Visor och ballader

DAN ANDERSSON

VISOR och BALLADER

STOCKHOLM

TIDENS FÖRLAG

DAN ANDERSSON

VISOR OCH BALLADER

DAN ANDERSSON

VISOR och BALLADER

KOLVAKTARENS VISOR — DIKTERNA I

DET KALLAS VIDSKEPELSE — SVARTA

BALLADER — EFTERLÄMNADE

DIKTER —

BAUDELAIRE-ÖVERSÄTTNINGAR

Stockholm

TIDENS FÖRLAG

1921.

STOCKHOLM

BOKFÖRL.-A.-B. TIDENS TRYCKERI

1921.

KOLVAKTARENS VISOR

20

DÖDEN.

Långt från bygden, i storskogens innersta gömma,

i min koja på Sami, vid de mörknande glöden,

har jag mött den starkaste, talat med döden,

och han kom för att lära mig vila och glömma.

Och jag sade till honom: — »Du de sovandes broder,

du må kalla dig stark, du må komma och fara,

du är dröm, du är rök, ett begreppi är du bara,

och en trött mans tanke är din skröpliga moder.

Och är du det icke, vill jag bedja dig svara

på din egen och livets pockande gåta:

varför intet blir sanning, varför människor gråta,

varför starka och unga till graven fara?»

Och hans tal var som ängarnas lenaste honung

och hans ord voro sövande, starka och tunga,

som när asplöv till avsked om höstarna sjunga

hördes talet från nätternas vandrande konung.21

»Du stirrar mot jorden, som gömmer och söver

och den är det djupaste, största och sista

och en gång när ögonen frågande brista

är jorden det svarta svar du behöver.»

I min koja på Sami, vid min slocknade pipa

som en drömmare hörde jag gravmannen tala,

och när allt blivit intet kan han ensam hugsvala,

då är lätt att hans sövande sanning begripa.22

EN SVANESÅNG.

Jag står vid vägens sista, höga grindar,

och kring mig blåsa kvällens svala vindar,

och innan solen purpurröd gått ner,

jag hunnit upp min längtans högkvarter.

Jag ser på livet som på sländors vimmel,

inunder sommardagens höga himmel,

och längtar att vid dagens skumma slut

få falla i det stora mörkret ut.

Mitt liv, min kraft jag gav åt blodets strider,

och tackar glatt för gångna kämpatider,

för alla heta slag på solbränt grus,

och segerfesters jubeldränkta rus.

Jag hör en storm som går på vingar tunga,

och midnattsåskans vita blixtar ljunga.23

Hell, tordön, hell! Jag svänger högt min hatt,

och hälsar livets svala avskedsnatt.

Nu stundar fest, nu varslar uppbrottstimma,

då fri och frälst jag upphör att förnimma,

och stiger i det namnlöst mörka ner —

och jublar, faller, ler och finns ej mer.DU LIV...

D u liv, vad du ändå är ensamt armt,

mot den dröm vi drömde om dig!

Och dock ha vi älskande ärligt och varmt

sått rosor vid villande stig.

Sått rosor, sått med vår bäste vän,

att vattnas av dalarnas dagg —

men gingo en höstdag den vägen igen

och blödde av nässlor och tagg.

Du liv, vad du ändå är ensamt långt,

när du växer i skuggat ljus!

När knopparna torka och hava det trångt

bland kullar av sollöst grus.

Du sjunger oss sånger att sorg är kort,

låtsar trösta när sol går ner —

men hav dina visors buller bort,

jag orkar ej höra dem mer!Här somnar en man från sitt eget ve,

här slutar ett djur sin strid —

du liv, det var allt du hade att ge

och detta är dödens frid.26

GUNNAR VÄGMAN.

Jag har sett honom sitta bland unga

invid dörren på hemgjord stol.

Jag har hört Gunnar Vägman sjunga

till sin gnälliga gamla fiol.

Jag kan minnas den reslige finnen,

och hans blick under buskiga bryn,

när han drog sina fagraste minnen

från sin ungdom i Mattina-byn.

Det var skämtsamma låtar från logen

och visor han själv hade smitt —

han var gammal som bygden och skogen,

och hans hår var glesnat och vitt.

*27

Har du lyssnat när topparna gunga

i förhöststormarnas sus?

Eller hört Gunnar Vägman sjunga,

som han sjöng när han fått sig ett rus?

30

TILL KVINNAN.

Jag ville vi kunde mötas, du och jag,

i glans av solsken och röda rosor en sommardag!

Till jordens ära skulle vi sjunga en hög sång

om allt som i varandet växer och sist dör en gång.

Den sången skulle vi lära, du och jag,

av livet, när självt det sig formar med kraft, med lag,

och kallar allt format till hård, sträv strid,

och till lön för stridandet bjuder bortdöendets frid.

All marken som rör sig och myllrar av livslångt kiv,

och bin som surra och blad som svälla av liv, av liv,

de skola sjunga i takt med oss och sjunga som vi,

och sjunga med oss det levandes visa, hög, fri.

I sången skulle vi leva stort, glatt,

förutan hopp och förutan fruktan för död och natt,

med fröjd skulle vi tråda en lätt dans

vid spel av himmelens vindar i röd aftonglans.31

Och sedan, sedan falla vi tätt till jorden ned,

som gräs när höstens frost går härjande vred,

och över oss skulle livet sjunga en hög sång,

men vi skulle evigt glömma att vi levt en gång.32

MIN VÄG. . .

Min väg ligger ut genom Hagberga grind,

och där skall jag möta en kvinna. —

Från Torsmyren irrar en hård vind —

stjärnorna, stjärnorna brinna!

Min kvinna! Du är nog en snara!

Du är stark, du är mognad och fin,

och mitt heta blod det må vara

mitt eländes skummande vin.

Vad allt kan väl hända oss bägge i natt?

Oss, törstiga, hungrande själar!

Under tumlande rus och små virriga skratt

kan vår kärlek oss göra till trälar.

Jag skall låta förnuftet fara,

jag skall säga dig kvinna: giv!

Men giv som en gåva, bara,

som en skänk åt mitt fattiga liv!33

Jag önskar jag vore som vintern kall,

kunde andas med frost som natten,

men jag vet att om kärlek jag tigga skall,

som en sjukling tigger om vatten.

Och ljuvt är att höra i vinden

viskas sitt eget namn,

att smeka den hetaste kinden

i den starkastes farliga famn!

Ty vet, att jag girigt tar vad jag får,

det må bära — bära eller brista.

En slav av mig själv, lik en träl jag går

att spika min frihets kista.

Ty du kunde bli mor, min kära,

för étt rus som kommer och går. —

Det är synd om kinder så skära

skulle bleknas redan i år.

Nu kommer du, fyllig, varmblodig, stark,

din drömväg i spökenas timma. —

Fullmånen vaktar över hårdfrusen mark —

stjärnorna, stjärnorna glimma!

Dati Andersson. II.

334

TILL ASTRID DOLORES VID

SKILSMÄSSAN.

Mitt öde blev mig svårt

att släpa och bära —

jag flydde till Roorni och tände en eld,

ville vila från livet där.

Jag sett dina tårar,

jag hade fått lära

att du tigande hållit en annan kär.

Mitt i berglandets vår

stod en sorg vid min sida

och jag hade för gästen ej plats och namn —

ville släcka min eld och gå.

Jag var trött att älska

och att ensam lida

av en törstig kärlek,

och sade så:35

Nu farväl! Det är kväll

kring dalar som blomma —

min eld lyser varmt, skimrar gult och rött

i majnattens bleka ljus.

Till tröst har jag tänt den

och till dagar som komma

är väl gräsvallen svartbränd

och blommorna grus.

Men jag önskar jag haft

ett barn med dig, kvinna,

liv av mitt liv, blod av mitt,

när jag ensam att lida går.

Som jollrade med mig

och om allt kunde minna,

som jag törstande drömde

i rosornas år.36

BOTGÖRAREN.

M in synd är allt för tung att bäras mer —

i säck och aska vill jag kläda mig,

Med ansiktet mot jorden tyst jag ber,

när kvällen svalkas kring min pilgrimsstig

Du Jahve, Buddha eller Nazaré —

vern av er härskar, vem av er är till?

Jag biktar gråtande för det jag ej kan se,

och gör av nöd, det som jag icke vill.

Och kring mig ser jag ögon utan sorg,

och visa män, som skämta bort sin tid,

men själv jag ligger fallen på de gladas torg,

och ber till intet om en droppe frid.

Och kanske skall jag stärkt och renad gå

min morgonväg i solens klara ljus,

och aldrig ångra att jag då och då

föll ner på knä i vägens heta grus.37

Men kanske skall jag glad vid nattens slut

gå ut till spel och dans som förr jag gått,

och kalla Gud för spöke som jag gjort förut,

och räkna synd för rätt och rätt för brott.

Ni gudar, dömen mig ej allt för hårt,

ty utav eder hand sker allt som sker.

Och leva är mig tungt och dö är också svårt,

när ingenting jag vet om döden och om er.38

SIZZI.

Han föddes vid Lasso, där löjorna stimma

i vågor, som glittra likt pärlor och vin.

Han kom i det gulaste månljusets timma

till stränder, där ängsgräset blommar som lin.

Han döptes av vinden, som for genom gräset,

till »Sizzi av Lasso» av springarnas ätt,

men kallades hare av folket på näset

och dömdes till döden av jägarnas rätt.

Och dagögat, höken, såg skarpt där neröver:

»Det rör sig, det prasslar i strandlinjens blom,

jag seglar väl ner när ett mål jag behöver,

jag skjuter — det kan ej bli värre än bom!»

Och nattögat, räven, gick fram och gick åter:

»Kan undra var Sizzi i kväll håller till?

Kan undra om liten går vilse och gråter,

han kan dock få sällskap i natt om han vill.»39

Men Sizzi gick glad genom ängar och hagar

och gömde sig djupt in i Råmyra skog,

och bort flögo sommarens rosiga dagar,

och Sizzi fick leva, förunderligt nog.

Och vintern slog bro mellan stränder och öar,

där lövskogens grönska låg vissnad och strödd,

och vit över slogar på infrusna öar

och vit över ängen, där Sizzi var född.

Då travade döden en dag genom skogen

med herregårdskoppel och blanka gevär,

och jakten tog fart uppåt Hagbergaslogen

och gick nedåt Lasso och stannade där.

Där hörde vi ekot av smällarna sjunga

kring Lasso, kring dalen och skogen och sjön,

där fick han ett skott genom flåsande lunga

och blodet rann rött på den gnistrande snön.

Vid Lasso, där isarna råmande brista,

vid foten av Kvarnklintens vissnade fur,

där tumlade Sizzi omkring i det sista,

där stannade drevet, där blåstes i lur.40

ONDA TANKAR.

Att vara skald, profet, och nödgas bo på gatan,

och aldrig veta när ens strid tàr slut,

det är väl dock att slåss med själva satan —

och himlen vet väl knappt hur länge man står ut.

Det blir till trots, det kan bli blod och tårar,

bli knytnävskamp i kväll och död i morgon dag,

men aldrig får det bli till sorg och kvinnfolkstårar —

jag är dock intet barn och ingen lcvinna jag.

Och detta kallar jag att fiska hela natten

och aldrig få till lön ett enda litet grand,

att färdas utan ljus på stora, mörka vatten,

men aldrig, aldrig se den minsta skymt av land.41

Men finner man en dag min kalla kropp bland döde,

då blev det väl min lön att fredligt ligga där —

då är jag dock en man, som kämpat ut mitt öde,

det är väl dock min rätt att vara den jag är.I

42

GÄSSEN FLYTTA.

N är de gamla såren heta tära,

när din kind är vätt av ensamhetens gråt,

när att leva är att stenar bära

och din sång är sorg som vilsna tranors låt,

gå och drick en fläkt av höstens vindar,

se med mig mtot bleka, blåa skyn!

Kom och stå med mig vid hagens grindar,

när de vilda gässen flyga över byn!43

VISA, TILLÄGNAD ALL ÖMKLIGHET.

Sorg, du är ömsom sjukdom och svek,

plåga för kroppar och själar.

De svaga dö i din hårda lek,

de starka gör du till trälar.

Trotsa jag vill dig med dans och sång,

vägra din brygd att smaka;

sova vill jag när natt blir lång,

bäst du vill får du vaka.

Gäckas dig skall jag, smäda dig fritt,

slänga dig bort från min skuldra,

har du befallt mig: tig och sitt!

skall jag stå upp och bullra.

Kjom, jag har grävt dig en fridsam grav,

dit skall du rödögd ramla.

Glatt med min järnskodda tiggarstav

skall jag fösa dig dit, du gamla!Glatt på din grav skall jag tråda en dans

och på din vård skall bli skrivet:

Vila i frid, du min andes svans,

hindrande bihang till livet.45

SISTA NATTEN I PAINDALEN.

Ar jag djur eller människa, sot eller jord?

Lika gott! Jag vart liggande här i min svett.

Jag är kolare Berg — och tro mina ord:

Jag har levat mej mätt — jag är född fyrtiett!

Och min kvinna är gammal som jag

och stultar kring golvet på styvnade knän,

och väntar vid tynande torrvedsträn

på sin egen förgängelses dag.

Min Gud! Min mila röker som förr,

och själv är jag färdig att dö!

Det går glimtar av grått framför kojans dörr —

det är snöljust — det kanske blir tö!

Mina minnen mumla i natt,

de snubbla i bråtar och springa i skogen —

och ute vid myren i Birgareslogen

hör jag rävarnas skall och skators skratt...

Åh — det rosslar — det brinner, mitt bröst!

Och nu skiner väl hundra stjärnor över Paindalens

snöiga höst. —46

Jag minns hur isarna vräktes om våren, mot skären

kring Kerstulaön —

Får jag se det mer, ska jag tacka dej Gud, för en

glimt av den smältande snön!

Åhå! Gamla Jann kommer snubblande hit.

Du är mager, krake, och ryggen är vass,

och din skabbiga päls är som knivstål vit.

Har du flyttat ur kärret vid Tervo—Lass?

Du minns att jag sköt dej och lade dej dit?

Vi slet allt satan — nog hade vi bäst

när vi sov som gråsten, husbonde och häst!

Men när blodröd morgon gick över i dag, järn-

bister, som krita vit,

eller höstens slagregn som rinnande is

ur de rötvåta skogarna hällde,

och var timme var vass som ett rapp av ett flätat,

svidande ris,

då lärde vi, du och jag, vad slåsskamp som livet

gällde.

Och jag piskade dej — min Gud! Om jag inte haft

ondska och mod

att pressa ur kampkroppen sakta, hans sista fattiga

blod,

så hade du inte gått — och då hade vi svultit ihjäl —

för en slav beror av sin herre, och en herre beror

av sin träl.

Du, Jann, gick för sakta med lasset, och jag —

jag svor och slog,

och Gud, som vet hur fattig jag var, han förlåter

mej nog!Jag vart avlad i trasor och sot, och i fattigdom

avlade jag

de barn, som glömt sin mor och far och bittra

barndoms dag.

Och min farfar och farfars far var fattiga, svultna

som jag.

och i helgnätter, gnistrande klara, sina milor de

klubbade till,

och drucko som jag sin surmjölk och stekte sin sura

sill---

Men allt vatten jag drack, all min värk och

svett,

allt jag frös och led har vår herre sett —

och hans vilja är stor — och han gör som han

vill.

*

Min hustru, Mari, räck mej handen — får jag säja

farväl åt dej?

Men jag minns — du är hemma i kojan, vi två ha

timrat hop,

Och du kan inte höra min röst och mitt sista

rosslande rop!

och du kanske ängslas och tänker och kanske du ber

för m ej ?

E)u är mätt på att lida och leva, du är nöjd och

gammal och slö —

du har lärt dej att inte gnälla när utlevat folk

ska dö...

Det var värst den där svarta hösten, när först du

skulle bli mor —48

och det värsta är: jag var ond och jag trätte nog

och svor.

Men jag minns inte att jag slog dej, kanske gjorde

jag det ändå? —

Du fick aldrig tid den hösten att se om skyn var

blå eller grå!

Minns du muren av kullrig gråsten? Du har svettats

en smula för den!

Du bar ämbar på ämbar med murbruk, och då

var du havande än!

Du var bara en krokryggig slav åt en stackars

släpande man — —

Kan du bedja, så be för mej, hustru — för själv tror

jag inte jag kan.

Minns du rågen du rodde i rasande storm?

Mellan drivis som brakade, sjöar som slog,

du höll årån hårt som satan den natten,

och döden såg dej och han kände nog

dina händer av järn, dina armar av stål,

som höll slagsmål med Tärnsjöns vrålande vatten.

Och jag vet nog, Mari, att när gubben är död,

då med skrumpna och hårdnade händer

ska du binda en lingonriskrans,

att läggas på locket till hemgjord kista,

och följa din arbetskamrat i det sista.

Det river och sticker, mitt brinnande bröst,

och i feber bränner min bengula kind...49

Och det vore ändå som en dödsens tröst

om här blåste en lenande sunnanvind. — —

jag ser stjärnor tändas, de tändas allt fler

och det sprakar i milan och röken slår ner--

som en trasa att hölja mej — kan jag gå opp?

Ska jag laga min mila än en gång?

Genom paltorna silar sej sotblandad svett

och beckar dem fast vid min trästyva kropp...

Nu lider det — nu hör jag klockklang---

Nu börjar min sista musik —

nu ringer ett dödens helgsmål över Voimas isiga vik.

Och prästen går före till altarets bord,

och klart hör jag livsens eviga ord:

Att helig, helig är herren Gud

och jorden är av hans härlighet full — —

Det förstår inte vi, som ha brottats med nöden,

i höstnätter, svarta, som sot, som döden — —

Si, människor födas och leva en tid,

och gå till sitt rum och äro ej mera,

och djupt ner i jorden kropparna frysa,

i gravarnas klibbiga, jäsande lera,

men anden så högt som stjärnor lysa

far uppåt på snövita, skinande vingar!

jag ser stjärnor slockna, de slockna allt flera —

och mitt bröst sej häver i dödskampens möda,

och det hamrar i hjärnan — jag är dödligt

trött--

Dan Andersson. II.

450

Men ginge en storm över Harja skär

så bad jag den hälsa till kojan där — —

Nu är mörkret som beck — har jag redan dött?---

Och lik kallnat järn känns min sotiga kind.

Nu stannar mitt bröst — och lugnas och tiger —

nu står natten tät som en mur av bly--—

och nu stiger jag — sjunker jag — sti-ger —

i en mumlande — tumlande sky — —

och nu — lyftes jag — lyftes — Gud — jag är

— fri!

Och förlåt — om jag — slog dej — Mari!51

VÅRKÄNNING.

Jag vet var spindlarna spänna

i vassen nät över vattnet,

var den skummaste dagningen dallrar

i den blommande ljungens skogar.

Jag har räknat bäckarnas dammar

av korslagda, nerblåsta grenar,

från kärrlandets mörkgula björkar —

jag har sett var de unga uttrarna

gå att jaga i grumliga vågor

under lösa, gungande tuvor

och gula, vaggande land.

