I österled - En bokfilm om svenska frivilligkåren

I österled - En bokfilm om svenska frivilligkåren

EN 6 0K.FIJ.M

om ©en svensKA priviuuskAre-n

säljes till förmån för s. f. k.INNEHÅLLSFÖRTECKNING:

Uno Kupiainen: Till de frivilliga vapenbröderna Axel Flodén: Depån , 52

från Norden, dikt översatt av Bertel Gripen- Axel Sandstedt: Posten 56

berg 3 Gunnar Larsson: Krigskassan 56

Ernst Linder: Det är din egen strid 5 Olof Lagercrantz: Tidningen ”Den Frivillige” .. , 57

Carl Fredrik Palmstiema: Svensk-finskt vapen- Manne Ginsburg: S. F. K:s hundväsen 58

brödraskap i gångna tider 6

Hans Åkerhielm: Andan inom S. F. K 60

Dan Byström: Den 30 november 1939 i Stock-

holm 17 Hugo Beckhammar: 19. flygflottiljen 62

Gösta Malm: Finlandskommittén 19 Per Frumerie: Luftvärnet , 66

Richard Åkerman: Den svensk-norska frivillig- Axel Welin: Ingeniörsförbanden 68

rörelsen 23 , Sven Almqvist: Signaltjänsten 70

Thor sten Wittorp: Ur vilka samhällsgrupper Stig Facht: II. gruppens marsch till fronten .. ‘. , 72

kommo de frivilliga? 28 Axel Meländer: Sanitetsväsendet , 74

Sten Selander: _ 0 . , Br Tva mterviuer Harry Martinson: 29 Stig S etter gr en: Veterinärarbetet Nils Ahlström: Pansarvärnet CO 00 r>» t*

69 intervjuer med enskilda frivilliga 29 Hugo Brusewitz: 2. batteriet 80

Carolus Sjöstedt: Torneåintryck 45 Anders Gr af ström: ”Grafströmska räden” 82

Å. R. Hasselström: Registreringsbyrån 46 Ew. Dänsel: Magnus Dyrssens död , 85

Carl G. Blixth: Varifrån kommo de frivilliga? .. 47 Allan Winge: S. F. K:s facit 89

Erik Therman: En finsk röst 48 Åke Olsson: Göteborgs Frivilligförening 92

Jarl Pettersson: Som finsk sambandsofficer vid Allan Winge: Kamratförbundet S. F. K. 93

S. F. K 49 Oiva Willamo: Finskt eftermäle 95

C. A. Ehrensvärd: ”Finlands sak är vår” 50 ”För Nordens Frihet och Sveriges Ära” 96

REDAKTION:

ÖRNULF TIGERSTEDT

HUVUDREDAKTÖR

CAROLUS SJÖSTEDT ALLAN WINGE

JVIed fotografier (utom privata porträttfotos) ha följande firmor,

sammanslutningar och personer bidragit:

Överste Hugo Beckhammar, herr Gösta Billing, kapten Hugo Brusewitz,

herr Sture af Ekestam, kapten Stig Facht, Finlandia Uutistoimisto,

Rikskom-mittén, K. A. Rosenquist, Karl Sandels Illustrationsbyrå, veterinär S.

Set-tergren, Stockholms-Tidningen, Svenska Dagbladet, S. F. K., Svenskt

Bildreportage, med. kand. S. Alvar Swensson, A/B Text & Bilder och Åhlén &

Åkerlund.

De dekorativa teckningarna ha gjorts av fru Aili Pekonen.

Pärmen har tecknats av Finlands Annonscentral, Helsingfors.I ÖSTERLED

EN BOKFILM

OM SVENSKA FRIVILLIGKÅREN

GRUPP L

GRUPP IL

GRUPP ffl.

SJÄLVSTÄNDIGHETSFÖRBUNDET

STOCKHOLM

KÂRSTABEN£

HÖGKVARTERET. 20* 2- 1940.

ÖVERBEFÄLHAVARENS

DAGORDER

N:o 27.

1 §•

Till chef för den grupp som frivilligs frän Sverige och Norge bilda, har jag

förordnat generallöjtnant Ernst Linder den 10. 1. 1940.

2 5-

1 en allvarstid, då Finland hotas av undergång, hyllar den finska armén de modiga

svenska män, vilka icke tvekat att med oss taga upp kampen för värnandet av Nordens frihet.

PA mänga slagfält ha svenskar och finnar sida vid sida kämpat for vår fäderneärvda religion,

vår sekelgamla kultur och gammal nordisk rättsordning.

Till Eder, trofasta svenska niän, som lämnat hem och anhöriga for att med oss dela

ett fälttågs vedermödor, bringar jag det finska folkets tack för ädel hjälp och till slut — jag

hälsar Eder, svenska vapenbröder, välkomna i den finska arméns led.

Norska vapenbröder. Striden utkämpas nu på Finlands jord, men att Ni, till vilka

blodsband och förbindelser sedan hedenhös närma oss, i vapenbrödraskap sammanlänka Edert

öde med vårt, utgör för oss en manande bekräftelse på att hela Norden förstår att kampen

gäller värnandet av gemensamma ideal och en likartad världsåskådning.

Jag vill även till Eder, tappra norska män, bringa det finska folkets tack för Eder

hjälp och hälsar Eder välkomna i den finska arméns led. Må det vi kämpa för föras till en

Blutbg seger och bringa de nordiska folken en lycklig framtid.

överbefälhavaren fér försvarsmakten

Fältmarskalk MANNERHEIM.

Chefen för högkvarterets generalstab

Generallöjtnant K. L. Oesck.TILL DE FRIVILLIGA

VAPENBRÖDERNA FRÅN NORDEN

Av UNO KUPIAINEN

O, vapenbröder! Den upprätt stoltaste lotten

i ödestunden är platsen i förpostleden,

att självmant göra det ödesdigra valet,

att självmant svära den hårda, skapande eden:

må drivan bli min grav om ödets vilja är så,

jag själv må dö — min gärning är evig ändå.

Det är en manlig ed som ofta svurits

och ofta fyllts till det sista hos oss, hos eder.

I den hos gudarna söka vi föredömet,

och vandra i fädrens spår i fasta leder.

Sen sekler bunden vid den er vilja är,

sin stund den länge bidat — och nu är stunden här.

O, vapenbröder, bröder! Vårt blod är än detsamma,

i samma ässja smidas alltjämt våra öden,

oss hota samma bistra vintrars iskalla ilar,

oss smeka samma somrars värmande flöden.

Ni kommo, bröder, hit i den stund var hand

till vapen grep, och himmeln själv stod i brand.

Ni kommo som män i ledet. Stoltaste mannagärning

är att fylla sin ed — till livet eller döden,

att så en livets sådd på fält där döden råder

och stolt i vapen trotsa alla öden.

Jag känner er ej vid namn — men eftervärlden ser

till namnlös gärning som odödlighet ger.

Översättning av Bertel Gripenberg.MOTTO:

”Säg, är du svensk, räck då din hand åt forna stridskamrater!

Här nyttja icke fagert tal ocb stora ord och later.

Det är din egen strid som står invid din egen dörr.

Stig fram till kamp vid sidan av din stridskamrat från förr!””DET ÄR DIN EGEN STRID ”

Ehuru 90 % av Finlands befolkning talar en annan

tunga än den skandinaviska, är Finlands folk till kynne,

ras, kulturuppfattning, rättsmedvetande och levnadssätt

ett nordiskt folk, nära förenat med den nordiska

gemenskapen. Ehuru Finland är ett rike för sig, är vårt hjärtas

förhållande till detta rike ett annat än till vilket rike som

helst i den övriga världen. En svensk kan aldrig vara en

främling i Finland, en finne aldrig en främling i Sverige.

En 700-årig gemensam historia, en 130-årig ideell

gemenskap efter den politiska skilsmässan av 1809 äro faktorer,

som väga tungt även i den sakliga verklighetens vågskål.

Vi kunna knappast nämna en enda större svensk

drabbning, där ej även finska krigsmän tagit ärofull del,

knappast en enda betydelsefullare utrikespolitisk svensk

stats-handling, där icke ett övervägande om Finland intagit en

kanske osynlig men dock betydelsefull plats. Sverige och

Finland äro i dag tvenne skilda riken, det är sant. Och

dock bilda de på mångahanda sätt fortfarande en enhet,

tvenne ”rikshalvor” i en alltjämt levande mening, där den

ena rikshalvans öde aldrig kan förbli likgiltigt för den

andra. När Finland hotas, hotas även Sverige. När det

går Finland väl, hava även vi skäl att glädjas för egen

del. Sveriges stora kungsväg slingrar sig även djupt

genom Finlands bygder, och vad som tilldrager sig på

Finlands jord är nu liksom fordom av betydelse för varje

svensk medborgares enskilda liv.

Så känner varje tänkande svensk. Så känner — det

veta vi — även varje ansvarsmedvetande man öster om

vårt gemensamma Bottenhav.

Vid det ryska anfallet på Finland i vintras

framträdde dessa känslor i skärpt form hos stora delar av

Sveriges folk, som med ens stod ansikte mot ansikte med

de faror som ett framgångsrikt ryskt anfall mot Finland

skulle innebära. Även om det ryska anloppet tack vare

tappert och skickligt försvar, icke lyckades i första

omgången så kunde Finlands läge dock bli så försämrat,

att det efter ett nytt angrepp, från gynnsammare

utgångslägen, kunde slås till marken, om det även då lämnades

utan militärt bistånd. Den ena forna svenska rikshalvan

vore då besegrad, utarmad och krossad, stora delar av

dess befolkning på flykt in i Sverige och landet snart

bolsjeviserat. Finland vore då utplånat ur den nordiska

gemenskapen, ur den kulturella gemenskap och politiska

samhörighet som betecknas med ordet Norden. Sedan

Finland upphört att finnas till som stat, skulle Sveriges

för-svarsmöjligheter och dess utsikter att bestå för framtiden

vara högeligen försämrade.

Det var under intryck av dessa framtidsutsikter som

Svenska Frivilligkåren bildades och svenskar ”stego fram

vid sidan av sin stridskamrat från förr”. De kunna vara

stolta över vad de gjort, även om de på grund av

övermäktiga omständigheter icke hunno med mer än några

veckors strider och icke fingo tillfälle till större offensiva

stridshandlingar.

I sitt avskedstal till Frivilligkåren tackade Fältmarskalk

Mannerheim också de frivilliga för deras ”ädla uppsåt”,

vilket, som han betonade, icke förringades av att icke alla

”hunno med i vapenleken”.

De frivilliga som genom att skynda till broderfolkets

hjälp, visade sig beredda att offra livet för Finlands frihet,

gingo den väg som Sverige förr eller senare måste beträda.

Stockholm den 29 augusti 1940.Nu vill jag fästa uppmärksamheten på en underjordisk

håla i grannskapet av kuststaden Viborg, som ligger

helt nära gränsen till de moskovitiska länderna. Denna

håla besitter en förborgad kraft, som verkar, att, om

man däri nedkastar ett levande djur, ett dån av så

förfärande styrka uppstår, att det alldeles bedövar de

människor, som befinna sig i grannskapet, så att de

mista förmågan att höra och tala, ja t. o. m. att stå

på sina fötter. Genom denna sin egenskap kan hålan

förgöra långt flera än den kraftigaste bössa, eller

åtminstone förlama dem. (Ur Olaus Magni.)

1323

1595

Under 600 år av strider och kamp tvang västerns raka svärd så

småningom österns kroksabel bort från Ös ters jörummets stränder.

Frederna i Nöteborg och Teusina äro denna offensivs etapper och

Stolbova dess ärorika höjdpunkt. Efter tolfte Carls lysande men

olyckliga krig kom katastrofen med Nystad år 1721. Med freden i

Åbo gick Karelen med Viborg förlorat och med freden i Fredriks

-hamn kom hela Finland under Hyssland. Den självständiga

republiken såg dagen 1917/18.

Finnarna eller de finländska folken i Norden äro

övermåttan vilda. Därför är det dem genom kunglig

förordning vid strängt straff förbjudet att i fredstid till

varandras ofärd bruka stridsvapen, såsom pikar, pilar,

kastspjut, svärd eller långa dolkar. Däremot är det

dem obetingat tillstått att använda yxor och bilor till

fredliga behov; med dem uppföra de ock förträffliga

byggnader. Dock må man ej förmena att de alldeles

sakna försvarsvapen till att, när så behöves, värna sig

mot de rovgiriga moskoviterna, som bo alltför nära

deras gränser. (Ur Olaus Magni.)

i^r**Oi.LLA

Sedan

århundraden och på

C edan urminnes tider ha de historiska ödena varit

ge-‘“"mensamma för svenskar och finnar, sammanförda som

vi blivit under samma tro, samma lag och styrelse.

Om Erik den heliges korståg till Finland på 1100-talet

berättar helgonlegenden: ”Då bjöd Erik folket i Finland

att anamma kristen tro. Men när de icke ville, stridde

han mot dem och övervann dem med svärd, hämnandes

manliga kristna mäns blod som de länge och ofta utgjutit

hade.” När konungen återvände till Sverige, kvarlämnade

han krigsfolk som uppförde Åbo slott — alltjämt ett

ärevördigt minne från Finlands första historiska tid. Hundra

år senare företogo svenskarna det andra korståget. Sedan

seger vunnits, byggde Birger Jarl Tavastehus, och därmed

var det svenska väldet tryggat i Finland. År 1293 ställde

sig marsken Torkel Knutsson i spetsen för det tredje och

sista korståget: hans stora tanke var att göra Ladogasjön

till Sveriges gräns mot Ryssland.

Finland blev från Magnus Erikssons tid en med andra

riksdelar likaberättigad lem av Sveriges rike. Då bönderna

anförda av Engelbrekt reste sig mot den missbrukade

unionen, förjagades unions,fogdarna även i Finland. På

Viborgs slott som byggts av Torkel Knutsson, satt Knut

Posse, då bud kom 1495 att ryssarna nalkades med

väldig härsmakt. Den 30 november inleddes stormningen.

Redan voro fienderna uppe på murarna, när med en

väldig knall ett av tornen sprang i luften. Det blev brak

och skräck, och ryssarna flydde. Sålunda räddades

Finland genom ”viborgska smällen”.

”Övergiv icke vårt arma fosterland”, hade åbobiskopen

Magnus Stiernkors skrivit till riksföreståndaren Sten Sture.

Finland blev ej heller glömt under Gustav Vasas befrielse-

Även på Olai Magni tid voro Finska Vikens isar skådeplatsen för

vilda strider mellan moskoviter och finnar.1743 1809

otaliga slagfält

krig. Där styrde Kristian Tyranns handgångne man,

junker Tomas, och han gjorde vad han kunde för att

utrota adeln i landet. Men en stark belägringshär anlände,

förd av bröderna Fleming, och vid julen 1523 var Finland

i Gustav Vasas fasta händer. Under hans söners tid

ingrep Sverige i striderna söder om Finska viken. ”Vad är

du för en, du stratnik och bondson?” lydde Ivan den

förskräckliges skällebrev till Johan III. ”1 vilket rike var

din farfar konung? Har du glömt ditt fäderne på

bondgården i Småland?” Men Johan svarade: ""Någon musjik

har väl varit din far efter du mot oss en sådan bondaktig

högfärd brukar. Stratnik och ärelös träl kan du vara själv,

du okristlige huvudljugare och tyrann.” Så började kriget

1570.

I en utsträckning som inte är tillräckligt beaktad,

utgjordes besättningarna på de svenska örlogsfartygen då

av sjöfolk från Finland. Men vinter och vår var det

besvärligt att i tid få dem över till Stockholm. Följden

blev att fiendens sydligare belägna flotta hann löpa ut

före den svenska. Så hade det varit under krigen mot

Danmark. Hedern av segern vid Bornholm 1565 tillkom

då en finländsk man. Finska Svan var till god hjälp, och

på Troilus ”voro sjuttio finnar med stålbågar, som skuto

så fast att pilen rök som hagel.”

Den finländska adeln med sina knektar och ryttare

gjorde en stor insats i kriget mot Ivan. Reval hölls av

Henrik Horn från Kankas, och snart gick marschen mot

Narva. Stolt kunde Johan III 1581 anta titeln storfurste

av Finland som tack för dess andel i riksförsvaret.

Finlands vapen blev ett krönt lejon i rött fält med svärd i

ena framtassen.

Den 16 juli 1011 stormade Jakob De la Gardie i spetsen for sina

finnar Stora Novgorod, moskoviternas nordliga huvudstad. (Stick

av Padt-Brugge, 1672. Kungl. Bibi.)

I 24 dagar försvarade sig Riga mot den förenade svensk/finska armén

under Gustav Adolf. Den 15 september 1621 kapitulerade staden och

livland var vårt (Stick av Olov Hansson ömehuvud. Krigsarkivet.)

Stålhandskes och Wunsch> finska ,Tiackapeliter” dela med svenska

musketerare äran av att ha krossat Tlllys fruktade fyrkanter vid

Breitenfeld den 7 september 1631. (Stick av Olov Hansson

Ömehuvud. Krigsarkivet.)T. v. och nedan: Knektar som

marscherat tvärs igenom Europa.

(Detaljer ur Nils Forsbergs oljemålning

”Gustav II Adolf vid Luteen’\

Nationalmuseum.)

Savolaxare, Smålänningar, östgötar, ”Hackapeliter” och

Skaraborgare förde de svenska färgerna till seger över det slagfält där

konungen fallit. (Carl Wahlbom ”Slaget vid Luteen”. Nationalin.)

kämpade Svensk

Men när Johan III dött, manade påven hans son

Sigismund som även var konung i det katolska Polen: det är

tid att du rycker dina svenska undersåtar ur deras

gudlöshet. Sedan Sigismund rest tillbaka till Polen, förjagades

emellertid de av honom tillsatta ståthållarna ute i riket.

Överallt, även i Finland, hade han haft knektar och

ryttare inkvarterade i bondgårdarna. Det var svåra gäster,

och på Stockholms gator klagade österbottningarna med

höga rop. I vredesmod svarade hertig Karl med att

uppmana dem att slå ifrån sig med gärdsgårdsstörar eller

klubbor. Det var klubbekrigets början. Från Storkyro och

Lappo bröto bönderna i tusental upp mot Åbo. Vid Nokia

mötte Klas Fleming och hans ryttare på nyårsdagen 1597.

Kanonerna spelade, och bönderna flydde besinningslöst.

När avgörandet föll vid Stångebro utanför Linköping

var Finland ännu under främlingsvälde. Därför kom

hertig Karl över Ålands hav och intog Åbo. Sålunda

återförenades Finland med Sverige. Vid Karls kröning 1599 bar

hans son Gustav Adolf Finlands lejonfana och nämndes

dess storfurste. Det var ett löfte att denna del av riket

ej mera skulle gå förlorad.

I Ryssland hade Stora oredan brutit ut. Svenskarna

ryckte an för att stödja den nyvalde tsaren, medan

polackerna kommo hans rival till hjälp. Svenska och finska

trupper nådde ända fram till Moskva, och i Kreml

tackade tsaren sina befriare med tårar i skägget. Det var

den enda gången i historien som svenska och finska

trupper tågat in i Moskva. Efter 1613, då Ryssland fått en

ny härskarätt, blandade sig svenskarna ej mera i

Rysslands inre strider. 1617 slöts freden i Stolbova, och Ladoga

blev då äntligen Finlands gräns mot Ryssland.

13 finska skvadroner från Viborg och Karelen och 4 från Nyland samt

en österbottnisk fotfolksbrigad voro med om att rädda elfte Carl vid

Lund 1676. (Målning av J. P. Lemke 1696.)ut t O»"

felMÄS

i.,-•

i?*

- vv "VV

■ ■ «.-«a.--

*-4.- V *.

V .

och Finne

Ensamma utkämpade finnarna under Armfelt den 19 februari 1714 det

ödesdigra slaget vid Storkyro. (Kopia efter en av lantmätare Christoffer

Åkerman gjord karta av år 1751. Krigsarkivet.)

Med 5,200 svenskar och 3,200 finnar kastade tolfte Carl

under snÖglopp och storm ryssarna över ända vid Narva.

Öv. (Samtida kopparstick.) Ned. (Tyskt orig. Kopia av

J. Lagercrantz. Krigsarkivet.)

Vapen och fanor hopade sig inför svenske konungen efter segern vid Narva.

(Oljemålning av Gustaf Cederström. Nationalmuseum.)

Den svenska erövringen räddade en gång Finland från

det ryska väldet, men Sveriges storhetstid vore knappast

tänkbar utan finländska mäns medverkan. Utan Sverige

vore Finland inte vad det nu är, men utan Finland vore

inte heller Sverige vad det är i dag, ty det skulle då

antagligen sakna några av sina rikaste provinser.

Sigismund stod i förbund med den tyske kejsaren,

fanatisk katolik som han själv. Tysklands protestanter

förtrycktes, och kejsarens fältherre Wallenstein ruvade på

att anfalla även det protestantiska Sverige. Då beslöt

Gustav Adolf att angripa, kejsaren i hans egna länder

innan fienden hunnit få fast fot vid Östersjön. Vid

midsommartiden 1630 landsteg konungen på Pommerns kust

med trupperna från Sverige. Från Livland, där de legat

i garnison, tillstötte Gustav Horn med sina finnar. Vid

Breitenfeld .1631 stred Torsten Stålhandske ytterst på

flygeln med det finska rytteriet — satta karlar på små

sega hästar. De finska soldaterna voro bland de främsta

i anfallet på fiendens blottade center. Hakkaa päälle!

ropade de till varandra, och tyskarna kallade dem sedan

hackapelliter. Hela den kejserliga hären krossades, och

Gustav Adolf drog vidare på sitt segertåg. Vid Lutzen

drabbade tidens två största fältherrar samman den 6

november 1632. Vi känna alla utgången: svenskarna

segrade till priset av Gustav Adolfs död. Stålhandskes ryttare

funno mot kvällen konungens lik, söndertrampat, med

ansiktet mot marken.

Med Karl X Gustavs tronbestigning 1654 begynte

krigens långa rad på nytt. Såväl under fälttågen i Polen som

under krigen mot Danmark blödde finländska krigare för

det svenska stormaktsväldet. Bland ryttarna på Bältens

Karl XII hälsar

trupperna.

(Oljemålning av

Gustaf

Cederström. Nationalmuseum.)

Vid Poltava

bröt svenska

stormakten

samman. (Tidigt

1700-tal.

Krigsarkivet.)sida vid sida.

Med den lysande segern vid Svensksund 9 juli 1790 slutade Gustaf

Ill:s oavgjorda krig mot Ryssland. (Samtida oljem. Kungl. Bibi.)

isar voro Åbo läns och Nylands dragoner. Men inom

landet självt rådde fred, och krigsmakten var nu så stark

att tsarens skaror kunde slås tillbaka.

En förfallets tid begynte under förmyndarstyrelsen efter

Karl Gustavs död 1660. Danmark ville återta de skånska

landskapen men i förtvivlans mod satte sig 1676 den

unge Karl XI till motvärn vid Lund. Ytterst på flygeln

stod även nu finländare — kapten von Burghausen med

två kompanier dragoner. De föllo så gott som till sista

man kring sina svarta fanor. Men därigenom erhöllo

svenskarna andrum, segern vanns, och storhetsväldet var

räddat.

När Karl XI dog, ville råd och adel, visa av skadan,

inte ha någon ny förmyndarstyrelse, utan den femtonårige

Karl XII satte själv kronan på sitt huvud. Få insågo då

att en följdrik förändring försiggick i Ryssland. Där

regerade Peter I, och hans mål var att reformera det väldiga

riket, att öppna ett fönster mot väster. I förbund med

Danmark och Polen började han 1700 kriget mot Sverige.

Men snabb som blixten tvang Karl XII Danmark till fred

och ryckte sedan till Narvas undsättning. Den lysande

segern över ryssarna gjorde honom till hela Europas hjälte.

Det bör aldrig glömmas att inemot hälften av de 8,000

soldater som fäktade, voro finländare. Även på Ladogas

vatten utkämpades bittra strider, och heroiska

uppoffringar gjordes där av C. G. Löschern och Jonas

Höken-flycht. Över Dyna gick Karl in i Polen och lyckades

omsider driva den polske konungen från tronen. Från

Polen och Sachsen ryckte Karl sedan mot Moskva.

Nederlaget mötte honom sommaren 1709 vid Poltava, och han

måste sårad fly till sultanen i Turkiet.

I Finland hade under tiden ofärden kommit allt när-

Kronobergare avgjorde genom en kringgående rörelse striden vid

Uttis malm den 28 juni 1789. (Ur Krigsarkivet.)

T. h.: Skogar, sjöar och sjöpass utmärka terrängen i Finland. Vid

Toivola pass uppehöll Sandels i 3V2 månaders tid den tredubbla ryska

övermakten. (J. Hägg: Svenskarnas återskeppning vid Kuopio den 1

juli 1808.)

Slaget vidi Högland gav icke den svenska flottan tillbaka hegemonin

i Östersjön. (Gravyr av Desprez. Kungl. Bibi.)

Ovan: Vid Porrasalmi där finnarna 12—13 juni 1789 vunno en

lysande seger, erhöll von Döbeln sin berömda kontusion i pannan.

(Hand-teckning av von Döbeln. Krigsarkivet.)[

För 131 år sedan

mare. Våren 1710 började tsaren själv belägra Viborg,

som ännu var låset på Finlands port. Slutligen måste

staden kapitulera, och 1713 intogs även Helsingfors.

Hjälpen från Sverige kom för sent. Med en underlägsen styrka

trotsade Nils Ehrensköld de ryska galärerna vid Hangö

udd, och savolaksaren Peter Longström och partigängaren

Stefan Löfving utförde bragder som lysa med ovansklig

glans. Vid Storkyro kringrändes den finska hären men

den tappre Armfelt lyckades dock slå sig igenom och

återvända till Sverige. Nu sändes han och hans finnar

mot Trondhjem, medan Karl XII själv belägrade

Fred-rikshall i södra Norge. Konungens död den 30 november

1718 förändrade allt. Vid underrättelsen härom bröt

Armfelt upp, men ”folkets rop på de norska fjällarna”

kvävdes av snöstormen, och tusentals fröso ihjäl. Endast en

handfull man kom fram till Jämtland — det var Finlands

sista armé under Stora ofreden.

Det släkte som därefter växte upp, mindes av kriget

bara de glänsande bragderna. 1741 satte det maktägande

partiet i Sverige i gång ett krig för att få tillbaka vad

som förlorats. Vi veta hur Lilla ofreden slutade: återigen

tog Ryssland en bit av Finland — intill Kymmeneälv.

Det goda hade dock detta nesliga krig med sig att

man fick upp ögonen för Finlands betydelse som en

förmur för Sverige. Augustin Ehrensvärd föreslog att

ständerna skulle bygga en sjöfästning utanför Helsingfors

på den krans av klippor, som omger den rymliga fjärden.

Ett värn skulle där sättas för hela riket. Sveaborg blev

det största försvarsföretag som någonsin igångsatts av

Sverige, ja det kanske mest omfattande i norra Europa.

Skeppsbyggare och ingenjörer sattes i rörelse, berg

sprängdes, dammar byggdes, bastioner, skeppsdockor, kaserner

Drömmen före

Lapposlaget.

(Teckning av

Gunnar

Hallström.)

Som en man reste

sig Karelens

bönder under sin

hövding Tiainen

mot den ryske

inkräktaren. (Teckning av V.

Blomstedt.)”Ej glöms i tiders tid den dag,

då denna sägn blev sann,

då likt ett dystert thordönsslag

det säkra bud oss hann,

att landets sista hopp gått ner,

att Sveaborg var svenskt ej mer.”

(Teckning av M. Adlercreutz.)

ljödo Döbelns

och magasin växte upp under den snillrike krigarens

ledning. 1772 fördes han till vila bland sina egna verk.

”Eftervärld, stå här på egen botten och lita icke på

främmande hjälp”, lyder den ehrensvärdska maningen, ristad

över Kungsporten på Sveaborg.

Knappast någon svensk monark har väl ägnat Finland

större intresse än Gustav III. ”Det är ett land att

göra något av”, mente konungen. Åt Ehrensvärds elev.

Göran Magnus Sprengtporten, gav han befäl över

Savo-laksbrigaden och de karelska jägarna. Sprengtporten

inriktade sig på guerillakriget, något som passade bäst för

den finska terrängen. Hos honom samlades de unga

officerarna för att få undervisning i krigskonsten. Det var

början till en kadettskola, och utbildningen sattes på prov

under åren 1788—90. Medan Katarina II av Ryssland var

upptagen av sitt krig med turkarna, gick då den svenska

flottan till segel med den största här som Sverige dittills

fört i fält på Finlands jord — 8,000 man. Efter de adliga

officerarnas myteri vid Anjala ställde sig hela folket —

i Finland såväl som i Sverige — på kungens sida.

Gustav III tog 1790 själv befälet och gick med flottan djärvt

in i Viborgska viken för att göra en landstigning mot

Petersburg. Men den ryska flottan lade sig utanför, och

en envis sydvästan hindrade alla försök att komma ut.

Först på femte veckan kastade vinden om. Den svenska

flottan seglade då ut mellan de fientliga fartygslinjerna

under våldsam kanonad. Kulorna visslade om kungen, där

han satt i sin öppna slup, men utbrytningen lyckades.

Den finska troheten var en ljusglimt i denna dramatiska

situation: när utbrytningen blivit känd, strömmade folk

till från alla håll och erbjödo sig frivilligt till tjänst

på flottan.

Nedan t v.:

”Att störta denne jätte ned var mer, än arm förmått,

och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott;

dock djärvare blev fienden, ju mer hans hopp bedrogs;

då syntes Sandels med sin flock och såg, hur Duva slogs.”

(Teckning av Albert Edelfelt.)

Nedan t. h.:

”Då han kom med kanonerna åter i hamn,

då ropade grånade kämpar hans namn,

och vid högt hurra slöt Drufva

den tappre i faderlig famn.”

(Teckning av Albert Edelfelt.)

”1 bygder, där ej sol gick opp,

stod kämpen än med ishöljd kropp

och nekade att vika,

fast utan hem och utan hopp.”

(Teckning av Gunnar Hallström: Svenskarna utrymma Finland.)”Ej här, därborta må vi pröva svärden:

Med dessa trupper kan man trotsa verlden,

man väntar ej med dem attack, man gör.”

(Teckning av Albert Edelfelt)

avskedsord.

Nu gav Gustav order om batalj. Säkra om sin

förestående seger hade ryssarna hopat för många fartyg i de

trånga vattnen. Vinden låg hårt på, och deras nederlag

blev fruktansvärt. I den växande stormen flydde på

kvällen ömkliga rester av den ryska flottan till havs. Så

lyktade segern vid Svensksund, vars stora minne firats

just i somras. Det var slut med ryska inblandningar i

Sveriges inre angelägenheter.

Men Rysslands lust att erövra Finland hade endast

eggats ytterligare. Aderton år senare, då tsar Alexander

var allierad med Europas allsmäktige diktator Napoleon,

ryckte ryssarna utan krigsförklaring in i Finland. Det var

i februari, och ingen hjälp kunde fås från Sverige. Vid

Tavastehus var dagen redan utsatt för batalj, då

överbefälhavaren, den maklige Klingspor, anlände från

Stockholm med Gustav IV Adolfs order att spara armén till

sommaren. I stor hast retirerade Klingspor norrut, i

inbillningen eftersatt av överlägsna fiender.

Först på våren skedde en vändning. Vid Siikajoki fick

Klingspors generaladjutant Adlercreutz se att ryssarna

glesnade i centern, medan de företogo en rörelse för att

kringgå de svenska trupperna. Strax gav han order om

anfall; det blev het strid, och fienden slogs tillbaka över

älven. Och högre upp, vid Revolaks, lyckades man

överrumpla en fristående rysk avdelning. Nu gick färden

söderut. Sandels och hans savolaksare trängde raskt ner

ända till Kuopio, och där försvarade de sig hela sommaren

mot övermäktiga ryska styrkor. Vid Lappo segrade

Adlercreutz och Döbeln den 14 juli. Nu lågo vägarna till

mellersta Finland åter öppna. Men den stora segern

utnyttjades inte, och Finland förblev utan effektivt understöd.

Bud kom i stället att Sveaborg fallit genom förräderi.

v\y

"Soldater!

Jag har samlat armén,

att tillkännagiva, det en

preliminär

Fredsavhand-ling den 17 september

blivit gjord mellan Svenska

och Ryska makter. Denna

fredstidning slutar ett

förhärjande krigs alla

olyckor. Den bör visserligen

vara ett glatt budskap,

helst Sveriges uttömda

källor icke tillåta

fortsättning av en strid,

börjad av politiskt misstag,

och som i tvenne år

av-tynat alla dess krafter.

Men Finland frångår Sverige, Riksgränsen blir Tomeå älv!

Finnar! Med denna fred förloras tredjedelen av Svenska

kronans område; — Sverige mister för alltid den stolta Finska

nation, sitt kraftigaste stöd. Ej nog härmed; Svenska armén

förlorar kärnan och betydligaste andelen av dess krigsmakt.

Moderlandet är krossat, försänkt i sorg och saknad över

oersättliga uppoffringar. Men den visa Allmakten har beslutat våra

öden; de måste således mottagas med tålamod — med

undergivenhet.

Soldater! Kamrater! Bröder! I, som under loppet av nyss

avslutade krig med så mycken trohet och mandom, trots fientliga

härens talrikhet och oförmodade översvämning med vapnens

sinnliga styrka vid Siikajoki, Revolaks, Pulkkila, Lappo,

Kauhajoki, Alavo, Etseri, Lappfjärd, Nummijärvi, Jutas och

Iden-salmi m. m. besegrat fienden. — I, som på egen hand återtogen

halva Finland — I, som slutligen övermannades av en

mångdubbelt överlägsen styrka att lämna Finska gränsen — I haven

sedermera med ståndaktighet stridt för moderlandets Svenska

jord — I härvarande ären pretiéuse kvarlevor av den stolta

Finska nationen och dess tappra krigsfolk; — det är ock till

Eder jag bör och jag skall, med upprört hjärta, förkunna

Konungens, Riksens Ständers, Svenska folkets, Svenska arméns,

mina förmäns, mina medbrÖders, min egen — ja, allas

uppriktiga tacksamhet.

Konungens nådiga välbehag — Riksens Ständers ömma

välvilja — Svenska folkets beundran — Svenska arméns

högaktning — mina förmäns vänskap — mina medbröders erkänsla —

min egen tillgivenhet — för Eder, är det offer, som åt Eder

helgas och av mig frambäres.

Finnar! Bröder! Edra bedrifter äro stora, och den tacksamhet,

jag å allas vägnar till Eder yttrar, är i lika förhållande. Till

dennas tolkning fordrades en vältalares hela förmåga; — men

jag är soldat. — Soldat! vad stolt benämning? då jag har denna

titel av Eder — för Eder — och med Eder. Emottagen då ett

upprört hjärtas okonstlade tankar; och I, Svenska Trupper, som

vid detta sorgbundna tillfälle ären närvarande, varen levande

vittnen till Svenska moderlandets oinskränkta tacksamhet. —

Svenskar! varen stolta över att ha sett dessa Finska lämningar!

Minnens dem! Högakten dem! — Se deras avtynade kroppar,

deras bleka ansikten, — de bära vedermälen av deras trogna,

änskönt fruktlösa bemödanden att befria sin fosterbygd under

förflutna åren! I Finnar! När I återkommen till fosterbygden, så

frambären Svenska folkets tacksamhet till Eder nation. Veten,

att änskönt I återvänden med utslitna kläder, med genomskjutna

eller avstympade lemmar, medfören I likväl en rättskaffens

krigs-mannasjäls dyrbara prydnad. Fiender till Svenska moderlandet

kunnen I aldrig bliva, därom är jag förvissad; men förbliven

allan tid dess vänner! Skulle det nya herraväldets makt hindra

Eder önskan och viljas utövning, så låten med hjärtats och

tankens tysta språk välsignelse tilldelas moderlandet! Påminnen

Edra barn därom. Vi skola från släkte till släkte välsigna Er

— högakta Er!

Ett beder jag Er: att när I nalkens de stallen, varest vi

besegrat våra fiender, och då I där sen den usla sandhög, som

betäcker våra stupade kamrater, — given deras stoft

välsignelsens suck; — de hava dött hjältar — och deras aska vårdas

av ärans vålnader. I kännen människohjärtats mångfaldiga

nycker, dess anlag att hastigt välja föremål, som det tror sig aldrig

förgäta; men knappt äro några veckor förflutna, förrän

ostadigheten gjort ett annat val. Ty tiden förändrar allt — med den

glömmes allt. Dock försäkrar jag Eder, och I skolen själva

finna det, att krigsmannasamband, knutet vid strid — faror —

blod och död, upplöses aldrig. Sålunda ären I och vi förvissade

om varandras kärlek; ty krigsmannabrödraskap räcker levnadens

tidslängd; och den tacksamhet, jag Er förkunnat och nu

förkunnar, har med detta vårt samband en oupplöslig förening.

Finnar! Bröder! Kunde dessa ord beseglas med blodstårar från

mina ögon, skulle de strömma — och varje droppe försäkra Er

om min vördnad — min vänskap!!!”Även Agricolakyrkan fick en påhälsning. Ett hundratal döda annoterades i Helsingfors.

3en 30 november 1939 gav dem

Krigstillstånd

infört.

MANNERHEIM överbefälhavare

Republikens president utfärdade på torsdagen

följande kungörelse:

För att upprätthålla landets försvar och

vidmakthålla rättsordningen, förklaras republiken Finland vara

i krigstillstånd.

Republikens president utfärdade på torsdagen

följande dagorder:

Medels, mitt beslut av i dag i statsrådet, överlåter

jag överbefälet för republiken Finlands försvarsmakt åt

fältmarskalken, friherre Carl Gustaf Mannerheim.

Republikens president har den 30 nov. 1939 utnämnt

mig till överbefälhavare för rikets försvarsmakt.

Finlands tappra soldater!

Jag går till denna uppgift i en stund då vår

arvfiende än en gång överfaller vårt land. Förtroende till

sin chef är första villkoret för framgång,

Ni känner mig och jag känner eder och vet att

envar i landet är färdig att fylla sin plikt ända in i döden.

Detta krig är ej annat än frihetskrigets fortsättning

och sista akt.

Vi kämpa för våra hem, vår tro och vårt fosterland.

G. MANNERHEIM.

Till sjöss hävdade sig väl svenskarna men mot hösten

erhöllo ryssarna stora förstärkningar. Åter vidtog

reträtten mot norr. Mellan Vasa och Nykarleby bjöd

Adler-creutz motstånd, men hans iver att förfölja fienden vände

segern vid Oravais i ett blodigt nederlag. Ryssarna voro

nu nära att kringränna den återtågande hären, då Döbeln

och hans björneborgare lyckades kasta tillbaka dem vid

Jutas. I brutna kolonner, trasiga och uthungrade, drogo

sig trupperna in i Sverige över Uleåborg och Tomeå.

Fälttåget var förlorat;— och med det Finland.

Den ryska parentesen tog sin början i Finlands historia,

men aldrig kunde man i Sverige förgäta sina bröder öster

om Bottenhavet. Döbelns avskedsord voro sanna:

"Krigs-mannäsamband, knutet vid strid, faror, blod och död,

upplöses aldrig.”

Mot förra århundradets slut övergick tsarväldet i ett

allt olidligare förtryck, särskilt sedan ryssarna 1914

förenade sig med England och Frankrike mot Tyskland.

I djupaste hemlighet begåvo sig finska ungdomar under

stora ansträngningar och livsfara till Tyskland. Där

bildades den 27:de preussiska jägarbataljonen. Tre år

senare utbröt den länge väntade revolutionen i Ryssland,

och på hösten 1917 greps makten av bolsjevikerna. I sina

försök att lägga även Finland under sitt välde funno de

stöd inom landet. I januari 1918 inleddes det röda

upproret. Den röda armén växte till 100,000 man — den

största som dittills uppsatts i Finland.

Men i Österbotten hade frihetskriget redan börjat på

nyåret. Fronten från Filpula till Rautus upprättades,

och de finländska jägarna återvände från Tyskland, på

vägen eskorterade av svertska örlogsfartyg. Den vita

arméns framryckning började i april. Tammerfors intogs

efter blodiga strider, där en tapper insats gjordes av

Korta och koncisa voro de dagorder som tillkännagåvo för Finlands

folk att prövningens dag var kommen.

Utan

krigsförklaring gingo

ryssarna den 30/11 1939

till anfall. C:a kl.

14.30 föllo det

stora flyganfallets

bomber och strax

därpå gick larmet.ett nytt innehåll.

Svenska Brigaden. Av ännu större betydelse var dock att

rikssvenskar innehade betydelsefulla poster som chefer för

högre och lägre truppförband samt i de ledande staberna.

En tysk hjälpsändning befriade Helsingfors: den ryska

flottan styrde österut, och i brutna hopar kapitulerade de

röda styrkorna, medan deras ledare räddade sig över till

Sovjetryssland.

Vi känna alla ”frihetskrigets sista akt”: Finlands

ensamma hjältekamp mot österns övermakt 1939—1940. Under

några oförglömliga månader värmdes hela det svenska

folket vid det altare, där Finlands fosterländska patos

brann med sin mörka låga. Burna av en okuvlig håg att

kämpa med Finland för Sverige anslöto sig svenska män

i stora skaror till de finska vapenbröderna. Förvisso var

det ingen slump att uttrycket ”rikssvenskar” präglats på

andra sidan bottenhavet om oss. Ty alltjämt lever tanken

på tvenne rikshalvor som med oslitbara band höra samman.

Varför, har man frågat, känna vi här. i Sverige så

egenartat starkt just för Finlands folk? Svaret har givits

i det ovanstående. Men vi kunna kanske fördjupa frågan.

1809 förstod Sverige ej längre sin historiska uppgift i

öster, och törnarna fingo sedan tas av Finland ensamt.

Tryck alstrar motstånd. I väster uteblev det, och

följaktligen uppkom aldrig hos oss den reaktion däremot, som

är förutsättningen för den lidelsefullaste patriotismen.

Samtidigt sågo vi huru befriande kort steget mellan ord

och handling var — och är — i Finland, när det gäller

fosterlandet. Exemplet väckte det bästa inom oss. Därför

känna vi rikssvenskar starkare för Finland än för någon

annan nordisk granne. Och det är därför som det

svenskfinska vapenbrödraskapet nu har förnyats.

Tidningsrubrikerna av den 1 december talade om ett redan välkänt

faktum. Listan Över de döda var skrämmande.

I det längsta hade

man i Finland

hoppats på en

fredlig lösning.

Finland ville icke

kriget

Bomber föllo i Tekniska högskolans byggnadskomplex, som nästan helt förstördes.Det gick en stöt genom Sveriges

Vad de tänkte visste man, vad de skulle göra visste man ännu inte.

T^en 30 november är sedan gammalt en dyster dag i

J-"svenskarnas hävder. Det var den dagen kulan vid

Fredrikshald avslutade Karl XII :s hjältesaga och därmed

Sveriges stormaktstid.

Karolinminnet firades som vanligt under tysta och

enkla former även den 30 november 1939. Sveriges och

Stockholms intressen och uppmärksamhet var denna dag

vänt åt ett annat håll. Orosryktena från Finland hade

fyllt press och radio de senaste dagarna, men det var

ingen som trodde att det hela skulle mynna ut i ett krig.

Meddelandena om det ryska anfallet kom därför som

ett fruktansvärt blixtslag, det gick en stöt genom Sveriges

land och folk som ej förut på sekler, och den första

känslan var förlamande. Ingen ville tro på underrättelserna,

och till och med nere i tidningskvarteren, där

telegrammen forsade in från IJelsingfors och andra finska orter,

ställde man sig de första minuterna ytterst skeptisk.

Betecknande är sålunda att meddelandena om

ryssarnas bombardemang av Helsingfors kom till Stockholm till

privatpersoner, bland andra sådana som just vid det första

anfallet stodo i telefonförbindelse med den finska

huvudstaden. Den som skriver dessa rader, hade på

förmiddagen ett vanligt affärssamtal med en rikssvensk som

just befann sig på ett Helsingforshotell. Mitt under

samtalet hördes ett par våldsamma skrällar och vederbörande

i Helsingfors förklarade, att han skulle stänga ett fönster

därför att man tydligen höll på med bergsprängning i

närheten. Efter ytterligare någon halvminut hördes nya

deto-nationer och någon som ropade:

Ryssarna bomba!

