Solguld och andra berättelser

Solguld och andra berättelser

SOLGULDSOLGULD

OCH ANDRA BERÄTTELSER

AV

JACK LONDON

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING

AV ERNST LUNDQUIST

STOCKHOLM

BOHLIN & Co, STOCKHOLM

1918

VICTOR PETTERSONS BOKINDUSTRIAKTIEBOLAG SOLGULD.

Lon McFane var vid litet dåligt lynne emedan han

förlorat sin tobakspung, annars skulle han nog ha

berättat mig något om huset vid Syrprissjön innan vi

kommo fram till det. Hela dagen hade vi turat om

med att gå i teten och trampa väg för hundarna. Det

var ett tungt snösko-arbete och just inte ägnat att

göra en pratsam, men nog kunde Lon McFane ha

kommit sig för att tala om det för mig vid

middagstiden, då vi rastade för att dricka kaffe. Men det

gjorde han inte. Syrprissjön? För mig var det

snarare Syrprishuset. Jag hade aldrig hört talas om det

förr. Jag tillstår att jag var litet trött. I en hel

timme hade jag väntat på att Lon skulle göra halt och

slå läger, men jag var för stolt för att föreslå honom

det eller fråga honom om hans avsikter, och ändå var

han min tjänare, anställd mot en ganska vacker lön

för att sköta mina hundar och lyda mina befallningar.

Jag var kanske själv vid litet dåligt lynne. Han sade

ingenting, och jag hade föresatt mig att inte fråga,

även om vi skulle knoga vidare hela natten.

Vi kommo oförmodat till hyddan. Under en

veckas färd hade vi ej mött någon, och jag hade ej tänkt

mig att vi kunde möta någon på en hel vecka. Men

nu låg den där midtför mina ögon, en hydda med ett

5matt lysande fönster och rök virvlande upp från

skorstenen.

; »Varför sade ni mig inte . . .» började jag, men blev

avbruten av Lon som mumlade:

»Syrprissjön — den har sin källa i en liten flod en

halv mil härifrån. Det är bara en göl. »

»J a, men hyddan . . . vem bor i den?»

»En kvinna», lydde svaret, och i nästa ögonblick

hade Ivon knackat på dörren, och en kvinnoröst

uppmanade honom att stiga in.

»Har ni sett Dave nyligen?» frågade hon.

»Nej», svarade Lon likgiltigt. »Jag har varit åt

andra hållet, nedåt Circle City. Dave är åt Dawson till,

eller hur? »

Kvinnan nickade, och Lon började sela av

hundarna, medan jag spände ifrån släden och bar in

lägergrej orna i hyddan. Den bestod av ett enda stort rum,

och kvinnan bodde tydligen ensam där. Hon pekade

på spiseln där vatten redan kokade, och Lon började

laga till kvällsmaten, medan jag öppnade fisksäcken

och gav hundarna mat. Jag väntade på att Lon

skulla tala om vilka vi voro och förargade mig över

att han inte gjorde det, ty de voro tydligen gamla

bekanta.

»Ni är Lon McFane, inte sant? » hörde jag henne

fråga honom. »Ja, nu kommer jag i håg er. Sista

gången jag såg er var på en ångbåt, eller hur? Jag

minns det...»

Hon tystnade plötsligt, och jag såg av skräcken i

hennes ögon att det var någon fasansfull inre syn

som kom orden att stelna på hennes läppar. Till

min överraskning tycktes hennes ord och sätt göra

6ett starkt intryck på Lon. Han fick ett oroligt uttryck

i sitt ansikte, men hans röst lät helt käck och vänlig

då han sade:

»Den sista gången vi träffades var i Dawson på

drottningens jubileum eller födelsedag eller vad det

nu var — kommer ni ihåg kanotkapprodden på floden

och hinderkappridten på stora gatan?»

Skräcken bleknade bort ur hennes ögon, och hela

hennes kropp förlorade sin spänning. »Ja visst, nu

minns jag», sade hon. »Och ni vann i en av

kanottävlingarna. »

»Hur har Dave haft det på den sista tiden? Han

har väl haft samma vasktur som vanligt?» frågade

Lon liksom i förbigående.

Hon smålog och nickade, och då hon såg att jag

snört upp packen med sängkläder, pekade hon på

bortre ändan av rummet, där jag kunde få bädda åt

oss. Jag lade märke till att hennes egen sängplats

var vid den motsatta väggen.

»Jag trodde det var Dave som kom, då jag hörde

edra hundar», sade hon.

Sedan sade hon ingenting mera, såg bara på Lons

matbestyr och lyssnade hela tiden liksom efter

hundskall ute på vägen. Jag lade mig på filtarna, rökte

och gjorde iakttagelser. Här var någon hemlighet,

det kunde jag förstå, men det var också allt. Varför

hade inte Lon sagt något om detta innan vi kommo

fram? Jag betraktade henne oförmärkt, och ju längre

jag såg på henne, desto svårare blev det att ta mina

ögon ifrån henne. Det var ett underbart vackert

ansikte, överjordiskt kan jag säga, det hade ett

skimmer eller ett uttryck eller någonting »aldrig skådat

7förr av dödlig människas öga». Fruktan och skräck

hade alldeles försvunnit, och det var ett fridfullt skönt

ansikte, om »fridfullt» är det rätta ordet för detta

eteriska och hemlighetsfulla som jag ej vet om jag skall

kalla ett skimmer eller ett uttryck.

Plötsligt märkte hon att jag var närvarande; det

var som om hon ej sett mig förrän nu.

»Har ni sett Dave nyligen?» frågade hon mig. Jag

hade på tungan att säga: »Vilken Dave?» men då

hostade Lon i röken från det fräsande fläsket. Den

hostan framkallades kanske av röken, men jag tog

den som en signal och teg med den fråga jag ämnat

göra. »Nej, det har jag inte», svarade jag. »Jag är

nykommen i den här trakten av landet...»

»Ni vill väl inte påstå», avbröt hon, »att ni aldrig

har hört talas om Dave — långe Dave Walsh?»

»Jo, ser ni, jag är nykommen här», ursäktade jag

mig. »Jag har mest uppehållit mig söderut, åt

No-mehållet.»

»Berätta honom litet om Dave», sade hon till Lon.

Lon såg besvärad ut, men han började i samma

käcka, vänliga ton som jag hade lagt märke till förut.

Den föreföll litet för käck och vänlig och det irriterade

mig.

»Å, Dave är en präktig karl», sade han. »Han är

en man i varenda tum, och han är sex fot och fyra

tum Jång i strumplästen. Hans hedersord är så godt

som en revers. Den som säger att Dave någonsin

har sagt en lögn, han ljuger, och han skall få med mig

att göra — om det finns något kvar av honom då Dave

släpper honom ifiår. sig. Ty Dave är en slagskämpe.

Han är en boxare som det är bäst att inte ha något

8otalt med. Han hai en gång skjutit en grå björn med

en riktig leksaksbössa. Han blev litet klöst, men han

visste nog vad han gjorde. Han gav sig in i hålan med

flit för att komma åt björnen. Han är inte rädd för

någonting. Han är frikostig med sina pengar, och

när han inte har några, kan han ge bert sin sista skjorta

eller tändsticka. Och så torrläde han Syrprissjön

på tre veckor och hämtade upp nittio tusen ur dem,

inte sant?» Hon rodnade och nickade stolt. Hon

hade följt varje ord i denna berättelse med det

livligaste intresse. »Och jag måste tillstå», fortfor Lon,

»att jag blev både ledsen och besviken då jag inte

träffade Dave här i kväll.»

Lon satte fram kvällsmaten på den ena ändan av

det grovhyvlade furubordet, och vi grepo oss an med

att äta. Ett skall fråii hundarna lockade kvinnan till

dörren. Hon öppnade den en tum och lyssnade.

»Var är Dave Walsh?» frågade jag med dämpad

röst.

»Död», svarade Lon. »I helvete kanske. Det vet jag

inte. Tig!»

»Men ni sade ju nyss att ni hade hoppats få träffa

honom här i kväll», invände jag.

»Kan ni inte tiga?» svarade Lon i samma försiktigt

dämpade ton.

Kvinnan hade stängt dörren och kom tillbaka, och

jag satt och funderade på den omständigheten att

den där mannen som sade till mig att tiga var min

avlönade tjänare med två hundra femtio dollars i

månaden och allting fritt.

Lon diskade, medan jag rökte och iakttog kvinnan.

Hon föreföll vackrare än någonsin -— fastän underligt

9och trolskt vacker, det erkännes. Sedan jag

betraktat benne ihärdigt i fem minuter, måste jag återgå till

verkligheten och kasta en blick på Lon McFane. Det

övertygade mig att även kvinnan var verklig. Först

hade jag trott att hon var Dave Walshs hustru, men om

Dave Walsh var död, som Lon hade sagt, kunde hon

endast vara hans änka.

Det var bäst att gå tidigt till sängs, ty vi hade en

lång dag för oss i morgon, och då Lon kröp in bredvid

mig under filtarna, framkastade jag en fråga:

»Kvinnan är tokig, inte sant?»

»Spritt galen», svarade han.

Men innan jag hunnit göra ännu en fråga, hade Lon

McFane somnat på fläcken. Han somnade alltid så

där — kröp ner under filtarna, blundade och sov som

en stock, med små tunga, värdiga andetag. Han

snarkade aldrig.

Och på morgonen fingo vi brådtom att äta frukost,

ge hundarna mat, lassa på släden och ge oss i väg.

Vi sade farväl då vi lämnade hyddan, och kvinnan

stod i dörren och åsåg vår avfärd. Jag förde med mig

en bild av hennes överjordiska skönhet, och jag

behövde bara sluta till ögonlocken för att se henne för

mig. Vägen var obanad, ty Syrprissjön ligger långt

ifrån stråkvägarna, och Lon och jag turade om att

trampa ner den lösa snön med våra breda,

flatbottnade skor så att hundarna kunde ta sig fram. »Ni

sade ju att ni hade hoppats träffa Dave Walsh i

hyddan», hade jag på tungan minst ett tjog gånger. Men

jag sade ingenting. Jag kunde vänta till rasten midt

på dagen. Och då det blev middag gjorde vi intet

avbrott, ty Lon förklarade att det fanns ett läger av

10elgjägare vid Teeies båda flodarmars delningspunkt,

och vi kunde hinna dit i skymningen. Men vi hunno

ej dit i skymningen, ty Munter, hunden som gick i

teten, bröt skulderbladet och vi förspillde en timme på

honom innan vi sköto honom. Och då vi sedan

färdades över en massa timmerstockar i Teeies frusna

bädd, kapsejsade släden och vi måste slå läger och

reparera åkdonet. Jag lagade kvällsmaten och

ut-fodrade hundarna medan Lon gjorde reparationen,

och tillsammans anskaffade vi vårt nattförråd av is

och bränsle. Sedan slogo vi oss ned på våra filtar,

medan våra mockasiner ångade på nedstuckna käppar

framför elden, och rökte vår aftonpipa.

»Ni kände henne inte?» frågade Lon plötsligt. Jag

skakade på huvudet.

»Ni lade väl märke till färgen på hennes hår och

ögon och hy; det är därifrån hon har fått sitt namn —

hon var lik den första varma glöden av en gyllene

soluppgång. Hon kallades Solguld. Har ni aldrig

hört talas om henne?»

Jag hade ett dunkelt minne av att jag hört namnet,

men det sade mig ingenting. »Solguld», upprepade

jag, »det låter som namnet på en sådan där jänta som

dansar på krogarna. » Lon skakade på huvudet. »Nej,

hon var en bra flicka, åtminstone i den meningen,

fastän hon syndade svårt i alla fall.»

»Men varför talar ni alltid om henne i perfektum,

som om hon vore död?»

»Därför att hennes själ är förmörkad ... och det är

detsamma som dödens mörker. Den Solguld jag kände,

som Dawson och Forty Mile kände, är död. Den slöa,

rubbade varelse vi sågo i går kväll var inte Solguld.»

I.T »Och Du ve? b frågade jag.

»Han byggde den där hyddan », svarade Lon. »Han

byggde den åt henne . . . och åt sig själv. Han är

död. Hon väntar på honom där. Hon tror nästan

att han inte är död. Men vem kan känna till en

vansinnigs galna föreställningar? Hon kanske rent av

tror att han inte är död. I alla händelser väntar hon

på honom där i hyddan som han har byggt. Vem

kan väcka upp döda? Och vem kan väcka upp

levande som äro döda? Inte jag, och därför låtsades

jag ha väntat att träffa Dave Walsh där i går kväll.

Jag skulle minsann ha blivit mera överraskad än hon,

om jag hade träffat honom där i går kväll.»

»Jag förstår inte», sade jag. »Börja från början,

som vita män bruka, och tala om för mig hela

historien. »

Och Lon började. »Victor Chauvet var en gammal

fransman, född i södra Frankrike. Han kom till

Cali-fornien under guldperioden. Han var en av

banbry-tarna. Han hittade intet guld, men i stället blev han

tillverkare av solsken på flaskor — med andra ord,

druvodlare och vinfabrikör. Han följde på samma

gång med, då guldtörsten satte folkmassorna i rörelse.

På det viset kom han till Alaska under den första

tiden och över Cliilcoot och utför Yukon långt före

Carmacks stora kupp. Den gamla stadstomten

Ten Mile tillhörde Chauvet. Han inrättade den

första postförbindelsen med Arctic City. Han inmutade

kolgruvorna på Porcupine för tio, tolv år sedan. Han

provianterade Loftusföretaget i Nippennucktrakten.

Victor Chauvet var en god katolik som bara älskade

två ting i världen, vin och kvinnor. Vin älskade han

12av alla slag, men kvinnor bara en, och det var Marie

Chauvets mor.»

Nu började jag brumma högt, ty jag förlorade

självbehärskningen vid tanken på att jag betalade den

där mannen två hundra femtio dollars i månaden.

»Vad är det nu då?» frågade han.

»Vad det är?» knotade jag. »Jag trodde att ni

skulle berätta Solgulds historia. Jag vill inte höra

någon biografi över er gamle franske vinpimplare.»

Lon tände helt lugnt sin pipa, bolmade duktigt på

den och lade den sedan åt sidan. »Men ni bad mig

börja från början», sade han.

»Ja, från början.»

»Och Solgulds början är den gamle franske

vinpimp-laren, för han var far till Marie Chauvet, och Marie

Chauvet var Solguld. Vad kan ni mer begära?

Victor Chauvet hade just aldrig någon tur att tala om.

Han drog sig någorlunda fram och tog god vård om

Marie som var lik henne han hade älskat. Han tog

mycket god vård om henne. Solguld var smeknamnet

han gav henne. Solguldsån uppkallades efter henne

— Solguldsstaden också. Den gamle mannen var

pigg på att slå under sig stadstomter, men han

bebyggde dem aldrig.

»Ja», sade Lon med en av sina blixtsnabba

omkastningar, »ni har själv sett henne, vad tycker ni om henne

— hennes utseende, menar jag? Hur verkar hon på

ert skönhetssinne?»

»Hon är ovanligt vacker», sade jag. »Aldrig i

mitt liv har jag sett hennes make. Fastän jag förstod

i går kväll att hon var tokig, kunde jag inte ta mina

ögon ifrån henne. Det var inte nyfikenhet. Det var

13förvåning, idel förvåning, hon var så underbart

vacker. »

»Hon var ännu mera underbart vacker innan

mörkret kom över henne», sade Lon i vek ton. »Hon var

sannerligen Solguld. Hon tog alla mäns hjärtan med

storm . . . och förvred deras hjärnor. Hon kan med

ansträngning påminna sig att jag en gang segrade i en

kanottävling i Dawson — jag som en gång älskade henne

och fick det svaret av henne att hon älskade mig

tillbaka. Det var hennes skönhet som gjorde alla

karlar kära i henne. Hon skulle ha fått äpplet av

Paris, bara hon hade visat sig, och det skulle aldrig ha

blivit något trojanskt krig, och till på köpet skulle

hon ha gjort Paris till sin slav. Och nu lever hon i

mörkret, och hon som alltid har varit flyktig är nu för

första gången trogen — och trogen mot en skugga, en

död man . . . och hon förstår inte att han är död.

På det här viset gick det till. Ni minns att jag

talade i går kväll om Dave Walsh — långe Dave Walsh?

Han var allt vad jag sade om honom, och mera, många

gånger mera. Han kom hit till landet i slutet av

åttiotalet — så att för er kan han ju räknas bland de äldre.

Han var tjugu år då. Han var stark som en ung tjur.

Då han var tjugufem år, kunde han lyfta tretton

fem-tioskålpundssäckar med mjöl från marken. I

början drev hungern bort honom varje höst. Det var

ett ödsligt land på den tiden. Inga ångbåtar, ingen

mat, ingenting annat än att plocka bär och skjuta

harar. Men sedan hungern hade drivit bort honom

i tre år, sade han att han hade tröttnat på att låta köra

bort sig, och nästa år stannade han. Han levde på

ordentlig mat då han lyckades komma över någon,

14ocii han åt upp elva hundar den vintern, men han

stannade. Och han stannade nästa vinter och vintern

därpå. Han lämnade aldrig mera trakten. Han var

en bjässe, en riktig bjässe. I fråga om tungt arbete

tog han loven av den starkaste karlen i hela landet.

Han kunde bära tyngre bördor än en Chilcotindian,

han orkade ro längre än en av Stickstammen, och han

kunde vandra hela dagen våt om fotterna då

termometern visade femtio grader under noll, och det, må ni

tro, kräver livskraft. Ni skulle förfrysa fotterna vid

tjugufem om ni ginge våt om dem och försökte knoga

vidare.

Dave Walsh var en bjässe i fråga om stjnrka. Och

ändå var han vek och godmodig. Vem som helst

kunde lura honom, den yngsta gröngölingen i lägret

kunde ljuga ifrån honom hans sista dollar. »Det där

gör mig ingenting », brukade han säga, och så skrattade

han åt sin egen beskedlighet, »det håller mig inte

vaken om nätterna.» Men ni skall inte tro att han inte

hade någon energi. Kom ihåg björnen som han sköt

med leksaksbössan. I fråga om slagsmål var Dave

numro ett av alla. Han var ojämförlig, och ingen

kunde hejda honom då han kom i farten. Han var

snäll och vänlig mot de svaga, men de starka måste

hålla sig på mattan, var han visade sig. Och han

var en man som var omtyckt av män. En man bland

män, det är just det allra bästa berömmet.

Dave deltog aldrig i den stora rusningen till Dawson

då Carmack gjorde sitt Bonanzafynd. Ser ni, Dave

var då borta vid Mammon Creek och arbetade på

egen hand. Han upptäckte Mammon Creek. Plockade

fram åttiofyra tusen den vintern och rensade upp

15inmutningen så att den lovade ett par hundra tusen

till nästa vinter. Sedan, då det blev sommar och

marken blöt, gav han sig uppför Yukon till Dawson för att

se hur det gick för Carmack. Och där träffade han

Solguld. Jag kommer ihåg den kvällen. Den kan

jag aldrig glömma. Det gick så plötsligt, och man

riktigt ryser då man tänker på att en stark karl kan

förlora hela sin styrka bara genom en blick av en svag,

blond kvinnlig varelse som Solguld. Det var i hennes

fars, gamle Victor Chauvets, hydda. En bekant hade

tagit Dave med sig dit för att resonera om stadstomten

vid Mammon Creek. Men det blev inte mycket

resonemanger av, och det han sa’ var mest nonsens. Åsynen

av Solguld hade gjort Dave alldeles virrig. Victor

Chauvet påstod, sedan Dave gått, att han hade varit

drucken. Och det var han också. Han var drucken,

men av Solguld.

Den blev avgörande, den första skymten han såg

av henne. Han for ej tillbaka på Yukon efter en vecka,

som han hade ämnat. Han stannade kvar en månad,

två månader, hela sommaren. Och vi som hade

lidit, vi förstoao honom och undrade hur det skulle gå.

Vi voro alldeles säkra på att Solguld nu hade träffat

på den rätte. Och varför inte? Det var något

romantiskt över Dave Walsh. Han var Mammons

kung, han hade upptäckt Mammon Creek, han var en

gammal »surdeg», en av de äldsta pioniärerna i landet

— folk vände sig om och såg efter honom då han gick

förbi och sade till varandra halvhögt och i en ton av

respekt: ’Där går Dave Walsh.’ Ja, varför inte?

Han var sex fot och fyra tum, han hade själv blondt

hår som lockade sig bak i nacken, och han var en

16bjässe ... en guldlockig jätte som nyss hade fyllt

trettioett.

Och Solguld älskade honom, och sedan hon dansat

med honom en hel flirtsommar, tillkännagavs deras

förlovning. Hösten var för handen, Dave måste fara

tillbaka till sitt vinterarbete i Mammon Creek, och

Solguld ville inte gifta sig genast. Dave lät Svarta

Burns sköta Mammon Creek-gruvorna, och själv

stannade han i Dawson. Det tjänade inte mycket till.

Hon ville vara fri ännu en tid, det fordrade hon absolut,

och hon ville inte gifta sig förrän nästa år. På den

första isen gav Dave Walsh sig alltså ut på Yukon med

sina hundar, sedan de hade kommit överens att

bröllopet skulle stå då han kom med första ångbåten

nästa år.

Dave var ärlig som polstjärnan, och hon var falsk

som en magnetnål på ett fartyg lastat med magnetisk

järnmalm. Dave var lika fast och stadig som hon var

fladdrande och flyktig, och Dave, som aldrig tvivlade

på någon, kände sig inte säker på henne. Hans

kärlek gjorde honom kanske svartsjuk, eller också var

det hennes karaktär som gav honom en hemlig varning,

nog av, Dave var bekymrad för hennes obeständighet.

Han var rädd för att lita på henne ända till nästa år,

men det måste han i alla fall göra, och han var nästan

utom sig. Somligt har jag sedan hört av Victor

Chauvet, och av vad jag har stavat och lagt ihop har jag

förstått att det blev något slags uppträde innan Dave

gav sig i väg norrut med sina hundar. Han trädde fram

till den gamle fransmannen, hand i hand med Solguld,

och förklarade att de voro ett, han och hon. Han

var mycket dramatisk, med eld i ögonen, sade Victor.

Sol guld. 2.

17Han sade någonting om »tills döden skiljer oss åt»

och Victor kom särskilt ihåg att Dave grep henne i

axeln med sin stora labb och nästan riste henne då

han sade: "Ja, ända in i döden är du min, och jag

skulle stiga upp ur graven för att kräva ut min rätt."

Victor kom tydligt ihåg orden: "Ända in i döden är

du min, och j ag skulle stiga upp ur graven för att kräva

ut min rätt!’ Han berättade mig efteråt att Solguld

blev alldeles förskräckt, och att han sedan tog Dave

avsides och sade honom att det där var inte rätta

sättet att hålla Solguld kvar — att han måste lirka med

henne och vara vänlig mot henne om han ville behålla

henne.

Jag är alldeles säker på att Solguld blev skrämd.

Själv var hon obarmhärtig i sitt sätt att behandla

männen, medan männen däremot alltid hade behandlat

henne som något skört och bräckligt och ömtåligt som

man måste handskas vackert med. Hon visste ej

vad stränghet var . . . förr än Dave Walsh, jätten på

sex fot och fyra, grep tag i henne med sin stora hand

och bedyrade att hon var hans in i döden och ännu

längre. I Dawson fanns dessutom den vintern en

musiker — en av dessa mackaronislukande,

tenor-mjäkiga sydländska figurer — och Solguld förlorade

sitt hjärta till honom. Det var kanske bara inbillning

— det vet jag inte. Ibland tror jag att hon verkligen

älskade Dave Walsh. Det var kanske därför att han

hade skrämt henne med sitt "in i döden!" och sitt"stiga

upp ur graven" som hon till sist lutade åt den

musikaliske dagon. Men det är bara gissningar, och man

har endast att hålla sig till fakta. Han var ingen

dago, han var en rysk greve, det är ett faktum, och han

18var ingen yrkespianist eller något i den vägen. Han

spelade fiol och piano, och han sjöng — sjöng bra —

men det var bara för sitt eget och åhörarnas nöje. Han

hade pengar också — och här vill jag tala om att

Solguld aldrig frågade ett dugg efter pengar. Hon vara

flyktig, men hon var aldrig lågsinnad.

Men låt oss gå vidare. Hon var förlovad med Dave,

och Dave skulle komma med den första ångbåten för

att hämta henne — det var sommaren 98, och den första

ångbåten kunde väntas i mitten av juni. Och Solguld

var rädd för att slå upp med Dave och sedan träffa

honom. Allt planerades i en hast. Den ryske

musikern, greven, var hennes lydige slav. Det var hon som

tänkte ut det. Det fick jag veta efteråt av Victor.

Greven gjorde som hon befallde honom, och gick

ombord på den första nedgående ångbåten. Det var

Guldraketen. Solguld gick också ombord på den. Jag

likaså. Jag skulle till Circle City, och jag blev alldeles

häpen då jag träffade Solguld ombord. Jag såg inte

hennes namn på passager arlistan. Hon var

tillsammans med greven hela tiden, leende och lycklig, och

%

jag såg att greven stod upptagen bland passagerarna,

han och hans hustru. Det slog in, hyttnumret och

allting. Jag hade aldrig hört talas om att han var gift,

och jag såg inte till hans hustru ... så vida det inte

var Solguld som kallades så. J ag undrade om de hade

gift sig i land innan de gingo ombord. Ser ni, det

hade pratats om dem i Dawson, och folk hade slagit

vad om att Greven hade slagit Dave ur brädet.

Jag talade med förste styrmannen. Han visste inte

mer än jag; han kände inte Solguld, och för resten var

han ständigt upptagen av annat. Ni vet hur det går

19till på en Yukonångare, men ni kan inte ana liur det

var på Guldraketen då den lade ut från Dawson i juni

1898. Den surrade som en bikupa. Som den var

den första ångbåten som gick, hade den alla

skörbjuggs-patienter och allt sjukhuselände ombord. Vidare

måste den ha haft med sig för ett par millioner

guldstoft från Klondyke, för att nu inte tala om en massa

hoppackade passagerare, väldiga skaror av

däckspassagerare, unga karlar och kvinnfolk och hundar i

oändlighet. Och den var lastad ända upp till relingen

med varor och bagage. På fördäck var det ett berg

av gepäck, och det ökades vid varenda tilläggsplats.

Jag såg låren komma ombord vid Teeleebryggan och

jag förstod genast vad det var, fastän jag inte anade

vad den innehöll för en överraskning. De staplade upp

den ovanpå allt annat bråte på fördäck, och det

gjordes just inte särdeles omsorgsfullt. Styrmannen

ämnade komma tillbaka till den igen, men så glömde

han det. Jag tyckte då att jag kände igen den stora

varghunden som klättrade över bagaget och

fraktgodset och lade sig bredvid låren. Och så mötte vi

Glen-dale som var på väg till Dawson. Då den hälsade

med flaggan, tänkte jag på att Dave var ombord där och

på väg till Dawson för att hämta Solguld. J ag vände

mig om och såg på henne där hon stod vid relingen.

Hennes ögon voro klara, men hon tycktes bli litet

förskräckt då hon fick se den andra ångbåten och lutade

sig tätt intill greven som om hon sökt skydd. Hon

hade inte behövt luta sig så tätt intill honom, och jag

hade inte behövt tänka mig Daves missräkning då han

kom till Dawson. Ty Dave Walsh var inte ombord på

Glendale. Det var en massa saker jag inte visste,

20men som jag snart skulle få veta — till exempel att de

båda älskande ännu inte voro gifta. Om en

halvtimme började förberedelserna till vigseln. Med

anledning av de många sjuka i stora salongen och

Guldraketens belamrade tillstånd, kom man till det

resultatet att det lämpligaste stället för ceremonien var

på fördäck, på en öppen plats utmed relingen, nära

landgången, nedanför berget av fraktgods med den

stora låren högst upp och den sovande hunden bredvid

den. Det fanns en missionär ombord; han skulle stiga

av i Eagle City som var nästa tilläggsplats, så att de

måste skynda sig att dra nytta av honom. Det var

det de hade kommit överens om, att låta viga sig på

båten.

Men nu har jag gått händelserna i förväg. Att

Dave Walsh inte var ombord på Glendale berodde på

att han var ombord på Guldraketen. Det hade gått

till på det här sättet. Efter att ha sölat så länge i

Dawson för Solgulds skull for han på isen ner till

Mammon Creek. Och där kom han under fund med att

Svarta Burns skötte gruvan så bra att han inte behövde

gå där själv. Han lastade alltså proviant på släden,

spände för hundarna, tog en indian med sig och begav

sig i väg till Syrprissjön. Han hade alltid en

förkärlek för den trakten. Ni vet kanske inte hur givande

det där vattendraget sedan befanns vara, men

undersökningarna hade redan nu givit ett godt resultat, och

Dave grep sig an med att bygga ett hus åt sig och

henne. Det var hyddan där vi ha sovit i natt.

Sedan han fått den färdig, gav han sig ut på älgjakt till

den trakten där Teelee grenar sig, och hon tog indianen

med sig.

21 Så här gick det till. Det blev en stark köld.

Kvicksilvret gick ner fyrtio, femtio, sextio grader under noll.

Jag kommer ihåg den där köldknäppen, jag vari Forty

Mile, och jag minns själva dagen. Klockan elva på

förmiddagen gick sprittermometern i vårt

bolagsmaga-sin ner till sjuttiofem grader under noll. Och samma

morgon var Dave Walsh i Teeleetrakten ute på älgjakt

med sin indian. Jag fick veta alltsammans av indianen

sedan — vi gjorde en färd över isen tillsammans till

Dyea. Under jakten gick indianen ner sig på isen

och blev våt ända upp till livet. Han började

naturligtvis frysa alldeles ohyggligt. Här hade det varit

bäst att göra upp eld. Men Dave Walsh var en sådan

stark bjässe, och det var bara en halv mil till ett läger

där det redan brann en eld. Vad tjänade det då till

att göra upp ännu en? Han slängde indianen över

axeln och rände i väg med honom — en halv mil —,

medan termometern visade sjuttiofem grader under

noll. Ni förstår vad det betyder. Självmord. Det

finns intet annat namn på det. Nå, den där indianen

vägde över sjuttio kilo, och Dave sprang en halv mil

med honom. Naturligtvis förkylde han sina lungor.

De måste nästan ha frusit till is. Det var ett

vansinnigt tilltag för vem som helst. Och Dave Walsh dog efter

att ha varit förfärligt illa däran i flera veckor.

Indianen visste inte vad han skulle ta sig till med

liket. Under vanliga förhållanden skulle han ha grävt

ner det utan vidare. Men han visste att Dave Walsh

var en storkaxe, värd mycket pengar, en

hi-yu-skoo-&«m-hövding. Han hade också sett andra

hi-yu-skoo-kum-lik fraktas långa vägar som om de vore värda

något. Han beslöt alltså att föra Daves lik till Forty

22Mile, som var Daves huvudkvarter. Ni känner till

tjälförhållandena i den där trakten — nå, indianen lade

ner Dave på en fots djup under jordytan, d. v. s. han

lade honom på is. Dave kunde ha legat där i tusen

år och ändå ha varit samme Dave. Ni förstår, det var

alldeles som att ligga i ett isskåp. Sedan skaffade

indianen sig en såg från hyddan vid Syrprissjön och

fällde timmer till en lår. Medan han väntade på

tjällossningen gick han ut och sköt inemot tio tusen skålpund

älgkött. Det lade han också på is. Så kom

tjällossningen. Teelee bröt upp. Han byggde en flotte och

lastade den med älgkött, den stora låren med Dave

inuti och Daves hundspann, och så bar det av utför

Teelee.