Jag har känt det dunklaste dunkla,

som lever och njuter och lider

under gräsens flätade täcke,

som kravlar och krälar och kryper

och fångar och dödar och äter

och avlar och dör för att leva

pånyttfött i kommande tider...

Jag vet alla vägar för vattnet

där de nyfödda bäckarna mumla,

under mossornas multnande skogar,under böljande lövverk, som myllra

av kvickben t och svartbrunt och maskvitt,

som väntar på växande vingar

till soldans i berglandets vår.

Det visslar en bondtrygg stare,

det skymtar en räv över mon,

det hoppar en jagad hare —

jag trampar en mask med skon.

Jag blev väckt av liv som larmar —

jag har vaknat i vårens armar,

och fast hungrig jag strängat min lyra,

bland édarnas droppande blom,

är jag rusig av vårens yra,

där jag går i min fattigdom...53

JÖNS LEKARES KVINNOR.

Jöns Lekare satt vid elden, som pep bland sura trän,

och sög sin vinrotspipa och sträckte styva knän.

Han talade gamla sagor på ett rent och ohöljt språk

om forna dagar och kvinnor och rus och älskogs-

bråk.

»Mina kvinnor ha varit många, och bli väl många

fler

fast hågen att be och att brinna har slocknat mer

och mer.

Och somliga ha väl gråtit — och andra ha skrattat

kallt,

och kvinnan hon är väl underlig, för att Qud har

så befallt.

Min första var ond och hetsint och öm och grym

och snäll,

och med erfaren, trånande kärlighet förförde hon

mej en kväll54

och grät många bittra tårar och ville ha mej till

äkta, man —

Men det är somt en kan och somt en på inga

villkor kan.

Den andra var emanciperad och ren och kysk och

skär,

och predikade renhet i levernet och var fri från

köttets begär.

Och jag var ett Adams barn och fann klokast att

packa och gå. —

Hennes tal jag gömde i hjärtat och trodde hon

menade så.

Men jag undrar ändå om predikandet var bara ett

nytt sorts garn,

för hon är gift sedan länge och har många, många

barn...

Och det vart många andra, som jag inte mera minns.

Och där lusten brunnit hetast är ett rum där intet

finns.

Ty den sista kvinna jag älskat, det sista begär jag

känt,

har gjort min själ till ett tomrum, där det innersta

är förbränt,55

Och till sist är väl allting aska och vitt som vissnat

strå —

och kanske det är det bästa — det blir nog

lugnast då.»56

TAL TILL JONATHAN.

I.

Säg, varför skall du, jonathan, sörja och lida,

kan du inte vara rosam och rolig som förr,

när du sitter i din stuga medan tiderna skrida,

medan stormarna larma med din förstugudörr.

Omkring dej har du fattigdomens paltor och trasor

och män som rulla galna i tillvarons grop —

och din själ har hällts bräddfull av jagande fasor,

och ditt inre är ett nödskri, en döendes rop.

Men du måste bliva kall, du må sluta att brinna,

innan livets tunga järnhand slår din ande ihjäl.

Låt gudar och djävlar ur din hjärna försvinna —

du måste bliva hård för att rädda din själ!57

Vad båtar det att stirra sej blind och att tänka

på allt som är förvuxet och krokigt och snett?

På alla vilda ögon som fåniga blänka —

på allt som drömmer galenskap och vaknar i svett?

II.

Gå knyt dej i skuggan, gosse,

och sov under svala trän,

och hölj ditt arma huvud,

för bett från flygande fän!

Och skälls du för en latmask,

så ge gott igen:

»Ni pressar er framåt mot graven,

med bekymmer varenda dag —

j a g ligger i lundens svalka

och bara väntar, jag.»58

HELGDAGSKVÄLL I TIMMERKOJAN.

Bort, längtande vekhet ur sotiga bröst,

vik, bekymmer ur snöhöljda bo!

Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,

här är helg, djupt i skogarnas ro!

Sjung, Björnbergs-Jon ur din fullaste hals

om kärlek och rosor och vår!

Stäm fiolen, Brogren, och spela en vals

för spökblåa, månlysta snår!

Under stjärnornas glans flyger nattens dis

som ett sus över b arkhölj t tak,

och det tjuter i Lammeloms sprickande is,

där det stöper från öppen vak.

Det är mil efter mil till lador och hus

där frosten går tjurig vid grind,

här är lustigt i stockeldens gula ljus,

som darrar i nattens vind.59

Du är fager, Brogren, i eldglans röd,

där du gnider din svarta fiol,

för mat och för brännvin du glömt all nöd,

och din panna är ljus som en sol.

Och Jon, där du sitter vid grytan din,

en baron i din Tnollskinnsskrud,

se fast åren ha garvat ditt sega skinn,

i ditt sot är du ung som en gud!

Och Vargfors-Fredrik, du skrattande man,

som vill alla uslingar väl —

kom, sjung om din ungdoms synd, om du kan,

och en skål för din gossesjäl!

Och när morgonens stjärnor blekna och dö

och när ångorna stelna till is,

och när dagningen skälver på myr och sjö

vi sova på doftande ris.

Då sova vi alla på granris tungt

och drömma om bleka mör

och snarka och vända oss manligt och lugnt,

medan elden falnar och dör.60

NÄR G ASKEN DOG.

H an vred sig på sin sotsäng i vändande kval,

Gasken, spelman från Särna i Sjö:

»jag skall spela för djävlarna i Gammal-Erkers sal —

det är kusligt för en spelman att dö!»

Han rev och slet i täckena och sparkade sig sår,

och väggaveln brakade och brast:

»jag har tjänat under satan i tretton glada år,

jag har spelat mig i helvetet fast!»

Och Banga, predikanten, botade och bad:

»Fräls spelman, som brutit dina bud!»

Men Gaskens gamla mor mente: »Han har varit glad,

Gasken spelman har spelat som en gud.

Det är ej Herrens vilja att han osalig går

att brinna utan ände i ondfolkets stad;

Ska inte han, som över diivoiek och fåglalåt rår,

kunna tåla att man dansar och är glad?»61

Och Banga, predikanten, som bad i hans hus,

han darrade, och kinden var blek,

han hörde tydligt svartänglavingarnas sus,

när den lede kom att hämta sin stek.

Men Gasken bara svor och förbannade sin nöd,

och ropade och tiggde om tid

att sona sina felsteg, att få vin och bröd

till syndernas förlåtelse och frid.

Så reste han sig stirrande, vildögd och blek

och såg Gamme!-kar?n med bockfot och svans,

som vinkade välkommen till svartingarnas lek

och till svavelgula smådjävlars dans.

Sen såg han på sitt folk och mumlade godnatt,

och blev glad och förbannade ej mer,

sen dog han med ett skallande, vansinnigt skratt

och sjönk stillsamt på sänghalmen ner.

Och stilla vart kring lägret där spelmannen låg,

som tjänat djävulen med strängalåt och lek.

Men till morgon man Banga, den andlige, såg

stå vid bädden, bedjande och blek.62

Och Banga var alltsedan en skugga av sig själv

och predikade ej mera som förr. —

Det är kusligt vara färjkarl vid dödens älv,

att ha vakttjänst vid tystnadens dörr.

Men Gasken sover ljuvligt under gräs och grus —

kanske fick han det bättre än man tror?

Kanske spelar han på gästabud i Abrahams hus,

där den eviga fridsamheten bor?63

TJUVSKYTTEN.

Mätt av åren, tung och darrhänt

var han bliven, Jägar-Vilhelm,

satt med mig på dikeskanten,

täljde lugnt sin levnads sägner,

rökte, talade och sade:

»Rikmän togo våra skogar,

togo våra magra tegar,

togo våra barn och hustrur.

Ville göra oss till slavar,

och förbjuden blev vår jaktmark,

brott det blev att högdjur döda.

Men jag tänkte: Jag vill hämnas,

edra, högdjur vill jag fälla

för att edert rov må mätta

mig och mina glupska ungar.

Vida, vida har jag färdats

högt på fjäll och djupt i dalar;långt från bygd och mil från vägar

har min nötta bössa sjungit

dödens sång för treårsälgar. —

Flått dem har jag, ostört ensam,

styckat mulär, stekt på glöden,

ätit kött och druckit brännvin,

glad vid doft av blodet röda,

som fått rinna ut på marken.

Köttet har jag gömt i skrevor

under vindfällt, torkat granris,

tills jag hämtat kraft och vilat

nog att kunna hemåt draga

med min last av lår och bogar.

Och i huden, varm och blodig,

har jag rullat säkert in mig,

för att dold i beckmörkt bergpass

sova utan onda drömmar

mätt av vilt och trött att döda.

Gosse, jag har burit älgkött

säckvis genom svarta dalar,

vadat över sanka myrar

bort och åter till min slaktplats;

mest i nätter utan månljus,

mest i becksvart, stjärnlöst mörker,

ledd av vinden, sedd av ingen;

burit salt från byn till kojan

och grävt tunnor ner i marken,65

saltat ned och tackat Herren

för en god och vältjänt näring,

mat åt kvinna, mig och ungar.

Nu det lidit långt på kvällen,

sol går ner, det skymmer sakta

kring de gamla kända marker.

Gammal är jag, slut är jakten,

men jag yves och jag glades

över vägar jag har vandrat,

över faror jag har bröstat,

mest dock över djur jag dödat

och i mörka nätter styckat,

medan markens nya herrar

slumrat mellan vita lakan.»

Dan Andersson. //.HEMLÄNGTAN.

Jag är trött, jag är led på fabriken,

jag vill hem till jordhölj t bo,

till min koja, vid Blodstensmyren,

i de gröna, gömmenas ro.

Jag vill leva på bröd och vatten,

om jag endast strax får byta

allt gasljus och larm mot natten

där timmarna tysta flyta.

Jag vill hem till dalen vid Fajso,

till det gräsiga kärret vid So,

där skogarna murgrönsmörka

stå i ring kring mossig mo,

där starrgräs i ånga växer

vid källor som aldrig sina

och där växter väva i jorden

sina rötter silkesfina.Jag vill hem till dalen vid Kango

där ljungen står brinnande röd

som ett trots i flammande lågor

framför höstens hotande död —

där fjärilar, färggrant glada

på mjöliga vingar sväva

och tunga, sjungande humlor

i den svällande myllan gräva.

Jag vill hem till det fattiga folket

som svettas i somrarnas glöd,

som vakar i bittra nätter

i envig mot köld och nöd. —

Jag vill dit där molnen gå tunga

under skyn där stjärnor skina,

och där obygdsforsarna sjunga

i takt med visorna mina.68

DEN SISTA SÅNGEN.

Släck dina stjärnors sken

du höga urskogsnatt,

och mörkna, unga ljung

inunder gråa granar!

God natt, mitt vandrarliv,

var tyst mitt galna skratt,

och flygen långsamt bort,

min ungdoms svarta svanar!

God natt, du höga hem,

farväl mitt barndomsland!

Ditt dunkel går i rött,

som blod blir morgonljuset!

Min själ är sjuk och tom,

min själ är ond och led —

nu låt mig sova tungt

på daggbegjutna gruset!Lång var min längtans kväll,

min själ var evig eld —

som brann likt döda träd,

i junivindar varma. —

Sjung, skog, din svala sång —

tills drömmaren är död —

och kring hans hårda bädd

låt morgonstormen larma!UR

DET KALLAS VIDSKEPELSE73

SPÅDOMEN OM VARMA KÄLLORNA.

Bleka och hatande män ha lutat sig ner över

vattnet,

läst i vårt grumliga djup och bedit om hemliga ting.

Öst av vårt heliga vatten över de blodade händerna,

smitt vid vår dyiga våg på det ändlösa ödets ring.

Svarta och blanka vi sova tryggt mellan gungande

öar,

tyst tog vårt sväljande djup emot var nersölad kniv,

tysta vi speglade skyn och stränder av gungande

ängar,

sakta gick jägarna hit att offra för byte och liv.

En gång var källan ett hav, där i solvita stormar

irisskimrande dansen gick yr genom skummande

våg.

Då var sommaren het och blå och beskådad av ingen,

osedd i vildhavet speglade åskmolnens svartröda tåg.74

En gång blir källan en åker, där säden böljar för

vinden,

ting som man offrat vid midnatt, skola skrapa mot

plöjarens plog.

Då skola människor offra till järnets och

trummornas gudar.

Då skall tomheten vaka och sorgen sjunga i skog.75

EN LANQSTRYKARES MORGONSÅNG

TILL SOLEN.

Sol, har du redan stigit över tjärnen och heden?

Skrattar du redan bredmunt med ditt ansikte gula?

Kom nu, så får du lysa på slafsande trasor,

fattiga äro barnen dina, magra och fula.

Sol, vill du höra visor om isen och natten,

vägarna äro hårda och stängda äro husen.

Nattrampet är jag trött av, och morgonen är min

plåga.

Sol, dina små prinsessor äro rädda för busen.

Sol, varför är du vass som en rispande skära,

finns intet moln du kan smyga bakom?

Säj, varför kommer ljuset så oförskämt nära?

Tar du dock kanske trasor för blad och blom?76

Sol, jag är nog en blomma, en vandrande blomma,

gifthus det har jag också, bakom trasiga blad.

Lys mig på mina vägar — du är dock min moder!

Död och brott blommar i dit bländande bad.

Stackare mig som blott har dig till moder!

Sol, du som föder tusen små stinkande liv!

Sol, du är blott eai måne på hemlösas vägar!

Sol, för de syndsvarta är du skarp som en kniv!

Sol, jag är full av hädelse, skynda dig, göm dig!

Skälvande må jag krypa hop här i skuggan och

gråta,

sol, om du är min moder, gå undan och glöm

mig,

sof, vill du inte torka mig — kinderna äro våta!77

OLLES FÖRBUND MED MAKTERNA.

Jag har skurit ett pilspö där ormarna paras,

i skäret vid Lasso i torsnattens månljus,

och lärt mig en vissling som Karigos svalas

i dalen där Ramnåsen stupar mot Kanga.

Jag har skurit mig pinnar av åtta slags vide,

och doppat dem röda i blod från en trana,

och skrivit att blodet var blod ur mitt hjärta —

han tror nog på lögnen — av gammal vana.

Snart får jag ett slott och en lustig prinsessa,

och guld åt mig själv och min fattiga mor,

och snart får jag bo som konungen bor,

men när tiden är ute och djävulen bråkar,

då visas det nog vem var starkast och klokast,

då, gamle förvillare, ska vi processa!

*78

Och nu är det midnatt och fåglarna tiga,

och dagg dricker marken och sommaren sover

sin sömn tills den rodnande morgonen bräcker.

Åt avgrundens storman min själ skall jag viga,

till fröjd åt hans hjärta — så länge det räcker!

Nu susar det tungt genom ångande dalar,

nu susar som stormen hans vagn över fjällen.

Här sitter jag och röker min pipa på hällen,

och känner på hur nattvinden smeker och hugsvalar.

*

Och kommer han inte så kvittar det lika,

ty skogen är så härlig och natten är så varm!

De veta ej, de tröga, de lärda, de rika,

vad livet är om natten i vildmarkens barm.

Vad livet är om natten när födelsen och döden

gå dansande och vandrande kring gamla gråa hus,

när makterna ha rådslag och dikta våra öden,

i sommarnatt, i skugga, i alsnårens sus!

Vi födas under smärta och skratta när vi kunna,

och drömma när vi kunna och tiden han går,

vi bryta våra blommor och älska dem som dofta

och somna en gång stilla och glömma våra år.SVARTA BALLADER81

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i

en ring,

och vid lägerelden hörde de hans sång.

Och om bettlare och vägmän och om underbara

ting,

och om sin längtan sjöng han hela natten lång:

»Det är något bortom bergen, bortom blommarna

och sången,

det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat

mitt.

Hören — något går och viskar, går och lockar mig

och beder:

Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot

strand,

om de vildaste havens vila har jag drömt.

Dan Andersson. II. 682

Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,

där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar

bleka,

ur bekymrens födselvånda sieg vårt första

jämmerljud.

Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om

och leka,

och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var

som mitt,

redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,

hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,

och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt

fjärran,

och min rätta väg är hög och underbar.

Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför

Herran:

"Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen

har!"

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla

svala floder,

där allt havet somnar långsamt inom bergomkran-

sad bädd.83

Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag

min moder,

mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel

klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,

må vi vara mil från livet innan morgonen är full!

Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda

led jag för min oro, otro, och min heta kärleks

skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av

rosor tunga,

där i vila multna vraken och de trötta män få ro.

Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga

under valv där evigt unga barn av saligheten bo.»84

EN SPELMANS JORDAFÄRD.

Förr än rosig morgon lyser över Himmelmora kamm,

se, då bärs där ut en död; från Berga by.

Över backarnas små blommor går det tysta tåget

fram,

under morgonhimlens svala, gråa sky.

Tunga stövlar taga steg över rosensållad teg,

tunga huvuden säj böja som i bön.

Bort ur ödemarkens nöd bärs en drömmare som död,

över äng som under daggen lyser grön.

Han var underlig och ensam, säja fyra svarta män,

han led ofta brist på husrum och bröd. —

Se en konung, säja rosorna, och trampas på igen,

se en konung och en drömmare är död!

Det är långt, säja bärarna, det känns som många mil,

och när hetare blir dagen går man trött. —

Gången varligt, talen sakta, susar sälg och sjunger

pil,

det är kanske någon blomma som har dött.85

Men när kistan vaggar svart genom vårens gröna

skog,

går en tystnad genom morgonvaknad teg,

och då stannar västanvinden för att lyssna vem som

tog

mitt i rosorna så stora tunga steg.

Det är bara Olle spelman, susar tall och sjunger

gran,

han har lyktat sina hemlösa år. —

Det var lustigt, svarar vinden, om jag vore en orkan,

jag skulle spela hela vägen där han går!

Över ljung och gula myrar gungas hårda döda ben,

gungas tröttsamt genom solens bleka ro.

Men när kvällen svalkar härlig över lingonris och

sten,

hörs det tunga tramp i Himmelmora mo.

Tramp av fyra trötta män, som i sorg gå hem igen,

och de böja sina huvun som i bön.

Men djupt i djupa grova spår trampas rosorna till

sår,

mitt i äng som under daggen lyser ,grön.

Han är borta, säja fyra, det blir tungt för hans mor,

som på fattiggåln i Torberga går. —

Varför trampas vi av klackar, varför slitas vi av skor?

jämra rosorna och visa sina sår.

Det är Döden som har dansat genom Himmelmora

mo,

susa tistlarna på klövervallens ren.86

Han har slipat er till träck med sin gamla grova sko,

när han dansade med drömmarens ben.

Över gräs och gråa hus flyger natten som ett sus,

bleka stjärnor blinka fattigt från sin sky.

Över heden ifrån väster nedåt tjärnen går ett ljus,

går en sång över näckrossållad dy.

Och stormen sjunger svart och vitt

och i skum kring Härnaön

sjunga vågorna om ödemarkens nöd.

Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön,

ty en spelman och en drömmare är död.87

SPELMANNEN.