Så bröts telefonsamtalet, och det var omöjligt att ånyo

uppnå förbindelse med den finska huvudstaden eller

Finland överhuvudtaget.

Någon stund därefter hade på en eller annan väg

bekräftelse kommit till stockholmstidningarna om att det

ofattbara hade inträffat, och efter ytterligare några

minuter samlades man ute på gatorna kring tidningarnas

extranummer och löpsedlar som lapidariskt berättade om det

ryska anfallet.

Jag har aldrig någon gång iakttagit en så

beklämmande tystnad ute på gatorna som när de svarta

löpsedlarna med de svarta nyheterna kommo. Folk verkade (

som förstenade, och det inträffade saker som gjorde att ‘

man hade litet svårt att föreställa sig att man befann

sig i det korrekt ordentliga Stockholm. En

spårvagns-förare stannade resolut sin vagn och gick av för att

hämta ett par extranummer. Chaufförerna togo endast

motvilligt emot beställningar på körning, och överallt sam-när budskapet kom

lades man i små grupper för att tigande ta del av de sista

nyheterna.

Genom upprepade radioutsändningar kunde allmänheten

få en någorlunda klar bild av vad som inträffat och

ändå ... ingen ville tro det!

Och naturligtvis kommo genast de vilda ryktena och

utförde en krigsdans under några timmar: Ryssarna hade

inte bara bombarderat Finland, de voro redan inne i den

svenska skärgården, några ryska spaningsplan hade

siktats över Stockholm — o. s. v.

Men trots allt mottogo svenskarna stöten med ett

bistert lugn som på intet sätt harmonierade med den

strålande vackra höstdagen.

Telefonerna belägrades liksom telegrafen för att uppnå

förbindelse med Finland, och de många tusen svenskar

som ha finska släktingar och vänner uppbjödo alla sina

krafter för att komma i kontakt med sina kära eller

vänner. Säkerligen var den första spontana känslan viljan

att hjälpa och bispringa. Men det var tyst från Finland.

Inga telegram gingo fram under de första kvalfulla

timmarna, och telefonen var stum. Meddelanden ingick att

flygförbindelserna avbrutits, att båtarna till Finland icke

skulle komma att gå och att inga fartyg heller voro att

vänta från Finland.

Det talades om mobilisering, och man väntade i många

svenska hem med andlös spänning varje nytt meddelande

i radioapparaterna.

Och när så detaljerna från den ryska raiden kom

och skildringarna av krigets första dag fyllde tidningarna

gick det en våg av förbittring över landet. Inte på

generationer hade det inträffat som nu skedde: att svenska

folket som i ett trollslag förvandlades till en nation, ett

enigt folk med endast en vilja: den att skynda till det

finska broderfolkets hjälp.

Det var i det ögonblicket som den svenska

frivilligkåren föddes.

Som ett utomordentligt talande dokument över vad folk

kände och tänkte under dessa Nordens mörkaste minuter

på sekler anför jag här nedan ett brev från en

journalistkollega, medarbetaren i Stockholms-Tidningen Sven

Haglund (signaturen Finn):

Jag befann mig i Stadsgården — på Sjömansinstitutet för

att samla material till en artikel, då någon kommer in och

säger att Helsingfors är bombarderat. Jag trodde det inte —

ingen trodde det. Men jag grep efter telefonen och ringde

till tidningen: Jof

Då kändes det plötsligt så tomt kring mig. Jag föreställer

mig att ungefär så skall det kännas, när man störtar från en

flygmaskin och räknar med små chanser att klara sig. Jag

skyndade ut, och jag såg staden på ett nytt sätt — Stadshuset,

Slottet, Storkyrkan, Gustaf III :s staty. Hur länge skulle vi få

behålla allt detta? När skulle stunden komma, då också det

här skulle bombas? Jag kände mig bortkommen — som i

narkos eller kanske snarare som efter narkos, när man ännu inte

riktigt urskiljer verkligheten.

På kvällen talade biskop Berggrav från Oslo i radio och

citerade en svensk droskchaufförs yttrande på förmiddagen:

”Jag skäms över att vara människa.”

Men riktigt så hade jag inte känt det. Jag tyckte det var

så meningslöst att vara människa. Och att ha Varit det så

länge! Att i ett helt liv ha arbetat på att till sist nå fram

till katastrof och kaos.

Först efter någon dag kom den verkliga reaktionen, då det

återigen var meningsfullt att vara människa och få följa och

stödja kampen.

Sven Haglund.

Blixtsnabbt spred sig den fruktansvärda nyheten från

Stockholm över allt Sveriges land. Sällan har en nyhet

mottagits så som denna. Det fanns inte en radioapparat

som inte samlat mångdubbelt större antal lyssnare än

vanligt. På tysta skogsstigar gingo buden till dem som

inte voro utrustade med radio. Det berättas om folk som

åkte skidor fem, sex mil för att underrätta granngårdarna

om att ”ryssen är över oss och Finland”. Ute i

Stockholms skärgård vet jag fall, då man tog till årorna mitt

i natten till den 1 december för att i hård vind och över

upprörda fjärdar komma till närmaste telefon för att få

senaste nytt.

Det var inte i så värst många svenska hem man sov

den natten.

Man kunde inte underlåta att på något sätt tänka

tillbaka på svunna orostider, då vårdkasarna och budkaveln

talade om att östern dragit på härjarstråt. Tyst och

lugnt som då togs stöten. Den nya tidens vårdkasar

brunno inte förgäves, och budkavlarna fyllde som då

sin uppgift... _____om det ryska anfallet.

När Finland för drygt 20 år sedan blev självständigt,

övertog det automatiskt vakttjänsten vid Nordens

östra front. Och Finland kände sitt ansvar. Visserligen

proklamerade Sovjetunionen högt och heligt sin fredskärlek

och slöt ett 10-årigt fredsavtal med Finland. Men Finland

var misstroget och stärkte efter råd och lägenhet sitt

försvar.

Med starkt intresse följde man på initierat svenskt håll

dessa försvarsförberedelser, och i månget svenskt sinne

hade man kommit till klar insikt om att Finland stod på

vakt mot öster ej endast för egen del utan för hela den

västerländska kulturvärlden och ej minst för vårt eget

land.

Bland denna grupp svenskar var det som

frivilligrörelsen slog rot, och förberedelserna för organiserande av en

svensk frivilligkår hade i själva verket börjat redan innan

kriget bröt ut.

Den s. k. Finlandskommittén, som var avsedd att

handhava alla de uppgifter av olika slag, vilka höra samman

med uppsättande av en frivilligkår, bildades den 4

december 1939.

Redan då förelåg en av överstelöjtnanterna Dyrssen,

Ehrensvärd och Tamm uppgjord organisationsplan för en

svensk frivilligkår i Finland med beräknad styrka

av ungefär 7,600 man, uppdelad på tre stridsgrupper.

Denna kår var planerad att uppträda såsom en

självständig operativ enhet, omfattande infanteri, artilleri,

luftvärn, nödiga specialförband och flyg. Enligt planen skulle

kåren insättas i Nordfinland, där avstånden voro mycket

stora. En följd härav var krav på stor rörlighet både hos

individen — skidkunnighet sålunda nödvändig — och

i fråga om förbanden, vilka för ändamålet borde vara

väl rustade med motorfordon.

Närmast gällde nu att få rekryteringen i gång fortast

möjligt.

Det var för Finlandskommittén från början klart, att

ett snabbt uppsättande av en frivilligkår icke var möjligt

utan vissa statliga medgivanden. Värnpliktiga måste få

tillstånd att lämna landet, och officerare måste få rätt

till avsked och återinträde i tjänst. Vidare måste man få

rätt att köpa viss utrustning ur tillgängliga förråd. Det

tog en dyrbar tid att få dessa tillstånd. Regeringskris

hade inträtt, och det utrikespolitiska bedömandet var

ingalunda lätt.

Väntetiden, som naturligtvis fördröjde rekryteringen,

användes emellertid till att breda ut

rekryteringsorgani-sationen. För själva registreringen av de frivilliga

upprättades landet runt frivilligbyråer, underordnade en

central personalbyrå i Stockholm. Efter ett par veckor hade

ett femtiotal frivilligbyråer kommit till stånd. Vid

fredsslutet uppgick antalet till 123. Vid sidan av byråerna

organiserades lokalkommittéer för omhänderhavande av

vissa sociala uppgifter i samband med frivilligrörelsen.

För en snabbrekrytering var det givetvis även

nödvändigt med en energisk upplysnings- och propagandaverk-

Generaldirektör GÖSTA MALM

blev ordförande i Finlandskommittén efter

omorganisationen i början av februari 1940.

Drivande kraft i Rikskommittén och i den

svenska hjälpen för återuppbyggnadsarbetet

i Finland.

samhet. Men också här mötte till en början stora

svårigheter, som endast så småningom undanröjdes. Detta gällde

framförallt möjligheterna att annonsera och propagera

genom den dagliga pressen. Under januari kom man dock

så långt, att man i pressen fick propagera för

rörelsen över så gott som hela pressfronten. Först i början av

mars blev det möjligt att mera utförligt få tala om

frivilligrörelsen i radio.

Den effektivaste propagandan skedde på möten med

föredrag, vilka ordnades i stort antal landet runt, och vid

vilka många vetenskapsmän och författare lämnade en

högt skattad medverkan. Dessutom utgåvos flygskrifter

och lämpliga propagandabroschyrer.

I denna propagandavérksamhet hade man också ett

verksamt stöd av de olika ungdomsorganisationerna och

ej minst av de ledande krafterna inom Sveriges

Socialdemokratiska Ungdomsförbund. Efter avtal genomfördes av

Reso (folkrörelsernas reseorganisation) en synnerligen

effektiv och välordnad propagandakampanj med början i

senare hälften av februari.

Av stor betydelse för vinnande av anslutning från de

breda lagren var naturligtvis Landsorganisationens

inställning. Tidigt kom man till klarhet om att ledningen

sympatiserade med frivilligrörelsens syften. Men det dröjde

av olika skäl till senare delen av februari, innan

Landsorganisationen öppet rekommenderade frivilligrörelsen till

landets arbetare.

Vid denna tidpunkt hade från svenskt regeringshåll öppet

tillkännagivits, att Finland ej kunde räkna med militärt

ingripande från svenskt håll. Den enda väg, på vilken

Finland kunde få det tillskott av soldater, vars

trängande nödvändighet alltmer framträdde, var genom

frivilligrörelsen. En stor del av det svenska folket hoppades

och trodde på att tillströmningen av frivilliga framförallt

från Sverige skulle ge det tillflöde av män Finland

behövde för, att föra kriget till ett framgångsrikt slut. I olika

etapper bereddes även så småningom möjligheter att få

frivilliga rekryter bland inkallade" värnpliktiga. I slutet

av februari var man kommen så långt, att relativt goda

förutsättningar förelågo att få stor anslutning av frivilliga

från de i norr förlagda svenska trupperna. Man skulle i

dem ha fått fullt utbildade, färdiga soldater. När freden

kom, voro vissa förband av dylika frivilliga färdiga för

uppsättning, men det var tyvärr för sent. Energisk aktion

hade samtidigt igångsatts genom de s. k.

kamratföreningarna för att få frivilliga ur de i mellersta och södraProfessor Andreas Lindblom, Sekreterare Sven Dahlman. Kanslirådet Fil. Dr. Gustaf Hallström. Bankdirektör Friherre E. von

ordf. i Finlandskommittén. Greve A. Ehrensvärd. Stedingk.

En ärofull historias

Sverige förlagda regementena. Goda utsikter härför syntes

föreligga, när freden slöts.

En betydande förstärkning av möjligheterna att ta vård

om de frivilligas familjer vanns genom den s. k.

rusthålls-rörelsen. Rusthållen upprättades mest länsvis och ha

särskilt vid avvecklingen visat sig vara ett gott och effektivt

stöd för de hemvändande under övergången till

freds-förhållanden.

Såsom villkor för att antagas till frivillig visade sig

nödvändigt att utom vanlig militär utbildning kräva

vinterutbildning eller åtminstone vana vid vinterförhållanden

och tillfredsställande färdigheter i skidåkning. Trots de

uppställda villkoren fick man i Torneå mottaga ett stort

antal rekryter, som måste förövas i skidlöpning och givas

militär träning, innan de kunde insättas i truppförbanden.

Härigenom fördröjdes tyvärr uppsättande av de olika

stridsgrupperna.

Ett område, på vilket måste nedläggas mycket arbete,

var fastställande av avlöningsvillkor, ersättning vid

sjukdom och invaliditet, pensionering m. m. Det torde ej vara

erforderligt att i denna korta översikt lämna några

detaljuppgifter härom. När man började, hade man ej den

ekonomiska basen fullt tryggad och särskilt manskapslönerna

blevo därför satta relativt lågt. Från och med 1 mars

undergingo dessa en ganska väsentlig höjning, vilket

hade en gynnsam inverkan på rekryteringen.

Sedan väl en aspirant å vederbörande frivilligbyrå

anmält sig, måste han undergå läkarebesiktning samt efter

godkännande av läkaren vaccineras för olika sjukdomar.

Först vid anmälan i Torneå tecknade rekryten avtal med

Finlands regering om anställning för krigstjänst samt fick

sin militära, personliga utrustning. Det förflöt således

åtskilliga dagar, i regel mer än en vecka, mellan anmälan

vid vederbörande frivilligbyrå i hemorten och träffande av

avtal i Torneå. Mellan antalet anmälda och antalet i

Finlands armé inskrivna soldater fanns sålunda alltid en stor

marginal, som varierade mellan 2—3,000 upp till 6,000,

beroende på tillströmningen vid byråerna. Vid fredsslutet,

då det just blivit stark fart på rekryteringen, var

marginalen uppe i ända till 4,000.

En grundförutsättning för hela frivilligrörelsens fram-

gång var ju en lyckosam rekrytering, och därför

ned-lades undan för undan mycket arbete på dess

effek-tivisering. Redan i början av december funnos anmälda

1,700 man, men en hel del av dem försvann ut i

bered-skapstjänst under avvaktan på regeringens beslut i ovan

angivna avseenden. Under sista veckan av december och

särskilt under januari var tillströmningen av rekryter god.

Under februari inträdde en viss avmattning av olika

orsaker — kanske tyckte man, att de finska

segerrapporterna visade, att finnarna sågo ut att reda sig själva,

kanske verkade den starka kölden avskräckande — men

under slutet av februari och början av mars tog

rekryteringen åter god fart, så att det från början uppsatta målet

väl nåddes och överskreds. Härtill bidrogo naturligtvis de

åtgärder, som i det föregående skildrats och ej minst den

trygghetskänsla för familjens skydd, som växt fram tack

vare rusthållsrörelsen. En del mindre truppförband av

kustartilleri och luftvärn i södra Finland samt en viss

maritim hjälp hade ordnats delvis vid sidan av

Finlandskommittén, men inräknas i dess personalbestånd och

utgifter.

Det sammanlagda antalet svenska frivilliga, som vid

fredsslutet stod på finsk botten, utgjorde c:a 8,700 man,

häri inberäknat ovan angivna mindre förband. I den

svenska frivilligkåren i Norra Finland ingingo dessutom

725 norrmän, som ställt sig under svenskt befäl.

Det fanns också i Finland en dansk frivilliggrupp på

c:a 900 man, men på grund av dess

utbildningsstånd-punkt måste den sammanhållas i särskilt förband.

Den först bildade Finlandskommittén utgjordes av

professor Andreas Lindblom, ordförande,

överstelöjtnanterna M. Dyrssen, C. A. Ehrensvärd, V. Tamm, förste

sekreterare S. Dahlman, doktor G. Hallström, kapten N.

Palme, bankdirektör E. von Stedingk och major A. Winge.

Kanslichef blev kanslirådet A. Ehrensvärd och chef för

militäravdelningen överste B. Uggla. Chef för

personalavdelningen blev major H. Malmberg. Kommittén

nedlade ett stort och förtjänstfullt, banbrytande arbete vid

skapande av organisatoriska former, förvaltningsapparat

och betvingande av allt motstånd under rörelsens första

två månader.Överste Greve överstelöjtn. Magnus Dyrssen. överstelöjtn. Viking Tamm. Major Allan Winge.

C. A. Ehrensvärd.

Kapten Nils Palme.

Handlingens män

Sedan verksamheten vuxit till sin omfattning, blev det i

början av februari nödvändigt att skapa om organisationen

med ett bredare underlag och en mera utmejslad samt

effektiv administration. Det bildades en förening, benämnd

”Föreningen Finlandskommittén”, med en styrelse,

bestående av 20 personer, inrymmande representanter för

olika grupper och partier, varigenom gavs fullödigt uttryck

för att rörelsen vilade på bredast möjliga bas. Ordförande

blev f. d. generaldirektör G. Malm och vice ordförande

landsorganisationens sekreterare Frithiof Thunborg.

För det verkställande arbetet tillsattes ett arbetsutskott

och en centralförvaltning i Stockholm med

militäravdelning, marinavdelning, personalavdelning, kommersiell

avdelning, informations- och propagandaavdelning samt

naturligtvis kansli-, kamrerare- och revisionsavdelningar.

Såsom lokala avdelningar hade man, förutom

frivilligbyråerna i de olika orterna, mottagningsorgan i

Haparanda och Torneå. Här tog frivilligkårens militära

organisation vid. Finlandskommitténs uppgift i förhållande till

frivilligkåren kan således helt kort karakteriseras så, att

den tjänstgjorde såsom dess rekryteringsorgan och

arméförvaltning.

Vad som ligger i det sistnämnda begreppet ombesörjdes

särskilt av den militära avdelningen och den kommersiella

avdelningen.

I Finland tillhandahölls av Finlands regering vad som

erfordrades för den personliga utrustningen och

beväp-ningen ävensom större delen av den maskinella

utrustningen för specialvapen och flyg. Finlands regering köpte

detta väsentligen från Sverige med pengar, insamlade

därstädes.

Emellertid erfordrades åtskilligt därutöver, och

Finlandskommitténs kommersiella avdelning fick att ombestyra

högst betydande inköp — alltid i ett rasande tempo.

Till en början utgjorde finansieringen ett stort

frågetecken. Men sedan direktör T. Hernöd tagit initiativet

till den insamling bland svenska näringslivets olika

medlemmar, som bedrivits under firmabeteckningen Industria,

och funnit gensvar i en storartad omfattning, var det

bekymret ur världen.

Det var många omständigheter som bidrogo till, att

kårens insats skedde ett par veckor senare än beräknats.

Flera oberäkneliga hinder trädde i vägen. Man får

emellertid taga i betraktande de stora svårigheter, som måste

övervinnas, när det gällde att utan några förberedelser

skapa en kår på c:a 8,700 man med alla dess

förvaltningsorgan, försätta den i stridsövat skick och göra den

färdig för uppmarsch.

För oss i Sverige är det en tillfredsställelse att

konstatera, att kåren, när den sattes på prov vid olika tillfällen

och i växlande uppgifter, visade god krigaranda och

duglighet. Att de frivilliga gått ut med ärlig vilja och vackert

uppsåt att hjälpa broderlandet kom till klart uttryck, när

meddelandet om fred den 13 mars anlände till kåren.

Den spontana reaktionen var stark. Och stor var

förtrytelsen över de hårda fredsvillkoren samt grämelsen över,

att kårens insatser ej blivit större.

Till mars månads slut fick kåren kvarstå i beredskap.

Den 1 april påbörjades avvecklingen och slutfördes på

omkring tre veckor.

Framtiden må utreda vad den svenska frivilligkåren

betytt i Finlands kamp 1939—40. Frivilligrörelsen torde

dock ha varit det starkaste uttrycket för svensk

samhörighetskänsla med Finlands folk under denna dess hårda

prövotid.

Frivilligkåren, som med liv och blod ville besegla

broderskapet, var den mest synliga manifestationen, men

bakom den stod en stor skara av män, som offrade möda

och arbete inom Sverige för att skapa erforderliga

förutsättningar, organisera och leda, och där stodo också alla

de otaliga, som lämnade bidrag till den stora insamlingen

(Industria och Nationalinsamlingen) på omkring 100

miljoner kronor, med vilka ej endast frivilligkåren

finansierades utan dessutom mycket stora belopp kunde ställas

till Finlands regerings förfogande.

Måtte den svenska frivilligrörelsen av 1939—40 och

allt vad därmed är förknippat tjäna att för framtiden

befästa samhörighetskänslan mellan de båda folken!T""") en svensk-norska frivilligrörelsen växte fram ur

käns-loma kring krigsutbrottet. Brutaliteten i anfallet,

Finlands modiga vilja till försvar, den nordiska kulturella

samhörigheten och det gemensamma historiska arvet, allt

drev både känsla och förnuft att fordra hjälp åt

Finland i den ojämna kampen. Några väntade, många

hoppades på svenskt och norskt statligt ingripande till

Finlands hjälp. Detta dröjde, och allt eftersom det blev

klart, att det icke skulle komma och avsikten med det

ryska anfallet blev tydligare, vann tanken insteg hos allt

fler, att personligen bringa den hjälp, som staten icke

kunde eller icke ville giva. Ungefär samtidigt utformades

likartade idéer hos ett antal svenska officerare, vilka snart

började samverka. De ledande voro överstelöjtnanterna

mötte upp,

Ehrensvärd. Dyrssen och Tamm, major Winge samt kapten

Murray — i nära kontakt med general Linder, som ställt

sig till förfogande som chef för kåren. Denna krets vann

anslutning till Finlandsvänner ur andra kretsar även i

Norge. Finlandskommittén bildades under ledning av

professor Lindblom, och det hela kom i gång. Så uppstod

Svenska Frivilligkåren som en sammanslutning av svenska

och norska frivilliga, vilka klart insågo, att vad Finland

främst behövde var skolade och välutrustade truppförband.

Den frivillige kom först i kontakt med Svenska

Frivilligkåren genom frivilligbyråerna. Dessa började sin

verksamhet så gott som omedelbart efter krigsutbrottet. I

förstone voro byråerna fåtaliga, och deras tillvaro relativt

okänd, då en effektiv upplysningskampanj icke tilläts.

Det dröjde innan uppgift på anställningsvillkor och

bestämmelser om utrustning och organisation kunde lämnas,

varför många, som icke kunde lämna arbete och hem

vind för våg, tvekade att genast anmäla sig.

Finlandskommittén, som ledde arbetet med frivilligrörelsen, hade

många svårigheter att övervinna, innan besked i de

svävande frågorna erhölls. Den svenska regeringskrisen

fördröjde flere viktiga avgöranden, och tiden led mot jul

innan fasta hållpunkter för arbetet skapades.

För mången blev december en väntans och undrans tid.

De, som redan fattat sitt beslut och anmält sig,

avvaktade otåligt transportorder och blevo under tiden ympade

mot allehanda sjukdomar, en veckolång procedur icke

utan obehag. Andra kände kallelsen växa i styrka inom

sig, men ville vänta över den stundande jul- och

nyårshelgen, innan steget mot ovissa öden togs. De finska

segerrapporterna tycktes tyda på, att det icke brådskade med

hjälpen.

Den 21 december kunde emellertid den första

tågtransporten avgå från Stockholm till Haparanda. Spontana

hyllningar och ömma avskedsord följde de bortdragande,

men annars var avfärden nu liksom vid de senare

transporterna välgörande fri från gruppfotograferingar och

hjältedyrkan i förväg. Det var icke för att vinna ära

och berömmelse de frivilliga foro, utan för att strida för

Norden och därmed fylla en i deras ögon solklar plikt

mot fosterlandet. Pressens representanter fingo också i

registreringsbyråernas listor söka de restas namn, själva

gjorde de ingen reklam för sin avfärd. Efter ett uppehåll

Överallt i Sverige höllos Finlandsmöten och hundratals talare bereste

landet. Auditoriemötet av den 6/12 i Stockholm.

under juldagarna, som i Torneå begagnades till

förberedelser, fortsatte tågtransporterna en tid nästan dagligen

både från Stockholm och andra svenska städer och från

Norge. I början på januari tillkommo även biltransporter,

som togo fem dagar och icke alltid voro utan vedermödor

på vintervägar med nya bilar.

I Torneå hade redan tidigt överstelöjtnanterna Dyrssen

och en del andra officerare, bland dem överstelöjtnant

Ekström, inträffat och samlat kring sig några frivilliga,

som givit sig av på eget bevåg. Med dessa och den första

tågtransportens kontingent förbereddes av Dyrssen som

tjänsteförrättande kårchef i Torneå och Kemi

mottagandet av de övriga. En särskild avdelning med uppgift att

mottaga personal och materiel i Haparanda bildades.

Sedan mellan jul och nyår även utrustningen börjat

anlända, överflyttades alltmer organisations- och

utrustnings-arbetet från Stockholm till Torneå och Kemi. Kårstaben

började sin verksamhet. Kårchefen, generallöjtnanten Ernst

Linder, med sin stabschef, överstelöjtnant Ehrensvärd,

inträffade i Torneå den 7 januari. På Haparanda station

bringade dem ett hederskompani den svenska arméns

väl-gångsönskan.

Att utrusta och organisera kåren utanför Sveriges gräns

var ingen lätt uppgift. Kåren skulle vara svensk, och svensk

var även huvuddelen av utrustningen. Men kårens storlek

och de säregna förhållandena på krigsskådeplatsen

medförde, att svenska organisationsformer icke utan vidare

passade. Något helt nytt måste skapas. Så uppstod den

organisation på tre ”grupper” (= förstärkta bataljoner)

med infanteri och artilleri, som blev stommen, kring vilken

kårens underhållsförband och specialtrupper formade sig.

Arbetet härmed vilade i första hand på staberna samt på

tyg-, intendentur- och hästdepåerna i Kemi och Karihaara,

men varje frivillig berördes därav. Otaliga voro de detaljer,

som måste prövas, ändras och åter prövas. Den enskildes

uppfinningsförmåga fick fritt spelrum, och många

praktiska, ibland nästan geniala lösningar av kvistiga problem

bidrogo att höja utrustningens fältmässighet.

Januari blev på sätt en provens och

organisationsarbetets tid. Den var även utbildningsperiod, ty den fysiska

spänstigheten måste drivas upp inför de hårda duster,

som kunde väntas med klimat och fiende. Den militära

utbildningsståndpunkten hos de frivilliga var högst

växlande; några kunde mycket, andra intet, och det gällde

att få en någorlunda homogen trupp, mäktig att anfalla

en till antalet överlägsen fiende i norra Finlands starkaöver Sveriges

Det stora FinlandsmÖtet i Auditorium. Fr. h.: Professor Ahnlund,

överstelöjtnant Dyrssen, general Linder, minister Erkko.

kyla, djupa snö och vidsträckta skogar. Varje man skulle

såvitt möjligt prövas och placeras på rätt plats.

Dagarna gingo under omväxlande övningar och

utrust-ningsbestyr. För mången, som otåligt längtade från de

halmtäckta golven i Torneå och Kemi ut till fronten,

tycktes tiden säkerligen lång. Men att med halvfärdiga

förband möta en motståndare, vilken ingalunda var så

usel som tidningarnas frontskildringar ibland läto påskina,

och övertaga de tappra finska truppernas uppgifter, hade

varit ett vågspel, som ingen kunde taga på sitt ansvar

och som icke heller överensstämde med högkvarterets

direktiv. Så småningom började emellertid förband efter

förband att växa fram och taga form. Först

underhålls-och flygförbanden, så ingenjörtrupperna och I. gruppens

kompanier, därefter de övriga. Samarbetet med de finska

myndigheterna var hela tiden det bästa. Verksamheten

underlättades också i hög grad genom den vänlighet, som

den finska befolkningen städse visade, och genom de

finska tolkar, som ställdes till förfogande och tilldelades

varje stab och förband. Andan i kåren var också god.

Det var icke en hord äventyrare utan en samling

målmedvetna män, som voro beslutna att göra sitt bästa och

yttersta för en stor sak och som med andakt lyssnade

till kårpastor Åkerhielms oförglömliga gudstjänster i

Torneå kyrka.

Var skulle kåren sättas in? Vilken skulle dess uppgift

bliva? Detta var frågor, som voro i allas tankar och som

diskuterades runt om i förläggningarna. Redan tidigt

hade det överenskommits mellan den finska högsta

krigs-ledningen och kårchefen, att insättandet borde ske i norra

Finland, då två av kårens tre planlagda grupper voro

färdiga. Detta beräknades tidigast kunna vara fallet

omkring 1 februari. Såväl rekryteringen som även

utrustningens ankomst till Finland hade emellertid gått

långsammare än vad man från början hoppats. Kårens

flygförband var tidigast färdigt och insattes" den 12 januari

till sin första stridshandling. Målet var Märkäjärvi, där

fientliga flygplan voro baserade och truppförläggningar

befunno sig. Under förbandschefens, major Beckhammars,

personliga ledning förstörde de fyra insatta lätta

bombplanen minst lika många fientliga plan. Anfallet skedde

dock icke utan förluster på den svenska sidan. Två plan

kolliderade i luften, och ett tvingades av ryska jagare att

nödlanda i höjd med fronten, där det förstördes. Det

senare planets besättning kunde rädda sig tillbaka till de

finska linjerna. Av de övriga planens besättningar lyckades

sergeant Sundsten likaledes, efter äventyrliga färder,

återförena sig med kåren. De övriga förblevo borta, en för

alltid och två för att vid fredsslutet återfinnas såsom

krigsfångar. Denna första insats av det svenska

flygförbandet blev en hård läxa för fienden men inverkade även

genom förlusten av tre fjärdedelar av bombplanen

hämmande på kårens blivande verksamhet. Ett bombplan

erhölls sedermera såsom ersättning för de förlorade, men

flygförbandets anfallskraft blev aldrig den som från

början varit avsedd. Det oaktat kunde kårens flygare i

samarbete med dess luftvärnsartilleri verksamt bidraga till

att skydda norra Finland mot det överlägsna ryska

flygvapnet. Minst tolv ryska plan blev det svenska flygets

byte. När ett ryskt flyganfall mot Uleåborg i slutet av

januari föreföll vara upptakten till ett mera systematiskt

bekämpande av den viktiga järnvägen Torneå—Kemi—

Uleåborg, på vilken praktiskt taget hela Finlands

krigs-försörjning västerifrån under vintermånaderna berodde,

förlädes en del av det svenska jaktflyget till Uleåborg.

Denna stad blev sedan aldrig anfallen liksom icke heller

järnvägen. Jaktflygarna deltogo dessutom från framskjutna

baser på sjöarna i trakten av Rovaniemi och Kemijärvi i

försvaret av dessa orter. Bombflygarna opererade

huvudsakligen nattetid och kunde så genom träffsäkra störtanfall

mot förläggningar och transporter förtaga den känsla av

säkerhet för anfall från luften, som ryssarna dittills i dessa

trakter kunnat känna. Efter den första stridsdagens

förluster förlorade det svenska flyget i striderna endast ett

jaktplan med sin förare.

Det första förband, som näst efter flyget började sin

fronttjänstgöring, var väghållningskompaniet. Det övertog

de första dagarna i februari under sin chef, kapten

Ericsson, ansvaret för vägarna från Torneå—Kemi till fronten

vid Märkäjärvi. Vid fredsslutet underhöll detta kompani

vägar om sammanlagt 50 mils längd på ett ypperligt sätt,

något som vitsordades av överbefälhavaren vid hans

av-tackning.

I början av februari hade de frivilligas antal vuxit så,

att I. gruppen kunde göras fulltalig. Ännu hade intet

närmare bestämts om vilken uppgift kåren skulle erhålla i

norra Finland. I överensstämmelse med det första

direktivet kunde emellertid förutses, att trakten av Kemijärvi

under alla förhållanden skulle bliva en operationsbas för

kåren. För att bereda I. gruppen utbildning, för att pröva

utrustningen och för att närmare sammangjuta denna grupp

till en enhet beordrades den utföra en övningsmarsch, som

förde den mot nordost. Samtidigt började materiel och

ammunition förflyttas från Kemi till Kemijärvi, där

etappförråd upprättades av kårens ammunitions- och

intenden-turkompanier. Dessa förberedelser upptogo den första

hälften av februari, under vilken även stabspersonalen fick

tillfälle att genom resor till och besök vid fronterna väster

och norr om Salla träda i kontakt med de finska

trupperna, lära känna sina blivande motståndare och utföra

rekognosceringar. Senare utökades dessa besök till att

omfatta även de stridande förbandens befäl och underbefäl.

Härigenom fingo dessa en nyttig förskolning och blevo i

tillfälle att av de krigserfarnare finska kamraterna inhämta

nyttiga lärdomar.

Det ryska anfallet på Karelska näset, som sedermera

ledde till genombrottet vid Summa, höll för en tid på attbygder gick kallelsen

helt ändra planerna för kårens användning. Den finska

krigsledningen hade att välja mellan att antingen direkt

använda kåren såsom en reserv för trupperna på Näset

eller att låta den avlösa finska förband i norr och använda

dessa avlösta förband såsom reserv. Den valde det senare.

Den 19 februari erhölls högkvarterets order, enligt vilken

general Linder skulle i egenskap av chef för

operations-gruppen ”SFr” (= Svenska Frivilligkåren + underställda

finska trupper) avvärja fiendens inträngande i landet

genom gruppens operationsområde — norra Finland intill en

linje från trakten av Uleåborg till Paanajärvi norr om

Kuusamo. Muntligen hade därvid från högkvarteret

framhållits, att den viktigaste fientliga anmarschriktningen var

över Märkäjärvi, men att även en framryckning

Kuusamo—Rovaniemi kunde ifrågakomma. Frivilligkåren

skulle före den 29 februari avlösa fem finska bataljoner

och två batterier, vilka underställda den hittillsvarande

befälhavaren i norr, generalmajor Wallenius, skulle

transporteras mot Viborg. Övriga finska trupper inom

gruppområdet — över 7,000 man — underställdes genom

överstelöjtnant Willamo general Linder. Huvuddragen av den

finska krigsledningens beslut hade tidigare meddelats

kårchefen, och då ordern kom, gingo redan transporttågen från

Rovaniemi och Kemi mot Kemijärvi. I. gruppen hade

avbrutit sin marsch vid Rovaniemi. Där avlämnades en del

sjuka, klena och frostskadade, dels till svenska Röda

Korsets ambulans nr II., som anlänt och med sin huvuddel

etablerats i Muurola under doktor Odelbergs ledning, dels

till depåsjukhus, som upprättats i Kemi. Från Rovaniemi

fortsatte gruppen med tåg till Kemijärvi. II. gruppen,

överstelöjtnant Tamm, som just blivit fulltalig, hann

aldrig samlad utföra någon övningsmarsch utan sattes direkt

på tågen i Kemi. Samtidigt rullade de motoriserade

pan-sarvärnsplutonerna, ingenjörkompaniet och bilkompanierna

mot nordost. Kårstaben förflyttades med en del till

Rovaniemi och med en mindre del till utkanten av Kemijärvi.

Överallt vidtogos på de nya förläggningsplatserna stränga

åtgärder till skydd mot de ryska flygarna. Bilar och slädar

doldes i skogarna under vita camoufleringsdukar. Inga

nya spår, som icke voro absolut nödvändiga, fingo tagas

upp, eldning på dagen förbjöds så att röken icke skulle

förråda närvaron av människor i de evakuerade byarna,

och allt gjordes för att trakten skulle se så öde ut som

möjligt. Särskilt var det viktigt att dölja förråden i

Kemijärvi. Under chefernas för ammunitions- och

intendentur-kompanierna, löjtnanterna Wiggo Olssons och Danelius’,

praktiska ledning lyckades också detta, och förråden blevo

oskadade intill krigets slut trots talrika ryska flygarbesök.

Transporterna däremot kunde icke undgå att väcka

motståndarens uppmärksamhet, trots att de endast utfördes

på natten och med största försiktighet. Bombanfall mot

såväl Rovaniemi och Kemijärvi som järnvägen mellan

dem följde. Kårens luftvärn, som ännu endast bestod av

40 mm automatkanoner, lyckades dock så störa de ryska

bombfällarna, att transporterna kunde genomföras

pro-gramenligt och utan förluster.

I samarbete med general Wallenius’ stab hade beslutats,

att Svenska Frivilligkåren skulle avlösa tre finska

bataljoner vid Märkäjärvi och två batterier samt två batal-

joner vid Saija. Två finska bataljoner skulle dessutom

förflyttas från Märkäjärvi till Saija, varigenom den

svenska kåren skulle bliva ensam på fronten väster

om Märkäjärvi. Denna omflyttning och dubbla

avlösning var ett svårt företag, som beräknades taga en

vecka i anspråk. Innan den igångsattes, anhöll

kårchefen hos högkvarteret att med friviligkåren och

General Wallenius’ trupper förenade få anfalla fienden

vid Märkäjärvi, vilket dock avböjdes, emedan det skulle

taga för lång tid i anspråk. För att utföra omgrupperingen

sattes den 22 februari I. gruppen i marsch från Kemijärvi

mot Märkäjärvi. Två dagar senare följde II. gruppen,

som nu anträdde sin första längre marsch i gruppförband.

På kvällen den 24 var kylan för dessa trakter icke stark,

endast —18°. Mot natten sjönk dock temperaturen

hastigt. Under den stjärnklara natthimlen ringlade II.

gruppen i en lång kolonn ut ur sina förläggningar vid

Kemijärvi i de plogspår, som upptagits av den förutsända

plogplutonen genom terrängen i riktning mot Joutsijärvi. Vid

I hundradetal samlades studenterna till uppvaktning och sångar hy

Ilning utanför Finska legationen.

Stockkolm. lOjan. MO .fa. 10.000.000 <>h -

Akti muMu\imv

Ä VSK.\ I lAvmil^BANKKS ÉE

HUVUDKONTORET, STÖCKHOIM. ArsenaUgoton 11

« yh/f//// /h/./ s/*////// v f/f/ft* ////

Fin.la.nds Beskickning c/o Minuber Eljas Erkko ,//r> «><%■>

/t /r ,Kf Tio mitliorver kronor

KnlanclsinsatnUrujen. Industri*

\. 129928

Finlandsinsamlingen Industria gjorde en väldig insats. Detta är den

första checken.I>et var bråda dagar på frivilligebyrån vid Blasieholmsgatan. På

två dagar anmälde sig över 600 frivilliga.

midnatt, då kompanierna befunno sig bland för dem helt

okända myrar och skogsmarker, kom kylan lömskt

smygande. Visserligen hade icke varningar saknats, och alla

hade sina instruktioner, men mången vid förhållandena

ovan överraskades, innan han anade fåran. Trots befälets

och sjukvårdspersonalens ingripanden voro förfrysningarna

vid ankomsten till de i förhand iordningsställda

förläggningarna vid marschmålet många; ett 80-tal man måste

avpolletteras för frostskador. Vid framkomsten till

Jout-sijärvi möttes gruppchefen därtill av order, att marschen

måste påskyndas. Läget på Näset hade blivit kritiskt, och

behovet av de finska förband, som kåren skulle avlösa,

var trängande. Avlösningen skulle därför verkställas

senast den 26 i stället för som från början avsetts

den 29; dé två reservdagar, som beräknats för

ogynnsamt väder, måste strykas. Samma natt insattes samtliga

tillgängliga svenska och finska biltransportmedel för att

föra de finska bataljonerna från Märkäjärvi till Saija och

därvarande förband till Kemijärvi. De marscherande

svenska grupperna kunde därför icke använda

landsvägen utan måste taga sig fram genom terrängen.

Biltransportrörelsen pågick hela natten och även de följande

nätterna utan förluster, trots fientlig bombning.

Påfrestningen för bilförbanden var stark, vissa förare voro i

farten flera dygn i sträck.

Dessa nätter torde sent glömmas av dem, som då voro

med. I kolmörker och djup snö, i —47° kyla och under

fientliga bombanfall utfördes här prestationer, som vittna

högt om vad både svensk och finsk trupp förmår.

Den 27 februari voro de finska bataljonerna med

artilleri avlösta såsom det blivit anbefallt och under

återsam-ling till Kemijärvi. Svenska frivilligkåren hade övertagit

fronten väster om Märkäjärvi, som den tryggade

tillsammans med 17. finska bataljonen söder därom. Gruppen

Roininen, också tillhörande SFr, stod vid Saija (20 km

nordväst Salla) och gruppen Pennanen vid Höyenjärvi,

sydväst Petsamo. Emot Frivilligkåren stod en rysk

division, den 122., kring Märkäjärvi och bakom denna låg en

annan division kring Salla. Även mot gruppen Pennanen

stodo starka ryska krafter. Frivilligkåren var stolt över

sin uppgift, den var stolt över att få strida sida vid sida

med ärekrönta finska kamrater, den var stolt över att ha

fått sig anförtrodd vakten vid den väg, som ledde rätt in

till Rovaniemi, norra Finlands hjärta. Den kände sig också

som en förtrupp till de svenska styrkor, vilka vaktade

Sveriges nordostgräns.

och 21 dec. av-

Den 1 mars blev för kåren en olycksdag. Då stupade

för ett slumpskott ur en rysk kanon eller granatkastare

en av kårens initiativtagare och chefen för dess I. grupp

överstelöjtnant Dyrssen. Hans stoft fördes under

militära hedersbetygelser de följande dagarna från fronten till

Stockholm. Som hans efterträdare i chefskapet över

gruppen inträdde någon vecka senare överstelöjtnant Agell.

Under detta avlösningsskede fortgick samtidigt kårens

tillväxt och organisation för de nya uppgifterna. III.

gruppen under överstelöjtnant Ekström började samlas i

Kemi. Ett jägarkompani uppsattes och transporterades

till fronten. Likaså ett bevakningskompani. Luftvärnet

förstärktes med ett 7 cm luftvärnsbatteri, till en början

grupperat i Rovaniemi. En motorverkstad upprättades i

Rovaniemi under de kända motormännen Hans Torells

och Magners ledning. Kårstaben delades i en stab hos

general Linder i Rovaniemi med överstelöjtnant Åkerman

som stabschef och en stridsgruppstab vid fronten. Överste

Nordenswan inträdde den 4 mars som stridsgruppchef

vid Märkäjärvi med överstelöjtnant Ehrensvärd såsom

stabschef och förläde sitt kvarter till det enda

kvarstående huset i Salmijärvi, byn väster om Märkäjärvi.

De omtyckta Kölstahusen, som redan i stor utsträckning

använts till förläggning i Kemi, forslades fram och sattes

upp i förläggningarna ända till strax bakom stridslinjen.

Endast ett par dagar efter det general Linder övertagit

sitt befäl i norra Finland ingingo oroande meddelanden

från hans norra front i Petsamoriktningen. Ryssarna

trängde på, och fronten vek till Nautsi. En av

frivilligkårens automatkanontroppar sändes dit, så att de ryska

flygarna, som dittills kunnat flyga hur som helst,

åtminstone kunde hållas någorlunda i schack. Denna tropp blev

kvar i det nordligaste Finland ända till fredsslutet, ja, till

en dryg månad efter detta och hade sina egna öden och

äventyr.

De närmaste fjorton dagarna efter avlösningen

karakteriserades av spaningsverksamhet vid fronten och

förberedelser för ett anfall, som tänktes skola bliva utlöst

när III. gruppen förenat sig med kåren i övrigt. Såsom

en förberedelse till detta anfall uppsattes ett

anspanns-kompani, vilket den 12 mars var framme i Kemijärvi.

Bakom fronten fortsatte organisationsarbetet även i andra

avseenden och stabiliserade sig underhållsväsendet.

