Vivi, Flicka med melodi

Vivi, Flicka med melodi

VIVI,

FLICKA MED MELODI

AGNES von

KRUSENSTJERNAAGNES von KRUSENSTJERNA

VIVI, FLICKA MED MELODI

AGNES von KRUSENSTJERNA

VIVI, FLICKA

MED MELODI

STOCKHOLM

albert bonniers förlagCopyright. Albert Bonnier rp36.

STOCKHOLM

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1936G LÖMSKA.

Se, mitt hjärta jag gömde

en afton härförleden

som ett fågelbo i säden,

och därnäst jag glömde

att räkna stegen som ledde

fram till min stuga,

där träden sig buga

och ödmjukt sig beredde

att hylla . . .VIVI, FLICKA MED MELODISommarnöje uthyres.

I.

Så har jag, som längtat så efter att fara över

vida hav och se främmande länder och

främmande ansikten, hamnat i denna lilla vita stuga

vid ett sund i Mälaren i april månad. Jag bor

här endast tills vidare. Det är en god vän som

lånat mig detta hus och det är meningen att jag

skall ta emot folk som komma för att se på det

för att möjligen hyra det till sommarnöje åt sig.

Så jag är nu bara en tillfällig gäst.

Det finns inte något stängsel omkring gården.

En liten smal väg från husets tröskel leder direkt

upp till landsvägen, som på ena sidan har skogen

intill sig och på den andra åkrarna, vilka just nu

börjat plöjas. En rad av krusbärsbuskar växa

alldeles där landsvägen begynner, de bilda som

en naturlig gärdsgård. Och nu ha små krusiga,

ljusgröna blad spruckit ut på dem. De där bladen

9SOMMARNÖJE UTHYRES

äro mera vårlika än något annat. Ännu dröjer

en snödriva kvar på sluttningen ned mot sjön.

Någon trädgård finns det inte att tala om. På

stranden ligger en gammal motorbåt övertäckt

med granris. Jag tycker den erinrar litet om en

kista. Och jag skulle gärna vilja skjutsa liket i

sjön. Det passar inte riktigt i detta landskap som

börjar anta vårens färgton.

Fram på förmiddagen börjar solen steka hett

mot husets framsida. Då hjälper mig den unga

flickan Siv, som lagar min mat, att flytta en

vilstol nedför trappan. Och i stolen placerar jag

mig med en filt över benen och låter mig själv

badas i solen. Det är härligt efter en lång vinter

i staden. Och jag tänker på rakt ingenting där

jag ligger i vilstolen. Över mitt huvud flyga vita

skyar på det blå. Små skepp som segla över ett

hav — kanske de enda skepp och det enda vida

hav jag får se i år. Vart fara de? Och så oändlig

himlen är! Den slutar inte vid skogstopparna.

Den breder sig ju över en hel jord.

På åkrarna spatsera kråkorna och plocka.

Ibland bli de plötsligt skrämda och lyfta i en

skrikande flock.

IOSOMMARNÖJE UTHYRES

Det kan också hända att jag får se ett par

harar förfölja varandra över de bruna åkrarna.

De komma farande från skogen på andra sidan

landsvägen och sätta efter varandra i ojämna

skutt. Det är som om själva skogsdunklet släppt

lös sina hemligheter, och de små ludna djuren

förefalla att vara förvirrade av att ha kommit ut

i det starka solskenet. De skynda åter in i skogen

och äro försvunna för mig. Sådant där vet man

ingenting om i staden där man sitter i ett rum

med utsikt mot en husvägg genomskuren av

fönster.

Vad jag är lycklig som får vara här i

solskenet! Jag skulle vilja ha ut hit alla små

förtorkade själar som där inne i staden syssla med

sina torftiga bestyr. Jag föreställer mig att här

i naturen skulle själarna då börja svälla som en

Jerikoros när man lägger den skrumpen och brun

i vattnet. Jag fick en sådan där brun Jerikoros

en gång som barn till jul. Det var mycket roligt

att lägga den i vattnet och se den med ens veckla

ut sina blad. Är jag inte för resten själv en

sådan där förtorkad blomma från en åldrig stam,

som här ute framför skogen och åkrarna och

IISOMMARNÖJE UTHYRES

med den fria blå himlen över mig börjar svälla

av krafter? Jag nästan värker av det. Ack Gud,

låt inga människor komma hit och förstöra denna

blida ro med sina kacklande röster!

Om morgnarna sitter jag vid min frukost i den

lilla matsalen. Genom fönstren ser jag då ut till

krusbärsbuskarna, och bakom dem skymtar den

vita landsvägen. Jag har en förnimmelse av att

ha sett de där grönskimrande buskarna och den

vita vägen i en dröm. En dröm som blev

avbruten som alla nattens drömmar bruka bli, och

nu fortsätter den här i dagsljuset. Särskilt älskar

jag den där skymten av den vita vägen. Den är

som en dag som just börjat — så fri från smuts

och avtryck från människofötter. Vad har den

väl levat för hemlighetsfullt liv under nattens

måne, denna min vita väg ? Kanske några skogens

djur stämt möte där och suttit tysta och blickat

upp mot stjärnhimlen. Kanske den rentav

förvandlats till en smal spång som förenat jord och

himmel.

Just där vägen försvinner och kröker, står en

ung björk. På inga andra lövträd ha knopparna

ännu brustit, men den här björken vid väg-

12SOMMARNÖJE UTHYRES

kanten tyckes vara närmare solen än cle andra.

På dess vajande grenar sitta tätt, tätt med gröna

blad, ännu så späda att ett enda inte gör någon

verkan, men en hel gren av sådana små blad

lyser riktigt av grönt. Hjärtat gör ont i mig av

glädje när jag ser på den där björken. När

sommaren kommer skall den sprida skugga och

svalka över den vita vägen. Djupt inne bland

löven skola fåglar kvittra och hoppa, glada över

att ha funnit en sommarbostad. Men då skola

andra människor sitta här i solen och jag är icke

längre med för att njuta av trädets skönhet.

Och så är det blåsipporna. Aprils blåsippor!

Inne i skogen växa de över tuvorna. De ha en

särskild doft av fuktig mossa och skogens svalka.

Och fast jag måste plocka buketter av dem finns

det ändå lika många kvar. En rikedom av dem!

Man känner sig god på något sällsamt vis, när

man vart man blickar mötes av dessa ljusblå

ögon. Tuvorna bli till ansikten med dessa levande

ögon i. Och jag stiger så försiktigt för att inte

trampa sönder något.

Då kan plötsligt en fråga stiga upp inom mig.

Varför bröt jag med Henri de la Grange? Och

13SOMMARNÖJE UTHYRES

då är min fot nära att snubbla och krossa de

blå vårblommorna. Jag är tjugusju år och mina

föräldrar äro döda, och utan honom står jag ju

nu ensam i livet. Varför bröt jag med honom?

Det var efter brytningen jag antog min väns

anbud att fara ut hit. Det sägs ju att naturen är en

stor läkare. Och jag har ett hjärtesår.

II.

Vänta nu! Så här hände det. Vi voro nära

bröllopet och jag hade till och med

brudklänningen färdig. Den hänger nu därhemma i

ett skåp: ett tomt, vitt skal utan kärna. Så löjligt!

Jag var uppe och hälsade på Henri hemma hos

hans föräldrar där han har ett par ostörda rum.

Vi sutto och pratade i soffan med fingrarna

slingrade i varandra som en oupplöslig kedja.

Då ringde det i telefonen, en skarp, skärande

signal. Jag vet inte vad som kom åt mig, men

jag ryckte med ens mina fingrar ur Henris

smeksamma grepp, störtade till apparaten och ropade:

— Hallå!

14SOMMARNÖJE UTHYRES

En ljuv, ja nästan kuttrande kvinnlig röst bad

att få tala med Henri. Jag räckte honom

telefonluren och gick åter tillbaka till soffan. Det var

skymning i rummet och jag lyssnade ivrigt till

Henris ord medan jag förgäves sökte urskilja

hans ansikte. Men jag tyckte att han log. Det

där leendet gav mig ångest. Det var som om jag

inte kände igen det — även hans röst lät

främmande för mig.

— Ja, jag skall komma, slutade han dröjande.

Så ringde han av.

Jag tyckte att det tog en oändlig tid innan han

kom tillbaka till mig i soffan. Nu hade han tänt

en cigarrett.

— Vem var det? frågade jag.

Han blåste ut röken.

— Det var den unga damen jag en gång varit

förlovad med. Hon ville träffa mig, svarade han.

Han hade verkligen berättat att han hade varit

förlovad en gång förut. Men det hade ej gjort

mig mycket ont. Han var ju minst tio år äldre

än jag, och hans förflutna borde inte väcka min

svartsjuka. Nu vred jag på strömbrytaren för attSOMMARNÖJE UTHYRES

få se hans ansikte. Skymningen hade med ens

blivit outhärdlig.

Var det inte något nytt i detta ansikte, som

jag inte förstod? Han satt där lugn och leende

och kisade litet mot det elektriska ljuset. Vad

jag älskade hans ansikte med de grå ögonen

under sin frans av mörka ögonhår!

— Du skulle ju gå och möta henne, sade jag

nervöst.

— Jag måste väl, mumlade han. Hon behövde

visst mitt råd i någon sak.

Han reste sig och vi togo tyst på oss

ytterkläderna. Jag följde honom nedför gatan. Helst

hade jag velat ta hans arm och be honom att

inte gå. Men jag kunde inte. Han tog adjö i ett

gathörn.

— Ja, vi träffas ju i morgon som vanligt, log

han. Men vad du ser blek ut!

— Det är väl i skenet från lyktan, svarade jag.

Så vände han och gick. Men jag stod kvar där

under gatlyktan och såg efter honom. Med så

raska steg gick han alltså till sin forna älskade.

Då reste sig något hätskt inom mig, och utan att

veta vad jag gjorde smög jag mig som en skugga

16SOMMARNÖJE UTHYRES

efter honom. Jag var så rädd att han skulle

vända sig om. Men han vände sig inte om en

enda gång. Han borde väl ändå känt att jag var

i hans fotspår.

Under en gatlykta längre fram stod en smärt

dam och väntade. Nu tyckte jag att Henri gick

från gatlykta till gatlykta, än för att ta farväl

av, än för att hälsa på unga damer som älskade

honom. Det gav honom tycke av en Don Juan.

Jag stannade en bit ifrån dem och hon sprang

emot honom. Med en rörelse som tydde på stor

tillgivenhet lade den unga damen sin hand på

hans arm. Ack, varför kunde jag inte höra de

ord som växlades? Jag var som biten av ett

styggt djur, och giftet spred sig snabbt i mitt

blod.

Jag måste följa efter dem.

Så väl de gingo tillsammans! Den enes steg

rättade sig efter den andras. Henri och jag

kommo alltid i otakt. Så smög jag denna kväll

efter Henri och hans förra fästmö. Jag såg

honom ta hennes arm i sin och jag måste bita

mig i läppen för att inte skrika högt. Älskade

han henne ännu? Deras kroppar närmade sig

2. — v. Krusenstjerna, Vivi, flicka med melodi.

17SOMMARNÖJE UTHYRES

varandra, axlarna snuddade vid varandra. De

tycktes ha det varmt och gott. Men jag frös som

om all gatans kyla slagit en isring omkring mig.

Det var då jag förstod, eller trodde mig förstå,

att det var slut mellan oss. Kanske skämdes jag

också över att på detta sätt spionera.

Slutligen kommo de till ett hotell, det var väl

antagligen där hon bodde. Jag såg att hon bad

honom följa med in. Tvekade han? I så fall bara

en minut — den stora svängdörren slöt sig om

paret. Ett ögonblick såg jag dem skymta

innanför glasrutan, så försvunno de uppför en bred

trappa. Då grät jag tyst för mig själv. Jag kunde

inte slita mig från platsen. Jag ville vänta ut

honom.

Nu sutto de i en soffa där uppe på hennes

rum med fingrarna slingrade om varandra,

oupplösligt hopkedjade — liksom han och jag nyss

förut. Skulle han inte ha märken efter mina

fingrar på sin hand? De måste ju bränna henne.

Men jag var glömd i detta nu. Kanske logo de

över min godtrogenhet när deras läppar möttes.

Jag måste gått där utanför porten en timme

minst. Slutligen kom han med händerna i

18SOMMARNÖJE UTHYRES

fickorna. Hans mun var blossande röd. Så där

röd brukade den vara när han kysst mig. Han

stannade häpen när han fick syn på mig. Jag

måtte sett ryslig ut, frysande och förgråten.

— Hur har du kommit hit? frågade han

bestört.

— Du har varit uppe hos henne, svarade jag.

— Ja, jag skulle hjälpa henne att få en plats,

svarade han lugnt. Hon hade ingen annan att

vända sig till, och jag känner så många. Jag

telefonerade och jag skrev ett par rader på några

kort.

Men det svaret brydde jag mig inte om. Jag

sade honom att nu trodde jag inte längre på

honom. Egentligen var det ju dumt. Jag hade

inga bevis. Jag hade bara sett honom gå upp med

den där kvinnan på ett hotell. Men det fanns något

i hans ansikte, i luften omkring honom, som sade

mig att det där inte varit ett vanligt möte. Och

hans mun lyste så blossande röd! Jag hatade den.

Och jag nästan sprang ifrån honom, för att han

ej skulle se att jag på nytt brast i gråt.

Han nöjde sig inte med att jag på detta

hastiga, obetänksamma sätt brutit. Han sökte

19SOMMARNÖJE UTHYRES

träffa mig igen. Men det var då jag for ifrår

alltsammans hit ut till den lilla vita stugan.

Och nu är jag glad att vara här. Jag försöker

skjuta ut bilden av Henri ur mitt hjärta. I

stället vill jag ha de klara, sköna bilderna av en

knoppande björk, ljusgröna krusbärsbuskar,

tuvornas blåsippor där. De skola fylla mitt hjärta

med vårens doft och svalka.

Och jag vandrar omkring i skogen, lyssnar till

fåglarnas skrik och kvitter och böjer mig efter

blåsipporna. Plånas något ut? Läkes ett sår? Jag

vet inte.

III.

Nu ha de börjat röja i skogskanten ut mot

åkrarna. Om eftermiddagarna tända karlarna

stora bål av gammalt ris. När vinden ligger på

åt mitt håll, känner jag en ljuvlig doft av bränd

skog. Då måste jag ta mig en promenad bortåt

eldarna.

Först går jag utmed en bäck som porlar så

glatt.

20SOMMARNÖJE UTHYRES

Vattnet är litet gult av jord, men jag ser vita

stenar på botten. Utmed bäcken växer tussilago i

massor. De trivas väl där. Sälgens hängen sprida

sitt frömjöl. Mina skor bli klibbiga av lera.

Sedan kommer jag till stigen längs åkerrenen.

Här är fullt med små vassa stenar som sticka

upp ur barren. De hinna aldrig få någon mossa

på sig. Men uppåt skogen äro stenarna

mörkgröna av mossa.

Nu kommer en liten aftonvind fylld av rök.

Redan på långt håll kan jag höra elden knastra.

Så är jag vid bålet. Ett par karlar i höga stövlar

arbeta framför elden. De säga ingenting. De

lassa kvistar och grenar på elden och sparka

ibland till den så att gnistorna dansa högt upp

mot den bleka himlen. En fågel flyger förbi

och tar en lov för att ej komma för nära. Jag

står och ser på lågorna med ögon som tåras av

värmen och röken. Och dessa falska tårar

komma mig att känna mig som om jag gräte på

allvar. Jag tror att jag kastat in Henris hjärta i

elden. Se, så rött det brinner under svart ris!

Dumma inbillning! Han gick ju med en annans

arm i sin och upp på ett hotellrum. För mig låter

21SOMMARNÖJE UTHYRES

han inte sitt hjärta offras. På hans hjärta

behöver jag inte tänka. Men det är något så

levande med denna eld — som om jag hade något

samband med den. Det är kanske för att jag är

så mycket ensam som jag får sådana här tankar.

Då går jag vidare och snart är jag vid en ny

eld. Men jag vill inte se flera hjärtan brinna.

Kanske är det skogens eget sorgsna vinterhjärta

som brinner upp nu när våren kommer. Ute på

åkern dra blanka hästar plogen. De sluta med

arbetet nu då solen gått ner.

Jag möter befallningsmannen som ler och

stannar. Han har uppsyn över herrgårdens folk

medan herrskapet är borta. Det är en gammal

herrgård, en smula förfallen, som inköpts av en

grosshandlare från staden, som sällan är ute.

Befallningsmannen är en vänlig man, kuschad av

sin hustru. Om jag behöver få något lagat i

villan, kommer han strax och hjälper mig. Men

vi ha ej mycket att säga varandra.

— Tackar, säger han när han blir bjuden på

kaffe.

— Tackar! Tackar! Och han bockar sig ut.

22SOMMARNÖJE UTHYRES

Han är kanske släkt med hararna på åkrarna.

Han har öron som se vaksamma ut.

Till herrgården hör också ett drivhus där jag

kan få köpa litet grönsaker redan nu.

Trädgårdsmästaren har varit i Amerika och pratar och

skrattar. Men när jag gått hemåt efter att ha

mött både befallningsmannen och

trädgårdsmästaren, är jag glad att åter vara för mig själv.

Människornas ord bara bubbla i luften. De ha

så litet verklighet. Det lilla farande molnet på

himlen, månskäran som stiger över skogen, ett

hemlighetsfullt prasslande i en buske från ett

djur som flyr berättar mera för mig än

många ord.

Om aftnarna när Siv somnat nere i sin

kammare, en smula rädd för råttor som hon tycker

sig höra pipandet av, sitter jag uppe i rummet

som har utsikt över Mälarsundet. Då ser jag

pråmarna glida förbi över ett mörkt vatten. De

ha en röd lykta uppe i masten och deras tunga

skrov skymta otydligt. Det är en tystnad, ett

lugn som är obeskrivligt. Bara dessa glidande

båtar, och en stjärnrik himmel över dem . . .

23SOMMARNÖJE UTHYRES

Har icke jorden ännu skapats? Är icke allt

bara flytande vatten och himmel och rymd där

själarna ströva omkring som små skinande

lyktor, sökande varandra? Då känner jag mig nära

en skönhet som måste vara själva urkällan. Så

tyst, så fylld av frid måste den vara.

Men plötsligt störs stillheten av ett skrik från

skogen — klagande, utdraget. Det är räven som

skriker. Men för mig låter det som ett mänskligt

rop fyllt av ångest. Då är friden bruten. Jorden

är åter där med klagan och vånda.

Jag kan icke hålla mig stilla längre. Jag går

försiktigt nedför trappan och öppnar

verandadörren. Jag tar ett steg tillbaka av förvåning. På

trappsteget sitter en hare, vänder på huvudet och

ger mig en skymt av ett par dunkla gyllene ögon.

Så blir han skrämd och far in i mörkret med

långa viga skutt.

Men jag står kvar. Nu hör jag rävens skrik

närmare, skogen susar, det porlar från vattnet

vid stranden. Och en liten skogshare kom till min

dörr och vilade sig på min trappa.

24SOMMARNÖJE UTHYRES

IV.

Siv tycker här är så ensamt, och nu har hon

fått löfte att bjuda sin fästman till sig över

söndagen.

Det kommer en ung, rödblommig man, och hela

huset liksom fylls av det unga parets kärlek. Siv

sjunger och dansar genom rummen med de

mörka ögonen lysande av solsken. Då sticker det

i mitt hjärta. Så lycklig kunde jag också ha

varit! De sitta nere vid stranden tätt intill

varandra. Vad pladdra de? Idel ömma ord

naturligtvis. Jag borde inte låtit honom komma,

tänker jag, men då måste jag blygas över mig själv.

Men den lilla vita stugan är sig inte lik.

Överallt tycker jag mig se en ung man och en ung

kvinna med armarna lindade om varandra. När

hon äntligen följer honom till båten står jag och

ser efter dem. Ett ungt par med en lycklig dag

bakom sig! Då längtar jag efter Henri. Jag

skulle velat visa honom krusbärsbuskarna, den

ljusgröna björken. Nu drar det kallt från sjön.

Men det är kanske en kylig vind som stiger upp

från mitt eget hjärta.

25

SOMMARNÖJE UTHYRES

En dag kommer en hel familj för att titta på

stället, om det skulle passa dem att hyra det till

sommarnöje. De rulla tätt inpå huset i en bil.

En fru, hennes man och två flickungar, som

titta sig omkring med glada ögon. Jag måste

visa alla rummen. Men herrn som är liten och

tjock bryr sig inte ens om att gå med in. Han

sätter sig på verandatrappan mot sjön, tar snart

upp en pilsner ur rockfickan, tömmer den och

sitter sedan under hela besöket och blinkar mot

solen. Han förefaller att vara nöjd bara med att

ha fått komma ut från staden och lapa litet

lantluft. Frun däremot är inte nöjd med någonting.

Allt är så trångt och spisen röker säkert in.

Flickorna äro försvunna. Sent omsider komma

de blåfrusna upp från sjön. De ha badat — ett

riktigt sommarbad, försäkra de och få bannor av

sin mamma.

Slutligen rulla de bort igen i bilen som hoppar

litet mot vägens stenar. En lukt av bensin dröjer

kvar en lång stund i luften efter dem. De

bestämde sig icke för att hyra stället.

Jag märker till min häpnad att jag var rädd

för att de skulle besluta sig för sommarnöjet.

26SOMMARNÖJE UTHYRES

Min vän har just fått en lämplig person att hyra

ut stugan! En som är rädd för att folk skola ta

den! Men det är väl så, att jag fäst mig vid

stället.

En annan dag kommer ett ungt, nygift par. De

ha tagit båten och vandra skrattande landsvägen

fram arm i arm. De se på den ljusgröna björken

och krusbärsbuskarna. Han kan inte släppa

hennes arm. Trappan knarrar muntert när de

springa uppför den. De bry sig inte om att titta

på allting i detalj. De gå ut på balkongen och

solen lyser på deras uppåtvända lyckliga

ansikten. Jag står nedanför i backen mot sjön och

ser på dem. Och åter sticker det i hjärtat. Jag

hör dem tala och planera för sommaren med

ömma förtroliga röster. Och jag vänder mig

bort. Men inte heller det unga paret kan

bestämma sig.

De vandra bort igen och jag ser dem dyka in

i skogen för att plocka blåsippor och kyssas.

Så har jag ju andrum en liten tid igen. Solen

lyser med allt varmare glans. Det börjar komma

upp gröna grässtrån i backen mot sjön.

Snödrivan har för länge sedan smält bort.

27SOMMARNÖJE UTHYRES

Då infinner sig en dag en gammal dam. Jag

begriper inte varifrån hon dykt upp. En

förmiddag då jag stiger ut på trappan står hon

framför huset och tittar på det.

V.

Jag tycker hon ser besynnerlig ut. Hon har

en grön dräkt, vars färg påminner om frusna

löv. Ansiktet är rödlätt och härjat och rynkigt

av de många åren, men ögonen förefalla

märkvärdigt pigga och skarpa. Skall hon hyra

sommarnöje? Ja, det talar hon genast om och räcker

mig en mager hand. Vi gå in i salen.

— Det är en vacker utsikt över björken och

vägen, säger hon.

Hon har en mild röst, den låter som när en

klocka ringer.

Vid fönstret stannar hon försjunken i

betraktande av den utsikt jag varje dag njutit av. Jag

vet inte varför jag blir förskräckt, då jag dröjer

bredvid henne. Har jag blivit gammal denna tid

och fått en gammal kvinnas ögon? Har jag

28SOMMARNÖJE UTHYRES

inte suttit här som en liten trött gumma och

betraktat just denna björk och den vita vägen

medan tiden runnit bort? Vart försvann min

ungdom? Dödades den när jag i mörkret som en

skugga snokande följde efter Henri och den där

unga damen, som så förtroligt gingo arm i arm?

När vi kommit upp i övre våningen, ler hon.

— Här är väl mycket tyst om kvällarna?

frågar hon.

— Ja, svarar jag skyggt. Ibland hör man

förstås räven skrika.

Hon nickar:

— Ja, det är skönt med lugn och ro på gamla

dar.

Då blir jag smått förskräckt igen. Hon har

samma smak som jag. Lugn och ro på gamla

dar! Men jag är ju inte gammal.

Vi gå ur rum i rum och hon tycks belåten

med allt. Skall hon ta stället? Det ser nästan ut

så. Men där jag följer efter henne, grips jag

av längtan efter det unga paret, ja efter det där

herrskapet med flickorna som genast sprungo till

sjön för att bada. De pratade och skrattade och

frågade. De förde liv med sig. Den här gamla

29SOMMARNÖJE UTHYRES

damen glider fram som en skugga. Har jag inte

själv blivit en skugga den här tiden? Jag som

drömde om att jag var lik en Jerikoros som

vecklade ut sina blad i vattnet och fick nya

krafter! Är det inte bara i kontakten med den

man älskar som man lever och frodas? Själviskt

har jag gömt mig undan med min sorg och

saknad. Ingenting har jag vunnit med det. Jag

äcklas när jag tänker på mitt liv här.

Nu slår den gamla sig ned just i soffan där

jag om kvällarna brukar sitta och se pråmarna

dra förbi.

Hon vill tydligen höra mera om stället.

— Om kvällarna ser man pråmarna här från

soffan, säger jag försiktigt. De ha alla en röd

lykta i toppen på masten.

Hon nickar igen och åter klingar hennes lilla

klocka.

— Jag riktigt tycker mig själv se det, säger

hon. Det är vackert och poetiskt.

Ja, så ha mina kvällar gått. Jag har sett svarta

pråmar glida förbi med en röd lykta i

masttoppen. När jag sträckte ut handen fanns ingen

30SOMMARNÖJE UTHYRES

annan hand där att värma min. Ingen fanns som

jag kunde trösta eller som kunde trösta mig.

Räven skrek i skogen.

Men plötsligt tittar damen på mig med sina

skarpa och nyfikna ögon. Har hon läst mina

tankar ?

— Jag tar inte alls det här stället, säger hon.

Det är ju ett paradis för ett ungt par. Men två

skall man vara, förstår ni. Förlåt att jag säger

det, men ni ser så ung och rar ut. Säkert har

ni en vän som ni skall gifta er med. Här skola

ni bo och vara lyckliga.

Det är som om hon, som kommit hit för att

hyra stället, nu ger det till mig. Jag blir helt

förvirrad. Jag vill svara att jag alls inte har

någon vän. Men i detsamma tycker jag mig se

Henris grå ögon skuggade av svarta ögonfransar.

Ja, vi skulle suttit här i soffan vi två med

fingrarna slingrade om varandra — som vi brukade

sitta förr. Då skulle de röda lyktorna på

masttopparna blossat och blinkat åt oss som små

levande och älskande hjärtan.

Jag vänder mig mot fönstret och ser ut. Tårar

av grämelse stiga upp i mina ögon. Vad gjorde

31SOMMARNÖJE UTHYRES

det mig att han gick med den andra? Vi älskade

ju varandra över allting och skulle levat

tillsammans.

Jag hör inte att den gamla damen går sin väg.

Men det var som om någon strukit mig över

håret. En ljuv, smeksam fläkt far genom

rummet. När jag vänder mig om, är min

besökande försvunnen. Då rusar jag nedför

trappan för att få tag i henne. Men när jag

kommer ut, ser jag henne långt borta på vägen.

Så besynnerlig hon var! Vad har hänt? Det var

som om hon, så gammal, fört något med sig till

mig. En gåva som jag måste ta emot.

VI.

Dagarna gå lika lugnt och stilla som förut.

Björkarnas blad veckla ut sig. Gräsmattan lyser

grön. Våren är äntligen här på allvar. I skogen

blänker det av vitsippor som klä alla stenar och

breda ut sig över mossan. Och i mitt hjärta har

tänts en förväntan, en längtan som jag har svårt

att styra. Något måste hända. Och det händer.

32SOMMARNÖJE UTHYRES

En dag när jag sitter i solskenet rullar åter

en bil in på gården. En ny spekulant ? Ja — nej!

Jag reser mig darrande, medan hjärtat bultar

som om det vill brista. Det är Henri. Han

kommer emot mig med långa steg.

— Äntligen fick jag höra vart du tagit vägen,

säger han.

— Ja, viskar jag. Äntligen . . .

Och när han tar mig i sina armar, vet jag att

vi höra ihop och inte mer skola skiljas.

— Och låt mig nu se på ett sommarnöje åt oss,

säger han glatt. Du hyr ju ut den här stugan?

Vi gifta oss och flytta hit.

Och för sista gången förevisar jag stället.

3. — v. Krusenstjerna, Vivi, flicka med melodi.

33Ja, det förstår jag.

I.

På en av Mälarens gröna öar låg en ganska

stor herrgård. Den ledde sina anor ända från

1700-talet. Corps de logiet var av denna

gulbrända ljusa färg som påminner om stilla solsken

över doftande brädgårdar, och på ömse sidor om

huvudbyggnaden stodo två paviljonger med

toppiga röda tak, också deras väggar av samma

solskensfärg.

Bakom grindens stenstolpar bredde väldiga

hundraåriga träd ut sina kronor, och mellan ett

par prydliga blomrabatter ledde en sandad gång

upp till den öppna verandan. På andra sidan

corps de logiet låg den stora trädgården med

äppleträd och körsbärsträd som mot sensommaren

dignade av frukter. Där fanns också ett drivhus

för tomater och meloner, en rosengård och

framför köksträdgården, skymmande den, rader av

luktärter och rabatter med alla sorters blommor.

34JA, DET FÖRSTÅR JAG

Generalskan Callerholm som ägde stället lät

sälja frukt och jordgubbar och grönsaker till

staden.

— Vad skall man också göra med allt? Det

bara förfars, brukade hon säga med sin

karakteristiska axelryckning.

Men sanningen var att hon alltid inbillade sig

ha ont om pengar. Det var ju också dyrt att

underhålla denna gamla byggnad, att ha

trädgårdsmästare och tjänstfolk. Själva jordbruket

hade hon visserligen nu sedan hennes man dött

arrenderat ut och fick en viss summa årligen för,

men vad hjälpte det? Hon kunde inte släppa

tanken på ägorna och de stora ladugårdarna och

promenerade var eller varannan dag över till

arrendatorn som med sin hustru bodde på en

gammal trevlig utgård femton minuters väg från

herrgården. I själva verket var det naturligtvis

generalskan som fortfarande bestämde över allt

på stället: om nya djur skulle köpas in eller ett

par kor säljas, om någon statarbostad skulle

repareras, strax var det generalskan som fällde

det avgörande beslutet. Den ödmjuke arrendatorn

visade sin ödmjukhet och sitt beroende genom

35JA, DET FÖRSTÅR JAG

ett leende som blottade en väldig massa tänder,

vilka liksom fördunklade hans alldagliga ansikte.

Han bockade, skrapade med grova kängor i

golvet och gick sedan svagt visslande omkring på

ägorna, men alltid efter dessa samtal med en

förtretad rynka mellan de ljusa ögonbrynen.

Generalskan var avskydd av folket. När hennes

magra långa gestalt syntes på vägen om

somrarna, alltid klädd i vitt och med en gammaldags

stråhatt lastad med blommor på huvudet, hälsade

arbetarna motvilligt utan att se henne i ögonen.

Hennes man hade fört ett gott regemente, men

generalskan själv var snål på ett elakt gnidigt

sätt, som ingen kunde försona sig med.

Just efter denna midsommar talades det i

stugorna om att hon, då det varit fråga om att

folket skulle få hugga sig små björkar för att

på midsommaraftonen pryda sina förstukvistar

med, utropat med skärande röst:

— Hellre låter jag varenda lusiga stuga brinna

upp än jag låter folket stjäla björkar ur min

dyra skog.

Det var sant att det fanns ohyra i de gamla

kåkarna. De små barnen som vimlade ut om

36JA, DET FÖRSTÅR JAG

morgnarna ur den instängda stugluften kliade sig

vällustigt och hade röda märken på armar och

hals.

— Hon skulle gärna se oss brinna inne, sade

någon, om hon bara inte då förlorade billig

arbetskraft.

Det var inte säkert att generalskan visste hur

hatad hon var. Men varför sov hon då så illa

om nätterna? Kanske tyckte hon sig höra som

smygande steg i trädgården kring herrgården.

Kanske kände hon ändå folkets ovilja, fastän

ingen vågade tala ut. När en sten rasslade ute på

gången ryckte hon ofta till och såg mot fönstret

som vore hon rädd att den kastats mot rutan.

Hon vände och knuffade på sin huvudkudde för

att söka vila och svalka för sina bultande

tinningar, men vilan kom inte.

Denna sommar skulle hon få hein sin son, den

unge fänriken, på en tid. Hon gladde sig åt det

och räknade dagarna till hans ankomst.

Morgnar och aftnar satt hon tillsammans med

sin svägerska, änka efter en högt uppsatt

ämbetsman, ute vid trädgårdsbordet och handarbetade.

Svägerskan, fru Ahllöf, var trind och med an-

37JA, DET FÖRSTÅR JAG

satser till gemytlighet som emellertid kvävdes i

sällskap med generalskan. De två damerna sade

aldrig du till varandra. Det var en gammal

herr-gårdssed att tilltala varandra med förnamnet.

Generalskan hette Torborg och hennes svägerska

hette Berta. De båda namnen studsade artigt

emellan dem som välriktade bollar.

I luften var en doft av grönska och blommor.

Förskrämda fjärilar svävade osäkert förbi,

humlor surrade, från trädgårdsstolarna såg man en

flik av Mälarens blå vatten, och en liten fågel

kunde stämma upp en drill i ett av de stora

träden och strax få svar på sin sång från det

hemlighetsfulla gröna djupet av ett annat träd.

De ha lättare för att uttrycka sig än vi, tänkte

då fru Ahllöf med en suck och satte på sig

pincenén som knep ihop om trubbnäsan för att

se var de vänliga fåglarna kunde gömma sig.

II.

En dag anlände den nya husan Ebon. Den

förra husan hade sagt upp sig i ett temperaments-

38JA, DET FÖRSTÅR JAG

fullt anfall av vredesmod över att generalskan

låste in socker och skorpor och överhuvudtaget

alla godbitar som kunde låsas in utan att

förstöras. Generalskan hade ryckt på axlarna och

låtit henne gå.

— Pigfasoner, sade hon syrligt.

Det temperamentsfulla utbrottet var alldeles

bortkastat på henne. Hon fortsatte att skramla

med sin nyckelknippa som hon alltid hade fästad

vid skärpet.

Så hade hon satt in en annan annons, haft

telefonsamtal och nu väntades Ebon, så hade hon

sagt att hon hette, från Stockholm.

— En ny näbbgädda naturligtvis, sade

generalskan ute vid trädgårdsbordet. Nu skall man börja

visa henne hur hon skall duka och uppföra sig.

Jag borde egentligen ha betalt för

undervisningen.

Och fru Ahllöf skakade beklagande på

huvudet och blev förstämd.

Medan de båda damerna konverserade om

jungfrur stod den nya husan och väntade på

färjan. Hon hade just stigit av bussen och in-

39JA, DET FÖRSTÅR JAG

andades den klara dagen med tindrande ögon.

Vad här var vackert! Det var ju riktigt som att

få komma på sommarnöje. Hon sände en liten

medlidsam tanke till sin mor som nu satt med

sitt ansträngande arbete, hon var sömmerska,

inåt en trång mörk gård i Stockholm.

Nu kom den tunga färjan. Ebon tog ett lätt

hopp med sin kappsäck i handen och var ombord.

Färjkarlen gav henne en erkännande blick. Men

han fick bråttom därför att öns ende chaufför,

en gammal man, kom körande och skulle ha med

sin lilla löjliga och dammiga Ford på färjan.

Ebon lutade sig mot räcket. Nu sköt färjan ut.

Chauffören såg också på henne. Hon visste inte

alls att de båda männen funno henne intagande.

Hon var en flicka på tjugu år, smärt och späd

med ett ansikte ur vilket två mörkblå ögon

strålade med en sällsam glans. De uttryckte

godhet, en liten smula förundran, och klokhet. Hyn

var skär och fin som insidan av ett blomblad.

Den lilla munnen vek, näsan rak, och

kastanjebrunt hår föll fram under sommarhatten. Det

var ett vackert ansikte, men man tänkte icke

först på dess skönhet utan på dess älsklighet.

40JA, DET FÖRSTÅR JAG

Den gamle chauffören, liten och torr med ett

vippande grått hakskägg, muntert plirande ögon

och en uråldrig flottig mössa som han både

vinter och sommar bar käckt på sned, kunde inte

låta bli att inleda ett samtal.

— Fröken ämnar sig över till oss? sade han

och den barkade hyn, förut så full av rynkor och

veck, blev ännu rynkigare i ett leende.

— Ja, jag har tagit plats hos generalskan

Callerholm, svarade Ebon glatt.

— Jaså, hos generalskan!

Leendet hos den gamle upphörde tvärt.

Hon kommer att krossas av den ragatan, tänkte

han, med ens ledsen.

Men han ville inte fördystra det vackra unga

ansiktet framför sig, därför sade han bara, i det

han spanade mot land:

-— Jag kan inte se att herrgårdsskjutsen är

nere.

— Jag får väl gå då, sade Ebon.

— Fröken kommer inte att hitta vägen. Fröken

kan följa med i min bil, jag tar gärna en omväg.

Inom sig tänkte han förtretad att det var likt

41JA, DET FÖRSTÅR JAG

den högfärdiga frun att inte skicka någon att

möta vid bryggan.