Jag är spelman, jag skall spela på gravöl och på

dans,

i sol och när skyar skymma månens skära glans.

Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag

vill,

jag spelar för att glömma att jag själv finnes till.

Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin,

ty den hand som stråken skälver i skall hållas vek

och fin.

Ni får inte ge mäj bannor eller kalla mäj för lat,

fast jag stundom hellre hungrar än jag spelar för

mat.

Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved,

jag vill drömma under häggarna tills solen hon gått

ned.

Och i kvällens röda brand ska jag stå upp med min

fiol

och spela tills ert öga lyser hett som kvällens sol.88

Jag ska spela när ni gräva era kära ner i jord,

jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord.

Och det svarta som var döden och som hälsat vid er

säng,

det skall forsa som en strömmande sorg från min

sträng.

Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt,

och i rök från hundra milor ska jag sjunga som

besatt.

Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens

skum,

mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum.

Tre sorgens strängar har jag — den fjärde har gått

av,

den brast i en skälvning på den bästa vännens grav.

Men ända in i döden vill jag följa er med sång —

och jag vill dö och jag vill spela till uppståndelse

en gång.89

KAR I S-JAN KEN.

I.

Det var bara ett hybbel av klumpar

kring roset där elden brann,

det var ändå en kula att bo i

för en ensam och galen man.

När han skar sin tobak vid glöden,

och åt sitt svarta bröd:

det var ändå en tröst och en hugnad

i livets blekaste nöd.

Och av trasor sydde han dockor,

med ögon av talgig glans,

och nämnde dem Greta och Lisa,

och de voro hustrurna hans.

De vaktade hus och hemfrid

för troll och folk och fä,

de sutto och sågo om kvällen

hur han skar sina slevar av trä.Och tyst var himlen den höga,

där fullmånen leende brann,

•och tyst var skogen på berget,

medan natten i stillhet svann.

Då sjöng han sin galenskaps visa,

han sjöng för obygdens natt,

och hustrurna Greta och Lisa

de skrattade tokiga skratt.

Då sjöng han och gned på fiolen

vilt så strängarna sprang,

han sjöng den konstiga visan

om kung Tingii — Ring — i Tang.

II.

Och konung Tingi — Ring — i Tang

har mantel himmelsblå.

Hans hatt är gjord av kristet skinn

med röda djävlar på.

Och konung Tingi — Ring — i Tang

han har en ugn av sten.

Där steker han sina köpta barn,

och bygger sin mur av ben.9!

Av sommar och vinter är hans land,

där röda sjöar slå mot strand,

och tistlar blomma i snön.

Hans vinst är förlust och hans krona röd

är bränd och kolad på stekarens glöd

vid den evigt brinnande sjön.

För hej och hå, för hej och hå!

För svarta syndares lön,

för hej och hå, för hej och hå,

för den brinnande — eviga sjön!

III.

Det var Karis-Janken som natt efter natt

på en stupande häll ner i Pallao satt,

det var han som sjöng hela höstnatten lång

för dimmiga dalar sitt vansinnes sång.

»I de svartaste nätter vid det rödaste ljus,

i de gungande skogar vid de gråaste hus

skall jag hamra mina klippor, skall jag leka med

mitt ler,

och jag somnar vid min slägga när solen går ner.

Jag har svurit mäj åt satan vid psalmbok och kniv,

och jag bär på min slägga för att freda mitt liv.

Och ingen kan mäj skada och allt skall gå mäj väl,

men satan har fått löfte om min pinade själ.92

Han var husbond min som på bockfot stod,

när jag svor vid kyrkljus, när jag svor vid blod,

men aldrig i ugnen till plågan går jag in,

och jag släpper aldrig taget kring släggan min.

Alla mina höga skogar äro skrattande glada,

alla mina klara stjärnor månde dansa i natt.

Trollmän och onda tider kunna intet mäj skada —

djävulen själv är rädd för mitt skallande skratt!

Kall som den klara kvällen och svart är min visa,

bär den ej ut i bygden, där skrattas den åt,

sjungen den är i natten för Greta och Lisa —

slocknar högt upp i himlen och slutar som gråt.»

IV.

Han släpade med sig på lek och till värn

en sliten slägga av blänkande järn.

Den glimmade lustigt i svartnande skog,

när han takt till sin visa mot stenarna slog.

Och han grät och log och rasade vred,

tills han sanslös och sjuk föll till jorden ned.

Och när skolbarnen skyggt gingo vägen till byn,

satt han stilla och såg mot den leende skyn.Han hittades död och kall en dag,

med släggskaftet fast i ett järnhårt tag.

Och en solstråle dansade spelande fin

kring munnen som stelnat i dårens grin.94

TIGGAR-STINAS MIDDAGSSÄNG.

V em snuddade vid din vagn, herre, vern knackade

husvill på?

Trasig skalv jag i din lada, tills morgonen lyste grå.

Du undrade vem det var, herre, men lugna däj nu —

jag minns din barndom på Härönäs, jag är dubbelt

så gammal som du.

Å — tungt trycker brödet, jag har tiggt, på min

arm,

och min gula och skrumpna kind känns så varm,

och så trasig och slafsig slänger kjolen.

Genvägen tog jag över Hagberga fall,

skuggan där är ljuvlig under gran och tall —

mellan röda enar bränner solen.

Jag snuddade vid din vagn, herre, där mjukt du

slöade fram —

Tiggar-Stina har bannat din rygg och spottat i

hjulens damm.95

En söndrig skugga var jag, ett nånting som gick

förbi:

ett stinkande trasbylte bara, med ett skälvande

hjärta i.

Genvägen tog jag över Kärrmyra fall,

skuggan där är ljuvlig under gran och tall —

trasig och slafsig slänger kjolen. —

Gamla stela ben vilja helst gå svalt och mjukt,

svalka vill mitt huvud ha för det är hett och

sjukt —

mellan röda enar bränner solen.

Jag minns när du byggde, herre, små hus vid Tärn-

sjöns strand,

hur den blödde av skarpa stenar din lilla vita hand.

Hur du grät dig i sömn den kvällen, när Nero fick

stryk för stöld,

har du kvar det hjärtat: ännu, då bär du det som

en böld!

Om du visste hur solen bränner

en tiggerskas vissna kind,

då bad du väl till din barndoms Gud

om en sval men skonsam vind?

Du minns väl den gamla guden?

Han som amman trodde på —

han som orkar så mycket och vill oss så väl

så länge vi är små.

Han var ljuvlig att ha, den gamle —

alla barnens skäggiga, kronprydda Gud —96

sen blir han en psalmboksgubbe

för barndopskvinna och brud.

Sen blir han en sträng en herre,

över stora, otäcka barn,

som han maler sakta och säkert

på sin gamla skrikande kvarn!

Byltet är tungt och solen är het.

Bröd har jag fått i Hagberga gård —

hårda gamla kanter vart mitt byte.

Men ingen enda kant är väl så jämmerligt hård

att jag inte kan blöta den i Västnora kärr —

brödet, som har hårdnat i mitt knyte.

Det är tungt att gå och känna säj som en trasig

gammal lump,

som bäst kunde bindas och stenas ner i nån ödslig,

gungande sump,

det är svårt att veta vad som är värst, att dö i ett

blött moras,

eller hänga i träd eller gå omkring och skys som

ett gammalt as!

Och nu har jag sett i sjutti år — och hört och känt

en del —

och folk ska en aldrig förbanna, för ingen är utan

fel,

men jag säjer ändå: det är inte värst när en gård är

granrisströdd,

det är ruskigt höra att nån är död, men värre att

nån är född,97

Det svartnar kring skyn, det skymmer,

det mörknar ihop till kväll,

det rumlar av åska och blixtrar vitt

bakom Skambergets röda häll.

Jag ska lägga mitt bröd till huvudgärd

och vänta på allas tröst —

kanske kommer han ner ur åskbyn

och klämmer ihop mitt bröst.

Stort är mörkret kring mitt hjärta

hård är dagen, svart och kall!

Kall går skuggan kring mitt huvud —

ljuvlig är skuggan på Hagberga fall!

A — hur jag styvnar i en svepning av

trasor —

ingen i byn vet hur det är fatt —

Å — sträck er raka, ben som brinna —

ensliga vägar — godnatt!

Dan Andersson. 11.JÄGARNAS VAGGSÅNG.

V år eld är röd som kvällen som brann

bakom Dombergets vågiga ked,

röd som älgblod som ångande rann

i sanden vid Hautana hed.

Vi drömma och drömmen är het och röd,

är dröm om koppel och flämtande nöd,

är brak och rassel av skrapande horn

och smällar som sjunga om en död.

En älgkalv kom löpande från Västmora nor

och fick nåd och fick löpa igen,

men i mörkret vid Bårhällen stupade hans mor,

tre mil ha vi sprungit för den!

Vi slaktade glada vid Stormyrens skär,

efter drevturen ändlöst lång,

och kött ha vi stekt vid riselden där

och sova på granris på klippdalens botten,

sövda av skogarnas sång:99

»Somna in, somna in, vila seniga ben!

Drömma kött, drömma blod, drömma död!

Vi ha gamla, gamla anor från kastspjut och sten,

vi är stora, starka jägare och döda är vårt bröd,»

Och i drömmen spänna vi

musklerna till stål,

och vi bita våra tänder var och en!

Våra halsar sträckas stelt,

våra naglar gräva hål,

bredvid elden, den röda,

och natten är så sen!

Tyst, på huk! Spänn din rygg!

Slunga säkert din lans!

Lilla vilde i din blodiga dröm!

Borra kniven din i ben,

och i blodets röda glans

skall du spegla dig — spegla dig —

så skinande blir aldrig

din yxa av sten!

Du skall dansa alla jägarnas dans,

sen du tuggat på din lever

och sörplat ditt blod!Med din måge full av djurblod

skall du ligga hos din kvinna,

som ska föda dig små jägare

om lyckan är dig god.

Små jägare som döda,

av fruktan och för nöje,

för magen och för honan

sig själva och varann.101

UNG HARALD.

Ung Harald han våndas — »Guds pina och död!

Jag ville sjunga vid tennstop till luta,

men någon må skänka mig vatten och bröd,

och en säck där jag ögonen må sluta.»

Och Haralds moder hon ber för hans väl:

»Jag kan ej sova om han vaken måste vara!

Förgör hans kropp, o, Gud, men hans själ

för det yttersta av mörkret bevara!

Ty folket vill ha narrar och visorna hans,

på en svart grammofon får han veva.

Hans öga har den höstvåta malörtens glans —

o, Herre, han har svårt för att leva!

Små lappar har han klippt av en tatterskas schal,

och pyntat små trasdockor fina.

Men ögon har han gett dem som spruta av kval

och händer förvridna av pina.102

När han vevar, då dansa alla dockorna små

och han suckar och skrattar av smärta.

Han sjunger: "Om jag finge från marknaden gå,

jag ville ge er en bit ur mitt hjärta/

Jag är bunden av billiga jordiska band

och varje dygn är en fil på min kedja.

Följ mig, när den brister, till Ditt tidlösa land,

ung Harald är för rolös att bedja.

En femöring, herre, för en vansinnigs sång —

jag är en fluga som surrar mot en ruta.

Å, vad solljus gör ont och vad natten är lång —

Herre Gud, att få stupa och sluta!»103

TIGGAREN SIMONS SÅNG.

Jag är tiggaren Simon — vill du höra mäj predika?

Jag är skapt att mässa en åsknatt, eller hur?

Min mor var en stickerska som stack åt de rika,

hennes håliga kindben hade hungern grävt ur.

Min far var en fattig man med darrande händer,

om jag sluter mina ögon jag ännu honom ser:

På knä på golvet står han, vid brasans sista bränder,

och som stjärnor som slockna är hans blick när han ber.

Min mor ville slita sig till döds för att ge mig

en brödbit litet större än hon själv hade fått.

Som boklärd herreman ville hon se mig,

det var därför hennes hår så fort vart så grått.

Och min far var ett helgon som led alla fasor,

och brottades med Gud om min mörknande själ,

och jag är en vandrande benhög i trasor,

och förr än jag arbetar vill jag svälta ihjäl.104

Du tål inga drönare — du säger, bed och arbeta,

du värderar bara arbete och kärlek, min bror,

men min far, han bad sig till döds skall du veta,

och självmord av kärlek gjorde min mor.

Och här ser du bönerna vår Herre skulle höra,

här är väven som valkat en modershand hård,

och här har du sångerna som sjungits i mitt öra:

Får jag svälja mitt sista brännvin på din

stormrivna gård?

Min mor hon dog av arbete och sorg om våren,

och det var inga stjärnor som lyste hennes säng.

Med ögonen dimmiga av brännvin såg jag båren,

där hon kallnade bland rosor, så mörk och sträng.

Och jag bytte mig ett veckolångt rus för det hon

lämnat

åt sin son till välsignelse när en gång han vart stor.

Åt tiggaren Simon var arvet ämnat,

och i ruset var jag tacksam mot mor.

Jag har tiggt — en ska antingen råna eller tigga,

ej vackla av hunger framför höga hus.

I ett dike en stormnatt med en liter ska en ligga,

och se månen gunga i moln när en smälter sitt rus.

Utan far, utan mor, utan släkt vill jag vara,

se träden piska varandra, höra grenar gnissla som

hat.

Se moln som vänlösa män i ändlösa öknar fara,

när alla de snälla sova med sin Gud och sitt

kärleksprat.105

Så underligt — i natt får jag värma mina händer,

vid din brasa får jag sitta som en svagögd gammal

hund

som jagat åt sig själv tills han mist alla tänder,

och utan att veta det väntar det vinande blyets stund.

Men jag vet att Han skall komma, Han som dräper

för att hela,

ur natten skall jag höra hans vingars sus.

Min daggiga bädd av jord skall han dela,

hans andedräkt skall släcka mina ögons ljus.

Jag älskade — ja, jag var från mina sinnen,

att minnas mina kvinnor är att röra i strö.

Du ber mig att vekna inför gamla, gamla minnen —

bara ett är hårt och heligt: när far skulle dö.

Det var bara mor och jag som höll vakan,

och satt där och älskade vad som fanns kvar.

Genom gluggen föll stjärnljus på slitna lakan,

och ute sjöng stormen avsked åt far.

En bror har jag haft — han var blek om kinden,

och hans ögon voro ljumma som utbrunna ljus.

Han låg på ett fattighus och lyssnade på vinden,

och yrade om solen och hedarnas grus.

Han väntade på vilan, för sjuk för att vandra,

för vek att bli min lustiga tiggarkamrat.

Och en gumma med rinnande ögon

satte fram hans skål med mat.106

En dröm har jag kvar — jag kan ännu drömmä —

på en myr vill jag ligga, mjukt mot dyn.

Över bädden av pors skall stjärnljus strömma,

och mina brustna ögon skola se mot skyn.

Över bittra örter skall vinden vina —

som en mask skola vandrande moln mig se.

På mitt beniga bröst skall månen skina,

och min puls skall stanna och min mun skall le.107

HEMLÖS.

I natt har jag vandrat från Hedsunda by,

där jag fåfängt bönföll om hägn,

mina glappande skor äro tunga som bly

av träckstänk och midnattsregn.

Jag kom från tjuvarnas gråstensborg,

där min skugga var min kamrat.

Där var år av grubbel och månaders sorg

och nätter svarta av hat.

Ty jag älskade strid med sten och kniv,

och log åt jämmer och sår —

och till sist så tog jag en kvinnas liv,

och satt fången i långa år.

Och vid Kersnas tjärn, nedom Hävamo brant

jag ville ur livet fly,

när den drivande månens guld föll grant

över strändernas gungande dy.108

Men inom mig är något som icke vill dö,

och som hatar att leva ändå —

det är bittert att kvävas i kvällssvart sjö,

och bittert att levande gå,

och känna hur eländet suger en ner,

tills man andas med bara hat —

fast solen lyser — fast sommaren ler —

det är bittert, bittert, kamrat!109

VISA.

M in kärlek föddes i lustfylld vår,

på stränder av lekfullt dansande vatten,

och vildhonung drack jag i ungdomens år

på ängar våta av dagg i natten.

Min kärlek föddes vid Paiso älv,

där laxarna hoppa och gäddorna jaga.

Där vart dien en visa som sjöng sig själv,

en vildes rus och en spelmans saga.

Den sjöd i mitt blod varje svallande vår,

pånyttfödd att locka och vinna,

den sjöng där all världen i vinrus går

och jord och himlar brinna.110

Men aldrig mera älskar jag så

som i rosornas år, som vid Paisos vatten,

min kärlek är gammal och börjar bli grå,

och hittar ej vildhonung mera i natten.

NÄR MOR DOG.

Stor sorg! sjöng vakan och flög mot skog,

när solen sänkte sig röd,

om sorg skrek ugglan och bort hon drog

från gården, där mor var död.

Tolv slag slog klockan i bondens gård,

där husfolk med knäppta händer

höll bön till Herran som vred och hård

sina bittra prövningar sänder.

Sov ut! sjöng göken i daggvåt lund,

när solen gick eldröd opp.

Och härlig var ängen i dagningens stund,

och våt varje rosenknopp.

Men tungt sov mor i skumhöljd sal,

och aldrig mer skall hon vakna,

och lemmar som vridits i kampens kval

få äntligen kallna och rakna.113

EN STROF TILL HUCK FINNS

MINNE.

Jag* har rett ett läger och tänt en eld

på lövströdd lera och gulnat grus,

och nu räknar jag himlens stjärnor

och Illinoisstrandens ljus.

Jag har tänkt på domaren Thatcher

som har hand om mitt gula gull,

och lett åt Toms tant Polly,

och drömt tills månen var full.

I en paradisfläkt går vinden

kring Missouris förtrollade land,

och kring timmer och drivved porla

små vågor mot bokväxt land.

Dan Andersson. II. 8Det är natt kring gul Mississippi,

där de blommande bokarna strö

sitt fröstoft på ström som svallar —

det är rosor på Jacksons ö.MINNET.

Vi gingo över Raiskis

frusna, vida vatten,

och sågo masugnsflammorna

från Romeibergabron.

Och solen sjönk så sakta,

i stänk av guld mot bergen,

och sakta kröpo skuggorna

bland enarna på mon.

Som eld och ljus mig smekte

dina mjuka jungfruhänder,

i himlens kalla stjärnglans

såg jag ditt mörka hår.Och het av lust jag smekte

ditt bröst och dina, länder,

och fick av dig det heliga

som endast mannen får,

och nu är allt ett minne,

en saga från i går.117

TILL MIN SYSTER.

Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr,

och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors.

Förlåt ett stänk av bitter fröjd, en visa till gitarr,

det starka oss till läkedom likt strandens unga pors.

En sång till däj, min syster, när all marken väntar

vår!

Luossas ljunghed surrar yr av vind och vilda bin.

Där lärde vi oss tunga steg i våra yngsta år,

och ingen vet hur djupt vi drack vår barndoms beska

vin.

Men härlig, härlig våren kom vart år i rosor klädd,

fast sorgens skymning sökte oss och blekte kindens

färg.

