Vid högre rätt

2lugust Strtnbberg

Uid

Fjögre Rätt * *

Cvå Dramer

C. & <£. (Bernanbts förlags

^Iftiebolag, Stocffyohn pris 3it% 5,75

VID HÖGRE RÄTT

TVÅ DRAMER

AF

AUGUST STRINDBERG

ADVENT

ETT MYSTERIUM

PERSONER.

LAGMANNEN.

LAGMANSKAN.

AMALIA.

ADOLF.

GRANNEN.

ERIK.

TI I YR A.

DEN ANDRA.

FRANCISKANERN ( = DEN ANDRA).

LEKKAMRATEN.

HEXAN.

PRINSEN.

BIFIGURER, SKUGGOR.

SCENERIET.

AKT I.

Vingården och mausolén.

AKT II.

Förmaket.

AKT III.

Vinkällaren.

Trädgården.

AKT IV.

Korsvägen.

»Väntsalen»

Korsvägen.

Tingssalen.

AKT V.

Förmaket.

»Väntsalen»

*

AKT I.

Fonden föreställer en vingård.

Till venster mausolén: En hvitrappad liten tegelbyggnad

med dörr och fönsteröppning i spetsbågstil utan bågar eller rutor;

rödt tegeltak; ofvan pä gafveln ett kors. Clematis med den violetta

korsformiga blomman klänger pä väggen. Vid murens fot

åtskilliga blommor.

I forgrunden ett persikoträd med frukt, under hvilket sitta:

Lagmannen och Lagmanskan.

Lagmannen är klädd i grön kachett och 1820-talets drägt;

gula knäbyxor, blå frack etc. Lagmanskan med duk öfver liufvut,

käpp, glasögon, snusdosa. Ser ut som »en hexa».

Till höger ett litet expiationskapell med Madonnabild;

staketet framför är behängdt med kransar och buketter. Framför

staketet en bönpall.

LAGMANNEN.

Lifvets afton har slutligen skänkt oss det

solsken som dess morgon lofvade; ariaregn och

särla-regn har välsignat åker och äng, och vintramparens

visa skall snart ljuda kring bygden.

LAGMANSKAN.

Säg icke så; någon kan höra det!

LAGMANNEN.

Hvem skulle lyssna här, och hvad skulle det

skada att jag tackar Gud för all god gafva?

LAGMANSKAN.

Man far icke tala om sin lycka; olyckan kan

stå och lyss.

LAGMANNEN.

Hvacl skulle det göra; jag är ju född med

seger-hufva!

LAGMANSKAN.

Akta Dig, akta Dig! Vi ha mänga afundsmän

och onda ögon lura på oss!

LAGMANNEN.

Så få de göra’t; det har ju aldrig varit annat.

Men jag har stått mig likafullt.

LAGMANSKAN.

Hittills, ja. Men grannen tror jag icke 0111

godt; han går omkring i byn och säger att vi

af-händt honom hans egendom med svek, och mycket

mera sådant som jag inte vill nämna. Det gör visst

ingenting när man har rent samvete och ett

fläckfritt lif bakom sig. Mig gör förtalet ingenting;

jag-går i bikt och messa och är färdig lägga igen mina

ögon när stunden kommer för att åter öppna dem

en gång och skåda min domare i ansigtet. Då vet

jag också hvad jag skall svara:LAGMANNEN.

Hvad skall Du svara?

LAGMANSKAN.

Så här: felfri var jag icke, Herre, men var jag

ock en fattig syndig menniska, så var jag dock en

smula bättre än min granne.

LAGMANNEN.

Jag vet inte hvarför Du kommit in på dessa

tankar just nu, och de behaga mig ej. Är det kanske

derför att mausolén skall vigas i dessa dagar?

LAGMANSKAN.

Kanske derför, ty jag har inga dödstankar eljes.

Har jag icke alla tänder qvar i mun, är icke mitt

hår lika tjockt som när jag stod brud . . .

LAGMANNEN.

Jo, jo, Du har fått evig ungdom, Du som jag,

men vi måste ju i alla fall hädan, och som lyckan

varit oss huld ville vi begagna oss af förmånen få

ligga i egen jord, och derför bygde vi oss detta lilla

grafhus här, der hvarje träd känner oss, der hvarje

blomma skall hviska om vårt arbete, våra mödor

och våra strider . . .

LAGMANSKAN.

Ja strider, mot afundsjuka grannar och

otacksamma barn . . .LAGMANNEN.

Du sade"t: otacksamma barn. — Har Du sett

till Adolf?

LAGMANSKAN.

Nej jag har icke sett honom sedan han for ut

i morgse för att söka fa ihop pengarne till arrendet.

LAGMANNEN.

Pengarne som han aldrig far . . . och jag ännu

mindre. Men nu är nådatiden slut, det vet han, ty

nu är tredje arrendeqvartalet han underlåter betala.

LAGMANSKAN.

Ja, ut skall han, ut i verlden och lära sig

arbeta i stället för att sitta här och vara måg.

Amalia och barnen behåller jag . . .

LAGMANNEN.

Tror Du att Amalia låter skilja sig från Adolf. . .

LAGMANSKAN.

Ahjo, när det gäller hennes barn och

arflös-het, så.. Nej sel Nu är det der igen!

En sol-katt synes på mausoléns vägg; den dallrar som om den

reflekterats från ett rinnande vatten.

LAGMANNEN.

Hvad är det? Hvad är det?LAGMANSKAN.

På mausolén! Ser Du inte?

LAGMANNEN.

*

Det är solen som speglar sig i floden. Det

betyder . . .

LAGMANSKAN.

Det betyder att vi skola se solen lysa ännu

en lång tid . . .

LAGMANNEN.

Eller tvertom. Men stor sak i det; ett godt

samvete är en god hufvudkudde och den

rätfärdiges lön uteblir ickel — Se der är grannen.

GRANNEN

in.

God afton Lagman och Frun.

LAGMANNEN.

God qväll granne; hur står det till? Var länge

sen hade det nöjet. Hur går det med vinet? skulle

jag frågat!

GRANNEN.

Ja vinet; jag har fatt mjöldagg och så är

sta-rarne här.

LAGMANNEN.

Åh bevars 1 Jag har ingen mjöldagg på mina

stockar och några starar har jag hvarken sett eller hört.GRANNEN.

Ojemnt falla ödets lotter; den ena varder

upptagen, den andra varder qvarlåten.

LAGMANSKAN.

Det har väl sina goda grunder det!

GRANNEN.

Jag förstår! Den rättfärdiges lön uteblir icke,

och den orättfärdiges straff låter icke vänta på sig.

LAGMANNEN.

Inte så illa menadt! Men erkänn i alla fall

att det är besynnerligt: två skiften ligga invid

hvarandra, det ena bär god frukt och det andra bär

dåligt . . .

GRANNEN.

Det ena bär starar och det andra bär icke

starar; det tycker jag är ändå besynnerligare. Men

det är icke alla som äro födda med segerhufva likt

lagman.

LAGMANNEN.