Hapa-randaavdelningen under ryttmästare Fleming mottog

sändningarna från Sverige, registreringsbyrån i Torneå under

löjtnant Hasselström inskrev de nykomna frivilliga, allt

i samarbete med Finlandskommitténs representanter och

de finska officerare, som med generallöjtnant Ignatius i

spetsen för finska regeringens räkning mottog hjälpen från

utlandet. Depån, likaledes i Torneå, under major Rodhe

mottog och vidaresände med hjälp av depåförbanden

personal och materiel till etappförråden i Kemijärvi eller till

de ännu under utrustning varande delarna av kåren i

Kemi. Personalen vid etappförråden i Kemijärvi och

transportförbanden vidarebefordrade vad som behövdes till

ersättningsplatserna, som upprättats strax bakom fronten,

där det hämtades av trupperna. Sjuka och sårade gingo

motsatt väg från trupperna till gruppernas

förbandsplatser och sjukvårdsplutonerna i trakten av Salmijärvi samtgick första kontingenten norrut.

därifrån till Röda Korsambulansens främsta pluton i

Kemijärvi eller till bassjukhuset i Muurola. På denna

senare plats hade doktor Odelberg avlösts såsom chef av

doktor Palmer. Sjuka och sårade hästar fördes i

hästtransportbilar från fronten till hästsjukvårdskompaniets

stall i Leveranta, norr om Kemijärvi.

Kemijärvi blev på detta sätt en för kåren viktig plats.

Där insattes som chef och etappkommendant major

Lundgren, som till sitt förfogande fick en mindre stab,

luft-värnsförband och en del av det finska poliskompani, vilket

tilldelats kåren. Till Kemijärvi förlädes även det främsta

av kårens fältpostkontor.

För kårens underhåll arbetade även de finska lottorna.

På kokplatser och utspisningsställen, på expeditioner och

kontor, på hjälpplatser och sjukhus, på

luftbevaknings-stationer och telefonplatser, överallt voro lottorna, aldrig

sveko de, aldrig tröttnade de, aldrig tvekade de att åtaga

sig det grövsta eller farligaste arbete, aldrig begärde de

något för egen del. Till dem står kåren i en oförglömlig

tacksamhetsskuld. .

Vid fronten lågo trupperna i sina skyddsrum, ”korsun”,

sina av finnarna ärvda papptält, sina svenska tälthyddor

och, där den ryska elden tillät det, i sina

Kölsta-hus. Artilleriet, två 7 cm batterier, under äldste

batterichefens, kapten Ohlsons, befäl bekämpade då och då

något upptäckt mål, fientligt artilleri eller förläggningar

i byn Märkäjärvi. På nätterna utgingo spanings- och

förbindelsepatruller. Jägarkompanierna hade vidsträckta

uppgifter. Så framgick bl. a. II. gruppens jägarkompani

under löjtnant Grafström till ett spaningsanfall i ryggen

på de ryska trupperna vid Märkäjärvi. Det mötte

härvid överlägsna ryska krafter, som omringade den

svenska styrkan, men efter en tapper och för ryssarna

förlustrik strid, lyckades kompaniet bryta sig igenom och

taga sig tillbaka medförande sina sårade, från ryssarna

taget byte och viktiga underrättelser. Luftvärnet och

jaktflyget var i ständig verksamhet, ty icke blott orterna

bakom fronten och trupperna vid denna bombarderades

ofta, utan de ryska flygarna höllo vägarna under en sådan

kontroll, att varje färd på dem under dager var ett

riskfyllt företag. Ordonnanser och transportförband skötte

dock sin tjänst, trots detta och trots förluster genom

flygarnas kulspruteeld, kallblodigt och utan att tveka. Ett

ryskt spaningsanfall mot II. gruppens bevakning

avvisades med blodiga förluster för angriparna. Allt sedan de

finska trupperna avlösts, lågo de frivilliga i omedelbar

stridskänning med fienden. De hade visat att de kunde

slåss, den svenska fronten höll.

Så kom den 13 mars. Kåren räknade nu 8,700

utbildade och utrustade män, varav 725 norrmän. III.

gruppen hade påbörjat transport till Kemijärvi. Den stund

nalkades alltmer, då kåren i ett anfall skulle få visa vad

den verkligen dög till. Den stunden skulle dock aldrig"

inträffa. Tidigt på morgonen den 13 kom från

högkvarteret ett första meddelande om det förestående fredsslutet.

Ungefär samtidigt som detta nådde stridsgruppen

började mot hela dennas front och djup en intensiv rysk

artilleri- och granatkastareld, kombinerad med flyganfall.

Senare följde några framstötar av svaga infanteriförband.

Rovaniemi och Kemijärvi bombarderades från luften.

Frivilligkåren fick under dessa timmar omedelbart före

fredsslutet sina största förluster i stupade och sårade, men var

man gjorde lugnt och kallblodigt sin plikt, och

stridskraften var obruten, då de sista skotten strax efter

tidpunkten för stilleståndets inträdande avgåvos, och de sista

bomberna fälldes mot Kemijärvi.

Fredsvillkoren inneburo för den svenska frontdelen, att

ryssarna skulle draga sig tillbaka till trakten av Salla.

Kontrollen av att detta skedde överläts på de finska

trupperna. Frivilligkåren stannade i sina ställningar och

avvaktade vad som skulle ske. Under tiden byggde kårens

ingenjörkompani en ny bro vid Joutsijärvi i stället för den

under striderna förstörda. Många framtidsprojekt

diskuterades, men till slut erhölls besked, att kåren skulle

avvecklas. Detta gick dock icke med ens. De finska

järnvägarna voro överbelastade med evakueringstransporter

från de avträdda områdena. Kårens bilkompanier deltogo

också i dessa, ett i trakten av Nyslott och ett i norra

Finland. En minnessten restes på den plats, där

överstelöjtnant Dyrssen stupat och avtäcktes vid en enkel

högtidlighet. Även på andra platser komma stenkummel att

minna om vad som där tilldragit sig. De stupade hedrades

vid en minnesgudstjänst, och den 26 mars avtackade

fältmarskalk Mannerheim vid en stämningsfull ceremoni

först kårens huvuddel vid den forna fronten och därefter

III. gruppen och depån i Kemi.

I slutet av mars började återtransporterna, som

utfördes med bil till Rovaniemi, där huvuddelen av materielen

inlämnades, och därefter med tåg till Torneå och vidare

hem. Först i slutet av april var kåren i sin helhet

avvecklad. Sist lämnades Finland av bilförbanden, som i

det sista hjälpte till med transporter från det nu

öppnade och för hela Norden plötsligt så viktiga Petsamo,

samt av depån.

Svenska Frivilligkåren var ett minne blott, ett minne,

som dock skall leva hos deltagarna och, som de hoppas,

även hos deras finska kamrater. Minnet vårdas av det

på slagfältet vid Märkäjärvi bildade ”Förbundet Svenska

Frivilligkåren”.

Ett leende och en fast handtryckning. De visste vad de gåvo sig in

i och vad de voro beredda att offra. Vad framtiden faktiskt skulle

bära i sitt sköte var dem dock förborgat.Ur alla samhällslager

olidaritetskänslan med det tappert kämpande

broderfolket i öster fick många vackra uttryck på denna sidan

Bottenhavet. Känt och på många håll omvittnat är det

stöd Finland gavs genom oräkneliga flitiga händers arbete,

genom arbetarens och tjänstemannens samfällda offer av

tid och pengar för det, som blivit en hjärtesak.

Frågan är väl dock, om inte den djupaste

samhörighetskänslan kom till uttryck i den manifestation av

beredvilligt offer, som fick namnet Svenska Frivilligkåren. Här

möttes gammal och ung, chefen och hans arbetare,

skåning och norrbottning i ett gemensamt intresse: att sida vid

sida med finnarna stoppa den hotande invasionen från

öster.

Det skall naturligtvis ej förnekas, att det fanns

skiftande bevekelsegrunder. Det måste det helt enkelt göra,

då det gäller rekryteringen till en frivilligkår av denna

numerär. På grund av den redan förra året minskade

tillgången på arbete var det nog en och annan, som tog

värvning i Frivilligkåren hellre än att gå arbetslös hemma.

Andra åter — och deras antal var ej så ringa — tillhörde

det garde av äventyrslystna fribytare, som ej gärna missa

chansen att vara med i ett frihetskrig. Till denna kategori

hörde bl. a. den numera underofficer, som konstant rymt

från sitt regemente de sista 20 åren varje gång ett

frihetskrig utbrutit inom räckhåll och lika säkert, när kriget väl

var över, återvänt till sitt regemente. Många och kanske

mer ideellt betonade voro de, som fingo sitt elddop i

Spanien både på ”rätt” och ”fel” sida.

Ett ståtligt inslag i kåren utgjordes av de gamla

kämparna från 1918. Flera av dem voro mycket unga då och

kunde nu mitt uppe i sina bästa år visa rätta vägen för

sina yngre kamrater, även om inte namnen Tammerfors

och Uleåborg återfunnos på kartan över 1940 års

träff-ningsplatser.

Huvudmassan av kåren bestod dock av svenska män

och ynglingar, som lämnat sina trygga platser bakom

plogen, vid maskinen och på kontorsstolen för att gå in för

en uppgift, som blivit dem mera värd. De voro kanske ej

bland de första, som gingo ut, ty deras beslut att lämna

hemmet, maka och barn hade krävt ett moget

övervägande. Men att de blevo bland de främsta ute i eldlinjen,

därom kan man vara förvissad.

Tabellens siffror visa med önskvärd tydlighet

fördelningen på olika folkgrupper. Industri- och grovarbetare

äro i påtagbar majoritet, säkert inte minst beroende på

det fruktbärande samarbete, som etablerades mellan

Fin-landskommittén och Landsorganisationen, vilket samarbete

ju även hade till följd den civila arbetshjälp, som blev ett

stöd för Finland under krigets sista veckor och i

återuppbyggnadsarbetets svåra begynnelsestund.

Landtransport är en annan stor grupp och utgöres så gott som

uteslutande av chaufförer på den stora bilpark, som

rullade över gränsen. Hack i häl följa jordens och skogens

präktiga män, och i antal efter dem kommer yrkesmilitären.

Att de senare så mangrant slutit upp bör ju knappast

förvåna.

Anmälningarna strömmade friskt från hela det avlånga

Sverige. Frekvensen var givetvis ej lika överallt. Påfallande

var det resultat, som nåddes på orter, där frivilligbyråns

föreståndare på ett mera personligt sätt gick in för sin

sak. Där var det sällan någon kom upp på byrån bara

för att höra sig för. Han kom också i väg, ända till tåget

följd av föreståndarens vänliga omtanke och goda råd.

Mångt och mycket kunde anmälningskortens korta,

men innehållsrika uppgifter ha att berätta inte minst om

den blivande krigarens åsikt om sina speciella färdigheters

betydelse för erhållande av viss tjänst i kåren. Man minns

med glädje den cirkusartist, som framlade hela sin

meritlista i följande enda ord: Prickskytt. Säkert hade han

tjusats av de sagolika bedrifter, tidningarna hade att

förtälja om finnarna i den vägen och funnit, att där ute

måste hans plats vara. En annan och mera makaber

påminnelse om den hårda verkligheten fick man på det

kort, där en norrlänning framhöll som speciell färdighet

sitt civila yrke: Dödgrävare. Att kallelsen till Finland

verkligen kunde bli en samvetssak därom vittna dessa

rader på ett annat kort: Samvetsöm de 2 sista rep.-mötena.

Säkert fick kåren i denna yngling en god soldat och

vapenbröderna en trogen kamrat.

Personaluppgifter från Svenska Frivilligkåren.

Procentuell fördelning I procent av hela antalet. I procent av gruppen.

Jord- och skogsbruk.

Egna företagare —.3 2.4

Arbetare 11.7 97.6

Industri och hantverk. 12.0 100.0

Högre tjänst 12 52

Arbetare 21.5 94.8

Byggnads- och grovarbete. 22.7 100.0

Högre tjänst —.0 —.4

Arbetare 11.0 99.6

Sjöfart och fiske. 11.0 100.0

Befäl —.0 —.5

Manskap 2.6 99.5

Kontors- och affärsanställda. 2.6 100.0

Chefsställning —.4 4.7

Lägre tjänst 8.8 95.3

Landtransport. 92 100.0

Egna företagare —.0 —A

Arbetare 122 99.6

Civ. yrken, studerande. 122 100.0

Civ. yrken —.9 9.7

Studerande 8.0 90.3

Stud. vid Högskolor. 8.9 100.0

Utexaminerade —.5 19.8

Högsk. stud. 2.2 80.2

Yrkesmilitär. 2.7 100.0

Officerare 2.2 22.2

Underoff. och manskap 7.6 77.8

Stats- och stadsanställda. 9.8 100.0

Chefsställn. —2 9.6

Lägre tjänst 15 90.4

Präster, läkare, sjukvårdare. 1.7 100.0

Präster och läkare —2 24.3

Sjukvårdare —.7 75.7

övriga. —.9 100.0

Högre —.1 L4

Lägre 6.2 98.6

6.3 100.0

Totalt 100.0 100.0Harry Martinson.

Inför hela världen visade Finland att

ett litet, glest befolkat och fattigt rike

kan försvara sig, inte bara länge, men

också lysande. Den trotsiga livsvilja som

är dödsföraktets tvillingbror: se där

Finland! Så blev Finland ett föredöme för

dem som tvingas gå försvarskrigets tunga

väg. Men också filosofiskt sett och mätt

med kosmiska mått kommer Finlands

försvarskamp att lysa som en omvärderande

stjärna, vars lyskraft är en novas."

Finland blev med denna sin

försvarskamp något mera än en stridande nation

i historien. Finland blev för världen en

paradoxal sinnebild för djup och gåtfull

mänsklig uthållighet i nöden. Där fanns

detta något som kommer oss att skälva

till i tidlös förundran. -— Detta: att de

kunde inte, men de gjorde det; de

förmådde inte, men de genomförde det! Så

var Finland, och så är Finland. Dess sak

var vår, och den är därför — annars vore

ju troheten flyktig — ännu vår. Den

svenska frivilligkåren underströk detta

genom att göra avvärjande försvar på

Finlands sida. Den var liten, men den

höll de nordliga ställningar som Finland

anförtrott åt den att hålla. Därmed visade

den också vägen till fortsatt förpliktelse

— de svenska och finska

kulturområdenas gemensamma värnplikter.

Man skapar inte kulturer för att de

ska erövras av den stora känslolöshet och

hjärtlöshet som kommer av bristande

förtrogenhet med dem. Nej, man strider

för särartens rätt, och strida vi inte för

denna den folkliga särartens rätt, då

strida vi inte för någon kulturrätt alls.

Världs-samvetet måste vara grundat på

överblick-barhet och varje liten nation är ett

inifrån överblickbart ansvarsområde. Att

försvara sitt hemland är att försvara sig

mot att bli alldeles vilsen i världen.

cm

kommo de frivilliga:

Sten Selander.

Man hade ju väntat att den svenska

frivilligkåren skulle sättas in i Salla-sektorn.

Men när gissningen blev visshet, kändes

det dock underligt i bröstet hos den som

genom självsyn fått en aning om krigets

villkor just här.

Hur kåren skulle veta att hävda sig

betydde så oerhört mycket. För första

gången på över hundra år drog en svensk här

i fält, må vara under ett annat lands fana.

Det var en mycket liten armé. Men till

sin karaktär var den dock en reguljär

styrka, inte en frikår. Och dess

sammansättning gjorde dess insats till en måttstock

på vad svenska pojkar förmådde som

soldater — pojkar som visserligen inombords

hade mer eld och offervilja än andra, men

eljest inte mycket skilde sig från sina

jämnåriga. Då frivilligkåren sattes på prov,

prövades därmed hela det svenska folkets

krigiska duglighet, som nu åter liksom i

gångna vilddjurstider blivit en nations

viktigaste egenskap.

Provet skulle bli hårt. Den oerfarna

svenska truppen skulle sättas in i

historiens första arktiska krig. Aldrig förr hade

ett fälttåg utkämpats i en fruktansvärdare

köld — en köld sådan att luften brände i

lungorna och minsta oförsiktighet kunde

medföra döden. Inte heller

krigsskådeplatsen liknade någon annan, med sina

skenbart ändlösa ödeskogar, sina mångmila,

oerhört vanskliga etappvägar och sina

dagslånga avstånd till närmaste sjukhus.

Och här skulle nu pojkar från Skåne eller

Göteborg slåss, som aldrig sett en riktig

skog och aldrig upplevt en riktig vinter.

De skulle dessutom slåss mot en väldig

övermakt. Man mindes nätter, då man

från höjderna kring Märkäjärvi sett ut

över de ryska ställningarna, där

stridsvagnarnas strålkastare gled fram som

rörliga stjärnor och snabba nålstyng av ljus

oupphörligt stack genom mörkret, än helt

nära, än långt borta vid horisonten. Man

mindes, hur man tänkt på de patetiskt

tunna finska linjer som omslöt fiendehä-

ren, vars storlek man blott kunde ana —

och hur man knappast förmått fatta att

den finska fronten inte för länge sen

brustit och ide ryska massorna vällt ut över

det värnlösa landet där bakom. Nå,

soldaterna som den gången låg därute på vakt

i snön, utan fältbefästningar och

nästan utan artilleri, var ju finnar; och

av finnarna hade man vant sig att

vänta nästan vad som helst. Men hur

skulle svenska frivilliga kunna efterträda

dem?

Frivilligkåren svek dock inte vårt hopp.

Den vanvårdade inte sitt lands militära

heder. Och den rubbade inte tilltron, vår

egen och andras, till svenskarnas förmåga

att om så kravs strida som karlar. För

Finland kom kåren — av orsaker för vilka

varken kåren själv eller dess ledning kan

lastas — inte att betyda allt det vi

drömt om. Men den bittra besvikelsen

däröver mildras av medvetandet att de

frivilliga i stället gjort en insats för

Sverige, för vårt eget samvete och vår

nationella självtillit.

Hans Akerhielm.

Fältpastor, kaptens rang, 428. Kårstaben.

”När lejonet ryter, vem skulle då icke

frukta? När Herren, Herren talar, vem

skulle då icke profetera?”

Många med mig kände något av detta,

som profeten Amos förnummit: en vilja,

starkare än vår egen, grep oss odh blev

oss övermäktig.

Hade jag varit olydig mot den viljan,

hade jag aldrig mer vågat predika Guds

ord.

Hade jag stannat hemma, hade min

maka och jag aldrig haft en lugn stund.

Hade jag icke farit till Finland, hade

jag svikit mitt älskade fädernesland.från kaserner

Frank Martin, Kärstaben.

Redaktionen för ”1 österled”, har bett

mig berätta, varför jag gick ut som

frivillig.

I korthet sagt var skälet att jag var

genomträngd av övertygelsen att Finlands

sak är vår. Jag hoppades att Sverige med

all den kraft det var mäktigt, politiskt och

militärt, skulle stpdja Finland. När detta

inte skedde, framstod det för mig som en

självklar sak att man var skyldig sträva

efter att som enskild få göra det som man

ansåg vara riktigt att nationen gjorde.

Jag betraktar det som en stor förmån att

ha fått tillfälle att som frivillig tjäna

Finlands sak — och Sveriges. Ingenting

kan bereda större tillfredsställelse och

skänka en djupare inre ro än att i anda

och sanning kunna bringa sitt handlande i

överensstämmelse med sina åsikter.

Tän-karordet från en stormig tid: ”Skönt att,

när det stormar på havet, sitta på

stranden och iakttaga hur skeppsbrott går till”

förefaller mig bara som ett försök att ge

orkeslösheten ett sken av visdom. Finlands

kamp var, som konstellationerna gestaltat

sig, enligt mitt sätt att se, ett av leden i

en ännu större strid. Men det folk som

icke vill ta på sig sin del av bördan när

striden står om de värden som göra livet

värt att leva, utan söker snylta sig till

frihet och vällevnad på andra nationers

blod, kan möjligen bevara vällevnaden —

till en tid, men flörtjänar inte friheten och

kommer till sist inte heller att få

behålla den.

Redaktionen har ock frågat mig hur

det kändes att ha två söner med i

kriget, den ene Roland Martin som

flygare, den andre Tyr Martin som överser-

geant vid ett av gruppen Dyrssens

skytte-kompanier. På det vill jag i korthet svara

att det beredde mig tillfredsställelse att

båda fattade sina beslut och anmälde sig

som frivilliga utan någon påverkan från

min sida. Flygaren begav sig för övrigt

till Finland redan under första hälften av

december och tjänstgjorde i finska

flygvapnet, innan ännu frivilligkårens

flygflottilj var organiserad. Infanteristen

kunde göra soldatens tjänst i ledet och vid

fronten utan en dags avbrott från sitt

inträde i kåren i början av januari till

kårens upplösning en månad efter

fredsslutet.

officer vid Åbo Läns kavalleriregemente,

gjorde det hela till en kär plikt. Slutligen

gladde jag mig åt att med vapen i hand

få kämpa med mina finska fäktarkam-

rater.

Stig Facht, Kapten, Gr. II.

Varför gick jag med som frivillig i

kriget? Sveriges historia har i långliga tider

också varit Finlands. Tillsammans ha våra

båda folk under sekler som svunnit,

kämpat för frihetens och kulturens bevarande.

Eti gång tidigare hade Sverige låtit

Finland kämpa sin kamp så gott som ensamt.

Detta fick icke upprepas. Och om också

Sverige såsom land var bundet av det

storpolitiska spelet, så var individen fri att

handla såsom hans samvete bjöd honom.

Innerst inne gällde kampen denna gång

lika mycket våra hem och våra barn. Detta

var min uppfattning, och då den delades

av min framsynta och tappra hustru, blev

ett deltagande i Svenska Frivilligkåren för

mig en självklar plikt. Och det

förhållandet, att en av mina förfäder under

Gustaf II Adolfs och Karl X Gustafs

fälttåg tjänat sig upp från menig ryttare till

Tore W ig forss, kapten, Kårstaben.

Varför jag gick med såsom frivillig i

kriget. Genom tidigare vistelse i Finland

och genom tjänstgöring dels vid Svenska

beskickningen i Helsingfors, dels vid

Björneborgs regemente, hade jag kommit

i kontakt med Finlands försvarsväsende

samt därvid knutit många bestående

vänskapsband med kamrater i Finlands armé.

Genom studiet av Nordens försvarsproblem

hade jag kommit till den bestämda

övertygelsen att endast genom militärt

samgående mellan Sverige och Finland vid

behov effektivt motstånd kunde bjudas

mot en rysk expansion på Nordens

bekostnad. Detta samgående måste

betraktas såsom ett i lika hög grad svenskt som

finskt intresse. När därför Rysslands krav

på Finland hösten 1939 framställdes, var

min ståndpunkt klar beträffande huru

Sverige borde handla. Av skäl som här icke

skola beröras eller bedömas, kom Sveriges

väg icke att bliva den som många svenskar

ansågo vara den rätta. Ville eller kunde

icke Sverige såsom stat ingripa, måste vi

enskilda svenska män påtaga oss den

skyldighet vi ansågo vara Sveriges. Vi gjorde

det i den förhoppningen att därigenom

bereda väg för svenskt personellt stöd av

tillräcklig omfattning åt Finland. Motiven

till mitt deltagande i kriget kunna utläsas

ur det anförda. Jag gick ut som frivillig

för Sveriges intressen och för dess ära,och exercisfält

för Nordens frihet samt för den

skyldighet jag kände gentemot mina finska

kamrater.

Våra finska bröder väntade oss.

(^kt ^ cJUjuljS^5TU^

Den svenska försvarsberedskapen var vid

årsskiftet stark, men få hade tidigare övat

sig i vapnens bruk under verkliga

förhållanden. När tanken på en svensk kår till

Finland tagit form, och tillfälle sålunda

gavs åt svenska officerare att aktivt taga

del och lära, kände jag mig manad att resa

över.

Tillfället var oss alla kärt. Vi hade

under december månad sett vårt östra

broderland strida hårt, och

samhörighetskänslan drev oss att söka bistå det.

Kanske även en känsla av att den ryska

armén skulle lyckas tränga fram till

Sveriges gräns bidrog till att jag beslöt mig

för att deltaga i försöken att hejda

fienden.

mitt hopp icke skulle komma att infrias,

ansåg jag det som min enkla plikt att

ställa mig till Finlands förfogande för

att få kämpa för finska folkets

självständighet.

Thorsten Berglund, fänrik,

Kårstabens jäg. plut.

41 Eric Ericson, översergeant i SFK.

Jan Uljedahl, löjtnant, Grupp I.

Varför gick jag med som frivillig i

kriget? Därför att det var Finland, som kal-

Per-Hjalmar Bauer, löjtnant,

stridsgruppens stab.

Varför jag drog ut som frivillig. Jo helt

enkelt harm och äventyrslusta.

Var det i början äventyrslusta som

mest drev mig, blev det emellertid harmen

vilken kom mig att fatta det

avgörande beslutet, att som frivillig deltaga i

Finlands kamp mot den mäktige grannen.

— Den finska nationen utgör en del av

den skandinaviska fyrklövern. Var finner

man jämförelsepunkten i finsk kultur och

religion? I öster eller i väster? Svaret säger

tydligt ifrån var den finska nationen hör

hemma. Har det finska folklynnet sin

motsvarighet i öster eller i väster?

Hjältarna i Fänrik Ståls sägner ger oss svar

på frågan.

Finnarna har vid upprepade tillfällen

låtit sitt blod för oss svenskar i kampen

mot fienden i öster. När nu tekniken

drivit krigföringen dithän att personligt

hjältemod ej längre har något avgörande

inflytande på ett krigs utgång, böra vi

svenskar i tid förbereda oss på att värna

vårt oberoende genom att aktivt deltaga i

försvaret av Finlands gränser.

G. Röing, Löjtnant, Lv.

Meddelandet om det ryska anfallet på

Finland utlöste hos mig en känsla av ett

anfall även mot mitt eget land. Så stark

kände och känner jag alltjämt

samhörigheten mellan de fyra nordiska länderna.

I det längsta hoppades jag, att vårt eget

land skulle sluta upp vid broderlandets

sida i kampen att trygga gränsen mellan

vår nordiska kultur och österns

främlings-välde.

Då det snart stod klart för mig, att dettafrån skrivbord

Cari-Erik af

Geijer-stam, 4236, Gr. llf

Fil. mag.

December 1939 — en våndans och

väckelsens månad i Sverige. När

nyårskloc-korna ringde in 1940, stod det med ens

klart för mig och min hustru, att jag

skulle gå ut som frivillig till Finland. Även

nu efteråt är det svårt att formulera ett

skäl för denna självklara handling. Det

var som att gå ut i strid för eget land.

Därborta i de östliga skogarna låg ju

redan många av de finländskå kamraterna

från vårfester i Uppsala och Helsingfors

och släktingar till min hustru.

Hur mycket svårare måste det då inte

ha varit för de män, som begynte Finlands

frihetskamp, dess återvändande till

Skandinavien? Finlands och Sveriges

gemenskap, Finlands samhörighet med och

delaktighet i Skandinavien, det har nu blivit

verklighetstyngda ord, vars sanning var

man kan se. Men 1916 voro de höljda i

dunkel och endast från ett håll kunde man

höra dem tydligt uttalas: från den finska

jägarrörelsen. Nu i denna dag finns intet

nytt att lägga till det tal, som Runar

Appelberg, en av de ledande i

jägarrörelsen, höll i Lockstedter Lager på

Rune-bergsdagen 1916, ett år då Rysslands

skugga låg biåsvart över hans land.

”Historien synes ha anvisat vårt folk en särskild

uppgift. Man kunde nästan säga att folket

varit troget sig självt endast då det ägnat

sig åt dess uppfyllande, endast då i

djupare mening ägt en historia. Alltsedan

det svenska väldet byggde sig i Finland

ett bålverk mot Ryssland, ha vi stått som

västerlandets utpost ytterst i öster. —-------

Må vi då erinra oss, då vi förbereda oss

till att draga ut i fejd mot Ryssland, att

Finlands ungdom led efter led i många

århundraden förberett sig som vi till samma

kamp, som den vi nu gå att föra.”

Med dessa ord ringande i öronen kände

man den osynliga närvaron av män som

gått före, och med ens blev det verk man

utförde mycket vardagligt och föga värt

att nämnas.

En ära var det för mig att få tillhöra

2 skyttekompaniet av II. gruppen och jag

vill tacka för det kamratskap, som växte

sig starkt mellan de tretton tälten ute

vid fronten. Att tillhöra detta förband

av svenska soldater var att uppleva det

bästa av Sverige utom dess gränser.

C. F. Palmstierna,

Sergeant 3832,

kårstaben. Fil. dr, arkivarie.

Nu är den frågan där — den som

ingen frivillig ställde till sina kamrater vare

sig under resan upp till Torneå eller

vistelsen i Finland. Anledningen till den

tystnaden var nog den känslornas

försynthet, vilken måste anses utmärka

svensken — inte minst den enkle mannen.

Måhända är tiden nu inne att besvara frågan.

I mitt fall var det flera skäl. Jag ville

företa ett experiment med mig själv —

utröna hur mycket jag tålde av fysiska

och psykiska påfrestningar. Jag visste väl

att krig är någonting fruktansvärt men

jag hyiste också en misstanke att det i

alla händelser inte är värre än vad man

sagt. Två ljusa sidor har även kriget —

det goda kamratskapet samt egenskapen

att avslöja mycken moralisk humbug.

Ytterst var det nog ändå ett slags

idealism. ”In der jetzigen Zeit soll niemand

schweigen oder nachgeben,,, har Goethe

sagt. ”Man muss reden und sich riihren,

nicht um zu uberwinden, sondern sich

auf séinem Posten zu erhalten, ob bei

der Majorität oder Minorität, ist ganz

gleichgultig.” Jag kände starkt

nödvändigheten av att bringa ett offer för det

man vill bevara och förstod intuitivt att

ett sådant, givet i ärligt uppsåt, är ett

värde i sig självt, vars gagn man ej

alltid kan fatta genast. Inte hade jag några

särskilda militära kvalifikationer, frånsett

viss kunskap i ryska. Men jag har en

vidsträckt vänkrets i Sverige. Genom att fara

som frivillig till Finland önskade jag ge

dem som rynkade på näsan åt

”kulturaktivismen”, en tankeställare som skulle

kunna gagna saken. Och reaktionen blev

den avsedda: tänk, han for i alla fall...

Varför? ...

Jo, emedan detta numera är uppenbart:

Sverige och dess skandinaviska systerland

Finland stå och falla med varandra

under nuvarande omständigheter. Skulle

Sverige efter den gångna vinterns

händelser undandra sig att hjälpa Finland av

all sin kraft, så komme det att gå miste

om någonting oändligt dyrbart. Vi skulle

svika vår historiska uppgift, vi skulle

”förlora vår själ”.

Det var för att i min ringa mån hindra

detta som jag valde att ansluta mig till

den svenska frivilligkåren i Finland.

Hans Bagger-Sjöbäck,

Sergeant 726. Gr. I.

5 Tunga komp.

Tek-nolog.

Jag hade så många och så

överväldigande skäl för att ställa mig till

Frivilligkårens förfogande att det är svårt att säga

vilket som var det förnämsta.

De många och tunga offer som Finlands

folk bragt våra båda länders

gemensamma väl under de sex århundraden vi voro

förenade — se där ett skäl. Medvetandet

att Finland nu utgjorde det yttersta

bålverket mot ett styrelsesätt som var oss

främmande och förhatligt och känslan av

en omedelbar fara för Sverige om

Finland ginge under — ett annat. Känslan av

en alldeles särskilt stark samhörighet

mellan oss och Finland på snart sagt alla

områden — ett tredje skäl. Och slutligen en

spontan och självklar reaktion.

Jag skall aldrig glömma den kväll

i slutet av februari, då jag med min

kul-sprutetropp var på väg till fronten. Min

tropp gick ensam, men vi mötte

oupphörligt slädkolonner tillhörande de finska

bataljoner, som nu avlösts. I de

välkomsthälsningar som ropades till oss under den

marschen, tyckte jag mig förnimma en

lättnad över att det äntligen kom någon

till hjälp och förhoppningen att det

endast var förtruppen till alla dem som

skulle komma.

Den egentligen största ”upplevelsen”

var kanske överraskningen över att ”det

inte var så farligt”. Att en granatbrisad

alldeles intill en eller en kula som pep

förbi örat inte alls hade den

skräckinjagande och förlamande verkan, som jag

hade väntat mig åtminstone i början. Och

så den bitterhet vi kände den 13 mars,

då vi fick veta att allt var slut och att

vi inte skulle få göra den insats vi

hoppats på.

Till slut vill jag uttala min övertygelse

att om det någon gång på nytt skulle

blåsa upp till storm på andra sidan

Bottenhavet, då har ingen av oss glömt I.

strids-gruppens marschvisa under hemmarschen.

Den slutade: ”Det var lång, lång väg till

Märkäjärvi, men vi kan gå den än en

gång.”Ivar Claesson, Sergeant

8305, Gr. II, 2 batt.

Redaktör.

”Ett land är i fara — Du kan hjälpa!”

Dessa ord grep mig. Finland och dess

tappra folk har jag smält samman med

sedan lång tid tillbaka. Runebergs

underbara diktverk har ofta varit min

aftonlektyr. Är det då så underligt om man vill

handla — vill göra något positivt. Jag

ansåg det vara min plikt. Därför lämnade

jag allt jag hade kärt. Finlands frihet

betyder för oss så oändligt mycket. Vi

kunna icke leva om icke Finland får leva.

Mera behöver icke sägas. Under de kalla

vintermånader jag tillhörde Frivilligkåren,

stärktes min tro på detta land och dess

folk. Det är något manligt kärvt hos

finnen, som man beundrar så snart han

låter höra sitt klingande modersmål. Det

var en underbar tid jag tillbragte i

Finska armén, visserligen strapatsrik, men

de vackra vinternätterna med sitt

förtrollande norrsken gjorde vakttjänsten till

en tjusning.

Som två vapenbröder stå våra folk

bredvid varandra, och de kunna icke och få

icke skiljas!

/^>

Hans Cnattingius, 736,

Fältpastor, Kapten,

Grupp I.

Den 30 november 1940 ställdes Sverige

mot väggen. Ord eller handling?

Neutralitet blev attityden, mer mäktade man

inte, trots en teknisk och ekonomisk

blomstringstid nästan utan like i vår

historia. Frågan gick vidare till den enskilde.

Det förflutna blev levande. Det svenska

rättssamhället, som jag under mångåriga

mödor i arkiv och bibliotek sett ansas av

en Gustav II Adolf och en Oxenstierna

i Finland likaväl som i Sverige, det var

nu hotat till livet. Den kristna tron, vår

västerländska odlings hjärta, skulle om

möjligt ryckas upp med rötterna.

Framtiden talade. Hade Sverige längre någon

historisk uppgift, så var det som

kärnlandet i ett enat Norden, grundat på rät-

ten och evangeliet. Ett Sverige utan

Finland bleve ett Sverige med halvt liv. Den

som nu satt stilla, fast han kunde gå,

försatt han inte rätten att tala för den

nordiska ödesgemenskapen? Och för kampen

i öster och de svenska män som gick ut,

hade Sveriges kyrka sitt givna ansvar.

Därför ställde jag mig den 6 december

till förfogande som fältpräst i den

planerade kåren.

Under mer än tre månader delade jag

goda och onda dagar med mina mannar.

Jag såg deras tålamod under den

prövande väntetiden med dess svåra

sjuklighet, deras slösande vänlighet mot den

enkla finska lantbefolkningen under

marschen mot fronten och slutligen deras

manliga lugn bland bomber och granater.

Vi vände tillbaka med värmda sinnen,

med vänner för livet och moraliskt rikare

i medvetande om att ha gjort det rätta.

Olof Lagercrantz, 8520,

kårstaben. Författare.

I dessa dagar växer överallt fram den

tanken att de nordiska länderna måste

hålla samman för att kunna bestå. Den

tanken har tyvärr tidvis varit glömd i

Norden, men för dem som förra hösten

och vintern drogo till Finland, var den

en levande realitet. Finland tycktes dem

en del av Sverige, Sverige en del av

Finland. Vad var då naturligare än att

försvara den gemensamma saken vid

Finlands östra gräns. Det var en självklar

plikt. Måtte den alltid så förbli!

Bengt Lissegård,

Sergeant 4202,

Kårstabs-komp. Konstnär.

Varför jag reste? Jag gjorde ju bara rätt

mot mig själv. Min egen, Sveriges och

Finlands frihet stod på spel. Jag fasade vid

tanken på att kanske aldrig mer få skapa

fritt, tänka fritt och fri få ströva kring i

våra skogar.

Jag visste att jag kunde vara till någon

nytta. Var jag ändå inte ”skogskarl” och

en gammal skidorienterare och en skaplig

skytt? Därför var det bara min plikt att

resa och försvara vad jag innerst inne höll

heligt.

Jag hade rest ganska mycket i Finland

före kriget, lärt känna och beundra det

finska folket, dess kultur och konst. Det

var faktiskt en ära för oss att få strida vid

deras sida för rätt och sanning.

För mig var varje dag av Finlands krig

en upplevelse. Att natt efter natt i en

kamrats sällskap sticka ut på

patrullspåret hade sin underbara spännande

tjusning.

En upplevelse var det en gång, när vår

lilla grupp fick följa de finska officerarna

som något slags hedersvakt med

paria-mentärflagg till det ryska högkvarteret.

Det kändes ju ganska underligt nu, när

den forna fienden kom fram och ville

bjuda på vodka i en bleckmugg och jag satt

och delade russinbrödet med de ryska

officerarnas chaufför. Han hade så vackra

bruna mandelögon. Det var nog inte mot

den ryssen vi stridit för vår frihet! Det

måste vara mot ett system som varken han

eller jag begriper.

A

Lars Öhngren, 1315,

Depåstaben. Jur. kand.

”Nå, hur var det i Finland?” Den

frågan har otaliga gånger mött den

frivillige efter hemkomsten. Och vad skall han

svara i en hast? Kanske tillgriper han

en alldaglig fras — tack, det hade sina

sidor —, eller något liknande. Och med

det får frågeställaren nöja sig såvida han

inte vill ge sig till tåls och i timmar

lyssna till allt den frivillige har att säga för

att tillfredsställande kunna besvara frågan.

Det viktigaste är emellertid att han

inför sitt eget samvete kan besvara de

frågor som tränger sig på: Ångrar du din

resa till Finland? Fick du verkligen ro

i din själ som så djupt upprördes av det

fruktansvärda övervåldet mot det lilla, till

synes hjälplösa landet, och som pinades

av att ingenting gjordes för att bistå det?

Helt säkert ångrar han aldrig sin resa, ty

vistelsen i Finland gav honom en inre

tillfredsställelse, en känsla av att arbeta för en

alltigenom god sak. Och den känslan är

värd mer än allt annat.

roch studerkammare

Klas Siwertz, 3886, Gr.

I, 5 tunga komp.

Lant-brukselev.

Varför jag for till Finland? Ja, den

frågan är lätt besvarad. En så självklar plikt

var lätt att fylla. I vår tid håller nog

ungdomen de gamla riddaridealen lika högt

som förr.

Att kampen i öster inte bara gällde

Finland, utan hela Norden, det står väl klart

för var och en som haft tillfälle att

komma i kontakt med vårt östra broder land.

Om frivilligkårens rent militära insats

var obetydlig, så knöt den dock samman

banden mellan Sverige och Finland som

aldrig förr. I farans stund upptäckte vi

hur mycket gemensamt vi hade att

försvara. Vi kunna vara finnarna mer än

tacksamma för deras lysande kamp för våra

gemensamma intressen.

Kriget är inte bara hårt och grymt, det

rymmer också mycket av skönhet och

lockar fram människoandens ljusare sidor,

kamratskap, uppoffring och hjältedåd. Att

kämpa för frihet och rätt på den svagares

sida är skönt, och det är inte alla

förunnat. Just det är kanske vad som står

klarast kvar i minnet efter 2Vi månaders

krigstjänst i Finland.

Dag E. Bergman, 2,

Gr. I, 2 skyttekomp.

(gruppchef). Fil. kand.

Intet torde vara lättare än att i

koncentrerad form giva en redogörelse för de

motiv, som dikterade mitt deltagande i

Finlands kamp.

Aktningen för och kärleken till Finland,

grundlagd genom uppfostran och genom

pojkårens inlevelse i Fänrik Ståls sägner

och historisk litteratur, mognade och

fulländades under universitetsstudierna och i

umgänget med nationellt tänkande vänner

från båda sidorna av Bottenhavet.

Känslan for den historiska traditionens krav

var stark och oemotståndlig. Då kriget

bröt ut, fanns där ingen annan väg att gå

än att förena sig med dem, som i

handling ville söka omsätta, vad de kände för

Finland, och på samma gång göra en aktiv

insats för Sveriges utrikespolitiska

intressen.

Från tiden därute bevarar jag minnet

av våra finska vapenbröders enkla och

storartade heroism, deras lugn inför faran

och pliktuppfyllelse intill döden. Jag är

djupt tacksam över att ha fått uppleva

dessa dagar i Finland, fyllda av

vittnesbörd om den verkliga och höga meningen

i orden att offra allt för ett älskat

fädernesland.

Kriget är nu slut, och fred råder. Men

framtiden är oviss. Inför denna osäkerhet

under kommande dagar måste vi svenskar

och finnar vara medvetna om vår gamla

ödesgemenskap, grundlagd av våra fäder

under kamp för gemensamma omistliga

värden och förnyad i denna hårda tid.

Sverige och Finland äro bundna vid

varandra med tusen länkar och intet offer

får vara för stort för att värna dessa band.

Detta äro vi skyldiga vår historia, oss

själva och eftervärlden.

linjer och jämrade sig i natten, och än

är det interiören av stridsvagnen, som

stod på Märkäjärvivägen. Men även det

tonar bort, och man tänker i stället på det

stora lugn och den balans, som följde i

krigstjänstgöringens spår. Vad som än

händer, så står man där säker och klar

att reda upp saken. Kanske blev detta

lugn samt en mera positiv inställning till

livet de mest varaktiga minnen jag fick

från vistelsen långt där uppe i ödemarken.

Men en sak, vilken som minne

betraktat står i särklass och som ingen

där-uppifrån torde glömma, är det goda

kamratskapet odh sammanhållningen inom

förbandet. Aldrig har jag under

militärtjänstgöring påträffat en beredvillighet

och kamratkänsla, som tillnärmelsevis

motsvarat den som framträdde under dessa

krigiska veckor.

Gustaf Wemstedt,

översergeant 9346, Gr.

II, 2 skyttekomp. Jur.

stud.

När man sitter helt lugnt här hemma

och tänker tillbaka på några

händelserika månader i Finland, så slår det en hur

oändligt mycket det hela egentligen sjunkit

undan. Saker, som man trott skulle etsa

sig fast och aldrig försvinna, äro nästan

bortglömda. Det är bara en del enstaka

händelser som dröjt kvar, än är det

nattmarschen mot fronten i bister kyla, än är

det ett par sårade som låg framför våra

Stig Löwgren,

översergeant 2215,

Lv-sta-ben. Stud.

Den 30 november 1939 blev för mig —■

och antagligen för alla som tillhörde

Frivilligkåren — én signal till kamp för

Nordens frihet och självständighet. Att just

Karl XII :s dödsdag skulle bli en sorgedag

även år 1939, förefaller som en tanke.

Men från den dagen kände jag inget, som

kunde hindra mig att bispringa en broder

i nöd. Ty att Finland är en nordisk stat,

därom råder väl ingen tvekan. Och så

länge fria män bo i Norden, så länge skall

Finland tillhöra den nordiska

gemenskapen. I österled har också svenskar i alla

tider dragit för att kämpa för frihet och

oberoende. Även denna gång åtlydde

många stridssignalen.

Då undertecknad tjänstgjorde vid

lv-förband dels på nordfronten och dels i

Åbo, och således aldrig befann mig direkt

i stridslinjen, kan jag ej berätta om några

alltför spännande upplevelser. Ett av mina

mest fängslande minnen härrör från

Åbo — lördagen den 2 mars. Då

satte fienden in ett massflyganfall, som

emellertid tillbakaslogs med svåra förlus-ter för den anfallande. Även om inte så

många svenskar fingo vara med och skjuta

ned de närmare 10 plan, som fälldes,

så såg vi i alla fall vad svenskt luftvärn

kan uträtta.

I Äbo stiftade jag bekantskap med

många finska vänner, som jag nu med stort

utbyte brevväxlar med och på så sätt

upprätthåller kontakten med — mitt andra

fosterland. Dessa ord säger mer än många,

långa fraser. Jag tror att ett land som

kämpar för sin frihet, aldrig kommer att dö.

Finland skall leva!