En dag på knä för Konungen, en natt för skuggan

rädd,

och sedan drack du salighet ur flod och fjäll och

berg.118

Kom ut, när stormen viner vild i apel, pil och hägg!

Se, vårens himlar brinna till Guds och stjärnors lov!

Och när du sövts till drömmar av resedan vid din

vägg,

all ängens rosor ropa, kom ut till oss och sov!119

EN GAMLING.

Jag fick bröd, men jag vet icke huru,

det kom liksom ovanifrån,

och jag byggde av o täljd furu

ett pörte vid Savonaån.

Jag åt bark med de mina om våren,

och till drick jag tappade säv,

jag timrade giller i snåren

och var nöjd med vad Herren gav.

Och min ende son han vart bonde,

och tog kvinna han liksom jag,

hon regerade mest som den onde,

och drev drängar med hugg och slag.

Och åt mäj, som var gammal och styvbent,

sa han aldrig ett hugnesamt ord,

fast jag timrat de hus han fått äga,

fast jag röjt varje tum av hans jord.120

Och hans kvinna var vass som en skära,

och hans kvinna var kall som is,

och hans kvinna var tröttsam att svära,

och hon vart min ålders ris.

Och en dag stod en kärra på backen,

med en hösäck och bräde för två,

och för kärran stod tjuguårs Blacken,

och hans man var som aska grå.

Och jag tänkte, jag kan väl fråga,

vart färden gäller så dags,

men jag ville ändå inte våga —

att tiga är bäst till lags,

och jag teg och jag frågade icke,

och jag åt min välling i vrån,

och jag hörde på hela timmen

ej ett ord av min ende son.

Det var tyst med svära och träta,

det var ovant mot andra dar,

och när pojken min slutat att äta

så sa han, nu åker vi, far!

Är det högtid? Ska gamlingen åka?

Är det andra tider igen?

Men en vill inte fråga och bråka —

en får veta — får veta sen.

Vi stannade här. Jag är gammal,

jag orkar ej tala mer,jag är liknöjd hur dagarna vandra,

och hur solen går upp och ner.

Men gott är vid fattighusborden

få ha som en orubblig tröst:

här är närmare djupa jorden,

och den fattiga skördens höst.

På min träbrits drömmer jag vaken,

på min träbrits med sparsam halm —

och tung är luften som livet,

som en mara är nattens kvalm.

Och fast han var hård mot far sin,

så längtar jag långt härifrån,

jag längtar att gräva i jorden,

åt min hårde, min ende son.SYNER.

I.

H on är rank som Hajsnas granar,

och som vågorna i Slomlam

gungande är hennes gång.

Hennes bröst har bäckens oro,

alla skumma skogars dunkel

skälver vekt i hennes sång.

Vit är hennes väg av solen

över bergen genom blommor,

genom ris på Ijungröd hed.

Hett går hennes bröst av längtan,

gamla vilda vilsna visor

stiga vekt därur när solen

bakom Mattnas kamm går ned.Och när jag är sjuk av oro,

och när natten kryper sakta

kring min bädd i Savos koja,

bär hon till mig hedens ljung.

Strör mitt golv med gula rosor,

löv från stränderna av Slomlam,

smeker mjukt mitt tunga huvud

med sin hand och viskar: sjung!

II.

Nej, jag kan ej, Marja-Lisa,

jag har glömt Kersandros sånger,

jag är icke värd din kärlek

och en dryck ur Savos sjö!

Jag har druckit bittra vatten,

skökors gift har jag i blodet,

jag har sålt mitt arv åt satan —

smek mig, Marja, jag skall dö!

Marja! Hör du mig? Var är du?

Fattigt klädda Marja-Lisa,

har du redan gått ifrån mig?

Här är mörkt vid furans fot.

Å — din röst var mjuk som ängsgräs —

kvar är natten — kvar är berget —

kvar är mörkret kring min panna,

tomt och grymt och svart som sot!Marja — hör du dem — de komma!

Hör — de hetsa mig som hundar,

gråa, grova, lömska hundar

nosa efter mina spår!

Hör dem flåsa! Hör du kopplet —

de ha följt mitt spår från Tanra,

de ha snokat lystet hungrigt

genom alla dalens snår.

Lisa — sjung en bergets visa!

om du sjunger bli de rädda —

göm mig — här i skrevan — göm mig!

Hölj mig, barn, med ris och grus!

Å — du har gått bort att gråta —

du vart rädd för mina ögon —

ensam är jag — Marja-Lisa,

ge mig vatten — ge mig ljus!

III.

Vem är du i vita kläder?

Du är inte Marja-Lisa —

du är prins i någon saga —

kom du kanske hit på spe?

Tog du Marja-Lisa från mig —

å — nu vet jag, det är du som

botar synd och bor i kyrkor —

gå ifrån mig — Nasaré!Tag ej mig till livets rike!

Jag är sjuk och spetälskäten,

ända in i iskallt hjärta

multna mina svarta sår!

Man skall kasta mig i mörkret,

man skall frukta mina ögon,

man skall ropa oren! oren!

framför mig varhelst jag går.

Har du rum i himlen höga

för ett barn av onda nätter,

rus och rosensmyckad trolldom —

har du livets bröd och vin?

Är du Gud och dock min broder,

mänska och ändå barmhärtig —

har du kraft ännu att driva

djävlarna ur än ett svin?

IV.

Han är borta, kvar är natten,

kvar är jag som ingen älskar.

Såren svida. Döden stiger

fram med handen lyft till slag.

Skogen mumlar. Mörkret tynger,

vinden viskar mulna minnen,

viskar mina sista tankar:

ingen dog så arm som jag.126

PREDIKAREN.

Rubinsållad glänser brokaden

framför Ozmas bäddade rum —

men den vise är full av leda,

och hans blick är kall och skum.

Bakom förhängets röda skuggor

väntar nordlandets vitaste famn —

väntar Syriens skönaste sköka

på en konnug som glömt hennes namn.

Över bordet av guld och rosenträ

darrar handen slapp och fin —

predikaren, Israels konung,

är trött av kvinnor och vin.

Kring kropp som tumlat i synder,

och törstande druckit allt,

faller manteln i hängande tomma rum,

och hjärtat slår sakta och kallt.127

Hans slavar slumra stående:

han är vaken för länge i natt —

han skriver den vises ordspråk,

med ett stillsamt dödskalit skratt.

Predikaren är han — och konung —

det är allt den vise vet —

och om fänadens ande gör sällskap med hans,

det är ock fåfänglighet.

Det är gott för det myllrande folket

att akta på Herrens bud.

Och den som har hedniska hustrur

får offra åt hedningars gud.

Kring pannan gul gå skuggor

som regntorra moln kring förtorkad kust —

bakom huden en dödskalle grinar

sitt spe över människors lust.

Att vara en vis och att vara en dåre,

att vara en syndfull, en alltför rättfärdig,

är farligt och tokot:

min son, da skall skåda på Herrens verk!

Ho är som kan rätta,

vad han har gjort krokot?128

FÅNGEN.

Tre trappsteg leda till solens port,

tre trappsteg av fuktig sten —

Jag får vandra dem en gång när bot jag gjort —

genom dörren av järn skall jag blek gå ut

och gråta i solens sken.

I min källarehåla jag talat med Gud —

han var så hög och hård,

han gav oss vreda och stränga bud,

men bländar med glansen av klädnadens fåll

in i nödens och brottens gård.

Tre trappsteg av synd har jag längesen gått,

tre trappsteg av bot äro mer —

jag skall vandra dem sakta år efter år,

och en gång skall jag bada mitt grånade hår

i en sol som aldrig går ner.129

DEN DRUCKNE MATROSENS

SÅNG.

Sjömanskrog i Hull vid H ... street. Första och andra

styrman på ångaren Dana sitta vid var sitt bord med

var sin kupa whisky. I ett hörn en drucken matros som

sjunger för sig själv med rosslande röst.

FÖRSTE STYRMAN, sluddrande:

Lyft glaset från bordet och sjung, Töre Johnson!

Varför sitter du stendöv och tyst?

Jag har verkligen tänkt slå ihjäl däj, Töre Johnson,

för det du min hustru har kysst!

Töre Johnson, berätta, berätta,

hur det var när du kom till min hustrus hus!

Satt hon ensam och längtade, liten?

Var hon krånglig först — var det bara en gång?

Var hon het, var hon retsam mot däj?

Och en sak vill jag veta, Johnson:

fick du kyssar där — för helvete, säj!

(Gråtande, med huvudet i händerna.)

Varför tog du, Töre Johnson, min hustru från rnäj?

Jag som slitit för min sängplats från Kap till Hull —

Dan Andersson. II. 9130

Minns du natten vid Holy Hook fyrskepp?

Hög sjö — hunger — och månen var full —

la — la — la — och du var då min tappraste vän —

och tänker jag efter, Töre, så kanske du är det än?

(Snyftande våldsamt)

Och jag skall nog bli glad åt hennes kropp,

du vill väl ha det så?

Men det blir värst att få lov se in

i hennes ögon ändå!

DEN DRUCKNE MATROSEN sjunger:,

Hon har så blåa ögon, så djupa blåa ögon,

hon vart min stackars hustru när natten den föll på.

Hon såg på mäj med ögon, så våta, vilda, vilsna,

hon svor mäj tro med ögonen, med ögonen de blå!

FÖRSTE STYRMAN:

Tig — för helvete!

ANDRE STYRMAN:

Och så har han förlåtit mäj och kallar mäj sin vän —

men det är värst att jag inte törs se in i ögonen!

FÖRSTE STYRMAN, våldsamt skakande:

Men varför ser du ner, Töre Johnson?

Dina ögon törs jag se, ändå!

Men din blick är ju sjuk som tyfus,

och pannan som malaria grå!131

Nu finns det fyra ögon i denna lustiga värld,

som jag aldrig törs se in i mer —

Två stirrar mot krogens slaskiga golv,

och två drömmer vid egen härd.

Fyra sjuka ögon, och min enda vän har jag mist,

och allt har gudarna skickat mäj sen jag var älskad

sist!

Du hav som tar våra krafter och saltar vårt fattiga

blod,

om du vill ta mina vänner, då vore världen god!

Men min hustru tar dem i stället, och jag är en

ensam man,

som får älska whisky och hamnhotell och skökor

så gott jag kan,

DEN DRUCKNE MATROSEN sjunger:

Sd följ mäj bort i hagarna och älska mäj som

fordom,

och älska mäj med ögonen, med ögonen de blå!

Ditt hår är svart som natten, men tron i dina

ögon

skall lysa mäj på vägarna varhelst jag ensam går.

FÖRSTE STYRMAN:

Tig — för helvete!

(En klocka ringer. En uppassare släcker alla gaslågorna

utom en. De två stiga upp och ragla ut från krogen. Den

druckne matrosen följer efter dem.)132

DEN DRUCKNE MATROSEN sjunger:

Och stjärnor och sol skall slockna förrn min Anna

sviker mig,

hon har lovat evig trohet på livets tunga stig — —

FÖRSTE STYRMAN:

Se hit, Töre Johnson, får jag se dina ögon,

är du rädd, din stackare, för fan, se hit!

ANDRE STYRMAN

stirrar fånigt in i kamratens ögon:

Här har du — du ser jag törs, och säj, hur ser dom

ut?

Är dorn inte som vanliga ögon och är inte vitan vit?

FÖRSTE STYRMAN:

Å, som sjuka sumpar, där tidvattnet runnit ut,

förbannade kvinns som ej väntar ens

tills en femveckors resa är slut!

DEN DRUCKNE MATROSEN sjunger:

Hennes ögon kan ej ljuga, hennes blick är ren

som guld,

och blå som vårens himmel, en själ förutan skuld!

FÖRSTE STYRMAN:

Tig — för helvete!

(De försvinna i en gränd, En trasig och ensam

gatflicka ser lystet och väljande på dem, och försvinner nedåt

en tvärgata arm i arm med den sjungande matrosen.)133

VÅR DÖDE VÄN.

Skyggt såg du ofta omkring dig, du som fruktade

ingen,

bottenlös blick ville borra sig genom och bakom

tingen.

Frågande log du åt det som fromma och hädare

trodde,

hemlös log du åt hem där mätta belåtna bodde.

Bar vid ditt hjärta i nätterna de hemlösa själarnas

fasor,

log mot det välklädda lugnet, själv klädd i trasor.

Allt som växt brett blev smått för ögon

avgrundsdjupa,

sökande irrade du där starka i vansinne stupa.134

Skränande skrik av narrar hördes dig livet i

drömmen,

där mot döden du gungade, strå bland andra i

strömmen.

Drevs bortom världarnas gräns, till hav som ingen

känner,

ser med ögon som fråga ännu på oss dina vänner.135

PURGATORIUM.

I natt har jag drömt att allt gott jag glömt

och mördat min bäste vän,

och den hand som slog, tills klibbig av blod,

kunde aldrig bli vit igen.

Det som slumrat djupt, slagit våldsamt ut

i giftig, stinkande blom,

och jag fruktade allt, men fruktade mest

den bäste vännens dom.

Jag handlat hårt, mitt fel var svårt,

och jag kallades hopplös bov,

och av hatets köld min själ sögs ut,

som en spindels sprittande rov.

Och när alla sport, hur ont jag gjort,

och hopen trätte vred,

då gick jag allen i stjärnornas sken,

och såg mot jorden ned.136

Som vi minnas lek och kärlekssmek

i vår ungdoms vita. vår;

som vi minnas skratt ur det gångnas natt

i älskandets heta år;

så mindes jag alla glada lag

i timmar av drucken fröjd,

då dag vart natt i vin och skratt

under stjärnor i himlens höjd.

Och en röst av en man från ett okänt land

kom till mig i vindens vin,

och jag såg hans blick och den var så hård,

och så bittert ond som min.

Och ansiktet var som mitt ansikte var

på min gärnings förbannade dag,

och jag visste då att kött av hans kött

och ben av hans ben var jag.

Och han sade: allt hederligt smått och gott

hör endast vardagen till,

men den vilja är stor som törs vilja tvärs

emot vad mängden vill.

Och du som haft mod, att ej vara god,

och som hellre är svart än grå,

du ensam bor, i ondska stor,

och ditt namn skall aldrig förgå.137

Du skall leva ändå under himmelen blå

som -ett nummer i mörkrets här,

dina vänner som skuggor irra kring dig

och synda här och där.

De synda med glädje, synda av lust

i villsam och öde natt,

de avla av hat och förgiftat blod

sina barn under ondskans skratt.

Och jag svarade strax: det är lögn vad du sagt,

det onda var aldrig sant,

din röst är ej tröst för darrande bröst

på helvetets ytterkant.

Jag drömmer om reningens vita eld,

att den själ må brännas stor,

som bannad av mängdens kvinnor och barn

till dödens rike for.

Jag tar hellre emot hela hopens hot,

och jag gråter hellre än ler,

och jag längtar att dö- men att straffas hårt

jag längtar ändå mer.

Och jag tror att när straffet stoftet strött

över mördarens multnande ben,

är det hopp ändå, är det tröst också

att hans själ skall brännas ren.138

Din röst är en lögn, ditt land en sump,

som rinner till eländets äng,

din tröst är ett sken från en evig eld,

och din bädd en glödande säng.

Men jag g!år till en plats som du aldrig sett,

och dit vägen bär emot —

jag går att bikta min innersta synd

i natt vid korsets fot.

Jag gick och vägen var hård och lång,

och jag kände jag lidit nog,

när vid nattens slut jag irrat mig ut

ur berglandets suckande skog.

Och allt var frid och ny var all tid,

i en morgon av glimmande ljus,

och min väg var en äng där i rosor höljts

allt grovt och besudlat grus.

Och korsets herre regerade där

med sin vithets lågande hand,

hans klädnad lyste var syndare väg

i sol över paradisstrand.

Och min mördaredräkt för en vårens fläkt

i trasor revs och föll ned

och konungen lyfte sin härlighets hand

och sade stilla: bed!139

Och jag bad och såg upp mot en värld av ljus

med ögon utan skuld,

och en eldslåga ren genom rymden ven,

och jag brann i en sky av guld.

Och en grav blev grävd på en blommande äng,

åt min aska byggdes ett hus,

och min kropp brann ut och jag vart fri,

och försvann i ett hav av ljus.140

ANGELIKA.

Jag hörde basunen ropa, jag hörde orkanens sus,

och jag gjordade mina länder och steg upp ur

gravens grus,

i glansen av solen svällde mitt bröst, min arm vart

stark och fin,

och österlandens ljuvliga vind göt i mina ådror vin.

Från valven öste de varma regn, mina trasor sköljde

de,

och nya ögon öppnade jag att domedagsglansen se.

Och med mig var min Angelika, som jag älskat och

älskat så,

men som på grund av ringa stånd jag ej var värd

att få.

I trettio dagar väntade vi, men turen dröjde ändå,

och vi njöto av jordens nya vår och av himlens

gamla blå.141

Till sist tog jag mod och stegade fram, och lyfte

mina nya hand:

»Mitt namn är William Andersson, och min synd

som havets sand.

Och det här är min Angelika, som jag älskat och

älskat så,

men som på grund av ringa stånd jag ej var värd

att få.

Vi var väl så gott som gifta, fast i djupaste

hemlighet,

och vi sveko väl inte varandra, åtminstone som jag

vet.

Men all vår synd var av köttet, det kött, som är ej

mer,

och anden dömer ej ande, för det som av kroppen

sker.

Och dina de minsta bröder jag ofta, ofta mött.

Jag var hungrig med dem, som hungrade, och med

de trötta trött.

Vi ville ibland ej äta bröd, när ej alla bröd kunde få,

och det var av anden, Herre, det medger du ändå?

Vi lyssnade efter änglars sång och hörde de

döendes rop —

Ja, Herre, vi hjälpte varandra, och vi svulto allihop.Och ibland kom små, små kvinnor till oss i nödens

natt,

och sådde i lägret som hungrade sina blommande

små skratt.

Och vi togo dem, och med dem vi klämdes i armod

ner,

men det var av kroppen, Herre, den kropp som är

ej mer.»

Men ur roströd gata vid Ebals port, nu satan

närmade sig:

»Ja, Herre, de gräto och gåvo nog, men det var av

fruktan för mig.

Men jag ber dig, fråga dem, Herre,» sade satan och

djupt han neg,

»vad de gjorde de ljusaste nätterna, när all dierajs

fruktan teg.»

Jag ropade: »Herre, vår fruktan låg under och

morrade dov,

den åt oss när vi åto och skrämde oss när vi sov.

Äv ångest vi dräpte varandra, av fruktan för svält

vi stal,

och vi levde ibland försakelsens liv för löftet om

himlens sal.»

Men Herren sade: »Jag vet det där, kanske vet jag

bäst till slut —

man lär sig något en årmillion, när man visste det

mesta förut.143

Er kärlek var av feghet, er rättfärdighet för gunst,

och det enda ni gjorde när fruktan teg, det gjorde

ni av brunst.»