Det är sant hvad Ni säger och lyckan har

varit mig bevågen; jag är tacksam derför och har

ögonblick då jag känner mig stolt deröfver som om

jag förtjenat det. — Men hör nu granne, Ni

kommer just som efterskickad . . . Här är nemligenarrendet blifvet ledigt och jag vill fråga Er om Ni

har lust öfvertaga det.

Lagmanskan liar rest sig och går uppåt mausolén der hon ordnar

med blommorna.

GRANNEN.

Såå; arrendet är ledigt! Hm! När blef det?

LAGMANNEN.

Det blef i dag morse!

GRANNEN.

Hm! Jaså! — Mågen ska ut då?

LAGMANNEN.

Ja, den odågan kan inte sköta sig.

GRANNEN.

Säg en sak: Har Lagmannen inte hört ett

rykte att Staten ämnar dra fram en militärväg här

öfver egorna?

LAGMANNEN.

Ett löst rykte har jag hört, men det är väl

bara prat.

GRANNEN.

Jag har deremot läst det tryckt i tidningen.

I så fall blefve ju här expropriation, och den som

förlorade blefve arrendatorn.LAGMANNEN.

Det kan jag aldrig tänka mig; och det skulle

jag aldrig finna mig i. Jag skulle lemna denna torfva

der jag ämnade sluta mina dagar i ro; der jag redt

min hvilostad för att slippa ligga på allmänningen . . .

GRANNEN.

Vänta nu! Hvar man kommer att ligga det vet

man aldrig, och min far som egde denna mark hade

också tänkt sig få hvila der i egen jord, men det

blef intet af. Hvad åter arrendet beträffar, så måste

jag afstå.

LAGMANNEN.

Som Ni vill; oegennyttigt är förslaget från min

sida då Ni är en man med otur. Det är nemligen

ingen hemlighet att Ni misslyckas i allt hvad Ni

företar Er, och folket har sina egna tankar om den

som går ensam och vänlös som Ni. Inte sant: Ni

har ju faktiskt inte en vän?

GRANNEN.

Nej, det är sant! Jag har icke en vän; och

det ser alltid illa ut! Det kan inte nekas!

LAGMANNEN.

Hör! nu, för att komma till annat, är det som

sägnen berättar att denna vingård varit ett slagfält

förr och att derför vinet skall ha sin

egendomliga eld?GRANNEN.

Nej så har jag inte hört. Min far berättade

att här varit en afrättsplats och att der mausolén nu

är, stod galgen.

LAGMANNEN.

Det var otäckt! Hvarför skulle han berätta det?

GRANNEN.

Lagmannen frågade ju! — Och den sista som

hängdes var en orättfärdig domare; och han ligger

nedgräfd der jemte många andra, deribland hans

oskyldigt dömda offer.

LAGMANNEN.

Nej, hvad är det för historier 1 ropar: Carolina!

GRANNEN.

Och derför går han igen och spökar . . . Har

aldrig lagmannen sett honom?

LAGMANNEN.

Jag har aldrig sett någon.

GRANNEN.

Men jag har sett honom; och han brukar komma

vid vinskörden, då man hör honom vid vinpressen

ner i källaren!

LAGMANNEN

ropar:

Carolina!LAGMANSKAN.

Hvad är det?

LAGMANNEN.

Kom hit!

GRANNEN.

Och han får ingen ro förrän han lidit igenom

alla de qval hans ofifer utstått.

LAGMANNEN.

Gå er väg! Gå.

GRANNEN.

Javäl! Visste inte lagmannen var så känslofull.

Gär.

LAGMANSKAN.

Hvar var det?

LAGMANNEN.

Ah, han berättade historier som altererade mig!

Men, men . . . han har ondt i sinnet också, den

mannen!

LAGMANSKAN.

Det är hvad jag sagt; men Du ska alltid prata

när Du ser en menniska . . . Hvad hade han nu att

skrocka om?LAGMANNEN.

Det vill jag icke säga; jag blir sjuk bara jag

tänker på’t! Du ska få veta’t en annan gång! —

Se der är Adolf.

God qväll!

Nåå?

ADOLF.

LAGMANNEN

efter en paus.

ADOLF.

Det går mig illa! Inga pengar har jag fatt.

LAGMANNEN.

Det har väl sina goda grunder.

ADOLF.

Jag kan icke finna orsaken hvarför det går

somliga väl och andra illa.

LAGMANNEN.

Inte det? Gå till dig sjelf, ransaka dina

handlingar och tankar och Du skall se att Du sjelf har

skulden till dina missöden.

ADOLF.

Det är möjligt att jag icke är någon rättfärdig

man, men några urbota handlingar bär jag icke på

mitt samvete!LAGMANSKAN.

Tänk efter noga . . .

ADOLF.

Det tror jag inte behöfs, ty samvetet håller en

nog vaken . . .

LAGMANNEN.

Samvetet kan söfvas . . .

ADOLF.

Kan det det? Jag har visserligen hört talas om

bofvar som grånat i brott, men straxt före döden

ha deras samvete vaknat, och jag har äfven hört

berättas om brottslingar hvilkas samvete först vaknat

efter döden.

LAGMANNEN

skakad.

... Så att de gått igen, menar Du. Har Du

också hört den historien? Det är besynnerligt att

alla hört den utom jag . . .

LAGMANSKAN.

Hvad talar Ni om nu? Håll Er till affärerna i

stället.

ADOLF.

Ja det finner jag klokare! — Och efter som

vi äro der nu skall jag meddela Svärfar mitt

förslag . . .LAGMANNEN.

Hör Du min gosse. Jag finner det mera

passande att jag meddelar Dig mitt beslut; och det

lyder: att Du från och med i dag upphört vara

min arrendator och att Du redan innan sol går ned,

ger Dig af ut i verlden och söker arbete!

ADOLF.

Skulle det vara allvar?

LAGMANNEN.

Skäms! Jag gycklar aldrig! Och beklaga Dig

kan Du ej; ty Du har fått uppskof två gånger.

ADOLF.

Och missvext tre gånger; rår jag för det?

LAGMANNEN.

Det har jag icke sagt; men jag rår ändå

mindre för det. Och det är icke jag som dömer

Dig. Här ligger kontraktet, och här den brutna

öfverenskommelsen. Har jag brutit

öfverenskommel-sen? Nej! Alltså är jag utan skuld och jag tvår

mina händer!

ADOLF.

Detta är juridik men jag hade trott att mellan

fränder skulle finnas öfverseende, helst enligt

naturens ordning denna egendom skall öfvergå på

af-komman.LAGMANSKAN.

Se der: naturens ordning! Han går och väntar

lifvet ur oss! Men se på mig Du, jag kan lefva

ännu i tjugo år; och jag skall lefva bara för att

förarga Dig.

LAGMANNEN

till Adolf.

Hvilken råhet; hvilken brist på mensklig känsla,

att säga gammalt folk i ansigtet: ska Ni inte dö snart?

Skäms! Skäms! Men nu har Du brutit alla band,

och jag säger endast: drag hädan och visa Dig

aldrig mer!

