Dawid Liwingstone, hans person och missionsverksamhet
Dawid Liwingstone.
Dawid Liwingstone
hans person och missionsverksamhet.
Efter säkra källor
af E. K.
Andra genomsedda upplagan.
Med porträtt.
Stockholm,
Evang. Fosterlands-Stiftelsens Förlags-Expedition.
Texten tryckt hos Almqvist & Wiksells Boktryckeri-Aktiebolag
Upsala, 1890.
Omslag o. titelblad tryckta i Centraltryckeriet, Stockholm,
1903.
"Mäktigare kan ingen predika än med lif och gerning.
-- Sådana gestalter som
en hög konst:
gudstjenst. I all synnerhet rekommenderas i detta afseende den
förträffliga skildringen öfwer
apostel, en midt i det 19:de seklet inryckt Paulusfigur
af sjelfuppoffrande Kristustro."
Pontus Wikner.
Dawid Liwingstone,
hans person och missionswerksamhet
ett i England utkommet stort arbete benämdt: "The Personal Life of
Dawid Liwingstone, chiefly from his unpublished Journals and
Correspondence in the possession of his family, by William Garden Blaikie,
New College, Edinburg. London 1881.".
Då Liwingstones dotter, kort efter det budskapet om
hennes faders död hade nått Englands jord, tillstälde lord
Polwarth en skrifwelse för att tacka honom för ett offentligt
hållet minnestal öfwer den döde, skref lorden till henne
tillbaka bland annat följande: "Jag har länge älskat eder fader
och hans föredöme. Jag anser att den sanna skönheten hos
honom war hans werkligt kristliga sinne. Många beundra i
honom den store forskaren och den ädle filantropen, men jag
föredrager att, utom detta, tänka mig honom såsom en Guds
tjenare, en man, som med ett brinnande hjerta älskade Gud
och hans ord, och hwilken, då han talade till menniskorna om
Gud, talade ännu mer till Gud om menniskorna. -- Hans
böner skola gömmas i ewig åminnelse, och osäglig wälsignelse
skall tillflyta det widsträckta land, som han med uppoffring af
sitt lif har öppnat och uppbrutit för odlingens arbete. Gud
kallade och skickliggjorde honom till ett högt werk, som han af
nåd fick fullfölja. Wi älska den högt betrodde tjenaren och
tillbedja den nådefulle Herren och Mästaren." Dessa
yttranden uttala i få, men uttrycksfulla ord, hurudan Dawid
Liwingstone i werkligheten war, och wi hafwa walt dem till
begynnelseord för denna lilla skildring, emedan det är
framför allt Liwingstones person, samt hans åsigter om och
werksamhet i sitt missionskall som wi wilja framhålla deri. Hans
upptäckter och forskningar med deras resultat har han sjelf
framlagt i sina offentliggjorda böcker, de äro allmänt kända,
icke så hans personlighet, som mer än en gång blifwit ytligt
och orätt förstådd. Liwingstones naturliga anspråkslöshet
och wäl äfwen hans kristliga ödmjukhet kommo honom att i
dessa sina böcker anföra mycket litet om sig sjelf, och "de som
stodo honom nära", säger hans biograf och nära wän,
professor Blaikie, "weta bäst huru föga werlden anar den kärlek,
den djupa gudsfruktan och det äkta missionssinne, som bodde
uti och lifwade denna beryktade man". I hans bref och
dagböcker ser man menniskan Dawid Liwingstone allra tydligast
in i hjertat; ur dessa wilja wi derför anföra så mycket som
möjligt; de wisa oss huru man misstagit sig på Liwingstones
fulla, helgjutna person, då man hållit honom för endast en
wetenskapsman och för en djerf upptäcktsfarare, som älskade
äfwentyrarelifwet och faran, icke för en missionär i egentlig
mening, icke för en Jesu Kristi stridsman. Liwingstones
karakter, genomträngd af kraft från höjden, tillwäxte allt mer i
fasthet och sjelfständighet. Hwad han ansåg rätt och för Gud
behagligt, det wille han, det sökte han följa, hwad än hela
werlden sade derom. Missionens sak war hans lifs sak; han
glömde den aldrig för något annat, men han arbetade
derför enligt sin egen öfwertygelse och på det sätt som han för
sin del ansåg rättast för att winna målet. Han wille wara
den förberedande wägbrytaren för ett widsträcktare, ett mera
utbredt missionsarbete, pionieren, som hade att öppna fältet
åt flera håll och således äfwen att möta de största farorna.
Genom erfarenhet och ökad sakkännedom hade han kommit till
öfwertygelse om denna sin särskilda kallelse, och när ingen
annan tycktes tänka på eller wilja wåga försöket, hwad Afrika
angick, så wille han -- så stark war hans öfwertygelse om
det rätta häri -- offra sitt lif derför.
Wi sluta dessa korta begynnelseord med samma ord som
Blaikie slutar sin inledning: "Intet kan wara ett mera talande
bewis för kristendomens sanning och makt, för ciwilisationens
och missionens nödwändighet och för werklig
öfwerensstämmelse mellan religion och wetenskap än denne Dawid
Liwingstones personlighet och lif".
* * *
Neil Liwingstone och Agnes Hunter förenades genom
äktenskapets band 1810 och bosatte sig först i Glasgow, sedan
i Blantyre wid floden Clyde i Lanarkshire. Dessa makar
woro Dawid Liwingstones föräldrar. Fadern war söndagsskollärare,
en ifrig medlem af missionssällskapet och en werksam
befordrare af bönemöten och spridandet af uppbyggelseskrifter.
Han war missionär i själ och hjerta, hade ett strängt
allwar och en orubblig bestämdhet, men hjertat war dock ömt
och kärleksfullt. Modern liknade fadern; men hon hade till
sina öfriga egenskaper ett gladt och barnsligt sinne, war qwick
och uppfattade alltid förhållandena sådana de woro. Hon war
beryktad för en stor yttre skönhet, hwaraf sonen Dawid fick i
arf de wackra uttrycksfulla ögonen. Af hennes inre skönhet
gick en stor del i arf till samma son. Moderns genialiska,
warma och friska personlighet utöfwade ett mäktigt inflytande
på honom, och detta inflytande skickliggjorde honom också utan
twifwel att till en owanlig grad kunna i sin tur inwerka på
så wäl kristna menniskor som på Afrikas wilda barn.
Det hem, hwari han uppwäxte, war ett ödmjukt, lyckligt
och ljust hem; det framtedde rika exempel på husliga dygder
och styrdes under en arbetsamhet, som aldrig lät en timme af
weckans sex arbetsdagar gå förlorad, hwarför ock söndagen med
sin helgd och sin hwila alltid war wälkommen och iakttogs
noggrant af hela familjen. I huset fanns intet, som sträckte
sig utöfwer lifwets nödtorft; en stor försakelse rådde der och
stor förnöjsamhet; modigt och fast buros alla mödor och bördor.
Fem söner och twå döttrar föddes här, af hwilka söner
twå bortgingo i tidig ålder. Dawid, som föddes den 19 mars 1813, kände
alltid en glädje, för att ej säga en wiss stolthet öfwer att han
härstammade från arbetsklassen. Hans farfader hade warit spinnare wid
bomullsspinnerierna i Blantyre, der sonsonen nu bodde och hans familj.
Denna Liwingstones glädje och stolthet woro af så sann beskaffenhet att
han aldrig under hela sitt lif i ringaste mån eftertraktade någon
ärebetygelse, någon titel eller utmärkelse, som kunde hafwa höjt honom
öfwer eller ur hans klass.
Om hans första barndom är litet att förtälja med undantag af, att han
war hemmets faworit. Syskonens lekar woro gladare, då han deltog deri,
och aftonbrasan lyste klarare, då han satt med i familjeringen der omkring.
När han längre fram, under sin studietid i Glasgow, kom hem på
lördagsqwällarne, intog han alltid sin gamla plats framför brasan och
berättade då om allt som händt honom under weckan; dessa stunder woro
efterlängtade högtidsstunder för de hemmawarande. Sin första underwisning
erhöll han i folkskolan. Från tidigaste år war han känd för att hafwa haft
ett lugnt, godmodigt sinnelag; han kunde finna sig i alla förhållanden.
Bland faderns lagar i hemmet war äfwen den, att förstugudörren skulle stängas
wid skymningens inbrott och att barnen då måste wara hemma, så wida ej särskild
tillåtelse hade gifwits dem för en längre bortwaro. Den sjuårige Dawid hade
en afton försummat att passa på tiden; då han hemkom från en liten utfärd,
war dörren tillbommad. Han hwarken bultade eller ropade, utan satte sig stilla
ned på stentrappan i tanke att här tillbringa natten. En brödbit, som fanns i
hans ficka, togs fram, och han började äta derpå för att sedan göra sin
aftonbön och sofwa få godt han kunde. Modern, som saknat honom, hade under
tiden tittat ut genom fönstret och fick då wid månskenet se honom sitta och
tugga på brödbiten. Hon förstod sammanhanget och hade ej hjerta att fortfarande
hålla dörren stängd. Barnet hade här böjt sig för
ett faderligt bud, utan owilja, utan anklagelse mot någon
annan än sig sjelft samt med full insigt om det rättmätiga i
att nu nödgas uppbära följderna af sin uraktlåtenhet. Detta
är det sköna i denna lilla tilldragelse.
Emedan föräldrarna woro fattiga, måste sönerna tidigt
bidraga med sitt arbete till familjens underhåll. Wid tio års
ålder insattes Dawid i den stora spinnfabriken i Blantyre för
att derstädes en dag kunna förtjena en liten dagspenning. Han
hade då erhållit en för sin ålder ganska god skolunderbygnad,
som han sedan på det aktningswärdaste sätt sökte föröka på
egen hand. Efter några års arbete såsom lärling wid fabriken
upphöjdes han till rang och wärdighet af spinnare. Den
första halfkronan
i swenskt och något öfwer 3 mark i finskt mynt.,
som förtjentes, lades i moderns knä, ty
den hade för stor betydelse för att gifwas till någon annan
än henne. Glädjen war stor å ömse sidor. En del af första
weckans inkomst anwände Liwingstone till inköp af Ruddimans
latinska grammatika, hwilken han sedan med otrolig ifwer
läste till ej ringa lättnad för honom under hans kommande
studietid. Han älskade alltid högt detta språk och tänkte ofta
med förnöjelse tillbaka på den flit han egnade deråt under
barndomen. "Jag satt uppe till kl. 2 på nätterna, ofta längre,
och läste i min grammatika", säger han i sin bok om sina
resor och forskningar; "ibland kom min mor in till mig och
tog boken ur min hand. Jag måste wara i fabriken kl. 6
hwarje morgon och arbeta strängt hela dagen till kl. 8 på
qwällen, med ledighet endast under frukost- och middagsstunden.
Jag läste på detta wis många klassiska författare och kände
Virgilius och Horatius bättre wid 16 år än jag gör nu."
Ynglingen läste för öfrigt alla böcker han kunde komma
öfwer, med undantag af romaner. Hans ifwer war så stor
att han ej ens kunde skilja sig från boken under arbetstimmarna.
Han brukade ställa den på en twärslå af
spinnstolen och så nära sig att han kunde kasta en hastig blick deri
och uppfånga några rader då och då under det han skötte
sina spinnhjul och trådar. Det fordrades den största
uppmärksamhet för att rigtigt passa på dessa surrande hjul och
hålla dem i jemn och oupphörlig gång, ty wid denna tid
funnos ännu inga sjelfarbetande spinnmaskiner. Den längsta
stund han kunde winna för att kasta blicken från arbetet till
boken, war högst 40 sekunder. En läsifwer kan gerna ej wara
större än den, som på detta wis sökte sin tillfredsställelse.
Den unge Liwingstones törst efter läsning stegrades utan
twifwel genom faderns exempel. Neil Liwingstone war en rigtig
bokmal; han war en stor älskare af den gamla skotska teologien
och för öfrigt intresserad af alla det nittonde århundradets
mera betydande företag eller hwad han kallade: "werldens
framsteg"; han sökte äfwen att intressera sin familj för
allt framåtstridande; sina söner, i synnerhet sonen Dawid,
gaf han alla nyttiga böcker, som hans torftiga omständigheter
tilläto honom att anskaffa. Men allt slags romanliteratur
war helt och hållet bannlyst från hans bibliotek. Äfwen
wetenskapliga böcker ansåg den något trångsinte fadern för
farliga ting, hwilka stodo i strid mot kristendomen och
förhindrade dennas framgång. Sonen Dawid kände instinktmessigt
att i detta misstog sig dock den kloke fadern. Mångsidigheten
af ynglingens karakter wisade sig tidigt; den blifwande
wetenskapsmannen wågade redan såsom barn att förswara den
wetenskapliga forskningens berättigande; han älskade särskildt
denna tid geologi, zoologi och botanik. Thomas Dicks stora
werk kom honom sedermera att klart inse -- något som war
för honom af största wigt och wärde -- att religion och wetenskap
ingalunda äro fiendtliga emot hwarandra, utan twärtom;
"det är endast menniskorna", säger denne författare, "som
göra dem fiendtliga mot hwarandra".
Liwingstone war omkring 20 år, då den stora sinnesförändring
försiggick inom honom, som bestämde hans
lefnadsbana. Men redan före denna tid hade han mycket berörts
af kristendomens sanningar. Han skrifwer i sin första bok:
"Mina föräldrar iakttogo mycken omsorg för att inpregla hos
mig kristendomens läror; jag hade ej swårt att fatta läran
om frälsning af fri nåd genom Jesus Kristus och hans
försoningswerk; men det war dock först wid 20 års ålder som
jag började känna nödwändigheten och wigten af ett personligt
tillegnande af Kristi försoning, att känna detta för min
egen person". Till Londons missionssällskap säger han widare
i den skrifwelse, hwari han, 1838, erbjuder sällskapet sin
tjenst såsom missionär, att han wid 12 års ålder började
öfwertänka sitt själstillstånd, war ängslig öfwer sin syndfullhet
och angelägen om att göra det rätta och att få sanningen
förwerkligad i sitt lif, men känslan af owärdighet hindrade
honom att wåga taga åt sig ewangelii nådesanbud.
Då han härunder förbigick syndarens enda hopp, Kristus, frälsaren,
begynte hans hjerta swalna. Men det war dock ej
lugnt; en oförstådd längtan qwarstod deri alltjemt, som af intet
kunde tillfredsställas. Då war det som Dicks filosofiska
arbete om ett tillkommande lif föll i hans händer, och
förhållandet blef honom klart. "Jag såg nu", säger han i sin
första bok, "att det war min pligt och min öfwerswinneligt
stora winning att genast emottaga Jesu frälsningsnåd. I
ödmjuk tro att jag också genom Guds barmhertighet och nåd
har gjort detta, och efter att hafwa i någon mån förnummit
werkan deraf på mitt ännu förderfwade och illfundiga hjerta,
är det min innerligaste önskan att till honom, som har dött
för mig, få wisa min tacksamhet genom att helga mitt lif till
hans tjenst."
Det är intet twifwel om att Dawid Liwingstones hela
personlighet war genomträngd af det nya lif, som nu uppstod
inom honom. Han ej blott fattade och förstod ewangelii sanning,
utan sanningen hade bemäktigat sig honom. Att han i
sin bok talar om sin inre omwändelse och den oändliga nåd
Gud bewisat honom, har sin stora betydelse och wittnar allra
bäst om werkligheten af hans omwändelse. I sina offentliga
skrifter framlade Liwingstone wanligtwis aldrig sina inre rörelser
och själsangelägenheter, och han skulle icke hafwa afwikit
från denna wana, icke begagnat de nämda uttrycken, om de ej
innehållit fulla sanningen. Dessa yttranden gifwa oss hemligheten
af hans lif. Sjelfuppoffring och försakelse äro swåra
att sätta i handling endast på samwetets stränga bud, men då
gudomlig kärlek uppwärmt hjertat, utföras de gerna och willigt.
Det war denna kärlek och denna samwetets mäktiga röst, som
ledde Liwingstone. Ehuru han sällan wisade eller talade om
sina inre känslor, nästan icke ens i sina mest upprörda ögonblick,
war det dock wisst, att det andliga lifwet hos honom
tillwäxte allt mer ända intill hans lifs slut. Den kärlekseld,
som tändes i hans hjerta redan under barndomsåren, fortfor
att brinna under hans långa och swåra år i Afrika, den brann
intill den ensliga, tysta natten, då han, liggande på sina knän
wid sin hårda bädd i hyddan i Ilala, uppgaf sin anda och
hemgick till den Gud och den frälsare, som här utgjorde
hans allt.
I sin första ynglingatid hade Liwingstone ingen tanke
på att blifwa missionär. I medwetandet af "att medmenniskors
frälsning bör wara hwarje kristens högsta önskan och
mål på jorden", hade han beslutat att gifwa allt hwad han
kunde förtjena såsom bidrag till missionens underhåll, med
undantag endast af det han för ett torftigt lif behöfde för
egen del. Att gifwa sig sjelf föll honom ännu ej in. Denna
tanke wäcktes inom honom först sedan han läst en liten skrift
af mr. Gutzlaff, ett upprop till de brittiska och amerikanska
kyrkorna rörande missioneringen i Kina. Från den stunden
-- han war då 21 år -- woro hans håg och wilja fast och
orubbligt rigtade på detta mål.
De många årens enformiga arbete i spinnerierna i
Blantyre ångrade han aldrig. Twärtom, han ansåg sin wunna
erfarenhet derstädes hafwa warit en wigtig insats i hans
uppfostran och han "hade gerna welat börja sitt lif om igen på
samma goda sätt och med samma hårda arbete, om sådant
warit möjligt". Den känsla af samband, ja slägtskap, som
han hade för arbetets barn, gjorde, att han ägde ett stort
inflytande på denna klass både i Skottland och i Afrika. Som
wi hafwa påpekat, war han egentligen en folkets man. Icke
så att förstå som skulle han ej högakta de högre och rikare
klasserna; detta gjorde han wisserligen, men hans sympati
war alltid warmast för den delen af menniskoslägtet, "hwars
lott war att bära bördor". Få torde uppskatta arbetet såsom
Liwingstone gjorde, och under sina egna mödor och bördor i
lifwet fann han tydligt, huru mycket godt den stränga
arbetsdisciplinen i Blantyres spinnfabrik hade medfört för honom
sjelf; han hade lärt att tåligt fördraga ett tungt och tråkigt
arbete tills det upphörde att wara tråkigt och till och med
blef ett nöje. Den måttstock, hwarefter han bedömde menniskor,
war alltid, huruwida de fruktade Gud och arbetade,
och Kristi ord: "På deras frukt skolen I känna dem", blefwo
mer och mer för honom ett bemärkelsetecken, hwarefter han
pröfwade både sitt eget och andras lif.
* * *
Att blifwa missionär i Kina war Liwingstones första
önskan sedan han genom Gutzlaffs skrift fått kännedon om
behofwet af missionswerksamhet derstädes. Denna önskan yppade
han i början endast för sina föräldrar och för presten i
församlingen. Han hoppades att genom ytterlig sparsamhet
och ytterlig flit kunna draga sig igenom omkostnaderna för de
erforderliga studierna. För missionen i Kina fordrades äfwen
medicinska kunskaper, alltså blef underwisningskursen dyrare
derigenom. För en man af wanlig begåfning skulle det hafwa
warit omöjligt att med den knappa arbetslön, som Liwingstone
hade att förfoga öfwer, lifnära sig och bekosta alla utgifter
wid ett uniwersitet under den tid studierna warade, men skotska
studerande hafwa gjort underwerk i denna wäg, t. ex. dr. John
Henderson, missionär i Kina, som werkligen lefde på en
i weckan -- och Liwingstone gjorde nu också det samma.
Wintern 1836-37 studerade han i Glasgow. En kall
winterdag wandrade han dit från Blantyre, åtföljd af sin far.
Framkomna gingo de från hus till hus för att erhålla en
billig bostad, men öfwer allt war priset för högt. Efter att
hafwa sökt hela dagen kommo de på qwällen till en enkefru,
som kunde lemna ett rum för twå
bodde den fattige ynglingen en tid, men måste snart flytta,
emedan hans wärdinna hade något för kommunistiska åsigter i
fråga om hans socker- och theförråd. I hans nya bostad
lemnades hans tillhörigheter i fred. Under mellanterminerna
arbetade han i en qwarn för att förtjena litet högre dagspenning.
Med stor swårighet drog han sig igenom studietiden
i Glasgow, der han wann många wänner bland både lärare
och kamrater inom de teologiska och medicinska fakulteterna. I
de medicinska studierna utmärkte han sig på ett lysande sätt,
men i teologi gick han ej synnerligt långt. Han ansåg att
för att blifwa en kristen behöfde man mera läsa bibeln än
teologi. Dr. Wardlow war hans lärare i denna wetenskap,
och han delade i allmänhet sin lärares teologiska åsigter.
Under wistelsen i Glasgow erbjöd han sin tjenst till
Londons missionssällskap. Han hade hört att detta sällskap
antog till missionärer medlemmar af olika kristna kyrkosamfund
och att det således ej höll på någon wiss kyrklig form,
utan lemnade till sina missionärer att wälja den form, som
de ansågo öfwerensstämma med skriftens ord. Detta war i
Liwingstones tanka just hwad ett missionssällskap borde göra.
Han war redan wid denna tid en frihetens man och stod
ungefär på samma ståndpunkt som Vinet; i likhet med Vinet
ansåg han att förbindelsen mellan stat och kyrka war högst
skadlig för kyrkans andliga lif, och den slapphet, som rådde
inom nationalkyrkorna i allmänhet, tillskref han just "detta
owisa sammanförande". För hwad han kallade
kristendom", "som gaf hwarje menniska inom ett utstakadt
areal-område rätt till de heliga sakramenten", hade han en
rigtig afsky. Under en senare tid förmildrades i någon mån
dessa hans åsigter. Då han på långt afstånd eller från hjertat
af Afrika betraktade de ewangeliska kyrkorna, kom han till
den öfwertygelsen, att de icke skilde sig så synnerligt mycket
ifrån hwarandra och att det fanns mycket godt, men också
betänkligt ondt inom dem alla samman.
I skrifwelsen till missionsstyrelsen framlade Liwingstone
sina tankar om en missionärs åligganden med följande ord:
"Missionärens mål är att af all förmåga och efter bästa förstånd
söka göra ewangelium kändt: genom predikande, förmaning,
samtal och skolunderwisning; han skall så långt hans
krafter sträcka sig söka förbättra de hedningars timliga wilkor,
bland hwilka han arbetar, genom att införa till dem ciwilisationens
wälsignelser -- äfwen i wetenskap och konst -- och
sträfwa i och med allt att bana wäg för kristendomen till
deras hjertan och samweten". Widare säger han om sig sjelf
med afseende på missionärslifwets swårigheter: "Detta lifs
mödor och faror, så långt jag lärt känna deras natur och
widd, har jag allwarligt öfwertänkt, och i förtröstan på den
helige Andes utlofwade bistånd och hjelp twekar jag icke att
säga, att jag skall willigt underkasta mig dem. Han omnämner
äfwen att han icke war gift, ej heller förlofwad, och
förklarar med bestämdhet att han aldrig hyst ömmare känslor
för någon qwinna med undantag af sin mor och sina systrar.
Han war glad häröfwer, ty "han wille helst, i likhet med
apostelen Paulus, wara utan familjeomsorger och gifwa sig
helt och odeladt i Herrens tjenst.
Liwingstones anbud till missionssällskapet antogs icke utan
wissa wilkor. Han ålades att komma till London för att
undergå examen inför styrelsen. Från London sändes han till
Ongar i grefskapet Essex; här hade han att genomgå några
månaders närmare pröfning af prestmannen Cecil, som förestod
ett slags missionsinstitut och på hwars slutliga omdöme
allt skulle bero. Under första pröfningstiden förefanns hos
Liwingstone en wiss swårighet -- ware sig af rädsla eller af
brist på lugn sinnesnärwaro -- att fullgöra de predikoprof,
han måste aflägga; man ansåg det af denna orsak till och med
högst twifwelaktigt, om han skulle kunna antagas till missionär.
Elewerna i Ongar hade bland andra åligganden att skrifwa
predikningar öfwer wissa texter, hwilka predikningar rättades
af pastor Cecil; derefter skulle hwarje elew lära sig sin predikan
utantill för att i fall så påfordrades predika den en kommande
söndag i församlingens kyrka. Liwingstone hade på
detta wis en gång lärt sig utantill sin af föreståndaren gillade
predikan och fick några dagar derefter uppmaning att förrätta
predikotjensten i kyrkan, emedan församlingens prest hade insjuknat.
Han uppsteg på predikstolen, uppläste på ett uttrycksfullt
sätt dagens text och skulle just börja med sitt föredrag, då
hela den inlärda predikan war såsom bortstruken ur hans minne;
intet ord deraf kom han ihåg. Det swartnade nästan för hans
ögon och han förmådde endast hastigt säga: "Mina wänner,
jag har glömt allt hwad jag skulle säga", hwarefter han skyndade
ned från predikstolen och lemnade kyrkan.
En nära wän och kamrat i Ongar, numera missionären
i Otahaiti, pastor Joseph Moore, yttrade sedan om Liwingstone:
"Han blir aldrig en predikant", hwilken tanke äfwen
tycktes wara hans egen, då han i början af sin missionsverksamhet
tillskref samme wän från Elizabeth Town i Afrika och
med en lika älsklig som owanlig öppenhet säger: "Jag är en
mycket klen predikant och blir kanske ej bättre; jag har ett dåligt
utförande, och några af mina åhörare här hafwa yttrat
att om de wisste att jag widare skulle predika i kapellet, så
skulle de ej mer gå dit. Om detta nu kommer sig af mitt
predikosätt, wet jag icke, men den sanning jag sade dem,
tycktes ganska mycket misshaga de personer, som förse missionärerna
med wagnar och dragare. De äro onda, orättfärdiga
menniskor. Mitt ämne war: "nödwändigheten af att icke stå
emot, utan emottaga Guds sons saliggörande Ande och att
öfwergifwa werldens sjelfwiska wäsende".
Efter en förlängd tid i Ongar under Cecils ledning
kunde denne man af fullaste öfwertygelse rekommendera Liwingstone
till missionsstyrelsen i London såsom en synnerligt
förhoppningssull missionselev och tillstyrkte hans antagande på
det lifligaste. Styrelsen hade i början ämnat att sända honom
till Kina eller Westindien, men sedan man närmare lärt
känna hans skaplynne och begåfning, ansåg man att Afrika
war ett mera passande arbetsfält för honom. Sjelf war han
nöjd med hwilken destinationsort han anwisades. Han hade
blott en önskan, hwilken låg honom lifligt om hjertat, den
nemligen att ännu en tid så egna sig åt medicinska studier,
hwilket ock bewiljades honom. Denna sista studietid kröntes
med så stor framgång och utmärkelse att medicinska fakultetens
doktorsdiplom blef Liwingstones segerrika lön, hwarefter han,
den 20 now. 1840, inwigdes till missionär i Albion Chapel i
London. Det war en gripande högtidsstund för honom sjelf
och för alla hans anhöriga och wänner, och med fullt
medwetande om dess wigt och answar afgaf han sina löften.
I december samma år afseglade Liwingstone med ångfartyget
före afresan träffades han af en swår bröstinflammation, och
man trodde att en helt annan resa förestod honom. Med
ännu mycket swaga krafter och wacklande steg gick han om
bord åtföljd af sin wän, pastor Moore, som skildes från honom
under tårar, i tanke att den bortfarande wännen ej kunde
lefwa många dagar längre. Men hafsluften medförde en hastig
förbättring, och de sjunkna krafterna återstäldes snart.
Skiljsmessan från föräldrar och syskon war för Liwingstone djupt
smärtsam. Sista natten i det torftiga kära hemmet sutto alla
uppe för att "se den älskades drag så länge som möjligt".
"Jag mins", skref hans syster en senare tid härom, "hur min
far och Dawid sutto bleka wid hwarandras sida, huru de samtalade
lifligt om missionen och trodde att den tid snart skulle
komma, då rika och stora män i England skulle anse det för
en ära att underhålla missionärer och hela missionsstationer
i hedniska länder, i stället för att kasta ut sina penningar på
hundar och hästar. Klockan 5 på morgonen skildes wi åt.
Mor hade kokat kaffe. Dawid läste till sist psalmerna 121 och
135 i bibeln och bad en brinnande bön, hwarefter far följde
honom till Glasgow."
I Glasgow sågo fader och son hwarandras ansigten för
sista gången på jorden. Den gamle mannen wandrade efter
afskedet med långsamma steg hem till Blantyre; i hjertat kändes
det mycket tungt, men han tackade Gud, som wille anwända
hans son "till ett så ärofullt arbete".
I sitt första brev till styrelsen, skrifwet fråu Agoa, omtalar
Liwingstone sina intryck på ett särdeles lifligt och intressant
sätt; han nämner ock att han flitigt läst teologi under
resan, men "war djupt ledsen öfwer att nödgas säga att han
om bord ej lyckats werka något andeligt godt till någon enda
menniskas bästa", i hwilken bekännelse man ser hans öppna,
ärliga karakter oförstäldt yttra sig.
Hans bestämmelseort war först Kuruman i Betschuanalandet,
den nordligaste missionsstationen i Sydafrika, och hwarest
missionären Moffat hade sin werksamhet. Denne man war
för en tid hemrest till England tillika med sin familj, och
Liwingstone hade att förestå arbetet under hans bortwaro.
Med brinnande nit egnade han sig deråt. Han sökte flitigt
lära sig landets språk och umgicks beständigt med folket. Hans
medarbetare i Kuruman, hwaribland några woro omwände
infödingar, förwånade sig öfwer hans arbetsförmåga.
Det dröjde ej länge innan Liwingstone började företaga
resor åt olika delar af Betschuana i afsigt att uppsöka
passande trakter för nya missionsstationer. Med en missionsbroder
företog han bland andra en resa sjuhundra engelska
(omkr. 100 swenska) mil inåt landet, ett widsträckt område, men
som dock på kartan wisade sig wara blott en liten obetydlig fläck
af den stora hedniska kontinenten. Liwingstone häpnade då han
betraktade sin karta; hur skulle denna kontinent någonsin kunna
ewangeliseras? Han ansåg det icke möjligt på annat sätt än genom
infödingarnes eget medwerkande såsom missionärer och prester.
Till samma mål sträfwa äfwen andra missionärer, men man
har sett att det ej kan uppnås med lätthet eller på en kortare
tid. Ewangelii surdeg måste icke så litet intränga hos folket
i dess helhet, innan ännu ur dess egna leder kunna utgå ewangeliska
predikanter och dessa såsom sådana mottagas af folket.
Men för Liwingstone tyckes detta mål hafwa hägrat såsom
mindre aflägset. Han beskrifwer infödingarnes natur såsom
mottaglig för ewangelii utsäde och synnerligen danade för
lärarekallet. Han ansåg dem i allmänhet warmhjertade, ärliga
och sanningsälskande. Den omständigheten att han wanligtwis
blott en kortare tid uppehöll sig hos hwarje folkstam, äfwensom
den wanliga dragningskraft, som han genom sitt sätt och
wäsende samt genom sin läkarewerksamhet utöfwade på dessa
menniskor, torde wäl ock hafwa i hög grad werkat derhän,
att företrädeswis de bättre sidorna hos dem framstodo. Hans
inflytande på hedningarna war i sanning stort. Han förstod
sig på dem och ingaf dem nästan wid första sammanträdandet
ett förtroende, som sedan sällan minskades; han liksom förtrollade
dem, de fruktade honom, men de drogos likwäl till
honom. De mera fredliga stammarna hade hört berättas, att
"hwite män woro rättsinnige och att de kunde med sina wapen
nedlägga hela massor af fiendtliga inkräktare". Då Liwingstone
under sina resor med sina följeslagare kom till en sådan
stam, blef han derför alltid wälkommen samt wälwilligt bemött
och han hade ej länge uppehållit sig på stället förrän
man uppmanade honom att stanna för alltid. Ett bewis på
det förtroende hans yttre personlighet genast ingaf till och
med de små barnen, gifwer oss en liten händelse, som han efter
hemkomsten från den nämda långresan skildrar i bref till sin
syster Agnes. "Då wi hunnit 150 eng. mil bort från hemmet",
skrifwer han, "kommo wi till en stor stamby eller stad.
Höfdingen der hade ondt i ögonen; jag botade honom, och han
gaf oss mat några dagar, bestående af mjölk och bönor. Sedan
jag lemnat honom skickade han efter mig en wacker bock såsom
gåfwa. Då wi med oxar och wagn tågat framåt ungefär tio
eller tolf mils wäg, kom en liten tolfårig flicka springande
efter oss och fattade tag i wagnen. Hon hade rymt från sitt
hem och wille följa med mig, sade hon, till Kuruman. Hon
wistades hos en familj, som ämnade sälja henne till hustru åt
den man, som betalade högsta priset för henne. Detta wille
hon ej underkasta sig, hwarför hon flydde till mig, och hennes
mening war nu att wandra bakefter wagnen under hela wår
resa. Jag tyckte om detta mod hos den lilla och hennes beslutsamhet;
jag gaf henne litet mat, och wi fortsatte. Wi hade
dock ej hunnit långt förrän jag hörde henne häftigt gråta
bakom mig liksom om hennes hjerta wille brista. Jag wände
mig om och fann genast orsaken. En man med en bössa i
handen stod bredwid henne, han hade skickats efter henne och
skulle nu bemäktiga sig sitt rof. Jag wisste ej straxt hwad jag
skulle göra, men blef ej länge i förlägenhet. En af mina följeslagare,
Pomare, en omwänd inföding, skyndade fram till flickans
förswar. Han sjelf war en höfdings son och hade derför stort
anseende bland folkstammarna; han förmedlade nu saken. Flickan
war utstyrd med dyrbara perlor för att för sin person betinga
ett högt pris af den blifwande köparen; dessa lemnades
till den utskickade mannen, som i följd af Pomares befallning
måste wända tillbaka utan sitt byte. Jag tog sedan den lilla
med mig och gömde henne i wagnen, och om än femtio män
hade kommit för att taga henne, skulle de ej hafwa fått henne."
Denna lilla berättelse är en talande bild af
Liwingstones eget missionslif. Såsom den lilla flickan, hwilken war i
slafweri, betryck och nöd, erhöll hjelp och skydd af den kärleksfulle
doktorn, hwilken hon instinktmässigt kände att hon kunde
tro och förlita sig på, så gjorde ock det hedniska och nödstälda
Afrika under hans missionstid der; hans hjerta öppnade sig
genast för båda och han öfwergaf dem icke så länge de behöfde
hans hjelp och han förmådde gifwa densamma.
Då ett år förflutit, afgaf Liwingstone till missionssällskapet
i London en redogörelse öfwer sitt arbete och sina iakttagelser.
Hans skildringar öfwer folket äro mycket intressanta.
Med glödande ord omnämner han sin glädje öfwer att nu
kunna tala språket så att man fullt förstod honom. Det hedniska
mörkret förskräckte honom. "Infödingarnes begrepp om
Gud", yttrar han på ett ställe, "är af den mest swäfwande
beskaffenhet; det sträcker sig ej stort högre än till deras
begrepp om en höfdings rang, och de tweka ej att benämna sina
höfdingar med namnet Gud. Jag har under mina resor
hwarje dag warit plågad af att höra äfwen mig så benämnas,
ehuru jag derigenom ofta fått anledning att tala till dem
om den ende sanne Guden. Jag har aldrig känt mig så djupt
gripen af mensklighetens sjunkna tillstånd som då jag blifwit
benämd med detta namn. Det är werkligen en smärtfull sanning
att menniskan i sitt hedniska tillstånd liknar djuren. Under en
resa till det inre af Betschuana, der jag warit en gång förut, då
jag ock lofwade folket att återkomma, besökte jag twenne ansedda
höfdingar, Bubi och Sekomi, hos hwilka jag stannade en tid
för att göra förberedelser till skolor bland deras folk, hwilka
skolor skulle förestås af twänne mina följeslagare, som woro
omwände infödingar och tillhörde kyrkan i Kuruman. Båda
dessa höfdingar woro fruktade män: ingen missionär hade
förut besökt dem. Jag uppträdde wänligt, men med allwar och
bestämdhet inför dem; det duger ej annat; ju mer man wisar
sig beroende inför dessa menniskor, ju mer wilja de taga
makten och tyrannisera; jag låter dem alltid förstå att jag gör
dem en ära med att komma till dem. Uppföra de sig illa
så lemnar jag dem. De äro å ena sidan wilda och djerfwa,
men å andra sidan de största pultroner i werlden. Härwid
bör dock tilläggas, att många werkligen tro det rykte, som
kringspriddes om mig, att jag är en trollkarl, och det är således
begripligt att jag lyckats slå mig ut ibland dem. De
som ej tycka om mig, frukta mig, och så öfwertygade äro de
om min öfwernaturliga kraft, att de till och med tro mig
kunna uppwäcka döda. Jag lärde Bubi och Sekomi att gräfwa
afloppsdiken från en flod i och för jordens befuktande, och jag
arbetade sjelf ibland dem för att wisa dem, huru de skulle bära
sig åt; detta wäckte deras hänförelse och war för dem det tydligaste
bewis på den hwite mannens stora wärde; de skrattade
af wälbehag öfwer en så förträfflig "regnmakare". Sekomi
och hans folk stodo på en låg ståndpunkt, och hans område
war fullt af wilda djur. En qwinna dödades af ett lejon
under min derwaro. Hon bokstafligen sönderslets bit för bit
och det helt nära hennes boning. Det war förfärligt att höra
de moderlösa barnens skrik. Hela dagen genljödo de kringliggande
bergen af de armas jemmer. Jag tänkte ofta, då jag
hörde dessa klagorop -- en smärtsam bild i sanning af deras
sorg, som intet hopp hafwa -- att om några af wåra kyrkor
i England också kunde höra dessa nödskri, skulle de uppwäckas
till större willighet och fastare beslutsamhet att göra
mer för hedningarna än de hittills hafwa gjort."