Flotten fastnade i en timmerdrift och satt fast i

två dagar. Det var kvävande hett, och indianen fick

nästan allt sitt älgkött fördärvat. Så att då han kom

till Teelees brygga, tyckte han att en ångbåt skulle

komma fortare till Forty Mile än hans flotte. Han

flyttade över sin last, och så ä’ vi på Guldraketens fördäck.

Solguld håller på att vigas nedanför den stora låren

med Dave Walsh i. Men det är en sak som jag höll

på att glömma. Det var inte underligt att jag tyckte

j ag kände igen varghunden som kom ombord vid Teelees

brygga. Det var Pee-lat, Dave Walshs ledarehund och

favorit — en förskräcklig slagskämpe. Han låg

bredvid låren.

Solguld fick se mig, ropade mig till sig, tryckte min

hand och föreställde mig för greven. Hon var

vacker. Jag var lika galen i henne som förut. Hon

smålog emot mig och sade att jag skulle skriva under

som vittne. Det fanns ingen möjlighet att säga nej.

23Hon var alltid ett barn, grym som barn vanligtvis äro.

Hon talade också om att hon rådde om de två enda

buteljerna champagne i Dawson — eller som hade varit

i Dawson kvällen förut, och innan jag visste ordet av

blev jag tvungen att dricka hennes och grevens skål.

Alla trängdes rundt omkring, ångbåtens kapten i

främsta ledet, han försökte väl få vara med om vinet.

Det var ett underligt bröllop. På övre däcket

samlades de eländiga kräken från sjukhusen, många av dem

med ena foten i graven, för att titta på oss. I

folkträngseln fanns det indianer också, grovlemmade

unga karlar och deras kvinnor och barn, för att inte

tala om inemot tjugufem morrande varghundar.

Missionären lät brudparet ställa upp sig och tog i tu med

vigseln. Just i det samma började ett

hundslagsmål högt t.ppe på berget av fraktgods. — det var

Pee-lat som låg bredvid den stora låren och en vit

hundracka som tillhörde en av indianerna. Dusten

var inte alls så vildsint. Hundarna bara morrade åt

varandra på avstånd, höggo efter varandra på långt

håll och sa’ varandra mustiga saker. Det var förstås

ett störande oväsen, men man kunde i alla fall höra

missionärens röst.

Det var inte så lätt att komma åt de båda hundarna,

annat än från godsstapelns andra sida. Men det

fanns ingen på den sidan — alla stodo ju och sågo på

vigseln. Och allting hade nog gått bra, om inte

kaptenen hade kastat en käpp på hundarna. Det var

det som blev anledningen till katastrofen. Som sagt,

om inte kaptenen hade kastat käppen, hade kanske

ingenting händt.

Missionären hade just kommit till det där stället

24’i nöd och lust’ och "tills döden skiljer oss åt’. I det

samma kastade kaptenen käppen. Jag såg alltsammans.

Den träffade Pee-lat, och i samma ögonblick kastade

den vita hunden sig över honom. Det var käppen som

var orsaken. Båda hundarna knuffade till låren

och den började vackla, och dess nedre ända hasade

ner. Det var en lång lår, och den gled långsamt ner

tills den stod upprätt nere på fördäck. Åskådarna på

den sidan hunno dra sig undan i tid. Solguld och

greven stodo i den bortre delen av kretsen och vände sig

emot låren; missionären stod med ryggen åt den.

L,åren måste ha åkt minst tio fot, och den stötte emot

med kortändan.

Kom nu ihåg att ingen av oss visste att Dave Walsh

var död. Vi trodde att han var ombord på Glendale,

på väg till Dawson. Missionären hade dragit sig

undan åt ena sidan, så att Solguld såg låren midtför

sig då den törnade emot däcket. Det var som på en

teater. Det kunde inte ha varit bättre arrangerat.

Ivåren stod där upprätt på kortändan, och på den rätta

kortändan, locket flög av vid stöten, och Dave Walsh

föll framstupa, delvis insvept i en filt, med det gula

håret fladdrande och glittrande i solen. Han föll

raklång ur låren, direkt på Solguld. Hon visste inte

att han var död, men nu var det som om han uppstått

ur graven för att göra anspråk på henne. Det var nog

så hon tänkte. Hon blev emellertid alldeles som

förstenad. Hon kunde inte röra sig ur fläcken. Hon bara

bleknade och väntade att Dave Walsh skulle komma

över henne. Och det gjorde han. Det såg nästan ut

som om han slagit armarna om henne, men hur det nu

var med det, så ramlade de omkull båda två. Vi måste

25lyfta undan Dave Walshs lik innan vi kunde få tag i

henne. Hon var avdånad, men det hade nog varit

bäst om hon aldrig hade vaknat ur den svimningen,

för då hon gjorde det började hon tjuta som galningar

bruka. Så höll hon på i timtal, tills hon tröttnade.

Ja, hon blev ju bättre. Ni träffade henne i går

kväll och såg hur mycket bättre hon var. Hon är

förstås inte våldsam, men hon lever i mörker. Hon

tror att hon väntar på Dave Walsh, och därför bor hon

i hyddan, som han byggde åt henne. Hon är inte

längre flyktig. Det är uio år hon har varit trogen mot

Dave Walsh, och det ser ut som om hon skulle bli

honom trogen till sin död.» |;

Lon McFane vek upp filten för att krypa ner under

den.

»Vi föra proviant till henne varje år», fortfor han,

»och hålla i allmänhet ögonen på henne. I går kväll

var det första gången hon kände igen mig.»

»Vilka äro vi?» frågade jag.

»Å », svarade han, »greven och gamle Victor Chauvet

och jag. Vet ni, greven är det verkligen synd om.

Dave Walsh visste aldrig att hon svek honom. Och

hon lider inte. Hennes mörker är barmhärtigt.»

Jag låg tyst under filtarna i en minut.

»Finns greven ännu här på trakten?» frågade jag.

Men jag hörde tunga, jämna andetag och förstod att

Lon McFane hade somnat.

26 ÖVERLISTAD.

Det var förbi. Subienkow hade gjort långa

irrfärder fulla av lidanden och fasor och sökt sig hem till

Europas huvudstäder som en brevduva, men här,

längre i fjärran än någonsin, i Ryska Amerika, slutade

irrfärderna. Han satt i snön bakbunden och väntade

på tortyren. Han betraktade nyfiket en lång kosack,

som låg framför honom i snön och stönade av smärta.

Männen hade slutbehandlat jätten och överlämnat

honom åt kvinnorua. Att dessa voro ännu mera

djävulska än männen, därom vittnade karlens skrik.

Subienkow såg på och ryste. Han var inte rädd för

att dö. Han hade för länge burit sitt liv i sina händer

under den tröttsamma färden från Warschau till

Nu-lato för att döden skulle framkalla någon rysning hos

honom. Men han ville slippa tortyren. Den var

honom motbjudande. Icke allenast för smärtan han

skulle komma att utstå, utan också för det bedrövliga

tillstånd vari den skulle försätta honom. Han visste

att han skulle tigga och be och bönfalla alldeles som

långe Ivan och de andra förut. Det skulle inte bli

någon vacker syn. Att dö tappert och propert, med

ett leende och ett skämt — ja, det skulle ha gått an.

Men att förlora självbehärskningen, bli från vettet

genom kroppsliga smärtor, skrika och jämra sig somen markatta, bli som ett djur — det var det som var

så förfärligt.

Det hade ej funnits någon möjlighet att undkomma.

Från början, då han drömde den eldiga drömmen om

Polens befrielse, hade han blivit en lekboll i Ödets

hand. Från början, i Warschau, i St. Petersburg, i

de sibiriska gruvorna, i Kamtschatka, på pälstjuvarnas

skröpliga båtar, hade ödet drivit honom fram till

detta slut. I världens begynnelse var troligen detta

slut bestämt för honom — för honom som var så fin

och känslig och vars nerver knappt lågo skyddade

under huden, som var en drömmare, en poet, en konstnär.

Innan någon anade hans tillvaro hade det bestämts att

denna skälvande samling av känsliga nerver, som

utgjorde hans jag, skulle vara dömd att leva i en brutal

och larmande omgivning och dö i detta nattens fjärran

land, i detta mörker långt bortom världens yttersta

gränser.

Han suckade. Den där tingesten framför honom var

alltså långe Ivan — långe Ivan, jätten, mannen utan

nerver, mannen av järn, kosacken som förvandlats till

sjörövare, som var flegmatisk som en oxe, så föga

känslig att vad som var smärta för vanliga människor

knappast var en kittling för honom. Nåja, de där

Nulato-indianerna hade emellertid föresatt sig att ta rätt på

långe Ivans nerver och spåra dem ända ner i rötterna

av hans skälvande själ. Det höllo de säkert på med

nu. Det var ofattligt att en människa kunde lida så

mycket och ändå leva. Ivan hade fått plikta för sin

okänslighet. Han hade redan stått ut dubbelt så

länge som någon av de andra.

Subienkow tyckte han ej kunde stå ut längre med

28kosackens lidanden. Varför dog inte Ivan? Han

skulle bli tokig om inte de där skriken upphörde. Men

då de upphörde, skulle det bli hans tur. Och där stod

Yakaga och väntade på honom, redan nu grimaserande

mot honom med tanken på vad som skulle komma —

Yakaga som han senast i förra veckan hade sparkat

ut från fortet och vars ansikte han randat med sin

hundpiska. Yakaga skulle ta hand om honom.

Yakaga hade troligen i beredskap åt honom ännu mera

raffinerad tortyr, ännu utsöktare och mera

nervsar-gande marter. Å, det måste ha varit förfärligt, så

som Ivan skrek. Indiankvinnorna som stodo lutade

över honom togo ett steg tillbaka, skrattade och slogo

ihop händerna. Subienkow såg det ohyggliga som

hade begåtts och började skratta hysteriskt.

Indianerna sågo på honom förvånade över att han skrattade.

Men han kunde ej hejda sig.

Det här dugde inte. Han behärskade sig, och de

spasmodiska ryckningarna dogo småningom bort.

Han försökte tänka på annat och började i tankarna

gå igenom sitt förflutna liv. Han kom ihåg sina

föräldrar och den lilla bläsiga ponyn och den franska

informatorn som hade lärt honom dansa och smusslat

till honom ett gammalt slitet band av Voltaire. Vidare

såg han Paris, det tråkiga London, det glada Wien och

Rom. Och han såg den vilda flocken av ungdomar

vilka, liksom han, hade drömt om det fria Polen med

en polsk kung på Warschaus tron. Ack, där var det

den långa törnestigen började. Ja, han hade stått ut

längst. Börjande med de två som avrättats i St.

Petersburg genomgick han i sina tankar hur dessa tappra

män ljutit döden. En hade blivit ihjälpiskad av en

29fångvaktare, en annan hade på de biltogas blodstänkta

väg, där de marscherat fram i ändlösa månader, blivit

slagen och misshandlad av kosackvakten, en tredje

hade stupat på vägen. Alltid hade det varit grymhet

— brutal, djurisk grymhet. De hade dött — av feber,

i gruvorna, under knutpiskan. De sista två hade

dött efter rymningen, i strid med kosackerna, och han

ensam hade kommit undan till Kamtschatka med

stulna pass och pengar tagna från en resande som han

lämnat kvar i snön.

Alltsammans hade endast varit barbari. Under

alla år, då han ägnat sina varmaste intressen åt

ateljéernas, teatrarnas och domstolarnas företeelser, hade

barbariet ställt sig hindrande i hans väg. Han hade

köpt sitt liv med blod. Alla hade mördat. Han hade

mördat den där resanden för att komma åt hans pass.

Han hade bevisat att han var en duktig karl genom att

duellera med två ryska officerare på samma dag.

Han hade måst avlägga mandomsprov för att bli

upptagen bland pälstjuvarna. Det var hans enda utväg,

bakom honom låg den tusenåriga färdvägen tvärs över

hela Sibirien och Ryssland. Den vägen kunde han ej

komma undan. Den enda vägen låg framför honom,

över det mörka, iskalla Beringhavet till Alaska. Denna

väg hade fört honom från barbari till ett ännu värre

barbari. På pälstjuvarnas skörbjuggsmittade fartyg,

utan proviant och vatten, omkringvräkta av detta

stormiga havs ändlösa oväder, hade människorna

blivit djur. Tre gånger hade han seglat österut från

Kamtschatka. Och tre gånger hade de överlevande,

efter alla slags vedermödor och lidanden, kommit

tillbaka till Kamtschatka. Det fanns ingen möjlighet

30att komma undan, ocli lian kunde ej gå tillbaka samma

väg han kommit, ty gruvorna och knutpiskan väntade

honom.

För fjärde och sista gången hade han seglat österut.

Han hade varit bland dem som först funno de sagolika

Sälöarna, men han hade ej följt med dem tillbaka för

att dela pälsverksskatterna under vanvettiga orgier i

Kamtschatka. Han hade svurit att aldrig återvända.

Han visste att han måste draga vidare för att någonsin

komma till sina kära europeiska huvudstäder.^ Han

hade alltså bytt om fartyg och stannat kvar i det mörka,

nya landet. Hans kamrater voro slavoniska jägare

och ryska äventyrare, mongoler och tartarer och

sibiriska infödingar, och de hade slagit sig fram en blodig

väg genom den nya världens vildar. De hade nedgjort

hela byar som vägrat betala pälsltribut till dem, och

de hade i sin tur blivit massakrerade av

skeppsbesättningar. Han och en finne hade varit de enda

överlevande av en sådan besättning. De hade tillbragt en

vinter i ensamhet och svält på en av de ödsliga

Aleu-tiska öarna, och att de blevo räddade om våren av ett

annat pälsrövarskepp hade varit en underbar slump.

Men alltid hade det ohyggliga barbariet stått

hindrande i hans väg. Han växlade oupphörligt fartyg,

ville aldrig vända om och hade på det sättet tagit hyra

på ett sydgående fartyg. Utmed hela Alaskakusten

hade de ej träffat på annat än vilda stammar. Varje

förankring mellan de klippiga öarna eller andra

fastlandets hotfulla berguddar hade varit liktydigt med

en batalj eller en storm. Antingen blåste det orkaner

som hotade med undergång, eller också lade

krigs-kanoter ut bemannade med tjutande vildar med

3ikrigsmålning i sitt ansikte, vilka fingo göra bekantskap

med sjörövarnas kulor ocli krut. Åt söder, åt söder

hade de stävat, direkt på Californiens sagoland. Här,

påstods det, levde spanska äventyrare som hade

slagit sig dit upp från Mexico. Han hade hoppats på

dessa spanska äventyrare. Om han fått ta sin

tillflykt till dem, skulle det övriga ha varit lätt — ett år

eller två mer eller mindre, vad bet}7dde det? — och han

skulle komma till Mexico — så ett fartyg — och Europa

vore hans. Men de hade ej träffat på några spaniorer.

De hade endast mötts av samma oöverstigliga mur av

barbari. De krigsmålade invånarna i dessa världens

utkanter hade drivit dem tillbaka från kusterna. Till

sist, då en livbåt omringats och varenda man dödats,

hade kaptenen uppgivit hela färden och seglat tillbaka

norrut.

Åren hade gått. Han hade tjänat under Tebenkoff då

Michaelovski-redutten byggdes. Han hade tillbragt

två år i Kuskokwimtrakten. Två somrar, i juni

månad, hade han lyckats komma till mynningen av

Kotze-bue-sundet. Här samlade sig vid den tiden stammarna

till byteshandel; här kunde man komma över fläckiga

hjortskinn från Sibirien, elfenben från Diomedes,

val-rosskinn från Ishavets kuster, underliga stenlampor

som byttes mellan stammarna — ingen visste varifrån

de kommo — och en gång en jaktkniv av engelsk

tillverkning; och här, det visste Subienkow, var den rätta

skolan att lära sig geografi. Ty han träffade eskimåer

från Nortonsundet, från Kingön och St. Lawrence-ön,

från Cap Prince of Wales och Point Barrow. Men

dessa ställen hade andra namn, och deras avstånd

mättes i dagsresor.

32 Det var långväga ifrån som dessa byteshandlande

vildar kommo och ännu mera långväga ifrån som deras

stenlampor och den där stålkniven hade kommit genom

upprepade bytesaffärer. Subienkow använde goda

och onda ord och även mutor. Han lagade att han

fick tala med varenda man som kommit långt bortifrån,

varenda vilde av främmande stam. De talade om

otaliga och otänkbara faror, om vilda djur, fientliga

stammar, ogenomträngliga skogar och väldiga

bergskedjor, men där bortom visste ryktet att förtälja om

vithyade män med blå ögon och ljust hår, vilka slogos

som djävlar och alltid voro på spaning efter pälsverk.

De höllo till i öster — långt, långt österut. Ingen hade

sett dem. Man hade endast hört talas om dem.

Det var en hård skola. Man kunde just inte lära sig

geografi så bra genom främmande dialekter, av

förmörkade sinnen som blandade ihop fakta och fabler

och mätte avstånd genom »sovtider» varierande efter

vägens svårigheter. Men slutligen kom en

upplysning som ingav Subienkow mod. I öster rann en stor

flod där dessa blåögda män bodde. Floden hette

Yukon. Söder om Michaelovski-redutten utföll en

annan stor flod som ryssarna kallade Kwikpak. Det

påstods att dessa båda floder voro en.

Subienkow återvände till Michaelovski. Ett år

anförde han en expedition uppför Kwikpak. Sedan

ställde det ryska halvblodet Malakoff sig i spetsen för

den vildaste och blodtörstigaste hord av alla slags

äventyrare, ett riktigt helvetesyngel, som hade kommit

över från Kamtschatka. Subienkow var hans närmaste

man. De lade det stora Kwikpakdeltats labyrint

bakom sig, krånglade sig förbi de första låga bergen på

Solguld. 3.

33norra stranden och i sina skinnkanoter lastade upp till ,

brädden med handelsvaror och ammunition kämpade

de sig fram fem hundra mil mot den starka strömmen

av en flod som med en bredd av två å tio mil forsade

fram i sin många famnar djupa bädd. Malakoff

beslöt att bygga fortet i Nulato. Subienkow yrkade

på att de skulle draga vidare. Men han försonade

sig snart med Nulato. Den långa vintern bröt in.

Det var bäst att vänta. Tidigt följande sommar, då

isen gick bort, skulle han ge sig av uppåt Kwikpak

och arbeta sig fram till Hudsonbaybolagets stationer.

Malakoff hade aldrig hört ryktet att Kwikpak var

Yukon, och Subienkow talade ej om det för honom.

Så började fortbyggandet. Det var ett tungt

arbete. De tjärade stockväggarna reste sig under

Nu-latoindianernas suckar och stönanden. Piskan

klat-schade på deras ryggar, och det var sjörövarnas

järnhand som höll piskan. Några indianer rymde, och då

de infångades fördes de tillbaka och pryglades utanför

fortet, där de och deras stam fått göra bekantskap med

knutpiskan. Två dogo under avstraff ningen, andra

blevo fördärvade för alltid, och de andra lade läxan

på minnet och rymde aldrig mera. Snön yrde i

luften innan fortet blev färdigt, och så var det tid att

tänka på pälsverk. En dtyg tribut ålades stammen.

Man fortfor med knuffar och piskslag, och tills

tributen var erlagd kvarhöllos kvinnor och barn som

gisslan och behandlades med pälstjuvarnas vanliga

barbariska stränghet.

Ja, det hade varit en blodsådd, och nu kom skörden.

Fortet förstördes. Vid skenet av dess brand nedhöggs

halva antalet av pälstjuvarna. Den andra hälften

34liade dött under tortyren. Endast Subienkow var kvar,

eller Subienkow och långe Ivan, om den där jämrande

och stönande tingesten i snön kunde kallas långe Ivan.

Subienkow ertappade Yakaga med att grimasera åt

honom. Det dugde inte att opponera sig mot Yakaga.

Han bär ännu märken efter piskan i sitt ansikte. När

allt kom omkring kunde Subienkow inte förvåna sig

över hans beteende, men han pinades av tanken på

hur Yakaga skulle komma att behandla honom. Han

tänkte på att vädja till Makamuk, överhövdingen, men

hans sunda förnuft sade honom att en sådan vädjan

tjänade till ingenting. Sedan tänkte han på att

spränga sina bojor och dö kämpande. Det slutet

skulle gå fort. Men han kunde ej spränga sina bojor.

Renhudstömmarna voro starkare än han. Medan

han grubblade på en utväg kom han på en annan tanke.

Han vinkade till sig Makamuk och tecknade att han

skulle hämta en tolk som förstod kustdialekten.

»Makamuk», sade han, »jag har ingen lust att dö.

Jag är en stor man, och det vore dåraktigt av mig att

dö. Nej, jag skall inte dö. Jag är inte som det där

kadavret.»

Han betraktade den stönande tingest som en gång

hade varit långe Ivan och sparkade föraktfullt till

honom med tåspetsen.

»Jag är för vis för att dö. Ser ni, jag äger ett stort

trollmedel. Jag ensam känner till det. Eftersom jag nu

inte skall dö, vill jag byta bort detta trollmedel till er. »

»Vad är det för trollmedel?» frågade Makamuk.

»Det är en underbar salva.»

Subienkow såg tveksam ut, som om han ogärna ville

skiljas från hemligheten. »Jag skall tala 0111 alltsammans. I,itet av denna

salva gnides in i huden och gör den liård som sten,

hård som järn, så att intet eggvapen biter på den. Det

skarpaste hugg av ett eggvapen är maktlöst. En

benkniv blir mjuk som lera, och de järnknivar vi ha fört

in bland er förlora hela sin kraft. Vad vill du ge mig

för denna hemlighet?»

»Jag skänker dig livet», svarade Makamuk genom

tolken.

Subienkow skrattade föraktfullt.

»Och du skall bli en slav i mitt hus tills du dör.»

Polacken skrattade ännu hånfullare.

»Befria mina händer och fötter från bojorna och låt

oss tala», sade han.

Hövdingen gav en vink, och då Subienkow blev fri

rullade han en cigarrett och tände den.

»Detta är dåraktigt tal», sade Makamuk. »Det

finns ingen sådan salva. Det kan inte vara möjligt.

Ett eggvapen är starkare än någon salva.»

Hövdingen var misstrogen, men ändå vacklade han.

Han hade sett för många djävulskonster av pälstjuvar.

Han kunde inte helt och hållet tvivla.

»Jag skall skänka dig livet, men du skall inte bli

slav», förklarade han.

»Det är inte nog.»

Subienkow spelade sin roll lika kallt som om han

köpslagit om ett rävskinn.

»Det är ett mycket starkt trollmedel. Det har räddat

mitt liv många gånger. Jag vill ha en släde och

hundar och sex av dina jägare som följeslagare nedåt

floden så att jag oskadd kommer fram till en plats en

dagsresa från Michaelovskiredutten.» »Du måste leva här och lära oss alla dina

djävuls-konster», blev svaret.

Subienkow ryckte på axlarna och teg. Han blåste

ut cigarrettrök i den iskalla luften och betraktade

intresserat vad som fanns kvar av den långe kosacken.

»Det där ärret!» sade Makamuk plötsligt och pekade

på polackens hals, där det fanns ett blått märke efter

ett knivhugg under ett slagsmål i Kamtschatka.

»Trollmedlet är inte verksamt. Eggvapnet var starkare

än trollmedlet.»

»Det var en stark man som riktade hugget», sade

Subienkow då han tänkt sig om. »Starkare än du,

starkare än din starkaste jägare, starkare än han där.»

Med spetsen av sin mockasin vidrörde han åter

kosacken — nu en jämmerlig syn och ej längre vid sans,

men i hans misshandlade kropp dröjde livet ännu

kvar, trots tortyren, och ville ej släppa sitt tag.

»Och trollmedlet var svagt. Ty på det stället

saknades ett visst slags bär, som jag ser att ni ha godt

om här på trakten. Här kommer trollmedlet att bli

starkt.»

»Jag vill låta dig fara nedåt floden», sade

Makamuk, »och släden och hundarna och de sex

beskyddande jägarna skola bli dina.»

»Du tänker långsamt», lydde det kyliga svaret.

»Du har förolämpat mitt trollmedel, då du inte genast

gick in på mina villkor. Därför begär jag nu mera.

Jag vill ha hundra bäverskinn.» Mukamuk fnös.

»J ag vill ha hundra skålpund torkad fisk.»

Mukamuk nickade, ty det fanns godt om fisk, och den var

billig. »Jag vill ha två slädar — en för mig och en

för mina pälsverk och fisken. Och min bössa måste

37lämnas tillbaka till mig. Om du inte tycker om

priset, kommer det att stiga om en liten stund.»

Yakaga viskade något till sin hövding.

»Men hur kan jag veta att din salva verkligen är

ett trollmedel?» frågade Mukamuk.

»Det är mycket lätt. Först skall jag gå ut i

skogen ...»

Åter viskade Yakaga till Makamuk som skakade

misstänksamt på huvudet.

»Du kan skicka med mig tjugu jägare», fortfor

Subienkow. »Ser du, jag måste skaffa bären och

rötterna varav jag gör salvan. Sedan, då du har givit

mig de båda slädarna och lastat på dem fisken och

bäverskinnen och bössan och då du har valt ut de

sex jägarna som skola följa med mig — då skall jag,

när allt är färdigt, gnida in salvan på min hals — så

här — och lägga mitt huvud på den där trädstammen.

Sedan kan din starkaste jägare ta yxan och hugga mig

i halsen tre gånger. Du kan själv hugga till alla tre

gångerna.»

Makamuk stod där med gapande mun och lyssnade

till talet om detta pälstjuvarnas senaste och

underbaraste trollmedel.

»Men först», tilläde polacken hastigt, »måste jag

stryka på ny salva mellan varje hugg. Yxan är tung

och vass, och jag vill inte veta av någon försummelse.»

»Allt vad du har begärt skall bli ditt», utropade

Makamuk som hastigt beslutat sig. »Grip dig nu an

med att göra din salva.»

Subienkow lade band på sin glädje. Han spelade

ett förtvivlat spel, och det gick ej an att begå någon

blunder. Han talade i trotsig ton.

38 »Du har tänkt långsamt. Mitt trollmedel är

förolämpat. För att godtgöra denna förolämpning måste

du ge mig din dotter.»

Han pekade på flickan, en osund varelse, skelögd och

med en utstående vargtand. Makamuk blev ond,

men polacken var obeveklig; han rullade och tände en

ny cigarrett.

»Skynda dig», hotade han. »Om du inte raskar på,

begär jag ännu mera.»

Under den tystnad som uppstod bleknade det

karga ncrdlandssceneriet bort framför honom, och

han tyckte sig återse sitt fädernesland och Frankrike,

och då han kastade en blick på flickan med

vargtanden, kom han ihåg en annan flicka, en sångerska och

dansös som han gjort bekantskap med då han första

gången kom till Paris som yngling.

»Vad vill du med flickan?» frågade Makamuk.

»Hon skall följa med mig nedåt floden.»

Subienkow beskådade henne kritiskt. »Hon blir en bra

hustru, och att bli gift med en ättling av ditt blod

är en passande heder för min salva.»

Han kom åter ihåg sångerskan och gnolade på en

melodi som hon hade lärt honom. Han levde om det

gamla livet, men på ett främmande, opersonligt sätt;

han betraktade sitt eget livs minnesbilder som om de

varit tavlor i en bok om en annans liv. Han ryckte

till då hövdingens röst plötsligt bröt tystnaden.

»Det skall ske», sade Makamuk. »Flickan skall

följa med dig nedåt floden. Men då är det

överenskommet att jag själv ger dig de tre huggen med yxan.»

»Men varje gång skall jag gnida in salvan», svarade

Subienkow med låtsad oro.

39 »Du får gnida in salvan mellan varje hugg. Här

äro jägarna som skola se till att du inte rymmer. Gå

ut i skogen och samla dina örter.»

Makamuk hade genom polackens snikenhet blivit

övertygad om trollmedlets värde. Ingenting mindre

än det allra starkaste trollmedel kunde väl ha förmått

en man i dödens skugga att stå där och köpslå som en

käring.

»Dessutom», viskade Yakaga, då polacken med

sina vaktare försvunnit mellan granarna, »kan du lätt

döda honom då du har lärt dig trollmedlet.»

»Men hur kan jag döda honom? » invände Makamuk.

»Hans trollmedel skall göra det omöjligt för mig att

döda honom.»

»Det finns nog något ställe där han inte har gnidit

in salvan», svarade Yakaga. »Vi skola döda honom

på det stället. Det är kanske hans öron; nåväl, då

ska vi sticka in ett spjut genom det ena örat och ut

genom det andra. Eller också är det ögonen.

Trollmedlet är säkert mycket för starkt för att kunna

gnidas in i ögonen.»

Hövdingen nickade. »Du är klok, Yakaga. Om

han inte kan andra djävulskonster, skola vi avliva

honom efteråt.»

Subienkow förspillde ingen tid på att samla in

ingredienserna till sin salva. Han valde vad han kom

över, granbarr, den inre barken på en sälg, en bit

björknäver och litet tranbär som han lät jägarna gräva

upp ur snön. Några frusna rötter fullständigade

förrådet, och så gick han tillbaka till lägret.

Makamuk och Yakaga hukade sig ned bredvid

honom och lade märke till arten och mängden av de in-

40

vgredienser han släppte ner i en kittel med kokande

vatten.

»Du måste vara noga med att lägga ner tranbären

först», förklarade han.

»Ja, och så en sak till — ett finger av en

människa. Yakaga, låt mig hugga av ert finger.»

Men Yakaga höll händerna bakom ryggen och

blängde.

»Bara lillfingret», bad Subienkow.

»Ge honom ditt finger, Yakaga», befallde Makamuk.

»Här finns godt om fingrar», brummade Yakaga

och pekade på ett tjugutal eländiga stackare som lågo

i snön och hade blivit ihjälpinade.

»Det måste vara fingret av en levande man»,

invände polacken.

»Då skall du få fingret av en levande man.» Yakaga

gick bort till kosacken och skar av ett finger.

»Han är inte död än», sade han och slängde den

blodiga trofén i snön vid polackens fötter. »Och det är

ett bra finger, för det är långt.»

Subienkow stack in det i elden under kitteln och

började sjunga. Det var en fransk kärleksvisa som

han sjöng högtidligt över brygden.

»Utan dessa ord som jag nu uttalar är trollmedlet

utan värde», förklarade han. »De orden utgöra dess

huvudsakliga styrka. Seså, nu är det färdigt.»

»Läs upp orden långsamt, så att jag får lära mig

dem», befallde Makamuk.

»Inte förr än efter provet. Då yxan har flugit

tillbaka tre gånger från min hals, skall jag meddela dig

ordens hemlighet.»

41 »Men om trollmedlet inte är något bra trollmedel?»

frågade Makamuk oroligt.

