Waldemar Klein. Novell

Waldemar Klein. Novell

EMILIE FLYGARE-CARLÉNS

ARBETEN

II.

WALDEMAR KLEIN.

STOCKHOLM.

ADOLF BONNIERS FÖRLAG

1861.WALDEMAR KLEIN,

NOVELL

AF

Emilie Flygare-Carlén.

ANDRA UPPLAGAN.

STOCKHOLM.

ADOLF BONNIERK,

Kgl. Hof- och Akademi-Bokhandlare.STOCKHOLM.

TRYCKT HOS ISAAC MARCUS,

1861.Va jag nu för andra gången utsänder detta

anspråkslösa arbete — mitt första inom det litterära

området — kan jag ej låta det ge sig af fattigare

än förra gången, då det var utstyrdt med ett litet

företal, hvilket naturligtvis afsåg att stämma publiken

gunstigt mot nybegynnarinnan. Som jag emellertid

då uppträdde anonymt, kunde hvarken min förläggare

eller hans litterära biträde, kongl. bibliotekarien A. I.

Arwidsson, känna hvad slags erfarenhet eller

lefnads-förhållanden «fru F * *» haft, hvarföre samma företal

genom honom undergick en hel del förändringar,

möjligen till dess förmån, men långt ifrån sanningen.

Så t. ex. utgafs i författarinnans namn arbetet för

|«en blygsam sippa, uppvuxen i landsbygdens stilla

dalar» och »utsprucken i solljus och friska vindar» . . .

När jag läste detta, måste jag småle. Jag kunde ej

låta bli att tänka på huru arbetet i verkligheten

upprunnit midt bland nakna klippor, storm, sjösvall och

bistra nordanvindar, ty det skrefs under hösten 1837

i Strömstad.

Ett par små tilldragelser, den ena gällande

manuskriptet, den andra titeln, torde nu få passera som

förord.Att utgifvandet dröjde mer än ett år — det var

först i november 1838 som Waldemar Klein

debuterade i thomsonska Kabinettsbiblioteket — var visst

icke af brist på håg att ge ut det, utan derföre att

manuskriptet, i följd af den stränga anonymitet, som

för mig var nödvändig, råkat ut för sådana öden att

de voro långt rikare och märkligare än hjeltens egna.

Efter otaliga försök att återfå konceptet, hvilket

jag under en resa qvarlemnat till renskrifning på

Dalsland, hemkom det slutligen en vacker dag på

det mest oväntade sätt.

En person begärde få tala vid mig, och då jag

gått ut, stod framför mig en bonde, som jag

igenkände från mitt vistande i sistnämde provins, der jag

förut hade bott ett par år. Mannen var en

respektabel kyrkvärd från Högsäters pastorat, och han hade

ännu på ryggen en påse, den han varligt nedsatte.

•Välkommen, kära kyrkvärden — det var roligt

att träffa en gammal bekant!»

•Jag är så trött att jag sätter mig först. . . jag

har gått hela vägen!»

•Gått... sju mil. .. kyrkvärden, som är så

förmögen!»

•Det må vi inte tala om — jag behöfde hästen

hemma.» (Det är att märka att jag först flera år

senare fick veta anledningen till kyrkvärdens alltid

visade starka sparsamhet, och den innefattade en af

de mest egna och bisarra historier jag någonsin hört).

Efter en liten hvila fortfor han: «Jag har gått hit

till Strömstad för fruns egen skull.»

•För min?»

•Jojo men . .. Jag fick höra tals om att frun

skrifvit flere bref med förfrågningar att få reda på

några vigtiga handlingar, som frun skulle lemnat hosnr

en herrekar], som vi n&got hvar i vår bygd känna

inte alls är att lita på; och när jag sjelf vet hur godt

det är att förlora ett angeläget papper, så beslöt jag

mig på egen hand att ta i tu med karl’n. Det gick

inte lätt, för se’n han druckit opp förskottet på

ren-skrifningen, visste han inte lefvande ordet om han

lemnat bort papperen till någon annan att skrifvas

eller om han hade dem hemma hos sig, då kanske

pigan kunnat vara så gemen att ta dem till

spol-papper eller mamsellen till bakelse papper, eftersom han

inte kunde hitta dem ... Nå, utlemnade va’ de inte

— den, som han uppgaf, förnekade det. Alltså va*

de hemma, om de funnos qvar. Vi genomsökte hela

huset, tills vi slutligen hittade bundten bakom sängen.

Jag var inte sen att lägga mig till den, för det

visste jag nog, att om det var så vigtiga

dokumenter, skulle frun vål ersätta allt mitt besvär.»

•Huru» . . . utropade jag häpen . •. »kyrkvärden

har då verkligen mitt manuskript? Hvar är det. • .

hvar är det?»

•Alla handlingarne ligga i påsen — jag har inte

sett på dem, utan de ä’ hopbundtade som jag tog

dem.»

Aldrig skall jag kunna beskrifva den förtjusning,

med hvilken jag flög öfver golfvet, eller den känsla,

med hvilken jag tog min stackars Waldemar Klein

ur påsen, inbäddad som han var i

matsäeksmateria-lier, ost, kött, bröd, m. m.

•Jo jo», sade kyrkvärden, då han såg min glädje,

•de va’ allt af värde de der dokumenterna!»

Den hedersmannen skulle aldrig ha begripit att

papper kunna vara annat än •dokumenter» och

•handlingar». Jag skyndade derföre att säga:vin

•Ja, kftra kyrkvärden, dessa äro för mig af den

vigt att jag icke ens sjelf kan bestämma den.»

Och häri hade jag visserligen rätt. Det var

icke blott Waldemar Klein jag tog pr påsen, det var

hela mitt blifvande författarskap, hvilket eljest med

detta arbete gått förloradt, ty jag hade ärft

tillräckligt af min salig faders lynne för att tro det denna

första svåra motgång varit en tydlig varning att ej

gifva mig in på en bana, der jag kanske skulle skörda

allt annat än framgång.

Det är öfverflödigt nämna att kyrkvärden blef

fullkomligt belåten med sin affär. Vi skildes åt under

det lifligaste utbyte af vänskapliga tänkesätt............

•Tag kommer nu till den andra tilldragelsen.

År 1833 leranade jag som enka (efter

provinsialläkaren Axel Flygare) det för mig kärt blifna

Småland och hade icke hunnit längre än till Ingelstads

gästgifvaregård, belägen sex fjerdingsväg från Ljungby

köping, i hvars närhet vi bott, då jag möttes af ett

äfventyr, som djupt fästade sig i mitt tacksamma

minne.

Jag hade med minn tvänne barn in träd t i den

anvisade kammaren och satt vid fönstret och såg

efter om min tjenstflicka skulle komma in med de

väntade sakerna, då jag i stället fick se cn ung

officer gå fram till min vagn, som var mycket enkel,

och syna den på alla sidor, lyfta på hjulen och göra

allehanda undersökningar, som väckte min största

undran.

Straxt derefter inkom flickan, som hela tiden stått

och gapat på officerens företag, och meddelade att

•löjtnant Klein» anhöll att få tala med mig i en sak,

som var mycket angelägen.Hedan tidigt frän föräldrahuset van att se

personer under hvaijehanda omständigheter, föll det mig

icke in ens att öfverväga om det passande eller

opassande i att ijag så godt som midtpå landsvägen

gjorde bekantskap med en ung militär. Jag var

visserligen icke mer än tjugufem år, men en enka

med små barn vore ju alltid säker på aktning.

Löjtnant Klein blef alltså emottagen, och mellan oss

uppstod följande samtal:

•Det torde synas påfluget, min fru, att jag

inblandar mig i edra angelägenheter, men hvar helst

jag ser fruntimmer och barn, som kunna behöfva min

hjelp, låter jag ingenting afhålla mig från att erbjuda

den».

•Det är hedrande för herr löjtnanten. Skulle

något gått sönder på min vagn?»

•Icke ännu, men om ni reser några mil till

med den, så går den så fullkomligt i kras att den

icke alls kan lagas. Huru har ni kunnat våga er ut

med ett sådant åkdon på, såsom jag hört sägas, en

40 mils resa?»

•Det har skett på inrådan af handlanden och

gästgifvaren * * gk * * i Ljungby, som försäkrade att

min egen lilla kalesch, hvilken jag medfört från samma

hem, dit jag nu återvänder, icke skulle hålla ihop

fem mil. Han föreslog derföre en byteshandel och

öfvertygade mig, att om denna så enkla vagn icke

kunde mäta sig i utseende och beqvärnlighet med den,

som jag lemnade, så kunde jag åtminstone vara säker

på att komma fram med den.»

•Nå, jag skall lära den der kanaljen jag att byta

åkdon med fruntimmer.... Vill ni anförtro mig

denna sak och dröja öfver här på Ingelstad till i

morgon förmiddag, så skall ni få hit ett åkdon, somni tryggt kan begagna. Min väg går just till Ljungby,

jag tar vagnen med mig och ni kan helt och hållet

och utan oro lita på mig, ehuru obekant.»

Den väl vill ige unge officeren uppfyllde sin åtagna

forbindelse på ett hOgst tillfredsställande sätt; och om

jag också icke alldeles utan hjertklappning såg honom

fara af med min vagn i släptåg, så blef jag desto

mera lycklig, då följande morgon en stark och god

smålandsvagn — icke min förlorade kalesch, förstås —

körde upp på Ingehtads gård. Och gossen, som

körde den, berättade ganska naivt huru roligt det

varit att höra på den främmande officern och

gäst-gifvaren, som ändå till sist fick lem na sin riktigaste

och stadigaste vagn.

I dagboken såg jag ett W. framför namnet

Klein, och då jag beslöt att samla några småländska

minnen till en liten bok, fann jag ingenting

naturligare än att hjelten skulle heta Klein. Och skulle

min bekantskap från Ingelstads gästgifvaregård ännu

lefva och någon vänlig slurnp föra dessa blad i hans

händer, så må de gälla såsom bevis på den erkänsla,

hvarmed jag ännu efter 28 år erinrar mig detta

vackra drag af sann ridderlighet.

Stockholm den 15 april 1861.

Emilie Flygare-Carlén.

Doktorns besök.

O, du, som älskar, du förlåter!

. . . . Än engeln vid hans hand

Om drömmen knöt sitt myrtenband.

Lindeblad.

Straxt utanför staden W—s tullport i&g för tiden vid

denna berättelse ett litet gulmåladt envåningshus, omgifvet af

en väl ordnad trädgård. £n afton i slutet af januari månad

1828 ordnade sig enkefru von Horst, egarinnan af denna

boning, i sin beqväma länstol framför den trefligt sprakande

brasan. Hennes fötter hvilade på en stoppad pall, och på

hennes knä låg i den lyckligaste förening snusdosan,

glasögonen och stickstrumpan.

Rummet var ej hvad man nu skulle kalla elegant.

Målningen på väggarne var urblekt, och möblerna tycktes hafva

sett sina unga dagar för omkring ett tjog år tillbaka: likväl

voro alla af den gamla goda skolan, stoppade med tagel och

öfverdragna med damast. En uppmärksam åskådare af

gardinernas konstmässiga veck fann dock att de helt enkelt dolde

en tilltagande ålder med thy åtföljande skröplighet, så skickligt

atopparne ån voro anbragta.Midtemot två stora speglar, hvarunder stodo förgylda

trefot sbord med marmorskifvor, hängde salig kapten von Horsts

porträtt jemte tvänne äfven bortgångna söners. Allt hviskade

likväl om längesedan förg&ngna bättre dagar; men det hela

röjde en ton af ordning och trefiighet, som gjorde vistandet

här ganska behagligt för de f& vänner, med hvilka fru von Horst

umgicks. Hon var ett fruntimmer, som, äfven under sv&rare

dagar, förstod att beh&lla en behaglig värdighet, ett sätt som

väl klädde henne; och mängen erinrade sig ännu samt

försäkrade att få fruar uppträdde fordom med mera smak vid

bordet eller i salongen än fru von Horst, på den tid hon och

hennes man lefde i verlden. Men redan öfver ett tiotal af år

hade det nuvarande ensliga lifvet fortfarit. Fru von Hors!

hade i hög grad pröfvat lyckans skiften. Hennes mans och

söners död följde tätt på hvarandra. Affärerna voro icke i bästa

skick, och för henne återstod endast en knapp pension jemte

det lilla huset med trädgården. Hon var dock nöjd under

sina bekymmer, ty hon egde ännu ett barn qvar. Och denna

enda klenod, som hon räddat vid sin lyckas skeppsbrott, var en

god adertonårig dotter, hvilken nu utgjorde hennes stolthet och

hopp.

”Maria!” sade modern, under det hon åter upptog sin

stickstrumpa och blickade öfver till den sidan af rummet, der

den intagande flickan, det mest hulda och älskliga väsende,

satt, vid ett litet bord, med ena handen stödd mot hufvudet

och med den andra tankfullt vändande bladen i en bok,

hvar-ur hon läste högt.

Vid den välkända rösten uppslogos de vackraste mörkblå

ögon, men liksom af omedveten drift halkade dessa först

Öfver pendylen, Innan de mötte moderns. Hastigt nedslogos de

åter, och knappt hörbart hviskade dottern: " Mamma ro-

pade ?”

Ja, mitt barn**, återtog fru von Horst, ”jag ville fråga

dig hvårföre du läser så otydligt i afton. Jag tror du får

sätta dig närmare bit.”

”Ack, vid kakelugnen är det mig omöjligt att läsa för

värman!” svarade Maria hastigt och återtog sitt arbete med

en liten harskning till befordran af mera klarhet i rösten.

Läsningen gick lyckligt och bra intill klockan tre qvart till 6;

men då slog hon hastigt igen boken, steg upp, och utropade:

\”Det här är d& alltför besynnerligt! Klein kommer

vanligen klockan 5, och hon är nn redan tre qvart till 6 !"

nHvad besynnerligt ser du deruti, Maria lilla?" frågade

fru mamma med denna lugna, likgiltiga ton, hvilken, verklig

eller antagen, så v&l återställer jemnvigten i dens tankegång,

som, hänförd af ögonblickets ingifvelse, yttrar hvad han så

gerna önskade ej blifva förstådt. Men Maria var ännu alltför

oerfaren att kunna begagna sig häraf: hon blef förlägen öfver

sin hastiga rörelse, och först sedan hon åter satt sig, svarade

hon så lugnt som möjligt:

""Doktorn plägar ju vara så noggrann med tiden."

Fru von Horst hade för mycken takt att vid detta till*

fälle vilja se mera än ett skäl till doktorns försummelse,

hvilket hon ock genast utvecklade för Maria:

" Det skulle icke förundra mig det ringaste, om Klein,

hvilken för sin vidsträckta praktik så väl behöfver hushålla

med tiden, helt och hållet inställde sina besök hos oss, då han

redan för flera veckor tillbaka förklarat mig utan all fara. Att %

spatsera hit ut tre aftnar i veckan, är en artighel, hvarmed

han i längden ej kan hålla ut och som äfven vore alldeles för

mycket begärdt af oss."" Då Marias svar uteblef, fortfor hon:

"Jag önskar det ej heller, och sanningen att säga, är jag rätt

glad att nu ändtligen kunna liqvidera vår gode doktor."

"Det förekommer mig som om han skulle finna sig sårad

deraf att mamma vill bjuda honom penningar för den ömma

vård han lemnat mamma under hennes sjukdom!" stammade

Maria, brydd öfver att våga en invändning mot moderns

beslut. /

"Deruti ser jag ej något sårande, mitt barn! En sådan

blygsamhet å patientens sida skulle för läkaren vara af ringa

nytta, och efter hvad jag tror är det blott. . . .* Här afbröt

fru von Horst sig sjelf. I förstugan knarrade steg, och det

välkända ljudet af galoschers aftagning kom henne att i hast

ändra samtalsämne.

"Ställ om téet, Maria! Jag bar att tala med

doktorn.”

Knappt hade unga fröken emottagit denna korta befallning

och afläg8nat sig genom den ena dörren, förrän en annan

öppnades, och nu inträdde doktor Klein, i hyilken vi liafva äran

att anmäla vår hjelte. Han var en högväxt man med ett för-delaktigt utseende, en ståtlig hållning, milda drag och ett

uttryck af allvar och godhet på den rena pannan.

”God afton, bästa fru von Horst!” sade han med en

närmare bekants förtroliga hjertlighet, under det han efter en

lätt, men vördnadsfull nelsning intog en stol bredvid

värdinnans. ’Jag har dröjt i afton, men anordningarne för ett till

i morgon uppgjordt lustparti hafva uppehållit mig . . . Jag

hoppas er helsa fortfar att vara god?"r En talande blick åt

den tomma platsen vid det lilla bordet kunde visst också gälla

som en fråga, men fru von Horst låtsade icke märka den

senare, i det hon så mycket ifrigare upptog den förra.

”Jo, tack vare den gode guden och edra omsorger, herr

doktor, jag kan såga att jag icke på många år befunnit mig

så väl som nu, hvarföre jag hoppas ni tillåter mig sluta med

all medicin.”

”Såvida icke ni, min fru, för mina fortfarande besök på

medicinens räkning’ , yttrade Klein med lätt skämt, ”så är det

ju redan flera veckor sedan ni upphörde att begagna det jag

föreskrifvit.”

vAck, herr doktor, hvad säger ni!” svarade hon brydd.

”Jag menar kinadekokten, som jag ännu dricker.”

”Den kan frun gerna också sluta med, när krafterna äro

återställda . . . Men, tillåt mig fråga, får jag ej se fröken i

afton ? ”

”Några små hushållsbestyr!” ursäktade mamma, "Maria

är snart här. Låt oss emellertid samtala litet med

hvarandra^

Doktorn, som var på vägen att draga sig till andra

ändan af rummet, nödgades vid denna inbjudning åter sätta

sig.

Fru von Horst hostade ett par gånger, steg upp, gick till

en byrå, framtog något och satte sig åter.

? Min gode herr doktor”, började hon med det mest

förbindande uttryck i ton, vjag blyges att ej förrän nu hafva

varit i tillfälle att afborda den del af min skuld, som redan

längesedan bort vara i edra händer. Hvad den andra, min

tacksamhet, beträffar, för den vänskap ni enskilt visat oss

under denna pröfningstid, vet jag att den aldrig kan godtgöras;

den kan endast kännas, ej uttryckas.”

Efter denna förberedande inledning, hvilken i fru von

Horsts tanke var ett non plus ultra af grannlagenhet, öfver-lemnade hon åt Klein ett hopviket papper, säker att hnr» skulle

finna den summa det inneslöt, ganska frikostig för hennes

vil-kor, hvarpå hon nedslog ögonen, nog blygsam att icke vilja se

hans öfverraskning.

Men då doktorn utsträckte sin hand för att på sidan om

henne upptaga något, kunde hon ej undvika att se upp, och

den blick, som då mötte hennes, uttryckte allt utom erkänsla.

En lång obehaglig tystnad inträdde.

Klein insåg tydligt att fru von Horst ville begagna lä*

k&rearfvodet såsom en anständig förevändning att tillkännage

det han borde upphöra med sinn besök. Han behöfde några

minuter för att beherrska sig efter en sådan öfverraskning.

Han hade med oro och förundran öppnat papperet; men då

bankosedlarne strålade mot honom, släppte han dem bestört i

golfvet, och det var i det ögonblick han åter skulle upptaga

dem, som han och fru von Horst komrno att se något djupare

än förut in i b varandras tankar och bevekelsegrundcrna för

hvarandras handlingssätt. Hon å sin sida fann genom denna

enda blick, de vexlat, att hon begått ett stort misstag samt

att hon handlat klokare att låta sak<‘ii hafva sin gång; ”men",

inväude modersförsigtigheten, hvem kan våga att för

möjligheten af så ovissa förhoppningar sätta sitt enda älskade barns

lugn på spel? Jag undrar huru det nu skall sluta — tystnaden

måste en gång brytas."

Klein uppreste sig med värdighet, hopvek de nämda

oro-stiftarne i pupperet, lade dem på bordet, vände sig till fru von

Horst och yttrade med en ton, ursprungligen förtrytelsens, men

hvilken betydligt dämpades uf en annan känsla, lika mycket

sårad som hans stolthet:

r"Min fru, jag kan ur två skäl icke emottaga dessa

penningar. Först, emedan min vård under och efter er sjukdom

cj varit den, för hvilken läkaren vill uppbära arfvode i utbyte

mot sina bemödanden. Och för det andra inser jag att ni

haft för afsigt att på detta sätt ernå ett ändamål, hvartill ni,

ursäkta min uppriktighet, kunnat välja mindre stränga medel/

Han gjorde en kall bugning, och tog sin hatt.

"Men hvad i all verlden kommer åt min doktor !n ropade

fru von Horst med en så mästerligt naturlig min af förundran,

att Klein icke kunde neka att lägga sin hand i den till

honom framräckta. ’*Så skola vi icke skiljas!" tillade hon

vänligt. rEhuru jag ej förstår mig på ungt folks finkänslighetnu för tiden, vill jag likväl aldrig mer tala om penningarne.

Jag aer att Maria hade rätt, d& hon för en stand sedan

yttrade att jag härigenom skulle sära er."

”Sade hon verkligen det?” frägade Klein lifligt och

kunde nu icke afhålla sig att vänligt trycka den hand, han ännu

höll i sin.

"Ja, hon förstod saken bättre!" återtog fru mamma . . .

"Och ni, herr doktor, om ni hädanefter som hittills, är vän af v&rt

ringa hus, torde ni tilläta att jag nu går och tillsäger Maria

att skynda med téet."

Klein öfverlade ett par ögonblick, sjelf alltför benägen

till försoning. "Nåväl", sade han, "jag känner att jag ej kan

umbära det trefliga umgänget i ert hus.**

Fru von Horst nickade vänligt åt sin gäst, och försvann.

rQvinna, qvinna, så listig du är!" mumlade han för sig

sjelf. "Jag har dock fullkomligt genomskådat dig."

2.

öfverlåggning, beslut och början af ett lustparti.

Och hana a jul lag pä läppar ne.

Bulwer.

Nu öppnades dörren, och en liten näpen jungfru inkom

med brickan, satte den på bordet, gjorde en nigning för

doktorn, och sedan hon beställsamt putsat ljusen och med

förklädet borttorkat några fläckar från bordet, gick hon åter,

förtretad att doktorn ej ens bemärkt hennes lilla person.

Blott ett par ögonblick senare visade sig Maria i sin

enkla, men smakfulla hvardagsdrägt, hvaruti hon likväl i Kleins

ögon var långt behagligare, än om hon nyss slutat den mest

utsökta toilett. Hon helsade honom med det vänligaste

leende; men då han, i stället att, såsom vanligt, på några stegs

afstånd göra en lätt bugning, nalkades, tog hennes hand, och

för första gången förde den till sina läppar, med en blick för

hvilken hon sänkte sin till golfvet, då kände hon ett ovanligtbryderi, och ombytet af rodnad till blekhet p& hennes kinder

förr&dde en hög grad af inre rörelse.

’*Fröken Maria”, sade Klein med en uttrycksfull ton,

som gick till hjertat, "jag tackar er att ni ej missförstått mitt

redliga uppsåt, att ni bättre bedömt mig än er fru mor !”

Dessa ord försatte Maria åter i sitt vanliga lynne.

”Åh, bästa herr doktor", svarade hon med oskuldens

naivitet, "det var ju helt naturligt att jag skulle förstå det långt

bättre än mamma. Tro mig, jag är mer än glad att ni ej gick

i förtreten.”

Detta svar, som gjorde Klein så lycklig, verkade äfven

att han blef mera upprymd än vanligt och ville skämta litet

med Marias öppenhjertighet.

"Och hvarföre var det så naturligt, min bästa fröken, att

just ni skulle bedömma mig bättre ?" frågade han skälmskt

leende.

rI sanning, herr doktor’*, svarade hon och kastade en

rätt onådig blick på honom, "den frågan kan jag ej besvara;

och jag begriper icke", tillade hon halft förtretad, "hvarföre ni

frågar mig om det jag icke vet."

”Förlåt mig, hulda Maria", hviskade Klein, "jag skall

aldrig mera fråga er så! Ni är väl icke ond på mig?"

”Nej, visst icke !” försäkrade hon, mén drog sig hastigt

emellan soffan och tébordet, under det hon vinkade doktorn

att taga plats midtemot. "Vet ni hvad, herr doktor, jag har

också ett litet arfvode åt er — ni skall få se det om en stund.”

Nu återkom fru von Horst, och de tillbragte tillsamman en af

dessa tre lyckliga aftnar i veckan, utan hvilka doktorn ej fann

sig kunna uthärda de öfriga fyra.

Då de skulle skiljas, frågade Klein: "Nå, min fröken,

huru går det med ert löfte?"

Maria skyndade ut och kom genast tillbaka med ett

papper, hvilket hon utbredde på bordet för moderns och doktorns

förvånade blickar.

Det var en målning af hennes egen band, som föreställde

moderns sjukrum. En svag lampa upplyste det. På en

hvil-säng låg fru von Horst utsträckt, blek, som det tycktes, i det

sista afgörande ögonblicket. Vid hennes fötter satt Maria på

en pall och lutade sitt ansigte mot sängkanten. Klein stod

böjd öfver den sjuka och höll med ena handen hennes puls, i

den andra ett ur, hvarpå han tycktes räkna. Hans ansigte ut-

Waldemar Klein. 2tryckte oro och medlidande, och dragen voro så troget återgifna

på papperet, att doktorn och frn von Horst ej kunde se sig

förnöjda på Marias lyckligt utförda arbete.

”Sannerligen, Maria”, sade mamma, hvilken dömde som

kännare i en konst, hvari hon fordom egt stor skicklighet, ”du

förtjenar beröm. Åt hvem år denna tafla?”

" Ifall ej mamma har något deremot, har jag tänkt...

hon tvekade med fortsättningen.

”Nå, säg ut, kära barn! Jag gillar på förhand."

”Den är då er”, sade Maria och räckte den åt Klein, ”om

ni ej försmår den.”

”Ack, bästa fröken, ni gör mig härigenom oändligen

lycklig!” förklarade doktorn och emottog den kära gåfvan. ”Öka

blott ännu er godhet med att på morgondagens slädparti tillåta

mig köra för er, så kan jag säga att lyckan utvalt mig till

sin gunstling i afton!”

Maria såg med glad öfverraskning på sin mor.

”Det kan du visst lofva, mitt barn! Du behöfver nog

komma ut någon gång." Maria gjorde då en lätt böjning på

hufvudet, hvilket gällde som svar, och Klein tog afsked.

Ur lätt begripliga skäl talade ej mor och dotter ett ord

om det, som förefallit. Fru von Horst ansåg saken nu stå på

hvad man plägar kalla "rediga fötter." Ändamålet med

hennes forskning var vunnet, och trygg i hvad som oroat henne,

gick hon in i sin sängkammare, utan att vidare nämna om

saken............................................................i

Desto mer resonerade Klein. Det var hans vana att hålla

tankemonologer. Så snart han väl var hemkommen i sina

rum, afkastat rocken och tändt sin pipa, satte han sig

framför den nedbrända glödhögen och började sina stora

funderingar.

’*Nu kan det vara nog pröfvadtl Jag ville ej blifva

bedragen på min lefnads lycka, derföre har jag som en klok

man ej sprungit bort och friat till den första flicka, vid hvars

vackra ansigte hjertat börjat klappa litet fortare än vanligt.

Gud vare lof att jag icke gick till botten, då jag en gång som

hastigast fastnade i Julie St—hals nät! Nej, det var min

goda stjerna som förde Maria i min väg. Den hederlige

Faxen, hade han ej lemnat mig praktiken under sin frånvaro,och hade icke fra von Horst varit en af hans patienter, skalle

jag kanske aldrig lärt k&nna henne. Maria uthärdar hvarje

prof: hennes hjerta år rent guld; skön och oskyldig är hon

som en engel. Jag hör ännu hennes barnsligt naiva svar; och

m&lningen sedan! Jag kan säkert hoppas, ty utan denna

känsla hade hon ej så troget tecknat mina drag. O, du goda,

huru lycklig vill jag ej försöka att göra dig — hela mitt lif,

min själ vare dig egnad! Jag vill nu icke längre tiga...........

I morgon vid hemresan från slädpartiet... ah, det blir

förträffligt! Ingenting kan passa bättre. I morgon således, vid det

här laget, är jag, om Gud vill, en förlofvad man, och till

midsommar reser jag med min sköna brud till Brunkenäs att

emot-taga den faderliga välsignelsen. Jag mins, när jag förliden

sommar var hemma, huru min far många gånger brydde mig

för Julie St—hal. Han lofvade till och med, tror jag, att

lägga sig ut för mig hos brukspatronen. Nå, Gud vare lof,

med nästa post skall han få veta att jag i det fallet af säger

mig hans faderliga omsorg .... Men nu torde det vara tid att gå

till hvila, så att jag ej i morgon ser ut som jag rumlat bort

natten.”

Hastigt var doktorn förflyttad till drömmarnes rike. De

tycktes dock ej vara af samma natur som de, vid hvilka han

insomnat, ty då han först långt in på morgonen vaknade, var

hans första ord: ’’Hu, rysligt!*7 Men sedan han en stund

stirrat framför sig, utropade han, för att liksom på en gång

för-"störa det otrefliga minnet af nattens fantasmagori: ”Bah , jag

är ingen narr, ingen gammal käring, som tror på drömmar!"7

Han steg upp. drack sitt kaffe, klädde sig med synnerlig

omsorg och gick ut på den vanliga förmiddagsrunden, hvarefter

han, i sällskap med några muntra bröder, åt middag på

stadens bästa värdshus och upplifvade der vid glasens klang och

muntra samtal sina minnen och förhoppningar från den

föregående till den stundande aftonen.

Klockan 3 eftermiddagen var staden W—s torg en

samlingsplats för dess unga och eleganta verld. Slädarne samlade

sig, brokiga, med och utan nät; bjellrorna klingade, håstarne

frustade, piskorna klatschade, herrarne befallde, skjutsbönderna

muttrade, anordningar till höger och venster — allt lif och

rörelse. Slutligen ankommo de sista slädarne.

”Hvad tusan, bror Klein, har du ingen dam?” ljödo

bas-och tenor stäm mor från flera håll.’■ Jag t&nker väl skaffa mig en!” genmälte den tillfrågade.

”Medan ni gör paraden kring stadens gator, skall jag under

tiden vigilera.”

”Ah”, skämtade en tjock, vargskinsbepeløad herre, ”bror

är icke af min tanke rörande beqvämligheten att resa ensam.

Dristade man lyfta på damernas slöjor, torde man väl erfara

huruvida en liten viss dam utom staden saknas.v

”Gissad t, herr kollega \v försäkrade Klein. ”Med din

tillåtelse skall jag söka att få Tätt på lienne, den enda

saknade/

Och nu satte sig alla slädarne i rörelse. Vid tullen

skulle de åter mötas. Klein körde förut med sin goda trafvare.

”Sträck ut, sträck ut, min gångare god, låt se om du är af

Sleipners blod !” gnolade han förnöjd och svängde upp på fru

von Horsts gård.

Maria stod redan resfärdig, och mamma tillsurrade den

sista schalen, med många förmaningar att akta sig för

aftonkylan, då doktorn visade sig i dörren.

”Förträffligt — redan färdig, min fröken! Vi ha straxt

alla slädarne här/

Fru von Horst ville nödvändigt följa med ut, men detta

afstyrkte Klein med ett: ”Behöfs alldeles icke, min bästa fru 1

Er helsa tål ej att dröja i den kalla luften. Jag skall nog se

om fröken/ Och med det artigaste leende i verlden låste han

igen dörren, tog Marias hand och förde henne i släden; men

här sysslade vår doktor så länge med knytning och

instopp-ni ng af slädfällen, att hela karavanen redan var förbi, då han

ändtligcn slutade.

”Skynda er, kära herr doktor! Vi komma efter alla de

andra.”

”Har ingen fara, min fröken l Om ni vill, skola vi köra

förbi dem alla/

Och som en blixt bar det af. Innan Maria hunnit draga

andan, var redan hälften af slädarne bakom dem.

”Nå, ser ni att vi ej blefvo efter!” var Kleins första ord

till sin granne.

”0, ni har en förträfflig trafvare ... Men hvem är den der

herrn, som reser ensam i bredsläden ?”

J‘Er gamle bekante, doktor Faxe. Han är dock så

inbonad i pels verk att man ej ser till hans eget värda jag.”Den tjocke herrn Tände sig nu om. ”Hör, bror”, sade

han till Klein, ”din nya traf rare är visst god, men mot min

g&r han icke upp. Skulle du ej hafva lust till ett vad? Sjön

är blott en half mil, och en bål består den, som tappar, att

dricka vid återkomsten till staden.”

Klein lutade sig ned till Maria och frågade: ”Är ni rädd

för en så hastig fart, så nekar jag?n

”Åh nej, icke det minsta, när ni är min körsven !” svarade

hon med mycken tillförsigt.

”Nå, hur går det?” ropade Faxe. De voro nu vid

början af sjön.

”Antages”, genmäl te Klein, och de båda hästarne började

sin tur på en gång, först i ordentligt traf, hvilket allt mer och

mer ökades, tills de slutligen syntes blott som en uppstigande

ånga, hvilken sväfvade öfver isen. Den ene kom ej en

hårsmån före den andre. Nära stranden fick dock Klein segern:

hans häst frustade ut ett par sekunder, innan den andre kom

upp.

”Fördömdt— bålen har jag tappat!” skrattade Faxe. ”Nå

nå, kan icke hjelpas!”

vNi mår väl icke illa?” frågade Klein med oro, då han

såg att Maria höll handen mot hufvadet.

”Icke betydligt!" svarade hon. ”Jag vill dock gerna

tillstå att jag icke är någon hjeltinna samt att jag är rätt glad

att täflingen är slutad.”

rMin gud, Maria, hvarföre sade ni då ej ett ord? Jag

skulle ju gerna hafva slutat på stund. Det plågar mig

obeskrif-ligt att hafva förorsakat er oro.”

”Åh, herr doktor, det är nu alldeles bra. Skulle väl jag,

derföre att jag är litet barnslig, beröfva er nöjet att försvara

er trafvares ära, hvilken doktor Faxe ville angripa?”

”Ack, min goda fröken, hvad är väl en sådan seger för

mig i jemförelse med att förorsaka er en minuts smärta? Ni

skall lofva mig att alltid vara uppriktig mot mig — annars

återkommer ej mitt goda lynne i dag.”

”Ja, ja, alltid!” svarade Maria lifligt och vågade till

bekräftelse härpå lindrigt besvara doktorns handtryckning, då han

hjelpte henne ur släden.I den stora salen p& Hälleberg, den landtgård der

sällskapet nu hamnat, stod midtpå golfvet ett stort rundt bord

med en rykande kaffekittel och ty åtföljande tillbehör. Från

den ansenliga spiseln fladdrade en herrlig brasa, och snart

hade damerna med herrarnes tillhjelp afpelsat sig, skakat

rimfrosten ur lockarne och voro nu sysselsatta med det

afunds-värda nöjet att servera sig sjelfva och sina kavaljerer af den

väldiga trefliga pannans ännu trefligare innehåll.

Man hade slagit sig ned i en stor ring rundtorn bordet,

och flitigt gingo alla stadens och ortens nyheter kring laget,

förstås, öfversedda och förbättrade, alldeles på vanligt sätt.

Man njöt en rent oblandad glad stund, under det några af

herrar amatörer i nästa rum höllo på att packa upp fioliner,

flöjter, etc. etc., hvarefter en repetition af dansmusiken tog sin

början.

S.

Återseendet. Balen. Resplanen.

Mängden är talrik och stor — —

Maddrande lockar —

Fröknar i Jlockar.

Fru Lenngren.

Samma dag och vid samma tid som sällskapet i

föregående kapitlet lyckligt samlat sig kring kaffebordet, möttes med

sådan fart tvänne slädar framför Ingelstads gästgifvaregård i

Småland att herrarne, hvilka sutto i dem, genom

fimmerstän-gernas alltför häftiga beröring så nära saluterat hvarandra med

en kullerbytta. Skjutsbondens stadiga fot, som efter lofligt

häfdvunnet bruk hängde utanför, stötte dock i rättan tid mot

marken, och sålunda återställdes jemnvigten till mycken

tillfredsställelse för båda parterna.

Ur ena släden hoppade genast en lång smärt herre, på

hvars lediga hållning man lätt igenkände en man af stånd.

Mustascherna och kokarden i re sm ös san antydde att han var

militär. Han stod med ett språng i stugan, och under det

han gnuggade händerna, hvilket tycktes behöfvas — ty mot

den stränga kölden var han temligen lindrigt skyddad i enbl& kappa af l&tt form och ett grönt ressk&rp — gaf han sig

i samspråk med värden rörande den vigtiga frågan att få

dennes egen häst för att slippa vänta på skjuts. Under

tiden hade herrn i den andra släden ändtligen så till vida blifvit

befriad från all sin ombonad af björnskinshudar,

vargskins-pelsar och kappor att han i en tätt åtsittande resdrägt och

utanstöflar fick andrum att utdela sina befallningar.

”Hör nu på hvad jag säger dig!” ljöd det ur en ton,

som icke tycktes älska motsägelser. ”Packa upp buteljerna ur

drummeln, lyft sedan upp det der flaskfodret till venster.. .

mycket försigtigt .. . icke så häftigt, din slarfver.. . se så!

Kantinen der nu; och slår du sönder något, förstår du” — den

befallande herrn lyfte härvid på den lilla smakfulla persedeln

han höll i handen — ”så får du känna på den här.”

”Åh, kors”, svarade skjutsbonden förtretad, ”jag har väl

burit några buteljer och tocka der skrin förr en gång.”

Dessa ord nådde dock icke den resandes öra, ty han

stod redan i dörren till stugan, och med ett temligen vänligt:

”God dag, fader gästgifvare, har ni icke rum för mig?”

hel-sade han värden.

”Sannerligen, herr brukspatron, om jag det har, förrän

det blir uppeldadtl” genmäl te denne.

Herrn i kappan vände sig nu om. * För tusan — hvad, min

heders bror, är det du!”

De resande skakade hvarandras händer, och på en hjertlig

omfamning följde frågor och svar i legio.

”Nå, sannerligen”, ropade brukspatronen, ”detta är ett

lyckskott, för hvilket jag tackar min goda stjerna. Mer än

en dag har förflutit, sedan vi för åtta år tillbaka skildes i

Uppsal».”

”Ja, det har det visst 1” svarade officeren. ”Men vi måste

dricka ett glas på återseendet. Hej, gästgifvare, har ni något

att dricka, som duger?”

”Jag fruktar”, yttrade gästgifvarfar och ref sig betänkligt

bakom örat, ”jag fruktar det är surt. Du har ju ej bryggt

se’n före jul, Märta?”

”Ha, ha, ha,” skrattade brukspatronen, ”det synes att

bror K— ej är van att resa mellan Smålands gästgifvargårdar,

ty då frågade du ej här efter nektar. Men, ser du, bror”,

tillade han med stolt sjelfförnöjelse, ”den saken skall jag

af-hjelpa. Jag reser aldrig utan att vara försedd med alla deförnödenheter, som kunna förljufva åfven den mest ledsamma

färd.”

”Aha, herr brukspatron”, återtog värden, som började

begripa hvad slags dricka herrarne menade, ndet är ej öfverallt

så tomt som här; och ha herrarne sin väg förbi Ljungby i afton,

så lofvar jag att der fins mera punsch och vin än ni uti all

er lifstid dricker upp.”

”Huru kommer det till, fader gästgifvare?” frågade

herrarne, roade af denna ifver.

”Jo jo, der är stor bal i afton, och om herrarne resa

snart — mina hästar stå till tjenst — tror jag visst att ni

kan hinna fram i tider.”

För tusan hakar, det förslaget var ej rasande!” menade

baron K—. ”Det är emellertid skada, bror St—hal, att jag

af två skäl ej kan följa det: först emedan min väg icke

ligger ditåt. . .jag skall besöka några slägtingar i trakten af

Jönköping . . . och för det andra och vigtigaste att min kassa,

uppriktigt sagdt, ej är vid den briljanta författning att hon tål

några extra turer.”

”Ah, intet annat! Jag hoppas baron K—”, inföll

skämtande brukspatronen St—hal, ”gör mig den äran att anse min

kassa, nu som fordom, alldeles som sin egen. Min väg går

förbi Ljungby, och vi kunna der hafva en rätt rolig afton.”

”Må göra då, hedersbror!” svarade baronen muntert. ”Jag

kan aldrig neka en vän en så angenäm begäran.”

”Nå, då är det afgjordt!” yttrade brukspatronen och

fyllde glasen med fräsande champagne. ”Låt oss nu klinga, min

bror, och sedan hastigt och lustigt ut — annars hinna vi icke

fram i tid.”

En qvart derefter var det förspändt, och herrarne

tillsammans i en släde 6vängde vägen framåt till Ljungby köping.

”Nå”, började brukspatronen, sedan man makat sig i

behörig ordning, ”du skref rytlmästare i dagboken — ursäkta en

gammal vän, hur har det gått till?”

”Helt enkelt. Du påminner dig att min onkel öfversten

skaffade mig en komets-beställning vid s—ska dragonerna.

Sedan jag var anställd, blef det min egen sak att genom ett

alltid noggrant uppförande vinna mina förmäns välvilja. Vid

alla möten var jag idel uppmärksamhet mot de gamla

krigs-bussarne, om dagen allas chargé d’affaires, och om aftnarne spelade

jag med dem. Mot allas fruar och döttrar visade jag mig ar-tig på baler och soiréer. Sålan da blef jag allm&nt omtyckt,

samt efter några år genom goda rekommendationer utn&md

till löjtnant. Mitt gamla lif fortsattes oafbrutet, och då för

två år sedan en ryttmästare vid regementet var gammal nog

för att taga afsked och såsom militär säker att hurtigt rida

förbi några dussin skrifkarlar till postkontoret i X. Y. Z„ der en

extra ordinarie åtagit sig att mot halfva sportlerna sköta

göromå-len, blef saken genom min onkels bekantskaper uppgjord. Min

företrädare, trött af tjensten och med utsigt på en lugn

ålderdom, längtade lika ifrigt att stiga ur sadeln som jag att

fastare qvarhålla mig i den. Ackordssumman anskaffades genom

lån ur en viss kassa, och på sådant sätt är jag nu med din

tillåtelse ryttmästare."

”Det, gläder mig af hjertat. .. Men hur står det till med

liqviden till den nämda kassan?”

”Halfva summan är redan betald. För den andra hälften,

som ej ännu på ett år är förfallen, spekulerar jag på något

fördelaktigt giftermål. . . Men nu torde du ock tillåta mig att

fråga af hvad orsak jag, i stället att finna dig som en

välbeställd domare skipa lag och rätt från den väldiga tingssalen,

hör dig kallas brukspatron?”

”Det har skett i följd af den erkändt goda grundsatsen:

skomakare, blif vid din läst! Jag tänkte så här: Hvad be-

höfver den, som har tillräckligt bönder på 6ina gods att

krångla med, draga öfver sig hela häraders? Godt jag kunde styra

dem jag har! Min far blir gammal och behöfver min hjelp. Två

bruk förmår han icke sköta: det är så godt att resa hem som

att dagligen svettas i kollegium och springa på uppvaktniug

hos professorerna. . Sagdt och gjordt. Sedan jag för mitt nöje

bildat mig några år vid universitetet, reste jag hem och

emot-tog af min ärade herr fader ett af hans bruk för egen

räkning. Men som min helsa alltid varit klen, så beslöt jag att

begagna de varma baden i Tyskland; och efter att ett par år

ha svärmat utrikes, återvände jag till fädernehuset, rik på

glada minnen, men utan att hafva vunnit något synnerligt för

helsnn. Nu sköter jag med mycken fördel min rörelse och

företager blott mindre resor i affärer. Jag ärnar mig nu till

Halmstad. Sedan skall jag tillbringa ett par månader i

Köpenhamn.””Ack, du lyckliga menniska,” sackade ryttmästaren, "såg

mig hvarföre da, med så många lyckans förmåner, icke äfven

eger den att hafva en söt intagande hustru?*

”Ah, ser du”, skämtade brukspatronen, ”jag är för

granntyckt. Jag har ännu icke funnit någon qvinna, för hvilken

jag velat uppoffra min frihet. Vi torde kanhända bland

Ljungbys skönheter i afton få se någon fager mö, som kan fängsla

oss med sina rosenbojor.”

”ödmjuka tjenare! Sådana bojor tackar jag för. De, som

skola fängsla mig, måste vara af rent guld!” menade baronen.

”Du är således spekulant på det lotteriet; men tro mig,

bror, hade blott en fläkt af den sanna kärlekens anda vidrört

dig, vore du ej så noga med guldet, hvilket i alla fall för att

komma i beräkning profanerar sjelfva känslan.”

