Två Somrar i Norra Ishafvet, Första delen - Kung Karls land, Spetsbergens kringsegling
A. G. Nathorst.
Efter fotografi af Aron Jonason, Göteborg i maj 1898.
TVÅ SOMRAR
I
NORRA ISHAFVET
KUNG KARLS LAND
SPETSBERGENS KRINGSEGLING
SPANANDE EFTER ANDRÉE
I NORDÖSTRA GRÖNLAND
AF
A. G. NATHORST
FÖRRA DELEN
STOCKHOLM
BEIJERS BOKFÖRLAGSAKTIEBOLAG
STOCKHOLM
TRYCKT HOS P. PALMQUISTS AKTIEBOLAG
1900
TILL
A. E. NORDENSKIÖLD
MED TACKSAMHET OCH TILLGIFVENHET
AF
FÖRFATTAREN
FÖRORD.
De båda forskningsresor till Norra Ishafvet, som skildras
i föreliggande avbete, hafva tillkommit under väsentligt olika
förhållanden. När jag återkommit från expeditionen 1898, hvilken
varit planlagd flera år innan den kom till utförande, trodde jag,
att jag gjort min sista resa till polartrakterna, och jag var
då besluten att stanna hemma för att få tillfälle att bearbeta
det under denna och föregående expeditionen hopbragta rika
geologiska och paleontologiska materialet. Men min hvila skulle
blifva af kort varaktighet. Ty den allt mera ökade oron för
Andrée och hans följeslagare gjorde det till en bjudande plikt för
vårf land att icke lämna något oförsökt, som kunde bidraga att
skingra mörkret öfver ballongfararnes öde och om möjligt bringa
dem undsättning. Och då ingen annan tycktes vilja vidtaga
åtgärder för att söka dem i nordöstra Grönland, utfärdade jag
den 9 februari 1899 det upprop, som gaf anledning till
grönlandsexpeditionens afgång härifrån icke fullt tre och en half månad
därefter.
Det har varit med glädje, som jag arbetat med författandet
af denna bok, ty jag har därunder i tankarne å nyo
genomlefvat dessa båda färder, hvilka hos mig kvarlämnat odeladt
angenäma minnen. Jag var nämligen lycklig nog att till följeslagare
under båda resorna få intresserade, kunniga och energiska forskare,
hvilka gjorde allt för att främja expeditionens syften. Likaså
kunde jag glädja mig åt det bästa möjliga befäl och underbefäl
samt en duglig, villig och plikttrogen besättning. Godt kamratskap, god sämja, glad och angenäm stämning, men för den skull
icke mindre god disciplin, hafva därför städse varit rådande
ombord på vårt rymliga och bekvämt inredda fartyg. Till
samtliga deltagare i de båda expeditionerna på Antarctic vill jag därför
härmed offentligen uttala mitt hjärtliga tack.
Till förläggarne af detta avbete, Beijers
bokförlagsaktiebolag, står jag i förbindelse för det frikostiga sätt, hvarpå de
låtit arbetet utstyras med illustrationer och kartor. Illustrationerna
utgöra ett vackert vittnesbörd om den höga ståndpunkt, som framställningen af autotypier uppnått på herr Justus Cederquists atelier,
och kartorna äro med vanlig omsorg och prydlighet utförda på
Generalstabens Litografiska Anstalt.
Stockholm den 10 oktober 1900.
A. G. Nathorst.
1898
KUNG KARLS LAND
SPETSBERGENS KRINGSEGLING
Förra delens innehåll.
Sid.
Inledning........................................................................... XIX
FÖRSTA KAPITLET.
Afresa från Göteborg. — Första sjögången. — Deltagarne i
expeditionen. — Färd längs norska kusten. — Doktorspromotion ombord.
— Besök på Andön. — Ankomst till Tromsö och uppehåll därstädes. — Herr
Lerners expedition. — Afgång från Tromsö. — Försök med brefdufvor. —
Hydrografiska och zoologiska arbeten. — Flaskposter. — Plankton. —
Ankomst till Beeren Eiland.................................................................. 1
ANDRA KAPITLET.
Beeren Eiland. — Föregående besök af svenska expeditioner. — Vår
expeditions uppgifter därstädes. — Norra och Södra Borgmästareporten. —
Stormåsen eller »borgmästaren». — Bestigning af Mount Misery. —
Upptäckt af triassystemet. — Glasflöten. — Utfärd till Engelska älfven. —
Rotges och lunnefåglar. — Återfinnandet af glacierrefflorna. — Kollager
och växtförsteningar.— Ifrågasatt stenkolsbrytning. — Herr Lerners
»privategendom>. — Egendomliga rättsförhållanden. — Ellas sjö. — Fynd af
silurförsteningar. — Missöde vid landning. — Beeren Eilands fåglar. —
Laxfiskar. — Tobiesens stuga. — »Helvetesmarken». — Afslutade arbeten. —
Färd kring sydspetsen. — Beeren Eilands geologiska historia................. 24
TREDJE KAPITLET.
Hopen i sikte. — Misslyckadt landningsförsök. — Öns utseende. —
Möte med drifisen. — Norska fångstjakter. — Skjuten storsäl. — Isen
ogenomtränglig. — Färd genom drifis. — Ismåsar. — Ankomst till
Storfjorden. — Mount Hedgehog. — Utskjutande glacier. — Fynd af
tertiärförsteningar. — Färd kring Sydkap. — Stormfåglar. — Isöarne och deras
fågellif. — Ankomst till Recherche Bay............................................. 64
FJÄRDE KAPITLET.
Sid.
Recherche Bay och omgifningar. — Beslut att undersöka och
kartlägga Belsund. — Utfärd till Eders ö. — Kolibribåten. — De längre
båtexkursionerna taga sin början. — Chefens färd åt Van Mijens Bay. —
Mitterhuken. — Axels öar. — Rik växtlighet. — Spetsbergsgåsen. —
Tältning under båtfärder. — Frithiofs glacier. — Färd till Rendalen. —
Renskytte och mausergevären. — Spetsbergsripan. — Innestängda af isen. —
Renarnes aftagande antal. — Orädda renar. — Småsälen. — Fjällabben. —
Aterfärd till Mitterhuken. — Ångslupens ankomst. — Förnyad färd inåt
Van Mijens Bay. — Tertiära växtförsteningar. — Braganzabukten. —
Skonlöst renskytte af främmande turister. — Möte med Kjellströms parti. —
Återkomst till Antarctic................................................................... 87
FEMTE KAPITLET.
Auguste Victoria. — Kjellströms båtfärd åt Van Mijens Bay. —
Arbete på Axels öar. — Landning på norra fjordsidan. — Oväntad
renjakt. — Möte med is och kritisk belägenhet. — Färd till Recherche Bay.
— Åter till Van Mijens Bay. — Kartarbetena. — Möte med chefen. —
Båten på grund. — Återkomst till Antarctic. — Hambergs afresa. —
Hvitfiskar och hvitfiskfångst. — Växtförsteningar i Brongniarts berg. —
Återfärd till Kap Ahlstrand. — Fjällräfvar. — Afslutning af Hambergs
arbeten. — Doktorns bakteriologiska undersökningar. — Besök af »Jela». —
Gåsjakt. — Haakjaeringen. — Chefens färd till Van Keulens Bay. — Den
hvitkindade gåsen. — Arbeten i Recherche Bay. — Afgång till Isfjorden 132
SJETTE KAPITLET.
Besök i Safehaven. — Ankomst till Adventbay. — Post hemifrån. —
Turisthotellet. — Fynd af flaskpost. — Golfströmmens närvaro i Isfjorden.
— Exkursioner i Isfjorden. — Utelif på Kap Boheman. — Återkomst till
Advent Bay. — Flere fartyg. — Ran med gradmätningsexpeditionen. —
Afgång till Kolbay. — Dvärgbjörk och hjortron. — Upptäckt af
Spetsbergens första skalbaggar. — Åter i Safehaven ................................. 160
SJUNDE KAPITLET.
Afgång från Safehaven för hydrografiska arbeten. — Landstigning
på Prince Charles Foreland. — Lodningar samt hydrografiska och
zoologiska arbeten på stora djup. — Biloculinaslam. — Is i sikte. — Stenar
i trawlen. — »Trollsälen». — Svenska Djupet finnes ej. —
Undersökningar på drifisen. — Klapmyts. — Lerslam och diatomaceer. — Färd
mot Sydkap. — Oriktiga kartor. — Möte med is. — Grönlandssälar. —
Den första isbjörnen. — Isfritt farvatten. — Ankomst till Kung Karls land 185
ÅTTONDE KAPITLET.
Sid.
Nordenskiölds och Dunérs iakttagelse af Kung Karls land 1864. —
Birkbecks fantastiska uppgifter om detsamma. — Heuglin och Zeil 1870. —
Mohns sammanställning af fångstmännens uppgifter och därpå grundade
karta 1872. — J. Altmanns kartskiss. — N. Johnsens kartskiss. —
Hemming Andreasen 1889. — W. Kükenthal 1889. — Arnold Pike 1897. —
Wiches land................................................................................. 212
NIONDE KAPITLET.
Landstigning på Svenska Förlandet. — Nordenskiölds berg. —
Granitblock från norra Spetsbergen. — Flygsand och växtligheten på
densamma. — Björnspår. — Fjällvallmons paradis. — Basaltplatån. — Gamla
strandvallar. — Stenvandladt trä. — Ingen drifis. — Antarctics ö. —
Pelarformig basalt. — Björnhålor i snön. — Besvärlig vandring. —
Ismåsen och dess häckplatser. — Fågellifvet på Kung Karls. land. —
Kjellströms kartarbeten. — Luftfiltreringar. — Försök med brefdufvorna. —
Ovala iskalotten. — Öns norra del. — Krykonithålor. — Grön snö. —
Kjellströms återkomst. — Hans äfventyr med björnar. — Färd till Kap
Hammerfest. — Renens forna förekomst. — Doktorns björn. — Afgång
från Svenska Förlandet och ankomst till Kung Karls ö........................ 234
TIONDE KAPITLET.
Trakten kring Kap Altmann. — Utsikt från Tordenskjolds berg. —
Den sofvande björnen. — Retzius" berg och Hårfagrehaugen. — Gräs- och
mossmattor. — Vandring till Hårfagrehaugen. — Drifved och strandvallar. —
Jakten Rivalen. — Kjellströms återkomst. — Pålandsvind och kritisk
belägenhet. — Ankring i Antarctics Bay. — Undervattensgrund utanför Kap
Altmann. — Möte med Frithjof. — Kapten Kjeldsens undersökningar på
Frans Josefs land. — Intagning af ballast. — Stor förstenad trädstam. —
Växtätande björnar. — Geologiska fynd. — Stormen nödgar oss gå till
hafs. — Aterfärd till Kung Karls ö. — Mångtusenårig drifved. —
Långvarig björnjakt. — Upp på Johnsens berg. — Afslutade arbeten............ 255
ELFTE KAPITLET.
Glädje öfver den fullbordade undersökningen af Kung Karls land. —
Kartarbeten. — Geologiska arbeten. — Zoologiska, botaniska och
bakteriologiska undersökningar. — Magnetiska observationer. — Taffelformade
isberg. — Hvita ön, Ny Island eller Giles land, den underbara ön. —
Festlighet ombord. — Landstigning på nordostspetsen. — Möte med »Victoria».
— Kringsegling af ön. — Landstigning på sydvästspetsen. — Ismåsens
häckplats. — Färd norrut. — Svår is. — Karl XII:s ö och Nordostlandet. —
Landning på Karl XII:s ö och Drabanten. — Normalkrutets
förträfflighet. — Färd norrut. — Vid 81° 14". — Little Table Island. — Fest
för kapten Nilsson. — Ankomst till Treurenbergbay........................... 278
TOLFTE KAPITLET.
Heca Cove, Parrys hamn. — Vinterlikt väder. — Fåfängt
landningsförsök vid Greyhook. — Färd till iskanten. — Återfärd till
Greyhook. — Fossilfynd. — Försök med brefdufvorna. — Färd till Danskön
och ankring i Virgos hamn. — Spaning efter döda brefdufvor. —
Spillrorna af Andrées ballonghus. — Vätgasapparaten. — Pikes hus. —
Lämningar af trankokerier. — Grafvar. — Komplettering af vattenförrådet. —
Räfskytte. — Drifved på Holländarnäset. — Planktonformer. — Afgång
från Danskön............................................................................... 301
TRETTONDE KAPITLET.
Vacker utsikt öfver Nordvästspetsbergen och Prince Charles
Foreland. — Stormförebud. — Spetsbergens kringsegling fullbordad. — Vår
svåraste storm. — Fortfarande stormigt väder. — Färden till Storfjorden
måste uppgifvas. — Kurs hemåt. — Beeren Eiland passeras. — Fynd
af en engelsk fiskeboj. — Lodning och skytte af kryckjer. — Norska
kusten i sikte. — Ankomst till Tromsö. — Telegram från H. M. Konungen.
— Deltagarnes afresa till Stockholm öfver Trondhjem. — Antarctics
ankomst till Stockholm. — Aterblick på expeditionens arbeten ................ 329
Litograferade kartor.
1. Karta öfver Antarctics kurs under de svenska polarexpeditionerna 1898
och 1899.
2. Karta öfver Kung Karls land.
Illustrationer.
Sid.
1. A. G. Nathorst....................................................... Före titelbladet
2. Gunrumspersonalen på Antarctic 1898 ......................................... 5
3. Scen från »promotionen» ombord ................................................ 7
4. Borrtornet på Myren, Andön ....................................................... 11
5. Antarctic utanför Tromsö .......................................................... 13
6. Facsimile af en på Island upphittad flaskpost .............................. 20
7. Karta öfver Beeren Eiland ......................................................... 25
8. Spirifer Keilhaui ..................................................................... 26
9. Antarctic i Sydhamnen ............................................................ 27
10. Södra Borgmästareporten ........................................................... 28
11. Norra Borgmästareporten 1864 .................................................. 29
12. Den instörtade norra Borgmästarep oörten ....................................... 31
13. »Rysstugan» på ostsidan af Beeren Eiland .................................... 34
14. Glasflöte frå nu Lofoten, funnet på Beeren Eiland ........................... 35
15. Mount Misery ......................................................................... 37
16. Rotges ................................................................................... 39
17. Lunnefågel .............................................................................. 40
18. Växtaftryck från kollagren på Beeren Eiland ................................. 41
19. Alka ..................................................................................... 49
20. Teist .................................................................................... 50
21. Flygande alkor utanför Fågelfjället .............................................. 51
22. Hufvuden af praktejder och vanlig ejder ....................................... 63
23. Rast under kanotens transpoRit till Elias sjö ................................. 54
24. Tobiesens stuga på Beeren Eiland .............................................. 55
25.: Klippö med borgmästaremåsar ................................................... 58
26. Södra udden af Beeren Eiland .................................................. 59
27. »Sylen» ................................................................................ 61
28. Parti af Hopens västra sida ...................................................... 66
29. Parti af Hopens västra sida med sydspetsen ................................. 67
30. Drifis .................................................................................... 69
31. Norsk fångstskuta, »Lykkens Pröve» ........................................... 70
32. Däcksscen, midsommarafton 1898 ................................................ 73
XVI
Sid.
33. Kryckje och ismåse .,.............................................................. 77
34. Mount Hedgehog .................................................................... 79
35. Hambergs glacier ................................................................... 81
36. Stormfåglar kring en utkastad späckbit ....................................... 83
37. Södra sidan af inloppet till Belsund .......................................... 85
38. Recherche Bay ...................................................................... 89
39. Mitterhuken i Belsund ...........................................,................ 98
40. Karta öfver Van Mijens Bay och Van Keulens Bay ..................... 99
41. Labbar
................................................................................. 113
42. Sten med aftryck af gren af sumpcypress
.................................... 122
43. Sten med bladaftryck
.............................................................. 123
44. Ingebrigtsens bukt i Van Keulens Bay
....................................... 139
45. Hvithval eller hvitfisk
............................................................ 140
46. Hvitfiskskelett på stranden ...................................................... 143
47. Fångad haakjaering ............................................................... 152
48. Hufvud af hvitkindad gås och af prutgås .................................... 154
49. Turisthotellet i Adventbay; norra och västra sidorna ..................... 162
50. Glacier på västra sidan af Safehaven ......................................... 163
61. Turisthotellet i Adventbay; östra sidan ....................................... 165
52. Tufva af Cerastium alpinum ................................................... 167
53. Bladaftryck af Ginkgo digitata ................................................. 169
54. Alkhornet i Safehaven ............. .............................................. 183
55. Parti af Prince Charles Foreland .............................................. 188
56. Vattenhämtaren uppe ............................................................... 190
57. Trawlen uppe ........................................................................ 191
58. Elpidia glacialis ................................................................... 195
59. Antarctic vid östra kanten af drifisbältet utanför östra Grönland ...... 199
60. Tromsöbåten bland gles is ...................................................... 202
61. Simmande isbjörn .................................................................. 205
62. Den skjutna björnen hissas ombord ........................................... 207
63. Kung Karls land, sedt från toppen af Hvita berget 1864 ............... 213
64. Kung Karls land efter Mohn ................................................... 215
65. Kung Karls land efter Altmann ............................................... 217
66. Kung Karls land efter N. Johnsen ............................................. 218
67. Kung Karls ö, sedd på afstånd från sydost ................................. 220
68. Kung Karls ö, sedd på ännu större afstånd från sydost ................ 220
69. Kung Karls land enligt Hemming Andreasen .............................. 222
70. Kung Karls land enligt Kükenthal ............................................. 224
71. Kung Karls land enligt det engelska sjökortet .............................. 227
72. Edges karta öfver Spetsbergen och Wiches land ........................... 230
73. Nordenskiölds berg på Svenska Förlandet .................................... 235
74. Parti af sanddyn på Svenska Förlandet ..................................... 237
75. Cerastium-tufvor på flygsanden vid Kap Weissenfels ..................... 239
76. Klippa med pelarformigt afsöndrad basalt .................................... 241
77. Ismåsens häckplats vid Kap Weissenfels .................................... 243
Sid.
78. Doktor Levin vid sin luftfiltreringsapparat ................................. 245
79. Björnhåla i en snödrifva ......................................................... 252
80. Doktorns triumf ................................................................... 254
81. Antarctics Bay ..................................................................... 256
82. Sjögrens berg och Passet ...................................................... 257
83. Den sofvande björnens hufvud efter skottet .............................. 259
84. Gräs- och mossmattor nedanför Tordenskjolds berg ..................... 263
85. Kapten Kjeldsen ombord på Antarctic ....................................... 269
86. Försteningar från Kung Karls land .......................................... 281
87. Taffelformadt isberg på Giles land......................................... 283
88. Sydspetsen af Giles land ........................................................ 285
89. Parti af isbräckan på östra sidan af Giles land ......................... 288
90. Ismåsar, flygande öfver sin häckplats ....................................... 290
91. Karl XII:s ö, sedd från öster ................................................... 293
92. Karl XII:s ö, västra delen af det höga partiet ........................... 294
93. Karl XII:s ö, östra delen af det höga partiet ............................. 295
94. Drabanten ........................................................................... 296
95. Parti af Sjuöarne med Little Table Island ................................. 298
96. Hecla Mount ........................................................................ 303
97. Greyhook ............................................................................307
98. Virgos hamn ........................................................................ 311
99. Spillrorna af Andrées ballonghus ............................................. 314
100. Spillrorna af Andrées ballonghus ............................................. 315
101. Baksidan af Pikes hus .......................................................... 317
102. Andrées vätgasapparat ............................................................ 319
103. Graf på en ö i Virgos hamn ................................................... 320
104. Vattenfyllning ur lagunsjön .................................................... 322
105. Norra delen af Smeerenburg ................................................... 323
106. Annas glacier på Amsterdamön ................................................ 324
107. Drifved på Holländarnäset ...................................................... 325
108. Skrapan full af laminarier ...................................................... 327
109. I regnväder ......................................................................... 332
110. Driftföremål tillvaratagna under expeditionerna med Antarctic ....... 335
HL Matrosen Crafoord i kanoten ................................................... 337
112. Vid lamporna i gunrummet .................................................... 339
113. Antarctic och Valkyrian utanför Dalarö .................................... 341
Inledning.
Under min första vistelse på Spetsbergen 1870,
tillsammans med sedermera aflidne ingeniör H. Wilander, roade vi
oss emellanåt med att samtalsvis planera åtskilliga geografiska
företag. Ett af dessa var att efter afslutade arbeten på
Spetsbergen försöka segla till Kung Karls land (eller Giles land,
som det då kallades), hvilket för oss hägrade i ett nyligen
uppdagadt, men ännu icke af människofot beträdt områdes
hemlighetsfulla dunkel. Vi kunde emellertid ej ens göra ett försök
att realisera vår önskan, ty när våra arbeten på Spetsbergen
voro afslutade, var hösten inne och vi måste segla hem.
När åren gingo och jag för andra gången besökte
Spetsbergen, 1882, var lusten att utforska Kung Karls land icke
mindre stor än förut. Men nu var det ej längre det okända
i och för sig, som lockade, det var i stället hoppet att där
finna lösningen af åtskilliga vetenskapliga frågor. Ty under
tiden hade Frans Josefs land blifvit upptäckt, och dess
geologiska byggnad hade i mångt och mycket befunnits afvika
från Spetsbergens. På grund af sitt läge borde Kung Karls
land i geologiskt hänseende utgöra en förbindelseled mellan
dessa båda land. Deltagandet i Nordenskiölds expedition
till Grönland 1883 ledde för en tid tankar och studier åt
annat håll. Men fortsatta arbeten med Spetsbergens geologi
och dess fossila flora bragte snart åter i förgrunden
önskvärdheten af förnyade undersökningar därstädes och dessas
utsträckande till Kung Karls land. Och så kom därtill det
åtminstone för mig tungt vägande skälet, att det för Sverige
borde vara en hederssak att utforska detta, om icke af
svenskar upptäckta, så dock af dem i den geografiska
litteraturen först omnämnda och införda land. Redan vid början
af 1890-talet utarbetade jag därför en fullständig plan för en
svensk vetenskaplig expedition till dessa trakter och gjorde
äfven några försök att hopbringa de för densamma nödiga
medlen, hvilket dock icke lyckades. Då förhållandena 1895
syntes mera lofvande, blef åter ett uppskof nödvändigt, på
grund däraf att öfveringeniör S. A. Andrée samma år framlade
planen för sin ballongexpedition, hvilken, såsom naturligt var,
tog den allmänna uppmärksamheten alltför mycket i anspråk
för att samtidigt ännu en större svensk expedition skulle
hafva utsikt att kunna bringas till stånd. Först på hösten
1896, när äfven Andrées andra, för följande år tillämnade
expedition var i ekonomiskt hänseende betryggad, ansåg jag
mig böra framlägga min plan inför Svenska Sällskapet för
Antropologi och Geografi, hvilket skedde i ett den 20
november hållet föredrag. Detta föredrag mottogs mycket
välvilligt af sällskapet, och särskildt förklarade sig friherre A. E.
Nordenskiöld »på det allra lifligaste intressera sig för att den
nu framlagda planen komme till utförande».
H. M. Konung Oscar II, hvilken såsom hertig af
Östergötland var den förste svensk, som uppträdt såsom
mecenat för ett arktiskt företag — den stora Torellska
expeditionen 1861 — och sedan dess allt fortfarande rikligt
understödt så många af de från Sverige utgångna
forskningsfärderna, behagade äfven skänka ett frikosligt understöd
åt det ifrågavarande. Därmed var dess realiserande gifvet,
och ett rikligt bidrag lämnades kort därefter af friherre
Oscar Dickson, som därvid för sista gången före sin ej
långt därefter inträffade död sökte befrämja en expedition
till de af honom så varmt omhuldade polarregionerna. Af
öfriga bidrag vill jag särskildt nämna det största af alla.
Jag hade länge ansett det såsom ett önskningsmål, att vi
hos oss, innan det blefve för sent, borde söka få till stånd
äfven ett arktiskt biologiskt museum enligt samma plan, som
med rätta gjort det skandinaviska så berömdt. När jag
meddelade detta åt konservator G. Kolthoff, förklarade han
sig länge haft just samma plan i sikte, och det var för att
realisera denna, som på vår gemensamma framställning »en
vän till biologiska museet» skänkte expeditionen sitt
frikostiga understöd. Denne vän visade sig äfven sedermera
såsom dess trofaste hjälpare, ty då expeditionen kort före
afresan råkade i ekonomiska svårigheter, förskotterade han
ytterligare 10000 kr. utöfver det första bidraget, en summa,
som han sedermera efterskänkte till förmån för grönlandsexpeditionen 1899. Redan i ett föredrag inför Svenska
Sällskapet för Antropologi och Geografi i december 1897 om
förberedelserna till expeditionen hade jag med tacksamhet
framhållit de svenska mecenaternas offervillighet, öfver hvilken vi
hafva alla skäl att vara stolta, och den visade sig fortfarande
lika storslagen som någonsin.
Teckningslistan öfver samtliga bidrag till expeditionen
här följande utseende:
Kr.
H. M. Konung Oscar II.......................................... 5000
Fru Therèse Andersson.......................................... 1000
Bankiren A. Burman............................................ 1500
Fr. Bünsows sterbhus ........................................... 5000
Friherre Oscar Dickson.......................................... 15000
Fabrikör J. H. Dufva............................................. 10000
Bankiren C. Janson.............................................. 1000
Direktör D. Kennedy............................................. 500
Lars Hiertas Minne (för särskilda undersökningar) ... 5000
Bryggaren M. Lyckholm ....................................... 5000
P. A. Norstedt & Söner ....................................... 5000
Riksmuseets botaniska afdelning (för de botaniska
samlingarne) ...................................................... 1000
Grosshandlaren Aug. Röhss.................................... 5000
Professor Hj. Sjögren............................................ 5000
Ingeniör Å. Sjögren ............................................. 5000
Häradshöfding Knut Tillberg................................. 1000
Grosshandlaren Olof Wijk.................................... 3000
Friherre J. G. N. S. Åkerhielm till Margretelund ...... 1000
Transport kronor 75000
Transport kronor 75000
»En vän till biologiska museet».............................. 16000
Densamme, sedermera .......................................... 10000
»En annan vän»................................................... 3000
En tredje anonym ................................................ 500
Summa kronor 104500
Detta belopp öfverstiger endast skenbart den af mig
ursprungligen beräknade summan af 70- à 75000 kronor, ty
vid expeditionens slut ägde ju densamma Antarctic, en mängd
instrument o. s. v. De senare öfvertogos med stor rabatt af
Grönlandsexpeditionen 1899, och då efter försäljningen af
Antarctic samt expeditionens återstående tillhörigheter
återstod en behållning af kronor 35903,65, har expeditionen i
verkligheten endast kostat 68596,35. Att en så pass
omfattande expedition kunnat åstadkommas för ett så lågt belopp
skulle aldrig kunnat ske, om jag hyrt ett fartyg i stället för
att köpa ett sådant, hvarjämte ju äfven gåfvorna in natura
väsentligt minskade kostnaderna.
På grund af isförhållandena öster om Spetsbergen, ansåg
jag mig icke böra ifrågasätta, att färden skulle företagas på
annat fartyg än ett starkt ishafsfartyg. Det finnes visserligen
många exempel därpå, att färder med järnfartyg, hvilka icke
kunna uthärda ispressningar, det oaktadt lyckats på grund
af gynnsamma isförhållanden, men man har enligt min tanke
icke rättighet att taga någon särskild »tur» med i
beräkningen, utan bör fastmera vara väl beredd på alla
eventualiteter. Sverige ägde endast två ishafsfartyg, Vega och
Capella, medan man hade att välja på flere i Norge. Intet
ishafsfartyg, vare sig svenskt eller norskt, hade emellertid då
en inredning, som ens tillnärmelsevis kunde motsvara behofvet
af en expedition sådan som den af mig planerade, hvarför det
vid förhyrning af ett fartyg skulle blifva nödvändigt ej blott
att bekosta en särskild inredning af detsamma, utan äfven att
efter återkomsten återställa det i dess ursprungliga skick. Vid
förhyrning måste man dessutom vara beredd att ersätta alla
skador på fartyget utöfver den oundgängliga slitagen. Att det
är svårt att draga gränsen för denna och sålunda
undkomma obehagliga efterräkningar faller af sig själft. Därtill
kommer den vid förhyrning nödtvungna assuransen, hvilken
vid en eventuell öfvervintring skulle ställt sig oskäligt dyr.
Jag hade därför redan i början af 1890-talet planerat inköp
af ett fartyg och hört mig för om sådana, för den händelse
en expedition skulle komma till stånd. Jag tog för gifvet,
att man efter hemkomsten alltid hade hopp om att få sitt
fartyg såldt, och äfven om försäljningspriset blefve exempelvis
15- à 20000 kronor lägre än inköpspriset, så skulle man icke
förlora på affären, ty för lägre belopp hade man icke kunnat
förhyra ett för ändamålet lämpligt fartyg.
Så kom därtill ännu den omständigheten, att såvida
det förhyrda fartyget vore norskt, så måste det i enlighet
med lagbestämmelserna föras af norsk kapten och segla under
norsk flagg, hvilket naturligtvis skulle varit oegentligt för
en af svenskar bekostad och af svenskar utförd expedition.
Om möjligt ville jag sålunda söka åt expeditionen inköpa eget
fartyg. Åtföljd af kaptenen vid Kgl. flottan E. Maechel,
företog jag därför i november 1897 en rundresa till Kristiania,
Sandefjord, Larvik och Tönsberg för att bese där befintliga
sälfångstfartyg, bland dem äfven Vega och Capella, hvilka
voro upplagda i Sandefjord. Vi hade ruskigt och obehagligt
väder, och då vi slutligen, efter fullbordadt värf på de andra
ställena, den 14 anlände till Tönsberg, blef det till på köpet
full snöstorm, som tvingade oss till overksamhet hela följande
dag. Men den 16 november strålade solen från en molnfri
himmel, och aldrig lär jag glömma den dagen, ty det var då
jag fick se Antarctic för första gången. Af alla de sedda
fartygen föll oss detta bäst i smaken, och då priset var
relativt billigt, blef köpet omedelbart efter min återkomst till
Stockholm afslutadt på telegrafisk väg. Jag hade kort därefter
den tillfredsställelsen att emottaga lyckönskan till ett godt
köp från kapten O. Sverdrup, som godhetsfullt erbjudit sig
att såsom mitt ombud öfvertaga fartyget i Tönsberg,
hvarifrån det sedan fördes till Nylands verkstad i Kristiania för
att undergå en första reparation.
Antarctic hade icke länge haft sitt nuvarande namn.
Hon byggdes 1871 i Drammen, fick ursprungligen namnet
Cap Nor och gick på sälfångst och bottlenosefångst ett
tjugotal gånger åt Jan Mayen. Men då den gamle Svend Foyn i
början af 1890-talet beslöt att sända ett fartyg till Södra
Ishafvet för att försöka fångsten där och bland sin egen
flotta icke hade något, som han kunde undvara eller ansåg
lämpligt, köpte han Cap Nor, som då utrustades till den
långa färden och före afresan 1893 fick namnet Antarctic.
Att fartyget inköptes för en så lång och farlig expedition af
en så erfaren man som Foyn, hvilken bättre än någon annan
kände de norska fångstfartygen, var naturligtvis redan i och för
sig en garanti för att det var starkt och godt. Äfven berömdes
det mycket af deltagarne i färden såsom ett utmärkt sjöfartyg,
hvilket på ett öfverlägset sätt uthärdade de svåraste stormar.
L. Kristensen, Antarctics Reise til Sydishavet. Tönsberg 1895; H. J. Bull,
The Cruise of the Antarctic to the South Polar Regions. London and
Newyork 1896. Äfven norrmannen C. Borchgrevink, som medföljde från Melbourne,
har skildrat resan i ett föredrag i Royal Geographical Society i London.
I fråga om befälhafvare på fartyget var saken från
min sida redan på förhand gifven. Om det därtill funnes
någon möjlighet, ville jag söka erhålla kaptenen i Svenska
Lloyds tjänst Emil Nilsson, hvilken förde »Sofia» under
Nordenskiölds expedition till Grönland 1883. Under sin frånvaro
på inlandsisen hade Nordenskiöld anförtrott ledningen af den
öfriga expeditionen åt mig, och jag hade därunder ett utmärkt
tillfälle att lära känna kapten Nilssons duglighet, mod och
rådighet, då han under ytterst ogynnsamma yttre förhållanden
förde Sofia öfver Melville Bay till Kap York och åter. Kapten
Nilssons erfarenhet af navigering i is grundade sig redan då
på två resor till Jenissei, den ena med »Fraser», som dit
åtföljde Vega 1878, samt på öfvervintringen med »Oscar
Dickson» i Gydaviken 1880—81. Med undantag af dåvarande
kommendören, numera konteramiralen, L. Palander af Vega,
hade ingen svensk befälhafvare, vare sig i marinen eller
handelsflottan, så stor erfarenhet om navigering i polarhafvets
farvatten. Kapten Nilsson var själf hågad att medfölja, och tack
vare välvilligt tillmötesgående från styrelsen i Svenska Lloyd,
blef min ansökan om hans tjänstledighet bifallen, för hvilket
tillmötesgående jag är direktör W. Frodi och öfriga
styrelseledamöter synnerligen tacksam. Äfven kapten N. Forsblad
erhöll af bolaget tjänstledighet från sin styrmansbefattning
på samma ångbåt, för att såsom förste styrman på Antarctic
deltaga i expeditionen.
Sedan befälhafvarefrågan blifvit på tillfredsställande sätt
afgjord, blef inredningen af fartyget den närmast viktigaste
angelägenheten. Inredningen under halfdäck kunde ej användas
för chef, kapten och naturforskare, och för ett tillräckligt stort
däckshus fanns icke nog plats, hvarjämte i händelse af
öfvervintring ett sådant icke vore att rekommendera. Det var
tal om att utsträcka halfdäcket framåt, men detta skulle då
fått sin plats kring skorstenen samt öfver maskin och
pannan, hvilket ej hade varit angenämt. På kapten Sverdrups
förslag beslöts slutligen att förlägga gunrum och
naturforskarnes hytter förut under däck, på så sätt, att därtill
användes den aktre delen af den forna skansen, hvilken på
sälfångstfartygen är mycket stor, samt tillstötande del af
mellandäck framför storluckan. Jag hade den stora förmånen
att, tack vare kapten Sverdrups förmedling, få inredningen
utförd hos herr Colin Archer i Larvik, Frams berömda
byggmästare. Antarctic fördes följaktligen från Kristiania till
Raekkeviks varf utanför Larvik.
Utom inredningen af gunrum och hytter var det
åtskilligt annat arbete, som behöfde utföras. Däcket var slitet,
hvarför jag lät lägga ett nytt däck öfver det gamla för om
winchen, med tjärad filt mellan båda för att utestänga fukt.
Akter om stormasten lät jag uppföra ett nytt däckshus, cirka
fyra meter bredt och tre och en half långt. Det hade dubbla
väggar och var egentligen afsedt till vetenskapligt
laboratorium, men som kaptenen behöfde en observationshytt, blef
däckshuset afdeladt i två rum, af hvilka det mindre
användes af kaptenen. Härigenom blef laboratoriet visserligen
mindre än jag ursprungligen önskat, men så litet det än var,
utgjorde det en lugn och varm tillflyktsort för
vetenskapsmännen, när vädret ej tillät arbeten på däck, och där de
kunde sysselsätta sig med mikroskopiska arbeten o. d.
Hvad inredning af gunrum och hytter angick, så hade
jag från första stund beslutat, att hvar och en af
gunrumspersonalen skulle hafva sin särskilda hytt. Detta ansåg jag
vara en nödvändig förutsättning för trefnaden ombord, i all
synnerhet för den händelse att en öfvervintring skulle komma
i fråga. Man må för öfrigt vara huru goda vänner som helst,
så blir det i längden ytterst pinsamt att icke ha ett eget
rum, där man kan vara fullständigt ostörd. Det var ej så
litet utrymme, som kräfdes, ty under förberedelsernas gång
hade gunrumspersonalens antal ökats, så att jag måste
bereda plats för tio hytter. Dessutom blef det på grund af
laboratoriets minskade storlek nödvändigt att anskaffa ett
särskildt rum för konservering af fåglar o. d., enär detta
arbete ej lämpligen kunde ske i laboratoriet. Äfven ett
mörkrum för de fotografiska arbetena måste anordnas. När
inredningen slutligen blef färdig, sedan de från början
uppgjorda planerna i fråga om detaljerna underkastats upprepade
förbättringar, visade sig det hela både bekvämt och rymligt,
ja detta troligen i högre grad än som vid någon föregående
svensk expedition varit fallet.
På däcket strax för om storluckan fanns en stor kapp
med dörr, innanför hvilken en trappa förde ner till en tambur
utanför gunrummet. En dörr på styrbords sida af tamburen
förde till chefens hytt, och en dörr midt emot (på babords
sida) till konservatorns. Akter om denna sistnämnda och
i förbindelse därmed var konservatorns arbetsrum, hvilket
akterut hade en dörr till mellandäck. På styrbords sida
midt emot detta arbetsrum låg det fotografiska mörkrummet,
med vattencistern, hyllor för plåtar och kemikalier m. m.
Tamburen, som var försedd med kamin, hade förut en
dörr till gunrummet, vid hvars främre ände en kamin
likaledes hade sin plats. Gunrummet var dryga sju meter långt,
två och två tredjedels meter bredt, med fyra hytter på hvarje
sida. Det upplystes genom två stora skylight, mellan hvilka
var fäst en tvåarmad lampa. På styrbords väggsida hängde
ett stort porträtt af Konung Oscar, midt emot, på babords sida,
en spegel samt på tvärväggen förut en oljefärgstafla,
föreställande ett svenskt sommarlandskap, måladt och välvilligt skänkt
af fru Anna Gardell-Eriksson. För öfrigt funnos på väggarne
en polarkarta, kartor öfver Spetsbergen etc. Midten af
gunrummet upptogs af ett vid golfvet fastskrufvadt bord, medan
ett väggskåp i dess främre ände hyste porslin. I en
särskild skrubb på styrbords sida vid dörren till tamburen hade
kronometrarne sin plats.
Mellan panelningen i hytter och skans samt
bordläggningen fanns ett mellanrum fylldt med korkspån för att
utestänga fukt, mot hvilken vi följaktligen voro väl skyddade.
Temperaturskillnaden mellan den yttre luften i de kalla
trakterna och den i hytterna rådande, föranledde till en början
att fuktighet afsattes på patentglasen i hytternas tak och
därifrån droppade ned. Men detta förekoms sedermera helt enkelt
genom att förse dessa fönster med ett inre fönster i taket,
och vi hade följaktligen verkliga dubbelfönster. Såsom med
ishafsfartyg alltid är fallet, saknades fönster på hytternas
sidor; sådana skulle nämligen lätt krossats i isen.
Belysningen i hytterna kunde följaktligen varit bättre, och om
man ej behöft taga hänsyn till kostnaderna, hade elektriskt
ljus varit på sin plats. I det hela taget redde vi oss ju
bra ändå.
Chefens hytt var något större än de öfrigas, men alla
voro inredda enligt samma plan. Åt fartygsväggen hade en
långsgående soffa sin plats, hvilken om nätterna användes
såsom koj.
arbete. Ett skrifbord med bordslådor och dessutom två
eller, i de främre hytterna, ett lådfack för att ersätta byrå,
upptog den ena tvärväggen, medan ett klädskåp och en lavoir
upptog den motsatta. Öfver bordet fanns en väggfast
bokhylla, och hyllor öfver kojen lämnade plats för diverse saker.
Underbefälet — styrmän och maskinister — samt kock
och stewart hade fått hela den gamla inredningen under
halfdäck, akter om skorstenen, till sin disposition och hade
där också en särskild mess. Äfven fanns här plats för
de båda eldarne. I skansen förut var plats för åtta man af
besättningen. Mellan gunrum och skans låg på styrbords
sida kabyssen samt på babords penteriet. Provianten
förvarades dels på mellandäck, dels i tvenne proviantkällare,
en akterut och en förut. En del öfvervintringsproviant hade
sin plats i lastrummet.
På däcket fanns på styrbords sida förut en på ett stativ
uppställd rulle med en 5500 meter lång lodlina af italiensk
hampa, och på babords sida en motsvarande ställning med
ett af Fagersta bruk skänkt 6000 meter långt mjukt
wirerope. Omedelbart för om kappen till gunrummet stod ett
stort slamkar för att skölja fram hafsdjuren ur det med
trawlen upphämtade bottenmuddret, och på galgar hade en
af Kgl. flottan lånad ångslup sin plats. Liksom alla
säl-fångstfartyg var Antarctic vid inköpet försedd med ett antal
cisterner eller tankar af järn, så afpassade efter fartygets
form, att de jämnt fyllde det undre rummet. De äro
afsedda till förvaring af späck, men stärka naturligtvis på
samma gång i hög grad fartygets motståndskraft mot
ispressningar. För beredande af utrymme borttogos
emellertid och försåldes alla dessa cisterner utom fyra, af hvilka
två användes till förvaring af vattenförrådet, medan i de
öfriga förvarades ölbuteljer m. m. Nämnas vidare två
hundkojor förat, ett dufslag med brefdufvor på taket af däckshuset
samt tre af direktör H. T. Cedergren skänkta och uppsatta
telefoner, med hvarandra förbindande kaptenens däckshytt,
kommandobryggan och utkikstunnan i toppen på stormasten,
så torde det väsentligaste af anordningarne ombord blifvit
anfördt.
Så enkelt och naturligt det hela föreföll, när allt var
färdigt, hade det dock kräft lång tid och mycket arbete för
att få det i ordning. Kapten Nilsson hade redan i april
begifvit sig till Larvik för att personligen närvara under
arbetet med inredningen, vid hvilket äfven styrman Haslum
biträdde. Den 4 maj bogserades Antarctic till Göteborg, där
hon måste intagas i docka, på grund af en vid tilläggningen
inträffad, såsom det senare visade sig lyckligtvis ofarlig
grundstötning.
Intresset för expeditionen hade under tiden utbredt sig
till allt vidsträcktare kretsar och ådagalades på mångfaldiga
sätt genom skänker in natura af allehanda slag, hvarigenom
högst väsentliga utgifter inbesparades. Att flere af
expeditionens deltagare härvid lifligt medverkade, må tacksamt
erkännas, och af utanför expeditionen stående personer, som
oförtrutet arbetade för densamma, kan jag ej underlåta att
särskildt framhålla kaptenen vid Kgl. flottan E. Maechel, som ju
redan biträdt mig vid den första besiktningen af Antarctic,
samt direktör Ernst Andrée i Göteborg, som där handhade
expeditionens alla angelägenheter.
Det är omöjligt att här omnämna alla dessa från väl
bortåt ett hundratal håll inströmmande gåfvor, men de
väsentligaste torde vara följande:
Till fartygets inredning lämnade grosshandlaren Ernst
Odenius i Göteborg cementin för isolering af ångpannan;
fabrikör Carl Wicander i Stockholm linoleummattor till golf
i hytter och gunrum; kapten A. Stauss packning för
ångpannan; grosshandlaren Max Sachs möbeltyg och gardiner
till hytterna; direktör H. T. Cedergren telefoner och
ringledningar; Husqvarna vapenfabriksaktiebolag köksspis med
tillhörande kokkärl, kaminer och flere kulgevär; Lesjöfors bruk
tvenne trossar af wirerope; Rörstrands aktiebolag särskildt
förfärdigade porslinsserviser, märkta med Antarctics namn;
direktör Axel Hummel på Kosta fullständig uppsättning af
glasvaror; glödlampsfabriken Svea äfvenledes några glasvaror;
grosshandlaren Josef Sachs en fullständig uppsättning af
bosättningsartiklar af nysilfver, koppar och järn för gunrum,
penteri, kök, underbefälsmess och skans.
För den vetenskapliga utrustningen lät Fagersta bruks
aktiebolag förfärdiga ett 6000 meter långt, mjukt, smäckert
wirerope af flere tusen kronors värde, hvarjämte bruket
äfven kostnadsfritt lät slå de för expeditionen behöfliga
fosforbronslinorna; grosshandlaren G. Mannstaedt skänkte tvenne
slagräknare; fabrikör Jean Bolinder en Kullbergs
fickkronometer; Royal Geographical Society i London, Justus
Perthes Geographische Anstalt i Gotha samt Sir Martin
Conway i London skänkte kartor öfver polartrakterna; böcker,
dels vetenskaplig litteratur, dels resebeskrifningar och
skönlitteratur lämnades af F. & G. Beijer, W. Bille, Alb. Bonnier,
P. A. Norstedt & Söner, som dessutom skänkte
pulpetalmanackor m. m., äfvensom af Wahlström & Widstrand.
Riksmuseets botaniska afdelning samt afdelningen för
evertebrater lämnade de botaniska och zoologiska utrustningarne;
Sandvikens järnverksaktiebolag skänkte den geologiska
utrustningen af hammare och hackor.
Af öfrig utrustning lät Liljeholmsvarfvet förfärdiga
bambustommen till en kanot; fabrikör Numa Peterson skänkte
en våg och kemikalier; Svanström & C:o papper, skrif- och
ritmaterial; Centraltryckeriet diverse tryckarbeten, brefpapper,
kuvert, stämplar; Generalstabens Litografiska Anstalt utförde
åtskilliga kartarbeten och fotografiska arbeten; Litografiska
aktiebolaget i Norrköping lämnade journaler o. d, och
generalkonsul P. Herzog diverse bokbinderiarbeten samt
annotationsböcker; Barnängens tekniska fabrik skänkte tvål,
parfymer, vademecum- och aseptinpreparat; Grumme & Son
stomatolvaror; dr P. Håkansson salubrin; apotekare H.
Thedenius i Göteborg eter; ingeniör E. F. Göransson isbroddar
för glaciervandringar; aluminiumaktiebolaget Fenix lämnade
blomkrukor och kokkärl af aluminium; hofapotekaren W.
Sebardt medicin, hvarjämte fabrikör A. Stille utlånade kirurgiska
instrument.
Expeditionens hela ammunitionsbehof tillgodosågs af
Svenska krutfaktorierna i Landskrona, hvarigenom densamma
fick tillfälle att använda dessas oöfverträffade normalpatroner;
äfven ett mausergevär erhölls från samma håll;
grosshandlaren Gunnar Larsson i Norrköping skänkte en uppsättning
brefdufvor samt för desamma erforderligt dufslag och föda;
Liljeholmens stearinljusfabrik lämnade ljus. Af personer,
som ej önska blifva nämnda, erhöllos filtar, strumpor, tröjor
m. m. till besättningen; direktör H. Levin skänkte
gummistöflar åt gunrumspersonalen, och fabrikör C. A. Svahn i
Karlskrona kommisskläde till uniformer åt befäl och
underbefäl. »Sekularskydd» för lädervaror lämnades af grossh.
J. Lennberg.
Emedan expeditionen för alla eventualiteter måste vara
provianterad för ett år, erfordrades betydande kvantiteter
proviant. Äfven i fråga om sådan, dryckesvaror samt
cigarrer blef densamma frikostigt ihågkommen. Genom
förmedling af grosshandlaren J. E. Frykberg i Upsala erhöllos
sålunda hvete- och rågmjöl från olika håll, det senare från
grosshandlaren Carl Lundin i Stockholm, det förra från
Wennberg & Ramstedts kvarnaktiebolag i Stockholm,
grosshandlaren J. Jacobsson i Helsingborg, Göteborgs
ångbageriaktiebolag (Malmö stora valskvarn) i Malmö samt Trelleborgs
ångkvarnsaktiebolag. Allt behof af socker och sirup
tillgodosågs af Arlöfs och Landskronas sockerbruk samt
sockerraffinaderiet Öresund i Lund. En del af smörförrådet erhölls
genom skänker från aktiebolagen Separator och Radiator,
grosshandlarne H. Husberg i Arboga och H. Lindgren i Malmö
samt godsägaren G. Warholm i Lund, under det att hela
margarinförrådet skänktes af Pellerins margarinfabrik i
Göteborg. Grosshandlaren Axel Lindahl i Karlskrona lämnade
ost, Norrköpings makaronifabrik makaroni, grosshandlaren
Emil Österlind konserver, aktiebolaget Bonit en kvantitet
bonit, en anonym gifvare en större kvantitet Liptons te; »en
vän till biologiska museet» skickade från Alger femhundra
kilogram färsk potates och några lådor dadlar.
Ett rikligt ölförråd hade lämnats af Stora Bryggeriet i
Stockholm, hvartill äfven kommo en sändning från
Pilsnerbryggeriet härstädes samt en från bryggeriaktiebolaget Kronan
i Göteborg. Bryggeriet Gambrinus i Arboga försåg
expeditionen med mineralvatten och olika slags läskedrycker,
vinhandelsfirmorna Carl E. Boström samt Tegnér & Wilcken
lämnade punsch och cognac, konsul N. Person i Helsingborg
punsch, firman G. H. Mumm (genom hr F. Kramer), konsul
H. Rhodin samt grossh. A. Ryberg champagne, konsul R.
Valentin samt en anonym gifvare andra viner.
En stor kvantitet rök- och tuggtobak lämnades af
fabrikör J. H. Andresen (Tiedemanns tobaksfabrik) i
Charlottenberg, äfvensom (hufvudsakligen cigarrer) af firmorna
Joh. Bäckström, Gustaf Nordström & C:o samt E. G. Tjäder
& Son i Stockholm. F. H. Kockums tobaksfabriksaktiebolag
i Malmö skänkte ej mindre än tiotusen cigarrer.
Äfven från utlandet blef expeditionen ihågkommen med
åtskilliga gåfvor. Liebigs Meat Extract Company i London
skänkte köttextrakt och pepton, Kasseler Hafer-Kakao-Fabrik
(Hausen & C:o) i Kassel skänkte hafrekakao, hr Bonnano i
Messina marsala, konsul K. S. Jervell i Oporto portvin. På
föranledning af professor H. Conwentz erhöllos från Danzig
tvenne betydande gåfvor, i det att den stora likörfirman
J. S. Keiler Nachfolger levererade olika sorter af de berömda
Danzigerlikörerna samt dessutom expeditionens hela behof
af brännvin, under det att den stora rödvinsflrman F. A. J.
Jüncke sände en större kvantitet flnare rödvin.
En gåfva, som beredde en särskild trefnad, var den förut
nämnda oljemålningen af fm Anna Gardell-Eriksson,
föreställande ett svenskt sommarlandskap. Den ledde mången gång
tanken på grönskande skogar och leende ängar äfven då vi
voro omgifna af is.
Af ofvan lämnade redogörelse framgår, att dessa gåfvor
in natura ej blott såsom förat nämnts i högst väsentlig grad
minskade expeditionens utgifter, utan att vi genom några af
desamma fingo njuta af en trefnad och ett öfverflöd, som i
annat fall ej skulle stått oss till buds. Af viner och dylikt, som
måste anses såsom lyxartiklar, skulle jag nämligen icke ansett
mig berättigad att inköpa mer än det allra nödvändigaste. Men
det må icke förnekas, att det på en arktisk expedition
med dess kärfva yttre förhållanden är förmånligt att
sådant finnes ombord, så att man emellanåt kan hålla ett
festligt lag, hvilket i hög grad bidrager till trefnaden. Tack
vare de vänliga gifvarne stod oss denna förmån till buds,
hvarjämte vi icke behöfde skämmas när vi hade gäster
ombord.
Utom anförda gåfvor kommo oss andra till del; kvinnlig
omtanka försåg oss med sylter, pepparkakor och annat
bakverk m. m. Skulle jag i det föregående möjligen hafva glömt
att omnämna någon gåfva, så må det ej räknas såsom
bristande tacksamhet, utan endast såsom beroende därpå, att
jag i den stora brådskan under tiden närmast före afresan
icke alltid fick tid att anteckna allt. Det var i alla fall
i hög grad uppmuntrande att erhålla dessa gåfvor, ty de
ådagalade det för hvarje dag växande intresset för
expeditionen samt att denna äfven i vidsträcktare kretsar
uppfattades såsom ett nationellt företag.
Under förberedelsernas gång hade expeditionens
ursprungliga plan
Naturforskarnes antal, som från början var beräknadt till sju,
ökades sålunda till nio, i det att ytterligare en botanist
samt en läkare medföljde. Det förra möjliggjordes genom
ett anbud från professor V. Wittrock att i så fall för
Riksmuseets räkning inlösa de botaniska samlingarne. Och då
en hytt i alla fall fanns disponibel, blef jag mycket belåten
då en läkare, som redan gjort sig känd såsom skicklig
bakteriolog, anmälde sig såsom sökande att få medfölja för att
inom polarområdet få tillfälle till bakteriologiska studier. Det
var ju också lugnande att hafva läkare ombord.
Ursprungligen hade jag reserverat sagda plats åt en geodet, som vid
Storfjorden skolat företaga förberedande undersökningar för
den ifrågasatta gradmätningen. Men då en särskild
gradmätningsexpedition sedermera blef beslutad, förföll denna
anordning af sig själf. Sagda expedition föranledde äfven så till
vida en ändring i mina arbetsplaner, som det påtänkta längre
uppehållet för kartläggningsarbeten i Storfjorden och vid
Sydkap blef öfverflödigt, enär ju gradmätningsexpeditionen skulle
arbeta där i flere somrar och sålunda hade allra bästa tillfälle
att utföra arbetena i fråga. I stället kunde tiden användas
till en hydrografisk expedition mot Svenska Djupet vid kanten
af grönlandsisen samt till en väl behöflig undersökning och
kartläggning af Belsund, den näst största fjorden på
Spetsbergens västkust.
Ehuru expeditionen icke åtnjöt något statsbidrag, erhöll
densamma på min därom till regeringen framställda ansökan
fraktfrihet för allt gods på statsbanorna, hvarjämte den af
flottans förråd mot assurans fick låna en ångslup samt af
arméens förråd några tält. Därjämte medgaf regeringen, att
det från Danzig skänkta brännvinet, som skickats till
Göteborg, icke där behöfde förtullas, utan finge reexporteras
ombord på Antarctic, hvadan tullafgifterna vid återkomsten till
Stockholm blefvo reducerade till afgiften för den kvantitet,
som då fanns kvar.
Redan strax efter inköpet af Antarctic blef hon inskrifven
i Kgl. Svenska Segelsällskapet, och jag har sålunda haft den
glädjen att kunna segla under dettas vackra tretungade flagga.
Antarctics igenkänningsflagg var blå med gula stjärnor,
afsedda att föreställa Södra Korset.
Àntarctics bruttodräktighet var 346,44 och hennes
nettodräktighet 175,75 tons. Hennes längd från främre kanten af
förstäfven till bakre kanten af den öfversta delen af
akterstäfven var 41,5 meter, hennes största bredd utombords cirka 9.
När hon icke var lastad var höjden från vattenytan till toppen
af stormasten 33,5 meter; utkikstunnans öfre kant befann sig
4,5 meter under masttoppen.
När Antarctic skulle anträda den långa färden till Södra
Ishafvet erhöll hon en ny maskin, hvilken var ganska
bränslebesparande. Under full maskin åtgick nämligen endast 167
kilogram i timmen, eller 4 tons om dygnet, hvilket är
betydligt mindre än ishafsfartygen i allmänhet kräfva. Vid afgången
från Göteborg medförde vi 220 tons kol, hvaraf 116,2 waleska
(Nixon navigation smokeless), resten newcastlekol. I Tromsö
intogos ytterligare 44 tons waleska kol och på återresan 10
tons af samma slag i Bergen, inalles 274 tons. Vid ankomsten
till Stockholm återstodo 23,2 tons, och hela kolåtgången
utgjorde följaktligen 250,8, hvilket för en frånvaro af 131 dagar
måste anses lågt. Att resultatet blef så godt, berodde utom
därpå, att kolförbrukningen vid mindre fart är ringare och
att vi använde seglen så ofta sådant var görligt, naturligtvis
äfven på vårt långa uppehåll i Recherche Bay. För enbart
maskin, om 45 nominella hästkrafter, kunde fartyget i lugnt
väder göra 6 knops fart, med god vind kunde det för seglen
göra 7 à 8. Ishafsfartygen äro egentligen segelfartyg, med
maskinen afsedd till hjälp när så kräfves, särskildt vid
gång genom isen, som i allmänhet sprider sig och glesnar
samt sålunda lättast passeras i lugnt väder, när seglen icke
kunna användas. Och äfven under vind erbjuder naturligtvis
manövrering i isen för segelfartyg, på grund af de slingrande
farlederna, helt andra svårigheter än för ett fartyg, som drifves
med ånga. Antarctic var tacklad såsom barkskepp och var,
såsom förut nämnts, känd såsom en god seglare med ovanlig
förmåga att reda sig i storm och hög sjö.
Sedan Antarctic kostnadsfritt utlånats till
grönlandsexpeditionen 1899, såldes hon på hösten samma år till
Danmark för att användas af löjtnant G. Amdrup under dennes
färd till östra Grönland 1900. Af den uppkomna behållningen
afsattes kronor 15903,65 till bearbetning af båda
expeditionernas samlingar och iakttagelser, hvartill jag annars tänkt
söka statsunderstöd, men hvilket följaktligen nu blef
öfverflödigt. Öfriga 20000 kronor öfverlämnades, sedan H. M.
Konungen samt expeditionens öfliga mecenater förklarat sig
icke hafva något att däremot invända, såsom en väl behöflig
förstärkning till den under Vetenskapsakademiens förvaltning
stående Vegafonden, på det att Vegastipendiet för
forskningsresor i mindre kända trakter må kunna utgå med större
belopp än hittills. Antarctic här sålunda äfven vid sin
försäljning gjort gagn åt vetenskapen, och det gladde mig att hon
själf kom i så goda händer och snart nog åter fick vända
stäfven mot polarhafvets isar.
FÖRSTA KAPITLET.
Afresa från Göteborg. — Första sjögången. — Deltagarne i
expeditionen. — Färd längs norska kusten. — Doktorspromotion ombord. — Besök på
Andön. — Ankomst till Tromsö och uppehåll därstädes. — Herr Lerners
expedition. — Afgång från Tromsö. — Försök med brefdufvor. — Hydrografiska
och zoologiska arbeten. — Flaskposter. — Plankton. — Ankomst till Beeren
Eiland.
När Antarctic den 25 maj 1898, klockan tre e. m., lade
ut från kajen i Göteborg, var vädret icke det bästa, ty
det regnade. De, som i detta sågo ett dåligt omen,
blefvo dock snart tröstade genom påminnelsen därom,
att så var fallet äfven vid Nansens affärd på »Fram»
1893. Regnet kunde ju därföre anses som ett godt
förebud äfven för vår mera anspråkslösa expedition.
Våra anhöriga och vänner på kajen vinkade farväl och
försvunno snart för våra blickar. Men så smärtsamt
afskedet än kunde kännas för mången af oss, var det
dock, åtminstone för mig, på samma gång en lättnad att
slutligen hafva kommit åstad. Nu skulle man ändtligen
få någon hvila efter den sista tidens ansträngande
arbeten. Och hum angenäm vistelsen i Göteborg med dess
kända storslagna gästfrihet än varit, så stod dock
längtan efter att få börja den färd, för hvilken jag i åratal
sträfvat, framför allt annat. Ombord härskade dock ännu
kaos, ty ända in i sista minuten hade varor anländt.
För att få allt stufvadt innan vi kommit ut i öppna sjön,
lade vi oss därför för ankar på Elfsborgsfjorden. På
samma sätt hade vi vid resan till Grönland på »Sofia»
1883 lagt oss vid Marstrand och stufvat godset fast,
innan vi stucko ut till hafs. Vi voro flere ombord, som
erinrade oss detta, ty jämnt halfva gunrumspersonalen —
chefen, kaptenen, Kolthoff, Kjellström och Hamberg —
hade deltagit i sagda färd.
Den 26 klockan sex f. m. lyfte vi åter ankar och ångade
på allvar åstad, med Tromsö såsom mål. Vi fingo snart
sjögång, och följden dröjde icke att visa sig hos de vid
sjön ovana. Hvarför sådana ha så svårt för att erkänna
sig sjuka, här jag aldrig kunnat förstå, men vi hade
under stormigt väder på resan upprepade tillfällen att
iakttaga detsamma. En, som annars hade god aptit,
lämnade t. ex. bordet redan vid soppan, därför att han
var »så mätt», en annan föregaf något viktigt arbete
eller dylikt, men att man var sjuk kom sällan i fråga.
Så vidt jag nu erinrar mig, var det blott en enda, som
ärligt bekände kort, men så var han alltid sjuk med
besked. Månne ej just denna de sjukes
obenägenhet att erkänna sina lidanden är orsaken därtill, att
sjösjukan i allmänhet uppväcker så föga medlidande hos
de friska?
Äfven våra tre hundar ledo till en början af
sjösjukan. Jag hade ansett önskligt att medföra hundar, som,
i händelse af fartygets infrysning och en däraf föranledd
nödtvungen öfvervintring, kunde hålla vakt mot björnarne.
Vi hade en hvit lapphund, som hette »Liss», ett snällt
och fromt djur, men skotträdd. Vidare en genom
bankkamrer S. Sahlin i Östersund anskaffad jämtländsk
»gråhund», lydande namnet »Fulingen», hvarjämte hr Sahlin
såsom lån medsändt en ung tik af samma ras. Hon
hade ännu ej något namn, utan erhöll detta först
ombord, där hon kallades »Fröken». De båda
jämtländska hundarna, isynnerhet »Fröken», voro särdeles
präktiga djur.
Under väder af omväxlande beskaffenhet, som lärde
oss känna Antarctic från olika sidor och alltid till
belåtenhet, färdades vi nu utanför norska kusten mot norden.
De hydrografiska apparaterna, planktonhåfvarne m. m.
började pröfvas redan den 27. Man sökte göra det så
bekvämt som möjligt i hytterna och äfven att bringa reda
i proviantlådorna på mellandäck. När vädret under dessa
första dagar var vackert, begagnade vi dessutom tillfället
att utdela diverse saker, såsom tobak och cigarrer,
toi-lettartiklar, antiseptika m. m. bland expeditionens
deltagare. Dessa, som inalles, sedan fångstmännen i Tromsö
blifvit inmönstrade, räknade tjugoåtta man, utgjordes af
följande personer:
A. G. Nathorst, professor, expeditionens chef, geolog,
född 1850.
E. Nilsson, kofferdikapten, Antarctics befälhafvare,
född 1850.
G. Kolthoff, konservator, expeditionens ene zoolog,
född 1845.
C. J. O. Kjellström, underlöjtnant, expeditionens
kartograf och fotograf, född 1855.
A. Hamberg, docent, expeditionens hydrograf,
dessutom mineralog, geolog, kartograf och fotograf, född 1863.
G. Andersson, docent, expeditionens ene botanist,
född 1865.
A. Ohlin, docent, expeditionens andre zoolog, född
1867.
E. Levin, docent och laborator, expeditionens läkare
och bakteriolog, född 1868.
H. Hesselman, fil. kandidat, expeditionens andre
botanist, född 1874.
J. G. Andersson, studerande, expeditionens
biträdande hydrograf och geolog, född 1874.
N. Forsblad, förste styrman, född 1874.
H. J. Haslum, andre styrman, islots, född 1856,
norrman.
I. Peterson, förste maskinist, född 1872.
C. J. Flemming, andre maskinist, född 1877.
C. Håkansson, underofficer i kgl. flottan, stewart,
född 1853.
K. Inglund, timmerman, född 1868.
A. J. Andersson, matros, född 1863.
C. J. Anderson, » » 1868.
F. A. Hallengren, » » 1873.
M. Hansen, matros, fångstman, född 1877.)
H. Jakobsen, » » » 1868.}norrmän.
O. Kulseth, » » » 1847.)
J. P. Crafoord, lättmatros, född 1878.
J. Menander, » » 1877.
O. I. Leja, eldare, född 1867.
E. Nordling, » » 1878.
G. Schönbäck, kock, född 1879.
G. L. Sandberg, konservatorsbiträde, född 1871.
Angående norrmännen må märkas, att styrman
Haslum nu gjorde sin tjugofjärde resa till Ishafvet, där han
förut gått på säl- och bottlenosefångst till Jan Mayen och
grönlandsisen, sista gången just ombord på Antarctic.
Kulseth hade öfvervintrat på Spetsbergen med den
svenska meteorologiska expeditionen under N. Ekholm 1882—83.
Redan utanför Norges sydvästra kust mötte oss de
första stormfåglarne (Fulmarus glacialis) eller
»havhestarne», såsom de af de norska ishafsfararne benämnas.
Gunrumspersonalen på Antarctic 1898.
A. Hamberg. J. G. Andersson. O. Kjellström. G. Andersson. H. Hesselman. E. Levin.
E. Nilsson. A. G. Nathorst. G. Kolthoff. A. Ohlin.
Efter fotografi af A. Jonasson, Göteborg.
Men då vi kommo ett stycke längre norrut, försvunno
de åter och syntes först ånyo mellan Norge och Beeren
Eiland. Samma iakttagelse gjordes 1899, och det tider
väl föga tvifvel, att stormfåglarne utanför sydvästra Norge
äro sådana, som sträcka dit från väster, d. v. s. från
Färöarne, och icke från norr. Stonnfågeln är annars
en af det öppna Ishafvets allmännaste fåglar, med
hvilken vi längre fram få göra närmare bekantskap.
Scen från »promotionen» ombord på Antarctic den 31 maj 1898.
Efter fotografi af J. G. Andersson.
Vi firade pingsten (28—30 maj) ombord, och af
öfriga tilldragelser under resan längs norska kusten må
nämnas »promotionen» den 31 maj. Expeditionens
läkare, doktor E. Levin, skulle denna dag i Upsala
promoveras till medicine doktor, och detta måste naturligtvis
högtidlighållas äfven ombord. Middagen bar en festlig
prägel; promovenden, som uppträdde i frack, hvit
halsduk och hvita handskar, kröntes med en i hast
tillverkad krans af spiræablad, och hans glädtiga lynne tog
sig uttryck i många glada upptåg. Bilden visar den
lagerkrönte på knä för chefen, som satt kransen på hans
hufvud.
Ett gladt skämt bidrager mycket till
sammanhålligheten och trefnaden ombord. På Antarctic var det regel
att om söndagarne till gunrummet i tur och ordning
inbjuda tvenne af underbefälet, och efter middagen på
dessa dagar härskade alltid den angenämaste stämning.
Då fick man höra styrman Haslums sånger,
ackompanjerade af dragharmonika, eller ock sjöng mäster
Flemming vid sin gitarr några af sina otaliga visor. Äfven
en och annan af gunrumspersonalen lät då höra sin
stämma, och som vi lyckligtvis icke hade någon allt för
kritisk musikälskare ombord, var man nöjd med hvad
som bjöds. Doktor Levin hade »Gluntarne» med sig,
och det var väl knappast någon söndagseftermiddag, som
icke någon sång ur dessa blef föredragen af en eller
annan bland de sjungande. Allt från förstå stund rådde
också den bästa sämja ombord, och det var för mig en
sann glädje att iakttaga den belåtenhet och glädtighet,
som städse afspeglade sig på gunrumspersonalens
ansikten, då den var samlad.
Och så gingo dagarne fort nog, om ock en viss
enformighet ännu var rådande. Liksom på ångbåtsresor
i allmänhet hälsades hvarje nytt föremål — ett mötande
fartyg, en hval, tumlare o. s. v. — med stort intresse.
På tal om tumlare må nämnas, att vår stewart af full
öfvertygelse påstod, att om de gingo med fartyget blef
det motvind, medan vi däremot säkert hade att vänta
medvind om de gingo emot.
Den 1 juni hade vi storm, som dock aftog så
småningom den 2. Vi voro på kvällen utanför Andön i Lofoten,
och då vi i alla fall skulle passera Andenäs och vädret
tycktes blifva vackert, beslöt jag att stanna en dag för att
studera därvarande förekomst af stenkol, hvilken i
geologiskt hänseende är af stort intresse.
Kolfältet på Andön ligger nämligen midt i
urbergsområdet, hvarför dess upptäckt härstädes (1867) var
ganska oväntad. Redan på afstånd gör detsamma ett starkt
afbrott från omgifningarne, ity att det upptager en låg
jämn mark, i norr och söder begränsad af höga, taggiga
berg. Afbrottet framträder isynnerhet från hafssidan i
väster, och det lider väl föga tvifvel, att hela
förekomsten är hvad geologerna kalla en graf eller grafsänka,
d. v. s. ett parti af berggrunden, som blifvit nedsänkt
mellan sprickor i densamma. Just genom denna
nedsänkning ha lagren blifvit skyddade för förstöring, och
sänkningen är sålunda orsaken till att de ännu finnas i
behåll.