Och jag svarade: »Anden ville nog, men köttet

ropade nej,

och sällan när köttet syndat ville anden ångra säj.

Jag tror de hjälptes åt, de två, att dra oss till Ebal

ner,

men det mesta var nog av kroppen, den kropp som

är ej mer.

Vi var på det hela taget ett lortigt och underligt

pack,

och kroppen låg om vår andes fot som en tung och

skavande black.

Och nu ber jag om domen, Herre, om ditt eller

skammens land —

Mitt namn är William Andersson och min synd som

havets sand.»

Men Herren sade: »Tag din mö, som du älskat och

älskat så,

men som på grund av ringa stånd du ej var värd

att få.

Jag tror jag prövar er än ett tag under

sommarhimlen blå,

och nu så är jag trött på er, och ber er alla gå.»144

Då gingo vi alla bort igen och domen försvann som

rök,

vi slogo oss ner i Mamres lund att göra ett nytt

försök.

Men jag hörde satan skratta vid roströd gatas port,

och han skrek: »Du fick Angelika för allt du av

feghet gjort!»KVARNSÅNGEN.

I.

SPINNERSKAN.

I stugan vid Raisos svarta berg

jag gästat en enda gång,

där sitter en gammal kvinna

och spinner dagen lång.

Hon spinner åt folk som i Storbyn bor,

medan dagen i skymning går —

med skrumpen fot hon trampar sitt hjul,

och rullen smäller och slår.

När den gula förtvinade handen

är av darrande spånad full,

gå minnen som gråa drömmar dit

och tvinnas bland brokig ull.

Dan Andersson. II. 10146

Och dit gå varma vårar

och somrar med rödaste frukt,

och blandas om till snyftande gråt

i rummets unkna fukt.

Jag hör hur plankdörren ruskas hårt,

när västan larmande går,

och ser den döende dagern

kring den gamlas vita hår.

Jag hör ett tal från darrande ben,

en sång från surrande hjul,

en sång om en slipande kvarnsten

i spinnerskans mörka skjul.

Och även jag har en surrande sång,

som jag sjungit sen jag var barn.

En sång om en rolös dåre,

som slipar sig själv på en kvarn.

II.

KVARNSÅNOEN.

»Jag är ensam och tungt står mörkret

som en skuggornas mur kring mig.

Gamla benkvarn, sjung för en vänlös —

jag vill tala med döden och dig!147

Men du kan bara visor om ben och blod

och jag ligger här sjuk vid din skakande vägg —

jag vill minna mig jorden och himlen blå —

Å — hätlig var jorden ändå!

Du kvarn — du är vis och av åren

skorrar din rostade röst —

jag skall höra din visa och vila

mitt stackars slocknande bröst.

Jag har lekt i den blommande dalen —

jag har byggt — små kvarnar också —

och dansat bland fjärilar ängarna fram —

Å — härlig är jorden ändå!

Och nu förstår jag din sång — din sång för en som

dör —

så lyssna då — svarta skuggor —

nu sjunger hon — — hör — hör!»

Bullra runt och darra hårt i pina

benen dina

damma ut och blåsa bort i skyn!

Rulla runt med ben som vita skina,

benen mina

rullas bort och grävas ner i byn!

Dansar du en gång i solen fina

när vindar vina,148

äter, hungrar, ler och gråter ut,

så slipas du till sist på stenar mina,

suges in att malas utan slut.

»Du är grym och din sång är av satan —

jag orkar ej höra dig mer — —

hur kom jag sjungande solbarn

i det bitande dödsmörkret ner?

O, herre, om dagen är lidén,

så släck mitt rykande ljus —

låt mig slippa allt liv — låt mig sluta

i de dödas multnande hus!

Tig, kvarn, du borrar mitt huvud

med ditt hamrande helveteshån —

och E n har ju dött för syndare —

jag kan ropa på jungfruns son!

Men han hör ej min röst för ditt gnissel,

jag skall be — när du tröttnat att gå — — —

Å — jag minns när jag först var älskad —

och härlig var jorden dä!>

Tumla runt och rulla blint i pina,

synder dina

dansa dödens dans tills du är all,

stampa, tjuta, skära tänder sina — —

gläfsa över graven hesa skall.149

Slipas hårt och rulla runt och rasa,

stackars trasa!

Vilja andra ting än kvarnen din.

Dömd att rullas om och in i fasa,

i slamsor fr as a — —

veta vart du skall och inte vilja in!

»Tyst, gamla — ty härlig är jorden,

i den höga himlens glans!

Där gunga de röda rosor

i den glada västans dans.

O, sol över rusiga ängar,

lvs dem som dansa i byn!

Se — på senigt spända vingar

där flyger en örn mot skyn!»

— — slita sönder alla kräk som drömma,

som kvarnen glömma,

yra feberhett om himlen blå — —

»å! härlig är jorden ändå!»

--surra hjul och fors, du grymma, strömma,

inte ömma

döda ben som utan oss ej gå!150

Slunga kring dem, gnissla, slå och stöta,

flå och nöta,

knacka dem till jord i hjälplös natt!

Hamra skallar, ve, av tårar blöta,

skratta bort dem med vårt vassa skratt!

»Men barnets lekar i hemmets hägn,

ha stänkt mitt hjärta med vårens regn —

och härlig är barnets sång — —»

Skramla gamla stenar mot varandra,

vandra, vandra!

Vi suga in och slita av!

Jämra, bita vasst och morra, skälla,

tjuta som schakaler på en grav.

Bullra hårt och darra runt i pina —

mala hjärtan, händer,

mala ögon dina.

Stöna du i ångest, skallra tänder!

Ropa du till Gud och sträck du dina händer!

Sträcka ben du skall och dansa kring och bli

till jord igen och rullas bort och grävas ner

och glömmas av —

»Så låt mig blott se glansen

av solen som går ner — min sista — —»151

och aldrig känna glädje mer —

nu börjar dansen!

Och sörj ej du: ett liv är till att mista,

vi skratta gällt när onda ögen brista--

»Fräls mig från kvarnen — Gud — —»

— — vår kvarn är vindarna, vår kvarn är

haven,

vår kvarn är livet och vår kvarn är graven,

vårt hjul är tingen du har köpt och älskat,

ditt guld, din kärlek, masken i din kista —

»Men fräls min själ--»

vi göra bara stoft av ben som brista.

Vi bullra hårt och darra runt i pina

benen dina!

Vi damma ut och blåsa bort i skyn!

Och när vi tystna skall en annan sjunga,

vi rulla bara bort att grävas ner i byn!

»I en gränslös och evig tystnad

den skorrande sången dör — —

för en död som famlar i mörkret

nu sjunga de heliga — hör!152

Det är som jag bures av böljor,

ett mörkt och svallande hav mig för

mot en strand som sjunger av solvitt skum — —

Hör!»

Kör från ovan:

»Vila, pilgrim, ditt bröst mot strömmande vatten!

Hän till dagningens land går din väg över hav

genom natten.

Slut dina ögon — stormsången söver!

Hav som svallar i mörkret skall bära dig över!

Trött var ditt öga att se allt och hjärtat skälvde,

ängsligt vred du händerna framför

våg som sväljande välvde.

Kvar i kvarnen du lämnade gubbar och lystna

tärnor,

jättevågen skall lyfta dig högt mot himlens stjärnor.

Slut dina ögon stormsången söver —

hav som svallar i mörkret skall bära dig över!153

EN TRÖSTESAM VISA TILL

IDEALISTEN OCH LÄRAREN

ANG EL MAN.

Den brännvinssupande spelmannen Bo gg går en dag

landsvägen fram med sin fiol och finner sin före detta

lärare Angelman sittande på vägkanten med en butelj.

Angelman gråter över sitt trista öde, varvid Bogg

stämmer sin fiol och sjunger jöljande visa på en gammal

valsmelodi:

V i, Angelman, är du så sorgfull i hågen, fast

Spaniens vin i din hals du har hällt?

Du sitter som död under flygande skyar, din tomma

butelj du på vägkanten ställt.

Din ungdom är gången, din Gud haver gömt säj och

kvar är den herrn med ett horn och en klöv —

du liknar en margran som torkar i täkten, så

rivande ful mellan klibbande löv.154

O säj, var är kransen av konstgjorda rosor du band

däj i dagsljus och stigande sol?

Den dryck du bjöd ut åt all världen att svälja

förnekade du innan hanen gol.

Men Angelman, lyss till en vän som förstår däj,

när brusten, bedragen du smälter ditt rus,

allt medan all himmelen över din hjässa står klar

som kristall över byarnas hus!

För jordisk var flykten mot himlar som blåna och

låga av rosor och paradissång —

du sitter och snyftar när bittert det kvällas i salar

som fyllts av din visdom en gång.

Jag hört på vart råd, vart ord ur din strupa likt

brokiga fåglar mot salstaket flög.

Jag såg ock den rådlöses glans i ditt öga när ömt

din butelj som ett dibarn du sög.

Och snart ska din släkt hälla granris på backen och

gunga däj fram under gnolande trän.

Beskådad och fattig och tvättad och naken du

vinglar mot gnällande grindarna hän.

Det goda du gjort här i världen var ringa, en säck

full av väder du liknade mest.

Du multnar och spricker där bärarna vända, sex fot

under skorna på socknens präst.

Hur går däj, när en gång all himlarnas Herre med

världar till domssal och stjärnor till tron,155

för gärningar gjorda mot arma och nakna ska döma

envar efter hans person?

Men kanske du hemligen knäböjt i natten och skyggt

bett den okände gälda din skuld?

Säj, skönjer du staden som icke har nätter, där muren

är jaspiis och gatan av guld?

Då knäpper jag sakta en sång på fiolen och dansar

av fröjd på din jordröda mull,

jag sjunger, han är icke död, men han sover och

drömmer om kronor av törnen och gull.

Hans trasiga själ bliver tvättad i stjärnljus till

skäraste silke vid harpornas brus,

de bränna hans skam till en aska för vinden, att ren

han må vandra till Herrans hus.156

JAG HAR DRÖMT . . .

Jag- har drömt jag skulle sjunga vad jag känner,

hur jag hatar, hur jag älskar, hur jag bannar, hur

jag ber,

hur i vanvett jag flyr från mina vänner,

och i mörkret till den okände ber.

Jag har drömt att jag en visa skulle sjunga,

om alla själarnas fasor, alla himlarnas ljus,

om när all världen jag ser dansa och gunga

och darra i dåraktigt rus.

Jag har drömt, att när alla stjärnor skina,

över vildmark som viskar, vad i ensamheten hänt,

att alla vindar som kring tjärnlanden vina,

skulle lära mig att kväda vad jag känt.157

Jag har drömt att en liten, liten kvinna,

skulle söva mig med visor, skulle smeka mig med

skratt,

och när allt som jag byggt måste brinna,

skulle följa mig i elddopets natt.

Jag har tänkt att alla jagande åren,

som ha dödat det jag älskat, som ha stulit vad jag

fått

skulle lära mig en visa om våren,

som har bott hos mig och bländat mig och gått.

Jag har trott att alla stormarna som rasat,

i min själ skulle blandas till en vansinnig sång.

Att där jag snavat över helvetet och fasat,

jag skulle lära mig dess visor en gång.

Men se mitt solur mot middagen skrider,

och aldrig har jag sjungit vad mitt hjärta har bett!

Skall jag sjunga först i dödsskuggans tider,

när det ändlösa mörkret jag har sett?

Skall jag leva tills jag lärt mig att smida

alla rosor, alla fasor till en levande ked,

som skall skälva som en rusig och glida

som en stråkton i dödsmörkret ned?158

VAGGSÅNGEN VID KESTINA.

Jag är bara en gammal och tröttkörd man, och dör

utan kält och knot,

under eget tak fast det kostat, och är svart av år

och sot.

Det är värst med alla ungarna — men dorn har inte

svultit än,

och hö har vi kvar så vi klarar oss tills backen blir

grön igen.

Så korna slipper att svälta — och så länge har

barnen mat —

dom är inte mina, dom barnen, men mitt hjärta har

inget hat.

Jag slogs för mina i tretti år— och sen så fick jag er,

men det är som om plågorna lärt mäj att inte

förbanna mer.

Den där gamla vaggan av furu som jag gjorde

vid tjugu år,

den dundrar i mina öron — å Gud vad den går

och går!

Den maler så grovt som Brännby kvarn — ett buller

som nästan bränns —159

att få barnbarn så här, ska jag säja, är ett nöje

som skär och känns.

Och har vi gjort rätt för det här, då räknar du noga,

Gud,

då tar du bra höga böter för brott mot ditt sjätte bud.

Det kvittar mäj lika, nu dör jag, dorn får klara säj

bäst dorn kan,

och stoppa morfar i leran och skaffa en äkta man.

En? Tre eller fyra minst, för att klara eländet ut —

men den yngsta hon spottar visst blod — på henne

är lungorna slut.

Hon gjorde rätt för säj och sitt barn — men hennes

tid var kort,

och ungen hennes har skrofler--å Herre, skrapa

oss bort

som mögel ur träcken och kärren, och låt oss få

krypa ner

i den kalla och stillsamma myllan, där ingen hostar

mer.

Jag köpte det här, jag har kravlat mäj fram, jag

svalt, och dom svalt mest.

Och det sista av skulden betalade jag när den yngsta

läst för präst.

Och pojkarna mina var stora då — jag tror dom

redde säj bra —

dom kom hem och gav far sin brännvin, för något

måste en ha.

Jag har aldrig köpt för ett öre sprit, jag drack om

någon bjöd.160

Det ska ingen kraxa om drinkare när Paljaka-Anders

är död.

Och den som predikar och straffar, när en urblöitt

utnött man

blir glad av brännvin och dansar, är en präst som

inte går an.

Men nu är det slut med dansa — jag var glad när

den yngsta var stor.

Det liksom lättade litet en stund, både för mäj och

mor.

Jag slutade g;å i gruvan, jag bröt rötter och sprängde

sten,

fast jag redan var vit i skägget — det finns seghet

i gamla ben.

Dom håller, fast köttet ruttnar — nu var täppan

skuldfritt min,

och då kändes det djupt som ett yxhugg när den

yngsta kom hem med sin.

Och jag bannade henne en vinter, sen teg jag, sen

väntade jag

på en strängare, vassare årstid, en tyngre och gråare

dag.

När den äldsta kom hem med sitt bylte vart det

kallt för mäj, fast det var vår.

Jag drog fram den där dammiga vaggan igen —

och då var jag sjuttio år.161

Jag tyckte jag gick i den dimman jämt, som står

över Brännby myr,

jag tyckte jag fick den i mig med vart andetag jag

tog.

Dom här grova händerna skakade — dorn är gula

och vissna nu —

Dom är veka, nästan som Gretas, som syr och syr,..

Men jag rymde en gång från helvetet, jag gick till

Kaljos slog —

Det var då... det var vår, det var vitt av blom.

Och nog kände jag suset av vädret som varmt över

backarna drog,

men det var som en dröm, och mitt huvud var tungt,

och mitt bröst ville rivas itu,

Och jag vart som den tokiga Lasse, som ibland fick

äta hos oss,

han som sprang och viskade, gick och gick, som

en älgtjur dag och natt.

»Dom kommer, dom kommer!» sa han, »nu snart

så hinner dom fatt!»

Han sprang ifrån maten hungrig, han var rädd för

de döda, förstås.

Jag var inte rädd för det döda, jag var skygg för

det levande, jag.

Allt som levde och kröp och krälade och var

hungrigt och pep och skrek.

Det kom efter mäj, myllrande, flåsande, det snärjde

kring mina ben,

»nu tar vi däj, gubbe»! väste dorn, »du har klarat däj

all din dag,

men barn ska du ha när du grånat — köp mat du,

och vila sen!»

Dan Andersson. II.

11162

Men jag skrek »hoj hi, alla djävlar ur kärren, nu

gick ni för bitti ur säng,

om ni tänkte att Paljaka-Anders kör bet fast

vintern blir satans sträng»!

Och jag knöt dom här tjärbruna händerna, och jag

stalp på knä och svor,

och jag sa till Gud, du som skapat oss, döm bäst du

vill för hor!

Och jag grät där mellan häggarna där Luossas

rågång går,

jag såg opp och jag kände mäj nästan ung — och

då såg jag att det var vår.

*

Det är eget hur det vänder säj, var ens kraft kan

komma ifrån.

I lungsot ligger hon med sitt barn — och lungsoten

tog min son.

Den äldsta — det var fabrikens fel — och Bann-

bergs bolag sa nej,

när jag ville ha hjälp till sjukvård — men jag

knäcker ryggen på mäj,

förrn jag går till de högas kontor och ber om det

allra minsta råd.

Jag kan krypa på knä för en tiggerskas barn, men

inte för herrarnas nåd.

Och jag kröp på knä på mitt åkerland, jag tog allt

i egen hand,

och täppan äger jag skuldfri än, och råg och

potatisland.163

Det var värst med att bärga fodret — sju veckor det

nästan tog,

innan sista höbrean hässjats på min steniga

här-backslog.

Och vintern kom, jag gick ute, bröt sten och högg

min ved.

Och jag lade mäj sent var natt, när det blivit en

smula fred.

Jag kände det var på slutet, jag orkade inte mer,

jag tyckte jag var som ett billigt ur som gått och gått

och gått ner.

Jag kan inte ligga och tänka på allt det svåra som

hände sen —

det är ledsamt med lungor som sluta, med hosta och

skinn och ben —

Jag ligger här bara och tänker, hur alla sin mat

ska få —

det är liksom kärlek jag känner, fast det kanske

ej synes så.

Jag sade nog hårda ord ibland — en vet knappast av

att det sker.

men när tredje förbannelsen skrek i mitt hus, sen

sa jag ingenting mer.

Jag tog det för Herrens vilja, jag böjde min rygg

och grät,

men jag kämpade dubbelt i kölden och snön — säj,

Gud, om du såg hur jag slet?

*164

Det var som om kärrens råa dunst gått in och gjort

kallt i mitt bröst.

Det skymde för synen, jag stapplade tungt, jag

visste att det var höst.

Det var vinter kring oss — jag släpade mäj, som en

utter i djupa snön,

jag högg ved där kolvägen slutar, en mil norr om

Hörkensjön.

Jag skalv i den stickande vinden, och min yxa föll

tungt, men hårt,

mot björk som stalp i bröstdjup snö och bökade ner

säj svårt.

Jag kvistade opp, högg av och drog, med tänderna

bitna hop,

och åt min bit och vilade mäj i lä i nån

rotstälps-grop,

Jag tyckte jag liksom var kvitt en del, det var ro-

samt att sitta här,

när de dånande vädren rullade över Bobergs skogiga

skär.

Jag slapp att se de små som skrek och en mor som

hostade blod,

och jag tänkte, han ger mäj härute sin ro, vår Herre,

om han är god.

Men en dag stod allt liksom stilla, jag släppte yxan

i snön,

jag fick krypa fram genom drivorna, och jag tänkte,

det här är dön!

Och kanske jag aldrig sagt dorn att jag inte hatade

alls,

fast eländet höll som en länk av järn kring min

sjuttiåriga hals.165

Att jag unnade alla att leva, att jag älskade allihop?