Bengt Jändel, 6223,

lv-batt. Journalist.

Man sade oss att ”Finlands sak är vår”.

Vi kände det så. Ingen händelse ute i

världen har för mig personligen varit

mera skakande än krigsutbrottet i

Finland. Man var inte längre åskådare, inte

längre neutral — med all sin känsla och

övertygelse var man engagerad på den ena

sidan. Man hade inte kunnat känna

annorlunda om ens eget hemland varit i

krig. Mer behöver inte sägas om

orsaken till att man följde frivilligkårens

maning. Det fanns intet val.

Min personliga beundran för Finland,

för dess soldater, dess folk, dess kultur,

dess lyrik är och var stark. Likaväl —

och ingen finsk fosterlandsvän skall väl

förundra sig däröver — var det mera för

Sverige än för Finland jag önskade göra

en insats. Jag hade en intensiv känsla av

att mitt eget land var i dödsfara. Och

den känslan bottnade i en orubblig

övertygelse om de båda ländernas oupplösliga

historiska, politiska och kulturella

gemenskap.

Vad jag kanske längst skall minnas är

förutom fredsslutets bittra besvikelse, när

jag, då vi följde några stupade kamrater

till tåget hem, oförmodat råkade en

personlig vän men motståndare i åsiktsfrågor.

En starkare känsla av nationell gemenskap

över partier och åsiktsgränser har jag

aldrig, vare sig förr eller senare, erfarit.

Peder Sjögren,

Sergeant 595, Gr. I, 1

skyttekomp.

Författare.

Först i Finland, vid Sallafronten, i

Märkäjärvis kalla, blodiga skogar — dit

jag, uppriktigt sagt, begivit mig mycket

för att de i min krets som voro yngre än

jag, starkare än jag och i bekvämare

omständigheter än jag, skulle blygas för att

ligga kvar på sina schäslonger vid

högtalaren i behagligt avlyssnande av

hjältefolkets rop — där fick jag för min ringa

del erfara hur oändligt olika varandra de

nordiska folken äro till sitt inre v\äsen. Mer

än en dyrbar timme, då vi nere i

jordkulorna kring ”finnspisen” skulle haft

rätt att slänga oss baklänges över

renhudarna och sova, offrades på att

gemensamt förbluffas över detta faktum,

medan ryssgranaterna visslade och pepo

hemtrevligt eller brakade av där uppe

bland stammarna. Men när vi började

skönja detta faktums betydelse, stärktes

vår kamplust.

Vi nordmän är bröder. Inte därför att

det låter vackert att säga så. Utan helt

enkelt därför att vi ha samma moder —

Norden, Skandinavien. Men just därför

att vi är bröder är vi alla — ty detta är

en naturlag — lika till det yttre och

fullständigt olika i vårt inre. En brödraskara,

där inte brödernas inre är varandra olika,

är en sjuk och livsoduglig brödraskara.

Men därför att vi är varandra så olika,

duga vi något till gemensamt. Därför

behöva vi varandra. Därför ha vi kraften

och lyckan att kunna hjälpa varandra,

skydda varandra, styrka varandra och

högakta varandra.

S. Alvar Swensson,

Fänrik 1035, Gr. II, 2

förbandplatsen,

batt.-läk. Medicinare.

Anmälde mig den 1 dec. Upplever man

ett tidsskede av betydelse som detta, vill

man om möjligt vara med, där avgörandet

faller. Finland tog upp kampen mot det

överskyggande onda i vår tid — och

visade oss vår väg. I väntan på att kåren

skulle taga fast form ökades med

tidningarnas skildringar av vad som hände så

nära en själv, förvissningen, att man var

vittne till något stort — att Finland stred

en för varje dag och för varje timme

historisk strid. Finlands strid för sin

självständighet gällde även oss, och således var vår

samhörighet med finska folket självklar.

Finnen gav oss många lärdomar. Det

som gjorde mest intryck på mig, var hans

outtröttliga trosvisshet. Så blev också det

omöjliga möjligt. Till detta kom hans

värdiga lugn och lågmälda humor.

Jag var på en finsk förbandsplats. Den

enkla hjärtligheten mellan kamraterna där

slog mig. En hade fått ryggen illa tilltygad

av skärvor. Det skämtades vid

omläggningen försynt om de ovanligt fina

underkläder han nu fick. Den förbandsplatsen fick

i detta avseende bli mönster för vår. En

hälsning till dess unge läkare dr

Franken-hauser.

Den svenska kåren växte i värde dag för

dag och visade, när det gällde, att den

höll. Svensken är bäst, när han sätts på

rätt spår och får rätt uppgift. När han så

blir varm i kläderna, ”är han också här

värst mot slutet”.

Av förbandsmateriel, instrument och

medicin fanns vid fronten alltid vad som

behövdes. Så vitt jag vet inträffade ej

dödsfall i ”civila” sjukdomar inom kåren.

(Sulfonamiden var även här mången gång

räddningen.)

Ljusaste minnet är kamratskapet. Bakom

detta och som drivkraft och inspiration

stod alltid vår varmt avhållne gruppchef

överstelöjtnant Viking Tamm.

Per-Erik von

Sergeant 487, Gr. II,

3 skyttekomp.

Lant-bruksstud.

Jag gick ut som frivillig därför att jag

anser att Sverige och Finland har

gemensamma intressen att bevaka men också

därför att finnarnas beslutsamhet och

kraft att ta upp kampen mot en stormakt

för att värna hem och frihet grep mig

djupt. Jag måste helt enkelt för deras

rättvisa sak bidra med det enda jag

kunde förfoga över, min egen person, och

hoppades också att min vinterutbildning i

Boden kunde bli till nytta.

Aldrig glömmer jag när vi i slutet av

februari mötte finnarna i Märkäjärvi. De

kommo susande på skidor i f. d. vita

snö-ställ och svarta i ansiktet av ingniden aska

som skydd mot kölden, strålande glada att

bli avlösta och få några dars permission

efter att ha legat i fält sen krigsutbrottet.

Äntligen fick vi ge ett handtag åt dessa

män som skänkt oss ett enastående

exempel på att försvarsvilja och mod är någotenkelt och självklart! Åldringarnas,

kvinnornas och ej minst de finska barnens

outtröttliga arbetsamhet bakom fronten, över

måttet av sina krafter, hör till det man

alltid skall minnas. Ingen nation kan i

längden föra en isolerad politik, och denna

vinters möte med verkligheten har

ytterligare stärkt mig i den förhoppningen, att

Norden skall samlas till en makt som inger

respekt genom försvarsvilja och hand-

lingskraft.

Carl Cramér,

överser-geant 2116, kärstaben,

avd. 2. Regissör.

För några år sedan gjorde jag en resa

till Moskva för att studera den ryska

teaterkonsten, och på återvägen stannade jag

några dagar i Helsingfors för att få en

inblick även i Finlands teater. Genom

välvilligt tillmötesgående av teatercheferna

Kalima, Rönngren och Fazer m. fl. blev

den något av en upplevelse.

Hela den stämning av vaken, kämpande

kultur, som då slog emot mig från de

kretsar på båda sidor om rampen, som jag kom

i kontakt med, kom mig att se på mitt eget

lands kultur med helt andra ögon. Här, hos

den nordiska kulturens utpost, förnam jag

dallringen av den livsnerv, som för oss alla

i Norden är bärande och skapande. Här låg

det naturliga bandet mellan levande

tradition och sökande nutid blottat.

Från denna tid visste jag var vår kulturs

frontlinje gick. Och när jag förstod

innebörden i den fara som hotade, var det en

naturlig sak, att jag skulle byta ut min

svenska beredskapsuniform mot en finsk.

tecknade testamente må citeras, de spegla

bäst min stämning och mina motiv:

”Jag har sedan Finland angreps gått

i spänning, oro och vånda. Plågats av att

sitta med händerna i kors och endast

passivt läsa om dessa tappra bröder, som

kämpa även vår strid. Jag tycker det är

en mans uppgift som kallar mig. — Jag

reser alltså av en oemotståndlig inre drift;

jag har varken vänner eller fränder i

Finland.

Men jag vet, att om jag stannade

hemma nu, skulle jag hela mitt liv

känna mig som en stackare. Jag har mitt

livs chans att få leva en mans liv och

göra en insats med livet på spel för en

stor och rättvis sak. Och jag känner

behov av att handla, då mitt land ej kan

göra det.”

Den tid som förflutit och de händelser

jag upplevat sedan dessa ord skrevos, ha

ej förändrat min inställning.

Nils-Ivar Roslund,

Fältväbel 242, adj. vid

kårstabskomp.

Redaktör.

Några rader ur mitt julafton 1939 dag-

från kontorspulpeter

Arne Malmsten,

översergeant 12514, bitr.

krigskassor.

Ombudsman i Sveriges

Nationella Förbund.

Det var med mycket blandade känslor

som jag tog steget fullt ut och anmälde

mig som frivillig i den svenska

frivilligkåren. Att få vara med i den historiska

kampen för Nordens frihet var ju så pass

lockande att tankarna icke ett ögonblick

kunde lämna frågan. Men som skåning

måste man ju fråga sig om klimatet var

så hälsosamt. Ryktena förmälde om de

finska skidlöparnas sagolika bragder, och

det var icke utan att man i andanom såg

sig själv mödosamt stappla fram, sig

själv mm knappast fienden till skräck

och varnagel. Nåja, ledningen för S. F. K.

hade tydligen tagit även detta med i

beräkningen. Redan i Torneå gallrades vi

”icke skidkunniga” ut ifrån de övriga.

Efter en tids vistelse i depå fick jag min

placering vid krigskassan (huvudkassan)

i Torneå. Genom denna verksamhet kom

jag i kontakt med den finska

befolkningen, och det är om denna jag här vill

skriva några tacksamhetens rader. Den

gjorde sitt allra yttersta för att hjälpa

och reda upp där något brast. Att kunna

mottaga och härbärgera tusentals män, av

vilka åtskilliga långt ifrån voro några

konfirmander, och samtidigt i alla situationer

behålla sitt tålamod och sin gästvänlighet

anser jag, enbart detta var ett bevis nog

för påståendet, att det finska folkets

nerver tål hart när vilka påfrestningar som

helst. Det knöts också många

vänskapsband mellan denna befolkning — jag

tänker då närmast på Torneå och Kemi —

och den svenska frivilligkåren,

vänskapsband som kan komma att betyda en hel

del i framtiden. Den dag jag lämnade

Torneå kom ett äldre par fram till mig

och sade: ”att de icke kunde fatta att

pojkarna nu drog bort för att aldrig

komma tillbaks. Vi tycka precis att ni

allesammans äro våra pojkar.” Jag tror att

det var många av den finska befolkningen

som kände så. Och det är icke utan att

vi, då vi nu i våra tidningar läsa om

Torneå, Kemi, Rovaniemi tycka oss läsa

om orter och människor som vi höra

samman med, och att vi äro knutna

samman med band som endast krigsgemenskap

kunna skapa.

Karl-Edvard

Anderson, 3160, gevärsskytt

vid 1 komp. Gr. n.

Ombudsman.

Jag reste ut som frivillig, för att jag

ansåg det vara min plikt att efter bästa

förmåga bistå ett broderland, som ensamt

kämpade för hela Nordens frihet och

framtid. Såsom svensk har jag alltid haft

klart för mig nödvändigheten av att det

nordiska samarbetet tager mera fasta och

verklighetsbetonade former. Hade de nor-diska länderna for ett år sedan varit

förenade i ett försvarsförbund samt rustade

för krig, hade säkerligen också

situationen i dag varit en annan. Skall Sverige

och Finland kunna bevara sitt oberoende

även i framtiden samt utöva något

inflytande på det övriga Nordens öde,

måste våra folk vara beredda att sida vid

sida kämpa för samma mål. Vår strid blir

blott en fortsättning på våra förfäders

kamp. År 1940 var det endast några tusen

frivilliga, som fick knyta krigsbrödraskap

med Finlands tappra soldater. Nästa gång

måste hela folket vara redo.

Bo Arrhén, 8735,

ing.-komp., traktorförare.

F örsäkringst j änste

-man.

Under vinterdagarna 1940 lystrade

Sveriges folk till parollen, ”Finlands sak

är vår”. Vad detta innebar förstodo alla

och så långt voro också de flesta överens,

men när det sedan gällde att omsätta

orden i handling, tvekade man likväl och

överlät till en obetydlig skara svenska

män att representera dem alla och ta

ansvaret. Förgäves väntade vår

frivilligskara i Finland på erforderliga

förstärkningar. Dyrbar tid rann bort i väntan på,

att kompanierna skulle bli fulltaliga.

Äntligen, i mitten av februari gick

frivilligkåren i ställning, beredd att göra sin plikt

och försvara det som stod högst av allt,

den skandinaviska gemenskapen. En

gemenskap, vars spolierande vore ett

förkrossande slag ej allenast för Finlands

del, utan i lika hög grad för Sveriges.

Svenska ungdomskamrat! Var det ej

klart för Dig, vad Finland betyder som

Skandinavisk stat? Har Du glömt Din

historia eller ville Du ej i farans stund

vidkännas de gemensamma intressen och

ideal, vilka i århundraden hållit Finland

och ditt eget fosterland samman? De

äldre vädjade till Dig såsom ung, att

frivilligt sluta upp vid broderfolkets sida

för att värna Nordens frihet och Sveriges

ära. Du vredgades över världens

orättvisa men svek, av brist på individuellt

initiativ och rädsla för att offra

personliga intressen och det lugna, bekväma

vardagslivet. Ett sådant handlingssätt

hedrar Dig ej.

För oss, vilka voro med, blev den

av omständigheterna korta fälttågstiden

ett dyrbart minne, vilket stärker och

bevarar samhörighetskänslan med den av

naturen fåordige men sanne

fosterlandsvännen, vår vapenbroder — den finske

Gustav Godlund, 2263,

Gr. I, 1 batt.

Boktryckare.

Jag har kanske mera gemensamt med

Finland än de flesta som voro med i

finska kriget eftersom jag arbetat där

2 år innan kriget bröt ut. Det var därför

den naturligaste sak i världen att jag

skulle stå i de finska leden, när Finland

blev anfallet.

Naturligtvis vore ett slaget Finland ett

till hälften redan besegrat Sverige, därför

får och skall ej Finland utplånas som

självständig stat, därför om Finland

kallar än en gång, så går jag trots mina 53

år ut igen.

Våra finska vapenbröder har ju skrivits

så mycket om, men som gedigna kamrater

och personligt orädda hjältar visade de i

detta hårda, oförsonliga krig, att

finnarna äro världens segaste och individuellt

yppersta soldater. Jag kände mig stolt att

få trycka deras barkade nävar.

Som sagt ”Finlands sak är vår” och

kommer att så bli, därför skall vi

frivilliga ej glömma Suomi nästa gång.

Och det är som ett uttryck för denna

svenska vilja, som den Svenska

Frivillig-kåren enligt min uppfattning haft sin

största betydelse.

Min personliga insats var skäligen

blygsam. I mitten på januari började jag

hjälpa till att skaffa tjänstehundar till

Frivilligkåren. I februari hade jag hand

om utbildningen av några tjugotal förare

och hundar. Den 25 februari kom jag till

Finland. Och sedan kom den 13 mars —.

Vid själva fronten funnos cirka 40

draghundar, de flesta på 16 jägarkompaniet.

Vid Kemijärvi lågo 20 utbildade förare

med hundar förutom det stora antal

draghundar för sjukspann, som låg redo

mellan Kemijärvi och fronten. Slutligen fanns

ett antal hundar och utbildade förare vid

hunddepån i Torneå.

Oskar Fr. Sandberg,

4761, 3 plogplut.

Kontorist.

soldaten.

Manne Ginsburg,

Fänrik 10624, SFKrs

tjän-stehundsofficer. Fil.

mag., sekreterare i

Radiotjänst.

De nordiska länderna höra ihop. Det

är icke ett politiskt program, det är en

naturföreteelse — med andra ord ett

faktum, som icke går att ändra!

När Finland anfölls, kände majoriteten

av svenska folket det därför som ett

anfall — icke mot ett främmande land utan

mot en del av den organiska enheten

Norden. Önskan att rycka till Finlands

hjälp var allmän.

Men tusentals unga svenskar, som ville

komma till det finska broderfolkets

undsättning, måste göra sin plikt i den

svenska för svar sberedskapen. Dessutom

trodde väl lite var, att man när som helst

skulle få kämpa för det egna landets

frihet.

Vi, som hade förmånen att kunna

lösgöra oss och ansluta oss till

Frivilligkåren, representera därför många, många

fler, som ville komma över men inte kunde.

Redan i december hade jag avsikten att

anmäla mig, men ett tillfälligt arbete som

båtclerk gjorde det omöjligt att då fara

någonstans. Köpmansson, med gamla

konservativa fördomar samt uppriktig nationell

inställning till politik, hyste jag det största

medlidande för den kämpande

brodema-tionen. Det blev mig till sist omöjligt att

gå i Sverige och höra dessa bloddrypande

rapporter från öster. Jag gick som i trance,

en feber brände i min kropp, lusten att

handla, att göra något blev för stor, jag

tvingades av en inre makt eller oro till

rekryteringsbyrån. Efter att först ha fått

ansökan avslagen av de svenska

myndigheterna, kom jag över till Torneå, fick

nummer 4761 och tilldelades 3:dje

plogplutonen som vanlig menig givetvis. En

episod: Nattligt ploguppdrag, dj—skt

kallt, klart månsken, skottande, hackande

spadar, stelfrusna män. I en snödriva

sitter en man och gnider sina halvt förfrusna

tår med snö. En bit längre bort ligger en

annan i djup sömn, omöjlig att väcka,

köldsömnen, den vita årstidens smärtfria

drunkningsdöd. Fram och åter klampa de

köldbitna, endast de starkaste arbeta. Vi

måste fram, plogbilen backar, tar sats, men

blir obevekligt besegrad av den

hårdpac-kade, vackra men hemska snön ...och ämbetsverk

Arvid Berg von Linde,

Sergeant 2062, Gr. I,

4 jäg.-komp.

Kontorist.

Jag gick med i Frivilligkåren helt

enkelt därför att ilskan över det ryska

anfallet blev större för var dag. Svenskarnas

gemensamhetskänsla med Finland är ju

också fast rotad sedan århundraden.

I kåren kom jag att tillhöra det först

uppsatta jägarkompaniet. Kompanichef

var löjtnant Salén. Efter utbildningstiden

i Kemi, som varade till in i februari,

marscherade vi upp till Märkäjärvi, där

kompaniet gjorde posterings- och

patrulltjänst. Med ryssarna kommo vi inte i

närmare beröring. Deras artillerield var dock

ganska ettrig.

De finnar vi träffade, voro alla

mycket vänliga och hjälpsamma. Språket

vållade dock vissa svårigheter. Först mot

slutet träffade vi på förband, som talade

svenska. De voro allmänt tacksamma för

den hjälp, landet fick från Sverige. Dock

riktade sig "harmen över den nesliga

freden mycket mot Sverige, men man insåg

snart, att det den gången inte kunde gått

på bättre sätt.

Men nu har Finland verkligen

förtjänat att få vara i fred. Skulle samma

situation uppstå igen, är det svårt att inse,

hur Sverige skulle kunna stå utanför.

o/liMcl yy\

Kurt Widell, Fänrik,

1959, krigskassor vid

kårstaben.

Banktjänsteman.

I mitten av december frågade mig en

vän, om jag inte ”skulle fara med till

Finland och kriga”. Jag var visserligen inte

militärt utbildad, men då den uppgift som

gavs mig i kåren, passade bra för min

utbildning, blev jag genast intresserad. Först

och främst därför att jag då såg ett sätt

att kunna bidraga till Finlands snabba och

effektiva hjälp, men också för att på så

sätt få nyttig praktik i mitt yrke under

förhållanden, som jag trodde skulle tilltala

mitt sinne. Mitt beslut var därför klart i

och med att jag beviljades tjänstledighet

från arbetet, även om jag flera gånger

tvekade och kände mig olustig inför de

minst sagt ovissa framtidsutsikterna. Man

måste ju i alla fall räkna med att få lämna

en god anställning, en varm och skön säng

samt att kanske inte komma tillbaka mer.

Att sådana vekliga tankar inte tog

överhanden är jag nu mycket glad över, ty

deltagandet i det finsk-ryska kriget gav

en värderlig behållning av erfarenheter på

olika områden, vidgad syn på livet och

knutna vänskapsband.

L. G. Lindencrona,

2227, Kårstabskomp.

(jägare). Jur, kand.,

notarie.

Bakom det svenska folkets otvetydiga

vilja att bistå Finland i dess tunga kamp

i vintras låg en känsla av djup

samhörighet och bundsförvantskap. Sällan eller

aldrig har vårt land upplevt en väldigare

och en enhälligare opinionsyttring än den,

som tog sig uttryck i orden: ”Finlands

sak är vår.” Det är en historisk tragedi,

att Sveriges beredvillighet att stå vid

Finlands sida med ansiktet mot öster då icke

kunde bli verklighet.

Efter Moskvafreden ha vi sett vårt

finska broderfolk med okuvlig

beslutsamhet och ihärdighet gripa sig an med det

fredliga återuppbyggnadsarbetet. Finlands

sätt att möta olyckor och svåra

prövningar är ett föredöme, och har i Sverige veta

vi med detta för ögonen, att ett litet folk,

som vill och vågar hävda sin frihet och

heder, icke är dömt till undergång.

Kärn-tanken i frivilligrörelsen har säkerligen

varit denna: Finland är en omistlig länk

i den nordiska gemenskapen. Dess historia,

traditioner, kultur och framtid är nära

förbunden med Sveriges. När därför

ofärden drabbade Finlands folk, utgick en

ofrånkomlig maning till var och en i

Norden att besinna sitt ansvar inför framtiden

och handla därefter.

Axel Sandstedt,

Löjtnant 2444,

fältpostmästare. Postassistent.

Varför frivillig? Jag kunde inte finna

några antagbara skäl att undandraga mig

det, som föreföll mig som en plikt i den

givna situationen. Och skulle inte vår

generations mångbeprisade sinne för

fair play ha givit individen den impulsen,

borde väl känslan för våra folks

samhörighet ha gjort det. Ett finskt sammanbrott

vore ju en skandinavisk katastrof, som

drabbade oss svenskar hårdare än någon.

Varför försöker man på ömse sidor

understundom förneka detta i stället för att till

bägges fördel bygga vidare på vår

historiska och kulturella gemenskap? Nej,

under de gångna vinterdagarna, då

svenskarnas insats under en arbetsfylld

organisa-tionstid aldrig hann krönas av det stora

resultatet, återknötos band med vårt

broderfolk framför andra, som icke kunna och

få slitas!

Ärlig vrede och längtan efter att få

hjälpa en broder som var i nöd och

yttersta fara — säkert var det i första hand

dessa känslor, som drev oss frivilliga till

beslutet att resa. Därtill kom vissheten

om det hot, som efter Finlands

tillintet-görelse skulle komma att riktas mot vårt

eget land: Asiens gräns vid Torne älv

skulle betyda död åt den nordiska tanken.

Finlands folk grep till vapen med lugnt

mod. Dess föredöme gav oss styrka att

härda ut, och de av oss, som sårades och

som sida vid sida med finska vapenbröder

på krigssjukhusen den 13 mars hörde de

hårda fredsvillkoren, vi kände, att vi, trots

allt, inte rest ut förgäves, vi veta också,

att Finland måste vara med den dag

Norden åter står enigt och starkt, utan att

rädas något varnande pekfinger.

Lars Wilhelm Schlyter,

9528, Gr. II, 3

skyttekomp. Yrkeslärare.från sportplatser

Calle Schröder,

Sergeant 9344, Gr. II, 3

skyttekomp.

Tennisspelare, handlande.

Övertygad om det rätta och riktiga i

Finlands sak anmälde jag mig som frivillig

och kom över som gevärsskytt vid II.

gruppens 3 kompani. Efter en kort

utbildningstid i Kemi bar det av till fronten,

där vi fick vissa bevakningsuppdrag,

patrulleringar och annat som hör till livet

i fält. Jag kan inte klaga. Det var bra

kamrater, bra befäl, och andan var den

bästa tänkbara. Tiden blev visserligen

hård, men härdande. Man lärde sig att

sätta värde på det som fanns, och gjorde

så bra man kunde varje dag. Man såg

även att det gick att genomleva ett krig

— och det tror jag är en viktig lärdom,

som gör att man inte tvekar att ta sitt val

och sin väg.

låg han i sexton timmar innan hjälp

anlände, men ändå höll han humöret uppe. Efter

hemkomsten till Sverige fick jag

meddelande från honom att han var fullt frisk

igen, och i arbete. Sällan har jag blivit

gladare för ett brev! När löjtnant

Graf-ström återvände från sitt stora

patrulluppdrag, kunde vi även hjälpa till med

transporten av ett par sårade, som soldaterna

tagit med sig på vanliga dragpulkor.

Även om vi — i stort sett — inte

kunde göra så stor insats under kriget, så var

den ärligt menad och kommer utan minsta

tvekan att upprepas, om händelserna åter

skulle kräva det.

Sture af Ekenstam,

översergeant o.

drag-hundsförare 8229, Gr.

II. Skidåkare och

fjällförare

(Skidfräm-j an det).

Som hundspannsförare sorterade jag

under II. gruppen med överstelöjtnant

Tamm som chef. Vad som hindrade vår

verksamhet var dock den oerhört snörika

och kalla vintern, som gjorde att spannen

inte kunde gå direkt i skogen, utan måste

hålla sig på vägar, i skidspår o. s. v. Hade

skar före rått, hade vi kunnat deltaga i

större och längre patrulluppdrag, nu måste vi

nöja oss med kortare expeditioner. Mest

körde vi fram ammunition till posteringarna

vid eldlinjen, och därifrån transporterade

vi sårade till förbandsplatserna. Vid ett

tillfälle hämtade vi en kamrat, som under ett

anfall blivit kvar mellan linjerna och med

ett skottsår i benet tvingats gräva sig under

snön för att undgå ryssarna. På detta sätt

Hilding Nilsson

(Kors-näs-Nilsson), 2780, 1

bilkomp. Brottare,

brandman.

Jag reste till Finland av rent ideella skäl

och skulle göra om det ifall det behövdes.

Den 9 januari reste vi härifrån med bil, och

framme i det mörklagda Torneå fick vi en

liten förkänning av kriget. Jag blev

grupp-chef i första bilkompaniet och

stationerades i Kemijärvi.

En gång hade vi varit och bärgat en bil

ur ett dike en bit ifrån förläggningen. När

det var klart och vi skulle vända tillbaka,

överraskades vi av tre ryska jagare, som

med spelande kulsprutor dök rakt ner mot

oss. Vi var mitt ute på ett träsk, och det

fanns inte mycket att söka skydd vid, men

vi hann in bland trädstammarna ett stycke

därifrån och kom oskadda undan. Men

aldrig har jag varit så ordentligt rädd —

varken förr eller senare.

Att i strålande månljusa nätter

marschera genom nedbrända byar, påminde oss

om att här hade strävsamma och fattiga

människor förlorat hem och varme, det

kändes svårt, och evakueringen efter

fredsslutet var fruktansvärd. Mödrar, som nyss

fött sina barn till världen, barn på 1—2

månader och åldringar stuvades in i

lastbilarna för att åka flera mil i över 30 gr.

kyla. Endast de mest nyblivna mödrarna

kunde vi ta med i förarhytten. Ibland när

man lyfte ned en liten gumma från lasset,

så föll hon kvidande samman av köld.

Åke Laurén, 2782,

mo-torcykelordonnans i

kårstaben.

Jordbruksarbetare.

Vi väntade väl här hemma att det skulle

bli ett militärt ingripande från Sveriges

sida. Då detta var omöjligt och snabb

hjälp var av nöden, föll det sig helt

naturligt att jag ställde mig till

Frivillig-kårens förfogande. — Som bekant lät ödet

oss inte göra några större insatser i

Finlands kamp. — Av våra vapenbröder

finnarna har jag trots den korta tiden många

trevliga minnen. Jag vill bara berätta ett:

En dag var jag ute med en rapport,

och för att orientera mig stannade jag

invid en myr där några finska soldater

uppehöll sig. Jag hade inte hunnit mer än

slå av motorn, förrän vi hade ett ryskt

flyganfall över oss. Finnarnas första tanke

tycktes vara att skydda mig. Snabbt

sparkade de undan snön under ett stenblock

och lät mig krypa in först, varefter de

själva lade sig ytterst.

Onni Niskanen, 9462,

Kårstabskomp.

Orienterare och gångare,

Duvbo IF, typograf.

Min resa till Finland var inte frågan om

ett val utan om vilja och självklar plikt.

Efter en kort tid i Torneå kom jag till

Salmijärvi med Stridsgruppsstabens

jägare, och gjorde där samma iakttagelse som

kamraterna, andan steg ju närmare

eldlinjen man kom, förbandet svetsades

samman, svårigheter och hinder sporrade till

ytterligare ansträngning. Var man gjorde

sitt bästa på ett sätt som knappast är

tänkbart i fred. ”Det avgörande steget”

skulle jag inte tveka att ta, om det —

vilket Gud förbjude — åter skulle bli

aktuellt.och tävlingsbanor

Lennart Tancred, 1303,

Gr. II, 4 jäg-komp.

Boxare, bageribiträde.

gånger hade sina sidor att vara soldat,

ångrade jag inte en minut att jag reste.

Tvärtom tycker jag nu efteråt att jag inte

skulle fått fred )för mitt samvete, om jag

stannat i Sverige. Det gällde ändå det

rättas sak, och då får man inte fråga efter

om ansträngningarna stiger till det dubbla

och däröver mot det vanliga.

7

Min inställning bjöd mig att ta den

chans som fanns för att aktivt stödja

Finlands sak; och när man är ung och

vapen-utbildad var det inte mycket att resonera

om sättet. Jag blev frivillig, och det har

jag inte ångrat. Hamnade på II. gruppen,

4 jägarkompaniet. Under en övning i

skidåkning råkade jag falla och bryta

armen, och så kom det sig att när mina

kamrater drog mot fronten, fick jag ligga i

sängen med en hoplappad arm. Det

kändes naturligtvis svårt, men allteftersom

skadan läktes och jag kunde deltaga i

arbetet på sjukhuset blev det lättare. Där

kunde jag åtminstone göra litet nytta; och

hjälpa till var det enda man ville när man

såg hur de oförlikneliga lottorna slet och

arbetade och offrade sig för de sårade.

Finlands lottor —- varenda man i

Frivilligkåren var beredd att göra vad som helst

för dem, de visade som inga andra hur

prövningar skall bäras och besegras.

Dagen före freden var vi tio tillfrisknade

sjuklingar, som begärde att få transport

till Märkäjärvi och kamraterna vid

fronten. Vi hann aldrig fram, knappast ens

sätta oss i rörelse innan freden kom. En

sak hann vi emellertid: mångfaldiga

gånger konstatera sanningen i ordet ”Finlands

sak är vår”

Bror Lundmark,

över-sergeant 9312,

fältpolisen. Kanotist,

polisman.

I fråga om att stanna hemma eller resa

till Finland gavs det inget val. Som så

många andra fann jag att Frivilligkåren

ävlQn var min väg. Även om det många

Karl Ivar Skeppstedt,

Fältväbel 9382, 1

bilkomp. Racerförare,

verkmästare.

Jag for till Finland av övertygelse, och

den övertygelsen har tiden ”däröver” inte

När man är gift och har barn, har det

sina sidor att gä som frivillig ut i ett krig.

Men då min fru är finska, föll det sig helt

naturligt för mig. Hennes land var även

mitt, en sak som tiden i Finland många

gånger slog fast. Jag har känt många

finnar i fredstid, dels som privatman, dels

som tävlande tyngdlyftare, och imponerats

av dem och deras säregna seghet, men

detta blev ett intet mot intrycken från krigets

Finland. Där fick man rätta begreppen om

folkets egentliga styrka, uthållighet och

frihetsvilja.

Efter ett par dygn vid utrustningsdepån

i Torneå placerades jag på III. gruppens

stabskompani i Kemi, och fick där en god

inblick i de stora svårigheter som är

förknippade med att organisera, utrusta och

öva en frivilligkår, men jag kände också,

som aldrig förut, vad kamratskap,

sammanhållning och god vilja mellan trupp

och befäl betyder.

Jörgen Nielsen, 10002,

Gr. III, stabskomp.

Mångårig svensk

re-kordhållare i

tyngd-lyftning, kontorist.

kunnat ändra på. Som fältväbel vid 1.

bilkompaniet fick jag dels tillfälle att göra

en liten insats, dels var det motortekniskt

sett en mycket lärorik tid. Bland annat

skötte vi transporten av finnarna från

Märkäjärvi till Saija, och det gick bra.

Vad som framförallt slog mig, var

finnarnas självständighet: vid transporten skötte

var och en sitt, slängde på packningen på

en bil och satte sig själv på en annan.

Ändå visste var man precis var hans

utrustning fanns. Den anda som besjälade

den stridserfarna truppen, var mer än

imponerande. Det kamratskap jag förut

upplevt på tävlingsbanorna med finnarna,

blev här starkare, djupare verklighet, och

hela vårt kompani gav sitt ord på att inte

tveka att skynda till Finlands hjälp, om så

skulle behövas.

jag reste över därför att skälen för att

jag skulle stanna hemma inte voro så starka

som kravet inom mig på att resa, och fann

att beslutet, resan och vistelsen i ett

krigförande land gav mig en upplevelse, under

vilkens kraft saker och ting fingo sina rätta

proportioner — helt andra än de man

tidigare räknat med.

Blev förlagd till byn Tohmo 7

kilometer norr om Kemijärvi, och fann att lite

gemensamma strapatser, lite bombnedslag

och kulsprutesmatter förmådde skapa ett

kamratskap som jag ansåg otänkbart

under tiden i Torneå.från fabriker

Conny Andersson,

8893, 1 pv-plut.

Lagerbiträde.

Varför jag åkte till Finland besvaras

enklast genom en motfråga: kunde man

göra något annat?

Gränslöst besviken över Sovjetunionens

förräderi gentemot den internationella

arbetarrörelsen, klar över, att Finlands

arbetarklass och dess ungdom stred för rätten

att själva få ordna sitt lands

angelägenheter, vad var då naturligare för en svensk

arbetarpojk, än att sälla sig till de

kämpande leden.

Carl Hugo östman,

8636, 1 pv-plut.

Ga-ragevakt.

Jag tjänstgjorde på första

pansarvärns-plutonen, och vi sattes in i slutet av

februari vid Märkäjärvi för att avlösa finnarna.

Vi hade våra ställningar åt Sallahållet, och

redan andra dagen uppenbarade sig

ryssarna och vi knäppte en prima stridsvagn.

Ryssarna måtte efter den erfarenheten ha

fått viss respekt för vårt avsnitt, ty de

visade sig aldrig mera med någon

pansarvagn. Däremot lågo vi hela tiden

under artillerield, och det var endast några

hundra meter från våra ställningar som

Dyrssen stupade. Vi klarade oss

någorlunda mot artillerielden, men under en av de

sista flygräderna under kriget fick vi

obehagliga påhälsningar av bomber som

medförde en del förluster. Frivilligkåren var

enligt min mening både vältrimmad och

av prima material. För mig stod det

som en naturlig sak att ställa mig till

förfogande som frivillig. Finlands sak är vår.

** -

Henning Gottfridsson,

8126, 1 sjv.-plut.

Expressarbetare.

Anledningen varför jag gick ut som

frivillig i finska kriget? Ja, jag som väl

de flesta av mina kamrater hade tanken:

du kan hjälpa. Därtill kom

förtrytelsen över, att ett land som skulle vara ett

föregångsland, så hämningslöst släppte

våldet löst över ett litet frihetsälskande

folk. Själv tillhör jag sjukvården och det

blev mitt arbetsfält, men om det hade

varit fullbelagt hade jag utan tvekan tagit

vilket jobb och vilket vapen som helst.

Att vara hemma i Stockholm och på

avstånd höra och se och ge, gick inte. Min

ekonomi var ej sådan. Vad var då

naturligare än att ge det jag kunde ge, mig själv.

Och skulle det behövas än en gång, så

ställer jag mig utan tvekan i ledet.

John Harald Olofsson,

Sergeant 2290, Kårst :s

sign.-komp. Målare.

Jag anmälde mig för att deltaga i

Finlands kamp för att hjälpa vårt broderland

och därmed Sverige. Bättre att

förekomma än förekommas.

Dessutom är ju Finland en skandinavisk

stat, och dess avskärande ur den

skandinaviska gemenskapen vore ett ödesdigert

slag för Sverige.

Finlands krigare och lottor högaktar jag

för deras mod och uthållighet. Finnarna

voro beundransvärda för sitt tålamod och

stillsamma gemyt, och var man än kom

möttes man med översvallande välvilja.

Såsom signalist låg min tjänstgöring så, att

jag icke så ofta kom i beröring med dem,

men mitt helhetsintryck var mycket gott.

Heder åt Finland och dess beundransvärda

lottor.

/

Arne Lindell, 4904, 1

lv-batt. Retuschör.

Som alla andra reagerade jag våldsamt

inför det meningslösa angreppet på

Finland, och jag gick ut som luftvärnsman

och hörde till dem som mot krigets slut

voro förlagda invid Åbo. Jag var i

tillfälle att vara med om åtskilliga

bomb-räder. Vårt batteri satte åtskillig skräck i

de ryska flygarna, och de höllo sig också

sedan vi kommit i ställning på

vederbörligt avstånd från våra pjäser.

Jag reste till Finland i början av

februari liksom många andra svenska pojkar,

och vi reste väl alla av samma skäl,

antar jag, vi ville hjälpa våra grannar. Jag

är sjukvårdsutbildad från militärlivet här

i Sverige, så jag hamnade som

sjukvårds-sergeant i Finland. Redan i Kemijärvi

kom vi i kontakt med ryska bombflygare.

Ofta gick de sedan över vår förläggningsort

och fotograferade, ja, en gång vinkade man

till oss från flygmaskinen. Sista dagen

fick vi besök redan klockan 6 på

morgonen, och bomberna regnade över oss

hela förmiddagen.

Det har sagts av svenskar om

frivilligkåren, att den inte gjorde någon nytta.

Jag tror inte på sånt tal. Alla pojkar jag

kom i kontakt med såväl i Karihaara,

Salmijärvi som Märkäjärvi, gjorde sitt bästa

och var verkligt ledsna över att de inte

kunnat bidraga till bättre fredsvillkor.

Kamratandan var god, ja, allting var efter

förhållandena gott. Jag ångrar inte en

minut att jag reste, och skulle göra om det

ifall det behövdes. Vi svenskar lärde oss

mycket av finnarna, som är ett stolt, starkt

och härdat släkte.

Frank Hultengren,

Sergeant 4046, 1

sjv.-plut. Pressare.och verkstäder

Konrad Lönnborg,

2258, Gr. H, 1

skyttekomp. Div.-arb.

Kommunismen måste bekämpas! Den

måste hållas utanför Nordens gränser. —

Det var sådana tankar som inspirerade

mig att sluta mig till Frivilligkåren.

Finlands kamp vinkade som en hjältesaga.

Det som några hundra tusen män mot

ryssarnas miljoner utförde under det att

en hel värld fegt endast såg på, är en

bragd som. skall gå till eftervärlden.

Conny Wikström,

Sergeant 248, 1 pv-plut.

Gjuteriarbetare.

Att jag reste till Finland, berodde i

första hand på att jag gick arbetslös och

drev. Och när inget sämre än det kan

bjudas hade jag helfer inget att frukta i

Finland, när jag även där fick tillfälle

att göra något gott. Jag syftade även på

att få tillfälle att få träffa många bra

pojkar och det vart också över förväntan.

Karl Gustaf Emanuel

Ekberg. Sergeant 9133,

Gr. II, 2 batt. Akare.

Bättre att möta Olle i grind än att ta

emot honom här. Jag anmälde mig den

12/1. Hade nog tänkt g(öra det tidigare

men ville först ordna det för hustru och

barn. Sålde bilarna till en annan åkare

och reste. Jag var utbildad artillerist.

Tagit konstapelskolan och

hovslagaresko-lan m. m. Bil kunde jag köra, men de

behövde folk som ville slåss. Så jag

hamnade på 2:a batteriet.

Finnen klagade aldrig. ”Jo, nog går det.”

Det må sedan ha hänt vad som helst.

Våra tunga ammunitionsslädar för två

hästar var inte något att hänga i julgran.

För stora och tunga. Det lärde vi oss

under marschen till fronten. Se finnarna hade

små slädar och en häst, och det gick fint.

Slingrade sig hur som helst.

Marschen upp var tämligen svår. Vi

körde fem mil i 48 graders kyla, och

för-frysningar fanns det en hel del. Vid

fronten körde jag ammunition, och ibland tjöt

och pep det i luften som en gammal

drag-harmonika. Ryssarna sköt som vettlösa.

Men inte var våra 7,5 tysta de heller.

De gamlingarna höllo troget i alla väder.

Det sorgligaste minnet. Kvinnan som

kom dragande med kistan på en kälke vid

Kemi bro. Hon förde hem sin man. Cirka

30 år var hon. Och ledde en 12 års flicka

vid handen.

Om det händer en gång till. Som sagt

var: Lika bra att möta Olle i grind som

att ta emot honom här.

fattning att ryssarna voro bra soldater.

Men ledningen var sämre.

Två svenska batterier, det första och

andra, kom vid sextiden på morgonen

den 13 mars i strid med ryssarna, och det

blev en ordentlig artilleriduell. Åtminstone

två svenska batterier tystade fyra ryska

kraftiga batterier. — Om de finska

vapenbröderna är bara det bästa att säga.

Deras kamp övergår egentligen allt man.

kan föreställa sig. Att de med sina

resurser i fråga om folk, vapen och

ammunition kunde klara sig inte i dagar utan

veckor och månader mot ryssarnas

övermakt och förstklassiga utrustning är ett

underverk.

Sven Asberg, 3872, Gr.

II, 2 batt.

Cementarbetare.

\a&\

Tage Kronvall,

Sergeant 9962, 1 sjv.-plut.

Möbelsnickare.

Man behövde inte vara många dagar i

Finland under kriget för att förstå vilken

fara som hotade vårt broderland från den

mäktiga ryska grannen och vilka värden

som stodo på spel. Jag låg fem veckor vid

Sallafronten vid frivilligkårens första

fältbatteri, och det gick knappast någon dag

utan att vi hade känning med fienden på

ett eller annat sätt. Och det var min upp-

Den femte februari lämnade jag hustru

och fyraårig dotter hemma i Sverige för

att sälla mig till de frivilligas skara. Jag

blev sergeant på l:a sjuk vårdsplutonens

huvudförband och fick med

lunginflammationer, frostskador och löss att skaffa.

Vi hade en liten finsk bastu, som vi vid

förflyttningar drog med oss på släde, och

i den gick hundratals småkryp sin säkra

död tillmötes. Ytterkläderna och pojkarna

stuvades in i bastun, medan underkläderna

skickades till lottorna i Kemijärvi.

Ja, med tiden kom jag hem och åkte

omedelbart tillbaka till min svenska

beredskapst jänst, som har varat i flera

månader. Just i dagarna blir jag

hempermit-terad, men utan jobb. Arbetslösheten ser

ut att bli en hård nöt att knäcka här

såväl som i många andra länder, men vi

får väl hoppas.Carl Alfred Johansson,

8332, 2 depåkomp.,

kock. Skoarbetare.

Det var två anledningar som föranledde

mitt beslut att enrollera mig i

Frivilligkåren. Dels var det den stora Saken, dels,

det måste jag säga, berodde det på mitt

arbete. Jag hade ingen rejäl kondition,

och därför tyckte jag att jag kunde

kombinera det goda syftet med

nödvändigheten.

Då jag var fullt vapenutbildad i

Sverige, anmälde jag mig omedelbart efter

ankomsten till Finland som jägare, och

fick även löfte på att vidaretransporteras

från Torneå till Kemi för utbildning. Men

samma dag transporten gick behövdes ett

par man i köket, och bland dessa två

råkade jag hamna, utan att äga några som

helst kunskaper i matlagning. Men det gick

det också. Visserligen fick jag aldrig se

kriget på nära håll, men å andra sidan fyllde

jag ju ändå en uppgift och upplevde

många intressanta saker, bland annat att

ta emot och utrusta danska, norska,

belgiska, engelska och franska frivilliga. Över

hela linjen var det prima humör, även om

det ibland gick knaggligt med de olika

språken.