Kollagren på Andön tillhöra ej det egentliga
stenkolssystemet, utan den yngsta afdelning af jurasystemet
— aucellalagren — som är så utbredd öfver hela det
norra polarområdet. Kolen äro följaktligen ännu yngre
än kollagren i Skåne. De anses företrädesvis lämpa sig
till gaskol. Ännu i denna stund har icke någon
grufdrift kommit till stånd, utan man har hittills inskränkt
sig till försöksborrningar, för att utröna flötsernas läge
inom olika delar af kolfältet.
Lotsen vid Andenäs var för tillfället bortrest, så att
våra signaler icke ledde till något resultat. En fiskare,
som vi passerade förbi, erbjöd sig emellertid att lotsa
oss, och klockan half två på morgonen den 3 juni
ankrade vi utanför Andenäs.
Jag hade öfverenskommit med fiskaren, att han skulle
skaffa båt och karlar för en rodd till Ramsaa, och efter ett
par timmar infann han sig åter ombord. På utflykten
åtföljdes jag af Hamberg, G. Andersson och J. G.
Andersson. Det var en solig, vacker dag, fastän till en
början något kylig i den tidiga morgonstunden, och det
kändes mycket angenämt att få sätta foten på land efter
den första veckans vistelse på sjön. Ejdrar, måsar och
andra sjöfåglar flögo omkring eller lågo på vattnet, och
i land fingo vi en försmak af vår eller sommar, hvilket
kändes så mycket härligare som vi ej haft mycket däraf
före afresan från Sverige, ty våren hade ju detta år
varit kall.
Där vi stego i land var granit anstående, men då
vi med ledning af Tellef Dahlls kartskiss vandrade
längs älfven, funno vi snart de kolförande lagren,
sandstenar, lerjärnsten, skiffer m. m. I den förstnämnda
bergarten syntes stora ammoniter och belemniter, och då
vi kommo till det under arbete varande borrhålet,
beläget midt ute i en myr med en mängd små
vattensamlingar (tjärnar), fingo vi en rik skörd af försteningar.
Borrningen här utfördes nämligen med diamantborr, och
där borret passerat genom fossilförande lager voro äfven
borrkärnorna rika på fossil. Tack vare »bestyrerens»
tillmötesgående, fingo vi samla ur dessa och erhöllo på
en kort stund ur en glimmerik mörk skiffer en rätt
vacker samling med aucellor, ammoniter m. m.
Egendomligast och i somliga lager vanligast är ett hakformigt
organ, Acantoteuthis, som af dr Pompeckj i München
tolkats såsom de klolika taggarne på någon jättestor
bläckfisks arm. Botanisten hade dessutom fått åtskilliga
lefvande växter i sin portör, och promenaden i det vackra
vädret var särdeles angenäm. En skrattande riptupp
flög upp ur ett videsnår, ett par gräsänder lyfte ur en
bäck, en blåhakesångare fladdrade kring en buske, och
en brockfågel lät oss passera på några få stegs afstånd
utan att visa någon rädsla. Det var en af dessa
härliga dagar mellan vår och sommar, som fyller sinnet
med lefnadsmod och glädje.
Vi återkommo ombord på e. m., lyfte ankar klockan
fem och anlände följande morgon den 4 juni strax före
half nio till Tromsö.
Borrtornet på Myren, Andön.
Efter fotografi af J. G. Andersson.
I denna stad, som alltid varit den sista
utgångspunkten för de svenska polarexpeditionerna mot norr och
nordost, stannade vi i fem dagar. Vi intogo fyratiofem
tons kol, fyllde vattenförrådet samt inlastade diverse
proviant och utrustningspersedlar. En ung teknolog,
hvilken för att få medfölja expeditionen mönstrat såsom
lättmatros och dessutom varit afsedd till biträde åt
löjtnant Kjellström vid dennes kartläggningsarbeten, måste
här, på grund af sjukdom, åter afmönstra och resa hem.
Utom de båda fångstmän, som redan voro förhyrda att
möta här, måste vi följaktligen anskaffa ännu en.
För mig var det kärt att återse Tromsö, af hvars
invånare jag sedan föregående besök räknar många till
mina vänner. Konsul Andr. Aagaard, som hade
expeditionens affärer i Tromsö om hand, var visserligen för
tillfället utomlands, men hans broder, hr Mark Aagaard,
var oss i stället på alla sätt behjälplig. Ej mindre var
detta fallet med min gamle vän sedan min första
Spetsbergsresa 1870, overretssagförer D. Mack. Det är mig
mycket kärt att till sagda herrar få uttrycka min
hjärtliga tack för allt hvad de gjort för expeditionen.
Om gästfriheten i Tromsö behöfver jag icke tala,
den är gammal och känd ända sedan de svenska
polarfärderna togo sin början, och den kom oss i fullaste
mått äfven nu till godo.
Det var således angenäma dagar vi tillbragte här,
men äfven solen har ju sina fläckar. För oss visade
sig en sådan under form af en tysk, en herr Th. Lerner,
som med sitt fartyg anlände hit, och som helt enkelt
»annekterat» den del af mitt program, som rörde Kung Karls Land.
Då min expedition sedan ett par år omtalats i alla
geografiska tidskrifter, kan man svårligen anse det som »fair
play», att man i Tyskland, ett par månader före dess
afgång, planerar en annan expedition med enahanda
syfte. Jag ansåg mig emellertid ej på grund af herr
Lerners uppträdande böra i minsta mån förändra min
arbetsplan, ty äfven om han skulle komma före oss
till Kung Karls Land, så kunde han ej göra våra
arbeten öfverflödiga. Utom läkaren och ett par zoologer,
deltog nämligen ingen vetenskapsman i hans expedition, och
Antarctic utanför Tromsö. I bakgrunden Tromsdals Tind (1232 m.).
Efter fotografi af O. Kjellström.
fastän jag insåg, att han skulle göra allt för att förekomma
oss, hade följaktligen detta ej så mycket att betyda.
Herr Mark Aagaard hade kvar några afkomlingar
af Andrées brefdufvestam, och det beslöts i sista minuten,
att vi skulle medtaga fyra af dessa, för att pröfva
om de kunde finna vägen åter till Tromsö. Som de
voro otränade, skulle dock tre af dem släppas snart nog.
Den 8 juni klockan half sju e. m. lyfte Antarctic
ankar för att afgå från Tromsö, och nästan samtidigt
hissade äfven »Helgoland», den tyska expeditionens fartyg,
sitt. Denna lilla ångbåt, med betydligt starkare maskin
än vår, gick genast förbi oss och var ur sikte redan
innan vi hunnit till Karlsö. Vädret var såsom förut på
denna dag ombytligt, med omväxlande regn och små
solglimtar, och vi hade tillfälle att på vägen till Kvalsund
under växlande belysning se de forntida strandlinierna,
högt öfver den nuvarande hafsytan. Dessa äro i
berggrunden eller morängruset inskurna, skenbart horisontela
fåror, hvilka angifva vissa skeden af hafvets forntida
vattenstånd. Vid denna tid på året, då snön ofta ligger
kvar i inskärningen, medan den för öfrigt smält undan,
äro de isynnerhet tydligt framträdande.
Vi släppte vid Kvalsund den första brefdufvan klockan
7,40 e. m., och som afståndet till Tromsö blott var
halfannan mil och staden ännu var synlig, hade vi all
anledning antaga, att hon skulle taga sig fram. Dufvan
tycktes dock ganska osäker om vägen och gaf sig öfver
mot östra landet. Hon måtte dock snart styrt rätt kurs,
ty redan kl. åtta fanns hon åter i Tromsö. Det sända
brefvet innehöll bland annat en gratulation till ett samma
dag i Tromsö nyförlofvadt par.
Den andra dufvan släpptes senare på kvällen, strax
innan vi hunnit till Karlsö. Äfven denna var länge
obeslutsam, men tog slutligen, liksom den första, kurs mot
östra landet. Som afståndet till Tromsö endast var mellan
fyra och fem mil, hade hon bort hitta dit, men hon hördes
aldrig af och har väl fallit offer för någon roffågel.
Vid Karlsö lämnade vi vår lots, som naturligtvis
fick med sig en mängd bref.
Vår kurs skulle på natten föra oss förbi Fuglö, och
jag steg därföre upp klockan half två på morgonen den
9, för att liksom på mina förra Spetsbergsresor få
tillfälle att njuta af därvarande rika fågelvärld. Men vi voro
så långt öster om ön, att jag fick ingenting se i det
strida regnet annat än några skaror af grisslor och
tordmular, som flögo längs vattenytan. Men jag tröstade
mig med, att vi redan om några dagar skulle vara midt
inne i det ännu rikare, rent arktiska fågellifvet.
Vi hade motig vind och hög sjö, hvarför vi ej kommo
fort framåt. Klockan 10,20 f. m. släpptes den tredje dufvan
vid 70° 26" lat. och 20° 53" o. l., hvarför vi befunno
oss cirka tolf mil från Tromsö. Hon flög först länge i
kretsar kring fartyget, men styrde så i snabb fart mot
Fuglö, och då vinden var gynnsam, trodde vi att hon
snart skulle hinna hem. Om fem eller tio minuter kom
hon dock åter och flög ånyo länge kring fartyget samt
slog en gång för ett ögonblick ned i riggen. Därpå gaf
hon sig af i samma riktning som förut och var snart
försvunnen för våra blickar. Såsom hr Mark Aagaard
sedermera meddelat mig, befanns denna dufva
återkommen följande dag klockan 9,15 f. m. Han tillägger, att den
möjligen kan ha kommit redan under nattens lopp, utan
att då ha blifvit observerad.
Afsikten hade varit att släppa den fjärde dufvan
vid Beeren Eiland. Men redan här må nämnas, att detta
icke ägde rum, ty både Kolthoff och jag voro af den
åsikten, att dufvan ej skulle hitta hem, utan endast gå
en säker undergång till mötes. Måhända hade vi orätt
häruti, och brefdufvevänner påstå detta bestämdt. Nu
insläpptes hon i stället till våra öfriga brefdufvor, hvilka
under resan trifdes väl, lade ägg och uppfödde ungar.
På e. m. denna dag företogo vi en lodning med
åtföljande hydrografiska arbeten; djupet var endast 200
meter. Vid de hydrograflska undersökningarna gäller
det att upphämta vattenprof från olika djup med
särskildt för detta ändamål konstruerade apparater. För
mindre djup användes vanligen vattenhämtare af professor
O. Petterssons konstruktion, för större djup sådana af
Hambergs modell. Hufvudvikten vid dessa vattenhämtares
konstruktion ligger däruti, att man måste hafva full garanti
för att hämtaren ej blott tar profvet på det djup man
önskar, utan äfven sluter så tätt, att vatten ej kan
intränga i det tagna profvet, under det att detta upphalas,
stundom kanske en sträcka af ett par, tre tusen meter. De
erhållna vat†enprofven, hvilka äro afsedda att undersökas
för bestämmande af vattnets salt- och kolsyrehalt m. m.,
förvaras dels i vida glasrör, utdragna i en lång, smal
spets, som, sedan röret blifvit fullt, hopsmältes, så att
profvet är fullständigt skyddadt mot inträngande luft, dels
äfven i vanliga flaskor. Jämte upphämtande af
vattenprof är bestämning af vattnets temperatur på de olika
djupen af allra största betydelse, enär äfven denna ger
upplysning om underhafsströmmarnes förlopp. Då det gäller
mindre djup, kan man naturligtvis erhålla temperaturen
genom att genast mäta densamma hos det upptagna
profvet, men detta duger ej, då djupen äro större. Ty
vid upphalningen hinner den ursprungliga temperaturen då
att påverkas af temperaturen hos de vattenlager, genom
hvilka upphalningen sker. Man använder därför vid
lodlinan eller vattenhämtaren fästa, särskildt konstruerade
omvändningstermometrar, hvilka, när upphalningen börjar,
vändas upp och ned, hvarvid kvicksilfverpelaren ofvanför
en öfver kulan befintlig förträngning afskiljes och
nedfaller i rörets öfre del, där dess längd sedan afläses. Vi
använde sådana dels af Negrettis och Zambras, dels af
Knudsens modell.
I samband med de hydrografiska undersökningarna
står utkastandet af flaskposter, d. v. s. i flaskor eller buteljer
inneslutna cirkulär, hvilka upphittaren uppmanas att, med
angifvande af tid och ställe för fyndet, aflämna till
närmaste poststation, för vidare befordran till adressaten.
Som hvarje flaskpost numreras och anteckning skett om
det ställe, där den utkastats, kan man, genom att på en
karta uppdraga flaskans sannolika drift till stället, där
den upphittades, erhålla viktiga bidrag till kännedomen om
hafsströmmarnes förlopp. Tillförlitligheten af dessa
slutsatser ökas naturligtvis i samma mån som materialet är större.
Våra flaskposter voro i form af ett brefkort, hvilket
hoprulladt instacks i en butelj eller flaska af så
genomskinligt glas som möjligt, hvarefter flaskan korkades väl
och lackades. När fartyget var i gång och ej låg
förankradt vid land, utkastades de i regeln under första
timmen af hvarje vakt, d. v. s. i sex olika repriser på
dygnet, och som flere (ända till tjugo) utkastades i hvarje
repris, blef antalet mycket stort, nämligen inalles öfver
niohundra, af hvilka hittills (april 1900) fyratiosex
upphittats ilanddrifna på de mest skilda håll (Norge,
Spetsbergen, Island, Färöarna, Shetlandsöarna, Orkneyöarna,
Danmark, Tyskland).
På ena sidan af brefkortet stod:
Brefkort
Hvad som stod på andra sidan inses genom
omstående facsimile af ett på Island upphittadt, ifylldt och
återsändt kort. Därigenom att korten voro adresserade
till kapten Andrée i Göteborg, gåfvo flere af de funna
flaskposterna, specielt det här afbildade, upphof till i
tidningarna meddelade sensationella rykten, att budskap från
ballongfararen Andrée blifvit anträffade.
Den 10 juni var dyningen ännu högre än förut, så
att fartyget slingrade svårt, och som äfven vinden var
motig, gjorde vi dålig fart, hvarför större delen af dagen
användes till lodningar och skrapningar på 355 meters
djup. Skrapningen gaf föga utbyte, ty den stenblandade
lera, som bildade bottnen, lämnade nästan endast tomma
och sparsamma skal af en armfoting (Terebratula).
Medan lodningen och skrapningen pågingo, höll sig
en stormfågel simmande vid fartygets sida utan att visa
den minsta fruktan. Den matades med talg m. m. och
fick slutligen af Kolthoff ett stycke smörgås, hvarmed
den höll till godo. Om den verkligen behöll brödet må
lämnas därhän.
Äfven planktonhåfvarne profvades. Plankton är som
bekant kollektivnamnet för de — mestadels små och för
blotta ögat nästan oskönjbara — organismer, växter och
djur, hvilka förekomma fritt kringdrifvande i hafsvattnet,
och hvilka, oaktadt sin litenhet, kunna blifva af betydelse
Facsimile af en på Island upphittad, ifylld och återsänd »flaskpost».
på grund af individernas talrikhet. De utgöra nämligen
föda åt högre djur, specielt fiskarne.
Studium af planktons förekomst, sammansättning
och utbredning har därför på senare tider blifvit med
ifver upptaget och bildar ett viktigt led i de hydrografiska
forskningarne. Beskaffenheten af plankton är nämligen
väsentligen beroende af vattnets salthalt och temperatur,
hvilket ju å sin sida står i samband med dess härkomst;
eller med andra ord olika hafsströmmar innehålla olika
slags plankton. Vid insamling af planktonprof i ytvattnet
använder man en släphåf af tunnt tyg, som väl släpper
igenom vattnet men icke planktonorganismerna, och
hvilken man låter släpa efter fartyget, när det ej gör för
stark fart.
Genom att nedsänka en lämplig planktonhåf på
djupet och sedan sakta upphala densamma, får man
naturligtvis plankton äfven från djupet — om sådant
finnes — ehuru blandadt med annat från högre lager.
Men någon lämplig sluthåf, som tager oblandade prof
från det djup man önskar, fanns icke 1898, och de för
ändamålet försöksvis konstruerade, hvilka vi medförde,
höllo mot förmodan icke profvet. För öfrigt insamlades
plankton under hela resan, när vädret ej hindrade, två
gånger om dygnet, dels medelst släphåfven, dels på
professor Cleves förslag, genom att sila det vatten, som
pumpades upp genom spolpumpen.
Vi hade på förmiddagen besök af hvalångaren
»Nordkyn», hemma i Tönsberg, hvilken erbjöd sig att föra
post i land, ett tillfälle hvaraf de flesta begagnade sig,
genom att i all hast skrifva några rader till sina anhöriga.
Äfven en annan hvalångare, »Skytten», samt ännu en
tredje passerade förbi. Dessa ångare äro små, men mycket
snabbgående, och äro stationerade här under sommaren
för harpunering af hval. När någon sådan blifvit
harpunerad, bogseras den sedan in till någon af stationerna
vid kusten.
Den svåra dyningen aftog mot aftonen, men följande
dag fingo vi frisk, stundom hård nordvästlig vind med
snöbyar, svår sjögång och många sjöar in öfver fördäck
under det vi kryssade. Det var dock härligt att stå på
kommandobryggan och se fartyget arbeta sig fram genom
de fradgande och skummande böljorna. En svärm af den
vackra tretåiga måsen eller kryckjen (Rissa tridactyla)
följde fartyget och höll sig mest kring toppen af
mesanmasten och vimpeln på stormasten, men emellanåt slogo
fåglarne ned i kölvattnet, där deras skarpa ögon varsnat
något litet djur, som bringats till ytan. Stormfåglarne
blefvo allmännare, ett och annat exemplar af den
nordiska grisslan eller, såsom den vanligen kallas, alkan (Uria
Brünnichii) syntes också, likaså en enstaka tjufjo (Lestris
crepidata) och en ensam skärsnäppa eller fjaerplyt (Tringa
striata), allt högnordiska fåglar. Men intet spår af någon is.
I Tromsö hade vi erhållit mycket olika uppgifter om
de sannolika isförhållandena. En skeppare, som för ej
länge sedan redan hemkommit, påstod, att vi troligen skulle
finna Beeren Eiland blockerad af isen, men häruti misstog
han sig grundligt, såsom vi snart skola erfara. Men det
kunde vi ej veta då, och jag hade för min del så mycket
mindre skäl att betvifla hans uppgift, som jag erinrade
mig, huru jag 1882 vid samma tid på året, till följd af
då rådande isförhållanden, ej ens kunde komma inom
synhåll för ön.
Äfven den 12 juni företogos lodning och skrapning.
Vi voro då vid 73° 27" lat., 23° 1" ö. l., djupet var 460
meter. Som vi här hade ren lerbotten, var djurlifvet
rikare, med holoturier, maskar, sjöstjärnor o. s. v. Det
var fortfarande mulet och disigt väder till på e. m., då
det började klarna upp, och klockan sex rapporterade förste
styrman att han fått Beeren Eiland i sikte. Det blef så
småningom soligt och klart väder med stilla sjö,
lofvande godt för morgondagen.
Redan klockan två på morgonen den 13 juni klädde
jag mig och gick upp på däck. Vädret var det härligaste
man kunde önska sig, alkornas antal ökades ständigt i
samma mån som vi närmade oss ön, de ströko nu fram
i stora flockar längs vattenytan. Intresset för att snart
vara framme gjorde det omöjligt att tänka på vidare
hvila. Vi hade kurs mot Sydhamnen, hvars pittoreska
och höga klippomgifningar gjorde ett imponerande
intryck, och taflans behag förhöjdes mycket genom de
otaliga fågelskaror, som här hafva sitt tillhåll, dels på
Fågelfjället, dels på Gullholmen och klipporna vid
stranden. Strax efter klockan fyra på morgonen kastade vi
ankar i Sydhamnen.
ANDRA KAPITLET.
Beeren Eiland. — Föregående besök af svenska expeditioner. — Vår
expeditions uppgifter därstädes. — Norra och Södra Borgmästareporten. —
Stormåsen eller »borgmästaren». — Bestigning af Mount Misery. — Upptäckt
af triassystemet. — Glasflöten. — Utfärd till Engelska elfven. — Rotges och
lunnefåglar. — Återfinnandet af glacierrefflorna. — Kollager och
växtförsteningar. — Ifrågasatt stenkolsbrytning. — Herr Lerners »privategendom». —
Egendomliga rättsförhållanden. — Ellas sjö. — Fynd af silurförsteningar. —
Missöde vid landning. — Beeren Eilands fåglar. — Laxfiskar. — Tobiesens
stuga. — »Helvetesmarken». — Afslutade arbeten. — Färd kring sydspetsen.
— Beeren Eilands geologiska historia.
Fastän belägen relativt nära Norge och nästan midt
i farleden mellan detta och Spetsbergen, var Beeren Eiland
före vårt besök därstädes i flere afseenden — dock med
särskildt undantag för dess fauna och flora — ganska
ofullständigt känd. Ingen ordentlig karta fanns öfver ön,
hvilken på sjökorten upptogs nästan dubbelt större än i
verkligheten, och till och med läget var icke fullt riktigt angifvet.
Det första bidraget till Beeren Eilands geologi
lämnades af den norska geologen Keilhau, som i augusti
1827 uppehöll sig några dagar på ön, och därunder
lyckades påvisa förekomsten af marina
karbonförsteningar; att stenkol förekom var kändt förut.
Nordenskiöld, Dunér och Malmgren besökte Beeren Eiland på
resan till Spetsbergen 1864, men fastän besöket skedde
så sent som den 18 juni, var öns inre till större delen
snöhöljdt, hvilket naturligtvis i hög grad hindrade
arbetena under det korta uppehållet af endast två dagar.
Men Dunér kunde i alla fall meddela en kartskiss öfver
ön, betydligt bättre än de förut befintliga, ja, bättre än
Beeren Eiland.
Förminskadt facsimile af den af Kjellström och Hamberg 1898 upprättade kartan.
den, som sedermera uppdrogs under den svenska
polarexpeditionen 1868.
uppsats: »Några upplysningar till den nya kartan öfver Beeren Eiland.» Ymer 1899. Denna uppehöll sig på ön den
23—27 juli, men vädret beskrifves såsom i hög grad
ogynnsamt för arbetena, med dimma, snöslask och regn. I
botaniskt och zoologiskt hänseende gjordes dock goda
fynd, och vid kollagren insamlades en mängd
växtförsteningar, som sedermera beskrefvos af Oswald Heer.
Den 12 juli 1870 gjorde ingeniör H. Wilander och
jag en half dags uppehåll vid ön. Vi ankrade utanför
Ryssälfven, besökte »rysstugan» och trakten närmast
kring ankarplatsen samt rodde norrut förbi Mount Misery.
Därvid giordes ett intressant fynd af glacierrefflor på den
udde norr om Mount Misery, som jag på kartan kallat
Reffeludden. Inga glacierer existera numera på Beeren Eiland,
men refflorna bevisade, att sådana under forna tider måste
hafva funnits.
Spirifer Keilhaui, en brakiopod från karbonlagren i Mount Misery.
Samma exemplar från öfver- och undersidan.
Autotypi efter naturen i naturlig storlek.
Då jag 1882, tillsammans med G. De Geer, var på
väg till och från Spetsbergen, var det min mening att
om möjligt anlöpa Beeren Eiland. Men vid färden norrut
var ön, såsom nämndt, omgifven af is till så stor
utsläckning, att den ej kom inom synhåll. På återresan fingo vi
Beeren Eiland i sikte den 10 september och ämnade försöka
en landstigning tidigt på morgonen följande dag. Försöket
kom emellertid icke till utförande, på grund af under
tiden inträffad tät tjocka, som fullständigt dolde ön.
A. Hamberg landade här den 18 juni 1892 för geologiska
studier, men måste redan samma dag åter lämna ön. Och
så kom det sig, att när vi nu anlände till Beeren Eiland,
hade vi ett rikt arbetsfält. Först och främst borde ön
ordentligt kartläggas, och för det andra borde dess
geologiska byggnad närmare utredas. Beträffande de
Antarctic i Sydhamnen. Till höger Gullholmen, till vänster Kap Heer;
mellan båda Södra Borgmästareporten.
Efter fotografi af A. Hamberg 1898.
geologiska förhållandena, var det i synnerhet tvänne spörsmål,
som jag önskade lösa; det ena var frågan om huru
istiden gestaltat sig på ön, det andra om den geologiska
beskaffenheten af topparne på Mount Misery. Genom
Keilhaus och Nordenskiölds undersökningar visste man
förat, att i öns södra del funnos lager, som voro äldre
än den kolförande sandstenen, ehuru deras ålder i öfrigt
icke var närmare bestämd. Men hvad slags lager, som
bildade topparne på Mount Misery, därom hade man icke
den minsta kännedom, enär detta berg veterligen aldrig
blifvit bestiget af någon geolog.
Södra Borgmästareporten på Beeren Eiland.
Efter fotografi af A. Hamberg 1898.
När vi på morgonen ankrat i Sydhamnen, voro Mount
Miserys annars oftast molnhöljda toppar fullt blottade,
och jag beslöt därför att ofördröjligen begagna det
gynnsamma tillfället. Efter en hastigt intagen frukost, begaf
jag mig därför jämte G. Andersson på färd mot land.
Vi rodde förbi »Helgoland», som före oss anländt till
hamnen, och jag styrde båten norrut genom hvalfvet på
den lilla genombrutna klippa, som är belägen mellan
Kap Heer och Gullholmen, och hvilken jag sedan kallat
Södra Borgmästareporten. Jag förväxlade den nämligen
till en början med en likaledes genombruten klippa,
hvilken fotograferats af Nordenskiöld 1864 och hvilken
erhållit sitt namn, Borgmästareporten, på grund af den stora
Norra Borgmästareporten på Beeren Eiland.
Efter fotografi af A. E. Nordenskiöld 1864.
mängd stormåsar eller »borgmästare» (Larus glaucus),
som häckade på densamma. Den omnämnes äfven af
1868 års expedition och besöktes 1870 af Wilander och
mig, hvarvid jag vandrade öfver hvalfvet. Men medan man
1864 kunde ro genom Borgmästareporten, var sådant
sistnämnda år, på grund af nedstörtade klippblock, icke längre
möjligt. Och då den icke iakttogs af oss 1898, fastän vi
flere gånger landade vid »rysstugan», nedanför hvilken den
skulle vara belägen, kom jag efter hemkomsten till den
öfvertygelsen, att den efter 1870 måste hafva instörtat. Detta
bekräftades genom J. G. Anderssons iakttagelser 1899,
såsom en jämförelse mellan de båda här meddelade
helsidsbilderna visar. Medan Norra Borgmästareporten har
sitt läge vid land, bildar däremot den södra en liten
klippö vid Sydhamnens norra sida. Man kan som nämndt
ro igenom den senare, men är dyningen hög, är det
klokast att vara försiktig, så att icke båten slungas upp
emot taket. Den af tidvattnet förorsakade strömmen är
ofta härstädes mycket stark.
Sydhamnens omgifningar skulle vara mycket ödsliga,
om icke det rika fågellifvet vore. I söder höjer sig
Fågelfjället, med hvars otaliga skaror af grisslor eller alkor vi
längre fram få göra bekantskap, medan Gullholmen på
hamnens östra sida och det tvärbranta Kap Heer på dess
norra bebos af stora massor stormfåglar. På de små
klippöarne vid kusten mellan Sydhamnen och Ryssälfven
hafva i synnerhet borgmästarne sitt tillhåll, ehuru de
äfven bebo afsatser på de höga bergen. Borgmästaren
är de arktiska trakternas gam, som skattar de andra
fåglarne på ägg och ungar, och som äfven är tillreds att
bemäktiga sig sjuka eller skadskjutna fåglar.
På min första Spetsbergsresa lyckades jag vid ett
tillfälle att rädda en alkunge från en dylik röfvare. Ungen,
Den instörtade Norra Borgmästareporten.
Efter fotografi af .J. G. Andersson 1899.
som antagligen fallit ned från boet på bergväggen, föstes
mot stranden af modren, som därvid skyddade honom
med sin kropp. Då de nära stranden mötte mig, blef
modren rädd och flög undan, medan ungen utan tvekan
störtade sig i vattnet. Han kastades af dyningen ett
par gånger upp på land, men lyckades slutligen komma
ut i det för honom nya elementet, där en borgmästare
dock genast sökte bemäktiga sig honom. Genom att
dyka undgick han anfallen till en början, men slutligen
grep honom borgmästaren med sin näbb och skulle flyga
därifrån, då den skrämdes af en kula från mitt gevär
och släppte sitt rof. Ungen dök genast, då han nådde
vattenytan, och skyddades sedan af en stor svärm alkor,
som slogo ned kring honom. När man på Spetsbergen
skjutit en ren och uttagit djurets inälfvor, äro
borgmästarne ofelbart snart framme för att kalasa på dessa.
Är djuret icke öppnadt, hacka de ut dess ögon eller
skaffa de sig sitt lystmäte af talg och kött genom att
utvidga det hål, som kulan gjort. De kasta sig med
susande vingslag och skarpt skrän mot den person, som
nalkas deras bon eller tillhåll, och komma därunder ofta
tämligen nära besökarens hufvud. Denna stora måse,
härskaren öfver de öfriga fåglarne i den höga norden,
är verkligen en ståtlig företeelse.
Vi landade på den låga marken vid mynningen af
Hvalrossälfven, där en mängd ben af hvalross utvisade,
att här i forna tider varit ett ställe, hvarest djuren till
sin olycka plägat gå upp på land, där de öfverraskats
af människor och dödats. Härifrån vandrade vi mot
Mount Misery och fingo genast i början fröjda oss öfver
den röda Saxifraga oppositifolia och den gulblommiga
Draba alpina. Rhodiola, som på Beeren Eiland är mycket
lågväxt och tufvad, stod ännu i knopp. Öfver den ytterst
sterila marken med dess kantiga skärfvor af kalk,
dolomit och kisel, en mark, som Keilhau betecknat såsom
det till fullständig nakenhet blottade »jordkadaveret», gick
det framåt. Vid små vattensamlingar och sumpig mark
syntes åtskilliga par af tjufjon samt stora svärmar af
kryckjer, hvilka senare, där de slagit ned, bildade stora
hvita fläckar. Kryckjernas utfärder öfver land tycktes
afse att samla mossa till deras bon, ty en stor mängd
af dessa fåglar hade mossa i näbben.
Vid foten af Mount Misery vidtog en blockrik,
tämligen besvärlig mark, och högre upp på sluttningen, dock
visligen utom kulhåll, hälsade oss en fjällräf med sitt
skällande. Kalklagren i Mount Misery hafva på de flesta
ställen lodräta väggar, men en bäck har på sydvästra
sidan utskurit en fåra, längs hvilken uppstigningen till
platån kan företagas. Denna fåra var ännu delvis fylld
med snö. Uppe på platån hade man en vidsträckt
utsikt öfver en stor del af ön och vida sträckor af
hafvet, i hvilket ingenstädes syntes någon is. Vi stodo
nu ofvanpå de öfverkarboniska kalklagren, hvilka bilda
Mount Miserys branta väggar och underlaget till en
högplatå, öfver hvilken resa sig tre toppar, hvilka jag kallat
Tre Kronor. Det gällde nu att utröna, till hvilket
geologiskt system dessa hörde, d. v. s. vi skulle söka
uppleta försteningar i de skiffrar, af hvilka de befunnos vara
uppbyggda.
Sedda nedifrån förefalla dessa toppar ej så branta,
men då vi nu började vandringen uppför den närmaste
och högsta, blef det besvärligare än vi trott. Marken
var frusen under de lösa skifferbitarne, och de där och
hvar befintliga snöfläckarne voro förvandlade till is och
mycket hala. På mig föranledde uppklättrandet en så
stark hjärtklappning, att jag måste afstå från försöket att
nå toppen samt stanna ett stycke nedanför denna. Dr
Andersson fortsatte emellertid och lyckades, krypande på
händer och fötter, nå upp till högsta punkten, 536 meter ö. h.,
där han planterade en medförd stång med hvit flagga,
afsedd till signal för Hambergs fotogrammetriska arbeten.
Om denna topp någonsin förut bestigits, torde vara ovisst.
»Rysstugan» på ostsidan af Beeren Eiland.
Efter fotografi af A. Hamberg 1898.
Hufvudändamålet med besöket här uppe hade under
tiden äfven blifvet vunnet, ty vi hittade försteningar —
ammoniter, musslor m. m. — hvilka ådagalade, att
skiffrarne äro af mesozoisk ålder, betydligt yngre än
karbonlagren. Ett för Beeren Eiland förut okändt
geologiskt system hade sålunda redan den första dagen af vår
vistelse därstädes blifvit upptäckt. Numera aflidne
professor W. Dames i Berlin, som sedermera underkastade
fossilen en närmare undersökning, fann därvid, att de
tillhörde en yngre afdelning af triassystemet.
Återvägen nedför sluttningen gick fortare; vi åkte
rutschbana utför snödrifvan, med portören eller en sten
såsom underlag. På vägen mot »rysstugan» mötte vi en
af tyskarne och inbjödos att medfölja dennes båt, hvarför
vi ej behöfde gå den långa vägen till Sydhamnen. Det
var för mig intressant att återse »rysstugan», hvilken jag
besökt tjugoåtta år förat. Den var ju nu mera förfallen, men
i det hela sig tämligen lik. Benämningen är oegentlig, ty
stugan är sannolikt icke uppbyggd af ryssar, utan af norrmän.
Glasflöte från Lofoten, funnet på Beeren Eiland 1898.
Autotypi efter naturen, J/3 af naturliga storleken.
På den låga stranden vid Ryssälfvens mynning hittades
en ihålig glaskula af det slag, som fiskare vid Lofoten
använda såsom flöten till sina nät. Dessa kulor, af grönt eller
mörkt buteljglas, äro lufttätt hopsmälta och hafva en
genomskärning af tio à fjorton centimeter. När de lösryckas
från nätet föras de af Golfströmmen vidare norrut och
äro ej sällsynta vid Finnmarkens kuster, liksom de äfven
allt emellanåt träffas uppkastade på Spetsbergen. Än finner
man blott själfva glaskulan, än äfven det nät af groft snöre,
hvaraf den omgifves, samt den ögla, hvarmed den varit
fäst vid fisknätet. Under vår vistelse vid Beeren Eiland
funnos båda slagen.
Tvänne af tyskarne hade efter oss bestigit Mount
Misery och blifvit något flata, när de funno den af dr
Andersson uppresta signalstången. De stötte till oss vid
Ryssälfven, hvarpå vi i deras båt rodde åter till
Sydhamnen. Det var lyckligt, att vi ej uppskjutit besöket
på Mount Misery, ty efter denna dag voro topparne
merendels höljda i dimma och endast stundvis blottade.
Öfver hufvud taget får man i de arktiska trakterna aldrig
försumma de tillfällen, som bjudas, ty det är mycket
ovisst om de komma åter.
De öfriga deltagarne i expeditionen hade företagit
arbeten på olika håll. Kjellström hade påbörjat
mätningarne för kartläggningen af öns norra del, Hamberg,
som ämnade fotogrammetriskt kartlägga södra delen, hade
börjat uppmätningen af en baslinie. Kolthoff hade varit
vid Fågelfjället och där gjort en rik skörd, doktorn hade
gjort den bakteriologiska apparaten i ordning, Ohlin hade
varit sysselsatt med skrapningar, Hesselman med
botaniska arbeten, och J. G. Andersson hade i kanot studerat
om gotländska »raukar» erinrande strandklippor och
småöar.
Den 14 juni företog jag tillsammans med Kolthoff,
G. Andersson och Levin en utfärd i båt till Engelska
älfven. Det gällde denna dag att söka återfinna det ställe
norr om Mount Misery, där jag 1870 hade iakttagit
glacierrefflorna, hvarjämte äfven kollagren vid Engelska
älfven skulle studeras. Doktorn medförde sin apparat
för undersökning af luftens bakteriehalt. Vi landade där
och hvar vid foten af Mount Misery, dels för geologiska
studier, dels för att Kolthoff skulle få tillfälle att erhålla
Mount Misery.
Den tvärbranta stupan är den öfverkarboniska kalkstenen, öfver hvilken höja sig två af Tre Kronors pyramidformade toppar (trias), delvis dolda af moln.
Efter fotografi af O. Kjellström 1898.
några af honom åstundade fåglar, särskildt rotges och
lunnefåglar. Rotgesen (Mergulus alle), som, frånsedt
tärnorna, är de arktiska trakternas minsta simfågel, blott
obetydligt större än en vaktel eller stare, häckar i stora
skaror bland stenarne på sluttningen, men det var
omöjligt att komma åt dess ägg, hvilka befunno sig långt in
under de kolossala blocken. Fågelns färgteckning är svart
och hvit, enligt någorlunda likartadt mönster som hos
lunnefågeln, alkan och tordmulen. Den korta kullriga
näbben erinrar nästan om en hönsfågels. Lunnefågeln
(Mormon arcticus) häckar i branter
vid själfva stranden,
isynnerhet i strandklipporna norr om
Mount Misery. Vid foten af
detta senare finnas där och hvar
mer eller mindre branta
klippor med kolonier af
borgmästare, och nedanför dessa lyser
klippväggen ofta intensivt grön
af den skörbjuggsört
(Cochlearia), som där når en frodig
utveckling. På Mount Miserys
högsta branter häckar stormfågeln i tusenden och åter
tusenden, och vid aflossandet af ett skott svärma de
i massor ut från fjället. Deras ungar kvarligga i boet,
tills de äro fullt flygfärdiga.
Rotges.
Efter A. E. Nordenskiöld.
Vi gjorde goda geologiska fynd, och norr om Mount
Misery återfann jag slutligen det ställe, där jag iakttagit
glacierrefflorna 1870. Jag var då oviss om, huruvida
refflornas riktning var från öster mot väster eller tvärt
om. I senare fallet hade de sitt ursprung från forna
glacierer på Beeren Eiland, medan de i förra fallet talade
om en helt annan historia. Ty vore deras riktning från
öster mot väster, så skulle detta tyda på, att en väldig
glacier från Spetsbergen under istiden nått ända ned till
Beeren Eiland. På grund af sandstenens förvittring var
det ej så lätt att afgöra denna fråga, men sedan jag nu
funnit refflor på flere ställen, blef det slutligen tydligt,
att de härrörde från en forntida inlandsis, som under
istiden utstrålat från den låga marken norr och nordväst
om Mount Misery, medan detta berg märkligt nog icke
synes hafva utgjort något centrum för glaciationen.
Lunnefågel.
Efter A. E. Nordenskiöld.
Doktorn uppställde sin
bakteriologiska apparat på
Reffeludden, där mäster
Peterson kvarstannade, medan
vi fortsatte till Engelska
älfven, en vandring, som blef
ganska tröttsam, på grund af
de äldre kartornas
otillförlitlighet såsom vägvisare. Vid flere
små grunda vattensamlingar,
där sjöfåglar uppehållit sig,
lågo märkligt nog från hafvet
ditförda stora sjögurkor
(holoturier). Till hvad ändamål
de ditförts är svårt att förstå,
eftersom de icke blifvit uppätna. Vid ett par små vikar med
låga stränder funnos stora massor af drifved uppkastade.
Vid Engelska älfven mötte oss båten, som skickats
dit i förväg, och den friska arktiska aptiten blef
tillfredsställd genom det medhafda matförrådet. Medan de öfriga
rodde till Engelska stören, en isolerad klippelare ett stycke
från standen, stannade jag vid kolflötserna för att
insamla växtfossil. Kollagren på Beeren Eiland tillhöra
öfversta afdelningen af det devoniska systemet, och de
äro sålunda äldre än de engelska och tyska
stenkolslagren. För det devoniska systemet karakteristiska
Växtaftryck (grenar af Bothrodendron kiltorkense) från kollagren
på Beeren Eiland.
Naturlig storlek.
växtfossil finnas dels i kolflötserna, dels i de åtföljande
sandstenarne och skiffrarne. Sådana äro ormbunkar af släktet
Archæopteris med nästan meterlånga blad, samt det till
lummerväxternas (lycopodiaceernas) familj hörande släktet
Bothrodendron, hvars dikotomiskt förgrenade stammar voro
prydda med runda ärr efter de affallna bladen. Det synes
företrädesvis varit stammar, bark och grenar af denna
växt, som gifvit upphof till härvarande stenkolsflötser.
Dessa äro flere, men det är egentligen en af 1,4 meters
mäktighet, som kan anses brytvärd. Att, såsom hittills
försöksvis skett, bryta i strandbrinken, där kolen gå i
dagen, blir i längden troligen mera besvärligt än att på
den låga marken neddrifva ett schakt och därifrån
företaga brytningen på vanligt bergsmannavis. Från detta
schakt finge kolen sedan med spårväg forslas till kusten.
Man har ännu för liten erfarenhet om kolbrytning
i de arktiska trakterna efter större måttstock. Man vet
ej, om marken är frusen på djupet och om detta i så
fall komme att medföra allt för stora olägenheter. Men
tydligt är, att kolen måste vara fullgoda, för att
brytningen skall kunna löna sig i dessa aflägsna nejder, där
brytningskostnaderna alltid måste ställa sig relativt högt.
Om kolen på Beeren Eiland, med hänsyn till egenskaper
och bränslevärde, ännu i tillräckligt stor omfattning blifvit
profvade, är mig icke bekant.
För deras tillgodogörande möter här en särskild
svårighet genom bristen på god ankargrund. Ty vid sydlig vind
är Sydhamnen icke säker. Måhända skulle man dock,
genom att komma naturen till hjälp, på ett eller annat
sätt kunna förbättra denna hamn. Men äfven isen, som
ibland till långt fram på sommaren omgifver ön, är en
faktor, som måste tagas med i beräkningen. Att kolen
på Beeren Eiland förr eller senare komma att användas
i industriens tjänst, torde dock kunna anses för gifvet; om
tiden därtill ännu är inne, är en fråga för sig.
Det var redan långt lidet mot aftonen, när vi vid
Reffeludden på hemvägen afhämtade mäster Peterson
samt doktorns bakteriologiska apparat, och vi anlände
sent på natten ombord. Jag var glad öfver resultaten
af de två första dagarnes arbeten, under hvilka de båda
geologiska frågor, som jag på förhand uppställt, blifvit
lösta. Redan följande dag skulle det emellertid visa sig,
att Beeren Eiland i geologiskt hänseende hade ännu
betydligt mera att bjuda på. Jag for då med G. Andersson
i land vid Hvalrossälfven, i afsikt att undersöka södra
delen af ön. När vi landat, märkte vi att tyskarne
uppsatt en trätafla vid kanten af branten på Sydhamnens
norra sida, samt att ett rektangulärt område blifvit
inhägnadt med pålar, målade i de tyska fargerna. Taflan
hade följande inskrift: »Privateigenthum der deutschen
Staatsangehörigen Theod. Lerner und Hugo Rüdiger. 13
juni 1898».
Herrar Lerner och Rüdiger hade sålunda här lagt
beslag på mark för egen räkning och kunde nu titulera
sig såsom »Gutsbesitzer». Vi skrattade åt det hela, men
underskattade, såsom det sedermera visat sig, den förres
energi och afsikter, hvilka voro mera vidtomfattande än
vi då kunde ana. Annars hade vi ju helt enkelt, för
att paralysera hans tilltag, med ännu större rätt kunnat
taga resten af ön i besittning såsom vår »privategendom».
Det lilla område han nu inhägnat var af ingen som helst
betydelse. Våren 1899 återkom emellertid herr Lerner
och tog då i beslag, såsom ytterligare »privategendom»,
hela det område af ön, där stenkolslagren finnas.
Det är onekligen egendomligt, att den internationella
rätten kan tillåta något sådant. Ön togs i besittning
1609 för det engelska Muscovy Companys räkning, men
har sedan kommit att anses herrelös. På grund af sitt läge
borde Beeren Eiland höra till Norge, och norrmän hafva
vid flere tillfällen öfvervintrat där. Så kommer en tysk,
som förut ej haft med ön att skaffa, och behöfver endast
uppslå en tafla, och allt är hans »privategendom». Och
häremot lär intet kunna göras, påstås det. Herr Lerner
får behålla huru stora områden han vill, till förfång för
alla andra, såvida man ej köper marken af honom. Att
en upptäckare lägger beslag på herrelös mark, därom
kan ju mindre vara att säga, men förhållandena här
äro ju helt olika. Herr Lerner har icke upptäckarens
rätt, och mot hans tilltag kan ju anföras nära
trehundraårig häfd, som väl också borde betyda något, och enligt
hvilken Beeren Eiland ansetts såsom ingens tillhörighet.
Men vi återvända till vår utfärd. Ett stycke uppför
Ryssälfven träffades en förekomst af kalkspat såsom
sprickfyllnad i kalkstenen, och äfven något klar och
genomskinlig dubbelspat ingick i densamma, ehuru tyvärr endast
till ringa mängd. På grund af sin betydelse för optiken,
är dubbelspat ett värdefullt mineral, som till hufvudsaklig
del erhålles från den berömda fyndorten vid Eskifjord
på Island, hvilken jag känner från besöket under
Nordenskiölds expedition till Grönland 1883. Vi tågade vidare
söderut upp för bergen mot Fågelfjället, men däruppe
rådde emellanåt snöväder, som hindrade arbetena,
hvarför vi styrde kosan mot lägre terräng i nordväst. Då
jag där kom upp på en bergkam, fick jag djupt under
mig mot väster se en förtjusande liten sjö med blått
vatten, vittnande om relativt stort djup. Kring denna
nyupptäckta sjö, som jag efter min hustru kallat Ellas
sjö, hafva sedan en mängd intressanta iakttagelser och
fynd blifvit gjorda.
Berget, på hvilket jag stod, uppbygges af mörk kalk,
hörande till den på öns södra del rådande geologiska
formation, hvars ålder hittills varit oafgjord. Nu fann
jag i kalkstenen stora ortoceratiter, och sedan dr
Andersson kommit till, gjordes en någorlunda omfattande skörd
af de svåråtkomliga försteningarne. Dessa äro på grund
af bergartens pressning illa bevarade, men professor
G. Lindström har bland de hemförda samlingarne funnit
en korall af släktet Tetradium, som visar, att kalken
är af undersilurisk ålder, tillhörande ungefär samma
geologiska horisont som trinucleusskiffern i Sverige. Ännu
ett för ön dittills okändt system var sålunda uppdagadt.
Men detta var icke det enda geologiska fyndet af
intresse. Uppe på bergkammen voro några hällar alldeles
blankslipade, med utomordentligt vackra glacierrefflor,
hvilka öfvertvärade bergkammen i ungefär ostvästlig
riktning.
När vi återkommo till stranden, mötte vi en af våra
båtar, som var afsedd att hämta Hamberg, och hvaraf
vi begagnade oss för att komma ombord. Det blåste
friskt, och i den trånga passagen mellan Södra
Borgmästareporten och Kap Heer var en ytterligt häftig ström
rådande. Ett vindkast slog om seglet, och karlen, som
styrde, förlorade herraväldet öfver båten, hvilken höll på
att slungas mot den tvärbranta klippväggen vid Kap Heer,
då jag i sista minuten lyckades få ut en åra, som
afvägde tillbudet, hvilket ombord på Antarctic, hvarifrån det
åsågs, föranledt åtskillig oro.
Följande dag, den 16 juni, skulle det dock bli värre,
då inträffade hvad vi kallade »det stora haveriet».
Kolthoff och Hamberg hade på morgonen farit i land med
fångstbåten, hvilken därefter skulle återvända för att hämta
oss andra. Sedan fångstbåten lagt ut, gaf man ej vidare
akt på densamma, men då den ej hördes af, gafs signal
med ånghvisslan att den skulle komma åter. Detta
åtlyddes dock ej, ehuru signalerna upprepades; vi sågo
fångstbåten uppdragen på stranden och männen springa
omkring under åtbörder, som vi ej förstodo. Slutligen
lät jag i den rätt höga sjön sätta ut prammen (den lilla
flatbottnade båten), i hvilken vi roddes mot land. Som vi
sedan erforo hade fångstbåten kantrat i bränningen vid
stranden, hvarvid Kolthoff varit nära att omkomma.
Man ansåg det vara omöjligt att sätta ut båten igen,
så länge dyningen var lika hög, och detta var
anledningen, hvarför båten icke kommit åter. När vi kommo
närmare stranden, befanns bränningen mycket svårare än
vi från fartyget kunnat se, och de på stranden stående
vinkade åt oss att afstå från försöket att landa. Stranden
utgjordes af sand och grus, och vi spejade efter ett
ställe, där dyningen bröt sig mindre skarpt. Aktern af
prammen svängdes mot land, och meningen var att en
och en hoppa i land eller i det grunda vattnet, just då
vågen lyfte båten mot land, under det att roddarne höllo
emot. Jag stod på akterbrädan färdig till språng, då en
af de andra i båten förlorade balansen och grep mig i
foten, med den helt naturliga påföljden, att jag for på
hufvudet i vattnet. Det var ej särdeles djupt, och jag
tänkte aldrig på någon fara, men då jag skulle resa mig
upp, fann jag till min förundran, att detta ej lyckades,
utan att jag i stället af den starka sugningen drogs utåt
mot djupet. Än en gång försökte jag resa mig, dock
förgäfves, men nu grep en hand tag i min axel och drog
upp mig. Det var styrman Forsblad, som, inseende faran,
hoppade ur båten i vattnet och lyckades få tag i mig.
Kolthoff sade sedan, att det från stranden såg styggt ut, och
att man där isynnerhet fruktat, att jag skulle få något
svårt slag af prammen, som af dyningen kastades hit
och dit. Jag hade ju visserligen läst om den
tillbakavikande vågens förmåga att draga en person med sig mot
djupet, men först nu fick jag genom egen erfarenhet lära
känna huru stark den verkligen var; jag formligen rullades
utåt af densamma längs bottnen. De öfriga kommo i land
utan vidare kallbad.
För mig var ej annat att göra än att kläda af mig
på stranden och vrida ur kläderna, men märkvärdigt nog
kändes det ej kallt, äfven då jag spatserade omkring i
bara skjortan, som ej hunnit bli vidare våt.
Styrman Forsblad lyckades sätta ut båtarne och
rodde åter till fartyget efter andra kläder åt mig och
Kolthoff. Som de blifvit insvepta i oljerockar, kunde han
bringa dem torra i land. Medan vi väntade på kläderna,
var G. Andersson ute för ett annat missöde, i det att
en stormfågel vid sitt bo uppe på branten stötte ned en
sten, hvilken ganska kännbart träffade hans arm,
förorsakande obehag i flere dagar.
Sedan vi bytt om kläder och kraflat oss upp för
den besvärliga branten, gick jag för att fortsätta de
geologiska arbetena vid Ellas sjö, där fortfarande intressanta
iakttagelser blefvo gjorda, särskildt öfver där
förekommande dislokationer. Växtligheten var äfven rikare än jag
sett annorstädes på ön, och jag fann två för densamma
nya arter, nämligen Salix reticulata och Saxifraga aizoides.
På norra sidan af sjön är den öfverdevoniska sandstenen
anstående, och den öfverlagras i nordväst af en serie
röda och hvita bergarter, hvilka saknas i öns östra del.
Sedan jag vid sjön mött J. G. Andersson, fortsatte vi
tillsammans mot nordväst och lyckades slutligen äfven i
den nya bergartsserien finna försteningar. När vi
återkommo till båtplatsen vid »rysstugan», funno vi där
G. Andersson och Hesselman, hvilka gjort upp en duktig
drifvedsbrasa för att hålla sig varma under väntan på båten.
Kjellström hade denna dag återkommit från sin
vandring kring öns norra del, och kartläggningen af denna del
var nu fullbordad. Hamberg, som skulle kartlägga södra
delen medelst den fotogrammetriska metoden, hade på
grund af tjockan och snövädret, som dolde bergtopparne,
måst öfverge denna och taga till mätbrädet. Trakten
kring Ryssälfven kartlades nu af Kjellström, som äfven
upptog en special öfver Sydhamnen, hvilken upplodats
af styrman Forsblad.
Den 17 juni höll jag mig ombord för etikettering
af de hittills insamlade bergartsprofven och försteningarna.
På eftermiddagen rodde jag ut en stund med Kolthoff
och doktorn för att skaffa färskt kött i form af alkor.
Kocken hade bedt oss skjuta två hundra stycken, men
vi nöjde oss med etthundraaderton, hvilka skötos på
ungefär en timme, de flesta af Kolthoff och mig. Det är
alltid roligt att se så vackra snabbskott som dem, hvilka
Kolthoff presterar, men så är han ju också känd att
vara en af de allra bästa skyttarne i vårt land. Alkornas
kött var mycket omtyckt ombord, och alkbuljong är äfven
en god soppa.
Alkan i de arktiska trakterna (Uria Brünnichii) skulle
egentligen kallas nordgrissla, ty hon är mycket närstående
den vanliga sydgrisslan (Uria troile), från hvilken hon skiljer
sig genom högre näbb och några andra karakterer. Men
namnet har numera vunnit häfd och kan ej gärna
föranleda förväxling, då den hos oss förekommande arten af
alksläktet (Alca torda) kallas tordmule. Medan sydgrisslan
saknas på Spetsbergen och i andra högnordiska trakter,
finnes den däremot i massor på Beeren Eiland. Vid Mount
Misery och strandklipporna norrut sågo vi öfvervägande
nordgrissslor, under det att sydgrisslor äro mycket ymniga
tillsammans med de förra på Fågelfjället och andra klippor
på öns södra del. Här bygga båda arterna i
hundratusental eller millioner, och hvarje afsats på klippan är
besatt med fåglar. När man skjuter ett skott, svärma
de ut som snöflingor i luften, och man ser ej någon
minskning i de kvarvarandes antal. På några
klippholmar med tvärbranta sidor hafva fåglarne tagit plats
på krönet, som alldeles betäckes af dem. Fågelfjällen
äro alltid färgade af fåglarnes spillning, och
skörbjuggsörten frodas ovanligt
ymnigt i bergets springor eller
bland stenarne nedanför
branten, där den bildar
större eller mindre
grönskande fläckar.
Alka (Uria Brünnichii).
Efter A. E. Nordenskiöld.
Utom den vanliga
sydgrisslan förekommer här
äfven den varietet, som
kallas ringvia, och som
utmärker sig genom en
smal, hvit ring kring ögat
och stundom ett hvitt streck
därifrån bakåt. Kolthoffs
skarpa ögon upptäckte
äfven några få tordmular
här, hvilka förut ej voro
kända från Beeren Eiland.
Vid skytte af alkor skjuter naturligtvis den verklige
jägaren endast flygande fåglar, en och en. I utländska
skildringar af alkskytte i de högnordiska trakterna läser
man ej sällan, att flere alkor skötos i samma skott, där
de sutto på bergväggen, hvarvid naturligtvis äfven ägg
eller ungar kunna förstöras. Alkan lägger blott ett enda
ägg på bergafsatsen, utan någon som helst tillstymmelse
till bo. När fåglarne blifva skrämda och flera flyga ut
med hast på en gång, händer det ofta, att ett eller annat
ägg trillar ned för branten.
Teisten (Uria grylle) bygger litet hvarstädes i
strandklipporna, men förekommer aldrig i egentliga
skaror, om ock några tiotal par kunna finnas på samma
ställe. Den är en vacker fågel med korallröda fötter och
kolsvart fjäderskrud samt på vingen en hvit fläck, som
hos den nordliga formen (var. Mandtii) är något större.
Äfven ejdrar förekomma på ön,
ehuru sparsamt, och
praktejdern (Somateria spectabilis) är
likaledes iakttagen, om den
också icke häckar.
Teist.
Efter A. E. Nordenskiöld.
Af i det föregående ej nämnda
fåglar må anföras den arktiska
tärnan (Sterna macrura) samt
alfågeln (Harelda glacialis),
hvilken häckar i vattensamlingar
på öns norra del. Af
landfåglar märkas sparsamt
snösparfven (Emberiza nivalis) samt
en liten vadare, fjaerplyt (Tringa
striata). Jämte dessa förekomma tillfälligtvis äfven andra
vadare och simfåglar, ja under 1868 års expedition
iakttog man till och med en hit vinddrifven skara
korsnäbbar (Loxia curvirostra), hvilka här naturligtvis icke
kunna finna några för dem lämpliga födoämnen.
Af däggdjur eger Beeren Eiland blott ett enda, som
är stationärt, nämligen fjällräfven (Vulpes lagopus), medan
isbjörnen endast ditkommer med drifis eller om vintern.
Hvalrossen, som vid öns upptäckande var mycket ymnig,
kan numera anses fullständigt utrotad. Äfven sälens
Flygande alkor utanför Fågelfjället.
Efter fotografi af A. Hamberg 1898.
förekomst härstädes står i samband med drifisens
förekomst.
Torsk, kolja och hälleflundra äro de viktigaste fiskar,
som förekomma i det omgifvande hafvet, och i älfvarne
och sjöarne uppstiga laxar. Sådana finnas äfven i Ellas
sjö, fastän dess utlopp i hafvet bildar ett lodrätt
vattenfall. För att upploda denna sjö hade J. G.
Andersson och Hesselman, med hjälp af Menander, burit
kanoten den långa vägen tvärs öfver ön, ett ganska
besvärligt arbete. Medan sjöns yta är belägen 21 meter
öfver hafvet, befanns djupet på sina ställen uppgå till 30
meter, hvarför dess botten sålunda delvis ligger åtminstone
9 meter under hafsytan. Under rodden på sjön hade
J. G. Andersson trott sig märka slag af en fisk, och
1899 lyckades han där fånga ett slags rödingar, ehuru
endast små; stora sågos dock äfven.
Hufvuden af praktejder (a) och vanlig ejder (b); hanar.
Efter A. E. Nordenskiöld.
Den 18 juni företog jag med Kolthoff en roddtur
långs östra och norra kusterna till Tobiesens stuga vid
Nordhamnen. Vi landade under vägen på några ställen,
och Kolthoff sköt en tordmule, hvarför denna fågel
följaktligen äfven finnes på norra delen af ön. Nordöstra
kusten är delvis fantastiskt utskuren, med isolerade klippor
därutanför, såsom Engelska stören m. fl. Den utgöres
dels af den kolförande sandstenen, dels af på denna
lagrad kalk af samma slag som i Mount Misery. En
fjällräf sprang på strandplatån öster om Tobiesens stuga,
och på en låg holme i närheten af denna häckade ej
blott stormfåglar utan äfven en ejder. Stormfåglarne
ville knappast lämna sina bon, utan sprutade ut en
gulaktig vätska genom näbbet mot den, som oroade dem.
Rast under kanotens transport till Elias sjö. I bakgrunden Mount Misery med
den högsta toppen af Tre Kronor.
Efter fotografi af J. G. Andersson.
Tobiesens stuga uppfördes 1865 af den bekante norske
ishafsskepparen S. Tobiesen, som sedermera fann sin graf
på Novaja Semlja 1873. Afsikten var att i densamma
öfvervintra för att jaga björn, hvalross och räf. Försöket
kan anses misslyckadt; endast en hvalross och tre
björnar erhöllos, medan däremot de fångade räfvarnes antal
var stort nog. Vinsten af ett års arbete blef emellertid
ej mer än tio kronor per man. För vetenskapen var
dock öfvervintringen af värde, på grund af de noggranna
meteorologiska iakttagelser, som hela tiden anställdes.
Den bild af Tobiesens stuga, som här efter
Nordenskiöld meddelas, grundar sig på en af denne utförd
skiss 1868. Nu, trettio år senare, var dock stugan
betydligt mera förfallen, och af stängslet därutanför fanns
intet i behåll. På ytterväggarne syntes märken efter
björnens tänder och klor, medan i det mindre skjulet räfven
tycktes haft ett mycket besökt tillhåll. Stugan ligger
särdeles ödsligt, utan det minsta skydd för vindarne.
Tobiesens stuga på Beeren Eiland.
Efter en skiss af A. E. Nordenskiöld 18G8.
Vi anlände dit vid fyratiden på eftermiddagen och
återsände genast Kulseth och Jacobsen med båten, ty
det var vår afsikt att själfva vandra söderut öfver ön till
»rysstugan». Hansen fick stanna kvar för att tjänstgöra
som handtlangare. Sedan vi ätit, gick jag mot
Nordhamnen och lyckades där finna glacierrefflor, hvilkas
riktning var från öns inre. Afsikten med färden hit var just
att eftersöka sådana, och sedan ändamålet nu var vunnet
begåfvo vi oss söderut. Denna vandring var intressant
nog, men af så besvärlig beskaffenhet, att den sent skall
glömmas. Marken utgöres nämligen, ända fram till Mount
Misery, nästan allestädes af tätt intill hvarandra hopade
sandstensblock, utan tecken till jord eller vegetation dem
emellan. Raka vägen mellan Tobiesens stuga och
»ryssstugan» på ostsidan är blott vid pass halfannan mil, men
de krokar och omvägar vi måste taga, för att kringgå
de många här befintliga sjöarne, gjorde vår väg betydligt
längre, och vi anlände till »rysstugan» först något före
midnatt, efter omkring sju timmars vandring, inberäknadt
ett par korta raster, och med illa åtgångna skodon. Vandring
är kanske icke rätta ordet, ty man fick hoppa från block
till block nästan lika mycket som man kunde gå. Af
de många sjöar, vi passerade, var det isynnerhet en, som
tilldrog sig vår uppmärksamhet. Den var flere kilometer
lång, och i densamma fanns en ö, på hvilken, efter hvad
vi kunde se med kikaren, såväl tärnor som ejdrar och
alfåglar häckade; en ganska betydlig älf utrinner från
sjöns nordöstra hörn.
Färden öfver den blockbeströdda marken,
»Helvetesmarken» såsom den kallas, var mycket ansträngande,
och jag blef till och med ganska orolig för Kolthoff, som
vid framkomsten till »rysstugan» var mycket medtagen.
Ännu lång tid efteråt sade han sig hafva känningar af
marschen. Hunden Liss, som var med, ådagalade här
sin oduglighet till jakt, ty han blef alldeles förskrämd af
de skott som Kolthoff skjutit; det var med knapp nöd
vi kunde förmå honom att följa oss. Vid ankomsten
till stranden vid »rysstugan» sprang han — van vid
Bottenhafvets nästan söta vatten — ut i vattnet för att
dricka, och öfvermåttan komiska voro hans grimaser, då
han kände saltvattnets beska smak. Vi fingo vänta nära
två timmar på båten och kröpo till kojs först vid
tretiden på morgonen.
Våra arbeten på Beeren Eiland voro nu slut. Det
hade varit en ansträngande vecka, men så hade ju
resultaten öfverträffat mina djärfvaste förhoppningar. Ön var
nu ordentligt uppmätt och kartlagd och en special öfver
Sydhamnen upptagen. Grunddragen af dess geologiska
byggnad var klar, magnetiska iakttagelser voro utförda,
goda botaniska och zoologiska skördar voro gjorda, en
mängd fotografier voro tagna o. s. v. Som folket
emellertid under vistelsen här blifvit mycket ansträngdt,
anslog jag den 19 till hvilodag och uppsköt afgången till den
därpå följande. Extra förplägning utdelades åt manskapet,
och i gunrummet gaf jag festmiddag för
gunrumspersonalen, till tack för dess osparda möda och nit. Jag
hade varit omsorgsfull vid valet af expeditionens
deltagare, och det var mig en stor glädje att finna, att jag
i intet hänseende missräknat mig; den vecka, som nu
gått, lofvade det allra bästa för kommande arbeten. Intet
kan väl för en chef vara mera tillfredsställande än
medvetandet därom, att han omgifves af dugliga och intresserade
medarbetare. Ej heller må manskapet glömmas, det hade
måst utföra för detsamma fullkomligt främmande
arbeten och hade visat stort intresse därför.
Efter middagen begåfvo sig Hamberg och J. G.
Andersson åter till lagren nordväst om Ellas sjö och
hemkommo tidigt följande morgon med en rik skörd af
försteningar. Det har sedermera visat sig, att dessa lager
äro af medelkarbonisk ålder.
Medan de voro frånvarande, anlände på aftonen en
italiensk lustjakt, hvars namn vi ej kunde urskilja, men
hvilken, såsom vi sedan erfarit, var »Iela», med italienska
kronprinsparet ombord. Det var en föga uppbygglig syn
att se herrar och damer gå upp på Gullholmen och, blott
för sitt nöjes skull, skjuta allt hvad de kunde på de där
häckande stackars stormfåglarne, utan att bry sig om
att döda de skadskjutna, som föllo i vattnet. Efter några
timmars uppehåll ångade lustjakten vidare.
Klippö med borgmästaremåsar på ostsidan af Beeren Eiland.
Efter fotografi af A. Hamberg 1898.
Jag hade utsatt afgången till klockan sex på
morgonen den 20, men en hård nordvästlig vind föranledde
uppskof till klockan tio. Vi ångade först söderut längs
Fågelfjället och förbi öns sydspets, hvilken är utskuren
i fantastiska former med tvärbranta bergväggar. Utanför
Kap Bull märkes den från fastlandet nästan afskilda
klippa, som är känd under namnet »Stappen». Den är
i sin nedre del genombruten, så att man i viss riktning
Södra udden af Beeren Eiland med »Stappen» och Keilhaus ö.
Efter fotografi af O, Kjellström 1898.
kan se tvärs igenom densamma. Därutanför finnes den
lilla holme, som kallats Keilhaus ö. Sedan vi passerat
sydspetsen, gingo vi ett stycke norrut långs västra sidan,
där vi hade en vacker anblick af den isolerade
klipppelare, som sedan långt tillbaka är känd under namnet
»Sylen», ett namn, för hvilket den, såsom bilden visar,
»Sylen» utanför södra delen af Beeren Eilands västkust.
Efter fotografi af O. Kjellström 1898.
verkligen gör skäl. Därpå togs samma kurs åter, hvarpå
färden fortsattes långs öns östra sida mot norr. Afsikten
med färden kring sydspetsen var att studera
lagringsförhållandena i kustprofilerna samt att taga fotografier
af dessa. Vid Fågelfjället aflossades några skott för att
få se fågelskarorna flyga ut, och det var verkligen en
intressant syn, ty luften bokstafligen fylldes af alkor.
Hamberg lyckades taga en vacker fotografi af de
flygande fåglarne (sid. 51), men som endast de närmaste
synas, lämnar bilden icke på långt när någon
föreställning om deras verkliga mängd. Sedan vi kommit ett
stycke nordost om Beeren Eiland, insveptes ön i tät
tjocka, och vi kunde helt visst skatta oss lyckliga, som
haft en så pass god arbetsvecka på densamma.
Särskildt det geologiska utbytet hade varit godt, och
för att läsaren må få åtminstone någon föreställning om
den lilla öns geologiska historia, skall jag i största
korthet framhålla några drag ur densamma. Under
silurperioden, hvilken ligger flere tiotal millioner år tillbaka i
tiden, var här haf, i hvilket lefde de ortoceratiter, koraller
m. m., hvilka förut omnämnts såsom funna i kalklagren
öster om Ellas sjö. Sedan blef här land till mot slutet
af den devoniska tiden, då de kolförande sandstenarne
och kollagren afsattes, vare sig kring någon flod, i någon
sötvattenssjö eller möjligen i ett estuarium. Längre fram,
under den medelkarboniska tiden, blef här åter haf, i
hvilket de brakiopoder, trilobiter, foraminiferer m. m. lefde,
som äro funna nordväst om Ellas sjö och i öns
nordvästra del. Men äfven detta haf drog sig tillbaka, och
nu följde rubbningar och erosion af berglagren, tills
slutligen, under den öfverkarboniska tiden, ett nytt haf bröt
in, jämnade marken och på hafsbottnen afsatte de lager,
som nu bilda de branta kalkväggarne i Mount Misery.
Detta haf hyste en rik fauna af mångfaldiga brakiopoder,
bryozoer, koraller, snäckor m. m. Äfven det skulle dock
i sin ordning försvinna, men mot slutet af triastiden var
här åter haf, på hvars botten de skiffrar, som nu bilda
topparne af Mount Misery, blefvo aflagrade. Om de
växlingar, som sedermera fortgått här, vet man intet, enär
triaslagren äro de yngsta, som äro i behåll. De hafva
dock möjligen betäckts af ännu yngre lager, som
sedermera blifvit bortsvämmade. Det är ju ett intressant
stycke geologisk historia den lilla ön har att förtälja,
och därtill kommer det vittnesbörd vi nu erhållit därom,
att densamma under istiden varit betäckt af en
själfständig inlandsis, såsom ju samtidigt med Skandinavien
var fallet.