”Hvad, hvad hör jag!” jublade ryttmästaren. ”Är detta

en utgjutelse af den, som aldrig funnit någon qvinna, för

hvilken han velat uppoffra sin frihet! Utan att hafva erfarit det,

kunde du aldrig hålla ett så ståtligt tal för mig.”

”Jag medger att jag känner ett fruntimmer” — och en

svag rodnad spred sig öfver det bleka ansigtet; till och med

rösten, som annars var sträf och befallande, blef nu så vek

att baronen, som just icke var någon vän af sådana rörelser,

blef halft melankolisk — ”ja, jag känner en, som motsvarar

det ideal, jag många år burit i mitt hjerta; men alt känna och

hafva vunnit, är måhända skildt genom en lftnk, som blott

tiden kan af nöta.”

”Bah!” menade ryttmästaren, hvars åsigter i dessa ämnen

just icke voro alltför stränga. ”Jag skulle tro att för dig

kunde en dylik definition icke komma i fråga. Hvilken flicka

ville väl neka att emottaga den rike brukspatronens hand?”

”Här är fråga hvarken om att emottaga eller förkastal”

svarade St—hal torrt. ”Jag har ej gjort något anbud och ärnar

ej heller göra det.”

”Nå nå, du har alltid varit litet egen, och anslog jag

en falsk sträng, får du ursäkta mig, min bror!” sade baronen

och log försonligt åt sin våns förtrytelse.

Sedan det gått friskt undan på den väl uppkörda vägen

till Ljungby, ropade brukspatronen vid ankomsten till

gästgifvar-gården, tillika sjelfva bal-lokalen: ”Se så, nu äro vi på ort

och ställe. Hvad menar du, skulle vi ej hafva oss litet mid-dag, ehuru det är afton? Supéen blir ej förrän klockan 2 å 3 i

natt.”

Häremot hade ryttm åstaren ingenting att invända. Man

körde fram till dörren, som likväl allaredan var helt och

hållet tillspärrad af folk. Sedan baronen med sina geda

armbågar banat sig väg genom trängseln, anträffades en jungfru,

hvilken mot tredubbel betalning förskaffade dem ett enskilt

rum. Musikens lifvande toner återklingade redan från danssalen,

och våra resande skyndade att, så fort som möjligt, styrka sin

kropp efter kölden och den hastiga färden, hvarefter de klädde

om sig och uppsökte balrummet.

Första dansen var nyss slutad, och på långa bräder,

öfver-klädda med hvita lakan, strålade här ortens qvinliga skönheter.

Våra vänner nyttjade både sina naturliga och konstgjorda ögon

för att bestämma åt hvad håll de borde ställa kosan. På bå-

da sidor om salen ledde dubbeldörrar åt andra rum. De

resande förfogade sig it den ena, men funno utgången tillspärrad,

ehuru båda dörrarne voro aflyftade. Uti en här belägen

mellan-förstuga, som förde till klädrummet, voro upphöjningar anbragta

för musiken, hvilken bestod af åtta musikanter utaf Kronebergs

regemente. Der var således ingen passande plats. Med

biträde af sina lorgnetter erhöllo de slutligen sigte på ett rum,

som utgjorde medelpunkten för herrarnes nöjen. De styrde dit

och hamnade lyckligt bland grupper af äldre och yngre män,

virabord, punschbålar, tobak och högar aå pipor.

Brukspatron träffade “ här ett par bekanta, hvilka åtogo

sig att presentera dem för damerna. För att så mycket

bättre kunna bestämma sitt val, fattades posto vid tröskeln, och

nu läto de sina blickar anträda en upptäcktsresa utefter den

förutnämda raden; men dessa blickar voro på långt när icke

halfvägs, då dörrarne åt stora förstugan öppnades och ett

fruntimmer, otvifvelaktigt en förnäm dam, inträdde, åtföljd af tre

gracer.

Damens klädsel efter då varande bruk var ytterst

praktfull: en lysande siden-walterscotts-klädning, en turkisk

schal, som till hälften betäckte icke just alltför ungdomliga

former, och på hufvudet en röd och hvit krusflors-turban med

hvita panascher, hvilka behagligt svajade vid hennes stela

nickningar till de åt höger och venater helsande balgästerna.

De efterföljande gracerna voro klädda i hvita florsklädningar,

och hade törnrosor i lockarne. Alla fyra gingo upp till densidan af salen, der våra resande stodo. Så snart de satt sigt

närmade sig så småningom en hel svärm herrar.

”Herr pastor,” frågade brukspatronen och ryttmästaren

nästan på en gång den af sina bekanta, som lofvat vara deras

vägvisare, ”hvilka äro dessa damer?”

”Friherrinnan H—d och fröknarne hennes döttrar.”

”Vill ni vara god och presentera mig för dem, innan den

loverande skaran hinner fram!” tillade lifligt ryttmästaren.

Detta var snart gjordt, och straxt derefter hvirflade han

i en liflig vals om med en af de vackra fladdrande

blommorna.

”Nå,” sade ryttmästaren småleende, till sin vän, ett par

timmar 6enare, ’hvad säger du?”

”Att jag nu går och lägger mig!” svarade

brukspatronen.

”Jag kommer snart efter!” försäkrade baronen, och sökte

behändigt komma i samtal med pastorn. ”Rätt hyggliga flickor,

de der unga damerna! Känner herr pastorn familjen?”

”Ja, bevar6 .... major H—d, fadern, är en hedersman,

men fattig på allt utom på döttrar och förhoppningar om goda

mågar. Dagboholm år en klen gård, och friherrinnans lyx och

fåfäng----”

”Om förlåtelse, herr pastor,” afbröt ryttmästaren, som nu

hört mer än nog, ”jag ser att St—hal redan begifvit sig

härifrån .... jag får äwn tacka för nöjet af er bekantskap.”

Och med en lätt bugning försvann vår baron.

Då herrarne följande morgon vaknade, hörde de med

förundran cn munter sång nedifrån, jemte stoj, skratt och

klingande med glas. De gingo ner och funno hela sällskapet

sysselsatt vid frukostborden. Medlidsamt drogo de på

munnen, när de vid inträdet i samlingsrummen blefvo varse den

förändring, som dagsljuset framställde på damernas såväl

dräg-ter som ansigten. I en sal på andra sidan drucko herrarne

dragonpunsch och rumlade dugtigt om. Mången fru stod

för-gäfves i dörren och vinkade med näsduken signal till uppbrott,

och klockan var 1 på dagen, innan det blef så lugnt att våra

vänner kunde tänka på resa och afsked.

”Jag har en plan,” började brukspatronen, då de nu,

obehagligt stämda af den stundande skilsmässan, sutto bredvid

hvarandra på soffan. ”Vill du ej följa mig på min resa?

Den skall ej blifva utan intresse. Ett par månader i Köpen-hamn, allting fritt, och da är jast lagom hemma för att innan

mötets början vistas ett par dagar p& Enapergården hos min

familj. Har du tid och lust, så skall du vid återkomsten få

lfcra känna min far, en gästfri man, och min syster, en herrlig

ros?”

Ryttmästaren teg, öfverraskad; men som han hade

permission och en sådan resa i alla fall var af vida högre intresse

än den tilltänkta, skref han i hast ett bref fullt af ursäkter

till sina slägtingar, och innan klockan 2 sutto herrarne åter

i släden, hvarest vi nu tills vidare lemna dem.

4.

Hjobsposten. öfverändakastade förhoppningar. Den sista viljan.

Anklaga nornan, hvars vreda lotter

1ty menskor rubba: de falla från

Askdiger himmel på jordens son.

Tegxéb.

Det torde nu vara tid att återvända till Hälleberg för

att se åt om ej sällskapet derstädes tänkte på hemfärden.

Ingenting mindre. Man uppställde sig just till en fandango.. . .

Klein hade redan för tredje gången på aftonen gifvit Maria

handen, och de fruar, hvilka i egenskap af förkläden intogo

soffan, började redan en och annan betänksam hviskning, då

en uppassare inträdde och lemnade doktorn ett bref.

Han tog det och gick åt sidan för att läsa det. Marias

blickar följde honom. Hon såg att brefvet måtte vara af ett

upprörande innehåll, ty han blef blek som döden. Efter några

minuter nalkades han Maria — det kostade synbart på honom

att på ett i följd af deras omgifning främmande sätt tala med

henne.

”Ursäkta, min fröken, jag måste på ögonblicket resa l

Ett bref underrättar mig att min far, som haft den olyckan

att köra ned i en vak, deraf fått en så stark förkylning att

hans lif hvar minut sväfvar i fara. Jag skyndar att tala medso

doktor Faxe — ban skall s åkert med nöje blifva er

beskyddare på hemvägen.”

Klein gjorde en vördnadsfnll bugning ocb försvann. Några

ögonblick derefter, då ban uppgjort med sin kollega att denne

under hans obestämda frånvaro skulle sköta hans praktik, fick

den unge läkaren tillfälle att hviska till Maria: vJag hade

hoppats ett annat slut på denna afton — tänk emellertid på

mig så som jag alltid skall tänka på er! Så snart min pligt

tillåter, är jag tillbaka.”

Efter en timmas förlopp var han i staden, och efter ännu

en annan flög han vägen framåt, så fort man kan komma med

hållhästar på hvarje gästgifvargård; och ehuru detta stundom

går fort nog, tror jag dock att vi, läsaren och jag, lika gerna

kunna taga fågelvägen för att vara framme före doktorn och

se huru det står till i vår hjeltes fädernehem..........

Brunkenäs, tillhörigt assessor Klein, hans far, är beläget

uti en af Smålands vackraste trakter. Åbyggningen ligger på

en utskjutande udde, på tre sidor omgifven af en insjö,

beströdd med de täckaste holmar. Den fjerde, som utgöres af

en stor slät gård med herrliga trädgårdar på sidorna, leder

till en af höga björkar sammanflätad allé, hvilken åter för ut

på stora landsvägen.

I detta verkliga paradis herrskade nu dödens tystnad, i

följd af den inomhus rådande sorgen; och vinterns hvita

svepduk betäckte marken. I förstugan smög sig betjeningen stilla

och varsamt fram och tillbaka.

Uti ett stort rum på nedra botten herrskade isynnerhet

denna hemska olycksbådande tystnad, som gör att man fruktar

ljudet af sina egna steg. Väggarne i detta rum voro

öfver-dragna med gammalmodiga tapeter, och genom de halffållda

gröna rullgardinerna kastade månen sina dystra strålar in i

fonden af rummet.

Från en stor sparlakans säng hördes de tunga andedragen

af den sjukes oroliga slummer. Midtemot sängen, på en soffa,

syntes ett äldre fruntimmer, öfverväldigadt af sömn och nattvak,

hafva gifvit vika för naturens fordringar, ty hennes hufvud

hade i en halft liggande ställning nedsjunkit mot dynorna. En

gammal man steg nu upp från en länstol vid sängen, gick

fram och bredde med varsam sorgfällighet en schal öfver den

sofvande. Derefter satte sig den gamle åter, lyfte ett litet

bord närmare åt sig och uppslog, sedan han ställt den grönavaxskärmen framför ljuset, ett st&lle ur bibeln, det han tid

efter annan l&ste. Skrynklorna pä hans panna jemte de hvita

lockarne vittnade att m&ngen vinter tägat öfver hans hjessa,

innan den blifvit blekt. Hans anletsdrag buro stämpeln af

allvar och* redlighet. Hans drägt hörde till den gammaldags

formen.

Lätta steg närmade sig platsen, der gubben salt, en liten

hvit hand klappade honom pä axeln, och dä han vände sig om,

mötte hans välvilliga blick en ung flickas oroligt spanande

öga.

"Huru är det, kära herr inspektor?” hviskade en mild,

och mjuk stämma.

"Alldeles som när ni gick, mamsell Karolina, och det är

ju knappt en timma] sedan. Han har icke varit vaken; och

dä vi veta att doktorn försäkrat att det i natt icke blir nägon

fara, är det obeskedligt af mamsell Karolina att icke taga

nägon hvila!" bannades den gamle.

"Ack, det är mig omöjligt att sofva. Gudskelof att

tant Lisa-Greta har lutat sitt hufvud ned! För hennes

ål-der blir det tröttsamt att försaka sin nattro — den goda

gumman är sä envis att det ej varit möjligt att fä henne

härifrän. . . . Men hvad är klockan?"

"Elfva!” s varade inspektoren.

"O, min gud," suckade hon, "hvad Waldemar dröjer länge 1

Han borde längesedan vara här.”

"Mamsell Lina är för otälig! Man reser ej emellan W —

och Brunkenäs pä mindre än ett dygn. Innan klockan 1 är

han troligtvis anländ.”

Karolina gick nu tyst och försigtigt fram till sängen och

drog litet pä sparlakanen; men dä fadern oafbrutet slumrade,

satte hon sig bredvid inspektoren och tog en pä bordet

liggande del af "Andaktsstunderna.”

"Nåväl," sade den gamle, ”efter det ej blir hvila, sä lät

oss rätt sä gerna samtala litet med hvarandra.. . . Hvad kunde

väl anledningen vara till gamle brukspatron St—hals och hans

dotters ankomst i går nfton? Brukspatronens kan jag visst

icke undra på, ty gud skall veta att det kan allt behöfvas ett

dugtigt tag i affärerna här — men mamsell Julie hon

förekom mig så stolt, när jag hjelpte henne ur släden, liksom

ville hon hafva sagt: Se här er herrskarinna!””Ja, ja,” suckade Karolina, gud vet bäst hvad som skall

ske. Alltsedan barndomen har herr Lindman i m&nget litet

bekymmer varit min förtrogne . . . jag vill äfven nu tala öppet.

Ni vet att familjerna Klein och St—hal sedan en mängd af

&r tillbaka lefvat pä en utmärkt vänskapsfull fot med

hvarandra. Pappas och brukspatronens vänskap bar varat fr&n

ungdomstiden, dä deras fäder lefde på samma sätt. För att

befästa detta förhållande och göra det ännu varmare har pappa

begärt af sin gamle vän Julies hand för Waldemar; och

öfver-tygad att detta äfven fullkomligt instämmer med dennes egen

önskan, är det för att välsigna deras förening innan sin

bortgång som han åstundar att de här skola mötas.”

”Evige gud,” pustade Lindman, ”hvilken hustru åt min

hederlige redlige herr Waldemar! Ett sådant kokett stycke, och

högmodig och tiligjord se’n . . . aj, aj, ajl”

”Nånå, kära herr inspektor, hon är ingen engel, men

besinna att pappa tror det Waldemar länge älskat henne; och

dessutom är hon skön, ovanligt skön och rik, det känner ni.”

”Det må hon vara, och tyvärr är det just deraf hon

blif-vit förhexad; men jag säger förut att det är en stor olycka.”

”Vidare,” återtog Karolina, ”anser pappa att det blir en

stor lycka för mig. Hvar skulle väl jag taga vägen? Ni vet

väl att jag och gamla tant icke kunna bo ensamma här.”

”Det behöfver ni ej heller, mamsell Lina! Ni har en

säker tillflykt, när ni vill. Väl är kyrkoherden en man till

åren, men det är dock icke ett parti att förakta, och nog satte

jag hellre fötterna under eget bord än under en sådan

svägerskas.”

”O, tala ej derom! Jag vill snarare tjena än gifta mig

blott för att blifva försörjd.”

Inspektoren skakade på hufvudet. ”Det skälet, menar jag,

kan vara vigtigt nog, men menniskans vilja är hennes

himmelrike! Emellertid torde den dag komma, då ni ångrar er.”

”Aldrig, herr Lindman! Den gode kyrkoherden förtjenar

varmare känslor för tillbudet af sin hand och sitt hjerta än

jag kan skänka honom. .. . Således kan jag ej komma att

ångra det jag ej velat bedraga honom. ... Men,” tillade hon och

afbröt ämnet, ”jag fruktar att pappa kan hafva misstagit sig

på Waldemars känslor.......Tyst, skäller ej Fylax. . . .”

Inspektoren tände hastigt en vaxstapel och gick ut.

Karolina knäföll under stilla bön vid sängen. Efter en stundhörde hon att personer n&rmade sig dörren. Den öppnades

sakta — och hon hvilade vid den älskade broderns bröst.

"O, Waldemar, hvilket sorgligt möte!" ntbrast den

betryckta flickan.

”Trösta dig, min Karolina, dn skall hos mig finna en

brora och en fars känslor förenade 1"

Ljudet af denna röst trängde till den sjnkes öra likt en

himmelsk musik • . . Han vaknade.

”Ar du här, min son ?” hördes en matt stämma, och

Waldemar, nedböjd öfver sin faders dödssäng, tryckte den

vissnade handen till sina läppar, under det stora tärar nedföllo p&

den gamles kinder.

”Icke sfi, gosse — gör mig ej för vek! Mina ögonblick

äro räknade. Låt mig derföre säga dig hvad som förljufvar

min bortgång. Det är hoppet att hafva grundlagt din lefnads

lycka. Döden rycker mig hastigt bort utan att jag kunnat

beställa om mitt hus” . . . Han talade nu med synbar

ansträngning. . . Du vet att jag skref till dig om Karolina, om

kyrkoherden . . . hon ville icke, och vare det långt ifrån mig

att tvinga henne. Derföre skall hon ... i ditt hus finna en

fristad.” .... Han teg länge, bröstet häfde sig allt tyngre

och kallsvetten föll i stora droppar från hans panna.

Mörka tankar uppstego hos Waldemar. rHvad — gode

gud, det må väl aldrig. . . .” Han vågade ej tänka ut den anade

verkligheten. Men han skulle ej länge sväfva i ovisshet.

Den sjuke återtog: ”Till din jordiska lycka har jag lagt

grundstenen och får välsigna er innan jag dör.”

”Jag förstår icke!" stammade sonen. *Målet för min

lefnads lycka känner ej pappa . . .”

”Jo, bättre än du tror. Jag har begärt och fått

brukspatron St—hals och hans dotters samtycke till en förbindelse

med dig . . . det har i många år utgjort min tysta förhoppning.

”Ack, fader. . . ."

”Tyst, tyst, Waldemar . . . jag . . . orkar ... ej tala

. . . längre . . . din tacksamhet vet . . . jag förut.

En slummer tillslöt den sjukes ögon, och sonen vågade

icke störa honom.

Waldemars tankar och känslor voro i det förskräckligaste

uppror. Han kunde ej reda sig ur den labyrint, i hvilken han

var kommen, hans tinningar svällde och en glödande feber

Waldemar Klein. 3brann genom hans kropp. Tid efter annan ville han försöka

att tala, men den gamle sof jemt, och som läkare insåg han

att vid, uppvaknandet skulle hans tid blifva kort.

Slutligen inträngde dt» första strålarne af den inbrytande

dagen. Ännu satt Waldemar försänkt i djupa tankar vid

faderns säng, då hans syster, åtföljd af ett ungt fruntimmer i

en lätt morgondrägt, inträdde. O, hvilken skilnad! Den ena

blek, nedböjd af smärta, med ett drag af outsägligt vemod på

det visserligen ej just sköna, men englahulda ansigtet. Den

andra regelbundet skön, praktfull, lysande som en nyss

utsprucken ros, men till sin hållning och sitt sätt stolt som man

kan föreställa sig en gudinna, vid den tid dessa nedläto sig

att besöka stoftets söner för att lyckliggöra dem genom sitt

åskådande. Bägge flickorna hildade i Waldemars ögon en

motsats, som skar honom i själen.

Han gjorde en kall stel bugning, och ett det mest

förtjusande leende från den glänsande Julies läppar blef

obesva-radt. Detta förtröt henne, men hon förmodade att faderns

tillstånd kom honom att försumma den hyllning, hon med skäl

hade rätt att vänta, då han begärt hennes hand. Ehuru detta

skett genom fadern, fann hon det likväl omöjligt att hans

känslor icke voro interesserade häruti.

Hon stannade framför sjuksängen, och liksom nornan

väntat på detta ögonblick, vaknade assessor Klein. Han igenkände

Julie, ehuru blicken redan var skum, vinkade att hon skulle

gifva honom handen och räckte den andra åt Waldemar, som

stod der alldeles förkrossad af smärta och rörelse.

Sedan gubben en stund betraktat dem, lade han deras

händer mellan sina egna och tryckte dem hårdt. nNu dör jag

lugn -— min välsignelse .... Karolina . . . beskydda henne!”

bviskade han sakta, såg upp, drog några långsamma, tunga

andedrag, skilsmässans dystra förebud . . . åter ett par svaga

ryckningar . . . och assessor Klein var ej mera.

Ännu höll den aflidne deras händer emellan sina. då

brukspatronen inträdde och såg den stumma gruppen.

Waldemar, nedsjunken på sina knän, med hufvudet lutadt

öfver den aflidnes ansigte, Julie verkligt eller affekteradt afdånad

och Karolina i stum tårlös smärta stående vid hufvudgärden.

Sedan herr St—hal skilt dc hoptryckta händerna och fört

sin dotter i ett annat rum, försökte han använda tröstens ordmed v syskonen, men då hans bemödanden blefvo oförstådda,

vändo han sig till den gamle inspektoren, hvilken satt i ett

hörn af rummet, försänkt i stilla, men djup sorg.

"Hör, herr Lindman,” sade han, ”jag kan för närvarande

ingenting uträtta här. Jag måste dessutom föra min stackars

dotter hem. När ni behöfver mig. är jag till tjenst. I

morgon eller öfvermorgon hoppas jag få se doktorn hos mig —

helsa Odh säg honom det.” Han räckte Lindman handen och

lemna4e rummet.

Kort derpå afreste brukspatronen och hans dotter.

5.

Ringvexlingen.

Tror du jag står på rosor här och visar

Min Ufnadslycka leende ifrån mig

Och sliter utan smärta ur mitt bröst

Ett hopp, som växt tillhopa med mitt väsen?

Tegnér.

Det var en mörk och stormig afton. Regnet, som fölT

i starka skurar, hade alldeles bortsopat snön, och tjutande for

vinden genom de öde rummen på Brunkenäs. Från en

kammare i öfra våningen lyste ett ensligt ljus, och en skugga

rörde sig der af och an. Tysta suckar, afbrutna klagande ljud

bortdogo i orkanens brusning. Några sakta knackningar på

dörren läto höra sig och förnyades åter, förrän den ensliga

invånarinnan i detta rum hörde det. Ilon spratt till, men

reste sig hastigt upp.

”Är det du, Waldemar?” sade hon och öppnade. Insvept

i en vid regnkappa, inträdde brodern . . . ”Min gud, är det

verkligen du?” frågade hon ännu en gång och tog bestört ett

steg tillbaka, då hon blef varse det förvridna uti hans an-

letsdrag.

”Ja, dit är jag som kommer från min trolofvade, min

brud 1” sade han med ett nästan konvulsiviskt leende och ka-

stade sig ned på en stol.Karolina tog af bonom den Y&ta kappan, torkade vattnet

från hans panna, uppströk de oordnade mörka lockarne, blåste

upp eld i kakelugnen och ringde efter yarmt té.

nDu goda!” sade han och såg vemodigt på hennes ömma

omsorger. Men straxt derpå tillade han i den mest tröstlösa

ton: ”Så skulle åfven Maria hafva omhuldat mig med sitt skö-

na kärleksfulla hjerta, och nu skall jag krossa hennes hjer ta

jemte mitt eget. Detta nedtrycker mig. O, att hön aldrig

lärt känna mig och att jag ej så oförtäckt visat henne mina

känslor eller funnit ett gensvar i hennes — då hade jag nu,

åtminstone utan detta inre qval, utan en klagan, kunnat bära

mitt öde, ehuru blotta tanken på utbytet emellan dessa båda

redan innehåller en namnlös smärta. . . Men nu ... nu

må-ste jag ju stå inför henne och hennes mor som en bedragare . .

Han tystnade och försjönk i djupa, svårmodiga tankar.

”Min Waldemar,” tröstade Karolinas englaröst, ”var icke

så modlös! Denna Maria, som du så mycket älskar, är hon

sådan som du för mig beskrifvit henne, så var säker att hon

icke skall anse dig som en bedragare." Hon skall finna att

en son ej kunde förneka en döende faders sista vilja och att

du, då du ej var förlofvad med henne, omöjligt kunde å din sida

finna något skäl att förstöra helgden af tvänne fäders löften

och kanhända Julies lugn. Tro mig, Waldemar, Maria kan väl

sörja öfver förlusten af sina tysta förhoppningar — hon skall

dock ej vilja byta med den, som blott får din hand och ditt

namn, då hon behåller hjertat och likt den bibliska Maria

utvalt den bästa delen .... Men,” tillade Karolina, då hon

eftertänkt det sjelfviska i denna slutsats, ”hon skall slutligen fly

till den evige förbarmaren och bedja att han renar hennes

kärlek och vänder Waldemars hjerta till den, som han inför Gud

och menniskor lofvat sin tro/’

”Ack, Karolina, jag känner att du har rätt, och jag vet

att Maria skulle kunna göra det, ja, mycket mera, ty hon är

rik som du på allt hvad själen och hjertat eger stort; men

jag, Lina — du begriper ej mina qval.”

”Jo, jag begriper och fattar dem .... Men berätta mig

nu allt vid ditt besök 1 Fanns intet hopp, fran deras sida om

en anständig brytning?”

”Nej, ickc det ringaste. . . . Du skall få höra allt hvad

som passerat.”

”Nåväl, broder?"”Dä jag pä morgonen anlände, kom den redlige gubben

brukspatronen med det välvilligaste leende emot mig. ’Nå,

kommer du ändtligen, min son t* hette det; och införande

mig i sitt arbetsrum, utvecklade han klart ställningen af

värt hus. Han hade redan innan min hemkomst, på vår fars

begäran, med Lindman genomgått alla böckerna. Han är

ut-nämd till din förmyndare och önskar att du, tilldess bröllopet

inträffar, förblifver hos honom. Hela lösöreboet blir försåldt

att betäcka skulderna. Sjelfva gården hoppades han dock

kunna rädda åt oss, och han föreslog mig att låta vår gamle

hederlige Lindman tills vidare hafva den på arrende. Jag

svarade ja till alla hans förslag. ’Gud vet, min son,* sade han

med ett mildt förebrående leende, "affärsman måtte du ej vara.

Men var trygg: sakerna hvila i din tillkommande svärfars

händer, annars skulle jag vilja råda dig till litet mera

försig-tighet.’. Då han ej kunde uppmuntra mig, sade han vänligt:

"Min bäste gosse, äfven jag förlorade en gång en kär, mycket

kär fader, men det måste vara måtta med allt här i verlden,

således äfven med sorgen. Jag var vid den tiden förlofvad

med min uu bortgångna evigt saknade maka; derföre

bemödade jag mig att för hennes skull qväfva min smärta. Och ser

du, Waldemar, så bör äfven du göra. Du bedröfvar Julie, om

du visar dig så inför henne*.”

”Den stackars orolige fadern — han förstod dig ej.”

”Icke med en half aning... Rörd af hans faderliga

godhet och djupt kännande huru litet jag hade att gifva dem i

utbyte mot deras kärlek och förmögenhet, eller rättare

rikedomar, ty Julies hemgift kunde tillfredsställa den mest

anspråksfulla väntan, beherrskade jag de upproriska känslornas

storm och lofvade vid min heder och den bortgångnes minne

att göra mig värdig den lycka, han ville skänka mig. Julies

sällhet, försäkrade jag — och jag skall hålla ord, ehuru på

bekostnad af min hela jordiska lycka — hennes sällhet skall

blifva målet för mina önskningar och ifrigaste bemödanden

.... Nu är jag nöjd, min son!’ svarade han tillfredsställd. Jag

vill föra dig till min dotter.*’

”Ack, stackars broder!”

”Halft drömmande följde jag med till förmaket, der Julie

satt vid sitt fortepiano. Hon rodnade djupt, då jag nalkades och

tog hennes hand. "Ah, intet krus," ropade gubben, "fästman

och fästmö helsa ej så hvarandra!" Vi stodo båda liksom bild-stöder stirrande på hvarandra. ’Nå hur går det — omfamna

hvarandra i guds namn! Jag var ej blyg då jag skulle

erhålla den första kyssen af min salig gumma.’”

”Nu säger jag: Stackars Julie!”

”0, huru plågsamt blef icke detta skämt för oss båda!

Jag kunde likväl ej göra mig löjlig .. . Hastigt böjde jag mig

ned mot den förlägna flickan och hörde min tillkommande

svärfar utropa: ’Se så, barn — det är bra!* hvarefter han

lemnade rummet.”

”Och nu blef det först rätt illa?”

”Ja — Julie kastade på mig en blick, hvilken skakade

det innersta af min själ. Det var en blick af verklig smärta.

Hon pekade på en närstående taburett och satte sig sjelf på en

annan. Nu gällde det att säga något, som kunde

tillfredsställa henne, men jag var ej i stånd att få ett ord öfver mina

läppar. Efter en stunds ömsesidig tystnad, reste hon sig upp

med denna stolta och kalla hållning, som alltid stöter tillbaka.

’Då du har intet att säga mig,’ yttrade hon, ’vore det

sannerligen rätt löjligt att längre förbliiva i vår generade tete-a-tete.

Det tycks,* tillade hon med bitter ironi, ’som vissheten att

haf-va vunnit livad din fader sökt för dig, alstrat en förtidig

liknöjdhet.’”

”Så likt henne. Först öm och orolig, sedan stickande.

Nå, du svarade ?

”’Visst icke!’ svarade jag. "Fullkomligt uppskattar jag

värdet af den lycka, så många skola afundas mig, men kan jag

väl hoppas att Julie af någon annan bevekelsegrund än den

att vara en lydig dotter gifvit sitt samtycke? Det skulle

smärta mig att tro det du kanhända genom den förbindelse, som

våra fäder aftalat, förlorar din sällhet och lycka.”’

”’Du känner mig ej!’ återtog hon med ädel rörelse.

’A1-drig skulle jag mer än du vilja sätta hela min lefnads lycka

på spel för att efterkomma våra pligter mot föräldrar. Då

den barnsliga pligten råkar i strid med hjertats böjelse, anser

jag den ej mer vara ett ofelbart rättesnöre för våra handlingar.

Ingen makt på jorden hade kunnat aftvinga mig ett ja, om ej

mina känslor ledt mitt val; och,’ tillade hon än mildare, *om

detta är orsaken till din oro, hvilken kom mig att bäfva för

vår framtida lycka, så var lugn !* Vid dessa sista ord syntes

hon mig så uppriktig, så värdig, att jag önskade att mitt

hjer-ta varit fritt. Men från denna stund, då hennes öppna bekän-nelse undanröjt den sista möjligheten af en brytning, blef det

mig en helig pligt att dölja min själs och mitt hjcrtas

tillstånd för henne, som gifvit mig ett så oförstäldt prof af att

stoltheten hos henne lätt viker för ädlare intryck."

"Ja, hennes hjerta är guld, fastän hon sjelf ofta försmår

det guldet. . . Men hvad kunde du nu säga, kära Waldemar?”

"*Din lycka, Julie, hvilar i en redlig mans händer, och,

vid Gud och denna vigtiga stund, lita på mitt ord och

trygga dig vid mitt löfte, att ingen önskan skall hos mig vara

högre än den att göra ditt lif så rikt på glädje som det

fattiga jordlifvet är i stånd att bjuda afkomlingarne af dess

förlorade eden!m

"Således", suckade Karolina, "är allt klart?»

"När gubben St—hal åter inkom, sväfvade ett leende af

faderlig välvilja och tillfredsställelse på hans läppar, då han

såg det skenbart lyckliga förhållandet. \Jo, jo,’ sade han

förnöjd. ’när ni kom på egen hand, tror jag ni rätt väl kunde

fördrifva tiden. Jag och Brink hafva nu stått öfver en qvart

i matrummet och med verklig smärta behlagat att vårt sköna

oxkött kallnar, medan ni redan för en god stund sedan erhöll

matbud.1 Förlägen, snarare öfver den redlige gamles misstag om

mina känslor än öfver felet att ej hörsamma

middagstillsägel-sen, bjöd jag Julie armen och försökte, såväl vid bordet som

hela den öfriga dagen, att bibehålla den jeinna och lugna

stämning, jag antagit. Men en sådan ansträngning och en så

noggrann afvägning af hvarje mitt ord och hvarje min handling

blef mig slutligen för plågsam. Jsg måste hem, när aftonen

kom — alla deras böner och föreställningar kunde ej

qvarhål-la mig... . Och nu är jag åter hos dig, min Karolina! Det

&r en ljuf tröst att få utgjuta sig för en deltagande vän —

och hvem kan vara det mer än en syster?"

Det var långt lidet på natten, då syskonen åtskildes.

Waldemar kunde ej ana att Karolina led af ett sår, lika djupt

som hans, ehuru af olikartad beskaffenhet; men hon var tålig

och from, och det gifves smärtor af den art att de icke,

åtminstone inneslutna i en qvinnas hjerta, kunna meddelas.Åtta dagar derefter voro" slägt och vånner samlade på

Brunkenäs för att ledsaga den saknade vännen till hans sista

hvilorum. En stund förrän processionen skulle uppbryta,

vinkade brukpatron St—hal sin dotter och Waldemar — som redan

tagit det si$ta afsked et af en fader nog älskad i tiden att

åt-lydas efter döden — att följa sig. De inträdde i det hvälfda

med svart kläde öfverdragna likrummet. P& en katafalk stod

kistan öppen, och det dystra fladdrande skenet från mängden

af kandelabrar med vaxljus, hvilka omg&fvo densamma, kastade

sina strålar öfver det bleka anletet, den skönaste bild af lugn

och frid. Intrycket af det hela var genomgripande. Sällan

kan väl en alldeles främmande stå vid ingången till ett tempel,

som lifvet invigt åt döden, utan att skakas af hemlighetsfulla

aningar och högre känslor — hur mycket mera skola då ej

dessa inverka på dem, som med jordens heligaste band äro

förenade med den, hvars stoft de betrakta!

"Barn,” sade brukspatronen enkelt, men med tyst och djup

röst, och han förde dem upp på hvardera sidan om kistan,

”min vän och er far hade i dödsstunden fast förenat edra

händer. Jag nödgades då skilja dem .... men här skola de åter

förenas.”

Han upptog tvänne ringar, dem han i tysthet beställt,

räckte dem hvardera en och besvor dem vid minnet af den,

öfver hvars stoft de nu vexlades, att ständigt älska hvarandra.

Men då Julie skulle räcka Waldemar ringen, halkade den ur

hennes hand och föll med ett olycksbådande ljud ned mot

sjelf-va handtaget på kistan. Waldemar vilie gripa den, men vid

det lätta vidrörandet for den från handtaget ned på golfvet,

hvarifrån han med en ovilkorlig rysning upptog densamma och

satte den på sitt finger.

Den dystra ceremonien var slutad, och trolofvade utgingo

de från dödens stilla rum till verldens vexlande skiften. Vid

dörren vände Waldemar ännu en gång tillbaka och vinkade

att han vilie vara ensam. Han knäföll vid hufvudgärden och

bad innerligt. Styrkt uppreste han sig och tryckte för allra

sista gången till sina läppar den hand, som med faderlig

huldhet ledt hans första steg på lifvets bana, tog sedan med

manlig styrka det bredvid liggande locket och lade det sakta

öfver den älskade bortgångnes hvilosäng. Nu ljödo klockorna

från den närbelägna kyrkan. . . Karolina instörtade .... Vi

kasta ett täckelse öfver den sorgliga fest, som förestod.Ännu en gång — aftonen före Waldemars afresa —

sut-to syskonen tillsammans i det kära fädernehemmet. De

lof-vade att ofta skrifva till hvarandra. Under loppet af våren

akulle Waldemar återkomma, vid hvilket tillfälle bröllopet

borde bestämmas.

Ändtligen slog afskedets stand.. . och i medlet af

februari återtog vår unge läkare den väg, som han för tre

veckor tillbaka under så olika utsigter anträdt.

Emellertid skola vi tillse huru sakerna stå i W—.

6.

Nya bekantskaper och en betänklig nyhet.

Men vet att ä/ven flera mindre krafter

Bo i var själ, förnuftet underlägsne /

OxENSTJERNA.

Under loppet af många år hade en redlig och aktad

medborgare bott i ett af de stora hörnhusen vid torget i W—.

En indrägtig handel och mången vinstgifvande lott, dragen ur

den nyckfulla lyckans hand, hade lyftat honom från

tarflighe-tens obemärkta lif till den mest oberoende ställning. Men det

händer ofta att äfven i den rikes och oberoendes bröst

klappar ett tomt glädjefattigt bj ert a

Grosshandlaren Billing var ett af de många exemplen

härpå. Född af medellösa föräldrar och van att kämpa med

fat-tigdomens många svårigheter, ansågs det för en stor lycka och

en i hans lif vigtigt ingripande händelse, då han vid sjutton

års ålder erhöll en plats på ett handelskontor i M—. Flit

och redlighet, i förening med ett godt hufvud och ett

anspråkslöst umgängessätt, tillvunno honom såväl hans förmans som dess

familjs välvilja. Efter några års vistande i huset blef han

alldeles oumbärlig ij affärerna, men ödet, som alltid är framme

och vanligen spökar omkring i antagna skepnader af kärlek,

stilla önskningar, drömda förhoppningar med flera herrliga

frukter, som finnas inrymda på kunskapens träd, ödet ville nu attden ange mannen fick lust att smaka derpå; och den Eva,

som räckte honom äpplet, var hans principals, herr L—s egen söta

älskvärda sjuttonåriga dotter. De unga tu beslöto att försöka

den enda möjliga utvägen att vinna sin förenade önskan,

nem-ligen att Billing helt kort och enkelt frågade herr L— om

han hade något emot deras aftal. Den enda svårigheten var

att finna ett passande tillfälle att föredraga ärendet.

Ändtli-gen en dag, då de voro ensamma på herr L—s enskilta

arbetsrum, framsköt Billing till sin patrons underskrift en mängd

bref och sade i detsamma: ”Jag var nära på vägen att skrifva

till er sjelf, herr L—!’

^Hvarom då?” frågade denne i en nog kärf ton, ty han

hade förmärkt en ovanlig rörelse i Billings röst och ställning.

Ehuru denna korta fråga icke var särdeles egnad att väcka

goda förhoppningar, beslöt dock Billing att våga ett afgörande

steg. *’Herr patron/ svarade han blygsamt, ”jag har en

begäran, som troligen är nog djerf. Jag älskar er dotter —

vill ni gifva mig henne till maka, så vågar jag försäkra att ni

aldrig skall finna en mera uppmärksam och öm son än jag

vill blifvx-i !,T

På herr L—s läppar bildade sig någonting, som skulle

likna ett leende; men att uppgifva beståndsdelarne af detta

leende torde blifva svårt äfven för en menniskokännare. De

utgjordes af förundran, medlidande, förakt, harm, något af

hvarje. Efter ett litet uppehåll svarade han dock med mycken

sjelfbeherskning :

Min kära herr Billing, ert uppförande har hittills varit

sådant att ni har anspråk på såväl min tacksamhet som min

aktning, och den tidpunkt var snart inne, då ni kunnat ega

hoppet att utbyta en kontorists plats mot den att som kompanjon

ingå i min handel. Jag hade derföre väntat att ni gifvit vika

för så barnsliga griller, så mycket mer som ni känner mig

tillräckligt för att veta hvad svar ni har att vänta på er

anhållan. Om ni så önskar, vill jag emellertid anse den såsom

återtagen.”

Detta var för mycket äfven för Billipgs blygsamhet. En

månad derefter flyttade han från huset och öppnade kort

derpå egen handel i W—. Ehuru i mindre skala såg han dock

sin förmögenhet tilltaga. Så förflöto månader och år.

Flickan blef sina löften trogen, oaktadt böner och hotelser att

förmå henne till ett passande giftermål. Efter fyra år dog herrL—, och d& sterbhuset befanns på obestånd, lemnade alla friare

sjelfvilligt sina anspråk. Vid sorgårets slut inställde sig

Bil-ling och förde sin unga fru till W—. Men på sjelfva

före-ningsdagen, då Billing ej drömde om annat än lycka och frid,

inlopp den hårda underrättelsen att ett fartyg, förande en last,

som medtagit nästan halfva hans förmögenhet, lidit skeppsbrott

samt att endast besättningen med möda blifvit bergad.

Detta var ett stort, ett känbart slag; men han hade

vunnit en skatt vida dyrbarare än allt hvad han förlorat. Han

knotade ej, ehuru den tanken smärtade honom att hafva

indragit henne i ett måhända olyckligt lif, henne, som han så ger- •

na velat bereda den gladaste och mest sorgfria framtid.

Emellertid gjorde han allt för att åter repa sig, men alla hans

bemödanden blefvo fruktlösa. Lyckan, den föränderliga, hade

vändt honom ryggen. Det var endast i den alltid hulda

makans sällskap som han om aftonen af den i träget arbete

go-nomsläpade dagen fann sig styrkt och vederqvickt mot nya

pröfningar. Men ännu återstodo sådana af vida svårare art.

Efter ett kort år af huslig sällhet, så ren som den kan

ernås blandad med lifvets mångfaldiga förhållanden, lemnade

den unga fru Billing sin förtviflade make. Länge intogs han

af en så djup och mörk sorgbundenhet att han syntes förlorad

för det yttre lifvet. Men tiden, hvars inflytande förr eller

senare äfven till det sjukaste sinne förer, om ej glömska,

åtminstone lindring i smärtan, tiden i förening med religionen,

denna menniskans välsignade engel, bragte Billing efter några

år tillbaka inom gränserna af förnuft och sansning. Han

började åter sina affärer, och allt syntes nu gynna honom.

Småningom, men så mycket säkrare, steg han från fattigdom till

välstånd, från välstånd hastigt till rikedom. Han utbytte då

sin ringa boning mot det förutnämda stora hörnhuset.

Vid den tidpunkt, hvarom vi nu tala. stod Billing ett

godt stycke på audra sidan medelåldern. I femton år hade

det varit föremål för undran och gissningar hvarföre han icko

gifte sig ånyo. Orsaken dertill vav att Billing under sitt

korta äktenskap varit för mycket lycklig för att våga hoppas att

i lika grad åter kunna blifva det. Han hade derföre valt att

lefva ogift. Likväl var hans hus, hvilket förestods af hans

gamla hushållerska madam Walberg, så trefligt och smakfullt

inrättadt att ingen saknad af värdinna egde rum hos hans

talrika gäster.En eftermiddag i början af febrnari förflytta vi oaa till

ett rum i nedra våningen af n&mde hus. Det var bokstafligen

från golfvet till taket på ena sidan uppfyldt med papper.

Åf-ven några bord voro bet&ckta dermed. Jernbeslagna kistor,

kullerstolar, öfverdragna med grönt boj, samt en stor pulpet

emellan fönsterlufterna voro de enda möbler som här funnos

och antydde att man befann sig på herr Billings kontor.

Tvän-ne unga män arbetade ifrigt på hvar sin sida om

skrifpulpe-ten, och i rummet var så tyst att man ej hörde annat än

pennornas raspande eller ett och annat betänksamt ^hm’’.. . ”hm!M

Efter en stund stack den ene af ungherrarne sitt vapen

bakom örat, drog upp sitt ur och sade otåligt: ”Hvad tusan

kominer det åt vår madam i dag, som ej låter oss få kaffe?”

”Gubben har väl ej vaknat från sin middagslur ännu !*

svarade den andre likgiltigt. I detsamma öppnades dörren,

och herr Billing sjelf inträdde.

Ehuru redan öfver de år, då man kan göra anspråk på

att kallas vacker, var likväl hans höga af bekymmer mer än

af år böjda gestalt och det bleka, milda, uttrycksfulla ansigtet

en fullkomlig förening af hvad man kallar tilldragande, och herr

Billing utgjorde en högligen aktningsvärd upplaga af en

godlynt och treflig äldre man.

Då han inträdde på sitt kontor, väckte någonting

tillfälligt hos honom de unga herrarnes uppmärksamhet: af

förundran voro de nära att glömma sin skyldiga vördnad att

stiga upp. Han helsade dem med sitt vänliga och lätta sätt,

men en viss brådska röjdes i hela hans väsende, under de få

minuter han dröjde för att tala med sina herrar kontorister.

Det syntes emellertid lätt att denna brådska ej var af den

natur, som hör till affärslifvet. Han var i hög grad tankspridd,

gaf befallningar och återtog dem, frågade efter samma sak flera

gånger och begick, kort sagdt, alla de fei, som äro vanliga, då

själen gör sina utflykter, det vill säga, när fantasien behagar

spela variatationerna till de alldagliga bestyrens tema; och

när detta inträffar, måste ju, helst hos en affärsman,

dissonanser uppstå.

Herr Billing måtte hastigt hafva insett detta, ty utan att

vidare yttra ett ord om de angelägenheter, som fört honom till

kontoret, tog han sin fina engelska hatt, svepte kappan omkring

sig med mycken noggrannhet, ordnade kräset och begaf sig ut.De qvarblifna hade ännu ej hunnit gifva lnit åt sin

förundran, då dörren öppnades för att insläppa madam Walbergs

välfödda person, åtföljd af den efterlängtade kaffebrickan.