Subienkow vände sig förgrymmad emot honom.

»Mitt trollmedel är alltid bra. Men om det inte är

bra, kan ni ju göra med mig som ni ha gjort med de

andra. Skär upp mig ett litet stycke i sänder som ni

ha skurit upp honom där.» Han pekade på kosacken.

»Nu är salvan kall. Nu gnider jag in den på min hals

och läser upp andra trollord.»

Han uppstämde med det största allvar en bit av

Marseljäsen och gned samtidigt in salvan bak på

halsen.

Ett skrik avbröt hans komediantspel. Den

jättelike kosacken hade i ett sista uppflammande av sin

fruktansvärda livskraft rest sig på knä.

Nulatoin-dianema skrattade, klappade i händerna och uppgåvo

utrop av överraskning då långe Ivan började vältra

sig i snön under våldsamma krampryckningar.

Subienkow plågades av denna syn, men han

betvingade sina känslor och låtsades bli ond.

»Det här duger inte», sade han. »Gör slut på

honom, så skola vi företa provet sedan. Seså, Yakaga,

laga att det blir slut på det där oväsendet.»

Medan de efterkommo hans tillsägelse vände

Subienkow sig till Makamuk.

»Och kom ihåg att du skall hugga till med kraft.

Det här är ingen barnlek. Se här, tag yxan och hugg

i trädstammen, så att jag kan se att du hugger som en

karl.»

Makamuk lydde, högg till två gånger, med kraft

och noggrann beräkning, och en stor flisa flög i luften.

»Det är bra.» Subienkow såg sig omkring i kretsen

42av vilda ansikten som tycktes honom symbolisera

den mur av brutalitet som hämmat hans väg

alltsedan tsarens polis först hade arresterat honom i

War-schau. »Tag din yxa, Makamuk, och ställ dig så.

Jag lägger mig ner. Hugg till, då jag lyfter min hand,

och hugg allt vad du orkar. Och se till att ingen står

bakom dig. Trollmedlet är bra, och yxan kan studsa

tillbaka från min hals och flyga dig ur händerna.»

Han såg på de båda slädarna med förspända hundar

och lastade med skinn och fisk. Hans bössa låg överst

på bäverskinnen. De sex jägarna som skulle utgöra

hans följe stodo bredvid slädarna.

»Var är flickan?» frågade polacken. »Led fram

henne till slädarna innan provet börj ar. »

Då detta var gjort lade Subienkow sig ner i snön så

att hans huvud vilade på trädstammen, likt ett trött

barn som vill sova. Han hade levat så många svåra

år att han verkligen var trött.

»Jag skrattar åt dig och din styrka, Makamuk»,

sade han. »Hugg till nu och hugg med kraft!»

Han lyfte upp handen. Makamuk svängde yxan,

en väldig yxa att fälla träd med. Det blanka

stålet blixtrade genom den kalla luften, svävade ett

ögonblick över Makamuks huvud och träffade sedan

Su-bienkows bara hals. Det skar genom kött och ben

och trängde djupt in i trädstammen. De häpna

vil-darna sågo huvudet flyga i väg en meter från den

blodsprutande bålen.

Det uppstod en bestört tystnad, och småningom

började det gå upp för dem att det ej hade varit något

trollmedel. Pälstjuven hade överlistat dem. Han

ensam av alla fångarna hade undgått tortyren. Det

43hade varit insatsen i hans spel. Det blev ett skallande

skratt. Makamuk sänkte huvudet och blvgdes.

Päls-tjuven hade lurat honom. Han hade blivit

överlistad och stått där med lång näsa inför hela sitt folk.

De fortforo att skratta. Makamuk vände sig om och

lunkade därifrån med nedböjt huvud. Han visste

att han hädanefter aldrig mera skulle få heta

Makamuk. De skulle kalla honom Långa Näsan; minnet av

hans skam skulle följa honom ända in i döden, och

när stammarna samlades om våren till laxfisket eller

om sommaren till byteshandeln, skulle den historien

löpa av och an mellan lägereldarna om hur pälstjuven

fick dö helt lätt för ett enda hugg av Inånga Näsan.

»Vem var Långa Näsan?» tyckte han sig på förhand

höra någon ung spoling fråga. »Å, Långa Näsan»,

svarades det, »det är han som förr i världen hette

Makamuk, innan han högg huvudet av pälstjuven.»

44 ETT FÖRTROENDEUPPDRAG.

Alla ändar hade kastats loss, och Seattle n:r 4 gled

långsamt ut från stranden. Dess däck voro belamrade

med frakt- och resgods och myllrade av en brokig samling

indianer, hundar, hundskötare, malmsökare, köpmän

och hemfarande guldgrävare. En stor del av

Daw-sons befolkning stod på kajen för att säga farväl. Då

landgången togs in och ångaren stävade nedåt floden

blevo avskedsropen bedövande. I denna elvte timme

började också alla påminna sig att de hade någon

sista hälsning att skicka, och de ropade dem fram och

tillbaka över vattenytan som blev allt bredare. Louis

Bondell, som tvinnade sina ljusa mustascher med den

ena handen och makligt viftade med den andra till

sina vänner på stranden, kom plötsligt ihåg något och

rusade fram till relingen.

»Fred! » ropade han. »Fred!»

Den åsyftade »Fred» trängde sig med ett par

bastanta axlar fram genom folkmassans främsta led på

kajen och försökte uppfånga vad Louis Bondell

ropade. Den senare blev röd i synen, så skrek han, ehuru

förgäves. Vattnet vidgade sig ytterligare mellan

ångbåten och stranden.

»Hej, kapten Scott!» ropade han upp till

kommandobryggan. »Stoppa maskinen!»

45 Signalklockan ringde, maskinen slog back och

ångbåten stannade. Alla människor ombord och på

stranden passade nu på att utbyta ytterligare några

sista kraftiga avskedssord. Louis Bondeils

ansträngningar att göra sig hörd voro fruktlösare än någonsin.

Seattle n:r 4 förlorade kurs och drev nedåt

strömmen, och kapten Scott måste gripa sig an med att

backa ännu en gång. Hans huvud stacks in i

styrhytten och visade sig åter om ett ögonblick bakom en

väldig ropare.

Kapten Scott hade en ovanligt stark röst, och det

»Tig!» han slungade ut till folkmassan ombord och på

stranden kunde ha hörts uppe på toppen av

Moosehide-berget och ända bort till Klondike City. Denna

officiella uppsträckning från befälet bredde ett flor av

tystnad över larmet.

»Nå, vad vill ni säga?» frågade kapten Scott.

»Säg till Fred Churchill — han står på kajen där —

att gå till Macdonald. I hans skåp står min lilla

handkappsäck. Säg till honom att ta fram den och ha den

med sig då han kommer.»

Under tystnaden skickade kapten Scott detta

budskap till stranden genom roparen:

»Ni där, Fred Churchill, gå till Macdonald — i hans

skåp — liten handkappsäck som tillhör Louis Bondell

— angeläget! Ta den med er då ni kommer! Har ni

förstått?»

Churchill viftade med handen till tecken att lian

hade förstått. Om Macdonald öppnat sitt fönster en

kilometer därifrån, skulle han nog också ha förstått.

Avskedslarmet började igen, signalklockan ringde,

och Seattle n:r 4 satte sig i rörelse, svängde ut i strörn-

46men, vände ocli stävade nedåt Yukon, medan Bondell

och Churchill växlade avskedsshälsningar och

ömsesidiga vänskapsförsäkringar ända in i det sista.

Det var vid midsommaren. På hösten gick »W. H.

Willis» uppåt Yukon med två hundra hemvändande

resenärer ombord. Bland dem var Churchill. I hans

hytt fanns Louis Bondeils handkappsäck gömd i en

klädsäck. Det var en liten solid tingest av läder,

och dess innehåll, som vägde fyrtio skålpund, gjorde

alltid Churchill nervös då han avlägsnade sig för långt

ifrån den. Mannen i nästa hytt hade också en skatt

av guldstoft gömd i en klädsäck, och bägge kommo

slutligen överens om att tura om att vakta. Medan

den ene gick ner för att äta, höll den andre ett öga på

bägge hyttdörrarna. Då Churchill ville spela ett parti

whist, vaktade den andre, och då denne ville

förströ sig litet, läste Churchill fyra månader gamla

tidningar på en fältstol mellan de båda dörrarna.

Det artade sig till en tidig vinter, och den fråga

som diskuterades från morgon till kväll och långt

sedan det blev mörkt var huruvida de skulle hinna fram

innan det frös till eller nödgas överge ångbåten och

fortsätta till fots över isen. Det var

tålamodsprövande försinkningar. Två gånger gick maskinen

sönder och måste repareras, och bägge gångerna kom det

snöglopp som bebådade att vintern var nära. Nio

gånger försökte W. H. Willis att komma uppför

Five-Finger-fallen med sin reparerade maskin, och då det

lyckades, var ångaren fyra dagar efter sitt rundligt

tilltagna tidsschema. Den fråga som nu dök upp

gällde huruvida ångaren Flora skulle vänta eller inte

ovanför Box Caflon. Vattensträckan mellan Box

47Caflons högsta punkt och foten av White-Horsefallen

var omöjlig att trafikera för ångbåtar, och

passagerarna måste debarkera på detta ställe och gå omkring

fallen från den ena ångbåten till den andra. Det

fanns inga telefoner där på trakten och följaktligen

kunde man ej underrätta den väntande Flora att

Willis var fyra dagar försenad men att den var i

antågande.

Då W. H. Willis anlände till White-Horse, fick man

veta att Flora hade väntat i tre dagar över tiden och

givit sig av endast för några timmar sedan. Man

erfor också att den skulle ligga förtöjd vid Tagish Post

till klockan nio på söndagsmorgonen. Klockan var

nu fyra på lördagseftermiddagen. Resenärerna höllo

en sammankomst. Ombord fanns en stor

Peterbo-roughkanot adresserad till polisstationen vid

Bennett-sjön. De kommo överens om att ansvara för den och

avlämna den på ort och ställe. Sedan uppmanades

frivilliga roddare att anmäla sig. Det behövdes två

man till att söka hinna upp Flora. Ett tjog män

anmälde sig genast. Bland dem var Churchill, ty han

var nu en gåug sådan att han erbjöd sig innan han

kom att tänka på Bondells kappsäck. Då han

erinrade sig den, började han hoppas att han inte skulle

bli vald, men en man som gjort sig ett namn som

ledare för ett fotbollslag vid universitetet, som

ordförande i en gymnastikklubb, som hundpådrivare och

väldig fotvandrare vid Yukon och därtill var så

axel-bred, hade ingen rättighet att avböja en sådan ära.

Den tilldelades honom och en jättelik tysk, Nick

Antonsen.

Medan en flock av resenärerna med kanoten på ax-

48larna gav sig ut på vandring över näset, sprang

Churchill ner i sin hytt. Han tömde ut klädsäckens

innehåll på golvet och tog kappsäcken för att anförtro den

till grannen. Men så erinrade han sig att det inte var

hans kappsäck och att han ej hade någon rätt att släppa

den ifrån sig. Han rusade alltså i land med den och

följde skyndsamt efter de andra, bytte ofta om hand

och undrade om den verkligen inte vägde mer än fyrtio

skålpund.

Klockan var halv fem på eftermiddagen då de båda

männen började sin roddfärd. Thirty-Mile-floden hade

så stark ström att de sällan kunde använda årorna.

Det var att stiga i land på den ena stranden med en

bogserlina över axlarna, stappla på stenar, bana sig

väg genom busksnår, halka och ramla i vattnet då och

då och ofta vada ända upp till knäna och midjan, och

sedan, då de kommo till en oöverstiglig klippa, var det

att hoppa i kanoten; ut med årorna och så en vild och

ansträngande rodd tvärsöver strömmen till andra

stranden och fram med bogserlinan igen. Det var tungt

arbete. Antonsen knogade som det anstår en jätte,

ihärdigt och utan att klaga, men han drevs till det

yttersta av Churchills starka kropp och okuvliga energi.

De höllo ingen rast. Det var bara att gå på, oavlåtligt

gå på. Det blåste en bitande vind nedåt floden så

att de blevo frusna om händerna och då och då måste

de ta sig en åkarebrasa för att få blodet tillbaka i de

dvalna fingrarna.

Då mörkret inbröt måste de fortsätta på vinst och

förlust. De stupade ofta omkull på de obanade

stränderna och revo sönder sina kläder på buskarna som de

ej kunde se. Bägge voro illa rivna och blödde. Ett

Solguld. 4.

49halvtjog gånger under sina vilda roddfärder från

strand till strand stötte de på grund och kapsejsade.

Första gången detta hände dök Churchill och trevade

på tre fots djupt vatten efter kappsäcken. Det gick

en halvtimme innan han fann den, och sedan surrade

han säkert fast den vid kanoten. Så länge kanoten

flöt var den i säkerhet. Antonsen var förargad på

kappsäcken och inemot morgonen började han svära

över den, men Churchill inlät sig ej på några

förklaringar.

Deras uppskov och missöden voro otaliga. Vid en

tvär flodkrök där vattnet forsade friskt undan

försinkade de sig två timmar, gjorde väl tjugu försök och

kapsejsade två gånger. På detta ställe var det på

bägge stränderna lodräta klippor som reste sig ur djupt

vatten, och de kunde varken bogsera eller staka sig

fram och årorna förmådde ingenting mot strömmen.

Vid varje försök bemödade de sig till det yttersta med

årorna, men varje gång slungades de tillbaka med

hjärtat nära att brista av ansträngning. Slutligen

lyckades de av en slump. I den starkaste strömmen,

just då de voro nära att återigen misslyckas, ryckte en

virvel kanoten ur Churchills våld och slungade den

mot klippväggen. Churchill gjorde ett vildt språng

och fick fotfäste i en skreva. Han hakade sig fast

med den ena handen och höll den vattenfyllda kanoten

med den andra, tills Antonsen lyckades arbeta sig upp

ur vattnet. Sedan drogo de upp kanoten och vilade

sig. Därpå gåvo de sig åter ut från denna farliga punkt.

De landade på andra stranden, stego genast i land och

gåvo sig in i buskarna med bogserlinan.

I dagningen voro de långt nedanför Tagish Post.

50Klockan nio på söndagsmorgonen liörde de Flora blåsa

till avgång. Och då de klockan tio släpade sig fram till

stationen, kunde de de nätt och jämnt se Floras rök

långt nere i söder. Det var ett par utslitna trashankar

som kapten Jones vid ridande polisen välkomnade och

gav mat, och efteråt förklarade han att han aldrig i sitt

liv sett en så fruktansvärd aptit. De lade sig ned

och sovo i sina våta trasor framför kaminen. Efter

två timmar steg Churchill upp, bar Bondeils kappsäck,

som han användt till huvudgärd, ner till kanoten,

väckte Antonsen med en spark och gav sig ut för att

hålla jakt på Flora.

»Ingen vet vad som kan hända — maskinen kan ju

ha kommit i olag eller något i den vägen», svarade han

på kapten Jones’ invändningar. »Jag skall hinna upp

den där ångbåten och skicka den tillbaka efter

kamraterna. »

Tagishsjön vräkte vit av en höststorm som de hade

rakt emot sig. Stora brusande sjöar kastade sig över

kanoten så att den ene av dem måste ösa medan den

andre rodde. De kommo ingen vart. De rodde in

till den grunda stranden, stego ur, och den ene gick

med bogserlinan medan den andre sköt på kanoten.

De kämpade mot stormen vadande i iskallt vatten upp

till midjan, ofta till halsen, ofta över huvudet och

begravda av de stora skumtoppade vågorna. Icke ett

ögonblicks rast i den bistra, utmattande striden. På

kvällen, i ändan av Tagishsjön, midt i en tjock snöyra,

hunno de upp Flora. Antonsen ramlade omkull på

däcket och låg och snarkade på samma fläck där han

fallit. Churchill såg ut som en skogsmänniska. Hans

kläder hängde knappt kvar på honom. Hans ansikte

51 var nedisat och uppsvällt efter tjugufyra timmars

oavbrutet arbete, och hans händer voro så svullna att han

ej kunde kröka fingrarna. Vad fotterna beträffade

var det en pina att stödja på dem.

Kaptenen på Flora ville ogärna gå tillbaka till

White-Horse. Churchill var envis och talade i

befallande ton, men kaptenen var hårdnackad. Han

förklarade slutligen att man ej vann något på att gå

tillbaka, emedan den enda oceanångaren i Dyea,

Athe-niensaren, skulle avgå på tisdagens morgon och han

ej kunde göra återfärden till White-Horse och föra

med sig de strandade resenärerna i tid så att de hunno

fara med ångaren.

»När avgår Atheniensaren?» frågade Churchill.

»Klockan sju om tisdag morgon.»

»All right», sade Churchill och sparkade den

snarkande Antonsen i sidan. »Gå ni tillbaka till

WThite-Horse. Vi skall ge oss i väg och hejda Atheniensaren.»

Den sömndruckne Antonsen som ännu ej hunnit

samla ihop sina själsförmögenheter vräktes ner i

kanoten och förstod ej vad som hade händt förr än det

iskalla skummet av en stor våg regnade över honom och

han hörde Churchill ropa till honom i mörkret:

»Kan ni inte ro! Vill ni gå till botten?»

I dagningen voro de vid Caribou Crossing, det

mojnade, och Antonsen var för illa däran för att kunna ta

ett årtag. Churchill satte kanoten på grund i en lugn

vik, där de sovo. Han vidtog det försiktighetsmåttet

att lägga armen under sitt tunga huvud. Den

hämmade blodcirkulationen väckte honom oupphörligt;

han såg på sitt ur och lade huvudet på den andra armen.

Efter två timmar fick han utstå en dust med Antonsen

52för att få honom vaken. Sedan gåvo de sig av.

Ben-nettsjön, som var trettio mil lång, låg som en spegel,

men då de hunnit halvvägs, kom en storm från söder

och gjorde vattnet vitt. Timme efter timme

upprepade de Tagishkampen, stego ur, bogserade och sköto

på kanoten med det iskalla vattnet upp till livet och

halsen eller över huvudet; mot slutet var den starke

jätten alldeles förbi. Churchill drev obarmhärtigt på

honom, men då han föll framstupa och var nära att

drunkna i tre fots vatten, släpade den andre honom till

kanoten. Sedan kämpade Churchill ensam och kom

fram till polisstationen i ändan av Bennettsjön tidigt

på eftermiddagen. Han försökte hjälpa Antonsen ur

kanoten, men det lyckades ej. Han lyssnade på den

utarbetade mannens tunga andetag och avundades

honom då han tänkte på vad han själv ännu hade att

genomgå. Antonsen kunde ligga där och sova, men

han måste nu vandra över det väldiga Chilcoot och

ner till havet. De i verkliga kampen låg framför

honom, och han nästan beklagade att han hade så

mycket kroppskrafter, eftersom de tvingade hans kropp att

underkasta sig sådana lidanden.

Churchill drog upp kanoten på stranden, tog Bondells

handkappsäck och gav sig ut på en linkande

vandring till polisstationen.

»Det ligger en kanot där nere avsänd till er från

Dawson», ropade han till officeren som svarade på hans

knackning. »Och i den ligger en man som är nästan

död. Ingenting allvarsamt, bara utpumpad. Tag

hand om honom. Jag måste kila. Adjö. Jag vill

ha tag i Atheniensaren.»

Det var en mils väg mellan Bennett- och Lindermans-

53sjöarna, och han slängde efter sig de sista orden i det

han fortsatte sin marsch. Det var en högst plågsam

marsch, men han bet ihop tänderna och knogade vidare,

och han glömde sin plåga nästan hela tiden för det

varma intresse varmed han betraktade kappsäcken.

Den var ett svårt påhäng. Han flyttade den från den

ena handen till den andra och tillbaka igen. Han tog

den under armen. Han lade en hand över den

motsatta axeln och lät kappsäcken hoppa och dunka

honom på ryggen medan han travade vidare. Han

kunde knappt hålla den mellan sina skavda och svullna

fingrar, och flera gånger tappade han den. En gång,

då han flyttade den från den ena handen till den andra,

gled den ifrån honom och föll till marken framför honom

så att han snavade över den och ramlade omkull och

stötte sig.

Vid den bortre ändan av näset köpte han ett par

gamla bärremmar för en dollar och spände dem om

kappsäcken. Han lät också ro sig de sex milen till den

övre ändan av Lindermansjön, dit han kom klockan

fyra på eftermiddagen. Atheniensaren skulle avgå

från Dyea följande morgon klockan sju. Det var

tjuguåtta mil till Dyea, och det väldiga

Chilcootber-get låg emellan. Han slog sig ned för att ordna med sina

skodon till den långa klättringen och vila sig litet.

Han dåsade till i samma ögonblick han satte sig ner, men

han sov bara i trettio sekunder. Han var rädd att han

skulle komma att sova längre nästa gång, han slutade

därför att syssla med skorna och reste sig upp. Ett

ögonblick överväldigade tröttheten honom; han kände

sig plötsligt nära att svimma. Han märkte det just

som han höll på att falla, men han ryckte upp sig, stra-

54made till sina slappnande muskler med en

krampaktig ansträngning och föll icke. Men han blev helt matt

och darrande efter att så där plötsligt ha tvingat

sig tillbaka till medvetande, och han slog sig för

pannan med handen för att väcka den domnande hjärnan.

Jack Burns’ klövjekavalkad skulle just anträda sin

färd till Kratersjön, och man erbjöd Churchill en

mulåsna. Burns ville lägga kappsäcken på en annan

åsna, men Churchill höll fast den och anbragte den

framför sig i sadeln. Men han dåsade till, och

kappsäcken gled oupphörligt av sadelknappen, än åt den

ena sidan än åt den andra, och väckte honom varje

gång så att han ryckte till förskräckt. Och vid

mörkrets inbrott lät Cliurchills mula honom törna emot

en utskjutande gren som rispade upp hans kind. Till

råga på allt steg mulåsnan miste och föll, varvid både

ryttare och kappsäck slungades ut bland stenblocken.

Sedan gick Churchill eller rättare sagt raglade framåt

den s. k. vägen och ledde mulan. Här och där kom en

ohygglig stank drivande in från sidan och berättade

om de hästar som stupat då. guldsökare dragit fram här.

Men det fäste han sig ej vid. Han var för sömnig.

Men då han kom till Långsjön, hade han övervunnit sin

sömnighet, och vid Djupsjön avstod han kappsäcken

till Burns. Men sedan höll han i det matta

stjärnljuset ögonen på Burns. Det skulle inte hända något

med den där kappsäcken.

Vid Kratersjön höll konvoj en rast, och Churchill

gjorde fast kappsäcken på ryggen med bärremmen och

började den branta klättringen upp till bergets topp.

Därunder förstod han för första gången hur trött han

var. Han kravlade och kröp som en krabba, och hans

55kropp kändes som en olidlig börda. Det krävdes en

smärtsam viljeansträngning varje gång han lyfte foten.

Han fick en hallucination att han var bly skodd som

en havskutter, och han kunde knappt stå emot frestelsen

att böja sig ner och känna på blyskållan. Vad

Bon-dells kappsäck beträffade var det ofattligt att fyrtio

skålpund kunde kännas så tunga. Den tryckte ner

honom som ett berg, och han tänkte misstroget

tillbaka på den där gången i fjol då han hade klättrat upp

för samma pass med hundrafemtio skålpund på

ryggen. Om den bördan hade vägt hundrafemtio, måste

Bondeils kappsäck väga fem hundra.

Först gick vägen från Kratersjön över en liten glaciär.

Här fanns en tydlig stig. Men ovanför glaciären, som

också låg över trädgränsen, var det endast ett kaos

av nakna klippor och ofantliga stenblock. Det fanns

ingen möjlighet att se vägen i mörkret, och han

stapplade vidare på måfå och ansträngde sig tre gånger så

mycket som han annars skulle ha behövt. Han

kom upp till toppen i tjutande blåst och tjock snöyra,

men träffade lyckligtvis på ett litet övergivet tält,

där han kröp in. Där fann han och slukade några

gamla stekta potatisar och ett halvt dussin råa ägg.

Då snöyran upphörde och vinden mojnade, började

han den nästan omöjliga nedklättringen. Det fanns

ingen väg, och han snavade och stapplade och

upptäckte ofta i sista ögonblicket att han befann sig på

brädden av bergsstalp och branta sluttningar vilkas

djup han ej kunde bedöma. Då han hunnit ett stycke

ner, täcktes stjärnorna av moln, och under det därpå

följande mörkret halkade han omkull och hasade utför

hundra fot och hamnade mör och blödande på bottnen

56av en stor, grund sänka. Från alla håll kändes stanken

av hästkadaver. Gropen låg nära vägen, och

förmännen hade tagit till vana att vräka ner sina sönderslagna

och döende djur där. Stanken överväldigade honom

och framkallade våldsamma uppkastningar, och som i

en ond dröm klättrade han upp igen. Då han kom

halvvägs, erinrade han sig Bondeils kappsäck. Den

hade ramlat ner i gropen med honom, bärremmen hade

tydligen brustit, och han hade glömt den. Han

återvände till den förpestade asgropen, där han kröp

omkring på händer och fötter och letade i en halvtimme.

Han påträffade och räknade sjutton döda hästar (och

en ännu levande häst som han sköt med sin revolver),

innan han fann Bondells kappsäck. Då han tänkte

tillbaka på sitt liv som ej var renons på hjältedåd,

förklarade han utan tvekan för sig själv att detta

sökande efter kappsäcken i asgropen hade varit den

modigaste handling han någonsin utfört. Den var så

hjältemodig att han två gånger var nära att svimma

innan han kravlat sig upp ur gropen.

Då han kom till Scales, hade han den brantaste

nedklättringen bakom sig och vägen blev lättare. Inte

ens på de bästa ställena var den emellertid någon lätt

väg, men den blev i alla fall framkomlig, och han skulle

ha kommit ganska raskt framåt om han inte varit

så utsliten, om han haft någon lykta att lysa sig med

och om han inte hade haft Bondells kappsäck. För

honom i hans utmattade tillstånd var den kronan på

verket. Han hade knappt styrka att bära upp sin egen

kropp, och kappsäckens tyngd hotade därför att trycka

honom till jorden varje gång han halkade eller snavade.

Och då han inte snavade, sträckte grenar ut sig i mörk-

57ret, liöggo tag i kappsäcken mellan hans axlar och höllo

honom fast.

Han hade alldeles klart för sig att om han inte hann

fram till Atheniensaren så var det kappsäckens fel.

Det fanns faktiskt endast två föremål kvar i hans

medvetande — Bondeils kappsäck och ångaren. Han

visste endast om dessa båda saker, och de

sammanhängde så att säga med något viktigt uppdrag för vars

skull han färdats och utstått vedermödor i århundraden.

Han raglade framåt som i en dröm. En episod i hans

dröm var ankomsten till Sheep Camp. Han vacklade

in på ett värdshus, lossade bärremmarna från axlarna

och ämnade sätta ner kappsäcken framför sig. Men

den gled ur hans händer och dunsade i golvet med en

tung stöt som väckte uppmärksamhet hos två karlar

som just stodo i begrepp att gå. Churchill drack ett

glas whisky, sade till värden att väcka honom om tio

minuter och slog sig ned med fotterna på kappsäcken

och huvudet nedsjunket mot bröstet.

Hans misshandlade kropp var så styv att det gick

åt tio minuter, då han blev väckt, och erfordrades ännu

ett glas whisky innan han kunde få sina leder i gång

och mjuka upp sina muskler.

»Nej, inte ditåt!» ropade värdshusvärden och gick

sedan efter honom och vände honom i mörkret mot

Canyon City. En liten glimt av inre medvetande sade

Churchill att det var den rätta riktningen, och ännu

som i en dröm styrde han kurs nedåt dalen. Han

visste ej vad det var som varnade honom, men efter

att ha vandrat i flera århundraden, tyckte han,

vädrade han fara och tog upp sin revolver. Ännu i

drömmen såg han två karlar stiga fram och hörde dem be-

58falla honom att stanna. Hans revolver brann av fyra

gånger, och han såg blixtarna och hörde knallarna av

deras revolvrar. Han kände också att han blivit

sårad i vaden. Han såg en man stupa, och då den

andre ville kasta sig över honom, slog han honom midt i

ansiktet med sin tunga revolver. Sedan vände han

sig om och sprang. Strax därpå vaknade han ur

drömmen och fann att han rusade utför vägen i

lin-kande galopp. Hans första tanke var kappsäcken.

Den hängde ännu på hans rygg. Han var övertygad

om att vad som händt var en dröm, men så kände han

efter sin revolver och upptäckte att den var borta.

Sedan märkte han en skarp, brännande smärta i sin

vad, och vid en närmare undersökning blev hans hand

varm av blod. Det var ett skrubbsår, men

obestridligen ett sår. Han blev klarvaken och fortfor att

linka vidare till Canyon City.

Han träffade på en man med en lastvagn och ett

par hästar, och han gick in på att stiga upp ur sängen

och sela på sina ök för tjugu dollars. Churchill kröp

ner på vagnens botten och sov, alltjämt med

kappsäcken på ryggen. Det var en ansträngande färd över

vattenspolade stenrösen nedåt Dyeadalen, men han

vaknade endast då vagnen gjorde de värsta skutten.

Så länge han ej studsade högre än en fot från

vagnsbott-nen lät han ej störa sig. Den sista milen var det slät

väg, och han sov godt.

Han kom fram i dagningen; formannen ruskade

honom häftigt och skrek i hans öra att Atheniensaren

hade gått. Churchill stirrade slött på den ödsliga

hamnen.

»Det är en rök där borta vid Skaguay», sade karlen.

59 Churehills ögon voro för igensvullna för att kunna

se så långt, men han sade: »Det är den. Skaffa mig

en båt.»

Formannen var tillmötesgående och skaffade en båt

och en karl som rodde den för tio dollars, erlagda i

förskott. Churchill betalade och man hjälpte honom

i båten. Han kunde omöjligt stiga i själv. Det var

sex mil till Skaguay, och han njöt av den härliga

tanken att få sova dessa sex mil. Men karlen kunde inte

ro, och Churchill tog årorna och trälade i ännu några

århundraden. Aldrig hade sex mil varit så långa och

tröttsamma. En liten nyckfull bris blåste upp och

minskade farten för honom. Han hade en obehaglig

känsla mellan magen och bröstet och led av mattighet

och yrsel. På hans tillsägelse tog mannen öskaret

och stänkte saltvatten i hans ansikte.

Atheniensaren höll på att lätta ankaret då de lade

till, och nu voro Churehills allra sista krafter slut.

»Stopp! Stopp!» ropade han hest. »Viktigt bud!

Stopp!»

Sedan föll hans haka ned mot bröstet och han

somnade. Då ett dussin karlar kommo för att bära

honom ombord, vaknade han, sträckte handen efter

kappsäcken och grep den som en drunknande griper

efter ett halmstrå.

På däcket blev han medelpunkten för en förfärad

och nyfiken folksamling. Kläderna han haft på sig

då han lämnade White Horse voro nu endast trasor,

och han själv var lika skamfilad som hans dräkt.