Lifligt intresserad af att få öns geologiska byggnad
ännu mera utredd än nu kunnat medhinnas, en
utredning, som borde blifva af betydelse äfven för de öfriga
polarländernas geologi, framkastade jag redan vid
afgången därifrån ett förslag till J. G. Andersson, att han
nästa sommar skulle söka komma till Beeren Eiland för
att detaljeradt undersöka densamma. Så har äfven skett,
och det har varit mig synnerligen kärt att erfara
resultaten af hans vackra undersökningar, hvarigenom öns
geologiska byggnad nu kan anses ganska fullständigt känd.
Den svenska Beeren Eiland-expeditionen 1899 var
följaktligen en direkt följd af Antarctic-expeditionen
föregående år.
TREDJE KAPITLET.
Hopen i sikte. — Misslyckadt landningsförsök. — Öns utseende. —
Möte med drifisen. — Norska fångstjakter. — Skjuten storsäl. — Isen
ogenomtränglig. — Färd genom drifis. — Ismåsar. — Ankomst till Storfjorden. —
Mount Hedgehog. — Utskjutande glacier. — Fynd af tertiärförsteningar. —
Färd kring Sydkap. — Stormfåglar. — Isöarne och deras fågellif. —
Ankomst till Recherche Bay.
Vi hade fortfarande disig luft, stundom äfven
snöbyar, den 21 juni, men vinden var med, utan nämnvärd
sjö, så att vi på eftermiddagen, då den friskat till, gjorde
öfver sju knops fart. En lodning på förmiddagen gaf
80 meters djup, och trawlen kom upp med en rik skörd
för zoologen. Då vi på aftonen nalkades Hopen, hvars
läge på sjökortet icke kunde antagas vara fullt korrekt,
borde vi enligt besticket befinna oss väster därom, medan
en något osäker longitudbestämning förlade oss öster om
ön. Vi ändrade först kursen öster öfver, men då ön icke
syntes, gingo vi vid half tolftiden på natten åter mot
väster och måste klockan tre följande morgon lägga oss
stilla på grund af tjocka. När denna en half timme
senare blåste undan, kom Hopen i sikte i västnordväst.
Ingen is var synlig åt något håll, och jag hoppades
att vi skulle kunna tillbringa åtminstone ett eller ett par
dygn äfven på denna ö, för att få den kartlagd och i
geologiskt hänseende utforskad liksom Beeren Eiland.
Hopen hade nämligen aldrig varit föremål för någon
vetenskaplig undersökning, ty ehuru visserligen Payer
och Weyprecht landade på densamma 1871, blef
därmed föga vunnet, då ingen af dem var geolog. Jag lät
purra Kjellström och Hamberg, för att de skulle taga
några fotografier. Vi styrde mot öns östra sida, och
efter hvad vi på afstånd tyckte oss kunna se, borde
landning där vara möjlig. Hopen är en smal, i ungefär
nordostlig riktning utsträckt ö, utan någon bukt, som
kan lämna skydd och tjäna såsom hamnplats. Som
den omgifves af ganska grundt vatten, måste vi lägga bi
på relativt långt afstånd från kusten, och efter en i hast
intagen frukost begaf sig det första landstigningspartiet mot
land. Detta bestod af mig, Kolthoff, Kjellström, två
handtlangare samt två roddare. Det gick ganska hög sjö,
och blåsten tilltog allt mera, i samma mån som vi
närmade oss stranden. Vi kommo in bland en mängd
grund med svåra bränningar på alla sidor, och den på
afstånd skenbart låga stranden befanns i verkligheten
vara tämligen hög, delvis med öfverhängande isfot samt
sköljd af en svår dyning, som sprutade högt upp och
omöjliggjorde hvarje landning. Vi försökte på flere
ställen, för att se om ej där skulle vara bättre, men
det visade sig i stället svårare med starka bränningar,
hvarför det ej återstod oss annat än att i den höga
sjön, som under tiden ökats, återvända till fartyget. Det
var ganska skönt att åter sätta foten på däck efter
den långa rodden i två och en half timme, ty som jag
ej sofvit vidare på natten, hade jag nu frusit desto mera
och skulle hafva stått mig ganska slätt, om icke Kjellström
haft ett par filtar med sig, som jag fick svepa om mig.
Parti af Hopens västa sida.
(Utgör fortsättning af bilden på nästa sida.)
Efter fotografi af O. Kjellström 1898.
Det hade emellertid blifvit klart och soligt väder, så
att både latitud- och longitudbestämning (76° 45",3 n. lat.,
25° 55",5 o. 1.) erhöllos, och vi ångade nu söderut längs
kusten, emellanåt stannande, för att Hamberg och
Kjellström skulle få tillfälle att pejla och fotografera. Ön var
betydligt mem vinterlik än Beeren Eiland, med snöklädda
toppar. Den utgöres af en rad platåformade och ett par
pyramidformade fjäll eller kammar, skilda genom mer
eller mindre breda inskärningar. Egendomlig är öns
smala form, så att bergen bilda en enda rad och man
öfver sänkorna ser tvärs öfver densamma.
Parti af Hopens västa sida med sydspetsen.
(Utgör fortsättning af bilden på föregående sida.)
Efter fotografi af O. Kjellström 1898.
Hopens geologiska byggnad är mycket enkel, ty lagren
äro nästan horisontella, hvarför en noggrann
undersökning af desamma på ett par lämpligt valda ställen skulle
vara tillräcklig för att utröna lagerföljden på hela ön.
Af de tätt invid hvarandra ställda fårorna för smältvattnet
kan man vidare inse, att bergarterna äro tämligen mjuka,
och att döma af hvad vi kunde iakttaga med kikaren,
torde de utgöras af lerskiffrar eller skiffriga sandstenar,
med bankar af hårdare sandsten inlagrade i de förra.
Prins Albert af Monaco, som senare på sommaren lyckades
landa på ön, har därifrån hemfört några försteningar,
hvilka jag haft till påseende. De äro för illa bevarade
för fullt säker bestämning, men synas dock snarast tyda
på, att de tillhöra de bildningar, som på Spetsbergen
öfverlagra aucellalagren, och som därför måste antagas ligga
på gränsen mellan juran och kritan eller tillhöra
kritsystemets äldsta afdelning. Därmed harmonierar kanske
äfven en uppgift af en norsk harpunerare, som en gång
besökt ön, att han på toppen af ett berg funnit
»förstenade hvalrossben och -tänder». Man kunde nämligen
förmoda, att med dessa »hvalrosständer» afsetts
belemniter. På eftermiddagen gingo vi förbi sydspetsen, som
var ganska vacker med sina horisontella berglager, af
hvilka en mot sidorna utkilande bank af sandsten
isynnerhet gör sig gällande. Vi fortsatte sedan långs västra
kusten norrut, allestädes spanande efter något ställe att
landa, men öfverallt bröt sig dyningen lika högt. Hade
ön, såsom vanligt vid denna tid af året, varit omgifven
af drifis, så hade landningen åtminstone ej hindrats af
dyningen, ty denna hämmas fullständigt af isen. Det
började se egendomligt ut med isens frånvaro, men på
aftonen såg styrman Haslum från tunnan i masttoppen
ändtligen drifis i nordost, dit vi nu styrde hän.
Midsommarafton klockan fyra på morgonen väcktes
jag af en knuff, som tillkännagaf, att vi nu voro inne i
isen, och jag skyndade mig genast upp på däck, där ett
vackert skådespel visade sig. Vi lågo på alla sidor
omgifna af is, hvilken just nu var tämligen tät, emedan vi
höllo på att bryta oss in genom isfältets yttre tätare rand.
Det var sol med blå himmel öfver oss, men där och
hvar dröjde öfver isen en af dessa dimbankar, som
förläna en sådan hemlighetsfull prägel åt det hela. Isflaken
framträdde såsom vanligt med de mest växlande former,
ehuru färgskiftningarne ej voro så präktiga nu som längre
fram på sommaren, emedan flaken ännu voro snöbetäckta.
Där och hvar märktes björnspår på flaken, men vi hade
intet hopp att få se polarvärldens hvita furste, ty ett
stycke in i isen syntes två norska fångstskutor, som
antagligen redan en tid uppehållit sig här.
Drifis.
Efter fotografi af A. Hamberg 1892.
På dylika små fartyg hafva de norske fångstmännen
företagit många djärfva färder, hvilka utsträckts allt längre,
efterhand som bytet genom de ständiga förföljelserna
blifvit allt sällsyntare och måst sökas längre bort. Till
farvattnen kring Spetsbergen och Novaja Semlja hafva
väl de flesta gått, medan andra följt kanten af
Grönlandsisen. De båda sista åren hafva några till och med
vågat sig in genom denna is till kusten af östra Grönland.
De svenska polarfärderna utfördes till en början på
dylika fartyg, såsom de båda Torellska expeditionerna
1858 och 1861, Nordenskiölds expedition till Spetsbergen
1864 samt hans båda expeditioner till Jenissei 1875
och 1876. Själf har jag gjort två Spetsbergsresor med
fångstfartyg och har haft det mycket angenämt, fastän
utrymmet varit knappt. Den största olägenheten är den
tid, som går förlorad under stiltje eller motvind.
Norsk fångstskuta, »Lykkens Pröve».
Efter fotografi af J. G. Andersson 1899.
Vi prejade den ena af jakterna, »Helene» från
Hammerfest, hvars skeppare, som kom ombord, gaf oss
åtskilliga upplysningar om isförhållandena. Därpå fortsatte
vi mot nordost mellan flaken samt företogo på
förmiddagen en lodning och skrapning på 160 meters djup.
Vi sågo på morgonen södra delen af Stans Foreland, men
det försvann sedan åter ur sikte. Inne öfver isen flög en
och annan ismåse, hvaraf Kolthoff slutligen fick skjuta
ett exemplar. Vid middagstiden fick jag se en storsäl
(Phoca barbata) på ett litet isflak rakt förut, hvarför jag
gick ned efter min mauserkarbin med 6,5 millimeters
kaliber. Det var första gången under resan, som något
kulskytte skulle förekomma, och naturligtvis samlade sig
en stor mängd åskådare på däck. Det är alltid
obehagligt att skjuta under dylika förhållanden, men lyckan
var mig bevågen, så att kulan, på cirka 120 meters håll,
råkade en halskota, hvarför man endast märkte ett ryck
hos djuret, då den träffade. Som sälen dock ännu tycktes
lefva, när vi hunno fram, sköt jag ännu ett skott genom
halsen, och det var väldiga blodmassor, som forsade ut
genom de båda kulhålen. Detta var mitt första skott med
mauserkarbinen på något större villebråd, och jag hade
följaktligen skäl att vara belåten. Sälen hissades
ombord, och sedan den fotograferats och zoologerna fått
sitt, blef det Kulseths göra att flå den och afspäcka
huden.
Dagen var midsommaraftonen värdig, ty det var
strålande solsken och mycket varmt, isynnerhet på
eftermiddagen, då termometern visade 7° i skuggan och 21° i
solen. Däcket ångade, då det spolades med vatten.
När vi hunnit till 77° 30" n. lat. och 28° o. l., blef
allt vidare framträngande omöjligt. Isen var då
fullständigt hoppackad, och ingen öppning syntes åt något
håll i vår kurs, medan däremot stark isblink visade sig
öfverallt. Isblink kallas den hvitaktiga ljusning, som synes
på himmelen öfver de ställen, där isen är tät; öppet vatten
angifves däremot genom mörk sky, »vattenhimmel».
Det var nu ej annat att göra än att vända åter, ty
äfven om isförhållandena efter några dagar skulle
förändras, hvilket ju för öfrigt var osäkert, så var det för tidigt
på året att utföra några arbeten på Kung Karls land,
som sannolikt ännu var snöbetäckt. Också var min
afsikt med denna färd in i isen egentligen en
rekognosering, och jag var mycket nöjd med hvad jag sett. Ty
dels låg ju isen icke långt mot söder, dels utgjordes den
till större delen af en enda vinters is, som icke var vidare
tjock. Detta lofvade godt för ett nytt
framträngningsförsök senare på sommaren.
En färd genom drifisen med en stark ishafsångare
erbjuder en egendomlig tjusning, dels genom de
intessanta, ständigt växlande omgifningarne, dels genom
fartygets kamp med isen. Är isen fullständigt hoppackad,
så kan intet fartyg i världen bana sig väg, det gäller
följaktligen att söka de ställen där isflaken ligga mindre
tätt. Det är nu som tunnan i masttoppen kommer till
användning. I denna tar befälhafvaren eller islotsen sin
plats, ty där uppe har man en bättre öfverblick öfver isens
läge än från däcket. Därifrån söker man med kikaren
efter farleder genom isen, och därifrån spejar man på
fångstfartygen efter fångst: säl, björn, hvalross eller hval.
Det var Scoresby den äldre, som kom på den mycket
praktiska idéen att placera en tunna i masttoppen, och
den erbjuder onekligen ett godt skydd mot vindarne, i
all synnerhet om man vid öfverkanten har en flyttbar
skärm, som placeras på vindsidan. Tunnans botten är
försedd med gångjärn och kan nedfällas, så att man vid
uppklättrandet kan krypa in genom densamma.
Det är mycket slingrande vägar man måste gå genom
isen, men så länge flaken icke ligga tätt, går det i alla
fall fort nog. Men så möter man ett tätare isband, som
Däcksscen, midsommarafton 1898. Till höger i förgrunden den skjutna storsälen.
Efter fotografi af A. Hamberg.
spärrar vägen och som icke erbjuder någon farled, medan
det på dess andra sida åter är glesare is. Nu måste
isbandet genombrytas, och sedan man från tunnan iakttagit
det ställe, där detta synes hafva bästa utsikten att lyckas,
styres fartyget med större eller mindre fart dit. Det beror
på omständigheterna, om man skall styra in mellan ett
par flak eller rakt på ett sådant, tilläfventyrs ett mindre
mellan ett par större. När fartyget törnar mot isen, är
det som skulle man stött på grund, fartyget darrar,
masterna skaka och under däck låter det som åskskrällar,
man känner en stark stöt och några dårpå följande mindre
skakningar; det händer väl också att ett eller annat
föremål på bord eller hyllor slås omkull och trillar ned. Så
arbetar propellern med all kraft, mellanrummet mellan
flaken vidgas mer och mer, tills det slutligen blir stort
nog för att fartyget skall komma fram. Icke alltid går
det dock till på detta sätt, vid andra tillfällen backar man
och rammar omväxlande, och så får man ibland hålla
på i timmar, i det man endast vinner terrängen tum för
tum. Det är tydligt att detta frestar fartygsskrofvet mycket,
och därför äro ishafsfartygen i fören så förtimrade med
ett nätverk af balkar, att de där nära nog kunna anses
såsom solida. Till yttermera förstärkning hafva dessa
fartyg utanpå den vanliga bordläggningen en tjock ishud,
d. v. s. en beklädnad med plankor af greenheart, ett
särdeles hårdt trädslag, medan själfva bogen dessutom är
skodd med tjocka järnskenor.
Det är emellertid ej endast bogen det gäller. Nästan
ännu viktigare är att se upp vid aktern, så att icke
rodret eller propellern får någon skada. På nyare
ishafsfartyg finnes ej blott roderbrunn utan äfven
propellerbrunn, så att både roder och propeller vid ispressningar
eller andra kritiska tillfällen kunna lyftas upp på däck.
Men så var ej fallet med Antarctic, och det skulle nog
kostat oss mycket arbete, om vi fått rodret skadadt och
måst utbyta det mot det reservroder vi medförde. Ännu
ömtåligare är propellern, hvilken på ishafsfartygen är
tvåbladig; när maskinen står stilla, intaga de båda bladen
en lodrät ställning. När man är inne i isen, är det
ständigt att passa på, så att icke någon under vattnet
framskjutande isfot kan träffas af propellern och att denna
vid backningarna icke törnar emot. Det fordras
följaktligen stor uppmärksamhet från befälhafvarens sida för
att allt skall gå väl. Under våra manövrer i isen var
det ej nog med den ordinarie rorgängaren, utan han fick
då hjälp af en eller två till, så att rodret hastigt kunde
läggas om. Stillsamt var det just ej vid sådana tillfällen,
oupphörligt ljödo kommandoropen och deras
återupprepande af rorgängaren, maskinen var i ständig växling
mellan full fart, half maskin, stopp eller back, åter full
fart o. s. v., fartyget törnade och skakades, isen ratschade
mot fartygssidan, så en stunds stillhet, tills samma
lefverne började på nytt. Men intressant var det, och
aldrig har jag tröttnat vid detta skådespel, utan har
tvärtom haft svårt att slita mig från däck så länge det
pågått. Och så isen själf med dess växlande former
och praktfulla färgspel i hvitt, blått och grönt. Så
dyker en säl upp, eller får man se en eller flere
liggande på ett flak, medan man med kikaren spejar
horisonten rundt efter det villebråd, som man, trots allt
hvad man vet om motsatsen, dock anser såsom det
ädlaste här uppe, isbjörnen. Hade denna en djärfhet,
som motsvarade hans vighet och styrka, då skulle en
dust med honom verkligen vara eftersträfvansvärd, men
sanningen är, att han i sitt förhållande till människan
är feg. Det är ofta tjocka i drifisen, men det finnes
däremellan klara och soliga dagar, och de gå aldrig ur
ens minne.
a Kryckje, b Ismåse.
Efter A. E. Nordenskiöld.
Då vi på midsommarafton börjat vända åter, fick
jag på ett isflak se ett afspäckadt sälkadaver, omgifvet
af fyra ismåsar, af hvilka Kolthoff lyckades skjuta tre.
Ismåsen (Pagophila eburnea) är polartrakternas vackraste
måse, fullständigt snöhvit, med svarta fötter, bruna ögon
och röda ögonlockskanter; näbben är gulgrå likt öfriga
måsfåglars. Ismåsen saknas sällan i drifisen och är
alltid påpasslig, då man skjutit en säl, ja, i vissa trakter
äfven då man på land skjutit ren. Den är mycket glupsk,
och dess lynne harmonierar ej med dess hvita,
oskuldsfulla dräkt, ty den är argsint och trätgirig. Vid detta
tillfälle var det löjligt att se, huru ismåsarne körde undan
några borgmästare, som äfven ville kalasa på sälen. Vi
få längre fram ytterligare tillfällen att tala om ismåsarne.
Midsommardagen klockan tre på morgonen voro vi
fullständigt ute ur isen och följde iskanten mot
Storfjorden. Norrut, mot Stans Foreland, låg tät, packad is,
från hvilken mer eller mindre glesa strimmor sköto ut
emot söder. Två norska fångstjakter passerades, och
skepparen Karl Johannesen på »Avance» kom ombord
samt meddelade diverse upplysningar om isförhållandena.
Vid middagen, som högtiden till ära var särskildt festlig,
föreslogs en skål för isen, hvilken, fastän vår fiende, vi
dock alla, äfven de som nu fått göra dess bekantskap
för första gången, hade lärt att älska. Af
gunrumspersonalen hade kapten Nilsson förut gjort fyra
polarfärder, jag tre, Hamberg och Ohlin två, Kolthoff och
Kjellström en, medan de öfriga nu för första gången
besökte polarområdet. Vi gingo hela dagen genom
omväxlande isfritt vatten och strimmor af gles is.
Den 25 juni på morgonen hade vi hunnit öfver
Storfjorden och nalkades nu dess västra sida. Det hade blifvit
klart och soligt, och ett utomordentligt vackert panorama
låg framför oss, då jag klockan sju kom upp på däck. Mellan
de höga bergen syntes väldiga glacierer, och högt öfver alla
andra toppar höjde sig spetsen af Hornsunds Tind,
Spetsbergens högsta berg, 1390 meter, hvars näst högsta topp
1897 bestegs af Sir Martin Conway. Vi styrde mot södra
änden af de svenska kartornas Mount Hedgehog, som
öfverst var inhöljdt i bländhvit snöskrud, medan branterna
på dess mot hafvet vettande sida, där snön blott delvis
kunnat få fäste, nu voro bara. Längre i norr syntes tungan
af en väldig glacier skjuta flere kilometer ut i hafvet och
sluta med en tvärbrant bräcka, gifvande upphof till
åtskillig »kalfis». Dess södra sida var delvis mörk af
moränmaterial. Denna glaciertunga har icke stått angifven på
förat befintliga kartor, hvarför det är möjligt, att den först
Mount Hedgehog på Storfjordens västra sida.
Efter fotografi af O. Kjellström 1898.
under senare tid skjutit så långt ut i hafvet. Det är
nämligen fallet, att flere af Spetsbergens glacierer sedan midten
af 1880-talet haft en period af starkt framåtskridande,
ehuru de nu åter börjat draga sig tillbaka. Som
emellertid denna kust sällan blifvit besökt af någon vetenskaplig
expedition, är det svårt att säkert afgöra, om den
ifrågavarande glacierens frånvaro på kartorna verkligen beror
Hambergs glacier 1898.
Efter en af A. Hamberg från bergsluttningen tagen fotografi.
på, att den icke förut haft en sådan utsträckning eller helt
enkelt på att den blifvit förbisedd. Den hade emellertid nu
för första gången blifvit uppmärksammad, och jag har kallat
densamma Hambergs glacier. Söder om Mount Hedgehog
finnes en annan glacier med ett vackert isfall. Vi fingo
ej länge njuta af anblicken af Hornsunds Tind, ty den
inhöljdes snart i moln och blef ej mera synlig under
dagens lopp
för Spetsbergens högsta berg, ty dr V. Carlheim-Gyllenskölds mätningar
ådagalade då, att Chydenii bergskedja är betydligt högre. Newtons topp, den högsta,
på denna, når 1730 meter ö. h.. Klockan elfva lade vi bi på ett par
kilometers afstånd från land, dit jag omedelbart begaf mig jämte
Hamberg, G. Andersson, J. G. Andersson och Hesselman.
Vid landstigningen såg jag genast, att bergarterna mest
erinrade om de tertiära lagren på Spetsbergens västkust,
något som väckte min förvåning, enär man icke hade
någon kännedom om sådana lagers förekomst på
ostkusten. Bergarters vittnesbörd är dock icke ensamt
afgörande, men beviset presterades snart af Hamberg, som
med vanlig ihärdighet klättrat upp till platåkanten och
därifrån återkom med tertiära växtförsteningar, såsom
bladbärande grenar af sumpcypresser (Taxodium), blad af
popplar (Populus arctica) m. fl. Detta fynd var i geologiskt
hänseende af stor betydelse, ty det visade, att
tertiär-lagren förekomma äfven vid ostkusten, och våra senare
undersökningar i Belsund ådagalade, att det ostspetsbergska
tertiärområdet sammanhänger med det förut kända
området vid Isfjorden och Van Mijens Bay. Spetsbergens
geologiska karta har härigenom ganska väsentligt förändrats.
Ehuru vi här gjort ett så godt fynd, ansåg jag det
icke vara skäl, att vi skulle uppehålla oss med fortsatta
forskningar i Storfjorden, där isen längre norrut var
mycket tät och hvars omgifningar ännu voro mycket
snöhöljda. När landpartiet strax på eftermiddagen åter
kommit ombord, lät jag därför styra långs kusten söderut,
för att förbi Sydkap gå till Belsund på västra kusten.
Luften blef disig, och vi måste i det okända och grunda
farvattnet kring Sydkap hålla långt från land, hvarunder
vi på cirka en mils afstånd från kusten vid ett
tillfälle endast hade 20 meters djup. Sydkap dubblerades
på natten, och vi styrde sedan norrut långs västra
kusten, där vi västsydväst om Hornsund företogo
lodningar och skrapning på 210 meters djup. Landet var
icke synligt denna dag, på grund af disig luft och tjocka,
hvilken senare blef så tät, att vi måste gå för sakta
maskin och slutligen, klockan fem på eftermiddagen, lägga
bi. Medan vi lågo stilla, roade man sig med det på
arktiska färder traditionella tidsfördrifvet att kasta ut
späckbitar till stormfåglar, som snart samlas i stor
Stormfåglar kring en utkastad späckbit.
Efter fotografi af A. Hamberg 1898.
mängd. Ett vanligt nöje är då att binda fast en
späckbit i hvardera änden af ett snöre, hvilket ger upphof
till ganska kostliga scener mellan de båda fåglar, som
gripit bitarne. Kastar man ut ett långt snöre och behåller
änden ombord, så händer det ej sällan att fåglarne trassla
in sig i detsamma, så att de kunna halas lefvande
ombord. Släppta på däck kunna de ej åter flyga bort,
emedan de ej kunna lyfta omedelbart, utan måste springa
ett stycke för att få luft under vingarne.
Vi kunde fortsätta klockan tre på morgonen den
27 juni, och klockan half sex blef jag purrad, med
tillkännagifvande, att vi hade Dunöarne i sikte. Men då
jag kommit upp och orienterat mig i dessa från 1882
välkända trakter, fann jag, att vi i stället kommit till de
något nordligare Isöarne. Afsikten med färden mot
Dunöarne hade varit att gifva Kolthoff tillfälle att besöka dessa
i ornitologiskt hänseende intressanta öar, och då samma
fågelfauna finnes på Isöarne, kunde ändamålet vinnas
lika bra där. Då Kolthoff skulle stiga i båten, bestämde
jag mig i sista ögonblicket att följa med. Vi rodde
mot den största af Isöarne, hvilken var större än vi
väntat, och märkte redan på afstånd, att den hyste
mycket fågel. I själfva verket vimlade det af ejder på
hela ön, och man fick på sina ställen vara försiktig för
att ej trampa på deras ägg. Det var intressant att se,
huru honorna tryckte mot marken och i det längsta
trodde sig obemärkta samt icke flögo upp, förrän man
var dem ett par steg nära. Äggen voro redan gamla,
och några ungar voro till och med utkläckta, hvarföre
ejdrarne fingo vara i fred för oss, Deras bon hade redan blifvit
skattade, så att det mesta dunet var borta, och det fulla
antalet ägg fanns knappast i något bo.
På öns kärrmarker häckade flere par af prutgåsen
(Bernicla brenta), hvilket uppväckte Kolthoffs förtjusning,
emedan han ej förr varit vid denna fågels häckplats,
som däremot ej var någon nyhet för mig. Nästan än mera
gladde han sig dock åt att erhålla några exemplar samt
ett ägg af den brednäbbade simsnäppan (Phalaropus
fulicarius). Det är hanarne af denna täcka fågel, som rufva
äggen; honorna flytta bort, så snart äggen äro lagda.
I motsats mot den annars härskande regeln, är hos
simsnäppan honornas fjäderdräkt vackrare än hanens.
Enligt Kolthoffs iakttagelser ville det synas, som skulle
också fjaerplytens (Tringa striata) hane ensam draga
försorg om ungarne. Vi sågo äfven några alfåglar och
tärnor, och ejdrarnes fiender, borgmästaren och tjufjon,
saknades ej heller. De äro mycket påpassliga att röfva
ägg, då någon ejder lämnat sitt bo. En helt svart tjufjo,
som Kolthoff sköt, hade munnen full af äggula, och jag
sköt med karbinen en borgmästare, som röfvat ett
ejderägg och höll det i näbben. Det var ett långt håll, och
fastän kulan gick tvärs igenom bröstet, flög fågeln dock
ett stycke innan den föll. Detsamma hände äfven med
en prutgås, som genomborrades af kulan, medan
däremot en annan dog genast. Prutgåsen är mindre än
sädgåsen, med hufvud, hals och bröst svarta samt ett
hvitt band på ömse sidor af halsen. Dess kött är godt,
och inför den friska arktiska aptiten anses en prutgås
lagom för en person.
Södra sidan af inloppet till Belsund.
Efter fotografi af A. Hamberg 1898.
Vi återkommo till fartyget klockan half tolf, och
sedan vi styrt ut ur det orena farvattnet, som i norr
begränsas af en låg kust, dåligt återgifven på kartorna, gingo
vi till inloppet af Belsund och vidare inåt fjorden. Det
var intressant att återse denna fjord, hvilken jag förut
besökt 1870 och 1882. Och till min glädje
rapporterade utkiken i tunnan, att både Van Mijens Bay och
Van Keulens Bay tycktes isfria, hvilket måste anses
ovanligt vid denna tid på året. Jag lät styra mot Recherche
Bay, i hvars inre vi kastade ankar klockan tio på kvällen.
FJÄRDE KAPITLET.
Recherche Bay och omgifningar. — Beslut att undersöka och kartlägga
Belsund. — Utfärd till Eders ö. — Kolibribåten. — De längre båtexkursionerna
taga sin början. — Chefens färd åt Van Mijens Bay. — Mitterhuken. — Axels
öar. — Rik växtlighet. — Spetsbergsgåsen. — Tältning under båtfärder. —
Frithiofs glacier. — Färd till Rendalen. — Renskytte och mausergevären. —
Spetsbergsripan. — Innestängda af isen. — Renarnes aftagande antal. — Orädda
renar. — Småsälen. — Fjällabben. — Aterfärd till Mitterhuken. — Ångslupens
ankomst. — Förnyad färd inåt Van Mijens Bay. — Tertiära växtförsteningar. —
Braganzabukten. — Skonlöst renskytte af främmande turister. — Möte med
Kjellströms parti. — Återkomst till Antarctic.
Recherche Bay, där vi nu lågo förankrade, och där
vi kommo att kvarstanna nära tre veckor, hette i
forna tider, medan hvalfångsten pågick, Schoonhoven, ett
namn, som af den franska vetenskapliga expeditionen
1838 på »la Recherche» alldeles omotiveradt ändrades
till det nuvarande. Enligt prioritetslagarne borde den
äldre benämningen bibehållas, men då det franska namnet
numera allmänt användes af fångstmännen och
förekommer på alla sjökort, är intet att göra vid saken,
huru mycket man än må ogilla förändringen. Ty ett
återupptagande af det gamla namnet nu skulle endast
föranleda förvirring.
Ankarplatsen i Recherche Bay är belägen i buktens
sydvästra del, i närheten af en liten ö, som för få år
sedan af en engelsk öfningseskader erhöll namnet
»Training Squadron Island». Ankargrunden är här god, den
utgöres af lera från glacierälfvarne. Äfven längre ut,
vid buktens västra sida, pläga fartyg stundom förankra,
men äro där mindre skyddade. Djupet där vi lågo var
43 meter, och den goda ankargrunden föranledde att
kapten Nilsson ansåg sig utan risk kunna låta släcka
elden under ångpannan. På detta sätt inbesparades en
ganska afsevärd kvantitet kol, som sedermera kom oss
väl till pass.
Recherche Bays omgifningar äro af en ganska
storslagen natur. I väster hade vi en grusig strand, hvarest
några gröna fläckar ett litet stycke från stranden angåfvo
platsen för gamla trankokerier från hvalfångstens tid.
Besökte man dessa ställen, så fann man bitar af tegel
m. m., där husen stått. Ofvanför sluttningen här reser
sig ett brant berg, Activekammen, hvars topp bebos af
stora skaror rotges, som högt i luften sågos flyga till och
från berget. Norr om detta berg ligger Räfglacieren med
stora randmoräner och en tvärbrant i hafvet utskjutande
isbräcka, hvarifrån allt emellanåt något stycke lossnar
och bringar vattnet i svallning. Ännu nordligare, där
bergen ligga längre från standen, finnes ytterligare en
glacier, Scotts glacier, som dock icke skjuter ut i sjön.
Mot sydväst, innanför ön, är en stor dalgång, på hvars
botten framrinna slamuppfyllda älfvar. Östligare kommer
Observatorieberget och därpå den stora, utomordentligt
praktfulla Östra glacieren, hvars isbräcka upptager mer än
tre km. Denna glacier är af stort intresse, på grund af
de förändringar den bevisligen undergått sedan den franska
expeditionens besök härstädes 1838, i det att den då sköt
omkring två km. längre ut i bukten än nu. På östra
sidan af Recherche Bay ser man taggiga fjäll, längre norrut
synas platåbergen på norra sidan af Van Keulens Bay och
mera rakt i norr den höga Mitterhuken mellan sagda
Östra glacieren.
Observatorieberget. Ön. Antarctic. Räfglacieren. Scotts glacier.
Moränudde.
Recherche Bay, sedd från bergkammen på dess östra sida.
Efter fotografi af A. Hamberg 1898.
fjord och Van Mijens Bay. Utom Belsund äro många
andra af Spetsbergens fjordar förgrenade i tvenne armar,
och udden mellan båda kallades gemenligen af holländarne
Mitterhuk, af engelsmännen Middlehook.
Af Belsunds båda fjordarmar är Van Mijens Bay störst,
men den blef först nu fullständigt uppmätt och befanns
därvid betydligt större än man förut visste. Dess
mynning är nästan stängd genom de tvärs öfver fjorden
utdragna Axels öar, och äfven Belsunds andra
hufvudarm, Van Keulens Bay, är vid mynningen till någon del
afspärrad genom Eders ö och genom från fastlandet på
ömse sidor utskjutande uddar. Dessa förhållanden äro
betingade af den geologiska byggnaden, i det att såväl
öarne som uddarne till hufvudsaklig del uppbyggas af
permokarbonsystemets hårda flintlager, hvilka äro starkt
motståndskraftiga mot erosion och förvittring. Dessa lager
äro mer eller mindre brant uppresta och stryka öfver
öarne och uddarne i fråga. Genom denna fjordarnes
delvisa afspärrning kommer isen i desamma, i synnerhet
i Van Mijens Bay, att kvarligga betydligt längre än som
skulle vara fallet, om deras förbindelse med hufvudfjorden
vore mera öppen. När jag förra gången, i slutet af juni
och början af juli 1882, besökte Belsund, voro båda
fjordarne innanför de omnämnda öarne hela tiden
isbetäckta. Nu tycktes förhållandena, såsom förut nämnts,
vara gynnsammare.
I expeditionens program hade jag ursprungligen äfven
upptagit kartläggningsarbeten och vetenskapliga arbeten i
Storfjorden, som ännu var allt för litet känd, enär den
blott besökts af en enda svensk expedition, nämligen
Nordenskiölds och Dunérs 1864. Då sedermera
gradmätningsexpeditionen, hvars arbeten till stor del skulle
komma att ske just vid Storfjorden, blef beslutad, fanns
det ingen anledning för mig att längre fasthålla vid denna
punkt i programmet, enär ju sagda expedition skulle få
allra bästa tillfällen att utföra arbetena i fråga. Jag kunde
i stället använda tiden före det definitiva
framträngningsförsöket mot Kung Karls land, dels till arbeten på
västkusten, dels till en hydrografisk expedition mot kanten
af grönlandsisen. Af västkustens fjordar är Belsund den
näst största, och jag beslöt nu att denna skulle blifva
föremål för en noggrannare kartläggning och undersökning
än som hittills ägt rum.
För att sätta expeditionens deltagare i tillfälle att
på förhand något orientera sig i fjorden och dess
omgifningar, innan de anträdde sina utfärder åt skilda håll,
företog jag den 28 juni, tillsammans med Kolthoff, Kjellström,
G. Andersson, Levin, Hesselman och J. G. Andersson
en utfärd i kolibribåten. Denna, hvilken jag erhållit till
låns från kgl. flottans station i Stockholm, hade förut
icke blifvit begagnad under expeditionen, och det
återstod därför åtskilligt att lära i fråga om åtgången af kol
och vatten. Färden ställdes mot Mitterhuken och Axels
öar, där vi på den större ön ämnade utstaka en baslinie
åt Kjellström. Det blåste rätt friskt, men vädret såg ej
vidare hotande ut, ty ehuru det visserligen mulnade på
sina håll, låg dock Van Keulens Bay med omgifvande
berg ännu molnfri. Vinden ökades dock alltjämt, och
det var därför mindre angenämt, när det visade sig, att
vattenförrådet för ångpannan redan tagit slut, då vi
kommit midt i fjorden, knappt halfvägs till Mitterhuken.
Cisternerna hade varit fyllda, och vi hade antagit, att deras
innehåll skulle vara fullt tillräckligt för färden till
Mitterhuken, där vattenförrådet kunde förnyas. Nu måste vi
pumpa in saltvatten och ösa in sådant med pytsarne,
under det att vi lågo och drefvo. Vi lyckades därefter
gå framåt en stund igen, men som sjön i den allt mera
tilltagande blåsten blifvit för hög för att vi skulle kunna
gå till Mitterhuken, styrde jag mot Eders ö, där jag
hoppades, att vi skulle finna lä. Nu sprang emellertid
ångpannans nivårör, till följd af det kalla vatten, som stänkte
in på detsamma, och sedan mäster Flemming insatt ett
reservrör, skedde samma missöde med detta. Under tiden
dref båten mot en udde, och vi blefvo tvungna att lägga
ut årorna för att söka klarera denna, ett ganska
besvärligt arbete med en så stor båt i den allt mera ökade
blåsten och höga sjön. Lyckligtvis blef maskinen snart
åter i ordning, så att vi vid tvåtiden på e. m. kunde
löpa in i den lilla bukten på nordvästsidan af Eders ö.
Detta var alldeles lagom, ty vinden hade under tiden
ökats till nära nog storm, och sjön gick hvit. Det var
ej att tänka på att under sådana förhållanden återvända
till Recherche Bay, utan vi måste stanna där vi voro,
tills vädret blef bättre. Vi voro väl provianterade, och
skulle maten taga slut, hade vi obegränsad tillgång till ejder.
Eders ö är nämligen, liksom de flesta småöar
på Spetsbergen, en ejderholme eller dunvär, och de
häckande fåglarna voro liksom på Isön särdeles talrika.
Det är fruktan för fjällräfven, som föranleder ejdern att
till öfvervägande del välja sin häckplats på öar. Detta
sker dock icke alltid, jag har t. ex. i det inre af Van
Mijens Bay iakttagit häckande ejdrar äfven på fastlandet,
ehuru sådant måste betraktas som undantag. Fastän
skyddade för fjällräfven, saknade dock ejdrarne på Eders
ö icke fiender. Ty tid efter annan under vår vistelse
där kommo tjufjoar dit för att röfva ägg. Ehuru
Kolthoff och doktorn sköto sexton stycken, efterhand som
de anlände, kommo alltjämt flere. Äfven
borgmästaremåsar höllo till på ön.
De flintartade lager, hvaraf Eders ö såsom nämndt
uppbygges, äro rika på försteningar af mångahanda slag,
och den lilla ön var mig väl bekant sedan mitt föregående
besök därstädes 1882. Där underlaget utgjordes af grus,
blommade den arktiska sommarens förstling, Saxifraga
oppositifolia, till den mängd, att marken på afstånd lyste
röd, men annars var växtligheten ej just långt framskriden.
Det fanns ännu snöfläckar kvar, och vid en liten rännil från
den smältande snön hämtade mäster Flemming och
Kulseth vatten till ångpannan.
Från toppen af ön syntes en norsk fångstskuta i
den lilla hamnen vid Mitterhuken; den kastades våldsamt
af och an af stormen. Vädret hade blifvit allt värre;
till stormen, som ännu fortfor, sällade sig regn. Den som
skulle ha uppsikt öfver kokapparaten hade glömt den
ombord, men det fanns lyckligtvis drifved på ön, så att vi
kunde få eld och värma våra konserver. På aftonen
byggde vi ett par stenmurar mot en berghäll i lä för
vinden, lade åror och oljerockar öfver, men med värmen
i detta improviserade tält var det gifvetvis klent, och för
min del föredrog jag att svepa oljerocken om mig och
sofva utanför. Det var emellertid för kallt för någon
ordentlig sömn, och jag gick därför tidt och ofta upp på
höjden för att iakttaga, huruvida icke vädret skulle bli
bättre. Vid ett sådant tillfälle kom jag helt nära ett par
prutgäss, men de nalkades mig så nyfiket och
förtroendefullt, att fastän jag redan lagt karbinen till ögat, kunde
jag ej förmå mig att trycka af. Vi hade slagit läger
just invid ett ställe, som tärnor valt till sin häckplats,
och de voro ej belåtna därmed utan uttömde sin vrede
genom skrän och hetsiga anfall. När allt blef tyst, vågade de
dock slå ned på marken, och på så sätt fingo vi rätt
på deras ägg, hvilka så litet stucko af emot gruset,
att vi förat ej observerat dem, fastän vi gått
omedelbart förbi.
Ändtligen, mellan två och tre på morgonen den 29
började vinden att mojna af, och vid tretiden kunde jag
ge order om affärd. Vi gingo på inre sidan af Eders ö
till östra udden af Recherche Bay, där vi, lyckligtvis
under sakta fart, törnade på ett klippgrund, som vi dock
halkade öfver. I Recherche Bay hade vi åter hård vind
och hög sjö, men båten redde sig förträffligt, och half
sju på morgonen lade vi till vid sidan af Antarctic.
Kapten Nilsson hade varit mycket orolig för oss, ty i
Recherche Bay hade stormen varit så stark, att ej ens
Antarctic skulle kunnat gå ut, och Hamberg, som ämnat
fara öfver Recherche Bay, hade måst stanna ombord.
Efter att hafva värmt oss med en kopp te och ett par
glas konjak kröpo vi till kojs. Det var med stor
tillfredsställelse jag under denna utfärd iakttagit, att samtliga
deltagare hade det äkta arktiska humöret, som icke låter
sig nedslå af några motigheter, utan fastmera betraktar
dessa såsom en angenäm omväxling och endast ägnade
att skämta öfver. Efter denna expedition medförde vi under
utfärder med ångslupen en extra kvantitet sötvatten i en
tunna eller i baljor och voro mycket belåtna med densamma.
Regnet fortsatte hela dagen, men Hamberg lät sig
ej däraf afhållas från en vandring öfver Räfglacieren
till Scotts glacier, hvarifrån han återkom först sent på
kvällen. Regnet hade det goda med sig, att det
märkbart påskyndade snösmältningen. Den 30 var vädret
vackert, lugnt och stilla, hvarför jag begagnade tillfället
att på stranden afprofva de af arméförvaltningen lånade
fyra officerstälten, hvilka skulle medföras på de
förestående utfärderna. Resten af dagen användes till öfriga
förberedelser till dessa. Jag hade nämligen nu bestämt
följande arbetsplan. Van Mijens Bay skulle af mig
geologiskt utforskas, och i min båtfärd skulle Kolthoff och
Hesselman deltaga för zoologiska och botaniska studier.
Kjellström skulle med en annan båt äfven färdas kring Van
Mijens Bay för dennas kartläggning, medan Hamberg
skulle leda ett båtparti kring Van Keulens Bay, som
skulle kartläggas enligt den fotogrammetriska metoden.
Med Hamberg skulle följa G. Andersson för botaniska och
J. G. Andersson för geologiska studier. Ohlin skulle
företaga skrapningar i Recherche Bay, och doktorn skulle
därstädes syssla med sina bakteriologiska arbeten. Om
tiden medgaf skulle Hamberg efter slutade
kartläggningsarbeten företaga en vandring öfver isen från Van Keulens
Bays inre mot ostkusten. Redan här må nämnas att
denna vandring ej blef af, emedan kartläggningen tog
längre tid i anspråk än som på förhand kunnat beräknas.
Kolthoff hade på den lilla ön, hvilken äfven den
är en ejderholme, funnit bo af den brednäbbade
simsnäppan, men han ville ej taga äggen utan ämnade
i stället försöka få dunungarne, när de blefvo utkläckta,
hvilket dock misslyckades. Hamberg hade äfven denna
dag fortsatt sina studier af Scotts glacier.
Den 1 juli på morgonen anträddes af båda
båtpartierna — mitt och Kjellströms — den beramade färden till
Van Mijens Bay. Hambergs skulle senare på dagen bege sig
af till Van Keulens Bay. Jag hade den i Tromsö förfärdigade
nya fångstbåten, eller Tromsöbåten, samt åtföljdes,
såsom bestämdt var, af Kolthoff och Hesselman, med
Kulseth och Menander till roddare. Kjellström hade en af
Antarctics egna fångstbåtar med två roddare. Styrman
Forsblad bogserade båda båtarne med ångslupen mot
Mitterhuken. Kjellströms båt, som skulle styra norrut,
släpptes ett stycke innan vi hunnit dit, medan vi andra
lade till i en liten bukt på Mitterhukens norra sida. Där
träffade vi bitar af not och andra saker, som visade att
någon hvitfiskfångare uppehållit sig på platsen under
något föregående år. En del spetsbergsgäss flögo upp
vid vår ankomst, men de voro skygga, och Kolthoff letade
förgäfves efter deras bon. Sedan ångslupen fyllt sitt
vattenförråd vände den åter till Recherche Bay, medan
vi fortsatte genom sundet mellan Marias ö och fastlandet,
där en ytterligt stark ström är rådande. Detta är helt
naturligt, eftersom detta smala sund jämte sundet norr
om Axels ö samt den trånga farleden mellan denna och
Marias ö utgöra de enda utloppen för den breda fjorden.
Mindre fartyg kunna gå in i densamma mellan Axels ö
och det norra fastlandet, men böra gifvetvis passa på,
när strömmen kantrar, enär de annars kunna riskera att
af densamma drifvas mot någon klippa.
Mitterhuken i Belsund utgöres af brant uppresta
berglager, hörande till flere geologiska system, i ordning
från udden inåt: heklahook, culm, karbon, perm, trias och
jura. De mjuka triasskiffrarne hafva mellan hårdare
sandstensbankar varit utsatta för en intressant veckning, så
att lagren äro zigzagformigt böjda. Höjden af
Mitterhuken är enligt Dunér och Nordenskiöld 831 meter.
Omstående bild visar densamma sedd från Axels ö, efter en
fotografi, som på min begäran togs af Gustaf Nordenskiöld
1890; den högsta toppen har dock varit något molnhöljd.
De branta klipporna något västligare än bilden visar
äro bebodda af en stor mängd alkor, så att Mitterhuken
delvis är ett verkligt alkfjäll. Några häckplatser tycktes,
sedda från båten, befinna sig så lågt öfver stenraset, att
vi trodde oss kunna nå dem från detta, men försöket
misslyckades, till ledsnad för Kolthoff, som hoppats kunna
komma åt några ägg eller ungar. Vi lade till vid Marias
ö, som är bebodd af både ejdrar och prutgäss. På denna
ö upprestes en varde för Kjellströms räkning, och sedan
vi här ätit middag, fortsatte vi längs östra sidan af Axels
ö, där vi lade till, när vi hunnit ungefär till öns midt.
Här fick Kolthoff skjuta några prutgäss samt sitt
första exemplar af spetsbergsgåsen (Anser brachyrhynchus),
hvilket gladde honom mycket. Denna gås anses vanligen
för en varietet af sädgåsen (Anser segetum), från hvilken
den skiljer sig genom sitt ljusröda (ej orangefärgade) bälte
kring näbben och sina ljusröda (ej gulröda) fötter. Några
ornitologer hålla före, att spetsbergsgåsen är en skild art.
Enligt Kolthoff afviker äfven lätet något från sädgåsens.
Mitterhuken i Belsund, sedd från Axels ö.
Efter fotografi af G. Nordenskiöld 1890.
Vi hade landstigit vid en relativt låg mark, öfver
hvilken ön höjde sig i terrassformiga afsatser mot väster.
Medan Kolthoff stannade på den lägre marken för
fortsättning af sina ornitologiska studier, gick jag med
Hesselman och Kulseth upp mot öns högre belägna delar, för
Karta öfver Van Mijens Bay och Van Keulens Bay i Belsund.
Efter mätningar af O. Kjellström och A. Hamberg 1898.
Enligt observationer af A. Hamberg är Training Squadron Island innanför
ankarplatsen i Recherche Bay belägen vid 77° 29" 19" lat. och 14° 27" 30" o. l.
att på en af de högsta topparne uppresa en varde, som
kunde tjäna som signal för Kjellström. Denna vandring
var i flere hänseenden af stort intresse. Berglagren äro
nästan lodräta och stryka i öns längdriktning, d. v. s.
ungefär i norr och söder. Östra sidan af ön uppbygges
af till permiska systemet hörande lerskiffrar och sandiga
skiffrar, hvilka lätt förvittra, under det att midten och
västra delen utgöras af de mot förvittringen starkt
motståndskraftiga flintlagren. Det är därför helt naturligt,
att den vestra delen skall vara högre. Den östra delen hyser
därjämte kärrmarker med små vattensamlingar och
rännilar, under det att flintområdet är torrt. I kärrmarkerna
träffade vi flere rara växter, bland andra den förut endast
i Isfjorden iakttagna s. k. Ranunculus Pallasi var.
spetsbergensis, hvilken, såsom G. Andersson och Hesselman
nu ådagalagt; är en hybrid mellan Ranunculus Pallasi
och R. lapponicus.
För en botanist, som från Beeren Eiland kommer
till Spetsbergen, förefaller det senare, oaktadt sitt
nordligare läge, såsom ett verkligt paradis. Medan Beeren
Eilands kärlväxtflora endast räknar fyratiofyra arter, har
Spetsbergens att uppvisa etthundratjugofem, och därtill
är växtligheten, så snart man kommer in i fjordarne,
mycket yppigare utvecklad. I fjordarnes inre är
nämligen himmelen betydligt oftare molnfri än vid kusten,
där marken, liksom på det ofta molnhöljda Beeren Eiland,
stundom kan sägas ligga alldeles kal. Det är för öfrigt
många andra omständigheter, som ställa växtlifvet på
Spetsbergen gynnsammare, såsom växlande, lätt förvittrande
bergarter, bättre skydd för vindarne, mot söder vända
sluttningar, där solstrålarne träffa marken mera vinkelrätt, m. m.
Förhållandena äro gifvetvis på olika lokaler mycket
varierande, och från ett ställe, där botanisten fråssar af
hänryckning öfver arternas mängd och relativt yppiga
utveckling, är det ofta icke många steg till en mark, där
det högre växtlifvet är inskränkt till några få förkrympta
individ eller nästan alldeles saknas. Den, som förstår
att iakttaga, ser snart hvar han har att göra de rikaste
skördarne.
Man har många gånger frågat mig, om icke
frånvaron af träd gör de arktiska trakterna dubbelt ödsliga,
och därpå har jag alltid svarat nej. Äfven om träd
kunde lefva här, skulle de dock icke passa ihop med
denna natur, som är allra vackrast just sådan den är,
med snöklädda toppar och kala branter, med dalarne
upptagna af glacierer eller brusande glacierälfvar.
Måhända har det geologiska intresset någon del i denna
uppfattning, ty få områden på jorden torde lämna så
utmärkta tillfällen till studium af berglagren som dessa flere
hundra meter höga fjordsidor, där lagren äro fullständigt
blottade utan att döljas af skogar eller busksnår.
Från toppen af Axels ö, där vi uppreste en stor varde,
hade vi en vacker utsikt öfver omgifningarne. I söder
Mitterhukens höga kam, i norr Frithiofs glacier och det
väster därom belägna Ingeborgs fjäll. I väster hade vi
Belsunds mynning och det vackra landet söder därom
samt i öster Van Mijens Bay, omramad af höga berg
med bländhvita toppar af växlande form.
När vi kommit åter till landningsplatsen, fortsatte
vi färden långs sidan af ön norrut och träffade mot
aftonen Kjellströms parti, som slagit upp tältet på en låg
udde af ön. Kjellström hade af svår dyning hindrats
att landstiga på fastlandet väster om Ingeborgs fjäll, där
han på den låga marken ämnat uppmäta en baslinie för
kartarbetena. Han måste i stället uppmäta denna på
Axels ö.
Det är alltid roligt att råka ett af expeditionens andra
partier, då man är på båtfärd, och vi stannade en stund
här, innan vi fortsatte. Kjellström begåfvades med ett
par prutgäss samt en grönlandsejder för förstärkning af
proviantförrådet. Då vi rodde härifrån var det min mening
att landa vid Ingeborgs fjäll, där jag kände en häckplats
för spetsbergsgåsen från mitt förra besök på stället 1882.
Men denna afsikt omintetgjordes genom dyningen, som
fortfarande var lika hög, och vi styrde i stället österut
förbi Frithiofs glacier, på hvars östra sida vi sent på
kvällen slogo läger. På vägen dit sköt jag ett tiotal
alkor till kvällsvard och följande dags frukost. På
båtfärder i dessa villebrådsrika trakter föredrog jag nämligen
att medföra endast litet köttproviant och anskaffa hvad som
behöfdes genom skytte, hvarigenom utrustningen mycket
förenklades. Men dessa alkor voro, såsom dagboken
upplyser, sedan de blifvit stekta, »gräsligt sega».
Närheten af den stora glacieren föranledde att det
var ganska kyligt, och vi funno på natten, att de
medförda sofsäckarne icke voro varma nog, något som dock nu
icke kunde hjälpas. Vid tältplatserna under färden gick
det i allmänhet till på följande sätt. När vi lagt till, hade
vi först att taga sakerna ur båten och sedan att draga
upp den på land öfver högvattensmärket, hvilket
underlättades genom att lägga åror eller smala drifvedsstammar
under kölen. Därefter hade man att välja lämplig tältplats
och slå upp tältet, hvilket med dess trettiofem tältpinnar
tog rätt lång tid. Det var genom ett missförstånd som
vi erhållit officerares »lägertält» i stället för »skyddstält»,
hvilka senare jag afgjordt föredrager såsom bekvämare,
om också icke så varma. När tältet blifvit uppsatt, hade
man att samla drifved, som lyckligtvis sällan saknas på
de låga stränderna, medan en af karlarne hämtade vatten.
Snart flammade en munter brasa, öfver hvilken
kaffepannan puttrade och stekpannan fräste, medan »mamma»
(på denna utfärd Hesselman) på något lämpligt stenblock
dukade upp smör, bröd m. m., hvarpå måltiden snart
var i full gång. När det regnade kunde matlagningen
vara besvärligare, veden ville ej brinna, och man fick
äta inuti tältet. Men aptiten var alltid lika frisk, och en
klen mage, som annars icke tålde kaffe, stod nu ut med en
stor mugg däraf eller kanske två, såväl morgon som afton.
Vid afresan från en tältplats hade man samma arbete i
omvänd ordning, tältet togs ned och stufvades jämte öfrigt
bagage i båten, sedan denna åter skjutits ut i vattnet.
Det är ebb och flod, som göra det nödvändigt att på
dessa i allmänhet öppna kuster med deras hastiga
omkastningar i väderleken draga upp båten. Fångstmännen
äro mycket noga i detta hänseende, så att äfven när
båten är långt uppdragen göres den ytterligare fast genom
att föra isankaret med vidfäst tross ett stycke upp på
land. Efter dylika försiktighetsmått kan man sofva
fullkomligt lugnt, äfven om storm och oväder skulle utbryta.
Frithiofs glacier, vid hvars östra sida vi slagit upp
tältet och som nu skjuter ut i vattnet, där den slutar
med en tvärbrant isbräcka, har först för fyratio år
tillbaka nått den utsträckning, som den för närvarande äger.
På det ställe, där den nu skjuter ut sitt bräm, var fordom
en af Spetsbergens bästa hamnar, och den första svenska
expeditionen till Spetsbergen 1858 under Torell hade
länge fartyget förankradt i denna hamn. Föga mer än
två år senare, vintern 1860—61, bröt en glacier, som
förut slutade med en låg men bred tunga, ett godt stycke
från hamnen, fram öfver det mellanliggande området,
uppfyllde hamnen samt trängde vidare ut i fjorden. Detta
är den nuvarande Frithiofs glacier, hvilken sålunda visar
en motsatt förändring mot den östra glacieren i Recherche
Bay, som ju i stället dragit sig tillbaka. Glacierernas
förändringar bero naturligtvis ytterst på förändringar af
nederbördsmängden inom deras firnområden, men det
kan dröja flere år innan dessa göra sig gällande vid
glacierranden.
Tidigt på morgonen den 2 juli, medan de andra
ännu sofvo, företog jag en vandring för geologiska
undersökningar af trakten närmast öster om Frithiofs glacier.
Resultaten voro goda, och sedan vi frukosterat på kokta
alkor, som voro något mindre sega än gårdagens stekta,
gjorde vi en gemensam utfärd inåt land, där jag på
morgonen sett spår af en renko och kalf, ehuru tämligen
gamla. Några djur fingo vi dock ej se, men ett ljust
stenblock, som på ett förvillande sätt liknade en liggande
ren, föranledde Kolthoff till en tämligen lång och onödig
omväg. Hesselman botaniserade, och jag samlade
försteningar ur skifferlagren vid stranden. Jag hittade vraket
af en större båt ett godt stycke upp i en bäckfåra och
trodde, att det var lämningar af en gammal rysk lodja.
Men Kulseth upplyste mig om, att det varit en båt af det
slag, som norska hvitfiskfångare pläga använda för dem,
som ligga på vakt vid den utlagda hvitfisknoten. Vid
sidan af glacieren hade jag förat funnit änden af en
bjälke, som jämte några bokstäfver hade inskuret
årtalet 1788. Menander hade under vår frånvaro samlat
försteningar ur lagren vid stranden, och när vi kommit
åter, satte vi ut båten och styrde för god vind förbi
Kolfjället mot Rendalen. Utanför Kolfjället voro otaliga
skaror af alkor från kolonien vid Mitterhuken sysselsatta
med fiske i det af lerslam grumliga vattnet, och en, som
Kolthoff sköt, hade en fisk i näbben af det slag, som
fångstmännen kalla »ismört». Exemplaret tillvaratogs,
men blef tyvärr sedan förstördt, innan det blef närmare
undersökt. Här kunde man sålunda om alkorna i
ordets bokstafliga mening säga, att de höllo på att »fiska
i grumligt vatten». I sådant vatten uppehåller sig gärna
äfven hvitfisken eller hvithvalen, hvaraf jag på morgonen
sett ett exemplar utanför Frithiofs glacier, liksom vi förut
sett flere i Recherche Bay. Till detta djur få vi längre
fram tillfälle att återkomma.
Norra sidan af Van Mijens Bay, längs hvilken vi
med god fart ströko fram, har innanför Kolfjället flere
vackra berg med växlande former, hvilka på det allra
närmaste stå i samband med de bergarter, af hvilka de
uppbyggas. Alla bergarterna här äro af tertiär ålder och
utgöras af sandstenar och skiffrar af olika slag. Medan
sandstenen ger upphof till berg af mera stela former,
ofta med ruinlikt söndersplittrade krön, föranleda de
mjuka, lätt sönderfallande skiffrarne uppkomsten af mindre
branta berg med vågiga former. Några af dessa tertiära
skiffrar äro nästan alldeles kolsvarta och bilda en skarp
kontrast mot de bländhvita snöfälten på närliggande
toppar.
Vattnet i bukten utanför Rendalen är mycket grundt,
så att man måste landa ett godt stycke från den stora
älf, som utfaller vid dalens mynning. Redan innan vi
landat, såg jag ett hvitt djur på en kulle långt bort,
hvilket jag först tog för en räf, men hvilket snart
igenkändes som en ren. Om en stund syntes två till, och
nu hade vi brådt att lägga i land.
När jag förut jagat ren på Spetsbergen 1870 och
1882, voro djuren ganska skygga, hvarför man måste
iakttaga rätt stor försiktighet, när det gällde att smyga
sig inom håll. Under antagande att så äfven nu var
fallet, började Kolthoff och jag att krypa framåt längs
stranden mot de två närmaste djuren. Vi hade under den
långa båtfärden blifvit mycket frusna och stela och blefvo
ytterligare darrhändta af krypandet, hvarför vi sköto illa,
men fingo dock till sist efter flere skott hvar sitt djur.
Detta var Kolthoffs första ren på Spetsbergen; på
Grönland hade han skjutit en 1883.
Mauserkarbinens cylindriska kula är i vanliga fall
helmantlad, d. v. s. den inre kärnan af bly omgifves af
en mantel af nickel. Dessa kulor hafva en oerhördt
stark genomträngningsförmåga, men göra ej så svåra
sår som när manteln i kulans spets till större eller
mindre längd är borta, så att kulan blir hvad man
kallar trekvartsmantlad eller endast halfmantlad. I dessa
fall splittras kulan, när den träffar och gör svårare sår,
riktigt stora hål, hvarför den är mera dödande och bättre
lämpar sig för villebrådsjakt, kanske frånsedt hvalross,
hvars tjocka skalle nog kräfver en helmantlad kula.
Jag trodde först att vi fått skjuta så många skott
på de båda renarne, emedan vi användt de finkalibriga
gevären, men felet visade sig sedermera vara vårt eget, ty
vi hade träffat illa. Jag smög mig emellertid efter den
tredje renen, ty jag ville pröfva den trekvartsmantlade kulans
verkan. Denna ren stupade knall och fall för ett enda
skott framför bogen på mycket långt håll, och jag hade
sedan ingen anledning att klaga öfver 6,5 millimeters
kulan. Under mina renjakter sedan 1870 har jag skjutit
fjorton djur med mitt remingtongevär af 1867 års modell
och tolf med den finkalibriga kulan. När kulan placerats
på rätt ställe, har ett enda skott alltid varit nog med
gevär af båda slagen; har kulan tagit väl långt bakåt,
så har den grofva kalibern ej varit mera dödande än
den fina. Det beror följaktligen på huru kulan placerats.
Äfven med den helmantlade kulan har jag dödat djuret
med ett enda skott, men den trekvartsmantlade är nog
säkrare. Än bättre skola halfmantlade kulor vara, för
hvilka till och med en kronhjort lär stupa knall och fall,
men sådana har jag icke försökt.
Kolthoff återkom om en stund från annat håll och
var ganska missnöjd; han hade fått se en renko, på
hvilken han måst skjuta flere skott, och upptäckte först
sedan hon var dödad, att hon hade en liten kalf, som
han nu blef tvungen att äfven skjuta. Hade han sett
kalfven förut, skulle båda fått gå.
Att renköttet var välkommet är för öfrigt gifvet, och
jag var glad att det äfven räckte till att medtaga
ombord. Alkorna fingo nu vara i fred, ty lika segt som
deras kött med vårt primitiva tillredningssätt nu tedde
sig, lika mört och saftigt var renköttet, helst i form af
biff. Efter en grundlig kvällsvard var det rätt skönt att
krypa in i tältet och sofsäcken.
Det var regn och rusk på morgonen den 3,
hvarföre jag i afbidan på bättre väderlek föredrog att stanna,
där vi voro. Vi vandrade upp mot ett midt för
tältplatsen beläget berg, hvars krön ser ut som en rad käglor
eller en krokodilkäke, i det att det bildas af en serie
spetsiga klippor. Växtligheten var ganska rik, och en
af mina älsklingsväxter, Dryas, med sina hvita blommor
och vackra, glänsande blad, stod nu fullt utslagen uppe
på sluttningen. Jag fick syn på en riptupp, och sedan
jag fått rätt på Kolthoff, som hade hagelgevär med, sköts
den af honom. Spetsbergsripan tillhör en egen varietet
(hyperboreus) af fjällripan (Lagopus mutus) och är något
större än denna. Den är endast känd från Spetsbergens
ögrupp. Att den häckade på berget var tydligt af de
äggskal vi funno, men vi sågo endast tuppen.
När vi på eftermiddagen efter hemkomsten voro
sysselsatta med förberedelser till middagen, kom en ren
springande rakt mot tältet och sköts af Kolthoff. Det
hade nu upphört att regna, och vi lastade sakerna i
båten, togo ned tältet och styrde mot Sundevalls berg.
Under tiden hade det börjat drifva ut is från det inre af
Van Mijens Bay, dels i smärre flak, dels i stora obrutna
partier, på hvilka lågo storsäl (Phoca barbata) i
hundratal. Denna sälart håller sig i början af sommaren vid
den fasta isen i fjordarne, som vid denna årstid har en
mängd vakar och råkar, genom hvilka sälen kryper upp
för att sola sig, och genom hvilka han blixtsnabbt, om
fara hotar, kan kasta sig ned. Till sådan is kommer
också isbjörnen gärna för sälarnes skull, och då jag
1870 besökte Sundevalls berg den 19 juli, såg jag på
stranden alldeles färska spår af en björninna och hennes
unge. Då låg ännu is kvar här, men björnarne fingo
vi, trots spaningar i ett par dygn, icke se. Sundevalls
berg kallas af fångstmännen Blåhuk, och de få ej sällan
björn där. Möjligen vandrar den dit från östra kusten.
Det var intressant att iakttaga de många sälar, som
med isen drefvo ut ur fjordens inre, men snart visade
sig isens uppträdande mindre behagligt för oss. Den
drefs nämligen otroligt hastigt mot oss, och då vi voro
midt för Sundevalls berg samt minst ett par kilometer
från stranden, hade isen nått fram. Vi kunde ej ro mot
stranden, ty vattnet var här så grundt, att årorna redan
nådde bottnen. Isen spärrade vägen på ena sidan, det
grunda vattnet på den andra, och det fanns ej annan
utväg än att vända åter. Karlarne togo i med alla krafter,
och det blef en verklig kapprodd, men med godt resultat,
ty vi hunno fram till vår gamla tältplats före isen. Men
det var ej heller en minut för tidigt, ty vi hade ej väl
fått upp båten på land, förrän isen var framme och
pressades mot stranden. Där voro vi nu innestängda så
långt vi kunde se, ty isen sträckte sig långs fjordsidan
ända bort mot Kolfjället. Vi slogo upp tältet på alldeles
samma fläck som förut, och som det ej regnat sedan
vår affärd, var tältplatsen torr, medan marken rundt
omkring var våt.
Ehuru vi ej behöfde befara att lida egentlig brist
— ty äfven om det medförda proviantförrådet skulle
taga slut, så hade vi ju riklig tillgång till renkött och
ammunition att skaffa oss mer — så var dock utsikten
att här ligga innestängda någon längre tid ej vidare
lockande. Ty dels hindrades därigenom mina egna arbeten,
dels kunde en längre tids afbruten förbindelse med
Antarctic komma i vägen för fullföljandet af de öfrigas
arbetsplan. Äfven måste jag befara, att isen skulle
vara hinderlig för Kjellströms parti, som ju befann sig
vid samma fjord som vi, ehuru längre ut. Det var
emelledid intet annat att göra än att med tålamod afvakta
förändring i isförhållandena, ty att släpa vår fullastade
båt öfver isflaken lät sig icke göra.
Från vår tältplats hade man utsikt öfver den stora
dalgång, som på nordvästra sidan af Sundevalls berg
sträcker sig i nordostlig riktning långt inåt land, och
hvilken är känd under benämningen Rendalen. I denna
trakt har jag 1870 skjutit min första ren, och dalen har
förr varit en af de bästa renmarkerna på Spetsbergen.
Vid mitt besök därstädes anförda år kunde jag från en
liten kulle räkna närmare trettio djur, som gingo och betade
på dalens botten. Nu äro dock förhållandena
förändrade, på grund af de förföljelser, för hvilka renarne sedan
dess varit utsatta. Vid den stora älfven på dalens botten
stod nu en liten koja, hvilken af en fångstman ditflyttats
från Recherche Bay, där den ursprungligen uppbyggts
och användts af hvitfiskfångare. Fångstmännen lära
äfven haft en flatbottnad båt i älfven, i hvilken de fraktat
de renar, hvilka skjutits långt upp i dalen, När fångsten
på säl och hvitfisk slagit fel, pläga nämligen fångstmännen
en tid på hösten uppehålla sig vid rendalarne för att lasta
sina fartyg med så mycket renkött som möjligt. Vid sådana
tillfällen skjutes hvarje djur som kan åtkommas, och det
är märkvärdigt, att ännu så pass många renar kunna
finnas kvar. Nordenskiöld beräknar att i slutet af
1860-talet årligen omkring tretusen renar dödades, hvilket måste
anses såsom en mycket hög siffra för ett så litet land.
Att renen ej helt och hållet utrotats, beror nog
hufvudsakligen därpå, att vissa delar af östra Spetsbergen under
somliga år, på grund af isförhållandena, äro otillgängliga,
och där få renarne då vara i fred och förökas.
Dessutom skjuta fångstmännen ej gärna renarne allt för långt
in i dalgångarne, emedan transporten därifrån till kusten blir
allt för besvärlig. Denna deras nödtvungna återhållsamhet
motverkas dock tyvärr af turister och s. k. sportsmän,
hvilka skjuta endast för att döda. Sådana herrar,
stundom äfven damer, gå långt in i dalarne, skjuta så många
renar de kunna och låta kropparne ligga och ruttna.