”Välkommen, välkommen! Hvad tänker mutter på, som

låter oss sitta här och förgås af längtan, först efter henne sjelf,

såsom tillbörligt är, och sedan efter hennes egen lilla blanka

guldgosse, allas vår älskling? Se så, sätt honom nu vackert

ned!” bad en af herrarne, under det den andre undanröjde en

mängd böcker från en stol och bjöd gumman sitta.

”Nå, det må jag säga — herrarne äro då i dag förbåldt

artigal” sade madam Walberg.

”Alldeles icke, alldeles icke. . . Men säg, mutter lilla,

hvad har vår gamle herre fått i hufvudet i dag? Han var

ju utstyrd som han skulle stå brudgum!” anmärkte den ene.

”Och konfys se"n till den grad, som öfvergår alla grader!”

inföll den andre.

’’Nå, herrarne göra så många frågor på en gång — låt

mig i guds namn få tid att reda mig!” Det syntes tydligt att

madam Walberg endast ville pina dem genom sitt dröjsmål och

derigenom gifva mera vigt åt sina meddelanden.

”Kära, bästa, allra sötaste madam Walberg, vi förgås af

nyfikenhet! Under de fem år, vi varit tillsammans, har gubben

aldrig öfverstigit tröskeln till denna sin helgedom utan i

nattrock eller hvardagsdrägt. Och hans ovanliga uppförande —

skynda att säga oss sanningen!”

”Nå, om ni 1 of var tiga, så får jag väl berätta er att här

kommer en stor förändring att föregå i huset. Jag har länge

sett att det var ugglor i mossen, ty mången afton har jag hört

honom sucka, så att det riktigt gått mig till hjertat. och

der-vid yttra: ,Allt är dock så ensligt och tomt! Det kunde

vara annorlunda, om’ ... Så har han börjat många gånger och

alltid slutat vid om. Men i går afton lossades hans tungas band.

Just som jag skulle bjuda honom god natt, sade han: ’Stan-

na lite, madam Walberg! Ni har nu i tolf år till min

fullkomliga tillfredsställelse förestått mitt hus, men detta är ändå

ej nog för mina önskningar. Lifvet för en ensam man är tomt,

och jag längtar efter en deltagarinna, som vill och kan

förmildra dess mörka sidor och göra det gladare: med ett ord jag

ärnar gifta mig. Flickan är ung och oerfaren. Derföre är

min önskan och begäran att madam Walberg hädanefter som

hittills vill blifva regentinna i köksdepartementet och hofraä-starinna i detta fall, sysslande för min nnga brud’. . . Jag

ordentligt gråt och försäkrade den hederlige herrn att jag ville

vara hans hus trogen i lif och död. Och nu, kan herrarne

tänka, är det i friareärende han gått ut i dag!”

Herrarne voro nästan m&llösa af bestörtning öfver en så

oväntad nyhet. ”Blott ännu en sak,” frågade den ene, ”hvil*

ken är den lyckliga som skall blifva regentinna öfver detta

Peru ?”

*’Ja, det är just det underligaste af alltsammans — och

aldrig skulle herrarne kunna gissa att den fattigaste flicka i

hela staden blir den lyckliga, nemligen fröken von Horst.”

^Maria von Horst!” ropade bägge på en gång. ”Nä,

det blir en förtjusande patronessa! Hvilket nöje att hafva

henne midteniot sig vid bordet allä dagar. . . Jag måste åt

källaren efter en butelj madera, att vi få dricka en skål för

gubbens goda förehafvande och framgång!” sade en af

herrarne, och tog ned en stor nyckelknippa.

”Gör dig ej så brådtom!” yttrade den andre.

”Svårigheter torde uppstå, dem vår käre principal ej tagit i

betraktande. På sista slädpartiet körde doktor Klein för fröken von

Horst, och enhvar kunde se att han påtagligen utmärkte

henne. Att herr Billing med all sin rikedom ej håller stånd vid

en sådan rivals Rida tror jag mig förutse — om ej i moderns

ögon.”

”Åh, prat!” afbröt madam Walberg. ”Det är ingen nöd.

Flickan lär väl hafva någon smula förstånd, och hvad hon icke

har, så har modern och ögon för dem båda. . . Men jag må-

ste nu besörja mina många göromål. Huru det än må aflöpn,

så kom ihåg att ni tiger 1” förmanade gumman och lemnade

rummet i sällskap med sin förutnämda lilla ”guldgosse”,

hvilken herrarne under samtalet uttömt...............

Emellertid vandrade grosshandlaren Billing högtidligt

vägen framåt till det lilla oss välbekanta huset vid tullen.

Då fru von Horst såg sin gamle ärade vän och gynnare så

utstyrd och betänklig i sitt väsende taga plats bredvid, sig på

soffan, började åtskilliga underliga tankar hvälfva sig i hennes

hjerna. Hennes skarpa blick hade flera gånger upptäckt en viss

uppmärksamhet och några betydelsefulla ögonkast från herr

Billing på hennes dotter, men sådant var i alla fall ej nog för

den kloka frun och hon hade aldrig riktigt fattat möjligheten

af en förbindelse emellan den rike Billing och Maria.”Bätt förtretligt”, öfverlade hon för sig sjclf, ratt Klein ju8t

nu skulle vara borta. Är det den hedersmannens allvar, så vill han

bafva.rent svar. . . Hm, hm, hvad skall man företaga sig? Om

flickan ändå vore förståndig!” Nu följde tre betänkliga ”hm”

— ty det var mer än troligt att Maria icke skulle blifva

förståndig .... ”Det förtryter mig att doktorn ej sjöng ut med

hvad han tänkte, sista aftonen han besökte oss. Nu skall

jag kanske komma i klämman och ej kunna säga hvarken nej

eller ja.”

Så slöts fru von Horsts hastigt omvexlande tankegång,

under det Maria slog i kaffe och herr Billing öfverläste

inledningen till sitt tal. Dessa tre särskilta förrättningar

föranledde en tystnad, den Maria ej kunde begripa, men som hon

trodde vara passande att afbryta.

”Tillåter onkel/* sade flickan, hvilken sedan barndomen

varit van att anse Billing soni en annan far, natt jag får

stoppa en pipa?’’ Utan att afvakta svar sprang hon ut och återkom

snart med den nämda pipan, jemte en itänd vaxstapel.

”Tack, tack, min söta flicka l” sade grosshandlaren, i det

han mottog pipan och kysste hennes hand.

”Nå, sannerligen,” utbrast Maria skrattande, ”blir icke

onkel så ytterst artig på gamla dagar, att våra unga herrar

ger-na kunde taga exempel deraf.’*

”Åh, hur gammal tror du väl jag är,” svarade Billing med

en ton af lätt missnöje och förtrytelse, ”efter du anser en

sådan artighet för långt drifven vid mina år?”

”Jag vet ej så noga, bä6ta onkel. . .emellan 40 och 50

år — men hvad jag med säkerhet vet är. att det icke var min

afsigt att såra med mitt skämt. Det är ju känt att jag är en

yrhätta.”

°Du är ett godt barn!”, svarade han, fullkomligt blidkad.

”Men du är äfven en förståndig flicka . . . derföre har jag ett

litet förslag att göra dig.”

Fru von Horst vågade knappast andas.

”Du vet,” fortsatte Billing, ”att jag hvarje år på min

födelsedag bland mina fruntimmersbekanta utväljer en värdinna,

som förestår och upphöjer högtidligheten. Den inträffar väl ej

förr än fjorton dagar efter midsommar — men jag önskade att

i tid fråga dig om du för nästa gång vill åtaga dig bestyret

dermed ?””Ack, onkel Billing, hvilken k&r öfverraskning I Denna

dag, hvilken af hela staden anses s&som den trefligaste och

muntraste högtidsdag på året, skulle väl jag förtjena den

utmärkelsen att dervid vara värdinna?”

Fru von Horst hade en lång stund svettats af ren ångest.

Så länge Maria ej begrep hvart allt detta syftade, gick det bra

nog; men ma i ma insåg att så snart hon gjorde det, skulle hon

säga ett rent klart nej. Nu gällde det. Vid Billings sista ord

blef saken alltför tydlig.

""Maria . . . Maria” . .. afbröt frn von Horst det redan på

Billings tunga sväfvande tillbudet, inseende att blott en skick*

lig vändning kunde rädda spelet. .. ”vatten, vatten, barn —

jag mår så illa!” ropade hon med halfdöende stämma; och den

förskräckta flickan sprang ut på ögonblicket.

”Ursäkta mig T* bad hon med sväfvande röst sin gäst

och lemnade rummet, innan Maria hann tillbaka med vattnet.

"Ack, söta mamma, hur går det?" frågade den bekymrade

dottern och höll glaset till hennes läppar.

"Ah, blott en svindel, mitt. barn — den går snart öfver.

.. . Men jag kommer nu ihåg nägot, som du genast får uträtta

åt mig.”

Derpå fick Maria så många uppdrag i staden, som fru

mamma ansåg behöfvas för att upptaga den tid, Billing ännu

kunde blifva qvar.

Efter dessa kloka anordningar begaf hon sig, fullkomligt

återställd, tillbaka till sällskapsrummet, ursäktade att Maria,

som lofvat sig bort till en vän för aftonen, ej kunde

återkomma, men hoppades med ett fryntligt leende att hon och

hennes gamle vän likväl skulle fördrifva tiden på egen hand.

”Öfver hufvud," svarade Billing, "är jag likså nöjd dermed

och vänder mig som en rättfram man till er som mor i en

fråga af mycken vigt.. . Ni känner min ställning i lifvet. . . .

Om flickan ingenting har att invända deremot, vill ni då

skänka mig hennes hand ?”

"Min ärade herr kusin,” svarade fru von Horst med

mycken värdighet, "ni visar mig och min dotter en verklig heder

genom detta tillbud, och jag kan ej nog uttrycka mm

tacksamhet för ert förtroende .. . men Maria är mycket ung. Jag

hoppas ni derföre ej misstycker, om en flickas blygsamhet

begär en liten betänketid.””Visst icke, visst icke!” svarade herr Billing förnöjd, ty

af det vältaliga förbindliga uttrycket i fru von Horsts ton

slöt-han till det bästa. ”Sådant är ganska billigt, fru syster, och

med er till&telse skall jag i morgon afton hemta svaret.”

Men det låg för ingen del i den goda fruns plan att den

omnämda betänketiden skulle blifva så kort. Hon vågade

der-före mycket artigt några små ytterligare betänkligheter, nemligen

att Maria ej så hastigt kunde taga sitt beslut samt att hon

ansåg åtminstone fjorton dagar böra lemnas henne.

”Ehuru jag ej förstår,” yttrade Billing, ”hvartill en så lång

tid är nödig, vill jag likväl med tålamod foga mig efter er

vilja. Det förstås af sig sjelft, fru syster, att hon icke får

öf-vertalas. Fritt och otvunget, eller också ej, vill jag hafva

hennes ja; och efter den öfverenskommelse, vi nu gjort, träffas vi

först i dag fjorton dagar.”

Den förälskade grosshandlaren afiägsnade sig efter dessa ord.

”Fjorton dagar!” sade fru von Hor6t och lade betänksamt

fingret på näsan. ”Det bör ej kunna slå fel — och är Klein

icke återkommen innan dess, så önskar jag han aldrig kommer;

ty då lärer ingenting bli utaf, och jag måste i så fall handla

som mor. Flickan är ett barn, och ju mindre tid till

Öfver-läggning för ett sådant, desto bättre. Hon skulle, om jag nu

bad henne öfverväga saken, uppröra himmel och jord. Nej,

jag tiger, så länge jag kan, och dermed punkt.”

7.

Återkomsten och dermed förenade följder.

O, qvinna, du är stark. Ditt sinne

Är känslors hem, ditt hjerta är

En vagga för hvart ömt begär

-Men hjeltemod bor doek derinne.

Lindeblad.

Omkring tio dagar efter den omnämda händelsen

arbetade sig <*tt par uttröttade skjutshästar med en trilla den djupa

W. KUun. 4vägen i snöslasket fram till staden. Det var redan sent på

aftonen, och den resande, i hvilken vi återfinna vår doktor, bann,

utan att mötas af någon enda bekant, fram till sin ensliga

boning. Uttröttad ocb upprörd af hvad som händt och skulle

hända, hastade han att njuta några timmars orolig hvila.

Ryktet om hans ankomst hade snart spridt sig i staden, och knappt

var han följande morgon uppe, förrän vänner och bekanta

strömmade in för att helsa honom välkommen och beklaga hans sorg.

Det var ej förrän på eftermiddagen han kunde förskaffA sig en

ledig stund, en stund att besöka den, som nu med innerlig längtan

väntade honom och hvilken han för alltid skulle bjuda farväl.

Detta besök var så svårt och af så grannlaga beskaffenhet, att

vår hjelte befann sig alldeles obesluten huru han borde handla.

Emedlertid måste det ske, och med tunga steg och ännu tyngre

bjerta begaf han sig till den fordom efterlängtade boningen.

Fru von Horst var denna eftermiddag på besök hos en vän,

och Maria var ensam, då Klein inträdde.

Med ett utrop af glädje sprang hon upp från sitt arbete,

men tog förlägen och bestört några steg tillbaka, då hon

var-seblef den märkbara förändringen i hans anletsdrag, i hans

väsende, kort sagdt, i hela hans person. Klein gjorde en stum

bugning, och medan han bemödade sig att vinna något välde

öfver sina häftiga sinnesrörelser, hemtade sig Maria, bjöd

honom en stol och sade med innerligt deltagande: ”Jag ser på

er drägt den förlust, ni gjort, och på ert utseende huru djupt

ni sörjer; men ack, lugna er, doktor, och låt hopp och frid

återvända till er själ!”

”0, Maria, tala ej med mig om frid och hopp — det

senare finnes ej mera för mig, och den förra. .. när vinner

jag den?"

”Gud, huru kan ni tala så! Har då någon annan olycka

träffat er än er fars död?”

”Ja, en ny olycka har min fars död dragit med sig ....

Maria,” tillade han och fattade hennes hand i sin, "detta år

en förfärlig stund.” Han var härvid så blek, så upprörd, att

den arma flickan började darra i hvar led.

”1 guds namn,” hviskade hon bedjande, ”kan jag lindra

edra qval, så tala! Denna ångest är alldeles olidlig.”

”Ja, jag skall tala, emedan jAg måste det . . . Mins du

— ursäkta denna förtroliga benämning: minst nu är jag i

stån.d att hörsamma antagna bruk — mins du mina afskeds-ord på Hälleberg? Jag bad dig då tänka på mig såsom jag

alltid ville tänka på dig."

Maria böjde på bufvudet till tecken att hon erinrade sig det.

"Nå väl," fortfar ban, ’vi hafva länge utan ord förstått

hvarandra, ocb du visste således att jag ej menade detta lätta

utbyte af tankar, som bekanta egna hvarandra under en kort

frånvaro, utan denna själens och känslans harmoni, hvilken

be-alägtade väsenden, förenade genom ett och samma hopp,

frånvarande elle r närvarande, dela lika. . Han höll upp och såg

på henne med en blick, så vemodsfull alt bon var nära att

utbrista i tårar.. . . nO, Maria, var det ej så? frågade han.

"Jo!r svarade hon knappt hörbart med en qväfd suck.

"Hvad säger du om det nu vore ett brott för mig att

ens tänka på dig.n

Då Klein yttrade dessa ord, var hans röre lse så stor att han

knappt kunde tala.

Maria såg upp — deras blickar möttes, och uttrycket uti

(lans isade hennes blod.

"Jag förstår ej . . . hvilket brott kunde det då vara?" Men

i detsamma föll hennes ögon på ringen. Hon pekade stum på

den. Han gjorde en jakande rörelse med hufvudet.

"Förlofvad?” hviskade hon så sakta att man trodde sig

blott höra susningen af en anderöst. Ett enkelt "ja” fram smög

sig från de sammanpressade läpparne. Hennes hufvud nedsjönk

mot handen, liljans färg öfvorgöt de drag, som nyligen

blomstrat med rosens fägring, kalla blefvo de läppar, som för

ännu en stund sedan logo emot lifvets fröjder, hennes öga till

slöt sig och hon hade fallit sanslös ned, om ej Klein understödt

henne och genom ifriga bemödanden, hvaruti älskaren gaf vika

för läkaren, återkallat henne till den bedröfliga verkligheten.

Men då hon åter uppslog ögonen och såg på honom med ett

uttryck af den djupaste smärta, blefvo hans qval outhärdliga.

"Du föraktar mig, Maria, och Gud vet dock huru

oskyldig jag år!"

"Jag — skulle jag förakta dig!" svarade hon, och hennes

röst blef allt stadigare. "Utan ett ord till förklaring tror jag

dig oskyldig. Du står för högt i min aktning att kunna

sjunka. Jag vill hellre dö än förlora tron på din redlighet.

Der-före år jag öfvertygad att du nödgats böja dig under någon

oundviklig ödets skickelse."*0, dyra Maria, dina ord lyfta mig i detta ögonblick till

himlen: jag aer nu en af dess heliga englar. Din oskuldsren*

starka tro och din fasta öfvertygclse &r mig en borgen att do

skall förlåta mig och skänka mig ditt medlidande, framför allt

då du får höra de omständigheter, som förstört mitt lifs

såll-het, dessa klippor, mot hvilka mina käraste förhoppningar

strandat.”

Klein meddelade nu alla de närmare omständigheterna och

försökte så lugnt som möjligt göra dem åskådliga för Maria!

Då han slutat, förblef hon ett par ögonblick tyst; derefter steg»

hon upp. räckte honom handen och sade:

”Du har ej kunnat handla annorlunda, jag inser det, och

vi måste åtskiljas för detta lifvet; men våra tankar mötas i

bönen för hvarandras lugn till honom, vid hvars beslut vi sjunka

i stoftet tillbedjande, äfven då de ej öfverensstämma med våra.

Och tack för "det du talade, fast du ej behöft tala eller

förklara ndgot. En annan väg, strängt taget den samvetsgrannaste,

hade kunnat . . . ."7 Hon höll upp, rodnande för sin egen tanke.

nAck, så väl jag både förstod och förstår dig!” yttrade

Klein, ”men du hvarken känner eller förstår smärtan sådan den

stormar i mitt bröst... väl dig att ej så är f7

rSäg icke så!” svarade hon nu fullt beherrskande. . . *Men

denna stund får ej förlängas: vi måsto skiljas. .. Lef väl.. . Gud

välsigne dig och göre dig och henne lyckliga!”

”Ja, vi måste skiljas. . . . Du engel, bed för mig!”

stammade han och tryckte en lätt kyss på hennes panna.

Hon flydde till sin ensliga kammare, der hon, badande i

tårar och i stilla bön, nedföll på sina knän för att anropa den,

till hvilken hon förtröstansfullt upplyfte sitt hjerta i denna

första pröfningsstund. som mötte henne under hennes unga

oerfarna lif.

Ännu stod Waldemar med blicken riktad mot dörren, der

hon försvunnit, alldeles omedveten om allt, utom det att han

förlorat henne, som var honom så ontsägligt dyrbar, då fru von

Horst hemkom från sin visit och fann honom i ett tillstånd,

som föreföll henne obegripligt.

”1 guds namn. herr doktor, hur står det till? Välkommen

hem skulle jag först sagt. . . . Men bevara mig, sä ni ser ut!

Hvarför är ni ensam här, och hvar är Maria?" Alla dessa

frågor föllo likt en stört sjö öfver honom. En sådan examen blef

rågan på all olveka.”8å godt jag förmår, vill jag svara er, bästa fru von Horst!

Jag är verkligen sjuk, och Maria har gått, emedan vi nyss ta«

git afsked af hvarandra och ...”

”Hvad,” afbröt hon tvärt, ”nu åter tugit afsked? Haf

den godheten, herr doktor, och förklara er litet tydligare!”

”Jag skulle redan hafva efterkommit er önskan, min fru,

om ni ej afbrutit mig l” svarade Klein, sårad af fru von Horsts

ton. Han måste nu åter genomgå alla omständigheterna af den

bedröfliga historien, och det var ingen lätt sak att välja ord

och framställning så, att de höllo den grannlaga medelvägen

mellan förnuftet och den sårade modersfåfångan. Om Klein

verkligen egde nog skicklighet dertill eller om fru von Horst

fann sin fördel vid hans missräkning, är icke bekant; men nog

af, hon åhörde honom med deltagande och svarade då han

slutat : ”Ni har gifvit ett alltför vackert prof af barnslig lydnad

att ej ert exempel kan framställas till efterföljd.” I de sista

orden låg cn anstrykning af ironi, som Klein missförstod.

"Edra ord, min fru, låta ganska tvetydiga,” sade han kallt,

”och mina voro förmodligen icke egnade att väcka ert

deltagande?”

"Jo, sannerligen, och sjelfva er handling har mitt

fullkomliga bifall. Men hvad det beträffar att mina enkla yttranden

ljödo tvetydigt för er, så tillåt mig att göra er närmare bekant

dermed.... Grosshandlare Billing har redan för ett par

veckor sedan anhållit om Marias hand. Ni torde befria mig från

att underrätta er hvarföre jag ej hittills oroat min dotter med

detta förslag. Nog af: jag vill nu göra det, ty om tre dagar

kommer han för att erhålla svar.”

”Hvad,” ropade Klein häftigt, och lif och rörelse

återvände hastigt i bildstoden, "är det mitt exempel min fru, ni

då vill förehålla henne? Inser ni då icke den väsentliga

skil-naden i min ställning, hvilken icke medgaf något val, och

hennes? O, var ej så grym, såra ej så djupt hennes och mina

känslor!” bad han bevekligt.

”Bäste herr doktor," svarade fru von Horst mycket

fog-ligt, ”jag vill ju Marias lycka. Jag hade gerna önskat den på

annat sätt, men ni vet bäst sjelf att sådant numera ej kan ske.

Derföre tycker jag att hon, i uppfyllandet af sin mors

önskningar och förenad med en man af så allmänt erkänd

redlighet, ej kan blifva olycklig. Tiden skall dessutom försona

henne med sitt öde.”Klein skakade misstroget på hufvudet, alldeles förvirrad

af den oförutsedda nyheten. "Jag vågar ej yttra ett. ordl*

sade han tyst och bittert. ”Ni skall väl icke öfvertala henne

mot sin vilja?”

”Jag skall göra hvad min pligt bjuder och hemställer ät

Gud och hennes eget hjerta att afgöraf’ svarade hon upprörd.

Klein tryckte tacksamt hennes hand och skyndade bort.

För första gängen visade sig modern ej främmande för

dotterns känslor. Med innerlig och djup rörelse slöt hon det

älskade barnet i sin famn och Maria fann sig till och med

lycklig genom denna ljufva och ovana tröst. Hon aftorkade

sina tårar och försäkrade sin moderliga vän att hon ville vara

stark och göra sig värd hennes kärlek och godhet.

Hade fru von Horst nu varit nog klok att lemna dottern

en tid åt sina c gna tysta allvarliga betraktelser jemte den nya

njutningen af moderns ökade varma deltagande i hennes ödé,

skulle allt hafva gått bra; men hon, den kloka modern, ville

göra såsom många andra mödrar före henne, hon ville smida

medan jernet var varmt, utan att beräkna huruvida hon ej

genom sin ifver skadade den sak, hon tänkte befrämja, och framför

allt emedan hon vanligen ansåg sin egen öfvertygelse för

ofelbar, årnnde hon inverka på Maria i henne» nuvarande

sinnesstämning. Oekså begagnade hon sig af tillfället att framställa

Bil-lings tillbud jemte fördelarne deraf. Hon beskref dem med

lef-vande färger, nämde löftet att redan om tre dagar lemna

honom svar och slutligen den glädje, hon (Maria) genom sitt

bifall skulle förorsaka sin gamla mor, hvars värnlösa ålderdom,

liksom dotterns ungdom, behöfde en beskyddare.

Alla dessa framställningar gjorde på Maria samma intryck

som om hon skådat de skiftande bilderna i en laterna magika.

Hon svarade litet eller intet, hvarken ja eller nej, utan bad

blott att hon måtte få gå till hvila, emedan hennes hufvud

värkte så att hon knappast kunde hålla det uppe. Fru von

Horst, var nöjd: hon begärde ej mera. Det öfversteg hvad

hon vågat hoppas, att Maria ej gjort någon invändning, och

bon tyckte sig redan kunna anse saken såsom i det närmaste

a fgjord. Flickans verkliga tillstånd, hennes dolda smärta att

betvifla renheten af moderns deltagande i förening med det

slag, som träffat henne, huru allt detta skulle verka på henne,

det kunde modern icke fatta. Dennas hopp hvilade på

följande dagen. Men med den kom ingen förbättring. Maria varför matt och verkligt illamående att kanna ingå i något

redigt samtal, och dagen derpå steg" fru von Horsts oro till

sin höjd. Den afgörande tiden var inne, och det blef den

äf-vcn, men ej så som hon beräknat det.

Klockan var omkring 9 på förmiddagen, då båda

doktorerna Faxe och Klein gingo arm i arm uppåt gatan,

inbegripna i ett allvarsamt samtal. Vid ett häftigt springande

bakom dem och ett: "Vänta herr doktor, vänta för all del!”

vände de sig bägge, osäkra hvilken af dem det brådskande

budet gällde. Der stod fru von Horsts lilla Stina. ”Hennes

nåd ber helsa herr doktor Faxe och anhåller att han ville vara

god och genast komma hem/*

’ Nå, hur så, jungfru lilla?” frågade denne. *’Är hennes

nåd sjuk ?”

Nej, inte hon, men fröken mycket illa — stark feber,

och nu på morgonen har hon börjat yra".

Kleins belägenhet var ej afundsvärd. "Huru snart kan jag

träffa dig?” frågade han Faxe med konstladt lugu.

”Vid middagstiden, hemma bos mig sjelf!” svarade denne

och försvann med flickan.

De timmar, som återstodo till middagen, blefvo sekler för

Waldemar. Aldrig hade hans patienter funnit den vänlige

med-lideamrae doktorn så tvär och dyster som i dag. Ändtligen

slog klockan 1 och straxt derefter stod han vid dörren till

Faxes studerkammare.

"Nå?” var hans enda korta fråga.

”Hvarföre nå?” frågade denne leende.

Ursäkta, min bror,” återtog Klein, ”jag är förvirrad —

min mening var att få veta huru fröken von Horst befinner sig.1*

”Ah, det glömde jag I Hon ligger i nervfeber ... det år

förfärligt,” tilllade han, troligen för att ej synas bemärka sin

gä6ts inre rörelse, ”hvad den sjukdomen griper omkring sig uti

den delen af staden !’*

’ Det är väl ingen fara?*5 frågade Klein med en ton, som

han förgäfves bjöd till att gifva fasthet. Den förrådde dock

vida mera än ett vanligt deltagande, bvarföre Faxe, som nu

slöt till det verkliga förhällandet, svarade med lätt ironi :

*’Bror lärer sjelf känna att man, i en sjukdom af sådan

beskaffenhet, andra dagen icke kan ansvara för följderna. Tacka

Gud, sä länge din unga fästmö ej skrifver en sådan olyckspost

till dig! Med den kännedom, jag i allmänhet eger om frun-timren, är jag säker att hon rynkat sin stolta panna, om hon

sett din miu vid detta tillfälle.”

*’Tror du det?” genmälde Waldemar, som, i det ögonlick

hans fästmö nämdes, äter var på jorden och i fullkomlig

fattning. ”Det skullo ej kläda henne i mina ögon, ty jag

fordrar hvad jag lemnar: förtroende och min heder oantastad.”

De senare orden beledsagades af en höjning i rösten, den

hans värd mycket väl förstod ; men långt ifrån att finna sig stött,

sade han skämtande: ”Du förifrar dig onödigt, min hedersbror!

Jag hade ej annan utväg att återställa dig, då du, såsom jag

tyckte, höll på att få en släng af den fruktade hjernfebern. ..

Tro mig,” tillade han hjertligt, ”jag menade väl och handlade

som en vän borde göra.”

De förstodo hvarandra fullkomligt, skakade hvarandras

händer och ledde samtalet på andra ämnen.

Vid samma tid erhöll herr Billing från fru von Horst

följande biljett.

”Min högtärade vän!

Med största smärta uuderrättar jag er att denna dag, som

jag hoppades, ja verkligen hade all anledning att tro det den

skulle slutas till allas vår tillfredsställelse, tvärtom blifvit

förvandlad till en sorgedag. Maria har insjuknat i nervfeber, och

doktor Faxe, som %arit här, kunde ännu ej gifva något

utlå-taude deröfver. Vi vilja emellertid hoppas det bästa, och hvad

som blir uppskjutet är ej glömd t. Med största högaktning

herr kusins ödmjuka tjenarinna

Sophie von Horst."

Den redlige gubben Billing, hvilken i sitt hjerta fröjdat

sig åt aftonen af denna dag och alldeles lefvat upp på nytt

vid föreställningen om det sköna angenäma lif, han skulle

bereda sin unga maka till ersättning för det hon ville skänka

honom sin hand och sin innerliga omhuldande välvilja — längre

sträckte sig icke hans anspråk — blef så modfälld öfver

denna vink af ödet, att han nära jagat hela förslaget ur hågen.

Han blåste röken i stora hvirflar ur sin pipa, tilldess han var

alldeles omhöljd af moln. Detta var hans älsklingsvana, när

han begrundade något: allting syntes honom ,då blifva klarare och

mera fattligt. Från de luftiga bilder, som han blåst upp och

ned, tyckte han sig höra små tröstegrunder framhviskas, och

slutet af hans grubblerier blef således, i följd af de små goda an-dames medverkan, att för denna gång afvakta tiden och

hoppas — en klen tröst, vill det synas för den, som känner huru

väl hoppet förstår att gäcka de dödliga och huru, då det flyr,

det qvarlemnar blott minnet af sina löften och såret af det

under blomman dolda törnet.

Men dessa obehagliga erinringar väckte icke uågon

farhåga hos Billing Efter en stund ringde han.

rHör, kära madam Walberg, jag spisar ensam här i mitt

rum i dag.” Ett par förlägna hostningar följde härpå. . . ”Af

▼år lilla högtidlighet till i afton blir ingenting . . . hm. hm hm

.... med ett ord: det blir ej af — åtminstone tills vidare.”

Detta anordnande kostade synbarligen på herr Billing.

Madam Walberg aflågsnade sig tigande.

På eftermiddagen, då hon bar upp kaffet till herrarne på

kontoret, tog hon dock sin skada igen med ett häftigt utfall

mot fru von Horst och hennes dotter. Hon ansåg sin egen,

kontoristernas, ja hela kontorets värdighet förnärmad i och med

husbondens och ville icke begripa uågot vidare i denna

vigtiga sak.

8.

Julie. Ödet Förskräckelse och villervalla.

Bet ge» stunder, da smärtans pil darrar

inom oss, dä all rymd synes oss för

inskränkt. Vi känna en dunkel obestämd

önskan att undkomma, en nästan

vansinnig längtan att slippa oss sjelfva.

Bulwer.

En herrlig och klar morgon i maj, då den leende,

uppblomstrande naturen i yppig prakt tycktes inbjuda hela

mensk-lighften till frid och njutning af dess stilla fröjder, stod vid

ett af de höga fönstren på Knapergården dess herrskarinna,

d»*n sköna Julie och blickade ut i den vida rymden.

Det hörde icke till denna unga dams lefnadsvanor att

lemua sin sängkammare så tidigt som den timma, vid hvilken

hon nu var uppe. Men hvad betyder vanans alldagliga ena-handa emot denna obekanta oro, detta trängtande, detta känslans

rastlösa drifbjul, hvilket ödets hemlighetsfulla makter sätta i

omlopp för att bereda det menskliga sinnet på något ännu

okänd t, men anadt intryck!

Något sådant, någon högst egen oro hade hållit Julie

vaken nästan hela natten och tidigt fört henne upp. Denna

ängslan och besynnerliga sinnesförfattning var dock numera icke

så ovanlig hos henne, sedan hon blifvit förlofvad raed

Waldemar, som under fordna dagar, då hennes lif blott hade tvänne

syftemål: att behaga och herrska. Småningom hade bättre

och ädlare känslor blandat sig med de förra. Dessa nyfödda

knoppar, alstrade af förändrad jordmån, skulle, sorgfälligt

vårdade, kanske hafva utvecklat sig till blomma och sedermera till

herrlig frukt, men det saknades en skicklig hand att uppdraga

dem, och de förblefvo tyvärr endast knoppar, hvilka öfverväxtes

af det flitigt uppskjutna ogräset.

Julie St—hal, tidigt genom döden beröfvad en huld

moders ledande vård, blef vid tolf års ålder skickad till en af de

förnämsta pensioner, der unga fruntimmers bildning besörjdes.

Den yttre fulländades i hög grad, den inre blef betydligt

förbisedd. Grunddragen i hennes lynne voro stolthet och fåfänga,

hvilka icke mildrades af någon starkare ädlare böjelse. Väl

kände hon det bättre och egde en rikedom af varma

känslor på botten af sitt hjerta, men de råkade ständigt i strid med

hennes bägge hufvudfel och flngo vanligen vika för dem. Då

hon, efter tre års bortovaro, återkom till fädernehemmet, för-

tjuste hon alla genom sin skönhet, sina talanger, sitt lifliga,

lysande, fria väsende, ja, äfven genom sin stolthet och den

ogenerade ton, soni hon visste antaga, ty hon gjorde allt med

behag. Når man härtill lägger den stora förmögenhet, hon hade

att vänta, var det naturligt att hon skulle blifva i hög grad

beundrad. Lycksökare från alla håll infunno sig till

lottdragning om hennes ynnest. Ilon skämtade med alla, utan att visa

någon före träde: det var ett vidsträckt fält för hennes

fåfänga, på hvilken hon gerna jagade, men hon aktade sig noga att

såra sitt vildbråd och sålunda bortskrämma det.

Brukspatron St—hals hus hade alltid varit ansedt såsom

gästfritt, men sedan Julie emottagit vården om sin fars hushåll

(såvida rättigheten att utföra de befallningar, som ett nyckfullt

sinne kan påhitta, förtjenar denna benämning), hade detta till

den grad tilltagit att gubben St—bal många gånger suckadei tysthet och önskade att Julie snart måtte göra ett val, hvaiv

igenom detta larm och bråk skulle upphöra.

Sommaren före de händelser, som vi nu berätta, hade

Waldemar, dä han besökte sina slägtingar pä Brunkenäs, förnyat

bekantskapen med Julie. Såsom barn hade de ofta lekt

tillsammans, då han, Gustaf, Karolina och Julie alltid träffades

hos någon af de båda familjerna. Han hade icke pä många

Ät sitt henne förrän nu, då hon redan länge varit hemma från

pensionen. Det gick med honom som med många andra: han

blef alldeles bländad af hennes yttre behag och visade henne

mycken artighet; men hans känslor voro likväl ej till den grad

fängslade att de kunde segra öfver eller ens beherrska hans

bättre öfvertygelse. Han insåg snart att hon var lättsinnig,

stolt och nyckfull, hvilka egenskaper för ingen del fingo ingå

i hans tillkommande makas meritförteckning. Han lade Julies

fel på ena vågskålen, hennes skönhet, rikedom och förtjenster

på den andra. Nu jemkade han hit och dit, men det ville ej

lyckas att erhålla jemnvigt. Vågskålen, hvaruti det bättre låg,

flög i luften, den andra sjönk, och dermed var Waldemars

beslut fattadt. Han kunde, så mycket lättare utföra det 6om han

aldrig yttrat ett ord om kärlek. Vid denna tid sökte han och

erhöll stadsläkaretjensten i W—, lärde der känna Maria och

glömde nästan att Julie fans till, hvarom han dock genom

senare händelser blef lifligt påmind.

Med henne förhöll det sig alldeles motsatt. Hon kände

och blef fullkomligt öfvertygad att hon älskade Waldemar varmt

och innerligt. Han egde i hög grad hennes aktning; och hon

var öfvertygad att hon icke med någon annan man på jorden

skulle finna den lycka, som en förbindelse med honom kunde

skänka henne. Med dessa känslor borde man af henne vänta

ett mera sansadt handlingssätt än hittills, men den gamla

lusten att förvissa sig om sitt välde, innan det ännu blifvit

stadgad t, skadade henne. Detta insåg hon sjelf och tillgrep derföre

ett ännu sämre medel, det att göra honom svartsjuk, då hon

röjde för honom sina många eröfringar och det sätt, hvarpå

hon lekte med dem. När äfven denna utväg slog fel, beslöt

hon att dölja sitt hjertas verkliga känslor, låtsade föredraga

alla andra framför honom och visade den största köld och

likgiltighet. Men då han nu, ledsen vid alla hennes

nycker, reste utan att bafva förklarat sig, ångrade hon bittert

sitt förhållande, fördömde sin lättsinnighet, förafskedade sinatillbedjare och beslöt en fallständig förändring med.sitt

huf-▼ud och hjerta.

Under dessa förbättringsplaner, af hvilke en del redan

voro verkställda, anhöll gubben Klein, pä Waldemars , vägnar,

om hennes band. Så oförmodadt vid m&let af sina önskningar,

uppsköt hon förbättringarne tills vidare. Waldemars

förändrade, nästan kalla sätt gaf nu en ny riktning för hennes tankar och

drömmar. S&dan borde icke den synas, som åtnjutit den höga

utmärkelsen af hennes frivilliga ja. tion kunde ej förklara

detta, och hans bref talade för ingen del om längtan, smärta och

saknad, hvilket hon sä gerna önskat böra, ty de buro alla

stämpeln af lugn, af allmänt ädla tänkesätt, finhet i känslan och

nästan för mycket allvar i ämne och behandling.

Kort sagdt, Julie fann att det ej var kärlekens språk och

kände en djup oro. Härtill kom saknaden af alla försvunna

beundrare, för hvilka hon hade alltför liten ersättning i en så

beskaffad fästmans hyllning, tion skref derföre och bad

Waldemar komma ned till Knapergården. Men antingen han saknade

lust dertill eller att hans uppgift var riktig, då han svarade att

en stark nervfeber i W— förbjöd läkarnes a fre sa, nog af han

kom ej, och nu började den sårade och retade sjelfkänslan

gif-va sig luft i förtrytelse. Ett svagt hopp hviskade väl stundom:

rHan kommer !n men det bedrog henne, och förgäfves spanade

hennes öga åt den trakt, dit hennes tankar sväfvade i oro och

längtan.

En morgon, då Julie med tillbjelp af sin lorgnett var

sysselsatt härmed, upptäckte hon en mörk punkt i dalen.

Småningom blef föremålet tydligare, och slutligen syntes ett åkdon

med tvänne resande. Krökningen af vägen, som ledde upp till

den långa höga backen, hvilken från den sidan förde till

sjelf-va gården, borttog likväl för henne åsynen af dessa resande.

Hennes längtan var nu uppdrifven till sin höjd.

Men om någon af flydda tiders astrologer ställt hennes

horoskop, skulle han visst icke funnit konstellationerna i detta

ögonblick gynnande. Måhända skulle bau bafva förklarat att den

planet, som bestämde hennes öde, stod färdig att ingå på en

annun bana än den beräknade och att atan tvifvel hennes egen

svaghet bestämde dess riktning......Julie, otålig att cj igenkänna

de i sina kappor insvepta männen, ropade till Karolina, som

inträdde i rummet: rBästa du, kom oeh se hvilka de der her-rarae åro, som synas i den lilla vagnen dernere i backen! Tror

do* att det är Waldemar?”

Hade Jnlie kastat en blick på Karolina, skulle hon

tydligt hos henne hafva röjt att hon kände Åtminstone någon af

dem i vagnen. Men Julie hade annat att sysselsätta sig med.

Ett förnyadt: ”Nå, hvad säger du?” bragte Karolina till

hennes vanliga lugna besinning.

”Det är ej Waldemar, utan, såsom jag tycker, din bror och

den andre en obekant officer”.

”Ah,” ropade Julie och klappade händerna af förnöjelse,

”det var hcrrligt, ty är Gustaf den ene, så är den andre

säkerligen baron von K—, om hvilken du ju mins att han skref.

Gud vare lof, jag tager då åtminstone för en tid god natt af

detta tråkiga och enformiga lif. Bästa Karolina” — hon

vände sig till denna, som qvarstod vid fönstret, under det Julie

hastigt mönstrade sin drägt framför spegeln — rjag vet att du

ej är så nogräknad eller, oin du vill, så fåfäng: tag du emot

herrarne, medan jag putsar om mig!”

I stället för svar uppgaf Karolina ett genomträngande rop

och ilade ut som en blixt. Genast stod Julie vid fönstret och

såg den sista skymten af ett uppskakande skådespel. Vagnen, en

liten lätt bolsteinare, hade hunnit nära höjden af backen, då

sprin-ten, som fasthöll tistelst&ngen, sprang ur. Den ene hästen blef

skrämd och slet sönder linorna. Hästarne kastade sig.åt sidan,

och vagnen stfök med en sådan fart ned i djupet att den och

de resande försvunno i ögonblicket ur den gapande

skjutsbondens åsyn, hvilken oakt ad t alla svärjande uppmaningar, då

olyckan hände, ej kunde göra annat än se på.

Julie såg detta, men hon hvarken skrek eller dånade. Hon

öppnade fönstri t. Icke ett ljud hördes af de olyckliga nere i

dalen. Karolina och Inla husets personal ilade ned. Till och

med gamle brukspatronen glömde sin gikt och liukade efter.

Julie stod orörlig. Jag kan ingenting uträtta der!” sade hon

sakta, liksom för att trösta sig sjelf mot de förebråelser,

hennes bättre jag gjorde henne för den hjertlöshvt, hvarmed hon

åskådade sin brors och en likes olycka.

”Vore Gustaf ensam, da betänkte jag mig ej ett ögonblick,

men baronen — huru litet till min fördel skulle jag ej nu

visa mig . . . och det första intrycket !r En sakta varnande röst

från djupet af hennes bjerta hvisknde härvid Waldemars namn.

»Åh,” sade" hon högt, liksem för alt döfva den, Waldemarår för mycket liknöjd, och jag årnar ej inrätta Knapergården

till ett nunnekloster....” Hennes öga föll nu på

förlofninga-ringen, och kärleken till den fr&nvarande uppflammade i en tyst

suck. Men, ack, äter höjde lättsinnet och fåfängan sin spira,

och de togo snart såte och stämma s&väl i hufvud som hjerta.

Hon strök det besvärliga vittnet om sin förlorade frihet af

fingret, nedlade det i en l&da och sade: "Jag älskar Wal-

demar mer än mitt lif, men jag har varit för svag och blind,

tror jag. Förrän han återkommer och jag i hans öga och hjerta

läser den känsla, jag önskar och har rätt att fordra, bär jag

ej denna ring.”

Hon slog hastigt igen locket och ställde sig bakom deu

nedfällda rullgardinen för att se ned&t dalen. Julie var icke

oädel, bjertat var, som förut är sagdt, varmt i grunden, men lik

tösen af sitt kön, hade hon aldrig bemödat sig att allvarsamt

granska sina egna kåuslor och bcvekelsegrunderna för de

deraf uppkomna handlingarne. De kunde liknas vid hieroglyfer,

och ögonblickets ingifvelse, huru tokig den var, hyllades, så

framt den räknade en bundsförvandt i fåfängan, intrigbegåret

och nyheten.

Emellertid hade Karolina och bruksbokhållaren varit de

första nere vid backen; men ej en skymt syntes till af de

resande, icke ett ljud hördes, som tillkännagaf hvar de funnos. De

spejade åt sidan samt upptäckte vagnen öfverändakastad och

in-snärjd i en mängd buskar. Drängarne, som nu hunnit fram,

grepo uti för att få den upp och blefvo varse sin unge herre,

som låg öfverhöljd af blod och utan sansning invid vagnen,

hvilken, uppburen af busksnåret, ej hvälft öfver honom.

Huf-vudet hade stött mot hjulet, och‘genom ett halft underverk var

det ej krossadt mot ett stenrös nära derintill. Ett ögonblick

stodo alla stumma af häpnad och smärta. Karolina hemtade

sig först, och medan bruksbokhållaren och ett par andra

personer upplyftade och lade "unga herrn” på gräsplanen, gaf hon

hastigt befallning om en tältsäng, på hvilken den afdånade skulle

uppbäras, gick sjelf emot gamla brukspatronen, för att bereda

honom på hvad som inträffat, och uppmanade honom att genast

låta ett ilbud afgå efter läkare.

Under tiden använde hon, ehuru fruktlöst, både vatten,

ättika och c&u-de-cologne, med ett ord, allt hvad i en sådan

förskräckelse på landet kan tillgripas. Först sedan den unge

brukspatronen erhållit all den omvårdnad omständigheterna med-gåfvo, erinrade sig Karolina Att ban haft en reskamrat.

Ingen hade i förvirringen kommit ibåg den stackars ryttmästaren.