Naturligtvis skulle jag utan att dagtinga

åter anmäla mig som frivillig, om så

skulle behövas. Det enda som för mig

personligen varit tråkigt med Finland, var

efter hemkomsten, då inget annat än

arbetslöshet väntade. Ändå måste jag

framhålla att jag är tacksam mot

Frivilligförbundet och Rusthållet, som gjort och gör

så mycket för oss f. d. soldater.

Börje G. Jonsson, 1945,

Gr. I, am.-komp.

Bokbindare.

Då jag varit 17 år i Finland räknar jag

det som mitt andra fosterland, och därför

gavs det inget val då kriget kom. Jag kom

över som ammunitionskörare, vi hade de

flesta körningarna till Paikanselkä. Min

ärliga mening är att vi svenskar voro för

anspråksfulla. I jämförelse med finnarna,

deras utrustning och uppgifter hade vi för

stora fordringar — och jag tror att varje

man i kåren måste hålla med om det.

Ibland nästan skämdes jag när jag kom

i samspråk med finska soldater och hörde

knappa, kärva ord om kriget och

förhållandena. Jag skulle inte tveka att åter resa

över som frivillig om Finland åter angreps.

jT11

%

Karl Axel Thunman,

Sergeant 9237, Gr. II,

Stabskomp.

Maskinmontör.

Vem kunde stanna hemma när Finland

kom i krig! Inte jag åtminstone — det

lilla man eventuellt kunde göra för det

kämpande landet, det ville jag göra, och

därför slutade jag min anställning och

anmälde mig på Rekryteringsbyrån i

Stockholm. Då jag var utbildad

radiotelegra-fist i svenska armén, placerades jag även

på telegrafen i Finland. Vi behövde inte

stanna på någon depå, utan

transporterades utan dröjsmål till andra gruppstaben,

som låg vid Ahola framför Kemijärvi, och

därmed var vi nära nog mitt inne i elden.

Endast en av signalmanskapet sårades,

en norrman, som under ett

spaningsuppdrag fick en kula genom skuldran, men då

vi låg endast femtio meter från Grafströms

jägarkompani, fick vi många bittra stunder,

särskilt när kompaniet var ute på sitt stora

spaningsuppdrag, och under hela tiden stod

i radioförbindelse med oss. Det var hemskt

att höra deras signaler, korta och koncisa,

men ohyggligt innehållsrika. Omringade

----------övermakten stor--------------läget

snart hopplöst — om snabb hjälp

anhålles----------det var budskap som vi

fick ta emot. Värst var att

jägarkom-paniets mottagare var trasig, varför vi

inte kunde nå dem, endast ta emot.

Fruktansvärda timmar. Visserligen kände man

en stor lättnad när kompaniet lyckades

kämpa sig igenom, och även om offren i

betraktande av omständigheterna var små,

så kändes det hårt för oss, som svetsats

samman med kamraterna.

Henry Blomkvist, 661,

Gr. I, 2 komp.

Stenhuggare.

Som gammal sjöman och

djupvattenseg-lare hade jag ett par droppar äventyrslust

i ådrorna, när jag dagen efter finsk-ryska

krigets utbrott anmälde mig som frivillig,

men mest var det övertygelse som drev

mig. Aldrig ångrade jag steget — inte

ens under marschen upp till fronten från

”fredsförläggningen” i Kemi. Det var det

strapatsrikaste företag jag någonsin

varit med om — åren på havet blev en

barnlek i jämförelse med marschen i den

hårda kylan, under ideliga

bombardemang. Vid ett tillfälle — när vi vilade

ut ovanför Kemijärvi — strök flera

ryska maskiner ovanför stugorna, men

bomberna droppade ungefär sextio

meter på sidan om förläggningen, annars

hade både soldater och stugor gått åt. Jag

var för nyfiken för att hinna bli rädd; då

blev det värre med kulsprutebeskjutningen

vid fronten, när kulkärvarna strök

barken av trädstammarna där vi grävt oss ner.

Jag fick intrycket att ryssarna inte var så

överdådiga skyttar: en kamrat räknade

till åttio skott och kände kulorna vissla

om öronen, när han i ansatser passerade

en däld utan att bli träffad. Värst var

det med bristen på sömn, visserligen

skulle vi tjänstgöra i pass, men det blev för

det mesta att vaka dygnet runt. Sätta

sig vågade man inte — då hade döden

följt sömnen i hälarna. Ingen nervositet

eller feghet märkte man vid eldlinjen,

pojkarna tog det lugnt och sansat som goda

soldater skall göra. Särskilt imponerades

jag av underbefälet, som gav föredömliga

exempel åt oss meniga. För mig är

”vapenbrödraskap” ingen tom fras utan en

levande verklighet.från land och skär,

Elis Pettersson,

Or-donnans 6749,

Depåstaben, Avd. 630.

Bageriarbetare.

Tillhörde de pojkar, som låg förlagda

vid gränsen under det finsk-ryska krigets

första skede, och som var och en vet

hör militärtjänsten på avsides liggande

orter inte till det mest avundsvärda.

Samtliga kamrater på plutonen hade en viss

känsla av att vi skulle göra mera nytta ”på

andra sidan”. ”Hellre stämma i bäcken än

i ån”, heter det, och när jag småningom

fick en chans att resa över till Finland, så

tog jag den. Jag tyckte att det gällde

Sverige lika mycket som Finland — en

inställning som inte släppt mig varken under

eller efter tiden i Frivilligkåren. Bortsett

från befolkningens lugn och lottornas

heroiska tapperhet imponerades jag av de

sårades förtröstan — en oerhörd viljekraft

lyste ur de flestas ansikte, trots deras

plågor och svåra belägenhet.

Vid återfärden till Sverige ställde

för-bandschefen en öppen fråga till oss: ville

vi komma tillbaka, om det åter skulle

behövas? Ett enstämmigt, dånande ”Ja”

blev svaret — ett ja som räcker för tiden

framåt.

Oscar Emil Petterson,

2009, Hästsjukv.-komp.

Målare.

På middagen samma dag som

meddelandet om Helsingfors7 bombardemang

spreds genom tidningarnas extraupplagor,

gick jag på Hornsgatan på väg hem.

Beslutet kom av sig själv: jag skulle i den

ringa mån jag kunde hjälpa det

anfallna Finland! Efter att ha ordnat alla

formaliteter i Sverige kom jag över till

Torneå den 8 januari och därifrån till

hästdepån i Karihaara, varifrån jag

förflyttades till hästsjukvårdskompaniet, nv

Kemijärvi. ”Ni ligger på en farlig plats”,

sade major Åkerman åt oss vid ett till-

fälle, och det var inte utan att han

hade rätt. Ett tjugutal bombmaskiner

passerade varje dag över vår plats, men

genom att vi var mycket noga med att

skotta ny snö på alla stigar och stråk

undgick vi direkta upptäckter, fast

krevaderna kom otäckt nära ibland. ”Patienterna”

var många och led av olika åkommor, dels

skottskador, dels kylsår, men vi kunde i

alla fall leverera 6—8 friska hästar per

dag, när rekvisitionerna från fronten

anlände. Vi hade också en del ryska

dra-gare, små nätta djur, fast tämligen

undernärda.

Jag klagar inte på tiden i Finland och

ångrar inte mitt beslut, tvärtom skulle jag

omedelbart anmäla mig igen, om en sådan

sak blev aktuell. Bortsett från de direkta

krigserfarenheterna gav mig tiden i

Finland en annan värdefull lärdom: den att

finnarna själva är de bästa människor man

kan träffa, om man möter dem som

kamrater och likställda.

Carl Elis Wiktörsson,

3309, Gr. I, trossen.

Jordbruksarbetare.

Varför jag gick ut som frivillig? Min

tanke var när finsk-ryska kriget bröt ut:

Vad har Finland gjort som förtjänar detta

grymma öde? Varför skall så mången

familjefader behöva lämna sina små för att

kanske gå mot en säker död? Det Var den

tanken som drev mig till Finland. Jag

måste söka skona någon som hade en

högre uppgift än jag. Själv hade jag bara mitt

liv att förlora.

Det starkaste bandet mellan oss och

Finland är väl att det bor så många svenskar

i vårt östra broderland. Skulle Finland

brytas ned och erövras av Ryssland, vore

det nog snart slut även med Sveriges

frihet.

Mina finska vapenbröder voro

underbara både som människor och soldater.

Man hörde dem aldrig klaga. De förde

tysta sin hårda kamp. Deras hjälpsamhet

och välvilja mot oss svenskar var lika

storartad som hjärtlig. Jag skall aldrig glömma

den tid jag fick strida vid deras sida.

Yngve Jönsson, 2859,

Gr. I, ryttare vid

stabs-kompaniet. Lantbrukare.

Jag gick in i frivilligkåren för att

skynda Finland till hjälp i dess ojämna kamp

mot arvfienden. De finska vapenbröderna

voro ett enigt folk, och deras vänlighet och

tacksamhet mot oss var överväldigande.

Jag anser att Finlands undergång som

självständig stat och under bolsjevikväl^det

skulle innebära den största fara för

Sveriges urgamla frihet. Jag kom in i

Frivilligkåren strax efter jul odh inskrevs på

stabskompaniet vid Gr. I och tjänstgjorde

vid fronten under en månad. Blev därvid

i tillfälle att se" kriget i all dess gräslighet,

och jag skall aldrig glömma minnena från

de skövlade finska byarna, där svarta

skorstenspipor stucko upp ur snön. Jag

hoppas aldrig få se den synen hemma i

mitt eget land.

(i-

Gunnar Axelsson,

Sergeant 9899, Lv.

Lantbrukare.

Då jag reste till vårt broderland,

Finland, för att deltaga i kriget på den

finska sidan, var det med den föresatsen att

hjälpa ett folk som är en del av oss själva

och som på alla sätt blivit kränkt till land

och ära av en mäktig granne. En

sådan kränkning hade aldrig varit

möjlig om den nordiska tanken om ett land

i Skandinavien realiserats. Nu får vi

börja om från början igen och bygga

upp ett Norden som. kan bli vad det måste

vara, nämligen ett bålverk mot öster.

sy

rO\Carl Edvin Larsson,

Sergeant 4674, Gr. III.

Jordbrukare.

Jag anmälde mig i frivilligkåren,

därför att jag ansåg att Finlands sak var lika

mycket vår sak när det gällde att hålla

kommunistfaran från våra gränser. Jag

kunde inte annat än att reagera mot det

våld som det stora Ryssland använde sig

av mot Finlands lilla folk. Det fanns inte

en inom Frivilligkåren som icke var fast

besluten att kämpa sida vid sida med sina

finska bröder i detta krig där det gällde

inte minst Sveriges frihet. Jag vill tacka

alla finska män och kvinnor för deras

storslagna kamp och deras tappra insats och

icke minst för all den välvilja de visade

oss, deras svenska vapenbröder i Frivil-

ligkåren.

Sven Emanuel Blom,

635, Gr. I, 1 batt.

Jordbruksarbetare.

Jag ville vara med från början, så jag

anmälde mig redan den 2 december. Jag

tänkte som så att finnarna, se de är allt

bra styva, och jag ville ge dem den hjälp

jag kunde. Jag har arbetat kamrat med

många finnar, och har alltid tyckt bra

om dem. Civilbefolkningen tyckte jag

synd om.

Ja, jag håller fullt och fast på att de

finska vapenbröderna var bra allihop.

Hyggliga och tillmötesgående. Vi var

mycket ihop med finnarna. De låg vid

sidan av oss där i Märkäjärvi. Och

tolken Nuortaniemi från Torneådalen, han

gjorde bra ifrån sig.

Jag kom upp till Torneå den 24

december. Och så låg jag framme i

ställningskrig i tre veckor. De sista dagarna

haglade det granater i ett väsen. Vi sköt

mest på natten. På dagen var det i

allmänhet lugnt. Inte var det något vidare

med ryssen inte.

Bra mat hade finnarna. Både limpor

och smör fick vi ett tag av dem för hela

batteriet. Så det var riktig fest den

gången. Och lottorna — trevliga flickor

allihop. Vi prata och skoja så gott vi kunde

med dem, och det gjorde dom tillbaks.

Fast vi inte kunde språket.

Ekström, han var nog favoriten bland

oss däruppe. Och Dyrssen som stupade,

det var en kamratmänniska. Det var

riktig sorg när hån gick bort.

Kommer ryssen en gång till, så sticker

jag också direkt. Det gör vi förresten hela

I:sta batteriet. Vi hade en väldigt bra

batterichef, kapten Ohlson, renhårig och

rättvis. Så honom följer vi nog. Det har

vi lovat honom allihop.

TORNEÅINTRYCK

T^ agarna före jul började de

för--*-^sta svenska frivilliga strömma

in över gränsbron mellan

Haparanda och Torneå. Den 16

december anlände överste Martin

Ekström med bemyndigande att taga

hand om depån, som genast från

början måste sättas upp, den 22

kom kapten Malcolm Murray med

den första stora kontingenten, och

sedan följde i en jämn ström

tillskottet av officerare,

underofficerare och menige män, alla uppfyllda av iver att så snart

som möjligt få rycka ut till fronten. Anteckningar i

kårstabens arkiv berätta lakoniskt om tillströmningen:

Den 8 januari: Inmönstrades 1 off., ISO man och 65

bilar.

Den 9 januari: Inmönstrades 8 off. och 30 man.

Den 10 januari: Inmönstrades 2 off. och 49 man.

Den 11 januari: Inmönstrades 7 off., 266 man och

40 bilar o. s. v.

Under ett par korta vintermånader upplevde Torneå en

sällsam högkonjunktur. Gatorna vimlade av

uniforms-klädda män, och de vita soldatpälsarna gåvo sin prägel

åt den lilla staden vid älven. Tunga bilkaravaner körde

nattetid in i staden, snöplogar, hundspann, förrådsslädar,

motorcyklister — alla de detaljer i den stora apparat, som

en operativ enhet kräver för krigföring under arktisk

vinter, döko upp, fyllde gatorna och försvunno åter inom

kort utom synhåll — österut.

Hotell och resandehem voro överfulla av uniformerade

män — stadshotellets matsal hade under organisations-

skedet en utpräglad karaktär av officersmäss — hemmen

hade emottagit svenska krigsmän i inkvartering, och i

skolorna och föreningshusen lågo frivilliga i täta rader på de

halmtäckta golven. Sämjan och tanken på de stundande

uppgifterna gav rum nog även i trängselm

I kårstabens lokaliteter i det stora lyceet arbetades det

febrilt från morgon till kväll. Samma intensiva verksamhet

rådde på registreringsbyrån, där den frivillige

enrollerades och undertecknade sitt kontrakt, i den stora

förråds-salen, där han mottog sina persedlar, i depåstaben, i

krigs-kassörernas arbetsrum, i fältpostkontoret. Varje dag och

varje timme var dyrbar. Det gällde att bli klar till aktion

så snabbt som möjligt, ty ute i stridslinjerna blödde och

stred sedan veckor tillbaka den finska armén ensam mot

ofantlig övermakt.

Men även i brådaste krigstid gives det någon gång lediga

stunder och tomma timmar. Den knappt utmätta fritid,

som stod till buds, hörde under Fältpastor Åkerhielms

”kommando”.

I och med att kåren började antaga fasta konturer gjorde

sig en allt starkare dragning österut gällande inom

densamma. Detta hade till följd att livet i Torneå började

dämpas av. Man såg inte längre så många vita

soldatpälsar på gatorna — de vimlade nu i stället i Kemi, i

Rovaniemi, i Kemijärvi — ett tecken på att Svenska

Frivilligkåren höll på att draga ut i strid.

Carolus Sjöstedt, Löjtnant,

Finska Högkvarterets

förbindelseofficer vid S. F. K.På inregistreringsbyrån i Torneå var det köbildning från tidigt på

morgonen, (t. v. löjtn. Hasselström).

1 och den frivillige fick sitt stamrullenummer, sitt kontrakt och

100 finska mark.

”Finska staben” i Torneå. Vid skrivbordet major Pettersson (t. v.)

och överstelöjtnant Vihma (t. h.). Vid telefonen major Åkerblom.

Stående regeringsrådet Riekki (t. v.) och löjtnant Köhring (t. h.).

modiga män

Den 19 december 1939 åkte jag över gränsen till

Finland. I Torneå fann jag ett hundratal — närmare

bestämt 106 landsmän, som redan tidigare kommit över. Det

var entusiasterna, som givit sig iväg på egen hand och på

egen bekostnad. De hade redan hunnit teckna kontrakt

med finska staten för att inträda i någon finsk trupp. Då

emellertid planerna på en särskild svensk kår redan

utformats, ordnades saken med dessa förstkomna så, att de

tidigare kontrakten hävdes och männen inregistrerades i

SFK. På min lott föll att organisera inmönstringen av

männen, som nu i allt större skaror sökte sig över till

Finland.

Det system, som tillämpades vid inmönstringen, tycktes

kanske vid första påseendet vara något komplicerat, men

visade sig i det långa loppet vara både effektivt och

värdefullt. Ur kartoteken kunde man när som helst få

mycket fullständiga uppgifter om varje man. Stamrullan

gjordes upp på basen av tre särskilda system. Ett

upptog-män-nen i bokstavsföljd, det andra upptog dem i nummerföljd,

och i det tredje voro männen inskrivna efter förbanden.

Varje morgon kl. 9, när registreringsbyrån slog upp sina

dörrar, började köbildningen i korridoren utanför.

Mannarna, som kommit under natten över gränsen, skulle

underskriva sina kontrakt och göras till soldater.

När den frivillige trädde in på registreringsbyrån,

ställdes han inför bord nr. 1, där stamrullan fördes. Han fick

sitt namn infört i rullan, och samtidigt antecknades hans

personalia och andra nödvändiga uppgifter. Hans

placering i kåren fastställdes, och så fick han en lapp med

stam-rullenumret i handen och vandrade till nästa bord, där

han avhämtade kontraktsformuläret i fyra exemplar.

Sedan kontraktet undertecknats överlämnades ett exemplar

till finska regeringens ombud, ett sändes till Stockholm,

ett förblev i registreringsbyråns arkiv, och det fjärde

exemplaret fick mannen behålla själv. Så erhöll han 100 mk

och var klar att utrustas.

Vid avresan från hemorten hade den frivillige erhållit

en transportsedel i tre delar, av vilka en avrevs av

kontingentsbefälhavaren och återsändes som bevis på att

mannen kommit fram. På den andra delen antecknade

registreringsbyrån den frivilliges placering i kåren, varpå

denna del sändes vidare till kommendantexpeditionen, som

vidarebefordrade densamma till respektive förband.

De procedurer, som här ovan skisserats i stora drag,

måste var och en av de frivilliga genomgå. Det var en rätt

brokig samling män som passerade registreringsbyrån.

Bland dem, som anmälde sig, måste en viss gallring

företagas, och några direkt olämpliga sändes utan

förbarmande tillbaka över gränsen. Det stora flertalet av kårens

medlemmar var dock absolut prima folk, som väl fyllde

sina platser och gingo upp i sina uppgifter som krigare

med hurtighet och arbetsvilja.från alla Sveriges bygder,

Sedan decennier tillbaka har det ofta uttalats, både man

och man emellan, i pressen och vid offentliga

diskussioner, att den över 100-åriga freden som Sverige och

svenskarna haft lyckan att få njuta av, kommit oss att

förslöas och försoffas och gjort oss blinda för de faror

som under tiden otvivelaktigt lurat på oss och likt hotande

spöken smugit kring och inpå våra gränser. Det har inte

saknats röster som rakt på sak sagt ifrån att vi svenskar

allt för länge fått sitta i fred vid våra köttgrytor och till

den grad njutit av vårt välstånd att vi mist förmågan att

se och inse våra egna stora svagheter och skröpligheter.

Det må vara hänt att Sverige sedan 1925 varit en

”Prinsessan Törnrosa” som med endast änglar som

väktare oskuldsfullt litat på försynen och högre makters

beskydd. Det var en björns hemska brummande som

kom henne att spritta upp ur sin dvala.

Då vaknade ”de svenske”.

Decenniers skrämmande profetior om vårt folks

dådlöshet visade sig glädjande nog falska. Stämningen var ej

att misstaga sig på. Varje svensk kände det som en

skyldighet att hjälpa till efter bästa förmåga.

Män från alla samhällsskikt och från alla håll och

kanter av vårt avlånga land mötte upp vid frivilligbyråerna

för att skriva in sig i Svenska Frivilligkåren. Hit kom

hälsingebonden med ”luspulver” i sin kappsäck, att ha

till hands om han skulle råka komma i fångenskap hos

ryssarna, här kom den orakade smålänningen, som

tillfrågad om han tänkte lägga sig till med helskägg svarade

att han* alltid haft rakkniv gemensamt med sin

hemmavarande broder, som behållit redskapet ifråga, och

dalmasen, som med darr på rösten förklarade att han skulle

kasta fienden i de finska kärren för att inte vara sämre

än sina förfäder, som dränkt danskar vid Brunnbäcks

färja, saknades ej heller. Väderbitna sjömän från

västkusten, som lagt upp på grund av minfaran, fanns också

bland de anmälda krigarna, och fortspringande skåningar,

som försäkrade att de skulle löpa åt rätt håll, var det

gott om. Stockholmsgrabben som hade intresse av att få

veta om det fanns ”snygga tjejer” i Finland var också

med.

Vidstående tabell utvisar fördelningen från de olika

trakterna, och om det stora antalet från Norrbottens län

pekar på känslan av att vara närmast brandhärden, så

utgör över tusentalet enrollerade från Malmöhus;

Göteborgs och Bohus län bevis för att villigheten ej avtog med

avståndets ökning. Att det här gällde en djupgående

rörelse råder intet tvivel om, och ”Går du så går jag”

höll i början av mars månad på att bli ett slagord landet

runt.

Vad var då anledningen till det stora intresset för ett

frivilligt deltagande på Finlands sida?

Var det tankar på det forna vapenbrödraskapet, då

finska ryttare kämpade sida vid sida med gula och blå

brigader i segerrika drabbningar under Gustav II Adolf, eller

tankar på de hårda, bittra striderna av 1808/09, då den

menige soldaten och lysande undantag bland högre befäl

skapade stoff för legend och odödliga sånger. Eller var

det 1918?

Främst var det nog känslan och hjärtat som talade,

och rösten från en för sitt liv kämpande broder som

kallade.

I de 105 dagarnas kamp mot övermakten har Finland

skapat sig ett monumentum aere perennius, och dessa

ödesmättade dagar kom för oss svenskar att bli ett eldprov,

som ger oss anledning att hoppas och rätt att trots allt

i det djupa mörkret runt omkring oss se en ljusning.

Må alltjämt Finlands och Sveriges folk — vad ödet än

bär oss till mötes — i enigt samarbete, som döpts och

luttrats i blod, med förtröstan minnas Luthers psalm ”Vår

Gud är oss en väldig borg”.

Antal anmälda och enrollerade i S.F.K. samt procentuell fördelning inom varje län. Procentuell fördelning av de enrollerade pr län.

Anmälda Antal Enroll. Antal % av hela ant.

Stockholms stad 3,335 2,449 29.5

Stockholms län 217 84 1.0

Uppsala » 442 239 2.9

Södermanlands j) 322 191 2.3

Östergötlands tt 366 230 2.8

Jönköpings 338 190 2.3

Kronobergs tt 60 49 0.6

Kalmar » 272 205 2.5

Gotlands tt 114 45 0.5

Blekinge tt 87 66 0.8

Kristianstads » 284 147 1.8

Malmöhus 779 538 6.5

Hallands )) 128 84 1.0

Göteborg och Bohus » 1,018 547 6.7

Älvsborgs tt 267 215 2.6

Skaraborgs ti 247 163 2.0

Värmlands it 178 101 1.2

Örebro ti 149 124 1.5

Västmanlands ii 203 135 1.6

Kopparbergs tt 199 117 1.4

Gävleborgs ti 239 136 1.6

Västernorrlands tt 210 138 1.7

Jämtlands tt 193 148 1.8

Västerbottens tt 173 122 1.5

Norrbottens ii 1,619 1,258 15.3

Militärbyrån 443 351 4.2

Flyget 193 188 2.3

Summa Svenskar 12.075 8,260 100.0alla samlades de

Det går bra. — Det går fint. Denna äktsvenska formel

mötte oss över allt, då vi kommo fram till Svenska

Frivilligkårens förläggningar i Torneå och Kemi, dit vi,

ett antal skyddskårister, kommenderats som svensk-finska

tolkar. Och i denna formel funno vi de frivilligas önskan

uttryckt att allt skulle gå i lås och att allt skulle gå väl

undan, så att vi så snart som möjligt som en välutrustad

och stridsduglig styrka skulle kunna komma ut till

fronten, och avlösa de finska styrkorna som där med seghet

och offervilja bjödo den ryska övermakten spetsen.

Vad det än gällde, att reda sig i övningarna, att tälta

ute i den oblida vinterkölden, att utföra ett svårare

vakt-patrulleringsuppdrag, att få persedlar och utrustning i

skick, att av en grupp unga entusiaster, vilkas enda

militära merit var deras goda vilja, i en fart få till stånd

stridsdugliga och soldatmässiga plutoner och kompanier, allt

skulle och måste gå bra och fint. Och det var givet att

det gick, då ingen hade en annan tanke än att allt som

krävdes och kunde krävas, var bra.

Frivilligkåren blev emellertid aldrig i tillfälle att göra

den insats alla, från trosskuskarna till dess ledare, med

brinnande iver drömt om. Deras andel i striden hann aldrig

bli så stor, som de hoppats och velat. Det var för kåren

en tung besvikelse att den icke kom att göra en sådan

insats som den säkert förmått, om den i sin helhet hunnit

erhålla mer betydelsefulla uppgifter. Men likväl förblir

Svenska Frivilligkårens verksamhet ett kärt och

betydelsefullt minne för alla dess medlemmar och, vad mer är,

likväl kvarstår för oss alla en känsla av att det var något

av djupt värde, som skedde där uppe vid den finska

lappmarkens gränser.

Det var på Frivilligkårens exercisplatser och

övningsläger den nordiska frihetstanken levde sig djupast och

starkast, och Sallas ödemarksfront lyfte den till

mäktig allvarshalt. Det var känslan av skandinavisk

samhörighet, som skapade kamratandan i de svensk-norska

plutonerna. Och vid det hjärtliga mötet med den finska

ortsbefolkningen och de finska soldaterna visste alla att något

av betydelse ägde rum. Här skedde ett djupt innerligt

möte mellan den rent germanska kärleken till mänsklig

frihet och mänsklig rättsordning och det inbundna och

starka finska gemytet med dess omutliga

självständighets-krav och dess djupa fond av mänsklig styrka. Kåren kände

att ur själva den karga och storslagna ultranordiska

marken talade denna nästan religiösa känsla för människans

fria inre liv som besjälar Finland och dess folk, och de

kände att de kommit för att bistå detta folk att värna

heliga värden.

Det är denna anda som gör minnet av kåren än ljusare

och mäktigare än det även annars vore. Denna känsla går

som en underström genom minnet av friska och

hurtiga vinterövningar, skidfärder i nordländsk snöstorm,

nattliga patrullövningar och skjutövningar i bländande

vårvintersol. Den gjorde elden i tältet dubbelt varm och

kretsen på granriset runt kaminen dubbelt förtrolig. Då

kompaniet i en gemensam stämning av allvarsglad

förväntan firade det förestående uppbrottet, var det denna

känsla som gjorde kamratskapet så fast. Och det var

också den som gav avfärden mot fronten en prägel av

oförglömmelig högtid, medan lastbilskolonnerna rullade

i väg genom oändliga skogar i den stjärnklara lapska

vinternatten.

Trots färden i bitande köld, trots styvnade lemmar,

bytte kompaniet med glädje ut bilarna mot skidan, då

de förra måste vända om i trakten av Kemijärvi. Alla

kände att de ville och kunde göra sin plikt under de

förhållanden som väntade dem.

Och till och med över den bittra sorgen och besvikelsen,

då det tunga fredsbudskapet kom, vilar tack vare denna

känsla ett försonande skimmer, kanske just för att

nederlaget kändes så bittert då. Det tunga allvar, varmed den

finska orten upplevde fredsbudskapet, är mitt i sin

bitterhet ett uppbyggligt minne. Alla visste att de samlats för

en gemensam sak, att de velat ge sitt yttersta och gjort

det så långt de fått, och därför började de även efter hand

förstå att Finland i andlig mening vunnit en seger, som

kanske blev än större och vackrare i nederlagets

allvars-skugga. Vi hade alla upplevat hur ett lands och ett folks

liv växer fram i allvarlig strävan ur en fri och

ofläckad fosterjord och att det är just detta, det mänskliga

livets äkta värde, som Frivilligkåren visat vara en Nordens

gemensamma sak och gemensamma mission. Och vi tro

att dessa värden ej skola gå förlorade, att intet öde kan

förkväva dem. Kårens medlemmar, som samlats i dess

tecken och känt dem bli en levande makt under sitt

arbete, komma att som sin vinning äga viljan att i strid

eller fred leva för dessa värden, för allt som växer fram

ur den karga nordiska jorden. Därför vill man tro, att

av dem skall komma det hälsans salt, som förhindrar ett

avslappnande och domnande, som alltfort verkar för en

inre seger och en vaken ansvarskänsla inför den mission

historiens öde trots allt tilldelat Nordens folk.

Ct-Z*c.

Erik Therman.

Författare. Finsk tolk vid S. F. K.

General Linder anländer

till Haparanda för att i

Torneå övertaga befälet

över S. F. K. Här synes

han i samspråk med (fr.

h.) överstel. Ehrensvärd,

överstel. Dyrssen o.

bankdirektör von Stedingk.kring den eviga parollen

En kontingent frivilliga ha

anlänt och marschera nu

i sluten trupp till sin

för-läggning. Sedan väntar

inregistreringsbyrån och

ut-rustningsdepån.

Redan i början av november 1939, erhöll undertecknad

kommendering till Torneå, med anledning av de då

pågående extra reservövningarna, vilka vår högsta

försvarsledning ansåg nödvändiga under de synnerligen kritiska

förhållanden, som rådde då våra förhandlingar med

Ryssland pågingo. Redan då var jag i tillfälle att konstatera

att det i Sverige fanns en varm önskan att bispringa oss

om de hotande ovädersmolnen i öster skulle urladda sig.

Men först i december månad blev jag genom överste

Martin Ekström, den gamle finlandskämpen, insatt i huru

långt de svenska förberedelserna avancerat för en

uppslutning vid Finlands sida i det nyligen utbrutna

försvarskriget mot Ryssland.

Som en följd av dessa svenska planer och i vetskap om

att även andra nationer önskade bispringa oss,

upprättades i Torneå ”Byrån för de utländska frivilligas

mottagande”, för vars kommandoavdelning jag blev chef, för

att senare övertaga ledningen av hela byrån.

Ehuru av kända orsaker rekryteringen av den Svenska

Frivilligkåren (SFK) mötte allehanda svårigheter, blev

dock den svenska militära insatsen under vårt vinterkrig

1939—40, liksom ock den ekonomiska hjälpen, av sådan

omfattning att den saknar motstycke i historien. Utöver

vapen, ammunition, utrustning, ekonomisk och humanitär

hjälp, sände oss Sverige en frivilligkår på över 8,000 man.

Genom personlig kontakt med ledande personligheter,

såväl bland officerare som civila, erhöll jag en klar inblick

i denna frivilliga hjälp, som i så rikt mått gavs oss under

de tunga krigsmånaderna.

På grund av att det procentuellt överväldigande antalet

utländska frivilliga var från Sverige blev också Byrån för

de utländska frivilliga praktiskt taget från början en

avdelning av SFK:s stab; detta blev särskilt fallet, sedan

undertecknad av överbefälhavaren utnämnts till

sambands-officer vid kåren.

SFK, till vilken även de norska frivilliga anslöto sig,

stod beträffande vapen och utrustning i särklass. Härav

drog vår egen armé den största fördel, då SFK frikostigt

till sämre lottade truppavdelningar i Nord-Finland

avstod betydande förråd.

Den goda anda och fasta disciplin som rådde på

Frivilligkårens olika förläggningsplatser, är värd allt erkännande.

Om förseelser inträffade, vilket var ytterst sällsynt,

behövde icke våra egna myndigheter ingripa, utan de

skyldige befordrades genom kårens försorg till straff och

skildes obönhörligen från SFK.

Såväl undertecknad, som sambandsofficeren för

under-hållsärenden, major Åkerblom, kommo i allt intimare

samarbete med kårens ledande officerare. Natten till den

23 februari avreste stabschefen, överste Ehrensvärd,

kapten Murray och undertecknad till Märkäjärvi-fronten,

för att träffa närmare överenskommelser för de finska

truppernas avlösning. På vägen mellan

Kemijärvi—Märkäjärvi anslöt sig till oss chefen för Grupp I, överstel.

Dyrssen, som senare ljöt hjältedöden i kampen för vårt

lands frihet. Dagen förflöt under intensivt

organisationsarbete, ackompanjerat av de molotovska fåglarnas musik.

Följande natt var jag i tillfälle att åse Grupp I:s ankomst

till Märkäjärvi, vilken skedde under fruktansvärd köld

men med en imponerande precision. Här fanns ingenting

som klickade.

I Rovaniemi, där general Linders stab var förlagd,

upptogs tiden till en början av organisationsarbete för att

reglera förhållandena mellan de under överste Willamos

befäl stående finska trupperna och SFK, samt samarbetet

med de civila myndigheterna. Det är i detta sammanhang

ett nöje att konstatera det goda samarbete som förefanns

mellan general Linder, de finska truppernas chef, överste

Willamo, och de under landshövding Hillilä sorterande

civila myndigheterna.

Ehuru SFK:s förluster under den egentliga

stridsverk-samheten inskränkte sig till 33 döda och ett 60-tal sårade

samt över 130 frostskadade gjorde kåren en betydande

insats icke minst genom sina framgångsrika

rekognosceringar, såväl av flyget som av lanttrupperna.

Stabsarbetet blev mycket lidande av de ständiga

flyglarmen och bombardemangen. De svenska frivilliga visade

härvid det allra största lugn och deltogo med berömvärd

djärvhet i oskadliggörandet och släckandet av

brandbomber o. s. v.

Så kom då 13 mars, den mörka dagen, vilken inom kåren

utlöste den djupaste sorg och bitterhet. Häråt kunde dock

intet göras, och SFK:s avveckling begynte, påskyndad av

händelserna i Norge.

SFK:s insats blev ju icke den som de frivilliga hade

hoppats, men för oss finska officerare, som hade tillfälle

att på nära håll följa deras brinnande önskan att med

livet som insats försvara Finlands frihet och för evigt

knyta banden mellan Finland och Sverige, blev

krigsmånaderna tillsammans med Svenska Frivilligkåren en

upplevelse som aldrig skall glömmas.”Finlands sak

P) e fyra händerna sammanknutna till gemensamt skydd

och stöd var den symbol, under vilken de frivilliga

samlades och stredo för Finlands och därmed även för

Nordens frihet. Många bland dem och deras likasinnade

voro och äro säkerligen alltjämt övertygade om att det

främst är tvenne av dessa händer, som måste hålla ihop,

om något av begreppet Norden skall kunna överleva

världskrisen.

Det all-nordiska samarbetet led skeppsbrott under de

hårda stormarna i vintras och i våras. Ej ens inom Svenska

frivilligkårens blygsamma ram kunde det realiseras. Väl

verkade inom kåren både svenskar, norrmän och finnar,

men de danskar som skyndade till Finland, måste lämnas

utanför, då de icke omedelbart kunde insättas till strid

under nordfinska vinterförhållanden. Därtill kom att den

frivilliga kraftinsatsen blev alltför svag för att spela någon

avgörande roll. Ännu betänkligare för Nordens

gemensamma sak, särskilt med hänsyn till framtiden, var att

hotet från öster endast i Sverige väckte en djupgående

rörelse inom hela nationen och att endast vår regering

och vårt folk gav Finland materiellt stöd av verkligt värde.

Men ligger icke häri, liksom i händelseutvecklingen i övrigt,

en fingervisning för framtiden ?

Finland är nu stympat trots en hjältemodig kamp.

Sveriges militärpolitiska läge har genom Moskva freden

väsentligen försämrats — tänk på Hangö, Ålands

avrustning och tillkomsten av Sallabanan! Norden står

splittrat mer än någonsin, en följd av försummelser under

årtionden. Bankett-nordismens bristande vilja och förmåga

ifråga om det väsentliga står nu klar för envar.

Bitterhet och resignation taga mångenstädes överhand. Var

tanken på hela Nordens sammanhållning blott en chimär?

Var parollen ”Finlands sak är vår” blott ett slagord utan

reell innebörd?

Varken händelserna från statschefsmötet i Stockholm

före anfallet mot Finland till Danmarks och Norges

härtagning eller läget nu inbjuder till någon optimistisk

utläggning av tesen om ett politiskt helt enat Norden. Det

räcker med att konstatera, att kulturell samhörighet och

likriktad demokratisk statsuppfattning icke varit krafter

nog för att åstadkomma politisk gemenskap. De geogra-o 55

ar var.

fiska, industriella och militära faktorerna äro dock sådana,

att en sammanhållning åtminstone mellan Sverige och

Finland framstår såsom naturlig. Den är helt enkelt

oundgänglig, om något skall kunna räddas av de nordiska

livs-värdena. Skälen härför äro många och endast vissa av dem

kunna här antydas.

Det moderna krigets art, särskilt flygvapnets räckvidd

och kraft samt de pansrade förbandens förmåga av snabb

och våldsam kraftutveckling, medför att stater med

begränsade resurser fått sina möjligheter till ett effektivt försvar

förminskade. Det fordras dessutom ett visst geografiskt

djup för att ett väpnat motstånd skall kunna bli

framgångsrikt. Allt detta talar för att grannstater med

likartade intressen sluta sig samman till gemensamt värn.

Även om Sverige och Finland i frågan om utsträckning

och form äro gynnsammare lottade än många andra till

folkmängden små stater, så blir deras läge ännu

fördelaktigare efter ett samgående. Därtill kommer att i sådant

fall stridskrafterna kunna understödja varandra på ett

sätt som skulle minska de ekonomiska och personliga

ansträngningarna i fred och öka utsikterna till framgång

i krig. En sammanhållning mellan Finland och Sverige

bereder sålunda båda rikena påtagliga fordelar. Den skulle

icke hota någon främmande makt, men väl vara förenlig

med upprätthållande av neutralitetens princip och verka

i fredsbevarande riktning. En sådan politik borde kunna

vinna förståelse även hos de stormakter, som vilja

nyorga-nisera Europa.

Den djupa rörelse i svenska folket, som Finlands kamp

framkallade, visar att i vårt land finnes en levande känsla

för vad de båda rikshalvorna i det gamla väldet,

Sverige-Finland, betytt och ännu betyda för varandra. Även inom

Finlands folk är utan tvivel förståelsen stor för vad ett

samgående skulle innebära, och det är påtagligt att den

svenska hjälpen under kriget, trots att den icke blev den

man hoppats, skapat en stämning gynnsammare än

någonsin. Längst inne känner och erkänner helt visst varje ärlig

svensk och finne sanningen av satsen

ENIGA VI STÅ, SÖNDRADE VI FALLA.

Kkonf nI Torneå

Det är svårt, att på några korta rader famna vidden av

den verksamhet, som undan för undan kom depån vid

Svenska Frivilligkåren till del. Endast antydningar härom

kunna göras ... några glimtar, valda här och där på måfå,

kan måhända skänka den utomstående en aning om de

ärenden, som vid depån avhandlades och avgjordes under

de dagar och nätter, Finlands öde utformades vid fronten

och annorstädes.

Det torde vara lämpligt att vid behandlingen dela upp

verksamheten vid depån i tre avdelningar. Först och främst

gällde det att skapa en verklig organisation för frikårens

förseende med vapen, ammunition, livsmedel, drivmedel

och en mångfald andra krigsförnödenheter samt sist men

icke minst viktigt — fältdugliga soldater. Det gällde att

inmönstra och fördela de frivilliga, att nyskapa förband,

till vilka inte ens stommen fanns, det gällde att skapa

transportmedel och transportorgan för förnödenheternas

framforslande, det gällde att trygga verksamheten vid

depån mot fientliga bombanfall och andra företag, det

gällde att förhindra fientliga spioneriförsök och

under-mineringsarbete från sabotörer och slutligen att forma

verksamheten i ledningens anda och i enlighet med

kårstabens direktiv.

Sedan organisationen väl blivit arbetsduglig och

arbets-effektiv, gällde det att oberoende av alla störningar förse

fältförbanden med samtliga de förnödenheter, en soldat

behöver för att kunna slåss. Men inte nog med det — en

civiliserad människa måste också förses med medel att

kunna trivas de stunder, som hon inte slåss. Trivsamheten

i krig spelar större roll än krigaren från 1880-talet ens

kunde ana. Kampen mot fienden är svår, kampen mot

köld, frostskador, sjukdomar, kringsmygande rykten,

känslan av underlägsenhet, hemlängtan m. m. är icke

mindre svår — ja, mången anser denna kamp vara ännu

svårare än kampen mot fienden själv.

Den tredje arten av verksamhet inträder, när kriget väl

är slut och avvecklingen tar vid. Då börjar

redovisningarnas tid, förhör över förkomna persedlar,

tillrättaskaf-fande av bortkomna avdelningar, vapen, ammunition m. m.

allt, som en modern bokföringsprofessor frossar i — och

ingen kan tro, hur viktig bokföringen i ett modernt krig

är! Och hur stränga revisorerna kunna vara, när kriget

väl är över!

Den första februari efterträddes överstelöjtnant Ekström

som depåchef av major Hakon Rodhe, varjämte

undertecknad inträdde som stabschef den 12/2.

Här kan icke vara meningen att giva ett statistiskt

sammandrag av verksamheten vid depån, hur tacksamt

detta än skulle vara. Jag inskränker mig till de tidigare

annonserade glimtarna.

I spetsen för de första frivilliga anlände till Torneå den trogne

Fin-landskämpen, hjälten från kriget 1918, överste Martin Ekström. Han

blev sedan chef för Grupp III.

General Iinder och överstelöjtnant Ehrensvärd i kårstaben lutade

över kartorna

Från Sverige kommo de präktiga Kölstabarackerna som sedan gjorde

så god tjänst vid frontförläggningarna.”6 officerare och 232 man anlända med ordinarie

kvälls-tåget till Haparanda.” Det ordinarie kvällståget anlände i

regel efter midnatt, då det möttes av hämtningsofficeren,

i regel fänrik Palme, som ledde marschen över gränsen

med de frivilliga till garnisonskompaniet i det s. k.

hotellet, där de började sin natt i ett krigförande land — från

Haparandas ljus till Torneås mörker.

”Sänd omedelbart 30 användbara chaufförer utan att

strandsätta något annat förband.” Lättare sagt än gjort.

Visserligen anser sig varje chaufför vara skickligare än

någon annan, men ytterst få kunna konsten att ta sig

fram i snö och köld med bilen på vägen, och ännu färre

kunna konsten att ha bilen stående ute utan att

fördärva den.

”Brist på kulspruteutbildat folk. Organisera omedelbart

nytt utbildningsförband härför.”

”Alla brännflaskor och all lätt krigsbromateriel skall

omedelbart fram.”

”Vad gör fältposten? Läser dom breven, som inte

kommer fram eller bara sover dom?” Fältpostmästare

Sand-"Stedt eftersändes för att inför major Rodhe, som kan vara

en barsk herre, redogöra för fältpostens lektyr och

fritidssysselsättningar.

”De hitsända skorna äro alldeles för små. Ett

omedelbart utbyte av nöden. När kommer skorna?” Något för

major Edgardh och kapten Creutz att fundera på.

”Sänd omedelbart fyra tolkar. Ingen begriper vad vi

säger! ”

”Fientligt flyg bombat järnvägen mellan ... Ordna

omlastningen skyndsammast möjligt.”

”Sänd omedelbart trotyl, rökspränggranater,

pv-ammu-nition etc.”