Vi få längre fram tillfälle ett återkomma till detta slags
upprörande »sportbragder».
Den spetsbergska renen tillhör en egen varietet,,
hvilken genom några osteologiska karakterer skiljer sig
från den skandinaviska. Den är mindre än såväl denna
som den grönländska, af ungefär en dofhjorts
storlek. När djuret är skjutet och inälfvorna äro urtagna,
kan det bäras af en karl. Är vägen lång, händer det
nog, att man skär bort hufvudet också för att minska
bördans tyngd. Om våren äro renarne ytterligt magra,
men under sommarens lopp ökas hullet otroligt fort, så
att de redan i slutet af juni, dock i ännu högre grad
längre fram, äro mycket feta, med ett tjockt lager fett
under huden. Det är väl detta fett, som ger dem
förmåga att uthärda svälten under vintern.
Tyvärr voro de nu skjutna renarne icke lämpliga
till konservering, ty de voro i färd med att fälla den
tjocka vinterpälsen, hvilken är nästan hvit. På det ställe,
där en ren skjutits, blef vinterhåret liggande såsom en
stor hvit fläck, ty vid djurets passning repades gärna
äfven det hår bort, som icke af sig själft fallit af. Vid
dessa fläckar höllo sig till en början gärna
borgmästaremåsar och stundom äfven ismåsar, hvilka kalasade på
inälfvorna.
Den 4 juli låg isen alltjämt kvar, och vi företogo
en lång vandring till en af de mindre dalgångar, som
utmynna på Rendalens norra sida. Det var fortfarande
regn, men man vänjer sig under utelifvet äfven vid
sådant. Vi passerade öfver några moränkullar nära
Rendalens mynning, kvarlefvor från en tid, då dalen varit
fylld af en stor glacier, och gjorde åtskilliga botaniska
fynd af intresse. Fågellifvet var mot förmodan mycket
fattigt, och ej heller syntes några renar, förrän vi
passerat den lilla dalen och kommit öfver till dess andra
sida. Där hade vi till vänster en betande ren och till
höger kommo två andra. Jag hade ej gevär med och
hade för öfrigt ej velat skjuta dem. Kolthoff hade blifvit
något efter, och när de båda renarne kommit mellan
mig och honom, gick jag emot dem för att se huru pass
skygga de kunde vara. Det läto mig komma 60 a 70
meter nära och sprungo då endast undan ett stycke,
hvarefter de af nyfikenhet gingo mot oss igen. De
fortsatte därpå att beta och kommo äfven ganska nära
Hesselman och Menander. Vi började nu förstå, att vi voro
de första, som besökt Rendalen i år, och att djuren
därför ännu ej blifvit skrämda. När vi återkommo till tältet
på e. m., berättade Kulseth, som gått utåt fjorden för
att iakttaga isen, att han med Kolthoffs mausergevär,
som han fått låna, skjutit en rentjur, som gått ensam
vid fjordsidan. Vi tömde en flaska madeira till middagen,
med anledning af dagens betydelse för mig, det var
nämligen min hustrus födelsedag.
Isens läge var på kvällen detsamma som förut, men
då jag klockan två på morgonen den 5 juli kröp ut ur
tältet för att aktgifva på densamma, fann jag till min
tillfredsställelse, att den drifvit bort lika hastigt som den
kommit. Det blåste friskt, och på ena sidan af tältet
stodo fyra spetsbergsgäss, medan två ismåsar stodo på
den andra. Som Kolthoff för sina samlingar behöfde
båda slagen, ämnade jag först väcka honom, men han
sof så godt, att jag ej nändes det, utan i stället tog mitt
eget hagelgevär ur fodralet. Det hade dock kommit sand
i slutinrättningen, och medan jag sysslade med att ställa
denna i ordning, vaknade Kolthoff. Jag underrättade
honom om ställningen, men då han smög sig ut, voro
alla fåglarne borta.
Vi lade oss igen, och som det var soligt, då vi åter
vaknade, brådskade vi ej med att komma åstad, ty jag
ville begagna tillfället att söka få våra kläder någorlunda
torra. Förut hade detta endast lyckats till en del vid
den rykande drifvedsbrasan, hvarför det soliga vädret
var oss särdeles välkommet. Kolthoff sköt från stranden
med hagelgeväret en småsäl eller snadd (Phoca foetida),
äfven kallad stenkobbe, och det var intressant att se
huru muskelryckningarne fortsatte i köttet ännu sedan
kroppen var afspäckad. Det har händt mig flere gånger
under säljakter, när jag skjutit djuret genom hufvudet
med kulan, så att blodet och en stor del af hjärnan
runnit ut, att sälen, sedan den tagits i båten och legat
stilla en stund, med ens börjat sprattla och väsnas.
Karlarne i båten hafva då vanligen velat bearbeta den
med tillhyggen, hvilket jag dock alltid afböjt såsom
lönlöst, ty det är tydligt, att dessa rörelser endast äro
muskelryckningar och ej angifva något lif. På den nu
afspäckade kroppen fortsatte dessa ryckningar länge,
särskildt i halsmusklerna och framfötterna. Om en
stund dök åter en småsäl upp, och Kolthoff sprang
till stranden för att skjuta. Han stod med färdigt
gevär, men som intet skott blef af, trodde jag att
något på bössan kommit i olag, hvarför jag ryckte till
mig karbinen och sköt ett skott från det ställe, där
jag stod, ett ganska långt håll. Kulan gick igenom
hufvudet, sälen sjönk, flöt upp igen och sjönk åter, utan
att vi lyckades få tag i den. Kolthoff hade ej velat
skjuta, emedan sälen vände hufvudet mot honom och
ett hagelskott i så fall endast förstör ögonen utan att
döda. Med hagel bör nämligen sälen skjutas i hufvudet
från sidan.
Under vårt uppehåll här hade vi erhållit några
exemplar af fjällabben (Lestris Buffoni), hvilken skiljes från
tjufjon genom något mindre storlek och de betydligt längre
mellersta stjärtpennorna. Denna labbe ser man aldrig
jaga måsar för att fråntaga dem deras byte, såsom
tjufjon gör. I våra fjälltrakter lefva de af lemlar, men äfven
af fisk och insekter, och man får väl antaga, att de på
Spetsbergen röfva fågelägg och -ungar samt dessutom
lifnära sig med kräftdjur o. d. Stundom slå de ned på
de urtagna inälfvorna af någon skjuten ren. Den tredje
labben i de arktiska trakterna, den bredstjärtade (Lestris
pomarina), har jag aldrig sett på västra Spetsbergen, men
vi erhöllo exemplar däraf på Kung Karls land. Den är
större än tjufjon, de förlängda stjärtpennorna äro såsom
namnet angifver, bredare, och äro vridna mot spetsen,
så att fanet står lodrätt.
Labbar, a, fjällabbe; b, tjufjo; c, bredstjärtad labbe.
Efter A. E. Nordenskiöld.
När jag af isen hindrades att komma till Sundevalls
berg, hade det varit min afsikt att där slå upp tältet
och stanna med Hesselman för botaniska och geologiska
undersökningar, medan Kolthoff skulle återvända till
Antarctic med båten och sedan återsända denna med
förstärkning af proviantförrådet och diverse
utrustningspersedlar, som vi under tältlifvet funnit önskvärda.
Instängningen genom isen föranledde mig dock att fara med hela
båtpartiet till Mitterhuken, där någon instängning ej
behöfde riskeras. Vi kunde skatta oss lyckliga, som
kommit så lätt undan; isen hade kunnat kvarligga en vecka
eller mer, lika väl som halftannat dygn. Vi styrde först
till det ställe, där Kulseth skjutit renen och, sedan denne
tagits ombord, genom åtskillig is, som nu var på väg
mot sundet norr om Axels öar. Regnet började åter,
och i ganska kyligt väder slogo vi läger innanför
Mitterhuken.
Följande morgon klockan fem voro vi åter uppe för
att ordna Kolthoffs och karlarnes afresa, och sedan denna
ägt rum, lade vi oss ånyo, hvarvid jag, såsom dagboken
berättar, för första gången under utfärden sof »utan att
frysa just», ty Kolthoff hade lämnat sin sofsäck kvar,
så att jag fick två. Jag hade varit något oförsiktig vid
utrustningen, i det att jag nöjt mig med en gammal
sofsäck, utan att medtaga filtar, och bristen på tältgolf
hade äfven gjort sig kännbar, ty oljerockarne, som lades
på marken under sofsäcken, kunde ej afhålla kylan.
Men i den friska arktiska luften med dess totala saknad
af bakterier undslipper man dess bättre alla sviter af att
man fryser eller blir genomvåt, huru obehagligt det än
för tillfället kan kännas.
Efter frukosten vandrade jag upp på sluttningen af
Mitterhuken och var där sysselsatt med geologiska arbeten
till fram på eftermiddagen under ett riktigt hundväder,
blåst med regn- och snöbyar. Men goda fynd gjordes,
så att jag var i alla fall mer än belåten. Det var svårt
att få elden att brinna i blåsten och regnet, men det
lyckades till slut. Till hälften nedkrupen i sofsäcken,
hade jag sedan att bringa anteckningar och dagbok i
ordning, och med en känsla af lättnad att nu ändtligen
hafva fått dessa i nivå med tiden, slutade jag med den
förhoppningen, »att de andra fått slita mindre än vi».
Sedan kröp jag ned i min dubbla sofsäck, men innan jag
hunnit somna, kom Hesselman med meddelandet att båten
redan var åter.
Detta var mer än välkommet; jag hade icke väntat
den förrän följande morgon, men kapten Nilsson hade
skickat styrman Forsblad och två man med ångslupen,
hvilken tagit fångstbåten på släp. Nu tyckte vi, att vi
skulle komma att må godt, ty först och främst hade vi
fått en skön uppsättning af proviant, bland annat en
ordentlig stek af den skjutna renkalfven samt en
likaledes ordentligt stekt gås, som skjutits af doktorn, därtill
några flaskor vin och annat smått och godt, hvilket under
dylika utfärder alltid är välkommet, äfven om man kan
reda sig det förutan. Vidare fingo vi filtar, en presenning
till tältgolf m. m. Kapten Nilsson hade äfven medsändt
ett fyrfat för att hålla tältet varmt under nätterna, något
som han själf proberat under sin öfvervintring vid
Gydaviken, men det ansåg jag öfverflödigt här. Vidare sände
han mig ett bref med underrättelse om hvad som
tilldragit sig ombord på Antarctic under min frånvaro samt
hvad han visste om de öfriga båtpartierna. Jag erfor
sålunda bland annat, att italienska kronprinsparet
ombord på »Jela» besökt Recherche Bay. Kronprinsen
hade varit ombord på Antarctic och låtit medtaga post
till Norge. Jag var ledsen, att jag ej kunnat begagna
detta tillfälle att sända bref eller telegram, men kapten
Nilsson hade haft den vänligheten att underrätta min hustru
om att allt stod väl till. Jag fick äfven bref från doktor
Levin, hvilken jag erbjudit medfölja till det inre af Van
Mijens Bay, men ehuru utsikten att där få skjuta några
renar helt visst varit mycket lockande för doktorn, ansåg
han sig dock fullkomligt riktigt böra stanna i Recherche
Bay, emedan hans bakteriologiska undersökningar
därstädes ännu icke voro fullt afslutade.
Den 7 juli började jag undersökningen af den
sydöstra sidan af Van Mijens Bay innanför Mitterhuken och
fortsatte därmed äfven den 8. Arbetena skedde på så sätt,
att jag stundtals vandrade långs stranden, med afstickare
uppåt bergen för undersökning af lagerföljden, och
däremellan från båten aftecknade de i bergsidorna blottade
profilerna. Det började nu bli vackert väder, med
molnfria bergtoppar, delvis med solsken, hvilket naturligtvis
gjorde färden dubbelt angenäm. Vi sågo här inne flere
praktejdrar, af hvilka vi redan förut sett några vid Axels
öar. Att de häcka där, antages såsom sannolikt af
Nordenskiöld, och det är troligt, att karlarne, som åtföljde
Kjellström, togo några ägg af denna fågel i det innersta
af Van Mijens Bay. Att praktejdern verkligen häckar
på Spetsbergen bevisades för öfrigt längre fram,
därigenom att Kolthoff i Isfjorden sköt en hona, hvilken
hade begynnande liggfläckar. På de låga uddarne i Van
Mijens Bay funnos äfven stora skaror af ruggande
spetsbergsgäss, men de voro mycket skygga och gåfvo sig
undan på långt afstånd. Äfven prutgäss mötte emellanåt,
och jag sköt ett par småsälar, af hvilka vi dock endast
erhöllo den ena, som sjönk på så grundt vatten, att den
kunde fiskas upp med en ishacka. Blodet sprutade ännu
ur kulhålet i hufvudet, och Kulseth lät sig detsamma väl
smaka, genom att sätta munnen mot hålet, en bland
fångstmännen vanlig plägsed. Menander, som alltid var
vid frisk aptit, skulle försöka detsamma, men spottade
ut det under vådliga grimaser och uttryck af afsky. Själf
har jag aldrig kunnat förmå mig att dricka sälblod, men
däremot har jag många gånger ätit kött af olika slags
sälar och funnit det mycket godt. Hade ej köttet en så
mörk, nästan svart färg, skulle det säkert användas mem
än som nu sker, men det är i alla fall endast en dum
fördom, som gör att det af mången föraktas, äfven när
annat färskt kött icke står att få. På Antarctics båda
färder hade vi vid många tillfällen sälkött på bordet.
Hesselman hade, som nämndt, under hela utfärden
i Van Mijens Bay i uppdrag att vara »mamma», d. v. s.
ombesörja allt, som afsåg att tillfredsställa magens behof,
och skötte detta uppdrag med stor samvetsgrannhet.
Matsedeln var dock ej synnerligen omväxlande; sedan
renarne blifvit skjutna, utgjordes den om morgonen af kaffe
med smör, bröd och ost eller skinka samt därefter
renbiff och potatis och om aftnarne i allmänhet af samma
mat i omvänd ordning, någon gång med kaffet ersatt af
choklad. Dessa mål voro de stående, hvarvid det senare
på en gång var middag och supé; när tillfälle därtill
erbjöd sig, kunde man ju också äta ett mellanmål af kallmat.
Hesselman gjorde flerestädes goda botaniska fynd
och iakttagelser. Af geologiska fynd vill jag här nämna
upptäckten af på växtförsteningar ytterligt rika
tertiärlager. Då Nordenskiöld besökte Spetsbergen första gången
1858, uppdagade han i Kolfjället på nordvästra sidan af
Van Mijens Bay de första tertiära växtförsteningarna på
Spetsbergen, såsom bladbärande grenar af sumpcypresser,
blad af popplar m. m., hvilka beskrefvos af Heer i första
handet af »Flora fossilis arctica». Under expeditionerna
1861 och 1868 funnos dylika växtförsteningar på flere
ställen i Isfjorden och äfven i Kingsbay. Af de förra
var isynnerhet lokalen vid Kap Staratschin af betydelse,
från hvilken Heer kunde anföra ej mindre än nittiosex
arter. En ytterligt viktig fyndort anträffades 1873 af
Nordenskiöld vid Kap Lyell på södra sidan af Belsund,
väster om Recherche Bays mynning.
Växtförsteningarna förekomma här i en grå skifferlera, mot hvilken
de förkolade bladen skarpt och vackert framträda, så att
strandklipporna vid Kap Lyell, såsom Nordenskjöld yttrat,
kunna sägas vara »ett enda stort herbarium, där hvarje
hammarslag bringar i dagen en vegetationsbild från en
länge sedan förgången tid».
En ännu rikare växtförande horisont upptäcktes af
mig nära toppen af Nordenskiölds berg i Isfjorden 1882,
en lokal, hvarifrån Gustaf Nordenskiöld 1890 hemförde
en särdeles omfattande samling utmärkt väl bibehållna
växtförsteningar. Han följde samma horisont till
Nathorsts berg vid Kolbay samt återfann den äfven i
Sundevalls berg. Nu träffade jag den på sydöstra sidan
af Van Mijens Bay, och såsom vi längre fram skola
erfara, fanns den af J. G. Andersson äfven på norra sidan
af Van Keulens Bay, i det berg, som jag just med
anledning däraf kallat Brongniarts berg, efter en af
växtpaleontologiens förnämsta grundläggare. Denna horisont
har sålunda en stor utbredning på Spetsbergen. För
densamma utmärkande äro å ena sidan växtaftryckens
mängd, å den andra storleken af löfträdens blad. I de
berg, där de växtförande lagren äro till finnandes,
förekomma nämligen bladaftrycken i snart sagdt tusental, så
att man i de lösa blocken på sluttningarne får en
öfverblick af rikedomarne, redan innan man fått tag i de
anstående lagren. Men skörden blir dock vid en sådan
vandring mindre rik än man skulle tro, därför att
växtaftrycken ofta befinna sig i mycket stora block, ur hvilka de
ej utan mycket arbete kunna erhållas. Och en mansbörda
sten kan ju ej omfatta så särdeles många stuffer. Det mest
praktiska sättet för att erhålla utbyte ur dessa lager är
att, såsom Gustaf Nordenskiöld gjorde, slå upp sitt tält
midt i fyndorten och under någon tid företaga dagliga
insamlingar. Därtill fanns nu ej tid för oss, då vår färd
hade många andra syften, utan vi fingo nöja oss med
de insamlingar, som där och hvar kunde åvägabringas.
De växtförande tertiärlagren på Spetsbergen äro af
den allra största betydelse för kännedomen om de på
jorden fordom rådande klimatförhållandena. Hvad vi nu
kalla växtförsteningar eller växtaftryck, är blad, grenar,
frukter m. m., som under förflutna tider inbäddats i sanden
eller lerslammet på bottnen af dåvarande sjöar eller
flodmynningar. Stundom har den inbäddade växtdelen så
småningom förkolats, såsom fallet är i lerlagren vid Kap
Lyell, medan den i andra fall blifvit fullständigt upplöst
och endast kvarlämnat ett aftryck i det mjuka slam,
hvari den inbäddats och hvilket sedan förvandlats till
sten. Sådana aftryck visa med all önskvärd tydlighet
bladens form och nervering, stundom i de allra finaste detaljer.
De växtaftryck, hvarom här är fråga, gifva en
syn-nerligen intressant inblick i växtvärldens beskaffenhet på
Spetsbergen under mellersta delen af den tertiära tiden.
Denna tid ligger oss, geologiskt taladt, relativt nära, ehuru
dess absoluta afstånd troligen måste anslås till minst
några millioner år. Under densamma hyste Spetsbergen
skogar af såväl barrträd som löfträd, och dessas
beskaffenhet talar om ett klimat, ungefär likt det, som i Schweiz
är rådande kring Genfersjön. Med hänsyn till florans
sammansättning synes dock större likhet vara rådande
med skogsfloran i N. Amerika än med Europas. Af
barrträd må sålunda anföras sumpcypresser (Taxodium
distichum miocenum), ytterst närstående eller identiska med
den i de södra delarne af Nordamerikas Förenta Stater
lefvande arten, samt sequoior eller mammutsträd,
närbesläktade med Nordamerikas »redwood»
(Sequoia sempervirens); dessutom granar och tallar af olika slag samt
thujaliknande träd eller buskar. Af löfträd märkas
popplar, almar, björkar, alar, lindar, lönnar, magnolior,
plataner, hasslar och dessutom många andra, hvilka
hufvudsakligen för vetenskapsmannen hafva intresse. Såsom
redan förat nämnts, äro många af dessa löfträd i här
afsedda lager utmärkta genom särdeles stora blad, och
såsom exempel hänvisas till nästa sida, hvilken framställer
Sten med aftryck af bladbärande gren af sumpcypress
från Lars Hiertas berg.
Naturlig storlek.
en något förminskad afbildning af ett dylikt blad, hvars
verkliga längd är tjugofyra och bredd cirka fjorton
centimeter. Af de örtartade växterna i dessa skogar
känner man nästan intet annat än några
kärlkryptogamer, af hvilka jag här endast vill anföra en Osmunda,
mycket lik vår vanliga Osmunda regalis, samt en stor
Equisetum, med stammen ända till två à tre centimeter i
genomskärning.
Sten med bladaftryck från Nordenskiölds berg.
Något förminskad.
Spetsbergen kan nu i fråga om rikedom på tertiära
växtfossil och med hänsyn till deras utmärkta
bevaringstillstånd sägas komma före den så berömda fyndorten
Atanikerdluk på Grönland. Vid turisthotellet i Advent
Bay, som ej ligger så långt från den af mig först
upptäckta lokalen i Nordenskiölds berg, har man gjort rätt
goda affärer genom att åt turister såsom minnen sälja
därstädes insamlade växtaftryck.
Man behöfver hvarken vara botanist eller geolog för att
utan vidare inse, att stora förändringar i klimatet måste hafva
försiggått sedan nu anförda växter lefde på Spetsbergen.
Och äfven icke fackmannen bör på samma gång fatta den
stora betydelsen af geologiska undersökningar inom
polartrakterna. Ty där har man bästa tillfället ej blott att
konstatera de forna klimatväxlingarne, utan äfven att
åtminstone approximativt uppskatta måttet af desamma.
När man samlar dessa vittnesbörd från forna, i
klimatologiskt hänseende bättre lottade tider, då glömmer man
stundom omgifningarne af snö och is och tror sig försatt
till sydligare breddgrader. Och då verkligheten åter gör
sig påmint, framträder själfmant frågan om hvad väl
orsaken kan vara till de skedda förändringarne. Den frågan
är väl ännu icke löst, fastän förklaringsförsök icke fattats,
de hafva bland annat tillskrifvits förändringar hos solen, af
polernas läge, af fördelningen af land och haf, af luftens
kolsyremängd o. s. v. Den sistnämnda åsikten hyllas af de
svenske forskarne S. Arrhenius och N. Ekholm och är
onekligen mycket tilltalande, ehuru ej här är platsen att
redogöra för densamma. Endast det må sägas att enligt
deras utredning medför en relativt obetydlig förändring
af luftens kolsyrehalt ganska afsevärda förändringar i
temperaturförhållandena.
Men vi återvända till vår utfärd. Då jag den 8
återkommit från ett berg, där jag gjort en rik skörd af
växtförsteningar, hade det blifvit stark blåst, och vi ströko
med god fart inåt fjorden. Men vi sökte länge förgäfves
efter något skyddadt ställe, där vi kunde lägga till,
passerande udde efter udde. Slutligen lyckades vi dock
komma in i en älfmynning och funno en bra tältplats
vid sidan af densamma, ty marken utgjordes af styf lera,
där tältpinnarne fingo stadigt fäste, något som var väl
behöfligt i den starka blåsten.
Följande dag styrde vi mot en udde eller halfö ett
godt stycke längre in i fjorden. Denna udde utgöres till
sin inre del af ett storslaget moränlandskap, kullar vid
kullar, uppbyggda af moränmaterial från en tid, då
Paulaglacieren nådde hit fram. Mellan kullarne finnas små
dammar eller sjöar, och terrängen är i hög grad
undulerande. Sedan styrde vi för seglet mot Braganzaviken,
eller den innersta delen af Van Mijens Bay, och som
vinden friskade till nästan väl mycket, var det godt att
ändtligen komma i lä innanför den väldiga moränen på
fjordens nordvästra sida. Äfven här finns nämligen ett
moränlandskap af samma slag som det nyss omtalade,
ehuru ännu mera storslaget och med betydligt större
utstäckning. Denna morän står påtagligen i samband med
den förut omtalade på fjordens andra sida, och den har
liksom flere andra af Spetsbergens gamla moräner blifvit
afsatt i hafvet, ty en stor mängd skal af musslor ingår i
densamma. På sina ställen lysa moränkullarne till och
med rödgula, till följd af den stora mängd skal af en
kammussla (Pecten islandicus), som där äro hopade.
En stor skara ruggande prutgäss sökte springande
på stranden komma undan, då vi för fullt segel styrde
långs denna. Men vi gjorde bättre fart, och efter ett
par resultatlösa skott på för långt håll föllo slutligen två
för ett och samma. Slutinrättningen på geväret var
antagligen icke fast, ty hanen sprang upp igen och skadade
min tumme rätt illa. Vi slogo läger innanför udden, och
medan middagen gjordes i ordning, fick jag se en ren
uppe på en sluttning. Vi hade skickat det mesta af de
förut skjutna renarne med Kolthoff till Antarctic och hade
nu ej mycket kvar, hvarför jag gick efter djuret och
smög mig inom håll, tagande en lång omväg för att få
fördel af vinden. Jag fick då se ännu en ren något
längre bort och sköt först den ena och så den andra,
hvardera med ett skott på rätt långt håll. De stupade
utan någon rörelse, men den första andades märkligt
nog ännu då jag kom fram, fastän kulan gått igenom
bogarne och slagit ett stort hål; jag måste därför sticka
den med knifven. Jag antog äfven vid detta tillfälle, att
renarne voro skygga, och kröp på händer och fötter för
att komma dem inom håll, hvilket, i synnerhet i fråga
om den sista, var ganska besvärligt, enär marken var blöt.
När jag återkommit till tältet och skickat karlarne
att hämta djuren, företog jag en vandring längs
stranden. Då jag går ensam, sjunger jag ibland någon visa,
och så skedde äfven nu. Jag passerade få steg från en
fjaerplyt, som gick vid vattenbrynet, men den lät sig intet
bekomma, fastän jag stämde i så högt jag förmådde.
Vid ett senare tillfälle, då jag var i sällskap med
Kolthoff, gjorde vi ett liknande prof, med ungefär samma
resultat. Djuren i de arktiska trakterna äro i det hela
taget icke rädda för ljud; ett skott bry de sig i allmänhet föga
om. Anledningen härtill är den, att uppkomsten af sprickor
i glaciererna vanligen åtföljes af starkt dån, och äfven vid
glacierernas kalfningar och isens pressningar höras ju
mångahanda ljud. Djuren äro sålunda vana vid allehanda buller,
och fjaerplyten räknade väl äfven min sång såsom sådant.
Ismåsar och fjällabbar funnos vid den innersta viken,
och jag sköt för Kolthoffs räkning af båda slagen. Denna
vik, hvilken såsom nämndt kallas Braganzabukten,
upptäcktes 1892 under en bergbestigning af prinsessan
Aldegonda af Bourbon, infantinna af Portugal Braganza, gemål
till prins Henrik af Bourbon, grefve af Bardi. Denne
besökte sagda år, åtföljd af sin gemål och svägerska,
sedermera storhertiginna af Luxemburg, Spetsbergen på sin
ångjakt »Fleur de Lys II»,efter att året förat hafva varit
där med sin segeljakt »Fleur de Lys I». Det var först
genom hans färd, som man erhöll kännedom om Van
Mijen Bays stora utsträckning innanför Sundevalls berg
och om tillvaron af Braganzabukten, liksom äfven
moränlandskapet då observerades. Men de boken åtföljande
kartorna öfver detta område äro, såsom icke grundade på
verkliga mätningar, naturligtvis endast tillnärmelsevis
riktiga och närmast att anse såsom skisser
Spitzbergen und Novaja Semlja. Pola 1894. Detta arbete ådagalägger, såsom så
många andra i utlandet, en allt för stor obekantskap med den svenska
litteraturen och innehåller därför många oriktiga uppgifter bland i öfrigt värdefulla
upplysningar.. Det är
sorgligt att läsa om det stora nederlag bland renarne, som
af detta sällskap anställdes. I Isfjorden skötos nämligen
1891 öfver hundra, och 1892 dödades ännu fler. Ensamt
i Kolbay och Adventbay nedlades då på tre dagar sextiofem
djur. Herr v. Barry berättar helt öppet, att om djuret var
för långt från stranden för att kunna forslas till båten,
»så räddade vi åtminstone djurets hufvud och förde alltid
detta jämte de präktiga hornen ombord». Äfven de båda
furstinnorna idkade skytte på detta sätt.
Att fångstmän, när tillfällen därtill erbjuda sig, göra
stora nederlag på renarne, är beklagligt, men dock i viss
mån ursäktligt, ty fångsten är ju deras lefvebröd. Men
att, såsom dessa furstliga personer och deras följe, skjuta
allt hvad man kommer öfver, endast för att döda, detta
är något, som åtminstone icke låter förena sig med den i
norden härskande uppfattningen om hvad som menas med
jakt, och skänker ej någon jägareära åt personerna i
fråga. En skandinavisk jägare skulle icke kunna bete sig
sålunda. Men en helt annan uppfattning om människans
förhållande till djuren synes vara rådande i sydliga länder,
där man, såsom fångsten af svalor, lärkor och andra
småfåglar ådagalägger, icke tyckes förstå, att människans
herravälde öfver djuren äfven ålägger henne plikter mot
desamma.
Den 10 juli kommo vi upp något sent, ty som det
var söndag och karlarne varit mycket ansträngda hela
veckan, ville jag låta dem sofva ut. Efter frukosten gick
jag till ett fjäll på norra sidan bukten. De tertiära lagren
höja sig här, så att de underliggande juralagren åter
börja framträda. Jag åtföljdes af Menander, och den
förmodan jag börjat hysa, att renarne här ej voro rädda
för människor, blef nu fullständigt bekräftad. Jag fick
nämligen se tre djur och gick rakt mot det närmaste, för
att utröna huru det skulle bete sig. Då renen fick se
oss, sprang den först till de båda andra, och då dessa
märkte oss, kommo oss alla till mötes. För att se huru
nära de skulle komma, satte vi oss ned på ett par stenar,
och renarne närmade sig efter åtskilliga lofvar allt mera,
tills de slutligen stannade på tio stegs afstånd, nyfiket
betraktande oss. De hafva en mörk ring kring ögonen,
hvilket förlänar dem ett egendomligt utseende. Jag
beklagade inom mig, att ej någon af de fotografikunnige
med sin kamera var med, ty detta hade ju varit ett
enastående tillfälle att fotografera. Nu kommo två andra
renar med stora präktiga hornkronor, de vågade sig dock ej
fullt så nära som de förra, utan stannade på ett kort
bösshålls afstånd. För samlingarne skulle jag nog skjutit
dessa, om de ej varit i färd med att fälla vinterpälsen, men
som det nu var fingo de gå. Marken var här ställvis
rik på mjuk mossa och andra växter, och där hade
renarne tydligen länge hållit till, ty det luktade nästan som
i en ladugård.
När vi återkommo till tältet, hade vinden gått öfver
till half storm från sydväst, hvarför vi ej ännu kunde
ge oss af. Kulseth kom gående från moränkullarne,
och på en af dessa längre bort såg jag till min
förvåning ännu en karl. Jag undrade, hvem det kunde
vara, men då jag såg honom resa upp en stång, förstod
jag att Kjellströms parti nu hunnit hit och att det var
en af dennes handtlangare. Då jag gick mot honom,
mötte jag en ren och kom den helt nära, men jag ville
ej skjuta den, förrän jag fått veta, om Kjellström behöfde
den. Jag skickade bud till hans båt, men när budet
återkom med jakande svar, var renen borta. Det var
mycket roligt att möta Kjellström och erfara resultatet
af hans arbeten. Han hade nu styrman Haslum samt
tre af matroserna med. De inbjödos till festmiddag i
mitt tält, och »mamma» fick brådt om att bulla upp allt
hvad huset (eller rättare tältet) förmådde. När vi sedan
skildes, kompletterade vi deras proviantförråd med
renkött och annat, som vi kunde undvara. Kjellström
fortsatte inåt Braganzabukten, jag stannade kvar med afsikt
att tidigt följande morgon anträda återfärden till
Recherche Bay.
Jag vaknade redan klockan ett på morgonen den
11; det hade nu blifvit lugnt. Som vi emellertid måste
afvakta ebben, kommo vi ej åstad förrän half fyra. Vi
rodde förbi moränlandskapet och landade vid en bukt,
hvarifrån jag ämnade bestiga ett högt berg för
geologiska undersökningar. Äfven här träffades de växtförande
lagren, och vi fingo åtskilliga vackra saker, trots det
mindre angenäma vädret; det snöade nämligen uppe på
berget och regnade på den lägre marken. Hesselman
gjorde goda botaniska fynd i några härvarande kärr.
Jag sköt fyra renar att medtaga ombord, ehuru jag ej
kan säga att det var något vidare nöje. De två voro i
en flock på fyra djur, af hvilka jag lät de öfriga gå, ty
det var en ko med hennes kalf. De andra två voro de
två största tjurarne i en flock på sju, af hvilka de
återstående fem äfven lätt kunnat skjutas, om jag så velat.
Vi sågo för öfrigt flere här.
Vi hunno ej långt denna dag, på grund af stark
motvind, som tvingade oss att slå läger på ett otrefligt
deltaland, nedanför inre delen af Sundevalls berg. Vinden
tilltog på aftonen allt mera, och som barometern hastigt
föll, befarade jag, att vi ej skulle kunna fortsätta så snart.
Men dessa farhågor voro dess bättre ogrundade, ty jag
vaknade vid solsken klockan fem på morgonen den 12
och purrade genast de öfriga. Frukosten gjordes i
ordning, tältet togs ned, och klockan sju begåfvo vi oss af
i lugnt, soligt väder, en af de vackraste dagarne vi haft.
Det blef snart god vind, som ökades allt mera, och vi
styrde med rask fart mot Mitterhuken, hvarvid jag genom
kikaren å nyo kunde följa den geologiska lagerbyggnaden
på fjordens sydöstra sida. Äfven Mitterhuken var,
ovanligt nog, klar, så att jag fick se de öfversta lagren. Vi
hade ämnat landa i hamnen på Mitterhukens sydsida,
men där rådde svår dyning, och då vinden mot
Recherche Bay var god, fortsatte vi dit utan uppehåll. Då
vi passerade sundet mellan Axels öar och fastlandet, hade
vi sett en stor ångare styra in i Recherche Bay, och
då vi hunnit så långt, att vi borde vara i synhåll för
Antarctic, blef jag något orolig, ty genom kikaren tyckte
jag mig icke kunna urskilja henne, men väl hvad jag
trodde vara en liten fångstskuta på hennes plats. Men
Menander påstod, att den förmodade fångstskutan var
Antarctic, och så visade sig äfven vara fallet, det var
kontrasten mot den stora ångaren, som föranledt mitt
misstag. Vi styrde förbi den stora kolossen, och klockan
sex på eftermiddagen var jag, efter tolf dagars frånvaro,
åter ombord, där allt stod väl till. Senare på kvällen
anlände äfven Kjellström, som nu fullbordat
kartläggningen af Van Mijens Bay.
FEMTE KAPITLET.
Auguste Victoria. — Kjellströms båtfärd åt Van Mijens Bay. — Arbete
på Axels öar. — Landning på norra fjordsidan. — Oväntad renjakt. — Möte
med is och kritisk belägenhet. — Färd till Recherche Bay. — Åter till Van
Mijens Bay. — Kartarbetena. — Möte med chefen. — Båten på grund. —
Återkomst till Antarctic. — Hambergs afresa. — Hvitfiskar och
hvitfiskfångst. — Växtförsteningar i Brongniarts berg. — Aterfärd till Kap
Ahlstrand. — Fjällräfvar. — Afslutning af Hambergs arbeten. — Doktorns
bakteriologiska undersökningar. — Besök af »Jela». — Gåsjakt. — Haakjaeringen. —
Chefens färd till Van Keulens Bay. — Den hvitkindade gåsen. — Arbeten i
Recherche Bay. — Afgång till Isfjorden.
Det var ej så underligt, att Antarctic tog sig liten
ut vid sidan af »Auguste Victoria», ty denna är en
stor oceanångare, som hade trehundratjugo mans
besättning samt ej mindre än vid pass trehundrafemtio
passagerare. Ångaren, som fördes af kapten Kaempff, hade
redan förut besökt Spetsbergen. Jag blef bjuden ombord
till middag af en friherre v. Diergardt, men måste refusera,
för att få tillfälle att skrifva några bref före ångarens
afgång, som skulle äga rum klockan tio. Sedan jag
slutat mina bref, fick jag mottaga åtskilliga besök och
följde därefter med ombord på »Auguste Victoria», där
kapten Kaempff hade vänligheten att visa mig hela kolossen
med dess ytterligt bekväma inredning, och där man t. o. m.
hade eget tryckeri. Han försåg oss med nybakadt
bröd af olika slag, hvilket tillmötesgående jag återgäldade
med present af ett par renar. Vi sände stor post till
Tromsö, och med ångaren fingo äfven medfölja några
vid Jan Mayen förlista fångstmän, hvilka kommit till
Spetsbergen med ett annat fartyg. De hade från detta
begifvit sig till Antarctic för att medfölja till Adventbay
och därifrån med en norsk turistångare anträda återresan
till Norge, något som nu blef öfverflödigt. Det var ett
rörligt lif i Recherche Bay, medan »Auguste Victoria»
låg kvar; båtar gingo oupphörligt till och från stranden,
på hvilken syntes människoskaror så stora, att man kunde
tro sig försatt ett par hundra år tillbaka till hvalfångstens
glansperiod.
Såsom redan blifvit nämndt, återkom Kjellström ett
par timmar efter mig. Han har om sin båtresa
meddelat följande:
»På chefens order begaf jag mig på morgonen den
1 juli, en kvart öfver sju, åstad för att uppmäta Van
Mijens Bay och hade som handtlangare matrosen
Andersson och fångstmannen Hansen. Vår båt bogserades ett
stycke af ångslupen och släpptes när vi hunnit ut i
Belsund, hvarefter vi fingo reda oss på egen hand. På
grund af den svåra dyningen kunde vi ej lägga till vid
fastlandet på Belsunds norra sida och ej heller på västra
sidan af Axels ö, hvarför vi måste ro genom sundet norr
om denna. Som det just var ebbtid, var en ytterligt
stark motström rådande, och först fram på eftermiddagen
kunde vi lägga till på östra sidan af Axels ö. En half
timme senare kommo chefen och Kolthoff, en glad
öfverraskning, men de stannade ej länge, utan fortsatte norrut,
sedan de vid affärden förstärkt mitt proviantförråd med
bland annat ett par vildgäss. Vildgäss voro här allmänna,
men mitt försök att skjuta dem med kula lyckades ej.»
»Den 2 juli utstakade jag en baslinie på ön och
uppreste några stora vardar, som kunde ses långt in i
fjorden. Därpå uppmättes hela ön med distanstub och stång,
och från vardarne togos syftlinier till såväl lätt
igenkänliga bergtoppar som till mera markerade uddar. Till
middagen hade vi Kolthoffs gäss, som kokades tillsammans
med potatis i enbart vatten, och både soppan och köttet
åtos till sista bit. Sedan arbetena på Axels ö voro slut,
begåfvo vi oss vid ebbtid den 3 juli ut ur fjorden och
lyckades efter mycket sökande få en något så när säker
hamnplats för båten på norra fastlandet, innanför några
skär. Här fick jag helt oväntadt skjuta min första ren.
Vi hade just fått upp tältet, och jag hade skickat Andersson
att hämta vatten, då han hastigt återkom och ropade:
"löjtnanten! en ren!". Jag rusade ut och fick fatt i
geväret samt följde karlen försiktigt. Mot fjället syntes en
lugnt betande ren, men Hansen, som nu kom till,
påpekade, att som vinden låg från oss mot djuret, måste
vi göra en omväg. Så skedde äfven, men vi kunde ej
komma närmare än till en liten klippa på ungefär
trehundra meters afstånd. Detta var ju ett långt håll, men
Hansen försäkrade, att jag gärna kunde skjuta, ty äfven
om det blefve bom, skulle renen blifva kvar, blott den
ej finge se oss. Skottet tog under, och renen endast
höjde på hufvudet ett ögonblick, fortsatte så att beta och
kom oss ungefär femtio meter närmare, där han lade
sig. Då jag nu åter skulle skjuta, fann jag till min
häpnad, att det aflossade skottet varit det enda i magasinet,
hvarför det ej var annan råd än att skicka Hansen till
tältet efter flere patroner. Jag låg kvar och tittade på
renen, tills Hansen efter vid pass tio minuter var åter,
då renen för ett nytt skott blef på platsen. Som den
dock rörde sig något, fick den ännu ett skott, hvilket
Hansen tyckte vara slöseri. När djuret nu skulle passas,
befanns det att Hansen tappat sin slidknif, och som jag
sprungit ut som jag stod, utan rock, klädd i skinntröja,
hade jag ej heller annan knif med mig än min pennknif,
med hvilken öppnandet af djuret måste försiggå.»
»Vi skulle nu ha renstek, men den tillagades på ett
konstigt sätt. I en bleckkastrull lade Andersson
hvarftals fett och kött och strödde salt på alltsammans. Under
vanliga förhållanden skulle den flottiga anrättningen nog
förefallit mindre smaklig, men här åto vi den med god
aptit, och som detta var det första stora djur, som jag
skjutit, ansåg jag mig ha särskild anledning att bjuda ett
glas madeira öfver lag. Då jag dessutom bestod ett glas
cognac till kaffet, tyckte vi allesammans, att vi hade en
riktigt festlig kväll.»
»Följande dag sköt jag ytterligare en stor rentjur,
som var i sällskap med tre andra, hvilka voro så litet
skygga, att de fortsatte att beta, sedan tjuren fallit. Jag
lät dem gå, ty vi hade ej plats för flere i båten, och jag
tyckte att skytte af vildren, som ej förut blifvit jagad,
från jaktsynpunkt icke var vidare lockande. Det var
ruskigt väder, regn och dimma, och vi försökte förgäfves
att i den starka dyningen få ut båten. Först den 5
juli på eftermiddagen lyckades detta, och tur var att så
skedde, ty då vi hunnit till sundet norr om Axels ö, blef
detta hastigt fylldt af stora flak af fjordis, som kom
drifvande från det inre af Van Mijens Bay. Med väldigt
brak fördes isen af den starka strömmen och skrufvades
upp högt på land, där vår båt helt visst skulle blifvit
krossad, om den ännu legat kvar. Inom några
sekunder var isen inpå oss, vända åter kunde vi ej, ty
då hade vi förlist mot stranden; vi hade ej annan
utväg än att af alla krafter ro på. Isen förde oss helt
nära ett skär, och där kommo vi nätt och jämnt undan
ett flak, som sköt upp på skäret och krossades. Hade
vi varit två båtlängder närmare, hade vår båt delat
samma öde. Mina båda karlar hade ett timslångt hårdt
arbete att i den starka strömmen ro den tunga båten
bland isen ut till hafs. När vi ändtligen voro i öppet
vatten, styrde jag mot Recherche Bay för att få mera
folk, ty båten var för tung för endast två roddare. Vi
kommo ombord midt på natten; styrman Haslum
begärde af kapten Nilsson att få medfölja, och såsom fjärde
roddare beordrades matrosen Johan Andersson. Redan
på morgonen var jag åter på väg till Van Mijens Bay,
fast besluten att icke återvända, förrän fjorden var
uppmätt. Den sist skjutna renen lämnade jag på Antarctic,
där man, frånsedt alkorna, ej haft färskt kött sedan
afresan från Tromsö.»
»Äfven nu bogserades min båt ett godt stycke ut i
Belsund, och sedan gick färden raskt undan med de fyra
roddarne.»
»Med utgångspunkt från en på norra stranden från
Axels ö bestämd punkt, börjades nu fjordens uppmätning.
En af karlarne gick långs stranden med en graderad, fyra
meter lång stång, hvilken uppställdes på ett afstånd af
högst sjuhundra meter från mätbordet. Afståndet aflästes
med tublineal, och markerade bergtoppar, uddar och
vattendrag samt lätt igenkännliga punkter på andra stranden
insyftades. Det ställe, där mätbordet stått, utmärktes
genom en upprest sten eller drifvedsstam, hvarefter
mätbordet flyttades till stångens plats för
tillbakasyftning, medan stången själf bars till en ny plats o. s. v.
Snöfläckar och andra lätt igenkännliga punkter på
motsatta stranden afritades så som de syntes i tuben,
för att få säkra hållpunkter för afskärningarna på denna
strand. Skulle denna kartlagts på samma sätt som den
norra, så hade kartläggningen kräft dubbelt så lång tid.»
»Så fortgick arbetet dag efter dag och gynnades
mestadels af vackert väder. Två man följde mig på land och
turade om att springa med stången, under det att de
båda andra rodde båten och lade till där och hvar, för
att hjälpa oss förbi sådana älfvar, som vi icke kunde
vada öfver. När jag kommit till det inre af fjorden,
träffade jag en dag helt oförmodadt chefens båtparti. Vi
inbjödos till hans tält, där man dukat upp hvad huset
förmådde, och det var minsann icke litet, tyckte vi. Efter
att hafva tillbragt några timmar i angenämt samkväm,
och sedan mitt proviantförråd blifvit i åtskilliga
hänseenden kompletteradt, bröt jag åter upp och slog om
aftonen läger nära inloppet till Braganzabukten.»
»Nu följde ett par mycket besvärliga dagar. Vädret
var kyligt med regn och rusk, marken var bar utan
växtlighet och utgjordes af stenig lersörja, i hvilken vi
ställvis sjönko ned till knäna. Och därtill spelade oss
åter ebben ett fult spratt. Jag hade gifvit tecken till
båten att komma till stranden med mat, men blef
ovanligt nog icke åtlydd; båten låg stilla på samma plats midt
ute i bukten. Till slut klifver en lång man ur båten
och — spatserar mot land. Det var styrman Haslum,
som kom med underrättelsen, att båten låg fast i leran
och icke hade utsikt att komma loss förrän vid flodtiden
om fyra eller fem timmar. Detta var ett streck i
räkningen, ty jag hade hoppats komma till bottnen af bukten
under dagens lopp. Vi kunde ej heller komma fram på
land, och vi hade därför ej annan råd än att slå oss
ned på en sten, skyddade så godt sig göra lät af ett
stort paraply, som användes att skydda mätbordet i
regnväder. Men genomvåta, frusna och hungriga som vi
voro, tyckte vi att timmarne gingo gräsligt långsamt.
Dock, äfven flodtiden kom tillslut, båten blef loss,
och vi slogo upp tältet på samma plats som
föregående dag.»
»Den 12 juli var det åter strålande solsken, och jag
purrade ut klockan half fem. Mätningen fortsattes på
motsatta stranden, som var något bättre, och afslutades
klockan tolf middagen. Nu återstod sammanbindningen
af afskärningarna på fjordens södra sida, och jag trodde
att hemfärden skulle bli tung och besvärlig. Matrosen
Johan hittade dock på den utvägen att resa en åra till
mast och anordna ett segel af den inre tältduken. Som
vi hade stark medvind, gick återfärden på detta sätt
synnerligen raskt. I Recherche Bay passerade vi en stor
tysk turistångare, hvars passagerare nyfikna samlades vid
Telingen för att betrakta den underliga farkosten och
dess nog tämligen rufsiga invånare. Men vi ströko förbi
med rask fart, och klockan åtta på kvällen lade jag till
vid Antarctic, hjärtligt välkomnad af chef och kamrater.»
Hambergs parti hade återkommit föregående dag, och
ehuru några arbeten ännu återstodo för att utsträcka
hans mätningar öfver Van Keulens Bay till Recherche
Bay och till Mitterhuken, kunde jag redan nu glädja mig
öfver att afsikten med vårt uppehåll härstädes —
Belsunds kartläggning och undersökning — om några dagar
skulle vara vunnet. Af Hambergs redogörelse för färden
till Van Keulens Bay, på hvilken han, såsom förat
nämnts, åtföljdes af G. Andersson och J. G. Andersson,
må här meddelas följande:
»Den 1 juli efter fullbordad utrustning afreste vi
tidigt på e. m. från Antarctic, med Crafoord och
Jakobsen såsom roddare. Som vår stora båt var tungt lastad,
gick det ej vidare fort, och sedan vi haft några
svårigheter vid klareringen af grunden utanför Kap Ahlstrand,
styrde vi mellan denna udde och den lilla Sterneckön
mot Sandbukten. På dennas västra strand funno vi folk
sysselsatta med torkning af en hvitfisknot. Deras fartyg.
»Hvidfisken», låg något längre in vid en liten bukt, som
fångstmännen benämna Ingebrigtsens bukt.»
»Som Kap Ahlstrand var en lämplig utgångspunkt
för arbetena, slogo vi vårt första läger på stranden här,
och redan samma afton uppmätte jag på den jämna
marken, med skeppare Svendsens hjälp, en baslinie om
en kilometers längd såsom utgångspunkt för
kartläggningen af Van Keulens Bay.»
Ingebrigtsens bukt i Van Keulens Bay. I förgrunden skelett af hvitfiskar.
Efter fotografi af A. Hamberg 1898.
»Den 3 juli hade vi provisoriskt afslutat arbetena
här, men ämnade dock sedermera återkomma, sedan jag
bestämt hvilka punkter, som behöfde insyftas från
basliniens ändpunkter. Vi rodde följaktligen på morgonen
den 4 mot norra stranden af Van Keulens Bay, sedan
vi i förbifarten gjort besök hos skeppar Svendsen på
»Hvidfisken». Af honom erhöllo vi diverse upplysningar
om hvitfiskfångsten förr och nu och hade dessutom
tillfälle att komplettera vårt proviantförråd med en ganska
vacker samling ejderägg.»
Hvithval eller hvitfisk.
Efter A. Quennerstedt.
Hvitfisken, hvarom Hamberg talar, eller hvithvalen,
såsom den hellre borde kallas, ryssarnes beluga
(Delphinapterus leucas) är en mindre hvalart af i fullvuxet
tillstånd cirka tre à fyra meters längd. Den förekommer
vid kusterna af de arktiska länderna och går — eller
kanske rättare gick, ty den är numera mycket decimerad
— vanligen i stora flockar. Den håller sig gärna där
älfvar utfalla och synes särskildt trifvas i det af lerslam
grumliga vattnet utanför glacierälfvarne. De äldre djuren
äro, såsom namnet angifver, alldeles hvita, med huden
glänsande likt en hvit glacéhandske, under det att ungarne
äro gråaktiga. Det är en vacker syn, när en hjord af
dessa djur, stundom kanske på ett par hundra, drager
fram långs stranden. Man ser hufvudet och ryggen af
den ena bländhvita kroppen efter den andra dyka upp ur
böljorna, djuren blåsa och dyka åter ned. Förr skötos de
med kula, men som denna måste träffa på en helt liten
fläck för att kunna döda, var fångsten på detta sätt
ganska besvärlig. Sedan hafva fångstmännen adopterat
det antagligen först af ryssarne använda fångstsättet med
not, och därmed har djurets utrotande tagit ett stort steg
framåt. Noten är mycket stark och tillverkad af smäckra
rep, men det är ej meningen att djuren skola fastna i
densamma. Fångsten är grundad därpå, att djuren vanligen
följa stranden. Noten utlägges mer eller mindre vinkelrätt
mot denna, och där den slutar är ofta en större båt förtöjd,
medan utkik hålles från lämpliga ställen på stranden,
där man upprest ett tält eller en liten koja. När nu en
flock kommer långs stranden mot noten, har den redan
på afstånd blifvit observerad, och båtarne hafva blifvit
gjorda i ordning. Båtarne bilda en kedja bakom djuren,
och med slag i vattnet och allt möjligt buller söker man
hindra dessa att återvända, medan änden af noten föres
mot stranden i en halfcirkel bakåt, så att djuren
slutligen blifva innestängda. Därpå halas noten upp emot
land, medan båtarne på dess yttre sida genom sitt oväsen
göra djuren alldeles rådvilla af skrämsel, så att de låta
drifva sig upp på det grunda vattnet vid stranden. Annars
vore det ju lätt för dem att hoppa öfver noten, men de
hafva som sagdt förlorat all besinning. Nu börjar
slaktandet, hvartill jag vid ett tillfälle 1870 varit åsyna vittne.
Fångstmännen i båtarne och på land äro beväpnade med
lansar med långa klingor, hvilka stötas i djuren. Blodet
sprutar alnshögt i luften, djuren piska under dödsångesten
vattnet med stjärtarne och detta är blodfärgadt öfver en
lång sträcka. Stundom händer det att en fångstmans
harpun halkar och att karlen står på hufvudet i vattnet,
men han är snart uppe igen; stundom fastnar lansen i
djuret, som far åstad ett stycke med densamma, tills den
fångas från någon annan båt, och så fortgår blodbadet,
tills alla djuren äro dödade. På mig gjorde detta
slaktande ett ohyggligt intryck, som blott i ringa mån
mildrades därigenom att man ej kunde skönja något
uttryck af smärta i djurens ögon. Vår fångstman,
som vid sagda tillfälle fått tillåtelse att deltaga i
uppträdet, förklarade efteråt, att det nog varit ganska roligt,
men det kunde dock ej mäta sig med hvalrossfångsten,
»ty den går mera ut på mord»! Sedan djuren dödats,
släpas de upp på stranden, där hudar och späck
tillvaratagas. Stundom lära äfven kropparne föras till
guanofabriker i Norge.
Hvitfiskfångsten är naturligtvis mycket oviss och
tålamodspröfvande. Fartyget kan ligga dag efter dag, vecka
efter vecka, ja hela sommaren, och vänta förgäfves. Eller
ock kan det hända, att just när noten tagits upp på land
för att flyttas till en annan plats, då kommer en stor
flock och går obehindradt förbi. Så hände t. ex. vid
omnämnda tillfälle 1870, fartyget hade legat i tre veckor
utan att få syn på något djur, och noten var just uppdragen,
då en hjord på flere hundra kom långs stranden. De
hvitfiskar, hvars dödande ofvan beskrifvits, fångades af en
hvitfiskångare, som tillfälligtvis gick förbi, och från
hvilken noten utlades. Bytet blef då endast nio djur, men
skulle blifvit mångdubbelt större, om ej noten fastnat i
propellern och måst skäras sönder. Men vi återgå
till Hambergs berättelse.
»Skeppar Svendsen meddelade, att det i Van Keulens
Bay funnits fyra fångstplatser för hvitfisken, nämligen
dels den nuvarande vid Ingebrigtsens bukt, hvars strand
delvis är alldeles betäckt af skelett af dödade djur, dels
vid det af fångstmännen s. k. Ålesundsnäset, dels vid
mynningen af Stordalen och dels slutligen vid
Mitterhukshamnen, hvilka tre sistnämnda dock numera ej
användas. I Recherche Bay hafva funnits två fångstplatser,
en vid Räfglacieren och en vid Scotts glacier, af hvilka
numera endast den sistnämnda begagnas.
Hvitfiskfångsten har nämligen på senare tid gått mycket tillbaka.»
Hvitfiskskelett på stranden af Ingebrigtsens bukt.
Efter fotografi af A. Hamberg 1898.
»När vi kommo till mynningen af Stordalen, hade vi
synnerligen svårt att finna någon lämplig tältplats på
det af bäckar öfversilade sumpiga deltalandet, där det
äfven mötte svårighet att draga upp den tunga båten.
Till sist träffade vi dock en liten lagun, som vid
högvatten stod i förbindelse med fjorden genom en så pass
djup kanal, att båten kunde dragas in i densamma. Det
var mulet och regnigt den 4 med molnhöljda toppar, men
den 5 var det åter så pass klart, att de för trakten
nödvändigaste trigonometriska och fotogrammetriska arbetena
kunde utföras. Jag hade sålunda kunnat vända åter till Kap
Ahlstrand för att där afsluta de återstående mätningarne för
fjordens kartläggning, men då chefen ställt åtta à tio dagar
till vår disposition, ansåg jag lämpligt att fortsätta
undersökningarne längre in i fjorden, som ju äfven i geologiskt
och botaniskt hänseende skulle undersökas. Kartarbetets
noggrannhet kunde på samma gång ökas, och det kunde
utsträckas längre in öfver landet.»
»För att kunna få ut båten måste vi afresa vid
flodtiden den 6 juli, hvilket beräknades inträffa på
morgonen klockan fyra. På det att vi ej skulle försofva
oss, höll G. Andersson vakt, och sedan vi satt båten i
sjön följde han med mig i densamma, under det att J.
G. Andersson vandrade på stranden för geologiska
undersökningar. När vi efter några timmars rodd kommit
midt för Brongniarts berg, befanns farvattnet för grundt
för att vi skulle kunna komma in till den mötesplats,
som vi utsett, och den lösa lerbottnen medgaf ej heller
att vada i land. Vi hade svårt att komma loss, och
sedan vi vändt, befanns vinden för stark, för att vi skulle
kunna ro den tunga båten tillbaka. Sedan vi funnit
alla ansträngningar fruktlösa, lade vi oss i lä bakom ett
af de talrika små isbergen från den stora
bottenglacieren, hvilken jag kallat Nathorsts glacier. Vi gjorde äfven
ett kort besök på den norr om glacieren utskjutande
långa udden, hvilken bestod af fin lera, i hvilken man
vid oförsiktig gång sjönk djupt ned. Denna udde är en
till glacieren hörande sidomorän, och att den, i motsats
till flertalet ytmoräner, nästan uteslutande består af fint
lermaterial, med endast en eller annan sten, beror därpå,
att de bergarter, af hvilka den bildats, haft en
synnerligen ringa konsistens och lätt förvittrat.»
»När vinden mojnat så mycket, att vi kunde ro
åter, styrde jag mot stranden nedanför Brongniarts berg,
där vi fingo syn på J. G. Andersson. Vi landade
och slogo upp tältet på en ytterst ofördelaktig plats,
men ingen bättre stod att få. Det värsta var, att vi ej
hade något drickbart vatten. Däremot hade vi en särdeles
storartad utsikt öfver den väldiga Nathorstglacieren och
det praktfulla höglandet på södra sidan, hvilket jag
benämnt efter G. De Geer.»
»J. G. Andersson var mycket belåten med sin
promenad utmed stranden, ty han hade funnit massor af
växtförsteningar, utvisande lagrens tertiära ålder, och på
samma gång var ju en ny lokal för dessa så intressanta
försteningar uppdagad. Under de följande dagarnas
excursioner fann jag hela Brongniarts berg, från foten till
de cirka 700 m. öfver hafvet belägna högsta punkterna,
alldeles späckadt med tertiära blad och andra
växtlämningar i utmärkt bevaringstillstånd. Dessa tertiärlager
sammanhänga påtagligen med dem, som vi förat
uppdagat vid Storfjorden. Bergarternas lösa beskaffenhet i
somliga lager var anledning till att allt vatten i denna
trakt var lerigt; ingenstädes var något klart vatten att
finna. Det var därför med stor tillfredsställelse, som vi
på morgonen den 8 juli flyttade öfver till fjordens södra
sida, där vi slogo vårt sista läger på denna excursion.
I stället för lera hade vi här fin sand, som inträngde i
alla hål och springor och betäckte våra instrument m. m.,
men vi hade dock drickbart vatten.»
»Den för resan anslagna tiden närmade sig nu sitt
slut. Lilliehööks berg visade sig vara uppbyggdt af skiffrar
hörande till jurasystemet, hvilket sålunda på fjordens
södra sida sträcker sig längre mot öster än på den norra,
där det slutar redan vid stranden nedanför Fyrkanten.
Praktfulla terrasser talade om att hafvet förr nått mycket
högre än nu, och jag erhöll bevis för att stora delar af
de nu isfria bergen vant begrafna under istäcket. Det
storartade fjällpartiet sydväst om Langnäs var synnerligen
lockande, men tiden medgaf tyvärr icke att undersöka
detsamma. Ty ännu återstodo de för kartan nödvändiga
mätningarne vid Kap Ahlstrand, och längre än till den
11 juli ansåg jag mig ej kunna vara frånvarande från
Antarctic. Och botanisten längtade ifrigt åter till fartyget,
för att sköta om de under utfärden insamlade växterna.»
»På morgonen den 10 juli anträddes återfärden till
Kap Ahlstrand, där hvitfiskfångarne ännu lågo kvar. De
ämnade just öfversända några till dem anlända
skeppsbrutna till Antarctic för att följa med henne till
Adventbay. G. Andersson och J. G. Andersson begagnade sig
af lägenheten att åter komma ombord, medan jag
stannade kvar med karlarne och båten. På eftermiddagen
voro mätningarna slut, och jag öfvertvärade Van Keulens
Bay för tredje gången och lade mig för ankar i den lilla
trefliga bukten innanför Eders ö, hvilken vi kallat
Forsblads hamn. Som vi nu endast voro tre, kunde vi tälta
i båten, ehuru det ej var särdeles bekvämt. Det regnade
den 11, och bergen voro molnhöljda, hvarför det såg
ut, som skulle något topografiskt arbete ej kunna blifva
af. Medan vi sutto i båten, och jag funderade på, huru
tiden på bästa sätt skulle kunna användas, kom en räf
utmed stranden nedanför Bravais" berg, styrande kursen
nästan rakt mot oss. Detta var en angenäm syn, ty
djurlifvet i Van Keulens Bay är ganska fattigt, renar
finnas ej mera, och fåglarnas antal är obetydligt, i det
att både alkor och rotges, som äro allmänna i Recherche
Bay och den yttre fjorden, fullständigt saknas här
inne. Räfven tycktes ej hafva märkt båten, men han
kom dock ej till denna nu, utan gjorde några afstickare
upp på bergsluttningen, liksom för att missleda en
förföljare, och satte därpå rakt i väg till en stor stenhäll,
där tydligen lyan fanns. Efter en stund kom han
åter ut och styrde nu kurs ner till hamnen, där han
observerade oss och af mig hälsades med en
expresskula, som nästan alldeles sönderslet hans kropp.
Vi gingo nu i land och upp till lyan, där vi funno tre
små ungar, af hvilka en togs lefvande, och vi fingo därefter
skjuta den andra af foräldrarna, som också varit ute på
excursion.»
»Vädret tycktes ej vilja blifva bättre, och då
barometern alltjämt sjönk, beslöt jag att fara åter till
Antarctic, för att få veta huru länge vi skulle kvarstanna
i Belsund. Vi hunno till fartyget på aftonen, men först
den 12 på eftemiddagen återkom chefen från Van Mijens
Bay. Jag hade denna dag företagit en noggrann
astronomisk ortsbestämning på Training Squadron Island och
afslutat mina arbeten på Scotts glacier. Den 13 juli
återvände jag till Forsblads hamn, och den 14 gick jag
på Mitterhuken. Följande dag arbetade jag på Eders ö,
och besteg Maria Teresias berg på fjordens södra sida,
den 16 besteg jag Activekedjan på västra sidan af
Recherche Bay. Fjällen här omkring, som uppbyggas af
heklahookformationens lager, äro brantare med en och
annan spetsig topp, under det att platåformen är nästan
allenarådande vid Van Keulens Bay innanför Eders ö,
isynnerhet på norra sidan. Sistnämnda bergtyp är hvarken
synnerligen lockande till bergsport eller fördelaktig för de
fotogrammetriska arbetena, emedan tillräckligt fri utsikt
från platån saknas. Detta komplicerar arbetena i hög
grad, och för att erhålla fullständiga mätningar måste
man på ett sådant berg i de flesta fall uppsöka flere
punkter på kanten till den branta afsatsen, under det
att alla mätningarna på ett spetsigt fjäll kunna utföras
från den högsta punkten. Det var därför, såväl från
arbets- som sportsynpunkt, ganska angenämt att komma
öfver till denna nya terräng. Jag tror äfven, att mina
karlar senterade heklahookformationen, ty de klättrade
af hjärtans lust upp på topparna, hvilkas smala kammar
och branta stupningar åt alla håll väckte deras förundran.
Men med ännu större förtjusning åkte de i svindlande
fart ned för bergskrefvornas branta snöfläckar.»
När vi den 12 juli på aftonen åter voro mangrant
samlade ombord, var det naturligtvis ett lifligt utbyte
af berättelser om hvad de olika partierna upplefvat.
Båtfärderna till Van Mijens Bay och Van Keulens
Bay äro skildrade i det föregående, och ur doktor Levins
rapport må meddelas följande angående några tilldragelser
i Recherche Bay, medan vi voro frånvarande.
»Det var med ett visst vemod, som vi kvarvarande
ombord åsågo, huru ångslupen den 1 juli förde bort
båtarna med kamraterna på olika expeditioner för längre
eller kortare tid. Och det föreföll ganska tomt vid
middagen, då kaptenen, Ohlin och jag voro de enda vid
bordet och sågo de öfriga platserna obesatta. Emellertid
beredde äfven vi oss att arbeta, och redan samma afton
uppsattes min luftfiltreringsapparat vid foten af Östra
glacieren. Kaptenen och Ohlin följde mig, och det var
i fråga om den senare ett af de ytterst sällsynta tillfällen
under hela expeditionen, som han satte foten på land.
Omkring tusen liter luft filtrerades denna dag, och sedan
jag den 2 juli satt filtreringen i gång på samma ställe,
rodde jag öfver till Training Squadron Island, som lockade
mig genom sin friska grönska och sitt rika fågellif. Medan
jag var sysselsatt med iakttagelser öfver detta, fick jag se
en stor, elegant, gråmålad lustjakt löpa in i hamnen och
kasta ankar ett stycke från Antarctic. En båt sattes i
sjön, och ett parti rodde i land till den holme, där jag
befann mig. Af ett par fångstmän, som åtföljde
främlingarne, fick jag veta, att jakten var »Jela» med
italienska kronprinsparet ombord, och att det var
kronprinsen jämte uppvaktning, som befunno sig på ön.
De öfvade sig här i målskjutning på de stackars måsar
och tärnor, som, förskräckta öfver de salfvor, som af
italienarne aflossades, i massor kretsade öfver våra hufvuden.
Då en fågel föll, brydde de sig ej om, huruvida den var
dödsskjuten eller ej, utan läto de sårade fåglarna ligga
och kvida på marken. Sedan omkring sexhundra skott,
för hvilka vid pass tvåhundra fåglar fallit, blifvit lossade
på ungefär en timme, slutade blodbadet. Jag blef
föreställd för kronprinsen, som lofvade medtaga Antarctics
post, emedan han nu befann sig på hemväg. Sedan
han och hans följe lämnat ön, ansåg jag mig skyldig
att skjuta ihjäl de skadskjutna fåglarna, ett arbete, som
kräfde ganska lång tid, ty jag måste döda ej mindre än
omkring sjuttio sårade måsar och tärnor.»
»När luftfiltreringen afslutats och profven bearbetats,
skrefvos bref till hemmen, och posten öfverlämnades till
Jelas kapten. En stund efteråt gjorde kronprinsen besök
ombord på Antarctic och visade sig därunder särskildt
intresserad af de zoologiska apparaterna, hvilka på
engelska demonstrerades för honom af Ohlin. Italienarne
rådde oss att fara till Kolbay för att skjuta ren, där de
själfva dödat fyratiosju. På vår fråga om renköttet var
godt, svarades att det visste de ej, emedan de endast
skjutit för sitt nöjes skull och låtit djuren ligga.»
tillvaratagits.
»De följande dagarna togos vattenprof af olika slag,
såväl på ytan som från djupet, både vid glacieren och
midt på fjorden, hvarjämte äfven glaciervatten och snö
undersöktes. I allt vatten funnos bakterier, men till så
obetydlig mängd, att kvantiteten ej uppgick till en
bakterie på kubikcentimetern. Ibland, särskildt på djupet,
fanns en bakterie på sex a sju kubikcentimeter.
Luftundersökningarna fortsattes dagligen, och resultatet blef
alltid detsamma: på tusentals liter luft fanns ej en enda
bakterie och endast en försvinnande liten mängd
mögelsvampar. En och annan jästsvamp, som påträffades,
torde möjligen hafva härrört från Antarctic eller något
af de andra fartyg, som ej sällan besöka Recherche Bay.»
»Redan första dagen, då jag började mina
luftfiltreringar vid Östra glacieren, hade jag sett några
spetsbergsgäss flyga förbi mot en närbelägen sumpmark. Jag hade
då ej tid att sysselsätta mig med dem, men en vacker
dag beslöt jag att uppsöka deras häckplats. Jag trodde mig
hafva sett uppgifvas, att grågåsen häckade på de högsta
bergkrönen,
af stenraset nedan för branterna.
A. G. N. och då jag såg att det lyste grönt på
Observatoriebergets afsatser, beslöt jag att bestiga detsamma.
Detta lyckades efter ett ganska besvärligt arbete,
hvarunder jag emellanåt måste krypa på händer och fötter.
Uppe på toppen sköt jag en spetsbergsripa, den första
jag sett. Sluttningen mot glacieren utgjordes af lätt
förvittrade bergarter, hvilka veko undan, så snart man satte
foten på desamma. Jag fortsatte dock den slippriga färden
så godt jag kunde och undersökte de öfversta krönen,
men ingenstädes syntes gäss eller spår efter sådana. Jag
tänkte just, ganska nedslagen, vända åter, då jag genom
kikaren såg något fågelliknande föremål röra sig på en
af de lägsta af mossa alldeles gröna afsatserna.