I en annan skrifwelse från samma tid till sin wän och
fordne lärare dr. Risdon Bennet säger Liwingstone widare
om folket i Betschuaua och sitt wistande der: "Folket styres
efter ett feodalsystem; höfdingskapet går i arf, och ehuru
höfdingen wanligtwis är den största åsna och som det tyckes
mig, den obetydligaste personligheten i hela stammen, hysa
alla dock för honom en wördnad, som i sanning är förwånande.
Jag har ofta tillfälle att erfara wälsignelsen af den
medicinska underwisning, Ni gifwit mig. Jag har en
ofantligt stor praktik. Patienter ligga här i Kuruman under min
wård, hwilka hafwa wandrat 130 engelska mil för att rådfråga
mig, och när dessa wända åter hem, komma andra i
stället. Här är just landet för en läkare, som will hafwa stor
praktik, men han får dock ej tänka på någon betalning; bland
Betschuanas befolkning är en wida större sjuklighet än jag
wäntade mig att få se inom en wild nation, men detta kan
förklaras; menniskorna här gå nästan fullkomligt nakna och
uthärda i detta tillstånd både dagens brännande hetta och nattens
ganska starka kyla. Många, som blifwit förda till mig,
hafwa warit mycket swårt deran, och under mina resor i landet
har min wagn, hwar den stannat, warit omringad af
blinda, halta och lama. Hwilken underbar werkan skulle ej
hafwa uppstått bland dessa menniskor om en af de sjuttio
lärjungarna hade warit i mitt ställe och helat dem med ett
ord! Flera af Betschuanas innewånare begifwa sig ibland
till buschmännen och det fattiga folket i öknarna för att utöfwa
läkareyrket. Hwad jag under resor åt det hållet kunnat
uträtta är icke så mycket, likwäl har ryktet derom spridt sig
ganska widt omkring; men om en af Kristi apostlar wore här,
skulle han snart wara känd öfwer hela landet ända till Abysinien.
Arbetet med de sjuka har i flera hänseenden warit
wälsignelsebringande för mig sjelf, bland annat deri, att det
gifwit mig tillfälle att öfwa mig i språket. Mina sjuka komma
mig att tala oupphörligt, så att hade jag fallenhet för lätja
wid att lära mig deras språk, skulle de nog kurera mig för
den. De äro dessutom förträffliga patienter. Ingen jemmer,
ingen qwida hör jag till; hwarje föreskrift åtlydes genast.
Deras enda fel såsom patienter är att de tröttna under en
längre behandling; men wid en operation t. ex. äro de
beundranswärda; då sitta till och med qwinnorna orörliga. Jag
har många gånger förwånats öfwer deras lugn. Då jag
ibland skurit ett halfannan tum långt snitt i en stor bulnad,
hafwa de suttit och språkat med hwarandra som om
ingenting förefallit. En man som jag, jemrar sig aldrig, säga
de, det är barn som gråta och jemra sig! Och det är ett
faktum att männen aldrig göra detta. Men tänk ändå, när
Guds helige Ande werkar i deras själar, då gråta och klaga
de i djup ängslan. De bruka ibland i missionskyrkan att
gömma sig under bänkarna eller att betäcka sina hufwuden
med sina karosser
föra med sig., såsom skydd mot det talade ordets makt
och inwerkan, men då de finna, att detta icke hjelper, rusa de
ut ur kyrkan och springa lång wäg af alla krafter; då skrika
och jemra de sig som om dödens hand hade fattat tag i dem.
Man skulle tro att de sedan ej mer skulle wilja besöka kyrkan
men se, der sitta de på samma platser en följande söndag!
Man kan ej undra på, att deras yttre warelser äro oroliga,
då deras själar blifwit träffade, ty de äro alldeles ur stånd
att styra eller återhålla sina inre känslor. Men att dessa
förhärdade menniskor någonsin kunna beröras till sina själar
det är ett stort under. Om Ni såge dem i deras wilda tillstånd,
skulle Ni inse sanningen af mina ord. -- En lång tid
kände jag mig mycket nedtryckt wid att predika om Kristi osynliga
rike inför så känslolösa och likgiltiga hjertan; men nu är
det min glädje att framhålla wår store medlares kärlek, ty det
uppwärmer alltid mitt eget hjerta, och jag wet att ewangelium
är Guds kraft och det mäktiga medel, som han anwänder för
wår fallna werlds pånyttfödelse."
Bland de många olika sysselsättningar -- alltid i missionens,
wetenskapens eller wänskapens intresse -- hwaråt Liwingstone
egnade sig, war ock den att skrifwa andliga sånger
på setschuanaspråket. Från Bakwainslandet skrifwer han till
sin far i mars 1843:
"Syster Janet skall tycka om att höra mig hafwa blifwit
en poet, eller rättare sagt en rimsmidare, på
setschuanaspråket. Ett halft dussin af mina sånger hafwa nyss blifwit
tryckta i en sångsamling af de franska bröderna, såsom
"Sjelfförsakelse", "Inbjudning till syndare", "Den själ, som älskar
Herren, hon finner honom öfwer allt", "Full är jorden af
Herrens ära", o. s. w. Janet skall försöka att skrifwa engelska
sånger öfwer dessa ämnen, om hon kan, och syster Agnes
skall sedan sätta musik dertill efter samma wilkor. Jag skryter
nu ej öfwer att hafwa diktat sånger, utan omnämner det
endast för att låta Er alla weta, att jag är litet mera lämplig
att utföra en missionärs stora kall, och på det Edra hjertan
skola widgas och lifwas till mera bön om framgång för
det ewangelii budskap, som förkunnas af mina swaga läppar."
Liwingstone hade wistats twå år i Afrika innan hans
ifriga önskan om nya missionsstationers anläggande längre in
i landet kunde förwerkligas. Twå sådana stationer woro då
uppförda, Mabotsa och Chonuane. Mabotsa betyder på landets
språk bröllopsfest. Här walde Liwingstone sitt hem och
sin werkningskrets, då han lemnade Kuruman sedan dr. Moffat
med sin familj återkommit dit efter en lång tids wistelse i
England. "Måtte Herren upplysa sitt ansigte öfwer oss",
skref han till en wän i hemlandet, då han nyss flyttat in i
det nya hemmet, "så att många här må kunna föras till Lammets
bröllop och få inkomma i den ljusa bröllopssalen! Folket
är det råaste man kan tänka sig, och det kommer att dröja
länge innan wi kunna draga dessa menniskors håg och sinne
till det ofwan till är." Liwingstone hade i Mabotsas anläggande
nått ett älsklingsmål; han war i full hänförelse, när
allt byggnadsarbete, hwilket han träget och oförtröttadt utfört
så godt som med egna händer, war fullbordadt, och han fick
egna sig helt och hållet åt sitt wigtiga kall. Hans poetiska
sinne, hwaraf måhända få trodde honom wara i besittning,
utgjöt sig i sång och jubel öfwer Guds godhet och nåd. I
samma bref, som nyss nämdes, skref han widare: "Jag talar
och sjunger om Guds nåd. Hwem kan läsa S:t Bernhards
predikningar och Augustinus" bekännelser utan att säga: Desse
män hungrade och törstade, och blefwo mättade. S:t Bernhards
sång öfwer Kristi namn, ehuru skrifwen på så kallad
hundlatin, har intagit mig så; den är oupphörligt i mina tankar
och tonar för mina öron, då jag wandrar öfwer den wida,
wida wildmarken, och kommer mig mer än en gång att önska
att jag wore såsom desse män."
I Mabotsa inrättade Liwingstone straxt wid ditflyttningen
en skola för barnen. Då detta blef kändt i England,
dröjde det ej länge innan en penningsumma till skolans befrämjande
tillsändes honom derifrån. Gåfwan kom från lärare
och skolbarn i Southamptons söndagsskola. Detta kärleksbewis
fröjdade Liwingstones hjerta, och han afsände genast
i en lång skrifwelse sina warma tacksägelser till de wälwilliga
gifwarne. Han slutar denna skrifwelse med att säga om sin
skola: "Då underwisningen tog sin början, kommo de stackars
små nakna warelserna till skolan darrande af rädsla. En infödd
lärare biträdde mig. Höfdingen för stammen gick och
samlade ihop så många barn han kunde få tag i, eljest hade
wi troligen ej fått ett enda. Orsaken till rädslan är lätt
förklarlig: mödrarna skrämma barnen för oss och inbilla dem, att
wi hwita män äro trollandar, som bita barn, då de komma
i wår närhet, och mata dem med döda menniskors hjernor
och allt sådant dumt prat. Wi hafwa nyss börjat wår mission
ibland detta wilda folk."
En swårighet war förknippad med Mabotsa, som i öfrigt
war wäl beläget för ett missionsarbete; trakten war full af
lejon. Hela werlden känner Liwingstones fara i Mabotsa, då
han anfölls af ett uppretadt lejon, som grep tag i hans axel,
sargade honom swårt och bräckte axelbenet. Intet i Liwingstones
hela historia har gjort en kraftigare inwerkan på Englands
folk eller blifwit så omtaladt som denna händelse. Genom
ett under räddades hans lif, men hans arm blef för alltid
nästan alldeles förlamad; den wreds ur led wid lejonets
anfall, och blef sedan illa eller ofullständigt tillrättadragen. Huru
ser man ej att små omständigheter hafwa stora och betydelsefulla
följder! Denna illa skötta ledbrytning, som tydligt kunde
skönjas på armens utansida och dess yttre ställning, war det
egentliga kännemärke, hwarpå Liwingstones döda kropp kunde
igenkännas och fullkomligt bestyrkas, då den påfanns och hemfördes
till England 1874. Wi sade att hela werlden känner
denna Liwingstones dödsfara i Mabotsa, men hwad werlden
icke torde weta är, att det war Mebalwe, en omwänd inföding
och Liwingstones trogne medhjelpare i arbetet bland folket,
som räddade hans lif genom att draga lejonets uppmärksamhet
på sig, sedan det redan fattat tag i Liwingstone. Då Mebalwe
anföll det wredgade djuret, släppte det ögonblickligen
Liwingstones axel och sprang med ett hopp ursinnigt på sitt
andra offer, bet Mebalwe i höften, rusade derefter på en tredje
person och högg ramen i dennes axel, då ändtligen de nyss
förut aflossade bössskotten gjorde sin werkan, och den wäldiga
kämpen föll död till marken. Det är i hög grad anmärkningswärdt
att Liwingstone i trettio års tid kunde utföra så mycket
arbete i alla möjliga rigtningar, utstå så många ansträngningar,
mödor och resor med en arm, som war så förlamad,
att han dermed ej förmådde lyfta en lätt fogelbössa eller ens
lyfta upp sjelfwa armen horisontelt med axeln. Han gjorde
aldrig någon affär af denna händelse eller ens talade om densamma.
Till sin far skref han derom på följande sätt:
"Nyligen har ett lejon tagit nio får midt på ljusa dagen
uppe på en höjd nära wårt hus. Allt folket sprang genast
dit upp, och emot min wana följde jag med, hwilket war
oförsigtigt, men jag wille se, huru de buro sig åt för att fälla
odjuret, och uppmuntra dem att skjuta det. De omringade det
flera gånger, men det bröt sig alltid ut ur ringen, och jag
tröttnade slutligen att se på. Då jag återwände och nästan
hunnit ned för höjden, kom jag helt nära lejonet, som man hade
sårat. Det rusade fram ur ett busksnår, som dolde det för
mina ögon, kom efter mig och högg mig i armen, så att armpipan
skadades; jag är nu bättre, men trött och matt af att
hafwa en lång tid nödgats ligga i en och samma ställning.
Jag prisar och tackar min Gud, som befriat mig ur en så
stor fara. Jag hoppas att jag aldrig skall fögäta hans barmhertighet.
I skolen ej wara oroliga för mig. Tacksamhet är
den enda känsla, wi skola hafwa wid tanken på denna händelse.
Nämn den ej för någon. Jag tycker ej om att wara
omtalad."
Det war wid denna tid som en ny stjerna uppgick på
Liwingstones himmel, och hwilken war bestämd att sprida ett
nytt och skönt ljus öfwer hans lif samt gifwa en ny betydelse
åt namnet Mabotsa. Doktor Moffats äldsta dotter Mary
skulle för framtiden ega denna makt. Wid första sammanträffandet
med henne, i Kuruman, då familjen Moffat återkom
från England, började Liwingstones hittills så obewekliga hjerta
att första gången häftigt klappa för en qwinnas skull. Beslutet
att aldrig gifta sig började från den stunden wackla
inom honom och ju mer han såg henne, ju mer förswagades
det tills det slutligen alldeles förswann. Den innerligaste kärlek
hyste han för henne, och med föräldrarnas glada samtycke
blef hon om en kort tid hans maka. Hon war en mild, älsklig
personlighet, med stor begåfning och ett warmt nit för
missionens sak. Med sin man deltog hon flitigt i underwisningsarbetet
och sträfwade såsom han oförtrutet att befordra
folkets upplysning.
Tywärr fingo de båda makarna ej länge glädja sig åt
sitt lyckliga lif i Mabotsa. Det stördes af ett smärtsamt
missförhållande mellan Liwingstone och en engelsk missionsbroder,
som med honom deltagit i anläggandet af stationen, och
som äfwen der hade sin werksamhet. Denne man beskylde Liwingstone
för att hafwa handlat ogranlaga, ja ohederligt emot
honom deri, att han, Liwingstone, skulle hafwa tillagt sig sjelf
större förtjenst och ära af stationens uppbyggande och ordnande
än som tillkom honom, och afundsmannen försökte äfwen att
sätta Liwingstone i misskredit både hos de öfriga missionärerna
i södra Afrika och hos missionssällskapet i England. För
Liwingstone kändes detta bittert nog. Han ansåg beskyllningen
wara mycket orättwis, hwilket hwar och en måste göra, som
känner förhållandet och wet, att en af anklagelsepunkterna till
och med war, att "Liwingstone war ett otyg" (någonting
skadligt). En ton af smärsam förtrytelse genomgår Liwingstones
bref wid berörandet af denna sak. Det kunde ej annat
än bedröfwa och såra honom -- då han wisste med sig att
han mer än någon annan hade burit dagens tunga och hetta
i fråga om allt, som utförts wid Mabotsa -- att han skulle
anklagas för det han ansåg sig hafwa gjort detta, och dertill
anklagas af en medbroder, som jemförelsewis hade uträttat
mycket litet. Men hans ädla sinne wisade sig äfwen härwid.
Hellre än att misshälligheten mellan honom och hans kamrat
skulle i någon mån märkas af hedningarna och kanske komma
förargelse åstad, blifwa till hinder för framgången af ewangelii
utsäde ibland dem, hellre wille han lemna Mabotsa,
lemna den bostad, han sjelf bygt sig, och den lilla trädgård
han planterat, med allt det arbete och de penningar de kostat
honom, och begifwa sig med sin unga hustru till en annan
plats, börja ånyo med bygnader och skolor och samla hedningar
omkring sig. Hans yrkesbroder blef så slagen af detta
Liwingstones beslut och den ädla bewekelsegrund, som förde
dertill, att han förklarade sig aldrig skola hafwa yttrat ett
ord om Liwingstone, om han anat att en afflyttning från
Mabotsa hade blifwit följden deraf. Liwingstone hade nedlagt
nästan hela sin aflöning på denna station, och det war ej lätt
för honom att uppbygga en ny, men han stod fast wid sitt
beslut. Att skiljas wid sin lilla trädgård tycktes wara honom
det swåraste, i synnerhet som han wisste, att den hädanefter
ej mer skulle wårdas. "Jag älskar så min lilla trädgård",
skref han i ett bref, "men paradiset skall en gång ersätta alla
förluster och sorger här nere". Att försaka war en befästad
wana hos honom, och att "gå framåt" -- hwad än måtte
hindra -- war en naturens drift, ja man kan säga: en passion
hos honom. Mabotsa hade ingen framgång med sig sedan
Liwingstone afflyttat derifrån, och den broder, för hwars
skull han lemnade stället, wisade sig tywärr hafwa ett annat
sinne och en annan ande än han.
Med sin hustru begaf sig Liwingstone först till höfdingen
Bubis område, beläget omkring 40 eng. mil norr om Mabotsa.
Här anlade han då stationen Chonuane, hwilken förut är omnämd.
Bubi war nu död och hans son Sechelé war stammens
höfding. Denne emottog Liwingstone med glädje; minnet af
honom hade warit lifligt i ynglingens hjerta allt sedan förra
besöket, och han och hans folk wille nu hjelpa Liwingstone med
att bygga och ordna allt, blott han wille lofwa att stanna
hos dem för alltid. Inom kort woro byggnaderna färdiga
och en skola i gång. Sechelé åhörde med stor beredwillighet
Liwingstones predikningar och talade ofta med honom om andliga
ting. Han blef slutligen en flitig bibelläsare och beklagade
mycket att han "war så hednisk och hade så hedniska wanor";
han wisste ej, hur han skulle komma ifrån dessa, i synnerhet
ej, hur han skulle blifwa qwitt sina många hustrur.
Det dröjde ej länge innan han förklarade sig willig att låta
omwända allt sitt folk till kristendomen; detta, menade han,
skulle lätt gå för sig medelst tillhjelp af hans
piska af rinôceroshud. Sedan, då han blifwit mera upplyst,
insåg han, att "fast han kunde få sitt folk att efterkomma alla
sina befallningar och göra allt hwad han wille, kunde han
dock ej föra det till kristlig tro". "Han är nästan den enda
indiwiden här", skrifwer Liwingstone från Chonuane, "som
har ett werkligt begrepp om wår mission. Han är bunden
af sina hustrur och har den egendomliga ideen, att han gerna
wille resa till ett annat land för tre eller fyra års tid för
att studera och i hopp om, att hans hustrur sannolikt skulle
gifta sig med andra män under hans bortwaro. Sedan wille
han återwända, begå Herrans nattward och så framdeles underwisa
sitt folk i kristendomen. Han tyckes ej hafwa hjerta
att skilja sig från sina många hustrur. De äro wåra bästa
lärjungar; wi bedja innerligt och warmt att äfwen de måtte
upplysas af Guds Ande". -- Denne Sechelé började efter någon
tid att sjelf hålla bönestunder i sitt hus med de sina, och
Liwingstone förwånades öfwer att höra, huru rigtigt han förstod
att bedja på sitt enkla och wackra sätt. Han blef slutligen
döpt, och efter en bekännelsetid af tre år, skildes han wid
sina öfwertaliga hustrur och behöll blott en; han gjorde det
på ett kärleksfullt och ädelt sätt.
Wistelsen wid Chonuane blef ej mångårig. Brist på regn
gjorde det omöjligt att i längden kunna stanna der; jorden gaf
ingen afkastning, och den hårda torkan och hettan wållade
mycken sjuklighet. Ett rörande bewis på folkets kärlek för
Liwingstone och på det underbara inflytande han hade öfwer
dessa menniskor, war, att då han meddelade dem att han nödgades
lemna trakten, förklarade de enhälligt, att de wille följa
med honom. Detta rörde honom djupt, och med sin familj,
sin trogne Mebalwe och hela stammen flyttade han ännu 40
mil längre uppåt landet till stranden af floden Kolobeng,
hwarest han återigen hade att bygga sig en bostad och anordna
en ny station. Infödingarne uppbygde sina små hyddor rundt
omkring honom och anlade, såsom han, små trädgårdsplanteringar.
Skolhuset, hwari kyrkan inreddes, uppbygdes af
Sechelé. "Jag önskar", sade denne till Liwingstone, "att bygga
ett hus åt Gud, min stads förswarare, och jag will att du
icke skall hafwa någon som helst utgift derför." Twåhundra
personer af hans folk woro sysselsatta härmed. Då Liwingstone
fått allt i ordning, firade han en tacksägelsefest, hwari hela
kolonien deltog. Han hade wid denna tid, år 1848, twå små
barn, en son och en dotter. Med sin familj bodde han, under
det bygnadsarbetet pågick, i en usel liten hydda och måste der
kämpa mot många swårigheter. Inflyttad i sitt nya hus skref
han till dr. Bennett: "Hwilken fröjd och njutning att bo i ett
hus igen! En lång tids wistande i den uslaste koja, der winden
blåste in och släckte ljuset om nätterna och massor af flugor
oupphörligt slogo ned öfwer wåra stackars små ungar,
kommer oss i sanning att sätta wärde på wårt nuwarande
slott. Jag kan tywärr ej helt och hållet glömma, att ett orättwist
bemötande har drifwit mig bort från Mabotsa. Ofta
tycker jag mig hafwa förlåtit, såsom jag hoppas att sjelf blifwa
förlåten; men minnet af sqwallret kommer för mig, och då
kokar sinnet upp, ehuru jag afskyr att tänka på denna sak. Ni
måste ihågkomma mig i Edra böner; o, bed, att Kristi Ande
måtte gifwas mig i större mått!"
Kolobeng kan sägas hafwa warit det enda stadigwarande
hem, som Liwingstone och hans hustru någonsin ägde under
deras lif; det war deras hufwudstation ända till 1852; de
lemnade det dock flera gånger för längre tider, då Liwingstone
måste företaga sina resor och af twingande orsaker nödgades
taga familjen med sig. Flera af deras barn föddes här, och
åren i Kolobeng woro den egentliga tid, då föräldrarna kunde
hafwa sina barn hos sig. År 1870, då Liwingstone wistades
i Manyunema, tänkte han ofta tillbaka på denna lyckliga tid;
hans hustru och barn, som han så djupt älskade, förljufwade
allt för honom, äfwen de största mödor. Han skref då från
nämda ställe till en wän i England: "Ofta tänker jag på min
werksamhet bland bakwainsfolket i Kolobeng, och ehuru jag är
medweten om mycken brist derwid, om mycken felaktighet, har jag
dock lugnt samwete i fråga om mitt uppförande och mitt sätt
emot det. En sak trycker nu mitt hjerta: Jag kände det aldrig
såsom min skyldighet att någon gång egna en liten stund åt att
jollra och leka med mina små barn. Jag anwände alla mina
krafter åt sysselsättningen och underwisningen med hedningarna
och war wanligtwis så trött efter dagens både andliga och
lekamliga arbete, att då qwällen kom, fanns ingen leklust hos
mig. Jag lekte ej med mina små, då jag hade dem, och så
wäxte de upp under min bortwaro på långa resor och läto
mig slutligen finna, att jag ej mer hade några små att leka
med."
Af alla de hårda slitningar, som Liwingstones hjerta hade
att widkänna, tyckes ingen hafwa warit honom smärtsammare
än ångesten öfwer att ej hafwa begagnat den korta tid han
ägt, för att tillwinna sig sina barns kärlek och söka utbilda
deras karakterer. Då han under sina sista lefnadsår stod ensam,
ensam bland wildmarkens folkstammar, tryckt af mödor
och pröfningar och alldeles nedbruten till sin helsa, då woro
minnena från dessa år i Kolobeng både de ljufligaste och de
bittraste för hans kämpande själ.
Med sin tillgifne Sechelé och flera andra följeslagare
företog han äfwen från Chonuane widsträckta resor åt norr
och öster för att förbereda missionsarbete bland olika stammar.
Det war under wistandet i Kolobeng, som han under
oerhörda swårigheter upptäckte sjön Ngami. Redan wid Kap,
efter afresan från England, hade han hört talas om denna af
europeer okända insjö, och allt sedan hade det warit hans önskan
att wara den förste af missionärerna, som framträngde
till dess stränder. Norr om Ngami, omkring 200 mil derifrån,
bodde en beryktad höfding wid namn Sebituane, som
hade bekrigat och underlagt sig många folkstammar och således
innehade ett mycket widsträckt landområde, ja war en af Afrikas
störste magnater. Då Liwingstone beslöt att företaga resan
till Ngami och äfwen till Sebituane, som han kände en stor
längtan att besöka, wille Sechelé wara honom följaktig, egentligen
för att få återse Sebituane, som en gång räddat hans
lif under barndomsåren.
Den 1:sta aug. 1849 stodo Liwingstone och hans följeslagare,
hwaribland befunno fig twå engelska turister: mr.
Oswell och mr. Murray, första gången wid Ngamis wäldiga
wattenmassa. Det war en majestätisk tafla som de sågo
framför sig och som nu för första gången beskådades af europeiska
ögon. Ngamis motsatta strand kunde ej skönjas, dess afstånd
blott gissningswis beräknades efter infödingarnas utsaga, att
man behöfde tre dagars resa för att längs stränderna komma
dit. Men Sebituane fick Liwingstone dock ej se denna gång.
Höfdingen Lechulatebe, som wid Ngami hade sitt territorium
och war fiendtligt sinnad mot den först nämde, nekade de resande
wägwisare till honom och förhindrade dem med wåld
att komma öfwer floden Zouga, som utgick från Ngami och
som de måste passera för att kunna komma till landets nordligare
del. "Zouga", skref Liwingstone till mr. Watt, "är en
härlig flod; du har aldrig sett någonting så storartadt. Stränderna
äro underbart sköna, prydda med gigantiska träd,
många alldeles nya för mig. Ett af dessa träd bar frukter,
som woro en half aln långa och tre tum i diameter; ett annat
war 70 fot i omkrets; stammen liknade en granitmassa.
Och bakobafolket sedan i sina kanoter! Tror du att jag njöt
något, då jag färdades fram i dessa senare? Tänk efter huru
länge jag wistats i ett uttorkadt och törstigt land -- och swara!
Bakobas wid Ngami äro en wacker, ärlig och öppenhjertig
menniskorace, som tycktes lyssna till
budskap mer än något annat folk, till hwilket jag för första
gången talat om gudomliga ting... Jag war obeskrifligt
road af att glida fram öfwer wattenytan i deras kanoter,
grofhuggna otympliga företeelser, som dock hafwa god fart.
Jag besökte folkets byar längs Zougafloden. Då jag betraktade
Ngami, kände jag blott litet; men då jag såg Zouga och
Tamanakl´le
uppwäcktes känslor inom mig, som jag ej
mäktar beskrifwa."
Bedragen i sitt hopp att komma till Sebituane, förnyade
Liwingstone expeditionen åt detta håll år 1851. Ett
af hufwuddragen i hans karakter och faworituttrycken i hans
mun wid hwarje felslagen beräkning war alltid detta:
"
försöka till det gick.
Ressällskapet utgjordes denna gång af hela familjen Liwingstone,
de förut nämda engelsmännen och 20 infödingar
från Kolobeng. Fru Liwingstone bäfwade för resan; hon
wisste af erfarenhet hwilka pröfningar sådana resor medförde
först för de små barnen och sedan för henne sjelf, men hon
wille ej motsätta sig sin mans önskan. Han å sin sida wågade
ej qwarlemna hustru och barn i hemmet, emedan de beryktade
Boers, afkomlingar af till Afrika inflyttade europeer
Se Liwingstones "En missionärs resor och forskningar", del. 1,
pag. 38-39.,
mördade och plundrade, hwar de foro fram och nu lågo i fejd
med Sechelés folk, således befunno sig i närheten af Kolobeng.
Missnöjda med slafemancipationen hade de i det inre Afrika
upprättat en republik, der de obehindradt skulle kunna fortsätta
den i deras mening rätta behandlingen af de swarte,
hwilken behandling alltid i sig innehållit slafweriets wäsentligaste
element, det twungna obetalta arbetet. Mot missionärer
hyste de wanligtwis ett dödligt hat, emedan dessa hafwa till
uppgift att bibringa det okunniga folket underwisning och religiös
upplysning, hwilket de fruktade skulle höja det till jembredd
med eller möjligen öfwer deras egen ståndpunkt, som de
sjelfwa sätta mycket högt. I all synnerhet war nu i nämda
afseende Liwingstone för dessa Boers en nagel i ögat, en farlig
motståndare, som de måste söka fördrifwa så snart som
möjligt. Häraf deras förföljelse mot honom.
De torra årstiderna woro äfwen i Kolobeng mycket
swåra, hungersnöd och sjuklighet uppstodo ej sällan under dem,
hwarför det till hälften war Liwingstones plan, att om så
kunde ske, slå ned sina bopålar i Sebituanes land, hwarest en
missionär ännu aldrig hade satt sin fot eller talat ett ord.
Till denna både i andligt och territorielt hänseende ouppbrutna
wildmark wille Liwingstone gerna komma särskildt äfwen af
det skäl, att han kunde från början få bearbeta och sköta den
samma efter sin egen åsigt.
Den lilla karawanen hade oerhörda swårigheter att uthärda.
En stor öken, som de resande måste öfwerfara, war
mera torr och brännande än wanligt, och brist på watten för
de törstande barnen gaf ämne till qwalfull smärta för de
arma föräldrarna. Förarne hade gått wilse i öknen. Under
fem dagar måste stora och små nära nog försmäkta af törst
i den torra heta luften. Härom skrifwer Liwingstone i sin
bok Missionary Trawels: "Ju mindre tillgång wi hade
på watten, ju törstigare blefwo de små stackrarne. Tanken att
de skulle försmäkta och dö midt för wåra ögon war förfärlig;
det skulle nästan ha känts som ett lättnad för mig att hafwa
blifwit förebrådd för att wara den egentliga orsaken till denna
utgång, men ej ett ord af förebråelse yttrades af deras moder,
ehuru det tårfylda ögat talade om den ångest hon led.
På aftonen den femte dagen kommo några af wåra män, till
wår outsägliga tröst, med ett litet förråd af det fluidum,
hwars sanna wärde wi aldrig förr rigtigt känt. Ingen kan
känna wattnets wärde, förrän han blifwit beröfwad tillgång
derpå. Jag har druckit watten -- och det ej i måttliga klunkar
heller -- som warit fullt af insekter, tjockt af gyttja,
skämdt af andra ämnen, likwäl har jag aldrig haft något
obehag deraf."
Slutligen hunno de resande Sebituanes land, dock efter
sådana lidanden, att Liwingstone beslöt att aldrig mer utsätta
sina barn för dylika resor. Men hwar skulle han göra
af barnen? Han kunde ej mer lemna dem i Kolobeng; han
kunde ej heller på grund af omständigheterna hafwa dem hos
swärföräldrarna i Kuruman. Det enda möjliga war att sända
dem hem till England tills han hunnit bosätta sig i någon
lämplig trakt af det land, der han nu wistades, då de sedan
skulle återkomma och "i framtiden hjelpa honom att föra
Sebituanes folk till Kristus".
Sebituane emottog Liwingstone med stor wänlighet; "det
hade warit en af hans lifs drömmar att få tala med den
hwite mannen". Han wisade honom genast ett fullkomligt
förtroende och lofwade att gifwa honom allt hwad han önskade.
"Han är", skref Liwingstone till England, "otwifwelaktigt
den störste mannen i hela landet. Höfding för makololofolket,
har han utfört stora bedrifter på sin krigarbana;
för sina krig har han alltid, då han talat derom, framlagt rättmätiga
skäl. Hans lif är märkwärdigt; han har ett stort
och widsträckt inflytande; hans intressanta och tilldragande
karakter intager mig." I wissa hänseenden war denne wildarnes
konung lik Liwingstone sjelf: han hade förmågan att
winna både sitt eget folks och alla främlingars tillgifwenhet,
och han war god mot de fattiga, som han alltid mättade, då
de kommo till honom. "Han har ett hjerta", "han är wis",
"han är god" woro uttryck, som Liwingstone alltid hörde i
folkets mun, när man nämde hans namn.
Då första söndagen kom, höll Liwingstone gudstjenst
enligt sin wana. Sebituane war närwarande. Det blef den
enda gång han skulle få höra ewangelium predikas. Dagen
derefter insjuknade han i en swår febersjukdom och dog efter
twå weckors lidande, dog just då hans brinnande och under
många år närda åstundan att få se Liwingstone, gått i fullbordan.
Liwingstone, en okänd främling, wågade ej gifwa den
sjuke medicin, emedan han wisste, att om Sebituane skulle dö,
skulle han sjelf blifwa anklagad såsom hans mördare och skoningslöst
tillintetgjord. Han besökte honom likwäl och började
tala med honom om det enda nödwändiga, om wår enda tröst
i döden, men förhindrades af de närwarande att widröra ämnet;
han kunde således endast bedja för Sebituanes själ och
anbefalla den åt Gud. Den döendes sista ord innehöllo omsorg
för Liwingstones lille son: "För honom till Maunku"
(en af Sebituanes hustrur), hwiskade han med bruten stämma,
"och säg henne att hon skall gifwa honom mjölk"!
Liwingstone blef smärtsamt gripen af hans död. En djupare känsla
af broderskap, en warmare tillgifwenhet hade uppwäckts i hans
hjerta för denne hedning, än som kan synas möjligt. Med
sitt synnerligt känsliga samwete och sitt djupa sinne för andliga
realiteter kände han nu qwal i sin själ -- såsom han ock ofta
förut hade erfarit -- af medwetandet att hafwa talat för litet
till Sebituane om Jesus. Hans ångest häröfwer är gripande.
I dagboken gifwer han luft deråt så som man sällan sett
denne om sitt inre så förbehållsamme man göra. Hans ord
påminna om Dawids klagan öfwer Jonatan eller öfwer Absalon,
ehuru han sett och warit tillsamman med Sebituane
blott en månads tid, och ehuru denne man tillhörde en stam,
som till och med af Boers och slaftjufwar ansågs likstäld med
de osjäliga djuren.
"Arme Sebituane", skrifwer Liwingstone i dagboken, "mitt
hjerta blöder för dig; hwad wille jag icke göra för dig nu?
Jag skall sörja dig intill min egen dödsdag. Litet tänkte du,
då du i den hwita mannens besök såg dina länge hysta önskningar
uppfylda, att dödsdomen hade gått öfwer dig! --
Men ett wet jag: der du nu är sker dig ingen orättwisa;
skulle ej all werldens domare wara en rättfärdig domare?
Jo wisserligen. Jag öfwerlemnar dig till honom. Ack, Sebituaue,
jag borde hafwa förkunnat dig om frälsaren mer än
jag gjort! Gud, förlåt mig! Fräls mig från blodsskuld! --
Om jag talat mer om döden, hade man misstänkt att jag förutsett
den, och man hade anklagat mig för att hafwa förtrollat
Sebituane. O, men jag borde dock hafwa talat mer om
Jesus, hänwisat den sjuke mer till honom och hans stora
återlösningswerk."
Sebituanes död war ett hårdt slag för Liwingstone äfwen
i annan betydelse. Hans område war ofantligt stort och
han hade lofwat att wisa det för Liwingstone samt utwälja
åt honom en passande trakt till wistelseort. Denne hedning
skulle hafwa gifwit åt Kristi tjenare allt hwad boersfolket
nekade dem. Sebituane efterträddes af sin dotter Ma-mochisane,
och hon, som bodde längre bort, lät helsa Liwingstone
att hon förnyade sin faders löften till honom och wille uppfylla
dem alla. Med följeslagare af hennes folk undersökte
han kringliggande landsträckor, men kunde ej winna något gynsamt
resultat; ingenstädes fanns en lämplig plats för anläggande
af en bostad. Under dessa sina wandringar upptäckte
Liwingstone, att Zambesifloden framgick här under namn af
Seschéke. Kännedomen om dess rigtning åt detta håll af landet
är en af de stora upptäckter, som sammanbundits med
Liwingstones namn. Han hörde ock nu talas om starka strömdrag
ofwanom Seschéke och om stora wattenfall nedanom
denna flod, men det war först under ett förnyadt besök till
dessa widsträckta områden som han upptäckte de beryktade
Victoriafallen, hwilka i allmänna föreställningen hafwa intagit
en högre plats än många af Liwingstones wida nyttigare upptäckter
gjort. Seschékes stränder woro bewäxta med säf eller
wass och befunnos derför alldeles otjenliga att bebyggas och
bebos af främlingarna, och hwad landets högre belägna trakter
widkom, så woro de beständigt utsatta för anfall och härjningar
af en ytterst fruktad Zuluhöfding med namnet Mosilikatse,
som wille underlägga sig landet. Med sorg såg sig
Liwingstone af dessa orsaker nödgad att återwända till Kolobeng
och anträdde med de sina den långa och mödosamma
färden tillbaka. Under hemresan födde fru Liwingstone sitt
femte barn, en son, som i dopet erhöll namnet Oswell, men
som fadern ofta kallade Zouga, till minne af den wäldiga flod,
som han så mycket älskade och wid hwars strand den unge
werldsborgaren blifwit södd. Återigen kommo hårda pröfningar
de resande till del. Stora och små anföllos af feber,
hade att utstå hunger och törst på nytt, och dertill måste de
ock oupphörligt plågas af mosquitos, dessa plågoandar, som
i form af ett slags små mygg, förfölja menniskorna legiontals;
i synnerhet woro de små barnen, som ej förmådde wärja sig
för dem, öfwerhöljda af dessa bitande insekter.
Återkomna slutligen nära hemmet möttes de resande af
en förkrossande underrättelse. Kolobeng hade blifwit ödelagdt
och plundradt af de närboende Boers, och allt hwad Liwingstone
och hans hustru ägde i sitt hem, war förstördt eller
borttaget. Bakwainsfolket och dess höfding hade flytt några
mil längre bort; Sechelé hade blifwit öfwerfallen af fienderna
derför, att han hyllade engelsmännen, i synnerhet missionärerna;
hans barn hade röfwats ifrån honom för att säljas
till slafwar, hans hustru hade misshandlats och hans hus
blifwit plundradt och nedbrändt. Djupt förtörnad och betryckt
wille han skynda till drottning Victoria för att omtala sina
lidna oförrätter; detta fann han dock slutligen wara omöjligt,
ehuru han werkligen begaf sig af till Kapstaden i tanka att
derifrån öfwersegla till England. I korthet må wi här nämna
om denne Liwingstones wän och lärjunge följande: Återkommen
till sitt folk igen samlade han omkring sig så wäl detta
som ett antal indiwider från andra stammar och började ifrigt
werka för allas kristliga upplysning, hwarmed han hade mycken
framgång. "Han lefwer ännu", säger Liwingstones biograf,
enligt underrättelser från dr. Moffat; "han har fortfarande
blott en hustru, den samma, som han utwalde sig wid skilsmessan
från de öfriga. Han widhåller ock fortfarande sin kristliga
bekännelse. En missionsstation, som tillhör
Hermannsburger-missionssällskapet, är belägen i hans närhet; derifrån
får han hjelpsamt biträde under sitt arbete bland sitt folk.
