Arbetets söner - Ett illustrationsverk öfver den svenska arbetsklassen

ARBETETS SÖNER

ARBETETS SÖNER

ARBETETS SÖNER

ETT ILLUSTRATIONSVERK ÖFVER DEN SVENSKA ARBETSKLASSEN

MED TEXT AF

D:r KNUT BARR

STOCKHOLM, WILH. SILÉNS FÖRLAG.

INNEHÅLL.

En natt i järnverket.

På den mörka kvällshimlen tecknar sig ett matt återsken

från det stora järnverkets elektriska båglampor och de

tusentals ljusen i fabrikssamhällets boningar. Det är en af

årets kortaste dagar, en af dagarna strax före jul, då solen

så här långt upp mot norr står öfver horisonten en knapp

fjärdedel af dygnet, och då den dessutom ofta döljer sig

bakom disiga skyar. Hur nödvändigt var det icke för oss här

uppe invid polen att få »himlens dankar» ersatta, då det

behöfs, af »jordens ljus»!

Nu är det icke längre någon svårighet att förvandla natten

till dag, och här vid det stora bruket är det mången, som

blifvit så van vid den förvandlingen, att han sällan tänker på

den nu i själfva midvintern.

Hunnen närmare fram till källan för det ljus, som strålar

ut i vinterkvällen, ser man de gnistbemängda rökmolnen från

en tät skog af höga skorstenar jagas af nordanvinden öfver

den lilla sjöns frusna yta.

Klockan är sex på aftonen. Fabrikshvisslan ljuder. Det

är ombyte af arbetslag. Ut strömmar en myllrande skara

af sotiga gestalter, trötta efter dagens värf, och med snabba

steg, påskyndade af vinterkylan, styr man de kända kosorna

hvar och en till sitt hem inom det vidsträckta

bostadsområdet.

Af det arbetslag, som skall taga vid, är redan hvarje man

på sin post. Här pulserar natt och dag det verksammaste

lif. Järnverket får icke hvila. Det är för bygden hvad hjärtat

är för kroppen. Det får icke ett ögonblick upphöra att fylla

sin mission.

Gå och se på arbetet vid midnattstid! Ingen trötthet,

medan andra sofva! Vaksamhet hvarje sekund. Maskineriet

måste gå sin vanliga jämna, säkra gång. Sviker en enda

kugge i ett enda hjul, kan det hela gå sönder.

Se där tömmer man nu en af de väldiga masugnarna på

dess glödande, bländhvita innehåll, under det att en svärm

af gnistrande eldstjärnor flyga kring och slockna kring ugnens

öppning. Tackjärnet flyter i sin ränna ned i den stora

grytan, som, sedan den är fylld, forslas till martin- eller

bessemerverket, för att dess innehåll skall renas till stål.

Bessemerprocessen är praktiskt taget lika mycket en svensk som

en engelsk uppfinning, äfven om engelsmannen fått äran att

ge uppfinningen sitt namn. Detta sätt att rena järnet börjar

emellertid allt mer och mer få ge vika för martinproceduren.

Denna senare blir billigare och för de flesta ändamål bättre.

Men säkert är, att Bessemers metod är vackrare för ett

lekmannaöga, äfven om martinverkets arbete också erbjuder en

icke obetydlig ögonfägnad. Skönheten får i alla händelser

ingenting betyda i nyttans tjänst, men hvar och en, som

därtill har tillfälle, bör passa på att få se det storartade

skådespel, som kallas bessemerblåsning, innan det måhända för

alltid försvinner.

Se där! Nu är allt redo för detta skådespel. I den

kolossala behållaren-konverten, dit järnet tömts, pressas luften in

med månghundra hästkrafters styrka.

Det dånar som en nära åska, och har du aldrig så kraftiga

lungor, får du uppbjuda deras fulla styrka för att göra dig

hörd, om du vill säga ett ord till den, som står tätt vid din

sida. Det är som sagdt ett dån som den värsta åskans men

utan pauser, det är ett tjut af millioner afgrundsandar, som

försöka att öfverrösta hvarandra, en dämonisk konsert, som

bearbetar ens hörselsinne med känslor af något

öfvertaturligt.

Ur konverterns gap rusa med ursinnig fart myriader

stjärnor och strålar af eld. Äfven ditt synsinne blir

öfverväldigadt och böjdt för det mystiska. Vill du försöka en liknelse,

kan du ju säga, att konvertern fått en svans som en komet.

Skynda dig ut i fria luften, innan blåsningen pågått för

länge, och njut af att betrakta den gnistrande eldkvasten,

som slår upp ur skorstenen mot den mörka natthimlen!

Skådespelet härute varar inte lång stund. Det är endast det

värsta slagget, som aflägnas till en början, hvilket förmår att

bilda gnistor, som stå sig fria i luften. Men vill du se mera

af kometens svans, kan du gå in igen.

Eldbukettens blommor äro först röda som cinober, men

alltefter som blåsningen befriat metallmassan från

obehöriga beståndsdelar, bleknar färgen till gul och blir slutligen hvit

som solljuset, till dess omsider alla förorenande ämnen aflägsnats

och blåsningen kan upphöra efter omkring tjugu minuters tid.

Oftast får den afbrytas ett slag midt i värsta farten, då

upphettningen blifvit för stark i den sjudande häxkitteln, och

metallmassan får afsvalnas med kalla stålstycken, som slungas

ditin.

Det hela kan skötas af några få man. En regerar den

stora blåsmaskinen, inbyggd för sig i sitt särskilda hus, och

ett par öfvervaka processen i konverten.

Det blir nog ännu en blåsning under nattens lopp. Och

till dess det praktfulla sceneriet åter rullas upp för dina

förtjusta blickar, har du tillräckligt med tidsfördrif i att gå

omkring och studera det öfriga arbetet.

I flera stora salar äro valsverk i full sysselsättning. Där

valsas långa stålband, där rör och där järnvägshjul.

Det är ett jämförelsevis omväxlande och rörligt arbete.

Valsarna sköta icke rulliansen själfva, sedan de satts i gång.

Det behöfs flera man för att forsla fram järnstyckena och

passa in dem i valsen eller taga emot dem på andra sidan.

Det är inte som att mata en mekanism, som pliggar skor,

eller att stå och öfvervaka en modern spikmaskin.

— Hej, kamrat, där kommer den glödröda, slingrande tusan.

Han behöfver mycket stryk än, innan det blir folk af honom.

Litet mer fason har han fått i sista klämman, men än återstå

smala vägar att gå, innan han blir mogen att slippa vandra

rackargatan. Här ska valsas. Fram och tillbaka. »Tvärs

igenom, var vägen aldrig så trång».

I munter takt klappra träskorna mot det med järnplattor

belagda golfvet. Det är motion för ben och armar och hela

kroppen. Man får också ha ögat öppet minsann, och de

andra sinnena få inte vara i fred de häller.

Det slår lock för örat, då ett färdigvalsadt järnband

smäller mot golfvet, där det slutligen läggs vid redan färdiga

kamraters sida, och hettan ansätter känselnerverna på skarpen

då och då, medan det i nästa ögonblick kommer en iskall

bitande pust från den blåsiga vinternatten, dit de stora

portarna stå vidöppna.

Men detta märker bara en främling. Arbetarna äro härdade

för buller, hetta och köld, och det ser häller inte ut, som om

de behöfde anstränga sig för att ha ögonen med sig. Allt

går af gammal vana, och i rätta stunden, och på rätta

platsen gripa tängerna in för att ge järnstången »en annan vals.»

»Bälgen blåste och blästern ljungade,

kväfvande hetta ur ässjorna slog,

svettiga, sotiga smederna slungade

släggan mot stängerna,

nöpo med tängerna,

formade järnet till harf och plog.»

Denna målande strof är hämtad ur Gustaf Frödings dystra

dikt, som kallas »Den gamla goda tiden». Skalden gör i

detta poem en gripande svartmålning från ett bruk från

fordom och dess »trampade, skinnade, plundrade» arbetare med

deras »förtviflan och brännvinströst». Vi skola hoppas, att

sådana mörka taflor bli allt mer och mer omöjliga att

uppleta i verkligheten. Det »gamla goda» bör bli nytt och bättre

och har lyckligtvis också blifvit det. Men den ofvan anförda

strofen är lika målande än i dag. Maskintekniken må ha

utvecklats i förr oanad grad, men det räcker inte med

maskiner, det finns ännu ingen mekanism uppfunnen, som kan

mata valsarna. Ännu behöfvas de »svettiga sotiga

smedernas» tänger, reglerade af en tänkande människohjärna.

Som slingrande ormar kila de röda stålbanden fram ur

valsarna utmed det vidsträckta, blanka järngolf vet. Deras

En af arbetssalarne i L. M. Ericsson & C:os telefonfabrik i Stockholm.

Foto Blomberg, Stockholm.

Folkets Hus i Grängesberg.

Foto Rinman, Göteborg.

En sista hyllning för den döde kamraten.

Foto Enander, Stenungssund.

ostyriga krumbukter behärskas med aldrig svikande

påpasslighet af tångbeväpnade, seniga händer.

När den glödande järnstången pressas ut ur valsarnas

hårda grepp, passa tängerna på i rätta ögonblicket och föra

den åter till en ny omfamning. Så småningom har den fått

önskad form, och inom kort ligger ett järnvägshjul färdigt.

I hallen bredvid dunka ånghamrarna, så att marken skakar

rundt omkring. Det är järn, som där sätts i klämma af järn,

men det järn, som skall formas, är glödande och mjukt,

hammaren är hård och kall. Du kommer att tänka på, hur en

och samma människa kan skifta natur och bli lättrörd eller

obeveklig allt eftersom hennes hjärta påverkas till värme eller

köld.

Äfven inom själfva järnverkets område finnas bostäder för

en liten del af personalen på kontoret. Kunna de sofva godt

trots bullret och jordbäfningarna? De tänka ej därpå,

försäkra de. De bli stålsatta de som malmen, och vanan gör

en andra natur.

Och arbetarna som få föra detta oregelbundna lif med

ibland dagarbete, ibland nattarbete, under alla förhållanden

ett hårdt ansträngande värf, hur stå de bi år ut och år in!

Från ena sidan tränger vinterkylan på genom dörrarna, som

gärna få stå ostängda, från andra sidan utstråla ugnarna och

det glödande järnet en intensiv hetta.

De kraftiga kroppar och de fast mejslade ansikten, som du

här ser, tyda dess bättre dock icke på ohälsa. Men de som

gått under, synas icke till.

Emellertid ser du många, som ha hunnit den ålder, då de

kunde vara berättigade att begära pension i brukets tjänst,

men som ännu ha senorna spänstiga och blicken klar.

Värfvet kräfver också både äldre och yngre krafter, de gamles

erfarenhet och de yngres friska tag äro bådadera af behof.

En arbetareveteran, som hade varit med ända sedan

järnverkets början, då trakten var endast en ödemark, talade med

värme och stolthet om den anläggning, åt hvilken han ägnat

sitt lifs alla krafter. Han hade sin rast för att få litet till

lifs och fick tid öfver att öppna sitt hjärta.

I ödemarkens förvandling till en fruktbar näjd, bringande

välsignelse och heder åt fosterlandet, visste han, att han hade

sin dryga del. Han öfverskattade sig icke, han hade rätt.

Han hade fyllt sin plats i den stora arbetarehärens djupa led

med aldrig svikande plikttrohet. Det visste andra än bättre

än han själf. Och det är just dessa djupa leds alla goda

krafter, som genom insikt och omtanke i sitt arbete bidraga

till det helas framgång mer än de flesta tänka på.

En kugge i ett hjul! Men af huru stor vikt är icke hvarje

kugge!

Vi reflektera icke alltför ofta öfver, hur verkligt stor en

Arbetaregrupp från Grönvalls skofabrik i Engelholm.

Foto Wilh. Carlsson, Malmö.

Rörarbetare vid Höganäs rörfabrik.

Foto Lundh, Höganäs.

Förste riktaren vid Gullöfors bruk, Trollhättan. Foto Kjellin, Trollhättan.

Telefonarbetare. Foto Norberg, Nora.

KAMRATER I TUBDRAGERIET19 ¹/₆ 05

Tubdrageriarbetare vid Skultuna.

Foto Hallin, Västerås.

Grupp af malmbrytare från Koskullskulle, Gellivare Malmberg.

Foto Larsson, Malmberget.

1 Maj-demonstration i Lund 1905.

Foto Jonns eftr., Lund.

»Förenade vi stå, söndrade vi falla»,

Kakelugnsmakeri-arbetarefackföreningen i Norrköping.

Foto Grand Atelier, Norrköping.

människas lifsgärning kan vara, äfven om den kan liknas

vid det arbete som utföres af en kugge i ett hjul. Ty en

lefvande människa är dock något annat än en död kugge,

och därför kan hennes lif bli ett storverk i sitt slag, där det

lyckas för henne att bli en pålitlig om än aldrig så liten del

af ett stort helt.

Hur är det Fjalar sjunger:

»Och dväljs din gärning än i okänd vrå,

så fyll din plats med lust och fröjd ändå,

fast ej millioner mänskoögon se det.»

Mänskoögon se gärna grundt och till ytan. Och hur vi

grubbla öfver lifvets mening, bli vi aldrig riktigt vissa på

hur vi rätt skola förstå den, men ett lär oss vår erfarenhet

ganska snart, äfven om mången har svårt att lefva efter som

han lärts, att den trogna pliktuppfyllelsen efter bästa

förmåga, arbetet, ockrandet med de pund, som blifvit en beskärda,

är det enda, som skänker tillfredsställelse, gifver den frid,

som vi alla sträfva efter, livad vi än må kämpa för.

Det där resonemanget var den vördnadsvärde veteranen

med på, och »jag är bara en kroppsarbetare», sade han, »men

jag har också en själ, som lärt sig arbeta, en hjärna, som

vill tänka.»

»Jag är född här i trakten», berättar gubben vidare. »Men

i min ungdom såg det inte ut här som nu. För knappt en

mansålder sedan var här fullkomlig ödebygd. "En

skogbevuxen grusås sträckte sig utefter viken vid sjöns norra

ända. I alla väderstreck voro stränderna kring sjön lika

ofruktbara. Här fanns bara sumpmark eller ljunghedar, som

icke kunde löna odlarmödan, och härifrån fick man räkna

vägen i mil till närmaste lilla bondgård. Skogen trifdes dock

mot norr, och gömd bland granarna och tallarna kunde man

finna en eller annan kolbotten, som häntydde på att det

bedrefs bergsbruk i orten.»

»Så blef järnvägen till och drogs härförbi, och nu kom den

karga marken till användning. Järnverket byggdes — jag

fick plats i den första arbetareuppsättningen, det är få kvar

af den nu — och det dröjde inte många år, innan detta

järnverk blef ett af Sveriges största. Den forna obygden är nu

befolkad af tusentals människor, och för millioner kronor

årligen forslas järn- och stålvaror härifrån.»

Flera af gubbens både äldre och yngre kamrater hade

slutit krets kring honom och åhörde med stumt bifall hans tal.

Det var tydligt, att denne gubbe hade sina kamraters öra

äfven när det gällde annan erfarenhet än den som gafs vid

det dagliga arbetet. Att han hade sina öfverordnades aktning,

var lika gifvet.

Han var ett vackert exempel på att det är möjligt för en,

som måst använda så många af dygnets timmar till

Grupp från Bollnäs arbetares höstbazar 1905.

Foto Wigsten, Bollnäs.

Arbetssal från Eisermans beklädnadsetablissement, Borås.

Foto Forslund, Borås.

Arbetarefamiljer i Bohuslän.

Foto Hansson, Uddevalla.

Grupp af försågare från Ljusne sågverk.

Foto Pettersson, Söderhamn.

Grupp af stationskarlar från Stockholms norra station.

Foto Blomberg, Stockholm.

Kolhuggare i Höganäs stenkolsgrufvor, 300 fot under jorden.

Foto Lundh, Höganäs.

kroppsarbete, att likväl få tid öfrig att odla sin själ. Hans

lifsfilosofi var icke sämre än mångens som begagnat alla sina

dagar att studera stora tänkares olika system.

»Jag har inte hunnit läsa och studera mycket», fortsätter

veteranen. »Men nu är det bättre beställdt med

bildningsmöjligheterna här vid bruket än då jag kom hit, och jag

söker, så gammal jag är, fortfarande ta dem i akt. Nu ha vi

bibliotek och föreläsningar och föreningar och diskussioner,

och en anspråkslös boksamling ha vi nog numera litet hvar.

Jag afundas ungdomen nu för tiden, som får lära så mycket.

Måtte den bara sätta värde på det själf!»

Och så återgick gubben till sitt arbete vid valsen. Med

van hand skötte han sitt. Men hur mycken erfarenhet i

facket han än samlat under sitt till synes så enformiga

arbete år ut och år in, fick han säkert alltjämt ha nerverna

spända för att hvarje gång få det rätta greppet. Och att

sjunka i några drömmerier och funderingar, medan han skötte

sitt arbete, gick icke för sig. Sådant fick ske på den knappt

tillmätta ledighet, som han kunde få sig beskärd.

Den gubben var ett vackrare minne från en natt i

järnverket än själfva bessemerblåsningen. Det må så vara att

han, när han en gång är borta, ej lämnar mera spår efter sig

än de glödande stjärnorna från konverteras kometsvans, när

de slocknat i rymden. Hans lefnads arbete har likväl varit

drygt och betydande, och tala ej dess frukter just om honom,

så är han dock med uti dem. Det finns äfven namnlösa,

som äro odödliga.

Han hade fyllt sin plats. Ett bättre och vackrare betyg

än det som ligger i dessa ord kan icke gifvas åt någon

lifsgärning.

*

Under fanorna.

Demonstrationsdagen har gått in med önskeväder, en hög

majhimmel med lätta moln och en bris lagom frisk för

att veckla ut flaggorna. Det är inte alltid man haft sådan

tur med vädret. Och skarorna samlas med soliga anleten

och fästglädje i hållningen.

Men äfven när rägnet öst ned i strömmar öfver musikanter,

standarbärare och menige, ha lederna fyllts och marschen gått

taktfast mot målet.

År från år allt mangrannare tillslutning! Det förefaller till

och med, som om ett onådigt väder gåfve mera betydelse åt en

demonstration. Den är ingen lustvandring, den är en

allvarlig predikan för att ytterligare styrka och uppbygga de

troende, för att mana och öfvertala de klentrogne, alla dessa,

som befolka vägkanterna eller hänga i fönstren såsom

nyfikna eller hånfulla åskådare, det är ett korståg för en idé.

Att ställa sig i ledet, äfven om det »rägnar gubbar», att

uthärda blåst, köld och väta, det bevisar, att man vill något,

att man också vet hvad man vill, att man tror på det och

är viss om att alla andra så småningom skola tro detsamma.

Hvar och en känner också sitt ansvar i att tåget blir

allvarligt och imponerande. Men ingen surmulenhet! En glad

och förtröstansfull predikan skall det vara, en fäst med musik

och sång och vackra ceremonier och gärna ett lyckadt skämt

bland de allvarliga ord, som skola sägas. En rättvis sak

skall fram, därpå är det ingen som tviflar, det gäller att

beväpna sig med tålamod men ändå icke förtröttas och slappna

till i den tron att det goda vinnes utan möda, segrar utan

strid.

Det utsatta klockslaget närmar sig. Alla standar och fanor

äro för länge sedan på sin plats, och uppslutningen kring de

olika fälttecknen försiggår allt raskare och raskare.

Musikkåren, som skall gå i teten, har redan allt klart för att

klämma i med den första fästmarschen.

Frihet, jämlikhet, broderskap! Det är inskriptionen på

banéret, som bäres i spetsen.

»Frihet är det bästa ting,

som sökas kan all jorden kring,

för den, henne väl kan bära.»

Det visste redan biskop Thomas långt före franska

revolutionen. Han visste bättre den sanna frihetens innebörd än många

af revolutionens män, de som icke tillräckligt beaktade den

gamle Strängnäsbispens inskränkning: för den henne väl kan

Timmerkörning i Helsingland.

Foto Wigstén, Bollnäs.

Snickerifabrikens i Katrineholm personal.

Foto Cederin, Katrineholm.

Folkets park i Malmö, med byst af den framlidne arbetareledaren Axel Danielsson.

Foto Dahlgren, Malmö.

Arbetarebostäder i Hellefors.

Foto Ölander, Filipstad.

Mureriarbetare på Luleå järnverk.

Foto Tegström, Luleå.

Stenhuggeriarbetare vid Bovallstrand, Bohuslän.

Foto Bratt, Kårehogen.

Arbetssal vid Armaturfabriken i Lund.

Foto Jonn, Lund.

bära. Och därför kom också Napoleons kufvande hand öfver

Frankrike. Men har du uppfostrat dig själf, så att du kan

bära friheten, var då »fri och ingens träl, ty frihet följer

ära».

För en sådan uppfostran är jämlikheten nödvändig,

likheten inför lagen och medborgarrätten i det land, som födt en

och för hvars förkofran man gör sitt dagliga arbete. Icke

det jämlikhetskraf, som afundas en annan, därför att denne

kanske kan göra något bättre än en själf, utan den jämlikhet

som gläds äfven öfver andras framgångar och låter en sporra

sin egen kraft till ädel täflan och som endast fördömer en

sak: det onaturliga försprånget i täflingskampen, som ligger i

att vissa klasser i ett samhälle ha särskilda allmänna

privilegier framför andra klasser. Det försprång, som naturen

gifvit somliga människor framför andra genom att skänka

dem större begåfning i ett eller annat fall, vill ingen verklig

jämlikhet beröfva någon. Tvärtom, det är denna begåfning,

som skall komma till sin rätt, den skall bli den enda

skillnaden mellan människor!

Och af värklig frihet och värklig jämlikhet följer

mänsklighetens sanna broderskap, då alla känna sig som

medlemmar af en lycklig familj, där hvar och en vill allas bästa.

Den man, som bar den vackra röda fanan, där de tre stora

orden prunkade i guld, hade nyss tolkat dem på detta sätt.

Han var icke så ung längre. Det var en lång kraftig

femtioårs man, hvars anlete talade om både lidande och lycka, ett

genom sin uttrycksfullhet vackert ansikte, där strängt

kroppsarbete härdat dragen men där äfven moget, själfständigt

tänkande förandligat dem. Blicken var klar men också ödmjukt

frågande, som om den villigt erkände, att den ej lyckats lösa

alla lifvets hemligheter. Kring munnen låg ett skarpt, ibland

nästan bittert drag, där dock det förhärskande intrycket tydde

på målmedvetenhet, tydde på en man, som redan fattat posto

i lifvet och visste hvad han hade att uträtta.

Nästa standarförare bär upp arbetarnas internationella kraf

på normalarbetsdag jämte det ännu alltjämt tyvärr mera

speciellt svenska, nämligen allmän rösträtt, och så följa i en

hardt när oöfverskådlig följd de särskilda föreningsstandaren,

de ekonomiska och fackföreningarnas såväl som de ideella

sammanslutningarnas, nykterhetsrörelsens många förgreningar

o. s. v.

Men nu är tiden inne att sätta sig i marsch. De afbidade

klockslagen ha förklingat, och den första musikkåren

stämmer upp.

Vinden fattar i standaren, så att fanbärarna få ta hårdare

grepp om stängerna, och de vackra dukarna fladdra ut i

solskenet. I allas ansikten lyser det upp vid musikens toner,

det lyser af viljekraft och förtröstan. Takt tu! Fram vid

flygande fanor och klingande spel! Målet vinkar redan

nära.

De äldre, som lärt sig inse kampens allvar, som varit med

från början att rödja den hårda marken, de kunna se bistert

allvarliga ut, när de tänka på, hur mycket motstånd det ännu

återstår att öfvervinna, men de kunna också lysa upp af

glädje, när de besinna, hur mycket ändå redan är gjordt,

med hur mycket mera förstående blickar tåget nu betraktas

från åskådarnas led, hur många äfven bland andra

samhällsklasser än kroppsarbetarnas numera ställa sig i ledet och

göra sig solidariska med arbetarnas rättvisa kraf.

De unga se mera sorglösa ut. De fatta icke alla

fullständigt meningen med det hela och veta ännu mindre hur målet

egentligen skall se ut, när det vinnes. Men att det skall

vinnas, det veta de fullt och fast. Kanske i dag, i morgon,

snart i alla händelser. Och de trampa taktfast på »i sina

fäders spår». När de i sin ordning hunnit få söner, då skola

alla fanornas vackra ord vara en värklighet. Icke får

ungdomen tvifla på det. Den har framtiden för sig. In i ledet

bara alla, människor! Och gån blott på vid musik och sång

under en solig vårhimmel! Takt tu! Där se vi redan målet

för vår marsch.

En liten parfvel är med för första gången. Han får springa

vid pappas hand för att inte bli efter. Med måste han vara,

ty han kan ej lemnas hemma ensam. Hela familjen, far

och mor och stora syster äro med i ledet för att demonstrera

för frihet och allas lika människovärde. Han vet icke, hvad

det är fråga om, men har ser far och mor och alla bekanta

helgdagsklädda, han ser de färgrika fanorna och hör den

vackra hornmusiken och de lustiga trumhvirflarna. Det är

för honom en lycklig och stor dag, och han känner en

obeskriflig stolthet öfver att få vara med i tåget. Och så har

han fått ett så grannt demonstrationsmärke af pappa att ha

på rockuppslaget. Han känner sig rikare än prinsarna, som

han hört om i sagorna.

— Titta, pappa, säger han och pekar på några välklädda

patroner på trottoaren, hvarför få inte de vara med?

Fadern ler litet vemodigt och vet inte, hvad han skall

svara.

— De tycka, att det är roligare att se på, säger han efter

litet funderande.

— De få vara med, när du blir stor, ropar med segervisst

klingande röst en ung man i ledet bakom, som hört pojkens fråga.

— Ja, det ska de få, svarar pojken. Det ska de visst få.

När jag blir stor, skall jag bli snällare mot dem än ni. Alla

ska då få vara med och få vackra märken.

Pojken funderar ett ögonblick på att trösta någon

åskådare med att ge honom sitt märke. Men det är honom ändå

för kärt. Han ser på det granna färgtrycket och tycker, att

han aldrig någonsin varit så fin förut.

Tåget går stramt och korrekt fram genom stadens gator

med marschrouten bestämd af ordningsmakten. Det är en

väldig procession, och staden synes folktom på de gator, där

tåget icke går fram. Det tar en dryg stund, innan det sista

ledet hinner passera den plats, där den förste standarbäraren

just nu marscherar.

En fredlig opposition mot den nuvarande

samhällsordningen! Hvad skulle de som makten hafva kunna företa sig,

om oppositionen icke vore fredlig! Men den måste i sitt

eget intresse vara det. Den våldsamma oppositionen vinner

ingen varaktig framgång, mot gamla idéer får man sätta nya

idéer. Idéer vika icke för våld. Det är »människoandens

revoltering» det gäller, och på människoanden bita inga

kroppsliga vapen.

Nu har hela tåget nått utom tullen, och de första lederna

ha redan hunnit till samlingsplatsen, högt belägen ett stycke

utanför staden i Folkets park, där hela dagen den blågula

flaggan vajat från stången på bergets topp.

Standarbäraren i teten har planterat sitt banér på ena sidan

om den med rödt beklädda talarestolen, och snart fylles den

stora öppna platsen af människor i tusental, tiotusental, män,

kvinnor och barn.

De olika musikkårerna förena sig under en gemensam

anförare. »Du gamla, du fria» intoneras, och hela

människomassan stämmer in i de kända, kära tonerna. Sverige har

ännu ingen bättre folksång än denna nordiska, där aldrig

orden Sverige eller svensk nämnas. Men den är god i sitt

slag, och den kan passa för det land, som vi alla, hvilka där

bygga och bo, vilja söka att göra till föregångslandet i

Norden. Vi längta dock efter och skola väl därför också finna

en riktigt svensk folksång, finna den, när vi ha förtjänat den.

Talaren får ordet, sedan musiken och sången tystnat, och

han anknyter sina ord till hvad som nyss sjungits. »Du

tronar på minnen från fornstora dar». »Jag vet, att du är

och förblir hvad du var». Icke allt bör förbli som det var,

säger han, och minnen från stora dagar göra icke våra egna

dagar stora.

— Om du ej kan spänna bågen, är han ej din. Yfs alltså

ej öfver fädrens ära, men var glad, om våra fäder gjort hvad

som borde göras, när de stodo midt upp i kampen! Nu är

det vår tur, nu är det vår egen ära det gäller att skapa. En

hvar har blott sin egen ära, och någon annan kan ej här göra

från eller till.

Vi ha mycken god frukt att plocka af de äppleträd, som

våra fäder planterat. Men det är vida marker, som de

Mejerska vid Fånöö mejeri.

Foto Willmanson, Enköping.

Franskbrödsbageriet hos Aktiebol. Svedberg i Malmö.

Foto Francis, Arlöf.

Interiör af lokomotivstallen i Svenljunga.

Foto Peterson & Klinghjerdt, Svenljunga.

lämnade ouppodlade och som röjts sedan deras tid. Där gäller

det för oss att få goda frön och plantor att gro och spira.

Och om också vi själfva icke skulle få plocka frukten af

de ungträd, vi drifva upp, så böra vi tänka på en af de

vackraste sagor som finnas, sagan om gubben, som gick på

grafvens brädd, men ändå satte nya plantor och ansade

telningarna i sin täppa för kommande skördar och ofödda

skördemän.

Där kom en man och förebrådde honom för hans

galenskap. En gammal gubbe borde ju ej besvära sig med att

sätta träd, hvilkas frukt han själf aldrig skulle få njuta.

— Du har det ju bra som du har det, gubbe, hvarför skall

du tänka på andra?

Den mannen, som besökte gubben i hans trädgård, kunde

utantill de förstockades gamla ordspråk: »det är bra som det

är.» Det är bra för mig, det går i min tid, och efter mig

må gärna syndafloden komma.

Men det kan också hända, att syndafloden öfverraskar en,

innan man hunnit beställa om sig och sitt hus. När

vårfloden skall fram, får vinterns välde ge med sig. »Endast

dårarna bygga dammar af is om vårarna.»

Det är förunderligt, att människor kunna finnas, som ha

för vana att säga, att det är bra som det är. Se de inte

förtrycket, fattigdomen, eländet? Äfven om de själfva ha

anledning att vara nöjda med sin egen lott, hur kunna de vara

belåtna, när de se andra lida! Eller tro de, att de icke kunna

hjälpa, tro de, att allt detta är något som man icke ens bör

försöka att afhjälpa? Då vore det så godt, att hela

mänskligheten lade armarna i kors och inväntade döden.

Nej, dessa människor göra som den norske gut, som hette

Peer Gynt, gjorde, när han skulle slåss med ett troll, som

kallades för Böjgen. Att slåss med detta troll var som att

kämpa med dimman, det var ingenting, som svarade på ett

ärligt slag, men lika fullt var motståndaren där och gaf

icke vika.

— Gå omkring! sade Böjgen.

Peer Gynt försökte att undvika striden och »gå sjön

omkring». Men han kom aldrig långt. Till sist fann han, att

vägen var stängd på alla sidor. Och då måste han slutligen

samla sina efter springet hit och dit försvagade krafter och

gå löst på trollet, äfven där det syntes som starkast:

»Utomkring, sa Böjgen, nej denna gång

tvärs igenom, var vägen aldrig så trång.»

Gör man som Peer, kunna krafterna vara uttömda för ett

sådant allvarligt nappatag, där det till sist gäller lif eller

död. Och trollet kan vinna seger.

Vi måste vara barmhertigare än Böjgen och icke lura någon

med att säga: gå omkring! Vi få icke säga: gå förbi

eländet och allt det, som inte är, som det borde vara, gå förbi

med slutna ögon, så ser ni det icke! Nej, vi måste

oaflåtligt peka på, att här är det illa ställdt, här och här och här.

Här måste det reformeras i tid.

Vi ha mycket att stå fast vid, som ingen får förvända,

men vi ha också mycket att bättra, som brast. Ropet på

frihet för den, henne väl kan bära, det är grundtonen i alla

vår tids folkliga strömningar, upplysningsarbetet,

rösträttsrörelsen, allt arbete för omhvälfning i ett gammalt

byråkratiskt styrelsesätt.

Och nu är talaren inne på den aktuella dagspolitiken och

utvecklar med kraft och talang demokratiens program och

arbetareklassens reformbehof. Nu kryddar han flitigt sitt tal

med anekdoter, och kända tilldragelser, som nyss timat, sättas

i ett drastiskt sammanhang med hvad som i stället borde ha

skett.

Han har tacksamma och spändt lyssnande åhörare. Hans

ord få ostörda bana sig väg ut till de yttersta leden af den

församlade mängden. Men ofta blir han afbruten af ljudligt

bifall. När så han slutat med en kärnfull vändning, dånar

applådåskan från tusentals kraftiga näfvar, och resolutionen

antages med enhälliga och starka ja.

»En betydande del af svenska folket är samlad till ting som

allmogen i gamla tider, och blifva än icke de fattade

besluten genast till lag, kan ingen undgå att lyssna till

lagförslagen. När tiden är mogen för det berättigade i deras

innebörd, skola de med rättvisans makt segra.»

Detta var af talarens slutord, och som en bekräftelse på

att alla voro öfverens med honom i hans förhoppningsfulla

tro på framtiden stämdes upp ur fulla bröst arbetareklassens

enkla marseljäs:

Arbetets söner -- -- --

*

Kanonarbetare, Finspong.

Foto Grand Atelier, Norrköping.

Arbetaregrupp från Falu Vagn- och Maskin-Aktiebol., Falun.

Foto Bohman, Falun.

Arbetarebröllop i Tåsjö.

Foto Strömqvist, Hernösand.

Ung järnhyflare vid Vernamo Mek. Verkstad.

Foto Kindblom, Vernamo.

Arbetaregrupp från Skruffabriken i Hagfors.

Foto Ölander, Filipstad.

Grupp af landtbruksarbetare i Tarsta, Nerike.

Foto Ramström, Tarsta

Personalen vid Skandinaviska Glödlampfabriken, Nyköping, på sommarfest.

Foto Werner, Nyköping.

Arbetarens son.

Fabrikspipan hvisslar. Dagens arbete är ändadt.

Genom verkstadens vidöppna portar strömma

arbetarskarorna ut. Den nyfallna snön, som nyss låg blänkande

hvit i skenet från verkstadsgårdens båglampor, skymmes i ett

ögonblick af den myllrande svarta skaran.

När planen åter är tom, äro de vanliga stigarna mot

hemmen upptrampade och skarpt markerade mot det hvita

snötäcket genom affallet från gjuteriarbetarnas sotiga

arbetsdräkt.

På stora landsvägen midt emot verkstadsportarna posterar

en ensam man. När arbetarskarorna gå förbi honom, är det

många, som hälsa honom. De ha icke sett honom på länge,

men de känna honom sedan gammalt, och de veta dessutom,

att det är han, som i kväll skall hålla föredrag i

diskussionsföreningen i Folkets hus.

Den ensamme, som stämt möte med föreningens

föreståndare, hade sitt föräldrahem i en af fabrikens arbetarbostäder

och har många af sina jämnåriga lekkamrater kvar i fabrikens

tjänst. Själf är han nyss blifven lektor i den närliggande

stadens gymnasium.

Nu kommer den man, på hvilken han väntat, och lektorns

mjuka skrifvarfingrar klämmas som i ett skrufstäd af den

groflemmade snickarförmannens valkiga hand.

— Se där. Välkommen! Du är punktlig — ja, för jag

säger väl du nu som förr — — —

— Naturligtvis, farbror! Skulle min salig fars bästa vän

bli främmande för mig? Jag hoppas, att alla mina gamla

vänner här ta emot mig som förr i världen. Men jag såg

nog, hur många af mina stallbröder från pojkåren hälsade

mig mera vördnadsfullt än kamratligt.

De började promenaden mot snickarens hem.

— Du har ju heller inte varit här på några år, inte sedan

far och mor dog. Men nu kommer du väl oftare, sedan du

blifvit bofast så nära?

— Jag kommer, när helst ni kallar på mig. Jag trifs med

mitt lärarkall och arbetar med glädje in mitt vetande hos

mina pojkar i skolsalarna, men än gladare känner jag mig,

då jag får stå på katedern inför de män och kvinnor, som

redan alla valt kroppsarbetet till sin lifsuppgift, men därför

inte glömma, att de ha en själ att fostra.

— Ja, alla våra sammankomster äro nu så talrikt besökta.

Och mer och mer blir det, både ungdom och äldre. Fast vi

äldre förstås, vi ha kommit litet på efterkälken i

bokkunskaper. Vi hade inte mycken tillgång till sån’t, när vi voro

unga inte. Ja, när jag tänker på min ungdom, då hörde man

inga föreläsningar. Böcker hade vi inte många, knappast

tidningar. Ingen, som visste mer än vi, brydde sig om

kroppsarbetarna. Vi roade oss på lediga stunder med hvarjehanda,

då som nu, både godt och ondt, men hade vi någon

bildningstörst, fick den mest vara osläckt. Hjärnans arbetare,

det var en helt annan klass, som vi inte kommo i mycken

beröring med — utom prästen förstås. Och prästerna voro

inte heller de då som nu. Nu finns det ju några, som

se en hufvuduppgift i att delta uti de olika goda

sträfvandena för folkets höjande och på allvar och öppet syssla med

s. k. världsliga saker också. Se, för att kunna ta sitt parti

i de andliga, ibland alla de många sekterna och olika

meningarna, så behöfver man allt bildning af hvad slag som

helst. Så mycket man kan få behöfver man minsann.

— Men farbror har i alla fall blifvit en vis och god man,

äfven om det var klent med upplysningen i ungdomen. Hur

det är, så är nog lifvet den bästa läromästaren. Lifvets skola

består inga milda lärare, det är rotting för den vanartige

och kvarsittning för den late och försumlige. Nog tyckte jag

mig vara förfärligt vis och lärd, när jag tagit mina examina,

särskildt de första, men sedan har lifvet lärt mig inse, hur

litet jag då visste, hur litet jag ännu vet och hur mycket

som återstår att lära. Först nu tror jag mig ha fått en fast

utgångspunkt för en lifsåskådning, som jag kan både lefva

för och dö på.

— Hvad är det för en religion då? Den kunde kanske

passa för mig också.

— Ja, ja, men hvar och en får nog gå igenom sitt. För

resten kanske jag inte har rätt nu heller. Man lär så länge

man lefver, som det heter. Men en sak kan jag ju nämna,

och den passar nog farbror bra. Det är det, att jag så många

gånger, särskildt på sista tiden, ångrat, att jag öfvergaf min

faders stånd och yrke. Jag skulle varit en duktig svarfvare

här på bruket, nog hade jag varit lyckligare än jag är nu,

och det är ju lyckan vi söka allesammans, fast vi se den på

så olika sätt.

— Hm. Det låter nog egendomligt det där för litet hvar.

Jag kan nog förstå’t ändå. Men en som inte skulle begripa

ett dyft af sådant tal, det är min yngste pojke, som nu lär

sig snickeri här under min ledning. Säg det åt honom, är

du snäll! Han vill bort härifrån. Än vill han till Amerika,

än vill han studera, Gud vet, hvad han vill. Men ett godt

hufvud har han.

— Låt honom resa, farbror. Mig tror han i alla fall inte

på. Man tror bara på det, som lifvet själft på allvar präntar

i en. Och kanske är han skapad för något annat än att gå

här? Han behöfver inte vara lik mig. Jag skulle helst bo

här med hustru och barn, just här i en sådan här liten

lägenhet. Utan studieskulder och sådana bekymmer, utan

tvifvel på sanningen i hvad jag lär andra. ...

Medan de talade, hade de nu hunnit till

snickarförmannens hem.

— Stig in, sade arbetaren, stig in och sitt, medan jag

ömsar kläder till föreläsningen!

Det var en af brukets trefligaste lägenheter, den gamle

förmannen innehade. Två rymliga rum med kök. Dock höll

han just för närvarande på med att bygga sig ett eget litet

hem för gamla dagar på en jordlapp i närheten, afsöndrad

från närmaste landtegendom.

Allting inomhus talade om trefnad och välmåga. Rent och

snyggt öfverallt och här och där en lyxartikel, som hän tydde

på en jämförelsevis ganska uppodlad smak.

Endast tre personer bodde där för närvarande. Förut hade

familjen varit talrik nog. Men alla barnen utom det yngsta

hade flugit ut ur boet, döttrarna voro gifta, de flesta med

arbetare på platsen, och en äldre son arbetade i samma yrke

som sin far vid ett annat bruk.

Mor i huset lade genast en den hvitaste duk öfver

matbordet och värmde upp kaffekokaren.

Mor hade alltid velat, att hennes yngste son skulle studera,

berättade hon för lektorn under tillredelserna. Men nu var

det väl för sent att komma fram på den banan. Pojken hade

ju gått och läst i fjol. Men han hade ett så godt hufvud.

Och en sådan artist han var sedan! Och lektorn fick ta en

hel mängd alster af ett oöfvadt, men ingalunda oskickligt

ritstift i betraktande.

— Låt honom pröfva på, det är det råd jag kan ge, sade

lektorn. Låt honom försöka sig ju förr dess hellre, så kan

det alltid bli tid för honom att återvända till sin fars yrke,

om han finner, att han icke passar för hvad som nu leker

honom i hågen.

Ynglingen hade suttit tyst, men nu glänste hans ögon till,

och han ämnade tala. Då kom fadern tillbaka från inre

rummet, och sonen fick afvakta ett lägligare tillfälle, ty nu skulle

hans far och lektorn diskutera kvällens program, medan de

njöto af det doftande kaffet.

Alla fyra gjorde snart sällskap till den närliggande

samlingslokalen. Den stora salen var fullsatt af män och

kvinnor, mest arbetare från den stora verkstaden, men också

arbeterskor från ett spinneri strax bredvid samt en del folk

från landtgårdarna och torpen i närheten. Sedan

föreläsningarna blefvo regelbundna och allt flera goda talarkrafter

vunnits, hade intresset för dem genomsyrat äfven

Grupp af valsverksarbetare vid Söderfors.

Foto Larsson, Söderfors.

Sillsaltare på Tjörn.

Foto Lindahl, Ljungskile.

Svenska sågfilare i Resele.

Foto Strömqvist, Hernösand.

Järnvägsarbetare på Bohusbanan.

Foto Hansson, Uddevalla.

Arbetssal i Sporrongs metallfabrik, Stockholm.

Foto, lemnad af en af arbetarne.

En arbetssal vid Rörstrands porslinsbruk, Stockholm.

Foto Blomberg, Stockholm.

Arbetaregrupp från Hissmofors trämassefabrik, Krokom.

Foto Selin, Hjerpen.

Interiör af maskinverkstäderna å Flottans varf, Karlskrona.

Foto Ahlfors, Karlskrona.

Från Ahrnbergs korsettfabrik, Höganäs.

Foto Almquist, Helsingborg.

Från Ahrnbergs korsettfabrik, Höganäs.

Foto Almquist, Helsingborg.

kringliggande landsbygd och icke blott intresset för dem utan äfven

för bruksarbetarnas föreningsrörelse i allmänhet,

nykterhetsföreningarna, de ekonomiska sammanslutningarna och

nöjestillställningarna.

I afton var det alldeles särskilda dragningskrafter, som

lockat. Dels var det nu lektorn, som många kände, sedan han

sprang och lekte vid bruket, och som alla andra hört

talas om, dels upptog programmet så mycket annat, som man

ville se eller höra. Det var inte bara en vanlig föreläsning,

anordnad af arbetareinstitutet, utan en af de större

tillställningar, som arbetarnas diskussionsförening då och då inbjöd

till mot en ringa inträdesafgift. Programmet inleddes af

hornmusik, utförd af arbetarnes egen mässingsorkester, och

fortsatte med deklamation, förevisning af scioptikonbilder samt

sång, både manskör och blandad kör, och så föredraget

förstås. Alla medverkande hörde till brukspersonalen, alla utom

lektorn, men han hade ju hört dit äfven han en gång. Och

till sist skulle det bli ett gemensamt samkväm med

smörgåsar och läskedrycker. Det var lördagsafton, den följande

dagen var man ledig från arbete.

Det hade nog varit tal om att införa söndagsarbete vid det

här bruket också, men ännu hade det lyckligtvis icke skett

någon förändring därhän.

Lektorn satt och öfverraskade sig med att njuta af

musiken och sången. Han hvarken sjöng eller spelade själf, men

han älskade musik. Så musikalisk var han ju, att han

förstod sig på att det inte fanns någon större konstnärlighet i

utförandet vare sig hos orkestern eller körerna. Det var

dock något helt annat än hvad han hade hört bara för ett

tiotal år sedan på samma plats, då musik- och

sångföreningarna voro nybildade.

Föreningsmedlemmarna hade under tiden växlat betydligt,

och få voro kvar af de första uppsättningarna, men

anföraren var densamma, en liten trygg, humoristisk man, som

förstod sin sak. Framför allt hade denne förstått att ingjuta

intresse för musiken, uppspåra krafterna, där de funnos att

tillgå, och sätta dem på den rätta platsen. Och så hade den

lille mannen med taktpinnen utvecklat sin smak och sitt

musikaliska förstånd själf under tiden. Han hade begagnat

de tillfällen, som kunde stå honom till buds, att få höra god

musik och sång, och så småningom hade han till sitt

medfödda musikaliska sinne lagt en aktningsvärd fond af

teoretiskt vetande. Hans begrepp om ett visst musikstyckes

egenartade karaktär hade tydligen ernått en respektabel

fördjupning.