ADOLF.

Det var besked! Och jag skall gå, men icke

ensam . . .

LAGMANSKAN.

Jaså! Du tror att Amalia, vårt barn skall följa

Dig på landsvägarna, och att Ni bara ska skicka

hit den ena barnungen efter den andra! Det är

redan förutsedt och förhindradt . . .

ADOLF,

Hvar är Amalia? Hvar?

LAGMANSKAN.

Det är så godt Du far veta det! Hon är på

besök i Clarissornas kloster; bara på besök. Så nu

vet Du det inte är värdt leta henne här!ADOLF.

Denna grymhet att beröfva en nödstäld hans

enda stöd, skall Du umgälla en gång; och har Du

brutit mitt äktenskap skall Du bära straffet för

äktenskapsbrottet.

LAGMANNEN.

Blygs att kasta skulden på den oskyldiga, och

gå, gå, hungra, törsta framför stängda dörrar tills

Du lärt Dig tacksamhet!

ADOLF.

Jag önskar Dig detsamma i dubbelt mått igen!

Låt mig nu blott säga farväl till mina barn så skall

jag gå-

LAGMANSKAN.

Då Du icke vill skona dina barn från afskedets

smärta, så skall jag göra det; och har redan gjort det!

ADOLF.

Det också! Nu tror jag Er om allt ondt som

ryktet burit; och nu förstår jag hvad grannen menat

när han sade att Ni . . . inte tålde se solen!

LAGMANNEN.

Inte ett ord till; då skall Du känna lagen drabba

Dig och rättvisans hand . . .

Han lyfter högra handen så att man ser hur pekfingret saknas.ADOLF

nalkas och tar handen för att undersöka den.

Rättvisans hand, menedarens hand som saknar

fingret hvilket fastnade på bibeln när han svor falsk

ed! Ve Dig! Ve Er! ty vedergällningens dag är

inne, och Era gerningar skola stå upp som lik ur

backarne och anklaga Er.

LAGMANSKAN.

Hvad är det han säger? — Det är som om han

blåste eld på oss! Gå lögnarande och må helvetet

bli din lön!

ADOLF.

Må himlen löna Er — efter förtjenst, och skydde

Gud mina barn!

Går.

LAGMANNEN.

Hvad var detta? Hvem var det som talade?

Jag tyckte rösten kom nerifrån en stor sal under

marken.

LAGMANSKAN.

Hörde Du det också?

LAGMANNEN.

Gud hjelpe oss då! — Mins Du hvad han sa

om solen! Det tyckte jag var det underligaste af

allt? Hur kan han veta att . . . att det är så?Att jag är så egendomligt född att solen alltid

bränner mig, det säger man beror derpå att min

mor fick solsting då hon bar mig, men att Du också ...

LAGMANSKAN

skrämd.

Tyst! — När man talar om trollen, så . . .

Säg, är inte solen nere?

LAGMANNEN.

Jo visst är hon nere?

LAGMANSKAN.

Hur kan då solkatten sitta qvar på mausolén?

Solkatten rör sig.

LAGMANNEN.

Jesus Maria! Järtecken!

LAGMANSKAN.

Järtecken! säger Du; och på grafven. Det är

inte alla dagar det händer . . . och endast vissa, fa

menniskor som lefvat i tron på de högsta tingen . . .

Solkatten slocknar.

LAGMANNEN.

Här är hemskt i afton; rigtigt ohyggligt. Men

hvad som grep mig mest var att den odågan

väntade lifvet ur oss för att komma till gården. Vet

Du att jag ... ja jag undrar om jag törs säga’t . . .LAGMANSKAN.

Säg Du!

LAGMANNEN.

Jo, har Du hört den sägen att denna mark

varit en afrättsplats?

LAGMANSKAN.

Jaså, Du har fått reda på det också?

LAGMANNEN.

Ja; och Du visste det? — Nå, om vi skulle

skänka marken till klostret så blir det vigd jord

och då kan man hvila i frid. Räntan kunde under

barnens uppväxt gå ut till dem så vore dermed

också vunnet att Adolf blefve lurad på sin

spekulation efter arfvet. Det synes mig vara en särdeles

lycklig lösning af det qvistiga dilemmat: gifva utan

att taga något ifrån sig.

LAGMANSKAN.

Ditt öfverlägsna förstånd har icke förnekat sig

denna gång heller och jag delar din mening. Men

antaget nu att expropriationen kommer till stånd ...

hvad händer då?

LAGMANNEN.

Det blir tids nog tänka ut då. Emellertid: låt

oss först och snarast låta inviga mausolén . . .FRANCISKANERN

in.

Guds fred, lagman och fru!

LAGMANSKAN.

Ni kommer alldeles lägligt, pater, för att höra

ett meddelande rörande klostret . . .

FRANCISKANERN.

Det gläder mig.

Solkatten synes på mausolén.

LAGMANSKAN.

Och så ville vi fråga om mausolcns vigning

när den kunde ske.

FRANCISKANERN

fixerar henne.

Jaså!

LAGMANNEN.

Nej se, pater, se järtecknet der . . .

LAGMANSKAN.

Ja, är icke det en helig plats . . .

FRANCISKANERN.

Det är en mareld . . .LAGMANSKAN.

Är det icke ett godt förebåd; säger det oss icke

något, och manar det icke ett fromt sinne till

eftertanke; skulle icke denna plats kunna bli en

samlingsort för ökenvandrare som söka . . .

FRANCISKANERN.

Fru Lagmanska; låt mig säga Er ett ord

en-skildt!

Han drar sig åt höger.

LAGMANSKAN

går emot honom.

Pater!

FRANCISKANERN

talar half högt.

Fru Lagmanska! Ni åtnjuter ett anseende här

i orten som Ni ej förtjenar, ty Ni är den största

synderska jag känner. Ni vill köpa förlåtelsen och

Ni vill stjäla himmelriket. Ni som har bestulit

Herren.

LAGMANSKAN.

Hvad hör jag?

FRANCISKANERN.

När Ni låg sjuk och döden nalkades lofvade

Ni Gud att skänka en monstrans af rent guld till

klosterkyrkan om Ni blef frisk. Ni fick helsan återoch Ni gaf det heliga kärlet, men det var af silfver,

förgyldt. Icke för guldets skull, men för det brutna

löftet och för bedrägeriet är Ni redan dömd!

LAGMANSKAN.

Jag visste det icke; guldsmeden bedrog mig.

FRANCISKANERN.

Det ljuger Ni, ty jag har guldsmedens räkning.

LAGMANSKAN.

Kan det icke förlåtas?

FRANCISKANERN.

Nej! ty det är dödssynd att bedraga Gud!

LAGMANSKAN.

O ve!

FRANCISKANERN.

Hvad edra andra brott angår, får Ni göra opp

dem med Er sjelf; men kröker Ni ett hår på

barnens hufvud så skall Ni se hvem som skyddar dem,

och Ni skall känna på jernriset!

LAGMANSKAN.

