Washington och dess Svenska Befolkning

Washington och dess Svenska Befolkning

Ernst SkarstedtsWashington

OCH DESS

Svenska Befolkning.

-Af-

ERNST SKARSTEDT,

förf. till "Oregon och Washington", "Våra Pennfäktare"" m. fi.

Med en fiirglagd karta öfver Washington, portratt och

87 andra illustrationer.

Pä förf:s förlag under medverkan af

K W. LÖNEGREN.

Tryckt hos

WASHINGTON PRINTING CO.

Seattle, Wash., 1908.FÖRORD.

Redan i slutet af 1880-laiet ådrogo sig de norra vestkust staterna

en betydlig uppmärksamhet i östern, icke minst bland den

skandinaviska befolkningen. Bref med förfrågningar om förhållandena i

Oregon och Washington ingingo talrikt till både enskilda personer,

tidningar och handelskamrar. För alt alltså fylla ett synbart behof,

åtminstone hvad skandinaverna beträffade, företog sig undertecknad

att skrifva en bok om de två nämda staterna och deras skandinaviska

befolkning. Boken, hvars namn var "Oregon och Washington", utkom

iRoo och möttes med välvilligt erkännande från såväl kritikens som

allmänhetens sida.

Under de t8 år. som sedan dess förflutit, har nordvestkustens

område genomgått en storartad utveckling. Hvad som skrefs om

detsamma 1890, ja t. o. 111. mycket senare, är redan till stor del föråldradt.

Nybyggen ha förvandlats till blomstrande samhällen; små byar ha

blifvit stora städer; ödemarker, som 1800 ansågos odugliga till odling,

gifva nu rika grödor. Nyfikenheten beträffande förhållandena här

ute är bland österns befolkning lika stor i dag som 1890. 0111 icke ännu

större. När derför några at-mina vänner tillrådde mig att antingen

utgifva en ny. tidsenlig upplaga af min förra bok eller också skrifva

en ny bok öfver samma ämne, lyssnade jag med begärlighet till

förslaget, Det enda, som i någon mån afkylde ifvern, var hågkomsten

af det klena ekonomiska resultat, som bokslutet öfver mitt förra

arbete uppvisade, äfvensom medvetandet om egen oförmåga att på sätt,

som är absolut nödvändigt för ett dylikt företags framgång, väcka

intresse tör detsamma bland landsmännen Det gäller näml. här

återigen den finansiella frågan. Utan att pä förhand vara

tillförsäkrad ett visst understöd är det för en medellös person, hur förtrogen

han än f. ö. månde vara med det ämne lian förelagt sig att behandla,

otänkbart att få till stånd ett verk. som kräfver sä dryga

utgifnings-kostnader som det här föreliggande. Hade jag icke lyckats fä till

hjelp mannen med den utomordentliga övertalningsförmågan, den

outtröttligt ihärdige. optimistiske och orädde tidningsmannen K. W.

Lönegren, hade jag troligen i förtviflan uppgifvit det redan påbörjade

företaget. Tack vare hans med framgång krönta ansträngningar att

hos landsmännen väcka intresse för boken och förmå dem att

skänka både moraliskt och finansielt understöd, har den nu blifvit cti

verklighet och dertill en verklighet, som synes lofva en skälig ersättning

för 8 månaders sträfsamt arbete.

På grund af det omfångsrika materialet har det emellertid ansetts

lämpligt att denna gäng behandla endast en stat i sender. Och som

Washington stär inför en så betydelsefull tilldragelse i hela

vestkustens historia som den stundande stora utställningen i Seattle och

författaren för tillfället råkade ha sitt hem i denna stat. har början

gjorts med densamma, dock med tanke på att efteråt låta Oregon.

Idaho och California bli föremål för en liknande "uppskrifning." I

st. f. att som förra gången skrifva hela "skandinavismens" historia

har förf. denna gång endast behandlat svenskarne, till dem dock

räknande de svensk-talande finnarne, hvilka ju i karaktär, seder och

svenskhetskänsla stå oss vida närmare, än norrmän och danskar göra.I bokens två första kapitel framställes Washingtons historia från

landets första upptäckt till närvarande tid. i sammandrag efter de

tillförlitligaste källor, såsom Bancroft* jätteverk "History of the Pacific

States" m. fi. 1 de följande kapitlen meddelas efter egen och andras

erfarenhet upplysningar om alla sådana förhållanden — naturresurser,

klimat, jordbruk m. m. som en hvar, hvilken har någon tanke på

flyttning till Washington, önskar lära känna, och har jag dervid gjort

mig all möda att fä uppgifterna så tillförlitliga som möjligt,

åberopande mig på Kören ta Staternas officiella statistik och andra

trovärdiga källor, der mina egna dagboksanteckningar och erfarenhet

icke räckt till att göra framställningen fullständig. Särskild omsorg

har egnats ät utarbetandet af de svenska föreningarnes och

församlingarnes historia. Beträffande de sistnämda erkännes tacksamt den

handräckning, som flera at" presterna beredvilligt lemnat. Den

biografiska afdelningen, som afslutar boken, är säkerligen den

rikhaltigaste och mest opartiska, som hittills förekommit i något

svenskt-amerikanskt verk. och torde bli till stort gagn vid bekantgörandet :

Sverige och Amerikas östra stater af de storartade segrar, som

svenskarne genom fädcrneärfd heder, kraft och ihärdighet tillkämpat -ig

i ett aflägset land. afskurna från all direkt beröring med fosterjord

och svenska samhällen i de mer försigkomna delarne af \merika.

Ännu en uppgift, som denna afdelning är afsedd att fylla, kan ej

uttryckas bättre än med de ord. som en af våra mer framstående

byggmästare yttrade. "Nil fàr jag ändtligen", -ade han, "tillfälle att bli

närmare bekant med mina vänner. Jag känner ju en mängd

-ven-skar, men på samma gång vet jag föga om dem. Nu lär jag se.

hvarifrån de komma, hvar de varit, hvad de uträttat, hvilket allt blir at

stort intresse för mig."

Till sist vill jag uttala mitt varma tack till alla. som i ett eller annat

afseende skänkt företaget sitt bistånd: och i all synnerhet till min

värderade medhjelpare, mr K. W. Lönegren, som ombesörjt all

annonsering at arbetet, insamlat uppgifterna 0111 föreningarne i Spokane och

alla annonserna samt anskaffat tre fjerdedelar af samtliga biografierna

och sjelf nedtecknat inemot hälften af dem. fast jag för vinnande af

större likformighet med den öfriga texten gifvit dem, på ett

undantag när, den form. hvari de nu framträda i tryck Ett tacksamt

erkännande egnas likaledes tryckeribolaget Washington Printing Co.

för det utmärkta sätt. hvarpå det fullgjort sitt åliggande att skänka

boken en tilltalande typografisk utstyrsel.

Skulle någon felaktig uppgift, som icke beror på tryckfel,

förekomma i den biografiska afdelningen, får den stå för meddelarens

räkning. Både mr Lönegren och jag ha sökt utöfva den största

möjliga samvetsgrannhet, och det har från början varit min föresats att

åstadkomma ett verk. som — hvilka brister det än i öfrigt månde ega

— åtminstone icke skulle kunna beskyllas för att vilseleda läsaren.

Smärre, oundvikliga oegeiitliglieter och inkonseqvenser, såsom t. ex.

att porträtters rätta inpassande i texten på några ställen

nödvändiggjort ett afvikande från den bokstafsordning, som eljest följts vid

biografiernas uppställning, äfvensom att förenings- och

församlingsbenämningar ej alltid betecknats på samma sätt, Jorde läsaren

välvilligt ursäkta.

Seatlle. Columbia Station, Wasli., i juli 1908.

ERNST SKARSTEDT.INNEHÅLL.

Skl.

Kap. i. Washingtons historia till omkring 1840. (1 illustration)... 9

2. Washingtons historia (rån 1840 till närvarande till.........12

3. Washingtons utseende och klimat ...................... 35

4. Berg. sjöar, floder och dalar (6 illustrationer) ............ 43

5. Jagt och fiske (4 illustrationer) ......................... 59

6. Skog och skogsafvcrkning (9 illustrationer) .............. 73

" 7. Jordbruksförhållanden i vestra Washington (6 ill.)........ 87

" 8. Jordbruksförhållanden i östra Washington (6 ill.)........101

9. Trrigattons-farmning (4 ill.) .......................... lit

lo. Indianerna i Wash., deras seder, traditioner 111.ni. (t ill.) .119

" 11. Städer i vestra Washington (14 ill.) ...................126

(Seattle 126, Tacoma 136, Bellingham 140, Ferndale,

Everett 142. Olympia, Tumwater. Port Townsend 144. Port

Angeles 145, Anacortes. Mount Vernon, Sedro-VVoolley,

La Conner 14(1, Coupeville 147, l-riday Harbor, Bremerton,

l loquiam, Aberdeen 148. Cosmopolis. Montesano, Chehalis,

Centralia, Kalama. Kelso. Castle Röck, Vancouver 149. La

Camas 152).

12. Städer i östra Washington (10 ill.) ......................152

(Spokane 152. Medical Lake, Walla VValla. North

Ya-kinia 158, Ellensburg 159. Roslyn, Colfax, Pullinan. Palouse

111. (I. 161. Wenatchee, Chelan, Prosser, Kennewick.

Riiz-ville 163. Lind, Waterville. Wilson Creek 164).

" 13. Alaska-Yukon-Pacific-ut ställningen (3 ill.) .............164

" 14. Svenska kyrkor och församlingar i Washington (4 ill.) . . . . 174

(A. Lutherska församlingar 174, B. Baptisterna 181,

C. Metodisterna 187, I). Missionsvännerna 189).

" 15. Svenska tidningar i Washington (5 ill.)..................194

" 16. Svenska föreningar i Washington (1 ill.)................205

" 17. Historik öfver föreningen Valhalla i Tacoma (1 ill.)....217

" 18. Historik öfver föreningen Svenska Klubben i Seattle... .239

Biografisk afdelning (293 porträtt och 15 andra illustrationer)... .265

RÄTTELSER OCH TILLÄGG.

Sid. 297 rad 11 uppifrån står ären. Läs månaderna.

Sid. 330 rad 5 nedifrån står pionär. Läs pioniär.

Sid. 403 rail 24 uppifrån står Kristianstad. Läs Kristinestad,

Sid. 433. Jolin I.ihdström omkom af våda under ett besök i Salem,

Or., i juni 1908.

Sid. 467 rad 7 uppifrån står Joseph, Emanuel. Skall vara: Joseph

Emanuel.

Sid. 482. Under illustrationen tillägges: Fotografi tagen af E. Skarstedt.

Sid. 529 rad 22 uppifrån. Här införes: Var medlem af lagstiftande

församlingen i Washington 1905-6.

Sid. 579. Under porträttet står A. A. Wickman, Skall vara: A. G.

Wickman.Isaac X. Stevens (1818-1862)

Washington-Territoriets förste

guvernör 1853-7. S? sid. 29.

Albert E. Mead

Washingtons nuvarande

guvernör från 1005. Se sid. 33.

Elisha P. Ferry (1825-1895)

Staten Washingtons förste

guvernör 1889-92. Se sid. 33.

J. E. Chilberg

Pres. för

Alaska-Yukon-Pacific-iitställningen. Se sid. 317.

FYRA MÄRKESMÄN I WASHINGTONS HISTORIA.KAPITEL I.

Staten Washingtons historia till omkring 1840.

Den äldsta kända tilldragelse, som berör det område af

den nordamerikanska republiken, som nu utgör staten

Washington, var upptäckten af den nu under namnet Juan de

Fuca-sundet kända farleden in till Fuget Sound. Denna upptäckt

gjordes år 1592 af en grekisk lots vid namn Juan de Fuca,

anställd i vice-ko»ungens af Mexico tjenst. Under nära 200 år

derefter kom ingen hvit man i närheten af detta område. Är

1775 seglade spanske sjöfaranden kapten Bruno Heceta längs

kusten till 48de eller 4gde graden och derpå österut, tills han

såg land, sannolikt sydvestra sidan af Vancouver-ön. Derifrån

drefs han sydvest till en liten ö vid det nuvarande Washingtons

kust. Här drabbades expeditionen af ett svårt missöde, i det

några män. som skickades i land för att söka efter vatten,

blefvo omringade och mördade af indianer. Med möda

lyckades man hindra indianerna från att komma ombord och

anställa blodbad. Till minne af denna tilldragelse benämdes

ön ""Isle of Grief" (sorgeön). På samma plats och under

liknande omständigheter blefvo 12 är senare några engelska

sjömän mördade, och deras efterlefvande kamrater kallade ön

"Destruction Island" (förstörelseön). Ileceta upptäckte den

udde, som nu bär namnet Cape Disappointment, och han och

hans följeslagare lära varit de första civiliserade män, som

^ett Columbia-floden. Heceta berättade nämligen, att han

omedelbart söder om den nämda udden, på 46 graders och 16

minuters latitud, såg en öppning, som tycktes vara

mynningen af en flod. Han undersökte den icke, men på spanska

kartor infördes den under namnet Rio de San Roque.

Den bekante engelske sjöfaranden kapten James Cook

upptäckte år 1778 den vid Juan de Fuca-sundet utskjutande udden,

hvilken han benämde Cape Flattery. Cook undersökte kusten

för flera mil söderut, utan att lia vunnit sitt mål, som var att

söka upptäcka en förbindningsled mellan Stilla och Atlantiska

hafven. Samma år utrustade engelske kaptenen John Mearesen expedition för att undersöka den af ITeceta 1775 anmärkta

öppningen ä kusten. På 46 graders och 47 minuters höjd

upptäckte lian en udde, som han kallade Cape Shoahvater, ocli 37

minuter sydligare en vik och en udde. hvilka han benämde

Deception Bay och Cape Disappointment. Den eftersökta

öppningen eller flodmynningen fann han deremot icke, utan

anmärkte i sin reseberättelse, att lian "med full säkerhet

kunde intyga, att någon sådan flod som den på spanska kartor

med namnet Saint Roc betecknade funnes icke till."

Tio år senare, 17X8, sände några köpmän i Boston två

fartyg, under befäl af kaptenerna Gray och Kendrick. rundt Cape

Horn för att uppköpa hudar och skinn å nordvestkusten.

Fartygens namn voro "Columbia" och "Washington." De

seglade till Vancouver-ön, tillbragte vintern der, och i augusti 1789"

seglade "Columbia", under befäl af kapten Gray, till Kina och

derifrån till Boston, medan det andra fartyget stannade qvar

pä nordvestkusten. I september 1790 begaf Gray sig åter till

nordvestkusten och ankom i maj 1791 till Cape Mendocino

nära 41 :sta breddgraden. Medan han här fortsatte norrut,

upptäckte han en öppning i kusten, hvarifrån en stark ström

hindrade honom från att inträda, oaktadt han i bela q da.^ar

försökte segla in i öppningen; öfvertygad om. att han upptäckt

en stor flod, öfvergaf han all vidare forskning och seglade till

drottning Charlottas ö och till Vancouver-ön, hvarest han

stannade öfver vintern, medan Kendrick seglade till

Sandwich-öarne och började handel med infödingarne, af hvilka han år

1793 blef mördad.

På våren 1792 ankom engelsmannen kapten Vancouver

med två fartyg till Oregons kust. som han temligen noga

utforskade på en betydlig sträcka. Han såg äfven Columbias

mynning, men seglade förbi densamma och upptäckte det

nuvarande Puget Sound, hvarest han den 4 juni landsteg

någonstädes mellan Mttckilteo och Everett och tog besittning af

området i Englands namn. Han uppkallade Puget Sound efter

sin löjtnant Peter Puget och bergen Baker, Rainier samt andra

platser efter officerare och vänner. På sin färd norrut hade

Vancouver mött Gray, som beslutat förnya sitt försök att

intränga i den anade floden. Den 11 maj 1792 gjordes försöket,

trots bränningarnes afskräckande svall på sandbankarne, och

upptäckande en smal fåra genom bränningarne, seglade Grav

och hans män oförskräckt genom densamma samt befunno sig

kort derefter, alldeles efter förmodan, i en stor flod. i hvilken

de fortsatte färden 20 mil. Här landstego de. tillbytte sigskinn o. d. af indianerna, undersökte floden och landet,

reparerade fartyget och seglade efter 8 dagars uppehåll åter

genom samma kanal ut i hafvet. Dessförinnan uppkallade Grav

floden efter sitt fartyg: Columbia. Den höga udden norr

om flodmynningen, hvilken udde Mcares benätnt Cape

Dis-appointment med anledning af sitt misslyckade försök att

komma in i floden, erhöll af Gray namnet Cape Hancock.

Co-lumbiaflodens förste upptäckare var således kapten Jolin Gray,

oaktadt flere personer före honom sett flodens mynning och

anat dess dervaro. Från Columbia seglade Gray norrut och

höll på att förlisa under en grundstötning, men lyckades rädda

fartyget såväl som dess besättning. Han omtalade sin

upptäckt för en spanior vid Nuotka-sundet ä Vancouver-ön: men

oaktadt den sålunda blef bekantgjord, behagade engelske

löjtnanten Braughton. som vid tillfället var på ön i sällskap med

Vancouver och en annan engelsk sjöfarande, begifva sig in i

Columbia-floden och formligen taga den i besittning för

"hennes engelska majestäts räkning", under förklaring, att han

hade "alla skäl till den förmodan, att ingen medlem af någon

annan civiliserad nation eller stat någonsin besökt denna flod"

före honom. Braughton undersökte floden till ett afstånd af

96 mil från mynningen, tills ban fann strömmen för stark för

fortsättning af färden, hvilken han företagit i en bat. På

samma plats gjorde floden en krökning, och detta ställe blef

kalladt Point Vancouver. Braughton stannade 20 dagar på

Columbia-floden och for derifrån den to november.

Under de följande åren sände amerikanarne årligen fartyg

till nordvestkusten med varor, för hvilka de tillbytte sig

pelsverk. Dessa fördes till Kina och utbyttes mot porslin, te m. m.

Vid byteshandel med indianerna bedrefs mycket bedrägeri,

och tvister och stridigheter egde esomoftast rum mellan

indianerna och de hvita. Få voro de fartyg, hvilka ej förlorade ett

par man af besättningen genom de röde männens blodtörst

och hämdlystnad.

Vid denna tid talades i östern 0111 anordnande af

expeditioner, som skulle sändas tvärs genom landet till vestkusten,

hen. som ifrigast förordade dylika planer, var en kapten

Jo-11a t ban Carver, som år t 766 utforskat Mississippis källor och

påstod sig ha upptäckt en flod. som flöt i vestlig riktning och

af honom antogs utmynna i Stilla hafvet. Denna flod kallade

ban Oregon River, och i Carvers berättelse förekommer

namnet "Oregon" för första gången. Carver fick ej tillfälle att

utföra någon af sina planer. Detta vardt i stället förbehålletAlexander McKenzie, som. efter att ha i flera år

genomströfvat Canada, år 1793 styrde sin färd mera vestligt och. följande

1"eace- och Frazer-floderna, ankom till Stilla hafskusten på

den plats, der den sistnämda floden utmynnar, eller 3 grader

norr om Columbia. Ingen hvit man hade före McKenzie tågat

tvärs igenom hela Amerika, öfverstigit Klippbergskedjan och

landvägen uppnått Stilla hafvet.

Det var under ären 1804—6, som den minnesvärda

expeditionen under kaptenerna Merriweather Lewis och William

Clark förelogs. Förslaget dertill var uppgjordt af Förenta

Staternas styrelse efter rekommendation af Thomas Jefferson,

som då var president. Kapten Lewis utnämdes till

expeditionens anförare, och efter många förberedelser anträddes den

14 maj 1X04 färden uppför Missouri-floden i båtar. Så förgick

månad efter månad, tills sällskapet i slutet af oktober befann

sig 1.600 mil från Missouris myilning och gjorde anstalter för

att tillbringa vintern bland vilda indianstammar. På våren

1805 fortsattes färden till Missouris källor i Klippiga bergen.

Sällskapet öfversteg bergskedjan och påträffade å andra sidan

en flod, som flöt i vestlig riktning. Denna följde de och

funno den alltmer vidgas, hvarefter de den 7 oktober fortsatte sin

resa i kanoter och några dagar senare befunno sig vid flodens

sammanflöde med en annan stor flod. som gemensamt med

den förra bildade, såsom de snart upptäckte, Columbia-floden.

Den gren, som de följt, var den sydliga och benämdes af dem

Lewis ; den andra erhöll namnet Clark. Fortsättande sin färd,

William Clark.

Merriweather Lewis.

passerade rle vattenfallen i Columbia, Kaskaderna,

Willamet-tes mynning och landstego den 15 november 1805 på Cape

Disappointment norr om Columbias mynning.

Som regntiden börjat, skyndade de att uppsöka en

lämplig plats för vinterläger och byggde en fästning vid flodens

södra sida, helt nära en indianby. Fästningen benämde de

Fort Clàtsop efter indianstammen. Här tillbragte de vintern

och gjorde, när vädret tillät sådant, upptäcktsfärder i

kringliggande nejder. Indianerna voro fredliga och bistodo dem vid

anskaffande af fisk och vildt, hvarpå fans öfverflöd. Den 13

mars 1806, efter 4 månaders rast, anträdde

upptäcktsresenä-rerna återfärden till östern. Efter att ha tillryggalagt

afståndet mellan vinterlägret och forsarne i kanoter, beslöto de att

fortsätta resan till lands och delade sig i två partier, det ena

under anförande af Lewis, det andra kommenderadt af Clark.

Det förra styrde kurs nästan rakt österut till fallen i

Missourifloden, det andra tågade mera sydligt till Yellowstone-f lodens

källor. I augusti sammanträffade de båda partierna, enligt

öfverenskommelse, vid de två flodernas föreningspunkt och

fortsatte färden i hvarandras sällskap utför Missouri till St.

Louis, dit de anlände den 23 september 1806. Deras

skildringar af det fjerran landet väckte stort intresse samt bidrogo till

ett hastigt afgörande af tvistefrågan rö.-ande nordvestra

gränsskillnaden mellan Förenta Staterna och Canada så långt

vesterut som till Klippiga bergen samt eggade äfven privata

affärsmän att utsträcka sin handel med indianerna till området

vester om bergskedjan.

1806 upprättade de engelske pelshandlarne i norden den

första handelsposten vester om Klippiga bergen, i det Simon

Frazer, medlem af det s. k. Northwest-kompaniet, slog sig ned

viel Frazer"s Lake, nära 54 :tle breddgraden. Men den första

anläggning af detta slag, som gjordes vid Columbia och inom

Washingtons gränser, var den. som spanioren Manuel Lisa,

medlem af det i St. Louis 1808 stiftade "Missouri Fur

Company", grundade vid Lewis Rivers källor. Denna

handelsplats lemnades under uppsigt af en mr Henry, men öfvergaf*

redan 1810 i följd af svårigheten att anskaffa lifsmedel samt

af indianernas upprepade fiendtligheter.

På våren 1811 anlades på södra stranden af

Coluinbia-flo-den ett handelsfäste, benämdt Astoria efter företagets

upphofsman, John Jacob Astor i New York. "Tonquin" var namnet

på det fartyg, som under befäl af kapten Thorn ditfört de för

platsen bestämda handelsvarorna. Sedan dessa aflemnats,— 14 —

styrde fartyget norrut i afsigt att idka byteshandel med

indianerna längs kusten. Ombord befunno sig då 23 personer samt

dessutom en indian, hvilken medföljde som tolk. Fartyget

seglade till Yancouver-ön och ankrade i Xittinat-hamnen.

Några infödingar kommo ombord, sedan McKay, en af

delegarne i handelsbolaget, gått i land. Indianerna voro ifriga att

göra affärer, men egde synbarligen allt för stor erfarenhet af

de hvilas .-ätt att handla med dem, för att låta lura sig. De

begärde ett högre pris för sina hudar, än kapten Thorn var

villig att betala, och när de ej ville gifva med sig, förlorade

den lättretlige kaptenen allt tålamod, gned den gamle

höfdingen F.ookamis i ansigtet med ett utterskinn, befallde hela

sällskapet att lemna fartyget och utdelade hugg och slag bland

dem.

Dagen derpå kommo infödingarne tillbaka. Kanot efter

kanot anlände, tills däcket vimlade af indianer, och innan

någon af de hvita hunnit förbereda sig, blefvo de öfverfallna af

indianerna, hvilka medhade klubbor, yxor och knifvar, sotti

de hållit dolda under sina mantlar. Striden var kort, men

blodig. Kapten Thorn, som var en både stark och modig man,

försvarade sig med sin fällknif och strödde däcket med särade

och dödade indianer, innan han sjelf blef öfvermannad,

ilijel-huggen och kastad öfverbord. Mr. Lewis, fartygets

bokhållare, fick ett knifhugg i ryggen och föll ned i kabelgattet. Det

dröjde icke länsje. innan alla, som voro på däck, undanrödjats.

Vid stridens början hade sju af sjömännen klättrat upp i

riggen. Fyra lyckades smyga sig neri i kajutan. De tre öfriga

blefvo flödade under försöket alt följa dem. De räddade

sjömännen beväpnade sig med gevär och drefvo indianerna från

fartyget samt aflossade flera kanonskott pä de flyende

kanoterna. åstadkommande stor förödelse. Om natten lemnade de

mr Lewis, som vägrade att följa dem, och rodde bort i en af

skeppsbåtarne. Lewis beslöt i sin ensamhet att spränga

fartyget i luften med så många indianer som möjligt. Dagen

derefter kommo indianerna tillbaka i sina kanoter. Lewis

kraflade sig upp på däck och vinkade ät dem att komma

ombord. Slutligen dristade sig några af de djerfvaste att klättra

öfver lästången. De följdes af andra, ända tills däcket och

sidorna vimlade af indianer. Plötsligen brakade det till. och

bela fartyget flög i luften, sprängdt i tusentals bitar, som,

blandade med sönderslitna lärar, tunnor och kanoner, afryckta

armar och ben, hufvuden och andra kroppsdelar af de

ombordvarande. föllo ned på de mörka, svallande vågorna; öfver 100— 15 —

menniskor dödades, och lika många flera lemlästades. Den

ende, som räddades, var indiantolken. Han slungades

fullkomligt oskadad ut i hafvet, kraflade sig in i en af de

kringflytande tomma kanoterna, krånglade sig dermed i land och

några månader senare ned till Astoria, der han omtalade den

hemska tilldragelsen. De fyra sjömännen, som försökt

undkomma i skeppsbåten, blefvo fångade och pinade till döds på

det mest förfärliga sätt.

Den förste hvite man, som på färd till Stilla hafskusten

följde Columbia-flodens norra gren från trakten af dess källor

ända till flodens mynning, var David Thompson, en af

handelsbolaget Northwest Companys män. hvilken ankom till

Astoria den 15 juli 1813.

Länge och kraftigt hade Kngland bemödat sig att finna en

sjöled mellan Atlantiska och Stilla hafven. Det antogs

allmänt, att en dylik förbindelse existerade i eller i närheten af

Hudsons Bay. och för att uppmuntra till undersökningar och

forskningar i dessa nordliga trakter gaf engelska regeringen år

T669 tillstånd åt några London-köpmän att bilda ett

handelsbolag under namn at" "The Hudson Bay Company". Under

många år hade detta bolag sin verkningskrets uteslutande i de

arktiska trakterna, men sedermera utsträckt densamma öfver

bela det vestra området, bäde det. som Amerika gjorde anspråk

på, och det, som löd under Englands spira.

Hudsotibay-kom-paniets makt tilltog i förfärande grad. Det ena området efter

det andra blef beroende deraf, och öfver hundratals hvita,

såväl som hela indianstammar herskade det med jernspira.

Några andra bolag uppstodo under årens lopp och täflade med

Hitdsonbay-kompaniet. men antagligen dukade de under i

täflingen. eller sammansmulto de med sin mäktige konkurrent.

Ej sällan uppstodo häftiga skärmytslingar mellan de täflande

bolagen. Med det förut omnämda "Northwest"-kompaniet

låg Hudsonbay-kompaniet länge i fejd. Vid en strid, som

egde rum den 19 juni t8i6, dödades ej mindre äti 18 man.

Under de föregående åren hade våldsamheter ofta förekommit,

och å båda sidor hade man gått så långt, att man bränt upp

hus och varumagasin för sina fiender. Saken drogs slutligen

inför engelska parlamentet, som 1821 föreslog en förlikning

och förenade de begge bolagen under det gemensamma

namnet "The honorable Hudson"s Bay Company". Samtidigt

erhöll bolaget genom ett parlamentsbeslut uteslutande rätt för

en tid af 21 år att bedrifva handel i de af indianer bebodda

trakter, hvilka England egde eller gjorde anspråk på. Under— i 6 —

skydd af denna parlaments-akt utsträckte det mäktiga bolaget

sina sugarmar öfver hela området vester om Klippiga bergen,

och fästningar och handelsagenturer växte upp öfverallt, tills

hvarje dal och kulle förmåddes bidraga till fyllandet af

bolagets rymliga fickor.

Hudsonbay-kompaniets styrelse utgjordes af guvernör,

vice guvernör och en direktionskommittec, och under dessa

lydde superintendenter, faktorer, bokhållare och andra

tjenstemän, hvilka i sin ordning hade under sig en talrik mängd

jägare. "trappers" och s. k. "voyagers" af hawaiisk.

fransk-cana-disk, half- och helindiansk börd. Bolaget betalade sina

underlydande uselt. Deras lön utgjorde 17 £ Sterling (85 dollars)

om året, och då måste de sjelfva bekosta sina kläder. De

engagerades för en tid af 5 år. hvarefter bolaget bekostade deras

återresa till England eller Canada. Vid utlöpandet af

tjenste-tiden häftade de dock vanligen i skuld till bolaget och voro

tvungna att stanna ett år till för att aftjena skulden. Många

af dem stiftade familj med bel- eller halfindianska kvinnor

och måste för den skull kvarstanna. Allt detta kom bolaget

väl till pass, enär det derigenom sattes i stånd att behålla sina

erfarna jägare, med eller mot deras vilja, under obegränsad tid,

och dessa höllos i en nära nog undersåtlig lydnad under löften

om framtida befordran, i mån som de gjorde sig förtjenta

deraf. De högre enbetsmännen voro naturligtvis ordentligt

aflö-nade och erhöllo en viss del af nettoinkomsten. Denna var

under de första åren ganska betydlig, men aftog märkbart

redan i slutet af 1830-talet och utgjorde, enligt uppgift af dr

McLaughlin, bolagets förnämste man vester om Klippiga

bergen, högst $10,000 om året för de kring Columbia belägna

områdena. Vinsten från de öfriga distrikten, särskildt de stora

vildmarkerna längre norrut, steg deremot ofta till öfver

$100,-000. I bolagets tjenst funnos omkring 500 man anstälda vid

början af 1840-talet. De voro spridda öfver bela landet. Det

fans ej en segelbar flod, på hvilken icke någon af

Hudsoti-bay-kompaniets båtar glidit fram, lastad med dyrbart byte: ej

en indianstig, der ej dess hästar och mulor setts tålmodigt

skrida med sina 300-skålpunds-börd0r på ryggen, stundom i

skaror af flera tjog tillsamman, pådrifna af en hop väderbitna

skogsmän med studsare i handen och långa knifvar i bältet,

än klängande uppför någon slingrande bergstig, än

försvinnande i någon djup, mörk klyfta: än dykande in i urskogens

djupa mörker, besökt endast af vilda djur och lika vilda

indianer: än trädande ut på de öppna, vidsträckta prärierna, — stån-nande, hvarhelst en rökpelare tillkännagaf närvaron af

indianer. för att af dem tillbyta sig. ej sällan på bedrägligt sätt,

värdefulla bäfver-, utter- och mårdskinn.

Bland de 22 fästen och handelsplatser, som

Hudsonbay-kompaniet egde vester om Klippiga bergen, var Fort

Vancouver det förnämsta. Belägen vid Columbia-floden, var denna

station grundad 1824 af guvernör Simpson och uppkallad efter

den framstående sjöfarande, hvilken, ehuru en annan före

honom passerat genom Columbias mynning, var den förste, soin

undersökt floden så långt in, som till Vancouver. Längre in

i landet egde bolaget Fort Walla Walla, Okanagon och

Col-ville och vid L"inp

handelspost 50 mil från hafvet. De handelsvaror, som

infördes från England, för att bortbytas till indianerna, bestodo i

knifvar, tobak, filtar, bössor, krut, skjortor m. m. och

förvarades alla i Fort Vancouver. Här packades de i bylten och

forslades vid behof än i båtar, än på underlydandcs ryggar till de

öfriga handelsplatserna. De tillbytte såväl som de af bolagets

jägare och trappers anskaffade hudarne sändes likaledes til!

Vancouver och derifrån pä fartyg till London. Ett halft

dussin segelfartyg af 300 tons drägtighet hvartdera samt en mängd

smärre båtar och farkoster voro ständigt sysselsatta för

bolagets räkning. Sällan införskrefvos dock bytesvaror för mer

än $.20,000 värde om året, och dermed anskaffades hudar

värda 7 gånger så mycket.

Fort Vancouver bestod 1845 omkring 30 byggnader —

boningshus, förrådshus, magasiner och verkstäder, upptagande

ett genom starka palissader inhägnadt område af 800 fots läng !

och 500 fots bredd. Här hade dr John McLaughlin, öfverfak

torn eller guvernören, ocli lians biträde James Douglass sina

bostäder, den förre ett hvi t måladt, med bräder öfverklädt

blockhus, utanför hvilket en med vinrankor öfvervuxen

veranda omgafs af vackra blomstersängar. Dr McLaughlin var en

af de mest välkända män pä bela kusten. Han var född i

Riviere de Löup, Canada, i okt. 1784. af skotska föräldrar och

uppfostrades i England. Han utmärkte sig genom

karaktärsstyrka och entusiasm, genom tillmötesgående och

vänlighet såväl som den för hans plats nödvändiga bestämdheten

och var utomordentligt lämplig för den ansvarsfulla post. ban

i så många år beklädde. Otaliga äro de episoder, som berättas

till bevis för hans nästan obegränsade gästfrihet mot

besökande missionärer och andra, såväl som lians lyckliga förmåga att

genom ett bestämdt och kraftigt ingripande stäfja det hoshans underlydande ofta förekommande, för deras egen

trygghet farliga lättsinnet, äfvensom hans förmåga att på ett

lämpligt sätt ingifva indianerna respekt för de hvites makt. En

vacker brigg, som var på väg till Vancouver med varor, för

liste är 1829 på Columbias sandbankar. Hela besättningen

omkom. Men då man sedermera fann hos clatsop-indianerna

åtskilliga artiklar, som tillhört de omkomne, antogs det, att

åtminstone någon af dem lyckats simma i land, men blifvit

mördad af indianerna. Från Vancouver sändes då en tolk och

flera af tjenstemännen, för aLt hos indianerna inhemta

underrättelser om skeppsbrottet samt affordra dem, hvad de

tillskansat sig af varorna. Men vildarne svarade trotsigt, att de

endast kommit öfver en sak, nämligen en gammal söndrig

spegel. hvilken de lemnade åt tolken. Guvernören i Vancouver

utskickade då en väl beväpnad skara, som bortdref indianerna

från stranden, innan de hunnit taga något med sig. Bland

den mängd saker, som man fann i deras läger, voro åtskilliga

kaggar med rom, hvilka de gräft ned i marken. Följande år

drabbades en annan brigg af samma öde som den ofvannämda.

Hela besättningen blef emellertid räddad och, tack vare

Mc-Laughlins skyndsamhet att bispringa dem, strax efter

skeppsbrottet försedd med alla förnödenheter.

F.tt litei stycke från fästningen i Vancouver låg byn, i

hvilken de underordnade tjenarne och jägarne bodde. Den

bestod af ett halft hundratal beqväma blockhus, ordnade i rad

på bada sidor om vägen. Ilär tedde sig en brokig samling

af fullvuxna och barn, med hudfärg vexlande mellan den

rödaste indian- och flen hvitaste blekansigtes-hy. (hnkring

Vancouver sträckte sig längs flöden en välodlad farm på omkring

3.000 acres, indelad i vackra sädes- och gräsfält, frukt- och

köksträdgårdar 111. m. samt försedd med mejeribyggnader och

bostäder för får- och kreatursvaktare. I de angränsande

trakterna betade tusentals nötkreatur, tillhöriga bolaget. Några

mil derifrån egde bolaget sågverk, mjölqvarn och tröskverk,

det förstnämda drifvet med vatten-, de två senare med

hästkraft. Tjogtals skogshuggare höllos ständigt sysselsatta med

att fälla träd och forsla stockar till sågverket, hvari omkring

3.000 fo1 bräder sågades dagligen, för att sedermera skeppa-*

till Sandwich-öarne och andra utländska hamnar.

(Dm lifvet inom fästningen skrifver John Dunn i en 1844

utgifven bok 0111 ett besök på kusten: "Alla bokhållare och

högre tjenstemän, presten och doktorn inberäknade, äta

tillsamman i sälen, med guvernören i högsätet. Efter middagen— K) —

gä de flesta till rökrummet, tör att lasa, röka, berätta och

lyssna till historier. ()fta ankomma besökande i stort antal. Skäl

till ledsnad förefinnes ej, tv bli rökning och historier

tröttsamma. så kan man kasta sig på hästryggen eller taga ett af de

städse i beredskap stående, laddade gevären. Trappern, som

tillryggalagt tusentals mil genom vilda och obebodda trakter;

sjömannen, som seglat jorden rundt, träffas här i broderlig

endrägt, rökande, skämtande, sjungande, berättande och på

alla sätt bannlysande hvarje onödig omsorg, tills tiden är inne

för dem att återgå till sina resp.ektiva göromål."

Utom farmen vid Vancouver egde Hndsonbav-kompanict

en vid Cmpqua-floden i < )regon, en vid Cowlitz och flera

andra. Farmen viel Cowlitz River innehöll 6- eller 700 acres

under odling, med flera sädesmagasin, ett stort farmhus och

åtskilliga andra byggnader. I sin 1841 utgifna bok 0111 kapten

Wilkes" besök i och för uppmätning af Columbia och

kringliggande nejder anmärker J. F. Farnham, på tal 0111 farmen

viel Cowlitz, den i ögonen fallande bristen på försvarsverk

mot indianerna. "Men", tillägger han. "dessa äro för mycket

beroende at bolaget för att våga ställa till bråk annat än mellan

sig sjelfva. Bolagets agent härstädes fäste ej minsta afseende

vid deras tvister. Kring platsen förekomma vargar i sådan

mängd, att det är nödvändigt att drifva boskapen inom

inhägnaden hvarje afton och att skydda den äfven om dagen.

L)ä vi foro derifrån, skaffade uppsyningsmannen på farmen

kapten Wilkes en vägvisare och lots, som skulle föra honom

utför Cowlitz-och Columbia-floderna till Astoria. Denne

vägvisare hade vistats flera nr i Oregon, var gift med en indianska

och bodde oberoende och nöjd på en farm om 60 acres vid

Cowlitz. Wilkes sade sig sällan ha sett en så vacker qvinna

som lians hustru. Före sitt giftermål hade hon varit ansedd

såsom traktens största skönhet och var vida berömd för sin

Skicklighet som ryttarinna."

Intet vrke har någonsin varit förenadt med större faror

än pelsjägarens. Hudson ba\-kompaniets trappers och jägare

hade ej blott under sina färder alla de från ströftåg i vilda,

obanade nejder oskiljaktiga besvärligheterna och mödorna att

kämpa mot, utan måste derjemte dagligen och stundligen vara

på sin vakt mot de förrädiska rödskinnen. Hela sällskap at

jägare blefvo ofta öfv.erfallna frän något bakhåll och mördade

ända till »ista man : ganska otta måste de hvita med sina

bördor af handelsvaror slå sig fram med vapen i hand genom

fiendtliga indianstammar från en trakt af landet till en annaneller omkomma af hunger; än ha dessa oförskräckta pelsjägarc

med tillhjelp af sina sällan svikande reffelbössor tecknat sina

spår med blodiga itidianlik; än ha de, under förföljandet af

skogens skygga villebråd eller medan de mödosamt klättrat

upp för stupande klipphällar, mast stanna och bevisa den sista

tjensten åt någon trofast, modig kamrat, som fallit, träffad

af en lömskt afskjutcn förgiftad indianpil. Hundratals

pels-jägare ha på detta sätt omkommit, och det har näppeligen

funnits någon, som egnat sig åt detta farliga yrke, som också

icke haft upprepade tillfällen att vilja hämnas en kamrats,

kanske en broders eller förtrogen väns, död. Det blef en

nödvändig sak för pelsjägarne alt tned stränghet förfara mot

indianerna. Dessförutan skulle det icke varit möjligt för dem

att bedrifva sitt yrke med någon framgång. Och i

betraktande af indianernas lömskhet och de otaliga bekymmer, som

de onödigt förorsakade de af dem så djupt hatade

"blekansig-tena". kan man, trots de många berättelser som omtalas som

prof på Hudsotibay-kompaniets "blodiga politik" mot

rödskinnen, ej gerna tillvita pelsjägarne någon öfverdrifven eller

orättvis hårdhet. Som prot på, huru det tillgick vid bestraffning

af indianer, meddela vi här ett par, af Gustavns Hines i hans

på 1850-talet utgifna bok 0111 Oregon anförda, ganska

betecknande episoder.

F.n halfindian vid namn McKay. som var anställd i

Hudson-bay-kompanicts tjenst, bodde 1843 i en liten hydda vid

Columbia och hade ett förråd at varor, medelst hvilka han idkade

byteshandel med de kringboende indianerna. Xågra af dessa,,

tillhörande chinook-stammen, mördade honom och togo hans

varor. En mot de hv ita vänligt sinnad indian inberättade

nyheten oförd röj ligen till vederbörande i Vancouver, och en

expedition afsändes att gripa mördaren. Efter att ha rott ett

lång sträcka inåt floden fingo förföljarne syn på en kanot, som

var full af indianer, bland hvilka mördarne befunno sig. När

indianerna sågo de hvita och funno sig" oförmögna att ro ur

vägen för dem. styrde de sin kanot rakt på land. Medan de

ntt stego ur kanoten, aflossades från de hvitas båt en

musköt-salva, som olyckligtvis dödade en indianqvinna och sårade

några andra. Mördarne deremot lyckades för tillfället

undkomma. Dr McLauglilin sände, sä snart han erfor, huru

expeditionen aflupit, bud till chinook-indianema. att de skulle

utlemna anstiftaren af mordet eller ock bereda sig på följderna.

Fruktande att ådraga sig det mäktiga bolagets vrede, började

indianerna genast samfäldt forska efter mördaren och funno

honom omsider långt derifrån. norr om Columbias myilning,

hvarifrån de förde honom till Fort George och

öfverantvar-dade honom at myndigheterna. Dr McLaughlin och 30 eller

40 andra jemte en skara af indianer voro tillstädes vid

ran-sakningen. som aflopp så. att den anklagade helans skyldig til!

öfverlagdt mord och dömdes till afrättning pä stället. En

galge upprestes, och ett kring indianens hals bundet rep

kastades öfver galgen, hvarefter alla de närvarande, utom

indianerna och presten, rev. Frost, fattade tag i ändan af repet

och på ett gifv et tecken halade indianen upp så högt. att hans

fötter befunno sig ett stycke ofvan marken. Som halskotorna

icke bräcktes, dog ban endast genom strypning: men sättet,

hvarpå han aflifvades, ingaf alla de närvarande indianerna en

helsosam fruktan för den hvite mannens hämd.

Vid ett af fästena i det inre af landet tilldrog sig följande

händelse, hvilken vi anföra såsom prof på det mod och den

själsnärvaro, som karaktäriserade mänga af

Hitdsonbav-kom-paniets peisjägare och deras befäl. En af bolagets tjenstemän

blef lömskt mördad af en indianhöfding, hvilken efter dådets

föh^fvande skröt väldeliga |ifver sin bragd. Höfdingen

tillhörde en mäktig siam. som ströfvade omkring och för tillfället

slagit läger i närheten af fästet, och som han egde stort

inflytande bland sina män och kunde sammankalla ett stort antal

krigare, tog ban för gifvet, att de hvita ej skulle våga hämnas

pä honom. Alen fästets kommendant, som visste, att om detta

dåd blefve ostraffadt, de hvita skulle sväfva i ständig fara, ut

fäste en stor belöning för den - vare sig hvit eller indian —

som kunde döda mördaren. Tiden gick. och ingen vågade

inlåta sig på det farliga företaget.

fick höra, att mördaren återkommit från en utflykt och befann

sig i en viss hydda i ena kanten af lägret. "Xu eller aldrig!"

tänkte kommendanten, i det ban fattade sin aldrig bommande

studsare, gömde den under sin kappa, lemnade fästet och gick

på en omväg till den hyckla i indianlägret, i hvilken mördaren

just för tillfället salt midt ibland sina män. skrytande öfver sina

bedrifter i de mänga strider han utkämpat med engelsmännen.

Ryckande undan den buffelhud, som tjenade i stället för dörr,

trädde kommendanten med fasta steg in bland indianerna,

kastade en skarp blick pä mördaren, tog, utan att yttra ett

ord. fram sitt gevär, riktade det mot mördarens hjerta och

afsköt ett skott. Indianen sträckte armarne öfver sitt hufvud,

gaf till ett gräsligt tjut,föll baklänges och gaf upp andan.

Kommendanten vände sig om. gick ut ur hyddan och återvände titifästningen, ulan att ha blifvit ofredad åf de öfver ban- Tibet

häpna indianerna.

Sådana karaktärer var det, som beredde framgång at

Hud-sonhay-kompaniets foretag", och utan dem liade det ick< varit

möjligt för det engelska bolaget att under sä många år behålla

snart sagdt oinskränkt välde öfver landområden, som redan på

grund af sitt läge tycktes böra tillhöra I-oren ta Staterna.

Visserligen försökte åtskilliga amerikanska "trappers" och

köpmän att etablera sig vester om Klippiga bergen, men mötte

ständigt oöfvervinneliga motgångar både i form af direkta

hinder från kompaniets sida och i omöjligheten att göra affärer

med infödingarne, hvilka hyste en alltför undersåtlig vördnad

tör det mäktiga engelska bolaget, för att inlåta sig i handel med

någon annan.

1"nder åren 1814—1822 egde detta bolag absolut herravälde

öfver nord vestkusten, hvars alla dalar och prärier dess jägare

genomströfyade, medan amerikanarne beskedligt stannade

öster om Klippiga bergen. Men 1822 organiserades ett

amerikanskt bolag under namn af "Columbia Kur Companv" med

syfte att idka handel i de vestra områden, som

monopoliserades af Hudsonbay-kømpaniet. Detta nya bolag lyckades

också under flera år samla skinn och hudar äfven från trakter

vester om Klippiga bergen, men tvangs slutligen genom

in-dianfiendtligheter och motstånd från Hudsonbay-kompaniets

män att inskränka sin verksamhet till landet öster om den

nämda bergskedjan. År 1832 anförde kapten Bonneville ett

sällskap af öfver 100 man till Snake River och stannade i dessa

trakter omkring tvä år, tills han genom det mäktiga engelska

bolagets kitslighet och illvilja tvangs att öfvergifva den

villebrådsrika nejden.

KAPITEL 2.

Staten Washingtons historia från 1840 till närvarande tid.

Såsom af det föregående framgår, voro

Hudsonbay-kompaniets pelsjägarstationer de enda platser, kring hvilka hittills

någon hvit befolkning samlat sig. Intet annat samhälle at

hvita bildades heller inom W ashingtons område före 1836. I

september detta år ankommo dr Marcus Whitman och hans

ämbetsbroder, missionären Spaulding, åtföljda at" sina hustrur

och åtskilliga medhjelpare, till Washington i uppdrag det

amerikanska missionssällskapet. Whitman och Spaub":-g ha-— 23 —

de varit studentkamrater vid Yale College. Den förre hade

utexaminerats som Kikare, den senare hade i Andover tagit sin

prestexamcn. (.»medelbart före anträdandet af den långa

färden liil vestkusten gifte de sig. Resan blef följaktligen deras

bröllopsresa. Den började i maj och slutade i september vid

Kort Walla Walla. Resenärerna begagnade en gammal vagn.

hvilken sedermera blef historisk under namnet Whitmans

vagn. Whitman hade föresatt sig att medtaga vagnen

ända till resans mål. för att derigenom bevisa, att en

emigration af familjer var möjlig. K huru Iludsonbav-kompaniet pä

alla miijliga sätt sökte hindra honom, segrade likväl

doktorn*-jernvilia. och ban anlände till målet för resan med vagnen,

som dock under tiden förvandlats till en tvåhjulig kärra. Mrs

W hitman och mrs Spaulding voro de första hvita qvinnor, som

öfverskridit Klippiga bergen, och deras ankomst till

Washington bildade en epok i landets historia. Whitman och

Spaulding grundade en station i Waiilatpu. i Walla Walla-dalen.

nära den nuvarande gränslinien mellan Oregon och

Washington.

På h"sten 1841 slogo sig 23 familjer, räknande inalles 140

medlemmar, ned på Cowlitz-prärien. De kommo alla frän

Hud-sonbay-kompaniets koloni vid Red River. Några af dem

flyttade sedermera från Cowlitz till Willamettedalen i Oregon.

Allt sedan landets första bebyggande hade Förenta

Staterna och England ansett sig ha lika stor rätt till det landområde,

som gick under det gemensamma namnet Oregon eller

Oregon-territoriet 1 ch innefattade våra dagars Oregon och

Washington, Idaho 111. m. Det syntes dock vara en allmän mening

bland inbyggarne, att det landet slutligen skulle bli ensam

egare af Oregon, som kunde ditsända de flesta emigranterna.

Denna tanke låg till grund för ett af senator Linn under

vintern 1842—3 i kongressen väckt förslag om bevillning af en

qvadratmil jord åt hvarje gift man och en half qvadratmil ä":

hvarje ^ift man. som slogë sig ned i Oregon-området. Den,

på hvars nit. ihärdighet och fosterlandskärlek det dock mest

beror, att det nämda området omsider blef Förenta Staternas

och icke Englands tillhörighet, var dock Marcus Whitman.

1 sällskap med Amös Lovejov och en vägvisare lemnade han

den 3 1 >kt. 1842 sitt hem, för att rida till östern och der pä bästa

sätt arbeta för genomdrifvandet af sin plan att få det

omtvistade området ryckt ur Englands händer. Denna färd, den

bekanta s. k. "Whitmans ridt", var en af de äfventyrligaste,

>0111 1 om menniska företagit. Snödritvor, stormar, köld.hunger — för allt voro de tre ryttarne utsatta. På i n plats

voro de insnöade en hel vecka. Vitl ett tillfälle förloradt

vägvisaren helt och hållet kosan, och Whitman måste rida med

honom till Fort Uncumpagra för att skaffa en annan vägvisare.

Härigenom förlorades åter en hcl vecka af den dyrbara tiden.

N id ankomsten till (irand River funno de floden delvis

tillfrusen. Trots vägvisarens varningar envisades \\ hitman att

rida öfver floden och nådde, efter en grundlig öfversköljnihg,

motsatta sidan. Lovejoy och vägvisaren följde då hans

exempel, och äfventyrarne fortsatte sin färd, lifnärande sis; med kött

at" mulåsnor, hundar och hvad helst annat cle kunde påträff:1.

1 februari 1843 ankom Whitman till St. Louis, lian skref en

liten bok om Oregon-området, uppmanande till utvandring dit,

och begaf sig derefter till Washington, der han uppträdde den

3 mars. utstyrd i en drägt, som ej just öfverensstämde med

modet i förbundshufvudstaden. Så här beskrifves den gode

doktorn af en samtida: "Han bar grofva skinnkläder och

hjortskinnsbyxor. På hans buffelskinnsrock fans en

kapuschong att draga upp öfver hufvudet. Sina med tjocka

skinn-damasker och mockasiner klädda ben och fötter höll han

instuckna i mexikanska stigbyglar. Men trots denna varma och

tunga beklädnad bar han spår efter den obarmhertiga kölden

och stormarne, som han utstått under sin resa. Hans fingrar,

öron, näsa och fötter hade blifvit frostbitna och vållade honom

mycket besvär." 1 Washington, Koston och andra städer fann

Whitman den föreställningen rådande, att nästan hela landet

vester om Klippiga bergen vore obeboeligt. 1 kongressen

halle en talare jemfört detta område, endast undantagande

Willa-mettedalen. med öknen Sahara och sagt, att klimatet vore "sä

farligt, att den infödda befolkningen dukat under för des.»

^ift-dunster med en hastighet, hvartill intet land kunde uppvisa ett

motstycke." Att utplåna dessa föreställningar blef Whitmans

uppgift, och under talrika sammankomster med de mest

framstående statsmännen (bland hvilka president Tyler. Webster

och andra) framhöll han sitt ärende så kraftigt, förklarande

sig villig och mäktig att föra en karavan öfver bergen, att ban

till slut vann den allmänna opinionen på sin >ida.

Den 20 maj anträdde emigrantkaravanen sin färd fran

.Missouri och upphanns vid Platte-floden af Whitman. som trän

den stunden blef utvandrarnes "allt i allom", gaf dem råd och

upplysningar, visade vägen och. när de efter ankomsten till

Fort Hall ville lemna vagnarne der. med sådan enträgenhetmotsatte sig detta, att de läto öfvertala sig att taga vagnarne

med.

Sålunda utförde \\ hitman sin mission, och när han efter

nära i i månaders bortovaro äter hade den fröjden att trycka

sin hängifna maka till sin famn. hade ban praktiskt beredt väg

för de kommande årens utvandrareskaror och indirekt krossat

Englands makt vester om Klippiga bergen. Wliitmans

märkvärdiga ridt har blifvit prisad och besjungen af så många,

både på vers och prosa, att det ej torde missunnas oss att också

egna lensamma vår enkla tribut.

Att vinna Oregon åt oss,

Han lemnar hemmets lugna verld,

Försakar makans mjuka famn

Och ger sig ut på oviss färd.

Att vinna Oregon åt oss,

Han på mångtusenmila stråt

Djerft trotsar hunger, köld och is

Och vildars lurande försåt.

Han talar om vårt sköna land

För rik och arm. för hög och låg,

Tills täta leder ordna sig

Och styra vesterut sitt tåg.

Och genom öknar, öfver berg

Han dessa skaror leder tryggt

Bort till det rika framtidsland.

Der han sitt enkla hem har byggt.

Och så vans Oregon åt oss.

Tack vare Wliitmans kraft och mod —

Den ädle, som sin lijeltebragd

Till sist beseglat md sitt blod!

Dr Marcus Whitman var född den 4 september 1802 i

Rush-ville, N. Y. tians hustru, hvars flicknamn var Xarcissa

1"ren-tiss. löddes i Pittsburg. X. V., den 14 mars 1808. Såsom

förut nämdt, var deras utvandring till Oregon 1836 på samma

gång deras bröllopsresa. De hade nämligen firat sitt bröllop

i februari samma år. Mrs Whitman var en fint bildad qvinna,

med ett vinnande sätt, beslutsam och entusiastisk, i allt värdigsin ädle make, tillsamman med hvilken hon ii år senare ljöt

martyrdöden. Med uppoffrande kärlek bar hon tåligt alla de

mödor och pröfningar, som föllo pä hennes lott i vildmarken.

Som prof på hvad hon fick genomgå, kan följande tjena.

Medan Whitman var på sin färd till östern, bröt sig en stor, grof

indianhöfding in i hans hus sent en natt och lyckades till en del

öppna dörren till mrs Whitmans rum, innan hon hann sträcka

ut armen och hindra hans inträngande. Utan tvifvel skulle

ban dock med våld ernått sitt nedriga syfte, om icke en hvit

man, som sof i ett angränsande rum, vaknat och drifvit ut

honom. Indianskurken undkom och hämnades några dagar

derefter genom att bränna upp qvarnen på missionsfarmen,

hvarvid hela sädesförrådet och alla tillbehör blefvo lågornas rol,

vållande en förlust af inemot $[,500. Yid samma tid blef mrs

Spaulding i sin mans frånvaro förolämpad af indianer och t.

o. m. drifven ut ur sitt eget hus.

Det första nybygget vid Puget Sound grundades 1844 vid

det nuvarande Tmmvater. Detta var också det första

amerikanska nybygget norr om Columbia-floden och vester om

Cascade-bergen.

Den länge omtvistade "Oregon-frågan" blef ändtligen

afgjord den 15 juni 1846 genom ett fördrag med England, som

tillerkände Förenta Staterna hela området vester om Klippiga

bergen ända till 49:de breddgraden, inneslutande en del af det

nuvarande Montana och Idaho samt hela Oregon och

Washington. Den nordliga gränslinien har sedermera blifvit

noggrant utstakad på en lång sträcka. För en del år tillbaka

utsändes nämligen ett parti, som utmätte en snörrät linie på

49:de breddgraden vesterut från Lake of the Woods samt

bort-rödjade skogen till 10 fots bredd på hvardera sidan om linien

och i midten af denna 20 fot breda väg uppreste, på en mils

afstånd från hvarandra, jernmonument försedda med

inskriptionen "Treaty of Washington" på den åt Canada, och "June

i sth 1846" på den åt Förenta Staterna vända sidan.