Hur ska dom få veta det nu, om jag hittas kall i

min grop?

Men jag somnade där i snön, och jag vaknade här

en dag,

och jag tyckte jag låg och leddes åt en hammares

gälla slag.

Jag hör hur det hamrar och hamrar — jag vet inte

vad jag ska tro,

tills jag hör på rösten av mor, som sa, »säj,

människa, kom det bio?»

Men nu är det näst förut med mäj, jag får inte fram

ett rop,

det är inte bara vaggan som går, nu vaggar alltihop.

Det är feber tror jag, jag har, jag önskar Pers Jan

var här,

han ska göra en lag aV brännvin och mjölk och saften

av jungfrubär.

Han kan läsa ett Fader vår också — jag har skrattat

åt trolldom jag,

jag har sett liksom lite för mycke av konster av alla

de slag.

Men när det vill mörkna kring sängen, och en blir

tung och trött,

och dom liksom turar att vakta en, alla uslingar som

en mött —

Ja, jag vet att det där är skuggor, men en är int

så säker mer,166

när den gungande resan går utför — bara ner och

ner och ner —

Var är jag? På vägen till Kaljo, säj, mötte ni

pojkarna där?

Dom ska komma och hjälpa mäj bära — det vart

litet för tungt, det här.

Nu kommer dom, nu, tänd torrveden, pojkar!

Sväng blosset! Det tar säj, det ljusnar!

Stå stilla och lys mäj — gå med mäj på vägen —

å, satan, så"n ståt, sex bloss, som går fatt en,

nu tre på var sida — nu marsch ut i natten!

Ni stannar hos Backens — ställ blossen i snön!

Och sen är jag ensam igen — det är långt över

Bannbergasjön.

Det är långt, det är långt att gå,

men jag vill inte stanna hos Backens,

jag ska hem till mina små.

En sup kan jag ta, men sen får det vara,

tack pojkar, den värmde — se, blossen står kvar,

och brinner i snön nu när dagningen faller —

Å, satan, vad grant, vad grant! Det lyser, det smäller

och viner,

och sprakar med bollar av blått — och det skiner,

som norrsken långt mellan granarnas galler —

Det var sex som brann — som följt Paljaka-Anders

på vägen,

och himlen är grå, som en kupa av tenn —

Tack pojkar för supen, för nu är jag hemma igen!

Hör — mor, är det någon som hör mäj?

Jag kan inte tala mer,

det lönar lite att stirra

med ögon som inte ser —167

Jag vill veta om jag ropade, hör, mor, är klockan

tolv?

Vad är det för bullrande vagnar på mitt kvistiga

grova golv?

Å, det är bara den gamla vaggan —

å, Gud, vad den går och — går —

jag tog ner den ur skräpet på vinden,

och då var jag sjuttio år.

Dom sjunger — en visa vid vaggan,

det är — —

»Tussilullan barnet mitt,

sov å sov å sov i ro.

Lullan går och luüan går och sov i ro å ro å ro,

susa gran å susa tall när lillan går i vall i vall,

med hatt av löv och näversko,

å lötar alla gröna fall,

ro — ro — ro.»168

GILLET PÅ VINDEN.

Jag satt på min ödsliga vind en kväll och beskådade

ängarnas höst,

och läste och tänkte på Jonson som i fjol fick ro

för sitt bröst.

Har han fått en hydda att bo i i de blånande

rymdernas damm?

Eller går han kring täkten och spökar och vågar

säj inte fram ?

Då lyste det till som stjärnor, det vände ett blad

i min bok,

det ljusnade kring min skumma vind, och jag tänkte

det var på tok:

nu har gamla Johanna somnat och elden är kommen

lös —

och fastän det var fråga om hetta så tycktes maj

jag frös.Det var i den skummaste natten, det var mellan ett

och tolv —

Det rörde i mina papper och det tassade kring mitt

golv.

Och en vinande ånga blåste på hundraårsåsarnas

damm

och si, ur den vaggande ångan kiev Jonatan

Jonson fram.

Och jag sade: »Det gläder en yngling att du tagit

däj ända hit,

det är som en helg på min fattiga vind att skåda sån

visit,

och om inte du ändrat vanor så tag ett glas med en

gammal kamrat,

för gamla Johanna har lagt säj, så det blir klent

med mat.»

Och han svarade: »Att få se däj ren länge önskade

jag,

men villsam är vägen i rymderna bland stjärnor av

alla de slag.»

Vi satt vid vårt stora mangelbord och stormig var

natten och fin,

och jag väckte upp Johanna och sa till om öl och vin.

Till sist jag smög en fråga litet blygt och

stammande fram:170

»Jag undrar — säj, är det historier, det där om vår

Herre och Skam?

Får bara de renaste helgon på de saliga öar bo?

Och finns det inga himlar för dom som är klena att

tro?»

Och han sa: »Jag är timmerman Jonson och föga

lärd som du sett,

och jag väckte bekymmer på jorden för mitt

självlärda timmermansvett,

och de lärda ville hänga mäj, för jag kan ej ett ord

latin,

och en ängel tog så fort jag dog och gav allt jag

läst åt hin.

Men jag hörde en sång på en stjärna en gång, som

jag minns en smul av än,

det var sången om pinan av världarnas synd och

om Herren av himmelen.

Men en stjärnornas sångare sade mäj att det där var

en jordisk sång,

som en ängel lärt för övnings skull när han hämtat

en själ en gång.

Och den allra högsta sången, den sjöngo de efteråt,

och fast jag inte begrep ett ord, jag brast i en hejd-

lös gråt —

det var utanför alla hjärtan och en stjärnbana

framför allt vett —

det var vad intet öra hört och intet öga sett.»

*171

Och månen lyste och stormen sjöng i luckor och

ås och knut,

och vinet var gammalt och ölet starkt och min fröjd

var utan slut.

Vi drack för den dödande hösten och för gravarnas

heliga ro,

och vi drack för alla de saliga som på höga

stjärnor bo.

Jag såg hans panna lysa som silver, snö och ben,

och sakta, sakta, dracks han upp av månens

strömmande sken.

Därute började morgonen alla ängar i grånad klä,

och stormen röt sin hårda sång genom

gavelväggarnas trä.EFTERLÄMNADE DIKTER175

TILL MIN LÄNGTAN.

Du är livets bröd och vin och du är drycken som

kan döda,

från det gamla ur det gångna i mitt blod du

droppat ner.

O, du läker deras fötter som bland törnena förblöda,

du är sändebud till honom som i ensamheten ber.

Vart du för mig vet jag icke, om till djup, till

himlar höga,

men du viker ej ifrån mig förrän jag är stoft och

mull,

förrän tung och kylig jord har täppt igen mitt

brustna öga,

förrän sövd av dina sånger jag på vägen stupat

kull.

Du är min, o drottning Längtan, aldrig tröttnar du

att kalla

och att tyst och heligt stilla vid min bädd i natten

stå.Mörk och hög mitt hjärta vill du draga till dig och

befalla

att bevingat emot himlen genom stjärnekvällen gå.

Och om än du tog min glädje, aldrig har du dock

din like,

himlens upphov var din moder och din far var

Herren Gud.

Kom ihåg mig, ljusets dotter, när du kommer i

ditt rike,

låt mig lägga ned mitt huvud mot en flik utav din

skrud.

Livet födde du och bar det fram på starka unga

händer,

närde det en tid med glädje ur ditt rika jungfrubröst.

Steg med uppåt lyfta armar på vår lyckas sista

bränder,

tog farväl av vår och sommar och steg ut i dödens

höst.

Hösten fick du, vintern drack du skön tills hjärtat

sakta skälvde,

allt blev lysande och härligt, jord och rosor, gräs

och is.

Över dig en evig himmel, hård men stjärnesållad

välvde,

där du stapplade på vägen upp till fridens paradis.

(1918)177

PÅ HAVET.

Ni vågor som sjunga om kvällen när solen går ner

så tagen mig, kväven mig, vänner, vad viljen I mer?

*

De dagar av kärlek och sånger bland grönskande

trän

ha likt er mot aftonens fredliga land rullat hän.

O, vore den mark dit jag hemlös och irrande går

så sval som den bränning som snövit mot hällarna

slår!

Jag är på ett fartyg med bristande master och

bord,

att krossas när döden har sagt sitt förlossande ord.

En broder till natten där sjöarna slickande slå

jag ville på upprörda vatten se frälsaren leende gå.

Dan Andersson. II.

12178

Ni vågor som sjunga orn kvällen när solen går ner>

nu bären, nu biåsen mig bort där mig ingen i

mörkningen ser!

Nu lysen och fradgen bland mulnande holmar och

skär

och visen mig vägen som långt ned i tystnaden

bär!

Jag suges och drages och törstar och längtar till er,

ni vågor, som sjunga om kvällen när solen går ner.

När går du på vatten som fordom en gång, Nazaré,

och stillar all storm när de dina förtvivlade be?

Vi stannar du borta och döljer ditt anletes ljus,

och pekar ej ens med ett finger mot kärlekens hus?

Vi hade en styrman en gång uti barndomens dar,

en skäggig kapten var Gud Fader, en älskande far.

Nu äro vi ensamma här uti natten, o böljor, med er,

som sjunga om döden i kvällen när solen går ner.

(1919)179

SÅNG TILL VÄSTANVINDEN.

Ah, dansa, sommarstorm med djupa orglars brus

och dansa hem till Lotalam och Stenbrobergets häll!

Smek barndomsdalen, starke vän, i julis heta ljus

när Mattao och Luossa färgas röda i kväll.

Du stora storm, du är min själ, och du är utan bo,

du sett för mycket för att vila mer.

Men hälsa allt som andas i tysta dalars ro

och säg mig alla under som där sker!

Ty när du kommer dansande jag hör en gammal

sång,

en psalm, ett skratt, en snyftning från myrarna och

sjön.

Tag om och om refrängen, jag vill sitta natten lång

vid öppna dörrar stilla som t bön.180

Din sång i natt är stoj och glam ur glädjedruckna

hus

och låt av horn, fiol och flickors skratt.

Och det som ej har ord det är förborgat i ditt sus

och sång som ej har toner har din natt!

O, västanstorm, en gång när jag är kvitt med vägen

min

och stilla vid den mörka dörren står,

då skall du liksom be för mig när jag tyst går in

i det land dit sol och nätter icke når.

(1918)181

EN BALLAD TILL MOR.

Bedrövelse dränks i förlösande vin,

och små törstande blommor i daggens bad,

men jag höljer mitt brinnande hjärta

i en mörknande, tung ballad.

Och jag hoppas till Gud att icke en lögn

i min ensliga visa bor,

det är smärtsamt men skönt att få vara sann,

och sjunga om kvällen för mor.

Det har skymt kring de skyar som barnet såg

och handen är hård som var vek,

och sällsamt förvridna gå molnens tåg,

för stormens förödande lek.

Fåfängliga ting hava mistat sin lukt

och jag väntar på dofter där högt uppifrån —

jag har kvar, o mor, dina ögons fukt

när i kärlek du ser på din son.182

Väl hårt var ditt liv i din ungdoms dag,

ur mörkret du stapplade hit,

en olärd kvinna, spenslig och svag

och mager av ungar och slit.

Och ensam plåga och värk och nöd

och den gudslika kärlek till barnet du bar,

allt blandades beskt med salt i ditt bröd

under väntandets tunggådda dar.

Om icke du visste hur ond jag var

och hur nära den själens död,

som det släckta ljuset från staken tar

och slår mörker i ögonens glöd,

så var dock ditt hjärta så nära mig,

hur fjärran jag vandrat åstad,

att min vånda förnams som en skugga kring dig,

där i mörkningen länge du bad.

Du kvinna som smärtsamt i kärlek mig fött

du förstår mina kärva ord:

jag skall glädjas, o mor, när du stilla har dött

och får vila ditt hjärta i jord!

Ty endast därnere i ljudlös mull

den belönande friden bor,

det bästa — en jordrymd av tystnad full —

är nog gott åt en kärleksfull mor.183

Lev därför ej länge — din irrande son,

kan skänka en sorg åt din själ,

bed Anden av makt därovanifrån

att slå hans kropp ihjäl,

och låt oss få vila ett tusen år 1

i tystnaden, du och jag —

det kan hända — jag vet ej — att en domsklocka

slår,

till en tidlös och smärtlös dag.

Se blommorna vissna — och lutande trän

stå tysta där solen går ned,

och i fjärran, moder, långt västligt hän

oceanen vänder sig vred.

Han rycker i kedjan, som jag i min,

befrielse! viskar hans röst.

Men nu somnar jag, moder, min hand i din,

en förbrunnen vår hos en snöig höst!

(1919)184

TILL MIN FAR.

Så skön är väl ej glansen av stjärnor över byn,

ej månens över grönskande dalar,

som ljuset i dina ögon under gråa gamla bryn —

två kronljus från paradisets salar.

Jag hälsar dig med sång och dina glesa hår:

du segrat över hundra onda öden.

Mig tycks att din kamp för de små i många år

var som ett helgons mot djävulen och döden.

Som i salighet klarnad var din panna mången gång

när du gett oss alla bröd och såg oss nöjda.

När böjd av värk du stupat kull, ditt hjärta blev

en sång

som lyfte dig mot himlen med händer höjda.

Att jag är av ditt blod, åh, jag grips av ångest fatt!

Hur skall jag blott mitt arv ej förspilla!

Jag sjunger till fiol i din stjärneglesa natt

för mitt hjärta, som aldrig kan bli stilla.185

En dag, en sällsam dag, o far, man bort dig bär

genom furuskogens allvarsamma salar.

Låt mig stå upp och fjärran gå. När du ej mera är,

vad rör mig alla grönskande dalar?

(1918)186

ÖVER GRÄNSEN.

Det var en gång en man, som satt

vid sin sinnessjuke brors dödsbädd och

sjöng under det den döendes ögon

ljusnade allt mer.

En gång var din dag blott dimmig och din natt av

fasa full,

en gång högt du ropat: Fader, se din son!

Men när trött du äntligt stannat och i stillhet fallit

kull,

ser du ändå liksom strålar fjärran från.

Det är Han — och, o min broder, det är dagning

i hans öga,

hans förstånd är som sanden i det ändlösa hav.

Om det skymmer ännu kring dig, det betyder endast

föga:

Han går före dig till stranden med en lykta på sin

stav.187

Du sorn lidit ont i mörkret, du, en hemlös skall

få bo,

vid ditt läger vill jag sjunga intill dag.

Med min visa vill jag ringa in den stora nattens ro,

under stjärnorna som gå till Guds behag.

Ja, under stjärnorna som glädjas på sin gyllene stråt

skall som förr jag se mot flodens andra strand,

och när färjkarlen hälsar skall ej höras någon gråt:

med min luta skall jag stöta er från land.

Nu är stunden kommen, broder, ser du förareas

bloss?

Hör hur skogen brusar muntert — det är vår!

Alla träd och marker glädjas och de sjunga med oss,

när ur mörkret du som ung står upp och går.

Och min visa är ett lysande moln kring din säng,

och all världens sista visdom finns däri!

Ur glädje, natt och plåga står den upp från min

sträng

och hela evigheten sakta går förbi.

(1919)188

BEKÄNNELSE.

»Vad finnmarkspredikanten Banga

kände när lian låg på sitt yttersta med

idel otrogna kring sängen, vet väl ingen,

men hans ansikte var sorgset och mörkt».

Byskollärarens dagbok.

Vart träd föryngras vid regnets fall, men jag är

gammal och grå

och fast ännu jag lever av blotta nåd är tungt att

sluta ändå.

I en fattig och gammal och gången tid jag varnat

för synd och död,

jag gav de betungade Simeons frid, och tröst vid

fara och nöd.

Jag var med när den gudsända väckelsens eld som

en åska av himlen for,

och nu ligger jag sjuk vid åttio år i ett hus, där

ingen tror.

Och det går som ett gift i mitt hjärta in, att jag

felat mot Herrens lag,

och det är som om djävulen viskade mig, att Qud

blivit gammal och svag,189

att han ledsnat höra min vaknatts bön, att han

skakat mig ut av sitt såll

och att mera jag arme ej är värd att röra hans

klädningsfåll.

Min levnads verk var en liten sten, kastad i

svallande hav,

försvunnet, förglömt, och går med mig i min

leriga fattigmansgrav.

Hon maler långsamt, vår Herres kvarn — men

hon går till tidens slut,

och i mälden får jag mitt högmods frukt, som en

David fått förut.

Och satan viskar att — kanske att — det allt var

en dåres dröm,

och så vacklar min tro och så blir jag ett spån på

en natthöljd och stormig ström.

Vart träd föryngras vid vårregnets fall och blir

ljusare grönt efteråt,

men min tro har förvissnat av årens sol, och det

fyller mitt hjärta med gråt.

Fast jag sagt till mig själv: det är helvetet blott,

du förvist ur ditt hjärtas bo,

du förnekar en djävul, allt annat är kvar — din

herre, din himmel, din tro!

Men jag bävar av ångest — hur går det då med

skriftens heliga ord,

att han går kring som en glupande ulv på vår

stackars förkastade jord?190

Och jag hör honom viska: »tro på Gud, på liv, på

kärlek och sol,

och somt får du läsa bokstävsrätt och det andra,

det är symbol!»

Men till vem må jag bedja, när allt är natt och jag

känner mig svag i tron,

när det säges att Liv och Kraft och Lag är gud —

men ingen person?

Av Liv och Lag är jag bruten till döds och kraft

har jag ingen mer,

och nu sägs, att min Hjälpare någonting är, som

varken hör eller ser.

Fast jag delade mina kläder, mitt bröd, tills jag

svalt med naken kropp —

och tiofallt förbannad den, som till gärningen ställt

sitt hopp.

Nu blåser en svag och hugsvalande vind emot

stugans murkna dörr,

där ute det våras i backarna grant, all dalen

blommar som förr!

Och jag känner att allt i kärlek jag gav — kvar

har jag ingenting alls,

och den nya tidens otro går lik ett kvävande vin i

min hals.

Men jag läst i de heliga skrifter, att Han är av

kärlek och tålamod full,

och att synder om än så röda som blod skola varda

som vitaste ull.191

Åh, jag minns hur jag stred en natt om en själ i

stugan vid Marbo sjö,

det var natt, det var fjärdingsmans gamla mor, som

ville ha hjälp att dö —

en trolldomskvinna, av satans folk — och det sändes

efter mig bud,

att den andre var hos henne — dela jag skulle

rätt mellan satan och Gud.

Jag kände att luften av ont var full — tyst, tror4

jag vä! ännu det där?

Det är femtio år, sen den natten gick — och så

länge man lever man lär.

Om ännu jag tror på en djävul, en gud, på ett ord

av den heliga skrift,

varför blyges jag då att berätta det allt? Det är

otro och upplysnings gif t.

Och om av min lovsång och fruktan är kvar i mitt

hjärta en endaste sträng,

varför tror jag ej mer, det var satan jag såg mellan

mig och Persmoras säng?