Han hade färdats i femtiofem timmar under de värsta

strapatser. Han hade sovit sex timmar på den tiden,

och han var tjugu skålpund lättare än då han gav sig

60ut. Ansikte, händer och kropp hade skråmor och

blå-nader, och han kunde knappast se. Han försökte

resa sig, men misslyckades; han kravlade sig ut på

däcket, hakade sig fast vid kappsäcken och talade om

sitt ärende.

»Låt mig nu gå till sängs», sade han slutligen, »jag

äter väl då jag vaknar.»

De berömde honom, buro ner honom, smutsig och

trasig som han var, och lade ner honom och Bondells

kappsäck i »brudgemaket», som var den största och

elegantaste hytten ombord. Han hade sovit i ett

helt dygn och hade badat, rakat sig och ätit och stod

lutad mot relingen och rökte en cigarr då de två hundra

resenärerna från White Horse lade till utmed långsidan.

Då Atheniensaren anlände till Seattle hade Churchill

alldeles hämtat sig och han gick i land med Bondells

kappsäck i handen. Han kände sig stolt över denna

kappsäck. För honom var den en symbol för

mannamod, redlighet och trohet. »Jag har levererat

varorna», var hans sätt att omskriva dessa högtidliga

ord. Det var tidigt på eftermiddagen, och han gick

direkt till Bondells hem. Louis Bondell blev glad då

han fick se honom, tryckte hans hand med sina bägge

och drog in honom till sig.

»Å, tack, käre vän, det var hyggligt av dig att ta

den med dig», sade Bondell då han tog emot

kappsäcken.

Han slängde den likgiltigt på en soffa och Churchill

lade belåtet märke till hur den studsade på resårerna.

Bondell bestormade honom med frågor.

»Gick det bra? Hur må våra vänner? Vart tog

Bill Smithers vägen? Är Del Bishop ännu tillsammans

61med Pierce? Sålde lian mina hundar? Hur ser det

ut i Sulphur Bottom? Du ser kry ut. Vilken ångbåt

har du kommit på?»

Allt detta svarade Churchill på, tills en halvtimme

hade gått och konversationen började avstanna.

»Skulle du inte titta i den?» föreslog han och gjorde

en rörelse med huvudet åt kappsäcken till.

»Å, det är nog all right», svarade Bondell. »Gav

Mitchells inmutning så mycket som han hade väntat

sig?»

»Det är nog bäst att du tittar i den», envisades

Churchill. »Då jag åtar mig att föra fram en sak,

vill jag övertyga mig att allt är i sin ordning. Det

finns ju alltid en möjlighet att någon kan ha varit i

den medan j ag sov . . . eller något i den vägen.»

»Det är inte så viktigt, min gosse lilla», svarade

Bondell skrattande.

»Inte så viktigt», upprepade Churchill halvhögt för

sig själv. Sedan sade han i bestämd ton: »Vad är

det i kappsäcken, Louis? Det vill jag veta.»

Louis tittade njrfiket på honom, gick sedan ut och

kom tillbaka med en nyckelknippa. Han stack in

handen i kappsäcken och drog ut en tung Coltrevolver,

en 44. Därpå några karduser ammunition till

revolvern och flera askar med Winchesterpatroner.

Churchill tog kappsäcken och tittade i den. Sedan

vände han den upp och ner och skakade den

försiktigt.

»Revolvern är alldeles rostig», sade Bondell. »Du

måste ha varit ute i regn.»

»Ja», svarade Churchill. »Det var för illa att den

blev våt. J ag har visst varit litet slarvig.»

62 Han reste sig och gick ut. Tio minuter därefter

gick Louis Bondell ut och fann honom sittande på

yttertrappan med armbågarna på knäna och hakan

stödd mot händerna och stirrande ut i mörkret.

63 ATT GÖRA UPP ELD.

Dagen hade brutit in kall och grå, ofantligt kall och

grå, då mannen vek av från stora Yukonvägen och

klättrade uppför den höga jordvallen där en ot}"dlig

och föga trafikerad väg ledde österut genom de frodiga

granskogarna. Det var en brant vall och han stannade

på toppen för att dra andan och tog till

förevändning att se på klockan. Den var nio. Det fanns ingen

sol eller tillstymmelse till sol fastän det inte fanns en

sky på himlen. Det var en klar dag, men ändå låg

det som ett lätt flor över allt, en svag skymning som

gjorde dagen mörk och som berodde på frånvaron av

sol. Men det bekymrade icke mannen. Han var van

att inte se solen. Det var nu flera dagar sedan han såg

solen, och han visste att det ännu dröjde några dagar

innan denna välkomna syn skulle titta upp över

horisonten i söder och genast försvinna igen.

Mannen kastade en blick tillbaka på den väg han

hade kommit. Yukon låg milsbred och gömd under

tre fots is. På denna is låg ett lika tjockt snölager.

Allt var snövitt och böljade i grunda vågor där isen

hade pressats ihop då den frös till. I norr och söder,

så långt hans öga kunde se, var allting helvitt, utom

en mörk, hårfin linje som krökte sig rundtorn den

gran-klädda ön åt söder och även krökte sig i norr där den

64försvann bakom en annan granklädd ö. Denna mörka,

hårfina linje var färdvägen — stora vägen — som fem

hundra mil i söder ledde till Chilcootpasset, Dyea och

havet, sjuttio mil i norr till Dawson och tusen mil

norrut till Nulato och slutligen till St. Michael vid

Berings hav, som låg halvannat tusen mil härifrån.

Men allt detta — den hemlighetsfulla, ändlösa,

hårfina vägen, frånvaron av sol på himlen, den

fruktansvärda kölden och den underliga, trollska prägeln över

det hela — gjorde intet intryck på mannen. Det var

inte därför att han länge varit van vid det. Han var

en nykommen i landet, en che chaquo, och detta var

hans första vinter. Felet med honom var att han

saknade fantasi. Han var pigg och vaken vis-å-vis

livets yttre företeelser, men inte beträffande det som

stod bakom dem. Femtio grader under noll betydde

några och åttio graders köld. Han tänkte att detta

var kallt och obehagligt, men det var allt. Det kom

honom icke att tänka över sin bräcklighet som en av

temperaturen beroende varelse eller på människans

bräcklighet i allmänhet, som gjorde att hon endast

kunde leva inom vissa trånga gränser av värme och

köld, och det gav honom ej anledning att inlåta sig

på några gissningar om odödligheten och människans

plats inom universum. Femtio grader under noll

betydde en köld som gjorde ondt och som man måste

skydda sig mot medels vantar, öronlappar, varma

moc-kasiner och tjocka strumpor. Femtio grader under

noll var för honom precis femtio grader under noll.

Att det kunde ligga något mera däri än så var en tanke

som aldrig föll honom in.

Då han vände sig för att gå vidare, spottade han

65

Sol guld. 5.ined fundersam min. Han hörde ett skarpt, fräsande

ljud som överraskade lionom. Han spottade ännu en

gång. Och åter fräste spotten i luften innan den

nådde snön. Han visste att vid femtio grader

under noll fräste spotten i snön, men denna spott hade

fräst i luften. Det var troligen kallare än femtio

grader — hur mycket kallare visste han inte. Men

temperaturen var ju en likgiltig sak. Han var på väg till

den gamla inmutningen vid vänstra armen av

Hen-dersonån där kamraterna redan voro. De hade

kommit över berget från Indian-Creek-trakten, medan han

hade gått en omväg för att undersöka möjligheterna

att om våren hämta timmer från öarna i Yukon. Han

skulle vara framme vid lägret klockan ses, visserligen

en stund efter mörkrets inbrott, men kamraterna

skulle vara där, eld skulle vara uppgjord och en varm

kvällsvard vara i ordning. Frukosten? Han tryckte

handen mot någonting som han bar under jackan.

Det låg också innanför skjortan, insvept i en näsduk,

och det låg på bara skinnet. Det var det enda sättet

att hindra skorporna från att frysa. Han smålog med

välbehag då han tänkte på dessa skorpor, var och en

ituskuren och doppad i fläskflott och med en präktig

fläskbit instucken.

Han dök in mellan de höga granarna. Vägen var

otydlig. Det hade fallit fotsdjup snö sedan den sista

släden gått fram här, och han var glad åt att han

icke hade någon släde och var lätt ekiperad. Han

hade faktiskt ingenting annat att bära än den i

näsduken insvepta frukosten. Men han var förvånad

över kölden. Det var verkligen kallt, tänkte han, då

han gned sin domnade näsa och kinderna med den vant-

66beklädda handen. Hans kindskägg värmde men

skyddade ej de utstående kindknotorna och näsan som

ivrigt spejande stack ut i den kalla luften.

Bakom honom travade en hund, en stor varghund

av landets ras, en riktig varghund med grå päls och

utan något i sitt utseende eller sitt lynne som skilde

honom från hans broder, den vilda vargen. Djuret

var spakt tack vare den fruktansvärda kölden. Det

visste att det ej var något väder till att vara ute på

färdvägar. Dess instinkt förde ett tydligare språk än

mannens omdömesförmåga. I själva verket var det

icke allenast kallare än femtio grader under noll, det

var kallare än sextio, än sjuttio. Det var sjuttiofem

grader under noll. Eftersom fryspunkten ligger

trettiotvå grader över noll betydde det att det nu var

hundrasju graders köld. Hunden visste ingenting om

termometrar. Kanske fanns det i dess hjärna intet klart

begrepp om stark köld liksom i mannens hjärna. Men

djuret hade sin instinkt. Det kände en dunkel

hotande fruktan som kuvade det och kom det att hålla

sig ängsligt i hälarna på mannen och ivrigt observera

varje ovanlig rörelse av mannen, som om det väntat

på att han skulle gå till lägret eller söka skydd

någon-städes eller göra upp eld. Hunden kände till elden

och ville nu ha eld eller också borra ner sig under snön

och skydda sin kroppsvärme mot luften.

Dess frusna andedräkt beklädde dess ragg med ett

fint ispuder, och i synnerhet voro dess kinder, nos och

ögonhår vita av den kristalliserade andedräkten. Även

mannens röda skägg och mustascher voro frusna men

på annat sätt, där hade andedräkten förvandlats till

is som växte för varje varmt och fuktigt andedrag.

67Han tuggade också på tobak och isen gjorde hans

läppar så stela att han ej kunde klara hakan då han

spottade ut tobakssaften. Följden blev att hans hakskägg

ökades till på längden med ett kristallskägg brunt och

hårdt som bärnsten. Om han föll framstupa, skulle det

krossas som glas i små skärvor. Men han frågade ej

efter detta bihang. Det var ett obehag som alla

to-bakstuggare voro utsatta för där i trakten, och han

hade varit ute förr i stark kyla två särskilda gånger.

Det hade då ej varit så kallt som nu, det visste han,

men sprittermometern i Sixty Mile hade visat femtio

och femtiofem.

Han vandrade flera mil genom den släta

skogstrakten, passerade en stor slätt med avsvedda stubbar och

gick utför en strandsluttning ner till en liten isbelagd

strömfåra. Det var Hendersonån, och han visste att

han var tio mil från stället där den grenade sig. Han

såg på klockan. Den var tio. Han gick f}^ra mil i

timmen, och han beräknade att han skulle komma till

åförgreningen halv ett. Han beslöt att fira denna

händelse genom att äta sin frukost där.

Hunden följde honom åter i hälarna med modlöst

hängande svans, då mannen vek av utmed

flodbädden. Den gamla slädvägens fåra var tydligt synlig,

men flera tums snö betäckte de sista trafikanternas

spår. På en hel månad hade ingen människa färdats

utmed denna döda å. Mannen knogade ihärdigt

framåt. Han var inte mycket fallen för att tänka,

och just nu hade han ingenting särskilt att tänka på

annat än att han skulle äta frukost vid åns

delnings-punkt och att han skulle vara i lägret hos kamraterna

klockan sex. Där fanns ingen att tala med, och om

68där funnits någon skulle det ha varit omöjligt att säga

något, tack vare isen omkring munnen. Han fortfor

alltså att taktmässigt tugga sin tobak och öka längden

på sitt bärnstensskägg.

Då och då kom den tanken för honom att det var

mycket kallt och att han aldrig varit ute i en sådan

köld. Medan han gick gned han kinderna och näsan

med avigsidan av sin vantbeklädda hand. Han gjorde

detta mekaniskt och bytte om hand litet emellan.

Men hur han gned domnade hans kinder så snart han

upphörde, och i nästa ögonblick blev hans nästipp

känslolös. Han var säker på att han skulle förfrysa

sina kinder, och han ångrade sig att han inte hade

skaffat sig en sådan där ansiktsmask som Bud

begagnade i stark köld. En sådan mask täckte också

kinderna och skyddade dem. Men det gjorde

ingenting på det hela taget. Vad betydde det om han

förfrös sina kinder? Det gjorde litet ondt, det var

alltsammans, men det var ingenting allvarsamt.

Fastän mannen var tom på tankar, hade han en

skarp iakttagelseförmåga, och han lade märke till åns

förändringar, krökar och bukter och timmerhögar,

och han såg alltid noga efter var han satte sin fot.

En gång då han vek om en krök drog han sig åt sidan

från vägen där han gått och tog flera steg tillbaka.

Han visste att ån var bottenfrusen — det kunde inte

finnas vatten i någon å under denna arktiska vinter

— men han visste också att det fanns källådror som

porlade fram ur strandsluttningarna och runno under

snön och över isen på ån. Han visste att dessa

källsprång aldrig fröso ens under den starkaste köld, och

han visste också hur farliga de voro. De voro fällor.

69De gömde vattengölar under snön som kunde vara tre

tum djupa eller tre fot. Ibland täcktes de av ett

halv-tumstjockt islager som i sin tur betäcktes av snö.

Ibland var det omväxlande lager av vatten ocli

ishinnor, så att då man gick ner sig gjorde man det

upprepade gånger och blev våt ända upp till midjan.

Det var därför han ryggat tillbaka med sådan

förskräckelse. Han hade känt det ge efter under sin fot

och hört knakandet av en snöhölj d isyta. Och att bli

våt om fotterna i en sådan temperatur betydde obehag

och fara. Det betydde åtminstone försinkning, ty

han skulle bli tvungen att stanna och göra upp eld och

under dess beskydd blotta sina fötter medan han

torkade strumpor och mockasiner. Han stod och

studerade ån och dess stränder och drog den slutsatsen att

vattenflödet kom från höger. Han funderade en

stund, gned näsa och kinder, höll sig sedan åt vänster,

steg försiktigt och prövade sitt fotfäste för varje steg.

Sedan faran väl var över, lade han in en ny tobaksbuss

och marscherade vidare med fyramilsfart.

Under de båda närmaste timmarna träffade han på

flera sådana fällor. Snön över de dolda gölarna hade

vanligen ett insjunket, glacerat utseende som varnade

för faran. Men en gång hade han så när gått ner sig,

och en gång, då han misstänkte faran, befallde han

hunden att gå före. Hunden ville icke gå. Han höll

sig efter, tills mannen sköt fram honom, och då sprang

han fort över den vita, släta ytan. Plötsligt klev

han ner sig, kastade sig åt sidan och kom undan på

säkrare mark. Han hade blivit våt om framfötter

och ben och vattnet på dem förvandlades nästan

ögonblickligen till is. Han gjorde ivriga ansträngningar

70att slicka bort isen från benen, lade sig sedan på snön

och försökte bita bort isen som bildat sig mellan tårna.

Han gjorde det instinktlikt. Om han låtit isen sitta

kvar, skulle den ha skurit sönder hans fötter. Det

visste han icke. Han lydde blott den hemlighetsfulla

rösten från sin varelses innersta djup. Men mannen

visste det, t}?- han hade bildat sig en åsikt om den

saken, och han drog av sig den högra handens vante

och hjälpte till att ta bort isstyckena. Han blottade

ej sin hand mer än en minut och blev förvånad över

att den genast domnade. Det var minsann kallt.

Han tog hastigt på sig vanten och slog sig hårdt för

bröstet med handen.

Klockan tolv var dagen som ljusast. Men solen

stod för långt i söder för att kunna orka upp över

horisonten. Jordklotets välvning stod emellan den

och Hendersonån där mannen vandrade under en klar

middagshimmel och ej kastade någon skugga. Precis

halv ett kom han till det ställe där floden grenade sig.

Han var belåten med sin raska fart. Om han fortfor

på det sättet, skulle han säkert vara hos kamraterna

klockan sex. Han knäppte upp jacka och skjorta och

tog fram frukosten. Det gick på en kvarts minut,

men under detta korta ögonblick angrep domningen

hans blottade fingrar. Han drog ej på sig vanten utan

slog i stället fingrarna ett dussin gånger hårdt mot

benet. Sedan slog han sig ned på en snöbetäckt

trädstam för att äta. Den smärta han kände sedan han

slagit sina fingrar mot benet upphörde så hastigt att

han blev förvånad. Han hade ej hunnit bita av

skorpan. Han bultade fingrarna upprepade gånger, stack

åter in dem i vanten och blottade den andra handen

71för att äta. Han försökte ta en munsbit, men isen

omkring läpparna hindrade. Han hade glömt att

göra upp eld och tina upp sig. Han skrattade åt sin

dumhet, och därvid iakttog han hur dvalna de

blottade fingrarna kändes. Han kände också att

stickningarna som han först känt i sina tår, då han satte

sig, redan höllo på att gå bort. Han undrade om

tårna voro varma eller domnade. Han rörde dem

inuti mockasinerna och fann att de voro domnade.

Han drog hastigt på sig vantarna och reste sig. Han

blev litet förskräckt. Han stampade med fotterna

tills han åter kände det sticka i fotterna. Det var

verkligen kallt, tänkte han. Den där karlen från

Sulphur Creek hade haft rätt då han talat om hur

kallt det ibland kunde bli där i landet. Och han hade

skrattat åt honom den gången! Det bevisade att man

aldrig skall göra sig för säker. Det kunde inte

förnekas att det var kallt. Han gick av och an, stampade

med fotterna och tog sig en åkarbrasa tills han kände

kroppsvärmen komma tillbaka och blev lugnare.

Sedan tog han upp tändstickor och började göra upp eld.

Från busksnåren, där högvattnet i våras hade lagrat

en massa torra grenar, hämtade han sitt bränsle. Han

började så smått men med klok beräkning och hade

snart en susande brasa över vilken han tinade bort isen

från sitt ansikte och i vars skydd han åt sin frukost.

Kölden i rymden var för tillfället överlistad.

Hunden njöt av elden, lade sig så nära den att han fick så

mycket värme som möjligt men ändå så långt ifrån att

han undgick att bli stekt.

Då mannen hade slutat, stoppade han sin pipa och

rökte en stund med belåten min. Sedan tog han på

72sig vantarna, drog stadigt åt öronlapparna på mössan

och anträdde vandringen utmed den vänstra

flodarmen. Hunden blev missnöjd och längtade tillbaka

till elden. Den där karlen kände då ingen köld. Hela

raden av hans förfäder hade kanske aldrig varit med

om köld, verklig köld, hundrasju grader under

fryspunkten. Men hunden kände till det där, alla hans

förfäder hade känt till det, och han hade ärvt deras

erfarenheter. Och han visste att det inte var bra att

vara ute i en sådan förfärlig kyla. Då skulle man

ligga varmt i en grop i snön och vänta på att ett

moln-förhänge drogs för luftrymden varifrån denna köld

kom. Å andra sidan var det ingen livlig förtrolighet

mellan hunden och mannen. Den förre var den

se-nares arbetsträl och de enda smekningar han någonsin

fått var av piskan och av de barska, hotfulla

strup-ljud som åtföljdes av piskslag. Hunden gjorde alltså

inga bemödanden att meddela mannen sina farhågor.

Han brydde sig inte om hur det gick med mannen, det

var för sin egen skull han längtade tillbaka till elden.

Men mannen visslade och talade till honom med

pisksnärtens ord, och hunden ryckte in på sin plats bakom

mannen och följde efter.

Mannen lade in en ny tobaksbuss och började lägga

sig till med ett nytt bärnstensskägg. Hans fuktiga

andedräkt vitpudrade också genast hans mustascher,

ögonbryn och ögonfransar. Det tycktes ej vara så

många källådror vid Hendersonåns vänstra arm, och

han såg ej till några på en halvtimme. Men sedan

hände det. På ett ställe där det ej fanns några yttre

tecken, där den mjuka, släta snön tycktes garantera

fast mark därunder, gick mannen ner sig. Det var

73inte djupt. Han vätte ner sig lialvvägs upp till knäna

innan han kom upp på fast mark.

Han var förargad och svor högt över sin otur. Han

hade hoppats komma till kamraterna i lägret klockan

sex, och det här skulle försinka honom en timme, ty

han måste göra upp eld och torka sin fotbeklädnad.

Det var absolut nödvändigt i denna låga

temperatur, och han klättrade uppför strandsluttningen. Där

uppe, intrasslat i småbuskarna omkring stammarna

av flera små granar, fanns ett vårflodslager av torrt

bränsle — mest pinnar och kvistar, men också större

torra grenar och fint, torrt fjolårsgräs. Han lade flera

grova grenar på snön. De utgjorde grundval och

hindrade den nytända elden att släckas i snön som den

annars skulle ha smält. Han fick eld genom att föra

en brinnande tändsticka intill en liten bit björknäver

som han tog upp ur fickan. Den brann till och med

lättare än papper. Han lade den på brasans

grundstomme och matade den svaga elden med ruggar av

torrt gräs och de minsta torra kvistarna.

Han arbetade långsamt och besinningsfullt, livligt

medveten om sin fara. Småningom, allt efter som

elden blev starkare, lade han på allt större kvistar.

Han hukade sig ner i snön, drog fram grenarna som

fastnat inne mellan buskarna och matade elden direkt

med dem. Han visste att det inte dugde att bära sig

dumt åt. Då det är sjuttiofem grader under noll,

får man inte misslyckas i sitt första försök att göra upp

eld — d. v. s. om man är våt om fotterna. Är man

torr om fotterna och man inte lyckas få eld, kan man

springa ett stycke framåt vägen och få blodet i omlopp

igen. Men man kan inte få blodet i omlopp i våta och

74kalla fötter genom att springa, då det är sjuttiofem

grader. Hur fort man än springer bli de våta fotterna

bara alltmera förfrusna.

Allt detta visste mannen. Den erfarne kamraten

vid Sulphur Creek hade sagt honom detta i höstas,

och nu uppskattade han hans råd. Hans fötter hade

redan förlorat all känsel. För att göra upp elden hade

han måst ta av sig vantarna, och fingrarna hade

hastigt domnat. Med sin fyramilsfart i timmen hade

hans hjärta pumpat blod till ytan av hans kropp och

ut i alla lemmar. Men i samma ögonblick han

stannade slutade också pumpningen. Rymdens köld

träffade planetens oskyddade utsprång, och han som

befann sig på detta oskyddade utsprång fick ta emot

stöten i hela dess styrka. Blodet i hans kropp drog

sig samman för den. Blodet var levande liksom

hunden, och som hunden ville det gömma sig undan och

söka betäckning för den fruktansvärda kölden. Så

länge han gick fyra mil i timmen, pumpade han ut

detta blod, med eller mot dess vilja, till ytan, men nu

sjönk det ner i hans kropps innersta gömslen.

Extre-miteterna fingo först känning av att det var borta.

Hans våta fötter blevo så mycket fortare iskalla, och

hans blottade fingrar domnade så mycket fortare,

fastän de ännu inte hade börjat förfrysa. Näsa och

kinder höllo redan på att förfrysa, och huden i hela

hans kropp kände kalla rysningar allt efter som den

tömdes på blod.

Men han kunde vara lugn. Tår och näsa och

kinder skulle bara få ett litet nyp av kölden, ty elden

började brinna bra. Han matade den med fingertjocka

kvistar. Snart skulle han kunna lägga på grenar så

75grova som hans armled, och då kunde han ta av sig

skodonen och medan de torkade hålla sina nakna

fötter varma vid elden, sedan han naturligtvis först

gnidit dem med snö. Det hade gått utmärkt att göra upp

eld. Han kunde vara lugn. Han kom ihåg den

er-farne Sulphur-Creek-kamratens råd och smålog. Denne

hade på fullt allvar förfäktat den satsen att ingen fick

ströva omkring ensam i Klondike då det var femtio

grader under fryspunkten. Men här var han nu, han

hade råkat ut för ett missöde, han var ensam, men

han hade räddat sig. Somliga av de där gamla och

erfarna voro ganska käringaktiga, tyckte han. Allt

vad man hade att göra var att hålla huvudet klart,

då gick allt bra. Vem som helst som var en man

kunde färdas ensam. Men det var märkvärdigt så

fort hans kinder och näsa isades. Och han hade aldrig

trott att hans fingrar skulle domna på så kort stund.

De voro livlösa, ty han kunde knappt få ihop dem för

att ta en gren, och de tycktes vara utan sammanhang

med hans kropp och honom själv. Då han tog en gren

måste han se efter om han verkligen hade tag i den.

Kommunikationstrådarna mellan honom och hans

fingertoppar voro avslitna.

Men allt detta betydde föga. Han hade ju sin eld

som sprakade och susade; varje dansande låga gav

löften om liv. Han började lossa sina mockasiner.

De voro överdragna med is; de tjocka, tyska

strumporna voro som järnskenor halvvägs upp till knät,

och mockasinremmarna voro som ståltrådar vridna och

hoptrasslade som efter en eldsvåda. Ett ögonblick tyckte

han i dem med sina dvalna fingrar, men så förstod han

hur lönlöst det var och tog fram sin slidkniv.

76 Men innan han hunnit skära av remmarna,

inträffade olyckan. Det var hans eget fel eller, rättare sagt,

hans misstag. Han skulle inte ha gjort upp elden

under granen. Han skulle ha gjort upp den på öppna

marken. Men det hade varit lättare att plocka

bränslet inne i buskarna och lägga det direkt på elden.

Men trädet varunder han hade gjort upp den var tungt

lastat med snö på sina grenar. Det hade icke blåst

på flera veckor, och varenda kvist hade sin börda.

Varje gång han dragit ut en gren hade han stött till

trädet litet — en för honom själv omärklig stöt, men

tillräcklig för att framkalla olyckan. Högt uppe i

trädet släppte en gren sin snölast. Den föll ner på

grenarna inunder så att de vippade till. Denna

process fortgick, bredde ut sig och hade snart spridt sig

till hela trädet. Snön växte till en lavin, och den

störtade oförmodat ner över mannen och elden som

den alldeles begravde. Där den hade brunnit låg nu

en kaotisk hög av vit snö.

Mannen ryckte till. Det var som om han hört sin

egen dödsdom läsas upp. Han satt ett ögonblick och

stirrade på stället där elden hade varit. Sedan blev

han alldeles lugn. Den erfarne kamraten vid Sulphur

Creek hade kanske rätt. Om han bara haft en

följeslagare på färden, skulle han ej ha varit i någon fara

nu. Följeslagaren skulle ha gjort upp elden. Nå,

nu måste han göra det en gång till, och denna gång

fick det inte misslyckas. Även om han lyckades,

skulle han sannolikt förlora några tår. Hans fötter

måste redan nu vara illa däran, och det skulle dröja

en bra stund innan den andra elden var färdig.

Så tänkte han, men han satt inte stilla och tänkte

77det. Han var i rörelse hela tiden medan tankarna gingo

genom hans huvud. Han lade en ny grundstomme

till brasan, denna gång på öppna marken där intet

svekfullt träd kunde släcka den. Sedan samlade han

ihop torrt gräs och små kvistar efter vårfloden. Han

kunde ej ta dem mellan två fingrar, han måste ta dem

med hela handen. På det viset fick, han nied många

murkna kvistar och oanvändbar grönmossa, men det

gick inte på annat sätt. Han arbetade metodiskt

och samlade till och med ett fång större grenar som

skulle användas sedan då elden hade tagit sig. Och

hela tiden satt hunden och såg på honom med litet

otålig min, ty han betraktade mannen som eldtändare,

och elden lät vänta länge på sig.

Då allt var färdigt, dök mannen ner med handen i

fickan för att ta fram en ny bit näver. Han visste

att nävern fanns där, och fastän han inte kände den

med fingrarna, hörde han den frasa och knastra då

han trevade efter den. Hur han ansträngde sig,

kunde han ej få tag i den. Och hela tiden visste han

med sig att han i varje ögonblick förfrös sina fötter

allt mer och mer. Den tanken var nära att slå honom

med panisk skräck, men han betvingade sig och höll

sig lugn. Han drog på sig vantarna med tänderna,

tog sig en ny åkarbrasa och bultade händerna mot

höften allt vad han orkade. Han gjorde detta

sittande, och han reste sig upp för att göra det, och

hela tiden satt hunden i snön med den yviga

vargsvansen värmande svept om framfötterna och

vargöronen spetsade framåt, som om han noga iakttagit

mannen. Och då mannen måste slå och bulta så

där med armar och händer, avundades han den där

78varelsen som var varm och trygg i sin naturliga

hårbeklädnad.

Om en stund kände han det första svaga tecknet till

att han höll på att återfå känseln i sina fingrar. Den

lilla kittlingen blev starkare och övergick till en

våldsam värk, som var plågsam men som mannen ändå

hälsade med tillfredsställelse. Han drog vanten av

sin högra hand och tog upp näverbiten. De blottade

fingrarna domnade genast igen. Sedan tog han fram

sin ask med svavelstickor. Men den fruktansvärda

kölden hade redan drivit livet ur hans fingrar. Medan

han ansträngde sig att skilja en sticka från de andra,

föll hela asken i snön. Han försökte plocka upp

stickorna ur snön, men det misslyckades. De döda

fin-rarna kunde varken ta eller hålla fast. Han var fullt

behärskad. Han slog bort tanken på sina förfrysande

fötter, kinder och näsa och ägnade sig med hela sin själ

åt tändstickorna. Han använde sitt synsinne i stället

för känseln, och då han såg sina fingrar på ömse sidor

om asken, slöt han ihop dem — d. v. s. han ville sluta

ihop dem, ty ledningstrådarna funnos där nere, men

fingrarna lydde icke. Han drog vanten av sin högra

hand och dunkade den ursinnigt mot knät. Sedan

sopade han med bägge sina vantbeklädda händer

tändsticksasken jämte mycket snö upp i knät. Men

med det var han inte hjälpt.

Efter några försök lyckades han få in asken mellan

sina båda vantbeklädda handlovar. På det sättet

förde han den till munnen. Isen brakade och

knakade då han med en våldsam ansträngning öppnade

munnen. Han drog in underkäken, krökte ut den

övre läppen och bearbetade askens innehåll med de

79övre framtänderna för att skilja en sticka från de

andra. Han fyckades få tag i en som han släppte ner

i knät. Men med det var han icke hjälpt. Han

kunde inte ta upp den. Då tänkte han ut ett sätt.

Han tog den mellan sina tänder och strök den mot

sitt knä. Han strök den tjugu gånger innan han

lyckades tända den. Då den flammade upp höll han

den med tänderna intill nävern. Men svavelångorna

trängde in i hans näsborrar och ner i lungorna och

tvingade honom att hosta krampaktigt. Stickan föll

ner i snön och slocknade.