Anda sedan 1838 hade katolska missionärer utöfvat en

ihärdig och nitisk verksamhet i Oregon-området. De hade sitt

hufvudqvarter i Vancouver och kyrkor på många platser, bl.

a. i Covvlitz och Whidby, samt derjemte åtskilliga skolor. Den

omständigheten, att katolikerna stodo i förbund med

Hudson-bay-kompaniet, gjorde mycket till, att indianerna så lätt

förmåddes öfvergå på deras sida. och sedan var det blott ett steg

till misstro mot de protestantiska missionärerna. Denna

misstro underblåstes af de katolska presterna, och en af dem. faderBro.ii: sade t. o. m. rent ut, att dr Whitman var en dålig

person, ch att om indianerna trodde honom, skulle de komma

till helvetet. Invandrarne af år 1847 hade infört rödsot och

:>iessling. hvilka sjukdomar uppträdde epidemiskt bland

ca-yuse-indianerna. Då många af dem dogo i trots af all den

värd. s.im dr Whitman och hans hustru skänkte dem, uppstod

ett rykte, att doktorn förgiftade indianerna och ämnade utrota

hela stammen. Slutet på allt detta blef, att ett 50-tal indianer

samlade- kring Waiilatpu-stationen den 29 november 1847.

och att 5 af dem öfverföllo de hvita och mördade 9 personer,

bland hvilka dr Whitman och hans hustru voro de första

offren. Dagen derpå skedde ett nytt öfverfall, hvarvid hvita

dukade under, och 8 dagar derefter blefvo åter två mördade.

Omkring 60 hvita, mest qvinnor och barn, tillfångatogos ai

indianerna, men friköptes af Peter Ogden, en gammal

Hud-sonbav-kompaniets tjensteman, hvilken, så snart ban hörde

om blodbadet; tågade med en beväpnad styrka från Vancouver

till Walla Walla och ställde indianerna till svars för deras

handlingssätt. Bland fångarne voro många flickor, och de

pröfningar de utstått, medan de voro i sina sataniska fienders

våld. kunna ej beskrifvas.

Den 3 juni 1845 "la("e George Abernethy utsetts till

högste styresman öfver Oregon-området. Han v ardt alltså

Oregons och Washingtons förste guvernör. Han återvaldes tili

samma syssla den 3 juni 1847. Så snart ban erhöll

underrättelse "■m blodbadet i Waiilatpu. underrättade han genast

tag-stiftande församlingen derom och sammankallade ett möte i

< )regon City aftonen den 8 december. Påföljande dag

organiseradt och utrustades ett regemente af 14 kompanier

frivilliga. räknande inalles nära 700 man, som under befäl af

öfverste Cornelius Gilliam m. fi. tågade till The Dalles, som

uppnåddes den 23 februari. Derifrån fortsattes färden 4 dagar

senare till Des Chutes. och 20 mil från denna plats påträffade

major Lee en hop indianer, hvilka ban med sin lilla

truppstyrka angrep med den påföljd, att indianerna förlorade en man.

och ban sjelf åtskilliga hästar. Dagen derpå drabbade Gilliam

samman med indianer och fråntog dem 40 hästar. 4 kreatur och

annan egendom till ett värde af S300, hvarjemte han dödade

flera a i vildarne. I början af mars hunno de hvita fram till

missionen vid Walla Walla, och en ny strid egde rum. Två

indianhöfdingar hade inbillat sina män. att de sjelfva voro i

besittning af trollkrafter, hvilka gjorde dem osårbara. Den

ene r.f dem red djerft fram till de hvita och sköt en hund. Ett— 28 —

skatt från kapten Mc Kay sträckte honom strax död till

marken. Den andre höfdingen blef af ett skott så illa sårad, att

han måste föras derifrån. Ehuru något nedslagna genom

dessa olyckor, försvarade indianerna sig mästerligt, men blefvo

dock omsider besegrade och helt och hållet förjagade ur landet

sannt förbjudna att åter visa sig der. förrän de inlemnat de fem

förnämsta upprorsstiftarne. På våren 1850 lyckades några at

höfdingarne gripa den indian, som genom att med en yxa

klvf-va dr Whitmans hufvud börjat blodbadet i Waiilatpu. samt

öfverlemnade honom och fyra andra åt de hvita. De fem

indianerna kastades i fängelse i Oregon City, dömdes skyldiga

och blefvo hängda den 3 juni 1850. Höfdingarne, som ditfört

missdådarne. ansågo, att endast en af dem bort straffas med

döden, samt skattade sig lyckliga att ha undsluppit sina

olyckskamraters öde.

I oktober 1847 afsändes mr Thornton sjövägen ocli nära tre

månader senare mr Joseph Meek landvägen till-hufvudstaden

Washington, för att inför kongressen framlägga

Oregonområdets kraf på erkännande frän landets styrelse. Området

hade vid denna tid omkring g,000 amerikanska inbyggare,

(benoni de två utsända deltagarnes bemödanden lät kongressen

förmå sig att något närmare, än dittills skett, uppmärksamma

det nya landet, och genom en kongressakt af den 4 augusti

1848 blef det sålunda ett organiseradt territorium, för hvilket

Meek utnämdes till marskalk och general Joseph Lane i

Indiana till guvernör. Lane, som ej hade en aning om, att ban ens

var påtänkt, sålde sin egendom pä mindre än tre dagar och

begaf sig till sitt nya verksamhetsfält, följd af Meek och en

truppstyrka. Efter 8 månaders lärd via Mexico, Arizona och

San Francisco ankommo de till Oregon City den 2 mar S1849.

Samma år erhöll territoriet sin förste kongressmedlem i

Samuel Thurston. Yid legislaturens sammanträde i juli

ändrades flera af de namn, som de olika counties dittills burit, bl. a.

Vancouver county, som 1111 blef kalladt Clark. Guvernör Lane

blef 1850 af president Taylor "ersatt" genom major Jolin

Gaines. hvaremot Meek fick behålla sin befattning.

Under senare delen af 1840-talet hade

invandringsströmmen. som förut nästan uteslutande vändt sig mot södra delen

af territoriet, äfven börjat skänka den nordligare delen någon

uppmärksamhet, och rätt många invandrare hade slagit sig

ned norr om Columbia-floden. Från Puget Sound hade börjat

utskeppas ej obetydligt af timmer, fisk och kol. Tre sågverk

hade upprättats der. År 1852 voro hufvudorterna norr om— 29 —

Columbia: Pacific Citv och Chinook (nära Columbias

mynning), Vancouver (hvarest Förenta Staterna förlagt en

garnison och många amerikaner slagit sig ned, utom det att

Ilttd-sonbax-kompaniet ännu hade sitt fäste der), YYalla Walla.

Col-ville. Fort Nisqually. Olympia, Tumwater, Steilacoom och

Fort Townsend. I sept. 1852 fick denna del af landet (det

nuvarande Washington) sin första tidning, "Columbian". som

utgafs i Olympia, och blef den 3 mars 1853 erkänd af

kongressen som ett särskildt territorium under namnet Washington

Territory, med Olympia till hufvudstad. Major Isaac Stevens,

som var född 1818. utexaminerats från West Point och

deltagit i mexikanska kriget, blef Washington-territoriets förste

guvernör. Under sin tjenstetid anförde han en expedition

från Minnesota till Puget Sound. med uppgift att undersökt

natur- och klimatförhållanden samt utstaka vägen för en

påtänkt öfverlandsbana. Han ingick fredsfördrag med

svartfot-indianerna 111. fi. stammar och qväfde genom kraftiga åtgärder

ett hotande indianuppror. Han var en hedersman, fjerran

skild från allt hvad ränksmideri, lögn och falskhet heter, och

var derför som politiker ej vidare fraingångsfull. År 1857 tog

ban sjelfmant afsked från guvernörssysslan, lian deltog

senare i inbördeskriget och räddade landets hufvudstad från att

falla i fiendernas händer. Kort derefter stupade han för

fiendekula. den i sept. 1862. Washington-territoriets första

legislatur sammanträdde i Olympia den 27 fel). 1854.

År 1855 hade under sammankomst med guvernör Stevens

och Joel Palmer åtskilliga indianstammar förbundit sig att

afträda öfver 80.000 qv.-mil i östra Washington och Oregon

till Förenta Staternas styrelse mot en ersättning af S850.000

och en del andra förmåner. Innan detta handelsfördrag

blifvit gilladt af styrelsen, och innan indianerna erhållit en enda

cent i betalning, begingo Palmer och Stevens, den

oförsigtig-heten att offentligt förklara de ifrågavarande landsträckorna

öppna för bebyggande. — en åtgärd som omedelbart bragte

indianernas blod i svallning. Mord och öfverfall från deras

sida inberättades till Corvallis, som för tillfället var styrelsens

hufvudqvarter i Oregon, och dess guvernör Curry

organiserade ofördröj ligen tvänne bataljoner — en för undertryckande

af de alltjemt fortsatta oroligheterna i södra Oregon, och den

andra för att kufva indianerna i norra Oregon och i

Washington. Att börja med ledo de hvita ett och annat nederlag,

såsom t. ex. den 31 oktober 1855, då "Sydbataljonen", 300 man

stark, förlorade 53 man i döda och sårade. Men i allmänhet— 30 —

taget visade dessa, uteslutande af frivilliga bestående

strida-trupper ett mod och en skicklighet, som skulle hedrat t. o. m.

gamla, väl inöfvade soldater. Någon gång tilläto de sig, under

mer eller mindre berättigad upphetsning, saker, som stå i

skarpaste strid mot krigföringens första grundsatser. Så t. ex.

blefvo 4 indianer, hvilka en del af "Xordbataljonen" tagit till

fånga i närheten af VValla Walla och höll såsom gisslan, utan

orsak nedskjutna och skalperade. Men att de på sådant sätt

förifrade sig. kan till en del ursäktas, clå man betänker, i

hvilken obehaglig belägenhet de midt i smällkalla vintern råkat

genom rödskinnens envisa motstånd, — en belägenhet, om

hvilken "Oregonian" i en artikel uttryckte sig så här, samtidigt

komplimenterande de frivilliga för deras mod: "Hur går

kriget? Vi svara, att Förenta Staternas trupper, som äro

betalda för att strida för och skydda folket, befinna sig j godt

vinterqvarter, ätande, drickande och roande sig, medan några få

barfotade, halfsvultna frivilliga, som kommit hit på sin egen

bekostnad, utkämpa strider för sitt land. Sä går kriget.

Frivilliga kunna gå barfotade, kunna sofva utan tacken, äta sina

hästar, när nöden drifver dem dertill, medan salongsknektarne

måste vara väl födda, väl skodda, väl betäckta och utrustade

med kanoner, om de skola våga sig ut på krigsstigen. Liken

af 150 indianer på VValla Walla-slätterna visa, huru kriget

tillgår."

Äfven vid Puget Sound visade sig indianerna stridslysta.

f K ing county förstörde och brände de allting, utom staden

Seattle och det lilla nybygget Alki. Några hundra hvita,

under befäl af öfverste Wright och andra, upprättade då fästen

alltifrån Yelm prairie till Bellingham-viken och lyckades

hålla rödskinnen i styr. Indianerna i det inre landet voro

svårast att bekämpa och höllo de hvita i ständig oro och

spänning. ända tills öfverste Wright, i spetsen för 900 man,

uppsökte dem och i närheten at" Medical Lake den 1 september

1858 och derpå 6 mil från Spokane-fallen den 5 september så

grundligt tilltygade dem, att de villigt som barn fogade sig

efter alla hans befallningar och funno det helsosammast att

hålla sig i skinnet. Ett halft år förut hade de ansatt en hvit

truppstyrka på sådant sätt. att den endast med tillhjelp at en

vänligt sinnad indian och med ryslig möda lyckades rädda sig

undan fullständig tillintetgörelse. Wright såg ej genom

fingrarne med rödskinnen. Den 8 september lät ban skjuta 986

hästar för dem, och då samtidigt härmed en lysande komet

uppenbarade sig på himmelen, trodde indianerna, att Wright— 3i —

var utsänd som ett tuktoris från den Store Anden, hvilken

"hängde sitt flammande svärd i skyn till tecken at sin vrede."

De tiggde om nåd och försköning. Men Wright lemnade

dem ej i lred, förrän han hängt 16 af anstiftarne till

oroligheterna.

Medan Wright tuktade indianerna öster om

Columbia-floden, verkade Garnett, Allen, Crook m. fi. i Yakiina-landet

och afrättade 24 indianska upprorsmakare; öfverste W right,

en af de tappraste män, som ledde de hvitas försvar under

dessa stormiga tider, blef under inbördeskriget befordrad till

bri-gadier-general, men omkom jemte bela sin familj och sin stab

vid ett skeppsbrott på Oregons kust den 30 juli 1865.

Härmed voro indianoroligheterna slut i Washington, och

sedan den tiden ha indianerna lefvat i lugn på de dem anvisade

reservationerna. Sakta, men säkert synas de dock försvinna

äfven från dessa friplatser. 1854 funnos i Washington

omkring T4,ooo indianer. Nit torde icke Oregon och Washington

tillsamman kunna uppvisa detta antal. "Säkert och

skoningslöst" — säger Bancroft på ett ställe — "rensar den europeiska

civilisationen Amerikas skogar från deras ursprungliga

herrar, det folk. som den allsmäktige ditsatt för något ändamål,

som endast han känner; säkert och skoningslöst pågår denna

rensning, vare sig den utföres af katoliker, protestanter eller

fritänkare: genom spaniorer, engelsmän eller ryssar: vare sig

den sker under åberopande af Kristus, Joe Smith eller

djefvulen."

Guvernör Stevens efterträddes år 1857 af McMullin, och

denne efterträddes i tur och ordning af följande: Mason,

Gholson, McGill, Wallace, Pickering, Elwood Evans, Cole,

F]anders och Salomon. Den sistnämde efterträddes i april

1872 af Elisha Ferry, hvilken qvarstod i 8 år och efterträddes

af Newell. Honom följde 1884 Watson Squire, hvars

utmärkta embetsberättelser mer än kanske något annat dittills

bidrogo att göra Washington bekant och ditlocka invandrare.

Särskildt ansågs hans årsberättelse för 1884 som ett verkligt

mästerstycke. Northern Pacificbanan lät på egen bekostnad

utgifva en extra upplaga deraf såväl som af det följande årets

berättelse och utdelade dem i To.ooo-tals exemplar. 1887 blef

Eugene Semplc guvernör och efterträddes 1888 af Miles Moore,.

Washington-territoriets siste guvernör.

Bland mera anmärkningsvärda tilldragelser, som egt rum i "

Washington-territoriet, förtjena särskildt nämnas den

förstö-rande vattenvåg, som i följd af bristandet af en fördämning den-36-

16 dec. 1863 störtade öfver den lilla platsen Port Angeles,

bortsopande tullhuset och dränkande dess två tjenstemän;

upptäckten af guld år 1860 omkring 150 mil öster om Walla Walla :

kinesoroligheterna 1885—6 samt fullbordandet at" Northern

Pacific-jernvägen tvärs genom territoriet till Tacoma 1887.

Den ofvannämda guldupptäckten vållade anläggandet af

åtskilliga städer och en sådan tillströmning af folk, att i

december 1861 folkmängden öster om bergen var två tredjedelar

större än den i vestra Washington bosatta. De vid

grufupptäck-ter vanliga följderna inträffade här ock: brist på lifsmedel

under vintern, ohyggligt stegrade priser på allting, sä att t. ex.

mjöl den 3 mars 1862 kostade i Walla Walla $24 pr skålpund,

och priset för forsling af matvaror till staden Florence

utgjorde för en sträcka af 10 mil 40 cents pr lb. Rika fynd gjordes i

mängd. En "claim" gaf åt 2 män $1,800 på 8 timmar. På

somliga platser ut vaskades Si 50 i guld på en liten stund o. s. v.

Kinesoroligheterna 1885—6 framkallades egentligen af

anarkistiska gatuprèdikanter, som uppviglade en hop med sin

ställning missnöjda hvita arbetare till våldsamheter mot

kineserna. under föregifvande att dessa genom sin förmåga att lefva

billigare än de hvita toge brödet ur munnen på dem. Tntet

afseende fästes dervid, att kineserna gemenligen förrättade

arbeten, som de hvita icke kunde eller ville befatta sig med,

såsom vedsågning. Det var nämligen innan

vedsågningsma-skiner ännu kommit i bruk. Både i Seattle och i Tacoma

antog missnöjet med kineserna formen af ett folkupplopp,

hvarunder blod utgöts och militärmakt måste anlitas till stäfjande

af oroligheterna. Äfven många hederliga arbetare läto sig

uppviglas till deltagande i de vilda planerna, som gingo ut på

att med våld rensa städerna från kineser. I november 1885

blefvo sålunda alla kineser drifna ur Tacoma och deras

bostäder uppbrända. För att förebygga ett upprepande af dylika

våldsbragder i Seattle hade under dåvarande sheriff McGraw"s

ordförandeskap bildats en förening, hvars medlemmar voro

beväpnade med reffelbössa och lagligen insvurna såsom

sheriffsdeputerade. T dagbräckningen söndagen den 7 fel). 1886

besökte upprorspartiet kinesqvarteren och befallde deras

invånare att utan dröjsmål packa ihop och förfoga sig derifrån.

Kineserna gjorde ej motstånd utan allt försiggick så tyst och

stilla, att innan McGraw och hans anhängare hunnit samla

nog folk att våga angripa upprorspartiet, hade redan de flesta

kineserna, öfver 300, drifvits till ångbåtsdockan samt en

öfverenskommelse träffats med kaptenen på en San Francisco-— 33 —

ångare, som för tillfället låg der, att han skulle taga kineserna

till San Francisco för ett pris af $7 pr man. En rättegång

väcktes af en kines mot kaptenen, och dagen derpå förekom

målet inför domaren (ireene, hvilken förklarade för kineserna,

att de kunde göra, som de behagade: stanna eller fara. 71

kineser uttalade genast sin önskan alt lemna staden; Si.500

subskriberades på en liten stund att betala öfverfarten till San

Francisco för alla kineserna, men när 196 blifvit förda ombord,

vägrade kaptenen mottaga flera, enär han ej hade rum för dem.

De återstående fördes då tillbaka till staden för att stanna, tills

nästa ångbåt skulle gä. Men detta uppfattades ej af

upprorspartiet. hvilket öfverföll kineserna, när de hunnit ett stycke in

i staden. Sheriffen och hans män försvarade kineserna, ett

handgemäng uppstod, hvarunder kolfstötar utdelades, skott

aflossades, och 5 män blefvo sårade — en af dem så farligt,

att han redan följande dag afled. Så småningom lyckades

dock sheriffen och det- laglydiga partiet få bugt på

upprors-makarne, och sedan ställningen blifvit utvecklad af flera

talare. skingrade sig hopen. Staden förklarades i krigstillstånd,

frivilliga inmönstrades i försvarspartiets leder, ett

militärkompani eftersändes från fästningen i Vancouver, och efter

några dagar, sedan krigslagen blifvit strängt tillämpad och

en del tviitydigt folk lemnat staden, återgick allt till sitt

normala skick.

Den 22 teb. 1889 fattade kongressen beslut om att upptaga

Washingtonterritoriet i statsförbundet, och den 11 nov. samma

år blef Washington stat med Elisha Ferry såsom förste

guvernör. När hans termin ändades, invaldes Jolin J. McGraw

(liksom Ferry republikan) till guvernör och beklädde denna

syssla ären 1893—6. Han efterträddes af demokraten John

R. Rogers t 1897—1901). hvilken afled under innehafvandet at"

sitt embete och efterträddes af republikanen Henry Mc Bride.

Han qvarstod till 1905, då republikanen A. E. Mead blef

guvernör.

Washingtons utveckling har på alla områden varit nästan

fenomenal under de sista 30 åren. Ännu år 1865 funnos knappt

15,000 invånare i hela Washington-territoriet. 1880 hade

folkmängden ökats till 75,000, tio år senare till 350.000, år 1900 till

518,000 och beräknas 1111 utgöra omkring 900.000. Den

beskattade egendomen inom staten har ett taxeringsvärde at öfver

530 millioner dollars, hvaraf 330 millioner jordegendom

(tarmar och hustomter), 86 millioner för byggnader och andra

förbättringar derå, 32 millioner för jernvägsspår och 82 millioner

1lör lösöre. Jernvägarnes sammanlagda spårlängd utger 4,000

mil, och andra jernvägar till en sammanlagd längd at öfver

2.000 mil äro under anläggning. Skolväsendet är högt

utveckladt, med omkring 5,000 folkskolor, 180 högskolor, 5 af staten

underhållna akademier samt ett 40-tal privata läroanstalter.

5,800 lärare ombesörja undervisningen. Folkskolorna

bevistades 190Ö af 180,000 lärjungar, högskolorna at 2,500,

akademierna (universitet i Seattle, landtbruksakademi i Pullman och

lärareseminarier i Bellingham, Cheney och F|lensburg) af 3.000

och de privata läroverken af 6,000 elever. I Vancouver fins

ett döfstum,sinstitut med öfver 200 elever och i Chehalis en

reformskola med omkring 300 gossar och flickor. I hvarje stad

och b}" finnas kyrkor. Alla de religiösa samfunden ärp

representerade inom staten, och öfver 500,000 af inbyggarne tillhöra

någon församling. Washingtons fiskerier producera öfver 10

millioner dollars om året, trävaruafverkningen öfver 80

millioner och jordbruket nästan lika mycket. Jordbrukarne ega

160,000 hästar, 230,000 nötkreatur, 490,000 får, öfver 100.000

svin samt fjäderfä till ett värde af $190,000. Staten har öfver

20 städer med mer än 5.000 invånare hvardera. Tre af dem

äro storstäder med mellan 100,000 och 250,000 invånare hvar.

Den förfärliga klyfta, som i österns storstäder råder mellan

storkapitalister och vanligt småfolk, finnes ej här. I hela

Washington lär det ännu icke finnas 20 millionärer, medan

egare af från $10.000 till $20,000 och deröfver räknas i tusental.

Det är, som guvernör Mead yttrat i ett tal: "Vi finna bland

våra spårvagnskonduktörer och tvättutkörare framgångsrika

småkapitalister, tack vare lyckliga egendomsspekulationer,

och vi se farmarbetare stiga på 5 år till egendomsegare med

pengar på banken. Vi finna förmögenheten så lyckosamt

fördelad. att nästan hvarje familj fått sin del deraf och en

ofantligt stor del af befolkningen en betryggad tillvaro."

Huru allting blir förändradt under tidens snabba flygt!

T.and. som nyss var outforskadt, är nu rödjadt och bebygdt.

Pilsnabb ånghäst genom städer, fält och åkrar sträcker ut.

Der det nyss fans endast vildmark, skog och öknar utan slut.

Högt bland bergen grizzljr-björnen strök omkring, så morsk ocli tryijg:

öfver prärien antilopen syntes ila, rädd och skygg:

Pantern, vig och lätt som vinden, låg på lur vid källans råne.

För att skaffa sig ett mål af läckert lijortkött allt ibland.— 35 —

Marc.] skuttade si glädtigt, — gröna tufvan var lians bo;

I"ràrivhiuidcn vid sin kulle bjebbadc i lugn och ro:

Dufvan kuttrade bland träden, örnen kretsade i skyn.

Och : nattens mörker genljöd vargens tjut från skogens bryn.

Mild och vemodsfull låg prärien, badande i solens sken.

Djerft -ig reste bergens jättar, höjd på höjd och sten på sten.

Skogen i sin mörka gömnia dolde mången hemlighet,

Okänd än i dag af mången, soiu dock tror, han allting vet.

Men der vilda djuren bodde, ligga nu sma trefna hem.

Vackra parker breda vänligt lummig skugga öfver dem.

Men förrn hemmet byggdes. — innan plogen gjort en fåra än,

Redde andra platsen för dem, — har du tänkt på det, min vän?

Minnes du, när i kupén du sitter stufvad in förnämt.

\ 11 en resa öfver prärien icke alltid skett beqvämt?

Månne du åt dessa hjeltar någonsin en tanke gaf.

Hvilka, innan vägar funnos, styrde ut på präriens haf?

Deras värf var tungt och ovisst — ädelt var det dock och stort.

Och det höfves oss att icke glömma, hvad för oss de gjort,

När de trotsat öknens fasor, sjukdom, smärtor och förlust,

För ;.tt ändtligt reda sig ett hem på vesterhafvets kust.

Hell dig, tappra pilgrimsskara, du som banat väg för oss:

Du som njöt al hvilans sötma under himlens stjernebloss;

Du -"in utstod köld och hetta, och som törstade och svalt!

]Tell er. mödrar, ni som tåligt utan knot fördrogo allt!

Eder väg gick ej på rosor, såsom mångens gör i dag;

Men trots köld och svält och vakor, sjukdom, törst och nederlag

Vunno ni till sist en seger, dyrköpt väl, men också skön,

Och • den har gagnat andra mer än er. det är er lön.

KAPITEL 3.

Washingtons utseende och klimat.

Washington omfattar nära 70,000 qvadratmil, hvaraf 2,300

qvadratmil vatten och 67,700 qvadratmil eller öfver 43

millio-ner acres land. Staten delas genom den i nordlig och sydlig

•riktning löpande Cascade-bergskedjan i ett östligt prärie- ochvestligt skogsområde, och det senare delas likaledes genom en

bergskedja (C.oast Kan ge) i ett östligt och ett vestligt område.

Xorra delen af Coast K ånge eller Kustkedjan iir särdeles

utgrenad och försedd med en mängd uppskjutande, snötäckta

toppar. Detta är Olympic Mountains eller de Olympiska

bergen. hvilka erbjuda en sa romantiskt tilltalande utsigt från

östra stranden af Puget Sotmd. Statens bredd är 360 mil och

afståndet mellan norra och södra gränsen 240 mil.

I vestra Washington, hvarmed menas den del. som ligger

vester om t ascade-bergen. finnas .inga prärier. Det är ett

genomvildt urskogsland med omvexlande dalar och höjder.

Talrika nybyggen ha dock blifvit anlagda, och skogsmännen

kämpa tappert i sina anletens svett mot de hinder, naturen

ställt i deras väg i form af ofantliga träd och nästan

ogenomträngliga snår. Der man lyckats besegra dessa hinder och

pröfva jordmånen, har denna i allmänhet befunnits bördig, i

all synnerhet i dalarne. I vestra Washingtons nybyggen

påträffar man derför också, åtminstone i floddalarne, åkrar och

trädgårdar, betesmarker och hövallar af allra utmärktaste sia;;.

Vid kusten finnas några hamnplatser, såsom Shoalwäter Bay

och Grays Harbor, den sistnämda belägen 40 mil norr ont

Columbias utflöde i hafvet; och ingen plats på jorden torde

kunna uppvisa talrikare eller bättre hamnar än Puget Sotmd, den

väldiga, innerligt vackra hafsviken i norra delen af vestra

Washington.

Staten Washingtons östra del består af en ofantlig,

vågformiga högslätt, belägen från roo till 4.000 fot öfver hafsytan

samt genomskuren i alla riktningar af floder och bäckar. När

missionärerna på 1830-talet sökte efter en lämplig plats tör en

missionsfarm och station, kommo de till det resultatet, att

inom 30 mil från Columbia-floden funnos ungefär 10 acres

odlingsbar jord. Nu är det område, som de genomforskade,

kändt för att vara en af de fruktbaraste trakter på kusten.

Det var nämligen den bördiga Walla Walla-dalen. som de

undersökte. Den står emellertid icke ensam i fråga om

fruktbarhet. Yakima-dalen är en medtäflare, och flera andra dalar,

som nu bebyggas, gifva synnerligen goda framtidslöften.

Östra Washington kan med hänsyn till landets höjd och

läge och jordmånens och klimatets beskaffenhet delas i fyra

områden, näml. Okanogan-höglandet norr om Columbia- och

Spokane-ftoderna: Spokane-platån mellan det nämda

höglandet och Snake River; Rlue Mountain-omrädet söder om Snake

River: samt slutligen Columbia-slättèn, som sträcker sig påWASHINGTON

State Capital Ä County Soats .

Indian Reservation Bounriaries -—■mm

Pisces of 25,000 and ovor SBATTLK

» » 10,000 lo 25.000 Wälln Walla

» .4 6,000 to 10,000 ErcrctF

■■■ 2,000 to 6,000 Kp|.hI.I«— 37 —

båda sidorna om floden och innefattar de torra trakterna längs

Cascade-bergens yttre förgreningar. Dessa områden äro icke

åtskilda genom skarpt markerade linier. De öfvergå i

hvarandra sakta och omärkligt, men ha hvart och ett sina särskilda

egenskaper. I"å Colilmbia-slätten är konstbevattning i

allmänhet nödvändig, men med dess tillhjelp förvandlas landet

från en torr öken till ett utmärkt fruktdistrikt. Bitte

Mottn-tain-området producerar frukt, säd och mejerialster.

Spokane-platån, äfven bekant under namnet Inland Kmpire och

omfattande Big Bend- och Palouse-områdéna, är hufvudsakligen

egnad åt hveteodling. (Jkanogan-högslätten, den högst

belägna delen af östra Washington, är delvis ett berglandskap

med grufvor och betesmarker, men eger äfven i dalarne godt

jordbruksland.

Washingtons floder äro nästan alla klara, snåbbt

framflytande strömmar: der är sannolikt ingen, som långsamt "ältar"

sig fram i lera och dy, såsom fallet är med sä många floder i

mellanstaterna. Om de större floderna på riordvestkusten

gäller det nästan utan undantag, att de stundom stiga öfver

sina bräddar och öfversvämma närliggande landsträcka, så

vidt icke denna, såsom ofta är förhållandet, är belägen desto

högre öfver flodens yta. Dessa öfversvämningar vållas dels

af de ihållande regnen under regntiden vester om

Cascade-bergen, dels af snöns smältande i bergstrakterna, i följd

hvaraf oerhörda vattenmassor följa med de floder, som utmynna i

Columbia-floden, och tvinga dem alla att stiga.

Om man med några få ord skulle försöka beskrifva

Washingtons klimat, skulle det låta ungefär så här: Vester om

Cas-cade-bergen sommaren kort. sval och torr. vintern lång, mild

och regnig; öster om bergen sommaren lång. varm och torr.

vintern kort och kall. Men på grund af landets egendomliga

bildning samt hafsströmmar och hafsluftens olika inflytande

på olika delar af staten, blir frågan mer invecklad, än att den

skulle kunna nöjaktigt i några få rader besvaras. De stater

öster om Klippiga bergen, med hvilka Washington i klimatiskt

hänseende skulle kunna jemföras, äro icke de. som ligga på

samma breddgrad som Washington, utan de långt sydligare

belägna Georgia, South Carolina och andra af söderns stater.

Det duger rakt inte att här sluta sig till klimatets

beskaffenhet på grund af breddgraden. Medelårstemperaturen i östra

Washington vexlar mellan 44 grader i Stevens county och 54

grader i Walla Walla och Benton counties och i vestra

Wash-ington mellan 46 grader i Clallam county och 52 i Clarke co.— 38 —

.Mek-".årstemperaturen är densamma i vestra delen af

What-com co. som i Skamania co. Hvad nederbörden beträffar,

finnas trakter, der det faller ända till 120 tum regn och

deröfver pr är, och andra trakter, der nederbörden utgör 7 tum och

konstbevattning är nödvändig för frambringandet at" en gröda.

Och dessa hvarandra så olika trakter kunna vara belägna rätt

nära hvarandra. Det är mindre än 100 mil mellan dalar öster

om Cascade-bergen, i hvilka det regnar endast några få tum.

och trakter på bergens vestra sluttning, der regnfallet vida

öfverstiger 100 tum. På östra sidan om Puget Sound faller

dubbelt sa mycket regn som på dess vestra strand, ett afstånd

af 40 mil. Förklaringen till dessa märkvärdiga fenomen är

belt enkel, då man känner till de lagar, på hvilka de bero, samt

landets naturbeskaffenhet. Då de regnmäUade molnen från

hafvet nalkas en hög bergskedja, urladda de en stor del af sitt

innehåll, innan de öfverskrida bergstoppame. Så sker här, då

molnen nalkas den 5—8,000 fot höga Olympic-kedjan. Vester

om fkn samma faller 5 gånger sä mycket regn som öster

derom. När molnen sedan börja nalkas Cascade-bergen, inträffar

det samma, så att uttömningen från dem ökas, ju närmare de

komma bergen. Sedan de öfvergått bergstopparne, finnes

föga vatten qvar att utgjuta; och liksom på läsidan 0111

Olympic-kedjan. blir nu på läsidan om Cascade-kedjan regnfallet

sparsamt. men här sä mycket mindre, som molnen vid öfvergången

öfver de senare bergen ej voro så väl försedda med väta, som

då de ötverskredo Olympic-kedjan. De moln. som passera

söder 0111 Olympic-bergen och genom den jemförelsevis låga

dalen vid Chehalis-floden, bli icke genom en hög bergskedja sä

plötsligt beröfvade sin fuktighet, hvadan ingen sådan tvär

slcillnad i regnfallet eger rum mellan trakterna på kusten ocn

trakterna inåt landet, der dessa moln stryka fram. Endast et:

stadigt aftagande i nederbörden förmärkes från Grays Harbor

till ()lympia och hela vägen norrut öfver Puget Sound. Med

någon kännedom om bergskedjornas och flodernas låge kan

man derför något så när beräkna nederbördsförhållandena

inom de olika trakterna vester om Cascadebergen. Följande

siffror, hemtade från officiella källor och utgörande

genomsnittsberäkningen för 10 år eller mer, kunna tjena till ledning.

Ärliga regnmängden är i Aberdeen 88 tum. i La Centre och

Vancouver 49, i Union City 83, i Tacoma och Ashford 58, i

Seattle 48, i Bellingham .och Blaine 37, i Coupeville och Port

Townsend 22 tum.

S -n en regel, tillämplig på största delen af vestra Wash-— 39 —

ington, gäller, all sommarvärmen håller sig mellan 60 och

Xo grader Fahrenheit, endast tillfälligtvis stigande deröfver.

1 de sydliga trakterna, såsom i Clarke county, kan det någon

sällsynt gång hända, att termometern visar så högt som 100

grader i skuggan. T norra delen af staten har den aldrig visat

öfver 96 grader, och det blott en gång på tio år. Nätterna

äro alltid svala, och det är denna nattkyla, som gör, att majs

och drufvor icke trifvas väl.

I allmänhet taget, är sommaren en torr årstid, då endast

undantagsvis en eller annan regnskur faller. Först i

september börjar det regna litet oftare såsom en förberedelse till

regntiden, hvilken gör sitt inträde i oktober eller november.

Man kan beskrifva den ungefär så här: Det börjar regna

och håller i dermed, med en och annan timmes eller ett och

annat dygns afbrott, kanske en vecka eller möjligen två eller

till och med derutöfver. Emellanåt faller regnet temligen

hårdt, men för det mesta helt sakta och beskedligt, så att man

till och med kan arbeta utomhus. Rätt som det är. aftager

regnet eller öfvergår i en dimma, som försvinner, hvarefter

vackert väder inträder. Detta kan räcka en eller flera dagar,

en eller flera veckor, — ingen regel gifves derför, lika litet

som för regnperioderna, — men det vackra vädret följes af en

ny regn- och dimperiod, och denna i sin ordning af vackert

väder. Och så fortgår det, tills regntiden är slut, hvilket

vanligen inträffar i april.

Detta är allt, som kan sägas, utan att ingå på en

detaljerad redogörelse för väderleken hvarje dag under de olika

månaderna eller ären. f viss mån äro årstiderna nyckfulla. Det

ena året äro regnperioderna längre, det andra kortare; det

ena kan farmaren ej plöja förrän i april eller maj, ett annat är

det full vår redan i februari. Inträffar en längre period af

klart väder, kan man vara säker på att senare få betala för den

med en lång regnperiod. Regnet sviker icke i vestra

Washington. Ibland, kanske ett par gånger på vintern, inträffar stark

storm, d. v. s. hvad man anser för stark storm i Washington.

Cykloner, förhärjande hagelstormar och andra öststaternas

plågoris äro okända i Washington. Åskväder är sällsynt.

När det någon gång inträffar, är det på vintern. Antalet

da-gar, på hvilka regn faller, vexlar i medeltal mellan ito i de

regnfattigaste trakterna, såsom Port Townsend och öarne i

Puget Sound, och 180 på kusten. Under 1907, som var ett

ovanligt torrt år. var regndagarnes antal i Seattle endast 111.

Annars är det i regel vida högre. På de platser i bergstrakter-— 40 —

na, der författaren under många år på 1880- och 1890-talet var

bosatt, var legndagarnes antal från 129 till 163 om året.

Orsaken till det milda vintervädret och den myckna

fuktigheten är, att vinden nästan ständigt blåser från hafvet:

söder eller sydvest. Den kommer från tropikerna och medför

såletles värme derifrån och fuktighet från hafvet, härvid

verksamt understödd af den japanska hafsströmmen. som Stryker

nära kusten och bidrager att göra klimatet mildt ända upp i

Alaska. Det är endast, när vinden går öfver i öster eller

nordost. som kölden inträffar. Ostlig vind är för vestra

Washington. hvad nordvestlig är för de östra staterna. När östan vind

inträffar på vintern, blir det kallt med ens. och qvicksilfret

sjunker under fryspunkten, 10 till 15 grader eller djupare.

Mänga år ha visserligen 18 eller 20 grader öfver o varit den

starkaste köld, som uppnåtts. — ja vintrar ha funnits, då det

aldrig gått lägre än 25 gr. öfver o, men andra vintrar har det

blifvit så kallt för en eller annan natt som 7 eller 8 gr. öfver o.

Den starkaste köld. som på många år antecknats vester 0111

Cascade-bergen, har varit 1 grad öfver o, 0111 man undantager

visa tör kölden särskildt utsatta platser i bergstrakterna, der

det t. o. m. varit sä kallt som några grader under o. Men det

är aldrig mer än en eller två gånger på bela vintern, som man

får påhelsning af en kall knäpp, och den räcker då allra högst

två veckor, hvarefter vinden återgår till sydlig och medför

töväder.

Antalet dagar, på hvilka termometern någon gång visar

under fryspunkten, öfverstiger ingen vinter 30 eller 35. Snö

faller sällan till större djup än några få tum och smälter vanligen

efter några dagars eller högst ett par tre veckors förlopp. 1

bergstrakterna är det annorlunda. Der kan snön bli flera fot

djup och ligga qvar i månader.

Ehuru, som af ofvanstående framgår, vintern på

Stilla-hafskusten är mildare än på samma breddgrad öster om

Klippiga bergen, må ingen föreställa sig, att en vintervistelse derute

är lika behaglig som i ett tropiskt klimat. Det myckna mulna

och regniga vädret samt dagarnes korthet göra den tvärtom

mången gång obehaglig 110g. En af förtjensterna hos

klimatet är dess helsosamhet. Dödssiffran för Seattle och Tacoma

är endast 10.5 pr 1,000 och på landsbygden är den ännu lägre.

Det låter otroligt, men är dock sant, att regntiden är deti

helso-sammaste årstiden. Under de kalla perioderna förspörjes

alltid någon sjuklighet, äfvensom under sommaren, när regn

låter länge vänta på sig. Men så snart himlen mulnar igenoch börjar skicka sina skurar, upphör sjukligheten. Förf.

hörde en gång. då det varit torrväder bra länge, en

farmarhu-stru säga. att hon hellre ville se det regna hvarenda dag bela

året om, än att det skall vara torrt i tre månader. "Regnet

kan väl vara obehagligt." sade hon. "men man vet åtminstone

då, att man får ha friskt i huset." Och hon hade bott i

Wash-ington i 15 år och uppfödt 12 barn, - så hon visste 110g. hvad

hon talade 0111. En doktor i Seattle, hvilken tillspordes um

regntidens inflytande på helsan, sade tvärt: "DeL är den

sämsta tiden på hela året för mig. Folk ä" alltid friska då."

Men regntiden är af vigt äfven för jordbruket. Mycket

regn betyder detsamma som rik gröda. Och c]erfor är det ci

underligt, att inan, långt ifrån att önska ett fortsatt torrväder

under vintern, tvärtom mången gång helsar regn riktigt

välkommet. I detta land. som blifvit"okändt för sin fuktighet,

och hvars inbyggare till och med fått öknamnet "aukfotingar",

och der man således tycker att regn borde vara afskydt, —

der får man i stället ganska ofta höra, hvad man aldrig hör

i östern, utom möjligen midt i sommaren, då torka botar

grödan. folk af alla samhällsklasser önska och längta efter regn.

Sällan någon äska. inga plötsliga temperaturförändringar,

inga stormar eller cykloner, inga ytterligheter af värme eller

köld, sällan någon frostnatt förrän i december, marken grön

hela året 0111. rosor stundom blommande under bar himmel

midt i vintern, — se der några af de egenskaper hos

nordvest-kustens klimat, som tilltalat tusentals menniskor och förmått

dem att slå sig ned här.

Klimatet öster om Cascade-bergen skiljer sig från det ofvan

beskrifna så till vida, att det företer större ytterligheter sä vlii

i fråga 0111 köld som om värme. Medeltemperaturen under

januari och februari, som vester om bergen är 37—41 grader,

ar öster om dem från 24 till 37: och medeltemperaturen för

juni och juli. som i vestra W ashington är 56—64 grader, är i

östra W ashington 62—7(1 grader. Detta visar, hur mycket

kallare vintermånaderna och varmare sommarmånaderna äro 1

östra än i vestra W ashington. Öster om bergen är det om

sommaren ingen ovanlighet, att temperaturen visar 100 grader

och deröfver och om vintern to—15 grader under o. I enstaka

fall blir det ändå kallare. 1 Yakima co. har det varit 23, i

Whitman och Columbia counties 26, i Spokane co. 30 och i

Adams co. 33 grader under O. Detta tillhör dock icke

vanligheterna, och köldperioderna äro icke heller långvariga. Den

starkaste kölden inträffar vanligen i jan. eller feb. och denstarkaste värmen i juli eller augusti. Den liar i Yakima co.

nått-i 12, i Adams co. 116 grader.

Under våren och sommaren blåsa stundom ganska starka

vindar, ehuru aldrig våldsamma"nog att antaga arten af

orkaner eller göra någon egentlig skada. Höst- och

vintermånaderna äro i allmänhet fria från stormvindar, utom längs

Colum-biafloden, der det blåser ganska dugtigt för hela veckor i

stöten.

.Med hänsyn till nederbörden råder en väsentlig skillnad

mellan klimatet öster och vester om Cascade-bergen. Några

siffror från östra Washington kunna, jemförda med de ofvan

från vestra Washington angifna, belysa detta. I Yakima co.

är således den årliga regnmängden i medeltal 9 tum, i Adams

co. 12, i Chelan co. 14, i Asotin och Walla Walla counties

16— 17. i Spokane co. 18, i Garfield cd. 20, i Whitman co. 22

och i Columbia co. 24 tum. Den högsta regnmängden i östra

Washington är således föga mer än den lägsta i vestra

Washington. Och med regndagarnes antal förhåller det sig på

samma sätt. De dagar, på hvilka något regn faller, vexla under

årets lopp från 52—57 i Vsotin och Yakima counties. 73—83 i

Adams och Chelan counties, T03—105 i Garfield, Whitman och

Columbia counties, till 115 i Walla Walla och 119 i Spokane

co. i fråga om snöfall är skillnaden mellan östra och vestra

Washington ej så stor. Öster om Cascade-kedjan vexlar det

årliga snöfallet mellan 10 tum i Asotin co. och 55 tum i Chelafi

co.. hvilka uppvisa ytterligheterna. I de öfriga counties utgör

snöfallet i medeltal mellan 20 och 38 tum. Vester om bergen

faller den mesta snön i Kitsap och Pierce counties med resp.

33 och 44 tum. Dernäst kommer King och Mason counties

med resp. 18 och 22 tum. T de öfriga counties är snömängden

mellan 11 och 15 tum. I östra Washington blir snön dock

på grund af den der rådande starkare kölden längre liggande

än vester om bergen.

Antalet klara dagar pr år är i östra Washington lägst i

Spokane co. med 92, högst i Chelan Och Adams counties med

nSr och 206. I de öfriga counties är antalet klara dagar

omkring 140. I vestra Washington stå kustcounties, t. ex.

Clie-halis. lägst med 70 och Whatcom co. samt öarne i norra delen

af Puget Sound högst med 131—134. Eljest är i allmänhet de

klara dagarnes antal i vestra Washington mellan 80 och 1 to.

Ett forhållande, som man tror sig ha iakttagit, är, att

regn-mängden ökas i och med odlandet af större landsträckor i östra

Washington, liksom förut fallet varit i Kansas och Nebraska.samt att det i vestra Washington något minskats i och. med

skogarnes uthuggande. I östra Washington eger jorden en

stor lörmåga att bibehålla och tillgodo göra sig äfven den

minsta grad af fuktighet. Detta förklarar, hvarför goda grödor

kunna skördas äfven under mer än vanligt torra år. Den

hufvudsakliga nederbörden eger rum under vintermånaderna, och

sedan kommer vanligen äfven en och annan skur under våren

äfvensom på hösten. Men uncler de tre sommarmånaderna

faller intet regn.

Inträffar på vintern ett par dagars solsken efter en veckas

regn, förefaller jorden strax sä torr, som om det icke regnat

alls. Men det är blott, som det synes. Om man närmare

undersöker den, skall man finna, äfven långt fram på sommaren,

när ej en droppe fallit pä ett par månader, att jorden är fuktig

några få tum under ytan. Jordens bördighet står i dessa

trakter städse i direkt förhållande till den mottagna fuktigheten.

I korthet kan sägas, att sommaren är lång, torr och varm :

vintern kort och tillfälligtvis sträng, men i allmänhet mild.

Snö faller sällan fore jultiden och försvinner vanligen efter

några få dagar eller veckor, ehuru exempel funnits, att den

qvarlegat två månader. Dess tidigare eller senare

försvinnande beror på c.hinook-vindens tidiga eller sena inträffande.

Denna varma vind, som alstras af den förut omnämda japanska

strömmen, blåser periodiskt i nordostlig riktning och smälter

snön liksom genom et t t rollslag, derjemte kraftigt inverkande

på klimatet i dess helhet. Till slut bör påpekas, att ehuru

förf. allvarligt bemödat sig att troget och sanningsenligt

skildra Washingtons klimat, är framställningen dock kortfattad och

gör ej anspråk pä att beröra de många afvikande

biomständigheter. hvilka helt naturligt måste ega rum i ett sä stort land

med trakter, sä högst olikartade både till naturbeskaffenhet

och läge.

KAPITEL 4.

Berg, sjöar, floder och dalar.

Det torde finnas få länder på jorden, som i naturskönhet

öfverträffa staten Washington. En sådan omvexling af

öfverväldigande naturscenerier, som Washington erbjuder, tillhör

sällsyntheterna. Ingenting af det. som mest slår an på

naturvännen. saknas här. Skogar, hvilka icke öfverträffas af något

annat lands; bergshöjder, som täfla med de schweiziska Alper-— 44 —

na: klarblåa sjöar: forsar och vattenfall; floder, slingrande

fram genom oändligt bördiga dalar; lågland och högland;

prii-rier och öknar, — allt finnes inom W ashingtons gränser. Den

mest majestätiska åsynen erbjuda dock bergen, hvilka här äro

Mount Rainier.

lätt skogbevuxna till flera tusen fots höjd och med talrika

snöklädda toppar skjuta upp öfver skogen. B la bergen i statens

sydöstra hörn höja sig i enskilda toppar så högt som 7.000 fot

öfver hafvet eller 5,000 fot öfver det kringliggande slättlandet.

De högsta topparne pä Olympic-bergen äro Mount Constance

17.777 fot). Mount Fitzhenry (8,rx;8 fot) och Mount Olympus

(8,131 fot). Cascade-bergen äro i genomsnitt 8,000 fot höga.— 45 —

men högt ofvanom bergskedjan skjuta ett halft dussin evigt

snöklädda fjälltoppar, som tillhöra det mest storartade, som

något land kan uppvisa. De äro följande, nämda i ordning

som de äro höga: Glacier Peak (9,100 fot), St. Helens (9,750

fot), Shuksan ( lo.öoo fot), Baker (11.100 fot), Adams (12,470

fot) och Kainier eller Tacoma (14.579 fot). De mest

regelbundet formade af dessa snöfjäll äro St. Helens och Baker,

det ståtligaste och högsta Kainier eller Tacoma. Detta berg

är beläget bland Cascade-kedjans vestra utgreningar, 60 mil

öster om staden Tacoma. Bergets namn är alltjemt omtvistadt.

Tacoma-borna envisas att kalla det Tacoma, hvilket utan

tvifvel är det mest originella och passande namnet. A T o 11 i Seattle

och pä de flesta kartor går det under namnet Rainier. En

sorts förmedling liar föreslagits med det ursprungliga

indian-namnet Tahoma. men tyckes ej ha vunnit någon vidare anklang

bland dom, som anse. att berget.b >r bära det namn. som

tilldelade- detsamma af forskningsresanden Vancouver. Berget

mäter i omkrets vid basen 100 mil och vid en höjd af 7,000

fot 40 mil och eger ej färre än 15 stora isfält eller glacierer, af

hvilka tre numera, sedan stigar blifvit huggna genom

skogarne nedanför, äro tillgängliga iör resande. Den förste, sont

besteg ("etta berg. var general Kautz, som under sommaren

"857 lag i garnison med sitt kompani i Fort Steilacoom. Han

var pä den tiden löjtnant, ung och äfventyrslusten. Den S

juli tågade ban och garnisonens läkare åtföljda af fyra soldater

och med en indian vid namn \\ ahpowety till vägvisare, i

riktning mot berget. De voro väl försedda med skeppsskorpor

och turkadt kött och medförde dessutom ott 50 fot långt rep.

yxa. termometer och alpstafvar. Förråden voro lastade på ett

par hästar. Få qvällen den IO kommo de till Mashell-prärien

på höglandet mellan Mashèll- och Ohop-floderna. Der

lemnade "le hästarne i två soldaters vård. Det tog de öfriga fem

dagar af högst ansträngande vandring öfver berg och floder,

genom bråddjitp och skog. innan de ändtligen nådde fram till

(len första g lac i e re 11. Få vägen dit lyckades indianen döda

en hjort, hvars kött verkade styrkande på vandrarne. hvilka

utmattat- at" den enformiga kosten af bröd och torkadt kött.

Doktorn var redan första dagen så uttröttad, att ban skulle

blifvit nödsakad att vända 0111. ifall icke indianen åtagit sig

att för en extra betalning af $10 bära äfven hans packning.

Doktorn var dock en stor, bredaxlad man. öfver 6 fot hög,

medan indianen var en liten, hoptorkad figur. Om färden uppför

snöfjället berättar gen. Kan:/ sjelf: "Tidigt på morgonen den-46-

i6 juli voro vi uppe och började klättra uppför glacierer..

Sidorna voro branta och arbetet ansträngande. Steg för steg

måste vi hugga oss väg uppför den branta isväggen. När

natten koin, hade vi hunnit fram till snögränsen. På

morgonen, då vi började bestigandet af sjelfva berget, var det

dimmigt, och till middagen voro vi omhöljda af moln. Men strax

efteråt kommo vi i en kallare atjnosfär och befunno Oss med

ens öfver molnen, som utbredde sig under våra fötter som en

stilla hafsyta, öfver hvilken topparne at Mount Hood, St.

Heléns och Mount Adams stucko upp som pyramidliknande

isberg på oceanen. Vid två-tiden på eftermiddagen skingrades

molnen, och det ståtliga panorama, som då utvecklade sig för

våra blickar, trotsar beskrifning. Vi hade dock ej läng tid

till vårt förfogande. Skulle vi na toppen, måste vi skynda, ty

vi hade nit erfarit, att väderleken i dessa regioner var mycket

föränderlig. Dessutom voro mina följeslagare nu så

uttröttade, att de hotade att lemna 111ig och gå tillbaka. Ensam

fortsatte jag klättringen ännu ett par timmar och nådde kl. 6 en

af de högsta bergsspetsarne. En isande vind drog fram öfver

dem. Min hatt blåste bort, och vattnet i min "canteen" frös

till is. Jag tordes ej stanna mer än några minuter, hvarpå

jag anträdde återfärden ocli Uppsökte mina kamrater.

Kil verkligen skräckinjagande naturföreteelse var

glacierernas dån och brakande. Man kunde tro, att bergets sidor

söndersletos. I >et var ett dån, som om en väldig granitkvarn malt

klipporna till dam. Och emellanåt genljöd bullret af

nedtiim-lartde klippor såsom åskknallar."

Återfärden till Kort Steilacoom tog endast 5 dagar ;

anspråk. ehuru äfven den var besvärlig. Resenärerna voro vid

-in återkomst knappt igenkänliga. — sä aftärda, brunstekta

och trasiga hade de blifvit. Ännu är 1890 hade endast ett

halft dussin personer bestigit Mount Rainier. Men sedan det

ar 1894 organiserade bergkliittraresällskapet Mazamas väckt

smak för bergbestigningar, ha många vågat lif och lem tor att

nå bergets topp. Ar 1897 klättrade Mazamas dit upp i ett stort

sällskap, räknande ej färre än 57 medlemmar, och 1905, dä

Mazamas och Sierra-klubben från California gjorde en gemensam

utflykt, voro der så många, som ville bestiga Mount Rainier.

att man måste dela sig på två partier. Sierra-klubben tog upp

">3 personer och Mazamas 37. För öfrigt utgöres bergets topp

icke. — fast det så synes från vissa håll, — af endast en spets,

utan af tre, hvilka bilda en afbruten krans omkring en krater

af en half mils diameter. Den högsta spetsen är 300 fot N

an de andra två. Liksom alla snöfjällarne härute, är detta om-

gifvet af vilda bergs- ocli skogstrakter, hvilkas högtidliga

tystnad -ullan brytes af annat ljud än vilddjurens smygande steg.

Mazamas nära toppen af Mount Rainier.-48-

Amerika kan uppvisa högre bergstoppar än Mount Rainier,

men ingen, som omgifves af så många och olikartade

naturskönheter eller företer så majestätiska scenerier i form af

glacierer. snöfält och vilda bråddjup. Numera göres färden till

detta berg på Tacoma Eastern-banan från Tacoma till den 56

mil derifrån belägna stationen Ashford, hvarifrån en i_> mils

resa pä diligens för resanden till foten af berget.

Mount St. Helens har bestigits mindre ofta. Ingen väg

finnes dit. I augusti i88f> klättrade två män till toppen af Sr.

Helens. De tillbragte natten vid snögränsen, fortsatte färden

tidigt följande morgon, nådde toppen vid middagstiden och

kommo på aftonen tillbaka till lägerplatsen. Termometern

visade 10 grader under fryspunkten. Berget bestegs i8<;8 af

Bergklättrare i Olympic Mountains.

Mazamas. .Mount Adams bestegs af dem 1895. och atta

medlemmar af föreningen bestego 1906 Mount Baker. — två at

dem frän sydost, de öfriga sex (under ledning af I*", lf. Kisen

från nordost, ett håll hvarifrån berget aldrig förr varit bestiget.

Samma år. den 4 aug., bestego två medlemmar af föreningen.— 49 —

(A. Curtis och W. M. Price från Seattle) Mount Shuksan, på

hvilket ingen menniska någonsin förut satt sin fot. Detta

berg är beläget 22 mil nordost om Mt. Baker.

Olympic-bergen ha också frestat äfventyrslystna

menniskor att der pröfva sina krafter, ocli det påstås, att

svårigheterna att nå denna bergskedjas toppar äro väl så stora, som

dem bergklättrarne i Cascade-bergen måste underkasta sig.

Mer än en af de vägsamma bergklättrarne har fått sätta lifvet

till pä dessa expeditioner.

Men det är ej endast för turister ocli beundrare af naturen,

bergen framstå i så lockande dager. Äfven industrien har

skatter i dem att uppleta. De äro rika på allehanda mineralier.

I trakten kring Skagit-flodens källor i norra Washington har

uttagits guld till ett värde af omkring två tredjedels million

dollars. I ingen stat förekommer koppar så vida spridt som :

Washington, hvarest knappt något county, utom i statens

sydöstra del. finnes, hvari ej något kopparfynd gjorts. All

kopparmalm, som hittills påträffats i Washington, har äfven

innehållit gnid. I Cölville-distriktet öster om bergen ha både bly och

silfver påträffats. Statens nordöstra hörn har trakter, som

äro ganska rika på bly. De förnämsta koppardistrikten äro i

Olympiska bergen samt i Okanogan county. Jern har

påträffats i Snoqualmie-passet i Cascade-bergen. i Snoqualmie- och

Skagit-dalarnc. i Olympiska bergen inom Mason county, i

grannskapet af Cle-Ëlum i Kittitas co., i Stevens co. och

annorstädes. Ett jernverk sattes upp i närheten af Port

Town-send redan 1880 och afverkade till en början 10 tons om dagen.