Tänk den djefla munken står och säger mig

sådana saker! Är jag fördömd så vill jag också

vara fördömd. Ha! ha!FRANCISKANERN.

Ja, välsignelse skall åtminstone icke falla öfver

ditt hus, och frid skall Du icke få förrän Du lidit

alla de lidanden Du förorsakat andra!

Får jag säga ett ord åt lagmannen!

LAGMANNEN

nalkas.

LAGMANSKAN.

Säg nu honom hans, så bli vi mera jemspelta.

FRANCISKANERN

till Lagmannen.

Hur har Ni kommit på den tanken att bygga

Ert grafhus der galgbacken varit?

LAGMANNEN.

Djefvulen har väl gifvit mig idén!

FRANCISKANERN.

Liksom den idén att drifva ut Era barn på

landsvägen och beröfva dem arfvet. Men Ni har

äfven varit den orättfärdige domaren, brutit ed och

tagit mutor.

LAGMANNEN.

Jag?

FRANCISKANERN.

Och nu ville Ni resa Er ett monument, bygga

Er en oförgänglig hydda i himmelen! Hör nu på:denna mark blir aldrig vigd, och Ni skall prisa er

salig om Ni far ligga på allmänningen bland alla

små syndare. Förbannelse hvilar på denna jord,

ty den bär blodskuld och den är orätt fangen.

LAGMANNEN.

Hvad skall jag göra?

FRANCISKANERN.

Ångra Er, och återställ det stulna godset!

LAGMANNEN.

Jag har icke stulit; allt är lagligt åtkommet.

FRANCISKANERN.

Ser Du, det är det värsta att Du anser dina

brott lagliga; ja jag vet att Du trott Dig vara

sär-skildt gynnad af himmelen för din rättfärdighets skull.

Men nu skall Du se hvad sort Du skall skörda;

tistel och törne skall växa i din vingård; ensam

och värnlös skall Du gå, och din ålders ro skall

bytas i kif och strid!

LAGMANNEN.

Hå för djefvulen!

FRANCISKANERN.

Ropa inte på honom, han kommer nog ändå!LAGMANNEN.

Må han komma 1 här fins ingen fruktan! ty här

fins tro!

FRANCISKANERN.

Djeflarne tro också, och bäfva! — Farväl!

GRr.

LAGMANNEN

till Hustrun.

Hvad sa han åt Dig för slag?

LAGMANSKAN.

Det tror Du jag talar om? Hvä sa han åt Dig?

LAGMANNEN.

Och det tror Du att jag talar om?

LAGMANSKAN.

Du tänker ha hemligheter för mig?

LAGMANNEN.

Och Du? Det har Du alltid haft för mig och

jag skall nog uppdaga ditt smussel en gång.

LAGMANSKAN.

Vänta mig Du så far jag nog reda på hvar

Du gömt de pengar som saknas.LAGMANNEN.

Jaså Du har gömt pengar också! Nu är det

inte värdt att hyckla längre; utan visa dig i all din

ryslighet, hexa!

LAGMANSKAN.

Jag tror Du förlorat förståndet; men det var

icke mycket att hålla på! Bevara åtminstone

anständigheten om Du kan . . .

LAGMANNEN.

Och bevara din skönhet, om Du kan! och din

eviga ungdom — hahaha! —- och din rättfärdighet.

Du måtte ha kunnat hexa och förvända synen, ty

nu ser jag hur rysligt ful och gammal Du är

LAGMANSKAN

som nu belyses af solkatten.

Vel Han bränner mig!

LAGMANNEN.

Nu fick man se hur Du ser ut!

Solkatten träffar Lagmannen.

Ve! nu bränner han mig!

LAGMANSKAN.

Och så ser Du ut!

Båda draga sig ut till höger.GRANNEN OCH AMALIA

från venster.

GRANNEN.

Jo mitt barn, det fins rättvisa, både mensklig

och gudomlig, men vi måste ha tålamod.

AMALIA.

Jag vill tro att det går rättvist till, fastän det

ser illa ut; men jag kan icke, jag har aldrig kunnat

älska min mor. Det fins något inom mig som säger

att hon är mig fremmande och till och med fiendtlig.

GRANNEN.

Jaså! Ni har funnit det!

AMALIA.

Hon hatar ju mig, och det kan inte en mor göra.

GRANNEN.

Jaså! Jaså!

AMALIA.

Och jag lider af att jag icke kan uppfylla min

barnapligt och älska henne.GRANNEN.

Nåväl, efter Ni har lidit af det, så skall Ni snart

när vedergällningens stund kommit, få veta ert lifs

stora hemlighet.

AMALIA.

Och jag ville tåla allt bara hon vore snäll mot

mina barn!

GRANNEN.

Var trygg för det, ty hennes magt är slut.

Orättfärdighetens mått var rågadt och rann öfver.

AMALIA.

Tror Ni det! Men just i dag röck hon min

Adolf ifrån oss, och som Ni ser, har hon förnedrat

mig och klädt mig till tjenstepiga för att jag skall

göra sysslorna i köket!

GRANNEN.

Tålamod!

AMALIA.

Ja, säg det! Att lida rättvist det förstår jag,

men utan skuld . . .

GRANNEN.

Mitt goda barn: att lida rättvist, det göra

strafif-fångarne, och det är ingen ära, men att fa lida orätt,

det är en nåd och en pröfning som den ståndaktige

hemtar gyllene frukter af.AMALIA.

Ni talar så vackert att jag tycker sant allt hvad

Ni säger! — Tyst, der kommer barnen; men jag

vill icke visa mig så här klädd!

De ställa sig så att de skymmas af en buske.

ERIK OCH THYRA

in; solkatten faller på barnen, omvexlande.

ERIK.

Se solkatten!

TIIYRA.

Ah, den vackra solen! Men hon hade ju gått

och lagt sig nyss!

ERIK.

Hon kanske fått vara oppe längre i qväll efter

hon har varit snäll i dag.

THYRA.

Inte kan solen vara snäll; så dum Erik är.

ERIK.

Visst kan solen vara snäll; det är ju hon som

gör vinet och persikorna.

THYRA.

Men då kan hon ju ge oss en persika också,

om hon är snäll.ERIK.

Det gör hon också om vi bara kunna vänta.

Ligger det ingen nerfallen der?

TIIYRA

letar på marken.

Nej, men man kan komma åt trä’t.

ERIK.

Nej, det få vi inte för mormor.

THYRA.

Mormor har sagt att man inte far skaka på

trä"t, men jag mente att vi skulle leka omkring trä’t

så att det föll ändå, utaf sig sjelft.

ERIK.

Så dum Thyra är, det blir ju detsamma!

Tittar upp ät trädet.

Ack om det ville falla en persika!

THYRA.

Det faller ingen utan att man skakar!

ERIK.

Thyra får inte säga så, för det är synd.

THYRA.

Ska vi be Gud att det faller en.ERIK.

Man far icke be Gud om något godt — att

äta förstås! — — — Ack! lilla persika, fall, fall!

Jag vill att Du skall falla!

En persika faller från trädet; Erik tar upp den.