Han var mörk som natten, hans ögas eld var som

skimmer av orent blod,

men min bön var min makt och jag skälvde ej, fast

vi öga mot öga stod.

Och jag visste jag var en Guds profet och kraft

av hans nåd jag fick

när jag ropade: »Gå — i Jesu namn!» och såg

hur han darrande gick!192

Allt vårens ljus kan ej lysa väg åt gammal och vilsen

själ,

men mitt ljus är den kärlek jag vet jag känt till

er — till alla — farväl —

att tänka så här är synd och fel —

egenrättfärdig-het blott,

men — finnes det, finnes det — ingen Gud — åh,

nog må jag sova gott!

Jo, vi tro att i världen den snöda,

var din kärlek för mer än din tro;

och salig den fot som måst blöda

för ett bud om försoning och ro!

(1918)193

VANDRAREN.

N är kvällen kom med sjungande träd i en sval och

befallande vind,

gick pilgrimen Arnold landsvägen fram och satt

vid min fähusgrind.

Han vilade gott under asparnas larm sina trötta

och dammiga ben,

framför mig i skymningen stilla och stor som en

Bodhi-bild av sten.

Jag sade: Säg, du hemlöse vän, som grånat i

vägarnas damm,

varför har du ej mod till det enda steg, som för till

vilan fram?

Eller älskar du ängarnas rosor och månen som lyser

på daggen och dem,

för högt för att skynda med glädje mot de

multnande benens hem?

Dan Andersson. II.

13194

Och är det ej tröttsamt kring världen att gå och att

aldrig få gå därifrån, —

och lockas du icke som jag ibland av den stillsamt

rinnande ån?

Där näckrosor lysa mot stupande strändernas

väggar, bruna av grus,

få dricka dig död av Guds klara vatten i månens

förgyllande ljus?

Han sade: »Jag drömde jag dog en gång under taket

av näver och jord,

sedan prästen givit mig bröd och vin och det evigt

levande ord.

Och jag hörde en blåst som en hungrande hund

kring murkna knutarna gå,

och nakna väggarna lyssnade till hur mitt hjärta

slutade slå.

Jag såg hur man tvättade ut mitt lik i barmhärtiga

mänskors kök,

och i fönsterspringan smög jag mig ut som en lätt

och försvinnande rök.

Jag tyckte, att ut ur ett främmande hus jag

famlade bort från min kropp,

och med virvlande löv i en stigande vind jag lyftes

mot skyarna opp.195

Mig tycktes mitt hjärta drev mig framåt med hast

över himmelens hav,

och stormar från bergen i stjärnornas värld dess

bitterhet svalkade av.

Från kroppens glädje och livets lust och all härlighet

jag känt,

från min smärta och all min dygd jag for som man

går från sitt exkrement.

Och jag mötte en storm som var som en gud och

som hade ett eget ljus,

som en blick som lyser och ser hur armt det är i

ens hjärtas hus.

Och när jag skådat dess kammare mörk jag flydde

från himmelen,

och sänkte mig ned på min barndoms berg att

vandra och vandra igen.

För världen passar jag ej och kom för tidigt till

himlen ändå,

och därför, därför kan jag blott som fordom gå

och gå.

Men saligt det blir när värd jag befinns att dö i

ett dike en gång,

medan blommorna nicka och koskällor ringa i

kvällen sin sövande sång.»196

Han tystnade och stod upp och gick och hans panna

var vit som snö,

han sade: »Lär av min visdom, min vän, att icke för

tidigt dö!»

Mot kvällens himmel, där solen sjönk i ett moln som

en murad borg,

han vände sitt ansikte, fyllt av frid, med en blick

som en stelnad sorg.

(1918)197

JULVISA I FINNMARKEN.

Att sjungas vid bordet till mörkt öl.

För den vinande nordan och vintern, broder,

för den grånande morgonens stjärna klar,

för vårt hem och vårt land och vår bedjande moder,

för myllrande städer och istunga floder

vi höja vårt stop — och för kommande dagar

och för kärlek och lycka som var.

När sjöarna ligga här frusna och döda,

och yrvädren dansa i moar och slog,

vi dricka och drömma om bäckar som flöda,

och minna oss Terrvalaks solnedgång röda

och gårdar som lysa bland åbrodd och lilja

och skuggor som dansa i skog.

För den hårdaste skaren och bittraste vinden

för det fattiga folket som slåss för sitt bröd,

för dem som i armod bli hårda om kinden —

för dukade bord och för slädar vid grinden,

för sårfyllda kroppar och läkande död.198

Försonta och glada i stjärnans timma

vi glömma att jorden blev bräddad av hat.

Vi resa oss upp under stjärnor som glimma —

omkring oss de heligas natt vi förnimma —

för dem och för jorden, för himlen och oss

våra stop vi höja, kamrat.

(1917)199

EN VISA TILL FIOL.

En fästman har Anna i Broby by,

och en vän har Vilma vid Tärnsjö Nor —

Men den fula Selma vid Utby,

hon har bara sin fattiga mor.

Vad tror du — vad tror du, när vårregnen falla,

ska han komma och kyssa ditt böljande hår?

Och ska han inte svika när dagarna bli kalla,

och snön fyller sjöstrandens snår?

Ty den fula Selma vid Utby grind,

henne flina de fulaste pojkarna åt.

Det är mörkt, det är kallt som en juldagens vind,

hennes hjärta som bävar av gråt.

Vad tror du, vad tror du, när året skall vända,

när nyåret lyser över enarna och snön.200

Kanske kommer han om natten, när stjärnorna de

tända

sina lampor över vakarna på Utbysjön?

Hennes, kropp är krökt som en myrväxt gran,

hennes sång den är så bristande tunn,

hennes bröst lockar ingen att leka,

och till kyssar ej hennes mun.

Vad tror du — vad tror du väl, när marsvindar ila

och skaren ligger blå över Brobergs mo?

Kanske kommer han ur nätterna och bär dig till

att vila

och kysser dig att sova i jordens ro.

(1917)201

ETT RUS.

Här ligger jag och rullar mäj på Stånghedens grus —

jag är glad att ej någon det vet.

Jag vart full och jag sprang ifrån käring och hus

och gav fan om dom slogs eller grät.

Ty när jag vart mätt av det brännande vin,

vart jag skälld för ett kräk och ett skarn,

och så lämnade jag kvinnan som kallat mäj för svin

att ensam vakta boskap och barn.

Jag sprang över skogen från Kerrore by

långt innan tuppen gav hals

mitt i natten — och högt opp i himmelens sky

då dansade stjärnorna vals.

Jag har supit mäj plakat och lusteligen full,

jag är fromsint och gladlynt och trygg,

omkring mäj susar skogen sitt eviga lull-lull —

och jag ser änglar, där jag ligger på rygg.

202

Men timmarna de springa och tiden hon går,

och dagen skymtar oroligt ljus,

och jag vånnar min fylla ville stå säj ett år

här på Stånghedens ljungklädda grus.

(1916)203

AVSKEDSSÅNG TILL

FINNMARKSSKALDEN BRODER JOACHIM

vid hans avresa från Göteborg en höstkväll.

Broder Joachim, du reser dit där vilda aplar glöda,

och där åbrodd vissnar sakta invid hundraårig

gård —

Du skall hälsa alla gamla, unga, alla levande och

döda,

du skall hälsa sparv och trana, du skall hälsa räv

och mård.

Broder Joachim, vi sutto vid vårt mörka öl och

drömde

om de silvervita källorna vid Rökstubackens slog,

och vi sågo liksom syner så att stadens damm vi

glömde,

och det vart en kolarkoja utav Tullens svarta krog.204

Broder Joachim, du reser dit, där rönnar digna

tunga —

hälsa varmt till Luossas gula halm och glesa korn.

Hör hur Hagaparkens almar till ditt avsked sakta

sjunga,

och det ringer varmt till vesper ifrån

Masthuggstemplets torn!

Du skall hälsa alla Paisos gula kärr och svala

floder,

du skall hälsa alla hässjor, alla flyn och vilda snår.

Alla höns och svultna skator skall du hälsa från

en broder,

som med själen tung av minnen uti främlingslandet

går.

Men, o broder, när du sitter ibland träd som evigt

sjunga,

när du bygger dig en koja mitt i Mattnas mörka

skog,

bed för dem som staden kväver att de länge må

bli unga

och om troll och högland drömma uppå Tullens

svarta krog.

(1917)205

JUNGMAN JANSSON.

Hej å hå, Jungman Jansson, redan friskar

morgonvinden,

sista natten rullat undan och Constantia ska gå.

Har du gråtit med din Stina, har du kysst din

mor på kinden,

har du druckit ur ditt brännvin, så sjung hej å hål

Hej å hå, Jungman Jansson är du rädd din lilla

snärta

ska bedraga däj, bedraga däj och för en,annan slå?

Och som morgonstjärnor blinka, säj, så bultar väl

ditt hjärta,

vänd din näsa rätt mot stormen och sjung hej

å hå!

Hej å hå, Jungman Jansson, kanske ödeslotten

faller,

ej bland kvinnfolk, men bland hajarna i Söderhaven

blå?206

Kanske döden står och lurar bakom trasiga

koraller —

han är hårdhänt, men hederlig, så sjung hej å hå!

Kanske sitter du som gammal på en farm i Alabama,

medan åren siktas långsamt över tinningarna grå.

Kanske glömmer du din Stina för en sup i Joko-

hama —

det är slarvigt, men mänskligt, så sjung hej å hå!

(1917)207

PÅ FÄRDVÄGARNA.

Ja, bror, jag har fällt mina tänder i rätt och

behaglig tid

och läst för prästen och stenat höns och stört

gamla tanters frid,

och lekt både präst och rövare och luffare och kung

och älskat som gossar älska, och svultit och varit

ung,

och gått genom milslånga marker i snö och köld

och skur,

och kastat sand mot fönstret i min tjugonde

jungfrubur.

Och så har jag läst några böcker om kärlek, stjärnor

och krig,

och tagit många och farliga steg på livets tunga stig,

och lärt mig simpel, engelsk slang i en mörk och

lortig skans

och sett när korallsjöar gå galopp i Södra

Korsets glans,

och bott hos en irländsk Sussi med tretton fåglar

i bur,

och älskat och kommit levande ut — jag vet bara

inte hur!208

Jag har stått på piren i regnet och hackat tänder

av frost

och levat länge och lustigt på en sjåares våta kost,

och jag har haft en far — och en mor, sorgsen

och tyst och from

och hon har skrivit långa brev, P. R. till Sailors

Home,

brev som ha bränt i fickan mången het och

skamlös kväll,

när jag gömt mig själv för dagern på en svart

chicagobordell.

Och när lusten att vandra vikit, har jag kommit

penninglös hem

och fått mat och en bädd av mor och far — och

suttit och ljugit för dem!

Nu sitter jag blek och blodlös i ett bokfyllt och

stilla rum

och skriver lögner på vita blad medan dagen

drunknar i skum.

Då slänger jag skräpet på golvet och sluter ögonen

hop

och tycker jag hör ur sommarens storm ett sakta

lockande rop.

Då ser jag hamnarnas tusen ljus vinka vänligt

fjärran från,

då hör jag mistluren böla och klockbojens ringande

dån.

Det är som en helg över redden, och det gröna

skummet yr,

när gamla Martha stampar i havet vid Ellis fyr.209

Hallå! Är det land? Hej, Newyork — yankeys,

hur mår ni i dag?

Har ni ägg och härsken skinka? Bjuder skepparen

över lag?

Det är som en helg över Brooklyn — det är dans

som till våldsam musik,

när Marthas bogankare dyker i Yerseys gula vik.

Det luktar sot och storstad — hej, Tom, vi ha

klarat oss bra,

vi dricka en skål för Martha, och för hamnen

ett högt hurra!

*

Åh, jag sitter såsom i syner — nu ramlar redden

itu,

bakom blänka fullskrivna luntor — jag är trött —

vad är klockan? Sju!

Min bokhylla? Bah! Ett varufack, buntade tankar

som stå

och viska: ditt liv är levat och din värld är skym-

ningsgrå!

(1918)

Dan Andersson. II.

14210

MINNET.

Det stod en natt med stjärnor, många hundra,

och brännkall rymd kring unge Villiams hus,

en natt när tjärnens tunga isar dundra,

och det går köld ur själva månens ljus.

Och uti djupa hav av snökristaller

stod skogens träd stenstilla som koraller.

Herr Bill han var, fast ung, en man av värld

berest, fördärvad, from, lastbar och lärd,

med många bleka kvinnors minne

som icke läkta sår där djupast inne,

och denna klara, sköna vinternatt

hans sista kärlek framför brasan satt.

Och Bill var trött fast han var ung

och stirrade förstrött igenom rutan

och när hon sakta räckte honom lutan,

och sade: »älskade nu le och sjung»,

han sjöng. Hon hörde tonerna och orden

likt tunga stenar som slå dovt mot jorden,

och läste i hans blick hans enda önskan så:

vi haft vår stackars glädje — du kan gà.211

Hon gick och han var ensam och han tänkte

på många fler än hon som kommit och som gått

och några smärtsamt allt sitt hjärta skänkte

och tackade med tårar, fast de intet fått —

Han såg mot himlen över snön och taken

och fast det led mot morgon var han pinsamt vaken.

Och han stod upp och gick omkring i huset

och ville icke sova denna natt,

och släckte lamporna — i stjärneljuset

han grubblande uti sitt sovrum satt.

Då plötsligt klang ett rop igenom rummen öde:

»Kom ut i salen, Bill, och tala med den döde!»

O — stod han ej därute vid en stoftad kista

däri en död var lagd, en man som han ej kände?

En kvinna kanske? En utav hans sista?

Det var som ännu lust på vissna kinder brände.

Han såg hur detta anlete sig vände

liksom i kramp helt långsamt för att se,

och kvalfyllt om en sista ynnest be.

Bill nämnde jungfruns namn, vars nåd är städse rik,

och flydde med ett svagt men vanvettsmättat skrik.

Han stängde sig uti sitt sovrum in som galen,

och lade dörren till med dubbla lås —

av rädsla var han nära att förgås,

men hörde liket gå omkring i salen.

Det frasade och lirkade med kammardörrens vred

och svett av fasa sjönk herr Bill på bädden ned.212

I långa dagar han där ensam satt,

och hörde likets hamrande och möda,

och natt blev dag och dag blev åter natt

och stundom, tänkte han, så sov den döda,

och vilade uti sin svepning en minut

för att på nytt stå upp och söka vägen ut.

Det tassade i kval kring salens golv,

var natt det kom till dörren klockan tolv

och hördes dova slag mot kammardörren slå

som slag av tass och ben och tyg och skinn —

en natt gick dörren upp — och det kom in.

Och gripen av sitt vanvetts kraft, den sista,

han grep dess nacke fast och släpade det med

och hetsigt och med våld uti dess kista

han klämde multnad arm och ben och huvud ned.

Men blott han släppte taget minsta grand,

så stack det åter upp en fot, en hand.

Och denna fot var lik den fot han smekt

och en gång kysst och dyrkat, fast den nu var

gulnad,

med denna sköra hand han en gång lekt,

och pannan var en mänskas, fast av mörkret blekt

och munnen var som deras — fast förfulnad.

Allt lyste i sin gulhet — allt var man och kvinna

ett skinnhöljt exkrement i färd att brinna.

Han satt där natten ut och än en dag

och höll den döda ned med hårda händer.

Han hotade, han gav väl hugg och slag

och en gång tog han ifrån spiseln bränder

och gjorde likets huvud vitt som snö —

det rörde sig ändå, det ville icke dö.213

Det lyste som av ruttnad lust, det ville opp

det ville vandra, ville gå och tala

och en gång som en viskning hes från munnen lopp

men med en ton som ville det hugsvala:

»Av allt du gjort jag endast minnet är

och du blir aldrig salig på att ha mig här.

Och om du är en man av stolthet och av ära

och står liksom en karl för allt du gjort,

så är din plikt att tåligt mig på ryggen bära,

jag stinker nog, men hindrar icke stort!

Försök ej mer — du känner icke mig,

jag dör blot t en gång till: och då med dig!

Blygs ej att genom världen bära Minnet

jag blott kan ses och märkas utav dig,

och allt vad dina vänner varsna är

blott jämt din trötta gång, ditt pinta öga,

och även detta döljs för dem ju mer

du tappert under minnets börda ler

och vänder blicken stadigt mot det höga.

Då skall du känna hur på hjärtats spända strängar,

en fröjd likt lätta pärlor faller ner

och spelar som en vind på sköna blomstersängar.»

(1920)214

SNÖHARPAN.

H on stod ensam med strängar av frost i sitt hår

och spelade i nattvinden sen.

Och hon var som en harpa i salar av is,

den skälvande snöböjda en.

Och en gosse kom och hörde, som silke var hans

hår

och hans öga hade tårarnas glans:

o, jag visste ej, han sade, att i fattigaste skog

så mycken skimrande härlighet fanns.

O, hör, det är toner av pärlor och guld,

det är sången om den eviga sommarens land,

av sjungande stjärnor är all himmelen full

och av härlighet stå skyarna i brand.

O, vind, du må sjunga mig från hem och hus,

du må komma mig att glömma bort moder min,

men lär mig, men lär mig att sjunga som du,

och ge mig en harpa som din.215

Och vinden han sade: din glädje och gud

och mera får du ge för en harpa som min.

Om du ger mig den kärlek du ännu ej känt

och all människors lycka, är harpan din.

Ty en glädje fördold för allt kött skall du få —

men bitter som kärrblommans bär —

och en namnlös ångest att nära dig på

och harpan jag spelade här.

Men varför skall du giva mig mörker och sorg,

när din harpa och din sång är mig nog,

fast aldrig har jag gråtit såsom i natt

när din ande över strängarna drog?

Men vinden sade: så vet att min sång

den är dånet från det dansande hav

och skräcken som ropar i vaknatten lång

och de vitaste benen i grav.

Den som älskar som mänskor kan ej sjunga som

jag

och min harpa skall lära dig din moder försmå,

och nu tar jag den kärlek du ännu ej har känt,

så tag nu din harpa och gå.

Och den harpan bär du väl redan i ditt bröst

och det här är blott den snöböjda en,

och din barndom är gången, gå sjung om din höst

men skynda dig ty natten är sen.216

Och han vandrade och sjöng och han kände väl

att han spelade sitt bröst till ett sår,

och för harpan han glömde att bedja

för sin själ genom tröstlösa år.

Och när han sjungit en mörkhårig jungfru

till att giva sig så vit såsom snö,

då sjöng han till harpan en visa

om att ensam och glädjelös dö.

Men hon ville ha sångarens kärlek:

du skall tacka vid din harpa för allt jag dig gav —

Och han sade: min kärlek åt en stjärna

och min harpa åt det dansande hav.

Och hon sade: du har dårat mig med sånger,

du har sjungit bort mitt hjärta i stjärnornas sken.

Och han sade: när du böjer dig och gråter

då liknar du den snöböjda en.

Och hon snyftade: du tog vad jag ägde,

jag förbannar dig och kvällen, jag vill höra dig

vred!