Ett par småpojkar med metspön i händerna

vickade i en båt. Vattnet var lugnt och klarblått.

Framför den röda stuga, där färjkarlen och hans

familj bodde, vajade nytvättade lakan och linnen

på tork. Nedför den breda backen till sjön kommo

några bruna kossor sävligt lunkande. I en hage

sprang en liten fölunge. Långt bortifrån hördes

ljudet av en hästs otåliga gnäggande. En svensk

sommarmorgons genomskinliga klarhet omsvepte

den unga flickan, när hon steg upp på bryggan.

Hon kände riktigt lust att sträcka ut armarna

för att sluta något i sin famn, något underbart

ljust och skirt väsen som bara längtat efter att

förena sig med henne.

Äntligen satt hon så bredvid chauffören. Med

ett tag åt den gamla mössan hade han

presenterat sig.

— Nygren, sade han kort och såg sig

triumferande omkring, ty det namnet kände minsann

alla här på ön.

Bilen körde mellan björkhagar och förbi den

vita kyrkan och prästgården, från vars gårds-

42JA, DF.T FÖRSTÅR JAG

plan ett par kalkoner struttade ut på landsvägen

och, viktiga med blodröda kammar, envisades att

hålla sig mitt i hjulspåren. Några får litet längre

borta på vägen trippade också fram mot bilen,

men de skockade sig samman i en ullig grå hop,

varur milda förvånade ögon tittade på den.

— Jag är den ende som har bil här på ön,

sade Nygren stolt.

Ebon log och svarade något vänligt. Men hon

satt hela tiden och tänkte på herrgården dit hon

skulle. Hon hade bara haft ett par platser hos

familjer i staden förut. Nu hoppades hon att hon

skulle kunna sköta sig till belåtenhet.

Se, här var en grind! Gubben muttrade

förargad. Han muttrade alltid när han fick se en

grind som om dessa grindar varit en sårande

förolämpning mot bilen. Med otrolig kvickhet

hoppade han ur Forden och öppnade. Så upp

igen och så ur igen för att stänga efter sig. Ebon

kunde inte låta bli att småskratta. Det föreföll

henne som om ett nytt litet grått djur åter

kommit i vägen för bilen, när den gamle med

sitt vippande skägg och på magra ben löpte

framför vindrutan.

43JA, DET FÖRSTÅR JAG

Hon hade lust att fråga honom om

generalskan, men drog sig för det, kanske att något i

hans blick där på färjan nyss sagt henne att han

skulle komma med ogynnsamma underrättelser.

Nygren pekade framför sig.

— Där ha vi herrgården, mumlade han med en

grimas.

— O nej se!

Ebon stirrade på den vackra gården som med

ens visade sig vid en krök av vägen.

— Så fint, sade hon med uppriktig beundran.

— Hm, svarade gubben och gav henne en

orolig blick.

Snart har jag henne här i bilen igen på

hemväg, tänkte han. Här hos generalskan Callerholm

trivs ingen människa.

Han stannade framför grinden och lyfte ned

hennes lilla kappsäck.

— Lycka till då, sade han eftersinnande och

långsamt och ville åter föra handen till mössan.

Men Ebon grep hans hand och tryckte den.

— Tack för hjälpen, sade hon, och han märkte

till sin häpnad att flickan fick tårar i ögonen.

Det var så förfärligt rart av er.

44JA, DET FÖRSTÅR JAG

— Å för all del, mumlade han förlägen och

förtjust på en gång över att känna det lena

flick-hullet mot sin ådriga hand.

Men då han tittade mot byggnaden och fick se

generalskan resa sig i hela sin längd, startade

han hastigt på nytt och for sin väg.

III.

Generalskan Callerholm vaknade en morgon

med en känsla av välbehag. Hon låg alldeles stilla

i sängen och kunde inte förstå hur det kom sig

att hon kände sig så väl till mods. Det hade inte

hänt henne på åratal. I flera timmar hade hon

sovit riktigt gott. Hon vände sig och tittade på

klockan. Ja, strax skulle Ebon vara här med det

varma vattnet. Och när hon tänkte på sin nya

huså förstod hon med ens varifrån känslan av

välbehag kom.

En vecka hade Ebon nu varit här och hon

tycktes ha fört med sig något nytt in i det gamla

huset. I början hade generalskan talat till henne

befallande och bryskt:

45JA, DET FÖRSTÅR JAG

"Här skulle det stå. Så här skulle hon sätta

tallrikarna. Dörrarna skulle hon alltid stänga när

hon gick ut ur rummet. . ."

På allt vad generalskan sade hade flickan

svarat med sin vänliga röst och en liten

nig-ning:

— Ja, det förstår jag, generalskan.

Först hade generalskan givit henne en snabb

misstänksam blick. "Förstår"? Jo visst. Det skulle

man nog snart få se att hon inte gjorde den

nippertippan.

Men Ebon talade sanning. Det var en mjukhet

i hennes handrörelser, ett glidande i hennes gång,

ett vänligt leende i hennes ögon. Generalskan

hade sannerligen aldrig haft någon som så precis

visste hur hon ville ha det. Vad var det med

flickan? Bara hon kom in i ett rum och riktade

sina mörkblå ögon på en, kände man sig bättre

till mods. Och så hon älskade att hjälpa till i

trädgården! Man skulle faktiskt kunna spara in

trädgårdsbiträdet.

Generalskan började hastigt göra en beräkning.

Ja, hon skulle kunna spara in en lön på det viset.

Ingenting gjorde henne vid bättre lynne än när

46JA, DET FÖRSTÅR JAG

hon kunde spara några slantar. "Förtjäna"

kallade hon det.

Nu knackade det på dörren. Ebon stod på

tröskeln med varmvattenskannan. Hon satte ned

den och gick med lätta steg i sin blå

bomullsklänning och sitt vita förkläde över golvet och

drog upp rullgardinen.

— Det är vackert väder, generalskan, sade hon

och kom blygt fram till sängen.

Generalskans torra läppar drogo sig till ett

litet stramt leende. Men hon kände sig med ens

obehagligt gammal och ovårdad vid åsynen av

den strålande ungdomen bredvid sig.

— Då måste Ebon vattna rabatterna i kväll,

sade hon. Torkan förstör växterna.

— Ja, det förstår jag, sade Ebon.

Så gick hon ut ur rummet och slöt försiktigt

till dörren. Generalskan låg en stund kvar och

det strama ovana leendet dröjde på hennes

läppar.

"Det förstår jag", tänkte hon.

Det var kanske bara ett uttryck som flickan

vant sig vid. Men det låg något uppmuntrande

i det. Från hennes röda mun lät det inte banalt.

47JA, DET FÖRSTÅR JAG

När solen sjunkit ned i sjön och ännu spred

sin guldglans över dess yta gick Ebon och

vattnade rabatterna. Det fanns en grön gammal

pump i trädgården, och här hämtade hon vattnet.

Nu voro blommornas kalkar tillslutna. På

förmiddagen hade de lyst i granna färger, utbredda,

badande i ljuset. Ebon rörde sig försiktigt mellan

rabatterna. Några plantor voro nysatta. Det var

egentligen de som behövde vattnet för att frodas.

När hon slutat med sitt arbete måste hon ta

sig en tur i rosengården. Här sam en doft i

luften. Också rosorna voro slutna som om de

varit rädda om sitt innersta hjärta. När Ebon

stod där och beundrade dem kommo fru Ahllöf

och generalskan promenerande. Generalskans vita

kjol svepte förbi rosenraderna och fick dem att

böja sig. Hon for aldrig försiktigt fram. Fru

Ahllöf däremot hade samlat ihop sina kjolar, och

trots sin korpulens snuddade hon inte ens vid

blommorna. Generalskan passerade Ebon med en

nick, men hennes svägerska stannade. Hon knep

fast pincenén på sin näsa och kisade vänligt.

— Ebon tycker visst om blommor, sade hon.

48JA, DET FÖRSTÅR JAG

— O ja, fru Ahllöf, svarade Ebon och lyfte

sitt ansikte mot henne.

Det var något i detta ansikte som kom fru

Ahllöf att känna sig glad till mods. Hon log och

gick vidare.

— Jag vet inte vad det är med den där Ebon,

sade hon försiktigt till Torborg. Hon liksom

gladar upp stället.

— Trivdes inte Berta förut då? sade

generalskan vasst.

Då blev den trinda fru Ahllöf förvirrad och

orolig. Så hade hon ju inte menat.

Men det var något med Ebon — det låg som

ett skimmer i luften över herrgården dessa dagar

sedan hon hade kommit. Hennes artighet, som

inte bara var artighet utan godhet, värmde. De

båda fruarna ertappade sig med att titta efter

henne, då hon gick över gården eller serverade

vid bordet. De hade visserligen mistat ett viktigt

samtalsämne: det att tala illa om jungfrur. Men i

stället var det som en vila för dem att få sitta

där tysta och liksom få syn på sommarens

skönhet. Ebon som kom från en smal

Stockholmsgränd hade visat dem dagarnas sol och grönska.

4- —

v. Krusenstjerna, Vivi, flicka med melodi.

49JA, DET FÖRSTÅR JAG

Varje morgon vandrade Ebon till den stora

ladugården vid arrendatorns för att hämta mjölk.

Hon drog en liten kärra med sig för att sätta

mjölkflaskorna på den. En bit bar det av en

genväg på en smal stig inne i tallskogen. Stigen

var hal av barr. Ibland flög en tung skogsfågel

upp från något gömställe, skrämd av hjulens

rassel. Då stannade Ebon och såg förvånad efter

fågeln. Det var så hemlighetsfullt. I skuggorna

inne under träden bakom doftande enbuskar hade

fåglarna sitt familjeliv, om vars seder och bruk

hon inte hade en aning. Hon försökte gå så tyst

som möjligt för att ej störa — hon, en

utomstående som utan lov trängde in i djupa skogen.

När hon kom ut på landsvägen skymtade hon

bakom klöverängarna Mälaren. Ibland blåste det

och vågtopparna voro vita. I jämförelse med

detta vita sågo statarnas stugor förfallna och

grådaskiga ut.

Här i ladugården fick nog Ebon höra onda ord

om generalskan. Flickorna i ladugården muttrade

och svängde med huvudena. När de silade

mjölken i hennes flaskor undrade de hur hon stod ut

på herrgården. Men Ebon bara log och tyckte att

50JA, DET FÖRSTÅR JAG

hon hade det bra. Det svaret gjorde henne

misstänkt. Och ladugårdskarlen som hade ett skelande

öga och en hög skrattande röst profeterade att

hon väl snart skulle få upp ögonen.

Ebon tyckte att det var obehagligt i ladugården.

Där var en stämning av hätskhet och förtal.

Men, tänkte hon försonande, de ha också ett

arbetsamt liv.

När hon gick tillbaka mötte hon ofta en av de

unga lantarbetarna, Larsson hette han, som var

på väg ut till åkrarna. Han hade fått för vana

att hejda henne och stanna för att prata. Hans

ögon hade blåklintens färg, men ansiktet var

blekt och magert och munnen hård. Han

berättade för Ebon om generalskans alla orättvisor

mot dem. Och när han talade knöt han händerna

om spadskaftet.

— Man borde göra något, sade han och det

var som om en vind farit över blåklinten i hans

ögon och fick dem att mörkna.

Ebon hörde på med böjt huvud. Ack, hur gärna

hon hade velat svara: "Ja, det förstår jag..."

Men saken var den att hon alltid fann något gott

att hålla av hos varje människa. Var det kanske

51JA, DET FÖRSTÅR JAG

ett fel hos henne? Hon tyckte synd om

generalskan därför att hon sov så illa och hade ett så

grått och härjat ansikte om morgnarna. Men hon

tyckte också synd om den unge arbetaren som

hatade så starkt. Hon förstod ju att vad han

sade delvis måste vara sanning. Om hon bara

kunde hjälpa — kanske tala med generalskan,

men det vågade hon ju inte. Slutligen sade hon

en dag till arbetaren när han började på nytt:

— Hon får ingen sömn och ro om natten

-det kanske är därför.

Så drog hon sin mjölkkärra vidare. Men han

stod kvar och såg efter henne. Generalskans

sömn intresserade honom inte, men vad den unga

flickan sett vacker ut när hon sade de där orden!

En sådan tös skulle man ha att vaka över ens

egen bädd.

IV.

En morgon kom den unge fänriken. Det blev

med ens liv i huset. Stövlar slängdes ut för att

borstas, det ropades efter rakvatten och starkt

52JA, DET FÖRSTÅR JAG

kaffe. Generalskan lyste upp när hennes son

Eberhard kom ut i ljus sommarkostym och det

mörka håret blankt av briljantin. Han red, han

seglade på sjön, hela dagen var han i rörelse.

När han kom in i rummen genljödo de av hans

höga, en smula viktiga röst.

Ebon fick mer att göra. Den unge herrn

fordrade uppassning. Oupphörligt skickade han efter

henne: än skulle hon sy i en knapp som lossnat,

än skaffa honom något från köket, ibland bara

gå in och fråga hur hans mor sovit. Hans ögon

tindrade av skrattlust. Han blev snart förtjust i

den nya husan. Ett litet äventyr så här på

sommaren hörde ju faktiskt till herrgårdslivet.

Eberhard, som aldrig brytt sig om trädgården

förut, hjälpte om kvällarna till att vattna. Han

bar den tunga vattenkannan och följde snällt

efter Ebon. Blicken spelade då den träffade

hennes gestalt. Såg han sin mor i något fönster,

viftade han glatt och oberört åt henne.

— Hej, mams, jag sköter om dina blommor!

ropade han.

Men snart dolde sig generalskan bakom

gardiner och blomkrukor för att spionera på sin son.JA, DET FÖRSTÅR JAG

Hennes ögon fingo en skarp och orolig blick då

hon såg honom så nära Ebon. Vad gjorde de

nu ? Deras huvuden lutade sig över en blomma.

Vad talade de om? Helst hade hon velat öppna

fönstret för att lyssna. Detta gick inte an. Hennes

son fick inte förälska sig i den här Ebon.

En morgon sade generalskan där hon låg i

sängen:

— Ebon behöver inte vattna blommorna mer,

det kan trädgårdsmästarens pojke göra.

Där förlorade hon förstås en slant, hon måste

betala den där pojkvalpen, sedan hon avskedat

biträdet, men det kunde nu ej hjälpas. Hennes

son fick inte söka Ebons sällskap på detta sätt

om aftnarna.

— Ja, det förstår jag, generalskan, sade Ebon.

For det inte en sky över hennes ansikte ? Hade

hon redan dåligt samvete? Hade hon tillåtit

några närmanden ? Men när generalskan frågade

sig det, kände hon sig själv lida av dåligt

samvete vid det att hon mötte de strålande mörkblå

ögonen. Och hon vände sig med en trött suck

mot väggen.

54JA, DET FÖRSTÅR JAG

Efter detta drog sig Ebon undan från den

glade unge herrn.

Men en morgon när hon kom på hemväg

genom skogen mötte hon honom. Han vände

strax och följde henne. Stigen var smal, och han

gick tätt intill henne. Plötsligt stannade han och

försökte muntert skrattande fånga henne i sina

armar. Ebon släppte den lilla mjölkkärran så att

vita mjölkdroppar skvätte ur kannorna och

bildade en liten pöl bland barren.

— O nej, sade hon. Inte så.

Hennes ögon blevo svarta. Hon slet för att bli

fri. Då prasslade det i skogen och en fågel flög

upp ej långt ifrån dem. Eberhard släppte Ebon

och stirrade efter fågeln.

— Om jag ändå hade haft min bössa, då

kunde jag fällt villebrådet, mumlade han.

Men Ebon fann honom med ens avskyvärd.

Han ville fånga henne. Han längtade efter att

döda i denna underbara skog där fåglarna lyfte

och kuttrade. Hon hade varit nära att fästa sig

vid honom och hade tyckt att han var snäll. Nu

fann hon att han såg elak ut — ett bortskämtJA, DET FÖRSTÅR JAG

barn som gått miste om ett dubbelt nöje: det att

kyssa och det att döda.

Hon löpte före honom het om kinderna och

med mjölkkärran skramlande efter sig. Hon ville

med dess ljud skrämma alla sina älskade fåglar

att fly som hon.

Från sin utkikspost vid fönstret såg generalskan

dem komma tillbaka så — hennes son

Eberhard med sänkt huvud och långsamma steg efter

Ebon.

— Det här får inte fortsätta, mumlade hon.

Flickan måste bort.

Hon skramlade med sin nyckelknippa och

ansiktet såg mera fårat ut än eljes. Nu skulle hon

ha en ny jungfru igen. Den här flickan som varit

den enda i en lång rad som hon trivts med, ja

som givit henne en liten, liten känsla av lugn och

lycka, skulle åter försvinna.

V.

In i den stora logen föll en skimrande dager.

Golvet var rensopat. Hö från fjolåret låg hop-

56JA, DET FÖRSTÅR JAG

samlat i en hög på ena sidan för att vila i mellan

danserna. Det var lördagskväll och arrendatorn

hade lovat folket att få dansa på logen.

I dörren trängdes unga jäntor och pojkar.

Även några av de äldre kvinnorna med sina män

hade infunnit sig och sågo belåtet på hur

barnungarna innan den riktiga dansen började togo

sig en klumpig svängom på golvet.

Ladugårdskarlen satt i ett hörn med sitt

dragspel. Han var en utmärkt musikant, och nu skulle

det bli roligt. Kring sin grova hals hade han

bundit en kokett röd yllehalsduk. Den gick precis

i färg med hans röda ansikte, där en stor näsa

upproriskt stack ut och det ena ögat skelade.

Omkring honom stodo en del av statarna och

pratade.

På dagen hade det hänt något. Arrendatorn

och generalskan hade varit inne i

ladugårdskarlens stuga, han hade själv nyss berättat det.

Kakelugnen rykte in, spisen rykte in, de måste

repareras, det hade även arrendatorn varit ense

med honom om. Men si, då hade generalskan

lagt sig i saken. I sin vita klänning hade hon

gått omkring hos honom. Barnen hade för-

57JA, DET FÖRSTÅR JAG

skrämda flytt ut på backen, hans gumma hade

velat göra detsamma, men höll sig ändå kvar vid

spisen.

-— Folk skall väl inte elda på sommaren, sade

generalskan med en blick på kakelugnen.

— Men spisen då? hade ladugårdskarlens

hustru viskat.

Och har man sett på maken? Just i samma

sekund hade generalskan upptäckt ett par

konservburkar på hyllan. Det var ju lördag och de

hade köpt hem dem från handelsboden i en

olycklig stund.

— Har hon råd att äta konserver behöver hon

ju inte elda upp i spisen för tarvligare mat, skrek

då generalskan högt i diskanten.

Därpå frasade hon ut, och så var det med det.

— Se ni hur röd jag är i ögonen? Det är

röken, sade ladugårdskarlen. Vi måste ju för all

del koka litet potatis till kvällsmat.

De andra tittade på hans ögon och sedan på

varandra. De svuro över generalskan. Ett par

statarhustrur som kommit till fräste över att man

inte fick köpa en fattig konservburk ens för den

där hyenan.

58JA, DET FÖRSTÅR JAG

— Nej, vi borde förstås brännas upp, sade

någon och spottade föraktfullt.

Den ende som inte sade något var den unge

lantarbetaren Larsson med blåklintsögonen. Han

hade just genom logdörren fått syn på Ebon.

I den nedgående solens gyllene skimmer kom hon

gående på den lilla stigen som ledde genom

ängen. Hon hade en ljus klänning på sig, och

den fladdrade litet för aftonbrisen. Hatten höll

hon i handen. Det fina huvudet var nedböjt som

sökte hon något eller funderade över något. En

solstråle lyste på hennes kastanjebruna hår.

Hon vill inte höra onda ord, tänkte Larsson då

vekt.

Han gick emot henne, och hon lyfte upp

huvudet. De mörkblå ögonen voro fyllda av ljus.

— Jag är glad att fröken kom, sade han nästan

blygt.

När ladugårdskarlen fick se Ebon lyfte han

sin stora näsa vädrande, som tjuren brukade lyfta

sin dreglande mule i ladugården, och klämde i

med en smekande vals. Han kunde spela,

ladugårdskarlen. Barnen fingo maka sig åt väggarna,

och hela golvet fylldes med ens av dansande par.

59JA, DET FÖRSTÅR JAG

Larsson dansade med Ebon. Han såg på henne

och tyckte sig dansa rätt in i en gyllene sol. Snart

föll en vit sommarskymning. Men ingen tänkte

på att gå hem mer än de äldre som togo barnen

med sig och troppade av.

Det blev ett besynnerligt sagolikt skimmer där

inne i den svartnade logen, som om dolda lampor

varit instuckna under höet och mellan grova

bjälkar. Där var en lukt av hö och varma människor.

Dammet virvlades upp av de många dansande

fötterna och blev ett silverglänsande stoft som

duggade genom luften.

Ladugårdskarlen spelade. Det var som om han

fått ett mänskligt väsen mellan sina händer som

än skrek och skrattade, än trånade och sjöng

melankoliskt och älskogskrankt. Ja, ibland lät det

som om alla skogens och ladugårdens djur ropat.

Då stannade de dansande och höllo skrattande

för öronen.

— Tyst, vi bli ju tokiga, skrek en grann flicka

som hölls om livet av sin fästman.

Bredvid sig hade ladugårdskarlen en literbutelj

som han läskade sig med i pauserna. Andra

kommo till och bjödos frikostigt. Snart tog också

60JA, DET FÖRSTÅR JAG

en av statarna fram en butelj under rocken.

Stämningen slog om och blev hetsig. Ebon ville

smyga sig hem, men blev oupphörligt på nytt

uppbjuden. Hon hade aldrig varit med om en

sådan bal och kunde inte låta bli att finna det

roligt.

Hon fick höra talas om generalskans nya

elakhet. Försvara henne kunde ju inte Ebon, men

hon såg för sig den gamla fruns grå ansikte.

Varför tyckte hon synd om henne? Är det inte

alltid synd om den som åldras olustigt och blir

elak? Ebon hade hon aldrig gjort något ont.

— Ja, jag förstår, viskade Ebon.

Vad förstod hon nu igen? Förstod hon folket

eller generalskan? Var det inte trädgården,

omgivningen, rummen hon också trivdes med? Det

är inte lätt för en ung kvinna att förstå allt.

Hon såg ut över ängen som nu badade i

månskenet. Viskade inte blommorna med böjda

huvuden om försoning och en allt mildrande hjärtats

godhet ? Viskningen gav svar i hennes eget

hjärta.

61JA, DET FÖRSTÅR JAG

VI.

Äntligen drog ladugårdskarlens dragspel som

en sista hjärtskärande suck. De arbetande

bäl-garna blåstes ut som lika många ljus. Solen hade

redan länge varit uppe. Klockan var snart fyra

och korna skulle föras bort till nya betesplatser.

Då ryckte sig Ebon lös och började ensam gå

hemåt. Hon ville inte ha sällskap, fastän den

unge lantarbetaren bad att få följa med. När

hon väl kommit ut i den ljumma luften kände

hon det så skönt att hon måste ta en liten omväg

och i stället för skogsstigen gå stora landsvägen.

Under det att hon långsamt gick framåt, då och då

stannande för att se på de vita solstrålarna som

lekte i gräsets dagg eller lyssna till den vaknande

morgonens ljud, hände det något borta vid

ladugården.

De flesta av de unga männen hade följt

ladugårdskarlen till hans arbete. Nere på

ladugårdsbacken hade mjölkerskorna, vilka tillsammans

med vallpojken för länge sedan lämnat dansen

för att ta reda på korna som voro ute hela

natten, just slutat mjölkningen. Korna började

62JA, DET FÖRSTÅR JAG

rårna högt när ladugårdskarlen kom. Han klämde

sig in emellan dem och strök några efter sidorna.

Han var redan förut berusad, men den välkända

lukten från korna ökade hans rus. I det han

raglade tillbaka till grinden för att börja fösa ut

dem, sade han:

— Vi driva dem rätt på generalskan — in i

hennes trädgård, nu innan hon vaknat. Hon skall

få för spisar som ryka in och förstöra folks syn.

Först väckte hans ord skratt och oväsen. Men

snart trängde de in i omtöcknade hjärnor. Man

visste att fänriken var bortrest till en bekant över

natten, det hade den där vackra husan sagt. Nu

skulle man spela generalskan ett spratt på

söndagsmorgonen. Varför inte hämnas alla lidna

oförrätter? Vem kunde hjälpa om kossorna

kommo lösa i hennes fina trädgård?

— Släpp tjuren på henne också, skrek en,

kiknande av skratt.

Snart begav sig hela skaran ned till

generalskan, drivande korna framför sig, endast

mjöl-kerskorna stannade kvar på platsen. Med

ladugårdskarlen vars röda halsduk fladdrade som en

63JA, DET FÖRSTÅR JAG

upprorsfana i täten fingo de korna att bölande

småspringa.

— Hi hej, raska på där! ropade

ladugårdskarlen.

— Hi hej ! upprepade de andra.

Den nyvaknade solen lyste över det underliga

tåget. Kalvarna skuttade åt sidan och gjorde

krumsprång. Lata kor, som ville ställa sig vid

dikeskanten och mumsa gräs, fingo hårda rapp av

avbrutna kvistar. I stugorna var det mörkt. Hela

nejden låg ännu i vila — men på landsvägen

rusade ett demonstrationståg fram med bruna

vaggande kroppar och klapprande klövar i

spetsen.

Ebon, som på sin långsamma vandring kommit

till grinden, ryckte till då hon hörde ropen från

människorna och trampen av koflocken. Hon såg

dem komma, men fast skrämd och med vitt

uppspärrade ögon stod hon ändå modigt kvar. Nu

var hjorden alldeles inpå henne, en ko flåsade

henne i ansiktet. Men hon sträckte fram en liten

hand, vit och genomskinlig i morgonljuset, och

strök djuret lugnande över mulen. Nu kom

ladugårdskarlen tätt intill henne. Hans ögon, förut

64JA, DET FÖRSTÅR JAG

röda av rök, voro nu ännu rödare av sprit och

upphetsning. Hon var rädd för honom.

— Öppna den usla grinden, fröken, rosslade

han. Korna skola ha sitt bete. Det blir muras för

dem att gå i rabatterna.

Ebon blev blek. Rabatterna! Hennes rabatter

som hon vattnat med sådan omsorg, dessa

blommor som hon skött och älskat — skulle nu de

trampas ned? Tårarna kommo henne i ögonen.

Hon såg sig omkring. Vart hon såg blickade

milda släpande koögon med solens glans rinnande

som guld i sig. Ja, djuren voro godare än

människorna. De hade då ingen tanke på

skadegörelse.

— Ni få inte komma in, sade Ebon bestämt,

men rösten darrade.

Det blev ett hotande mummel. Munterheten

hade åter slagit om till hat, när dessa ungdomar

sågo herrgården och den vackra trädgården ligga

prunkande framför sig.

Då grep ladugårdskarlen Ebons hand som

skyddande lagt sig över grinden och knuffade den

tillbaka för att själv kunna öppna. En tös, hur

vacker hon var, skulle inte få hindra honom, när

5. — v. Krusenstjerna, Vivi, flicka med melodi.

65JA, DET FÖRSTÅR JAG

han var på det här humöret. Men det skulle han

aldrig ha gjort. Ett välriktat slag kastade honom

rätt in bland de varma djurkropparna. Det var

Larsson som trätt till Ebons försvar.

— Rör henne inte, ropade han, vit i ansiktet.

Han ställde sig mot grinden och mötte de

andras upprörda ansikten:

— Det är bäst ni föra djuren vidare. När

fröken inte vill, kunna vi inte tränga oss på.

De andra muttrade motvilligt, men de voro

rädda för Larsson. Vallpojken var den som först

retirerade. Han hade fått syn på generalskans

grå ansikte bakom en gardin. Med vana och

säkerhet drev han korna nedåt landsvägen. De

andra lomade hem.

— O, tack skall ni ha, sade Ebon och tog

Larsson i handen.

Då blev han röd i ansiktet, mumlade något och

gick också han.

Ebon stod ett ögonblick kvar. Varför

försvarade hon detta hus som inte var hennes och

där hon vistats så kort? Hon gick uppför gången.

Så böjde hon sig framåt och smekte nästan ömt

över en blomknopp.

66JA, DET FÖRSTÅR JAG

När hon kom in i hallen ropade generalskan

på henne. Fru Ahllöfs oformliga gestalt i

nattdräkt skymtade i en öppnad dörr. Ebon gick in i

generalskans rum. Hon måste förklara vad som

hänt.

Generalskan hade velat tacka henne, men hela

tiden molade det som en värk inom henne: Den

här flickan kan ta min son ifrån mig. Han

kommer att berömma hennes mod. Och i stället

för att tacka och omfamna flickan där hon stod

så mild och ännu blek efter den utståndna

förskräckelsen sade hon helt tvärt:

— Jag hade tänkt att Ebon ... att Ebon skulle

sluta nu när månaden är till ända. Jag tror jag

skall ordna för mig på annat sätt — kanske för

resten dra in på en jungfru, räddade hon sig med

en liten nödlögn. Det blir nog bättre för mig så.

Åter fylldes de mörkblå ögonen av tårar.

— Å, kunde Ebon bara säga.

Och hon tillade som i tankar:

— Ja, det förstår jag.

Kanske förstår hon ändå att jag är rädd för

att min son skall kurtisera henne, tänkte

generalskan snabbt.

67JA, DET FÖRSTÅR JAG

Men Ebon gick in på sitt rum. Hon lade sig

med en sorgsen suck. Snart skulle väckarklockan

surra. Hur kunde hon förstå allt? Nyss hade hon

räddat trädgården från att trampas ned, nu

kördes hon på porten. Då mindes hon djurens

vänliga ögon — ja, de hade varit vänliga. Hon

tyckte sig smälta in i naturen som var fylld av

bruna tåliga guldögon, blommors öppnade kalkar,

en smekande doft av grönt gräs och ett ringande

ljud från hundraåriga träds kronor. Då mumlade

hon ännu i sömnen med ett litet leende:

— Jag förstår .. .

VII.

Ebon gick på landsvägen med sin kappsäck.

Hon var på väg till färjan för att fara hem.

Den gamla Forden hann upp henne.

— Vill fröken åka? sade gubben med det

vippande grå skägget.

Ebon tackade. Så satt hon åter i den hoppande

bilen och körde förbi bräkande lamm och

skrockande kalkoner.

68JA, DET FÖRSTÅR JAG

— Bär det redan av tillbaka? sade Nygren

missbelåtet. Fröken trivdes förstås inte hos

generalskan? Det gör ingen.

— Jo, det gjorde jag nog, sade Ebon

långsamt och såg sig om med ett leende. Men

generalskan tyckte visst inte jag passade. Och det

förstår jag.

— Ja, det förstår jag också, mumlade gamle

Nygren.

Där nere låg färjan på det glittrande vattnet.

69Under en vintermåne.

I.

Gudrun Cardell kom långsamt gående i

vinterskymningen på en av Östermalmsgatorna.

Utanför en blomsterbutik satt en spegel och Gudrun

stannade ett ögonblick och granskade

fundersamt sin bild. I skenet från de små lamporna

innanför fönstren där blommorna doftade och

brunno i underbara färger tyckte hon att hon

inte riktigt kände igen sig. Munnen blev så stor

i detta irrande ljus, men den var röd, det var

den, och Gudrun gned läpparna sakta med

fingret. Detta var på den tiden då ungdomen ännu

inte börjat sminka sig så allmänt. Litet puder på

näsan — ja visst, men det var också det enda

skönhetsmedlet.

Hon stod där, en ganska lång välbyggd gestalt,

och försökte få syn på sitt ansikte som skuggorna

lekte med, men det ville inte lyckas. Då suckade

I70UNDER EN VINTERMÅNE

hon lätt och skakade sorgmodigt på sig. Hon

visste ju inte hur täck hon såg ut där hon dröjde

framför blomsterfönstret, men en ung herre som

gick förbi log mot henne. Då fortsatte hon sin

väg smått förlägen.

Men hon måste stanna igen framför ett annat

fönster, där lätta tunna tyger voro utbredda till

beskådande. Där var särskilt ett tyg som i en

våg av ljust blått vällde fram ur en kaskad av

andra färger.

En sådan klänning, tänkte Gudrun längtande.

Som en dröm ... Ack! Ack!

Hennes nittonåriga hjärta greps av ett häftigt

begär: att få svepa in sig i detta blå silkeslena

och dansa bort över ett parkettgolv ... Men strax

bredvid var en livsmedelsbutik, och Gudrun

erinrade sig att hon ju egentligen var ute för att

köpa mat till middagen. Poesi och prosa!

Drömmarnas lätta ljusblå färg försvann någonstädes i

fjärran — ett skimrande töcken som dröjde vid

känslornas horisont.

När Gudrun köpt det som fordrades till

middagen, skulle detta blå töcken åter komma

smygande för att på nytt leka en ringdans med

71UNDER EN VINTERMÅNE

henne. Efter en stund kom hon ut med sin påse

och fortsatte hemåt.

Varför hände det aldrig något ? Hon tyckte att

dagarna kröpo fram ständigt sig lika. Hon gick

på litteraturföreläsningar, hon hjälpte till i

hemmet, men en spärrande bom av sten stor som en

klippa reste sig ständigt framför henne på vägen,

och hon kunde inte sparka undan den.

Framtiden — vad dolde väl horisonten där borta för

hemligheter? En stor kärlek, en riddare på en

bländande vit stridshingst som bidade på att föra

henne bort från detta grå Östermalm. Den borde

sätta över hustaken denne framtidens vita fåle,

och saligt matt av lycka skulle hon sjunka in

mot en bred famn.

Ingenting hände. Ingenting! Ungdomen är en

väntans tid. Knoppar vilja brista, saven rinner

till, det jäser och sjuder i unga hjärtan. Vad

skall man göra med all denna kraft? Om

ingenting händer, krympa knopparna samman, saven

torkar in . .. Det blir kanske höst för evigt.

Gudrun skakade på huvudet. Så tvärstannade

hon. Ovanför hustaken steg en nymåne upp. Dess

gyllene skära skimrade mot den mörka kvälls-

72UNDER EN VINTERMÅNE

himlen. Det var vackert — som om himlen velat

låta de små människorna på gatorna få en liten

aning om en fjärran härlighet, ett under som de

borde tro på. Då neg Gudrun hastigt tre gånger

för nymånen. Och hennes ögon uttryckte nu en

livlig och innerlig önskan om något obeskrivligt

som denna nymåne skulle uppfylla åt henne.

Gudrun hörde ända ut i trappan att hennes

bror spelade på pianot. Då glömde hon det

gyllene hoppfulla märket på himlen nyss för en

förtretad känsla. Alltid skulle Arnold sitta där

och klinka. Han borde sköta sina studier på

Högskolan i stället för att störa hela huset med sitt

pianospel. Deras mor, majorskan, nickade litet

förebrående åt henne:

— Du kommer bra sent, Gudrun, sade hon.

Jag har nigit för nymånen, tänkte då Gudrun

Cardell för sig själv, och åter reste sig en liten

hoppfull känsla som ett nytt grönt skott inom

henne.

Kanske något ändå skulle hända som plötsligt

förändrade allt.

Tram, tram, ljöd det från pianot.

Arnold, hennes bror, hade herrars vanliga sätt

73UNDER EN VINTERMÅNE

att med alltför stark kraft dunka på tangenterna.

Gudrun gick genom den skumma salen som

endast upplystes av ljusen på pianot,

demonstrativt hållande händerna för öronen.

— Sjåpa dig inte, sade Arnold retsamt. Du

borde njuta av att ha en musikalisk bror i stället.

— Jag hatar ditt klink, sade Gudrun

sammanbitet.

Men så ångrade hon sig hastigt. Hon gick

fram till brodern och strök honom lätt över de

långa fingertopparna.

— Om man ändå kunde vara snäll, suckade

hon.

— Ja, åtminstone en gång om året, svarade

Arnold lakoniskt.

Men Gudrun rusade in i sitt rum, lade huvudet

mot bordsskivan och grät häftigt.

Då sipprade några mildare toner ut från salen

och smögo sig lent in genom den stängda dörren.

Det var Månskenssonaten. Det glittrade en bred

strimma månsken över en stilla sjö med

allvarsamma mörka träd runtomkring. Var fanns denna

sjö och dessa träd? Gudrun längtade hett efter

74UNDER EN VINTERMÅNE

en ljum sommarkväll och efter att sitta vid

stranden av den där sjön. Nyss var hon ond. Nu lyfte

hon sitt ansikte som klarnat och kisade upp på

den sällsamma månskäran över hustaken. Hennes

hjärta var så föränderligt. Än var det tungt som

bly och fick henne att gråta. Än slog det och

klappade med små muntra ivriga slag, klämtande

som en klocka, och kom blodet att rusa genom

hennes ådror och skimra framför hennes ögon.

Då blev hon glad på nytt. Kanske fick hon en

förnimmelse av att något väntade på henne, att

en dag skulle hon med blinda ögon springa emot

det, drunkna i en snurrande röd sol av lycka.

Men inne vid matbordet var allt sig likt. Fadern

talade om priser som stigit. Arnold trummade

mot bordet som om han ännu haft de

svartoch-vita tangenterna under sina fingrar. Hennes mor

såg med ängslig blick på var och en om maten

skulle vara till lags. Ingen talade om något nytt

eller roligt.