Minnet af Liwingstone lefwer ljust och warmt i hans själ, och
han läser med hänförelse allt hwad han kan komma öfwer om
denne Afrikas ädle missionshjelte, som han älskar högst af alla
menniskor, han sett. Han älskar ock missionens sak, har en
märkwärdig bibelkunskap och predikar wäl. Man kan säga att
Liwingstones inflytande öfwer honom under förgångna tider
har warit en werklig makt inom missionswerlden. Mebalwe,
Liwingstones trogne medarbetare och wän, lefwer också; han
är en skicklig predikant och har werkat nitiskt i att föra sina
landsmän till Kristus.
Den pröfning, som drabbat Liwingstone och hans hustru
genom ödeläggelsen af deras hem, war nära att alldeles förkrossa
dem båda. Af den långa och swåra resan, hwarunder
de mer än en gång hade längtat tillbaka till sitt fridfulla,
lugna Kolobeng, war slutet det swåraste af allt. Lemnande
de sina hos Sechelés fördrifna folk, skyndade Liwingstone till
det forna hemmet och såg med egna ögon den skedda förstörelsen.
De wackra möblerna och flera dyrbara föremål, allt
gåfwor till de båda makarna af wänner och anhöriga i England,
woro dels bortstulna, dels sönderslagna och utkastade
kring bostaden. Liwingstones smärtsammaste förlust war dock
hans dagböcker samt hans wetenskapliga anteckningar och uppsatser
öfwer geografiska, geologiska och astronomiska forskningar,
resultaten af hans mångåriga och outtröttliga arbete i denna
wäg. Dessa wetenskapliga skrifter woro af oskattbart wärde,
och han måste kämpa med sig sjelf för att kunna bära slaget
med undergifwenhet. Hade dessa papper blifwit uppbrända
af fienderna, så hade sorgen öfwer deras förlust känts mindre
bitter, men att se dem sönderslitna i tusentals bitar och kringströdda
öfwer alla marker, det war för Liwingstones lifliga
själ werkliga qwal
England afskrifter af det hufwudsakliga af dessa wetenskapliga uppsatser,
men oändligt mycket gick dock förloradt af dem. Ej långt från sin bostad
hittade han sjelf några blad ur en af sina dagbocker; detta war det enda
han hade i behåll af sin qwarlemnade egendom.. En tid efteråt
skref han i en lugnare sinnesstämning till mr. Watt: "Wid åsynen af mitt
förödda hem hade jag swårt att hålla fast den sanningen att ej en
sparf faller till jorden eller ett hårstrå från wårt hufwud
Guds wilja förutan; det war en tung pröfning. Nu är jag
lugn och nöjd. Allt hwad wi ägde i hemmet, förlorades. Tänk
dig bara en tjock och klumpig boersqwinna gå och gömma sina
nålar och prydnader i min hustrus skrifbordslådor, eller sitta
och dricka kaffe ur min kaffekanna, eller kasta sig med sin
flottiga lekamen på min soffa! Jag wisste ej att jag war så rik
som jag war förrän jag uppräknade allt hwad man tagit ifrån
mig; det kan ej erhållas ånyo för 300 pnd. st. Mycket som
min hustru fört till boet, war af stort wärde. Jag är nu
skild från alltsammans, och de omenskliga Boers önska nog att
äfwen skilja mig från mitt eget hufwud, om de kunde."
Så fort som möjligt begaf sig Liwingstone med sin familj
till swärföräldrarna i Kuruman, hwarest beslöts att såwäl
fru Liwingstoue som barnen skulle återwända till England,
emedan en wigtig wändning i mannens missionswerksamhet
sannolikt skulle taga sin början inom närmaste tid.
Liwingstone hade länge funnit, i synnerhet under den sista långa
resan och då mer än han någonsin kunnat ana, att slafhandeln
hade inkommit bland wissa stammar i det inre af Afrika.
Det war ej endast de plundrande Boers, som drefwo detta
skändliga yrke, utan äfwen Sebituanes folk, makololostammarna,
hade börjat dermed, och driffjädern dertill war i synnerhet
begäret efter europeiska skjutwapen. Liwingstone hade med egna
ögon sett indiwider af detta folk bortbyta menniskosjälar för
dylika wapen; en gång såg han åtta små gossebarn, som frånröfwats
fremmande stammar, säljas för lika många, nästan
odugliga skjutgewär, och en annan gång, då makololos efter
ett krig hemförde 200 fångar såsom byte, såg han dem under
transporten hem sälja ej mindre än 30 af dessa olyckliga
offer till arabiska köpmän från Zanzibar för tre, säger tre,
gamla bössor.
Med dylika scener för sina ögon uppsteg den tanken hos
honom med oemotståndlig kraft, att han måste göra allt hwad
i hans förmåga stod för att söka afskaffa denna afskywärda
menniskohandel, hwilken, om den finge fortgå, skulle göra all
missionering i Afrika omöjlig.
Begäret efter europeisska manufakturwaror i allmänhet
föranledde folket dertill. Liwingstones öfwertygelse war att
om en lagenlig trafik kunde åwägabringas, hwarigenom
infödingarna fingo tillgång till hwilka europeiska waror de
åstundade, mot utbyte af elfenben eller hwad annat landet kunde
erbjuda, så skulle denna förnedrande handel förswinna.
Rigtigheten af hans åsigt fick han många gånger bekräftad innan
han drog sin sista suck på Afrikas jord, och hwilken åsigt stod
i nära sammanhang med ett annat önskningsmål hos honom,
nemligen att kunna finna en öppen wäg till hafskusten
antingen på landets östra eller dess westra sida. Hela den stora
kontinentens wälfärd i andligt och timligt hänseende
innefattades i denna plan. Genom slafhandelns upphörande skulle
missionens arbete winna större framgång, ty detta arbete, menade
Liwingstone, kan aldrig utföras till någon fromma der,
hwarest folken endast bekriga hwarandra för att tillfångataga och
sälja hwarandra till slafwar. Det war hans warma känsla
och tro att intet offer war för stort för att bereda wäg för
Herren; derför wille han ock gifwa det största offer han kunde:
sitt lif, samt försakandet af hustru och barn, det käraste han
ägde på jorden. När han fattat detta stora beslut, skref han
till sina föräldrar i hemlandet. "Gud hade en enda son; han
war en missionär och läkare. En swag bild af honom är
jag, eller önskar jag wara. I hans tjenst hoppas jag att få
lefwa och i den få dö. Måtte Gud emottaga mitt arbete och
anwända mig till att förhärliga honom! Det är en stor ära
att wara en Guds arbetare. Hwem skulle wilja göra
försöket att här underkufwa slafhandeln och bana en trafikabel
wäg till hafwet, om jag ej wille det? Icke en enda! Jag
will wåga allt för Kristus, gifwa allt till honom. Ack, att
jag har så litet att gifwa honom! Men han skall antaga
sig mig, ty han är en god Herre. Ingen är som han. Han
känner förbarmande. Måtte han förlåta och rena och
wälsigna oss alla!"
Liwingstone meddelade äfwen missionsstyrelsen i London
sin plan samt alla sina tankar derom. Han tillsände
styrelsen en uppritad karta öfwer den del af landet, som han
redan hade genomrest och nu widare önskade öfwerfara, och
skrifwer med den honom så egna förhoppningsfullheten: "I
skolen finna af kartan, hwilken ofantligt stor landsträcka Guds
godhet har öppnat för oss. Om wi kunde inkomma dit och
bilda en koloni, få skulle wi utan twifwel inom några få år
göra slut på slafhandeln i den delen af Afrika. Sebituanes
folk är ännu icke så inwandt derwid, och många makololos
hafwa lofwat mig att afstå derifrån. Det är mig omöjligt
att kunna uträtta någonting werkligt och beståndande i denna
wigtiga angelägenhet på mindre än twå eller tre år, under
hwilken tid jag måste skiljas wid hustru och barn, hwarför
jag ämnar återsända dem till England, ifall Styrelsen gillar
min plan. Wid tanken på att göra mina barn faderlösa är
det som om jag kände hjertat slitas ur mitt bröst, men jag
will följa pligtens bud i mitt kall. När jag får tid att
fullständigare skrifwa om företaget, skolen i finna att detta
missionssätt är det enda möjliga här, så wida wi ej skola helt
och hållet uppgifwa södra Afrika. Kuruman är mycket
olämpligt till hufwudkoloni, äfwenså Kap nu mera. Den rätta
platsen är högt upp i landet. Om jag skulle följa min naturliga
menniskas böjelse, så skulle jag slå mig ned hos Sechelé och
bakwainsfolket eller någon annan liten stam, då jag ock kunde
få någon tid för mina barn; men
mig långt bort till andra trakter, och derför will jag gå
dit. Om Styrelsen känner sig manad att gifwa mina barn
något underhåll i England, så tror jag, att mina föräldrar
skola åtaga sig wården om dem.
"Missionärer kunna oftast ej hafwa sina barn hos sig.
En afgörande orsak härwid är bland annat den, att barnen
äro utsatta för en besmittelse bland hedningarna, som de ej
kunna undgå och som det ej står i föräldrarnas makt att
förhindra. För att upplysa dessa syndens och satans stackars
fångar utsätta wi både wåra barn och oss sjelfwa för en
inwerkan af alla hedniska styggelser. Ingen af dem, som
klandra missionärer för att de hemsända sina barn, besinnar detta.
Men å andra sidan kan en större olycka ej drabba ett barn
eller ung person än att kastas ut i werlden utan ett hem. O,
mina barn, I hafwen intet hem; Cains tecken, den biltoges,
är på eder panna, ty eder fader är en missionär! --
Ingenting annat än den fullaste öfwertygelse om, att det steg
jag tager skall leda till Kristi ära, har kunnat förmå mig att
göra mina barn faderlösa. Som sagdt, mitt hjerta swider
wid tanken på dem. De skola glömma mig; men jag
hoppas att wi skola träffas i ett annat lif, och jag hoppas äfwen
att när pröfwodagen kommer för mig, skall jag ej wara en
sämre stridsman än någon, som tjenar en jordisk konung. --
Så öfwertygad är jag att Herren will hafwa mig till dessa
nordligare trakter, att jag
ställa sig hindrande i min wäg!"
Missionsstyrelsen gaf sitt samtycke till Liwingstones
föreslagna plan, och så snart underrättelsen derom hann komma
till Kuruman, afreste den ifrige missionshjelten med de sina
till Kapstaden för att der skiljas wid dem och äfwen för att
utrusta sig för sin egen wågsamma färd till det inre af Afrika.
Liwingstone saknade ej endast hus och bohag utan äfwen
kläder och penningar. 11 år hade förflutit sedan han första
gången kom till Kap från England. Alla penningsummor,
som han uppburit hemifrån, hade han anwändt för
missionens sak och för lifwets uppehållande; intet deraf hade
anwändts till kläder. Hans garderob, och äfwen hans familjs,
war derför i sämsta skick och liknade till stor del Robinson
Crusoes. Deras ädle frikostige wän, mr. Oswell, afhjelpte
dessa brister wid ankomsten till Kapstaden. Liwingstone
emottog hjelpen med djupaste rörelse. "O du min Gud", utbrast
han wid detta tillfälle, "huru stor är din kärlek och godhet!
Jag har icke älskat dig nog warmt, nog djupt och innerligt!"
Mr. Oswell åtföljde de resande till England och war för
dem ett trofast stöd. Då fartyget med familjen ombord
lemnade Kap, stod den ensamma maken med tårade ögon på
stranden och såg sina kära allt mer förswinna i fjerran. En
swår pröfwodag war nu inne för honom, men han försökte
strida derunder med de wapen, som hafwa löfte med sig om
framgång och seger.
Familjens afresa lemnade ett blödande sår i hans hjerta.
De första dagarna af sin ensamhet i Kapstaden kände han
lindring endast genom att skrifwa till de sina. Han skref
med hwarje afgående postförsändelse derifrån. Wi meddela
här ett par af de rörande bref till hustru och barn, som
under dessa dagar afsändes, då smärtan efter skilsmessan ännu
häftigt rörde sig inom honom och tanken att möta så många
slags dödsfaror inom närmaste framtid, gjorde det så godt
som wisst för honom, att han ej mer skulle återse de sina.
till sin hustru skref han i det första brefwet:
"Min älskade Mary! Huru saknar jag dig ej nu, och
de kära barnen! Mitt hjerta längtar oupphörligt efter Eder.
Huru många minnen från flydda tider tränga sig ej på mig!
Jag känner nu som om jag skulle wara tusen gånger
ömmare och kärleksfullare emot Eder alla, om jag hade Eder
hos mig. Du har warit en stor wälsignelse för mig och
bidragit till min glädje och sällhet på många, många sätt.
Gud wälsigne dig för allt godt! Jag ser nu intet ansigte,
som kan jemföras med det kära, solbrända, som så ofta har
helsat mig med sina wänliga blickar. Låtom oss göra wår pligt
emot wår frälsare, Mary, följa honom, och wi skola mötas igen!
Jag önskar, att den tiden wore nu. Du skall genomläsa de
bref, som jag under förlofningstiden skref till dig från Mabotsa,
den ljufliga tiden, du wet. Hwad jag sade dig i dem, det
säger jag dig nu ånyo; de äro sanna, sanna; det är icke ett
grand hyckleri deri. Jag wisar aldrig alla mina känslor, men
jag kan med sanning säga, min käraste Mary, att jag älskade
dig, då wi gifte oss med hwarandra, och att ju längre jag
har lefwat tillsammans med dig, ju mera har jag älskat dig.
Låtom oss göra wår pligt mot Kristns, följa honom, och han
skall föra oss genom denna werlden med ära och göra oss
nyttiga för wåra medmenniskor! Han är wårt beskydd och wårt
säkra fäste; låtom oss förtrösta på honom i alla tider och
under alla förhållanden! Älska honom, Mary, mer och mer, och
sprid hans kärlek bland barnen; tag dem alla omkring dig
och kyss dem ifrån mig, säg dem, att jag lemnat dem af
kärlek till Jesus och att de skola älska honom också, att de skola
undwika synd, ty synd misshagar Jesus. Jag skall bli glad,
då jag får höra Eder alla hafwa lyckligt hemkommit till
England...."
Ett par dagar senare skref Liwingstone till sin enda
lilla dotter följande bref:
"Min kära Agnes, detta är ditt eget lilla bref. Mamma
skall läsa det för dig, och du skall höra på alldeles som
om det wore jag som talade till dig, ty de ord jag skrifwer,
äro just de, som mamma uppläser. Jag är ännu i
Kapstaden. Du wet att du lemnade mig der, då I alla gingen
ombord på det stora fartyget och foren bort ifrån mig. Men
jag skall snart resa härifrån. Malatsi har gått efter oxarna,
och då han återkommer, skall jag resa tillbaka till
Sebituanes land och jag skall der träffa Seipone och Meriye, som
gåfwo dig perlor och mjölk och honung. Jag får nu ej återse
dig på en lång tid och känner mig mycket sorgsen. Jag
har ingen liten Nannie mer. Jag har gifwit dig till Jesus,
din wän, din pappa, som är i himmelen. Han är uppöfwer
dig, men han är ändock alltid nära dig. Då wi begära
någonting af honom, tala till honom, kallas det att bedja till
honom, och om du gör något, som är obeskedligt och orätt,
så bed honom, att han förlåter dig och hjelper dig och gör
dig till ett af sina barn! Älska Jesus mycket, ty han älskar
dig; han kom hit till wår jord för att dö för dig och oss
alla. O, huru god han är! Jag älskar honom och skall
älska honom så länge jag lefwer. Du skall också älska honom;
och du skall älska dina bröder och mamma, aldrig förarga
dem eller göra dem ledsna, ty Jesus tycker ej om sådant. Och
nu farwäl min lilla Nannie!"
Efter ett par månaders wistelse i Kapstaden, der han
led mycket trångmål på många wis, återwände Liwingstone
till Kuruman, hwarifrån han i december 1852 anträdde sin
farliga färd upp åt landet, åtföljd af några infödingar från
sistnämde ställe samt en köpman, mr. George Fleming,
hwilken delade hans åsigter angående slafhandeln och den
önskwärda förbindelsen mellan södra Afrika och den europeiska
handelswerlden. Styrelsen hade föreslagit Liwingstone att
medtaga en missionsbroder på sin wågsamma resa, men detta
afböjde han med bestämdhet; han wille resa ensam; han wisste
mycket wäl att med undantag af hans swärfader, mr. Moffat,
som war ifrigt sysselsatt med sin bibelöfwersättning och af den
orsaken förhindrad att företaga något annat, war det ingen
som werkligen wille resa med honom och utsätta sig för en
nästan säker död.
Liwingstone, som färdades fram så fort han kunde med
sina klena oxar, de bästa likwäl som han kunnat anskaffa, hann
på jemförelsewis kort tid till Sebituanes land och war redan
i juni 1853 i Linyanti, Makolololandets hufwudstad. Många
skildringar från denna nya mödosamma resa stå att läsa i
landet war nästan öfwerswämmadt efter ett långwarigt regn
och att det ej war owanligt att de resande gingo många
dagar med wåta kläder och måste wada öfwer sumpiga marker
och genom bäckar, som woro tre och fyra fot djupa. Träd,
törnbuskar, tistelsnår och hög säf med hwassa skärande kanter
bildade nästan oöfwerkomliga hinder, och Liwingstone och hans
män, som dock arbetade sig fram derigenom, "hade nästan
ingen hel skinnbit på hwarken händer, ansigte eller knäskålar".
Det fordrades Liwingstones hela inflytelseförmåga och takt för
att hindra hans följeslagare från att lemna honom; de wille
wända tillbaka till Kuruman. Febern ansatte dem swårt flera
gånger och ehuru Liwingstone sjelf i förstone förskonades
derifrån, blef han dock slutligen ett det armaste offer för denna
kroppsförstörande landsplåga. Mycket grubblade han på och
önskade att kunna uppfinna ett läkemedel deremot. "Jag skulle
gerna", skrifwer han i dagboken, "wilja anwända en del af
mitt lif för uppfinnandet af ett botemedel för den afrikanska
febern. Jag skulle wilja gå dit, der den härjar som mest, och
försöka upptäcka, om infödingarna hafwa någon bot derför.
Hwilken outsäglig nåd är det ej att så wara en läkare för
olyckliga sjuka och tillåtas intränga i naturens otaliga
helsomedel. Huru oändligt mångfaldiga äro menniskornas lotter
här i werlden, huru mången arm, usel och wärdelös lott
finnes ej i jemförelse med min! Jag kunde hafwa blifwit en
simpel soldat, en arbetare, en faktor, en handtwerkare, i stället
för en missionär och läkare. Om mina förmågor hade lemnats
ouppodlade eller att förstöras, såsom så många unga
mäns, skulle jag nu wara förbi, en odugling, en dåre såsom
så många af mina skolkamrater. Nu är jag aktad och älskad
af infödingarna; deras wänliga yttranden till mig komma mig
ofta att blygas, och de äro dock upprigtiga. Att så mycken
aktning och wälwilja bewisas mig utan något åtgörande å min
sida för att förtjena det, det kommer från gifwaren af all
god gåfwa. Jag erkänner den store Gudens wälgerningar
med wördnadsfull, hängifwen och brinnande tacksamhet."
Ensam och i den ställning, som Liwingstone nu war, behöfde
han mer än någonsin att lätta sitt sinne; han gjorde
det genom att skrifwa i dagboken. Hans tankar omfattade
mycket; de gingo hit och dit; hwad som låg framför honom
framkallade deras wexling. Tanken på döden, war kanske den
mest förhärskande. Wi citera ur dagboken några stycken, skrifna
under början af resan.
"Den 28 december 1852. Är jag nu på wäg till min
död i Sebituaues land? Har jag sett min hustru och mina
barn för sista gången? Skall nu mitt samband med denna
werlden afbrytas och jag lemna detta kära, sköna land och
känna det så litet? Jag har ännu blott lärt mig dess alfabet!
Skall jag ingå i en okänd tillwaro? Att följa honom, som
ingått före mig i det dunkla och förborgade, i dödens rike,
det är en allwarlig sak. Börja wi i wår nya tillwaro så
småningom att upplysas och utwecklas genom erfarenheten,
eller hafwa wi genast fulla själskrafter? Min själ, hwar skall
du hamna den första natten, sedan du lemnat din jordiska
klädnad? Skall en engel lugna din oro, ty orolig och
darrande måste du wara, då du ingår i ewigheten? Men ack,
om Jesus talar till dig ett fridens ord, det skall ingjuta ett
ewigt lugn i dig. O Jesus, uppfyll mig med din kärlek nu,
och jag bönfaller inför dig, tag mig och anwänd mig till din
ära? Jag har ännu icke gjort något för dig, men jag will
så gerna göra något. O, anwänd mig, jag beder dig,
emottag mig och min tjenst, och Herre, tag du all ära!..."
"23 jan. 1853. -- Jag tänker mycket på mina stackars
små barn..."
"4:e febr. 1853. -- Min helsa är bewarad under det
att alla, som följa mig, hafwa måst widkännas febern. Om
Gud har emottagit min tjenst, då är mitt lif säkert tills mitt
werk är utfördt. Fastän jag nu under det jag fullgör mitt
arbete går oskadad genom många och stora faror, skall helt
wisst slutligen en liten orsak förorsaka min död, när den får
komma. Döden är en ärofull sak för den, som går till Jesus.
Hwarthän lyfter själen sina wingar? Hwad skådar hon allra
först? Det måste wara någonting öfwerjordiskt härligt att
inkomma i wårt odödliga lifs ewighetstillftånd, då wi äro
renade från wåra synder. Men o, att öfwerskåda alla sina
synder och känna all dess bitterhet, att se hwarje tilldragelse
i sitt lif framstäld för sina ögon såsom i en spegel, att se
detta, säger jag, och wänta på domen, hwilken gräslighet!"
"17 febr. Det är ej att fresta Gud, att i lydnad för
en inre maning utsätta sig för faror och swårigheter; men
det är att fresta Gud, att utan tro, utan att pligten bjuder
och utan bön om bistånd och ledning företaga en handling
endast för att följa wår egen wilja."
"22 maj. Jag skall ej sätta wärde på något af hwad
jag äger eller kommer att äga, annat än så wida det kan wara
till gagn för Kristi rike. Allt hos mig, som kan befordra
detta rikes framgång, bör jag antingen utgifwa eller wäl
bewara, ty endast genom att gifwa eller bewara det skall jag
kunna förhärliga honom, till hwilken jag ställt hela mitt hopp
för tid och ewighet. Måtte nåd och kraft förlänas mig till
att troget följa mitt beslut härutinnan, måtte hjelp gifwas
mig, så att alla mina intressen, och äfwen intressena för mina
barn, städse må afse och röra sig omkring Herrens sak! . . .
Jag will både då jag är ensam och då jag är ibland
menniskor söka att alltid ihågkomma att nalkas Gud med lika stor
wördnad i tal, i sätt och uppförande. Hjelp mig du Herre,
som känner min swaghet och skröplighet, hjelp mig såsom en
fader hjelper sitt barn!"
Då Liwingstone uppnått Sebituanes land, fann han en
stor förändring hafwa försiggått der. Ma-mochisane hade ej
warit lycklig på sin plats såsom folkets höfding och hade ej
heller känt sig sjelf lycklig med alla de äkta män, som hennes
höga rang tillstadde henne att äga. Hon hade med anledning
häraf öfwerlemnat höfdingskapet åt sin broder Sekelétu, en
adertonårig yngling, som ej utan stor owilja erkändes såsom
höfding af sin halfbroder och hemliga riwal, Mpepe, boende
längre bort. Liwingstone anlände till Linyanti, Sekelétus stad,
och emottogs till sin stora glädje mycket wänligt af den unge
höfdingen, som å sin sida hyste de största förwäntningar af
Liwingstone och hoppades att genom hans trolldomsförmåga
få se stora underwerk göras. Den sistnämdes första
angelägenhet war derför att låta Sekelétu förstå att afsigten med
besöket ingalunda war att öfwa trolldom och göra underwerk,
utan hufvudsakligen att underwisa honom och hans folk om
frälsningens wäg genom Jesus Kristus. Ynglingen syntes
förwånad; han undrade hwarifrån han och hans folk skulle
frälsas, och hwad det war för en wäg, som den hwite mannen
hade att wisa honom; han misstänkte dock att något trolleri
sammanhängde härmed, ty han hade hört att alla missionärer
kunde trolla.
Liwingstone stannade en tid hos Sekelétu och predikade
för folket. Han skildrar en gudstjenst med följande ord: "Då
jag reser mig upp för att tala Guds ord till folket, komma
qwinnorna med barnen närmast omkring mig; då alla samlats
och jag bjudit tystnad, talar jag om frälsningen genom
Kristus, om Guds kärlek i att sända sin son för att dö för oss
syndare, widare om huru hans makt att frälsa blifwit
bekräftad, om den slutliga domen, om ewighetstillståndet, om
synden, om Guds bud, o. s. w.; jag wäljer alltid blott ett
ämne för hwarje gång, söker att tala få enkelt och begripligt
som möjligt, och endast en kort stund. De flesta lyssna med
stor uppmärksamhet. En kort bön afslutar andaktsstunden;
alla falla då på knä och förblifwa i denna ställning tills jag
uppmanar dem att stiga upp. De qwinnor, som hafwa sina
späda barn i knä, äro tillsagda att sitta stilla, ty de klämma
barnen wanligtwis under den knäböjande ställningen, hwilket
förorsakar ett så förfärligt skrik och buller, att min röst
omöjligt kan höras."
Sekelétu blef så intagen af Liwingstone, att han på inga
wilkor wille tillåta honom att resa widare. Liwingstone hade
werkligen förtrollat honom genom sin person, och Sekelétu
sade, att hon hade funnit en ny fader. Det fordrades många
dagars öfwertalning både med allwar och wänlighet innan den
unge höfdingen kunde gifwa sitt samtycke till afresan, och sjelf
följde han då med Liwingstone på färden. Sällskapet bestod
af icke mindre än 160 personer. Sekelétu utwalde åt
Liwingstone sina bästa krigare till följeslagare, och färden togs längs
den wackra floden Seshéle (Sambezi) till Barotse, hwarest
Ma-mochisane hade sitt hemwist. Liwingstone besökte nu denna
wildmarkens drottning, som han ej förr hade sett, och som ej
heller å sin sida förr hade sett en hwit man. Mötet war
hjertligt och saknade ej sina drag af qwinnonaturens yttringar.
Ma-mochisane war prydd med sina bästa dyrbarheter och
hennes min och sätt woro så intagande som möjligt. Hon bad
Liwingstone hjelpa sig med att blifwa befriad från sina äkta
män; hon plågades af att höra så många qwinnor anklaga
sig för att hafwa tagit deras män ifrån dem; hon kände
dessutom sjelf motwilja för månggifte och önskade hafwa blott
en man såsom andra qwinnor.
Hwarken i Makolololandet eller i Barotse lyckades det
Liwingstone att finna en passande plats, der han kunde slå
sig ned; han hade sökt öfwer dessa stora områden intill deras
yttersta gränser, men febern, febern härjade öfwer allt; han
kunde omöjligt ditföra hustru och barn.
Då han och Sekelétu lemnat Ma-mochisane och hunnit
omkring 60 mil från hennes hem, öfwerföllos de plötsligt af
en fiendtlig krigartrupp med mordlust afpräglad i de wilda
ansigtena. Det war Mpepe, Sekelétus halfbroder, som med
sina män hade smugit sig efter dem i akt och mening att döda
den hatade brodern och riwalen. Tre gånger slogos de
anfallande tillbaka af Sekelétus folk. Under ett af anfallen
räddade Liwingstone sin wän från att genomborras af Mpepes
spjut genom att kasta sig framför honom och skjuta af sin
bössa; detta skrämde mördaren. Mpepe tillfångatogs och
nedhöggs ögonblickligen af Sekelétus krigare, en upprörande syn
för Liwingstone, men som målade hedniskt lif i dess
fasansfulla framträdande.
Då Liwingstone ej kunnat upptäcka någon passande
boningsplats för sig och de sina i dessa trakter, wille han
åtminstone söka winna sitt andra resemål: en trafikabel wäg till
hafwet, och han beslöt att styra kosan åt landets westra kust
till S:t Paul de Loanda. För att kunna företaga denna nya
färd war det nödwändigt att först återwända till Linyanti,
hwilket han gjorde.
Under wistelsen i Barotse såg Liwingstone hedendomen i
dess råaste och widrigaste form. I dagboken nedskref han
oupphörligt sina tankar och sin fasa öfwer hwad han upplefde.
Han plågades af folkets ytterliga brist på all blygsamhetskänsla,
han led af dess ohyggliga mord- och hämdlust, dess
hårdhet och oförsonlighet, samt af den wilda hedniska dansen,
som så ofta förekom. Omgifwen af ett dylikt lif gick han
sjelf stilla och fridfullt fram. Hwarje söndag höll han
gudstjenst twå gånger, en wana, hwarifrån han aldrig afwek under
hela sitt lif i Afrika, så wida han ej war så sjuk att han ej
kunde tala, hwilket hände ibland. Hans åhörare i Barotse
uppgingo ej sällan till ett antal af tusen själar.
Att i Barotse få tala inför en så stor skara af lyssnande
hedningar, det war för honom en outsäglig fröjd, "en uppryckning
till tredje himmelen". "Att utropa ewangelium öfwer denna
widsträckta, hedniska mark, der ingen kristen man förut satt
sin fot, och att få frambära till nya åhörare för hwarje dag
Guds ljufliga budskap, det är en stor Guds nåd", skref han
i dagboken. Ibland tyckte han sig finna att sanna intryck
emottagits under det han predikade; men ack, han fann ej
sällan äfven att han hade misstagit sig; han hade mången gång
ej wäl slutat tala förrän den wilda dansen med sitt ohyggliga
tjut och skratt började, då han endast kunde se derpå och
sucka. Han war så ifrig med att upplysa fina åhörare, att
om någon af dem yttrade en önskan att kunna läsa, började
han genast att lära honom alfabetet.
Huru Liwingstones tankar gingo under hans besök i
Sebituanes land, synes i någon mån af dagboken. Wi meddela
åter några utdrag derur. Den warmhjertade mannen war
alltid förhoppningsfull till och med midt i hedendomens
tjockaste mörker.
"Den 27 aug. 1853. Ju närmare jag lär känna
barbarerna, ju afskywärdare blifwer mig hedendomen. De skryta
beständigt öfwer sitt mod, men wåga likwäl ej besöka
främmande stammar af fruktan att blifwa mördade. De gå
ingenstädes för något annat ändamål, än att plundra, mörda och
förtrycka, de gå ingenstädes utan att hafwa spjut eller klubba
i hand. Det är hjertslitande att se menniskor, som skulle wara
Guds barn och bo tillsammans i frid och kärlek, så helt och
hållet wara djefwulens barn, att de beständigt lefwa med
hwarandra i split och strid. Mig bestå de smickrande titlar,
kalla mig fader, herre o. s. w. och äro wälwilliga emot mig.
De behöfwa den, som hjelper dem. Måtte Gud göra mig
skicklig att kunna wara dem till hjelp!"
"31 aug. Slafhandeln tyckes alltmer komma in i sjelfwa
midten af landet från båda sidor. Den måtte wara
inbringande. En dag under gudstjensten såg jag en ung gosse
ryckas bort från sin moders sida och bortsläpas, en hjelplös slaf.
Gossens ångestskri ljödo en lång tid i mina öron."
"25 sept. Söndag. En stilla åhörarekrets i dag. Säden
har blifwit utsådd, den minsta sådd wisserligen, men den skall
wäxa upp till ett stort träd. Det är en liten sten, som
uthuggits ur klippan, men den skall rulla fram öfwer jorden.
"Den som tror, skall ej hasta"
fördragsamhet med förhärdade obotfärdiga syndare i 30, 40
eller 50 år, så måtte wi wäl kunna förstå, att hans sätt är
det bästa och enda rätta. Han kunde i ett ögonblick
tillintetgöra sina fiender, men han dröjer och förbidar, ty han will
wara nådig. Att förbittras öfwer deras motsträfwighet och
deras hjertans hårdhet är ogudligt."
"13 okt. Missionärer böra utweckla hos sig sinne och
smak för det sköna. Wi äro nödsakade att se så mycken synd,
så stort elände för wåra ögon; wi äro dömde att ofta
widkännas missräkningar och felslagna förhoppningar; wi äro
utsatta för att blifwa antingen känslolösa eller mellankoliska eller,
om wi bewaras från båda dessa möjligheter, att blifwa
sjukliga till wåra kroppar i följd af beständiga själsansträngningar.
På grund af allt detta synes det mig nödwändigt att
hos oss bör utwecklas den förmåga, som Gud gifwit oss i att
kunna njuta och glädjas af hans skapade werk. Den härliga
naturen i all dess rikedom, dagens sol och nattens stjernor,
djurwerldens underbara och olika former, allt framter sig för
den menniska, hwars hjerta har frid med Gud genom Jesus
Kristus, i ett obeskrifligt behag. I ett stilla landskaps wackra
scenerier strömmar Guds faderskärlek emot oss, och det lugnar
sinnet, wärmer och lifwar hjertat att läsa i denna den yttre
naturens bibelbok."
Twenne rörande bref, som Liwingstone afsände från
Linyanti till England, anföra wi äfwen; de woro till hans
fyra små barn
och dog under föräldrarnas wistelse i Kolobeng. och
till den gamle fadern i Blantyre. Han
tänkte oupphörligt på sina små: de hade nu kanske börjat
glömma sin i fjerran land wandrande ensamme fader, som
dock hade deras namn outplånligt inskrifna i sitt hjerta. I
brefwet till barnen skrifwer han:
"Sekelétus stad, Linyanti, den 2:dra okt. Min kära
Robert, Agnes, Thomas och Oswell! Här är ett nytt bref
till Eder. Jag skulle mycket hellre wilja se Eder än skrifwa
till Eder och hellre tala till Eder med min tunga än med
min penna; men wi äro så långt ifrån hwarandra, mycket,
mycket långt.
"Här träffar jag nu Seipone och Meriye och andra,
som aldrig hade sett hwita barn förrän de sågo Eder. Meriye
kom igår till mig med en liten korg till Agnes; hon har
gjort den af palmblad. -- Då jag tänker på Eder och huru
långt borta jag är, tänker jag också på Jesus, som är nära
både Eder och mig, och då beder jag honom, att han måtte
wälsigna Eder och göra Eder goda. Han är alltid nära.
Kommen ihåg det, om I kännen Eder onda och obeskedliga!
Jesus är nära och ser Eder, och han är god och öm. Då
han war här på jorden bland menniskorna, sade de, som hörde
honom tala:
och wi säga nu: aldrig har någon menniska älskat såsom han.
I sen lilla Zouga bäras på mammas arm; med lika mycken
ömhet som mamma wårdar Zouga, tager Jesus wård om
Eder. Han wakar alltid öfwer Eder och bewarar Eder.
Kommen ihåg, att det är mycket fult och orätt att synda, att handla
obeskedligt, att wara ond, att säga elaka och försmädliga ord
inför hans öron! Mina kära barn, tagen honom till Eder
ledsagare, Eder hjelpare, Eder wän och frälsare hela lifwet
igenom! Hwad än det är, som I ären ledsna och oroliga
öfwer, så bedjen honom om hjelp. Wår Gud är god. Wi
tacka honom för att wi hafwa fått en sådan frälsare och wän.
Nu ären I små, men I skolen ej alltid förblifva det;
hädanefter skolen I lära att läsa och skrifwa och arbeta flitigt. Alla
dugliga och kunniga menniskor hafwa lärt sig det, och Jesus
will hafwa dugliga menniskor, som utföra hans werk. Skullen
I ej wilja arbeta för honom bland menniskor? Jesus will
sända sitt ewangelium till alla folk på jorden; han behöfwer
dugliga och trogna arbetare härtill. Skullen I ej gerna
wilja tjena honom? Wälan, I måsten då underwisas nu och
ej tröttna derpå. Om en tid skolen I mera tycka om att
underwisas än att leka, men I fån hafwa Edra lekstunder också,
att Edra kroppar må blifwa starka och friska till arbete för
Jesus.
"Jag är glad då jag tänker på Eder skolgång. Talen
ej skotska; det är ej så wackert språk som engelskan. Hur är
det, lär Tom sig att läsa för mamma? Weten I, jag såg i
Barotse en fattig qwinna, som war bunden tillsamman med
många andra qwinnor, hwilka skulle säljas till slafvar. Hon
hade ett litet nyfödt barn på armen, och både hon och barnet
woro så magra, så magra. Tänken på dessa olyckliga;
besinnen huru god Jesus har warit emot Eder här borta i Afrika!
Ingen satte någonsin Eder i kedjor. Dock mina barn, om I
gån in på den onda wägen, om i begynnen med att blott
säga onda ord eller göra små obeskedliga och orätta gerningar,
så lagar nog Edra själars fiende, satan, att I blifwen
kringsnärjda af syndens kedjor, och I skolen föras längre och längre
fram på den onda wägen, som just är hans wäg, och närmare och
närmare honom. Bedjen Gud att han befriar Eder från synd,
frälsar Eder från ondo, gifwer Eder nya hjertan och gör
Eder till sina barn. Kyssen Zouga, mamma och hwar och
en af Eder från mig!