Nej se, så snällt trädet var!

THYRA.

Men nu ska vi dela den rättvist, för det var

jag som sa först att man skulle skaka på trä t . . .

LAGMANSKAN

in med ett stort ris.

Jaså, Ni är der och skakar på trä’t . . . kom

Ni stygga ungar ska Ni få af mig . . .

ERIK.

Nej, mormor, vi ha inte skakat på trä’t!

LAGMANSKAN.

Jaså Du talar osanning också! Hörde jag inte

Thyra sa att man skulle skaka på trä’t. Kom nu

ska jag låsa in Er i källarn sä Ni hvarken ska se

sol eller måne lysa . . .

AMALIA

fram.

Barnen äro oskyldiga, mor!LAGMANSKAN.

Tänk så vackert, att stå bakom busken och

lyssna, och så lära sina egna barn tala osanning!

GRANNEN

fram.

Här talas bara hvad sant är, Lagmanskan.

LAGMANSKAN.

Två vittnen bakom busken, det är alldeles som

vid tinget. Men ser Ni, jag känner knepen, och

det har jag hört och sett, det är full bevisning för

mig! — Kom nu ungar!

AMALIA.

Mor, detta är synd och skam. —

GRANNEN *

lägger fingret på munnen tecknande åt Amalia.

AMALIA

fram till barnen.

Gråt inte små barn! Lyd mormor, det är inte

farligt! Heldre ondt lida än ondt göra, och jag

vet att Ni äro oskyldiga. Gud skydde Er! Och

glöm icke Er aftonbön!

LAGMANSKAN

ut med barnen.AMALIA.

Det är svårt att tro, men det är ljuft att kunna’t.

GRANNEN.

Är det så svårt att tro Gud om godt, äfven

när han vill oss aldra bäst?

AMALIA.

Säg mig ett godt och stort ord till natten att

jag må sofva på det som på en god hufvudkudde.

GRANNEN.

Ni skall få det; låt mig tänka. — Så här: Isak

skulle offras . . .

AMALIA.

Nej! Nej!

GRANNEN.

Sansa Er! — Isak skulle offras — men han

offrades ickel

AMALIA.

Tack! tack! och god natt!

Gar till höger.

GRANNEN.

God natt mitt barn!

Gar långsamt inåt fonden.SKUGGORNAS PROCESSION

ut från mausolén, åt höger med fem stegs afstånd mellan hvarje

figur; skrider ljudlöst fram.

DÖDEN

med lie och timglas.

HVITA FRUN

blond, hög, smärt; ring på fingret med en lysande grön sten.

GULDSMEDEN

med den falska monstransen.

DEN HALSHUGGNE SJÖMANNEN

med hufvudet i handen.

AUKTIONISTEN

med klubban och anteckningsboken.

SOTARN

med lina, skrapa och viska.

NARREN

bärande sin mössa med åsneöron och bjellror på en stång med

påskrift »Segerhufva».

LANDTMÄTAREN

med bräda och stativ.

DOMAREN

lika grimerad och kostymerad som Lagmannen, med rep om

halsen; lyftad höger hand visande att pekfingret saknas.

Det har mörknat vid processionens början. Scenen är tom

medan tåget varar.LAGMANNEN

in från vcnster.

LAGMANSKAN

efter.

LAGMANNEN.

Hvad gör Du ute så sent och spökar?

LAGMANSKAN.

Hvad gör Du?

LAGMANNEN.

Jag kunde inte sofva.

LAGMANSKAN.

Hvarför det då?

LAGMANNEN.

Vet inte! Tyckte höra barnskrik i källarn.

LAGMANSKAN.

Det är inte möjligt! Ah nej! Du törs inte

sofva för Du är rädd jag ska gå och leta i dina

gömmor.

LAGMANNEN.

Och Du fruktade att jag skulle rota i dina!

Det blir en angenäm ålderdom för Philemon och

Baucis.LAGMANSKAN.

Åtminstone komma inga Gudar på besök till dem.

LAGMANNEN,

Inte precis Gudar!

PROCESSIONEN

börjar om igen från mausolén, ut åt höger.

LAGMANSKAN.

Maria Guds moder, hvad är det?

LAGMANNEN.

Himlen bevare oss!

Paus.

LAGMANSKAN.

Bed! Bed för oss!

LAGMANNEN.

Jag har försökt, men jag kan inte!

LAGMANSKAN.

Och inte jag heller! Jag (ar inga ord, och

inga tankar!

. Paus.LAGMANNEN.

Hur börjar Herrans bön?

LAGMANSKAN.

Jag har glömt den, men jag kunde den i morse.

Paus.

LAGMANSKAN.

Hvem är den hvita qvinnan?

LAGMANNEN.

Det är hon, Amalias mor, hvars minne Du

ville döda.

LAGMANSKAN.

Är det skuggor eller spöken, eller våra egna

sjuka drömmar?

LAGMANNEN

tar upp sin fallknif.

Det är djefvulens bländverk! Jag ska kasta

stål efter dem! — Tag opp knifbladet, Carolina;

jag kan inte ser Du väl!

LAGMANSKAN.

Nej jag förstår, det är inte så lätt utan

pekfinger! — Ja jag kan inte heller för resten.

Tappar knifven.LAGMANNEN.

O ve! Här hjelper icke stål! Ve! Der är

den afrättade sjömannen! Låt oss gå!

LAGMANSKAN.

Det är lätt att säga; men jag kommer ej ur

fläcken!

LAGMANNEN.

Och jag är som fastlåst i marken! Nej, jag

vill inte se mera!

Håller handen för ögonen.

LAGMANSKAN.

Men hvad är detta? Är det dunster ur jorden,

eller är det trädens skuggor?

LAGMANNEN.

Nej, det är vi som se i syne! Der går ju jag,

men jag står här! Får jag bara sofva en natt så

räcker jag ut tungan åt allihop! — Satan! tar det

aldrig slut med upptåget?

LAGMANSKAN.

Hvarför ser Du på’t då?

LAGMANNEN. "

Jag ser ju genom handen, jag ser i mörkret

genom ögonlocken!LAGMANSKAN.

Men det är slut nu!

Processionen är ute.

LAGMANNEN.

Lofvad vare . . . tänk att jag kan inte säga det!

— Hur ska man fa sofva i natt! Vi fa skicka efter

läkarn!

LAGMANSKAN.

Eller pater Colomba, kanske!

LAGMANNEN.

Han kan intet hjelpa, och den som kunde, han

vill inte! — Så må Den Andre göra’t då!

DEN ANDRE

fram från baksidan af Madonnans kapell. Han är ytterst mager

och maläten; tunnt benadt snusbrunt hår; glest skägg som hlår;

urvuxna dåliga kläder, utan linne; en röd yllehalsduk virad

om halsen; glasögon och en rotting under armen.

LAGMANNEN.

Hvem är der?

DEN ANDRE

halfhögt.

Det är jag som är Den Andre!

LAGMANNEN

till Lagmanskan.

Gör korstecknet! Jag kan icke, jag!DEN ANDRE.