Gudrun inbillade sig att en stjärna lossnat från

himmelens fäste, dött och blivit kall och svart i

fallet från den höga höjden och ramlat ned i

deras matsal. Den spred kyla och missmod om-

75UNDER EN VINTERMÅNE

kring sig och fick det elektriska ljuset att lysa

matt. Ja, de befunno sig verkligen på en slocknad

stjärna. Hon strök helt försiktigt mot bordduken

som om hon under den kunnat förnimma den

slocknade stjärnans kyla. Utanför på gatan

rasslade en spårvagn förbi. Det skulle bli strömbrott

och spårvagnen skulle stanna om dess elektriska

ledning råkade röra vid den slocknade stjärnan

här inne. Gudrun höll sannerligen andan i

avvaktan på katastrofen, men ingenting hände,

spårvagnen gled förbi och fönsterrutorna klirrade

bara litet. Hon föll i drömmar över den tråkiga

efterrätten : lingonkräm och mjölk.

— Ryck upp dig, Gudrun, sade hennes bror.

Dina ögon se ut som om de skulle trilla ut ur

skallen på dig.

— Inte så, Arnold, förmanade deras mor

ängsligt.

Varför var hennes röst alltid så ängslig?

tänkte Gudrun. För dem kunde hon ju inte vara

rädd.

Efter middagen spelade Arnold och majoren

ett parti bräde. Gudrun och hennes mor sutto i

soffan med sina handarbeten.

76UNDER EN VINTERMÅNE

Tick-tack, sjöng klockan på kakelugnsfrisen

sin entoniga sång för dem.

Gudrun lyfte huvudet och betraktade tankfullt

det välbekanta förmaket. Om nu väggarna

rämnade, skulle då en strålande värld uppenbara sig

väntande därutanför? Eller skulle hon bara blicka

in i hundra likadana små förmak och höra ljudet

från dunkandet av brädspelets klossar i bordet

och vinandet från stramalj nålar som drogos

genom handarbeten?

Tick-tack, sjöng klockan. Ja, så enformigt var

livet.

Då suckade Gudrun så smått och kastade en

blick på sin mor som ju skapat detta hem och

dem själva tillsammans med fadern. Moderns

närsynta ögon voro tätt intill sömnaden i knäet.

Så brått hon hade!

Det behöver inte bli färdigt, ville Gudrun

skrika. Ingenting hänger på att vi få en ny

lys-duk under lampan till jul.

Men så betraktade hon modern på nytt, nu

uppmärksammare. Henne hade det ju dock hänt

något. Kanske hade hon en gång, som Gudrun

nu, funnit livet trist och händelselöst, och så hade

77UNDER EN VINTERMÅNE

han, hennes älskade, kommit och tagit henne i

sina armar. Och då måste ju världen ha synts

henne ny.

Någon vit stridshingst hade han väl ändå inte

haft att föra henne bort på. Äventyrets vita fåle!

Gudrun log. Nej, nej, hennes far var ju vid

infanteriet. Men kanske blev det alltid så här sedan ?

Ett litet hem med tusen små grå plikter kilande

som möss omkring benen på en, tal om höjda

priser, ständiga bekymmer för att få pengarna att

räcka ? Var detta alltid slutet på en kärlekssaga ?

Ack, då skulle man väl aldrig vilja börja någon.

Och Gudrun tyckte sig se hur i livets väv

grått, svart och rött blandades och hon ville slita

bort de grå och svarta ränderna och trycka de

röda, bara de röda, mot sitt hjärta.

När Gudrun gick in till sig, såg hon åter

genom fönstret månskäran, nu högre på himlen.

Då tyckte hon att den blivit en smal gyllene

spång som ville slå sig fast i hennes hjärta. Hon

skulle promenera fram på den över den svarta

jorden med stjärnor regnande omkring sig. Långt

under henne skulle jorden, hennes egen lilla värld,

försvinna, och hon skulle nå en härlighet, vars

78UNDER EN VINTERMÅNE

gränser lågo bortom allt och som hennes förstånd

inte kunde fatta. Då log hon med tungt hjärta

därför att hon visste att månskäran var för

bräcklig att bära henne.

Men morgonen därpå, ja redan morgonen

därpå, hade nymånen uppfyllt hennes önskan: att

något skulle hända henne. Hon fick ett brev från

en av moderns ungdomsväninnor, fru Agathe

Ulfskiöld, född Södercrantz, och i brevet stod att

hon skulle få tillbringa dagarna mellan jul och

nyår på Ulfvikens bruk i Dalarna.

II.

Det var gnistrande kallt när Gudrun steg av

tåget vid den lilla stationen, anhalten till

Ulfvikens bruksegendom. Genom den mörka luften

föllo stillsamt stora snöflingor.

Stationsinspek-torens vissla ljöd, och tåget rullade vidare

lämnande skenorna bara, speglande sig i skenet från

lyktorna vid stationshuset.

Gudrun var icke ensam. Omkring henne

stojade ett helt sällskap av unga damer och herrar

som voro inbjudna till Ulfviken liksom Gudrun.

79UNDER EN VINTERMÅNE

Flera av dem kände hon från staden. Där var

unga Alice Mannerhielm med mörka lockar under

pälsmössan. För henne var Gudrun smått rädd

emedan hon alltid gav sådana blixtrande och

elaka svar på ens frågor. Den långa Eivor

Lagerblad stod och svängde med sin kappsäck. Vad

innehöll väl den? Kanske en sådan ljusblå

klänning Gudrun så hett åtrått? Eivor var vacker,

blond och o, så dum. Men det tyckte visst

herrarna om. Den fylliga Petan Isopeus hade

redan börjat gå upp mot stationen tillsammans

med Iris Cederstråle, den ena så kraftig, den

andra nästan sjukligt späd med en dyrbar

pälskappa över de tunna axlarna.

Där voro ett par bröder, underlöjtnanterna

Hjelmsäter, med friska rödblommiga ansikten

och höga kommenderande röster, och en liten

kammarjunkare von Filipson som hade en apas

mimik i sitt rörliga svarthyllta ansikte och som

vid slutet av bjudningarna brukade förströ ett

lättroat sällskap med att slå kullerbyttor och göra

trollkonster. Och slutligen var det Raoul

Björn-crona, som Gudrun med en sprittning av glädje

igenkänt bland de andra. Honom beundrade

80UNDER EN VINTERMÅNE

Gudrun, och hon hade ibland dansat med honom

på de få tillställningar hon varit med om i

Stockholm. Han höll på att utbilda sig till flygare.

Gudrun vände sig om på stationstrappan och

såg honom komma gående emot sig. Då blev hon

blossande röd, och en underlig oro fick fatt i

henne. Han bar en ljusgrön skinnrock, sådan

som officerare bruka använda. För att vara karl

var han ej lång, Gudrun och han hade nog

samma längd. Men det var något tryggt och

vackert över hans sätt att föra sig.

Säkert skulle han bli en utmärkt flygare,

tänkte Gudrun och förstod ej varför hennes

hjärta slog så hårt.

Han hade mörka, en smula sorgmodiga ögon,

vilket gjorde ansiktet tungt, men så snart han

log kom det något likt en morgongryning i den

dunkla blicken och gled ut över ansiktet, som då

på ett sällsamt sätt blev ljust och milt.

När Raoul var helt nära Gudrun vände hon

sig plötsligt om och sprang ut genom dörren till

de väntande slädarna. Hon kröp in i en av dem,

kände Petans mulliga höft mot sin och tyckte

sig på något sätt räddad. Klangen av hästarnas

6. — v. Krusenstjerna, Vivi, flicka med melodi.

81UNDER EN VINTERMÅNE

bjällror förde hennes tankar till klockans

enformiga ticktack i förmaket därhemma. Hon visste

inte varför. Ljudet från klockan och det från

bjällrorna voro ju alls inte lika. Nu satt hennes

mor i förmakssoffan och Arnold och fadern

spelade sitt eviga brädspel, medan klockan på

kakelugnsfrisen tickade. Men i bjällerklangen låg

det lust och jubel så att snöflingorna tycktes ta

starkare fart och snurrade omkring varandra i

rymden.

Där var ju herrgården. Det lyste ur alla fönster

ett välkomnande sken. Slädarna svängde upp på

gården och stannade. När Gudrun skulle ur,

råkade hon snava och föll omkull i snön. Ingen

märkte det och hon reste sig yr i huvudet. En

stor grå schäferhund tumlade emot henne och

lade vänligt och uppsluppet sina tassar mot

hennes bröst.

— Bli inte rädd, Gudrun, ropade en av husets

söner. Han är inte farlig.

— Jag är inte heller rädd, svarade Gudrun

och gav det lurviga huvudet en hastig smekning.

Inne i hallen stod värdinnan och tog emot

dem. Hon hade blå ögon under en krans av vitt

82UNDER EN VINTERMÅNE

hår. Hennes man bredvid henne log vänligt och

visste icke riktigt, vilka dessa unga damer och

herrar voro. Ett par söner Emil och Sigfrid som

voro ansedda som mammas gossar, litet tråkiga

och alltför korrekta, och ett par strålande döttrar

Flora och Betsy höllo sig intill dem. För dessa

barn var det fru Agathe Ulfskiöld både under

julen och om somrarna bjöd hem gäster. Hon

älskade att se ungdomen roa sig på ett friskt

och oskyldigt sätt, här på den vackra herrgården.

Och i hennes hjärta frodades en ej ringa

vegetation av romantik som kom henne att i förväg

ana små spirande kärlekshistorier och ordna

förlovningar.

Särskilt hjärtligt hälsade hon nu på Raoul som

hon önskade till måg i huset.

Nu kom den tredje och äldste sonen Haquin

fram och hälsade. Han haltade olyckligt och hade

alltid varit en smula efter. I hans ögon låg en

bönfallande försynt blick som om han varit en

fånge inom sig själv och bara hoppats att någon

skulle befria honom.

De unga damerna fördes nu till sina rum som

voro belägna i en av flyglarna. Där var lågt i

83UNDER EN VINTERMÅNE

taket. I kakelugnarna sprakade hemtrevligt

brasor. På fönsterbrädan till det rum Gudrun

skulle dela med Petan stod en julkaktus som

just slagit ut och sträckte fram sina röda små

blommor från taggiga blad. Genom fönsterrutan

såg Gudrun de breda blanka spåren efter slädarna

i snön. Månen som nu var rund och blank kastade

sitt sken över gården.

Med ens blev det liv och rörelse i

flygelbyggnaden under de låga taken. Kappsäckar tömdes, små

ljusa plagg ströddes överallt, tunna baltoaletter

i alla färger breddes ut över de vita sängarna.

Vatten porlade i handfaten. Det doftade av god

tvål och ljuvlig parfym. Smala flickben

skymtade, när underklänningar drogos på eller av. Det

knastrade elektriskt av kammar som ivrigt fördes

genom tätt hårsvall.

Petan stod bredbent med händerna i sidorna

och såg på hur Gudrun med darrande fingrar

tog upp en enkel vit muslinsklänning ur sin

kappsäck.

— Jag har en ljusblå, sade Petan då och visade

Gudrun en klänning av samma färg som Gudrun

så beundrat i bodfönstret före jul.

84UNDER EN VINTERMÅNE

Gudrun kände nog ett sting av avundsjuka.

Just en sådan klänning hade ju hon velat ha.

Men medan hon klädde på sig sin vita blev hon

gladare då hon i spegeln upptäckte att hon kanske

ändå inte såg så oäven ut. Hon måste också

hjälpa Petan att knäppa i ryggen, och det var

ej lätt att få igen skärpet kring den bastanta

midjan. Det tröstade.

Jag är ju ganska smärt, tänkte Gudrun då.

I de andra rummen hörde hon hur de

diskuterade sina toaletter, men också kavaljererna.

Namnet Raoul Björncrona nämndes också ett

par gånger av en spröd flickröst — kanske den

späda Iris med pälskappan.

De ha honom redan, for det då igenom

Gudrun. Jag kan inte ta honom ifrån någon av dessa

eleganta.

Nu knackade det på dörren. Det var Haquin,

den halte unge mannen, som kom in. Han såg sig

förvirrad och blek omkring. Han hade kommit

för att säga att de skulle äta middag, men när

han såg de blomstrande leende flickansiktena

blev han rädd och slog igen dörren om sig.

— Tant Agathe vill alltid att vi skola dansa

85UNDER EN VINTERMÅNE

med honom, suckade Petan bekymrad. Han

dansar hemskt, skall jag säga. Man får ju inte

låtsa om hans lyte utan se glad ut.

— Jag skall dansa med honom, sade Gudrun.

Hon kände plötsligt en lust att uppoffra sig.

Efter den muntra och festliga middagen blev

det också sedan dans i den stora salen. Trots

Gudruns beslut att uppoffra sig blev hon dock ej

så glad, när den halte unge mannen kom och

bjöd upp henne. Han hade ett bedjande, liksom

urskuldande uttryck i sina svarta ögon. Det var

inte alls hans fel att han dansade med sin dåliga

fot. Det var hans mor som sköt på honom och

uppmanade honom till det. Helst hade han nog

stått i en vrå och sett de andra virvla förbi på

lätta fötter.

Men när Gudrun sakta och varsamt dansade

över golvet med honom, ofrivilligt haltande också

hon, tyckte hon att hans plötsliga leende var likt

någon annans. Det var Raoul Björncronas. Hur

kunde två unga män så alldeles olika varandra

ha samma leende av morgongryning? Raoul var

allt vad en man kunde begära att vara — den

här stackaren tycktes som en halv människa med

86UNDER EN VINTERMÅNE

en själ som aldrig riktigt ville vakna. Så

besynnerligt att de logo på nästan samma sätt!

Hade Raoul också någon sorg, hemligare och mer

undangömd än den andres? I detsamma dansade

Raoul förbi och råkade stöta till hennes arm. Då

möttes deras blickar hastigt, och Gudrun kände

sig med ens lycklig.

Här där hon haltade över golvet, förd av den

stackars Haquin, tyckte hon sig på långt håll

höra äventyrets vita fåle stegra sig. Var han

äntligen där? Skulle till sist något hända?

Men liksom hon i hemmet hölls fast av de

outtröttliga, enformiga vardagarna med broderns

ständiga pianoklink i sina öron, var det som

om den halte Haquin med denna en instängd

fånges blick i sina ögon, som tiggde om befrielse,

nu fattat ett krampaktigt tag om henne och icke

ville släppa henne.

Skulle hon naglas fast här vid golvet för att

för evigt dansa en haltande löjlig dans? Då

läto de andras glada röster och porlande skratt

som hån och de andras stampande och trampande

fötter gledo förbi henne och lämnade henne

ensam kvar att streta med en outhärdlig börda.

87UNDER EN VINTERMÅNE

När Haquin äntligen slutat dansen, kom fru

Agathe som suttit vid pianot fram och gav

Gudrun en vänlig och glad nick. Hon tyckte om

alla som sysselsatte sig med hennes stackars son.

Och Gudrun rodnade av sitt dåliga samvete.

Ack, så god var hon visst icke!

Men hon fick likväl sin belöning när Raoul

förde henne fram till buffén och bjöd henne på

förfriskningar. Deras händer snuddade vid

varandra, medan de sträckte sig efter apelsiner och

konfekt. Plötsligt tappade Gudrun sin apelsin i

golvet och han böjde sig efter den och lade den

på hennes tallrik.

— Å, jag är dum, sade Gudrun då och skakade

på huvudet.

De satte sig i en fönstersmyg och betraktade

de dansande. Fru Agathe Ulfskiöld gick förbi

och tittade på dem. Hon såg inte så vänlig ut

nu, tyckte Gudrun. Hon hade ju redan gjort upp

att Raoul skulle uppvakta en av hennes döttrar.

Men Raoul tycktes ej ha lust att följa fru

Agathes utstakade plan.

Efteråt mindes inte Gudrun vad hon och Raoul

talat om. Hon mindes bara att apelsinen blev

88UNDER EN VINTERMÅNE

liggande orörd på hennes tallrik: en gul,

skimrande boll med sydliga blommande trakters

brinnande sol i sig.

Gudrun hade svårt att somna denna första

kväll på herrgården. Pulsarna bultade ännu efter

dansen. Petans trygga snusningar hördes från

sängen i närheten. I ett annat rum talade någon

med gäll och dum röst i sömnen obegripliga ord.

Kanske var det Eivor Lagerblad. Hennes

drömmar måste vara lika dimmiga som hennes tankar.

På den mörka rullgardinen kastade månen sitt

silversken. Det var ju nästan ljust i rummet.

Gudrun reste sig på armbågen. Hon kände sig

hungrig. Nu skulle hon gärna ätit upp apelsinen.

Kaktusens små blommor syntes så väl i fönstret.

Deras färg var inte röd nu. De voro mörka,

mörka som Raouls ögon. Det var så tyst mot i

staden där spårvagnar och bilar slamrade mot

gatorna. Här härskade en ljuvlig frid som om en

dunig, stor fågel lagt sina vingar över det brutna

tegeltaket. Gudrun log och sträckte ut sina armar.

Vem omfamnade hon?

En känsla hon förr aldrig erfarit fyllde henne.

Hon sjönk hän i en domning som varken var

89UNDER EN VINTERMÅNE

sömn eller vaka. Då tyckte hon att hennes lemmar

upplöstes och hon blev till mjuk, varm mylla.

Och i denna mylla slog ännu hennes hjärta hett

och oroligt. Blommor skulle växa upp ur henne

och suga till sig solljuset för att få färg, kanske

träd skulle höja sig och kasta skuggiga grenar

över en vit väg, där människor vandrade par

om par.

Då vaknade Gudrun åter ur dvalan med

blossande kinder. Vad var det med henne? Hade

kroppen då inga gränser? Hon kände det som om

hon här i natten skulle kunna bli vad helst hon

önskade: en grönskande äng för att Raoul skulle

få vila sig bland gräs och blommor, en

porlande bäck för att Raoul skulle få dricka sig

otörstig och spegla sitt ansikte i dess klara

vattenblänk, ett träd för att Raoul skulle få njuta av

den skugga dess vajande breda krona kastade.

Och då förstod Gudrun med en hisnande känsla

som fick henne att fara samman att hon redan

älskade Raoul Björncrona.

Hon försökte upprörd banna sig själv. Hon

kände honom ju så litet: inte stiger man så

oförberett in i kärlekens rike. Han hade tagit upp

90UNDER EN VINTERMÅNE

hennes apelsin, men vad betydde en artighet?

Han hade lagt sin arm omkring henne och dansat

ut, men på en bal lägger varje kavaljer sin arm

om damen. Och en flicka skall inte vara så

oerfaren att hennes hjärta fördenskull blir oroligt i

bröstet.

Men förnuftets röst var som en trubbig och slö

kniv, som alls ej förmådde skära av de känslor

som likt blommande grenar om våren redan

spirade hos Gudrun Cardell.

Det lilla förmakets väggar därhemma hade

äntligen vidgats. Och Gudrun hade tumlat ut

med sin oerfarenhet och sin stora längtan och

inte in i ett annat lika tyst och enahanda rum

utan rätt ut i livets stora äventyr.

Och innan Gudrun Cardell fått klart för sig

detta hade hon somnat in med kudden tätt tryckt

i sin famn.

III.

Dagarna på herrgården voro fyllda av små

händelser, som alltid där ungdomar äro

tillsammans. Iris, den späda, svaga, gjorde sig illa

i foten och måste en dag sitta stilla i en stol,

91UNDER EN VINTERMÅNE

och till sällskap hade hon Haquin, sora ej kunde

sporta och ville underhålla henne med böcker om

djur, till dess hon förtvivlad slog ifrån sig med

händerna. Alice Mannerhielm envisades med att

köra ett par unghästar framför en släde,

full-packad av en sjungande skara, till dess hästarna

råkade i sken och allesammans hamnade i diket

med yrande snö över sig, som täppte till

munnarna på dem.

Den dumma Eivor Lagerblad var inne i

ladugården med en av bröderna Hjelmsäter och

råkade halka i ladugårdsrännan. Det fordrades

mycket tvål och hett vatten och en hel flaska

eau-de-cologne att få henne fri från lukten.

Över dem alla vakade den praktiskt ordnande

tant Agathe, som redan, fast motvilligt, släppt

tanken på Raoul och var i färd med att

sammanställa andra små partier. Nu var hon vänlig mot

Petan, därför att hon lagt märke till att en av

hennes söner, Emil, svärmade för henne.

Utmärkt, en flicka som Petan, som själv var från

en stor lantegendom, borde passa hennes son.

Men bland dem alla gick Gudrun liksom med

framsträckta händer, ett lyckligt, hemlighetsfullt

92UNDER EN VINTERMÅNE

leende och blundande ögon, som om en alltför

het sol stuckit henne. Det ständiga vistandet i

den friska lantluften efter innesittandet i staden

gjorde henne yr. Det var som om hon förut varit

bunden och nu någon lossat alla band och vänligt

uppmuntrande viskat i hennes av kyla rodnande

öra: spring, lek, var glad!

Hon stod på skidor utför vad hon själv tyckte

svindlande stup. Hon åkte på botten av kolryssjar

med himlen kantad av grantoppar som ett blått

valv över sig. Hon dansade om kvällarna i den

stora salen, klädd i sin enkla, vita klänning som

snart blev litet skrynklig.

Ljudet av klockans entoniga ticktack

därhemma på kakelugnsfrisen dödades snart av

ljudet från hästarnas bjällror och det underliga

suset i den stora granskogen. Inte alltid var

Raoul Ejörncrona vid hennes sida, och hon visste

inte, om han besvarade hennes känslor. Men han

bjöd ofta upp henne till dans, och ibland stodo

de tillsammans på skidor efter häst, vinande fram

över den snötäckta sjön. Hon tyckte alla voro

snälla mot henne. Inte ens Alice kom med några

spydigheter.

93UNDER EN VINTERMÅNE

Om kvällarna på sina rum i flygelbyggnaden

kvittrade och snattrade alla de unga flickorna

som fåglar som kommit samman i ett träd. De

voro upplivade av dagens små äventyr. De

borstade sitt hår framför speglarna. De jämförde

med leende miner vem som hade de vackraste

benen och armarna. Iris Cederstråles voro

otvivelaktigt smalast och Petans de bastantaste. De

viskade små toaletthemligheter i varandras öron

och måste ibland sorgligt nog stoppa en

silkesstrumpa som fått en rispa eller sy upp en fåll

som dansats sönder. Ibland rullade de upp

gardinerna och blevo stående i svärmisk åskådan av

den blanka silvermånen. Då blevo deras ansikten

vita i månskenet och ögonen, de glada ögonen,

fingo mystiska skuggor. Och Gudrun mindes hur

hon en gång, o, för länge sedan innan något ännu

hade hänt, nigit för nymånen på en

Östermalmsgata. Gick hon inte nu på en darrande, gyllene

spång rätt in i den skinande härligheten, som

skulle uppenbara så mycket för henne?

En dag hade de farit ut på skidor hela

sällskapet.

Deras mål var en sportstuga långt borta i

94UNDER EN VINTERMÅNE

skogen. Den användes mest om somrarna, men

nu skulle ungdomen dricka hett kaffe ur sina

termosflaskor där och kanske tända en sprakande

stockvedsbrasa.

Dagen började ej så lyckligt för Gudrun. Vid

hennes sida åkte kammarjunkar von Filipson,

och långt där framme såg hon endast en skymt

av Raoul Björncrona. Han åkte mellan Petan

Isopeus och en av flickorna Ulfskiöld. Gudrun

hörde knappast på vad den lilla svarta apan vid

hennes sida talade om. Det gjorde nästan ont i

henne att himlen var så klart blå. Men på den

blå ytan dröjde ännu en vit cirkel kvar. Det var

nattens lysande måne som den soliga dagen

suddade ut.

Det var skare och skidorna gledo lätt framåt.

I luften hördes rösterna och skratten från de

skidåkande ibland nästan skärande skarpt. Lille

von Filipson jämkade oupphörligt på en rem

över axlarna, vid vilken ryggsäcken med termos

och smörgåsar var fastgjord. Det var som om

han inte orkat med ryggsäcken. Och Gudrun som

såg Raouls breda skuldror där framme dyka upp

och försvinna gav sin kavaljer en föraktfull blick.

95UNDER EN VINTERMÅNE

De mötte bönder, som nere på den smala vägen

körde timmer och hojtade åt sina hästar.

Timmerkarlarna togo av sig mössorna för

herrgårds-herrskapet och tittade efter dem. Ett par hundar

kommo också löpande och skällde muntert. Dagen

var full av liv.

Gudrun försökte åka fortare. Hon ville hinna

upp Raoul. Hon och kammarjunkarn voro de

sista i den långa raden. Men hennes skidor

tycktes nu i stället vilja glida tillbaka. Åker man

också fatt sitt stora äventyr? Det kom

svettdroppar på Gudruns panna under sportmössan.

Skulle Raoul nu fara ifrån henne mellan två

glada skrattande flickor? Om någon dag skulle

den här tiden vara slut. De skulle allesammans

resa hem igen. Och Gudrun som varit så viss på

att äntligen något avgörande skulle hända! Hon

hann inte upp Raoul. Händerna blevo kalla inne

i de stickade röda vantarna. Någon natt i en

dröm åker man så och arbetar sig fram igenom

en skog efter en flyende gestalt. Och efteråt

vaknar man med av ångest bultande hjärta.

Gudrun stannade plötsligt och stödde sig mot

skidstavarna. Lille von Filipson stannade också

96UNDER EN VINTERMÅNE

och jämkade med ömklig min på den där remmen

över axeln.

— Vi ha inte så brått, sade Gudrun.

Hon insåg med ens att det inte var värdigt en

ung dam att på detta sätt löpa efter en herre.

Så åkte de långsammare och färden tycktes

aldrig vilja ta slut.

Äntligen ställde de av sina skidor mot

sportstugans vägg. Raoul var redan där inne och när

Gudrun kom i dörren tände han just en brasa

av stora kubbar i den öppna spisen.

Nu flockade de sig alla runt elden. Deras

ansikten fingo ytterligare förhöjd färg av de röda

flammorna. Ryggsäckarna plockades upp och de

började dricka och äta under glada skratt och

utrop. Det stack i Gudruns fingrar efter kylan

nyss. Händerna kunde knappast fatta om bullen

hon tagit upp. Hon hörde Raouls röst. Han

pratade med Petan och Iris. Hon svalde gråten

som steg upp i halsen. Hade han nu glömt henne?

En av bröderna Hjelmsäter stämde upp en sång.

Han hade en hög glad röst som fyllde stugan och

kom fönstret att skallra. Alla tycktes vara på

sitt bästa humör. Petan blåste upp sin tomma

7. — v. Krusenstjerna, Vivi, flicka med melodi.

97UNDER EN VINTERMÅNE

papperspåse. Hennes kinder blevo runda som en

kyrkängels. Så smällde hon till påsen och det lät

som ett skott. Snart var luften fylld av ljuden

från smällande papperspåsar. Någon hade lagt in

nötskal i elden och nu sköto de också små glada

salvor.

Så idiotiskt, tänkte Gudrun.

Hon smög sig ut ur larmet och gick fram till

väggen där hennes skidor stodo. Hon ville inte

vara med längre. Hon tänkte åka vidare ett tag

och komma tillbaka när de andra beslutat sig för

att fara hem. Hon var i denna stund ett trilskt

barn som inte ville leka med de andra.

Nu spände hon på sig skidorna. Gråten satt

ännu i halsen, inte ens det heta kaffet hade

kunnat skölja undan den. Hon tog sina stavar

och satte i gång. Då hörde hon någon ropa sitt

namn. Hon vände sig halvt om och fick se

Raoul stå i dörren i sin gröna sportrock. Han

hade ännu en halvrökt cigarrett i handen. Nu

slängde han den och gick fram till sina skidor.

Men Gudrun Cardell åkte rätt in i skogen.

Snart hörde hon hur han på skidor kom

glidande bakom henne.

98UNDER EN VINTERMÅNE

— Stanna då, Gudrun, ropade han otåligt.

De hade blivit du de här dagarna, liksom alla

de andra ungdomarna. Men Gudrun stannade

inte. Nu får han jaga mig som jag for efter

honom nyss, tänkte hon.

Och gråten försvann från hennes hals och låg

där inte längre som en klump.

Det löpte ett enda skidspår där inne i skogen.

Gudrun följde det. Det var äventyret, det stora

äventyret, som var efter henne. Och då flydde

hon! Så besynnerligt funtat är en flickas hjärta.

Raoul hann i alla fall upp henne. Han grep

hennes arm och hon måste hejda sig.

— Vad tar du dig till? sade han barskt.

— Jag ville vara ensam, svarade Gudrun

trotsigt.

Och så fortsatte hon att åka.

Det var som om skidorna nu haft vingar, och

stavarna voro lätta som de snöflingor som

plötsligt börjat falla från en mulnande himmel. Men

Raoul lämnade inte mera hennes sida. Hans

skidor skuro ett nytt smalt spår i skogen bredvid

hennes.

Vad skola väl de andra tänka, när de upp-

99UNDER EN VINTERMÅNE

täcka att vi försvunnit? for det genom Gudruns

hjärna.

Men varför skulle hon bry sig om de andra

som nu sutto där inne i stugan och smällde med

sina dumma papperspåsar, om de ej redan haft

sönder varenda en?

Skogen blev mörkare. Och så stannade de

båda två.

— Var äro vi? undrade Gudrun smått

förvirrad.

De hade kommit ifrån det första skidspåret,

eller också hade det blivit översnöat. Raoul

tittade sig omkring. Sannerligen om han mindes

hur de farit kors och tvärs!

— Tänk om vi råkat vilse, sade Gudrun

långsamt.

— Det är ditt fel. Varför skulle du också löpa

i väg så? svarade Raoul.

Men det låg ingen förebråelse i hans röst. Han

satte händerna för munnen och gav till ett rop.

Ingen svarade. Endast ett par fåglar flögo upp

och försvunno.

— Ack, förlåt mig, bad Gudrun ödmjukt.

Tänk om vi inte hitta hem till natten.

IOOUNDER EN VINTERMÅNE

— Du fryser ju, sade Raoul medlidsamt.

Och först nu kände Gudrun att hon frös.

— Det gör då rakt ingenting, sade hon, men

det kom i en liten förskrämd snyftning.

Hon hade burit sig illa åt. Nu skämdes hon.

Raoul tog av henne vantarna och började gnida

hennes händer.

— Vi måste fara vidare, sade han fundersamt.

Om vi vända och ta av åt det där hållet, kanske

vi komma ner till sjön och då är det inte långt

kvar.

Så började de på nytt. De voro vita av snö.

När de skakade litet på sig, regnade snön av

dem.

— Stackars liten, vad du arbetar, sade Raoul

med öm röst tätt intill Gudrun.

Det var som om något hett och gott kommit

henne nära och ville smälta snön omkring dem.

— Varför sprang du din väg? frågade han

vidare, och åter var den där ömma rösten tätt

invid hennes öra.

— Ingen brydde sig om mig, svarade Gudrun

uppriktigt.

IOlUNDER EN VINTERMÅNE

— Har du inte märkt något alls de här

dagarna? frågade Raoul.

— Nej, sade Gudrun och måste anstränga sig

för att sätta någon fart på skidorna.

— Jag är kär i dig, sade Raoul.

Och då måste Gudrun stanna mitt i en

snödriva. Hon såg upp i hans ansikte. Och nu var

den där märkvärdiga morgongryningen åter över

det. Då vände hon sig på nytt om och de åkte

stillsamt bredvid varandra, som om de alls inte

farit vilse i någon mörknande skog.

Gudruns hjärta var så fullt. Innan hon kunde

säga något annat berättade hon om sitt eget liv.

Om de enformiga dagarna, om klockans eviga

ticktack i förmaket därhemma, om hennes

ständiga väntan på att något skulle hända, om den

vita stridshingsten, om äventyrets bländande vita

fåle...

Raoul hörde på med ett leende.

Så hejdade han henne.

— Hörde du inte vad jag sade? viskade han.

Jag är kär i dig. Du stod där på stationshusets

trappa och såg så rädd och glad ut. Det var då

jag blev kär i dig.

102UNDER EN VINTERMÅNE

— Det är ju just därför jag berättar allt det

här, sade Gudrun. Jag vill att du skall veta att

jag bara väntat på dig.

— Inte heller jag har ju någon vit stridshingst,

log Raoul.

Men Gudrun gled in till honom så gott hon

kunde på sina skidor.

— Jag älskar dig, sade hon och slog sina

händer i röda skidvantar om hans hals.

De skulle säkert blivit översnöade, om de stått

så där länge. Men Gudrun märkte inte snön och

kylan. Ur ett oändligt avlägset fjärran tyckte hon

sig höra förmakets klocka ticka. Också hon skulle

säkert ha en sådan klocka i sitt förmak. Men

den skulle mäta upp hastigt svinnande timmar,

bräddade av lycksalighet och sällsamma äventyr.

IV.

— Hallå, ha ni hunnit hit? ropade en av

bröderna Hjelmsäter som kom farande genom

skogen.

103UNDER EN VINTERMÅNE

— Ja, hit ha vi hunnit, svarade de båda två

och skakade snön, som snöat över deras kyssar,

från sina axlar och armar.

Och då stack den silvervita månen fram ur ett

moln och lyste upp hela nejden omkring Gudrun

Cardell och Raoul Björncrona.

IO4Stulet nyår.

När Gerda Vasteson stod i begrepp att öppna

dörren för att gå var det som frestelsen kom

över henne. Fötterna sögo sig fast som i gummi

vid den mjuka, sköna mattan i hallen. Den

ljumma, parfymdoftande luften gjorde henne

matt i alla leder. Hon sjönk med ett litet

jämrande, kvalfullt läte ned i en av länstolarna av

japansk korgflätning som stodo under lampan.

Hon satt där liten, mager och sliten, och de

röda arbetshänderna fingrade som i feber på

kjolens nötta tyg. Hon hade aldrig förut haft

denna frestelse — den kom över henne så

plötsligt att hon inte förmådde kämpa emot den.

Hon tänkte med en rysning på sitt lilla kalla rum

där nere på andra sidan gården. Tätt intill

av-skrädestunnorna låg det. Feta råttor kilade med

glada, makliga hopp omkring. Hon vågade inte

öppna fönstret av rädsla för att de skulle ta sig

in. Men här uppe i kapten Gyllanders våning

I05STULET NY AR

fanns det ingen risk för att råttorna skulle hoppa

in genom något öppet fönster. Familjen hade rest

bort över helgen, och Gerda, som brukade gå som

hjälp vid storstädningar, hade fått i uppdrag att

se till våningen och vattna alla blommorna. Hon

hade gärna åtagit sig uppdraget. Alltid kunde hon

tjäna en liten slant, fastän frun här i huset var

känd för sin snålhet. En högdragen snålhet som

aldrig hade lust att ge ett öre över det som var

alldeles tvunget och vilken nu kommit henne att

avskeda jungfrurna för att slippa betala dem

julpengar.

Gerda stirrade med bleka ögon upp mot

taklampan. Hon ville inte gå! Nej, hon ville inte

härifrån! Den där frestelsen som nyss stuckit

vassa nålstyng i henne blev nu till ett par ömma

armar, som oemotståndligt och bedjande

slingrade sig omkring henne för att hålla henne kvar.

— Ja, ja, mumlade hon trött. Tack, jag

stannar!

Det var som om någon bett henne stanna, helt

enkelt bjudit henne kvar i denna luxuösa våning

av skinande mahogny, mjuka mattor och

glittrande ljuskronor.

106STULET NYÅR

— Tack, jag stannar väl då, sade hon på nytt

och for ihop för sin egen röst som om någon

slagit igen en dörr.

Och i själva verket hade också en dörr slagits

igen: dörren till hennes fattiga, hårda liv, fyllt

av råttor, lukt från avskrädestunnor och kamp

för födan.

Hon märkte inte själv att genast hon fallit för

frestelsen att stanna kvar i våningen svällde alla

hennes lemmar angenämt ut i länstolen. Hon

satte sig till rätta i den, bekvämt tillbakalutad

med det ena benet över det andra, hon Gerda,

som när familjen och jungfrurna voro här

placerade sig på yttersta kanten av en trästol i

köket och med rädda sidoblickar sörplade i sig

kaffet från fatet. Inte ens nu när hon gått ensam

i våningen och vattnat blommor och torkat damm

hade hon vågat slå sig ned i de fina rummen.

Kanske var hon rädd för att hennes usla

fattigdom skulle sätta en ful fläck på det glänsande

sidentyget.

Hon slumrade till litet där hon halvlåg mot

stolens pösande kudde. Hon hade inga drömmar

under sina tunga, svidande ögonlock. Det var

IO7STULET NY AR

bara ett mörker hon halkade ut i — ett mörker

utan andetag och utan viskningar, som var bra

likt sömnens syster, döden.

Men när hon efter en stund vaknade upp med

en liten sprittning i en skrämmande och van känsla

av att hon försovit sig och att den långa

arbetsdagen nu åter skulle börja, blev hon medveten

om den vackra omgivningen på ett nytt och

behagligt sätt. Hon var varm och god i hela

kroppen. I hennes ögon sken taklampans ljus.

Nu när hon sovit här tyckte hon att våningen

blivit hennes. Hon reste sig och gick in i

rummen. Hon knäppte på otaliga elektriska

knappar, och snart strålade allt i ett sagolikt

bländande sken. Hon rörde sig över mattor som voro

som mossa under hennes klumpiga kängor. Men

i speglarna gled oupphörligt bilden av hennes

magra gestalt med den hängande kjolen, som var

en smula trasig nedtill, och det tunna håret, som

föll i stripor kring öronen. Hon skakade otåligt

på huvudet åt denna spegelbild. Den passade illa

i omgivningen. Den luktade illa av gamla

skurtrasor. Den hörde hemma på bakgården och inte

inne i en slipad spegels gnistrande glas.