”24 pälsar och 18 termosflaskor ha brunnit upp under

flygbombardemang. Sänd omedelbart ersättning ävensom

nya överdragskläder.”

”Sjuktåg avgår från Kemijärvi och beräknas inträffa

i Torneå kl. 02.00. Ordna med omlastning till Sverige.

Finnes sjukvårdare?”

”4. och 6. lvakantropparna byta plats natten 10/3—

11/3. Pjäserna medföras. Ammunitionen kvarligger. En

söndrig pjäs översändes till ... tygstation för reparation.”

”Meddelande om norska stupade skola sändas till

Norska Finlandskommittén, Oslo.”

”300 hästar beräknas anlända till Torneå den 2/3

kl. 16.00.”

”Frivillige 6641 Jonsson skall medfölja sin stupade

broders stoft hem.”

”Sänd 100 sängaggregat till huvudförbandsplatsen vid

Märkäjärvi. Ordna nytt sjukhus i Kemi eller Karihaara.”

”Hur mycket tvätt kan Karihaara tvättinrättning

leverera per dag?”

”Avlusningsbuss rekvireras omgående till...”

”En bilkolonn på väg med 2,000 kalsonger, 2,000

undertröjor, etc. etc. Rapportera framkomsten.”

”Var äro Thomsonpistolerna och var ammunitionen?”

Vitmålade bilar och pälsklädda soldater dominerade under dessa

månader Torneå stadsbild. Här står överstelöjtnant Ehrensvärd färdig

för en inspektionsfärd.

Födan var riklig i de frivilligas förläggningar, och de finska lottorna

voro här som alltid krigsmännens trognaste kamrater.

1 C? ~ i - IgJ?:

Svenska och norska knektar trivdes gott i Torneå Samlyceums salar.

Där tidigare pojkar och flickor nyss stretat med grammatik och

geometri undervisade nu strama fältväblar i gevärsskötsel och i

maskingevärets konstruktion.Pulkorna visade sig snart vara utmärkta hjälpmedel under en

vinterkampanj i Nordfinlands ödemarker.

och Kemi

”Överstelöjtnant Dyrssens kista anländer ...”

”Hjältebegravning äger rum den ... Fältpastor Finnson

skall närvara. Ordna med kransar och vagn till Sverige.”

”Bekräftelse har ingått att frivillige Wallman stupat.

Underrätta de hemmavarande.”

”Sänd omedelbart skyddsdukar för slädar och hästar.”

”Vi ha lyckats anskaffa 2,500 ammunitionsgördlar och

1,000 bajonetthylsor. När kunna de avhämtas?”

”Blanketter för personalrapporter saknas. Sänd både

gula och gröna.”

”Vi drunknar i pappersskriverier. Vi vill inte ha mer

papper. Vi ha annat att göra än skriva rapporter, och

förresten har tältkaminen slocknat, lyktan också.” Rapport

från en ursinnig adjutant klockan 12 på natten.

”Fred har slutits mellan Finland och Ryssland.

Fientligheterna inställdes den 13/3 kl. 11.00.”

”Avrustning kommer troligen att ske från och med

onsdag. Vapen och utrustning rengöras samt inlämnas i

enlighet med efterföljande schema.”

”Fältmarskalken avtackar förbanden den 26/3 å

lämplig plats vid Kemi.”

”Byrå för arbetshjälp åt Finland öppnas måndagen den

I februari bröt II:dra Gruppen upp från Karihaara.

Ammunitionsåtgången väntades bli stor vid fronten. I långa rader

buro de frivilliga ammunitionslådor till de väntande fordonen.

Pluton redo för utryckning till övning i den idealiska terrängen

i Kemi omgivningar.1/4 i Haparanda. Frivilliga anmälningar infordras från i

första hand bergsprängare, vägarbetare.”

”16. jägarkompaniet går till Kemi, som nås senast den

8/4. Förläggning ordnas efter anvisning av depåchefen.”

”Bilbataljonen Sederholm anländer till Torneå den 12/4.

300 bilar och 800 man. Förläggning och mat önskas.

Behövs desinfektion?”

”Löjtnant Wernstedt begraves om lördag kl. 10.00 i

Strängnäs domkyrka.”

”Angiv omedelbart antalet kvarliggande sårade på

Muurola.”

”Ordna hemtransporten till Sverige. Efterforska

angående läkarbesiktning, tullvisitation m. m. före avresan.”

”Två fullständiga frivilligmunderingar skola omedelbart

avgå till armémuseerna i Helsingfors och Stockholm.”

Före varje kontingents avresa ägde förbimarschen rum

för depåchefen major Rodhe jämte en representant för

finska staten, i regel regeringsrådet Riekki. Vid

mottagningen höll depåchefen ett tal, som säkerligen kommer att

minnas av alla de frivilliga. ”Finlands kamp är slut för

denna gången. Vi som ha lärt känna finnarna och älska

det finska folket, vi veta, att Finland aldrig kommer att

dö. Vi vet, att Finland kommer att leva lika visst som

att Sverige kommer att göra det.” [

Även vid Karihaara var en S. F. K.-förläggning. Karihaara

ingenjörer odi personal gåvo de frivilliga all den hjälp som stod i deras

förmåga.

Den lätta granatkastaren skulle snart utföra ett gott arbete i den

skogiga och bergiga terrängen.

Ilastningen för avfärden till fronten pågår för fullt.

Det fordrades god skidkunskap av dem som anmälde sig till S. F. K.

Skidorna gåvo rörlighet och snabbhet, de första villkoren i

vinterkrig mot en överlägsen fiende./an: Vid paketavdelningen i fältpostkontoret i Torneå kunde det komnia

ända till 3.000—5.000 paket om dagen.

;dan: Även tidningssorteringen gav mycket arbete, och trots flyglarm och

►mbningar fungerade det hela klanderfritt även ute vid fronterna.

T astbilen svänger just in på sin eftermiddagstur

fram-•*-"för SFK:s fältpostkontor i Torneå. Det rågade lasset

lastas av, och vidarebefordran sker till den med all

nödvändighet tidsödande behandlingen i finska krigscensuren.

Därifrån kommer så posten i en jämn ström, som skall

fördelas på de förbandsadresser, som tyvärr så ofta lyser

med sin frånvaro. I brevavdelningens ”Kölsta-hus”

sorteras värdeförsändelser, brev och tidningar av respektive

sorterare.

Bland de 120 adressbeteckningar, som äro angivna på

etiketterna under facken, fångas blicken av så

fjärrlig-gande namn som Petsamo och Åbo. Vid ett stämpelbord

iordningsställes posten från SFK till Sverige, som den

enda medhunna statistikdagen under ”högkonjunkturen”

var 22,500 försändelser. I huset bredvid sorteras paketen

direkt i hemmagjorda säckställ, som rymmer 150 säckar.

Men så kom här också under en hetsig vecka 3—5,000

paket om dagen med post, järnväg och som ”skickebud"

med frivilliga hemifrån. Den organisation i Stockholm, som

egentligen handhade gåvopaketrörelsen, hade då måst

stänga på grund av överanhopning och bristande

transportmedel på de hårt belastade norrlandsjärnvägarna. Här

finnas paket till Sallafronten med omtänksam påskrift

”Aktas för kyla! ” och paket med radioapparater för

nätanslutning. Och knäskydd för en folkarmé.

I den ursprungliga postlokalen i ”Puistos” källarvåning

bredvid behandlas högarna av brev och paket med

felaktiga adresser och adresser sådana som ”friv. Erik

Karlsson, Stadshotellet, Haparanda”.

Nästa morgon går så posten vidare, och vi följa den

godsvagn, som disponeras för posten till Sallafronten. Om

turen är med oss, nå vi över Rovaniemi samma kväll

Kemijärvi järnvägsstation, helt nöjda över att inte ha

varit ute en kväll, då posten av någon orsak, som

förekommer under krig, måste urlastas någonstans ute på

järnvägslinjen i mörker och bitande kyla.

sjöd arbetet

Vid stationen möter oss så gamle, tålige ”Molotov’\

den f. d. ryska lastbilen från Salla, som i krävande

transporter i backarna till Kemijärvi kyrkby, trots frånvaron

av varmgarage och garage över huvud, fullständigt

rehabiliterat sig från ett tidigare dåligt leverne. På

fältpostkontoret med det mildrande anslaget på dörren ”Bråka inte,

fältposten är långsam!”, fördelas så postsäckarna

slutgiltigt efter adresser och förbandsförläggningar för att under

natten gå vidare med bilplutonernas och intendenturens

bilar till en punkt, dit förbanden söka sig med bilar, om

så ske kan, slädar eller kälkar, för att hämta mat,

ammunition och post, om inte det ryska flyget förhindrar det.

Trots alla flyglarm och bombningar gick posten från

Kemijärvi varje natt fram till avhämtningsplatsen. Tack,

ni uppoffrande och duktiga fältpostkamrater där, i

Rovaniemi och Torneå. Ty denna färd har ju företagits, när

organisationen börjat fungera något så när. Under ett

krig klagade man över att ett visst brev icke kom fram,

när postvagnar och postkontor utsatts för bombning!

Under de primitiva dagar, när posten transporterades på

kälke i Torneå och behandlades i ett kyffe, där

fältpostens dåvarande två mannar med nöd fingo plats, förvånade

jag mig över att något brev över huvud taget kom fram.

Och ändå, vilken tid av hjälpsamhet, vänlighet och

kamratskap finnar och svenskar emellan! Särskilt vill jag

tacka föredragande Hermas i finska post- och

telegrafstyrelsen samt den till namnet osynlige primus motor i

fältposten, sekreterare Svenmarck i svenska poststyrelsen,

för ett stöd och en hjälp, förutan vilka ingen SFK:s fältpost

kunnat fungera. ^ _

T) ismarcks kända yttrande att för ett krig behöves tre

U saker — pengar, pengar och återigen pengar skall ej här

exemplifieras, lika litet som att redogöra för

organisationen eller utgifternas fördelning, vilket må bliva den

officiella redogörelsens uppgift. Som titeln redan anger är här

avsikten att blott giva några ögonblicksbilder om

”slantens rullande” utefter etapplinjen

Torneå—Kemi/Kari-haara—Rovaniemi—Kemijärvi—Märkäjärvi.

I en krigskassors utrustning ingick bl. a. en stadig

plåtlåda och en stor och rejäl läderväska med axelrem,

närmast minnande om en lantbrevbärarväska. Plåtlådans

funktion var tvåfaldig i det den samtidigt ville föreställa

såväl bank som militärt kassavalv. Enär krigskassörernas

verksamhet långt över truppens rörelser var ambulerande,

blev läderväskans uppgift den vandrande expeditionens.

Innehållet i dessa grejor var en aning blandat och

förvisso även skiftande. Där kunde exempelvis finnas en

papperslapp, till formen något obeskrivbar, som rivits av

ett omslagspapper eller annat tillgängligt material, som

lämpade sig för skrivning, ofta försett med någon eller

några fettfläckar som sigill; alla dock vederbörligen

kvitterade och attesterade. Det kunde gälla exempelvis en

inkvartering eller en furagerekvisition eller annat liknande.T idningen Den Frivillige var kårens egen tidning och

ut-delades gratis till varje man. De första numren trycktes

i Haparanda, men när kåren började marschera upp mot

fronten, flyttade redaktionen till Rovaniemi och där

trycktes de följande numren på Lapinkansa kirjapaino, d. v. s.

Lappfolkets boktryckeri. Redaktionen bestod till att börja

med endast av en man, undertecknad. Det var inte lätt

att komma tillrätta med folket på tryckeriet, då ingen

kunde ett ord svenska. Men Den Frivilliges sättare, en

menig frivillig som inte fått gå till fronten för hjärtfel,

klarade sig genom ett förunderligt teckenspråk. Han var

en rödskäggig skåning från Kristianstad med världens

lugnaste nerver. Han lämnade inte sättmaskinen ens

när bomberna föll tätt kring huset. En bomb föll tre

meter från väggen och skakade loss tryckeriets stora

klocka. En lång tid därefter uppenbarade sig då och då

hjul och urmuttrar bland typerna.

Tidningen kom ut en gång i veckan och distribuerades

av fältposten, vars chef, postmästare Axel Sandstedt, var

en vän och gynnare. Nyhetsmaterialet inhämtades dels på

resor till fronten med olika slags fordon, dels genom

kårstabens medverkan. Nyheterna hemifrån avlyssnades på

en urgammal radioapparat. Tidningen försökte följa med

så gott den kunde, men lätt var det inte.

En ovärderlig hjälp bragte en ung man, som kommit

till dessa nordliga trakter som krigskorrespondent för olika

tidningar. Han hette Karl-Erik Hillgren. Han stod själv

för ett nummer av tidningen, åtog sig gärna vilka

uppdrag som helst, lämnade trevliga och kvicka bidrag och

Tidningen ”Den Frivillige” var kårens egen tidning och utdelades

gratis till varje man. Tio nummer hunno komma ut.

var alltid glad och optimistisk. — Tidningen hann

utkomma endast i tio nummer, och de tre sista kom sedan freden

slutits. Tidningens öde blev detsamma som kårens. Dess

fronttjänst var kort. Den hade knappt hunnit bli varm

i kläderna förrän kriget var slut. Den omfattades dock

med välvilja av kåren, och många frivilliga sände bidrag.

När det sista numret kom ut, den 1 april 1940, befann

sig kåren i rörelse västeröver. Och med den följde den

enkla redaktionsutrustningen, sättaren Svensson och

undertecknad.

I det s. k. krigsoperationsområdet, varifrån

civilbefolkningen var helt evakuerad, kunde det stundom

förekomma att en dylik rekvisition var kompletterad med en

kartskiss, angivande från vilken by och gård materialet ifråga

rekvirerats. Det gällde då att se till att de lokala finska

myndigheterna fingo sådana beskrivningar, att rätter

gårds-ägare fick sitt.

Etapplinjens längd var c:a 30 mil och för att

upprätthålla kontakten med de olika förbanden, tillgodose deras

penningbehov, betala räkningar efter frammarscherande

trupper, anskaffa en del livsförnödenheter m. m., fingo

krigskassörerna agera verkliga ”Stenbocks kurirer”.

Dessbättre kunde dessa resor delvis företagas med åtskilligt

modernare fortskaffningsmedel, såsom bil, lastbil och

motorcykel. De gamla hjälpmedlen häst och skidor

kommo också ofta väl till pass, ja t. o. m. ren kunde användas,

om lusten och färdigheten fanns. Dessa resor medförde

såväl trevliga som mindre trevliga upplevelser; till de

senare bör otvivelaktigt kulsprutebeskjutning från flygplan

hänföras, för att ej tala om luftbombardemangen, vilka

åsamkade mycken tidsförlust. På denna grund skulle

resorna företagits nattetid, vilket dock ej alltid lät sig göra.

De livsmedel, som lokalt kompletterades, voro huvudsak-

ligen korv, kött och smör. Dessa köp voro ibland av

sådan omfattning att vilken husmor som helst skulle

bleknat inför dylika hushållsräkningar, vilka upptogo korv

miltals och kött och smör tonvis. Detta om de kollektiva

behoven.

Genom krigskassörernas händer gick även den mindre

del av krigsavlöningen, som kallades dagpenning. Den

större delen av lönen utbetalades ju hemma i Sverige till

de anhöriga, men även dagpenningen syntes användas med

förstånd, i det många genom krigskassornas förmedling lät

hemsända besparingar som gjorts och vad som kom till

synes av pojkarnas lokala och legala användning av sina

pengar, bestod i inköp av varjehanda nyttigheter med

tanke på det förestående frontlivet såsom stövlar av finsk

modell, knivar m. m. Språksvårigheterna syntes ej heller

ställa några väsentliga hinder i vägen för kommersen, även

om formulering och ordval, snabbt och obesvärat

utplockade ur tillgängliga parlörer, oftast lätt avvek från gängse

språkbruk. Härigenom uppstod många lustiga situationer;

dessvärre lär väl större delen förbliva vars och ens

personliga minnen. Alla komma dock säkerligen ihåg de

mångbefintliga ”Parturi” (= rakstuga) med sina rara

”barböser”, vilka med ett gott leende nickade samförståndtill parlördeklarationen ”förtjusande ungmö, jag önskar

rakas, klippas”.

Mycket förståeliga voro ju även inköpen av varjehanda

minnesföremål o. dyl. Mera frågande ställde man sig dock

inför de två gossar som en dag strax före avmarschen till

fronten befanns i full färd med att inköpa laxflugor.

Måhända föresvävade dem någon romantisk laxälv till våren

på Kola-halvön eller annorstädes.

Efter den 13 mars och sedan kåren hemförlovats voro

en del ekonomiska spörsmål öppna, vilka skulle regleras

i samband med den slutliga avvecklingen. Bl. a. skulle då

värderas och likvideras de ev. skador, som förorsakats i

de av kåren disponerade förläggningarna. Vid den

besikt-ningsresa som företogs, konstaterades först och främst

två saker; dels de finska myndigheternas enastående

tillmötesgående och välvilja; dels våra pojkars hovsamma

framfart beträffande material, helt utan anknytning till

Ruriks vikingar, ty dessbättre var det ett isolerat

undantagsfall, då ersättning för en del söndrade pianosträngar

fick erläggas, säkerligen beroende på att vederbörande

exekutörs musikaliska intentioner varit av väl intensiv

karaktär. Till sist besiktigades en förläggning, en

förnämlig tjänstemannaklubb, vari det var omöjligt att fastställa

några som helst skador, enär byggnaden ifråga, som även

använts som reservsjukhus, vid iordningställandet hade

rökts. Genom något misstag kommo fel kemikalier till

användning och resultatet blev,’ att lokalen invändigt helt

nedsotades. Vid besiktningen kunde ej annat konstateras

än vad bolagsdirektören yttrade ”detta liknar ju insidan

av en camera obscura”. Därmed var den saken ur världen.

för kommande

Även ute vid Märkäjärvi gjorde hundspannen god tjänst. I sådana

kojor bodde hundarna vid fronten.

Hundarna voro de frivilliges bästa kamrater. Här är 16.

jägarkompaniets hundspann på väg till fronten.

"C gentligen är det inte .mycket att orda om. Det var en

■*-" liten anspråkslös detalj i det hela, och det fick just inte

tillfälle att göra någon insats. Det var närmast som en

längre tids beredskapsövning. Och när vi var

färdigberedda, så behövdes vi inte längre. Jag tror, att ingen

av dem, som var med den dagen, då det beskedet erhölls,

skall glömma, hur det kändes.

Kårens hundväsen tillkom på tre vägar. Dels var det

kårens egen hunddetalj i Sollefteå, som utbildade förare

och hundar, dels anskaffades ett trettiotal gråhundar för

sjukvårdsspann av den från vår fjällvärld välkände

hund-spannköraren Lindström, och dels slutligen kom de två

storspannförarna, Aspegren och Wikner, över med egna

hundar, toboggans och väldiga pälsar om öronen. De

sistnämnda storspannen stationerades hos kapten Wetterhalls

jägarkompani, vars hela tross för övrigt, när snötäcket

icke var alltför bottenlöst, drogs av hundar. Kompaniet,

som bestod av utmärkta skidlöpare, gjorde verkliga

sportprestationer ifråga om dagsmarscher, men det hann icke

ingripa i striden innan freden slöts.

Lindströms sjukvårdsspann kom så småningom till ett

sjukvårdskompani bakom fronten. Det var åtta spann med

4 hundar i varje och två förare per spann. Lindström

(översergeant i S. F. K.) hade själv konstruerat och byggt

samtliga sjukvårdspulkorna. Materialet var huvudsakligen

masonit och rotting. De voro mycket smidiga och bekväma.

Huruvida de voro tillräckligt starka för ett längre fälttåg,

fick vi inte tillfälle att erfara. Några av dessa sjukvårds-

Krigskassor Wallenberg i

arbete vid Ahda i Kemijärvi.

Grupp II insamlade efter

freden bland sina soldater inte

mindre än 80,000 fmk. för den

nödlidande befolkningen i

Salmijärvi.

IIgruppfen av Svenska Frivilligkaren

ber härmed att h1l d?n av knact hart

drabbade . befolkningen i Salmijärvi by i 5alkj

socken få överlämna åttiofusen (80000^ Fmk.

, avsedda som bidrag till

åferuppbyggnado-arbetei _ mom denna by eller för

befolkningens bosättning inom annat område.

Salmijärvi % 1?40

Överstelöjtnant faltpasior

gruppchef

IÖver fjällterrängens vida vidder gledo hundspannen med proviant

och ammunition till förpostlinjema.

varv.

spann kom med bröderna af Ekenstam fram till

fronttjänst under en kort tid.

Själva hunddepån var förlagd till Torneå, eller rättare

sagt till Svensk-Finska flottningsföreningens baracker

utanför staden. De, som legat någon tid på depån, torde

icke i första taget glömma den lilla samlingen låga, röda

längor, som låg där uppe på den höga strandbanken mitt

emot 1. depåkompaniets förläggning i Kansanopisto,

Eller matsalen, där de bussiga kockarna slevade upp gröt

och korv och köttsoppa åt dem. Eller hundstallarna, där

skallet från alla de fyrbenta kamraterna slog emot en,

så fort man tittade in. Eller tillsyningsmannen för depån,

fältväbel Holmqvist, som kom knäande över gården,

energisk och småilsk som en terrier med den fryntlige

sergeanten Widerström i hälarna. Ja, det finns mycket att komma

ihåg, och för dem som var med, räcker det kanske med

dessa minnesbilder för att framlocka en hel rad intryck

av den säregna stämningen av bistert allvar i bitande köld,

gott kamratskap inför väntande prövningar och tre

veckors polarfrossa per man.

Chef för hunddetaljen var först fänrik Jung, som

emellertid snart anförtroddes en pluton framme i stridslinjen

och då efterträddes av fänrik Horn af Åminne. Båda

karlar, som den svenska officerskåren kan vara stolt över.

Senare kom hundväsendet under mitt befäl.

Men under den första tiden hade undertecknad

uppdraget att utbilda hundar och förare vid en förläggning

utanför Sollefteå. Jag vill ärligen erkänna, att den tiden

tillhör de ljusaste episoderna i mitt liv. Dessa pojkar, som

kom, det var material, som hette duga. Och det allvar och

den entusiasm, som de ådagalade inför uppgiften, gjorde

arbetet med dem till ett nöje. Det är kanske cyniskt att

säga det, men det kändes faktiskt bittert för de flesta

av dem, att all denna entusiasm, allt detta, som de hade

lärt, fick så att säga rinna ut i sanden.

När den första truppen var färdigutbildad, reste vi över.

Jag antar, att vi alla komma ihåg den där vandringen i

mörkret över isen mellan Haparanda och Torneå, mellan

freden och kriget. Bakom oss ljus på gator och fordon,

framför oss mörker, dystert och gåtfullt som vårt eget

ovissa öde.

Så småningom förflyttades den första truppen närmare

fronten. I den bistra vinternatten fick pojkarna söka få

en blund i en övergiven bondgård mitt ute i geografien,

långt borta från ära och redlighet. Men det gjorde

ingenting, ty nu hade de kommit fram, nu skulle de få fullgöra

det, som de kände som sin plikt. Några fick också göra

det — fyra man och fyra hundar stationerades hos finska

gränsbevakningen och en man med hund vid ett svenskt

frontförband. De övriga fingo vänta, det svåraste av allt

i en sådan nervspännande situation. Men de gjorde det

manligen, utan klagan. Och när freden kom, reste de hem

igen, ofta kanske till arbetslöshet eller umbäranden, oftast

kanske utan ett ord till tack — den tyste, okände

soldatens öde! Jag kan inte låta bli att begagna tillfället

att personligen bringa dem ett tack här — alla dem, som

stodo under mitt befäl, men särskilt den trupp, som jag

hade haft nöjet att själv få utbilda. Med sådana pojkar

hyser man ingen oro för Sveriges förmåga att försvara

sin frihet och sitt oberoende.Prövningen

T^rivilligkåren var en brokig samling. Där fanns det

-*• bästa, men också det sämsta av svenska folket. Aldrig

har jag träffat så förnämliga pojkar som i Frivilligkårens

led. Sällan har jag träffat större kräk, än de som nu

halv-fulla gå omkring och tigga på gatorna och förklara för

alla, att de kämpat i Frivilligkårens främsta linjer.

Det är givet, att en frivilligkår får stor likhet med en

främlingslegion. De som sitta lösast i samhället, ha lättast

att anmäla sig. Går man och söker efter anledning att

komma bort hemifrån, blir en frivilligkår en både

kär-kommen och hedersam utväg. Personliga motgångar och

olyckor ha för många spelat stor roll vid beslutet att

anmäla sig till kåren.

Men när man har erkänt detta, då har man sedan rätt

att sjunga de frivilligas lov. Man skall icke blunda för

rötäggen, men man skall icke heller stirra sig blind på

dem. Så länge kåren ägde bestånd, var det de goda

elementen, som angåvo tonen. En verkligt prima pojke

uppväger månget svagt käril. Och de svaga kär ilen kunna

för övrigt ryckas med och lyftas över sig själva av en

god och stark anda. Icke mycket har en så förädlande

verkan, som vetskapen att man kämpar för en

rättfärdig sak.

Den frivillige, sådan som jag vill minnas honom, var en

enkel och renhårig människa. Han trodde på att det finns

värden, som äro större än det egna livet. Han var icke

så intellektuell eller överandlig, att han menade att manstundade

bäst tjänar det goda, om man viljelöst ger efter för det

onda. Han ville sätta in all den kraft han förfogade över

för det godas seger. Han var nog barnslig att tro, att en

sträng och nitälskande Gud ibland kan fordra av sina

barn, att de med vapen i hand kämpa för sina ideal. Ej

hat mot fienden var hans starkaste drivkraft — vad som

drev honom in i kampen, var kärlek till hem och fosterland.

Den kärleken var en förunderlig kraftkälla. Nog kände

jag redan förut till förbönens makt. Men att de

hemmavarandes tankar och böner hade en sådan kraft, hade jag

icke anat. Ni här hemma, som offrade och bad för oss,

Ni ha största hedern av den goda anda, som började

be-mäktiga sig oss därute. Även Frivilligkåren hade sin

”Hemmafront” — och den tacka vi av allt hjärta.

Näst efter hemmafronten tacka vi våra finska

vapenbröder. Vad vi sågo av Edert mod och Eder ståndaktighet

sporrade oss till ständigt nya tag. Och de finska lottorna

tacka vi — Eder arbetslust och gladlynthet lyste oss

genom mörka stunder.

Skulle jag till sist å mina fem ämbetsbröders och egna

vägnar säga något personligt om vår verksamhet i kåren,

måste det få denna form:

"Tack, gode Gud, att vi fingo äran att göra tjänst i

Svenska Frivilligkåren.”Under vintrig himmel

Detta tvåmotoriga bombplan (Typ S. B. 2) nedsköts av svenska

flyget i trakten öster om Uleåborg. Bomber fälldes inte.

(Nedskjutet av fänrik Theler.)

T—Jar någon av er mött en häst i luften någon gång?

-*• frågade en av 19. flygflottiljens jaktflygare efter vårt

första anfallsföretag. Detta ägde rum en gråkall dag,

12 januari 1940, sedan flottiljen under den korta tiden av

endast tre veckor på frivillighetens väg hade uppsatts,

förflyttats till anvisat operationsområde, ordnat sina baser

samt i övrigt gjorts stridsberedd. Det sistnämnda

underlättades genom att personalen redan var färdigutbildad.

För första gången i krigshistorien och som den första

styrkan av Svenska frivilligkåren insattes nämnda dag ett

svenskt flygförband, vår flottilj, till strid. Av denna

anledning skall här lämnas en liten glimt av

händelseförloppet.

När vi — samtliga störtbombplan eskorterade av

jaktplan — på omkring 1,500 m höjd närmade oss trakten av

Märkäjärvi, får jag plötsligt se en kraftig rysk kolonn på

vägen. Jag gör tecken till anfall. Kolonnen stannar och

packar ihop sig. I en enda lodrät dykning ned under

träd-toppshöjd fällas bomberna, vilkas brisader, sedda från

luften, giva illusionen av ett blixtrande pärlband i den ryska

truppen. Det var då som föraren i ett av de eskorterande

jaktplanen, vilka dykit ned för att på lägsta höjd med sina

kulsprutor beskjuta kolonnen, till sin förvåning får se en

häst och en mängd ryska soldater kastas upp i luften och

ut i skogen framför hans plan, som med rasande hastighet

och smattrande kulsprutor vrålar fram tätt bakom

bomb-brisaderna.

Efter en snabb stigning till omkring 1,000 m höjd

upptäcka vi några mörkgröna flygplan på isen vid

Märkäjärvi — ryska jaktplan typ 115! Ögonblickligen nytt

störtanfall under det ryska spårljusskott spruta upp mot

oss, fällning av några sprängbomber med åtföljande

kraftiga eld- och rökfenomen — ett ryskt plan har förintats.

Ett annat förstöres på isen sekunderna efteråt, likaledes

genom bombträffar, och ett tredje skjutes sönder med våra

jaktplans kulsprutor innan föraren, som just hoppar upp

i planet, hinner starta.

Hela tiden formar spårljuselden från ryska luftvärnet

röda, lysande kvastar mot den blygrå himlen och detta

imponerande fyrverkeri kulminerar då ett ryskt jaktplan,

som tillsammans med några andra ses starta från isen, i

luften skjutes i brand av ett svenskt, rollar i flammor över

till ryggläge och störtar som en jättefackla i den snötyngda

skogen, varvid samtidigt en sannolikt käck — ty de ryska

jaktflygarna på vår frontdel voro i allmänhet käcka — rysk

jaktflygares liv släckes. Övriga fientliga jaktplan fördrivas.

Flottiljens vidare äventyr efter avslutat anfall äro

tidigare behandlade i detta verk och förbigås därför här.

Resultatet av anfallet var gott, i det att fyra fientliga

flygplan förstördes och den ryska kolonnen upprevs, varom

bl. a. de flera dagar senare kvarstående fordonen vittnade.

Dessutom erhölls god verkan mot truppförläggningar och

fordonssamlingar.

Från fältmarskalken Mannerheim ingick några dagar

senare en hälsning, varav följande utdrag här lämnas:

”Å finska arméns och egna vägnar uttalar jag vår

beundran över framgångar nådda under de svenska flygarnas

första strid.”

Även ett par andra händelser ur flottiljens dagliga liv

Flyglarm! Ett av de svenska jaktplanen startar.

Ett ensamt svenskt jaktplan gick till angrepp mot 9 ryska bombare

vid Rovaniemi och nedsköt detta fyrmotoriga plan, typ T. B. 3. De

övriga vände utan att ha fällt några bomber. (Nedskjutet av fänrik

Karlsson.)0, Å

L

Flygfoto av Märkäjärvi taget av sergeant Hansson under flyganfallet den 12.1.1940 kl.

14.00. 1. Uppställningsplats, motorfordon. 2. Förläggning. 3. I>:o just bombad. 4.

Flygplan (bombades och förstördes strax efter det att fotot togs). 5 Vattningshål. 6.

Anhopning av diverse materiel. 7. Parkering av motorfordon. I övrigt stora samlingar

manskap i närheten av 2. 3, 6, 8, 9, 10. Exp.-tid 1/100. Väder: halvklart. Norr: Se pilen!

Höjd 1,100 m. (Infälld t. v. överstelöjtnant Hugo Beckhammar.)

skola beröras för att belysa såväl verksamheten som

krigslyckans obeständighet.

Det visade sig snart i norra Finland att de ryska

bombförbanden undveko de orter, som voro försvarade av våra

jaktplan; i alla händelser vände de trots sin numerära och

materiella överlägsenhet oftast, om t. o. m. endast ett enda

av flottiljens jaktplan uppträdde på valplatsen. Detta var

ju bra i och för sig, ty därmed uteblevo även de

ödeläggande bombanfallen, men det artade sig att bli för

tunnsått med nedskjutna fientliga plan. Ryssarna kunde anfalla

andra mål med dem. För att förhindra det senare samt för

att utvidga det mot bombanfall tryggade området beslöt

jag mig bl. a. för att gillra en fälla. ;I all tysthet

skickade jag fram ett jaktplan på en liten sjö 8—10 mil

längre österut än vanligt. Mycket riktigt, fienden gick

i fällan, t. o. m. två gånger. Hans bombplan trodde sig

tydligen i lugn och ro utanför de svenska jaktplanens

vanliga verksamhetsområde kunna ägna sig åt att på låg höjd

och med upprepade överflygningar bombardera en oför-

svarad järnvägsbro. Man tyckte sig se, hur de riktigt

gonade sig. Att döma av deras följande åtgärder måtte

förskräckelsen emellertid ha blivit så mycket större, när

de upptäckte det ensamma lilla jaktplanet, som dök ned

på dem, ty de tvärvände med svängar som förut icke

skådats hos tunga ryska bombplan, strödde ut bomberna över

skogen och styrde österut med högsta hastighet. Jaktplanet

hann dock skjuta doublé vid första tillfället och

nedkäm-pade ytterligare ett plan vid det nästa.

Men det gick långt ifråga alltid lika bra. De ryska

bombplanen voro beträffande flertalet snabbare än våra

jaktplan. Detta gjorde att om icke de senare från början hade

lyckats få ett betydligt höjdöverskott, varigenom de vid

anfallet kunde få fartökning, så hunno de helt enkelt icke

ifatt bombplanen.

Sålunda låg vid ett tillfälle ett (som vanligt!) jaktplan

mitt under ett stort ryskt bombförband och sökte stiga för

att beskjuta det. Härvid visade det sig emellertid att så

fort det steg, sackade det efter ryssarna. Under det jakt-fick flyget sitt elddop

flygaren sitter där mitt under bombförbandet och

läng-tansfullt ehuru i en lindrigt glättig sinnesstämning tittar

upp mot det, får han till råga på olyckan se hur

bombluckorna i bottnen på planen öppnas och stora bomber

börja falla mitt över honom. Ryssarna hade nämligen

hunnit fram i fällningsläge i förhållande till målet.

Ögonblickligen måste han kasta jaktplanet åt sidan för att

åtminstone undgå den försmädligheten att bli träffad av

bomberna. Det var en av ödet hårt prövad jaktflygare, som

landade strax efteråt, och av hans något högljudda

yttranden och lätt överdrivna gestikulerande att döma bestod han

icke prövningen på ett sätt som religionens bud vanligen

kräva av oss svaga människor.

Eftersom vi saknade spaningsplan, fingo jaktflygarna

även åtaga sig spaningsuppgifter. Då två jaktplan en dag

startat för ett uppdrag in över Sovjetunionen, uppstod

markdimma över en stor del av norra Finland. Planen

fortsatte emellertid österut med ledning av kompass och

klocka. Genom en glugg i dimman uppenbarade sig efter

en rundlig tid en sjö, som enligt beräkningarna borde ligga

på finskt område. Formen stämde förstås inte riktigt med

motsvarande på kartan, men sådant hade hänt förr. Bäst

att landa och fråga var man var och samtidigt vänta på

att dimman skulle lätta. Sagt och gjort! Ett mindre

samhälle valdes ut. Det såg sympatiskt ut från luften, det rök

ur skorstenarna och en del folk var i rörelse och tycktes

vinka. Planen skulle just till att elegant landa nära

stranden och tätt intill varandra, då en livlig skottlossning

hördes på nära håll och en del träffar märktes i maskinerna.

På med fullgas!

Efter en stigning, som torde varit i det kraftigaste laget,

landade de två flygarna en stund senare så långt västerut,

att de med säkerhet förutsågo att de skulle bli vänligare

mottagna. Vid närmare undersökning visade det sig att

de tänkt landa och orientera sig vid en truppförläggning

rätt långt in på sovjetryskt område. Medvinden, på den

höjd de hade flugit, hade varit avsevärt mycket kraftigare

än beräknat, varför de hunnit längre än de trodde och

marken hade under vägen varit dold av dimman.

Resultatet var skott genom ett insugningsrör på en

motor, genom en bensinledning, genom kylflänsar och

landningsställ. Så det var bokstavligt talat nära ögat den

gången. Tur i alla fall, att planen verkligen icke hunno

landa hos ryssarna!

Mångfaldiga andra skildringar — om lustiga episoder

likaväl som händelser, vilka försänkte kamratkretsen i sorg,

om luftsegrar och missräkningar — skulle kunna berättas

ur 19. flygflottiljens dagliga verksamhet. Låt mig

emellertid till slut endast framhålla följande. Flottiljen hade

under de två månader, stridsverksamhet utfördes, endast två

”icke flygdagar”, varför vilan blev minimal. Detta, i

förening med den på vårsidan inträdande ökningen av

dagarnas längd, svårigheten att ordna avlösningar av de fåtaliga

jaktflygarna, som skulle skydda ett enligt tidigare taktiska

begrepp orimligt stort område mot flyganfall samt de ofta

fullkomligt arktiska förhållanden under vilken tjänsten

skulle utföras, gjorde att såväl flygarna som

markpersonalen och materielen sattes på de hårdaste prov. Våra jaktplan

hade, som förut nämnts, lägre max.-hastighet än flertalet av

Osynliga för fientliga* spanare dolde sig det svenska flyget i skogs

-brynet. En av de bakre baserna.

Ovan: Nedskjutet ryskt plan av typ I. 15. Märkäjärvi i mars.

Nedan: Över Nordfinlands oändliga skogar flögo den 19.

flygflottiljens störtbombare.och vaksamt luftvärn

de ryska bombplanen och våra bombplan kunde på grund

av för liten hastighet i förhållandet till de ryska jaktplanen

under större delen av tiden icke användas annat än i

skydd av mörkret. Trots alla dessa svårigheter kunde

stridsverksamheten genomföras med i stora drag följande

slutresultat:

tolv fientliga flygplan nedskjutna i luftstrid eller

förstörda på marken medelst bomber; därtill kommer en del

fall på vilka bekräftelse icke kunnat vinnas;

ryska bombanfall ha förhindrats mot Finlands enda

järnvägsförbindelse med Sverige, järnvägen

Torneå—Uleå-borg, samt mot de orter den passerar;

ryssarnas flygverksamhet i övrigt inom norra Finland

har försvårats liksom deras transporter på vägarna och

tjänsten i förläggningarna.

Att allt detta trots vår materiella underlägsenhet och

den stora ryska övermakten kunde uppnås, utan att 19.

flygflottiljen själv förlorade mer än två flygplan genom

fiendens åtgärder (besättningen i det ena räddades), och

icke led några som helst skador genom bombanfall, ger ett

gott betyg åt flygarnas och markpersonalens mod och

skicklighet. Att föra luftkrig i sydligare trakter med bli-

dare klimat kan vara svårt, men att t. ex. med god

verkan genomföra ett bombföretag i polarnattens isande köld

och ogenomträngliga mörker, icke alltid upplyst av

norrsken och måne men oftare med sikten förminskad genom

drivande låga snömoln, över ett land där inga ljus på

marken gåvo någon vägledning och som till större delen

utgjordes av obygder med fåtaliga orienteringsmöjligheter,

det var en prestation av hög klass.

Underlägsna till antalet, gingo jaktflygarna oftast

ensamma till anfall mot stora bombförband, vilkas flygplan

inbördes understödde varandras försvar med kulspruteeld.

Jaktflygaren hade oftast inga kamrater, som kunde ge

honom moraliskt stöd vid anfallet mot övermakten, inga

vittnen, som kunde verifiera hans seger — eller död. Det

var en upprepning från den gamla tiden, då ”en mot tio

ställdes”. Och den karolinska andan fanns hos flygarna,

ty målet var ju Sveriges och Nordens frihet.

Flygfoto av ryska marschkolonner vid Aholampi, taget av sergeant Hansson den 12.1.1940. kl. 13.55. 1 och 2: Fientliga bilkolonner. 3:

Fientlig förläggning med uppställning av motorfordon.Löjtnant Gillis Röing vid en av sina snabba och effektiva pjäser. Luftvämspjäs i Rovaniemi. Så här nära slog en av de ryska flyg-

bomberna medan pjäsen gav eld.

skötte framgångsrikt

I" uftvärnet i S. F, K. utgjordes vid krigets slut av ett

Ivkompani bestående av sex 40 mm akantroppar under

befäl av löjtnant Per E:son Frumerie, och ett 7,5 cm

rörligt lvbatteri under kapten Ture R:son Mark.

Därtill kommo ett par stationära lvbatterier i Åbo.

Det först färdiga lvförbandet inom S. F. K. var en

akantropp, som någon tid senare kom under befäl av

löjtnant Röing såsom 5. akantroppen, vilken från den

28 december tryggade järnvägsbron mellan Torneå och

Haparanda. Uppsättandet av lv fortsatte i och med att

en kontingent om 30 man under fänrik Hallenberg, på

nyårsaftonen, överskred gränsen för att den 2 januari

anlända till Kemi. En lvkulspruta anskaffades här i en

hast tack vare vår blivande synnerlige väns, löjtnant Viggo

Olsson, medverkan, och uppsattes på Rådhustaket för

att skydda S. F. K:s förrådslokaler.

Pjäser och övrig materiel, som just hade kommit per

järnväg, avlastades i skymningen och inkördes i ett stall,

där allt tinades upp och på morgonen stodo två pjäser

eldberedda för att fullgöra sin första skyddsuppgift, nämligen

att trygga järnvägsstationen och flygplatsen.

De följande nätterna lossades och iordninggjordes två

pjäser (en tropp) varannan natt, så att den 9 januari fyra

troppar voro grupperade till skydd för den under

utrustning varande I. gruppen i Kemi och flygplatserna samt

bron över Kemi älv norr om staden.

Ingen av tropparna fick tillfälle att skjuta under

vistelsen i Kemi, men man kan säkert säga att Kemis starka

luftvärn i förening med jaktflyget bidrog till att ryssarna

aldrig gjorde något försök att bomba staden, trots att den

bort vara ett synnerligen eftersträvansvärt mål.

I mitten av januari flyttade 4. tropp under fänrik

Hallenberg till skydd av en flygbas nordost Rovaniemi, och

fortsatte efter någon vecka ett tjugotal mil österut och

grupperades söder om ryssarnas ställning vid Märkäjärvi

vid flygets främre bas. Efter diverse napptag med det

ryska flyget, drogs troppen tillbaka till Kemijärvi, där

bl. a. den i svenska tidningarna omtalade ”Svarte

djävulen” nedsköts i första skottet.

3. tropp under fänrik Norrevang ingick i I. gruppen,

när denna i början av februari anträdde sin marsch mot

fronten. Särskilt sista delen av marschen fick den i oanad

grad tillfredsställa sin längtan att skjuta mot flygplan i

stället för mot ”korv”, som pojkarna gjort under sin

utbildning.

Mot mitten av månaden förflyttades troppen Röing till

Rovaniemi för att skydda bron över Kemiälven. Här

fingo de vid en påhälsning en av sina förläggningslokaler

jämnad med marken, samt ett tiotal bombnedslag mellan

sina bägge pjäser. Nyttan av pjäsvärn konstaterades

nogsamt. Efter en vecka kom en 20-milaförflyttning till

Savukoski för att underlätta omgrupperingen på Saijafronten,

samt en av de första dagarna i mars åter en förflyttning

till Salmijärvi, till skydd av gruppen S. F. K:s

ersättningsplatser. 3. tropp, som här grupperats till skydd av

artilleriets b-platser, underställdes chefen för 5. tropp, som i sin

tur löd direkt under gruppen S. F. K. Dessa bägge troppar,

vars pjäser ofta flyttades, hade en synnerligen pressande

tjänst, då ju aldrig förvarning om kommande flyg kunde

erhållas. En händelserik övning inträffade en av krigets

sista dagar, då en fälla, bestående av några hopklumpade

bilar ordnades på vägen mellan Kemijärvi och fronten. En

pjäs ställdes upp i närheten. Ryska jaktplan varseblevo

omedelbart bilarna, och tyvärr även kanonen, som

attackerades under närmare en timmes tid av tre plan. Striden

slöt utan förluster å någondera sidan.

Den 19. februari flyttades den kvarvarande 1. tropp

under fänrik Dyrssen upp till Kemijärvi, som sålunda

försvarades av två troppar, 1. och 4. Den senare utbyttes den

11 mars mot den en vecka tidigare till Kemi anlända,

nyuppsatta 6. troppen under fänrik Lindnér.