Den erfarne kamraten vid Sulphur-Creek hade rätt,

tänkte han under det ögonblick av behärskad

förtvivlan som nu följde: då det var femtio grader kallt, borde

man färdas i sällskap. Han bultade sina händer,

men lyckades ej framkalla någon känsel. Plötsligt

blottade han båda händerna, i det han drog av

vantarna med tänderna. Han tog hela tändsticksasken

mellan handlovarna. Som hans armmuskler ej voro

domnade, lyckades han prässa handlovarna hårdt

mot stickorna. Sedan strök han asken mot sitt ben.

Den flammade upp, sjuttio svavelstickor på en gång.

Det fanns ingen blåst som släckte dem. Han vred

huvudet åt ena sidan för att undgå den kvävande

röken och höll de brinnande stickorna mot näverbiten.

Därvid kände han något i sin hand. Köttet brann.

Han kände det på lukten. Han kände det djupt i

sitt inre. Känslan utvecklades till en smärta som

blev våldsam. Men ändå uthärdade han den, han

höll tafatt de brinnande stickorna intill nävern som

ej ville ta eld, emedan hans egna brinnande händer

voro i vägen och lade beslag på det mesta av elden.

80 Slutligen, då han ej kunde stå ut längre, ryckte han

sina händer i sär. De brinnande stickorna föllo fräsande

i snön, men nävern hade tagit eld. Han började lägga

torrt gräs och fina kvistar på elden. Han kunde ej

välja, ty han måste lyfta upp bränslet mellan sina

handlovar. Små stycken av murket trä och grön

mossa mängde sig med kvistarna, och han bet bort

dem så godt han kunde med sina tänder. Han

underhöll lågan omsorgsfullt och tafatt. Den betydde liv,

och den fick inte slockna. Nu började han frysa,

därför att blodet dragit sig in i kroppen på honom, och

han blev ännu mera klumpig i sina rörelser. En stor

klatt grön mossa föll direkt ner i elden. Han

försökte peta ut den med sina fingrar, men han skälvde

så i alla lemmar att han måttade på sned och makade

i sär den lilla eldens bränsle så att det brinnande

gräset och de fina kvistarna skildes åt. Han försökte

maka ihop dem igen, men trots hans ansträngningar

tog hans darrning överhanden, och kvistarna voro

hopplöst skingrade. Varje kvist bolmade ut litet rök

och slockande. Eldtändaren hade misslyckats. Då

han apatiskt såg sig omkring, råkade han få se

hunden som satt i snön bland spillrorna av brasan och

gjorde oroliga, hukande rörelser, lyfte först den ena

framfoten och sedan den andra och stödde sig än på

den ena och än på den andra i väntansfull iver.

Vid åsynen av hunden kom han på en vild idé.

Han kom ihåg historien om en man som råkat ut för

en orkan och dödade en tjur, kröp in i den döda

kroppen och blev räddad på det sättet. Han skulle döda

hunden och sticka in sina händer i den varma kroppen

tills domningen gick ur dem. Sedan skulle han göra

Si

Solguld. 6.upp en ny eld. Han talade med hunden, ropade på

honom, men hans röst hade ett underligt tonfall av

skräck som skrämde hunden; aldrig förr hade han hört

sin herre tala så. Det var något på tok, och hans

misstänksamma natur vädrade fara — han visste ej

vilken fara, men han blev rädd för mannen. Han

lade ner öronen vid ljudet av mannens röst, och hans

oroliga, hukande rörelser och trampande med

fram-tassarna upprepades allt oftare, men han ville inte

komma till mannen. Denne lade sig framstupa och

kröp bort till hunden. Denna ovanliga ställning

väckte nya misstankar, och djuret viftade med

svansen och drog sig åt sidan.

Mannen satte sig upp i snön ett ögonblick och

försökte vara lugn. Sedan drog han på sig vantarna med

tänderna och reste sig. Han tittade först ner på sig

själv för att övertyga sig att han verkligen stod, ty

hans fötter voro domnade och han kände intet samband

med marken. Hans upprätta ställning skingrade

hundens farhågor, och då han nu talade befallande till

honom i den ton som innebar piskslängar, lydde

hunden som vanligt och kom till honom. Då han kom

inom räckhåll, visste mannen ej vad han gjorde. Han

slog ut med armarna mot hunden och blev förvånad

då han upptäckte att hans händer ej kunde fatta tag,

att fingrarna varken kunde kröka sig eller hade

känsel. Han hade för ögonblicket glömt att de voro

förfrusna och att de blevo det allt mer och mer. Allt

detta tilldrog sig i en blink, och innan hunden kunde

dra sig undan, slog han sina armar om honom. Han

satte sig i snön och höll fast hunden, som morrade

och gnällde och spjärnade emot.

82 Men det var allt vad lian kunde göra, hålla armarna

om hunden och sitta där. Han förstod att han inte

kunde döda hunden. Det fanns ingen möjlighet att

göra det. Med sina hjälplösa händer kunde han

varken dra eller hålla fast sin slidkniv eller strypa djuret.

Han släppte det, och det rusade sin väg med svansen

mellan benen, alltjämt morrande. Hunden stannade

på fyrtio fots avstånd och iakttog honom nyfiket

med spetsade öron. Mannen tittade ner på sina

händer för att se efter var de voro och fann att de hängde

där nere på armarna. Det föreföll honom

egendomligt att man måste använda ögonen för att ta reda på

var händerna voro. Han började slå armarna i kors

över bröstet och bulta sig i sidorna med händerna.

Det gjorde han i fem minuter med våldsam kraft, och

hans hjärta pumpade ut så mycket blod upp till ytan

att skälvningen upphörde. Men han kände ingenting

i sina händer. Han hade en förnimmelse av att de

hängde som vikter nedanför hans armar, men då han

försökte analysera denna förnimmelse, försvann den.

Han greps av en viss dödsfruktan, dov och tryckande.

Den blev våldsam då han förstod att det här inte bara

var fråga om att förfrysa fingrar och tår eller att

för-lorä händer och fötter, utan att det gällde liv och död

och att han ej hade något hopp. Det slog honom med

en panisk fasa, och han började springa utmed

flodbädden på den gamla nästan osynliga vägen. Hunden

slöt sig till honom och höll sig tätt efter. Han sprang

blindt, på måfå, i en skräck sådan han aldrig förr känt i

sitt liv. Efterhand, medan han pulsade genom snön,

började han se föremålen igen — åns stränder, de gamla

hopvräkta trädstammarna, de avlövade asparna och

83himlen. Han kände sig bättre sedan han sprungit.

Han darrade ej. Om han fortfor att springa, skulle

hans fötter kanske tina upp, och i alla händelser,

om han sprang tillräckligt långt, skulle han komma

till lägret och kamraterna. Han skulle naturligtvis

bli av med några fingrar och tår och en del av sitt

ansikte, men kamraterna skulle ta hand om honom och

rädda vad som fanns kvar av honom då han kom dit.

Men på samma gång hade han en annan tanke som

sade honom att han aldrig skulle komma till lägret

och kamraterna, att det var för många mil dit, att

förfrysningen hade för starkt grepp i honom och att

han snart skulle ligga där stel och död. Den

tanken höll han i bakgrunden och vägrade att inlåta sig

på den. Ibland trängde den sig fram och pockade på

att göra sig hörd, men han visade den tillbaka och

bemödade sig att tänka på annat.

Det föreföll honom egendomligt att han kunde springa

alls på fötter som voro så förfrusna att han ej kände

dem då han satte dem i marken och de togo emot hans

kroppstyngd. Han tyckte själv att han svävade fram

över jorden och ej berörde marken. Han hade

någon-städes sett en bevingad Mercurius, och han undrade

om Mercurius kände det som han, då han svävade öVer

jorden.

Hans idé att springa tills han kom till lägret och

kamraterna hade en svag punkt: han orkade icke. Flera

gånger snavade han, och slutligen vacklade han och

föll. Då han försökte resa sig, var det förgäves. Han

beslöt sig för att sitta och vila, och nästa gång skulle

han bara gå, alltjämt gå. Medan han satt där och fick

tillbaka andedräkten, lade han märke till att hankände det riktigt varmt och behagligt. Han darrade

ej, och han tyckte till och med att han hade fått en

varm glöd i bröstet och kroppen. Men då han rörde

vid näsa och kinder, hade de ingen känsel. De skulle

ej tina upp om han sprang aldrig så. Ej heller hans

händer och fötter. Sedan kom han på den tanken

att förfrysningen måste hålla på att sprida sig till andra

delar av kroppen. Han försökte hålla denna tanke

ifrån sig, glömma den, tänka på något annat; han

märkte vilken panikartad känsla den åstadkom, och

han var rädd för panik. Men tanken höll envist i sig,

tills den framkallade en vision av hans egen kropp,

helt och hållet förf rusen. Nej, det här dugde inte . . .

han började åter med en vild språngmarsch framåt

vägen. En gång saktade han farten och gick, men

tanken på att förfrysningen spred sig tvingade honom

att springa igen.

Och hela tiden sprang hunden med honom, hack i

häl. Då han stupade ännu en gång, svepte den

svansen om frambenen och satte sig framför honom och såg

på honom i nyfiken spänning. Djurets värme och

trygghet retade honom, och han svor över hunden, tills

denne inställsamt lade ner öronen. Denna gång kom

skälvningen fortare över mannen. Han höll på att ge

tappt i sin strid mot kölden. Den kröp in i hans kropp

från alla håll. Tanken på den drev upp honom igen,

men han sprang inte mer än hundra fot, då stapplade

han och föll framstupa. Det var hans sista panik.

Då han återfått andedräkten och självbehärskningen,

satte han sig upp, och nu fick han en förnimmelse av

att han borde möta döden med värdighet. Men denna

förnimmelse tog sig ej uttryck i de ordalagen. Hans

85idé var att han burit sig fånigt åt som ränt omkring som

en kyckling med avhugget huvud — det var den bild

som dök upp för honom. Nåja, han måste frysa ihjäl,

och då kunde han lika gärna göra det anständigt. Med

detta nya själslugn kom också den första dåsigheten.

En god idé, tyckte han, att sova sig in i döden. Det

var som att ta in ett bedövande medikament. Att

förfrysa var inte så svårt som folk trodde. Det fanns

en mängd långt värre dödssätt.

Han föreställde sig hur kamraterna skulle hitta hans

lik i morgon. Plötsligt var han midt ibland dem, gick

på vägen och sökte efter sig själv. Och alltjämt i

sällskap med dem vek han om en vägkrök och träffade

på sig själv liggande i snön. Han hörde ej längre

samman med sitt jag, han var utanför sig själv, stod

tillsammans med kamraterna och såg på sig själv i snön.

Det var verkligen kallt, tänkte han. Då han kom

tillbaka till Förenta staterna, skulle han kunna tala

om för folk vad verklig köld var. Sedan tyckte han sig

se den gamle erfarne kamraten vid Sulphur-Creek.

Han såg honom alldeles tydligt, varm och belåten,

blossande på sin pipa.

»Du hade rätt, min gubbe lilla, du hade rätt»,

mumlade mannen till den erfarne vid Sulphur-Creek.

Sedan dåsade mannen in i den behagligaste och mest

stärkande sömn han någonsin tyckte sig ha varit med

om. Hunden satt och såg på honom och väntade. Den

korta dagen slutade i en lång, enformig skymning.

Det såg inte ut som om någon eld skulle bli uppgjord,

och dessutom hade hunden aldrig i sitt liv sett en

mänska sitta så där i snön utan att göra upp eld. Då

skymningen tätnade, tog hundens längtan efter eld överhand,

86och oupphörligt trampande med framfötterna gnällde

han tyst och lade sedan ner öronen som om han

väntat stryk av sin herre. Men mannen teg. Sedan

gnällde hunden högre. Och om en stund kröp han

tätt intill mannen och kände lukten av döden. Han

reste ragg och drog sig baklänges. Han satt kvar en

stund till och tjöt mot stjärnorna som hoppade och

dansade och lyste klart på den kalla himlen. Sedan

gav han sig i väg och travade uppåt stigen åt det

välbekanta lägret, där det fanns andra matudelare och

eldtändare.

87 SVARTFLÄCK.

Jag har inte längre så höga tankar om Stephen

Mackaye, fastän jag förr har hållit så mycket på honom.

Jag vet nog att jag på den tiden var mera fästad vid

honom än om han varit min egen bror. Om jag

någonsin mera träffar Stephen Mackaye, svarar jag inte

för vad jag gör. Det går över mitt förstånd att en

man, med vilken j ag delat proviant och sovfiltar och

med vilken jag färdats med hundspann över Chilcoot,

artat sig på det sättet. Jag uppfattade alltid Steve

som en hedersman, en god kamrat utan ett jota av

någonting hämndlystet eller elakt i sin natur. Aldrig

mera skall jag tro på mitt omdöme om människor.

Jag skötte ju den där mannen under en tyfoidfeber,

vi svälte tillsammans vid Stewarts källfloder, och han

räddade mitt liv på Little Salmon. Och nu, efter alla

de år vi ha varit tillsammans, kan jag inte säga något

annat om Stephen Mackaye än att han är den

lump-naste människa jag någonsin träffat på.

Vi foro till Klondike under höstrusningen 1897,

och vi gåvo oss ut för sent för att komma över

Chilcoot-passet före köldens inbrott. En del av vägen buro vi

vår utrustning på ryggen, då det började snöa så

smått, och sedan måste vi köpa hundar för att frakta

den med släde den återstående delen av vägen. Det

88var så vi kommo att få den där Svartfläck. Hundar

voro dyra, och vi betalade hundratio dollars för

honom. Det såg han ut att vara värd. Jag säger säg

ut, ty han var en av de vackraste hundar jag någonsin

sett. Han vägde sextio skålpund och tycktes ha alla

en präktig slädhunds egenskaper. Vi kunde aldrig

komma under fund med hans ras. Han var ingen

varghund, ingen Malemute- eller Hudson-Bay-hund; han

liknade alla dessa raser och liknade på samma gång

ingen av dem, och till råga på allt hade han någonting

av europeisk hund, ty på ena sidan, midt i det gula,

bruna, röda och smutsvita som var hans övervägande

färg, hade han en kolsvart fläck stor som ett

vattenämbar. Det var därför vi kallade honom Svartfläck.

Han hade verkligen utseendet för sig. Då han var i

god kondition, kunde man riktigt se hur hans muskler

svällde. Han såg starkare ut än någon hund jag har

sett i Alaska, och klokare också. Då man såg honom,

kunde man tro att han orkade dra lika mycket som tre

lika stora hundar som han. Det kunde han kanske,

men aldrig såg jag det. Hans klokhet var riktad åt

ett helt annat håll. Han kunde stjäla och skaffa sig

mat med fulländat mästerskap; han hade en rent av

hemsk instinkt att kunna gissa när det skulle arbetas

och att smita i rätta ögonblicket, och i fråga om att

låta tappa bort sig men bli återfunnen hade han rent

av ett slags inspiration. Men då det gällde arbete var

det hjärtskärande att se hur denna intelligens sipprade

ut ur honom så att han bara blev en klump dallrande

och dumt gelé.

Ibland tror jag att det inte var dumhet. Han var

kanske, liksom åtskilliga människor jag känner, för

89klok för att arbeta. Det skulle inte förvåna mig om

han lassade allt arbetet på oss just tack vare sin

intelligens. Han hade kanske funderat på saken och

kommit till det resultatet att ett kok stryk då och då och

intet arbete var betydligt att föredra framför att arbeta

alltjämt och slippa stryk. Han var tillräckligt

intelligent för att räkna ut det. Jag har minsann suttit

och sett in i den hundens ögon tills det gick kalla

rysningar över ryggraden och märgen sjöd som jäst, så

intelligent sr g han ut. Jag kan inte finna nog starka

uttryck för hans intelligens. Den är höjd över alla ord.

J ag säg den, det är nog av det. Ibland var det som att

blicka in i en människosjäl, då man såg in i hans ögon;

och vad jag såg där skrämde mig och framkallade hos

mig själv alla möjliga idéer om reinkarnation och allt

sådant där. Jag vill påstå att jag såg en skymt av

något upphöjt i det där djurets ögon; de hade något

att förkunna, men jag var själv för obetydlig att

uppfatta det. Vad det än var (jag vet att jag nu gör mig

löjlig), så gick det över min horisont. Jag kan inte ge

en antydan om vad jag såg i den där hundens ögon;

det var varken ljus eller färg, det var något som rörde

sig, drog sig inåt, då si älva ögonen inte rörde sig.

Och jag såg nog inte heller att det rörde sig, jag hade

bara en känsla av att det rörde sig. Det var ett uttryck

— det var just vad det var —, och det fick jag ett

intryck av. Nej, det var inte bara ett uttryck, det var

mer än så. Jag vet inte vad det var, men det gav

mig i alla fall en känsla av att jag var besläktad med

honom. Nej, ingen sentimental känsla av frändskap.

Det var snarare jämlikhet det gällde. De där ögonen

sågo aldrig bedjande ut som en hjorts De trotsade.

90Nej, det var inte trots. Det var bara ett lugnt

medvetande av jämlikhet. Och jag tror inte att det var

avsiktligt. Min tro är att det var omedvetet hos

honom. Det fanns där emedan det fanns där, och han

kunde inte rå för att det lyste fram. Nej, jag menar

inte lyste. Det lyste inte, det rörde sig. Jag vet att

jag pratar dumheter, men om ni hade sett in i det där

djurets ögon som jag gjorde, skulle ni ha förstått mig.

Steve hade samma uppfattning som jag. Jag

försökte ta livet av Svartfläck en gång — han gjorde oss

ingen nytta, och så kom jag på den idén. Jag ledde

honom med mig ut i småskogen, och han följde med

långsamt och motvilligt. Han visste vad som

förestod. J ag stannade på ett lämpligt ställe, satte min

fot på repet och tog fram min stora revolver. Och

hunden satte sig ner och såg på mig. Han bad inte,

som sagt. Han bara tittade. Och jag såg allehanda

obegripliga saker röra sig, ja röra sig, i hans ögon.

Jag såg dem inte röra sig, jag trodde att jag såg dem,

ty som jag redan sagt, det var nog bara en

föreställning hos mig. Och kan man tänka sig, det tog

alldeles makten ifrån mig. Det var som att döda en

människa, en tänkande, modig man som tittade helt lugnt

på revolvern som om han velat säga: Vem är rädd, tror

ni? Och den där förkunnelsen tycktes mig nu vara så

nära att jag, i stället för att spänna hanen fort, hejdade

mig för att se om j ag kunde uppfatta det där som ögonen

hade att förkunna. Där var det nu, midt för mig, det

strålade fram ur hans ögon. Och så var det för sent.

Jag blev rädd. Jag darrade i hela kroppen och fick

en nervös känsla i maggropen som framkallade

kväljningar. Jag satte mig bara ner och tittade på hunden,

91och han tittade på mig så att jag trodde jag skulle

bli tokig. Vill ni veta vad jag gjorde? Jag sänkte

revolvern och sprang tillbaka till lägret och kände mig

riktigt rädd för Vår herre. Steve skrattade åt mig.

Men jag vill påpeka att Steve ledde ut Svartfläck i

skogen en vecka därefter för samma ändamål och att

Steve kom tillbaka ensam — men om en liten stund

kom Svartfläck också tillbaka.

I alla händelser ville inte Svartfläck arbeta. Vi

betalade hundratio dollars för honom ur vår magra

plånbok, och han ville inte arbeta. Han gick till och

med alltid med slaka draglinor. Steve förmanade

honom första gången vi spände för honom, och han

ryckte till litet, det var alltsammans. Men inte spände

han draglinan, tycker någon det. Han bara stod stilla

och dallrade som ett gelé. Steve gav honom en släng

med piskan. Han gnällde, men tog inte i ett dyft.

Steve gav honom en litet hårdare klatsch, och han tjöt

— ett riktigt långt vargtjut. Sedan blev Steve

ursinnig och gav honom ett halvt dussin rapp, och jag

kom springande från tältet.

Jag sade Steve att han var brutal mot hunden, och

vi växlade några skarpa ord — det var första gången.

Han kastade piskan i snön och gick ursinnig sin väg.

Jag tog upp den och fortsatte. Svartfläck darrade

och slank hit och dit och hukade sig ner innan jag

någonsin svängt piskan, och vid första rappet av den tjöt

han som en fördömd. Sedan lade han sig ner i snön.

Jag satte fart i de andra hundarna, och de släpade

honom med sig medan jag bearbetade honom med piskan.

Han rullade över på rygg och drogs framåt med alla

fyra benen sprattlande i luften och själv tjutande som

92om han gått genom en korvmaskin. Steve kom

tillbaka och skrattade åt mig, och jag bad om ursäkt för

vad jag hade sagt.

Det var omöjligt att få Svartfläck till att arbeta,

men i stället var han den värsta storätare jag någonsin

har sett. Till på köpet var han en ofantligt slipad

tjuv. Det fanns ingen möjlighet att överlista honom.

Vid mången frukost gingo vi miste om vår skinka

emedan Svartfläck hade hållit sig framme först. Och det

var för hans skull vi nästan svälte ihjäl under färden

utmed Stewart. Han tänkte ut ett sätt att bryta sig

in i vårt matförråd, och vad han inte åt upp hamnade i

de andra hundarnas magar. Men han var opartisk.

Han stal från alla. Han hade ingen ro i kroppen, var

alltid sysselsatt med att snoka omkring, var alltid på

väg hit eller dit. Och det fanns intet läger inom fem

mils omkrets som han inte plundrade. Det värsta

var att de alltid vände sig till oss och fordrade att vi

skulle betala hans restauranträkning, vilket var

rättvist, ty det var landets lag, men det var väldigt svårt

för oss, i synnerhet under den första vintern på Chilcoot,

då man ansatte oss hårdt och lät oss betala hela skinkor

och sidfläsk som vi aldrig ätit upp. Han kunde slåss

också, den där Svartfläck. Han kunde göra allting

utom att arbeta. Han drog aldrig så mycket som ett

skålpunds vikt, men han var kaxe över hela spännet.

Det var riktigt lärorikt att se hur han kuschade

hundarna. Han tyranniserade dem, och det var alltid

en eller flera av dem som hade färska märken efter

hans huggtänder. Men han var mer än en tyrann.

Han var inte rädd för någon fyrbent varelse, och jag

har sett honom gå ensam, utan någon utmaning, mot ett

93främmande hundkoppel och hålla stånd mot allesammans.

Jag har ju sagt att han kunde äta? En gång ertappade

jag honom med att äta upp hundpiskan. Det var

styvt gjort. Han började med snärten, och då jag

kom på honom, hade han hunnit till handtaget, och ännu

ämnade han inte sluta.

Men han såg präktig ut. Efter den första veckan

sålde vi honom för sjuttiofem dollars till ridande

polisen. De hade vana hunddressörer, och vi visste att

då han hade tillryggalagt de sex hundra milen till

Dawson skulle han bli en bra dragare. Jag säger att

vi visste, ty då höllo vi just på att känna till

Svartfläck. Litet längre fram voro vi ej nog oförståndiga

att tro att vi visste någonting angående honom. En

vecka därefter väcktes vi på morgonen av det värsta

hundslagsmål vi någonsin hade hört. Det var

Svartfläck som kommit tillbaka och tagit spännet i

upptuktelse. Det blev en ganska ledsam frukost för oss,

må ni tro, men vi kryade upp oss ett par timmar

därefter då vi sålde honom till en regeringskurir som var

på väg till Dawson med officiella depescher. Det

dröjde bara tre dagar innan Svartfläck kom tillbaka

och som vanligt firade sin återkomst med ett väldigt

slagsmål. Sedan vi fått våra foror över passet,

till-bragte vi vintern och våren med att frakta andras

grejor, och vi förtjänade bra. Vi förtjänade också på

Svartfläck. Vi sålde honom tjugu gånger så visst som

en. Han kom alltid tillbaka, och ingen fordrade igen

pengarna. Vi frågade inte efter pengarna. Vi skulle

ha betalat en vacker summa till vem som hade befriat

oss ifrån honom för intet. Vi måste göra oss av med

honom, och vi kunde inte skänka bort honom, ty det

94hade sett misstänkt ut. Men han var så vacker att

vi aldrig hade svårt för att få sälja honom. »Han

är inte dresserad», sade vi, och de betalade vad som

helst för honom. Vi sålde honom så billigt som för

tjugufem dollars, och en gång fingo vi hundrafemtio

för honom. Den köparen kom själv och lämnade igen

honom och ville inte ta tillbaka pengarna, och han

skällde ut oss alldeles ohyggligt. Han sade att det

var en god affär att ha betalat ut så mycket för att få

säga oss vad vi gingo för, och vi tyckte att han hade

så rätt att vi inte sade ett knyst emot honom. Men

ännu i denna dag har jag inte riktigt fått tillbaka all

den självaktning jag hade innan den mannen hade

sagt mig sitt hjärtas tankar.

Då isen gick av sjöarna och floden, lastade vi vår

utrustning på en Bennettsjö-båt och begåvo oss på väg

till Dawson. Vi hade en bra uppsättning hundar, och

naturligtvis läto vi dem följa med den övriga lasten.

Svartfläck var med — det var omöjligt att bli av med

honom, och ett halvtjog gånger den första dagen

vräkte han någon av hundarna överbord medan han

slogs med dem. Det var trångt om utrymmet, och

han tyckte inte om att man trängde sig inpå honom.

»Den där hunden behöver svängrum», sade Steve

andra dagen. »Låt oss sätta honom i land.»

Det gjorde vi; vi styrde in båten till Caribou Crossing

för att han skulle hoppa i land. Två av de andra

hundarna, präktiga djur, följde med honom, och vi

förspillde två hela dagar med att försöka få tag i dem.

Vi sågo dem aldrig mer, men det lugn och den lättnad

vi kände gjorde att vi instämde med den där mannen,

som inte hade velat ha sina pengar tillbaka, att vi hade

95gjort en god affär. För första gången på flera

månader skrattade, visslade och sjöngo Steve och jag. Vi

voro glada som lärkor. De dystra dagarna voro över.

Det var slut med den ohyggliga drömmen.

Svartfläck var borta.

Tre veckor därefter stodo Steve och jag en morgon

på stranden vid Dawson. En liten båt från

Bennett-sjön lade just till. Jag såg att Steve ryckte till, och

jag hörde honom säga något som inte var vackert och

inte heller lågmält. Jag tittade, och där satt

Svartfläck i fören av båten med spetsade öron. Steve och

jag smeto ögonblickligen som ptyglade hundrackor,

som fega pultroner, som om vi smugit oss undan för

polisen. Det var just vad polislöjtnanten tänkte då

han såg oss smita. Han trodde att det var

poliskonstaplar i båten och att det var oss de sökte. Han

stannade ej kvar där nere för att ta reda på den saken,

utan följde efter oss och fick oss fast i ett hörn i en

krogsal. Det blev ett komiskt uppträde, ty vi

vägrade att gå ner till båten och träffa Svartfläck, och

till sist lät han en annan polisman bevaka oss medan

han gick ner till båten. Sedan vi klarat oss ifrån

honom, gingo vi hem till vår bostad, och då vi kommo

dit, satt Svartfläck på farstukvisten och väntade på

oss. Men hur kunde han veta att vi bodde där? Det

fanns fyrtio tusen människor i Dawson den sommaren,

och hur kunde han leta sig fram till vår hydda bland

alla de andra? Hur visste han alls att vi voro i

Dawson? Det får ni själv svara på. Men glöm inte att

jag har talat om hans intelligens och det där

underbara som jag hade sett glimma i hans ögon.

Nu var det inte möjligt att bli av med honom Det

96var för många i Dawson som hade köpt honom uppe på

Chilcoot, och historien hade spridts. Ett halvt dussin

gånger satte vi honom ombord på ångbåtar som gingo

nedåt Yukon, men han gick bara i land vid första

till-läggsplats och travade tillbaka längs stranden. Vi

kunde inte sälja honom, vi kunde inte döda honom

(både Steve och jag hade försökt), och ingen annan

kunde döda honom. Hans liv var förhäxat. Jag

hade sett honom gå åt i ett hundslagsmål på stora

gatan med femtio hundar över sig, och då de åtskildes,

stod han där på alla fyra oskadd, medan två av

hundarna som han haft över sig lågo döda.

Jag såg honom stjäla en älgstek ur major Dinwiddies

skafferi så tung att han nätt och jämnt med ett skutt

kunde rädda sig undan mrs Dinwiddies indianska

köksa som var efter honom med en yxa. Då han

sprang uppför backen sedan indianskan givit tappt,

kom major Dinwiddie själv ut och fyrade av sitt

Win-chestergevär. Han sköt bort alla sina patroner, men

träffade inte Svartfläck en enda gång. Sedan kom en

polis och arresterade honom för att han hade skjutit

inom stadens område. Dinwiddie erlade sin plikt,

och Steve och jag betalade honom för älgskinkan efter

en dollar skålpundet med ben och allt. Det var

precis så mycket som han hade givit för den. Köttet

var dyrt det året.

Jag berättar bara vad jag har sett med mina egna

ögon. Och nu skall jag tala om något mera. Jag

såg Svartfläck gå ner sig i en vak. Isen var tre och

en halv fot tjock, och strömmen sög ner honom som

ett halmstrå. Tre hundra meter längre ner var den

stora vaken som hörde till sjukhuset. Svartfläck

Solguld. 7.

97kravlade sig upp vid sjukhusets vak, slickade vattnet

av sig, bet sönder isen som hade bildat sig mellan hans

tår, travade uppför strandbanken och klådde upp en

stor newfoundländare som tillhörde

guldkommissio-nären.

Om hösten 1898 stakade Steve och jag oss uppför

Yukon stras innan isen lade sig; vi ämnade oss till

Stewartfloden. Vi togo hundarna med oss, alla utom

Svartfläck. Vi tyckte att vi hade födt honom

tillräckligt länge. Han hade kostat oss mera tid och

besvär och pengar och mat än vi hade fått genom att

sälja honom på Chilcoot — i synnerhet mat. Steve

och jag bundo honom alltså vid hyddan och gåvo oss

av. Vi slogo läger den natten vid mynningen av

Indianfloden, och Steve och jag voro själaglada över

att ha blivit honom kvitt. Steve var en lustig kurre,

och jag satt just under filtarna och skrattade då det

kom som en cyklon över lägret. Svartfläcks sätt att

göra schock på våra hundar och ge dem kvitto var

rent av hårresande. Hur hade han kommit lös? Det

får ni själv tänka ut. Jag har ingen förklaring att

ge. Och hur kom han över Klondikefloden? Det är

också en fråga. Och hur visste han att vi hade farit

uppför Yukon? Ser ni, vi färdades på vattnet, och

han kunde inte vädra i våra spår. Steve och jag

började bli vidskepliga tack vare den där hunden.

Han gjorde oss nervösa, och oss emellan sagt, vi voro

litet rädda för honom.

Då vi kommo till mynningen av Hendersonån,

började det frysa på, och vi sålde honom för två säckar

mjöl till en espedition som skulle uppför White River

för att söka kopparmalm. Hela den expeditionen

98omkom. Intet spår, inte så mycket som ett hår efter

människor, hundar och slädar, kom någonsin i dagen.

De voro alldeles försvunna. Det blev ett av

mysterierna i landet. Steve och jag knogade i väg uppför

Stewart, och sex veckor därefter kom Svartfläck

kravlande in i lägret. Han var ett vandrande skelett och

kunde nätt och jämnt släpa sig fram, men dit kom han.