Hon och braksbok hållaren, jemte ett par gapande pigor, v Ände

derföre hastigt oin, och sedan de fortsatt sin upptäcktsresa en

stund alldeles fraktlöst i flerfaldiga riktningar, förde dem slutligen

ljudet af tysta afbrutna eder Åt andra sidan af det djupa diket,

der vagnen stjelpt.

”Detta är åtminstone goda tecken !n sade bokhållaren ocb

sprang ned på kanten af detsamma. Här, i detta sumpiga bål,

i en högst obehaglig ställning. befann sig vår gamle bekante

baron v. K—. ”För tusan! Aj, aj . . . fan ... o .... o ...

ack — tänker då ingen på mig?” Han bemödade sig

förgåf-▼es att få något fotfäste. Ena armen var bruten ur led ocb

ena foten vrickad. Så ofta ban i leran med den friska armen

försökte stödja sig, gjorde smärtan i foten att han gled

tillbaka i samma ställning Hans tålamod var nästan uttömdt, ocb

der låg nu martissonen. den slagne hjelten, ur stånd att

komma på egna fötter — der låg han, ett föremål för både

medömkan och löje, då den redlige bokhållaren, herr Brink, ej

utan en viss dragning på munnen, blef varse hans svåra

belägenhet och fåfänga sträfvanden, en kanske träffande bild af

mångens längtan att komma uppåt. Brink bad Karolina att gå

förut, emedan ban kunde bjelpa sig ensam med pigorna.

Derefter grep han ett stadigt tag om ryttmästarens lif,

hjelptrup-perna hoppade ned i diket för att göra hans fötter samma tjenst,

ocb sålunda uppdrogo de med förenade krafter ocb nedsatte på

gräset den af barm och kroppslig smärta plågade och framför allt

af leran nedsölade baronen.

”Jag hoppas,” yttrade bokhållaren, en städad ung man,

”att ni ej är illa skadad?”

”Jag år fördömdt sönderbråkad!” svarade baronen kärft.

”Jag beklagar!” återtog den förre, missnöjd med detta

korta, ohöfliga svar. ”Men då unga brukspatronens

beklagansvärda tillstånd erfordrar våra omsorger, torde ni ursäkta att

jag lemnar er, såvida ni icke förmår att, stödd på min arm,

gå upp till huset. Som jag förmodar, är det ryttmåstaren von

K— jag haft åran bistå? Mitt namn är 7Brink, bruksbok hål lare

härstädes!” tillade han med en höflig bugning.

”Ursäkta, herr bokhållare, men den fördömda smärtan i

armen gör mig glömsk af allting!” sade ryttmåstaren med ettinställs« m t leende. **Jag är er högst förbunden, som i denna

villervalla tänker på en obekant. M

Brink var lätt försonad, och sedan han med mycken

tjenst-aktighet hjelpt upp baronen och gifvit honom en stark käpp i

den friska handen, företogo och slutade de lyckligt vandringen

upp till byggningen. Brink förde ryt (mästaren till ett gästrum.

Och sedan han afhjelpt honom den illa tilltygade resdrägten,

lemnade han honom väl ombäddad p& en soffa att göra sina

betraktelser öfver det olika sätt, hvarpå han i verkligheten

inträdde, och det, på hvilket han ärnat göra sitt intåg i detta

hus. Men emedan felslagna förhoppningar äro ett spratt, som

ödet spelar någon b var, tröstade sig baronen med den tanken:

”Intet är så ondt att det ej är godt för något! Petta blir

en tjenlig förevändning att slippa mötet, och denna tid, väl

använd, kan göra slutet bättre än början. Jag påminner mig

att jag hört någon skald yttra att tiden bringar rosor. Jag

ville dock till en början önska att den snart bragte bit en

skicklig läkare och sedan att man under denna oreda icke

glömmer bort middagen — och mig på köpet! ’

9.

Ställningar och förhållanden i huset. ftyttmästaren9 presentation.

Sa satt hon vid hans hufvudgärd,

Jf ömkan och af sorg betagen.

Tegnér.

Ändtligen var fjerde dagen nära förfluten efter den

förfärliga händelsen.

Under tvänne af dessa dagar hade den unge brukspatron

Gustaf St—hal legat utan sansning. Derpå inställde sig en

brännande feber med stark yrsel. Likväl gaf doktorn honom

icke förlorad, men han förutsade att en längre tid skulle åtgå,

innan han fullkomligt tillfrisknade.

Ryttmästaren åter befann sig just lagom illa för att efter

önskan få läkarebetyg att han genom sina svåra åkommor varnr Bt&nd att bevista mötet. Armen bade väl, sedan den blifvit

återvridcn i sitt behöriga skick, betydligt svullnat; men denna

plÅga var dock ett intet jemförd med den att hans fot ej ville

låta inklåmma sig i stöfveln, h varige nom han var beröfvad det

nöjet att göra damerna sin uppvaktning. Att låta se sig med

armen buren i en svart, halsduk, kunde nog låta sig göra —

ryttmästarn tyckte till och gned, då han betraktade sin figur i

den stora spegeln, att detta gaf honom ett visst pikant utseende —

men att uppträda med en stöfvel och en toffel blef hvarken

pikant eller anständigt, hvarföre han tills vidare måste inställa

besöket och återtaga sina tröstegrunder.

Gamle bruksherrn hade gjort honom flera besök, och den

lätta angenäma umgängeston, baronen fullkomligt hade i sin

makt, då han ansåg det löna mödan, intog värden i den grad

till gästens förmån att han ganska okonstladt bad ryttmästaren

under de följande veckorna anse sig såsom hemma i hans hus,

hvilket tillbud denne iofvade med mycken tacksamhet antagna

och hemligen beslöt att begagna i det längsta.

Det hade redan lidit några månader af det år, vid hvars

slut ackordS8uraman skulle betalas, och ryttmästaren, som ej

kände att hans väns syster var förlofvad, hade i följd häraf

ganska redbara skäl för sina planer. Förbindelsen mellan Julie

och Waldemar hade blifvit afslutad straxt efter Gustafs afresa,

och denne kände icke det ringaste derom, emedan Julie ville

öfverraska honom med denna nyhet vid hemkomsten. I följd

af det medvetslösa tillstånd, hvaruti han nu blifvit försatt,

kunde ett sådant förtroende icke meddelas honom, och efter hans

långsamma tillfrisknande uraktlåt hon det af någon orsak, hvars

grund hon troligtvis sjelf bäst kände. Brukspatronen tänkte

antingen icke derpå eller tyckte han Gustafs tillstånd ännu

vara för svagt att oroa honom med något ämne, som kunde

in-.verka på hans känslor. Allt nog: saken var afgjord och blef

ej vidare omnämd, tilldess en tidpunkt inträffade, som bragte

upplysning öfver det dunkel, hvaruti den, med eller utan afsigt,

blifvit omhöljd

Fjerde dagen omkring klockan 6 på aftonen följde gamle

brukspatronen doktorn ut genom tamburen. Doktorn skulle

af-resa, och de bägge herrarne tycktes hafva företagit sig en

täf-lingsstrid i artigaste sättet att utbyta grannlåter och

tacksägelser. Härunder var herr Brink sysselsatt att ställa i ordning

Waldemar Klein. 5ett virabord i ryttmästarens rum, hvilken, d& han ej kunde

använda tiden angenämare, var glad öfver denna anordning.

Under afvaktan pä sin värds återkomst inlät han sig ganska

artigt i ett samtal med Brink om den förträffliga bruksrörelsen*

beloppet af afkastningen på en sådan egendom, med flera höfliga

frågor, hvilka man naturligtvis gör blott för att hafva ett

talämne. Brink uppskattade dem ock som sådana och besvarade dem

med nöje samt på ett sätt, som synnerligen upprymde baronen.

Men denne så ofta omnämde Brink förtjenar en närmare

bekantskap. Han var en af dessa raska, trefliga, unge män,

som ej inskränka sig till en sak. Såsom förste bokhållare var

han visserligen mycket upptagen, men derjemte utgjorde han

Knapergårdens allt i alla. Bcfans t. ex. gamle bruksherrn

qvar-bållen af sin gikt i länstolen och den unge icke hemma,

hvilket alltför ofta inträffade, så öfvertog Brink värdens pligter,

icke allenast vid anmaningen till bränvinsbordet, utan ock i alla

andra afseenden. Fans der mycket främmande, så hjelpte han

mamsell Julie att anordna gästernas rum, platser vid bordet,

olika nöjen, m. ro., hvaremot han åtnjöt lyckan att till de

andra herrarnes harm få vända om bladen på noterna, då hon

spelade, att rita mönster och uppsätta de husbållsräkningar, som

b varje månad skulle af Julie inlemnas till hennes far. Han var

i Öfrigt hennes verklige vån och den ende, af hvilken hon tålde

en förnuftig rättelse och ett allvarsamt ord. Men utom alla

dessa olika befattningar hade han ännu en annan: ifall

nemli-gen tredje eller fjerde platsen var tom vid ett spelbord, skulle

alltid han vara till hands att intaga den. I följd af en sådan

tillfällighet lemna vi honom nu i ryttmästarens rum.

Julie hade emellertid — trött att längta efter det

nyhetens interesse, som hon väntade sig af första sammanträffandet

med gästen, trött vid sin sjuka bror, vid doktorn, som aldrig

ville blifva resfärdig, och ledsen till och med på Brink, som

var hindrad att läsa högt för henne — begifvit sig på sin

kammare för att om möjligt glömma alla dessa förtretligheter vid

läsningen af "Slottet Kennilworth", hvilket arbete hon släpat med

sig såsom sällskap. Och ehuru enhvar, som läst detta, gerna

medger att det kan motsvara de mest anspråksfulla fordringar,

nödgas vi dock bekänna att det icke uppfyllde Julies Efter

en sidas läsning kastade hon boken i en vrå långt bort i

rummet och föröfvade samma våld mot tre eller fyra andra natur-ligtvis lika oskyldiga föremål för utbrottet af hennes dåliga

lynne. På dessa hade hon ej hunnit längre än till titelbladet.

Helt och hållet främmande för så revolutionära känslor,

satt Karolina ensam hos den sjuke, uttröttad af nattvak och oro,

ty doktorn hade alltid vändt sig till henne och herr Brink med

de föreskrifter han lemnat. Arbetet hade nedfallit på hennes

knä, en och annan tår stal sig tyst utför kinden och med

åter-h&llen andedrägt lyssnade hon på den i orolig feberslummer

försänkte sjukes halfbrutna meningar. Efter en stund såg hon på

klockan och fann tiden vara inne, då Gustaf borde intaga ett

af de ordinerade medikamenterna. Hon blandade det tyst uti

litet vatten, väckte honom och stödde hans hufvud, medan han

nedsväljde det, hvilket emot all vana skedde utan gensträfvighet.

Han kände tydligen igen henne, ty han behöll hennes hand

i sin och sade knapt hörbart: ”Gå ej bort, ifall jag somnar 1”

hvarefter han åter straxt inslumrade.

Karolina satt der nu i en lutande, rätt brydsam ställning,

utan att våga röra sig, samt blyg och rädd att någon skulle

komma. Hennes hjerta slog så fort, hvar gång det gick öfver

förmaksgolfvet utanföre, att hon tyckte den ankommande gerna

kunde höra dess slag, innan han öppnat dörren. Denna

fruktan var dock förgäfves. Unga bruksherm befans nog kinkig

och svår att göra i lag, då han var frisk; när han nu låg sjuk,

kunde man vara mer än såker att ingen af den lägre personalen

inkom utan att behörigen kallas. De hade hellre sprungit en

Qerdingsvåg i det grufligaste oväder för sin unge herre än för

en qvarts timma bytt plats med mamsell Karolina framför hans

sjuksäng. Husets öfriga ledamöter voro deremot sysselsatta på

s&tt redan nämdt år.

Men Karolina, som ej kände detta, kunde ej längre

uthärda sin ångest, utan drog sin hand tillbaka. Genast vaknade

Gustaf, såg upp med en misstrogen blick och hviskade: ”Du

vill göra dig lös — hvarföre vill ej Karolina vaka en stund

hos mig?v

”Ack, säg icke så, Gustaf!” svarade hon, glad att höra

honom tala redigt, men likväl ledsen öfver det missnöjda

uttrycket i hans blick. ”Jag har ju vakat alla nätter och dagar . .Brink, Julie och jag och vi alla !w tillade hon, rådd att hafv a

sagt något opassande.

”Och huru länge har det varat?” frågade han.

”Fyra dagar . .. men tala ej mera, Gustaf — det är

farligt !” säger doktorn.

”Ack, du goda!” suckade han och såg henne vänligt

bedjande i ögat. ”Lofva mig att icke gå, så vill jag vara tyst

ojph åter slumra, ty,” tillade han sakta, ”jag ser och talar med

dig äfven då.”

rJag vill gema blifva qvar, Gustaf, men blott icke . . .” —

hon gjorde härvid en rörelse att befria sin hand, den han vid

de sista orden åter fattat — vdu inser väl. ..”

”Äh ja, jag inser mer än väl,” svarade han och släppte

den hastigt, ”att du är nyckfull och barnslig såsom andra

qvin-nor!” och han, som hittills legat nästan orörlig, vände sig nu

så hastigt om att han gaf till ett svagt anskri öfver den

smärta, detta förorsakade i hans sårade hufvud.

Den stackars Karolina blef alldeles rädlös. Hon satt tyst

och stilla och grät rätt bittert både, såsom hon nu tyckte,

öfver sin onödiga blygsamhet och öfver Gustafs hårdhet. Denne,

som hon trodde vara insomnad, emedan han förblef tyst, hörde

dock mer än väl; men han var så utmattad att han ej orkade

tala. Efter en läng svår stund tyckte hon dock att hon hörde

honom hviska hennes namn. Hon lutade sig ned, strök med

den ena handen lockarne från hans panna, lade den andra utan

tvekan i hans och bad innerligt: ”Käre Gustaf, såg om du

förlåter mig och om du ej är sämre?’*

Ett mildt leende sväfvade på hans läppar. ”Jag är svag,

men lycklig — var icke rädd, och ropa ingen!”

Dessa ord kunde hon snarare gissa än höra, och ehuru

svårt det var att efterkomma dem, gjorde hon dock hvad han

bad henne. Så hade nära tvänne timmar förflutit utan att han

varit yaken, och innerligt tackade hon Gud, då Brink kom för

att aflösa henne samt försäkrade att denna sömn var både

naturlig och god.

Åter hade några dagar försvunnit. Nu kunde ryttmästaren

åndtligen begagna båda sina stöflar, och instundande afton var

bestämd till hans första uppvaktning. Julie, underrättad att den

länge väntade timman ändtligen skulle slå, hade med utmärkt

omsorg och smak anordnat sin eleganta drägt. Tébordet var

gerveradt i stora förmaket, och sjelf satt hon framför detsamma.då dubbeldörrarna öppnades och brnksherrn inträdde, åtföljd af

sin gäst.

I stolt medvetande af sin fullkomlighet uppsteg Julie,

då fadern presenterade ryttmästaren baron von K—; och de

enkla efterföljande orden ”min dotter” ljödo i en ton så

full af ljut tillfredställelse att Julie fann sin far vara en

krona bland fäder. Ku kom ordningen till Karolina.

Rytt-mästa-rens blick öfverbalkade, under hans lätta behagliga bugning,

hela flickans person. Han, en kännare af det sköna, fann att hon

Tar ganska vacker, men bredvid Julie var detta ocksä allt hvad

baronen kunde finna. Han vände sig genast till sin unga

värdinna och beklagade med den mest utsökta artighet i ton och

uttryck att nödvändigheten tvungit honom till den djerfheten

att på ett så besvärande sätt taga sitt värdfolks gä9tfri

anspråk.

”Nämn det ej så, herr baron!” inföll Julie. "Gustafs vän

kan aldrig i min fars hus blifva en besvärlig gäst.. . Vi?

beklaga alla uppriktigt er olycka.*"

"Med er tillåtelse, min nådiga,” yttrade baronen i lätt

sällskapston, hvilken var hans egentliga element, “begagnar jag

edra egna ord: ’Nämn det ej så!’ Denna olycka, som ni be-

hagar kalla den, anser jag som den största lycka, ty den

tillåter mig att längre än jag vågat hoppas få qvarstanna på

Knapergården, och det år endast Gustafs betänkliga tillstånd som

kan förminska glädjen af den fullkomliga trefnad, jag här känner.”

”Sannerligen, herr ryttmästare," skämtade Julie, ”ni måste

erkänna att alla Martis söner hafva en oöfvervinnelig

benägenhet att öfva sig i galanteriets konstrika språk utan afseende på

tid och rum. Jag ville nästan tro att detta är en småsak,

den ni aldrig tar i betraktande, eller måhända misstager jag mig,

ooh ni är törhända älskare af ensligheten. I sådant fall

bekänner jag att det dystra ovanligt mörka hörnrummet, ni bebor,

eger alla anspråk på trefnad. “

”Ehuru, min nådiga, jag sällan gör mig skyldig till en så

stor förseelse som den att vara af olika tankar med ett

fruntimmer, ser jag mig likväl nödsakad att nu göra ett undantag

i regeln, ty utan att det ringaste känna mig saker till något

af edra påståenden, vidblifver jag af full öfvertygelse mina egna

och kan försäkra att jag icke vill utbyta detta ensliga rum mot

något annat, vare sig här eller bland alla verldens rum.”"Nå, det kan jag såga var märkvärdigt!" ntbrast Julie

med oförställd förvåning. "Aldrig trodde jag att så mycket

behag kunde finnas 4 ett rum . .. Men tillåt mig att bjuda er

en kopp té!"

Baronen satte sig med den charmantaste ledighet i

besittning af såväl tékoppen som närmaste stolen intill den lysande

värdinnan; men snart inseende att konvenansen förbjöd honom

att samtala ensamt med henne, kastade han sig — efter att

först ha debuterat med en flyktig och lekande skizz öfver balen

på Ljungby — in i dagens allmänna frågor. Brukspatronen

fann honom emellertid så klen i politiken, som först anslogs,

att han, genast ombytande ämne, frågade sin dotter:

"Har du hört, Julie, når vi få bröllop i prostgården?"

Till midsommar, pappa, och jag försäkrar att

ryttmä-staren skall der få godt tillfälle att förse sin minnesbok med

inånga smånåtta anekdoter, hvilka af honom sedan, behörigen

uppstufvade, nästa vinter nog komma att göra furore i de

sällskapskretsar, som han bevistar."

Brukspatronen gjorde med fingret en hotande rörelse åt

sin dotter, och baronen svarade upprymd:

"I brist på något reellare sätter jag min salig farfars

Anor i pant på att ni sjelf eger en rikare minnesbok."

"Icke så illa!" svarade Julie skrattande.

Karolina blef nu utkallad, och som brukspatronen talade

sakta med Brink, tog baronen tillfället i akt och fortsatte:

"Tillåter ni mig, min nådiga, att meddela er det

mysteriö-sa behag jag funnit i mitt rum?"

”Med mycket nöje — jag är ytterst nyfiken. Herr

ryttmä-Staren har förmodligen haft andesyner?”

"Rätt gis8adt! Synen var himmelsk, ehuru i

förkroppsligad gestalt. Alla förmiddagar har jag från det fönstret, som

har utsigt åt trädgården, sett e~ gå med trädgårdsmästaren fram

och åter utmed gångarne för att meddela honom edra

anordningar. Om eftermiddagarne har jag från det fönster, som ligger

åt stora allén, sett er med herr Brink eller er väninna kasta

volant. Och slutligen om aftnarne, då jag öppnat dörren, har

jag varit så outsägligt lycklig att uppfatta tonerna af ert

fortepiano, ackompagneradt af den mest klangfulla röst, som

någonsin nått mitt öra. Och efter denna beskrifning hoppas jag ni

erkänner, att min trefnad i detta rum har god grund.""Mycket förbunden!” genraälte Julie leende. "Om

grunden just icke är god, &r det åtminstone icke baronens fel....

Men," tillade hon afbrytande, "det vore ett stort nöje för

Gustaf, om ni en stund före supén tittade in till honom. Han

längtar efter sin reskamrat.”

Baronen iakttog vinken och afiägsnade sig jemte herrarne.

Gustaf hade visst icke yttrat någon längtan efter honom, men

Julie ville för i afton dämma strömmen af hans vältalighet och

tillgrep derföre det naturligaste medel, som föll henne in.

Egentliga orsaken var en oredig känsla af pligt, som bjöd henne att

icke lyssna till detta språk.

"O, att Waldemar vore här!” suckade hon. "Han är

gruf-ligt kall, och baronen är visst icke farlig. Jag behöfver ej

neka mig nöjet af att finna en så ringa ersättning som ett

oskyldigt galanteri. Men Waldemars grundsatser äro stränga

i detta afseende, och mig tillkomme det väl som hans fästmö

att derpå göra afseende. .. fästmö — detta uttryck är i vårt

förhållande ieke det rätta, tror jag, ty att icke allt är som sig

bör har jag bemärkt, mer än jag för mitt lugn finner

nödigt ... Vore det annorlunda .. Dock som det nu förhåller sig,

finner jag ryttmästaren vara en rätt välkommen afiedare för den

ledsnad, som plågar mig."

Sålunda tvistade pligt och fåfänga med hvarandra, och den

senare behöll platsen våsom vanligt.

10.

Vi återvända till Waldemar och göra honom sällskap på

borgmästarens soaré.

Själen spänner alla sina b"af ter till

flykt oeh längtar efter morgonens

vingar.

Bulwbr.

Början af juni var inne. För Waldemar framskredo

veckor och månader lika enformigt. Hans läkarekall gaf honom

tillräcklig sysselsättning och skänkte honom äfven en och annanverkligen glad stund, sådant ham varma menniskoålskande

hjer-ta kunde njuta, d& han för m&ngen fattig sl> räddade

husfadern eller en mor åt faderlösa barn. Deras tacksamhet var för

honom en stilla högtid, en ros brnten af den stängel, hvars

knoppar lofvade en ovansklig skörd åt egaren, hvilken nr den

fordna rika kransen af sina blommor knnnat bevara endast

dessa.

Hans vänner funno ej mera i honom den liflige glade

Sällskapsmannen. I de kretsar, der han fordom utgjort

medelpunkten för all trefnad och all glädje, längtade man förgåfves att

se honom inträda; och kom han någon g&ng, så uttömde man

sig fåfängt i gissningar öfver hvad som kunnat i den grad

förändra hela stadens favorit, den gode, den muntre doktorn.

Enligt rykte skulle det unga fruntimmer, med hvilket han blifvit

förlofvad, vara ett ideal af all fullkomlighet. Detta borde

således vara en orsak mera för honom att vara glad. Några få

skarpsinniga personer anförtrodde väl åt en och annan

förtrognare vftn den hemliga orsaken till förändringen; men andra,

ännu skarpsinnigare, skrattade föraktligt ät så grundlösa

inbillningar, och den egentliga orsaken förblef outredd. Waldemar var

sjelf så försänkt i sina egna tysta betraktelser att han aldrig

märkte det han var ett mål för andras.

Genom doktor Faxe kände han att Maria, efter sex veckors

strid med nervfebern, åter gick uppe och äfven någon gång ute.

Men de tycktes sorgfälligt å Ömse sidor undvika alla ställen,

der de kunde träffas, hvarigenom han blott en gång, och det

endast på afstånd, återsåg föremålet för de drömmar, som på

en gång utgjorde hans njutning och plåga. Detta inträffade en

förmiddag, när han återkom från sjukrunden. Då han skulle

vika om ett hörn, blef han varse fru von Horst jemte Maria,

stödd på grosshandlaren Billings arm. Waldemar stannade,

bok-stafligen liksom fastväxt vid marken, och en mängd nyfikna

huf-vuden tittade ut genom fönstret för att se hvad doktorn

gapade på. Denne stod, en återbild af salig Lafontaines hjeltar,

med blicken oafvändt fästad på de annalkande och isynnerhet

på Marias marmorbleka kinder, hvarunder han glömde den

ångest, han härigenom förorsakade henne. Men då bon nu

vågade se upp, och Waldemar i hennes ögon läste den mest

qval-fulla oro, fattade han sig hastigt och skyndade med sådan fart

åt motsatt håll som om han varit förföljd af en legion

plågoandar.Kommen ett godt stycke utom staden, började han ordna

sina förvirrade begrepp. Det första, han klart p&minde sig, var

att herr Billing ganska höfligt aftngit hatten och framräckt sin

hand till helsning, just då han som en förryckt sprang sin v&g.

Härefter framställde sig den pinande tanken : ”Det lärer väl nn

▼ara afgjordt, efter de så der förtroligt spatsera tillsammans.0

För det tredje vaknade föreställningen hvad Billing skulle tänka

om hans besynnerliga uppförande och huru han skulle skratta

åt honom, ifall han kände orsaken dertill.

”Fördömdt!” ropade han högt. Men då kom den fjerde

och sista erinran i bilden af Marias qvalfulla blick. ”Gode gud,”

suckade han nu, ”hon är säkert olycklig. Jag uthärdar ej att

se henne .... Men i hennes väsende, låg dock en hög grad af

nndergifvenhet, och jag vill ej längre vara en narr, åt hvilken

en förståndig man pekar finger. Hvad som en g&ng skett, kan

ej ändras. Ah . .. blott jag bestämdt visste om de vore

för-lofvade!"

Han bemödade sig allvarligt, då frestaren åter uppträdde,

att icke tänka på detta ämne och sökte att med all makt

qvar-hålla Julies blid. Men det mödosamt tillkämpade lugnet var

bortblåst, och våldsamt kastade hjertats upproriska stormar hans

öfvertygeUe omkring på den allsmäktiga känslans fridlösa haf.

I denna sinnesstämning återkom han hem, gjorde ett par slag

kring golfvet, nedtog från en hylla den gamla familj bibeln,

uppslog den, och de första ord hans öga träffade voro dessa: ”En

rättfärdig mans bön förmår mycket, der hon allvar är,0 understrukna af

hans fars egen hand. Waldemar var i hög grad religiös, och det

föreföll honom som om den bortgångnes ande hviskat dessa ord

åt hans upproriska sinne. Han kände sig deraf lugnad. Till

en början besinnade han om ej bästa medlet att befästa sig i

sina goda föresatser vore att så fort som möjligt begära

permission och resa till Knapergården på några veckor. ”Jag vill

ock”, tillade han, ”visa mig i min vanliga sällskapskrets och

försöka att blifva hvad jag fordom var.”

I detsamma föll hans blick på en biljett, den han på

morgonen erhållit och hvilken innehöll en bjudning till aftonen hos

borgmästarens. ”Jag går ditl” sade han, ehuru han redan

svarat nej Beslut och handling voro ett.

Klockan 8 stod vår hjelte i borgmästarens tambur, och ett

par Ögonblick senare bugade han igenom hela salongen, med

batten i hand, upp till öfra ändan, der värdinnan hade sin plats.Samlingen var talrik och samtalen lifliga .... Men d& läsaren

omöjligt kan veta hvad man i den goda staden W— förstår med

ett lifligt samtal, torde ett litet profatycke deraf icke vara

o-välkommet.

Man föreställe sig fyra fönsterlufter i borgmästarens salong.

Under hvar och en finnas små uppslagna bord, omkring hvilka

sitta unga damer. Negligéer och bart hår visa ömsom de gifta

och ogifta gracerna. Bakom deras stolar stå i lutande

ställning unga, fina, ytterst putsade herrar. Vid doktorns inträde

hade en allmän tystnad uppstått, afbruten endast af skrapandet

med stolarne och klädningarnes frasande. Men allt kom genast

i sitt förra skick.

En intagande blondin vände sig till sin granne bakom

stolen, en smärt figur med ett broderadt jägarehorn på frackskörtet.

”Löjtnant M., vet ni ingenting nytt?"

"Jag har väntat på er uppmaning, min nådiga, för att

uppduka hvad dagen erbjuder."

"Ni är alltid gentil, löjtnant M.!*" läspade blondinen och

tappade ett par maskor på sin knytning genom den angenäma

förvirring, hvaruti hon råkade vid den tanken att det blott

fordrades hennes vink för att förmå den unge krigsguden att tala,

han, som varit hela aftonen sluten som en gåta.

"Då jag i dag," återtog löjtnanten, " hade ett ärende att

uträtta på gästgifvareg&rden, såg jag en liten trupp lindansare

anlända, hvilka ärna visa sin skicklighet för den respektiva

allmänheten. Der ibland sällskapet varseblef jag, för att tala i

Österland et 8 språk, en af paradisets mest förtjusande houris.’*

"Jag gratulerar l” svarade bloudinen med ett högdraget

leende och tappade nu en hel rad maskor vid den ohyggliga

tanken att löjtnant M. kunde finna paradisfågeln skönare än

henne sjelf.

"Söta du," frågade en liten ung mycket oskyldig flicka,

hvilkens mamma aldrig tillät henne att läsa romaner, hvarföre

hon var okunnig i det nymoderna bildspråket, "säg mig hvad

det var som löjtnant M. sade att de hade med sig?"

Denna fråga ställdes till en liflig brunett, hvilken satt

bredvid henne.

"Hörde du ej? Det var en af paradisets mest förtjusande

houris.”

"Ack jo, det hörde jag väl, men jag vill veta hvad det

vill säga.""Ack, du enfaldiga barn/" svarade brunetten och drog

medlidsamt på axlame, ndet är en växt, en herrlig växt, som

fortplantat sig alltsedan Adam och Eva lustvandrade i eden; men

den är i hög grad giftig och angriper vid minsta närmande

alla dem, som af nyfikenhet eller oförsigtighet komma den för

nära.*7

”Min gud, sä besynnerligt!” utropade den unga flickan och

vände sig till löjtnanten .... Haf den godheten, herr M., och

beskrif litet närmare denna växt för mig.”

"Hvilken växt?” frågade denne, halft förtretad att blifva

af-bruten i en hviskande förklaring till blondinen.

”Den, som lindansaren hade med sig. Ni nämde den nyss.

Ja^hör att den skall vara så giftig.”

”Ger ni den vackra aktrisen namn af en giftig växt,” sade

löjtnant M. leende, ”så torde hon ej bli er synnerligen

förbunden för artigheten.”

" Var det en aktris ni menade, d& ni talade om den der

förtjusande paradis .... jag har glömt huru ni kallade den ?

”Ja visst!” försäkrade löjtnant M. småleende. Och nu

drogos alla öfverläppar en half tum ned öfver underläppen. Och

de, som hade mindre verld, skrattade helt oförsynt på den unga

flickans bekostnad, hvilken, med en tår i ögat, förvånad såg sig

omkring i kretsen om ej någon ville taga hennes försvar.

Då framträdde Klein, som afhört samtalet och aldrig

kunde tyst åhöra huru elakheten roade sig på de oskyldigas

bekostnad. ”Beskrifningen,” yttrade han, “var rätt sinnrik, men efter

min åsigt var det en angenäm vinst att ej förstå den."

Brunettens eldiga blick hvilade en sekund på Klein med

ett uttryck, som hotade med hämd. ”Huru är det fatt, herr

doktor,” frågade hon ironiskt, ”varar somnambulismen ännu?’

”Jag är icke nog lycklig eller skarpsinnig att kunna följa er

tankegång!” svarade Klein, som ej förstod hänsyftningen.

"Ah, jag menar blott om det förklaringstillstånd

återkommit, hvaruti jag såg er i förmiddags. Man kunde sluta det af

edra besynnerliga yttranden."

Bryderiets och förtrytelsens purpur glödde på vår hjeltes

kinder. Att försvara sig hade blifvit att ingå i en strid, som

med den klipska brunetten till motståndarinna ofelbart skulle

ha slutat med hans nederlag, ty hon bodde i det hus, vid

hvilket han på förmiddagen mött Maria. Han åtnöjde sig derföremed att kasta en blick af förakt på den talande, hvarefter han

gick in uti ett sidorum för att helsa p& värden.

”Söta du, hvad var det?" frågade alla på en gång. Bra*

netten jemto de öfriga damerna lutade sig fram&t bordet, sä att

deras hufvuden bildade en enda stor klase. Herrarne på tå

lyssnade med framsträckta halsar, men uppfattade blott de

orden : "Vanvett . . . Klein . . . Maria . . . gatan . . . spring .. •

skratt . . . kikna!” Derefter upplöstes klasen, och fruntimren

halfhviskade den lilla anekdoten till sina kavaljerer.

Emellertid gick det Klein icke mycket bättre i herrarnes

rum. Vid inträdet hörde han tvistas. blott i landthushållning

och politik. Men då han vände sig från sin värd, blef han

varse herr Billing, som stod i begrepp att taga plats vid ett

killebord.

"Åh, är det ni, herr doktor?" sade han leende. "Fägnar

mig att se er . . Troligen mådde ni ej väl i förmiddags?"

Klein fattade sig, ehuru allt tycktes hafva i afton

samman svurit sig mot honom ... "Jag erkänner villigt, herr

grosshandlare, att jag är skyldig er en ursäkt, den jag härmed

af-lågger, för min tankspriddhet; men jag ber er vara öfvertygad

att jag då var lika omedveten deraf som jag nu förundrar mig

öfver densamma. "*

"Den saken är lätt ursäktad!" inföll herr Billing. ”Herrar

doktorer hafva ett särskilt privilegium att vara tankspridda, och

sanningen att säga, hade jag kanske ej gifvit akt derpå, om ej

fröken von Horst, som jag åtföljde på några afskedsvisiter, till

den grad blifvit smittad af er att hon icke var i stånd att

svara ett ord på hvad jag eller fru von Horst yttrade.* Derpå

satte sig Billing ganska likgiltigt till spelbordet. "Hm," tänkte

Waldemar, skall det vara verkligt lugn, så är han en lycklig

flegmatikus: är det tillkonstladt, är han i sanning en verldsman . . .

Men hvad var meningen med afskedsvisiter... Icke kan . .. Ah

nej, hvart skulle fru von Horst resa?"

Upptagen af detta ämne, hade han svårt att någorlunda

redigt svara på de frågor som man i olika ämnen ställde till

honom. Så fort som möjligt återgick han derföre till salongen,

ställde sig vid ett bord nära den soffa, der de äldre

fruntimren slagit sig ned, och betraktade eller låtsade betrakta några

gravyrer, hvilka lågo på detsamma. Utan afsigt fick han höra

fragmenter af ett samtal, som genast tog hans uppmärksamhet

i anspråk."Ganska sant!” yttrade borgmästarinnan till sin granne, en

stor välfödd dam i långschal, hvilken släpade ned på golfvet,

och med hufvndet nedtyngdt dels af sitt stora nyhetsförråd

och dels af de små berg af kanonlockar, som hängde på

hvar-dera sidan om örat, alltsamman underlydande vasaller till den

stora barett, hvilken betäckte hufvudet, lik en jätte, som höjer

sig på ett par dvärgar, dem ban begagnar till fotapall.

”Ja, det är på min heder alltför sant! En riktig

galenskap att en så obemedlad flicka vill tala om sitt hjerta, en

sak, min kusin, som knappt de rikaste arftagerskor, åtminstone

nu för tiden, få taga i betraktande!”

”Ja, men är det ock sant?" frågade en liten uppoäsig fru,

blott för nöjets skull att blifva vederlagd.

”Hvad — om det är sant!” utbrast frun, hvilken lemnat det

meddelande, hvaröfver de andra nu yttrade sig, och vid dessa

fem ord darrade jätten på hennes hnfvud, anande att en vulkan

skulle utbryta, hvilken i sin häftighet hotade att lösrycka äfven

honom från sin upphöjda plats. Men allt aflopp lyckligt. Den

goda frun snusade två och hostade tre gånger, hvarefter hon

med beundansvärd fattning böljade:

"Jag plägar aldrig omtala något, det jag ej känner med

visshet. Madam Walberg, som jag sjelf för många år sedan

rekommenderade åt vår hederlige Billing till hushållerska och

hvilken stundom besöker mig, har omtalat hvart ord- Under

den långa sjukdomen, som var idel tillgjordhet, uppehöll

gumman von Horst honom med fagert prat, och då hon nu skall

vara frisk ooh han yrkar på ett afgörande svar. yttrar den lilla

gåsen att hon, om hennes mor så befaller, icke kan neka att

lemna sin han d, men att hon ej eger förmåga att befalla

öf-ver sitt hjerta, hvilket aldrig kan tillhöra honom."

Härvid drogo damerna spotskt på den krökta läppen, och

borgmästarinnan frågade: "Nå, hvad säger modern?”

”Hon har försökt, som man lätt kan tänka, att ställa sa*

ken i ordning, men Billing vill icke att flickan skall öfvertalas.

Och detta är visserligen rätta sättet att utan väsende komma

till målet. Han uppfyller det bortskämda barnets minsta

önskningar samt har till och med i dessa dagar lagt sig ut hos

fru von Horst, så att flickan skall få sin vilja fram och på en

månad besöka en vän, jag mins ej hvar. Och genom denna väl

beräknade godhet har han vunnit mycket i den unga damens gunst.”Här afbröts samtalet af ett par mellankommande personer.

Waldemar kunde knappt andas för den m&ngd af stridiga

känslor, som bestormade honom. Nägonting liknande glädje var

dock den mest rådande. Sedan han ett par timmar svärmat

omkring och deltagit i de vngres nöjen och skämt, föregaf han

sjukbesök och bortgick en stund före aftonmåltiden.

Vid sin hemkomst fann han ett bref från Karolina, hvilket

fortsatte de underrättelser, hon förut lemnat om Gustafs sjukdom

och långsamma tillfrisknande samt om baron von K—s vistande

i huset, hans alltför trägna uppmärksamhet mot Julie och

slutligen hennes egen motvilja mot denna, emedan hon genom

någon besynnerlig tillfällighet så tillställt att baronen hittills icke

blifvit underrättad om att hon var förlofvad. Karolina slutade

med dessa rader:

”Allt detta, min Waldemar, skulle jag visligen förtiga, om

du vore misstrogen, svartsjuk eller blott kär i din fästmö; men

då du nu icke är något af altt detta, så fattar du ej eld

onödigtvis, utan handlar med lugn beräkning. Du skall enligt din

bästa öfvertygelse väl pröfva och öfverlägga och se Julies

uppförande med egna Ögon. Min mening är icke att du skall

begagna första tillfället att slå upp med henne, men likväl göra

hvad du är skyldig din heder samt hennes och ditt tillkommande

lugn. Du bör snart komma hit, henne ovetande, och tillfälle

skall ej saknas att bedömma hennes tänkesätt. Det kan ej

för-blifva så soin det nu är. Gustaf vet ej det ringaste af allt

detta, under förevändning att han icke får oroas. Kom derföre

snart, beder din tillgifna, etc. etc/"

Många och mångfärgade luftiga gestalter sväfvade efter

läsningen af Karolinas bref förbi Waldemars andliga öga. Sedan

han en stund öfverlagt, blef slutföljden att han bestämde sin

afresa till midsommar.Potpourri.

En qvinna, sädan som dålig uppfostran

skapar qvinnan, ädelsint i stort,

småaktig i det liUay fåfäng, lättretlig.

Bulwer.

En afton, åtta dagar före helgen, satto Karolina och Julie

i den senares rum, sysselsatta att brodera en tyllklädning,

hvilken Julie skulle hafva f&rdig till det omnämda bröllopet. Efter

en stunds tystnad sade hon: ”Vet du, Karolina, det här dum-

ma infallet att brodera tyllen förtretar mig riktigt. Jag

kunde mycket väl hafva den ändå Våra ögon förderfvas, det är

ett, och för det andra får jag derigenom så sällan vara nere

och prata bort en ledsam stund med vår treflige gäst, ty jag"

skulle ej få den färdig ens till jul, tror jag, om jag sutte

der-nere. Sanningen att säga, arbetar jag med bra liten framgång,

då han så skälmaktigt den ena gången efter den andra gömmer

än glansgarnet, än fingerborgen, än prylen och allt hvad han

kommer öfver. Och hans lifliga samtal, så fulla af eld och

behag, allt detta måste jag nu försaka för att sluta detta lappri.

Och när jag rätt betänker, vet jag ej om en sådan liten vacker

uppoffring kan svara emot den tillfredsställelsen att vara den

elegantaste på ett bröllop på landet.”

Allt detta skulle visserligen vara ett skämt, men det låg

en hög grad af otålighet i Julies ton, hvilket bevisade att i

hennes ord fans mera allvar än hon sjelf trodde samt att

denna framställning var en trogen bild af hennes verkliga tillstånd.

*Min bästa du,” svarade Karolina allvarsamt, ”detta synes

mig det minsta; men att din bror skall sakna våra omsorger

och vårt sällskap, derföre att du ej kan uthärda att sitta i ett

sjukrum, det finner jag, lindrigast sagdt, bra litet systerligt af dig.”

”Åh, kära Karolina, det gör Gustaf ingenting: pappa är

ju nästan jemt hos honom. Brink läser tidningarne, när han så

önskar, och ryttmästaren är en slaf af hans minsta nyck, att

icke tala om dig, som är honom långt mera än den huldaste

syster kan vara.”Detta sista yttrade hon i en sarkastisk ton. På Karolinas

bleka ansigte uppspirade med beundransvärd hastighet de

friskaste purpurrosor, små alster af den sårade sjelfkänslan.

En hög grad af värdighet låg i hennes ton, då hon svarade :

”Jag lemnar åt din egen rättskänsla att bedömma

grann-lagenheten af ditt sista yttrande* Julie, men hvad ryttmäslaren

angår så tillåt mig anmärka at$ du begår ett misstag, om du

tror att han lemnat Gustaf all den uppmärksamhet och det

verkliga deltagande, han törhända hade skäl att vänta af den, som

kallar sig hans vän. Nästan alla stunder af dagen är han

upptagen af jagt eller samtal med dig. Jag förstår* blott icke huru

han så snart blef bra i armen. Det är ej mer än en månad

sedan han bröt den ur led, och nu handterar han bössan med

en ledighet, som år förvånande.*’

DerfÖr prisar han sin goda natur!” svarade Julie.

”Dessutom, ’ tillade hon, hjertligt glad att komma ifrån det ämne,

hon förhastadt vidrört i afseende på Karolinas omvårdnad om

Gustaf, nhvad jagten beträffar, är detta en ren uppmärksamhet

af baronen åt vår kinkige sjukling, som, i förtroende sagdt, är

bra tråkig, eller huru? Åtminstone kan jag aldrig göra honom

till n jes. Så snart jag kommer in i hans rum, heter det

genast: ’Stäng icke dörren så hårdt! Hvad skall rullgardinen

uppe? Julie, du bör se efter hushållerskan, så att buljongen

icke blir för svag eller för starkI’ med flera oändligen tråkiga

påminnelser. Aldrig är någonting lagom. Jag hatar all sjukvård,

men hos Gustaf är den ett non plus ultra af allt hvad ledsamt är.”

"Jag kan visserligen icke bestrida," sade Karolina, "att han

har ett ovanligt retligt lynne, men det torde till en viss grad

förhålla sig så med alla sjuka . . . Men om du, såsom jag tror,

icke misstycker det, skola vi byta om ämne. Många gånger

har jag tänkt att fråga dig huru det kommer sig att jag på en

längre tid ej sett dig bära Waldemars ring?”

Julie rodnade, men svarade temligen ledigt: Den är så

trång. Du vet att pappa skulle öfverraska ors med ringarne,

och derföre togs ej något mått."

"Du bar den likväl intill den dag din bror hemkom. Dn

vill ju icke dölja din förbindelse för honom eller för någon

ftM

annan ?

”Min förbindelse med Waldemar,” svarade Julie med

stolthet, "är äniiu icke eklaterad, och hvad jag vill göra eller icke

göra, torde du tillåta mig sjelf bedömma!"Karolinas goda bjerta kände mera medlidande än harm

öfver Julies lättsinniga handlingssätt. Hon försökte i den

mildaste ton och med de renaste fornuftsgrunder att väcka

hennes uppmärksamhet på det tvetydiga ljus, hvaruti hon genom

detta uppförande kom att stå såväl i sin fästmans som i

verl-dens ögon, då det aldrig varit i fråga att med någon större

högtidlighet fira deras förlofning.

Julie svarade ej härpå. Hon steg upp och lemnade

rummet under synbar sinnesrörelse.

I en af parkens mörkaste gångar kastade hon sig ned på

en liten bänk, hennes bättre stunders älsklingsplats. Här

sökte hon ordna de spridda tankarne till ett sammanhängande helt,

och derunder lade hon handen på det våldsamt klappande

hjertat liksom hon velat tysta det.

”Rätt gör jag icke — men gör då han rätt, som så

öfver-lemnar mig åt mina tvifvel och till en lekboll för

omständigheterna? Han vet att baronen är här, och han känner säkert

äfven dennes rykte för galanteri.... Ah, ah, jag förstår mig

knappt sjelf. Detta förtroende till min beständighet är

visserligen ganska ädelt, men jag hatar och älskar på en gång

detta lugna förtroende. Härledde det sig fr in kärlek, så skulle

jag välsigna honom och visa att jag vore värd ett sådant;

men . . . men tyvärr är det säkert blott likgiltighet. . . och jag . . .

ja, jag vill visa honom, om än mitt hjerta der vid skulle brista,

att äfven jag är — likgiltig.’7

Efter en stunds eftersinnande öfvergingo genom en

naturlig följd hennes tankar till ryttmästaren, och hon gjorde sig

den allvarliga frågan: ”Hvart skall det taga vägen — hvad

vill jag väl egentligen?”