Det har sedan tidtals varit stängdt, men lär i en snar framtid

komma att åter användas och förses med moderna

maskinerier. God byggnadssten finnes godt om. Utmärkt granit

finnes vid Index, 75 mil nordost 0111 Seattle, vid Snake River samt

pä flera platser i trakten af Spokane, i synnerhet på stranden

af Medical Lake. Omkring 50,000 kubikfot granit från Snake

River användes vid uppförandet af Förenta Staternas tullhus

i Portland. Oregon. Sandsten fins hufvudsakligen i

What-com, K ing. Pierce och Thurston counties, och de förnämsta

.sandstensbrotten äro belägna i närheten af Olympia samt 3

mil söder om Bellingham. Marmor finnes i Stevens co., och

bältet sträcker sig från den lilla staden Valley till Canadas

gräns, De största kalkstenslagren finnas i San Juan co. Kol

upptäcktes redan så tidigt som 1848 i Cowlitz-dalen och 4 år

senare i Thurston co. samt vid Bellingham-viken, hvarest den

första kolgrufvan var i verksamhet från 1852 till 1878. Ur— 5o —

denna grufva togos öfver 5.0c» tons. 1859 upptäcktes kol 1

King co.. nära Issaquah, och kort derefter blef Newcastle en

framstående afverkningsort för kol. 1871 började kol skeppas

från Seattle till California, och vid samma tid öppnades

kol-grufvorna i Renton och Talbot. I början af 1880-talet

började kolfälten i Green River och Roslyn bearbetas. För

närvarande bar Washington fyra bemärkta koldistrikt, tre af dem

belägna vester 0111 Cascade-bergen och det fjerde i kittitas co.,

öster om bergen. Under 1893 producerades öfver 3 millioner

tons kol. värda öfver 5 mill. dollars. Under de två följande

åren nedgick produktionen på grund af oljefynden i California,

men den har sedan återigen stigit. Öfver 5,000 personer äro

sysselsatta i kolgrufvorna och arbeta i genomsnitt 230 dagar

om året. Lönerna vexla mellan 5>r.75 och $3 pr dag. Under

åren 1901—5 producerades i Washington öfver 14 millioner

tons kol. representerande ett värde på platsen af omkr. 25

millioner dollars. En fördel vid grufdriften i Washington är, att

de flesta grufdistrikten ha god tillgång på skog och

vattenkraft. — för att icke nämna de klimatiska fördelarne, sotn

äfvenledes äro beaktansvärda. De stadssamhällen, som

hufvudsakligen framkallats af och äro beroende på kolindustrien,

ha en sammanlagd folkmängd af minst 25,000. till stor del

ut-ländingar, i synnerhet österrikare, italienare och finnar. De

äro väl försedda med kyrkor, skolor, föreningssalar och röja i

det hela en hög grad af förfining.

Washington är icke sä rikt på sjöar, som pä berg och

fjällar. Men de sjöar, som finnas, äro underbart vackra. Den

största och vackraste insjön är Lake Chelan i Chelan county.

Denna sjö. som börjar några få mil från Columbia-floden, är

från en till fyra mil bred och 50 mil lång samt sträcker sig

ända in i hjertat af Cascade-bergen. Den ligger 400 fot högre

än Columbia-floden och mer än 1,000 fot öfver hafsytan. Lake

Chelan är segelbar till Pierre eller Stehekin River, dess

förnämsta källflod, en vild, forsande ström, som kommer från

bergen. En liten ångbåt finnes på sjön till beqvämlighet för

turister. Omgifningarne äro de vackraste tänkbara, och

Cas-cade-bergen äro ingenstädes högre eller vidsträcktare än här.

Snöbältet sträcker sig 75 mil från öster till vester.

i sjön finnes godt om fisk (bl. a. flera olika sorters

laxöring), och i nejden deromkring mycket villebråd, bl. a. v ilda

getter, som skutta vigt och ledigt bland bergens brantaste

tinnar. Jägaren-turisten finner här tillfällen 110g att pröfva sin

skjutskicklighet, tv trakterna omkring sjön erbjuda så riklig

— 3i —

tillgång på hjort, björn, kuguar och annat villebråd, att han

näppeligen kan önska sig bättre jagtmarker, ehuru det, helt

naturligt, är förenadt med icke obetydliga mödor och besvär

att tränga sig fram bland de af vilda urskogar beklädda

bergshöjderna. Fem mil från Stchekin-flodens utlopp i sjön fins

ett 300 fot högt vattenfall (Rainbow Falls), och pä vestra

sidan af sjön. omkring 20 mil från dess södra ända, kastar det

vackra, 60 fot höga Macnomah-fallet stora vattenmängder

under väldigt brus ned i sjöns silfverklara vatten.

Invid ofvannämda flods mynning påträffade ett par

resande, under ett besök vid Lake Chelan år 1889, e" skogskoja,

hvars egare, en man vid namn Horton, lefde ett veritabelt

eremitlif; öfver dörren var spikad en sorts skylt, som med

klumpiga och snedvridna bokstäfver förkunnade, att Hortons hydda

vore "porten till grufvorna" (några mil upp i bergen hade

malmfynd gjorts), att "alla rättrådiga män skulle finna dörren

vidöppen", men "alla andra borde akta sig."

Eremitens enda sällskap tycktes vara ett par ekorrar, som,

fullkomligt tanta, kommo in i hyddan efter behag och voro

synnerligen hemmastadda bland kopparne och faten på

bordet.

En sjö. som förtjenar ett särskildt omnämnande på grund

af sina helsobringande egenskaper, är Medical Lake i Spokane

county. Det påstås, att redan indianerna iakttagit denna

egenskap hos vattnet i den nämda sjön och omtalat sitt rön

för de första nybyggarne i Walla Walla. En viss Andreas

Lefevre lär ha varit den förste hvite man, som pröfvat sjöns

läkekraft, i det han lät en af någon sorts hudsjukdom angripen

fårhjord bada deri och, sedan han sett fåren tillfriskna, botade

en armförlamning hos sig sjelf. Sjön är i]/2 mil lång och y",

mil bred. och vid dess strand har på de sista åren uppvuxit en

stad med badanstalter o. s. v. För en del är sedan bildades

ett bolag i och för tillgodogörande at" sjövattnet och den här

och der på bottnen befintliga gyttjan, hvilken sistnämda skall

ega en märkvärdig läkekraft vid röjmatiska åkommor.

Bolaget, som eger stora sträckor af skog samt 5 acres jord vid

sjön, behandlar vattnet enligt en kokningsmetod, som

utpressar en sorts pulver. Detta upplöses i vatten och fylles på

flaskor. hvilka sedermera säljas i apoteken.

I Kittitas county finnas tre idylliskt vackra insjöar, af

hvilka den största är den 7 mil breda och 10 mil långa Lake

Cle-Elum.

I vestra Washington finnas flera vackra insjöar. Denstörsta af dem är Lake Washington, mellan hvilken och

El-liott-viken i Puget Sound staden Seattle är belägen. Lake

Washington är från en till tre mil bred och 21 mil lång. I

Whatcom co., 4 ntil från Bellingham-viken, ligger den

förtjusande vackra insjön Lake Whatcom inbäddad mellan

skogklädda höjder. Den är egendomligt formad, än vidgande sig,

än åter afsmalnande. Dess längd är 11 mil, dess största bredd

Vattendrag i vestra Washington.

mil. Dess vatten är alltid klart och kallt, och i midten

är sjön så djup, att man ej nått botten med en 1,000 fots lina.

Skogarne deromkring voro förr rika på villebråd och de många

kristallklara, i sjön utmynnande bäckarne på bergforell. Sjön

plägade vara mycket rik på forell. Andra romantiskt

belägna insjöar äro Lake Crescent i Clallam co., den lilla fridfulla— 53 —

Silver Lake eller, som den rätteligen heter, Toutle Lake i

Cow-litz co., Vancouver Lake i Clarke co.. m. fi.

Washington är ett flodrikt land. Den största och

vackraste floden är Columbia pä den sträcka, der hon bildar gränsen

mellan Washington och Oregon. Denna jätteflod, som har

sina källor i British Columbia, nära 100 mil från Förenta

Staternas gräns, och flyter in i Washington nära statens

nordvestra hörn, eger inom östra Washington en längd af 435 mil.

innan den efter sitt sammanflöde med Snake River tager en

vestlig kurs och på en sträcka af 270 mil bildar gränsen

mellan ()regon och Washington, för att omsider blanda sitt

vatten med Stilla hafvets. 150 mil från sin mynning bryter

Columbia genom Cascadé-bergen på en sträcka at" 75 mil.

Columbias stränder vester 0111 genombrottet i Cascade-bergen

äro utomordentligt vackra. \ ömse sidor förekomma

märkvärdiga klippbildningar, på Washington-sidan bl, a. den

egendomligt formade Castle Röck, ett oerhördt, ensamt stående

klippblock, samt den under namnet Cape I torn bekanta,

märkvärdiga, 1,000 fot höga klippudden, nedanför hvars breda,

stupande sidor ett tjog vattenfall skurit djupa urhålkningar.

Columbias vatten är vanligen klart, utom när pä våren den

smältande snön från bergen medför sand, lera, jord och annat, som

blandas med flodvattnet. Efter snörika vintrar stiger floden,

isynnerhet om varmt väder plötsligt inträffar, högt öfver sina

bräddar och öfversvämmar kringliggande landsträckor. Alla

farmar i flodens närhet sättas då under vatten: boningshus

och lador sticka upp derur liksom små öar, och menniskor och

djur fly till högre belägna trakter. När vattnet några veckor

senare sjunker undan, befinnes jordmånen ha vunnit i

bördighet, och detta är förnämsta skälet, hvarför de personer, som

ega dessa för öfversvämning utsatta platser, ej sälja dem, utan

tvärtom hålla dem i högt värde. Dylika öfversvämningar

inträffa i medeltal hvart tredje år. Floden stiger då ända till

45 fot öfver sitt lägsta vattenstånd och blir på sina ställen 5—

10 mil bred. Alla år stiger den under försommaren 20 eller 30

fot. Men detta anses för ingenting.

De största af de floder, som i östra Washington utmynna

i Columbia, äro Pend d"Oreille, Spokane, Okanogan,

Wenat-chee, Yakima och Snake Rivers. Vester om bergen flyta

endast två stora floder ut i Columbia, näml. Lewis och Cowlitz.

Columbia är på en lång sträcka af sitt lopp en mil bred.

De förnämsta bland Washingtons öfriga floder äro

Nook-saek, Skagit, Stillaguamish, Snohomish, Skvkomish, Snoqual-Snoqualmie-fallet.mic. White, Duwamish. Puyallup och Nisqually. hvilka

samtliga flyta ut i Puget Sound, samt Chehalis, som utmynnar i

Grays Harbor på vestkusten.

Columbia-floden nr segelbar för stora fartyg på en sträcka

af 100 mil från mynningen: för mindre fartyg 50 mil längre,

Nooksack-fallet.

eller tills man kommer till Cascade-bergen, hvarest floden

bildar en massa forsar eller s. k. kaskader, som göra den ofarbar

ända till närmaste plats öster 0111 bergen, näml. The Dalles.

Derifrån är den åter segelbar 150 mil till Priest Ra p i ds. Snake

River är segelbar hela vägen till statens gräns. I vestra Wash-ington äro flera floder segelbara på kortare eller längre

sträckor. På Cowlitz-floden färdas ångbåtar hela 40 mil.

På tal om floderna borde kanske några ord nämnas om

några af de många vackra vattenfall, hvarpå Washington är

sä rikt, och som redan till stor del tagits i industriens tjenst.

De förnämsta bland dessa fall äro Spokane- och

Snoqualmie-fallen. Det förstnämda bildas af flera sammanflytande

strömmar. är 60 fot högt och eger öfver 30,000 hästkrafter, hvaraf

ungefär hälften tagits i anspråk för industrien.

Snoqualmie-fallet är 270 fot högt och likaledes delvis taget i industriens

tjenst. Det eger 20.000 hästkrafter. Andra vattenfall äro

Nooksack-fallet i Whatcom co., Lillawaup-fallet i Jefferson

co. m. fi.

De landsträckor, genom hvilka floder flyta fram,

benämnas. der de befinna sig på något så när samma höjd som

floden. för dalar; och på grund af detta språkbruk, som

åsidosätter den ursprungliga betydelsen af ordet dal, hvilken var en

motsättning till berg, tala vi sålunda om Skagit-dalen, White

River-dalen o. s. v., såsom utgörande cle för jordbruk mest

passande delarne af statens bela område. Floddalarne i vestra

W ashington voro ursprungligen, liksom höjderna,

skogbevuxna, ehuru i flera af dem skogen icke var så stor och tät som

på höjderna och ej heller hufvudsakligen utgjordes af

barrträd. Jordbrukets historia i dalarne vid Puget Sound är

temligen säregen. De första nybyggarne trodde, att de voro

odugliga för farmning och nöjde sig med att odla potatis,

rofvor, ärter o. d. År 1861 skördades det första smultronet, 1865

det första hallonet. Först frampå 1860-talet vågade man

försrika jordens duglighet för hövall, och på samma tid såldes

ägg ofta för 75 cents dussinet, smör för $1 pr lb., medan

utspädd mjölk betingade så högt pris som 25 cents pr "quart."

Dessa priser lockade till täflingsförsok, och så småningom

upptäcktes, att i dessa dalar kunde lika god jordmån uppletas som

annorstädes. Nu vet man. att allt, som väx,er under samma

breddgrad i öststaterna, i F.uropa och Asien, kan också odlas

på farmar vid Puget Sound, och mycket annat också. Såsom

representerande hela detta nordliga område at" Washington

kunna Stillaguamish- och Skagit-dalarne litet utförligare

omnämnas. Den förstnämda, belägen i Snohomish co., erhöll sin

förste bebyggare 1864. Som prof på dalens bördighet kan

nämnas, att en man der år 1889 skördade 70 tons hö från en

13 acres-hövall. På en farm nära Florence skördades samma

år 27,500 bushels hafre från 250 acres, eller 110 bushels pr— 57 —

acrc. Farmen innehöll dessutom 250 acres och gaf vid sidan

om hafren 100 tons hö och betesmark för 40 kreatur.

Skagit-dalen är måhända den allra rikaste af vestra Washingtons

floddalar. En stor del af jorden der var ursprungligen

öfver-svämmad af tidevattnet från Puget Sound och har sedan

genom breda och höga jordvallar blifvit skyddad mot vattnets

inträngande. Intet land i Amerika ger säkrare eller rikare

grödor af hafre och klöfver än Skagit-dalen. 100 bushels pr

acre af hafre har länge ansetts för en medelmåttig gröda på

dessa bördiga marker, och klöfver ger i medeltal 3—4 tons hö

pr acrc, allt utan gödsling eller annat vexelbruk än först hafre,

så klöfver igen o. s. v. Dessutom trifvas grönsaker, frukt,

bär och allt annat, som odlas i öfre Mississippidalen,

förträffligt (utom majs) och ge större afkastning än i östern.

Klimatets fuktighet och de kyliga sommarnätterna göra, att

skadeinsekter icke trifvas så väl.

White River-dalen och Puyallup-dalen, belägna vid

sydöstra sidan 0111 Puget Sound, äro äfven mycket bördiga. Den

förra egnas hufvudsakligen åt mejeri-farmning, den senare åt

bärodling. I närheten af alla de öfriga floderna i vestra

Washington finnes äfven bördig jord, om äfven icke på så stora

vidder som i några af de nämda flod-dalarne. En olägenhet,

som gäller om de flesta af dem är vägarnes dåliga beskaffenhet

under regntiden. 1"å grund af den lerhaltiga jordmånen och

den myckna fuktigheten bli vägarne, der de icke genom

grusfyllning eller plankläggning förbättrats, ganska svåra att

färdas på, så snart regntiden inträdt och regnet hunnit upplösa

marken.

Dalarne i östra Washington äro af en helt annan

beskaffenhet. De stå icke efter vestra Washingtons i fråga om

bördighet och täfla med dem, äfven hvad klimatiska fördelar

beträffar. Men sjelfva naturen är annorlunda, utseendet,

växtligheten, jordbruksbetingelsérna andra. Den först bebyggda

och bäst kända delen af östra Washington äi Walla

Walla-dalen, hvaraf redan år 1885 en tredjedel, eller öfver 170.000

acres. var under odling. Medelafkastningen har der under en

följd af år uppgått till 25 bushels hvete. 40 bushels korn, 45

bushels hafre eller 30 bushels majs pr acre, och högsta

afkastningen har varit dubbelt så stor. Det ryktbara hvetebältet

ligger 1,000 fot öfver hafsytan eller ännu högre. På lägre

höjd har det visat sig riskabelt att bedrifva jordbruk utan

anlitande af konstvattning. Kring staden YValla Walla (som

ligger 1,000 fot högt) är den årliga regnmängden 16 till 18och kring Dayton (1,670 fot högt) 27 tum. I Wallula, som

ligger endast 340 fot öfver hafvet, är den 9 tum. Klimatet

är helsosamt och visar i genomsnitt pr är 66 dagar med

frostväder och 31 dagar med öfver 90 grader. I medeltal äro der

140 klara, tio mulna och 115 regniga dagar. Den största

olägenheten här såväl som i den väl vattnade Palouse-dalen är

bristen på ordentligt betesgräs. Det är svårt att bringa till

stånd goda betesmarker inom hvetebältet. De inhemska

gräsen äro närande, men ej lämpliga för mjölk- och

smörproduktion, endast för uppfödande af hästar och oxar. Med

fruktodling har man gjort talrika försök, som utfallit särdeles väl:

äplen, päron, plommon, körsbär, hallon etc. trifvas

förträffligt. och äfven persikträden lemna god afkastning hvartannat

eller hvart tredje år. Yindrufvor synas trifvas bra, i

synnerhet på kullarne i närheten af Columbia ända till en höjd af

1,000 fot.

Kittitas-dalen är en af de mest löftesrika bland alla de på

senare åren bebygda delarne af staten, såväl med hänsyn till

jordbruk och boskapsafvel som i fråga om grufdrift. Råde

dess vestra och dess norra del äro bergiga och oländiga, men

kunna genom de derstädes befintliga sjöarne Wenatchee,

Clc-Elum. Kahehess m. fi. varda till stort gagn för de torrare

landsträckorna dernedom. Sjelfva dalen är ett af de bästa

jordbruksområden i vestern. Af dess 250,000 acres jord äro

mellan 60- och 70,000 lagda under konstbevattning.

Yakima- och Wenatchee-dalarne äro likaledes vunna åt

irrigationen och förete en ofantlig produktionsförmåga

beträffande både frukt, alfalfa och annat, som der försökts.

Med förbigående af andra smärre dalar vilja vi till slut

nämna något 0111 det stora s. k. Big Bend-distriktet, som pä de

senare ären vunnit en sådan ryktbarhet och lockat till sig så

mycket folk. Detta område begränsas i norr och vester af

Columbia-floden och sträcker sig söderut så långt, att det

afskäres af en linie, som man tänker sig dragen från mynningen

at" Spokane-floden i sydvestlig riktning till 1"riest"s Rapids i

Columbia, ett afstånd af 110 mil. Big Bend-landet är 120

mil långt, 80 mil bredt, der det är som bredast, och innehåller

2,160 qv.-mil. Marken är vågformig och gräsbevuxen. Det

äldsta nybygget är ej äldre ätt sedan början af 1880-talet. Men

på senare åren har folk strömmat till och slagit sig ned i de

flesta trakter af detta stora och bördiga område.

För att alla dessa, mer eller mindre regnfattiga områdens

alla resurser skola komma till full användning fordras mången--59-

städes användning af ifrigatioii eller konstbevattning. Äfven

i trakter, der regn faller i tillräcklig mängd, blir

konstbevattning till stort gagn derigenom, att ilen ökar den årliga

afkastningen. .Men ännu mycket nödvändigare är den naturligtvis

inom sådana trakter, hvilkas årliga regnmängd ej förslår att

tillförsäkra jordbrukaren en gröda. Yakima-dalen har i all

synnerhet erfarit nyttan af konstbevattningen. Der bar ett

ordentligt irrigatioussystem bragts ä bane, som förvandlat

stora sträckor af förut odugligt sage-brush-land till bördiga fält.

Dag för dag vidgas odlingens fält, dag för dag r v ekes vårt

härliga land alltmera från sitt ursprungliga vilda tillstånd till

segerrik täfling med andra och äldre stater. Redan nu står

Washington framom de flesta med hänsyn till

menniskokraften- seger öfver en obändig vildmark, och hvad samhällslif

och skolväsende beträffar, stå de åtminstone icke tillbaka för

något annat land af samma ålder. Det är blott några

årtionden, sedan nordveststaternas enda hvita invånare voro en liten

flock jägare i Hudsonbay-kompaniets tjenst samt faktor,

biträden och varusäljare i kompaniets vidt spridda stationer —

alltsamman folk, som väl icke kunde anses såsom egentliga

befrämjare af bildning och goda seder. Och nu i dag bebos

samma trakter af en intelligent och bildad befolkning, som

ingalunda försummar att bibringa sina barn all den hyfsning

och bildning, som står att vinna i landets folkskolor och högre

läroanstalter.

KAPITEL 5.

Jagt och fiske.

Fantasien kan icke gerna måla ett lämpligare hem för

skogens, präriens och vattnets härbeklädda, befjädrade och

fjälliga inbyggare än det, som Amerikas nordvestkust i

verkligheten erbjuder. 1 de stora, svårtillgängliga skogarne på

Kustbergen har den stora amerikanska kronhjorten (här kallad

("elk" eller elg) och i Cascade-bergens högsta trakter

bergs-färet och bergsgeten sina hem. Längre ned påträffas de

mindre hjortarterna ideer), den hvitsvansade och den

svarl-svansade, och bland mindre fredliga däggdjursarter märkas

björn, kuguar, lo. varg. räf, vessla och tvättbjörn. Mera

sällsynta äro bäfver, utter och mård, — men desto allmännare

stinkdjur. ekorrar och harar.

Fogelverlden är temligen väl representerad, ända från de

stora örnarne. ufvarne och vråkarne ned till ängslärkan och denJagt- och fiskemarker i vestra Washington.

Vy nära Everett, med Mount Index i bakgrunden.— 6i —

om en stor humla påminnande honungsfogeln eller kolibri.

De foglar, som jagas för köttets skull, äro tre arter grouse,

en af dem oriktigt benämd pheasant eller fasan, vaktel (quail)

af olika slag, stepphöna (såge hen) samt den förvildade

kinesiska fasanen.

Men att gå på jagt i vestra Washingtons skogar är just

intet latmansgöra. Mången väldig Nimrod på prärier och i

ansade skogar får sin brinnande jagtifver afkyld efter en eller

annan dags klängande och klättrande under, öfver och

emellan kullfallna träd, uppryckta rötter, genom täta busksnår

på backar och höjder i de månghundraåriga urskogarne.

Det ståtligaste villebrådet är ovedersägligen den stora

kronhjorten (Cervus canadensis), mest känd under namnet "elk"

eller wapiti. Detta djur, hvars månggrenade horn nå en längd

af ända till 5 fot och deröfver, är stort som en bäst och väger

ej sällan 12—1,400 lbs. Tack vare jägares liejdlösa mordlust

är detta präktiga djur nästan utrotadt. Några få finnas ännu

qvar i Kustbergens otillgängligaste trakter. Den mindre

hjorten, "deer", (Cervus leucurus, den med hvit svans; Cervus

columbianus, den svartsvansade), väger ej öfver ett par hundra

lbs. Hans born, måhggrenade liksom kronhjortens, bli 1 till

\l/> fot långa. Han finnes jemförelsevis allmänt i skogarne

äfven på låglandet, men föredrager högre belägna trakter.

Jagten på detta djur är intressant, ehuru besvärlig. Med en

obeskriflig färdighet och vighet skuttar hjorten öfver stock

och sten och banar sig i flygande färd väg genom snåren. Att

förfölja en flyende hjort kan naturligtvis icke komma i fråga.

Lättast jagas han med dresserade hundar, hvilka drifva honom

tillbaka till den plats, der jägaren ligger gömd, eller ock

uppsöker man hans betesplatser och lägger sig under natten på

lur i deras närhet. Jagten med hundar här skamligt

missbrukats af snikna skyttar och skulle länge sedan ha ledt till det

ädla villebrådets snara utrotande, om icke staten genom

välbetänkta jagtstadgar satt en gräns för deras hänsynslösa

framfart.

Bergsfåret och bergsgeten, afarter af de i Klippiga bergen

förekommande Ovis canadensis och Oreamnos montanus,

förekomma, ehuru sällsynt, på de östra sluttningarne af

Cas-cade-bergens högsta toppar och äro ett svårjagadt villebråd.

Bergsgetens skinn är nästan värdelöst och hans kött segt och

osmakligt. Geten sjelf är ej vidare skygg af sig. Ett par af

författarens vänner lyckades för en del år sedan smyga sig på— 62 —

en liten hjord af bergsgetter på Mount St. Helens och taga en

lyckad fotografi af dem.

Jagt på den vanliga hjorten är tillåten från den t6 sept.

till den 16 december, men ingen jägare törs skjuta mer än 4

hjortar under denna tid. På kronhjorten, bergsfåret och

bergsgeten är jagt tillåten endast under senare hälften af sept.

och hela oktober. Det är icke tillåtet för någon att skjuta

mer än en kronhjort samt två bergsfår och två bergsgetter

under deima tid. Ingen hona får någonsin skjutas. Många

djurvänner ifra för att fä all jagt med hundar förbjuden. De

få 1111 användas vid hjortjagt vester om Cascade-bergen under

oktober månad.

Bland rofdjuren äro björnen (Ursus americanus) och

kuguaren eller berglejonet (Felis concolor) de intressantaste.

Den förre förekommer i ett par varieteter, af hvilka den svarta

är den allmännaste. Han väger 2—400 lbs. och lefver

företrädesvis af vildhallon, björnbär m. fi. skogsbär samt fisk och är

ej på långt när jemförlig med bruna björnen eller

grizzly-björnen i fråga om vildhet eller blodtörst. Stundom händer

det dock. att honan, om hon öfverraskas, medan hon har sina

ungar hos sig. vänder sig mot jägaren. Ej sällan bortsnappar

björnen grisar eller kalfvar från nybyggarne. Förföljd, tager

han alltid sin tillflykt till något träd. Tian är en skicklig

klättrare.

Farligare äro de vilda kattdjuren, kuguaren och lodjuret

eller vildkatten f lynx fasciatus), ehuru de, i likhet med alla

vilda djur, helst gå ur vägen för menniskan. De jagas med hund

och flv alltid, när de bringas i trångmål, upp i något träd.

Deras föda består af harar, hjortkid och skogsfogel. Stundom

göra de påhelsning i nybyggarnes ladugårdar och låta någon

kalf. höna eller annat husdjur sig väl smaka. Kuguaren, som

är ett stort och starkt bygdt djur, stundom vägande ända till

150 lbs., kan äfven vid vissa tillfällen bli farlig för menniskan.

Får ega res värsta fiende är prärievargen eller cayoten

("Cail is latrans), som förekommer både öster och vester om

Cas-cadebergen. Detta sluga och smygande rofdjur ströfvar

omkring i flockar och låter ofta om nätterna höra sitt hemska,

om en i nödd stadd menniskas rop påminnande, tjut. Endast

sällan lyckas man få honom inom skotthåll. Men närhelst ett

tillfälle att knipa ett får eller en gris yppar sig. vipps är han

framme.

Bland däggdjur, som jagas dels för köttets, dels för

skinnets skull, äro haren, som förekommer i två arter — den lilla-63-

skogsbären (Lepus sylvaticus) och den stora prärieharen

(Lepus washingtonii) ; ekorren (Scinrus douglasii) ;

tvättbjörnen (Procyon hernandezii), myskråttan (Fiber zibethicus),

stinkdjuret eller skunken (Mephitis occidentalis), "mink"

(Ptt-torius vison), uttern (Lutra californica) samt bäfvern (Castor

canadensis). De två sistnämda äro mycket sällsynta.

Matnyttiga foglar finnas, som nämdt, af flera slag. Under

namnen grouse och pheasant gå flera olika fogelarter,

tillhörande orrfoglarnes familj. Pheasant eller fasanen (Bonasa

sabinii) kallas också "ruffed grouse" och går på olika ställen

under namnet "partridge." Hans kött är hvitt och läckert.

Uppskrämd, flyger han under mycket buller ett litet stycke,

Jägare, hemvändande från en jagt på vildgäss i Benton co.i östra Wash.

sänker sig derpå till marken och springer med snabbhet åt

helt annat håll. Endast när han uppskrämmes af en hund,

flyger han upp och sätter sig på en gren. De andra

grouse-arterna (Dendragapus obscurus freliginosus och Dendragapus

franklinii), hvilka hälla till i skogstrakter, flyga alltid, då de

uppskrämmas, högt upp i något närstående träd och sätta sig

orörliga på ett gren gömda mellan barr och qvistar. På

slätterna uppehåller sig den s. k. sharptailed grouse (Pediocoetes

phasianellus), liksom äfven en art ripa eller ptarmigan

(Lagopus leucurus) samt stepphönan (Centrocercus urophasianus),

på engelska benämd sage-hen. Vaktlarnes familj (qttail) är-64-

representerad af flera arter (Ortyx pictus m. fi.)

Calitornia-vakteln (Loportyx californien*) och den kinesiska fasanen

(Phasianus pictus) ha blifvit införda till staten och lössläppta

på flera ställen samt vunnit god utbredning. Flera arter af

änder och gäss förekomma talrikt i vattendragen under vissa

årstider. Vester om Cascade-bergen är jagt på landfoglarne

förbjuden under årets första åtta månader. Öster om bergen

är den förbjudna tiden längre. Grouse, fasan o. s. v. få der

jagas endast från midten af aug. till midten af november.

Ander, gäss, snäppor, tranor och andra vadare och simfoglar äro

fridlysta under månaderna mars—augusti. Beträffande

antalet foglar, som få fällas af en person på en dag, utgör det för

vattenfoglarne 25 och för landfoglarne 10, utom i Kittitas co.,

der ingen skytt får fälla mer än 5 hönsfoglar på en dag, och

der jagt på ungfogel är tillåten endast från den 10 sept. till

den i okt. Mot all jagt på sångfoglar gäller ständigt förbud.

Tack vare detta ha de under de senare åren rätt märkbart

ökats i antal. Till all lycka äro roffoglarne icke vidare talrika

i vestra Washington. Endast några få arter finnas, och med

undantag af ett par ugglearter samt sparfhöken äro

individerna äfven fåtaliga. Inalles lära omkring 200 olika slags foglar

finnas i Washington.

För att få jaga i Washington, måste man uttaga

tillstånds-bevis eller jagtpass. Den, som är bosatt i staten, betalar $1 för

ett års rättighet att jaga i något visst county, S5 för att få

jaga inom hvilket county som helst. För besökande är priset

-— ifall de äro amerikanska medborgare, $5 och $10; ifall de äro

ütländingar, $50, vare sig de vilja jaga i ett eller flera counties.

Omkring 15,000 personer utlösa dylika jagtpass hvarje år.

Böter för brott mot jagtstadgan vexla mellan 10 och 500

dollars. Hälften af dem går till angifvaren, den andra hälften

till fonden för villebrådets skydd. Till samma fond gå de

summor, som inbringas af utfärdade jagtpass. För brott mot

jagtstadgan inkasserades under 1904 $762 i böter. De

förnämsta undantagen från jagtlagarne äro, att man eger rätt att

skjuta äfven sångfoglar, när de ertappas plundrande ens

fruktträdgård. samt att guldgräfvare och andra "prospectors" icke

behöfva lösa jagtpass. Revolver får icke begagnas vid jagt och

vid jagt på sjöfogel ingen annan farkost än roddbåt. Snaror,

fällor och giller äro förbjudna, hvad de skyddade djuren

beträffar: likaledes jagt vid bloss samt uppförandet af löfhyddor

eller andra anstalter för jägaren att gömma sig i. Man får

hvarken sälja eller köpa eller idka byteshandel med kött ellert

-65 — .

skinn af hjort, bergsfår och bergsget, kronh jort, elg eller någon

matnyttig fogel utom änder, gäss, snäppor o. d., ocli dessa blott

under november månad och icke flera än 25 under hela

månaden. Del är förbjudet att oroa fogelbon eller taga ägg,

likaledes att ega skinn eller fjädrar af sångfoglar eller att ha något

dëdadt villebråd i kylhus under annan årstid, än då jagt på

villebrådet är tillåten.

I Washingtons floder, i den vidtutgrenade hafsviken Puget

Sound och i hafvet utanför Washingtons kust bedrifves fiske

i stor utsträckning, och fast redan många och betydande

anstalter för inläggning, rökning och saltning af fisk äro i verk-

Fiskfångst i Lake Washington.

Samtliga personer äro svenskar, bosatta i Seattle.—Fotografi taget af

E. Skarstedt.

samhet, bådar dock framtiden en betydlig utveckling af denna

industri. Forellen eller laxöringen (trout) förekommer

talrikt i alla bergsfloder och sjöar, och på många platser finnas

aborre, "black bass", hvitfisk och några andra fiskarter, som

•införts från östern och framgångsfullt utplanterats i våra

fisk-vatten. I Puget Sound och andra saltvattensområden

tillhörande Washington förekomma sådana fisksorter som torsk,

flundra m. fi., och stora stim af sill, sardiner och tiors (smelt)

inträffa emellanåt och fångas i massvis. Ännu har man dock

ticke på långt när tillräckliga anstalter att tillgodogöra sig all

denna fiskrikedom. l)e enda fisksorter, som någorlunda

fullständigt tillvaratagas, äro hälleflundran (halibut) och laxen.

Hälleflundran anses i näringsvärde oöfverträffad af andra

saltvattensfiskar. Den fångas längs kusten af British Columbia

och Alaska och föres omedelbart till Seattle, Tacoma samt

Vancouver, B. C., hvarest deri lägges i is och skeppas direkt

till Koston och New York. Enligt konservativ beräkning

förtärdes under år 1906 i dessa två städer omkring 15 millioner

skålpund hälleflundra, som ditskeppats från Stilla hafskusten.

Äfven torsk härifrån har de senare åren allt mer och mer

blifvit introducerad i fiskhandeln i de östra storstäderna.

Torskfisket bedrifves på Stilla hafskusten under långt gynsammare

förmåner än i Atlantiska hafvet. Inemot 4 millioner stycken

torsk fångas nu hvarje år vid Alaska och föras till hamnarne. i

W ashington och British Columbia.

Sillfisket är så godt som alldeles outveckladt och kommer

troligen att så förbli, tills någon i fiskkonservering

hemmastadd man från östern tager hand om saken. E11 person vid

namn Hammond slog sig för en del år tillbaka ned i Port

Ma-dison. Wasli., och försökte göra en affär af alt tillverka

sillolja. men misslyckades dels på grund af otillräckligt

drifkapi-tal, dels emedan ban ej kunde finna afsättning för qvarlefvorna

at sillen, sedan oljan var utpressad.

Ingen fisk är mer välsmakande än den nors-art, som under

namnet smelt är känd i Washington. Denna fisk vistas helst

i mycket kallt vatten, såsom t. ex. Cowlitz-flodeu, hvars vatten

till stor del kommer från snöfjället Rainier. Sitt egentliga

hem har norsen i Alaska och når der sin största fullkomlighet.

På sina årliga färder söderut inträffar ban i Cowlitz-floden

vanligen i januari eller februari och stryker fram längs

stranden i sådan mängd, att många dagar förgå, utan att man kan

varsna det minsta lilla afbrott i det oafbrutet framsimmande,

täta stimmet. Farmare hafva upp fisk i massvis och salta in

den i tunnor. Norsen är i förhållande till vigt och storlek den

oljehaltigaste af alla fiskar och begagnas af infödingarne i

nor|lén ej blott till föda, utan äfven till lyse, i det de torka honom

om sommaren, när han är fetast, och sedan om

vinterqvällar-ne hänga fiskarne en i sender vid en ståltråd i taket och

antända (len. En fisk påstås brinna i ungefär 25 minuter.

Häraf har han också fått namnet ljusfisk.

Laxen är dock den förnämsta af de fiskarter, som fångas i

Washington. Det gifves flera varieteter af denna fisk. DeLaxfiske i Puget Sound.— 68 —

förnämsta äro Sockeye-Iaxen, chinook- eller vårlaxen,

colioes-eller silfverlaxen, ch lims- eller hundlaxen samt puckelrygg

(humpbaek) laxen. Stålhufvudet (steelhead), som vanligen

räknas till laxarne, är i sjelfva verket en sorts forell och

användes på grund af sin sega benbyggnad, som icke mjuknar

vid kokningen, icke till konservering, utan ätes vanligen färsk

eller inlagd i is. Sockeye-laxen är den, som förnämligast

användes tiil konservering (canning).

Laxens lefnadshistoria är följande: Efter att ha blifvit

utkläckt långt inne i någon flod, tillbringar han en kort tid

i floden, simmar derpå ut i hafvet och stannar der från tre till

fem år, hvarefter hån återkommer till samma flod, hvari ban

först såg dagens ljus. fortplantar der sitt slägte och dör. Laxen

lefver således allra högst 5 år, i medeltal vanligen endast 4 år.

Sockeye-laxen bar sin lekplats i Frazer-flodens biflöden.

Hvarje år omkring den 1 juli kommer han från hafvet in i

Puget Sotmd, simmar genom Juan de Fuca-kanalen förbi San

Titan- och Lopez-öarne. mellan Orcas- och Lummi-öarne till

Point Roberts och genom viken till FYazer-floden och dess

bifloder. De olika laxarterna ha hvar och en sin tid för

återkomsten från hafvet. Chinook- eller vårlaxen, som har sina

lek- eller parningsplatser i Snake River och dess biflöden, t. o.

m. så långt borta som vid Shoshone-fallet i Idaho, samt

simmar dit genom Columbia-floden, kommer från hafvet redan i

mars och tillbringar flera veckor kring flodmynningen, innan

ban anträder sin många hundra mil långa färd inåt floden.

Under färden från hafvet till parningsplatsen äter laxen

ingenting. Det är kännedomen om dessa laxens egendomliga

vanor, som sätter fiskaren i stånd att hvarje år i rätt tid göra

sina förberedelser för fiskens fångst, förberedelser som ofta

kosta tusentals dollars.

Flera olika fångstsätt äro i bruk. Indianerna hugga laxen

med spjut, när han hoppar upp för något vattenfall, eller

bygga de en brädgång öfver någon grund ränna i floden, der laxen

har sin väg, samt ställa sig på brädgången beväpnade med

nätkorgar, som äro fästade på långa skaft. Dessa korgar doppa

de ned i vattnet och låta dem hastigt glida med strömmen,

hvarpå de rycka dem upp igen. Om korgen då är tom, göres

en ny "doppning", och så fortfares, tills någon lax råkar

komma i korgöppningen och fångas.

Samma princip ligger till grund för det af hvita fiskare

begagnade fiskhjulet. Detta redskap består af flera nät,

ordnade omkring ett hjul på så sätt, att ständigt ett af näten är i-69-

vattnet, medan hjulet till följe af strömmen är i oafbruten

rörelse. 1 nätet fins en öppning tillräckligt stor för laxen att

slippa in igenom, och när ban under nätets kretsgång

kommer till toppen af hjulet, faller ban i en enkom derför gjord

ränna och glider ned i en låda. Hjulet är i gäng dag och natt,

så länge vattnet är af lämpligt djup, men kan ej begagnas

hvar som helst.

Det vigtigaste fiskredskapet är den s. k. fiskfällan (fish

trap) eller "pound net." En sådan består af nät, som äro

utspända mellan i bottnen nedstuckna pålar. Det fins

exempel på, att ända till 75,000 fiskar tagits ut ur en sådan fiskfälla

på samma gång, allt medan otaliga flera trängde sig omkring

för att bli fångade. Pålarne och näten äro så anbragta, att

fisken tvingas att simma in i ett afstängdt rum, hvarifrån han

omöjligen kan komma ut, och denna farliga apparat placeras

rakt i vägen för fisken på dess färd till parningsplatsen.

Fiskfällor. fiskhjul och öfriga fångstapparater hotade rent af att

utrota all fisk och skulle äfven gjort det, om icke lagen trädt

emellan och befallt deras egare att under 36 timmar hvarje

vecka, sä länge fisketiden räcker, hålla apparaterna tillslutna

och gifva fisken ett tillfälle att simma förbi dem. Fiskerierna

i Washington stå under uppsigt af en kommissarie, som har

sitt kontor i Bellingham. Han har delat staten i fyra

fiskeri-distrikt. näml. Puget Sound-, Columbia-, Willapa- och Grays

Harbor-distriktet. Puget Sound-distriktet är det vigtigaste,

representerande, både hvad det insatta kapitalet och fångsten

at fisk beträffar, tre fjerdedelar af hela statens fiskindustri. I

Washington finnas nu nära 30 konserveringsanstalter, der

laxen inlägges i bleckdosor, för att sedan sändas ut i

verldsmarknaden. Omkring 550,000 lådor lax utskeppas årligen,

representerande, 0111 dertill räknas all den lax, som rökas, saltas och

förtäres färsk, minst 36 millioner lbs. lax, värd omkring 11

millioner dollars. Öfver t 1.100 personer äro anställda i

kon-se veringsan stal terna eller på annat sätt intresserade i

fiskerierna, och deras inkomster från denna källa öfverstiga 3

millioner dollars pr är. Till industriens vidare betryggande har

ett tjugutal fiskkläckningsanstalter upprättats, vid hvilka

fisk-rommen utklä ekes på konstlad väg. Laxen fångas i fällor och

nät, när den kommer upp i floden, och rommen klämmes ur

honorna samt befruktas på mekanisk väg med hanens mjölke.

Den lemnas derpå i ståltrådskorgar, som hängas ncddoppade

i vatten af 50 graders temperatur. Ett par, tre månader senare

mkläckes rommen utan vidare behandling, och några veckor"7° —

derefter slappes fiskynglet ut i floden att taga vara på sig

sjelft. De unga fiskarne simma efter någon tid ut i hafvet,

der de, som förut nämdt, stanna några år, innan de åter söka

sig tillhaka till färskvatten, för att foro ka sig och dö eller

fångas af någon fiskare. Ar 1906 utsläpptes sålunda af

kläck-nitigsanstalterna i Washington öfver 65 millioner laxungar

och 1 1-3 million forellungar i floderna. Kostnaderna för

vidmakthållandet af dessa anstalter bestridas af inkomsterna från

försäljningen af fiskrättigheter, hvilka årligen öfverstiga

$36,-000. Enligt fiskelagarne är det förbjudet att nedsmutsa

vattnet i någon ström, flod eller bäck, i hvilken matnyttig fisk

finnes: likaledes att fånga lax. som är mindre än 10 tum lång,

med något annat redskap än fiskkrok. Det är förbjudet att

fånga laxöring i sjö eller flod från oktober till april och aborre,

gädda, "bass" o. s. v. från den [5 maj till den t juli.

Som en lämplig afslutning till detta kapitel meddela vi en

berättelse, som en amerikansk tidningsreporter skrifvit om en

jagt- och fisketur, hvilken ban företog under några dagars

ledighet från tidningsgöromålen. Hans berättelse innehåller

kanske en eller annan liten öfverdrift, men i det bela taget kan

den betraktas som en ganska naturtroget! teckning af

förhållandena i skogstrakterna i W ashington. För öfrigt är den

rätt rolig alt läsa.

"Med mina fiskredskap landsteg jag" — skrifver reportern

- "en morgon på Washingtons strand midt emot

Willamette-flodens utflöde i Columbia. Härifrån ströfvade jag på måfå

norrut i riktning mot bergen. Vid middagstiden kom jag till

en flod, som enligt upplysning af en farmare. hvilken jag

till-sporde derom, hette Lake River. Samme man meddelade

vidare. att ett stycke längre upp utmynnade en bäck, hvilken var

full af laxöring. Jag gick dit och fann trakten särdeles

angenäm. Jag kunde sitta belt beqvämt i skuggan och meta. På

4 timmar fångade jag 206 fiskar. På e. m. började jag se mig

om efter en plats, der jag kunde tillbringa natten, och efter

något letande upptäckte jag en väg, som slingrade sig upp

för en tätt skogbevuxen backe. Jag följde den, tills jag kom

till ett skogshuggare-läger. Der fans för tillfället ingen

menniska utom kocken. Han gick gerna in på att gifva mig

nattläger i utbyte mot min fisk. Jag var mycket nöjd med

handeln. enär jag derigenom blef qvitt fiskbördan, som vägde

omkring 60 lbs. När skogshuggarne kl. 6 kommo från sitt

arbete och fingo del af matsedeln, blef jag genast dagens hjelte.

Der funnos ungefär 40 man i lägret. Efter qvällsmaten gjor-

do förmannen i ordning en god bädd åt mig i ett tomt bås, och

som jag var trött, lade jag mig tidigt. Innan jag somnade,

hörde jag karlarne i de andra båsen berätta jägarehistorier.

En ung man sade, att ban föregående höst tagit kontrakt

på att hugga gärdsel borta vid Lewis-floden, samtidigt med

att ett sällskap jägare kom dit från Portland med ett koppel

hundar för att jaga hjort der i trakten. Mannen i fråga fällde

en morgon ett träd, och medan ban höll på att mäta upp det

i lämpliga längder, hörde han hundarne komma alldeles i

riktning mot honom. Han insåg, att de komme att drifva den

hjort, som de förföljde, helt nära trädet. Han visste ock. att

en flyende hjort aldrig ser uppåt. Snabbt som tanken

klättrade han upp på trädstammen, och i nästa ögonblick kom

der en dugtig hjort, som han slog i hufvudet med sin yxa,

just när hjorten sprang under honom. Den unge mannen

tillade- i sin berättelse, att han icke vidare brydde sig om att

klvfva gärdsel ur det trädet. Han lät det ligga orördt, och

hvar gång han hörde hundarne komma, klättrade han upp på

stammen. Pä mindre än tre veckor dödade han 13 hjortar,

utom det att han klöf 300 gärdsel om dagen.

Efte r frukosten följande morgon gick jag ut och betraktade

arbetarne. Det är intressant att se, hur skickligt somliga

menniskor kunna handskas med 6 par stora oxar på en gång.

En full last af stockar — 8.000 till 10,000 fot — väger 60,000

lbs. För att vagnen, som bär denna last, skall kunna sättas i

gång. måste alla oxarne göra ansats precis samtidigt. I annat

fall blir resultatet brutna kedjor, sönderbräckta ok.

obegränsade vredesutbrott och orubbadt lass. En erfaren och

skicklig oxdrifvare skrider långsamt fram bredvid sina dragare och

talar sakta till hvarje par. De taga då alla ett steg framåt, så

att dragkedjorna bli spända. När mannen ser, att hvar och

en af dragarne innehar den erforderliga ställningen, uttalar han

plötsligt en trollformel, låtande ungefär som "jep" (skall visst

vara "get up!") och gör en olycksbådande rörelse med

oxpi-skan. I samma ögonblick kasta alla oxarne sig framåt med

bela sin tyngd, lasset sättes i gång och rullar på skenorna mot

floden. En duglig oxdrifvare, som sjelf kan sko oxarne,

förtjenar $125 i månaden, medan en fullärd stenograf och

kontorsarbetare får slå sig fram på $7 i veckan.

Förmannen omtalade för mig en högst egendomlig

liäind-plan, som verkligen varit på vippen att lyckas. En af

karlarne der i lägret hade sommaren förut gift sig med en ung

qvinna i grannskapet. De nygifta gjorde en bröllopsresa tillPortland, åtföljda af brudens moder, som prompt ville vara

med dem. På återfärden skulle de i en båt, tillhörig lägret,

segla frän ångbåtsbryggan uppför floden till sin bostad. Den

oxdrifvare, som då hade anställning i lägret, hade fått korgen

af samma flicka och hade uttänkt en gemen plan för att

hämnas. lian visste, vid hvad tid på qvällen brudparet skulle

passera förbi den plats, der stockarne skickades ned i flöden

genom en ränna af plankor. Samma qväll, när han körde

sista lasset, lemnade ban en väldig stock på toppen af

plankrännan. så väl balanserad, att den minsta stöt skulle kunna

skicka den ned i floden 500 fot nedanför. Vid 8-tiden kom båten

sakta seglande. Den hämdlystne t", d. friaren hade smugit sig

frän lägret och höll skarp utkik på segelbåten, tills han såg, att

den befann sig midt för rännan. Han stötte då till stocken,

och den sköt som en pil ned för branten. Till all lycka

träffade den icke båten, utan dök ned i floden och kom upp under

farkosten, till besättningens gränslösa förvåning. Båten

kantrade, och hela innehållet — brudpar, svärmor och en del

husgeråd, som köpts i staden, — kom i floden. Den unge

mannen och hans brud klättrade ttpp på båtens köl, och den

gamla damen flöt in på grundare vatten samt vadade i land.

Oxdrifvaren afdunstade samma natt.

Skogsmännen upplyste mig, att om jag ville fånga stora

fiskar, skulle jag begifva mig till Lewis-floden, som var

endast 12 mil derifrån. Sedan jag fiskat ännu en gång till

förmän för lägret och stannat öfver följande natt, begaf jag mig

åt det anvisade hållet. Vägen gar oafbrutet genom tät skog,

hvari knappt några nybyggen synas till. Gång efter annan

såg jag färska hjortspår och här och der äfven spår at" björn.

Jag började ångra, att jag valt en så ödslig väg. Viel 12-tiden

kom jag till en vagn med tältdukstak, stående bredvid en bäck,

som flöt tvärs öfver vägen. Två hästar voro tjudrade ett

stycke längre ned vid bäcken. En fet hjort hängde i ett snår at"

lönnbuskar på en kylig plats öfver bäcken. Två män med

godt utseende och klädda som grutarbetare tycktes syssla med

att göra sin middag i ordning. En angenäm doft af hjortstek

och kaffe fyllde luften omkring mig. Så snart karlarne

upptäckte mig, inbjödo de mig att deltaga i deras måltid.

Jag erfor snart, att de voro guldsökare, stadda på resa till

den norra Lewis-flodens källor. De gjorde uppbrott, så fort

de ätit. och eftersom

mig att åka med dem. Vi lemnade platsen kl. 2 och funno

skogen allt tätare och hemlighetsfullare, i mån som vi färda-— 73 —

des fram genom den. Plötsligen hörde vi en man, som ropade

af alla krafter ej långt från oss. Vägen gjorde en krök, och

när vi svängde om hörnet, sågo vi en björninna med en liten

unge vid sin sida springa pä vägen. När de fingo syn på oss,

försvunno de genast i snåren. Mannen, som vi hört ropa,

kom nu ridande. Han var upprörd, talade häftigt och

varnade oss, sägande, att björninnan skulle komma tillbaka efter ett

ögonblick, alldenstund hon hade ännu en unge, hvilken

klättrat upp i ett träd vid sidan af vägen. Knappt hade han

slutat tala. förrän björninnan visade sig. men två skott från

guld-sökarnes reffelbössor sträckte henne till marken.

Främlingen. som förde posten mellan Vancouver och Kalama, hade

sedan kl. it t. m. hindrats af björninnan från att rida förbi

trädet, der ungen satt. Den ungen lät man mig skjuta; den

andra stod ej att finna. Det gjorde mig ondt om den stackars

föräldralöse björnungen, som nu var ensam i den hemska

skogen. När postföraren flått björninnan, strödde jag några

bitar af henne på olika ställen, der ungen kunde finna dem, ehuru

guldsökarrie försäkrade, att han kunde lefva af skogsbär, tills

han blefve stor nog att fånga nybyggarnes barn.

Det var sent. när vi kommo till Lewis-floden; men jag tog

dock fram mina fiskedon, och medan de andra slogo läger ocn

höggo ved. fångade jag 60 vackra laxöringar, sotn väl vägde

bortåt ett skålpund hvar. Dagen derefter fortsatte männen

sin färd till norra Lewis-floden, medan jag, stannande här och

der för att fiska, gick i riktning mot La Center, hvarifrån jag

tog ångbåt till Portland."

KAPITEL 6.

Skog och skogsafverkning.

Med hänsyn till omvexling, skönhet och lysande färger ha

skogarne i New Englandstaterna städse betraktats såsom

oöfverträffade, i all synnerhet frampå hösten, då nattfroster :

förening med den klara, genomskinliga luften skänka löfverket

en obeskrifligt vacker färgprakt. Sydstaternas skogar äro

också vackra, ehuru pä helt annat sätt, och den rika, mjuka

färgtonen i mellanstatsskogarnes löfverk väcker hvarje åskådares

beundran. Men ingen städes finner man väldigare, mera

storartade och vördnadsbjudande skogar än i vestra Oregon

och Washington: ingenstädes synes naturen mera ren och

oförfalskad, mera härlig och fager än der. En urskog på Stil-— 74 —

la hafskusten är någonting obeskrifligt storartadt, och mot en

sådan skulle den vackraste skog i östern eller södern taga sig

ut som en dvärg mot en jätte. Ofantliga granar med täta,

mångenstädes ogenomträngliga snår mellan dem : derunder en

matta af gräs och andra smärre växter; en och annan bäck

slingrande sig fram mellan buskar och kullfallna

trädstammar ; fasaner skrockande inne i snåren, ekorrar hoppande från

qvist till qvist i buskarne och löpande uppför jätteträdens

grenfria stammar, harar och jordekorrar skuttande mellan de

Skogsväg i Clarke county.— Fotografi taget af E. Skàrstedt.

talrika jordhålorna, skator och blåfoglar skrattande och

skrikande i kapp, hackspettar knackande på murkna stockar,

dufvor kuttrande och en mängd andra foglar qvittrande, flaxande

och lekande uppe i träden. Se der en matt teckning af

skogsbygden i vestra Washington, sådan den ter sig i sommarens

fägring. Oaktadt den under alla årstider företer en sällspord

prakt, vare sig man skådar den, när den milda vårluften

framkallat de första knopparne och blommorna, eller när vintern

beröfvat löfträden deras sommarskrud, förefaller den dock

måhända vackrast, när den är klädd i sin rika, mångfaldigt— 75 —

vexlande höstdrägt. Löfskogen prunkar då i alla upptänkliga

färger, medan den evigt oföränderliga barrskogen med sin

mörkgröna färg sätter en prägel af högtidligt allvar på bela

landskapet. Washingtons skogsbälte sträckte sig

ursprungligen frän hafskusten till Cascade-bergens toppar, med

förgreningar äfven på deras östra sida. I nordöstra och sydöstra

hörnen af staten funnos äfven stora skogar. Det beräknas,

att (ifver 20 millioner acres inom staten voro tätt

skogbevuxna. Ehuru skogssköflingen under de sista 30—40 ären gjort

djupa grepp i skogstillgången, beräknas dock ännu den

stående skogen i vestra Washington upptaga y]A millioner acres

och anslås innehållet af statens bela skogsområde till öfver

195,000 millioner fot virke. Skogsafvcrkningen i

Washington uppgick är 1906 till 4.305 millioner fot virke och 8,000

millioner takspån. Med denna förbrukning skulle

trävaruindustrien sålunda icke kunna ega bestånd i 50 år till. Och då

förbrukningen alltjemt tilltager och sågverkens antal och

produktionsförmåga alltjemt ökas. blir synbarligen

framtids-utsigten ännu dystrare. Det tager ungskogen minst 100 år

att nå sådan storlek, att träden kunna användas. De flesta

träd. som nu fällas, äro gamla och innehålla dubbelt mer och

bättre virke, än hvad ungskogen kan producera 100 år härefter.

Många träd äro ända till 350 år gamla. Genomsnittsåldern på

de träd. som nu fällas, torde icke understiga 200 är. Det är

egentligen endast till pålvirke, som träd af 75—100 års ålder

med fördel användas. Många af de cederträd, som fällas, ha

varit döda i hundratals år, och som intet träd kan för vissa

ändamål. synnerligast tillverkning af takspån och staketstolpar,

till fullo ersätta cedern, är det så mycket beklagligare, att

detta träd förekommer sa sparsamt. 1 Washi ngton finnas ej

färre än 417 fabriker, i hvilka ceder förarbetas till takspån.

Dessa fabriker kunna, då de äro i full gång, tillverka öfver 32

millioner takspån pr dag. Vidare finnas i staten 535 sågverk,

hvilka kunna såga sammanlagdt öfver 20 millioner fot virke

0111 dagen, öfver 90,000 män äro sysselsatta i de olika

skogslägren och sågverken. Medräknas arbetarne i hyfvelfabriker

samt andra träförädlingsanstalter samt alla arbetarnes

familjer, kan tryggt påstås, att 250.000 menniskor i Washington få

sitt uppehälle från skogen och timmerindustrien. Nära 70

millioner dollars utbetalas årligen i löner i skogsläger,

sågverk och öfriga virkesfabriker. Många sågverk m. m. egas

af svenskar. Närstående illustration visar en af de största

anstalter af denna sort, näml. det svenska bolaget Preston-76-

Mill Cö:s brädgård, hyfveltabrik m. m. i Preston. Detta

bolag, hvars president och manager är August Lovegren,

sekreterare Emil Lovegren och superintendent E. Edwin,

sysselsätter en arbetsstyrka af 200 man och utbetalar i löner öfver

$15.000 i månaden. Bolagets sågverk och spånfabrik kunna

tillverka från So- till 100.000 fot bräder och 200,000 takspån

om dagen. Det eger värdefull skog och har en brädgård 1

Seattle. I Washington har redan skogen blifvit ganska gruncl-

Preston Mill Co."s brädgård m. m.

ligt bortrensad längs alla kuststräckor, floder och

jernvägs-linier, och den, som nu vill finna storskog, måste begifva sig

rätt långt bort från vatten och jernväg. De bästa,

värdefullaste skogsområden befinna sig bland Cascade-bergens lägre

förgreningar, de s. k. "fooihills", samt mellan Stilla hafvet och

Olympiska bergen. I Cascade-bergen finnes ännu mycket

skogsland, som icke ens blifvit uppmätt eller kartlagdt. I

Black Hill-området i Mason co. finnes ett stort skogsområde,

som sträcker sig upp på bergen samt på deras vestra sida ända

ut till hafvet. Likaledes finnas stora sträckor af orörd skog i

Skagit co. och bland bergssluttningarne i Cowlitz, Chehalis,

Lewis och Pacific counties. Clallam co. är ett af de

skogrikaste i staten. Timmerförrådet i Clallam och Jefferson counties— 77 —

anslås till öfver 46,000 millioner fot. Chehalis eo. liar 27,600

millioner fot och Mason eo. 7,000 millioner.

Det allmännast förekommande skogsträdet är den s. k.

Oregon- eller Douglas-granen; i vanliga folkspråket bekant

under namnen röd, gul oeli hvit gran. — alla varieteter af

samma träd. Oregon-granen t Abies Douglasii) är ett bland de

ståtligaste af alla skogsträd på jorden. Den när en höjd af

200 till 250 fot och stundom deröfver samt mäter frän 2 och 3

ända till 8 och 10 fot i diameter. Stammen är rak som en pil

Cederstubbe i vestra Wash. mätande öfver 18 fot i genomskärning.

och vanligen fri från grenar till en höjd af 80 eller 100 fot.