»Härligt, härligt blir det då — — — för dig, o moder,

falla» — — —.

Manskören hade just slutat »Hör oss, Svea!» För tio år

sedan hade lektorn hört samma sång under samme anförares

ledning. Den hade då låtit som en enda klagande,

långsläpig psalm. Där det fanns ett ackord, som man tyckte lät

särskildt vackert, där drog man då ut det så långt man

möjligtvis kunde utan att alldeles fördärfva rytmen, och en tenor,

som lyckats få fram en ren och riktigt hög ton, han fick

ligga kvar där, så länge han orkade. Nu var det helt

annorlunda. Nu hade man fått fram den hurtiga rytm, som

kompositören afsett, och äfven den inlagda psalmen sträfvade

man med nästan fullständig framgång att sjunga i samma

tempo som det öfriga, just så som tonsättaren föreskrifvit.

Det går framåt, reflekterade lektorn för sig själf. Man ser

det ju på alla områden. De människor, som påstå att smak

och kultur äro förbehållna åt vissa samhällsklasser, måste

själfva snart inse, att de ha orätt. Med bildningens och

upplysningsarbetets framåtskridande och utbredande inom alla

samhällslager skall det endast bli en del mindre begåfvade

individer i så väl de s. k. högre som de s. k. lägre lagren,

som bli efter; några olika klasser, olika samhällslager skall

man snart icke kunna urskilja på den vägen. Då återstår det

endast de yttre, de ekonomiska resurserna, som kunna skilja

olika klasser. Och när man hunnit dit, kan arbetet på

allvar börja med att aflägsna äfven dessa olikheter. Skall denna

planets bebyggare nå dithän? Är det ett mål, värdt att sträfva

till, så skall det nås. Är det en sanning, så skall den bli

uppenbar för alla. Det går ju framåt. Hvart? Det kunna

vi ej förstå lika litet som vi veta hvarifrån vi komma och

hvarför inte världen skapades god från början eller hvarför

den onda ormen kom och vi blefvo utdrifna ur paradiset ...

— Nu, lektor, är det din tur, knuffade snickaren sin vän

i sidan och afbröt hans grubblerier.

Lektorn steg upp i katedern och talade öfver sitt ämne,

hämtadt från naturvetenskapen. Klart och åskådligt framlade

han vetenskapens senaste rön på det ifrågavarande området.

Han vederlade käckt gamla fördomar och föråldrade åsikter

och hyste intet tvifvel om att de nya ståndpunkter,

vetenskapsmännen kommit till, voro riktiga. Men som en röd tråd

gick genom hela hans framställning tron på en ständig

utveckling framåt till allt större och större klarhet, och den

stigande upplysningen och bildningen skulle också göra

människorna lyckligare. Det rätta och sanna skulle segra. Utan

tro på det godas seger hade lifvets kamp ingen mening.

Ingen skulle dock tro blindt på någonting. Hvar och en skulle

själf söka pröfva, innan han dömde.

En sund, målmedveten och lycklig människa med fasta

hållpunkter för sitt lif, det var den tänkande åhörarens

intryck af föreläsarens person. Och åhörarna applåderade

honom våldsamt efter föreläsningens slut. Somliga voro stolta

öfver att han utgått ur ett ringa arbetarhem från deras egen

krets, andra förbittrade sitt sinne vid tanken på den

orättvisa, som lät ödets lotter falla så olika. Där sutto många

af hans gamla skol- och lekkamrater som hans åhörare.

Själfva gingo de i fädernas spår vid ässjorna, svarfstolen och

hyfvelbänken, han hade blifvit, hvad de kallade »herreman»,

men måhända hade de från början lika stor begåfning som han.

Och hvarför då han och icke de?

Ingen mer än den gamle snickaren visste, hvad som var

sant, att lektorn innerst önskade, att han aldrig kommit in

i den hårda kamp, där han nu stred för att uppehålla en

position, som han numera ansåg, att han ej blifvit född till.

Lektorn uppsnappade något af de afundsjuka känslorna

hos sina gamla barndomsvänner vid samtal med dem under

samkvämet efteråt. Han log bittert, då han hörde dem prisa

hans lycka, och sade dem detsamma som han sagt till

snickaren, men ingen af de unga trodde honom.

— Ser ni, jag skjuter inte skulden på någon, endast på

mig själf, ehuru jag måste erkänna, att jag hade bra liten

skuld jag också. Ty jag begrep ju inte, hvad som förestod

mig. Jag var ung och förhoppningsfull. Jag litade för

mycket på min egen kraft och misskände de rådande

förhållandenas makt, en makt, som jag nu funnit, att det är högst

få förunnadt att bryta. Jag skulle ju kunna skjuta skulden

på dessa förhållanden, skjuta skulden på samhället, men hvem

skall då bära ansvaret? Folk, som synas ta det i försvar,

böja sig för fakta, räkna med hvad som finnes, tills det blir

reformeradt, äro måhända i sin fulla rätt, ty däri behöfver

icke alltid ligga något reformhat, tvärtom längta de kanske

ofta efter ett annat samhällstillstånd, äfven om de synas ha

kommit väl tillrätta i det samhälle, som finnes, och de bidra

kanske af alla krafter till genomförandet af nya former.

Många, som nått höga poster i vårt nuvarande samhälle,

lägga ju i dagen ett reformnit, som måste anses så mycket

oegennyttigare, som de kunde ha skäl att vara nöjda med

sin tillvaro som den är, och att tro att de låtsa vara

reformvänliga för att ytterligare vinna framgångar och stiga upp,

som det heter, »på folkets axlar», det är en tro, som kan

vara alldeles oberättigad och bara bero på somligt folks

vanliga önskan att tyda allt till det värsta och skjuta dåliga,

egennyttiga motiv under folks handlingar, för så vidt

möjligt är att så göra, och det är det nästan alltid!

Finge jag tjugu år tillbaka af mitt lif, så skulle jag stanna

kvar här på bruket och utbilda mig till en god arbetare, och

då skulle jag nog kunnat göra mer för min egen klass’

framåtskridande än jag nu kan göra. Men jag tycker kanske så

nu, då jag blifvit äldre och tröttare. När jag var ung och

gick här på bruket under ferierna, då tänkte jag inte så.

Kvinnoklubbens i Gefle första styrelse.

Foto Bergh, Gefle.

Typografklubben i Enköping.

Foto Willmanson, Enköping.

Kakelugn under uppsättning.

Foto Byqvist, Karlsborg.

Deltagare i en af P. Jönsson-Rösjös småbrukarekurser (i Tingsryd).

Foto Norling, Ryd.

Smeder vid Munkfors bruk, Värmland.

Foto Ölander, Filipstad.

Skomakareverkstad i Karlshamn.

Foto Falk, Karlshamn.

Då fanns det ingen gräns för hvad stort jag skulle uträtta.

Jag skulle reformera hela världen, det skulle gå i ett enda

huj det.

Nu blandade sig snickarens unge son i samtalet. Han hade

väl inte begripit allt hvad lektorn hade sagt, men så mycket

förstod han, att de åsikterna kunde han då rakt inte gilla.

— Jag är inte alls trött jag, sade han. Men jag är trött

på mitt maskinarbete här. Det syns ju inte alls, hvad jag

gör. Jag vill göra något som syns.

— Tyst, pojke, sade hans far. Det här förstår du inte.

Du vet inte hvad du vill än.

— Åh, sade pojken, vi ha ju fått läsa i skolan — om

torparpojken som blef biskop och om John Ericsson och -- ja,

om Bernadotte, som blef kung, och Napoleon och — — —

Arbetarne omkring tyckte, att pojken talte bra, och lektorn

själf blef riktigt uppmuntrad af pojkens frimodighet och

tyckte i grunden också, att han hade rätt.

— Stå på dig då, pojke, sade han högt och tog honom i

famn, så kan bruket få mer heder af dig än det fått af mig!

Kommer du härifrån och kan uträtta någonting, så är det

inte sagdt, att du skall längta tillbaka liksom jag.

Och på hemvägen tog lektorn fadern afsides och talte länge

med honom om sonens framtid. Inte hade naturen

föreskrifvit några gränser mellan några olika samhällsklasser; det

föds ju ofta större begåfningar i kojan än i slottet. Gränserna

äro konstgjorda, och hur starka de än gjorts, så måste de ju

ramla förr eller senare. Låt pojken komma ut och försök bara

vaka öfver att han inte kommer i andra svårigheter än hvad

som beredes honom i hans egen kamp för framgång i det

det yrke han väljer, om det nu blir konstnärens eller

vetenskapsmannens. Jag har kommit i för mycket betryck och

beroende, och därför vill jag tro, att man skall vara försiktig

och ta hänsyn till de samhällsformer, som råda, ända tills de

blifvit ersatta af andra. Och man rubbar inte världen förr

än man fått en fast punkt att stå på. Men hvem vet, om

inte farbrors pojke kan skaffa sig den fasta punkten! Låt

honom försöka! Säkert är nog, att man kan vara lika

lycklig i arbetsblusen som i herremansdräkten, vanligen mycket

lyckligare, men det är ju en sak för sig och beror mycket

på hvad man menar med lycka. För mig har lyckan blifvit

lika med frid och ro. I frid och ro vill jag arbeta på hvad

jag anser för min kallelse, men det kan jag inte få, utan får

göra så mycket, som jag gör nödd och tvungen, mycket

tråkigare arbete, tycker jag nu, än att stå vid en svarfstol. Men

kanske pojken skall lyckas bättre. Jag tror det om honom.

Han är nog starkare än jag.

När lektorn kom för sig själf, funderade han länge öfver

denna aftons erfarenheter. Han tänkte på sina gamla

lekkamrater, som nu afundades honom. Och han talte vid sig

själf: Måhända har jag ännu en gång orätt! Den strid, jag

nu genomkämpar, återstår kanske mina kamrater i den ena

eller andra formen, om jag skall tro på den eviga utveckling,

jag själf talat om. Bildningen kan väl icke vara ett ondt,

ehuru den icke har gjort mig lycklig i detta lifvet. Dock äro

ju icke heller mina unga kamrater här vid bruket lyckliga,

hur sorgfritt de än kunna lefva sitt lif. Medan jag afundas

dem deras enkla tillvaro, så afundas de mig. Får ingen vara

lycklig? Kan ingen vara det? Är det måhända meningen?

Tills vidare. ...

Arbetarens son slutade sin dag med en föresats, som han

redan förut ofta fattat, att ägna hufvudparten af de krafter,

som stodo honom till buds, för arbetet i folkupplysningens

tjänst, söka mer och mer utforska, hvad som fattades hans

kroppsarbetande medbröder och hvar han kunde hjälpa. Nog

kunde han ju ändå göra en hel del. Han kände sig inte så

missmodig längre. Och han öfverraskade sig med att nästan

tycka, att hans nuvarande lott var lycklig nog. Han

längtade inte längre så mycket tillbaka till bruket.

Hvem vet! Om han verkligen varit kvar, hade han säkert

hört till dessa missnöjda bland sina jämnåriga, till dem, som

i dag betraktat honom med afundsjuka. Missnöje likafullt.

Då kunde det ju vara som det var.

Och snickarens unge son borde inte en dag hållas kvar

vid ett arbete, som han inte trifdes med. Åtminstone borde

han någon tid få pröfva, hvad han åtrådde. Först sedan

han det gjort och måhända i tid funnit, att han icke blef

lyckligare i en annan ställning i vårt nuvarande underliga

samhälle, så kunde han återvända och söka den verkliga

lyckan, den som passade honom i den här tillvaron, på

platsen vid faderns hyfvelbänk.

*

Bland spinnare och väfvare.

Slätten sträcker sig milsvid, åt hvilket vädersträck du än

kastar dina blickar. Du vandrar på den solheta

landsvägen, som slingrar sig fram genom böljande sädesfält.

Slåttermaskinernas sjungande rassel ackompagnerar dina steg, och

här och där arbeta grupper af skördefolk med att hässja det

doftande höet.

Lien har ersatts af slåttermaskinen, hästräfsorna föra

tillsammans gräset, nu gäller det att ersätta högafflarna och de

armars kraft, som behöfs vid dem för att berga fodret

oskadadt i ladorna. Det är maskinindustriens tid vi lefva i.

I alla de bondgårdar, du går förbi i denna bördiga

jordbrukarnejd, där visste man förr i världen icke om några mer

invecklade maskiner än spinnrocken. Och nu är spinnrockens

tid all. Det finns väl ingen af de stugor, du här passerar,

där man ännu har en sådan tingest i gång ens mera

tillfälligtvis. Det är ingen fördel längre med den hemslöjden

och inte med väfstolens heller. Det blir billigare att köpa

tyget färdigt i handelsbodarna. Det andra ha blifvit lyx för

de förmögna.

Där borta ser du ändå det hvita lärftet utlagdt till

blekning. Det är någon som håller på gamla goda seder och

bruk. Ja, man säger ju, att de maskingjorda tygerna aldrig

bli så starka.

Det är väl någon gård, där det finnes god tillgång på

kvinnor, som bryr sig om att göra en så lång väf nu för

tiden. Kanske är det många duktiga döttrar i huset, hvars

arbetskraft husbonden har oköpandes. Men hvad nu?

Soldiset har spelat dina ögon ett spratt och lekt med din

uppfattning af perspektivet. Det är ju den solhvita landsvägen

långt bort, som du tog för en väf, som lagts ut i gröngräset

bredvid den närmaste gården.

Du har lång väg kvar. Men vid horisonten framför dig

höjer sig en bergskedja, som var blå nyss, men där du nu

skönjer den gröna skogens konturer. Där har du målet för

din vandring.

Det är där, som det stora spinneriet och väfveriet växt upp

på senare åren.

Från berget strömmar floden, som bildar det vattenfall,

hvilket ger fabriken dess drifkraft. Så långt någon vet tillbaka,

fanns här förut en kvarn, som hade fullt upp med arbete åt

de omgifvande fruktbara odlingarna; nu har kvarnen fått

maka åt sig för ett fabriksetablissement i stor stil, som

Stålräckning (elektrostål) vid Gysinge.

Foto Ljunggren Gysinge.

Strandskoning af Nipan i Sollefteå.

Foto Sandberg, Sollefteå.

Från nya hyttan vid Limmareds glasbruk.

Foto Thérese Nilson, Borås.

Från mekaniska verkstaden Standard i Borås.

Foto Forsluud, Borås.

förädlar bomullsbuskens fröomhöljen. Och medan kvarnen

sköttes af en mjölnare och hans enda dräng, finnes nu här

en arbetarestam på mer än ett halft tusental personer utom

de kvinnor och barn, som icke arbeta inom fabriken.

Kvinnor är emellertid det talrikaste elementet bland

spinneriets arbetare. »Spinn, spinn, dotter min», hette det till

ungmön, som satt vid sländan. Sländan har bytts ut emot

maskiner, men kvinnan sköter äfven dessa. Och hennes

arbetsresultat blir nu något annorlunda än på den romantiska

sländans tid. Det har räknats ut, att spinnmaskinerna

ensamt i Lancashire skulle på ett år ha tillverkat lika mycket

garn som om tjuguen millioner människor arbetat med

spinnrock och slända under samma tid. Det är onekligen en

väldig summa af sparad kvinnokraft.

Huruvida kvinnorna och människorna i allmänhet blifvit

gladare för det, det är en annan fråga. Det heter ju i den

gamla visan:

»När Adam gräfde och Eva spann,

då var lycklig både kvinna och man.»

Med Adam få vi väl antaga, att här menas mannen i

allmänhet och med Eva kvinnan, ty under våra berömda

stamföräldrars lyckliga tid i paradiset kom det ju ej i fråga att vare

sig grafva eller spinna. Och därefter, när de iklädt sig

dräkter, af fikonalöf eller hvad det sedan kunde bli, lära de

ju icke ha varit så alldeles lyckliga.

Vare härmed hur som helst. Vill visan säga, att

textilkonsten är gammal, har man alla skäl att ge den vitsord. I de

urgamla egyptiska grafvarna ha mumierna konstrikt förfärdigade

bindlar kring sin lekamen, och i själfva verket har ingen

kunnat ange den tid, då konsten att spinna och väfva ej var

uppfunnen. Och har vår tid hunnit långt i afseende på

väfnadernas framställningssätt, så kunna vi å andra sidan

näppeligen skryta med att vi ha förmått öfverträffa vissa

österländska folk, t. ex. babylonierna eller medeltidens väfvare, i

förmågan att förfärdiga vackra, konstrika tyger.

Sländans och spinnrockens surr har så många gånger

berömts af idylliska skalder för sin poesi. Den poesin som

så mången annan har ingen hemortsrätt bland de moderna

spinnmaskinerna.

När man träder in i en af spinneriets stora salar, där

spinnmaskinerna äro i gång, erfar man ingen annan känsla

än den som grep tornbyggarna i Babel: förbistring och

förvirring. Det är ett sammelsurium af snurr och surr af

remmar, axelledningar och maskiner, och bullret är så starkt, att

man endast med stor svårighet kan samtala.

System är det i alla fall i allt detta virrvarr. En

hemmastadd fackman visar, hur bomullen ser ut, då den kommer,

importerad från bomullsbuskens plantager, inpackad i goda

emballage med hållbara järnband. Hit införskrifvas några

tusen bomullsbalar om året, omfattande en eller annan million

kilogram af den lätta varan.

Innan maskinerna fått fatt i bomullen, är den oren och lös.

Så småningom blir det tjocka band af den, så grofva rep,

smala rep och till sist allt finare och finare trådar. Hvarje

maskin har sitt åliggande att sköta, och den råa bomullen

måste gå igenom en hel mängd af maskinskärseldar, innan

den får anses mogen för förlossningen till färdigt garn.

Först rensas den genom en mängd procedurer i olika

maskiner, så skall den kardas af kardmaskinerna, vidare sträckas

i sträckmaskiner, hvarefter kommer spinningen. Spinningen

och tvinningen sker i grofslubb, mellanslubb och finslubb,

mulestolar, spindelbänk och hvad allt dessa facktermer heta.

Det ser inte ut, som om maskinerna vore svårskötta, en hel

del få också till synes sköta sig själfva långa stunder, men

se där, nu går en tråd af. Nu behöfs det en förnuftig

varelses ingripande. Men det tarfvas inga knutar. Med ett

behändigt grepp för man den ena ändan af den afslitna

tråden intill den andra. Spindeln själf snor genast fast de

afslitna ändarna, och tråden är lika stark på brottstället, som

om den aldrig varit sönder. Maskiner, som förstå att göra

knutar, kunna vi dock se på ett annat ställe inom fabriken.

Det garn, som här tillverkas på en enda dag, har en längd

af några tusen mil och skulle räcka en eller annan gång

kring planeten Jorden. Nystadt på spolar eller bobiner ryms

det i alla fall lätteligen inom fabrikssalarna och går till

väfveriet som väft eller varp.

Väfmaskinerna bullra än värre än de moderna

spinnrockarna, liksom en handväfstol gör större väsen af sig än sländan.

Kan man icke återfinna sländans typ i spinnmaskinerna, så

påminner dock maskinväfstolen ganska mycket om en vanlig

handväfstol, åtminstone där den förre har att utföra vanliga

släta väfnader. Väfstolar, där väfnader med mönster skola

förfärdigas, äro krångligare. Skytteln löper fram och tillbaka,

tramporna gå upp och ned, och slagbommen slår till i rätta

ögonblicket, när skytteln passerat. Det är som om osynliga

händer reglerade det hela. Och går här en tråd sönder, stoppas

väfstolen omedelbart. Väfverskans arbete inskränker sig

vanligen till att byta om skyttlar, när garnet tagit slut på spolen,

men så har hon också tre väfstolar att sköta, och det kan

vara maktpåliggande nog.

De väfstolar, som väfva tyger med mer eller mindre granna

mönster, äro som sagdt komplicerade nog, men när

maskineriet kommit i gång, sköta de sig själfva, och

mönsterkedjan reglerar de olikfärgade väfttrådarna, och den ena figuren

träder fram efter den andra på duken. De väfvar, som skola

ha en flossad yta behandlas af ruggmaskiner, som förse dem

med lätt ludd eller långraggig päls.

Väfveriet producerar dagligen väfvar, som sammanlagda

skulle kunna täcka en svensk mils längd eller mera.

Från väfsalen går den färdiga väfven ut till läggrummet,

där den första gången afsynas, hvarefter den mätes af

mätmaskiner och upplägges i stycken på ett visst antal meter.

En stor del väf blir emellertid icke färdig, förr än den

behandlats i färgerierna, garn- och väfnadsblekeriet samt

rummet med bettelmaskinerna, hvilka senare skola göra väfvens

yta behaglig.

Till sist återstår den slutliga afgörande granskningen i ett

särskildt rum med höga fönster, framför hvilka väfven får

passera, för att det skall vara lätt att upptäcka äfven smärre

fel, som man måhända förbisett vid den tidigare

granskningen.

Som nämnts, är lejonparten af den stora textilfabrikens

arbetare kvinnor, men proportionen mellan könen utjämnas en

smula därigenom, att fabriken har en egen mekanisk

verkstad, uteslutande afsedd för fabrikens eget behof, mest

naturligtvis reparationer och omdaningar. Dock förfärdigas

äfven några af de enklare maskiner, som användas i

verkstaden. Och här sysselsättas några tiotal manliga arbetare.

Spridda i den vackra skogbevuxna sluttningen vid

bergskedjans fot, ligga arbetarebostäderna. Egna-hemsidén har

man sökt genomföra så långt det hittills kunnat gå för sig,

det är i allmänhet inga arbetarekaserner utan smärre

byggnader för få personer, och en del arbetarefamiljer ha t. o. m.

skaffat sig små egna täppor med ett godt stycke jord till

utanför fabrikens område, men med fabriksbolagets hjälp

inköpta af de kringboende bönderna som arbetarnas fria

egendom, sedan skulden till bolaget blifvit betald.

De ogifta af bägge könen bo i hvar sin af ett par större

kaserner, som tillsammans med ett Folkets hus bilda ett stort

komplex i backen nära fabriken. Folkets hus tillhör fabrikens

ägare och är en synnerligen intressant byggnad. På få ställen

i vårt land torde ett fabriksbolag ha gjort så mycket för

arbeterskornas och arbetarnas trefnad och gagn som här vid

denna textilfabrik, som ute på den landtliga slätten bildar en

hel värld för sig.

I detta Folkets hus finns allt som hör till hvad som främst

fordras för lifvets uppehälle och nödtorft, för såväl

kroppsliga som andliga behöfs tillgodoseende.

I ett stort kök med många spislar och rymliga bagarstugor

få de kvinliga arbetarna under förestånderskors ledning laga

all lekamlig spis för arbetarestammens alla ungkarlar och

ungmör d. v. s. sig själfva. I en annan del af huset ha vi

tvättinrättningen med bryggstugor, rum för strykning och

Arbetaregrupp från Örebro Kexfabrik.

Foto Hakeliner, Örebro.

Demonstrationsmöte i Liljedalsskogen, Borås. Redaktör Anton Andersson från Göteborg håller föredrag.

Foto Hall, Borås.

Rälslastare vid Enköping—Heby—Runhällens järnväg.

Foto. Willmanson, Enköping.

Grupp af målare i Varberg.

Foto Ranch, Varberg.

Arbetarebostad vid Vigelsbo grufvor.

Foto Bohman, Falun.

Interiör från en arbetarekasärn.

Foto Larson, Söderfors.

Folkets Hus, Bjuf.

Foto Björkgren, Billesholms grufva.

Barnfest i Folkets Hus, Billesholms grufva.

Foto Björkgren, Billesholms grufva.

mangling o. s. v. Och dessutom finnas här präktig«a badrum,

finsk badstu och andra badformer.

Vidare ha vi några mindre samlingsrum för smärre

samkväm, föreningar och komitéer, klubbrum, skrifrum med

bibliotek och tidningar. Och en trappa upp ligger den stora

samlingssalen, afsedd för gudstjänster, föreläsningar, större

sammankomster, för diskussioner o. s. v. Fabriksledningen

undviker att öfvervaka arbetarnas enskilda sammankomster.

Den utöfvar dock censur öfver lektyren i böcker och

tidningar samt öfver föreläsarna, som bolagets direktör vanligen

själf kallar och bekostar, men å andra sidan har det hittills

aldrig händt, att bolagets ledning motsatt sig en begäran

från arbetarna själfva att få tillkalla den eller den föreläsaren,

endast det icke gällt agitation i politiska eller religiösa frågor.

Nykterhetstalare nekas aldrig tillträde, då de kallats af

majoritetsbeslut vid arbetarnas omröstning.

— Hvar finnes detta idealsamhälle? frågar den nyfikne

läsaren.

— Jo, det finns i en undangömd gammal svensk bygd,

dit man fick promenera på en solhvit landsväg genom

böljande sädesfält en högblå sommardag, promenera i timtal från

järnvägsstationen, som var bygdens närmaste lilla

kommunikationscentrum.

— Fanns det inga mörka fläckar på den ljusa taflan?

— Nej, inte denna vackra dag, då slåttermaskinerna sjöngo

och skördefolket gick i skjortärmarna och hässjade hö.

Bruksdisponenten berömde sina arbetare, och arbetarna berömde

honom, och alla tyckte, att allt var bra. Inte fullkomligt

förstås, men det fanns ingen anledning att klaga.

— Det goda förhållandet var väl ändå mera tillfälligt?

Något fel fanns det väl, annars vore inte denna världen

sig lik.

— Det är möjligt och t. o. m. säkert, men låt det då inte

höra hit! Om missnöje och missförhållanden blir det nog

tillfälle att tala en annan gång. Det finns ju så mycket,

som inte är som man tycker att det borde vara,

arbetsgifvare och arbetare ha ju särskildt så mycket otaldt med

hvarandra ännu, men låt oss glömma det för den strålande

julidagens skull, då slåtterfolket arbetade med fröjd och gamman

och den långa arbetsdagen inne i fabrikens höga, ljusa salar

gick fortare än vanligt och då efter dagens tunga och hetta

kom en härlig sommarkväll med svalka och frid öfver den

idoga nejden.

*

Folktribunen.

»Om jag går framåt, följen mig! Om jag går tillbaka,

döden mig! Om jag dör, hämnens mig!» Så hade han

skrifvit öfver sitt namn i en väns stambok. Nu är han död,

fallen på sin post, och det återstår att hämnas hans död genom

att följa honom på de stigar, där han gick framåt och där

han pekade ut mål, som han själf aldrig hann. Han gick

aldrig tillbaka; åtminstone var det icke hans mening att göra

det, men under sitt långa lifs trägna vandringar skulle det

naturligtvis någon gång kunna hända äfven honom att han

gick vilse. Men han vek aldrig från hvad han ansåg vara

den rätta vägen, han svek aldrig det mål, som han satt

framför sig och som han trodde på som sitt rätta, han famlade

måhända ibland men för att finna det syfte, som enligt hans

innersta brinnande öfvertygelse var värdigt all hans sträfvan,

men han var alltid den ärlige sanningssökaren i allt sitt

görande och låtande. Han hvilade icke på vägen, hans arbete

var rastlöst dag ut och dag in, ända sedan han vaknat en

morgon och funnit, att hans läroår voro tillända, att han

lämnat sin ungdoms sorglösa vandringsår bakom sig och

blifvit man och att det nu gällde att ta fatt på sin

lifsuppgift.

Det blef en kräfvande lifsuppgift, som han fann som sin.

Ett lif af kamp för idéer, som han själf till en början kunde

vara ganska ensam om att tro på, ett lif af ofta fåfäng

sträfvan att undanrödja missförstånd och bitterhet, bitterhet hos

alla dem, som icke funno behof af de nya idéerna,

missförstånd af hans bästa afsikter. Så kunde hans försvar vid de

bittra angreppen själf bli bittert, men han kunde icke alltid

undgå att svara som man ropade. I medvetande om att

framtiden skulle ge honom rätt hade han dock

själföfvervinnelse nog att aldrig begagna samma slags vapen som

motståndarne, där dessa vapen voro orena och anfrätta. Han

ville strida, det var hans lifsuppgift, men han ville föra blanka

klingor i striden.

Han var ingen revolutionär. Han vakade öfver sitt

fosterlands grundlagar, han älskade sin egen nationalitet med sina

varmaste känslor, han ville dess utveckling och ville tro,

att den kunde föras i riktning mot ett stort öde, men det

låg i hans »nationalism» intet spår af sträfvan att gå fram

utan hänsyn till andras berättigade kraf. Ty hvad som

framför allt satte prägeln på hans lifsgärning var hat till allt

förtryck och alla orättvisor vare sig de utöfvades af den ene

medborgaren i hans eget fosterland emot den andre, af den

ena samhällsklassen emot den andra eller de öfvades af en

nation emot en annan.

Förtryck, väld och orättvisor, det var den månghöfdade

drake, mot hvilken den stridbare S:t Göran drog sitt svärd.

Så blef han de förtrycktes man, det hopp, som samhällets

proletärer sågo upp till, så blef han en demokrat, en

folktribun.

Roms folktribuner ägde ingen positiv makt, men de kunde

genom sin vetorätt förhindra, att någon af plebejerna, deras

egen samhällsklass, förfördelades. De blefvo dock på så sätt

egentligen den romerska statens mäktigaste ämbetsmän. Den

svenske man, om hvilken här talas, var aldrig statens

ämbetsman, men han var det arbetande folkets, det af ett betungande

kroppens eller själens arbete upptagna småfolkets

förtroendeman, och han vakade strängt öfver dess rätt.

Till honom gingo de, som sågo sig förtryckta eller

orättvist behandlade, med sina klagomål, och han tog emot dem

alla. Han kunde alltså se med tusen ögon, höra med tusen

öron och som talman för andra förläna sina ord en särskild

vikt genom att kunna peka på det stora bevismaterial, som

strömmat till honom, på den erfarenhet, som han kommit att

besitta. På så sätt fick han också en god del af

folktribunens makt.

Och han missbrukade den aldrig. Det kunde ju hända att

han blifvit missledd, men han frambar aldrig något annat än

sin egen ärliga öfvertygelse, och han gjorde aldrig hvad han

gjorde med tanke på egen fördel.

Naturligtvis sades det äfven om honom, att han var den

han var, emedan han ville komma fram, stående »på folkets

axlar», som frasen lyder. Hans blick var alldeles tillräckligt

skarp för att den i god tid kunde ha sagt honom, att om

han ville komma fram till ära och härligheter, ämbeten och

rang, skulle han lätt kunna göra det, om han valde en

annan väg.

Hela hans lefnad jäfvar tvärtom allt tal om egennytta.

Han dog lika fattig som han var, när han trädde fram i det

offentliga lifvet. Och med det rastlösa arbete, som upptog

så många tiotal år af hans lif, och det enkla lefnadssätt

han förde, skulle denna fattigdom öfver hufvud icke varit

möjlig, om han alltid beräknat pekuniär ersättning för sitt

arbete.

Han dog fattig, och hans lön blef aldrig af materiel art.

Knappt något af hvad som skattas högt utaf denna världens

goda syntes ha blifvit honom beskärdt. Hälsan ägde han

icke häller. Många af hans senaste lefnadsår voro fyllda af

kroppsliga lidanden. Den hand, som fört pennan för att fylla

otaliga pappersark med hans bästa tankar, den värkte sönder

Sven Adolf Hedin i sitt arbetsrum.

Foto Blomberg, Stockholm.

»Fästesprängare» vid Svenhammars skiljebom, Ljusdal.

Foto Rehnström, Ljusdal.

»En duktig fångst». Sillfiske med s. k. landvad.

Foto Jacobson, Lysekil.

Timmerkoja i skogen.

Foto Rudolphi, Delsbo.

Norrsundets Arbetares Konsumtionsförenings utflykt till Forsviken sommaren 1905.

Foto Nyberg, Norrsundet.

utan att man visste, hvad den förbrutit. Hans gestalt krympte

samman, och det var endast den starka anden, som till sist

bar upp den bräckliga stofthyddan, men hans andliga

ryggrad, hans järnvilja imponerade på så sätt ännu mera.

Ett ögonvittne beskrifver hans sista hviloläger: »Nu låg

han på sin smala träsäng, där han tillbragt så många dagar

och nätter i plågor, arbetande såsom den, som känner att

han har mycket ogjordt och att ingen tar upp hans verk. I

en anspråkslösare kammare har ingen offentlig man med hans

ställning arbetat, lidit och dött. Det är en predikan om

oegoistisk fosterlandskärlek bara att se detta dödsläger. De

uppstaplade boktrafvarna, som täcka det enkla bohaget, de

oändliga massorna af anteckningar och manuskript med allt

otydligare skrift af ju senare datum de äro — allt visar en

andlig arbetsverkstad, där det ej rådde någon tanke på

förhållandet mellan arbete och lön. Nu har han sluppit oron,

plågorna, grämelsen öfver affallen bland dem han en gång

trott på, sorgen öfver människors dumhet och lumpenhet.

Han hvilar så lugn och så obesegrad på sitt dödsläger som

den kan göra som aldrig svikit.»

»Om jag sviker, döda mig». Han föll på sin post midt i

sitt rastlösa verk för sina idéers framgång och sitt

fosterlands gagn, midt uppe i kampen för det småfolk, hvars

utkorade ombudsman han var. Och hans sista med största

ansträngning skrifna bokstäfver gälla betryggandet af hans

egen trotjänarinnas framtid.

»Om jag dör, hämnas mig!» Däri ligger samma tanke

som i uppmaningen att följa, där det bär framåt. Att

hämnas den store mannens död är att söka ta upp hans

arbete, där han måste lämna det, att tro på de idéer, som han

kämpade för, och arbeta dem fram till seger, där han icke

hann med det.

Den glädjen vann han dock mer än en gång under sitt

lif, att han såg en reformtanke, som han från början varit

ensam om att strida för, omfattas af allt flere och flere, tills

den också segrade. Men länge skall det nog ändå få arbetas

i svensk politik, innan de ord, som han flitigt sådde omkring

sig, skola upphöra att ha praktiskt berättigande. Mycket af

hans sådd ligger väl nu på hälleberget, men grodden med

sanningens lifskraft i sig kan icke dö utan skall spira och bära

frukt en gång.

När Sven Adolf Hedin dog, gafs det ett tillfälle för alla

dem, som han själf trädt nära i lifvet såsom deras andlige

stridsman, men hvilka ej kunnat närma sig honom, att på

sitt sätt hämnas hans död genom att visa hans idéer sin

hyllning i hedersbetygelser för hans döda stoft.

Hedins begrafning är en märkesdag i Sveriges och särskildt

Stockholms arbetares krönika.

Höstdagen var kulen, men små glimtar af sol tittade då

och då fram genom regn dugget.

Mot middagstiden kunde man märka att hufvudstadens

gator i alla stadsdelar utom Östermalm började se mera

folktomma ut än vanligt. På Karlavägen, där den döde bodde,

var folkvimlet så mycket lifligare. t

Utanför porten till huset n:r 35 låg en granrismatta och

likvagnen väntade på gatan. Gardinerna voro fällda för

fönsterna till den anspråkslösa våningen på nedra botten, och

en svensk flagga vajade i den disiga luften på half stång.

Det blef en väldig procession, som följde efter den

tröttnade kämpens stoft, då vagnen sattes i gång för att föra det

till grafven. Lika enkel som den dödes omgifning i lifvet

varit, lika enkel var hans kista. Hans stoft var svept i den

franska trikoloren, de färger som den gamle kämpen för

frihet, jämlikhet och broderskap så högt älskat, men hans kista

var höljd i de svenska blågula färgerna, som han haft icke

mindre kära. Inga blommor, ingen lyx på kistan mer än

en silfverplåt med den dödes namn.

»Icke på årtionden, många säga icke sedan August

Blanches jordafärd har man i Stockholm sett sådana

människomassor på få fötterna», skrifver en tidning.

»Tåget svängde uppför Nybrogatan mot Valhallavägen

mellan väldiga led af tysta och gripne åskådare. På

Valhallavägen hade en mängd föreningar uppställts under sina fanor.

Allteftersom kistan drog fram, sänktes fanor och standar

till hälsning, och vid hörnet af Oden gatan ryckte

arbetarbataljonerna in i processionens led. Man såg främst en

florbehängd svensk fana, därefter Stockholms högskolas och

Södermanlands-Närkes nations i Uppsala standar, och

sedan följde i en oöfverskådlig rad fladdrande hvita och röda

dukar.

Det väldiga tåget, som räknade inemot 10,000 deltagare,

steg som en mäktig, böljande ström uppför Odengatan, och

strömmens stränder utgjordes af kompakta människomassor,

som fyllde den breda avenyen till halfva dess bredd och

sedan utan afbrott sträckte sig den flera kilometer långa vägen

ut till Lindhagens kulle på Nya kyrkogården. Det är alltid

vanskligt att i siffror angifva en sådan människoskara, men

man kan med trygghet uppskatta den till ett antal af

50- till 60,000 personer. Och hvar tåget drog fram, var det

svart af folk i fönster och balkonger — det var ett

triumftåg, den ädle folktribunens enda, och det gällde hans döda

mull.

Och tåget gick fram under den förmörkade hösthimlen,

i regnet, som silade ned, men trofast höll folket ut för hans

skull, som aldrig väjt när det gällt att stå i eld och regn för

dess sak. Hvem skulle haft hjärta att svika honom, som nu

hunnit fram till den stora hvilan genom kamp och plågor,

som gett sin själ och sin marterade kropps sista krafter för

de folkliga idealen, utan tanke på rast eller lön! -- --

Vid foten af Lindhagens kulle, Nya kyrkogårdens

vackraste punkt, låg Hedins graf i en sluttning. Den omslöts af

en mäktig ring af fanor, som i den kulna höstdagen glödde

som eld och blod, förtonande sig som en stolt fanfar i

allt det gråa, som tryckte på från alla håll, en praktfull

hedersvakt, troligen den ståtligaste, som någonsin beståtts en

svensk man, och alldeles säkert en af de mest förtjänta.

Innanför denna ring stodo den dödes närmaste, kamrater och

vänner, och utomkring bredde sig processionens deltagare i

djupa massor. Under dödstystnad bland alla dessa tusenden

sjönk kistan sakta ned i griften, öfver hvilken fanorna

sänktes till en hälsning, vigande den rastlöse kämpen åt den

eviga friden.»

In teger vitæ’s vackra ord ha sällan sjungits för en

värdigare, och de talare, som sade några minnets och afskedets

ord vid den öppna grafven, hade icke svårt att inspireras af

sitt ämne.

»Han var ensam i sitt enskilda lif», yttrade bland annat

Stockholms borgmästare, den aflidnes riksdagskamrat, »han

var frigjord från all egennytta, från all täflan efter timlig

vinning. Han stod också helst ensam i sina politiska

gärningar. Intet lycksökeri, ingen köpenskap, inga

partiförbindelser ledde honom på afvägar eller affall från de stora

mänskliga idealen, som han bekände och verkade för. När

man beträdde de två små, torftiga rummen med de stora

boksamlingarna, så kunde man ej undgå att känna, att här bodde

verklig storhet.

Det är också därför, som i dag fanorna såsom bärare för

idéerna stå hedersvakt vid hans bår, och det är äfven därför,

som menige man nu sörjande följa till grafven den som under

en generation varit deras verklige justitieombudsman.

Dock, det vore nästan en förolämpning mot den store gamle

att förvanska bilden genom att ensidigt framhålla de

vackraste dragen bara. Det höfves oss också att erkänna, att han

var en människa, som jämväl hade fel och brister liksom alla

andra. Därför kunde det väl hända, att i kampens hetta

slagen föllo ojämnt och träffade icke.

Men stridernas glans bleknar bort och stilla skuggor breda

sig öfver deras bitterhet och förvillelser. I stället skall i

tidernas ljus allt tydligare framträda bilden af det väsentliga

och evigt bestående i Sven Adolf Hedins lifsgärning. Icke

som en stridernas man utan som en fridsfurste skall han

lefva i eftermälet. Ty han ville först och sist rättvisa och

barmhärtighet åt alla Sveriges inbyggare, han verkade till

sitt sista andetag för samförstånd mellan skandinaverna, och

S. A. Hedins jordafärd.

Foto Blomberg, Stockholm.

Göteborgs gasverksarbetarekår.

Foto Rinman, Göteborg.

Arbetare vid Svenska Remfabriken, Gislaved.

Foto Kindblom, Vernamo.

Gårdsinteriör från Bryggeri A.B. Svante Natt och Dag i Uddevalla.

Foto Hansson, Uddevalla.

En del af stora maskinsalen vid Halda fickurfabrik, Svängsta.

Foto Falk, Karlshamn.

Järnvägsarbetare vid en vattentunnel å Bohuslänska längdbanan.

Foto Bratt, Kärehogen.

bakom all hans sträfvan låg ytterst den ljusa drömmen om

broderskapet mellan folken.»

Och representanten för pressen, där Hedin nedlagt sitt icke

minst betydande halfsekellånga lifsarbete, påminte, att ehuru

Adolf Hedins penna åt hvarje rad den nedskref gaf prägeln

af en af publicitetens stormän i vårt land, ehuru han i sin

stils mästerskap och tankarnas skärpa står som en af få

upphunnen förebild, så var det dock icke häruti, som hans

verkliga storhet som publicist låg. Det som han var störst uti

det kunde alla, vänner som motståndare, se och vörda: »i

vimlet af motsatta intressens hänsynslösa kamp blixtrade hans

klinga till hänsynslös kamp för idéer».

Till sist kom en af kroppsarbetets söner för att tacka

Hedin för alla de många gånger, då han djärft och

oegennyttigt trädt fram i tal och skrift för arbetarnas sak.

Talaren tackade den hädangångne för hans manliga och

framsynta strid, för hans stora rättrådighet och den sanningskärlek,

som var det ledande draget i hans karaktär, för hans

osjälfviskhet, som bortsåg från guld och äreställen och lät honom

förblifva den olönade, redlige kämpen för sina idéer.

Många af dem, som stått som Hedins motståndare i

striden, hade slutit sig till hans sista hedersvakt, och ingen af

dem hade nu något att invända mot de minnets och

tacksamhetens ord, som yttrades vid hans öppnade graf. Var

det någon bland dessa, som ännu tviflade på sanningen af de

idéer han förfäktat, så var det dock ingen, som misstänkte,

att det han gjort och velat icke förestafvats af en ärlig

öfvertygelse om det rätta i hans handlingar, om det goda syftet

i hans sträfvan. Det var ingen, som icke instämde däri, att

hans tungt vägande insatser i utvecklingsstriden gällt idéer,

icke intressen, gällt seger för sanning och rätt, icke enskildas

och minst af allt egna fördelar.

Man hade icke alltid tänkt så. Men Hedin själf torde ha

fått upplefva, att äfven hans bittraste motståndare gjort honom

rättvisa härvidlag.

Hvad tänkte han då vid minnet af lidna oförrätter och

skymffulla misstankar, all oförståelse af hans bästa välmening?

Hur mycket kunde icke varit annorlunda, om alla velat förstå

något förr, att det var ett ärligt sanningssökeri och en

omutlig rättskärlek, en alltid vaken blick för det allmänna bästa,

som ledt hans lifsgärning! Hur många bittra ord kunde

han icke själf besparat sig i kampens hetta, om han sett sig

ha skäl att tro, att hans goda bevekelsegrunder redan under

hans lifstid skulle bli uppenbara för alla, äfven om de

fortfarande ej kunde gifva honom rätt i sak! Han insåg

måhända, att han skulle få själf erfara sin upprättelse, men

äfven om så ej var, kunde han i alla händelser trösta sig

med sitt goda samvete.

Hur framsynt han var det visar hans berömda »Bref från

en svensk demokrat», skrifna redan innan han började sin

trettiofemåriga parlamentariska bana. I dessa bref framlade

han redan de programpunkter för den svenska demokratin,

som sedan af denna under de följande årtiondena så godt

som alla adopterats. Hade han i tid nått en annan position

än folktribunens med hans negativa makt, så skulle, kan man

tycka, många svåra strider varit vårt land besparade, hvilka

vi nu fått utkämpa, innan vi nått den punkt, där vi nu stå.

Men sådana funderingar öfver hvad som kunnat ske i stället

för hvad som skett äro ofruktbara nog, där de icke göras

med tanke på att för framtiden undvika de fel, som

erfarenheten lärt oss, att de blifvit begångna. Och Hedins

lifsgärning lär oss också detta: att icke förtröttas, hur mörkt det

än kan se ut, utan alltid söka nya utvägar i stället för dem

som stängts, alltid bevara sin ungdoms ljusa tro på en

utveckling till det bättre, hur gammal och vis man än blifvit,

medan man lärt af lifvet och dess hårdhändta behandling af

så många af ens glada ungdomsförhoppningar.

Säkert skall mången af de arbetets söner, som fyllde de

djupa leden i Adolf Hedins begrafningståg, vandra till

platsen under granarna vid kullen och ägna den svenske

folktribunen en minnesgod tanke. Och den tacksamme arbetaren

skall ha med sig sin son och berätta för honom om den

rättrådige själsarbetaren, hvars stoft här hvilar i ro.

*

Pappersbruket.

Den breda älfven bildar ett mäktigt vattenfall ej långt

ifrån sitt delta, och där ligger pappersbruket på en klippö

midt i den brusande forsen. Den allmänna landsvägen går

tätt förbi, och en väldig bro är slagen just öfver själfva fallet

i samband med dammbyggnaden. En stor bro leder också

ut till ön, där de imponerande fabrikskomplexerna äro

uppförda. Det är den enda vägen ditut, och vakten, som skall

skydda fabriken för obehörigas intrång, har bara en hög

gallergrind vid brons slut att fästa sin uppmärksamhet på.