Luftvärnet hade här många heta stunder, men hade även

det tvivelaktiga nöjet att nästan alltid se planen på 4 å

5,000 meters höjd. Härigenom minskades dock förvisso

betydligt träffsäkerheten hos bombfällarna, vilket tydligt

märktes på de relativt fåtaliga skadorna i byn. Ej heller

tropparna lyckades de skada trots ivriga försök.

Den 2. troppen, som under fänrik Engströms befäl fått

stå kvar länge i Kemi, fick sista dagarna i februari order

att via Rovaniemi gå till Nautsi på Petsamofronten, för att

där underställas gruppen Pennanen, en marsch på ett

femtiotal mil på delvis illa plogade vägar, som mot slutet

förde tvärs över kalfjällen. Nautsi befanns emellertid vara

taget av ryssar varför troppen gick i ställning i den lilla

byn Nellimö vid Enare träsk, för att skydda gruppens

ersättningsplatser. Den kom nu att ingå i denna lilla själv-Det svenska luftvärnet vid Frivilligkåren kunde uppvisa ett vackert

slutresultat: ungefär 8 nedskjutna plan, därav 4 jaktplan* Därtill

kommo ett tiotal osäkra fall. Ungefär 2.500 skott avgåvos.

Luftvärnet hade många heta stunder vid Kemijärvi och

Märkäjärvi.

försvar.

ständiga grupp om 600 man, utan användbart artilleri och

utan lv så när som på en lvkulspruta, som tagits från ett

ryskt jaktplan nedskjutet med handgevär. Mot sig hade

den två ryska divisioner. Det ryska flyget, som här var

mycket aktivt, bjöd redan första dagen på en häftig strid

med tre jaktplan, som på låg höjd besköto troppen med

sina kulsprutor. Ett av dem återvände icke hem. De få

dagarna, som voro kvar av kriget lämnade ett gott

resultat i det att ett jaktplan, ett 2-motorigt och ett 4-motorigt

bombplan nedskötos. Planen återfunnos efter freden, då

troppen medföljde de finska trupperna genom de gamla

ryska ställningarna norr ut till Ishavet.

Lvkompanistaben låg efter Kemi förlagd i Kemijärvi,

varifrån kompanichefen ideligen företog inspektionsresor

till tropparna.

Skjutresultatet för kompaniet torde ha hållit sig på

ungefär åtta plan, därav fyra jaktplan, vartill kommer

ett tiotal osäkra fall. Summa avgivna skott var omkring

2,500.

I början av februari började uppsättandet av ett 7,5 cm

lvbatteri i Torneå, under befäl av kapten Ture R:son

Mark och med löjtnant Ljungdahl, löjtnant Weibull och

fänrik Tidholm som subalterner. Detta förflyttades, när

det var färdigorganiserat, till Rovaniemi, där dess första

uppgift blev att skydda järnvägsbroarna. Dagen före

freden flyttades batteriet till Kemijärvi för att skydda

un-derhållsplatserna därstädes. Manskapets goda anda belyses

av följande intermezzo. Vid ett bombanfall mot Rovaniemi

träffade en brandbomb en bensinstation. Två motorförare

ur batteriet, som befunno sig i närheten kastade en päls

över brandbomben och kastade ut den med händerna,

därigenom förhindrande en brandkatastrof.

Samtidigt med ovan nämnda batteri började

uppsättandet av två stationära lvbatterier i Åbo under ledning av

kapten Levén. Formationerna voro eldberedda i mitten,

resp. slutet av februari, och torde framgångsrikt ha

bidragit till att försvåra det fientliga flygets verksamhet

mot den gamla lärdomsstaden.Motorcykelordonnansenia hade ett styvt arbete. Köld och

varga-väder krävde god utrustning.

Vid planläggningen av den svenska frivilligkårens

organisation var man på det klara med, att den

ingenjörtekniska verksamheten skulle få stor betydelse. Då man måste

räkna med att kårens totalstyrka skulle, åtminstone till

en början, bliva ganska begränsad, gällde det emellertid

att inte minska för mycket på de för strid direkt avsedda

trupperna. Slutsatsen blev att man i möjligaste mån skulle

begränsa personalen vid ingenjörsförbanden men tillföra

dem effektivast möjliga maskinella utrustning för att

därigenom nå erforderlig prestationsförmåga.

Redan tidigt beslöts att de ständigt i direkt samverkan

med infanteriet arbetande tekniska förbanden skulle

organiseras av ingenjörtrupp. Varje ”grupp” tillfördes därför

en ”plogpluton” om c:a 95 man, indelade i två

plogtroppar m. m. Dessa plogtroppar utrustades med moderna

hästdragna ”Lyckseleplogar” och kunde självständigt

upptaga plogspår i terräng, i vilka gruppens samtliga fordon

kunde gå fram. I plogplutonen ingick även arbetstrupp

för friläggandet av plogspår från stubbar och stenar m. m.

Denna arbetstrupp avsågs även för andra uppgifter,

såsom brobyggnad, sprängning m. m. Gruppen fick alltså

ett tekniskt organ som kunde lösa alla normalt

föreliggande uppgifter.

För arbeten något längre tillbaka samt för förstärkning

av plogplutonerna, då mera krävande arbeten förelågo,

organiserades ett motoriserat ingenjörkompani om två

bil-burna ingenjörplutoner och en motorplogpluton med bl. a.

4 traktorer. Varje grupp fick sin bil samt, utöver

handverktyg, en motorhandsåg och ett motorspett. Traktorerna

i motorplogplutonen voro av c:a 4,5 t vikt samt försedda

med hydrauliskt manövrerbara snöplogar. I kompaniets

tross ingick dessutom två lättare plogtraktorer, vilka

under längre marscher kunde förflyttas å lastbil. Kompaniets

totalstyrka skulle bliva c:a 165 man.

Att vägunderhållet å de fåtaliga men långa vägarna i

norra Finland skulle bliva en besvärlig sak stod klart.

För detta underhåll organiserades ett vägkompani av i

Vägar plogades

stort sett svensk typ, d. v. s. om två vägplutoner.

Kompaniets totalstyrka avsågs bliva c:a 120 man. För att

öka kapaciteten tillfördes kompaniet ett antal traktorer

med plogar, en åtgärd, som sedermera visade sig mycket

lycklig.

För handhavande av all ingenjörmateriel vid depån och

andra förråd avsågs en ingenjörmaterielgrupp.

Den ingenjörtekniska verksamheten vid frivilligkåren

leddes inom kårstaben av en ”ingenjöravdelning” om chef

och en adjutant.

Redän i början av december började

ingenjöravdelningen sitt arbete och kunde glädja sig åt förståelse och

välvilja från kårens militära ledning. Den högsta

ekonomiska ledningen blev helt naturligt en smula betänksam,

då programmet rullades upp, ty moderna ingenjörtrupper

äro dyrbara saker. Det ordnade sig emellertid och sedan

var det att gå ut i den civila marknaden och köpa ett

ingenjörkompani, ett vägkompani o. s. v. Traktorfrågan

var hela tiden ett brännande problem. I Sverige fanns

knappast användbara traktorer disponibla. Kårens två

första köptes på kajen i Göteborg.

Redan med de första frivilligtågen skickades

ingenjörofficerare för att organisera förbanden i Torneå och Kemi.

De uppsattes efter hand vid en självständig ingenjördepå

i trakten av Kemi, dit alla sändes, som vid den rstora

fördedningen i Torneå avdelades till ”ingenjörerna”. Först

organiserades plogplutonen till överstelöjtnant Dyrssens

grupp samt vägkompaniet. Det föreföll egendomligt att

vägkompaniet som ju skulle underhålla de bakre

förbindelserna, kom i första omgången men detta visade sig,

såsom framgår av det senare, mycket välbetänkt.

Omkring 25/1 var vägkompaniet klart och gick på

natten till trakten av Rovaniemi där det förlädes.

Kompaniet fick genast rika tillfällen till arbete.

Vinterväghållningen i nordligaste Finland hade av lätt insedda skäl

ej kunnat funktionera såsom önskvärt vore. Endast den

nödtorftigaste plogningen var utförd, och ruskningar

saknades praktiskt taget fullständigt. Kompaniet fick

omedelbart sätta igång att iordningställa vägarna från Torneå

och Kemi till Rovaniemi, därifrån till Kemijärvi och längre

fram mot fronten. En pluton förlädes i Kemijärvi. Genom

ett ständigt och målmedvetet arbete, ofta under

kulsprute-beskjutning och bombning från ryskt flyg, lyckades

kompaniet förbättra vägarna så pass att fältmarskalk

Mannerheim vid sitt besök hos kåren i mars sade sig aldrig

ha åkt på bättre vägar i norra Finland. Kompaniet utförde

även andra arbeten, bl. a. med traktorer dolda

uppställningsplatser för de båda bilkompanierna. Dessa

uppställningsplatser upptäcktes aldrig av det ryska flyget.

Lämpligheten av traktormateriel vid vägförband torde därmed

vara klar.

Alltefter som tiden framskred fick kompaniet allt större

arbetsuppgifter. Vid fredsslutet underhöll kompaniet en

vägsträcka av 50 mils längd.broar byggdes.

Det kan vara värt att framhålla, att praktiskt taget

inga av kompaniets meniga voro militärutbildade. Detta

förhållande säger mycket beträffande kompaniledningens

förmåga och folkets vilja att nå resultat. Få förband inom

frivilligkåren torde också ha fått ett så odelat gott

anseende som vägkompaniet.

Plogplutonerna blevo färdiga tillsammans med sina

grupper och åtföljde dessa fram mot Märkäjärvi. Deras

verksamhet bestod huvudsakligen i befästningsarbeten och

något plogning. Chefen för 2. plogplutonen sårades under

ett gott parti tillsammans med löjtnant Grafströms jägare,

då dessa utförde det mycket omtalade spaningsföretag,

som bl. a. avsåg att utröna de tekniska

framrycknings-möjligheterna mot ryssarnas norra flygel.

Vid plogplutonerna voro c:a 50 % militärutbildade,

därav dock endast hälften ingenjörtekniskt.

Ingenjörkompaniet gick den 15 febr. efter mörkrets

inbrott från Kemi i smällande kyla och under fientlig

flygverksamhet c:a 25 mil till Tohmo 7 km norr

Kemijärvi, samt var före dagningen i flygskyddad bivack, en

god igångsättningsprestation. Kompaniet utförde därefter

de nödvändiga tekniska arbetena för omgrupperingarna i

samband med de finska bataljonernas tillbakadragning, då

frivilligkåren insattes. Därefter utfördes ett flertal

plog-ningsarbeten för olika förband samt tillverkades 1,200

taggtrådsvalsar för de framme vid Märkäjärvi insatta

delarna av frivilligkåren. Kompaniet fick, då ryssarna i

månadsskiftet februari—mars trängde på vid Petsamo fronten,

utföra transporter av dyrbar ingenjörteknisk materiel från

Jäniskoski kraftverk till Kemijärvi. Under dessa

transporter var kompaniet utsatt för stark fientlig flygverksamhet,

och luftvärnkulsprutegruppen synes under en intensiv och

långvarig strid ha nedskjutit ett ryskt plan. Under de sista

stridsdagarna måste kompaniet snabbt ingripa för att

återställa skador å järnvägen Kemi—Kemijärvi, som träffats

med fyra tunga bomber. Vid kompaniets ankomst voro

finska järnvägsarbetare sysselsatta med reparation och

anvisade svenskarna huru man skulle förfara. Tvenne

storvuxna svenska ingenjörsoldater, i det civila rallare, klevo

fram och slogo i några rälsspik. De finska

järnvägsmännen funno därefter instruktioner obehövliga.

Alldeles före fredsslutet fick kompaniet i uppgift att

återställa broarna vid Joutsi järvi och Aapolampi. Den

förra, 46 m lång, utfördes på ett elegant sätt med spikade

balkar. Båda broarna beräknas kunna vara i bruk i c; a

5 år och tjäna alltså nu det fredliga Finland. I början av

april fick kompaniet röja det ryska minfältet i ställningen

vid Märkäjärvi. Detta utfördes bl. a. med traktorer, som

släpade drögar i långa wires fram och tillbaka. Det var

ett ganska spännande företag, och 17 ryska

stridsvagns-minor, vardera med 3 å 4 kg sprängämne, exploderade

under arbetet.

Vid fredsslutet pågick planläggning av erforderliga

arbeten för kriget under våren och sommaren. Det gällde

Vägunderhållet hör inte till de lättaste uppgifterna under ett svårt

vinterfälttåg. Detta är ett parti av Ishavsvägen till Petsamo.

att säkra förbindelserna, varvid de i Finland så vanliga

färjorna ej ansågos tillräckliga. Broar skulle byggas bl. a.

vid Rovaniemi, Kemijärvi, Pelkosenniemi, Savukoski och

Saija. För den stora bron vid Kemijärvi, c:a 300 m,

begärdes en arbetsavdelning om 200 man från den svenska

arbetshjälpen, men detta projekt hann ej realiseras innan

freden kom. Vid ingenjöravdelningen i kårstaben planlades

och leddes även iordningställandet av ett flertal flygplatser,

byggandet av bakre befästa ställningar, förberedelser för

förbindelseförstöring och sommarunderhåll av vägarna

m. m. Nog hade det blivit arbete för ingenjörförbanden,

därest kriget fortsatt.

De svenska frivilliga ingenjör truppernas insats under

det korta vinter fälttåget i norra Finland blev ej av

genomgripande betydelse, men lärdomar kunna dock

dragas. En av de viktigaste är att man till ingenjörtrupp bör

uttaga folk med motsvarande civil verksamhet.

Förbandens arbetsförmåga berodde främst på att de voro

sammansatta av goda hantverkare och arbetare. Förtjänsten

av att dessa till största delen outbildade styrkor höllo ihop

måste tillskrivas det goda truppbefäl, icke minst

underbefäl, som stod till förfogande. En annan lärdom är att

det biltransporterade förbandet är det ovedersägligen bästa,

åtminstone i dessa trakter där milen är många. Vid dessa

förband kan också all den utrustning medföras, som

underlättar förbandets verksamhet och liv. Någon olägenhet av

bilarnas bristande framkomlighet vid sidan av vägen

förmärktes aldrig. Kriget fördes mest efter vägarna; långt

från desamma rörde sig endast skidlöpardetachement.

I stort kvarstår det intrycket att svensken har sällsynt

goda anlag att bliva ingenjörsoldat. Nu, då

ingenjörtruppernas betydelse starkt ökats och dessa pålagts nya

uppgifter, är det gott att veta att vi i folkets läggning inte

möta något hinder för danandet av elitförband avÄven sprängnings av ryska minor vid Märkäjärvi gav

Frivilligkårens ingenjörtrupper en hel del spännande arbete.

P ör att leda en modern operativ enhet kräves en säkert

fungerande signaltjänst. Signalorganens organisation och

materielutrustning måste härvid anpassas efter de taktiska

krav, som kunna komma att ställas på förbandet.

Vid Frivilligkårens uppsättande utgick man ifrån att

den med största sannolikhet skulle komma att operera

i ödemarksterräng med glest vägnät. Ur signalsynpunkt

innebar detta att endast ett glest permanent telefonnät

kunde påräknas. Då avstånden inom kåren måste

beräknas bliva avsevärda, syntes det emellertid nödvändigt

att basera trådförbindelserna på det förefintliga

permanenta nätet. Det förhållandet att förbanden kunde

förutses komma att operera i huvudsak i anslutning till vägarna

talade också för att en dylik lösning vore möjlig. Det

permanenta nätets omfattning i detalj och kapacitet var

emellertid icke känd. Då därtill kommo kraven på

komplettering av de permanenta förbindelserna och

utbyggande av tillfälliga dylika till de lägre förbanden, måste

vissa linjebyggnadsenheter även ingå i organisationen.

Risken för avbrott på trådförbindelserna genom fiendens

inverkan — främst med flyg — var slutligen en faktor av

mera svårbedömbar natur, som måste tagas med i

beräkningen.

Trådorganen måste, såsom i varje signalorganisation,

kompletteras med radioorgan omfattande även stationer

med stor räckvidd.

Efter dessa grundläggande principer fastställdes kårens

signalorganisation att i stort omfatta ett motoriserat

signalkompani för kårstabens behov och tre anspända

signalplutoner för att betjäna var sin av kårens tre grupper.

Härutöver skulle varje kompani förfoga över en

radiopatrull och en för granatkastarnas eldledning avsedd

trådpatrull samt varje batteri över signalorgan, i huvudsak

enligt vanlig svensk organisation.

Materielanskaffningsfrågan löstes lätt beträffande tråd-

materielen men beredde desto större svårigheter i fråga

om radiomaterielen. Efter underhandling med åtskilliga

firmor kunde slutligen materiel i önskad omfattning

erhållas. Leveranserna blevo emellertid trots största

tillmötesgående från alla parters sida åtskilligt fördröjda.

Vid personalrekryteringen gällde det att spåra upp alla

frivilliga, som tidigare genomgått signalutbildning, för att

få dem placerade på rätt plats. Trådmanskapet kunde i

nödfall i viss utsträckning efterutbildas i Finland.

Nyutbildning av radiomanskap kunde emellertid på grund av

den korta till buds stående tiden icke komma i fråga. Då

tidigare utbildade radiosignalister till stor del måste

förutsättas behöva uppfriska sina kunskaper i telegrafering

och även göras förtrogna med den delvis nya materielen,

beslöts att anordna en kortare förberedande kurs för denna

personal. Denna påbörjades i december och genomgicks

efter hand av ett femtiotal signalister från hela landet.

Kårsignalkompaniets första kontingent avreste från

Stockholm i slutet av december, och sedan följde små

grupper med jämna mellanrum. Efter en välbehövlig tid

av förberedelser och träning i trakten av Torneå och Kemi

förflyttades kompaniets huvuddel den 19 februari till

trakten av Kemijärvi, och härmed började de egentliga

arbetsuppgifterna. Det låg i sakens natur, att en hel del

friktioner och svårigheter, som icke kunnat förutses, till

en början skulle göra sig gällande. Men med aldrig

svikande intresse och den fasta föresatsen att göra sitt bästa

gingo signalisterna till sitt verk.

Organisationen visade sig i stort sett lämplig. Sedan

kårstaben delats i en ryhmä- och en stridsgruppsstab med

150 km inbördes avstånd, uppstod emellertid krav på en

utökning av såväl personal som materiel. Denna utökning

hade vid fredsslutet endast i ringa omfattning kunnat

äga rum.

För ryhmä-stabens förbindelser till högkvarteret och till

Genom de svenska motorplogarnas trägna arbete voro vägarna i ett

bättre skick än till och med under fredstid*

Signaltjänsten

Plogplutonerna ute vid Märkäjärvi höllo vägarna klara. Ofta kommo

på plutonernas lott även befästningsarbeten.arbetade för högtryck.

de under ryhmän lydande finska stridsgrupperna på

Pet-samofronten och vid Saija underställdes vissa finska

signalförbund. Mellan ryhmä-staben i trakten av Rovaniemi

och stridsgruppen S. F. K. upprätthöll kårsignalkompaniet

förbindelserna dels på permanenta nätet, dels med radio,

vilken sistnämnda förbindelse gick via en

genomgångs-station i trakten av Kemijärvi.

Då kårens verksamhet efter avlösningen av de finska

förbanden på Sallafronten blev av ställningskrigsnatur,

fingo trådförbindelserna även inom de lägsta förbanden

stor betydelse.

Sammanlagt sex fältväxlar betjänades helt eller delvis

av kompaniets personal. Då förbandet endast förfogade

över tre finsktalande tolkar, beredde språket till en

början stora svårigheter. På två av växlarna placerades två

finnar tillsammans med två svenskar. I början begrepo

de knappast ett ord av varandras språk, men snart hade

de lärt sig behärska det för en växeltelefonist

nödvändigaste ordförrådet, så att växeltjänsten kunde fungera

utan anmärkning. En av dessa växlar, som var inrymd i

en stuga vid stora vägen 35 km bakom fronten, fick den

sista tiden dagligen påhälsning av ett ensamt ryskt

jaktplan, som på låg höjd med sina kulsprutor besköt huset

och förbipasserande bilar. Planet gjorde sin uppvaktning

regelbundet på samma tid dag efter dag. Då pojkarna

slutligen klagade över att ryssen skjutit sönder skorstenen

så att de knappast kunde elda, tyckte jag att leken gått

för långt och anhöll att få en luftvärnskulspruta till

platsen. Tyvärr kom denna blott lagom för att giva fienden en

avskedssalut, då han den 13 mars på morgonen gjorde

sin sista visit.

Framme vid fronten voro trådsignalisterna i ständig

verksamhet dels vid trådstationer och växlar, dels för att

reparera det rikt utgrenade fältkabelnätet, som utsattes

för talrika avbrott. Under morgontimmarna den 13 mars

utfördes här under beskjutning av artilleri och flygare ett

utomordentligt gott arbete, varvid särskilt en grupp under

befäl av sergeanten Helge Björklund utmärkte sig.

Björklund dekorerades sedermera för sina insatser av

fältmarskalken med frihetsmedaljens 1. klass.

Radion kom med hänsyn till det stabila läget helt

naturligt att spela en underordnad roll. Sin största betydelse

fick den för fjärrförbindelserna såsom reserv för

permanenta nätet samt vid jägarförbandens företag bakom de

ryska linjerna. Vid det Grafströmska kompaniets strid

kunde gruppstaben hela tiden hållas orienterad genom den

kompaniet åtföljande radiotelefonistationen. Dennas

mottagare fungerade dessvärre icke vid tillfället, vilket vid

senare verkställd besiktning visade sig bero på att fukt

inträngt i apparaten och vållat överledning. De på pulkor

medförda jägarstationerna utsattes givetvis ofta för hårda

yttre påfrestningar. Då jägarkompaniet Wetterhall natten

12—13 mars var ute på ett motsvarande uppdrag,

fungerade radioförbindelsen hela tiden perfekt.

En radioverkstad med riklig utrustning av

reparations-och reservmateriel var upprättad vid kompaniets

förläggning i trakten av Kemijärvi. Samtliga fel, som uppstodo

på fältradiostationerna, kunde avhjälpas antingen av

förbandens egna radiomekaniker eller av verkstadens personal.

Många episoder från de svenska signalisternas liv i fält

och från det goda samarbetet med våra finska kolleger

skulle förtjäna att framdragas. Det skulle emellertid här

föra för långt. Må det som avslutning blott sägas, att vi

alla, som i olika befattningar hade att svara för

signaltjänsten under Svenska Frivilligkårens korta verksamhet

i Finland, alltid med tacksamhet och glädje skola minnas

denna tid med allt vad den givit oss av värdefulla

erfarenheter och oförlikneligt kamratskap.

Detta är en av flygets väl camouflerade markradiostationer.

Stationerna hade i allmänhet stor räckvidd.

I signalverkstaden där apparaterna för det fina och invecklade

förbindelsenätet iordningställdes.

Frivilligkårens radiostationer gjorde goda tjänster, då det gällde att

överbrygga de långa distanserna.

Männen vid Frivilligkårens signalförband hade en stor uppgift i

Nordfinlands Ödemarksbygder med dess glesa väg- och telefonnät.över ödsliga myrar, över sjöar och bottenfrusna kärr, genom ändlösa skogar och övergivna byar gick O. gruppens svåra marsch till fronten.

Genom polarnattens köld

Ufter organisationsperioden i Karihaara förlädes II.

-ögruppen för utbildning till terrängen 6 km söder

Kemijärvi. Med hänsyn till det ryska jaktflygets aktivitet

spredos kompanierna ut på ett mycket stort djup i anslutning

till vägen Kemijärvi—Vaaranlahti, för vars underhåll den

till Kemijärvi förlagda delen av vägkompaniet sörjde på

ett utomordentligt sätt.

Den 22 februari anlände kårorder, enligt vilken

gruppen med nattmarscher och med början natten 24—25

skulle förflyttas till fronten för att tillsammans med I.

gruppen avlösa därvarande finska förband. Då det ryska

jaktflyget främst syntes inriktat mot landsvägen

Kemijärvi—Salmijärvi utsändes rekognosceringspersonal för

att undersöka möjligheterna att med plogplutonen,

förstärkt med batteriets motorplog, skapa en för gruppens

slädfordon framkomlig väg genom terrängen med en

ungefärlig sträckning (se kartan) Vaaranlahti—Kaisanlahti—

Kylmäjärvi—Haapakoski—Joutsijärvi, i trakten av vars

sydända förläggning skulle intagas. Därest denna

vågriktning icke ansågs lämplig, skulle rekognosceringspersonalen

undersöka möjligheterna att ploga en väg på sjön

Kemijärvi i anslutning till dess östra och norra stränder. Denna

väg skulle visserligen bliva avsevärt längre, men å andra

sidan vara mera lättframkomlig.

Då rapporten från rekognosceringspersonalen gav vid

handen, att den genom terrängen rekognoscerade vägen

var utmärkt, och då denna väg endast mätte omkring 28

km mot det andra alternativets 40 km, utfärdades 23/2

order till plogplutonen angående plogning och 24/2 på

morgonen order för förflyttningen. Enligt denna order

sändes en rekognosceringstrupp under 2. adjutanten

löjtnant Ljungquists befäl i förväg redan kl. 7.00.

Jägar-kompaniet Grafström skulle kl, 17.30 avmarschera från

Vaaranlahti och upptaga tre skidspår i anslutning till

plogspåret. Förläggningstrp — 10 man och 1 lätt släde

per förband — skulle under mitt befäl avgå 17.45 bakom

jägarkomp, under det att gruppens huvudstyrka med ett

djup av 1,000 m per kompani och batteri först kl. 19.00

skulle anträda marschen från Vaaranlahti i

marschordning: gruppstab, 2. kompaniet, grupptrossen,

sjukvårds-plutonen, 2. batteriet, 1. kompaniet, 5. kompaniet, 3.

kompaniet.

Vädret var vid marschens igångsättande det bästa

tänkbara. Termometern visade på —15 grader och

himlen var till hälften molnbetäckt, varigenom månen endast

då och då fick tillfälle att kasta sitt sken över landskapet.

Det mörknade fort, och redan då jag med

förläggnings-truppen nådde Kemijärvis östra strand var det kolsvart.

Våra spänstiga jägare hade spårat undan med väldig fart

över älven, men väl uppkomna i terrängen gick det på

grund av det rådande mörkret betydligt långsammare för

dem, och på Kätönvaara fick förläggningstruppen kontakt

med kompaniets kö. Spårningen i den lösa och meterdjupa

snön var oerhört krävande, och marschen gick framåt i

ganska långsam takt. Att i det rådande mörkret försöka

följa med på den även vid dagsljus svårlästa finska kartan

var lönlöst, och man hade endast att följa plogspåret. En

del backar voro verkligt sugande, och det var inte utan att

man med en smula oro tänkte på de tungt lastade

trossfordonen i huvudstyrkan. Vid 10-tiden på kvällen slog

vädret plötsligt om. Molnen försvunno och en stor klart

lysande måne förvandlade landskapet till en fullkomlig

sagoskog" Samtidigt blev kölden märkbar. Pälsarna och

ansiktsskydden kommo på, och andedräkten stod som en

vit ånga ur munnen. Uppe på höjderna och inne i skogen

gick det väl an, men ute på sjöarna och myrarna bet det

till så pass, att man tvingades dra upp ansiktsskydden så

högt, att endast en smal springa lämnades öppen för

ögonen. Jägarna höllo sig varma genom sin spårning, men för

förläggningstruppen, som följde plogspåret, blevo uppe-Karta över terrängen Kemijärvi—Joutsi järvi. Den streckade linjen anger den rekognoserade vägen, den prickade marschvägen. Större

delen av de i artikeln omnämnda orterna är© understreckade.

slingrade sig kolonnerna österut,

hållen i marschen till slut alltför svåra, varför jag så

småningom beslöt att gå förbi jägarna.

Orienteringen hade, som tidigare nämnts, gått förlorad

under den mörka delen av förnatten, och det var bara

att följa plogspåret. Tiden gick, och kölden blev alltmera

besvärande. Då och då måste vi för hästarnas skull rasta,

men kylan gjorde att rasterna blevo korta. Den ena

kilometern gick efter den andra, och jag kunde inte förstå,

varför inte Kylmäjärvi eller vägen öster därom dök upp.

Men när plogspåret så plötsligt kom ner på den

mask-formiga viken till Käsmänperä, Uöpajanlampi, och den

ovannämnda vägen påträffades vid Halme, så stod det

klart, att plogplutonen kommit fel redan vid Kaisankangas,

en mil från utgångspunkten, och att marschvägen gått

över Kalliolampi—Ahvenjärvi och berget Kuusivaara,

vilket innebar en omväg på c:a 12 km. Först kl. 6.00 på

morgonen nådde förläggningstruppen i ganska uttröttat

tillstånd vägskälet vid Purnu.

Det stod nu klart för oss att huvudstyrkan icke utan

risk för upptäckt och anfall från det ryska jaktflyget

skulle kunna dragas fram till de planerade

förläggnings-områdena, och sedan gruppchefen, överstelöjtnant Tamm,

som följt huvudstyrkans marsch och därefter tolkat i

förväg, kommit till Purnu, beslöts det, att jag skulle gå

förbanden till mötes och vid behov, oberoende av gjorda

förberedelser, dirigera dem av vägen för förläggning.

Den promenaden bakåt torde jag aldrig komma att

glömma, ty den gav klara och hemska bevis på de

strapatser truppen haft att utstå. Den hårda kölden och de

kraftiga backarna hade tagit gadden ur hästarna, och

förbanden hade med korta mellanrum kört fast och tvingats

rasta. Såväl befäl som manskap saknade praktisk

erfarenhet av uppträdande under så svåra vinter förhållanden,

och allteftersom tröttheten började taga ut sin rätt,

minskades förmågan att motarbeta förfrysningar. Det är vid

tillfällen som dessa som den förkättrade

”kadaverdisciplinen” förmår individen att automatiskt handla på det sätt

som han blivit lärd. Det fordrades enorm psykisk kraft

att under 15 timmars tid kämpa mot en köld, som tidvis

nedgick till —46 grader Celsius. Pojkarna gingo mer

eller mindre som sömngångare; det annars så glada

skrattet hade stelnat på läpparna, och på var fjärde eller femte

man syntes vita fläckar i ansiktet. Befälet hade arbetat

heroiskt under natten och var i det närmaste slutkört.

Där kom en frivillig, som med isig skidvante gnidit sin

näsa så att allt skinnet försvunnit. Där en annan med

båda stavarna under armarna och med känslolösa händer

stelt pekande framåt. Där en tredje, som ideligen

upprepade: ”Jag har ingen känsel i fotterna. Jag har ingen

känsel i fotterna.” Det var ohyggligt. Men underrättelsen

om, att de strax voro framme, piggade upp de flesta.

Sedan vi fått kompanierna av vägen och i gång med

sina förläggningsarbeten, samlades alla frostskadade till

Purnu, där läkare, sjukvårdare och sjukvårdskunniga

arbetade febrilt för att bringa liv i de frostskadade

lemmarna. Samtidigt rekvirerades från kårstaben

transportmedel för att föra samtliga frostskadade till sjukhus.

Antalet — 73 stycken — synes till en början väl stort,

men om man betänker, att 1,400 man deltog i

förflyttningen, så blev åtgången dock endast 5 %, en enastående

låg siffra i betraktande av att personalen samlats från

alla delar av Sverige och Norge, och att den endast

under kortare tid fått vinterutbildning.

Och för dem som klarade marschen utan skador, blev

den ett bevis på vad en fysiskt och psykiskt stark svensk

soldat kan utstå, och trots stark köld även i fortsättningen

förekom inga ytterligare frostskador.och på

Det är morgonmottagning vid II. gruppens förbandsplats i Seppälä

vid Märkäjärvi.

förbandsplatser

A Tid fredsslutet var Frivilligkårens sjukvårdsorganisation

* ännu ej slutgiltigt utformad. Detta betydde dock ej, att

den befintliga sjukvårdsorganisationen inte var mäktig

fylla sin uppgift i den form som den vid fredsslutet hade,

utan endast att sjukvården strävade att anpassa sig efter

de speciella krav och förhållanden som ett krig i norra

Finlands ödemarker nödvändigt måste ställa på en dylik

organisation.

Som ledare och tjänstegrenschef för sjuk- och

hälso-vårdsarbetet fungerade en till kårstaben knuten kårläkare.

Vid var och en av de tre grupperna (förstärkta

bataljoner), som utgjorde huvudparten av de stridande

förbanden, arbetade en gruppläkare och en biträdande

gruppläkare. De båda gruppläkarna hade till sitt förfogande

gruppens sjukvårdsträng, bestående av underofficerare,

läkarbiträden, sjukbärare, kockar, kuskar, dragare och

materiel, allt i ungefärlig överensstämmelse med svensk

militär organisation vid motsvarande förband. Därtill kom

på gruppens enheter (kompani, batteri m. m.) 1—3

sjukvår dsbeställningsmän, beroende på dessa enheters storlek

och framför allt uppgifter. För att i möjligaste mån

underlätta de främre transporterna uppsattes på varje kompani

eller batteri ett bårlag. Dessa bårlag tillhörde alltså ej

gruppens egentliga sjukvårdsträng. Detta infördes efter

finskt mönster och gjorde de stridande enheterna i viss

mån självförsörjande vid hastigt påkommande eller

oförutsedda transporter av sjuka och sårade till förbandsplatser

eller visitationer. De till grupperna knutna

sjukvårdsför-banden hade en mycket krävande och mångsidig uppgift.

De skulle bestrida den dagliga sjuk- och hälsovården

såväl under förläggning som under marsch samt vid strid

upprätta de främre (gruppernas) förbandsplatser, där den

första hjälpen lämnas sjuka och sårade.

Under så svåra förhållanden, som ett krig ovan

polcirkeln bjöd på, syntes gruppernas mångahanda sjuk- och

hälsovårdande uppgifter bliva vanskliga, varför till stöd

för sjukvårdsförbanden upprättades 3 direkt under

kårchefen stående sjukvårdsplutoner. Läkarkrafterna vid

en sjukvårdspluton utgjordes av en chefläkare tillika

plutonchef och en biträdande läkare. Vidare utgjordes

Överste Ehrensvärd på besök i Röda Kors-sjukhuset i Kemijärvi. "Kil

höger dr. Fiirstenberg.

Sjukvårdspersonalen vid II. gruppens förbandsplats på marsch till Sjukbärarna rycka ut vid Märkäjärvi. Bårsläpoma varo ovärderliga

fronten. * den svåra terrängen.- -X

Den Svenska Frivilligkårens bilpark för sjukvårdstjänst och material transporter var av synnerligen hög kvalitet.

och sjukhus

personalen av underofficerare, läkarbiträden, sjukvårdare,

sjukbärare, kuskar och kockar, så att plutonens hela styrka

uppgick till ett 40-tal man. Utrustningen var i jämförelse

med gruppens (truppförbandsplatsens) väsentligt

förstärkt. Då gruppens sjukvårdsträng förfogade över 3

slädar så förfogade plutonen över 8—9.

Gruppernas sjukvårdsformationer hade särskilt under

strid att falla tillbaka på sjukvårdsplutonerna, som

etablerade sina förbandsplatser å mera skyddade och längre

bakom linjerna belägna platser. Gruppernas

förbandsplatser etablerades i tält och — vid tillgång — med någon ledig

jordkula som förstärkning. Primitiviteten måste därför bli

en stor svaghet. Sjukvårdsplutonernas förbandsplatser

upprättades i väl camouflerade transportabla Kölstahus.

Uppgiften vid en dylik förbandsplats, vi kunna kalla den

huvudförbandsplats, blev givetvis större. I samband med

huvudförbandsplatsen ordnades ävenledes i Kölstahus ett

kvarter för lättare sjuka och sårade, som här under några

dagar kunde få vila och en relativ ro. Till att börja med

bedrevs denna form av sluten vård endast i mindre skala

men erfarenheterna visade att detta var en lycklig form

av sjukvård, varför den avsågs att byggas ut. Även

svårare sjuka kunde med fördel vårdas i dylika kvarter, om

transport bakåt ansågs mindre lämplig. Således

behandlades med framgång lunginflammationer i dessa kvarter.

Att man ute i obygden i provisoriska träbaracker några

kilometer bakom fronten kan bereda en relativt god och

mångsidig sjukvård åt soldaterna, var för läkarna en

glädjande och uppmuntrande erfarenhet.

För den bakre sjukvården var sörjt genom ett större

fast sjukkvarter i etappområdet (Kemijärvi) och tre

depåsjukhus (Karihaara och Kemi) i depåområdet. Dessutom

var anordnad en läkarstation i Torneå, huvudsakligen för

undersökning av nyanlända frivilliga eller sådana som av

hälsoskäl måste skiljas från kåren.

På några av våra större nordsvenska lasarett (Boden,

Skellefteå, Örnsköldsvik och Sollefteå) mottogs större och

mindre kontingenter svenska och även finska sårade

soldater, huvudsakligast sådana som fordrade en längre tids

sjukhusvistelse eller där man kunde befara en så stor

Vid Svenska Frivilligkårens etapp- och bassjukhus arbetade svensk

personal. Även instrument och övrig materiel kommo i betydande

utsträckning från Sverige.

Från förbandsplatsen vid fronten fördes sjuka och särade i utmärkta

ambulansbilar till etapp- och bassjukhusen.voro upp-

Svenska sårade på Röda kors-sjukhuset i Kemijärvi.

invaliditet, att deras återvändande till Finland

omöjliggjordes.

Med Frivilligkårens egen sjukvårdsorganisation

samarbetade Svenska .röda korsets ambulans 2. Ambulansen

hade upprättat ett mindre, framskjutet sjukhus i

etappområdet (Kemijärvi) och ett större bassjukhus i

depåområdet (Muurola). Vid dessa sjukhus mottogs och

behandlades huvudsakligast större kirurgiska fall.

Röda korset ombesörjde även transporterna av sjuka

och sårade från förbandsplatserna och till etappområdets

sjukhusanläggningar. Dessa transporter som voro 6 mil

långa, verkställdes med sjuktransportbilar. Transporter

längre bakåt verkställdes med finskt sjuktåg eller med

transportmedel (bilar, bussar) tillhörande Frivilligkåren.

Den konserverande tandvården sköttes av en tandläkare,

som hade sin arbetsplats vid depåsjukhuset i Karihaara.

Detta var otillräckligt, men ledningen hade vidtagit

åtgärder för anställande av ytterligare två tandläkare och

tandvårdens ordnande efter av tandläkaren uppgjord plan.

Ett viktigt led i det hygieniska arbetet är truppens

tillgodoseende med bad. Vidare måste soldaterna beredas

tillfälle att befria sina kläder från den till synes ofrånkomliga

ohyran. Härför disponerade kåren en bilburen bad- och

avlusningsanstalt, som ställts till förfogande av Svenska

röda korset. Anstalten hade en kapacitet på upp till 2

komp. per dygn.

För att möta de mera krävande hygieniska uppgifterna

under ett sommarfälttåg var vid kåren vid tiden för

fredsslutet under uppsättning tre stycken hygieniska

fältarbets-plutoner samt under planläggning ett

hygieniskt-bakterio-logiskt fältlaboratorium.

Vid Frivilligkåren voro verksamma 16 läkare, 5

sköterskor, och c:a 250 man sjukvårdspersonal. Därtill kom den

hjälp som kåren erhöll från Röda korsambulansen, från

finska militära och civila sjukvårdsorganisationer, samt

från sjukhus i hemlandet.

Ctt militärt förbands stridsduglighet kan många gånger

vara i hög grad beroende på vården av och

hälsotillståndet hos det djurmaterial, som står till förbandets

förfogande. Det gäller då i första hand hästmaterialet,

som inte bara representerar ett ganska stort värde utan

också är relativt svårt att ersätta. Det är den

veterinära personalen inom ett förband, som närmast skall

tillse, att vården av hästarna genomföres på ett sådant

sätt att deras tjänstduglighet förblir intakt och att

uppkomsten av sjukdomar och skador, så långt sig göra låter,

förebygges. Sjuka, sårade och skadade hästars

tjänstduglighet skall, där så låter sig göra, på kortast möjliga tid

återställas genom denna personals försorg. Bland andra

uppgifter, som åvila den veterinära personalen, kunna

nämnas kontroll av de för trupperna avsedda livsmedlen

av animalt ursprung, transport av icke tjänstdugliga

hästar från förbanden och ersättning av dessa med friska

hästar m. m.

Inom Frivilligkåren tjänstgjorde en veterinär på var

och en av de tre grupperna. Dessa gåvo de vid förbandet

skadade hästarna den första vården. Beroende på

skadans karaktär och omfattning fingo dessa hästar antingen

kvarstanna vid förbandet för vidare vård, eller också

avpolletterades de till speciella, under veterinär ledning

stående hästsjukvårdsförband. Av dessa senare funnos inom

kåren dels ett hästsjukvårdskompani, som upprättade ett

fältsjukstall i närheten av Kemijärvi, och dels ett

depå-sjukstall utanför Kemi. Transporterna av de skadade

hästarna utfördes i regel med tillhjälp av specialbyggda

hästtransportbilar, som var och en lastade sex hästar.

Gruppveterinärerna utövade sin verksamhet genom

häst-sjukvisitationer, som antingen verkställdes vid förbandet

ifråga eller på en lämplig, centralt belägen plats, dit de

sjuka hästarna fördes. Undersökningen och behandlingen

av de sjuka hästarna blev givetvis ganska krävande, då

den praktiskt taget alltid måste utföras under bar

himmel och ofta med obehandskade, av sprit eller desinfek-

Sex hästar fingo plats i dessa hästtransportbilar.

Nedan: Depåsjukstallet disponerade över rymliga stallar med plats

för cirka 250 hästar.offrande händer redo.

tionslösningar fuktiga händer. I detta sammanhang kan

nämnas, att det understundom visade sig vara mycket

svårt att t. ex. utföra en injektion av något vattenlösligt

läkemedel, emedan injektionslösningen omedelbart frös i

kanylen. Desinfektionsspriten måste förvaras i någon

uni-formsficka eller på annan varm plats, då den annars vid

användandet gav anledning till köldskador på fingrarna.

Bandage, fuktade med läkemedel i vattenlösning, kunde

givetvis ytterst sällan användas.

Hästsjukvårdsförbanden hade däremot större

möjligheter att behandla de sjuka hästarna genom att de hade

tillgång till stallutrymmen. Sålunda disponerade

depåsjuk-stallet dels ett vinterbonat stall med plats för 30—40

hästar, i vilket en förhållandevis bra operations- och

behand-lingslokal inrättades, dels ett mera primitivt stall, byggt

av ribbor och impregnerad papp längs planket på en

idrottsplats med spiltor för över 200 hästar.

Temperaturen i detta stall skilde sig visserligen ej nämnvärt från

yttertemperaturen, men det gav i alla fall ett visst skydd

för väder och vind. Sedan väggarna klätts med halm

erhölls en något bättre värmeisolering. Omkring 100 sjuka

hästar vårdades i allmänhet vid depåsjukstallet.

För upprättande av fältsjukstallet utanför Kemijärvi

disponerade hästsjukvårdskompaniet delar av en

evakuerad by. Ladugårdar och stallar inom denna blevo efter små

omändringar lämpliga uppställningsplatser för hästar. Ett

ljust och för ändamålet lämpat stall iordningställdes till

operationslokal med ett stort, väl madrasserat

operationsbord. Vid detta förband voro i regel c:a 100 sjuka och

ett tjugotal friska hästar uppställda, och härifrån

verkställdes i första hand tillbakatransporten av

avpolletterade hästar och ersättningen med friska hästar. Den

fientliga luftaktiviteten var under hela kriget ganska intensiv

över denna trakt, och omfattande åtgärder måste

vidtagas för att inte röja förläggningen. Som exempel kan

nämnas, att hästarna endast fingo föras ut till vattning

T. h.: Två hästar med sina kuskar

vid

under den mörka delen av dygnet, och all spillning efter

dem måste sedan samlas ihop och alla spår krattas igen

med ren snö. All personal måste vid vistelse utomhus vara

iförd vita skyddskläder. Inga nya vägar fingo tagas upp

inom byn. Eldstäderna i byggnaderna fingo endast

användas under den mörka delen av dygnet.