Gula granen är den vackraste och värdefullaste varieteten,

röda granen den allmännaste. Oregon-granens virke är

oöfver-träffligt för alla ändamål, der styrka, varaktighet och längd

äro nödvändiga vilkor, såsom t. ex. vid skeppsbygge in. 111,

Ett annat värderikt träd är cedern, som stundom når

väldiga dimensioner, ehuru den i höjd ej kan täfla med granen.

Man träffar ej sällan cedrar, som mäta 8—10 fot i diameter

ett par fot från marken. Sex mil från Oakville, Chehalis eo.,-78-

nära wi mr Lenimun.s farm qvarstår efter en skogseld en

ceder-stiibbe. som är omkring 50 fot In"g och 87 fot i omkrets 1 fot

från marken. 1 1-2 fot högre upp mäter den 73 och 6 fot öfver

marken nära 55 fot i omkrets. Denna stubbe är en qvarlefva

af det största cederträd, som hittills påträffats någonstädes,

Skog (gul tall) i trakten af Spokane.

och den står som ett minnesmärke från forna tider, [-fullkom]igt-] {+fullkom-

]igt+} ensam i sitt slag. enär ingenting i hela trakten antyder, att

der funnits något annat träd af dylika proportioner.

Den qvarvarande granskogen i Washington beräknas

innehålla 120,000 millioner och cederskogen 25,000 millioner fot— 79 —

virke. Andra barrträdsarter äro spruce, hemlock och gul tall

(yellow pine). Det förstnämda trädslaget användes

hufvudsakligen vid förfärdigandet af lådor, der det är af vigt att ha

luktfritt virke. Hemlocken är värdefull på grund af den

garfsyra. dess bark innehåller. Det finnes qvar ungefär lika

mycket hemlock som ceder, men blot. hälften så mycket spruce.

Det förnämsta trädet i östra W ashington är gula tallen

(yellow pine), som der ersätter både gran och ceder, och hvaraf

öfver 10,000 millioner fot finnas qvar.

Bland löfträd förtjena omnämnas: Lönnen med sina

stora. breda blad: det knutiga vildäple (crabapple) och det

smärta vildkörsbärsträdet med sina små, gulbleka löf: ask, ek af

Granskog i VVhatcom county.

flera arter, alm, asp, pil 111. fi. Ranklönnen (vine maple) är

ett mycket allmänt träd öfverallt i skogarne. Den skjuter sin

högst några få tum tjocka stam i stora, bugtiga knippen till en

längd af 20—30 fot. Hassel af väldiga dimensioner

förekommer allestädes utom i träsk, och "service"-bärbusken påträffas

här och der i skogarne. Dess utseende påminner något om

ranklönnen, i det den liksom denna växer i tjocka knippen.

Men bladen äro icke alls lika ranklönnens. "Service"-bären— 8o —

äro stora, blåsvarta, söta till smaken ocb användas i pastejer

o. d. Björnen är en stor vän af dem. "Poison ivy" eller

gift-rankan är en ända till 75 fot lång slingerväxt, som man

emellanåt finner i skogen, der den klänger sig uppåt stammen och

grenarne af någon gran. Det påstås, att den vid beröring

kan framkalla körtelsvulster o. d. Ett mycket vackert träd är

dogwood-trädet. Det blommar två gånger hvarje år och har

stora, hvita blommor. På hösten antaga dess blad alla

regnbågens färger, och blommorna efterträdas af en mängd

brons-färgade bär. Af buskar finnas mänga slag. De vackraste

bland dem, som aldrig fälla sina löf. äro sallalbusken och

Oregon-d rufvan. De stå lika gröna året om och ha stora,

glänsande blad. Bland alla vilda blomster är rhododendron, som

förekommer i ymnighet på kusten, det kanske vackraste.

Azalea, syren, spirea eller "arrow-wood", den sistnämda i 6

olika arter, vilda rosor 111. fi. äro Washingtons förnämsta vilda

blomsterbuskar. Skogarne i vestra W ashington förete en

märkbar skillnad från österns ocli söderns bl. a. deri, att

marken i de förra är bevuxen med gräs och örter, af hvilka många

äro gröna bela året 0111. På sina ställen, der jordmånen är

mindre lämplig, kan man finna temligen öppna platser i

skogen, å hvilka träden äro mindre till växten och inga buskar

eller kullfallna träd hindra utsigten på en sträcka af flera

hundra fot. Men i regel är utrymmet mellan träden uppfyldt af ett

obeskrifligt virrvarr utaf kullfallna träd, afbrutna grenar m. m.,

i|fver hvilka björnbärsrankor slingra sig, och mellan hvilka

ogenomskådliga snår af buskar och löfträd slänga all utsigt.

Under och mellan dessa snår och stockar skjuta gräs och små

växter upp öfver mossa och vissnade löf och barr, hvarhelst

någon öppning finnes. Ill and buskarne finnas flera, som ha

ätbara bär, såsom vilda hallon, laxbär (salmon berries), till

smaken påminnande om hallon; björnbär; smultron; blå och

röda "huckle"-bär (de förra påminnande om blåbär, de senare

om lingon).

Granarne stå ofta ganska tätt tillsamman (på en plats i

Clarke co. räknades nära 160 pä en acre), och der så är

förhållandet. är stammen, såsom förut nämdt, fri från grenar till en

betydlig höjd. Men emellanåt finner man platser, der

jätteträden — detta är då vanligtvis gula granen — stå temligen

enstaka, och i så fall skjuta stundom väldiga grenar ut från

stammen så lågt som 8 eller 10 fot från marken. I

betraktande af skogens beskaffenhet, trädens storlek,

väderleksförhållandena 111. m. är det lätt att inse, att de vid skogsafverkningen— 6i —

använda metoderna måste skil ja sig från de i öststaterna

brukliga. En vanlig granskog i Washington skulle, om träden

afsågades 100 fot öfver marken, gifva flera och bättre stockar

än en skog i Michigan och Wisconsin, der träden afsägades

nere vid marken. Hur skillnaden ter sig för en besökande från

östern, framgår af

den berätt e 1 s e,

som W. H.

Ruff-ii er, en erfaren

och berest

skogsman från

Virginia, offentliggjorde för en del år

sedan om ett

besök i Washington.

På tal om

skogarne i

Snoqualmie-dalen skref han:

"Hela vägen till

kolgrufvorna på

Snoqualmie-b e

r-get färdades jag

genom den tätaste

skog med de

största träd jag

någonsin sett.--

— Jag bar besökt

de berömda

furuskogarne i

Georgia, Alabama och

Mississippi. Jag

har färdats 100

mil genom den

bekanta, underbara

skogen på

Yazoo-dcltat, hvarest det

föreföll mig, som

om naturen

uttömt sina sista krafter, för att kunna helt och hållet betäcka

marken med väldiga och höga träd: men här i

Snoqualmie-dalen färdades jag genom skogar, hvilka i fråga om storlek,

höjd och täthet lika mycket öfverträffade skogarne i

Yazoo-området, som de sistnämda öfverträffade alla andra skogar

Granskog i Cowlitz county.

Fotografi tagen af E. Skarstedt.— 82 —

jag någonsin förut sett.---Jag fann den största

svårigheten i att göra en riktig beräkning af antalet träd pr acre.

Jag kan blott säga, att jag aldrig sett sä många och aldrig

heller ansett det möjligt, att ett sä stort antal stora träd kunde

ega bestånd på en acre"s utrymme. Det var ej ovanligt att se

flera träd af 6—8 fots

diameter stå inom io

fot från hvarandra. Jag

visste naturligtvis, att

i California och

annorstädes finnas enstaka

träd, som äro större än

något enskildt träd

här, men jag visste icke,

förr än jag kom till

W ashington, att

sådana skogar som dessa

funnos på jorden."

Vi skola nu i korhet

söka beskrifva, huru

vid skogsafve r k ning

tillgår. För att kunna

förse sågverken med

timmer, anläggas s. k.

skogsläger (loggin g

camps) af män, hvilka

fälla träden, såga dem i

lämpliga längder

(vanligen 20—32 fot) och

forsla dem till något

vattendrag eller

jernväg för vidare

befordran till sågverket.

Skogslägret anlägges

midt inne i tjocka

skogen på platser, der

tillräckligt antal qvistfria

träd finnes.

Yxmän-nen (de, hvilkas uppgift är att hugga ner träden)

arbeta två och två. Först hugges ett hak på ena sidan af

stammen, 6 eller 8 tum djupt. Sedan sågar man å motsatta sidan

litet högre upp. Trädet faller då åt den sida, der baket

huggits. Skulle trädet visa benägenhet att falla åt något annat

Ensamstående gul gran i Clark co.

Fotografi tagen af E. Skarstedt.-83-

håll, slås trä- eller stålkilar in i sågskåran, tills trädets

tyngdpunkt tvingas öfver åt det rätta hållet. Men för att kunna

handskas så ined skogens jättar fordras stor öfning och

skicklighet, och under alla omständigheter är det ett riskabelt

göromål. Mången skogsman har blifvit krossad till döds af ett

fallande träd eller af någon lössliten gren från detsamma.

Stundom gör trädet i sitt fall ett ryck bakåt och stöter ihjel

hvar och en, som ej hunnit springa tillräckligt långt undan

dess farliga närhet. Emellertid är det ett af de mest

storartade skådespel att se ett sådant träd falla. Först knakar det

i stammen, derpå börjar toppen vaja och bela trädet svigta,

hvarefter det lutar öfver åt ett visst håll och faller,

beskrifvande en lång cirkel i luften, i början sakta, sedan allt fortare,

tills det, omhvirfladt at" afbrutna grenar, krossande allt, som

kommer i dess väg, och ofta i fallet afbrytande något

närstående träd, med ett bedöfvande brak och ett. dunder snarlikt

åskans störtar till marken, som skälfver under kolossens fall.

Ekot mångdubblar dundret och fortplantar ljudet deraf

stundom milsvidt, och åskådaren erfar en ofrivillig rysning.

För att undvika att genomsäga stammens bredaste och

segaste del vid marken, bruka yxmännen hugga flera tum djupa

skåror högt uppe i stammen och i dem insticka elastiska

brädstycken med jernbeslagen ända. Få dessa taga de sedan plats,

och genom männens tyngd tvingas brädstyckena fast i sina

platser. Ofta ser man två män sta midt emot hvarandra 8

eller to fot öfver marken på dylika brädstycken och sågande

af hjertans lust. I följd af detta tillvägagående äro de

qvarstående stubbarne vanligen 8—12 fot höga. De sågar, som

begagnas, äro 7—12 fot långa. Sedan trädet är fäldt, såga

andra upp det i de erforderliga längderna, hvarvid hvarje såg

föres af blott en man. Andra åter äro sysselsatta med att

hugga väg genom skogen eller att skala den 3—6 tum tjocka

barken af de fällda träden. Förr drogos stockarne ut till

vägen med tillhjelp af oxar eller hästar. Numera användas

ångmaskiner, som medelst långa kablar hala fram stockarne.

Olika slags vägar användas för deras vidare befordran till

sågverket. Nu för tiden, då skogshandteringen nästan utan

undantag bedrifves i stor skala af personer eller bolag, som

insätta betydande kapital i företaget, anläggas ganska ofta

riktiga jernvägar genom skogen, och stockarne lastas på

jernvägsvagnar och dragas i väg af ett lokomotiv. När ett

vattendrag anlitas för stockarnes vidare befordran, hyres särskildt

folk att passa på dem och hindra dem vid flytandet utför ström-Skogsläger i Clark co. — Fotografi tagen af F.. Skarstedt.Timmerstock och ängmaskin med kabel i ett nutida skogsläger i Kitsap

county. — Alla personerna pà fotografin äro svenskar.— 86 —

men från att packa sig tillsamman, hvilket eljest lätt händer

vid utskjutande uddar eller vid krökningar i vattendraget.

Sommaren är den bästa tiden för skogsavverkning. Arbetet

försvåras under vintern af den myckna vätan och markens

slippriga beskaffenhet. Dock utgör genomsnittsantalet

arbetsdagar i skogslägren 230 pr år. Arbetsdagen utgör i de

flesta fall 9 timmar. I vestra Washington äro mellan 10 och

15 millioner dollars nedlagda i skogslägren och deras

utrustning. Ingen industri i Washington har tagit ett så stort steg

framåt under de senaste åren som skogsafverkningen. Ingen

annan industri kan mäta sig med den i betydelse. Då värdet

af statens samtliga jordbruksprodukter år 1905 utgjorde något

öfver 46 millioner dollars och grufvor och fiskerier

producerade ti mill. dollars, uppgick värdet af timmerproduktionen

samma år till nära 80 mill. dollars. Washington producerade år

1906 10 procent af allt virke och 65 procent af alla takspån,

som producerades i i-orenta Staterna. År 1906 utskeppades

från Washington uo,öoo jernvägsvagnslaster virke och

takspån. Nära hälften så mycket uppbrännes årligen såsom

af-skrap i skogslägren och sågverken. Oregon-granens virke är

kändt och uppskattadt öfver allt. I flera afseenden

öfverträffar det alla andra trädarter, särskildt i fråga om

skeppsbygge, som fordrar långt, rakt och segt virke. Som prof på

hvad i den vägen kan åstadkommas, anföres ett exempel från

sågverket i Skomakavva vid Columbia-flodcn, hvilket vid ett

tillfälle levererade till en ångbåtsbyggare en 156 fot lång stock,

som var 4^2 fot bred i stor- och 2 fot i tilländan och, sedan

den blifvit afjemnad till 17 tum i qvadrat i ena och 19 tum i

andra ändan, användes som köl på en ångbåt om 1,000 tons

drägtighet. Några dagar efter fällandet af detta träd

forslades till samma sågverk en timmerflotte, i hvilken hvarje stock

var öfver 70 fot lång och mätte öfver 30 tum i lilländan. Ett

sägverk i Bellingham försåg en mudderpråm ined en bjelke,

som var 90 fot lång, och på hvilken hvarje sida var 40 tum

bred. Samma sägverk har handterat stockar af 125 fots längd

och stockar, som mätt öfver 8 fot i genomskärning i lilländan.

Enligt låg beräkning lemnar hvarje acre skog i vestra

Washington i medeltal 50,000 fot virke och, der skogen är tät och

gammal, ofta från 100,000 till 250,000 fot och t. o. m. deröfver.

Träd ha fällts, som ensamma innehållit 30—35,000 fot. Det

är följaktligen icke att undra öfver, att skogsland i

Washington — samma slags land, som förut skattats så lågt, att

nybyggare kunnat köpa det för en spottstyfver eller t. o. m. få det-8Z-

för intet, för att sedan i fåvitskhet slita ut sig på att nedhugga

och uppbränna skogen, ofta nedläggande arbete, värdt flera

hundra dollars, för att rödja en enda acre, som efter

rödjnin-gen blifvit vard på sin höjd 20 eller 25 dollars för

jordbruksändamål — det är, säger jag, i betraktande af ofvan anförda

exempel pä timrets beskaffenhet, ej att undra öfver, att

skogsland i Washington på senare tider blifvit så eftersökt och

uppköpt af stora timmerbolag, att det numera är så godt som

omöjligt att få köpa ett stycke godt skogsland här ute till

något rimligt pris.

KAPITEL 7.

Jordbruksförhållanden i vestra Washington.

Af den förut lemnade beskrifningen öfver området mellan

Cascade-bergen och hafvet framgår, att denna del af staten

Washington strängt taget icke gerna kan betraktas som ett

jordbruksdistrikt. Backigt, ojemnt och tätt skogbevuxet, som

det från början var, utöfvade det ingen särdeles

dragningskraft på de första invandrareskarorna från östern, hvilka i

stället föredrogo att slå sig ned i den mera öppna och lättodlade

Willamette-dalen i Oregon. Det var först längre fram, som

nybyggare inträngde i vestra Washington och upptäckte, att

samma jord, som gifvit näring åt jätteträden, äfven var

passande för odlingsväxter, sedan träden och deras rötter aflägsuats.

Så småningom rödjades små täppor här och der i urskogen,

och började jordbruk bedrifvas i liten skala. I floddalarne,

särskildt på östra sidan 0111 Puget Sound fann man, såsom

förut omtalats, jord af sällsynt bördighet, och i dylika trakter

ha sedermera uppvuxit ordentliga jordbrukssamhällen, —

visserligen i omfång och utsträckning icke jemförliga med

jordbruksdistrikten i präriestaterna, men i alla fall efter

förhållandena på kusten rätt beaktansvärda.

Det förnämsta af dessa områden är det inom Skagit co.

belägna, hvarest omkring 200,000 acres af lågland, som förut

regelbundet vid flodtid öfverspolats af Puget Sounds vatten,

medelst vallbyggnader räddats åt jordbruket och i sjelfva

verket utgöra ett af de bördigaste områden i verlden, ehuru ännu

endast 40,000 acres deraf bragts under plogen. Andra

bördiga floddalar äro White River, Puyallup, Snohomish.

Nook-sack 111. fi. K ing county har ungefär lika mycket odlad jord

som Skagit co. Dernäst komma i ordning Clark co. med 38,-— 88 —

000 acres. Whatcom co. med 33,000, Cowlitz co. med 27.000.

Lewis co. med 24.000. Pierce co. med 22,500, Snohomish co.

med 20.000 acres i odling. De öfriga counties i vestra

Washington ha endast några få tusen acres at* odlad jord hvartdera.

Inalles äro i hela vestra W ashington omkring 300,000 acres

1 odling, hvilket är mindre än 2 procent af landets ytinnehåll,

clå vestra Washington innehåller öfver 24.820 qvadratmil eller

öfver ,15,885,000 acres. Den, som känner något till

förhållandena, vet, att det i alla fall är ett jättearbete, som blifvit

nedlagdt, innan detta, till synes obetydliga, resultat åstadkommits.

Att förvandla skogsland till jordbruksland är alltid och

allestädes ett hårdt arbete. Men det är icke lika hårdt öfverallt.

Sä mycket beror pä skogens beskaffenhet, och i vestra

Washington är den. såsom förut påpekats, vildare och väldigare än

annorstädes. Den, som icke med egna ögon skådat det

gräsliga kaos af buskar, kullfallna stammar, uppryckta rötter, träd

och snår, som förekommer der Oregon-granen höjer sin

resliga gestalt midt i fövirringen. kan dock fatta, att dess

undanrödjande måste vara ett Herkules-arbete.

Likväl ser man ej sällan i tidningskorrespondenser och

landannonser sådana påståenden, som ait en man kan rödja

flera acres skogsland pä ett år, o. s. v. Man kan nog på sina

ställen påträffa smärre områden, bevuxna med så gles skog

eller endast med buskar, att några acres deraf skulle kunna på

ett år förvandlas till åker; men dessa öppningar äro så

sällsynta. att de ingalunda kunna komma med i beräkningen, dä

man talar om skogslandet i allmänhet. De tusentals

"back-woodsmen". som användt halfva sin tid eller mera och i åratal

nekat sig mången gång äfven det nödvändigaste, tör att kunna

reda sig ett litet hem i urskogen, le ett ömkans löje öfver dem,

som af en eller annan orsak känna sig manade att medelst

blomstermålningar söka "göra en jemnan stig" för blifvande

nybyggare, och beklaga dem, som låta narra sig af

blomstermålningarne.

Yi antaga, att en man slår sig ned i skogen för att rödja

en farm. Sedan ban fått upp en koja åt sig. blir hans första

arbete att fälla träden. Att ensam hugga ned dem, ett efter

ett annat, kan naturligtvis icke komma i fråga, enär många

träd äro sådana, att äfven en så att säga med yxan i hand

uppfödd karl ej skulle hinna fälla två om dagen. Det vore

således ett evighetsgöra, ty när träden äro fällda, är blott en

liten del af arbetet undangjord. Deremot kunna två raska

karlar tillsamman såga ned flera träd 0111 dagen. Men är man-89-

ensam, använder man hellre borrnings- och bränningsmetoden.

Alan borrar nära marken ett hål vågrätt in i stammen och ett

stycke ofvanom detta, med ett bredare borr, ett annat hål,

som går snedt ned mot det förra och träffar det i 30 eller 40

graders vinkel. Det fordras någon öfning att kunna sigta och

borra rätt.

Innan man börjar borrningen, har man gjort upp en eld pä

marken och deri kastat grenar och qvistar af något "hårdt"

trädslag, sådant som efterlemnat- glöder. Några glöder

släppas ned genom det öfre hålet och uppfriskas med tillhjelp at

Nybyggarekoja i Clark co. — Fotografi tagen af E. Skarstedt.

en blåsbälg. Det börjar nu brinna inne i trädet. Hålens

anordning framkallar drag liksom i en skorsten : och om man har

tur, förtär elden trädets innanmäte, tills stammen är

genombrunnen framtill, och endast en tunn skorpa under barken

qvarstår å andra sidan, hvarefter trädet brakar omkull. T de

flesta fall slocknar dock elden, när stammen är till hälften

eller två tredjedelar genombränd. Men äfven i så fall är jtt

mycket vunnet, och trädet kan lättare fällas. En öfvad karl

kan borra och antända 20—30 träd ont dagen och äfven

någorlunda rätt bestämma riktningen af deras fall genom att

borra hålen på den sidan, åt hvilken han vill. att trädet skall— 90 —

falla. Vi antaga, att nybyggaren sålunda fällt alla träden på

ett område at" t. ex. 10 acres. Träden ligga i ett obeskrifligt

virrvarr. Ett jordstycke i detta skick kallas en

"slashing/-Xästa arbete blir nu att uppbränna träden. Det tillgår så,

att man först afhugger den ofta flera tum tjocka barken,

hvilken, när den ligger på marken, utgör ett ypperligt

upphettningsämne och betydligt underlättar stammens förbränning.

Derpå borrar man i hvarje stam en rad dubbla hål, det ena

vågrätt in i stammen från sidan, det andra lodrätt från

stammens öfversida ned mot det förra, hvarefter hålen antändas,

alldeles som när träden stodo upprätt. Det går emellertid

lättare att borra i ett liggande träd, och en skicklig man kan

borra öfver ioo hål om dagen. Genom elden sönderdelas

stammen i kortare längder (afståndet mellan hålen är ungefär

8 fot), och dessa sammanföras med tillhjelp af hästar, oxar

och jernkedjor och uppstaplas i högar kring trädrötterna samt

antändas ånyo. En stor del förvandlas härigenom till" aska,

men mycket qvarligger dock oskadadt. Detta sammanföres

ånyo och antändes, och så fortfares, tills intet återstår af

träden utom rötterna och stubbarne. Att arbeta i en "slashing"

är icke den allra snyggaste sysselsättning. Arbetarne bli af

kol och rök svarta som sötare från hufvud till fotabjäll; och

som detta arbete företages under den torraste och varmaste

delen af året, blir man både svett och svart.

För att undanrödja stubbarne, som stå qvar sedan

"slash-ingen" blifvit bränd, användas flera metoder. Den billigaste

består i att spränga sönder dem med krut eller dynamit,

hugga af rötterna, gräfva upp stubbarne och sedan bränna upp

dem. En annan metod är att hugga af rötterna och draga

upp stubben med tillhjelp af ett slags maskiner, kallade

"stump-pullers" (stubb-brytare), och derefter uppbränna den.

Först sedan alla stubbarne på så sätt blifvit aflägsnade, är

jorden rödjad. Men hur lång tid Jiar detta tagit, och hvad har

det kostat? Om man hör sig för, skall man finna, att farmare,

hvilka sålunda rödjat större eller mindre jordstycken, ha i

medeltal hunnit med en acre om året. Dock är det endast

sällan man får se något större fält, som är riktigt rödjadt. I

de flesta fall lemnas stubbarne qvar i jorden tills vidare, och i

askan mellan dem sås. utan plöjning eller harfning, timotej

eller klöfver, som också kommer upp och lemnar ett godt

boskapsbete under några år, hvarefter odlaren efterhand under

iirens lopp uppgräfver rötter och stubbar och bränner dem,

tills jorden ändtligen erbjuder en någorlunda stubbfri åker,— 6i —

som kan plöjas och förvandlas i äng eller åker. Något land

måste dock alltid redan i början rödjas någorlunda rent till

hövall, grönsaksträdgård m. 111.

Pä detta sätt ha tusentals nybyggare gått till väga, för

att reda sig hem i tjocka skogen, och en alldeles otrolig mängd

dyrbar skog totalt gagnlöst förstörts. Det drog ju länge 0111,

innan kommunikationerna blefvo sådana, att skogen kunde

afverkas och afyttras. Skogen ansågs outtömlig och så godt

som värdelös. Nu har man fått se på annat. Skogen har

blifvit eftersökt och kommit i värde, och många nybyggare

inse nu, att de skulle gjort större vinst och sluppit mycket onö-

digt arbete, om de lemnat sin skog i fred. En gammal

far-mare, som på fiske förtjenat ihop stora summor och nedlagt

dem på sin skogsfarm sade, sedan han hållit på med rödjning

och farm 11 ing i 25 år, att om ban lenmat skogen orörd, han nu

kunnat sälja den för mer än allt, hvad farmen under alla åren

inbragt, och ändå kunnat ha qvar de pengar, ban insatt i

farmen. Det torde också 1111 mera tillhöra undantagen, att

nybyggare på ofvan beskrifna sätt förstöra landets förnämsta

rikedom. De. som nu slå sig ned på skogsland, göra det med

beräkning att förtjena pengar på skogen; och de, som ämna

bryta bygd för farmning, köpa i allmänhet s. k. "logged-off

Försigkommet nybygge i Cowlitz co. —

Fotografi tagen al" E. Skarstedt— 92 —

land", d. v. s. jord, hvars skog redan afvttrats till något

sågverks- eller timmerbolag, och hvarpå endast stubharne och

de afsågade trädtopparne finnas qvar. Sådan jord rödjas ofta

med tillhjelp af ångmaskin och kablar. Sedan stubbarne

söndersprängts med dynamit, låter man ångmaskinen

samnian-föra de olika styckena och uppstapla dem tillsamman med

rötter och trädtoppar, qvarliggande grenar m. m. i en eller

flera högar, hvilka, sedan de lemnats öfver sommaren att torka,

uppbrännas. Från några få acres kunna på så vis

åstadkommas riktiga jättepyramider af bränsle. — 40 till 60 fot höga

och lika breda vid basen. Sedan de torkat, tuttar egaren eld

på dem någon qväll. Följande morgon finnes endast en

askhög qvar samt ett eller annat rotstycke m. ni., som elden ej

fått bugt med. Alla sådana qvarlefvor sammanföras ånyo och

antändas. Detta är det billigaste sättet att rödja stubbland

eller s. k. "logged-off land." Med en maskin, af 70

hästkrafters styrka och vägande 14 tons rödjade en mr Murphy nära

Arliugton i Snohomish co. på 1 1 dagar med tillhjelp af 8

arbetare 8 acres stubbland för en kostnad af $253 eller $41 pr acre.

I Skagit co., der denna rödjningsmetod användts mer än i

något annat county, har man funnit, att äfven de svåraste

stubbfält. sådana som det med gammaldags metoder skulle kosta

S200—$350 pr acre att rödja, kunna rödjas med ångmaskin och

kablar för $100 pr acre. En uppsättning at" de nödiga

redskapen. ångmaskin, 1,600 fots stålkabel 111. 111., lär kosta omkring

$2,000.

Det kan med fog frågas, 0111 det betalar sig att nedlägga sä

mycket arbete och kostnad på rödjandet af skogsland. I

floddalarne. der jorden är bördig, och der skogen är öfvervägande

löfskog med jemförelsevis få granar spridda bland dem. betalar

rödjningen sig; men på backar och i afkrokar, med sämre

jordmån och tät granskog, lönar det sig icke att rödja skogsland,

för så vidt man icke, i likhet med bruket bland

backwoods-männen. räknar sin tid och sitt arbete ingenting värda. 1

sådana trakter kan man ofta för 25 eller 30 dollars pr acre köpa

rödjad jord, som, om det derå nedlagda arbetet skulle värderas

efter i städerna gällande arbetslöner, borde vara värd flera

hundra dollars. Den enda ersättning, som sådana odlare få

för sin möda, består i att de ega ett hem och ej behöfva stå

under någon annans kommando. Det är ju också ganska

möjligt, att många af dem ej skulle vunnit mer eller ens så mycket,

0111 de slagit sig på något annat värf, som medfört större

kontanta inkomster, men också frestelsen till större utgifter.— 93 —

I floddalarne eller nära städer och kommunikationsleder fås

land icke till sådana priser. Der kostar odlad jord mycket

mer, stundom 150 dollars eller mer pr acre, ja t. o. m. så

mycket, att det kan l>li fråga om, huruvida det lönar sig att

bedrifva jordbruk på den. En farms verkliga N ärde måste ju

naturligtvis bero på afkastningens värde. Sålunda måste alltid

jord. som egnas åt grönsaks- eller fruktodling, vara värd

betydligt mer än den, som endast alstrar säd, gräs o. d., om den

ligger sä till, att produkterna kunna billigt forslas till

marknaden. Men den ringa tillgången på odlad jord i vestra

Washington och svårigheterna att rödja den oodlade jorden göra,

att värdet i allmänhet är jemförelsevis högt och icke alltid står

i rimligt förhållande till afkastningen. Under alla omstän-

Gammal farm på godt bottenland i skogsbygden.

Fotografi tagen af E. Skarstedt.

digheter är det likväl, 0111 man "så hafva kan", ofantligt

mycket billigare att köpa en plats, som åtminstone är delvis

röd-jad. än att slå sig ned på vildt skogsland, äfven om det fäs

för intet. Man bör akta sig för att slå sig ned i en trakt, som

härjats af skogseld. Det påstås nämligen och synes ej

osannolikt. att den ofantliga hetta, som stora skogseldar utveckla,

skadar jordmånen, så att den blir mindre bördig än sådan, på

hvilken man borttagit grön, frisk skog.

Sällan förekommer det, att någon, som är i besittning at

större kapital, köper oodlad jord och rödjar den, hellre än att— 94 —

köpa cn ordentlig farm. Xågon gång händer det dock. Så

omtalade för en del år sedan en farmtidning ett par exempel,

hvilka här anföras för att visa, hur kostnader och resultat

kunna ställa sig under mera gynsamma omständigheter. En viss

Knott köpte 50 acres skogsland. Skogen bestod af granar, —

somliga unga träd af en buskes storlek, andra gamla träd af 4

fots diameter. För bortsprängandet af stubbarne användes 3

tons (6,000 lbs.) dynamit. På 2 acres var skogen tätare och

svårare att bortrödja än på återstoden af det nämda området.

Der kostade rödjandet $450 pr acre eller inalles $900.

Kostnaden för rödjandet af de öfriga 48 acres uppgick till något öfver

$4,000. Hvilket således gör för bela jordbiten i genomsnitt

$100 pr acre. En del af den rödjade jorden besåddes med

majs och gaf riklig afkastning. På en annan del, som blifvit

gödslad, skördade Knott 400 bushels potatis pr acre. En

annan, Jolin Mock, rödjade 34 acres för en kostnad af $44

pr acre och 5 acres för $83 pr acre. Mock gick så tillväga, att

han först fällde alla de stora träden och sågade dem till ved,

som han körde bort från platsen och sålde. Alla de smärre

träden samt buskarne nedhöggos derefter och uppbrändes.

Men endast på 5 acres, nämligen de som kostade $83 pr acre

att rödja, blefvo äfven stubbar och rötter aflägsnade. På

resten (34 acres) såddes klöfver i askan, och först 4 eller 5 år

derefter, när stubbar och rötter till en stor del multnat,

bort-togos de, och jorden sattes i skick att plöjas. En del af detta

land afkastade, med föga eller ingen gödning, 200 bushels

potatis pr acre. Om dessa män icke haft kapital till sitt

förfogande, och om ile icke råkat få så pass gles skog som den det

här uppenbarligen är fråga om. hade de icke på cn lifstid

kunnat uträtta, hvad de nu på några få år genomdrefvo. Utan

öfverdrift kan sägas, att den, som utan medel slår sig ned på

vildt skogsland, för att derå reda sig ett hem och uppodla en

farm, inlåter sig på ett lifstidsarbete, och om han efter tre eller

fyra års hårdt slit lyckats få lika många acres under odling och

dessutom genom arbete på annat håll förtjenat sitt och sin

familjs uppehälle, så har han gjort det bra. Sedan han fått 15

eller 20 acres rödjade, upptages största delen af hans tid med

att sköta detta jordstycke, hålla stängslen i godt stånd, hindra

buskskogen från att växa upp igen på rödjningen, passa

kreaturen och grödan sannt ombestyra alla de andra otaliga

göro-målen, som te sig å en nyodling. Och när han varder gammal

och orkeslös, skall han finna, att ban endast i ett fall vunnit

sitt mål, — nämligen 0111 detta varit att förvärfva sig ett eget,— 95 —

tryggt och sjelfständigt hem ; ty några penningar har hans

möda säkerligen icke inbragt.

Detta har varit författarens rön öfverallt i skogsbygderna.

Andra iakttagare, som heller icke haft någon anledning att

öfverskyla eller fördölja verkligheten, ha anmärkt det samma.

Så berättade i en svensk-amerikansk tidning märket E—t—n

(Ellington) bl. a. följande från ett besök i ett skandinaviskt

settlement i norra Washington: "Jag besökte en gammal

far-mare, Jolin J., som bott derute i 17 år och hade 40 acres land.

Han hade ännu skuld på farmen, och huset, som han bodde uti,

var inte värdt såpass mycket som en importerad golf matta i de

feta landjobbarnas fina 111111 i städerna. Jag träffade en annan

svensk farmare, B. Denne har nu släpat som en mulåsna i

öfver 20 års tid och är nu en bruten och utsliten gammal gubbe.

I stället för att ha egt farmen har han varit farmens slaf,

alltsedan han vände första torfvan derstädes. Likväl är denna

farmare en mycket arbetsam, insigtsfull och praktisk man,

som vetat att göra det bästa möjliga af de resurser, hvarmed

det är möjligt för en skogsfarmare att röra sig. Nu på ålderns

sena höst, och efter att ha släpat ut sig på sin farm, har han

ändtligt hunnit så långt, att ban kunnat uppföra en fin och

rymlig ladugårdsbyggnad, så att grödan och kreaturen ha det

bra — men stugan, som han sjelf och hans familj bebo, borde

nedrifvas hvilken dag som helst och ersättas med ett beqvämt

residens, värdigt en arbetsam och bildad familj — ett problem

som dock ännu går öfver B—s finansiella förmåga efter ett

belt lifs släp! Detta är blott ett par exempel ur högen.

Öfverallt stod det till ungefär på liknande sätt. Många af

nybyggarne äro gamla ungkarlar, som få framlefva sitt släpiga

lif i ensamheten och ej få erfara någon verklig lifsglädje eller

lyckan att ega ett verkligt hem."

Från dylika skogsfarmare till dem. som redt sina hem i

någon af floddalarne eller nära någon af de större städerna, är

steget stort. De första nybyggarne ha öfverallt måst

genomgå svårigheter och umbäranden och arbeta mycket hårdt.

Men der jordmånen varit bördig eller tillfällen till afyttrandet

af grönsaker, mjölk o. d. snart erbjudit sig, der har också

nybyggaren inom en jemförelsevis kort tid erhållit skälig lön

för sin möda. I Skagit county finnas farmare, som räkna sina

årliga inkomster i tusentals dollars, och mången

trädgårdsodlare, som ej har mer än några få acres, men dessa belägna

nära Seattle eller Tacoma, förtjenar på dem lika mycket, som

en stor hvetefarm i östern skulle kunna inbringa.-96-

Naturförhållandena i vestra Washington äro sådana, att

man på god, rödjad jord kan producera snart sagdt hvilken

farmgröda som helst. Skagit-dalens lämplighet för

hafreod-ling är redan omnäind. 110 bushels och deröfver pr acre äro

ingenting sällsynt. Äfven på andra ställen växer hafre med

samma kraft. John Peterson i Ferndale, långt uppe i

What-com co., skördade 1907 från 60 acres 6,600 bushels, eller 106

tons hafre, som beräknades gifva honom omkring $35 pr acre

i nettovinst. I Snohomish co. räknas medelgrödan af hafre

Farm i White River-dalen mellan Seattle och Tacoma.

Tillhörig John Nelson. - Fotografi tagen at E. Skarstedt.

till mellan 90 och 100 bushels pr acre. Hvete ger der 20 till

50, korn 40 till 80 bushels. På grund af det fuktiga klimatet

blir hvetet ej så lämpligt för tillverkning af mjöl som hvete

från torrare områden; men till hönsfoder duger det alltid.

Råg odlas med god framgång och växer i medeltal 4—fot

hög och i undantagsfall ända till 6 fot, men användes i

allmänhet endast till bete åt kreaturen under senhösten och vintern.

Majs mognar icke, men odlas på många ställen till grönfoder

och på mjölkfarmar i de varmare trakterna (såsom Clark co.

och i White River-dalen) till s. k. "surfoder" eller "silage."— 97 —

Klöfver växer frodigt. Klimat ocli jordmån synas vara just

de rätta för klöfverväxterna. Man får ofta se rödklöfverstånd.

som äro 4 lot höga. 1 Ivitklöfvern kommer af sig sjelf i

trakterna kring Puget Sound. För kreatursbete och till hö odlas

mest timotej och klöfver. På många farmar, i synnerhet i

skogarne, låter man gräsvallarne bli allt för gamla. Man slår

dem till hö om sommaren, låter sedan kreaturen beta dem

bela hösten och åter på våren och fortfar på detta vis i en

15—20 års tid. tills gräset blifvit halft förqväfdt af ormbunkar

och annat ogräs och jorden utsugen. Det rätta sättet är att

omvexla så ofta som möjligt med grödorna och ej låta jorden

ligga i hövall mer än högst några få år. I Skagit-dalen tager

mati en eller två hafregrödor och derpå ett par klöfvergrödor,

hvarefter man återgår till hafren. På senare tid, sedan

mjölk-kondenseringsanstalter och mejerier upprättats, öfvergifva

många farmare hafreodlingen och egna sig hufvudsakligen åt

mjölkproducering. Få trakter äro så passande för denna gren

af landthushållningen som vestra Washington med dess milda

temperatur och rika tillgång på grönbete. T Skagit-dalen

finnas småfarmare. som hålla ett halft dussin kor på 10 eller 15

acres, hvaraf föga mer än hälften är riktigt rödjad, och som

synas reda sig bra.

Humleodling ger somliga år mycket god vinst. Det kostar

från 100 till 125 dollars pr acre att få ett humlefält i godt skick.

Dertill fordras torkhus och annat, hvarigenom kostnaden

betydligt ökas. Det kostar ungefär 9 cents att producera ett

skålpund humle. Skörden är 2—3,000 lbs. pr acre. När, som

ibland händer, priset på humle är 20 eller 25 cents pr Ib., blir

humleodlingen ett högeligen vinstgifvande företag. Många

år är dock priset så lågt, att der blir ingen vinst alls. De

förnämsta humledistrikten i vestra Washington äro mellan

Sttm-ner och Orting samt i trakten af Chehalis. Humlen skördas i

augusti och september och plockas i stora lådor. Skickliga

plockare kunna fylla 2—3 lådor om dagen. Arbetslönen är

vanligen 1 dollar pr låda. Efter plockningen torkas humlen

vid eld. afkyles och packas i balar af 16 kubikfots innehåll samt

vägande 185—200 lbs. stycket. Plockningen verkställes till

största delen af Siwash-indianer, hvilka anses för både

snyggare. flitigare och ordentligare än t. o. rn. hvita arbetare.

Många hvita arbetare förekomma dock äfven, och bland dem

äro ej få, som lika mycket för nöjes och vederqvickelses som

för inkomstens skull deltaga i humleplockningen. T. o. ni. rikt

folk betraktar det som en sorts sommarförlustelse att tillbrin--98-

ga några veckor hos humleplockarne, i hvilkas glada lekar

efter slutadt dagsarbete de förmodligen deltaga med mera ifver

än i sjelfva arbetet.

När plockningstiden nalkas, komma indianer från när och

fjerran, öfver prärier och berg, genom skogar och från Puget

Sounds stränder, män, qvinnor och barn i stora flockar,

gående, ridande eller roende ofta hundratals mil i väldiga kanoter,

som de urhålkat ur cederstammar, samt slå läger vid något

vattendrag i närheten af humlefältet. Dessa indianläger

erbjuda en pittoresk och intressant anblick, vare sig man skådar

dem om aftonen i lägereldarnes belysning, eller på söndagen

när de unga indianflickorna — liksom alla qvinnor af barbarisk

härkomst eller natur svaga för prål — styra ut sig i sina

befängda, brokiga drägter, sjalar och hufvudbonader, hvilka (lik-

Humleplockare på farm i Clark co. — Fotografi tagen af E. Skarstedt.

som fallet är med så mången "civiliserad" dams utstyrsel)

genom sina skrikande färger och sin smaklöshet väcka

åskådarens uppmärksamhet och förundran, men visst icke hans

beundran.

Alla rotfrukter frodas ymnigt. Potatis afkastar stundom

ända till 5—(joo bushels pr acre. Morötter och foderbetor ha

gifvit mer än det. Intet land torde öfverträffa vestra

Washington i producerandet af stora, vackra, välsmakande frukter— 99 —

och bär af do arter, som tillhöra den norra tempererade zonen,

såsom äplen, päron, plommon, körsbär, hallon, björnbär,

vinbär och jordgubbar. Särskildt ha öarne i norra delen af Puget

Sound fått namn om sig för alstrandet af vackra och goda

äplen, Snohomish- och Puyallup-dalarne för utmärkta bär och

Clark co. för stora, saftiga sviskonplommon. Den största

fruktträdgården fins på Orcas Island, nära East Sound, och

innehåller nära 20,000 träd. På samtliga öarne i San Juan co.

finnas inalles 160,000 fullvuxna fruktträd, i Whatcom co. 175,-

000 och i Skagit co. 65,000. I Whatcom co. funnos 1907 83

acres i jordgubbeland, hvaraf afkastningen var i genomsnitt

225 lådor pr acre och betaltes med Si.85 pr låda. Bärodlingen

1 Puyallup-dalen ger en inkomst af mellan 180 och 400 dollars

pr acre. Som prof på, hvad grönsaksodling kan inbringa,

meddelas, att George Hershberger i Deer Harbor på Orcas Island

år 1907 sålde från 2 acres 30 tons rhabarber för $1,300, och att

en odlare vid Lynden i Whatcom co. i flera års tid sålt lassvis

af pepperrot till en firma i östern för 4—8 cents pr lb. De

enda platser, der vindrufvor nå någorlunda ordentlig mognad,

finnas på öarne i norra delen af Puget Sound. Tranbär

(cran-berries) odlas här och der på lågländta, sumpiga platser nära

Olympia och utåt kusten. Medelstorleken på frukt- och

grön-saksträdgårdarne i vestra Washington är från 1 till 10 acres.

Dessa små platser kräfva dock lika mycket arbete, för att

göras vinstgifvande, som 160 till 640 acres i hvete. För ett

fram-gångsfullt bedrifvande af boskapsskötsel är jorden i vestra

Washington för kostbar. Backwoodsmännen ha dock i

allmänhet små hjordar, hvilka de låta ströfva omkring i

skogarne under sommaren och svältföda under vintern. Någon

egentlig vinst kan ej väntas af ett sådant "system." Fårafvel

bedrifves dock i rätt stor skala och med vinst på somliga af de

norra öarne. Hönsskötsel försökes i liten skala af tusentals

farmare, och biskötsel har också på somliga platser och under

vissa år lemnat goda resultat. Klimatet synes dock ej vara

rätt gynsamt för ett mera utvidgadt idkande af dessa

näringsgrenar.

För den, som önskar bo i ett mildt klimat och tycker om

att syssla med litet af hvarje på en farm samt ej har mycket

pengar till sitt förfogande, synes vestra Washington vara rätta

platsen. Han bör akta sig för att köpa för mycket land och

i stället sköta en liten plats så mycket omsorgsfullare. De

nödiga byggnaderna kan han uppföra ganska billigt. Rätt

goda bräder (shakes) kunna klyfvas för hand ur nedhuggna— lOO —

träd. För sådant ändamål sågas stammen i lämpliga längder,

t. ex. 7 eller 8 fot, och af hvarje sådan längd kan, om trädet är

några fot tjockt och låter klyfva sig någorlunda lätt, erhållas

ett par tre hundra bräder, nog att bekläda en 500 qvadratfot»

väggyta. Till taket begagnas dj lika "shakes", 3—4 fot långa,

och af dem kan man tillverka flera hundra 0111 dagen. Till

en början kan för stängsel användas gärdsel eller "rails",

klufna ur 10 fots-längder af stammen och lagda i zigzag och

ofvanpå hvarandra till 7 gärdsels höjd. Vanligen beräknas det, att

100 gärdsel åtgå att bygga ett too fot långt stängsel, och ur

Typisk skogsfarm i vestra Washington.

Fotografi tagen af E. Skarstedt.

månget träcl kan man vinna flera hundra gärdsel.

Naturligtvis är det, då man har kapital till sitt förfogande, mest

praktiskt och billigast i längden att köpa ordentligt virke och

tak-spån till byggnaderna samt flätadt ståltrådsstängsel. Men för

den. som måste gå försigtigt till väga, är det bäst att använda,

hvad som står till buds på landstycket, och arbeta sig upp

sakta och lugnt. Den, som är praktisk och beräknande och eger

en liten plats på 20—40 acres med 10 acres eller mer i odling

i ett godt distrikt och ej för långt från afsättningsort samt sko-— 101 •—

ter sin farm med omsorg, kan alltid ha frukt, grönsaker, höns,

ägg, mjölk, bär, honung och andra landtliga förnödenheter af

bästa slag för eget och de sinas behof och dessutom alltsom

oftast ha något att afyttra. Han är i sjelfva verket lyckligare

och mer sorgfri än den, som har besvär med en sädesfarm på

ioo-tals acres och köper alla sina förnödenheter. Det är ur

denna synpunkt ett glädjande tecken, att så många jordköpare

nu mera se sig om efter små platser i st. f. att aflas att komma

ät stora vidder. Småfarmaren i vestra Washington gör väl i

att taga till föredöme "grannen Jones"", om hvilken det heter

i en gammal amerikansk sång:

"Han har en ganska liten farm, ett ganska litet bo.

Der lefver lian med hustrun sin så kärt i frid och ro,

Och barnen leka rundt omkring förutan kif och larm,

Hvart ett af dem så snyggt och rent som fadrens lilla farm.

Han liar ej större farm, än att han hinner ganska lätt

Att plöja sjelf och skörda sjelf och sköta jorden rätt;

Hvar sak har sin bestämda plats, der han den finna vet;

På fälten lyser solen, ur hans blick förnöjsamhet.""

KAPITEL 8.

Jordbruksförhållanden i östra Washington.

Gm vestra Washington i sitt ursprungliga skick, betäckt

som det var at" oafbruten urskog, icke gerna vid första

påseendet kunde gifva intryck af att vara ett passande

jordbruksdistrikt, så väckte östra Washington genom sitt nakna ödsliga

ökenartade utseende ungefär samma tankar beträffande dess

lämplighet för jordbruk. Men liksom man vester om

Cascade-bergen fann, att så snart skogen aflägsnats. jordmånen

mångenstädes, i synnerhet i floddalarne, var af utmärkt

beskaffenhet och i stånd att alstra rika grödor af en mängd olika

jordbruksalster, så fann man öster om bergskedjan samma

bördighet i den till utseendet torftiga marken, sä snart den endast

blifvit underkastad lämplig behandling med plog och harf och

på de trakter, der regnfallet var otillräckligt, blifvit försedd

med kanaler och diken till införande af konstbevattning. Den

härigenom vållade förändringen i landets utseende är

naturligtvis i östra Washington ansenligt mycket större än i statens

vestra del, då det ju synbarligen är ofantligt mycket billigare

och lättare att förvandla präriejorcl till farmland än att göra— 102 •—

detsamma med urskog at sådan beskaffenhet som den i vestra

Washington förekommande. Af sifferuppgifterna i början at

föregående kapitel framgår, att intet county i vestra

Washington kan uppvisa öfver 40,000 acres odlad jord, och att endast

4 counties der ha öfver 30,000 acres odlad jord hvartdera, i

östra Washington finnas endast 5 counties, som uppvisa så

låga siffror, men mänga, som ha flera hundra tusen acres

odlad jord. T Whitman county äro 746,000 acres lagda under

plogen, i Lincoln co. 584.000, i Walla Walla co. 415,000, i

Adams co. 365,000, i Douglas co. 291,000, i Spokane co. 257,000,

i Garfield co. 220,000, i Klickitat co. 123,000 och i Yakima co.

100,000 acres. T östra Washington är mer än 10 gånger så

mycket jord i odling som i vestra Washington, ehuru det

sistnämda området är mer än hälften så stort som det förstnämda.

Östra Washington innehåller omkring 38,000 qvadratmil eller

31,520,000 acres. Då häraf öfver 3,360,000 acres äro i odling,

framgår att nära 11 procent af landets ytinnehåll äro odlad

jord, medan i vestra Washington ej ens 2 procent af området

vunnits åt odlingen.

1 motsats till förhållandet i vestra Washington, der

nybyggarne i de allra flesta fall sysslat med s. k. "divcrsified

farming", d. v. s. odlat litet af hvarje till husbehof och vid

sidan derom uppfödt kreatur, har jordbruket i östra Washington

alltifrån början antagit eti mera ensidig prägel. Hvete, hvete

och åter hvete har der varit farmarens lösen. Det är först på

de senare åren, som en del farmare der börjat slå in på en

annan riktning. Blandadt jordbruk tillhör dock ännu

sällsyntheterna, och de hufvudsakliga jordbruksalstren i östra

Washington äro hvete och frukt. För hveteodling eger också östra

Washington alldeles säregna betingelser i både jordmån och

klimat. Och om Washington har något namn om sig i de

östra staterna såsom jordbruksdistrikt, så är det för visso

först och främst såsom hveteproducerande stat. De

vidsträckta hvetefält, som skaffat staten detta namn och gifvit

jordbruksministern Wilson anledning att yttra, att ban af ingen

stat i hela landet väntar en sådan framtid för hveteodlingen

som af North Dakota och östra Washington, äro belägna i de

områden öster 0111 Cascade-bergen, som vanligen äro kända

under namnen Palouse, Big Bend, Walla Walla och

Iiorse-heaven. Det förstnämda distriktet innefattar bela Whitman

co. och södra delen af Spokane co. och är beläget mellan 2,000

och 2,500 fot öfver hafsytan. Det är en stor, vågformig

prärie. Jordmånen är bördig; regnmängden vexlar mellan 15 och— 103 —

22 tum. Detta land var ursprungligen bevuxet med

bunch-gräs, en närande foderväxt, och frambringar, sedan det odlats,

ypperligt hvete, hafre och korn, äfvensom potatis, frukt,

sockerbetor m. 111. I Whitman co. skördades 1907 öfver 8

millioner bushels hvete och nära 4 mill. bushels hafre. Big Bend-

Hvetefält i Whitman county.

distriktet omfattar större delen af Lincoln, Adams och

Douglas counties och producerar omkring 12 mill. bushels hvete

0111 året. Frukt odlas äfvenledes med framgång i detta

distrikt. som är beläget på en höjd öfver hafvet af mellan 1,500

och 2,500 fot och liksom det föregående utgöres af vågformigt

prärieiand. VValla Walla-distriktet innefattar bela Walla

Wal-ia och Columbia counties samt större delen af Franklin och

Garfield counties. Det ligger icke så högt som de förut

nämda distrikten, och landet ar till stor del jemn prärie. Dess

största olägenhet är vattenbrist och ringa nederbörd. Men

både hvete och frukt odlas med framgång.

Horse-heaven-distriktet ligger i Benton co. och vinner år efter år större rykte

för sitt ypperliga hvete. T Klickitat och Yakima counties

odlas också betydligt med hvete, i synnerhet i det förstnämda.

Östra Washingtons hveteskörd 1907 utgjorde öfver 40

millioner bushels. Det land, som upptages af hvetedistriktet, var— 104 —

ursprungligen bevuxet med "sagebrush" och bunchgräs. Att

förvandla sådant land till åker kostar endast några få dollars

pr acre. Der regnfallet är obetydligt, ersättes det numera

genom trägen harfning och sommarträda, hvarigenom

fuktigheten hindras från att afdunsta. Det är nämligen ett faktum,

att man genom att ofta harfva ett stycke jord och sålunda hålla

ytan lucker och söndersmulad kan på allra bästa sätt

tillgodogöra sig det vatten, som genom föregående regnfall hamnat i

jorden. Det s. k. Campbell-systemet, som har till uppgift att

utan konstbevattning möjliggöra grödor i regnfattiga trakter,

består hufvudsakligen i djupplöjning och flitig harfning. Me-

Stack af fyllda hvetesäckar utanför en mjölqvarn i Walla Walla county.

delgrödan af hvete är i de torra distrikten 22 bushels pr acre.

1 de trakter, der sä mycket som 17—20 tum regn faller, skördas

ända till 30 bushels och deröfver.

Hveteodlarnes finansiella ställning har i högst väsentlig

grad förbättrats under det senaste årtiondet. 1896 rådde cn

allmän utvandring från hvetedistriktet. Grödan hade varit

dålig, och priset var lågt. Farmare lemnade i förtviflan sina

platser och sökte andra verksamhetsfält. Nu är det belt annat.

Med upptäckten, att med sorgfällig plöjning och harfning och

ett förståndigt val af utsäde goda grödor kunde produceras på

dittills för värdelös hållen jord. följde tillströmning af folk.

som tog i besittning oodlade landsträckor och förvandlade

dem till hvetefarmar. Med tillhjelp af moderna redskap och— io5 —

maskiner kan odlingskostnaden for hvete bringas ned till 30

cents pr bushel. Xär då priset på hvete är 55 cents eller

deröfver, och grödan öfverstiger 20 bushels pr acre. kan farmaren

förtjena $5 och mer i ren vinst pr acre. Vissa år och pä vissa

orter ha förhållandena varit än gynsammare, och mången

farmare, som köpt eller arrenderat en större sträcka land, har på

några år lyckats förvärfva en förmögenhet på hveteodling.

För den, som icke odlar mer än högst 200 acres, lönar det sig

dock icke att köpa dyrbara skördemaskiner. Följande siffror

belysa i någon mån skillnaden mellan gammaldags och nutida

odlings- och skördemetoder. Om man sår för hand och med

tillhjelp af ett par hästar och en harf nedmyllar utsädet, hinner

man icke gerna med mer än 3—4 acres på en dag. Med

användande af såningsmaskin. som drages af 4 hästar och både

sår och nedmyllar säden, hinner man med 4 gånger så mycket.

Kombinerad skörde- och tröskmaskin på farm nära Waitsburg.

Än större är skillnaden mellan att på gammaldags sätt meja

och tröska grödan och att använda en af nutidens

kombinerade skörde- och tröskmaskiner. Med tillhjelp af en dylik,

som drages af 24 hästar och skötes af 5 män, skär man en 16

fots skåra och hinner på en dag både meja och tröska säden*

— io6 —

från 25 acres. E11 {armare i Whitman co., som egde en dylik

maskin samt det nödiga antalet hästar, hade ett är 300 acres

hvete och 40 acres hafre. Hvetegrödan skördades och

tröskades för ett pris af $199. D. v. s. så mycket betalte ban

karlarne, som utförde arbetet. Hafregrödan hyrde han annat folk

alt berga. Kostnaden för mejning, bindning, stackning och

tröskning gick till $187. Men som en kombinerad skörde- och

tröskmaskin kostar ett par tusen dollars och sålunda

representerar ett årligt utlägg (om räntan beräknas efter 8 procent)

af $160, hvarjemte den i reparationer kostar $50 om året och

nötes till ett afsevärdt belopp, är den tydligen en för dyrbar

pjes för andra än dem, som drifva hveteodling i ganska stor

skala. Men äfven med inberäkning af ränta och

reparationskostnader, och om nötningen anslås till $160 om året, bli

likväl skördekostnaderna en tredjedel billigare än med

användande af en vanlig sjelfbindare. Många hvetcodlare, som ega

dylika maskiner och stora hvetefält, förtjena år efter år $10 och

deröfver i ren vinst på hvarje acre. Värdet af hvetefarmarne

i östra Washington har under de senaste åren mångenstädes

mer än fördubblats, och godt hveteland i det ofvannämda

hve-tedistriktet betingar från $40 till $50 pr acre.

Ingenstädes stegras jordvärdet dock så hastigt och säkert,

som der konstbevattning kan införas och användas. Mecl dess

tillhjelp kunna nämligen sådana grödor frambringas, som

lemna en både qvantitativt och qvaiitativt rikare afkastning än

hvete eller någon annan sädesart förmår skänka. Vi tanka

härvid först och främst på alfalfan. denna den mest närande

bland alla foderväxterna. Stora sträckor i östra Washington

ha sedan långt tillbaka användts till uppfödande af kreatur och

hästar. Det vidsträckta höglandet i Okanogan co. såväl som

trakterna kring Blue Mountains och flera af de 1111 åt

hveteodling egnade områdena, särskildt det ofvan nämda

Horse-heaven-distriktet. ega både klimatiska och andra fördelar för

denna gren af landthushållningen. Ursprungligen lät man

kreaturen så godt som sköta sig sjelfva. Det vilda gräsbetet

var närande, och landet var obebygdt på vidsträckta områden.