Och han sade: jag ser månen som en konung gå

över mörknande dalarna ned.

Du må kasta dig i gräset och gråta,

du må dö som den vindfällda gran —

Jag skall spela vid det skummande havet

och dö som den sjungande svan.217

Men han krälade som ormen mot sitt gömsle,

när solen slutat värma och kvällen blivit sen,

och så hann han sin barndoms skogar igen

och föll ned för den snöböjda en.

Och han sade: tag åter din harpa,

må ondskan spela sina visor på den!

Jag vill veta vad jag bytte för mitt renaste guld:

ge mig barndomens hjärta igen!

Och då kände han en skälvande, kvävande makt,

något sög sig i sårade bröstet fast,

och hans hjärta av stormande kärlek

det fylldes till brädden och brast.

(1916)218

HÖSTMELODI.

Jag är ensam i mina minnens hus, men det gamla

går jag till dom,

och mitt hjärtas gård är en bräddad säng med

ångestens mörka blom.

Som man väntar ett vårregn, så väntar jag den

svala och stränga tid,

som skall bädda min ungdoms gula blad i snöns

barmhärtiga frid.

En sommarens ungmö hon dröjer väl än med en

kärlekens visa från förr,

och står som en tiggerska bedjande kvar vid min

ungdoms stängda dörr.

Som flyttande fåglar försvinna de år som gjorde

mitt hjärta glatt,

och dagens saga och kvällens sång de ropa: vi

gå — god natt!219

Så faren, I fåglar från barnets land, jag gläds ej

längre åt er!

Här kommer en djupens och mörkrets örn och

slår vid mitt läger ner.

Han har natt kring vilande vingar och hans huvud

är grått av år,

men djupt in i brinnande ögon jag skymtar ett

hopp om vår.

Kanhända hans vingar och rygg ha makt att föra

mig bort en gång,

till andra land och till andra hav att lära en

sommarens sång.

Kanhända han för mig med glädje bort till en

strand av en sällsam sjö

med vågor som orgelbrus bärande mig till en

drömmens blommande ö,

Och där skall min gård vara full av träd och av storm

som psalmers brus,

och min själ bli en harpa som sjunger högt i vårens

lågande ljus.

En harpa som brister och smältes ihop med Det

Eviga, det som ä r,

och som i sin ändlösa famn av frid den namnlösa

tystnaden bär.

(1919)220

HYMN.

(Motiv ur Vedasångerna efter Siri Ananda Acharyas

översättning.)

O gud, som de heliga nalkas på knä, du de

hungrande världarnas bröd,

vars större ljus är den dödliga tid och vars mindre

den timliga död,

Du hör allt levande sorl där Du bor i det

eterupp-murade loft

och beträder stigen där ovanom allt, beströdd med

stjärnornas stoft.

Till den okände Guden vår dyrkan!

Över Det som ej vet någon gräns slog Du upp

som ett tak det blånande valv

och hela den mellan-liggande rymd var blott Ditt

öga som skalv

i kärlek mot bergen av evig snö och de fruktbara

dalarnas mull,

och log ur töcknen mot solar som givmilda öste i

djupen sitt gull —

Till den okände Guden vår dyrkan!221

I vånda böljade Etern, alla världarnas åldriga mor,

och se, när hon fött, i ett guldfärgat ägg av eld

hela skapelsen bor!

Och planeterna ilade var sin väg ur äggets brustna

band

av olika skepelse, namn och mått men styrda av

samma hand.

Till den okände Guden vår dyrkan!

Oändlig är Själen, dess syn utan gräns av Tid och

hindrande Rum,

oändliga vägar med vingade fötter den vandrar i

Etern stum.

Omslutande länder och stjärnor och hav bakom

rymdernas förlåt den når,

otröttlig, omätlig och ensam på härskarnas vägar

den går.

Till den okände Guden vår dyrkan!

På jorden danad av varp och väv av seende, rum

och tid,

skall själen längta till Dig, och, Dig finnande, vila

i frid.

Skall utan att röra sig vandra in i det eviga

namnlösa hus,

när Dettas, det timligas, natt har gått ut i en

morgon av evigt ljus —

Till den okände Guden vår dyrkan!

(1919)222

KOPPARSKÅLEN.

J ag fäster mina ögon på väggen, på en liten blank

skål av koppar, som speglar solen. Jag stirrar rakt

in i det blanka, bländad, och den ljuva smärtan i

mina ögon förtar plågorna i mitt hjärta. Och den

skinande kopparskålen blir som en port, en port av

ljus, utan botten, ett litet hål i en mur av mörker

och därinnanför oändligheten. Men när får jag

sakta gå ut genom porten, till alltings källa, och

finna vila?

Kring kopparskålens kant slingrar sig en orm,

en liten gyllene orm med ondskefulla, tvivlande och

gäckande ögon. Stundom sträcker han fram sitt

huvud liksom för att stänga vägen, så att icke ljuset

suger mig in i sig. Men han faller väl snart ned,

dödad av ljus, och säg mig, får jag då sakta gå

ut genom porten till alltings källa, för att finna

vila?223

Kopparskålen är lik ett uttaget, levande hjärta,

men varifrån har den fått glansen? Mitt eget mörka

hjärta är det som har börjat lysa av glädje, broder,

det är som ett hål av ljus i en mur av sorg, som en

port, en trång, ljus port, där evigheten börjar.

Men när får jag gå ut genom porten, till alltings

källa och finna vila?

(1920)EN VAKNATT.

I.

morgon, jag ropar mot solen,

hav tack för det hopp som du gett

om en högre och fullare dagning

än den mina ögon har sett!

Vem kan älska den stinkande jorden

när rymden av stjärnor är full,

eller fröjdas åt träsklandens vägar

när himlen har gator av gull!

O ängel med lysande vingar,

med en panna som Beatrice,

fly ut över muren av jaspis

och bär mig till Paradis!

II.

Det är en nåd att svår och lång

vår väg, o Gud, du gjort,225

att all vår gång blir tunga steg

mot evighetens port.

Men om, o Gud, du glömt en dag

på plågans bädd din son:

O rädens icke, det är jag,

du ropar fjärran från.

Om kval, om död, om allt du vill,

jag faller ned och ber:

Allt som gör ont, det hör oss till,

giv mer, o Gud, giv mer!

III.

En hemlighet är allt vårt liv:

en insekt surrar där åskan slog,

och barnen leka i gräset

där mor av förskräckelse dog.

Men aldrig än jag en hemlighet sport

så svår att lära sig hel,

som att älska den, som mig illa gjort

och begråta egna fel.

Och i natt i dom och ensamhet,

står höstens himmel klädd,

och en ande vars namn jag icke vet

har vaknatt vid min bädd.

Dan Andersso?i. II.

15IV.

Dock, Du som allt med vishet styr

med hög ofattlig lag,

så gott jag kan till Dig jag flyr,

när morgon vänds i dag.

Så är Du min förtröstan all,

du kärlek, som i allting bor,

i stjärnors eld, i havets svall,

i blicken hos min mor.

(1920)227

TILL KÄRLEKEN.

D et sägs att en helig i tron, en profet

vars röst ljuder långt, som en malm, en cymbal,

men som icke vet kärlekens hemlighet,

han hör till de fåvitskes tal.

Ty envar profetia och psalm skall förgå

som en fläkt, som en rök på förgängelsens bud,

men allt som av kärlek är fyllt skall bestå

och leva och vara som Qud.

I kärlek den stingande tistel blir skön,

och majregn vattnar förtorkade land,

och en ros kan dofta, en äng bliva grön

mitt i öknens brännande sand.

(1920)228

EN UNG FADER TALAR.

Två ting äro nära men nå ej varann,

jag betalar för ett och åt ett är jag träl:

det bröd som tystar min gosses gråt

och den hunger som äter min egen själ.

(1920)229

TILL SMÄRTAN.

Jag vet ej om fullare fröjd står att nå

än när läpparna skälva av gråt,

om vi någonsin leva så gränslöst som då,

när pannan av ångest är våt.

Och ingen kom så hel och ren

till lyckans vardagssal,

som den som var med sig själv allen

en natt i skakande kval.

(1920)230

JAG SJUNGIT . . .

Jag sjungit, men sjöng väl aldrig för dem,

som leva med glädje till döden.

Jag sjunger som den, vilken ej har ett hem

på jorden, en sovplats i nöden.

Jag kan icke vara hos mö eller vän,

dem jag älskar, jag rädes för alla

och ofta när jag vandrar bland stjärnlysta trän,

de länge kvävda tunga tårar falla.

Mitt hjärta det vill brista, ty det får ingen ro,

det vill vandra där ingen känner vägen.

Mellan jorden och himlen det städs vill bygga bro

likt en timmerman så ångestfull men trägen.

Och snart skall jag stå vid den halvöppna port

och ingå i det namnlösas länder.

O, herre, förlåt mig den synd som jag gjort

med min tunga och de skälvande händer.

(1920)231

EPILOG.

God natt — god sömn jag önskar er,

ni alla vandringsmän.

Vi sluta sjunga och skiljas — vad mer

om aldrig vi träffas igen.

Jag har sagt något litet och fattigt av det

som brunnit hos mig och så snart brinner ner,

men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet —

god natt— god sömn åt er.

(1920)232

NU MÖRKNAR MIN VÄG . . .

Nu mörknar min väg och mitt dagsverk är gjort,

mitt hjärta är trött, min säd har jag sått.

Som en tiggare står jag, o Gud, vid din port,

och blodrosor växa på stigen jag gått.

(1920)BAUDELAIREÖVERSÄTTNINGAR235

TILL SKÖNHETEN.

Säg — om vi dig från Hades eller Himlen fått,

o, Skönhet? I din blick, demonisk och di vin,

en blandning har du av välsignelse och brott,

och därför kan man likna dig vid vin.

Ditt öga har på en gång kvälls- och morgonljus,

din doft är som av rosor dem en åskstorm strött,

din kyss en trolldryck ur ett sirat grekiskt krus,

som skänker barnet kraft och lämnar kämpen trött,

Steg du ur djupens natt? Kom du från stjärnors

höjd?

Städs ondskan lik en hund din kjortelfåll har följt.

Du sått på lek din sådd av bitterhet och fröjd,

och vetat styra allt men alltid målet döljt.236

På döda trampar du, o, Skönhet, jämt med skratt,

och Fasan är förnämsta smycket kring din hals.

Kring dina ädelstenar varje kvalfull natt

högmodigt och förälskat Mordet trår sin vals.

Emot ditt ljus flyr sländan bländad för att dö

och sprakande i lågan viskar: hell dig ljus!

Och älskaren som flämtar över vunnen mö

är lik en döende som smeker gravens grus.

Skräckfulla Skönhet! Ej betyder stort,

om Satan eller Gud dig, monstrum, sänt.

Om blott din blick, ditt leende slår upp en port

till land jag alltid älskat fast jag aldrig känt.

Av Satan eller Gud — seraf eller sirén,

är ett, om blott du gör — o, älva evigt ung,

drottning av sång och ljus och doft, hög och allen —

all världen mindre hemsk, sekunden mindre tung!237

DE ÄLSKADES VIN.

I dag är livet som en dröm —

och utan sadel, tyg och töm

på vinets rygg vi rida fort

till feers och till gudars ort.

Likt tvenne änglar burna i

en het delirium-fantasi,

det fjärran blå vi hinna skall

tvärs genom dagningens kristall.

Mjukt vingen av en storm oss bär

lik den i våra hjärtan är,

rastlöst vi fly, o syster min,

i mina drömmars himlar in.238

MOESTA ET ERRABUNDA.

O älskade säg, om ditt hjärta ej stundom har flytt

långt bort från det mulnande hav och den orena

stad?

Till hav som är klarare blått och så jungfruligt nytt

att dess skum är ett ljusets och renhetens

bländande bad —

dit, älskade säg, om ditt hjärta ej stundom har flytt?

Blott havet det vida kan läka de kvalfyllda bröst.

Vems ande har låtit dess rosslande vågsånger bli —

tätt följda av vindarnas milda, harpklingande röst —

åt hjärtat en sällsam och bävande vaggmelodi?

Blott havet det vida kan läka de kvalfyllda bröst.

O bär mig, min springare, för mig i fjärran, fregatt!

Långt, långt; här är stoftet av strömmande tårarna

vått!239

O säg, är det sant att mitt hjärta har ropat i natt:

bort, bort ifrån grämelse, synder och smärta och

brott?

O bär mig, min springare, för mig i fjärran, fregatt!

O rosornas paradisland, huru fjärran du är,

där himmelens ljus är som glädjens och kärlekens

sken,

där den som blir älskad och dyrkad är värd hållas

kär

och vällusten själv, fastän het, bliver helgad och

ren —

o rosornas paradisland, huru fjärran du är!

Den barnsliga kärlekens eviga grönskande ö,

med visor och kyssar och hjärtans förborgade rus

där fiolernas ekon bland skuggande kullarna dö

vid vinkrus i aftonens rosdoft och svalnande sus —

den barnsliga kärlekens eviga grönskande ö,

all oskuldens Edén av fröjd och förstulna behag,

mer fjärran än Kina och Indien? Säg, huru lång

är vägen till dig — kan du ropas tillbaka i dag

eller kallas till liv av den klaraste, flöjtrena sång,

all oskuldens Edén av fröjd och förstulna behag?240

LITANIA TILL SATAN.

O du den mest sköna och lärda i änglarnas hov,

du gud utav ödet förrådd och berövad allt lov,

o satan, hav misskund med mig i mitt eländes är!

Förvisade furste som alltid med orätt man skytt,

du som fast besegrad blott starkare uppstår på nytt,

o satan, hav misskund med mig i mitt eländes år!

Allvetande kung av de nedersta land utan ljus,

livläkare kallad att hela i ångestens hus,

o satan, hav misskund med mig i mitt eländes år!

Du som ock till en utstött och spetälsk och dömd

ger att smaka den lust vilken är som i himmelen

drömd

o satan, hav misskund med mig i mitt eländes år!

Du som nekar mannen med snaran om halsen att le

stolt och öppet mot hopen som samlats kring galgen

att se —

o satan, hav misskund med mig i mitt eländes år!241

Du som icke en skreva i avundsamt världsallt har

glömt,

där den ängslige Gud sina kära klenoder har

gömt —

o satan, hav misskund med mig i mitt eländes år!

Du vars öga ser djupt ner i malmådrans skimrande

märg,

hur framtidens mordvapen sova i bäddar av berg,

o satan, hav misskund med mig i mitt eländes år!

Du som för att hugna och trösta oss lidande

människodravel

har lärt oss att blanda salpeter med svavel —

o satan, hav misskund med mig i mitt eländes år!

Du, av vilken var slinka sitt hjärtemod får

iill att dyrka och älska bland plågor och trasor och

sår,

o satan, hav misskund med mig i mitt eländes år!

Du målsman för dem som den hetaste harmen har

rört,

och som vreda på porten den gamle Gud Fader

ha kört,

o satan, hav misskund med mig i mitt eländes är!

Dan Andersson. II.

IS242

MOT LJUSET.

Högt, högt över solar och himlar i brand

ovan bergland och dal, ovan skyar och hav,

bortom gränsen där världarnas ljus slocknar av?

bortom eterns och namnlösa rymdernas land,

min ande, du flyr mot den svindlande höjd

och simmaren lik, yr av sjöarnas svall,

du dig rör genom rummets väldighet all

med osäglig och manlig och brinnande fröjd.

O, fly endast långt ifrån dalarnas skum

att i himlarnas dofter bli renad och hel

och drick som en läkande dryck din del

av det ljuset som fyller omätliga rum!

Från leda och sorger och oro och strid,

dem vi bära som bördor bland töcken och grus„

säll den som kan ila på vingar av ljus

till ängar av hög och evinnerlig fridi

O tankar, som flyga på lärkornas sätt

mot dagningens himmel från fjärmande dal,

allt liv överblickande, tolka de lätt

de stummaste tingens och blommornas tal.243

FIENDEN.

En storm var min barndom, mest mörknande,hård,

som av solljus blott sparsamt ibland lystes opp.

Och åska och regn i min rosende gård

ha skövlat och brutit var lovande knopp.

Nu se, över landen står höstmånen full,

och plöjning och harvning må fort bliva av,

att luckra på nytt denna regndränkta mull,

där silande rännil grävt grav invid grav!

Hur skola de rosor jag drömt om,på nytt

i jord som är ursköljd av floden som flytt

kunna finna sin hemliga, närande saft?

O ve! Tid förtager vårt liv allt dess mod!

Det mystiska Onda städs äter vår kraft,

och avlar och närs i vårt utspillda blod!

DAN ANDERSSONS

♦.SKRIFTER

Redan vid Dan Anderssons plötsliga bortgång på hösten 1920

voro en del av hans böcker utgångna i bokhandeln och de, som

funnos kvar, blevo snabbt slutsålda. Det har därför synts oss

angeläget att på nytt göra författarens produktion tillgänglig

för allmänheten, helst som efterfrågan varit mycket stor under

årets lopp. Då vi nu starta en samlad upplaga av hans skrifter

med de tvenne band som föreligga till julen 1921, är det vår

förvissning att denna skall hälsas med glädje av den allt större

allmänhet som lärt sig värdesätta Dan Andersson såsom en av

de säregnaste diktarpersonligheter vårt land ägt, en diktare över

de vanliga måtten, en diktare som trängt livets och

människohjärtats problem närmare än kanske någon annan i modern

diktning.

Ur kritikens omdömen anföra vi:

--en stark själskraft, en rik ursprunglighet och en slående

intelligens voro förenade.---Dan Anderssons ödemark är

hemskare än Hainsuns, ty den är tommare.---Så vart hans

verk ett vittnesbörd om människans okuvlighet.

( Erik Hedén i Socialdemokraten.)

---dessa sju små böcker (Dan Anderssons samtliga) lysa

som en sjuarmad ljusastake i ett rum, där skuggor bo och

liksmed hamrar i väggtimret. I Dan Anderssons diktning går det

upplevda före det diktade. Och det upplevda är mer än en ögats

upplevelse. Händelserna ha slagit sin klo kring hans hjärta och

hans inbillning. Han har säkert aldrig skrivit en rad "bara

litteratur", —■ det hela bär därför nödvändighetens prägel. Han

har smitt med livets och människohjärtats hårdaste metaller.

(Torsten Fogelqvist i Idun.)

Det finns i svensk litteratur ingen som så påminner om

Dostojevski---vad han skrev var inte "litteratur", det var

ett skälvande hjärtas oroliga bikt.

{Måtte Schmidt i Strix.)

Den kraftiga accenten i Dan Anderssons diktning tydde på en

begåvning och ett temperament över alldagliga mått.

{Olof Rabenius i Sthlms Dagbl.)

Tveklöst väljer han det rätta uttrycket och tonfallet, det, som

gör händelserna och människorna levande och sanna, även i deras

innersta rörelser, finast nyanserade själsskiftningar.

{Oscar Olsson i Socialdemokraten.)

TIDENS FÖRLAG, STOCKHOLM.