Krypande från en klyfta till en annan och hasande mig ner
för snöfläckarne, hvilket emellanåt gick med större fart
än jag beräknat, kom jag slutligen ned i närheten af de
nedre bergutsprången. Och nu upprullade sig för mina
ögon en tafla, som jag aldrig glömmer. Där sutto
öfverallt gåspappor och skreko "ka-ka, ka-ka", medan
mammorna lågo i sina bon och små ungar sprungo omkring,
skreko och matades. Jag tyckte nog, att det var synd
att störa den idylliska scenen, men intresset att kunna
erhålla en fullständig samling var stort, hvarför jag sköt
två hanar samt en hona, hvilken jag kom för nära, så att
hon flög upp ur sitt bo. Vidare tog jag ett par
veckogamla gåsungar, ägg, hvilka voro starkt rufvade, samt
sådana som voro nyvärpta. Med mitt rika byte
praktiserade jag mig nu icke utan svårighet ned. De tunga
gässen voro ganska besvärliga att bära, och svårigheten
att forsla äggen utan att krossa dem var icke liten.
Gåsungarna hade jag i byxfickorna. Sedan jag därefter slutat
luftfiltreringarna, hvilka denna dag lyckades bättre än
vanligt, begaf jag mig ombord. Där träffade jag Kolthoff,
som nyss var hemkommen och som blef ganska belåten
med mina första lärospån på ornitologiens område. Jag
lade in ett par af de starkt rufvade gåsäggen i
termostaten, och redan nu må nämnas, att efter ett par dagar
hördes därifrån "pip, pip", hvarpå jag fick nöjet att med
en pincett förlösa två de allra sötaste små gåsungar.
De uppföddes med ärter, krossade i mjölk, och redan
om ett par dagar sprungo de små gässlingarne omkring
på däck.»
»Detta var en särdeles lyckosam dag, som borde
firas med en aftontoddy, hvartill Kolthoffs hemkomst
gaf en dubbel anledning, och jag tror också, att toddyn
blef dubbel. Just då vi höllo på med den första,
ropades från däck, att en haj fastnat på kroken, och då vi
kommo upp, voro tio man sysselsatta med att hissa den
stora besten på däck. Sedan fångades under vår vistelse
härstädes flere genom att sätta ett stycke fläsk eller en
bit af en lefver af en förat fångad haj såsom bete på
en kolossal järnkrok med en järnkedja såsom tafs.»
Fångad haakjaering på Antarctics däck.
Efter fotografi af E. Levin 1898.
»Kjellström hade varit ombord men gifvit sig af igen.
Nathorst hade med Kolthoff sändt några vänliga rader
med inbjudan till mig att medfölja inåt Van Mijens Bay,
där jag kunde få tillfälle att skjuta ren, ett bevis på att
vår chef såsom vanligt tänkte på allt och på oss alla.
Men då jag hade ej mindre än trettio vatten- och
luftprof under arbete, måste jag afstå därifrån för att kunna
fortsätta och afsluta mina undersökningar, hvaremellan jag
jagade gäss tillsammans med Kolthoff. Den 12 på aftonen
återkommo chefens och Kjellströms båtpartier, och vi
voro nu för första gången sedan den 1 juli åter fulltaliga
i gunrummet. Därför genljöd därstädes denna afton
längre än vanligt det glada godmodiga skämt och glam,
som städse gjorde stämningen ombord på Antarctic så
angenäm.»
Den haj, hvarom doktorn talar i sin ofvannämnda
skildring, är norrmännens haakjaering (Somniosus
microcephalus), hvilken är ett af Ishafvets glupskaste rofdjur.
Den finnes såväl inne i fjordarna som utanför kusten
och utgör på bankarna föremål för fångst af särskilda
bankfiskare. Det är den stora lefvern, som är anledning
härtill och hvilken ensam tillvaratages för kokning af
ten. Lefvern är så stor, att den hos större djur fyller
två tunnor. Hajens längd lär stundom bli ända till sju
meter, hvilket dock hör till det ovanliga; fullväxta individ
torde i vanliga fall mäta fyra eller fyra och en half.
Huden är sträf och hvass. I ett exemplar häraf har
man funnit en säl, åtta torskar, en långa på öfver en
meter, ett hufvud af hälleflundra samt flere bitar
hvalfiskspäck, medan man i ett annat lär hafva funnit en hel
ren.
fångstmän uppgifva, att då de vid fartygens sida sänkt ned kroppen af en
skjuten ren, för att sköljas ren från blod, har det händt att haakjaeringen
huggit bitar af densamma. Skulle den lossna blefve den nog slukad fullständigt. Denna hajs förekomst manar till försiktighet vid
badning i de arktiska trakterna, såvida det sker på djupt
vatten.
Den 13 juli höll jag mig ombord för etikettering af
de i Van Mijens Bay tagna samlingarna. En notdragning
vid stranden gaf intet nämnvärdt utbyte; vi hoppades
förgäfves att få några laxar. Sedan företog jag förberedelser
till morgondagens utfärd. Jag ämnade nämligen begifva mig
in i Van Keulens Bay för att jämföra därvarande
geologiska förhållanden med dem, som jag lärt känna i Van
Mijens. Kolthoff och J. G. Andersson skulle följa mig på
färden, hvilken anträddes på morgonen den 14, äfven
denna gång med Kulseth och Menander såsom roddare.
Vädret var lugnt och stilla, och vi bogserades äfven nu
af ångslupen, som på släptåg dessutom hade Hambergs
båt, på väg till Mitterhuken, samt Kjellströms, på väg till
landet utanför Recherche Bay, som han äfven ämnade
intaga i kartan. Vi fyllde ångslupens vattenförråd vid
Räfglacieren och släppte snart därefter Kjellströms båt
samt vid Eders ö äfven Hambergs. Min båt bogserades
till standen därinnanför, hvarefter ångslupen vände åter.
Vi arbetade några timmar med geologiska undersökningar,
under det att Kolthoff sökte efter insekter, och styrde
därefter inåt fjorden längs dess norra strand. När vi
Hufvud af hvitkindad gås, a, och af prutgås, b.
Efter A. E. Nordenskiöld.
hunnit förbi deltat utanför Stordalen, syntes på stranden
en flock gäss, i hvilka jag i kikaren igenkände den på
Spetsbergen mycket sällsynta hvitkindade gåsen (Bernicla
leucopsis). Den är något större än prutgåsen och har,
såsom namnet antyder, hufvudets sidor eller kinderna
hvita. Ett exemplar häraf jämte ägg erhölls under Torells
expedition till Spetsbergen 1858, och 1870 trodde sig
v. Heuglin hafva iakttagit en på flyttning stadd flock
flygande öfver Hornsund. 1882 fann jag en hvitkindad
gås liggande på ägg uppe på sluttningen af Mitterhuken
i Belsund; den sköts sedan af G. De Geer, som äfven
tillvaratog äggen. Följande dag såg jag fyra exemplar
flyga inåt Van Keulens Bay, hvarför jag förmodade, att
fågeln där plägade häcka, något som ytterligare bestyrktes
därigenom att A. Klinckowström 1890, då ett exemplar
dödades i Advent Bay, äfven sett en flock i
Belsund. Jag hade därför på förhand för Kolthoff uttalat
förhoppningen, att vi i Van Keulens Bay skulle finna
fågeln, och vi blefvo naturligtvis mycket glada, när denna
förmodan nu visade sig riktig. Nu blef det kapprodd,
gässen voro ruggande och sprungo långs stranden, vi
rodde utanför, och än hetsigare blef jakten, då det
befanns, att de hade två dunungar med sig. Slutligen
blef en af dessa trött, och föräldrarna stannade efter
hos denna, medan de öfriga gässen fortsatte sin
språngmarsch långs stranden. De fingo därunder sällskap med
en flock ruggande prutgäss och en dito spetsbergsgäss,
hvilka de efterhand stötte på. Som vinden var med
och ganska stark, hade gässen fördel af sina vingar, med
hvilka de flaxade, fastän de ej kunde flyga upp.
Kolthoff hoppade i land för att söka få tag i den af
föräldrarna åtföljda dunungen, medan jag i vild fart rusade
efter flocken på stranden och under språngmarschen
förgäfves slängde ett par kulor efter den på långa håll.
Slutligen befvo ett par prutgäss efter, och jag såg nu,
att de hade en dununge i sällskap. Den ena af gässen
gaf sig undan, men den andra, som jag antog vara
modern, stannade längre hos ungen. Äfven hon gaf sig
dock slutligen från densamma ut i sjön, hvilket
förundrade mig. Ungen höll sig vid stranden, och jag
trodde mig lätt kunna taga den, men den dök kvickt
undan, och jag ville ej söndertrasa den med ett kulskott.
Som jag längre bort såg de öfriga af de hvitkindade
gässen, fortsattes språngmarschen vidare, men de gåfvo
sig ut i sjön, och jag slutade nu min ansträngande
jakt på väl en fjärdedels mil. Jag hade kommit till en
utmärkt tältplats och lät båten lägga i land där, hvarpå
jag återvände långs stranden för att möta Kolthoff. Jag
fick därunder se dunungen åter på stranden, och den
sköts af Kolthoff med fina hagel. Det visade sig nu, att
det var den andra dunungen af den hvitkindade gåsen,
hvilket förklarade, hvarför prutgässen lämnade den åt sitt
öde, fastän de i början sökt hjälpa den. Kolthoff hade efter
en besvärlig jakt uppför sluttningen lyckats erhålla den
andra ungen samt en af föräldrarna. Vi voro glada
öfver resultatet, men nog hade vi, hvar på sitt håll,
ansträngt våra lungor till det yttersta.
Sedan vi ätit, återvände jag med J. G. Andersson
långs stranden till Bravais" berg, och vi gjorde hela
vägen intressanta geologiska fynd. På ett ställe syntes
i den hårda leran spår af isbjörn, men de voro
påtagligen mycket gamla.
Den 15 rodde vi öfver till sydsidan af Van Keulens
Bay och fortsatte sedan långs denna utåt mot Kap
Ahlstrand. Vi gjorde särdeles goda geologiska fynd i
strandprofilerna, och af öfriga iakttagelser må nämnas, att vi
sågo en alldeles hvitgul ejderhona, men vi kunde tyvärr
ej komma henne inom skotthåll. Vi intogo vår middag
i närheten af de förut omnämnda många hvitfiskskeletten
vid Ingebrigtsens bukt och fingo här ett bedröfligt
exempel på att ej ens Spetsbergen går fri för användningen
af den förhatliga strykninen. Emedan måsar och räfvar
plägade göra skada på de till torkning utlagda
hvitfiskhudarne, hade nämligen hvitfiskskepparen medtagit
stryknin från Norge, och dess verkningar visade sig
under form af en mängd döda borgmästare och ismåsar
samt äfven räfvar. Kolthoff fick visserligen på detta
sätt ett par alldeles oskadda skinn af ismåsar, men
det var med en viss motvilja, som han tog dem. Vi
medtogo äfven sex hufvuden af hvitfiskar för zoologiska
ändamål Vi skämtade mycket med J. G. Andersson,
som uppgaf, att han under sin förra utfärd med Hamberg
härstädes sett en kråka. Äfven fångstmännen på
»Hvidfisken» påstodo märkligt nog detsamma. Jag antager, att
det varit en helt mörk tjufjo, hvilken på Spetsbergen är
sällsynt, men hvaraf jag sedan såg ett exemplar på östra
sidan af Recherche Bay. Jag hade ämnat tälta vid Kap
Ahlstrand eller Renudden och fortsätta återfärden följande
morgon, men som båten af de rika geologiska skördarna
samt hvitfiskhufvudena blifvit hårdt lastad, ansåg jag det
klokast att begagna mig af det rådande vackra och lugna
vädret och återvända till fartyget med ens. Det var
klart och vackert i väster, med skiftning i guld på
himmelen, och jag tänkte på de vackra sommardagarna
hemma i Sverige, med lummiga träd, med värme och
blomdoft samt med doften af det nyslagna höet, och jag
vill icke neka till, att jag kände längtan därefter. Vi lade
till vid sidan af Antarctic klockan half tre på morgonen
den 16.
Länge fick jag ej hvila mig, ty jag hade gifvit order
om purrning klockan åtta för att företaga en utfärd med
ångslupen till Roberts älf på östra sidan af Recherche
Bay, där jag ville göra några geologiska undersökningar,
hvarefter jag af liknande anledning ämnade fara till Kap
Lyell, utanför Recherche Bays västra mynning. Jag
bogserade Tromsöbåten med J. G. Andersson, som ämnade
sig till Kap Ahlstrand för zoologiska insamlingar vid
därvarande stengrund, och släppte den i närheten af
Hambergs tält, hvilket vi redan på natten, då vi rodde
förbi, observerat på östra stranden af Recherche Bay.
Efter afslutade arbeten vid Roberts älf, ångade jag, såsom
ämnadt var, öfver till Kap Lyell, men en stark dyning
och blåst gjorde den tillämnade landningen därstädes
omöjlig. Detta var en missräkning, ty det var en
alldeles speciell fråga det gällde, som ännu icke existerade,
dä jag besökte platsen 1882. Nu fick jag återvända
ombord och nöja mig med den undersökning, som jag
några dagar förut för alla eventualiteter uppdragit åt G.
Andersson. Han hade utfört densamma med mycken
omsorg, men i kritiska fall vill man ju helst se med egna
ögon. För andra gången på sexton dagar fick jag nu
åter äta middag ombord. Hambergs parti, som vi
iakttagit på östra sidan af Recherche Bay, uppenbarade sig
på eftermiddagen helt plötsligt på dess västra sida, uppe
på toppen af Activekammen. Om en stund var han åter
ombord, och när äfven J. G. Andersson återkommit,
lyftes ankaret klockan tio på aftonen, och Antarctic
ångade ut ur Recherche Bay med Isfjorden såsom mål.
Till hvad som i det föregående yttrats om de
vetenskapliga arbetena må tillfogas, att Ohlin hela tiden
under uppehållet i Recherche Bay varit sysselsatt med
bottenskrapningar, dels inne i bayen, dels ute i Belsund
mot Mitterhuken, hvarvid ångslupen som oftast användes.
Kapten Nilsson begagnade äfven uppehållet för
diverse arbeten på fartyget. Kol lämpades i kolboxarne,
fartyget rengjordes, och såväl ångpannan som
vattentankarna fylldes fullständigt med färskvatten, hvarvid
ångslupen var af stor nytta. Vattenfyllningen tillgick
nämligen sålunda, att en eller två af fångstbåtarna
rengjordes och därefter bogserades till mynningen af någon
bäck eller rännil, af hvars vatten båten fylldes, antingen
omedelbart genom att vattnet leddes dit i en medförd
ränna eller genom ösning med pytsarna. När båten
blifvit fylld, bogserades den till fartyget, där vattnet östes
ombord, hvarefter båten åter fördes till stranden o. s. v.,
tills allt var klart. Ingenstädes på jorden torde man erhålla
så rent och uppfriskande vatten som i polartrakterna.
Sådant, som rinner på glacierers eller permanenta
snödrifvors ytor, är så kyligt och rent, att den, som
ej själf njutit däraf, knappast kan göra sig någon
föreställning därom. Lika präktigt vatten kan man äfven
erhålla i drifisen, där de större isflaken ofta hafva
små dammar af smältvatten, »kallt som is och klart som
kristall». Ishafsfartygen pläga förtöja vid sådana flak
för att förnya sina vattenförråd, hvilket sker utan
svårighet och ganska fort.
SJETTE KAPITLET.
Besök i Safehaven. — Ankomst till Adventbay. — Post hemifrån. —
Turisthotellet. — Fynd af flaskpost. — Golfströmmens närvaro i Isfjorden. —
Excursioner i Isfjorden. — Utelif på Kap Boheman. — Återkomst till
Advent Bay. — Flere fartyg. — Ran med gradmätningsexpeditionen. —
Afgång till Kolbay. — Dvärgbjörk och hjortron. — Upptäckt af Spetsbergens
första skalbaggar. — Åter i Safehaven.
När vi på morgonen den 17 juli kommo till Isfjordens
mynning, lät jag först styra till Safehaven för att
undersöka, om därstädes fanns någon ankarplats för ett så stort
fartyg som Antarctic. Vi gjorde därför diverse lodningar
i bukten, som jag för öfrigt noga kände sedan 1882.
Intressant var att jämföra den östra fjordsidan med en
fotografi däröfver, som Gustaf Nordenskiöld tagit den 15
juli 1890. Ty fördelningen af snöfläckar och barmark
var nu i det närmaste densamma som då, och de få
olikheterna berodde därpå, att snön ännu icke smält undan
fullt så mycket. Man kan genom fotografier, tagna öfver
områden med permanenta snöfläckar, draga slutsatser i
meteorologiskt hänseende, liksom man ju numera genom
systematiska fotograferingar af glaciererna söker utröna,
om dessa äro stillastående eller stadda i framåt- eller
tillbakaskridande.
Safehavens inre upptages af en stor glacier med
tvärbrant bräcka, medan flere hängande glacierer finnas
på sluttningen på västra sidan. Någon undersökning på
land gjordes dock icke nu, ty jag ämnade återkomma
hit något längre fram.
Från Safehaven styrde vi mot Adventbay och mötte
på vägen en tysk örlogsman på utgående. I hamnen,
där vi förankrade half fyra på eftermiddagen, låg
sälfångstångaren »Laura», som var förhyrd af några engelska
jägare. Jag gaf festmiddag för gunrumspersonalen till
tack för deras oförtrutna arbeten i Belsund, hvarigenom
expeditionen hade kunnat lägga ytterligare ett viktigt
resultat till de förut vunna. Och det var mig en
särskild glädje att i svaret på mitt tal få erfara, att
kamraterna tyckte, att de därvid endast följt chefens
föredöme ty de menade, att ingen hade ansträngt sig mer
än denne själf.
Det var hård blåst, och förbindelsen med land var
därför något besvärlig. Styrman Forsblad, som sändts i
land för att vid postkontoret hämta post, återkom just
då middagen var slut med två säckar bref och tidningar.
Som detta var vår första under expeditionen erhållna
post sedan afresan från Tromsö, blef det naturligtvis
genast tyst ombord, medan brefven lästes och tidningarna
genomögnades. En släng af hemsjuka torde nog därvid
bemäktigat sig en och annan, men som endast goda
underrättelser från de hemmavarande erhöllos, blef den
något allvarliga sinnesstämningen snart åter glädtig såsom
vanligt, ja, kanske ännu mera, vid tanken på att allt där
hemma stod väl till. Vi foro om aftonen i land till
turisthotellet och superade där. I matsedeln ingick
såväl spetsbergsren som spetsbergslax, hvilken senare
var särdeles delikat.
Turisthotellet i Adventbay innehöll äfven det norska
filialpostkontoret, hvars frimärken i en hast blefvo så
eftersökta af samlare. Matsalen var stor och rymlig
med öppen spis, och på dess östra sida fanns en veranda.
På södra sidan af matsalen befunno sig kök och
värdfolkets rum med postkontoret, medan rummen för resande
lågo på ömse sidor af en korridor, som gick från
matsalens motsatta sida norrut. Dessa rum, med två
Turisthotellet i Adventbay; norra och västa sidorna.
Efter fotografi af A. Hamberg 1898.
sofkojer öfver hvarandra i hvarje, kunde närmast jämföras
med hytterna på ett fartyg. I hotellet funnos för
närvarande några amerikaner, tre herrar och tre damer; ett
par herrar Wallenberg från Stockholm, som äfven
vistades där, voro för tillfället frånvarande. Såsom de norska
turistångarne till Spetsbergen 1898 hade ställt sina turer,
kunde man resa upp med en ångare och slå sig ned i
hotellet samt redan om en vecka vända åter med nästa
båt, såvida man ej föredrog att stanna längre. På
Glacier på västra sidan af Safehaven,
Efter fotografi af O. Kjellström 1898.
hotellet kunde den, som så önskade, mot skälig ersättning
erhålla båt och ett par fångstmän för att företaga utfärd
till Kolbay, Sassenbay eller andra ställen för idkande
af renskytte. Hotellet lär numera vara stängdt, enär
rörelsen icke bar sig. Det må ifrågasättas, om icke ett
stort förstklassigt hotell vore det rätta här uppe. I dessa
karga omgifningarvill den, som reser endast för sitt
nöjes skull, naturligtvis ha det så bekvämt som möjligt,
ungefär som på de stora turistångarne. G. Andersson
har nyligen föreslagit, att det nedlagda hotellet skulle
ombildas till en biologisk station, ett förslag väl värdt
att taga vara på.
Turisthotellet i Adventbay; östra sidan.
Efter fotografi af A. Hamberg 1898.
Den 18 juli rådde fortfarande stark blåst, men
jag kunde dock ro i land för att undersöka ett af
engelsmannen Lamont iakttaget kollager. Jag hade förat
antagit, att detta skulle vara af tertiär ålder, medan den
franska expeditionen på »la Manche» 1892 påstod, att
kolen skulle höra till jurasystemet, något som emellertid
visade sig vara ett misstag. Jag fann nämligen tertiära
bladaftryck, som ådagalade att min nämnda förmodan var
riktig. Kjellström upptog en special öfver västsidan af
bayen, och när vinden börjat mojna af, begåfvo sig G.
Andersson och Hesselman öfver till östra sidan af
Adventbay. Den förre skulle undersöka de s. k.
myliluslagren eller några efter istiden afsatta marina lager, som
1861 upptäcktes här af Blomstrand. De äro rika på
växtlämningar, men deras förnämsta intresse ligger däruti,
att de, såsom namnet antyder, innehålla skal af den
vanliga blåmusslan (Mytilus edulis), hvilken numera icke
lefver vid Spetsbergen. När dessa lager afsattes, var
klimatet något varmare än nu. Under denna utfärd fann
G. Andersson, löjligt nog, en af våra egna flaskposter,
hvilken utkastats utanför Sydkap och med
golfströmmen drifvit hit. Att golfströmmen verkligen når in hit
ådagalades redan 1870 genom ett intressant fynd, som jag
då gjorde på samma ställe, nämligen en böna af den i
Västindien lefvande baljväxten Guilandina Bonduc. Torell
fann 1861 vid Shoalpoint på Nordostlandet bönan af en
annan västindisk baljväxt, Entada gigalobium. Båda dessa
arter uppkastas ej sällan jämte andra driftföremål på
Norges kuster. På tal om våra flaskposter, må för
öfrigt nämnas, att vi på postkontoret i Adventbay
erhöllo upplysning därom, att en sådan förat funnits i
Sassenbay. Det i flaskan befintliga brefkortet var redan
återsändt till Sverige.
Jag har redan förut, i fråga om Belsunds växtlighet,
framhållit, huru mycket rikare och yppigare utvecklad
densamma är än Beeren Eilands. Men när man från
Belsund kommer till de mem gynnade lokalerna i
Isfjorden, då finner man åter en ganska väsentlig skillnad,
och detta till Isfjordens förmån. På den mjuka mossiga
marken på västra sidan af Adventbay stod nu Cassiope
tetragona med sina konvaljelika hvita klockor så ymnigt
Tufva af Cerastium alpinum, förminskad.
Efter fotografi af G. Andersson 1898.
i blom, att sluttningen sträckvis lyste hvit, här växte
äfven kråkris (Empetrum), tillsammans med hvilket jag
1882 fann några exemplar af dvärgbjörken (Betula
nana). Dryas, Arenaria ciliata och Cerastium prunkade
med sina hvita blommor, medan de röda tufvorna af
Silene acaulis nu ersatte den här redan utblommade
Saxifraga oppositifolia.
Gula ranunkler, saxifragor och den hvitgula
fjällvallmon blommade öfverallt, gräsen voro yppigt
utvecklade, ängsullens hvita hufvuden lyste i kärren, och en
helt kort vandring kring hamnens närmaste omgifningar
gaf botanisten en oväntadt rik skörd. På den sandiga
stranden, i närheten af hotellet, träffas till och med
verkliga strandväxter, såsom Halianthus peploides och
Mertensia maritima. Tre olika år har jag nu besökt
Adventbay, och för hvarje gång har jag ånyo fröjdats
öfver dess rika och yppiga flora.
Den 19 juli på morgonen ångade Antarctic ut ur
bayen för att landsätta tre skilda partier på olika ställen
af Isfjorden. Vi skulle egentligen afgått klockan sex,
men när ankaret väl var uppe och skulle göras fast,
hände det missödet, att det föll ned igen, hvarför vi kommo
åstad senare än beräknadt var på denna dag af otur.
Vi gingo först mot Kap Boheman, där jag ämnade mig
i land jämte Kolthoff och J. G. Andersson; Antarctic
skulle sedan vid Kap Thordsen landsätta G. Andersson
och Hesselman för botaniska arbeten. Därifrån skulle
hon gå till Nordfjorden, där Hamberg skulle fotografera
Sefströms glacier från samma punkter, hvarifrån den
fotograferats af G. De Geer 1896, detta för att utröna
om glacierranden sedan dess undergått några förändringar.
Som farvattnet utanför Kap Boheman är mycket
orent, måste vi stiga i båten ganska långt från land,
och först efter en rodd i tre fjärdedels timme voro vi
framme. Medan jag med J. G. Andersson följde stranden
för geologiska arbeten, rodde Kolthoff till några små öar
i närheten och erhöll där bland annat en hanne af
praktejdern, som här var ganska vanlig. Det var äfven
här, som han senare på dagen sköt den förut omnämnda
honan med liggfläckar. Mig förekom det, som skulle
praktejdern vara allmännare på Spetsbergen nu än förr.
Denna uppfattning kan dock äfven bero därpå, att jag
detta år kom att vistas just i de trakter — Van Mijens
Bay, Recherche Bay och Kap Boheman — där den
företrädesvis håller till. 1870
sköt jag med kula en
ruggande praktejder vid
mynningen af Dickson
Bay, och 1882 såg jag
ett par i Tempelbay. Vid
Kap Boheman iakttogos
nu äfven flere alfåglar.
Sten med blad af Ginkgo digitata
från Kap Boheman.
Efter Heer.
Afsikten med färden
hit var att uppsöka ett
till jurasystemet hörande
kollager, tillsammans med
hvilket P. Öberg och A.
E. Nordenskiöld 1872
funnit några växtförande
lager. Bland
växtförsteningarna äro i synnerhet
de väl bevarade
bladaftrycken af släktet Ginkgo
af stort intresse. Dessa
äro mycket lika bladen af
den enda nu lefvande arten (Ginkgo biloba), som odlas i
Japan och Kina, och som enligt några uppgifter äfven
finnes vild i sistnämnda land. Den har en verklig
bladskifva, uppburen af ett långt skaft samt plommonliknande
frön. Enligt nyaste undersökningar bör ginkgo skiljas från
barrträden och föras till en särskild familj, stående mellan
dessa och cycadeerna, med hvilka den har åtskilliga
karakterer gemensamt.
När man ser en så ensamt stående typ som ginkgo,
kan man redan på förhand veta, att den är en kvarlefva
af en fordom mera talrik familj. Detta har äfven till
fullo bekräftats af de geologiska urkunderna, och
särskildt hafva juralagren i Sibirien, på Frans Josefs land
och Spetsbergen visat sig rika på lämningar af olika
arter af såväl ginkgo själf som af flere andra med
detsamma befryndade släkten. Med hänsyn till bladformen
förete dessa alla möjliga öfvergångar från med verkliga
skifvor försedda blad till sådana, hvilka äro smala och
barrliknande.
Vi vandrade ett godt stycke in på halfön utan att
finna det eftersökta lagret. De Geer, som varit här 1896,
hade meddelat mig en geologisk kartskiss öfver takten,
på hvilken han antydt det ställe, där han trodde, att
lagret skulle finnas; själf hade han dock ej sett det. Det
fanns dock ej på den plats han förmodat, och då vi
kommit till sandstensområdets slut utan resultat, var
det tydligt, att vi måste söka lagret åt andra hållet, mot
udden, hvarför jag gaf signal åt båten att lägga i land
för att ro oss åter. Där båten lade till, var den mjuka
skiffern alldeles full af kalkkonkretioner, liknande våra
marlekor, ehuru större, och jag skämtade med karlarne
och sade dem, att det var förstenade kanonkulor. Utom
klotrunda bollar funnos sådana, som utgjordes af tvenne
sammansmälta bollar, päronformade konkretioner m. fl.
Kolthoff hade skjutit några ruggande prutgäss, hvilka
sedan kommo oss väl till pass. Han vandrade nu in
öfver land, medan vi andra rodde åter längs stranden.
Jag fick se sex simsnäppor på en liten holme och sköt
två. Alla voro hanar, och de båda skjutna hade såsom
vanligt liggfläckar. Kolthoff hade inne i land sett flere,
likaledes hanar, af hvilka de skjutna äfvenledes hade
liggfläckar. Han antog, att honorna redan flyttat söderut,
samt att ungarna, af hvilka vi, oaktadt ifrigt letande
både på den lilla ön och annorstädes, icke kunnat finna
något spår, af hanarne lämnas åt sig själfva, medan de
ännu äro små. Detta är emellertid en fråga, som ännu
återstår att utreda.
Jag lyckades ändtligen få tag i det af Nordenskiöld
beskrifna och afbildade lagret, och vi gjorde en rätt
omfattande insamling af växtaftryck, hvaribland äfven de
eftersökta ginkgobladen. Kolflötsen på detta ställe
tillgodogöres sedan gammalt emellanåt af norska
fångstmän och blef sommaren 1899 föremål för ett mera
omfattande brytningsförsök af ett fartyg från Tromsö.
Huru detta i ekonomiskt hänseende utfallit, har jag mig dock
icke bekant. I närheten af kolflötsen träffades kråkriset
med blommor, hvilka förut icke iakttagits på Spetsbergen.
Efter afslutade undersökningar styrde vi mot udden
vid Kap Boheman, där Antarctic skulle afhämta oss och
där vi mötte Kolthoff klockan sju. Vinden friskade till
allt mera, och det var ganska obehagligt att i väntan på
fartyget i flere timmar vandra fram och åter på den kala
udden. Då jag beräknat vara ombord på aftonen,
hade jag uraktlåtit att medtaga tält och filtar, och af
proviant hade vi intet öfverflöd. Vi gjorde ett slags tält
af åror, presenning och båtseglet för att finna skydd
mot blåsten. Först en half timme efter midnatt anlände
Antarctic, men vinden hade under tiden ökats så
betydligt, att de sjöar, som brötos vid östra stranden, delvis
fördes tvärs öfver udden. Strömmen föranledde därtill
en så. hög sjö, att jag hade föga lust att ge mig ut i
den lilla båten, med utsikt att under minst ett par timmar
blifva öfversköljd af hvarje våg, sedan vi under den
långa väntan på stranden blifvit alldeles genomfrusna.
Man kunde nämligen icke ro mot vinden direkte till
fartyget, utan den enda möjligheten hade varit att styra
undan för sjöarne mot Safehaven.
Anledningen hvarför Antarctic återkommit så sent
var dels att Hambergs arbeten tagit längre tid i anspråk
än beräknadt var, dels att fartyget kommit in i så orent
och hastigt uppgrundande farvatten innanför Kap Waern,
att man varit nödsakad att kasta ankar två särskilda
gånger på eftermiddagen och att därpå företaga
lodningar med båten rundt omkring för att komma till djupare
vatten. Först nära klockan elfva blefvo därför
botanisterna hämtade vid Kap Thordsen, och klockan var
som nämndt half ett på morgonen, när Antarctic lade
bi utanför Kap Boheman. Kapten Nilsson, som från
fartyget kunde se oss på stranden, lät sätta ut en af de
stora båtarna med styrman Haslum och fyra roddare.
Då de anlände till stranden, var emellertid sjön så hög,
att jag af ofvan nämnda skäl icke ville ge mig ut i
Tromsöbåten, och ej heller ville jag lämna de andra och
återvända i den stora båten. Jag trodde, att vinden
såsom vanligt mot morgonen skulle mojna af och sände
därför det besked till kapten Nilsson, att jag ämnade
stanna där jag var samt att Antarctic, om vinden mot
förmodan icke aftoge, borde söka hamn i Adventbay. När
jag såg, huru långt Haslums båt måste styra undan, och
huru långt mot Safehaven Antarctic måste gå för att
hämta densamma, var jag mycket belåten med mitt
beslut, i all synnerhet som vinden strax efteråt och långt
innan Tromsöbåten med sina två roddare hade kunnat
nå fram, ökades till full storm. Strax efter tre sågs
Antarctic styra mot Adventbay, men stormen var så
hård, att det var med nöd hon kunde komma in i hamnen,
där ankaret fälldes först half åtta på morgonen.
Förbindelse med land var till och med där omöjlig.
Ungefär samtidigt med Antarctics afgång från Kap
Boheman på morgonen den 20 kröpo vi in i vårt
provisoriska tält för att söka sofva. Trötta som vi voro,
somnade vi snart, men det var så kallt om ryggen, att
jag ej kunde sofva länge utan vaknade. Sedan jag
förgäfves försökt att somna igen, föredrog jag att gå upp
klockan half sex och begifva mig af mot den högsta
punkten på halfön. Den föregående dagens
ansträngningar samt bristen på sömn togo dock ut sin rätt, så
att jag på vägen dit vid tre olika tillfällen alldeles
dödstrött kastade mig ned i en bergsskrefva, som var
någorlunda skyddad för vinden, och ögonblickligen insomnade,
fastän jag snart nog åter väcktes af kölden. Jag gick
upp på högsta partiet af halfön, hvilket utgöres af en
mycket ödslig mark med undergrund af sandsten, ställvis
nästan lik en ljunghed, på grund af den ymniga
förekomsten af Cassiope tetragona. Blåsten här uppe var så
stark, att det var ganska svårt att hålla sig upprätt.
Sedan gick jag ned till kärrmarkerna på norra sidan, men
då jag märkte, att molnen vid Isfjordens mynning drogo
sig tillhopa till regn, skyndade jag mig tillbaka för att
få vår lägerplats flyttad till ett mera skyddadt ställe, som
jag iakttagit under min vandring. Men innan jag hann
fram, bröt regnet löst, och vi måste tills vidare stanna där
vi voro. Brödet var redan slut, och äfven af den öfriga
proviant, som vi medfört, fanns ej mycket kvar. Men
vi hade Kolthoffs gäss, och vi kunde skjuta mera fågel,
om så blef nödigt. Vi stekte gäss, och vi kokade gäss,
hvilket senare var förmånligast, enär vi då på en gång
fingo både kött och soppa. Efter middagen blef det
uppehåll i regnet, och vi begagnade då tillfället att göra
i ordning vår »håla», som vi kallade den. Ett
parallelipipediskt klippblock hade lossnat från en berghäll och
blifvit liggande strax vid denna. Vi lade årorna på
blocket, så att deras andra ände hvilade mot hällen,
och fingo genom att lägga presenning och segel öfver
dem ett ganska bra tak. Den tredje sidan var delvis
skyddad genom ett utsprång från berget, och den
fullkomnades genom att lägga upp sten och täta springorna
med jord. För den fjärde sidan, som skulle vara ingång,
hängde presenningen och seglet ned, så att vi måste
krypa in. Bottnen täcktes af uppgräfda tufvor och mossa,
och öfver dessa lade vi våra oljerockar. Det blef en
mycket mjuk bädd, ja Kolthoff påstod, att han icke legat
så mjukt, sedan han lämnat Sverige. Vi hoppades därför
kunna få sofva godt, men det var ett förskräckligt drag
genom alla springor, ty blåsten låg på, hvarför vi måste
upp igen och täta dessa med mossa och jord. Nu
började det åter regna, regnet sög sig ned genom sprickor
i berget och droppade från ett utsprång i klippan i
ansiktet på mig och på Kolthoff. Det var sålunda ett
oafbrutet frysande och obehag, och vi stego därför upp
strax efter midnatt för att koka mat. Medan detta
pågick, förbättrade jag bostaden genom jordfyllning på
sidorna; och genom att lägga stora mosstufvor, hvilka
uppsögo vattnet, öfver alla synliga sprickor i berghällen,
blefvo vi kvitt takdroppet. Men det var fortfarande
mycket kallt därinne, och jag fann den enda utvägen
för att vi skulle kunna få någon sömn vara den, att vi
sofvo turvis, hvarvid den sofvande fick de andras
oljerockar öfver sig för att kunna hålla sig varm. På så
sätt fick Kolthoff sofva en stund på morgonen. Vi
andra sökte under tiden att hålla oss varma genom
att promenera eller springa fram och åter eller genom
att värma oss vid drifvedsbrasan, som dock rykte
förskräckligt åt alla håll, på grund af de häftiga
kastvindarne, och hvars rök föranledde en så outhärdlig sveda
i ögonen, att man ej länge kunde hålla sig i brasans
närhet.
Om någon emellertid tror, att de motigheter, hvilka
ofvan skildrats, hade något nedslående inflytande på
vårt humör, så tar han grundligt fel. Vi togo tvärt
om allt från den skämtsamma sidan och endast
skattade åt alla obehag. Ty för min del har jag aldrig
haft svårt att fatta Othellos ord: »det är min muntra
trefnad och natur att slita ondt». Kolthoff skulle vid
ett tillfälle söka sofva och värma sig vid brasan och
sade då, att han ej finge väckas, förrän kläderna fattat
eld. Detta åtlyddes punkligt, och han bar sedan under
hela färden ett minne från Kap Boheman under form
af ett par genom vådeld uppkomna hål i kläderna.
Klockan tre på morgonen den 21 började vinden
ändtligen mojna af, och redan klockan fem var vädret
så mycket bättre, att jag inom kort väntade få se
Antarctic sticka ut från Adventbay. Men nu fingo vi en
annan fiende i form af tät tjocka, som inhöljde
Adventbay och omgifningar och slutligen bredde sig öfver
hela Isfjorden. Det var ej troligt, att Antarctic skulle
kunna ge sig ut, förrän tjockan lättade, och det blef
därför vi, som måste ge oss åstad öfver fjorden. Men
dessförinnan skulle vi ha ett bastant mål af kokta gäss
och en alka. För att ersätta potatis och bröd hade jag
låtit Menander samla rötter af Pedicularis hirsuta, hvilka
dock voro så små, att resultatet af ett par timmars
arbete. ej blef mer än en smakbit per man. En annan
på Spetsbergen förekommande art, P. lanata, har betydligt
större rötter, men den växte tyvärr icke här. På
Grönland har jag sedermera ätit rötterna af P. flammea, hvilka
äro särdeles delikata.
Klockan åtta lämnade vi ändtligen Kap Boheman
och hade i början god vind, som dock så småningom
dog bort, så att vi måste ro. Vi använde
prismakompassen som båtkompass i tjockan, men när vi kommit
öfver fjorden och fingo se några skymtar af landet,
visste vi till en början ej hvar vi voro. Jag igenkände
dock snart en horisontalt utsträckt snödrifva, som jag
erinrade mig hafva observerat på ingående den 17, då
vi passerade Björndalen utanför Adventbay. Vi hade
sålunda kommit något för långt ut, men i det hela hållit
god kurs. En ångbåt, »Vaagen», passerade oss på väg
till Adventbay, den hade i släptåg en skuta med stenkol
åt »Laura». Vi kommo fram klockan half ett, men då
var Antarctic borta, hon hade begifvit sig af klockan
half nio för att söka oss, och vi hade följaktligen gått
förbi hvarandra i tjockan. Nu var ej annat att göra
än att vänta, ty det var tydligt att Antarctic skulle
återvända hit, då man ej fann oss vid Kap Boheman. Det
hade regnat under sista delen af vår färd, så att vi voro
ganska våta, men här hade vi kommit riktigt i smöret.
Ty det snälla värdfolket på hotellet — mannen en
norrman, frun en svenska från Kalmar — visste knappast
någon gräns för sin välvilja. Vi fingo våra kläder
torkade i köket, jag fick hvila mig i en ordentlig säng,
medan detta pågick, och så fingo vi en präktig middag
af renbiff m. m. Det var ganska egendomligt att blott
något mer än ett dygns saknad af vegetabilisk föda
kunde framkalla en så otroligt stark längtan efter sådan,
men säkert är att bröd och potatis nu smakade bäst af
allt. Karlarne fingo äta så mycket de orkade, och när
de ändtligen slutat och fått tända hvar sin cigarr,
förklarade de sig beredda att göra om hela vistelsen vid
Kap Boheman, om så skulle erfordras.
Mellan två och tre syntes Antarctic, vi sprungo ned
till stranden och viftade med våra servietter, och några
viftningar till svar visade att vi voro igenkända. Jag
lät göra båten i ordning, och när fartyget svängde in i
hamnen rodde vi ut. Kraftiga hurrarop ådagalade glädjen
hos de ombordvarande att se oss välbehållna åter.
Men vi hade nog tett oss mera »enkla» vid mötet, om vi
ej fått rekreera oss i hotellet. Med stor nyfikenhet
öppnades det medhafda matskrinet för att se hvad som
återstod af vår medförda proviant. Det befanns vara
litet salt på botten af en konservburk.
Man hade ombord gifvetvis känt sig mycket orolig
för oss under det svåra vädret. Jag hade vid afresan
från Kap Boheman uraktlåtit att lämna någon
underrättelse om vår affärd, emedan jag ej trodde, att Antarctic
skulle våga sig dit i tjockan. Kapten Nilsson hade
emellertid skickat båt i land, och den återkom med
förklaring, att vi åtminstone ej hade behöft svälta, ty man
hade funnit en mängd afhuggna fågelhufvuden bredvid
lämningarna af vår eldstad.
Efter en andra middag ombord lade vi oss att
sofva. »Hvad det smakade att få sofva utan att frysa»,
säger dagboken. Ett tyskt öfningsfartyg, »Olga», chef
kapten von Dassel, kom in i hamnen och hade ombord
ett par ledamöter af styrelsen för den tyska
hafsfiskeföreningen, kapten Dittmer och doktor Hartlaub. På land hade
de upprest ett litet skjul med inskrift: »Station des
deutschen Seefischerei Vereins». De båda nämnde
herrarne. hade varit på visit, medan jag sof, och jag
återgäldade besöket på förmiddagen den 22, som för öfrigt
användes till brefskrifning, ty norska postångfartyget
»Lofoten» väntades hit denna dag och skulle åter afgå på
aftonen. Det anlände klockan elfva på förmiddagen,
och vi erhöllo nu post för andra och sista gången under
expeditionens lopp. Flere af naturforskarne samt de af
besättningen, som fått tjänstgöra såsom handtlangare i
land, hade fått sina skodon illa åtgångna, och som vi
på grund af ett förbiseende ej kommit att medtaga
sulläder, vände jag mig till kapten von Dassel med förfrågan,
om han möjligen var i tillfälle att hjälpa oss. Med stor
välvilja gick denne min anhållan till mötes, och för den
återstående tiden af expeditionen var allt i detta
hänseende väl beställdt. På eftermiddagen anlände »Ran»
under kapten H. Palme, med lektor E. Jäderin och flertalet
öfriga deltagare i den svensk-ryska förberedande
gradmätningsexpeditionen ombord. Att det var mycket
angenämt att få träffa en annan svensk expedition
häruppe, behöfver väl knappast särskildt nämnas. Besök
utväxlades mellan de båda fartygen, och flere af
deltagarne voro om aftonen tillsammans i hotellet, där man
lär hafva festat ganska grundligt. Det var en liflig tafla
i Adventbay denna eftermiddag, ty utom Antarctic och
Ran lågo här Olga, Lofoten och Laura samt den förut
omnämnda jakten med kol ombord. Lofoten afgick
klockan elfva på aftonen till Norge.
Den 23 juli klockan sex på morgonen lyftes
ankaret, och Antarctic styrde ut ur Adventbay, utbytande
afskedshälsningar med Ran. De lefvande ombord hade
nu ökats med en kattunge, som Ohlin hade erhållit
till skänks i hotellet. Kursen ställdes på Kolbay, som
jag ville anlöpa, dels för att gifva botanisterna
tillfälle att studera dvärgbjörkens förekomst, dels för att
söka efter skalbaggar. Man kände hittills inga sådana
från Spetsbergen, och oaktadt den svenska
polarexpeditionen till detta land under Nordenskiöld 1868 medfört
en särskild entomolog, lyckades han ej bättre än sina
föregångare. »Fyndet af en enda, aldrig så liten
skalbagge», heter det i berättelsen om denna expedition,
»utgjorde under hela färden en älsklingstanke hos vår
entomolog, och slutligen lyckades det honom att anträffa
— en half sådan liggande på en hafsstrand. Glädjen
blef dock ej lång, ty välgrundade misstankar uppstego
snart, att denna med något fartygs ballast blifvit hitförd
från Norge.»
Detta var som nämndt 1868, men 1882 trodde jag
mig med bestämdhet hafva iakttagit en skalbagge, en
liten staphylinid, vid Klaas Billen Bay. Jag var då
sysselsatt med geologiska arbeten och fann djuret på
undersidan af en sten. Jag lyckades få fatt i det, men
då jag skulle stoppa ned det i en medförd glasflaska,
föll det till marken och kunde ej återfinnas. Och
oaktadt jag sökte under en mängd andra stenar, fick jag
ej syn på något ytterligare exemplar. Det var sålunda
ovisst, om min iakttagelse varit riktig. Då jag med
Kolthoff afhandlade frågan om skalbaggars eventuella
förekomst på Spetsbergen och därvid omnämnde
dvärgbjörkens förekomst vid Kolbay, kommo vi öfverens om, att
där vore rätta stället att söka efter sådana, hvilket som
nämndt var en af anledningarna hvarför vi nu styrde
dit. Visserligen hade 1868 års expedition uppehållit sig
där, men då dvärgbjörken icke af densamma
observerats, hade man ej heller på afsedda ställe kunnat leta
efter skalbaggar.
Det var nämligen först 1870, som dvärgbjörkens
förekomst på Spetsbergen blef bekant, och de första
exemplaren hemfördes då från Kolbay af H. Wilander
och mig. 1882 fann jag, att växten vid Kolbays
mynning var betydligt ymnigare än längre in, där jag
iakttagit den 1870, och samma år träffade jag den såsom
nämndt sparsamt vid Adventbay. Den har sedermera
funnits i dalgångar innanför Adventbay och möjligen äfven
vid Sassenbay. Tillsammans med dvärgbjörken fann jag vid
Kolbay 1882 för första gången på Spetsbergen hjortron
(Bubus chamaemorus), dock endast blad. Sedermera har
denna växt funnits 1883 af H. Stjernspetz blommande vid
Ekmans Bay och af Hesselman under utflykten till Kap
Thordsen. Man må ifrågasätta, om ej förekomsten af denna
växt på Spetsbergen står i samband med den stora mängd
»multegröd», som af de norska fångstmännen under en lång
följd af år medförts till Spetsbergen såsom antiskorbutiskt
medel. Där Hesselman fann den vid Kap Thordsen hade
jag länge uppehållit mig 1870, och jag har svårt att tro,
att den skulle kunnat undgå vår uppmärksamhet, om
den då funnits där. Å andra sidan medförde vi mycket
multegröt, och stället är ej långt från huset vid Kap
Thordsen, där en mängd norrmän tillbragte en del af
vintern 1872—73, och där den svenska meteorologiska
expeditionen under Ekholm öfvervintrade 1882—83.
Det saknas sålunda icke möjlighet, att några grobara
kärnor af hjortron genom människans förmedling blifvit
hitförda.
Man kunde särskildt misstänka detta om fyndorten i
Kolbay, utanför hvilken vi förankrade på morgonen strax
efter klockan nio, ty den är belägen omedelbart invid en
stenruin eller ruinliknande hydda af obekant ursprung.
Jag rodde genast i land jämte Kolthoff, G. Andersson
och Hesselman och gick först upp till fyndorten för
hjortronen. Dessa, som 1882 voro sterila, blommade
nu, hvarför växten tyckes trifvas väl. Dvärgbjörken var
präktig, fastän den här icke har upprät buskform utan
växer nedliggande, nästan krypande längs marken. Den
blommade nu med både han- och honhängen. Sedan
jag fröjdat mig en stund öfver dessa mina gamla
vänner, började jag leta efter skalbaggar, och på
undersidan af den första sten, som jag vände, fann jag
samma staphylinidlika djur, som jag iakttagit vi Klaas
Billen Bay 1882. Denna gång blef det tillvarataget,
och jag letade rätt på Kolthoff, som var sysselsatt
med att försäkra sig om några dunungar af fjaerplyt.
Han förklarade min bestämning riktig, och mycket glad
öfver att Spetsbergens första skalbagge nu var upptäckt,
återvände jag till fyndorten, där jag erhöll ytterligare två
exemplar. G. Andersson var strax i närheten sysselsatt
med iakttagelser öfver markens och luftens temperatur
och hade lagt sin uppslagna anteckningsbok på en tufva
med dvärgbjörk. Bäst det var fick han se en liten
skalbagge krypa på boken, men då han skulle
tillvarataga den, föll den till marken och kunde ej återfinnas.
Om en stund kom ännu ett exemplar krypande på
samma sätt som det förra, och detta blef tillvarataget.
Han kom nu och visade det för mig, som i detsamma
igenkände en curculionid, sålunda en skalbagge af helt
annat slag än den förra. Sedan Kolthoff tillkommit,
sökte vi nu gemensamt i löfvet under dvärgbjörkarne, där
exemplar af båda erhöllos. Staphyliniden fanns dock
rikligast i gammalt smutsigt löf af polarvide samt torra
grässtrån, nedsköljda från sluttningen. Vi medförde en
massa af detta löf och gräs för att genomsökas ombord,
och på detta sätt erhöllos ytterligare flera exemplar.
Enligt efter hemkomsten af professor Chr. Aurivillius
utförd bestämning, tillhör staphyliniden släktet Homalota
och är troligen H. islandica, förut känd från Island och
Grönland, medan curculioniden är Orchestes saliceti, som
finnes i Lappland och väste Finnmarken. Den saknas
däremot i östra Finnmarken och likaså på Island och
Grönland, hvarför dess förekomst på Spetsbergen är ganska
anmärkningsvärd. Ändamålet med det korta besöket i
Kolbay, hvarifrån vi afgingo klockan half tre
eftermiddagen, var sålunda i dubbel måtto vunnet, vi hade ej
blott funnit Spetsbergens första skalbagge utan två arter.
Det var därför särskildt festligt vid middagen, därvid äfven
skalbaggarne erhöllo sina vederbörliga skålar. Det
skämtades både med G. Andersson, »som icke funnit
curculioniden utan som i stället blifvit funnen af denne», samt med
entomologen, som icke funnit något alls. Men det händer
verkligen ofta nog när flere söka, att den lycklige
upptäckaren icke är fackmannen, utan i stället någon af de
andra. Dagens betydelse för en af deltagarne — hans
hustrus namnsdag — blef ej heller bortglömd, utan gaf
anledning till ytterligare skålar.
Från Kolbay hade jag låtit styra till Safehaven, där
vi ankrade strax före sex på eftermiddagen. Jag ville
här företaga förnyade undersökningar af en till
heklahookformationen hörande bituminös kalksten, som jag
iakttagit 1882, och i hvilken jag, efter de goda fynden
på Beeren Eiland, hoppades finna försteningar. Men
detta lyckades ej, trots ifrigt letande, hvaruti jag
hjälptes af Kjellström, Hamberg, G. Andersson och J. G.
Andersson. Medan vi voro i land hade bottenglacieren
två större kalfningar utom några mindre. Med en glaciers
kalfning menas den tilldragelse, då ett stycke af brämet
skiljes från glacieren och störtar i sjön. Där ger det
upphof till isberg, om stycket är stort, till »kalfis» om det
sönderfaller i flera mindre. På Spetsbergen ser man relativt
sällan några stycken så stora, att de kunna kallas isberg,
och de som någon gång förekomma, kunna i alla
händelser icke på långt när täfla med de grönländska.
Vid nu omtalade tillfälle sågo vi styckena lossna och
störta i vattnet med ett våldsamt stänk, i det de gåfvo
upphof till en brusande bölja, som följde fjorden utåt
och bröt sig mot stranden med den kraft, att den helt
säkert skulle varit ödesdiger för en därstädes befintlig
båt. Som emellertid vår båt återvändt till fartyget, hade
vi endast nöje af skådespelet. Ett annat extra nöje
beredde oss Hamberg, som klättrat upp för möjligast
branta ställen och därifrån åkte ned, så att stenarne yrde
omkring honom.
Alkhornet i Safehaven; i förgrunden en glacier.
Efter fotografi af J. G. Andersson 1898.
Kolthoff, Levin och Hesselman hade vandrat till
Alkhornet, ett tvärbrant fågelfjäll, där Kolthoff ämnade
skjuta några från hafvet kommande alkor, för att se
hvad slags fiskar de använde till föda. Men de som
skötos föllo ned bland de stora stenblocken under
branten och kunde där ej återfinnas.
SJUNDE KAPITLET.
Afgång från Safehaven för hydrografiska arbeten. — Landstigning på
Prince Charles Foreland. — Lodningar samt hydrografiska och zoologiska
arbeten på stora djup. — Biloculinaslam. — Is i sikte. — Stenar i trawlen. —
»Trollsälen». — Svenska Djupet finnes ej. — Undersökningar på drifisen. —
Klapmyts. — Lerslam och diatomaceer. — Färd mot Sydkap. — Oriktiga
kartor. — Möte med is. — Grönlandssälar. — Den första isbjörnen. — Isfritt
farvatten. — Ankomst till Kung Karls land.
Den 24 juli klockan sex på morgonen lämnade vi
Safehaven för att företaga arbeten af helt olika slag
mot den senaste tidens. Med Belsunds kartläggning och
de i Isfjorden utförda undersökningarna kunde våra
arbeten på västra Spetsbergen anses afslutade, men
ännu återstod en vecka, innan jag ansåg tiden vara
inne att söka framtränga till Kung Karls land. Denna
vecka anslog jag till hydrografiska arbeten och
zoologiska skrapningar på de stora djupen väster om
Spetsbergen. Särskildt gällde det en förnyad upplodning af
det s. k. Svenska Djupet.
Detta namn har gifvits åt en förmodad djup insänkning
på hafsbottnen väster om Spetsbergen, rakt väster om
isfjordens mynning och ungefär midt emellan denna och
Grönland. Tillvaron af denna fördjupning antogs vara
ådagalagd genom de lodningar, som utfördes af den
svenska polarexpeditionen på »Sofia» 1868, hvarvid man
trodde sig hafva funnit ett djup af ej mindre än 4850
meter, sålunda 1000 meter större än på andra ställen
i Ishafvet och norra Atlanten. Under de trettio år, som
sedan dess förflutit, hafva de hydrografiska apparaterna
blifvit i hög grad fullkomnade, och en förnyad
hydrografisk undersökning af Svenska Djupet var därför
högeligen af behofvet påkallad, särskildt för jämförelse med
förhållandena inom de stora djup, som Nansen upplodat
under »Frams» drift nordost om Frans Josefs land.
Professor Otto Pettersson hade ifrigt uppmanat mig till
denna undersökning, såvida tillfälle därtill skulle erbjuda
sig, och det var af denna anledning, som jag låtit
anskaffa vår femtusenfemhundra meter långa lodlina. Här
var det äfven, som det sextusen meter långa wireropet
skulle komma till användning vid de zoologiska
undersökningarna af hafsbottnen. Lodningarna och de
hydrografiska arbetena leddes af Hamberg, medan
skrapningarna stodo under ledning af Ohlin. Vi skulle också
försöka erhålla planktonprof från stora djup, och dessa
håfningar sköttes af J. G. Andersson.
Vår lodlina var förfärdigad af italiensk hampa och
tillverkad af fabrikör G. Logren i Östhammar. Man har annars
i allmänhet numera öfvergifvit bruket af hamplinor och
begagnar i stället en fin ståltråd. Men därtill fordras
en särskild lodningsapparat, alltför dyrbar i förhållande
till expeditionens tillgångar, i all synnerhet, som de
hydrografiska arbetena egentligen icke hörde till dess
hufvuduppgifter. Redan här må nämnas, att hamplinan
fungerade utmärkt, så att vi hade all anledning att vara
belåtna med densamma. Men svårigheten eller rättare
omöjligheten att före hemkomsten få en så lång lina
torkad, medför den olägenheten, att den lätt utsättes
för röta och därför ej kan påräknas hålla mer än en
enda sommar. En dyrköpt erfarenhet härom fick jag
under Grönlandsexpeditionen 1899, då samma lodlina
ånyo användes.
Redan vår första lodning, som företogs i Isfjordens
mynning på 405 meters djup, gaf mycket intressanta
resultat. Temperaturen, som vid ytan var +5°, var
ännu vid bottnen + 3 °, medan Gustaf Nordenskiöld, som
lodade på samma ställe 1890, erhöll en temperatur af
— 0,5° à — 0,7° vid 100 meters djup och vid 300 meters
djup — 0,2 °. Den nuvarande höga temperaturen
ådagalade, att golfströmmen löpte in med en mäktigare
vattenmassa än förut, hvilket äfven förklarar de under året
rådande ovanligt gynnsamma isförhållandena. Vi lodade
sedan på eftermiddagen samma dag sydväst om Prince
Charles Foreland, där djupet var 240 meter, hvarpå jag lät
styra upp mot detta land för att där låta företaga en
landstigning. Södra delen af Forelandet erbjuder en viss
likhet med nordspetsen af Andön, ett isoleradt bergparti
i söder, därpå en låg mark, lik Andöns nedsänkta
kolområde, och norr om denna det egentliga berglandet.
Detta är en vacker kedja af taggiga toppar med glacierer
emellan. Vi styrde upp mot en bukt, belägen mellan
de toppar, som af den franska expeditionen på »la
Manche» 1892 kallats »Sommet fourchu» och »Sommet rond»
och hvilken bukt skulle kunna benämnas efter detta fartyg.
Klockan half tolf på natten lades bi i bukten, och en
af de stora båtarne, med Haslum såsom styrman och
fyra roddare, sändes i land med G. Andersson,
Hesselman och J. G. Andersson. Som hela utfärden endast
skulle räcka i några timmar, kunde naturligtvis icke
någon omfattande undersökning företagas. Men jag ansåg
det i alla fall för vissa geologiska spörsmål vara af vikt
att få konstateradt, huruvida, såsom antagligt var,
heklahookformationen var anstående äfven på Forelandets
västkust. Jag stod uppe på bryggan tills partiet landat
strax före klockan ett på morgonen den 25 och gick
sedan och lade mig, men klockan half fyra blef jag
purrad af kaptenen med underrättelse att
landstigningspartiet återkommit. De geologiska iakttagelserna hade
utfallit i enlighet med förmodan, och botanisterna hade
gjort en öfver förväntan rik skörd. Forelandet har
nämligen alltid ansetts såsom ytterligt torftigt i fråga om
den högre växtligheten, och endast två fanerogama arter
voro kända därifrån. Det var därför öfverraskande, att
G. Andersson och Hesselman på denna korta stund
hade funnit ej mindre än tjugonio arter. Af fåglar hade
ejdrar varit vanliga och lunnefåglar ganska talrika.
Parti af Prince Charles Foreland. Till vänster »Sommet fourchu».
Efter fotografi af O. Kjellström 1898.
Vi styrde nu västerut och företogo vid middagstiden
en lodning på 2700 meters djup, ungefär femtiofem
kilometer utanför Forelandet. Hafsbottnen här sluttar
följaktligen, liksom utanför norska kusten, ganska starkt
utåt. Medan lodningar på mindre djup icke erbjuda
nämnvärda vanskligheter, blir förhållandet helt annat på
de stora djupen. Svårigheten vid dessa är att säkert
veta när lodet nått bottnen, ty detta kan icke kännas,
och linan fortsätter af sin egen tyngd att löpa ut äfven
sedan bottnen är nådd. När en lodning skulle äga rum,
lades fartyget bi och hölls med maskinen så stilla på
samma plats som möjligt. Lodlinan löpte från den stora
rulle på styrbords sida förut, hvarpå den var uppvirad,
genom ett vid däcket midskepps fäst block, hvilket var försedt
med slagräknare, som angaf längden af den lina som löpt
ut. Därifrån gick den till ett annat block i änden på
stormastens nedersta rå, hvilket var fäst vid en i rån
upphängd, af spiralfjädrar sammansatt accumulator, som
genom sin tänjbarhet förhindrade att linan utsattes för
allt för häftiga ryckningar. Vid linans ände fästes lodet,
som utgjordes af en nedåt öppen ihålig järncylinder,
hvilken vid nedträngandet i bottenslammet upptog prof af
detsamma. På denna cylinder, som själf vägde vid pass
trettiofem kilogram, upphängdes ett par af gjutgods
härtill särskildt förfärdigade vikter om femtio kilogram hvar.
Genom en sinnrik mekanism voro dessa fästa vid lodet
på det sätt, att de föllo af så snart lodet nått bottnen.
Ett stycke ofvanför lodet voro vattenhämtare och
termometrar upphängda, af hvilka de förra, såsom förut
anförts, voro inrättade på det sätt, att de ej kunde
upptaga prof då linan gick ned, utan först då den åter
började gå uppåt. Man kunde sålunda erhålla vattenprof
från det djup man själf önskade.
Man skulle tro, att det med ett så tungt belastadt
lod ej skulle vara svårt att märka när detsamma nått
bottnen. Men då ett eller ett par tusen meter af linan
löpt ut, tyngde den så pass mycket, att den, såsom nämndt,
fortfor att löpa ut som förut, äfven sedan bottnen blifvit
nådd. Hamberg kunde dock alltid säga när detta inträffade.
Han hade med tyglappar på linan utmärkt hvar hundrade
Vattenhämtaren uppe; Hamberg afläser termometern.
Efter fotografi af J. G. Andersson 1898.
meter, och genom att observera huru många sekunder,
som förflöto medan sträckan mellan de på hvarandra
följande märkena löpte ut, kunde säkert angifvas när
bottnen var nådd. Ty utlöpningen af linan skedde då
saktare än förut, fastän man utan klockan i hand ej
kunde märka någon skillnad. Det hände ingen enda gång
att Hamberg misstog sig.
Sedan bottnen blifvit nådd, gällde det att åter hala
upp den långa linan med lodet, som nu var lättare,
emedan ju tyngderna blifvit liggande på bottnen. Linan
nedsläpptes sedan upprepade gånger till mindre och mindre
djup, för att taga vattenprof från olika nivåer högre upp.
Trawlen uppe.
Efter fotografi af J. G. Andersson 1898.
Medan dessa arbeten försiggingo vid fartygets
styrbordssida,plägade samtidigt planktonhåfningar utföras
vid den andra. När de hydrografiska arbetena voro slut,
kom ordningen till trawlen eller bottenskrapan, som från
hafsbottnen skulle upphämta prof af det där befintliga
djurlifvet. Till trawlen, hvilken skulle släpas långs
bottnen och därvid starkt frestade linan, användes det af
brukspatron Chr. Aspelin på Fagersta skänkta, sex tusen
meter långa mjuka wireropet, hvars utmärkta
beskaffenhet gjorde bruket all heder. Som den rulle, hvarpå det
var upplindadt, hade sin plats på babords sida, skedde
trawlingarna från denna. I babordsänden af rån var
upphängd en stor accumulator af ettusenfemtio kilograms
bärkraft, hvilken uppbar trawlen och den utsläppta delen
af wireropet.
Det är tydligt, att upphalningen af de båda linorna,
hvilket skedde medelst ångwinchen, hvars nock hade en
relativt liten diameter, skulle kräfva ganska lång tid, i
synnerhet vid sådana tillfällen, då ända till 4500 meter af
wireropet kunde vara ute. En lodning och en trawling på
stort djup togo därför oftast en hel dag i anspråk. Men
alla, äfven besättningen, följde dessa arbeten med stort
intresse, och i synnerhet var nyfikenheten stor att få se
hvad trawlen innehöll, då den ändtligen kom upp. Det
var sjögurkor och sjöstjärnor af olika slag, kräftdjur,
maskar, musslor, stundom äfven fiskar. På de stora
djupen utgjordes bottnen af ett slam, helt och hållet
sammansatt af de små kalkskalen af en lågt stående
organism, en liten foraminifer, efter hvars latinska namn
(Biloculina) det erhållit benämningen biloculinaslam. Skalen
äro hvita, af ungefär ett knappnålshufvuds storlek, och
man kan då inse, att det fordras oerhörda massor af dessa,
för att de, såsom nu sker, skola kunna bilda ett ganska
tjockt lager öfver vidsträckta delar af oceanens botten. Det
är ju för öfrigt af härmed besläktade organismer, som
skrifkritan under en forntida geologisk period på liknande
sätt blifvit bildad.
Vi började denna dag att gå för enbart segel för
att spara kol. På förmiddagen syntes flere hvalar, och
då vi på aftonen efter klockan tio lämnade den plats,
där vi lodat, dök en sådan upp helt nära fartyget. För
dem, som ej hade något med de hydrografiska och
zoologiska arbetena att göra, var det nu hvilodagar, ehuru
de flesta dock hjälpte hydrografen och zoologerna med
hvad de kunde. För mig blef det ett välkommet tillfälle
att bringa dagboken i nivå med tiden, och sedan detta
lyckats, kunde jag äfven börja läsa de tidningar jag
erhållit i Adventbay. »Har ej förat haft tid därtill», säger
dagboken för den 25 juli, »men började i dag och hann
till den 12 juni».
Följande dag gingo vi västerut för seglen, tills vi på
aftonen klockan nio lade bi för att företaga en lodning
åtföljande kartan öfver Antarctics kurs, där dessa jämte djupet finnas angifna..
Djupet befanns vara 3160 meter, och lodningen blef
ej afslutad förrän på morgonen den 27, då trawlen
släpptes ut. På kvällen nedsläpptes sedan en för
expeditionen särskildt förfärdigad sluthåf, för att taga plankton
vid bottnen. Den hade 4000 meter af wireropet ute, men
då den kom upp följande morgon vid half fyratiden,
befanns den hafva varit för litet belastad och hade icke
nått bottnen. Såsom redan förut blifvit antydt, fungerade
för öfrigt ingen af sluthåfvarne till belåtenhet.
Då jag kom upp på däck morgonen den 28,
rapporterade styrman att vi hade is förut och i syd, och
redan från kommandobryggan och däck kunde man se
enstaka upptornade flak. Vi kunde dock dess bättre
fortsätta kursen mot nordväst, emedan iskanten här
bildade en bukt inåt. Vi gingo ett stycke utanför kanten
af packisen, från hvilken uddar sköto ut där och hvar.
Kaptenen tyckte sig på morgonen se en vrakstump drifva
förbi, men innan han hann stoppa, var den ur sikte.
Vi svängde i krets tre gånger med fartyget, men kunde
oaktadt allt spejande icke återfinna föremålet. Drifved
syntes i vattnet, och på kvällen tillvaratogs ett stycke af
ett afhugget ungt träd, med bark och grenar delvis i
behåll samt med tydliga märken af yxhugg. En säl,
som låg på ett isflak, hälsades med ett skott, som dock
icke träffade. På kvällen klockan åtta borde vi enligt
besticket vara vid Svenska Djupet, men besticket kunde
ej vara fullt lillförlitligt, på grund af uppehållet och
afdriften under lodningar och trawlingar. Det var
emellertid med stor spänning som vi observerade slagräknaren
när lodet löpte ut, och vi blefvo tämligen flata, när det
visade sig att djupet endast var 2750 meter. Sedan
lodningen och en därmed samtidigt utförd
planktonhåfning till 500 meters djup voro slut, släpptes äfven trawlen.
Vi hade på förslag af Hamberg fäst bottenskrapan vid
samma lina som trawlen, cirka trehundra meter framför
denna. Uppfirandet af linan tog sin början klockan fyra
på morgonen den 29, och strax efter sju var skrapan
uppe, alldeles fylld med biloculinaslam. Trawlen var
delvis sönderrifven, ty den hade fått med sig stora stenar,
och det var märkvärdigt att den höll så pass bra som den
gjorde. Äfven denna innehöll för öfrigt biloculinaslam
samt hundratals exemplar af en sjögurka, tillhörande en
art (Elpidia glacialis), som af professor Théel först
upptäcktes i Karahafvet. Äfven en rätt stor fisk af släktet
Lycodes erhölls i trawlen. Bland de medföljande talrika små
styckena svart skiffer fann jag en liten bit med aftryck af
en mussla (Halobia) och ett ammonitfragment, hvilka
ådagalade att skiffern hörde till triassystemet. De stora
stenarne på bottnen voro påtagligen nedfallna från
isberg eller annan is härstammande från glacierer, ty några
voro försedda med glacierrefflor, men det är omöjligt att
säga, om en dylik transport ännu kan äga rum eller om
det skett under istiden. Hvarifrån triasskiffrarne
härstamma är ovisst, liknande bergarter finnas både på
Spetsbergen och i norra Sibirien.