108STULET NYÅR

Måste man så i sagans och överflödets lyckliga

land släpa med sig denna fula figur, märkt av

arbete och umbäranden? Å. hon ville kasta den

av sig.

I Gerdas lilla tunna och frysande själ brast en

längtan ut: hon ville bli fri, bli en annan. Under

sin snart fyrtioåriga levnad hade hon aldrig fått

känna sig lycklig, aldrig riktigt mätt, aldrig

riktigt varm. Inte ens denna stormande längtan hon

nu brann av hade hon erfarit. Tanig och liten

hade hon slunkit omkring i livet. Till vad nytta?

Ingen hade älskat henne. Inte ens en kyss hade

snuddat vid henne. Hon hade varit så ohjälpligt

utanför.

Med en hjälplös åtbörd lyfte hon sina händer.

Det fanns smuts i skårorna, smuts som aldrig

skulle kunna tvättas bort. Naglarna voro nötta,

filade av arbetet. Det var rysliga händer.

Förstörda, naggade som av råttors glupska bett.

Nu stod hon i herrskapets sängkammare.

Herregud, vad här ändå var vackert! Hon slank fram

till de breda sängarna, som i lugn och ro stodo

så tätt intill varandra. Hon nöp i täcken och

kuddar. Dun och siden! Och spetsar på de rena

iogSTULET NYÅR

lakanen, där initialerna till kaptenens och fruns

namn virade sig omkring varandra i ett

krampaktigt famntag. Här måste man drömma

ljuvligt. Ingen väckarklocka skar med sitt skärande

ljud av ens andetag om morgnarna. Inga

skurhinkar med flottigt vatten väntade vid

uppstigandet. Där stod visserligen en liten pendyl på

nattduksbordet. Men den skimrade av pärlemor. När

Gerda försiktigt, i en oemotståndlig önskan att

få höra den gå, vred upp urverket kom ett litet

rart silverklingande ticktack ur klockans djup,

icke störande och hackigt som från hennes egen

bleckdosa. Här mättes timmarna och minuterna

ut på ett försynt och angenämt sätt.

Gerda satte tillbaka klockan och mötte åter sin

bild i en spegel. Usch! Det var en tredelad

spegel. Hon kunde se sig från alla håll: de

kantiga axlarna, den glesa hårknuten hårt hopsnodd i

nacken, den redan kutiga ryggen, som körde upp

som en vanskaplings puckel. Hon måste skjuta

undan detta gamla, fula och slitna jag, som inte

hörde hemma här.

Beslutsamt och ändå med en tjuvs snabba

rörelser öppnade Gerda garderobsdörren. Med

IIOSTULET NYÄR

gapande mun drack hon in doften av en fin och

lättjefull kvinnas kläder. Även i garderoben

kunde man tända elektriskt ljus. Det skimrade

där inne av guldlamé under skirt silkespapper.

Luden som ett djur trängde sig en aftonkappa

av dyrbart pälsverk under skogen av

silkesom-spunna klädhängare.

Gerda blev länge stående vid den öppna dörren.

Hennes fingrar började spasmodiskt röra sig. De

ville gripa, rycka åt sig. De längtade efter att

sjunka in i päls och siden. De ville ha ny hud,

nytt, fint skinn att fly in i. Innan hon visste hur

det gått till hade hon hakat ned en klänning från

en hängare. Den var av tunt, mjukt ylle och av

en härlig violblå färg. Framför spegeln lossade

Gerda med darrande händer sin trasiga kjol och

den slitna blusen. Hon lät klänningen falla ned

över sig. Den var litet för stor för hennes figur.

Men när hon nu mötte sin bild i glaset råkade

hon strax i hänryckning. Voro hennes ögon

verkligen så blå och skinande? Det var som om

ögonen också ifört sig en ny skrud. Hon glättade

på tyget. Insidorna av hennes händer mådde väl

av beröringen. De blevo varma och smidiga också

IIISTULET NY AR

de, som om de aldrig hållit i en borste eller

skurtrasa.

Därpå kammade Gerda sitt hår med en liten

silverkam från toalettbordet. Hon stack näsan i

en halvtömd puderdosa. Pudret flög in i henne,

gjorde henne yr i huvudet, som om hon berusat

sig. Kängorna, de fula båtarna, spruckna i

sömmarna, tänkte hon ej på. Dem glömde hon. De

syntes ju inte heller i spegeln.

— Jag skall strax gå, mumlade Gerda mutande

sitt samvete.

Men hon visste att hon inte skulle gå. Nu var

hon inte längre skurhjälpen, fyrtioåringen, som

redan kallades "gumma" av grannarna. Hon var

en förnäm fru, vilkens man rest bort för ett par

dagar och som nu måste ensam fördriva kvällen

till dess natten kom. Natten? Det var

nyårsnatten. I morgon, ja bara om några timmar,

begynte ett nytt år. För Gerda hade det redan

begynt. Nu rörde hon sig hemvant bland de

dyrbara sakerna. Hon stötte inte längre tölpigt emot

stolar och bord. Bakgården sjönk undan i en

skugga som dolde den. Tassandet av råttornas

fötter försvann i klockans silverljudande tick-

112STULET NYÅR

tack. Hon tänkte inte på att hon i själva verket

var en tjuv, som stal värmen från andras rum

och mjukheten ur andras stolar och klänningen

från en annans kropp. I och med att hon rörde

vid tingen och kände värmen omkring sig voro

de hennes.

Hon spatserade leende omkring i rummen.

När hon kom till barnkammaren tänkte hon:

Mina barn äro borta på ferie. De skola snart

vara hemma igen.

Fattiga, ensamma Gerda Vasteson var maka och

mor. Hon som aldrig fött ett barn, aldrig smekts

av deras jollrande röster och känt deras hjärtan

klappa mot sitt eget, hon ägde nu en barnskara.

Barnkammaren var bara tom för tillfället. Hon

sköt ut barmen litet och tog upp en docka från

golvet.

— Vyssa lull, sade hon med ett litet fnittrande

skratt som brast ut från hennes nariga läppar.

Dockan, som kunde blunda, blinkade åt henne

med sina långa ögonhår. Då släppte Gerda

dockan och satte i gång ett lokomotiv, som

rusade runt på skenorna med en rad av vagnar

efter sig. Skramlet och oväsendet tycktes blåsa

8. — v. Krusenstjerna, Vivi, flicka med melodi. . . ySTULET NY AR

liv i hela våningen. En klocka slog från salen

dovt och högtidligt, men Gerda hörde det inte.

Hon låg på knäna och följde med glänsande

ögon tågets rasande fart. Å, som liten, hur lion

avundats de rika barnen deras leksaker! Dessa

leksaker som hade liv och ande! Nu dödade hon

sin gamla gröna avundsjuka och satte åter och

åter i gång lokomotivet. Den forna avundsjukan

sjönk och skrumpnade till något armt och vissnat,

som leksakslokomotivet krasade under sina

framilande hjul.

Det ringde i telefonen. Gerda hörde det inte

först. Men när lokomotivet stannade med ett

plötsligt ryck, nådde henne den gälla signalen.

Hon reste sig upp och gick genom rummen fram

till apparaten. Hon såg litet tankfullt på den. Å,

så det ringde! Då lyfte hon av luren. En

uppsluppen herröst sade i hennes öra:

— Det är Herman. God afton! Jag ville bara

önska hela familjen ett gott slut på det gamla

året!

— Tack, detsamma! sade Gerda hest.

Så lade hon hastigt på luren, rädd att hennes

röst skulle förråda henne. Men strax därpå fyll-

114STULET NY AR

des hennes bröst av ljuva känslor. Någon hade

önskat henne ett gott slut på det gamla året.

Ingen hade någonsin önskat henne något alls.

Den glada rösten tonade länge i hennes öron.

Ett gott slut! Det betydde något. Betydde det

inte att något nytt växte fram, ett grönskande

träd, som här på nyårsaftonen skulle helt insvepa

henne och låta henne vila i ro bland lekande

skuggor?

Då ringde det igen. Nu var det inte på

telefonen. Det var på tamburdörren. Inte en sekund

tänkte Gerda på att det kunde vara någon av

familjens medlemmar som kommit hem. Hon

hade glömt familjen Gyllander liksom hon lyckats

glömma bakgård och råttor. Hon hastade genom

rummen och slog gästfritt upp dörren till

förstugan.

— Välkommen! sade hon innan hon hunnit

tänka sig för.

Det var nyårsafton. Det var ju alldeles som

sig borde att hon då också väntade gäster. Hon

hade ju klätt sig fin och tänt i alla rum.

Det var en ung bettlare, vilken just sträckt fram

handen för att tigga, som fick emot sig detta

115STULET NY AR

välkommen. En oviss, misstänksam blick sköt ut

under hans svarta ögonbryn. Men då han såg

Gerdas leende ansikte tänkte han kanske att detta

var en människa som ville göra gott på

nyårsaftonen, och eftersom han mött många

besynnerliga situationer i sitt liv fann han sig också till

rätta i denna. Därför kiev han djärvt in i hallen.

Gerda betraktade honom vänligt leende. Det

måtte snöa ute. Han förde med sig en frisk fläkt

av ren snö, och hans hatt var vit av snökorn.

— Ta av er, sade Gerda beställsamt. Ni kan

behöva något att äta.

— Är frun ensam hemma? frågade han

misstroget och lurande.

— Ja visst! myste Gerda.

Han skakade på sig. Hon hade väl blivit

intagen av hans charm. Han var inte den som sade

nej till ett mål mat.

Och när Gerda nu förde honom in i de

strålande rummen var han genast med på leken.

Tokiga fruntimmer funnos överallt. Den här var

väl spritt galen. Men när de blevo stående

mittemot varandra gled hans sylvassa blick

granskande över hela hennes gestalt och fastnade vid

116STULET NY AR

kängorna, fattigmanskängorna. Nehej, den här

var inte frun i huset, hon spelade herrskap

medan familjen var borta. Sådant har man också

hört förr, men det hindrade inte att hon kunde

bjuda på mat. Han skulle inte låta märka att han

genomskådat henne. Hon ville vara fru i huset.

Bevars, så skulle han också behandla henne som

en sådan.

Han jämkade på sin smala halsduk, sträckte

litet på sig och sände henne ett tjusigt ögonkast.

Gerda blev het om kinderna. Så vacker han var,

gossen! Hon såg inte alls det lömska i ögonen.

Ansiktet var vekt. En svart lugg föll ned över

pannan, gestalten var liten och smärt.

Sannerligen, han såg ut som en gentleman. Hon tvekade

inte alls att bjuda honom in i matsalen med de

snidade ekmöblerna.

— Var så god och sitt, sade hon artigt.

Han log.

— Tackar så mycket.

Medan han satte sig svävade Gerda ut i köket.

Ja, hennes gång hade fått något svävande.

Hennes stora glädje bar henne på lätta vingar

uppåt — uppåt! Hon hade ett hem. Nu skulle

117STULET NY AR

hon också bjuda på supé i matsalen. Med ivriga

händer rotade hon i skafferiet. Där fanns ingen

färsk mat. Familjen skulle ju vara borta. Det

fanns rader av konservburkar med gyllene märken

och stämplar på: hummer, sardiner, äkta kaviar,

gåslever, kompotter av alla de slag och sylter.

Men inte en smörklick och bara en hård

brödkant i botten på en låda. Gerda fick ett bekymrat

veck mellan ögonen. Hon ville ha något som hon

kunde värma, fräsa upp i en gryta. Han var väl

frusen, stackaren. Men här fanns ingenting att

värma upp.

Då placerade hon så många burkar hon fick

plats med på en bricka och tog fram fat och

knivar och gafflar och — det nödvändigaste av

allt till detta kalla överflöd — en konservöppnare.

Med brickan på armarna kom hon åter in i salen.

Han stod framför skänken och vägde en bägare

i handen.

— Gediget silver ? frågade han med ett plirande

ögonkast.

— Lita på det, försäkrade Gerda glatt. Det

finns inte en sak som blänker här som inte är

av gediget silver.

118STULET NY AR

— Aha! sade mannen från gatan.

Åter slog han sig ned vid bordet.

— Jag skall ta upp burkarna, erbjöd han i

det han lystet granskade dem.

Gerda såg på hans händer som rörde sig över

bordet. Fingrarna voro smala, händerna voro

små och nätta, icke som hennes stämplade av

arbete. De förde sig också otroligt snabbt och tyst

när han nu öppnade konservburkarna. Kanske

han verkligen var en gentleman som det gått

utför med. Så många förlorade pengar på affärer

numera. Gerda kände en plötslig översvinnlig

glädje över att kunna hjälpa honom. Hon, som

satt här med famnen full av livets goda!

— Kanske det skall vara något att dricka?

frågade hon nu nästan moderligt.

Han knyckte på nacken.

— Tackar så mycket, sade han kort.

Då gick Gerda fram till salsskåpet. Det var

inte låst. Hon tog fram ett par buteljer och satte

på bordet. Hans ögon fingo glans. Han drog ur

en kork så att det small. Innan Gerda hunnit

sätta fram glas hade han gripit silverbägaren och

119STULET NY AR

hällde den starka bruna drycken i den. Det var

visky.

—• Skål, frun, sade han och förde bägaren till

sina läppar.

Förhäxad stirrade Gerda på honom. Hon

tyckte att han såg ut som en kunglig person, där

han satt med den höjda silverbägaren i sin hand.

Nu tog han för sig av kaviaren och gåslevern.

Gerda lade händerna i kors över magen och bara

såg på honom.

För henne var han själv kostbar dryck och

dyrbar mat. Hon nändes inte äta, hade nog av att

sluka honom med ögonen. När han räckte henne

bägaren drack hon dock en djup klunk och blev

strax rusig. Han ville hon skulle äta av kaviaren,

men hon drog sig förskräckt undan när hon

kände den råa lukten av fisk och salt hav.

När han äntligen blivit mätt stödde han

huvudet i händerna och skrattade.

— Tack, frun, sade han.

- Vad skall jag kalla er? frågade Gerda.

De män hon känt i sitt liv hade varit

husbönder, under vilkas grova eller fina klackar hon

120STULET NY AR

krälat. Hon längtade efter en man att kalla vid

namn.

Det var som om han funderat ett

ögonblick-över svaret. Han hade haft många förnamn och

många och klingande efternamn. Det hörde till

hans yrke. Nu letade han efter ett.

— Birger, sade han slutligen. Kalla mig Birger.

- Birger, sade Gerda trohjärtat. Tack, Birger!

Spriten hade löst hans tunga. Tillbakalutad i

stolen berättade han om sitt liv, en tjuvs och cn

äventyrares liv, men det fattade ej Gerda. Han

hade rört sig i härliga gemak och salar. Och

han kunde berätta om dem. Hon lyssnade girigt

med lysande ögon. Han var högtuppsatta mäns och

sköna damers förtrogne. Ack, det trodde Gerda så

gärna. Och när han tystnade började hon själv

darrande berätta om sitt familjeliv, sina barn, de

vackra små barnen, och de fester hon bevistal.

Hon såg inte att han skrattade i mjugg och att

hans blickar okynnigt sökte sig ned mot hennes

kängor, fattigmanskängorna.

En tjuv och en skurgumma! Över deras

huvuden svävade denna nyårsafton den värld de velat

121STULET NY AR

gripa och trycka till hjärtat. Den var deras i

denna sekund. Den sänkte sig närmare dem, de

andades den kristallklara luften och slöto ögonen

av svindeln som fattat dem.

Men snart blev han otålig över Gerdas

ordström. Han önskade att hon skulle lägga sig, så

att han finge gripa sig an med sitt arbete. Så

lätt som i afton hade det väl aldrig tyckts honom.

Han tryckte händerna mot tinningarna och blev

åter sig själv. Prat och sladder bara om denna

högre värld de båda ville tillhöra! Natten var

snart här, och han hade bråttom.

— Skall du inte lägga dig? sade han skarpt.

— Lägga mig? upprepade Gerda dröjande och

förvirrad.

Ett ögonblick, som djupt ur det förflutnas

mörker, steg i hennes hjärna långsamt upp bilden

av rummet vid bakgården: den smala grå bädden,

som alltid knarrade och jämrade sig för hennes

lätta tyngd, mörkret, de tassande råttorna

därutanför. Men en annan bild jagade strax undan

denna trista. Där inne låg ju sängkammaren

badande i ljus och trygghet. Där stodo de breda

sängarna tätt intill varandra, med kuddar av

122STULET NY AR

dun, slätaste linnelakan. Hon tänkte inte på att

hon borde be denne okände gå sin väg. O, varför

skulle han gå? Hon behövde inte vara ensam

längre. När hon släckt den rosenröda lilla

lampan vid huvudgärden skulle han komma in till

henne.

— Ja, jag måste gå till sängs nu, Birger, sade

hon med de drömmande, bleka ögonen riktade mot

honom.

Han hade hukat sig fram över bordet. Det

såg ut som om han hypnotiserade henne. Ur hans

smala ögonspringor flöt ett blått skimmer, som

omsvepte henne.

— Jag går, upprepade hon entonigt, som talade

hon i en dröm. Jag går, Birger.

Men hon hade så svårt att gå ifrån honom.

Väl reste hon sig, men hon stod där vacklande

vid bordet, som vore hon nära att falla över

honom. När hon äntligen tog ett par steg

snubblade hon på sina otympliga kängor.

Han hade hastigt stigit upp. Nu tog han emot

henne och tryckte henne med en liten grimas,

som hon inte såg, intill sig. Han kysste henne

123STULET NYAR

verkligen. Han ville bli av med henne så fort

som möjligt.

— Jag kommer strax efter, sade han nästan

ömt.

Gerda log. En kyss hade äntligen en gång i

hennes fattiga liv snuddat vid hennes läppar.

Hon tyckte att millioner stjärnor lyste och

brunno över hennes huvud. Ja, taket lyfte sig,

och en himmel, djup och blå som ett oändligt

hav, välvde sig över hennes huvud.

Hon smög sig ut ur rummet. Han log litet

bistert åt hennes kängor. Om hon vänt sig om,

skulle hon vaknat ur sin dröm när hon sett detta

hans leende. Men hon vände sig inte om.

Nu var hon i sängkammaren. Hon satte sig

på en av sängarna. Den var mjuk så att hon

sjönk ned i den. Nu var hennes bägare rågad

med lycksalighet. Nu förmådde hon snart inte

mera. Denna afton, den sista på det gamla året,

hade allt som var av värde i livet i en porlande

ström flutit emot henne: hem, barn, skönhet,

rikedom, och till sist en ung man som kysste

henne. Hon visste inte att hon nu kommit till

gränsen. En sådan dröm kan inte vara. Den är

12 4STULET NY AR

en såpbubbla som svävar en stund skimrande i

luften som en trollslända, och sedan brister den.

Det blir bara en smula såplödder kvar —

såp-lödder i en hink med skurvatten, varur

disktrasan mörk höjer sig som en elak och svullen

padda.

Men Gerda drömde ännu med öppna ögon. 1

spegeln såg hon en violblå gestalt med ögon som

lyste också de som violer. Hur länge hon satt så

visste hon inte. Klockan tickade tätt invid henne.

Dess silvervisare närmade sig hastigt tolv. De

hade så bråttom att komma in på det nya året.

Tick-tack, så de rusade i väg.

Slutligen reste Gerda sig. Hon ville gå ut i

salen och be den unge mannen stiga in. Mitt i

sin förvirring undrade hon litet över att han

inte kommit.

Tyst öppnade hon dörren. Ljuset brann ännu

överallt. Genom filen av rum kunde hon se en

mörk gestalt skymta längst bort i salongen. Hon

gick sakta över de mjuka mattorna. Hennes steg

hördes inte. Hon kom till salongen. Han stod vid

sekretären, böjd över ett juvelskrin. Sekretären

hade varit låst. Han hade haft en stunds arbete

125STULET NYÅR

med att bryta upp den, men det han funnit var

väl värt mödan. Den bortresta frun hade lämnat

en del smycken inlåsta hemma. Han vägde just

ett i handen när Gerda stod i dörren. Det sände

långa blixtar omkring sig. Det var en härlig och

dyrbar sten, som han skulle kunna få mycket för.

När han hörde Gerda röra sig vände han sig

fort om. Hon närmade sig. Hennes ögon vidgade

sig litet då hon såg honom med smycket i

handen. Just så ser en tjuv ut. Men hon ville inte

tro det.

— Birger! sade hon.

Hon tyckte hans namn var så vackert —

vackert som denna härliga nyårsafton.

Hon hann inte längre än till att uttala hans

namn. Han var van att handla snabbt. Hans hand

träffade henne under hakan. Med ett kvävt skrik

tumlade hon baklänges. Hon slog huvudet mot

en stol och blev tyst.

Det var så stilla i rummen när tjuven smugit

sig ifrån våningen med sitt byte. Plötsligt

började alla kyrkklockor med dånande larm ringa

in det nya året. Men Gerda hörde det inte. Hon

I2ÖSTULET NY AR

var djupt inne i medvetslöshetens natt och visste

inte att hon skulle vakna till liv en grå dag, då

allt vad nyårsaftonen skänkt henne skulle doppas

i en skurhink och suddas ut av en flottig trasa.

Där ute fortfor det att snöa.

127Var så god!

— Tack!

Vaktmästare Axel Rundström stod i

telefonkiosken på Grand Hotell i den lilla småstaden

och talade lågmält och hackigt in i luren.

— Är det — är det ingen förändring med

Martina? frågade han.

Hustruns trötta röst tycktes honom komma så

långt bortifrån.

— Nej, det är detsamma, sade den.

Han tyckte detta "detsamma" lät så likgiltigt.

Men hon kunde inte vara likgiltig. Det var deras

egen dotter det gällde.

Medan han talade torkade han nervöst med

servetten över sin panna, där små svettdroppar

pärlade. Hela tiden såg han för sig rummet där

deras adertonåriga dotter låg döende: ett litet

rum som tycktes fyllt av hennes andetag. Det

visslade av dem — en låg pinande vissling.

Han fortsatte att tala och fråga in i luren.

Dessa frågor som han varje timme gjorde sin

128VAR SÅ GOD! — TACK!

hustru hade liksom mist sin färg, voro utskrikna

och slappa som de gummiblåsor barnen lekte

med.

Plötsligt blev det avbrott. Telefonistens skarpa

röst kom emellan:

— Direktör Lundberg har samtal från

Stockholm.

Då rusade vaktmästaren ut efter direktör

Lundberg. Denne kom flåsande i frack och en

liten blixtrande orden. Han slängde raskt igen

dörren mitt framför vaktmästare Rundström,

men vaktmästaren stod ändå kvar därutanför

kiosken. Han hade svårt att lämna telefonen. Den

hade blivit som ett slags budbärare mellan honom

och Martina. Han hörde direktören tala. Det lät

minsann glatt och gemytligt:

— Tror jag det! Det var så klart det... Och

ett gott nytt år! Det nya året är strax här, lilla

pullan!

Det var kanske med sin familj han talade. Där

stod tydligen allt väl till. Ett gott nytt år skulle

man få.

Vaktmästaren suckade, torkade sig åter i

9- — v. Krusenstjerna, Vivi, flicka med melodi.VAR SA GOD !

— TACK!

pannan med servetten som det var litet

hummersås på.

Nu måste han in i festsalen igen. Småstadens

honoratiores hade nyårsbal i kväll.

Mager och hålögd slank vaktmästaren genom

kaféet. En tjock herre spärrade plötsligt vägen

för honom. Han höll fram en fuktig, skinande

svart cigarr.

— Eld! sade han kort.

Flinkt drog Rundström upp en tändsticksask

ur fickan och tände. Han släckte sedan stickan

med en invant ledig, flott sväng av armen. Men

han kände sig mordisk. Han ville tutta eld på

hela hotellet. Vilken brasa! Och bland eldslågorna

skulle han fly sin väg, utan att någon skulle

märka det. Men man tänder inte på en stor lokal,

vilken en festkväll som denna är fylld till brädden

av sorlande människor — från köken där

kockarna röra sig av och an framför ångande pannor

och kastruller upp till festsalen där det dansas.

Nu stod vaktmästare Rundström i en av

dörrarna till den stora salen. Det var andra

vaktmästare där också. De sågo ut som en skock

svartvita fåglar på tunna höga ben. De löjliga

130VAR SA GOD ! — TACK!

tvådelade frackskörten hängde och slokade som

trötta stjärtfjädrar. En hop fåglar på stranden av

parkettgolvets blanka sjö, som förde små krusiga

vita vågor från de dansande damernas förbiilande

toaletter.

Längst uppe i salen i förgyllda fåtöljer bubblade,

tjock och massiv, stadens grädda: borgmästaren

och borgmästarinnan, översten och överstinnan,

konsuln och konsulinnan... De voro förfärligt

fina, dessa damer, vilkas titlar ändade på -innan.

Deras män hade dingelidang på fracken och band,

kulörta band om halsen — som hundar i ledband,

tänkte vaktmästaren. Framför regementet och

på rådstun kommenderade de och ljungade med

ögonen, men hemma och på fester gingo de snällt

i fruns koppel.

Å ja, vaktmästare Rundström hade nog sett

dem vid andra tillfällen, på små gemensamma

intima middagar här på hotellet, då inte fruarna

varit med. Då, när vinerna stigit dem åt huvudet

och glödde som fläckar i pannan, förde de

samtal som man kunde rodna åt. De nämnde namn

på flickor, som de ej skulle vilja visa sig på

gatan med och blottade skamlöst sitt hemligaste

131VAR SA GOD ! — TACK!

liv för varandra. Det var otroliga saker de

berättade. Men vaktmästaren kom inte ihåg allt.

Han bara serverade:

— Var så god! Tack!

Man fick aldrig tappa huvudet i hans yrke och

inte fötterna heller. Fötterna voro kanske det

viktigaste. Ut och in fick man springa mellan

serveringsrummet och matsalen. Vid hemkomsten

voro fötterna så svullna, att man knappt kunde

få loss skorna.

Hovmästaren gick nu med högtidligt glidande

steg förbi. Han rörde nätt och jämnt på huvudet,

när han gav Rundström och en till en vink om

att de behövdes borta vid byffén.

Vaktmästare Rundström skyndade försynt

genom sälen. Men hur försiktigt han än förde

sig för att ej stöta till någon, snuddade ändå

mjuka axlar mot hans arm i den blanknötta

fracken. En liten spetsig klack stack hans tå. En

doft av parfym kittlade hans näsa. Nu, när han

var så nära all denna dansande ungdom, kunde

han inbilla sig att han var en av dem. Frack och

vitt skjortbröst hade han ju också. Det fattades

bara en dam att hålla mellan de utsträckta ar-

132VAR SA GOD ! — TACK!

marna. Men under armen kände han servetten

som det var litet hummersås på, den var honom

en trogen följeslagare. Den satte sitt klassmärke

på honom liksom de granna banden och ordnarna

tryckte sitt på de förnäma herrarna.

Han blev törstig bara han såg bordet där

buffén var framdukad. Stora bålar med

vindruvor och körsbär i — glittrande vida glas.

Vaktmästaren skulle velat föra en hel sådan skål

till sina torra läppar och dricka, dricka — skulle

inte världen liksom förändras då? Den skulle

vagga under hans fötter. I en väldig gunga skulle

han svänga runt i rymden över de dansandes

huvuden. Men han måste servera:

— Var så god! Tack!

Och så en bock:

— Var så god! Tack!

Bjuda och truga dessa överfyllda magar, dessa

otörstiga läppar! Det var så man kunde bli tokig

av det. Bålen fräste när man öste i glasen. Det

var champagne i den. Champagne och ostron

hade han hört skulle vara så nyttigt för en svårt

sjuk. Martina! Martina! När han nu hällde i

borgmästarinnans glas, tyckte han att han ryckte

133VAR SA GOD ! — TACK!

något ifrån Martina: en dryck hennes smala vita

hand sträckte sig efter. Han kisade upp mot

borg-mästarinnans väldiga barm. Hon hade bröst som

en fet duva. En dum och elak duva. Han tyckte

sig se hur krävan svällde av champagnebålen.

Hans ögon blevo rödkantade. Bocka och bjuda

fastän ens hjärta var en tiggares och tiggde för

ett barn — ett barn som skulle dö!

Nu kom en ung flicka farande i en sky av

blått. Hon sträckte fram sitt glas och lade

huvudet på sned. Vaktmästaren kände igen henne.

Hon var jämnårig med Martina och hade gått i

samma klass som hon i skolan. Vaktmästare

Rundström hade sparat och snålat för att kunna

hålla sin enda dotter i en fin skola. Till vad

nytta? Läste hon väl nu upp Europas floder eller

stavade på franskan, där hon låg?

Han mötte den unga flickans blick. Hon kände

igen honom, det såg han nog. Skulle hon fråga

efter Martina? Men hon gjorde inte en fråga.

Å nej! En ung herre viskade något i hennes öra

och hon log både mot honom och vaktmästare

Rundström. Eller kanske mot ingendera. Kanske

log hon bara rätt in i festens yra, lycklig över

134VAR SA GOD ! — TACK!

sin friska unga och vackra kropp. Vaktmästaren

hade hört att hon och den där unge mannen voro

förälskade i varandra, men att hennes familj,

rådman Löfkvists, ej ville veta av honom. Han

hade visst gjort något streck någon gång, som

rakt inte kunde gillas. Det pratas så mycket i en

liten stad. Och vaktmästarna på hotellet få höra

om allt.

Fröken Löfkvist sade:

— Var så snäll, ett glas till!

Rundström fyllde i på nytt:

— Var så god!

Men när han höjde blicken märkte han till sin

häpnad att fröken Löfkvist ville honom något.

— Kom, sade hon lågt och hastigt.

Hon gav sin kavaljers arm en snabb tryckning,

så svävade hon före vaktmästaren ut ur salen.

Han tvekade ett ögonblick. Hade hon menat att

han skulle följa efter? Men nu vände hon sig

om och gav honom en blick.

Då kastade sig vaktmästare Rundström åter

modigt ut i havet bland de dansande. Medan han

långsamt trängde sig fram med sin eviga servett

under armen ljusnade det litet inom honom. Det

135VAR SA GOD ! — TACK!

var en snäll flicka den där. Kanske hade hon

ändå hört om Martinas sjukdom och ville sända

henne en hälsning.

Man skall aldrig döma, tänkte vaktmästaren

nästan glatt. Mitt i glädjeruset kommer hon i

alla fall ihåg min dotter.

Hon stod och väntade på honom bakom en

dörr som ledde ut till salen. Hon såg

hemlighetsfull ut och lade fingret på läpparna när han

närmade sig.

— Vaktmästaren, sade hon fort och flämtade

litet. Jag känner ju er och vet att jag kan lita

på er. Vill ni göra mig en tjänst?

— Ja, sade Rundström. Och efter ordet "ja"

lämnade han munnen dumt och på ett frågande

sätt öppen. Det var ju snarare han som velat be

henne om en tjänst.

Och medan musiken där ute spelade vidare

och dränkte allt i sitt brusande tonsvall,

anförtrodde fröken Löfkvist vaktmästaren att hon

tänkte göra en liten utflykt med sin kavaljer,

den där som en gång begått något fult streck.

— En liten utflykt, upprepade hon med en

andfådd flämtning.

136VAR SA GOD ! — TACK!

Hon bad att han ett visst klockslag på kvällen

skulle skaffa en bil till bakporten av hotellet.

Där skulle de två komma och stiga in.

Rundström såg ned på sina blanka skor. Han

förstod mycket väl vad hon menade, fast hon

tydligen ej vågade säga det. Hon tänkte rymma

med den där herrn. Det var nu också ett påhitt.

Men han, Rundström, hade ju ingen rätt att

varna någon.

Hans mun slöts och mungiporna drogos till det

diskreta leende han brukade använda, när han

sträckte fram en särskilt pepprad nota. Det var

inte fråga om Martina nu — det var fråga om

fröken Löf kvists flykt i natten och hennes lycka.

— Ja visst, ja visst, svarade han hövligt på

hennes prat.

Hon kunde åtminstone sagt något om Martina.

De hade ju suttit i samma klassrum i många år.

Men nu hade hon väl glömt det. Martina skulle

blivit glad om hon fått en hälsning bara. Men

sådant var väl inte att begära.

— Glöm alltså inte bilen, sade fröken Löfkvist

och lade åter fingrarna på sina röda läppar.

137VAR SA GOD ! — TACK!

Rundström bockade tankspritt. Nu passade han

åter på att smita ut till telefonkiosken. Hans

huvud smärtade av musiken. Mot hans panna

hamrade som små hårda fingrar: Glöm inte bilen.

Glöm inte!

När han kom till telefonkiosken var den

upptagen. Det fanns en liten fönsterruta i dörren

och genom glaset såg vaktmästaren två huvuden,

en mans och en kvinnas, som kysstes. De

begagnade inte alls telefonen. De hade gömt sig för

att få sköta sin kärlek i fred, och de tänkte inte

på den förrädiska glasrutan.

Vaktmästaren stirrade på dem med matt blick.

Han var inte chockerad. Mycket hade han sett

försiggå här på hotellet. När han först hade tagit

plats här hade han varit ung och nyfiken. Nu

hade både ungdomen och nyfikenheten runnit av

honom. Nu kände han inför det kyssande paret

endast en molande värk av otålighet över att han

inte kunde komma fram till telefonen.

För att förströ sig gick han till pulpeten där

portieren satt. Det var en klipsk liten man med

stora öron, som om de vuxit av ständigt artigt

lyssnande.

138VAR SA GOD ! — TACK!

Han stack Rundström med en blyertspenna i

bröstet.

— Du ser dålig ut, Rundström, sade han. Stig

innanför här skall du få dig en styrketår.

Det ville Rundström gärna. Han var inte svag

för sprit. Men en afton som denna ... I den lilla

skrubben innanför portierlogen drucko de var sitt

glas konjak.

— Ja, nu ha vi snart ett nytt år, sade

por-tieren.

— Min dotter är så sjuk, sade Rundström och

satte ifrån sig glaset med en tung suck.

— Hon blir bättre, skall du se, blinkade den

andre välvilligt. Unga träd brytas inte så lätt. De

äro fulla av säv som träd om våren.

Det var vackert sagt, tyckte Rundström. Han

såg genast för sig Martina som ett litet vajande

träd med utslagna ljusa hängen som svajade för

vinden. Ja, sådan var hon: ett ungt litet träd.

Hon kunde inte brytas. För första gången den

aftonen for en ilning av hopp igenom honom.

Det var den starka drycken han svalt som för ett

ögonblick värmt upp hans blod. Men han trodde

det var hoppet.

139VAR SA GOD ! — TACK!

— Ja, kanske blir hon bättre, sade han.

När han kom ut igen för att telefonera hade

det unga paret gått. Men Rundström gick inte in

i kiosken. Han kände leda vid tanken på sin

hustrus trötta röst.

Med nästan lätta steg vandrade han tillbaka

till festsalen. Värmen därifrån slog emot hans

ansikte. Yr i huvudet av den smula konjak han

förtärt, lutade han sig mot väggen.

Hans ögon vilade en stund på en ung fru i

svart sammetsdräkt. Hennes axlar och hals voro

så obeskrivligt vita mot detta svarta. Det var som

om hon växt upp ur en svart plantering. Det var

väl liknelsen med trädet som fortfarande spökade

i Rundströms hjärna. Ja, kvinnorna voro som

träd, sköna blommor. De vissnade ... Nej, han

ville inte tänka på det. Den unga frun, som var

resande i staden och bodde på hotellet över

helgen med en liten dotter, hade två herrar som

ivrigt uppvaktade henne. De nästan stötte

samman pannorna när de på en gång böjde sig över

hennes mjälla skuldror. Det såg dumt och löjligt

ut. Två eldfängda tuppar som trampade varandra

på tårna och foro emot varandra med mörkröda

140VAR SA GOD !

— TACK!

resta kammar! Men hon tyckte om det. Hon

delade ut en liten bit skönhet åt var och en att

smaka på — alldeles som när man skär små

stycken av en tårta: här får du, men det mesta

behåller jag själv.

Rundström tyckte att hon gav en liten bit åt

honom också. Han åt den girigt och glömde för

en sekund sin dotter. Så blev det ett uppehåll

i musiken och han måste servera vid buffén. Där

var en trängsel nu, så att man knappast kom

fram.

I detsamma gick hovmästaren förbi.

— Gå upp på elvan, sade han lågt. Frun där

vill att du skall se efter att hennes dotter somnat.

Hon är själv alltför upptagen, och städerskan är

visst borta i något ärende.

Var det inte ett litet ironiskt leende kring den

högdragne hovmästarens spetsiga mun ? Deras

blickar sökte den unga frun i den svarta

sammetsklänningen. Å, de kände väl till dessa resande

fruar som lämnade sina bam ensamma och

mörk-rädda på ett hotellrum om natten.

Vaktmästare Rundström tog hissen upp till

nummer elva. Han var trött i knävecken. Hiss-

141VAR SA GOD ! — TACK!

pojken med mössan på sned visslade på en

melodi, samma refräng som musiken nyss spelat

där nere.

Rundström gick tyst genom den skumma

korridoren där ett par matta lampor lyste. Han

öppnade dörren till nummer elva. Ett vinddrag for

emot honom. Fönstret var på vid gavel och

uppklättrad i fönstret stod en liten flicka på tre, fyra

år med utbredda armar. Det kom fart i

Rundströms stela ben. Med ett par språng var han

över mattan och ryckte till sig barnet.