Och nu vill jag veta, vem hade talat om för honom att

vi farit uppför Stewart? Vi kunde ju ha begivit oss

till tusen andra ställen. Hur visste han det? Tala

om det för mig, så skall jag sedan tala om det för er.

Omöjligt att bli av med honom. I Mayo slogs han

med en indianhund. Indianen som rådde om hunden

högg efter Svartfläck med en yxa, men bommade och

slog ihjäl sin egen hund. Tala inte om häxeri och att

trolla kulor ur deras bana — jag för min del anser det

betydligt svårare att göra trollkonster med en yxa

som svänges av en indian. Och jag såg med mina egna

ögon hur det gick till. Den där indianen ville inte

döda sin egen hund. Förklara mig det.

Jag talade om att Svartfläck bröt sig in i vårt

matförråd. Det hade så när blivit vår död. Där fanns

inte mera villebråd att skjuta, och kött var det enda

vi hade att leva av. Älgarna hade dragit sig undan

flera hundra mil, och indianerna hade följt efter dem.

Där stodo vi nu. Våren var i annalkande, och vi måste

vänta tills floden bröt upp. Vi blevo ganska magra

innan vi beslöto oss för att äta upp hundarna, och vi

bestämde oss för att äta upp Svartfläck först. Vet

ni vad hunden gjorde? Han smet. Hur kunde han

veta att vi ämnade äta upp honom? Vi sutto uppe

om nätterna och väntade på honom, men han kom

99

ialdrig tillbaka, och vi åto upp de andra hundarna.

Vi åto upp hela spännet.

Och nu kommer finalen. Ni vet hur det går till

då en stor flod bryter upp och några billioner ton is

kommer drivande, hopar sig och brottas och mal.

Just under det Stewart bröt upp med buller och dån,

fingo vi sikte på Svartfläck midt ute i det värsta. Han

hade ryckts med just då han försökte ta sig i land

nå-gonstädes där uppåt floden. Steve och jag tjöto och

skreko och sprungo av och an på stranden och singlade

med våra hattar i luften. Ibland hejdade vi oss och

togo varandra i famn, så överlyckliga voro vi för att

det nu skulle bli slut med Svartfläck. Han hade alls

ingen utsikt att rädda sig. Nej, inte tusendelen av

en möjlighet. Sedan isen gått stego vi i en kanot och

paddlade ner till Yukon och utför Yukon till Dawson,

och vi rastade en vecka för att äta upp oss litet i hyddorna

vid mynningen av Henderson ån. Men då vi lade till

vid kajen i Dawson, satt Svartfläck där och väntade

på oss med spetsade öron; han viftade med svansen,

skrattade med munnen och välkomnade oss på det

allra hjärtligaste. Hur kom han ur isen? Hur visste

han att vi skulle komma till Dawson just i den

minuten, så att han kunde sitta där på kajen och vänta på

oss?

Ju mera jag tänker på Svartfläck, desto mera blir

jag övertygad om att det finns saker och ting här i

världen som ligga utanför vetenskapens område.

Svartfläck kan inte förklaras med några av

vetenskapens hjälpmedel. Det är väl ett psykiskt fenomen

eller mysticism och en stark dosis teosofi. Klondike

är ett bra land. Jag kunde ha varit där än och blivit

ioomillionär, om inte Svartfläck hade varit. Han

irriterade mig. Jag stod ut med honom i sammanlagt

två år, men sedan var väl min motståndskraft bruten.

Det var sommaren 1899 som jag gav mig av. Jag

sade ingenting till Steve. Jag bara smet. Men jag

gjorde i alla fall rätt för mig. Jag skrev en biljett till

Steve och lade in litet råttgift i den och sade honom

vad han skulle göra med det. Jag hade blivit ben och

skinn tack vare Svartfläck, och jag var så nervös

att jag hoppade högt och såg mig omkring, fast det

inte fanns en själ i närheten. Men det var förvånande

så fort jag kryade till mig, då jag blev honom kvitt.

Jag fetmade tjugu skålpund innan jag kom till San

Francisco, och då jag for över med färjan till Oakland

var jag mig lik igen, så att till och med min hustru

inte kunde se att jag var det ringaste förändrad.

Steve skrev till mig en gång, och han lät förargad i

brevet. Han tycktes ha tagit illa upp att jag hade

lämnat honom tillsammans med Svartfläck. Han

talade också om att han hade användt råttgiftet enligt

föreskrift men att det inte gjorde någon verkan. Ett

år gick. Jag satt på kontoret igen och blomstrade

på allt vis — jag hade till och med blivit litet

korpu-lent. Då kom Steve. Han sökte inte upp mig. Jag

läste hans namn på passagerarelistan och undrade

varför han inte kom. Men jag behövde inte undra

länge. Jag steg upp en morgon och fann Svartfläck

bunden vid min grindstolpe där han inte tillät

mjölkbudet att komma fram. Steve for norrut samma

morgon, fick jag veta. Jag lade inte på hullet vidare.

Min hustru övertalade mig att köpa honom ett

halsband med adressplåt, och inom en timme visade han

101sin tacksamhet genom att bita ihjäl hennes favorit,

den persiska katten. Det finns ingen möjlighet att

bli av med Svartfläck. Han kommer att vara hos

mig tills jag dör, ty själv dör han aldrig. Jag har inte

längre så god aptit sedan han kom, och min hustru

säger att jag är retlig. I går kväll gick Svartfläck in

i mrs Harveys hönshus (Harvey är min närmaste granne)

och dödade nitton av hennes rashöns. Dem får jag

betala. Mina grannar på andra sidan kommo i gräl

med min hustru och flyttade. Det var Svartfläck

som var anledningen. Och det är därför jag är så

besviken på Stephen Mackaye. Jag hade ingen aning

om att han var en sådan lumpen människa.

102 MARCUS 0’BRIENS FÖRSVINNANDE.

»Det är domstolens utslag att ni skall försvinna från

lägret... på vanligt sätt, min herre, på vanligt sätt.»

Domaren Marcus 0’Brien var tankspridd, och

Muc-luc-Charley knuffade honom i sidan. Marcus 0’Brien

klarade strupen och fortfor:

»På grund av den svåra förseelsen och de

förmildrande omständigheterna är det domstolens åsikt och

utslag att ni skall förses med tre dagars proviant.

Det räcker nog, tänker j ag.»

Arizona-Jack kastade en dyster blick ut över Yukon.

Det var en uppsvälld, chokoladbrun flod, en mil bred

och ingen visste hur djup. Marken där han stod låg

vanligen ett dussin fot över vattnet, men floden

brusade nu högt upp på strandbanken och slukade för

varje minut små partiklar av marken där uppe. De

slukades av de bruna virvlarnas otaliga gapande

munnar och försvunno. Några tum till och Red Cow

skulle vara översvämmat.

»Det duger inte», sade Arizona-Jack buttert. »Tre

dagars proviant är inte tillräckligt.»

»Tänk på Manchester», svarade Marcus 0’Brien

gravitetiskt. »Han fick inte alls någon proviant.»

»Och de påträffade hans kvarlevor strandade i

Lower River och halvt uppätna av hundar», svarade

103Arizona-Jack. »Och han begick sitt mord utan att

ha blivit retad till det. Joe Deeves gjorde ingenting,

han sa’ inte ett muck, och bara för att hans mage var

på obestånd flög Manchester på honom och gjorde å’

med honom. Ni är inte rättvis mot mig, 0’Brien,

det säger jag er rent ut. Ge mig en veckas proviant,

så kanske jag till och med kan dra mig ur spelet. Tre

dagars proviant, så kanske j ag vinner.»

»Varför slog ni ihjäl Ferguson?» frågade 0’Brien.

»Jag kan inte med sådana där omotiverade dråp. Och

det skall bli slut på dem. Red Cow är minsann inte

för överbefolkat. Det är ett hyggligt läger, och här

har aldrig brukat vara några mord. Nu ha de blivit

en epidemi. Jag tycker synd om er, Jack, men här

måste statueras ett exempel. Ferguson retade er

inte tillräckligt för att bli mördad.»

»Retade!» fnös Arizona-Jack. »Det där vet ni inte,

0’Brien, säger jag. Ni har ingen känsla för konst.

Varför dödade jag Ferguson? Varför sjöng Ferguson:

’Ack, om jag vor’ en liten fågel?" Det skulle jag just

vilja veta. Svara mig på det. Varför sjöng han:

"Liten fågel, liten fågel?’ En liten fågel var nog.

Jag kunde ha stått ut med en liten fågel. Men han

måste sjunga två små fåglar. Jag gav honom en

chance. Jag gick till honom väldigt artigt och bad

honom vänligt att avstå en liten fågel. Jag

underhandlade med honom. Det finns vittnen som kunna

intyga det.»

»Och Feiguson sjöng just inte som en näktergal»,

sade någon i hopen.

0’Brien föreföll tveksam.

»Har man inte rättighet att ha konstsinne?» frå-

104gade Arizona-Jack. »Jag varnade Ferguson. Det var

att göra våld på min natur att längre höra på hans

små fåglar. Det finns så ömtåliga musikkännare att

de skulle mörda för mycket mindre än jag gjorde det.

Jag är villig att plikta för att jag har haft artistiska

känslor. Jag kan ta in medikamenter och slicka

skeden, men tre dagars proviant är alldeles för knalt,

det är hela saken, och jag anmäler härmedelst min

protest. Gå på med begravningen.»

0’Brien tvekade fortfarande. Han tittade frågande

på Mucluc-Charley.

»Jag skulle vilja säga, herr domare, att tre dagars

proviant kanske ä’ litet strängt», sade den senare,

»men det är ni som sköter ruljangsen. Då vi valde er

till domare här, kom vi överens om att underkasta oss

edra utslag, och det ha vi verkligen gjort och ämna

så göra allt fortfarande.»

»Jag har kanske varit litet sträng, Jack», sade

0’Brien i urskuldande ton, »jag är så utledsen på de

här dråpen, och jag är villig att tillerkänna er en

veckas proviant.» Han klarade högtidligt strupen

och såg sig käckt omkring. »Och nu är det bäst att

den här saken blir utagerad. Båten ligger färdig.

Gå och skaffa provianten, Leclaire. Vi ska betala den

sedan.»

Arizona-Jack såg tacksam ut, mumlade något om

»förbannade små fåglar » och gick sedan ombord på den

öppna båten som låg och gned sig otåligt mot

strandbanken Det var en stor eka byggd av grova

furuplankor sågade för hand i skogarna vid Lindermansjön,

några hundra mil högre upp, vid foten av Chilcoot.

I båten lågo ett par åror och Arizona-Jacks filtar.

105Leclaire kom med provianten i en mjölsäck och förde den

ombord. Därunder viskade han:

»Jag har givit dig rikligt mål, Jack. Du gjorde det

därför att han retade dig.»

»Loss!» ropade Arizona-J ack.

Någon lossade trossen och kastade den i båten.

Strömmen tog ekan och virvlade bort den. Mördaren

besvärade sig inte med att ro, han satt i aktern och

rullade en cigarrett. Då den var färdig, strök han eld

på en sticka och tände den. De som stodo på

stranden och tittade sågo små rökvirvlar. De stodo kvar

på stranden tills båten försvann ur sikte vid en krök

en halv mil nedåt floden. Rättvisa var skipad.

Invånarna i Red Cow stiftade lag och utförde domar

utan det söl som är något utmärkande för den verkliga

civilisationen. Det fanns inga andra lagar vid Yukon

än dem de stiftat själva. Sådant måste de göra på

egen hand. Det var i de avlägsna dagar då Red

Cow blomstrade vid Yukon — 1887 — och Klondike

och rusningen dit ännu tillhörde en oanad framtid.

Folket i Red Cow visste ej ens om deras läger låg i

Alaska eller i Nordvästterritoriet, om de levde under

stjärnbaneret eller den brittiska flaggan. Ingen

inspektör hade ännu förirrat sig dit och givit dem latitud

och longitud. Red Cow låg någonstädes vid Yukon,

det var allt vad de behövde veta. Vad flaggor

beträffade stodo de utanför all jurisdiktion. Och i fråga om

lagar befunno de sig i Ingenmansland.

De stiftade sina egna lagar, och det var mycket enkelt.

Yukon utförde deras domar, över två tusen mil

nedanför Red Cow föll Yukon ut i Berings hav genom

ett hundra mil bredt delta. Var enda mil av dessa

106två tusen var vild ödemark. Där Porcupine föll ut i

Yukon innanför polcirkeln fanns visserligen en av

Hudsonbaybolagets handelsstationer. Men det var

flera hundra mil dit. Det påstods också att det fanns

missionsanstalter flera hundra mil längre bort. Men

detta var endast rykten, folket i Red Cow hade aldrig

varit där. De hade kommit ner till den ensliga

platsen från Chilcoot och Yukons källor.

Folket i Red Cow fäste sig inte vid mindre

förseelser. Att vara full och bråkig och begagna fula ord

betraktades som en naturlig och obestridlig rättighet.

Männen i Red Cow voro individualister och erkände

endast två saker som heliga: egendom och liv. Där

funnos inga kvinnor som kunde göra deras enkla

moral invecklad. Det fanns bara tre stockhyddor i Red

Cow, — de flesta av denna befolkning på fyrtio

människor bodde i tält eller riskojor, och där fanns intet

fängelse att stänga in missdådare i, ty invånarna hade

för brådtom med att gräva guld och söka guld för att

ta bort en dag till att bygga ett fängelse. Den viktiga

proviantfrågan omöjliggjorde dessutom ett sådant

tilltag. Då någon försyndade sig mot egendom eller

människoliv kastades han alltså i en öppen båt och fick

driva utför Yukon. Den kvantitet proviant han fick

berodde av brottets betydenhet. En vanlig tjuv

kunde få ända till två veckors proviant, men en

ovanlig tjuv fick inte mer än hälften. En mördare fick

alls ingen proviant. En som gjort sig skyldig till

dråp fick proviant för tre dagar ä en vecka. Marcus

0’Brien hade valts till domare, och det var han som

bestämde provianten. Den som bröt mot lagen fick stå

sitt kast. Yukon förde bort honom, och antingen kom

107han till Berings hav eller också inte. Med några

dagars proviant kunde han försöka slå sig fram. Ingen

proviant var faktiskt detsamma som dödsstraff, men

det fanns ändå en svag utsikt beroende på vad det

var för årstid.

Efter att ha avgjort Arizona-Jacks öde och sett

honom försvinna skingrades befolkningen och gick till

sina arbetsplatser — utom Lockiga Jim som höll den

enda faraobanken i hela Nordlandet och spekulerade i

inmutningar som bisysselsättning. Den dagen hände

två anmärkningsvärda saker. Långt fram på

förmiddagen gjorde Marcus 0’Brien ett kap. Han vaskade ut

en dollar, halvannan dollar och två dollars ur tre

vask-pannor å rad. Han hade träffat på ådern. Lockiga

Jim tittade ner i hålet, vaskade några pannor själv och

bjöd 0’Brien tio tusen dollars för alla rättigheter —

fem tusen i guldstoft och i stället för de återstående

fem tusen en halv part i hans faraobank. 0’Brien

avslog anbudet. Han var här för att ta pengar ur

jorden, förklarade han häftigt, och inte från sina

medmänniskor. För resten tyckte han inte om farao.

Och han uppskattade sitt fynd till betydligt mer än

tio tusen.

Den andra anmärkningsvärda händelsen inträffade

på eftermiddagen, då Siskiyou Pearly lade till med sin

båt vid stranden och förtöjde den. Han kom direkt

från den yttre världen och hade i sin ägo en fyra

månader gammal tidning. Dessutom hade han ett halvt

dussin fat whisky, alla adresserade till Lockiga Jim.

Männen i Red Cow lämnade sitt arbete i sticket. De

smakade på whiskyn å en dollar per glas, utvägd på

Jims våg, och de diskuterade nyheterna. Och allt

108skulle ha varit godt och väl, om inte Lockiga Jim

hade tänkt ut en olycksdiger plan som bestod i att först

supa Marcus 0’Brien full och sedan köpa hans

guldgruva av honom.

Den första delen av intrigen gick som en dans. Den

började tidigt på kvällen, och klockan nio hade 0’Brien

kommit till det sjungande stadiet. Han hakade sig

fast med ena armen om Lockiga Jims hals och

försökte sig till och med på avlidne Fergusons visa om de

små fåglarna. Han ansåg sig kunna göra det tryggt,

eftersom den enda mannen i lägret med konstsinne nu

drev utför Yukon med en fart av fem mil i timmen.

Men den senare hälften av planen gick inte så bra i

lås. Hur mycket whisky 0’Brien än kolkade i sig

kunde han inte förmås att inse att det var hans

oavvisliga vänskapsplikt att sälja sin inmutning. Han

tvekade visserligen och stod då och då i begrepp att

ge tappt. Men trots sitt omtöcknade tillstånd

fnittrade han invärtes. Han genomskådade Lockiga Jims

spel och var nöjd med de kort han hade på hand.

Whiskyn var god. Den tappades från ett särskilt

fat och var ofantligt mycket bättre än i de andra fem

faten.

Siskiyou Pearly serverade drinkar i krogrummet åt

Red Cows övriga befolkning, medan 0’Brien och Jim

höllo sin affärsorgie i köket. Men det fanns ingenting

småaktigt hos 0’Brien. Han gick ut i krogrummet

och kom tillbaka med Mucluc-Charley och Percy

Leclaire.

»Mina affärsrådgivare, affärsrådgivare», förklarade

han i det han blinkade till dem och smålog helt

oskyldigt mot Jim. »Har alltid litat på deras omdöme, all-

109tid. De ä" styva karlar. Ge dem litet eldvatten,

Jim, och låt oss tala om saken.»

Det var början; men Lockiga Jim som gjort ett

hastigt överslag av inmutningens värde och kom ihåg att

den sista pannan han vaskat hade givit sju dollars,

konstaterade att det var värdt whiskyn, om den också

kostade en dollar glaset där ute i krogrummet.

»Jag lär nog inte gå in på affären», hickade O"Brien

till sina båda vänner sedan han satt dem in i frågan.

»Vem — jag? Skulle sälja för tio tusen dollars! Nej,

pass. Jag vill gräva guldet själv, och se"n far jag ner

till Vår herres land — södra Californien — det är rätta

stället för mig att sluta mina dagar ... och se"n skall

jag starta ... som jag sa" nyss, se"n skall jag starta ...

vad var det jag sa" att jag skulle starta?

»En strutsfarm», föreslog Mucluc-Charley.

»Jaha, just det skall jag starta.» O"Brien rätade

plötsligt upp sig och stirrade beundrande på

Mucluc-Charley. »Hur visste du det? Jag har aldrig sagt det.

Jag trodde bara att jag hade sagt det. Du kan läsa i

ens ansikte, Charley. Ge oss ett glas till.»

Lockiga Jim fyllde på glasen och hade det nöjet att

se whisky för fyra dollars försvinna, därav för en

dollar i hans egen strupe, ty O"Brien höll styvt på att

han skulle dricka lika ofta som hans gäster.

»Då är det bättre att ta pengarna nu», tyckte

Leclaire. »Det drar om två år innan du hinner gräva

ut hålet, och hela den tiden kunde du ju kläcka ut små

strutsungar och plocka fjädrar av de stora.»

O"Brien funderade över förslaget och nickade

gillande. Lockiga Jim såg tacksamt på Leclaire och fyllde

på glasen igen.

»Nej, håll!» sluddrade Mucluc-Charley, vars tunga

började bli ostyrig och slå volter. »Som din

biktfader — nej, vad pratar jag — som din broder — nej,

i helvete heller!» Han tystnade och gjorde en paus

för att ta ny sats. »Som din vän, affärsvän skulle

jag säga, vill jag föreslå eller ... ta mig friheten så att

säga att nämna ... j ag menar påpeka att det kanske

finns flera strutsar. . . nej, i helvete heller!» Han

stjälpte i sig ett nytt glas och fortfor med mera

omtanke: »Vad jag syftar på är . . . vad syftar jag på?»

Han dunkade sig i huvudet ett halvt dussin gånger

med handloven för att klara sina tankar. »Nu har

jag det!» utbrast han triumferande. »Tänk om det

finns klumpar för mer än tio tusen dollars i det där

hålet!»

0’Brien, som tydligen varit nära att avsluta affären,

kastade om.

»Storartat!» utbrast han. »Ypperlig idé. Det tänkte

jag inte själv på.» Han gav Mucluc-Charley en

varm handtryckning. »Präktig vän! Utmärkt

rådgivare!» Han vände sig krigiskt mot Lockiga Jim.

»Finns kanske hundratusen dollars i det där hålet. Du

vill väl inte stjäla från din gamle vän, eller hur, Jim?

Det vill du inte, ta mig fan. J ag känner dig . . .

bättre än du själv, bättre än du själv. Ett glas till.

Vi ä’ goda vänner allesammans, säger jag, allesammans. »

Och så fortgick det, och whiskyn gick, och Lockiga

Jims förhoppningar gingo upp och ner. Leclaire rådde

till att sälja genast och hade nästan fått den

motsträvige 0’Brien över på sin sida, men så fingo

Mucluc-Charleys mera frestande motskäl övertaget. Sedan

var det Mucluc-Charley som framlade övertygande ar-

iiigument för försäljning och Percy Leclaire som höll

hårdnackat emot. Om en liten stund var det 0’Brien

själv som envisades att vilja sälja, medan båda

vännerna under tårar och svordomar försökte övertala

honom att låta bli. Ju mera whisky de drucko, desto

livligare arbetade deras fantasi. Det var ett

nyktert pro eller contra mot tjugu onyktra dito, och de

hade så lätt för att övertyga varandra att de oupphörligt

växlade ståndpunkt i diskussionen.

Men så begav det sig att både Mucluc-Charley och

Leclaire voro fast övertygade om fördelarna av

ögonblicklig försäljning, och de omkullkastade gladeligen

0’Briens invändningar lika fort som han ställde upp

dem. 0’Brien blev desperat. Han hade slungat ut

sitt sista argument och satt stum. Han kastade

bedjande blickar på sina vänner som hade lämnat honom i

sticket. Han sparkade Mucluc-Charley på smalbenet

under bordet, men den klumpiga krabaten kom genast

med ett nytt och ofantligt logiskt skäl för att sälj a.

Lockiga Jim gick efter papper, penna och bläck och

skrev ut försälj ningskontraktet. 0’Brien satt där

med pennan i handen.

»Ge oss ett glas till», bad han. »Ett till innan jag

skriver bort hundra tusen dollars.»

Lockiga Jim fyllde triumferande på glasen. 0’Brien

sväljde sin whisky och lutade sig fram med trevande

penna för att skriva sitt namn. Men innan han gjort

mer än ett litet streck, sprang han plötsligt upp, eggad

av en tanke som stod i strid med hans samvete. Han

stod där och vaggade av och an framför dem, och hans

ögon avspeglade tankeprocessen som försiggick bakom

dem. Och nu lyckades han dra konklusionen. Ett

112skimmer av välvilja göt sig över hans ansikte. Han

vände sig till faraobankören, fattade hans hand och

sade högtidligt:

»Jim, dn är min vän. Här är min hand. Gamla

gosse, jag skall inte göra det. Jag skall inte sälja.

Jag vill inte stjäla från en vän. Inte en kotteskall

nå’nsin kunna säga att Marcus 0’Brien lurade en vän

på pengar för att vännen var drucken. Du är pirum,

Jim, och jag vill inte stjäla från dig. Jag kom nyss att

tänka på — jag hade inte tänkt på det förut — jag

begriper inte hur det kommer sig, men jag hade inte

tänkt på det förut. Nå, antag, Jim, min gamle vän,

antag att det inte finns för tio tusen i hela den djäkla

inmutningen. Då är du bestulen. Nej pass, jag vill

inte göra det. Marcus O’Bien tar pengar ur marken,

men inte ur sina vänners fickor.»

Percy Leclaire och Mucluc-Charley dränkte

farao-bankörens invändningar i ett bifallssorl över dessa

nobla, tänkesätt. De kastade sig över 0’Brien från

var sin sida med armarna kärleksfullt om hans hals

och sina munnar så fulla av ord att de ej kunde höra

Jims erbjudande att sätta in en paragraf i kontraktet

som föreskrev att om det inte fanns valuta för tio tusen

i inmutningen skulle han få igen skillnaden mellan

avkastningen och inköpspriset. Ju länge de talade, desto

gråtmildare och noblare blev diskussionen. Alla lumpna

motiv voro bannlysta. De voro en trio av filantroper

som bemödade sig att rädda Lockiga J im undan honom

själv och hans egen filantropi. De höllo styvt på att

han var en filantrop. De vägrade att ett enda

ögonblick ge insteg åt den tanken att det kunde finnas en

enda tarvlig tanke i hela världen. De kravlade, klätt-

113

Solguld. 8.rade och klängde över höga moraliska platåer och

bergskedjor eller dränkte sig i filosofiska hav av

sentimentalitet.

Lockiga Jim svettades och ångade och slog i whisky.

Han stod där med ett tjog argument på hand, men inte

ett av dem hade något att göra med guldf}"ndigheten

som han ville köpa. Ju längre de talade, desto längre

bort kommo de från guldgruvan, och klockan två på

morgonen erkände Lockiga Jim sig besegrad. Han

ledde sina hjälplösa gäster, en i sänder, över

köksgolvet och sköt ut dem genom dörren. 0’Brien kom

sist, och där stodo de alla tre på farstukvisten med

armarna om varandra till ömsesidigt stöd och vaggade

av och an med gravitetisk min.

»Präktig affärsman du, Jim», sade 0’Brien. »Det

är just i din stil — fin och ädel och frikostig gäst. . .

gäst. . . gästfrihet. Det hedrar dig. Ingenting

tarvligt och sniket hos dig. Som sagt...»

Men i det samma slog faraobankören igen dörren.

De tre stodo ute på farstukvisten och skrattade

hjärtligt. De skrattade en lång stund. Sedan försökte

Mucluc-Charley att säga något.

»Komiskt. . . att skratta så här . . . men det var inte

det jag ville säga. Min tanke var . . . vad var den? Jo,

nu har jag det! Komiskt så idéer slinka undan.

Gäckande idéer . . . jaga gäckande idéer — fin sport. Har

du nå’nsin jagat hare, Percy, min gosse? Jag hade

en hund — utmärkt harhund. Vad hette han? Minns

inte namnet, hade aldrig något namn—glömt namnet —

gäckande namn — j aga gäckande namn — nej, idéer —

gäckande idéer, men nu har jag det — vad det var jag

ville säga -— jo, i helvete heller!»

114 Sedan blev det en lång tystnad. 0’Brien gled ur

deras armar ner i sittande ställning på farstukvisten,

och där somnade han sött. Mucluc-Charley jagade

den gäckande idén i alla hål och vrår av sitt svindlande

medvetande. Leclaire väntade i spänning på detta

uttalande som det var så svårt att få fram. Plötsligt

dunkade den andre honom i ryggen.

»Jag har den!» ropade Mucluc-Charley med

sten-torstämma.

Stöten i ryggen gjorde ett avbrott i Leclaires

tankeprocess.

»Hur mycke ... i vaskpannan?» frågade han.

»Ingenting!» Mucluc-Charley blev förargad. »Idén

. . . jag har den — fick tag i benet — högg mig fast. . . »

Leclaires ansikte fick ett hänryckt, beundrande

uttryck, och åter hängde hans ögon vid den andres läppar.

. . . »Å, i helvete!» sade Mucluc-Charley.

I det samma öppnades köksdörren ett ögonblick och

Lockiga Jim ropade: »Gå hem!»

»Komiskt», sade Mucluc-Charley. »Stilig idé —

lika stilig som min. Låt oss gå hem.»

De samlade upp 0’Brien mellan sig och satte sig i

rörelse. Mucluc-Charley började hålla jakt på en ny

idé. Leclaire följde jakten med förtjusning. Men

0’Brien kunde inte följa med den. Han varken hörde

eller såg eller kände någonting. Han var endast en

slankig automat som ömt och försiktigt stöddes av

sina båda affärsvänner.

De gingo framåt gångstigen som ledde ner till Yukon.

Deras hem låg inte åt det hållet, men det gjorde däremot

den gäckande idén. Mucluc-Charley fnittrade åt idén

som han inte kunde ta fast till Leclaires uppbyggelse.

115De kommo till det ställe där Siskiyou Pearlys båt låg

förtöjd vid stranden. Trossen varmed den var

fast-gjord gick tvärsöver vägen till en trädstubbe. De

snavade över den och ramlade omkull, 0’Brien underst.

En matt glimt av medvetande gled genom hans hjärna.

Han kände två kroppar över sin och slog ursinnigt ut

med knytnävarna. Sedan somnade han igen. Hans

svaga snarkningar höjde sig i luften, och

Mucluc-Charley började åter fnittra.

»Ny idé», sluddrade han, »spritt ny idé. Fick tag i

den just nu — inte alls svårt. Den kom direkt fram

och jag klappade den på huvudet. Jag har den.

0’Brien är full — full som en kaja. Skamligt —

förbannat skamligt — ge honom en läxa. Där är Pearlys

båt. Lägg 0’Brien i Pearlys båt. Kast loss — låt

den gå utför Yukon. 0’Brien vaknar i morgon.

Strömmen för stark — kan inte ro mot strömmen —

måste gå hem. Kommer tillbaka alldeles yr i mössan.

Du och jag ha då givit honom en läxa för att han söp

sig full så skamligt... en läxa.»

Siskiyou Pearlys båt var tom, där fanns bara ett

par åror. Relingen gned sig mot stranden där 0’Brien

låg. De rullade ner honom i båten. Mucluc-Charley

kastade loss fånglinan, och Leclaire sköt ut båten i

strömmen. Utmattade av sina mödor lade de sig

sedan på stranden och somnade.

Följande morgon kände hela Red Cow till det puts

man spelat Marcus 0’Brien. Det ingicks några höga

vad om hur det skulle gå med de båda brottslingarna då

offret kom tillbaka. På eftermiddagen posterade man

ut en utkik så att man skulle få veta när han kom i

sikte. Alla ville se honom komma. Men han kom

116inte, fastän de sutto uppe till midnatten. Bj heller

kom han följande dag eller dagen därpå. Red Cow

fick aldrig återse Marcus 0’Brien, och man gissade

visserligen hit och dit, men man fick aldrig tag i någon

säker ledtråd som kunde förklara hans försvinnande.

• *

*

Endast Marcus 0’Brien visste allt, och han kom

aldrig tillbaka för att tala om det. Han vaknade

följande morgon med svåra plågor. Hans mage hade

blivit bränd av den massa whisky han förtärt och var

som en het och förtorkad ugn. Hela hans huvud

värkte utan och innan, och det värsta av allt var

smärtorna i ansiktet. I sex timmar hade otaliga myggor

kalasat på honom, och av deras obehagliga gift hade

hans ansikte svällt upp förskräckligt. Endast genom

en väldig viljeansträngning kunde han få upp ögonen

som smala springor. Då han råkade röra sina händer

kände han att de värkte. Han sneglade på dem,

men kände ej igen dem, så svullna voro de av

myggornas gift. Han var alldeles bortkommen och kände

inte igen sig själv. Ingenting i hela hans omgivning

väckte någon idéassociation varigenom han kunde

övertyga sig att han ännu levde. Han var alldeles

avstängd från det förflutna, ty ingenting omkring

honom väckte något minne hos honom. Dessutom var

han så sjuk och eländig att han ej hade styrka att

fundera över vem eller vad han var.