Elpidia glacialis, tre gånger förstorad.
Efter A. E. Nordenskiöld.
Vi måste ligga stilla på grund af tjocka, men som
solen emellanåt lyste igenom tillräckligt, lyckades vi
erhålla en observation, enligt hvilken vi befunno oss vid
78° 1" lat. och 4° 9,4" västlig long., hvarför vi voro
något sydväst om platsen för Sofias lodning 1868. Vi
styrde därför mot nordost och gingo trots tjockan framåt
bland spridd is. Jag fick se en säl på ett flak och sköt
den en kula i hufvudet. En stormfågel slog sig ned och
fråssade på det söndersplittrade hufvudet med den
glupskhet, att den ej brydde sig om att båten, som var utsänd
att tillvarataga sälen, lade till vid flaket. Detta till dess
egen olycka, ty en af karlarne slog till fågeln med en
åra, så att den dog. Sälen var blott sextio centimeter
lång, och jag antog att det var en unge af småsälen
(Phoca foetida). Men fångstmännen påstodo, med
hänvisning till de långa morrhåren och klorna, att det ej var
någon unge, utan ett fullvuxet exemplar af en egen art,
som då och då påträffas och som de kalla »trollsäl».
Med anledning häraf blef hela djuret nedlagdt i formalin
och efter hemkomsten undersökt af docenten E.
Lönnberg. Denne har i en särskild uppsats meddelat resultaten
af sina undersökningar, af hvilka framgår, att sälen i
fråga är ett ungt exemplar af småsälen, som af en eller
annan orsak stannat efter i sin utveckling. Hvad denna
orsak varit, är omöjligt att med säkerhet säga, men
docenten Lönnberg framhåller, att den möjligen kan stå
i samband med djurets förekomst på så djupt vatten, dit
den kanske förts på något isflak, och där den kan haft
svårare att skaffa sig föda än vid kusten, som är dess
normala förekomstort, hvarför den blifvit efter i sin
utveckling. Förhållandet är i alla fall värdt en ytterligare
undersökning.
Såsom bevis på mauserkulans kraft må anföras, att
fastän skottet träffat i sidan af hufvudet, så var ej blott
detta krossadt, utan dessutom voro en stor del af
framkroppens ben samt ryggkotorna ända ned till bäckenet
söndersprängda.
Vi hade en härlig dag, det var nästan alldeles lugnt,
och fastän tjockan hindrade utsikten öfver isen, syntes
dock solen lysa igenom emellanåt, och blåa fläckar af
himmelen skymtade fram då och då. Den is, vi
passerat igenom, utgjordes endast af tämligen spridda flak,
men vid ett och annat tillfälle skymtade packisens kant
fram genom tjockan i väster. Vid niotiden på aftonen
voro vi enligt beräkning framme vid platsen för Sofias
lodning 1868, och redan en stund förat hade jag låtit hissa
våra flaggor. Lodningen gaf till resultat 2690 meters
djup, sålunda ungefär 2100 meter mindre än man trodde
sig hafva funnit 1868. Vi måste häraf draga den
slutsatsen, att lodningsresultatet sistnämnda år icke varit
tillförlitligt, något som ej kan förundra, med kännedomen
om det sätt, hvarpå lodningarna på den tiden utfördes.
Äfven om vi ej befunno oss på alldeles samma punkt
som Sofia 1868, så måste det i alla fall varit så nära,
att man icke kan antaga en så ansenlig sänkning i
hafsbottnen på en så kort sträcka, hvarom här kunde vara
fråga. Detta så mycket mindre, som de föregående
lodningarna visat, att djupet i denna del af Ishafvet är
tämligen likformigt. Vi måste följaktligen antaga, att
Svenska Djupet i verkligheten icke existerar, men om
våra förhoppningar att få upploda ett så stort djup
sålunda blefvo svikna, var det ju i alla fall tillfredsställande,
att det 1868 begångna misstaget påvisats af svenskarne
själfva. På detta ställe utfördes äfven en planktonhåfning
med vertikalhåf, som nedsänktes 2600 meter, troligen
det största djup, hvarifrån plankton dittills blifvit
upphämtadt.
När denna håfning var afslutad, klockan sex på
morgonen den 30 juli, lät jag styra till iskanten och ett
stycke in bland flaken, som icke lågo vidare tätt, hvarför
man troligen hade kunnat fortsätta ganska långt in, något
som expeditionens ännu återstående arbeten dock icke
tilläto mig att försöka. Anledningen hvarför jag gick in
i isen var den, att jag ville ge doktor Levin tillfälle att
undersöka smältvattnet på isflaken från bakteriologisk
synpunkt, detta särskildt på grund af Nansens uppgift,
att han funnit bakterier i dylikt vatten under »Frams»
drift. Vidare ville jag eftersöka diatomaceer — små
mikroskopiska kiselalger — på isflaken för att få
utrönt, om de voro af det slag, som föranledt
Nansens antagande om den ostgrönländska drifisens
härstämning från det sibiriska ishafvet. Nansen hade som
bekant på isflak utanför östra Grönland funnit lerslam
med diatomaceer af samma slag som Kjellman under
Vegaexpeditionen träffat på is utanför Kap Wankarema
vid Asiens nordkust, något väster om Vegas vinterkvarter.
Häraf hade han dragit den slutsatsen, att isen från Asiens
nordkust af strömmen fördes öfver Polarhafvet norr om
Frans Josefs land och Spetsbergen samt vidare långs
Grönlands ostkust mot söder.
Vi hade en fullständigt klar dag, erinrande om
midsommaraftonen, en strålande sol lyste på de hvita och
blåa isflaken. Jag rodde ut i en båt med Kolthoff och
Levin, medan en af de andra båtarne förde Kjellström
till ett närbeläget flak, hvarifrån han ämnade fotografera
fartyget. G. Andersson och Hesselman fortsatte sedan
längre bort i samma båt för att insamla prof af lerslam
och diatomaceer. Vi lade till vid ett stort flak helt nära
fartyget, där doktorn genast började sina arbeten. En
klapmyts eller blåssäl (Cystophora cristata) visade sitt hufvud
öfver vattnet, och som Kolthoff aldrig skjutit denna
sälart, hvilket däremot var fallet med mig, lämnade jag
honom min karbin, med hvilken han sköt djuret genom
hufvudet. Det blef flytande så länge att Menander hann
fram med båten och lyckades försäkra sig om det,
hvarefter det bogserades till isflaket, på hvilket det drogs upp
för att flås. Fastän vi förat ej sett några ismåsar, voro
de såsom vanligt påpassliga och infunno sig genast vid
Antarctic vid östra kanten af drifisbältet utanför östra Grönland; på isflaket i förgrunden synes en samling smältvatten.
Efter fotografi af O. Kjellström den 30 juli 1898.
sälkroppen. Först kom en och sedan två andra, hvilka
samtliga skötos af Kolthoff. Klapmytsen hade i magen
flere små bläckfiskar, Gonatus Fabricii, enligt docenten
E. Lönnbergs bestämning. Hamberg gjorde en
longitudobservation med artificiel horisont på isflaket och
bestämde äfven kompassens missvisning. Vi hade vid
midnatt erhållit latituden, och en ny observation gjordes vid
middagen. Doktorn hade fått rikliga vattenprof på flere
flak, och G. Andersson och Hesselman hade på sitt håll
erhållit det eftersökta slammet samt äfven smärre bitar
af drifved. De narrade ofrivilligt mig och Kolthoff, att
de fått syn på björn, ty de vinkade med sina hattar
och hojtade mot en klapmyts, som af nyfikenhet följde
deras båt. Vi togo deras viftningar som signal åt oss
och rodde med all fart dit bort, där de voro, fullt
öfvertygade att snart vara på björnjakt. Vi blefvo därför
ganska flata, då vi kommo fram och upplystes om
verkliga förhållandet. De tagna slamprofven hafva efter
hemkomsten undersökts af professor Cleve, som i ett af dem
funnit diatomaceer af det eftersökta slaget, d. v. s.
sådana, som af Kjellman iakttagits vid Kap Wankarema.
Ett annat prot innehöll däremot sötvattensdiatomaceer af
sådan beskaffenhet, att professor Cleve anser det
härstamma från någon flodmynning i Ryssland eller norra
Sibirien. Vid skildringen af Grönlandsexpeditionen 1899
får jag tillfälle att återkomma till detta slam.
Det var svårt att ej kunna stanna och njuta af isen
med dess intressanta djurlif, men arbetena manade oss
åt annat håll, och när vi återkommit ombord och
Hambergs longitudbestämning blifvit uträknad, lät jag åter
styra ut ur densamma. Icke kunde jag då ana, att
jag inom mindre än ett år ånyo skulle få göra
bekantskap med denna is, hvilken jag nu trodde mig hafva
sett för sista gången. Som vinden var god, kunde vi
nu begagna seglen och styrde med full fart mot
Sydkap. Efter hvad jag sett af isen öster om Spetsbergen
i juni, och efter de upplysningar jag i Adventbay
erhållit om isförhållandena i Hinlopen Strait, ansåg jag
nämligen vägen söder om Spetsbergen erbjuda största
utsikterna för att nå fram till Kung Karls land. Och
skulle detta mot förmodan icke lyckas, så vore vi där
närmare Storfjorden och östra Spetsbergen, hvilka jag
då ämnade välja till arbetsfält.
Tromsöbåten bland gles is.
Efter fotografi af O. Kjellström den 30 juli 1898.
Den 31 juli var det fortfarande vackert väder med god
vind, så att vi stundvis kunde gå för enbart segel. Dagen
hade sin särskilda betydelse därigenom att den var både
Ohlins och Levins födelsedag, hvilket naturligtvis
föranledde särskilda festligheter och upptåg. Den 1 augusti
hade vinden mojnat af, så att vi ej längre hade nytta
af seglen, utan måste gå för maskinen. Redan på
förmiddagen fingo vi Spetsbergen i sikte, i synnerhet
framträdde Hornsunds tind, som så småningom blef alldeles
molnfri, och slutligen låg hela den vackra sträckan mellan
Belsund och Sydkap framför oss, medan man längre
norrut skymtade landet mellan Isfjorden och Belsund
samt Prince Charles Foreland. Klockan ett lade vi bi
för hydrografiska arbeten och trawlingar på 1780 meters
djup. Vi släppte därunder ut våra brefdufvor, som nu
hade stora ungar. De flögo kring fartyget och gjorde
ingen min af att flyga bort, hvarför ändamålet med
desamma, som var att föra budskap från båtpartier till
fartyget, syntes skola vinnas. Vi pröfvade klapmytsens
kött i form. af biff och funno det godt, fastän köttet
var nästan kolsvart. Trawlen var uppe före klockan
elfva på natten, hvarefter vi för enbart segel fortsatte
vår kurs. Det blef dock snart stiltje, så att vi åter
måste använda maskinen, och på morgonen den 2 fingo
vi sikte på de låga öarne utanför Sydkap. Vi gingo
så pass nära, att vi kunde se, att såväl de svenska
kartorna som de engelska sjökorten voro oriktiga här; den
stora ö, som på dessa angifves såsom genom ett smalt
sund skild från fastlandet, motsvaras i verkligheten af
flere smärre öar, mera i sydväst. Vi kunde dock ej nu
stanna för kartarbeten här, hvilket ju för öfrigt var
onödigt, då gradmätningsexpeditionen skulle arbeta i denna
trakt. På den bifogade kartan öfver Antarctics kurs är
Sydkap med öarne därutanför utlagda enligt iakttagelser
af G. De Geer under sagda expedition 1899. Sedan vi
passerat Sydkap, fortsattes färden mot ostnordost. Alkorna
syntes nu ej i flock, utan mest en och en, åtföljd af
sin unge; dessa tycktes ännu vara ganska små, men vi
hade ej tillfälle att skjuta någon.
Det var en vacker dag med nästan ingen vind,
fastän mulet, men på kvällen syntes i norr och öster
en klar strimma. Solen sken genom någon öppning i
molnen på en vid Storfjordens västkust befintlig
dimbank, så att denna tedde sig som glänsande guld. Detta
reflekterades på molnen, så att det såg ut som om de
underifrån belystes af solen, liksom vid en solnedgång
hemma hos oss. Men än gick solen icke ned häruppe,
ännu fingo vi njuta af den härliga arktiska
sommardagen. Vi sågo långt i söder en hvit ångare med två
master, hvilken gick mot Sydkap och hvilken vi antogo
vara furst Alberts af Monaco ångbåt »Alice». Fastän
hälsningar med flaggorna utbyttes, kunde man dock ej
urskilja deras färger. Det har sedermera visat sig, att
vår förmodan var riktig och att Alice kom från Hopen,
där man lyckats landa.
Klockan två på morgonen den 3 augusti mötte vi
en isstrimma, som dock utgjordes af gles is och ej
var vidare bred. Vi hade varit i sikte af Tusenöarne,
och kusten af Edges land var synlig under en del af
förmiddagen. En fångstjakt syntes upp emot land. Vid
elfvatiden kommo vi åter in i is, men den var fortfarande
gles, och efter middagen hade vi ånyo öppet vatten, där
en flock grönlandssälar genom sina språng för ett
ögonblick kom oss att tänka på en skara tumlare.
Grönlandssälen (Phoca groenlandica) går vanligen i flock, och
djuren hafva för vana att alla på en gång dyka ned och
likaså på en gång sticka upp hufvudena ur vattnet,
hvarför en dylik skara företer en ganska egendomlig
anblick, allra helst som de simma mycket fort och
Simmande isbjörn.
Efter fotografi af A. Hamberg den 3 augusti 1898.
Den skjutna björnen hissas ombord; på relingen sitter Antarctics kattunge.
Efter fotografi af O. Kjellström den 3 augusti 1898.
stundom vid uppdykandet taga ett språng öfver vattnet. Två
fångstjakter syntes närmare land i den is, som vi nyss
passerat.
Det öppna vattnet räckte ej länge, utan snart kommo
vi åter in i is, genom hvilken vi sedan fortsatte
återstoden af dagen. Den var dock gles med jämnstora flak,
där och hvar gulbruna. Vi tyckte det vara på tiden
att vi skulle få syn på någon björn, och när vi på
eftermiddagen drucko en toddy, skämtades med att den dracks
före i stället för ofvanpå den efterlängtade björnjakten.
När jag sedan kom upp på däck, fick jag se en
storsäl på ett isflak, och som det ej låg vidare ur kursen,
lät jag styra dit samt gick fram i fören för att skjuta.
Men det blef obegripligt nog en bom, och ej bättre tog
en kula, som jag sände efter en småsäl i vattnet. Det
var något tjocka, och när jag såg akteröfver, märkte jag
ett djur på ett annat flak, som vi redan passerat. Jag
tyckte först att det var en stor säl, men såg snart att
det var en björn, som tryckt sig ned, men som nu reste
sig och gaf sig i väg. Den hade antagligen lurat på
den säl, efter hvilken jag skjutit, och det var i sista
ögonblicket jag fick se den, ty den var nära att försvinna
i dimman. Kaptenen, som stod på kommandobryggan,
varskoddes genom ett rop, och han såg nu björnen springa
öfver flaket och gifva sig i vattnet. Antarctic svängde
om, och snart hade vi hunnit i fatt den, hvarpå den
fotograferades af Hamberg. När jag skulle skjuta den,
bad Kolthoff, att jag skulle akta kraniet, hvilket han
önskade tillvarataga, hvarför jag sköt kulan genom halsen.
Som björnen blödde mycket, trodde vi att den snart
skulle vara död, men då vi satt ut båten, sam den
bra undan. Jag sköt åter en kula för lågt för att vara
dödande, och då björnen därpå sprang upp på ett litet
isflak, trodde jag mig skola få ett utmärkt tillfälle att
skjuta den i bogen. Men jag blef helt flat, då den med
ett skutt likt ett lodjur hoppade öfver flaket, så att mitt
skott tog efter. Nu rodde vi dock i fatt den, och jag
sköt en kula, som slog af en halskota, så att den dog
knall och fall.
Jag föresatte mig att hädanefter icke bry mig om
att »akta kraniet», ty det var onödigt att skjuta så många
skott och grymt därjämte, fastän det hela gick fort nog.
Att skjuta simmande björn är för öfrigt intet vidare
jaktnöje, ty när djuret är i vattnet, kan det icke undkomma
den förföljande båten, om icke större isfält möta. Det
var i alla fall intressant att se, huru björnen ej blott
snabbt skuttade öfver det mötande flaket, utan äfven
dök under några sådana.
Mötet med björnen hade naturligtvis lockat alle man
på däck, och fotograferna voro ifrigt sysselsatta med att
fotografera den, då den hissats ombord. Hambergs
fotografi af den simmande björnen torde vara i sitt slag
oöfverträffad. Exemplaret var en hona, ej särdeles stor.
Sedan tjockan lättat syntes flere sälar där och hvar på
flaken, äfven en och annan ismåse visade sig, men någon
mer björn fingo vi ej se. Ett par för dessa farvatten
rätt stora isberg läto oss förmoda, att de härstammade
från den stora Dicksonglacieren på Nordostlandet. Isen
var fortfarande gles och erbjöd inga nämnvärda
svårigheter för ett sådant fartyg som Antarctic.
Jag gick ned från däck strax efter midnatt, och isen
började då allt mera glesna, men jag antog att den snart
åter skulle blifva tätare. Då vi nu ej hade långt kvar
till Kung Karls land, var jag emellertid i för stark
spänning för att kunna sofva, hvarför jag steg upp och klädde
mig redan klockan två på morgonen den 4 augusti. Till
min stora förundran gingo vi framåt i fullständigt isfritt
vatten, isen hade upphört strax efter det jag gick ned.
Ej ett spår af drifis var nu att skåda, blott ett och annat
stycke glacieris. Det var lugnt men disigt; vi passerade
en norsk fångstjakt, »Anna», som låg och stampade i
den svaga dyningen. Efter en timme gick jag åter ned,
och då jag half åtta kom upp på däck igen, var det
lika isfritt som förat. Enligt besticket borde vi, om
sjökorten voro riktiga, befinna oss sydost om Svenska
Förlandet och helt nära detsamma. Men då intet land syntes,
ändrade vi kursen mot nordväst. Klockan half nio kom
landet ändtligen i sikte; först syntes västra delen af Kung
Karls ö, om en stund äfven Svenska Förlandet samt
slutligen, långt i öster, Johnsens berg på den förra. Vi hade
god kurs mot Rivalens sund, och vi hade gått fram öfver
en sträcka, som på sjökorten angifves såsom land. Ingen
is syntes åt något håll. Vi gingo upp mot Svenska
Förlandet och fingo då syn på en fångstskuta utanför dess
södra del. Den gick västerut, men när vi hissade våra
flaggor, styrde den mot oss. Det befanns vara »Avance»,
kapten Karl Johannesen från Tromsö, med hvilken vi
på midsommardagen sammanträffat i Storfjorden. Han
satte ut båten och kom ombord, vi afvaktade hans
ankomst innan vi ankrade, ty vi ville höra om han hade
kännedom om ankarplatsens beskaffenhet. Han sade att
den var god samt att man i händelse af sydlig vind
kunde förflytta sig norr om Kap Weissenfels. Med
hissade flaggor ankrade vi följaktligen i bukten söder om
Kap Weissenfels, klockan två på eftermiddagen.
ÅTTONDE KAPITLET.
Nordenskiölds och Dunérs iakttagelse af Kung Karls land 1864. —
Birkbecks fantastiska uppgifter om detsamma. — Heuglin och Zeil 1870. —
Mohns sammanställning af fångstmännens uppgifter och därpå grundade karta
1872. — J. Altmanns kartskiss. — N. Johnsens kartskiss. — Hemming Andreasen
1889. — W. Kükenthal 1889. — Arnold Pike 1897. — Wiches land.
Det var med egendomliga känslor jag såg ankaret
fällas vid Kung Karls land. Ty nu var det mål nådt,
hvilket lekt i min håg under tjugoåtta år, och för hvars
uppnående jag de sista åren sträfvat så mycket, att den
utanför stående svårligen kan bilda sig någon
föreställning därom. Men innan jag fortsätter redogörelsen för
expeditionens arbeten här, torde en öfversikt
af hvad
man förut kände om detta land böra förutskickas,
hvarvid samtidigt hänvisas till den under expeditionen
upprättade kartan (taf. 2).
Kung Karls land omnämnes i den geografiska
litteraturen för första gången af A. E. Nordenskiöld och N. Dunér,
hvilka den 22 augusti 1864 sågo det från toppen af
Hvita berget på östra Spetsbergen. »Utsikten härifrån»,
heter det,
Stockholm 1867. »är den mest storartade, man på Spetsbergen
kan finna. I öster på tjugo mils afstånd sågs ett ganska
högt land med tvenne rundade, öfver de öfriga fjällen
uppskjutande bergskupoler. Det var den längst mot väster
utskjutande delen af en stor, ännu nästan okänd arktisk
kontinent, som, ehuru upptäckt redan år 1707 af
commandeur Giles, varit helt och hållet bortglömd och
utelämnad på de nyaste kartorna. Emellan detta land och
Spetsbergen låg hafvet täckt af stora, obrutna isfält,
mellan hvilka helt säkert intet fartyg skulle kommit fram.
Vår älsklingsplan att efter slutade undersökningar i
Storfjorden resa dit måste således uppgifvas.»
Kung Karls land, sedt från toppen af Hvita berget den 22 augusti 1864.
Efter en teckning af N. Dunér.
Ofvanstående afbildning är ett facsimile af den i
anförda arbete sid. 152 meddelade skissen af landet. Man kan
af densamma ej säkert afgöra, om Nordenskiöld och Dunér
sett blott Svenska Förlandet eller äfven västra delen af
Kung Karls ö.
Mohns berg och det därnäst följande Dunérs berg, som dock framträder alltför
fristående; resten är återstoden af Svenska Förlandet. I senare fallet äro
de båda bergen till vänster Hårfagrehaugen och Retzius" berg, det öfriga
Svenska Förlandet. Från Hvita berget
således nordligare än Svenska Förlandet och mera öfverensstämmande med
läget af Kung Karls ö.
I samma författares anteckningar till Spetsbergens
geografi
geografi. K. Svenska Vetensk.-Akademiens Handlingar. Bd 6, N:o 5.
Stockholm 1865. är landet, under benämningen Giles land, utlagdt
på den uppsatsen åtföljande kartan. Vi veta nu, att det
verkliga Giles land ligger nordligare och att benämningen
följaktligen ej är riktig. Men det var i alla fall genom
sagda arbete, som ögruppen i fråga — ty såsom en
sådan har den visat sig — först blef uppmärksammad
inom den geografiska litteraturen.
Det af Nordenskiöld och Dunér sedda landet skulle
samma år, enligt skriftligt meddelande till Petermann från
A. Newton, äfven hafva iakttagits af engelsmannen
Birkbeck. Enligt denne skulle landet sträcka sig från
ungefär 79° till 77° 20" n. bredd och framför kusten hafva
en ungefär sjuttiofyra kilometer lång ö, som han kallade
Helinas ö.
landets verkliga läge och utsträckning, att man har svårt
att värja sig för den föreställningen, att Birkbeck, liksom
senare v. Heuglin och v. Zeil, varit utsatt för en
optisk villa.
Hvad dessa angår, så berätta de
und 1871. Erster Theil, S. 179. Braunschweig 1872. Se äfven: Th. v.
Heuglins Aufnahmen in Ost-Spitzbergen, im Sommer 1870. Petermanns
Mitteilungen 1871, S. 176. om sin utsikt från
Middendorffs berg på södra sidan af Walter Thymens
sund 1870: »Vid horisonten i fjärran höjde sig ett högt
platåformadt, såsom det tycktes alldeles snöfritt,
bergmassiv med mycket branta, likformigt sluttande sidor;
en ö eller ett fastland, hörande till "sagolandet i öster".
Afståndet dit från det ställe, där vi befunno oss, torde
väl hafva belöpt sig till sextio mil. Fastän horisonten
just åt detta håll var mycket disig, kunde vi dessutom,
till och med med blotta ögat, bortom platålandet urskilja
ytterligare en lång rad af ännu aflägsnare, spetsiga,
delvis snöbetäckta toppar, hvilka ... slutligen förlorade sig i
dimman. Äfven nordost om det förstnämnda
platåformade bergmassivet tycktes en annan grupp af mycket
spetsiga klippor dyka upp. De höra i alla händelser till
en större kontinent, som vi kallat Kung Karls land.»
Kung Karls land efter Mohn 1872.
Facsimile af en del af Mohns karta, förminskadt.
För den, som själf sett Kung Karls land, är det,
såsom redan Kükenthal i längre fram anförda arbeten
påpekat, uppenbart, att de förmodade land med spetsiga
bergstoppar, hvilka v. Heuglin och v. Zeil trodde sig hafva
iakttagit, endast varit en optisk villa, förorsakad af moln
eller hägrande drifisstycken. Ty några spetsiga berg
finnas ej på Kung Karls land. Det platåformade land
de sågo var däremot utan tvifvel detsamma, som redan
af Dunér och Nordenskiöld iakttagits. Men hela deras
Kung Karls land, hvilket utlades på ett flertal kartor och
hvilket utbasunades såsom en viktig upptäckt, existerade
i verkligheten icke.
Heuglin kallade det platåformade landet i väster,
hvilket han antog vara identiskt med det af
Nordenskiöld och Dunér sedda, Svenska Förlandet, medan det
andra illusoriska landet efter Würtembergs monark
benämndes Kung Karls land. När professor Mohn i
Kristiania 1872 lämnade det första, på norske
fångstskeppares iakttagelser grundade försöket
Videnskabs-Selskabets i Kristiania Forhandlinger for 1872. — König
Karl-Land im Osten von Spitzbergen.und seine Erreichung und Aufnahme durch
norwegische Schiffer im Sommer 1872. Petermanns Mitteilungen 1873, S. 121,
Taf. 7. att
sammanställa en karta öfver det verkliga landet, kallade han
äfven detta Kung Karls land, men ej efter Würtembergs
utan efter de förenade skandinaviska rikenas monark,
konung Karl XV, under hvars sista regeringsår den
första landstigningen på detsamma ägt rum. En af
de ifrågavarande skepparne, kapten Nils Johnsen, hade
nämligen varit i land på östra delen af landet, medan
kaptenerna J. Altmann och Joh. Nilsen grundat sina
uppgifter på de iakttagelser, som gjorts då de seglat mer
eller mindre nära detsamma. Omstående facsimile
reproducerats i samma skala, hvarför de flesta måst förminskas. af
Mohns karta visar allm bäst, huru han sökt sammanställa
de olika uppgifterna, men han betonar själf uttryckligen,
att denna karta endast får betraktas som ett första utkast.
Af Mohns uppsats synes för öfrigt, att landet
iakttagits på större eller mindre afstånd af kapten Elling
Carlsen 1859 och 1863,
expeditionen till Spetsbergen år 1864, sid. 139. af kapten S. Tobiesen 1864
samt af kapten Ulve 1871 (från Thumb Point).
Kung Karls land efter Altmann.
Facsimile, förminskadt.
Såsom af Mohns uppsats framgår, voro Altmanns
och Johnsens berättelser åtföljda af kartutkast öfver landet,
och är Mohns egen karta hufvudsakligen grundad på den
senare. Detta har ej varit fullt lyckligt, ty såsom en
öfversikt af hela ögruppen har Altmanns karta, oaktadt
sina felaktigheter, onekligen företrädet, medan Johnsens
däremot fullständigare återgifver östra delen. Då det
för identifieringen af de namngifna ställena var af vikt
att få se de båda originalkartorna, har jag hos professor
Mohn anhållit att få låna desamma, och har han med
stor beredvillighet gått min önskan till mötes. De båda
kartskisserna meddelas här i facsimile, och skola vi
till en början taga Altmanns af dåvarande
marinlöjtnant Mathiesen utarbetade karta i skärskådande,
hvarvid i förbigående må anmärkas, att felaktigheterna i
de geografiska positionerna ej äro underliga, då Altmann
grundat sin karta endast på pejlingar samt ungefärlig
uppskattning. För den, som själf varit vid Kung Karls
land, blir det emellertid genast uppenbart, hvilka ställen
som af Altmann afses. Den mindre ön längst i öster
är densamma, som af Johnsen kallas Abels ö, Björnön
är landet kring Johnsens berg, och Gilesön är den
genom ett lågland med detta högre land förbundna västra.
delen af Kung Karls ö, med dess utanför Kap Altmann
belägna tvänne öar. Fastisön är Svenska Förlandet,
hvilket Altmann fullkomligt riktigt angifver såsom genom
ett bredt sund skildt från Gilesön.
Kung Karls land (Kung Karls ö) efter N. Johnsen.
Facsimile, förminskadt.
Altmann begick ett fel däruti, att han ansåg Gilesön
och Björnön såsom skilda, men detta fel är i
verkligheten mycket förlåtligt, ty det lågland, som förbinder
dem, är så lågt, att det på längre afstånd eller i disig
luft ej är synligt. Detta misstag korrigerades, såsom af
Mohns uppsats framgår, uttryckligen af kapten J. Nilsen
på »Freja», hvilken samma år äfven seglade långs norra
sidan af landet.
Vända vi oss nu till kapten N. Johnsens kartskiss,
sådan den tecknats af navigationsläraren J. C. Hansen,
så framstår först och främst, att den i fråga om
konturerna kring Johnsens berg och Timmernäset är ganska
korrekt, och detta gäller äfven om Hårfagrehaugens läge.
Men riktningen af södra kusten, från Timmernäset västerut,
förstör det hela, i det att den dragits betydligt för mycket
mot söder. Vrides kartan, så att kusten mellan
Timmernäset och Kap Tordenskjold går i ungefär ost-västlig
riktning, så ger den en icke alltför dålig föreställning om
Brede Bugts utseende. Kap Tordenskjold skulle i så fall
motsvara Gilesöns högplatå, medan Johnsen icke skulle
bemärkt den låga udde, som skjuter ut på dess södra
sida (Kap Altmann).
När vi, efter att, såsom längre fram skall omtalas,
den 14 och 15 augusti 1898 hafva måst ligga bi sydost
om Kung Karls ö på grund af en svår snöstorm, åter
närmade oss landet den 16, hade vi kurs mot Johnsens
berg, sålunda ungefär samma kurs som Johnsen (och
för öfrigt på samma dag på året). Svenska Förlandet
var ej synligt, och jag var då fullkomligt öfvertygad om,
att Kap Tordenskjold afsåg den västa platån, hvilken
härifrån sedd tycktes stupa nästan tvärbrant i hafvet.
Men då jag följande dag bestigit Johnsens berg, blef jag
först något tveksam. Ty i dåvarande klara väder syntes
Förlandets södra del skjuta ut åt söder, skenbart strax
bortom den väste platån, såsom en del af denna, utan
att man märkte sundet mellan båda. Om Johnsen äfven
haft fullt klart väder ända öfver Svenska Förlandet, så
vore det ej alldeles omöjligt, att han sett dettas södra
spets, hvilket skulle förklara, att Kap Tordenskjold blifvit
förlagdt så långt mot söder. Men då det i berättelsen
ofta heter, att det var disig luft, är det antagligast, att
med Kap Tordenskjold verkligen afses den västra platån
på Kung Karls ö, som ju från Johnsens berg
framträder mycket tydligt och som af honom omöjligt kunde
Kung Karls ö, sedd på afstånd från sydost.
Skiss af författaren den 16 augusti 1898.
a, Johnsens berg; b, Hårfagrehaugen; c, Tordenskjolds berg; d, Sjögrens berg.
förbises. För denna uppfattning talar äfven Johnsens
uppgift, att öns tre mera framträdande bergshöjder —
nämligen Kap Tordenskjold, Hårfagrehaugen och
Johnsens berg — längre från land te sig som tre skilda öar,
hvilket fullständigt öfverensstämmer med den förtoning
af landet, som af mig aftecknades den 16 augusti. Ännu
längre bort synes det västra partiet deladt i två, så att
de skenbara öarnes antal tyckes vara fyra. Af allt detta
synes det mig ej gärna kunna antagas, att Kap
Tordenskjold afsett Svenska Förlandets sydspets, och för mig
är det icke det minsta tvifvelaktigt, att Johnsen endast
sett Kung Karls ö.
Kung Karls ö, sedd från sydost på ännu större afstånd.
Skiss af författaren den 16 augusti 1898. Bokstäfverna hafva samma betydelse som i föreg. fig.
Om det till och med för den, som själf besökt Kung
Karls land, kan möta svårighet vid försök att identifiera
några af de namngifna punkterna, är det mindre
underligt, att de i vissa fall hvarandra motsägande
kartskisserna erbjudit ännu större sådana för professor Mohn.
På grund däraf att Johnsen lagt Kap Tordenskjold så
långt mot söder, leddes professor Mohn till det under
sådana förhållanden helt naturliga antagandet, att detta
ej kunde vara identiskt med Gilesön utan i stället med
Fastisöns södra del. För att då äfven få in Gilesön på
kartan, blef han nödsakad att lägga denna mellan Kap
Tordenskjold och Johnsens berg. Och då Svenska
Förlandet icke ansågs identiskt med någon af de af Johnsen
och Altmann iakttagna öarne, blef detsamma förlagdt
väster om desamma. Mohns kartskiss blef på detta sätt
så att säga en fördubbling, och hade den mellersta delen
(Hårfagrehaugen—Kap Hammerfest) varit borta, så hade
kartan framställt landets konfiguration betydligt bättre.
Vid de af Karl Pettersen i Ymer 1884 meddelade
uppgifterna, enligt hvilka fångstskepparne H. C.
Johannesen och Hemming Andreasen samma sommar skulle ha
upptäckt tvenne nya öar öster om Kung Karls land,
ämnar jag ej vidare uppehålla mig, emedan det nu är
kändt, att deras uppgifter äro oriktiga, helt visst
beroende därpå, att de sett Kung Karls ö på så långt
afstånd, att den tedde sig som skilda öar. Detta har redan
påpekats af K. Pettersen, Kükenthal och Pike.
Först 1889 blef Altmanns uppgift om tillvaron af
ett sund mellan Svenska Förlandet (»Fastisön») och Kung
Karls ö (»Gilesön») definitivt bekräftad, i det att kapten
Hemming Andreasen på jakten »Rivalen» då ej blott i
klart väder såg detta sund, utan äfven norrifrån seglade
ett stycke in i detsamma. Han benämnde det Rivalens
sund och landsteg på Svenska Förlandet. Karl Pettersen,
som i Ymer redogjort för Andreasens färd
uppsatsen åtföljas af en karta, på hvilken Svenska
Förlandet såväl i fråga om form som storlek återgifves bättre
än på någon före 1898 publicerad, något hvarom man kan
öfvertyga sig genom jämförelse mellan här meddelade
facsimile af Pettersens kartskiss och expeditionens karta
(taf. 2). Förnämsta felaktigheten är, att en långt
utskjutande udde förlagts vid Förlande1s nordvästdel.
Kung Karls land enligt Hemming Andreasen och Karl Pettersen.
Facsimile, förminskadt.
Pettersen begår dock ett misstag, då han, ehuru
visserligen med tvekan, förlägger Hårfagrehaugen till
Förlandets norra spets. Det isolerade berg, som af Johnsen
betecknades med detta namn, ligger i verkligheten på
Kung Karls ö och iakttogs af honom från toppen af
Johnsens berg. Jag har stått på samma ställe med
Johnsens beskrifning i hand, och där kan man ej ett
ögonblick bli tveksam i fråga om hvad som är Hårfagrehaugen;
man har intet annat att välja på. Behöfdes ytterligare
vittnesbörd för att ådagalägga, att Johnsen ej kan hafva
menat berget på Förlandets norra spets, så kan detta
med få ord presteras därigenom, att detta ej är synligt
från Johnsens berg, emedan det undanskymmes af
den västra platån på Kung Karls ö. Att i enlighet med
K. Pettersens förslag benämna berget på Födandets
nordspets Västra Hårfagrehaugen, det på Kung Karls ö Östra
Hårfagrehaugen, synes mig föga lämpligt och endast
ledande till förväxlingar. Jag har därför kallat det
nordligaste berget på Svenska Förlandet Mohns berg.
I fråga om Kung Karls ö företer Pettersens karta
några afvikelser från Mohns, vid hvilka det är onödigt att
här uppehålla sig. En oriktighet är, att Kap Hammerfest
fortfarande förlägges till Kung Karls ö, medan det dock
i verkligheten, såsom varande sydspetsen af Fastisön,
hör till Förlandet.
Redan före Andreasen hade professor W. Kükenthal
från Jena, ombord på fångstfartyget »Cecilie Malene»,
kapten Magnus Arnesen från Tromsö, fyra gånger samma
sommar närmat sig landet, dock utan att landstiga.
veranstaltete Forschungsreise in das europäische Eismeer. Deutsche Geographische
Blätter, 12 (1889), Bremen; Bericht über die von der Geographischen
Gesellschaft in Bremen im Jahre 1889 veranstaltete Reise nach Ostspitzbergen.
Petermanns Mitteil. 1890; Forschungsreise in das europäische Eismeer 1889.
Deutsche Geographische Blätter, 13 (1890), Bremen.
Det rådde vid andra och tredje tillfället klart och vackert
väder, och Kükenthal säger sig norrifrån hafva kunnat
öfverskåda hela ögruppen, men det är tydligt, att han
af Kung Karls ö endast sett den västligaste delen. Man
seglade helt nära västra och södra sidorna af Förlandet,
och på grund af de härunder gjorda iakttagelserna
upprättade Kükenthal den karta öfver ögruppen, som åtföljer
hans uppsatser 1890. Denna karta och de densamma
åtföljande uppgifterna äro ett slående bevis på, huru
äfven en samvetsgrann forskare kan misstaga sig, när
han icke grundar sina uppgifter på verkliga mätningar,
utan blott på ögonmått.
Kung Karls land enligt Kükenthal.
Facsimile, förminskadt.
För det första är Svenska Förlandet på Kükenthals
karta nära tre gånger för stort och sträcker sig betydligt
längre mot söder än i verkligheten. Då Kükenthal om
Andreasens karta säger: »denna kartskiss är enligt min
mening oriktig; en sådan liten västlig ö, som där
tecknats, existerar ej», så är detta ett fullkomligt misstag, enär
Andreasens karta mycket mera motsvarar verkligheten
än hans egen. Förlandets sydspets ligger i själfva verket
ungefär på midten af Kükenthals Schwedisch-Vorland.
Det norra berget identifieras oriktigt med Hårfagrehaugen,
hvilken, såsom ofvan visats, har sin plats på Kung Karls
ö, och likaså oriktigt förlägges Kap Tordenskjold till
Förlandets sydspets. Påståendet, att det endast är detta antagna
Hårfagrehaugen, som af Nordenskiöld och Dunér
iakttagits från Hvita berget 1864, kan ej heller vara riktigt,
det visar en blick på deras skiss (se ofvan sid. 213).
Kükenthal tyckes hafva glömt, att de sågo landet från ett högt
berg (915 m.), hvilket naturligtvis ej kan jämföras med
hvad som synes från ett fartyg. Hela riktningen af
Svenska Förlandet är vidare oriktig; den långa och smala
landtungan vid Kap Weissenfels existerar ej, bukten där
är alltför djup; den föregifna glacieren vid Kap
Hammerfest är en snödrifva, bergens höjd är betydligt
öfverdrifven (360 meter i st. f. 180 o. s. v.), den lilla ön
nordväst om sydspetsen (Antarctics ö) saknas på kartan
m. m.
förtjänat, beror, enligt de meddelanden jag erhållit, på Karl Pettersens vid
denna tidpunkt inträffade död. Att denna kritik uteblef, har åter haft till
följd, att kartan lagts till grund för konfigurationen af Kung Karls land på
de engelska sjökorten öfver Spetsbergen.
Är redan Svenska Förlandet så oriktigt återgifvet,
ehuru Kükenthal seglade ända intill dess kust, så kan
man naturligtvis ej vänta sig, att Kung Karls ö, som af
honom endast iakttagits från långt afstånd, skall vara
vidare korrekt. Kap Coburg, det nordligaste berget »med
platåformad topp», är påtagligen Hårfagrehaugen, Kap
Regel existerar i verkligheten ej, och det med tvekan
anförda sundet är den lägre marken norr om Passet
mellan Sjögrens berg och Tordenskjolds berg. Vid södra
sidan af ön, hvilken på hans karta endast är utprickad,
är öfverflödigt att här uppehålla sig.
Den östra ön — Kung Karls ö — har af
Kükenthal benämnts Jena-ön. För min del kan jag ej förstå
med hvad rätt professor Kükenthal gifvit densamma detta
namn. Ön är upptäckt af norske fångstmän och har af
dem redan erhållit benämningen Gilesön och Björnön.
När professor Mohn sedan upprättade sin karta öfver
Kung Karls land, uppfattades alla norrmännens iakttagelser
såsom hafvande afseende på den östra delen eller det
östra landet, medan den västra delen, angående hvilken
man ej visste, om den med den förra sammanhängde
eller ej, och hvilken Mohn antog icke hafva blifvit
sedd af de tre norske fångstskepparne, kallades Svenska
Förlandet. Sedan man nu vet, att ett sund framgår
mellan båda, så att Förlandet är skildt från
hufvudön, bör naturligtvis Mohns benämning bibehållas för
den senare, dock med den förändring, att »land»
utbytes mot ö, enär ju äfven hela ögruppen numera
kallas Kung Karls land. Vi beteckna sålunda, i analogi
med ön Nysibirien, som är en af de Nysibiriska öarne,
den största ön af Kung Karls land såsom Kung Karls
ö, och därmed torde vi ej träda någons rätt för nära.
Detta namn är för öfrigt förut användt af Pike.
de norska namnen, ehuru i och för sig mindre lämpliga, obetingadt prioritet. Hade
professor Kükenthal kartlagt eller undersökt ön eller
åtminstone landat på densamma, så hade hans försök att
på nytt namngifva den åtminstone haft ett sken af
berättigande; nu har han ju hvarken upptäckarens eller
utforskarens rätt därtill och har till på köpet endast sett
en mindre del af landet.
Detsamma gäller i fråga om sundet mellan de båda
öarne, hvilket Kükenthal kallat Bremer Sund. Han anser
sig i fråga om dettas namngifvande hafva rätten framför
Andreasen, hvilken kallat det Rivalens sund, och detta
ehuru Andreasens karta, såsom Kükenthal själf erkänner,
var publicerad flere veckor före hans egen. Hans rätt
att ändra Andreasens benämning skulle ligga däruti, att
han »upptäckt» sundet före Andreasen. Denna upptäckt
är emellertid redan gjord af Altmann 1872, och då
Kükenthal sålunda hvarken upptäckt sundet eller besökt
det eller på kartan rätt framställt detsamma, synes mig,
att Andreasen, hvilken är den förste, som veterligen
be-farit sundet, och hvars karta dessutom har prioritet, är
den som haft namngifningsrätten. Till följd däraf har
jag på kartan bibehållit benämningen Rivalens sund.
Kung Karls land, enligt det engelska sjökortet 1898.
Facsimile, något förstoradt.
1897 besöktes Kung Karls land af engelsmannen
Arnold Pike, som om sin resa meddelat en af bilder
illustrerad uppsats.
journal. Vol. 11, p. 365. April 1898. London. Den åtföljes ej af någon karta, men
det är troligen Pikes uppgifter, som ligga till grund för
de konturer öfver landet, som finnas på det officiella
engelska sjökortet öfver polarområdet 1898.
Kung Karls ö bättre återgifven än på någon föregående
karta, ehuru Kap Altmann ej är beläget nog västligt,
hvarför bukten på sydsidan ej är bred nog. Den kallas
af Pike Victoria Bay, men har redan på Mohns karta
namnet Brede Bugt, som därför bör bibehållas. Det är
påtagligen ett missförstånd af den engelske litografen,
som föranledt, att Johnsen B. kommit att angifva en
bukt i stället för ett berg. Svenska Förlandet är
fullständigt kopieradt efter Kükenthal med alla dennes
oriktigheter bibehållna, och äfven i Pikes beskrifning omnämnes
Hårfagrehaugen såsom belägen på Förlandets nordspets.
Den verkliga Hårfagrehaugen är det pyramidformade berg,
som synes på de båda bilderna i Pikes uppsats sid. 367.
Denna uppsats innehåller för öfrigt i all sin korthet
många goda och värderika upplysningar.
antagligen menas dolerite. Pikes uppgift, att en breddobservation vid Kap
Weissenfels stämde med läget på sjökortet, kan ej vara riktig, såvida observationen
var tillförlitlig.
Jag har i det föregående icke vidrört den mycket
omtvistade frågan, huruvida Kung Karls land bör anses
identiskt med det land, som engelsmannen Th. Edge
uppgifver hafva blifvit sedt 1617 öster om Spetsbergen, och
hvilket kallades Wiches land. Detta har med mycken ifver
förfäktats af engelsmännen, medan Petermann på sin
tid lika skarpt försvarade en motsatt mening. Uppgiften
finnes hos Purchas
hvilket är författadt af Edge själf, som var befälhafvare öfver
de engelska flottiljer, hvilka vid denna tid af Muscovy
Company årligen skickades till Spetsbergen (då kalladt
Greenland). Stället (sid. 467) lyder som följer (det är
tal om engelsmännens verksamhet 1617):
»They also employed a ship of sixtie tunnes, with
twenty men in her, who discouered to the Eastward of
Greenland, as farre to the Northwards as seuentie nine
degrees, [and] an Iland which he named Witches Iland,
and diuers other Ilands as by the Map appeareth, and
killed stores of Sea-horses there and then came into
Belsound: where he found his lading of Oyle, left by
the Captayne which he tooke in.» (De använde äfven
ett fartyg på sextio läster med tjugo mans besättning,
hvilket öster om Grönland upptäckte, så långt norrut som
sjuttionio grader, en ö, som han kallade Wiches ö, och
diverse andra öar, såsom af kartan synes, och dödade
mängder af hvalrossar där och kom därpå till Belsund,
hvarest han fann sin last af tran kvarlämnad af
kaptenen och tog den ombord.)
Af denna ordalydelse är det, såsom af
sammanhanget i det föregående af berättelsen äfven inses,
tydligt, att det ej var Edge själf, som såg det förmodade
landet. Huru detta på den bifogade kartan framställes
såsom en kust, sträckande sig två och en half breddgrad
i nord-sydlig riktning, framgår af omstående facsimile
af densamma. På Petermanns anmärkning, att detta
Wiches land ej har samma läge som Kung Karls land,
har man svarat,
engelsmännen och Petermann i denna fråga finnes i Geographische
Mitteilungen 1873, S. 129; 1874, S. 38, Not 2; Proceedings of the Royal
Geographical Society, 17 (1872/73), p. 97; Ocean Highways 1. c. p. 19, 34, 465.
Marsnumret 1873 af Ocean Highways, som äfven skall innehålla något om
saken, finnes ej på något bibliotek i Stockholm. att »tecknarens misstag att placera
landet för långt söderut rättas i den åtföljande texten af
Purchas».
För min del skulle jag ej ett ögonblick tveka att
använda den engelska benämningen, om jag kunde
öfvertygas om, att den engelska uppfattningen vore riktig. Men
Edges karta öfver Spetsbergen och Wiches land.
Förminskadt facsimile efter Purchas.
jag har kommit till en alldeles motsatt slutsats. Det är ju
nämligen så långt ifrån att texten korrigerar kartan, att
den tvärtom hänvisar till denna: »såsom af kartan
synes». Och med afseende på landets läge skulle jag
vilja läsa texten så, att man menar, att det nyupptäckta
landet sträckte sig så långt mot norr som till (bortemot)
79:de graden.
Vare härmed huru som helst, så var det ganska
naturligt, att engelsmännen vid v. Heuglins föregifna
upptäckt af ett stort land öster om Spetsbergen, hvilket
uppgafs sträcka sig åtminstone mellan 78° och 79°, skulle
anse det identiskt med Wiches land. Men ett sådant
antagande försvagades naturligtvis i hög grad, sedan det
af iakttagelserna 1872 visat sig, att det verkliga Kung
Karls land var betydligt mindre. Tyvärr har Kükenthals
karta, som framställer Svenska Förlandet vid pass tre
gånger för stort och som kopierats på de engelska
sjökorten, gifvit ett om än svagt stöd åt den engelska
uppfattningen. Men sedan vi nu veta, att Svenska Förlandet,
endast är vid pass tjugo kilometer långt, eller med andra
ord i nord-sydlig riktning upptager blott omkring 1/14 af
den längd, som på Edges karta tilldelas Wiches land,
och detta dessutom på en annan breddgrad, så
försvinner hvarje skymt af sannolikhet för att Kung Karls
land är detsamma som Wiches. Härtill kommer
ytterligare, att det senare på Edges karta framställes med
konturer, hvilka — såsom en jämförelse mellan Edges
karta och kartan öfver Antarctics kurs, hvilkas skalor
äro ungefär desamma, tydligt ådagalägger — ej hafva
den minsta likhet med Kung Karls lands. Att
identifiera de båda landen är under sådana förhållanden
omöjligt.
Hvad är då Wiches land? Att det skulle vara Ryk
Yses öar, såsom Scoresby menat,
Appendix No. 3, p. 62: »1617, Wiches-Land, afterwards named by the Dutch
Ryk Yse"s Islands, discovered by one of the English whale fishers.» är icke sannolikt,
sedan Kükenthal visat, att dessa öar äro helt små,
betydligt mindre än som förat antagits. Det kan kanske
hafva varit en luftspegling af samma art som den,
hvilken på sin tid villade v. Heuglin och v. Zeil, och hvilken
gaf första anledningen till den långa stoden om
förhållandet mellan Kung Karls land och Wiches land. Man torde
ej heller böra glömma Payers misstag på Frans Josefs land,
ett misstag, som höll på att blifva så ödesdigert för Nansen.
Jag har velat erinra härom, ty om sådana misstag i
våra dagar verkligen kunna begås, och detta till och med
af erfarne forskningsresande, så kunna de äfven hafva skett
under forna tider, till trots för att man på åtskilliga håll
tyckes hysa den förunderliga meningen, att en uppgifts
tillförlitlighet stiger i samma mån som den är gammal.
Det är sålunda mycket möjligt, att den skeppare, som
trott sig se det s. k. Wiches land, endast varit utsatt
för en optisk villa.
En annan möjlighet föreligger dock äfven, och det
är, att Wiches och Edges land skulle kunna vara
identiska. Det senare upptäcktes 1616 och är på kartan
förlagdt alltför nära Västspetsbergen (Greneland). Det
vore väl ej otänkbart, att om en annan skeppare följande
året öster om Västspetsbergen fann ett land längre österut
än man för Edges land uppgifvit, han då skulle anse
det för nytt. I själfva verket företer kustkonturens
förlopp på Wiches land en viss likhet med Storfjordens
ostkust. Sundet i midten skulle kunna anses motsvara
Ald. Fremans Inlett o. s. v. Ett ytterligare stöd för denna
tolkning tror jag mig ha funnit i de öar, som på Edges
karta finnas sydsydväst om Hopen strax norr om 76°. I
verkligheten finnas inga öar sydsydväst om Hopen, men
deras förekomst på kartan blir helt naturlig, om Wiches
land är detsamma som Edges, ty de motsvara då öarne
utanför sydvästra delen af Edges land. Edges karta skulle
sålunda i fråga om östra Spetsbergen vara en fördubbling,
något som ej sällan förekommer på äldre kartor. Det
är i alla fall tydligt, att Wiches land hädanefter för alltid
bör försvinna från kartorna.
NIONDE KAPITLET.
Landstigning på Svenska Förlandet. — Nordenskiölds berg. —
Granitblock från norra Spetsbergen. — Flygsand och växtligheten på densamma. —
Björnspår. — Fjällvallmons paradis. — Basaltplatån. — Gamla strandvallar. —
Stenvandladt trä. — Ingen drifis. — Antarctics ö. — Pelarformig basalt. —
Björnhålor i snön. — Besvärlig vandring. — Ismåsen och dess häckplatser. —
Fågellifvet på Kung Karls land. — Kjellströms kartarbeten. —
Luftfiltreringar. — Försök med brefdufvorna. — Ovala iskalotten. — Öns norra del. —
Kryokonithålor. — Grön snö. — Kjellströms återkomst. — Hans äfventyr med
björnar. — Färd till Kap Hammerfest. — Renens forna förekomst. — Doktorns
björn. — Afgång från Svenska Förlandet och ankomst till Kung Karls ö.
När vi den 4 augusti förankrat vid södra sidan af
Svenska Förlandet, hade vi naturligtvis brådt om att
komma i land. Sedan middagen, till hvilken kapten
Johannesen inbjudits, var förbi, lämnade därför en af de
stora båtarne Antarctic med flertalet af gunrumspersonalen
ombord. Vi hade i norr de mellan tjugo och trettio
meter höga basaltklipporna vid Kap Weissenfels,
hvarifrån marken sänkte sig västerut till det lågland, öfver
hvilket ännu längre mot väster den högplatå höjde sig,
som bildar så att säga själfva stommen af ön. Detta
platåland afslutas mot söder i det nära tvåhundra meter
höga berg, som jag uppkallat efter Nordenskiöld, och
hvars krön utgöres af basalt, bildande ett täcke öfver
mjukare sedimentära bergarter. Basalten spelar här och
i flere öfriga berg på Kung Karls land samma roll som
i Västgötabergen; den har genom sin motståndskraft mot
förvittring och erosion skyddat de underliggande lösa
bergarterna för förstöring. Hade basalten ej varit, skulle
något Kung Karls land icke längre finnas till. Basalten
är som bekant en vulkanisk bergart, och en del af
densamma på Kung Karls land utgöres, såsom Hambergs
undersökningar ådagalagt, af gamla lavaströmmar, hvilka
i form af täcken utbredt sig öfver sedimenten. Andra
förekomster däremot äro »gångar», d. v. s. utfyllningar
af de sprickor, genom hvilka den smälta massan brutit
upp till jordytan.
Nordenskiölds berg på Svenska Förlandet.
Efter fotografi af O. Kjellström 189S.
Vi lade till ungefär vid midten af bukten mellan
Kap Weissenfels och Nordenskiölds berg, och redan vid
landningsplatsen kunde man konstatera ett intressant
geologiskt förhållande, nämligen förekomsten af olika slags
granitblock bland basaltstenarne på stranden. Då granit
icke är anstående på Kung Karls land, måste blocken
hafva ditförts från norra Spetsbergen (Nordostlandet).
Detta kunde antingen hafva skett sålunda, att
Nordostlandets inlandsis under istiden sträckt sig hit, eller
ock kunde blocken blifvit hitförda med simmande is.
Våra undersökningar tyda därpå, att det senare varit
fallet.
Det var en egendomlig mark vi kommo upp på,
den utgjordes nämligen sträckvis af flygsand med
verkliga sanddyner, där en del fjällväxter imiterat
sandväxternas roll. Alopecurus alpinus, ett gräs, som annars
helst växer i kärr, uppträdde här bindande flygsanden.
Andra växter bildade tufvor och hade ofta ett
utseende något afvikande från det vanliga. Åtföljd af J. G.
Andersson, vandrade jag mot Nordenskiölds berg för
att geologiskt undersöka detsamma. De båda
botanisterna togo genast itu med sina botaniska studier, och
Kolthoff gick mot Kap Weissenfels, där engelsmannen
Pike 1897 iakttagit ismåsens häckplats. Hvad som genast
frapperade vid vandringen på land, var den mängd spår
af isbjörn, som allestädes syntes, såväl på sanden som i
den blöta leran och till och med uppe på platån. Hade
ej de norska fångstmännen och Lerner, såsom kapten
Johannesen berättat, varit här före oss, så skulle vi utan
tvifvel fått se och skjuta en hel hop isbjörnar här. Å
andra sidan hade deras frånvaro det goda med sig, att
de ej lockade oss från våra vetenskapliga arbeten, som
ju hade en helt annan betydelse än ett aldrig så stort
antal björnar.
Vid vandringen mot Nordenskiölds berg och uppför
sluttningen af detta tilldrog sig fjällvallmon (Papaver
radicatum) min synnerliga uppmärksamhet, ty ingenstädes
i de arktiska trakterna har jag sett den så yppigt
utvecklad som här. Den stod med stora präktiga stånd,
alldeles öfversållade af blommor, hvilka ofta i stället för
Parti af sanddyn på Svenska Förlandet, sedd uppifrån.
I midten en tufva af Cerastium *caespitosum, femton centimeter i diametcr. De hvita blommorna äro Saxifraga cernua.
Efter fotografi af G. Andersson 1898.
fyra kronblad hade fem eller sex. Och deras färg var
här merendels höggul, medan den på Spetsbergen är
hvitgul. Vi gjorde intressanta geologiska iakttagelser, men
hade ej mycken glädje af bestigningen af berget, ty toppen
inhöljdes i en intensiv tjocka strax innan vi kommo upp.
Cerastium-tufvor på flygsanden vid Kap Weissenfels.
I midten en rikblommig Cerastium alpinum
C. alpinum såsom en egen art, C. Edmonstonii., de båda öfriga tufvorna äro sterila exemplar
af Cerastium *caespitosum.
Efter fotografi af G. Andersson 1898.
Den 5 fortsatte jag med J. G. Andersson arbetena
i Nordenskiölds berg, och vi gjorde strax i början goda
fynd af belemniter, ammoniter och andra försteningar.
Intressant var att finna gamla strandvallar och andra bevis
för att hafvet efter istiden nått ända upp öfver platån,
hvarför förändringarne i hafvets vattenstånd här varit
betydligt ansenligare än på Spetsbergen, ehuru de ej synas nått
den höjd som på Frans Josefs land. Ända här uppe
funnos med isen hitförda granit- och gneisblock från norra
Spetsbergen, och ej minst intressanta voro de stycken af
förstenadt, kiselvandladt trä, som där och hvar träffades
mellan basaltblocken. Detta förstenade trä är så väl
bibehållet, att årsringarne ännu kunna iakttagas, och vid
mikroskopisk undersökning kan man t. o. m. urskilja
alla detaljer af de stenvandlade cellerna. Redan N. Johnsen
hade 1872 på Kung Karls ö funnit ett stycke kiselvandladt
trä, som enligt professor C. Schröter i Zürich härrör från
någon utdöd lärkträdsart. Det kiselvandlade träet är
samtidigt med eller något äldre än basalten, och stenvandlingen
står möjligen i samband med förekomsten af varma,
kiselsyrehaltiga källor i förbindelse med vulkanutbrotten.
Platån hade dessutom att bjuda på vackra stycken af
kalcedon, bergkristall, kalkspat etc, hvilka en gång
utfyllt sprickor eller blåsrum i basalten, men nu lågo
kringströdda på berget. Tyvärr kunde vi endast medtaga en
del af de skatter vi sågo.
Det var för öfrigt ödsligt nog här uppe; snö eller
till is förvandlade drifvor lågo där och hvar, och marken
i deras närhet var blöt och lerig, så att man sjönk djupt
ned. Man såg relativt litet af de fasta hällarne, ty de
voro, såsom ofta i de arktiska trakterna, af
frostsprängningen förvandlade till orediga högar af block. Äfven
här uppe trifdes fjällvallmon förträffligt, på ett ställe var
en hel kulle så betäckt däraf, att den på afstånd lyste gul.
Strax efter det vi kommit upp på platån, kunde
man se ganska långt öfver hafvet, ehuru luften var något
disig. Ingenstädes syntes något drifisfält, endast några
spridda flak samt enstaka stycken af glacieris. Man
kunde se hela Kung Karls ö ända till Johnsens berg. Då
vi kommit till platåns västra sida, fick jag väster om
Förlandet se en låg ö, hvilken saknas på förutvarande
kartor, och hvilken jag kallat Antarctics ö. Den ligger
på ett sådant sätt i förhållande till kusten, att en god
hamnplats skulle finnas mellan båda, om djupet vore
tillräckligt och bottnen god. Detta beslöt jag att
sedermera söka utröna.
Klippa med pelarformigt afsöndrad basalt i sydvästra delen af Nordenskiölds berg.
Efter fotografi af A. Hamberg 1898.
Det var emellanåt tjocka, så att vi ej kunde se långt.
Jag kände den egendomliga lukt, som plägar vara
rådande vid sjöfåglars häckplatser, och vägledda af
densamma kommo vi helt oförhappandes fram till platåns
södra kant. Lukten härrörde från en teistkoloni, som
häckade här uppe, medan en närbelägen klippa utgjorde
häckplats för en koloni kryckjer. Flere af de västra
basaltklipporna på södra sidan af Nordenskiölds berg äro
särdeles pittoreska, stundom med basalten pelarformigt
afsöndrad och med pelarne solfjäderformigt ställda.
Nedstigningen på västra sidan af Nordenskiölds berg
var ganska intressant, på grund af de björnhålor, som
vi påträffade i där befintliga snödrifvor. Somliga voro
helt grunda och hade väl endast tjänat såsom tillfällig
hviloplats, medan andra voro djupare och nedgräfda i
snön ända till den underliggande isen. Vi sågo äfven
där och hvar »rutschbanor» i snön, där björnarne åkt ned.
Men någon björn fingo vi ej se, huru mycket vi än
spejade efter sådana.
Vi togo återvägen långs stranden nedanför
Nordenskiölds berg och gjorde fortfarande goda geologiska fynd.
Men vandringen var delvis ytterligt besvärlig och måste
på några ställen ske på isfoten, som var betäckt af djup,
från sluttningen nedsvämmad lersörja och ställvis så smal,
att man nätt och jämt kom fram mellan hafvet på ena
sidan och den öfverhängande slippriga branten på den
andra. Hade isen brustit, så hade man fått sig ett kallt
bad. Det var emellanåt tät tjocka, och när jag skulle
signalen till fartyget efter båt, fann jag till min öfverraskning,
att mekanismen på geväret råkat i olag, så att skotten
ej brunno af. Jag hade hela dagen hoppats få möta
någon björn, men nu kände jag mig nöjd med att så ej
skett, ty det skulle onekligen varit mer än försmädligt,
om någon sådan kommit i håll och geväret klickat. Felet
var lätt hjälpt, fastän jag ej fick reda på orsaken, förrän
vi kommit ombord.
Hamberg, som varit i land för magnetiska och
astronomiska arbeten, påstod sig ha sett en björn vid stranden
nordväst om Kap Weissenfels, men han kunde ej gå
ifrån sina instrument för att förfölja. Vi trodde då, att
Hamberg misstagit sig, ty björnen skulle varit långt borta,
men erforo ett par dagar senare af Kjellström, att
Ismåsens häckplats Tid Kap Weissenfels.
En ismåse sitter uppe på klippan, bona befinna sig på utsprång af den lodräta bergväggen
därunder. De måsar, som sitta där, äro kryckjer.
Efter fotografi af A. Hamberg 1898.
Hamberg sett rätt. Denna björn hade ej varit så långt från
Kolthoff, som vid Kap Weissenfels varit vid ismåsens
bon, och som nog var ganska ledsen öfver att han ej
observerat den. Men han hade haft mycket arbete för
att åtkomma ungar af ismåsen, hvilken häckade på de
tvärbranta klipporna. Med hjälp af doktorn, som ombunden af
ett rep sträckte sig utför branten, lyckades det dock, och fem
halfvuxna ungar utgjorde deras byte. Det är egendomligt,
att ismåsen häckar såväl på tvärbranta klippor som på
låg mark. Ismåsens häckplats på Spetsbergen upptäcktes
af Malmgren i Murchisonsbay under den svenska
polarexpeditionen 1861. Jackson fann en stor häckande
koloni på den låga marken vid Kap Mary Harmsworth
på Frans Josefs land 1897, och samma år observerade
Pike häckplatsen på Kap Weissenfels. Vi funno ismåsen
äfven häckande på flere berg på Kung Karls ö och
träffade sedermera en stor koloni på den låga sydvästudden af
Giles land. Kapten Kjeldsen hade denna sommar funnit
en häckplats på en ö nära Kap Oppolzer vid sydsidan
af Frans Josefs land, och Lerner fann en rik sådan på
den låga Abels ö. Troligen finnas flere häckplatser på
Spetsbergen, och särskildt böra de eftersökas i Belsund.
I arktiska Amerika är ismåsen iakttagen häckande på
Parryöarne, på Grinnell land och i norra Grönland.
Fågellifvet på Kung Karls land var för öfrigt fattigt,
och måsfåglar voro de dominerande. Utom ismåsar och
kryckjer häckade här äfven borgmästare, tärnor, tjufjoar
och fjällabbar. Den bredstjärtade labben förekom också,
men häckade troligen ej, stormfåglar ströko förbi. Hvarken
alkor eller rotges äro stationära här, troligen emedan
hafvet sällan är isfritt. Däremot häcka teistar, ejdrar,
lommar samt gäss, hvilka senare dock nu redan flyttat.
Praktejdrar och alfåglar finnas äfven, men det är ovisst
om de häcka. Snösparfvens ungar voro utflugna, men en
fjaerplyt hade ännu ägg. Äfven iakttogs den större
strandpiparen (Charadrius hiaticula).
Kjellström hade denna dag, åtföljd af två karlar,börjat
uppmätningen af Förlandet och skulle vandra rundt
omkring detsamma. Doktorn hade bragt sin
luftfiltreringsapparat i land och börjat sina filtreringar, hvilka här
gåfvo samma resultat som förat: inga bakterier i luften.
När vi på morgonen den 6 augusti begåfvo oss i
land med ångslupen, som var satt i sjön för att hämta
vatten och ballast, medtogos tre brefdufvor, hvilka genast
släpptes, när vi kommit i land. De voro naturligtvis först
något villrådiga och flögo i kretsar, men en styrde snart
nog kurs på fartyget, och om en stund följde de andra
efter, så att alla kommo välbehållna ombord. Försöket
visade, att det, i synnerhet efter någon träning, skulle gå
mycket bra att från ett båtparti sända budskap till
fartyget med dufvorna.
Doktor Levin vid sin luftfiltreringsapparat på Svenska Förlandet.
I bakgrunden styrman Forsblad, till höger mäster Peterson.
Efter fotografi af E. Levin.
Jag fortsatte äfven denna dag undersökningen af
högplatån och var därvid åtföljd af Hamberg. Det blef
som vanligt snart tjocka däruppe, med en temperatur af
omkring 0°, och tjockan var så tät, att vi hade svårt
att orientera oss, ty små kullar tedde sig som höga berg
o. s. v. Vi styrde kosan norrut och vandrade öfver
basaltmarker, ödsliga som döden. Där basalten saknades
och den underliggande leran var blottad, var marken i
stället så mjuk och blöt, att man sjönk djupt ned och
hade svårt att åter bli loss. Äfven här funnos på
basaltmarkerna stycken af kalcedon och bergkristall samt
dessutom särdeles vackra agater, hvilkas ljusa färg på långt
håll stack af mot de mörka basaltblocken. Vi vandrade
in öfver södra delen af det permanenta istäcke, som
jag kallat Ovala iskalotten, och fastän denna is icke
öfvergått till glacieris, var det som man skulle vandrat
öfver det parti af inlandsisen, som Nordenskiöld kallat
snösörjeområdet. Isen var full af lodräta kryokonithål
af alla möjliga storlekar. Dessa hål äro smälthål, som
uppkommit sålunda, att stoft, som fläckvis blifvit
liggande på isen, absorberat värmestrålarne mera än
omgifningen och därigenom föranledt underlagets smältning,
alldeles såsom smärre stenar, när de uppvärmas af solen,
förorsaka uppkomsten af lodräta smälthål på glacierernas
ytor. Det är emellertid ej endast oorganiskt stoft — af
Nordenskiöld benämndt kryokonit — som finnes i dessa
smälthål, i desamma utvecklas äfven en egenartad
vegetation af mikroskopiska alger, hvilka ganska fort ökas och
hjälpa till att absorbera värmestrålarne. På detta sätt
blir isytan alldeles full af lodräta cylindriska hål, hvilkas
diameter växlar från mindre än en centimeter till trettio
centimeter eller ännu mer. Nordenskiöld, som först
beskrifvit dylika hål från sin vandring öfver Grönlands
inlandsis, framhåller, att man måste vara försiktig för att
ej få foten ned i ett sådant, hvilket lätt skulle
medföra benbrott. Deras yta är nämligen ofta täckt af ett
lager nybildad is, och de kunna vara nära en meter
djupa.