I och med landets bebyggande ha andra och tidsenligare

metoder tagils i anspråk, och man har funnit det mer lönande att

stallfodra sina kreatur och införa bättre raser. Det är icke

mer än några få år, sedan tusentals vilda hästar ströfvade

omkring öfver allt i de obebygda trakterna af östra Washington.

Deras penningvärde var obetydligt, och egarne skördade

troligen ingen nämnvärd vinst af dem. Alaskas utveckling, kust-— io7 —

städernas snabba uppblomstring och ödemarkernas

omdanande till välodlade farmar ha skapat nya behof, och icke minst

gör dervid en nv och tilltagande efterfrågan på goda och

starka dragare sig gällande. 1 )e stora skarorna af vilda hästar ha

i följd häraf utrotats, och i deras ställe uppfödas nu pä många

farmar ordentliga dragdjur af bästa ras. Förhållandena i

östra Washington äro ganska gynsamma för hästuppfödare, tack

vare de närande foderväxter, som der kunna med obetydlig

kostnad odlas. På alldeles samma grund kan den, som vill

egna sig åt mejcrihandtering, finna ett ypperligt fält för sin

Hästuppvisning i staden Waitsburg. Walla Walla county.

verksamhet. Protein, det ämne som är mer än något annat

nödvändigt för mjölkbildning, kan ingenstädes produceras så

billigt, som cler alfalfa med framgång odlas. Och dertill äro

östra Washingtons klimat och jordmån synnerligen lämpliga,

hvarhelst konstbevattning kan anskaffas. Alfalfan älskar

solsken och värme, men kan icke lefva utan vatten så länge som

sädesväxter och fruktträd. Ännu är det dock egentligen

endast i Kittitas och Yakima counties samt i Palouse-distriktet,

som farmarena i något nämnvärdt antal egnat sig åt mejeri-handtering. I Kittitas co. finnas i Yakima co. 3, i Whitman

co. 7, i Spokane co. 3 mejerier. I hela östra Washington

finnas sammanlagdt ej flera än 33 mejerier mot 25T i vestra delen

af staten.

En af orsakerna, hvarför man i östra Washington icke

egnat sig mer ät alfalfaodling och mjölkproducering. torde vara,

att det konstbevattnade landet kan producera grödor, som

betala sig ännu bättre än alfalfa och smör, — nämligen frukt af

olika sorter, företrädesvis äplen. T östra Washington finnas

för närvarande åtta berömda fruktodlingsdistrikt, nämligen

Yakima-dalen, det största och mest försigkomna bland dessa

distrikt: Wenatchee; Chelan-distriktet, hvartill räknas några

af dalarne i sydvestra delen af Okanogan co.; Kittitas-dalen;

1"asco-området vid Columbia- och Snake-flodernas

sammanflöde. ett område som vunnit särskild berömmelse för

utmärkta jordgubbar: Snake River-distriktet, en smal landremsa längs

nämda flod från Asotin co. till flodens förening med Columbia;

Walla Walla-dalen, det äldsta fruktodlingsdistriktet i

Washington ; samt höglands-området norrut från Snake-floden till

Canadas gräns, ett område, inom hvilket konstbevattning är

öfverflödig, och der alla den tempererade zonens frukter nå en

hög grad af fullkomlighet. Fruktodling har särskildt under

de senare ären betalt sig ypperligt. Äpleträdgårdar i östra

Washington ha gifvit ända till S800 och deröfver i vinst pr acre

i de konstbevattnade distrikten. Päron ha lemnat en

afkastning af $1,200 pr acre och persikor St,000. Vi få tillfälle att

orda mera härom i nästa kapitel.

Fastän, såsom af ofvanstående redogörelse framgår,

far-marena i östra Washington i allmänhet hållit och hålla sig till

en enda gröda, ha dock, såsom ofvan nämdes, på senare tider

ansatser gjorts till införande af blandadt jordbruk. Ännu i

slutet af 1890-talet funnos inga trädgårdar, värda att nämna.

Kor, svin och andra husdjur sågos sällan. Farmarena bodde

i städerna och hyrde annat folk att taga vara pä deras

ofantliga hvetefält. Vilda och halfvilda hästar och nötkreatur

ströfvade omkring på de oupptagna landområdena. En

resande kunde färdas många mil. utan att påträffa ett enda

boningshus. [nbyggarne hade för sig. att inga trädgårdssaker kunde

växa i östra Washington, och t. o. m. boskapsegarne kunde

icke se någon fördel i införandet af alfalfa som foderväxt. Nu

skeppa samma personer alfalfahö till Asien och Alaska,

mejeriprodukter, frukt och andra farmalster till många olika

länder och ega trefliga farmhem, omgifna af trädgårdar, gräsmat-—log —

tor och betesmarker. I)e ha icke blott hvete och hästar, titan

äfven svin och höns. Denna förändring liar åstadkommits

genom införandet af blandad farmning i St. f. det gamla

systemet med endast hvete eller boskapsskötsel, och ännu är likväl

endast början gjord. Ty ännu envisas många af de gamla

inbyggarne att vidhålla det gamla systemet och förneka det nyas

möjligheter och företräden.

Som prot" på, hvad som kan åstadkommas med blandad

farmning pä 160 acres jord, anföres följande beräkning, gjord

Fårahjord vid en bäck i östra Washington.

af en gammal farmare i Palouse-distriktet. På too acres god

jord i detta distrikt kan en farmare hemta inkomst från

mjölkkor, svin. höns, vinteräplen. bär, bin, sockerbetor, potatis och

lök. Han kan börja med 20 mjölkkor, 7 drägliga suggor. 400

höns och ü kalkoner, 10 kupor med italienska bin och 20

tomma kupor till infångande af bisvärmar, 700 äpleträd samt

bär-huskar och plantor nog att upptaga en acre, 4 hästar, vagnar

och redskap. Hela denna uppsättning bör kunna anskaffas

för omkring $2.700. 0111 korna fäs för $45 stycket, suggorna tör

S20 stycket, hönsen för 50 cents stycket, kalkonerna för $5— ITO —

stycket, bikuporna för Sio stycket och de tomma kuporna för

§2.50 hvardera, äpleträden för 50 cents stycket, bärplantorna

för $25 tillsamman, hästarne för $400 och vagnar och redskap

för S500. Af farmen böra 25 acres sås till bromegräs-bete, 25

acres insås med alfalfa till hö och 10 acres bära omvexlande

majs och hvete. På 8 acres kunna sockerbetor odlas. • En

acre upptages af hönsgårdar, lika mycket af bärbuskar, tre

acres upplåtas åt potatisodling och en acre till lökland.

Byggnader och ladugård m. m. upptaga några acres och

äpleträd-gården resten af farmen, ("nder gynsamma förhållanden bör

farmaren, sedan allt kommit i gång och äpleträden börjat

bära frukt, påräkna en årlig inkomst at" $1,000 eller mer från kor-

Typisk präriefarm i östra Washington.

11a. $400 från svinen, Sr.000 från hönsgården, $300 från

sockerbetorna, $1,000 från frukt och bär, $100 från potatis, $50 från

lök och $50 från honung eller inalles $3,9^* medan hans

utgifter ej böra öfverstiga $1,500. nämligen $250 för kli och

shorts. $150 för skatt, brandförsäkring o. d., $250 för

arbets-hjelp och S750 för kläder, specerier, tidningar och böcker,

resor och annat. Äfven om farmen skulle kosta $5,000, är

sålunda likväl vinsten stor nog att lemna god ränta på kapitalet

och betala egaren en god lön för hans arbete.— 118 —

KAPITEL 9.

Irrigations-farmning.

Fullt en tredjedel at Förenta Staternas område är belägen

inom det torra bältet. Länge var det en allmän trossats i

östern, att detta regnfattiga ökenland icke dugde till

någonting. När Fremont, den bekante upptäcktsresanden, efter sin

återkomst till Washington. D. C., framlade inför regeringen

en berättelse om sina erfarenheter och rön i den stora, då

outforskade vestern, förklarade han med bestämdhet, att landet

vester om 1 10 längdgraden aldrig skulle komma att bebyggas.

Dessa samma öde slätter, som föreföllo Fremont så odugliga,

lemna i dag uppehälle åt millioner menniskor, och att (let är

ett rikligt och godt uppehälle, bevisas deraf, alt då enligt

regeringens egen statistik den årliga besparingen för hvarje

familj i bela landet är i genomsnitt $50. genomsnittssiffran för

staten Washington, hvilken dock med mer än hälften af sitt

område tillhör det torra bältet, är $170 pr år. Detta är bevis

nog, för att mycket af det skenbart odugliga och ofruktbara

landet i sjelfva verket måste ha varit fruktbart, och att allt

hvad som fattades för att göra det jemngodt med hvilket

annat land som helst var — vatten, ökenland må se hur torftigt,

fattigt och ofruktbart ut som helst, sä är det dock ett faktum,

att det i regel är bland det bördigaste land, som finnes.

Anbringandet at" vatten verkar som ett trollmedel, och den förut

nakna, öde öknen blomstrar inom kort som en ros.

Den, som eger ett stycke jord under irrigation. i ett distrikt,

der vattentillflödet i irrigationskanalerna icke tryter, har

stora fördelar framför sin på det naturliga regnfallet beroende

granne. Han kan nämligen kontrollera vattenmängden på

sina fält och åkrar, låta det "regna", när det behöfves, och är

fredad för regn, när han icke vill ha det. A andra sidan har

konstbevattningen, liksom allt annat, sina skuggsidor.

Diken och vallar måste hållas i godt skick. Om landet är ojemnt,

måste det jemnas, hvilket kan vara besvärligt och kostbart nog

i trakter, der jordytan är mycket oregelbunden. Der är

vattenskatt att erlägga, och i sådana trakter, der vattentillgången

icke är öfver sig riklig, uppstår ej sällan tvist mellan

grannarne om dess användning. En hvar måste, när turen kommer

till honom att begagna vattnet, begagna den honom tillmätta

tiden flitigt, tör att hinna med bevattningsarbetet. Enligt de

flestas mening öfverväga dock fördelarne dessa olägenheter,- 112-

ocli som konstbevattningen gör grödorna så. mycket ymnigare

ocli säkrare, än hvad fallet är, der man är beroende af den

naturliga nederbörden, blir alltid det konstbevattnade landet mer

värdefullt och eftersökt. Det element af osäkerhet, som

vidlåder jordbruk i allmänhet, är uteslutet från

irrigationsfarm-ningen. Den, som farmar i ett konstbevattnadt område, vet

hvad lian har och får. Han vattnar sin gröda efter behof och

skördar den under en torr himmel. Ar lian sällskapskär, har

ban den fördelen att bo nära grannar. I irrigationsdistrikten

behöfver man icke någon stor jordrymd, för att erhålla sitt

uppehälle. Några få acres äro tillräckliga. Härigenom

kommer landet att bli vida tätare bebygdt och afståndet mellan

farmarne att bli mycket mindre, än livad fallet är i andra

jordbruksdistrikt.

I östra Washington ha redan betydliga landsträckor blifvit

försedda med irrigationskanaler. Första början i större skala

gjordes i dalarne vid Yakima-floden, hvilken flyter tör en

sträcka af öfver 100 mil genom Kittitas. Yakima och Benton

counties. Omkring 120.000 acres i dessa dalar kunna redan

1111 konstbevattnas, men nya, stora reservoarer och kanaler äro

under anläggning, hvilka, när de bli färdiga, komma att

utsträcka konstbevattningens fördelar till ett mer än tre gånger

sä stort område. Den frukt, som utskeppas från

Yakima-dalen, inbringar odlarne redan nu öfver en million dollars om

aret. Höskörden bringar mer än dubbelt så mycket,

humle-grödan inemot en million dollars, och stora mängder af

potatis. boskap, mjöl och andra jordbruksalster utsändas likaledes

hvarje år från samma dal. Irrigationens fördelar ||röfvades

först på farmar i närheten af North Yakima. Kanaler

anlades sedan ät begge sidor om floden lör mänga mil. 1 den öfre

dalen, Kittitas-daleii, i hvilken Ellensburg är hufvudorten,

finnas många bördiga, välskötta gårdar, och i den lägre dalen

bevattnas nära 50,000 acres af den stora Sunnyside-kanalen, en

af de största som någonsin anlagts här i landet. Många små

blomstrande städer ha. sedan den fullbordades, sprungit upp i

det förut så ödsliga landskapet, — såsom Stmnyside, Prosser,

Kennewick 111. fi. Näst efter Yakima-dalen i betydenhet

kommer Wenatchee-dalcn i Chelan co. Den är jemförelsevis

liten, men underbart bördig och har vunnit en ofantlig

ryktbarhet för sin frukt. Vid Clarkston, vid Walla Walla och i

Okanogan co. finnas väl utvecklade irrigationsdistrikt, ehuru

ännu betydligt underlägsna Yakimas och Wenatchees. Det

för konstbevattning tjenliga området i östra Washington in-—

innefattade till en början 2,000,000 acres. Ännu har icke ens

en tiondedel af detta område vunnits åt irrigationen, men

arbetet med kanalers anläggande och irrigationssystemens

utsträckande pågår, och den dag varder kommande, då alla de

2,000,-000 acres skola kunna konstbevattnas. På dem skola då minst

300.000 familjer finna hem och trefnad, och farmprodukterna

från detta område skola inbringa hundratals millioner dollars

hvarje år.

Regeringen har redan anslagit penningar till anläggande

af stora irrigationssystem i östra Washington, och ingeniörer

hålla på med att göra mätningar på de Utsedda områdena. Ett

Fruktträdgård i östra Washington.

system skall anläggas i Okanogan co. för eti kostnad af $500,-

000 och lägga 8,500 acres under irrigation. Ett annat, det

största som ännu företagits under den s. k. reklamationslagens

bestämmelser, afser irrigerandet af 350.000 eller 450,000 acres

1 Yakima-dalen och kommer att kosta mellan 12 och 15

millioner dollars. Meningen är att förvandla Cle-Ëlum-sjön och

flera andra sjöar till stora vattenbehållare, från hvilka vattnet

efter behof skall släppas ned i kanalerna. En del af systemet

skall bevattna 24,000 acres. Sitnnyside-kanalen skall utsträckas

öster om Yakima-lloden. 50 mil nedom Xorth Yakima, och be-— io4 —

vattna 25,000 acres. Vidare skola 60,000 acres i Kittitas-dalen.

öfver 100,000 acres vester om Yakima-floden midt emot

Sunny-side-distriktet sannt 165.000 acres i södra ändan af

Yakima-dalen läggas under irrigation. Det är äfven på tal att längre

fram konstbevattna Palouse-distriktet öster om

Columbia-floden. Och ett ännu mer vidtomfattande förslag anses

utförbart, åsyftande att vinna en stor del af Big Bend-området åt

konstbevattningen. Utförandet af detta sistnämda förslag

skulle dock kosta icke mindre än 25 millioner dollars.

Det säger sig sjelft, att dylika planer aldrig skulle kunnat

godkännas af regeringen, om icke öfverväldigande bevis för

landets naturliga bördighet och konstbevattningens förmåga

att göra den vinstgifvande andragits. Sådana möta oss också,

hvart än vi kasta blicken i de konstbevattnade distrikten. Mr

B. B. Holcomb i Wenatchee-dalen skördade i fjor från en acre

öfver 2,500 lådor äplen, som inbragte honom i ren vinst $2,000.

Mr M. O. Tibbets" äpleträdgård gaf i ren behållning $1,120

pr acre. Mr Charles Copper erhöll året förut öfver $12,000 1

vinst från en 12 acres äpleträdgård, och mr J. W. Bosworth

fick af sin persikträdgård $545 pr acre. Genomsnittsvinsten

pr acre i Wenatchee-dalen lär i fjor varit $300. På östra

Washingtons konstbevattnade områden odlas dock ej blott äplen och

persikor, fast dessa frukter hufvudsakligen omnämts i det

föregående. Plommon, päron, vindrufvor och aprikoser trifvas

också på mänga platser, och medan fruktträdgården är i

tillväxt. odlar nybyggaren mellan trädraderna meloner, tomatoes,

majs, grönsaker m. m.

Hvad som nämdes om vinstgifvande grödor i

Wenatchee-dalen, eger sin fulla motsvarighet i de andra konstbevattnade

frukt-distrikten. Här följa några exempel från Yakima-dalen.

IT. M. Gilbert skördade i fjor från 13 acres vid North Yakima

6,647 lådor persikor, 474 lådor päron och 5,598 lådor äplen och

erhöll vid försäljningen af denna gröda $14,61)2. Dessutom

sålde hàn en del skadad frukt till en fruktinläggningsanstalt

för S500, hvadan inkomsten från trädgården var $15,192 eller

nära $1,169 pr acre. W. L. Hill i Zillali köpte 1901 en ung

trädgård på 800 träd för $115 pr acre. Från 193 af dessa träd.

upptagande något öfver 2 acres, sålde ban 1906 1.981 lådor

äplen för $2.746, hvaraf öfver $2.000 voro ren vinst. Arthur

Gurley i Granger sålde från 8>4 acres 17 tons humle för $9,080.

Med afdrag af kostnaderna för odling, plockning, torkning

o. s. v. var hans vinst $943 pr acre. Sex mil från Prosser eger

K. 1.. Stewart en äpleträdgård på 6 acres. Berättelsen om,t»

— 5 —

hur lian kom att köpa den. och hur han främgångsfullt

öfvervann alla svårigheter och gjorde den till en vinstgifvande

affär. är så lärorik och belysande för förhållandena i

irritations-distrikten. att den väl förtjenar att här återgifvas i

sammandrag. Ar 1892 försökte en agent för ett irrigationsbolag

öfvertala mr Stewart att köpa jord i Yakima-dalen. Stewarts

första intryck af landet var, att det icke var vardt 15 cents pr

acre. Men sedan han sett några af trädgårdarne vid North

Yakima, ändrade han mening och köpte 6 acres jord vid

Pros-ser för $55 pr acrc, vattenrätten inbegripen. Han lät rödja,

inhägna och afjemna jordstycket. Utgifterna härför voro rätt

dryga. En del af arbetet kostade ända till $35 pr acre. I

december 1895 planterade ban pä 6 acres 300 Spitzenberg- och

lika många Red Creek 1"ippin-äpleträd med 22 fots afstånd

mellan träden. Under de första tre ären odlade han majs,

potatis, bönor och grönsaker mellan trädraderna. Han

vattnade trädgården tre gånger om året och harf våde jorden 4—5

gånger mellan hvarje vattning. Våren 1901 sådde han

rödklöfver och alfalfa i trädgården, och alfalfan är ännu qvar.

Hvarken plog eller harf har sedan dess vidrört

trädgårdsjorden. Hvarje vår afmejar han alfalfan, men tager intet deraf

bort från trädgården. Redan 1898 började träden bära frukt.

Afkastningen var visserligen endast 60 lådor, men redan året

derpå ökades den till 200 och 1900 till 325. Ären 1901- 1906

var afkastningen resp. 605, 1,108. 1,400. 2,650, 2.350 och 5,625

lådor. Inkomsten från trädgården var 1898 $54, året derpå

$214. 1900 $325, 1901 $605 och under åren 1902—6 resp. $1,020,

$1.400, $2,400, $2.708 och $5,991. Men under årens lopp har

ban sålt skadade äplen för Si. 141 och äpleättika för $300.

hvadan totalinkomsten varit på 9 år $16.218. Utgifterna ha under

samma tid uppgått till $4.126 och nettovinsten sålunda utgjort

$12,092. Utgifterna för år 1906 voro: Arbetshjelp,

irrige-ring, sprutning (spraying), klippning (pruning), skrapning af

trädstammarne o. s. v. $82.50; "paris green" $64.80; kalk S30 ;

plockning $275.60; forsling $321.35; sortering af frukten

St39.75: lådornas hopspikande $56: packning af frukten

$216.90; spik och lådband 111. m. $526.25: papper $200, eller

inalles $1.913. Inkomsterna för försålda äplen voro, som

ofvan nämdes, $5,991. Men derjemte afyttrade* en del

underhaltig frukt för $275, hvadan totalinkomsten rätteligen var

$6,-266 och nettovinsten från 6 acres S4.353 eller öfver $725 pr

acre.

Mr Stewarts historia visar, hvad som kan uträttas med

t— II6 —

irritation, ihärdighet och ett förståndigt användande af de

tillfällen, som erbjudas i östra Washingtons irrigationsdistrikt.

Med slarf, vårdslöshet och likgiltighet kunna inga sådana

resultat åstadkommas. Ingen skall tro, att allt går så lätt, som

det synes på papperet. Der är mycket arbete med en

trädgård, om man vill få någon vinst af den. Först och främst

måste jorden jemnas och diken anläggas så, att vattnet kan

ledas in i trädgården. Vidare måste träden hvarje år ansas

och klippas samt ända från början tuktas så. att de breda ut

sig i st. t", att skjuta i höjden. Plockningsarbetet underlättas

Konstbevattning i Spokane-dalen.

högst väsentligt, om träden äro låga. Till förhindrande af

insekthärjningar måste träden besprutas med något ämne,

som dödar insekterna. Särskildt är den under namnet "codlin

motiv" bekanta skadeinsekten en verklig pest, om ban får det

minsta tillfälle att innästla sig i eti trädgård. I allmänhet

begagnas till sprutning våta lösningar af kalk och parisergrönt

i vatten, men mr Stewart har vunnit bättre resultat och

besparing at" tid genom torrsprutning, d. v. s. användande af— io7 —

parisergrönt i titi jord eller vägdamm. Med den våta

sprut-ningen löper man alltid fara att skada trädets blad, hvarjemte

dess användning tager mycket mer tid och arbete i anspråk.

Det tog Stewart, så länge ban använde den, alltid 6 dagar att

spruta trädgården, och detta förfarande upprepades 6 gånger

hvarje är. Ar icjo6 anv ände ban torrsprutning för första

gången. begagnande ett skålpund af blandningen till hvarje träd.

Man sprutade trädgården 7 gånger, och hvarje gång blef ban

färdig med arbetet på 6 timmar. Men vinsten visade sig ej

Det största och mest gifvande päronträd i verlden.

Detta träd växer i mr J. A. (•"ormans trädgård i l"arker, Yakima co

Från en half acre af sin trädgård skördade mr F. hösten i" 95*

lådor päron af prima sort. som såldes för $4.50 pr låda. samt 150

lådor af mindre goda päron, som såldes för $1.25 pr låda. Hans

inkomst från denna halfva acre var alltså $4.471.50

•

blott i tidsbesparing, — torrsprutningen räddade mer frukt är.

den våta sprutningen. Med den sistnämda, i förening med

bandfällor, lindade kring stammarne, hade Stewart räddat

85—90 procent af grödan. D. v. s. att högst 15 procent afTypisk irrigationsfarm i Colville-dalen, Stevens county.— tig —

frukten blef maskäten. Med torrsprutningen räddades öfver

99 procent, hvadan den beredde honom en vinst, utöfver hvad

den våta sprutningen gifvit, af S555. Hvarken blad eller frukt

skadas af torrsprutningen. Den första sprutningen företages,

sä snart blommorna börja falla: den andra, när ungefär

hälften fallit, och den tredje, omedelbart efter det den sista

blomman fallit. Vid fruktplockningen behandlas hvarje äple lika

försigtigt, som om det vore ägg, man handskades med.

Hälften af grödan plockas utan användande af trappstege. Från

trädgården köres frukten till packhuset, der den sorteras. De

fullkomligt felfria äplena, som ha den rätta färgen och icke

äro mindre äti > tum i diameter, exporteras, i andra lådor

nedläggas sådana friska, goda äplen, som ej äro alldeles felfria

i afseende på form eller färg, men som dock icke understiga

254 tum i diameter. Dessa uppköpas vanligen till försäljning

i städerna i mellanstaterna. Alla andra äplen säljas säckvis

för 50 cents säcken eller afvttras till ättikfabriker.

Hvartenda äple, som tillhör de två första klasserna, svepes i ett

papper för sig sjelft, och mellan hvarje lager i lådan, äfvensom

öfver topplagret lägges ett stycke väf eller papp. På hvarje

låda angifves med tydliga bokstäfver och siffror, hvad sorts

äplen och hur många äplen lådan innehåller, samt hvad klass

de tillhöra. Kndast genom arbete, insigtsfullhet och

sorgfällighet i de minsta detaljer vinnes framgång.

KAPITEL 10.

Indianerna i Washington, deras seder, traditioner m. m.

För ej länge sedan hade talrika indianstammar sitt hem i

Washington. Den kände historikern Bancroft klassificerar

dem i tre stora grupper eller familjer, nämligen Puget Sound-,

Chinook- och Sahaptin-indianerna, af hvilka den förstnämda

gruppen hade sitt tillhåll i trakterna kring Puget Sound,

medan Chinook-indianerna bebodde stränderna af Co! 11111

bia-floden från dess mynning till Cascade-bergen äfvensom ett stort

område söderut, och Sahaptin-indianerna bebodde hela östra

Washington och nordöstra Oregon. Hvart och ett af de

nämda namnen betecknar en hel mängd af indianstammar. I

namnet Chinook t. ex. innefattas Klikitat-, Cowlitz-, Chehalis- och

flera andra stammar. Puget Sound-indianerna räknas at"

somliga forskare till Xootka-familjeu. i hvilken dä inbegripas alla in-— I20 —

(lianer, som bodde söder 0111 Haida-indianerna i British

Columbia och norr om Chinook-indianerna, och hvilken lär inom sig

räknat nära 40 olika grupper. Till Sahaptin-familjen hörde bl.

a. Walla Walla-, Spokane- och Xez Perces-indianerna. Bland

alla dessa indianstammar voro Klikitat-indianerna de på

samma gång mäktigaste och ostadigaste. De ströfvade vida

omkring och gjorde handelsfärder både till California och British

Columbia samt långt österut till Missouris källor. Xumera

äro alla dessa stammar stadda i utdöende, och de indianer, som

ännu finnas qvar, bo i de flesta fall på särskilda dem anvisade

reservationer och ha delvis antagit de hvitas seder och försörja

sig med fiske, jordbruk m. 111.. emellanåt dock företagande

jagtfärder i bergstrakterna. Den förnämsta bland

reservationerna torde vara Puyallup-reservationen nära Tacoma. hvilken

innefattar 18,000 acres och bebos af öfver 4c» indianer.

Indianernas seder och bruk, deras legender och gudasagor

erbjuda ett synnerligen intressant studium, men all möjlighet

för forskning i dessa ämnen skall snart vara förbi. Det tager

i första rummet en lång tid att bli så förtrogen med en

indian. att han vill oförbehållsamt tala med en hvit man om

sådant. och för det andra är det högst få indianer inom hvarje

stam. som ega kännedom om plägsedernas ursprung och

ändamål eller kunna lemna besked 0111 traditionernas innehåll. En

bland de allra mest framstående kännare på detta område är

brigadgeneral James C. Strong, hvilken redan på 1850-talet

N ar stationerad vid utposterna i Washington och kunde tala

Chinook-indianernas språk flytande. Han har under sin

långa krigarbana egnat särskild uppmärksamhet åt det

amerikanska urfolkel och i sin förträffliga bok "Wahkeenah and ber

people"" framlagt resultatet af sina forskningar på ett sätt. som

måste väcka beundran för hans skarpsynthet och opartiskhet.

Han berättar, att när han först gjorde bekantskap med

indianerna nå vestkusten, voro de i det bela taget ganska lika

hvarandra och hade ungefär samma seder och bruk.

Chinook-stammen hade ända till de hvitas första ankomst till kusten

varit den mest framstående, men hade i slutet af 1840-talet

blifvit nästan bortsopad af smittkopporna. Eget nog funnos bland

de öfverlefvande åtskilliga nästan uråldriga medlemmar, såsom

t. ex. en öfver loo-ärig gumma, som vid Lewis och Clark"s

expedition till kusten är 1806 var gift med Chinook-stammens

öfverhöfding, och som omtalas af dem i deras reseskildring.

Före de hvitas ankomst hade Chinook-indianerna brukat ro ut

på hafvet i stora kanoter och fånga hvalfiskar. De dödade- T 121 —

dem med harpuner och bogserade dem in till viken vid Clatsop

söder om Columbias mynning samt styckade hvalen, medan

tidevattnet var lågt. Många indianer omkommo under dessa

äfventyrliga färder. Kanoterna voro gjorda efter samma

mönster som Haida-indianernas i British Columbia. F.n stock

itr-hålkades medelst eld och skrapades med verktyg af trä,

hjortben och sten. Det tog en man tre månader att förfärdiga en

kanot stor nog att rymma tre personer. Det var icke svårt för

indianerna att försörja sig. Lax, stör och andra fiskarter

förekommo ymnigt i Columbia-floden, och med ringa arbete

kunde man på en kort tid fånga nog fisk till vinterförråd.

Indianerna torkade fisk ej blott för eget behof. Hvarje höst lastade

de kanoter fulla med torkad lax och Stör m. m. och rodde ända

till forsarne i Columbia, 150 mil från flodens mynning, och

bytte bort fisken till indianer från bergstrakterna och slätterna

mot slafvar och buffelkött, buffelhudar o. s. v. De begagnade

buffelhudatne att göra sommarbostäder af, äfvensom till

sängkläder under vintern. De slafvar, de tillbytte sig, sålde de i

allmänhet till andra indianstammar på kusten. Några behöllo

de dock sjelfva, och dem behandlade de med grymhet. När en

indian dog, som egde slafvar, dödades en af dessa, på det att:

egaren ej skulle sakna uppassning i andeverlden.

Bland

hufvudet på barnungar. När barnet var 4 dagar gammalt, bands

det \ id en s. k. pappoose-bräda, och hufvudet klämdes på ett

sådant sätt, att det flera månader senare endast var 2 tum

tjockt mellan pannan och bakhufvudet, men deremot ofantligt

bredt mellan öronen. Under uppväxten återtog hufvudet en

mer naturlig form, ehuru man dock alltid kunde se, att det

blifvit på ofvannämda sätt behandladt. Detta var en sorts

adelstecken. Slafvarnes barn lemnades i fred för denna

"förbättringsprocess."" Under sommaren begagnades knappt något

klädesplagg, men desto mer färg. Männen målade sig mycket

grundligare än qvinnorna, hvilka efter fyllda 25 år upphörde

att måla sig. I kallt väder bestod klädseln af en fyrkantig filt

med ett hål i midten. Filten träddes öfver hufvudet och

hängde på axlarne. Hufvudet var vanligen bart.

Puget Sound-indianerna voro mycket begifna på jagt och

föredrogo att jaga nattetid vid facklor och bloss. På vissa

ställen längs kusten, der stora flockar af vattenfoglar höllo till,

spände de nät mellan höga stolpar, gömde sig bakom näten

och lyfte sina bloss i mörkret. Foglarne lockades af eldske-- T 122 —

net neil flögo mot näten samt föllo ».lofvade till marken.

Hjortar lockades också inom skotthåll medelst facklor.

Kn karaktäristisk sed var att döda "medicinmän" eller

läkare, som misslyckades i sina kurer. Indianerna plägade välja

sina doktorer. liksom de valde sina höfdingar, uteslutande ur

vissa familjer, och när en gosse utsågs att bli doktor,

underkastades han de strängaste prof samt troddes, när han blifvit

fullvuxen, vara i stånd att böta alla sjukdomar. Om han

misslyckades, antogs detta följaktligen bero -på bristande vilja, och

denna försyndelse var belagd med dödsstraff. Indianerna ha

alltid hyst stor vördnad för sina döda. De betrakta

grafplat-serna som helgade områden, och ej sällan liar ovänskap mellan

indianer och hvita härledt sig frän de sistnämda^ vanvördnad

för de förras grafplatser. Puget Souiul-indianerna brände icke

sina döda, utan lade dem. väl insvepta i bast- eller barkstycken,

i kanoter, som placerades pä pålar eller i träd. i det inre

landet byggde indianerna små skjul till skydd mot vargar på

någon kulle och förvarade der sina döda. Stundom omgåfvo de

platsen med ett stängsel och upphängde fladdrande trasor —

om för att skrämma bort kråkor och roffoglar eller för att hälla

undan spöken, är icke bekant. Pä en dylik grafplats nära

Chewelch i (,"olville-dalen ha ej blott indianer, titan äfven hvita

och hallindianer blifvit jordade. Marken tillhör nämligen

numera katolska kyrkan. En ny grafgärd har anlagts och en bro

bygts öfver den förbiflytande floden. En mil derifrån är en

stad anlagd. Slammer och väsen höras från en närbelägen

grufva, och det bela påminner lifligt om en gammal engelsk

vers. som kan återgifvas så här:

"Bak indianens björkkanot

Propellerbåten trafvar.

Och byggnadstomter läggas it t

Pä indianska grafvar."

Fordom plägade indianerna flå en häst. som tillhört den

döde. spänna skinnet öfver en stomme af grenar, ställa det

ädla "konstverket" på grafven och låta det stå qvar, tills det föll

sönder af sig sjelft. Detta såväl som det gamla bruket att låta

lagtredskap, kanoter och andra tillbehör följa den döde till

lians sista hvilorum antyda en tro på möjligheten af att efter

döden kunna begagna dessa saker, och det lär t. o. m. ha varit

bruk hos somliga stammar att vid höfdingen* död mörda lians

hustru, för att lata henne följa sin man i andeverlden.1

En skönhet frän Kittitas county. Indianska.

Fotograferad af Paiityke i EHertäburg.

Bröllopscercnionierna vexlade betydligt inom de olika

indianska familjegrupperna och voro ofta mycket omständliga.

Bland de fattigare indianerna gick det enklare till. Brudgum-

v- T 124 —

men måste vanligen erlägga skänker till ett visst belopp i

betalning för bruden, ocli kunde ban icke betala allt på en gång,

mottogos gåfvorna enligt afbetalningsplanen, och

brudgummen fick icke bruden till sig, förrän sista afbetalningen blifvit

gjord. Ingen kredit beviljades i kärleksaffärer.

1 ett par afseenden voro alla indianfolken lika hvarandra —

i kärlek till spel och i förmåga att taga sig fram i vildmarker

och skogar och färdas utan att lemna spär efter sig. Spelet

ledde eget nog aldrig till trätor, såsom fallet är bland de hvita.

Indianerna försökte aldrig bedraga hvarandra, och den

förlorande tog alltid sitt öde med det mest stoiska lugn.

Indianen tror fullt och fast på alla gamla sagor

härstammande frän förfädernas tider, men ban talar sällan derom för

någon hvit. emedan han vet, att de hvita icke tro på dem, utan

tvärtom, åtminstone i smyg, skratta åt dem. och om det är

något en indian har svårare att fördraga än något annat, så är

det att bli utskrattad eller förlöjligad. De flesta naturfenomen

tillskrifvas osynliga varelser. Vindarne t. ex. äro andedrägten

från något andeväsen. Alla föremål ha tvä naturer, en

kroppslig och en andlig. — den senare fortlefvande i all evighet. I

andeverlden blir man hungrig, men kan också med lätthet

tillfredsställa hungerns kraf. Sjukdom, död och ålderdom finnas

deremot icke. När en indian är sjuk, tro hans vänner, att de

dödas andar sväfva omkring honom och vilja hemta hans själ.

I )erför gå deras läkemetoder egentligen icke ut på att böta

sjukdomen, utan afse i stället att drifva bort andarne. Den

vilda rosenbusken anses ega särskild makt öfver andar och

spöken och begagnas derför vid sjukläger och på grafvar til!

skydd mot andeverlden. Indianerna tro, att vissa personer

tillåtits besöka andeverlden och återkomma för att omtala,

hvad de sett. Denna tro härleder sig sannolikt från drömmar,

feberfantasier eller syner under ett tillstånd af skendöd.

Enligt indianernas föreställning dansa, sjunga och förnöja sig

andarne hela natten igenom, men ligga under dagen stela och

medvetslösa bland de dödas multnade kroppar och ben på

graf-platserna. Denna tanke bar indiankännaren dr G. R.

Kuyken-dall framställt i följande vers, som vi öfversatt från hans vackra

poem "De dödas ö":

"I obeskriflig prakt, i glädje yr

De hela natten dansa, le och sjunga;

Men ack. så snart som morgonrodna"11 gryr,

De -junka ned i dödens sömn, den tunga.Se"n tigga flc vid grafvars tysta tjäll

Bland ben och knotor, hvilka maskar göda.

Tills skuggor falla i den sena qväll, —

Då börjar glammet åter bland de döda."

Chinook-indianernä trodde på en god och en ond ande,

som voro jemnstarka. Dessa andar stredo ofta med hvarandra

om herraväldet öfver indianerna, och derför gjorde indianerna

sig ständig möda att blicka den onde anden och bibehålla den

gode andens välvilja. Indianernas sagor vimla af

motsägelser och orimligheter, liksom andra folks gudasagor.

Föreställningen om en skyddsande finnes hos indianerna, och förr

brukade de siintla sina barn lit efter qvällens inbrott, i tron att de

då skulle kunna förvärfva sig en dylik ande. Om en fogel eller

annat djur gaf något läte frän sig. medan barnet var ute, skulle

det lägga märke dertill, ty detta djur var då ämnadt att bli

barnets skyddsande. Vidskepelse är den sista återstoden af

barbarism, som lemnar menniskorna under deras färd framåt

på civilisationens bana, och ännu har som bekant ingen religion

lyckats göra sig fri från denna förnuftets besvärliga boja.

Dock finnes mycket, som talar för, att icke allt är vidskepelse,

som fått detta namn. Föreställningen ont naturandar eller

åtminstone om ett lif, som genomgår bela naturen och ger sin

kraft tillkänna öfver allt, 0111 också icke alltid förnimbart för

våra yttre sinnen, liar delats af flera skalder och forskare och

hvilas ännu i dag af många bildade menniskor. Kunde vi

blott se det sköna och storartade i W ashingtons natur med

samma ögon, som indianerna se det, i ljuset af märkvärdiga

minnen och tilldragelser, berättade från far till son sedan

urminnes tider, sä skulle — yttrar dr Kuykendail — "dessa

nejder förefalla äfven oss ej blott som ett hem, utan som ett

för-trolladt land, ett andars och geniers tillhåll. Berg och floder,

sjöar, klippor och dalar skulle te sig för våra blickar som ett

hemvist för elfvor, ett underverkens område, en tummelplats

för gudar och ett fält för märkvärdiga bedrifter i den gräa,

dimmiga forntiden. ll\arje naturskön fläck skulle stråla i ett

trolskt skimmer, som komme att stegra vårt intresse och vår

kärlek för detta härliga land."

Inför ånghästens tjut och sågverkens och fabrikernas

slammer försvinner emellertid indianen med sin romantik liksom en

dimma, och innan man vet ordet af, skola de röda männen med

sina legender och traditioner vara liksom bortblåsta från

jorden. Då, när det är för sent, skall man kanske börja intressera— I2Ö —

sig för dem och gräma sig öfver, att man icke, medan tid var,

studerade deras »skrifna sagohäfder och lärde bättre känna

ett folk, som dock i otaliga åldrar sträfvat, lidit, älskat, hatat

och kämpat liksom vi, för att omsider gå under och

begrafvas i glömska.

KAPITEL II.

Städer i vestra Washington.

Seattle, uppkalladt efter en indianhöfding, Sealth, men

också bekant som "Drottningstaden", är den största staden i Wash..

Seattle från hamnen.

den näst största på Stilla hafskusten samt den sjette i

ordningen af alla städer i Förenta Staterna. Seattle är hufvudorten i

King co. och har ett särdeles vackert läge vid Elliott Bay, en

vik i sydöstra delen af Puget Sotind. Dess afstånd från hafvet

är 129 mil, från San Francisco 804 mil sjövägen och 929 mil

landvägen. Staden är förlagd mellan den nämda viken och

den stora, vackra Lake Washington. Seattles historia är ett

af de märkvärdigaste bevis på snabbt framåtskridande, som

något samhälle kan uppvisa. Stadens historia går tillbaka till— T 27 —

den 23 maj 1853, då de första lagfarterna å fastigheter intogos

af A. A. Denny och tre andra personer. Kort derefter

uppbyggde Henry Vester det första sågverket, och i augusti fick

platsen regelbunden postförbindelse. 1856 gjorde 800

indianer, som ansågo sig ha blifvit illa behandlade af de hvita, ett

anfall på platsen, men blefvo tillbakadrifna af örlogsfartyget

Decatur. som händelsevis befann sig i hamnen. Till 1870

gjorde platsen obetydliga framsteg. Den hade då 1,100

invånare. t88o hade den 3,500; 1885 omkring 5,000: 1890 42,000;

iyoo 80,600 och anses i dag ha 250,000 invånare. Den 6 juni

1889 ödelades hela affärsdelen, ett område af 116 acres, b [-vari]a-] {+var-

i]a+} inemot 500 större firmor och 300 enskilda personer och

mindre affärer drefvo sin verksamhet, af eldsvåda. Den genom

elden vållade förlusten anslogs till öfver $10,000,000 och var

endast till en femtedel täckt genom brandförsäkring. Knappt

hade dock elden släckts och glöderna börjat kolna. innan man

— liksom fallet var i Chicago 18 år förut och i San Francisco

17 år senare, — grep sig an med stadens återuppbyggande.

Och redan sommaren 1890 voro sä många präktiga

tegelbyggnader dels under uppförande, dels redan färdiga, att staden

började återtaga sitt förra utseende, endast förskönadt och

förbättradt.

For den. som sett Seattle och Puget Sound på 1880-talet

och nu jemför dem med hvad de då voro, ter sig förändringen

nästan vidunderlig. Men redan dä kunde man ana, hvad som

komma sktdle. Ltt bref, som förf. till denna bok skref i

Svenska Tribunen efter ett besök vid Puget Sound i sept:. 1885,

ter sig nu nästan som en fullbordad profetia. Det bette deri

bl. a.: "Doktor Sundberg, en vidtberest, erfaren och kunnig

norsk läkare, var vänlig nog att ledsaga mig till den ett par

mil från staden belägna Lake Washington, hvars strand vi

följde för några mil genom den derstädes ännu orörda urskogens

snår. Utom Lake Wash. finnes ännu en sjö, Lake Union, i

Seattles närhet.--Hos den, som en gång besökt Puget Sound,

qvarlemnat resan ett oförgätligt intryck, för så vidt lians sinne

annars är mottagligt för en oförfalskad naturs skönhet.

Ännu ligger det mesta sådant, som det utgått ur skaparens hand.

Men medan man föres fram öfver "Sundets" krusade spegel,

sväfvar tanken till en tid, dä detta sund och dess kringliggande

nejder, skola varda tummelplatsen för ett handelslif och en

samfärdsel, hvartill näppeligen San Francisco i våra dagar

kan uppvisa maken: då öarne skola vara odlade och bebyggda

och de härliga stränderna skola ha att uppvisa många folkrika— 128 —

städer. Norra delen af Stilla hafskusten har ett rikare

framtidsland öster (jin sig, än södra delen af samma kust har. Det

kommer en tid, då Asien, Australien, de många ögrupperna i

Stilla hafvet äfvensom Södra Amerika skola hemta sina

förnödenheter från Norra Amerika eller åtminstone öfver detta

land i st. f. att taga dem sjövägen från Europa. Det är denna

tid, våra öfverlandsbanor åsyfta att rycka närmare oss. Dä

skola förnämligast hamnplatserna vid Puget Sound blomstra

upp. skogen rödjas undan och marken tvingas under plogen.

Men jag tror icke, att Puget Sound då kommer att te sig

skönare. än det ter sig nu i sin naturliga fägring." Denna tid är

nu för handen. Den år 1885 orörda Urskogen vid Lake

Washington är 1111 borta, och byggnader och parker upptaga den

landsträcka, öfver hvilken dr S. och jag med svårighet trängde

oss fram. I st. f. de boskapsstigar och dåliga vägar, som

ledde ut till sjön, ha vi 1111 elektriska och kabel-banor. Lake

Union, som låg i Seattles närhet, ligger 1111 ungefär midt i

staden. Stora fabriksstäder träffas 1111 vid Puget Sound; skogen

är undanrödjad och ersatt med trädgårdar och farmar, och

handelslifvet och samfärdseln blomstra. Det var egentligen

guldupptäckten i Alaska, som blef förnämsta orsaken till

Seattles snabba uppblomstring. När ångaren Portland år 1897

kom med sin last af Alaska-guld, började Seattle växa med

fart. och Alaska har alltsedan varit som en sorts förstad

till Seattle, hur eget det än låter att tala 0111 ett område,

innehållande 600,000 qvadratmil, som förstad. De. som känna till

saken, säga, att livad som gjorts i Alaska hittills, är endast en

svag början till, hvad som kan väntas af framtiden. I samma

män som Alaska utvecklas, utvecklas Seattle, och ingen hamn

i verlden kan någonsin röfva från Seattle Alaska-handeln.

Seattle upptager ett ytinnehåll af 32,000 acres eller 50

qvadratmil. sedan staden under 1907 med sig införlifvat de

kringliggande småstäderna Ba]lard, Fremont, West Seattle,

Columbia 111. fi., och inom dess område finnas 28 qvadratmil eller

17,-920 acres vattenyta. Några andra siffror må här anföras till

belysande af stadens utveckling under de senare ären. Seattle

liar två gasbolag och två telefonsystem. Redan 1906 voro

30,000 telefoner i användning. Staden har sitt eget

vatten-System, som kan förse staden med 25 millioner gallons pr dag,

ehuru den dagliga förbrukningen ej ännu öfverstigit 20

millioner. Ledningarne utgöra sammanlagdt en .längd af 300 mil.

Staden eger ett elektricitetsverk för belysning och leverans af

elektrisk kraft, hvilken tages från Snoqualmiefallet, 25 milt

Second Ave. i Seattle med den 15 våningar höga Alaska-byggnaden

till höger.

från Seattle. Här finnas äfven två privata elektricitetsverk.

Spårvägsnätet är 150 mil långt och befordrar öfver 60 millioner

passagerare om året. I Seattle utgifvas 4 dagliga tidningar

och 60 vceko- och månadsskrifter, bland dem flera svenska.

— 12() —Jernvägsstationen i Seattle.Der finnas 120 kyrkosamfund och 2,500 fabriker, som gifva

arbete åt 25.000 personer med en sammanlagd årsinkomst af

20 mill. dollars eller $800 pr man. Tre öfverlandsbanor

underhålla samfärdseln mellan Seattle och andra orter i Amerika.

Här finnas 24 banker med insättningar belöpande sig till $73,-

1

Carnegie-biblioteket i Seattle.— —

000,000. Den äldsta af bankerna är Dexter Horton & Co:.-,

som öppnades år 1879 och har insättningar till ett belopp at

öfver 9 millioner, med ett grundkapital af 200,000.

Scandina-vian-American-banken, hvilken organiserades 1892 med ett

kapital af $500,000, liar insättningar till ungefär samma belopp

som den förstnämda bänken. Bland de öfriga bankerna

nämnes säskildt State-banken. som, organiserad 1905 med ett

kapital af $100.000, har insättningar öfverstigande en million och

liksom de två förstnämda räknar ett stort antal skandinaver

Washington-universitetets observatorium.

bland sina in sättare. Förglömmas får icke det stora

Carnegie-biblioteket. som färdigbyggdes 1906. Carnegie skänkte

$220.-000 till dess uppförande; staden betalte $100,000 för tomten

och bidrog 1907 med $87,000 till bibliotekets vidmakthållande.

Det innehåller 94.000 böcker och lånade under 1907 ut böcker

till öfver 29,000 personer. 1 Seattle finnas omkring 40

skolbyggnader. i hvilka undervisningen skötes af 500 lärare och

lärarinnor. Washingtons stats-universitet är också förlagdt

hit på en vacker plats mellan sjöarne Union och Washington.Washington-universitetets gymnastiksal.1

— "34 —

Det eger flera stora byggnader med föreläsningssalar,

laboratorier, museum o. s. v. Universitetets område upptager 355

acres. Undervisningen bestrides af -(2 professorer och

docenter. 1885 funnos der endast 8 lärare. Studenternas antal

utgör i allmänhet omkring 1,000. Bland lärarne finnas två

svenskar professor Magnuson och docent Johnson. Ett svenskt

läroverk. Adelphia College, upprättadt under baptistsamfundets

auspicier, är uppfördt på en al* en landsman, sågverksegaren

Lovegren, skänkt tomt och förestås af dr li. Schmidt.

Xågot, som väcker alla besökandes förvåning och

beundran. är Seattlebornas förmåga att öfvervinna naturhinder och

åstadkomma en modern stad på motsträfvig mark. Det

nuvarande Pioneer Square, den plats hvarpå Yesler på 1850-talet

uppförde sitt sågverk, var sä godt som den enda jemna plats

i hela trakten. Allt det andra var backar, den ena ofvanom

den andra. När staden började växa, utbredde den sig öfver

dessa backar. Men Seattle-borna ha alltjemt arbetat på att

utjemna backarne och ha åstadkommit det mest otroliga.

Millioner dollars ha utgifvits för borttagandet af backar och

ut-jemnandet af gator. En öfver 100 fot hög och flera hundra fot

bred backe, på hvilken ett stort hotell uppförts, försvann på en

kort tid. Hotellet nedrefs och uppbrändes, och backen

spolades bort och förflyttades i rinnande form ut i viken, och der

den förut stod, uppfördes ett nytt jättehotell och teater, allt

pà föga mer än ett års tid. En amerikansk

tidningskorrespondent vid namn Blythe skref efter ett besök i Seattle om denna

för Seattle egendomliga konst att Omskapa naturen: "Det

fins väldiga hålor på flera ställen i stadens utkanter. Dessa

hålor voro en gäng kullar. De personer, som ega dem, tala

om, att tomterna på toppen af kullarne voro värda så och så

mycket, och att tomterna i bottnen af hålorna äro värda

tusentals dollars mer. De tala om sänkandet af en gata roo fot,

som om en utgräfning af 100 fot vore en småsak och icke ett

jättearbete. Den. som sett. hur dylika arbeten utföras i östern,

börjar räkna efter, hur mänga män och hästar som behöfvas

för att få arbetet gjordt. I Seattle göres utgräfningen med

vatten, och den, som gör den, får betaklt, för att ban tager

bort jorden, och sedan igen. för att ban aflemnar den pä något

ställe, der den behöfs. I"ä så sätt fylles låglandet upp och

bildar mark för fabriker 111. 111., der det förut endast fans gytja.

Seattle ser på allt detta som något helt enkelt och naturligt."

I åratal ha dessa arbeten pågått, och i åratal ännu komma de

att pågå. En gatulängd af 225 mil har redan blifvit jetnnad

<•s

Elektriska spårvägen mellan Seattle och Tacoma.

-136-

och iordninggjord, men innan allt blir färdigt, som nu är på

tal och under förberedning, kommer gatiilängden att ökas till

800 mil och utgräfnings- och jemningskostnaderna att uppgå

till Sio.ooo.ooo. Rland de kontraktörer, som omhänderhaft

dylika arbeten, intages främsta rummet af svensken C. J.

Erickson. Han har utfört sådana till hundratusentals dollars värde

och måst lägga sig till ined en högst dyrbar arbetsapparat,

bestående af flera lokomotiv, ångskyfflar. jernvägsanläggningar

o. s. v. Ett annat förbättringsarbete, som förestår, innan

Seattle blir färdigt, är sammanbindningen at de två förut

nämda sjöarne medelst en kanal. Lake Union har en yta af 905

acres. .Mer än hälften af sjön är 60 fot djup. Den ligger 8

fot högre än Puget Sound vid sitt högsta vattenstånd. Lake

Washington har en yta af 24,900 acres och är från 25 till 600

fot djup samt 7 fot högre än Lake Union. En kanal skulle

bereda sjöfarten en oskattbar vinst, enar fartyg kunde segla in ".

dessa sjöar och genom sötvattnets inverkan utan extra kostnad

bli befriade från skeppsmaskar och andra fartygsfördcrfvande

hafsdjur, som icke tåla sötvatten.

Tacoma, som af den gamle klassiske medborgaren George

Francis Train erhöll namnet "City rif Destiny," är beläget 28

mil från Seattle på vestra stranden af Commencement Bay,

den längsta af Puget Sounds vikar. Läget är vackert.

Staden är byggd på en kulle, som höjer sig terassformigt och har

en vacker utsigt öfver skogarne och Cascade-bergen med det

härliga snöfjället Mount Tacoma eller Rainier. 1870 hade

Tacoma endast 73 invånare, 1880 720, och fem är senare

var denna siffra t O-dubblad. 1890 var folkmängden 35.000.

Nu torde den uppgå till omkring 100,000. Tacomas historia

daterar sig tillbaka till [868, då ett sågverk uppfördes på

stranden. kring hvilket snart en liten by växte upp. Från denna

anspråkslösa början har staden utvecklat sig till en väl anlagd

och löftesrik storstad. Den har en at de bästa hamnar,

ofantliga sträckor af jemnt land både på en böjd föga öfverstigande

vattenytans och på en platå, belägen från 100 till 300 fot högre

upp. Beträffande dess framtidsutsigter skrifver en amerikansk

tidningskorrespondent Chauncey Thomas: "Hvad är det,

som gjort, att Seattle fått försteget framför Tacoma? Saken

är lätt förklarlig. De två jernvägar, som för närvarande

förmedla förbindelsen med områdena öster om bergen, gå öfver

bergskedjan genom pass. belägna från 2,700 till 3.300 fot högt.

Det är en slingrande, besvärlig färd uppför dessa berg. Lo-Tacoma med Mount Rainier (Tacoina) i bakgrunden.— 138 —

komotiven förlora på färden uppför fyra femtedelar af sin kraft.

Det första lågland tågen å dessa banor träffar på härute, är

vid Seattle. Det skulle ej tjena till något att låta dem

fortsätta sin färd 40 mil längre, till Tacoma. Omlastning af varor

frän jernväg till fartyg sker alltid lämpligast i Seattle. Men

samma två jernvägar ha nu i det närmaste en ny linie färdig

längs Columbia-floden, och Harrimati utsträcker sin bana

norrut från San Francisco mot Puget Sound. Xär dessa jernvägar

bli färdiga, så att trafiken kommer att gå söderut i st. f.

österut. blir jernvägsförhållandèt omvändt, och i st. f. att fråga

hvad det skulle tjena till att låta tågen gå 40 mil längre, tiU

Tacoma, frågas då, hvad det skulle tjena till att låta dem gå

onödigt 40 mil, till Seattle. Der äro äfven andra jernvägar

som syfta på Puget Sound — en af dem är Chicago, Milwaukee

& St. Paul-banan. Under alla omständigheter kommer den

billigaste varuforslingen att gå 0111 Columbia-floden och icke

öfver bergen, och Tacoma kommer alltid att ligga närmast till

hands och åtnjuta största fördelen. Millioner menniskor

lefva i dag. som komma att se den tid, dä vester 0111

Cascade-bergen. norr om Columbia-floden och söder om Canadas gräns

kommer att finnas en befolkning af mellan t2 och 15 millioner

själar. För närvarande är folkmängden på Stilla hafskusten

endast en tolftedel af den på Atlantiska kusten. Då

handels-möjligheterna ä den förra kusten äro mer än dubbelt sä stora

som Atlantiska kustens och de naturliga resurserna här ute

många gånger större än Atlanterkustens, är det tydligt, att

folkmängden här skall komma att mångdubblas, inom 50 år

skola vi se vid Golden (iate en stad som Paris, vid

Willamette-floden en stad så stor som Philadelphia, vid Grays Harbor ett

annat Boston, i Seattle minst en million invånare och i Tacoma

ett annat Xevv York med minst 5 millioner invånare."

Fnligt mr Thomas skulle Tacoma ha de bästa

framtids-utsigterna af städerna vid Puget Sound. Och 0111 närheten till

Columbia-floden skall bli den bestämmande faktorn, är ju hans

profetia icke orimlig, äfven om de nuvarande förhållandena

icke synas lemna stöd för den. Han anser, att Puget Sound

är i dag, hvad Xevv York var 1X30, Chicago 1X50, San

Francisco 1860 och Denver 1870. Detta är en icke oäfven

jemförelse.

Tacoma har ir banker, öfver 100 kyrkor och religiösa

samfund. många präktiga byggnader, bland hvilka stadshuset

intager ett framstående rum. Stadens högskola, hvilken kostatBangårdarne och stadshuset i Tacoma.- T 140 —

en half million dollars och har rum för 2.000 studerande, är en

af de största och vackraste i landet. Undervisningen

bestrides at 50 lärare. Staden har 29 folkskolor med 282 lärare och

lärarinnor samt öfver ett dussin andra läroanstalter,

affärsskolor m. m. Ktt 40-tal sågverk, hyfvelfabriker, takspånsfabriker

m. m. sysselsätta en arbetsstyrka af 5,000 man, hvilkas löner

uppgå till nära $300,000 i månaden. Sju mjölqvarnar, af

hvilka de tre största mala öfver 2,000 tunnor mjöl 0111 dagen,

tillhöra stadens största affärer. Timmer- och

mjölutskeppningen från Tacoma är ovanligt omfattande. Ett magasin, som

ej begagnas till annat än att deri förvara hvete från slätterna

öster om bergen, är 2,360 fot långt. Ett år mottogos här 13

millioner bushels hvete. Liksom Seattle har Tacoma också

ett stort bibliotek, skänkt af Carnegie. Bland de högre

lärdomsanstalterna förtjenar särskildt nämnas Pacific Lutheran

University. grundadt af den norska lutherska synoden och

beläget i Parkland, en by söder om Tacoma. Tre dagliga och n

veckotidningar, bland dem en svensk, utkomma i Tacoma.

Staden upptager en yta af 30 qvadratmil.

Bellingham. Denna vackert belägna stad vid

Bellitighàm-viken i nordöstra delen af "Puget Sound-området utgör

egentligen en sammanslagning af de tre städerna Whatcom, Se ho me

och Eairhaven, af hvilka den förstnämda räknade sina anor

frän guldfyndens dagar vid Fraser-floden i Canada år 1858.