Först då han upptäckte att hans ena lillfinger var

krökt — han hade för flera år sedan brutit det och fått

det illa läkt — kände han igen att han var Marcus

1170’Brien. ögonblickligen stod det förflutna för

honom. Då han upptäckte en blodblåsa under

tumnageln som han hade fått i förra veckan, blev han

dubbelt säker på att det var han, och nu visste han att

dessa främmande händer tillhörde Marcus 0’Brien

eller rättare sagt att Marcus 0’Brien hörde

tillsammans med dessa händer. Hans första tanke var att

han var sjuk — att han hade fått träskfeber. Det

gjorde så ondt att öppna ögonen att han höll igen dem.

En liten flytande gren stötte emot båten. Han trodde

att det var någon som knackade på dörren till hans

hydda, och han ropade »Stig in!». Han väntade en

stund och sade sedan retligt: »Nåja, stå utanför då,

din tusan.» Men på samma gång önskade han att

någon skulle komma in och säga honom något om hans

sjukdom.

Men medan han låg där, började han påminna sig

den föregående natten. Han hade inte alls varit

sjuk, tänkte han, han hade bara varit drucken, och

nu var det dags för honom att stiga upp och gå till

sitt arbete. Arbetet påminde honom om

guldfyndigheten, och han kom ihåg att han vägrat sälja den för

tio tusen dollars. Han satte sig hastigt upp och slog

upp ögonen med ansträngning. Han upptäckte att

han satt i en båt som drev på den uppsvällda, bruna

Yukonfloden. Han kände inte igen de granbeväxta

stränderna och öarna. En stund var han som

bedövad. Han förstod ingenting. Han erinrade sig den

sista nattens orgier, men det fanns intet sammanhang

mellan dem och hans nuvarande belägenhet.

Han slöt till ögonen och höll om sitt värkande huvud

med händerna. Vad hade händt? Småningom klar-

118nade den förfärliga tanken inom honom. Han

kämpade emot den, försökte jaga den ifrån sig, men den höll

sig envist kvar: han hade dödat någon. Endast detta

kunde förklara att han satt i en öppen båt och drev

utför Yukon. Red Cows lag som han så länge

handhaft hade nu tillämpats på honom. Han hade dödat

någon och satts ut i drift. Av vem? Han

genomsökte sin värkande hjärna efter ett svar, men allt vad

han fann vax ett dunkelt minne av människor som

ramlat över honom och att han velat slå till dem. Vilka

voro de? Han hade kanske slagit ihjäl mer än en?

Han kände efter i sitt bälte. Kniven fanns inte i

slidan. Han hade troligen gjort det med den. Men

han måste ha haft någon anledning att döda. Han

slog upp ögonen och började förfärad undersöka

båten. Där fanns ingen proviant, inte en tillstymmelse

till någon proviant. Han slog sig ned igen och

stönade. Han hade dödat utan att någon förfördelat

honom. Lagens hela stränghet hade tillämpats på

honom.

I en halvtimme satt han orörlig med sitt värkande

liuvud i händerna och försökte tänka. Sedan svalkade

han sin mage med en dryck vatten ur floden och kände

sig bättre. Han reste sig upp, och ensam på den

ofantliga , i kon, där han endast hörde ödemarkens

röst, förbannade han alla starka drycker. Sedan slog

han fånglinan om en väldig flytande trädstam som låg

djupare än båten och följaktligen drev fortare med

strömmen. Han tvättade sig om ansiktet och

händerna, satte sig i aktern och fortfor att tänka. Det

led mot slutet av juni. Det var två tusen mil till

Berings hav. Båten drev i medeltal fem mil i timmen .

119Det rådde intet mörker så här långt norrut vid denna

tid på året, och han kunde driva med strömmen

varenda timme av dygnets tjugufyra. Det gjorde

hundra-tjugu mil om dagen. Om man strök de tjugu och förde

upp dem på missödenas konto, återstod det hundra

mil om dagen. Om tjugu dagar skulle han vara vid

Berings hav. Och det skulle ej innebära några

kraftansträngningar, det var floden som arbetade. Han

kunde ligga på bottnen av båten och spara sina krafter.

På två dagar åt han ingenting. Sedan kom han till

Yukons lågland och steg i land på de sanka holmarna

och samlade and- och vildgåsägg. Han hade inga

tändstickor och åt äggen råa. De voro skämda,

men de uppehöllo livet. Då han passerade

polcirkeln, träffade han på Hudsonbaybolagets station.

Besättningen hade ännu ej kommit från Mackenzie,

och stationen saknade alldeles proviant. Man bjöd

honom på andägg, men han talade om att han hade

en hel skäppa sådana ombord. Han erbjöds också

ett glas whisky, men han sade nej med en min av den

djupaste vämjelse. Han fick emellertid tändstickor,

och sedan kokade han sina ägg. Närmare flodens

mynning uppehölls han av motvind, och han levde i

tjugufyra dagar på ägg. Olyckligtvis hade han,

medan han sov, drivit förbi både St. Pauls och Heliga

korsets missionsanstalter. Och han kunde uppriktigt

säga, då han efteråt talade om det, att det där pratet

om missioner vid Yukon var bara humbug. Det fanns

inga missioner, det visste ingen bättre än han.

y Då han väl kom till Berings hav, utbytte han

äggdieten mot säldiet, och han kunde aldrig få klart för

sig vilkendera sorten han tyckte minst om. På hös-

120ten blev han räddad av en av Förenta staternas

tulljakter, och följande vinter gjorde han riktigt furore i

San Francisco som nykterhetstalare. Här fann han

sin rätta kallelse. »Akta dig för buteljen», är hans

lösen och stridsrop. Han lyckas alltid på fint sätt

ge intryck av att buteljen åstadkommit en stor olycka

i hans eget liv. Han har till och med antydt förlusten

av en hel förmögenhet som framkallats av detta

djävulens lockbete, men bakom denna tilldragelse ana

hans åhörare någonting förfärligt och outtalat för

vilket buteljen bär ansvaret. Han har gjort stor lycka

på denna bana och har blivit grå och högaktad under

sitt korståg mot starka drycker. Men vid Yukon är

0’Briens försvinnande ännu i dag en legend. Det är

ett mysterium ungefär lika märkvärdigt som sir John

Franklins försvinnande.

121 PORPORTUKS VISDOM.

El-Soo hade varit missionsflicka. Hennes mor hade

dött då hon var mycket liten, och syster Alberta hade

en sommardag ryckt till sig El-Soo som en brand ur

elden och fört henne till Heliga korsets missionsanstalt

och invigt henne åt Herren. El-Soo var

fullblodsin-dianska, men hon överglänste alla flickor av halvblod

och kvartsblod. Aldrig hade de goda systrarna haft

att göra med en så läraktig och på samma gång så

begåvad flicka.

El-Soo var livlig, händig och intelligent, men

framför allt var hon en eld, en flammande livslåga, en

glödande personlighet sammansatt av vilja, älsklighet

och mod. Hennes far var hövding, och hans blod rann

i hennes ådror. Om hon lydde så var det därför att

hon förbundit sig att göra det. Hon hade en

lidelsefull kärlek till rättrådighet, och det var kanske därför

hon utmärkte sig i matematik.

Men hon utmärkte sig även i annat. Hon lärde sig

läsa och skriva engelska såsom ingen annan flicka

någonsin lärt sig det vid missionsanstalten. Hon

anförde flickorna under sången, och även i sången inlade

hon sitt sinne för det rätta. Hon var konstnärligt

begåvad, och hennes eldiga natur var anlagd på att

skapa. Om hon från sin födelse haft en lämpligare

122omgivning, skulle hon ha slagit sig på författarskap

eller musik.

I stället var hon El-Soo, dotter till Kiakee-Nah,

hövdingen,och hon levde i Heliga korsets

missionsan-stalt, där det inte fanns några konstnärer utan endast

renhjärtade systrar som intresserade sig för renlighet

och rättskaffenshet och själens välfärd i

odödlighetens land ovanför molnen.

Åren gingo. Hon var åtta år gammal då hon kom till

missionen; hon var nu sexton och systrarna lågo i

brevväxling med sina förmän inom orden om att El-Soo

skulle skickas till Förenta Staterna för att få sin

uppfostran fullbordad, då en man av hennes egen stam

kom till missionen och hade ett samtal med henne.

El-Soo blev litet förskräckt för honom. Han var

smutsig. Han liknade en Caliban, ful som en rå vilde,

med tovigt hår som aldrig varit kammat. Han såg

ogillande på henne och vägrade att sitta ned.

»Din broder är död», sade han helt kort.

El-Soo tog icke vid sig synnerligt. Hon mindes

inte sin bror mycket. »Din far är en gammal man och

ensam», fortfor budbäraren. »Hans hus är stort och

tomt, och han skulle vilja höra din röst och se på

dig.»

Hon kom ihåg honom, Klakee-Nah, byns styresman,

vän till missionärer och köpmän, en storväxt man,

stark som en jätte, med vänliga ögon och befallande

sätt och med någonting barbariskt kungligt i sin

hållning då han gick.

»Säg honom att jag skall komma», svarade El-Soo.

Till systrarnas stora förtvivlan återvände branden

till elden. Alla försök att övertala El-Soo voro frukt-

123lösa. Det blev föreställningar, böner och gråt.

Syster Alberta yppade till och med för henne sin plan att

sända henne till Förenta Staterna. El-Soo stirrade med

uppspärrade ögon på de gyllne utsikter som sålunda

öppnades för henne och skakade på huvudet. Hennes

ögon skådade en annan syn. Det var Yukons väldiga

krök vid Tana-naw-stationen med St. Georgsmissionen

på den ena sidan och handelsplatsen på den andra

och halvvägs till indianbyn ett stort blockhus där det

bodde en gammal man betjänad av slavar.

Alla Yukons strandbor kände till det stora

blockhuset, den gamle mannen och hans slavar, och

systrarna hade också hört mycket talas om huset, dess

myckna kalasande, dess fester och lustbarheter. Så

att det blev gråt och tandagnisslan i missionen då

El-Soo reste.

Det blev storrengöring i blockhuset då El-Soo kom.

Klakee-Nah, som själv var myndig, protesterade mot

detta myndiga tilltag av hans unga dotter, men till

sist gick han, fantiserande om barbarisk prakt, och

lånade tusen dollars av gamle Porportuk, den rikaste

indianen vid Yukon. Klakee-Nah skaffade sig också

en väldig räkning från handelstationen. El-Soo

skaffade det stora huset ny inredning, gav det ny glans,

medan Klakee-Nah upprätthöll dess gamla traditioner

av gästvänlighet och fest.

Allt detta var något ovärdigt för en Yukonindian,

men Klakee-Nah var en ovanlig indian. Han icke

allenast tyckte om att visa gränslös gästfrihet, utan

han kunde också göra det, eftersom han var hövding

och förtjänade mycket pengar. Då affärslivet först

blomstrade upp hade han varit en makt bland sitt

124folk och haft inbringande förbindelser med

handelskompanierna. Sedan hade han tillsammans med

Por-portuk träffat på en guldfyndighet vid

Koyokukflo-den. Klakee-Nah var aristokrat till anläggning och

uppfostran. Porportuk var mera borgerlig, och

Por-portuk köpte hans andel i guldgruvan. Porportuk

tyckte om att knoga och samla. Klakee-Nah

återvände till sitt stora hus och började slösa. Porportuk

var känd som den rikaste indianen i Alaska.

Klakee-Nali var känd som den visaste. Porportuk var

penningutlånare och ockrare. Klakee-Nah var en

anakronism — en medeltidsruin, en slagskämpe och festare,

förtjust i vin och sång.

El-Soo anpassade sig efter det stora huset och dess

levnadssätt lika lätt som hon hade anpassat sig efter

Heliga korsets mission och dess seder. Hon försökte

ej omvända sin far och leda hans steg till Herren. Hon

ogillade honom visserligen då han drack för mycket,

men det var för hans hälsas skull och för att han skulle

gå stadigt på benen här nere i detta livet.

Det stora husets dörrklinka fick aldrig vara i fred

för en ström av kommande och gående. Det stora

sällskapsrummets takstolar ekade av pokulerande och

sång. Vid bordet sutto män från hela världen och

hövdingar från avlägsna stammar — engelsmän och

folk från de engelska kolonierna, magra

yankee-af-färsmän och trinda tjänstemän vid de stora

bolagen, cowboys från Västerns ranchos, sjömän från

havet, jägare och hundspannägare av ett tjog

nationaliteter.

El-Soo andades kosmopolitisk luft. Hon talade

engelska lika bra som sitt eget språk, och hon sjöng

125engelska visor och ballader. Hon kände till det

gällande indianska ceremonielet och traditionerna som

höllo på att dö ut. Hon förstod att vid vissa

tillfällen uppbära en hövdingdotters dräkt. Men för det

mesta var hon klädd som de vitas damer. Hon

hade inte för intet lärt sig sy i missionen och därtill

hade hon ju medfödd konstnärlig smak. Hon bar

upp sina dräkter som en vit kvinna, och hon sydde

kläder som kunde bäras upp så.

Hon var i sin genre lika ovanlig som fadern, och

hennes ställning var lika unik som hans. Hon var den

enda indianska kvinna som var social jämlike med

de vita kvinnorna vid Tana-naw-stationen. Hon var

den enda indianska kvinna till vilken vita män kunde

fria utan att det skadade deras anseende. Och hon

var den enda indianska kvinna som ingen vit man

någonsin förolämpade.

Ty El-Soo var vacker — inte som vita kvinnor eller

indianskor äro det. Det var hennes inneboende glöd

som, oberoende av dragen, utgjorde hennes skönhet.

I fråga om linjer och ansiktdrag var hon den klassiska

indianska typen. Det svarta håret och den fina

bronshyn, de svarta ögonen, strålande och käcka, skarpa

som svärdsglimtar, stolta, den fina örnnäsan med de

tunna, skälvande näsborrarna, de höga kindknotorna

som ej sutto för långt ifrån varandra och de tunna

läpparna som ej voro för tunna — allt detta hade hon.

Men allt var liksom genomglödgat av hennes inre eld

— det obeskrivliga som var eld och som var hennes

själ, som låg mjukt och varmt eller flammande i

hennes ögon, som kom hennes kinder att glöda, vidgade

hennes näsborrar, krökte hennes läppar eller som, då

126läpparna voro i vila, ännu fanns hos läpparna så att

de skälvde därav.

Och El-Soo hade kvickhet — sällan så vass att

den sårade, men snabb att spåra upp oskyldiga

svagheter. Hennes själs leende lekte som glittrande lågor

över allt omkring henne, och från allt omkring henne

kom ett skratt till svar. Men hon var aldrig själv

någon medelpunkt. Det skulle hon ej ha gått in på.

Det stora huset och allt vad det betydde var hennes

fars, och där dominerade ända till det sista hans

heroiska gestalt — som värd, festanordnare och

lagstiftare. Då hans krafter avtogo överflyttades

visserligen ansvaret från hans slappnande händer i hennes.

Men till utseendet härskade han ännu; fastän han ofta

satt slö vid bordet och som dryckeskämpe endast var

en ruin av sig själv, var det ändå skenbart han som

ledde festen.

Och i det stora huset vankade Porportuk omkring,

en olycksbådande gestalt med darrande huvud, kallt

ogillande allt, och det var han som betalade allt. Icke

som om han verkligen betalat, ty han tog ohyggliga

räntor, och år efter år sög han till sig Klakee-Nahs

förmögenhet. En gång tog Porportuk sig för att läxa

upp El-Soo för det slösaktiga livet i det stora huset —

det var då han nästan sugit till sig hela Klakee-Nahs

rikedom — men det vågade han aldrig göra om igen.

El-Soo var liksom fadern aristokrat, föraktade pengar

lika rycket som han, och hade samma nobla

hederskänsla.

Porportuk fortfor att knotande försträcka pengar,

och de strömmade alltid bort i gyllne rök. En sak

hade El-Soo föresatt sig — hennes far skulle dö som

127han hade levat. Han skulle ej behöva vara med om

någon nedgång, någon minskning i festglädjen, någon

inskränkning i den slösande gästfriheten. Då det

rådde hungersnöd som i gamla dagar, kommo

indianerna suckande till det stora huset och gingo sin väg

belåtna. Då det var hungersnöd och det inte fanns

pengar, lånades pengar av Porportuk, och indianerna

avlägsnade sig fortfarande belåtna. El-Soo kunde

godt ha upprepat aristokraternas yttrande i en annan

tid och ett annat land: efter oss må syndafloden

komma. Härvidlag var det gamla Porportuk som var

syndafloden. För varje penningförsträckning såg han

på henne med en blick som om han rådt om henne

och kände gamla lidelser spira inom sig.

Men El-Soo frågade ej efter honom. Ej heller

frågade hon efter de vita män som ville gifta sig med

henne i missionshuset med ring och präst och handbok.

Ty vid Tana-naw-stationen fanns en ung man, Akoon,

av hennes eget blod och hennes egen stam, från hennes

egen by. Han var stark och vacker i hennes ögon,

en stor jägare och mycket fattig, eftersom han ständigt

varit ute på långa vandringar; han hade sett alla

okända ödemarker och bebodda platser; han hade rest

till Sitka och Förenta Staterna; han hade färdats över

fastlandet till Hudson Bay och tillbaka igen, och som

sälj ägare på ett fartyg hade han seglat till Sibirien

och Japan.

Då han kom tillbaka från guldexpeditionen till

Klondike, gick han som vanligt till det stora huset

för att berätta gamle Klakee-Nah om hela den värld

han hade sett, och där såg han för första gången

El-Soo som återvändt från missionsanstalten för tre år.

128sedan. Nu upphörde Akoon med sina vandringar.

Han avvisade en lön på tjugu dollars om dagen som

lots på de stora ångbåtarna. Han jagade och fiskade

litet, men aldrig långt från Tana-naw-stationen, och

han var ofta och länge i det stora huset. Och El-Soo

jämförde honom med många män och uppskattade

hans värde. Han sjöng visor för henne och var så

eldig och glödande att hela Tana-naw-stationen

förstod att han älskade henne. Men Porportuk endast

grinade och försträckte mera pengar för att hålla det

stora huset vid makt.

Sedan kom Klakee-Nahs dödstaffel. Han satt vid

festen med döden i sin strupe och kunde ej dränka den

i vin. Skratt och skämt och sånger gåvo genljud och

Akoon berättade en historia så att det ekade i

takstolarna. Inga tårar eller suckar vid det bordet. Det

var inte mer än rätt att Klakee-Nah skulle dö som han

levat, och ingen förstod detta bättre än El-Soo med

sin Konstnärliga läggning. Den gamla larmande

skaran var där, och de väderbitna sjömännen voro där

nyss hemkomna från den långa färden från

polartrakterna, de som funnos kvar av en skeppsbesättning

på sjuttiofyra man. Bakom Klakee-Nah stodo fyra

gubbar, de enda av hans ungdoms slavar som levde

kvar. Med skumma ögon sågo de till att ingenting

fattades honom, med darrande händer fyllde de hans

glas eller bultade honom i ryggen mellan axlarna då

döden gjorde sig påmind och han hostade och

flämtade.

Det var en vild natt, och medan timmarna gingo

och glädjen blev allt mera larmande, började döden

fingra allt otåligare omkring Klakee-Nahs strupe.

Solguld. q.

129Då skickade han efter Porportuk. Och Porportuk

kom in från kölden där ute och såg med ogillande

blickar på maten och vinet på bordet, som han hade

betalat. Men då han lät sina ögon glida över de

blossande ansiktena och han varseblev El-Soo vid nedre

ändan av bordet, glimmade det till i hans ögon, och

det ogillande uttrycket försvann.

Man gjorde plats för honom vid Klakee-Nahs sida

och satte för honom ett glas. Klakee-Nah fyllde med

egen hand glaset med en eldig spritdryck. »Drick!»

ropade han. »Är det inte godt?»

Och Porportuks ögon vattnades, och han nickade

och smackade med läpparna.

»När har du druckit något så godt i ditt eget hus?»

frågade Klakee-Nah.

»J ag nekar inte för att drycken är god för min gamla

strupe», svarade Porportuk och tvekade att uttala

hela sin tanke.

»Men den är ofantligt dyr», kompletterade

Khikee-Nah den åt honom och gapskrattade.

Porportuk ryckte till, då skrattet spred sig över

hela bordet. Hans ögon glimmade ondskefullt. »Vi

voro gossar på samma gång, vi äro jämnåriga», sade

han. »Döden sitter i din strupe. Men jag lever

ännu och är stark.»

Sällskapet började knota på ett hotfullt sätt.

Kla-kee-Nah hostade och kiknade, och de gamla slavarna

bultade honom mellan axlarna. Han hämtade sig

flämtande och sträckte ut handen för att tysta ned

det hotande sorlet.

»Du har till och med snålat med elden i ditt hus,

emedan bränslet kostade för mycket!» utbrast han.»Du har snålat med livet. Att leva kostar för

mycket, och du har inte velat betala priset. Ditt liv har

varit som ett hus där elden är slocknad och där det

inte fimis några mattor på golvet.» Han gav en slav

en vink att fylla sitt glas som han höll upp. »Men

jag har levat. Och jag har låtit livet värma mig, men

det har aldrig du. Det är visserligen sant att du skall

leva länge. Men de längsta nätterna äro de kalla

nätterna då man huttrar och ligger vaken. Mina

nätter ha varit korta, men j ag har sovit varmt.»

Han tömde glaset. En slavs darrande hand

lyckades ej fånga upp det då det föll i golvet.

Klakee-Nah sjönk flämtande tillbaka och såg hur gästerna

förde glasen till munnen, och han smålog åt deras

hyllning. På en vink av honom" försökte två slavar

resa upp honom i sittande ställning igen. Men de

voro svaga, hans kropp var tung, och de fyra

gubbarna darrade och skakade då de hjälpte honom att

luta sig framåt.

»Men här är det inte fråga om olika sätt att leva»,

fortfor han. »Vi ha andra affärer, Porportuk, du och

jag, i kväll. Skulder äro obehag, och jag står i en

obehaglig ställning till dig. Låt oss nu tala om min skuld;

hur stor är den?»

Porportuk sökte i sin ficka och tog fram ett

memorandum. Han läppjade på sitt glas och började. »Här

är en revers från augusti 1889 på tre hundra dollars.

Räntan har aldrig blivit betald. Och nästa år en

revers på fem hundra dollars. Den räknades in i

reversen två månader därefter på tusen dollars. Sedan är

det reversen ...»

»Bry dig inte 0111 de många reverserna!» utbrast

131Klakee-Nali otåligt. »Det snurrar rundt i mitt

huvud då jag hör talas om dem. Det hela!

Slutsumman! Hur stor är den? »

Porportuk tittade på sitt papper.

»Femton tusen nio hundra sextiosju dollars och

sjuttiofem cents», läste han med pedantisk noggrannhet.

»Låt oss säga sexton tusen, låt oss säga sexton

tusen», sade Klakee-Nah i överlägsen ton. »Udda

siffror ha alltid plågat mig. Och nu — det är därför jag

har skickat efter dig — skriv nu ut en ny revers på

sexton tusen som jag skall skriva under. Jag bryr mig inte

om räntorna. Tag till dem hur höga som helst, och

sedan förfaller alltsammans i en annan värld, då jag

skall möta dig vid alla indianers Store Faders eld.

Då skall reversen bli betald. Det lovar jag dig. Det

är Klakee-Nahs ord.»

Porportuk såg häpen ut, och skrattet skallade

genom rummet. Klakee-Nali slog ut med händerna.

»Nej», ropade han, »det är inte något skämt. Jag

talar på fullt allvar. Det var därför jag skickade

efter dig, Porportuk. Skriv reversen.»

»Jag har inga affärer med en annan värld», svarade

Porportuk helt lugnt.

»Ämnar du inte möta mig inför den Store Fadern?»

frågade Klakee-Nah. Sedan tilläde han: »Jag skall

alldeles säkert vara där.»

»Jag har inga affärer med en annan värld»,

upprepade Porportuk vresigt.

Den döende mannen betraktade honom med

oförställd förvåning.

»Jag vet ingenting om en annan värld», förklarade

Porportuk. »Jag gör affärer i den här världen.»

132 Klakee-Nahs ansikte ljusnade. »Det är följden

av att sova kallt om nätterna», skrattade han. Han

funderade en stund, sedan sade han: »Det är i den

här världen du måste ha betalt. Det här huset har jag

kvar. Tag det och bränn upp reverserna på ljuset där. »

»Det är ett gammalt hus och inte värdt så mycket

pengar», svarade Porportuk.

»Jag har mina gruvor vid Twisted Salmon.»

»De ha aldrig lönat sig att bearbeta», lydde svaret.

»Jag har mina andelar i ångaren Koyokuk. Jag

rår om hälften.»

»Den ligger på bottnen av Yukon.»

Klakee-Nah studsade. »Mycket sant, det glömde

jag. Det var i våras då isen gick.» Han funderade

en stund, medan glasen stodo orörda och hela

sällskapet väntade på vad han skulle säga.

»Det ser ut som om jag vore skyldig dig en summa

som j ag inte kan betala ... i den här världen?»

Porportuk nickade och kastade en blick bortåt bordet.

»Det ser ut som om du, Porportuk, vore en dålig

affärsman», sade Klakee-Nah illparigt. Men

Porportuk svarade käckt: »Nej, det finns ännu en ograve-

rad säkerhet.»

»Vad?» utbrast Klakee-Nah. »Har jag mera

egendom? Nämn den, och den är din, och skulden är

utplånad.»

»Där är den.» Porportuk pekade på El-Soo.

Klakee-Nah förstod honom ej. Han tittade nedåt

bordet, gned sig i ögonen och tittade igen.

»Din dotter, El-Soo — henne vill jag ta, och så är

skulden utplånad. J ag skall bränna reverserna där

på ljuset.»

133 Klakee-Nahs breda bröst började häva sig. »Ha

ha ha! Ett skämt! He he he!» Han gapskrattade.

»Du med din kalla bädd oeh med dina döttrar som äro

tillräckligt gamla att vara mor till El-Soo! Ha ha ha! »

Han började hosta och kikna, och den gamle slaven

bultade i ryggen. »Ho ho!» började han igen och

fick åter ett krampanfall.

Porportuk väntade tåligt, läppjade på sitt glas och

fixerade den dubbla raden av ansikten vid bordet.

»Det är intet skämt», sade han slutligen. »Jag menar

vad j ag säger. »

Klakee-Nah hämtade sig och såg på honom, sträckte

sig sedan efter sitt glas, men kunde inte fatta det.

En slav räckte honom det, och han slängde glaset och

dess innehåll i ansiktet på Porportuk.

»Kasta ut honom!» dundrade Klakee-Nah till

gästerna som stegrade sig likt hundar i band. »Och rulla

honom i snön!»

Medan den vilda skaran rusade förbi honom och ut

genom dörren, gav han slavarna en vink, och de fyra

skälvande gubbarna hjälpte honom att resa sig, så

att han mötte de återkommande gästerna upprätt,

med glaset i hand, och bad dem dricka en skål för den

korta natten då man sover varmt.

Det tog ej lång tid att ordna Klakee-Nahs

kvarlå-tenskap. Tommy, den lille engelsmannen, som var

notarie vid handelskompaniet, tillkallades av El-Soo.

Det fanns ingenting annat än skulder, förfallna

reverser, intecknad egendom och intecknad värdelös

egendom. Porportuk innehade reverserna och inteckningarna.

Tommy kallade honom rövare många gånger om, då

han räknade ut hur högt han skruvat upp räntorna.

*34 »Är det skuld, Tommy?» frågade El-Soo.

»Det är stöld», svarade Tommy.

»Men det är i alla fall skuld», envisades hon.

Vintern gick och vårens början och ännu voro

Por-portuks fordringar ej inlösta. Han träffade El-Soo

ofta och förklarade vidlyftigt för henne, liksom han

hade förklarat det för hennes far, på vad sätt skulden

skulle kunna överkorsas. Han förde också med sig

gamla medicinmän som skildrade för henne hur

hennes far skulle bli evigt fördömd, om ej skulden

betalades. En dag efter en sådan skildring gav El-Soo

Porportuk avgörande besked.

»Jag skall säga dig två saker», sade hon. »Först

och främst: jag blir inte din hustru. Vill du lägga

det på minnet? För det andra, du skall få dina

sexton tusen dollars ända till den sista centen...»,

»Femton tusen nio hundra sextiosju dollars och

sjuttiofem cent», rättade Porportuk.

»Min far sade sexton tusen», svarade hon. »Du

skall få betalt.»

»På vad sätt?»

»Jag vet inte på vad sätt, men det skall jag nog

tänka ut. Gå nu och bråka inte med mig längre. Om

du gör det» — hon tvekade och kunde inte hitta på

något lämpligt straff — »om du gör det, skall jag låta

rulla dig i snön igen så snart den första snön kommer.»

Det var ännu tidigt på våren, och litet längre fram

beredde El-Soo hela trakten en överraskning. Det

spreds ett rykte utmed Yukon från Chilcoot till deltat,

och det fortplantades från läger till läger ända till det

allra avlägsnaste, att i juni, då den första laxen

fångades, skulle El-Soo, Klakee-Nahs dotter, sälja sig själv

135på offentlig auktion för att tillfredsställa Porportuks

anspråk. Alla försök att övertala henne voro

fruktlösa. Missionärerna i St. George ansatte henne, men

hon svarade:

»Endast skulderna till Gud betalas i en annan värld.

Skulderna till människor äro av denna världen, och i

denna världen skola de betalas.»

Akoon ansatte henne, men hon svarade: »Jag äl-

skar dig, Akoon; men hedern är för mer än kärleken,

och vem är jag att jag skulle kunna dra nesa över min

far?» Syster Alberta reste hela den långa vägen från

Heliga korset med den första ångaren, men hon

lyckades icke bättre.

»Min far vandrar i de täta, ändlösa skogarna»,

sade El-Soo. »Och där skall han vandra tillsammans

med de vilsekomna, gråtande själarna tills skulden är

betald. Sedan, men icke förr, får han gå vidare till

den Store Faderns hus.»

»Och det tror du på?» frågade syster Alberta.

»J ag vet inte », svarade El-Soo. »Det var min fars tro. »

Syster Alberta ryckte misstroget på axlarna.

»Vem vet om inte det vi tro besannar sig?» fortfor

El-Soo. »Varför inte? För er är den andra världen

himmel och harpor . . . emedan ni ha trott på himmel

och harpor; för min far är kanske den andra världen ett

stort hus där han alltid skall sitta till bords och kalasa

med Gud.»

»Och du?» frågade syster Alberta. »Vad är din

andra värld?»

El-Soo tvekade men blott ett ögonblick. »Jag skulle

vilja ha litet av vardera», sade hon. »Jag skulle vilja

se både ditt ansikte och min fars.»

136 Auktionsdagen kom. Det var mycket folk vid

Tana-Naw-stationen. Som vanligt hade stammarna

samlats för att ta emot laxen och tillbragte vänttiden

med att dansa och nojsa, handla och prata.