Korsets tecken skrämmer mig icke, ty jag

genomgår just min pröfvotid för att kunna få bära det!

LAGMANNEN.

Hvem är Ni!

DEN ANDRE.

Jag blef den Andre, emedan jag ville vara den

Förste; jag var en ond menniska och har fått till

straff att tjena det Goda!

LAGMANNEN.

Då är Du icke Den Onde?

DEN ANDRE.

Jo; och jag har till uppgift att pina Er fram

till korset, der vi skola råkas en gång.

LAGMANSKAN

till Lagmannen.

Hör icke på honom! Bed honom gå!

DEN ANDRE.

Det hjelper inte! Ni ha kallat på mig och nu

få Ni dras med mig!LAGMANNEN OCH LAGMANSKAN

gå åt ven ster.

DEN ANDRE

följer dem.

*

AKT II.

Ett stort hvitstruket rum med svart bj el k tak, små djupa

fönster med jernstänger för. Möbler af alla slag, skåp, chiffoniers,

byråar, kistor och bord äro hopade. På möblerna äro

placerade serviser af silfver, kandelabrar, ljusstakar, kannor,

borduppsatser, vaser, statyetter etc.

Dörr i fonden: på hvar sida om dörren hänga porträtt af

Lagmannen och Lagmanskan.

Vid ett litet sybord med fatölj står en harpa.

Amalia står vid ett bord till höger och skurar en

kaffe-servis af silfver.

Solen lyser in genom fond-fönstren.

AMALIA

vid sitt arbete.

GRANNEN

in.

Nå barn, hur är det med tålamodet?

AMALIA.

Tack Granne, det går an. Men det svåraste

jag haft att göra med är denna servis af silfver,

som jag skurat en half timme utan att den blir hvit.

GRANNEN.

Det är sällsamt, men det har väl sina goda

grunder, som Lagmannen säger. Fick Ni sofva i

natt då?

AMALIA.

Tack, jag sof godt! Men Ni vet ju att far var

ute i vingården hela natten med harskramlan . . .

GRANNEN.

Ja jag hörde det. . . Hvad var det för en

befängd idé?

AMALIA.

Jo han trodde sig höra stararne som kommit

för att äta upp vinet!

GRANNEN.

Arme man! Inte äro stararne ute om nätterna!

— Nå barnen!

AMALIA.

Ja, barnen! Hon har dem i källaren än; bara

hon inte glömmer bort att ge dem mat.

GRANNEN.

F ru Amalia! Den som föder foglarne, han

glömmer icke barnen! Och nu ska jag berätta Er

något som man eljes icke får tala om. — Ser Ni,

ifran min vinkällare fins en liten glugg in till Lag-mannens. I morse då jag var nere för att lufta

ut, hörde jag röster. Och när jag tittade in genom

gluggen såg jag Erik och Thyra lekande med en

okänd liten gosse!

AMALIA.

Ni såg dem, granne? Och . . .

GRANNEN.

De voro muntra och friska . . .

AMALIA.

Hvem var lek-kamraten då?

GRANNEN.

Se, det kan jag inte gissa.

AMALIA.

Hela detta förfärliga hus är idel hemligheter.

GRANNEN.

Det är sant, men det tillhör icke oss att forska

i dem!

LAGMANNEN

in med en harskramla.

Grannen är här och konspirerar! Är det inte

nog med att han satt stararne i min vingård, med

sitt onda öga. Han har ett ondt öga, men det ska

vi snart sticka! Jag kan också göra konster.GRANNEN

till Amalia.

Är det lönt att upplysa honom? Han tror ju

inte hvad man säger!

AMALIA

går.

Här förmå vi intet!

LAGMANNEN.

Amalia: Har Du sett hvar mor mest går och

letar när hon tror sig vara ensam?

AMALIA.

Nej min far!

LAGMANNEN.

Jag såg på dina ögon att Du visste det: Det

var hitåt Du tittade.

Han nalkas en byrå, men råkar i solen.

Den förbannade solen: som ska brännas.

Han går och släpper ner en rullgardin och återvänder till byrån.

Här ska det vara! — Låt nu se! Vi ska söka

på det dummaste stället, för det är det listigaste; till

exempel här i parfymkorgen! — Alldeles rigtigt;

Han tar upp sedlar och värdepapper.

Hvad är detta? Tolf engelska banknotor på

ett pund hvardera. Tolf: — Haha! Då kan man

tänka sig resten!

Stoppar på sig papperen.Men hvad hör jag derute! — Det är stararne

igen!

Går till öppna fönstret och skramlar med harskramlan.

Laga er dän!

LAGMANSKAN

in.

Hvad går Du och spökar der?

LAGMANNEN.

Är Du inte i köket?

LAGMANSKAN.

Nej som Du ser!

Till Amalia:

Har Du slutat skura nu?

AMALIA.

Nej mor, detta slutar aldrig, ty silfret blir inte

hvitt; det måtte vara falskt.

LAGMANSKAN.

Falskt! Låt mig se, då! — Minsann är inte

silfret svart!

Till Lagmannen som släppt ner en andra rullgardin.

Hvar har Du fatt den der servisen?

LAGMANNEN.

Den der?—Jo den har jag fått af ett sterbhus.LAGMANSKAN.

För att Du upprättade bouppteckningen!

Gaf-van blef efter håfvan!

LAGMANNEN.

Du ska inte begagna äreröriga uttryck som

straffas enligt lag.

LAGMANSKAN.

Är han galen eller sade jag något galet?

LAGMANNEN.

För öfrigt var det silfver, kontrolleradt silfver.

LAGMANSKAN.

Då är det Amalias fel!

EN RÖST

genom fönstret utifrån:

Lagmannen kan göra hvitt till svart, men han

kan inte göra svart till hvitt!

LAGMANNEN.

Hvem sa" det?

LAGMANSKAN.

Jag tyckte det var en stare som talade!

LAGMANNEN

släpper ner den sista rullgardinen.

Nu är solen här, nyss tyckte jag hon var der.LAGMANSKAN

till Amalia:

Hvem var det som talade?

AMALIA.

Jag tror det var den fremmande skolmästarn

med röda halsduken.

LAGMANNEN

Usch! Låt oss tala om annat!

EN PIGA

in.

Bordet är dukadt!

Går.

Paus.

LAGMANSKAN.

Gå ner och ät, Amalia!

AMALIA

går.

Tack mor.

LAGMANNEN

sätter sig på en stol invid en kista.

LAGMANSKAN

drar sig åt byrån der parfymkorgen står.

Ska Du inte gå och äta?LAGMANNEN.

Nej, jag är inte hungrig. — Ska inte Du gå?

LAGMANSKAN.

Jag har nyss ätit.

Paus.

LAGMANNEN

tar upp ett bröd ur fickan.

Då ursäktar Du att jag äter!

LAGMANSKAN.

Du har rådjursstek på bordet!

LAGMANNEN.

Nej hvad Du säger!

LAGMANSKAN.

Du tror att jag förgiftar maten?

LAGMANNEN.