(iuldsökarne tillbragte vintern i Whatcom, som dä lär ha haft

ända till 10,000 invånare. Skild derifrån endast genom ert

bäck. anlades senare staden Sehome, som i slutet af 1880-talet

erhöll namnet New Whatcom och är 1890 hade tillsamman

med Whatcom något öfver 6,000 invånare. 1889 grundades

2Vz mil söder om New Whatcom staden Fairhaven. Redan

efter ett års tillvaro hade denna stad 4,000 invånare. Ar t904

förenades alla tre städerna under en styrelse och antogo det

gemensamma namnet Bellingham. Denna stad ligger 17 mil

söder 0111 Canadas gräns, 80 mil norr 0111 Seattle och 125 mil

från Stilla hafvet. Staden upptager en yta af 23 qvadratmil

och har 35,000 invånare, mer än tre gånger så många, som den

hade år 1900. Den är byggd på jemn mark med härlig utsigt

öfver den 36 qvadratmil omfattande Bellingham-viken å ena

sidan samt Cascade-bergen med det höga snöfjället Mount

P.aker å den andra. Endast 3 mil från staden ligger den vackra

insjön Lake Whatcom. Staden har en god hamn, präktiga

jern vägskommunikationer, stora sågverk och takspånsfabri-fi

- T 141 —

ker, fiskerianstalter. två allmänna bibliotek med 9.000 böcker,

vattenledning från Lake Wbatcom, tre dagliga oeli sex

veckotidningar. bland hvilka en svensk, folkskolor, två högskolor

och flera andra läroverk, bland dem statens lärareseminarium

med ett bibliotek gå g.ooo band o. s. v. Den s. k.

Seattle-andan, hvarmed förstås den tilltagsenhet, det mod och den

lokalpatriotism, for hvilka Seattle vunnit sådan ryktbarhet,

har på senare tider också börjat visa sig i Bellingham, om vi

Bellingham.

fä tro innehållet i ett qväde, som diktats ai vår landsman, red.

Xeil i Bellingham, som bl. a. låter oss veta, att

"Bellingham is full of Biz —

Trading, buying, selling;

Everybody waking up,

Even school-boys yelling.

Bellingham has everytliing,

Therefore needs 110 padding

Only needs möre fellowship,

To its virtuos adding.

/- T 42 —

Coal fields, lying underneath

Seek invcstors" money;

Whatcom county takcs the cake,

Land of milk and holley.

Untold riches plentiful

In the woods primeval;

Gold and silver in the mounts,

Waiting for upheavai."

Timmerlastning i Bellingham.

Tio mil norr om Bellingham ligger staden Ferndale. kring

hvilken en hel del af våra landsmän slagit sig ned, och hvilken

räknar omkring 1,000 invånare.

Everett, äfven bekant under namnet "skorstens-staden"

(city of smokestacks) pä grund at dess många sågverk och

fabriker, är hufvudorten i Snohomish county och ligger 33 mil

norr om Seattle. År 1891 fans der endast oröjd urskog. 1902

var der en stad med öfver 20,000 invånare. Everett har nu

30,000 invånare, fem banker, elektriska spårvägar, ett

pappersbruk, som tillverkar 26 tons bok-, skrif- och omslagspapper

hvarje dag under året och är det enda i sitt slag i hela staten ;

smältverk, kyrkor, skolor och en af de bästa hamnar vid PugetVy af Everett.— i-U —

Sound. Arlington, Marysville, Stanwood, Snohomish m. ii-

äro unga, blomstrande samhällen i samma county. En mängd

svenskar äro bosatta i Everett såväl som i kringliggande

nejder och i flera af småstäderna.

Olympia, Washingtons hufvudstad och en af dess äldsta

städer, bar ett inbjudande läge vid en af Puget Sounds vikar

och ter sig inbjudande med sina at* löfträd beskuggade gator.

Staden har 10,000 invånare. Tre dagliga och flera veckliga

tidningar utgifvas der. Kapitoliet är en imponerande

byggnad, uppförd af inhemsk sandsten i en vacker park belt nära

ångbåtsbryggan och jernvägsstationen. Ett par mil från

Olympia ligger den lilla staden Tumwater, Washingtons äldsta

stad, grundlagd af öfverste Simmons, som i okt. 1845 kom dit

med en liten skara af följeslagare efter en två veckors

besvärlig marsch från Columbia-floden och Cowlilz-dalen genom

skogar och bergstrakter. I aug. 1847 började ban uppföra ett

sågverk. De berömda Tumw ater-fallen bildas af

Deschutes-flo-den. som här i sitt utlopp i viken störtar utför tre branter

från en höjd af inalles 87 fot. Dessa fall ega en styrka af

10.000 hästkrafter. De lemna drifkraft till åtskilliga sågverk

och fabriker 111. 111. både i Tumwater och (Mympia. En af de

mera bekanta industrierna i Olympia är ostronfiske. En

annan är tillverkningen af trärör, hvilka ehuru endast ett tum

tjocka uthärda, sedan de blifvit beklädda med jern- eller

stålband, ett starkare tryck än tjockt gjutjern.

Port Townsend, hufvudorten i Jefferson co,, ligger vid

Port Townsend-viken, yo mil frän hafv et, 40 mil från Seattle

och 30 mil från Victoria på Vancouver-ön. Port Townsend

grundlades 1848 och har en af de bästa hamnar i verlden.

Kartyg kunna kasta ankar hvar som helst i viken, utan tara att

finna vattnet för djupt eller för grundt. Staden liar omkring

6.000 invånare och är Förenta Staternas tullstation för bela

Puget Sound-distriktet. Här äro ett sjömanshospital,

karantänstation. en branch af landets hydrografiska departement

o. s, v. Tre befästningar, Fort Worden, Fort Flagler och Fort

Casey äro uppförda i stadens närhet och bilda ett

triangel-formigt skydd för inloppet till Puget Sound. Staden får sitt

drickesvatten från en flod i Olynruc Mountains 2(1 mil från

Port Townsend. Stadens affärsdel är belägen på lågland

intill viken, residensstaden deremot på en 150 fot hög, åt olika

sidor sluttande backe. Utsigten derifrån utöfver Puget Sound- T 45 —

med dess vikar oeli skär, öar oeli hvita segel, de mörka

skogarne. Olympic-bergens hvita toppar oeli Cascadc-kedjan med

snöfjällen Rainier och I Saker är storartad.

Bland de mindre städerna i Puget Sound-omrädet äro

några som förtjena ett omnämnande. Pcrt Angeles, hufvudorten

i Clallam co., belägen vid Juan de Fuca-sundet halfvägs mellan

Port Townsend och Stilla hafvet, är minnesvärd pä grund af

ett försök som der gjordes på 1880-talet att anlägga en

socialistkoloni. En advokat vid namn (ieorge Venable Smith

dit-lockade en hop omisstänksamma fantaster och drog dem vid

näsan. Portland-tidningen Oregonian skref följande, som

passar in pä flertalet socialistledare: "Smith påstår sig vara

lagkarl, men är i sjelfva verket oduglig till allt nyttigt arbete

här i verlden. Han är för lat att taga sig något till, är en

professionel agitator och en samhällspläga i allmänhet. Som

lian hvarken eger drift eller mål för sin verksamhet,

skicklighet eller flit nog för att kunna uträtta något för sig sjelf,

föreslår ban en plan att taga vara på alla andra — en plan, som

skall omdana samhället och göra det rikare. Det är

förvå-nansvärdt, att en sådan ytlig qvacksalvare kan lyckas i att

dupera någon. Men naturligtvis kan hans koloni-plan icke

räcka länge. Han har lefvat derpå nu i två år och i bättre

omständigheter, än han är vand vid, men slutet blir. att

filosofen från Port Angeles dimper likt en pannkaka till jorden."

Sä skedde naturligtvis också. De flesta af kolonisterna voro,

enligt utsago af en tidningskorrespondent, hederliga,

hyggliga, intelligenta personer, f. d. skollärare, bodbiträden,

farmare o. s. v., hvilka läto narra sig att tro, att denna

kooperativa koloni skulle erbjuda dem bättre tillfällen till trefnad och

behaglig samvaro, än deras kamp för tillvaron, så länge de

arbetade hvar för sig, kunde göra. Mer än 3.000 personer

endast i lowa och Illinois anslöto sig till kolonien, inbetalte

sina afgifter och beredde sig att flytta ditut året derefter.

Men redan flera månader dessförinnan berättade ryktet, ati

endast 250 af de ursprungliga kolonisterna funnos qvar pä

platsen och hade alla utsigter att få svälta ihjel under vintern.

Den socialistiska bubblan brast, och anstiftaren till oredan

af-dunstade till andra orter. Xu försöker Port Angeles reda sig

likt andra städer enligt det allmännast anlitade, af socialisterna

förkättrade och utdömda samhällssystem, under hvilket

Chicago, New York och alla andra stora samhällen svingat sig

upp från ett intet till rikedom och välmåga. I rakt östlig rikt

ning från Port Angeles ligger på hidalgo Island staden Ana-— 146 —

cortes, en plats som mer än de flesta nya städer varit en härd

för hänsynslöst spekulationsraseri. Den anlades i jan. 1890

och räknade efter endast nägra fä månaders tillvaro öfver 1,000

invånare. Nu liar den 4,000 och är den största staden i Skagit

co. Hufvudorten i samma countv är emellertid Mount

Vernon, belägen längre inåt landet och egande 3.000 invånare.

Sedro-Woolley har lika stor folkmängd. La Conner, en annan

stad i samma county, har 1.000 invånare. I ett par af de

föregående kapitlen har omnämts jordmånens ovanliga bördighet

i detta distrikt, i hvilket en mängd svenskar slagit sig ned och

vunnit välstånd. La Conner ligger midt i statens förnämsta

hafreproducerande trakt. På senare tider ha dock farmarena

der allt mer börjat egna sig äfven åt andra jordbruksgrenar, i

Farm i Skagit-dalen nära La Conner. — Tillhörig J. O. Rndinc.

synnerhet mjölkproduktion, och i någon mindre skala åt

frukt- och grönsaksodling. En i Mount Vernon 1907

upprättad fruktinläggningsanstalt uppköpte under samma år 330 tons

frukt och grönsaker och betalte för dem $7,361. Den gaf

arbete åt 30 personer och betalte dem på några månader $6,600,

hvarjemte den köpte bleckdosor, trälådor och andra kärl för

$8.375. Det pris, farmarena erhöllo, vexlade mellan $12 pr

ton för sviskonplommoti och $80 pr ton för körsbär och hallon.

För färska bönor betaltes $40 pr ton. och efterfrågan var större

än tillgången. På öarne i Puget Sound äro åtskilliga småstä-- T 147 —

der belägna. Två af statens counties utgöras af öar. Island

co. består af öarne Whidbv och Camano, innehållande

tillsamman 227 qv.-mil och en folkmängd af 3,000. Coupeville,

Hoquiam.

hufvudorten i countyt. är beläget på Whidbv Tsland och har

400 invånare. Det andra ö-countyt är San Juan co., som

består af tre stora och ett stort antal små öar, inalles upptagan-- T 148 —

de ett område af 185 qv.-mil. De största öarne äro Orcas.

San Juan och Lopez om resp. 58. 55 och 40 qv.-mil.

Hufvudorten. belägen på San Juan Island, heter Friday Harbor ocii

har omkring 500 invånare. Två veckotidningar utgifvas der.

\f county t s 110,000 acres jord äro mindre än 10,000 i odling.

Orcas-ön eger några af de vackraste scenerier vid Puget Sound,

om icke i hela landet. En stor del af ön upptages af

bergshöjder. bland hvilka en långsträckt bergsrygg. Mount

Consti-tution. skjuter upp till en höjd af 2.486 fot. Klimatet på

Puget Sounds öar tillhör del bästa i Amerika. Regnfallet på

San Juan-öarne är i medeltal 30—36 tum om året, i Island co.

ännu lägre. Af årets dagar äro 1 10 mulna. På de i södra

delen af "Sundet" belägna öarne Vashon, Anderson m. fi. är

klimatet fuktigare. Viel Port Orchard-viken och i kitsap co..

rakt vesterut frän Seattle ligger staden Bremerton.

namnkunnig såsom en af Förenta Staternas flottstationer. Der är

en torrdocka, stor nog att mottaga det största skepp i flottan.

Staden har 2.000 invånare, af hvilka åtskilliga 100 äro

anställda vid flottans verkstäder. Ej få af dem äro svenskar. F. ö.

äro svenskar bosatta i Kitsap co. i närheten af småstäderna

Silverdale, Paulsbo, Pearscn m. fi.

Vid Grays Harbor. den stora hafsviken på W ashingtons

vestra kust, 25 mil norr om Columbia-flodens mynning, äro 4

städer belägna helt nära hvarandra, nämligen Hoquiam,

Aberdeen, Cosmopolis och Montesano. Grays Harbor mäter på sin

bredaste plats 12 mil och har en längd af 15 mil. Åtskilliga

floder mynna ut i viken, och störst af dem är Chehalis River.

Noga taladt ligger endast Hoquiam vid sjelfva viken. De

öfriga tre städerna ligga vid floden. Väldiga skogar täcka dc

omgifvande nejderna, och en mängd sågverk och

takspåns-fabriker göra sitt till att minska dem. Hoquiam ligger vid

mynningen af den lilla Hoquiam-floden, 42 mil vester om

Olympia, och räknar sin tillvaro från 1882, då ett sågverk

uppfördes der. 1 juni samma ar hade platsen ej mer än 400

invånare, men inom mindre än ett år derefter hade

folkmängden ökats till t,800. Den förste nybyggaren på platsen var

James Carr, som kom dit i kanot på Chehalis-floden hösten

1858 och tog land. Nu har staden 6,000 invånare och täcker

en yta af tre qv.-mil. Den står medelst elektrisk bana i

förbindelse med Aberdeen, som ligger 4 mil öster 0111 Hoquiam

vid Chehalis- och Wishkah-flodernas sammanflöde. Aberdeen

utlades först 1884 af Sam. Betin, den förste nybyggaren i Grays

Harbor-trakten, och har 1111 öfver 12.000 invånare. Elfva sto-- T 149 —

ra sågverk äro i gång här. Under månaderna jan.—juni af år

190Ö utskeppades härifrån 1 12 millioner fot virke. Under år

1905 sågades i stadens sågverk 250 millioner fot bräder,

hvarjemte tillverkades 55 mill, ribbor och 40 mill. takspän. Bland

stadens större firmor äro några svenska, såsom

sågverksfirman Wilson liros. & Co., som har 145 man i sin tjenst,

utbetalar $120.000 i årliga löner samt producerar virke till ett värde

af $525,000 pr år; skeppsbyggarefirman Lindström Shipyard

Co. med 125 arbetare och $150,000 i årliga löneutgifter samt ett

produktionsvärde af $400.000 pr år. Klimatet är helsosamt,

ehuru fuktigt. Under 1906 föll det 78 tum regn.

Regndagarnes antal var 156. Cosmopclis är den äldsta staden vid Grays

Harbor och utlades redan 1860 af ett par män. som byggde ett

tegelbruk och ett garfveri, men snart gåfvo dessa företag jrå

båten, enär de ej betalade sig. Staden räknar 1,200 invånare

och står genom elektrisk bana i förbindelse med Aberdeen.

Montesano, hufvudorten i Chehalis co.. ligger viel Chchalis

River, 14 mil från dess mynning. Staden utlades 1881 och

har 2.300 invånare.

De förnämsta städerna i Lewis co. äro Chehalis (countvts

hufvudort) och Centralia, den förra med 5.000. den senare med

C1.000 invånare. Chehalis ligger halfvägs mellan Tacoma.

Wasli.. och Portland. ( >rcg., omkring 92 mil från hvardera

staden. Centralia utlades 1875 af 1. Lumm åt en frigifven

negerslaf vid namn George W ashington, som redan 1852

genomströfvat vestern och tagit land i besittning, hvarest

Centralia 1111 är beläget. Xär jernvägen mellan Portland och

Tacoma byggdes 1875, egde negern 700 acres och hade 400

inhägnade och odlade. I det söder om Lewis co. belägna

Covv-litz co. är Kalama hufvudorten. Den ligger vid

Columbia-floden. Härifrån öfverför X. I\-jern vägen sina tåg till

Oregons strand på en jättestor ängfärja. hvilken dock troligen

kommer att indragas, när den nu under byggnad varande bron

vid Vancouver blir färdig. Städerna Kelso (med 1,800 inv.)

och Castle Röck (med 1,400 inv.) ligga båda vid

Cowlitz-floden. Såväl vid denna flod som omkring den 7 mil från

Castle Röck belägna Silver Lake äro åtskilliga svenskar

bosatta. idkande farmniug och boskapsskötsel.

Vancouver. l"ä norra stranden af Cölumbia-floden i Clark

co.. 6 mil öster om Willamette-flodens mynning och 7 mil norr

om Portland, med utsigt .ifver Cascade-kcdjan och dess

fjällar. öfver Columbia och dess tjusande stränder, ligger det

gamla Hudson-bay-fästets "afkomling", staden Vancouver, på ensakta stigande slättmark med mörka granskogar i bakgrunden.

Redan 1823 flyttade Hudsonbay-kömpaniet sitt hufvudsäte

från Astoria till Vancouver, som i åratal fortfor att vara

nord-vestkiistens hufvudort, ända till Willamette-dalen började

bebyggas. I följd af stridigheter mellan Tludsonbav-kompaniet.

garnisonen och katolska kyrkan rörande eganderätten till

landet, hvarpå staden nu är bygd, blef dess utveckling hämmad

till förmån för de för fartyg svårtillgängligare städerna vid

Willamette-floden ; och Vancouver, som annars iiade större

utsigter att bli en sjöstad, än Portland hade, fick "bita i

gräset"" tör den senare staden. Xtt äro stridigheterna för länge

sedan bilagda, men under tiden har floden hunnit delvis fyllas

med sandbankar, som hindra större fartyg från att segla in

genom floden. Kostnaden för vidmakthållande af en kanal

genom dem är dock beräknad att vida understiga de utgifter,

som äro förenade med upprätthållandet at* sjöfart mellan

Portland och Willamettes mynning. Vancouver, som är

hufvudorten i Clark county, har nu öfver 8,000 invånare och har,

med undantag af en kort period, ständigt varit hufvudsätet

för norra Stilla hafskustens krigsstyrka. 1 rår äro i allmänhet

stationerade 6 kompanier infanteri och ett kompani artilleri

med präktiga byggnader för befäl och manskap, bibliotek,

gymnastiksal, magasiner, varuupplag o. s. v.

.Militärreservationen upptager en qvadratmil med en väldig, nästan golfjemn

exercismark och är en af de vackraste i Förenta Staterna.

Jordmånen kring Vancouver är passande för fruktodling, i

synnerhet plommon. Mellan 2- och 300 banvagnar sviskon

utskeppas årligen härifrån. F.n ångfärja underhåller en gång

i timmen samfärdseln med Oregons strand. Vancouver står

i förbindelse med Portland både genom elektrisk jernväg

och ångbåtstrafik. Bland stadens byggnader framstår

särskildt en katolsk domkyrka af väldiga dimensioner. Staten

W ashingtons döfstuminstitut och hem för blinda äro förlagda

till Vancouver. Vidare finnas här ett stort katolskt

barnhem. hospital 111. m. En jern vägsbrygga är under

anläggning tvärs öfver Columbia-floden. och staden är medelst

jernväg förbunden med både Puget Sound och östra Washington.

Många svenskar äro bosatta i nejden. 14 mil nordost om

Vancouver ligger ett större svensk-finskt och svenskt

settle-ment. ITockinson, uppkalladt efter en af de första

nybyggarne. sv ensken A. Hockinson, som i många år var postmästare

här. men sedermera flyttade till California och nu är afliden.

Från denna trakt skref pastor B. S. Nyström i dec. iqoö ett— 151 —

bref till tidningen Hemlandet, hvarur följ. utdrag anföres

såsom ganska väl tecknande förhållandena i skogsbygderna,

Särskildt sådana de te sig för nykomlingen från de östra

staterna: "Många orätta och falska föreställningar göra sig

•gällande i östern om våra förhållanden. Den, som bor i

östern, bildar sig orätta begrepp äfven om våra förmåner.

Tian har läst om vår storartade natur, våra skogar, berg och

trädgårdar. När han kommer hit, ser ban visserligen de

snöklädda bergen, som trona bland den evigt gröna skogen,

och som sträcka sig tusentals fot öfver molnen. Men

skogen är vild, bland jätteträden stå många torra, döda, fula

träd, höga kolade stubbar, och tusentals träd ligga huller om

buller bland stora träd och ogenomtränglig småskog. Man

trodde att all frukt här ute var vacker och inbringade

stora förtjenster. Men man finner millioner lass frukt, som

får ruttna på marken eller som begagnas till foder åt

svin-och nötkreatur. Den bästa bringar alltid god förtjenst, men

den utgör endast en mindre procent, och det fordras konst

att odla den, konst att insamla och packa den samt konst

att sälja den till fördel. Den. som vill vara med om

förtjensten. måste blifva skolpilt tills vidare. Man föreställer sig att

här ute bor folket i vackra hus och hafva väl vårdade

trädgårdar ni. ni. Här finnas tusentals solida hein, men också

tiotusentals små fula hyddor, omgifna af tusentals fula

stubbar och gamla nedfallna träd. Man har hunnit rödja blott

några fä acres endast delvis. Gärdesgårdar och allt kring

hemmet bär spår af fattigdom eller vanvård. Fruktträden

bära många tum lång mossa. Kreaturen äro magra och fula,

vägarna nästan ofarbara, och man har en besynnerlig känsla

af otrefnad. Man bör besinna, att här är det frågan om

nybyggen i en trakt, som är särdeles svår att bebygga. Det

kostar hårdt arbete och mycket penningar att bereda land

för odling i våra skogsbygder. Ingen må derför förundra sig

öfver, att vanliga, fattiga familjer få nöja sig med små hus

och åkrar m. in., tills man har hunnit få det bättre. Hade

det icke varit för våra stubbar och svårröjda mark, så hade

detta land för länge sedan varit i händerna på rika

kapitalister och den fattige arbetaren hade icke haft något tillfälle

att fä eget hem i dessa trakter. Med den natur och det

klimat, som vi hafva, kan en god arbetare göra sig ett hem här,

som i flera afseenden torde vara vackrare och förträffligare

än ban skulle kunna göra det pä någon annan plats i

Amerika. Här finnas tusentals små hem med 5 till 40 acres, det— 52 —

cn familj har sin rikliga bergning och liar en trefnad, som

icke kan gifvas på en mångfaldigt större farm i östern. Våra

fördelar äro särskildt de. att cn fattig familj kan erhålla etc

godt hem lättare här än i östern och vårt klimat är det bästa

i Amerika."

I trakten af La Center bo också en del svenskar. Staden

La Camas vid Columbia-floden, 15 mil öster 0111 Vancouver,

är mest bekant genom det der belägna stora pappersbruket,

som sysselsätter en arbetsstyrka af nära 350 man.

KAPITEL 12.

Städer i östra Washington.

Spokane, östra Washingtons största stad. ligger på ömse

sidor 0111 Spokane-floden, der denna, genom klippiga öar de-

Platsen, der Spokane nu står. sådan den såg ut år 1881.

lad i fem kanaler, brusar fram i form af en mängd små och

stora vattenfall, tills de olika strömmarne åter förena sig

och bilda ett stort, 60 fot högt vattenfall, som beräknas ega

90,000 hästkrafter, ehuru ett afdrag af 60.000 måste göras

derifrån på grund af den kraftförlust som vållas genom den

steniga bottnen i floden, de många öarne och krökarne m. m.

Fallet eger ändock 50 procent större kraft än det berömdaSpokane igo8.- T 154 —

St. Anthony-fallet i Minneapolis. 1 jemförelse med

kuststräckan af Washington är landet kring Spolarne nytt.

Sommaren 1872 fick platsen sin första inbyggare. 1876 uppfördes

den första mjölqvarnen och det första sågverket, och 1879

utkom den första tidningen. 1878 var Spokane intet annat än

en gränsby med omkring 50 hus och ett hundratal invånare,

bland hvilka en missionär, en köpman, en

distriktsembets-man. en hotellegare och en smed utgjorde det

representerande elementet. 1881. det år då Northern Pacific-banan

byggdes till staden och denna inkorporerades, hade Spokane 500

invånare. Fyra år senare var folkmängden 3,000, år 1888

Högskolan i Spokane.

öfver 7,ooo, 1890, 19,000 och uppgår nu till 108,000. Sedan

1882 har staden varit hufvudorten i Spokane co. Den har

två gånger härjats af eld, näml. 1883 och den 4 aug. 1889, då

alla byggnaderna på ett område af 30 qvarter i stadens

affärsdistrikt lades i aska, hvarigenom vållades en förlust af

omkring 6 millioner dollars, till en tredjedel täckt genom

brandförsäkring. Inom ett år derefter var staden

återuppbyggd och hade ett operahus, vardt 8300,000. ett 5-våniogs-- T 55 —

hotell, kostande Si 50,000. och andra byggnader till flera

millioner dollars värde, i trots af eldsv ådan och den derpå

följande tillfälliga rubbningen i affärslifvet gjorde staden

märkvärdiga framsteg 1889. Värdet af sålda fastigheter utgjorde

Spokane-floden.

StS,ooo,ooo: öfver S2.500.000 användes på allmänna

förbättringar; $275,000 hopskötos i frivilliga bidrag till understöd

ät jernvägar; $36,000 för broar; $100.000 för kyrkor och

$30,-000 för folkskolor och seminarier.Spokane har i dag elektriska spårvägar i staden och

förstäderna till en sammanlagd längd af 260 mil: 29 bryggor

öfver Spökane-floden, en af dem en hängbro af 1,500 fots

längd; eget vattenverk: 22 folkskolor, högskola, som kostat

§175,000: tre affärsinstitut, ett flickseminarium och åtskilliga

privata läroanstalter; tre dagtidningar. 10 veckotidningar (en

svensk) och 13 månadtliga publikationer: två bibliotek, det

ena innehållande 12.000 böcker; 103 församlingar, 127

föreningar. 14 sjukhus, 7 teatrar, 10 banker med 23 millioner

dollars insatta medel. En militär-reservation. Fort Wright,

innehållande 1,022 acres och ansedd som ett af de vackraste

krigsläger i Amerika, är belägen i trakten, med utsigt öfver

Potatisskörd mellan fruktträd i Green Acres.

Spokane och Spokane-floden. Det ena af de tvä ofvan

nämda biblioteken är skänkt af Carnegie och kostade $85,000.

Staden har för sitt hastiga uppsving och industriella

framgång att tacka förnämligast de rika grufvor, som finnas i

närheten, samt den kringliggande nejdens jordbruksresurser och

slutligen äfven den skogsafverkning. som bedrifves i dessa

trakter. Hvad grufvorna beträffar, anses de ha lagt första

grunden till stadens välstånd, "hast staden visserligen har

andra resurser," säger en författare, "så är dess egentliga

grund fast och säkert byggd på koppar, bly, guld och silfver.

Liksom Alaskas grufvor hulpit Seattle till rikedom och

utveckling. ha grufvorna i British Columbia, Idaho och Wash-- T 157 —

ingtons nordligaste områden förskaffat Spokane samma

förmåner. Vidare liar jordbruket varit af stor betydelse. Till

för några år sedan var all öppen jord i dessa nejder egnad åt

boskapsafvel eller hveteodling. Men under de senaste tre

åren ha tusentals acres lagts under konstbevattning och

priset på jord stigit från 15—20 doll. pr acre till 150 och äfven

300 dollars. Tolf mil från Spokane ligger t. ex. en sträcka

land på 9.000 acres, känd under namnet Otis-trädgärden. För

10 år sedan kunde detta land ha köpts för 10-20 doll. pr acre.

Vattentillgång för ett af irrigationsdistrikten i Spokane-dalen.

Nu är det vardt dubbelt sä mycket. 1904 funnos icke mer än

3 eller 4 farmhus på hela sträckan. Xu bo der öfver 100

familjer, af hvilka många byggt vackra och artistiska hem

och förvandlat sina 5- eller 10-acres-täppor till högeligen

vinstgifvande köks- och fruktträdgårdar. Andra trakter, som

genom irrigation på samma sätt erhållit ett högt värde, äro

Edendale vid Columbia-floden, 42 mil norr 0111 Spokane,

.Area-dia vid Loon Lake, 40 mil från Spokane. Opportunity, 8

mil, och Hazelwood, 6 mil från Spokane, Green Acres m. fi.

platser. Omkring 40,000 acres i Spokane-dalen kunna läggas

under irrigation. I det distrikt, hvars förnämsta afsättnings--158-

och utskeppning-sort är staden Spokane, ocli hvilket vanligen

går under benämningen Spokane-området (Spokane country),

produceras årligen 45 millioner bushels hvete, frukt för 7

millioner dollars, mejerialster för 3*/>, nötkreatur för 14 och

andra farmprodukter för i2"/2 millioner dollars, mineralier

för 32 mill. dollars och slutligen 250 millioner fot virke. Af

detta, som hufvudsakligen består af gul och röd tall samt

lärkträd, afyttras 40 procent inom produktionsområdet.

Resten skeppas till Canada och östra delen af Förenta Staterna.

Inom det s. k. Inland Empire, hvartill räknas östra

Washington, norra Idaho, nordvestra Oregon, vestra Montana och

sydöstra delen af British Columbia, producerades år 1906

968 millioner fot virke.

I (ten lilla staden Medical Lake i vestra delen af Spokane

co. är östra Washingtons dårhus beläget, äfvensom ett hem

för svagsinta barn. Staden är byggd vid och har sitt namn

efter den förut omnämda sjön, hvars vatten användes för

sina helsohringande egenskaper.

Walla Walla, den äldsta af de städer i nordvestern,

hvilka ej äro belägna vid segelbart vatten, räknar sin egentliga

utveckling från 1860, då guldfynden i Oro Fino, Idaho,

dit-lockade en mängd menniskor, som i Walla Walla hade sin

närmaste handelsplats. Hundratals guldsökare gjorde

uppköp af hästar, sadlar 111. m. i Walla Walla; dittills obebvgdt

land togs i besittning, och tusentals kreatur betade snart på

slätterna, der man dittills endast sett några få hästar.

Staden, som 1890 hade 4.709 invånare, har nu 20,000. Der

utgifvas 7 tidningar, af hvilka 3 dagliga. Staden har 5 banker,

16 kyrkor och ett af Carnegie skänkt bibliotek: Förenta

Staternas lankontor och en militärpost äro förlagda hit.

Washingtons tukthus, äfvensom ett hem för enkor och

föräldralösa barn och Oddtellow-ordens ålderdomshem för Washington

äro belägna här.

North Yakima är hufvudstaden i Yakima co. och ligger

på vestra sidan om Yakima-floden. Staden anlades 1886.

Fyra mil söder derom fans förut en plats, benämd Yakima

och räknande en befolkning af 500, men när X. P.-banan

byggde en linie genom trakten och spelade den äldre

platsen det obehagliga sprattet att stryka förbi den på några

mils afstånd, anlades den nya staden invid banan. North

Yakiinas folkmängd var 1890 3,000, men utgör nu 11,500.

Årligen utskeppas härifrån öoo.ooo lbs. ull. Konstvattning är

nödvändig i dessa trakter, såsom förut i kapitlet om irriga-— 159 —

tionsfarmning omtalats. 1 samma county ligga (lera

blomstrande småstäder, såsom Sunnyside med 1,500. Toppenish

med 700 invånare, o. s. v. Stora fruktträdgårdar och

alfalfa-ängar m. m. vittna om konstbevattningens makt, titan

hvilken större delen af det nu odlade området än i dag skulle

varit en öken.

Ellensburg, på 1890-talet bekant under namnet

"Sammankomsternas stad" på grund af den mängd vigtiga politiska

Vy af Cle Elum.

Näst Ellensburg och Roslyn den största staden i Kittitas co. Cle

Ehlin är beläget vid Yakima-floden bland Cascade-bergens lägre

förgreningar samt räknar omkring 1,800 invånare. De närbelägna

kolgrufvorna äro stadens förnämsta inkomstkälla.

och religiösa möten, som hållits der, ligger i den bördiga

Kittitas-dalen och är hufvudorten i Kittitas co. Dalen är 40

mil lång och 25 mil bred, belägen 1,500 fot öfver hafvet och

genomflytes af Yakima-floden. Den är skoglös utom vid

flodbräddarne, hvarest växer ett smalt bälte af bomullsträd

och pil. Låglandet är bevuxet med sagebrush och höglandet

med bunchgräs. Ellensburg har ett vackert, sakta sluttan-I

Washington State College i Pullman.— irti —

de läge vid W ilson Creek ined utsigt öfver den närbelägna

Cascade-kedjan och de stora, af kullar omgärdade slätterna

österut. Dess tillvaro som stad daterar sig från 1885. ehuru

personer hade varit bosatta der nära 10 år före den tiden.

Den 4 juli 1889. då staden hade 1.500 invånare, ödelades 200

byggnader i dess affärsdistrikt af eldsvåda. Förlusten

anslogs till 2 millioner dollars. Inom ett halft år derefter hade

den företagsamma befolkningen dock redan ersatt den med

300 byggnader, kostande, en million dollars. Ellensburg har

1111 5.200 invånare, har sågverk, mjölqvarn, vattenverk, banker,

tre tidningar o. s. v. Ett af statens lärareseminarier är

förlagdt hit. Grufvor finnas inom 25 mils afstånd från staden,

och at" Kittitas-dalens 250,000 acres äro mellan 60- och 70.000

lagda under konstbevattning. I Kittitas co. är också

grut-staden Roslyn belägen. Den har 4,000 invånare, och 1.500

af dem arbeta i de der befintliga kolgrufvorna.

Colfax, hufvudstaden i W hitman co., ligger vid

Palouse-floden och är en stad på omkring 3,600 invånare. Whitman

co. är ett af de största och som jordbruksdistrikt mest

framstående counties i staten. Det omfattar större delen af det

ryktbara Palouse-området. -Med undantag at" några

skogbevuxna trakter nära backarne vid Idaho-bergen är hela countyt

en prärie med rik jordmån. Utom olika sorters säd. hö,

sockerbetor m. m. produceras här frukt af utmärkt beskaffenhet,

i synnerhet äplen. Längs Snake River odlas persikor med

stor framgång. En enda trädgård i Wawawai utskeppar

årligen i medeltal 75 ban vagnslaster persikor och andra

mjuka frukter. Staden Pullman i sydöstra hörnet at" Whitman

co. har 3,000 invånare. Det är här W ashington State College

befinner sig. en teknologisk läroanstalt samt

jordbruksinstitut. Här meddelas undervisning i gruf- och

ingeniörsveten-skap. jordbruk 111. m. Läroverket besöktes under 1907 at*

öfver 1,000 elever. Landtbruksskolan, som bedrifver sin

verksamhet fullkomligt sjelfständigt, har af Förenta Staterna

erhållit 90,000 acres jord. och det vetenskapliga departementet

af Stats-Collegen har fått 100.000 acres. Ingendera af dessa

landbevillningar har ännu sålts. Skolan reder sig i alla fall"

med de donationer och fonder hon har till sitt förfogande, och

hvilka uppgå till $180,000 om året. Lagstiftande

församlingen utanordnade år 1907 $233,000 till nya byggnader och

inredningar. Öfriga bemärkta städer i Whitman co. äro Palouse

med 2,500, Oakesdale med 1,400 och Rosalia med 1.000

invånare. Palouse räknar sin historia tillbaka till 1873. dåHvetefält på samma ranch. Den innehåller J.SSo acres och tillhör TSig Bcnd Land Co i Spokanc.

Farmvyer på Big Bend-distriktet. Trädgård och byggnader på Kellum-ranchen niira Odessa. Lincoln co.-x63-

James Smith tog som hömestead det land, hvarpå staden nu

står. 1875 uppfördes der en butik. Oakesdale utlades son!

stad 1884. Eldsvåda förstörde affärsdistriktet i Palouse 1888

ocb i Oakesdale deu 15 juli 1892, i den sistnämda staden

vällande en förlust af $200,000. Städerna i Whitman co. få

gemenligen sitt vatten från artesiska brunnar.

Wenatchee, hufvudstaden i Chelan co., har omkring 3,500

invånare. Staden är belägen vid Columbia-floden, öfver

hvilken en stor hängbrygga leder in till Douglas co. Den trakt,

hvari Wenatchee ligger, är vida berömd för sin utmärkta

frukt, i synnerhet äplen, men äfven persikor, aprikoser och

olika bärsorter. Äplen ha här skördats, som vägt öfver 2- _

lbs., persikor som vägt öfver ett skålpund och mätt 13 tum

i omkrets, och drufklasar som vägt 6 lbs. Från Wenatchee

skeppas omkring 500 banvagnslaster frukt hvarje år. Chelan

co. är af omvexlande natur. Här finnas de vildaste

bergs-och skogstrakter såväl som ökenartade prärier, hvilka ej

producera något utan konstbevattning. Det finnes 20 sågverk

i countyt, det största beläget i staden Leavenworth.. 1

nejden kring denna stad. som har 1,200 invånare, planterades år

1907 öfver 165,000 fruktträd, mestadels äplen och körsbär.

Chelan (med 700 invånare) ligger midt i ett präktigt

fruktdistrikt och nära den berömda Chelan-sjön, den största i

staten och en af de djupaste i verlden.

Prosser och Kennewick äro de förnämsta platserna i

Ben-ton co. Den förstnämda staden har 2,000, den sistnämda

t.500 invånare. De irrigerade trakterna i Benton co., i all

synnerhet längs Columbia-floden, äro berömda för sin tidigt

mognande frukt. Jordgubbar och andra bär mogna nästan

lika tidigt som i California. Smultron, plockade nära

Kennewick i slutet af april, ha betingat så högt pris som S25

lådan. Det är ej ovanligt att skörda 300 lådor jordgubbar från

en acre. På lågland ger alfalfa ända till 8 tons hö pr acre.

Ritzville, hufvudorten i Adams co.. är en stad af ungefär

samma storlek som Prosser, men belägen i en belt annan

sorts landskap. Adams co. är framför allt ett

hvetepröduce-rande land. 275,000 acres eller nära en fjerdedel af all jorden

i countyt äro besådda med hvete, och grödan för 1907 utgjorde

8 millioner bushels. Hafre och korn odlas också i ansenlig

mängd. Ritzville är den förnämsta utskeppningsorten för

hvete i bela östra Washington. Staden utlades 1883 af N.

P.-banan, som egde landet, men växte ej med någon fart förrän

efter 1898. Staden har sitt eget vattenverk och hemtar sitt- T 4 —

vatten från brunnar, somliga af dem 400 fot djupa. 432,000

gallons förbrukas dagligen. Näst kitzville är Lind den

största staden i eountyt. Den bar 1,000 invånare och är belägen

82 mil frän Spokane. Lind utlades som stael* 1890. Från

Ritzville utskeppas 2x/> millioner, från Lind en million bushels

hvete om året. Jordmånen i Adams co. är en vulkanisk aska

af 20-30 fots djup. Den är i hög grad bördig, bibehåller länge

fuktighet och producerar goda skördar i trots af torka. Adams

county har två jernvägar, Northern Pacific-banan och

Mil-waukee-banan, den sistnämda nyligen anlagd. Den kommer

att förorsaka ett stort uppsving i affärer och inflyttning. F.ti

ny stad. benämd Taunton, har blifvit anlagd i countyts

nordvestra hörn. vid den nya jernvägen och i en trakt, der en

stad behöfdes. Det är svenskar, som anlagt Taunton. näml.

landfirman Slettengren & \rnell i Seattle och Mr. A. Wilen,

som är bosatt i Taunton och der har butik.

Waterville och Wilson Creek äro de förnämsta städerna

i ett annat hveteodlande county, Douglas. Walla Walla,

W hitman och Adams counties äro de enda, som öfverträffa

Douglas co. i hveteproduktion. 11 vetegrödan i Douglas co.

uppgår till nära 4 mill. bushels om året. Wilson Creek har

500 invånare och ligger i östra delen af eountyt, medan

Waterville, som är hufvudorten i eountyt. anlagts på en högslätt i

dess nordvestra del omkring 7 mil rister om Columbia-tloden.

KAPITLET 13.

Alaska-Yukon-Pacific-utställningen.

L nder sina resor genom Alaska våren 1905 såsom Förenta

Staternas befullmäktigade kommissarie med uppgift att

samla utställningsföremål för Alaska till expositionen i Portland,

()re., kom vår landsman O. G. Chealander på tanken, att en

utställning till bekantgörande af Alaskas resurser borde

hållas i Seattle, dervid bättre och mer omfattande förberedelser

kunde göras, än hvad som tiden medgifvit i fråga om

Portland-utställningen. Mr. Chealander skref till mr T. E.

Chil-berg, president för Alaska-klubben och Scandinavian

American bankens vicc-president, hvilken han kände såsom en

varm vän af Alaska, samt framlade i korthet ett förslag till

en Alaska-utställning. Kfter sin ankomst till Seattle den 24

juni 1905 skaffade sig Chealander ofördröj ligen ett muntligt

samtal med Chilberg, hvilken fann hans ideer beaktansvärdaoeli lofvade sitt understöd till planen i fråga. Dagen derpå

framställde Chealander densamma i en lång artikel i

dagtid-ningarne. Både pressen och allmänheten egnade det

föreslagna projektet sitt varmaste intresse. Chealander mottog

hundratals bref med lyckönskningar, och framstående

affärsmän erbjödo honom både moraliskt och finansiell understöd.

Tidningar och tidskrifter i östern upptogo saken till

behandling. Leslies Weekly bland andra offentliggjorde en artikel

om saken med porträtt af mr Chealander i den spalt, som

hvarje vecka egnas åt personer, som tilldraga sig allmän

uppmärksamhet. På förslag af Chilberg beslöts vid ett möte af

för saken intresserade affärsmän att. taga reda på, hvad tankar

Alaskas befolkning hyste beträffande en utställning at"

ifrågavarande slag, och det uppdrogs ät Chealander att företaga

en Alaska-resa för att vinna klarhet i denna fråga.

Följaktligen begaf han sig i början af augusti åter till landet i

norden och genomreste under 10 veckors tid ej blott Alaska,

men äfven det Canada tillhörande Yukon-området. I Tan

rådgjorde under denna resa med de mest inflytelserika

personerna. pressen, stadsmyndigheterna, köpmanna-föreningarne och

lyckades göra dem alla gynsamt stämda för förslaget, ehuru

till en början ett visst motstånd försports mol utställningens

hållande i Seattle. Pressen uttalade sig enhälligt till förmån

för företaget, och guvernör Mclnnes i Dawson erkände

öppet, att det var af ofantlig betydelse, och uttalade sin önskan,

att Yukon-territoriet måtte tagas med. l"ä Chealanders

rekommendation afsändes derför från S.eattle längre fram eit

telegram till guvernören med inbjudan att låta de

canaden-siska besittningarne i Yukon deltaga i utställningen, som

till erkännande deraf skulle få namnet "Alaska-Yukon

Exposition." Vid sin återkomst till Seattle sammankallade

Chealander ett möte i handelskammaren. Han lrade i Alaska

anmodat ett halft hundratal framstående medborgare att verka

som rådgifvare, och så många af dessa, som för tillfället

befunno sig i Seattle, deltogo i mötet. Handelskammaren och

Alaska-klubben anmodades också att ditsända hvardera 12

representanter. Chealander valdes till mötets ordförande,

och hans uttalanden om den föreslagna utställningen

understöddes pä det lifligaste af Chilberg och andra närvarande,

och på motion af j. VY. Roberts, som senare blef

utställningens "general counsel," beslöts enhälligt att ofördröjligen

börja organisationsarbetet och tillsätta en exekutiv komité

af fem med Chealander som ordförande och berättigad att- T 166 —

utse komitémedlemmarne. Han valde sålunda J. S.

Gold-smith, J. E. Chilberg, K. A. Bollinger, W. Piggot och H. F.

Grant att utgöra komitén, men undanbad sig

ordförandeplatsen. Goldsmith utsågs till ordf. och Chealander till

sekreterare. Under nära ett års tid fortfor Chealander i denna

befattning, sammankallade möten o. s. v. oeli arbetade på bästa

sätt för planens förverkligande utan något som helst sjelfviskt

motiv. Det berättas, att ehuru han helt naturligt väntat att,

dä företaget nådde sin mognad, bli erbjuden

sekreterarebefattningen vid utställningen, han hvarken yttrade något

missnöje eller slappnade i sin ifver att arbeta för sakens lyckliga

utgång, när en annan person, som blott obetydligt deltagit i

förarbetena, erhöll den nämda befattningen. Chealander fick

dock tillfälle att i en annan maktpåliggande syssla egna sina

tjenster åt företaget och hedrades med utnämningen till dess

■ förste special-kommissarie. Sedan organisationen blifvit

fullbordad, beslöts det pä grund af det betydelsefulla

förhållandet mellan Seattle och de länder, som gränsa intill Stilla

hafvet, att tillägga ordet "Pacific"" i utställningens namn och

kalla den "Alaska-Vukon-Pacific Exposition." Ofvanstående

är den första autentiska berättelse om tillkomsten af nämda

utställning, som hittills varit offentliggjord, och vi anse det

som en heder att få vara de första, som delgifva den åt en

större allmänhet, på samma gång som vi fästa våra läsares

uppmärksamhet vid den smickrande omständigheten, att det

var en svensk, O. G. Chealander, som först uttänkte plauen

till utställningen, och en svensk, J. E. Chilberg, som valdes

till dess president och högste man.

Alaska-Vukon-Pacific-utställningen skall hållas i Seattle

från den t juni till den 15 oktober 1909. Då aktieteckningen

den 2 okt. 1906 egde rum. begärdes at* styrelsen endast

S500,-000. Men vid genomgåendet af listan befans det, att $650,000

blifvit tecknade, — med andra ord att Seattle öfvertecknat

det begärda beloppet med $150,000, något som aldrig hittills

gjorts af någon stad. Som Seattles folkmängd då utgjorde

200,000, visade teckningen en genomsnittssiffra af öfver $3

för hvarje man. qvinna och barn. Staten Washington har

anslagit en million dollars för sitt deltagande i utställningen.

Oregon har anslagit $roo,ooo, California lika mycket. Andra

stater ha för samma ändamål beviljat stora summor. Det

beräknas. att när utställningen öppnas den t juni 1909, den

kommer att representera ett utlägg af omkring 10 millioner

dollars. "J ill plats för utställningen har valts statsuniversi-- T 67 —

tetets. 255 acres omfattande, särdeles vackert belägna

"canipus." Den 1 juni 1907 firades här den s. k. "ground

breaking dav." då i närvaro af 15.000 personer utställningens

president vände den första torfvan. Tal höllos om

utställningens betydelse för statens och vestkustens utveckling, och

dagen firades i Seattle som en af de mest betydelsefulla i

stadens och nordvestkustens historia. Vid högtidligheterna

på utställningsplatsen representerade Hon. Jolin Barrett

president Roosevelt, och guvernörer, borgmästare och andra

uppsatta och framstående medborgare deltogo i festen. Hvad

t", ö. utställningens ändamål och utsigter beträffar,

återgif-ves här ett sammandrag af hvad dess

annonseringsföreståndare Frank T.. Merrick i olika uppsatser skrifvit derom.

Föregående utställningar ha firat någon tilldragelse, i de

flesta fall af historisk betydelse. Alaska-Yukon-Pacific-ut-

Den i juni 1907 pä utställningsplatsen.

ställningen hälles icke för att fira någon särskild händelse och

kräfver icke någon historisk känslosamhet för framkallandet

af entusiasm och deltagande. Såsom anonseradt i de

officiella inbjudningar, som utfärdats, kommer den att bli en stor

mellan folklig industriel och komniersiel affär med syfte att

så vidt som möjligt bidraga till verldens utveckling. Den

blir olik föregående utställningar bl. a. deri, att den icke

begär något understöd af regeringen. Allt hvad den begär af

Förenta Staternas styrelse är. att den skall deltaga deri på

samma sätt som andra länder och stater, d. v. s. genom att

uppföra byggnader och anskaffa utställningsföremål.

Kongressen har till föregående utställningar skänkt nära 29

millioner dollars. Utställningen i Portland, Ore.. 1905, den enda- T 168 —

som hittills hållits vester om Klippiga bergen, erhöll af det

nämda beloppet $485.000. Kongressen har anslagit $700.000

till uppförande af fem byggnader vid Seattle-utställningen,

näml. en för regeringen, en fcjr Alaska, en för Hawaii-öarna,

en för Filippinerna och en för fiskerierna. A.-Y.-P., såsom

den förestående utställningen i korthet benämnes, skiljer sig

från flera föregående utställningar äfven deri, att några af

dess byggnader komma att bli bestående. Som nämdt, är

ut-ställningsplatsen på universitetets mark. Efter

utställningens stängande komma åtskilliga af dess byggnader att

öfvertages af universitetet och af detsamma användas som

lärosalar m. m. Endast sådana främmande länder tillåtas deltaga

i utställningen, som gränsa intill Stilla hafvet. Andra länder

inbjudas till deltagande deri endast i den mån de kunna

utställa föremål, som representera deras intresse i Stilla

liafs-handelns utveckling. Det förnämsta ändamålet med

utställningen är att bekantgöra Alaskas och Yukon-territoriets

resurser och möjligheter och betydelsen af den handel och

samfärdsel. som äro under utveckling i de länder, som gränsa

intill Stilla hafvet. Det gäller att framställa länderna i norden

i sådan belysning, att bela verlden kan få ett korrekt begrepp

0111 de väldiga områden, om hvilka sä litet är kändt. Den

allmänt rådande föreställningen om Alaska är. att det är ett

land af is, snö och guld. Det samma gäller också om Yukon.

Få personer ha ett begrepp om dessa länders möjligheter och

fördelar. Utom guld, fisk och hudar finnas fler andra

resurser. som just börjat utvecklas, och som erbjuda ovanliga

förmåner till dem. som vilja offra kapitäl eller personliga

ansträngningar på detta område. Utställningen skall bevisa,

att Alaska och Yukon kunna med tillhjelp af

jernvägsanläggningar göras beboeliga och inkomstbringande för

millioner menniskor.

Eör den stora mängden är Alaska endast och allenast ett

område på nära 600.000 qvadratmil, upptagande nordvestra

delen af Xorra Amerika och gränsande i norr till Ishafvet.

Att Förenta Staterna kommit i besittning deraf, ställes i

förbindelse med Rysslands vänliga sinnelag mot

nordstaterna under inbördeskriget. Det är bekant att regeringen

betalte S7.200.000 (omkring 2 cents pr acre) för territoriet,

men det är icke allmänt kändt, att Förenta Staterna under de

senaste 39 ären erhållit nära $11,000,000 i skatt från Alaska.

Ehuru landets rikedom endast blifvit belt ytligt berörd, har

Alaska dock producerat $125.000.000 i guld, $80.000.000 i— löy —

htular och skinn samt fisk till ett värde af $96.000,000. Der

äro tusentals acres jord, som kunna användas till jordbruk,

och tusentals flera, som äro bevuxna med skog. Och allt

detta köpte Onkel Sam för en summa, som ej nu skulle räcka

till stort mer än att betala för ett modernt krigsskepp.

Betydligt mer än jordens halfva befolkning bor i de

länder, som gränsa till Stilla hafvet. De senast tillgängliga

statistiska uppgifter, sammanförda af Förenta Staternas

köpenskaps- och arbetsdepartement, tillerkänna dessa länder,

Förenta Staterna fränräknade, en yta af 17,095,060 qvadratmil

och en folkmängd af 904.363,000. Deras import utgör

sammanlagdt $1,853,334,000 0111 året, och deras export

$1,893,642,-000, sä alt deras hela utländska handel belöper sig till

$3,-746,976,000. Af denna utländska handel i länderna vid Stilla

hafvet kommer nära en femtedel Förenta Staterna tillgodo,

nämligen $718,000,000 0111 året, hvaraf $31)6,000.000

representeras af införsel och $322,000.000 af utförsel. Genom den

närmare bekantskap mellan de olika länderna vid Stilla

hafvet, som utställningen kan åvägabringa, torde en ändring i

handelsförhållandena till Förenta Staternas fördel kunna

å-stadkommas. Men framför allt bör den rådande

okunnigheten om Maska åtminstone till en del skingras. Alaskas

förmåner äro ansenliga. De flesta menniskor betrakta Alaska

endast som en vildmark med en outhärdlig vinter, ett land.

der ingenting kan växa eller odlas. I Alaska och Yukon

finnas dock hundratals trädgårdstäppor, der grönsaker af olika

slag och blommor sådana som liljekonvaljer, dahlier,

tusenskönor. luktärter och många andra frodas i yppighet och

prakt. Med iakttagande af litet mer omsorg, än man egnar

dem i sydligare trakter, kan man få nästan alla blommor

och grönsaker, som kunna odlas i Illinois, att växa i Alaska,

enligt hvad C. F. H. Asquith meddelar i en artikel om Alaska.

Ej färre än 285 olika sorters växter förekomma i trakterna

kring Dawson. Växtligheten är förvånande lik den. som

förekommer i de nordligaste af Förenta Staterna från Maine

till North Dakota. Många växter, som i det inre af Amerika

icke trifvas norr om 45te graden, växa förträffligt på 65te

graden i Alaska och Yukon. Förklaringen ligger troligen

i jordmånens beskaffenhet samt framför aili i de längre

sommardagarne. En växt, som under maj. juni och juli

behöfver en genomsnittstemperatur af 55 grader öfver o och 12

timmars dager, finner i östra Amerika dessa vilkor uppfyllda

så långt norrut som i Ottawa, Ontario. I Alaska och Yukon— J/O —

är temperaturen G grader lägre, men i st. f. 12 får växten 20

timmars dagsljus, oeh detta ersätter, hvad som brister i

värmen. Samma växter, som i Ontario komma i blomning den

i juli, blomma ett par dagar senare i Dawson. Rödbetor,

morötter, sallad, korn, hafre, vatten meloner, rofvor, lin,

potatis, grönsaker och frukter ha odlats i Alaska och Yukon, oc"n

vid utställningen komma prot på allt detta att förevisas.

Utställningen kommer att göra mycket i fråga 0111 att gifva

östern ett närmelsevis riktigt begrepp 0111 vesterns värde.

Antagligen komma 250,000 besökare från områdena öster om

Klippiga bergen att begagna sig af de nedsatta biljettpriserna

på jernvägarne för att besöka utställningen, se landet och

dess folk, studera förhållandena och lägga märke till hvad

som uträttats. De komma alt återvända hein med sinnet

fritt från en stor del af den dimma, som förut betungat dem

till följd af diktade historier och karrikatyrer, hvilka de

betraktat som evangeliska sanningar.

Utställningsplatsen, hvilken såsom nämdt upptager 255

acres, gränsar på en sträcka af öfver i ]/e mil till I.ake Union

och Lake Washington samt ligger inom Seattles gränser,

endast 20 minuters färd pä elektrisk spårväg frän stadens

affärscentrum. ( Mympic- och Cascade-bergen kunna ses från

platsen. hvarifrån man likaledes har en fin utsigt öfver snöfjällen

Rainier och Baker. 1 sitt ursprungliga tillstånd erbjuder

platsen allt, som kan behaga ögat. Der äro ståtliga skogsjättar,

ljufliga utsigter, behagliga sluttningar, vackra afsatser och

härliga sträckor af sjöstrand. Vid uppförandet af

byggnaderna och anordnandet af gängar 111. 111. vidtagas alla

försigtighetsmått till bibehållande af naturens eget arbete.

1"lankar-tor. som uppgjorts af Jolin C. Olmsted, den ryktbare

landskapsartisten från Brookl i ne, .Massachusetts, visar tolf stora

utställningsbyggnader, anordnade på ett säreget sätt.

Ehuru planen är utlagd med tanke på bastanthet utan trängsel,

kommer en jernväg att anläggas mellan byggnaderna för

åskådarnes beqvämlighet. Den blir öfver tvä mil läng och

kommer att på flera platser lemna tillfälle till utsigt öfver

det bela. pà samma gång som den gör det möjligt tör den

besökande att åka så nära hvilken af byggnaderna som helst,

att det ej vållar någon möda att fortsätta återstoden af vägen

till fots. De förnämsta byggnaderna grupperas rundt en

central vattenbassäng. 200 fot i genomskärning, och

anordningen är sådan, att den gör det mesta möjliga af lägets

naturliga behag. Så t. ex. kommer utställningens hufvudgatrt

— i7i —

som skall kallas Rainier avenue, att medgifva en obehindrad

utsigt öfver Mount Rainier.

Rainier avenue skall vara utställningens pulsåder, delan-

de i två i det närmaste lika delar det område af

utställnings-platsen. som är passande för uppförandet at"

utställnings-byggnader. De två största byggnaderna uppföras pä hvar

t

Auditorium-byggnaden vid A. Y. P.-utställningen.- T 172 —

sin sida om bassängplanen. som delas i två delar af avenyen.

De bli uppförda i bågforin åt norr ocb bli hvarandra lika i

storlek och mönster, 550 fot långa och 150 fot breda. De

antydda flyglarna bli i sjelfva verket särskilda byggnader,

konstruerade såsom bihang endast för att förhöja ilen

arkitektoniska skönheten. Den stora byggnaden öster 0111 fontänen

Konstpalatset vid A. Y. P.-utställningen.skall egnas åt jordbruk ocli trädgårdsskötsel, ocli den mindre

byggnaden, som är förenad med den och som blir 170 fot

bred och 200 fot lång, at konstbevattning. De motsvarande

byggnaderna på motsatta sidan skola begagnas för

fabriksvaror och de fria konsterna samt för undervisningsföremål.