— Gud i himlen, stönade han.

Flickan vände ett runt leende ansikte upp mot

honom. Hennes lilla kropp i pyjamas med

rosenknoppar på tryckte sig förtroendefullt intill hans.

— Flyga... jollrade hon.

Ja, hon hade tänkt flyga. Vaktmästaren

blundade ett tag: såg en liten barnkropp virvla genom

rymden och förvandlas till en hop slamsor mot

gatans stenläggning. Och där nere satt hennes

mor och bjöd ut av sin läckra tårta.

Rundström lyfte barnet till sängen och

stoppade ned det där. Med fumliga fingrar som det

kröp i av rädslan nyss stängde han sedan väl till

142VAR SA GOD ! — TACK!

fönstret och rullade ner gardinen. Han vågade

inte gå sin väg. Därför satte han sig vid sängen.

Den lilla låg med kinden mot kudden. Tummen

hade hon stoppat i munnen. Hon betraktade

honom med fundersam min.

Jag har räddat ett människoliv, for det genom

Rundström.

Han blev röd i ansiktet vid tanken. Men det

var inte Martinas liv han räddat. Martina, hon

stod också på ett fönsterbräde beredd att flyga

— redan sträckte hon ut armarna ... Han kunde

inte hindra henne som han hindrat barnet nyss.

Livet var förskräckligt. Ända hit upp nådde

spridda toner från musiken. Man dansade —

dansade. Man skulle dansa in i det nya året och

möta det med champagneglas i händerna.

Vaktmästaren stödde armbågarna mot de

blanknötta knäna och betraktade tankfullt den

lilla flickan. Så liten och rund hade hans Martina

också varit vid den åldern! Inte så fin och

vårdad förstås i pyjamas med rosenknoppar på

och inte heller hade hon bott i ett sådant här

rum — ett av hotellets dyraste. Men i hennes

blick hade samma oskuld glänst. Hennes skära

143VAR SA GOD ! — TACK!

små fingrar hade lekt över täcket och hon hade

haft tillit till alla människor.

— Man borde göra något åt det, mumlade

Rundström.

Han menade kanske att man borde kunna

stanna tiden, att barnen inte skulle växa upp,

inte förändras, att människorna borde få dröja

i den första morgonens lyckliga skimmer. Men

det var ju så omöjligt.

Då, när Martina varit så där liten, hade de om

somrarna hyrt en stuga på landet där han vistades

under sin semester. Utanför fönstren i den lilla

trädgården hade ett valnötsträd vuxit. Det där

trädet hade varit hans och Martinas förtjusning.

Dess smala fingerblad hade varit ljusare än

andra blad, så ljusa som om solskenet ständigt

silat genom dem. Det hade kastat besynnerliga

skuggor på gången och i gräset. Han kunde ännu

se Martina dansa över dessa skuggor, som voro

som tunna spetsar. Hon hade sjungit med en

liten späd röst ofattbara ord, som hade stigit

upp ur hennes barnhjärta. Obegripliga ord!

Obegripliga valnötsträd som kramade all sommarens

skönhet mellan smala gröna fingrar! Nu efter

144VAR SA GOD ! — TACK!

så många tröttsamma år längtade vaktmästare

Rundström tillbaka till valnötsträdet. Han

händer rörde sig för att hålla fast något — trädets

spröda skönhet som på något vis var så lik

Martinas egen.

Barnet hade somnat. Han behövde inte stanna

här längre. Nu flög väl den lilla i drömmen

genom tusen världar.

Från rummet bredvid hörde han plötsligt

röster som grälade på ett väsande sätt. Det var

en man och en kvinna som bytte onda ord här

på nyårsaftonen. Han visste vilka de voro: en

grosshandlare som kommit nu på förmiddagen

med en mörk och högbröstad dam som bar en

röd hatt likt en hjälm på sitt glänsande svarta

hår. Han hade skrivit in sig som grosshandlare

Abelson med fru. Med fru. Det skriva de

alltid. Men hon bar ingen ring. A, innanför ett

hotells väggar försiggår mycket. Nu grälade den

högbröstade, stiliga damen. Kanske ville hon ned

och dansa med unga officerare. Grosshandlaren

hade varit liten och fet.

Vaktmästaren hade lust att knacka i väggen

för att påminna dem om att det fanns folk som

10. — v. Krusenstjerna, Vivi, flicka med melodi.

145VAR SA GOD ! — TACK!

kunde höra dem. Men han brydde sig inte om

det. Han gav den sovande flickan en blick och

smög sig ut ur rummet.

I detsamma öppnades dörren till rummet

bredvid och den granna kvinnan han sett på

förmiddagen störtade ut. Hon nästan flög i famnen

på vaktmästare Rundström.

— Förlåt, sade hon hastigt. Jag har ringt.

Ingen kom. Skaffa mig en vichyvatten.

— Jag skall gå efter, sade Rundström. Se alla

äro så upptagna av nyårsbalen.

Men han pratade bara på för att närmare få

syna henne. Ja, hon var ond. Ansiktet var

förvridet. Det ryckte i det när han nu nämnde

nyårsbalen.

När Rundström gått efter vattnet och kom in i

rummet med brickan, satt grosshandlaren helt

ödmjukt framför ett litet rökbord. Damen stod

vid en spegel med ryggen åt honom och bet i

sin näsduk. Vaktmästaren tyckte luften var tung

där inne. I glaset fångade han en plötslig glimt

av hennes ögon. De voro fyllda av hat.

Han gick fort därifrån. Nej, alla hade inte

146VAR SA GOD !

— TACK!

roligt. Det var som en tröst att pengar inte kunna

göra allt.

Ännu dansade man när vaktmästaren kom ned

i festsalen. Han såg fröken Löfkvist och kom

ihåg bilen. Ja visst. Klockan närmade sig den

avtalade tiden. Han hade räddat ett människoliv,

nu skulle han hjälpa fröken Löfkvist att finna

lyckan.

Han glömde överrocken och smet ut genom

bakporten i sin frack. Han fick tag i en bil borta

på torget och satte sig själv i den och åkte med

till den lilla porten, där fröken Löfkvist sagt att

den skulle hålla. Nu var han ute på äventyr.

Han log melankoliskt när han kände de rullande

gummihjulen under vagnsdynans mjuka resårer.

Här skulle de två unga strax sitta och kyssas.

Han skulle säga att han skulle ta hand om henne

för hela livet. Hela livet — ja, om inte bilen i

vinternatten krossades mot en mur eller hon

förkylde sig och fick lunginflammation. Ingenting

kan man i alla fall räkna ut. Så mycket kommer

emellan.

Vaktmästare Rundström satt kvar inne i

kupéns värme tills det slog i dörren och paret

147VAR SA GOD ! — TACK!

kom ut. Då hoppade han ur bilen och höll upp

dörren. En slant stacks i hans hand. Han

bockade:

—- Var så god! Tack!

För alla kunde han ordna med en bock och ett

försynt "var så god". Bara inte för Martina.

Det sista han såg då bilen svängde förbi lyktan

utanför hotellet var fröken Löfkvists

lyckostrålande ansikte. Hon hade inte hälsat till

Martina. Nej, nej. Sådant kunde man ju inte begära.

De sista timmarna blevo tröttsamma för

vaktmästare Rundström. Inte ett ögonblick fick ens

uppmärksamhet slappna. Han hade inte tid att

ringa hem. När tolvslaget slog virvlade det i

salen av brokiga serpentiner. Det klingade av

glas som stöttes mot varandra. Det lät som små

ringande klockor. Kling! Klang! Bing! Bång!

Gott nytt år! Vaktmästaren sprang av och an.

Också han hade fått fracken och kragen

omslingrade av serpentiner. Hans bleka ansikte var det

enda dystra i salen.

När han äntligen fick gå hem sprang han

också som han nyss sprungit mellan borden. Han

tyckte månen såg sjuk ut. Den kastade stora

148VAR SA GOD ! — TACK!

fläckar i hans väg. Han tyckte att de där

fläckarna voro kalla som döden, då hans

fotsulor rörde sig över dem.

När han kom till sitt hus såg han att Martinas

fönster stod öppet. Då stannade han och stödd

mot husväggen grät han tyst och förfärligt

sorgset. Hennes ande hade flytt ut genom det

öppna fönstret. Var fanns hon nu? Var hon en

av de vita fläckarna månen kastade efter sig

eller flög hon genom rymden sval och isande som

en månstråle?

— Var så god! Tack!

Han torkade sig i pannan. Till sin förfäran

såg han att han fått med sig servetten från

hotellet — det var litet hummersås på den.

— Var så god! Tack!

149Herrgårdsidyll. *> O

I Stjerneborgs trädgård och park syntes den

heta juliaftonen grupper av samtalande och

spatserande människor. Det var en del av

sommargästerna nere från det lilla skånska fiskläget,

traktens badort, som efter att ha intagit middag

på slottet nu njöto av den sköna kvällen.

Fastän de ej voro så många, tycktes trädgården

ändå som uppfylld av dem. Deras flyende

skuggor på gångar och gräsmattor, skymten

av-ljusa sommarklänningar mellan träden, ljudet av

fotsteg mot sanden — allt gav trädgården liv och

rörelse.

Framför dammen med guldfiskarna salt en

gammal herre. Han stirrade ned i vattnet,

följande guldfiskarnas lek, och i hans knä vilade

en stor grå katt, också den blickande efter

guldfiskarna med gröna skimrande ögon. En rabatt

med röd vallmo lyste bredvid detta par, de enda

i trädgården som tycktes förhålla sig orörliga.

150HERRGARDSIDYLL

— Se, sade baron Gyllen, slottets ägare, och

pekade på den gamle herrn. Kunde man inte tro

att min onkel slutit förbund med katten och nu

vaktar oss och guldfiskarna? För honom är vårt

promenerande här under träden och guldfiskens

glidande i vattnet något av samma slag —-

ända-målslöst och obegripligt.

Fru Åkesson vid hans sida såg hastigt upp.

— Tror Rudolf det? sade hon undrande.

Tänker han då verkligen ?

— Nej, nej! Baronen slog ifrån sig. Det var

bara mitt påhitt. Han tänker inte. Hans huvud

är tomt — som ett urblåst ägg. Han hör hit till

stället liksom familjeporträtten och silvret. Jag

minns honom ju från min barndom. Alltid med

en katt på knät. Han älskar kattor. När jag var

liten, kunde jag långa stunder sitta mittemot

honom och tyst stirra på honom. Ibland sade jag

"Bu-u" till honom. Det var inte av näsvishet.

Det föreföll mig bara vara den enda möjliga

formen av konversation.

— Och alltid var han likadan?

— Ja visst. Vi andra, hans brorsbarn, växte

upp och förändrades. Hans bror, min far, dog,

i-5 JHERRGÅRDSIDYLL

och jag övertog godset. Min mor var länge sjuk

och dog sedan också hon. Men han, han lever.

Liten och mager, går han omkring och stirrar

mot något i fjärran. Det är egentligen

besynnerligt, men har ni inte märkt att det i alla gamla

släkter finns en sådan figur? Han har

familjedragen, precis desamma som på de gamla

porträtten. Han är lik de döda, och som de är han

utanför. Alla de andra gå förbi honom. Han

stannar kvar i de avlidnas eviga tystnad.

— Och om man skulle fråga honom vad han

minns av det här livet, fortsatte fru Åkesson,

skulle det förmodligen bli en damm med

guldfiskar och några ansikten och röster. Men inte

som vi andra se och minnas, påtagligt och med

livets varma färger, utan som man ser en bild i

en spegel eller i ett vatten. Avlägset och

drömlikt.

De gingo långsamt fram mot dammen.

Bredvid den storväxte baronen föreföll fru Åkessons

gestalt mycket liten och späd. Hennes huvud

var obetäckt, och det grå håret, mjukt och vågigt,

var tillbakastruket från en låg kullrig panna.

Hennes ansikte såg runt och mjukt ut, men nu

52HERRGÅRDSIDYLL

sedan han hunnit till några och fyrtio år hade

huden redan fått många veck och rynkor. Munnen

hade ett vemodigt drag, men de uppåtböjda

munvinklarna visade hur snar till leende den ändå

var. Och de blå ögonen lyste.

— Förändras, ja, sade baronen. Men förändras

vi andra då egentligen så mycket? Se på mig!

Har jag blivit mig olik, sedan ni först kommo

hit till badorten för ett par år sedan?

Och han vände sig mot fru Åkesson.

Hon skrattade. Han ville alltid gärna föra

samtalet på sig själv. Ansiktet sotn blickade ned på

henne hade nu, när han log, ett pojkaktigt uttryck

som verkade avväpnande liksom hans leende.

Hon mindes att hon först ej alls funnit hans

utseende sympatiskt. Detta ansikte med de fylliga

sinnliga läpparna, den kraftiga näsan, den cyniska

blicken i ögonen, som glimtade fram under tunga

fettvalkar, hade snarast väckt hennes motvilja.

Det var det där plötsliga pojkaktiga leendet som

försonade. Han var en man på minst trettioåtta

år, men när han nu log, så där gosslikt, hade

hon velat skaka hans arm och helt moderligt be

honom skicka hem grevinnan Löven som, visser-

153herrgardsidyll

ligen tillsammans med hans vän provinsialläkare

Kurk och dennes fru, varit hans gäst från mitten

av juni — och nu var man redan långt inne i juli.

Fru Åkesson var ej särskilt fördomsfull, men

för sin unga dotters och hennes väninnas skull

tyckte hon ej om det skvaller, som grevinnans

närvaro uppe på slottet gav anledning till. Och

hur skulle hon kunna annat än bli upphov till

skvaller, denna rödhåriga yppiga skönhet med de

blanka blå ögonen och det utmanande sättet?

Fru Åkesson såg henne komma på gången från

andra sidan dammen. Hon var klädd i vitt, och

hon gick vårdslöst snavande, som om hon ej

bekymrade sig om var hon satte sina fötter. Hon

vinkade åt baronen och fru Åkesson. Leende och

varm kom hon fram till dem.

— Jag har blivit lämnad ensam, utbrast hon.

Ingen vill gå med mig. Och jag som ändå var så

snäll under middagen!

— Vad har du gjort? sade baronen.

Hon höll upp en bukett med skära och vita

rosor.

— Känn så gott de dofta! Jag plockade demHERRGÅRDSIDYLL

nere i rosengården. När jag satt där bland

buskarna, gingo Elna och Monica förbi.

Hon nickade åt fru Åkesson:

— De sågo så förskräckligt unga ut. O! Och

Monica sade med låg och hemlighetsfull röst:

"Säg, tror du på ett liv efter detta?" Då skämdes

jag och kände mig så tung och jordisk. Man

måste vara nitton år för att kunna diskutera de

där sakerna. Se här komma de.

Hon tog hastigt rosorna och gick fram till de

två unga flickorna som närmade sig arm i arm.

—• Här få ni, små vänner, sade hon och

stacken bukett rosor åt var och en.

De båda väninnorna stannade helt förlägna

med rosorna i händerna.

— Så vackert, sade Monica Le Febure och

förde blommorna upp mot sitt ansikte.

De andra sågo på henne. De kunde inte låta

bli. De tyckte att hon själv var en blomma och

att hon nu, då hon böjde sig ned mot rosorna

och inandades deras doft, hälsade sina systrar.

Hon hade icke fyllt tjugu år, och hennes ungdom

hade just detta spröda skära över sig som är så

155HERRGARDSIDYLL

betagande därför att man vet att det aldrig

kommer åter.

Det blonda håret, klippt som en gosses, visade

den stolta vita nacken och öronens bedårande

snäckor. Vid tinningen syntes en ljusblå åder,

tydligt tecknad som ådern i ett blad, men med

oväntad kraft drogo ögonbrynen två svarta streck

över de strålande mörkblå ögonen. Fru Åkesson

flyttade sin blick till dottern. I sin ömhet för

denna ville hon att också Elna skulle te sig till

sin fördel. Hon var icke vacker som Monica.

Kraftig och bredaxlad med klotrunt huvud och ett

par kloka grå ögon och en fyllig röd mun hade

hon tycke av faderns släkt, som generationer

igenom varit rika bönder. När fru Åkesson,

såsom nu, såg på Elna, spanade hon nästan ängsligt

efter något drag, som kunde vara likt henne

själv. Men hon fann ej något enda. Med en liten

suck vände hon sig åter mot de andra.

— Min man kommer inte den här veckan

heller, sade grevinnan Löven. Generalen skulle

visst inspektera regementet.

Greve Löven var ryttmästare i en närbelägen

stad, där ett par regementen voro förlagda.

i 56HERRGÅRDSTDYLL

— Så synd då, utbrast Rudolf Gyllen. Han

och jag trivas så bra ihop.

Fru Åkesson visste att det var sant. Rudolf

var reservofficer vid samma regemente som

greve Löven, och de inläto sig alltid i oändliga

diskussioner om hästar och mässminnen, utan att

någonsin ens snudda vid upplevelserna med den

vackra rödhåriga kvinna som hade sin givna

plats i bådas liv.

Grevinnan sökte med en orolig handrörelse sitt

öra, där en stor oäkta pärla skimrade. Det var

en gest som hon alltid hade, när hon kände sig

nervös och missbelåten. Nu hade hennes plötsliga

svartsjuka väckts av den blick hon sett baron

Gyllen kasta på Monica.

— Titta, sade hon och gick plötsligt emellan

Monica och baronen, döljande den unga flickan

bakom sin gestalt. Där borta från parken komma

de andra.

Men baronen såg ned på henne. Hennes

självsvåldiga sätt att ställa sig mellan honom och

Monica, som han ej sagt ett ord till, gjorde

honom missnöjd. Just nu föreföll denna kvinna

honom så överväldigande massiv. Det var som

157HERRGÅRDSIDYLL

om hon lättsinnigt skrattande skymt för honom

bilden av en helig spröd ung jungfru.

Nu hördes bankdirektör Åkessons röst.

— Ja, så är det, fru Le Febure, sade han, i

det han stannade framför de andra, och utan att

vända sig särskilt till dem fortsatte han att tala

med damen vid sin sida: Varje yrke har sin

poesi. Tror ni ej ? Jo visst. Det beror alldeles på

mannen som idkar det. Jag kände en gång en

parisisk slaktare .. .

Fru Åkesson smålog och ryckte lätt på

axlarna. Hon hade så ofta hört historien om

slaktaren.

— Naturligtvis hade han slutat att slakta och

var direktör för ett stort livsmedelsbolag, annars

hade jag väl inte blivit bekant med honom. Han

bodde på samma hotell som jag i Nizza, och en

middag började han, kanske på grund av någon

fråga av mig, att tala om kött, ja, om slaktat

kött. Ni skulle hört honom. Det var en storväxt

man med ett präktigt friskt utseende, och medan

han talade, glödde hans ögon av fröjd. Han

beskrev Hallarna om morgnarna. Han berättade

hur köttet kom fraktat på väldiga vagnar, och i

158HERRGÅRDSIDYLL

sin iver lade han framför mina häpna och

fängslade blickar upp en hel freskomålning med det

färska nyslaktade köttet som motiv: oxens

dunkelröda kött, spädkalvens läckra ljusa, svinets

nästan vita. Han formligen rullade sig i blod,

och han reste sig och blev stor skådespelare med

väldiga gester och en röst som åskan. Detta var

hans liv. Hans yrke! Hos honom fanns minsann

ingenting av den slentrian och försoffning, som

man tyvärr stundom förmärker bland

yrkesmännen. Tanken på alla de hjordar av djur han slaktat,

då han dagarna i ända arbetat med förskinnet

nedsölat av blod, upptände honom. I den fina franska

matsalen förde han in en pust av Hallarnas

underligt kryddade luft: blomdoften, lukten från

de färska grönsakerna och fisken, allt

genomströmmat av den fräna utdunstningen från

köttdiskarna. Den, som älskar sitt yrke, vad det än

må vara, blir alltid något av konstnär, det är

verkligen sant. Han var det, eljes skulle han inte

till den grad förtrollat mig att jag minns honom

ännu med glädje.

Bankdirektören rätade på sig och nickade mot

Elna. Hon såg beundrande på honom och gick

159HERRGÅRDSIDYLL

fram och fäste en ros i hans rockuppslag, i det

hon gav tyget en liten smekning.

Fru Le Febure tänkte säga något, men

ändrade sig. De hade börjat tala om olika yrken och

deras möjligheter, men så kom bankdirektören

fram med slaktaren från Paris och hon liksom

miste lusten att själv tala. Hon såg från den ena

till den andra med ett litet fladdrande leende.

Hon var klädd med en viss pretention, och

ansiktet var vackert, men med så hastigt nervöst

växlande uttryck att de vackra dragen ej kommo

till sin rätt.

Nu slöto sig doktorn och hans fru och artisten

Möller med sin hustru till gruppen vid dammen.

— Vad skola vi nu göra? sade doktor Kurk

och gnuggade händerna.

Hans fru skakade honom småleende i armen.

— Du är ju här för att vila, sade hon. Var

inte så evigt rastlös, Ebbe.

Den smala vinthundsliknande mannen, vars

huvud var alldeles kält och vars mun ständigt

ryckte under den ljusa mustaschen, som om han

haft ett betsel på sig, tog ett par steg av och an

framför dammen. Hans fru fortsatte att tala om

160HERRGARDSIDYLL

sin mans ständiga arbetsiver. Hon hade en stor

hästmun, som tycktes vilja sluka hela sällskapet,

men hon talade nästan viskande, när hon

öppnade denna stora mun. Den låga stämman hade

hon vant sig vid på den tiden, när hon varit

sjuksköterska och tagit emot sin blivande mans

patienter i mottagningsrummet. För att icke störa

doktorn, kanske också för att ytterligare betona

den storhet hon ansåg att han ägde, hade hennes

röst då alltid sjunkit till en viskning. Nu ute i

livet verkade denna blida röst i samband med

hennes kraftiga gestalt rent grotesk.

Artisten rörde med en käpp i vattnet och

betraktade guldfiskarna som skrämda kilade undan.

Han skrattade road åt dem. Ett litet kluckande

skratt, som om han druckit för mycket vin. Hans

runda pojkansikte blossade. Hustrun, en kvinna

med röda arbetshänder, lade moderligt

beskyddande sin arm under hans.

Bakom det pratande och skrattande sällskapet

satt den gamle mannen tyst och såg allvarsamt

framför sig med katten på knät.

Vinden drog genom trädgården. Den röda

vallmon böjdes framåt. Kalkarna vidgades än mer

ii. — v. Krusenstjerna, Vivi, flicka med melodi.HERRGARDSIDYLL

och visade sina svarta bottnar med de stora

ståndarna och pistillerna, som gömde det befruktande

frömjölet. En liten krusning for över dammens

vatten, och från en gyllene rosenbuske föllo sakta

några blad ned på sandgången.

— Men var äro barnen? ropade plötsligt fru

Möller och såg sig häpen omkring.

Det var paret Möllers lille sjuårige pojke och

doktorns yngre flicka som blivit lämnade åt sig

själva.

Nu började man åter gå nedåt parken för att

söka dem. Solen hade sänkt sig mot havet.

Värmen var inte längre så tryckande.

Inne i skogen av bokar skymde det redan. Från

marken steg upp en lukt av fukt och av ruttna

stubbar. Högt uppe i trädtopparna glittrade ännu

ljuset av den nedgående solen. Med ett sprött

sjungande ljud rörde sig bladen mot varandra.

En trast lät höra sin röst långt borta. Det var

något trolskt med bokskogen i sommarkvällen.

Varken blommor eller grön mossa bredde ut sig

mellan dess silvergrå stammar. Allt spirande liv

täcktes av en matta av skrumpna gula löv. över

denna grav, som fjolårets löv bäddat åt sig,

IÖ2HERRGÅRDSIDYLL

darrade sommarens grönska, kastande skuggor

över de vissna bladen, låtande kvällssolens ljus

plötsligt fara fram som svaga blixtar.

De muntra rösterna sänktes här. En verklig

ängslan för de två små tog makt över sinnena.

Vid en krökning av vägen fick man så syn på

dem. De båda barnen sutto på en soffa, tätt

intill varandra, och sågo upp i träden. De hade

gråtit, och deras ansikten voro så allvarliga. De

sprungo upp och fram till sina mammor, då de

nu upptäckte dem.

-— Det var ett troll, förklarade den lilla

flickan. Vi vågade inte gå vidare. Det stod där

borta.

Hon pekade inåt skogen.

— Och det hade två stora svarta vingar,

förklarade hon.

— Här finns inga troll, sade bankdirektör

Åkesson med övertygelse.

Fru Åkesson gav sin man en förtrytsam blick.

Hade han då alldeles glömt sin barndom?

Barnens ord väckte en svidande längtan inom henne

efter denna tid, då allt i naturen hade liv och

163HERRGÅRDSIDYLL

röst. De tystnade, de gledo bort, dessa troll och

féer, varav ens värld fordom vimlat. De hade

ersatts av andra skrämmande väsen, skapade av

nattens tankar och hjärtats ångest, och i

jämförelse med dem föreföllo barnens troll

godmodiga.

Långsamt gick sällskapet åter upp mot

trädgården.

Den gamle herrn och hans katt hade

försvunnit.

Uppe på verandan serverade baronen herrarna

grogg. Häruppifrån såg man en skymt av havet.

Plötsligt hördes någon slå an några takter på

pianot inne i salongen, dit verandadörrarna stodo

öppna, och en manlig röst började sjunga. Det

var doktorn, ackompanjerad av Britt Löven. En

vemodig längtansfull melodi trängde ut till de

lyssnande. Det var en gammal folkvisa.

Skymningen sänkte sig ned, men högt över träden lyste

himlen blå, och ännu svagt brinnande stjärnor

framträdde.

Doktorn fortsatte att sjunga och de andra ute

på verandan sutto tysta, försjunkna i den

drömstämning musiken framkallat.

164HERRGÅRDSIDYLL

Ett gällt upprört skrik från grevinnan avbröt

med ens sången. Hon kom störtande ut på

verandan och sprang rätt på värden som hastigt

rest sig.

— O, Rudolf, din avskyvärde gamle onkel!

Han kom alldeles tyst och ställde sig bakom mig

— och så, utan att jag anar något, känner jag

den otäcka kattens tassar mot min hals. Jag tror

han ville katten skulle riva ihjäl mig. Du vet

att han inte tycker om mig, fast han ej säger

något. Varför skickar du inte bort den där

besynnerliga galna människan?

Och åter sökte hennes hand darrande den stora

pärlan under hårslingorna.

Baronen kastade en nästan generad blick på

sina gäster och tände en cigarrett. Med förorättad

min satte sig hans väninna i en stol, som doktorn

leende skjutit fram, och tog några bigarråer från

en skål. Hon hade ingen tanke på att det var

hon som var inkräkterskan och att slottet var

den gamle herrns fädernehem. Men Rudolf tänkte

därpå, där han satt och stirrade mot den ljusa

klänningen som skimrade i skymningen. Han steg

upp och tände lampan i taket.

165HERRGÅRDSIDYLL

De andra ryckte till, då ljuset så plötsligt

träffade deras ansikten.

Endast grevinnan fortsatte oberörd att äta sina

bigarråer. Ljuset sken på hennes röda hår och

präktiga gestalt. Hon visste att hon var iakttagen,

och hon höll upp en stor bigarrå i stjälken, lät

den beskriva en liten cirkel i luften och fångade

den så mellan sina röda läppar.

De båda barnen hade slumrat in lutade mot

varandra. En stor fläckig nattfjäril flög mot

lampan och fladdrade oroligt tätt intill glaset.

En stund senare togo gästerna farväl.

Baronen stod kvar på terrassen och hörde deras

steg avlägsna sig i allén. Uppifrån andra våningen

ropade Britt Löven på honom. Ett ögonblick

dröjde han obeslutsam. Så gick han in genom

porten och lät den tungt slå igen bakom sig.

166Vivi, flicka med melodi.

I.

De kommo klampande uppför husets lilla

trätrappa, som klagande jämrade sig under deras

tyngd, och hängde av sig sina våta vindtygsjackor

och regnrockar i förstugan. När krokarna inte

räckte till slängde de resten av överplaggen på

golvet i ett hörn. En av dem slog upp dörren till

salen och steg in följd av de andra.

En doft av brynt potatis och lök fick dem att

lyfta upp näsorna och vädra.

— Gustav, skreko de i korus, har du maten

klar?

Ett mumlande hördes från köket. Strax därpå

stod Gustav Heineman i dörren. I ena handen

höll han en rakborste, i den andra en karott.

Hans mörkhyllta ansikte var vitt av tvållödder

ända upp till de mörka, skinande ögonen. Den

höga drömmarpannan, ovanför vilken svart tätt

167VIVI, FLICKA MED MELODI

hår föll i vågor, hade gått fri från intvålningen

och tycktes mäktigare än vanligt. Med en duns

satte han ned karotten på kortändan av det långa

dukade bordet och försvann ut i köket igen för

att strax därpå åter komma in med ett fat fyllt

av små hackade biffar, simmande i sås och

brun-stekta lökstrimlor.

— Var så goda, maten är färdig, sade han

med ett blixtrande leende.

— Du skall säga: det är serverat, snäste

ingenjör Ennert Tallman honom.

Heineman lyfte rakborsten och fortsatte att på

stående fot tvåla in sig.

— Det här är ingen raksalong, påpekade baron

Reinhold Hårleman och bredde sig med stort

välbehag en smörgås, allt medan han fiskade upp

en sillbit ur en burk.

— Ni skulle inte skälla på mig om ni visste

vad jag skaffat, sade Gustav milt. Blev det ingen

fisk?

— Det ligger en gädda i sumpen där nere,

brummade överste Samuel Loman.

— En gädda för sex man, log Gustav. Var

den stor då?

168VIVI, FLICKA MED MELODI

— Vi orkade inte bära upp den hit, sade Bror

Arieman.

I detsamma upphörde pratet och alla sutto

med gapande munnar och stirrade på två

ouppdragna brännvinslitrar, som Gustav Heineman

med ett uttryck i sitt intvålade ansikte som om

han varit försynen själv placerade mittpå bordet.

— Jag har alltid hållit av dig, Gustav,

mumlade bankir Olle Vadlund.

— En bror kunde inte älska dig högre,

fnissade Bror Arieman och tittade sig omkring för

att se om någon märkt att han vitsade.

Men alla voro nu upptagna av att höra på

Gustav, som medan han satte fram brännvinsglas

av alla storlekar och kulörer omständligt

redogjorde för hur han anskaffat varan. När en

klipsk man oförutsett kommer över två liter

brännvin njuter han av att berätta hur finurligt

han burit sig åt. Således blev Gustavs historia

ganska lång och vackert utbroderad, och i

historien tycktes en godlynt handelsman på ön

mittemot spela en framstående roll.

Han avbröts av att de nu fyllda glasen höjdes

169VIVI, FLICKA MED MELODI

och att alla stämde upp Helan går. Där de sutto

och sjöngo med blickarna fromt riktade på

glasen i sina händer sågo de ut som en samlad klan

under utförandet av en helig och hemlighetsfull

rit. Ennert Tallmans stämma tremulerade

nervöst uppe i diskanten. Han var en kraftigt byggd

man i fyrtiofemårsåldern. Med sitt lingula,

slätkammade hår och sitt rödlätta ansikte med

mid-sommarblå ögon hade han tycke av en bondpojke

i ett teaterstycke på en friluftsscen. Över håret

satt en liten ljusröd virkad mössa kvarglömd.

Men såg man närmare in i detta ansikte var det

lätt rynkigt som en gubbes, och munnen sjönk

gärna inåt och liknade en gubbkäft.

Överste Samuel Loman var kortväxt och

axel-bred. Man fick intryck av en blandning av

nordisk Napoleon och mot sin vilja fromsint

tambjörn när han sträckte på sig. Ansiktet

var sjukligt blekt och fett, och hans hår var

kammat rätt upp. Ögonen hade en ärlig och

svårmodig blick, inte lätt att tyda. Han hade fått sin

överstetitel i finska inbördeskriget, där han stritt

på de vitas sida. Historien om hans äventyr i

kriget hade blivit legendarisk. Nu var han chef

170VIVI, FLICKA MED MELODI

för en fraktion fascister och redaktör för ett

fascistblad.

Baron Reinhold Hårleman koxade fram

bakom honom med oroligt blixtrande pincené. Han

var så liten och späd att han tycktes försvinna

i sin röck. Hans ålder var omöjlig att bestämma,

han kunde varit femtio likaväl som fyrtio.

Ansiktet var en nötknäppare med en haka som sköt

smal och skälvande rätt ut i luften. Han var

kretsens snobb och beundrades för sina slipsar.

Nu kom han från Panama eller Patagonien dit

han expedierats av en uttröttad släkt som ville

bli av med honom. Vartannat år skickade hans

anförvanter ut honom med pengar på fickan till

världens osundaste och ogästvänligaste trakter,

påstod han själv, och efter tolv månader vände

han tillbaka, inte längre som

förstaklasspassage-rare, utan som kolskyfflare eller uppassare.

Utfattig, nästan trasig, men med oförbränneligt

gott humör dök han upp i förnäma släktingars

salonger och gladde sig åt deras besvikna och

förtvivlade miner.

Bror Arieman, kallad Sing-Sing, hade nyligen

kommit från Staterna där han haft allehanda yrken

171VIVI, FLICKA MED MELODI

och gift sig med en svenska, som han lämnat

kvar där ute, när han for över ett tag igen till

Sverige för att se sig om efter ett jobb som han

aldrig tycktes hitta. Han var sällskapets

drift-kucku med sitt eviga flin och sina löjliga små

fasoner. Han tyckte om att vara driftkucku och

hade varit det så länge han kunde minnas

tillbaka. Han överdrev gärna sina små

besynnerligheter och sitt hisnande skratt för att vara andra

till glädje. Hans pepparögon hade en flackande

blick, näsan var platt som nosen på ett djur, de

buskiga, svarta ögonbrynen växte snett, en apas

ansikte med en apas på en gång stupida och listiga

mimik. Hans viga och smidiga kropp lånade sig

till allehanda konststycken som att hjula, slå

kullerbyttor, balansera på smala stänger, stå på

huvudet, med ett ord att trotsa alla rimliga

tyngd-och jämviktslagar. I ensamheten kunde han falla

ihop och fick då utseendet av en liten

gummifigur, som ingen längre hade lust att blåsa upp.

Bankir Olle Vadlund som sjöng bas vid hans

sida var fetlagd med ett utseende av fridfull

resignation och grånat hår. En gång hade han på

lyckade spekulationer inhöstat en och en halv

172VIVI, FLICKA MED MELODI

million som han sedan förlorat igen på andra,

mindre lyckade spekulationer. Det fanns ännu en

air av rik man och älskvärd goddagspilt över

denne fördetting. När han slog upp sin slitna

plånbok var det med en överlägset likgiltig gest,

som om den slutit sig om tusenlappar. Men han

hade emellanåt svårt för att få ihop

kopparslantarna till en krona. Sedan ett år tillbaka var han

änkling och hade sin lille treårige son hos sig i

stugan. Det var egentligen gossen som ägde det

lilla stället. Bankiren hade under sin glansperiod

som fondmäklare köpt det en gång och nästan på

skämt kallat det "Krakboet" samt genom ett

gåvobrev "för säkerhets skull" satt det på sonen

"fideikommissarien". Nu var stället det enda de

ägde.

Ibland kunde Olle Vadlund se sig en smula

förvirrat omkring i stugan, häpen över det

sällskap som samlat sig här. De voro alla, också

äventyraren översten, vinddrivna och förlista

som flutit upp på holmen och sökt sig huttrande

och ändå småskrattande in i den varma röda

stugan. Den hade blivit deras älskade

sommarställe, deras oas och tillflyktsort undan den bull-

173VIVI, FLICKA MED MELODI

rande och larmande staden, dit de då och då foro

in med utombordsmotorn och gjorde solkiga

affärer och släta figurer. Här ute hade de gemensamt

hushåll på hopskrapade småbelopp. Ennert

Tallman, som var affärsman, ehuru åtminstone efter

vad många ansågo en ganska tvivelaktig sådan,

kunde ibland håva in en slant, och då hölls det

fester i stugan. Halvjuden Gustav Heineman

med drömmarpannan lagade maten. Det hade

han lärt sig i Buenos Aires där han av okänd

anledning vistats flera år. Han kryddade maten

på spanskt sätt och slängde alltsomoftast en starkt

pepprad äktkastiljansk svordom över

anrättningarna. Någon annan sysselsättning än som

ambulerande mästerkock hos goda vänner hade han

inte. Hans fru och barn bodde i Stockholm, men

där fick han aldrig träda med sin fot i köket och

visa sina anlag. Naturlig son till en för länge

sedan bortgången börsmagnat, hade han

vansläk-tats till den grad i fråga om förvärvsförmåga att

de försiktiga lagliga arvingarna numera endast

utbetalade bidrag till hustrun på villkor att denna

höll deras nära frände så kort som möjligt.

Medan Gustav nu avslutade sin rakning under

174VIVI, FLICKA MED MELODI

det att de andra fem herrarna fortsatte sin måltid,

lyssnade han med ett halvt öra till deras samtal.

Utanför fönstren lyste det blommande

hagtorns-buskaget som omringade tomten. Det var som

om en liten vit låga hoppat från kvist till kvist

i solskenet. Hagtornet brann av blom. Juni

månads friska växtlighet bredde ut sig i den

helt förfallna trädgården som ingen brytt sig

om att sköta. I gräsmattan som sluttade nedåt

havsviken tittade bellis, penséer och blåklockor

upp. En och annan maskros blänkte smörgul, och

ute på gångarna började redan fina grässtrån

sticka fram, vilka inpå sommaren skulle bilda täta

tuvor som man snavade över.