Den kringliggande trakten har intet obehag af allt det bråte,

som samlas kring en stor fabrik och särskildt ett

pappersbruk. Alla upplagsplatser af trä och annat råmaterial äro

koncentrerade på den lilla ön. Men den obehagliga lukten,

som en industri af detta slag sprider omkring sig, kan icke

utestängas af öns isolerade läge. Den käns lång väg, och

traktens folk vidt omkring veta vindens riktning och spå

t. o. m. väder efter luktens mer eller mindre starka intensitet.

På nära håll kan den ibland bli rent outhärdlig för den, som

icke länge bott intill fabriken och fått skärpan hos sitt

luktorgan aftrubbad genom daglig nötning.

De, som förr bidragit till sitt uppehälle med att fiska i den

närliggande sjön, klaga också öfver att fabriken förorenat

fiskevattnet. Sedan den byggdes upp, vantrifs fisken, dör

eller flyr sin väg. Den tycks icke ha så lätt att acklimatisera

sig som människan. Ifall man frågar en arbetare vid bruket,

om han icke pinas af lukten, så svarar han, att han just icke

längre märker den. Men för annat folk vore det väl, om

pappersbruken kunde isoleras på öar, hvarifrån det vore så

långt till fasta landet, att den gemena odören hunne

förflyktigas på vägen.

Pappersbruk måste vi i alla fall ha, och så länge vi icke

uppfunnit en annan tillverkningsmetod eller fått fatt i ett

råmaterial, hvars behandling kunde bli litet luktfriare, få vi

finna oss i det som är. Ty papper kunna vi icke undvara.

Gladstone yttrade en gång i engelska parlamentet vid en

debatt, där han talade för upphäfvande af pappersskatten:

»Jag tror, att den ärade församlingen icke gör sig en

tillräcklig föreställning om hur mångfaldig användningen af

papperet och pappersämnet är. Jag har i min hand en

förteckning på sextionio olika industrigrenar, om hvilka ingen

förut skulle hafva misstänkt, att de begagna sig af papperet

såsom råämne. Papperet användes af bandagisten, som af

Fabriksarbeterskor vid Inlands pappersbruk, Lilla Edet.

Foto Berns, Lilla Edet.

Arbetare och arbeterskor vid ammunitionsfabriken i Karlsborg på cykeltur.

Foto Byqvist, Karlsborg.

Färgblandningssalen vid Kalmar Tapetfabrik.

Foto Sandberg, Kalmar.

Stora sätterisalen i Centraltryckeriet, Stockholm.

Foto Blomberg, Stockholm.

pappersmassan förfärdigar konstgjorda lemmar, af optikern,

af skomakaren, sadelmakaren, hattmakaren, tillverkaren af

lackerade varor, inom porslinstillverkningen, inom

vagnmakeriet. En fabrikant har försäkrat mig, att det vore

möjligt att göra möbler af papper, och han erbjöd sig till

och med att bygga vagnar af papper, om detta råämne

befriades från skatten. En annan fabrikant har jag frågat, hvilka

industrigrenar som använde papperet som råämne, men i

stället för att svara mig utropade han blott: ’Hvem kan väl

draga upp de gränser, vid hvilka uppfinningsförmågan måste

stanna, då man ser, huru kautschuk, så mjukt det ämnet än

är, med lämplig beredning kan göras hårdare och starkare

än trä!’ Jag har just erfarit, att man tillverkar kärl af papper,

hvilka man preparerar med tjära, och att dylika kärl kunna

motstå de största tryck. Dessa detaljer äro ej utan intresse,

och då jag anbefaller dem till eder uppmärksamhet, sker det

för att bevisa, att man i upphäfvandet af pappersskatten har

i sin hand ett mycket verksamt medel att framkalla nya

industrigrenar».

Det var nu längesedan som den engelske premiärministern

yttrade dessa ord, och sedan dess ha många af de nya

industrigrenar, som han då spådde om, också uppstått.

Gladstone talade emellertid endast om sådana

användningssätt för papperet, som de flesta icke funderade öfver, och han

berörde icke det viktigaste området för pappersförbrukningen,

det som vi alla först tänka på, då vi tala om papper.

Hvilka massor af papper, olika sorters pappersblad kräfvas

ej för hvarje dag i den civiliserade världen! Vi skrifva och

läsa tidningar och böcker, bref, cirkulär, papper ha vi i våra

värdehandlingar och pengar, papper bekläder väggarna i våra

rum, vi emballera alla möjliga varor i papper; tecknare och

grafiska konstnärer, fotografin icke undantagen, alla de

mångfaldigande konsterna måste betjäna sig af papper.

Hur bar man sig åt, när man icke hade papperet! Ja,

man använde allt möjligt annat. Stenen, växten, djuret, alla

naturrikena, äfven den mänskliga huden, där ju än i dag

våra sjömän gärna rista sina bomärken, allt fick göra tjänst

som förmedlare af skrift och teckning.

Men med mångfaldigandet af dessa tankeförmedlingar var

det si och så, innan papperet kom. Varaktigheten var

tryggad, när man skref på sten, men hur många kunde få läsa

det skrifna, när det var präntadt på ett så tungrodt

material! Papperet, det goda papperet, kan bestå i oöfverskådlig

tid, och dessutom kunna särskildt genom boktryckerikonstens

uppfinning dess meddelanden mångfaldigas i oändlighet, och

på grund af den stora mängd lika exemplar, som kunna

göras af en bok, har äfven varaktigheten härigenom kunnat

betryggas, ty alltid bör något exemplar af en bokupplaga

kunna rädda sig åt en sen eftervärld. Men då får

naturligtvis papperet vara hållbart. Våra tidningar, i hvilkas natur

det ju för öfrigt ligger att lefva ett dagsländelif, kunna icke

med sitt trämassepapper hålla sig så länge. Äfven fast de

omsorgsfullt samlas i biblioteken, skola de nog så

småningom vandra all världens väg.

Pergament och papyrus äro material för skriftmeddelelser,

som funnos till långt före vår tideräkning. I fjerde

årtusendet före Kristus veta vi, att papper bereddes i Egypten af

den då i Nilens sumptrakter i vildt eller odladt tillstånd

växande papyrus. Dessutom ha vi i palmbladet ett

urgammalt bokmaterial, som i Indien ännu icke alldeles utträngts

af det moderna papperet.

En nutida pappersbruksarbetare, hemma i alla detaljerna

af papperets beredning, finner måhända denna enkel nog.

Tillverkningen af papyrus var dock säkert enklare. Enligt

Plinius skar man ut ur papyrusbladens cellväfnad tunna lager,

som lades dels bredvid dels korsvis öfver hvarandra.

Därefter fuktade man denna massa med nilvatten, i hvilket man

förut upplöst gummi, pressade och torkade den, öfverdrog så

det hela ännu en gång med en tunn klisterhinna, lade massan

ytterligare under press och glättade slutligen papperet med

elfenben eller musselskal. Det oaktadt blef äfven det bästa

papyruspapper strimmigt och ojämt; färgen blef icke fullt hvit

utan grå.

Nöden är uppfinningarnas moder. Missnöje med det

bestående skapar reformer. Det går en historia om att en

egyptisk konung ville skryta med att äga ett enastående

stort bibliotek och att han icke tålde några medtäflare. En

som kunde göra honom äran stridig var emellertid konungen

af Pergamos i Mindre Asien. Och i sin afundsjuka fann

då den egyptiske kungen på att förbjuda all export af

papyruspapper från Egypten till Pergamos för att sålunda hindra

Pergamos’ härskare att föröka sin boksamling. I

pappersnöden uppfanns då pergamentet, som fick sitt namn af

Pergamos.

Pergamentet bereddes nästan uteslutande af fårskinn.

Ogarfvade skinn befriades från hår och kött, blefvo skafda, gnidna

och glättade med pimpsten. Och allt efter skinnens gröfre

eller finare beskaffenhet fick man sämre eller bättre

pergament. Pergament, gjordt af djurhud, tillverkas ju än i dag

för värdepapper och viktiga dokument, omslag, som kräfva

hållbarhet m. m., men ersättes mer och mer af en ny

uppfinning, det s. k. pergamentpapperet. Detta kallas äfven

vegetabiliskt pergament i motsats till det animaliska och

göres hufvudsakligen af bomullslump, mera sällan af kemisk

trämassa eller cellulosa. Slipad trämassa kan icke användas.

Papyrusindustrien är återigen utdöd. Den lefde i Europa

till elfte århundradet, men då utträngdes den af

bomullspapperet. Detta hade då redan tusen år eller mera varit

kändt i Kina. Om linnepapperets ursprung är ingenting med

visshet konstaterat. Det finns europeiska bibliotek, som äga

manuskript på linnepapper sedan tolfte århundradet.

När boktryckerikonsten tog fart i Europa, då blef det också

lif i pappersindustrien. Men det dröjde ändå tills in på

1800-talet, tills den år 1799 uppfunna pappersmaskinen kom

i mera allmänt bruk och ersatte de enkla stampverken.

Lumpen är det bästa råämnet för godt papper. Tiggarns

trasor bli viktigare än baldrottningens siden. Hur är det

Snoilsky sjunger vid Valkiakoski pappersbruk, då han tänker

på diktarens beroende af papperet för att få sina sköna

ingifvelser ut bland publiken! Dikten sätts i pränt, och

»kanhända från en Dostojewskis bord

på tiggarns klutar den begynner färden.»

Lumpen kommer vanligen ganska osortered till

pappersbruket. Vill man ha likformiga papperssorter, gäller det då

att ägna all omsorg åt sorteringen, skilja de hvita och

kulörta lumporna åt, de gröfre och finare, blekta och oblekta,

yllet, bomullen och linnet. Somliga fabriker tillverka ju en

mängd olika papperssorter, andra koncentrera sig på några få.

Trasornas fållar, sömmar, knappar måste aflägsnas. Lumpen

skäres i små stycken antingen med maskin eller, ifall större

omsorg kräfves för lumpens rening och en grundligare

sortering behöfves, för hand. Raggdusten, en stor vals med

gallerväggar, får ta hand om den egentliga reningen af lumpen

oafsedt den kemiska reningen med vaskning och kokning.

Holländaren ersätter numera det gamla stampverket.

Stampverket har en rad af tunga järnbeslagna trähammare, som bulta

i ett mässingsbeklädt tråg, där lumpen ligger indränkt i vatten,

som flyter ständigt friskt in i tråget och får sitt utlopp

genom några silhål i trågets botten. Stampverket

sönderbråkade alltså lumpen genom klappning och var en ytterst

tidsödande metod. Holländaren åter sliter sönder lumpen med

skarpa knifvar. Men detta moderna tillvägagångssätt, hur det

än må ha bidragit till pappersindustriens utveckling, har dock

den olägenheten med sig, att lumpen blir mera kortfibrig än

förut och de nya papperssorterna därför mindre hållbara.

Men det går ändå an med lumppapperets hållbarhet.

Lumpen räcker emellertid icke till för vår tids behof af papper,

hur mycket kläder hvarje individ än förbrukar.

Konsumtionen af papper utgör gifvetvis en god mätare på ett folks

kulturståndpunkt, och numera inskränkes ju mer och mer i

alla länder antalet af analfabeter — sådana som hvarken kunna

läsa eller skrifva — och pappersförbrukningen stiger och

Järnvägsarbetarefackföreningens första årsmöte i Kiruna.

Foto Groth, Kiruna.

Arbetare vid Tranås Måleri- och Träförädlings-A.B.

Foto Österberg, Tranås.

Majdemonstrationen år 1905 vid Billesholms grufva.

Foto Björkgren, Billesholms grufva.

Stenhuggare vid Fliviks stenhuggeri, Misterhult.

Foto Röhlander, Västervik.

Under arbetet i Göteborgs slakthus.

Foto Rinman, Göteborg.

Dykare på Karlskrona örlogsvarf.

Foto Arpman, Halmstad.

Arbetare från Domsjö sulfitfabrik, Örnsköldsvik.

Foto Lindstedt, Örnsköldsvik.

En skrädderiverkstad i Åsheda.

Foto Blom, Åsheda.

stiger. Vår tid har fått många namn, man skulle också kunna

kalla den för papperets århundrade.

Senare uppfinnare inom pappersindustrien ha måst söka

ersättning för den dyrbara lumpen. Man valde halm,

trädartade växter och slutligen äfven våra vanliga träd, och af

trämassa göres nu vårt mesta papper, antingen den mekaniskt

slipade trämassan, tillsatt med lumpmassa eller annan

bindande massa, eller den kemiska trämassan, cellulosan. Den

förberedande behandlingen af träet är lika i båda fallen. Träet

sönderdelas i kubbar, som befrias från bark och kvistar. Vid

den kemiska behandlingen ha användts en mängd olika

patent. Svafvelsyrliga salter ha nu största användningen, då

s. k. sulfitmassa erhålles, och det är den som genom sin lukt

tillkännager närvaron af ett pappersbruk. Liksom

bessemerblåsningen är sulfitmetoden egentligen en engelsk uppfinning,

men Sverige har här liksom vid den förstnämnda uppfinningen

äran af att ha gjort den första praktiska tillämpningen. Det

var vid den år 1869 anlagda Bergviks trämassefabrik.

Sverige står också långt framme i ledet beträffande

mängden af pappersförbrukning. Nordamerikas Förenta stater

kommer främst med 8 kg. papper pr år och invånare, därefter

kommer England och Tyskland, hvarpå följer Sverige med

4 ½, Österrike, Frankrike etc. och Ryssland med 1 ½ kg. för

invånare och år.

De arbetets söner, som ha direkt sysselsättning vid

världens nu existerande omkring 3,000 pappersbruk, äro lågt

beräknadt 250,000 personer, hvartill kunna läggas

ytterligare 100,000, som förtjäna sitt uppehälle med insamlande af

lump o. d. förarbeten.

Icke heller inom pappersindustrien, lika litet som på andra

arbetsområden, har maskinen ännu lyckats alldeles uttränga

arbetet för hand, och det är knappast troligt att

handtillverkningen skall upphöra helt och hållet. Det finns en hel del

finare papperssorter, som ännu aldrig kunna åstadkommas

med maskin. Det handgjorda papperet förses vanligen med

en vattenstämpel, bestående af ornament, ja, t. o. m. porträtt

och landskap och med icke blott konturlinier utan skuggor

och dagrar. Särskildt för papperspengar är gifvetvis

vattenstämpeln af stor vikt, då den försvårar efterapning.

Det beräknas, att äfven vid modernare anläggningar för

handgjordt papper ej mer än 1,200 ark finare och några tusen

ark ordinär vara kunna af tre arbetare tillverkas på tolf

timmar.

Pappersmaskinen levererar papperet upprulladt på en vals.

Detta »ändlösa papper» försäljes sedan antingen i rullar,

papper »i långa banor», eller skuret till ark. Det får ofta gå igenom

en metod för glättning och ibland äfven limning, hvilket

senare ger papperet större styrka.

Nu för tiden framställes så många olika arter af papper,

att det är omöjligt att hålla reda på dem alla. Och inom

alla olika arter förekomma en mängd varianter. Man kan ju

bara erinra sig, hur bref- och postpapper växla till utseende,

färg, format, tjocklek. Pappen och kartongen, af hvilka

likaledes finnes en mängd skilda slag, tillverkas gifvetvis på

ungefär enahanda sätt som papperet. Särskilda maskiner

kräfver det linierade papperet för liniernas framställande.

Dessa arbeta numera fullt automatiskt i samband med själfva

papperets tillverkning.

Som nämnts begagnas ju också den färdigberedda

pappersmassan eller heltyget till en mängd andra ändamål än

papper. Då pappersmassan i fuktigt tillstånd är mjuk och

formbar, men torr bildar ett ganska hårdt och

motståndskraftigt material, kan den finna en ganska växlande

användning. Icke häller det kasserade affallet vid

pappersmassans tillredning behöfver bli utan gagn. Papiermaché,

som efter orden betyder tuggadt papper, består egentligen

icke af något annat än makuleradt material. Och hur många

olika saker, som kunna göras af papiermaché, är väl bekant.

Och af cellulosan, behandlad med svafvelsyra, formas

hvarjehanda föremål, servetringar, mösskärmar m. m.

Cellulosaplattor användas äfven till parkettgolf.

I vidsträckt omfång och efter olika förfaringssätt tillverkas

äfven rör af pappersmassa, vidare taktäckningsmateriel,

diverse leksaker, ja vagnshjul, t. o. m. för järnvägsvagnar, äfven

om dessa sista föremål ännu tillhöra experimentens område.

Sveriges pappers- och papptillverkning har efter

trämassefabrikationens insteg för 40 år sedan tagit jättesteg framåt.

Medan vårt land år 1870 hade 57 pappersbruk med 1,904

arbetare och ett tillverkningsvärde af 4,416,708 kr. hade det

ett par år före sekelskiftet 59 pappersbruk med ej mindre än

5,209 arbetare och ett tillverkningsvärde af 11,724,159 kr.

Vid sistnämnda tidpunkt fabricerades 71,382 ton papper och

14,846 ton papp.

Papperet från Sverige utgöres hufvudsakligen af tryck-,

omslags- och tapetpapper, i andra rummet koncept- och

skrifpapper, förhydningspapper, takpapp o. s. v. Från utlandet

importera vi mäst sugpapper, silkespapper, rit-, skrif- och

postpapper. Värdet af vår export öfverstiger emellertid

utgifterna för vår import med dubbla summan. Vi exportera

mäst till England, flera af de stora britiska tidningarna taga

sitt papper från svenska pappersbruk, och mindre poster gå

till Hamburg, Danmark och Frankrike.

Utförseln af trämassa är dessutom synnerligen betydande,

och totalvärdet af denna export kan uppgifvas på ett

ungefär till 15,000,000 kronor, under det att införseln ingenting

är att räkna med.

Papperstillverkningen är alltså en af Sveriges mest

betydande storindustrier och föder tusentals familjer i vårt land

utan att i större utsträckning ha dragit in kvinnor och barn

i grottekvarnen. Det är också ett ansträngande arbete, då

maskinerna på grund af arbetets natur vanligen måste gå

dag och natt utan undantag ens för hvilodagen, och kräfva

ständig vaksamhet, hvarvid arbetarna få alternera med

nattjänstgöringen.

Hvad skall det en gång stå skrifvet på alla dessa långa

banor af papper, som den stora maskinen vefvar förbi under

vaktarens blickar!

Nog är papperet en af främste kulturbärarne. Det gör

möjligt för en mängd människor att samtidigt taga del af

samma sak och tillåter dem likaledes att utbyta tankar

härom och om hvad det vara månde, hur långt skilda från

hvarandra de än skulle bo på jordklotet. Det gör möjligt

för efterkommande att göra sig underkunniga om hvad deras

förfäder tänkt och velat. Det visar dem icke blott hvad dessa

uttryckt i ord, hvad de förmått i vetenskap och skaldekonst

utan också hvad de uträttat inom den bildande konstens

skilda grenar. De reproducerande mångfaldigande konsterna

kunna med papperets hjälp och tack vare dess prisbillighet

låta åtminstone en svag af glans af målarnas, skulptörernas,

arkitekternas storverk tränga fram till menige man för att

odla deras uppfattning samt väcka och utbilda

skönhetssinnet.

Här vaktar nu pappersarbetaren en maskin, som

levererar tidningspapper till en af Londons stora dagliga blad.

— Hvad skall det komma att stå just här på denna

hvita yta, som jag nu fångar med min blick i förbifarten?

Hvad är det för nyheter, som denna tidningssida skall

förkunna för världen? Det kan ju hända, att det kan dröja år

innan just detta papper skall löpa genom tryckpressen. Hvad

skall ha händt innan dess?

Eller om tidningssidan icke har att berätta om några

timade händelser, hvad skall den ha att säga sin läsare?

Skall det bli något uppbyggligt eller skall det bli något som

han hälst icke borde läsa?

Arbetaren känner icke till den stora Londontidningen.

Men han läser ju tidningar på svenska och vet, att där

står både ondt och godt. Den tid är förbi, då folk hade en

så djup vördnad för det tryckta ordet, att man trodde allt

som var tryckt. Men där följer ändå med det tryckta ordets

förkunnare ett ansvar som med få andra lefnadskall. Hvar

och en vet, att det tryckta ordet, det må gå ut i tusen gånger

tusen exemplar, från början skrifvits af en ensam människa,

behäftad med fel och ensidigheter som hvar och en annan.

Men det står där det står, och äfven om den som en gång

Flottningsmanskap bryter upp från nattläger.

Foto Wigstén, Bollnäs.

Arbetare vid Bredsjö bruk, Västmanland.

Foto Ölander, Filipstad.

Målare vid Lerkärlsfabriken, Höganäs.

Foto Lundh, Höganäs.

Motorbåtslustyacht, färdig att sjösättas vid Östmans båtbyggeri, Bedarör.

Foto Nynäs Fotografi Atelier.

Från Kontorsboksfabriken vid Herzogs bokbinderi, Stockholm.

Foto Blomberg, Stockholm.

skrifvit ned det skulle aldrig så mycket ångra, hvad han låtit

trycka, och på bästa sätt söka rätta det, så skall han aldrig vara

viss om att kunna nå med sin bekännelse om sin ånger alla

dem, som läst hans första uppfattning och kanske trott på den.

De oskrifna pappersarken susa förbi i en annan maskin

ett efter ett i en oändlig rad.

Pappersbruksarbetaren, som står och öfvervakar maskinens

arbete, blir lätt en filosof, som tror på utvecklingsläran.

I ena ändan af maskinen löper den flytande pappersmassan

in, så småningom tar denna steg för steg allt fastare form,

och slutligen kommer den fram som färdigt papper vid

maskinens andra ända. Maskinen behandlar råmaterialet som

lifvet behandlar människorna, om de låta sig behandlas.

Samma process återfinna vi inom naturen, inom

samhällslifvet, utvecklingen från ett lägre till ett högre. Och

papperet kan bli lump igen, och lumpen blir åter pappersmassa,

och pappersmassan blir papper, en smula bättre papper

måhända än förra gången på grund af teknikens fulländning.

En bild af lifvets utvecklingsgång, som så många moderna

tänkare se den.

De olika pappersarken skola undergifvet låna sig åt

människorna och låta dem fylla sina hvita ytor med hvad de

behaga. På detta ark skall kanske präntas ett hjärtas

vackraste bikt till ett annat hjärta, detta återigen krossa två

älskandes förbindelse, här skall en skald dikta, här en tänkare

söka lösa lifvets gåtor och här åter skall en hatfull

nidingsprida ett giftigt förtal om en oförvitlig nästa. Det här arket

skall kanske innehålla dödsdomen öfver en människa, det där

kommer med benådningen.

Så olika kunna pappersarkens lott bli. Det ena sprider

glädje det andra sorg. På detta ark skola ögon strålande

af fröjd följa rad efter rad, på detta skall kastas en

skyggblick, som stelnar i fasa. Pappersbladen bekymra sig litet

därom. De likna Viktor Rydbergs munk, som sitter i

klostercellen och präntar.

Hvad han skrifver, hvilka tankar, bryr den gamle icke mycket;

riktig afskrift och siratlig är för honom hufvudstycket.

-- -- -- -- --

Om han visste, hvad han verkar, kanske skulle då han kasta

pennan med ett »hjälp Maria!» och till bönkapellet hasta.

Ej du vet det, dogmens fånge, att du frälst ur glömskans hand

formeln, som en dag skall lösa andarne ur dogmens band.

Öfver tusenårig afgrund så en bro du stilla slår

mellan tusen år bakom dig och framför dig tusen år.

Kanske skall detta ark just komma till dig, du trogne

man, som ser till att den sinnrikt förfärdigade men själlösa

maskinen sköter sin funktion så som det är afsedt! Måtte

det bringa dig någon underrättelse, som förljufvar ditt

enformiga, sträfsamma lif!

Din son är i Amerika, och han skrifver så sällan. Visste

han bara, hur du längtar efter en rad från honom, åtminstone

så mycket att du får veta, att han ännu lefver, så skulle

han nog låta höra af sig. Där det finns lif, finns det hopp,

och hade han också idel ledsamheter att berätta, så vore det

bättre att veta hur det stod till än att sväfva i ovisshet.

Du känner det åtminstone så, säger du, ty nu fruktar du

ändå det värsta.

Med darrande hand öppnar du för hvar gång den

svenskamerikanska tidning, du prenumererat på, för att se efter om

där skall läsas något om din son. Och du förstår, att du

icke är ensam om sådana känslor. Många af dina

arbetskamrater ha det på samma sätt. De ha sina barn utflugna

och veta icke ens deras adresser. Därför står du nu och

grubblande betraktar den hvita väfven, som maskinen låter

svepa förbi dina ögon, och undrar hvad som skall läsas på

det stycket och på det, tröst i bedröfvelsen eller sorgebud i

lyckan. Du vet icke ens, hvilket språk och hvilka typer

skola fylla den hvita ytan, eller i hvilken världsdel den bor

som skall läsa dem.

»Ren lagdt i stycken, papperet begär

det bläck som utur tusen pennor dryper,

och väntar denna svarta jättehär

af götiska, latinska, ryska typer.»

Snoilskys tankegång, när han står vid Valkiakoski

pappersbruk, öfverensstämmer med arbetarens dystra grubblerier.

Arbetaren har läst skaldens dikt så många gånger, att han kan

den utantill.

När skalden ser dessa massor af grå lump, som

pappersbruket snart skall mala sönder, så utropar han: »Tänk om

dessa trasor kunde tala!»

»Från fläckfri början hvilken långsam stråt

utaf förnedring de fått genomvandra!

I sista akten nu de följas åt

till lika lott de ena som de andra.

I samma ånga lösas ångestsvett

och hungerns och förtviflans vilda tårar.

Och — utaf en som själf sig döden gett —

det mörka stänk, som kanske än man spårar.»

Och när skalden ser de uppstaplade, färdiga

pappersmassorna, så frågar honom hans fantasi, hvad de hvita ytorna

skola ha att förkunna. Det ligger, kan man tycka, ingen

ljus syn på lifvet i skaldens svar; lidandet är lifvets

bottengrund, säger han, men tillägger: låt oss då göra det bästa af

detta faktum genom barmhärtighet och medlidande! Kanhända

skall en gång en tänkare kunna lösa gåtan för mänskligheten,

som spörjer om hvarför lidandet är lifvets grund och allt

det andra flyktigt bländverk bara. Hur det är, så finns det

lycka, som icke är bländverk. En god människa besegrar

lidandet. En eldskrift på något af dessa tusen ark skall

betvinga själfva natten.

»Hur språken eljes skifta på vår jord,

i dyster enighet de dock förklara,

att lidandet är lifvets bottenord

och allt det andra flyktigt bländverk bara.

På dessa ark, förklädda trasor blott,

som druckit svett och blod och tåreflöde,

den gamla sagan skrifs om sorg och brott,

om smärtan, döden, om vårt släktes öde.

Men denna kör skall aldrig bli så stark,

att ej en röst kan bruset öfverklinga,

och något blad bland dessa tusen ark

skall med sin eldskrift natten själf betvinga.

Hvarhälst ett hjärta fått ett ädelt sår

af släktets nöd — ett sår, som alltid blöder,

tills klingande dess sista droppe går

uti ett upprop för betryckta bröder,

där strålar ljus från hvarje fattigt blad,

som dessa heta hjärteskurar tvådde.

Barmhärtighet har renat i sitt bad

de usla trasor människor försmådde.

Mot lidandet är ställdt ett annat ord

Medlidande!»

Och gubben vid de hopade pappershögarna upprepar för

sig för tusende gången de vackra stroferna och känner sig

för tusende gången tröstad och styrkt.

*

Från gjuteriet å Carl Holmbergs Mek. Verkst., Lund.

Foto Jonn, Lund.

Från Moberg & Josefssons plåtkärlsfabrik, Teckomatorp.

Foto Rangnitt, Teckomatorp.

»Rallare» på gruståg vid järnvägsbyggnaden Hvetlanda—Målilla.

Foto Axelsson, Hvetlanda.

»Brandkåren rycker ut.» (Från Göteborg.)

Foto Rintnan, Göteborg.

Ölutkörare vid Carl Fredriks bryggeri i Norrköping.

Foto Grand Atelier, Norrköping.

Sockerbruksarbetaren.

I en af storstadens utkanter ligger sockerbruket och speglar

sig i den glimmande viken. Det är ett väldigt

sex—sjuvåningars hvitskimrande byggnadskomplex med en skorsten af

imponerande resning.

Där bredvid höjer sig en vidsträckt kulle med en af

stadens allmänna parkanläggningar, och vid kullens fot ligga

fabrikens arbetarebostäder, såväl en stor stenkasern som

mindre trähus. I kasernens bottenvåning ha arbetarne också sin

egen handelsförening.

Från kullens topp har man utsikt öfver den angränsande

tätt befolkade landsbygden, som också rekryterar fabriken

med en del af dess nya arbetskrafter.

Från landet till staden strömmar lefvande kraft in till

industrin. Och några gå också till sockerbruket.

— Men vi lefva så länge här, sade en gammal arbetare, så

att vi behöfva icke så ofta rekryteras. Nog ansättas vi af

reumatismen och sådana krämpor, ty det är hett och kvaft i

fabrikssalarna, men så är det i fler industrier. Säkert är, att

långlifvade bli vi. Jag har nu arbetat här i fem och fyrtio

år och hoppas ändå kunna stå ut en dryg bit till. Någon

åldersgräns är inte satt för oss. Vi arbeta så länge vi orka.

Jag kom in hit till staden, fortsatte han, efter att ha tjänat

dräng på landet. Jag hade en farbror, som redan förut

arbetade på det här bruket, det är ett gammalt sockerbruk det

här, och så kom jag hit.

Jag hade länge ansett det som höjden af lycksalighet att

få bli arbetare på det bruket. Jag hade en gång varit och

hälsat på min farbror och sett, hur han svarfvade de söta,

vackra, hvita sockertopparna, och jag hade förstås också fått

smaka på godsakerna.

Jag kände mig som pojken i sagan, när han fick se

pepparkakshuset. Och nu visste jag, hvad jag skulle bli. När

man hade frågat mig det förut, så hade jag just inte haft så

noga reda på den saken. Far min var torpare, och jag skulle

bli som far, det var väl det enklaste. Men sedan jag nu

varit i stan och hälsat på min farbror, visste jag hvad jag skulle

svara, och det var ständigt detsamma: jag skall in till stan

och göra sockertoppar.

Det dröjde inte så värst länge häller, innan det blef så som

jag drömt om. Nog fick jag gå några år, sedan jag blifvit

konfirmerad, hemma på backarna och hjälpa far och mor, och

jag började också så smått tjäna dräng eller åtminstone göra

dagsverken på herrgår’n, men jag hade i alla fall nyss gjort

ifrån mig exercisen, när jag kom hit in till bruket.

Barnsmaken satt nog kvar ännu; jag hade inte fördärfvat

den med sprit, utan jag var nykter då som nu. Det var

därför inte utan att jag tänkte på, när jag vandrade in till stan

för att tillträda min nya plats, hur jag skulle smörja kråset

med det goda sockret. Och första dagarna åt jag rätt bra

med sockeraffall, så att jag just inte orkade med något

annat. Det är ingen, som säger något om det precis, ty man

vet, att det varar i alla fall inte länge.

Jag hade också, förkylt mig förstås, det var varmt i

fabrikssalarna och kallt ute, och drog gjorde det då och då. Och

jag var just inte härdad mot sådant, begrep inte mycket hvad

bad i luft och vatten kan hjälpa en långt i sådana fall, och

inte hade jag lärt mig att vara försiktig med väderväxlingar

häller. Nu ha vi fria bad i fabriken, och nu vet jag att ta

dem i anspråk. Men i början fick jag hosta och snufva. Och

det bästa medel jag då visste det var att dricka varm

sockerlag, och det var inte så galen medicin det häller, ska jag säga.

Men det var inte så länge som jag tyckte, att det smakade

godt. Jag hade inte arbetat på bruket i fjorton dagar, förr

än jag var led åt allt hvad socker hette. Ja, jag var snart

sagdt led åt all mat. Ty antingen en vill eller ej, så får en

i sig en massa med socker, bara därför att man går inne i

fabrikssalarna, där det ångar ur sockerlagen eller flyger

sockerdamm från slipstenarna, där sockertopparna hyfsas, eller

från knifvarna, som knipsa af bitsockret.

Farbror min, som stod och slipade topparna, brukade tala

om att han hade rakt glömt af att äta vanlig mat första

tiden, som han sysslade med det arbetet. Innan han blef mera

van vid att stå i det söta dammet, kände han sig så mätt både

morgon och middag och kväll, att maten mest fick stå orörd.

Han blef bara törstig, och salt var det enda som smakade riktigt

bra ibland. Sillen och potatisen om morgnarna var det bästa

målet.

Och så var det med mig också i början. Fabriken bjuder

på fritt svagdricka. Och det drack jag och lade socker i

det och tyckte det var så godt. Men min mage kom snart

rakt i olag, och jag trodde jag skulle bli så sjuk, att jag inte

skulle stå ut länge med det nya arbetet, men man vänjer sig

vid allt, och nu står jag själf och inandas de små flygande

sockergrynen från slipstenen hela dagarna, och fast nog

sockret är ett bra näringsmedel, så har jag ändå duktig aptit vid

målen, och gammal har jag blifvit och är ändå rätt frisk och

kry. Det är gikten förstås, men, annars får jag inte klaga

vid mina år. Något socker i drickat lägger jag inte mera.

Den som arbetar på sockerfabriken har det nog bättre än

i många andra fabriker, ty vårt damm är inte så ohälsosamt.

Nog ha vi en tråkig lukt i våra salar, det luktar unket utaf

råsockret, och de olika processerna alstra en smula ammoniak,

men vi vänja oss snart vid det också, och ventilationen har

ju blifvit bättre och bättre. Vi få vara glada åt, att vi stå

och slipa socker i stället för sten t. ex. Stendammet, det slår

sig på lungorna det, men sockerdammet, det är inte något

damm längre, sedan vi fått det inombords. Det smälter strax

och mjukar upp bröstet i stället. Något fall af lungsot vet

jag inte har inträffat på den här fabriken.

När gubben pratade om sockrets stora näringsvärde, låg

det nära till hands att tänka på den tid, då det stod samma

hårda kamp om sockrets berättigande som nu om kaffet,

tobaken, spriten. Nu är sockrets rang som ett af våra

förnämsta näringsmedel obestridd. Vare det därmed inte sagdt,

att det skall gå på samma sätt med kaffet, tobaken och

spriten, ty sockret har ju ej samma egenskaper som exempelvis

alkoholen. Alkoholen är ett gift, som kan göra bruk till

missbruk och sin nyttjare till slaf, och så mycket elände som

spriten kan ju ej det värsta missbruk af socker åstadkomma.

Men striden var som sagdt hård, innan sockret nådde sin

nuvarande position. En påstod — och demonstrerade med

otaliga skäl — att sockret »hetsade upp» blodet i kroppen,

att det var så långt ifrån nyttigt för bröstet att det tvärtom

angrep detsamma. Den som åt socker — icke till öfverflöd

utan t. o. m. endast måttligt — den fick antingen en

öfverdrifven fetma eller en öfverdrifven magerhet, båda lika osunda.

Den ena tålde ju visserligen mer än den andra, men man

kunde aldrig veta, hur mycket man själf tålde, innan det

kanske var för sent. Något som var alldeles säkert, var

dessutom, att socker äfven i små kvantiteter platt fördärfvade

tänderna och magen.

Andra gingo inte så långt men voro hätska på sockret i

alla fall. De erkände, att sockret måhända icke var så

skadligt för hälsan, men det var likafullt absolut onödigt, otaliga

människogenerationer hade redt sig utan socker, och det var

så mycket viktigare att undvika såväl bruk som missbruk,

eftersom alla kunde vara ense om åtminstone en sak, att

sockret var skadligt för kassan.

Emellertid, hur höga stridens böljor gingo, ha de nu fått

lägga sig. Sockret är icke blott erkändt som ett oskadligt och

värdefullt utan också som ett jämförelsevis billigt näringsämne.

Kunna vi antaga, att de små barnen undgå arfsynden

åtminstone i den meningen, att de besitta en naturlig,

ofördärfvad smak, så är ju redan det ett tydligt bevis på

sötsakernas berättigande, att barnen äro så begifna på dem.

Huru som hälst har nu sockret från att en gång i forna tider

ha varit ett njutningsmedel för några få och ett högst

omstridt ämne numera blifvit ett näringsmedel för alla.

Arbetare vid Kockums emaljeringsverk, Ronneby, på utfärd.

Foto Carlie, Ronneby.

»Hotell Norrland.» Timmerhuggare hugga kvällsveden.

Foto Bergman, Hammarstrand.

Från Salubrin-fabriken, Eslöf.

Foto Föjer, Eslöf.

Arbetarebostad från »Kåkstaden», Malmberget.

Foto Ivarsson, Malmberget.

Folkparken Dalaborg, Vänersborg.

Foto Wikner, Vänersborg.

Någon har kallat den nutida sockertillverkningen för »det

förenade landtbrukets och den kemiska teknikens

paradexercis». För ungefär 100 år sedan var det annorlunda. Då såg

ett sockerraffinaderi eller s. k. sockerbruk helt blygsamt ut.

Man kan få en föreställning härom, skrifver en författare,

när man läser det arbete öfver sockerraffinering, som 1791

utgafs af svenska kommerskollegium till ledning för dem, som

efter upphäfvandet af skråförfattningen för våra sockerbruk

(år 1790) ville ägna sig åt sockerhandtering. Det heter

nämligen i kollegiets berättelse: »En arbetare, som lärt konsten

och spart tillhopa en liten summa af sin förtjänst, skaffar

sig en rask och arbetsam hustru, hyr sig ett hus, köper sig

ett par kittlar eller pannor af sitt lilla kapital, antager

någon flink yngling uti lära, arbetar nu själf tredje och, om

allt går väl, med tillhjälp af en stark piga: kan likväl i dessa

omständigheter raffinera flera tusende skålpund om året.»

Går man tillbaka i historien, så långt man kan komma,

står man här ännu som så ofta annars undrande och

spörjande, men det antages som säkert, att den klassiska

forntiden icke kände till hvad vi nu mena med socker. Dess

läckergommar, hur rika och mäktiga de än voro, fingo nöja

sig med honungens sötma.

Sockerröret har emellertid varit kändt sedan urminnes tider

och säges ha sitt egentliga hemland i Bengalen. Den förste

som talat om socker under den kristna tideräkningen, lär ha

varit greken Dioskorides, som skref om »den stelnade honung,

som finnes i rör.»

Socker i fast form skall för första gången ha beredts af

araberna på 800-talet. Men det hölls så dyrt, att det

användes företrädesvis som läkemedel. Först under korstågens tid

blef socker mera allmänt kändt i Europa men det höll sig

också här i mycket högt pris.

Sockerröret är rikast på socker, men rörsockret

förekommer ej blott i sockerrörets saft utan också i andra

växtsafter och i honung. Närmast sockerröret i rikedom på socker

kommer hvitbetan, men den senare gifver endast 7—13

procent socker emot sockerrörets 18 procent.

Någon skillnad på kvalitet är det emellertid icke mellan

sockerrörets eller kolonialsockrets produkt och hvitbetans.

Det är alldeles samma sak. Namnet beror endast på det

råmaterial som användts. Man skulle också kunna tala om

palm-, björk-, lönn-, majssocker o. s. v., ty en hel mängd

arter ur växtriket innehålla socker. Ur blommorna få ju bina

sin honung. I djurriket däremot har man icke funnit

rörsocker.

Till Sverige, det från sockrets ursprungsland fjärran belägna

Norden, kom sockret dock jämförelsevis tidigt. P. v. Möller

säger i sina bidrag till Hallands historia, att »sockret synes

ha varit »ett stående om än dyrbart ingrediens i våra

medeltida stormäns gillen och gästabud.» Det måste på den tiden

vara små hål i bottnen på strösockerskedarna. I själfva

verket användes strödosor med socker i, och några rågade

skålar, sådana som stå på våra bord, var det icke tal om ens

hos den mäktigaste och förmögnaste af rikets herrar.

Vi äga kvar en handling, daterad 5 april 1328, som

innehåller uppgifter på kostnaderna vid Uplands-lagmannen

Birger Perssons begrafning. Birger Persson var den heliga

Birgittas fader och en mäkta rik man.

I nämnda handling upptages bland annat »humle, myrten

och socker för 31 marker.» Nu är det inte godt att

bestämma värdet af dessa 31 marker i nutida mynt, ty

medeltidens myntmarker växlade oupphörligt, men beloppet var

helt säkert mycket betydande. Och helt visst användes

socker mycket sparsamt vid äfven de förmögnastes fester.

Vid det af rimkrönikan skildrade bröllop, då kung Birger

och drottning Margareta förenade sina öden, det var år 1298,

förekom en dryck som hette »kyrsedrank.» Denna dryck

antages ha varit tillredd af körsbärsaft, som inkokats och

förvarats och som man sedan vid behof tog fram och efter att

ha tillsatt den med en af nejlikor kryddad sockerlag ånyo

uppkokade och sedan silade. Kyrsedrank var tydligen

damernas dryck vid festerna i de medeltida riddarsalarna.

Inemot medeltidens slut hette höfdingen på Varberg Åke

Axelsson. Denne riddare var måhända det dåtida Sveriges

rikaste man, och man får genom ett bref till honom från en

köpman i Stralsund, dateradt 4 nov. 1443, någon uppfattning

om sockrets pris i det medeltida Sverige. Det framgår

nämligen af detta bref, att ett skålpund socker kostade lika

mycket som 70 skålpund smör, d. v. s. 28 skilling. Och den

mäktige riddaren Åke Axelson bestod sig ej med ett större

vinterförråd af socker än två toppar eller 16 skålpund.

Liksom Stralsundsgrosshandlaren var köpeförmedlare vid

detta tillfälle, var det i allmänhet de hanseatiska köpmännen

i städerna vid Östersjön, som försågo vårt land med det lilla,

som man här kunde ha råd att köpa. Köpmännen togo sin

vara från sockerraffinaderierna i Venedig på den vanliga

handelsvägen långs Rhen.

Och köpmännen skulle icke kunnat rosa marknaden, om

icke vid denna tid sockret haft vida större användning som

läkemedel än som njutningsmedel. Kandisocker (af det

persiska ordet kand = socker) kallas ju än i dag för bröstsocker,

och som välgörande för bröstsjukdomar såväl som andra

åkommor var sockrets rykte vid denna tid stadgadt hos många,

äfven om en stor del predikade väldeliga däremot.

Inpå 1500-talet, då socker började produceras på flera

ställen i Europa, sjönk det betydligt i pris. Det betingade snart

endast hälften af det belopp, som det kostat under

medeltiden. Och konsumtionen steg följaktligen i öfverensstämmelse

härmed.

Vid den sparsamme Gustaf Vasas hof förbrukades enligt

säkra källor inemot 500 skålpund socker årligen på

1540-talet. Kung Gösta beklagar sig öfver sin dotter Katarinas

begär efter socker och undrar icke öfver att hon ständigt

var sjuklig, då hon »fördärfvade magen» med sötsaker.

Från Johan III, som icke liknade sin fader i sparsamhet

och enkla vanor, finnas hushållsräkningar kvar, som ange

årliga förbrukningen af socker vid hans praktälskande hof

till omkring 1,500 skålpund. Och det berättas, att kungen

t. o. m. tagit socker med våld hos en handlande i

Stockholm.

De förnäma på den tiden brukade föra med sig

silfverdosor, innehållande en blandning af socker, kanel och andra

kanderade kryddor, hvarmed de trakterade hvarandra, då de

möttes. Konfekt vid sådana fästligheter som bröllop,

barndop och begrafningar var nu snart lika oundviklig som den

är ännu.

Hushållsräkningen vid Anna Stures bröllop år 1577, dådet

gick åt en massa socker och marzipan, tala om »svenskt

socker». Det är dock icke troligt, om man också icke med

säkerhet kan afgöra saken, att vi redan vid denna tid hade

sockerbruk i Sverige. Antagligen betyder benämningen

»svenskt» socker icke annat än att det köpts i Sverige.

Det första med visshet kända sockerraffinaderi i vårt land

anlades i Stockholm år 1647, då ett par holländare fingo

privilegier på sockersjudning och raffinaderi. År 1661

inlämnades ansökan om liknande privilegier af en svensk, »som

sockerraffinaderiet af ungdomen och ex fundamento

utomlands lärt hafver», och han lofvade socker »till samma pris

som i Holland» samt att till fabrikationen »svenskt folk

antaga och lära».

I den sistnämdes privilegiebref heter det bland annat, att

han icke får sälja mindre än 50 skålpund.

De priviligierade sockerbruken kunde dock ej förse

landet med dess behof af socker, så att deras monopol måste

upphäfvas. Detta skedde år 1688, och sedan dess fick hvem

som hälst, som önskade det, inrätta sockerbruk. Följden utaf

den nya förordningen blef emellertid den, att äfven de förut

existerande raffinaderierna måste nedläggas, och på 1720-talet

äger Sverige intet sockerbruk.