De vanligaste sjukdomarna hos hästarna voro kvarka,

tryckskador genom selar, tramp- och sparkskador samt

sår av olika slag. Egentliga krigsskador voro mycket få

genom att hästarna endast under en relativt kort tid voro

uppställda vid fronten. Primära köldskador kunde inte

med säkerhet konstateras i något fall. Hästarna äro ju —

under förutsättning, att de ständigt ha tillgång till

stråfoder och inte stå på alltför blåsig plats — mycket

motståndskraftiga mot låga temperaturer. Vid förbanden stodo

hästarna uppställda en och en eller några stycken

tillsammans bundna vid ett träd i skogen och utan annat skydd

mot kölden än en filt eller ett täcke. De togo ingen

märkbar skada av detta utan föreföllo tvärtom att trivas bra

med denna uppställning. Det är som regel bättre att ställa

hästarna ute i det fria — om möjligt i tät skog -— än i

dragiga lador eller liknande byggnader. När hästarna under

längre tid stodo uppställda på samma plats, byggdes dock

i regel hästbivacker av olika typer.

Hästarna hade, med undantag för 300 finska hästar,

anskaffats i Sverige och de utgjordes såväl av drag- som

ridhästar.

Hovslagarnas arbete blev på grund av den starka kylan

mycket hårt. Det fordras lång träning för att kunna

hantera järnföremål med bara händer, när temperaturen

ligger vid —30° eller till och med därunder.

förbandsplatsen i Ahola.

Vid fronten stodo hästarna stundom tre och tre med stora avstånd

mellan stallarna.

Nedan: Oftast stodo hästarna trots kylan ute i det fria och trivdes

helt bra med detta.Svenskt stål

Skyttekompaniema voro försedda med dylika 13 mm. pansarvärns

-gevär. Smeknamnet var ”elefantbössor”.

T^\et tyngre pansarvärn, som ingick i Svenska

Frivillig--L^kåren, utgjordes av två pansarvärnsplutoner med 3 7 mm

pjäser, sammansatta och utrustade för självständigt

uppträdande. Plutonerna lydde direkt under kårchefen. Vid

olika tillfällen underställdes de emellertid någon av

grupperna. Sålunda var 1. pvpluton under striderna vid

Märkäjärvi underställd I. grupp.

För att underlätta organisation, utrustning och

utbildning sammanfördes pvmanskapet under den första tiden

till ett kompani. Detta förlädes till att börja med i Kemi

men förflyttades redan efter ett par dagar till Karihaara,

där en del av skyddskårhuset disponerades för förläggning.

Vid denna tid, det var 9 januari, bestod kompaniet av

två officerare, tre furirer (översergeanter) och ett

trettiotal man. Manskapet var ej pvutbildat, varför det gällde,

att på kort tid skapa ett fältdugligt förband, som när

som helst kunde rycka ut. Denna tid anslogs av tf

kårchefen till sex dagar. Vi hade ju hört talas om, hur

finnarna endast efter ett par dagars utbildning skickats till

fronten och där nedkämpat ett flertal stridsvagnar. Men

då kan också hända, att personalen ej är förtrogen med

hur pjäsen funktionerar.

Tack vare de frivilligas intresserade och intensiva arbete

lyckades det emellertid att utbilda den första pvtruppen

ganska bra, åtminstone om man skall döma av de skjut-

resultat, som uppnåddes den sjätte utbildningsdagen.

Denna skjutning utfördes med stridsammunition från

A jos (Ajossaari) söder Kemi mot mål, som bogserades

på isen.

Denna första pvtrupp behövde emellertid ej insättas

så snart utan fick utgöra stommen i det blivande

pvkom-paniet. Allteftersom dagarna gingo, anlände frivilliga, som

tilldelats kompaniet, och dessa sattes i utbildning. Endast

ett fåtal hade tidigare undergått pvutbildning.

I mitten av januari kommo de bilar, som voro avsedda

för pvförbanden. De utgjordes av fyra personbilar, tolv

specialinredda pvbilar, tio lastbilar och åtta motorcyklar,

därav två med sidvagn. Som synes en riklig tilldelning av

motorfordon, som senare visade sig vara till ovärderlig

nytta för såväl plutonerna som de förband, vi voro

underställda. Dessa bilar användes efter fredsslutet för

transport av evakuerade personer från deras tillfälliga

”förvisningsorter” tillbaka till hemtrakterna i Kemijärvi, Isokylä,

Joutsijärvenkylä med flera platser. Om hem skall man

kanske ej tala i detta sammanhang, ty de flesta voro mer

eller mindre förstörda.

Kompaniets styrka uppgick i mitten av februari till över

150 man. Då var förläggningen i skyddskårhuset för trång

och en del av personalen var förlagd i ”Kölstahus”, som

gillades mycket.

Under förläggningen i Karihaara bistodos vi på allt

sätt av personalen vid Karihaara sågverk. Det gällde

bl. a. att konstruera medar till pjäserna, och häri hade

vi god hjälp av de skickliga ingenjörerna vid sågverket.

Såväl direktörer, ingenjörer som övrig personal gjorde sitt

yttersta för att bispringa oss i detta och i andra avseenden.

16 februari kom så order, att 1. pvpluton kl. 18.00

skulle avgå till Kemijärvi för att där underställas

gruppen Dyrssen. Dessförinnan hade dock plutonen legat i

beredskap för att med kort varsel kunna rycka ut. Den

glädje, som marschordern utlöste bland personalen i 1.

pluton, kontrasterade skarpt mot besvikelsen hos

återstoden av kompaniet, som ännu ej skulle få rycka till

fronten.

Organisationen var nu följande:

plutonchef och ställföreträdande plutonchef;

stab, vari ingick stabsfurir, två personbilar och fyra

motorcyklar med förare;

fyra pvgrupper, vardera med en pjäs och två bilar;

en följegrupp, bestående av pionjärer och utrustade med

bl. a. två kulsprutegevär och en bil;

tross, bestående bl. a. av bilmekaniker, kommissarie,

kockar samt tre lastbilar (kok-, drivmedels- och

ammu-nitionsbil).

2. plut:s sammansättning var densamma, med den

skillnaden, att i den ingick endast tre pvgrupper.

Sidvagnsmaskinerna voro utrustade med ett

kulsprutegevär och med lavett för skjutning såväl i

marschriktningen som bakåt.

Då plutonen påföljande morgon nådde 1/2 mil söder

Kemijärvi, var vägen blockerad av ett bilkompani, som

urlastade slädar och annan materiel till två

skyttekom-panier. Under detta ofrivilliga uppehåll fingo vi dölja oss

så gott det gick vid sidan av vägen. Några minuter föreåtta gavs flyglarm i Kemijärvi, och i samma ögonblick föllo

bomberna i samhället. Tre ryska flygplan hade i skydd

av molnen lyckats taga sig fram och observerades för

sent. Till all lycka upptäcktes ej det ”feta målet” V2 mil

söderut.

För några dagar förlädes vi öster Kemijärvi, varifrån

vi sedan i etapper förflyttades framåt, så att vi 26 februari

voro beredda att avlösa det finska pansarvärnet. Under

denna tid hade vi rikliga tillfällen att iakttaga det ryska

flyget, som tämligen obehindrat flög på låg höjd, släppte

sin bomblast eller beströk vägarna med kulspruteeld. Vi

hade order att ej skjuta på grund av risk för upptäckt.

Det var emellertid nästan omöjligt att hindra detta, då

pojkarna brann av stridsiver. Särskilt besvärlig var en

”friskus”, som tidigare kämpat i Spanien. Han var

kg-skytt och kunde aldrig förmå sig att skiljas från sitt vapen.

Till och med när han sov, hade han det i famnen. Kom

det så fientliga flygplan, försvann han spårlöst, och ett

ögonblick senare knattrade det från hans kg.

Avlösningen ägde rum natten 26—27 februari, och så

voro vi äntligen vid fronten. Redan från början kände

vi oss som ”hemma” här. Så snart kanonerna voro i

ställning och erforderlig beredskap intagits, drogo vi oss

tillbaka till de ”korsun” vi övertagit från finnarna. Dessa

voro belägna i omedelbar anslutning till pjäserna. Under de

närmaste dagarna byggdes pjäsvärn, nya ”korsun” och

ammunitionsrum. Dessutom utfördes hinderarbeten runt

pjäsplatserna. Snart hade varje grupp sitt krypin, där de

voro relativt skyddade för såväl fientlig eld som väder

och vind. I varje ”korsu” installerades en

alarmerings-anordning, som stod i förbindelse med pjäsvärnet, där

alltid beredskap fanns.

Redan första dagen vid fronten hade vi tillfälle att

nedkämpa en stridsvagn. Den var på c:a tio ton och

utrustad med kanon och kulspruta. Påföljande natt

skickades en patrull av våra pojkar ut för att taga reda på, hur

pass skadad vagnen var. I denna patrull ingingo endast

sådana, som anmält sig frivilligt. Den förut omtalade

”friskusen” var naturligtvis med. Stridsvagnen stod i ”ingen

mans land”, c:a 100 m framför de ryska linjerna, så helt

utan risker var ej företaget. I närheten av vagnen blev

patrullen beskjuten, varför den drog sig tillbaka.

Dessförinnan hade emellertid konstaterats, att vi hade träffat

såväl torn som band på stridsvagnen. Den var således

oförmögen att med egen kraft flytta sig från platsen.

Under återstående tiden visade sig inga fler

stridsvagnar, trots att vi visste, att sådana funnos bakom de ryska

linjerna. Stridsvagnsbuller hördes så gott som varje natt,

och tid efter annan beskötos vi med stridsvagnskanoner.

Vid ett tillfälle observerades ett 1 S-tal stridsvagnar på

marsch mot fronten,, men ej heller dessa kommo inom

skotthåll. Eftersom vi visste, at de funnos där, måste vi

dock hela tiden ha hög beredskap.

Flerfaldiga gånger utsattes vi för kraftig artilleri- och

granatkastareld, särskilt sista dagen. Tack vare de

utbyggda ställningarna undgingo vi dock svårare förluster.

En granat träffade ett pjäsvärn, men åstadkom endast,

att ”rysskåtan” rasade, d. v. s. det av ryssarna byggda och

övergivna vindskydd, i vilket pjäsvärnet var inbyggt.

2. pluton var en tid underställd II. grupp för att senare

ingå som kårförband. Plutonen var länge förlagd i

Kemijärvi men framflyttades sedermera till Aapolampi, där den

insattes. Då den ej haft tid att utföra befästningsarbeten,

fick den sista dagen vidkännas en del förluster.

Förutom 37 mm pansarväm ingick i Frivilligkåren

Redan den första dagen nedkämpade svenska pansarvärnet en

stridsvagn av samma typ som denna.

En av 37 mm. pansarvämskanonerna.

20 mm pjäser och 13 mm pansarvärnsgevär, som gick

under benämningen ”elefantbössor”. De förra ingingo i de

tunga kompanierna, de senare i skyttekompaniema. Två

20 mm pansarvärnspjäser underställdes vid fronten 1.

pv-plutonen och insattes i ställning. Dessa pjäser voro

helautomatiska och försedda med 15-skottsmagasin, varför

de kunde utveckla en avsevärd eldkraft. Med dessa

besköts vid ett tillfälle ett kulsprutenäste. Verkan syntes

vara god, då nästet till en del demolerades. Beskjutningen

måste emellertid avbrytas på grund av granatkastareld. De

ryska granatkastarna voro nämligen påpassliga och

riktade sin eld tämligen väl.

13 mm pansarvärnsgevären voro avsedda för infanteriets

omedelbara försvar mot pansrade fordon. Mig veterligt

kommo de aldrig till användning.

Vad beträffar personalen i pansarvärnsplutonerna, får

den högsta betyget för gott uppförande, arbetsglädje,

offervilja och framåtanda. Särskilt är värt att framhållas

det goda kamratskap, som rådde inom och mellan

plutonerna.hade redan prövats

2 batteriet, vilket ingick i den under överstelöjtnant

• V. Tamms befäl stående II. gruppen, började

uppsättas i mitten av januari månad med förläggning i Paatio

folkskola i Karihaara by 6 km utanför Kemi. Truppen

förlädes inomhus och hästarna uppställdes i provisoriska

stallar, vilka byggts av en finsk division, som tidigare

organiserats på samma plats. Samtlig materiel erhöll

batteriet i likhet med övriga förband från ammunitions- och

tygkompaniets förråd i Kemi.

Tiden i Karihaara användes dels för utrustning och

organisation av batteriets underavdelningar dels för

övningar. Serviserna exercerades, och riktövningar med

pjäser ägde rum. Hästarna spannades in; kuskar och hästar

tränades genom dagliga körövningar och samtliga selar

avpassades noga. Vid ett tillfälle utfördes skarpskjutning

med artilleripjäser, dels för att giva serviserna tillfälle till

övning, dels för att erhålla en uppfattning om

skottvidds-differenser och tempering. Inskjutning av eldhandvapen

ägde rum på traktens permanenta skjutbana. Personalens

kondition förbättrades genom daglig skidåkning.

I mitten av februari var batteriet klart för avmarsch

till fronten. II. gruppen transporterades pr järnväg till

Kemijärvi; batteriet, som ingick i 2. transportomgången,

ilastade 19/2 på eftermiddagen och anlände över

Rovaniemi till Kemijärvi 20/2 tidigt på morgonen.

Urlastningen ägde rum i daggryningen och tryggades av svenskt

jaktflyg. Kl. 11.30 var förläggningen intagen i Paavola

by sydost Kemijärvi.

Den 24/2 kl. 19.00 gingo vi, i ett av batteriets

traktorplog och II. gruppens plogpluton upptaget plogspår,

fram genom terrängen för att avlösa de finska förband,

vilka höllo ställningarna 6 km väster Märkäjärvi. Den

enda landsväg som fanns,

Rovaniemi—Kemijärvi—Märkäjärvi, disponerades av de tillbakagående finska förband,

som vi skulle avlösa. Marschen denna natt var omkring

4 mil lång. Temperaturen var på myrarna nere i —47°.

Hästarna stodo sig mycket bra, men ett tjugotal av folket

fick kylskador och avpoletterades från batteriet. De, som

ej stodo ut med tjänsten under den påfrestande kylan,

blevo sålunda redan i ett tidigt skede utgallrade, om än

på ett hårt och något oväntat sätt. De följande två

nätterna gingo. vi 2,5 resp. 2 mil, varunder såväl hästar som

folk blevo ganska hårt frestade. Vatten till hästarna hade

vi ej kunnat uppbringa på tre dygn, men blandade i stället

snö i havren. De två sista nätterna gingo vi på stora

landsvägen och mötte här delar av de finska trupperna.

Det är ett oförgätligt minne, att erinra sig deras

välkomsthälsningar till oss, när de trötta och slitna avlöstes,

icke som de kanske trodde för att få välbehövlig vila,

utan för att insättas på Näset.

Vid framkomsten till fronten trädde batteriet under

befäl av chefen för I. gruppen och sammanfördes med

1. batteriet till en division under befäl av kapten Stefan

Ohlson. Någon divisionsstab stod dock icke till dennes

förfogande. 2. batteriet fick övertaga ställningar efter

ett finskt batteri, som var utrustat med tagna ryska

hau-bitser. Pjäsplatser måste vi emellertid välja några

hundratal meter framför finnarnas; våra kanoner kunde

nämligen med sina flackare banor ej komma över samma

mark som haubitserna. Vi ärvde emellertid ett flertal

skyddsrum samt telefonnät. Detta betjänade vi dock med

egna apparater.

Batteriplatsen valdes i en glänta i storskogen, c:a

500X500 ju2, 2 km nordost Paikanselkä. Ppäser,

ammuni-tionsupplag, vägar m. m. maskerades omsorgsfullt, och jag

tror ej, att ryssarna fingo full klarhet om batteriplatsens

läge, även ,om de visste den ungefärliga plats, där den var

att söka. I anslutning till varje pjäs byggdes ett litet

starkt skyddsrum för serviserna att användas, då

batteriplatsen var utsatt för beskjutning. Ammunitionsnischer

utfördes vid varje pjäs. Som förläggning användes större

skyddsrum belägna några 100-tals m från pjäserna.

T. v.: 2:a batteriet vid

Grupp II i eldställning vid

Märkäjärvi.

T. h.: Avbrutna

trädtoppar visa att de svenska

granaterna haglat kring

det ryska O-värnet på

Märkävaara. I

bakgrunden Hatajavaara där 2: a

svenska batteriets

observationsplats var.

T. v.: 2:a batteriets

batteriplats var belägen i en

glänta i storskogen c:a 2

km. nordost om

Paikanselkä.

T. h.: 2:a pjäsen i 2:a

batteriet i st ridsställningen

vid Märkäjärvi. Vid

kanonen översergeanterna

Wall och Carlsvärd.Tulta! (Eld!) ljöd det finska- kommandoordet vid svenskarnas kanoner. 2:a batteriets 2:a pjäs i aktion.

Batteriet etablerade endast en observationsplats,

nämligen på höjden Hatajavaara, varifrån

observationsmöjlig-heterna voro utmärkta. Mitt framför oss på 2,5 km

avstånd var den av ryssarna starkt befästa höjden

Märkä-vaara belägen, på vilken vi bl. a. fastställde ett o-värn.

Vid några tillfällen tystnade det ryska artilleriet, då vi

besköto detta värn. Öster om höjden och dolda för insyn

stodo flertalet ryska batterier, vid slutet av kriget

omkring 10 st. Tyvärr stodo flygplan icke vid något tillfälle

till vårt förfogande, varför vi ej kunde leda elden med

observatör i luften. Endast vid ett tillfälle körde ett

fientligt batteri så långt fram, att vi kunde observera eld

däremot. Batteriet ifråga tystades på en kort stund med eld,

ledd av eldledningsofficeren, löjtnant Ekelund. Av de

övriga fientliga batterierna lyckades vi approximativt

lä-gesbestämma en del. Nattetid eller redan kort efter

solnedgången syntes ofta mynningsflammornas återsken

avteckna sig på molnen. Under samarbete med 1. batteriets

observatörer kunde vi härigenom bestämma läget av några

batteriplatser genom avskärning. En del andra

lägesbe-stämdes därigenom, att vi mätte bäringen till eldskenet

från observationsplatsen och bestämde avståndet genom

mätning av knalltiden.

Observationsplatsen var bemannad dygnet runt för

ständig övervakning av fiendeterrängen. Kikarplatserna

voro väl maskerade och gångar utgrävda bakifrån och

fram till desamma. Det förefaller, som om ryssarna ej

skulle upptäckt oss. Några gånger besköts visserligen

höjden med luftbrisader. Elden var dock ej begränsad till

vår observationsplats utan utbredd över hela höjden. Elden

låg f. ö. så högt, att den var helt utan verkan.

Efter någon tid inmättes terrängen; vi erhöllo

härigenom det geodetiska underlag, som erfordrades, för att

lägga icke observerad eld mot mål, vägskäl m. m., dolda

för insyn.

Batteriet fick aldrig tillfälle avgiva någon avvärjande •

eld eller anledning att utlösa sin förberedda spärr. Vi

sökte däremot i stället komma åt de fientliga batterierna,

besköto o-värn och andra befästningsanordningar, vägar

och förläggningsområden samt förberedde eld mot

områden, över vilka anfallsstötar planlades. Freden kom

emellertid för oss fullkomligt oväntat, och av det som

planlagts, kom mycket icke till utförande.

Infanteriet tryggade såväl batteriplatsen som

observationsplatsen mot att bliva utsatta för direkt anfall. Ryska

patruller gingo vid flera tillfällen fram till foten av

Hatajavaara, på vilken observationsplatsen var belägen, men

att forcera höjden medgav troligen icke deras

skid-utbildning.

Så småningom började fredsrykten cirkulera, men när

ryssarna på morgonen den 13/3 i sex timmar överöst oss

med eld från artilleri och flyg, trodde vi att påståendet,

att stilleståndet skulle inträda klockan 11.00 samma dag,

var gripet ur luften. Strax efter detta klockslag avstannade

dock stridsverksamheten.

Tiden närmast efter fredsslutet var för vårt

vidkommande vemodig. Vi tyckte alla, att vi fått vara med för

kort tid och att vi ej fått göra den insats, som vi hoppats

på. Första tiden fortsattes bevakningen, men dess

omfattning minskades efter hand. Rekognosceringar igångsattes

så småningom i förterrängen och, då vi funno den fri,

”avmarkerades målen”. Eldens läge studerades, ibland med

besvikelse, men i flera fall med tillfredsställelse.

Den 28/3 anträddes marschen tillbaka och den 30/3

voro vi åter i vår gamla förläggning i Paavola utanför

Kemijärvi. Krigsmateriellistor och rekvisitionskopior

kommo åter fram, och granskades. Sedan materielen översetts,

överlämnades den jämte hästarna till finnarna. Sedan de

sista formaliteterna fullgjorts, ilastade vi den 9/4 på

Torneå station och resan hem anträddes.och ärofulla stri-

Ryska granatelden vid

Märkäjärvi. Fullträff i ett

svenskt tält, Gr. H, 4.

kompaniet, varvid 3 man

dödades.

Löjtnant Grafström i de

ryska linjerna vid

Märkäjärvi efter freden. Det är

en rysk tidning han

funnit

* * **

)jc

Takhosetkl

*

fa II0* a Ar &

JBD

TECKENFÖRKLARING.

Ryska Märkäjärvilinjen.

Ryska förläggningsområden (med befästningar).

A. Kompaniets utmarschspår.

B. Kompaniets hemmarschspår.

C. Kompaniets spaningsriktningar.

D. Ryska patrullspår i Käsmänjokis dalgång.

E. Ryska patrullspår längs höjden väster Termusjärvi.

F. Flygplats på Termusjärvis södra del.

Jägarkompaniet erhöll 1/3 kl. 11.00 order att utgå för

rekognoscering och spaning.

dels för att ”rekognoscera framryckning för två

bataljoner med tunga vapen norr linjen

Salmijärvi—Termusjärvi—Matovaara. Av vikt är att bataljonernas

framryckning kan ske dolt för mark- och flygspaning.

Möjligheterna för motorplogning undersökes”;

dels för att fastställa ”huruvida fientliga trupper

befinna sig i skogspartierna nordväst

Sarviselkä—Mato-vaara”;

dels för att under minst ett dygn kontrollera och störa

trafiken på landsvägen från Märkäjärvi mot Salla.

Förmiddagen åtgick för förberedelser och översyn av

utrustning. Av kompaniet utvaldes 90 man att medfölja.

Att styrkan icke blev större berodde på att en pluton

dygnet förut varit ute på ansträngande bevakning och

spaning. För att utan att tynga utrustningen kunna

medföra proviant för denna styrka för omkring tre dygn

med-togos endast vacuumtorkade livsmedel samt torrmjölk.

Till skydd mot kylan medfördes två tält med tältspisar.

Radio användbar för såväl telefoni som telegrafi ingick i

utrustningen. All materiel var lastad på pulkor, dragna av

skidlöpare. Temperaturen var omkring minus 20°—25°.

Om fienden hade kompanichefen rätt goda och

detaljerade underrättelser. De ryska patruller, som

avpatrullerade Käsmänjokis dalgång, hade jägarna förut varit i

känning med.

Kompanichefen beslöt att utnyttja dagsljuset för

förflyttning väster höjdpartiet Souruvaara upp till

bäcksam-manflödet norr ”k” i Käsmänjoki. Därifrån skulle den

fortsatta framryckningen ansättas i skymningen.

Kompanichefen avsåg att gå så långt norr om den punkt, där

de ryska patrullspåren slutade, att kompaniet, utan att

bliva upptäckt av fienden, skulle nå den plats, varifrån

spaningen mot de anbefallda spaningsmålen skulle

verkställas.

Redan kl. 14.00 utgick en grupp för att upplägga ett

spår väster Souruvaara fram till bäcksammanflödet.

Klockan 17.00 var kompaniet klart för avmarsch. Vid tonerna

av Svenska arméns paradmarsch, blåst av kompaniets

lille trumpetare, skidade kompaniet iväg. Föret var gott,

måhända en aning strävt. Bäcksammanflödet vid ”k” i

Käsmänjoki nåddes strax innan mörkret föll på. Den

fortsatta framryckningen gick på kompass mot

Käsmän-järvis nordspets. Natten var stjärnklar; framryckningen

blev ansträngande på grund av den lösa snön samt de

åsar, som måste forceras. Efter över 9 timmars

oavbruten marsch — endast kortare halter gjordes för kontroll

av riktning och samband samt för avlösning av

pulk-dragarna — nåddes den avsedda uppehållsplatsen.

Framför oss syntes då och då strålkastarljus. Vid kontroll

visade det sig vara ljuset från lastbilar, vilket ljus vid

backarna kastades upp mot himmelen. Kompaniet var

alltså i närheten av fiendens förbindelselinjer.

Kompaniet befann sig i en skogsholme med öppna fält

åt alla väderstreck utom åt norr, där holmen med glesa

buskage hängde samman med ett större skogsparti.

An-marschspåret gick rakt norrifrån in i holmen. Bevakning

Den Grafströmska raden. Kompaniets marschriktning. Skiss av

löjtnant Anders Grafström.der utkämpats.

utsattes i alla riktningar. Tälten restes. Varm dryck

till-lagades. Några timmars vila bereddes huvuddelen av

förbandet.

Redan kl. 3.00 utgick den första patrullen, som avsåg

att kontrollera trafiken på vägen Märkäjärvi—Salla.

Kl. 4.30 utsändes patruller för att spana mot

skogspartierna vid Sarviselkä och Matovaara.

Kl. 7.00 utgick en officerspatrull — fänrik Öjstad plus

nio man — mot Sarviselkä för trafikräkning. Något

senare utgingo patruller mot Lohijärvi och Sokkajärvi.

Under tiden hade kompaniet i övrigt icke varit

overksamt. Frukostmål hade utspisats. Plutonerna tilldelades

försvarsuppgifter för den händelse kompaniet skulle bliva

upptäckt och anfallet. Rapportkarlar återvände från de

utsända spaningspatrullerna, varav framgick

att kl. 7.00 två bombplan stodo öster Termusjärvis

sydspets och att jaktplan landat och startat på myren

öster sjön, att befästningsarbeten pågingo i trakten av

Sarviselkä, att fem patrullspår gingo längs vägen, att

livlig fientlig verksamhet rådde i skogspartierna söder

”M” i Matovaara. Trafikräkningen gav goda resultat.

Spaningen fungerade alltså väl.

Den första ”vågen” patruller hade återvänt, när

kompanichefen omkring kl. 13.00 från observationspatrullen

erhöll rapport om att fientlig skidlöpartrupp framryckte

i skogspartiet öster holmen. Kompanichefen kunde själv

i kikare konstatera faktum: omkring 60 man med sex

pulkor framryckte norrut. Skidlöparförmågan var

anmärkningsvärt god. När avdelningen nådde kompaniets

ingångs-spår, gjorde den halt samt fortsatte därefter c:a 500 m

norrut, varefter den svängde in i västlig och sedermera

sydvästlig riktning. Den befann sig alltså norr kompaniet

— på kompaniets vid dager enda öppna återtågsväg.

Från fienden avdelades därefter en kulsprutegrupp,

vilken framryckte rakt mot kompaniet. Kompanichefen

beslöt att gruppen skulle tagas utan eldgivning. Men —

några jägare skulle släcka en eld — kastade över snö —

en väldig rökpelare steg upp mot trädtopparna och talade

om, att här fanns något. Ryssarna sågo detta — gjorde

halt och ämnade vända. Kompanichefen: ”Eld!”

Patrullen blev tillintetgjord. Några minuter efter detta

framryckte ytterligare ett 60-tal, som följde den första

avdelningens framryckningsväg. Samtidigt inrapporterades en

styrka på omkring 70 man framrycka i västlig riktning

längs bäcken 800 m sydöst ”ä” i Vuonnonkenttä. Fienden

stod således norr, öster och söder om kompaniet. Stark

kulspruteeld öppnades såväl öster som norrifrån mot

holmen. Fientliga kulsprutegevär öppnade även eld. Den ryska

elden låg dock väl högt för att skada nämnvärt. Jägarna

öppnade ännu icke eld, ty här hade man icke råd att

slösa med ammunitionen. Efter en stunds kulspruteeld

framryckte fienden ansatsvis med stora luckor. Truppen

gav intryck av att vara väl utbildad. När fienden

kommit närmare, öppnade kompaniet eld. Fienden visade stor

respekt för densamma, och deras framryckning avbröts.

Fänrik Béve tystade personligen en kulspruta med

gevärseld på c:a 500 m avstånd.

Eldstriden pågick till 14.30. Varje försök till fram-

Jägarkompaniet Grafströms strid, Skiss av löjtnant Anders

Graf-ström.

4: de jägarkompaniets män hälsa den 13 mars vid Märkäjärvi sina

stupade kamrater.

Grafströms jägare ha av överstelöjtnant Tamm mottagit sitt

kompa-nis tandar.

*/j mo

TECKENFÖRKLARING.

W/M Egna styrkor. HB Fientliga styrkor.

Å. Kompaniets ingångsspår. B. Kompaniets utgångsspår.

C. Ryska anmarschspår. D. Ryska anfallet (kraftsamlingen).

E. Platsen, där den ryska kulsprutegruppen nedgjordes.Det var blott skorstenarna som återstodo av den nedbrända byn

Kursu.

ryckning öster-, söder- och norrifrån avvisades med stora

förluster för fienden. Omkring kl. 15.00 erhöll fienden

förstärkning med omkring 50—60 man.

Radioförbindelse hade upprepade gånger sökts med

gruppstaben, dock utan att ernås. Patrullen öjstad hade

icke återkommit. Två karlar, som återvände från honom

med rapport, anmälde att patrullen befann sig mitt bland

fienden.

Plutonernas ställningar förstärktes, dock med

iakttagande av största försiktighet. Ryska prickskyttar

öppnade eld mot varje mål, som blottades. Såväl dum-dum

som explosiva kulor användes. Några jägare som sårats,

erhöllo sin vård i ett av tälten.

Omkring 16.30 erhöllo ryssarna förstärkning med

ytterligare omkring 150 man samt påbörjade omgruppering

för anfall från norr. Fiendens sammanlagda styrka var

nu omkring 400 man. Kompanichefen vidtog åtgärder för

att möta anfallet dels med erforderligt antal flankerande

kulsprutegevärsspärrar, dels organiserades ett motanfall

av bl. a. samtliga disponibla kulsprutepistolskyttar.

Kl. 18.00 avskötos två röda lysskott från skogen norr

holmen — anfallssignalen — varefter fienden under höga

hurrarop gick till anfall med stark kraftsamling höger.

Anfallet vann till en början terräng, men stoppades av

motanfallet. Under detta, som fullföljdes in i fiendens

ställningar, förintades samtliga i anfallet deltagande.

Striden övergick till hård närstrid man mot man. Jägarna

förlorade här fyra man i döda, varav två gruppchefer, vilka

föredömligt lett sina grupper.

Det gällde att utan förluster föra kompaniet hem. Några

sårade fingo lov att transporteras på pulkor; två, varav

en med genomskjuten överarm, åkte själva för att icke

betunga kamraterna. Tagna vapen forslades på en pulka.

Kompanichefen beslöt, att hemmarschen först skulle

ske rakt österut — den riktning, som ryssarna sannolikt

icke skulle bevaka —- och därefter i nordlig riktning

Härigenom hoppades kompanichefen kunna lösgöra kompaniet

utan att råka i strid med kvarlämnade ryska avdelningar.

Marschen gick över Lohi järvi (södra)—Kaivojärvi—

Vuotsukka—Kirmoivaara.

Efter sju timmars marsch — varunder intet annat

hände än att en rysk patrull tillintetgjordes — gjordes

halt och tillagades varm dryck. Den första varma födan

på 19 timmar, under vilka timmar kompaniet spanat och

stridit 12 timmar och marscherat 7. Fortsatt marsch.

Lös snö. Tungt lastade pulkor. —30° kyla. Allt gick väl.

Kompaniets huvuddel nådde förläggningen 3/3 kl. 9.00.

Sex kamrater hade stupat vid holmen. Fänrik Öjstad

med huvuddelen av sin patrull mötte sitt öde närmare

Märkäjärvi. ,

Grupporder nr 137 4/3 punkt 1 löd:

”4. komp har 2/3 slagit tre fientliga kompanier och

nedgjort minst 200 man. Kårchefen har med anledning

därav beordrat mig att till chefen 4. komp. vidarebefordra

hans erkännande för väl lösta spaningsuppgifter samt till

kompaniet i dess helhet för väl genomförd strid.”

Vid

Märkäjärvi

H. gruppens stabstält vid Märkäjärvi. Över ingången synes

flaggan med älghuvudet.

Fienden anfaller 3:e kompaniet av II. gruppen, och 2:a plutonen av

4:e kompaniet i I. gruppen rycker till undsättning. Bilden tagen

under pågående strid. Främst fänrik Wrang, därefter översergeant

Pålsson som sedermera stupade i Norge.MftR STUPADE

MAGnuSDVRSSth

13 1W>,

HOBDSri^ ff fp

OCH

RIGESARP

”Finland är förvisso i denna

stund Nordens sköld, men

Sverige håller som huvudlandet här

uppe i sina händer nyckeln till

Nordens framtid, till ett enigt

kanske enat Norden, tryggt i

skydd av vapen, som kunna bliva

en fara enbart för våldet samt i

stånd att i inbördes samverkan

fortsätta sin avbrutna

verksamhet för andligt och ekonomiskt

uppbyggande, för social rättvisa.

Ett så organiserat Norden har

säkerligen en väldig uppgift som

en av de förnämsta härdarna för

det nya Europas formande.”

Magnus Dyrssen

26/1 1940 i Kemi.

Från stridsgruppsstaben i Salmijärvi ledde överste

Nordenswan operationerna.

Undersökningsofficeren löjtnant Bauer samt sergeant Lissegård (2 fr. v.) som

ritat en grupperingsskiss för en av gruppstaberna.

T) et var vår första frontdag. Kvällen förut hade vi

detacherats fram från huvudförbandsplatsen, för att

avlösa våra kamrater. Det var en solskensmättad,

gnistrande vinterdag denna första mars. Men artilleriduellemas

krevaddån och det ettriga kulsprutesmattret rev

obarmhärtigt sönder naturens egen bjudande tystnad och påminde

oss brutalt om, att vår uppgift här uppe i vintrig

nordanskog var krigsmannens och sjukvårdssoldatens. Inte för att

vår sjukbärargrupp, lyckligtvis, hade ansträngande tjänst;

pojkarna där framme i linjerna tycktes klara sig bra för

rysselden.

Så, plötsligt oförberett, som krigets dödsbud alltid är,

kom budet om att överstelöjtnant Magnus Dyrssen hade

stupat. Jag får order att i mörkningen gå ut och hämta

den stupades stoft. En rysk granatskärva hade ändat

hans liv.

Det kunde inte hjälpas; där i eftermiddagens

händelselösa väntetimmar började man tänka. Kanske därför att

döden ej hunnit bli vanligt vardaglig för oss, ännu hade

den ej närgånget trängt sig på och blivit fatalistiskt

ofrånkomlig. Den var alltfort ett begrepp, som representerade

någon högtidlig och mystiskt obegriplig makt. Vi hade

ej hunnit vänja oss vid dess våldgästning. Så kom nu

döden för första gången till vår front, och den som först

föll under vår korstecknade frihetsfana, var den, som var

främst bland de soldater, vilka fingo kämpa vid ett av-

snitt av västerlandets front. Hur skulle vi våga tolka detta?

Det visste vi knappast. Men ett var säkert: där vi i stolt

tacksamhet i vinternattsskymningens dunkel där framme,

där frihetskampens stridslinje löpte parallellt med

ofrihetens front, stodo samlade kring vår stupade chef kände

vi att döden i kampen för frihetens rätt var skönare än

livet i dådlöshetens självbegränsade bekvämlighet. Det

lärde han oss med gripande åskådningsundervisning. Där

han nu vilade på vår släpbår, lugn och trygg i döden med

sitt stilla leende på sina läppar, ägde han det goda

samvetets lugn, ty han hade förvisso gjort allt, han var pliktig

att göra. Vi kände också att vår förlust var stor. Väl hade

vi i fortsättningen behövt hans klarsyn och snille, hans

förutseende och för vår sak så varma nitälskan. Och under

den snöljusa kvällens majestätiskt klara stjärnhimmel

började återfärden för den som med glad beredvillighet tjänat

självständighetens beträngda rätt hos det frihetsälskande

folket i österled. Hans soldater sörja honom, de finska

bröderna äro stolta över vapenbrödraskapet, och Sverige

ärar honom såsom en, vilken tveklöst följde pliktens och

traditionens bud. Hans minne förpliktar.En ”korsu” vid Gr. I, 4:de

kompaniet. Sista hand lägges vid

arbetet.

I den främsta linjen stodo

kul-sprutegevären färdiga. Vi

befinna oss vid Gr. I, 4:de

kompaniet.

32

st. 80-kg.-bomber föllo inom

T. v. :VÖverstelöjtnant Tamm med

några av sina officerare aftonen

den 13 mars då fronten blivit

tyst En allvarlig rådplägning.

T. v. Överstel. Tamm och

löjtnant Grafström.

stod

svenska

Därunder: Fronten i mars. I

bakgrunden ett ryskt

kulsprute-näste.

På andra sidan om sjön

står fienden.

Den förut så vita snön var svart

efter sista morgonens artillerield,

en yta av 200X100 m.Vårsol och bländande snö, milsvida skogar och kalfjällens vita hjässor höjande sig över ödemarken — detta var fronten i Sallasektom.

linjen fast

Visiterpatrull rycker ut vid Grupp II. I

täten gruppastor Sparrstedt.

Effekten av en rysk fullträff. Det

förstörda jägartältets delar

hängde i trädtopparna — tälttak,

snökläder, pälsar, en ryggsäck m. m.

Efter överstelöjtnant Dyrssen

fick överstelöjtnant Agell

befälet över Grupp I.=>Ki 55

ci^c.

^ V W/XXWo

i 0*/Sir-//.// io

Wlrui&lUujUftt,

Irki+Utt

"^AnX ‘

i I i >"*V-

|rr^i^^fA .

1 ** "X ö

a

• aV>

• v"v

rn "kuiUut**

På morgonen den 13 mars besköts stridsgruppstabens kvarter med granater, och upprepade flyganfall gjordes. Teckning av kapten Lennart Selander.

då freden slöts

Kårstabens jägare färdiga till utryckning. Salmijärvi. De ryska linjerna gä på andra sidan om myren. Bilden är tagen från

4:de jägarkompaniets, Grupp I, förläggning.

I ställningen vid Märkäjärvi. Fänrik Wrang står på ett skyddsrum

som erhållit 3 fullträffar.

Kemijärvi bombades ivrigt av fientliga plan. Även kommendantens

expedition fick en lindrig påhälsning.En ensam svensk står på post den minnesvärda fredsdagen den 13 mars 1940.

innan avgörandet fallit.

"Cör oss svenskar som den 13 mars befunno oss öster

om Torneå älv, föreföll i första ögonblicket fredsdagen

oerhört bitter. Burna av ideella motiv, fast beslutna att

offra ej blott egen bekvämlighet och civila

sysselsättningar utan även våra liv — i det moderna kriget måste

ju soldaten i det främsta ledet såväl som i det bakersta

alltid räkna med att när som helst möta sitt öde — hade

vi gått som frivilliga till Finland. — Hade nu allt varit

till ingen nytta? Vi besvara frågan med ett bestämt nej.

En gång för alla må här sägas ut att varhelst den svenske

frivillige än stod placerad, så gjorde han sin plikt och

fyllde därutöver en historisk uppgift.

Har, fråga vi vidare, den stora allmänheten i Sverige

gjort fullt klart för sig vilka väldiga uppoffringar i form

av arbete och penningmedel som erfordrades för att av

ett intet skapa en organisation sådan som frivilligkåren?

Det krävdes för övrigt mer än enbart arbete och

penningar. Likaväl som en reguljär armé behöver vissa kadrar,

lika väl behövas sådana för en frivilligkår. Men för

kadrarnas sammansvetsande och truppens utbildning erfordras

tid. Det bör här fastslås att den tid — väl lång i någras

ögon — som åtgick för den svenska frivilligkårens

organiserande och utbildning, var obetingat nödvändig för att

giva kåren en mot dess uppgift svarande slagkraft. Den

grund som lades, var avsedd att möjliggöra uppsättandet

av flera grupper utöver de tre som voro klara den 13 mars.

Vid fredsslutet utgjorde Svenska Frivilligkåren c:a 8,700

man, varav 660 norrmän. Därtill kommo då även inemot

500 man, vilka tjänstgjorde vid andra förband inom den

finska armén. Vi böra dock i rättvisans namn räkna ej

blott dem som redan stodo på finsk botten utan även de

4,000 som anmält sig men ej hunnit fram innan freden

slöts, samt dessutom den stora, för frivilligrörelsen

arbetande organisation, vilken omfattade hela Sverige och ut-

gjorde 1,800 personer. Av samtliga anmälda emottogos ej

eller hemskickades 743. Avsikten var att såvitt möjligt

göra truppen till ett verkligt elitförband.

Direkt och indirekt i och för den svenska frivilligkåren

arbetande personal uppgick alltså till ej mindre än c:a

14,000 man.

Vad uträttade då den svenska frivilligkåren — frånsett

det viktigaste: att den avlöste 5 finska bataljoner och 2

batterier och sedan höll Märkäjärvifronten i närmaste

stridskänning med numerärt väsentligt överlägsna ryska

förband? — Några fakta må tjäna som svar. Tack vare

våra flygares och det svenska luftvärnets insatser

hindrades det ryska flyget från att skövla och ödelägga hur som

helst i nordligaste Finland. Därigenom räddades stora

värden åt Finland ej blott i materiellt hänseende utan även i

form av människoliv. Landets enda järnvägsförbindelse

med utlandet, Uleåborg—Torneå, förblev oskadad. Tack

vare vårt vägkompani kunde transportlederna i norra

Finland hållas i skick. Bilkompanierna verkställde jämte

finska förband den avlösning vid Sallafronten, som

möjliggjorde den finska truppens förflyttning till Näset.

Senare lämnades av våra bilförband en uppskattad hjälp vid

förflyttningen av de finska evakuerade.

Betydelsefullare än allt annat är dock det obestridliga

faktum, att Svenska Frivilligkåren, med all den hjälp och

allt det offerarbete som utlöstes genom dess uppsättande,

mer än något annat väckte det svenska folket till insikt om

att Sverige och Finland höra samman, att det gemensamma

målet är ett fritt och enigt Norden. De frivilliga av skilda

kategorier ha gjort sin skyldighet och därigenom ärat det

svenska namnet. Må det övriga Sverige nu och allt

framgent besjälas av viljan att verka vidare för befästandet av

den nordiska enhetstanken!SX>CU.NIN(DAR. PÅ ÅseN

VXSTER. RUUH1JOK1

JJCal&hm.

Det gjordes ett syenskt försök att spränga detta

ryska kulsprutenäste i luften. Försöket lyckades

endast delvis.

Även ryssarna hade väl utbyggda skyddsrum i

främsta frontlinjen. Här en nedgång till ett sådant.

" JfV l|

Ryskt gevärsställ i

Märkäjärvi. De ryska

ställningarna voro ofta- välbyggda och

bastanta.

T. v.: Detaljbild av de fientliga linjerna

vid Märkäjärvi sedan ryssarna lämnat

dem. Svenska artilleriet hade gjort ett

gott arbete. Ovan: Den ryska

ställningen på åsen väster Ruuhi joki.

Teckning av sergeant lissegård.

Hoppet svek[jkWWvyy

Q-varn.

T. h.: Ryssarna byggde präktiga

”poli-trukfort” på höjder med vid utsikt. Här

ett sådant fort nära Salmijärvi i

Petsamo söder om stora ishavsvägen. Ovan:

Ett ryskt O-väm vid Salmijärvi,

teckning av sergeant Olle Gimstedt.

men

over

Så här bodde man på ryska sidan. Av kojor som

denna fanns det en oöverskådlig mängd.

Ryssarna hade utmärkta hästbivacker som de sven

ske med stort intresse studerade.