Det fanns inte så många stugor på den här

gröna ön, Krakholmen kallade de den nu. Ville

man ha mat fick man fara över till den större

ön mittemot.

Gustav som hunnit bli slät och fin i ansiktet log

ut mot trädgården och knackade sakta på rutan.

Den lille treårige Putte tog sig en spatsertur

över gräsmattan med näsan i vädret. Så här på

avstånd såg pysen ganska täck ut, men

Gustav-visste att han var smutsig i ansiktet, emedan han

175VIVI, FLICKA MED MELODI

hjälpt till vid spisen. Nu slog Gustav sig ned vid

bordet och tog långsamt för sig av biffsteksfatet,

på vilket såsen redan stelnat.

Cigarrettröken fyllde rummet. Bror Arieman

stoppade med fundersam min en pipa.

— Vad är det för ett fruntimmer ni hela tiden

tala om? frågade Gustav.

Samtalet som i spridda spillror nått fram till

honom hade verkligen rört sig om en och samma

flicka som tycktes heta Vivi.

— Hon skulle vara utmärkt för Putte, sade

Ennert utan att ta någon notis om honom. Vi

komma säkert hela dagar att vara ute och segla,

och pojken är för liten för att följa med. Då

skulle Vivi sitta hemma och passa honom. När vi

seglare på avstånd nalkas hemmets kust brinner

hennes ljus i fönstret visande oss vägen. Det

vore ju poetiskt, eller hur, gubbar?

— Det går ändå åt ganska mycket lyse här

ute i skärgården, mumlade Olle bekymrad.

— Rid inte på ord, röt överste Loman. Inte

tu tal om det, vi behöva en liten kvinna här ute.

Dessutom har jag träffat henne när hon satt i

kassan på den där lunchrestaurangen vid Kungs-

176VIVI, FLICKA MED MELODI

gatan, som så snart slog igen. Ennert känner

henne förstås bäst, men får jag säga vad jag

menar skulle hon ha ett gott inflytande på oss

alla. Nu står hon utan sysselsättning, och då

kunde hon ju lika gärna vara hos oss i sommar

och sköta om Putte.

Han hade ett ärr efter ett knivhugg över

vänstra ögat. Detta ärr blev medan han talade

eldrött.

— Hur ser hon ut?

Det var baron Reinholds haka som tycktes

fråga det. Han hade slutit ögonen och föreföll

nära att somna efter de fyra, fem suparna.

— Hon ... hon är blond, sade Samuel Loman

tveksamt.

— Hon är vit, inföll Ennert. Jag menar

platinablond.

— Hur gammal är hon? kom det från Gustav.

— Tjugutre, svarade Ennert. Och hon har en

vacker figur.

— Det gör mycket till det, sade Bror Arieman

med ett fnissande.

De begrundade allesammans det som nu blivit

sagt om den platinablonda och välväxta.

13. — v. Krusenstjerna, Vivi, flicka med melodi.VIVI, FLICKA MED MELODI

För att vara på den säkra sidan förhörde sig

Bror Arieman avslutningsvis försiktigt:

— Men hur är hon annars? Jag menar till sätt

och karaktär.

— Det är... det är vad jag vill kalla en

flicka med melodi, svarade översten.

— Just det! En flicka med melodi, instämde

Ennert Tallman.

Utan att veta varför tyckte alla att saken

härmed var klar.

— Vi kunde ställa i ordning lusthuset nere vid

grinden åt henne, sade därefter Gustav som

alltid tänkte på praktiska ting. Hon kan ju inte

ligga här uppe bland alla oss karlar.

— Naturligtvis inte, mumlade översten. Vi

lägga henne där nere i lusthuset.

De voro allesammans mer upprymda och

intresserade än de ville visa varandra vid tanken

på att få den där unga Vivi ut till sig.

När Putte kom inmarscherande fick han

många vänliga knuffar och klappar på huvudet.

Han var ju anledningen till att hon skulle

komma.

— Men har någon frågat henne då? undrade

78VIVI, FLICKA MED MELODI

Bror Arieman plötsligt och tittade på Ennert och

översten.

— Ja, har någon frågat henne? upprepade

den halvsovande baronen och Gustav.

Ennert såg generad ut och rodnade.

— Nej, sade han och drog på det. Jag måste

ju höra mig för hos er först. Jag kunde väl inte

så där utan vidare komma dragande med lilla

Vivi.

— Då är det ju inte säkert att hon kommer,

utropade Bror Arieman.

Gick det ett moln över solen? Det blev så tyst

och kallt i stugan. Röken irrade omkring uppe i

taket och sökte efter en utgång.

— Jag skall fara in i kväll och träffa henne,

sade Ennert.

— Då måste vi klä upp dig ordentligt så du

ser gentil ut, avbröt Bror Arieman honom.

De använde gärna Ennert som representant

för sig. De ansågo att han såg mest civiliserad

ut. När de voro ute och seglade och någon skulle

i land för att köpa mat eller skaffa upplysningar

skickade de Ennert. Alla de andra voro under

seglingen klädda som rövare i skor som en gång

179VIVI, FLICKA MED MELODI

varit vita, besynnerliga yllekläder, trasiga byxor.

Ennert ägde ett par grå plusfours, dem fick han

ta på sig och spatsera i land med. Till och med

Hårleman kastade under dessa färder av sig sin

pråliga elegans och påminde om en sjåare. Vid

andra tillfällen ville han ju uppträda som snobb

och kunde rent av verka halvt mondän, men det

var något så opålitligt med honom att ingen av

de övriga herrarna hade lust att anförtro honom

något uppdrag.

Bror Arieman åtog sig nu att raka deras

budbärare. Han skötte rakverktygen med stor

skicklighet, förmodligen hade han bland sina många

yrken i Staterna också varit barberare. Men när

han lutade sitt mörka apansikte alltför nära

Ennerts ryggade denne tillbaka med en grimas.

— Du ser så konstig ut, förklarade Ennert

älskvärt.

Baron Hårleman valde ut en av sina grannaste

slipsar och knöt den om hans hals. Han fick en

mörk kavaj på sig. Men när han skulle gå

upptäcktes det att han icke hade någon hatt. Han

förfogade för tillfället bara över den lilla löjliga

röda virkade mössan. Det blev ett ögonblicks

180VIVI, FLICKA MED MELODI

generad tystnad när han satte den på skulten och

leende såg sig omkring.

— Du kan inte gå så där, sade översten

missmodigt och provade sin egen bredskyggiga

kon-dottiärhatt på honom.

Men den var för stor. Ennerts huvud var

ovanligt litet.

— Jag far utan hatt, förklarade han. Jag har

ju så vackert hår. Och han strök sig belåtet över

sina lingula testar.

Arieman fnissade. De andra sågo olyckliga ut.

De hade inga hattar de heller.

De stodo alla på stranden när han for i väg

med sin aktersnurra. Länge viftade de åt honom,

och han viftade glatt tillbaka. Solskenet flödade

över trädgården. Det artade sig till att bli en lång

tid av vackert och varmt väder. Det sade

barometern dem, när de i tur och ordning betänksamt

knackade på den.

II.

— Oh boy!

Ett utdraget tjut ljöd genom trädgården i den

stilla morgonen. Det var Bror Ariemans röst.

181VT VT, FLICKA MED MELODI

Nedifrån lusthuset svarade en annan stämma

på samma utdragna sätt:

— Oh-oh boy!

Gustavs svarta hår skymtade där nere. Det var

deras gemensamma stridsrop: Oh boy!

Ifrån sjön kom samma rop som ett eko:

— Oh boy!

Översten satt där ute och drog upp ett nät.

Inifrån stugan hördes sömnigt ur två strupar:

— Oh boy!

Ennert hade återvänt kvällen förut efter ett

par dagars bortovaro och hade med sig den glada

underrättelsen att Vivi skulle komma. Hon kunde

väntas i dag på eftermiddagen, och hon hade

hälsat så hjärtligt till allesammans, särskilt till

lille Putte, som hon skulle ta väl hand om. Sedan

Ennert framfört hälsningen hade han sjunkit in

i den tunga dvala som faller över en sjöfarare

efter två stadsdygns glada och outtröttliga

festande.

— Min slips gjorde nog sitt till, sade baronen

belåtet och lade försiktigt åter in den i ett

silkespapper. Han var alltid mycket rädd om sina

saker.

182VT VT, FLICKA MED MELODI

Nu voro Bror och Gustav upptagna av att

inreda Vivis bostad nere i lusthuset. Detta hade

förut rymt en del fiskredskap, spadar och

hammare och sådant. Nu vältes alltsammans

obarmhärtigt ut på backen. De små fyrkantiga fönstren

öppnades. Gustav skurade golvet och for med en

trasa uppåt väggarna för att få bort spindelväven.

Bror bar dit hinkar med vatten, under det att

hans ben gjorde små krumsprång nedför

trädgårdsgången. En gång ställde han sig av pur

fröjd på huvudet.

— Du gör ingen nytta, fräste Gustav då.

Alla fräste gärna åt Arieman. Han tog aldrig

illa upp. När det var som värst dök han bara

fram med sitt grinande apansikte och fnissade

på ett irriterande sätt.

Hela förmiddagen voro de sex herrarna

sysselsatta med att skapa ett det vackraste rum åt den

platinablonda Vivi. De släpade ned ett litet bord

och stolar från stugan. De placerade en

knarrande turistsäng längs med ena väggen och

kastade en brokig spansk schal över den ganska

nötta madrassen. Gustav byggde upp ett

toalettbord av några sockerlådor.

83VIVI, FLICKA MED MELODI

Slutligen trängdes de alla i den smala

dörröppningen för att granska sitt verk.

— Här finns ju ingen spegel, sade översten.

Vivi måste naturligtvis ha en spegel.

— Oh boy! kom det från Arieman.

Han hjulade uppåt gången och kom tillbaka

med husets enda spegel som var Hårlemans.

Baronen protesterade energiskt.

— Jag måste absolut ha min spegel,

förklarade han.

— Då kan du väl gå hit ned till Vivi och

spegla dig, ansåg Bror.

Ennert såg en smula betänksam ut. Han

blickade omkring i denna krets av medelålders

herrar. Han tyckte att deras ansikten liksom

madrassen voro åtskilligt slitna och han undrade

tyst om han inte också själv gjorde samma

intryck.

— Vi börja bli gamla, mumlade han

missmodigt.

Hans ord väckte förstämning. I tur och

ordning troppade de nu fram till spegeln, liksom de

ett par dagar tidigare i tur och ordning gått fram

184VT VT, FLICKA MED MELODI

till barometern för att se om den pekade på

vackert väder. De tyckte inte att spegelglaset

visade dem samma artighet som barometern.

— Pu! Usch! Oh bov! försökte Bror grina

mot sin bild.

Vad skulle Vivi tycka om dem? Tänk om hon

fore tillbaka med nästa båt! Hur skulle då den

lille Putte få den ömma moderliga omsorg han

så väl behövde? Med ens föreföll det dem ytterst

viktigt hur det skulle gå med lille Putte.

— Tycker hon om barn? frågade Gustav.

— Hon sade att hon älskar barn, förklarade

Ennert och lyste upp. Hon kommer naturligtvis

att stanna för Puttes skull.

Nu granskade de oroligt Putte, som just sällat

sig till dem. De hoppades han var tillräckligt

intagande. Men när Putte med tummen i munnen

lyfte sitt lortiga ansikte mot dem, gjorde till och

med hans pappa en grimas av avsky.

— Kom, sade Gustav barskt.

Och han tog resolut och doppade Puttes huvud

i skurbaljan, som nyss fått en påfyllning av

friskt vatten. Ett hjärtskärande skri skar genom

85VIVI, FLICKA MED MELODI

den milda luften, när Putte dök upp igen, nu

randig i ansiktet, och på små knubbiga ben sprang

så fort han kunde ifrån dem.

Vivi kom med eftermiddagsbåten. De sex

herrarna stodo i en orolig grupp på bryggan med

Putte tvättad och snygg om nosen och i sin bästa

kostym mittibland dem. Alla spejade upp mot

båten. Bror gav till en liten vissling av

missräkning då en ful, ej längre ung kvinnsperson

lutade sig ut och tycktes vifta åt dem. Men hon

viftade åt en dam strax bakom dem.

— Där är hon — där — nej där, där! viskade

Ennert ivrigt och puffade på de andra.

De följde hans blickar och logo ett samfällt

löje av belåtenhet och lättnad. En slank ung dam,

klädd i vit regnkappa med ett brett skärp om den

smärta midjan och en liten kokett vit mössa med

tofs på sned över platinahåret, stod lätt lutad

mot relingen. Nu skrattade hon och gjorde en

gest med handen.

— Fascisthälsningen, sade översten förnöjd

och höjde också han sin hand.

— Giovinezza.. . gnolade Bror, som träffat

mycket italienare i Staterna.

186VIVI, FLICKA MED MELODI

Hon tycktes redan känna alla på båten och

lämna saknad efter sig. Kaptenen gjorde honnör

uppe från kommandobryggan när hon gick i

land. Styrmannen, typ sjöcharmör, förde också

handen till mössan då hon lämnade biljetten.

En skärgårdsgumma vinkade uppifrån däcket.

En äldre herre tog av sig hatten. Hon nickade

glatt och med tindrande ögon tillbaka. Hennes

högklackade skor smällde mot landgången.

Båten backade mödosamt och pustande ut igen.

Vivi stod på bryggan med sina kappsäckar och

lät Ennert och översten föreställa de andra

herrarna för sig.

—- Vivi, sade hon tillbaka för varje namn som

nämndes.

De betraktade henne alla envist och liksom

begrundande då hon sedan satt i aktersnurran och

lät sig köras mot Krakholmen över små

dansande vågor. De funno henne vacker, lysande

som ett ljus i solskenet. Hon hade så blå ögon,

så vitt skinn, sådana röda läppar, där läppstiftet

djärvt förstärkt munnens kurvor. Det var något

festligt över hela flickan. Oh boy, något beru-

187VIVI, FLICKA MED MELODI

sande så att de måste blunda ibland. Ja, det var

en flicka med melodi, oh boy!

Flickan med melodi var den första som

hoppade i land.

— Så vackert här är, sade hon med klar röst

och såg sig omkring.

I triumf förde de henne till lusthuset och visade

henne var hon skulle bo. Hon fann också

anordningarna förtjusande. Hon beundrade den

spanska schalen, kastade en leende blick i den lilla

spegeln och stängde så slutligen dörren om sig

för att packa upp.

En smula besvikna stodo de sex herrarna ocli

Putte utanför och stirrade på den stängda

dörren. I nästa sekund slängdes den upp på vid

gavel och hon kom utspringande. Hon hade tagit

av sig hatten. Platinahåret låg i blanka vågor tätt

intill huvudet.

— Vivi måste tacka er, sade hon.

Hon gick från man till mail och tryckte deras

händer och såg med en varm, på en gång öm och

trofast blick in i deras ögon. Hennes hand var

smal och spenslig, men tog deras händer i ett

kraftigt, kärleksfullt grepp. Så stängdes dörren åter.

188VIVI, FLICKA MED MELODI

När de begåvo sig upp mot stugan sade

Olle:

— Hon skulle ju ha Putte hos sig om natten,

hade vi ju tänkt.

— Vi kunde väl inte föreslå henne det genast,

svarade Ennert och ryckte litet irriterat på

axlarna. Det får hon själv komma fram med.

— Varför kan inte grabben ligga hos oss som

han alltid gjort? sade baronen. Han är väldigt

tröttsam och skall upp så tidigt. Det är som om

han bleve stucken av solen om morgnarna.

De tittade på varandra, litet hjälplösa och

häpna, som om de stått inför ett problem.

— Det är kanske sista gången nu jag lagar

middag, mumlade Gustav medan han skramlade

med pannor och grytor på spisen. Hon kan nog

laga mat.

Bror Arieman stack fram sitt apansikte bakom

honom.

— Tycker du hon såg ut för det? frågade han

grimaserande.

Det lät på en gång hånfullt och rent sakligt

intresserat.

189VT VT, FLICKA MED MELODI

III.

Det problem de sett dyka upp framför sig den

där första eftermiddagen då de stått utanför

Vivis dörr med lille Putte som skulle ligga hos

henne om nätterna löstes aldrig — växte inte

heller. De glömde helt enkelt bort att de borde

löst det. Vivi föreslog inte att Putte skulle ligga

hos henne om nätterna. Och när de sett

lusthuset, sedan alla hennes småsaker kommit upp,

förstodo de att där inte fanns någon plats för en

smutsig pojke. Där funnos prydnadsföremål och

puder och parfymer och vaser med blommor och

svällande brokiga kuddar, och där fanns framför

allt Vivi själv högbent och smärt, fyllande ut

rummet med sina pojkaktiga rörelser och sitt

stora behov av bekvämlighet. Hon kunde inte

laga mat, hon hade inte lust att diska, när det

fanns så många starka karlar som voro kunniga

i den konsten, och hon tittade inte mycket åt

pojkstackarn efter den första omfamningen.

Hon kanske hade haft goda föresatser att hjälpa

till, innan hon kommit till dem. Men när hon

190VT VT, FLICKA MED MELODI

sett hur lätt och med vilken fart de skötte allt

det husliga arbetet, föllo dessa hennes goda

föresatser samman, och hon beslöt sig för att helt

enkelt bara ha en ljuvlig sommarsemester.

Kanske hade de heller aldrig haft sådan glädje

av henne om hon tillbringat dagarna framför

spisen och diskbänken klädd i någon vanlig

jungfruutstyrsel och med händer som blivit röda och

grova i arbetet. Sval och underbar tronade hon

vid middagsbordet, välpudrad, manicurerad,

iförd grå, vida flanellbyxor, röd blus och en

halsduk på sjömansvis vårdslöst knuten över

axlarna. Hon införde en obeskrivligt artig ton vid

bordet. Man sade "var så god" och "tack så

mycket" och "ursäkta". Gustavs kokkonst

fulländades denna sommar.

— Hur smakar det? kunde han oroligt fråga

Vivi, när han serverade någon ny rätt.

Med höjda noppade ögonbryn förde hon då en

liten matbit till sin röda mun, smakade

eftertänksamt på den och gav så nådigt sitt bifall. Då

sken hans höga drömmarpanna och ögonen lyste

av glädje.

191VT VT, FLICKA MED MELODI

De blevo förälskade i henne allesammans.

Ennert hade varit det länge. Började en av

dem tala om henne om kvällarna sedan de lagt

sig, tystnade han plötsligt för en arg och

svartsjuk blick från en av de andra. Det vore orätt

att säga att hon föredrog någon särskild. Hon

hade ett sätt att smickra var och en så att de

rysande av förtjusning oroligt rörde sig på sina

stolar. De liknade då guldfiskar som man

till-kastar smulor av en sockerskorpa. Hon berömde

baronen för hans slipsar, Gustav för hans

matlagning, Bror för hans akrobatiska konststycken,

Olle Vadlund för hans distingerade väsen och

tydliga affärsgeni, Ennert för hans ljusblå ögon,

översten för hans napoleonska attityd och hans

djärva politiska åsikter som hon inte begrep och

som inte funnos. Hon hade den unga kvinnans

farliga och säkra intuition då det gällde att hitta

de saker de själva voro stolta över. När hon så

smickrat dem allesammans så att de smälte,

lutade hon sig tillbaka och lät ögonen spela, än

mötande den enes än den andres blick som om hon

kastat pilar och blommor omkring sig. De

träffades i bröstet, de träffades i hjärtat, och de

192VT VT, FLICKA MED MELODI

sex herrarna blevo knäsvaga av denna lek. Om

morgnarna slog hon upp sin lusthusdörr så att

doften av parfym och puder flöt ut ur dunklet

därinifrån och stjälptes över blommor och

strand. I en diminutiv vit baddräkt, blottande

hennes snart chokladbruna rygg, bröst och lår

steg hon ut på klippan nedanför trädgården och

lade sig där med utsträckta armar — en blomma,

en solros som vill att vinden skall smeka henne

och solen flöda över henne.

Då strövade de sex herrarna ned till stranden

och togo sig ett dopp. De döko, de frustade, de

hade löjliga simuppvisningar i hopp om att hon

skulle klappa i händerna. Men Vivi var sömnig

om morgnarna. Slutligen behagade hon kliva ned

i vattnet, bredde ut sig mellan ett par stenar och

plaskade litet med händer och fötter, utstötande

förtjusta ah! och oh! Hon kunde inte simma.

Hon var bara en näckros som gungade mot en

sten.

Sedan sprang hon upp igen och lade sig åter

till ro på berghällen och lät solen steka sig än

brunare. Då kunde hon jollra litet med Putte

som kommit ned, ja ibland till och med berätta

13. — v. Krusenstjerna, Vivi, flicka med melodi.

193VT VT, FLICKA MED MELODI

någon smått virrig saga, som dök upp i hennes

hjärna som ett minne från hennes dunkla

barndom. Hennes far hade varit fanjunkare, och hon

kunde därför utan att narras säga sig komma

från en officersfamilj.

Herrarna i Krakboet hade ett litet skrälligt

piano och det brukade hon spela på. Ibland om

kvällarna genljöd huset då av de sex herrarnas

sång. Hon ackompanjerade dem och de sjöngo

som hesa kråkor, medan hon skakade i kroppen

av skratt och knappt kunde hitta tangenterna.

Om förmiddagarna togo de aktersnurran och

foro över till handelsboden för att göra uppköp.

Då gick Vivi på landsvägen mellan dem, smärt

och slank i sina grå långbyxor och med ett

läderskärp hårt spänt om midjan. Det såg ut som

om de fått en okynnig skeppspojke i sitt

sällskap, men hon var alldeles ingen skeppspojke,

fastän hennes runda bak såg så frestande

stryktäck ut, utan en ung kvinna som kände sin makt.

När de vandrade tillbaka sög hon på tomater,

som var det bästa hon visste. Hon åt dem som

äpplen, krasande det röda köttet mellan sina

tänder.

194VT VT, FLICKA MED MELODI

De sex herrarna märkte inte att de blevo mer

malätna, mer slitna vid sidan om hennes friska

ungdom. Solen sken dem i ögonen och de

blinkade bländade. Förtroliga stunder vid kaffet

efter maten hade hon dem att berätta om sitt liv.

Medan hon gapade över en sockerbit som hon

doppat i kaffet lyssnade hon till dem. Det må

förlåtas dem att de bredde på sina äventyr litet.

Inte bara översten, också de övriga blevo något

av hjältar och Napoleon i sina egna berättelser.

Men när hon förhört dem allesammans sade hon

en dag tankfullt:

— Egentligen ha ni aldrig gjort något

ordentligt i hela ert liv, bara gått och slagit dank. Olle

har ju visserligen haft en och en halv million,

men var äro de nu? Puh, hon låtsades blåsa ut

fjun i luften. Och Samuel har blivit överste,

men det var visst lätt att få en titel i Finland på

den tiden. Vad ha ni gjort — vad ha ni egentligen

gjort hela ert liv? Vad ha ni fått för resultat?

Hon dunkade en liten brun näve i bordet.

De sågo skrämda och under lugg upp på henne.

Deras små nyss berättade äventyr blevo till

ingenting i den där lilla näven. Hon kramade

195VT VT, FLICKA MED MELODI

dem och fick inte ens en droppe vatten ur dem.

De voro utan must och färg för denna unga

flicka, som bedömde männens värde efter deras

duglighet, framvisbara kompetens och ernådda

resultat. När hon inte fick något svar, steg hon

upp.

— Jag går ner och skriver ett par brev, sade

hon.

Hon plirade sömnigt och frånvarande omkring

sig utan att längre se dem.

När hon gått sutto de tysta. Sedan började de

som molokna hundar tassa av och an omkring

varandra i stugan. En hittade på ett att göra, en

annan ett annat. Ibland kastade de spanande

blickar ut genom rutorna. Det lyste en liten

fotogenlampa där nere i lusthusets fyrkant. Var

det det där ljuset Ennert en gång talat om som

skulle lysa i hennes fönster och visa de trötta

seglarna vägen hem? Men ljuset brann inte för

dem. Hon hade bara tänt det för att kunna

skriva brev till någon främmande person som

de inte ens kände till namnet. Hon var alltid så

hemlighetsfull med sin brevskrivning, Vivi. När

hon gick till brevlådan på bryggan med något

196VT VT, FLICKA MED MELODI

brev dolde hon skrattande adressen för dem. Den

som for över till den andra ön för att hämta

posten fick ofta bära på brev till Vivi. Det tycktes

oftast vara samma stil på kuverten. Och han som

bar dem granskade begrundande denna stil och

undrade bekymrad vem det kunde vara som skrev

så regelbundet. När Vivi mottagit brev försvann

hon också för långa stunder och kom tillbaka till

dem med en glimt i de blå ögonen och var åter

nästan öm mot dem, smickrande dem mer än hon

eljes numera gjorde, ehuru med en litet oroande,

hård biton av gyckel.

Denna kväll lade de sig utan det vanliga

skämtet och bråket. De släckte ljuset och lågo länge

vakna, ängsligt vridande sig i sina smala sängar.

Det kändes som om deras kroppar träffats av en

liten snärtande piska. Men de dyrkade handen

som svängt piskan.

IV.

Det stora vita seglet svällde av vind. Kuttern

sköt fart och seglade stolt genom sundet. Några

fiskmåsar följde en stund efter båten med sina

197VT VT, FLICKA MED MELODI

hesa skrin. Vivi låg på rygg på däcket och följde

dem med ögonen. Hennes smala hand beskrev en

liten båge i luften som om hon gjort ett tecken

åt fåglarna. Så försvunno de plötsligt. Det

kluckande ljudet av vågorna som slogo mot

fören hördes starkare. Vivi njöt av det, av det

svällande seglet, av solen som tycktes dansa, av

den blå rymden.

Från kajutan dök då och då ett ansikte

grinande mot solen upp och ögonen sökte Vivis

utsträckta kropp. Så nickade ansiktet och log.

— Man kunde ju inte lämna henne hemma

bara för Puttes skull, mumlade de till varandra

nere i kajutan.

Den som satt vid rodret och hört dem skrek:

— Omöjligt!

Och ändå var det ju därför de bett henne

komma: för att hon skulle se efter Putte, medan

de voro ute och seglade. Nu hade de anmodat en

grannkvinna titta till honom. Vivi hade klappat

i händerna och givit till små glädjerop då hon

hörde att det skulle bli segling av. Hon hade

inte haft minsta tanke på att försaka seglingen för

198VT VT, FLICKA MED MELODI

pojkens skull. Nu låg hon där uppe på däck och

hade det bra. Hon hade berömt segelbåten och

det hade glatt de sex herrarna. De hade en liten

del i den allesammans och voro stolta över den.

Nu skjutsade Gustav ut dem ur kajutan, han

skulle göra färdig frukosten. De grälade litet

med varandra om var man sist sett en av

pannorna. Slutligen hittades den, och då grälade de

över att den som ställt undan den inte ställt den

på rätt plats.

— På en båt måste det vara ordning, sade de

bekymrat.

Men Gustav röt åt dem att ge sig i väg.

— Se upp för bommen, hördes Olles lugna,

men myndiga kommandoröst.

Vivi tittade förvånad upp och höll på att få

focken i huvudet.

Under dagens lopp fick hon många tillfällen

att förvåna sig över den förvandling de sex

herrarna undergingo på sjön. Här voro de härskare

och hon som seglat så litet förut måste

underordna sig deras vilja. De fingo något retsamt

viktigt i sina röster då de skreko kommandoord åt

varandra. De kilade på mjuka gummiskor fram

199VT VT, FLICKA MED MELODI

och åter och sysslade med saker som hon inte

begrep meningen av. För henne var det nog att

båten dansade framåt över blå vågor.

Frukosten nere i kajutan med den färska

dill-doftande potatisen och den salta sillen smakade

härligt. Det var en skum dager där nere och så

trångt att man fick sitta armbåge vid armbåge

och hade svårt att föra en gaffel. Hon fick en

sup som stack i strupen och gjorde henne het och

sömnig.

— Det hör sjömanslivet till, sade de

skrattande.

De togo två tre supar per man och blevo ännu

mera kaxiga efter snapsarna. Vivi tyckte inte

riktigt om det. Hon försökte med små smicker,

men de smällande seglen och vattnets porlande

dränkte hennes röst. Till sist sjönk hon ödmjukt

ihop på bänken i aktern. Där snavade de över

henne utan att be om ursäkt och glömde hennes

välskapade gestalt för att diskutera sjökortet och

speja efter grund.

— Se upp! skreko de.

— Se upp för bommen! Se upp för grynnan

där för ut! Se upp, se upp!

200VT VT, FLICKA MED MELODI

Vivi tyckte att orden läto som slag av örfilar.

Hon hade fått en svår konkurrent i den sköna

dam som hette Galejan, det var segelbåtens

namn.

Havet är stort och mäktigt och har inte

mycket sinne för koketteri. Där satt Vivi så välskött

i ansiktet, klädd i shorts som lämnade de bruna

välformade benen bara, en förtjusande modern

jumper i granna färger, Vivi älskade färger som

lyste och brände, och en liten basker på sned

över platinahåret. Men de sex herrarnas ögon

voro denna dag endast fyllda av havet och deras

lungor av saltluft.

Motvilligt måste hon beundra dem som hon

förut kuvat. Det retade henne. När hon vid ett

tillfälle dansade ikull på däcket så att det gjorde

riktigt ont där bak röt någon:

— Håll dig stilla, människa! Du rispar

mahognyn.

Då försökte hon räta på sig och sända en

förkrossande blick. Men hon kände själv att hennes

blick inte träffade mål och hörde hur vågorna

skrattade.

201VT VT, FLICKA MED MELODI

Hänmot aftonen mojnade vinden och de fingo

ligga stilla långa stunder med slaka segel,

tacksamma för någon liten vänlig bris som ibland

andades lätt på seglen och förde båten långsamt

framåt. Då var det inte roligt längre, tyckte

Vivi. Hon försökte med små skämt och blickar

dra uppmärksamheten till sig. På morgonen när

de givit sig av hade de ännu haft ögon för henne

där hon i en plastisk ställning legat utsträckt på

däck, men nu diskuterade de kursen och hyssjade

åt henne. Då blev hon stött och drog sig trumpet

tillbaka, ruvande på hämnd.

Äntligen lade de till vid en lotsstation ute i

havsbandet, som om somrarna var badort. Här

fanns en restaurang, där det till Vivis

förtjusning var dans denna kväll. Hon klädde

skyndsamt på sig en vit kjol, också en sådan hade hon

tänkt på att ta med sig, och fick sedan sitta på

en soffa och vänta på de sex herrarna som måste

snygga upp sig.

När de kommo i land granskade hon dem

kritiskt och fann att de, fastän de hade kavajer och

kragar på, sågo en aning sjaskiga ut. De rullade

202VT VT, FLICKA MED MELODI

också litet när de gingo som om de ännu känt

däcket under sig.

Men när de alla sutto vid supébordet i en stor

sal, där brunbrända ungdomar dansade, lyste

Vivi upp. I tur och ordning lät hon sig föras ut

på dansgolvet av sina kavaljerer. Utan undantag

fann hon att de dansade illa. Då började Vivis

ögon spela över rummet. Hon ville göra nya

erövringar. Snart kom också en ung herre, som

var bekant med Ennert och frågade om han fick

bjuda upp deras dam.

— Var så god, svarade Ennert med en flott

gest.

De sex herrarna sutto där vid sitt bord och

sågo Vivi dansa.

— Det är i alla fall melodi på Vivi, sade de

till varandra och smackade belåtet med en min

av äganderätt.

Men när Vivi fortsatte att dansa gång efter

gång med den där unge herm, började de

muttra små svordomar och titta på varandra

med ilskna och röda ögon. Vad var nu det här

för skoj ? De hade ju fört hit flickan, och se, så

hon nu roar sig med en annan! Det var ju inte

203VT VT, FLICKA MED MELODI

riktigt. Ack, de stackars herrarna som nyss rutit

kommandoord på däcket, vad de nu sågo

avdankade ut och tedde sig enkla!

Med glada ögon kom Vivi efter varje dans

tillbaka till deras bord, lät sig bjudas på vin,

fastän hon visste hur skral hennes värdars

gemensamma kassa var, och muntrade upp dem

med små vänliga ord. Men de kunde inte förtöja

henne vid bordet. Lik en segelbåt med hissade

svällande segel, lik deras egen granna Galeja,

ryckte hon sig ständigt på nytt lös och gungade

ut på musikens vågor.

—- Hon sliter sig, sade de då, som de brukade

säga om segelbåten när de voro rädda att de ej

förankrat den tillräckligt säkert.

De följde henne till en villa, något slags annex

till hotellet, där hon fått ett rum över natten.

När hon stod vid sin dörr och såg dem trampa

framför sig där ute på trappan greps hon av ett

plötsligt medlidande med dem.

— Här får du — och du — och du! sade hon

och gav dem var sin kyss på kinden.

Lätta som fjärilsvingar snuddade hennes

kyssar vid dem. Men när Ennert tog ett par steg

204VT VT, FLICKA MED MELODI

framåt för att gripa efter henne och sluta henne

i sin famn slog hon igen dörren om sig med ett

litet klingande skratt. Då gingo de tysta tillbaka

till segelbåten under den strålande stjärnhimlen.

V.

— Laga en riktigt god middag i dag, sade

Vivi och stack in huvudet till Gustav i köket.

Det kommer en gäst till middagen.

— Oh boy, svarade Gustav muntert.

Men när det platinablonda huvudet försvunnit

ryckte han till. En gäst till middagen! Vem skulle

det vara! De brukade ju inte ha några gäster.

Han sprang ned i trädgården. De andra lågo

på gräsmattan, dåsande i värmen.

— Vem är det som skall hit till middagen?

frågade Gustav.

Ennert lyfte sömnigt på huvudet.

— Vivi har visst bjudit en annan flicka, sade

han.

— Vad då för flicka? frågade Gustav.

— Kanske en till med melodi? undrade Bror,

förhoppningsfullt.

205VT VT, FLICKA MED MELODI

— Förmodligen, sade översten. Jag vet inte

annars varför hon skulle vara så hemlighetsfull.

Från sitt lilla fyrkantiga fönster tittade Vivi

ut på dem. Hennes ögon voro ömma och

illmariga. Hon hade en överraskning i beredskap åt

dem och visste inte om de skulle tycka om den.

Vid tiden för middagsbåtens ankomst for Vivi

själv över till andra ön. Hon hade lärt sig att

sköta aktersnurran och ville inte ha någon med

sig.

Det var med en viss otålighet som de sex

herrarna inväntade hennes återkomst. De höllo till

på klippan där Vivi om morgnarna brukade

sol-bada. Till och med Gustav som egentligen borde

stannat i köket var med dem.

— Där kommer hon, sade baronen och pekade

med pipskaftet utåt sjön.

De sågo båten, men kunde inte urskilja dem som

sutto i den. Men när den kom närmare sade Bror

dämpat och sorgset:

—■ Det sitter en karl bredvid Vivi.

De skyggade med handen för ögonen för att

kunna se bättre. Och plötsligt som på en given

signal vände de helt om och traskade upp till

206VT VT, FLICKA MED MELODI

huset. Bakefter dem kommo Vivi och hennes

kavaljer, vilka strax utan vidare gingo in i det

lilla lusthuset.

VI.

Ingen av de sex herrarna sade ett ord. De

kommo in i salen och stängde dörren efter sig.

— Du har väl dukat åt en till, Gustav? sade

slutligen Ennert lakoniskt.

Gustav hade gjort det. Melankoliskt tittade de

på varandra och sågo bort igen. Efter en

halvtimme som föreföll dem som en evighet steg

Vivi muntert in i salen följd av den nye gästen.

De märkte med detsamma att hans kläder sutto

väl, att hans krage och skjorta voro oklanderliga

och att skorna voro blanka. En sådan herre hade

de aldrig haft i huset. Dessutom såg han

utomordentligt bra ut och hade käck hållning.

Vivi gav de sex herrarna ett av sina strålande

ögonkast. Ögonen voro större och blankare än

förut, det hade kommit en djupare och tryggare

glans i blicken, men också ett hårdare ironiskt

glitter. Hon gick runt och presenterade:

207VT VT, FLICKA MED MELODI

— Löjtnant Bert Karleman, min fästman, sade

hon. Bert tycker att jag blivit så duktig och brun

över hela kroppen och vill riktigt tacka er allihop.

De togo honom lugnt och behärskat i handen.

Han slog militäriskt ihop klackarna och bockade

sig.

— Jaså, det var till löjtnanten Vivi skrev så

ofta? sade översten med forcerat munter

stämma, då de alla satt sig ned kring bordet.

Vivi log och svarade i hans ställe:

— Att ni inte förstodo det? Nu vill Bert att

jag skall komma tillbaka till staden, han kan inte

vara utan mig. Vad jag skall sakna er

allesammans ! Men vi komma kanske och hälsa på någon

gång.

Den bleka sommaraftonens svårmod var över

de sex herrarna. De åto mycket litet och sade

ännu mindre. Ibland sneglade de förstulet på det

unga paret. Då rätade de på sig och försökte

morska upp sig, men kunde det inte.

VII.

När middagen äntligen var slut tog Vivi med

sig sin löjtnant på en promenad. Åter voro de

208VT VT, FLICKA MED MELODI

sex herrarna ensamma med varandra. Putte hade

somnat i sin lilla säng. De skrapade med fötterna

mot golvet och tittade ned.