Omgifvande midtelgruppen uppföras de palats, som egnas

ät grufvor och grufverksambet, maskinerier, elektricitet och

samfärdsel, skogsvetenskap, fiskerier, konst, Alaska, Yukon

och Förenta Staterna.

Ehuru ingen viss byggnadsstil blifvit beslutad, har mr.

Olmsted föreslagit, att den gamla ryska stilen skulle följas i

alla byggnaderna. Detta anses passande, då ju

utställningen hälles först och främst i syfte att utnyttja Alaskas

resurser. hvilket land tillhörde Ryssland, ända tills det år 1867

köptes at* Förenta Staterna.

Ett ansenligt område har satts åsido för staternas och

främmande länders byggnader. Nöjesgatan, motsvarande

den s. k. "trallen" i Portland och "piken" i St. Louis, blir

jemnlÖjande med Lake Unions strand och blir öfver 2,000

fot läng. Ångbåtsbryggor ha planlagts å begge

sjöstränderna. AI arken längs sjöarne erbjuder utmärkta tillfällen till

anordnande af sådant, som har med segling, rodd o. cl. att

göra. Områden ha äfven utsetts för sådana tilldragande

föremål som uisigts- och elektriska torn, gårdar, elektriska

vattenfall, 111. 111.

Den plan, som följes vid anordnandet af

utställningsalstren. går tit på att steg för steg visa de märkvärdiga

framsteg. som gjorts af länderna vid Stilla hafvet på alla

områden — uppfinningarnes icke mindre än vetenskapens och

industriens. Lif. färg och omvexling bli de hufvudsakliga

kännemärkena på förevisningarna, och ursprunglighet blir

grundtonen till hela anordningen. Stilla hafs-vestern, nordlandet

och de öfriga intresserade länderna erbjuda tilldragande och

omvexlande förevisningar, hvilka komma att skänka åt det

hela en vesterländsk och österländsk prägel.

Utställningens "board of trustees" utgöres af 50

representativa medborgare af Seattle. Styrelsen består af följande

personer: J. E. Chilbcrg, president, en framstående

finansman: J. IL McGraw. vice-president, f. d. guvernör af

Washington och framstående politiker: R. A. Ballinger,

vice-president. t", d. borgmästare och medlem af öfverdomstolen i

Seattle. nu kommissarie i generallandkontoret i landets

hufvudstad : A. S. Kerry, vice-president, president för Kerry Mill— 1/4 —

Co.: T. A. Nàdeaü, generaldirektör, f. cl. generalagent lör N.

P.-banan : H. E. Reed, exploateringsdirektör, tidningsman och

i", d. sekreterare och exploateringsdirektör vid utställningen i

Portland: Frank P. Allen, jr., arbetsdirektör, arkitekt och f.

d. styrelsemedlem vid Portland-utställningen.

KAPITEL 14.

Svenska kyrkor och församlingar i Washington.

(A) De lutherska församlingarnes historia.

Eftersom den lutherska

verksamheten är den äldsta

i Washington, börja vi med

dess historia. De första

underrättelser, vi ega

angående denna verksamhet,

återfinnas i de bref, som pastor

P. Carlson från East Union,.

Minn., (numera pastor viel

diakonissanstalten i Omaha,

Xeb.) vintern 1879-80 skref

i tidningen Augustana och

Missionären. Sedan

pastorerna Auslund och Rydholm

1876 företagit ett par

under-sökningsfärder på

vestkusten, kallades pastor I1.

Carlson 1879 af

Augustana-syna dens missionsstyrelse ati

verka bland landsmännen

pä vestkusten och är

bekant som dess förste och

verksammaste svenske missionär. Den 10 november 1879

reste pastor Carlson från Portland, Ore., till Puget Sound.

1 Seattle fann ban icke många svenskar. Några af dem voro

metodister. En grefve Calling tillhörde presbyterianska

kyrkan. I Iland lutheranerna omnämner ban en hotellegare

Lewis, om hvilken han vitzande säger, att ban "är så frikostig,

att han gifver prester fri kost." Vid White River, 6-12 mil

från Seattle, bodde skandinaver spridda. I Tacoma fann

han blott en svensk familj, men vid La Conner omkring 40-

Pastor P. Carlson.•eller 50 skandinaver, hvilka t. o. m. "talade om att bilda

församling/" I juli 1880, sedan pastor C. återvändt till östern,

upptogs missionsarbetet härute af pastor Jonas Vender,

hvilken bl. a. gjorde tre besök vid Puget Sound, innan han den

19 nov. 1881 på grund af sjuklighet måste lemna fältet och

resa österut, der han tre månader senare afled i Colorado.

Under sin verksamhet här ute stiftade pastor Vender den

22 jan. iS8r den "sv. luth. Bethsaida-församlingen" vid La

Conner med 19 medlemmar. Församlingens första diakoner

voro Olof Polson, Xils Hanson och Adam Carlson; dess

första trusteer C. J. Tollber, Gustaf Nichlason och Sven Peter

Olson. Under de följande 11 åren betjenades församlingen

endast genom tillfälliga besök af olika pastorer, såsom G. A.

Anderson, L. O. Lindh m. fi. Under ären 1885-89 höllos inga

stämmor. 1889 upptogs subskription till kyrkbygge. och en

acre jord skänktes af J. H. ( bilberg. Den 14 dec. 1890

reorganiserades församlingen under ledning af pastor (i. A.

Anderson. 19 personer tecknade sig som medlemmar.

Kyrkbygge hade påbörjats, men först den 2 okt. 1892

invigde-kyrkan, som då var färdig och hade kostat $1,924.

Församlingen betjenades från juli 1892 till sommaren 1893 al stud. S.

H. Newman, som efterträddes af stud. O. N. Glim, hvilken

stannade till i juli 1895. Under i8<;4 byggdes ett presthus för

en kostnad af Si,200. Stud. Glim efterträddes af en in vigd

ung prestman vid namn .\*. J. ■ Nelson, och ban stannade

qvar till i okt. 1900. Den 29 mars 1901 fick församlingen nv

lärare i pastor 11. S. Nyström, som stannade till i okt. 1902.

Följande året tillträdde pastor (i. A. Anderson platsen som

församlingsföreståndare. Kyrkoegendomen är värd öfver

83,000 och skuldfri. Församlingen räknar nära 200

medlemmar. hvaraf omkring 120 konimunikanter.

"Första sv. luth. församlingen" i Tacoma, den näst äldsta

af de sv. luth. församlingarne i Washington, stiftades den 17

okt. 1882 af pastor P. Carlson med 22 medlemmar, bland

hvilka några voro norskar. Församlingens första diakoner

voro F. Kildahl, Gust Sahlström och August Johnson; dess

första trustoes L. F. Brodén, Mårten Ruth och O. W. Nelson.

Församlingen erhöll af ett landkompani två tomter vid

Tacoma a ve. mellan it och 12 sts. och uppförde 1883 för Si.200

en kyrka, mätande 24x40 fot, hvilken invigdes den 27 feb.

1885. I juli 1884 blef pastor G. A. Anderson församlingens

•föreståndare och qvarstod i denna befattning till början af

1893. \r 1888 såldes kyrkoegendomen för S8.000, men för-

-176-

samlingen måste, för att erhålla fastighetsbref derpå, utlägga

$900. tomternas värde, då (le "skänktes" till församlingen.

Kort derefter köpte församlingen tomt i hörnet af 8 & I sts.

och byggde 1889 sin nuvarande stora kyrka, hvilken beqvämt

rymmer 500 personer och innehåller, utom gudstjenstlokal,

Bethsaida-kyrkan vid La Conner.

skolsal, pastorsboställe, biblioteksrum 111. m. Dess kostnad

belöpte sig till omkring $10,000. Kyrkan invigdes den 27

okt. 1889 af pastor J. Toleen. Efter pastor Andersons

afflytt-ning i början af 1893 betjenades församlingen först af stud.

C. O. Johnson, derpå af stud. G. R. Peterson i början af 1894,

■f- T 77 —

hvarefter pastor P. A. Mattson blef dess föreståndare. 1896

erhöll ban af helsoskäl ett års tjenstledighet, hvarunder

församlingen förestods af kateketen J. A. Levin. 1899 tog

pastor Mattson afsked, och sedan församlingen betjenats af

pastor L. O. Lindh från nov. 1899 till nov. 1900, erhöll den

sin nuvarande lärare, pastor C. E. Frisk, hvilken höll sin

inträdespredikan den 11 nov. 1900. Församlingen har sedan

dess utfört grundliga reparationer på och i kyrkan, fått en

ny altartafla, nytt presthus, piano och en stor piporgel värd

$3,000. Kyrkegendomen är värd $17,000, och församlingen

består af omkring 450 medlemmar, hvaraf 250

kommunikan-ter.

Hösten 1883 ankom pastor L. O. Lindh från Alexandria,

Minn., till vestkusten och stiftade, efter att ha gjort

missionsarbete på åtskilliga platser, den 22 mars 1884 "sv. luth.

Elim-församlingen" i Hockinson, en af svenskar och svensktalande

finnar bebygd trakt ett dussin mil i nordostlig riktning från

staden Vancouver. Församlingen började med ett 40-tal

medlemmar. Dess första diakoner voro Ambrosius Håkanson,

Sven Blom och Jan \Y. Janson; trustees voro Erik Mattson,

S. S. Friberg och Charles Brown. En acre jord skänktes

längre fram af Engelbrekt Mattson, och derpå börjades 1889

kyrkbygge. I mån som församlingen ansåg sig ha råd,

fortsatte den med bygget, och 1893 var kyrkan färdig, 36 fot

bred och 28 fot djup. Den invigdes sommaren i8y8. Pastor

Lindh betjenade församlingen till 1891. Under "de följande

åren hade den följande lärare: pastor Herman Lindh, stud.

T. F.. Westerlund, kateketen J. A. Levin, stud. C. E. Holt och

pastor B. S. Nyström, som öfvertog församlingsvården i okt.

1902. Församlingen räknar ett hundratal medlemmar,

hvaraf hälften kommunikanter. Dess egendom värderas till $1,200

och har aldrig varit behäftad med skuld.

Den 4 och 11 feb. 1885 stiftades "sv. luth.

Gethsemane-församlingen" i Seattle af pastor P. Carlson med 26

kommunikanter. P. O. Englund och Jacob Hammar voro

församlingens första diakoner; I!. Evenson, John Nelson och Gust.

Anderson /less första trustees. Redan året förut hade tömt,

60x120 fot, vid 3 st., nära Pike st., inköpts med derå befintliga

två byggnader för $3,600, och under vintern 1884-5 hade kyrka

uppförts, mätande 34x50 fot samt kostande inemot $1.500.

Kyrkan invigdes den 22 feb. 1885. Församlingsvården

ombesörjdes under flera år. af pastor Anderson i Tacoma med

tillfälligt biträde af andra pastorer, såsom A. Jackson på våren-i78-

1885, J. P. Lundblad hösten 1888 och vintern 1888-9. A-

1>-Montén våren 1889 och stud. J. A. Anderson sommaren 1881,1.

I nov. 1889 fick församlingen sin förste stadigvarande lärare

i pastor E. Hedeen, som stannade till sommaren 1891, då han

efterträddes först af stud. A. T.. Scott (juni—dec. 1891), derpå

af stud. S. TI. Newman (våren 1892) och slutligen af

församlingens nuvarande föreståndare, pastor Martin L. Larson,

som anlände hit den 2 juli 1892. Den egendom, församlingen

begagnat, kom ej i hennes ego förrän 1893, då församlingen

köpte den för $4,000 på kredit. Under de hårda åren 1896-7

förminskades skulden med något öfver $2,000. I jan. 1901

såldes kyrkoegendomen för $11,000, och i fel), köptes en

hörn-tomt på 9 ave. för $3.500. Nv kyrka byggdes ofördröjligen

och invigdes den 15 dec. samma år af pastor G. A. Anderson.

1902 byggdes ett stort prestluis. Kyrkoegendomen värderas

nu till $30,000. Församlingen, som blef skuldfri 1906, har

nära 600 medlemmar, hvaraf öfver 400 kommunikanter.

"Sv. luth. Johannes-församlingen" i Bothell stiftades den

19 maj 1885 af pastor G. A. Anderson med 20 kommuuikan

ter. Dess första diakoner voro Jolin Larson och hans son

Lars Johnson ; de första trustees voro Alfred Pearson ocli E.

Nilson. De första 7 åren hade församlingen endast tillfälliga

besök af pastor Anderson och de pastorer, som verkade i

Seattle. 1891 byggdes kyrka för $410 på tomt, som skänkts

af staden. Kyrkan invigdes den 22 jan. 1893 af pastor

Anderson. Sedan nov. 1892 har pastor Larson med få undantag

besökt församlingen två gånger i månaden. Församlingen

räknar ett 30-tal kommunikanter, och dess egendom är värd

S725. Den betjenas nu af pastor V. N. Thorén.

I Skomakowa blef församling stiftad den 4 april 1887 af

pastor J. W. Skans med 14 kommunikanter. Dess namn är

"Bethania." Kyrka, 22x32 fot, byggdes 1888 och invigdes

1889. Församlingen har sedan 1894 i allmänhet en gång i

månaden besökts at* pastor från Astoria, Ore. Den har

omkring 16 medlemmar.

I Spokane stiftades "sv. luth. Salems-församlingen" af

pastor P. Carlson den 25 juni 1888 med 40 koinnymikanter.

sedan kyrktomt blifvit köpt för $900. Vid jultiden samma år

erhöll församlingen till lärare dåvarande stud. (sedermera

pastorn) S. G. Youngert, hvilken qvarstannade till i aug. 1890.

Under hans tjenstetid uppfördes kyrka, 36x40 fot, med

sittplatser för 400 personer. Den invigdes i feb. 1890. T nov.

tillträdde pastorn prof. C. P. Rydholm pastoratet. Han stån-- T 79 —

nåde ett år. Under hans tid byggdes ett torn till kyrkan.

Tian efterträddes af stud. C. R. Chindblom, som qvarstod till

våren 1893 och frampå sommaren efterträddes af pastor G. A.

Anderson. Församlingen hade då på grund af den rådande

krisen råkat i svära omständigheter. På 1 y2 år fans knappt

någon medlem, som hade arbete eller inkomst utom

tjenst-flickorna. 1903 flyttade pastor Anderson och efterträddes af

pastor J. Jesperson. Församlingen, som under 1906 mycket

förskönade sin kyrka, räknar öfver 300 medlemmar, hvaraf

öfver 200 kommunikäntër, och har egendom värd öfver

$14.000. Dess nuvarande pastor är Ohslund, som nyligen

ankommit från Brainerd, Minn.

Den 7 dec. 1892 stiftades af pastor P. Carlson "Första sv.

luth. församlingen" i Bellingham (då hette den delen af

staden Fairhaven) med 30 kommunikäntër. Kort derpå

börjades kyrkobygge på ett pp.r af ett landkompani skänkta tomter.

Med gåfvan var det vilkor förbundet, att en kyrka kostande

$4.000 skulle uppföras på tomterna. Till den 15 mars 1893

hade församlingsmedlemmarne gifvit 377 frivilliga

dagsverken och $2,000 till kyrkobygget samt satt sig i en skuld af

öfver $400. Hårda tider inträffade och allt hvad församlingen

pä 8 är lyckades åstadkomma, var att afbetala $300 pä

skulden. Med bistånd af frikostiga gåfvor från affärsmän och

andra fullbordades kyrkan år 1901. I sept. 1902 invigdes

den af pastor M. L. Larson. Oberäknadt de frivilliga

dagsverkena hade kyrkan då kostat $3,860. Församlingen

betje-nades till i okt. 1902 af följande predikanter från La, Conner:

Stud. Newman 1892-3, GHm 1893-5, pastor Nelson 1895-1900,

pastor Nyström 1901 i april till okt. 1902. Efter att ha varit

vakant någon tid fick den pastor G. Bergman till föreståndare.

Han flyttade 1906. Medlemsantalet är omkring 80. hvaraf

50 kommunikäntër. Egendomen är värd $4,500.

"Sv. luth. Sunne-församlingen" är »ämnet pä en

församling, som den 29 juli 1896 stiftades pä McNeil Island af pastor

P. A. Mattson ined 20 kommunikäntër från nämda ö samt den

närbelägna Anderson Island. Församlingens första diakoner

voro Bengt och Charles Johnson samt J. T. Brolin och dess

trustees C. J. Julin, Hans Kammon och N. AT. Peterson.

1898 byggdes kyrka. 26x30 fot, på en af Edvin Ivarson

erbjuden tomt. Kyrkan invigdes den 28 okt. af pastor G. A.

Anderson. Församlingen har regelbundet betjenats af pastorer— (Bei-

fran Tacoma. Sedan L900 besökes den af pastor Frisk en gång

i månaden. Den räknar ett 40-tal medlemmar, de flesta

kom-munikanter, och dess egendom är värd $700.

r South Bend vid \\ illapa Bay stiftades den 3 okt. 1897

af pastor J. Edlund "sv. luth. Ånsgarii-församlingen" med

11 medlemmar. 1902 köpte församlingen för $200 en de

amerikanska baptisterna tillhörig kyrka, i hvilken den hade

alltsedan sin stiftelse hållit sina gudstjensten Församlingen,

som betjenats mer eller mindre regelbundet af pastorer från

Astoria och nu har S. D. Hawkins till lärare, räknar 16

medlemmar, hvaraf 9 kommunikanter. Dess egendom är värd

$500.

I Everett bildades den 13 aug. 1901 "sv. luth.

Zions-för-samlingen" af pastor M. I.. Larson med 20 kommunikanter.

Dessförinnan hade pastor Larson under Y\ år gifvit platsen

ett predikobosök i månaden. Församlingens första diakoner

voro L. J. Berg, J. F. Hogner och Xils Lindblad ; dess trustees

Andrew Thueson. Herman Lindblad och Frank Anderson.

Församlingen räknar 100 medlemmar, hvaraf omkring 70

kommunikanter, och har egen kyrka. Dess egendom är värd

$3,000. V. N. Thorén är dess pastor.

"Första sv. luth. församlingen" i Clearbrook, YVhatcom co..

stiftades den 1 jan. 1902, med 16 kommunikanter. Till

diakoner valdes Andrew Larson. S. K. Johnson och Swan

Anderson; till trustees J. P. Fstergreen och Carl Loreen,

biträdda af Swan Anderson. Före församlingens bildande hade

sedan juli 1899 först pastor Nelson och sedan pastor Nyström

en gång i månaden besökt platsen. Senare betjenades den af

pastor G. Bergman till 1906. Kyrkan, 24x24 fot och vard

$500, byggdes 1902. Församlingen räknar omkring 60

medlemmar, hvaraf nära 30 kommunikanter.

Ar 1902 stiftades i Rochester en svensk-finsk församling,

som räknar ett halft hundratal medlemmar, hvaraf 30

kommunikanter, och år 1905 en dylik i Olympia, som har öfver

30 medlemmar, hvaraf 20 kommunikanter. Dessa två

församlingar betjenas af pastor S. D. Hawkins. T Ferndale

stiftades också 1905 en församling med namnet "Immanuel," som

har egen kyrka, värd $400, och 50 medlemmar, hvaraf 30

kommunikanter. Den betjenades till 1907 af pastor G. Bergman.

I Kent är en ung församling med namnet "Bethania," och ;

South Tacoma en annan, som år 1906 uppförde åt sig en

kyrka och har betjenats at" pastor Frisk. Under [907 stiftade^

församlingar i Mount Vernon och Anacortes.(B) Svenska baptisternas utveckling i vestra Washington.

(Af pastor F. Lindén).

Baptisternas verksamhet var under första perioden

skandinavisk. och fältet omfattade både Oregon och Washington,

men i den mån verksamheten framskrider, blir den delad, och

vårt egentliga fält blir vestra Washington. Det var år 1881

de svenska baptisterna började verksamhet på vestkusten.

Befolkningen var vid denna tid obetydlig. Seattle och

Ta-coma voro då endast småstäder, och folkmängden inom hela

territoriet var enligt För. Staternas census 75,116. Ingen

genomgående jernväg från östern hade ännu nått städerna

vid Puget Sound. Först 1884 nådde Northern Pacific, med

en bibana från Puyallup till Tacoma detta mål. Missionär

O. Okerson, som några år verkat bland sina landsmän i

Minnesota. fann sig af Gud kallad att lemna detta fält och

begifva sig till vestkusten, att bland de der spridda

skandinaverna förkunna evangelium, och anlände till Portland, Ore.,

i jan. 1881. Efter att en tid ha verkat der, reste han omkring

för att undersöka fältet och anlände till Seattle och Tacoma,

der enligt hans bedömande redan funnos skandinaver i

tusental. Understödd af amerikanska baptisternas

liemmis-sionssällskap, blef O. vårt samfunds förste missionär på

vestkusten i ett distrikt omfattande Oregon och Washington.

Han verkade med nit och trohet. Pastor G. Liljeroth med fru

anlände vid denna tid för att deltaga i missionsarbetet, och

under hans ledning organiserades en skandinavisk församling

i Seattle den 3 juni 1883, ""en första baptistförsamling bland

vårt folk på kusten. Pastor och fru l.iljeroth förenades med

församlingen, men deras medlemskap varade ej länge. Efter

en kort tid flyttade de till Portland, Ore., der en församling

organiserades den 1 jan. 1884. Under åren 1883-1889 var

verksamheten skandinavisk, och följande församlingar

organiserades under denna tid: Seattle den 3 juni 1883 med tr

medlemmar, Portland, Ore., den 1 jan. 1884 med 16

medlemmar, Tacoma den 3 april 1885. Dakota Creek. Whateom co.,

den 21 aug. 1886 med 6 medlemmar. Dogfish Bay den 7 april

1888 med tt medlemmar. De predikanter, som mer eller

mindre verkade på missionsfältet under dessa år, voro följande:

O. Okerson, G. Liljeroth. N. Christofferson, N". Haylahd och

Knut Nelson. Endast tvänne församlingar hade egna

bönehus och bela medlemsantalet 1889 var 115.— 182 —

Ar 1889 var i många afseenden ett betydelsefullt år för vår

verksamhet. Församlingen i Seattle som från början var

skandinavisk hade vunnit ganska stor framgång. Men på

grund af olikhet i språk samt andra förhållanden började

man anse. att missionen bland brödrafolken bäst kunde

tillgodoses genom upplösning af församlingsbandet, hvadan

Svenska baptistkyrkan vid Pearson, Kitsap co.

Denna församling, en af de äldsta i Washington, organiserades den

7 april 1888 af P. J. Pearson och hustru, Chas. Oslund och hustru,

mrs E. C. Eggen, J. A. Berg, Brita Pearson, Peter Lundquist och .

Charles Cook.

svenskarne organiserade svensk församling. Någon osämja

eller misshällighet låg ej till grund för denna handling utan

den skedde under bästa förståelse.

Den nybildade församlingen kallade till lärare pastor F.

O. Nelson, som ock antog den till honom ställda kallelsen.

Alla syntes drifna af nit att verka för sakens fromma. Man

var angelägen att så långt som möjligt samla de

förskingrade krafterna och för detta måls vinnande insågs

nödvändigheten för de små församlingarne att sammanslutas till konferens. hvilket förverkligades i det att konferens

organiserades i Seattle den 27 december 1889. De församlingar, som

sålunda förenades, voro följande: Seattle (svensk),

Portland (svensk), Dogfisb Bay (svensk), Dakota Creek (svensk)

och Tacoma (skandinavisk). Församlingarnes antal var 5

och antalet ombud från församlingarne 9. Tjenstemän vid

organisationen voro följande: Ordf. O. Okerson, vice-ordt.

F. O. Lönn, sekr. F. O. Nelson och kassör Ang. Lovegren.

Till konstitutionskomité valdes F. O. Lönn, O. Okerson och

F. O. Nelson. Till missionskomité F. O. Nelson, A.

Lundquist och C. G. Nelson. Konferensens namn blef Svenska

Baptistkonferensen å Norra Pacific-kusten.

Vid konferensens första qvartalsmöte, som hölls i

Tacoma den 6-9 mars 1890, antogs konstitutionen, och ehuru den

var svensk till namnet, förelåg intet hinder för

skandinaviska och norsk-danska församlingar att tillhöra densamma.

Knappast hade organisationen förverkligats orh

verksambeten börjat väl ordnas innan nya förvecklingar inträda.

Den skandinaviska församlingen i Tacoma hade fått ny

pastor, nämligen J. A. Johnson. Genom hans och andras

bemödande, a-tt konf. äfven till namnet skulle gifva erkännande

åt deras nation, behandlades viel qvartalsmÖtet i Seattle den

17 okt. 1890 frågan rörande konferensens omdaning till

skandinavisk. Detta vann bifall bland mötets delegater. Saken

hänsköts till församlingarnes ompröfning med det resultat, att

de genom sina delegater vid årsmötet i Portland den 12 dec.

samma år förändrade dess namn till Skandinavisk Baptist

Konferens.

Redan två år derefter eller 1893 begärde dock de

norskdanska församlingarne i Seattle, och Tacoma utträde ur

konferensen. hvilket beviljades. Förslag till ny namnförändring

inlemnades åter vid mötet den 8 sept. 1893 och vid årsmötet

den 14 juni 1894 erhöll konferensen följande namn: Svenska

Baptisternas Konferens i Washington.

Verksamheten bland den svenska befolkningen hade

under de flydda ären vunnit stadig framgång och planer kunde

nu läggas för kraftigare verksamhet i det kommande.

Såväl församlingarna som deras lärare ådagalade ett

berömvärd t nit och stora uppoffringar och många arbetade långa

tider utan något understöd. Det oaktadt dryftades denna tid

vid konferensens möten frågor af den största betydelse för

missionen, såsom anskaffande af missionär,

söndagsskolförenings bildande, upprättande af skolor för högre skolbildning-i84-

samt missionsskolors vidmakthållande m. m. Församlingar,

som under åren 1890-1894 organiserades, äro följande: New

Whatcom (nuvarande Bellingham) den 19 juni 1890 med 10

medlemmar, Cedarhome den 28 feb. 1890 med 8 medlemmar,

Tacoma, der svenskarne utträdde ur den skandinaviska

församlingen och organiserade svensk församling den 21 jan.

1893 med 26 medlemmar, I"allard den 5 maj 1893 med 8

medlemmar och Skagit City den 19 maj 1893 med 8 medlemmar.

Församlingen i Portland. Ore., begärde och erhöll utträde ur

lconf. 1893. De predikanter, som under denna period längre

eller kortare tid tjenat församlingarne, äro följande: F. O.

Lönn, Aug. Olson. A. W. Backlund, F. R. Göranson, A. G.

Hall. Andrew Johnson, Aug. Sandell och F. Sjölander. En

missionärinna,-miss Mathilda Malmberg, liar 1111 börjat sitt

mångåriga arbete i förening med verksamheten här.

understödd af Qvinnornas Hem-missionssällskap.

Den nästa perioden, åren 1895-1899, inträder ganska

ogynsam. Att den finansiella kris, som 1893 började i detta land,

äfven skulle finna väg till vestra Washington, var naturligt.

Arbetslösheten var stor. Många nödgades lemna städerna,

for att under knappa omständigheter börja n\ byggarens

mödosamma bana. och för dem, som i städerna lyckades erhålla

arbete, var aflöningen ytterst liten. I)e väsentligaste

ändringarne under dessa år äro följande. Församlingen i

Seattle köper en ny välbelägen kyrkoegendom å hörnet af 5

avc. och Olivc st. I Ferndale organiseras församling den 23

maj 1897 med 14 medlemmar, och i Preston upprättas

mission. Predikanter, som längre eller kortare tid verkat

under denna period, äro följande: O. J. Johnson, I.. E. Nelson.

A. G. Hall som flyttar från Tacoma och efterträdes af N.

Hayland, Andrew Swartz som lemnar Seattle och efterträdes

af L. W. Linder, C. J. Granquist som upptager verksamheten

i New Whatcom. men afflyttar till Ferndale och efterträdes af

C. II. Carlson, samt N. J. Thornquist som börjar som

kont.-missionär.

Till slut vilja vi 1111 göra en hastig öfverblick öfver konf:s

verksamhet ären 1900-1907 eller till närvarande tid. Vid

början af denna period hade många förhållanden börjat

förbättras. Den inflyttning, som börjat från de östra staterna

äfvensom öppnandet af guldindustrien i Alaska göra, att

missionsfältet blir betydelsefullare med hvarje år. Följande

församlingar organiseras under denna period: Pre ston den 5

mars 1900 med 20 medlemmar, Everett den 16 aug. npi med-i85-

i() medlemmar, liadger den 25 juli 1903 med \2 medlemmar

och Hoquiam den 18 sept. 1

församling. nämligen den i I.a Center, Wash., har på grund at

lokala förhållanden tillhört konf. i Oregon. Följande

verksamhetsgrenar hafva kommit till stånd inom konf. under

denna period: Hu missionsförening bland qvinnorna,

omfattande missionscirklarne inom alla församlingarna, med mål att

underhålla en qvinlig missionär i Filippinerna, en

söndags-skolförening att underhålla en missionär för befrämjande at"

-öndagsskolsaken, ett ungdomsförbund, bestående af

ungdomsföreningarne frän de olika församlingarna, med mål att

verka synnerligen för ungdomens andliga förkofran och

utveckling. samt ett läroverk, Adelphia College, som, ehuru det

strängt taget icke står under konf. utan är en fristående

organisation. dock haft sin upprinnelse i förbindelse med konf.

och är med den nära förbunden. L)e predikanter, som verkat

inom konf. och hvilkas namn vi hittills ej nämt. äro följande:

Paul Johnson, John Samuelson. G. A. Oshrink, G. Nyqvist,

K. O. Olson. O. A. Engblom, C. Aspl und. Axel Lindgren, I7.

Lindén. C. Si lene, C. G. Scott. \. I". Ekman, M. Carlson, O.

Edison och G. Blom. Af dessa äro de 9 senast nämda ännu

i oafbruten verksamhet inom konf:s sköte.

Missionärinnor, som längre eller kortare tid verkat för

missionen ä detta fält, äro följande: Mathilda Malmberg.

Hildah Magnusson. Huldah Löfgren, Hannah Nelson och

Margaret Danielson.

Att konferensen ej under sin tillvaro varit overksam,

framgår klart at" dess kraftiga utveckling. Förbindelsen med "The

Am. Baptist State Convention" har varit af stor betydelse, tv

utan den hade det icke varit möjligt för de nya och mindre

fälten att utföra sä kraftig verksamhet. År 1883 fans en enda

församling med 11 medlemmar: 1889, då konferensen

organiserades. var medlemsantalet 115. Ar 1907 består konferensen,

Oregon och östra W ashington icke inberäknade, af 13

församlingar med 1.234 medlemmar, 11 pastorer, en missionär samt

flera, som egna en del af sin tid åt evangelii förkunnande.

Värdet at" egendom är Sr 17,000. skuld på egendom S14.000.

För missionens bedrifvande samlades 1907 $27.618.

Om Första Svenska Baptistförsamlingen i Spokane skrifver

pastor Karl A. Lundin: "Församlingen organiserades den 7

april 1894 af 8 medlemmar. Innan församlingen kunde

erhålla någon predikant, användes de gåfvor och förmågor, som— jy 186 —

funnos inom rlen lilla planteringen. I dee. 1894 fick

församlingen välkomna sin förste pastor, nämt. August Olson från

Seattle. Lokal hyrdes på sydsidan af floden och kallades

Svenska Tabernaklet. Vid årsmötet 1895 räknade

församlingen 27 medlemmar, f sept. 1898 flyttade pastor O. till Iowa.

I dec. fick församlingen sin andre lärare, pastor C. A. Boberg

från Kansas. Dess medlemsantal var nu omkring 60. Den

hade vid denna tid möteslokal äfven i Union Park. Efter

något års förlopp blef det fråga om att köpa kyrkotomt och

bygga kyrka. Den 16 nov. 1902 invigdes den nya kyrkan, som

är belägen i hörnet af Broadway och Adams st.

Församlingen hade också missionsverksamhet v id Medical Lake eller

rättare sagdt Tucker Prairie, lill hvilken plats både pastor

(tlson och pastor Boberg gjorde regelbundna besök. Vid

nyårstiden 1903 afträdde pastor Ii. församlingsvården och

flyttade till Union Park, hvarest en dotterförsamling bildades.

Samma år organiserades en församling i Tucker Prairie.

Emellertid stod nu moderförsamlingen åter utan lärare. Pastor

Clias. Asplund från Bellingham kom tillfälligt hit och fick röna

stor framgång. Den senare clelen af 1903 var pastor O. J.

Johnson också från Bellingham här och verkade. Den 31 mars

HJ04 fick församlingen en ny predikant. Pastor Karl A.

Lundin trän lron Mountain, Mich.. tillträdde då platsen, som ban

ännu innehar. Medlemsantalet var dä 64, 1111 är det 107.

Söndagsskolan har omkring 75 barn. Ungdomsföreningen

räknar något öfver 30 medlemmar. Under vissa tider ha

församlingen och fältet betjenats af en missionärinna Mathilda

Malmberg, hvars minne ej förgätes. Församlingens

kyrko-egendom värderas till $8.000 och är nästan skuldfri."

Det svenska läroverket i Seattle, Adelphia College, ehuru,

såsom i pastor Lindens uppsats påpekadt, en fristående

organisation, är dock så nära förbundet med den svenska

baptistkonferensen, att dess historia lämpligast införes här i

samband med berättelsen om baptismens utveckling. I feb. 1905

anlände dr Elli. Schmidt till Seattle på kallelse från de

svenska baptisterna i vestra Washington att komma hit och var.i

behjelplig vid organiserandet af ett läroverk. Han berättar

härom sjelf: "Efter några månaders förberedande arbete

blef organisationen fulländad den 13 juni 1905, då jag

utnämdes till president för det nybildade Adelphia College.

Skolan öppnades följ. sept. i svenska baptistkyrkans

undervåning. Första året var jag ensam lärare och hade endast fvra-.87-

elever i den akademiska afdelningen. Men jag hade en

aftonskola. der omkring 40 voro inskrifna. Genom Aug. Lovegrens

och C. J. Ericksons jemte ett stort antal andra donatorers

frikostighet var det möjligt för oss att följ. höst öppna skolåret i

eget hem, den förträffliga Adelphia Hall, den första

byggnaden på det af Aug. Lovegren skänkta "camptis."

Lärarekåren hade 1111 ökats med två lärare, mrs Anna M. Svedberg och

prof. Frank W. Parish. T re afdelningar af skolan öppnades:

The Academy, The School of Uommercc och The

Conserva-tory of Music. Det tredje skolåret såg en stor anslutning af

studerande — 85 ha insk rifvits detta år - och en ytterligare

förstärkning i lärarekrafterna. Skolans bibliotek och

laboratorier ha förbättrats med en ej obetydlig tillökning af böcker

och instrument. Gymnastiksal har inredts, och ett särdeles

framgångsfullt år är nu snart tilländalupet. Planen tör en nv

Dormitory-byggnad håller nu på att utarbetas." Genom

fördelaktiga allmänna ekonomiförhållanden har skolans

egendomsvärde stigit t. o. m. fortare, än man vågat hoppas.

Skolans hela egendomsvärde, inberäknadt landområdet, som

tillhör densamma, Adelphia Hall (en byggnad som ensam kostat

$26,245), möblemang och ännu ej inbetalda subskriptioner,

uppgår till $126,329. Härpå hvilar en skuld af mindre än

$13,000. Ett vackert resultat på mindre än tre är!

(C) Metodistförsamlingarnes historia.

(Af pastor A. Farrell).

Den förste svenske metodist, som predikade i

Washington, var Erie Sjögren, som gjorde en resa hit från San

Francisco. Något år senare besökte C. J. Wigren Seattle och

omnejd, och i sept. 1883 anställdes Andrew Farrell. för att

börja stadig verksamhet. Han stannade i tre år, som då var

den tidslängd, som en pastor kunde stanna på en plats.

Sedan den tiden har tidsbegränsningen borttagits, och en man

kan stanna, så länge det går bra för honom. Under de

nämda tre åren uppehöllos predikobesök i Tacoma, Pleasant Kidge,

Skagit City, Cedarhome, och besök gjordes i Whatcom och

viel Hoods Canal. der två eller tre familjer då voro bosatta.

Seattle-församlingen organiserades den 30 dec. 1883 med to

medlemmar, och på våren 1884 inköptes en tomt på 5 ave.

nära Pike st., der en kyrka uppfördes med boningsrum i nedre

våningen. Hela egendomen kostade S2.700 och såldes 1905— jy 88 —

för $25.000. Församlingen eger nu en ändamålsenlig kvrka,

bv ggd i hörnet af Boren ave. och ,1"ine st. och värderad till

830,000. Medlemmarnes antal är 106 och söndagsskolbarnen

50. Följande predikanter ha betjenat församlingen: Andrew

Farrell, O. F. Olander, X. G. Nelson, Jolin Johnson, C. O.

Freeman, E. G. Falk. J. lf. Levedahl, Jolin Johnson för andra

gången, S. Moodv, som 1111 tjenstgör.

Pleasant Ridge-församlingen bildades af L. Dahlgren

i88y. Denna församling är belägen i ett rikt

jordbruksdistrikt. och äro några af våra medlemmar välbergade och

bidraga rikligt till församlingens utgifter. Vi ega här två

kyrkor och ett pastorsboställe allt värderadt till $2,500.

Medlemmarnes antal är 42 med 35 söndagsskolbarn. Pastorer som

tjenstgjort här äro L. Dahlgren, O. E. Olander, C. A.

Anderson, Jolin A. Anderson, B. Howe, C. J. Nelson, Chas. Johnson,

J. 11. Levedahl och John Johnson, som nu är församlingens

pastor.

Cedar Home-församlingen organiserades 1890 af O. E.

Olander, men regelbundna predikobesök hade platsen fått

sedan 1883. Församlingen eger kyrka och pastorsboställe,

värderade till $2,500. Medlemsantalet är icke stort, ty

utflyttningar hafva minskat det och rapporteras 1111 20 medlemmar

och 31 söndagsskolbarn. Pastorerna ha. sedan församlingen

skiljdes från Pleasant Ridge, varit August Peterson, C. J.

Johnson. John Johnson, |olin A. Anderson, J. X. Burdell, K.

O. Berglund och Andrew Farrell.

Tacoma församlingen bildades 1891 af Aug. Peterson, och

under hans tid uppfördes kyrka, som sedan flyttades till en

mera central plats. Församlingen skaffade sig år 1907

ytterligare två tomter ä Ainsvvortli ave. och 7 st. Så snart som

den gamla egendomen kan säljas till skäligt pris. skall här

byggas kyrka och pastorsboställe. Egendomen är värderad

till $9,500. Medlemsantalet är 50 och söndagsskolan räknar

35 barn. Följande pastorer hafva här arbetat: Aug.

Peterson, C. J. Johnson, K. O. Berglund. B. Howe, Jolin A.

Anderson. C. J. Nelson, Jolin Ovall, S. J. Gustafson och nu T. N.

Burdell.

1 Spokane bildades församling af K. O. Berglund den 24

nov. 1894. Då Ossian Johnson var pastor, köptes den

närvarande tomten, dit en gammal kyrka flyttades, som var köpt

förut men stod på hyrd grund. Egendomen värderas till

$7.000. Medlemmarnes antal är 36 med 30 söndagsskolbarn.

Följande pastorer hafva haft anställning: K. O. Berglund,— jy 89 —

österberg, (Hof Granberg, Emanuel Johnson, Ossian Johnson,

Jolin A. Willman.

Skagit City afskildes från Pleasant Ridge år 1899, då John

Johnson blef församlingens förste predikant. Kyrkan och

bostället värderas till $2,050. Medlemsantalet är 49 med 63

barn inskrifna i söndagsskolan. De pastorer, som betjenat

församlingen, sedan deri organiserades, äro Jolin Johnson och

K. O. Berglund.

Everett-församlingen bildades 1902 den 27 jan., och

någon tid derefter upptogs arbetet i Edmunds, der kyrka

byg-des som är värderad till $1.800. Kyrkan i Everett brann ned

för oss, och tomten såldes, så der hafva vi icke någon egendom.

Medlemsantalet 10. C. V. Abrahamson och Emanuel

Johnson hafva varit pastorer derstädes.

I Fremont begynte E. G. Falk att hålla möten på

söndagseftermiddagen i nov 1901. Den första qvartalskonferensen

under ledning af John Iohnson hölls den 12 juli 1902.

Regelbunden pastor tillsattes vid konferensen i sept. 1902, och

den 20 okt. samma år inköptes den närvarande kyrkan på

hörnet af Aurora och Kilbourne sts. Medlemsantalet 35,

sön-dagsskolbarn 50. Egendomen värderas till $4,150. Följande

pastorer hafva betjenat församlingen : E. G. Falk, J. N.

Bur-dell. John Ovall och E. G. Landin.

I Bellingham upptogs verksamhet i okt. 1907. och Ossian

Johnson är pastor derstädes. \ i hafva ännu icke skaffat

någon egendom, utan hyra möteslokal. Medlemsantalet är

omkring 10.

Summa: <> församlingar och 348 medlemmar, 294

söndagsskolbarn och ett egendomsvärde af $60,500 med skulder till

ett belopp af $3,660, gifvande oss skuldfri egendom till ett

\ arde af $56,840.

(D) Svenska Kristna Missionsförsamlingen i Seattle.

(Af pastor C. A. Nyrén).

Den andliga verksamhet, som medförde bildandet at"

Svenska Kristna Missionsförsamlingen i Seattle, tog sin ringa

början i juni månad år 1888. Några få troende hade från skilda

håll anländt till platsen. l"å grund af deras gemensamma

andliga behof började de samlas med hvarandra i hemmen här

och der till gemensam säng och bön samt till Guds ords

läsning och betraktande.— igo —

På detta sätt fortsatte verksamheten till den 15 jan. 1889.

då ett extra möte hölls för samråd om verksamhetens

bedrifvande i fortsättningen. Efter åtskilligt samtal i saken

företogs en namnteckning å de personer, som voro närvarande

på mötet, för att utröna, huru många som möjligen skulle vilja

vara med om en kristlig församlings organisation. 28 stycken

läto teckna sina namn, och på ett följande möte, som beslöts

att hållas den 23 nästkommande feb., organiserades

församlingen med ofvan angifna namn och uppsattes

församlingsstadgar eller konstitution. Det dröjde ej länge, innan den

nybildade församlingen beslöt kalla predikant, och valet föll på

pastor Axel R. Anderson, som då var predikant i Kansas City.

Mo. Han antog kallelsen och anlände till Seattle i okt. 1890.

Som klart förstås, hade församlingen ännu intet eget

kyrkohem ; derför tillsattes också en komité att utse och inköpa

passande byggnadsplan för en kyrka. För detta arbete skred

komitén strax till verket och tomt köptes på 8 ave. mellan

Olive och Stewart sts. i dec. 1890. Så fort tomtköpet var

kla-reradt, påbörjades arbetet på missionshusets uppförande,

hvilket gick så raskt undan, att första mötet kunde hållas der

redan första söndagen af nästföljande april och den egentliga

invigningen sista söndagen af maj. Pastor Anderson

betje-nade församlingen till april 1897. Efter honom kallades

pastor S. O. Lindgren, som innehade platsen såsom

församlingens predikant till okt. 1899, dä pastor C. F. Sandström frän

Manistee, Mich., kallades. Han flyttade till Seattle i slutet

af mars 1900. Tvänne saker vilja vi från denna tid

omnämna. Församlingen hade sedan några år tillbaka tillhört de

amerikanska kongregationalisterna och mottagit dels ett lån

för sitt gjorda kyrkobygge och dels penningebidrag till

verksamhetens bedrifvande. Nu fattades likväl beslut att utträda

ur det amerikanska kyrkosamfundet samt på samma gång

återbetala det för kyrkobygget mottagna lånet. Båda

delarne skedde strax derefter.

Vid slutet af år 1900 försåldes den gamla kyrkoegendomen

vid 8th ave. till en norsk missionsförsamling för ett pris af

$3,500. I dess ställe inköptes en ny byggnadstomt vid Pike

och Bellevue sts., der församlingen uppbyggde sin nya

nuvarande kyrka, hvilken invigdes den 2clra söndagen af juni

månad 1901. Denna egendom hade kostat församlingen

$13,-822, af hvilka omkring $4,000 qvarstodo som skuld vid dess

invigning.— i9i —

Pastor Sandström qvarstod som församlingens lärare till

maj 1905, då han flyttade till Buffalo, Minn. Till hans

efterträdare kallades pastor C. August Nyrén från Chicago, 111.,

som tillträdde platsen i början af dec. 1905, och som är

församlingens nuvarande predikant. Hvad som under min tid

blifvit uträttadt i församlingens historia, tillhör icke mig att

teckna. Vill blott slutligen påpeka några få punkter, som i

någon ringa män äro egnade att visa läsaren delvis

församlingens utveckling under hennes nittonåriga existens samt

hennes nuvarande ståndpukt och verksamhetsprogram :

Församlingens kyrkoegendom är mycket förbättrad från

det ursprungliga; den är nu värderad till mellan 30,000 och

40.000 dollars, och pä densamma hvilar numer ingen skuld.

Af medlemmar från denna församling hafva tvänne andra

missionsförsamlingar bildats i staden, nämligen

församlingarne i Ballard och Fremont. Under församlingens vård stå

trenne söndagsskolor: den i Bellevuekyrkan samt

söndagsskolorna i Hillman City och University. Af

verksamhetsgrenar inom sitt sköte har församlingen vidare att glädja sig

öfver en ganska stor och lifskraftig ungdomsförening, en

utmärkt sångförening, en manskör och ett strängband samt en

syförening. Genom söndagsskolan och ungdomsföreningen

underhåller församlingen flera infödda evangelister pä

rnis-sionsfältet i Kina. LJtom tör den lokala verksamheten

utgifver församlingen f. ö. för inre och yttre missionsändamål

flera hundra dollars årligen och får sålunda äfven i väsentlig

grad hjelp till bedrifvandet af vår vidsträckta

distriktverksamhet icke blott i Washington utan äfven i Idaho och

Oregon. ,_ .

Beträffande verksamheten utom Seattle äro vi tyvärr icke

i tillfälle att lemna fullständig redogörelse. Några spridda

uppgifter må dock anföras. I Tacoma stiftades församling 1

juni 1889 af pastor C. A. Nilson med omkring 15 medlemmar.

Pastor N. var församlingens föreståndare till sept. 1890. I

okt. efterträddes han af pastor J. E. Björklund från Stillwater,

Minn. Församlingen hade redan 1890 köpt för $5,000

tomter i hörnet af G och 8th sts. Svenska

Tabernakelförsamlingen i Spokane organiserades den 28 okt. 1888. Den bestod då

af 17 medlemmar: 12 män och 5 qvinnor. Den 29 mars 1890

kallade de sin första predikant, pastor N. Lindqvist. Han var

församlingens lärare till 1892. Den t sept. 1890 beslöt

församlingen att bygga kyrka. Den kyrka, som byggdes, kosta-

— 1

de tillsamman med tomten $7,000. Efter pastor Lindqvist

be-tjenade pastorerna O. Frank. A. Lidman och M. E. Anderson

församlingen. Dess ordf.. Glist Johnson, fick dock stå som

ansvarig för predikoverksamheten den mesta tiden från 1892

till 1898. Dä kallades pastor J. Huleen från Chicago.

Församlingens nuvarande lärare, pastor J. E. Seth, tillträdde

församlingen den i mars 1905, och på våren samma år beslöt för-

\

Svenska Tabernaklet i Spokane.

samlingen att bygga ny kyrka. F.n välbelägen byggnadstomt

köptes, på hvilken tabernakel och pastorsboställe uppfördes

för en kostnad af resp. $19,000 och $3,000. Tabernaklet har

sittplatser för omkring 800 personer. I undervåningen finnas

bostad för vaktmästaren, ett hem för jungfrur samt skrif-,

läs- och biblioteksrum. Sedan 1896 tillför församlingen

Kon-gregationalist-samfundet. Församlingens styrelse utgöres af:— jy 93 —

J. E. Seth, pastor: J. G. Johnson, ordf.; Olof Larson, sekr.:

Alex. Landin, C. H. Ludberg, C. W . Anderson, Jolin Larson

och E. S. Stcnroth, trustees; C. II. Ludberg, finanssekr.;

Alfred Björk, kassör: Andrew Ludberg och Alex. Källman,

äldste: Chas. Peterson, Gust. Larson, Andrew Olson. David

Wästberg och Erik Anderson, diakoner: mrs J. Thorson och

miss Ida Johnson, diakonissor; Alfred Björk,

söndagsskolföre-ständare: Erie Larson, vice söndagsskolföreståndare. Inom

församlingen finnes en sjukhjelpförening Bethesda, hvars

medlemmar skola bistå hvarandra i tillfälle af behof med

sjuk-och begrafningshjelp. Den stiftades i april 1908, och dess

styrelse utgöres af: John Larson, ordf.; Erie Larson, vice

ordf.: Olof Larson, protokollsekr.; Oscar Johnson, finanssekr.;

Louis Larson, kassör. Under namnet Svenska kristna

missionsföreningen på vestkusten organiserades på våren 1890 i

Seattle en missionsförening med syfte att genom

resepredikanter låta förkunna Guds ord tör landsmännen på vestkusten.

Föreningen skulle uppehållas genom kollekter från

församlingarne och fria bidrag från vänner, som intresserade sig för

saken. Den 10 aug. 1890 antogs till föreningens förste

missionär Jolin Hagström, numera bosatt i Chicago och

medredak-tör i tidn. Missionsvännen. Föreningen har alltjemt haft

missionär på fältet, stundom ända till tre samtidigt. Ar 1904

tillhörde följ. församlingar föreningen: Seattle, Tacoma,

Spokane, Everett, Ba]lard, Aberdeen. Mcdical Lake. Bland de

pastorer, som verkat inom missionsförsamlingarne i

Washington utom Seattle, böra nämnas M. A. Anderson, som en kort

lid betjenat församlingen i Spokane och sedan i to år varit

pastor vid församlingen i Tacoma: John J. lin|een, förut

pastor i Spokane, fr. o. in. juni 1904 i Everett: I. P. Ohleen. som

verkat i Aberdeen i tre år och säges vara den ende bland

förbundets predikanter i Wasli.. som eger sångens och

musikens gåfva i någon nämnvärd mån : Jonas Johnson, som i

öfver 2 år tjenat missionsföreningen som resepredikant.

Utom af de nämda fvra kyrkliga samfunden bedrifves

religiös verksamhet bland svenskarne i Washington af den s. k.

frälsningsarmen, hvaraf en kär upprättades i Seattle år 1900

och en annan i Tacoma den 20 maj 1902. Den förra började

sin verksamhet under ledning af kapten Peterson, den senare

under ledning af kapten Anderson med biträde af löjtnant,

numera kapten Bardgren. Sommaren 1904 bildades Stillahafs

divisionen af frälsningsarmen, och stabskapten Lina

Lindström blef utnämd till dess första chef.— jy 194 —

KAPITEL 15.

Svenska tidningar i Washington.

Nordvestkusten, veckoblad för Washington Territory. var

namnet på den första svenska tidning, som utgafs i

Washington. Dess utgifvare hette Frans Lagerlöf, och det första

numret utkom den 15 januari 1885. Hur många nummer som

utkommo, är icke bekant. Då förf. till denna bok i sept.

samma år råkade mr Lagerlöf i Seattle, hade det redan länge v arit

på upphällningen med hans tidning. Den hade endast i

början af sin tillvaro utkommit regelbundet. I mina anteckningar

om mitt besök hos mr Lagerlöf läses: "Hans tidning

utkommer ryckvis. Han sjelf rosade icke marknaden och tycktes

ingalunda hysa några öfverdrifna föreställningar om vare sig

Seattle. Washington-territoriet eller Förenta Staterna i

allmänhet. Han är en dyster, melankolisk man. Jag fann honom

i ett skolhus, der ban är lärare." T. Sandegren skrifver i en

artikel om. "hur det första tidningsbolaget bildades," att

Xord-vestkustens utgifvare vid sin afresa frän Seattle "tydligtvis

hade brådtom att komma åstad, ty ban sålde ett parti

tryckstilar. värda åtminstone $80, till en tysk tidning för $5. De lågo

obegagnade på det tyska tryckeriet till 1889. då de

inköpte-for ett pris af $40 af det första tidningsbolaget på kusten."

Hur detta bildades, och hur den andra i ordningen bland

Washingtons svenska tidningar kom till stånd, omtalas af T.

Sandegren i hans ofvan omnämda uppsats pä följande roliga

sätt: "Bolaget utgjordes at" fyra personer: B. A. Anderson,

en "real estate"-agent, O. E. Olander, en metodistpastor, samt

N. P. Lind och T. Sandegren. De båda senare anlände till

Seattle på hösten 1888. Då de kungjorde tidningsplanerna,

med hvilka de kommit hafvande, mottogos de med icke ringt

misstroende. Man mindes ännu " Nord vestkustens" fiasko.

Efter många dagars kringtraskande till olika landsmän, som

ansågos mer eller mindre "prominenta." sammanträffade de

med en svensk advokat Söderberg, som bar den ärevördiga

titeln "judgc." Tian hade kort förut valts till fredsdomare.

Denne hänvisade de båda murflarne till B. A. Anderson såsom en.

den der utmärkt sig för större allmänanda än öfriga landsmän

på platsen. Söderbergs omdöme var riktigt, och då Lind i

hjerta färger framhöll, hur en svensk tidning skulle

åstadkomma en "boom" i real-estate-kontoren i Seattle i allmänhet och

i Andersons i synnerhet, visade denne sig hågad för förslaget.— 195 —

Han gick äfven till verket att bland stadens affärsmän

anskaffa annonskontrakt för den påtänkta tidningen. Då ban fått en

summa, uppgående till omkring $500, fulltecknad, ansågs

företaget be tryggad t. Under tiden hade äfven pastor Olander

gjorts intresserad. Lind. som aldrig kunde glömma, att han

sjelf varit sacri-ministerii-kandidat, hade förut vid något

tillfälle rest omkring i

Wisconsin och på eget bevåg

uppträdt såsom "vikarierande

resepredikant" och derunder

gjort pastor Öländers

bekantskap. Dels på grund

häraf och dels på grund af

Linds lysande

förespeglingar. förmåddes han slutligen

att lofva att gä med i

bolaget. Så inträffade ändtligen

clagen, då bolaget skulle

bildas. De fyra blifvande

intressenterna samlades i

pastorns arbetsrum. Efter

långt och mycket

parleran-de kom slutligen den

kritiska frågan, hur mycket hvar

och en skulle tillskjuta.

Omkring $900 behöfdes, och det.

gällde att samla ihop denna

sum ma.

Lind hade förut låtit

förstå, att han var en man,

stadd vid kassa, lika väl som

Sandegren. och att det icke var så mycket för kapitalets skull

som för "det moraliska stödets," som man önskade på platsen

kända personer till bolagsintressenter. Men när det kom till

aktieteckning, började skällan få annat ljud. Lind försökte

i det längsta slingra sig undan, men slutligen begärde

Anderson och Olander rent svar på frågan: "Hur mycket har Lind

att skjuta till?" "Välan, mina herrar," blef svaret, "jag

haten kontant summa på — $25, och jag tror. att Sandegren har

lika mycket.

Anderson och Olander stirrade mällösa äti på Lind och

än p;i Sandegren. och under cn lång stund hördes intet annat

ljud i rummet än surrandet at" några flugor. Den pinsamma

N. P. Lind och T. Sandegren.— jy 6 —

tystnaden afbröts slutligen af pastor Olander, som med

foglig stämma sade:

— Men är det icke bra fräckt att komma hit ocli proponera

att uppsätta en tidning med blott $25 på fickan?

Anderson återfick nu äfven målföret och utbrast:

— Jo, det är så fräckt, att jag måste beundra det; och der-

Vestra Postens kontor 1895.

... 1 "*( [ Q

C. AL_.Liedberg, ted.: N. A. Wedeen, manager;

Sebenius, sättare. Shoblad, sättare.

för skall jag teckna 111ig för $400, ehuru jag endast ämnat

sätta i ti $200.

Pastor Olander syntes äfven dela Andersons uppfattning

och subskriberade en lika stor summa, och sålunda kom

bolaget till stånd."

Bolaget, som organiserades i feb. 1889, kallade sig "The

Swedish Publishing Co." Vestra Posten var namnet på flen— jy 197 —

tidning, som sålunda kom till stånd, och dess förste redaktör

var N. T". Lind. Tidningens första nummer utkom den 8

mars 1889. Den 31 aug. sålde Olander sina aktier till

Sandegren. som från den dagen blef tidningens redaktör. Den 14

sept. köpte Sandegren och VY. Hoffstedt, som var faktor i

tryckeriet, de öfriga aktierna. Den 25 jan. i8yo flyttade de

tidningen till Tacoma och fördubblade dess storlek. Den 22

mars sålde de den till "The Scandinavian Publ. Co." i Seattle,

och N. I1. Lind blef åter dess redaktör. I dec. 1890

efterträddes ban af C. V. Liedberg. Tidningens historia under de

följande 12 åren ar mycket invecklad och. då inga baknummer

blifvit tillvaratagna, till ledning åt historieskrifvaren, nästan

omöjlig att noggrant utreda. Tidt och tätt synes tidningen

ha hytt 0111 egare. H. Slettengren och Nils Anderson egde

den under någon tid i början på 1890-talet. Carl Werngren

arrenderade tidningen af dem. 1 dec. 1893 köpte N. A.

\Ye-deen N. Andersons andel och sålde den i dec. 1896 till C. V.