Brefwet till fadern är karakteristiskt och wisar klart
Liwingstones sjelfständiga och fasta öfwertygelse angående
missionen i Afrika. Han söker förswara sig mot wissa
beskyllningar, som gjorts emot honom rörande hans widsträckta
resor; man ansåg att "det tillhörde ej en werklig missionär
att företaga sådana, en werklig missionär stannar helst på
sin plats och arbetar der" o. s. w. Sedan han talat om
Sekelétu och hedningarna säger han:
-- -- Min far hör, hur dessa menniskor betrakta
ewangelium och mina förklaringar deröfwer, under hwilka jag dock
brinner af längtan efter någon själs omwändelse. Många tro
nu att Jesus och Sebituane äro nästan samma slags person.
Jag har förhindrats af feberanfall och andra omständigheter
att uppnå denna resas stora mål, nemligen att finna en
lämplig bostadsplats, der jag kunde werka en tid bland detta
folk och inrätta en skola för att lära det läsa. Läsningen
uppwäckte i början af min härwaro många betänkligheter bland
folket, och höfdingen Sekelétu sade mig, att han war rädd
för att lära sig läsa, emedan hans hjerta kunde blifwa
förändradt deraf och komma honom att göra sig af med sina
hustrur och göra honom nöjd med blott en, i likhet med
Sechelé, hwilket han ej wille. Han har fyra. Jag
förestälde honom förgäfwes att i så fall skulle förändringen
också sträcka sig till hans wilja, så att det ej wore honom
swårare att wilja hafwa blott en hustru än om han wille hafwa
trettio såsom hans fader hade. Han wille dock ej undergå
någon förändring, utan förblifwa sådan han war, -- alldeles
såsom förhållandet war med den mannen, om hwilken Serle
berättar oss, och som icke wille komma till himmelen endast för att
i ewighet sitta på ett moln och prisa och lofsjunga utan att
få någonting att äta och dricka.
"Några få menniskors omwändelse, huru dyrbara deras
själar än äro, kan ej läggas i wågskålen till motwigt för
den ewangeliska sanningens utbredande öfwer hela landet. Åt
detta utbredande är det jag fröjdar mig och skall alltid fröjda
mig. Såsom i Indien, så äro också wi här dömda att
oupphörligt se förhoppningar ramla, men kännedomen om Kristus
sprider sig dock öfwer massorna. Wi äro röster, som ropa i
öknarna. Wi bereda wäg för en ärofull framtid, då
missionärer, som skola tala samma tal om kärlek och frälsning som
wi, skola se hedningar omwända sig efter hwarje predikan.
Jag försöker nu att bana wäg för Herrens rike inom ett
område mycket, mycket större än hela Skottland. Febern tycks
wilja förbjuda mig det, men jag skall werka för Kristi rikes
ära -- feber eller icke feber! Alla upplysta män, som stå i
spetsen för wårt missionssällskap och förstå naturen af mina
sträfwanden och syften, uppmuntra mig kraftigt och med wärma.
Några få i Afrika, jag förstår det nog, hafwa, då de skrifwit
hem till England, kallat mina sträfwanden för swärmiska
äfwentyrliga "wandringar". Ordet bär en lögn i sitt sköte
hopkrupen likt en orm. Det betyder: ströfwa omkring utan
mål, utan gagn. Jag fullgör nu pligten att skrifwa till Er,
min far, och till de mina. Om man will kalla det att "skolka
och dröja", är det lika sant som det andra. Jag har
werkligen sett bref skrifna till Styrelsen, hwari jag på allwar
beskylts för att hafwa samma religiösa åsigter som
"Plymouthbröderna"
wäg, som Guds hand har utwisat åt mig, och den wäg hwarpå
Kristi rike kan befrämjas, att om missionsstyrelsen skulle
förbjuda mig att gå den, skulle jag anse det för min pligt att
utträda ur Styrelsens tjenst. -- Wår afsigt är nu att på
resan till Loanda fara upp efter floden Leeba tills wi hinna
wattenfallen och sedan skicka tillbaka kanoterna och färdas fram
i landet der bortom på oxryggar eller till fots så godt wi
kunna. Måtte Gud i sin barmhertighet låta mig uträtta
något för Kristi sak i dessa mörka trakter! Måtte han taga
mina barn i sin tjenst och helga dem för den! Wälsignelse
öfwer min hustru! Gud beware henne och uppehålle henne!
Om min klocka kommer hem tillbaka sedan jag blifwit
tillintetgjord, skall den tillhöra Agnes. Om min sextant
Roberts. Medaljen från Paris
dubbelbössa Zougas. Blif en fader för de faderlösa och ett stöd
för enkan för Jesu skull!"
Sannolikheten af en nära förestående död war ständigt
i hans tankar; i alla sina bref talade han derom; men han
kunde ock yttra hoppfulla ord sådana som dessa: "Skulle
Kristi kärlek och makt icke kunna föra missionären dit,
hwarest slafhandeln kan föra köparen och säljaren? Jo
wisserligen!"
För resan till Loanda wille Liwingstone hafwa
makololomän till följeslagare, icke männen från Kuruman; desse
ämnade han återsända; de hade ej uppfört sig wäl. Sin wagn
skulle han lemna hos Sekelétu jemte sina öfriga för resan
obehöfliga saker, deribland den dagbok, hwarutur här anförda
utdrag äro tagna. Sekelétu war trogen i sin kärlek och
frikostig i sina skänker till Liwingstone. Återigen gjorde han ett
urwal bland sina bästa män och befalde de utwalde att "följa,
lyda och bistå den hwite fadern". Under den gudstjenst, som
Liwingstone höll kort före afresan, satt Sekelétu orörlig som
en bildstod med sorgens prägel i sitt ansigte. Det war den
11 now. 1853. Liwingstone war sjelf rörd, då han nu talade
till dessa menniskor, troligen för sista gången. I dagboken,
samma dag, skref han:
"Mina män från Kuruman wille ej wara med, då jag
predikade i dag. I Kuruman, der bruket är att wara
kyrksam, gingo många af dem i kyrkan; men nu, då de äro i
andra förhållanden, wisar sig deras rätta karakter. Detta är
ock fallet med många skottar. Måtte Gud med sin helige Ande
så genomtränga mitt sinne, att jag i alla förhållanden
framlägger min kristliga karakter! -- Hade i dag ett långt
samtal med Motlube i synnerhet om trollmedel att förswara
Linyanti med, och om "skjutmedicin", hwarigenom de tro sig
erhålla förmåga att skjuta säkert och wäl. Allt detta tro de
mig känna till, men äfwen att jag ej will meddela dem
hemligheten. Jag anwände alla uttryckssätt jag kunde för att
taga honom ur willfarelsen, men förgäfwes. Deras tro att
det finnes "skjutmedicin" är mycket fast, men att enfaldigt tro
och förlita sig på en osynlig frälsare, som kan förswara dem
mot alla fiender, det är alltför enfaldigt för dem. Jag
frågade, om ett litet kol insydt i en påse är en pålitligare och
werksammare beskyddare, än han, som har skapat himmel och
jord, och sade dem, att en dag skola de komma att hjertligt
skratta åt sina egna galenskaper att oupphörligt begära
skjutmedicin."
Resan till Loanda warade innemot ett halft år; den war
den swåraste och farligaste som Liwingstone hittills företagit.
Hans wäg hade så widt man känner ej förr warit beträdd
af någon europeisk man. Makololomännen, ehuru de på det
hela woro trogna och tåliga, "de bästa följeslagare
Liwingstone någonsin haft", plågade honom dock i ett fall, såsom de
woro honom en stor hjelp i andra fall: de woro fega och
modlösa, färdiga att gifwa wika wid minsta motgång och att
låta skrämma sig af hwarje okänd höfding, som wisade ett
hotande ansigte. Största swårigheten war dock, att
Liwingstone sjelf war nästan beständigt lidande till helsan; ständiga
anfall af feber påkommo
uppgingo till 31., hwilka under sista delen af resan
åtföljdes af den mest elakartade rödsot. Han kände sig under
mellantiderna för det mesta nedtryckt till både kropp och själ,
hans krafter förswagades allt mer och han trodde, att han ej
skulle kunna släpa sig fram till Loanda.
Ofta woro han och hans män utan föda af något slag,
och aldrig fanns tillgång på lämplig sådan för en febersjuk
menniska. Ibland war han glad, om han hade litet mjöl att
äta. Motgångarna woro af flera slag. En gång befanns
hela hans res-apotek wara bortstulet just då han som bäst
behöfde det, en annan gång hans ponton. Hans ridoxe,
Sindbad, war istadig och kastade af honom än i wattnet, än
under det febern war som starkast. Återigen hade han att
wandra öfwer sumpiga marker, wada öfwer djupa watten, gå
med ständigt wåta kläder i flera dagar. Sin klocka brukade
han då bära i armhålan, på det att watten ej skulle intränga
deri. Ofta måste han möta den mest kritiska stunden af en
fara, hwarunder mod och lugn woro af nöden, just då han war
som sjukast af ett feberanfall eller swagast efter ett sådant.
I ett dylikt tillstånd hade han wid ett tillfälle att undkomma
en hop wildar, som hotade att döda honom och alla hans
män, om han ej lemnade dem sin ridoxe, sin bössa och en
af sina män. Oxen kunde han ej gerna undwara, bössan
icke alls, och hwad beträffar det sista wilkoret: en man --
för att af honom göra en slaf -- "hellre wille han dö".
Så länge hans krafter stodo bi höll han dagligen
andaktsstunder med sina män. Utom febern och kraftlösheten
förhindrade honom ibland en gammal åkomma i halsen från
att tala. Yttranden sådana som dessa förekomma ofta i
dagboken: "Sjuk hela dagen och ur stånd att röra mig, ur stånd
att tala; flera af mina män också sjuka. Jag kan ej göra
något annat än wända mig från den ena sidan till den andra
i mitt usla lilla tält, hwarest med all den skugga wi kunna
gifwa det, termometern ändock wisar 99 grader (ungefär 36
grader Celsius).
Då den sjuke war oförmögen att predika eller länge tala,
sökte han ersätta detta genom att låta sina följeslagare se i
en
i korta meningar uttydde. "En sådan gudstjenst", skrifwer
han en gång, "war den enda jag kunde gifwa dem och äfwen
den enda, som de någonsin hafwa bedt mig förnya. Ett
obehag medförde den dock för de män, som stodo wid den sidan
af
ytterligt rädda för att de målade figurerna, då de drogos
förbi dem, skulle fatta tag i dem och ingå likt andar i deras
kroppar."
Under hans ensamhet och under känslan af hans höga
kallelse och uppgift gjorde sig för honom behofvet af en
fullkomligare helgelse och rening, af en närmare delaktighet af
lifwet i Gud, allt mera känbart. "Midt i denna sköna och
älskliga natur", säger han i dagboken, "känner jag dock en saknad,
en längtan i min själ: det är som om jag behöfde någonting
mer än åsynen af detta fullkomlighetens och godhetens
skapelsewerk, som wår Fader har utfört. Jag hehöfwer att blifwa
renad, tillredd för det ewiga lif, hwartill min själ sträcker sig
med en oaflåtligt återkommande längtan. Jag behöfwer att
mer göras lik min wälsignade frälsare, att mera tjena min
Gud med all min håg och alla mina krafter. Se till mig,
lefwande Guds Ande, och förläna mig allt, hwad du ser mig
behöfwa!"
Liwingstones förmåga att inwerka på landets infödingar
gränsade nästan till det underbara under denna resa.
Wanligtwis blefwo höfdingarna så intagna af honom, att de läto
honom passera genom sina områden utan hinder och gåfwo
honom matförråd för många dagar. Tillfällen förekommo
dock, då motsatsen ägde rum. I Chiboquelaudet war hela
hans matförråd slut; det fanns ingen annan utwäg än att
döda en ridoxe. Enligt öflig sed sändes en del af köttet till
den närboende höfdingen. Följande dag war en söndag. Efter
gudstjensten skickade höfdingen en befallande helsning till
Liwingstone, att han skulle sända honom många wärdefulla
gåfwor, eljest hade han att wänta sin död. De utskickade
samlade sig omkring honom och swängde sina wapen; en af dem
widrörde till och med hans hufwud med sitt spjut. Det
tycktes omöjligt att kunna undwika en strid; likwäl förmådde
Liwingstone med sitt lugn och sitt tal att förhindra en sådan.
Dagen derpå kom den obeweklige höfdingen sjelf och förnyade
sin befallning. Liwingstone, sjuk och matt, måste uthärda en
qwalfull dag. "Det war", säger han, "en tortyrdag. Efter
att hafwa talat med honom nästan hela dagen, gaf jag den
gamle höfdingen en oxe, men då wille han ej hafwa den oxen,
utan en annan. Jag är outsägligt plågad af att mina män
hafwa blifwit fullkomligt modfälda och förskrämda, och alla
wilja wända åter hem. Allt hwad jag kan säga, är utan
werkan. Jag kan endast se upp till Gud och bedja om ett
inflytande öfwer deras hjertan, att mitt företag ej måtte stranda
nu, då wi hunnit till sjelfwa tröskeln af de portuguisiska
nybyggena. O, allsmäktige Gud, hjelp, hjelp! Lemna icke detta
arma folk åt slafhandlare och satan. Det har gått många af
folket wäl hittills; jag ser Guds goda werkan ibland det. Jag
hoppas att Gud nu endast fördöljer sitt ansigte för en liten
tid. Intet land behöfwer ewangelium bättre än denna del af
jorden. Jag hoppas att jag ej lemnas af Herren och
misslyckas i min sträfwan att införa det."
Ett par dagar derefter hade en lycklig wändning inträdt
och nytt mod ingjutits i makololomännens sinnen; de resande
fortsatte sin wäg. Men då tio dagar förgått, anföllos de ånyo
af en hotande höfding, som fordrade en mängd saker -- "eljest
döden!" Liwingstone swarade ett bestämdt nej.
"Höfdingen kunde döda honom, om han wille, men Gud skulle döma."
Han tilläts då fortsätta och stördes icke. Han kände sig
oändligt tacksam för Guds bewarande wård; till och med hans
män förundrade sig öfwer denna Guds hjelp, och en af dem
sade: "wi äro Jesu Kristi barn". Dagen derpå anföllos de
åter igen, wid floden Owango. De stackars makololos måste
här skiljas wid sina sista tillhörigheter, och Liwingstone wid
sina rakknifwar, skjortor m. m.; han hade beslutat att om så
behöfdes skulle han äfwen lemna sin rock och sin filt, det enda
han hade att betäcka sig med under de kalla, wåta nätterna;
men i sista stunden kom en portuguisisk sergeant till stället, då
de anfallande togo till flykten.
Slutligen hunno resenärerna de portuguisiska nybyggena.
Liwingstone war då ett utmärgladt skelett, en arm, utmattad,
i trasiga kläder inhöljd warelse, som ej kunde annat än wäcka
menniskors outsägliga medlidande. "Hade han ej warit ett
under af tålamod, trohet och mod", säger Blaikie, "hade han
ej wetat, under sina pröfningar, hwar den rätta hjelpen war
att finna, så hade han aldrig uppnått ciwiliserade menniskors
boningar." Han emottogs med stor wälwillighet af flera
köpmän, som prowianterade honom och skänkte honom penningar;
en gaf honom det första glas win han druckit i Afrika, en
annan en omgång kläder, och Liwingstone nedkallade öfwer sina
gifware wälsignelse af honom, som sade: "Jag war naken och
I klädden mig". I dagboken nedskref han ett flödande beröm
öfwer några köpmän, "hwilka ej gillade slafhandeln såsom de
andra, utan hade twärtom de mest upphöjda tänkesätt och ett
stort intresse för Afrikas wälgång". Sedan fick han dock
anledning att betwifla uppriktigheten af dessa herrars yttranden,
hwilket kostade på hans ärliga, föga misstanksamma själ, och
han införde då i marginalen flera frågetecken i hänseende till
berömmen. Den godhet, som wisats honom af dessa
portuguiser, framhöll han dock alltid med liflig erkänsla.
I Loanda emottogs han och hans 37 män likaledes med
mycken wälwilja. Derwarande brittiske kommissarien för
slafhandelns förhindrande, mr. Edmund Gabriel, gjorde allt för
hans wälbefinnande. Känslan af att ligga i en engelsk säng
med dess mjuka bädd "war obeskriflig". Sjuk ankom han till
Loanda, och sjuk war han der under en lång tid. Mr. Gabriel
wårdade honom som en broder. Den sorgen drabbade
honom här, att han ej erhöll några bref från anhöriga och
wänner, hwilket hans hjerta trånat efter, och han trodde nu
att man i England ansett det omöjligt, att han någonsin skulle
kunna uppnå Loanda och af denna orsak ej skrifwit.
Efter allt det lidande han genomgått, och sjuk och
öfweransträngd som han war, hade han nu i Loanda utan att
någon skulle hafwa fällt ett klandrande ord derom, kunnat
begagna ett erbjudet tillfälle att öfwersegla till England med ett
härifrån afgående kustfartyg. Om någon behöfde att hwila
och hemta krafter, så war det nu han. Men de män, som
åtföljt honom, måste återwända till Barotse, och Liwingstone
wisste, att de woro alldeles ur stånd att företaga hemfärden
honom förutan. Denna omständighet bestämde hans wäg. Alla
faror och äfwentyr på denna förskräckliga wäg, feberanfallen,
rödsoten, en förlängd skilsmessa från hustru och barn, efter
hwilka hans hjerta ständigt ropade, allt detta war ej att tänka
på, då han hade en pligt att fullgöra mot sina stackars män.
Dessutom hade han ej ännu hunnit det mål, han föresatt sig.
Wisserligen hade han funnit en wäg till hafwet, på hwilken hans
wän Sekelétu kunde sälja sitt elfenben med större winning, och
hwilket kunde bidraga till åstadkommande af handelstrafik
mellan Makololo- och Barotselandet och andra länder, äfwensom
bortskaffa slafhandeln, men han hade icke funnit någon
helsosam trakt för en missionsstation. Östra sidan af Afrika
tycktes hafwa flera utwägar att bjuda på än den westra;
Zambesifloden kunde kanske blifwa en trafikabel wäg. Han wille
derför nu återwända till Linyanti och sedan begifwa sig till östra
kusten. Då han försett sig med gåfwor åt Sekelétu och åt
höfdingarna längs återwägen, sade han farwäl till Loanda,
som han lemnade den 20 sept. 1854.
Wi må ej glömma att nämna, att under hela resan till
Loanda gjorde Liwingstone de mest noggranna astronomiska
obserwationer enligt uppdrag af engelska astronomen Maclear
i Kapstaden, och skref utarbetade uppsatser för Geografiska
Sällskapet. Dessa uppsatser uppwäckte nämda sällskaps största
intresse, och det beslöt att förära Liwingstone sin stora
guldmedalj såsom ett tacksamhetsuttryck och en ärebetygelse, den
högsta det hade att gifwa, för den tjenst, han gjort sitt land
och den geografiska forskningen. Då denna ära tillerkändes
honom, 1855, låg han sjelf sjuk i reumatisk seber i Cabango
på återfärden till Linyanti, en sjukdom som gjorde honom
nästan alldeles döf för många månader. Någorlunda
tillfrisknad fortsatte han resan, hwars mödor och swårigheter sällan
minskades.
I ett bref till sin hustru, skrifwet i Bashinge, gifwer
Liwingstone en gripande skildring öfwer slafhandeln, som med
sina hjertslitande scener allt mer förfärade honom.
Omnämnande en slaf-agent, med hwilken han sammanträffat i Bashinge,
säger han: "Denne agent är till utseendet något lik Mebalwe
och talar portuguisiska såsom griquafolket talar holländska.
Han har twå långa länkrader fulla af fastkedjade qwinnor,
som skola säljas för elfenben. Fordom gick handeln från det
inre af landet till det portuguisiska området, nu är det twärtom.
Detta kommer sig af portuguisernas kärlek för slafhandeln;
de kunna ej utskeppa sina slafwar härifrån, på grund af wåra
engelska krigsfartyg längs kusten, derför sälja de dem så godt
de kunna inåt landet. Dessa arma qwinnor hafwa ett godt
utseende, lika mycket som i allmänhet de wilda damerna i
Kuruman, och fångades nyligen under en skärmytsling mellan
portuguiser och den stam, de tillhöra; de skola säljas för tre
elefanttänder stycket. Hwar och en har en jernring kring
handleden, hwilken ring är fästad wid den långa länken; denna
senare håller fången i hand på det att handleden ej skall för
hårdt söndersarjas. Hur skulle Nannie tycka om att behandlas
så? Och dock är det endast genom Guds godhet i att sätta
wår lott i ett annat lifsförhållande, som wi förskonats från
denna förnedring, ty wi hafwa samma onda natur som hos
dessa Afrikas olyckliga barn nedsjunkit så djupt, att menniskor
kunna tillåta sig att behandla dem som osjäliga djur. Jag
trängtar efter den dag, då jag får återse dig. Jag hoppas
af Guds barmhertighet att få den glädjen. Huru är det med
mina älsklingar? Jag har ej sett deras likar sedan jag
lemnade dem ombord på fartyget. Mina modiga små ungar!
Jag endast önskar att Gud wille wisa oss den barmhertigheten
att göra dem goda också.
"Jag arbetar på de inre språken här i landet, när jag
har någon liten ledig tid, och äfwen på portuguisiskan, som
jag tycker om, emedan den liknar latinet. Negerspråket är
ej så lätt, men jag tager mig en stafningsstund deri hwarje
dag, om jag kan; det är af samma språkfamilj som setschuana...
Wi hafwa färdats förbi twå höfdingar, som plågade oss
mycket, då wi reste bort, men som nu woro helt wänskapliga.
Den ene befalde då sitt folk att icke sälja oss någonting af
hwad wi behöfde, och wi måste twinga oss fram steg för steg
förbi honom. Nu kom han springande emot oss och
helsade oss med stor wänlighet. Han underrättade oss att han
wille komma åter på eftermiddagen för att få en stor
present. Jag swarade honom, att om han ej medförde en gåfwa
till oss så fick han heller ingen. Han kom på det sedwanliga
sättet. Balondafolket wisar understundom sin upphöjda
ställning framför andra stammar genom att indiwider deraf,
synnerligast dess höfding, sätta sig på axlarna på en
förespråkare eller böneman, alldeles såsom gossar i England bruka
göra då de leka. Höfdingen medförde twå tuppar och några
ägg. Jag gaf honom en skänk. Förändringen i denna
gentlemans uppförande föranleddes endast deraf, att mina män
nu hade bössor. Då wi förra gången genomforo hans område,
woro wi förswarslösa. Nu farwäl, Mary! Måtte all behöflig
wälsignelse nådeligen förlänas dig och de kära barnen, det är
den innerliga bönen af din alltid tillgifne
Då Liwingstone anlände till Barotse, der flera af hans
män -- alla återkomna oskadade och wid god helsa -- hade
sina hem, blef det en stor uppståndelse och glädje, hwilken
senare dock ej war oblandad, emedan en och annan af de
hemkomne fann en hustru hafwa warit sig trolös och öfwergått
till en annan man. Men som männen wanligtwis hade mer
än en hustru, tröstade Liwingstone de bedragne med att säga,
att de ändock hade lika många som han.
I dagboken beskrifwer han ankomsten med följande ord:
"Mina män hade påklädt sig sina europeiska kläder, som de
erhållit i Loanda, och med sina hwita och röda mössor på
sig sågo de helt ståtliga ut, då wi aulände. De försökte att
marchera som soldater och kallade sig "mina tappra".
Sedan wi helsats af några qwinnor och deras lifliga glädjeskri,
mötte wi hela befolkningen; jag uppmanade dem alla att med
oss tacka Gud, som i sin godhet bewarat oss under alla faror
och sjukdomar. På eftermiddagen hade wi ännu en gudstjenst.
De gåfwo mig twå präktiga oxar till slagt, och qwinnorna
medförde rikligt med både mjölk och mjöl; allt detta gåfwo
de mig för intet; jag skämdes öfwer att ej kunna gifwa dem
något igen. Mina män hafwa utlagt alla bekostningarna för
resan och de säga till mig med tacksamhet: Tänk ej på, att
wi betala! Du har öppnat en wäg för oss, och wi skola
kunna sofwa
kommo i stora flockar för att se
mig, och få af dem kommo tomhändta. Jag utdelade allt
hwad jag fick bland mina män."
I Linyanti hade Liwingstone sig till mötes de så länge
saknade brefwen från England, äfwensom andra försändelser.
En del häraf hade anländt för lång tid tillbaka; och folket
som misstänkte att paketen innehöllo trollmedel, hade
förpassat dem till en liten ö i floden, nedgräft dem der och bygt
en hydda deröfwer, på det att de skulle ligga stilla.
Liwingstone fann dem der. Brefwen från hans hustru woro
outsägligt dyrbara. Han emottog ock sådana från swärföräldrarna
i Kuruman. Mrs. Moffat war orolig öfwer hans resor
och wille hafwa noga reda på hans planer. Genast satte han
sig till att skrifwa till henne och sökte lugna henne med att
upprepa sina faworitsatser, hwilka med afseende på det
närwarande woro dessa:
och med afseende på framtiden denna:
full af Herrens kunskap." Liwingstone är i detta bref
något skarp i sina yttranden. Han är upprörd öfwer en
beskyllning af några hans fiender, som sagt, att han ingenting
uträttat bland backwainsfolket (Sechelés folk). "Detta folk",
skrifwer han, "är nu i många hänseenden ett annat folk än
fordom. Hwar och en, som wistats bland makololofolket så
länge som jag, skall wara tacksam för tillståndet bland det
andra folket. Utsädet skall alltid bära frukt, men
såningsmannen behöfwer ett stort tålamod, och utgången är wiss."
Sekelétu hade icke uppfört sig wäl under Liwingstones
bortwaro. Han hade företagit sig att göra plundringsfärder till
sina grannar, hwilket äfwen Liwingstones män förklarade wara
"dåligt", "dåligt". Liwingstone nödgades allwarligt förehålla
honom hans orätta handlingssätt; han emottog förebråelsen
som det tycktes med en känsla af blygsel. Hans wänskap för
Liwingstone minskades dock ingalunda häraf; han gjorde allt
hwad han kunde för att utrusta "sin andre fader" för
expeditionen åt östern. Liwingstone hade medfört åt honom en
ny uniform från Loanda, med hwilken han uppträdde i
kyrkan, "der han", säger Liwingstone, "ådrog sig wida mer
uppmärksamhet än min predikan". Han utrustade nu 120 män
åt Liwingstone, skänkte honom 10 slagtoxar och 3 ridoxar,
deribland Liwingstones faworit, Sindbad, stora matförråd och
slutligen prewilegium att uppbära skatt inom alla hans
underlydande stammar. Detta war en frikostighet, som kunde
kallas oerhörd bland landets maktägande höfdingar;
Liwingstone såg deri Guds underliga hjelp och bistånd så klart som
om han hade tagit derpå med händerna. "Om Liwingstone",
säger Blaikie, "hade utfört dessa resor med något frikostigt
hans företag äfwen i så fall warit storartadt, men det är
rent af förwånande och ett under, när wi betänka, att han
begaf sig iwäg på dessa oerhörda färder utan egna medel och
hade endast sitt inflytande öfwer Sekelétu och dennes män att
tacka för allt."
Och återigen wandrade han med sina män fram på en
mödosam wäg, hittills obeträdd af hwit mans fot, och på
hwilken han hade att möta beryktade wilda folkstammar, hwilkas
indiwider kunde gifwa honom dödsstöten för hwarje steg han
tog. Flera wägar woro att wälja för honom; han walde den
swåraste -- längs Zambesifloden, emedan den tycktes honom
sannolikast skola motswara hans förhoppningar såwäl ifråga
om en farbar wäg till hafwet som en lämplig plats för
anläggande af bostad. Icke mycket långt österut från Linyanti
påträffade han dessa underbara wattenfall, om hwilka han
långt förut hört talas; och han gaf dem nu deras namn --
och wäldigare. Flodbädden möter här och afskäres af en djup
remna endast 80 fot bred, hwari hela wattenmassan, som har
en bredd af 3,500 fot, nedstörtar till ett djup af 340 fot.
Remnan fortsätter sedan i zigzag icke mindre än fem swenska
mil, så att floden förändrar sitt lopp från höger till wenster
och från wenster till höger, sjudande och dånande mellan
bergen, under det den uppkastar höga skumpelare, bildade af det
nedströmmande wattnets sammanpressning i den smala
wiggformade kanalens fördjupningar.
En upptäckt med afseende på landets struktur gjorde
Liwingstone äfwen här. Han hade länge tänkt sig att kring
landets lågt belägna centralområde måste någonstädes finnas
ett högland. Han fann nu här twenne höga landryggar eller
åsar, som gingo åt olika håll och hwilka woro synnerligt
passande till boningsplats för både missionärer och handelsmän.
Upptäckten war för honom öfwer all beskrifning dyrbar.
Swårigheter och faror under resan, som widare
fortsattes, uteblefwo icke. Ofta måste den modige mannen och hans
följeslagare gå genom trakter, som de höllo på att icke komma
öfwer, dels för solhettan, dels för oländig mark; tjocka, nästan
ogenomträngliga skogar och snår stängde deras wäg, och de
måste ibland arbeta hela dagar för att hinna fram blott en
kort wägbit. "Att gå här", skref Liwingstone i dagboken,
"kan wara bra för den, som för att bli af med ett frodigt
hull behöfwer anstränga sig, men för en stackare som är
mager som ett benrangel i följd af feberattacker och transpiration
i solhettan dag efter dag, har det ej annat godt med sig, det
jag kan se, än att gifwa ett hederligt slags menniska den
lifligaste föreställning om "trampqwarnen"
De wilda stammar, som passerades, woro wida mer
fiendtligt sinnade än några, med hwilka Liwingstone förut
sammanträffat. En allwarsam oro började också allt mer att
bemäktiga sig honom och han såg ingen ny dag komma under
en lång tid utan att känna sig så godt som wiss, att det war
hans sista. Kommen till floden Loangwa, hwarest nämda flod
sammanflyter med Zambesi, nådde hans ängslan sin höjd.
Här rusade wildar emot honom i afsigt att hugga ned honom.
De togo honom för en hatad neger wid namn Bazimka, som
de swurit döden så snart de skulle få se honom. Liwingstone
wisste detta. Han ryckte af sig sina kläder, wisade dem sina
nakna armar, ben och bröst och frågade om Bazimka liknade
honom, en hwit man? Ett helt dygn uppehölls han här af
dessa wildar, som alltjemt wisade sin afsigt wara att ej släppa
honom så lätt. De upptände eldar rundt omkring hans
lägerplats och wiftade med röda skynken, allt tecken till en
tillämnad strid. Liwingstone insåg tydligt att dödsfara war i luften,
men wisade sig lugn och utan misstankar. I dagboken skref
han under denna ångestdag dessa gripande rader: "Den 14
jan. 1856, wid floderna Loangwas och Zambesi
sammanflytande. Gud ware tack för en nådefull hjelp så långt! Huru
snart jag skall kallas att stå inför honom, min rättfärdige
domare, wet jag icke. Alla hjertan äro i hans hand, och
barmhertig och nådig är herren wår Gud. O Jesus, gör
mig undergifwen din wilja och gif mig ett helt och fullt
förlitande på dig och din mäktiga arm! På ditt ord allena
stöder jag mig. Will du tillåta mig att bedja för Afrika?
Saken är din. Hwad skall gifwa en werksam kraft och fart
åt den tanken, att Afrika ej är öppnadt, om jag dör nu? Se,
o Gud, huru hedningarna omringa mig och resa sig upp emot
mig, såsom de gjorde mot din son. Jag anbefaller min wäg
i dina händer; jag förtröstar på dig, att du skall leda mina
steg. Du gifwer wisdom rikligen till dem, som bedja dig;
gif den till mig, min Fader. Min hustru och mina barn äro
dina. De äro i de bästa händer. O, war oss nådig! Alla
wåra synder utstryker du!
"Lemna mig ej, öfwergif mig ej! Jag kastar mig och alla
mina bekymmer ned för dina fötter. Du wet allt hwad mig
göres behof för tid och ewighet.
"Det synes mig som wore det skada, om den wigtiga
upptäckten af de twå sundt belägna åssträckorna ej skulle bli
känd inom kristenheten. Men ske din wilja, min Gud!...
"Infödingarna wilja ej lemna oss mer än twå små
kanoter för att komma öfwer floden. Jag lägger min sak i
Guds hand, min nådige frälsares, som är syndares wän.
"Afton. Känner stor sinnesoro öfwer sannolikheten att
alla mina sträfwanden för detta stora lands wälfärd skola
omintetgöras af wildar i morgon, då jag bryter upp härifrån.
Men jag läser, att Jesus kom och sade:
all makt i himmelen och på jorden. Gån för den
skull ut och lären allt folk; och si, jag är när eder
alla dagar intill werldens ända! Detta är den
heligaste och mäktigaste Herres ord, och hwad han will, skall
alltid hafwa sin uppfyllelse. Jag will ej i hemlighet gå öfwer
floden i natt, såsom jag ämnade, det kunde se ut som en feg
flykt, och skulle en man sådan som jag fly? Nej, jag skall i
stället göra mina obserwationer af latityd och longityd i natt,
ehuru det kanske blir min sista. Jag känner mig alldeles lugn
nu, Gud ware lof!"
I dagboken, för den 15:de jan., läsa wi widare: "Lemnat
Loangwas strand. Infödingar från hela trakten samlade sig
omkring oss i morse, fullt bewäpnade; qwinnor och barn woro
bortskickade. Endast en kanot lemnades oss, då jag lugnt,
bestämdt och höfligt bad om twå, som man lofwat oss; många
kanoter stodo fastbundna wid stranden. Floden war omkring
en dryg engelsk mil bred. Några af mina män förde först
öfwer alla wåra saker till en liten ö midt i floden, sedan
oxarna och så de öfriga männen i små afdelningar. Jag intog
hedersposten och war den siste, som steg ned i kanoten. Wi
hade på detta sätt en utwäg att kunna hjelpa hwarandra i
händelse af öfwerfall. Wildarna stodo med sina wapen tätt
bakom min rygg. Jag fann på att wisa dem min klocka, mitt
solglas m. m., som wäckte förwåning, och uppehöll dermed
deras uppmärksamhet tills alla mina män woro öfwer, utom de,
som skulle medfölja mig. Då tackade jag dessa oberäkneliga
wilda menniskor lugnt och wänligt för deras godhet att låta
oss resa och önskade dem frid."
Bland berättelser om kristnas hjeltemod torde det wara
få exempel på en innerlig och helig förtröstans fulla seger,
som framstå mera klart och slående än de, hwilka här så
enkelt och anspråkslöst framhållas. I Dawid Liwingstones
förhållande war det ingalunda mindre underligt än i den
bibliske Dawids, den store konungens, att trons seger
föregicks af den djupaste inre ångest. De woro båda swaga
menskliga warelser; men hos båda warade ångesten endast till dess
själen hade hunnit att s. a. s. samla sin tro, sin wisshet att
hennes Gud war en lefwande wän, säker att hjelpa i tid och
nöd. Och huru werklig war Liwingstones känsla af Guds
närwaro! Omnämnandet af de twå sunda åssträckorna och
folkets afwoghet att ej gifwa honom mer än twå kanoter, i
förening med den mest brinnande bön, skulle hafwa warit
meningslösa ord, om han ej i sitt hjerta känt sig hafwa
samband med den lefwande Guden, som hade att afgöra öfwer
hwarje steg af hans fot och hwarje rörelse af hans fiender.
Hwad Liwingstone wid en öfwerblick af sitt lif yttrar i
wisshet om, att Gud styrde hans wäg, att wi wid skildringen
af hans personlighet icke kunna underlåta att citera det. Han
säger: "Om läsaren betraktar den wäg, hwarpå jag fördes till
att börja mina resor den tid jag underwisade bakwainsfolket,
skall också han, tror jag, se försynens barmhertiga hand
deröfwer. Innan mr. Moffat började förklara bibeln för
Betschuanas befolkning, hade Sebituane wandrat norr ut och spred
derigenom inom sina nya landwinningar det språk, hwartill
mr. Moffat öfwersatte de heliga urkunderna; han spred det
inom ett område större än Frankrike. Sebituane utrotade på
samma gång horder af blodtörstiga wildar, till hwilka ingen
hwit man kunde hafwa gått utan att lemna sin hufwudskål
till prydnad för någon wildes hydda. Han öppnade på detta
sätt wägen för mig -- och låtom oss hoppas, äfwen för bibeln.
Sedan, under det jag arbetade i Kolobeng, då jag under
swårigheterna der endast såg en liten skymt af försynens hand,
kunde jag icke förstå den, och jag kände mig böjd att tro wåra
långa outhärdliga torktider komma från satan. Men då jag
i följd af dessa och af de närboende Boers twangs att söka
nytt land och blifwa en resenär, samt begaf mig åt norr i
stället för åt söder, der inga missionärer behöfdes, då ingaf
Guds kärleksrike Ande i hedningarnas sinnen att de skulle
betrakta mig med gynsamma blickar, och se, då såg jag åter och
tydligare den gudomliga handen. Jag gick åt westra sidan af
landet och icke åt den östra, emedan jag hade hört att några
portuguiser hade, ehuru de ägde förhoppning om belöning af
deras regering, nödgats återwända från en färd till östern
utan att kunna uppnå sitt mål. Hade jag först gått i östlig
riktning, så hade jag kommit in bland krigförande skaror i
Tette, der kriget rasade som mest, i stället för att, som nu
skedde, komma dit, då det redan war slut. Och widare, genom
det jag i Loanda följde pligten att gå med mina män till
Linyanti, räddades jag sannolikt från det öde, som drabbade mina
papper, hwilka i mitt ställe sändes till England med det sedan
förolyckade fartyget
nya land delwis öppnadt för kristenhetens sympatier, och jag
hör att Sechelé sjelf har, oombedd af menniska, underwisat sitt
eget folk. I sanning, han har utfört, hwad jag förhindrades
från att utföra, och jag har blifwit anwänd till
undersökningsfärder, -- en sak, hwaråt det aldrig förr warit min afsigt
att egna mig. Jag tror mig se den osynliga handens ledning
i allt detta, och jag hoppas ödmjukt att hon ännu skall leda
mig så, att jag må kunna werka något godt under min
lefnadsdag och min tid i Afrika."