Norr om Ovala iskalotten afsmalnar platån allt mera
till en smal rygg, som jag kallat Kölen, hvilken längre
norrut åter vidgar sig till en bredare platå, Dunérs berg.
Norr om detta, och genom en sänka skildt därifrån, ligger
Mohns berg såsom den nordligaste resten af platålandet.
Platåns sidor äro upptagna af snödrifvor, och på östra
sidan af Dunérs berg iakttog Kjellström en liten glacier,
som jag kallat Kükenthals glacier. Det låga landet
nedanför platån utgöres af lera och sand, genomdragna af en
otalig mängd bäckar från de smältande snödrifvorna,
hvarför låglandet är mycket blött och sumpigt.
Vi hade ämnat oss till öns norra del, men det
visade sig vara längre dit än vi trott, och då dimman, som
en stund varit borta, tycktes skola komma åter, gingo
vi från iskalotten öfver till västra platåranden, hvarifrån
Hamberg fotograferade Antarctics ö. Detta var i sista
minuten, ty strax därpå var dimman öfver oss igen. Vi
arbetade uppe på platån med goda resultat, men fingo
göra många onödiga afstickare, på grund af den täta
tjockan, som allt emellanåt vilseledde oss. Vi hade strax
i början fått våra ränslar fulla af sten, och Hamberg
roade sig efter hemkomsten med att väga dem. Hans
var tyngst och vägde sexton och ett halft kilogram, min
endast tio, men så hade jag dessutom karbinen samt
hammare och stenar i fickorna, hvarför det hela belöpte
sig till nära sexton kilogram. Detta var ju ej så mycket,
om vi ej måst stiga upp och ned för en mängd branter,
men efter en hel dag blef det under sådana förhållanden
tröttsamt nog. När vi slutligen gingo ned för platån, råkade
vi komma i ett parti blöt och seg lera nedanför
densamma, där Hamberg blef så fast, att jag måste hjälpa
honom att komma loss, hvilket först skedde efter stora
svårigheter.
På en snödrifva högt uppe under den östra
platåranden hade vi vid sidan af en bäckrännil i snön
iakttagit grön snö, den intensivast färgade jag någonsin sett.
Jag visste ej, huru jag skulle kunna få något ordentligt
prof, ty sådant bör uppsamlas i en ren linneduk, och
jag blef därför angenämt öfverraskad, när Hamberg tog
upp en ren »reservnäsduk» ur fickan. Vi plägade skämta
med Hamberg, som, för alla eventualiteter, på utfärderna
brukade medföra instrument och allt möjligt i reserv och
därför ofta hade, såsom vi tyckte, onödigt tunga bördor.
Men denna gång blef jag glad öfver reservnäsduken, ty
därigenom möjliggjordes att jag nu erhöll ett präktigt
prof af den gröna snön, hvars färg, såsom bekant, härrör
af mikroskopiska alger. Såsom af särskildt intresse må
anföras, att den gröna snön på Kung Karls land
innehöll en snöalg (Rhaphidonema nivale), som först iakttagits
af professor G. Lagerheim på Sydamerikas Ander.
Vi voro åter ombord strax efter klockan nio; på
natten dref ett isberg mot fartyget, men genom
manövrering med seglen o. s. v. lyckades vi undgå kollisionen.
Söndagen den 7 augusti rådde blåst och hög
dyning, hvilken omöjliggjorde besök i land. Hamberg
räknade ut de astronomiska observationer, som han med
teodoliten företagit den 5, och det framgick därvid, att vi
befunno oss på en plats, som motsvarade midten af Svenska
Förlandet, sådant det tecknats på Kükenthals karta.
Hambergs observationer öfverensstämde på det närmaste med
dem, som kapten Nilsson samtidigt erhållit med sextant.
På kvällen klockan half tio fick jag se Kjellström med
följeslagare komma ned från platån, och som vinden nu aftagit
och dyningen minskats, lyckades det att få båt i land och
hämta dem ombord, dit de anlände en timme senare.
Kjellström hade med vanlig raskhet på dessa tre dagar
vandrat rundt kring Svenska Förlandet och uppmätt samt
kartlagt det på samma sätt som Van Mijens Bay. Hans
första fråga, när han kom ombord, var hvarför vi ej
skjutit björnarne, som funnos på ön, en mycket
öfverraskande fråga för oss, som ej sett en enda. Kjellström
hade däremot sett flera, men ej haft tid att förfölja dem,
och af hans redogörelse framgick, att Hamberg och jag
måste varit ganska nära några den 6, fastän vi ej kunnat
se dem på grund af tjockan. Men jag skall återgifva
Kjellströms redogörelse med hans egna ord:
»Första dagen jag var i land på Svenska Förlandet
(den 5), såg jag från min tillfälliga station den karl, som
bar stången, plötsligt kasta denna ifrån sig. Undrande
hvad som stod på, tittade jag i tuben för att bättre kunna
se på det sexhundra à sjuhundra meter långa afståndet.
Jag såg då en stor isbjörn stå helt stilla, på cirka
sjuttiofem meters afstånd från mina båda karlar. Bäraren af
vårt bagage, matrosen Hallengren, hade suttit nedhukad
vid sin börda ett tiotal meter bakom stångbäraren,
matrosen Andersson. Båda voro vända mot mig och
alldeles stilla, då Hallengren fick höra något som plaskade
i en af de otaliga småbäckarne i sanden. Han vände
sig om och såg till sin förskräckelse en björn, som styrde
kurs rakt emot dem. Han rusade upp under utropet
"björn! björn!" och lösgjorde hastigt en yxa från
näfverkonten, under det att Andersson drog sin knif, hvarefter
båda under rop och skrik samt svängande sina vapen i
luften sprungo mot mig. Björnen stannade liksom
förbluffad af deras hastiga rörelser och vände långsamt mot
stranden, innan jag hann till platsen. Medan vi spejade
efter besten bland de grundstötta isflaken, sågo vi två
fullvuxna björnar tumla om i munter lek på den väg, som
vi nyss tillryggalagt, och cirka femtonhundra meter från
oss. Detta var som nämndt första dagen; karlarne svuro
på, att de aldrig mera skulle följa mig på någon utfärd
utan skjutvapen.»
»Den andra gången björn kom oss nära voro vi på
västra sidan af ön. Äfven nu ville slumpen, att endast
karlarne skulle komma inom håll. Det var en stor vacker
hona med en lekfull men lat unge. Denna gång voro
karlarne något modigare, ty så snart de observerade björnarne,
lade de sig ned och kröpo på marken för att tilldraga
sig min uppmärksamhet. Jag hann dock icke fram till
det utsprång vid stranden, där de voro, och hvilket skilde
mig från björnarne, förrän karlarne blefvo nödsakade att
resa sig upp och göra några rörelser med armarne för
att icke få björnarne alldeles in på lifvet. Dessa
"rutschade" då raskt ned till stranden, och när jag kom fram
till utsprånget, såg jag båda aflägsna sig på trehundra
à fyrahundra meters afstånd. Honan hade synbarligen
mycket besvär med ungen, som då och då fick sig en
örfil för att den stannade efter. Jag hoppades komma
i tillfälle att få skjuta och skickade karlarne till en udde
för att mota dem. Men i stället för att raska på, gingo
karlarne ovanligt långsamt, och följden blef, att björnarne
passerat udden, långt innan mina karlar hunnit dit.»
»Sju gånger såg jag björn under min tre dagars
vandring på Svenska Förlandet, och jag tror knappast,
att jag såg en och samma mer än en gång, såvida icke
möjligen den ena af den första dagens lekande björnar
var den, som först höll på att skrämma lifvet ur
karlarne.»
Från jägarens synpunkt var det nog mycket frestande
att nu företaga en båtfärd kring ön för att få tillfälle till
björnjakter, men expeditionens hufvuduppgifter fingo ej
försummas, och därför fick jag såsom vanligt bjuda de
lockande rösterna tystnad. Endast såsom en skön dröm
har det hägrat för mig att få tillbringa några dagar i de
arktiska trakterna i lugn och ro, uteslutande för jakt och
iakttagelser öfver djurlifvet, utan att ständigt behöfva tänka
på, att jag för andra ändamål måste skynda vidare.
Klockan sex på morgonen den 8 augusti hissades
ankaret, och Antarctic styrde mot Kap Hammerfest, där
Kjellström ännu hade något arbete, och där jag ville
utröna, huruvida platsen mellan Antarctics ö och fastlandet
var lämplig såsom hamn. Den var dock för grund för
att ett så stort fartyg som Antarctic skulle kunna gå
tillräckligt långt in, och bottnen utgjordes af sten. Vi ankrade
dock vid inloppet till den förmodade hamnen och stego i
land på Förlandets västra sida, norr om Kap Hammerfest,
som för geologen var af intresse genom därvarande, öfver
hvarandra terrassformigt belägna gamla strandvallar. Jag
ville, att Kolthoff skulle få tillfälle att se de björnhålor, som
iakttagits på min vandring hit den 5, hvarjämte jag
önskade att såväl dessa som en klippa med pelarformigt
afsöndrad basalt skulle fotograferas. Jag måste dock
själf för geologiska arbeten gå till Kap Hammerfest,
hvarför J. G. Andersson skulle tjänstgöra såsom
vägvisare åt Kolthoff och Hamberg, med hvilka äfven följde
doktorn, som ville taga prof af röd och grön snö, hvilka
funnos på härvarande snödrifvor. Botanisterna voro äfven
i land och arbetade på skilda håll.
Jag fann ett stort renhorn här från den tid, då renen
ännu förekom. 1872 sköt N. Johnsen en ovanligt stor och
fet ren på Kung Karls ö, och Hemming Andreasen sköt 1889
tre stycken på Förlandet. Numera finnas här inga renar,
men på båda öarne ser man där och hvar affallna horn
af sådana. Uppe på Förlandets högplatå är äfven
spillning af ren mycket vanlig på de gamla till is
förvandlade snödrifvorna. Det är knappast anledning att
antaga, att renarne här utrotats genom skytte, möjligen ha
de vandrat härifrån öfver isen till Spetsbergen, möjligen
ha äfven björnarne deras frånvaro till en del på sitt
samvete.
Björnhåla i en snödrifva nedanför västa platåkanten af Nordenskiölds berg;
bredvid hålan sitter Kolthoff.
Efter fotografi af A. Hamberg den 8 augusti 1898.
När jag en stund varit sysselsatt med mina
geologiska arbeten, tittade jag efter de andra och såg då
genom kikaren Levin och J. G. Andersson stå bredvid
ett stort hvitt föremål på sluttningen, hvarför jag förstod,
att en björn blifvit skjuten. Att doktorn måste vara den
lycklige skytten var gifvet, ty Andersson hade ej gevär
med, och jag tror nästan, att jag, äfven om jag icke sett
björnen genom kikaren, skulle förstått hvad det gällde af
doktorns strålande anlete, då jag om en stund mötte
honom.
Efter hvad jag sedan erfor, hade J. G. Andersson
först följt de andra till björnhålorna och rutschbanorna
i snön, hvilka af Hamberg fotograferats, hvarefter han
för geologiska studier gått nedåt stranden. Han hade då
fått se björnen och vändt om för att varsko de andra,
ty jag var för långt borta. Det beslöts nu, att Kolthoff
skulle följa platåranden och doktorn gå nedanför denna,
medan Hamberg och Andersson, af hvilka ingen hade
gevär, skulle göra en omväg och mota björnen till
jägarne. De gjorde sin sak bra, björnen »lät mota sig
alldeles som en ko» och Hamberg ville passa på att
fotografera den. Björnen kom upp på en liten kulle,
Hamberg ställde in sin anschützkamera, men tyckte att ej nog
af björnens fötter var synligt, hvarför han väntade att
den skulle komma ända upp på kullens topp. Men i
stället kastade björnen om. »Anamma att du inte kom
hit, jag skulle ju fotograferat dig!», lär Hamberg hafva
ropat. Det såg först ut, som om den skulle komma
till Kolthoff, hvilken då hade ett tillfälle att skjuta. Men
som han ville ha godt håll, dröjde han, hvarpå björnen
oförmodadt tog vägen mot Levin, som sköt den med en
kula i bogen. Det var en ganska stor hona. Jag rodde
ombord och lät fartyget gå till södra sidan af ön, där
båten sändes i land för att hämta huden och stekarne.
Sedan detta blifvit utfördt, styrde vi öfver Rivalens sund
mot Kung Karls ö. Sundet, i hvilket vi lodade och
trawlade, befanns vara många gånger bredare än på
kartorna angifvits. Vi gingo söder om Kap Altmann och
styrde sedan, under ständiga lodningar från båten, som
rodde framför fartyget, långs östra sidan af den långa
udden upp emot land samt ankrade på sju famnars djup
ganska nära land klockan half tolf på natten.
Doktorns triumf.
I bakgrunden sluttningen af Nordenskiölds berg.
Efter fotografi af A. Hamberg den 8 augusti 1898.
TIONDE KAPITLET.
Trakten kring Kap Altmann. — Utsikt från Tordenskjolds berg. — Den
sofvande björnen. — Retzius" berg och Hårfagrehaugen. — Gräs- och mossmattor.
— Vandring till Hårfagrehaugen. — Drifved och strandvallar. — Jakten
Rivalen. — Kjellströms återkomst. — Pålandsvind och kritisk belägenhet. —
Ankring i Antarctics Bay. — Undervattensgrund utanför Kap Altmann. —
Möte med Frithjof. — Kapten Kjeldsens undersökningar på Frans Josefs
land. — Intagning af ballast. — Stor förstenad trädstam. — Växtätande
björnar. — Geologiska fynd. — Stormen nödgar oss gå till hafs. — Aterfärd
till Kung Karls ö. — Mångtusenårig drifved. — Långvarig björnjakt. — Upp
på Johnsens berg. — Afslutade arbeten.
Den 9 augusti på morgonen for jag i land med
Kolthoff och J. G. Andersson för att med den sistnämnda
undersöka de geologiska förhållandena, medan Kolthoff
medföljde för att studera öns djurlif. Utsträckt i öster
och väster, är västra delen af Kung Karls ö byggd på
samma sätt som Förlandet, d. v. s. den utgöres af
platåformade berg, hvilkas toppar bestå af basalt, som bildar
täcken öfver fossilförande sedimentära bergarter: leror,
skiffrar, sand och sandstenar. Äfven här var platån
nästan snöfri, medan stora drifvor hängde ned från
platåkanten och sträckte sig än till bergens fot, än blott utför
en del af sluttningen. Mot öster slutar platån tämligen
tvärt, och midten af ön utgöres af lägre mark med spridda
basalthällar samt gamla strandvallar af basaltklappersten.
Långt i öster höjer sig öfver den äfvenledes låga östra
delen af ön det isolerade, platåformade Johnsens berg.
Antarctics Bay, sedd från det inre af Kap Altmann;
i förgrunden basaltklippor.
(Utgör fortsättning af bilden på nästa sida.)
Efter fotografi af O. Kjellström 1898.
Midt för den basaltudde, som bildar Kap Altmann,
är platån afbruten genom en sänka, Passet, öfver hvilken
man lätt kan komma ned till norra sidan af ön. Mot
denna sänka ställde vi vår kosa, för att därifrån vandra
upp på Tordenskjolds berg öster om densamma. Jag
Sjögrens berg och Passet, sedda från det inre af Kap Altmann;
i förgrunden basaltklippor.
(Utgör fortsättning af bilden på föregående sida.)
Efter fotografi af O. Kjellström 1898.
skildes strax i början från de andra och arbetade ensam
i Passets östra del, där jag gjorde goda fynd.
Dessförinnan hade jag funnit en stor förstenad trädstam med
rot, som dock var belägen för långt från stranden för
att man skulle kunna tänka på att få den transporterad
dit. Det var till en början tjocka, men då jag kom
upp på Tordenskjolds berg, blåste den undan, och en
underbart vacker utsikt tedde sig för mig. Mot öster hade
jag under mig öns låga mellersta del, längre bort
Johnsens berg och bortom detta den låga Abels ö, som
härifrån skenbart tycktes utgöras af två skilda öar. Mot
nordväst syntes en bländande hvit strimma, det var
isbräckan af den stora Dicksonglacieren på Nordostlandet.
Äfven andra delar af Spetsbergen, antagligen bergen kring
Hinlopen Strait, kunde skönjas, de hade spetsiga toppar,
men voro blånande och otydliga. Svenska Förlandet
syntes tydligt, och utanför västra udden af Kung Karls
ö fick jag se den låga ö, som jag sedan kallat Kennedys
ö. Men ingenstädes, så långt ögat eller kikaren nådde,
syntes någon drifis, endast där och hvar enstaka isberg,
af hvilka några, som jag antog härstamma från
Nordostlandet, voro ganska stora. Hafvet var blått, och hade
ej isbergen funnits, skulle man i det varma, soliga vädret
kunnat tro sig vara vid någon af Sveriges kuster.
Om en stund upphanns jag af J. G. Andersson, och
vi fortsatte de geologiska arbetena uppåt platån, som så
småningom höjer sig mot norr. Kolthoff hade från Passet
begifvit sig ned på låglandet på norra sidan. Nästan
allestädes i snön under platåranden syntes björnspår och
där och hvar äfven hålor, i hvilka vi vid passerandet
kastade sten, för att utröna om någon nalle var hemma.
Vid ett tillfälle rutschade min följeslagare rakt ned i en
dylik håla för att titta; det hade nog blifvit en ömsesidig
öfverraskning, ifall björnen varit där. När vi voro uppe
vid den högsta delen af denna platå, nära tvåhundranittio
meter öfver hafvet, såg jag ett stycke bort, nära under
platåkanten, en rundning i snön, som afvek genom sin något
gulaktiga färg, och jag kunde ej tro annat än att det
var ryggen af en björn. Vinden låg från oss mot
före-målet, och jag tog därför en omväg, beräknande att
Den sofvande björnens hufvud efter skottet; fläcken öfver ögat
angifver kulhålet.
Efter fotografi af J. G. Andersson den 9 augusti 1898.
kunna smyga mig till platåkanten rakt öfver detsamma.
Jag hade gått några steg för långt, men då jag tittade
fram öfver platåkanten, fick jag i alla fall glädja mig åt
en ytterst intressant syn. Där låg, på vid pass femton
meters afstånd, en kolossal, sofvande björn, den största
jag dittills sett, med hufvudet mellan framtassarne likt
en på sidan liggande hoprullad hund. Det kunde nog
haft sitt intresse att ha väckt nalle först och skjutit
honom sedan, och hade jag varit försedd med
dubbelbössa, hade jag väl äfven så gjort. Men nu hade jag
blott ett skott i första hand, och snödrifvan var så brant,
att hade ej första skottet dödat på fläcken, så kunde
björnen på ett ögonblick rutschat ned för drifvan och
varit på långt afstånd, innan nästa skott var klart. Jag
föredrog därför att skjuta honom där han låg, och som
hufvudet var vändt mot mig, siktade jag öfver ögat och
tryckte af. Döden följde så ögonblickligt, att ingen som
helst rörelse förmärktes, och hade jag ej sett blodet
spruta fram som en röd bågformig stråle från kulhålet
öfver ögat, skulle jag trott att mitt skott varit en dröm.
Först sedan det varma blodet smält bort snön under
hufvudet, sjönk detta något ned, och då märktes äfven
ett par svaga ryckningar i kroppen. Det var en vacker
död, björnen vaknade aldrig ur sin slummer, där han
kanske drömde om sälla jaktmarker med öfverflöd på
sälar.
skjutna, uppställd i ishafsgrottan i biologiska museet i Stockholm.
Kolthoff hade otur i fråga om björnarne på denna
expedition, ty hade han ej skilts från oss, så hade han
fått skjuta, hvilket jag mer än gärna unnat honom. Från
platåranden fingo vi nu se honom långt nere på
låglandet i norr och signalerade åt honom att komma upp.
Sedan detta skett, återvände J. G. Andersson till Antarctic
för att skaffa folk för att aftaga björnhuden och
transportera densamma till fartyget, medan Kolthoff och jag
fortsatte mot norr till Retzius" berg. Hela vägen syntes
björnspår och hålor i snödrifvorna nedanför platåkanten,
men vårt hopp att påträffa någon ytterligare björn för
Kolthoffs räkning slog fel. Möjligen härrörde spåren af
den nyss skjutna.
När vi kommo upp på Retzius" berg, syntes i
nordost ett annat pyramidformadt berg, hvilket var
fullständigt isoleradt och skildt från platån. Det var
Hårfagrehaugen, som på de flesta hittillsvarande kartorna, såsom
förut nämnts, oriktigt förlagts till Svenska Förlandet.
Dess topp utgöres af basalt, medan det i öfrigt
uppbygges af sedimentlager, hvilka lockade till
undersökning, något som dock ej denna dag kunde medhinnas.
Jag hade nämligen tillräckligt arbete på Retzius" berg
och Tordenskjolds berg. På det förstnämndas tvärbranta
väggar häcka ismåsar, och uppe på toppen funnos
förstenadt trä och kalcedon, hvarjämte äfven andra
geologiska fynd af intresse blefvo gjorda. Då vi vandrade
söderut öfver Tordenskjolds berg, trodde vi en stund,
att Kolthoff ändtligen skulle få det efterlängtade tillfället
att skjuta björn, ty vi togo i solröken två stora ljusa
granitblock uppe på platån en lång stund för ett par
liggande björnar.
När vi kommo till standen, mötte vi båten med
Hamberg och J. G. Andersson. Den förre skulle,
åtföljd af två karlar, bege sig upp på Tordenskjolds berg
för fotogrammetriska arbeten, den senare var på väg
med några andra för att hämta björnhuden. Kjellström
hade med tre karlar börjat vandringen kring västra
platålandet för dettas uppmätning samt kartläggning och
åtföljdes af doktorn. Ångslupen hade denna dag användts
för bogsering af båtarne med vatten, hvilket hämtades
från en bäck vid stranden. Detta fortsattes äfven den 10,
då jag jämte Kolthoff medföljde ångslupen till
vattenhämtningsstället för att därifrån vandra till
Hårfagrehaugen. Växtligheten kring rännilarne i närheten af det
förra var ganska frodig, med tjocka, saftiga mosstäcken
och mattor af gräs (Alopecurus alpinas och Poa-arter) samt
Luzula. Bland basaltkullarne innanför Kap Altmann låg
en kolossalt stor förstenad trädstam, hvilken jag
framdeles om möjligt ämnade tillvarataga.
Det var en ovanligt vacker dag, och då vi gingo
vid stranden af det blåa, stilla isfria hafvet med dess
doft af frisk tång, föreföll det som en augustidag i Sveriges
skärgård. Vi tyckte, att det var mycket varmt, fastän
luftens temperatur endast var + 6,5°, och jag funderade
starkt på att taga mig ett bad, hvilket dock ej blef af,
på grund af arbeten, som kommo hindrande i vägen.
Det låga landet vid Pikes Bay hyste massor af
drifved i form af större och mindre stammar, ofta med rot.
Flere af dessa lågo så högt öfver den nutida stranden,
att de måste härröra från en tid, då hafvet stod högre
än nu, ett märkligt bevis på den långsamhet, hvarmed
trä förmultnar i de arktiska trakterna. Vi passerade
sedan öfver en mycket ödslig mark, gamla strandvallar
af basaltklappersten, nästan totalt blottade på växtlighet.
På en snödrifva på östra sidan af Tordenskjolds berg
förekom grön snö under samma förhållanden som på
Nordenskiölds berg. Vi sågo på det förra en stor
varde, som uppbyggts af Hambergs parti, och fingo
sedan se en annan på Hårfagrehaugen. Som denna
senare ej funnits där föregående dag, måste Hamberg
äfven varit där, och detta bekräftades af de fotspår vi
sågo i leran nedanför berget. I detta gjorde jag en rik
skörd af försteningar, så att väskan blef alldeles full,
och vi hade sedan en ytterligt besvärlig vandring öfver
den mot hafvet branta sluttningen af Retzius" berg, hvilken
Gräs- och mossmattor nedanför Tordenskjolds berg.
Efter fotografi af G. Andersson 1898.
utgjordes af intill hvarandra hopade kolossala basaltblock.
När vi sedan kommo ned till norra stranden, sågo vi
fotspår af Kjellströms parti, hvilket jag väntat mig skola
möta. Men Kjellström hade, såsom vi sedan erforo, varit
norr om Hårfagrehaugen, medan vi voro söder därom.
Ett fartyg sågs komma norrifrån och styra mot land,
men det kom in i stiltje och blef liggande stilla.
Kjellström och hans följeslagare blefvo observerade från
fartyget, och i tanke att det var skeppsbrutna, sattes en
båt i vattnet och roddes i land. På detta sätt fingo vi
veta, att fartyget var den i Kung Karls lands historia
omnämnda jakten Rivalen, som fortfarande fördes af
kapten Hemming Andreasen.
Vi hade en särdeles besvärlig vandring upp emot
Passet, ty den låga marken utgjordes af lera, täckt af
ett tunnt lager klapperstenar. Skenbart var det ett godt
väglag, men ytan bedrog, ty leran var af smältvattnet
från snödrifvorna så blöt, att man sjönk djupt ned nästan
för hvarje steg. Det var därför en verklig lisa, då vi
fingo se J. G. Andersson i Passet och genom bösskott
fingo honom till oss, hvarpå jag befriades från min tunga
börda, som öfvertogs af honom. Vi hade vandrat ungefär
två mil, och det var därför, i betraktande af den
besvärliga terrängen, ej så underligt att vi voro trötta. Vid
stranden träffade vi kapten Nilsson, som jämte Ohlin
och G. Andersson äfven varit i land. Hambergs parti
hade redan återkommit.
Kjellström med följeslagare anlände, efter att hafva
kartlagt öns västa platåland, klockan ett på morgonen
den 11, och det var väl att så skedde, ty det härliga
väder vi haft under de båda sista dagarne slog strax
därefter om till storm. Vinden låg mot udden, och
Antarctic kom af stormen i drift mot denna. Som kaptenen
i tid låtit göra maskinen klar och fartyget färdigt till
afgång, var han icke oförberedd, men då ankaret skulle
hissas, såg det ett ögonblick ut, som skulle maskinen ej
ha kraft nog att föra oss undan. Jag purrades af
stewarten med hälsning från kaptenen, att fastän vi lågo för
full maskin, dref fartyget mot land. Jag skickade stewarten
genast att väcka de öfriga för att komma upp och hjälpa
till med ankarets upphalning, men innan jag fick
kläderna på mig, kom kaptenen ned med tillkännagifvande
att faran var öfver. Stewarten hade fullgjort sitt
uppdrag genom att i gunrummet med stentorsstämma ropar
»upp alle man! fartyget drifver på land!», och det ena
yrvakna ansiktet efter det andra visade sig därför snart
nog i gunrumstrappan.
Vi gingo nu rundt om Kap Altmann och ankrade
på dess västra sida i Antarctics Bay, där vi hade lä,
och där vi stannade återstoden af dagen, hvilken
utmättes genom en temperatur omkring fryspunkten, storm
och snöbyar, en skarp kontrast till gårdagens härliga
väder. Jakten Anna från Tromsö låg förankrad helt
nära oss, men någon förbindelse mellan fartygen kunde,
på grund af det svåra vädret, icke äga rum förrän
följande morgon, då skepparen kom ombord. Dyningen
var mycket hög, och böljorna bröto sig öfver flere skär
i fortsättningen af Kap Altmann, om hvilkas förekomst vi
förut ej haft någon kännedom. Vi hade antagligen den 8
varit mycket nära ett af dem, fastän lodningarne ej låtit
oss ana dess tillvaro. Det visade sig nu, att dessa
undervattensklippor höjde sig mycket brant från bottnen, så
att djupet kunde med ens förminskas från exempelvis
tjugo famnar till fem. Då vi nu gingo åter öfver refvet
till närheten af vår förra ankarplats, hade vi god ledning
af ett isberg, som strandat på detsamma, och hvilket vi
passerade så nära som möjligt. Det var nämligen så
stort, att det måste hafva grundstött på ett djup, som flere
gånger öfversteg Antarctics djupgående. För geologen
var för öfrigt undervattensgrundens förekomst helt
naturlig, såsom fortsättning af den basaltgång, hvaraf Kap
Altmann uppbygges.
Vi ankrade strax efter klockan elfva, men kunde ej
komma i land, på grund af den ännu rådande starka
dyningen. Strax före två fingo vi långt ut till hafs syn
på en ångare, som kom österifrån och med västsydvästlig
kurs styrde förbi. I förhoppning att det kunde vara
Frithjof, som landsatt Wellmans expedition på Frans Josefs
land, och hvilken Styrman Haslum med kikaren från
tunnan trodde sig igenkänna, lät jag styra ut för att om
möjligt försöka preja densamma.
I expeditionens ursprungliga plan ingingo icke
spaningar efter Andrée, ty han hade vid dess upprättande
ännu icke företagit sin ballonguppstigning. Sedan
emellertid denna ägt rum och ballongfararne icke afhörts
under det år som förflutit, var det naturligtvis själfklart,
att vi under vår färd skulle rikta vår uppmärksamhet
på allt, som kunde tänkas lämna någon underrättelse om
ballongexpeditionen. Stränga order voro därför utfärdade
att hålla utkik på alla i hafvet drifvande eller på land
uppkastade driftföremål. Och då dufvoposten, den enda
underättelse man då hade, syntes tyda därpå, att
ballongen möjligen tagit kosan mot Frans Josefs land, var
det min afsikt att efter afslutade undersökningar på Kung
Karls land göra ett framträngningsförsök mot det förra.
Jag hade en särskild anledning därtill, på grund af ett
i Adventbay utspridt rykte, enligt hvilket Wellmans
expedition af isen skulle hindrats att nå Frans Josefs land
och måst återvända. Det var därför af betydelse att få
utrönt, om den sedda ångaren verkligen var Frithjof,
enär vi i så fall kunde erhålla säkra upplysningar om den
Wellmanska expeditionen och om isförhållandena vid Frans
Josefs land.
Vi hade vid utgåendet hissat våra signalflaggor och
dessa observerades af ångaren, som om en stund styrde
mot oss. Den vågade dock ej gå in i det orena
farvattnet, hvarför vi gingo ut till densamma. Det var
verkligen Frithjof, kapten J. Kjeldsen, och jag lät genast
sätta en båt i sjön samt steg jämte kapten Nilsson
ombord på ångaren. Min första fråga gällde Andrée, men
såsom bekant, hade inga underrättelser erhållits.
Wellmans expedition hade blifvit landsatt vid Kap Tegetthoff,
och kapten Kjeldsen hade sedan med fartyget gått långs
hela södra sidan af landet. Elmwood, Jacksons
öfvervintringshus vid Kap Flora, dit Andrée sändt en depot,
äfvensom Leigh Smiths gamla öfvervintringsplats hade
besökts, men ingenstädes hade något spår af
ballongfararne stått att finna.
Vi gingo tillbaka till vår gamla ankarplats, följda af
Frithjof, och ankrade där för tredje gången. Kapten
Kjeldsen trodde ej att vi skulle kunna komma till Kap
Mary Harmsworth, Frans Josefs lands västra spets, emedan
isen låg tät utanför detsamma. Äfven södra kusten var
blockerad af is, och för att komma in till land genom
denna, måste man gå ganska långt mot öster. Efter
dessa upplysningar uppgaf jag planen att gå till Frans
Josefs land, så lockande ett besök där än från geologisk
synpunkt kunde vara. Ty äfven om vi lyckades komma
dit, så kunde vi i fråga om spaningar efter Andrée ej
uträtta något utöfver det, som af Kjeldsen och Wellman
redan utförts. Och den senare var ju nu där med hela
sin expedition.
Det var roligt att samspråka med en så erfaren
ishafsfarare som kapten Kjeldsen, hvilken berest
farvattnen från Jan Mayen till Novaja Semlja. Särskildt
intresse för vår expedition hade den omständigheten, att
Kapten J. Kjeldsen ombord på Antarctic.
Efter fotografi af. O. Kjellström den 12 augusti 1898.
det var han, som 1876 iakttagit »Hvita ön», hvars
uppsökande äfven ingick i expeditionens program. Han
skänkte Kolthoff några ägg och en dununge af ismåsen,
hvilka han tagit vid sydsidan af Frans Josefs land. Han
hade där erhållit fyratio hvalrossar och tio björnar och
hade sett ett stort antal af de senare i isen, men fångsten
hade mycket försvårats af tjocka.
Efter supén lämnade oss kapten Kjeldsen, och Frithjof
ångade åstad för att vid Nordostlandet söka fångst. Fram
på natten kom skepparen på Anna ombord för att erfara
hvad kapten Kjeldsen sagt om isförhållandena och
särskildt för att utröna, om han sett någon drifis i
närheten. I sanning egendomliga isförhållanden detta år,
då fångstmännen måste söka efter is öster om
Spetsbergen, där isen under vanliga förhållanden plägar hindra
allt framträngande!
Den 13 augusti måste vi intaga ballast, och
ångslupen var oss därvid af ovärderlig hjälp vid bogsering
af båtarne till och från stranden. Vi inlastade mellan
tjugo och trettio tons af basaltklappern på Kap Altmann.
Bergianska trädgården för att uppläggas såsom en kulle.
Jag for, åtföljd af kapten Nilsson, i land med ångslupen,
i afsikt att söka tillvarataga den stora förstenade
trädstam, som jag iakttagit den 10. Vi hade flere karlar
och en för ändamålet förfärdigad bår med oss. Men
båren brast, och man kunde ej släpa stammen, på grund
af terrängens ojämnhet, omväxlande basaltklippor och
små kärr. Jag måste därför nöja mig med mindre stycken
samt begagnade tillfället att belasta karlarne med en
massa prof af andra förstenade stammar, som voro
allmänna på denna plats. Deras storlek talar om ett
gynnsamt klimat mot slutet af jura- och början af kritperioden,
då här växte barrskogar med alnstjocka stammar.
Egendomligt var att iakttaga den björnspillning, som
fanns litet hvarstädes här, ty den utgjordes uteslutande af
vegetabiliska ämnen, hufvudsakligen gräs. I tarmarne
på den af mig skjutna björnen fanns äfvenledes endast
gräs. Enligt fångstmännen är det isynnerhet äldre björnar,
som blifva gräsätare, de kalla dem, enligt Nordenskiöld,
som anför flere exempel på dylika björnar, »landkonger».
Isbjörnen visar i detta hänseende liknande vanor med
vår bruna björn, som ju till stor del lefver af
vegetabiliska ämnen.
Jag gick upp på sluttningen af Tordenskjolds berg
och gjorde intressanta geologiska iakttagelser. Den svarta
bituminösa skiffern hade på sina ställen vid basaltens
utbrott blifvit alldeles rödbränd, så att den liknade bränd
alunskiffer. Om en stund kom J. G. Andersson, som
hade rott hit med kanoten, och vi fortsatte därpå
tillsammans de geologiska undersökningarna samt erhöllo
en oväntadt rik skörd af belemniter, aucellor, ammoniter
m. m. Bergarten var delvis en lera, i hvilken
belemniterna lågo alldeles fria, så att de kunde samlas i
hundratals fullständiga exemplar, hörande till flere olika arter.
Vi höllo på med dessa arbeten hela dagen, som var
ganska kylig.
Jag hade ämnat afgå från Kap Altmann på aftonen
till östra delen af ön, men denna afsikt tillintetgjordes
af tät tjocka, som nödgade oss att ligga kvar öfver natten.
Klockan sex på morgonen den 14 lämnade vi emellertid
vår ankarplats, hvilket var alldeles lagom, ty det hade
blifvit pålandsvind, hvilken så småningom ökades till
storm med regn- och snötjocka. Vi hade ingenstädes
något skydd, utan måste styra till hafs och lägga bi,
samt kände oss belåtna, då vi ändtligen kommit ut ur
det orena farvattnet. Antarctic, som annars är så stadig,
slingrade ovanligt mycket, jag måste taga ned hvarenda
småsak från skrifbordet i hytten och äfven taflor från
väggen. »Hög brytande sjö, fartyget arbetat våldsamt»,
står det i skeppsjournalen, och sjösjukan skördade några
offer. Det var på natten nästan omöjligt att sofva, på
grund af svårigheten att hålla sig kvar i kojen. Samma
förhållanden rådde den 15; vi måste alltjämt ligga
bi. Ehuru stormen under dagen aftog, ökades den åter
på natten, och det var fortfarande snöbyar samt hög sjö.
Först klockan fyra på morgonen den 16 hade luften
klarnat så mycket, att vi åter vågade styra mot land,
och fastän det ännu gick hög sjö, var vinden i aftagande.
Vi hade emellanåt sol, men som vi af stormen drifvit
långt mot ostsydost, kom landet ej i sikte förrän klockan
half tolf. Det var Johnsens berg, som först syntes, och
det var ganska intressant att, såsom förut omtalats,
jämföra Johnsens beskrifning med det allt mera framträdande
landet. Vi hade ungefär samma kurs som Johnsen 1872,
och därtill var det ju äfven samma dag på året. Vi kommo
på aftonen klockan åtta till den bukt på sydsidan, som
jag kallat Andrées Bay, men den var för djup för att
lämpa sig till förankring, hvarför vi lade bi i bukten
ett stycke nordost om Timmernäset. Det hade varit min
afsikt att arbetena på land skulle taga sin början redan
på kvällen, men som det då började snöa, ansåg jag det
vara bäst att uppskjuta dem till följande dag.
Den 17 klockan sex på morgonen for jag i land med
Kjellström och hans handtlangare samt afvaktade på
stranden ankomsten af nästa båt med Hambergs parti jämte
Kolthoff och J. G. Andersson, hvilka båda senare skulle
vara mig följaktiga upp på Johnsens berg, dit äfven
Hamberg styrde kosan för de fotogrammetriska arbetena.
Marken var tämligen besvärlig att vandra på, gamla
strandvallar af basaltklappersten samt kantiga block och skärfvor
kring de där och hvar uppstickande basalthällarne.
Drifved låg här i stora massor, och ännu vid trettionio
meters höjd öfver hafvet observerades en stor stam, som
sålunda legat här i flere tusen år, utan att hafva
förmultnat. Styrman Forsblad hade på natten sett en björn
passera öfver västra sluttningen af Johnsens berg, och
jag hade därför medtagit de båda gråhundarne, »Fulingen»
och »Fröken», för att få se deras beteende i händelse vi
skulle möta björnen. När vi kommo på den öfver
sluttningen nedhängande drifvan, där björnen gått fram,
började »Fulingen» draga vind och spetsa öronen samt gå upp
emot spåret. »Fröken» var mera betänksam, men följde
dock efter. Då vi kommit upp på platån, fick jag se
björnen längre bort, gående på öfversta kanten af
snödrifvan nedan för platåkanten och styrande kurs emot oss.
Vi hukade oss ned, tills han doldes af ett utsprång, och
nu gratulerade jag Kolthoff, att han ändtligen skulle få
skjuta sin björn, men man bör, som bekant, ej sälja
huden förrän björnen är skjuten. Vi voro ett stycke
inne på platån och hade platåkanten till vänster om
oss. Björnen kom, som nämndt, följande öfre kanten
af snödrifvan nedanför platåkanten och blef dold, då han
var snedt framför oss. Hade Kolthoff nu gått rakt åt
vänster till närmaste ställe af platåkanten, så hade allt
gått väl, men som björnen ännu var ganska långt borta
och gick sakta, trodde vi, att Kolthoff mycket väl kunde
hinna gå honom något till mötes, och Kolthoff gick
följaktligen snedt framåt mot platåkanten.
Olyckligtvis kom Hambergs parti just nu
nedanför berget, och som det ej visste, att vi sett björnen
och lågo och väntade på densamma, började de att
ropa »pass opp», sedan det visat sig, att den ej skulle
komma i håll för Hamberg. De kunde ju icke se oss
och visste ej alls hvar vi funnos. Följden blef
emellertid. att björnen blef skrämd och ökade farten, så att,
då Kolthoff hann fram till platåkanten, hade björnen
redan passerat stället och doldes nu af ett utsprång
i klippan, hvarföre Kolthoff icke såg till någon björn.
Hundarne lära först gjort ett par lofvar på långt håll,
men hade därefter försvunnit. Som jag ansåg det alldeles
säkert, att björnen skulle bli skjuten, hade jag stannat
uppe på platån. J. G. Andersson hade emellertid gått
rakt ned till platåkanten för att bevittna Kolthoffs jakt,
och bäst det var fick jag se honom vinka ifrigt åt mig,
hvarför jag med all fart sprang dit. Björnen hade nyss
passerat alldeles under honom på snödrifvan —
naturligtvis, eftersom han ej hade gevär, — men hade redan
hunnit långt ned på sluttningen, då jag hann fram. Hållet
var ju för långt, men jag tyckte att med en mauserkula
kunde man ju alltid pröfva lyckan. Kanske hade det gått
bra, om jag tänkt på att lägga mig ned och taga stöd, men
nu var jag så andfådd efter språngmarschen, att det var
omöjligt att sikta ordentligt på fri hand. Skottet blef
också en bom, och nu sköt Kolthoff på ännu längre håll
två skott med paradoxgeväret,
så att den kan användas både för kula och hagel, kulorna voro spetsiga
expresskulor. Geväret tillhörde grosshandlaren C. F. Liljevalch j:r, hvilken
lånat det åt Kolthoff. af hvilka det ena träffade.
Kulan tog i låret och gick därifrån, såsom sedermera
utröntes, in i kroppen, följande denna ända fram till ena
lungan. Björnen gjorde ett skutt helt om och tycktes
vilja bita i såret, men fortsatte sedan dels springande,
dels rutschande ned för snödrifvan. Jag slängde efter
den ännu några skott utan resultat, och som den blödde
mycket, trodde jag mig kunna hinna inom håll innan
den nådde stranden, hvarför jag i vildaste fart rusade
ned för drifvan. Men björnen sprang som om såret ej
betydde det minsta och var redan simmande långt ute i
sjön, när jag hann ned till stranden. Där tog jag stöd
mot ett isstycke och sköt några skott, som slogo mycket
nära, men dyningen gjorde det nästan omöjligt att sikta
på så långt håll, ty man såg björnens hufvud blott det
ögonblick, då det var uppe på vågkammen.
Emellertid hade man på Antarctic blifvit varse, att
något ovanligt var på färde och styrde därför hit. En
båt sattes ut och roddes mot stranden. Där var dyningen
för hög för att Kolthoff skulle kunna gå i båten, och
han bad därför doktorn, som var i densamma, att ro efter
björnen och skjuta honom. Vi återvände därpå upp mot
platån, Kolthoff för att på norra sidan söka efter flere
björnar, vi andra för att fortsätta de geologiska arbetena
upp till toppen af Johnsens berg. Ett skott hördes snart
nog, och vi trodde, att björnen var expedierad, men om
en stund sade mig J. G. Andersson, att han hörde »en
ihållande kanonad». Undrande hvad detta månde
betyda, gick jag fram till platåkanten och såg med kikaren,
huru doktorns båt under upprepadt skjutande förföljde
björnen, som tycktes lika frisk som någonsin. Så blef
det tyst en stund; »nu gifves nödsignal», sade därpå min
följeslagare, när med roparen i båten gafs ett meddelande
till Antarctic, och vi misstänkte att doktorns ammunition
tagit slut. Mycket riktigt, kanoten sattes ut från Antarctic
och konservatorsbiträdet rodde i densamma till båten.
Så börjades skjutandet åter, men varade ej så länge,
efter några få skott blef det tyst, björnen var ändtligen död.
Läsaren tycker kanhända, att jag uppehållit mig väl
länge vid denna björn, men förhållandet var, att jakten
på densamma var en af de mest debatterade episoderna
under resan, och än i denna stund variera uppgifterna
om en del detaljer i betänklig grad. Björnen hade
brummat mycket och ibland vändt sig mot båten samt rest
sig högt i vattnet och påstås vid ett sådant tillfälle fått
en kula i magen. Men det bästa af allt är, att matrosen
Johan, som jämte styrman Forsblad rodde båten, blef
så förskräckt, att han tog af sig stöflarne för att vara
färdig att hoppa i vattnet, om björnen skulle anfalla båten
på allvar! Och när allt var slut, fick karlen, till följd af den
utståndna förskräckelsen, häftiga kräkningar. Kjellström,
som under sina mätningsarbeten hört alla skotten, påstod
att björnen, inberäknadt mina och Kolthoffs skott, fått
kunglig salut, något som ju icke passade illa för den
sista björn vi under expeditionen sågo.
Vi gjorde fortfarande vackra fossilfynd och andra
geologiska iakttagelser af intresse under vandringen upp
till toppen af det vid pass tvåhundratrettio meter höga
platåformade Johnsens berg, där vi träffade Hamberg i
färd med sina fotogrammetriska arbeten. Det var klart
och vackert väder, och långt i nordost syntes nu en
strimma af drifis, medan hafvet i öfrigt var isfritt. Jag
hade Johnsens beskrifning öfver iakttagelserna 1872
med mig, och det var intressant att med denna i hand
identifiera de af honom namngifna ställena. Vi gingo
ned för östra sidan af berget, där vi sammanträffade
med Kolthoff. Jag återvände sedan med honom långs
norra sidan af Andrées Bay, där växtligheten var
frodigare än på andra ställen af ön, som jag besökt, ehuru
jag nu ej kunde offra vidare tid åt botaniska forskningar.
En stund efter oss kom Hambergs parti ombord, och
vid elfvatiden anlände Kjellströms samt J. G. Andersson,
hvilken stannat efter för att komplettera de geologiska
iakttagelserna på sydsidan af Johnsens berg. Äfven de
båda botanisterna, hvilka blifvit satta i land på
eftermiddagen, medföljde denna båt. Ohlin hade från fartyget skrapat
i Andrées Bay, och doktorn hade gjort bakteriologiska
undersökningar på den skjutna björnens tarminnehåll,
sedan han först fotograferat densamma i både möjliga och
omöjliga attityder.
Omedelbart efter det sista partiets återkomst, ångade
Antarctic ut ur bayen med kurs mot nordost, gående söder
om Abels ö. Det hade varit en härlig dag med klart och
delvis soligt väder, men på kvällen, då alla voro åter
ombord, blef det snö samt disigt öfver bergen. Vi hade
sålunda slutat våra arbeten alldeles lagom.
ELFTE KAPITLET.
Glädje öfver den fullbordade undersökningen af Kung Karls land. —
Kartarbeten. — Geologiska arbeten. — Zoologiska, botaniska och
bakteriologiska undersökningar. — Magnetiska observationer. — Taffelformade isberg.
— Hvita ön, Ny Island eller Giles land, den underbara ön. — Festlighet
ombord. — Landstigning på nordostspetsen. — Möte med »Victoria». —
Kringsegling af ön. — Landstigning på sydvästspetsen. — Ismåsens häckplats. — Färd
norrut. — Svår is. — Karl XII:s ö och Nordostlandet. — Landning på Karl
XII:s ö och Drabanten. — Normalkrutets förträfflighet. — Färd norrut. —
Vid 81° 14". — Little Table Island. — Fest för kapten Nilsson. — Ankomst
till Treurenbergbay.
Det yar naturligtvis en stor glädje och tillfredsställelse
rådande ombord på Antarctic vid afgången från Kung
Karls land. Ty kartläggningen och undersökningen af
detsamma voro nu fullbordade, och därmed var
expeditionens förnämsta uppgift löst. Naturligtvis finnes här
fortfarande ett rikt vetenskapligt arbetsfält, men till sina
hufvuddrag kunde öarne nu anses kända.
Såsom af kartan (taf. 2) framgår,
Svenska Förlandet och Kung Karls ö betydligt större än
de förutvarande kartorna angifvit. Medan kartläggningen
af Svenska Förlandet, såsom vi redan veta, utfördes af
Kjellström enligt den vanliga mätningsmetoden, blef Kung
Karls ö endast delvis kartlagd af honom enligt samma
metod, under det att återstoden kartlades af Hamberg
medelst fotogrammetri, eller den metod, där mätningarne
ersättas genom från bestämda punkter tagna
fotografiplåtar. Kjellström kartlade det västra platålandet samt
därjämte äfven den östra delen, under det att Hamberg,
från Tordenskjolds berg och Hårfagrehaugen å ena sidan
samt från Johnsens berg och Runda iskalotten å den
andra, tog för kartläggningen afsedda fotografier öfver det
mellanliggande låglandet och öarne. Äfven Abels ö är
utlagd efter hans fotogrammetriplåtar. Den
fotogrammetriska metoden fordrar klart väder, men har man detta,
så kan på kort tid ett mycket omfattande kartmaterial
erhållas. Och tack vare de klara dagar, som Hamberg
kunde begagna sig af på Tordenskjolds berg och
Johnsens berg, inbesparades den tid, som annars kräfts för
uppmätningen af öns mellersta del; Denna tidsvinst var
af stor betydelse här, där vårt kvarstannande, i brist på
lämplig ankarplats för vårt stora fartyg, var så ytterligt
beroende af vädret.
I geologiskt hänseende var Kung Karls land förut
så godt som fullständigt obekant, man visste endast att
basalt eller någon annan vulkanisk bergart var anstående
därstädes, hvarjämte ju Johnsen därifrån hemfört ett stycke
kiselvandladt trä. Nu uppdagades under basalttäckena en
mängd olika försteningsförande horisonter, från mellersta
juran ända upp till understa kritan. De äldsta lagren, hvilka
sakna aucellor, äro af samma ålder som de fossilförande
lagren på Frans Josefs land, medan några motsvarande
hittills icke blifvit funna på Spetsbergen. Omvändt saknas
på Frans Josefs land men finnas på Spetsbergen
aucella-förande lager, och Kung Karls land bildar följaktligen
i geologiskt hänseende en mycket intressant
förbindelseled mellan de båda landen. Ingenstädes i de arktiska
trakterna, säger dr J. F. Pompeckj i München, hvilken
kommer att beskrifva de insamlade djurfossilen, finnes
en så omfattande serie af jura- och kritaflagringar som
på Kung Karls land. Särskildt viktiga äro de slutsatser,
som af de gjorda fynden kunna dragas angående
fördelningen af land och haf i de arktiska trakterna under
jura- och kritperioderna.
Jag har redan i det föregående antydt, att våra
geologväskor under utfärderna i allmänhet blefvo mer än
lofligt tunga. Det kunde nog hafva sitt intresse att något
närmare redogöra för deras innehåll, men då en sådan
redogörelse ligger utom planen för detta arbete, skall jag
inskränka mig till att nämna, att vi af djurförsteningar
erhöllo musslor och snäckor, ammoniter, belemniter,
koraller, maskar, sjöborrar, fiskar m. m. Af musslorna
märkes särskildt det för de arktiska jura- och
kritlagren så viktiga släktet Aucella, hvaraf ett exemplar är
afbildadt å nästa sida, fig. 1—3. Ammoniter äro som
bekant ett slags utdöda bläckfiskar, med snäcklika, i plan
spiral inrullade skal, ofta vackert ornamenterade. Äfven
belemniterna höra till en utdöd bläckfiskfamilj och äro
ett inre af kolsyrad kalk bestående organ, hvars bakre
del är spetsig, medan den främre är försedd med en
konisk hålighet. Såsom prof på deras utseende hänvisas
till nästa sida, fig. 4—8, och det må anföras, att vi af
dessa fossil samlade öfver sjuhundra exemplar, tillhörande
en stor mängd olika arter. Men äfven lager, som
innehöllo växtförsteningar, såsom lämningar af ormbunkar,
cycadeer och barrträd, bland dem vackra blad af Ginkgo,
blefvo upptäckta.
Läggas härtill iakttagelserna öfver basalten och dess
förhållanden till de sedimentära lagren, öfver dessas
rubbningar samt bevisen för att hafvet härstädes efter istiden
stått minst tvåhundraaderton meter högre än nu m. m., så är
Försteningar från Kung Karls land, bestämda af dr J. F. Pompeckj.
Fig. 1-3, Aucella Keyserlingi, samma exemplar från olika sidor; fig. 4-6, Belemnites lateralis,
från olika sidor och i tvärsnitt; fig. 7, 8, Belemnites jaculum, från sidan och i tvärsnitt.
det tydligt, att vi kunde vara ganska belåtna med
resultaten af de geologiska undersökningarne under vår korta
vistelse här.
I zoologiskt hänseende kunde vi icke vänta så mycket
nytt, men till däggdjursfaunan kunde dock fogas hvalross,
och fågellistan ökades från tolf förut kända arter till nitton;
af särskildt intresse voro de erhållna ungarne af ismåsen.
Några representanter af insektlifvet tillvaratogos äfven,
och skrapningarne gåfvo ett intressant utbyte. I botaniskt
hänseende var allt nytt, man kände icke en enda växt
härifrån förut.
kunna anföra Silene acaulis, men det är tydligt, att den växt, som Johnsen
sett, varit Cerastium *caespitosum. G. Andersson och Hesselman samlade nära
trettio fanerogama arter och former samt sextiosju arter
mossor. Den högre floran kan sålunda icke sägas vara rik
på arter, men den erbjöd mycket af intresse i biologiskt
hänseende, hvilket särskildt gäller om växtligheten på
flygsanden vid Kap Weissenfels. Omfattande samlingar
af röd och grön snö gjordes äfven, och likaså togos
talrika prof af den här så ymnigt förekommande drifveden.
Doktoms bakteriologiska arbeten fortsattes hela tiden,
och Hamberg hade äfven anställt magnetiska
observationer, af hvilka bland annat framgick, att nollmeridianen
för kompassens missvisning fortlöpte mellan Svenska
Förlandet och Kung Karls ö. Missvisningen var nämligen
i augusti 1898 (den undergår som bekant periodiska
växlingar) vid Kap Weissenfels 1° 20" västlig, medan den
vid Kap Altmann var 2° 4" östlig.
Vi passerade tidigt på morgonen den 18 augusti
Abels ö, där jag nog gärna skulle velat stanna, men
under det rådande vädret, frisk vind med regnbyar och
disig luft, var det alltför riskabelt att med vårt djupgående
fartyg gå upp till den låga ön. Vid sextiden på
morgonen kommo vi in i den isstrimma, som jag under
gårdagen iakttagit från Johnsens berg och hvilken utgick
från isfälten i öster; isen var gles, och efter en timme
voro vi åter i isfritt vatten. Vi hade redan vid Kung
Karls land sett och sågo nu ytterligare ett och annat
taffelformadt isberg, en i de norra polartrakterna mycket
sällsynt företeelse, medan denna form däremot som bekant
är utmärkande för isbergen i de antarktiska trakterna.
Jag hade antagit, att dessa isberg härstammade från
Nordostlandets isbräcka, men det visade sig under dagens
lopp, att de hade ett annat ursprung, om det ock låter
tänka sig, att liknande finnas vid Nordostlandet.
Taffelformadt isberg från Giles land.
Efter fotografi af A. Hamberg den 18 augusti 1898.
Vi hade kurs mot Hvita ön, så benämnd af kapten
Kjeldsen, som sett densamma 1876, och hvilken måste
antagas vara samma land, som 1887 iakttogs af kapten
E. H. Johannesen, hvilken kallat det Ny Island. Enligt
denne skulle landets sydvästra hörn vara beläget vid
80° 10" lat. samt 32° 3" o. long. Han antog, att det var
sexhundra meter högt, och från sydvästspetsen skulle dess
ena kust sträcka sig rakt i öster så långt ögat kunde nå,
den andra mot nordost. Landet var, när Johannesen
såg det, helt och hållet betäckt af snö och is, och han
anmärker fullkomligt riktigt, att dess läge sammanfaller
med läget af Giles land.
Detta hade iakttagits af commandeur Giles 1707 och
finnes utlagdt på Van Keulens karta omkring 1710, där det fått
sin plats ett stycke öster om Storön, öster om Nordostlandet.
När Nordenskiöld och Dunér 1864 sågo Svenska
Förlandet från toppen af Hvita berget på Spetsbergen,
trodde de, såsom förat anförts, att det var en del af
Giles land. Petermann sökte å sin sida förfäkta
meningen, att Giles land skulle ligga betydligt nordligare än
Van Keulens karta angifver, en mening, hvars
ohållbarhet ådagalagts af Cl. Markham. I expeditionens program
hade jag såsom ett önskningsmål upptagit ett försök att
framtränga till Hvita ön och om möjligt utreda dess
naturbeskaffenhet.
På morgonen den 18 augusti syntes förut en
egendomlig hvälfd ljusning, som tycktes likna land, men vi
hade så ofta blifvit narrade af tjocka, att vi till en början
ej visste hvad vi skulle tro. På förmiddagen såg
ljusningen dock verkligen ut som land och blef då äfven
fotograferad af Hamberg; det var, trodde vi, Kjeldsens Hvita ö,
vid hvars bas syntes en isbräcka. Det blef sedan åter mera
disigt, och nu uppfattades isbräckan såsom det verkliga
landet, långt, långt bort, medan den ljusa hvälfningen
skulle vara molnen öfver detsamma. Men då det mellan
elfva och tolf ändtligen klarnade upp något mera, visade
Sydspetsen af Giles land (Hvita ön), sedd från öster.
Öfver den sköldformade ismanteln synes den ljusa dimbanken, som mot norr sammanflyter med isen. Mot hafvet är den branta isbräckan på flere ställen tydligt markerad.
Efter fotografi af A. Hamberg den 18 augusti 1898.
det sig, att den första uppfattningen var riktig, och underbar
var den tafla som nu upprullades. Vi hade för oss en
bländhvit ö, hvälfd i form af en sköld, helt och hållet
bestående af snöbetäckt glacieris, som vid stranden slutade i
tvärbranta isbräckor. Icke en enda bergstopp höjde sig
öfver istäcket, ön var bländande hvit från topp till fot,
det var som skulle man sett en skymt af den
antarktiska kontinenten, ehuru i miniatyr. En dimbank låg
hela tiden öfver ön, hvars högsta parti förlorade sig i
dimman, utan att någon bestämd gräns kunde uppdragas
mellan båda. Det var tydligt att det var härifrån, som
de taffelformade isbergen härstammade, en ytterligare
erinran om det södra polarområdet. På samma gång
måste man äfven erinras om det af Nansen beskrifna
Hvidtenland, öster om Frans Josefs land. Vid ett par
tillfällen syntes solen skina genom öppningar i
molnen på det hvita täcket, och de små bländhvita
fläckarna läto oss ana, att anblicken af hela ön i klart
väder måste vara obeskrifligt praktfull. Men det är
nog sällan som dylikt inträffar; denna dag var det
vinterlikt väder med snöbyar. Vi gingo upp mot ön
och följde östra kusten mot norr. Där och hvar syntes
väldiga sprickor i isen, som läto förmoda ojämnheter i
den underliggande berggrunden. Hamberg försökte genom
vinkelobservationer från däck och från tunnan i
masttoppen bestämma öns höjd och erhöll till resultat cirka
tvåhundra meter, hvilket ej hindrar, att den kan vara
högre längre norrut. Allestädes var isbräckan lika brant,
på någon landstigning var ej att tänka. Fotograferna
sökte göra sitt bästa för att få några bilder, men den
disiga luften var dem en svår fiende.
Vi hade denna dag en större festlighet ombord.
Jag hade redan på förhand bestämt, att om vi lyckades
nå Kung Karls land och undersöka detsamma, så skulle
detta firas såsom expeditionens förnämsta högtid. Därför
hade också diverse läckerheter blifvit sparade till nu,
och »mamma» hade mycket arbete i köket, ja, med
sin vanliga energi tog »hon» emellanåt själf fatt i slefven,
när så var af behofvet påkalladt. Nu hade vi emellertid
fått ännu en anledning till dagens högtidlighållande. Med
ankomsten till Hvita ön syntes nämligen äfven den sista
Parti af isbräckan på östra sidan af Giles land.
Isens yta framträder ej, emedan den omärkligt öfvergår i dimman.
Efter fotografi af J. G. Andersson den 18 augusti 1898.
uppgiften i expeditionens program komma att vinnas,
och glädjen var därför stor. Klockan sex på
eftermiddagen hade vi nått öns nordostspets, och där sköt en
låg udde ut, hvarest landning var möjlig. Det såg ut,
som funnes där moräner, och en båt med Hamberg och
J. G. Andersson sändes i land. Under deras frånvaro
anlände mr Pikes fartyg »Vietoria» med kapten Nielsen
från Arendal, hvilken var här på fångst; mr Pike var
själf icke med. Kaptenen berättade, att det skulle finnas
ännu en ö, ehuru mindre, i ostnordost, men den var
sannolikt nu otillgänglig, på grund af tät is. Denna ö
hade kallats Victoria-ön, och de hade där fått några
hvalrossar. Vi hade is i öster, och medan vi lågo bi i
afvaktan på Hambergs återkomst, satte isen in mot kusten
med fart, så att Victoria fann sig föranlåten att med all
hast ånga undan, något som vi äfven gjorde, när
landpartiet, efter hvilket vi signalerade med ånghvisslan,
ändtligen hunnit åter ombord. Det var nätt och jämt, som
vi här undgingo att blifva instängda. Vi fortsatte därpå
kursen längs isbräckan för att fullständigt kringsegla ön.
Hamberg meddelade, att det, som vi på afstånd tagit för
moräner, i verkligheten var anstående urberg, nämligen
diorit och andra hornblendebergarter.
Det var frisk vind med snöbyar den 19, och vi
gingo i gles drifis långs västsidan af ön mot söder.
Förhållandena voro desamma som under gårdagen, äfven
här fanns en tvärbrant isbräcka vid ismantelns bas,
som uteslöt hvarje möjlighet att landa. Först när vi
kommo till sydvästra udden, som skjuter ut som ett lågt
näs, kunde landning ifrågakomma, hvarför jag lät lägga
bi samt jämte Kolthoff och J. G. Andersson ro mig i
land. Ett parti drifis, som pressats upp mot stranden,
vållade några svårigheter, men sedan vi gjort en omväg,
gick landningen lätt för sig. Den låga udden utgöres af
urberg, gneis och granit; gamla strandvallar och drifved
voro äfven här till finnandes. Ingen enda fanerogam
växt var synlig, men som marken var betäckt af
nyfallen snö, är det nog möjligt, att någon sådan kunnat
undgå min uppmärksamhet. Mossor och lafvar voro
emellertid de enda växter vi sågo; af de förra har lektor
Arnell, som undersökt de hemförda samlingarna, kunnat
urskilja elfva arter. En stor mängd ismåsar fanns här
och likaså deras bon, hvilka lågo tätt intill hvarandra
på marken, invändigt klädda med mossa. Oaktadt allt
letande, kunde vi ej finna en enda unge, hvarför det är
möjligt att dessa, såsom Kolthoff antager, blifvit
undanflyttade. Äfven om man kunde tänka sig, att någon
björn gjort en razzia här, borde väl några funnits
Ismåsar, flygande öfver sin häckplats på sydvästspetsen af Giles land.
Efter fotografi af J. G. Andersson den 19 augusti 1898.
kvar. Och hade ungarne varit borta, så skulle nog
icke de gamla fåglarne hållit sig här i så stor mängd.
Tyvärr kunde vi ej stanna tillräckligt länge för att få
frågan löst, ty isen satte in emot land, hvarför vi
skyndsamt måste vända åter. Vi måste göra en lång
omväg i den täta snötjockan, och vi vägleddes därunder
af Antarctics ånghvissla, som allt emellanåt lät höra
sig. Nedsnöade och något frusna kommo vi ombord,
där man varit orolig för att isen skulle hindrat vår
återfärd.
Vi kunde nu ej uträtta något vidare här, ön var
fullständigt kringseglad, och de båda enda ställen, där
landning var möjlig, hade blifvit besökta. Det skulle
varit af stort intresse, om man kunnat företaga en
vandring öfver ismanteln, men under rådande väderleks- och
isförhållanden samt med den totala frånvaron af något
slags hamnplats, kunde ett längre uppehåll på land ej
komma i fråga. Öns geologiska byggnad hade i alla fall
till sina hufvuddrag blifvit känd. Att densamma är det
verkliga Giles land, därom kan ej numera råda något
tvifvel, då läget i det närmaste öfverensstämmer med
detta lands läge på Van Keulens karta. Då benämningen
Giles land har prioritet, bör densamma hädanefter
användas, ehuru »Hvita ön» är mera betecknande. Kapten
Nilsson har efter pejlingar och bestick, så godt sig göra
lät, lagt in ön på sjökortet, hvaraf framgår, att den är
betydligt större än som förut för »Hvita ön» angifvits. Den
nästan ständigt disiga luften med snötjocka föranledde
tyvärr, att vi sedan afgången från Kung Karls land icke
erhöllo någon annan astronomisk ortsbestämning än en
latitudobservation söder om Giles land den 18. Såsom de
prickade konturerna för Giles land på kurskartan
antyda, kunna desamma endast anses såsom tillnärmelsevis
riktiga.
Vi hade återkommit ombord klockan half tolf
förmiddagen och styrde nu norrut genom fördelad is. Vi
mötte dock snart tät och ogenomtränglig is åt detta håll,
hvarför kursen måste ändras till nordvästlig, längs kanten
af packisen, som var mycket hopskrufvad och upptornad.
Det var bitande hård nordlig vind med snöbyar hela
dagen, och ju längre vi kommo norrut, desto svårare
blef isen. På natten var det fyra grader kallt, och vi måste
ligga bi en timme i en klara, på grund af den täta
snötjockan. Under första vakten på morgonen den 20 hade
vi vår svåraste passage under hela expeditionen,
hvarunder Antarctic redde sig utmärkt. Jag gick upp en
stund på däck strax efteråt, klockan två, och då hade
vi relativt isfritt vatten, fastän tät is längre fram, hvilket
åter gaf sig tillkänna genom svåra knuffar mellan sex
och sju. Vi hade då åter passerat ett svårt ställe och
gingo nu mot väster långs kanten af den mycket
hoppressade packisen, som sände ut uddar där och hvar.
Förut syntes en hög ö, som vi först trodde ligga i isen,
men som sedan befanns ligga långt utanför densamma i
isfritt vatten, ty iskanten böjde här af mot norr. Det
var Karl XII:s ö, hvilken af Torell och Nordenskiöld
iakttagits den 13 augusti 1861 från ett 5- à 600 meter
högt berg i närheten af Kap Wrede på Nordostlandet.
»Vi kunde långt bort mot horisonten», heter det i
berättelsen om expeditionen 1861, »se tvenne små öar, af
hvilka den ena är hög, brant och snarlik Table Island,
den andra låg och oansenlig. De äro på kartan utmärkta
med namnen Karl XII:s ö och Drabanten och bilda,
såsom man där kan se, de yttersta landposterna emot
nordost af Spetsbergens ögrupp. Ogenomträngliga
drifismassor omgåfvo dem ännu på alla håll.»
I sydväst syntes Brochs, Foyns och Schübelers öar
samt uddarne på Nordostlandet, Kap Dickson och Outger
Reps ö. Vid ett par tillfällen, då det var klarare,
skymtade äfven Nordostlandets inlandsis med moränstrimmor
fram. Det blef dock snart disigt med snötjocka, så att
endast Karl XII:s ö var synlig, stundom doldes dock
äfven denna. Med kurs på densamma kommo vi ut
ur isen och styrde mot ön i isfritt vatten och stilla
sjö, under lätt snöglopp då och då. Med hissade flaggor
lade vi bi klockan elfva förmiddagen utanför östra sidan
af ön, och i två båtar roddes genast de flesta
vetenskapsmännen i land.
Karl XII:s ö är visserligen icke så hög, enligt
mätningar af Kjellström endast nittiofem meter, men på
grund af sin form och sitt isolerade läge gör den ett
präktigt intryck. Den höga delen förefaller från öster
mera spetsig, men från söder framträder den af
Nordenskiöld omnämnda likheten med Table Island, ty toppen
synes från detta håll tvärt afstympad. Ön uppbygges
af hornblendegneis eller hornblendeskiffer med
kvartsitartade lager samt gångar af kvarts.
Karl XII:s ö, sedd från öster.
Efter fotografi af A. Hamberg den 20 augusti 1898.
Vi rodde tyst och sakta, när vi närmade oss
stranden, ty vi hoppades finna hvalross eller björn på denna
sällan besökta ö, där förut ej någon vetenskaplig
expedition satt sin fot, men vårt hopp i detta hänseende slog
fel. De mot söder vända klippsidorna voro gula af
lafvar, och mossor voro rätt ymniga uppe under
bergsluttningen, där fåglar haft sina häckplatser, men af högre
Karl XII:s ö, västra delen af det höga partiet, sedt från öns södra del.