Ja, ty den smakte kreosot i morgse.

LAGMANSKAN.

Dch det jag åt smakte metall . . .

LAGMANNEN.

Om jag nu försäkrar Dig att jag icke lagt något

i din mat. . .LAGMANSKAN.

Så tror jag Dig inte! Och om jäg bedyrar. .

LAGMANNEN.

Så tror jag inte!

Äter brödet.

Rådjursstek är mycket godt, det osar ända hit,

men bröd är icke dåligt!

Paus.

LAGMANSKAN.

Hvarför sitter Du och vaktar kistan?

LAGMANNEN.

Af samma skäl som Du bevakar parfymerna.

LAGMANSKAN.

Jaså, Du har varit der, hustjuf.

LAGMANNEN.

Likplundrerska!

LAGMANSKAN.

Tänk, sådana ord, mellan oss! Oss/

Gråter.

LAGMANNEN.

Ja, verlden är ond, och menniskorna äro onda.LAGMANSKAN.

Ja, det kan Du med skäl säga, och otacksam

framför allt! Otacksamma barn som bestjäla en pä

arrendet, otacksamma barnbarn som stjäla frukten

af trä’t; Du har så rätt: verlden är ond . . .

LAGMANNEN.

Det vet nog jag bäst som sett all uselhet; och

nödgats döma till döden. Men det är derför pöbeln

hatar mig, liksom om jag skulle ha skrifvit lagen . . .

LAGMANSKAN.

Hvad folket säger betyder ingenting bara man

har ett rent samvete . . .

Det bultar tre slag i det största skåpet.

Hvad är det? Hvem är der?

LAGMANNEN.

Det var skåpet; och det knakar ju alltid mot

regnväder.

Det bultar tre tydliga slag igen.

LAGMANSKAN.

Det är något spektakel som den der vandrande

charlatanen ställt till!

Locket pa kaffepannan hvilken Amalia nyss skurat, glappar upp

och smäller igen några gånger.

LAGMANNEN.

Hvad är det då?LAGMANSKAN.

Ja, det är den der trollkarlen som kan konster,

men inte skrämmer han mig inte.

Kannan smäller.

LAGMANNEN.

Du tror att det är en sån der magnetisör?

LAGMANSKAN.

Ja, hvad det nu kallas för . . .

LAGMANNEN.

Må vara, men hur kan han veta vära

hemligheter ?

LAGMANSKAN.

Hemligheter? Hvad menar Du?

Pendylen slår en oräknelig mängd slag.

LAGMANNEN.

Nu är jag rädd!

LAGMANSKAN.

Så må Sjelfva Den ta mig om jag stannar här!

Solkatten faller på Lagmanskans porträtt.

Ser Du! Han vet den hemligheten också.

LAGMANNEN.

Du menar att det sitter ett porträtt af henne

bakom ditt?LAGMANSKAN.

Kom härifrån så gå vi ner och äta; sen få vi

tala om hur vi ska kunna sälja gården och

alltsammans på auktion . . .

LAGMANNEN.

Ja Du har rätt, sälja rubb och stubb, göra

rent hus på det gamla och så börja nytt lif! —

Låt oss gå att äta!

DEN ANDRE

i dörren.

LAGMANNEN OCH LAGMANSKAN

rygga.

LAGMANNEN.

Detta är icke en vanlig menniska!

LAGMANSKAN.

Tala till honom!

LAGMANNEN

till den Andre:

Hvem är herrn?

DEN ANDRE.

Det har jag sagt två gånger; men att Ni icke

tror mig, det är ett af Era straff, ty om Ni trodde

skulle det förkorta Era lidanden.LAGMANNEN

till Lagmanskan:

Det är nog — han! För jag fryser till is! Hur

ska vi bli af med honom? Jo, man säger att orena

andar icke lida musikens toner. Spela för honom på

harpan, Carolina.

LAGMANSKAN

sätter sig förskrämd vid bordet, tar harpan och spelar ett

allvarligt preludium i moll.

DEN ANDRE

åhör andaktsfull och rörd.

LAGMANSKAN

till Lagmannen:

Har han gått?

DEN ANDRE.

Tack, min Fru för musiken; det döfvar smärtan

och väcker minnen om ett bättre, äfven hos en

osalig . . . Tack Fru! — Hvad nu auktionen beträffar

tror jag Ni handlar fullkomligt rätt, ehuruväl jag

menar att en redlig konkurs varit bättre — ja, cedera

bonis och låta hvar och en få sitt igen.

LAGMANNEN.

Konkurs? Jag har inga skulder . . .

DEN ANDRE.

Inga skulder!LAGMANSKAN.

Min man har inga skulder!

DEN ANDRE.

Inga skulder! Den som vore så lycklig!

LAGMANNEN.

Ja, så är det! Men andra äro skyldiga mig . . .

DEN ANDRE.

Förlåt dem då!

LAGMANNEN.

Här är inte fråga om förlåtelse utan om

betalning . . .

DEN ANDRE.

Godt! Då ska Ni få betala! — Farväl för

denna gång! Vi råkas ofta igen, senast vid den

stora auktionen!

Går baklänges ut.

LAGMANNEN.

Han är rädd för solen, han också! Haha!

DEN ANDRE.

Ännu en tid, ja. Men när jag vant mig vid

ljuset en gång, skall jag hata mörkret!

Ut.LAGMANSKAN

till Lagmannen:

Tror Du att det är. . . den Andre?

LAGMANNEN.

Han lär ju icke se ut så, men tiderna

förändras och vi med dem. Förr sas det att han gaf

guld och ära, men den här går ju och kräfver. . .

LAGMANSKAN.

Det är en strunt och en charlatan det är

alltsammans; en mjeker som inte vågar bitas fastän

han ville sä gerna!

DEN ANDRE

i dörren:

Akta Er för mig! Akta Er!

LAGMANNEN

lyfter högra handen.

Akta Er sjelf!

DEN ANDRE

lyfter sin hand och låtsas skjuta pistol med näfven.

Hut!

LAGMANNEN

blir stående stel i gesten.

O ve!DEN ANDRE.

Du har aldrig trott på det goda; nu skall Du

tro på den Onde! Ser Du den Allgode kan icke

göra ondt, derför öfverlåter han det åt sådana

uslingar som jag är! Men för säkrare resultat skull

ska Ni två fa pina hvarandra och Er Sjelfva!

LAGMANSKAN

pä knä för den Andre:

Skona oss! Hjelp oss! Nåd!

DEN ANDRE

som om han refve sina kläder:

Stig upp, menniska! Ve mig! En är den Ende

Du skall bedja till! Stig upp, eller. . . Nå, nu tron

I, fastän jag inte har röd kappa och svärd och

penningpung och kan säga lustigheter; men akta Er

Ni för att ta mig skämtsamt. Jag är allvarlig som

synden och sträng som vedergällningen! Icke har

jag kommit för att locka Er med guld och ära, utan

för att tukta Er med ris och skorpioner . . .

Klockan slår som förr, det mörknar.

Er tid hastar åt slutet, derför ställ om ditt hus,

ty Du skall dö!