Liwingstone upphann slutligen den yttersta punkten för
sin resa, Quilimane wid östra kusten. En behöflig hwila kom
honom och hans män nu till del. Men han möttes här af
ett dödsbudskap och äfwen af andra nedslående underrättelser.
Hans faders bortgång meddelades honom i bref från en
syster. Den gamle hade insomnat i döden full af tro och frid.
Då man en gång under hans sista dagar frågat honom, om
han "önskade mycket att se Dawid", hade han swarat: "O,
så mycket, så mycket, men ske Herrens wilja! Jag tror
likwäl, att jag skall få weta allt som är wärdt att weta om
honom. När I fån se honom, så sägen honom att jag tror
så!" Sonen hade ej mindre lifligt önskat att ännu en gång
i lifwet få se den gamle fadern och sitta wid hans sida
framför eldbrasan och berätta honom sina erfarenheter under de
många åren i Afrika. Å båda sidor blefwo önskningarna
ouppfylda, men å båda sidor fanns en djup förkänsla af, att
den glädje, som gick förlorad på jorden, skall en gång gifwas
dem i en renare form i en annan werld.
I hög grad påkostande för Liwingstone war ock det
meddelandet från en medlem af missionssällskapet i London, att
Styrelsen ansåg sig hädanefter hwarken kunna eller böra
understödja planer, som endast stodo i ett aflägset förhållande
till missionssällskapets uppgift, hwilken war spridning af
ewangelii kännedom. Sällskapets ekonomiska ställning tillät det
dessutom icke att underhålla missionsstationer inom mycket
aflägsna och swårskötta arbetsfält.
Liwingstone förstod mycket wäl, att dessa yttranden
inneburo ett ogillande af hans sätt att missionera, och inom
honom uppstod för första gången tanken på att framdeles
skilja sig från Sällskapet och arbeta på egen hand, ty han
William Thompson, Sällskapets agent i Kapstaden, skref han
kort derefter:
"Jag har inbillat mig i min enfald att både mitt
predikande och mitt samtalande äfwensom mitt ständiga umgänge
med hedningarna stodo i så nära förhållande till spridandet
af ewangelium som Boersfolket, hwilket alltid gjorde mig
förfång i Kolobeng och slutligen bortdref mig derifrån, har
tillåtit dem att göra. Planen att öppna en wäg antingen till
östra eller westra kusten för landets inre befolkning hemstäldes
till Styrelsens afgörande och erhöll dess formliga bifall.
"Sju gånger har jag warit i lifsfara bland wildarna
under det jag ifrigt och utan afbrott sökt utföra denna plan
och jag har aldrig betwiflat att jag warit på pligtens wäg.
"I sanning, så klart och tydligt har jag sett att jag
werkat godt för Kristi rike, att jag skrifwit till min broder,
att jag wille hellre dö än afstå från mitt företag. Jag skall
ej skryta af hwad jag gjort, men den underfulla
barmhertighet, som jag fått emottaga af min Gud,
fortsätta arbetet, trots Styrelsens weto.
"Om det är öfwerensstämmande med Guds wilja, så
skola medel erhållas från andra håll."
Ester sex weckors uppehåll i Quilimane afreste
Liwingstone till England. Sina många män qwarlemnade han i
Quilimane med löfte att en gång komma åter till dem, och
då föra dem hem. De skulle under tiden omhändertagas af
myndigheten i staden och erhålla arbete mot lämplig ersättning.
Ja, Liwingstone återwände nu till sitt älskade hemland
och sina kära der efter 16 års bortwaro. Hans helsotillstånd
war så sjunket, att man under resan måste landsätta honom
på ön Mauritius, i tanka att klimatet der skulle i någon mån
återställa det. Han led bland annat af ett swårt anfall af
tungsinthet, en följd af hans ständiga feberanfall. Under
wistelsen här war han general Hays gäst, i hwars hem han
åtnjöt mycken godhet. Inom några weckor kände han sig
fullkomligt frisk och "war färdig att resa tillbaka till Afrika igen,
om så hade fordrats". Från Mauritius gick han direkt till
England och landsteg i Dower i december 1856.
De år som förflutit sedan Liwingstone sade sin hustru
farwäl i Kapstaden, woro för henne långa år af djup, ofta
öfwerwäldigande ångest. Bref till och från Afrika gingo ej
sällan förlorade, och inga bref tycktes oftare drabbas af detta
öde än de, som wexlades mellan dessa makar. En främling
i England, utan hem, bruten till helsan, med fyra små barn
att wårda, ofta utan underättelser från sin man för
mångfaldiga månader och derunder i ängslan och bäfwan för att
ett buddkap slutligen skulle komma, som hon icke kunde bära
eller som skulle rubba hennes tro och förtröstan på Gud, allt
detta tärde mer och mer på hennes lif. Den som sett henne
full af lif och mod i Afrika under de mödosamma resorna
der, då hon, "karawanens drottning", uppehöll allas hopp och
mod, skulle ej hafwa känt igen henne i England eller trott
henne wara samma person. Nu woro dessa långa wäntans
år förbi, och hon och de fyra små barnen räknade blott dagar
till den efterlängtade skulle komma.
Och han kom så skyndsamt han kunde. Genast, då han
anländt till Dower, for han till Southampton, der hans
hustru wäntade honom. Det war en gripande mötesstund.
Öfwer Liwingstones bruna magra kinder strömmade tårarna
ned, och han kunde knappt framstamma ett ord, under det
hustru och barn omslöto honom med sina armar och
wälkomnade honom. Med innerlig rörelse läste han äfwen den
poetiska wälkomsthelsning, som hans hustru skrifwit för denna
återseendets stund, i hoppet att de aldrig mer skulle skiljas,
hwilket lilla poem wi här nedan införa i möjligast trogna
öfwersättning.
Wälkommen tusenfallt igen från främlingarnas werld!
Du har då ändtligen sökt upp ditt hemland och din härd.
Hur längesedan är det ej, som du mig öfwergaf:
En hwilans natt, en glädjens dag jag sen ej wetat af.
Tror du, att jag dig förebrår den sorg, hwarpå jag bar?
Den finnes icke mera till, när jag dig åter har.
Blott fröjd och kärlek känner jag, och i mitt hjerta ler
Ett hopp så ljuft, ett hopp så wisst, att ej wi skiljas mer.
Wälkommen tusenfallt! Hur högt gå icke hjertats slag,
När åter jag får blicka in i dina kära drag!
Hur lefde jag wäl utan dig min saknads långa år?
Det syns mig, att jag måste dö, om nu du från mig går.
Din blick mig lofwar, att jag får dig egna mina dar,
Och du skall engång ta emot den sista suck jag drar.
Och, om till salighetens hem mig döden wänligt bär,
Skall ett "Wälkommen tusenfallt" dig wänta äfwen der.
Liwingstones ankomst till England började en nästan
ändlös rad af offentliga möten, tal och fester inom alla
samhällsklasser, korporationer, sällskap och föreningar, och hwilka
höllos till hans ära -- först i London, sedan i andra städer.
Det kungl. Geografiska Sällskapet öppnade raden, och dess
president, sir Roderick Murchison, framhöll allt hwad
Liwingstone hade uträttat under sina resor från Kap till Linyanti
och Loanda, och sedan från atlantiska hafwet wid Loanda
till indiska hafwet wid Quilimane, under hwilka resor han
öfwerfarit ej mindre än 11,000 eng. mil af den afrikanska jorden.
Vidare framhölls, huru han genom astronomiska
obserwationer utwisat läget af mångfaldiga ställen, berg, floder och
sjöar, hwilka förut warit okända; han hade begagnat hwarje
tillfälle att undersöka landets fysiska struktur, dess geologi,
dess klimat o. s. w., samt gjort kända dess inhemska produkter,
jordens alstringsförmåga och beskaffenhet. Han hade på grund
af egen undersökning bestyrkt hwad man endast gissningswis
förmodat, att det inre af Afrika war ett slättland, en platå,
genomskuren af många sjöar och floder. Efter talets slut
öfwerlemnades till Liwingstone den guldmedalj, som blifwit
honom tillerkänd i maj 1855. Wid emottagande deraf
ursäktade han sig först för den oöfwade och klumpiga engelska
som sannolikt skulle gifwa sig tillkänna i hwad han önskade
säga. Sedan tackade han för den ära, som skett honom, men
han hade dock endast gjort sin pligt som kristen missionär;
andra kunde hafwa utfört allt hwad han utfört; hittills hade
han endast iklädt sig wapenrustningen och hade således ingen
rätt att tala såsom segerwinnare. Intet waraktigt andeligt
werk kunde utföras i Afrika förrän slafhandeln afskaffats och
landet öppnats för samfärdsel med andra länder.
Andra talare uppträdde derefter och framhöllo
Liwingstones wetenskapliga forskningar i andra rigtningar. Professor
Owen förklarade sig hafwa med djupaste intresse läst dessa
förträffliga skildringar öfwer djurlifwet i Afrika, som hans gamle
och högt wärderade wän hade gifwit sina landsmän, och
tackade nu så wäl för dessa som för den stora tjenst Liwingstone
gjort den zoologiska och palæontologiska wetenskapen
stod i ett nära wänskapsforhållande till prof. Owen.
Han gjorde honom längre fram i tiden ett egendomligt testamente. I
bref till sin bäste wän, mr. Young, skref han då: "Om jag dör hemma,
will iag ligga wid din sida. Min wenstra arm skall skickas till professor
Owen, kom ihåg det! Detta är Dawid Liwingstones yttersta wilja.".
I Freemasons´ Hall höll Londons missionssällskap sitt
möte för att wälkomna Liwingstone. Lord Shaftesbury höll
helsningstalet, som war ädelt och kraftigt. Liwingstone
tackade med djupaste rörelse och höll sjelf ett förträffligt tal
till swar. Då han i London personligen sammanträffade med
Styrelsen, wisade denna en wida större sympati för hans
planer i Afrika än han kunde tänka efter de erhållna
meddelandena i Quilimane. Han hade dock nu så godt som beslutat
att utgå ur detta Sällskap.
Ett mera allmänt möte hölls i Mansion House, hwilket
leddes af biskopen af London. Tusentals menniskor hade
infunnit sig, och Liwingstone kände sig nästan olycklig öfwer att
wara föremål för så mångas uppmärksamhet. Omwexlande
med dylika ärebetygelser mottog han äfwen bref och skriftliga
wälkomsthelsningar från alla delar af landet och från andra
länder. Bref ankom ock från swärföräldrarne i Kuruman,
som wisste af hans hemresa från Quilimane och lifligt
deltogo i alla hans intressen. Mr. Moffat skrifwer:
"Dina forskningsresor hafwa uppwäckt ett oerhördt
intresse i England, och den menniska måste wara gjord af
sulläder, som kan förblifwa oberörd wid åhörandet af blott en
tiondedel af dina wågsamma företag. De ärebetygelser, som
wänta dig hemma, skulle wara nog för att göra ett tjog swaga
hjernor kollriga, men jag har ingen fruktan för att de skola
skada den öfwersta wåningen hos dig; de skola blott wisa dig,
att ditt arbete i att öppna de inre gömslena af Afrika, har
blifwit wärderadt. Det blir nästan för mycket för wår kära
Mary att först få höra dig werkligen wara oskadad och sedan
att få se dig. Hon har haft många, som känt deltagande
för henne, och, jag säger det rent ut, många hafwa kallat dig
för en mycket elak man, som kunnat utsätta henne för sorg
och ångest så många tusen gånger. Ware härmed huru som
helst, du har lyckats utöfwer de mest sanguiniska
förhoppningar att öppna en werld af odödliga warelser, alla i behof af
ewangelium, och detta wid en tid -- nu efter kriget
folken böra och kunna öfwa sina krafter för ett mål, jemfördt
med hwilket det, som upptagit de främsta sinnena i Europa
och kostat så mycket penningar och kraft så mycket blod, endast
är ett fantom."
Så snart Liwingstone kunde slita sig ifrån sina första
åligganden i London, skyndade han till sin mor och öfriga
slägtingar. Hans faders tomma stol war en smärtsam syn;
han kunde ej på en lång stund wända sina tårade ögon
derifrån. "Wi tacka dig, o Herre, för wåra föräldrar",
utropade han, "Wi tacka dig för den döde, som har dödt i dig!"
Liwingstone hade ämnat att stanna endast några
månader i England, men hans wistelse blef mycket förlängd.
Löftet till hans makololomän i Quilimane att föra dem hem,
stod alltjemt för honom, men då han i februari erhöll en
skriftlig förbindelse af portuguisiska regeringen derstädes om
skydd för dem under hela den tid Liwingstone wille stanna i
England, beslöt han att qwardröja året ut. Man hade ifrigt
uppmanat honom att offentliggöra sina erfarenheter i tryck, och
en af Englands förnämste publicister lofwade honom en riklig
winst deraf. I början af år 1857 sysselsatte han sig derför
med att skrifwa sin bok
hade de bästa materialier i sina dagböcker och öfriga
anteckningar, men, arbetet med att ordna det hela och omskrifwa
hwad som fordrades för fullständighetens och formens skull,
förekom honom så ytterst beswärligt och tråkigt, att han ofta
brukade säga under sysselsättningen dermed, att han "wille
hellre wandra twärs öfwer Afrika än skrifwa en bok till".
Hans biograf säger om denna bok: "Stilen i
Trawels är beundranswärd; bokens egentliga brist är
saknad af perspektiw; den är mera en samling afdelade stycken
än ett sammanhängande helt, i någon mån en oundwiklig
följd måhända af innehållets natur, men hufwudsakligen, tror
jag, af den brådska och det tryck utifrån, hwarunder den
skrefs."
Då Liwingstone började med denna literära werksamhet,
skref han till Englands astronom mr. Maclear i Kapstaden
följande: "Jan. 21:sta 1857. Jag började i går min bok, och
som jag har en hel hop män (110), som wäntar mig i
Quilimaue eller i Tette i april, kan Ni förstå, att jag har
nog att göra för att hinna färdigt mitt arbete före nämde
månads slut. Mycken tack för allt godt Ni sagt om mig
wid mötet i Kapstaden. Här berömma de mig så att jag
måste tillsluta mina ögon; för hwad? -- endast för det jag
sökt göra min pligt. De borde skicka tacksägelser till
Boersfolket, som gjorde mig fri och ledig till att öfwerfara det
wackra landet. Dessa Boers wille tillstänga det, och jag
wille öppna det. De skröto inför portuguiserna att de hade
bortdrifwit twå missionärer; men de lurade sig sjelfwa genom
sin gerning. Jag har nu fått medaljen, som Ni förutspådde,
och har ock fått borgarrätt af staden Hamilton, hwilket bland
annat tillförsäkrar mig befrielse från att betala
fängelseutskylder, ifall jag blir satt i fängelse."
Det möte, som Liwingstone här omnämner, hade warit
anordnadt till hans ära i Kapstaden af guwernören George
Grey och Englands öfriga derwarande högsta embetsmän,
äfwensom af londonska missionssällskapets agent, pastor Thompson.
Alla dessa män hade då uppträdt och talat, och deras tal hade
hans utförda wärf. "Jag har aldrig känt någon", yttrade
den kungl. astronomen Maclear. "som, efter att äga nästan
ingen kännedom om metoden att göra geografiska
obserwationer eller lägga in positioner (på kartan), blifwit i hast så
skicklig, att han kunde taga en fullständig mån-obserwation,
med höjdbestämningar, inom 15 minuter." -- "Jag säger, hwad
den mannen har gjort, är utan exempel .... I kunnen gå
till hwilken plats som helst, der Liwingstone gått fram öfwer
hela denna wida kontinent, och wara wissa om eder plats
eller hwar I befinnen eder."
utförda wärf", säger Maclear widare i sitt tal, "will jag nämna följande:
I medeltal består hwarje iakttagelse af en mån-distance af 5 särskilda
obserwationer, och han har utfört 148 sådana, hwilket således utgör 740
kontaktsobserwationer, hwartill komma twå höjdbestämningar af hwarje
objekt före och twå efteråt, hwilket, tillsammans med höjdobserwationer i
och för tidsbestämningar, utgör ej mindre än 2,812 särskilda iakttagelser.
Men detta är ej det hela af hans obserwationer under hans resor hittills.
Många sådana, anförtrodda till en arab, hafwa icke synts till, och utom
dem har han tagit mångfaldiga, som han ej ansett nödwändigt att
hemsända."
Särskildt intresse hade wid detta tillfälle pastor
Thompsons tal uppwäckt, hwilket äfwen blef händelsen i England, då
referat deraf hann komma dit. Thompson yttrade bland
annat: "Jag uttalar såsom min allwarliga öfwertygelse,
grundad på en lång tids förtroliga meddelanden, muntliga och
skriftliga, mellan doktor Liwingstone och mig, att under de
swårigheter, lidanden och faror, som han haft att utstå under
de sista åtta åren, har han aldrig drifwits fram på sin wäg
af blott wetgirighet, eller af kärlek till äfwentyrarelif, eller af
törst efter ryktbarhet och beröm, eller af någon annan
bewekelsegrund -- om än lofwärd i sig -- än den af honom sjelf
betygade: att wara en förkunnare af Kristi kärlek. Om det
någonsin funnits en man, som sökt redligt utföra sitt kall
såsom kristlig missionär, och som djupt förstått dess mål, så
är det Dawid Liwingstone. Den anda, hwari han gifwer sig
åt arbetet, kan ses af följande yttrande i ett hans bref: "Du
säger wänskapsfullt, att du känner oro öfwer att jag reser
ensam. Jag hoppas att jag är på pligtens wäg. Min egen
öfwertygelse att så är, har aldrig swigtat. Jag gör något
litet för Gud. Jag har förkunnat ewangelium på mången
jordfläck, der Kristi namn aldrig förr warit hördt, och jag
önskar att jag kunnat göra det ännu mer genom att studera
och uppsätta barotsespråket, men jag led så alwarsamt af
febern. Trötthet och mattighet framkallade vertigo och kommo
mig, då jag hastigt såg upp, att förlora medwetandet; detta
nödgade mig att uppgifwa stillasittande arbete; men jag hoppas
att Gud will emottaga hwad jag kan göra"!"
Under de fem månader Liwingstone skref sin bok, som
utkom i 12,000 exemplar och måste inom några weckor
utgifwas i en ännu större upplaga, wistades han hos sina
wänner än i London, än på landet i närheten af London. Hans
hustru och barn woro med honom; de sistnämda sprungo
omkring honom och lekte sina lekar under det han skref; han kunde
då ibland plötsligt kasta bort pennan, taga ett barn wid
hwardera handen och med de öfriga efter sig skynda ut i wårgrönskan i
skogen och der helt twärt förswinna ur deras åsyn, krypa in
mellan de höga ormbunksnåren och låta de små leta efter sig både
länge och wäl, tills han slutligen framkom på ett ställe, der de minst
kunde wänta att han fanns. "Dessa oförgätliga stunder lysa nu
som klara fixstjernor för hans qwarlefwande barns minne."
Strömmen af de offentliga firningarna började alltmer
tilltaga, oaktadt Liwingstones literära sysselsättning. Det ena
måste passas in i det andra, och då boken war färdig, måste
han resa från stad till stad nästan öfwer hela England för
att emottaga hyllningar. I Oxsord, Dublin, Manchester,
Edinburg, Glasgow, m. m. woro dessa nära att öfwerwäldiga
honom; han förskräcktes för detta upphöjande af en fattig,
syndig menniska, om han än wärderade den wänlighetskänsla,
som låg till gruud derför. "Bomullsspinnarnes Sällskap" i
Skottland gaf honom ock sin hyllningsfest. Omkring 2,000
pnd st. hade det hopsamlat genom subskription, hwilken summa
då förärades honom. Han war djupt rörd af detta
kärleksbewis och höll ett mästerligt tal till dessa arbetare, bland hwilka
han igenkände många gamla kamrater.
Medicinska fakultetens i Glasgow hyllning fröjdade
honom äfwen. För nära 20 år tillbaka hade han blifwit
licentiat wid denna fakultet, en af de äldsta medicinska
institutionerna i landet; nu kallades han till dess hedersledamot, en
ära, som endast gafs till högst utmärkte män. Den
presiderande talaren berörde den winst och fördel, som Liwingstone
såsom missionär haft af sina medicinska studier i Glasgow.
Dessa ord upptog han i sitt swar, och yttrade; "Jag
wälsignar den underwisning, jag erhöll wid denna fakultet. I det
land, dit jag bortfor, försökte jag följa min Herres och
Mästares fotspår. Wår frälsare war en läkare, som botade sjuka
med sitt kraftiga ord; men det är ej att wänta, att hans
efterföljare skola göra dylika underwerk. Det närmaste wi kunna
komma dertill, är att taga kännedom om medicinsk wetenskap
och söka bota wåra sjuka på medicinsk wäg... En af mina
patienter uttryckte en gång sin tanke om mig såsom läkare och
lärare på följande sätt: "Wi tycka mycket om dig; du är den
enda hwita man wi känna. Wi tycka om dig, emedan du
hjelper oss då wi äro sjuka, men wi tycka icke om ditt
oupphörliga predikande och bedjande, wi kunna icke wänja oss wid det!""
Wid detta tillfälle, såsom wid de föregående
hyllningsfesterna, omnämdes äfwen mrs. Liwingstone och hennes nitiska
hjelp, då hon delade arbetet wid sin makes sida i Afrika. Det
gladde Liwingstone hwarje gång hennes namn nämdes; en
ljusning flög öfwer hans ansigte; och då han nu i detta
samma swar hade att säga något om henne, yttrade han dessa
wackra ord:
"Det är måhända ej passande, att en man offenligt
prisar sin egen hustru, men jag will blott säga, att när jag
skildes från min hustru i Kap och sade henne att jag skulle
återkomma om twå år, men blef borta i fyra och ett halft,
så fruktade jag, att jag en gång skulle framträda inför henne
med en försämrad karakter. Jag har likwäl fått förlåtelse.
Min hnstru, som alltid warit den bästa ekan i mitt hjul, will
nu åtfölja mig på min nya färd och hon skall wara mig till
den största hjelp. Hon känner wäl södra Afrikas språk, hon
är willig att fördraga och lida, hon kan arbeta och hon wet
att i det landet måste man sjelf lägga handen wid allt som
skall utföras; hon wet att i det landet måste missionärens
hustru wara den egentliga tjenarinnan i huset, och glad är
jag i sanning att jag får åtföljas af min skyddande engel."
Ännu ett utdrag ur ett tal, eller rättare ett föredrag,
af Liwingstone wilja wi anföra; det hölls i Cambridge i
afsigt att wäcka till lif många känslor, som woro på wäg att
domna inom samhällena. Först talade han om sin
werksamhet i Afrika, folket der, dess wanor och religiösa tro, och sedan
framstälde han allwarliga uppmaningar att werka mera
liffullt för missionen och gjorde slutligen ett upprop om
missionärer. Han sade:
"Wi skola ej blygas öfwer wår religion; hade wi ej så
mycket förbisett den sanningen i Indien, skulle wi icke nu wara
i sådana trångmål i det landet som wi äro. Låtom oss synas
just hwad wi äro! Hwad mig beträffar, ämnar jag nu att
åter gå ut som missionär och hoppas att dristigt men
kärleksfullt kunna framhålla kristendomens sanning samt min
öfwertygelse, att de, som icke äga den, äro i willfarelse. Mitt mål
i Afrika är icke blott det att höja menniskorna ur
hedendomens elände, utan äfwen det att deras land måtte blifwa så
öppnadt, att de må kunna inse behofwet af sina själars
frälsning. Jag ämnar under min nästa wistelse der att följa
Zambesi och winna de många höfdingarne längs flodens
stränder genom att lära dem odla bomull, och så förmå dem att
öfwergifwa och afskaffa slafhandeln. De handla redan med
elfenben och guldsand och wilja gerna utsträcka sina
handelsaffärer.
"Jag tror att England är waket för sin pligt att
ciwilisera och ewangelisera hedningarna. Wi kunna icke alla gå
ut såsom missionärer, det är sant, men wi kunna alla söka
skaffa någon i wårt ställe, wi böra alla bistå missionen, wi
böra dessutom alla särskildt göra det, som hwarje missionär
högt uppskattar: bedja för missionsarbetet. Jag hoppas att
de, till hwilka jag talar, wilja både understödja och bedja för
dem, som utgå till detta arbete i deras ställe."
Liwingstone höjde sin röst, hans ögon och hjerta brunno,
då han nu sade dessa förträffliga ord:
"Det är beklaganswärdt att ett af wåra äldsta
missionssällskap, kyrkans missionssällskap, skall nödgas wända sig till
Tyskland för att få missionärer. Låten denna fläck blifwa
borttagen! Det slags män, som wi behöfwa till missionärer,
är just det, som jag ser framför mig, män med uppfostran,
wärdighet, företagsamhet, ifwer och gudsfruktan ... Jag
hoppas att många af eder måtte med kärlek omfatta denna
ärofulla bana. Uppfostran har blifwit oss gifwen ofwan ifrån
för att wi skola föra till de benådade budskapet och
kännedomen om en frälsare. Om I tänden den glädje, den
tillfredsställelse, som utförandet af denna pligt medför, äfwensom den
tacksamhet till Gud, som missionären alltid har att känna i
att hafwa blifwit utwald till ett så högt och heligt kall, så
skullen I icke tweka att omfatta detsamma.
"För min egen del har jag aldrig upphört att glädja
mig öfwer att Gud gifwit mig ett sådant arbete. Menniskor
tala rundt omkring mig om den uppoffring jag gjort genom
att bortskänka så mycket af mitt lif till Afrika. Kan det
kallas uppoffring att återgälda till Gud en mycket liten del af
den stora skuld, hwari wi stå till honom, och som wi aldrig
kunna betala? Kan det kallas uppoffring, som medför sin egen
wälsignade winning i en helsosam werksamhet, i medwetandet
af att göra det rätta och goda, i samwetsfrid och ett ljuft
hopp om saligt lif härefter? Bort, bort med detta ord i en
sådan betydelse! Det är sannerligen ingen uppoffring.
Sägen hellre, det är ett nådefullt priwilegium! Oro, ångest,
sjukdom, lidanden och faror, då och då, med saknad af detta
lifwets wanliga beqwämligheter, njutningar och ömhetsbewis,
detta allt kan wäl komma oss att stanna, göra sinnet
wankelmodigt och sänka själen djupt ned; men det warar blott en
liten tid, och det är intet i jemförelse med den härlighet, som
en gång skall uppenbaras för oss. Jag har aldrig gjort någon
uppoffring. Om detta skola wi icke tala, då wi ihågkomma
det stora offer, som Kristus har gjort, han, som lemnade
sin Faders tron i det höga för att utgifwa sig för oss, han,
som war sin Faders härlighets sken och hans wäsendes rätta
beläte, han, som uppehåller allt med sitt mäktiga ord,
borttager wåra synder och sitter på Gud Faders högra hand i
himmelen!
"Jag ber att så fästa eder uppmärksamhet på Afrika!
Jag wet att om några få år skall jag draga min sista suck i
detta land, som nu blifwit öppnadt. Låten det icke åter
tillstängas! Jag går tillbaka till Afrika för att söka öppna en
wäg för commerciel samfärdsel och för kristendomen. Jag ber
eder, utfören I det werk, som jag har begynt, jag
öfwerlemnar det till eder!"
Det firande för hwilket Liwingstone alltjemt war
föremål i sitt hemland, blef till slut en riktig plåga för honom,
och hade det ej warit för att ej synas otacksam, så hade han
för länge sedan dragit sig tillbaka. Han kunde ej wisa sig på
gatorna i städerna utan att på ett hindrande sätt omringas
af menniskor, och ofta tog han en droska för att fort komma
undan. Då han bewistade gudstjensten i kyrkorna, walde han
alltid den mest undangömda plats för att ej, som ibland hände,
wäcka ett störande uppseende, och han gick dit med nedlutadt
hufwud och handen öfwer pannan, på det man ej skulle känna
igen honom. "Jag kan icke säga", skref han till en wän,
"huru mycket dessa beröm och detta
mig. Jag är säker på, att du beklagar mig. Jag har ju ej
gjort något af min egen kraft eller wishet, utan endast genom
Guds makt, wishet och godhet." Dylika yttranden upprepade
han ofta. Det war dock ej alltid endast beröm, som trängde
sig till hans öron, äfwen anmärkningar hördes någon gång.
De funnos, som betwiflade hans kristliga halt; "han war ej
en rätt missionär, ej en rätt kristen, det framgick tydligt af
hans tal och hans bok, hwari så många ämnen berördes,
hwilka ej tillhörde Guds rike, utan endast werldens." Under
en tids wistelse i Carlisles hem erhöll han en dag, för att
blott anföra ett exempel, ett bref från ett fruntimmer af
allwarlig riktning och tillhörande missionssällskapet; brefwet
innehöll förebråelser i fråga om hans werksamhet och hans
werldsliga uppträdande. Liwingstone kände sig sårad och
swarade skarpt. "Ingenstädes", skref han, "har jag någonsin
welat wara något annat än en Guds tjenare, som enfaldigt följt
ledningen af Guds hand. Min åsigt om hwad som är en
ideal är en dyster och sluten man med en bibel under armen.
Jag har arbetat i sten och murbruk, i smedjan, wid
timmermannens bänk äfwensom med att predika och utså Guds
heliga ord, samt utöfwat en läkares tjenst. Jag wet och känner
att jag
jag skjuter en buffel åt mina hungrande män, eller då jag
tager astronomiska obserwationer, eller då jag skrifwer till ett
af hans barn, som under den lilla stund, som fordras för att
skrifwa ett bref, glömmer den kärlek, som
Och efter att genom Guds hjelp hafwa fått ledning, fått
upplysning, som jag hoppas skall föra till allt större wälsignelse
för Afrika, skulle jag wäl gömma mitt ljus under en skäppa
blott derför, att några personer anse det ljuset otillräckligt,
eller anse det till och med icke alls
wetande att många menniskor tänka, att det att öppna ett nytt
land för kristenhetens sympatier icke är ett passande arbete
för en man i missionssällskapets tjenst, skall jag nu afstå från
att taga lön af det Sällskap, jag tillhört, så att ingen pekuniär
förlust skall drabba någon för min skull."
Liwingstone hade werkligen utträdt ur Londons
missionssällskaps tjenst, då detta bref skrefs. Han hade noga
öfwerwägt sin handling. Ehuru Styrelsen gerna tillåtit honom att
fortsätta sitt arbete i Afrika efter den plan han börjat,
fruktade han dock att hans frihet kunde inskränkas på ett eller
annat wis, om han qwarstod, på samma gång som han
fruktade att Sällskapet sjelft möjligen i så fall kunde utsättas för
beskyllningen att anwända gifna medel på ett obefogadt och
för missionen oegentligt sätt.
Wid slutet af året 1857 hade "Brittiska Sällskapet" sitt
möte i Dublin. Då höjdes en röst med förslag att
understödja Liwingstone under hans widare forskningsresor i Afrika.
Saken wann bifall, och man wände sig till regeringen, som
wisade sig synnerligt stämd för den samma. Före årets
utgång hade regeringen redan fattat sitt beslut och i februari
1858 utnämdes Liwingstone till H. M. Drottningens konsul
i Quilimane för östra kusten och de fria distrikten i det inre
af landet, samt till ledare af en expedition för undersökning
af östra Afrika och Central-Afrika. En ångbåt, lämplig för
Zambesifloden, anskaffades, expeditionens öfriga medlemmar
utnämdes, de bestodo af officerare, wetenskapsmän och assistenter,
ibland hwilka Liwingstones egen broder, Carl Liwingstone,
befann sig. Alla woro beordrade att lyda Liwingstone såsom
deras förman.
Liwingstone stod således rustad på sitt lands bekostnad
att nu fortsätta arbetet i Afrika. Lorderna Palmerstone,
Clarendon och Shaftesbury woro honom synnerligt bewågne och
genom deras inflytande hade många fördelar förskaffats honom.
Före afresan wille Drottning Victoria se sin nyutnämde
konsul och lät kalla Liwingstone till sig. Han uppwaktade
drottningen i hennes wåning utan all ceremoni. H. Maj:t
samtalade med honom ett par timmar och war lifligt intresserad
af hans skildringar öfwer Afrika och sitt lif der. Då
Liwingstone tog afsked af drottningen, sade han, att nu kunde han
berätta wildmarkens barn, att han hade sett
han icke gjort detta, hade alltid warit ett stående ämne
för deras ytterliga förwåning. Han berättade ock, att
infödingarna brukade fråga honom, om hans höfding war rik,
och då han försäkrade dem att han war mycket rik, frågade
de alltid, "hur många oxar och kor har han?" hwilken fråga
roade drottningen på det högsta.
Detta war det enda sammanträffande Liwingstone hade
med sin drottning, som alltid wisade honom ett hjertligt
intresse, och en stor godhet mot hans barn, då underrättelsen om
hans död bekräftade sig.
Liwingstones uppträdande i England hade werkat en
stor lifaktighet. Han hade påwisat många arbetswägar för
kristlig missionswerksamhet i Afrika -- ifrån Kuruman till
Zambesi, och från Loanda till Quilimane. Han hade
uppwäckt warmt deltagande för negerfolket genom sina skildringar
af dess mörka, hårda lif -- med så stor nöd och så liten
glädje. I missionens sak hade han ej talat förgäfwes. Wid
uniwersiteten i Oxford och Cambridge fingo unge
förhoppningsfulle män nytt ljus i lifwets stora frågor, och de
undrade på att de af sig sjelfwa ej förr hade tänkt på att egna
sig åt ett så ädelt wärf som missionärens. Det dröjde ej länge
innan man från dessa båda uniwersitet ombesörjde en särskild
missionswerksamhet i Afrika, med biskop Mackenzie till ledare,
för hwilken werksamhet Liwingstone gaf råd och anwisningar.
I Skottland började män sådane som James Stewart att
bereda sig till ett werksamt lif i Afrika, och menniskor af alla
klasser började inse att äfwen de hade förpligtelser i fråga
om hednawerldens förhjelpande ur andelig nöd. Londons
missionssällskap tillegnade sig Liwingstones faworitord: "framåt"
och beslöt missionswerksamhet i Linyanti och längs stränderna
af Zambesi. Det gaf mr. Moffat i uppdrag att anlägga en
missionsstation i Motebele, Mosilikatses territorium, och äfwen
andra sådana i ett par andra områden. Sjelf hade
Liwingstone alltid önskat att några år så bosätta sig bland Sekelétus
folk, hwilket han älskade, och werka inom dessa stora områden
än här, än der tills Kristus blef känd; nu kunde han det icke,
hwarför han lagade, att hans swåger, John Moffat, började
missionera der. Under fem år wille han aflöna honom, och
hans bostad skulle på Liwingstones bekostnad uppsättas.
Medlen härtill tog han dels af den winst han fått af sin bok,
dels framdeles af sin egen konsulslön. Afrika blef således ett
ämne för hela Englands åtanka, Afrika, förut en symbol af
det oåtkomliga, ofruktbara, förtorkade, mörka och dystra, blef
inom kort den mest intressanta delen af jordklotet.
Den winst, som Liwingstone hade fått af sin bok -- nära
nog en liten förmögenhet --, anwände han helt och hållet i
missionens intresse, med undantag af en wiss summa, som
han afsatte till sina barns uppsostran. Hwad dessa angick
wille han gifwa dem en så god och omsorgsfull uppfostran
som möjligt, men ingen förmögenhet. Han ansåg, att intet
kunde wara skadligare för dem eller mindre till deras sanna
gagn än att bereda dem tillfälle att lefwa ett sysslolöst och
oberoende lif. "Fattigdom är ingen skam", sade han; "de skola
få lära sig att arbeta, och med den lärdomen äro de rika."
De sista dagarna före afresan anwände Liwingstone till
ordnande af sina enskilda angelägenheter. Han war då i
London. Under brådskan och bestyren kunde han fånga några
minuter i flygten då och då för att nedskrifwa några ord än
till det ena af sina barn, hwilka alla woro i Skottland, än till
det andra. De små brefwen äro så rörande. Se här ett:
"London d. 2:dra febr. 1858. Min kära Tom. Jag reser snart
från detta land och lemnar dig i hans wård, som aldrig
sofwer eller blundar och aldrig swiker den, som förtröstar på
honom. Om du tager honom till din wän, skall han wara
dig en bättre wän än någon menniska på jorden. Han står
dig närmare än en broder. Måtte han gifwa dig nåd att
söka honom och tjena honom. Jag har intet bättre att säga
dig än att du skall taga Gud till din fader, Jesus till din
frälsare och den helige Ande till din heliggörare. Gör detta,
och du är bewarad för ewigt. Intet ondt kan då träffa dig.
Jag hoppas du will lära fort och wäl, så att du kan bli
duglig till att tjena Gud i denna werlden!
Här må nämnas att Liwingstones båda äldsta söner
dogo i unga år. Robert, den äldste, ägde lofwande egenskaper,
men ett mycket dystert och oroligt sinne. Skolunderwisning
war honom en plåga. Fadern kände alltid oro för honom.
Uppwäxt längtade ynglingen ut i werlden, än hit, än dit.