Så kom kaffet in i landet. Bruket af detta nya

njutningsmedel spred sig som bekant så raskt, att regeringen år 1746

måste utfärda förbud mot »missbruk och öfverflöd». Och då

steg äfven sockerkonsumtionen ytterligare, och vid slutet af

Nåtlingsverkstaden vid Marks skofabrik, Örebro.

Foto Barr, Örebro

Kollossare i Visby hamn.

Foto Gardsten, Visby.

Dynamittillverkning vid Gyttorp.

Foto Hakelier, Örebro.

Bautasten rest vid Magersfontein i Syd-Afrika efter fallna svenskar i Boerkriget. Stenhuggen i Örnsköldsvik.

Foto Lindstedt, Örnsköldsvik.

Slutadt dagsverke vid Fritsla mek. väfveri.

Foto Hall, Borås.

Rörläggare vid Skånska Cementbolaget, Malmö

Foto Dahlgren, Malmö.

1700-talet ha vi icke mindre än fjorton svenska sockerbruk,

hvaraf fem i Stockholm.

Bland dessa omtalas för första gången år 1770 det ännu

existerande Tanto sockerbruk.

Detta bruk löpte emellertid igenom skiftande öden. Det

gick med förlust till en början och förstördes dessutom snart

genom vådeld, hvarför ägarne år 1775 sålde det för 100,000

daler kmt till bränneridirektionen. Där tillverkades nu

bränvin en tid, men sedan äfven denna fabrikation upphört, blef

Tanto — straffet följer brottet tätt i spåren — omedelbart

apteradt till dårhus. Dårhus förblef det, tills det vid midten

af förra århundradet fick återgå till sin ursprungliga

bestämmelse. Det blef nu sockerraffinaderi.

För närvarande utgör sockerfabrikationen vid Tanto mer

än 10 millioner kg årligen, ja, det händer, att man smälter

ända till 50,000 kg råvara om dagen.

Våra inhemska sockerbruk förmå numera att tillfredsställa

konsumtionen, och äfven importen af råvara är ytterst liten.

Och dock äro vi nu framme vid en förbrukning af 20 kg

pr år och individ, emot endast 10 kg för 25 år sedan och

2 kg i midten af förra seklet.

Tanto sockerbruk, som varit det enda svenska raffinaderi,

som äfven användt råsocker af sockerrör, använder på

senaste tiden endast råvara från södra Sveriges hvitbetor.

Ända till början af 1800-talet hämtades allt socker ui

sockerröret. Men redan flera gånger under 1700-talet hade

svenska vetenskapsmän framlagt förslag om sockrets

framställning ur betor. Men Sverige fick ej äran af det första

betsockerbruket. Hedern blef Frankrikes. Först i slutet på

1830-talet togs frågan upp i Sverige praktiskt och på allvar.

1836 fick svenska landtbruksakademien befallning att

»vidtaga åtgärder att uppfinna och i riket införa ett enklare och

mindre kostsamt och såsom binäring till jordbruket mera

användbart sätt än det hittills allmänt brukliga att af

hvitbetor tillverka socker». Det är icke omöjligt, att denna

befallning tillkom på initiativ af Karl XIV Johan, som haft

tillfälle att se sockerindustriens betydelse i sitt hemland

Frankrike.

Samma sistnämnda år grundlädes också i Malmö den

första betsockerfabriken, men den gick snart omkull. Och det

dröjde ända inpå 1860- och 1870-talen, innan det blef någon

fart i betodlingen och betsockerfabrikationen.

Betan är en två-årig växt. Men skall det bli socker af

den, får den icke upplefva sitt andra år. Betfröna utsås i

april, och när bladen spira upp och kunna skiljas från ogräs,

måste man strängt hålla efter detta, ända tills betbladen

blifvit så stora, att de själfva kunna kväfva ogräset. Vid

ogräsplockningen gäller det att icke skada betväxten, ty då

kommer den vanligen att blomma redan första året och blir

oduglig för sockerproduktion. Betväxten insamlar

nämligen socker under sitt första lefnadsår, för att detta skall

tjäna den till näring under andra året. Men blommar

plantan första året, så är dess mission fylld, och den upplefver

intet andra år och samlar därför heller ingen upplagsnäring.

Det är emellertid af denna växtens upplagsnäring, som

råsockret beredes genom betans sönderskärning och utlakning

med vatten. Den uppkomna saften renas och koncentreras

till fyllmassa, hvarur sedan sockerkristallerna frånskiljas och

bilda den råvara, som sändes till raffinaderierna för att

bearbetas till det topp- eller bitsocker, som kan sändas ut i

marknaden.

Råsockret anländer till sockerbruket kristalliseradt och

inpackadt i säckar. Betråsockret, som aldrig är fullt hvitt och

som genom den sirap, som häftar vid kristallerna, har en

bitter smak, blandas först i maischmaskinen med afloppsirap,

så att massan blir fullt homogen och arbetet därigenom

underlättas i centrifugerna, som skola aflägsna sirapen från

kristallerna. Lösningen filtreras genom filtrerpressar och med

benkol, som borttager kalksalter och färgämnen. Den renade

lösningen eller »klärseln» inkokas till fyllmassa, som sedan

bearbetas till handelsvara, antingen som toppsocker eller

bitsocker, hvarförutom komma andra och tredje kvalitéerna,

krossockret och pudersockret, och till sist melassen, som, då den

kommer från hvitbetorna, ej kan användas till människoföda

och ej heller till kreatursfoder utan särskild beredning.

Bitsockret är en senare tiders uppfinning och började

tillverkas först på 1870-talet. Då måste emellertid detta socker

genomgå toppsockrets stadium; de i trattar stöpta

sockertopparna söndersågades nämligen till en början med cirkelsåg,

och de sålunda erhållna skifvorna skuros i bitar. Härvid

fick man dock alldeles för mycket affall, som fick bli till

krossocker. Numera förbigår man genom särskilda metoder

sockertoppens stadium, och i motsats mot topparna, som

alltid måste stå och torka i torkstugor, kan bitsockret

omedelbart gå ut i handeln till kaffegummorna och toddygubbarna.

Klockan 6,30 f. m. ljuder sockerraffinaderiets hvisselpipa

och kallar sina trogna till arbetsplatserna. Då skynda

omkring 300 arbetare, såväl kvinliga som manliga den korta

vägen från sina bostäder in genom fabrikens stora port.

Arbetet fortgår sedan till kl. 8,30, då en halftimmes frukost

vidtager. Då uppehållet för middagsmåltiden varar en timme

mellan klockan 1 och 2, blir alltså arbetsdagen f. n. 10

timmar lång.

Somliga ha emellertid nattarbete oberäknadt de båda

nattväktarna, som vandra omkring på fabrikens område och dra

upp sina klockor. Ångmaskinerna, som drifva det hela, få

nämligen icke stanna, och i maskinrummet behöfvas alltså

arbetskrafter, emedan arbetet vid benkolsfiltreringen aldrig får stå

stilla utan måste uppehållas söndag som hvardag, natt som dag.

Några arbetare göra därför sin tjänst i olika skift. Ena

veckan äro de sysselsatta om dagen, den andra om natten.

Deras nattliga arbete varar från kl. 6 e. m. till 6 f. m. Den

veckans arbetstid blir på så sätt ett par timmar drygare för

hvar dag, men äfven oafsedt detta blir naturligtvis »nattveckan»

vida mera ansträngande än »dagveckan». Visserligen äro

dagarna fullt fria och lediga, men det blir ju aldrig samma hvila på

dagen, hur man än vänjer sig vid sådana förhållanden.

På höstarna, då råvaran kommer från råsockerfabrikerna i

Skåne eller på Gotland, kan arbetet bli särskildt ansträngande,

och man får då arbeta på öfvertid. Förtjänst blir det, men

krafterna ha svårt att stå bi.

Medelförtjänsten för manlig arbetare är under vanliga

förhållanden närmare 100 kronor i månaden. Somliga arbeta

för timpenning med omkring 30 öre i timman, andra ha viss

veckoaflöning, 20, 23, 25 kronor.

Kvinnorn, som äro omkring en tredjedel af arbetsstyrkan,

ha det lättare arbetet, såsom vid bitsockertillverkningen.

— Några minderåriga förekomma icke vid den här

fabriken?, tillfrågas den erfarne veteranen, som hade ordet i

början af denna artikel.

— Nej, inte nu. Vi hade några sexton- och sjuttonåringar

för ett par år sedan, som voro sysselsatta på

snickeriverkstaden och stodo och spikade ihop sockerlådorna, men nu ha

de växt upp, och ingen är för närvarande under 18 år.

— Bo också de ogifta i fabrikens bostadslokaler?

— Det är olika. Vanligen göra de det icke.

Arbetarebostäderna äro mest afsedda för familjerna. De bestå af ett

rum och kök.

— Och de äro bra?

— Ja, det äro de. Och de äro eftersökta men räcka ännu

icke till för alla. De bli ju billigare än bostäderna uppe i

staden. Vi betala 150 kr. för rum och kök i trähusen. I

stenhuset är priset litet dyrare i de öfre våningarna. I

bottenvåningen är det detsamma som i trähusen.

Hyran dras af på aflöningarna hvar vecka. Vi, som bo

hos fabriken, ha därför inte så svår känning af hyresbeloppet.

För de andra är det inte så lätt alltid att lägga af litet för

hvar aflöning med tanke på hyreskvartalen.

Så ha vi små potatisland också, som vi få sköta och ta

afkastningen af. Och vi betrakta våra lägenheter här som

egna hem, snart sagdt alla af oss ha icke ens kontrakt, men

det vanliga är, att den som fått både arbete och bostad vid

bruket, han stannar här. För den som har kontrakt är det

visst fjorton dagars uppsägning.

Toffelmakare från Kärreberga, Skåne.

Foto Björkgren, Billesh. grufva.

Från Afverby mejeri, Nerike.

Foto Hakelier, Örebro.

Arbetaregrupp från Vaplans Mek. verkstad, Nälden.

Foto Selin, Hjerpen.

C. Holmstens yxfabrik i Östersund.

Foto Olsson, Östersund.

Det händer också, att både man och hustru arbeta vid

fabriken, och de ha ju då riktigt bra ställdt ekonomiskt.

Sådant kan ju gå för sig, om de äro barnlösa eller om barnen

äro utflugna ur boet.

— Nå, hur har ni det med edra ekonomiska föreningar?

Det finns ju en handelsförening.

— Ja, men det är också nästan det enda. Vi ha ju en

siukkassa förstås. Den sköter fabriken om och drar af 10

öre i veckan på af löningen. Om man blir sjuk, får man 1

krona om dagen ur den kassan. Bolaget brukar i alla fall

betala ut full aflöning ett par månaders tid åt den sjuke,

åtminstone om han är något så när gammal i gården och

anställd med veckopenning. Och bolaget får naturligtvis

svara för alla olycksfall.

Ja, så är det vår konsumtionsförening. Den är arbetarnes

egen. Bolaget har upplåtit fri lokal. Och den går nog bra,

men det vore väl, om vi kunde bli kvitt kreditsystemet. Vi

försöka så godt vi kunna att inskränka krediten mer och mer

så småningom.

Det är som vanligt tiokronorsandelar, och vi äro omkring

etthundra delägare. Handelsföreningen är inte många år

gammal, men den har i alla fall gett oss en liten utdelning hvart

år, 2 till 2 ½ procent.

Fackförening ha vi förstås, men alla äro inte med under

vanliga förhållanden. Är det fråga om lönerörelse, så gå de

nog in, men snart slappnar tyvärr intresset igen, särskildt

hos fruntimmerna.

En stor del af oss tillhör olika nykterhetsorganisationer,

och här äro kvinnorna flitigare än männen. Fruntimmerna

äro inte mycket inne i politiken än, och af fackföreningarna

bry de sig bara om den ekonomiska sidan tills vidare, men

nykterhetsarbetet förstå de, och där äro de till en god

hjälp -- -- --

Men klockan slår sex, och dagens arbete är slut.

Fabrikspersonalen strömmar ut ur porten, men den snart sjuttioårige

mannen skall börja en ny »nattvecka» och går in och af löser

sin kamrat vid benkolsfiltern.

*

Vårt dagliga bröd.

Som en gåfva af gudarna betraktades hos forntidens folk

konsten att baka bröd. Bakningen har sedan urminnes

tider varit ett hushållsgöromål, speciellt tillhörande kvinnan,

men så långt man kan gå tillbaka i urkunderna, har den

också på samma gång bedrifvits som ett högt aktadt yrke.

Och så är det i stort sedt ännu. Behofvet af det dagliga

brödet tillgodoses fortfarande hufvudsakligen inom hemmen,

åtminstone på landet. Dock ha våra tider på detta område

medfört sådana förändringar, att hembakningen mer och mer

inskränkes, medan å andra sidan yrkesfabrikationen

mångenstädes utvecklats till en verklig fabriksindustri, där man

liksom inom andra industrier uppfunnit en hel del invecklade

maskiner, såväl för materialets bearbetning som för

stekningen.

De urkunder, som stå oss till buds, motsäga icke det

antagandet, att redan de första vilda människorna förstodo att

använda elden för tillredande af sin föda. Så långt har man

icke kunnat tränga tillbaka i kännedom om forntida människors

lif, att man fått någon vetskap om den period, då man icke

på så sätt tillgodogjorde sig elden. Man har aldrig träffat på

ett så lågt stående folk i verkligheten. Icke ens sagan, som

dock kan berätta, att Prometeus stal elden från gudarna, vet

att beskrifva, huru människorna kunde reda sig, innan

gudarna läto sig bestjälas på dyrbarheten.

Maten, det är det materiella lifvets första nödtorft. »Utan

mat och dryck är hjälten intet», säger ett gammalt ordstäf.

Kring maten koncentrerades då helt naturligt alltså de första

uppfinnarnas tankar, och en af de första uppfinningar,

som gjordes, blef så den råa födans beredning genom elden.

Visserligen äta vi ännu i dag mycken rå föda, och våra

dagars vegetarianer vilja systematiskt inskränka den kokta och

stekta födan och föreskrifva, att växten och frukten skola

ätas utan sådan beredning, men emot brödbakningen

öfverhufvud ha de ännu icke dragit i härnad, äfven om de

fördöma många af våra nu brukliga brödsorter och bakverk som

ohälsosamma.

Förr som nu tillredde man födan genom eld antingen med

eller utan tillhjälp af vatten. På så sätt uppkom hos de

köttätande folken bruket af kokt eller stekt kött, hos de

sädesodlande åter bruket af gröt eller bröd.

Emellertid har naturligtvis utvecklingen äfven här gått

framåt från lägre till högre ståndpunkter. Det bröd, som

man torde ha fått nöja sig med i äldsta tider, skulle säkert

smaka föga angenämt för våra gommar. Vi skulle säkert

betänka oss, innan vi ens ville ge det namnet bröd. Ty det

var endast en tät, hornartad massa, gifvetvis högeligen

svårsmält, och detta därför att man icke kände till jäsningen.

Man rörde vatten i mjölet och utsatte sedan direkt denna

deg för eldens påverkan. Än i dag har man sådant bröd i

vissa tillbakablifna trakter, och det var icke längesedan som

de vanliga skeppsskorporna såväl som de afrikanska och

indiska karavanernas bröd voro af det ojästa slaget.

Men när det ojästa brödets period på vår planet inträffat,

vet man egentligen icke, ehuru man får antaga, att den

förefunnits. Att man redan för långa tider sedan kände till

äfven det jästa brödet, det omtalar bl. a. Bibeln i

Moseböckerna. Redan på Moses tid åto judarna surt, d. v. s. jäst

bröd. Surdegen är ju också något, som Kristus talar om i

sina liknelser.

Helt visst hade egyptierna lärt judarna konsten att låta

brödet jäsa, ifall de icke visste det förut.

Troligen ha också egyptierna varit ett af de första, om ej

det första, folk, som uppfunnit bakugnen. Man har i

egyptiska ruiner påträffat bakugnar, som ha alldeles samma

byggnad, som man än i dag finner i aflägsna landsbygder.

Före uppfinningen af bakugnen lär man ha nöjt sig med

en grop i marken. Denna upphettade man genom en duktig

vedbrasa, och brödet gräddades i dess glödande heta aska.

De sädesslag, man i forntiden gjorde bröd utaf, voro

egentligen blott hvete och korn, det rågbröd, som vi lärt oss

värdera för dess goda smak och hälsobringande egenskaper,

kände man ej till. Likafullt var de gamles bröd lika mörkt

som vårt rågbröd, beroende på den surdeg, hvarmed det

tillreddes. Det finns ju också hvitt rågbröd och svart

hvetebröd.

En brödfråga lär enligt somliga gamla berättelser ha spelat

in vid benämnandet af Egyptens pyramider. De gamla

grekerna hade ett slags bröd, som de kallade pyramos. Det

skulle kunna jämföras med våra dagars kex. När grekerna

kommo till Egypten och fingo syn på det originella Nilfolkets

imponerande fyrkantiga, toppiga kungagrafvar, så funno de,

att denna form icke varit dem själfva obekant. Visserligen

hade grekerna icke användt den inom sin arkitektur men i

stället hade de anpassat den på ett visst slags bröd, som de

beredde. Det var ett bröd, som just var afsedt att föras med

på resor, eftersom det ägde förmågan att länge kunna bevara

sin goda smak, och när de grekiska Egyptifararna togo upp

sina matsäckar vid Nilens strand, så kunde de göra osökta

jämförelser mellan formen på den grekiska kexen, kallad

pyramos, och de egyptiska kungagrafvarna. Och följden blef

Från stationskarlsmötet i Eslöf sommaren 1904.

Foto Föjer, Eslöf.

Arbetare vid Petersen & Deckes tricotfabrik, Borås.

Foto Hall, Borås.

Arbetareföreningens hus, Vänersborg.

Foto Wikner, Vänersborg.

Arbetare från Lyckebergs tegelbruk.

Foto Kjellin, Trollhättan.

Från Meyers konstgjuteri, Stockholm.

Foto Blomberg, Stockholm.

Svenska Måleriarbetare-Förbundets afdelning i Kalmar.

Foto Sandberg, Kalmar.

så småningom den att de senare gått in i alla civiliserade

länders språk under namn af pyramider.

En lika kosmopolitisk benämning torde nu det engelska

namnet »cakes» ha blifvit för de bekanta små bröden. Och

lika kända som Egyptens pyramider äro i alla länder, lika

känd öfverallt torde kexen vara. Den är också kosmopolitisk

som näringsämne betraktad. Den passar för alla in- och

utländska drycker, för vatten som vin, kaffe och hafresoppa.

För kalla som varma drycker är den lika användbar. Den

ätes lika väl vid smörgåsbordet som vid desserten.

Kextillverkningen är också den afdelning inom

bagerinäringen, som först och främst blifvit till uteslutande

storindustri. Vårt land har nu flera kexfabriker, som inom kort

svingat sig upp till betydande dimensioner och segerrikt

upptagit konkurrensen med utländska kex.

I afseende på denna brödsort ha de smärre hembagerierna

snart fått ge vika för fabrikerna, framför allt emedan

allmänheten funnit större garantier för renlighet och hygien hos de

stora officiellt kontrollerade etablissementen, där knådningen

af degen försiggår med maskiner och icke med händerna.

För utvecklingen af kexindustrien ha ett par bageriarbetare

tagit kraftiga bärande initiativ. Det var ett par bagare i

Reading i England, de hette Huntley och Palmer, som i

början af förra århundradet bakade »cakes», som snart blefvo

ryktbara i hela England, och de båda arbetarnas lilla bageri

måste snart utvidgas till en fabrik, som gaf sysselsättning åt

många arbetare. Och genom olika behandling och tillsats af

skilda slags kryddor frambragtes snart af fabriken i Reading

hundratals olika kexsorter. Fabriken finnes än i dag kvar

och är en världsberömd firma, där tusentals manliga och

kvinnliga arbetare nu ha sin utkomst.

I Sveriges kexfabriker sysselsättas mest kvinnliga arbetare,

liksom hushållsbakningen i alla tider varit kvinnornas göra.

Det är synnerligen intressant och lärorikt att besöka en

sådan fabrik och se hvad energi, omtanke och klokt

begagnande af industriens mekaniska hjälpkällor ha åstadkommit

inom kexindustrien.

Blandningsrummet, där de olika ingredienserna till degen

tillagas, påminner om ett större laboratorium. Råvarorna ligga

i de höga, luftiga och torra källarrummen eller på vinden,

därifrån mjölet, sockret, äggen eller smöret i dammfria

ledningar föras till degmaskinerna.

Intressanta att studera äro de maskiner, som rensa mandlar,

skala och sortera dem, krossa dem till mandelmassa, och den

unga kvinna, som sköter maskinen, ser med välbehag på hur

dess snillrika konstruktion låter den arbeta.

Mandelmassan inblandas sedan i degen, som på

särskilda degvagnar föres in i den stora fabrikssalen, där den

tages om hand af andra maskiner att beredas till kex och

biscuits.

I den ljusa, rymliga salen äro åtskilliga olika maskiner

uppställda, och sedan degen här lagts in i valsverket, är den

underkastad endast mekanisk kraft. Hela proceduren, tills

kexen i fullt färdigt skick inpackas för att sändas ut i

världen, skötes af maskiner.

I valsarna får bakverket sin särskilda form genom de olika

stämplarna, därifrån går det till plåtarna, som sedan skickas

in i två stora bakugnar, hvarifrån det i färdiggräddadt skick

går till behållarna och hissas upp i packningsrummet, allt

maskinmässigt och utan att kräfva mycken lefvande

arbetskraft.

Så automatiskt låter icke det dagliga bröd sig tillredas,

som vi vilja ha färskt hvarje morgon. Maskintekniken har

hunnit långt äfven här för att ersätta händernas verk, men

flitiga arbetets döttrar och söner få här bära dagens, nej,

nattens tunga och hetta för att förse våra frukostbord.

De få vaka, medan vi sofva som bäst, och när vi bryta det

färska, doftande brödet till frukostkaffet, tänka vi icke på,

hur många människor fått försaka nattens sömn för att

tillgodose de behof, vi vant oss vid.

De, som skola förse oss med den viktigaste ingrediensen i

vår dagliga föda, ha en af de mest kräfvande posterna inom

det moderna samhällets ordnade arbetsfördelning. Detta vare

sig de äro fabriksarbetare eller hembagare. Låt oss någon

gång ägna dem en tacksamhetens tanke och återigen erinra

oss vårt beroende af dem, i det vi tänka på ordspråket:

»Utan mat och dryck är hjälten intet.» Och de öfriga, de

som icke äro hjältar, äro ännu något mycket mindre. Folk

drömmer nog om en tid, då den nuvarande exklusiva

arbetsfördelningen, som de betrakta som ett ondt, skall upphöra,

om en tid, då i stället hvarje vuxen människa skall kunna

själf förse sig med alla sina lekamliga förnödenheter.

Måhända kommer t. o. m. en tid, då hvar och en bär sin

matsäck i fickan, en liten påse med »det hvita matpulvret»,

men innan den tiden är hos oss i sena efterkommandes led,

låt oss allt fortfarande göra som de gamle, erkänna, att

brödfabricerandets konst är en gåfva af gudarna, och högt akta

bagarns yrke!

*

Sträjk.

-- I kväll klockan åtta! Hvar och en på sin post i den

vanliga lokalen!

Det var fackföreningsordförandens bud, som hviskande spreds

från man till man och från kvinna till kvinna genom de olika

fabrikssalarna, medan maskinerna gingo sin jämna gång och

öfverröstade allt lågmäldt samtal om hvad som stod på.

— Det tycks bli allvar af, hviskade en ålderman, som i det

längsta talat för försiktighet med ett sådant medel som

sträjk men som å andra sidan nu icke ett ögonblick tvekade

att göra gemensam sak med sina kamrater. Ja ja, skola

bolagsherrarna alltjämt vara så här omedgörliga, så måste ju

saken ha sin gång. Förr eller senare måste det då komma

till en kraftmätning. Och om det så är, må det ske ju förr

dess hällre.

Fackföreningens förtroendeman hade tillbrakt halfva

eftermiddagen hos disponenten i och för konferens. Dels gällde

tvisten en ny prislista, dels och framför allt var det fråga

om afskedandet af såväl ett par arbetare som en förman,

hvilka blifvit misshagliga för bolagsstyrelsen men som

arbetarna ansågo orättvist behandlade.

Prislistan var icke det viktigaste. Visserligen hade den

varit föremål för underhandling länge nog, och dess villkor

hade redan antagits af landets öfriga fabriker i branschen, men

med den hade man kunnat ge sig till tåls en smula, det hade

ju inte sett absolut omöjligt ut att få den genomförd. Nu

var det de där afskeden, som kommit arbetarnes tålamod att

tryta. De afskedade hade tilllhört arbetarekårens bästa

krafter och dessa såväl som förmannen hade arbetarnes oinskränkta

förtroende.

Och det var egentligen värst med förmannen. Han hade

blifvit afskedad dagen förut. Arbetarne hade varit ifriga

agitatorer vid fackföreningens bildande, det var genom deras

energiska arbete som fackföreningen kommit till stånd sent

omsider äfven vid denna fabrik, först sedan det bildats

organisationer vid alla andra landets fabriker inom samma fack.

Man kunde ju tänka sig, att de skulle vara illa lidna. Men

förmannen hade hittills icke gjort något värre brott än att

han uttalat som sin mening att föreningsrätten var

okränkbar och att det var oklokt att motsätta sig

fackorganisationers bildande. Denna sin åsikt hade han oförbehållsamt

uttalat inför disponenten.

Denne hade då misstänkt, att äfven förmannen tillhört

Utgräfning af frostförande lerlager i järnvägsbank i Vesterbotten.

Foto Lagergren, Jörn.

Skrotkrossare vid Nykroppa bruk, Vermland.

Foto Ölander, Filipstad.

Från Elgérus’ färgeri, Örebro.

Foto Hakelier, Örebro.

Bremö fyr, Sundsvall.

Foto Lindstedt, Örnsköldsvik.

Från Finnboda Slip, Stockholm.

Foto Blomberg, Stockholm.

agitatorerna, men så var långt ifrån fallet. Arbetarne visste bäst,

hur opartiskt och försynt förmannen intagit sin ståndpunkt

i detta fall, endast ledd af sin egen öfvertygelse om det

principiellt oriktiga i att motarbeta en frivillig anslutning till

föreningen.

Disponenten ägde jämte en sin släkting aktiemajoriteten i

bolaget.

Disponenten själf var en gammal man, som sett sin bästa

krafts dagar, och han hade under vanliga förhållanden

öfverlåtit fabrikens dagliga skötsel åt sin dubbelt yngre brorson.

Själf ville han dock ännu hålla trådarna i sin hand, då det

gällde sådana saker som nu ifrågavarande tvistepunkter med

arbetarne, äfven fast han fullt kunde lita på att hans unge

meddirektör hyste minst lika afvoga åsikter mot den moderna

arbetarepolitiken som han själf. I själfva verket var den

gamle af en vida humanare läggning än den unge, och

gubben hade sina ögonblick, då han nästan misstänkte, att tiden

lupit förbi honom och hans ideer. Men då var alltid

brorsonen till hands och befäste honom i hans gamla tro.

Förtroendemannen hade lämnat honom, likaså nyss hans

unge medhjälpare, och den gamle disponenten tände en cigarr,

satte sig i en af det privata mottagningsrummets bekväma

hvilstolar och försjönk i grubblerier.

— Jag ville egentligen aldrig afskeda den där förmannen,

sade han vid sig själf. Det var säkert en hederlig man, en

kunnig karl och strängt rättrådig. Men han var litet för

ideelt anlagd, och det passar inte i en affär som den här.

Ack, jag minns ju själf, hurudan jag var i min ungdom.

Jag var helt visst mera »idealare» än han. Jag trodde alla

människor om godt. Åtminstone trodde jag, att alla kunde

förbättras, och min uppfostringsmetod var att visa dem, att

jag litade på dem, och jag gjorde hvad jag kunde för hvar

och en som kräfde mitt bistånd. Men hur blef jag inte

bedragen !

Jag var inte mycket gammal och erfaren, då jag började

min första affär. Jag ville då, att alla mina arbetare skulle

ha det så bra som möjligt. Och var det någon, som begärde

bättre villkor, så hände det visst aldrig, att jag nekade. De

voro snart allesammans bättre sittuerade än jag själf. Och

då det gått några år, hade jag uttömt alla mina resurser för

att hålla uppe rörelsen och icke med ens ställa mina

underhafvande på bar backe.

Då jag själf var utblottad, var det någon som hade försyn

för mig? Det var ytterst få. Jag fick gå till botten och

sedan efter långa års mödosamma ansträngningar arbeta mig

upp igen.

När jag då så småningom återfick en ekonomiskt solid

position, då ansåg jag mig tvungen att fatta det beslutet att

icke än en gång göra mig skyldig till samma lättrogenhet som

förut.

Men måhända har jag nu åter gått för långt! Strunt i

prislistan! Den hade jag kunnat gå in på förut, det är sant, men

det felet kan repareras, och den kan jag när som hälst

underskrifva, men jag borde inte ha afskedat de där människorna,

åtminstone inte förmannen. . . .

Och brorsonen satt och fantiserade på sitt håll:

— Gubben är gammal och börjar bli barn på nytt. Han

tror, att det ännu går an att sköta en stor fabrik på det

gammalpatriarkaliska sättet. Det är ju klart, att det skall

vara svårt för en gammal man att följa med sin tid, men då

får han ta sitt parti och gå sin väg. Tiden går sin gång,

och vår tid den kräfver just nu kraft och fasthet framför

allt. Få arbetarne sin vilja fram, så blir all industri omöjlig

till slut. Här gäller att säga stopp i tid för deras oförsynta

kraf. Just som om de skulle ha att lägga sig i, om ledningen

afskedar en arbetare. Det måtte den väl ha rätt till.

Den afskedade förmannen satt och samtalade i ett rum

bredvid möteslokalen med fackföreningens utsedde

underhandlare.

— Vi ska’ försöka förstå gubben, sade förmannen, han är

i själ och hjärta inte omöjlig. Jag känner honom sedan

gammalt. Men det gick på tok för honom först, och därför

har han blifvit försiktig. Han är i grunden inte

omedgörlig.

Han tror nu, att han måste vara hård mot alla kraf, äfven

de rättvisaste, emedan han erfarit, hvart medgörlighet kan

leda. Hans sista taktik, hans tillkämpade hårdhet, har

bringat honom en ny seger efter fallisementet, det är då inte att

undra på att han tror på den taktiken. Och han var med

på den tiden, då det aldrig var tal om några

fackorganisationer eller samfällda lönerörelser, han har varit van att sköta

sin fabrik som en husfar styr sin familj.

Denna sin tro har han som sagdt sett bekräftas af

arbetets yttre framgång, och då ligger det ytterst nära till hands

för honom att fördöma alla de kättare, som ej vilja svära på

denna tros sanning, fördöma dem som tillfälliga

upprorsmakare, som icke ha någon känning med vare sig forntids,

nutids eller framtids erfarenhet i saken.

— Å jo, framtiden kanske han misstänker skall ge dem

rätt. Jag tyckte mig verkligen förstå något sådant af mitt

samtal med honom, inflickade förtroendemannen.

Men jag har blifvit bränd, framhöll gubben just, och jag

får se till, att det går i min tid så bra det kan gå. Jag

kan inte sträfva för några framtida idéer, jag har försökt det

en gång men skamligt misslyckats. Och, tillade han, jag vet

inte längre hvad jag skall tro om dem. Ibland när jag

tänker på mitt sätt att själf ständigt sköta den fabrik, jag själf

har skapat, så tycker jag, att jag bör fortsätta som jag

börjat. Gent emot edra nya kraf känner jag mig stå som en

af de siste på skansen i kamp för en rättvis idé.

— Ja, det är ingenting ondt i gubben, sade förmannen.

Om brorsonen vill jag inte yttra mig, men han har inte left

långt på sitt lif än. Kanske blir han klarsyntare med tiden.

De afbrötos af en ny arbetare, som kommit in i rummet

och hört det sista räsonemanget.

— Hvad pratar förman för slag? Blir man klarsyntare

med tiden? Det är allt bra sällan det. Det är väl de unga,

som känna hvar skon klämmer, som veta, hvad det är som

ligger och gror och skall fram.

Det unga skall fram, och det gamla skall vika. Är inte

det lifvets lag det? Den gamle skall dö, men den unge skall

ta vid, och dör någon gång den unge också, så har det sina

särskilda orsaker....

Klockan slår åtta slag och afbryter samtalet. Mötet skall

börja. Och det finns ingen anledning att dröja, de kallade

ha i god tid infunnit sig.

Den lokala fackföreningsordföranden öppnar mötet och

bjuder alla välkomna. Han redogör för anledningen till denna

extra sammankomst och ber dem af de närvarande, som

ännu icke tillhöra fackföreningen, att ge sig till känna och

anteckna sig på listan för inträde i föreningen eller också

lämna lokalen. Men, tilläger han, ingen har väl här infunnit

sig, som ej velat vara med oss. Det bör ju på förhand ha

varit klart för hvar och en, hvad saken här gäller. Dock

ser jag genast vid en hastig öfverblick, att vi äro minst

dubbelt så många nu som vi förut varit i vår nybildade

fackförening, hvarför jag ber dem, som äro här för första gången,

att anmäla sig.

I själfva verket hade fackföreningsmedlemmarne vid

fabriken förut icke varit i majoritet bland personalen. Fabriken

hade niohundra arbetare, men i fackföreningen hade endast

innemot fyrahundra låtit skrifva in sig.

Men då hade fackföreningens sträfvan egentligen bestått i

en kamp för bättre lönevillkor. Dess politiska betydelse stod

ej klar för många och intresserade icke mer än de vaknaste.

Nu var det en annan sak. Den rättrådige förmannen hade

blifvit afskedad, han som alltid stått på fabrikörens bästa, om

han också velat äfven arbetarna allt godt. Det var en stor

förändring af situationen. Denne gode och trogne tjänare

var misskänd. Bolagsstyrelsen hade förorättat honom. Han

hade inte gjort annat än uttalat sin ärliga öfvertygelse. Han

måste ha upprättelse och en lysande upprättelse.

Anteckningarna af de nya medlemmarne å fackföreningens

listor drog ut en god stund. När saken ändtligen var

Arbetaregrupp från Storfors rörfabrik.

Foto Ölander, Filipstad.

Stenhuggare vid Lanna, Nerike.

Foto Hakelier, Örebro.

Arbetare vid Varberg—Borås järnvägsverkstad.

Foto Carlsson. Malmö.

Luossavaara—Kirunavaaras Mek. Verkstad.

Foto Groth, Kiruna.

uträttad, kunde ordföranden meddela att fackföreningen

numera hade 820 medlemmar. »Ett åttiotal af fabrikens

personal har uteblifvit».

Han uttalade sig icke om sin mening angående dessa. Han

nämnde icke, om han ansåg de uteblifnes antal vara stort

eller litet, men i ett hörn af salen togs upp en applåd, som

i flera minuter skrällde inom salens väggar.

Den afskedade förmannen, som saken närmast gällde, satt

ännu ensam kvar i läsrummet i närheten, men

förtroendemannen för fackets landsorganisation var tillstädes och

instämde i applåderna. Han log ett lyckligt leende som ville

han säga: med sådan solidaritetskänsla bland mina djupa led,

med sådana trupper skall jag snart vinna seger.

Ändtligen tystna handklappningarna en smula, ekot lägger

sig, och då gör sig en hyssning hörd.

Den unge arbetaren, som hade förnekat ålderdomens

privilegium på klarsynthet, begär ordet.

— Jag får erkänna, sade han, att jag själf som alla andra

ett ögonblick lät mig föras med af entusiasmen, och jag

applåderade af alla krafter. Det är ju en stor sak vi ha

vunnit. Fackföreningsmedlemmarna, som förut voro i

minoritet bland vår personal, ha med ens uppnått ett

öfverväldigande flertal. Därmed ha vi nått en position, som är af stor

betydelse, och som vi icke kunde räkna med för bara ett par

dagar sedan. Jag underskattar icke detta.

Men i glädjen öfver denna kamratliga solidaritet ber jag,

att vi icke måtte glömma, att det ännu är omkring åttio

kamrater, manliga som kvinnliga, hvilka fattas här i kväll.

Det är inte tio procent af hela antalet. Må så vara. Men

det är i alla fall tio procent för mycket.

Vår sak är så rättvis, att hvar och en bör kunna veta sin plats.

Det är möjligt, att fabriksledningen trott sig ha fullgoda

skäl, den kan ha låtit föra sig bakom ljuset af motiv, som

vi icke förstå, men vi veta, att en af de underlydande inom

fabriken — jag kallar honom så, fast han är förman — har

straffats orättvist, och när denna sak för oss är så klar som

den är, så är det en skandal, en skam för oss, att det skall

finnas åttio personer bland våra kamrater, som ej velat visa,

att de erkänna detta.

Kom inte och säg, att de kunna ha sina skäl! Hvad de

ha för skäl, så duga de inte härvidlag. Jag vet nog, att hvar

och en här nu sitter och försöker fundera ut hvilka de äro,

som blifvit kvar hemma. Och vi fråga oss: hvarför är inte

den här, och hvarför är den borta? Det är också möjligt,

att svaret kan ligga rätt nära till hands. Men jag tänker

icke på detta. Jag har ännu icke alls forskat efter hvilka

som äro här och hvilka som icke äro här. Hvilka de må

vara och hvad skäl de än kunna ha — utom sjukdom förstås

och sådant, men då kunde de ju alltid få ett bud hit — så

kunna de icke ursäktas för att de ha svikit sina kamrater

och deras sak. Det är en skam, det är en skandal, att icke

alla äro med, då det gäller en så rättvis sak.

Hvad ha våra afskedade kamrater gjort? De ha agiterat

för fackföreningens bildande, och de ha agiterat för

tillslutning till den. De tro på andra samhällsideal än

bolagsherrarna, och de ha inte stuckit under stol med sin åsikt utan

sagt den ärligt och öppet. Vid offentliga diskussioner ha de

uppträdt och talat och vid politiska och kommunala val ha

de röstat med småfolket och energiskt arbetat för dess sak.

Skall detta straffas med afsked?

Ty något annat, som kan misshaga någon ha de inte gjort.

De ha varit exemplariska i sitt enskilda lif, nyktra och

ordentliga. Och på fabriken ha de tillhört de duktigaste af oss

allesammans, arbetat plikttroget och mönstergillt. Aldrig

ha de agiterat under arbetet eller stulit bort någon stund

från dagens arbetstid. Det finns ingenting att anmärka på

dem i det fallet. De ha varit de ledande själarna i vår

fackförening, i våra nykterhetsföreningar, i våra politiska

reformföreningar, varit våra föregångsmän för tillgodoseende af våra

och småfolkets i allmänhet ekonomiska och sociala intressen.

Det är allt.

Och så förmannen, som afskedats! Hvarför just han bland

alla förmännen på fabrikens olika afdelningar? Han har icke

ens agiterat för vår fackförening, han har bara omtalat sina

sympatier för vår arbetarrörelse, och han har ju kraftigt

understödt vår sak vid alla tillfällen, röstat på vår

riksdagskandidat och våra stadsfullmäktige. Men har han inte rätt till det?

Skall han afskedas från en plats, som han skött på ett

utmärkt sätt i tiotal af år, endast därför att han tagit sina

medborgerliga plikter på allvar, tänkt och studerat sig till en

egen öfvertygelse och kämpat för den?

Om det orättvisa i fabriksledningens handlingssätt

härvidlag borde icke kunna råda mer än en mening, hvilka

politiska åsikter man än har, och ändå finna vi, att åttio stycken

af oss svikit dem, som ställt sig i bräschen för oss alla. Det

är en skam, och alla kamrater landet rundt få blygas öfver

vår brist på solidaritetskänsla. Låt oss inte applådera förr

än hvar och en af de åttio, som uteblifvit, visat, att han haft

laga förfall för sin bortovaro härifrån i kväll!

Han tystnade, röd och varm efter sitt entusiastiska

anförande. Han såg så ut öfver den andlöst lyssnande publiken

med ett flammande ögonkast och steg ned från talarestolen.

Då ljöd ånyo en applådåska, stark som förra gången men

än mera ihållande.

Äfven förtroendemannen från hufvudstaden, som rest ned

för att upptaga underhandlingarna med fabriksledningen,

applåderade. Han log ett sympatiskt leende och följde den unge

talaren på hans väg från talarstolen.

Sedan tog han själf plats på estraden och började tala.

— Den siste talaren har sagt sanna och riktiga ord, och

de äro värda sitt bifall, men nog hade vi alla skäl att

applådera äfven första gången. Jag har litet erfarenhet i sådana

här saker, och jag må bekänna, att jag aldrig hittills fått

bevittna en så storartad solidaritetskänsla som nu här. Jag

har varit med om många konflikter, men alltid har det

funnits sådana, som svikit sina kamraters sak. Den siste

talaren glömmer, att vi få ta världen sådan den är och

icke tro på någon ideal fullkomlighet, så länge vi äro

kvar på denna planeten. Vi skola sträfva efter idealet, det

är sant, sträfva efter det så vidt vi förmå. Men om vi

sikta mot zenit, så nå vi horisonten, och det kan vara

vackert så.

Här har på en dag vår sammanslutning vid denna fabrik

mer än fördubblats i styrka, och det är ett oerhördt stort

steg framåt. När jag i morgon kommer och omtalar detta

för bolagsdirektörerna, så få vi se, hvad miner de göra. De

hade säkert aldrig anat, att deras arbetare skulle visa en

sådan kamratanda.

Hur göra de själfva? De stå själfva utanför

arbetsgifvarnes organisation. De ha alltså själfva svikit sin egen klass

De ha icke velat vara med om att underskrifva den prislista,

som de flesta andra stora fabrikanter i facket underskrifvit,

de ge sämre löner än sina yrkesbröder, kunna följaktligen

sälja sin vara billigare och drifva alltså en konkurrens, som

från arbetsgifvareorganisationens sida kan betraktas som

illojal. Deras resande underbjuda andra firmors resande och

lära t. o. m. ha lyckats få redan aftalade leveranser upphäfda

till sin förmån.

Och så kunna vi gå ett trappsteg ned och se på

förmännens klass. Finns det bland dem en enda, som ställt sig

solidarisk med sin förorättade kamrat? Ha de velat uppoffra

ett grand af sin ställning hos cheferna genom att ens

omtala, att de finna hans behandling orättvis? Icke så vidt jag

vet. Och ändå veta de minst lika väl som arbetarne, att han

fyllt sin plats på ärligaste och trognaste sätt.

Låt oss än en gång tänka på, att det är ett storartadt godt

resultat, vi nått i afton, och icke begära för mycket! Vi ha

en gång applåderat det glada faktum, att vår sak omfattats

af en så öfverväldigande majoritet bland fabrikens

arbetarekår, det var ett välkommen och ett tack till dem, som slutit

sig till den första kärntruppen; vi ha sedan applåderat den,

som bröt stafven öfver de uteblifna, det var egentligen ett

nytt sätt att ge samma känslor luft. Låt det nu vara nog

med känsloyttringarna, och låt oss öfvergå till att dryfta, hvad

som nu skall företagas.

Trots förtroendemannens slutord kvitterades äfven hans tal

med en mäktig bifallsstorm. Den lokala fackföreningens

ordförande fick sedan fatta klubban för att leda de praktiska

förhandlingarna.

Den förste, som begärde ordet, kom emellertid fram med

det förslaget att inbjuda den afskedade förmannen och fråga,

om han ville ingå i fackföreningen och af densamma åtnjuta

ett understöd motsvarande den lön, han gått miste om. Han

vore ju nu sämst situerad och skulle fortfara att bli det, om

bolaget ej kunde förmås att återtaga honom i sin tjänst. De

afskedade arbetarne voro medlemmar af fackföreningen sedan

dess början och åtnjöto dess skydd. Med dem var det ingen

fara ekonomiskt.

Förslaget accepterades omedelbart och enhälligt, men

förmannen hade för länge sedan aflägsnat sig från läsrummet,

och man måste vänta med att framföra anbudet till följande dag.

Ordföranden upptog då först till diskussion frågan om

hvad nu närmast borde företagas.

Saken var snart af gjord.

Utan meningsskiljaktighet beslöt man att begära företräde

hos bolagsdirektörerna för förtroendemannen jämte en liten

deputation manliga och kvinnliga arbetare. Dessa skulle be-

rätta om den nya stora tillslutningen till fackföreningen och

framställa följande kraf: återupptagande i fabrikens tjänst af

den afskedade förmannen och de afskedade arbetarne, full

rätt för fackföreningen att okränkt existera och utvecklas och

så naturligtvis till sist beviljandet af det gamla krafvet på

den nya prislistans införande.

Sedan dessa beslut fattats, började diskussion om hvad som

skulle göras, därest fabriksledningen vägrade att gå in på

något af dessa kraf. Därom rådde icke häller någon

meningsskiljaktighet, äfven om diskussionen blef lång nog.

Saken var ju klar. Var det någon af dessa rättmätiga

fordringar, som icke beviljades, då skulle det bli strejk.

Omedelbart.

— Strejk! En så berättigad strejk som någonsin gått af

stapeln!

Den entusiastiske unge »idealaren» var åter den som bäst

förstod att göra sig till tolk för allas känslor.

— Inte en prick stryka vi af dessa våra fordringar.

Prislistans genomförande är ju vårt gamla kraf, men det kunna

vi gärna sätta sist nu. Icke som vi skulle släppa efter det,

men det är icke det viktigaste efter hvad som händt, och

framför allt är det oss omöjligt att låta oss nöja, ifall vi

skulle få denna punkt godkänd men icke de öfriga.