Men härpå följde intet svar — hon försjönk åter i

djupa tankar. Inbillningens tjensteandar lånade baronen alla de

yttre behag och goda egenskaper, som erfordrades att

bestorma Julies bättre öfvertygelse. .. woch Waldemars köld”, fortsatte

hon, ”är en bedröflig motsats till baronens alltid

uppmärksamma, artiga, eleganta väsende. Min minsta önskan, min halfva

vink är en lag för honom. Aldrig, aldrig/ skall jag hos

Waldemar finna något sådant, och ändå älskar jag honom, ja, endast

honom; men med mitt sätt att tänka och betrakta tingens

ordning, skulle jag troligtvis såsom den firade friherrinnan von

K— alldeles icke vara olycklig.”

Waldemar Klein.

C,Denna sista tante framsmög så tyst och vafsamt, liksom

frestaren, då han forsigtigt öppnar ingången till bjertats bästa

helgedom och, ifall den finnes obevakad, inkastar det förgiftade

äpplet. Julie bäfvade tillbaka.... Men... om baronen

verkligen skulle begära hennes hand? Hon steg upp för att

återvända och bortslå denna alltjemt återkommande frestelse.

Nära slutet af parken mötte hon just baronen, hvilken,

återkommen från en spatserridt, sökt henne öfverallt inomhus

och, då han ej fann henne der, äfven tagit sin tillflykt hit.

Med glad öfverraskning hastade han emot henne och ropade

redan på långt af stånd : ”Ah, hvilken lycka att ändtligen

återse er !*’ och detta utrop ljöd i en ton, som vittnade hvilka

framsteg han på några veckor gjort. Då hon ej genast svarade

tillade han: ”Ni har förblifvit nästan osynlig ett par dagar,

och när jag någon gång haft den lyckan att se er, här ni

alltid varit åtföljd af er skugga/*

”Jag menar,” svarade Julie i den lätta, skämtsamma ton,

livaruti hon alltid samtalade med ryttmästaren, ”alt dem äfven

nu icke öfvergifvit mig.”

”Huru grymt af er att vilja likna mig vid den, som

dagligen utgör min plåga! Jag försäkrar er på min ära, att ifall

jag någonsin blefve så afundsvärdt lycklig, att ni bevärdigade

mig med hoppet att få utgöra er oskiljaktige följeslagare, skttUe

min första omsorg vara att afiägsna den, som hittills genom

sin omisskänliga afvoghet mot mig — jag döljer det ej —

väckt min . tillbaka. Hon tyckes hafva ålagt sig den

besynnerliga rolen af er duenna.”

”Bevars, herr baron,” småpratade Julie, för hvilken detta

utfall mot Karolinas vaksamhet i sjelfva verket var ganska

behagligt, ”bevars, så ni förifrar er mot min trogna väninna !

Och att ni kan sätta i fråga,” tillade hon skrattande, ”att jag

skulle vilja utbyta denna skugga mot er! Visserligen kan detta

stundom falla sig trefligt nog, men jag kan förvånas att höra

det ni redan vid första tanken på en sådan möjlighet omtalar

hvilka revolutioner ni ärnar göra. Nej nej, min herr baron,

ni har med för hastig fart, med en lätthet, liksom ni

begagnat extrapost, nått höjden af all möjlig djerfhet, hvarföre jag

helt och hållet afslår er begäran.”

Baronen var alldeles förtjust öfver Julies muntra svar,

hvaraf han tyckte sig kunna hoppas mycket för sina afsigter.

”Min charmanta värdinna”, hette det, ”förstår att uttrycka

sig med ett så eget behag, äfven då frågan är om ett afslag,att hennes ödmjuke tjen are erkäftner sin djerfhet och bönfaller

att åter blifva upptagen till nåder! Han lofvar och bedyrar,

att om han någonsin skulle kunna vinna sin herrskarinnas

ynnest till den grad att han finge uppvakta henne såsom hennes

förklarade tillbedjare, ville han aldrig hysa så ogudaktiga

planer som att afiägsna den, hvilken för det närvarande står

emellan honom och hans förhoppningars mål lik en mörk hotande

sky mellan solen och den, som otåligt väntar sitt lif af dess

strålar.”

I detta poetiska vältalighetsmönster öfverträffade baronen

sig sjelf. För att desto mera förhöja verkan deraf, böjde han

med den mest smakfulla djerfhet sitt knä mot jorden och skic^

kade Julie en blick, hvilken kunnat antända ett vida mindre

brännbart ämne än det hjerta, som den var ärnad att besegra.

Hon räckte honom leende handen och sade obesväradt: ”Stig

upp för all del, bästa baron — marken är fuktig, och skola

vi ändtligen spela komedi, kan det likså väl ske inne i

salongen som härute i aftonkylan.”

Baronen fann rådet godt och hörsammade det genast.

”Som ni vill, hänförande Julie ! Mig är det likgiltigt hvar vi

spela, blott våra roler icke åtskiljas.” Han tryckte härvid med

så glad tillförsigt hennes hand liksom han på rent allvar fått ja.

Detta var mer än Julie ansåg sig kunna otadladt uppföra

på galanteriets räkning. Hon blef derföre hastigt allvarsam,

drog sin hand tillbaka och svarade temligen kallt:

”Lita ej derpå — ni kunde bedraga er, mm baron!”

Om baronen fått ett kallt duschbad vid ett tillfälle, d&

han varit plågad af stark värma, hade kylan deraf ej kunnat

jemföras med det duschbad, hvarmed han nu alldeles oförberedt

hugnades. Väl hade han många gånger funnit att ingen

barometer vore mindre att lita på än den, som visade graderna af hans

herrskarinnas omvexlande lynne, men så hastigt hade den aldrig

sjunkit. Baronen hade fallit ned från öfversta våningen af sina

luftslott till sjelfva trossbotten, der han förvarade aflagdt skräp.

Under det han nu stökade omkring härstädes, träffade han på

en artikel, ditkastad förmodligen genom misstag, emedan den

begagnades så sällan. Nämde artikel plägar gälla och gå under

namn af eftertanke. Den kom nu så väl till pass att baronen

med all varsamhet upptog den och var under en hel qvart till

den grad fördjupad deri, att Julie fann tiden högst ledsam ochvar ej i stånd att begripa hvad baronen funderade på så

djupsinnigt.

”Hur är det, herr baron,” frågade hon efter en stund, ”jag

tror ni är ej hemma? Bekänn hvar er inbillning svärmar

omkring! Jag har ej förut funnit er vara älskare af drömmar.”

”För ingen del, mamsell St—hal! Jag är fullkomligt

vaken och äfven hemma, så helt och hållet hemma, att jag

sysselsatte mig med mitt eget obetydliga jag/

Julie bet sig i läppen, men som hon fruktade att

baronen skulle smickra sig med att hon gaf uppmärksamhet åt hans

ovanliga köld, fortsatte hon helt okonstladt:

”Nå, jag skall omtala någonting trefligt. En mängd

längre bort boende ungdom, som också är bjuden till bröllopet,

kommer hit ett par dagar före midsommar, hvarefter vi alla, en

vacker karavan, följas åt till den stora högtidligheten på

prostgården/

Vid ett annat tillfälle skulle detta hafva roat baronen

ganska mycket, men nu blef hans svar blott ett enstafvigt:

”Såå!”

Den värde baronen hade säkert någon krigslist i sinnet

mot Julie, men hon var väl så spetsfundig som han och

för-blef likgiltig.

”Klockan 6,” fortsatte hon programmet, ”sker vigseln,

derefter dans halfva natten, och följande dagen middag för

ortens äldre herrskaper, samt troligen dans på aftonen. Det blir

ju ytterst trefligt?”

”Visserligen”, svarade han, ”har man rättighet att tro så,

om man har godt om förhoppningar och lynnet är disponeradt

för en grardtur åt Arkadien. Parole d’honneur jag ändå

begriper huru jag som herde skall taga mig ut bland så många

omaskerade herdinnor/

”Jag ger er ett råd !” svarade Julie rodnande af flera

rörelser.

”Nå väl, min nådiga?”

”Blif hemma och utgör min fars och brors sällskap!”

”Det är ett råd att tänka på, men” — nu följde en paus och

en blick, båda talande — ”men troligen icke att efterkomma.”

I en ny generad sinnesstämning gick man hem.Den olägliga ofverraskningen.

Lif vete blommor äro blott ett färgspel.

Suru många förtvina ej i knoppen

utan att lemna minsta spår eftw sig !

Suru få gifva frukt!

C—T—.

Klar och herrlig uppgick solen midsommaraftonen till stor

förnöjelse för de på Knapergården församlade bröllopsgästerna,

hvilka alla voro tidigt i rörelse.

Det lilla groll, som uppkommit mellan baronen och Julie,

befans redan bilagdt, och de stodo åter på den förtroliga foten

med h varan dra, blott med den skilnad att baronen började

anse saken såsom afgjord, så snart han fick mod att bestäm dt

yttra sig, och Julie å sin sida blef oftare än förut oroad af

den lede frestaren.

Det aftalades att, emedan antalet af maskulinum och

femininum befans likar, man skulle låna chäsar och trillor i

grannskapet för att förskaffa sig det nöjet att åka en herre och en

dam tillsammans. Dervid mötte likväl många svårigheter,

emedan nästan alla ståndspersoner, både när och fjerran, skulle

begagna sina små åkdou för samma bjudning. Många bud

åter-kommo således med oförrättadt ärende från öster och vester,

till herrarnes uppenbara och damernas hemliga harm, för att

ånyo i norr och söder försöka sin lycka.

”Onödigt bråk!” ropar läsaren. ”Ett kärrparti kunde väl

snart på landet låta ordna sig.”

Hvad — ett kärrparti.... derom var alldeles icke fråga.

Badet i S— hade vid den tiden knappast sett sin

morgongryning, långt mindre, dessa moderna uppfinningar, som dess

middagsglans sprider omkring sig. Således lefde våra vänner på

Knapergården i den största okunnighet både om dessa partier

oeh det ännu beqvämare sättet att komma fram i löfklädda

hökärror. Men äfven om denna vigtiga uppfinning redan

varit gjord, hade säkerligen starka tvifvel uppstått huruvida man

på detta sätt kunnat företaga en resa till ett bröllop, emedan

det var allmänt bekant att prosten S—dins hus hörde till dengamla goda skolan, der allt nyhetskrämeri hatades. Med ett

ord: under muntra badnöjen kunna många snillrika upptåg ega

rum, hvilka för den öfriga verlden blott synas såsom lysande

meteorer, hvilka endast f&gna våra ögon och försvinna. I

följd häraf, och d& ett fullständigt schäsparti icke kunde

arrangeras, blef herr Brink af Julie anmodad att låta finputsa

s tora familj vagnen.

Efter frukosten begaf sällskapet sig ned till ån för att

meta kräftor. Baronen, som i dag var i hög grad upprymd,

skämtade med Julie öfver grannmam se liernes morgontoalett, och

sedan detta ämne befans uttömdt och alla voro ifrigt

upptagna med att nedsäaka sina håfvar, vågade han hviska en

begäran till Julie om en tur med honom nedåt den herrliga strand*

trakten. Hon stod redan i begrepp att uppfylla hans önskan*

då Brink hastigt kom. ned och hviskade några ord till Julie.

Hvita och röda rosor vexlade i snabbt lopp på hennea

kinder. Efter ett ögonblick vände hon sig med tvunget leende

till ryttsnästeren och sade: nVi halva fått mera främmande —

ursätkta, men jag måste uppfylla en värdinnas skyldigheter.”

Baronen syntes ganska missnöjd. ”Skulle ieke mamsell

Klein kunna göra les honneurs, tilldess ni återkommer med det

öfriga sällskapet?” vågade han frfiga i en ten, hvilken mer äa

ord talade fötr hana önskan.

”Det går ej, an!” svarade Julie och svepte schalen omkring

sig. Men då hon såg att ryttmästaren ärnade följa henne*

gjorde hon en hastig och bestämdt af värj ande rörelse med han*

den, fattade Brinks arm, och innan baronen hann göra någon

vidare fråga* var hon redan försvunnen med sin följeslagare.

”Rätt besynnerligt, högst besynnerligt!” mumlade

ryttmä-staven för sig ajelö; men utan att vidare skänka händelsen sin

uppmärksamhet, följde han kanten af ån litet längre ned och

försmådde alldeles icke, då hans sol var försvunnen, att hålla

till gedo med de mindre lysande stjernerne, desamma som nysa

utgjort skottaflan för haøs skarpa infall.

”Så förståndigt af er, herr Brink!” sade Julie och såg med

en tacksamt vänlig hliek på honom, under det de skyndsamt

gingo hemåt. ”Sannerligen, jag hade blifvit ganska brydd, ja*

mycket förlägen* att alldeles oförberedt tyäÄa Waldemar hland

aå många främmande. Förlofvade personer helsa hyarandra,

som ni vet, helst utan vittnen och j*g älskar ej öfyerrmkningA?»””För att bespara er denna naturliga förlägenhet,” svarade

Brink, ”hindrade jag doktorn att efter sin önskan genast gå

ned, och jag underrättade honom att hans syster var inne.

Derigenom erhöll jag rådrum att meddela er nyheten om hans

ankomst; men huruvida jag anser nämde förlägenhet hafva sin

grund i en fästmös blygsamhet eljer i någon annan

bevekelse-grund, känner ni sjelf för väl för att icke inför mig antaga en

tillgjordhet, som ni ej eger och som alldeles icke är på sitt

ställe mot den, som ni så ofta hedrat med er uppriktighet”

”Bevars, herr Brink!” sade Julie med illa dold

förtrytelse. ”Tror ni att jag vill gifva mina känslor tilJL pris åt

allmänheten? Sådant kan en karl aldrig bedömma.”

”Mamsell Julie måste erinra sig,” återtog Brink ipycket

allvarsamt, ”s.tt några vänner ej ära en hel allmänhet, och,

för-öfrigt finner jag ej att en flicka, förlofvad med föräldrarnes

ömsesidiga samtycke, behöfver blygas att visa en glad

naturlig rörelse, d& hon återser sin fästman.. .. Men,” tillade han,

”ni vet att det var för att bespara er andra känslor som jag

ville förekomma all öfverraskning. Ingen kan varmare än jag

önakSi att. allt måtte snart blifva som det bör vara, ty nu står

ni vid en bottenlös afgrund, knappt skyld af rosor, den ni

hyarken ser eller vill se* men andra dock se.”

”Ni är alltför moraliserande, herr Brink,” svarade Julie

harmsen, ”och jag begriper verkligen icke huru jag kan tåla sä

mycket af er!”

”Det vill jag förklara för er!” genmälde Brink. ”Det

härrör deraf att ni aldrig kunnat inverka pä mig, att jag

lyckligtvis undgått, genom mitt hjertes tidigare val, att bränna

vingarne vid str&larne af er skönbets och ert snilles iyseldar. Kort

sagdt: ni kan räkna p& min vänskap och goda vilja att tjena

er, men er annars eå allsmåktiga blick eger icke öfver mig

Sgmma magnetiska kraft spm öfver andra, och hvilken är

orsaken till det otillbörliga gyckel ni drifver b&de med känslor

och pligt”

”A.h, ni är i dag alldeles odräglig, min käre herr

mentor!” utbrast Julie; men en tär stal sig dock fram jemte det

konstlade leendet, då bon såg i Brinks redliga och öppna anlete

Ctt uttryck af bekymmerfollt allvar. Med rörelse tillade hon

då: Vag vet, kära Brink, att, ehuru ni är sträng, jag likväl icke

eger någon bättre väp. Derföre ber jag er utan omständighe-ter att ni genast återvänder och uppehåller sällskapet, men

framför allt ryttmästaren, så länge söm möjligt!”

”Gerna, mamsell Julie . . . men ni måste då lofva mig att

väl använda tiden. Kom ihåg att doktorn icke förstår sig på

skämt i sådana här förhållanden! Var derföre icke lättsinnig

och låt icke såsom vanligt ett infall för ögonblicket råda öfver

er bättre öfvertygelse ! Ursäkta min uppriktighet — ni

drif-ver både med honom och baronen ett farligt spel, hvars elaka

följder falla tillbaka på er sjelf.”

”Ack, herr Brink, ni känner ju att Waldemar till sitt

lynne har någon likhet med er, och då han är min fästman, bör

det ej förundra er att det smärtar mig, samt att jag

således . . .”

”Tyst, tyst mamsell Julie,” afbröt henne Brink, ”tala ej

ut en så oädel lättsinnig tanke! Jag beklagar att jag ej kan

bestrida er mening i afseende på styrkan af doktorns känslor,

men ni är dertill, sedan förra året, till en stor del sjelf orsaken,

och hvem vet hvilka strider han kan hafva bestått? Säkert

är — jag ansvarar derför med mitt lif — att han är värd er

kärlek, er aktning och framför allt ert förtroende, måhända

äf-ven ert öfverseende. Tänk på er sjelf!”

”Godt, godt, herr Brink! Jag tror att ni har rätt, och

så snart vi återkomma från bröllopet, skali jag bedja min far

att med en liten högtidlighet tillkännage förlofningen, och d&

tager jag för alltid afsked af all behagsjuka.”

”Men,” invände Brink, ”ett godt ordspråk säger:

’Upp-skjut ej till i morgen hvad du kan göra i dag!’ Ingenting

är lättare än att, då ryttmästaren kommer in, säga honom:

”Se här får jag presentera er min fästman.”

’’Ah, hvad föreslår ni? Nej, det år rent af omöjligt —

begär ej sådant! Men när vi komma tillbaka från bröllopet,

skall det ske på sätt jag nämt. Ett par dagar behöfver jag

att tänka på egen hand.”

Brink skakade på hufvudet och gick att uppfylla hennes

uppdrag. Han hade genom en vän i W— temiigen noga reda

på Waldemars förhållande till fröken von Horst, men han var

ej heller obekant med den förmodade förbindelsen mellan

henne och grosshandlaren Biliing och tröstade sig derföre med den

tanken att då detta en gång var afgjordt, skulle doktorns

förhållande till Julie b lif va mindre tvunget. Den enda

stötestenen syntes honom baronen. ”Det vore icke omöjligt” sade hanför 8ig sjelf, "att hon i ett anfall af fåfänga och lättsinnighet

bröte med Klein och gifte sig med baronen, i händelse han gör

allvar med saken. Bevare oss Gnd från en sådan olycka!" bad

han af uppriktigt hjerta. ”Ty en lättsinnig man är värre

än en man med hvarje annat fel.”

Blott några ögonblick hade Julie haft tillfälle att

öfver-tänka Brinks råd, och allt var hos henne ännu ett oredigt

virr-varr, då hon på något af stånd fick se Klein komma med

hennes far emot henne. Den senare blef på vägen uppehållen

af en bonde. De möttes alldeles ensamma.

"Välkommen, Waldemar... . Du har verkligen öfverraskat

mig!” stammade Julie och lade sin hand i den, som han med

hjertlighet räckte henne.

"Jag vill hoppas, icke oangenämt!" svarade han och såg

henne med en mild, men något forskande blick i ögat.

”Visst icke, gode Waldemar! Men du hade varit ännu

mera välkommen, om det skett förr"

I dessa ord låg en tvetydighet, den Waldemar fick tolka

på flera sätt. Som han var osäker om det rätta, åtnöjde han

sig med att svara det han omöjligt förr kunnat få permission.

"Men var förvissad, bästa Julie, att denna försummelse nu skall

repareras, ty jag ärnar blifva här en hel månad."

Julies svar härpå var högst osammanhängande. Hon

kunde ej lösslita sin själ från tanken på den oreda, som

oundvikligen måste uppkomma. D,et närmaste föremålet för hennes

bekymmer var baronen. Hvad skulle han säga, tänka och göra ?

Och huru skulle det gå med henne sjelf? Hon hade ej mod

att tala uppriktigt med Waldemar; och huru skulle hon också

kunna säga honom att hennes kärlek och fåfänga ständigt lågo

i strid med hvarandra? Att hon sjelf började inbilla sig att

baronen ingifvit henne ett lifligare intresse än som var

förenligt med hennes lugn, och slutligen en viss, icke obetydlig

fruktan att Waldemar och hon icke passade för hvarandra, allt

detta var just icke egnadt att blifva föremål för det första

återseendets samtal. Sådan var Julies öfvertygelse, och hon

teg, emedan hon icke visste hvad hon skulle yttra.

Waldemar, som under detta långa afbrott noga betraktat

henne, fattade hennes hand och sade i lätt ton: "Jag hör att

ni i dag skall resa till ett bröllop. Om du ej redan lofvat

någon annan, så hoppas jag du tager din plats hos mig —

min trilla är både rymlig och god."Ingenting kunde, under närvarande förkällanden, vara

min-dre angenämt för Julie än en 8& lång tåte å tete med Klein.

Dessutom hade hon lofvat" åka med baronen. För att undvika

bägge delarne, svarade hon, likväl icke utan en viss oro huru

Waldemar skulle upptaga det: nJag ärnar åka i vagnen —

man bevarar bättre sin paryr i ett täckt åkdon.”

"Som du vill!” sade Klein, Men ett lätt drag af missnöje

sväfvade öfver hans läppar.

Julie låtsade ej märka det.

"Jag hoppas likväl,” tillade han, "att du icke har något,

emot att jag tager min plata på kuskbocken?"

Härvid var intet att invända, Julie böjde hufvudet till

bifall så vänligt hon kunde samt yttrade: "Jag tror att Ka-

rolina åker med L vagnen* ty hon har afalagit ett par af

her-rarnes inbjudning."

"Hon reser icke med,” svarade Klein, ”efter hvad hon just

nu sade mig.”

”Hon vidhåller således sin envisa föresats,” återtog Julie

förtrytsamt, ”ehuru jag så mycket hedt henne. Finner du

detta vara rått besynnerligt af din syster?”

”Icke det ringaste, min goda Julie! Både jäg och

Karolina sörja för mycket ännu förlusten af en älsk&d fader för aft

efter tre å. fyra månader kunna, finna nöje i något slags uppsluppen

förströelse. Hon blir hemma af smak. Jag reser dit, emedan^

då jag fins på stället, det vore att försumma dig, om jag åt

någon annan öfverlexonade dessa små artigheter, som nu

uteslutande åro min rättighet att få visa.”

”Du är verkligen alltför god, Waldemar 1” svarade Julie

småleende. ”Var uppriktig jag ber dig — önskar du ate

jag skall blifva hemma, så var öfvertygad att jag utan

afaak-nad kan försaka ett nöje, dä jag dermed vinner ditt bifaUL”

För ögonblicket var det hennes allvar, ty hon fick hastigt en

paroxysm af ånger.

Waldemar svarade med någon Öfverraskning* ”Långt deri-«

från, min bästa vän 1 Det är mig ett verkligt nöje att få visa*

dig en uppmärksamhet,. .. Vill du emellertid presentera mig

för dina gäster?”

”Nej^ Waldemar, det öfverlemnar jag åit Karolina samt

utber mig för i dag ditt öfverseendq*. Några amå göromål

hindra mig att komma ned till middagen*”De vono nu inkomna, i salongen, oeh då Klein ännu en

stund ville qvarhålla henne, sade hon med ett vemodigt leende:

”leke i dag, gode Waldemar, kan jag tillhöra dig. Vi måste

först bättre lära känna hvarandra. Tro mig, vi måste det!”

Hon skyndade ut, betagen af mångfaldiga och häftiga,

sinnesrörelser, för att dölja den tilltagande oron och i sin

kammares enslighet tillkämpa sig en passande med dagen förenlig

sinnesstämning jemta en yttre hållning. Förundrad såg Klein

efter henne, skakade betänkligt på hufvudet och gick in till

Gustaf.

En timma senare sutto alla de muntra gästerna vid .det

tidiga middagsbordet, hvarefter en hvar förfogade sig till

toalettens vigtiga bestyr.

13«

Resan till bröllopet.

Forsla akten.

Uti prestgår"n slamrades med mördar*

Bradtom hade dUa husets hjon,

Bigor svängde sig med fielgdagskjortlar

Qek j9* spettet satt en gödd hedhon.

Fnu Lenngbbn.

Frän Knapergården hade man en mil till S—aryd prostgård.

Klockan hall 5 stodö damerna färdiga, i styfva

linongsklädnin-gar ssed resenröda. skärp, fötterna inklämda i de allra aom sötar

sfc» små sidenskor oeh håret smyckad! med växtlifvets mest

utvalda skapelser. Bejaderer — lätta, af fin hvit tråd knutna nät,

ihepdragna med knappar oeh tofsar i ändarne — af det

modernaste slaget höljde oeh icke höljde, efter hvad

omständigheterna medgåfvo eller förbjödo, hvita oeh hronsfärgade halsar.

S& fördelaktigt utstyrda och insvepta i kappor och voaler,

ledsagades de af de väntande eau-de* cologne- och resedadeftande

kavaljererna till sina särskilta åkdon*

Julie hade genom Brink underrättat ryttmästsren att hon

i följd af en svår tandvärk, skulle åka i vagnen. Detta föreföllhonom mer än märkvärdigt; men han beslöt dock att ibke blifva

stött, utan äfyen taga plats i den, hvårföre han underrättade

sig hvilka af sällskapet för öfrigt hörde till samma parti. Han

erfor då att vagnens innevånare skulle bestå af Julie, en

gammal enkefru till förkläde under resan, hennes dotter och

dennas fästman, hvilken olyckligtvis kommit för sent att skaffa sig

något eget ekipage. Baronens plan var genast uppgjord. Han

till bjöd herr kongl. sekreteraren och dennes fästmö häst ooh

åkdon, hvilket tacksamt antogs. Han visste att den gamla

enkefrun var döf, och derföre hade han icke det ringaste

emot att hon satt i ett hörn, ett bihang till dessa ovärderliga

varelser, som på en gång äro närvarande och frånvarande;

och hvad Klein beträffar, bekymrade ryttmästaren sig föga hvar

han åkte. Han kom icke ens att tänka på honom förrän

något sednare.

Allt var således i behörig ordning och samtliga damerna

lyckligt instufvade. Endast baronen och doktorn stodo ännu

i tamburen och väntade på Julie. Ehuru de icke hade den

ringaste aning derom att de skulle blifva grannar på vägen,

tycktes de af instinkt betrakta hvarandra med motvilliga blickar.

Slutligen kom den väntade, skön och strålande i sin

broderade tyllklädning, med kvitt taft inunder, en dyrbar persisk schal

kastad likt ett lätt draperi öfver den präktiga drägten, och på

de herrliga glänsande bruna lockarna en krans af gyllene ax

och artificiel blåklint.

Baronen stod stum af förtjusning. Också förde hon sig i

dag med en ädelhet och ett behag, som skulle hedrat en

drottning. Bägge herrarne erhöllo en flyktig triumferande blick,

då hon med en lätt böjning på hufvudet försvann vid

ingången till sin fars rum. På Waldemar gjorde denna blick ett

vidrigt intryck, på baronen alldeles motsatsen. ÄDet var en

blick och en hållning värdig den tillkommande friherrinnan

von K—!n tänkte han för sig sjelf.

Då Julie återkom, ledsagades hon af Karolina, hvars

enkla svarta klädning och slätkammade hår fördelaktigt upphöjde

Julies lån ta och egna behag genom den motsats, som de

framställde.

Bytt mästaren, som var idel uppmärksamhet, hastade fram

att hjelpa henne med kappan, men Waldemar stod på andra

sidan och hade redan förekommit denna artighet. Byttmästaren

fann detta ganska djerft af doktorn, men ingenting kunde öf-vergå hans förvåning, då han skulle bjuda Julie armen, att se

Waldemar helt ogeneradt fatta hennes hand, lägga den i sin

och föra henne i vagnen.

Ryttmästaren bet sig af förtret så häftigt i läppen att en

liten bloddroppe föll ned på hans näsduk. Dock var han så

långt ifrån att dömma till det sanna förhållandet, att han

ansåg doktorns uppförande härleda sig dels ifrån gammal

barndomsvänskap, dels ock af obekantskap med en finare takt,

hvarföre han fann det under sin värdighet att taga humör.

Dessa betraktelser gjordes, under det han med näsduken för

läppen gick nedför trapporna och fram till vagnen.

”Skall också herr ryttmästarn åka här?” frågade Klein med

en just icke alltför inbjudande ton, då han såg honom utan

omständigheter stiga upp.

”Ja, med er tillåtelse!” svarade baronen och drog igen

vagnsdörren.

Nu var det Kleins tur att bita sig i läppen. Detta

skedde likväl med så mycket saktmod att ingen bloddroppe blef

synlig.

Tigande intog doktorn sin plats på kuskbocken; och som

vägen till prostgården låg åt ett motsätt håll till den, som

slutade med den afskyvärda backen, förspordes intet hinder för

en ilande fart. Doktorns klatschande piska försatte de ystra

hästarne i det muntraste lynne. Men med undantag af dessa,

var det öfriga sällskapet ganska trögt, baronen, emedan han

utan framgång både på svenska och fransyska sökt upplifva

Julie, hon, emedan hon visste att Waldemar, om han ville,

kunde höra hvart ord, den gamla enkefrun, emedan ingen

besvarat hennes anspråkslösa anmärkningar genom annat än ett

enstafvigt rhm” eller ”jo jo”, och doktorn, emedan han sökte

tillfälle att på ett lämpligt sätt qväsa baronens öfvermod.

Således afbröts ej tystnaden förrän man till allas lättnad

stannade på den af vagnar och inklinations-schäsar alldeles

öf-verhöljda gården. Innan Klein hann att öfverlemna tömmarne

åt den framträdande drängen, hade ryttmästaren redan hoppat

ur och stod färdig att nedlyfta Julie, hvilket han också i

sjelfva verket gjorde både hastigt och lustigt. Han hade

af-kastat kappan, och Julie såg ryttmästaren för första gången i

den lysande s—ska dragonuniformen. Och denna — det

måste sjelfva afunden erkänna — var i hög grad egnad att

pryda hans fördelaktiga utseende och höga figur.Med välbehag dröjde Julies blick på den rika smakfulla

drägten. Aldrig hade han visatt sig i ett så förledande ljus.

Dertill gaf det blandade uttrycket af harm och ömhet i hans

drag åt hela hans väsende någonting så oemotståndligt, att hon

icke kunde hindra sig att kasta en jemförande blick från

honom till doktorn. Waldemar — ehuru i regelbunden manlig

skönhet baronen vida öfverlägsen — syntes dock nu, med sin

allvarsamma hållning, i den enkla svarta drägten icke kunna

hålla stånd mot den lysande ryttmästaren.

Nära ingången till prostgården hviskade baronen till

henne : ”Får jag räkna på första dansen?”

”Icke den första,” -svarade hon litet brydd — rden är

bortlofvad.”

”Redan — det var oväntadt. .. Nåväl Julie, första

kadril-jen och andra valsen då? O, säg icke nej!” bad han med en

så ljuft förledande röst i hennes öra att hon hastigt hviskade:

”Må så vara — men håll er nu på afstånd!”

Denna uppmaning beledsagades af en blick, som visst icke

var ärnad att ses af någon annan än baronen, men hvilken

Waldemar, ehuru stående på sidan, råkade uppfatta, äfvensom

några ord. Och ehuru genom Karolina förberedd, blef han

likväl öfverraskad af detta bevis på hans fästmös och baronens

frappant förtroliga förhållande till hvarandra. Julie hade

ingen aning om den upptäckt, doktorn gjort, hvårföre hon helt

ledigt vände sig till den vid foten af trappan väntande

marskalken, lade med mycket behag yttersta fingerspetsarne af sin

hvita handske på den arm, han artigt bjöd henne, och

ledsagades så till fruntimrens toalettrum.

Detta i följd af dagens högtidlighet omskapade tempel åt

gracerna var ursprungligen en i h vardagslag så kallad kökskam

-mare och kunde i denna sin vanliga egenskap anses som ett

tempel för spinrockar och väfstolar. Här gaf dan driftiga

husmodern de i ödmjukhet lyssnande prestinnorna de vigtiga

oraklen på deras blygsamma frågor. Här kunde hon genom

den tunna brädväggen åt köket erfara allt hvad som föreföll

der i ord och gerningar. Denna senare förmån sträckte sig

äfven i dag till hennes gäster, ty oaktadt mångfaldiga röster

skreko om hvarandra: ”hjelp mig” . . . ”ack, söta du, fäst på

den här blomman” .... ”låna mig ett par hårnålar” .... ”rätta

den här bandrosen’’, o. s. v., öfverröstades dock alla af den

duett, som i köket med skärande diskant uppstämdes, i anled-ning af den omtvistade tillblandningen af en märgbndding,

emellan prostinnan s syster, allm&nt erkänd s&som Kajaa Wargs

värdiga lärjunge, och en konsterfaren madam, hvilken för

bröl-lopsmåltidens skull var beställd frän "staden. Dä man härtill

lägger det otroliga slamret af grytor, kittlar, kastruller ooh

pannor, de ifrån köks- och ladugårdspigor tillskapade

kammarjungfrurnas spring från térummet till salen och från salen till

köket och ytterligare härifrån med vattenkaraffer och

handdukar ned till lilla byggningen på gården, der magisterns

(adjunktens) kammare utgjorde heTrames första samlingsplats, det

vill säga att de i magisterns lilla spruckna spegel, som

"hängde midtpå fönBterposten, öfversågo så mycket som i densamma

kunde upptäckas af deras yttre menniska, uppströko lockarne,

jemkade på den hvita fina kragen, drogo litet bättre åt

hals-duksrosen, fästade de blänkande knapparne i skjortvecken, med

flera små koketterier — då man ytterligare" föreställer sig

marskalkarnes oupphörliga skrapande i förstugan med de

spegelblanka Otöflarne, kören af det eviga enahanda upprepandet

af samma fras: ”Ödmjuka tjenare, mina damer.. . var så

nådig och stig in här !" så har man ett någorlunda redigt begrepp

om hvad som föreföll bakom kulisserna.

Men det torde nu icke vara för tidigt att inkomma på

sjelf-va scenen.

Sällskapet från Knapergården, de sista af gåsterna, voro

åndtligen färdiga att lemna det omnämda märkvärdiga templet,

och nu öppnades dörren till den hvitlimmade och derpå

mar-morerade festligt smyckade salen. Herr prosten S—din, i

hög-tidsdrägt, och fru prostinnan, i en splitter ny svart

siden-klädning, emottogo här med djupa bugningar och fryntliga ord

det lysande sällskapet. Midtpå golfvet stod ett blomsterprydt

altare, och framför detsamma tvänne små pallar, klådda med

prostinnans finaste damastserveter, hvilkas bländande hvithet

ännu mera förhöjdes af de täckaste myrtengirlanger.

Efter de vanliga uppståndelsen vid helsningar och

presentationer antydde en allvarlig förberedande harskning af herr

prosten att tiden var inne för ceremoniens början.

Man ställde sig i tvänne halfcirklar, fruntimren på den

ena och herrarne på den andra sidan af altaret; men dörrarne

åt båda sidorummen höllos af dertill förordnade tjensteandar,

färdiga att vid första vink inifrån öppnas. Prosten var

redan utgången att införa sin dotter. En allmän tystnad herr-skade. . . . Nu gäller det. På en gång gafs det väntade

tecknet, dörrarne upprycktes och från den ena inträdde

brudgummen, herr kommissarien Lynnel, åtföljd af sin ärade herfr

fader och fyra ungdomsvänner, så kallade småsvenner eller

brudriddare, och från den andra bruden, i blygsam förvirring, vid

prostens arm, ”med kronan i de mörka hår.” Henne följde

fyra brudtärnor.

Prosten tog handboken och steg fram till altaret, de unga

till den motsatta sidan, der de knäböjde vid fastställd tid,

och de fyra tärnorna och småsvennerna utspände såsom pell

prostinnans egen stora röda brudschal öfver det gråtande

paret. Alla damer höllo pligtenligt sina näsdukar och herrarne

sina hattar för ögonen — kort sagdt: allt gick i så behörig

ordning som man kan vänta sig det vid ett väl tillstäldt

bröllop.

Men bröllopet i S—aryd var icke bestämdt att fortgå

med samma enformighet som dylika högtidligheter i allmänhet.

Af någon händelse — traditionen förmäler dock icke

hvilken — kom doktor Klein att hålla sin hatt nog mycket åt

sidan, hvarigenom han fick tillfälle att i den stora spegeln

midtemot fästa ögonen på något föremål, hvilket tycktes höra

till den grupp, som omgaf brudparet. Han blundade och

gnuggade sina ögon med flata handen, såg åter dit och

blundade på nytt, for med näsduken öfver ansigtet och såg åter

dit. Var han då förhexad?

”Det är ej någon synvilla,” sade han för sig sjelf, ”och

jag begriper dock ej huru det kan vara en verklighet.” Till

venster om bruden stod en smärt högväxt qvinnogestalt, hvars

enkla konstlösa drägt bildade ett motstycke till den

öfverla-stade lyxen i hennes medsystrars klädsel. En hvit

florskläd-ning utan garnering, ett ljusblått sammetslif, en fin svart

jern-kedja på den bländande hvita halsen, en krans af eterneller

på det guldlockiga hufvudet var hennes enda prydnad. Men

hon behöfde ej låna af konsten och toaletten: hon stod der

sjelf genom sin sublima skönhet och sitt intagande väsende en

prydnad för festen. Till och med Julie, som genast blef

varse detta för henne främmande väsende, erkände inom sig att hon

kunde blifva henne en ganska farlig medtäflarinna. Hennes

blick sökte också snart baronens. Denne hade länge haft 6ina

ögon fästade på den förtjusande onämbart intagande

brudtärnan, men hans förhållande till Julie gjorde honom mera för-sigtig. Då han bemärkte att hon gaf akt på honom, antogs

genast en förändring i den beundrande blick, han egnat åt

den sköna okända, innan den mötte Julies. Ett skalkaktigt

leende l&g nu deruti, liksom ville han säga : ”Frukta ingen-

ting — jag ser blott dig!”

På Waldemar gaf Julie icke akt.. . annars hade bon

gan-aka mycket förundrat sig öfver det vexlande uttrycket i hans

marmorbleka ansigte. Med en lång sakta suck drog han sig

tillbaka bland mängden af gästerna. Han hade igenkänt Maria

ron Horst. Ceremonien slutades, och i trängseln bland de

lyckönskande hvilka omringade brudparet, fann han tillfälle att

komma ut.

14.

Andra akten af bröllopet.

Och flitigt omkring laget

det djupa hornet g iek.

Tegnér.

Se viU jag ännu de loekame gula,

Höra de»* Hämma, de älskade ljud.

Tegnér.

Rhenskt vin, punsch, bischoff och konfektyrer voro redan

kringbjudna efter omfamningarne, tillbörliga skålar af marskal"

kårne föreslagna och druckna, verser för tillfället afsjungna och

på en presenter bricka öfverlemnade af brudens små systrar,

hvilka i dag tjenstgjorde som granna englar i skinande hvita

kläder med förgyllda papperslöfs-dekoreringar på håret,

prostens tal lyckligen öfverståndet till såväl hans egen som

gästernas tillfredsställelse — allt var klart att företaga färden

till danssalongen, hvartill prostens stora nya loge med lika

mycken konst som arbete lyckligt blifvit omskapad.

Marskalkarne hade antydt herrarne att enhvar borde föra

ett fruntimmer. Sedan skulle man tåga af efter en marsch,

som blåstes af tvänne föregående trumpetare, och med sin dam

Waldemar Klein.. 7dansa första valsen. Herrar ne fjeskade således ouikring

hvarandra till höger och venster med uppbjudningar. ”Får jag den

åran” . . . ”Nej, jag tackar” . . . ”Ja, jag tackar!” ljöd det i

salen, likt surret af en bisvärm. Omkring maitisell St—hal stod

en hel skara, den ene ett hufvud högre ån den andre, och

bugade och krusade. Hon höll en liten bok af rödt marokin i

handen, hvaruti hon på de små pergamentsbladen med ett

guldstift upptecknade danserna och sina kavaljerers namn. Med

förnäm nedlåtenhet sänkte hon hufvudet för dem, hvilkas anbud

kunde antagas — en lätt skakning på detsamma betecknade

de hopplöses öde.

Ryttmästaren åsåg detta med stolt tillfredsställelse. Hans

lott i dansvägen var redan afgjord — således höll han sig,

enligt sin herrskarinnas begäran, på afstånd och sökte ett annat

föremål för sin första uppm ärksamhet. Den lyckliga, på

hvilken valet skulle falla, måtte dock ej varit tillstädes, ty

baronen stod lik en bildstod med arm arne i kors och blickade p&

♦•n af dörrarne. Hastigt gick han bort till brudgummen ocb

bad honom presentera sig för den unga damen, som nu

inträdde tillika med bruden, hvilken varit ute och förunnat den

lägre personalen anblicken af sin helgade person. Lynnell

efterkom hans önskan, baronen framförde sitt ärende ocb fröken

von Horst neg blygsamt och tackade.

Nu bjöd kommissarien Lynnell sin unga fru armen för att

med brudsvennerna i spetsen visa vägen till danssalen. Alla

de andra gjorde på samma sätt. Julie blef i en hast alldeles

ensam, ty vid första stöten af trumpeten flög hvar och en till

sin plats. Endast Klein var ännu borta. Ryttmästaren, som

blef varse hennes bryderi, och gissade att doktorn var hennes

kavaljer, sade hastigt en lått ursäktande artighet till sin dam

och sprang att söka Waldemar, för hvilken uppmärksamhet

Julie höll honom räkning. Denne, som under tiden väl tjugu

gånger med stora steg mätt längden af magister Trasselins

(adjunktens) ka ni mare, hvilken nu stod Öfvergifven, hade ärfdtligen

genom besinning och eftertanke lugnat de lösslåppta

elementerne inom sitt bröst och stod nu med yttre köld och

äjelfbe-herrskning färdig att återgå för att se Maria och sin fästmö

tillsammans. Då nåddes hans öra af trumpetstöten och han

skyndade så fort som möjligt. På vägen från lilla till stora

byggningen mötte han ryttmästaren.”Herr doktor, ’ sade denne med en skarp stötande ton,

”tillåt mig göra er uppmärksam derpå att d& man bjuder upp

ett fruntimmer, fordrar ett blott vanligt lefnadsvett att man

icke sätter henne i förlägenhet genom uteblifvande, när dansen

börjar."

"Är ni, hen* ryttmästare, anmodad af min dam att

fram-föra detta ärende, så tillåt mig svara att hon af mig sjelf skall

få höra min ursäkt. Har ni deremot af egen artighet och för

egen räkning åtagit er det, så skall jag hafva äran debitera er

för den opåräknade omtanke, hvarmed ni behagar besvära er,

genom inblandning i mina enskilta angelägenheter."

‘•Kredit skall icke utcblifva!" svarade baronen med

högdragen min, och de utbytte båda en blick, hvilken å ömse

sidor tycktes innebära den försäkran: ”Vi träffas åter!” hvaref-

ter de skyndade in.

Julie upptog temligcn likgiltigt Waldemars hjertligt

framförda begäran om tillgift. Ett hastigt illamående, en följd af

den starka vårmen, hvilket hans utseende icke motsade, gjorde

dock saken trolig, och de följde nu de öfriga paren. Snart

öfvertygades Klein att äfven Maria blifvit ett mål för baronens

galanteri, ty de utgjorde det par, som gick närmast Julie och

honom utmed den väl sandade och med granar prydda vägen

till festens helgedom.

Waldemar hade all möda ospard att inom behöriga

gränser hålla sin inneboende förtrytelse öfver ryttmästarens

mångfaldiga, ehuru oskyldiga ingrepp i allt hvad som var eller

kunnat blifva hans rättigheter. Hvar gång baronen lutade sig

ned att tala ott par ord med sin sköna granne, kände han den

mest oöfvervinnerliga lust i sina fingrar att rycka bort den

unga flickan och örfila upp baronen. Lyckligtvis såg hvarken

ryttmåstareii eller hans dam sig tillbaka. Kleins uppmärksamt

lyssnande öra uppfattade likväl med förnöjelse att hennes svar

▼oro korta samt att i hela hennes väsende låg någonting

namnlöst, så lugnt. o«b värdigt, att det bjöd aktning och äfven höll

ryttmästarens flytande vältalighet tyglad inom ämnen af

torftigare art.

Från dessa betraktelser, hvilka för Waldemar voro

ganska välgörande, väcktes han af Julies fråga: ”Vet du,

Waldemar, hvem den flicka är, som baron von K— förer till dansen?”

”Mycket väl,’’ svarade han: ”hon är från W— och heter

von Horst.""Känner da henne personligen?9 återtog Jalie.