Slutligen reste sig Bror Arieman.

— Vi måste väl diska, sade han stillsamt.

— Ja, efter flickan med melodi och hennes

löjtnant, mumlade Gustav, då han gick före dem

ut i köket.

14. — v. Krusenstjerna, Vivi, flicka med melodi.

209En vagn stjälper.

I.

Badstranden nedanför Tangers stora

promenad åt Gibraltar sund till låg ganska öde. Det

var en söndagseftermiddag i slutet av september

och den östliga vind som nu i ett par dagar rått

piskade skummande vågor in över sanden. Denna

östliga vind var alla européers förskräckelse.

Hård och kall fastän den borde uppljummats av

Medelhavets sol, ven den genom stadens trånga

gränder och virvlade på de öppna torgen runt

med sopor och gröna torra blad. Den förde rök

och sot med sig och sand, de häpna turisterna

ansågo att de fina sandkornen kommo flygande

ända från Saharas öken. Men den väldiga öknen

långt i söder var oskyldig till dessa obehag och

de utländska damerna och herrarna kunde alltså,

hur gärna de än skulle velat det, ej när de väl

kommit hem igen berätta om hur de oupphörligt

måst torka Saharas sand från sina ansikten.

2IOF.N VAGN STJÄLPER

Badlivet var redan slut för säsongen. Så här

på söndagen höllo dock några av ägarna till

badhytterna och ett par små restauranger, vilka sågo

ut som grå, i all hast upptimrade kåkar, öppet.

Madame Clotilde Marcabrun satt vid ett av de

små borden, som voro nedstuckna i marken en

bit framför terestaurangen. Hon visste inte själv

varför hon satt här och knappast hur hon

kommit hit. Kanske hade hon plötsligt fått en

längtan att bada i skummande vatten, att se

eleganta människor omkring sig, att höra

turisternas prat och rop vid en solig strand. Men här

fanns ingen sol. Allt var grått och stolen hon

satt sig i hade hon först med sin näsduk måst

torka ren från sand och fukt. Några raffinerat

utstyrda badande sågos inte heller till. Ett par

halvvuxna pojkar sprungo i korta simbyxor ut

mot vågorna och deras råa röster och gapskratt

fingo madame Marcabrun endast att höja på de

tunna axlarna. Hon bar en klänning av svart

tjockt siden med ett snitt som förrådde en

skicklig fransk sömmerskas hand. Ansiktet, väl

sminkat, doldes till hälften av en hatt av svarta

blanka flätor. Hon var femtio år, madame

211F.N VAGN STJÄLPER

Clotilde, men i skuggan under hatten syntes

hennes ansikte yngre, och de ljusblå ögonen

med pupiller små som knappnålshuvuden blevo

dunkla. Den målade munnen var ännu inte en

gummas. Den såg ut att kunna bitas och le, fast

den nu var hårt sluten. Araben, som kom fram

och serverade henne ett glas te med det doftande

gröna yerba buena i, gav henne en dröjande

melankolisk blick ur ögon där guld tycktes flyta.

Men hon såg inte ens på honom. Hon var så

van vid dessa araber och deras kvinnor och

barn att hon mistat känslan för deras pittoreska

skönhet.

Hon hade vuxit upp här i Tanger. Hennes

far hade från Sydfrankrike flyttat över hit, en

duktig affärsman, som snart ökat sin redan goda

förmögenhet i det främmande landet. Han ägde

hus, han ägde kvarnar och fabriker och nu som

änkling och vid fyllda åttio spatserade gamle

Cavasse ännu omkring i staden, en liten krokig

gubbe med tindrande råttögon och en präktig

näsa som tycktes vädra i luften på Stora och

Lilla Zoccon om någon god affär var under

upp-segling, där han kanske skulle kunna gripa in i

212F.N VAGN STJÄLPER

rätta stunden. Madame Clotilde hade gift sig

med en marseillaisare, en beau garqon med

livliga svarta ögon, en rymd av skulder som svärfar

fick betala på dotterns smeksamma böner, ty hon

var passionerat förälskad. Monsieur Marcabrun

hade till och med fått en mjölfabrik, som han

inte förmådde sköta. Han blev fabrikör till

namnet — den rätte fabrikören och idoge

affärsmannen var madame Clotilde med det energiska

räknehuvudet och de smala starka fingrarna.

De levde ett högt liv i Tanger. De hade

ridhästar och vagnar och, när den tiden kom, bilar.

Två söner föddes i äktenskapet, mellan madames

ridturer. Hon var en charmant och passionerad

ryttarinna: allt vad hon företog sig lade hon en

rasande kvinnas glöd i. Mannen tröttnade fort

och tog sig älskarinnor, men madame Clotilde

lät sig uppvaktas av stadens alla kavaljerer, utan

att inleda ett intimare förhållande med någon av

dem. Hon hade inte lust. Hon blev förgrämd av

svartsjuka och kring ögonen växte skuggor

uppstigna från hennes oroliga och bittra hjärta.

En dag när madame och monsieur Marcabrun

213F.N VAGN STJÄLPER

voro ute på en åktur i en höghjulig vagn

inträffade en olycka.

Madame Clotilde körde själv. Hon befann sig i

en upprörd sinnesstämning. Kvällen förut hade

en skvallrande och glad väninna viskat i hennes

öra det senaste säkra ryktet om en av mannens

förbindelser: en ung nygift dam, som ibland

brukade komma på madame Marcabruns

mottagningar. Att locka en liten nygift fru från

hennes man — det var ett högt spel som säkert

måste roa monsieur Marcabrun otroligt.

Medan madame Clotilde snärtade till hästarna

gav hon Philippe en blick från sidan. De sutto

bredvid varandra på den höga kuskbocken. Han

hade stuckit händerna i fickorna, och med

cigarretten mellan de vackra läpparna gnolade han på

en sång under det hans svarta ögon svärmiskt

betraktade kullarna omkring och havet som långt

där nere stormade in mot klipporna. Hans

lättsinniga sysslolöshet ökade hennes förbittring.

Nu drömmer han om den unga Ginette, tänkte

hon.

Hon skötte tömmarna, hon skötte fabriken.

Hästarna voro hennes, fabriken var hennes,

214F.N VAGN STJÄLPER

pengarna rullade in och han köpte kostbara

smycken och blommor stora som sagohjul åt sina

älskarinnor. Hon hade förlorat den lilla

slingrande stig som ledde till hans hjärta. Åter vände

hon då bort blicken.

På vägen kom en rad av arabkvinnor i sina

vita dok, fattiga kvinnor från bergen med

ryggarna böjda under väldiga risknippor. De

voro så hårt lastade som åsninnor. Och när

vagnen for förbi dem höjde ingen en blick.

— Kvinnorna äro djur, sade madame

Marca-brun häftigt.

Men hon tänkte inte på dem. Hon menade att

hon själv i sitt hus blivit ett av dessa mänskliga

dragdjur. Inte längre en fransk kvinna, utan en

arabs hustru som fick tåla att se sig sparkas

undan för den nyaste favoriten.

Philippe hörde inte på henne. Det var en

underbar doft i luften: från platanerna som

överskyggade de vita trädgårdsmurarna, från

kullarna med blommande buskar, ja från den

torra gula jorden steg den upp mot dem och

tycktes svepa den blå himlen i ett töcken.

215EN VAGN STJÄLPER

— Jag vill ha skugga, suckade Philippe

lättjefullt.

Madame gav honom en blick och körde in på

en smalare väg som ledde upp mot en

utsiktspunkt. Icke heller här var det mycken skugga,

men eftermiddagsbrisen kom spelande från havet

och svepte om kinderna. Madame Marcabrun lät

hästarna gå för slappa tyglar. Hon talade inte.

Inom henne steg grollet över mannens otrohet.

Det vore bättre att han dog, tänkte hon.

Varför skall han leva och alltid luta sig mot mjuka

kvinnobröst och runda höfter som mot

vagnsdynorna och fjädrarna här i vagnen?

Hennes lidelse för honom levde dock, men den

skulle snart kunna övergå i hat. Hur lätt hade

det inte varit att här på den ensliga vägen ge

honom en stöt för bröstet! Han skulle äntligen

dra händerna ur fickorna för hennes — nej, för

sin egen skull, fäkta litet med armarna, falla och

malas sönder under vagnen när hästarna satte av

i sken. Så tänkte hon, och så hände det att

vagnen — till följd av hennes brist på

uppmärksamhet? — körde emot en hög sten vid

vägkanten och välte. Hästarna skenade inte. Men

2l6F.N VAGN STJÄLPER

när madame Marcabrun, som ej gjort sig illa,

reste sig, låg hennes man i en besynnerligt

förvriden ställning blickstilla på marken.

Hon skrek till — ett högt gällt skrik som när

en av skogens fåglar blir störd av ett bösskott.

— Död, mumlade hon.

Men när hon trevade med handen under hans

väst kunde hon ännu känna hans hjärta slå. Då

rodnade hon under pudret som en ung flicka.

Hon blev slutligen blodröd i ansiktet.

— Ditt hjärta, viskade hon.

Hon sjönk ihop där vid vägkanten, dammig

med klänningskjolen trasig av fallet. Glömsk av

den vältade vagnen, utan att se på det vita

ansiktet och denna sköna kropp som tycktes död,

bara förnimmande hans hjärtas slag mot sina

fingrar.

Så tyckte hon sig äntligen ha fångat hans

hjärta. Hon höll det ju i sin hand — ack, att det

droppat blod från detta älskade hjärta och färgat

hennes hud röd, då skulle hon förstått att han

ännu en gång, en sista, delat med sig av sitt

sjudande liv åt henne, den förut förkastade.

Hon väcktes ur sin feberaktiga dvala av några

217EN VAGN STJÄLPER

araber som kommo på vägen. De lyfte upp

vagnen och lade den orörliga gestalten i den. De

lyfte också upp madame Marcabrun, vars ögon

stirrade in i mörker, och långsamt steg för steg

drog sig det underliga tåget tillbaka till staden.

Monsieur Philippe Marcabrun kallades åter till

livet av skickliga kirurger, men han var lam. De

år han nu hade kvar att leva tillbringade de på

resor. Madame Clotilde forslade honom med

outtröttlig iver och ett hopp som icke ville dö från

stad till stad i Europa: Rom, Paris, Berlin,

London såg detta sällsamma par dyka upp — han i

rullstol eller lutad mot kuddarna i en snabbt

framglidande bil, hon vid hans sida med

spanande blickar och hopknipen mun. Det var

framför allt han som önskade detta. Han ville icke

tro att han var obotlig, han kunde icke förmå

sig till att fatta att han för alltid skulle ha mistat

sin förmåga att röra sig. När plågorna kommo

tog han morfin. Det försatte honom i ett

tillstånd som nästan kunde kallas lycka, och snart

förmådde han ej undvara giftet.

Madame Clotilde lärde sig fort att ge hans

stackars kropp de små vassa stingen som fingo

2l8F.N VAGN STJÄLPER

hans hjärna att åter arbeta och hans drömmar

att bli rosenfärgade. Hon tog också morfin själv.

Så levde de tidtals i ett rus, ett falskt sken av

lycka förtrollade dem. Han var hos henne. Nu

var hon hans enda stöd.

Hon levde upp, skaffade sig underbara

toaletter för hans skull. Nu var hon äntligen den

enda kvinnan i hans liv. Men när morfinruset

förflyktigat smög hon sig in i hans rum, där ofta

en sköterska vakade, och då sjönk hon ihop inför

åsynen av en orörlig man, väl vetande att om

hon nu var den enda, så var det därför att han

inte längre kunde göra bruk av sina lemmar.

Ibland voro barnen med på dessa resor. Men

snart lämnade hon dem i Tanger åt tjänstefolket.

Hennes egen mor hade redan vid början av

hennes äktenskap dött. Hon brydde sig inte

längre om fabriken. Hennes far köpte igen den,

men lät henne dela förtjänsten.

Slutligen dog monsieur Marcabrun i Paris. En

morgon vaknade han inte mer. Hon hade legat

inne hos honom den natten och märkte inte när

han dog. Då hon steg upp förvånade hon sig

över rummets tystnad och som en gång förr lade

219F.N VAGN STJÄLPER

hon sin hand mot hans hjärta. Men mot insidan

av hennes hand rörde sig ingenting längre. Hans

hjärta var förbi. Hon grät inte. Hennes ögon

sågo åter in i ett mörker som inte ens morfinet

kunde skingra.

Så blev han begravd i det Paris han och hon

älskat så högt. Madame Marcabrun kom ensam

tillbaka till Tanger. Hon hade blivit en annan

dessa år. Då, när mannen varit frisk och rörlig,

hade hon utvecklat sig till en förgrämd hustru,

nu, då hon ständigt fått vara hos honom och så

plötsligt mistat honom "på det rätta sättet", som

hon sade sig, levde morfinrusets lyckodröm upp:

i det sista hade han tytt sig till henne, han hade

äntligen blivit hennes egendom.

Stolt gick hon nu på gatorna förbi de damer

hon visste varit Philippes älskarinnor. Ja, hon

höjde huvudet och såg dem hånande rätt in i

ögonen. Deras blickar veko nu rädda för hennes.

Men en dag hade hon hejdat en kvinna som

otympligt vaggande, ty hon var havande,

försökte komma förbi Clotilde. Det var Ginette, den

förr så granna och unga Ginette. Nu väntade

hon sitt tredje barn. Under ögonen hängde grå

220F.N VAGN STJÄLPER

påsar, ett par bruna fläckar kring munnen gjorde

den gammal. Madame Marcabrun granskade

henne fundersamt. Så log hon ett leende som

stack den andra som en kniv i bröstet.

— Ja, åren gå, sade madame Marcabrun, vi

bli gamla.

Den andra drog sin hand ur hennes och

vaggade mödosamt vidare. Men madame

Marcabrun fortsatte sin väg med lätta steg. Själv

tycktes hon ha föryngrats. Och hon visste det.

Ännu några år bodde hon kvar i det stora

huset nere vid stranden. När sönerna vuxit upp

sålde hon det plötsligt. Sönerna foro ifrån henne,

de trivdes inte hos henne. Hon var en

främmande för dem, hur mycket hon än sökte ställa

sig in hos dem, överhopande dem med presenter.

Då skaffade sig madame Marcabrun ett stort

arabiskt byggnadskomplex uppe på Marshan.

Hon hade inte så gott om pengar längre. Hennes

söner hade varit outtröttliga i att plocka dem av

henne. Men nu när de rest måste hon ha folk

omkring sig. Så började hon hyra ut lägenheterna

i huset till franska och engelska familjer, som

kommo för att tillbringa vintern i ett som de

221F.N VAGN STJÄLPER

trodde mycket mildare klimat än deras egna

lands.

Själv behöll madame Marcabrun en stor våning

med utsikt över havet. Här hopade hon saker

från sitt förra hem vilka hon ej velat skiljas

ifrån. I hennes sex, sju rum härskade en

besynnerlig oreda. Ett virrvarr av möbler och för

henne kära gamla minnen trängdes om varandra

och tycktes vilja sparka ut henne själv. Såg hon

ned på den lilla gården, som på arabiskt vis var

kringbyggd av det vita huset och där palmer

och blommor växte, stördes hon av sina

hyresgästers barn och tjänstefolk. Hon hade räknat

miste: hon älskade inte alls att vara

hyres-värdinna.

Åt husets baksida var en liten köksgård där

höns och en kalkon spatserade i godan ro, och

här under ett skjul bodde hennes arabiske tjänare

Selam och dennes tredje hustru Fatma. Selam

hade hon haft i tjänst sedan hon var nygift. Nu

var han en sextio års man och passade ensam

upp på henne. Bättre än hon själv gjorde det

tycktes han förstå hennes liv. Århundradens

visdom blickade ut ur hans milda ögon. Med den

222F.N VAGN STJÄLPER

vita turbanen lindad om huvudet brukade han

efter slutat arbete sitta utanför sin dörr om

eftermiddagarna rökande sin långa kiffpipa.

Då såg han drömmande ut över den gamla

förfallna arabiska kyrkogården, genom vilken en

smal stenig stig ledde upp till landsvägen som

förde till staden. Gulbränt gräs och små gröna

buskar vajade sorgmodigt för aftonvinden. En

liten get, bunden nära en gravsten, bräkte

klagande. Ett par arabkvinnor sutto nedhukade med

vaggande huvuden framför någon ny grav. Långt

bortifrån hördes signalhornen från bilar och

bussar och från andra sidan de eviga

havsvågornas slag mot en stenig strand.

När då madame Marcabrun ilade förbi honom

på högklackade skor nästan springande,

snubblande mot gravarna för att hinna omnibusen ned

till Stora Zoccon, märkte han henne knappast.

Försjunken i en värld, som kanske hade sina

rötter i hans eget hjärtas minnen, var han

okänslig för tingen omkring sig. Med det långa

smala skaftet till kiffpipan ritade han ibland en

långsam cirkel i luften kring sin turban, som

hade han inneslutit sin kropp och själ med den

223F.N VAGN STJÄLPER

fina strimma av blå rök som steg upp från

piphuvudet. Han varseblev inte att de små okynniga

arabpojkarna, som med sviktande, behagsjuk

gång på bara fötter släntrade ned mot havet,

skattade det stora fikonträdet på dess djupt

blåvioletta frukter. Han hörde inte heller det

sjungande pratet inifrån skjulet, där hans hustru och

svägerskor och uråldriga svärmor slagit sig ned

på kuddar på lergolvet och njöto av te och kakor.

Inte heller träffade honom den hånfulla

glänsande blicken från Fatma, som likt en dolk borde

skurit ett snitt i hans bruna nacke. Hon hade nu

varit gift två år med honom och väntade ännu

inte något barn.

Det enda som kunde väcka honom ur hans

dvala var när den medelålders franske herrn

kom ut från sin avdelning av huset, där han över

vintern inhyst sig, sina gamla föräldrar, hustru

och fyra småbarn. Denne, monsieur Pintat,

fet-lagd och med ett par blixtrande glasögon, bakom

vilka man aldrig fick tag i hans blick, som om

själva hans pupiller smält in i de runda glasen

och flutit ut i dem, skrek och hojtade alltid som

om han haft en hop tröga mulåsnor framför sig.

224EN VAGN STJÄLPER

Han öste ur sig en massa ovett och anmärkningar

om de kalla rummen, den sura veden, den illa

skötta arabkyrkogården ... Han fick inte Selam

att resa sig, men han störde honom så att det

stillsamma drömmande leendet i det gulbleka

ansiktet förbyttes till en min av upphöjd ironi. Och

när monsieur Pintat äntligen flyttat sig bort och

inte längre skymde utsikten med sin ljusgrå

kostym och sina livliga nervösa åtbörder, ritade

Selams långa pipa åter en cirkel i luften kring

den vita turbanen.

Allt detta tänkte nu inte madame Marcabrun

på där hon denna söndagseftermiddag satt nere

vid badstranden. Hon såg bara med dyster blick

ut över havet och läppjade på sitt te som

svalnade i vinden. Hennes eget förflutna oroliga liv

sjönk aldrig riktigt till botten av hennes själ. Det

pickade i nervtrådarna på henne ända ut i

fingertopparna, som nu voro kalla. Det låg på lur i

hennes hjärna bakom alla dessa års flyktiga

tankar på vardagens bestyr och tröttsamma, ideligen

upprepade händelser. Ibland knöt sig det

förflutna dock samman till en hård boll av nerver,

blod och flytande, klisteraktig hjärna och stötte

15. — v. Krusenstjerna, Vivi, flicka med melodi.F.N VAGN STJÄLPER

till hennes sinnen hårt och obarmhärtigt. Då

anlitade hon som förr på sina resor morfinet och

en mulen himmel blev plötsligt blå, en sol som

dolt sig stack henne med sina strålar, det

regn-grå havet fick ett skimmer som av en stor

akva-marin, rosorna som vissnade i hennes trädgård

och i hennes blods begynnande åderförkalkning

började plötsligt glöda, och på den stora altanen

spändes ett väldigt vitt segel, så att hon i detta

hus ensam vaggade ut på en blå våg, lämnande

kvar hyresgäster och tjänare att begrava

varandra och sig själva på den förfallna arabiska

kyrkogården

II.

Här vid badstranden mindes med ens madame

Marcabrun varför hon rusat hemifrån.

Det var ett rop från en av de badande

pojkarna som kom henne att rycka till. Han hade

fallit omkull i vattnet och kravlade sig nu i land

och när han föll förde vinden med sig ett ord:

— Maman.

226F.N VAGN STJÄLPER

Det var inte på henne, madame Clotilde, han

skrek. Inte heller sågs någon annan kvinna i

närheten. Han hade ropat "maman" som man ropar

"Gud hjälpe mig". Men det där ropet gjorde att

madame Marcabrun såg sig omkring och nervöst

flyttade sig på stolen. Hon torkade sina läppar

med en liten tunn spetsnäsduk och tittade med

en orolig glimt på den. Var det blodfläckar? Å

nej, det var bara läppsminket som blivit fuktigt

och nu satt av sig på spetsarna.

Då slog hon upp väskan, fastän hon inte här

hade någon att göra sig fin för, och medan hon

såg sig i spegeln som var fastgjord på dess

innersida lät hon läppstiftet glida över munnen. Under

det att hon på överläppen förstärkte amorbågen

som om hon velat göra den skarp och röd för

att äntligen tillåta en av sina många forna

beundrare att kyssa sig, stelnade hennes blick till

och hon stirrade rätt in i sina ljusblå ögon i

glaset. Ett namn undslapp henne. Det slapp ut

under amorbågens röda streck som en pil som

skjutits av:

— Maurice.

Och så åter en liten pil som studsade mot

227F.N VAGN STJÄLPER

glaset och icke fick det att spricka, men gjorde

det immigt:

— Maurice.

Han, Maurice, hennes yngste son, hade anlänt

kvällen förut med sin unga hustru, som hon,

fastän han nu var gift med henne sedan ett år,

nekat att lära känna. Och nu kommo de båda

farande från Fez, där de voro bosatta, och

Maurice hade medan han muntert presenterat

Marthe, så hette den nya madame Marcabrun,

förklarat att de tänkte slå sig ned hos "maman"

under hösten. Marthe behövde ombyte av luft

och Maurice, som lämnat sin anställning i Fez,

tänkte se sig om efter något nytt i sin

födelsestad.

— Det betyder alltså att du nu åter skall leva

på mig, hade madame Marcabrun vasst svarat,

och han hade bara skrattande tryckt sin hustrus

arm och icke förnekat det.

Orsaken att madame Marcabrun inte velat lära

känna sin sonhustru var att hon blivit förtörnad

över att Maurice gift sig helt plötsligt och först

när bröllopet var överståndet skickat sin mor en

liten biljett om händelsen och samtidigt på sitt

228F.N VAGN STJÄLPER

lättsinniga sätt bett om ny förstärkning i kassan,

därför att han nu "bildat familj". Det hade sårat

hans mor så djupt, att hon föresatt sig att aldrig

träffa honom mer och icke heller bjuda den unga

frun till sig.

Vem var hon, denna Marthe? Utan att fråga

sin son fick madame Marcabrun snart

upplysningar från tjänstvilliga andar som så gärna vilja

bära fram nyheter och ställa till förtret. Hon var

av enkel familj, fick madame Marcabrun höra

— å ja, det hade hon kunnat ana sig till —

hennes far, från Montpellier, var nybyggare

nedåt landet och hon själv en liten musiklärarinna

i Fez. Musiklärarinna — det tyckte madame

Marcabrun lät tråkigt. Hennes son var endast

tjugufyra år och Marthe tycktes ha samma ålder.

Ja, Maurice måste ha råkat illa ut. Så går det

när man inte låter sin erfarna mor ordna ett

gott parti på gammaldags franskt sätt. Och nu

kom han utan vidare dragande med denna

Marthe, och eftersom madame Marcabrun hade

en liten våning under den stora altanen outhyrd

hade han strax bestämt sig för att flytta in där.

Om hyra hade inte ens varit tal.

229F.N VAGN STJÄLPER

— Det kan vara trevligt för dig att ha oss

här, hade han yttrat och givit sin mor en av

dessa flyktiga kyssar som kommo henne att rysa,

därför att de påminde henne om Philippes.

Så hade också han flyktigt låtit sina varma

läppar beröra hennes, medan hans tankar voro

hos en annan kvinna. Maurice var så lik sin far,

att madame Marcabrun för en sekund trodde att

Philippe stigit upp ur sin grav och nu leende

presenterade för henne en ung dam som kanske

nyss blivit eller skulle bli hans älskarinna.

Synen av Philippe från förr i världen försvann

åter och madame Clotilde granskade Marthe med

en av dessa svärmorsblickar som inte vilja se

något gott hos den sonen utvalt till sin

led-sagarinna. Men den förra lilla musiklärarinnan

var en förtjusande uppenbarelse, det hade

madame Marcabrun måst erkänna för sig själv.

Madame Marcabrun flyttade sig än en gång

på stolen och drack ur sitt nu kalla te. Hon såg

för sig den unga kvinnan som skyggt leende

sträckt fram en liten bedjande hand. Men

madame Marcabrun hade vänt sig om och smällt

igen dörren efter sig.

230F.N VAGN STJÄLPER

Hon tålde inte åsynen av Marthe, som hade

underbara svarta ögon och en gestalt så smärt

och smidig som om hon tillbringat sin barndom

med att rida barbacka på vilda hästar och simma

i stormigt vatten. Icke heller i dag hade madame

Marcabrun gått ned till paret. Hon hade helt

enkelt flytt ut ur huset för att vara för sig själv.

Hon torkade åter med näsduken över sin mun,

glömsk av att hon nyss målat den. Hon visste i

djupet av sitt hjärta att Maurice, den yngste,

med åren blivit henne outsägligt kär. För honom

hyste hon en obesvarad, trånande känsla i släkt

med den som tärt henne när hon varit Philippes

unga fru. Nu när hon efter ett helt års

mellanrum träffade Maurice och hörde hans röst, slog

det henne att han mer och mer blivit faderns

avbild.

Hade han ingenting av henne? Ingenting. Hur

kan ens egen kropp skapa något så olikt en

själv? Hur kan man föda till världen en ny

bekymmerslös och vacker Philippe för att på nytt,

när han vuxit till man och valt sig en hustru,

bli förälskad i honom? Och denne Philippe —

nej, Maurice — är icke lam, kan bruka sina

231F.N VAGN STJÄLPER

armar och ben och har ett par glittrande ögon

som ständigt spana efter frestande äventyr.

Han kommer inte att bli henne trogen länge,

mumlade madame Clotilde.

Och det var som om hon hoppats att han

skulle lämna Marthe och slå sina starka armar

kring henne i stället.

Hon ryckte till. En känsla hon icke erfarit

sedan tjugufem år steg som en flamma upp inom

henne: svartsjuka. Hon hade glömt bort att en

sådan känsla fanns — de sista åren då hon tyckt

sig vara allt för Philippe hade fått henne att

glömma de sting och brännskador svartsjukan

ger. Hon rodnade, ja hon blev blodröd som den

gången bredvid den kullvältade vagnen, då hon

fått en plötslig förnimmelse av att hon äntligen

hållit sin mans hjärta i sin hand, fast hon vetat

att det kanske just då tillhörde den bedårande

Ginette.

Känslan fick blodet att brinna inom henne,

pulsarna dunkade så att det gjorde ont. Hon

gjorde en rörelse med handen, alldeles omedvetet

samma bedjande åtbörd varmed Marthe i går

sträckt sina händer mot hennes. Men det visste

232F.N VAGN STJÄLPER

inte madame Marcabrun. Hon längtade efter

Philippe — o nej, efter Maurice — han skulle

fatta hennes hand och dra henne till sig. För

honom borde hon vara den enda. Hon hade

aldrig varit det för honom annat än den tiden

han fick sin näring från hennes bröst och så

ännu längre tillbaka när han bott inom henne,

då liksom nu utan att betala hyra.

Hon skrattade till — ett upprört skratt som

blåsten strax tog med sig. Varför kände hon sig

ung? Skulle det bli vår? Och som om någon där

inne i restaurangen vetat hennes känslor stämde

plötsligt fiol och piano upp en sprittande

dansmelodi. Hon vände sig om och skymtade ett par

som med armarna om varandra skrattande

dansade mellan borden. Och madame Marcabrun

slog takten mot sitt glas.

Då tumlade något ut från skjulet. En vit

klänning lyste mot sanden: en liten flicka på ett par

tre år kom springande. De små armarna voro

glättigt lyftade, och i detsamma lyste en försenad

solstråle fram ur ett moln innan den sjönk

tillbaka bakom berget. Mitt i solstrimman skuttade

den lilla, föll andfådd omkull, men reste sig och

233F.N VAGN STJÄLPER

sprang vidare så gott hon kunde. Och nu märkte

madame Marcabrun orsaken till hennes lekfulla

klumpighet. De bara fötterna hade hon stuckit

ned i ett par stora gröna badskor tillhörande en

vuxen människa. Hon hade väl hittat dem

kvarglömda i någon hytt. De voro som två gröna

båtar som förde den lilla glada leende ungen mot

havet. Nu blev sanden henne övermäktig, hon

hasade framåt i de gröna skorna. Hennes

förtjusta små skrin stego mot de grå molnen.

Solstrimman gled bort och med den försvann

plötsligt all dager och det blev mörkt.

Vart tog barnet vägen? Madame Marcabrun

kände en oro, inte heller den hade hon erfarit

sedan Maurice var liten, och hon skyndade sig

över sanden. Hon fick tag i ett litet mjukt varmt

bylte som fallit omkull och lyfte det upp mot

sig. Med det i famnen gick hon in i restaurangen.

Folket där stirrade på henne. Hon satte ned den

lilla som strax sprang bort till sin mor innanför

disken. Det var en fet judinna: senora Bendelac.

Madame Marcabrun sade ingenting. Hon gick

hastigt sin väg igen.

Men när hon åter var på hemväg genom

234F.N VAGN STJÄLPER

gatorna, där nu lyktorna lyste och människor

trängdes om varandra framför kaféerna, tyckte

hon sig på nytt förnimma värmen från barnets

kropp. Hon tryckte sina händer mot bröstet där

barnet nyss vilat och med glänsande ögon gled

hon genom denna ström av olika typer som

vällde nedför gatan: välmående unga araber i

röda fezer, seniga rödblonda berber borta från

bergen, skinande negrer, gamla judegubbar i vida

svarta kaftaner som de med knotiga långa

fingrar drogo åt omkring sig, som om de innanför

kaftanerna gömt små förmögenheter, moriska

kvinnor vilkas drömmande rådjursblickar skyggt

fastnade vid butiksfönstrens utbredda

härligheter, livliga eller flegmatiska spanjorer, smärta

engelska flickor i riddräkter, franska officerare,

en blind tiggare som med de brustna ögonen

riktade uppåt och handen framsträckt för att taga

emot himlens eller människors manna likt en

somnambul gick utmed husväggen.

Men madame Marcabrun lade inte märke till

någon, hon lät synerna av alla dessa henne

ovidkommande varelser glida igenom sig och

fördunsta. Hon längtade hem till Maurice och und-

235F.N VAGN STJÄLPER

råde, med en lycklig oro, om kanske detta barn i

sina alltför stora gröna badskor velat säga henne

något, som hon borde kommit ihåg, men för

länge sedan glömt.

III.

Varje morgon upprepades detsamma: sedan

Selam med sin krökta rygg serverat madame

Marcabrun en kopp café au lait och en färsk

giffel steg hon upp och klädde sig nödtorftigt,

och med en grå linnerock hängande löst omkring

sig gick hon fram till fönstret och tittade ut på

den fyrkantiga gården. Just vid denna timme

steg då Marthe ut från sin port snett emot för

att fara ned till staden och handla eller bara för

att följa Maurice till omnibusen uppe vid

landsvägen. De blickade båda upp till madame

Marcabrun och hälsade. Marthe, i en klädsam blå dräkt

och med parasoll i handen, log vänligt. Maurice,

ännu med ögonen grumliga av nattens sömn och

kärlekstimmar, grinade upp mot fönstret, och om

han var på gott humör svängde han sin eleganta

236F.N VAGN STJÄLPER

hatt. Så gingo de arm i arm ut genom

gårdsporten.

Madame Marcabrun kunde följa det unga

paret med blicken medan de spatserade på den

steniga stigen mellan kyrkogårdens

gravsättningar. Hon visste inte att hennes ögon voro

oroliga och längtande. Hon var medveten om att

hon hälsat stelt och reserverat på dem och det

tillfredsställde henne. Men nu, när det unga

paret inte såg henne, nekade hon sig inte att

dröja kvar vid fönstret ända till dess de

försvunnit ur synhåll.

Monsieur Pintat som med kraft pumpade

vatten nere på gården såg henne ibland och

gjorde i hemlighet en grimas. Madame

Marcabrun hade om morgnarna något skrämmande i

sitt utseende. Ansiktet var askgrått, innan smink

och puder kommit på, håret hängde i testar,

ögonlocken voro röda av vaka och naglarna som

ännu icke fått polityr sågo ut som döda vita

fläckar då hon fattade med handen om

fönsterkarmen. När hon från fönstret ropade sina order

till Selam som tassade förbi eller till

springpojkar, som i hastigheten kommo alltför nära

237F.N VAGN STJÄLPER

hennes rabatter, var hennes röst vresig, en

gammal kvinnas vresiga och skrikiga organ som

likt ett ostämt och skärande falskt instrument

fyllde huset och gårdarna med sitt obehagliga

ljud.

Men medan hon tycktes se allt som försiggick

omkring henne, som om hon haft tusen små onda

ögon, vilka dessa morgnar upptäckte fel överallt,

följde ändå denna hennes längtande blick i

hemlighet paret som vandrade bort. Hur tätt gingo

icke dessa två intill varandra! Hur varsamt

fattade inte den ståtlige, smärte Maurice Marthes

hand om hon var nära att snubbla! Hur smidiga

och spänstiga voro icke deras kroppar!

Å, madame Marcabrun önskade att hon varit

Marthe som nu vandrade i solskenet med den

älskade vid sin sida. Hennes hand grep hårdare

tag i fönsterkarmen och blicken hängde trånande

vid Maurice. Han hade samma sätt att föra sig

på som sin far. När han svängde hatten nyss

var det med samma överdådiga åtbörd som

Philippes — som om han haft rikedomar att

skänka bort och ej aktade det bittersta på om de

försvunno ur hans famn.

238F.N VAGN STJÄLPER

Det hade visat sig omöjligt för madame

Marcabrun att i längden bibehålla sin hållning mot

Marthe. I början hade hon försökt att undvika

henne, men det hade varit detsamma som att

falla i onåd hos Maurice och därför kunde hon

det inte. I det längsta höll hon dock borta ifrån

sig den unga kvinnans förtrolighet. Hon ville

icke bli förtrolig med henne. Hon ville vinna

Maurice för sig, icke hans hustru som alla i

huset, särskilt männen, blivit intagna av.

Sågs icke monsieur Pintat ideligen göra sig

ärende in i det unga parets våning? Han var en

praktisk karl, och han erbjöd Marthe sina tjänster,

trots att hans egen hustru strax fick en liten vass

min. Hans gamle far var lika ivrig, ögonen blänkte

av fröjd som om dagarnas tråkighet plötsligt

avbrutits av Marthes skratt och vackra figur. Till

och med Selam böjde vördnadsfullt och leende

sitt turbanklädda huvud där han satt med sin

kiffpipa om aftnarna när Marthe gick förbi. De

franska barnen voro överförtjusta, Marthe

tröttnade aldrig på att leka med dem. Monsieur

Cavasse, madame Marcabruns far, som eljes

sällan infann sig på besök, eftersom han av-

239F.N VAGN STJÄLPER

skydde den svåra vägen över arabkyrkogården,

kom nu ofta stapplande på tunna ben och slog

sig ned i Marthes rum där hon tillredde te åt

honom och bjöd på kakor.

— Hon är en skatt — en guldgruva, suckade

han belåtet, fastän han, så mån om pengar, väl

visste«4it-hon icke fört något med sig i boet.

På denna tid åldrades madame Marcabrun.

Någon gång när hon satt bredvid Marthe på

divanen uppe i sin egen virriga salong kunde hon

se upp och möta en bild i den stora spegeln med

förgylld ram mittemot: bilden av en ung kvinna

med kärlekens och glädjens liv i sina lemmar och

bredvid henne en trött äldre dam vars ögon

tycktes ha försvunnit in i sina grå hålor. Hon

såg då också i glaset en skymt av Maurices profil

med den svarta hårlock som brukade falla ned

över den breda pannan när han ivrigt böjde sig

fram och talade. Då hade hon velat flytta om

personerna i spegelbilden som man flyttar om i

ett puzzle. Hon själv borde haft detta unga

ansikte som var Marthes och hon borde blivit

placerad närmast Maurices vackra profil. Ångestfull

sökte hon framkalla en blick av kärlek i hans

240EN VAGN STJÄLPER

ögon, då de mötte hennes, men det lyckades

henne icke. Han var ännu stött på henne, emedan

hon ej förut velat se Marthe och över det

mottagande hon givit dem. Men nu stannade han i

huset, därför att det passade honom.

Huset passade honom, han behövde inte betala

och han var på jakt efter "en situation" i Tanger,

och Tanger, där han vuxit upp, passade honom

mer än allt annat. Här hade han sina forna vänner,

sin barndoms lekkamrater, och så inträffade det

snart att han dröjde borta från Marthe hela

dagen. Han kom hem fylld av berättelser om sina

planer och om sina utsikter att inom kort tjäna

stora pengar. Men alltjämt blev ändå ingenting

bestämt med hans framtid.