Skulle den gamle direktören och hans unge medarbetare

Arbetare vid Uddevalla tändsticksfabrik.

Foto Hansson, Uddevalla.

Strömsholms spinneri och arbetspersonal.

Foto Kjellgren, Hjo.

Rälsläggning vid Ofotenbanan.

Foto Groth, Kiruna.

Från Köpinge sockerfabrik, Skåne.

Foto Matell, Lund.

tro, att vi sträfva endast för den klingande valutan, den ökade

lönen för vårt arbete, och icke tänka på annat än oss själfva

och vår egen fördel, så skall man få se på. I första

rummet fordra vi de afskedades fulla upprättelse, deras

återinsättande på sina platser och deras fortfarande oinskränkta

rättighet att med alla hederliga medel verka för framgången åt

sin tro och sin öfvertygelse. Och samma rätt fordra vi

förstås för hvar och en af oss själfva, så att ingen af oss en

vacker dag blir afskedad utan annan anledning än den som

ligger bakom våra kamraters portförbud.

Jag tänker, att jag annars snart skulle bli den, som fick

vandra samma väg. Och jag har mycket förvånat mig öfver,

att man icke redan upptäckt, hvad jag är för en farlig karl.

Egentligen hade jag också tänkt, att vi skulle sätta upp

en punkt till på vårt program, som vi i morgon förelägga

de båda direktörerna. Jag tycker nämligen, att det icke

alls vore ur vägen, att vi fordrade, att alla de åttio, som icke

kommit hit i kväll och gjort gemensam sak med oss för våra

förorättade kamraters skull, borde ögonblickligen afskedas,

åtminstone alla af dem, som icke kunde förebringa giltiga

skäl — skäl, som vi här skulle pröfva oeh besluta om —

för att de icke infunnit sig till detta möte.

Det är inte min mening att förfölja dem och handgripligen

afstraffa dem, men jag kan inte neka till att det skall bli

intressant att få reda på hvilka de alla kunna vara och se

hvad de göra för en min, när jag i morgon tar mig för att

betrakta dem. För resten är det inte utan att jag tänker,

att de redan ångrat sig, ifall de vetat, hur få de egentligen äro.

Jaja, jag har nyss förut sagt, att jag tycker, att de äro åttio

stycken fler än de borde vara, men hvart kommer denna lilla

skara egentligen, om det gäller, emot vår starka fylking på

öfver 800 själar! Och jag tycker mig se, hur det skall gå

med arbetet, om det blir strejk, hur det skall gå till att reda

sig med åttio i stället för niohundra. Och hvem vet, i

morgon ha vi kanske äfven de åttio inrangerade i våra leder.

Vi skola då bjuda dem välkomna men icke utan ett

vederbörligt gripande förmaningstal.

På främsta bänken sutto ett par af fabrikens veteraner.

De hade just samspråkat med hvarandra om de frånvarande

kamraterna och trott sig finna, att bland dessa voro många,

på hvars redbarhet och solidaritet de lärt sig lita under

många och långa års pröfvande vänskap. När den unge

entusiasten talte, såg den ene gubben på den andre med en

min som ville han säga: hör du, bror, hur heta ungdomarna

äro; vi kunna ju åtminstone vänta till i morgon innan vi

döma.

— Säg dem det, svarade den andre gubben. Vi ska inte

döma någon ohörd.

Och veteranen tog till ordet i all korthet:

— Nog är vår sak rättvis, sade han, och inte har jag för

min del tvekat det minsta om den plats, där jag borde ställa

mig, och nog tycker jag, att alla arbetarne borde inse, hur

de skulle handla härvidlag, men vi ska uppskjuta att klandra

våra uteblifna kamrater, tills vi få höra deras förklaring på

sin bortovaro. Vi ha inga andra vapen i striden än vår

solidaritet, vår kamratliga sammanhållning och förlitande på

segern för sanning och rätt, det är folks rättskänsla, vi få

lägga an på för att skaffa oss den allmänna opinionen på vår

sida, och då få vi inte själfva göra oss skyldiga till några

orättfärdigheter.

Det var rätt taladt, menade man. Det beslöts, att alla

skulle gå till sitt arbete som vanligt dagen därpå och afvakta

resultatet af förhandlingarna. Den del af fabrikspersonalen,

som ej kommit till mötet, skulle rätt och slätt upplysas om

hvad som där försiggått och beslutits, och ingen skulle

efterfråga anledningen till bortovaron, förr än vederbörande

uteblifne fått öfvertänka situationen till följande afton, då man

också hoppades ha fabriksledningens svar på de framställda

fordringarna. Under lugn, fredlig och förhoppningsfull

stämning upplöstes mötet.

Morgondagen kom, och fabriksarbetet gick sin vanliga gilla

gång. Under frukostrasten såg man emellertid talrika

grupper af arbetare stå kring fabriksområdet inbegripna i lifligt

samtal. Fackföreningsmedlemmarna hade redan efter

gårdagskvällens möte lyckats få så godt som full klarhet om hvilka

som bevistat mötet och hvilka som stannat hemma. Vid

frukostrasten sväfvade ingen längre i tvifvel rörande denna

sak, och för dem af de uteblifne, som man nu kunde

påträffa, refererades ifrigt hvad som händt på mötet. Det hade

för en gångs skull icke varit så noga med nattsömnen för

mötesdeltagarna, och det var häller icke så kinkigt med

själfva frukosterandet. Det gällde att använda den knappa

rasttiden för andra ändamål.

Under middagsrasten begärde den utsedda deputationen

företräde hos bolagets direktör. Audiensen skulle beviljas

omedelbart efter middagsrastens slut.

Redan aftonen förut hade direktörerna erhållit vetskap om

mötet och dess resultat. Och underrättelsen hade gifvetvis

haft en imponerande verkan. Direktörerna hade icke tänkt

sig så stor tillslutning till den nya fackföreningen, de hade

icke anat, att så många skulle göra gemensam sak med de

utestängde, och framför allt ville de icke tro på, att arbetarne

skulle våga göra allvar af strejkhotet.

Den gamle fabrikören kände sig nästan böjd att genast gå

in på fordringarna. Allra villigast var han att återtaga den

afskedade förmannen, prislistan ville han också godkänna

med några få små jämkningar, men att återtaga de

»upproriska» arbetarna föreföll honom mest påkostande.

Brorsonen återigen satte sig skarpast emot förmannens

återupptagande i tjänsten, han hade länge med ovilja sett den

afskedades växande inflytande inom samhället i politiska och

kommunala frågor, där dennes arbete alltid gick stick i stäf

emot kapitalisternas intressen. Lika ovillig var han också att

återtaga de båda arbetarna.

Rörande prislistan hade han förut varit absolut

omedgörlig, men efter fackföreningsmötet hade han blifvit

betänksam. Denna sammanslutning hade nu i ett slag blifvit en

makt, som han måste räkna med, och om arbetet skulle kunna

fortsätta i fabriken,, var det ju nödvändigt att undvika en

strejk af så godt som hela arbetspersonalen. Nog skulle

man ju kunna få in nya arbetare, i synnerhet från

landsbygden, och till alla maskiner behöfdes icke så högt uppdrifven

yrkesskicklighet, de ny antagna skulle nog rätt snart lära sig

att fylla de strejkandes platser; men om hela den nuvarande

personalen så när som på åttio man skulle gå sin väg, skulle

det möta fullkomligt oöfverstigliga svårigheter att hålla arbetet

i gång ens till någon liten del. Och det fanns fullt upp af

inneliggande beställningar. Han insåg därför, att någon

eftergift för arbetarnes kraf nu var nödvändig, och då finge

man ju börja fundera på jämkningar i prislistan. Finge

arbetarne sina fordringar angående denna tillfredställda, så

skulle de nog ge med sig, hur mycket de än påstodo

motsatsen.

Man är ju sig själf närmast, och inte lämnar man väl en

god förtjänst för att bevisa andra, vore det också ett par

afhållna kamrater och goda vänner, en tjänst.

Så resonerade den unge direktören, efter sig själf dömande

andra.

Hur nu de båda fabrikörerna rådslogo och kompromissade

mellan sina olika meningar, så kommo de till det resultat,

att de skulle afslå arbetarnes fordringar utom den, som angick

prislistan.

När deputationen fick företräde, var saken redan klar.

Direktörerna visste på förhand hvad de komiterade hade att

andraga, och de gåfvo dem sitt på förhand formulerade svar.

Audiensen blef kortare än åtminstone den unge direktören

hade beräknat. Han hade icke väntat att finna komitén

så omedgörlig, då arbetarne i alla fall fått sina ekonomiska

kraf tillfredställda, men komitén förklarade rätt och slätt, att

den hade infunnit sig som ombud för fackföreningen och

hade nu efter inhämtadt svar från bolaget endast att

tillkännagifva, att fackföreningen redan beslutat omedelbar strejk, så

vidt icke alla de tre uppställda krafven vunnit gehör. Komitén

kunde ingenting ändra i detta beslut. Fackföreningen skulle

nu ha nytt möte samma afton, och då fick den bekräfta eller

återkalla sin mening. Men komitén kunde försäkra att något

återkallande af det vid gårdagsmötet fattade beslutet om strejk

helt visst ej kunde komma i fråga.

»Gubben» såg ut, som om han skulle vilja fortsätta

audiensen och jämkade en smula på bolagets ståndpunkt, men

brorsonen gjorde i vredesmod slag i saken och förklarade

samtalet slut.

— Bolaget kan icke, sade han, låta arbetarne föreskrifva,

hvilka personer det skall ha i sin tjänst eller icke. Vi ha

ingenting emot föreningsrätten, ni må gärna ha er

fackförening, men vi vilja förbehålla oss rätt att såväl antaga

icke-fackförenihgsmedlemmar i vår tjänst som att afskeda sådana

medlemmar utan att skrifva fackföreningen på näsan de skäl

därtill, som vi anse oss ha.

Vid arbetets slut på aftonen spred sig underrättelsen om

underhandlingens resultat som en löpeld genom arbetareskarorna.

— Mangrant till mötet i afton! Det var den lösen som

delades ut. Den ropades fram en smula högljuddare, då någon

var i närheten af dem, som skolkat föregående afton, men

eljest rättade man sig efter det fattade beslutet och utöfvade

ingen direkt påtryckning på dessa. Det var icke så brådt

med den agitationen. Man kunde ju först ge sig tid att

konstatera, ifall vederbörande icke skulle ge med sig själfmant.

Och det befanns också, när mötet öppnades och

ordföranden lämnade tillfälle för nya medlemmar att inskrifva sig i

fabrikens fackförening, att ett femtiotal antecknade sig för

inträde.

Nu återstod endast omkring trettio af fabrikens personal,

som icke gjort gemensam sak med arbetarne. Och hvilka

dessa trettio voro, hade snart alla klart för sig.

Det kunde icke undvikas, att mötet upptogs till största

delen med att dryfta anledningen till dessas uteblifvande och

hvad som kunde göras med anledning häraf. I frågan rörande

strejk eller icke var det ingen, som ville inlåta sig på någon

diskussion. Därom var man ju enig. Det beslutet var

fattadt på gårdagens möte, och nu fanns så mycket mindre

anledning att upprifva beslutet om strejk, som fackföreningen

ytterligare vuxit i styrka och makt.

Från flere håll fälldes också yttranden, som gingo ut på

att man nu borde upptaga en ny punkt på sitt program.

När fackföreningen nu var så stark, kunde det ju ej vara

tal om, att strejken skulle bli långvarig. Arbetarne måste ju

nu segra. Men då de återgingo till arbetet, ville de icke ha

trettio förrädare bland sina arbetskamrater. Man borde fordra,

att bolaget skulle afskeda dessa trettio, som svikit sina

medbröders rättvisa sak, och aldrig få antaga andra i sin tjänst

än sådana, som voro fackföreningsmedlemmar.

Fältbageri.

Foto Hakelier, Örebro.

Arbeterskor vid tvättinrättningen i Alingsås.

Foto Francis, Arlöf.

Grupp af stensättare i Karlshamn.

Foto Falk, Karlshamn.

Grufarbetare vid Getön, Persberg.

Foto Ölander, Filipstad.

Bergborrning med maskin i Koskullskulle.

Foto Larsson, Malmberget.

Detta förslag voterades dock omkull om också med knapp

majoritet.

Sedan detta var gjordt, uppträdde en af fabrikens äldste

arbetare.

— Jag är glad, började han, öfver att fackföreningen fattat

det beslut, som den nu gjort. Hade den icke så gjort, skulle

jag nödgats ha begärt mitt utträde ur den i samma

ögonblick som jag blifvit medlem. Jag har först i afton skrifvit

in mig, men som litet hvar torde veta, har jag aldrig haft

något emot föreningen utan tvärtom. Jag har bara ansett

mig för gammal för att kunna göra den några tjänster, och

jag har velat ha lugn och ro på gamla dagar efter ett hårdt

lif med många svåra pröfningar.

Men så fort som saken nu blef ställd på sin spets och

det gällde att ta parti för eller emot de fordringar, som

arbetarne nu framställt för bolaget, har jag icke ett ögonblick

tvekat att ge fackföreningen det stöd, som ett nytt nummer

i medlemsförteckningen kan ge.

Att jag icke var här i går kväll och begärde mitt inträde då,

berodde bara på att min hustru ligger till sängs och särskildt

i går behöfde min hemmavaro. Och jag hade intet bud att

skicka hit. Jag vet också, att flera af dem, som uteblefvo

i går men som äro här i dag, ha liknande giltiga skäl för att

de först i kväll rangerat in sig bland sina kamraters leder.

Men likväl tror jag mig förstå, att en del af dem, som

uteblefvo i går, och kanske alla af dem, som vi ej se här i

afton, ha haft och ha helt andra skäl för att de icke kommit.

Och jag inser mycket väl, att dessa skäl ej skola tilltala deras

arbetskamrater.

Men människorna, så lika de än äro hvarandra, äro dock

icke så skurna öfver en kam, att det icke på en arbetsstyrka

på 900 personer måste finnas vidt skilda lynnen och

tänkesätt.

En del af de uteblifna ha, det veta vi, ekonomiska skäl

för att framför allt vilja stå väl med fabriksledningen. Dessa

skäl uppskatta vi säkert minst, särskildt de unga af oss. Det

bevisas ju också däraf, att det tillmötesgående, som gifvits

oss från bolaget och som berör just den ekonomiska sidan

af vår sak, icke på minsta sätt förändrat vår hållning eller

gjort oss villiga till underkastelse. Detta vårt ideella sätt att

betrakta saken är helt visst vackert, och jag är glad åt det.

Ty sådant gör framför allt, att jag tror på arbetarerörelsens

framtid och hoppas på seger en gång, om det också dröjer,

för de ideer som kämpa med penningsamhällets.

Men ännu så länge lefva vi under kapitalets tryck, och

penningen är alltjämt en ofantlig makt, ett inträdeskort till

snart sagdt allting, som folk sträfvar efter här på jorden.

Och det är nödvändigt för oss att böja oss för detta faktum.

Fakta — det är i alla fall saker, som man icke får, icke kan

se bort ifrån.

De af våra kamrater, som haft sina ekonomiska

betänkligheter att komma hit, de äro för sin existens absolut beroende

af fabrikörerna. De ha skaffat sig s. k. egna hem på

bolagets mark, de häfta i skuld till bolaget för tomt och hus,

de kunna icke sätta sig och sina familjer på bar backe.

Bolaget har deras väl och ve i sin hand. Allesammans de

uteblifna äro de familjefäder med många barn, som ännu kräfva

sin nödtorftiga uppfostran.

Några få af dem som icke slutit sig till oss ha andra skäl.

En del skyller t. o. m. på religiösa betänkligheter, en del på

politiska, eftersom fackföreningen anslutit sig till ett visst

politiskt parti, andra ha kanske inga skäl alls eller ha de

sådana lumpna skäl, som jag i dag hörde en af dem

förebära. Han berättade helt öppenhjärtigt, att han icke kunde

göra sig solidarisk med oss, därför att han uppburit obehag

af sin förman, som nu afskedats, och att han dessutom icke

var vän med de utkastade arbetarekamraterna. Detta kalla

vi inga skäl alls. Själf tillhör jag icke samma politiska

åskådning som den, som förfäktas af den förman, som vi nu

strida för, men detta lämnar jag åsido och jag anser också,

att fabriksledningen ej haft rätt att befatta sig med denna

hans politiska uppfattning, som är hans ensak.

Hur som hälst, de nu uteblifna må ha skäl eller icke skäl

för sin bortovaro, om vi icke kunna på öfvertygelsens väg

förmå dem att sluta sig till oss, icke skola vi använda

sådana medel, som här förut ha föreslagits men som

fackföreningens majoritet nu ha lyckligen afvändt. Jag har ingenting

emot, att vi nu söka omvända dem till den öfvertygelse vi själfva

omfatta och att vi agitera därför så skarpt vi kunna, men

vi få icke bruka andra än andliga vapen i en sådan strid.

För öfrigt är det min tro, att om de ha orätt, så skall nog

lifvet själft så småningom lära dem att inse det, detta lifvet

eller ett annat; jag är nu, som många här nog kalla det, så

gammalmodig, att jag tror på ett annat lif. Men äfven om

jag inte det gjorde, så tycker jag mig ha märkt, att redan

detta lifvet ger sina lärdomar tydligt nog.

Låt oss nu i alla händelser vara glada öfver den stora

tillslutning vår sak har fått och tro på seger för den!

Så slutade veteranen sitt anförande.

Man åhörde aktningsfullt den gamles predikan, men de

unga och med dem majoriteten tyckte, att han var mjäkig,

och af klippte all vidare diskussion om den redan afgjorda

frågan rörande fackföreningens hållning mot de

oorganiserade.

Strejkbeslutet föregicks som sagdt knappast af någon

diskussion. Det fattades absolut enhälligt, och strejken skulle

taga sin början följande middagsrast, sedan bolaget på

förmiddagen underrättats om fackföreningsmötets beslut.

Det blef strejk.

Fabrikörerna, särskildt den unge, gjorde visserligen ifriga

invändningar, men han kunde icke garantera något

tillmötesgående utöfver hvad som förut skett. Han skyllde

emellertid på att man måste sammankalla bolagsstämman och ville,

att dennas beslut skulle afvaktas. Detta ansågs dock endast

som svepskäl, ty hvar och en visste, att den äldre

fabrikören ensam satt inne med bolagets halfva aktiekapital, och

den yngre hade därnäst det största antalet aktier. De hade

tillsammans en öfvervägande majoritet i bolaget.

Det fanns ju ingen möjlighet att fortsätta driften med tre,

fyra procent af arbetarekontingenten. Men bolaget hade i

sina leveranskontrakt med sina kunder skyddat sig mot all

skadeståndsbetalning för det fall att strejk skulle inträffa.

Följden blef dock gifvetvis den, att orderna

kontramanderades och gåfvos åt andra fabriker i branschen.

Dessa stodo i grunden på arbetarnes sida under konflikten.

Bolaget hade som nämnts icke ingått i arbetsgifvarnes

sammanslutning och hade därför länge betraktats med oblida ögon

af sina konkurrenter, särskildt som de tryckte ned priserna.

Men bolaget var rikt och hade hunnit att redan innan

kampen mellan kapital och arbete tillspetsats så som i våra

dagar skaffa sig en solid ekonomisk position. Och det hade

samhällets makthafvande på sin sida, icke den allmänna

opinionen, tvärtom, men myndigheterna togo parti mot de

strejkande, så vidt tillfälle gafs.

De trettio trogna omhuldades på allt sätt. De fingo

utföra ett eller annat arbete för sin vanliga aflöning, och

bolaget gjorde stora ansträngningar att skaffa ersättning för de

strejkande. Allt löst folk inom staden som annars setts med

oblida ögon af alla ordentliga samhällsmedlemmar togs till

nåder och pröfvades i ordnadt arbete med mer eller mindre

lyckligt resultat, och från landsbygden värfvades af alla

krafter folk under förespegling af lysande villkor.

En stor del nappade också på kroken, och inom kort hade

fabriken åtminstone ett par hundra man sysselsatta vid

maskinerna, men att ens i minsta mån uppehålla den vanliga

driften, därom kunde ju icke vara tal.

Bolaget kunde dock med hjälp af sin solida ekonomi

bevara skenet en tid och detta så pass länge att afsevärda

svårigheter yppade sig för de strejkande. De hade ju sitt gifna

underhåll genom sin organisation, men detta var naturligtvis

knappare än den vanliga lönen. Dessutom trakasserades de

på möjligast kännbara sätt af samhällets styresmän och dess

ordningsmakt, men de aktade sig visligen att låta några

förseelser komma sig till last.

Inpackning af dynamit vid sprängämnesfabriken i Gyttorp.

Foto Hakelier, Örebro.

Arbetare hos Byggmästare Sten i Enköping.

Foto Willmanson, Enköping.

Arbetare vid »Egna Hem», Warberg.

Foto Ranch, Warberg.

Arbetare vid Hjerpens trämassefabrik på skidtur.

Foto Selin, Hjerpen.

Och framför allt behöllo de modet. Ingen enda svek trots

alla påtryckningar. Segern måste ju vara deras, om de höllo

tillsammans i trohet och tålamod, för så vidt bolaget tänkte

på att fortsätta sin rörelse.

Men tiden gick. Nu hade strejken varat ett par månader,

och allt stod på samma punkt. Den ena efter den andra

införskrefs från landet och började arbeta på fabriken, men så

slutade i stället motsvarande eller större antal, sedan de

strejkbrytande väl varit i staden en tid och fått del af

konfliktens innebörd.

Flera utaf de strejkande gamla ordinarie arbetarne sökte

sig emellertid platser på andra håll, däribland den ene af de

båda arbetare, som striden först gällt. Han fick t. o. m. en

vida förmånligare anställning vid en fabrik i samma bransch

i en annan landsända. Och den afskedade förmannen som

afböjt fackföreningens erbjudna understöd, började en

minuthandelsaffär i samhället, hvilken understöddes af de många, som

stodo på arbetarnes sida i striden.

Dessa förhållanden gjorde också, att fabriksledningen ansåg

sig böra ta upp nya underhandlingar. Förmannen och den

ena af de arbetare, hvilkas afskedande varit konfliktens orsak,

voro ju nu ur spelet. Bolaget erbjöd sig att återtaga

alla förutvarande arbetare enligt den af fackföreningen

framlagda prislistan, äfven den återstående af de båda arbetare,

hvilkas afskedande väckt kamraternas motstånd. Det skulle

endast dröja i tre månader, innan etthundrafemtio af de förut

varande arbetarne kunde beredas plats, detta på grund af de

nytillkomna arbetarne. Dessa skulle emellertid allt

fortvarande vara kvar, och för att bereda plats åt ytterligare

etthundrafemtio skulle driften utökas.

Fackföreningens svar på detta anbud blef afgifvet efter

vidlyftiga debatter inom föreningen. Det var nära, att det

hade blifvit majoritet för fordran på samtliga

strejkbrytarnes afskedande, såväl de gamla som de nya. Emellertid

beslöt man att icke yttra ett ord om dessa men bestämdt

fasthålla krafvet på att alla de strejkande, som ännu voro

disponibla och icke sökt sig anställning på annat håll,

omedelbart skulle få återgå till arbetet.

Efter få dagars underhandlingar godkändes också detta

kraf, och strejken var bilagd. Den hade förorsakat en

afsevärd nationalekonomisk förlust. Och bolaget hade för sin

del förlorat kolossala summor, icke minst genom att en

mängd leveranser gått till olika konkurrenter. Arbetarna

och deras organisationer å andra sidan hade fått uppoffra

omkring hundratusen kronor.

Men uppoffringarnas resultat få också anses betydande.

Bolaget själft hade redan kort innan konflikten blifvit

bilagd ingått i arbetsgifvaresammanslutningen, och vid strejkens

slut erkände såväl den gamle som den unge disponenten

arbetarnes okränkbara föreningsrätt, och de förbundo sig också att i

vissa frågor rörande fabrikens skötsel rådföra sig med

delegerade från fackföreningen. Af bolagets oorganiserade

arbetare ingingo nu alla, såväl de trettio gamla som den del af

de nyvärfvade, som stannade kvar vid fabriken, i

fackföreningen. Med de åsikter, som fabriksarbetarne hyste och

förfäktade utom fabriken och utom arbetstiden, befattade sig

bolagets ledning icke ett grand hädanefter, hur ifrigt än

agitationen sköttes.

Och till ofvanstående är nu endast att tillägga, att

fabriken blomstrade upp mer än någonsin förut och att, när den

gamle fabrikschefen om några år, trött af denna världens

strider, afsade sig sin plats i kommunalrepresentationen, så

kom valkampen att stå mellan två kandidater, som båda

tillhörde hans närmaste intressesfer. Den ene var han brorson

och numera bolagets verklige chef, den andre var den en

gång afskedade förmannen.

Och valets utgång blef den, att förmannen, numera

handlanden, segrade trots hundragradig skala med ganska stor

majoritet. Det var det demokratiska genombrottet i stadens

kommunala politik.

Detta hindrar emellertid icke, att bolagschefen har stora

utsikter att bli stadsfullmäktig nästa gång. Äfven han har

lärt af lifvet och blifvit vida ödmjukare och försyntare än

han en gång var. Därför är han icke mindre kraftfull och

själfständig. Han ger skäl och tar skäl och fäller sin dom

först efter allvarligt öfvervägande.

*

En vacker kårkamp.

En tysk författare, Lichtenberg, yttrar någonstädes i sina

skrifter ungefär så här: Hur lätt ha vi inte att döma

våra medmänniskor, individer som kårer! Äro vi annars

aldrig så försiktiga i våra uttalanden, om de skola gälla en

medmänniskas karaktär, så äro vi snabbt färdiga med våra

slutsatser. Och dock borde vi just här uppskjuta våra

omdömen. För min del har jag också i allmänhet funnit dylika

omdömen ytterst orättvisa. Och jag går så långt, att jag

vill påstå, att de personer, som jag af alla hört klandras,

vanligen vunnit min sympati vid personligt sammanträffande,

under det att sådana, som jag hört mycket beröm om,

förlorat vid närmare bekantskap.

Ett sådant yttrande faller i minnet vid tanken på den

ringaktning, hvarmed en stor arbetarekår i långliga tider drabbats

från den stora allmänhetens sida, jämförd med det

anseende, som samma kår så småningom och nu mera förvärfvat

hos dem, som närmare lärt känna densamma genom att

studera dess lefnadsvillkor sedan gammalt, dess bittra kamp för

tillvaron och efter hand för ljusare förhållanden samt till sist

dess vackra och trofasta strider för att uppnå en aktad

ställning i samhället, fullt jämbördig med öfriga arbetares.

Det fack, som här är fråga om, är hamnarbetarens.

Man behöfver bara nämna det kända och ofta använda ordet

hamnbuse för att få en föreställning om hvad folk i

allmänhet tänkt om detta slags arbetare, och ännu har icke detta

ord strukits ur allas ordlistor utan användes icke blott om

enstaka hamn arbetare utom om hela facket i gemen.

Men det är på tiden att det fula ordets betydelse blir

föråldrad, ty hur det än må ha varit förut och hur lätt man

än må kunna ha att peka på en och annan enskild individ,

som ännu skulle kunna göra skäl för det gamla tillmälet, så

är det numera lika orättvist att kalla hamnarbetarna för busar

som att använda det epitetet för hvilket annat yrke som hälst,

när man skär dess utöfvare öfver en kam.

Och hamnarbetarne ha lyckan att äga ett par dokument,

till hvilka de kunna hänvisa för att bestyrka det förr så illa

ansedda skråets utveckling till en ansedd arbetarekår. Dessa

dokument, ett par böcker på resp. 100 och 150 sidor, gälla

båda två hamnarbetarne i Stockholm, men deras betydelse

kan utvidgas till hela landet.

Den som skrifvit den ena boken, herr Knut A. Tengdahl,

är väl känd inom hufvudstadens arbetarerörelse, och den

andra och digrare bokens författare är en man ur

hamnarbetarnes egna led, herr C. J. Edqvist.

Herr Tengdahls arbete, »Material till bedömande af

hamnarbetarnes i Stockholm lefnadsförhållanden», är skrifvet i

midten af 1890-talet, och herr Edqvists bok »Stockholms

hamnarbetare i motgång och medgång» utkom kort efter den

stora hamnarbetarelockouten 1903 och ägnar denna konflikt

lejonparten af sitt utrymme men gör också en återblick på

hamnarbetarnes sociala ställning och strider åren 1895—1903.

Sedan detta sistnämnda år har kårens ställning och

anseende ytterligare förbättrats; hur stegen framemot de nu

rådande drägligare förhållandena tagits ett och ett i sänder, det

visa oss de båda författarne på ett synnerligen

inträsseväckande sätt.

Hur förhållandena gestaltat sig för hamnarbetarne före 1895,

därom föreligger ingen utredning, men ännu då herr Tengdahl

tog hand om insamlingen af materialet till deras historia, var

deras ställning så bedröflig, att vi icke gärna kunna tänka oss

den sämre. De lefde i smuts och elände, svält och dryckenskap,

men — säger fader Holberg — alla tala om att Jeppe super,

men ingen frågar efter hvarför han super.

I en ölvänlig broschyr, som utgafs för några år sedan om

»Nykterheten och Göteborgs maltdrycksaktiebolag»

förekommer följande passus:

»Ett visst mått af lustkänsla — säger professor Gruber i

Wien — är oundgängligt för lifvet; om icke något annat så

måste alkoholen förskaffa det. Har man njutit det, då bär

man äfven det odrägliga.

Öfverväger man detta, då kommer man till en på det

djupaste förödmjukande, uppskakande slutsats. Man må anslå

så högt man vill de ideella ägodelarna, hvilka äfven för den

fattigaste äro oförlorbara och kunna göra lifvet drägligt för

honom, man skall dock icke kunna göra sig döf för den

sanningen att alkoholen tillika är en grundval i vår

nuvarande samhällsordning. Utan alkoholen skulle den redan för

länge sedan blifvit outhärdlig för den lidande delen.»

Hamnarbetarne tänkte som professor Gruber: vi måste

supa för att bära det odrägliga; men de drogo däraf en

slutsats, som hvarken professorn eller hans ölvänlige uttolkare

synas ha gjort. Vi kunna också vinna målet, den

oundgängliga »lustkänslan», på en annan väg och arbeta för att upphjälpa

de odrägliga förhållandena ett efter annat, tänkte de, så att

vi måhända en gång ha afskaffat alla orsaker till

spritmissbruk, och somliga gingo ännu ett steg längre och resonnerade

som så: när vi ha kommit så långt, att våra

lefnadsförhållanden bli ljusa, så kunna vi vända oss mot själfva spritbruket.

Så började på allvar deras kamp för en lyckligare

existens. Att den öfver hufvud kunde börja, visar, att bland

Telefonarbetare vid Borås—Alfvesta järnväg.

Foto Kindblom, Vernamo.

Från Seiets grufva i Malmberget.

Foto Ivarsson, Malmberget.

Blekingsfiskare i hamnen i Karlshamn.

Foto Falk, Karlshamn.

Timmerkörare och huggare rycka ut efter middagsrasten.

Foto Larsson, Söderfors.

Hofslageri.

Foto Mathsson, Varberg.

Fackföreningen vid Hargs bruk på sommarfest (vid Nyköping).

Foto Werner, Nyköping.

kåren redan för tio år sedan funnos sådana element, som ej

gjorde skäl för att heta »busar».

»Ehuru jag förut i flera år varit i tillfälle att aktivt

deltaga i arbetarrörelsen härstädes», skrifver Tengdahl, »fann

jag bland dessa arbetare så mycket, som afvek från hvad

man iakttager vid beröringen med andra arbetare, så mycket

som allmänheten ännu mindre än jag hade en aning om, att

jag greps af ett lifligt begär att söka klargöra de i mycket

säregna förhållanden, hvarunder dessa arbetare lefva. Jag

ville göra detta icke blott för att vidga mitt eget

vetande, utan äfven för att om möjligt hos allmänheten söka

väcka sympati — eller åtminstone i någon mån skingra fasan

— för dessa människor, hvilka, enligt hvad jag snart lärde

mig inse, till stor del inte äro så ’farliga’ som folk

föreställer sig, men som i en stor del af de — beklagligen icke

få — fall, där förkommenheten är alltför i ögonen fallande,

kunna anses som offer för ogynnsamma förhållanden.

Allmänheten vet så ytterst litet om hamnarbetarnes

lefnadsförhållanden. Man har vant sig att betrakta hamnarbetarne —

alla öfver en bank — såsom i det närmaste förlorade existenser,

om hvilka det inte är skäl att taga någon vidare notis, då man

ju ändå ingenting kan göra vid dem. I alla händelser är detta

den hos en stor del af allmänheten rådande föreställningen.

Och dock kan väl ingen föreställning vara skefvare än den!»

Författaren svarar ett bestämdt nej på frågan om

hamnarbetarekåren skulle vara endast en samling förkomna

individer och har upprättat en statistik öfver de yrken,

hvarifrån hamnarbetarefacket närmast rekryterats. Där finns en

mängd olika gebit representerade. De flesta hade, innan de

öfvergått till hamnarbetet, varit drängar, kuskar, grofarbetare,

järn- och metallindustriarbetare, militärer och sjömän; där

förekomma också snickare, bageriarbetare, barberare,

guldsmeder, handelsbiträden, och ej heller själsarbetarnes kategori

saknas. Författaren antager, att troligen hälften af alla

hamnarbetare någon gång varit militärer. »Grundligt misstar man

sig», yttrar han, »om man tror, att hamnarbetarekåren

utgöres af endast det — om jag så får säga — årliga affallet

från de andra yrkena, personer, som fortast möjligt sökte sig

andra existensutvägar, när de så kunde. Om så vore, skulle

arbetet helt enkelt inte kunna bedrifvas så som nu sker. Nej,

äfven inom detta yrke kräfves — jämte goda kroppskrafter —

en god portion vana, om också ej yrkesskicklighet i högre

mening. Och utan att ha en fast — visserligen icke fast

aflönad men ständigt paräknelig — arbetarekår med denna

vana inne, skulle arbetsgifvarne föga rosa marknaden».

Författaren hade för samlandet af sina statistiska uppgifter

såväl om ofvannämnda saker som framför allt om arbetarnes

debet och kredit, användt frågoformulär, men arbetet mottogs

med föga intresse af dem det gällde. »Om jag kunde

begripa, hvad det skulle tjäna till», svarade man, »så skulle

jag lämna uppgifter.» Om debet och kredit hade man

dessutom inga anteckningar. Och författaren tillägger: »Att

jag fått veta ens det lilla, som här bjudes den socialpolitiskt

intresserade allmänheten, därför har jag att tacka nästan

endast den omständigheten, att jag i förväg i någon mån hade

arbetarnes förtroende.»

Nu ha dock hamnarbetarne helt visst en annan

uppfattning om sådana undersökningars värde, och den andra af de

nämnda böckerna, skrifven af en man ur deras egna led,

ådagalägger med en förbluffande och glädjande tydlighet, hur

långt endast ett tiotal års trägen själfuppfostran kunnat föra

det förut så ringaktade skrået.

Men redan före det senaste årtiondet hade ju denna kamp

börjat, och Tengdahl skrifver härom:

»Den som varit i tillfälle att på närmare håll följa denna

strid af en stor arbetarekår — för samhällsmaskineriets jämna

gång lika viktig som någon annan — denna strid mot vidriga

omständigheter af alla slag, skall icke undgå att finna

densamma minst sagdt gripande. Det är en förtviflad kamp om

lifvet, om möjligheterna att alls hålla sig uppe; det är en

kamp mot på en gång yttre och inre fiender, mot alla dem,

som i sitt oförstånd titta snedt på hela kåren och med

yttersta ovilja ta upp allt som kommer från det hållet; mot

arbetsgifvarnes tydliga brist på intresse för, hur ’arbetarne

ha det’, hvilken brist på intresse arbetarne försäkra vara

värre än den förklarade fiendskapen; och slutligen en kamp

mot de mest förkomna elementen inom kåren, dessa som

efter kanske årtiondens gradvisa försjunkande inför

samhällets ögon kommit därhän, att ruset är deras enda fröjd och

deras enda kraf på lifvet — dessa, hvilkas felsteg i en

kortsynt allmänhets tycke äro motiv nog för att kasta glåpord

åt hela kåren och hvilkas dumheter i arbetet ofta nog

framdragas som skäl mot äfven de ordentligaste arbetarnes kraf

på förbättrande af sin lefnadsställning...»

Hamnarbetaren är s. k. säsongarbetare, under större eller

mindre del af året är han underkastad arbetslöshet eller

beroende af fullkomligt oberäkneligt »jobb» för tillfället. Han

måste då under de månader af året, då han har sitt mera

stadiga arbete, beräkna högre dagspenning än t. ex.

fabriksarbetaren för att kunna komma upp till hans årsinkomst. Men

arbetets ojämnhet har sitt alldeles särskilda olyckliga

inflytande, det är inte så lätt att spara för kommande hårda dagar,

och helt andra frestelser erbjuda sig för den som några dagar

förtjänat en smula mer än han behöfver än för den som har

sitt vissa för hvarje dag, som han går in och ut genom

verkstadsporten.

Och ej mindre demoraliserande är arbetslöshetens tid.

Tengdahl meddelar i sin bok ett bref härom från en

hamnarbetare, ett bref, hvilket, som författaren säger, »talar volymer».

Det lyder:

»Angående fylleri och supning bland hamnarbetare ville

jag gifva en liten upplysning. För att att göra mig förstådd

börjar jag med söndagen. Då har jag litet till mat, men på

måndagen har jag intet. Intet arbete kan jag få, utan jag

får gå där och se dum ut, som vi kalla det. Man går minst

tio gånger till Grönlandsporten (slutet af Stadsgården, där

en port stängt vägen till södra varfvets område) och minst

tre gånger till telegrafhuset om dagen. Och hvad man

förtär om dagen är vatten ur de båda vattenkastare, som finnas

i Stadsgården. På kvällen träffar man en kamrat, som

arbetat för dagen. Denne frågar: ’skall du gå med och få en

sup?’ Ja, man följer med, hälst som man ej fått annat än

vatten på dagen. Då man nu kommer in på krogen, äro

många bekanta där, så att man kan få både två å tre supar

och så en halfva öl till. Och så med hungrig mage och så

att säga darrande ben tål man inte mera, utan när man

kommer ut på gatan, gör man den ena slingerbulten före och

den andra efter. Då sägs det med detsamma: se på den

där busen, så full han är! Men de besinna ej, att magen

var tom.

På tisdagen går man ner till Stadsgården igen och får då

arbete med att taga en skyffel och en korg och ner att lossa

kol. Det smakar ganska bra på fastande mage. Det går

nog för sig till framåt tio elfva tiden. Då börja krafterna

svika. Man hinner ej med. Då ropar basen från däck:

’kom upp! du är full ditt as!’ Och ändå är det hunger,

som gör, att man ej hinner med sina kamrater. Kroppen är

förslappad.

Nu vill jag omtala en händelse från i fjol. Jag träffade

en kamrat vid telegrafhuset. Vi voro i samma ärende i att

se, om några båtar skulle komma. Och då rapporterna voro

utkomna, sade jag: ’nu går jag hem, för det blir intet att

göra på förmiddagen.’ Då svarar han: ’ja, jag skulle också

gå hem, men gumman har ingenting att ge barnen, och jag

har ingenting att ge henne. Det gör mig ondt att gå ute

och veta, att de inte ha något hemma, men det är mycket

svårare att gå hem och se dem. Jag arbetade visserligen

tre dagar förra veckan, men jag måste ge värden sex kronor.’

Och alltså fick denna familj svälta lika bra den dagen

mannen arbetade, som då han ingenting gjorde, för det blir 4

kr. 50 öre för en familj på fem personer att lefva på i en

vecka — — —

Högaktningsfullt»

namn.

Ritlektion för arbetare vid Skultuna bruk.

Foto Hallin, Vesterås.

Stenhuggare från Liepes stenhuggeri vid Bovallstrand.

Foto. Bratt, Kårehogen

Fiskartyp från Vestkusten.

Foto Jacobson, Lysekil.

Åmåls folkpark, Örnässkogen.

Foto Janson, Åmål.

författaren anmärker till detta dokument:

»Det af min sagesman härofvan påpekade

bjudningssystemet, vid hvilket höjden af kamratlighet anses vara att bjuda

på en sup, gör ju endast ett elände, mer än beklagligt förut,

dubbelt större. Icke utan skäl heter det därför i ett cirkulär,

som Hamnarbetarefackföreningen utfärdat till arbetarne i

yrket:

»Hvarför köpa dig brännvin i stället för kläder och föda

— gift och sjukdom i stället för hälsa och krafter! Mången

gång kommer en kamrat hungrig och arbetslös till dig. Ger

du honom en bit mat? Nej, endast allt för ofta ger du

honom ett glas brännvin i stället. Inser du då inte, att du

vid sådana tillfällen uppträder som en förstucken mördare,

förnedrande både dig själf och offret?

Bjud icke din hungrige broder brännvin i stället för

bröd.»

Innan läsaren föres in på historien om den sällspordt vackra

kårkamp, som utförts för ernående af förbättring i

hamnarbetarnes ställning, må det anses lämpligt att genom ett

kortare referat af några kapitel i den Tengdahlska broschyren

klargöra, hur det för tio år sedan var ställdt med

hamnarbetarnes bostadsförhållanden och med hans dagliga mat och

dryck under arbetstiderna m. m.

Vi äga en »fond för befrämjande af socialvetenskaper»,

stiftad af Viktor Lorén och efter testator vanligen kallad

»Lorénska stiftelsen». Den skall enligt testators förordnande

ha till uppgift bl. a. att bidraga till utredande af den sociala

frågan och att sprida allmännare kännedom om

socialvetenskaperna. I dessa syften utgifves en serie af skrifter dels

på svenska, dels på andra europeiska språk, och hittills ha

utkommit ett par tiotal afhandlingar i skilda sociala ämnen.

Rörande arbetareförhållanden i Stockholm ha sålunda på

stiftelsens bekostnad utgifvits utom den Tengdahlska

broschyren bl. a. »Anteckningar om Arbetareförhållanden i

Stockholm» af Gustaf af Geijerstam och »Zur Kenntniss von den

Lebens- und Lohnverhältnissen industrieller Arbeiterinnen

in Stockholm» (om industriarbeterskors i Stockholm

lefnads-och löneförhållanden) af dr Johan Leffler.

Om bostadsförhållandena yttrar Geijerstam:

»Hvar och en, som på nära håll tagit kännedom om

arbetarnes lefnadsöden, vet, att i de allra flesta fall är det

bostaden som i första rummet kommer att inskränkas, när

medlen, hvilka förut räckt till för två, skola underhålla flera.

Hvad detta innebär för arbetarens hela lif, kan man endast

genom mångåriga iakttagelser fullkomligt göra klart för sig.

Det första, som inskränkes; blir vanligen det redan förut

knappa bostadsutrymmet — med alla dess följder af

vantrefnad, dåliga sanitära förhållanden, orenlighet, ja, stundom

sedligt depraverande hvardagslif. — De undersökningar, jag

företagit, bekräfta också till fullo den allmänt gjorda

erfarenheten, att bostadens beskaffenhet kan tjäna till en icke

oäfven värdemätare på hela familjens moraliska och ekonomiska

ställning, liksom också, att de arbetarebostäder, hvilka

Stockholm för närvarande kan bjuda sina arbetare, lämna åtskilligt

öfrigt att önska.» — —

»Vill man förstå svårigheterna vid arbetarnes

bostadsförhållanden», fortsätter Geijerstam, »får man visserligen söka

dem i otillräckliga löner, men man får häller ej förbise den

skuld i rådande missförhållanden, hvilken ligger hos dem,

som till oskäliga pris uthyra dåliga bostäder.

Det torde ej vara för mycket sagdt, om man påstår, att

här drifves ett icke obetydligt ocker med fattigdomen, ett

ocker, hvilket bör kunna stäfjas — utan att näringsfriheten

förfördelas — lika väl som vissa former af pantlåneri. Båda

dessa former af vinning hafva dessutom den egenskapen

gemensam, att deras idkare anföra risken som skäl för de höga

— premierna.

Och hvarför är bostadsfrågan så omfattande och så ofta

diskuterad. För fackmannen lönar det knappt mödan att

upprepa det. För öfriga läsare torde det åter ej nog ofta

kunna upprepas.

Bostaden är hemmets yttre, praktiska grundval. Utan en

sund och renlig bostad, där trefnaden ej förstöres genom

påtvingade hyresgäster, och där hälsan ej tager skada genom

kyla eller fukt, är icke något hemlif tänkbart. Ur sedlig

synpunkt, ej mindre än ur sanitär, är det en af vårt

arbetarlifs kräftskador, att inneboendesystemet spelar den roll, som

det gör, inom den arbetande klassens hemlif. Detta alstrar

en råhet i sederna och en förvildning i tänkesätten, som

ingen statistik kan komma på spåren, men hvarom

sedeskildraren — med risk att förlora sitt goda namn och rykte —

ensam kan gifva en aning. Det förstör kvinnornas heder

och männens ansvarighetskänsla, ja, det torde ej vara

alldeles utan skuld i den lastens brådmogenhet hos barn vid

tolf år — och stundom därunder — hvarom fattigläkare,

präster och alla, som haft med fattigvården att göra, kunna

berätta — ja, som man ej sällan kan iakttaga på gatorna.