Waldemar såg henne forskande i ögat, men der stod ej

annat att låsa än vanlig nyfikenhet. Derigenom tillfredsställd,

svarade han, dock icke alldeles med sin vanliga ledighet i ton*:

nJag har haft den lyckan att under en svår sjukdom vara

hennes mors läkare och har äfven sedan stundom besökt dem. . .

Huru finner du fröken von Horst?9

9Granska täck," genmälte Julie, 9och om jag ej misstager

mig* gör du detsamma — eller huru, Waldemar, har jag icke

rått?”

Hon log så skälmskt att Waldemar verkligen började frukta

att detta kunde vara mer än ett blott infall. En ovanlig grad

af allvar låg derföre i hans ton, då han svarade: "Du medger

sjelf, bästa Julie, att hon är täck. Jag erkänner att jag

delar din tanke, hvilken är allmänhetens röst, ty så myeket jag

vet, har icke en gång sjelfva afunden funnit något att

klandra på fröken von Horsts utseende eller väsende.”

"Du är en ifrig beundrare och loftalare, märker jag,” sade

Julie leende, ”och föremålet är i sanning icke ovärdigt. Hade

du känt henne före mig, så hvem vet om du hemburit mig

din hyllning, ty hon är ej blott täck, hon är skön.9

Denna anmärkning framkastade Julie såsom ett skämt, ty

hon hade ej den ringaste anledning till annat. Dessutom låg

det icke i hennes natur att vara svartsjuk och misstänksam:

hon var för mycket öfvertygad om sitt eget värde att lemna

insteg för sådana småaktiga griller.

Hos Waldemar verkade hennes ord en plågsam

förlägenhet. Han blef dock befriad från att svara, ty promenaden

var slutad, och med stojande munterhet inträdde gåsterna i

den präktiga upplysta logen, Väggarne voro klädda med löf

och blom8tergirlanger, hvarjemte små hvitmålade trälampetter,

i hvilka ljusen stodo i långa armar, hängde rundtomkring och

spridde ett bländande sken öfver lokalen.

Nu uppspeltes en liflig ringdans. Musikanterna

utgjordes, utom trumpetarne. af socknens tre virtuoser, smeden,

skräddaren och vagnmakaren, i förening med magister

Trasse-lins flöjt och organistens, orkesteranförarens, gamla spruckna

basfiol, tjenstgörande vid högtidstillfällen. Inom parentes får

dock nämnas att, hvad magisterns flöjt beträffar, är det en

möjlighet att han sjelf njöt nöjet, af dess toner, men

sällskapet gick i följd af de tvänne ohöfliga trumpetarne i mistningom dem. Det tog likväl herr Trasselin icke i Öfvervägande.

Han blåste, svettades och torkade sig oafbrntet med en ny

blårandig lärftsnäsduk, på det att den af hvit sockerduk icke

skulle blifva osk&rad till morgondagen, då den lik en vänlig

fridsflagga skulle sväfva mellan hans hand och predikstolen.

Emellertid är det vanskligt att vara för mycket blygsam.

Magistern, från barndomen van att höra föreläsningar om

hushållning med tvätt, ville dermed så sällan som möjligt besvära

fru prostinnan. Men derigenom röjde han, hvad han gerna

velat fördölja, att då n:o 1 af hans 12 hvita näsdukar tvättades, låg

nollan ensam qvar i lådan. Stackars Trasselin, han torkade

sig med den blå näsduken, och hans annars bleka hy antog

allt mer och mer någon likhet med blåsippans färg, blott med

den skilnad att skiftningen ej klädde honom lika väl som

sippan.

Efter ringdansen började valsen. Waldemar och Julie,

baronen och Maria dansade alltid ut på en gång, och liksom

det öfriga sällskapet haft nog att blott se på de herrliga

smidiga gestalternas lätta rörelser, stod det nästan stilla och lät

dessa ofta dansa ensamma.

Marias blick var oaflåtligt fästad mot golfvet. Den

arma Maria! Såg hon framför sig, så mötte hennes öga

Waldemar; såg hon åt sidan upptäckte hon honom, och hvarthelst

hon blickade, blcf det alltid han och vid hans sida Juno sjelf,

hvars eldiga strålande blick tycktes jemt påminna Maria om

sin egen obetydlighet. Hon vågade nu upplyfta sina ögon på

sin kavaljer och blef alldeles bestört öfver den mörka hotande

blick, hvarmed denne betraktade Waldemar. Då blef hon,

liksom alla Evas döttrar, frestad af nyfikenheten. Hon ville veta

huru Klein betraktade baronen, och hon tvekade om det var

han — ty hans utseende påminde om ett uppretadt bundet

lejon, framför hvilket något vidunder höll dess unge i gapet.

Aldrig hade hon trott det möjliga att Waldemar kunde få

ett sådant uttryck i sina lugna milda drag.

Nu måste hon åter se på Juno, och Marias ädla höga

sinne bäfvade tillbaka för den triumferande blick, hvarmed

Julie vexelvis betraktade baronen, Klein och henne (Maria)

sjelf. ”Det är då Waldemars fästmö !n tänkte hon och suckade

ovilkorligt. Derefter begrundade hon huru besynnerligt det var

att de många olika sinnesrörelser, hvilka lifvade de~as själar,

kunde förenas med den yttre glädtigheten, hvilken på musikenskvirflar tyckte» kringdrifva dem »Ila på ett haf, der det

förflutna, närvarande och tillkommande sammanflöto till ett enda

helt. som ensamt dyrkades, åtminstone af det öfriga sällskapet.

Så snart valsen var slutad och ryttmästaren och doktorn

fört sina damer till deras platser i olika delar af salen,

tycktes de ha ombytt roler. Baronen tog genast sin plats bakom

Julies stol och började ett af sina luftiga, af henne så

omtyckta samtal. Ämnena voro så många och rika. att de icke

upphörde förrän kadriljen började och fortforo sedan oafbrutet

emellan hvarje dans. Väl verkade då och då en blick af

Brink samt ett par ord, som denne kvi skade till henne, ett

litet uppehåll å hennes sida. men tillfället var så lockande, så

farligt och frestande för Julies olyckliga fåfänga: Waldemar

tyst, dyster och sluten, enligt hennes förmodan af svartsjuka

mot baronen; denne öm, glad, qvick och älskvärd i högsta

grad. Stundom förebrådde hon sig att hon lyssnade till det

vältaliga språk, som lian förde, men ånyo hviskade svagheten:

”Blott denna enda afton vill jag tillåta mig att njuta af hans

sällskap. Sedan . . . Men då kom stoltheten och undrade

att Waldemar ej ifrigare bemödade sig att fängsla diennes

uppmärksamhet, och med denna tanke länkade sig alltid den:

Hans hjerta är kallt — han skall aldrig lära känna mitt, ty

han älskar mig ej.” Så snart detta problem var löst, lemnade

hon ögonblickets inflytelse fri makt att i ohejdadt lopp föra

henne omkring på dess flärdfulia yta. Hon njöt den flyende

stunden, obekymrad om följderna.

Klein gjorde emellertid ett par hvarf upp och nod i

rummet, . och för hvur gång kom han närmare den del, der Maria

satt. Slutligen gick han fram till henne och betygade henne i

korta, af brutna, något osuiuinanhängande meningar sin f ägnad

och förundran att se henne här.

”Det vill jag visst tro. herr doktor, sade hon, med ett

svagt leende och en lindrig darrning i rösten, att det kan

förundra er att se mig här . . . likväl icke i högre grad än det

var för mig oväntadt att träffa er. som jag trodde vara i W—,

för mycket sysselsatt att tänka på... lustresor. **

”Min resa har jag egentligen icke betraktat såsom sådan!”

svarade lian. Jag begärde permission för att besöka min . . .

min syster och min fästmö.* Han tystnade.

”Och jag.” återtog Maria, för att af bryta den obehagliga

tystnaden, ’ fick, efter otaliga förnyade böner, slutligen minmor« tillåtelse att bevista min barndomsväns bröllop. Numera

fru Lynneli var i pension uti W— för flera år sedan. Hon

bodde d& i mammas hus, och sedan den tiden ha vi

oafbru-tet stått i en vänskaplig brefvexling med b varandra."

Maria kunde hafva talat hela timmar: Waldemar skulle

icke ha hört en bokstaf. Tigande stod han framför henne med

korslagda armar. Hans skumma blick tycktes intränga i

djupet af hennes själ och der vilja läsa andra ord än de, som i

främmande, konstfulla toner ljödo för bans öra. Maria såg på

honom, och en outsägligt smärtsam rysning flög genom hennes

apäda former. Hon ville gerna hafva dött, om hon i denna

stund kunnat få gråta ut vid det trogna hjerta, som förblödde

med hennes eget; men i hennes rena själ, der englar med glädje

kunnat hafva sin boning, uppgick snart en mindre sjelfvisk

tanke, den att återföra Waldemar till sig sjelf och till minnet

af hans ställning.

”Bäste Klein!" hviskade hon derföre i den gamla

välbekanta ljufva tonen, som med erinringens smärta och salighet

på en gång trängde sig in i hans själ och genombäfvade den

med en aldrig anad känsla af namnlös fröjd och namnlöst qvaL.

Dessa voro oskiljaktigt sammanlänkade, ty han fattades af en

dunkel aning att de kära ljuden, som talade till hans hjerta,

voro förebud för andra, hvilka skulle tala till baus förstånd och

tillika rycka honom ur illusionens lvcksaliga dröm. Hastigt

lyssnande, böjde han sig ned.

"Hvad öuskar Maria?" frågade han sakta och innerligt,

då hon teg ett ögonblick.

"O, sansa er, sansa er — se ej sd på mig! Gå till er

fästmö, och tala ej mera med mig i afton!" bad hon med

bevekande allvar.

"Blott en enda fråga — ueka ej, Maria, att besvara t len

— sedan skall jag gå ... . Är Billing. . . är äfvett ni förlofvad

Djupt rodnande sade hon: "Denna fråga tycker jag ni bort

bespara oss båda — men då ni gjort den, måste jag svara att

jag ännu icke är det, men troligen kan jag ej säga detsamma

om några veckor."

Tigande bugade han sig och försvann. Hvar han under

n&gra timmar derefter uppehöll sig visste man ej, men i

danssalen var det icke, ty mången fager tärna af hans bekanta

hade med säkerhet räknat på en dans med honom, men be-klagligen missräknat sig, liksom menskliga planer i vigtigare

fall ofta bortblåsas af en fläkt.

Huruvida denna betraktelse gjordes af de omnämda gra*

cerna eller om de tröstade sig med andra dansare, kan vara

sak samma. Man kan likv&l antaga att deras missnöje var

öf-vergående, ty de syntes alla belåtna och lyckliga, och det

högst intressanta bröllopet i S—aryds prostgård utgjorde

under många månader en outtömlig källa för samtal och angenäma

hågkomster, såväl i dagliga arbetsrummen som under färden

om söndagen till och ifrån kyrkan.

Emellertid flög tiden hastigt hän. De nedbrända ljusen

och brudens raknade lockar täflade om att skiftesvis påminna

gästerna att tiden för supén snart var inne. Nu föreslog

brudgummen att man skulle dansa en fandango. Alla voro nöjda.

Marskalkarne, hvilka redan stodo med ljusen i hand, ställde

dem genast ifrån sig och blandade sig i den glada mängden*

Då kom hastigt Klein — gud vet hvarifrån — och utan att

uppehålla sig hvarken till höger eller venster, gick han rakt

fram till Maria.

”Tillåter ni, min nådiga,* sade han högt i en alldeles

ny och fullkomligt lugn ton, *att jag får utbedja mig den

fandango, som jag så oförmodadt gick miste om på Hälleberg ?n

Högst förundrad såg Maria på honom. Hon hade gerna

velat neka, men hans begäran var så bestämd, och det skulle

hafva väckt förundran hos de många åhörande, om hon

vägrat, då hon icke var uppbjuden. Detta gick icke an. Hon

trädde således i dansen med honom, bäfvande att Juno skulle

se henne, men snart glömdes både Juno och den Öfriga

verl-den: ännu en gång låg jordens hela lycksalighet för dem

förenad i det flyende ögonblicket.Morgonen efter bröllopet

eller

tr e dj e akten, hvorunder r ev o lu tionen

utbrister.

Drostinnan höll råd med sin dotter Loviset

Om ordning med dukning och fot.

Fbu Lbxxgren.

Två makter styra jorden, Angantyr!

Den ena svaghet och den andra styrka.

OehlenschlÄger.

Den stackars prostinnan S —din hade icke sofvit en blund

hela natten. Hon bar en bel legion myror i hufvudet, och det

år icke något obetydligt värf att såtta en mångd lågre krafter

i rörelse. Först kaffe på morgonen, sedan frukost, derefter

middagen, till hvilken hela pastoratets ståndspersoner från

alla tre socknarne voro inbjudna, och slutligen det värsta af

allt: att emottaga och undfägna i köket bela allmogen, hvilken

skulle strömma från kyrkan för att aflägga sina

lyckönskningar samt derföre undfägnas ur den jemt fulla ölkannan och med

de aldrig trytande smörgåsarna och ostkakstyckena. Klockan

var ungefär 8 på morgonen, ehuru prostinnan förmått

organisten att vrida på den litet. Hon stod nu framför det under

ruinerna af supén dignande frukostbordet i salen, jemkade ett och

annat, berömde Lovisa, sin andra dotter — som vi ännu icke

fått tillfälle nämna — hvilken anordnat allt så smakfullt, och

uppmuntrade henne att öfvertrfiffa sig sjelf till middagen med

brytningen af serveterna och garneringen af sillsaladen. Och

•edan hon gifvit den halfsömniga flickan några föreskrifter, som

erfordrade hennes närvaro i källaren, satte hon sig i den för

prosten vid öfra ändan af bordet framsatta länstolen och

öf-versåg med förnöjd blick sitt och Lovisas verk.

Na stack magister Trasselin in hufvudet genom dörren.

Han hade icke sofvit mera än prostinnan : han hade varit likasysselsatt som bon, blott med den skilnad att han höll sig vid

en sak, och denna var — hans predikan. Under en hel

månad hade magister Trasselin oafbrutet arbetat på den med nya

tillägg och förbättringar. Och likväl började han, då

sällskapet om natten åtskildes, att ännu en gång genomse den. ty att

predika för en så talrik församling erfordrades en i högsta

grad vald behandling af ämnet, hvilket alltid påräknas af en

ung, nyligen prestvigd lärare.

Detta visste magister Trasselin alltför väl. Han

granskade derföre sitt arbete med eb recensents stränghet. Hvarhelst

han fann en lucka eller blott en liten springa, instack han

genast några af retorikens herrligaste blommor, och han lappade

och stoppade så länge att en splitter ny predikan slutligen

framstod ur den gamla; och då den ändtligen var färdig,

nedföll hans hufvud af trötthet och insöfdt af tillfredställelse i

söta drömmar ned på bordet, men råkade sjunka emot klockan,

den han lagt bredvid sig. Vid den kalla känslan i Örat for

han hastigt upp, såg på uret, och — hvar hade tiden tagit

vägen — klockan var half 8.

Bestört sprang magistern till spjället, medryckte

handduken och doppade den i hvad ban trodde vara vattenfatet ;* men

olyckligtvis stod der i stället litet punsch, - qvarlemuad vid

bryggningen, hvilken slutligen i brist på bålar blifvit

verkställd i ett lika kärl. Han for med den uppfriskande kylan

öfver sitt ansigte och började bestört och yrvaken lukta och

fnysa. Förtviflad upptäckte han rätta förhållandet. Hvilken

skyrnf att en sådan ånga skulle medbringas af honom i

templet ! Lyckligtvis fick han ögonen på en vattenkaraff och

hällde med verkligt stoiskt lugn öfver : sig hela dess innehåll,

hvar-efter han började ruska sin varelse, såsom man ser andra djur

göra det efter upprusandet från ett bad. Efter denna

förrättning, och sedan ban väl torkat sig på hörnet af, sitt lakan,

öppnade ban väggskåpet, framtog sin första half-samaria,

hängde den på en spik och borstade den omsorgsfullt. Snart stod

han alldeles en annan rnenniska, och sedan prestkragen var

på-knuten, begaf han sig upp i stora byggningen för att få något

till bästa.

Vi lemnade honom just med bufvudet i dörren.

"Kora in, kom in, herr magister!” ropade prostinnan och

slog i åt honom med egen hand af det destillerade bränvinet i

den lilla förgyllda silfverbägaren. MHa vi icke varit raska idag? fortfor prostinnan. ”Allt detta har Lovisa uträttat på

morgonstunden. Den flickan blir en dugtig husmor med tiden,

försäkrar jag.’*

"Åli, kors hvad den flickan är snäll!” tänkte magistern, men

hindrades att yttra sin mening af en stor kycklingvinge, den

han höll emellan tänderna, hvarföre han, s&som tecken af

beundran, endast kunde skaka p& bufvudet.

" Nå,” sade prostinnan, ”jag var ej precist närvarande, när

ni dansade kronan af bruden — hvem fick den, och hvem fick

kransen ?"

”Den senare fick undertecknad," svarade magistern med

en bugning, ”ocb . . . och mamsell Lovisa fick kronan.”

”Ab, kors bevara mig!” utbrast prostinnan med lyckad

förvåning. ”Nå nå, ingen vet hvar haren har sin gång, s&som

ordspråket säger. Ställ sig väl med folket, herr magister, så

t&nker jag att han kan vara så nära som någon annan till

kom-ministraturen, då gubben Hartmansson dör: och,” tillade hon

8iuåskrattande, " om några år har jag ingenting emot att göra

om det här besväret.”

Magistern blef blodröd i ansigtet och framstammade

några ord, dem han ej sjelf förstod, långt mindre prostinnan.

* Så så, raljeri apart I ’ återtog den senare. Jag

förmodade att Waldemar Klein och Julie St—hal, hvilka snart tros

komina efter, skulle fått kronan och kransen.”

Om än brudparet ärnat det,” svarade magistern, ”så

kunde det ej låta sig göra, ty så snart sällskapet steg upp från

bordet, smög doktorn bort till det rum, som blifvit anvist till

berrarnes bostad för natten. Han sade att han mådde illa, och

det syntes ej olikt.”

Vid de sista orden hördes buller i trapporna, och straxt

derefter inträdde bruden, i hvit morgonrock och första

fru-mössau, blygsam som det höfdcs, och brudgummen lycklig och

stolt i sin nya värdighet af äkta man. B&da nalkades

prostinnan, hvilken med tårar i ögonen gaf dem sin välsignelse,

jem-tc huldrika förmaningar för framtiden. Dessa senare afbrötos

dock snart af de tillströmmande bröllopsgästerna, och månget

skämt och mången inbillad qvickhet ställdes till bruden, hvilka

belönades af kommissarien Lynnells goda skrattmuskler. Allt

var munterhet och sprittande lif.

Efter frukosten skulle man begifva sig till kyrkan, och

de som ej voro hågade dertill, fingo sörja för sig sjelf va bästde kende. Ingenting går opp emot friheten — den sätter

kronan på gästfriheten.

Julie, som ville använda dessa timmar, då alla voro

borta, till eftertanke, hade begifvit sig upp på ett litet gästrum

för att der i stillhet Öfverväga den förklaring, som hon blef

nödsakad att göra å ena eller andra sidan. Antingen skulle

hon bryta med Klein, för hvilket hennes bjerta likväl bäfvade,

ja, vid hvilken föreställning det, oaktadt all sin svaghet,

blödde, och hvad hon i alla fall icke vågade utan sin fars

samtycke, eller ock säga till ryttmästaren: ”Jag är förlofvad och

har endast spelat gäck med er.”

Ödet befriade henne dock ifrån detta ledsamma alternativ

och grep sjelf med sin stadiga hand uti händelsernas kedja.

Ryttmästaren hade en stund suttit i kyrkan, men då

predikan blef honom för lång och i hans tycke alltför tråkig,

smög han sig åter ut. Magistern blef lyckligtvis ej varse det

ringaste: det skulle annars hafva grämt honom att se sig och

sin predikan så försummad. Ryttmästaren tog vägen Åt

trädgården för att i dess skuggrika gångar finna skydd mot den

brännande solen. Här fick han se doktorn éitta på ett

gung-bräde med en bundt tidningar i handen. Denna stund var

liksom beställd för en förklaring.

”Tjenare herr baron !” sade Klein och uppsteg. ”Fägnar

mig att träffa er.” Han bortlade pipan, undansköt

tidningar-ne och gjorde en inbjudande rörelse med handen åt bänken.

Ett par ögonblick stod baronen obeslutsam. Ändtligen

tog han plats, och under det han med sitt spanska rör ritade

i sanden, sade han: ”Äfven för mig är det icke okärt att

träffa herr doktorn! Ni valde ej edra ord i går afton

synnerligen väl!”

”Huru så? Hvad menar herr baronen dermed?” frågade

Klein.

”Ni kan väl icke vara så glömsk!” genmälde denne med

mera vigt i uttalet. ”Jag vill icke nämna mig sjelf, men ni

talade om ett visst fruntimmer med alltför mycken frihet och

antog äfven i ert bemötande mot henne en, snart sagdt, så

an-stötlig förtroligbet att jag måste höfligt bedja er att

hädanefter iakttaga litet mera etikett i ert uppförande.

Barndomstiden kan ej vara i evighet.”

”Alltför sant!” svarade doktorn, och troligen var det

första gången som ett spefullt leende skuggade Waldemar Kleinsredliga drag. Det fanø der likväl, då han tillade: r Jag

beklagar emellertid att jag icke kan, med af seende å detta

fruntimmer, gå herr ryttmästarens yttrade önskan till mötes,

utan tvärtom måste utbedja mig att ni sjelf täcktes inskränka

edra uppvaktningar hos henne, emedan, kort sagdt, de

misshaga mig."

”Hvad, för tunnor tusan, herr doktor!” ropade baronen i

blossande vrede. ”Vet ni då ej med hvem ni talar, så nödgas

jag sjelf säga att jag ingalunda är van att låta skämta med

mig. Mitt sätt mot mamsell St—bal misshaga er! Ni har

icke den ringaste rättighet att föra ett sådant språk, som ni

nyss tillät er ! ’

”Jo, jag menar det,” svarade doktorn lakoniskt, remedan

hon är min fästmö.”

*Er fästmö?” Kyttmästaren log misstroget. ”Jag fruktar

att ni drömt detta, min gode herr doktor!”

”Tror ni det! Jag borde straffa er oblyga insinuation på

annat sätt, men må detta vara nog”. .. Han drog af

förlof-ningsringen, som han öfverlemnade åt baronen.

Denne emottog den tyst, vände sig om emot dagen oeh

läste: Julie St—hal den 1 februari 1828. Efter en lång

tystnad yttrade ryttmästaren med en ton, hvilken tillräckligt

bevittnade den ansträngning, hvarmed han kufvade sin

sinnesrörelse, och med en grad af sjelfbeherskning, den man knappt

skulle tilltrott honom: ”Saken har sin riktighet — jag är

fullkomligt öfvertygad och ber herr doktorn ursäkta att jag,

helt och hållet okunnig om denna förbindelse, ansåg den otrolig.”

Han bugade sig höfligt för Klein och gick. Utan att

så noga tänka derpå, tog han vägen åt sjöstranden. En sådan

öfverraskning, ett sådant slut på sina väl anlagda planer om

den sköna, rika arftagerskan var mer än baronen i första

stormen kunde bära. Småningom började han inse att han blifvit

gäckad — men hade det skett med afsigt eller af någon

besynnerlig händelse, dertill kunde han icke finna ledtråden. Att

Julie icke var honom obenägen, visste han bestämdt, men

hvartill gagnade det, när hon kände sig bunden vid en annan?

”Bunden!” var det enda ord, hvarvid baronen egentligen fästade

sin uppmärksamhet. Hon var ju icke bunden med den

gordiska knuten! Denna kunde möjligen lösas af den, som bundil

henne, och i nödfall kunde han sjelf spela rolen af Alexander.Alla dessa känslor eller rättare lankar sprungo, likt ett

antal ostyriga nyas utsluppna skolpojkar, omkring i eller, snarare,

med baronens hjerna. Slutligen arbetade sig doek ett resultat

fram ur de m&nga, dunkla, orediga föreställningarne. Detta

tycktes vara upplösningen af det problem, ryttmästaren sökte

utreda i afseende på den gordiska knutens äkthet; och det

beslut, hvilket segrande uppstod ur striden emellan den så

kallade hederskänslan, hvilken predikar: *"Du skall icke hafva lust

till din nästas .. . ." och den, som talar om omöjligheten af

kors och försakelse, gaf sig andtligen luft i halfhögt uttalade

meningar.

”Det här är alldeles rasande. . . Sex veckor förspillda!

Nej, nej, ödmjuka tjenare, man måste smida medan jernet är

varmt... nu eller aldrig . . . Hans fästmö .. . visserligen; men

jag kan icke hjelpa saken.. . . Den stolta Julie är mig

bevågen, det är klart, och således förekommes blott gemensam

olycka. Och doktorn se’n,r — härvid spelade ett hånfullt

triumferande leende* kring ryttmästarens välbildade läppar, och

han virade flitigt mustascherna upp och ned — ”ja, doktorn

skall bli förbannadt. flat!*’

Nu behöfdes inga flera skäl. Baronen var mer än

Öfver-tygad om behörigheten af det steg, han ärnade taga. Han

återvände således åt prostgården för att skaffa sig ett samtal

med Julie. Nu var ej tid ntt dröja: han hade beslutat att

i likhet med Alexander afhugga knuten. Och hvad var

be-vekelsegrunden för hans handling? Kärlek? Visserligen var

den artikel, som baronen plägade kalla sitt hjerta, i detta

ö-gonblick med i spelet, men sjelf visste han bäst att han

aldrig ansåg det löna ihödan att hålla reda på denna

obetydlighet. Friheten att gå och återkomma, när det ej längre

trif-des på sina utflykter, var ett privilegium, som baron von K—

aldrig kunde eller ville neka sitt hjerta.

Nå, var det då egennytta? Det är sant, baron von K—s

hela egendom inskränkte sig, å ena sidan, till en för hans

stånd passande garderob, hvarvid dock ännu hängde några små

Bylunds-räkningar, hvilka, i afseende på tiden då de skulle

inlösas, voro ställda på samma fot som hnlfva ackordssumman.

Härtill kommo tre stycken ytterst moderna piskor samt lika

många ridspön, en sjöskumspipa, tvänne rapphönshundar och

en förträfflig dubbelbössa. Men å andra sidan var han

inne-hafvare af ett vackert aneigte, en ståtlig växt, ett lysande ytt-re, en lekande samtalsförmåga. Han red med behag, dansade

med behag, knnde frambära de utsöktaste platthcter med

behag, kort sagdt: han var öfvermåttan behaglig. Följaktligen

egde han ett tillräckligt antal goda egenskaper — åtminstone

efter sin egen tanke — för att förskaffa sig hundra rika

borgerliga partier. Således var det egentligen icke egennytta.

Baron von K— var en fullkomlig sprätt, så utsökt han

någonsin fans i landsorten, och hos en sådan finnes ännu ett

annat mera rådande element. Victor Hugo yttrar i sin

ÄNo-tre Dame de Paris t” ”Om nian antager att en poets natur

ut-göres af tio delar, kan man vara säker att om en kemist

ana-lyserar honom, skall han finna den innehålla nio delar

fåfänga mot en del egennytta. Med en obetydlig jemkning torde

regeln inträffa på en sprätt *). Det var således fåfänga,

sårad fåfänga, i förening med de båda mindre

bevekelsegrunderna, som förmådde ryttmästaren att utföra sin plan.

Huru han bedref saken, för att skaffa sig det åstundade

samtalet, eller hvilka sköna, uppbyggliga saker han derunder

sade Julie, har till en stor del förblifvit obekant; det säkra

är att han en timma derefter spatserade med henne nedåt

samma gång, der han nyss haft det afgörande samtalet med

doktorn, utan att han erinrade sig eller betänkte detta. Långt

mindre föll det honom in att doktorn ännu kunde sitta qvar.

Till svar på någonting, som baronen yttrat, sade Julie

under gåendet: ”Nej, herr ryttmästare, ni bör icke tro det!

Min far är i denna punkt mycket sträng, och jag inser att

det blott skulle förorsaka en mängd obehagligheter, hvilka ni

gör bäst i att undvika.”

”Såvidt de drabba blott mig, himmelska Julie,” svarade

baronen, ”så känner ni ej styrkan af ibina känslor, om ni tror

att sådana små hinder skrämma mig. Långt derifrån! Der

så mycket är att vinna, måste ock något vågas. Jag besvär

er derföre att säga uppriktigt huruvida ni, om valet ännu

voro fritt emellan mig och doktorn ... o, Julie säg mig

be-stämdt hvad svar ert hjerta då skulle gifva på min anhållan!”

Julie teg, öfverraskad, ty frågan var ganska kinkig och be.

höfde något begrundande, innan den kunde besvaras.

* Vid denna tid (1828) hade > sprätten» utträngt »petimätern». Ma

(1801) hfcfva ri »lejonet» efter “dandyn», som kom i sprätten» ställe.

Men lejonet är redan så gammalt att det säkerligen snart

bese-gradt går till hvila för någon ännn okänd »nouveaute».”0, Julie, er tystnad år för mig den mest olidliga plåga!

Ni har min lefnadslycka i edra hånder. Drag lotten, men gör

det snart!” bad han med stormande häftighet.

*DeUa är kärlek — passion sådan den bör vara 1" tänkte

Julie... Arma, dårade Julie, så litet dn förstod dig på den

gudaborna lågan, när du trodde den inrymmas i ryttmåstaren

▼on K—s glashjerta! Men frestarens makt, hvilken i hennes

egen svaghet fann en trogen bundsförvandt, drog henne inom

den mörka trollkretsen.

Efter ett litet uppehåll svarade hon med klar och fast

röst: ”Jag har älskat Waldemar Klein högre än jag någonsin

har älskat någon annan, men jag har numera skäl att frukta det

vi ej passa för hvarandra. Vore denna hand ännu fri. . .

skulle den tillhöra er/7

Ryttmåstaren, som naturligtvis ansåg detta svar vara en

följd af hennes tilltagande böjelse för honom, tryckte med

triumferande förtjusning hennes hand till sina läppar.

”Julie, Julie!77

”Men kom ihåg att jag icke utan min fars samtycke kan

bryta mitt ord — och gud vet," tillade hon, ånyo

underkastad inflytelsen af sin stridiga natur, om jag ändå någonsin

kan bryta det.’*

”Det är redan brutet i den bekännelse, som du nyss

gjorde!” ljöd en röst, vid hvars stränga ton Julie tyckte sig

höra dödsklockan klämta begrafningssången till hennes lifs

sköna för alltid flydda förhoppningar. Hon hade sjelf kastat

tärningen — djupt i sin själs inre kände hon, i denna den

qval-fullaste stund hon någonsin upplefvat, att den var kastad för

alltid.

Waldemar, från hvilken de blott varit skilda några steg

under sitt samtal, hade stigit upp, och då han såg den

öfver-väldigandc rörelse,, som hans ord förorsakat Julie, tillade han:

”All förklaring är här öfverflödig. .. Ringen skall jag lemna

åt din far, Julie, och blidka honom så mycket jag förmår.

Måtte du blifva lycklig i din nya förbindelse, och måtte er

föresats, herr baron, att bereda hennes framtida sällhet vara

lika redlig och allvarligt menad som min varit det!”

Upprörd tryckte han Julies hand och hastade bort. Hon

— hon kände en dödskyla genomlöpa sina lemmar, men hon

förmådde dock att beherrska sig och log emot baronen, då han,bekymrad för hennes ytterliga blekhet, frågade om hon m&dde

illa och ville springa efter vatten.

BGör icke det,r sade hon med förvånande v&lde öfver

sina stormande känslor, njag mår rätt bra!n Och ett par

timmar senare satt hon vid det stora middagsbordet så

fullkomligt utan alla spår till en föregående sinnesrörelse, att icke

den ringaste aning hos de öfriga gästerna uppstod derom. Hon

undslapp härigenom åtminstone att blifva ett mål för

nyfikenhetens och tadlets högljudda hviskningar, och detta är ingen

ringa vinst. Men uti hennes hjerta hade en sträng brustit,

hvilken ingen tid, inga skiften förmådde återställa.

16.

Hurra! Hurra! Sving hattarne i luften!

0, kärlek, jord och himmels under!

Tegnér.

Det är nu tid att återvända till Knapergården och till

unga brukspatronen.

Midsommarafton, då bullret af de sista bortrullande

åkdonen bortdött, hade han för första gången efter sin olycka

lem-nat singen och gjort den vidlyftiga promenaden derifrån till

soffan i andra ändan af rummet. Han hade, såsom det tycktes,

klädt sig med mycken omsorg för en konvaleskents toalett, och

den alltid tjenstaktige Brink hade, förrän han reste, klippt unga

patronens hår mycket väl — ty hvad kunde icke Brink göra

— samt rakat det under sjukdomen förfärligt tillväxta

skägget. Allt detta förenadt gjorde en högst fördelaktig verkan

på Gustafs yttre.

Så snart betjenten afiägsnat sig, hvilket skedde vid hall

vink, gick Gustaf St—hal till ett schatull, som stod på hans

skrifbyrå, framtog derur en liten dosa, öppnade den och höll

fram en ring, hvarifrån de skönaste juveler blixtrade emot

Waldemar Klein. 8ögat. Sedan kysste han den vördnadsfnllt och sade halfhögt:

”Heliga minne af den mest älskade mor, skall du väl åter

pryda en qvinlig hand?”

Han höjde en lätt suck, men emedan ett svagt buller i

detsamma hördes utanföre och han icke ville låta någon

skåda denna pant, som han först i sitt lifs vigtigaste ögonblick

ärnade lemna ifrån sig, stoppade han den hastigt på sig,

kastade dosan i schatullet och slog igen locket.

Bullret, som stört honom, kom ej från rummet utanföre,

såsom han tyckt, utan nedifrån gården. Han gick till fönstret,

uppdrog gardinen, öppnade det litet på glänt och insög i

långa djupa drag den friska luften och aftonens herrliga prakt.

Derjemte ville han visa sig för sina uuderhafvande, hvilka

församlat sig på stora gården för att dansa kring majstången.

Han förblef der några minuter, och sedan han gifvit befallning

åt gårdsfogden om en halfankare bränvin åt folket, hvarur de

kunde tömma några tumlare för unga herrns återvunna helsa,

drog han igen fönstret, satte sig i en li vi lande ställning i

soffan och återtog sin vanliga sysselsättning, läsning af tidningar

och broschyrer, men antingen han redan génomögnat dem eller

han icke hade någon lust för deras innehåll, vek han dem

blott upp och ned, och sedan han åter mycket omsorgsfullt

utslätat dem, började samma arbete, tilldess han slutligen blef

afbruten af Karolina, som inkom med té.

”Ack, Gustaf,” ropade hon förvånad, ”är du uppe i Det

gläder mig då af allt hjerta, men, käre Gustaf, jag är räddr,

att du icke .. .”

”Hvad, Karolina/7 afbröt han, ”har du icke rest ännu?

Det mördande slamret i trappor och gångar tog ju längesedan

slut — det må väl icke börja ånyo?”

Gustaf hade sina skäl att om Karolinas hemmavaro låtsa

en okunnighet, hvilken dock den föregående omsorgsfulla

toaletten tycktes motsäga, äfvensom den alltför märkbara

darr-ningen, den nästan återhållna andedrägten, då han i förmaket

hörde första ljuden af hennes steg.

”Alla, som ärna sig till bröllopet,” svarade hon vänligt,

”äro väl nn der — mig roade det icke.”

”Och hvarföre ej, goda Karolina? Du är ju ung och

frisk och glad — jag insejr ej hvarföre det icke skulle roa dig.”

”Onkel St—hal har haft den godheten att tillåta mig bjuda

hit i dag min gamle hederlige Lindman jemte tant Lisa Greta.De äro nyss anlända och sitta inne i förmaket vid tébordet

med onkel. Huru kunde jag då förmå mig att resa ifrån

dem . . . Ack, det var sant, Gustaf — onkel ber dig ej blifva

otålig för det han ej kan komma till dig förrän längre fram

på aftonen: gikten är i dag så besvärlig.”

”Åh, dermed får jag ej vara så noga... . Men säg, var

detta verkliga orsaken hvarför du blef hemma, så måste jag

tillstå att du är mycket artig, Karolina!”

”Icke för mycket, Gustaf! Du vet ej hvad Lindman och

tant varit för mig mången ledsam dag. ja alltsedan min

barndom. Dessutom skulle ett sådant nfije illa passa till den

sorg-drägt, jag bär, och till mitt hjertas sorg.”

”Ditt hjertas sorg, Karolina! Du menar sorgen efter

din far?”

Gustafs blick häftades med ett särdeles uttryck på den

förlägna flickan.

”Visserligen . . . hur kan du fråga så?” Den mer £n ber

synnerliga anmärkningen jagade dock blodet åt hennes kinder.

”Har du aldrig haft någon annan sorg? Säg mig, ha?

du icke känt någon smärta, som dermed kunnat förliknas?*’

”Det kan jag icke säga dig. Du gör mig dessutom så

besynnerliga frågor, Gustaf, att om du ej ännu vore att anse

såsom sjuk, kunde jag riktigt förtryta mig öfver dem.”

”Gör ej det Karolina, det vore ej beskedligt af dig. . .

Men efter du ännu anser mig som sjuk, så neka ej att

besvara blott en enda fråga, hvilken skulle hafva ett betydligt

inflytande på återvinnandet af min helsa.”

rNå?” frågade Karolina och vände sig åt bordet för atjt

syssla med de redan i god ordning stående

medikamentsflaskorna.

”Nej, nej,” sade Gustaf otåligt, ”du måste se mig i ögat,

medan du svarar! Jag skall då läsa deruti om du talar

sanning.” <

Karolina ställde sig framför soffan, såg småleende på

honom med sin öppna och milda blick, och han började:

”Vid allt hvad som varit, är eller kan blifva dig kärt,

så nämn för mig — men bedrag mig ej — fans det ej

någon annan orsak hvarför du blef hemma i dag ?”

”Jag tror,” svarade Karolina brydd, "att Gustaf i dag

åtagit sig en inqvisitors kall, och om det är sant att nämde

heliga personer, efter hvad det påstås, ega förmåga att full-komligt genom skåda de biktande, sA måtte v&l äfven du veta

att jag blifvit hemma för att förströ dig.”

Ehuru hon gaf sig all möda att framföra dessa ord med

största lugn och likgiltighet, tycktes dock det mot golfvet

sAnkta ögat, den höga rodnaden och den förlftgna vikningen

pA kragbandet antyda något mindre lugn än det antagna.

Gustaf betraktade henne med en blick, som tycktes vilja

genomtränga den mångdubbla slöja, hvarmed qvinnan, då det

iör henne Ar nödvändigt, kan dölja sina innersta känslor.

”Jag tackar dig af allt mitt hjerta för det du haft mod

att, ehuru på omvägar, vara uppriktig.” Han tog hastigt

hennes hand. " Jag har läst i din själ: din sänkta blick och din

glödande kind tala mer än dina ord till min öfvertygelse. Och

jag tror dig ... o, att jag trott dig förr! Mången bitter stund,

dag och år hade jag då kunnat spara både dig och mig.”

”Du är idel gåtor!” svarade Karolina sakta och vände

sig om.

”Nej, icke numera!” sade Gustaf med glad rörelse och

qvarhöll henne. ”Sätt dig hos mig och hör min bikt — du

skall nu i din tur få vara inqvisitor... Se, för dig är mitt hjerta

och de fullskrifna bladen i min lefnadsbok hädanefter alltid

öppna. Många år, nästan sedan barndomen, har du varit den

berrskarinna, som mina känslor oeh Önskningar egnat sin

hyllning. Med mitt lynne älskar man blott en gång, men jag är

af naturen ytterst misstrogen, och då jag just icke funnit mig

vara någon Adonis, fruktade jag att du, sådan jag nu en gång

var, med mitt egna ofta mörka lynne, min svaga helsa och

mitt allvarsamma, kanske buttra väsende, ej kunde besvara min

varma innerliga känsla. Och det var mig bittrare än döden

att tänka det du kunde skänka mig din hand derföre att den

rika St—hal icke var, som ordspråket säger, ett parti att

förakta. O, huru mycket, Karolina, har jag ej lidit för mitt

misstroende till ditt ädla hjerta! Derföre har jag så ofta plågat

dig, ömsom med en sådan uppmärksamhet, hvaraf du kunde

sluta till mina känslor, och ömsom med en frånstötande köld,

då jag trodde dig ej besvara dem. Om du verkligen gjorde

det eller icke, blef mig aldrig klart; men då kyrkoherden

friade till dig, beslöt jag att resa till Köpenhamn för att lemna

dig tillfälle att några månader handla på egen hand. När jag

återfick min sansning efter min sjukdom, frågade jag Brink,

till hvars tystlåtenhet jag alltid haft förtroende, huru saken af-lupit. Hvilken fägnad för mig att höra det du afslagit hans

anbud! Brink berättade mig äfven din rådighet vid den

fördömda kullerbyttan och din hulda omsorg efteråt. Jag

beslöt derföre att bestämdt skaffa mig visshet om dina

tänkesätt. Redan ett par veckor har jag vägat, hoppas, men i

denna stund, min dyra, dyra Karolina, tror jag mig öfvertygad...

O, säg, vill du dela min lefnads glada eller sorgliga skiften?

Du känner mitt lynne — tror du dig kunna uthärda dermed,

sä torde du väl kunna göra mig till n&got bättre än jag är.”

”Gustaf, jag vill vara allt för dig!” sade hon djupt rörd,

och vid hans varma, trogna hjerta upplöste sig känslornas

storm i saliga t&rar.

Huru snart de älskande återkommo från sin himmelsfärd

visste de väl icke så noga, men en god stund måtte hafva

förflutit, då inspektor Lindman stack in hufvudet genom dörren.

"Om förlåtelse, mamsell Karolina, gamle herrn frågar om ni

glömde bort punschen?”

nAck, gode herr Lindman," sade Karolina i den allra

högsta förlägenhet och vred sig ur Gustafs armar, ”jag har

sannerligen glömt alltsammans.”

"Det ser så uti” svarade Lindman med ett godt leende.

”Jag ser nu hvarföre jag förgäfves predikat om kyrkoherdens

förmånliga anbud.”

"Käre herr Lindman,1 sade Gustaf och lindade åter

armen kring sin fästmös lif, ”detta förhållande, är uppriktigt

sagdt, så nytt för mig att jag ännu icke kan skiljas från

Karolina. Ni får ställa till med punschen bäst ni kan, herr

Lindman! Hushållerskan vet nog hvar den bästa finnes, och

när den är färdig, så bär bålen hit och se till att få pappa

och gamla tant att göra sällskap . .. men tig så länge.”

Lindman bugade sig förnöjd och gick att uppfylla

uppdraget, hvilket gjorde honom tio år yngre af bara glädje.

Två timmar derefter blixtrade den dyrbara ringen, det heliga

inseglet af det nya förbundet, på Karolinas finger. Den

faderliga välsignelsen hade gått öfver rörda läppar och varmt

hjerta. Och från gården hördes bruksfolkets lifliga hurrarop för

sin unge herres och hans f östm ös lycka. Högt svängdes

hat-tarne i luften, ty Gustaf hade låtit utdela en penningsumma

åt sina underhafvande, att de skulle minnas den dag, som för

honom var inträdet till jordens paradis.Examen.

Ben första tanke, som Lokc hade,

Bet var en lögn och han sände den

I qvinnoskepnad till i or dens mån.

Tegnér.

Midsommardagen om aftonen satt gamle brukspatronen bos

sina barn och talade med dem om deras eget samt

Waldemars och Julies nära förestående bröllop, hvilket fadern

ville fira på en gång. Han utbredde sig med en hos honom

ovanlig språksamhet om den glans och de högtidligheter, som

då skulle öfvergå allt hvad dittills blifvit sedt i hela länet.

Gustaf och Karolina nickade vänligt bifall. I detsamma

rullade åkdonen in på gården, och en kammarpiga underrättade

att bröllopsgästerna voro återkomna.

Julie lät icke se sig, utan gick genast på sitt rum,

före-gifvande en stark hufvudvärk, och ehuru fadern skickade tv&

bud efter henne att hon skulle komma ned till honom, kunde

hon ej hörsamma kallelsen, ty hon hade gått till sängs.

Ännu följande morgon, då alla de främmande voro resta, syntes

icke Julie.