Madame Marcabrun började snart med hemlig

spänning titta på klockan, när Maurice fördröjde

sig i staden. Inte borde väl sökandet efter denna

"situation" behöva ta dagligen så många sena

timmar i anspråk. Hennes far hade för resten

genast erbjudit honom en plats hos sig, men

Maurice hade varit ovillig.

— Jag har nog av familjetrassel, hade han

muttrat.

16. — v. Krusenstjerna, Vivi, flicka med melodi.F.N VAGN STJÄLPER

Nej, han ville ha något självständigt och det

var ju svårt, så ung som han var. Kanske

väntade han endast på att den gamle skulle falla

ifrån, då blev det ju pengar att ärva.

Madame Marcabrun hade ingen riktig ro

hemma de dagar Maurice var så där försenad.

Hon gick fram och åter i rummen. Ibland sprang

hon nedför trappan och över gården till Marthe

för att fråga, om ej Maurice hörts av.

— Det var något jag skulle fråga honom om,

ljög hon.

Men Marthe som sysslade i sitt hushåll eller

sydde skakade leende på huvudet.

— Han kommer nog snart, han lovade att

vara hemma till middagen, var hennes

oföränderliga svar.

Då forskade madame Marcabrun i hennes

ansikte med hopp om att finna en ängslan där.

Men var Marthe bekymrad skulle hon säkert

minst av allt velat visa det för sin svärmor.

Så fortsatte madame Marcabrun sin oroliga

vandring genom huset och ända ut på bakgården

eller upp på altanen, alltid med spejande blickar

242F.N VAGN STJÄLPER

bortåt kyrkogården för att se om Maurice ej

skulle komma hemvandrande.

Varför stack henne denna oro? Vad längtade

hon efter och ängslades för? Det var ju inte

hon som var hustrun och svartsjukt behövde

vaka över den vackre Maurices vägar. Å, det

var den gamla oron från förr, vilken

oemotståndligt likt en flod runnit tillbaka i en fåra som

redan torkat ut. Den gjorde hennes minnen åter

blanka, liksom en flods vatten, när det rinner till,

får bottnens stenar att blänka och kommer

mossan att åter grönska vid dess stränder. Hon

var åter den unga hustrun som blivit lämnad

ensam hemma, medan mannen redan sökte sig

förströelser utomhus. Det var en vanvettig tanke.

Hon var ju åldrad. Philippe vilade i sin grav

sedan många år. Men det hjälpte inte — hennes

hjärtas nya älskade var Maurice, och Maurice

dröjde allt längre borta.

Slutligen en dag klädde sig madame

Marcabrun fin och vandrade ned till staden med fast

avsikt att ta reda på vad Maurice hade för sig.

Om hon så skulle gå in i vartenda hus måste

243F.N VAGN STJÄLPER

hon finna honom och snoka rätt på hans

hemligheter.

Hennes vandring blev inte lång. Redan på en

av de nya bulevarderna blev hon stående på

trottoaren vid åsynen av en ung herre och en ung dam

som stolt kommo ridande till häst. Maurice såg

henne inte. Med hästen i skritt red han långsamt

förbi henne. Hans ansikte med lysande ögon var

vänt mot den unga flicka som red vid hans sida

i en av dessa stramt åtsittande riddräkter och

med höga blankskinnsstövlar, som kommo henne

att likna en förtjusande gosse. Madame

Marcabrun kände igen henne — det var engelska

konsulns yngsta dotter, berömd för sin kvickhet och

skönhet. De två där uppe på hästryggarna voro

helt upptagna av varandra och tycktes ej ha tid

att se ned på gatan. I stället såg det ut som om

de funnit något i varandras ögon, som de voro

så fördjupade att utläsa att det gjorde dem

alldeles okänsliga för omgivningen.

Madame Marcabrun stod kvar med handen så

hårt knuten om sin väska att knogarna vitnade.

Hon var också vit i ansiktet då hon fortsatte en

bit och slutligen sjönk ned på en stol utanför

244F.N VAGN STJÄLPER

ett kafé och med hjälplös min, som om hon inte

haft pengar att betala med, beställde en kopp

kaffe. Här blev hon sittande stirrande ned i

bordets marmorskiva.

En smärta som man upplever för tredje, fjärde,

ja femte gången upphör icke att göra lika ont

som den gjorde första gången. Såret som genom

omilda stötar rivs upp på nytt och på nytt blir

outhärdligt inflammerat, rött och djupt.

Bacillerna tränga in i det — snart sprids varet

omkring. Madame Marcabruns sår blödde och

hettade. Hon fick än en gång feber av det. Nu

gällde det inte Philippe längre, men med

outsäglig förvåning förstod hon att lidandet var

detsamma. Hon ägnade ej Marthe en tanke.

Maurice var otrogen — det var mot henne,

Clotilde, han var trolös. Först denna Marthe —

nu den engelska flickan, snart en annan, snart

en tredje! Varje gång skulle det kännas som om

han flydde ur Clotildes armar.

Tårarna droppade plötsligt ur hennes ögon.

Då betalade hon hastigt och gick utan att ha

rört kaffet. Hon vandrade hemåt med flyktande

steg. Och först när hon kom till arabkyrkogården

245F.N VAGN STJÄLPER

och på långt håll såg sitt vita hus och havet där

bakom undrade hon om hon skulle säga något

till Marthe. Ja, hon måste dela med sig av denna

smärta — hon måste lassa av den i en ung

kvinnas knä. Porten smällde igen efter henne och

hon stod på tröskeln till Marthes rum.

Marthe, intet ont anande, såg upp där hon satt

vid fönstret med sitt handarbete. Madame

Marca-bruns ord störtade ur munnen på henne, innan

hon hunnit tänka sig för.

— Maurice är otrogen, skrek hon och stödde

sig mot väggen. Maurice är otrogen, skrek hon

igen och gick fram över golvet som tycktes

gunga under henne.

Hon sade inte att han var otrogen mot Marthe.

Hon måste bara skrika ut denna gamla, gamla

sorg som tärt henne själv. Alla skymfer som

drabbat henne under hennes första tid med

Philippe samlade sig åter till en hård boll som

hon nu ville slunga ifrån sig och träffa någon

annan med. Ja, nu ville hon döda skimret i

Marthes ögon med ett slag.

Marthe sade ingenting. Madame Clotilde be-

246F.N VAGN STJÄLPER

rättade flödande och överdrivet färgat om sitt

möte på gatan.

—- Han är otrogen.

Hennes röst blev en hes viskning och så

tystnade den.

Men hon fick plötsligt en känsla av att ha

vänt sig till fel person. Marthe svimmade inte,

visade inte något annat tecken till sinnesrörelse

än att hon böjde sig djupare över sömnaden i

sitt knä och så måtte hon tagit i för hårt — nålen

hon sydde med sprang av med ett litet klingande

ljud.

Motvilligt sade Marthe:

— Han måste väl ha sina nöjen. Jag är ju

lika gammal som han — och då är en kvinna

alltid äldre. Jag hade alltid förutsett — ja, jag

lovade honom att han skulle få ha sin frihet.

Madame Clotilde fick en hatfull blick i ögonen.

— Jaså, det är det moderna äktenskapet, sade

hon. Du är vacker och ännu ung, då har väl du

också din frihet?

På det svarade inte Marthe. Men när hon nu

fortsatte att sitta där stum, alltjämt böjd fastän

hon inte längre kunde arbeta med den avbrutna

247F.N VAGN STJÄLPER

nålen och någon ny sökte hon inte upp, förstod

madame Marcabrun att hennes historia ändå

träffat. Mot hennes förväntan gladde det henne

inte. Hon hade velat få en annan att lida — men

lidandet gick inte ifrån henne själv. Bilden av

Maurice med de lysande ögonen, på nytt

förälskad, arbetade sig längre och längre in i hennes

medvetande.

— Jag förstår mig inte på den nya

generationen, sade hon trött. Du skulle göra som jag

en gång gjorde, då jag het av svartsjuka var ute

och körde för min man. Jag lät vagnen stjälpa...

Och i detsamma orden utan hennes vilja gledo

över hennes läppar gjorde hon en liten förskräckt

handrörelse, som för att hejda dem att flyta

vidare... Men det var redan för sent. Innan

hon riktigt förstått sitt yttrandes innebörd såg

hon Marthe dra åt sig kjolarna som om hon varit

rädd att nu komma henne nära.

Madame Clotilde satt där med gapande mun,

plötsligt begripande, med ens klarvaken.

"Jag lät vagnen stjälpa." Ja, så hade det gått

till. Det var ju hon själv som dödat Philippe.

Under alla dessa år hade hon inte velat begripa

248F.N VAGN STJÄLPER

det. Nu hade hon äntligen, inför en ny otrohet,

förrått sig för sig själv — och för en annan.

Hade hon inte tänkt innan vagnen stjälpte: "Det

vore bättre att han dog"? Och hon lät vagnen

stjälpa — med vilje.

Madame Marcabrun trevade sig utan att säga

något mer ut ur rummet. Det skymde för hennes

ögon. Det var förvånande att hon hittade över

gården. En palms blad strök med kalla, okänsliga

fingrar över hennes panna. Så var hon uppe

hos sig.

IV.

Hon blev sittande i sin salong, där skuggorna

från ett ljus, som hon tänt utan att minnas när,

förgrymmade lekte uppåt väggarna. Ja, alla dessa

möbler, alla dessa med minnen förknippade ting

blevo denna afton till skuggor, grå och smygande

skuggor, som allteftersom ljuset flämtade djupare

ned i staken slöto sig i en strypande trång ring

omkring den ensamma kvinnan i stolen.

Hon hörde Maurices steg där nere. Strax

därpå hans klingande skratt och hans ömma

249F.N VAGN STJÄLPER

övertalande röst. Nu strök han säkert bort vecken

från Marthes panna, nu ljög han som Philippe

gjort, nu log han åt sin hustrus dumma

föreställningar. Oskyldig till allt! Snart skulle (le

sjunka i varandras armar och Marthe skulle tro

att hans mor farit med osanning. Hon skulle tro

det, utom innerst i sitt hjärta där kvinnan alltid

har en hemlig plats dit ingen ljugande älskad

man kan tränga.

Madame Marcabrun famlade bland skuggorna

efter morfinsprutan. Den tycktes flyga i hennes

famn — en del av rummet, av möblerna som

ville strypa henne.

Hon lät spetsen på nytt och på nytt tränga in

i sig. Så satt hon åter stilla. Var fanns hon nu?

Hon låg vid dikeskanten och höll triumferande

Philippes hjärta i sin hand. Så hade hon äntligen

vunnit honom -— så hade hon själv trollat honom

i sin famn med en töm, som drog vänsterhästen

upp mot den kullriga stenen.

Vad mera? En kvinna som hon måste äga helt

— icke dela med Ginette och med Marthe. Med

Marthe?

250F.N VAGN STJÄLPER

Nu spändes det väldiga vita seglet på altanen

och madame Marcabrun drev ut på ett hav,

vars vågor aldrig skulle föra henne tillbaka till

stranden.

251MIN LILLA SYSTERMin lilla syster.

Jag har en liten syster ... Hon är mycket liten,

mycket ljus, mycket spröd. Hon går med

försiktiga steg, och hennes fötter lämna inga

märken efter sig. Det där att hennes fotsteg icke

lämna spår efter sig borde väl om något

överbevisa mig om att min lilla syster icke är av

denna världen, icke ens av den andra, utan blivit

till i min fantasi. Men jag har svårt att låta

mig överbevisas därom, och ändå vet jag att

hon framskapades i min hjärna en kväll då jag

var åtta år och låg i en liten vit säng, sömnigt

sugande på min tumme.

Plötsligt satt hon där på sängkanten. Jag blev

inte förvånad. Jag hade önskat henne och min

önskan blev uppfylld. Det var mycket enkelt.

Dockorna lågo i dockvrån, och de som voro

blunddockor sovo, men de andra stirrade dumt i

taket. De voro inte riktiga. Jag kunde leka med

dem, när det behagade mig, men jag kunde också

255MIN LILLA SYSTER

slänga undan dem, då jag tröttnade på att känna

deras sågspånskroppar mellan fingrarna. Utan

att fullt förstå det föraktade jag dem.

Men denna varelse, som satt på min sängkant

var av en annan materia — inte av kött och blod

som jag, inte av sågspån heller. Men hon fanns

och hon gav mig glädje, det var nog. Jag

fordrade inga förklaringar då, och varför skulle

jag fordra några nu så många år senare?

Det var en mycket förståndig liten en: hon

talade inte. Hon lät mig tala, och alltjämt låter

hon mig tala. Hon nickar bara, ruskar litet på

huvudet ibland, småler ibland, och när något

allvarligt hänt mig bli hennes ögon mörka av

ångest. Det är goda vänskapsbevis eller hur?

Då, den där första kvällen, var jag så säker

på att också andra skulle se henne, att jag

somnade in med det beslutet att jag skulle ta henne

med till skolan dagen därpå och visa henne för

lärarinnan och kamraterna. Precis som man

förevisar en apa eller en dvärg. Det var grymhet,

men jag förstod det inte. Jag skulle klä henne i

en liten svart ylleklänning och borsta hennes ljusa

hår slätt och ge henne de allra minsta blanka

256MIN LILLA SYSTER

skor pa fötterna och så föra in henne i

klassrummet. Vilket jubel skulle det inte bli, då denna

varelse, som icke nådde mig till knäna, trädde

fram vid min hand!

Men min lilla syster följde inte med till skolan.

Och jag blev inte ens förvånad sedan, då jag

fann att ingen annan än jag såg henne. Kanske

visste jag innerst att hon blivit till bara för min

skull och att hon därför inte brydde sig om att

visa sig för de andra.

Också jag bryr mig så litet om vad andra tala

om: änglar och djävlar och väsen och diskussioner

som fylla tomrummet omkring dem och inom

dem. Jag har min lilla syster. Enfaldigt? Å nej!

Hon är min och kommer att försvinna, när jag

försvinner. Utan mig är hon ingenting, och utan

henne skulle jag inte kunna leva.

17. — v. Krusenstjerna, Vivi. flicka med melodi.

257Overkliga blommor.

En skål med gullvivor. De stå på min vita

bokhylla, och där jag nu sitter vid skrivbordet

kan jag se skålen med gullvivorna i min spegel.

Två skålar fyllda med gullvivor alltså. Denna

anblick ger mig ingen sensation som kan leda till

filosofiska betraktelser. Så skönt! Jag tänker

bara helt flyktigt att våren och försommaren äro

bra försenade i år eftersom man ännu strax före

midsommar kan få köpa gullvivor på torgen. För

övrigt äro de vackra att se på — de båda

skålarna med gullvivor. Vackrast likväl den som

återspeglar sig i glaset. Den är på något sätt

overklig, därför att jag vet att jag omöjligt kan

sträcka ut handen och ta den. Det är således det

onåbara och omöjliga som lockar mig mest. Den

andra skålen kan jag i vilket ögonblick som helst

kasta i golvet eller kanske, lämpligare, flytta bort

i ett annat rum. I mina tankar mister den

därigenom något av sitt värde. Gullvivorna kostade

258OVERKLIGA BLOMMOR

ju heller inte så mycket att köpa och skålen fick

jag i lysningspresent av en vän, som inte längre

är någon vän. Skålen med gullvivor på min vita

bokhylla sjunker ytterligare i värde! Om jag

resonerar längre så blir det enda som ger mig en

känsla av glädje och sol skålen med gullvivorna

i spegeln.

Det är en molnig dag och därför lysa de där

overkliga blommorna desto mer gyllene. Jag

önskar jag vore målare och kunde måla av dem

på ett ark papper. Men jag kan varken teckna

eller måla, vilket är mycket tråkigt att inte

kunna. I stället har jag förutvarande

artistvänners tavlor på mina väggar, och jag tycker

ännu om att ha dem där. De komma mig också

att minnas en del lustiga historier, som ej

egentligen ha med tavlorna att göra utan med dem som

målat dem. Men jag har inte lust nu att berätta

eller tänka tillbaka på anekdoter. Det är alldeles

tyst i våningen, och börjar jag tänka på

anekdoter komma därigenom en hel massa objudna

gäster in genom dörrarna och jag känner redan

lukten från deras cigarretter sticka mig i näsan.

Nej, bevare mig väl!

259OVERKLIGA BLOMMOR

Det skall visst vara sommar nu. Jag såg det

i går på Johannes" kyrkogård. Syrenerna ha slagit

ut och lindarna dofta. Och över gångarna och

gräsmattorna falla lövverkens tunga skuggor. Jag

tycker bara Johannes" kyrka skulle vara en grå

katolsk kyrka från medeltiden och inte sticka

upp röd som en galande tupp. Men det är ju bra

oförnöjsamt av mig att tycka så när de snälla

hyggliga protestanterna i vårt land ha låtit

bygga en så fin och dyrbar kyrka på en av de

vackraste platserna i Stockholm. Katolikerna

bygga vackrare kyrkor. För övrigt är detta dumt

och oförsynt sagt av mig. Jag har ju absolut

ingenting att göra med Johannes" kyrka, utom att

jag fortfarande besynnerligt nog är inskriven i

dess församling och tycker om att gå på

kyrkogården. Men jag ser en annan kyrka i min

fantasis spegel — en overklig kyrka.

Ja, jag tycker om att gå på den där

kyrkogården. Där är ej så mycket folk nu, sedan

skolorna slutat och många farit ut på landet med

sina barn — och ännu färre människor komma

att gå där längre fram i sommar, då badsäsongen

börjat. Den tanken gläder mig. Vill jag då inte

2ÖOOVERKLIGA BLOMMOR

ha med människor att skaffa? Nej, det vill jag

inte. Jag tycker om att ha dem i gravar, i böcker

och spelande framför mig på en scen, men

alldeles inte mitt framför mig skakande hand med

mig, medan deras tungor tala ord som äro

främmande både för deras egna hjärtan och mitt.

Men är det då så lätt att bli fri från

människorna — människorna som behärska jorden

och haven ? Mycket lätt! Det behövs inte att man

begår något brott för att människorna skola lämna

en ensam. O nej! Det behövs bara att man själv

längtar efter ensamhet, längtar så där intensivt

som när man längtar efter en vän. Precis på

samma sätt, fastän det kan låta paradoxalt.

Ensamheten är en vän, och jag har längtat mig till

den. Se där en bekännelse. Jag längtar efter

overkliga människor.

Det var ingen bekännelse. En bekännelse skall

vara sanning och ingenting annat än sanning. Har

jag då inte längtat efter ensamheten? Jag skrev

det ju bara för ett par dagar sedan. Det står här

alldeles ovanför ... Nu vet jag att det där skrev

261OVERKLIGA BLOMMOR

jag bara för att det lät så bra. Jag har lust att

bedra mig själv ibland. Jag längtade inte efter

ensamheten. Den tvangs på mig som en alltför

trång klädnad som jag nu försöker att trivas i.

Det är därför jag går på Johannes" kyrkogård.

Människorna där i gravarna äro alldeles tysta,

de ha varit döda i så många år. De ha ingenting

att säga mig. Och nu vill jag att de skola tala,

att de skola berätta om alla de ensamma, vilka

liksom jag ha strövat omkring där uppe. Jag vet

att de måste ha funnits. Marken riktigt bränner

av deras såriga och trötta fötter. Nej, jag vill

inte tänka på dem. Jag behövde ju bara ta några

steg, och jag är vid en bilstation och kan fara

till en sommarrevy eller något annat gyckel. Men

jag gör det inte. Och ändå tycker jag om att

vara åskådare, bara åskådare och icke

medspelande.

Det där skrev jag för ett par dagar sedan.

Puh! Nej, jag vill vara medspelare. Jag har visst

varit det många gånger och så plötsligt dragit

mig undan, förstörande därigenom utan vett och

2Ö2OVERKLIGA BLOMMOR

vilja de andras spel. Jag ber så mycket om

ursäkt. Det var aldrig min mening. Nu vill jag

vara medspelande! Jag kastar mig upp i bilen.

Chauffören ser frågande på mig. De tusen

nöjenas tempel blixtra för mina ögon. Så nämner

jag namnet på en gata och ett husnummer.

När jag betalat bilen går jag långsamt uppför

trapporna och sätter nyckeln i min egen dörr.

Det var ingenting annat jag ville. Hem till det

lilla rummet, där sommarskymningen är vit och

poetisk och ett spegelglas återger på ett

hemlighetsfullt sätt tingen i rummet. Den är så enkel,

den ensammas psyke. De onåbara tingen i spegeln

ge henne en starkare glädjekänsla än något

annat, som hon plötsligt och onödigt kan längta

efter. Nej, jag blev kanske inte ensam av fri

vilja. Men nu börjar jag tycka om ensamheten

som en vän.

263Det åtrådda landet.

jag vill ligga i en båt och båten skall vagga

fram under grönt lövverk, varigenom jag kan

fånga glimtar av sol och klarblå himmel. Hur

skall man nå den där underbara friden och

stillheten i sin själ, som väl varje människa längtar

efter? Varför kan jag inte lösgöra mig från det

vardagliga livets strand och obekymrad och

glömsk av de tusen tröttsamma detaljer, som likt

ihärdiga myror krypa upp omkring mig, gunga

ut på det klara, skimrande vatten, som bär rätt

in i evigheten?

Människorna ha sett att sådant ej lyckats. Det

är väl därför var och en efter sitt mått av fantasi

skapat sig en himmel där själen skall fröjda sig

efter döden. Ty när kroppen är död, tänker man.

först då kan ens verkliga jag fly till det åtrådda

landet, som skymtar i drömmen.

Det är alltså kroppen som är hindret. Denna

idiotiska tingest, som man under en lång räcka

264DET ATRADDA LANDET

av ar matar, kläder, stoppar in i bostäder och för

övrigt gör allt för att den skall trivas! Tänk

bara vad den kostat pengar. Och så när döden

kommer visar det sig att den bara var hindret,

det stora hindret —- och att själen glad som en

lätt fågel svingar sig ifrån den! Är det så, eller

är det icke så? Det vet jag inte. Det vet ingen.

265Skärgårdsö.

I.

När jag steg ut på den breda soliga verandan

i dag på morgonen, ryggade jag tillbaka och stod

sedan stilla i stum häpnad. Tjugu, trettio, ja

kanske fyrtio fiskmåsar hade slagit sig ned på

det redan dukade frukostbordet. De trängdes

och halkade och sögo sig fast vid bordduken med

klorna. De voro bländande med sina feta kritvita

bröst, men över vingarna voro svarta band.

När de med sina skarpa ögon, som ha en litet

högmodig blick, fingo syn på mig, lyfte de med

ett blankt rassel av vingslag och flögo under

gälla skrin sin väg. Frukostbordet var härjat och

brödet som de inte hunnit äta upp kringstrött

över duken, men hela dagen var jag glad därför

att jag tyckte jag sett något vackert och ganska

storslaget.

266SKÄRGÅRDSÖ

De äro ju också oändligt vackra dessa måsar:

den glidande flykten, det snabba nedslaget då de

nappa åt sig en fisk som vågat kippa efter andan

ovanför vattenbrynet, de eggande skriken när de

ropa efter varandra, silverblänket i solskenet

från deras fjäderskrud... De tyckas ha hela den

blå rymden och det gungande havet för sig.

Kanske igelkotten avundas dem deras

flygkonst. Om aftnarna när det börjar skymma och

lätta grå dimmor stiga upp ur havet kommer

han springande i full fart över det brunbrända

gräset. En igelkott som springer är en

skrattretande syn. Djuret med de höga piggarna har

mistat sin värdighet. Sätter jag då fram ett fat

grädde åt honom, står han mol stilla med det

spetsiga huvudet framskjutet. Jag böjer mig vänligt

över honom och möter en vass pepparbrun blick.

Han besväras av mitt sällskap och vill inte dricka

grädden, så länge jag är kvar.

Både måsarna och igelkotten ha ett sätt att

högfärdigt se på mig som gör mig helt förlägen.

Är det kanske de som äga tomten och

sommarvillan och jag bara en stackars inkräktare som

inte har där att göra? Skapade inte Herren Gud

267SKÄRGÅRDSÖ

först fåglarna och de andra djuren och sedan

det kräk som heter människa? Fåglarna och

tyrfotingarna ha äldre rätt till jorden än vi.

En brun lurvig hund kommer ibland fram till

grinden och gnäller. Han hör visst till någon av

fiskarstugorna, men han har gjort visit hos mig.

Eftersom han tyckte min mat var vällagad

behagar det honom att komma tillbaka.

Första gången nosade han omkring överallt i

villan. Han luktade på stolarna, prövade soffans

mjukhet och höjde då och då nosen i luften och

vädrade omkring sig som ville han undersöka

ställets atmosfär. Kanske gjorde jag ungefär på

samma sätt i våras, när jag var här för att se

på huset. Sedan företog han sig något som jag

ej vågade med min värdinna: han lade sitt huvud

i mitt knä och såg vänligt och forskande på mig.

Jag uthärdade hans blick. I en hunds blick ligger

ingenting av igelkottens och måsens högfärd.

För hunden är människan en Gud.

Vore det inte förtjusande för oss människor

att som hunden också ha våra gudar inom

räckhåll? Tänk om man hade en Gud som sutte och

virkade på en jumper där borta i stolen. Man

268SKÄRGÅRDSÖ

behövde bara gå fram till Guden och vackert

tigga den med ögonen om något man vill ha och

man får det, om Guden är givmilt stämd.

Den här hunden som inte är min har gjort sig

hemmastadd här och jag är tacksam för hans

vänskap. Det inträffar att han ibland inte låtsas

se mig när jag möter honom inne i fiskarbyn.

Då är han tillsammans med sin herre och jag är

finkänslig nog att titta åt annat håll. Vår

bekantskap är vår gemensamma hemlighet.

Ofta stiger jag upp mycket tidigt om

morgnarna innan någon annan vaknat. Då händer det

att jag får se en rad ejdrar flyta på vattnet:

pappa, mamma och ungar. De äro så skygga

dessa fåglar att jag håller andan för att inte

skrämma dem fastän de äro långt borta. Höra de

ett oroande ljud flyga de. De flyga tätt tätt över

vattenytan, nästan snuddande vid vågorna med

vingspetsarna och med fötterna tungt hängande

nedåt.

Deras röster darra i luften. Det är som om en

av dessa krusiga strimmor man ibland ser korsa

havet plötsligt lyft sig över vattnet och nu rusar

i väg mot någon avlägsen kobbe.

269SKÄRGÅRDSÖ

Vad luften är mild dessa morgnar! Från havet

kommer en bris som får vattnet att blixtra.

Dimman där borta suddar ut horisontens linje.

Då har världen inga gränser och jag känner mig

så fri och lätt och lycklig.

Hur blev jag människa fångad innanför denna

mur av kött och senor och hud? För alla dessa

ögon som från luften och havet och ur skogens

djup titta fram på en, måste man ju te sig löjlig

och klumpig där man tungt forslar sig fram

över marken. Man är varken fåglarnas eller

igelkottens härskare och de måste förvåna sig

över och förakta denna glosögda skepnad som

släpar benen efter sig och kastar orimliga

skuggor.

Se på fåglarnas skuggor: ett spel av flyktande

vingar som tyckas luckra upp själva sanden. Och

observera din egen skugga som slår sin påle i

jorden och spikar kors på murarna.

Mittpå tomten står ett enda träd — en

låg-vuxen tall som liknar en pinie. Den kommer mig

här på denna svenska skärgårdsö som är blå och

gul, gul av solbränd sand och blå av havet, att

tänka på sydligare länder.

270SKÄRGÅRDSÖ

Jag känner doften från en höst i Gardone.

Om kvällarna doftade det som om all jordens

vällukter samlats på ett ställe. Jag gick under

blommande träd som jag knappast kände namnet

på och drog efter andan. Sjöns små vågor slogo

mot stranden och utmed den höjde sig palmerna

som om de velat fläka upp himlen med spetsiga

blad. Och framemot det svarta tolvslaget hämtade

en bil med furstekrona oss upp till honom som

kallade sig den seende enögde, Gabriele

d"An-nunzio på hans berg.

Jag känner Tangers natt svepa omkring mig.

Jag irrade omkring i staden i mörkret och kunde

inte hitta hem till mitt hus som låg på andra

sidan den arabiska kyrkogården. Jag trampade

och trampade i en cirkel, sprang utefter murar

över vilka kvistar tyngda av blom vällde,

snubblade över stenar som jag inte visste om de ej

voro gravstenar. Det föll ett oavbrutet regn och

så med ens fann jag att det upphört. Det

berodde på att jag gick under ett stort svart

paraply, och när jag vände på huvudet mötte jag i

skenet från en lykta en arabs gula och

drömmande blick under en vit turban. Vi talade inte

271SKÄRGÅRDSÖ

med varandra. Jag sökte rätta mina steg efter

hans tassande och mjuka glidande. Europa och

Afrika ha svårt att gå ihop. Och jag smög mig

åter ut från kretsen av vår vän Muley Abd el

Azis" sekreterares paraply.

Runtomkring tomten är en låg mur av grå

runda stenar uppförd. Den beundras mycket av

alla som gå förbi. Mannen som byggt muren

heter Algot Arngren och bor inte långtifrån

mig. Han brukar ha en vit sommarmössa i toppig

form på huvudet och under mössan blickar ett

illmarigt fårat ansikte fram. Till yrket är han

båtbyggare, men han har visat mig tavlor som

han målat där vita segelfartyg gunga hän över

vilda vågor. Hur många drömmar har han väl

lagt in i den här muren, medan han fogat sten

till sten?

Muren är nästan av manshöjd så att man ser

bara huvudet och axlarna av dem som gå förbi.

När jag om eftermiddagarna sitter utanför

byggnaden komma sommargästerna strövande

med baddräkter och badkappor på väg till

stranden. Innan de hunnit till muren ser jag dem

fastän på långt avstånd helt och hållet, sedan

272SKÄRGÅRDSÖ

klipper muren plötsligt av deras kroppar och

deras huvuden tyckas sväva i luften. Små barn

äter muren upp. De försvinna alldeles.

Jag har sett så många huvuden i sommar.

Vackra flickhuvuden, unga gossars huvuden,

gamla damers och mognade mäns. Alla ha de för

några minuter svävat över min mur, vänt sina

ansikten grimaserande i det starka solskenet

emot mig och sedan försvunnit.

På ångbåtsbryggan har jag mött huvudena och

deras kroppar. Ett sådant komiskt puzzlespel

som bjudit på många överraskningar! Det där

ljuvt smala flickhuvudet som morgon och afton

glidit utmed min mur har en klumpig och grotesk

kropp fästad vid sig. Vilken skada! Och

gum-huvudet med Hen grå hårknuten sitter på en

smärt figur.

Båtbryggan är om aftnarna allas mål. Då

kommer den vita ångaren från Stockholm med post

och gäster. Där blir ett fasligt demonstrerande

av familjelivets och äktenskapets heligaste

känslor när båten lägger till. Den äkta mannen

kysser sin fru mittpå munnen. Pappan kysser sina

små barn en efter en. Systrar och bröder pussa

18. — v. Krusenstjerna, Vivi, flicka med melodi.

73SKÄRGÅRDSÖ

varandra på kinderna. Man skulle kunna tro att

svenskarna äro ett mycket älskvärt folk.

Över alla dessa kyssande lyser den populäre

sjökaptenens ansikte där han står på

kommandobryggan och mysande tittar ned på hela

sällskapet. Det är ju från hans båt de äkta männen och

fäderna komma. De ha stora paket under

armarna och deras kappsäckar fylla däcket. Sedan

hörs långt inpå kvällen prat och skratt från

stugorna och villorna.

Men natten, skärgårdsnatten, fylld av fukt och

dimmor sänker sig snart över oss. En månstråle

darrar i vattnet och för sitt silver in mot

stranden. Havet slutar aldrig att sjunga. Jag hör det

in i mina drömmar och vaknar då den första

morgonbrisen drar mot land.

II.

Det har hänt något. En gammal fru, en av öns

äldsta och förmögnaste, hon och hennes söner

ägde nästan hela ön, har dött.

Hon hade länge legat och liksom tynat bort.

Dagarna innan hon dog såg jag hur folk inte

274SKÄRGÅRDSÖ

kunde gå förbi en grind utan att stanna och

prata. De stodo där lutade över grinden och

talade om den döende: hur långt det gått med

sjukdomen och att det nu led mot slutet. Åldriga

fiskare och lotsar vilkas ögon alltid ha en

fjärrskådande blick tycktes dessa dagar se ännu

längre bort. Små pigga gummor blevo allt

piggare allteftersom slutet nalkades för den döende

gamla. Deras tunna läppar sögo och tuggade

dödens hemlighet.

Så en dag sänktes flaggorna i byn på halv

stång. Den gamla frun hade utandats sin sista

suck. Havet drog långa dyningar den dagen som

om dödens hand farit över vattnet.

Alldeles bakom min tomt här ligger den lilla

kyrkogården. Eftersom ön består av idel sand är

också kyrkogården fylld av den gula sanden.

Man sjunker ned till fotknölarna i den. Jorden

vill draga en ned och man strävar att komma

upp igen. Ständigt blåser sanden fram över

gravarna där lotsar och tullmän och deras hustrur

och barn ligga.

Men folket här älskar sina gravar. Varje

lördag går en aldrig sinande ström av små krokiga

275SKÄRGÅRDSÖ

gummor och unga flickor förbi mina fönster till

kyrkogården. De ha krattor och vattenkannor

med sig. De vattna och kratta i de dödas

trädgård. Purpurblommor slå ut under deras händer

och späda rosenbuskar blomma. Somliga gravar

ha ett enkelt vitt kors eller en sten över sig.

Andra äro kringbyggda med grå bräder som se

ut som om de tagits ur någon strandad båts

botten. Då liknar graven en avlång kista. Det är

kanske för att sanden inte skall yra in så mycket

som man bygger omkring så där. Och sanden

krattas av flitiga händer i de finaste mönster. Ett

litet vitt gravkor reser sig i ett hörn och dess

svarta kors ser så allvarsamt ut.

Jag står innanför staketet som löper på

baksidan av huset, muren har icke räckt till där,

och ser sorgetåget komma från det nyuppförda

kapellet som ligger uppe på en kulle. Det finns

inga hästar här på ön. Tidigt i dag på morgonen

såg jag en häst fraktas över i motorbåt från en

närbelägen ö. Nu är han spänd framför en

flakvagn, en vanlig arbetsvagn, varöver en

blågul flagga har svepts, och uppe på vagnen

ståten solid ekkista täckt med blommor.

276SKÄRGÅRDSÖ

Det är en vacker dag. Solen skiner över den

gula sanden och de låga spridda tallarna. Så

långsamt det går! Hästens hovar sjunka ned i

sanden, vagnens hjul också. Efter vagnen

kommer ett långt tåg av svartklädda människor.

Männens höga hattar blänka. Klockan klämtar

med gäll röst. Den har samma röst som måsarna

som kretsa uppe i rymden.

Det är vackert med detta ringlande tåg över

sanden. Det ger ett besynnerligt och sagolikt

intryck. När tåget kommer närmare ser jag att

alla människor bära kransar i händerna.

Långsamt skrida de framåt med kransarna lyftade

framför sig och sorgslöjor blåsande ut för

vinden.

Fyra svarta män lyfta ned kistan när vagnen

hunnit till kyrkogårdens grind av trä.

Blomkalkar falla av och lvsa mot sanden. Kistan bäres

in på kyrkogården.

Snart stiger en dyster psalmsång upp mot

himlen som ler så klarblått. En kropp som redan

stelnat viges till ro. Kanske nu en själ svävar

över ön och ser med vemod på allt vad den ägt

här på jorden.

277SKÄRGÅRDSÖ

Fram emot aftonen då jag haft min väg förbi

gästgivargården, varifrån slamret av glas och

ljudliga skrattsalvor förkunnat att

begravningsmiddagen nu nått sin höjdpunkt, går jag in på

kyrkogården.

Där står dödgrävaren Kalle Andersson och

hyvar glättigt ned präktiga kransar i den öppna

graven innan han skall skotta igen den.

— Men varför kastar ni ned alla kransarna?

frågar jag ledsen.

Det regnar av rosenblad, avbrutna blomkronor

singla i luften. Det doftar berusande av

blommorna.

— Frun där nere skall väl ändå ha sitt, svarar

dödgrävaren lakoniskt.

Jag tycker då att kistans lock med ens blir

genomskinligt och att jag ser den gamla bleka

frun där nere le belåtet.

III.

Septembers luft är genomskinlig och ljuvlig

att inandas. Över min mur ha huvudena slutat

att leka. För de andra sommargästerna ha som-

278SKÄRGÅRDSÖ

marferierna tagit slut med augusti. Men jag har

en rad av vackra dagar framför mig.

När kvällen kommer gör jag upp en brasa i den

öppna spisen. Barrveden knastrar och pratar.

Skuggorna fara utefter väggarna nosande som

djur — som den lilla hunden när han först var

hos mig. Ett kort liv de leva, dessa skuggor som

väckas då brasan flammar upp och sjunka

samman med de sista glöden!

Då tänder jag de elektriska lamporna och

rummet fylles av ett vimmel av människor som

resa sig ur bokens blad. De likna skuggorna

nyss: nyfiket fara de omkring i rummet och göra

ibland den blanka spegeln där borta immig med

sin andedräkt.

Havet där ute sjunger för mig. Hela

sommaren har jag sökt tyda dess röst. För mig liksom

för den lille Paul i Dombey & Son tycks det ha

något att berätta.