Slutligen for han öfwer till Amerika och ingick i
förbundsarmeen under frihetskriget. Hans lif syntes honom
glädjelöst; men så rädd war han att på något wis neddraga sin
faders namn, att han inskref sig i armeen under ett annat
namn, och ingen af hans förmän eller kamrater wisste, hwars
son den fremling war, som stred för slafwarnas frihet i
Amerika. Han sårades och blef tillfångatagen. Under sin
lasarettstid funderade han på nya planer för framtiden, men
döden kom och gjorde slut både på fångenskap och sjukdom;
han dog wid 19 års ålder. Hans sista bref till fadern skänkte
denne mycken glädje och tröst; han hade fått syn på sin
frälsare. Thomas, den andre sonen, war sjuklig allt ifrån
barndomen. Han nödgades för sin helsas skull resa till Egypten,
då han plötsligt rycktes bort af döden; han dog i Alexandria
1876.
----
Ombord på H. Majestäts ångare
Liwingstone England den 10:de mars 1858 tillika med sin
hustru, sin yngste son och Zambesi-expeditionens alla
medlemmar. Den nya ångbåt, som skulle begagnas på sistnämda flod
och dess bisloder, åtföljde äfwen; den bar mrs. Liwingftones
afrikanska namn: "Ma-Robert", och förde nu ombord hela
den utrustning, som för expeditionen war nödwändig.
Liwingstone kände sin ställning swår och sitt answar
omätligt. Han hade förr aldrig stått i regeringens
omedelbara tjenst, ej heller förr haft att leda och befalla öfwer
sådana personligheter som de, hwilka nu woro beordrade att
lyda honom; det war känslan af att härstamma från en
under dem stående klass, som gjorde pligten att wara deras
förman så synnerligt swår. Hwad skulle de wäl känna inom sig,
då han, en man ur arbetsklassen, utdelade sina ordres? I
ett war han dock bestämd: han wille fullgöra sin pligt till det
yttersta och ej spara någon möda för att förmå hwar och en
annan att fullgöra sin. På första dagen, sedan
lemnat Englands kust, samlade han expeditionens alla
medlemmar omkring sig, då han anwisade dem deras särskilda
funktioner och deras förpligtelser i allmänhet samt framhöll
med synnerligt eftertryck, huru de borde förhålla sig mot
hedningarna. "Wi komma bland dessa olyckliga menniskor",
slutade han, "såsom indiwider af en högre och oändligt lyckligare
race; wi hafwa undfått en wälsignad och helig religion, och
det åligger oss att med ett wärdigt uppförande, med kärlek och
fördragsamhet wara fridens budbärare bland detta hittills så
nedsjunkna och förtrampade slägte. Intet stort resultat har
någonsin blifwit wunnet utan tålamod och ihärdigt arbete. I
det företag, hwartill wi förbundit oss och hwarmed wår
drottning har hedrat oss, skola äfwen de minsta bewis på sympati,
på aktning för menniskowärde, på wänlighet och kärlek, hwilka,
då de betraktas i detalj, kunna synas bortkastade på dessa arma
warelser, likwäl -- om de alltid iakttagas -- med säkerhet
utöfwa ett kraftigt inflytande. Waren förwissade: ett wänligt
ord och en wänlig handling gå aldrig förlorade!"
Under hela denna expedition, som warade i sex år, och
som åtföljdes af stora motgångar och oräkneliga swårigheter,
sträfwade Liwingstone på det ädlaste sätt att för egen del
uppfylla hwad han ålagt andra, och att wisa ett humant sätt
mot hwar och en, som stod i något beroende af honom. "Den
höfliga ton" säger Blaikie, "det fulla tillerkännande af hwars
och ens oberoende inom sin egen sfer och det hänwisande till
hwars och ens goda omdöme och känsla, som gåfwo sig
tillkänna i Liwingstones instruktioner till expeditionens officerare,
wetenskapsmän och öfriga medlemmar, wisade synbarligen huru
han, under det han wärdigt uppehöll sin plats såsom chef,
sökte omsorgsfullt dölja maktsymbolerna och sammansluta alla
till ett enigt och förtroendefullt brödralag." Härigenom
ock alla, att han werkligen stod öfwer dem, icke på grund af
regeringsordres, utan på grund af hans egen owanliga
personlighet.
Ju längre Liwingstone aflägsnade sig från sitt hemland,
ju mer tänkte han på sina föräldralösa barn. Han kunde nu
endast bedja för dem. Men "den utwägen är mäktig att leda
dem till Guds hand, om bönen är en rättfärdig mans och
gjord i allwar", yttrar han i dagboken. Från Sierra Leona
skref han till sin äldste son: "Om nätterna se wi
korset. Polstjernan, som står så högt öfwer dig, är här lågt
ned; wi se henne icke för töcknet. Wi skola ej återse henne.
Men en morgonstjerna med salighet under sina wingar har
uppgått för oss alla; den skola wi hålla oss till, och samme
allsmäktigt nådefulle Fader är öfwer alla och hos alla, som
älska honom. Du är nu ensam i werlden och måste söka
hans wänskap och ledning, ty om du icke håller dig till
honom, skall du gå wilse och finna, att öfwerträdelsens wäg är
hård. Herren ware dig nådig och hjelpe dig, fastän du är
owärdig hans godhet!"
Den första motgången började i Sierra Leona. Fru
Liwingstone insjuknade här i följd af den kyliga och regniga
wäderleken. Hennes sjukdom antog karakteren af en lindrig
nervfeber, och de båda makarne måste böja sig för
nödwändigheten att skiljas åt i Kap, hwarifrån Fru Liwingstone med
sina föräldrar, som mötte der, skulle begifwa sig till
Kuruman. Det tillstånd, hwari hon befann sig, fordrade denna
åtgärd. Då hon i Kuruman födt till werlden det barn, som
hon nu bar under sitt hjerta, skulle hon med ett kustfartyg
afgå till Zambesiflodens mynning wid östra kusten och der
sammanträffa med sin man. Detta war den uppgjorda
planen; dess förwerkligande utföll dock på ett annat sätt. Denna
förändring i Liwingstones och hans hustrus förhoppningar att
hädanefter få följas åt under lifwet i Afrika, nedslog djupt
bådas sinnen. "Detta är en bitter pröfning", skref han i
dagboken, "det är en stor förlust ej allenast för mig utan för
hela expeditionen; hwad skulle ej min hustru hafwa warit för
oss alla!"
I Kap emottogos de resande med allmänt jubel, och
Liwingstone blef ett föremål för storartade hyllningar. På en
stor festtillställning till hans ära skänktes honom af
guvernören 800 guinéer i en silfwerdosa, och de amplaste tal
höllos. Hwilken kontrast mellan hans mottagande nu och hans
wistelse i Kapstadeu 1852! Då war han en utfattig, hjelplös
man, som många misstänkte och wände ryggen och som knappast
kunde erhålla ett skålpund krut eller en låda knallhattar
för sin tillämnade exempellösa resa till Loanda; nu kom han
som ledare för en af regeringen utsänd expedition, med
drottningens guldband kring sin mössa och med större dekorationer
kring sitt namn än någon werldens konung kunde gifwa, och
hela Kapstaden stod upp för att fira och prisa houom. Det
war en stor seger, likasom det war en slående illustration af
werldens gång.
Wi kunna endast i största korthet omnämna
expeditionens resultat. Dessa woro ej ringa, om de än icke
motswarade Liwingstones förhoppningar. Zambesifloden undersöktes
och befanns, tillika med flere af dess bifloder, kunna befaras;
så war äfwen förhållandet med den betydande floden
undersöktes. Alla dessa wattendrag, som beforos många gånger,
hade den widaste utsträckning, och de landområden af samma
namn, hwarigenom de gingo, öfwerforos och undersöktes
noggrant. Öfwer allt, der Liwingstone for fram, utöfwade han
missionswerksamhet bland folket, och han sökte hjelpa detsamma
med råd och underwisning både i dess andliga och timliga
angelägenheter. Jordens beskaffenhet befanns wara synnerligt
passande för odling af indigo och bomull, tobak och sockerrör,
hwilken odling han också lärde folket på många ställen.
Höfdingarne woro förtjusta häröfwer och kallade honom: "den
hwite wälgöraren".
Kort efter det han börjat sina undersökningar af
Zambesifloden, wid sjelfwa dess mynning, förekom en misshällighet
mellan fartygets kapten och några af de öfriga herrarne
ombord; saken blef allwarsam, och kaptenen lemnade sin plats.
Detta wållade en stor swårighet, hwilken ej kunde afhjelpas på
annat sätt, än att Liwingstone sjelf åtog sig fartygets förande.
Ett dylikt steg hade warit wågadt, om han ej under sina
sjöresor från och till England, och med sitt wakna sinne för allt,
som tilldrog sig omkring honom, hade tagit reda på huru en
ångbåt fördes. Hwad som mest tryckte honom wid detta nya
åliggande, war, att det minskade hans umgänge med
infödingarna och hindrade honom i hans missionsarbete. Till miss
Mary Whately i Dublin skref han en tid efteråt: "Det
ansågs, att wi efter kaptenens afgång ej kunde hjelpa oss sjelfwa,
men jag åtog mig fartygets förande och har nu fört
"Ma-Robert" 1600 eng. mil, ehuru, om jag finge wälja, jag hellre wille
köra en droska i novemberdimman i London än wara
skeppare i Afrika under den brännande solen; men jag skall
utföra denna syssla som en pligt. -- Min stora swårighet är,
att jag ropar "styrbord", då jag menar "babord", och blir
förargad, då styrmannen wänder rodret åt orätt håll."
En annan motgång uppstod för expeditionen i landet
norr om Zambesi, i följd af infödingarnes krigiska anfall mot
portuguiserna. I tanke att "Ma-Roberts" befäl och
besättning woro portuguiser, besköts fartyget med giftiga pilar på
många ställen längs floden, och försök gjordes till och med
att tända eld derpå. Liwingstone måste oupphörligt ropa från
kommandobryggan: "Wi äro engelsmän; wi wilja edert wäl",
hwilka rop likwäl icke alltid hade önskad werkan.
I Tette sammanträffade Liwingstone med sina gamla
följeslagare, makololomännen. Dessa kommo i extas, då de
fingo se honom; de gjorde hopp och dansade af glädje, och
deras jubel wille aldrig taga ett slut. "De hafwa hånat oss
i Tette", utropade de, "de hafwa sagt till oss: "eder
engelsman kommer aldrig tillbaka"; men wi trodde dig, och nu skola
wi sofwa!" Det gaf Liwingstone en ny makt öfwer dem och
öfwer infödingarna i allmänhet att han bewisat sig sann i sitt
löfte och återkommit till dem. Deras antal hade minskats
under hans bortowaro; 30 hade dött af smittkoppor och 6
hade blifwit mördade af en illasinnad höfding i närheten af
Tette. Liwingstone hemförde dem ej genast till deras land;
de hade tillgång till arbete, hwarpå de förtjenade något, och
de woro derför sjelfwa ej angelägna att återwända.
En stor motgång för expeditionen war slutligen den
wigtiga omständigheten att fartyget "Ma-Robert" befanns
wara nära nog odugligt i längden. Då det gick med full
maskin kunde det förbifaras af hwilken kanot som helst;
dertill gick det både snedt och windt, fordrade mycket bränsle,
och dess maskin "bullrade, flåsade och skakade som om den
skulle springa sönder i hwarje stund"; Liwingstone kallade det:
"den gamla astmatikan". Han kunde ej uthärda dermed; han
wille hafwa ett annat och hemstälde saken till engelska
regeringen. Samtidigt härmed beordrade han sin wän Mr. Young
i London att i händelse regeringen skulle neka honom ett nytt
fartyg, inköpa ett för hans egen räkning. Båda dessa
alternativ förwerkligades; regeringen sände "
Zambesifloden, och owetande om saken, inköpte Mr. Yonng "
Nyassa" för sjön af samma namn i Afrika. Innan dessa
fartyg hunno ankomma till sin bestämmelseort, tog Liwingstone
tiden i akt och hemförde sina makololomän -- först ombord
på "astmatikan" längs Zambesifloden så långt som denna flod
kunde befaras, sedan till fots. Under denna resa upptäckte
han wattenfallen wid Kebrabasa, då han wid tillfället åtföljdes
af fyra makololos. Han wandrade den mest oländiga wäg i
en glödande solhetta; de fyra männen följde honom troget
till de twå första af dessa långt ifrån hwarandra belägna
wattenfall, de gingo tåligt öfwer brännheta klippor tills
blåsorna på deras fötter brusto sönder, men när han nu i sin
ifwer wille uppnå äfwen det tredje fallet och påskyndade deras
gång, sade de honom oförstäldt att hittills hade de alltid trott,
att han hade ett hjerta, men nu sågo de, att han intet sådant
hade, och de undrade om han hade blifwit tokig. Liwingstone
träffades af deras ord; han gick ensam och bad dem hwila
sig till han kom åter. Under sin ensamma färd war han
nära att falla offer för en noshörning, som rusade emot
honom, och om hans räddning ej war fullt så romantisk som
räddningen ur lejonets gap, så war den dock ganska
märkwärdig. Det wilda djuret kom nemligen i full fart nära inpå
honom, men stannade twärt af någon outgrundlig orsak,
liksom hade det blifwit bestört öfwer hans färg eller betwiflat
att jagt på en hwit man kunde wara en lönande sport.
Då Liwingstone ankom till Linyanti, låg Sekelétu sjuk
i spetelskan. Den sjuke höfdingen sträckte sina uppbulnade
armar emot honom och helsade honom med omisskännelig
glädje, och alla stadens innewånare delade hans fröjd öfwer
återseendet. De yttrade sin ledsnad öfwer att fru
Liwingstone ej war med. Liwingstone gaf den sjuke medicin, som
medförde den bästa werkan. Nu när han åter war ibland
detta folk, egnade han sig med stor ifwer åt dess andliga
underwisning och stannade qwar flera weckor. Han lärde dem
bönen Fader Wår, samt trosartiklarna. Hans gudstjenster
bewistades af hela stammen, och Sekelétu sjelf saknades aldrig
derwid, oaktadt hans sjukliga tillstånd. Sista gången han
predikade, talade han om uppståndelsen ifrån de döda. Många
syntes glada wid tanken på att äfwen de skulle uppstå en gång.
Men en af de församlade, en man wid namn Lerimo, sade
med bestämdhet: "Detta will jag icke tro". "Nåwäl",
swarade Liwingstone, "skulden dertill ligger i ditt eget förhållande
till Jesus; älskade du honom, så skulle du tro hans ord."
Dessa ord tycktes träffa Lerimo. "Jag will då betänka mig",
sade han. -- När afskedsstunden kom och Liwingstone lemnade
detta folk, skedde det med stor rörelse.
På återwägen måste han widkännas starka attacker af
malariafebern, men nu hade han lyckats finna ett medel
deremot, som war så werksamt, att det fördref sjukdomen till
och med wid dess sista stadium. Det bestod i jalappa, kinin,
win ach calomel. Hans länge hysta önskan att kunna
upptäcka ett botemedel för den härjande landsplågan hade således
nått sin uppfyllelse. Han hjelpte hundratals sjuka dermed,
och till de höfdingar, som han träffade under wägen, delade
han med sig af denna medicin. Dessa woro honom i
allmänhet bewågna; de flesta kände honom. En af dem bara
skrattade af förnöjelse öfwer att "återse den hwite mannen,
som räddat Sekelétus lif ur Mpepes mördarhänder". En
annan, Chibisa, skänkte honom en ko och trodde föröfrigt
orubbligt på twå ting, det ena: alla konungars gudomliga rätt,
det andra: omöjligheten af att Chibisa någonsin kunde hafwa
orätt. Han berättade, att hans fader hade gifwit honom en
särskild kraft, som ingått i honom genom hufwudet och
hwarigenom han kunde göra sig aktad och wördad af alla
menniskor. Liwingstone hade gjort ett synbart intryck på denne man,
som war en skräck och fasa för andra stammar, men såsom
ett barn inför Liwingstone. Den sistnämde gaf sig ingen ro
efter återkomsten till östra kusten förrän han hade sändt
medlemmar af den med
"Universitets-Missionen" (bestående af unge män från universiteten i Oxford
och Cambridge) till Chibisas område för att börja
missionswerksamhet bland hans folk.
Under resan till Linyanti hade Liwingstone ännu mer
lärt känna folk och land. Han arbetade otroligt för
winnandet af både det ena och det andra ändamålet, hwilket klart
kan ses af hans utgifna bok, "
Tributaries", hwari skildringar öfwer denna resa till
makolololandet upptager mer än en tredjedel af innehållet. Hans
forskningar och undersökningar sträckte sig allt ifrån folket, landet
och dess struktur, ned till den lilla
eller myrans egendomliga käkbyggnad.
"Wi arbeta hårdt", skref han till sin mor i Skottland,
"och wigten af wårt arbete kunna några inse wid en blick
derpå, under det att andra tro oss sträfwa endast för ryktbarhet
och för äran att upptäcka sjöar och berg och swampar och
örter. Då jag tänker på dessa menniskor, faller mig alltid i
minnet, hwad dr. Philip en gång med mycket löje berättade
mig om sig sjelf. Då han war ung prest i Aberdeen, besökte
han en gång en gammal gumma, som war i djup bedröfwelse
och sorg; han började tala mycket wackert till henne om
pligten att wara undergifwen, hoppfull, förtröstansfull, fast i sin
tro o. s. w.; den gamla såg då upp i hans ansigte med ett
uttryck af wänlighet och medlidande och sade: "stackars barn,
ni förftår ingenting af allt det der!" Det är ock hwad jag
will säga till dem, som företaga sig att döma en annan mans
tjenare. Wi hoppas, att wår gode mästare skall låta oss
uträtta något godt för wåra medmenniskor."
I ett annat bref till wännen Moore, skrifwet ungefär
samtidigt, säger han: "Du har wäl hört om wåra motgångar
och hinder, men möjligen äfwen, att wi hafwa uträttat något.
Tack ware wår Gud, så hafwa wi haft någon framgång, och
det är sannolikt att wårt arbete skall medföra ett afgjordt
inflytande på slafhandeln i öftra Afrika. Jag är mycket glad
öfwer rörelsen inom engelska kyrkan i och för missionering i
Central-Afrika. Det är ett godt omen för dem, som här sitta
i mörkret; och jag hoppas äfwen att det med tiden skall komma
mycken wälsignelse deraf för wår egen öfwerstora befolkning
hemma. Det war ej så ledsamt att höra att några anklaga
mig nu och säga, att jag icke är en kristen. Många goda
saker hafwa sagts om mig förut, som jag alls icke förtjenat,
och jag har warit rädd för att läsa dem. Jag läser nu
aldrig något som innehåller beröm öfwer mig. Men jag skall
läsa hwarje ord, jag kan komma åt, från den andra sidan;
det skall bli ett helsosamt medel och en motwigt för hwad jag
nödgats höra af motsatt beskaffenhet. Jag beder innerligen,
att han, som lyft mig upp och ledt mig så långt, icke skall
öfwergifwa mig nu, utan göra mig nyttig under min
arbetsdag och för min generation. "
dig eller försaka dig!" Ware det så!"
Innan Liwingstone i slutet af år 1859 företog färden
till makolololandet, hade han i Tette erhållit bref från sin
hustru, det första efter deras skillsmessa. Hon underrättade
honom deri om en liten dotters födelse. Den lilla war
således ett år gammal, då hennes fader fick kännedom om hennes
tillwaro. Först 1862, i januari, kom fru Liwingstone sjelf.
Hon kom från England, dit hon återwändt från Kuruman
med sina yngsta barn. Sedan hon wistats i England intill
nyssnämda tid, grep henne en oöfwerwinnelig längtan efter
mannen. Hon war i en djup inre nöd, i anfäktelse och
mörker, och trodde att om hon blott för någon tid kunde få wara
med honom och ledas af honom, skulle hennes swaga och
swigtande själ återfå sin stadga, då hon sedan kunde blifwa
nyttigare både för honom och sina barn. Stor war derför
hennes lycka då hon återsåg den så djupt saknade; allt
mörker tycktes såsom bortstruket, och i hennes själ war det full dag.
Men äfwen den ljusaste dag följes af en natt.
Natten kom, och den kom snart.
Redan i april 1862, då de båda makarna woro i
Shupanga, inwid Zambesifloden, insjuknade fru Liwingstone
mycket häftigt. För hwarje dag blef tillståndet allt mera oroande
och slutligen war allt hopp ute om hennes räddning. Det
war aftonen den 27 april. Der låg hon på en af trälårar
sammansatt säng, hwarpå en mjuk madrass blifwit utbredd;
allt medwetande war borta och hon befann sig i en dwala,
hwarutur intet kunde uppwäcka henne. Liwingstone satt wid
hennes sida med blicken oaflåtligt fästad på det bleka ansigtet,
hwars stelhet tillika med de tunga andedragen wisade blott
alltsör tydligt, att anden ej länge skulle dröja i förgängelsens
boning; och denne man, som sett döden i ansigtet så många
gånger och trotsat så många faror, han war nu ytterligt
nedbruten och gret som ett barn.
Han uppmanade till slut en af sina twå närwarande
wänner, dr. Stewart, att bedja och anbefalla den döendes själ
i Guds händer, hwarpå alla tre nedföllo på knä omkring
dödsbädden. En stund derefter war allt slut. Den
förkrossade maken skref i dagboken några dagar efter sin hustrus
bortgång:
"Detta är det första tunga slag jag lidit; det har tagit
alldeles bort min kraft. Jag har bittert gråtit öfwer henne,
som wäl förtjenar många tårar. Jag älskade henne, då jag
gifte mig med henne, och ju längre jag har lefwat
tillsamman med henne, ju mer har jag älskat henne. Gud, förbarma
dig öfwer de stackars barnen! Jag har lemnats ensam i
werlden af henne, som war en del af mig sjelf. O min Mary,
min Mary! Huru ofta hafwa wi ej längtat efter ett stilla
hem sedan du och jag, plundrade och redlösa, drefwos bort
från Kolobeng! Säkerligen betyder denna din bortgång, som
skett på en god Faders bud, att han welat fröjda dig med det
bästa hem, det ewiga hos sig i himmelen. Bland hennes
efterlemnade papper fanns denna bön: "Tag mig, Herre,
sådan jag är, och gör mig sådan som du will, att jag skall
wara!" Han som lärt henne att wärdera denna bön, wille
ej lemna sitt eget werk ofullbordadt.
"Hon hwilar nu under det stora baobaträdet i
Shupanga."
"Kära Agnes", skref han sedan till sin dotter i samma
bref, som medförde den smärtsamma dödsunderrättelsen; "jag
känner mig så ensam i werlden nu, och hur skall det arma
lilla barnet kunna wara utan sin mamma? Hon talade ofta
om den lilla och brast ibland då ut i häftig gråt, just såsom
jag gör nu... Jag böjer mig för den gudomliga hand, som
agar mig. Gud gifwe, att jag måtte lära den lärdom, som
han dermed will inskärpa hos mig! Allt hwad din mamma
bad dig att göra, det will hon ännu att du skall göra, hon
liksom winkar till dig derom från sin himmel. Nannie, min
kära, möt henne der! Låt ej den glädjekrona gå förlorad för
dig, som hon nu bär! Du måste nu handla mer och mer
i känsla af egen answarighet inför Jesus, då du ser att han
har tagit ifrån dig ett af dina jordiska stöd. En sann och
rättfram qwinna war hon. Inga krokwägar kunde hon gå
och hon war kraftfull och bestämd, då det fordrades. Jag
beklagar dig, då du får detta bref; men, Herren är när! Din
sorgfulle och ensamme fader
D. L.
Så snart Liwingstone hunnit samla sig efter detta slag,
war han ånyo i werksamhet; men ofta och så länge han lefde
frampressades saknadens suckar ur hans bröst.
Expeditionen fortsatte sin werksamhet intill 1863, då den
hemkallades. Under det sista året kände Liwingstone ett
missmod såsom aldrig förut. Orsakerna härtill woro dels de
egna sorgerna, dels den öfwerhandtagande slafhandeln, dels
äfwen några engelska missionärers död i Afrika, hwilka hade
ditkommit och ställt sig under hans ledning. Det tryckte hans
hjerta att finna, att hans sträfwanden för Afrikas bästa liksom
wändes till dess skada; hwarje ny wäg, som han öppnade,
inkräktades af slafhandeln "liksom hade satan bemäktigat sig den
för sina djefwulska ändamål". Mord och krig förekommo
nästan beständigt wid denna wilda jagt efter menniskor, som
skulle göras till slafwar; de härligaste trakter, och hwilka woro
tätt befolkade, ödelades och uppwisade efter härjningarna
endast döda menniskokroppar, som lågo öfwerallt på öppna fälten,
på bergen, i floderna och inne i boningshusen. Liwingstone
fälde tårar wid dessa rysliga scener, och hans dagbok för
1863 är full af weklagan deröfwer och af bön om hjelp och
räddning.
Den stora tjenst, som expeditionen werkligen gjorde detta
olyckliga land, war att den blottade slafhandeln från alla dess
sidor och fann reda på dess hufwudkällor. Först war det den
inre slafhandeln i landet, mellan de fiendtliga stammarna, som
bidrog till olyckan, sedan war det slafhandlarne wid kusten,
araber eller s. k. halfportuguiser, åt hwilka infödingarna sökte
skaffa slafwar på alla upptänkliga sätt, och slutligen war det
massor af slafköpare, som utsändes inåt landet från de
portuguisiska och arabiska kuststäderna, med perlor och tyger,
skjutgewär och ammunition. Den förstörande werkan, som dessa
sista åstadkommo, war systemets klimax. Det war alltså
portuguiserna och deras slafhandel, som förstörde Afrika, och
Liwingstones ansträngningar måste för framtiden rigtas på att få
inflytelserika män att se detta, på det att det onda måtte
utrotas.
Expeditionens medlemmar återwände till England; men
Liwingstone stannade qwar ännu någon tid med sin sorg öfwer
dessa stora motgångar. Han wille besöka trakterna kring
fartyg, i tanka att dermed tjena befolkningen kring Nyassas
stränder wid framtida handel mellan Afrika och andra länder,
då detta fartyg skulle föra waror från Nyassa längs
Rovumafloden till hafskusten. Det lyckades Liwingstone att från
Zambesifloden och en dess biflod komma med sitt fartyg,
Nyassa, ända till
transporterades det landwägen förbi nämda wattenfall till
wattendragen på andra sidan, men i dessa, som ledde till
Nyassa, kunde det tywärr sedan icke gå, emedan de woro
allt för grunda. Hela denna plan gick således om intet. En
ny sorg drabbade Liwingstone härigenom. Hwad skulle han
nu göra? Blaikie säger: "Man kan knappast för högt
uppskatta den mans ädla halt, som, oaktadt alla dessa motgångar,
fattar beslutet att begagna det sista medel, som återstod honom
för att kunna besöka Nyassas stränder och dess folkstammar,
nemligen det mest långsamma och mest mödosamma: att gå
till fots, gå, gå, fastän hungersnöd, ja kanske hungersdöd skulle
möta på wägen och feber och rödsot kringsprida sina
förstörande makter likt onda andar i mörkret." Hwarför reste ej
Liwingstone hem? Hwarför åtföljde han ej expeditionen, hwars
ledare han war, till England? En enda sats i ett bref till
mr. Waller säger oss orsaken. "I min ställning", skrifwer
han, "ser och känner jag att pligten leder mig icke hemåt,
utan till folket kring Nyassa, och derför will jag icke resa
hem." Först 1864 på sommaren återwände han för en tid
till England, sedan han lyckligt slutat sin långa färd,
hwarunder han gjorde många erfarenheter och mycket godt. "Lady
Nyassa" medtog han till Mozambique och hoppades att i
framtiden få nytta deraf. Det war ett förträffligt fartyg,
för hwilket några portuguiser bjödo honom stora summor
utöfwer dess wärde, men "hellre än att se det begagnas till
slafskepp, wille han se det nedsjunka i hafwets djup".
----
Wi komma nu till det sista decenniet af Liwingstones
lif och till detta lifs djupaste pröfningar. Han återwände till
England för ett års tid, hwilket år han wille egna åt sina
barn. Den yngsta lilla dottern war sex år gammal, då han
nu såg henne för första gången. De äldsta barnen hade wäxt
upp; sonen Thomas kände han icke igen. Oswell war en
lofwande skolyngling, som i framtiden äfwen höll hwad han
lofwade. Hade Liwingstone kunnat följa sin egen önskan, hade
han nu för alltid stannat qwar hos de sina, men en röst i
hans inre påminde honom oupphörligt, att han war en
missionär, att Herren hade kallat honom dertill och att han icke
war sin egen. Detta afgjorde hans wal.
Geografiska Sällskapets president, som i högsta måtto
war angelägen om att draga fördel af Liwingstones owanliga
duglighet, erbjöd honom å Sällskapets wägnar att ställa en
ny expedition under hans ledning och ombesörja alla
omkostnader med wilkor dock, att Liwingstone lemnade sin
missionswerksamhet och egnade sig endast åt de wetenskapliga intressena.
Härpå swarade Liwingstone, att om han än förmådde uträtta
litet, mycket litet såsom missionär, wille han dock aldrig
upphöra att wara det. "Jag will ej gå ut till Afrika som
geografisk forskare", sade han, "utan som missionär, och under
mitt arbete såsom sådan will jag göra mina undersökningar
af sjelfwa landet, ty jag känner att jag är på pligtens wäg
både då jag söker upplysa detta stackars folk och då jag öppnar
dess land för handelstrafik." Resultatet af sir Murchisons
förslag blef en medelwäg. Geografiska Sällskapet förband sig
att till en del bekosta Liwingstones nya resa till Afrika, och
regeringen åtog sig en del. En enskild wän till Liwingstone
skänkte 1000 pnd. st. för ändamålet. Det hela war dock
otillräckligt, men Liwingstone war tacksam för den hjelp, som gafs.
Han ämnade denna gång ingå i Afrika norr om de
portuguisiska nybyggena för att så mycket som möjligt undwika att
komma i beröring med menniskotyrannerna der; äfwen wille
han längs östra kusten söka åwägabringa samma system, som
med så stor wälsignelse anwändts på den westra, nemligen att
förena missionswerksamhet med den af engelska kustfartyg
utöfwade handelsrörelsen
synnerlig framgång i och för förhindrandet af slafhandeln.. Slutligen wille han begifwa sig
till floden Rowuma, norr om Kap Delgado, och widare till
sjöarna Nyassa och Tanganyika, hwars wattendrag och utlopp
han mera noggrannt wille undersöka. Sommaren 1865
afreste han från England, då han först reste till Paris för att
der hos en aktad familj aflemna sin äldsta dotter för
erhållandet af en fullständigare uppfostran. Sin yngsta dotter,
Anna Mary, insatte han i en god skola i Skottland och
lofwade "skrifwa snällt till henne, om hon wille läsa snällt".
Oswell Liwingstone war nästan förtwiflad öfwer skilsmessan
från fadern. De sista ord han hörde från de faderliga
läpparna, woro dessa: "
Öfwer Bombay reste Liwingstone till Zanzibar. I
Bombay, dit han anlände i slutet af december, ihågkom han löftet
till sin lilla dotter och skref ett långt bref till henne.
Brefwen till hans barn äro i sin enkelhet, kärlek och allwar
werkliga perlor; wi kunna ej neka oss nöjet att anföra något
ur detta.
"Bombay den 24 dec. 1865. Det är julafton. Jag tänker
på min lilla flicka. I går afton gick jag att dricka thé hos
en hinduisk familj, som är kristen, men ej offentligt. Det är
mycket owanligt att hinduer äta tillsammans med menniskor
af olika race. De flesta skulle fasa för att komma i beröring
med oss. Sju små flickor woro der tillsamman; de tillhörde
twå familjer och sågo så söta ut med sina små olikfärgade
ansigten. Deras hår war uppfästadt i en knut baktill, kring
hwilken war lindad en blomsterkrans. De sjöngo wackra
sånger, bland andra: "
bort, långt bort". Alla deltogo i aftonbönen innan de
gingo till sängs. Hinduernas barn bruka ej se lifliga ut, men
dessa woro fulla af lif och påhitt. En af dem, icke alldeles
så stor som du, kom till mig med en barnbok och wisade mig
med sitt lilla finger -- mig sjelf under lejonet. Hon kunde
läsa flytande innantill, såsom jag hoppas att du också kan wid
denna tid. Jag sade henne att jag gerna skulle wilja hafwa
en liten flicka, lik henne, hos mig i Afrika för att sjunga
sånger för mig, och hon swarade, att hon gerna wille följa
med mig; men hon wille icke hafwa en swart man. -- Det
är nu jultid, och i morgon fira wi den dag, på hwilken
Herren Jesus föddes, en händelse, som kungjordes af englar och
som medförde stor glädje, frid på jorden och menniskorna en
god wilja. Den frälsaren måste blifwa din wän, och han skall
blifwa det, om du beder honom derom. Han will förlåta dig
och frälsa dig och göra dig till en af de sina. -- -- --"
Liwingstone qwardröjde ett par månader i Zansibar
under wäntan på engelska fartyget
honom på floden Rowuma in i "det mörka landet". Lifwet
i Zansibar war honom motbjudande. "Det är", skref han,
"det gamla, gamla sättet att lefwa: äta, dricka, sofwa; sofwa,
dricka, äta. Bli fet; slå dank när man kommer och slå dank
när man går; elak lukt och wänliga blickar mellan
engelsmän." Med 37 följeslagare från olika håll afseglade han
slutligen till Rowuma. Utom sina män medförde han ett
helt menageri: sex kameler, tre tama bufflar, twå mulåsnor
och fyra apor. Hwilken annan menniska än Liwingstone skulle
welat beswära sig med ett sådant följe? De tama bufflarna
från Indien hade han medfört för att utröna om de, såsom
Afrikas bufflar, tålte wid tsetseflugans bett, och de öfriga
djuren woro medtagna för samma ändamål. Det war twå ord,
om hwilka Liwingstone kunde hafwa sagt, såsom drottning
Mary om Calais -- att de woro djupt inristade i hans
hjerta intill döden: "feber" och "tsetse", det ena en landsplåga
för menniskorna, det andra för djuren i södra Afrika.
Oaktadt allt hwad han lidit i detta land, och ehuru han
ej åtföljdes af en enda europé, satte han ut på sin okända
färd med en friskhet, ett mod och ett hopp, "som om han
warit en ung turist i Schweiz". "Naturens rikedomar fröjda
mig öfwer allt", skrifwer han, "och swettdropparna på pannan
äro ingen förbannelse, då man arbetar för Gud; de stärka
nervsystemet och äro i werkligheten en wälsignelse."
Han hade åtagit sig, dertill uppmanad af Geografiska
Sällskapet, att undersöka wattendragen ofwan om Rowuma,
om han möjligen skulle kunna upptäcka Nilens källor. Detta
blef ock ett längtans mål för honom sjelf, emedan han ansåg
att den upptäckten skulle kunna blifwa till tjenst för
kristendomen så wäl som för wetenskapen; den skulle, så trodde han,
gifwa hans egen underwisning om de himmelska tingen och
om bibliska historien en särskild kraft. Han war dock
öfwertygad om, att dessa källdrag lågo mycket högt upp i landet,
långt ofwanom
Kommen till höfdingen Marengas område på westra
sidan af
johannaynglingen Musa, blifwit underrättad af en arabisk
slafhandlare, att den krigiska Mazitusstammen i Kasunga brukade
skoningslöst nedhugga alla främmande menniskor, som
påträffades. Liwingstones wäg gick nu till Kasunga. Underrättelsen
uppwäckte derför en stor förskräckelse hos Musa och flera af
följeslagarne; de wille ej åtfölja Liwingstone till denna farliga
trakt och beslöto att rymma, hwilket de gjorde, och begåfwo
sig till sina hemorter; Musa till Zanzibar. Här, för att
dölja sin feghet och sin trolöshet mot Liwingstone, uppdukade
han följande lögnhistoria: "Liwingstone och alla hans män
hade blifwit öfwerfallna af Mazitus mellan Marenga och
Maklisoora. Liwingstone nedsköt twå wildar, men då han
skulle ladda sin bössa ånyo, rusade tre Mazitus på honom
och nedhöggo honom. Musa och några andra hade
undsluppit faran genom ett under. Efter stridens slut hade de gått
tillbaka till stridsplatsen och då nedgräft deras herres
qwarlefwor i jorden". Musa undergick korsförhör i Zanzibar;
han swarade på alla frågor käckt och redigt, utan twetalan,
och han blef trodd. Men då dessa tidningar kommo till
England, betwiflades de af flera, i synnerhet af Sir Edward
Young, som kände Musa sedan sina resor i Afrika och wisste
att han war en bedragare. Emellertid kom hela England i
oro, och Geografiska Sällskapet utsände en expedition till Afrika
för att uppsöka Liwingstone, lefwande eller död. I alla öfriga
europeiska länder och i Amerika berördes man lifligt af denna
sorgliga underrättelse.
Under tiden framtågade Liwingstone med sina
återstående män till
att ana, hwilket bofstreck ynglingen Musa hade spelat honom.
Fastän det icke war sant att han blifwit mördad, hade han
dock warit nära döden i följd af hunger. Brist på annan
föda twang honom att en lång tid äta den afrikanska maisen,
den mest smaklösa och otillräckliga näring man kan förtära;
han kände sig aldrig mätt deraf. "Wi sluta nu detta år",
skref han i fin dagbok 1866; "dess slut är hungersnöd. Det
har ej warit så fruktbart och gagnande, som jag hoppades
att det skulle bli. Will försöka att uträtta mer under 1867,
och blifwa bättre -- mera mild och kärleksfull. Måtte den
Allsmäktige, i hwars händer jag anbefaller min wäg, låta
mina sträfwanden lyckas! Måtte alla synder från 1866
utplånas -- för Jesu skull! O, att han, som war full af nåd
och sanning, wille för sin barmhertighets skull intrycka sin
karakter på min; nåd: -- ifwer att wara hjelpsam och
wälwillig; sanning: -- trohet, uppriktighet, heder!"