Det förtager slutligen från bostaden den sista resten af den

känsla, som ligger i ordet hem, och förvandlar den till en

plats, där män och kvinnor djuriskt insomna om hvarandra,

utan att någon morgondag kan gifva förhoppningen om ett

bättre.

Och äfven om detta system kunde aflägsnas eller tänkas

borta, så blir det dock ett — om också mindre —

missförhållande, när efter hvarandra sju barn eller flera aflas och

födas i samma rum, under det att gossarne stundom hinna

växa till män och flickorna till kvinnor, utan att hafva

vunnit mera i lifvet än att slungas in i en fabrik liksom

föräldrarna och sedan få bidraga att hålla vid lif denna lilla

bikupa af människor, hvilka icke ens åtnjuta fördelen af frisk

luft och en ensam bädd.»

För att nu återvända till hamnarbetarne, så är det ett

påtagligt faktum, att ännu alltjämt deras bostäder måste vara

af sämsta slag. Otillräckligheten af, framför allt ojämnheten

i deras inkomster tvingar dem att söka det möjligast billiga

tak öfver hufvudet för natten. Och den Tengdahlska

broschyren rullar upp för läsaren de ohyggligaste taflor ur

hamnarbetarens »hemlif» för tio år sedan. Bättre har det ju

blifvit sedan dess tack vare arbetarnes egen vackra kamp för

människovärdigare lifsvillkor, men ännu återstår ofantligt

mycket att göra.

Hamnarbetarne, särskildt familjefäderna, ha fått söka sig

bostäder längst ut i stadens utkanter. »Särskildt i Katarina

församling», skrifver Tengdahl, »är antalet hamnarbetare, och

speciellt gifta sådana, mycket stort — en måhända starkt

bidragande orsak till att denna församling alltid haft den

högsta eller näst högsta fattigvårdsprocenten af samtliga

territoriella församlingar. Hamnarbetarne bo vanligen i de

allra eländigaste och mest fallfärdiga träruckel uppe på

Söders bergknallar vid gränder och »backar», som ofta nog äro

otrafikabla för all körtrafik. Eller ock dväljas de i något

kyffe i de äldsta af de större hyreskasärnerna.» -- --

Författaren drar i tvifvelsmål, huruvida det kan vara

trefligare att bo i hyreskasärnerna än i de gamla, små trähusen

— af folkhumorn döpta till »mahognyvillor.» Han är böjd

för att i allmänhet ge företrädet åt de senare. Där har man

åtminstone icke en sådan massa grannar i vanliga fall,

och någon gång kan det också höra en liten trädgårdstäppa

till ett sådant hus. Höjden på kasärnernas lägenheter anser

han för det så godt som enda företrädet, ty bristen på

vatten- och afloppsledningar är ej något för trähusen enastående

utan drabbar äfven de stora stenhusens hyresgäster uppe i

Katarina församling.

»Alldeles oafsedt det bedröfliga förhållandet», yttrar

Tengdahl, »att de fattige få tjänstgöra som uttorkningmaskiner

för nya hus, tränger sig vid en vandring ur hus i hus, från

träkojan till stenkasärnen, den frågan själfmant på en,

huruvida de fattige alls bo bättre i de senare än i de förra, d.

v. s. huruvida utvecklingen på husbyggandets område alls

kommit de fattige — eller låt oss säga: de fattigaste — till

godo. Man känner sig frestad att därpå svara ett

obetingadt nej.»

Hyran kunde utgöra 30—40 procent af hamnarbetarens

årsinkomst, 150 à 200 kr. för rum och kök eller, än värre

del i kök. Bostadsbristen och husvärdarnes i samband

därmed uppskrufvade pretentioner gjorde, att

inneboendesystemet måste anlitas då som tyvärr allt fortfarande. Eljes

kunde familjen ej betala sin hyra utan måste finna sig i att

bli utan bostad. Vanligen måste då familjebandet sprängas,

så att männen togo sin tillflykt till något härberge och

familjen, vare sig hel eller ytterligare delad, inhystes »hos

barmhärtiga människor». Författaren meddelar, att han

antecknat sju gifta hamnarbetare, lefvande under dylika

omständigheter.

Och förmådde familjen också hålla tillsammans, kunde

förhållandena just då bli om möjligt ännu odrägligare.

»Särskildt upprörande», skrifver Tengdahl, »fann jag den syn,

som mötte mig vid ett besök långt in i november månad

1895 hos en husvill hamnarbetarefamilj i nr 37 Skånegatan

— ett gammalt fallfärdigt ruckel, utmärkande sig för mörka

kök o. d. vedervärdigheter, och hvars ägares

uppfinningsrikhet förstått att åstadkomma lägenheter äfven af ett par

vedbodliknande längor inne på gården. Om dagarna vistades

den husvilla familjen, sex personer, i samma rum som en

annan familj på likaledes sex personer -- -- i ett rum utan

kök och som åt dessa tolf personer gaf icke full 30 kbm.

luft att röra sig i. Om nätterna låg den husvilla familjen

med sina flera små barn på några trasor -- -- i en

vedervärdig stank ofvanpå en afträdeslänga och hade legat där i

två månader. Sedermera återfann jag familjen i

Försörjningsinrättningens f. d. filial Östgötagatan 51, där den delade en

sal med tre andra familjer och betalade en hyra af — sex

kronor i månaden. Luftutrymmet var 5,4 kbm. pr person

(28 stycken). Spisen delades af åtta familjer.»

Också en af hans målande illustrationer till

inneboendesystemet tar jag mig friheten anföra. Besöket gäller en gift

hamnarbetare, boende i en gränd nära Mosebacke.

Familjen bestod af man, hustru, tre barn, i en ålder af 14,

9 och 3 år, och i samma rum som familjen bodde fem

logerare, alla hamnarbetare. Rummet låg en meter under

gatunivån, var ungefär lika långt som bredt — resp. 4,33 och

4,7 meter — och endast 1,98 m. högt. Fönstren stötte upp

i taket.

Författaren skrifver: »Vid mitt inträde i rummet, till

hvilket man kommer genom ett mörkt kök, som ’delas’ med

en familj, slog mot mig en på samma gång förskämd och

kväfvande het luft. Man brassade på som värst i en

järnkamin, som stod där rödhet. Min ficktermometer visade

+24° C. Jag kunde icke vistas därinne utan att genast gå

fram och öppna ett fönster. I sängen låg det minsta

barnet vaket, klädt i ett smutsigt jämngrått linne. Husfadern

bolmade på illaluktande cigarraffall, som han tände med

John Fröberg i Finspong håller fest för sina arbetare å 25:års-jubiléet.

Foto Grand Atelier, Norrköping

Från impregneringsverket för slipers, Anderstorp.

Foto Kindblom, Vernamo.

Från Bålby kvarn, Hasselfors.

Foto Hakelier, Örebro.

Nedgången till Alströmers schakt, Höganäs

Foto Lundh, Höganäs.

Arbetare vid Trädgårdsföreningen, Örebro.

Foto Hakelier, Örebro.

Arbetare från ”Bergsunds” i Stockholm m. fl. vid broöfverbyggnad i Ljusdal.

Foto Rehnström, Ljusdal.

svafvelstickor. Hustrun såg mycket sjuklig ut: hon påstods

ha lungsot, och förklarades detta vara anledningen till att

hon ej kunde tvätta själf och hålla barnet i sängen med

renare skjorta. Det lilla, som fanns af husgeråd, stod huller

om buller. I två sängar ligga fyra af de inneboende, två i

hvarje. Alla otvättade. Två af dem hade varit i kolarbete

några timmar på dagen — det var söndag — så att hela

deras hufvuden voro ett enda svart i svart, där man endast

såg ögon och tänder lysa. Något tvättställ kunde ej

upptäckas. Endast i den ena sängen fanns ett täcke, i den andra

hade man bredt öfver sig — de säckar, som arbetarne haft

framför sig under dagens lopp att bära järn emot. På

golfvet låg någonting nästan lika svart som de bägge

kolarbetarnas ansikten: det var en bädd för den femte logeraren.

Hyran af logerarne var 1 kr. i veckan.

I detta snusk, i detta öfverbefolkade rum var det minsta,

nu treåriga barnet födt. Dess sjukliga utseende vittnade

nogsamt om under hvilka ohälsosamma inflytanden det växt upp.

Han var tvungen, påstod familjefadern, att ha så många

inlogerare för att kunna betala hyran: 180 kr. pr år — ett

för detta eländiga rum rent af vidunderligt högt

uppskrufvadt hyresbelopp.

Rummets invånare hade inte mer än 4 kbm. — och

därtill mycket dålig — luft hvar till sitt förfogande.»

Detta om de gifta och inneboende arbetarne. Härtill

fogar broschyren en undersökning rörande de ogifta

hamnarbetarne, boende å härbergen, »hotell» och logishus eller —

ingenstädes. »Ännu», skrifver nämligen herr Tengdahl,

»finnas en hel del hamnarbetare, som i bokstaflig mening sakna

bostad, tillbringande nätterna i berg och backar och endast

undantagsvis, när vädret är dåligt, sökande tak öfver

hufvudet å något härberge eller lägsta klassens hotell. Så

fortgår dessa individers sommarsäsong tills de — såsom en

arbetare en gång uttryckte sig till mig — ’naturligtvis gå in

på Träffen’, det populära namnet på Arbetsinrättningen.»

»Af åtskilligt att döma», fortsätter förf., »aftar nog

emellertid uteliggandet år för år. Och den tid, då väl en

tredjedel af hamnarbetarne bodde under kajerna, i lador, i

utkanterna eller under bron vid gamla järnvägen, är nu ett minne

blott.»

Vid den tid, vi nu skrifva, är uteliggandet något, som kan

försiggå som något enstaka undantag, hvilket dock icke

behöfver sättas i samband med hamnarbetarne mer än med

andra fack.

Uteliggandet har för de fall, där hamnarbetarne ännu sakna

fast bostad, ersatts af vistelsen öfver nätterna å härbergen

och logishus, där betalningen, vanligen 25 öre, erlägges pr

gång. Af de 1,100 man, som år 1895 inskrefvos i

Hamnarbetarefackföreningen, hade då mer än ett par hundra man

uppgifvit sin adress till härbergen och logishus, de flesta i

Staden inom broarne, såsom Frälsningsarméns härbergen, de

s. k. hotellen, »Hotel Prins Gustaf» och »Kalmar» m. fl., samt

logishusen utan hotellskylt.

Det kan emellertid vara fråga om hvilket sätt att tillbringa

natten vore vid något så när normal väderlek att föredraga,

att ligga ute eller att hysa in sig i ett af ofvannämnda

hotell.

»Arméns härbergen — som de i korthet kallas —

betecknas redan då som stående främst, hur mycket än äfven dessa

lämnade öfrigt att önska. Men hvad sägs om följande

beskrifning på ett af »hotellen»!

»Vi stiga på en kväll vid 8-tiden ...

Redan portgången och trapporna verka afskräckande, och

man undrar med skäl, för hur många femtiotal år sedan de

senast undergingo någon reparation.

I första trappan finnes ofta intet lyse, men vi vägleda oss

i stället vid skenet från min velocipedlykta, som jag vid

besök å ’hotellen’ alltid för med mig opp, emedan

erfarenheten sagt mig, att den behöfs, om jag däruppe vill skrifva något.

Vi bege oss två trappor upp. Denna våning jämte den

tre trappor upp innehafves af en värdinna, den en tr. upp af

en annan.

Om vi nu öppna dörren till vänster i förstugan, men utan

att låta lyktljuset ’gå före oss’ — hvad se vi? Jo, vi

befinna oss i ett stort mörker, och midt i det en gul prick —

det enda vi genast urskilja. Det stora mörkret är — ett rum,

»Stora saln» kalladt; den gula pricken — skenet från en

liten eländig gaslampa, som hänger i en ställning från taket.

Sedan vi hunnit vänja oss vid den kusliga halfdagern,

urskilja vi så småningom med hjälp af lyktan mänskliga

varelser i rummet samt äro i stånd att taga en öfverblick öfver

»möblemanget». Det är då lätt räknadt: fyra gamla,

smutsiga, trasiga soffor, pinnsoffor eller stoppade, med plats för

i hvardera två personer, ett trasigt, rankt bord, som måste

hållas af två karlar för att inte springa ifrån mig, när jag

skrifver vid det, två trasiga stolar, en trasig kommod utan

dörr, ett rostigt plåtfat, en urinhink, en vattenhink — se

där allt!

I bäddarne — en säng af priminvaste slag finnes i en

alkov: två slåar, en i hvardera kortväggen, därpå ett par

bräder, framför dessa en kantstående bräda — ligga nakna

eller nästan nakna karlar, i de flesta fall obekanta för

hvarandra. Den ena natten en, den andra en annan till

sängkamrat — det är domen på dessa ställen. Men inte nog med

det: man kan å detta o. d. ställen äfven få se »partier», som

bo i samma rum som en mängd karlar.

Innanför ’salen’ ett rum, som saknar all dager, med plats

för tre. Vid sidan om detta återigen ett mörkt rum, äfven

med plats för tre. I detta rum har vanligtvis äfven

städerskan (vanligen f. d. prostituerade, som dock fortfarande få

söka all sin förtjänst af sitt forna yrke) sin plats på golfvet.

I våningen ofvanför alldeles samma inredning, men

ytterligare ett ljust rum åt gatan. I ena mörkrummet i denna

våning, uppmätt och godkändt af hälsovårdsnämnden, ligga

fyra personer.

Bäddarna äro af den mest priminva beskaffenhet och så

smutsiga och trasiga, att man endast med vämjelse rör vid

deras lumpor och har mycket svårt att förstå, hur någon

kan ligga där. Jag har själf varit med om att köra hela

handen på flera ställen genom ett täcke, hvars ursprungliga

färg för öfrigt nog ingen skulle kunna fastställa. Nu var

det emellertid jämn grått som gammal, torr blanksvärta.

Lakan begagnas visserligen men torde ej ombytas mer än

en gång i månaden. Deras renhetsgrad står naturligtvis i

direkt proportion till den å dessa ställen vanliga bristen på

tvål för logerarna. Kuddarna ha inga öfverdrag.

Detta hotell hör till de af hälsovårdsnämden uppmätta

logishusen, men visst icke alla rummen äro uppmätta.

Åtminstone icke ett par af de mörka. I de uppmätta rummen

finnas anslag, med uppgift på dimensionerna och tillåtna

antalet logerare. Men detta antal öfverskrides å alla uppmätta

logihus, detta i följd af bristande kontroll. I det rum, där

vi först stego in, får det vara åtta personer — vi kunna se

det, om vi med lyktan i hand stiga upp på en stol, inte

äljes. Men man har försäkrat mig, att där ofta legat tolf.

Värdinnan har också fått plikta många gånger för

’öfverbefolkning’ af rummen.

Just detta rum, dit jag först fört mina läsare, är ett

exempel, synes det mig, på att en ganska tillräcklig luftrymd

pr individ inte är nog, där renlighetens dygd är okänd för

logishusinnehafvaren. Detta rum ger åt åtta logerare (det

normala) elfva kbm. luft pr man. Men det oaktadt är luften

här sådan, att man ryggar tillbaka vid inträdet, och efter

några minuters vistelse härinne känner man kväljningar. Oset

från gaslampan är så intensivt, att man tycker sig äta det.

— — Att logerarna inte allmänt äro sjuka, torde få

tillskrifvas vanan och i en del fall en märkvärdigt god fysik.

Som redan antydt, äro logerarna inte de enda gästerna å

logishusen. Å alla dessa ställen vimlar det af ohyra — ’det

är så den kan krypa bort med en’, har jag hört flera

personer försäkra. Det är då häller inte underligt, att de, som

vilja i någon mån hålla sig kvitt detta elände, måste låta

desinficiera sina kläder flera gånger i veckan. Flera

persosoner ha också bland sina diverseutgifter uppgifvit:

Arbetaregrupp från Frövifors pappersbruk.

Foto Hakelier, Örebro.

En press vid Kohlsva Järnverk.

Foto Westman. Köping.

Rösträttsdemonstration vid Bodafors möbelfabrik.

Foto Axelsson, Hvetlanda.

Maskinrummet å Skofabriken, Vänersborg.

Foto Wikner, Vänersborg.

’bränning af kläder (jämte bad) i arméns badstu, två gånger i

veckan, 30 öre.’

Det ohyggligaste är väl emellertid den talrika förekomsten

af råttor i logishusen — ända uppe i tredje, fjärde våningarna.

Jag har (å ifrågavarande hotell) en gång sett två stycken

kolossala råttor hoppa öfver bäddarna, hvarvid de i densamma

varande logerarna förskräckta skyndade sig att dyka under

täcket. ’Di där dj—na får man hålla på å slåss med hela

nätterna; när di kommer och krafsar en i ansiktet, medan

man sofver, far man upp som en galning’, uttryckte sig en

logerare, som samtidigt visade mig, huru han och

kamraterna hängt upp stöflarna på spikar i väggen för att inte få

dem förstörda af råttor.

Så vidt jag kan erinra mig, har blott å ett logishus

uppgifvits, att å stället hölls tvål. Och på de flesta hålles inte

handduk häller. Här har man, när det inte finns andra

handdukar framme, sådana af kaffebalar. Och om

handdukarna å ett annat logishus har en trovärdig person, som

endast tillfälligtvis bodde där ett par dagar, intygat, att ’man

blir smutsigare än förut, när man torkat sig med dem.’

Ja, det går så långt med snusket och försumligheten, att

det inte ens alltid finns vatten uppe i rummen att tvätta sig

med. Antingen få då arbetarne gå otvättade till arbetet

eller nödgas de själfva hämta vatten på gården.

Om elden synes man just inte vara mycket rädd. Vid ett

mitt besök upplystes nämligen ett af de mörka rummen med

en gasoljelampa med en pip i botten — således ämnad att

sitta i en ljusstake, men här stod den för sig själf på bordet.

Belysningen kompletterades af logerarna med ett stearinljus

i en kvartersbutelj. Det är för öfrigt icke något ovanligt,

att logerarna å logishus och hotell få hålla sig ljus själfva.»

Så som här förhållandena skildrats å ett af hamnarbetarnas

vanligaste tillhåll i Staden mellan broarna, så voro de också

i andra deras logishus, »i en del fall värre». Och ännu är

det föga bättre ställdt på vissa håll. Det är inte underligt,

att folk, som inte alldeles demoraliserats af eländet, dra sig

i det längsta för att besöka dylika nattkvarter. Herr

Tengdahl berättar, att han en kväll vid half 10-tiden bevittnade

hur en arbetare afvisades från »armén». Herr Tengdahl

tillfrågade då den afvisade, om han icke kunde gå till något

annat ställe. »Nej», svarade denne då, »till den där lushålan

vill jag inte gå, där är så fullt med ohyra, så di kan äta

opp en lefvande. Då går jag hällre brandvakt!» Att »gå

brandvakt», det är att tillbringa natten med att gå gata upp

och gata ned och måhända afundas dem, som polisen för in

i finkan.

Hamnarbetarefackföreningen beslöt redan den 5 december

1895 att söka få de värsta missförhållandena afhjälpta och

anhöll i en skrifvelse till öfverståthållarämbetet om

utfärdande af ordningsföreskrifter — efter mönster från Berlins —

för s. k. hotell och logishus. Hvad dittills gjorts af

hälsovårdsnämnden, var ytterst ringa. Troligen i följd af

bristande arbetskrafter hade nämnden långt ifrån uppmätt alla

»hotell» och logishus och för öfrigt icke kunnat utöfva

någon nämnvärd kontroll öfver att dess föreskrifter om tillåtna

antalet logerare efterlefvats. Ännu väntar frågan på att bli

föremål för statsmakternas uppmärksamhet för att kunna

effektivt lösas. De kommunala myndigheterna ha ju på de

allra sista åren tagit saken mera om hand, men ännu

återstår mycket att göra. En god sak, som särskildt bör

omnämnas, är att staden låtit bygga ett särskildt hus vid

slussen för hamnarbetarne, där de kunna tillbringa sin lediga

tid på dagarna och slippa traska den kända och förut

härofvan omnämnda traden Stadsgården—Skeppsbron för att

afvakta arbetstillfällen. Ett sådant härberge för väntande var så

mycket angelägnare som de hamnarbetare, som icke haft fast

bostad, ej fått tillbringa någon tid på dagen å sådana

hyggligare härbergen som t. ex. Frälsnings-arméns.

Från bostadsförhållandena till frågan om det dagliga brödet.

Den Tengdahlska broschyren visar, att det just inte var

behagligare för hamnarbetaren i gemen att klara brödfrågan

än bostadsfrågan. Vid uthamnarna, t. o. m. på så nära håll

som vid Värtan, var möjligheten att erhålla en god och

tillräckligt närande mat ganska liten.

Den enda matservering för arbetarne, som då funnits vid

Värtan sedan många år tillbaka, var den s. k. futten.

Hr Tengdahl beskrifver:

»Där råder ett förfärande snusk. Matborden, om man så

får kalla några plankor med ett stöd under, ha tydligen ej

varit rengjorda på många år. I springorna mellan plankorna

syntes vid ett mitt besök därute en stor mängd lagrad smuts.

I själfva matsalen var det för smuts hardt när omöjligt

urskilja hvaraf golfvet var gjordt.

Serveringen är ytterst bristfällig eller rättare ingen:

arbetarna få själfva hämta maten vid disken och taga sig

knifvar och gafflar, hvarefter de placera sig vid de ofvan berörda

borden.

Maten är under all kritik, enligt hvad jag själf varit i

tillfälle att öfvertyga mig om.

Vid ett möte, där Hamnarbetarefackföreningen diskuterade

möjligheten att få till stånd en bättre servering därute, gåfvo

ett par talare mycket träffande bidrag till en beskrifning af

»futten». En af dem yttrade om maten:

— Ja, maten därute, den är så usel, att man måste dricka

några halfvor öl för att kunna få ner den!

Och en annan om snyggheten:

— Golfvet ser ut som däcket på en kolångare i regnväder.

Det har troligen inte varit skuradt på många år. Och om

en karl i fyllan och villan »kalfvar», så tro inte, att di

torkar opp’ett, utan di suddar omkring med en viska och strör

litet sand ofvanpå!

Priset på maten är i förhållande till kvalitén oskäligt högt.

Till att göra stället mindre populärt bidrager äfven dess

aflägsna läge, hvilket så länge middagsrasten var endast en

timme gjorde, att en del arbetare knappt hunno bekomma,

än mindre förtära sin mat, innan det var dags att gå igen.

De finnas också bland arbetarne, som trots det styfva

arbetet med kol därute föredraga torrskaffning framför maten

vid ’futten’. Jag har bl. a. påträffat en ogift arbetare, som

arbetat vid Värtan fem år och påstår sig aldrig ha besökt

’futten’. Och dock är denna som sagt det enda matstället

därstädes för arbetare!»

Och vid aflägsnare arbetsplatser var det nästan omöjligt

för arbetarne att få någon mat alls. Det hade sina stora

svårigheter för många att ens åtkomma torrskaffning. Några

af de mera ordentliga disponerade medhafd sådan, andra

kunde möjligen komma öfver litet korf och bröd, hvilken

»måltid» så nedsköljdes med under arbetet efterskickade

»litrar». Dessa voro tydligen lättare att komma öfver än

lämplig mat.

»Inne i staden», skrifver Tengdahl, »är det naturligtvis

bättre tillgång på mat; dock har det ofta visat sig, att i

Stadsgården exempelvis de två krogarne — af humorn

kallade ’Kyrkan’ och ’Vingelblixt’ — endast med svårighet

kunnat utspisa det stora antal arbetare, som middagstiden

strömmar till på en gång.

Sedan middagsrasten förlängts — från en till en och en

half timme — ha dock en hel del gifta, aflägset boende

arbetare, som förut inte kunde tänka på att gå hem, gjort

detta.

I allmänhet uppgifvas krogarna såsom särskildt de ogifta

arbetarnes matställen; och därom är i och för sig föga att

säga, då de onekligen oftast hålla ganska god mat. Det är

endast att beklaga, att en hel del individer besöka krogarna

mindre som mat- än som supställen.»

Härvid visar den goda kamratligheten sin afvigsida genom

bjudningssystemet, som ger mången, som skulle behöfva en

bit mat, både en och flera supar i stället, så att han till sist

icke vet hvad han gör. Lyckligtvis har man på senare

tider kunnat något så när inskränka det florerande superiet

åtminstone till arbetarnes lediga tid. Men vid tiden för den

Tengdahlska undersökningen sörjde langarna för brännvinet

och »ölhajarna» för ölet vid hvilken stund på dagen som

helst, då afnämare erbjödo sig. Trots myndigheternas

Muntration vid arbetet. Från en skomakareverkstad i Ljungskile.

Foto Lindahl, Ljungskile.

Cykelverkstad i Åsheda.

Foto Blom, Åsheda.

Soc.-Dem. Kvinnoklubben, Kiruna.

Foto Groth, Kiruna.

Brunnsgräfning för vattenledningen i Falun.

Foto Bohman, Falun

Arbetarnes folkdansklubb i Avesta.

Foto Ståhl, Avesta.

Arbetare vid Borås Gummiväfveri.

Foto Hall, Borås.

Nyköpings snickeriarbetares fackförenings styrelse.

Foto Werner, Nyköping.

Arbetarebostäder, Nynäshamn.

Foto Nynäs Fotografi-Alelier.

medverkan har det icke gått att bli kvitt dessa vänliga

förmedlare — många af dem voro arbetare, som icke hållit sig för goda

att ockra på sina kamrater — förr än en opinion emot dem

banat sig väg så småningom bland kunderna själfva. Redan

i oktober 1895 beslöto hamnarbetarne att »ur sin fackförening

utesluta och från arbetet utstöta en hvar, som gjorde sig

skyldig till langning».

Tengdahl beräknar medelutgiften pr dag för

hamnarbetarnes mat och dryck till 1.50. Men för en stor del gick nog

vida mera åt till brännvin, och en härbergist försäkrade på

den Strix’ska Kolingens älskvärdt öppenhjärtiga sätt: »Jag

äter och super opp allt hvad jag förtjänar — naturligtvis

med undantag af tolfskillingen till slafet.» Slafet, uttaladt

med f-ljud, det är sofkvarteret.

»Det finns väl icke något yrke», slutar Tengdahl sitt

kapitel om hamnarbetarnes mat och dryck, »där arbetsgifvarna

klaga så mycket öfver arbetarnes dålighet men på samma

gång göra så litet för att förbättra dem. Äfven de äldsta af

arbetarne kunna ej erinra sig några som helst åtgärder från

arbetsgifvarnes sida till superiets aflägsnande. Nej, långt

ifrån att sådana åtgärder vidtagits, ha tvärtom förr i tiden

— till för en 5 å 10 år sedan — arbetarna allmänt

uppmuntrats i arbetet med brännvin på arbetsgifvarnes

bekostnad. Under de äldre, numera afgångna basarna var det inte

alls ovanligt, att arbetet »stoppades» och hela laget, med

förmannen i spetsen, vandrade till krogen. Det berättas ännu

om en sådan förman, hur han gastade:

— Arbeta villigt, busar, så får ni en sup!

— Två ska’ vi ha! ljöd en röst ur hopen.

— Ja, ni får två, blef svaret.

På den tiden, firman A. F. Söderströms grundläggare ännu

stod med i rörelsen, verkställde han aflöningarna på en af

de många Stadsgårdskrogarna med två brännvinsflaskor

framför sig, af hvilka han bjöd på den ena och krögerskan på den

andra. Som arbetarne åto på arbetsgifvarens kredit, d. v. s.

att förmannen svarade vid hvarje arbete för så många man

som han hade under sig — dåtida ’trucksystem’ —

afräknades i första rummet krögerskans fordran. Och ofta hade

arbetarne anlitat krediten så grundligt, att af aflöningen inte

blef mer än 24 skilling eller 50 öre öfver för vederbörandes

egen del; ibland räckte inte aflöningen till, utan det fattades

några riksdaler i krogskuldens fulla belopp, men då ’var

det häller inte så kinkigt’» — — —

Att en kår som denna öfver hufvud var i stånd att till så

stor del, som skett, af egen kraft ta itu med förändringen af

sin moraliska karaktär och under tio års tid hinna uträtta så

mycket för sin uppfostran, det är lika förvånande som

glädjande. Kåren själf ger ledande krafter inom hufvudstadens

arbetarerörelse, sådana som hrr Tengdahl och Lindley,

största äran af sin egen uppryckning, och den gör nog så rätt

i det; det hedrar den yttermera, att den icke i första hand

själf tillskrifver sig förtjänsten af det kulturarbete, som

verkställts; men efter hvad som härofvan dragits fram om kårens

lefnadsförhållanden för tio år sedan, skulle man knappast ha

trott, att där fanns något material, hvarmed ett segerrikt

arbete kunde utföras. Seger har i alla fall vunnits, och

Stockholms hamn arbetarekår är för närvarande något helt annat

än den var för ett decennium sedan. De som voro med då

och jämföra den tidens förhållanden med de nuvarande känna

väl knappast igen sig själfva. Mycket kan ju ännu återstå

att uträtta, men genombrottet har skett, och grunden är lagd

för människovärdiga lifsvillkor åt äfven denna en gång så

förkomna arbetarekår. Det är en vacker kamp, som utförts,

vackrare ju starkare och farligare de fiender voro, mot hvilka

man haft att kämpa.

Det är ju sant, att framgången i viss mån kunnat betingas

däraf, att af de ohjälpligast förkomna elementen många gått

ur leken och ersatts af yngre krafter med humanare daning,

men det är en oriktig föreställning, som allmänheten ofta

gör sig, då den tror, att hamnarbetarna uteslutande bestått

eller t. o. m. ännu bestå af »till- och frångående». Redan

före de senaste tiotal årens fackföreningsarbete fanns vid

Stockholms hamn en rätt stor »fast» kår, som därstädes

uteslutande sökte sin bergning.

Af en statistisk tabell, som Tengdahl meddelar, framgår,

att 199 arbetare varit i tjänst vid hamnen i 6—10 år, däraf

170 som arbetare åt stufvare, 13 direkt åt fartygen arbetande,

3 kolbärare, 12 tegellossare o. s. v. 150 hade arbetat i

11—15 år, 75 i 16—20 år, 27 i 21—25 år etc.

Det är sammanslutningen i fackorganisationen, som

åstadkommit den storartade uppryckningen, därom är icke tu tal.

Det är den, som efter flera mer eller mindre hårda strider

gifvit hamnarbetarna bättre ekonomiska villkor, den har lärt

dem att framställa sina berättigade kraf, men den har också

lärt dem, att den som har fordringar äfven har skyldigheter.

Och i och med det att fackföreningen lärde sina

medlemmar, hvad materiella behof kräfde, så gaf den dem också

andra behof. Den fick uppgiften att omskapa »hamnbusarne»

till nyktra och ordentliga arbetare, som skötte sin plikt åt

arbetsgifvaren under arbetstiden och använde de lediga

stunderna för att bilda sig till goda samhällsmedlemmar i stället

för att helt och hållet förslösa dem på krogen eller andra

ovärdiga nästen.

Det är denna vackra kamp, som framför allt afhandlas

i den andra af de ofvan omnämnda böckerna, nämligen

»Stockholms hamnarbetare i motgång och medgång,

utarbetad på fackföreningens uppdrag af C. J. Edqvist,

hamnarbetare».

Denna bok börjar också med fackföreningens historia, och

dess första kapitel har till rubrik »Strejken år 1895».

»Hamnarbetarne», begynner herr Edqvist, »hade visserligen

på papperet en fackförening före 1895, men den förde en

tynande tillvaro och blef 1891 nedlagd på grund af den stora

liknöjdhet, som var rådande bland arbetarne. Kåren var

nämligen till den grad demoraliserad, att ingen människa,

som närmare kände till dess lefnadsförhållanden, kunde tänka

sig någon utväg att förbättra och höja dessa beklagansvärda

människors ställning. Myndigheterna behandlade dem som

lösdrifvare, och så fort någon blef tagen af polisen för

fylleriförseelser, så behandlades han som försvarslös och skickades

till Svartsjö på längre eller kortare tid.»

Då seglationen på våren 1895 tog sin början, fingo

hamnarbetarne arbeta 10 ½ timmar om dagen mot en betalning af

3 kronor. Förut hade förhållandena varit vida sämre och

var det ännu för somliga af kåren.

I midten af maj begärde då arbetarne af den största

stufverifirman, att timpenningen skulle höjas till 40 öre i timmen

och 50 öre för öfvertid. Denna begäran afslogs, och

hamnarbetarne insågo, att de icke kunde vänta något

tillmötesgående af arbetsgifvarna. Enda sättet att vinna någon

förbättring i ställningen vore att sätta hårdt mot hårdt och

tillgripa strejken som det yttersta medlet.

Men detta medel fordrade en organisation, som kunde

lämna understöd. Och någon sådan fanns icke längre. Utan

understöd kunde arbetarne ej existera, de flesta af dem voro

till den grad utblottade, att de ej hade en slant till en bit

mat den dag, då de icke hade något arbete.

Dock — de voro vana vid svält och umbäranden och

vågade försöket. Det var den 15 maj på morgonen. Arbetarne

kommo ned till hamnen i vanlig tid för att fortsätta arbetet

och invänta, som de brukade, vid den s. k. rundeln, att

förmännen skulle komma för att bland den samlade mängden

utsortera hvar sitt lag af arbetet. »Men vid rundeln hade»,

skrifver Edqvist, »under nattens lopp någon eller några af

arbetarne uppsatt små med bläck skrifna plakat, hvilka kort

och godt kungjorde, att från och med i dag är allmän strejk

vid hamnen rådande, och fortfar densamma tills arbetarnes

begäran om högre betalning blifvit beviljad.»

Organisationen var alltså ännu icke bildad eller

återupplifvad. Det hade haft sina svårigheter att få någon ledare.

Denne måste vara någon person, som var oberoende af

arbetsgifvarne vid hamnen, ty om striden förlorades vore

ledarens existens som hamnarbetare absolut tillspillogifven. Men

oaktadt fackföreningen ej var färdig och oaktadt man icke

Från sågverksarbetarnes kongress i Gefle 1904.

Foto Bergh, Gefle.

Demonstration i Örebro.

Foto Hakelier, Örebro.

Grupp af arbetare vid Tönshammars kettingsmedja.

Foto Pettersson, Söderhamn.

Folkets hus vid Eslöf.

Foto Föjer, Eslöf.

ens tycktes ha haft riktigt klart för sig, hvem som uppsatt

strejkproklamationerna, ådagalade kåren omedelbart den

präktigaste sammanhållning. Proklamationen spreds med stor

hastighet till alla, som hade sin sysselsättning utefter

hamnarna, beslutet var snabbt och enhälligt fattadt, som om det

skett på en formlig sammankomst, och icke en enda man

kunde förmås att börja arbetet den dagen.

»Det gjordes utomordentliga försök både med hot och med

lock att förmå arbetarne att upptaga arbetet på de gamla

villkoren, men ingenting hjälpte. Nu skulle arbetsgifvarne

få erfara, att den förmente ’busen’ hade vaknat till insikt om

sin rätt och sitt människovärde. Arbetarne behöfde ej lång

tid för att komma öfverens om hvad som borde göras: inom

några timmar hade en kommitté blifvit tillsatt och utverkat

rätt af polisen att samma dags middag få hålla möte på den

gamla samlingsplatsen vid Lilljans; där valdes

underhandlingskommitté, som omedelbart grep sig an att uppsätta arbetarnes

fordran skriftligt i form af prislista, hvilken samma dag

tillsändes arbetsgifvarne.»

Det blef afslag utan vidare, ty arbetsgifvarne räknade med

visshet på att solidariteten hos deras hamnarbetare icke skulle

hålla sig länge. I alla händelser borde det icke vara svårt

att skaffa folk, som ersatte de strejkande.

Men den första dagen gick och den andra också, och ingen

kunde förmås att arbeta, hvarken gammalt eller nytt folk.

Dessutom befanns det, att den allmänna opinionen med stor

skyndsamhet och opåräknadt enhälligt stadgat sin mening om

tvisten och ställt sig på arbetarnes sida. De strejkande själfva

kunde af tidningarna lätt utröna hvar den stora allmänhetens

sympatier lågo, och detta höjde deras mod och företagsamhet.

Och snart var fackföreningen återupplifvad, det skedde redan

på strejkens andra dag. De strejkande fingo också hjälp af herr

Knut Tengdahl, som blef ordförande i den nämnda

underhandlingskommittén och äfven fackföreningens första ordförande.

Ett stort antal fartyg väntade på att bli kvitt sin last, och

arbetsgifvarne måste återtaga det absoluta nej, som de

afgåfvo på strejkens första dag, sedan de funnit, att deras

gamla arbetares sammanhållning var större än de trott och

att strejkbrytare ej stodo att erhålla. På tredje strejkdagen

lyckades underhandlingskommittén förmå stufverifirmorna att

godkänna en förhöjning med fem öre i timmen för ordinarie

arbetstid, eller 35 öre pr timme, och 50 öre pr timme för

öfvertid. Men arbetarnes försök att få denna uppgörelse

skriftligen kontrakterad misslyckades. Man ville då icke

drifva saken längre ännu, utan fick det tills vidare bero med

denna första lilla seger, som hade vida större moralisk

betydelse än ekonomisk, äfven om ju också den pekuniära

vinsten var afsevärd nog.

Den stora moraliska betydelsen var, att äfven

hamnarbetarne nu med ens ryckt upp i ledet bland öfriga arbetskårer

med samhörighetskänsla och brodersinne. Ett

klassbrodersinne endast, vill någon invända, men något annat var och

är väl för dem icke möjligt att hysa. Så länge klasskampen

består, är det icke gärna arbetarne, som kunna ta första steget

till ett högre mänsklighetens broderskap. Eller hur skulle

stufverifirmornas representanter mottagit hamnarbetarnes

framräckta brodershand?

Hamnarbetarnes fackrörelse var icke blott en tillfälligt

uppflammande låga utan har från denna stund visat sig vara

bestående och stadd i stadig utveckling. Till föreningens

första åtgöranden hörde att ta itu med den råa behandling på

arbetsplatserna, som många arbetsgifvare och förmän läto

arbetarne undergå, och att mota de försök, som gjordes att

splittra samhörigheten. I båda fallen gällde det främst att

omskapa hamnarbetarne själfva, så att de i sin tur icke gjorde

sig skyldiga till råheter utan lärde sig uppskatta större

hyfsning i tal och åthäfvor, och att lära dem solidaritetens

betydelse framför egennyttans. Men superiet florerade ännu i

alltför hög grad och gjorde en stor del arbetare ytterst

oemottagliga för all dylik uppfostran. Hvad fackföreningen

alldeles särskildt fick rikta sin uppmärksamhet på var alltså att

bekämpa dryckenskapen bland sina medlemmar.

Denna kamp var, som förut visats, icke lätt. Och Edqvist

pointerar i sin bok ytterligare de svårigheter, som här

uppreste sig.

»Vi kunna ej förbigå», skrifver han, »att lämna en del

upplysningar om alla de faror, som på den tiden lurade rundt

omkring hamnarbetarne och deras arbetsplatser med afseende

på det då öppna och af myndigheterna väl kända

lönkrögeriet. Vid den s. k. fiskarhamnen fanns ett stort antal

ölförsäljningsställen, hvilka myndigheterna tilläto vara öppna

dygnet rundt. Dessa ölkrogar lågo ju alldeles inpå den för

arbetarne bestämda samlingsplatsen, det var ju så naturligt, att

arbetarne mången gång t. o. m. mot sin egen önskan drogos

dit. Man får betänka, att arbetarne ej hade någon

samlingslokal, hvari de kunde skydda sig mot regn och oväder under

den ofta långa tid, som de till följd af arbetets tillfälliga

beskaffenhet måste gå sysslolösa för att passa inväntade fartyg.

På dessa ölschappar gafs då ett visst skydd mot regn och köld,

så länge de, som sökte skydd, hade pengar till öl och bränvin.

Utom här nämnda ölkrogar fanns ett stort antal s. k. ölroddare,

som i små roddbåtar flackade omkring på strömmen till de

olika fartygen med öl och rent af påtrugade sig de olika

arbetslagen och plundrade dem inpå bara kroppen; det var ett

ständigt öldrickande från morgon till kväll. Dessutom funnos fyra

krogar placerade rundt omkring dessa ölnästen. — —

Hamnarbetarefackföreningen tillställde både

polismyndigheter och stadsfullmäktige skrifvelser i denna fråga och

fordrade, att ölförsäljningen vid fiskarehamnen och jämväl på

strömmen skulle förbjudas, allt under påpekande af dess

fördärfliga inverkan på hamnarbetarekåren och närstående

arbetaregrupper.

Till en början fäste myndigheterna intet afseende vid dessa

opinionsyttringar, utan fick lönkrögeriet ostördt fortsätta, tills

oppositionen slutligen blef så stark, att den tvingade polisen

att stänga alla i fiskarhamnen varande ölschappar, och

samtidigt blef äfven omnämnda ölförsäljning ute på strömmen

förbjuden. — Följderna af denna inskränkning i

ölförsäljningen vid och omkring hamnarna blefvo snart i ögonen fallande,

dryckenskapen bland arbetarne aftog mer och mer, och

fylleriförseelserna blefvo allt färre; arbetarne började ägna sig

mera åt sin förening och dess verksamhet. Upplysnings- och

reformarbetet pågick oupphörligt och tilltog efter hand som

föreningen blef äldre och krafterna på det andliga och

materiella området ökades, och föreningen kunde snart bland sina

medlemmar uppvisa en elitkår, som var outtröttlig i sökandet

efter upplysning och bildning.»

Det är sådant arbete, som med rätta kan kallas en vacker

kårkamp, och lyckligtvis har denna kamp allt fortfarande burit

allt bättre och bättre frukter.

Den första segern erbjöd inga lagrar att hvila på, allra

minst i ekonomiskt afseende. En uppgjord statistik visade,

att hamnarbetarnes årsinkomst 1895, sedan de fått sin

ofvannämnda förhöjning i timpenningen med de fem örena,

uppgick för en ordentlig och arbetsam man ej till mera än 451: 50

kronor, en bra otillräcklig årslön.

Redan följande år uppsattes därför en ny prislista af

fackföreningen och inlämnades till arbetsgifvarne. Däri begärdes

45 öre i ordinarie timpenning samt 65 öre för öfvertid;

vidare framställdes kraf på att hvarje arbetare skulle

olycksfallförsäkras för 2,000 kr. och att ett väntrum skulle upprättas.

Äfven nu måste det gå till strejk, och liksom vid

föregående tillfälle bröt denna ut i maj månad. Också denna gång

hade de strejkande allmänhetens sympatier på sin sida; hvilka

ej häller underläto att taga sig uttryck i materiellt understöd;

deras fackförening var stark, och de hade löften om

penninghjälp från arbetarne i andra fack. Men denna gång fick striden

ej utkämpas alldeles i fred för strejkbrytare, och dessutom sökte

det s. k. »Samhällsbevarande Arbetaresamfundet» att spränga

hamnarbetarnes solidaritet. Striden hade dock icke pågått mer

än ett par veckor, förrän arbetsgifvarne nödgades ge med sig

en smula. Äfven nu prutade de emellertid ned arbetarnes

fordringar, och konflikten bilades efter en uppgörelse, där man

fastslog en ordinarie timpenning af 40 öre, för öfvertid 65

öre, olycksfallförsäkring å 1,500 kronor pr arbetare samt

vissa ordningsregler för arbetarnes intagning i arbete samt

om deras uppförande. Liksom sist vägrade arbetsgifvarna

att skriftligen konfirmera aftalet.

»Hamnarbetarefackföreningen hade», skrifver Edqvist, »på

kortare tid än två år höjt arbetarnes ställning mera än kanske

någon annan fackförening förut gjort inom Sverige.

Visserligen var ännu arbetarnes årsinkomst bland de lägsta i

Stockholm, men ingen kunde ju begära, att arbetarne skulle få

allt på en gång, om än deras fackförening var aldrig så stark.

Hamnarbetarnes årsinkomst kunde 1897 beräknas uppgå i

genomsnitt till 650 kr. pr man, och det kan rimligtvis ej

anses vara för mycket, snarare för litet i förhållande till de

samma år betydligt stegrade lefnadsomkostnaderna, särskildt

i Stockholm. Lägger man härtill, att hamnarbete är ett

särskildt tungt och ansträngande arbete, hvilket kräfver stora

kroppskrafter samt äfven utgör ett yrke, där arbetarne äro

ständigt utsatta för hälsofara af alla slag, hvarjämte

arbetarnes behof i materiellt hänseende stigit i betydlig grad, sedan

de blifvit organiserade, så "finner man, att arbetarne hade

fortfarande behof af löneförbättring.»

Det dröjde denna gång till 1899, innan nya kraf

framställdes. De rörde sig om 50 öre i timpenning och 75

öre för öfvertid. Efter en del underhandlingar beviljades

dessa fordringar utan att strejk denna gång behöfde

tillgripas.

Fackföreningen kunde i stället under flera år koncentrera

sitt hufvudsakliga arbete på sina medlemmars uppfostran.

»Det var nu så», heter det i den ofta citerade Edqvistska

boken, »att ett stort antal medlemmar voro ungkarlar, och

bland dessa funnos många, som saknade släktingar eller

anhöriga i hufvudstaden; de voro följaktligen lämnade åt sig

själfva och af lätt förstådda skäl voro för dem farorna störst.