Redan aftonen förut hade Waldemar haft ett långt samtal

med Karolina och anförtrott henne hvad som förefallit på

bröllopet. Karolina å sin sida anförtrodde sin bror, att hon

nu var den lyckligaste qvinna på jorden i följd af den

föregående midsommaraftonens vigtiga tilldragelse. Af broderligt

hjerta lyckönskade han henne till den ingångna och sig sjelf

till den brutna förbindelsen. Denna besynnerliga omvexling af

personer i den åsyftade föreningen mellan båda husen gaf

honom godt hopp att blidka brukspatronen för sin dotters

lättsinniga handlingssätt och förmå honom att i detta utbyte af

syskonen se försynens ledande hand. Vidare meddelade

Waldemar åt Karolina att han icke velat med ett enda ord, så godt

tillfälle han dertill kunnat hafva på S—aryd prostgård, nämna

för Maria om den till sina följder betydelserika händelsen,

förrän han afgjort saken med gubben. Han slöt med dessaord: ”Innan denna kinkiga affär är uppgjord, tillåter icke min

heder att jag tänker p& mig sjelf såsom fri, men så snart det

förestående ovädret är förbi, reser jag genast till W— för att

Ånyo bölja bygga på min egen lyckas tempel.”

Den omnärada morgonen, efter samtliga bröllopsgästernas

Afresa ifrån Knapergården, tycktes allt hafva ett förstäm dt

ut-aeende. Ryttmästaren begaf sig tidigt på jagt. Brink hade

rest från bröllopet direkte till staden att uppgöra en

trädvaruhandel. Unga brukspatronen skötte i dag sin post för

första gången på lång tid. Karolina hade rest till prostgården

att affägga ett skyldighets- och lyckönskningsbesök, hvilket

dock egentligen föranleddes af begäret att se och få lära

känna Maria von Horst. Julie hade låst sig inne under

förevändning om behof af hvila. Och som Lindman och gamla tant

redan återvändt till Brunkenäs, var doktorn och brukspatronen

de enda lediga personerna i huset. Då Waldemar fann att

han och den gamle, under sådana omständigheter, i alla fall

måste hålla hvarandra sällskap, beslöt han att begagna

tillfället, ty isen måste ändå en gång brytas.

Han inträdde i förmaket, der bruksherrn satt helt allena,

och gned sin af gikten plågade fot.

”Välkommen, bror!" sade han förnöjd. Jag vet icke

hvar alla menniskor tagit vägen i dag, men det vet jag att de

lemnat mig ensam.. . . Nå, du och Julie ha väl varit inne

och gratulerat Karolina och Gustaf?"

Nej, min bäste farbror, jag har ej träffat Julie i dag

och hos Gustaf har jag icke ännu varit, dels af den orsak att

han på förmiddagen är sysselsatt och dels äfven derför att

jag först ville tala med farbror i en sak af slörsta vigt."

"Hvad menar bror?" frågade gamle brukspatronen något

förvånad. "Det är väl icke något att invända mot partiet ?’*

"Nej, icke vid Gustafs och Karolinas — dem önskar jag

af varmaste hjerta all möjlig lycka, och med förtjusning, min

bäste farbror, ser jag min syster få en dotters plats i

farbrors hus. I hjertat tror jag att hon redan förut hade den

platsen — men om.. ."

Waldemar var i hög grad brydd. Saken var för mycket

kinkig och ömtålig att framställas utan omständigheter. Han

hade aldrig varit i så stor förlägenhet om passande ord att

uttrycka sina tankar.”Bror har n&got på hjertat.. . hvad var det för ett mm f

S&g ut — jag kan ej gissa hvarom frågan år.”

Waldemar repade mod och svarade: ”Ja, båste farbror,

jag ville säga att ju mindre det kan vara att invända mot

Gustafs och min systers giftermål, desto mera torde

invändningar komma att uppstå mot mitt och Julies.”

”Hvaba, Waldemar. .. inrändningar — hörde jag rätt?w

Doktorn bugade sig vördnadsfullt.

”Nå, jag må sägal” Gamle-herrn gned härvid sin fot med

en sådan häftighet att det blefve svårt att afgöra om hans

e-gen åtgärd eller gikten förorsakade honom mesta smärtan. ”Jag

är rätt nyfiken att få veta hvaruti de bestå?”

”Min gode, redlige farbror, låt detta ej för mycket oroal

öfver hjertat kan man icke. befalla. Julie älskar mig icke —

jag har af hennes egna läppar hört, att om hon än en gång

finge göra sitt val. vore det icke mera jag. ..”

”Snidk, snack!” afbröt brukspatronen. ”Jag tilltrodde

dig mera förstånd än att lemna inrymme åt sådana griller,

hvil-ka på sin höjd kunna anstå pojkar, men ej en förnuftig man,

för det att en ung yrhätta som Julie skämtar litet med sin

utkorade. ”

”Här är fråga hvarken om pojkgriller eller skämt, min

ärade farbror!” svarade Klein med en ton, som icke tillät

något tvifvel om allvaret och sanningen af hans ord.

”Så, så. . . Nå, hvar har då bror faktum för sitt

påstående ?”

”Först och främst c/*r/” yttrade Klein och pekade ut

genom fönstret på den frdn jagten återvändande baronen.

”Ryttmästaren ?" sade bruksherrn leende. ”Han är en

treflig och munter sällskapskarl — något vidare är icke att

frukta från det hållet, menar jag. Dessutom kan väl Julie

vara litet yr och oförståndig, kanhända äfven en liten smula

lättsinnig, men det låter dock otroligt att hon skulle hafva

gjort bror en så naiv bekännelse... ja. sannerligen högst

otroligt! ”

”Emellertid har hon yttrat det till baronen, och jag satt

lyckligtvis nog nära att höra det.”

Klein berättade nu hela förloppet, men i de mest skonande

uttryck. Och sedan han yttrat några varma ord till den af

harm bleke fadern, lade han stillatigande på bordet ringen, som

han dragit af sitt finger. ”Med denna underpant afsäger jagmig för alltid det anspråk, jag egde, att få gifva farbror det

heliga fadersnamnet; men i mitt hjerta, i mitt tacksamma

hjerta, fortlefver farbror alltid under denna benämning!*" yttrade

han, efter ett långt afbrott, med rörelse.

’*Nå nå, icke så brådtom, ifall jag får be!” sade

bruks-herrn med en mörk blick och ihopdrog de tjocka ögonbrynen.

”Låt kalla ner Julie! Jag vill höra saken af hennes egna

läppar.”

Waldemar fogade anstalt om ett bud, och efter en stund

stod hon blek och tigande inför fadern.

”Waldemar har berättat mig en besynnerlig saga!”

började denne med en ton, som väntade vederläggning. rHvad har

dii att anföra till ditt försvar?”

”Intet T* svarade Julie med dystert lugn.

”Intet — hvarföre intet? Vill det säga att du bpkänner

dig skyldig, att du, en annans fästmö, erkänt för en dig snart

sagdt främmande karl att du . . . jag riktigt blygs, Julie, att

tala ut. . . Kort och godt: huru står saken mellan dig och

ryttmä8taren ?”

Då Waldemar redan meddelat allt, pappa, har jag föga

att tillägga. Hvad jag svarat baronen på tillbudet af hans

hand är ju kändt.”

”Du är ganska bestämd och ganska djerf, min dotter, men

du kunde missräkna dig på min benägenhet att ingå i dina

luftslott. **

Julie svarade kallt och med mycket allvar:. ”Vi hafva

alla den svagheten att bygga luftslott — äfven pappa och

Waldemars far hade den. Tro emellertid att en oöfverstiglig

skiljemur fans ifrån början emellan dessa önskningar och deras

verkställande. Hvaruti den bestod har jag isynnerhet sedan i

går lärt mig känna.”

”Prat, Julie, du motsäger dig. Fans denna skiljemur från

början, så blir det ju klart att det ej är baronen. Hvad var

det då? Hör du, jag vill veta det!”

Hon kastade en flyktig och bitter blick på Waldemar

och svarade: "Ack, pappa, sluta detta plågsamma förhör, och

jag lofvar att tala sanning!”

”Nåväl, jag begär ej bättre — men se dig före, Julie,

att du icke kommer pä afvägar!”

”Jag har,” yttrade hon hastigt och med nedslagna ögon,

raldrig verkligt älskat Waldemar. Vi äro fullkomliga motsat-ser. Detta fann jag fr&n början, men jag ville ej att hvarken

pappa eller Waldemar skulle tro att mitt samtycke erhölls ge*

nom Öfvertalande. Händelsen har upplyst om mina tänkesätt.

Jag hade likväl ej brutit mitt ord, om icke den, till hvilken

det var gifvet, hört mitt samtal med baronen och, som jag

ser” — hon upptog härvid ringen fr&n bordet — "redan gått

min önskan till mötes.”

”Är det så, kära barn,” svarade brukspatronen rörd och

öfverraskad, ”så har du min tillåtelse att bryta förlofningen. . .

Gud välsigne dig! Aldrig trodde jag att ditt hjerta var i

stånd till ett så stort offer.”

”Hvad det senare beträffar, pappa,” yttrade hen i eft

ton, som innebar en dubbel och djup betydelse, ”så är mitt

hjerta i stånd till ett ännu större offer, och hvad beträffar det

förra, har Waldemar ju redan besörjt derom. Hon upptog

ringen, som Klein nedlagt, och räckte honom sin egen, på

hvilken en tår föll, oaktadt den våldsamma ansträngningen att

återhålla den. ”Se här, återtåg din frihet, hvilken var förlorad

— endast till formen. Du är, liksom jag, öfvertygad att vi

icke passade till ett helt. Blif lycklig på ditt sätt, jag skall

försöka att blifva det på mittl"

Hon vände sig bort, och Waldemar, ur stånd att bestrida

hennes ord, tryckte tigande hennes händ till sina läppar.

, ”Så, låt det nu vara nog!” utropade bruksherrn. "Jag ser

att ni är rätt nöjda bägge två att bli qvitt hvarandra. Hela

partiet lärer varit bara dumheter af oss gamla. Blott nu icke

Gustaf och Karolina komma en vacker dag och göra på

samma sätt.. . Emellertid,” fortfor han, då ingen svarade, ”är jag

nu en gång van att betrakta dig som förlofvad, Julie —

der-före, om du vill hafva besvär, Waldemar, och kalla ned

rytt-mästaren, skola vi göra processen kort.”

“För guds skull icke nu, pappa!" bad Julie ifrigt.

“Hvilken ogrannlagenhet att. . . "

”Jo, just nu. . . jag är ledsen att se dig så der hänga

hufvudet och vill denna gång ha min vilja fram. Du skall ej

ånyo behöfva göra någon uppoffring. I baronens närvaro skall

du rätt fram svara mig, om du vill hafva honom eller icke."

Klein gick, på en vink af bruksherrn, och knackade på

dörren till ryttmästarens rum.”Kom in!” ljöd baronens röst, och utsträckt på sin soffa

i nattrock och tofflor, uppreste han sig, förvånad att se

doktorn hos sig.

”Jag kommer”, började Klein, ”som er lyckas härold.

Bruksherrn vill se er: Julie är dernere. Allt är i godo

upp-gjordt.”

Baronen var i tre språng vid dörren, tryckte hjertligt

Waldemars hand och sade vänligt leende: ”Förlåter ni mig,

min bäste herr doktor?”

”Af hjertat gerua, herr baron!” svarade denne med en

så oförställd Öppenhet, att det verkligen förtröt baronen att

hans triumf icke gjorde det intryck, han beräknat och med

säkerhet väntat.

Men efter några pro och kontra i tankarne befans saken

i alla fall, äfven med undantag af den harmen att gå miste

om doktorns öfverraskning, så öfversvinneligen lycklig att

icke annat än glädje kunde få inrymme i baronens sinne.

”Nå, herr ryttmästare,” började den gamle herrn

skämtsamt, då baronen behörigen omkostymerad inträdde, ,fni har,

efter hvad jag hört, tubbat doktorns fästmö ifrån honom.

Kommer ni ej bättre ihåg tionde budet?”

”ih, min värdaste herr brukspatron,” sade baronen med

sitt mest in8täll8amma leende, ”det mins jag mycket väl, men

då der talas endast om hustru, men icke ett ord om fästmö,

så anser jag att den saken blifvit med flit förbigången.”

”Jo jo, ni kan advocera, hör jag, och äfven tyda skriften,

men, ser ni, det hade ej varit ur vägen att komma ihåg

slutet, der det står: ’ej heller något hvad honom tillhörer.’”

”Nå ja, det kan väl så vara,” yttrade baronen muntert,

*men en rival anse vi sällan som vår nästa ; och skulle icke

detta ursäkta den mäktiga frestelsen, som dref mig att se

litet på sidan om doktorns rättigheter, så bör den

omständigheten klart tala för mig, att jag ej förrän på det märkvärdiga

bröllopet hade aning om att mamsell Julie var förlofvad och

att, i följd deraf, min böjelse tilltog till den grad att jag ej

kande besegra den.”

”Nå, det är märkvärdigt,” tog bruksherrn till ordet, ”att

baronen icke kände den saken! Det tog jag för afgjordt.

Hvarföre har du tegat dermed, Julie?”

”Hvarföre jag tegat? Jag kunde väl ej, då ingen fråga

derom uppstod, säga till baronen: Vet ni, att jag är förlofvad ?””Åh, prat!” afbröt bruksherrn. ”Och jag hade annat att

tänka på. Dessutom såg väl baronen ringen ?”

”Med er tillåtelse,” svarade baronen, ”Julie har aldrig

burit någon sådan ring, sedan jag kom hit.”

”Nå, det var än besynnerligare! Du tog ju den nu först

af fingret, Julie?”

”Bästa pappa, jag satte den på mig, då jag gick ned.

Annars har jag på lång tid ej burit den.”

"Hm, hm,n sade gamle herrn, ”verlden är upp- och

nedvänd! Och ni, herr ryttmästare, hvarföre friade ni icke till

flickan, förrän ni fick höra att hon var förlöfvad?”

”Ack, jag hade ärnat göra det under resan, men detta

förekom doktorn; och som jag icke kunde lefva utan Julie, så

beslöt jag likväl att våga ett försök, ehuru doktorn meddelat

mig sin förbindelse.”

”Nå nå, min baron, det hade väl icke haft någon fara

för lifvet heller. Men emedan ni nu trasslat ihop saken, så

får ni väl lefva tillammans, och det lär väl bli min omsorg

att skaffa er det ni skall lefva utaf.”

Detta ljöd såsom en himmelsk musik i baronens öron.

Han drog sin bleka sköna brud med sig fram till fadern. Och

denne frågade: ”Nå, Julie, står du ännu fast vid ditt yttrande

att du vid ett nytt val skulle föredraga baronen framför alla

andra ?”

Det var för den arma Julie liksom hon skulle uttala sin

egen dödsdom. Hennes hufvud svindlade, och hon såg på

fadern utan att svara.

”Nå, mitt barn, tala ut ditt hjertas känsla, men lek icke

med ditt och denne mans tillkommande väl! Jag tvår mina

händer. Säg, utan hyckleri, om du älskar honom mer än

någon annan på jorden?”

”Ja,” svarade Julie, ty hennes blick träffade det spända

oroliga uttrycket i Waldemars drag, ”jag gör det!” Och utan

motsträfvighet tålde hon baronens häftiga glädjeyttringar,

hvilken, förtjust att kunna göra det i sin medtäflares närvaro,

omfamnade ömsom henne och sin tillkommande svärfar.

”Gud välsigne dig, min Julie!” sade bruksherrn och

tryckte en faderlig kyss på hennes kalla panna. Hon afiägsnade

sig, ty hon behöfde i sanning hvila. Snart var nyheten

bekant i hela huset och baronens glädtighet meddelad åt de öfriga.öfVerlåggningar, glfidje, förvåning, harm, bryderi med

hvarje-handa annat smått ooh godt af detta lifvets alster.

Som Itfvet varm, som grafven trogen.

Tegnér.

Se hennes varma Hick, der toren bäfvar

Och sannar eden, vid din mun besvuren,

Och verldar du i känslans svindel glömmer!

Sonen i örnskog.

Fru von Horst satt en eftermiddag, åtta dagar efter

helgen, i sitt gamla trefliga oss v&lbekanta förmak, och

genomgick uti tankarne hvilka horde kallas eller uteslutas vid den

stora fest, som grosshandlaren Billing den 6 juli skulle gifva

och h vartill bjudningskort ofördröj ligen skulle affärdas efter det

förslag, som fru von Horat skulle lem na sin gamle vän p&

antalet deraf. Hon hade en blyertspenna och ett stycke papper

liggande framför sig p& bordet, och alltsom hon funderade, tog

hon sig en pris och gjorde en anteckning.

"Hvad skrifver mamma så betänksamt?" frågade Maria,

som, ånnu obekant med festens verkliga ändamål, obekymrad

arbetade att med ett strykjern och gråpapper taga några

fläckar ur sin nya lysterklädning, som vid annandagsbordet i

prest-gården genom magister Trasselins biträde råkat i delo med en

såsskål. Maria suckade — tyvärr voro icke fläckarne de enda

minnena från bröllopet.

rJo, du må tro det är vigtigt nog, barn!** svarade

mamma andäktigt. "Du vet icke huru alla menniskor vid sådana

tillfällen hafva anspråk att blifva ihågkomna. Vi hafva icke

många bekantskaper, men Billing eger desto flera, och han har

lemnat mig förtroendet att uppsätta listan på dem.n

"På hvilka, mamma lilla?"

"Kors, på gästerna, som skola bjudas till

förlofningskala-set. Du har väl ej glömt vet jag att du vid din hemkomst

lofvat att afgöra saken efter min önskan?"

’*Visst icke, mamma lilla! Det förundrar mig blott att

se det den redan betraktas som afgjordt, och det må väl —med all skyldig aktning för mamma i första rummet och herr

Billing i det andra — dock såra mig att man tänker på

för-lofningsgästerna före fästmön. Hvarken mamma eller han

haf-ya nämt ett ord om saken, sedan jag kom hem.r

”Nå, hvad var det nödigt!” avarade fru von Horst, som

nu fann det passande att begagna sin myndighet. Saken var

att betrakta såsom afgjöfd. Jag hade ditt löfte och Billing

mitt. Han vet af gammalt att du alltid hänger hufvudet, när

saken kommer & bane. Men på det du må veta att du

kommer i betraktande före gästerna, så länder det till din

efterrättelse att han i eftermiddag •— jag väntar honom hvarje

stund — kommer att tala med dig. Och då, Maria, inga

uppträden, det säger jag, så framt du älskar mig, barn!*

tillade hon betydligt mildare, ”och ej vill se mina grå hår med

sorg nedfara i grafven.”

, ”För guds skull, mamma, tala ej om att öfvergifva rnigj*

bad Maria, som, då modern kom på det sista kapitlet, alltid

snart bevektes. ”Jag vill ju göra allt hvad mamma vill, — låt

mig blott slippa att sjelf säga honom det!”

”Visst icke, Maria — han måste höra det af dina egna

läppar. Dot skulle annars, och det med skäl, väcka hans

missnöje och tvifvel om ditt fria ja. Således måste du sjelf säga

din fästman att du tacksamt emottager den lycka han

till-bjuder dig.”

Het var första gången modern nämt honom såsom

fästman- En iskall rysning flög genom Marias lemmar vid den

vidriga föreställningen att tänka sig gamle Billing, hvilken hon

alltid vördat som en far, nu förvandlad till make. Hon hade

varit nödsakad att gifva efter för moderns föreställningar ocb

böner, men nu återstod det värsta, det att sjelf säga honom :

”Jag är beredd.” Hennes tankegång afbröts af modern, som

gjprde henne uppmärksam, derpå att steg hördes i förstugan

och i högsta ångest hviskade till henne: ”Nu gäller det.. .

mod, mitt barn! Jag vill lemna er ensamma, så går det

bättre.” Fru von Horst hastade ut med sin förteckning.

Maria kunde knappast andas. Straxt derpå öppnades

dörren, och — icke den fruktade Billing, utan Waldemar

inträdde. Maria visste ej om hon drömde eller var vaken. På hane

ansigte strålade det saligaste leende af fröjd, så o.ika det,

hvarmed han sist på samma ställe stod framför henne.

”Maria!””Klein!”

Ord &ro ju så fattiga.... under de första minuterna låg

deras själ i blicken, och huru mycket vältaligare är ej detta

språk ån allt hvad på prosa och vers hittills blifvit uppfunnet

för att tolka den mäktigaste af alla känslor!

”Jag år fri,” sade han ändtligen, ”fri, min Maria, att

lägga mitt hjerta och den skörd, hvarmed den högste belönar

mitt arbete, för dina fötter! Äfven du är ännu fri — afgör

genast, du högt älskade, bägges vår lycka !”

Icke ett ord kom öfver Marias läppar. Denna

öfverrask-ning var för stor. Hon såg tviflande på honom — en sådan

salighet var ju omöjlig.

”Maria, hvad betyder denna tystnad? I guds namn, det

är väl ännu icke afgjordt med Billing?”

”Jag väntar honom hvarje ögonblick,” svarade hon,

hastigt återkommande till besinning ... ”det ar i dag han fått

löfte om ett afgörande svar.. . Den ädle Billing,’’ sade hon

vemodigt, ”skall han väl förlåta mig? O, Waldemar, en timma

senare, och — det hade varit för sent.”

”O, tyst dermed!” svarade han jublande och tryckte

henne till sitt hjerta. ”Nu är du min, Maria, och himmel och

jord skola icke rycka dig ifrån mig. Jag har ju din tro, m|ed

enda, outsägligt dyrkade?”

”För evigheten, min Waldemar!” hviskade hennes milda

själfulla röst, och för första gången möttes deras läppar. Som

lifvet varma, som grafven trogna, ”upplöstes deras själar i, cp

enda salig harmoni.”

Emellertid stod fru von Horst i nästa rum* i den odrägr

ligaste oro att det icke skulle slutas lyckligt. Hon lade vål

då och då örat till nyckelhålet, men det talades så sakta att

hon kunde uppfatta blott ett och annat ljud. *’Hm,” sade hon

för aig sjelf, "Billing är ej van att tala så tyst... Och att jag

icke hör Maria gråta? Gud välsigne henne, det kära barnet

— hon vet att ära och lyda sin mor!”

Nu ansträngde bon sina öron än en gång, ocb bon hörde

sin dotter säga: ”För evigbeten!”

”Godt, godt!” sade hon och nickade utanför dörren.. .

”Ja, för evigheten. ”... Hon knäppte andäktigt sina händer

tillsammans. Men nu hördes ingenting vidare: allt var så tytt

derinne, liksom ingen menniska funnits i rummet*.D& tyckte fru von Horst att vid det hår laget kunde allt

vara klart. Hon tog ett par prisar ur sin stora förgyllda dosa,

hvilken, liksom innehållet, det mest oförlikneliga

Norrköpings-snus, var en gåfva af den ärade vännen, tittade efter uti

spegeln om mössan och lockarne hade sin behöriga form, och med

en högtidlig lyckönskan på läpparne, öppnade hon

förmaks-dörren.

Om någon gengångare från en längesedan förfluten tid

mött hennes blick, hade hon svårligen kunnat blifva mera

häpen än nu, då från tröskeln midtemot den, på hvilken hon

sjelf stod, grosshandlare Billings långa, något framåtböjda

gestalt stirrade emot henne, liksom förvandlad till en bildstod.

Den svarta tillärnade brud gum sdr äg ten, som han bar i följd af

aftonens högtidlighet, de blixtrande ringarne på fingret och de

ännu mera blixtrande diamant- och topasnålarne mellan de

bländande hvita vecken, som framskymtade under västen, allt

detta, i förening med det likbleka ansigtet, gjorde att fru von

Horst tvekande drog foten tillbaka öfve* tröskeln.

Hela hans figur påminde lifslefvande om den döde " gästen

i Herbesheims saga, om hvilken traditionen förmäler att han en

gång "hvart århundrade, i alldeles lika drägt som Billing nu

bar, vandrade några veckor på jorden, under hvilken tid han

utvalde tre fästmör till föremål för sina elaka afsigter. Och

dessa voro, att sedan han tjusat och dårat dem med smicker

och löften, befunnes de alla tre, samma natt den döde gästens

grasserande upphörde, döda i sina sängar med hufvudet vridet

bakfram.. . . Som sagdt är: fru von Horst tyckte sig tydligen

se den omtaämde döde gästen. "Hon sansade sig likväl snart,

ty för det första erinrade hon sig att han borde uppträda

under fastlagstiden, och för det andra blygdes hon att låta

skrämma sig af sin egen inbillning. Dristigt drotø hon derföre

foten åter tillbaka och lät nu sina ögon följa samma riktning som

herr Billings", hvilka voro fastväxta vid något föremål åt es

annan sida af rummet.

Men hvem kan skildra hennes gränslösa bestörtning, harm

och smärta, då hon i ett enda ögonblick såg hela sitt stora

med konst och ihärdighet uppförda verk ligga sönderfallet likt

ett nedblåst korthus! Förskräckelsen förlamade för en minut

hennes tunga, då hon såg Maria lugn sitta med hufvudet

lu-tadt mot doktorns axel och honom med armen lindad kringhenne« lif, talande sakta med henne, samt b&gge döfva för hela

den yttre veriden.

Men fru von Horst kände konsten att väcka dem. Ha«

stigt sprang hon fram och ropade med hela sin vredes

lidelsefulla häftighet: ”Maria, i guds namn, är du dä alldeles tokig,

flicka! Der står ju din förlofvade bortglömd vid dörren —

och ni, herr doktor, jag tycker ni borde hafva n&gon försyn!”

”Min bästa mamma’*.. . ”Min bästa fru von Horst...”

ursäktade sig b&da på en g&ng. ... ”Hör blott förhållandet!”

bad Klein. "Min förra förbindelse är bruten — nu är

Maria min/

Denna djerfhet var alldeles oerhörd.

”Hvad — höra förhållandet. .. förbindelsen bruten.. .

Maria er? Jag vill bli tokig," ropade fru von Horst, för

första gången i sin lefnad uppbragt till en sådan ytterlighet, ”om

jag begriper hvarifrån ni, herr doktor, tar er friheten att i

mitt hus och med mitt barn handla efter eget godtfinnande!

Hvad menar ni? Hvad tänker ni? Hvad tror ni? Är jag

en nolla, den man suddar ut efter behag?”

”Stilla er, min bästa fru!" sade Klein lugnt. "Mina

känslor för er dotter äro ju ingen nyhet. Besinna det

förhållande, som åtskilde oss, och hvad som nu oåterkalleligen

förenat oss! En döende fars vilja måste då vara mig helig, men

när nu detta förhållande är upplöst af min fordna fästmö sjelf,

kommer jag, utan att ana förändringen i edra tänkesätt, att i

Marias bjerta och från hennes läppar höra de ord, som blott

kunna gifva mitt lif värde och lycka. Påminn er äfven att

Maria af dotterlig kärlek velat hembära er ett offer, som vid

er vink för alltid skilt henne från mig."

”Jo, vackert har hon velat det!” geumälte fru von Horst,

darrande af harm. Ehuru hon insåg att nu ingenting vidare

var att göra i saken, sedan Billing sjelf blifvit åsyna vittne

till allt, förtröt det henne likväl ganska mycket att nödgas

göra utbyte mellan doktorn, som lefde endast af sin praktik, och

den rike Billing. Visserligen hade hon för blott några [-månader}-] {+måna-

der}+} sedan ansett partiet med Klein både godt och önskvärdt,

men sedan grosshandlaren anmält sig, och hon vant sig att

betrakta denne senares egendom såsom sin egen, kunde hon ej

förlikas med någon annan tanke.

Waldemar Klein,

9ISO

”Jo, hon har vackert velat hembära något offer åt sin

dotterliga pligt!” återtog hon. ”1 sådant fall ber jag er vara

öfvertygad att hon i denna stund varit den allmänt afundade

fru Billing i stället för att nu” — hår sansade hon sig och

afbröt något tvärt — ”i stället för att nu göra mig, arma mor,

ett sådant bryderi.”

Leende afhörde Waldemar denna utgjutelBe, tog hennea

hand, såg henne i ögat med denna goda vältaliga blick, som

ej en gång fru von Horst kunde emotstå, och sade: ”1 guda

namn, låt det vara nog nu och förskjut ej er gamle gunstling,

derföre att han icke är egare till ett stort stenhus!

Betrakta blott mitt och Marias glädjestrålande ansigte, och det skall

försona er med förlusten. Dessutom, mamma lilla, skola

äf-ven vi förskaffa oss en treflig våning, der edra barn alltid

kunna anse som den högsta lycka att få välkomna den aktade

och älskade modern.”

Vid dessa milda till hjertat gående ord smälte den

isskorpa, som fåfänga och egennytta dragit omkring fru von

Horsts bättre känslor.

”Det får då blifva som ni önskar, mina kära barn!

Välsigne er den gode guden. . . Men ni får sjelfva se till huru

ni kan tillfredsställa vår ärade gäst.”

Den stackars herr Billing, som under hela akten stått

glömd och osedd, hade under tiden, öfverväldigad af de många

och bittra sinnesrörelser, som kämpade i hans själ, nedsatt

sig i ett hörn i soffan, der han med armarne i kors öfver

bröstet dystert blickade ned mot golfvet. Den sista

såpbubb-lan, som han uppblåste och hvars präktigt skiftande färger

några ögonblick gycklat förhoppningen om en sen lefnadsfröjd,

den hade nu sjunkit för hans Ögon — försakelsen hade alltid

varit hans lott. Mer än en gång hade han funnit och begrundat

huru litet menniskans vilja och kraft åro vuxna en Strid emot

Ödets makter. Huru ofta hade han ej stått vid målet, och då han

trodde sig omfatta det, försvann allt, och han, den enslige

vandraren på lifvets stora hed, var åter ensam. Men i

dunkla natten lyste på fästet en tindrande klar stjerna, visande

vägen till återseendet deruppe. För hans andliga öga

uppgick äfven i denna svåra stund den vänliga stjernan, och han

böjde ödmjukt sitt hufvud i tro och hopp om en stundande

vedergällning. Då Maria nu gick fram samt blyg och räddräckte honom handen, var stormen öfverstånden. Med ett svagt,

men vänligt leende önskade han henne lycka.

Djupt rörd bad Maria: ”Förlåt oss det onda vi gjort,

och tro mig, att då hjertat redan var borta, hade jag blifvit

en dålig hustru ; men en god dotter vill jag vara, om ni ej

försmår att anse mig som sådan."

”Jag antager ditt tillbud!” svarade Billing, ej mindre

rörd än hon.

Och då äfven Klein nalkades med en varmt bedjande blick,

tog han deras händer i sina och sade: ”Ännu, om ni vill

uppfylla min önskan, skall jag tro att lifvet kan bära mig några

rosor. Jag ber er båda, som ej mera eger någon far, att

betrakta mig såsom sådan! Den våning, hvilken jag redan låtit

inreda åt Maria, skall hon med sin make bebo. Ni, herr

doktor, blir mig då en vän och son och lilla Maria en god

dotter och huld vårdarinna. Vidare, då det behagar Herren

att kalla mig till det hemland, der mödor och missräkningar

finna en gräns, när ni tillslutit mina ögon, är det ert hvad1

jag genom Guds nåd och egna bemödanden förvärfvat af det

timliga goda.”

En högtid af stilla helig frid, sådan den sällan förlänas

menniskan på jorden, firades denna afton i fru von Horsts hus.

Några månader derefter lästes i Post- och

Inrikes-tidnin-gen bland vigde i landsorten: ”På Knapergårdens jernbruk i

K—bergs län den *16 oktober brukspatronen Gustaf

Konstantin St—hal och demoiseUe Karolina Aurora Klein,” och på

samma ställe, samma dag: "Konungens trotjenare, ryttraästaten

vid s—a dragonerna, friherre Ernst von K— och demoiselle

Julia Wilhelmina St—hal.”

Kort derpå lårer en lika högtidlighet med stor pomp och

ståt hafva blifvit firad i W—. Åtminstone hade allt hvad

sömmerskor hette så nära jagat andan ur sig för att få alla de

arbeten färdiga, som voro bestämda till den 10 november, då

allt hvad som kunde räknas till den fashionabla verlden åt sin

Mårtens gås i grosshandlaren Billings praktfullt upplysta hus.Aterbliok.

Mörka dagar mörkare dagar båda,

Daggens perlor skifta i hvita frosten,

Vaknadt öga blickar och ser och undrar:

Bedan nu vinter!

G. R.

Tre år hafva förflutit sedan de i föregående blad

skildrade händelserna egde rum.

Brukspatron St—hal sof, sedan balftannat år tillbaka,

dödens djupa lugna sömn. Lycklig han. som kämpat ut, innan

lifvets svårare stormar af skakat bladen på det lutande trädet!

Gustaf St—hal hade tagit Knapergården i besittning. Han

blef icke bedragen på sitt paradis, ty med Karolina, som i

huld omtänksamhet lefde blott för sin mans önskningar, blef

det omöjligt för den gamle ormen att insmyga sig der.

Likväl hade han ännu en önskan ouppfylld, ty det fanns ingen

arfvinge till hans namn och förmögenhet.

På Brunkenäs lefde inspektor Lindman och gamla tant

"Lisa Greta stilla och lugnt under vintern. Om dagarne rökte

han sin pipa hos tröskfolket på logen, och hon vandrade fram

och , åter mellan mjölkbunkarnes residens och kakelugnsvrån i

sin egen lilla kammare. Aftnarne fördref det gamla paret med

ett parti mariage eller piket. Under somrarne var der mera

lif, ty då kom doktor Klein med sin familj från W— att der

tillbringa ett par månader, och då företogos ständiga

lustfärder emellan de bägge egendomarne. Emellertid tycktes

brukspatronen ej kunna undertrycka en suck af afund och hans

unga fru en tår, då de sågo doktorns båda blomstrande barn.

Brink egde en egen icke obetydlig egendom. Äfven han

var lyckligt gift och lefde på en högst vänskaplig fot med de

båda familjerna. Han var och förblef unga brukspatronens

högra band samt behöll i denna egenskap ännu alltid ett rum på

Knapergården, hvilket genom sitt namn af rBrinks rum”

till-kånnagaf att han ej der ansågs som främmande. Fru Brink

var ett bildadt, förståndigt fruntimmer, hvars sällskap behaga-de alla, ty hon rar begåfvad med den lyckliga förm&gan att

knnna så der temligen lämpa sig efter andras smak och tycken.

Men bum stod det då till med baron yon K— øcb hans

nnga friherrinna? Straxt efter giftermålet, då den stora

hemgiften hvilade i rena klara vexlar samt bankosedlar i bundtar

inom ryttmästarens väl låsta schatull, voro alla både den unge

och gamle brukspatronens böner att qvarhålla det nygifta

paret fruktlösa. De skulle först under hösten företaga en resa

för att besöka baronens få slägtingar. Nå, det fick vara, ty

huru kunde man väl tillhöra den fashionabla verlden utan att

på samma gång man gifte sig äfven göra en resa! Men

härtill inskränkte sig ej ryttmästarens syften. Han lät derföre

sin svärfar mycket artigt förstå att han, för att göra sin Julie

ett nöje och för att upplifva hennes ofta nedslagna lynne, hyrt

en våning i hufvudstaden för instundande vinter.

”Hvad fan är det för spektakel?” frågade gamle pappa

bestört. ”Jag menar Knapergården har gått an för Julie

hittills. Derföre tycker jag det äfven härefter är onödigt att

resa till Stockholm för att muntra sig. Byggningen på

Möl-lerupp är snart färdig — då flyttar Gustaf dit och sedan,

tänker jag, har ni här utrymme nog.”

”Utan all fråga, min ärade herr svärfader, men det är

blott öfver vintern vi blifva borta: sedan äro vi mer än glada

att åter få komma hem och tillbringa den vackra årstiden på

landet.”

”ödmjuka tjenare, det tror jag nog! En vinter i

hufvudstaden kostar vackra fyrkar, hvarföre återresan om våren så

der temligen följer af sig sjelf, liksom natten efter dagen. Men

det hade icke varit ur vägen om bror på förhand omnämt

sina planer, ty jag säger rent ut att denna icke behagar mig.”

Ryttmästaren var nog grannlaga eller kanhända för slug

att icke reta sin svärfader genom motsägelser. Han yttrade

blott med mycket undseende det han var ledsen att saken icke

kunde ändras: våningen var redan hyrd.

”Ingenting annat,” svarade bruksherrn, mycket fogligt

stämd mot sin måg, för det att han ej blifvit ond öfver hans

förra icke synnerligen fina yttranden, ”ingenting annat? Det

skall bror icke oroa sig öfver! Jag betalar hyran och gör

det med mycket nöje, ty en aning säger mig att det blir

min dotters olycka på ett eller annat sätt, om hon får denna

sin önskan uppfylld.”Baronen blef aå öfverr&skad och ledsen att han ej visste

hvad han skuUe göra för Att se ain mest brinnande önskan

uppfylld. I detsamma inkom Gnstaf. Gubben St—hal

meddelade honom genast sitt oeh baronens samtal.

Denne, som väl kände att ryttmästaren aldrig i längden

skulle trifvas i den husliga stilla kretsen efter sina fordom sä

lifiiga och bullersamma dagar, och som äfven insåg att Julie

lika litet skulle finna sin lycka deruti, understödde baronens

önskan, öfvertygad att, då båda längtade efter ombyte, det

icke skulle tjena till befrämjandet af ett trefiigt familjlif, om

man sökte qvarhålla dem emot deras vilja. Han bevisade

fadern att de dubbelt skulle längta efter det älskade hemmet,

sedan de en tid svärmat omkring, beskref Julies önskan att

få se alla Stockbolms-verldens herrligbeter, talade derom aom

något uaturligt för- hennes lynne och kunde öfver hufvud icke

icke inse hvarföre något hinder borde läggas i vägen för

deras resa. Ryttmästaren tryckte tacksamt sin svågers hand, och

gubben hade redan till hälften gifvit efter, då Julie, hvilken

satt i andra rummet, på en vink af sin man inträdde och

genom smek och böner bragte den omtvistade saken till ett

lyckligt slut.

Resan gick för sig. Det förnäma, luftiga och lysande lif,

som nu tog sin början, behagade Julie ganska mycket.

Rytt-mästaren hade med smak och stor kostnad låtit möblera den

ljusa och vackra våning, som en gammal bekant förskaffat

honom. Betjenter i livré och ett par smånätta jungfrur

fjäskade i beställsam ödmjukhet omkring den unga friherrinnan

vid hennes ankomst för att afvakta hennes minsta befallning.

Med ett triumferande leende förde baronen sin fru genom de

präktiga rummen och stannade slutligen vid ett, som han

gifvit namn af sin hustrus budoar. Detta var inredt o oh

ord-nadt med den mest vidsträckta omtanke och den finaste

uppmärksamhet, hvilket ej vaa* att undra på, ty då baronen till

den omnämde vännen uppskickade en liten planritning på

anordningen, befann han sig, liksom i närvarande stund,

öfvertygad att han var alldeles öfver måttan kär i sin unga fru.

Med glädjestrålande blick tryckte Julie sin mans hand

och tackade honom med några hjertliga ord för hans ömma

uppmärksamhet. Men då han blef utkallad, stödde hon

huf-vudet begrundande och sade, i det hon kastade en hlick

oau-kring sig: ”Huru annorlunda hade ej lifvet blifvit med äo-tum! Och om han älskat mig, buru gerna skalle jag ieke

försakat denna prakt och lefvat i den torftigaste boaing —

o, jag Till ej täaka derpå. . . Men denna Maria. .. jag

afun-das henne dock evigt. Jag önskade att jag blott en gång

sluppe att förföljas af hennes bild och kunde fästa mig vid

något annat! Först vill jag nu njuta af alla nöjen, som

erbjuda sig, och sedan, när jag blir mera lugn, skall jag

försöka att inrätta vårt husliga lif på en sådan fot som skänker

oss båda den tillfredsställelse, man ändå förgäfves söker

annorstädes än hos sig 8jelfva.”

Men friherrinnan von K— fann snart i sin mans alltför

villiga biträde till förströelser, så inom som utom hus, en

af-ledare för alla känslor och tankar på en enkel huslig lefnads

behag. Hon bemärkte äfven snart med lika mycken

förundran som harm att, ehuru baronen ännu alltid var den

uppmärksamme äkta mannen, han för ingen del var den eldige

älskaren, som ej sökte eller önskade vinna en blick af någon

annan än henne. Tvärtom var baronen aldrig mera upprymd

åa då han befann sig i en krets af främmande fruntimmer.

Det bifall, hon såg att han skördade för sina bemödanden att

roa alla, stack henne i hjertat, icke af svartsjuka, men af

förtrytelse deröfver att en gift man, en man som sjelf egde en

ung, skön, firad hustru, kunde förnedra sig att spela rolen af

en fjäril, hvilken fladdrande hastar från den ena blomman till

den andra. Hon eftertänkte aldrig att baronens natur så vida

skilde sig ifrån sin namne att, då denne under vintern drog

sig in uti sin puppa, baronen deremot var fjäril hela året om

och kunde icke ens under första månaderna af sitt äktenskap

gå ifrån sin gamla bestämda vana att anse salongernas

qvinli-ga prydnad som ett rikt fält för sin eröfringslystnad.

Hon fick småningom erfara att han lemnade åt andra

besväret med de små uppmärksamheter, som hon smickrat sig att

han aldrig skulle öfverlåta åt någon annan. Då hon gjorde

honom en lindrig förebråelse öfver denna bristande

grannlagen-het å hans sida, svarade han med lätt skämt: nMin lilla vän,

sådant skall du alltid inbilla dig, så länge du bildar dina

begrepp om ett lyckligt äkta lif efter den romantiska

måttstocken. Du måste lemna dessa fadda idéer, hvilka kunna taga

sig r&tt charmant ut på landet, men ingalunda passa annor*

stådes« Se dig omkring i den eleganta verlden! Det år icke

en nödvändighet att hustrun, vid hvarje tillfälle hon lemnarBitt hiiB, har mannen med i släptåg eller att ban nödvändigt

»kall vara hemma såsom förkläde, om hon har sällskap."’

Då Julie rätt väl förstod, att detta äfven gällde i

om-vän dt förhållande och fann att ryttmästaren önskade sig en

oinskränkt frihet, teg hon; men en outsäglig bitter känsla

sårade hennes stolthet. Annars hade hon o t vi fvelak tigt utbrustit

i tårar vid den öfvertygelsen att hennes makes hjerta var

fullkomligt tomt och att han icke egde en enda af de känslor,

med hvilka han nyligen gycklat och på hvilka hon stödt det

hoppet alt blifva lycklig, då hon sjelf, mera lugn, bättre

kunde fatta och besvara dem.

Och tyvärr voro ryttmästarens anspråk så få att de blefvo

alltför lätta att uppfylla, ty när skulle väl han gjort sig den

mödan att eftertänka om Julie af kärlek, sårad fåfänga eller

någon annan bevekelsegrund var så ombytlig i sitt sätt mot

honom? Han ansåg sådant tillhöra qvinnan och bekymrade

sig alls icke derom. Var hon glad, så var han munter och

liflig, var hon tvär, gick han sin väg att söka förströelse på

annat ställe. Grät hon någon gång, sade han likgiltigt: ”Det

skadar dina ögon, kära Julie, och tårar göra aldrig effekt,

utom på teatern! ’* Med ett ord: han var alltid lugn och

vänlig, framför allt artig, då han blott hade henne att

sysselsätta sig med, men en känsla af harmoni och deltagande fans

icke hos honom; och djupt kränkt af hans omedvetna köld,

flydde den arma Julie till ensligheten i sin ”boudoir". Endast

den blef vittne till hennes smärta och otaliga tårar.

Efter en vinter tillbragt i oupphörliga förströelser, men

utan att hafva njutit en enda glad stund, oberäknadt de

alltför många, då hennes fåfänga kände tillfredsställelsen af

främmande mäns hyllning, men hvilka, liksom alla rus, voro

flyktiga och öfvergående i en namnlös tomhet — efter denna

första vinter, den hon framlefvat i en för henne främmande verid,

längtade hon djupt efter våren och det älskade hemmet. Och

med sommarfåglarne vände de åter till Knapergården.

Gamle bruksherrn gladde sig outsägligt att åter se sina

barn och höra Julies skenbara lycka bekräftas af hennes egna

läppar, ty hon var för stolt att erkänna sanningen; och

stundom, då hon var underkastad inflytelsen af sin fåfängas makt,

tycktes det henne att hon kunde föredraga sitt eget

glittrande lif, ehuru tomt, framför den i hennes tycke enformiga

ensamheten i Gustafs och Karolinas. Dertill kom ock att baro-nen, som under denna tid ej hade någon annan som det

lönade mödan att egna sin hyllning, ordentligt gjorde sin kur hos

sin egen fru och bemötte henne med den mest utsökta

galanta" uppmftrk8amhet — ty Karolina kunde han af gammalt ej

rätt väl med. Dessutom var Gustaf icke hågad för mer än

oundgänglig artighet mot sin hustru, då den hembars af

andra än honom sjelf, och fru Klein var en gång för alla

isande otillgänglig för baronens finaste smicker.