I ett bref af den 1:sta febr. 1867 till sonen Thomas
klagar han öfwer sin hungersnöd och säger: "Folket, hwar jag går
fram, har ingenting att sälja annat än litet hirswälling. Det
är mycket swårt för mig; likwäl godt nog för att framkalla
sköna drömmar om gamla Englands rostbiff, men ingenting
annat. Jag har blifwit mycket mager, ehuru jag war det
förut; men nu, om du wägde mig, skulle du med största
lätthet kunna beräkna, huru mycket du kunde få för benen.
Men wi fingo en ko i går, och i morgon skall jag få litet
mjölk."
Året 1867 medförde för Liwingstone en stor
olyckshändelse och twå wigtiga geografiska resultat. Den förra bestod
i förlusten af hans apotekskrin. En bärare, som blifwit
ombetrodd att transportera det från en station till en annan,
hade funnit för godt att behålla det för egen räkning;
hwarken bärare eller skrin hördes någonsin mera af. "Detta war
som att höra min dödsdom", skref Liwingstone. Med skrinet
war all möjlighet borta att bota feberanfallen. Förlusten
deraf war sannolikt början af slutet. Ej långt efter denna
händelse kände sig Liwingstone allt mera afmattad efter hwarje
feberattack, och andra sjuklighetssymptom hos honom -- i
lungorna, i magen, halsen och fötterna -- började förwärras
i följd af den öfwerhandtagande allmänna swagheten.
De wigtiga geografiska resultat, som nämdes, wunnos
genom hans undersökning af
upptäckt af sjön
twå år förgått sedan han lemnade England, under hwilken
tid han ej hört ett ord från de sina. En djup längtan efter
underrättelser från dem fylde derför hans hjerta, och han
önskade att kunna påskynda sin resa till Ujiji, hwarest han
med säkerhet wäntade bref, men han måste en längre tid
stanna i dessa trakter, särskildt emedan höfdingen Casembe och
hans folk, som bodde här, stodo på en mycket låg ståndpunkt
och Liwingstone tyckte sig finna att han förmådde utöfwa
något inflytande öfwer dem. Casembe war en tyrann, som
styrde sitt folk med tortyr och grymhet. För minsta förseelse
bland hans undersåtar afhögg han öron och händer på de
skyldige, eller han fastband dem, med armarna uppåtsträckta,
wid trädstammar och lät dem stå i denna ställning under
många dagar. Denne man war ej lätt att komma åt, men
Liwingstone förstod att taga honom på rätta sättet. Året 1868
inträdde under wistelsen här i landet, hwarest Liwingstone äfwen
hade wetenskapliga undersökningar att fullgöra. Han började
det nya året med en bön, att "om han skulle dö det året, han
måtte blifwa beredd dertill".
Det långa dröjsmålet hos Casembe, hwarunder
Liwingstone gjorde ständiga utwandringar än hit, än dit i trakten,
förekom hans följeslagare alltför tålamodspröfwande, och
slutligen förklarade de alla, utom fem af dem, att de wille lemna
honom, emedan de woro alldeles uttröttade på detta lif.
Liwingstone tog saken lugnt och stilla; han undrade ej på att de
woro trötta, ty det war han sjelf, och han wille ej hindra
dem i deras önskan att lemna honom. Detta wänliga
bemötande medförde sin belöning. Då han efter en färd till
Bangveolo återkom till Casembe, återkommo äfwen desse
män och erbjödo sig att fortfarande följa honom. "De kände",
sade de, "i sitt inre något som sade dem, att de skulle wända
tillbaka och göra sin pligt."
I Casembes land, såsom öfwerallt, mötte Liwingstone
stora "slafdrifter", en syn, som allt mer och mer förbittrade
hans lif. De arma slafwarna kunde ibland af instinkt wända
sig till honom och tigga om hjelp eller ock yttra några
förtwiflans ord. Den 24 juni 1868 skref han i dagboken: "Sex
fångar hörde jag i dag sjunga, liksom hade de ej känt tyngden
och förnedringen af slafoket kring deras hals. Jag frågade
dem om orsaken till deras glädtighet och fick till swar, att de
gladde sig åt tanken att efter döden komma igen och med sina
wålnader förfölja till döds dem, som hade sålt dem." "De
skicka mig till
borta då jag dör, och då skall jag komma igen och skrämma
ihjel dem, som hafwa sålt mig. -- --"
Nyårsdagen 1869 låg Liwingstone mycket sjuk, mer än
han någonsin förut warit. Under tio weckor hade hans
tillstånd warit det mest beklaganswärda. Ingen medicin war att
tillgå. Oförmögen att taga ett steg måste han det mesta af
wägen bäras på en af trädgrenar hopsatt bår och i en nästan
outhärdlig solhetta. Han bad till Gud upprepade gånger att
få lefwa tills han upphann Ujiji, hwarest han hoppades att
med sändningar från England få emottaga medikamenter, bref,
kläder m. m. -- Så sjuk war han, att han förlorade minnet
af dagar och månader. "Jag såg mig ligga död på wägen
till Ujiji", skref han efteråt till en wän, "och alla wäntade
bref och förråd der -- obehöfliga".
Den 14 mars ankom han slutligen till Ujiji, beläget
wid östra sidan af den långa sjön
underrättelse, som här mötte hans öron, war, att inga
försändelser hade ankommit från England, endast tre bref, men
hwilka woro tre år gamla. Man tänke sig Liwingstones känsla
härwid!
Ujiji war ett tillhåll för sjelfwa dräggen af slafhandlare
och arabiska köpmän, för hwilka Liwingstone, helt naturligt,
war en nagel i ögat; de fruktade nemligen att han skulle
uppenbara deras onda gerningar, hwarför de sökte förhindra
hwarje brefs afsändande, som han här nu skref. Med största
försigtighet hade han en dag afsändt ej mindre än 42 bref,
såsom han trodde, utan sina motståndares wetskap; men han
öfwerlistades af dem: icke ett enda af dessa bref framkom till
Zanzibar. Dessa menniskors slafhandel war ett fullständigt
mordsystem, och häri låg äfwen Liwingstones oändliga
swårigheter under den sista tiden af hans lif; han måste bero
af personer, som ej blott woro bofwar af första slag, utan
som dertill hyste owilja mot honom sjelf och hade en särskild
fördel af att bedraga, bestjäla och hindra honom på alla
möjliga sätt.
Oaktadt bristen på medel att kunna fortsätta resan, begaf
han sig dock åstad, när hans helsa tillät det, till
Manyuemalandet. Hösten 1869 ankom han till Bambarré, höfdingen
Moenékuss" stad i nämda land. Folket här lefde ett ensligt
och från den öfriga werlden afstängdt lif; det hade intet annat
att hålla sig till än trolldomsmedel och afgudabilder -- båda
delarna bestående af sten- eller träbitar. I Manyuema gjorde
Liwingstone för första gången bekantskap med Afrikas gorilla,
hwars anskrämliga yttre wäckte hans fasa. Folkets
nyfikenhet med afseende på honom sjelf war stor; ibland tog den
en intressant wändning för honom. "Dö menniskorna hos
dig?" frågade honom en gång twå intelligenta unga män.
"Hafwa de intet trolldomsmedel mot döden? Hwarthän gå de
efter döden?" Liwingstone talade till dem om den himmelske
Fadern, som wårdar sina barn äfwen efter döden, och huru
han hör deras rop och hjelper dem alltid. Detta funno de
helt naturligt.
Den ensamhet Liwingstone kände under wistelsen i
Manyuema kan ej beskrifwas; han såg fullt med menniskor omkring
sig, men han war dock ensam och kände sig öfwergifwen. Han
fann någon lättnad i att skrifwa till de sina eller till någon wän.
Wi återgifwa ett hans bref till Thomas Liwingstone, hwilket
wisar hans lif i denna kannibalernas wildmark. Han skrifwer!
"Min kära Tom! Jag börjar ett bref, fastän jag har
ingen utsigt att kunna afsända det på många månader. Jag
är i Manynema, omkring 150 mil wester om Ujiji, och i
Moenékuss" stad, kannibalernas beryktade höfdings. Hans namn
betyder så mycket som: "
med röd stjert", hwilken fogel finns öfwerallt här och som
äfwen wisar wägen än längre bort till de egentliga
kannibalernas land. Hans undersåtar skratta och säga: "ja, wi äta
menniskokött", och se de att man twiflar, så ingå de i
detaljbeskrifningar hur det går till. De stryka en swart smörja
kring munnen såsom tecken till sorg. Några hafwa inbillat
en af mina män, som tror allt hwad de säga, att smörjan
består af brända kol efter benen af de slägtingar, som de
uppätit. De wisade honom hufwudskålen af en slägting, som nyss
hade blifwit förtärd, och han wisade den triumferande i sin
ordning för mig. Det war hufwudskålen af en gorilla, här
kallad "soko", och detta djur äta de."
"Som jag ej wet hur det är med dig och ditt hufwud,
är jag ibland obeskrifligt orolig och bedröfwad för dig. Om
jag kunde wara dig till någon nytta, så wille jag lemna mitt
werk ofullbordadt och komma och hjelpa dig. Men du har
all möjlig medicinsk wård, som du behöfwer, och jag upphör
icke att bedja Herren, som hjelper och helar sitt folk, att han
måtte wara dig nådig i din sjuklighet.
"Målet för min resa här är att söka få reda på Nilens
källor. Jag will göra detta land kändt. "Detta", så sade
professor Oven till mig, "är första steget; det öfriga skall sedan
i sin tid följa". Genom olika arbeten och krafter leder den
store styresmannen allting till en medelpunkt. Jesus församlar
alla och allt omkring sig, och han blifwer dagligen allt mer
och mer centrum för werldens hopp och för werldens fruktan.
Krig förde frihet till 4,000,000 af de mest hopplösa och
hjelplösa slafwar. Werlden har ej sett en mera satanisk kraft än
den, hwarmed Söderns slafegare höllo fast wid slafweriet.
Ingen makt i denna werlden eller i den andra tycktes kunna
förmå dem att släppa sitt tag; lögnen hade ingått i deras
själar; deras bomull war deras konung, med den wille de
twinga England och Frankrike att göra dem oberoende, emedan,
tänkte de, bomullen förutan måste engländaren och fransmannen
förgås. I stället för att blifwa en nation, gjorde de en nation
af Norden. Krig har höjt och renat Yankeerna, och nu hafwa
de det jettewerket lagdt för sina dörrar, att upplyfta och rena
4,000,000 slafwar. Jag hoppas innerligen att Nordstaternas
innewånare ej måtte försumma sin andel eller sina åligganden
i det öfwermenskliga arbetet.
"Jag tackar min Gud, som hjelpt mig allt härtill. Jag
tackar ock för att jag kan efterlemna ett godt namn till mina
barn och får wara en tjenare åt honom, från hwilken all god
gåfwa kommer. Ingen af Eder får blifwa en dålig menniska,
trånghjertad, osann och ohederlig. Jag skall ej lefwa länge
här på jorden och jag har intet annat att testamentera Eder
än hwad werlden kallar ett berömdt namn; men wården hwad
I fån! -- -- --
"För att återigen tala om menniskorna här, så tror
jag för min del, att de äro kannibaler, men i hemlighet.
Den afsky, som är fästad wid menniskoätare, har gjort, att
de skämmas för att wisa sig såsom sådana. Qwinnor äta
aldrig menniskokött. Genom att äta gorillan hafwa de lärt
sig att äta sina likar. Åsynen af en "soko" qwäljer mig. Hon
är så afskywärdt ful, att jag kan ej inse något annat
ändamål med hennes tillwaro än det, att sitta som porträtt för
den onde. Jag har förlorat mycken tid i följd af regnwäder,
brist på kanoter och äfwen i följd af swåra wärkande bölder
på fötterna efter det myckna wadandet i gytja och sumpiga
marker. Jag är nu bättre och hoppas snart kunna gå till
floden Lualaba."
Liwingstone lemnade emellertid ej Bambarré förrän i
februari 1871. Han hade nu blifwit så godt som öfwertygad
om, att han befann sig i närheten af Nilens källor, hwilken
flod, genom den wördnad han kände för bibeln, hade nästan
en helig karakter sör honom. Att möjligen kunna gifwa
någon upplysning om dess ursprung, tycktes honom såsom en
religiös handling. Häraf hans ifwer att winna målet. "Att
han dock kunde misstaga sig om Nilkällornas närhet i dessa
trakter, förutsatte han, ehuru han ej kunde finna att han hade
misstagit sig."
Sannolikt har ingen mensklig warelse någonsin befunnit
sig i sådana omständigheter som Liwingstone under denna tid.
Många år hade förgått sedan han hörde något från sina
anhöriga; ljudet af hans modersmål kom till honom endast i
de brutna ord, som framstammades af hans tjenare Chuma
och Susi, twenne ynglingar, som älskade honom högt och hade
följt honom i tio år, eller ock i hans egen röst, då något
utrop af hemlängtan, hwilket han ej kunde återhålla, frambröt
öfwer hans läppar. Under hans långwariga lidanden hade
hwarken hustru eller barn eller broder gladt honom med
deltagande och sympati eller upplyst hans ensliga hydda med ett
leende. Han hade blifwit hindrad och bedragen öfwer all
beskrifning wid sina sträfwanden att fullgöra den sista uppgiften
för sin resa. Hans själ war förfärad öfwer all ondska rundt
omkring honom, han ryste då han såg menniskor -- "i stället
för att wara bröder -- bete sig wärre än tigrar och wargar
emot hwarandra". Under hela sitt lif i Afrika hade han
utsått sin säd under tårar, men så långt war han ifrån att
kunna inhösta sina kärfwar med glädje, att ju längre han
lefde, ju större orsak tycktes han hafwa att fälla tårar; och,
återigen sagdt, wid att öppna Afrika, tycktes det honom som
öppnade han det endast för slafhandeln. Hwad war det, som
uppehöll hans hjerta och höll honom fast wid sitt mål under
en så tröstlös belägenhet?
"
jag war i Manyuema."
Så skref han i sin dagbok i oktober 1871, och se der
swaret! Bibeln gifwer af sin rika källa i öfwerensstämmelse
med det sinne, hwarmed den läses. För Liwingstone war nu
bibeln mera bibel än någonsin; hans ensamhet, hans djupa
pröfningar kastade ett nytt ljus öfwer det heliga ordet. Huru
sanna woro dess målningar af menniskans synder och sorger,
huru sanna dess wittnesbörd om den menniska, som ej håller
Gud i wördnad. Huru oändlig den gudomliga kärlek, som
nedstiger till en syndig mensklighet och som älskar och dör
och segrar på korset för att frälsa denna. Allt detta fängslade
nu på ett djupgående och särskildt sätt den enslige mannen i
hans usla hydda; allt större skatter fann han, ju mer han läste,
och när han hade slutat det sista bladet, började han på nytt,
och undfick på nytt ur den outtömliga skattkammaren.
Från Manyuema skref han äfwen till sin dotter Agnes
och säger i detta bref:
"-- -- Jag anbefaller mig i den Allsmäktiges skydd,
hans, som råder öfwer alla händelser; och om jag stupar, så
will jag göra det på pligtens wäg, såsom en Herrens oswiklige
tjenare. Jag är glad att höra, att så mycket du än önskar
mig hemma, will du dock hellre att jag skall sluta mitt werk,
än komma hem endast för att glädja dig. Det är en god
sats, och jag instämmer deri fullständigt[1]. Jag hoppas att
han äfwen i dagboken och med följande ord: "Min dotter Agnes säger:
"Hur mycket jag önskar att pappa skall komma hem, will jag dock hellre
att pappa skall sluta sitt arbete till sin egen tillfredsställelse, än hemkomma
endast för att tillfredsställa mig!" Rätt och ädelt sagdt, min älskling
Nannie! Fåfängan hwiskar temligen högt: hon är en qwist ur den gamla
stocken. Wälsignelse öfwer henne och alla de öfriga."
kunna framhålla för mina landsmän ett exempel af manlig
ihärdighet och ståndaktighet. Jag will ej dölja för dig att
jag i följd af mitt sträfsamma lif har blifwit mycket gammal
och darrande; kinderna insjunkna, ögongroparna äfwenså,
munnen nästan tandlös, de få tänder, som finnas i behåll, sitta
ojemt, så att mitt leende är leendet af en hippopotamus, --
en förskräcklig gammal fulings.
"En höfding har nyss skänkt mig en gorilla, som, när
hon sitter hopkrupen, är 18 tum hög; hon är den klokaste och
mest oförargliga af alla apor jag sett. Hon räcker ut handen
för att man skall lyfta upp henne och bära henne, och om
man nekar, så rynkar hon ihop sitt ansigte till en bitter
gråtmin och wrider sina händer i förtwiflan alldeles som en
menniska. Jag kan ej taga henne med mig, ehuru jag fruktar att
hon, i följd af folkets lust att plåga henne, skall dö innan jag
kommer tillbaka hit. Jag är efterföljd och uppmärksammad
af folket tillräckligt för min egen del; twå "sokos", hon och
jag, det bär sig ej. Jag måste här underkasta mig att wara
en s. k. "gapstock" för alla. Ibland brukar jag smyga mig
bort till en mörk wrå för att sjelf få betrakta mina beundrare.
När den första hopen går sin wäg, kryper jag in i min hydda,
som består af den ihåliga stammen af ett stort träd. Nyfikna
hufwuden titta då in genom den öppna dörrspringan -- jag
lemnar dörren wanligtwis litet öppen, på det jag ej skall sitta
i mörkret -- och bäst det är går dörren upp, "af sig sjelf"
förstås, och en manyuema-skönhet står i dörröppningen. "Det
war icke jag", flåsar hon förskräckt med kort andedrägt, "Bessie
Bell och Jeanie Gray skuffade mig in"; och då hon sedan
klifwer ut ur lejonets håla, se, då skratta de andra, och wäl
utkommen, skrattar hon äfwen sjelf. För att ej äta i mörkret,
äter jag ute i det fria och drager då en linia i marken rundt
omkring mig, för att få wara i fred, ty denna linia wåga
de ej öfwerstiga. Att se mig äta med knif, gaffel och sked, är
i deras ögon en stor märkwärdighet. "Se", säga de emellan
sig, "han rör ej maten med fingrarne, så besynnerligt; se, hur
han gör!"
"Tiden kännes lång i ensamheten. -- Mina kronometrar
äro alla döda; jag hoppas att min gamla klocka sändes till
Zanzibar. Jag har ej fått bref på åratal, utom de tre
brefwen i Ujiji, och jag har en djup, innerlig längtan att få sluta
och gå hem. Jag hoppas att Gud måtte tillåta mig att
komma hem!"
I mars 1871 kom Liwingstone till floden Lualaba, den
högsta nordwestra punkt han uppnådde. Här rasade krig och
förföljelser till otrolig grad för att fånga menniskor till
slafwar. Äfwen Liwingstone misstänktes för att wara
slafhandlare och bewakades noga tillika med hans män. Af desse
woro många från Ujiji, och för att twinga honom att
återwända dit från det krigiska landet, gjorde de myteri mot
honom och hotade att skada honom på alla sätt, om han ej
willfor deras önskan. Han sade dem, att det finnes en Gud,
som råder öfwer allting på jorden, och att denne Guden kunde
afwända all den skada, de ämnade göra honom, och wända
den emot dem sjelfwa i stället. Om han ginge tillbaka till
Ujiji, så skedde det ej för deras skull, utan endast emedan han
ingenting kunde utträtta här, då folken förföljde hwarandra
och hindrade honom att fortsätta undersökningen och
wandringen uppefter floden Lualaba. Efter att hafwa warit wittne
till en förfärlig mordscen på sjelfwa den plats, der han
befann sig, beslöt han att wända tillbaka till Ujiji och möjligen
återkomma en annan gång, om Gud tillstadde honom lefwa.
I dagboken skildrar han den hemska tilldragelsen, hwilken, då
den genom Liwingstone blef känd i England, spred en känsla
af fasa och förfäran öfwer hela landet och gaf egentliga
impulsen till bildandet af den kungl. kommission, hwilken haft
att undersöka förhållandena angående Afrikas slafhandel,
äfwensom till Sir Bartle Freres mission till Afrika för att bringa
slafhandeln till ett slut. Liwingstone beskrifwer händelsen på
följande sätt: "Den 12 juli 1871. På denna wackra dags
morgon woro omkring 1500 menniskor, af höfdingen
Dugumbés folk, församlade wid Lualaba för att sälja och köpa
åtskilliga waror. De flesta woro qwinnor. Jag gick dit för att
åse deras förehafwande. Innan jag hunnit 30 steg långt,
aflossades några skott midt i hopen, ett tecken att en slagtning
skulle begynna. Qwinnorna rusade bort från sina platser,
kastade ifrån sig sina waror och sprungo ned till kanoterna
wid stranden. Här stod en fiendtlig mordisk trupp, som
affyrade hela salfwor emot dem. De, som icke nedskjötos, sprungo
likwäl upp i kanoterna -- omkring 50 sådana funnos wid
stranden -- och stötte ut dessa från land, men wäl utkomna
i floden sjönko de öfwerlastade båtarna, och de olyckliga lågo
i wattnet; de arbetade för att hålla sig uppe, summo, grepo
tag i hwarandra, allt under förtwiflans rop och jemmerskri
och under det de ena efter de andra, män och qwinnor,
genomborrades af mördande kulor från stranden. En lång rad af
hufwuden utåt floden wisade, att många tänkte rädda sig genom
simning till en liten ö, belägen ungefär en engelsk mil bort,
en fruktlös möda, emedan den strida strömmen gick emot dem
och dref dem endast tillbaka. Skott på skott aflossades på de
hjelplösa; kanoter foro af och an för att rädda så många som
möjligt, men endast till fångenskap och slafweri. En del af
de arma sjönk stilla ned efter att hafwa ansträngt sig till det
yttersta; andra sträckte armarna upp åt höjden liksom
anropade de den store Fadren i himmelen, och sjönko så ned under
wattenytan. Slutligen woro alla hufwuden förswunna, alla
utom ett; en stackars qwinna sam och sam för sitt lif. En
kanot kom för att upptaga henne, men hon wille icke; hon
trodde att man wille fånga henne och walde hellre att dö,
ifall hon ej förmådde rädda sig genom simning. Hon
fortsatte utåt floden. Kanske lyckades hon. Det war en
bangenyaqwinna; sådana äro skickliga simmerskor och wana att dyka
efter ostron. -- Under det jag nu skrifwer hör jag skärande
klagoskri från andra stranden af Lualaba, der mördarna
befinna sig. O Herre, tillkomme ditt rike! Ingen kan någonsin
tänka sig den gräsliga tilldragelse, som timat här på denna
härliga sommardag. Den gaf mig intrycket af att wara i
helwetet."
Sorgsen och sjuk lemnade Liwingstone Lualaba och hade
en tung wäg att wandra innan han återkom till Ujiji i
oktober månad. Hur blef han ej här outsägligt bedröfwad, då
han icke heller nu fann några försändningar anlända från
England, hwilket han så fast hade hoppats uppå. Från
konsuln i Zanzibar hade werkligen, på Liwingstones bön flera
månader förut, ankommit en sändning till Ujiji, men hwilken
blifwit förskingrad och bortsåld derstädes, emedan man hört,
att Liwingstone blifwit mördad wid Lualaba. Allt falska
förewändningar. Der låg han nu i Ujiji, fortfarande sjuk efter
hunger och ansträngning, hjelplös, bestulen, en förkrossad man,
som helt och hållet berodde af menniskorna omkring honom,
hwilka han dock så småningom drog till sig genom sitt milda,
tåliga wäsende. Det war den gamla historien om mannen,
som fallit i röfwarehänder. Men hwar war den barmhertige
samariten? Englands regering och Geografiska Sällskapet
tycktes hafwa "gått förbi honom", glömt honom. Dock, den
barmhertige samariten war ej så långt borta, som man kunde
tänka; han kom från ett annat håll. Fem dagar efter
Liwingstones ankomst till Ujiji och då han någorlunda hunnit
återhemta sina krafter, kom en annan hwit man dit från östern.
Det war Henry Moreland Stanley, sänd af Mr. James
Gordon Bennett (redaktör af amerikanska tidningen
Herald), för att uppsöka Liwingstone i följd af den oroande
underrättelsen genom Johanna-ynglingen Musa. Det war
denne man, som fattade Dawid Liwingstone wid handen och
hjelpte honom, då nöden war som störst. En engel från
himmelen kunde ej hafwa warit mera wälkommen. I ett nu
ljusnade skyn. Stanley kom med stora förråd och war förtjust
öfwer att få dela med sig åt den utarmade brodern.
Känslan af sympati, deltagande och kärlek werkade som en
förtrollning på Liwingstone; om några så dagar war han åter
sig sjelf: glad, hjertlig, lycklig och hoppfull som förr.
I ett bref till sin dotter Agnes berättar han sjelf om
sitt märkliga sammanträffande med Stanley. Sedan han
omtalat sina swårigheter i Manyuema och förlusten af sina
tillhörigheter i Ujiji, säger han: "Nyligen hörde jag talas om
en engelsman, som skulle wara i Unyanyembe, och hade mycket
gods, båtar etc., men hwem han war, kunde ingen säga.
Sedan, en wacker dag kom en af mina män springande till mig
och ropade nästan andlös: "En engelsman kommer!" Och så
sprang han bort igen för att möta honom. En amerikansk
flagga i spetsen för en stor karawan wisade fremlingens
nationalitet. Badkar, tält, sadlar, stora kittlar wisade, att han
ej war en fattig Lazarus som jag. Han war Henry M.
Stanley, resande korrespondent för New-York Herald och
nu särskildt utskickad för att taga reda på, om jag war wid
lif, och ifall död, uppsöka och hemföra mina ben. Jag hade fri
tillgång till allt, hwad han förde med sig; han delade sina
kläder i twå högar och twingade den ena på mig, sedan sitt
res-apotek, sedan sina öfriga tillhörigheter, och för att
uppwäcka min aptit, lagade han ofta med egen hand läckra rätter
åt mig. Han kom med den äkta amerikanska karakteristiska
frikostigheten. Tårarna strömmade till mina ögon wid hwarje
nytt bewis på hans godhet. Min matlust återwände, och jag
åt tre à fyra gånger om dagen i stället för den förra knappa
födan morgon och afton. Jag kände mig snart starkare och
kunde aldrig tröttna på att höra de stora nyheter, som han
berättade från Europa och Amerika. Franska kejsardömets
nedstörtande war som en dröm..."
I bref till Sir Thomas Maclear widrör Liwingstone
samma ämne och säger om sin wistelse i Ujiji: "De bemöta
mig aktningsfullt nu i Ujiji, men alla äro rädda, att jag skall
angifwa deras onda gerningar; de tro att mitt sökande efter
Nilens källor blott är en förewändning och att mitt werkliga
mål är att taga reda på deras slafhandel; och i sanning, om
min härwaro kunde leda till bortskaffandet af denna handel
på östra kusten, skulle det wara ett större werk än upptäckten
af alla werldens källor tillsammantagna. Dessa handelsaffärer
äro fasansfulla; jag will ej tala derom, ty man skall tro mig
öfwerdrifwa. Det är ej handel, det är krig och mord för att
fånga menniskor till slafwar. Jag war nära den fjerde sjön
wid denna centrallinia och endast 80 mil från
nästan i sigte af det geografiska målet för min resa, då jag
nödgades återwända till Ujiji, omkring 500 mil, endast i följd
af folkens wilda krig efter slafwar. Ett sorgbundet hjerta,
en sjuklig kropp och en brännhet sol gjorde denna återwäg
till en qwalfull pröfning; slutligen, några dagar efter min
ankomst till Ujiji, kom en wälsignad man, amerikanaren mr.
Stanley, som gaf mig hjelp. Jag wet att jag är, hwad wi
öboar hafwa ryktet för att wara -- kall till utseendet och
föga utlåtlig af mig, men denna godhet war för mig
öfwerwäldigande. Här war den barmhertige samariten, och intet
misstag derwid. Aldrig war jag mera nedtryckt och i nöd;
aldrig war hjelp mera wälkommen!"
Hwad Stanley kände då han mötte Liwingstone, är äfwen
af stort intresse, och wi anföra här hans egna ord derom:
"Wår ankomst till Ujiji uppwäckte en utomordentlig
rörelse der. En röst helsade oss på engelska, derefter en annan;
det war Liwingstones båda tjenare, Susi och Chuma, som
helsade oss på deras herres språk. Slutligen syntes doktorn sjelf.
Under det jag långsamt gick emot honom, märkte jag att han
war blek, såg trött ut, hade ett grått skägg, bar en blåaktig
mössa med en urblekt, sliten guldträns omkring, widare en röd
tröja och ett par grå byxor. Jag hade welat
honom, men war en pultron i närwaro af all den pöbel, som
följde mig, -- welat
engelsman, wisste jag ej hur han skulle taga det, hwarför jag
gjorde hwad feghet och falsk stolthet ingåfwo mig: gick
omständligt fram till honom, tog af mig hatten och sade:
"Doktor Liwingstone, förmodar jag?" "Ja", swarade han med ett
wänligt leende och lyfte litet på mössan. Jag satte hatten på
hufwudet, och wi fattade hwarandras händer, men då utropade
jag högt och lifligt: "Jag tackar Gud, doktor, att jag fått se
er!" Han sade: "Jag känner mig tacksam för att jag är här
och kan wälkomna er!"
"Ett samtal började, men jag wet ej hwad som sades;
jag satt och stirrade på honom, betraktade noga den underbare
man, wid hwars sida jag nu satt i Central-Afrika. Hwarje
hårstrå på hans hufwud, hwarje fåra i hans ansigte, de
affallna dragen, den något trötta blicken och hållningen, allt gaf
mig intrycket af hög personlig kraft och intelligens; jag såg
nu, hwad jag så lifligt hade längtat att få se allt sedan jag
hörde dessa ord från mr. Bennetts läppar: "Tag allt hwad
ni will, men uppsök Liwingstone!" O läsare, hade du warit
wid min sida denna dag i Ujiji, hade du hört och sett hwad
jag hörde och såg! Hans läppar gåfwo mig skildringar och
detaljer af hans lif, läppar som icke ljuga. Jag kan ej
upprepa hwad han sade; jag war alltför angelägen att i min
annotationsbok stenografiera hans berättelser; han hade så
mycket att säga, att han började wid slutet, synbarligen i glömska
af att han hade fem eller sex års händelser att redogöra för.
Hans berättelser utgjorde i sin helhet en den underbaraste
historia."
Widare skrifwer Stanley om Liwingstones person:
"Jag trotsar hwar och en att länge wara i Liwingstones
sällskap utan att intagas af honom; hwad hans ansigte
utwisar, det är han i hjertat. Doktor Liwingstone är omkring
60 år, men sedan hans helsa blifwit något förbättrad, såg
han ut för mina ögon som om han ännu ej hunnit 50. Hans
bruna hår är gråsprängdt. Hans ögon äro bruna och
förförunderligt klara; han har en skarp blick, lik falkens.
Hans längd är något öfwer medelmåttan; hans gång är fast
men tung -- lik en trött och öfweransträngd arbetares. Hans
kläder, då jag första gången såg honom, woro slitna och
lappade, men ytterst snygga och rena, hwilket äfwen hans ansigte
och händer woro."
"Jag hade hört, att Liwingstone skulle hafwa ett
mjeltsjukt, menniskofiendtligt sinne; några hafwa sagt, att han är en
pratsjuk skräflare, att han är som om han ej wore klok, att
han numera är en helt annan man än den älskade missionären,
att han gör obserwationer och annotationer, som ingen annan
kan begripa och läsa än han sjelf, och det till och med
berättades mig, kort innan jag reste till Afrika, att han hade gift
sig med en afrikansk prinsessa.
"Jag ber att få förklara samtliga dessa beskyllningar
för osanna. Jag medgifwer, att Liwingstone icke är en engel,
men han närmar sig till ett sådant wäsende så mycket som en
menniskas natur kan tillåta. Jag såg aldrig något mjeltsjukt
eller något menniskofiendtligt hos honom, och hwad angår, att
han skulle wara en pratsjuk skräflare, så är doktor Liwingstone
alldeles motsatsen; han är tillbakadragen och tyst, om någon
är det; och till den, som påstår Liwingstone wara förändrad,
will jag säga: ni har aldrig känt Liwingstone! Hwad beträffar
hans afrikanska giftermål, behöfwer jag endast säga, att det
är osanning, att det är under en gentlemans wärdighet att
ens antyda något sådant i förbindelse med Dawid Liwingstones
namn. --"
"Liwingstone har en orubblig tro på Gud och Guds
ledning. För pligten har han offrat hem, anhöriga och alla
det ciwiliserade lifwets förmåner. Han äger spartanens
hjeltemod, romarens fasthet och anglosaxarens ihärdighet; han will
ej uppgifwa sitt mödosamma arbete förrän han derpå kan
skrifwa
"En sak förwånade mig; det war Liwingstones
utomordentliga minnesförmåga. Om wi besinna de många, många
åren han tillbragt i Afrika, der han ej haft några andra
böcker än bibeln och några wetenskapliga werk, så är det ju
högst anmärkningswärdt, att han för mig kunde citera hela
poem af Byron, Burns, Tennyson, Longfellow, Whittier och
Lowell?..."
"Ifrån att hafwa warit hatad och förföljd på alla wis
af araber och halfracen i Ujiji wid sin första ankomst dit, har
han nu så småningom genom sin mildhet, foglighet, godhet
och sitt allwarliga men wänliga sätt wunnit allas hjertan.
Jag märkte huru allmänt man aktade honom. Till och med
muhammedanerna gingo aldrig förbi hans boning utan att gå
in för att helsa och säga: "Guds wälsignelse hwile öfwer dig!"
Hwarje söndagsmorgon samlade han en liten menniskoskara
omkring sig, då han läste i bibeln och bad på ett enkelt och
warmt sätt, hwarefter han på kisawahili språket talade en kort
stund öfwer det ämne, han läst. Alla lyssnade med intresse
och uppmärksamhet."
Stanley sökte förmå Liwingstone på det enträgnaste att
nu lemna Afrika och medfölja till England; men omöjligt.
Han wille först besöka
de gamla källorna derstädes; då war hans uppgift fullbordad
och han kunde wända hem med frid.
De båda resenärerna beslöto att företaga en gemensam
färd till
insjö utmynnade i något widare wattendrag norrut, hwilket
Liwingstone förmodade. Under denna resa delade de ljuft och
ledt med hwarandra såsom bröder. Icke finnande hwad de
sökte, begåfwo de sig till
nederlagsplats för de stora förråd, han medfört till Afrika,
och af hwilka han medtagit blott en liten del till Ujiji. Ett
nytt kapitel af den gamla historien uppslogs för deras ögon,
då de efter tre månaders resa hitkommo. Stanley hade blifwit
plundrad. Förrådsrummet war så godt som tomt. Han kunde
dock skänka Liwingstone några tygstycken, en del perl- och
ståltrådsbundtar, kopparplåtar, ett tält m. m., hwilket allt, jemte
några flanellskjortor från Agnes Liwingstone och twå par stöflar,
gaf Liwingstone känslan af att wara den rikaste menniska i
hela werlden.
Och så kom skillsmessans dag. Den kändes tung å båda
sidor. Stanley skildrar den på söljande sätt: "Min tid hade
tillbragts liksom i Elyseum; eljest hade jag icke så djupt känt
afskedets annalkande. Jag hade, för att uppsöka Liwingstone,
under resan oupphörligt blifwit anfallen af malariafebern,
legat i wånda dag efter dag den sista tiden; jag hade rasat
och stormat i ursinnighet; jag hade knutit min hand i wild
häftighet och fäktat med förtwiflans kraft för att öfwerwinna
alla swårigheter, och likwäl kändes det nu bittert att nödgas
sakna denne mans sällskap, ehnru det warit så dyrköpt för
mig. Wi hade en sorgfull frukost tillsamman. Jag kunde
icke äta, mitt hjerta war för fullt; ej heller tycktes min
kamrat hafwa någon aptit. Wi hade något att göra, som
förlängde wår sammanwaro. Klockan 8 hade jag ännu icke gått,
fastän jag ämnade gå kl. 5... Wi gingo fram och åter wid
hwarandras sida. Mina män höjde sina röster till sång. Jag
fäste långa, uthållande blickar på Liwingstone för att inprägla
hans drag i mitt minne. -- "Nu, min käre doktor", sade
jag, "de bästa wänner måste dock en gång skiljas! -- Ni har
kommit långt nog upp i Afrika; får jag ej bedja er wända
tillbaka med mig? -- "Hör mig", swarade Liwingstone, "jag
will blott säga er detta: ni har gjort hwad få män kunde
göra, wida mer än någon stor turist, som jag känner, kunde
göra. Och jag är full af warmaste tacksamhet för allt hwad
ni gjort för mig. Gud ledsage er lyckligt hem, min wän,
Gud wälsigne er alltid, alltid!" -- Och måtte Gud äfwen
föra er, doktor, lyckligt åter till oss alla, utropade jag,
farwäl! -- "Farwäl!" -- -- Wi hade sett hwarandra för sista
gången. Under fyra månader och fyra dagar hade jag
stundligen warit tillsamman med Dawid Liwingstone -- i samma
bostad, i samma båt, i samma tält, och jag såg aldrig något
fel hos honom. Jag är en man af ett häftigt temperament
och har ofta -- jag erkänner det -- utan tillräcklig anledning
brutit wänskapsförbindelser; men tillsamman med Liwingstone
har jag aldrig känt mig häftig; för hwarje dag ökades i stället
min beundran och högaktning för honom. -- --"
Stanley hade lofwat att sända Liwingstone pålitliga
följeslagare från Zanzibar; förrän dessa hade anländt kunde
Liwingstone ej lemna Unyanyembe. Han måste wänta i flera
månader. Under tiden inföll hans 59:de födelsedag, då han
skref i dagboken:
"Den 19 mars. Födelsedagen. Min Jesus, min konung,
mitt lif, mitt allt! Återigen anbefaller jag hela min warelse
till dig. Emottag mig! O Gud, nådige Fader, låt mig, innan
detta år går till ända, få sluta mitt föresatta wärf, jag beder
dig i Jesu namn! Amen!"