Äfven voro dessa de svåraste för fackföreningen att få

intresserade för nykterhetsarbetet och i allmänhet för alla

fackföreningens mer ideella sträfvanden. Vidare hade dessa

arbetare till det öfvervägande antalet sin bostad och hemvist

hufvudsakligast på de smärre hotellen i staden mellan

broarna eller på frälsningsarméns härbergen, hvilka i likhet med

krogarna äro utplanterade rundt omkring hamnarna. På dessa

hotell och härbergen samlas en mängd mer eller mindre goda

individer, hvilka i ett eller annat afseende äro urspårade eller

ej hafva karaktärsstyrka nog att hålla sig uppe i jämnhöjd

med de arbetsamma och ordentliga arbetarne inom olika

fack.

Fackföreningens mera intelligenta och om sitt

människovärde upplysta medlemmar insågo allt för väl att det

ofvannämnda var ett missförhållande, som måste bort, att det onda

Arbetare vid Avesta Järnverk.

Foto Ståhl, Avesta.

Från Storåns vattensåg i Delsbo.

Foto Rudolphi, Delsbo.

Tjänstepersonal vid Österåsens sanatorium.

Foto Sandberg, Sollefteå.

Järnvägsarbetare å Västra Centralbanan, i närheten af Ulricehamn.

Foto Ljungström, Ulricehamn.

måste ryckas upp med roten, om det skulle lyckas

fackföreningen att skapa en nykter och intelligent hamnarbetarekår.

Hamnarbetarefackföreningen gjorde därför flerfaldiga

försök att draga sina medlemmar ifrån dessa lefnadsvanor, men

det hade sig icke så lätt, då fackföreningen ej rönte något

som hälst bistånd hvarken af sina arbetsgifvare eller de

kommunala myndigheter, som kunde anses ha vida större

skyldigheter än fackföreningen i detta afseende.

Fackföreningen släppte emellertid icke taget utan beslöt på

ett enskildt föreningsmöte, att alla gifta medlemmar, som hade

sådan bostad, att de utan obehag för sig och sin familj kunde

det, skulle låta ogifta medlemmar bo hos sig för att på så

vis åstadkomma, att deras intresse kunde ledas in på en sund

och själf medveten bana. Det var äfven många, som

härigenom drogos ifrån det råa och osunda krog- och hotellifvet

ute i staden, de blefvo goda och nyktra medlemmar, som

visste skilja på rätt och orätt. Fackföreningen hade

flerfaldiga gånger vändt sig med skrifvelser både till

stufverifirmorna och de kommunala myndigheterna och påpekat alla

dessa vedervärdigheter; som hamnarbetarne dagligen hade att

kämpa mot, mest afseende bristen på väntrum för arbetarne.

Men svaret från dessa vederbörande blef alltid detsamma: att

de ingenting kunde göra åt de af fackföreningen påpekade

bristerna.

Fackföreningens påtryckning på myndigheter och

arbetsgifvare blef ändå till sist så stark, att dessa ansågo sig

nödsakade att med något mera allvar öfverlägga om, i hvad

mån de kunde ha skyldighet att bistå hamnarbetarnas kraf

på ett tidsenligt väntrum.»

Sent omsider har ändtligen af kommunen byggts ett hus

vid hamnen för att tillgodose detta kraf.

Nya strider vid Stockholms hamn pågingo äfven år 1898,

och följande år lyckades hamnarbetarefackföreningen få en

ny prislista godkänd och underskrifven af samtliga

stufverifirmorna. Försök från arbetsgifvarehåll att bilda s. k. »fasta

lag» och importera, särskildt från landet, arbetskraft, som

ställde sig billigare än fackföreningsmedlemmarnas, slogo i

det hela icke väl ut. De importerade arbetarne gjorde sig

snart solidariska med sina kamrater i fackföreningen, och

denna kunde nu en längre tid framåt få ägna sig ostörd åt

inre reformer och förbättringar i sin organisation.

Föreningsarbetet hade 1899 fortskridit så långt, att hamnarbetarne

hade ett fackförbund, som ägde anslutna afdelningar i alla

Sveriges sjöstäder. Till dessa afdelningar hörde utom

hamnarbetare packhuskarlar, åkeriarbetare m. fl.

Arbetsgifvarefirmorna syntes också till en tid vara fullt

belåtna med de rådande förhållandena och inga klagomål

hvarken på hamnarbetarnes uppförande eller deras priser afhördes.

Men det goda förhållandet skulle icke räcka så länge.

Frampå sommaren 1901 började stufverifirmorna beklaga sig

öfver de dyra lossningspriserna i Stockholm, och i dem af

hufvudstadens tidningar, som vanligen bruka ställa sig på

arbetsgifvarnes sida vid dessas konflikter med arbetare, lästes

åtskilliga artiklar, där lossnings- och lastningsförhållandena

vid Stockholms hamn påstodos vara »ur rederisynpunkt

högeligen otillfredsställande till följd af det tyranni och

maktmissbruk, som utöfvas af den socialistiska

hamnarbetarefackföreningen».

Efter en del smärre skärmytslingar uppsade stufverifirmorna

prislistan i slutet af år 1901, och inom kort erbjödo de

hamnarbetarne en ny prislista, där den nuvarande ordinarie

timpenningen sänktes från 50 till 45 öre. Som motivering

framhölls, att sjöfartsnäringen var så tryckt och frakterna så

låga, hvartill kom att det fanns, som ofvan antydts, ett s. k.

»fast lag», arbetare som icke tillhörde organisationen, hvilka

arbetade för 40 öre i timmen. Dessutom fanns det en punkt

i den hittills gällande öfverenskommelsen, som innehöll

bestämmelser angående det antal arbetare, som skulle användas

»pr gäng» för arbetets ordentliga utförande, och beträffande

denna punkt fordrade arbetsgifvarne friare händer.

Till sist blef det denna senare punkt, som arbetsgifvarne

främst uppgåfvo som konfliktens anledning, och under

sådana förhållanden afstod fackföreningen från sina

förutvarande rättigheter härvidlag emot att aftalet för öfrigt

bibehölls i hufvudsak oförändradt.

Öfverenskommelse blef nu åter träffad, och alla tvister

voro ur världen för detta seglationsår. Det visade sig också,

att arbetarne icke hade några skäl att vara missbelåtna med

sin eftergift angående ett visst antal arbetare pr gäng. Allt

tycktes gå bra, skrifver Edqvist, »äfven med afseende på

arbetsgifvarnes och deras förmäns numera oinskränkta rätt

att själfva få bestämma det antal arbetare, som skulle

användas vid de olika lossnings- och lastningsplatserna». »Det

kunde nog hända ibland», tillägger han, »att någon förman

af snikenhetsskäl tillsatte färre arbetare än som förut varit

brukligt vid en del arbeten och ville tvinga dem att utföra

arbetet lika fort som ett större antal förut gjort, men dylika

öfvergrepp blefvo dock, sedan påpekning därom gjorts till

det högre befälet, rättade.»

Det vore synd att använda några andra ord än

hamnarbetarens-författarens egna, då han vid denna punkt i sin

skildring om Stockholms hamnarbetare i motgång och medgång

gör en liten återblick på hvad som dittills uträttats och yttrar

följande:

»Hamnarbetarekåren stod nu i moraliskt hänseende fullt ut

på samma nivå som de flesta andra arbetarekårer inom

Stockholm. Den hade under årens lopp — sedan 1895, då

organisationstanken först fick fast fot inom densamma — höjt sin

ställning i detta afseende i en utomordentligt hög grad.

Visserligen fanns det ännu en mindre grupp kvar af den

kategorien, som kunde kallas för dåliga och supiga element,

men de voro dock så få, att i stort sedt spelade dessa

obotfärdiga ingen betydande roll hvarken i arbetet eller

annorstädes.

Hamnarbetarekåren hade på de senaste åren förstärkts med

en stor mängd unga och intelligenta arbetare, som visste och

förstodo att vid alla tillfällen hålla ett vaksamt öga på de

svagare och mera efterblifna af sina kamrater. De förstodo

äfven att kårens anseende och värdighet borde hållas högt

och tröttnade ej att ständigt bland sina kamrater föra en

liflig och verksam agitation för arbetarerörelsens idéer, dess

uppgift att fostra och skola sina medlemmar till om sitt

anseende måna arbetare. Ingen har heller kunnat bestrida det

faktum, att hvad som har gjorts för att höja hamnarbetarne

till hvad de nu äro, det ha de gjort själfva.» — —

I en följande uppsats skall i korthet behandlas den stora

lockouten vid Stockholms hamn 1903. Då ställdes den

samhörighetskänsla och den solidaritet, som blifvit frukten af

hvad här kallats en vacker kårkamp, på ett det hårdaste prof.

Men det hårda profvet bestods.

*

Olycka.

— En sådan knall! Det var som om man skjutit af en

»långe Tom» här ute på gatan. Och ändå har jag väl härifrån

en kvarts mil till olycksplatsen. Fönsterrutorna skallrade

och jag tyckte marken gungade. Jag tänkte på jordbäfning

eller trodde, att åskan slagit ned i huset. Åskslag från klar

himmel — det var ju inte möjligt. Folk kom och gissade

på sprängskott vid något gatuarbete i närheten. Det var

lika omöjligt. Så fick jag omsider förklaringen. En person

kom in här i butiken om en stund och berättade, hvad som

skett. Ja, det var en förfärlig olycka! Fyra familjefäder

bortryckta från hustru och barn! Och så de ha blifvit

tilltygade vid explosionen! Af en utaf de fyra döda har man

ännu hittat bara ett afslitet ben.

— Ni vet inte namnen på dem som förolyckats? Jag har

en bror där ute, och jag har just kommit resande hit i går

på morgonen efter tio års bortovaro och skulle besöka honom

som i afton.

— Nej, ännu vet jag inte de dödes namn. Men de äro

alla gifta. Var er bror gift?

— Ja, sedan några år . .. Han har tre små barn.

— Stackars alla de efterlämnade anhöriga! För dem var

det verkligen ett åskslag från klar himmel.

— Hur är närmaste vägen dit ut? Man kan ju stiga på

en färja, som går till en station strax bredvid?

— Ja, men härifrån går det nog fortast att ta en droska.

Först den här gatan fram ända till tullen, och sedan man

hunnit öfver bron, tar man af till höger. Kusken vet ju

besked. Och det är en så vacker väg.

Butikägaren telefonerar efter en droska, men det står ingen

att få vid närmaste droskstation. Då får han se en af sina

affärsvänner komma framrusande i automobil. Han

misstänker, att vännen har samma mål som den resande, och

skyndar ut och ropar an honom.

— Hvart gäller färden?

— Till dynamitfabriken.

— Tag då den här unge herrn med. Han har anhöriga

bland arbetarna där ute och är orolig öfver deras öde. Han

måste dit så fort som möjligt men kan inte få något åkdon.

Beredvilligt lämnas plats i automobilen, som snart återtar

sin vanliga snabba fart.

Porfyrbrott å Onön i Börstil.

Foto Skötsner-Edhlund, Östhammar.

Torffabrikation å Martebo

Foto Gardsten, Visby.

Betongjutning af Riksbankens kassahvalf i Karlskrona.

Foto Ahlfors, Karlskrona.

Arbetarebostäder å Norrsundet.

Foto Nyberg, Norrsundet.

Främlingen presenterar sig för automobilägaren och frågar:

— Min herre vet inte namnet på dem som omkommit?

— Jo, jag fick dem på en tidningsredaktion, som jag

förfrågade mig hos i telefon.

Och han nämner namnen.

Det rycker i främlingens ansikte. Och han kan icke svara.

Så kommer det omsider med bruten röst:

— Då var det som jag fruktade. Min bror är med bland

dem... Jag träffade honom då inte mycket. Har inte varit

här på tio år. Och nu skulle jag hem till honom i kväll...

Han har hustru och tre små barn...

Chauffören ökar farten en smula, då man hunnit ut på

landsvägen. De båda herrarna fara förbi en mängd

brådskande fotgängare och flera droskor, som tydligen ha samma

mål. Här kommer en mötande automobil och rusar tillbaka

till staden i ursinnig fart. Och här ännu en. Det är

referenter och tecknare för de stora tidningarna, som konkurrera

i reportage.

Landskapet, som man ilade förbi, ägde en pittoresk skönhet.

Det är den 2 maj, en klar vårdag med sol och värme.

Solen stod just nu som högst på himlen.

Det hade blifvit tidig vår. Lönnblommorna voro redan

utslagna efter vägen och spredo sin ljufliga honungsdoft.

En smula regn hade fallit kvällen förut och bundit dammet.

En härlig vårdag och en härlig promenad! Men målet för

åkturen väckte fasa och gaf icke tillfälle till att njuta

naturens skönhet.

I trädgårdstäpporna utanför förstadens små egna hem

prunka vårblommorna i granna färger, och det ångar af den

nyvända myllan. Men spaden får stå stilla. De äldre samla

sig i grupper utmed landsvägen och tala sakta och sorgset

om hvad som händt. Och barnen se nyfiket på den

ovanligt lifliga trafiken på vägen förbi deras hem. Af de många

vägfarande förstå de än bättre än af de äldres berättelser, att

det är något ovanligt som händt. De förstå också, att det

är något rysligt. De hörde ju den förskräckliga knallen, och

alla tala jämrande om död och fasligheter.

Automobilen klarerar en backe. Där sträfvar en yngling

uppför i språngmarsch, så att svetten rinner i floder från

hans panna. Det kan beredas ännu en plats i vagnen, och

den springande får sitta upp och pusta ut.

— Jag har sprungit ett ärende hem åt en af änkorna. -- --

Ja, tänk att han är död i dag! I dag dig, i morgon mig. I

går gingo vi tillsammans vid förstamajdemonstrationen, och

han bar fackföreningens nya och nyss invigda fana. Det var

ett hedersuppdrag, och han var stolt öfver det. I dag gick

han som vanligt till arbetet half sex i morse, men han kom

aldrig tillbaka hem mera. I går röd, i dag död.

— Ja, det ordspråket ha ni arbetare här ute all anledning

att erinra er. Ni vandra ju som på en vulkan. Det känns

väl svårt att arbeta under sådana förhållanden?

— Nej, det kan jag icke säga. Man blir så van vid det,

att man inte tänker på det. Men man är försiktig förstås.

Och vi anse det som en heder att bli satta till det farligaste

arbetet, där man måste vara mest försiktig.

— Men försiktighet hjälper inte alltid. Här var ju en

gammal erfaren förman bland de dödade, en som tjänat

bolaget på samma svåra post i öfver trettio år troget, pålitligt

och skickligt.

— Ja, han fick medalj nyligen, Patriotiska sällskapets

stora guldmedalj för långvarig och trogen tjänst. Han

visste nog, hur han skulle sköta sin sak. Men när olyckan

är framme ...

Automobilen stannar utanför grinden till

nitroglycerinfabrikens stora område. Där stå stora människoskaror

samlade och diskutera hvad som skett. Genom grinden insläppes

ingen utan särskildt tillstånd. En röd signalflagga på en

hög stång svajar öfver ingången som varningssignal. Den

anger områdets karaktär och ber den obehörige vara glad

att få stanna utanför.

Förbi en rad af smärre hus af trä eller sten,

kontorslokaler och andra byggnader, kommer man till själfva

fabriksetablissemangen, som ligga spridda utmed den lilla vikens

sidor.

Här emot söder är själfva olycksplatsen. Där lågo nyss i

en söndersprängd bergås, bevuxen med tall och några

enstaka björkar, tre träbyggnader. De voro nedbäddade i

konstgjorda grottor och voro isolerade från hvarandra med

brädklädda palissader, fyllda med grus och sågspån.

I dessa byggnader ägde de farligaste procedurerna för

dynamittillverkningen rum.

Högst uppe i bergsbacken låg det största huset med två

våningars fasad, där det fruktansvärda sprängämnet undergår den

första bearbetningen. Med denna voro vid olycksfallet två

personer sysselsatta. Ett stycke nedanför detta det s. k.

»tillverkningshuset» låg »ulltorken» och nederst vid vikens strand »torkhuset».

Nu finnes af dessa byggnader icke ett spår. De äro

bortsopade från stället som af en cyklon, en cyklon, som också

kunnat med sina jättehänder rifva upp grunden, där de stått,

och förmått att mellan fingrarna söndersmula stenar, bjälkar

och bräder. Väldiga gropar i marken och en massa

kringströdt bråte, det är hvad som betecknar platsen, där den

rasande naturkraften farit fram.

Nitroglycerin, hvaraf sådana sprängämnen som dynamit,

ammoniakkrut, nitrolit m. fl. tillverkas, erhålles genom

inverkan af koncentrerad salpetersyra på glycerin i köld och

är en ganska giftig vätska, färg- och luktlös. Dess

explosiva kraft är fyra gånger större än det vanliga krutets och

en half gång större än hos bomullskrut. Nitroglycerinet

stelnar vid + 8 grader, kan blott med svårighet antändas på

vanligt sätt och brinner utan att explodera, men exploderar

däremot på det våldsammaste, om det upphettas till 180

grader, utsättes för häftiga stötar eller för explosion af

knallkvicksilfver och andra explosionsämnen.

»Tillverkningshuset» låg som sagdt högst uppe intill de

blykar, därifrån salpetersyran och svafvelsyran ledas ner i

tillverkningen för att blandas med nitroglycerinet. För att

hålla den hopblandade vätskan kall är behållaren försedd

med kylrör af bly, hvari kallt vatten ständigt cirkulerar. Från

tillverkningshuset rinner sprängoljan i öppna trärännor och i

en stor trumma ner till tvätthuset, beläget ungefär 50 meter

längre ned i sluttningen. I detta tvätthus går oljan ned i

stora träkar, s. k. kärnor, där den tvättas i sodalut. Sedan

bäres oljan i stora kannor till gelatinfabriken, som ligger ett

stycke längre bort. Här arbetas oljan ihop med

bomullskrut och blir »gummi». Denna nya massa föres sedan i

trälådor till det s. k. bageriet; där den arbetas med

ammoniaksalt och kokas ihop till fast massa — dynamit. Och så

pressas den till patroner och packas in. Den nitrerade

bomullen torkas i en särskild torkhydda.

Endast fem arbetare af fabrikens etthundratrettio man starka

personal ha sysselsättning vid det farligaste arbetet, det som

utföres i de tre byggnader, som nu sprängts i luften. Denna

lilla arbetsstyrka är med särskild omsorg utvald för sina

farliga platser, samvetsgrant och pålitligt folk. Nu ha de

stupat på sin post.

Hur olyckan skett, därom kan nu ingen ge besked.

Endast de döda skulle kunnat berätta därom, ty så mycket vet

man genom arbetsbefälets och i närheten varande arbetares

iakttagelser, att de olyckliga varslat sitt öde ögonblicket

innan dess slag drabbade. Förmannen och hans arbetskamrat

hade inspekterats af en af ingenjörerna några få minuter före

explosionen, tre satser nitroglycerin voro då tillverkade och

stodo färdiga i sina respektive separatorer och tvättkar, och

man hade hunnit ett godt stycke på den fjärde och sista

satsen. Hade nu något fel blifvit begånget, borde olyckan

ha inträffat just vid påbörjandet af en ny sats, men så var

ej händelsen, utan olyckan hade uppstått, sedan arbetet en

god stund varit i gång, och därför måste det antagas, att

andra orsaker inverkat än något missgrepp vid arbetet.

— Troligen har någon apparat gått sönder. Ett kylrör

har t. ex. brustit. Det är en ren olyckshändelse. Det var

allmänna omdömet på olycksplatsen.

Men att som sagdt de förolyckade själfva hunnit märka

hvad som var å färde, därom vittnar, hvad de arbetare, som

varit sysselsatta i närheten af »tillverkningen», iakttagit. De

hade nämligen plötsligt fått se förmannen och hans

arbetskamrat rusa ut ur sin byggnad med våldsam fart. Och

samtidigt hörde de ett brusande och hväsande ljud genom den

öppnade dörren. Något måste vara i olag, något som ej ens

den erfarne förmannen kan hjälpa. Det hväser mer och mer.

Tydligen har förmannen släppt på luft i den skyddsapparat,

som är till för att förhindra det brinnande nitroglycerinet att

explodera.

— Spring, spring! hade förmannen ropat, då han kommit

ut på trappan, men i samma ögonblick hade det

förskräckliga inträffat.

En bedöfvande knall, ett brak som af hundra åskor, en

röd eldstråle, som sköt upp högt i luften, en tjock,

svafvelgul, kväfvande rök och ett regn af spillror, det var hvad

ögonvittnena uppfattade.

De voro endast ett par tiotal meter från de exploderande

byggnaderna, och att de undkommo oskadda, anse de själfva

som ett rent underverk. De visste icke heller till en början

om de lefde eller voro döda. Lufttrycket tvingade dem till

de våldsammaste kullerbyttor, de närmaste hemska

sekunderna eller t. o. m. minuterna, då blyrör och trästycken

smattrande haglade öfver den förmörkade platsen, föreföllo dem

oändliga. De trycktes ihop som af skrufstäd, utsögos som

af sugpumpar, det var en hel helvetisk evighet af spänning

och dödsberedelse.

De två öfriga trähusen tycktes dem explodera i samma

ögonblick som »tillverkningshuset». En arbetare tror sig

visserligen ha kunnat urskilja tre detonationer, men de följde

ytterst tätt på hvarandra. En annan kan icke säga, att han

hört någon knall alls. Hans hörselförnimmelser upphörde

för en längre stund, och hufvudet kändes, som om det sprängts.

Fönsterrutor krossades i små smulor på alla hus inom en

vid omkrets, fönsterbågar trycktes ut, närmast liggande

byggnader ramponerades svårt, väggar och tak pressades in,

fotstjocka furustammar brötos af, löfträden beröfvades sin

vårliga skrud och formligen skalades här och där, hela platsen

erbjöd anblicken af den ohyggligaste förödelse. I

trädkronorna hade fastnat träribbor och bitar af säckväf och

annat tyg.

Så småningom strömmade folk till, först och främst

befälet och hela den personal, som arbetade i de öfverblifna

fabriksbyggnaderna. Alla voro halft sanslösa af fasa, några

också skadade om än lindrigt. Och olyckans vidd stod klar

för hvar och en.

Men här gick icke an att förlora besinningen. Ur

spillrorna och ruinerna steg ännu en intensiv rök, men fabrikens

Sillvaden hopfogas.

Foto Jacobson, Lysekil.

Ekeröds Arbetare-musikförening.

Foto Ohlsson, Svensköp.

Timmertumning.

Foto Rudolphi, Delsbo.

Från Bränneriet, Varberg.

Foto Ranch, Varberg.

Arbetarefest vid Hvetlanda stol- och möbelfabrik.

Foto Ekström, Hvetlanda.

spruta framfördes genast, och hela platsen genomdränktes

med vatten. Sedan detta var gjordt, kunde man beträda

området och söka efter de arbetare, som man visste hade

befunnit sig där.

— Hur står det till? frågade den tillskyndande

fabrikschefen den af de bedöfvade arbetarna, som syntes börja

kvickna vid.

— Jo tack, med mig går det an, men med andra är det

nog värre.

Ännu härskade ovisshet om hvilka som blifvit olyckans

offer. En arbetare hade strax före explosionen gått ut ur

en af de sprängda byggnaderna för att hämta frisk luft —

de kväfvande syrorna nödvändiggöra sådana afbrott i arbetet

— och måhända var han räddad? En annan hade

tillfälligtvis aflägsnat sig från platsen för att få ett verktyg

repareradt. Kanske han fanns i lifvet? Kvinnor och barn ha

skyndat till och storma an med frågor i den mest upplösta

förtviflan, de minsta dra sina mödrar i kjolarna och bara stirra

på det hemska molnet af svart rök, som ännu hvilar

öfver sjön.

De två i »tillverkningen», som skyndat ut därifrån och

hunnit ropa till de andra att söka rädda sig, de måste vara

förlorade. Strax bredvid, där deras arbetslokal stått, fann

man också deras illa tilltygade lik. Förmannen låg

framstupa med hufvudet nedgräfdt i marken. Och ej långt ifrån

honom låg en tredje liflös kropp, en arbetare, som varit

sysselsatt strax utanför tillverkningshuset för att reglera

påsläppningen af behöfliga syror. Snart saknades ännu en

fjärde arbetare. Han hade sysslat i den lilla byggnad, där

bomullskrut förvarades, torkbyggnaden.

— Har man inte funnit honom, inte funnit något spår

af — — frågar en ingenjör, då en arbetares röst afbryter

nedifrån stranden med behärskad stämma:

— Jo, ingenjörn, vi ha funnit hans afslitna fötter. Hans

kropp finns nog ute i viken.

Bolagets läkare kommer till efter en stunds förlopp. Han

undersöker liken:

— Ja, det var ju förskräckligt det här. Jag skall skrifva

ut attesterna?

Doktorn pekar på en af de döda kropparna. — Hvem är

det här? Är det inte — — Jaså, det är verkligen han. Ja,

jag tyckte det. Hans gamle far fick åka med mig hit. Han

undrade så mycket, om sonen kunde vara skadad ... Ja, säg

honom det varligt. Han står där borta vid grinden.

— Nej, han har gått just nu, svarar en af arbetarne.

Han träffade sin andre son, som inte varit hemma på tio

år, och han har talat om det... Nu ha de gått till änkan.

Hon är sjuk också. Hur ska de kunna trösta henne!

— Kom, sade en arbetarhustru. Vi gå här genom

skogen. Där sitter också en änka, som sörjer. Jag tänkte, när

jag hörde knallen och innan jag hann hit: nu gäller det mig.

Men jag slapp den här gången för min del. Jag var med

för öfver trettio år sedan också, då var jag bara barnet, men

då var det ändå värre, hela fabriken och tolf döda.

Hon får en grannkvinna med sig och de ta vägen öfver

berget. Där var stor sorg i det sköflade hem, där de trädde

in. Han hade kommit hem hvarje kväll på den kända

stigen genom skogen, och de små gossarna hade gått ut och

mött honom, men nu kom han aldrig mer. Och så hastigt

som det kommer. Man vet ju, att det så lätt kan inträffa i

en sådan fabrik, men man kan ju inte alltid vara beredd på

det ändå. Och för resten det lär ju vara så, att det icke

inträffar fler olyckor vid dynamitfabriker än vid

byggnadsarbeten och sågverk.

— Det rika bolaget skall nog ge er rikligt bröd till

döddagar, skulle de besökande försöka trösta. De äro ju

försäkrade allesamman, men det är ju förstås för litet. Det

räcker inte långt, men bolaget skall nog ge hvad som

behöfs.

— Ja, pengar, det kan inte hjälpa för allting, svarade

änkan och grät bittrare än förut.

Fabriken måste ställa in arbetet några dagar. Upprörda

öfver det ohyggliga skådespelet, måste såväl befäl som

arbetare ha tid på sig för att »taga igen sig» efter slaget och

återhämta krafter till fortsatt arbete.

De förolyckades begrafning blef en mer än vanligt

gripande sorgeakt. Vid draggning i viken hittade man kort

efter olyckan liket äfven af den arbetare, som befunnit sig i

torkhuset. De jordades alla fyra på kyrkogården i en för dem

alla gemensamt redd graf. Stora folkskaror voro i rörelse

den vackra majsöndagen för att se liktåget passera. Det var

en lång procession. Främst kommo de fyra likvagnarna

med kistorna öfverhöljda af blommor, skänkta af anhöriga,

kamrater och arbetsgifvare. Så följde fanorna, fackföreningars

och nykterhetsorganisationers. Därefter kommo flera tiotal

deltagare till fots och till sist en lång fil af vagnar, där de

anhöriga samt bolagets styrelse och arbetare följde. Här och

hvar efter vägen, där tåget skred fram, var flaggan hissad

på half stång. Klockorna började ringa.

Vid kyrkan tillstötte en arbetarmusikkår, och företrädd

af sorgmarschens toner, skred processionen in i kyrkan.

Templet kunde ej rymma alla de tusental, som infunnit sig

att deltaga i sorgefesten. Stora skaror blefvo stående kvar

ute på kyrkogården, i väntan på att kistorna åter skulle

bäras ut för att sänkas ned i den stora öppna grafven.

Orgeln intonerar en psalm och prästen träder fram i det

smyckade koret, där de fyra kistorna satts ned i en rad

bredvid hvarandra. »Jag går mot döden hvar jag går.»

Döden kommer hemlighetsfull och oväntad, säger talaren,

»han sliter sönder familjeband, och han har slitit sönder dessa

arbetares kroppar». Men olyckor sändas för att vända

människors hjärtan till Gud, »äfven detta har kommit från

Herren Gud, ty han är underbar i sina råd och stor i sin

vishet». Församlingen synes icke låta trösta sig. Hejdlös gråt,

skakande snyftningar, hjärtslitande höga rop af förtviflan

öfverrösta ljudet från de tre skoflarna sand, när den rasslar

bland blommor och kransar.

Prästen lyser frid öfver de döda, tackande dem för deras

redlighet och trohet i det lilla, och sången fyller åter

tempelhvalfven. En representant för bolaget frambär dess tack

till de bortgångne, länets höfding uttalar beklagandets och

deltagandets ord, och en framstående arbetare bringar

kamraters och vänners tack i enkelt, hjärtligt språk.

— Här hvila fyra fredens hjältar, som enkla och

anspråkslösa gingo sin väg genom lifvet, troget och väl fyllande det

svåra värf, som blifvit dem pålagdt. Deras namn skola ej skrifvas

på historiens blad, men deras minne skall lefva bland oss alla.

Kistorna sänktes i sitt hvilorum, och fanorna böjde sig

däröfver till en sista hälsning. Ännu en blomsterhyllning

fyllde den stora grafven nästan till brädden med färgrik prakt.

Lika strålande sken solen från majhimlen, men kring grafven

stodo ännu länge människor, som icke kunde se, att det i dag

fanns någonting i lifvet som var vackert. De sågo endast

svarta skuggor af en namnlös sorg.

*

Hos gruffolk.

Och jättarna hämnas på dessa, som störa deras tunga

stensömn, de krossa och slå och förgöra de djärfva, som svinga

släggorna. Men gruffolk få inte vara rädda, de få inte rygga

tillbaka för tanken att de så lätt kunna med sitt lif få betala

den jättarnas hårda märg, som de hämta upp i ljuset.

Grufarbetaren för en bister tillvaro. Hans arbete är mera

betungande än så godt som hvilket annat kroppsarbete som

helst. Det ställer de största kraf på en stark fysik, på

förmågan af ihärdighet och uthållighet, på lynne och nerver.

Grufarbetaren kan i allmänhet heller icke hålla ut med sitt

arbete lika länge som t. ex. en jordbruksarbetare eller en

fabriksarbetare, som har ett yrke, hvilket icke är direkt skadligt för

hälsan. Och detta beror just därpå att det egentliga

grufarbetet är så tungt, fordrar så oerhördt stora kroppskrafter,

ty direkt hälsovådligt kan det icke gärna kallas. I regel

kan icke en grufarbetare fortsätta med det strängaste arbetet,

det som bäst betalar sig, utöfver en viss ålder.

Därtill kommer, att icke blott musklernas styrka hårdt

ansättes utan också som sagdt nervernas och lynnets. Arbetet

bedrifves ju mestadels under jorden, och belysningen är

vanligen icke den bästa. Elektriskt ljus börjar ju mer och mer

användas, men eljest har det fått och får ofta ännu vara

nog med en fotogenlampa, som nödtorftigt upplyser den

närmaste omgifningen.

Likaväl som nattarbete är skadligt för lynne och nerver

och alstrar tungsinne och dysterhet, är också arbetet i

Nordmarkshyttan, en af de äldsta hyttorna i Värmland.

Foto Ölander, Filipstad.

Från Rödeby stenhuggeri, Hejetorp i Blekinge.

Foto Ahlfors, Karlskrona.

Arbetaregrupp från Munkfors bruk, Värmland.

Foto Ölander, Filipstad.

Arbetaregrupp vid Lottefors trämassefabrik.

Foto Wigstén, Bollnäs.

grufvorna ägnadt att göra sinnet allt annat än ljust och gladt.

Hur inverkar icke en mulen dag nedstämmande på den, som

dock har tillfälle att se solen, närhelst den visar sig, och

grufarbetaren får undvara solens ljus största delen af sitt lif.

Man skulle tycka, att ett sådant arbete borde vara alldeles

särskildt väl aflönadt. Men om det också ligger i sakens

natur, att det måste betalas bättre än t. ex. ett lätt och lugnt

fabriksarbete, så är aflöningen i alla fall otillräcklig, om den

icke kan ge arbetaren en fullt trygg existens på äldre dagar

eller då han icke längre kan arbeta. Och härvidlag ha

förhållandena vid våra svenska grufvor lämnat mycket öfrigt att

önska, och ännu är det långt ifrån bra som det är öfverallt.

På den i en föregående uppsats nämnda Lorénska

stiftelsens bekostnad har utgifvits ett häfte »Anteckningar rörande

arbetarnas ställning vid fyra svenska grufvor», skrifvet af

författaren Gustaf af Geijerstam, och af denna skrift skall

här till en början meddelas några citat. Visserligen är den

författad för tio år sedan, men i hvad här skall återgifvas

torde uppgifterna icke ha blifvit synnerligen föråldrade.

En god föreställning om hur arbetet i grufvorna bedrifves

får man genom att ta kännedom om namnen på de olika

befattningarna inom yrket och hvad dessa namn beteckna.

Först ha vi borrare, de som borra hål i berget för

sprängskotten, vidare skjutare, de som ladda och lossa dessa skott,

brytare, som, sedan skotten gått af, bryta lös de åtkomliga

blocken med sina järnspett, iläggare, som lägga malmen i

tunnor eller vagnar, hvilka framskjutas till uppfordringen,

skrädare, som skilja de olika malmstyckena efter olika

fyndighet, mottagare, som i dagsljuset taga emot tunnorna och

stjälpa dem i järnvägsvagnar eller på upplag, spelare eller

spelstyrare, som sköta de uppfordringsspel, hvilka draga de

stora hissverken, konstvaktare, som sköta om pumparna i

grufvan, byggare eller timmerkarlar, som underhålla det

vidlyftiga timmerverket, hvilket allteftersom gångar och schakt

brytas i berget, skola hindra grufvan från att rasa, samt

slutligen borrsmeder eller hvässare, som äro sysselsatta att hvässa

borrarna, hvilka blifvit slöa vid knackningen mot berget.

Detta är icke mindre än tio olika befattningar. Härtill

kommer ytterligare den procedur, som kallas för vaskning,

och som består däri, att småmalmen måste tvättas och skiljas,

för att man skall kunna göra åtskillnad mellan malm och

gråberg.

Det är gifvet, att aflöningsförhållandena ställa sig

varierande för dessa olika underafdelningar af grufarbetaryrket.

Och de växla också gifvetvis en smula vid olika grufvor.

För att bedöma en arbetares verkliga ställning är det så

mycket att taga hänsyn till beträffande de skilda

förhållandena på skilda trakter, de skiftande priserna på lifsmedel,

tilläggen till den kontanta lönen af ersättningar in natura,

bostädernas beskaffenhet och sist men inte minst den anda

af sparsamhet och ordning eller motsatsen, som i högre eller

lägre grad gör sig gällande inom en arbetarbefolkning.

Geijerstam sysslar först med förhållandena vid Dannemora,

och när man erfar, att aflöningarna där för tio år sedan voro

1 kr. à 1,10 om dagen, så frågar man sig, hur en arbetares

lif vid Dannemora måste gestalta sig under sådana villkor.

Men härvidlag visade det sig just, att en anda af ordning

och sparsamhet uträttat underverk.

»I Dannemora liksom på andra ställen i vårt land har

grufdriften fordom bedrifvits på det sätt, att de kringliggande

bruken — hvilka själfva uppstått till följd af grufvornas

närhet — varit delägare i grufvorna. De hade hvar sin lott, och

hvarje bruk bröt ur grufvan för året hvad som ansågs

nödvändigt för brukens behof. När vintern kom och snön gjorde

frakterna lättare, kördes så malmfororna ned till bruken och

bearbetades vidare till tackjärn, stångjärn o. s. v.

När man tänker på denna ytterst enkla procedur, är

skillnaden mellan våra dagars tillvägagående iögonenfallande.

De gamla bruken äro nu förenade i ett enda aktiebolag,

denna nutidens form för storkapitalist, där personligheten

försvinner och arbetaren ej längre har att göra med en

öfverherre, hvilken dock alltid måste vara en människa, utan i

stället står ansikte mot ansikte med en obestämd, oåtkomlig

makt, med hvilken det är svårt nog att få tala, och hvars

fordringar i regeln blifvit lag, utan att arbetaren kan begagna

ens den utväg, som förr stod honom till buds, nämligen att

personligen få tala vackert vid sin husbonde. Hans husbonde

är nu aktiebolaget, och det är en hel historia att få tala med

ett aktiebolag. Disponenten (eller direktören) är den, hvilken

nu i förhållande till arbetaren blir detsamma, som hvad

husbonde fordom var. Men disponenten är ej, hvad namnet

synes vilja göra honom till. Disponenten disponerar strängt

taget ingenting alls vid grufvan, hvarför också titeln

förståndigt nog här och där utbytes mot den korrektare

benämningen direktör.

Disponenttiteln lär ha uppkommit vid bruken, när i gamla

dagar en kull af syskon skulle göra upp den gemensamma

äganderätten till ett järnbruk. För att då ej splittra

egendomen gjordes den äldste brodern till ’disponent’, d. v. s.

han disponerade verkligen bruket och gaf sedan årligen i

mån af tillgång utdelning åt syskonen. Så rasande noga var

man den tiden icke med mitt och ditt, utan det hela sköttes

på förtroende, och man saknar ej från denna tid skämtsamma

anspelningar, som gifva vid handen, att disponent var bra

nära detsamma som ägare.

Från bruken skall, så säges det, titeln ha gått öfver till

grufvor, fabriker, landtegendomar m. m. Och i våra dagar

är ingen arbetare i tvifvel om, hvad som menas med disponent.

Det är han, som är bolagets ställföreträdare. Det är till

honom, arbetarne skola vända sig, om de vilja ha ökad lön,

bättre bostäder, friheter och förmåner af hvad slag de vara

må. En sådan man må känna arbetarna aldrig så väl. Han

må äga deras förtroende och till fullo förtjäna det. Midt

upp ibland sitt folk som han står, känner han — eller bör

åtminstone känna — deras förhållande bättre än någon annan

och kan bedöma, om deras önskningar äro befogade eller

icke. Men äfven han är — i likhet med den fattigaste

arbetare — bolagets löntagare, och äfven om han vill gå

uttalade önskningar till mötes, kan han det ofta icke. Han

måste fråga bolaget. Han kan ej reformera bostäderna, icke

höja lönerna, icke utdela pensioner, icke lämna understöd åt

behöfvande. Han kan det — inom vissa gränser. Men han

får ej sköta om allt detta efter sitt bästa förstånd, utan måste

i många både viktiga och trängande fall först inhämta

bolagets utlåtande. Och aktiebolaget, hvars medlemmar ej bo

på platsen, kanske icke ens besökt densamma, som äro utan

kunskap eller förstånd af hvad arbetaren vare sig behöfver

eller begär, kommer att lämna det afgörande svaret. Man

kan tänka sig, att svaret ej sällan måste utfalla i enlighet

med risken att förlora vid utdelningen. Hvarför? Därför att

den personliga beröringen med individerna, hvilken i gamla

dagar mildrade rikemans egoism, upphört, och det hela är

och blir en en enkel sifferfråga, hvilken afgöres genom en

blick på årets kalkyler.

Det säger sig själft, att vid en sådan disponentbefattning

frestelsen ligger nära att vid framställning från disponentens

sida, af hvad som i och för arbetaren behöfver göras eller

icke göras, taga hänsyn till den obenägenhet, som

aktieägarna hysa att förlora vid utdelningen. Disponenten blir

därför stundom, hvad fogden var i gamla tider, och man

förstår, att en man utan förmögenhet sällan riskerar sin

ställning för att försvara arbetarens sak.

Det är själf klart, att härmed ingalunda är sagdt, att

ej humana disponenter, hvilka därjämte åtnjuta

arbetsgifvarnas förtroende, kunna genomdrifva mycket till arbetarnas

bästa och i många fall äfven hafva gjort detta. Men hvad

aktiebolaget rubbat, är det direkta personliga förhållandet

mellan arbetaren och hans egentliga arbetsgifvare. — Detta

är blott en af de förändringar, som tiden fört med sig.

När man vandrar omkring bland Dannemora befolkning,

har man i själfva verket ett intryck, som är ganska egendomligt.

Hela den yttre apparaten har tagit totalt modern prägel, just

i de fall som ofvan antydts, men under allt detta lefver en

gammaldags anda bland befolkningen, och den är så

Arbetaregrupp vid anrikningsverket, Striberg.

Foto Hakelier, Örebro.

Gammal grufarbetarefamilj. Sista ryggåsstugan i Falun.

Foto Bohman, Falun.

Från järnvägslinien Gammelstad—Karlsvik—Luleå järnverk.

Foto Tegström, Luleå.

Utdikningsarbete vid Skrattmyren inom Ljusdals och Färila socknar.

Foto Rehnström, Ljusdal.

Järnarbetare vid Borås Mek. Verkstad.

Foto Hall, Borås.

Kronobageriet på Karlsborg.

Foto Byqvist, Karlsborg.

framträdande, att ingen besökande kan undgå att ta intryck

däraf.

Sällan torde man i våra dagar i Sverige stöta på en

arbetarstock, hvilken är så homogen, så gammal, så sluten inom

sig själf. Sällan antagas arbetare utifrån, och sällan flyttar

en Dannemorabo hemifrån. Händer detta vid goda tider, så

ångrar sig vederbörande oftast. Generation efter generation

har denna arbetarestam växt upp omkring grufvan, som

gifvit dem arbete och bröd. Son efter far har snart sagdt i

århundraden sysselsatt sig med grufarbetet, och på samma

sätt som hemslöjden i Marks härad (södra Västergötland)

skänkt ett slags medfödd färdighet för väfvarens yrke, så

har detta här blifvit fallet med gruf arbetaren. Han är

rotfast vid torfvan omkring de gamla verken, och fast han bytt

om husbonde och världen omkring honom blifvit en annan,

synes Dannemorabon hafva bibehållit den gammaldags trohet

både mot födelseorten och befälet, som man klagar öfver

alltmera börjar försvinna i den moderna tiden.

Grufarbetarne äro ej walloner, som fallet är med en del

bruksarbetarefamiljer i den kringliggande trakten. De äro

alla svenskar, och de bibehålla sina egenheter, bland annat

därigenom att de merendels gifta sig inom sin egen krets.

Hur sluten inom sig denna arbetarestam är, visas bäst, när

man söker få upplysningar om deras inre förhållanden. Så

reserverade svar får man ingenstädes. Förmännen äro

allasamman utsocknes, och detta gör, att man ej genom dem kan

få veta allt hvad man behöfver, som fallet är på andra orter.

Misstron mot en »utifrån» kommande är så stor, att en

Dannemorabo ej ens svarar förmännen uppriktigt, när dessa bott

där i tolf eller tjugu år. Nej, man måste för sin sak vinna

någon eller några, som äro födda i Dannemora, om man vill

veta något. Det är också på denna väg som dessa

anteckningar blifvit till.

Ingenting kan bättre belysa de förhållanden, som här afses,

än just denna lilla detalj. Och denna afstängdhet från

världen, denna känsla af att vara liksom en liten värld för sig,

hänger alldeles samman med de inre förhållandenas egen

utveckling.

Hur mycket förhållandena vid Dannemora under de senaste

åren utvecklat sig, tror jag mig dock ej säga för mycket, om

jag påstår, att hos stammen af befolkningen finns kvar något

af den trohet mot husbondfolket, parad med föreställningen

att »hemma är bäst», som man finner hos en skara trotjänare

till ett gammalt herrskap på ett landtgods. Det är nämligen

ej mer än ett trettiotal år, som förgått, sedan lönerna reglerades

under de former, som i det följande skola framställas. Innan

detta skedde, voro samtliga arbetare städslade som

tjänstehjon, och deras aflöning utgick på samma sätt, som ännu är

fallet med statare på en herrgård. Aflöningen utgick

mestadels i spannmål på så vis, att en gift karl hade två fot råg

och två dito korn i månaden efter ett pris af två kr. tunnan.

Dessutom lär han ha uppburit en obetydlig dagspenning,

som enligt olika uppgifter uppgått till 28 sk. rgs eller 40

öre. En ogift karl hade en fot och sex kannor råg och dito

korn. För hvarje barn uppbar dessutom en gift man fyra

kannor råg och dito korn pr månad, till dess att barnet fyllt

tolf år, hvarefter denna s. k. barnsäd nedsattes till häften för

att vid fyllda femton år alldeles indragas.

Den förändring, som vidtogs, när aktiebolaget bildades,

bestod däruti, att aflöningen i spannmål togs bort och att

densamma i stället utgick i penningar, dock med det tillägg

att dagspenningen rättade sig efter spannmålsprisen. När

dessa uppgifter lämnades, sommaren 1895, gällde t. ex. rågen

pr hektoliter kr. 8,80 och kornet kr. 8,—. Dagspenningen

varierade då mellan kr. 1,10 och kr. 0,90 för fullväxt karl.

Då stiger eller faller lönen med två öre pr dag för hvarje

tio öre, som säden stiger eller faller. Allt dagsverke under

jord betalas med 20 öres tillägg.