Julie lefde mycket indraget denna sommar och afslog

alltid under hvarjehanda förevändningar Waldemars och Marias

vänliga inbjudning till Brunkenäs ; och när de voro på

Knapergården, mådde hon vanligen illa och ville vara ensam i

sina rum. Ryttmästaren var ganska ledsen häröfver, men då

Julie befann sig i en belägenhet, hvilken vanligen får gälla som

ursäkt för en mängd nycker, trodde ryttmästaren att alla fruar

då måste hafva en vedervilja för vissa personer jemte en

synnerlig smak för ensligheten. Ingen motsade honom håruti,

och han var fullkomligt nöjd, isynnerhet som gamle pappa blef

honom dag för dag mera bevågen, ty ryttmästaren delade

oaf-brutet sin tid mellan sin fru och sin svärfar. Han kunde hela

timmarne, då gikten lemnade gubben i fred, vandra arm i arm

med honom omkring egorna och visa den största

uppmärksamhet för ämnen, hvilka annars voro honom vidriga, nemligen

nyodlingar, klöfvervallar, skogsröjningar m. m. af lika natur.

Mot slutet af sommaren skänkte Julie sin man en dotter.

Men då baronen med stor förundran dagligen öfvertygade sig

att hennes lynne likväl icke undergått någon förmånlig

förändring, trodde han att hon icke trifdes på landet, och förslaget

att på hösten återresa till hufvudstaden bragtes ånyo å bane.

Alla morfars föreställningar tjenade till intet. Baronen teg nu

visserligen fogligt, men Julie deremot lemnade den gamle

ingen ro förrän han gifvit sitt bifall. Han förbättrade således

åter sin svärsons kassa, förmanade honom faderligt att ej

lef-va så slösaktigt, och med löfte att återkomma nästa vår reste

de åter till Stockholm.

Med få undantag förflöt vintern såsom den förra.

Baronen, hvilken litade på den gunst, hvaruti han stod hos sin

svärfar, gaf med sin unga frus bifall middagar ocb soaréer

samt fröjdade sig af hjertat åt den svärm af tillbedjare, som

allt tätare bildade sig omkring Julie.ISS

Hennes triumf blef hans, och långtifrån att vara svartsjuk

uppmuntrade han hennes fåfänga, hvilken blef för honom ett

skäl till större frihet i sitt eget handlingssätt. Han

intresserade sig nu mera än förr att se henne glad och nöjd, ty han

hade något enskilt skäl att önska undgå hennes närmare

uppmärksamhet, och han trodde detta ske lättast, då han på allt

möjligt sätt sökte leda hennes tankar åt ett annat häll och

genom den superfinaste uppmärksamhet inomhus, när de voro

ensamma hemma.

Saken var, att baronen vid denna tid började göra nog

trägna uppvaktningar hos en viss enkefru, omtalad lika

mycket för sin skönhet som för sina lysande sällskapskretsar. Spel

utgjorde ett af hennes förnämsta nöjen. Fru von T— var i

hög grad både skicklig i och road häraf. . . Baronen deltog

nästan alltid i hennes spelpartier, och Julie bemärkte med

likgiltigt yttre lugn, men harmfull i sitt inre, att baronen med

den mest utsökta artighet och vårdslöshet kunde tappa

betydliga summor. Vid vårens början, då gamle bruksherrn redan

uppskickat respengar och baronen och hans fru började ställa

sig i ordning till sin sommarfärd, blef det bekant att fru von

T—, som äfven vid denna tid skulle återresa till sitt gods i

Östergötland, ärnade på sin födelsedag, hvilken inträffade ett

par dagar före resan, gifva en afskedsbal åt sina vänner.

Julie hade sedan någon tid ej befunnit sig väl. Smärtsamma

plågor i bröstet påminde henne ofta om sin mors tidiga död,

men de voro ännu ej af någon svårare betydenhet, och dödens

allvar glömdes för lifvets behag. Just den dagen, då balen

skulle gifvas, kände hon sig likväl i betydlig mån sämre än vanligt.

20.

Fortsättning af dst föregående.

ffvarföre af Hfvcts korthet mycket söka,

Hvarför land af andra solar värmda.

Flyktande frän sin fosterbygd — likväl,

hvem flydde sitt hjerta ?

Hoäatius.

Baronen och hans fru hade spisat ensamma. Straxt efter

middagen sade Julie till sin man: ”Jag fruktar, min vän, attjag ej kan beafcka fru fod T—s hal i afton. Mina vanliga

plågor äro i dag mycket svårare, och det gör mig ondt, om

da akalle försaka ett nöje för att h&lk* en q>uk hustru sällskap.v

"Ack, min engel, säg icke så!” svarade ryttmästaren. ”Vi

skola genast kalla din läkare, så får du nog höra att det ej

är så farligt. Balen skall lifva dig, och i morgon är da

frisk.”

”Jag tänkte,” svarade Julie, "att jag sjelf kunde

bedöm-ma mitt illamående. Deraf följer likväl ej att du, om du ej

önskar det, skall blifva hemma.”

" Sannerligen, min älskade Julie, om du ej kan komma

med, blir det en verklig uppoffring för mig att gå dit, men

olyckligtvis bar jag gifvit mitt löfte att vara der litet tidigare

för att biträda vid anordnandet af några tableau* vivants,

hvarmed flera af fru von T—s vänner kommit öfverens om att

öfverraska värdinnan före balen.”

”1 sådant fall bör du visst icke låta hindra dig!”

svarade friherrinnan. ’ Jag har lilla Hortense att roa mig med. .

och hon dolde den brännheta kinden vid barnets lockiga

hnfvud.

"Åh, vi skola hoppas, min vän,” återtog ryttmästaren,

"att du blir bättre på aftonen! Inträffar ej detta, och du

icke skulle komma, så lemnar jag sällskapet, då dansen börjar,

ty då är mitt biträde öfverflödigt.”

Efter baronens bortgång kände Julie en besynnerlig, en

oemotståndlig åtrå att älven besöka balen, ehuru hon blef allt

sämre och i följd deraf genom hvarjehanda sysselsättningar

sökte qväfva detta dåraktiga begär; men det var förgäfves.

Hv&rken hennes lilla dotters älskvärda joller eller hennes eget

förnuft förmådde hålla henne hemma, ty fåfängan hviskade

ständigt i hennes öra, att verlden annars skulle få veta att

ryttraåstaren von K—, samma afton hans hustru låg sjuk

hemma, var liknöjd nog att bevista en bal. Hon gick till sia

toalett.

Sedan den med sorgfällighet var fullbordad och vagnen

framme, öfversåg hon ännu en gång framför spegeln sin

lysande figur. Utom en ovanligt stor blekhet var hon

fullkomligt nöjd med densamma. Ett föraktligt, bittert leende

vanställde dock för ett par ögonblick de sköna dragen, då hon

fäste sin blick på de rika och smakfulla prydnader, som hon

bar på hals och armar. ”Under dessa kalla smycken/* sadehon och ryckte från sitt bröst ett präktigt diamantkors,

hvilket hon på bröllopsdagen erhållit af sin far, ”klappar ett tomt,

på verklig fröjd så fattigt hjerta. O, Waldemar,” suckade

hon sakta, ”du föraktade det, och sedan är allt förbi. . . Fort

— jag måste hafva förströelser, ja förströelser, för att undfly

mitt eget sällskap.”

Härefter kysste hon sitt barn, svepte kappan omkring sig

och for till fru von T—s hus. Som hon vid framkomsten

befann sig i ett upprördt och Öfverretadt tillstånd, ville hon ej

genast begifva sig till salongen, utan begärde att blifva införd

i värdinnans enskilta rum, der hon ville hvila sig en stund.

En betjent uppryckte dörren till lilla förmaket. Dä

friherrinnan inträdde, utvisade allt att det måtte ha varit här

som den omnämda öfverraskningen med taflorna gått för sig.

Ingen menniska syntes til 1, alla herrligheterna voro öfvergifna

och tonerna från danssalen gåfvo tillkänna att gästerna ombytt

nöje. Hon öppnade dörren till ett innanföre befintligt mindre

rum — men den lefvande tafla, som här mötte hennes blick,

var föga egnad att gifva lugn åt det förut upprörda tillståndet.

På en soffa midtemot dörren satt fru von T— i den

smakfulla baldrägten, och framför henne ryttmästaren med det

ena knäet böj dt mot golf vet, i hvilken ställning han mottog

något, som hon räckte honom, och derunder eldigt tryckte

hennes hand till sina läppar. Huruvida detta uppträde kunnat

bibehålla eller förändra sig, är outredt, ty vid det buller,

Julie förorsakade, reste sig ryttmästaren hastigt, och med

detsamma blef fru von T— varse friherrinnan. Men denna dam

var icke af det slaget, som lät oförutsedda omständigheter

bringa sig ur fattning: i den mest förtviflade ställning förblef

hon alltid en dam af verld. Hon steg hastigt upp, gick med

mycket behag emot sin gäst, helsade vänligt och sade helt

okon8tladt: ”Så lagom ni kom, min söta friherrinna! Se

huru jag smyckat er man” — hon pekade på en

blomsterbukett, hvilken ryttmästaren höll i handen — ”med en billig gärd

af min tacksamhet för hans sinnrika uppfinning med taflorna,

och jag måste tillstå att jag funnit få män, som efter inträdet

i äkta ståndet ännu visat denna böjelse för ridderlig artighet,

som är en mans prydnad.v

Härunder hade ryttmästaren återvunnit nog fattning för

att liksom fru von T— behandla saken som tillfälligt skämt.

^Just det,” sade han, ”förhöjer triumfen, att min Julie är vitt-ne dertill!” och han utdrog en blomma, som han fäste Tid

svärdsorden på sitt bröst. ”Min hustru och jag hafya gjort

det till en för oss att aldrig visa svartsjuka öfver

småsaker. Hon vet,” tillade han ömt blidkande, då han såg att

den skämtsamma tonen ej ville omstämma det stolta uttrycket

i hennes drag, ”att hon likväl är min verkliga och enda

herr-skarinna.”

Dessa ord, sagda i fru von T—s närvaro, hade ej

förfelat den åsyftade verkan på Julies hufvudfel, om icke ett nog

tvetydigt leende på värdinnans läppar förhindrat det.

”Det synes mig,” svarade med ett likgiltigt småleende

den stolta qvinnan, som hvarken kroppsliga plågor eller det

förödmjukande uppträdet kunde böja, ”att man spiller nog

många ord på en i sig sjelf intetsägande obetydlighet. Min mans

artighet är för väl känd att kanna anses för annat än ett

uttryck af den hyllning, männerna i allmänhet hembära

skönheten, hvarhelst hon finnes, en l&ga min ärade vän, som uppgår

i eld och rök på samma g&ng.” Hon tog härvid, utan tecken

till harm eller ovilja, sin mans arm och gjorde tecken att få

begifva sig till salongen, hemligt förtjust att på fru von T—s

bleknade kind se det denna kände nederlaget.

Med en artig komplimang gick emellertid denna dam

förut, och då baronen fört sin fru till den plats hon ville intaga,

tryckte han varmt hennes band, men då hans blick mötte

Julies öga, nedslog han den, kanhända för första gången i

sitt lif, och hastade undan.

I detsamma lfijt orkestern höra de förföriska tonerna af

en förtjusande vals. Friherrinnan von K— blef genast

uppbjuden af sin mans gode vän och hennes egen ifrige

beundrare, löjtnant Stemer — åtminstone var han den ende, som

kunde smickra sig af det ringaste företräde. Men detta

grundade sig ej på något annat än löjtnant Sterners intagande

sam-talsgåfvor och fullkomliga sällskapstakt, hans känsla för allt

ädelt och värdigt, hans aktningsfulla bemötande, så skildt från

all sjelfvisk inbilskhet, och slutligen ett fint, varmt deltagande

för hennes tysta smärta, den han anade, gud vet ai hvad skäl.

Detta sammanlagdt gjorde honom alltid hos Julie till en

välkommen gäst. Hon störtade sig nu i den bvirflande valsen,

nöjd att kunna undgå sina egna stormande känslor och sina

grannars besvärliga frågor. Stemer bemärkte likväl genasthennes ytterligare blekhet och ftägadé vid första uppehåll:

"Mår ni illa, min friherrinna? Kanhända önskar ni sluta?"

"Visst icke!n svarade hon hastigt. "Jag älskar vals och

är icke trött. * Och de ilade åter i ohejdad t lopp genom

salen. Efter några hvarf, sade han åter : "Säkert mår ni ej väl,

min nådiga?" och hans öga blickade med innerligt deltagande

i hennes.

"Jo, fullkomligt!" yttrade hon med en anstrykning af

otålighet, och de valsade ännu en gång, tilldess hon svimmade

och af Stemers kraftfulla armar bortbars i nästa rum, der en

häftig blodstörtning kom den omgifvunde mängden att rysa af

fruktan för den unga sköna fruns lif.

Läkaren tillkallades ögonblickligen, och baronen var rent

af otröstlig. Med mycken varsamhet blef hon hemförd och

hemtade sig efter ett par dagar så mycket att hon kunde sitta

uppe och afhöra sin mans ömma försäkringar om evig trohet

och kärlek, hvarvid han tillika fördömde Sterners lättsinnighet,

hvilken genom det oförståndiga valsandet, en följd kanhända

af alltför eldiga känslor, störtat hans dyra maka i denna

tröstlösa belägenhet.

Julie svarade, i det hon tyst skakade på hufvudet:

”Löjtnant Sterner är dertil! oskyldig, det vet du bäst sjelf.

Anklaga ej den ädla unge mannen för känslor, som äro

främmande för hans redliga sinne! Inom hans varma hjerta bor ej

något svek, och hvad lättsinnet beträffar, är han, så vidt jag

kan bedömma det, ett mönster af motsatBen, icke allenast bland

unga karlar i allmänhet, utan äfven för mången äkta man."

Ryttmästaren blef efter sådana uttryck ännu mera

förbittrad mot den dertil 1 oskyldige och påstod bestäm dt att haft

var skulden till hela olyckan. Dessutom lät han förstå att

han ännu visste en hop saker, som hvarken Julie eller

löjtnant Sterner drömde om. Dä hans hustru vid sådana

utgjn-telser teg af harm, böljade baronen tänka att saken knnde

ega någon sannolikhet, ehurn han tillgripit detta medel för

att icke ensam stå i skuggan genom den handling, som

föregick balen. Nu deremot förändrade han sin plan, ty kunde

Julie väl tiga, om hon vore alldeles oskyldig? I hans tanke

var detta omöjligt. Hans hämd föll i en olycklig stund pd

Sterner, hvilken han i ett stort sällskap af gemensamma

kamrater förolämpade till den grad att denne, som i början satte

köld och lugn mot ryttmästarens lidelsefulla häftighet, slutli-gen genom detta offentliga angrepp p& sin ära, hvilket- sedan

ledde till andra förklaringar ooh trassel, fann sig tvangen att

taga afsked.

Samma dag baronen var i det nyss omn&mda sällskapet,

några veckor efter fru von T—s bal, ankom till honom ett

bref med svart sigill under hans frånvaro. Julie, som

igenkände Brinks stil, bäfvade för den betydelsefulla svarta

budbäraren, slet hastigt upp sigillet och såg att det var hennes

gamle faders död som tillkännagafs.

Innan baronen kom hem, hade redan en ny blodstörtning

infunnit sig, läkaren skakade betänkligt på hufvudet, men

ännu en gång segrade naturen och konsten i förening: ännu

en gång steg den unga qvinnan upp. Rosorna voro dock för

alltid flydda från hennes kinder, lifligheten från hennes lynne,

den sista skymten om en bättre framtid från hennes

halfstel-nade bjerta. Det var endast i sitt barns leende hon numera

fann en ersättning för allt hvad hon dagligen kämpade och led.

Baronen reste någet senare ensam ned till Knapergården

för att uppgöra affärerna med sin svåger. Brink blef på

Julies uttryckliga begäran utsedd att handhafva deras

angelägenheter, tilldes8 den fasta egendom, som föll på hennes lott,

blif-vit förvandlad i penningar. Sådant kunde likväl ej så lätt

verkställas, och Brink försäkrade baronen att minst ett par år

skulle åtgå, innan de vidlyftiga affärerna hunnit redas efter

hans önskan.

Baronen återreste snart till Stockholm, der ban fann sin

hustru i samma svaga tillstånd som han lemnat henne. Nu

besöktes brunnar och bad till stor kostnad och liten nytta.

Hon var och förblef sig lik, ständigt sjuklig och död för det

yttre lifvets nöjen och behag. Halftannat år senare erhöll

Brink, med hvilken honjemt korresponderat, följande bref från

henne:

”Er begäran, herr Brink, vill jag gerna uppfylla, det vet

gud, om ej för min egen, så åtminstone för min arma dotters

skull, men lika gerna kunde man försöka att dämma en

störtsjö med en liten brädlapp som att genom böner och

föreställningar söka hejda loppet af min mans otroliga slöseri. Nej,

de göra icke någon verkan, om ej stundom en motsatt.

Sedan min fars död och sedan han kommit till en betydlig del

i besittning af arfvet, anser han all återhållsamhet öfverflödig.

Jag har under våra senare resor till badet upptäckt att hanår passionerad älskare af spel. I början sökte han dölja

detta för mig, men ‘ nnmera iakttager han lika litet

förbehållsara-het i detta som i andra fall, hvilka åro tillräckliga att

under-gräfva mitt lugn och den till en för tidig bortgång lutande

hyddan.

Det är till den alltid värderade och trogne vännen

dessa ord meddelas i full frihet — jag känner er: de stanna i ert

bekymrade hjerta.

Hvad skall det blifva utaf min Hortense? Om jag ännu

en gång finge återse mitt kära Knapergården 1 Jag vill dö

der, hvarest jag njutit de gladaste stunderna af mitt

försvunna lif. Jag vill återse .... dock, lika mycket, ske hans vilja,

som leder våra öden till det bästa 1 Som make är von K—

i vårt enskilta lif ännu alltid god och uppmärksam på sitt sätt,

men han rår ju icke för att våra hjertan icke blefvo gjutna i

samma form — och i sanning, Brink, ni min ende, redlige och

verklige vän, ni vet att mitt lynne och hjerta ej voro så

skapade att de kunde göra någon lycklig. Mitt lif var en

fortsatt strid mellan de ömsom rådande elementerna i min natur.

Det kunde ha varit annorlunda, men det är godt som det är,

ty han är lycklig, och jag skall snart blifva det.

Men jag återgår till mitt förra ämne. Huru bäfvar jag

ej för edra ord att om detta slösande lif fortfar, skall till och

med den fasta egendomen ej räcka några år! Allt detta är

svårt, ja, grufligt. Att tala vid honom är fruktlöst. Men

bäste vän, fördröj försäljningen ännu, om möjligt är! Hvem viet

huru liten tid det fysiska lif vet hos mig kan fortfara. Säkert

upplefver jag ej hösten, och i vår få vi talas vid, ty jag vill

dö på mitt kära Knapergården. Huru nära är ej mitt hjerta

att brista, dä jag ser von K—s otålighet och oro och mitt

barn, min enda sälla tröst i de långa på plågor rika

timm&r-ne! Huru önskar jag ej då att ni, herr Brink, såsom under

ford-na dagar, skulle sitta hos mig och förkorta tiden med läsning!

Jag har ingen som förljufvar de långsamt framskridande

minuterna. O, huru mycket saknar jag ej den ädle, finkänslige

Sternes umgänge! Ni känner honom af mina beskrifningar och

allt hvad som förefallit mellan von K— och honom. Detta är

en sak som förfärligt upprört min känsla både såsom qvinna

och menniska. Måtte Gud förlåta von K— detta, så visst

som jag är säker att den ädle förlåter honom l Han har nu

öfver halftannat år vistats utrikes. . .Men jag hade nära glömt att lyckönska er till den ny>

ligen undergångna förändringen i ert öde. Ni vet dock och

känner att ingen i högre grad än jag kan intressera sig för

er lycka. Och en borgen derför att den blir sann och

varaktig eger jag nti ert af mig så väl kända lynne, hvilket

under lifvets oblida stormar skall vara den ek, hvarvid, såsom

det heter, den svaga rankan stödjer sig. Men, Brink ....

dock derom är onödigt att jag beder er. Den, som under

flera år har haft mitt oinskränkta förtroende, kan icke vilja åt

främmande blickar öfverlemna till genombläddrande de

skiftande bladen af mina lefnadsöden. Jag skulle icke för hela

resten af mina räknade dagar vilja att Gustaf och Karolina

anade den verkliga smärtan af mitt lif. De hafva alltid bedömt

mig oriktigt, och aldrig skola de veta, icke ens då — lofva

mig det, Brink — när detta hjerta kallnat, huru varmt det en

gång slog. Ack,

"Snart ligger allt oeh fryser i

Törvisanad barm — det är förbi... förbi!"

Lef väl, gode, redlige vän! Detta bref är säkert det

sista ni får ifrån mig. Hinner jag ej ned i vår, så mins min

bön! Gör allt för min Hortense, och var för henne hvad ni

städse var för

er tacksamma väninna

Julie von K—."

Detta bref, skrifvet några månader förrän vår berättelse

återknytes, var blott ett svagt utkast af det verkliga

förhållandet. Ryttmästaren hade såväl under badresorna som under

vintrarne i Stockholm återförnyat sin artiga förbindelse med fru

von T—. Den stackars sjuka, bleka, lidande hustrun kunde

icke mera vara föremål för annat än hans medlidande och

stundom äfven för hans dåliga lynne. Den lilla fordom så

förtjusande budoaren var nu invigd till ett tempel åt den stundande

förgängelsen. Der herrskade endast Eskulopii fåfänga

omsorger, och den sköna, lefnadsglada, så mycket beundrade Julie

St—hal kämpade här, nästan ensam, men hjeltemodigt, lifvets

långa plågsamma kamp med döden. I det dunkla sjukrummet

trifdes ryttmästaren alltför litet, och hans hustru hade mer än

tillräcklig tid att anställa betraktelser öfver den stora

omväxlingen i hans uppförande. Om morgonen brukade han vanligen

Waldemar Klein. 10besöka sin fra, men hanø lynne, d& förstäm dt af de förlaster

han aftonen förjut lidit på spel, var föga egnadt att skänka den

•juka en lindrande eller glad stund. Hans samtal vid dessa

morgonvisiter inskränkte sig vanligen till följande fragmenter:

”God morgon, min vän! Huru befinner du dig i dag!”

Julie svarade mildt och vänligt så som förhållandet var.

”Du kan aldrig bli frisk, Julie, det upprepar jag ju

beständigt, så länge du lefver så ensligt. Jag tror att det

skulle mycket muntra dig, om du ville fara på operan i afton/*

”Nej, kära du,” svarade hon, ”mina krafter och ännu

mera mina tankar, som böra riktas på andra föremål, medgifva

det icke.”

”Pah, sådana griller! Jag inser icke, då du kan gå ut

och in mellan din sängkammare och detta af medikamenter

förpestade hål, hvarföre du icke lika gerna kan gå åtminstone

in i salongen och der emottaga sällskap. Tro mig, här qvåfs

du af bara luften!”

”Tack, min vän — jag vet att du menar väl, men mina

krafter vill jag spara för att i vår kunna göra en resa till

Rnapergården. Du vet att det är min enda önskan.”

”Nå, den är ganska oskyldig. Vi skola väl hoppas att

den g** för sig... Emellertid får du ursäkta mig, min engel

— jag har lofvat bort mig både till middagen och aftonen.”

Och härvid nickade han åt sin fru, gjorde en liten sväng

omkring golfvet med sin lilla dotter och skyndade till nya

förströelser.

Så försvann dag efter dag. Baronens besök i sin hustrus

sjukrum blefvo allt mera sällsynta. Julie klagade aldrig:

hon teg och led.......Men läsaren bör ej tröttas med beskrif-

ningen om de sorgliga stadierna af hennes oafbrutet tilltagande

sjukdom. För hvarje dag intryckte döden allt fastare sin

prägel på de bleka fina dragen. I samma mån resignerade sig

hennes själ och mognade för en stuudande förädling. Blott

en enda önskans uppfyllande tycktes ännu hindra förenipgen

af dat jordiska och himmelska.En ftrmttjHoen. Åtepsnendet oeh slutet.

Aftonskuggan Hk, som breder

Lugnet Öfver seglame kamnf

Sjönk dess späda hufvud tuder —

tyonk i dödens famn,

Obsiaks ballad.

Det gtfs en verld på andra sidan

graf-ven. Lif utgick ur dödens puppa. Be

skulle doek en gång åter Utfom

förenade.

Bulwbb.

Ed morgon i medlet af maj 1832 förspordes en lifligare

rörelse än vanligt i det gamla bekanta stora hörnhuset vid

torget i W—. Fru von Horst och madam Walberg lutade

sina hufvuden tillsamman i en synbarligen hemlig och vigtig

Öfverläggning vid det ännu orörda frukostbordet. Snusdosan

bjöds flitigt, och med ett tillfredsstäldt leende sade fru von

Horst, i det hon aflägsnade sig med en knif i ena hatiden och

en korg äpplen till skalning i den andra: "Det blir förblldt

hyggligt, min goda madam Walberg — blott Maria icke f&r

nys derom."

"’Ah, det har ingen fara, hennes nåd, sä framt allt sker

som jag sagt!’* svarade madam Walberg, i det hon talande

följde efter. Hennes nåd bjuder henne till sig på kaffe, och

vi hafva allt i ordning i salen till klockan 8. Doktorn år ute

och Öfverlägger med några af dem, som åro invigda i

hemligheten och jag såg i går afton inne hos kontoristerna ett halft

tjog de allra löjligaste drägter och masker, hvilka skola

begagnas af några unga herrar att uppföra ett särskilt lustspel.

Nå nå, vi ha ej tid att talas vid längre — hennes nåd kan tro

att jag har händerna fulla, och gamle-herrn sjelf har åtagit

sig att hålla unga-frun sällskap, så att hon ej kommer ned.v

Uti öfra våningen, i ett stort, man kunde säga elegant

förmak, ehuru åtskilliga hvardagsartiklar utvisade att det ej

höfde till de egentliga praktrummen, satt herr Billing i etthörn af Boffan och smuttade ömsom på sin pipa och ömsom

på en kopp kaffe, under det han ifrigt låste nyheter i

tidnin-garne. På golfvet red en rask guldlockig gosse omkring p&

morfar Billings käpp, och i andra hörnet af rummet stod en

liten vagn, i hvilken en liten mindre flicka somnat med en

docka i famnen så stor som Kon sjelf. Framför den stora

moderna spegeln stod en ung dam och tycktes med mycken

tillfredsställelse ordna lockarne under en ytterst smakfull hvit

sidenhatt-, hvilken genom den bredvid stående stora asken med

Köpenhamns stämpel antydde att den första gången prof vades.

Pariserblommorna på den vackra hatten voro ej friskare ån på

den unga fru Kleins kinder, då hon bemärkte i spegeln att

hennes man tyst smugit sig in och höll ett öppet bref i ena

handen, under det han med den andra vände hennes ansigte

mot sitt och betraktade henne med ett uttryck af stolt

tillfredsställelse och innerlig hängifvenhet.

vAck, min gode Waldemar," sade hon leende, "huru

uppmärksam och god du alltid är! När jag vaknade, blef jag så

ledsen, då jag af vår goda madam Walberg — hvilken, i

parentes sagd t, gjort sig alltför stort besvär med mitt kaffebord

i dag — fick höra att du redan tidigt blifvit utkallad på

sjukbesök. Jag begaf mig hitin att helsa på vår gode onkel och

leka med barnen. Nu fick jag se asken, ställd till mig —

straxt öppnade jag den och är, såsom du ser, sysselsatt att

profva huru innehållet skulle anstå mig. Huru tycker du, min

Waldemar . . . kläder den icke?"

"Utomordentligt, Maria lilla!" svarade doktorn, och

betraktade med glad beundran sin älskvärda hustru. ”Jag

lof-var, att då du kommer ned till Brunkenäs i år, skall du väcka

alla grannfruarnes afund."

”Ja, nog är jag värd att afundas,” Bade hon varmt och

tryckte sin mans hand, "men tro icke, bäste Waldemar, att jag

är så barnslig att jag önskar mig afund för prydnader, ehuru

jag är glad öfver dem, emedan de äro från dig."

"Det tror jag nog!" skämtade doktorn. "Min lilla hustru

vill ännu beundras för sina egna behag och ej för dem, som

hennes mans artighet lånar henne."

"Nu är du riktigt obeskedlig, Waldemar — eller huru

tycker onkel?"

"Jo, riktigt obeskedlig, Maria Ulla 1" sade herr Billing och

reste sig upp. "Att påbör da dig ett sådant fel är verkligenmer in han kan försvara, isynnerhet då han ej, liksom jag,

snttit hir en hel qvart bortglömd i soffhörnet, medan du var

sysselsatt med den der lilla prof- ocb omprofningen.. . . Nå,

mitt barn rodna ej — du ir ju en Evas dotter, men i alla

fall en bland de bistå. Således kan du väl indå få vara en

smula fåf&ng, utan att behöfva blygas derför.”

99Jo jo, min Maria/" sade doktorn skrattande, ’;nu har du

kommit ur askan i elden. Men för att trösta dig, bekänner

jag uppriktigt att en liten grad af fåfänga är, hvad jag gerna

ser hos dig, ty det vittnar att du med dina många goda och

älskvärda egenskaper likväl är qvinnu — och något helgon

har jag aldrig önskat mig."

”Nå, då är den saken uppgjord till herrarnes

tillfredsställelse !n sade Maria småleende... . vMen nu bekänner jag

sjelf-villigt att hafva af vår goda stammoder ärft ännu ett fel, nemligen

någon nyfikenhet, hvarföre du, min gode Waldemar, torde låta

mig få veta iivad det der brefvet innehåller, som du har i din

hand?”

"Ack, h"iru har jag kur.rmt förgäta denna angenäma

nyhet! Orsaken dcrtill är din Uatt med ty åtföljande

betraktelser, och likväl innehåller delta bref den bästa och mest

välkomna öfverraskningen på din födelsedag.. . Gissa, Maria ?n Han

höll upp brefvet.

”Nej, i sanning jag vet! Det är väl icke från

Knapergården ? O, säg, sä .... jag böljar få en glad aning om

dess innehåll.”

”Jo, just deri från. Der stå två rader i kanten på

brefvet af Gustaf sjelf, som jag »ror år halftokig af glädje.

Skrif-velsen är annars från Brink och lyder sålunda:

Klein uppvek brefvet o.h läste högt:

”Bäste horr doktor!

Jag hastar att underrätta er och er älskvärda fru att

den mycket fruktade tidpunkt till hvilken ni voro hitförväntade,

nu lyckligen och helt oförmodadt är Öfverstånden. Klockan 1

på morgonen i dag den 13 maj nedkom patronessan med två

raska välskapade söner och befinner sig jemte barnen, enligt

tillkallad läkares utsago, så väl man under sådana

omständigheter kan vänta. Om brukspatronens glädje vill jag blott yttra

att den ej liknar andra menniskors. Jag kan i förtroende

försäkra. att han klämt mitt hufvud och mina händer ledlösa.Han ber mig nämna att döpelsehögtiden ej kommer att gå för

sig förrän herrskapet ankommer, hvilket, efter inhåndigandet

af denna nyhet, torde ske så snart som möjligl,” m. m.

Herr Billing befallde genast in champagne, och man drack

flera glas till de nya verldsborgarnes åra samt spr&kade lifligt

och gladt om de hastiga förberedelserna till resan. Fru von

Horst hade redan kommit att bjuda sin dotter, såsom det skulle

heta, på en kopp kaffe för eftermiddagen, och doktorn, herr

Billing, kontoristerna och madam Walberg befunno sig i

ne-dra våningen så upptagna med de hemliga anordningarne för

den stora féten, hvilken på aftonen skulle blifva en

öfverrask-ning för Maria, att klockan var öfver half 3 på

eftermiddagen, då man åndtligen gick till middagsbordet. Som enhvar

hade brådtom och man skyndsamt ville tillfredsställa de

kroppsliga bekofven, voro alla ganska tysta.

Nu rullade en modern resvagn förbi fönstren.

"Främmande till vår goda stad !w sade Billing och kastade en

likgiltig blick efter åkdonet.

”Någon resande, som troligen far igenom 1* sade Klein och

kastade icke någon blick derpå.

”Tillåt mamma lilla, fortfor han och vände sig till fru

von Horst, ”att jag får bjuda er af den här förträffliga haren.”

”Tack, min herr måg — jag hoppas du ej har för

många sjukbesök att göra i dag?”

”Icke som jag åtminstone* ajelf känner — och de skulle

icke blifva välkomna.”

Ne-nej men!” inföll Bifling. "I dag skola vi fira

huslighetens angenäma fest hos fru syster. Och. .. .” I detsamma

lät en knackning på dörren höra sig.

”Kom in !*" ropade Waldemar, och en betjent i livré

öppnade och efterfrågade doktor Klein.

”Det är jag — hvad önskar ni?”

”Friherrinnan von fe—. som just nu ankom till staden,

anhåller att herr doktorn täcktes vara god och genast besöka

henne, ty hon befinner sig mycket illamående efter resan.”

Innan betjenten hann att tala ut, hade doktorn redan

sprungit upp från bordet och tog hatt och käpp för att

skynda till värdshuset.

Maria ropade efter honom: " Om det är möjligt, kära

Waldemar, så för herine för guds skull hit!”Doktorn nickade vänligt &t sin fru och hpst&de snedt

öf-ver gatan.

Snart stod han utanföre Julies rum och hemtade ett

ögonblick andan, innan han gick in. Han b&fvade af sm&rta och

glädje pä en gäng att Återse den arma unga qvipnan. Väl

hade han aldrig älskat henne, men de hade st&tt i ett

förhål-lande, som gjorde det omöjligt att anse henne med likgiltighet.

Dessutom hade han hört att hon var sjuk och olycklig, ett

anspr&k mera på Kleins varma deltagande hjerta.

Ändtligen fattade han mod, öppnade och stod snart

framför en soffa, pä hvilken knappast skuggan af den fordna Julie

St—hal hvilade, tillbakalutad mot n&gra uppstaplade kuddar.

Doktorn tog, betagen af häpnad, ett steg tillbaka.

Hon sm&log och räckte honom den fina genomskinliga

handen, sä afmagrad att hvarje Åder syntes.

”Du är bestört, gode Waldemar, att se mig sÅdan. Du

har likväl, ser jag, en känsla för mig, som talar ur din

medlidande blick.”

0Julie, kan du tvifla derpå ?” hviskade den för henne så

välbekanta rösten. 0En uppriktigare vän har du aldrig haft.

Men i guds namn, säg mig, huru är det möjligt att du i det

alltför svaga tillstånd, hvaruti du befinner dig, är ensam, och

det under en resa? Hvar är flin man?0

0På sin resa till mötet. Han följde mig till L—, der

h/m qvarhålles af affärer ett par dagar; och då jag visste att

ni vid denna tiden ännu icke nedrest till Brunkenäs, tog jag

efter min mans egen önskan denna lilla omväg för att hafva

din tillsyn under den Öfriga vågen/

”Tala ej så mycket! Du befinner dig säkert sämre än

vanligt?’*

*Mag är ganska uttröttad och matt af resan — icke

annat.”

”Goda Julie, hvarföre har du låtit köra in på värdshuset,

då du kunde vara öfvertygad huru mycket det hade fägnat

mig, min hustru och oss alla att få egna dig våra omsorger?

Om dina krafter möjligen tillåta det, så göra vi i afton en

omflyttning.”

”Icke i dag, gode Waldemar — jag förmår det ej... 8er

du, det är ogörligt!” sade hon och hennes hufvud nedsjönk

maktlöst mot kuddarne.”Hon pekade på några bredvid stående droppar. Efter

intagandet deraf upplifvades hon åter något. Waldemar

suckade och betraktade med djupt deltagande det lidande

uttrycket i de fordom så herrliga och stolta dragen.

”Jag måste likväl dö !” sade hon. och ett vemodigt

leende svåfvade öfver de bleka läpparne. ”0, Waldemar,

"när menskan står vid grafvens dörr,

hur annorlunda då än förr

syns lifvet och dess små bekymmer!*

Nu, då inga konsiderationer mera fästa mig vid verldens

olidliga reglor, måste du säga mig något som alltid varit mig

dunkelt — vill du ej det? Du ser sjelf att jag har brådtom. . .

tiden hastar.”

”Hvad, bästa Julie ?” Den unge läkaren erfor en hemlig

bäfvan.

”Älskade du Maria före mig, eller har du för mig aldrig

egt en varmare känsla? Hvarföre, o, hvarföre begärde du då

min hand?”

Klein befann sig i den pinsammaste förlägenhet öfver

dessa oväntade frågor. Ett uppriktigt svar, fruktade han.

skulle skaka henne för mycket — ett tvetydigt vågade han ej

gifva.

”Dyra Julie,” bad ban mildt bevekande, ”oroa dig ej

med det förflutna! Du är verkligen sannerligen alltför. ...”

”Tyst, tyst,” afbröt hon otåligt, ”inga undanflykter! Nu

vill jag veta det, ty snart kan jag ej mera höra dig.” Hon

vinkade otåligt att han skulle svara. *

”Nåväl, efter du så bestämdt vill, Julie, så måste jag vål

redligt svara dig... Jag hade aldrig” — hans ton darrade —

”känt sann kärlek förrän jag blef bekant med min hustru och

skulle just hafva begärt hennes hand, då min far kallade mig

bem och jag vid hans dödssäng, utan tillfälle att förklara mig,

flek veta att han, mig ovetande, i mitt namn begärt ditt och

din far6 samtycke till en förbindelse emellan oss. Jag lydde,

ty jag förmådde ej såra min far och så djupt förolämpa dig.

Men tro mig, Julie, hade vår förening gått i verkställighet,

skulle du aldrig fått veta detta, ty heligt hade jag svurit att

göra dig lycklig.”

Med en blick af namnlös djnp smärta såg hon på Klein.

”Du har således aldrig älskat mig. O, jag anade det väl!

Waldemar, Waldemar, det var en grym lek som våra fäderdrefyo med oss.. . Du hamnade lyckligt yid det efterlängtade

målet. Jag har under min korta pilgrimsfärd irrat lik en frid*

lös flykting frän paradisets eden omkring på den öde hed, som

vi kalla jord — ensam, alltid ensam — och ensam går jag

nu till den långa hvilan efter den korta, men tröttsamma

dagen.”

”0, Julie, goda, ädla vän, plåga mig ej så oerhördt!” bad

Waldemar. "Jag hade, det vet du, i egandet af ditt hjerta,

i grundläggandet af din sällhet småningom sett min egen

lycka uppspira. Du sjelf bröt ju vår förbindelse genom ditt

bestämda yttrande till von K—."

"Jag gjorde det, Waldemar, ty mina sårade känslor

påminde mig oafbrutet din brist på värma, ditt alltför lugna

allvarsamma handlingssätt, som ingalunda motsvarade mina

önskningar. Och min onda genius, fåfängan, föregycklade mig att

jag i rang och förströelser skulle finna en ersättning för en

förlorad huslig lycka.. . Länge, längesedan har jag insett mitt

misstag och har burit mitt öde utan knot. Jag hade blott en

önskan... Gud har uppfyllt den. . . jag har återsett dig. Du

skall vara hos mig i min dödsstund och blifva en far för min

Hortense. Lofva mig det? Jag har då ingenting mer att

bedja om."

En tår föll från Waldemars öga ned på den hand, som

han höll i sin.

r0, Julie, heliga, snart förklarade engel, förlåt mig den

smärta jag ovetande förorsakat dig! Tag med dig till det

ljusa saliga hemlandet det löfte, jag gifver dig, att så länge

en tanke bor i min själ och en känsla i mitt hjerta, skall jag

vårda och älska din dotter. Den heliga underpanten af ditt

förtroende skall jag en gång återlemna dig, der jordens och

himlens kärlek försmälter i en enda låga, hvilken klar och ren

förenar hvad här var åtskildt.”

Ett leende af himmelsk frid spred sig öfver det bleka

ansigtet. ”Nu är jag lycklig, " hviskade hon sakta, ”och beredd.”

Snart är allt öfverståndet. . . Skicka efter din maka, och låt

flickan komma in med lilla Hortense! ”

Dessa anordningar upptogo blott ett par minuter. Men

huru ryste ej Klein, då han återkom! Hon hade gjort några

hostningar, och en klar blodström forsade från hennes mun.

Under flera minuter gaf hon ej tecken till lif. Slutligen

lyckades det hans mångfaldiga bemödanden att än en gång

upp-Waklemar Klein. 11lifva en fläkt af den flyende anden. Dä hon uppslog ögonen,

var hon vid full sans. Maria satt på ena sidan med den

djupaste smärta och bestörtning målad i sina ädla drag, odh på

hennes knä Julies lilla dotter. Waldemar stod på andra sidan

i djup rörelse och spänd väntan.

’’Nu är det förbi I7* hviskade hon sakta. "Maria . . .

Waldemar . . . jag anförtror åt er vård det käraste jag eger, mitt

barn. . . Helsa Gustaf och hans Karolina"..........ett långt af-

brott. . . . "Trösta min man! Jag vet att han på sitt sätt skall

sörja öiig......: Tacka Brink för hans vänskap — den har

varit mig dyrbar. Och låt min Hortense aldrig glömma sin

arma mor, hvars enda sällhet hon varit” .... En djup tystnad

inträdde, afbruten endast af Marias snyftningafr.. .

"Waldemar!"-ropade Julie hastigt och med styrka. Han lutade sig ned —

hennes bhck log frid emot honom — sakta tryckte han

en-kyss på de förbleknade läpparne. 1 denna kyss, lifvets och

dödens förbund, utandades Julie St—hal den sista sucken af

sitt glädjefattiga lif.

"Se, mamma har somnat!"* sade den lilla och ryckte

Maria i klädningen. ’*Goda främmande fru väck henne! Horten-

se vill ej vara ensam med dig."

Högt gråtande tryckte Maria den oskuldsfulla engeln till

sitt bröst.

"Kom, min lilla, och följ med mig!" sade hon smekande.

"Mamma önskar att du skall se dina små lekkamrater. Klein

hade uppstigit. Med manlig sjelfbeherrskning qväfde han sin

känsla, tog den åt hans vård anförtrodda späda varelsen på

den ena armen, bjöd sin vacklande hustru den andra och

lem-nade med dröjande blick den förklarades hvilorum................

Åtta dagar efter denna sorgliga händelse anträdde doktor

Klein med sin familj resan till Knapergården. Den svarta

likvagnen, söm inneslöt friherrinnan von K—8 jordiska hydda,

följde eftér på af stånd. Brink, som genom ett ilbud blifvit

underrättad om dagen, då det sorgliga tåget skulle inträffa,

mötte på halfva vägen. Hans rörelse var lika djup och sann

som den visade sig lugn och omfattande. Han öfvertalade

doktorn att nu hastigare fortsätta resan för sin omgifnings

skull och följde ensam den dyrbara vännen till S—aryds kyrka,

der hon bisattes.

Högtidlig och praktfull var begrafningen. I processionen

gick ryttmästaren i djup sorgdrägt, men det är troligt att sor-gen i hans lättsinniga själ inskränkte sig till yttre tecken och

att flera hjertan klappade med våldsammare styrka än håns, då

de första skoflarne mall dånande föllo mot kistans silfverplåtar

och den herrliga psalmen n:o 492, versen 8, uppstämdes.

Härvid inföllo orgelns djupa toner och uppfyllde hv&rje sinne

med stilla heliga aningar. Ur månget bröst hviskades orden:

”Frid vare med henne !r

Doktor Klein har, efter ett par år, öfvertalad af sin

svåger, nedlagt sin praktik och flyttat med de sina till

Brunke-näs. Han åtföljdes dit af herr Billing och sin svärmoder.

Den förre har öfverlemnat sin rörelse åt sina unga

kontorister, hvilka nu föra den under hans firma. Fru von Horst

kan än i dag icke upphöra att sörja den så olyckligt afbrutna

högtidligheten på hennes dotters födelsedag, men ärad och

älskad som hon är af alla, tackar hon dagligen Gud för Marias

fortfarande lycka.

Ofta äro familjerna tillsammans, då de gamla dra sin

spader och de unga sitta i en vänlig krets och samtala om

öf-verståndna bekymmer samt närvarande och kommande fröjder.

Ryttxnästaren, hvilken, enligt sin egen uppgift, aldrig upphör

att sörja sin fru, lefver ogift och tillbringar hvarje år ett par

månader hos sina anförvandter och vänner i K—gs lån, del9

för att begagna sig af den dervarande goda jagten, dels för

att se sin dotter och dels, såsom ryktet påstår, för att ur sin

svågers kassa hemta näring för sin egen, hvilken genom hans

hustrus död och förmynderskapets öfverlemnande åt doktorn,

lidit ett betydligt nederlag. Lilla Hortense vistas ömsom hos

familjerna, år allas favorit och lofvar att eU dag med 91‘n mors

skönhet förena sin tants och sin fostermors dygder. 2.

I ett annat arbete torde ännu en gång Knapergården och

några småländska minnen framskymta.

Slut.