I förgrunden stammar af drifved.
(Utgör fortsättning af bilden på nästa sida.)
Efter fotografi af O. Kjellström den 20 augusti 1898.
växter iakttogo botanisterna på Karl XII:s ö endast fyra
arter (Saxifraga rivularis, Cochlearia officinalis med
varieteter, Cerastium alpinum och Catabrosa algida), medan ingen
enda observerades på Drabanten. De anförda voro dock
nu frusna, och möjligen fanns ännu någon art dold under
snön. Gamla strandvallar samt drifved funnos såsom
vanligt, den senare förekom i stor mängd på båda öarne
och var delvis nyligen uppkastad, hvilket gaf mig hopp
om att bland densamma möjligen finna något föremål
från Andrée-expeditionen. Men våra efterspaningar i detta
hänseende gåfvo intet resultat. Äfven i hafvet utanför
ön hade iakttagits flytande drifvedsstycken. Drabanten
är låg och sönderskuren samt uppbygges af diorit och
dioritskiffer, den är belägen helt nära den större ön,
och några små skär finnas mellan båda.
Karl XII:s ö, östa delen af det höga partiet, sedt från öns södra del.
I midten stora drifvedsstammar.
(Utgör fortsättning af bilden på föregående sida.)
Efter fotografi af O. Kjellström den 20 augusti 1898.
Drabanten.
I förgrunden sydspetsen af Karl XII:s ö.
Efter fotografi af J. G. Andersson den 20 augusti 1898.
Det var en ganska liflig tafla på de små öarne den
stund, då alla voro i land. Där syntes Kjellström
sysselsatt med fotograferingar, medan Hamberg under ett
stort paraply sysslade med sitt magnetiska instrument; de
båda botanisterna spejade efter växter, under det att chefen
och J. G. Andersson togo prof af bergarterna, den senare
äfven fotografier. Äfven doktorn fotograferade, medan
knallen från Kolthoffs bössa då och då förkunnade, att
någon fågel fått sätta till lifvet. Här häckade
borgmästare, ejder, teist och snösparf samt möjligen äfven
tjufjo. I närheten af ön hade vi sett kryckjer, ismåsar
och rotges. Då vi åter rodde ombord, sköt Kolthoff
några unga borgmästare för samlingarne, och det var en
glädje att se, huru ögonblickligt dödande de med
normalkrut laddade patronerna voro, fastän hållen voro långa.
Expeditionens hela förråd af patroner var en skänk af
aktiebolaget Svenska Krutfaktorierna i Landskrona, och
vi hade redan vid Beeren Eiland gjort den erfarenheten,
att deras pegamoidhylsor, laddade med normalkrut, vida
öfverträffade alla andra patroner vi sett, en erfarenhet,
som under expeditionens lopp ytterligare stadgades. Dessa
hylsor äro okänsliga för fukt och rekommenderas på det
varmaste till bruk i polartrakterna.
Vi återkommo ombord strax före klockan två, och
dagen till ära sjöngs vid middagsbordet, där ett glas
vin icke fattades, »Kung Karl den unge hjälte». Kursen
sattes nu mot norr, för att se huru långt vi skulle kunna
komma åt detta håll. Jag hade hört uppgifvas, att
isförhållandena äfven norrut skulle vara ovanligt gynnsamma
detta år, men det hade på sista tiden nästan ständigt
rådt nordliga vindar, och man kunde därför befara, att
isen drifvit ned. Det var tyvärr snöglopp nästan hela
dagen, så att vi ej erhöllo någon god öfverblick öfver
isens läge. Vi hade än is, än öppet vatten, och klockan
åtta på aftonen såg det ganska lofvande ut, ty vi
befunno oss då vid 81° 6" lat. och, så långt man i den disiga
luften kunde se, fanns norrut ingen is. Men våra högt
spända förhoppningar blefvo snart gäckade, ty klockan
half tio, då vi voro vid 81° 14" lat. samt 22° 50" o. long.,
måste vi stoppa för snötjocka vid kanten af den täta
packisen. En lodning gaf till resultat 150 meters djup,
och temperaturen vid bottnen var märkvärdigt nog + 2°.
Ohlin utförde en skrapning, som bland annat bragte upp
åtskilliga lefvande exemplar af den i geologiskt
hänseende intressanta ishafsmusslan Yoldia arctica, den mest
högpolara form man känner, och hvilken i istidens haf
lefvat ända ned i Preussen. Den höga temperaturen
vid bottnen måste bero därpå, att en ovanlig mängd
golfströmsvatten förts hit detta år.
Parti af Sjuöarne från nordnordväst. Little Table Island i förgrunden.
Det lägre partiet på främre sidan af ön, hvilket skenbart sammanhänger därmed,
är den lilla Rossön.
Efter fotografi af O. Kjellström den 21 augusti 1898.
Jag hade lagt mig först efter midnatt, men purrades
af kaptenen redan klockan half tre på morgonen den 21,
med underrättelse att tjockan nu blåst undan. Ehuru
ganska trött, steg jag genast upp och ångrade det ej, ty
en härlig tafla visade sig, då jag kom upp på däck. Vi
lågo vid kanten af den täta, ogenomträngliga packisen,
öfver hvilken den på natten fallna snön bredt ett
bländhvitt täcke, så att det hela såg ut som en
sammanhängande massa. Inga råkar syntes i isen, och det var
tydligt, att vi ej skulle komma längre norrut; vi voro
här ett par veckor för sent, Den sista tidens nordliga
vindar hade, såsom jag förmodat, drifvit isen mot söder.
Jag kunde taga detta lätt, ty något framträngande mot
norr hade numera ej samma betydelse som förr,
sedan man genom Frams drift känner, att här endast
finnes vatten och is. Jag hade i alla fall fört K. Svenska
Segelsällskapets tretungade flagga till den högsta
breddgrad, hvarpå den hittills svajat. I sydväst hade vi
Sjuöarne, af hvilka Little Table Island var lätt igenkännlig
genom sin afstympade topp. Bär såg vinterlikt ut på grund
af den nyfallna snön, och luftens temperatur harmonierade
därmed, ty det var fem grader kallt. Iskanten sträckte
sig så långt ned mot öarne, att det såg ovisst ut, om
vi skulle kunna gå utanför dem. Vi måste draga oss
mer och mer mot söder samt nödgades af tjocka att
ligga stilla i nära tre timmar. Strax efter sju kunde
vi dock gå vidare samt lyckades gå utanför Sjuöarne,
hvilka erinrade om ett högt svenskt skärgårdslandskap.
Med kikare upptäckte jag på toppen af Little Table
Island en signalstång och förstod däraf, att
gradmätningsexpeditionen arbetat där. Iskanten sträckte sig väster
om Sjuöarne långt mot söder, så att vi alltjämt måste
hålla kurs mot sydsydväst i gles is. Jag fick se en
hvalross på ett isflak, men den var skygg och gaf
sig undan i god tid; ett par fångstjakter syntes inne
i isen.
Det var vinterlikt väder med snö på däck och
frusen rigg. Jag hade denna dag, en söndag, en festlig
tillställning för kapten Nilsson, till tack för den osparda
möda och det nit, som han städse ådagalagt för
expeditionen, samt för det utmärkta sätt, hvarpå han under
de mest skiftande förhållanden fört Antarctic. Det var
en munter och glad stämning med en särdeles lyckad
menu, och Kolthoff hade strängat sin lyra till kaptenens
lof. Först klockan fyra på eftermiddagen kommo vi
ut ur isen och gingo nu till Treurenbergbay, där vi
kastade ankar i Hecla Cove på fjordens östra sida klockan
half elfva på aftonen. Det såg vinterlikt ut, bergen voro
betäckta af nyfallen snö.
TOLFTE KAPITLET.
Hecla Cove, Parrys hamn. — Vinterlikt väder. — Fåfängt
landningsförsök vid Greyhook. — Färd till iskanten. — Återfärd till Greyhook. —
Fossilfynd. — Försök med brefdufvorna. — Färd till Danskön och ankring i
Virgos hamn. — Spaning efter döda brefdufvor. — Spillrorna af Andrées
ballonghus. — Vätgasapparaten. — Pikes hus. — Lämningar af trankokerier.
— Grafvar. — Komplettering af vattenförrådet. — Räfskytte. — Drifved på
Holländarnäset. — Planktonformer. — Afgång från Danskön.
Hecla Cove, den lilla hamnplats på östra sidan af
Treurenbergbay, i hvilken vi förankrat, har sitt namn
sedan 1827, då den berömde engelske polarfararen Parry
hade sitt farlyg Hecla liggande därstädes, medan han
själf från den 21 juni till den 22 augusti företog sin
ryktbara vandring norrut öfver isen. Han hann därvid
till en polhöjd af 82° 45", den högsta breddgrad, som
dittills blifvit uppnådd, och det dröjde sedan dess nära
femtio år, innan någon lyckades komma något närmare
polen.
det från östra sidan utskjutande Kap Crozier, och på en
bergkulle därinnanför finnes ännu en varde samt en stång,
som skall vara lämning af en af Parry uppsatt
flaggstång. Marken är här ganska låg, men något sydligare
reser sig på östra sidan af fjorden det berg, som af den
Torellska polarexpeditionen 1861 erhöll namnet Hecla
Mount.
Sistnämnda expedition låg innestängd af is i
Treurenbergbay från den 7 juni till den 7 juli, dock icke i Hecla
Cove, utan i Aeoli hamn på västra sidan af fjorden. Nu
har Hecla Cove för oss svenskar fått en ytterligare
betydelse, därigenom att det var här, som den svenska
gradmätningsexpeditionen under lektor E. Jäderin
öfvervintrade 1899—1900.
Anledningen till att jag förankrade i Treurenbergbay
var den, att ångpannan måste rengöras, den hade varit
uppeldad ända sedan vistelsen i Recherche Bay. Mäster
Peterson tog genast itu med arbetet, på det att vi skulle
uppehållas här så liten tid som möjligt. Den 22 augusti
var det tre grader kallt med snöbyar. Vi hade ämnat
taga in vatten, men marken var frusen, och bäckarne,
som annars matades från den smältande snön, voro torra.
Jag var i land med Kolthoff, Hamberg, Levin och G.
Andersson och vandrade österut öfver den lägre marken
norr om Hecla Mount. Fastän det kändes något bitande,
då man gick mot blåsten, var det en skön och härlig
promenad, som bragte tanken på en novemberdag i Sverige,
och den frusna marken var bekväm att gå öfver. Jag hade
hoppats att få utsikt öfver Hinlopen Strait från
sluttningen af Hecla Mount, men snötjockan kom hindrande
emellan. Hamberg sköt under denna utfärd två fullväxta
årsungar af tjufjo, hvilka för mig voro en nyhet, de äro
mörka och hafva ej stjärtpennorna förlängda. Det var
godt om ismåsar, och när Kolthoff lade ut späck på
stranden, samlades de genast. Vi hade äfven här
tillfälle att iakttaga, huru ismåsarne tyranniserade de
betydligt större borgmästarne, som beskedligt fingo sitta och
vänta såsom mycket intresserade åskådare, tills de förra
ätit sig mätta.
Den 23 augusti rådde full storm med snöbyar, men
Hecla Mount på östra sidan af Treurenbergbay; på de högre delarne ett tunt lager nyfallen snö.
Efter fotografi af O. Kjellström den 24 augusti 1898.
temperaturen var något högre än förut, omkring 0°, och
vi voro glada öfver att slippa rida ut stormen på sjön.
Vi voro klara med maskinen vid middagstiden, men måste
nu ligga kvar. Fyra fångstfartyg kommo inseglande för
att söka skydd för stormen i Aeoli hamn på bayens
västra sida. De hade där bättre lä än i Hecla Cove, hvarest
vi måste hafva båda ankarne ute. Hamberg försökte
erhålla en solobservation vid Parrys flaggstång för
kontroll af kronometern, men solen visade sig nästan icke
alls. Botanisterna gjorde rätt intressanta samlingar och
iakttagelser under vistelsen här.
Den 24 hade vinden mojnat af så mycket, att vi
vid åttatiden på morgonen kunde lämna Treurenbergbay;
fångstjakterna lågo ännu kvar. Solen hade märkvärdigt
hastigt smält undan den nyfallna snön på
bergsluttningarne på västra sidan af fjorden, och det såg nu vida
mindre vinterlikt ut än då vi kommo hit. Jag ämnade
gå till Wijdebay för att landstiga vid Greyhook, och i
vackert väder ångade vi förbi Verlegen Hook. När vi
sedan passerade Mosselbay, spejade jag ifrigt genom
kikaren efter det svenska huset från Nordenskiölds
öfvervintring 1872—73, och när jag upptäckt det, lät jag
hälsa med flaggan och kallade upp gunrumspersonalen
på däck för att genom ett kraftigt fyrfaldigt hurrarop
betyga vår aktning för ett svenskt manligt och trofast
arbete i forskningens tjänst.
När vi på eftermiddagen voro i Wijdebay öster om
Greyhook, sattes en båt ut för att föra Hamberg och J. G.
Andersson i land, men det började blåsa upp, så att landning
visade sig svår, och de försökte på olika ställen förgäfves.
Äfven om de kunnat landa, var det osäkert, huruvida
de kunnat komma ut igen, och jag signalerade därför, alt
de skulle komma åter ombord. Detta var lyckligt, ty
strax efteråt ökades vinden mer och mer. Vi gingo
nu mot Liefdebay, i hopp att finna lä på andra sidan
Greyhook, men vind och sjö svängde som vanligt efter
kusten, och den förra ökades så mycket, att
kaptenen ej vågade gå in i ett så okändt farvatten som
sagda fjord. Vi styrde därför norrut för att utröna isens
läge, och som vi kunde sätta till seglen, blef
sjögången vida mindre än jag befarat. Antarctic gjorde
god fart mot nordnordväst, och redan vid midnatt
purrades jag med tillkännagifvande, att vi voro inne i
isen. Det var stark vind från ostnordost, molnen jagade
hvarandra och himlen var röd. Styrman Haslum
rapporterade från tunnan, att »fastis» (tät packis) hindrade
oss på alla sidor, endast mot ostnordost kunde man
komma fram ett litet stycke. Sista tidens nordliga vindar
hade äfven här gjort sig gällande. Vi voro blott vid
80° 18" lat., och det var uppenbart, att vi här ej på långt
när kunde komma så långt norrut som vi redan varit.
Jag lät därför vända och styra mot Danskön.
Då jag gick ned från däck, half två på morgonen den
25, hade vi kommit ut ur isen, men blåsten fortfor som
förut. Jag blef därför ej litet öfverraskad, när jag åter kom
upp klockan sju och fann att vi hade stiltje. Vi voro
då ej långt från Amsterdamön, men som det var af vikt
att komma till Greyhook, ansåg jag det bäst att vi
begagnade oss af tillfället att styra dit. Vi hade en
särdeles praktfull utsikt öfver Västspetsbergens norra
del, hvilken, i synnerhet på det afstånd, där bergens
nedre snöfria delar ej äro synliga, ter sig som ett
präktigt virrvarr af bländhvita, tätt hopade spetsar. Vi
passerade efter hand utanför Vogelsang, Cloven Cliff,
Norsköarne, Stora Rödebay, Rödestrand, mynningen af
Liefdebay och anlände utanför Greyhook klockan tre
Greyhook, sedd från nordväst.
Efter fotografi af O. Kjellström den 25 augusti 1898.
på eftermiddagen, då tvenne båtpartier omedelbart rodde
i land.
Anledningen hvarför jag ville besöka Greyhook var
den, att Blomstrand härstädes 1861 funnit ett
försteningsförande lager, hvilket man — ehuru med tvekan, på
grund af försteningarnes dåliga bevaringstillstånd — trodde
böra föras till jurasystemet. På grund af de öfriga
geologiska förhållandena i dessa trakter, hade jag däremot
antagit detsamma vara af paleozoisk ålder och hade på
min geologiska kartskiss öfver Spetsbergen upptagit det
såsom hörande till det devoniska systemet. Jag hoppades
nu kunna återfinna det försteningsförande lagret och i
detsamma uppdaga bättre bevarade fossil, genom hvilka
dess geologiska ålder skulle kunna bestämmas. Genast
vi kommo i land, träffades i strandklipporna de
eftersökta fossilen, och jag insamlade jämte J. G. Andersson
en stor mängd af desamma, medan Hamberg uppdagade
samma lager vid foten af fjällen och därifrån återkom
med väskan full. Det var otvifvelaktigt att lagret var af
paleozoisk ålder, såsom jag på förhand antagit, och jag
var glad öfver att ändamålet med besöket härstädes
blifvit vunnet.
Vi hade medtagit tre brefdufvor till stranden och
släppte dem där. Fartyget hade gått ett slag för
skrapningar, så att det var ganska långt bort, men två af
dufvorna flögo genast till detsamma. Den tredje höll sig
däremot på strandklipporna, tills sista båten gått från land,
och jag ämnade då återsända båten för att låta skjuta
dufvan, om den ej kunde fångas, hellre än att den skulle
stanna och svälta ihjäl. Men det behöfdes ej, ty innan
båten hann sättas ut, kom dufvan själfmant flygande
ombord. Detta försök visar, liksom det föregående på
Kung Karls land, att man kan få brefdufvor att trifvas
så väl ombord på ett fartyg, att de kunna användas
såsom budskap till detsamma från utsända båtpartier. Denna
erfarenhet synes mig väl värd att taga vara på, ej blott
för resor i de arktiska trakterna, utan äfven vid många
andra tillfällen, särskildt i fråga om förbindelse mellan
krigsfartyg och båtar, som utsändts från desamma att
rekognoscera.
De båda båtpartierna voro åter klockan nio på
aftonen, och jag lät nu styra västerut mot Danskön. Vi
sågo mycket säl här, ej blott storsäl och småsäl, utan
äfven flockar af grönlandssäl. Kvällen var en af de
vackraste vi haft, hafvet låg blankt som en spegel, och
då vi gingo från Liefdebay, bröt solen fram och lyste
på bergstopparne, hvilkas hvita snöskrud tedde sig
underbart härlig och ren. Taflans skönhet förhöjdes ytterligare
genom den bjärt röda färgen af den på Woodbays östra
sida anstående devoniska bergarten, på hvilken solen lyste.
Mellan sju och åtta på morgonen den 26 augusti,
då jag kom upp på däck, hade vi hunnit till västra
mynningen af Danskgattet och gingo nu långsamt inåt
detsamma, mellan Danskön i söder och Amsterdamön i norr.
Jag lät hissa våra flaggor, och redan innan vi en kvart före
nio ankrat i Virgos hamn, kunde vi på stranden urskilja
Pikes hus samt spillrorna af Andrées kullblåsta
ballonghus. Det var dystert väder, regn och snöslask. Jag
for med Kolthoff och Ohlin i land för att söka efter döda
brefdufvor, ty vi tänkte, att någon af de från ballongen
utsläppta möjligen styrt kosan hit och här omkommit.
Det kunde ju i så fall vara en möjlighet att åtminstone
stjärtpennorna med tilläfventyrs vidfäst bref blifvit
skonade af räf och borgmästaremåsar, fastän utsikterna att
finna något icke voro stora. Vårt hopp blef dock genast
sviket, då det vid besök i det rum på vinden till Pikes
Virgos hamn, sedd från Pikes udde.
Efter fotografi af A. Hamberg den 27 augusti 1898.
hus, som tjänstgjort såsom dufslag, såg ut som om dufvorna icke kunnat komma in, ifall de verkligen återvändt
hit. Där fanns ett trägaller att sätta för fönstret, som
då täcktes helt och hållet, men intet fluster eller annan
öppning. Först efter återkomsten till Sverige erfor jag,
att dufvorna hållits instängda hela tiden, och det var
således omöjligt för dem att åter hitta hit. Hade de
däremot hunnit vänja sig vid att flyga kring omgifningarne, då hade utsikten för att erhålla budskap genom
desamma naturligtvis varit mycket större. Efter
ballonguppstigningen hade då någon person kunnat
kvarstanna här ett par veckor för att mottaga de eventuellt
återvändande dufvorna. Men det är lätt att vara klok
efteråt.
Huru som helst, vi letade emellertid samvetsgrant
såväl kring Pikes hus och långs stränderna som på de
små öarne i bukten. Lämningar af alla möjliga andra
fåglar — ripa, teist, alfågel, måsar m. fl. — funnos
visserligen, men icke af någon dufva.
Såsom ofvan nämndes, låg ballonghuset i spillror.
När Andrée 1896, utan att ha kunnat uppstiga,
återvände till Sverige, lät han som bekant vidtaga särskilda
försiktighetsmått, för att ballonghuset under vintern ej
skulle blåsa omkull. Också befanns det ju i tämligen
godt skick, då han återkom till Danskön 1897, men
sedan vid uppstigningen en del af huset rifvits ned, hade
det naturligtvis ej samma motståndskraft som förut, utan
låg nu fullständigt sönderbrutet. Det måste ha kastats
omkull af någon våldsam vindstöt, ty spillrorna lågo ett
godt stycke upp på den östra sluttningen, många af
bjälkarne voro tvärt afbrutna, järnstängerna böjda och golfvet
ställvis sönderkrossadt, en bild af förödelse, som gjorde
ett vemodigt intryck. På golfvet samt kringspridda där
och hvar lågo stycken af den bruna vadd, som användts
för att skydda ballongen för refvor mot utskjutande partier
af huset, och man såg stycken af stolpar, som varit
omlindade med säckväf.
Spillrorna af Andrées ballonghus på Danskön.
Vid stranden Pikes hus, i bakgrunden Amsterdamön.
(Utgör fortsättning af bilden på nästa sida.)
Efter fotografi af O. Kjellström den 26 augusti 1898.
Ej långt från ballonghusets spillror stod den
järncistern, i hvilken fernissan kokats, och bakom Pikes hus
syntes den stora vätgasapparaten samt i närheten af
Spillrorna af Andrées ballonghus på Danskön.
Den lilla ön till vänster om Antarctic är Dödmandsön.
(Utgör fortsättning af bilden på föregående sida.)
Efter fotografi af O. Kjellström den 26 augusti 1898.
densamma de järnfat, hvilka innehållit svafvelsyran; vid
stranden lågo tomlådor m. m. Det var eget, att i dessa ödsliga
och dystra omgifningar se dylika spår af
kulturmänniskans arbete, efter en förelöpares första djärfva försök
på ett område, som dock helt visst tillhör framtiden.
När man kom in genom den mot hafvet vettande
dörren af Pikes trefliga hus, hade man till vänster det
rum, som af Strindberg och fransmannen Machuron
användts till fotografiskt mörkrum; rakt fram var köket
och till höger ett större rum eller sal, där Andrées
proviant låg magasinerad i lådor, med ordentlig uppgift på
de olika lådomas innehåll. Där låg äfven en amerikansk
nautisk almanacka för 1898 m. m. Ett sofrum fanns
innanför salen, och en toppa ledde upp från denna till
vinden, som var afdelad i två rum, af hvilka det ena,
mot öster, såsom förut nämnts, användts till förvaring
af dufvorna.
Väggarne i huset voro naturligtvis fullklottrade med
namn af skrifklådiga turister, som besökt platsen de tre
sista åren, och skrifklådan hade i många fall rent af
urartat till fåneri. Vi erforo emellertid härigenom, att
den sista turistångaren besökt stället endast tio dagar
före oss. Det är att hoppas, att ett anslag af en
norsk turistångares befälhafvare, med begäran — »i
civilisationens namn» — att man låter provianten ligga orörd
eller att den blott användes af verkligt nödlidande, må
vinna genklang.
Vi drucko vid middagen de djärfva ballongfararnes
skål i champagne, hvarvid jag uttalade den förhoppning,
att de ännu måtte vara vid lif och räddas åt sitt
fädernesland. Efter kapten Kjeldsens upplysningar om de
fåfänga spaningarne på Frans Josefs land, var vårt hopp
visserligen mycket reduceradt. Men å andra sidan gingo
våra underrättelser från Sverige ej längre än till den
11 juli, och det vore ju därför möjligt, att Andrée
redan vore återkommen, fastän vi icke kunde veta
Baksidan af Pikes hus samt Andrées vätgasapparat.
Efter fotografi af O. Kjellström den 27 augusti 1898.
något därom. Men detta hopp skulle tyvärr visa sig
bedrägligt.
Andrées vätgasapparat, sedd framifrån.
Efter fotografi af O. Kjellström den 27 augusti 1898.
Det är emellertid ej endast Pikes hus och
lämningarne af Andrées ballonghus m. m., som bära
vittnesbörd om människans verksamhet på denna plats af vår
jord. Här finnas nämligen på flere ställen, framför allt
på det låga Holländarnäset på Amsterdamön, kvarlefvor
af gamla holländska trankokerier eller andra byggnader
från hvalfångstens glansperiod. De äro dock nu nästan
jämnade med marken och höja sig endast öfver densamma
såsom obetydliga kullar, i hvilka bland annat finnas
tegelstenar, ofta märkvärdigt väl bibehållna. Det var under
sista hälften af det sjuttonde och nästan hela det
adertonde århuudradet, som holländarnes hvalfångst här stod
i sitt flor. Då kunde tvåhundra à trehundra fartyg med
öfver tolftusen mans sammanlagda besättning vara
samlade i Smeerenburg, sundet mellan fastlandet samt
Amsterdamön och Danskön. Det är därför ej så underligt, att
man litet hvarstädes i denna trakt träffar gamla grafvar,
Graf på en ö i Virgos hamn.
Efter fotografi af O. Kjellström den 27 augusti 1898.
särskildt hyser den lilla Dödmandsön en stor mängd
sådana. Dessa grafvar äro så enkla som möjligt; man
har lagt den döde i en lådliknande kista och täckt denna
med några stenar. Ett kors med den dödes namn och
dödsdag har nog ursprungligen funnits på de flesta
grafvarne, men finnes numera endast undantagsvis i behåll.
Vid sidan af den gångstig, som leder från Pikes hus till
platsen för Andrées ballonghus, finnes en graf i form
af en öppen kista, i hvilken skallen och andra ben äro
i behåll. Den här afbildade grafven är från ön i sydöstra delen af Virgos hamn.
Ångpannans matarerör hade kommit i olag
föregående dag, och vi måste ligga kvar här, medan det
reparerades. Tillfället begagnades att ombordtaga fyra tons
ballast, hvilka ökades med en ton följande dag. Vi skulle
äfven fylla vårt vattenförråd, men vatten fanns endast
att få i en lagunsjö väster om Virgos hamn, och vi
skulle följande dag både pröfva vattnets beskaffenhet och
möjligheterna att få det ombord. Skulle försöket ej
utfalla tillfredsställande, ämnade jag anlöpa Greenharbour i
Isfjorden, för att få vattenförrådet fylldt där. Jag gick
på aftonen med kaptenen öfver Pikes udde för att få
utsikt öfver Smeerenburg, men det var en föga behaglig
promenad i regnet och snöslasket. Jag fann en tämligen
ny räffälla, påtagligen densamma, hvarom herr Machuron
så lifligt ordat i sin bok. Af åtskilliga tecken att döma
plägade räfvarne nu ostraffadt aflägga visiter i fällan.
Det var lugnt och stilla den 27, så att det mötte
inga svårigheter att fylla båtarne med vatten från
lagunsjön. Man hade smakat därpå och tyckt att det var
bra, men det visade sig längre fram föga lämpligt
till dryck. Enligt redogörelsen för furst Alberts af
Monaco expedition samma år, är vattnet i den lilla sjön
bräckt, men det är nog möjligt, att salthalten varierar,
beroende på snösmältning, is m. m. Båtarne fylldes på
det sätt, att vi lånade några långa rännor, som lågo
mellan Andrées ballonghus och Pikes hus, lade dessa
öfver strandvallen, som skilde sjön från hafvet, hvarefter
sjövattnet östes i rännan och på så sätt leddes till båten.
Denna dag utmärktes för öfrigt genom räfskytte.
Sedan Hamberg skjutit sina räfvar i Recherche Bay, hade
vi ej varit i håll för några sådana förrän föregående dag,
då Kolthoff sköt en ung fjällräf på den lilla ön vid Virgos
hamn. Då jag nu kom i land på morgonen,
uppenbarade sig en ung räf vid Pikes hus, hvilken jag, efter
några bomskott på för nära håll, där kulan tog öfver,
slutligen sårade med en kula, som slog af ena frambenet;
den kröp nu under en sten, därifrån Kolthoff drog
fram den. Sedan sköt doktorn en räf och styrman
en; samtliga här erhållna voro enfärgade årsungar
(blåräfvar). Ännu en unge af liknande färg hade setts i
sällskap med en gammal, som var hvitbrokig; på dessa
hade J. G. Andersson förgäfves gjort jakt.
Vattenfyllning ur lagunsjön väster om Virgos hamn.
Efter fotografi af E. Levin den 27 augusti 1898.
Jag gick med Kolthoff till stranden af
Smeerenburg midt för Albertön, så benämnd efter en tysk ångbåt
»Albert» från Bremen, som varit här 1869 och till
erinran af sitt besök uppsatt ett järnkors på högsta punkten
af ön. Vi hade en obeskrifligt vacker utsikt öfver
Smeerenburg samt glaciererna och de taggiga snöbetäckta
bergstopparne på dess östra sida. Sedan vi återkommit
ombord, rodde vi till Albertön i prammen för att skjuta
ungejder, men fåglarne voro skygga och prammen
tungrodd, hvarför vi endast erhöllo tre. På ön fick Kolthoff
till ersättning skjuta en roskarl (Strepsilas interpres), en
af Spetsbergens sällsyntare fåglar, hvaraf det första
exemplet erhölls just i denna samma trakt 1868.
Norra delen af Smeerenburg, sedd från Danskön. I midten Holländarnäset
på Amsterdamön med lagunsjöar.
Efter fotografi af A. Hamberg den 27 augusti 1898.
Vi rodde sedan öfver till Holländarnäset på
Amsterdamön, en mycket låg udde med lagunsjöar samt lämningar
af trankokerier och grafvar. Ofantliga massor af drifved
voro uppkastade på stranden, men bland trädstammarne
från Sibirien funnos äfven tomlådor, brädlappar,
buteljkorkar och andra bevis på »civilisationens» hemsökelse i
dessa trakter. Vi träffade här de båda botanisterna i full
verksamhet. De hade samlat växter och utfört diverse
biologiska iakttagelser, tagit prof af drifved, snöalger m. m.
Äfven de öfriga naturforskarne hade varit flitiga, såsom
vanligt. Kjellström hade varit fullt upptagen af
Annas glacier på Amsterdamön.
Efter fotografi af A. Hamberg den 27 augusti 1898.
fotografiska arbeten, Hamberg hade dels tagit prof af
bergarterna i trakten (urberg), dels fotograferat, dels
studerat glaciererna, af hvilka Annas glacier på Amsterdamön
är af särskildt intresse, emedan den med en verklig
bräcka utmynnar i en sötvattenssjö. Doktorn sysslade
som vanligt med bakteriologiska undersökningar och Ohlin
med skrapningar. Den steniga bottnen hyste ställvis en
rik algvegetation, och skrapan var ibland nästan dold
Drifved på Holländarnäset på Amsterdamön.
Efter fotografi af G. Andersson den 27 augusti 1898.
af laminarier, när den kom upp. J. G. Andersson
samlade alger och plankton.
Skrapan full af laminarier.
Efter fotografi af O. Kjellström den 27 augusti 1898.
I det lugna och klara vattnet här hade man ett
utmärkt tillfälle att iakttaga de större planktonformerna.
En vingfoting (Limacina arctica) sam omkring med
tillhjälp af sina båda »vingar», dess skal är mörkt och
vridet i plan spiral. Vidare sågs en annan vingfoting utan
skal, Clio borealis, som tjänar grönlandshvalen till föda;
dess färg är ljust orangeröd. Af manetdjur märktes bland
andra den cylindriska röda Beroë, den i metallglans
skiftande Cydippe med sina tvenne långa fångtrådar, och
dessutom iakttogs här en verklig medusa (Cyanea). Äfven en
stor mask (Nereïs) simmade omkring vid ytan med
slingrande rörelser. Det är en verkligt förtjusande samling af
lägre djur, som det arktiska hafvet företer när det är lugnt
och stilla, så att planktonorganismerna komma upp till ytan.
På eftermiddagen klockan sex kunde vi ändtligen
afgå från Virgos hamn, med flaggan hälsande spillrorna
af ballonghuset. Omgifningarne voro så dystra och
ödsliga nu, att jag tror, att alla voro belåtna med att komma
härifrån. Vi styrde först mot nordväst till 79° 59" lat.
och 9° 30" o. long., där en lodning och hydrografiska
undersökningar företogos på 430 meters djup. Sedan
dessa afslutats, släpptes trawlen ut, och när denna var
uppe, klockan två på morgonen den 28, vändes Antarctics
bog mot söder.
TRETTONDE KAPITLET.
Vacker utsikt öfver Nordvästspetsbergen och Prince Charles Foreland.
— Stormförebud. — Spetsbergens kringsegling fullbordad. — Vår svåraste
storm. — Fortfarande stormigt väder. — Färden till Storfjorden måste
uppgifvas. — Kurs hemåt. — Beeren Eiland passeras. — Fynd af en engelsk
fiskeboj. — Lodning och skytte af kryckjer. — Norska kusten i sikte. —
Ankomst till Tromsö. — Telegram från H. M. Konungen. — Deltagarnes
afresa till Stockholm öfver Trondhjem. — Antarctics ankomst till Stockholm.
— Aterblick på expeditionens arbeten.
Vacker och storslagen var den utsikt, som låg
framför mig, då jag den 28 augusti kom upp på däck. Det
var alldeles lugnt, och nordvästra Spetsbergens snöhöljda
toppar visade sig i strålande bländhvit skrud, belysta af
solen, medan himlen i sydväst och väster var mulen.
Så småningom blefvo de stolta topparne af Tre Kronor i
Kingsbay synliga, och när vi sedan kommo längre mot
söder, utanför Prince Charles Foreland, fingo vi njuta
af dettas praktfulla alpnatur. Det finnes en mycket stor
glacier på norra delen af dess västra kust, och de högsta
fyra eller fem topparne nära intill hvarandra vid midten
af ön torde nå en ganska aktningsvärd absolut höjd.
De hafva af den franska expeditionen på »la Manche»
sammanfattats under benämningen Pic Prince Charles,
men hafva hittills icke blifvit uppmätta. En tilltagande
allt svårare dyning från söder ju längre vi kommo angaf,
att det blåste hårdt söderut, och barometern var i ständigt
fallande. På eftermiddagen var himlen så egendomlig,
att jag ej kan erinra mig hafva sett den med dylikt
utseende förr. Det fanns ej något moln i söder, men
den var det oaktadt åt detta håll nästan svart, fastän
solen lyste igenom slöjan; det var tydligt, att vi
nalkades stormområdet mer och mer. Vi sågo ett par hvalar
och passerade under dagens lopp tre
haakjæringsfiskefartyg, som slingrade svårt i dyningen.
Dagen hade en särskild betydelse, ty vi kunde fira
Spetsbergens första kringsegling af svenskt fartyg. Vi
skuro nämligen på aftonen vår kurs för den 25. juli, och
därmed var kringseglingen fullbordad. Med anledning
häraf hade middagen en festlig prägel, och i skummande
champagne dracks K. Svenska Segelsällskapets och vår
tretungade flaggas skål.
»Spetsbergsfarare tala ofta om, att de kringseglat
Spetsbergen», heter det i Dunérs och Nordenskiölds
skildring af 1864 års expedition, »men därmed mena de
alltid, att de under olika år seglat till samma punkt i
Hinlopen Strait, den ena gången långs med väst- och
nordkusten, den andra längs med ostkusten. Endast ett
enda norskt fångstfartyg har, så vidt vi veta, kringseglat
hela ögruppen, nämligen briggen Jan Mayen, förd af
kapten E. Carlsen.»
Dennes kringsegling försiggick 1863 och utfördes i
motsatt riktning mot vår. Det var därunder, som han
äfven utanför Nordostlandets ostkust pejlade Kung Karls
land. Denne Elling Carlsen är för öfrigt densamme,
hvilken deltog i Payers och Weyprechts upptäckt af Frans
Josefs land på Tegetthoff, då detta fartyg 1872 inneslöts
i isen utanför Novaja Semlja och med denna dref norrut
till det förut okända landet. Huruvida någon annan
norsk fångstman sedan dess kringseglat Spetsbergen, har
jag mig icke bekant. Antarctic är i alla händelser
troligen det enda fartyg, som vid kringseglingen af
Spetsbergen äfven gått utanför Giles land.
Det rådde på kvällen vid elfvatiden en vacker
aftonrodnad på den norra himlen, solen stod då bakom
tunna skyar vid själfva horisonten, som bekransades af
en glödande strimma, från hvilken rodnaden med
aftagande styrka sträckte sig bakom Nordvästspetsbergens
spetsiga, snöhöljda toppar. Vi hade nu hunnit ganska
långt mot söder, hvarför det ständiga dagsljuset var slut,
och denna afton voro lamporna tända i gunrummet för
första gången.
Följande dag, den 29, voro vi ute för den svåraste
storm vi haft, med en vindhastighet af tjugo meter i
sekunden, stormförebuden under gårdagen hade visat rätt.
Antarctic, som annars icke slingrar mycket i hårdt väder,
hade i dag måst ge efter, och det var svårt att stufva
föremålen, så att de höllo sig kvar. Dock voro dessa slingringar,
så svåra de än voro, ganska jämna och ett intet emot hvad
det brukar vara på andra fartyg. Vi redde oss bra nog
vid middagen, som dock visade gunrumsbordet glest
besatt, i det att hälften af deltagarne, af skäl, som de väl
själfva bäst känna, föredrog att stanna i sina hytter.
Vi gingo för half maskin, bottenrefvade märssegel och
stormklyfvare och kunde ej hålla kursen, utan måste
stäfva mot sydväst, men det var i alla fall en sannskyldig
glädje att se, huru utmärkt Antarctic klarade sig och
huru litet vatten hon tog in. På eftermiddagen hade
dyningen ökats oerhördt, och det var ett storslaget
skådespel att stå på kommandobryggan och se densamma
komma rullande hög som ett berg, på hvars topp man
därpå lyftes upp och hvarifrån man såg ned i vågdalarne,
som liknade verkliga små dalsänkor. Så vackert detta
än var, och huru mycket man än måste beundra
människans förmåga att reda sig i kampen mot elementen,
I regnväder.
Efter fotografi af O. Kjellström, september 1898.
blef dock sjögången i längden tröttsam. Ty man kunde
ej utföra något arbete, utan måste inskränka sig till att
slå dank på däck (egentligen kryssa sig fram där), sofva
eller ligga och läsa så godt man kunde. Vi hade dock nu
hög temperatur, det var sju grader varmt. Ehuru stormen
började aftaga redan på eftermiddagen och den 30
minskats till hård vind, var dock sjögången svår äfven nämnda
dag, fastän ju äfven den så småningom blef mindre. Vi
kunde på eftermiddagen ändra kursen till sydlig och senare
till ostsydostlig. Det var ingen liten afdrift mot väster
stormen förorsakat och som vi nu måste taga igen; den
belöpte sig till öfver sextio sjömil. Den 31 var det disigt och
regnigt, fortfarande med motig vind, och den 1
september ingick med ny storm, som dock aftog under
förmiddagen. Strax efter middag kastade vinden, utan det
minsta förebud, plötsligt om från sydost till sydväst,
hvilket kunde varit riskabelt nog, ty alla segel voro
tillsatta, men vi ledo dock icke något men däraf. Vi kunde
nu gå mot nordost, och på aftonen lodades samt utfördes
en trawling på 350 meters djup, hvarunder vinden åter
blef sydostlig. På natten var det något månsken, som
för oss nästan kunde sägas hafva nyhetens behag.
När vi från lodningen nordväst om Danskön styrde
söderut, var det min afsikt att dubblera Sydkap och gå
upp i Storfjorden till Agardhs Bay, där åtskilliga
geologiska undersökningar af intresse kunde utföras, och
hvarifrån Kjellström kunde företaga en vandring mot
Braganzabukten för att få en ordentligt kartlagd förbindelseled
mellan ost- och västkusten. Vi kunde skatta oss lyckliga,
som icke hunnit dit före stormen, ty det finnes inga hamnar
på Storfjordens västkust, som äro skyddade för ostlig vind,
hvarför vi då ganska sannolikt blifvit drifna på land.
Antarctics maskin var nämligen för svag för att den mot en
så stark storm skulle kunnat hålla fartyget i sjön. Jag ville
gärna komma till Storfjorden, ty åtminstone en vecka i
september brukar man under vanliga förhållanden kunna
arbeta här uppe. Men då vinden äfven den 2
september var ostlig och fram på förmiddagen åter ökades
till hård storm med regntjocka, måste jag, ehuru
motvilligt, uppgifva försöket att nå Storfjorden och sätta kurs
emot söder. Expeditionens program var ju till alla
väsentliga delar genomfördt, och vi hade vunnit mycket
annat dessutom, hvarför jag kunde bära denna
missräkning med någorlunda jämnmod. Det blef allmän glädje
ombord, då jag klockan tre gaf order att vända hemåt,
karlarnes anleten formligen strålade, då seglen sattes
till för kursen mot söder. De hade vid afgången
hemifrån beredt sig på att möjligen blifva utsatta för en
öfvervintring, men nu, sedan besöket i Storfjorden
uppgifvits, kunde det ej längre bli tal om någon sådan, och
de kunde i stället snart vänta underrättelser från de sina.
Själf var jag visst den ende, som i förstone icke var
fullt nöjd.
Det var en märkvärdig ombytlighet hos vädret; vi
kunde till en början göra fem à sex knops fart för
enbart segel med förlig vind, men redan efter ett par
timmar mojnade vinden af och det blef dimma, som om en
stund ersattes af sydlig vind med regntjocka. De mörka
kvällarne med tända lampor och ljus ombord föreföllo
oss till en början mycket egendomliga.
Den 3 september blef det ändtligen vackert väder
med solsken, blått haf och en ljum, sydlig vind;
dyningen var dock ännu hög. Jag hade medfört minor af
bomullskrut, för att vid en eventuell innestängning af is
kunna spränga denna, och då jag nu var säker om, att
de ej skulle komma till användning, lät jag sänka dem i
hafvet. Jag lät sätta kurs på Beeren Eiland, för att så
nära ön som möjligt dels göra några kompletterande
Driftföremål tillvaratagna under de svenska expeditionerna med Antarctic.
Till höger en mindre drifvedsstam med märken af yxhugg (Svenska Djupet 28/7 1898); i midten
fiskebojen (söder om Beeren Eiland 4/9 1898); till vänster en bambustam (Jan Mayen 20/6 1899).
Efter fotografi af P. Dusén.
iakttagelser öfver de geologiska och topografiska
förhållandena vid sydvästra kusten, dels iakttaga, huru
fågellifvet därstädes nu gestaltade sig. Klockan tio kom ön
i sikte, fullständigt fri från moln; det södra berglandet
och Tre Kronor på Mount Misery voro de partier, som
först blefvo synliga. Vid fyratiden på eftermiddagen hade vi
hunnit ganska nära ön utanför Ell
as sjö, och det var mycketkärt att i det vackra vädret få återse de ställen, där vi
tillbragt så intressanta dagar i juni. Snön var nu nästan
fullständigt bortsmält, man såg blott en eller annan snöfläck
nere vid stranden och på Mount Misery. Alkorna, som
i början af sommaren gifvit ett sådant lif åt det hela,
voro fullständigt försvunna, men stormfåglarne svärmade
ännu i stora skaror omkring sina häckplatser. Det var
stark ström och mycket svår dyning, hvarför någon
landning ej kunde komma i fråga, utan vi styrde från
sydspetsen vidare mot söder. Jag var ganska nöjd med
hvad vi fått se, och det var onekligen stor tur, att ön
vid denna tid på året var fullständigt blottad från moln
och dimma, så att de afsedda iakttagelserna kunde
utföras. Solen gick ned redan klockan åtta och förgyllde
kanten af några låga moln i väster, medan månen från
andra sidan kastade en silfverstrimma öfver vattnet.
Den 4 september på morgonen rapporterade
kaptenen, att utkiken fått sikte på en stor boj drifvande i
vattnet. Vi styrde dit, satte ut en båt och bärgade
bojen, som man i förstone tagit för en Andréeboj. Men
det var i stället en stor fiskeboj, märkt S S, PREMIER, G Y.
På grund af det franska namnet trodde vi, att med G Y
afsågs Guernsey, men genom efterforskningar, förmedlade
af herrar Charles Rabot i Paris och Robert Irvine i
Granton, har jag efter hemkomsten fått konstateradt, att
fartyget Premier är engelskt och hemma i Grimsby.
Bojen hade förlorats under fiske i närheten af Färöarne,
men som flere sådana vid olika tillfällen gått förlorade,
kunde tyvärr ej uppgifvas, när den nu bärgade kommit
i drift. Annars hade man här haft ett utmärkt tillfälle
att utröna den hastighet, hvarmed golfströmmen drifver
norrut.
Matrosen Crafoord i kanoten, upphämtande skjutna kryckjer.
Efter fotografi af J. G. Andersson den 4 september 1898.
Klockan tio lades bi för lodningar, trawling och
planktonhåfning på 400 meters djup. Det var lugnt och
stilla väder, och medan dessa arbeten ägde rum, skötos
af Kolthoff, mig och doktorn en mängd unga kryckjer,
som flögo kring fartyget. De hämtades af matrosen
Crafoord i kanoten, och vi åto dem med god smak till
middagen, ty det var längesedan vi haft färskt kött. Efter
afslutade hydrografiska och zoologiska arbeten fortsattes
söderut, och som vi på kvällen erhållit god vind, kunde
vi gå för enbart segel.
Den 5 företogos två lodningar med åtföljande
hydrografiska arbeten på respektive 235 och 215 meters djup,
de sista som utfördes under resan. Det märktes nu,
att vi lämnat de arktiska trakterna, vi sågo en ung
hafstrut (Larus marinus) samt flere seglare, och då vi nu
kommit inom området för en lifligare trafik, blefvo
fartygets lanternor tända på kvällen; stjärnor syntes nu äfven
för första gången sedan vi passerade polcirkeln på väg
norrut. De mörka aftnarne tillbragtes i gunrummet under
läsning, redigering af anteckningar m. m., eller ock för
dref man tiden med bräd- eller kortspel, hvarvid ofta
vankades en grogg eller toddy. Den 6 hade vi blåst och
regntjocka, men half åtta på morgonen blåste tjockan
undan och norska kusten kom i sikte; vi voro ett godt
stycke utanför Fuglö. Vi gjorde en onödig afstickare till
en, såsom vi trodde, kantrad båt, som dock i
verkligheten tycktes vara afsiktligt förtöjd vid ett fiskegarn. Vid
middagstiden var det tolf grader varmt, som för oss
föreföll nästan hett, men vi gjorde dålig fart, på grund af
den motiga vinden. När vi passerat Fuglö och kommit
till Spennen, där de norska sjökorten angifva lotsstation,
signalerade vi länge förgäfves efter lots. Slutligen rodde
en båt ut och meddelade oss, att lotsen var död samt
att ingen annan förordnats i hans ställe. Vi gingo
nu vidare, sedan vi under uppehållet gladt oss åt
åsynen af hus samt gröna ängar, kor och får. Som
Kulseth kände farleden väl, åtog han sig att tjänstgöra
såsom lots, och vi kunde därför, trots hård storm med
regnbyar, fortsätta hela natten utom en kortare stund,
då vi måste ligga stilla för tjocka. Vi ankommo till
Tromsö en kvart öfver fem på morgonen den 7, efter
tre månaders bortovaro. Här erfor jag, att »Frithjof»
anländt en hel vecka före oss; äfven »Victoria»,
Vid lamporna i gunrummet.
Efter fotografi vid magnesiumljus af A. Hamberg den 5 september 1898.
»Avance» samt flertalet öfriga ishafsfartyg voro redan
återkomna.
Vi begåfvo oss naturligtvis snarast möjligt i land
för att afsända telegram och hämta post, och endast
goda underrättelser från hemmen erhöllos. H. M.
Konungen hade, såsom svar på min till honom
underdånigt afgifna telegrafiska rapport, behagat afsända ett
vänligt telegram från Drottningholm, hvilket uppväckte
stor glädje och tillfredsställelse bland expeditionens
samtliga deltagare.
Antarctic och Valkyrian utanför Dalarö.
Efter fotografi af J. G. Andersson den 2 oktober 1898.
»Ran» med gradmätningsexpeditionen ombord
anlände den 8, och vi fingo gemensamt åtnjuta våra
Tromsövänners välkända gästfrihet.
Den 11 lämnade jag med sex af vetenskapsmännen
Antarctic för att följa med postbåten till Trondhjem och
därifrån med järnväg fortsätta resan till Stockholm.
Kjellström hade redan den 7 lämnat oss och rest söderut
för att afsluta några kartarbeten vid Sjangeli, och Ohlin
stannade ombord för att följa Antarctic på färden långs
norska och svenska kusterna och därunder lägga slutlig
hand vid de zoologiska samlingarnes ordnande.
Vi anlände till Stockholm den 15 september och
tyckte oss med ens förflyttade till full sommar. Antarctic
lämnade Tromsö den 13 och ankom till Helsingborg
den 26, där jag steg ombord den 27 och hvarifrån vi
afgingo på morgonen den 28. Hård motvind tvingade
oss följande dag att anlöpa Ystad, som vi åter lämnade
på morgonen den 30.
Kgl. Svenska Segelsällskapets styrelse visade mig
den stora uppmärksamheten, att ombord på bankiren
A. Burmans fartyg Valkyrian under salut möta Antarctic
vid ankomsten till Dalarö på eftermiddagen den 2
oktober. Här stego åter alla vetenskapsmännen samt frih.
A. E. Nordenskiöld, som rest ut för att möta mig,
ombord, och följd af Valkyrian, hvarifrån under vägen
afbrändes vackra fyrverkerier, fortsatte Antarctic färden till
Stockholm, där hon strax efter midnatt förankrade på
strömmen.
*
Innan vi lämna 1898 års expedition, torde en kort
återblick på dess vetenskapliga arbeten vara på sin plats.
Det är gifvet, att här ej kan bli fråga om några
detaljer, utan endast om en öfversikt i stora allmänna
drag. Ännu dröjer det länge, innan de hemförda
samlingarne fullständigt bearbetats, ehuru redan nu ett antal
specialuppsatser af geografiskt, geologiskt, zoologiskt,
botaniskt, bakteriologiskt och hydrografiskt innehåll m. m.
blifvit utgifna.
Kartläggningen och undersökningen af Kung Karls
land var, såsom vi veta, expeditionens förnämsta mål,
och detta har, såsom vi också sett, till alla delar blifvit
vunnet, hvarigenom en långvarig geografisk tvistefråga
ändtligen fått sin lösning. Af öfriga geografiska arbeten
böra framhållas Beeren Eilands kartläggning,
uppmätningen och kartläggningen af Van Mijens Bay och Van
Keulens Bay i Belsund samt ett närmare bestämmande
af läget, utsträckningen och beskaffenheten af Giles land,
som nu kan sägas hafva blifvit återvunnet för den
geografiska litteraturen.
Hand i hand med de geografiska arbetena hafva
gått de geologiska, och alla de anförda områdena äro nu
i geologiskt hänseende väl kända. Särskildt har Beeren
Eiland erbjudit ett oväntadt rikt geologiskt arbetsfält, som
genom en af en af deltagarne utförd följdexpedition 1899
blifvit ytterligare utforskadt, och Kung Karls lands geologi
har, såsom förat redan anförts, visat sig vara af särskild
betydelse, såsom erbjudande förbindelse mellan
Spetsbergens och Frans Josefs lands. Mycket omfattande
samlingar af bergartsprof saml växt- och djurfossil hafva
blifvit hemförda.
För att belysa betydelsen af de geologiska arbetena
i dessa trakter, skall jag såsom exempel erinra om de
i det föregående omnämnda växtfossilen. Vi hafva först
lärt känna Beeren Eilands förstenade lummerväxter och
ormbunkar från en tid (den devoniska) så aflägsen, att
ännu inga fanerogama växter funnos på jorden. I
Spetsbergens och Kung Karls lands juralager äro
förhållandena annorlunda. I dem finnas jämte kärlkryptogamer
äfven cycadeer och barrträd, hvarjämte vi särskildt fäst
oss vid en representant af den dessa växter närstående
egendomliga ginkgofamiljen. Men löfträd saknas alltjämt.
I Spetsbergens tertiära lager möta oss däremot sådana
med en mångfald af arter, som ådagalägga, att
polarlanden under tertiärperioden kläddes af präktiga löfskogar
af en mycket brokig sammansättning. De erinrade i
många afseenden om dem, som numera finnas i östra
delarne af Nordamerikas Förenta Stater, medan
barrskogarne ju till stor del bildades af sumpcypressen, som
lefver i de södra staterna af samma land. Detta exempel
är blott ett af de många, som skulle kunnat väljas, för
att äfven den i geologiens studium icke invigde må inse,
att ej blott, såsom vi förat sett, frågan om jordens forna
klimat vid de geologiska arbetena på Spetsbergen och
kringliggande land träder i förgrunden, utan att deras
rikedom på geologiska aflagringar af olika åldrar äfven
själfmant bringar tanken på den ännu viktigare frågan
om det organiska lifvets utvecklingsgång på vår jord.
Glacierer och moränbildningar hafva varit föremål
för speciella studier, och äfven sådana gifva anledning
till omfattande slutledningar. Genom att bestämma
glacierrandens läge under olika år, kan man, såsom förut
omnämnts, konstatera, om glaciererna äro i
framåtskridande eller tillbakagång, hvilket åter ger tillfälle till
slutledningar om de pågående klimatväxlingarne. Och studiet
af moränerna har för oss den särskilda betydelse, att
de visa oss, huru gruslagren i Sverige blifvit bildade,
ty större delen af dessa är just moräner från istidens
inlandsis och glacierer.
Botaniska samlingar — såväl herbariematerial och
frön som i sprit och formalin bevarade växter — äro
hopbragta till stor omfattning. Särskildt äro de från Kung Karls
land hemförda växterna af intresse, enär detta land
hittills i botaniskt hänseende varit alldeles obekant. Vidare
må framhållas samlingen af röd och grön snö, af
jordprof m. m. Till Vetenskapsakademiens Bergianska
trädgård sändes från Adventbay femtiotvå arter lefvande
fanerogamer, hvilka alla framkommo i godt skick. För
öfrigt hafva utförts blombiologiska undersökningar samt
studier öfver växternas förhållande till temperatur, luftens
fuktighet, ljusintensitet m. m., hvarjämte ett stort antal
botaniska fotografier blifvit tagna.
I samband med de botaniska samlingarne må äfven
nämnas det mycket omfattande drifvedsmaterial, som
hemförts från de olika ställen vi besökt, och hvilket, när
dess undersökning blifvit afslutad, torde komma att kasta
ytterligare ljus öfver den arktiska drifvedens ursprung.
Då jag förat blott i förbigående omnämnt drifvedens
förekomst, torde här några ord om dess sammansättning
vara på sin plats.
Redan 1869 påvisade professor J. G. Agardh, att den
spetsbergska drifveden härstammar från Sibirien, och till
samma resultat hafva sedermera äfven de forskare
kommit, som undersökt drifved från östra och västra
Grönland. Ett särdeles rikt utbyte gaf den samling, som från
Sydvästgrönland 1880 hemfördes af dr N. O. Holst och
som beskrifvits af jägmästaren V. T. Örtenblad.
Hufvudmassan utgjordes af barrträd, och bland dem var
det sibiriska lärkträdet (Larix sibirica), hvilket går längst
mot norr, dominerande. Äfven den sibiriska granen
(Picea obovata) var talrikt representerad, och för öfrigt
förekom sibirisk ädelgran (Abies sibirica), cembratall
(Pinus cembra) samt vanlig tall (Pinus silvestris).
Löfträden utgjordes af asp (Populus tremula) och pil (Salix
vitellina). De af oss hemförda samlingarne härstamma
från olika ställen på Spetsbergen, från Kung Karls land,
Giles land, Karl XII:s ö och från drifisen vid kanten
af den grönländska polarströmmen.
Drifveden, som i de arktiska trakterna är till sådan
nytta för fångstmännen, hvilka däraf förse sina skutor
med bränsle, och för alla, som företaga båtfärder längs
stränderna, får sålunda icke betraktas såsom något
tillfälligt. Dess förekomst är tvärtom inom vissa områden
konstant och står i det närmaste samband med
hafsströmmarne. I Polarhafvet utfaller en mängd stora floder,
såväl i norra Ryssland och Sibirien som i arktiska Nordamerika. Med dessa floder, hvilka komma från
skogsområdena, är det som drifveden — i floden nedstörtade
stammar och grenar — föres till hafvet, och väl där
drifver den vidare med dettas strömmar. En del
uppkastas på Novaja Semlja, Frans Josefs land och Kung
Karls land samt på Spetsbergen och kringliggande öar;
där polarströmmen möter golfströmmen kan drifveden
indragas i den senare, föras äter mot norden samt
uppkastas på en kust, som sköljes af den varma
strömmen. En annan del af drifveden följer den grönländska
polarströmmen mot söder och uppkastas af denna på
Grönlands ostkust, på Jan Mayen och på Island, ja, går
till och med förbi Grönlands sydspets för att sedan drifva
norrut och landa på västkusten. Där är drifveden, eller
har åtminstone varit, till allra största välsignelse, ty utan
densamma skulle eskimåerna saknat material till sina
kajakstommar, åror, harpunskaft m. m., och de skulle därför
aldrig kunnat nå den utvecklingsgrad, som de på egen hand
förvärfvat, om icke drifveden funnits. Ännu i våra dagar
föredrages af eskimåerna drifveden i flere fall framför
det virke, som kan erhållas vid de danska kolonierna.
Expeditionens samlingar af däggdjur och fåglar hafva
därigenom sitt speciella intresse, att de företrädesvis varit
afsedda att bilda grundstommen till ett arktiskt biologiskt
museum, det första i sitt slag. På grund af bristande
utrymme har detta ännu icke till större omfattning kunnat
realiseras, men ett försök i mindre skala är gjordt i den
s. k. ishafsgrottan i biologiska museet på Djurgården
vid Stockholm. Det vore högligen önskvärdt, om
förslaget kunde realiseras enligt sin ursprungliga plan, så
att allmänheten här hemma kunde få en mera trogen
bild af det arktiska djurlifvet, sådant det i naturen
uppträder, än som kan erhållas genom våra zoologiska
museer. Intressanta iakttagelser öfver fåglarnes lefnadsvanor
blefvo under expeditionen gjorda, vid hvilka jag dock
icke här kan uppehålla mig.
Med skrapa och trawl upphämtades prof af djurlifvet
på hafsbottnen vid fyratiotvå olika stationer, från djup
varierande mellan några få meter och 3150. De härvid
erhållna samlingarne äro mycket omfattande och
innehålla många former af stort intresse. Betydelsen af
planktonundersökningar har redan förat framhållits. Under
expeditionen hafva upphämtats närmare etthundrafemtio
planktonprof, af hvilka visserligen de flesta äro ytprof,
men bland hvilka äfven finnas sådana från 500 till 2100
meters djup, de första planktonprof från större djup, som
i polarhafvet dittills blifvit tagna. Beträffande de
hydrografiska arbetena må i första rummet erinras om
lodningarne vid kanten af grönlandsisen, genom hvilka
ådagalades, att den antagna djupa insänkningen i hafsbottnen,
som varit känd såsom Svenska Djupet, i verkligheten icke
existerar. Inalles blefvo lodningar i förening med
temperaturobservationer och upphämtande af vattenprof utförda
på tjugofyra olika stationer, och när dessa iakttagelser
blifvit bearbetade, skola de helt visst lämna viktiga bidrag till
Norra Ishafvets hydrografi. Redan nu kan såsom
anmärkningsvärdt erinras om den stora utbredning af
golfströmsvattnet, som genom dessa undersökningar ådagalades,
och hvilken helt visst torde förklara de gynnsamma
isförhållanden, som voro rådande 1898. För utrönande af
hafsströmmarnes riktning blefvo som nämndt öfver
niohundra flaskposter utkastade; de igenfunna flaskornas
antal har i oktober 1900 ökats med nära ett tjugotal,
som under sommaren funnits ilanddrifna.
Flere hundrade fotografier blefvo under resan tagna,
dels i speciellt vetenskapliga syften, dels för den
fotogrammetriska kartläggningen, dels för att återgifva
landskapsbilder eller visa lifvet ombord m. m. Äfven
magnetiska undersökningar, bestämning af kompassens
missvisning o. s. v. blefvo på ett tiotal ställen utförda. Som
expeditionen medförde såväl själfregistrerande barometer
(barograf) som själfregistrerande termometer (termograf),
äfvensom vindmätare (anemometer), hafva äfven
iakttagelser af meteorologisk betydelse under resan blifvit
gjorda.
Enastående i sitt slag torde vara de omfattande
bakteriologiska undersökningar, som under expeditionen
blefvo utförda. På ett tjugotal olika ställen på Beeren
Eiland, Spetsbergen och Kung Karls land filtrerades luften,
inalles öfver tjugotusen liter, men i densamma fanns icke
en enda bakterie och blott helt få mögelsvampar. Den
arktiska luftens hälsosamhet har ju sedan länge varit
bekant, och bakteriernas frånvaro har redan förat
antagits. Men det torde dock vara första gången, som
luften blifvit på ort och ställe omfattande och systematiskt
undersökt af en erfaren bakteriolog. Äfven vatten, snö
och is hafva varit föremål för de bakteriologiska
undersökningarne, hafsvattnet ända till 2700 meters djup.
Vattnet saknar ej bakterier, men är, såsom förut nämnts,
ytterligt fattigt på sådana. Äfven tarminnehållet hos en
mängd olika djur blef undersökt med hänsyn till
bakteriehalten och visade sig i allmänhet fritt från bakterier.
I isbjörn och säl påträffades dock en bakterieart, som
i hög grad liknar den i människans tarmkanal normalt
förekommande tarmbakterien, men alla undersökta fåglar,
med undantag af borgmästaremåsen, saknade bakterier
helt och hållet.
Det nu anförda jämte hvad som i skildringen af
resans gång där och hvar ordats om desamma, torde gifva
någon föreställning om beskaffenheten af de
vetenskapliga uppgifter, till hvilkas lösning expeditionen efter bästa
förmåga sökt bidraga. Men det är ännu en sak, som
jag till sist skulle vilja betona, nämligen anledningen,
hvarför de svenska naturforskarne med sådan förkärlek
riktat sina studier just mot polarlanden. Jämte den
allmänna vetenskapliga betydelse, som dylika undersökningar
alltid ega, lika mycket på hvilken plats af jorden de än
må utföras, har nämligen utforskningen af polarlandens
naturförhållanden en alldeles speciell betydelse för oss.
Vårt land har i en, geologiskt taladt, relativt föga
aflägsen tid, istiden, genomgått ett utvecklingsskede, som
vi icke skulle kunnat tyda, om icke undersökningen af
polarlanden ledt oss på rätt stråt. Först där har man
i Grönlands inlandsis funnit motsvarighet till det väldiga
istäcke, som under istiden var utbredt öfver norra Europa,
och som gifvit upphof till de moränbildningar, hvilka,
såsom ofvan nämndes, bilda hufvudparten af de lösa
jordlagren i vårt land. Och när sedan landet sjönk och
hafvet utbredde sig öfver en stor del af detsamma, då
var detta haf ett ishaf. I detta afsatte sig den för vårt
jordbruk så viktiga glacialleran eller ishafsleran, bildad
af det slam, som af glacierälfvarne utfördes i hafvet.
När vi nu i polartrakterna studera inlandsis och
glacierer samt deras verkningar, moräner, glacierälfvar m. m.,
då lära vi oss följaktligen äfven, huru bergen i vårt eget land
under istiden blifvit afslipade och refflade samt huru våra
grus- och lerlager uppkommit. Och när vi studera det
nuvarande Ishafvets djurlif, få vi på samma gång lära känna
djurvärlden i det ishaf, som på sin tid betäckte en del af
Skandinavien. I ishafsleran finnas på flere ställen i vårt
land, äfven i Stockholms närmaste omgifningar, skal af
samma lilla mussla (Yoldia arctica), som vi 1898 erhöllo
lefvande från hafsbottnen vid 81° 14" lat. norr om Spetsbergen,
och som förut iakttagits på många ställen vid kusterna af
detta land, utanför de i hafvet utskjutande glaciererna.
Af däggdjur har man i ishafsleran i södra Sverige
flerestädes funnit skelettdelar af grönlandshval (Balaena
mysticetus), hvithval (Delphinapterus leucas), narhval (Monodon
monoceros) m. fl. samt af sälarter grönlandssäl (Phoca
groenlandica) och storsäl (Phoca barbata), sålunda alldeles samma
däggdjur, som nu lefva i Norra Ishafvet. Detsamma gäller
om de lägre djuren, såväl kräftdjur som musslor och
snäckor. Särskildt erinra vi därom, att hufvudinnehållet
af de berömda snäckbankarne vid Uddevalla utgöres af
arter, som lefva i Ishafvet. I de delar af vårt land, som
icke betäcktes af istidens haf, ströfvade samtidigt renen
omkring, medan sötvattenssamlingarne hyste små
kräftdjur af samma slag (Apus glacialis), som nu äro vanliga
i dammar och småsjöar på Spetsbergen och Grönland.
Men äfven den växtvärld, som efter isens
afsmältning först tog landet i besittning, var likartad med
polarlandens. Då växte här, såsom vi veta genom de blad
och öfriga växtlämningar, hvilka funnits i leror och andra
sötvattensbildningar från istiden ända ner i Skåne,
polarvidet (Salix polaris), fjällsippan (Dryas octopetala), röda
(Saxifraga oppositifolia) och gula (Saxifraga Hirculus)
saxifragor, fjällsyra (Oxyria), dvärgbjörk (Betula nana) m. fl.
För att riktigt lära känna vårt eget lands utseende
och beskaffenhet under istiden, uppkomsten af dess
viktigaste jordlager, sammansättningen af den djur- och
växtvärld, som efter isens afsmältning först tog detsamma
i besittning, måste vi följaktigen så allsidigt som möjligt
studera förhållandena i polarlanden. Detta har sedan
långt tillbaka varit insedt af Sveriges naturforskare, och
det är en af anledningarne, hvarför så många af oss
egnat sig åt den vetenskapliga polarforskningen.
Denna forskning är därtill utgången från Sverige,
och det är följaktligen svenska traditioner, som vi sökt
följa. Jag syftar ej nu därpå, att Sverige var det första
land, hvarifrån en verklig naturforskare, Anton
Rolandsson Martin, en af Linnés lärjungar, utsändes till
polartrakterna, hvilket skedde redan 1758. Utan jag erinrar
därom, att det var en svensk, Otto Torell, som, jämt
hundra år senare, uppställde en allsidig naturvetenskaplig
undersökning af polarområdet såsom ett vida viktigare
mål än ett enbart framträngande till en hög geografisk
breddgrad. Han ådagalade äfven huru detta borde utföras.
Redan under sin första resa till Spetsbergen 1858
åtföljdes han nämligen af tvänne andra naturforskare, A. E.
Nordenskiöld och A. W. Quennerstedt, hvilka där företogo
undersökningar af olika slag. Dock var det egentligen
den stora särdeles resultatrika expeditionen till samma
land under Torells ledning 1861, i hvilken, utom denne
själf, sju andra naturforskare deltogo, som kan sägas
hafva utgjort förebilden för de följande svenska
polarfärderna. Nordenskiöld, som äfven var en af denna
expeditions deltagare, har vid alla sina färder uppställt
samma allsidiga utforskande af polarregionerna såsom
mål, och själfva Vegafärden var ej blott en lysande
geografisk bragd utan på samma gång rik och
fruktbringande för naturvetenskapens olika grenar. Öfriga
svenska polarfärder hafva fortgått på den inslagna vägen,
och Sverige betraktas därför med rätta såsom den
vetenskapliga polarforskningens vagga och hemland.
KARTA
öfver
ANTARCTICS KURS
under de svenska polarexpeditionerna
1898 och 1899
under ledning af
A. G. NATHORST
KARTA
öfver
KUNG KARLS LAND
upprättad under
1898 års svenska polarexpedition
af
C J. O. KJELLSTRÖM och A. HAMBERG.