Af dessa uppgifter kan man se, att den direkta utvecklingen

från statareförhållanden och till modernare betalningsmetoder

kan bestämdt iakttagas vid Dannemora. Ja, man kan t. o. m.

säga, att i denna ort utvecklingen ännu icke i sin helhet

försiggått, utan man kan se just det intressanta

mellanstadium, under hvilket öfvergången endast delvis skett, men

som om kanske några år redan torde tillhöra det förflutna.

Ur denna synpunkt är det intressant att se de

patriarkaliska förhållanden, som råda vid Dannemora. Det säger sig

själft, att inga kontrakt mellan arbetare och arbetsgifvare

upprättas under sådana omständigheter. Det är likaså

naturligt, att inga brutaliteter i fråga om uppsägning förekomma.

Sker en uppsägning, hvilket lär höra till sällsyntheterna, så

averteras detta ett halft år i förväg. Men detta som allt

annat sker enligt praxis, som icke får rubbas, men ingalunda

till följd af en rättighet, som kunde gifva arbetaren anledning

att framställa några fordringar. Inträffar olycksfall, så att

någon dödas eller blir invalid för lifstiden, lämnas i båda

fall (åt den efterlefvande hustrun eller honom själf) »dubbel

gratial». Om någon vill gifta sig, sker detta först efter

samråd med disponenten. I ränte- och kapitalanstalten insätter

bolaget för hvarje barn som föds 25 kr., hvaraf arbetaren själf

får betala kr. 12,50. Dör barnet, återfår arbetaren sina

penningar. Lefver detsamma till 55 års ålder, uppnås

därigenom en pension af enligt uppgift cirka 100 kr. pr år.

Bolaget utdelar ännu julgåfvor af alla slag, äfven penningar.

Handelsboden är bolagets, och man söker sätta priserna så,

att affären plus omkostnader skall gå jämnt ihop utan vinst

och att vinsten, i händelse någon sådan skulle uppstå, skall

användas till arbetarnas fördel. Vidare få männen ej gifta

sig före 25 år, och för sedlighet är sörjdt genom det

stadgandet, att för barn, som före laga tid födes inom

äktenskapet, betalas ingen barnsäd.

Man ser af detta, att här är reglementeradt på annat sätt

än t. ex. vid en fabrik af nyare datum, för att icke tala om

hvilket arbetareetablissement som helst i Stockholm.

Aktiebolaget har öfvertagit icke så litet af den forna husbondens

förmynderskap, och till stor del torde detta icke vara annat

än till arbetarnes egen fromma. Man må emellertid icke för

den skull tro, att icke äfven här själfverksamheten börjat göra

sig gällande. Arbetarne hafva en förening, inom hvilken

finnes egen sjuk- och begrafningskassa, uppgående till cirka

4,800 kr. (år 1895). Den hade då ej ägt bestånd i mera än

tio år och hade ännu ej mottagit bidrag från bolaget, ehuru

man därstädes lär varit betänkt på något dylikt. Denna

kassa lämnar i första klassen kr. 120 samt i den andra kr.

80 i begrafningshjälp. Inbetalningen härför är respektive 75

och 50 öre i månaden. I sjukhjälp lämnar kassan i första

klass kr. 0,90, i andra klass kr. 0,60 pr dag under högst 90

dagars sjukdom. Inträdesafgiften en gång för alla är

respektive 3 och 2 kr. De sjukdomar, som ymnigast förekomma,

äro lunginflammation, influensa och reumatism.

En förståndig inrättning finnes här under namn af

’kohjälpkassa’. En icke obetydlig del af arbetarens egendom

på landet är hans ko, och det är naturligt, att när kon dör,

är detta en förlust, som är svårare än något annat att ersätta.

År 1894 betalade då arbetarne in en krona pr man under

året mot att bolaget åtog sig att efter värdering ersätta

kreatur, hvilka dött af ålder eller olycksfall. Värderingen göres

af ett tremannaråd, som utses bland arbetarne själfva, och

hur viktig saken är, är tydligt för hvar och en, som det

ringaste sökt sätta sig in i en arbetares ekonomi. Också hålla

sig arbetarne i allmänhet med ko, och detta blir så mycket

mera anmärkningsvärdt, när man vet, att här är ondt om

betesmarker, och att därför kreaturen fodras under sommaren

på det egendomliga sätt, att korna ledas på bete. I

allmänhet utföres detta arbete af barn eller ålderstigna, och

företeelsen hör till dem, till hvilka främlingar allra först lägga

märke. Det faller af sig själft, att detta endast är fallet hos

de arbetare, hvilka hafva bostäder närmast grufvan, och icke

gäller hos dem, som samtidigt hafva torp.

Hur pass liten omsättningen af arbetare är vid Dannemora,

kan man se däraf, att år 1894 utgjordes de egentliga

grufarbetarnes antal vid årets början af 299 och vid årets slut

var det likaledes 299. Hela folkmängden var vid denna tid

1,223 personer vid årets början och vid dess slut 1,230. Den

Skrädgossar vid Falu grufva.

Foto Bohman, Falun.

Rifning af kolmila i skogen vid Söderfors.

Foto Larsson, Söderfors.

Interiör af spinneriet, Nälden.

Foto Olsson, Östersund.

Arbeterskor i papperssalen vid Lilla Edets pappersbruk.

Foto Berns, Lilla Edet.

Nerikes Allehandas tryckeri, Örebro.

Foto Barr, Örebro.

hade således ökats med inalles sju individer, och detta torde

med allt skäl kunna anses bevisa, att arbetaren vid

Dannemora icke älskar onödigt ombyte af vistelseort.

Som af det följande ytterligare skall framgå, och som

äfvenledes kan ses af den föregående uppgiften angående ortens

dagspenning, när icke betingsarbete förekommer, så äro

lönerna i Dannemora jämförelsevis låga, ja, de äro lägre än

jag annorstädes funnit dem vara. Detta blir som bekant

gärna händelsen, där ett patriarkaliskt styrelsesätt länge gjort

sig gällande, och denna allmänna iakttagelse jäfvas icke heller

här. Kommer man i snart sagdt hvilket som helst

arbetarehem i Dannemora, skall man emellertid ej kunna undgå att

förvånas öfver den ordning, snygghet och trefnad, som

utmärka äfven de fattigaste bland dessa arbetarehem. Vid alla

de besök jag gjorde i hemmen därstädes, kan jag ej påminna

mig, att jag stötte på ett enda, som gaf intryck af tryckande

armod och vanvårdnad.

Härtill bidraga många omständigheter. Först och främst

måste man erinra sig att landtlifvet äger företräden framför

stadslifvet, hvilka ej nog kunna framhållas, när det gäller att

bedöma den lilla ekonomien i ett hushåll, som skall hållas

uppe med rentaf minimala inkomster. Ännu mera har man

här skäl att lägga märke till, att ett patriarkaliskt

styrelsesätt har och måste ha ett godt inflytande på arbetaren, i

hvad som gäller ordning och sparsamhet, särskildt när detta

inflytande gjort sig gällande under generationer. Den stränga

tukt, hvilken följer med ett dylikt system, kan vara skadlig

nog, när det gäller, hvad jag skulle vilja kalla människans

aktiva dygder. Ty det tryck, som därigenom utöfvas, är icke

ägnadt att framkalla själfverksamheten, snarare att hålla den

nere. Men i fråga om de mera passiva dygderna, såsom

sparsamhet, nykterhet, ordning och förmåga att umbära, har

detta system ett inflytande, som måste erkännas vara nyttigt,

äfven om det understundom kan kännas påkostande. Det

har blifvit en disciplin öfver hela denna arbetarestam, som

verkat tillbaka äfven på hemmen. Och att välståndet i

hemmen är i stigande och icke tvärtom, beror icke enbart därpå,

att nykterheten tilltagit.

Nykterhetsrörelsen har spelat en stor roll inom

Dannemora, liksom öfver hufvud inom alla de grufsamhällen, hvilka

jag haft tillfälle att besöka. Och hvad nykterheten, äfven

den absoluta, betyder i ett hem, där man skall lefva på kr

1,10 à 0,90 om dagen, säger sig själft. Det duger ej att med

en sådan inkomst vara måttlighetssupare, ty ett minus af

blott fem öre pr dag vore här en olycka. Och ändå är det

ej den tilltagande nykterheten, ej landtlifvets lugn och frihet

från stora anspråk, ej generationers vana vid att reda sig

med litet, som hvar för sig eller ens tillsammans förmått att

skapa trefnaden i hemmen vid Dannemora.

Som ingenstädes, där jag varit i tillfälle att studera

förhållandena, är det i Dannemora kvinnans förtjänst, att

hemmen fått det utseende, som de städse visa besökaren.

Kvinnan i Dannemora är på ett sätt, hvarom vi t. ex. i

Stockholm icke hafva en aning, mannens verkliga stöd i sträfvandet

att hålla familjens ekonomi på fötter. Och det icke minst

anmärkningsvärda är, att detta icke sker därigenom, att

kvinnorna arbeta i grufvorna och därigenom direkt öka familjens

gemensamma inkomst. Så har nämligen skett förr, men

systemet har undan för undan måst öfvergifvas, emedan det

visat sig, att den förtjänst, hvilken hustrurna tillförde

hemmen genom arbete utomhus, i själfva verket var illusorisk.

Numera har i Dannemora blifvit en sällsynthet, att kvinnorna

deltaga i grufarbetet, och det lär vara utom tvifvel, att

hemmen på denna anordning stå sig bättre äfven i trots af den

minskade penningförtjänsten. Nu är det i allmänhet

händelsen, att hustrurna på landet draga sig ifrån det yttre

arbetet, som tvingar dem att lämna hus och hem. Men

ingenstädes har jag sett deras arbete inomhus bära sådana frukter

som just vid Dannemora. Hvarpå detta beror är svårt att

säga, och skildraren har här endast att framhålla faktum.

Hustrun i Dannemora är nämligen icke blott den, som

sköter sitt hus, håller man och barn hela och rena, lagar

och underhåller sina och familjens kläder, kokar maten m. fl.

af de sysslor, hvilka i allmänhet äro den arbetande kvinnans

sysselsättning. Hon är dessutom kunnig i att väfva, spinna

och sy. Och hennes kunskap däri är af den solida art, att

hon i regeln förser familjen med kläder. Denna kunskap är

som bekant öfverallt, utom hvad rör nödtorftig kunnighet i

sömnad, på väg att dö ut, och hvar och en som känner

landsorten vet, att det numera är en sällsynthet att höra

väfstolen gå i stugan. I städerna tror jag nästan man kan

säga, att dylikt aldrig förekommer. I den grad har

arbetsklassens kvinna skilt sig från hvad fordom var i bruk. Men

här har denna sed bibehållit sig, och följden däraf är den,

att hustrun här ger ett tillskott till familjens uppehälle, som

är af både direkt och indirekt art. Detta utan att vara borta

från hemmet.

Härigenom når hon naturligtvis ett dubbelt resultat, och

hennes förmåga af arbetskraft, omtanke och så att säga

allestädes närvaro måste väcka rättvis förvåning. Man tänke

sig, hvad det vill säga att utan hjälp sköta ett hushåll. Det

är ej nog med att vårda barnen och koka mat. Dessutom

skola kon och grisen skötas, matvaror och andra

förnödenheter skola hämtas, ofta kanske långväga ifrån, och hon skall

sköta familjens tvätt. Det är möjligt, att jag ännu icke sagt

allt. Visst är, att jag icke sagt för mycket. Till allt detta

kommer då, att hon finner tid till att både väfva och sy

kläder åt sig själf och barnen, ofta äfven åt mannen. Det

passar sig möjligen icke att vara lyrisk uppe i en nykter

afhandling. Men jag känner dock lust att skrifva dessa rader

som en hyllning åt en flock af kvinnor, hvilka synas förmå

mera än andra. Ty visst är, att välståndet i Dannemora

arbetarhem får till stor del skrifvas på räkningen af

kvinnornas arbetsamhet, plikttrohet, outtröttliga omtanke och goda

förstånd. I detta fall öfverensstämmer, hvad man får se, på

det nogaste med, hvad man får höra, och ingen annan

förklaring är heller med de här förekommande

genomsnittslönerna möjlig.»

Af förmåner in natura ha arbetarna först och främst fri

bostad, rum i arbetarkaserner eller torp med mycket låga

arrendeafgifter för jorden. Vidare måste hit räknas den förut

omtalade barnsäden samt särskildt underhåll åt ålderstigna.

Torpen ha nästan karaktären af fideikommiss. Den

traditionen gäller, att sonen utan någon särskild direkt

öfverenskommelse anses själfskrifven att öfvertaga faderns torp. Detta

gör också, att torpens innehafvare få intresse af att väl odla

och sköta sin jord. Att det kan vara möjligt för

grufarbetaren att idka jordbruk beror på att han i regeln är ledig

kl. 3 e. m. Arbetstiden är olika för olika afdelningar inom

facket. Den vanliga är 8 à 10 timmar, ibland t. o. m. 11,

borrare, iläggare m. fl., som ha de tyngsta sysslorna, arbeta

åtta timmar med en timmes rast. Naturligtvis tar också

hustrun sin dryga del i jordbruksarbetet. I regeln kunna

de familjer, som arrendera torp, kallas ganska välstående.

Dessa torparfideikommiss åstadkomma en sällspord

stabilitet i arbetarstammen, och de allra flesta arbetarne ha

varit i bolagets tjänst sedan barndomen.

Denna stabilitet har emellertid två sidor, fortsätter

Geijerstam. För det första antyder den, att arbetarna måtte ha

goda skäl att trifvas. Den ger vid handen, att tillståndet

bland arbetarna är öfvervägande godt, åtminstone att man

trots allt reder sig. Men i våra dagar börjar man alltmera

komma till den åsikten, att det ej är nog för en människa,

om hon blott undgår att lida nöd. Det finns en tendens,

kvilken ej kan afspisas med hvarken slagordet »radikalism»

eller »obilliga pretentioner», och som går ut på att en man

af sitt lifs arbete bör kunna vänta som resultat, att det

försäkrar hans ålderdom. Detta uttalande innebär den andra

sidan af den stabilitet, som arbetarstammens trohet mot

platsen och under generationer fortsatta arbete bidragit att

grundlägga. Denna stabilitet medför också skyldigheter från

arbetsgifvarens sida, och man kan ej undertrycka den

anmärkningen, att om arbetarna här reda sig och reda sig bra, så

Fest i Folkets Park, Billesholms grufva.

Foto Lundbom, Billesholms grufva.

Komministergrufvan, Striberg.

Foto Hakelier, Örebro.

Från rörfabriken, Höganäs.

Foto Lundh, Höganäs.

Brandkåren i Sollefteå.

Foto Sandberg, Sollefteå.

Från Åsbacka sulfitfabrik, Bollnäs.

Foto Wigstén, Bollnäs.

Verdandister vid Folkets Hus, Borås.

Foto Hall, Borås.

måste detta bero på alldeles särskilda egenskaper hos

arbetarna själfva.

Ställningen för gratialisterna har varit mycket

bekymmersam, men mycket har på senare år gjorts, för att kommande

generationers åldringar skola få en annan lön för ett lif af

träget arbete.

***

Dannemora är icke det äldsta af våra bergverk. Redan

1354 utfärdade konung Magnus Smek stadga och ordning

för Norberg, och detta torde vara den äldsta handling, som

rör ett svenskt bergverk. Visserligen hör man redan från

1400-talet Dannemora omtalas för sina fyndigheter, men först

på 1600-talet vet man, att grufdriften i detta distrikt kom

att intaga den omfattning, ur hvilken grufvornas senare

betydelse framväxt.

Geijerstam berör som nämnts i sin afhandling fyra grufvor.

Det är Dannemora, Grängesberg, Norberg och Gellivara i nu

nämnd ordning. Denna ordning är icke godtyckligt vald.

Dannemora och Gellivara beteckna de yttersta polerna af de

kontraster i fråga om grufarbetarnas nuvarande verkliga

ställning, som man kan finna i den samtida svenska

bergverksindustrin. Motsatsen har under de år, som förflutit sedan

Geijerstam skref sina anteckningar, i betydlig mån

utjämnats, men det är dock fortfarande olikheten mellan gammalt

och nytt som skarpare än eljest karakteriseras i skillnaden

mellan dessa två olika samhällen. Dannemora är ett gammalt

ordnadt bergverk, där ännu hvarje förhållande får ses i

traditionens ljus, om man vill få en uppfattning af arbetarnes

ställning. Gellivara åter är så pass nytt, att förhållandena

där ännu icke kunnat ordna sig. Hvad som är det enas

förtjänst är genomgående det andras svaghet, och mellan dessa

båda ytterligheter har man sedan att söka uppfattningen af

de svenska grufvornas förhållanden i gemen. Grängesberg

och Norberg, äfven dessa sinsemellan ej fullt likartade, ha

anknytningspunkter med båda de motsatta polerna.

***

Gellivara ligger ett godt stycke ofvan polcirkeln, och redan

detta gör, att man där känner sig komma in i alldeles nya

förhållanden. Men framför allt får man ett alldeles speciellt

intryck af förhållandena därstädes därigenom att man i

Gellivara befinner sig midt i ett nybyggarsamhälle. Och detta

samhälle är grundlagdt i en trakt, hvilken ända till för ett

par årtionden sedan varit så godt som oberörd af den kultur,

som tryckt sin prägel på det öfriga Sverige. Allt skall här

göras nytt, och det gäller ingenting mindre än att bryta

bygd i det förut till hälften öde liggande Norrbotten.

Geijerstam erinrar först och främst om huru stort

Norrbotten är. Norrbottens län skall vara 105,189,1 kvkm., eller

för att ej endast tala med torra siffror: det är »större än

hvardera af kungarikena Portugal eller Irland, mer än

halfannan gång så stort som Skottland, nära tre gånger större

än hela Danmark och mer än tre gånger större än

Nederländerna eller Belgien; ja, där finnas åtskilliga socknar,

hvilka hvar för sig äro större än t. ex. konungarikena

Sachsen eller Würtemberg!» Samma län är ock något större än

Island samt nära en fjärdedel af hela Sveriges rike.

Denna ofantliga ytareal har en oproportionerligt liten

befolkning. Landet består till större delen af lappmarker, och

det är som sagts icke länge sedan man fått ögonen öppna

för, att ur dess enorma myrmarker kunna framlockas

omätliga rikedomar. Det är myrmarkerna och järngrufvorna,

hvilkas bearbetande en gång skall göra Norrbotten till ett rikt

och kultiveradt land. Och att detta, åtminstone hvad

grufvorna angår, ej är någon utopi, kan ses redan af själfva

ytarealen, ehuru denna ju icke säger allt angående järnfältens

värde. Denna uppgår nämligen i Gellivara till 245,000 kvm.

samt i Kiirunavaara och Luossavaara m. fl. sammanlagdt

till 845,000 kvm. Hvad detta betyder, ses däraf, att

Grängesbergsfälten utgöra 50,000, Norbergs 20,000 och

Dannemora 10,000 kvm.

Här om någonsin har nu fullföljts hvad som af patrioterna

i seklets början ansågs för den största berömmelse, nämligen

att »befolka ödemarker». Detta är den kulturella betydelse

som brytandet och tillgodogörandet af malmen vid Gellivara

ha för hela landet och först och främst för Norrbotten. Det

är i ljuset af dessa nybyggarförhållanden, man får se och

söka förklaringen till de egendomliga arbetarförhållandena

i allmänhet, hvilka utvecklats i Gellivara. Ty här är allting

så nytt och obrutet, att man snart sagdt tycker sig kunna

studera samhällets uppkomst i allmänhet i detta gryende

samhälle, hvilket med alla sina egendomligheter erinrat om

skildringar från forna guldgräfvarläger.

Det mesta af hvad som nu utgör detta nya samhälles

stolthet, har växt upp sedan 1892. Nu är där snart verkliga

ordnade städer, och bostadsförhållandena för arbetare börja

bli lika bra som på andra stora industriorter, men det kan

vara intressant att af Geijerstams skildring ta del af hur det

var för tio år sedan och hvilket f. ö. ännu i dag har sin

motsvarighet i afsevärd grad.

Det rastlöst sig utvecklande arbetet gjorde att

arbetarstocken tillväxte utan att man lika hastigt kunde hinna med

att bygga bostäder för arbetare. Medan man annorstädes

förbjuder arbetarna att mottaga inneboende, förklarade man

här hvarje familj skyldig att, om bolagsstyrelsen så önskade,

mottaga två inneboende. Behofvet skapar lag.

I ett, två, ända till tre år kunde en arbetare få gå och

vänta, innan det blef hans tur att intaga sin plats i en af

dessa baracker, som timrades upp rundtom i skogen. Men,

frågar man sig, hur redde sig då de arbetare, åt hvilka

bolaget ej kunde skaffa rum? De måste naturligtvis närmast

tänka på att hyra. Men hyran i Malmberget, där alla slogos

om den minsta kåk, blef gifvetvis oskäligt dyr. Ett pris af

10 à 12 kr. pr månad var det vanliga, och man må icke tro,

att det rum, hvilket för detta stadspris kunde erhållas, var

någonting att skryta med. Illa ombonadt, trångt och

otrefligt, var det ofta ej stort mer än nätt och jämnt ett krypin,

där man hade tak öfver hufvudet. Att man fick frysa om

vintern i 40 graders kyla och svettas om sommaren i 40

graders värme, det låg i sakens natur. Man kan icke gärna

sofva för öppna fönster under den varma årstiden uppe vid

polcirkeln, ty millioner af mygg lämna en ingen ro. Att

öfver hufvud dessa bostadsförhållanden ej synas medföra

någon större sjuklighet, torde bero på, att fjälluften är så

obeskrifligt hög och ren.

»Bristen på bostäder har emellertid i dessa trakter medfört

ett alldeles särskildt förhållande. Arbetarna tröttna

naturligtvis på att betala de dyra hyrorna, och då därtill kommer,

att hvar och en har lust att få sitt för sig, så gripa de till

den utvägen att bygga själfva. Många af dem ha också på

lediga stunder byggt sig riktigt bra små hus, och dessa ha

det naturligtvis bäst. Men de flesta arbetare ha icke råd att

bygga så noga, och dessa hjälpa sig så godt de kunna. De

bygga af sleepers, gamla utnötta sleepers, eller af ännu

märkvärdigare material, och det saknas ej heller exempel på, att

man helt enkelt bor i jordkulor. Men den kuriösaste

byggnadsindustri, hvilken Gellivaraförhållandena framkallat torde

dock vara den, hvilken består i att bygga boningshus för

människor af dynamitlådor. De ligga i skogen omkring

Malmberget, än här och än där mellan träden, små omålade

träbyggnader, där väggarna äro fulla med små röda kors, det

kända dynamittecknet. Dessa byggnader ha ej varit några

enstaka företeelser.

Deras uppkomst är enkel. Med vederbörandes tillstånd

samlar och gömmer en arbetare på lådorna, till dess han får ett

tillräckligt antal. Så lägger han en ofta skäligen lättvindig

grundval af sten, och på denna reser han huset. Väggarna bestå

af två brädfodringar, af sammanfogade brädlappar ur

dynamitlådor, mellan hvilka tomrummet fylles med mossa, och

färdiga fönster och dörrar anskaffas från någon snickerifabrik.

Taket täckes med hvad som kan anskaffas, och så står den

lilla byggnaden färdig. Stundom går detta så fort, att, som en

arbetare uttryckte sig, ’man kommer en kväll och vet om

ingenting, och morgon därpå är kåken färdig utanför fönstret.

Grufarbetare vid Vigelsbo.

Foto Hakelier, Örebro.

Dynamomaskinrummet vid Hissmofors bruk.

Foto Selin, Hjerpen.

Från gamla kåkstaden, Malmberget.

Foto, Hakelier, Örebro.

Norrköpings telefonarbetare.

Foto Grand Atelier, Norrköping.

Dessa byggnader äro af mycket olika beskaffenhet.

Somliga äro ganska prydliga och kunna t. o. m. relativt bra

hålla kölden på afstånd. Men många nöja sig med att helt

hastigt föra upp byggnaden, spika trägolfvet direkt öfver

stenläggningen — utan trossbottnar — och dessa bostäder för

man, hustru och barn äro naturligtvis lifsfarliga om vintern.

Lagligt är det ej heller. Ty bostäderna uppföras på

kronans mark, och arbetarna veta mycket väl, att de bygga utan

egentlig rättighet att bo där. Men här uppe i vildmarken

gäller ofta den moraliska rätten på bekostnad af den

juridiska. Hvad som i bebyggda trakter genast skulle beifras, får

här helt lugnt passera. Ty hvad skall arbetaren göra? Han

måste ju någonstädes bo. Han kan ej betala de stora

hyrorna, han måste söka hjälpa sig själf, så godt han kan. Och

för resten — hvad skadar det kronans rätt? Skogen far icke

illa af att några fattiga hus äro byggda under tallarnas höga

kronor, och åverkan på skogen sker icke. Det finns

förhållanden, hvilka eliminera äfven äganderätten. Ty det finns

något starkare än all rätt, och det är förhållandenas makt.»

För att nu emellertid förstå, hur det är möjligt, att en så

stor arbetsstock — i trots af dessa bostadsförhållanden, i trots

af klimatet — kan dragas samman och stanna i Gellivara,

må man först och främst tänka på de höga lönerna. Att

förtjäna 4 à 5 kr. om dagen och mera är i Gellivara icke

någon ovanlighet. Och att arbetaren söker sig till en plats,

där han kan tjäna 100 kr. i månaden, är under nuvarande

förhållanden icke att undra öfver.

Därför uthärdar han kölden, bor i kaserner, hyr in sig i

kåkar, lefver borta från släkt och vänner, ja, lämnar ofta

familjen hemma och tillbringar uppe i Gellivara åratal, innan

han får det så pass ordnadt, att han vill bedja de sina flytta

efter. Och det är icke blott arbetsförtjänsten, som lockar.

I denna bygd ligger det liksom något af framtid i luften.

Arbetare fjärran ifrån liksom fattiga skogsbyggare i

Norrbotten, hvilka med undran se, hur nytt allting blifvit, alla

ha de den känslan gemensam, att här »går allt framåt», här

kan en duglig arbetare förbättra sin och de sinas existens.

Denna känsla sätter stål i musklerna och eggar till

ansträngningar. Och arbetaren är icke mindre än andra människor

beroende af de framtidsförhoppningar, under hvilka han

går till sitt arbete. — — —

Naturligtvis består arbetarstammen af folk, som är

hopplockadt från de mest olika trakter af Sveriges rike. Och

tills vidare, påstår Geijerstam, måste man också säga, att

den del af arbetarstocken, hvilken kommit från sydligare

trakter, också är den dugligaste. Detta beror på att

vildmarksbefolkningen — och dit kan man med fog räkna

pluraliteten af norrbottningar — väl är härdad mot strapatser

af alla slag, men däremot alls icke van vid ett regelbundet,

dag ifrån dag pågående, strängt arbete. Skogsbon i dessa

trakter var länge en smula försoffad och han arbetade ej

gärna mera än hvad nöden nätt och jämt kräfde. När man

därjämte vet, hur oändligt små behofven äro hos dessa

ödemarkens inbyggare, kan man tänka sig, att hvilan ofta tog

längre tid än det påkostande arbetet. När norrbottningen

först kom och sökte sig arbete vid grufvan, skedde detta

nästan alltid i samband med någon period af svält. Då

begärde han förskott för att stilla de första behofven, erhöll

gemenligen också sådant, men — så försvann han också

från arbetet och återfanns vanligen i sin bostad, där han

helt enkelt låg och sof. Han var mätt för tillfället, och detta

var honom alldeles nog för att icke arbeta. Det sägs äfven,

att det vid dylika tillfällen icke var lätt att öfvertyga honom

om nödvändigheten att fortsätta arbetet.

Och dock — försöket att få infödda arbetare ingick från

början i planen här uppe. Så småningom ville man få allt

flere af norrbottningarna att vänja sig vid verkligt arbete,

fästa dem vid grufvorna, bygga framtidsarbetet vid de

stora obrutna grufvorna på en fast inhemsk arbetarestock,

öfvervinna motståndet mot arbetet hos befolkningen själf och

på denna den säkraste af alla vägar nå det stora mål, som

heter Norrbottens kultiverande. Men dit är ännu långt,

och Geijerstam beräknar, att det icke var en fjärdedel af

arbetarne, som egentligen hörde hemma i Norrbotten vid tiden

för hans redogörelse.

»Emellertid», fortsätter han, »är det ganska strängt

förbjudet att skolka från skiften. Det kostar i plikt första

gången 1 kr., andra gången meddelas varning, tredje gången

följer afsked från arbetet. Eljest råder här nästan intet

förmynderskap öfver arbetarne. Det är t. ex. en bekant sak,

att många af de efter strejken i Norberg af skedade arbetarna

fått arbeta här och uppfört sig till vederbörandes fulla

belåtenhet. Deras egenskap att vara ’socialister’ har ej visat sig

inverka på deras vare sig duglighet eller disciplin.»

Geijerstam meddelar också en tabellarisk öfversikt öfver

arbetarnas ställning vid Gellivara vid tiden för hans

undersökningar, och han gör själf den reflexionen, att denna tabell

företer de mest utpräglade kontraster, som man någonstädes

torde kunna få se. Alla arbetarne ha helt kort tid varit i

bolagets tjänst; de, hvilka varit där längst, räkna fem års

tjänstetid — och bolaget var också då föga äldre. Nästan

alla af dessa i tabellen upptagna arbetare äro ungt folk,

män i sina bästa år, och deras förtjänst är högre än hvad

man oftast finner på landsbygden. Medan en borrare i

Dannemora vid samma tid förtjänar mellan 35 à 50 kr. per månad

och i Grängesberg omkring 75, stiger förtjänsten här till

100 à 120 kr. per månad inom samma yrke. Det är en

skillnad så stor, att den, räknad mellan Dannemora och

Gellivara, gör öfver 100 procent.

Men samtidigt finna vi, fortsätter G., att något hemlif för

arbetaren i Gellivara ännu är hardt nära en omöjlighet. Nästan

hvarje arbetarfamilj får nöja sig med endast ett rum (utan

kök), och den mängd personer, som få rymmas i samma

lägenhet, är genomgående mycket hög. Och ej en bit bättre

ställer det sig för ungdomarna, som bo flera i samma rum

fullständigt efter kasernsystem. Som ungkarlar får man i

detta fall betrakta äfven de gifta män, hvilka ännu ej låtit

familjen medfölja till arbetsplatsen i Gellivara—Malmberget.

I sammanhang härmed nämner författaren, att som man också

under sådana förhållanden kunnat vänta, det sedliga

tillståndet i Gellivara arbetarkår stod ganska lågt, hvilket framför

allt berodde på att männens antal var alldeles för

öfvervägande. Man har till och med hört berättas, att arbetarne

på grund häraf föredragit att låta sina hustrur stanna i

hemorten.

***

Det är, som förut nämnts, den stora förtjänsten som lockat

arbetaren till Gellivara, och som den i det stora hela fått

fortsätta, ha nu också förhållandena så småningom ordnat sig

både i ena och andra fallet. Bostadsfrågan är nu i det stora

hela lyckligt löst, och kommer man nu upp till Malmberget,

så skall man ganska fåfängt leta efter de beryktade

dynamitlådekåkarna.

Nykterhetsrörelsen har varit en synnerligen kraftigt verkande

faktor i arbetarnas utveckling. Dess makt blef redan för

lång tid sedan konstaterad vid den bekanta striden mot

lönkrögerierna i dessa aflägsna bygder, en strid, som arbetarne

själfva helt och hållet togo om hand.

Arbetstiden var vid tiden för de här ofvan anförda

undersökningarna skäligen lång, nämligen ända till 12 timmar.

Detta gällde dock naturligtvis icke de egentliga grufarbetarna,

borrare m. fl., hvilkas tunga arbetstid helt enkelt gör en så

lång arbetsdag till en omöjlighet. Detta arbete fortgick i

stället i tre skift per dygn, hvaraf hvarje skift arbetade

nominellt åtta, i verkligheten sju timmar, d. v. s. från de

nominella åtta arbetstimmarna fråndrogs en timmes måltidsrast.

Aflöningen utbetalades en gång i månaden, första lördagen

i hvarje månad, då det var fullkomlig marknad i Gellivara

och Malmberget, dit handlande kommo från när och fjärran

(ända från Luleå) och slogo upp sina stånd i den långa gatan

af improviseradt uppbyggda saluhallar, och då omsättningen

kunde gå upp till hundratusen kronor.

Det är klart, att allting var och fortfarande är dyrt i ett

sådant samhälle. De höga lönerna ha därför motsvarats af

höga lefnadsomkostnader. Det stränga arbetet i ett hårdt

klimat nödvändiggör också en god kost, hvarför så höga

kostpengar som här ej förekomma vid andra grufvor. Här

sakna ju också arbetarne alla förmåner in natura och någon

biförtjänst har endast i rena undantagsfall kunnat förekomma.

Som förut påpekats, äro förhållandena vid Dannemora och

vid Gellivara, eller, som det numera vanligen heter,

Malmberget, hvarandra högeligen olika. Och denna motsättning

har under de år, som gått efter Geijerstams skildring i vissa

fall snarare skärpts än förmildrats. Sålunda har

fackföreningsrörelsen och de moderna arbetarrörelserna i allmänhet

skaffat sig större och större terräng vid Malmberget, under

det att vid Dannemora de patriarkaliska förhållandena

fortfarande råda.

***

År 1904 fick Svenska grufarbetareförbundet sitt egna

tidningsorgan, kalladt Grufarbetaren, utgifvet af förbundet och

redigeradt af förtroendemannen. Det utkommer hittills med

ett nummer i kvartalet, och det första numret är dateradt

februari 1904. Den artikel, som inleder numret, är skrifven

af förbundets förtroendeman, hr C. L. Lundberg, och heter

Grufarbetarne i Sverige.

Dessa arbetare ha, börjar författaren, »mycket litet låtit tala

om sig, ja, man kan tryggt våga påstå, att grufarbetarne i

vårt land utgör en arbetsgrupp, som det allmänna är mycket

obekant med.»

»Såsom oorganiserade i det föregående, den gamla goda

tiden, hörde man», fortsätter han, »endast talas om dem

såsom några slags hemska människor, hvilka vistades djupt

nere i bergen, arbetande vid en liten tranlampa eller ännu

längre tillbaka vid torrvedsbloss. En viss mystik omgaf dem,

där de vistades i de mörka djupen, tagande sitt knappa

uppehälle af ett arbete, som förmodligen är ett af de mest

lifsfarliga af alla arbeten.

När de kommo upp i dagen och begagnade sin fritid, voro

de beryktade för sin vildhet och sina råa seder. Allmänheten,

den som någon kännedom hade om dem, den som kommit

något i beröring med dem, hyste en stor förskräckelse och

respekt för dem.

I Värmland kallade man dem för grufpickare, grufhackare.

I Dalarna sade man ’grufkär’, och litet hvar landet rundt

kallade dem för grufbusar, därmed karaktäriserande, hvilken

kännedom och aktning man i allmänhet hade och hyste för

grufarbetarne i den gamla tiden och in i den nyare, ja, till

och med på många ställen i landet hyser om dem ännu

i dag.»

Hvetlanda Snickerifabriks arbetare.

Foto Ekström, Hvetlanda.

Grufarbetare vid Striberg.

Foto Hakelier, Örebro.

Demonstrationståget 1 Maj 1905 i Lund.

Foto Jonn, Lund.

Ett skift af sågverkspersonalen vid Ljusne.

Foto Pettersson, Söderhamn.

Arbetare och timmerkörare vid ångsågen i Åsheda

Foto Blom, Åsheda.

Vidare meddelas i samma artikel bland annat följande

fackliga upplysningar och uttalanden:

»Sedan arbetarnes organisation tillkom i Sverige, ha

grufarbetarne låtit höra af sig ett par gånger, så att det hörts

och allmänheten fått någon uppmärksamhet fäst vid dem.

Den första gången var i Norberg på nittiotalet (1891—

1892), den så kallade Norbergsstriden, som slutade med total

underkastelse, organisationens förstörelse för grufarbetarne.

Det fanns då ännu icke några klara linjer inom den fackliga

arbetarerörelsen, ingen direkt sammanhållning emellan

fackförbunden (ingen landsorganisation), och

’Grufarbetareförbundet var ännu icke födt’. Endast några så kallade

arbetareföreningar och klubbar existerade här och hvar i landet, lösa,

dunkla, tagande de första stapplande stegen på

arbetaresammanslutningens bana.

Norberg var för öfrigt den enda plats vid malmgrufvor i

hela Sverige, där det existerade någon organisation år 1890,

och den var dessutom tämligen oklar, en sammanblandning

af alla möjliga syften.

Det var först efter nederlaget i Norberg, som tillstymmelse

till organisation uppstod bland grufarbetarne i vårt land på

några platser, förnämligast i Grängesberg.

I Norberg hade arbetarerörelsen funnit sin död med 1892.

Liket har visserligen tittat några gånger sedan dess, så att

det har sett ut, som om skendöd förelegat, och det är ännu

i denna stund inte utredt, hvilket som är fallet, död eller

skendöd.

Den andra gången grufarbetarne visade lifstecken och läto

höra af sig var i Malmberget 1897, en strejk, som började

med sjuttio man malmlastare och slutade med allmän

arbetsinställelse vid hela gruffältet, omfattande mellan 1,000 och

2,000 man. Det var den första lönestriden vid de lappländska

grufvorna och som slutade med fullkomlig seger för

arbetarne efter cirka två månaders strid. Hit till Malmbergets

grufvor hade anländt en del af grufarbetarne från Norberg,

som icke kunde finna sig i den undertryckta situationen.

Organisation existerade på platsen, dock icke ansluten till

något fackförbund. Det var först 1897, efter stridens slut,

som grufarbetarne anslöto sig till dåvarande Bruks- och

Grufarbetareförbundet. Att seger vanns denna gång, berodde

förmodligen på goda konjunkturer, ett för arbetarne fördelaktigt

läge jämte andra gynnande faktorer. Hade denna första

genombrottsstrid blifvit till nederlag för arbetarne, så är det

mycket troligt, att grufarbetarne vid de lappländska gruffälten

hade kommit att se sin ställning betydligt kringskuren,

såsom i Norberg efter nederlaget, och organisationen hade

äfven där varit omöjliggjord för en lång framtid bland

grufarbetarne.

För arbetarepartiet i Sverige, allt från dess första

framträdande, har alltid den frågan stått som svår att lösa inom

den närmaste framtiden: ’Hur skall det gå till att få

landtarbetarne att förstå sammanslutningens betydelse, hur få dem

med i organisationen?’ Ja, det har förelegat många och stora

svårigheter, skarpa stötestenar mot att göra propaganda med

något resultat bland det fattiga, efterblifna, starkt undertryckta

landtproletariatet. Och fastän grufarbetarna ju räknas tillhöra

industriarbetarne, så rekryteras de dock ibland af

landtproletariatet, äro födda på landet, många gånger strängt afskilda

från kultur.

Dock uppstod, som förut nämnts, efter Norbergsstrejken

en verkligt lifskraftig, klar och klassmedveten organisation i

Grängesberg. Denna blef uppslaget till organisation i

Bergslagen vid bruk och grufvor, men det har fordrats energi

och tålamod så det förslår att invänta de stora massorna af

slumrande grufträlar, att agitera bland så stor myckenhet

af okunnighet och fördomar mot att själfva ta sin egen sak

om hand gent emot den härskande öfverklassen på

landsorten, som med alla sina till buds stående medel söka mota

de fattiga från att komma till sin rätt. Det har dock lyckats

till en viss grad, tack vare segheten och den framtidssyn på

tingen, som besjälat de män, de grufarbetare i Grängesberg,

som aldrig släppt taget utan med mod och framtidstro visste

hvad de ville, fast de icke kunde få se det förlofvade landet

förverkligadt i ett slag.

År 1895 på sommaren bildades det dåvarande Svenska

Gruf- och Bruksarbetareförbundet i Grängesberg på initiativ

af grufarbetareföreningen därstädes samt socialdemokratiska

partiets styrelse. Här är ock på sin plats att nämna, det

partiets agitatorer betydligt medverkat till organisation i

Bergslagen.

Förbundet kastade sedermera om och kallade sig

Bruks- och Grufarbetareförbundet, som det hette intill kongressen i

Falun 1902, då det fick sitt nuvarande namn, Svenska

Grufarbetareförbundet.

Förbundet var så där tämligen priminvt intill nämnda år.

Det var ju förnämligast grufarbetare med i detsamma, men

det fanns ock en betydlig blandning; så t. ex. fanns där en

förening med öfvervägande träarbetare, en dito med

öfvervägande hemmansägare, så en del småföreningar med

blandning af bruks- och handtverksarbetare, ja, en med

öfvervägande pappersbruksarbetare. Det blef först med 1902

årskongress som fullt klara linjer blefvo uppdragna öfver hvilka

som skulle vara med, och det blef då bestämdt, att man skulle

bilda ett fackförbund, bestående af grufarbetare. Behofvet

af en sådan specialorganisation är påtaglig, då man betänker,

att denna industri är en af de största och viktigaste i landet

och står i ständig utveckling. Endast med malmbrytning

sysselsättas cirka 20,000 arbetare vid omkring 400 grufvor.

De många inmutningarna i Norrbotten, som på de senaste

tio åren försiggått och den storartade verksamhet, som där

utvecklas, låter en ana, hvad grufindustrin kommer att spela

för roll i landets näringslif.

Det är då också på sin plats, ja nödvändigt för

grufarbetarnes tillvaro, att de bygga upp sig en organisation, som

utgör ett försvar, ett värn mot anfall från grufbaronernas sida

att söka utkrama, utsuga och utplundra arbetarne på deras

kraft mot minsta, uslaste vederlag.»

Detta ur facktidningens första ledare.

Bland gruffolket som inom andra fack har

föreningsrörelsen utöfvat sin stora uppfostrande betydelse. I samma

ofvannämnda första tidningsnummer af Grufarbetaren förekommer

också en artikel, som behandlar förbundsförtroendemannens

resor, och där beskrifves bland annat en årsfest, som hållits

af en afdelning inom förbundet. I detta referat förekommer

följande passus, som i sin lilla naivitet inte saknar sitt intresse:

»Festen präglades af verkligt gemyt, omväxlade med musik,

deklamation och sång samt slutade med frisk och hurtig

dans. På tal om dans kan den anmärkningen göras, att

förmodligen Svenska folkdansens vänner gjort en insats, som

kanhända inte är så alldeles utan sin betydelse för

utvecklingen. Man ser numera på arbetarefesterna på en del ställen

i vårt land, att nätta, näpna danser införts, som sätta litet,

skick och stil på pojkar och flickor, danser med smakfull

plastik, så att de medföra en viss finess i arbetarnes glädje.

Äfven små detaljer i utvecklingen af arbetarnes lif kunna

ha sin betydelse, och ett behagligt uppträdande höjer vår

klass.»

Det är inte det minst värdefulla hos

arbetaresammanslutningarna, att de redan under den tid, då kampen för

drägliga ekonomiska villkor måste stå som hetast, få tid att tänka

på äfven andra saker, som kunna ha »sin betydelse för

utvecklingen».

Och på numrets sista sida har förtroendemannens ledande

artikel blifvit satt på vers af af en värmlänning, som kallar

sig Jon ve bruke. Medan förtroendemannen talar om

allmänhetens förskräckelse för »grufbusarnas» råa seder och

hur det gäller för arbetarne själfva att begagna sin

organisation till att öfvervinna äfven sådana fördomar, så uttrycker

Jon ve bruke ungefär samma sak så här:

Stenhuggare vid Kvinnerstatorp.

Foto Hakelier, Örebro.

Från festplatsen Knektslätten, Söderhamn.

Foto Pettersson, Söderhamn.

Mollösunds slakteri.

Foto Lindahl, Lyckorna

Timmerfällare i Gräfsnäs.

Foto Rinman, Göteborg.

Arbetaregrupp från Uddebo tricotfabrik.

Foto Peterson & Klinghjerdt, Svenljunga.

Grufsmeden.

***

*

På gamla dagar.

— Nu får du lof att berätta, bäste morbror, hur du haft

det, sedan vi sist sågo hvarandra. Det är tjugofem år sedan

dess, och jag var då bara en pojke. Men jag minns dig så

väl från ditt besök hemma hos oss, och jag har så många

gånger sedan dess tänkt på dig och undrat, om jag

någonsin skulle få se dig mera på den här planeten.

De hade just slagit sig ner i skuggan af en lummig lönn i

den vackra folkparken. Det var familjefadern och hans äkta

hälft, deras en flicka i konfirmationsåldern samt mannens en

systerson, en bondson och landtbruksarbetare på trettiofem

år, som kommit på besök i hufvudstaden och medförde färska

hälsningar från de båda männens gemensamma hembygd.

Gubben muttrar ett vänligt jakande svar i sitt gråa skägg.

— Jo, jag skall nog berätta.

Men han har visst svårt att få pratapparaten i gång. Han

väntar tydligen på att gumman skall hinna bulla upp den

medhafda förningen.

Det är en varm strålande försommarsöndag. Och hvarje

skuggig plats i den vidsträckta parken är upptagen af

liknande små sällskap, som flyktat ut från stadens kvalm att

njuta af frisk luft och grönska. Det är arbetarefamiljer nästan

allesammans, som vandrat hit med barn och blomma. De

allmänna parker, som staden upplåter, äro det enda