Ju längre det dröjde innan hans följeslagare anlände,
ju större blef hans åtrå att hinna Bangweolo och sedan
återwända hem. Om Nilen säger han nu åter i dagboken: "I
fråga om Nilens källor hålles jag i ständig spänning. Floden
Lualaba, som jag tänkte skulle föra mig dit, är kanske till slut
Congofloden, och Nilen en kortare flod, när allt kommer
omkring. -- Jag är alls icke säker på att jag icke har följt Congo,
då jag gick ett stycke upp efter Lualaba".
Detta war just hwad Liwingstone hade gjort, men han
kom aldrig till kännedom derom, ty han kom aldrig så långt
som till Congo, hwilken flod är en fortsättning af
Lualabafloden.
Wi närma oss nu hans sista swåra tid. I augusti 1872
bröt han ändtligen upp från Unyanyembe. Männen från
Zanzibar woro förträfflige följeslagare, ihärdige, pålitlige och
sin herre tillgifne; de kunde hafwa gått i döden för honom
om så fordrats. Wid årets slut ankom han till floden
Chambezé. Ett kallt och regnigt wäder gjorde resan oändligt swår,
och Liwingstones ömtåliga helsa knnde i längden ej hålla stånd
deremot; han insjuknade af den mest elakartade rödsot och
måste återigen bäras en stor del af wägen. Ingen medicin
hjelpte. Hungersnöd började ock göra sig gällande. Det war
mörkt, mörkt. En ny födelsedag kom, den sista, hwarunder
han war så swag att han knappt förmådde teckna i dagboken
dessa ord: "Jag tackar den Allsmäktige, som bewarat mig
hittills. Kan jag hoppas på en slutlig framgång? Så många
hinder hafwa uppstått. Låt ej satan segra öfwer mig, o min
gode Herre Jesus!"
Ett par dagar derester, allt under det resan fortsattes,
skref han ånyo:
"Ingenting på jorden skall förmå mig att uppgifwa mitt
arbete i förtwiflan. Jag tager mod till mig i Herren min
Gud och går framåt."
I början af april månad skref han widare med en
darrande, nästan oläslig hand:
"Försökte att rida, men måste lägga mig ned genast
och de buro mig; jag är alldeles förbi. Wi äro nu wid
stranden af floden Molilamo."
Dagar förgingo under osägliga lidanden. Den 29 april
på morgonen bad Liwingstone sin trogne tjenare Susi att
nedtaga ena wäggen af den hydda, hwari han tillbragt
natten, på det att bärstolen skulle kunna föras intill honom, ty
han förmådde ej gå till den plats, der den stod. Sedan
passerades en flod, sedan ett djupt träsk, och hwarje gång de kommo
till någon torrare mark, bad han sina bärare att sätta ned
bärstolen; plågorna woro stora, och den ständigt gungande
rörelsen förswårade dem. Slutligen hunno de resande höfdingen
Chitambos stad i Ilala, på westra sidan af
Regnet öste ned. För att i någon mån skydda Liwingstone
derför, sattes bärstolen under takkanten af en hydda, under det
männen uppbygde en särskild hydda åt honom. Då denna war
färdig, lades han på den hårda bädden derinne, hwarest han
tillbragte natten.
Följande dag låg han stilla och orörlig, talade något
till Chitambo om Gud och gjorde ett par frågor om trakten,
egentligen om floden Luapula, som framgick der. Hans män
insågo med stor bedröfwelse att slutet kunde icke wara långt
borta. Natten inbröt; intet inträffade, som wäckte någon
uppmärksamhet under första delen deraf; men kl. fyra på morgonen
ropade Chuma, som låg utanför den sjukes dörr, med häftig
röst på sin kamrat Susi, i fruktan att deras herre war död.
Wid det swaga skenet af ljuset, som ännu brann inne i
hyddan, sågo de honom, ej liggande på sin bädd, utan knäböjande
wid sidan deraf, med hufwudet nedlutadt i händerna, hwilka
hwilade mot hufwudgärden. Den smärtfulla aningen
besannade sig. Liwingstone war död; han hade slutat sitt rika lif,
då han hunnit längst bort på sin resa och just till den trakt,
hwarifrån han sedan ämnade återwända hem. Nilens källor
skulle han icke hinna. När han kände dödens annalkande, hade
han, utan att störa någon, tyst och stilla samlat sina sista
krafter för att emottaga honom under bön till lifwets och
dödens Herre och i den ödmjuka ställning, hwari han alltid
förrättade sina böner. Bön war således hans sista handling
på jorden, bön för hans fattiga själ, bön för hans älskade
barn i det aflägsna hemlandet och bön sannolikt äfwen för
hans kära Afrika med all dess nöd och synd och
orättfärdighet. Liwingstones sköna lif hade ej på ett skönare sätt
kunnat sluta.
Om ett wittnesbörd behöfwes för att wisa, att Afrikas
barn äga egenskaper, som kunna höja dem till en ädel nation:
mod, tillgifwenhetskänsla och känsla för pligt och trohet, så
hafwa wi ett sådant i Liwingstones tjenare efter hans död.
Då den sorgliga händelsen blef känd ibland dem, kommo de
alla öfwerens om att göra allt hwad i deras förmåga stod
för att föra deras herres stoft till Zanzibar. Ett dylikt
företag war förenadt med ytterlig fara, ej endast på grund af
den wanliga osäkerheten för en liten hop infödingar att
färdas fram genom främmande områden, utan isynnerhet
emedan den widskepliga fasan för en död menniskokropp war så
stor och rådande öfwer allt, att skulle deras företag upptäckas,
kunde de wara wissa om en ögonblicklig död. Höfdingen
Chitambo måste framför alla hållas i okunnighet om dödsfallet,
eljest skulle de icke ens komma från stället. Hemligheten smög
sig dock ut; men underligt nog war Chitambo foglig;
Liwingstone hade wunnit honom redan första aftonen af sin ankomst
till hans stad. "Den döde wille oss wäl", sade Chitambo,
"han kallades också
Susi och Chuma, Liwingstones trogne tjenare, blefwo den
lilla karavanens ledare, och de fullföljde sitt wärf på det mest
berömwärda sätt. Den döda kroppen balsamerades, hwarefter
den torkades i solen i 14 dagar. Sedan insyddes den i
mångdubbelt kalliko, med benen böjda bakåt, och lades i denna
ställning i en urhålkad, fem fot lång stam af ett myongaträd;
det hela omlindades till sist med segelduk och fastbands wid
en lång stång för att bäras af twå män. Hjertat och öfriga
inre delar nedmyllades i jorden under ett stort och skuggrikt
mvulaträd i skogen, och Chitambo lofwade att hålla gräset på
den lilla grafkullen friskt samt tillse att det kors, som restes
för att utmärka stället, icke skadades eller borttogs.
Det war en mödosam färd för de wandrande.
Sjukdom inträffade ibland dem och förorsakade dröjsmål. De
folkstammar, som de passerade, woro i allmänhet wänligt sinnade,
men motsatsen förekom äfwen. Hwart de kommo hade
underrättelsen om Liwingstones död hunnit före dem. Den dödes
alla tillhörigheter medförde de äfwen med största
samwetsgranhet, för att öfwerlemna dem till engelska konsuln i Zanzibar.
Anlända till Unyanyembe tillråddes de af engelske löjtnanten
Cameron derstädes att nedgräfwa det döda stoftet och ej
utsätta sig för faran att föra det genom landet Ugago, hwarest
de i så fall helt wisst gingo en säker död till mötes; men ej
ens denna förespegling ändrade deras beslut; de woro
obewekliga och wille till sista punkten utföra, hwad de åtagit sig;
Liwingstones ande hade ingått i hans tjenare.
Wid Kasekéra stängdes deras wäg af infödingarna, hwilka
misstänkte deras förehafwande och ej wille tillåta dem passera.
Här togo de sin tillflykt till en list. De omlindade i
hemlighet den döda kroppen med flera tygstycken, så att det hela
liknade en bal köpmansgods. Sedan togo de qwistar af
mapiraträdet och sammanbundo deraf en 6 fot lång bundt, hwilken
de likaledes omswepte med tyg i form af en död
menniskokropp. Inför kasekérafolkets ögon buro sedan några af dem
det förmenta liket tillbaka samma wäg, hwarifrån de nyss hade
kommit, liksom hade de ändrat sin åsigt och nu wille begrafwa
den döde. Dagen derpå kommo bärarne åter till sina
kamrater, utan sin börda, och nu tillätos de alla att obehindradt
lemna stället, då de glada öfwer sin framgång fortsatte wägen
med den sannskyldige döde och ankommo lyckligt i februari 1874
till Bagamoio wid hafskusten. En kort tid derefter
öfwerfördes Liwingstones stofthydda till Zanzibar af tjenstgörande
konsuln derstädes, kapten Pridaux.
I London ansåg man för en ren omöjlighet, att
Liwingstones döda kropp kunde på sätt som skett hafwa blifwit
transporterad från hjertat af Afrika till Zanzibar. Då man efter
många omständigheter fick reda på dessa qwarlefwors
förwaringsplats i Zanzibar, undersöktes de redan der af twiflande
engelsmän; men då dessa fingo se den brutna armen,
förswunno alla twifwelsmål. Förhållandet war det samma i
London. Man twiflade tills man betraktade denna arm. "Wid
första blicken på armen såg jag, att det war Liwingstones
döda kropp, den störste mans, som wår tid har att uppwisa",
sade Sir William Fergusson, som härstädes undersökte stoftet
och för hwilken framstående läkare Liwingstone sjelf flera gånger
hade wisat sin arm, då de träffats i England.
Den 18 april 1874 inwigdes detta stoft till den sista
hwilan i Westminster Abey. Doktor Moffat war närwarande
-- full af sorg och beundran.
Den swarta marmor, som utwisar Liwingstones
hwiloställe, bär följande infkrift:
"Buren af trogna händer
öfwer land och watten
hwilar här
Dawid Liwingstone
missionär, resenär, filantrop,
född den 19:de mars 1813
i Blantyre, Lanarkshire,
död den 4:de maj 1873
i Chitambos stad i Ilala.
"Under 30 år tillbragta hans lif i outtröttligt bemödande
att förkunna evangelium, utforska dolda hemligheter och
bortskaffa slafhandeln i Central-Afrika, hwarest de sista ord, som
hans hand nedskref, woro dessa: "Allt hwad jag kan säga i
min ensamhet, är: måtte Herrens rika wälsignelse nedkomma
öfwer hwar och en -- amerikanare, engelsman, turk -- som
will hjelpa till att hela detta werldens öppna sår"!"
----
Den 25:te juni 1868, ej långt från norra stranden af
den insjö, Lake Bangweolo, wid hwars westra strand
Liwingstone slutade sitt lif, kom han till en graf i skogen. Om
denna graf säger han: "Det war en liten rund kulle, liksom
hade den döde suttit upprätt derinne på infödingarne
wanliga sätt. Den war beströdd med mjöl, och stora blå perlor
lågo derpå; en liten gångstig wisade att den hade besökare.
En sådan graf skulle jag wilja hafwa, i den tysta, tysta skogen,
der ingen hand någonsin rörde mina ben. Grafwarna hemma
tyckas mig alltid så sorgliga, i synnerhet de, som tillredas
djupt ner i den kalla, fuktiga jorden och utan rum för
armbågarna. Men, jag har intet annat att göra än att wänta
tills han, som råder öfwer allt, bestämmer hwar jag skall
lägga mig ned och dö. Min älskade Mary ligger i Shupanga."
"Han som råder öfwer allt", bestämde det så, att under
det Liwingstones hjerta skulle ligga i den tysta, tysta skogen,
just på en sådan plats, som han älskade, skulle hans ben hwila
i ett stort kristet tempel, hwarest många, många, dag efter dag,
då de läsa hans namn, skola ihågkomma hans mödosamma lif.
Wi afsluta här wår teckning med William Blaikies egna,
så innehållsrika och wackra slutord:
"Historien om Liwingstones lif är ej afslutad med hans
död. Hans hjertas beständiga bön, att han måtte få sluta
sitt förelagda wärf, blef uppfyld, fullkomligt uppfyld, ehuru
icke på det sätt, som han hade tänkt sig. Den rörelse, som
spred sig öfwer hela den civiliserade werlden, då hans död
och de rörande omständigheterna derwid blefwo kända, werkade
kraftigare för Afrikas wälfärd, än han sjelf kunde hafwa gjort,
om han tillbragt ännu flera år i detta land och wandrat
ännu längre upp mot norr. Från den utarbetade, utmattade
och förtärda warelse, som i dödens stund knäböjde wid sin
bädd i hyddan i Ilala, utgick liksom en elektrisk gnista,
hwilken lifwade hjertan widt omkring på alla håll. Statsmannen
träffades deraf; den upptände en ny kraft inom honom, som
owedersägligt gaf sig tillkänna i de depescher han afsände
angående slafhandeln; affärsmannen och köpmannen träffades
deraf och började att planera och sedan att skrida till werket
med jernbanors anläggande och wägars öppnande från Afrikas
kust till det inre af landet; missionären träffades deraf och
förebrådde sig sin egen tröghet och sin wisade misstro. Inga
sammankomster höllos. Men en brinnande håg att werka
uppstod enhälligt sådana förutan, liksom hade hela den kristna
werlden instinktmessigt öfwerenskommit och beslutat, att
Liwingstones werk skall icke dö:
Afrikas och Liwingstones namn höra tillsamman. Denne
man färdades ej mindre än 29000 engelska mil öfwer detta
lands jordyta och ökade den kända delen af jordklotet med
omkring en million qvadratmil. Hans upptäckter woro inga lösa
gissningar, inga angifwanden efter infödingarnes ofullständiga
meddelanden; nej, hwarje sak och ställe undersöktes af honom
personligen; genom sig sjelf sökte han winna den noggrannaste
kännedom om landet, dess geologi, hydrografi, botanik och
zoologi. Likwäl war allt detta bisaker i jemförelse med hans
egentliga lifsarbete, som war att förkunna Kristus. Han war
hwarken amatör eller dilettant i wetenskapen, blott en
noggrann, ihärdig arbetare. Men härutaf också hans höga
ståndpunkt och den aktning han ingaf alla inom den wetenskapliga
werlden! Små själar kunna klandra och hacka på honom,
men konungarna på wetenskapens område, en Owen, en
Murchison, en Herschel, en Sedwick och en Fergusson, de ärade och
högaktade honom allt mer ju längre de kände honom.
Då Liwingstone bortgick, fans ingen missionär inom de
stora områdena Schiré och Nyassa, för hwilka hans hjerta
kände så warmt. Men strax derefter slogo några hans
landsmän sig ned der och werkade med stor wälsignelse under namn
af "Liwingstones-missionen". Der finnas wid denna tid tre
missionsstationer. Nästan hwarje betydande del af mellersta
Afrika har nu sina missionärer, dit sända dels från
Universitetsmissionen, dels från kyrkans missionssällskap och dels från
Londons missionssällskap. Société des missions Evangéliques
i Paris har sitt arbetsfält i Barotse-dalen. Baptistmissionen
har sin werksamhet wid Congofloden o. s. w., och wi kunna
ej uppräkna för öfrigt alla de unga män: läkare och teologie
studerande, som genom Liwingstones inflytande hafwa uppwäckts
till lifaktigt arbete i missionens tjenst både i Afrika och i
andra hedniska länder.
Då wi betrakta resultaten af det inflytande, som
Liwingstone utöfwat öfwer missionsfältet i Afrika, få wi ej glömma,
att det bästa af hwad han skänkte detta land, war dock hans
fläckfria namn såsom sann kristen. Från den första dagen
till den sista af hans lif i Afrika, war hans tåliga och
ihärdiga bemödande att
han med Guds hjelp och bistånd lyckades winna infödingarnas
hjertan. Inför den fattigaste och ringaste hedning uppträdde
han med ett lika aktningsfullt sätt och med lika mycken
uppmärksamhet på sig sjelf som om han hade uppträdt i den
högsta sällskapskrets i England. Hwad Liwingstone gjorde
för att hålla sitt ord till sina män, war ett under för
infödingarna sjelfwa och en förwåning för werlden. Hans sätt
att wisa dem tillit war ock synnerligen winnande. Han kunde
gå fram till den fruktade höfdingen med samma lediga
hållning och wänliga ansigte, hwarmed han skulle hafwa närmat
sig sina kära wänner i Kuruman eller i Skottland, och det
war mången gång detta förtroendefulla, wänliga sätt, som
genast borttog all upprorisk känsla hos folket och ingaf det
förtroende och kärlek i stället.
Mångfaldiga af Afrikas folkstammar älskade Liwingstone
högt, "den hwite mannen, som wille dem wäl", och t. o. m.
slafhandlarne i Zambesidistriktet kunde icke hafwa gifwit hans
karakter en större utmärkelse än då de, för att winna sina
låga ändamål, sade folket, att de woro "Liwingstones barn".
Det war i kraft af hans namn, som engelsmannen mr. Young,
då han en gång under sin resa i Afrika sade sig wara
Liwingstones landsman och wän, kunde utan swårighet samla 600
följeslagare, som buro en hel ångbåtslast 89 mil långt inåt
landet.
Minnet af denne älskade man fortlefwer alltjemt bland
folket. Nästan för hwarje dag ter sig för nuwarande
missionärer i Afrika något nytt bewis på den kärlek och aktning,
som Liwingstone tillwunnit sig der. Prestmannen Chauncy
Maples, som tillhör Uniwersitetsmissionen, skildrar i en
skrifwelse till England en sin resa, som han företog till
Rovumalandet i april 1880, och berättar huru han der sammanträffade
med en man, som alltid bar ett skynke af en gammal rock
hängande öfwer sin högra axel. Tyget war synbarligen af
engelsk tillwerkning, hwilket gaf Maples anledning att fråga,
hwar han hade fått detta plagg. Den tillfrågade swarade, att
han hade fått det af en hwit man, som han åtföljt till Mataka
och som han älskade, "ty", sade han, "hade man sett honom
en gång och talat med honom, så glömde man honom aldrig;
det war en hwit man, som behandlade swarta män såsom sina
bröder, och hans minne skall wara kärt längs hela
Rovumadalen efter det alla, som nu lefwa der, äro borta; det war
en medelstor man, med tjocka mustascher och en
genomträngande blick; hans tal war alltid mildt och hans sätt alltid
wänligt; det war en glädje att följa honom och han kände
wägen till allas hjertan".
Det är en stor fördel för både nuwarande och framtida
missionärer i Afrika att de, då de skola förklara för folket
hwad en praktisk kristendom är, kunna hänwisa till den mans
lif och karakter, hwars namn under alla århundraden skall
stå främst bland Afrikas wälgörare. Det har blifwit sagdt
att "i det nittonde århundradet har den hwite mannen gjort
en man af den swarte, och i det tjugonde århundradet skall
Europa göra en werld af Afrika". När den werlden är gjord,
och generation efter generation af upplyste afrikanare se
tillbaka på hennes begynnelsetid, såsom England ser tillbaka till
konung Alfreds dagar, Irland till S:t Patricks, Skottland
till S:t Columbas, Förenta Staterna till Washingtons, så skall
det namn, som af dem hålles högst i ära och helgd, wara:
Mobatsa, Chonuane och Kolobeng skola med rörelse och
intresse besökas af mången pilgrim, och en högrest minnesstod
skall utwisa det ställe i Ilala, der Liwingstones hjerta
hwilar. Och när predikanter och lärare tala om denne man,
när fäder förtälja för sina barn, hwad Afrika har honom att
tacka för, och den frågan framhålles: hwad war det som
gjorde honom så stor, då skall swaret blifwa detta: "
lefde af Guds sons tro, och Kristi kärlek twingade
honom att lefwa och dö för Afrika!"
Om "Missionärens uppoffringar".
Af Dawid Liwingstone
papper och utwisar, kanske mer än något annat af hwad Liwingstone
skrifwit, hans djupa kristliga halt och hans äkta missionärs-sinne..
Det är någonting att wara en missionär!
Morgonstjernorna sjöngo tillsamman och alla Guds söner jublade af
fröjd, då de första gången skådade den jord, det arbetsfält,
som den förste missionären hade att intaga. Den store och
fruktanswärde Guden, inför hwilken englarna skyla sina
ansigten, hade en enda Son, och han sände honom till jordens
bebodda delar såsom en missionär och läkare. Det är
någonting att wara en efterföljare -- ehuru swag och ringa -- i
spåren af den störste lärare och ende mönster-missionär, som
någonsin blifwit sedd af menniskor. Och nu, då han är allas
hufwud, konungars Konung och herrars Herre, hwilket
uppdrag, hwilket kall kan likna det, som missionären erhåller af
honom? Må det tillåtas mig att uppmana alla unga män
med uppfostran och bildning att wid öfwerwägandet af sin
lefnadsbana kasta en blick på missionärens arbete! Wi sätta
det högt och hålla det för en ära.
Missionären utsändes från kyrkorna såsom deras
budbärare, sedan han undergått sin pröfning och blifwit
antagen af ett wisst antal kristliga lärare, hwilka på grund af
deras eget personliga wärde och deras egna insigter blifwit
upphöjda till styresmän öfwer upplyfta församlingar i landet,
och hwilka ej kunna hafwa andra bewekelsegrunder för
missionärens antagande än att wilja befordra en werksam och
lifaktig mission och skaffa dugliga arbetare dertill. Ingen
må tänka, att dessa lärare och prester antaga någon
missionselev på grund af hans rekommendationer, huru warma
dessa än må hafwa warit; det är elevens eget ådagaläggande
af sin duglighet, som afgör saken, och den antagne
missionären kan gå ut till hednalandet förwissad om, att i
styrelsemännens antagande äga en fullmakt, som står wida öfwer
ett apostlabref från erkebiskopen af Canterbury eller till och .
med från Vatikanen i Rom. En missionär kan säkerligen
icke underskatta det ordinationsbetyg, som blifwit lagdt i
hans hand.
Men hwad betyder den sorgfulla klagan, som alltför
ofta bryter fram från hans wänkrets? De tårar, som fällas,
kunde wara berättigade, om han skulle gå till Norfolks-ön på
regeringens bekostnad 1). Och se, ibland instämma äfwen
missionärerna sjelfwa i denna samma klagoton. Dowers hwita
kalkklippor blifwa oändligt kära för dem, ehuru de förr
aldrig frågat efter hela massor af kalksten. Patetiska
utgjutelser öfwer huru deras ben skola hwila wid en fremmande
strand kunna nedskrifwas af nyblifna missionärer, som förr
aldrig ens tänkt på sina bens öde i det egna hemlandet
(benstoft älskas ingenstädes, tro wi). Och slutligen är det de
oupphörliga talen och handwridningarna öfwer "
uppoffringar". Det är som om han skulle gå åstad för
att hängas i stället för att förkunna Krifti heliga evangelium!
Är det så wi skola tjena honom, som -- ehuru rik --
blef fattig för wår skull? Det ligger så mycket i
gifwa. Somliga utdela sina gåfwor på ett så nådigt sätt,
eller ock liksom wille de fördubbla det gisnas wärde inför de
emottagande. Från andra kan en gåfwa komma såsom ett
slag i ansigtet. Äro wi icke saker till en stor synd, om wi
1) Ön Norfolk i Australien har warit en deportationsort för
engelska fångar intill år 1860.
bemöta wår Herre Jesus med mera wårdslöshet och förakt
än wi kanske skulle bemöta wåra fattighjon? Wi stereotypisera
ordet
skatteutgift för Jesu heliga sak. "Så många barmhertighetswerk,
-- jag står ej ut med dem!" Är det ej otillbörligt att wända
sådana ord mot Jesus, liksom wore han en stackars tiggare,
och dertill en owärdig sådan?
skogen och boskapen på bergen"; -- "hans är allt
silfwer och guld och hela jordens krets med allt hwad
deruti är"; och
wärdigt att taga lof och pris". Wi bemöta honom illa!
Många af det manliga slägtet kunna antaga gamla pjunkiga
qwinnors talesätt i närwaro af honom, för hwilken
Österlandets wise nedföllo och tillbådo, ja -- uppläto sina håfwor och
skänkte honom guld, rökelse och myrrham. Och de gåfwo sina
gåfwor så som hade de gifwit sitt "allt". Det är i hög grad
owärdigt att förstora och upphöja det lilla, wi göra för
honom, genom att kalla det "uppoffring". Han will hafwa ett
willigt sinne, ett
och skulle wi icke kunna gifwa detta till honom, som gjorde
sin Faders wilja i wår frälsningssak till sin mat och sin dryck
-- ända in till sitt lifs slut, då han uppgaf sin anda på korset?
Hundratals unga män lemna årligen Englands kuster
såsom kadetter. Alla deras wänner glädja sig wid att weta
dem bära wår drottnings fullmakt och order. När någon
wigtig och med fara förenad expedition förberedes af
regeringen, anmäla sig friwilliga deltagare till wida större antal
än som kan emottagas. Wid förslaget att utsända en hop
modiga män för att uppsöka John Franklin, erbjödo sig så
många officerare att medfölja expeditionen, att alla fartygen
kunde hafwa bemannats och fyllts endast af sådana. Och
hur många tusen menniskor hafwa ej rusat hän till
Kalifornien för att under flerfaldiga pröfningar söka efter guld. Hur
många män hafwa ej lemnat sina hustrur och familjer. Hur
många män hafwa ej måst slita sig ifrån ett kärt hem för
att lida, arbeta och förgås af köld och hunger på wägen till
Indien (the owerland route). Hur många nedsjönko ej af
feber och utmattning wid stränderna af Sacramento. Likwäl
har icke ett ord om "uppoffring" åhörts i fråga om alla desse.
Men hwarför skola då wi anse för "uppoffring" allt hwad wi
göra för wåra själars Herre och frälsare? Talet om
uppoffring härwidlag är skamligt och hedniskt....
Det är någonting att wara en missionär! En sådan
är ibland, under tider af ängslan och oro, böjd för att tro sig
bortglömd. Men för hwem uppsändes det wäl mera bön och
förbön? -- bön från den tysta kammaren, bön från många
själar, som Gud endast känner. Mr. Moffat träffade i
England personer, som hade haft hans mission till sitt särskildta
böneämne i mer än tjugu års tid, och ehuru de ej woro
personligen bekanta med honom. Under de första långa femton
åren af hans tid i Afrika, hwilka ingen framgång medförde,
endaft arbete och sorg, hade desse okände hållit hans händer
uppe, och ho kan säga, huru ofta hans själ blifwit uppfriskad
i följd af deras böner!
Det är någonting att wara en missionär! Hjertat
widgas och fylles af ädla sympatier; sekteriskt bigotteri
förswinner och en ensidig ande, som kan komma oss att twifla på, om
kristna, som ej fullt öfwerensstämma i trosåsigter, skola
mötas i himmelen, förlorar mycket af sin eld....
Det gifwes många willrådigheter och förwecklingar,
frestelser och pröfningar, som kunna leda till skada för
missionärens inre lif; men dessa mötande swårigheter kunna
ock förhindra hans tro från att slappna af. Han måste
wandra i tron, icke i åskådningen, och ehuru himlen kan helt och
hållet mörkna öfwer hans hufwud, måste han stödja sig på
honom, som han icke ser, men älskar. För en kommande tid,
en ärofull framtid, är det som han arbetar. Denna tid
ligger framför honom alldeles såsom wi hafwa sett den höga
kusten af Brasilien. Ingen wäg, ingen ingång synes der för
sjömannen mellan de trädbewäxta höjderna; han seglar dock fram
mot dessa, och när han slutligen går in genom öppningen
wid den sockertoppsformade höjden, o, då wisar Rios
hafswik en tafla, som i härlighet och skönhet ej har sin like i den
öfriga werlden.
Misfionären skall nedlägga sitt hufwud, och andra skola
ingå i hans arbete, innan hans ideal warder förwerkligadt.
Den framtid, för hwilken han arbetar, är en tid, som, ehuru
wiss, ännu aldrig blifwit sedd. Jorden skall uppfyld warda
af Herrens kunskap. Missionären är en såningsman för
tider, som äro långt borta, men skola komma. När han
predikar evangelium för ett slägte, som setat i mörkret, blifwa
tecknen till menniskones sons kommande framhafda.
Rättfärdighetens sol är nära horisonten. Dagen börjar gry, och
han skall komma, han, hwars rätt det är att regera. Messias
har stått på Zions berg i 1800 år. Han har länge wäntat
på, att hans fiender skola läggas honom till en fotapall. Och
må icke också wi wänta, och lyfta wåra hufwuden upp och
se, att werldens återlösning drager närmare? -- Att få
wara en Jesu Krifti medarbetare är en nåd öfwer all nåd.
O, gudomliga kärlek, hur kall är wår kärlek till dig! Sant,
missionären i wåra dagar är endast ett litet trappsteg till
den stora framtiden; men hwilken förmån äger han icke!
Han är känd af Gud, som är uppenbarad i köttet,
rättfärdigad af Anden, sedd af englarna, predikad för hedningarna,
trodd i werlden och upptagen i härligheten. Är det icke nog?
Hwem wille ej wara en missionär? Hans ädla kall är
i full öfwerensstämmelse med tidsandan; och hwad som kallas
tidsandan, är helt enkelt mängdens sinnesriktning åt ett och
samma håll. Han går till arbetet i öfwerensstämmelse med
Guds ewiga och allt omfattande rådslut. Tidsandan är nu
wälwillighetens ande, och den uppenbarar sig på otaliga sätt
-- i sjukwård, i "trasskolor", i arbetsinrättningar, i
helsosamma reformer o. s. w. Missionärerna lefwa icke före sin
tid. Deras stora tanke, att omwända werlden till Kristus,
är ingen willfarelse, den är en gudomlig tanke. Kristendomen
skall segra. Han är mäktig till allt, hwad han har att
utföra. Det är ej "blott entusiasm" att tro ett fåtal
missionärer kunna werka omwändelse bland millioner af Indiens
befolkning. Hur ofta blifwa ej missionärer bortryckte af
döden just då de lärt sig det okända hednaspråket! Hur ofta
måste de ej återwända hem med en förstörd helsa innan de
uträttat något! Hur ofta fälla de ej tårar öfwer sin egen
swaghet och då de se synder hos dem, hwilka de höllo för
omwända! Ja wisserligen, men denna lilla hop har dock Guds
makt och wilja på sin sida. Hwem har ej beundrat Leouidas"
hjelteskara wid Termopylæ? Tre hundra mot tre millioner!
Japhet, med Guds wilja på sin sida, men med endast 300
män, stred mot Sem och hans 3,000,000 män. Och huru
har det ej gått framåt under de sista femtio åren? Nu
skryter man ej mer öfwer spioneri och förfång mot missionärer.
Inga indiska gentlemen göra sig nu lustiga öfwer "den
galenskapen att tro, att man kan werka omwändelse bland Indiens
befolkning". Ingen mission har ännu arbetat helt och hållet
förgäfwes. Wi, som endast se helt små afdelningar af Guds
stora wäldiga tidrymder, inbilla oss ofta att några af dem
warit förfelade, hwilka dock Gud icke anser förfelade. Eden
war en fådan förfelad tidrymd i wåra ögon. Den gamla
werlden, under Noaks predikande, war en sådan. Elias trodde,
att det war ute med Israel. Esaias sade: "Hwem tror wår
predikan, och för hwem är Herrens arm uppenbarad?" Och
Jeremias önskade att hans hufwud wore watten och hans ögon
en tårekälla, att han nog kunde gråta öfwer en af Guds
planer för spridandet af kännedomen om Honom bland
hedningarna. Om wi kunde blicka ut öfwer ett större rum af Guds
tider, skulle wi ibland fröjdas, då wi nu gråta; men Gud
redogör ej för oss rörande något af sina rådslut. Wi hafwa
endast att förtrösta på hans wishet. Låtom oss göra wår pligt,
och han skall leda allt till ett ärofullt slnt! För femtio år
tillbaka kunde arbetare i missionens tjenst ej fördragas, men
nu är missionen erkänd af alla såsom ett af tidens stora och
berättigade werk. Gud werkar fram sin stora tanke i
menniskornas hjertan, och alla folk skola se hans härlighets makt.
Låtom oss tänka högt om de wapen, som wi hafwa
undfått för att fullborda wårt arbete. De äro icke köttsliga, utan
andliga, och mäktiga, genom Gud, att nederslå fästen. De
bestå i tro på wår ledsagare och på hans helige Andes
närwaro, i ett fullt, fritt och otwunget evangelium, i det talet
om korset, -- en gammal historia, men som innehåller de
heligaste sanningar, som någonsin blifwit förkunnade --,
hwilket tal är mäktigt att borttaga syndens fängsel, förlossa
fångarna och göra dem fria. Det talet om Jasu Kristi
återlösning, om hwilket Paulus sade: "Jag blyges icke wid Kristi
evangelium", är gammalt, men i sin gudomliga kraft ewigt
ungt. Missionsarbetet kräfwer nitälskan för Gud och kärlek
till själarna. Det kräfwer bön af dem som sända, och dem
som sändas, samt fast tro och förtröstan på honom, som allena
är omwändelsens upphofsman och befordrare. Själar kunna
ej omwändas på befallning. Stora werk och handlingar komma
till stånd, omedwetet, af brinnande och twingande kärlek till
Kristus, under den ödmjuka frågan: "Herre, hwad will du
hafwa mig att göra?" samt under den enkla känslan att alltid
göra hwad som är wår pligt att göra. Detta åstadkommer
stora handlingar, men hwilka först en kommande efterwerld
får skåda. Guds största handlingar i nådens rike, likasom
hans majestätiska kraftrörelser i naturen, hafwa skett och ske i
stillhet och uppenbara sig genom sina werkningar. De
framträda såsom solen framträder och skådas wid sitt eget ljus.
Guds rike kommer ej med stort uppseende, med ståt och larm.
Det kommer stilla och enkelt. Luther följde den helige Andes
ledning under striderna i sin egen själ. Han gjorde hwad en
inre maning i hans bröst bjöd honom att göra; och se, innan
han wisste det, stod han midt inne i reformationen. Så war
det äfwen med Plymouth-pilgrimerna med sina predikningar
tre gånger om dagen ombord på fartyget
tanke på att grundlägga ett rike, lydde de blott Andens
maning och pligtens bud1). Guds mäktiga werkan i ett
menniskohjerta är driffjedern och styrkan i all dess inneboende
kraft, och det är endast då menniskorna följa och göra, hwad
det inre andliga lifwet i samwete och hjerta bjuder dem, som
de utföra stora ting för Guds rike.
Mängdens af menniskorna öfverensstämmande åsigter
och riktning åt samma håll utgöra, sade wi, tidsandan. Men
tidsandan är hwarken framåtskridandets lag eller blind
utweckling, den är Guds ewiga, allt omfattande afsigt och
rådslut, en lära, som erkänner Guds styrande hand i allt som
sker, men likwäl lemnar mensklig handlingsfrihet sitt rum.
När Gud bereder en tid för en ny tanke, så blifwer denna
tanke inkastad i tiden såsom ett instrnment i en kemisk
lösning -- och se, kristallerna sätta sig genast och fullt
deromkring. Om Gud icke bereder tiden, så har menniskan lefwat
före sin tid. Huss och Wycliffe woro ropande röster i öknen
för att bereda wäg för en ljusare tid; den tiden hade ännu
ej kommit.
Hwem wille ej wara en missionär? "Lärarena skola
lysa såsom himmelens sken, och de som många underwisa till
rättfärdighet, såsom stjernor i ewighet". Arbetar ej Gud på
att bereda werlden för missioner, som skola omfatta Adams
hela slägt? Wäldiga ångfartyg kringsegla jordklotet.
Emigrationen fortgår till en utsträckning, med hwilken forntidens
beryktade korståg ej kunna jemföras. Upplysningen stiger.
1) De s. k. "pilgrimsfäderna" woro puritaner från England, 101
till antalet, och hwilka emigrerade till Massachusett i Amerika, hwarest de
anlade staden Plymouth, den äldsta i Nya England, samt bildade en
särskild församling: Plymouth-Kolonien. Detta skedde 1620.
Ingen stor emigration har någonsin ägt rum i wår werld
utan att dermed blifwit fullföljd en af Guds stora planer.
Strömmen af den moderna emigrationen går nu till Western.
Den märkliga sammanblandningen af menniskoracer skall leda
till någonting stort. Wi tro detta, emedan werlden är i
stigande till ett bättre och emedan Gud arbetar mäktigt i
menniskors hjertan. Wi tro det, emedan Gud har stapat werlden
till någonting stort, härligt och ärofullt.
Det skall blifwa en ärorik fullbordan, en fullkomlig seger
för kristendomen. De sista femtio åren hafwa medfört
underwerk. Huru underbar är icke den blandning af olika racer,
som försiggått på den amerikanska kontinenten, huru underbart
hafwa icke dessa racer blifwit sammansmälta till detta ena
amerikanska folk -- typen och förebudet till en större
sammansmältning, som kristendomen en gång skall åwägabringa,
när genom dess wälsignade makt alla slägten, tungomål och
folk skola warda en helig barnaskara, ett Guds husfolk. Den
nuwarande allmänna wälgörenheten lofwar godt för
missionärens sak i framtiden. Menniskors hjertan undergå en
utwidgningsprocess. Deras sympatier taga en större utbredning.
Werlden skall nedfalla för Kristus, hon skall omwändas till
honom. Jorden skall warda full af Herrens kunskap, såsom
wattnet uppfyller hafwet.
^
SÖDRA AFRIKA