Folkmassan hade sin vanliga tillsats av vita äventyrare,

köpmän och guldsökare och dessutom en mängd vita som

hade kommit av nyfikenhet eller intresse för saken.

Våren hade låtit vänta på sig och laxen kom sent.

Detta dröjsmål stegrade endast intresset. På

auktionsdagen blev situationen spännande tack vare

Akoon. Han steg fram och tillkännagav offentligt

och högtidligt att vem som köpte El-Soo skulle han

ögonblickligen ta livet av. Han svängde ett

Winches-tergevär i handen för att antyda det sätt han ämnade

använda. El-Soo blev ond, men han vägrade att

tala med henne och gick till handelsstationen för att

skaffa sig extra ammunition.

Den första laxen fångades klockan tio på kvällen,

och vid midnatt börjades auktionen. Den ägde rum

på krönet av den höga strandbanken utmed Yukon.

Solen stod i norr strax under horisonten och himlen

var blekröd. En talrik folkmassa samlades omkring

bordet och de båda stolarna som stodo nära randen

av strandbanken. Främst stodo många vita män

och flera hövdingar. Synligast av alla var Akoon

med bössan i handen. Tommy tjänstgjorde på

El-Soos begäran som auktionsförrättare, men hon höll

inledningstalet och beskrev den vara som skulle säljas.

Hon var indianklädd, bar en hövdingsdotters granna

och barbariska dräkt, och hon stod på en stol för att

synas bättre.

»Vem vill köpa en hustru?» frågade hon. »Se på

137mig. Jag är tjugu år gammal och mö. Jag kommer

att bli en bra hustru åt den man som köper mig Om

han är en vit man, skall jag kläda mig på de vita

kvinnornas sätt, om han är indian, skall jag kläda mig

som» — hon tvekade ett ögonblick — »som en squaw.

Jag kan klippa till mina egna kläder och sy och tvätta

och laga. Det lärde jag mig på Heliga korsets mission

för åtta år sedan. Jag kan läsa och skriva engelska,

och jag kan spela orgel. Jag kan också aritmetik

och algebra — litet. Jag säljes till den högstbjudande

och honom vill jag ge köpekontrakt på mig själv. Jag

glömde att säga att jag kan sjunga mycket bra och att

jag aldrig i mitt liv har varit sjuk. Jag väger

hundratrettiotvå skålpund; min far är död och jag har inga

släktingar. Vem vill ha mig?»

Hon kastade en flammande dristig blick ut över

folksamlingen och steg ner. På Tommys begäran steg

hon upp på stolen igen, medan han klev upp på den andra

stolen och började auktionen.

Omkring El-Soo stodo hennes fars fyra gamla slavar.

De voro snedvridna och darrande av ålderdom och

tänkte mest på födan; det var kvarlevor av ett äldre

släktled som betraktade de ungas dårskaper med

likgiltiga blickar. I främsta ledet syntes flera

Eldorado- och Bonanzamatadorer från övre Yukon, och

bredvid dem två illa medfarna guldsökare, som gingo på

kryckor och voro svullna av skörbjugg. Midt i

folkmassan lade man märke till en squaw med vilda ögon

från övre Tana-naws avlägsna trakter — hon hade

själv trängt sig fram —; en enstaka Sitkan från kusten

stod bredvid en Stick från Le Barge-sjön och där bakom

ett halvt dussin franska canadensare i en grupp för

138sig själva. I fjärran hörde man ett svagt skrik

av-myriader vildfåglar från deras häckplatser. Svalor

svingade sig upp i luften från Yukons släta yta, och

röd-hakesångare sjöngo. Den dolda solens sneda strålar

sköto genom den högt upp i rymden lagrade röken

från skogseldarna tusen mil bort och gjorde himlen

mörkröd, medan jorden lyste röd av reflexerna. Detta

röda skimmer låg över allas ansikten och gjorde att allt

såg overkligt ut.

Buden kommo långsamt. Sitkaindianen, som var

främling på trakten och först hade kommit för en timme

sedan, bjöd hundra dollars med tvärsäker röst och blev

överraskad då Akoon hotande riktade bössan mot

honom. Buden voro tröga. En indian från Tozikakat,

en vägvisare, bjöd hundrafemtio, och en spelare som

blivit förvisad från de övre Yukontrakterna höjde

budet till två hundra. El-Soo var ledsen, hennes

stolthet var sårad, men den enda följden var att hon slungade

ut ännu mera utmanande och flammande blickar över

folkmassan.

Det blev en viss uppståndelse bland åskådarna då

Porportuk trängde sig fram. »Fem hundra dollars!»

bjöd han med hög röst och såg sig sedan stolt omkring

för att iaktta effekten.

Han hade föresatt sig att använda sin stora rikedom

som en klubba att genast förlama all tävlan med. Men

en av de canadensiska turisterna, som betraktade El-Soo

med glittrande ögon, höjde budet med ett hundra.

»Sju hundra!» svarade Porportuk genast.

Och lika raskt kom turistens »åtta hundra.»

Då svängde Porportuk åter sin klubba. »Tolv

hundra!» ropade han.

139 Med en min av bitter missräkning drog turisten sig

tillbaka. Det kom inga vidare bud. Tommy gjorde

stora ansträngningar, men kunde ej locka fram ett bud.

El-Soo vände sig till Porpurtuk. »Det vore bäst att

du väl övertänkte ditt bud, Porportuk. Har du glömt

vad jag sade dig — att jag aldrig skulle gifta mig med

dig?»

»Det är en offentlig auktion», svarade han. »Jag

skall köpa dig och få svart på vitt på det.. Jag har

bjudit tolv hundra dollars. Du blir billig.»

»För tusan, alldeles för billig!» utbrast Tommy.

»J ag är visserligen auktionist, men det hindrar mig inte

från att bjuda. Jag ger tretton hundra.»

»Fjorton hundra», kom det från Porportuk.

»J ag köper er för att ni skall bli min — min syster »,

viskade Tommy till El-Soo och ropade sedan högt:

»Femton hundra!»

Vid två tusen grep en av Eldoradomagnaterna in,

och Tommy gav tappt.

För tredje gången svängde Porportuk sin rikedoms

klubba och höjde med fem hundra dollars på en gäng.

Men Eldaradomagnatens fåfänga var kittlad. Ingen

skulle slå honom ur brädet. Och han högg till med fem

hundra till.

El-Soo var nu uppe i tre tusen. Porportuk bjöd tre

tusen fem hundra och stönade då Eldoradokungen

höjde budet med tusen dollars. Porportuk ökade

åter på fem hundra och stönade då magnaten bjöd

tusen till.

Porportuk blev förargad. Hans stolthet var sårad,

hans styrka utmanad, och för honom betydde styrka

det samma som rikedom. Han vi!1"" ini " stå med skam-

140men inför världen. El-Soo blev en bisak.

Besparingarna från hela hans livs kalla nätter voro mogna för

att offras. El-Soo var uppe i sextusen. Han bjöd

sju tusen. Sedan gick priset upp i yrande fart med idel

tusendollarsbud. Vid fjorton tusen gjorde de båda

männen en paus för att hämta andan.

Då hände det oväntade. En ännu tyngre klubba

svängdes. Spelaren, som hade vädrat affär och under

pausen bildat bolag med flera av sina kamrater, bjöd

sexton tusen dollars.

»Sjutton tusen», sade Porportuk matt.

»Aderton tusen», sade magnaten.

Porportuk samlade hela sin styrka. »Tjugu tusen.»

Bolaget gav tappt. Eldoradokungen ökade på ett

tusen och Porportuk följde exemplet, och medan de

avgåvo sina bud, vände Akoon sig från den ene till den

andre, halvt hotande, halvt nyfiket, liksom för att se

vad slags människa det var han skulle döda. Då

kungen beredde sig att ge sitt nästa bud, tog han först

revolvern från sin länd, ty Akoon hade trängt sig

närmare, och sade sedan:

»Tjugutre tusen.»

»Tjugufyra tusen», sade Porportuk. Han gjorde

en ondskefull grimas, ty vissheten att han skulle bjuda

över hade till sist gjort verkan på kungen. Denne gick

fram till El-Soo och granskade henne en stund noga.

»Och fem hundra», sade han slutligen.

»Tjugufem tusen», kom Portportuks högre bud.

Kungen tittade en lång stund och skakade på

huvudet. Han tittade igen och sade motvilligt: »Och

fem hundra.»

»Tjugusex tusen», inföll Porportuk genast

141 Kungen skakade på huvudet oeli undvek att möta

Tommys bedjande blick. Under tiden hade Akoon

trängt sig fram ända till Porportuk. El-Soos snabba

öga lade märke till detta, och medan Tommy sökte

animera Eldoradokungen till ett nytt bud, lutade hon

sig ner och viskade något i örat på en slav. Och medan

Tommys: »Nu går hon bort för . . .» överröstade allt

annat, gick slaven till Akoon och viskade något i hans

öra. Akoon låtsade ej om att lian hade hört, ehuru

El-Soo oroligt iakttog honom.

»Sista budet!» ropade Tommy. »Porportuk har

gått segrande ur striden, med tjugusex tusen dollars.»

Porportuk kastade en orolig blick på Akoon. Allas

ögon riktades på Akoon, men han gjorde ingenting.

»Kom hit med vågen», sade El-Soo.

»Jag skall betala hemma hos mig», sade Porportuk.

»Kom hit med vågen», upprepade El-Soo.

»Betalningen skall erläggas här, där alla kunna se det.»

Guldvågen hämtades alltså från handelsstationen,

medan Porportuk avlägsnade sig och kom tillbaka

åtföljd av en karl lastad med guldstoft i elghudspåsar.

Bakom Porportuk gick en annan man med en bössa,

som höll ögonen på Akoon.

»Här äro reverserna och inteckningarna», sade

Porportuk, »för femton tusen nio hundra sextiosju dollars

och sjuttiofem cents.»

El-Soo tog emot dem och sade till Tommy: »Det

skall räknas som sexton tusen.»

»Återstår tio tusen dollars att betalas i guld», sade

Tommy.

Porportuk nickade och löste upp påsarna. El-Soo,

som stod vid brädden av strandbanken, rev pap-

142peren i småbitar ocli lät dem fladdra ut över Yukon.

Väguingen började, men den försiggick med

avbrott.

»Vi räkna efter sjutton dollars», hade Porportuk sagt

till Tommy då han justerade vågen.

»Sexton dollars», sade El-Soo skarpt.

»Det är brukligt överallt i landet att beräkna guldet

till sjutton dollars för varje uns», svarade Porportuk.

»Och det här är en affärstransaktion.»

El-Soo skrattade. »Det är ett nytt bruk infört,»

sade hon. »Det började i våras. I fjol och åren förut

var det sexton dollars unset. Då min far ådrog sig

skulden, var det sexton dollars. Då han i

handelsboden gav ut de pengar han fick av dig, erhöll han

ett uns mjöl för sexton dollars, inte sjutton. Därför

skall du betala för mig efter sexton dollars, inte sjutton.»

Porportuk brummade och gick in på att vägningen

fortgick.

»Väg upp det i tre högar, Tommy », sade hon.

»Tusen dollars här, tre tusen där och sex tusen där.»

Det gick långsamt, och medan vägningen fortskred

höllo alla sina ögon på Akoon.

»Han väntar bara tills pengarna äro betalda», sade

en, och yttrandet spreds och gillades och de väntade

på vad Akoon skulle göra då pengarna voro betalda.

Och Porportuks man med bössan väntade och gav akt

på Akoon.

Vägningen var över, och guldstoftet låg på bordet i

tre mörkgula högar.» Min far hade en skuld på tre

tusen dollars till bolaget», sade El-Solo. »Tag dem,

Tommy, och lämna dem till bolaget. Och här äro fvra

gamla tjänare, Tommy. Du känner dem. Här ä’

143tusen dollars. Tag dem och se till att de gamla aldrig

äro hungriga och aldrig sakna tobak.»

Tommy skyfflade guldet i särskilda påsar. Sex tusen

dollars lågo kvar på bordet. El-Soo stack in skyffeln i

högen och lät med en plötslig knyck guldet regna ner i

Yukon i ett gyllne moln. Porportuk grep henne 0111

handleden, då hon för andra gången stack in skyffeln i

högen.

»Det är mitt», sade hon lugnt. Porportuk släppte

taget, men han skar tänderna och gjorde ilskna miner,

medan hon fortfor att skyffla ner guldet i floden tills

ingenting fanns kvar.

Folkmassan tog ej ögonen från Akoon, och

Porpor-tuks tjänare höll bössan över armen med mynningen

riktad mot Akoon på en yards avstånd och med tummen

på hanen. Men Akoon gjorde ingenting.

»Sätt upp köpekontraktet», sade Porportuk bistert.

Och Tommy satte upp köpekontraktet, vari kvinnan

El-Soo i fullt laglig form tillerkändes Porportuk.

El-Soo undertecknade kontraktet, och Porportuk vek

ihop det och stoppade det i sin ficka. Plötsligt

blixtrade det till i hans ögon och han vände sig häftigt till

El-Soo.

»Men det var inte din fars skuld», sade han. »Vad

jag betalade var priset för dig. Din bortauktionering

är en affär för i dag och inte för i fjol och åren förut.

För de uns jag betalat för dig kan jag i dag köpa mjöl

för sjutton dollars och inte för sexton. Jag har

förlorat en dollar på varje uns. Jag har förlorat sex hundra

tjugufem dollars.»

El-Soo tänkte efter ett ögonblick och förstod vilket

misstag hon begått. Hon smålog; sedan skrattade hon.

144 »Du har rätt», sade hon, »jag begick ett misstag.

Men det är för sent. Du har betalat, och guldet är

borta. Du tänkte inte tillräckligt fort. Det blir din

förlust. Ditt förstånd är trögt nu för tiden,

Porportuk. Du håller på att bli gammal.»

Han svarade icke. Han såg oroligt på Akoon och

lugnade sig. Han knep ihop läpparna och fick ett

grymt uttryck i sitt ansikte. »Kom», sade han, »vi

ska gå hem till mig.»

»Kommer du ihåg de båda sakerna jag sade till dig i

våras?» frågade El-Soo och rörde sig ej ur fläcken för

att följa med honom.

»Mitt huvud skulle vara fullt av vad kvinnorna säga

om jag lade det på minnet», svarade han.

»Jag sade dig att du skulle få betalt», sade El-Soo.

»Och jag sade dig att jag aldrig skulle bli din hustru.»

»Men det var före köpekontraktet.» Porportuk

prasslade med papperet mellan sina fingrar inuti

fickan. »Jag har köpt dig inför hela världen. Du

tillhör mig. Du kan inte neka för att du tillhör mig.»

»Jag tillhör dig», sade El-Soo med stadig röst.

»J ag äger dig. »

»Du äger mig.»

Porportuk höjde rösten och sade i triumferande ton:

»J ag äger dig som en hund.»

»Du äger mig som en hund», fortfor El-Soo lugnt.

»Men du glömmer vad jag sade dig, Porportuk. Om

någon annan man köpt mig, skulle jag ha blivit den

mannens hustru. Jag skulle ha blivit en bra hustru åt

den mannen. Det var min föresats. Men min

föresats gentemot dig var att jag aldrig skulle bli din

hustru. Därför är jag din hund.»

Solguld. io.

145 Porportuk visste att lian lekte med eld, och han

beslöt att gå energiskt till väga. »Då talar jag till dig

inte som El-Soo, utan som en hund», sade han, »och

jag säger till dig att komma med mig.» Han sträckte

ut handen för att fatta henne om armen, men hon

hejdade honom med en åtbörd.

»Inte så hastigt, Porportuk. Du köpte en hmid.

Hunden springer bort. Det blir din förlust. Jag är

din hund. Om jag nu springer bort?»

»Som hundens ägare skall jag prygla dig —»

»Då du får mig fast?»

»Då jag får dig fast.»

»Tag fast mig då.»

Han sträckte ut handen efter henne, men hon gled

undan. Hon skrattade då han sprang omkring

bordet. »Tag fast henne!» befallde Porportuk indianen

med bössan som stod nära henne. Men då indianen

sträckte ut armen efter henne, slog Eldoradokungen

omkull honom med ett knytnävslag under örat.

Bössan föll till marken. Nu var turen hos Akoon. Det

glimmade till i hans ögon, men han gjorde ingenting.

Porportuk var en gammal man, men tack vare sina

kalla nätter var han ännu vig. Han sprang ej

omkring bordet. Han hoppade plötsligt över det. El-Soo

var ej på sin vakt. Hon sprang tillbaka med ett

förskräckt rop, och Porportuk skulle ha tagit fast henne,

om ej Tommy varit. Tommy satte fram benet.

Porportuk snubblade och föll framstupa på marken.

El-Soo fick försprång.

»Tag fast mig då», skrattade hon över axeln, i det

hon tog till flykten.

Hon sprang lätt och luftigt, men Porportuk sprang

146fort och ursinnigt. Han hann upp henne. I sin

ungdom hade han varit den bäste snabblöparen av alla

de unga männen. Men El-Soo gjorde listiga, gäckande

svängar. Som hon var klädd i indiandräkt,

hindrades hennes fötter ej av kjolar, och hennes smidiga kropp

rörde sig i ett slingrande lopp som trotsade Porportuks

utsträckta fingrar.

Under skratt och larm skingrades den stora

folkhopen för att åse jakten. Den gick genom indianlägret,

och alltjämt under tvära sidosprång, fram och tillbaka

döko El-Solo och Porportuk upp och försvunno mellan

tälten. El-Soo tycktes fladdra genom luften, än hit

och än dit, och ibland intog hennes kropp en starkt

lutande ställning då hon gjorde sina tväraste svängar.

Och Porportuk låg som en jakthund efter henne och

tog språng än rätt fram, än åt sidorna.

De sprungo över den öppna planen bakom lägret och

försvunno i skogen. Tana-naw-stationen väntade på

att de skulle visa sig igen, men fick vänta länge och

förgäves.

Under tiden åt och sov Akoon och höll mycket till

vid ångbåtsbryggan och slog dövörat till för

Tana-naw-stationens förargelse över att han ej gjorde någonting.

Efter tjugufyra timmar kom Porportuk tillbaka. Han

var trött och ursinnig. Han talade ej med någon

annan än Akoon, och med honom sökte han gräl. Men

Akoon ryckte på axlarna och gick sin väg. Porportuk

förspillde ej tiden. Han utrustade ett halvt dussin

unga män, utvalda bland de bästa spårhundarna och

fotgängarna, och i spetsen för dem gav han sig in i

skogen.

Följande dag kom ångaren Seattle uppför floden och

147lade till vid stranden. Då ändarna kastades loss och

fartyget lade ut från stranden, var Akoon ombord i

styrhytten. Icke många timmar därefter, då det var hans tur

att stå vid ratten, såg han en liten näverkanot lägga ut

från stranden. Det var blott en person i den. Han

granskade denna noga, lade över ratten och saktade

farten.

Kaptenen kom in i styrhytten. »Vad står på?»

frågade han. »Här finns inga grund.»

Akoon brummade. Han såg en större kanot lägga ut

från stranden, och i den var det flera personer. Då

Seattle saktade farten föll han ännu mera.

Kaptenen blev rasande. »Det är bara en

indiankvinna », sade han.

Akoon brummade ej längre. Han slukade med

ögonen kvinnan och den förföljande kanoten. I den

senare blixtrade sex åror, men kvinnan rodde långsamt.

»Du sätter på grund», protesterade kaptenen och

grep ratten.

Men Akoon lade sig med hela sin tyngd över ratten

och såg honom i ögonen. Kaptenen släppte långsamt

spaken.

»Konstig kurre», fnös han för sig själv.

Akoon höll Seattle tätt utmed det grunda vattnet

och väntade tills han såg kvinnan gripa tag i förens

reling med händerna. Då kommenderade han full

fart framåt och vred om ratten. Den stora kanoten

var mycket nära, men avståndet mellan den och

ångaren vidgades.

Indiankvinnan skrattade och lutade sig över relingen.

»Tag fast mig då, Porportuk!» ropade hon.

Akoon lämnade ångaren i Fort Yukon. Han ut-

148rustade en liten stakbåt och for uppför

Porcupineflo-den. Och med honom följde El-Soo. Det var en

ansträngande resa, och färden gick tvärsöver världens

ryggrad, men Akoon hade farit fram där förr. Då de

kommo till Porcupines källor, lämnade de båten i

sticket och vandrade till fots över Klippiga bergen.

Akoon njöt av att gå bakom El-Soo och betrakta

hennes rörelser. I dem var det en musik som han

älskade. Och i synnerhet älskade han de runda

va-dorna i sina fodral av fingarvat skinn, de smala

fotlederna och de små mockasinklädda fotterna som voro

outtröttliga under de längsta dagsmarscher.

»Du är lätt som luften», sade han och såg på henne.

»Det är ingen möda för dig att gå. Du nästan

svävar, så lätt höja och sänka dina fötter sig. Du är

som en hind, El-Soo, du är som en hind, och dina ögon

äro som hindens ögon ibland, då du ser på mig eller

då du hör ett oväntat ljud och undrar om det är fara

å färde. Dina ögon äro som en hinds nu då du ser på

mig.»

Och El-Soo böjde sig åt sidan, strålande och vek om

hjärtat, och kysste Akoon.

»Då vi komma till Mackenzie, skola vi inte

uppehålla oss där», sade Akoon om en stund. »Vi skola

gå söderut innan vintern fångar oss. Vi skola styra

kurs till solländerna där det inte är någon snö.

Men vi skola komma tillbaka. Jag har sett mycket

av världen, och intet land är som Alaska, ingen sol är

som vår sol, och snön är härlig efter den långa

sommaren. »

»Och du skall lära dig läsa», sade El-Soo.

Och Akoon sade: »Visst vill jag lära mig läsa.»

149 Men de blevo uppehållna då de kommo till

Iviacken-zie. De slöto sig till en skara Mackenzie-indianer,

och under en jakt träffades Akoon av ett vådaskott.

En yngling rådde om bössan. Kulan gick igenom

Akoons högra arm och krossade två av hans revben.

x\koon var litet fältskärskunnig, och El-Soo hade lärt

sig åtskilliga finesser i den vägen vid Heliga korset.

Benen kommo slutligen på sin plats igen och Akoon

låg vid lägerelden för att låta såren läkas. Han låg

också vid elden för att hålla myggen på avstånd.

Då anlände Porportuk med sina sex unga män.

Akoon jämrade sig i sin hjälplöshet och bad

Macken-zie-indianerna om bistånd. Men Porportuk framställde

sin fordran och Mackenzie-indianerna blevo

förbryllade. Porportuk ämnade lägga beslag på El-Soo, men

det ville de icke tillåta. Dom måste avkunnas, och

som det gällde man och kvinna, tillkallades de

äldstes råd — för att ingen hetsig dom skulle fällas av

de unga männen som voro heta till sinnet.

De gamla männen sutto i en krets omkring den

bolmande elden. Deras ansikten voro magra och

rynkiga, och de stönade och flämtade efter luft. Röken

var inte bra för dem. Ibland slogo de med sina

vissnade händer efter myggorna som trotsade röken.

Efter en sådan ansträngning hostade de ihåligt och

tungt. Några spottade blod, och en av dem satt litet

avsides med huvudet framåtböjt och blödde

långsamt och oupphörligt genom munnen; lungsjukan

grasserade bland dem. De voro som döda människor,

och de hade ej lång tid kvar. Det var en domstol

av döda män.

»Och jag betalade ett högt pris för henne», avslu-

150tade Porportuk sitt klagomål. »Ett så liögt pris ha

ni aldrig hört talas om. Sälj all er egendom —sälj

edra spjut och pilar och bössor, sälj edra skinn och

pälsar, sälj edra tält och båtar och hundar, sälj allt,

och ni ska kanske inte ha tusen dollars. Men för den

där kvinnan El-Soo betalade jag tjugusex gånger

priset för alla edra spjut och pilar och bössor, edra

skinn och pälsar, edra tält och båtar och hundar.

Det var ett dyrt pris.»

De gamla männen nickade allvarligt, och deras

rynkiga ögonlock spärrades upp av förvåning över att

en kvinna kunde vara värd ett sådant pris. Den som

blödde genom munnen torkade sig om läpparna. »Är

detta sanning?» frågade han var och en av

Porpor-tuks unga män. Och alla svarade att det var

sanning.

»Är det sanning?» frågade han El-Soo, och hon

svarade: »Det är sanning.»

»Men Porportuk har inte talat om att han är en

gammal man», sade Akoon, »och att han har döttrar

äldre än El-Soo.»

»Det är sant, Porportuk är en gammal man», sade

El-Soo.

»Porportuk känner bäst sin ålders krafter», sade han,

som blödde genom munnen. »Vi äro gamla. Kom

ihåg, ålderdomen är aldrig så gammal som

ungdomen tror.»

Och kretsen av gamla gubbar tuggade med käkarna

och nickade instämmande och hostade.

»Jag sade honom att jag aldrig skulle bli hans

hustru», sade El-Soo.

»Men ändå tog du ifrån honom tjugusex gånger så

151mycket som allt vad vi äga?» frågade en enögd

gammal man.

El-Soo teg.

»Är det sant?» Och hans enda öga borrade sig in

i henne som en glödgad syl.

»Det är sant», sade hon.

»Men jag springer bort igen», utbrast hon häftigt

om en stund. »J ag skall alltid springa bort.»

»Det blir Porportuks ensak», sade en annan av de

gamla männen. »Oss tillkommer det att tänka på

vår dom.»

»Vilket pris har du betalat för henne? » frågade man

Akoon.

»Jag har inte betalat något pris för henne», svarade

han. »Hon var höjd över alla pris. Jag mätte henne

inte med guldstoft eller hundar eller tält eller pälsverk. »

De gamla männen överläde sins emellan och

mumlade dämpat. »De där gamla äro av is», sade Akoon

på engelska. »Jag vill inte höra på deras dom,

Porportuk. Om du tar El-Soo, dödar jag dig.»

De gamla tystnade och betraktade honom

misstänksamt. »Vi förstå inte det språk du talar», sade de.

»Han sade bara att han skulle döda mig», inföll

Porportuk. »Så att det är bäst att ta ifrån honom

bössan och låta några av edra unga män sitta hos

honom, så att han inte gör mig illa. Han är en ung

man, och vad är brutna ben för ungdomen!»

Akoon, som låg där hjälplös, blev berövad bössa och

kniv, och på ömse sidor om honom slogo unga

Mackenzie-indianer sig ned. Den enögde mannen reste

sig och stod upprätt. »Vi förvåna oss över det pris

som betalats för bara en kvinna», började han, »men

152prisets klokhet ha vi inte med att göra. Vi äro här

för att avkunna dom, och det skola vi göra. Vi tvivla

icke. Det är känt för alla att Porportuk har betalat

ett dyrt pris för kvinnan El-Soo. Därför tillhör

kvinnan El-Soo Porportuk och ingen annan.» Han satte

sig mödosamt ned och hostade. De gamla männen

nickade och hostade.

»Jag skall döda dig», ropade Akoon på engelska.

Porportuk smålog och reste sig. »Ni ha fällt en

rättvis dom», sade han till rådsförsamlingen, »och mina

unga män skola ge er n^cket tobak. För nu till mig

kvinnan.»

Akoon skar tänderna. De unga männen fattade

El-Soo i armarna. Hon gjorde intet motstånd och

leddes fram till Porportuk, men hennes ansikte lågade.

»Sitt där vid mina fötter tills jag har talat», befallde

han. Han teg ett ögonblick. »Det är sant», sade han,

»jag är en gammal man. Men ändå förstår jag

ungdomen. Elden har inte alldeles slocknat inom mig.

Men jag är ej längre ung, och jag har ingen lust att

springa med dessa mina gamla ben under alla de år

jag ännu har kvar. El-Soo kan springa fort och bra.

Hon är en hind. Jag vet det, ty jag har sett det, och

jag har sprungit efter henne. Det är inte bra att en

hustru springer så fort. Jag betalade ett dyrt pris

för henne, men ändå springer hon ifrån mig. Akoon

betalade alls intet pris, och ändå springer hon till

honom.

»Då jag kom hit till er, Mackenzie-män, hade jag

bara en tanke. Då jag lyssnade till rådplägningen

och tänkte på El-Soos snabba fötter, hade jag

mångahanda tankar. Nu har jag åter bara en tanke, men

Solpuld. I I.

153det är en annan än den jag hade då jag kom hit till

rådplägningen. Låt mig säga er min tanke. Om en hund

springer bort från sin herre en gång, skall han springa

bort flera gånger. Hur många gånger han än blir

förd tillbaka, skall han springa bort igen. Då vi ha

sådana hundar, sälja vi dem. El-Soo är lik en hund

som springer bort. Jag vill sälja henne. Är det

någon man i rådsförsamlingen som vill köpa henne?»

De gamla männen hostade och tego.

»Akoon skulle vilja köpa», fortfor Porportuk, »men

han har inga pengar. Därför skall jag skänka honom

El-Soo, utan pris, som han sade. Jag skänker henne

till honom i denna stund.»

Han böjde sig fram, tog El-Soo vid handen och

ledde henne bort till det ställe där Akoon låg på rygg.

»Hon har en ful vana, Akoon», sade han och lät

henne sitta ned vid Akoons fötter. »Liksom hon förut

har sprungit bort från mig, skall hon kanske komma

att springa bort från dig. Men du behöver inte vara

rädd att hon någonsin skall springa bort, Akoon. Det

skall jag dra försorg om. Hon skall aldrig springa

bort från dig — det säger Porportuk. Hon har ett

stort förstånd. Det vet jag, ty det har ofta tillfogat

mig skarpa hugg. Men jag har själv lust att låta mitt

förstånd spela en gång. Och genom min visdom skall

j ag tillförsäkra dig henne, Akoon.»

Porportuk böjde sig ner och lade El-Soos fötter i

kors så att den ena vristen låg över den andra, och

innan någon hunnit gissa sig till hans avsikt sköt

han ett skott genom de båda fotlederna. Då Akoon

brottades med de unga männen för att resa sig, hörde

man hur hans benbrott kraschande gingo upp igen.

154 »Det är rättvist», sade de gamla männen till

varandra.

El-Soo gav ieke ett ljud ifrån sig. Hon satt och såg

på sina genomborrade fotleder som hon aldrig mera

skulle kunna gå med.

»Mina ben äro starka, El-Soo», sade Akoon. »Men

aldrig skola de föra mig bort från dig.»

El-Soo såg på honom, och för första gången under

hela den tid han hade känt henne såg Akoon tårar i

hennes ögon.

»Dina ögon äro som en hinds ögon, El-Soo», sade

han.

»Är det rättvist?» frågade Porportuk bakom elden

och beredde sig att gå.

»Det är rättvist», sade de gamla männen. Och de

sutto kvar där och tego. INNEHÅLL:

Sid.

SOLGULD ............................................ 5

ÖVERLISTAD ......................................... 37

ETT FÖRTROENDEUPPDRAG .............................. 4 5

ATT GÖRA UPP ELD.................................... 64

SVARTFLÄCK.......................................... 88

MARCUS 0"BRIENS FÖRSVINNANDE........................ I O 3

PORPORTUKS VISDOM .................................. 122