Liedberg och X. Peters. II. Slettengren sålde sin andel till

mr Shoblad. Senare var J. \Y. Martin någon tid delegare

i tidningen och sålde i juli 1901 sin andel till C. O. Carlson,

som derpå under några månader egde tidningen i bolag med

en mr Vold. På hösten lyoi köptes tidningen af Alfred Salin.

T juli 1902 sammanslogs den med Tacoma-Tribunen under

namnet Vesterns Tribun och såldes till Magnus Turnblad. I

dec. 1903 öfvergick den genom köp i händerna på John

Eriksen och har sedan den 23 dec. utgifvits under namnet Pacific

Tribunen Tidningen bar haft lika många redaktörer som

egare. På 1890-talet redigerades den än af C. V. Liedberg,

än af E. A. Seaburg, Peters. C. Barkman m. fi. Sedan

kommo Salin. Sandegren, Turnblad, H. Cederberg samt J. Egardh

1904—sept. 1005. då Nils Gillgren öfvertog redigeringen. Hans

namn förekommer första gången i numret för den 11 okt.

Sandegren qvarstår dock som biträd, redaktör till den 8 nov.

1905. Följande roliga anekdot från tidningens äldre historia

omtalas af T. Sandegren :

"Yid ett tillfälle hade redaktör Lind ej kunnat betala sina

sättare på ett par veckor. Trötta på hans löften, beslöto de

att strejka, just dagen innan tidningen skulle komma ut.

Hela sätteripersonalen — två män och en pojke — kom

intågande i redaktionsrummet, och förmannen trädde fram och

sade:

— Nu vänta vi inte en dag längre. Git* oss pengar, eller

vi strejka.— jy 198 —

— Pengar! utropade Lincl, pengar! Åh hut! Pengar!

Kommer aldrig i fråga. Men tidningen måste ut! Skynda er!

Detta argument förbluffade verkligen sättarne, sä att de

återgingo till arbete."

Pacific Tribune, såsom den forna Vestra Posten nu heter,

bar nu egen sättmaskin m. m., utkommer hvarje onsdag i 12-

Pacific Tribunes kontor 1908.

Johan Kgardh; Nils Gillgren, redaktörer.

sicligt. 7-spaltigt format och bar sin lokal i Erikson Building,

hörnet at 1 st ave: och 1"niversity st. Tidningen bar under sin

nuvarande redaktion ryckt upp i första ledet bland

sv.-amerikanska tidningar. Dess redigering utmärker sig för

måttfullhet och undvikande at" öfverdrifter åt vare sig ena eller andra

hållet.

Den tredje i ordningen af de i Washington påbörjade sv

enska tidningarne var Tacoma-Tribunen. hvilken började

utgifvas i Tacoma i april 1890 af ett aktiebolag, kalladt The Swedish— jy 199 —

Pttblishing Company. Dess styrelse utgjordes 1890 at pres.

E. E. Rosliiig, vice pres. Gus. Pahrson, sekr. J. F. Visell,

kassor W. P. Sundberg samt Hj. Nyman ocb P. Holmgren.

Redaktör var T. Sandegren. Tidningen utkom de första ären

8-sidig och 6-spaltig. men ändrade under de följande ären

utseende och storlek mer än en gång samt krympte slutligen

betydligt tillsamman. Sandegren. som redan i början af

1890-talct blef tidningens egare, berättar om sina erfarenheter bl.

Tacoma Tribunens personal 1891.

W. Hoffstedt, faktor; J. W. Martin och ett par flickor från sätterict.

J. I". Visell, kassör; T Sandcgren, redaktör.

Fotografi tagen af K. Skarstedt.

a.: "Hela grundfonden, som det första, i Seattle bildade

tidningsbolaget egde till sitt förfogande, var $500, hvilket knappt

var tillräckligt för betalning af de anspråkslösa

tryckmaterie-leti. Ett år senare. 1890. bildades visserligen starkare bolag,

ett i Seattle med $10.000 och ett i Tacoma med $5,000. Men

i sjelfva verket inbetaltes på sin höjd en tredjedel. Icke desto

mindre gingo båda tidningarne framåt under ett par år. Men

just som affärerna syntes byggda på någorlunda säkra

grundvalar och utsigterna började ljusna, inträffade något, somi

— 200 —

likt en härjande orkan förstörde alla förhoppningar. Det var

den stora krisen, som följde efter "boomen" i början på

1890-talet. Som exempel på krisens följder på tidningsföretaget

vill jag omtala följande. Pä en månad ramlade sju banker i

Tacoma. De flesta annonserade i tidningen, och jag förlorade

deras annonser: dock icke blott deras, utan äfven de flesta

andra annonsörernas, ty krisen drog snart sagdt hvarenda

affärsman med i sin hvirfvelström. Detta var i juni månad, i

maj hade jag koUekterat omkring $225 för annonser. I juli

lyckades jag kollektera summa summarum $32.75. Det var

ett i sanning ljusblått perspektiv att dermed betala sättares

löner, pappers- och tryckräkningar m. m. samt tillika söka

hålla lifhanken uppe. Slaget var förlamande, och det blef en

hård, nästan förtviflad kamp. i hvilken ens förnämsta

existensmedel utgjordes af hoppet. C. V. Liedbcrg (Kalle Peterson),

den oförgätlige skämtaren, som vid den tiden egde Vestra

Posten, skref till mig en vecka, då lian blott lyckats utgifva

ett litet blad pä ett par sidor: "Sannerligen säger jag dig,

vara tidningar äro mycket skrala och krassliga, hardt nära

döden : men jag har nu bättre hopp, ty Vestra Posten har

sofvit denna vecka, och det står ju skrifvet, att när pigan sofver,

så varder det bättre med henne." Emellertid hade de dåliga

tiderna liksom allt annat lyckligtvis en öfvergång. Med de

rika resurser, som dessa trakter ega, kunde utvecklingen blott

för tillfället hämmas. Efter några år voro äter stora företag

med rikliga arbetstillfällen i full verksamhet.

Alaska-trafiken öppnades och göt nytt lif i den allmänna rörelsen, och

handel och näringar kommo i ett blomstrande skick.

Tidningsaffärerna förbättrades äfven något, och flera ansatser

gjordes af enskilda personer att utveckla den svenska

pressen. Men man saknade den nödvändigaste betingelsen för

att lyckas. Det är näml. i storindustriens tidehvarf omöjligt

att utan stort kapital bedrifva ett företag af särskild

betydelse. På tryckerikonstens fält kan man icke längre komma

någon väg med en anspråkslös uppsättning af ett par hundra

skålpund stilar och några billigare verktyg. Dyrbara

maskiner måste inköpas. Handsättning är föråldrad, och

sättmaskinen kostande flera tusen dollars, måste anskaffas o. s. v."

Inseende dessa svårigheter, flyttade Sandegren i juli 1902 sin

tidning till Seattle och sammanslog den med Vestra Posten,

som då egdes af Magnus Turnblad.

L"nder månaderna aug.—dec. 1892 utgafs af X. P. Lind

i Seattle tidningen Nya Tiden, en fortsättning till månads-i

— 201 —

skriften .Svenska Arbetarens Vän. som ban utgifvit i San

Francisco från maj 1891 till aug. 1892.

Väktaren började utgifvas af K. G. Falk den 1 juni 1902.

Första numret trycktes i San Francisco, men derefter har

tidningen tryckts i Seattle. I nder det första året af sin tillvaro

var den 5-spaltig och 4-sidig. utkom derpå i ett halft års tid

6-spaltig och 4-sidig, var så under ett par års tid 7-spaltig och

8-sidig samt under ett är 7-spaltig och 12-sidig. Dess format

blef sedan det nuvarande, näml. 7 spalter och 8 sidor. Tid-

«

Väktarens första lokal, hörnet af Pike st. och 2111] a ve.. der nu

Eitel-byggnaden står. Porträttet har af tidningens i

annonseringskon-Sten mångkunnige utgifvare ""förbättrats" medelst påklistrande af

diverse nöjsamma och nyttiga upplysningar tör agenter och

prenumeranter.

ningens förste redaktör var den så sorgligt beryktade f. d.

prestmannen A. F. Lindqvist, som dä uppträdde i Seattle

under namnet löjtnant Cddengren. Hans tid blef dock icke

lång, endast några veckor, hvarefter ban sökte nya fält för sin

verksamhetsifver. Såsom redaktörer vid tidningen ha

följande personer under kortare eller längre perioder tjenstgjort:

J. F. Lindblom, C. F. Martin, Ernst Spongberg, J. F..

Helle-nius, C. O. Carlson, T. Sandegren och 11. Ljungström, tid-

— jy 202 —

ningens nuvarande redaktör. 1 California har den ända från

början haft ifriga och tjenstvilligt medarbetare i .1". M.

Paul-son (San Francisco) och H. Lindblom (Middletown).

L"n-der ären 1904-5 var denna boks torf. äfven medarbetare i

Väktaren. Tidningen har eget tryckeri med sättmaskin. press

o. s. v. i no. 214 Columbia st.

Näst i ålder är Nya Verlden i Bellingham, hvars första

nummer utkom den 23 dec. 1904. Utgifvaren, O. II. Neil,

skrifver 0111 sina erfarenheter som tidningsutgifvare och

redaktör: "Liten och oansenlig, som tidningen var, sågo dock

politikussarne och ränksmidarne deri ett vigtigt medel att

bruka i politiken. \Y. 1!. Pferry. affärsföreståndare för Reveille.

gjorde oss ett förslag om att bilda ett bolag för att öfvertaga

tidningen och låta oss qvarstå som manager och

redaktör. Obekanta med W ashingtons ruttna politik antogo vi med

glädje anbudet. Knappast var bolaget bildadt förrän vi fingo

engelska redaktionsartiklar att öfversatta och införa i

tidningen. Många at dessa stridde mot vår öfvertygelse och

landade derför i papperskorgen. Så länge vi stodo vid rodret,

beslöto vi att Nya Verlden skulle vara en folkets tidning och

föra folkets talan. Detta var ej mr Ferry till lags, och ban

lemnade derför tidningen vind för våg, hoppandes att vi snart

skulle tröttna. När det ej hjelpte, försökte ban att få oss

afsatt. Vi gåfvo ej upp. utan med lagens tillhjelp fingo vi

bolaget förklaradt olagligen stiftadt, och genom att ikläda

oss alla skulderna fingo vi tidningen åter under vår kontroll.

De försökte då att taga den ifrån oss för skuld, och en sex

månaders process blef följden, ur hvilken vi slutligen afgingo

med segern. Men detta år kostade oss $3.000. Det hårdaste

för en svensk tidningsman på vestkusten är att erhålla

ar-betshjelp. Den första sättare vi hade var F. YV. Björk, och

på hans rekommendation sände vi till Massachusetts efter en

mr Wiander. Vi betalte hans biljett och skulle han återbetala

den med att låta oss afdraga $2 i veckan på hans arbetslön.

Men så en lördagsqväll kunde vi ej betala veckans lön som

vanligt. Det tog oss till onsdagen, innan vi fingo nog. Så

snart herrarne dä fingo sin aflöning, gingo de på strejk och

pockade på "Union Wages." Vi reste till Seattle och fingo

tidningen satt, och Björk och Wiander blefvo utan arbete.

Men Wiander är skyldig oss något öfver $20 på biljetten. På

hösten 1905 kom en gammal tidningsman vid namn Hylander

till vårt kontor och bad om arbete. Vi gåfvo honom ett par

veckors arbete, mat och husrum. Klädde honom i nya klä-— jy 203 —

der från topp till tå och sände honom ut att samla

prenumeranter. Han skulle få hälften af de medel han kunde få in.

Han sände in omkring 20 namn, men ej en cent i penningar.

Han hade en bok med ett hundra qvitton. Troligen samlar

han ännu, 0111 ej boken tagit slut. Vi ha hört från 20 till. som

betalt för tidningen till honom, men hvilkas namn han ej

sändt in. Och sä kom den oförgätlige "Gniste-manden"

Ingolf Akselsen. Han var en god arbetare, och det gick bra till

en tid. Men så kom röstningstäflingen om hvem som var

den mest populära flicka i Bellingham. Nya Verlden hade

utlofva! en guldklocka till pris. Ykselsen slog sig i backen

på, att flickan pä kontoret skulle vinna priset. Den svenska

klubben hade beslutat annorlunda. Svenska klubben afgick

med segern. 1 förbittringen häröfver gick Akselsen på strejk

och öfvertalade flickan att gå med.

Men det hårdaste slag. Nya Verlden ännu fått, fick den af

Bror Florman. Han var den bäste annonsagent, vi träffat i

vårt lif. På C) veckor hade ban samlat Si,000 i årskontrakter.

Han fick 30 procent kontant, när han bragte kontrakten till

kontoret vederbörligen undertecknade. Fastän han

förtjeria-de pengar som gräs, lefde han dock öfver sina tillgångar."

Mr Neil berättar vidare, hur tidningen genom Flormans

beteende bragtes i trångmål. Likväl repade den sig igen ocn

utkommer åter i 8-sidigt format med 6 spalter pä sidan. Den

innehåller både engelsk, norsk och svensk text och förklarar

detta förhällande så: "Vi ha norrmän på vår

prenumerationslista, som ej kunna läsa svenska nog att få någon nytta

af det, men kunna läsa engelska. Vi ha äfven en del

amerikaner, som hvarken kunna läsa svenska eller norska. Vi ha

allvarsamt tänkt på att gifva dem hela första sidan, ty de

flesta skandinaver i Washington förstå dock engelska, och de,

som icke förstå det, önska lära det. Amerikanerna uppehålla i

sjelfva verket Nya V erlden. Se igenom vår annonsafdclning.

Det är ingen svensk, som annonserar för mer än $1 i

månaden. och ingen norrman, som annonserar för mer än S4. Ett

amerikanskt handelshus annonserar för från S14 till $28 i

månaden, ett annat för $8, ett tredje för 15 till 20 dollars o.

s. v." Nya Verlden har utan tvifvel ett af de mest

svårarbetade fält, som kommit på någon sv.-amerikansk tidnings lott.

Mången redaktör har varit med 0111 att mottaga potatis och

andra matvaror i st. f. prenumerationsmedel. Vien hörom,

hvad mr Neil berättar från sin erfarenhet: "När vi nyligen

gjorde vår rundresa i countyt, träffade vi en man, som vart

— jy 204 —

skyldig tör tidningen för ett år. Vi frågade helt beskedligt,

om han kunde hjelpa oss ut, så vi sluppe att betala extra

postporto för honom. Xej ban hade inga pengar.

Tidningsmännen vore i alla fall parasiter, som lefde pä andras surt

förvärfvade slantar, och behöfde ej sjelfva arbeta. Pengarne för

deras underhåll vore nådesskärfvor. som kunde användas till

bättre ändamål. Han erbjöd oss slutligen en tång för ett års

prenumeration. Vi emottogo tången som betalning för

skulden. och komma att bära den till våra döddagar som ett

minne af den mest oförskämda menniska vi påträffat. Det är

onödigt att säga, alt när vi kommo hem, så stoppade vi

tidningen. Yi vilja ej ha flera tänger, de betala hvarken

trycksvärta, papper eller sättare. Tidningsmän behöfva icke

arbeta. säger denne man. som hvarje qväll kan gå till sängs och

sofva från X till to timmar om natten, under det att den

första veckan i månaden, när vi. förutom att göra

redaktionsarbetet. ha att göra inkasseringar, vi ej en enda natt få mer än

från tre till fem timmars sömn. Detta är ej arbete. Det är

endast ett lif af lätja."

1 nov. HJ05 utkom i Tacoma första numret af

Tacoma-Posten. Denna tidnings utgifvare och redaktör v ar T.

Sandegren. Tidningen uppsattes och trycktes dels i Seattle, dels

i Tacoma till sept. 1907, då en af statens rikaste svenskar,

Peter Sandberg i Tacoma, försåg den med egen sättmaskin,

tryckprcss och andra tillbehör till en kostnad af inemot

$10,-000. Fr. o. m. den 5 sept. 1907 har tidningen utkommit 8-sidig

och 7-spaltig under namnet Puget Sound Posten. Dess lokal

är i hörnet af S. I4th st. och Pacific ave. Tidningens redaktör

är fortfarande T. Sandegren.

Svenska Nordvestern är namnet på en 6 spaltig 4-sidig

veckotidning. som sedan aug. 1907 utgifves i Spokane. Dess

redaktör är 11. Bergman, och den har sin lokal i 319-20 Lindelie

Block. Tidningen kommer att inom kort förstoras till en

7-spaltig 8-sidig tidning samt att förses med ett tidsenligt

tryckeri.

På det religiösa området ha flera svenska tidningar

uppenbarat sig. Från dec. 1898 till okt. 1902 utgafs sålunda i

Tacoma månadsskriften Sällhet och Frid af de fria

missionsvännernas pastor S. P. Everlöf. Ledstjernan, mättadt lig

kristlig tidskrift tör ungdom, utkommer sedan feb. 1906 i Seattle

och redigeras af pastor C. A. Xyren. Tjenaren heter en

frievangelisk tidning, som utgifves i Tacoma hvar tredje månad

at O. Y. Person. Baptistförsamlingen i Seattle har en må-

tt

— jy 205 —

nadstidning vid namn Budbäraren, som i mars 1908 utkommit

med 18 nummer.

Lllatul mera tillfälliga tidningar, som under arens lopp

utgifvits af svenskar i Washington, föreligga några till

omnämnande. Pä hösten i8i;~ utkommo i Seattle några nummer af

en skämttidning, kallad Papegojan. C. V. Liedberg lemnade

bidrag till den. Carl Ffeil utgaf den [9 aug. 1906. likaledes

i Seattle, ett nummer af en skämttidning med namnet Klatsch.

Ända sedan julen 1892 har i Seattle hvarje år vid jultiden, på

två undantag när. utkommit en tidning vid namn Jultomten

samt vid påsktiden 1907 oeh 1908 en annan vid namn

Påskliljan. Utgifvaren af dessa två tidningar skref i Jultomten för

1906: "Det iir £tt under af alla under, att denna lilla

uppenbarelse på publicitetens törnbeströdda bana kunnat existera

sa länge, den gjort. Den firar näml. i år sitt i5

krönt med en oerhörd uppmuntran å landsmännens sida. Det

finnes titi måhända de. som inom sig sjelfva förlåtligt nog

mer än en gäng undrande frågat: Hvad är det för en

märkvärdig personlighet, som stär bakom en dylik underbar

publikation? Till svar på eii sådan vänskaplig fråga får jag

härmed offentligt tillkännagifva, att det icke iir någon mer eller

mindre än den inom tidningsverlden oförbrännelige Xils Peter

Lind. Jultomten har alltid burit sig bra och gifvit den gamle

pennfäktaren Xils Peter tillräckligt för att lefva väl under de

många julhögtider den existerat."

KAPITEL 16.

Svenska föreningar i Washington.

"Den svenska föreningsverksamheten på vestkusten

räknar sina anor från begynnelsen af den svenska invandringen

till dessa trakter." yttrade eti författare för några är sedan i

tidningen Pacific Tribune. "Det oafvisliga krafvet på

förbindelse och umgänge med personer, hvilka i språk, seder och

tänkesätt äro ens gelikar, gör sig dubbelt känbart i den

isolerade ställning, som nykomlingen intager, långt skild från

hemmets härd, slägtingar och gamla vänner. Detta förklarar

äfven, hvarför föreningsväsendet, som i allmänhet taget är

mer utveckladt, omfattadt och inflytelserikt i Amerika iir:

annorstädes, slagit särskildt djupa rötter bland härvarande

landsmän. Liksom det stora trädet skjutit upp från en liten

planta, så har mången liten sällskapskrets utvidgats till en

förening, som på några få år vuxit upp till en kraftig organ i-

— 2(j0 —

sation. hvilken räknar sina medlemmar i hundratal, och som

utfört mycket för bevarande af fosterlandskärlek och för

främjande af landsmannaintressen."

Den äldsta af föreningarne är Valhalla i Tacoma, hvilken

stiftades den 15 dec. 1884 af Olof Anderson, A. Augustin, X.

Allen. Chas. Berg, G. Bergman. R. Boman. J. P. Chilberg,

John Gustafson, C. E. TIolm, A. B. Holm, August Johnson.

G. F. Lindquist, Hj. Nyman, C. J. Olson, K. M. Peterson. L.

I. Pearson, VY. P. Sundberg och Hugo Ohlin. Den var ända

från början afsedd att vara både hjelp- och nöjesförening.

Som dess historia meddelas utförligt, år för år. i kapitel 17.

behöfver intet vidare nämnas här utom det, att föreningen

fortfarande befinner sig i blomstrande skick och har egen

byggnad, 1216-18 South K st. i Tacoma, hvilken invigdes

under stora högtidligheter den 22 sept. 1906 i närvaro af öfver

700 landsmän och landsmaninnor.

Sjukhjelpföreningcn Skandia organiserades i Spokane den

6 dec. 1889. Dess första tjenstemän voro: S. C. Youngert.

ordf.: John Ericson, vice ordf.: Hj. Gredin, sekr.; Olof

Hammarlund. kassör: A. Swan, S. Berwin. X. Xelson, trustees.

Xuvarande tjenstemän äro: \lf. Johnson, ordf.: A. Pearson,

vice ordf.: A. W. Nelson, sekr. Styrelse: J. \. Anderberg,

Jack Strandberg, C. X. Bostrom, John Erickson, C. \Y.

Erickson. Swan Peterson. Inträdesafgift iir $2, månadsafgift 50

cents. Sjukhjelp $6 i veckan, begrafningshjelp $75.

Kassa-behållningen den 1 jan. 1908 $1,803. " medlemskap

berättigade äro män och qvinnor af skandinavisk börd och af mellan

15 och 50 års ålder.

Den 31 maj 1890 bildades i Seattle en svensk förening vid

namn Svea med uppgift att "verka för nytta och nöje, befrämja

en närmare sammanslutning och i händelse af sjukdom och vid

andra bch jertansvärda fall med ömsesidigt understöd bistå

medlemmar." Den stiftades af A. M. Shoblad. B. A.

Anderson. C. 1. Peters, X. P. Lind. C. Carlson. T. Sandegren. W.

Hoffstedt och Herman Peterson. Efter två månaders tillvaro

räknade den 50 medlemmar, men intresset afsvalnade

sedermera med den påföljd, att föreningen i augusti 1890 åter

upplöste sig.

T Spokane stiftades 1891 föreningen Svenska Bröderna.

Dess grundläggare voro Chas. Ericson, Chas. Löfquist. John

Arlington, Fred Anderson. Dennis Olson och James Bergman.

Föreningen erhöll genast stor tillslutning från de talrika

svenskarne i staden, och inom ett års tid räknade den 150 medlem-— jy 207 —

mar. egde en ansenlig kassa samt hade egen musikkår m. in.

Men då den stora penningkrisen med ty åtföljande hårda

tider inträffade 1893. fingo Svenska Bröderna lika väl som

alla andra soeiella organisationer en hård känning af det

finansiella betrycket. Många medlemmar reste från staden,

och bland de qvarvarande yppade sig slitningar och

misshälligheter, sä att hela medlemsantalet slutligen endast uppgick

till 10. Först 1899 väcktes föreningen åter till nytt lit. Nya

medlemmar tillströmmade, som med kraft och hag upptogo

verksamheten. Sedan dess har föreningen gått stadigt och

raskt framåt. Den räknar nära 160 medlemmar, och den har

$3,000 i kassan. Den lemnar sjukhjclp åt sina medlemmar.

Dessutom har den till mål att vara till nytta och nöje för

landsmän i Spokane och omnejd. Den har gjort många

donationer till behöfvande landsmän, och dess fester ha städse

varit trefliga och talrikt besökta. Dess nuvarande embetsmän

äro: Max Anderson, ordf.; J. Carlson, vice ord.: T. Holmgren,

prot. sekr.: A. Engqvist, finanssekr.; J. Johanson, kassör; J.

Strandberg, ceremonimästare; M. Strandberg, marskalk; L.

Meyer, O. Engström, P. Waldén, inre, högre och venster

vakt; G. Pearson, P. Ehnberg. A. Möller, trustees; P. Peterson,

kaplan.

I Seattle stiftades den 12 aug. 1892 föreningen Svenska

Klubben. Ett förberedande möte hade visserligen redan den

5 aug. hållits för öfverläggning 0111 bildandet af en förening.

Men dess beslut beträffande vilkor för medlemskap

förkastades vid påföljande möte, och vid detta bestämdes äfven

föreningens namn, hvadan Svenska Klubbens födelsedag ej gerna

kan anses vara någon annan än den 12 aug. Denna förening

har stadigt gått fram, befinner sig fortfarande i blomstrande

tillstånd och eger vid 8th ave. i Seattle, nära hörnet af Olive st.,

egen byggnad, hvilken invigdes med en stor fest. den 9 sept.

1902. I kap. 18 återfinnes en fullständig historia öfver

föreningens verksamhet, till hvilken läsaren benäget hänvisas för

erhållande af närmare upplysningar.

I Everett grundlades efter åtskilliga sammanträden

föreningen Monitor i mars 1903. Bland dem, som i synnerhet med

ifver arbetat för detta mål. märkas Carl Carlson, S. O.

Wallgren. \\ . Wallmark och Frank Carlson. Vid föreningens

stiftande valdes Axel Johnson till president och Carl Carlson till

sekreterare. På första mötet inskrefvos 30 medlemmar.

Föreningen. som var både nöjes- och hjelpförening, utbetalte under

sin tillvaro flera hundra dollars i sjukhjelp. Den egde bestånd-208-

till i början af t7 och egde någon tid ända till 75

medlemmar. Ordförandeplatsen bekläddes under en termin af David

Carlson, under en annan af Albin Iohnson, under en tredje at"

mr Eckstrom.

En svensk Oddfellow-loge vid namn Anchor Lodge bildades

i Seattle den tö sept. 1905. Mr J. E. Hellenius har skrifvit

följande historik öfver denna loge :

"Den svenska Odd Fellow-logen i Seattle är ett vårens

barn. Det var nämligen i början af maj månad år 1905 som

T. Albert Ericson, J. E. Svvanson, |. YV. Nordström, C. F.

Wallin, Andrew Olson och J. E. Hellenius började samråda

"ini lämpligheten af att organisera en sådan loge. Dessa

enskilda rådslag ledde omsider till ett offentligt sammankallande

af alla för saken intresserade till ett möte i bottenvåningen at

Sv enska Klubbens ball kl. 8 e. m. den 26 maj. Ett 30-tal

närvoro på detta möte. Det första afgörande steget till

organisering togs dock på det nästföljande mötet, som hölls den

9 juni. då "Svenska Odd Pellow-klubben" bildades, i afsigt

att utgöra en tillfällig organisation, som sedermera skulle

uppgå i den blifvande logen. Till ordförande valdes Ed.

Fred-lund, till sekreterare Andrew Olson och till kassör T. W.

Nordström. Ett 40-tal medlemmar antecknade sig, en

medlemsavgift af 15 cents i månaden fastställdes för att bestrida

tillfälliga utgifter, och det beslöts att tillsvidare hålla tvä möten

i månaden, då olika till saken hörande ärenden skulle beband

las. I allt det lifliga förarbete som 1111 vidtog inlade J. Albert

Ericson största förtjensten. \ 111 flera värfvades som

blifvande medlemmar, och klubben beslöt redan i medlet af juli att

derefter hälla möten hvarje fredags qväll. Och i enlighet

med beslut, fattadt ;jä mötet den 18 aug., organiserades Anchor

Lodge No. 221. Independent Order of Odd Fellows. i Svenska

Klubbens ball i Seattle, den 15 sept. 11)05, följande 21

charter medlemmar: J. Albert Ericson. J. \V. Nordström. Andrew

Olson. Gustaf 1".. Carlson. C. F. Wallin. Axel G. Allen. Olof

Ahlberg, Henning Johnson, Henry Lillsjö, A. |. Anderson,

Charles Svvanson, J. E. Svvanson, P. M. Johanson. 1". W. Svvan,

Frank Landstrom, Otto A. Anderson, S. A. Nelson, John

Torell, Dan Sundin, J. J. Anderson och Ed. Fredlund.

Följande afton, lördagsqvälien den 16 sept. intogos på extra möte

34 medlemmar, som förut ej tillhörde orden, hvadan logen från

början räknade inalles 55 medlemmar. Sedan dess har logens

tillväxt varit ovanligt rask. Sålunda räknade den redan den

31 dec. 1905 75. den 31 dec. i»p6 130, den 31 dec. kjO/ 218 och— jy 209 —

räknar för närvarande 249 medlemmar. Som ordförande eller

Noble Grand liar logen i ordning invalt och betjenats af

följande: J. A. Ericson, J. W. Nordström, Charles Swanson,

Gus \Yalgren, J. E. Hellenius, Andrew Olson samt Peter J.

Adamson, som nil innehar denna förtroendepost. Logens

finanser äro i godt skick. Dess andel i Oddfellows Temple,

som nit är under byggnad i Seattle, är värderad till $15,000.

Under sin korta tillvaro har logen vid flera tillfällen haft

besök af framstående män inom orden, hvilka funnit för godt

att uttala sig i de amplaste loford deröfver och förutspått för

densamma en lysande framtid."

I Bellingham finnes en svensk förening med namnet

Svenska Klubben. Följande historik öfver densamma är skrifven

af Frans Boström: "Den 19 sept. 1905 möttes hos mr Carl

Dahlquist åtta för saken intresserade svenskar och beslöto att

stifta en svensk klubb. Denna klubb hade sedermera under

två månaders tid sina möten i Nya Verldens tryckeri, men

inflyttade i nov. i sin lokal, 1145^2 Elk st. Den 3 okt. antog

den sin konstitution och valde sin första styrelse. Klubben

tillväxte temligen raskt i början, medan den gynnades af

nyhetens behag, och har under sin korta tillvaro antagligen haft

nära 120 medlemmar på sin rulla, ehuru aldrig på en gång.

Verkliga antalet aktiva medlemmar har aldrig öfverstigit 75.

För tillfället (mars 1908) upptager klubbmatrikeln 54 namn.

I en stad, så stor som Bellingham, och i hvilken svenskarnes

antal visst icke är ringa, är detta nummer alltför litet, när det

gäller en förening, i hvilken alla svenskar kunna mötas på

neutral mark, oafsedt politik, religion eller andra råmärken.

Ett element tadlar oss för vår gudlöshet och ondska, ett annat

beskyller oss för snobberi. De svenskar återigen, som kunna

räknas till samhällets stöttepinnar, anse oss antagligen för

plebejiska. Hur som helst är förlusten dock störst för dem,

hvilkas fördomar utestänga dem från det fria, hemtrefliga och

äkta svenska samqväm, som klubben erbjuder sina

medlemmar. Vi flytta den x april till 1423 Elk st., der vi få rymligare

och i allo trefligare lokal, och der landsmän, som besöka

staden, alltid äro välkomna till svensk gästfrihet." Klubbens

tjenstemän äro: Ordf. A. G. Wickman, vice-ordf. C.

Dahlquist, sekr. II. Havander, tinans-sckr. C. Lindblad, kassör P.

L. Hcgg, klubbmästare L. Norén.

Såsom en sällskapsklubb för svenska damer stiftades i

Seattle den 13 okt. 1905 föreningen Freja med följ. styrelse:

Ordf. mrs G. M. Österberg (enligt annan uppgift mrs E. P.— 2(j0 —

Valleen), vice-ordf. mrs V. C. Nelson, sekr. mrs A. W. Leman

(enl. annan uppgift mrs C. Anderson), kassör mrs P. A.

Hallberg. Klubben räknar ett 50-tal medlemmar och har så till

vida ändrat sitt program, att den nu är äfven en

välgörenhetsförening.

Svenska sjukhjelpföreningen i Seattle stiftades den 22 okt.

1906 med uppgift att på sätt, som i dess konstitution stadgas,

gifva sjukhjelp åt sjuk eller genom olyckshändelse skadad

medlem samt vid medlems död gifva begrafningshjelp eller då

sådant är nödvändigt, taga hand om begrafningen. Till

medlem kan antagas hvilken välfrejdad skandinavisk man eller

qvinna som helst, som är mellan 18 och 50 år gammal, frisk

och arbetsför, fri från hvarje kronisk sjukdom, "nykter och ej

sysselsatt med krogrörelse eller någon annan ovärdig

handtering", bosatt i Förenta Staterna, dess besittningar eller

Canada. 53 procent af föreningens medlemmar skola vara

medlemmar af någon församling tillhörande Augustana-synoden.

Föreningens första styrelse utgjordes af: Ordf. A. P. Gibson,

vice-ordf. S. II. Telin, protokoll-sckr. J. P. Rydén, kassör P. A.

Albin, finanssekr. Gustaf Henry. Hela medlemsantalet var

den i jan. 1908 45.

1"ngkarlsföreningen The Jolly Bachelors stiftades i Seattle

i dec. 1906. En af dess mot äktenskapsidén mest genstörtiga

medlemmar, red. N. Gillgrcn, meddelar följande:

"Ordförande är Nels Lewis, vice ordf. Jolin P. Peterson, sekr. O. W.

Hellgren, kassör Johan Egardli. Inträdesafgiften är Si5.

Medlemsantalet har vexlat mellan 22 och 29. Under klubbens

första tillvarelses halfår hemföllo sju ungkarlar till den

vederstyggliga äktenskapslasten. Klubbens klang- och jubeldag är

20-dag Knut."

Svensk-finska Arbetareklubben i Seattle organiserades den

17 dec. 1907 med syfte att arbeta för sammanslutning af i

Seattle och omnejd bosatta .svensktalande finnar samt verka

för förbättring af den ekonomiska stäjlningen i affärsverlden

och underlätta anskaffandet af sysselsättning ät

arbetssökande. Klubben liar äfven beslutat sig för att tillsätta

lokalföreningar, hvarhelst ett större antal svensktalande finnar finnas

bosatta. Den räknar bland sina medlemmar alla svensk-finska

affärs- och fackmän i Seattle och omnejd och har organiserat

en musikkår under ledning af Hugo Solven. De, som inlade

största förtjensten v id organiserandet at* klubben, voro Abr.

Löfquist, Hugo Solvin och Rafael R. Montell.— jy 211 —

I Spokane ha på senare tider bildats flera nya föreningar.

En af dem heter Svenska Nationalförbundet, hvars mål är att

"genom enig samverkan höja svenska nationens anseende på

denna plats samt verka för vårt folks intresse i ekonomiskt,

socialt och kulturelt hänseende." Dess styrelse utgöres af:

Ordf. advokat Dan Danielson; vice ordf. byggmästaren P. L.

Peterson; protokollsekr. agenten TI. Salin; korresp. sekr. red.

H. Bergman; finanssekr. bankkassör S. A. Anderson ; kassör

fabriksegaren Enoch Engdahl.

En annan är Nordstjernan, en loge af den stora

svenskamerikanska föreningsorganisationen Vasa-orden. Vid logens

stiftande anmälde sig 33 medlemmar till inträde. Styrelse blef:

Ordf. G. Gustafson, vice ord. Sixtus Johnson, sekr. Chas.

Malmquist, vice sekr. Minni Carlson, finanssekr. Albert

Thorsell, kassör Jolin Carlson, kaplan Margareta Hallin,

ceremonimästare Herman Peterson, inre vakt II. Olson, yttre vakt C.

Swanson, f. d. ordf. O. Johnson, distriktmästarens ombud

Erie Osandcr.

Om en tredje förening meddelas: "Af de nyligen

bildade föreningarne i Spokane är logen 110. 12 af Scandinavian

Brotherhood of America en af de lifskraftigaste. Ehuru

endast några få månader gammal, räknar den redan öfver 150

medlemmar. Största delen af dessa äro svenskar, och en

svensk, Enoch Engdahl, är äfven dess ordf. Bland öfriga

styrelsemedlemmar märkas Frank Burman. Nick Norman, Arvid

Reuterdahl och O. Johnson. Föreningen har nvl. inredt sin

egen sal med tillhörande smårum och är betänkt på att uppföra

en egen byggnad i en snar framtid."

Goodtemplarorden har åtskilliga loger bland svenskarne i

Washington. Redan i början af 1890-talet funnos sådana

svenska loger, men enligt uppgift af en med ämnet förtrogen

meddelare utdogo de år 1893. Vid 1900-talets början funnos,

säger han vidare, endast ett tiotal svenska goodtemplare,

medlemmar af norska logen Baltic. Den 26 april 1902

organiserades i Seattle North Star- logen No. 134 af advokaten A. A.

Anderson från Minneapolis, Minn., hvilken då befann sig på resa

genom staten, hållande en serie nykterhetsföredrag. Logen

började med 12 medlemmar, men har nu 150. Anchor-logen

No. 70 i New Castle organiserades på våren 1903 af C. G. W.

Anderson från Seattle. Grays Harbor Light-logen No. 256 i

Hoquiam organiserades på sommaren 1904 af C. G. W.

Anderson. hvilken samma år blef väld till storloge-skattmästare. I

Tacoma organiserades logen Enighet No. 267 i nov. 1904 af C.

G. YV. Anderson. Logen Stridsbaneret No. 272 i Aberdeen

organiserades i juni 1905 af E. Landquist från Seattle, hvilken

likaledes i okt. 1905 i Everett organiserade logen Everetts

framtid No. 277 samt i Bellingham den 28 okt. logen Scandia

No. 278. Om begge de sistnämda logerna gäller, att de

började som skandinaviska föreningar. Everetts framtid räknar

omkring 40 medlemmar och har varit både nykterhets- och

sjukhjelpsförening. Den är nu endast det förra. Dess

styrelse utgöres af Logetemplar John Smedlund, vice-templar N.

P. Lindgren, sekr. C. Pehrson, finanssekr. G. Sandström,

kassör E. A. Brandström, logedeputerad P. O. Hellman.

Scandia-logen i Bellingham var svensk-norsk till den 16 jan. 1907, då

Helge Hanson från Seattle organiserade den norska logen

Norden och Scandias norska medlemmar förenade sig med

denna. Scandias första styrelse bestod af följande personer:

Logetemplar Victor Niswant, vice-l-templar Frank Johnson,

sekreterare Jolin Johnson, logedeputerad Alfred Ericson,

uppbördsman Fred Olson, skattmästare Axel Ericson, marskalk

John Nelson, kaplan Birger Moberg. Nuvarande styrelse är:

Loge-templar Jolin Nelson, vice-templar C. Lindquist, sekr.

K. Iverts. kassör A. Rudd, finanssekr. Sigrid Johnson,

deputerad A. Lindquist. Skandinaverna ha inom staten egen

distrikt-loge, organiserad deri 1 aug. 1905 af E. Landquist, som nu

arbetar för åstadkommande af egen skandinavisk storloge.

På det politiska området har obetydlig

föreningsverksamhet gjort sig gällande. En svensk republikansk klubb finnes

dock i Tacoma (ined följ. embetsmän: President G. Pahrson,

vicè-presidenter S. Samson. C. F. Erickson, E. Stenberg, A.

Christofferson, J. M. A. Hultén, sekr. F. A. Lynn, kassör John

Carlson) samt en dylik i Seattle, organiserad den 16 okt. 1907

och räknade öfver 600 medlemmar. Dess första styrelse

utgjordes af: President C. J. Erickson, vicc-presidenter Swan

Lewis (sedermera afliden), P. A. Hallberg, J. E. Chilberg,

sekr. Israel Nelson, kassör J. M. Litonius. Den har uppsatt

som mål att "befrämja god styrelse och det republikanska

partiets principer samt samverkan med alla andra klubbar i

coim-tyt och staten, som ha liknande mål och syfte." Under valet

af städsembetsmän visade klubben stor lifaktighet. Den till-"

ställde två massmöten, vid hvilka sammanlagdt öfver 4.000

personer närvoro. Nyligen har också i Spokane en svensk

republikansk klubb bildats med mål att för landsmännen söka— jy 213 —

få politiskt erkännande samt att arbeta för goda lagars

stiftande. Dess ordf. är F. Burman och sekr. A. Reuterdahl.

På sångens otnräde ha svenskarne alltid varit verksamma.

Nästan hvarje församling har sin sångkör, i flera fall en stor

och väl inöfvad sådan. Sålunda eger missionsförs. i Seattle

en manskor, benämd Asaph, som för god sammansjungning

och vacker röstbesättning förtjenar ett särskildt omnämnande.

Den räknar 16 medlemmar och dess ledare heter I. Isaacson.

I de större svenska samhällena ha också för det mesta

funnits fristående svenska eller skandinaviska manskörer. För

närvarande finnas flera sådana. Sångföreningen Fenix i

Eve-rett bildades år 1903 såsom qvartett, men intog senare flera

medlemmar. Den deltog i sångtäflingen i Portland. Ore.,

sommaren 1905. Efter återkomsten derifrån var den under en

lång tid upplöst, men har nu åter regelbundna öfningar under

ledning af prof. Oscar Moline. Dess styrelse utgöres af:

President O. W. Johnson, sekr. T. Nelson, kassör N. P.

Lindgren, och medlemmarne äro O. W. Johnson, Eskil Hägglund,

T. Nelson, Ed. Söderman, Erik Lindahl, H. Bäckström, Gust.

Johnson. E. O. Hilmo, A. Stålberg, N. P. Lindgren, B.

Lindgren, C. Carlson, A. Hultman och G. Lindström.

Sångföreningen i Seattle heter Svea manskör. Innan den

kom till stånd, funnos i Seattle två sångkörer: Svenska

Klubbens sångkör och Svenska Gleeklubben. Dessa två slogo sig

tillsamman den 12 mars 1905 och bildade Svea manskör. Prof.

H. P. Sæther, som var direktör för Gleeklubben, valdes

enhälligt till ledare för den nya kören. Den 13 nov. 1907 ingick

hela sångkören i Svenska Klubben och utgör sedan dess en

del af denna förening. Svea manskör deltog 1905 i

sångar-täflingen vid utställningen i Portland och 1907 i det stora

sångarmötet i San Francisco. Den kommer att tillsamman

med Svenska Sångarförbundet på Stilla hafskusten, hvilket den

tillhör, ombesörja anordnandet af en svenskarnes dag på

utställningen i Seattle 1909. Svea manskor har för sed att en

gäng årligen anordna en sommarutflykt eller piknik. Den

år 1907 anordnade pikniken egde rum kort före föreningens

anträdande af sin resa till sångarmötet i San Francisco och

bar med anledning deraf en ovanligt entusiastisk prägel,

oaktadt serveringen — för att citera referatet i Pacific Tribune —

var inskränkt till kaffe, smörgås, lemonad och glace.

Tidningen berättar vidare: "Vid 4-tiden bör jade den programenliga

delen med, att Svea lät höra ett antal af sina mest populärai

Svea Manskör i Seattle.— 2i5 —

sånger. Yice-ordf. hr Zintheo höll ett kort; tör tillfället

lämpadt tal. Seattlesvenskarnes elegantaste talare, hr O. W.

Hellgren, betonade kraftigt enighetens styrka, framhöll, att

intet så förmått ena svenskarne i Amerika som sången,

gjorde gällande, att så länge svensk sång lefver i Amerika, sä

länge skall svensk nationalitet ock lefva der. samt uttalade

den önskan, att Svea manskör måtte återkomma från

såttgar-täflingen i San Francisco med segerns palm. Hr Ernst

Skar-stedt hade strängat sin lyra till en humoristisk visa, flödande

af lokala och personliga anspelningar, hvilka lifligt senterades.

Till en amerikansk piknik höra ju också "races." Dylika

hade anordnats på en öppen plats och följdes med mycken

uppmärksamhet af folkmassan." \ id denna piknik

öfverlemnades af Svenska Dramatiska Sällskapet till Svea ett dyrbart

sångarstandar, åstadkommet genom subskription och

tillver-kadt af sällskapets direktör Carl Pfeil och dennes hustru.

Ritningen till standaret var utförd at" en norsk sångare Oscar

Larson enligt en idé af Pfeil. Svea manskörs styrelse utgöres

af: President J. A. Swan, vice-pres. S. Hawkinson,

skattmästare och affärsföreståndare C. F. W allin, sekr. Alex.

Engström, korr. sekr. Fritz Hult, bibliotekarie Emil Johnson,

ordningsman O. Kod, musikkomité A. Olson, D. Larson, Linus

Johnson, F. Hult, trustees A. Moberg, S. Hawkinson, G.

Ly-nell och Erik Shellberg. Prof. Sæther är fortfarande dess

ledare.

I Tacoma organiserades i nov. 1905 Svenska Glee-klu.bben

med prof. Olof Bull som ledare. Han efterträddes af P. O.

Peterson och denne i mars 1907 af prof. A. Hedberg. Den

nuvarande styrelsen utgöres af: President G. Pahrson.

vice-pres. Alf. Sundell, sekr. Carl Anderson, kassör Chas. Williams.

I Spokane finnes en sångförening med namnet Svea

Sing-ing-klubb, hvars president är Herman Person och ledare prof.

A. Krantz. Den bildades den 6 jan. 1906 med Carl Pfeil som

ledare och hade då inalles 8 medlemmar. Den var egentligen

endast en omorganisation af en sångförening, som under

namnet Lyran haft ett par års tillvaro, men tynat bort af brist på

understöd. Max Anderson, som äfven varit med om bildandet

af Lyran, kunde icke med lugn se den svenska sången dö ut

t Spokane. Han lyckades också genom användande af sin

energi få en ny sångförening till stånd. Föreningen räknar nu

20 medlemmar: Herman Person (ordf.), John Carlson (v.

ordf.), Albin Nelson (sekr.), Max Anderson (kassör), Fred An-— jy 216 —

derson, K. Anderson, Forsberg, Oscar Björk, A. Sanden, Fred

Anderson, Fred Öhman, Erie Ossander, Oscar Johnson, H.

Sahlin. Fritz Eak, Carl Anderson, Erik Berg, Arv id Palmén,

Axel Pearson samt H. Hermanson, hedersledamot.

Den dramatiska konsten har också odlats med framgång

bland svenskarne i Washington. Bland de större eller

mindre amatörtrupper, som hittills uppträdt, torde Svenska

Dramatiska Sällskapet i Seattle intaga hedersplatsen. Om dess

tillkomst och utveckling har mr Carl Pfeil meddelat följande

upplysningar: "Svenska Dramatiska Sällskapet

organiserades på våren 1906 under ledning af Anna och Carl Pfeil. Det

var strax efter det Svenska Klubben, Anna Pfeil och David

Brattström under medverkan af Carl Pfeil och amatörer med

sådan storartad framgång uppfört "Vermländingarne" på

Grand Opera Ilouse, och medan entusiasmen ännu var på sin

höjd. Flera af de dåvarande amatör-medlemmarne funno,

att det fordracles mycket och energiskt arbete för att uppträda

på scenen och tröttnade snart. Andra, som hade. påräknat

stor ekonomisk förtjenst, vände med missnöje Talia ryggen.

Men så snart som någon af en eller annan orsak lemnade

sällskapet, voro ständigt nya rekryter färdiga att intaga de

af-gåendes platser, och detta är ju fallet inom nästan alla

föreningar och klubbar. Förutom Seattle har sällskapet med

stor framgång gästat Tacoma, Portland, Bellingham. Everett,

Astoria, Aberdeen m. fi. städer. Bland pjeser, som uppförts,

må nämnas: Vermländingarne; Anderson, Peterson och

Lundström; Dardanell och hans upptåg på landet: Bland

svenskarne vid Puget Sounrl samt flera en- och tväaktspjeser.

Under spelåret 1908-9 har sällskapet beslutat uppträda i Seattle

hvarje månad samt äfven besöka kringliggande platser.

Likaledes förberedes något extra nytt för uppförande under

A. Y. P.-utställningen. De, som medverkat vid sällskapets

olika prestationer, äro: David Brattström, Ole Nelson, Oscar

Fredrickson, Johan Juhlin, Axel Carlsten, B. Lovegren, Alex.

Engström, Erik Brattström, Birger Branow, Hjalmar

Kinberg. Victor Bohlin, Gust. Lynell, Carl Forslund, Albert

Olson, Linus Johnson, Emil Johnson. Gust Falk, Erik

Shell-berg, Erik Valleen, John Ehrlin, Fritz Hult, Oscar Olson,

Oscar Moberg, Oscar Peterson, Daniel Larson, Carl Pfeil;

Anna Valleen, Anna Pfeil. Anna Pfeil-Engström, Hildur

Branow, Emelia Edgren, Sofia Johnson, Maria Tapper, Gurli

Heden, Johannah Nelson, Hildur Holmgren."— 217 —

KAPITEL 17.

Historik öfver föreningen Valhalla i Tacoma.

Denna förening, den äldsta svenska förening i

Washington, räknar sin tillvaro från dec. 1884. Föreningens första

namn var Freja, och dess uppgift var att utgöra "ett

välgörande samfund för den svenska nationen i Förenta Staterna."

Den tillät, att norrmän irtbjödos som medlemmar af

föreningen, men bestämde, att styrelsen skulle uteslutande bestå af

svenskar. Tnträdesafgiften var $5 till den 1 jan. 1885, då den

skulle höjas till $10. Månadsafgiften var 50 cents.

Styrelsen bestod af ordförande, vice ordförande,

protokollsekreterare, finanssekreterare, kassör, ceremonimästare och tre

revisorer. Mötena höllos måndags aftnar kl. 7. Vid sitt första

möte, den 15 dec., valde föreningen följande styrelse:

Ordförande G. F. Lindqvist.

Vice ordf. Hj. Nyman.

Protokollsekreterare H. Ohlin.

Finanssekr. Chas. Berg.

Kassör J. P. Chilberg.

Ceremonimästare A. Augustin.

Revisorer Sundberg, Anderson, C. J. Olson.

Till komité för utarbetande af stadgar utnämdes Nyman,

Boman och Ohlin. Svenska språket skulle användas vid

förhandlingarne. Den 22 dec. ändrades mötestiden till ]/28 och

bestämdes, att medlemmarne skulle förbinda sig att vid

sjukdomsfall betala 25 cents i veckan. Den 29 dec. hade 12

medlemmar inbetalt inträdesafgift.

1885.

21 möten höllos detta år, deraf ett extra (den 2 nov.) för

tillsättande af komité att hyra rum och köpa möbler. Den

9 feb. beslöts, att mötena skulle hållas på andra och fjerde

måndagen i hvar månad, att inträdesafgiften skulle vara $5,

samt att det skulle erfordras tre fjerdedelar af medlemmarne

att inrösta en ny medlem. Den 9 mars antogos stadgar och

konstitution. Den 23 mars hölls styrelseval för året april

1885—mars 1886. Dervid valdes till

Ordförande G. F. Linqvist.

Vice ord. Hj. Nyman.

Protokollsekreterare II. Ohlin.— 2(j0 —

Finanssekr. R. Boman.

Kassör W. P. Sundberg.

Ceremonimäst. Clias. Berg.

Revisorer O. G. Anderson, C. J. Olson, C. E. Holm.

Den 13 april utbyttes föreningens namn Freja mot

Val-halla oeh beslöts, att protokoll- och finanssekreterare i

ersättning för sitt arbete skulle vara befriade från erläggande af

niånadsafgift. Till stadgarne gjordes tillägget, att inga

religiösa eller politiska frågor få diskuteras vid mötena. Den

6 juli beslöts att ej hålla något möte pä tre månader. Dä det

nästföljande mötet skulle hållas, den 6 okt., infunno sig ej

tillräckligt många medlemmar. Med undantag af det ofvan

nämda extra mötet den 2 nov. hölls sedan intet möte förrän

den 6 dec., då det beslöts att gifva en julfest, hvartill

uteslutande skandinaver skulle inbjudas. Undantag gjordes

dock-för en tvsk, som var gift med en svenska. Julfesten, till

hvilken 64 biljetter såldes, gaf Sio i vinst.

1886.

Detta år höllos 22 möten, hvaraf tre extra. R. Boman

afsade sig den 22 feb. finanssekr.-sysslan. Vid samma möte

beslöts att omdana föreningen till en hemlig orden, och en

komité, bestående af Alb. Anderson, FTj. Nyman, FI. Ohlin,

J. Wiklund och C. E. Holm, tillsattes att utarbeta de hemliga

ceremonierna. Den 22 mars hölls styrelseval, hvarvid

följande embetsmän valdes:

Ordförande G. F. Linqvist.

Vice ordf. H. Ohlin (C. E. llolm efter den 15 sept.).

Finanssekreterare Chas. Benson.

Kassör K. M. Peterson.

Ceremonimästare Fred. Nyqvist (Chas. Berg efter den 15

sept.).

Kaplan Hj. Nyman.

Vakthafvande kämpe John Swanson.

Revisorer W. P. Sundberg, O. G. Anderson, J. G.

Hallström.

Den 5 april samlades ordens styrelse till extra möte, för

att genomgå ceremonier etc., hvarvid eden aflades och första

graden togs af G. F. Linqvist, J. Wiklund, H. Ohlin, K. M.

Peterson. Chas. Benson, Hj. Nyman och J. Swanson. Den 7

april hölls för första gång möte i Oddfellows Hall, som hyrts

för första och tredje onsdagen i hvar månad mot ett pris af— 2(j0 —

$2 pr möte. Viel detta möte togs första graden at 8

medlemmar. Den 5 maj togs den af VY. P. Sundberg, den 16 juni.

1 sept. och i dec. af 4 andra medlemmar. 1 maj köptes 35

spjut för S10. Orden deltog i 4-juliparaden med 23

medlemmar och bar amerikanska flaggan i spetsen. Den 7 juli

beslöts att köpa en sådan för $6. Vid extra möte den 24 juli

beslöts att anordna en tillställning den 30 juli för

medlemmarnes nöje och till ära för det första svenska fartyg, som

kommit till Tacomas hamn, näml. "Nordenskjöld," kapten

Bran-tenberg. Den 1 sept. beslöts att nedsätta månadsafgiften till

25 cents, gällande från den 1 okt. Den 15 sept. valdes C. E.

Holm till vice ordf. och Chas. Berg till ceremonimästare, enär

de ordinarie innehafvarne varit borta från flera möten. Den

2 juni beslöts 0111 sjukhjelp åt John Swenson med $3"i

veckan, högst 8 veckor, och den 15 dec. om 8 veckors sjukhjelp

åt A. B. TIoltu. I kassan funnos den t dec. $189.70.

1887.

16 möten höllos detta är. Styrelseval hölls tre gånger,

näml. den 2 feb., 15 juni och 31 dec. Vid de två första valdes

följande embetsmän:

Ordförande Hj. Nyman; H. Ohlin (efter 15 juni).

Vice ordf. J. G. Hallström; K. M. Peterson (efter 15 juni).

Protokollsekreterare O. J. Anderson : Bhas. Benson (efter

15 juni).

Finanssekr. J. A. Anderson: Axel Holm (efter 15 juni).

Kassör VY. P. Sundberg; Chas. Berg (efter 15 juni).

Ceremonimästare K. M. Peterson; VY. P. Sundberg (efter

15 juni).

Vakthafvande broder C. Berg; O. J. Anderson (efter 15

juni).

Revisorer C. E. Holm, G. F. l.inqvist, H. Ohlin samt efter

den 15 juni G. F. l.inqvist, Hj. Nymån och C. B. Holm.

Fvra medlemmar togo första graden. Den 16 feb. beslöts

att beställa en hjelm åt ordf. och antogos Frejas stadgar af

föreningen. Den 18 maj tillsattes en komité att beställa kista

att förvara föreningens tillhörigheter i och assurera dem.

Den r juni beslöts, att alla, som taga andra graden, skola

erlägga 50 cents. Den 7 sept. togs andra graden af H. Ohlin,

G. F. l.inqvist, Malmström, J. A. Anderson. W. P. Sundberg,

Axel Holm, Hj. Nyman och G. Sahlström, och den 31 dec. af

O. J. Anderson, Ch. Berg, K. M. Peterson och P. Holmgren.— jy 220 —

Den 19 okt. beslöts, att 5 i st. f. 7 medlemmar skola utgöra

quorum. Vidare att följ. söndag gifva ett surprise party för

mrs K. M. Peterson till erkännande af arbete och besvär hon

haft med föreningens standar. Julfester gåfvos den t jan.

och den 31 dec. Den första gaf i nettobehållning $22.45, den

sista $35.49.

1888.

15 möten höllos i år. Styrelseval egde rum den 20 juni

och den 19 dec. Föreningens embetsmän voro i år följande:

Ordförande Chas. Berg; K. M. Peterson (efter juni).

Vice ordf. Malmström med undantag at feb.-juni, då

Anderson var invald.

Protokollsekreterare A. G. Wickman.

Finanssekr. A. B. Holm (jan.-juni) ; G. F. Linqvist (ett

möte) ; Hj. Nyman.

Kassör O. J. Anderson.

Ceremonimästare K. M. Peterson; A. Holm (efter juni).

Kaplan P. Holmgren; W. P. Sundberg (efter juni).

Vakthafvande broder R. F. Peterson ; P. Holmgren (efter

juni).

Revisorer Hj. Nyman, J. A. Anderson, H. Ohlin; efter

juni Malmström, Hj. Nyman och W. P. Sundberg.

Den 15 feb. beslöts att beställa en hatt åt ordf. och

köpa en aktie i Swedish Real Estate Co. Den 2 maj höll

Sundberg en straffpredikan för mötesdeltagarne, skarpt

klandrande medlemmarne i allmänhet för försumlighet och

uppmanande till större nit och enighet. Den 4 sept. fick

sekreteraren i uppdrag att köpa en bibel åt föreningen. I jan.

utbetaltes två veckors sjukhjelp åt J. A. Anderson med $6. Den

31 dec. gafs julfest.

1889.

19 ordinarie och 2 extra möten höllos i år, de sistnämda

med anledning af medlemmars frånfälle. I början af sept.

afled näml. C. J. Peterson och i okt. Norbeck. Styrelseval

hölls den 19 juni. Föreningens embetsmän detta år voro:

Ordförande A. J. Söderberg; G. Wickman (juli-aug.);