Det hörs ett dån som af oväder.

Hvems röst är det nu som talar? Säg det, och

skrämm den med harskramlan när han blåser fram

öfver din vingård! Storm och hagel, heter han, och

han bär förödelsen under sina vingar och straffet ii sina klor. Tag på Dig segerhufvan nu och kläd

Dig i det goda samvetet. . .

Hagelskuren höres smattra.

LAGMANNEN.

Nåd!

DEN ANDRE.

Ja, om Du lofvar bättring!

LAGMANNEN.

Jag lofvar och svär . . .

DEN ANDRE.

Du kan icke svära, ty Du har redan svurit

bort dig! Men lofva att först af allt befria barnen . . .

och sedan allt det andra!

LAGMANNEN.

Jag lofvar! att innan solen gått ner skola barnen

vara här!

DEN ANDRE.

Första steget framåt alltså, men vänder Du dig

om, så skall Du se att jag gör skäl för mitt namn,

ty jag heter: Legio!

Lyfter rottingen, hvarvid Lagmannen löses ur sin stelkramp.

*

AKT III.

En vinkällare med fat i en rad till höger, en rad till

venster. Jerndörr i fonden.

Faten hafva olika beteckningar; på de första närmast

salongen äro små brickor anbragta öfver knanarne och på dessa

stå glas.

Till höger i förgrunden en vinpress och ett par halmstolar.

Buteljer, trattar, sifoner, korgar etc. här och der.

ERIK OCH THYRA

sitta vid vinpressen.

ERIK.

Jag tycker det är tråkigt.

THYRA.

Det är för att mormor är stygg.

ERIK.

Man far inte säga så!

THYRA.

Nej, det kan vara, men hon är stygg.

ERIK.

Thyra får inte säga så! för då kommer inte

den lilla gossen och leker med oss igen.

TIIYRA.

Då ska jag inte säga så mera. Bara det inte

vore så mörkt.

ERIK.

Minns inte Thyra att gossen sa vi inte skulle

klaga . .

THYRA.

Då ska jag inte göra så mera . . .

Solkatten syns på golfvet.

Åh! Se solkatten!

Hon springer upp och ställer sig på solkatten.

ERIK.

Thyra far inte trampa på solen, det är synd!

TIIYRA.

Nej, jag trampar inte på honom med flit, jag

vill bara ha honom hos mig; se nu har jag honom

i famnen, och nu klappar jag honom . . . Nej, se

han kysser mig på mun.

LEK-KAMRATEN

in bakifrån ett vinfat; han är klädd i en hvit blus som räcker

nedanför knäna och ett blått skärp om lifvet; sandaler på

fotterna; han är blond och när han inträder ljusnar det i källaren.ERIK

går emot honom och helsar.

God dag Du lilla gosse. — Kom och helsa,

Thyra! Hvad heter Du gosse, i dag skall Du säga

oss det!

LEK-KAMRATEN

ser på honom.

THYRA

Erik ska inte vara påflugen för då blir gossen

blyg. — Men hvad är din pappa, lilla gosse?

LEK-KAMRATEN.

Inte vara så nyfikna! När ni lärt känna mig

bättre ska ni få veta allt det der. — Men nu ska

vi leka något.

THYRA.

Ja, men inte något nyttigt, för det är så

tråkigt. Det ska bara vara vackert.

LEK-KAMRATEN

ler.

Ska jag tala om en saga?

THYRA

Ja, men inte ur Bibliska Historien, för den kan

vi utantill . . .LEIC-KAMRATEN

ler.

ERIK.

Thyra säger sådant så att gossen blir ledsen . .

LEK-KAMRATEN.

Nej, små vänner, jag blir icke ledsen. .. Men

om ni nu äro rigtigt snälla så ska vi gå ut i det

fria och leka . . .

ERIK.

Åh ja! åh ja! — Men det är ju sant, vi fa

ju inte för mormor . . .

LEK-KAMRATEN.

Jo, mormor har sagt att hon helst såge Er fria,

och derför gå vi nu innan hon åtrar sig. Kom då!

TIIYRA.

Åh så roligt! Åh .. .

Dörren i fonden öppnas; man ser utanför en solbelyst gulnad

rågåker med Blåklint ocli Prestkragar.

LEK-KAMRATEN.

Kom barn! Ut i solen att fröjdas åt lifvet!

THYRA.

Få vi ta katten med oss; det är så synd att

han skall stanna här i mörkret?LEK-KAMRATEN.

Ja, om han vill följa med Er! Locka på honom!

ERIK OCH THYRA

ga mot dörren, solkatten följer dem på golfvet.

ERIK.

Nej se så snäll han är!

Jollrar till solkatten.

K isse Misse Plurre Murre!

LEK-KAMRATEN.

Tag honom på armen nu Thyra för annars

kommer han inte öfver tröskeln.

TIIYRA

får solkatten på armen.

ALLA

ut; dörren stänges af sig sjelf.

Paus.

Lagmannen in med en lykta. Lagmanskan med riset.

LAGMANSKAN.

Här är svalt och skönt, och så är man inte

plågad af solen.

LAGMANNEN.

Och tyst är det också. Men hvar äro ungarne?

De söka efter barnen.LAGMANNEN.

Jag tror att de tagit oss på orden.

LAGMANSKAN.

Oss? Märk att jag lofvade ingenting, för han

-— Du vet — talte bara till Dig på slutet.

LAGMANNEN.

Det kan vara, men den här gången måste vi

lyda, för jag vill inte ha något spektakel mera med

hagelskurar och sådant. — Emellertid här fins inte

barnen, och de komma nog igen när de bli hungriga

LAGMANSKAN.

Och då gratulerar jag dem!

Riset ryckes ur hennes hand och dansar bort bakom ett fat.

Nu spökar det igen!

LAGMANNEN.

Nå men så foga Dig då, och gör som han —

Du vet! säger. Jag för min del törs inte göra

något orätt mer. Vinet på marken är förstördt, och

man får vara glad åt det man har under tak. Kom

hit Carolina ska vi stärka oss litet med ett glas godt!

Han knackar på ett fat, och tappar i ett glas.

Detta är kometåret, anno 1869 då stora

kometen kom och man sa att det betydde krig. Det

vardt ju krig också.

Bjuder Lagmanskan ett fylldt glas.

LAGMANSKAN.

Drick först Du!

LAGMANNEN.

Nej, vet Du; tror Du det är gift i detta också?LAGMANSKAN.

Det trodde jag nu inte . . . men, ja vi fa aldrig

någon frid mer och ingen lycka.

LAGMANNEN.

Gör som jag: foga Dig!

Dricker.

LAGMANSKAN.

Jag vill nog och försöker också, men när jag

tänker på hur illa andra behandlat oss, så känner

jag mig liksom lika god som de andra —

Dricker.

Det var ett rigtigt godt vin!

Sätter sig.

LAGMANNEN.

Vinet är godt och lättar på sinnet. — Ja, den

vise säger ju att vi äro lika goda kålsupare och

då kan jag inte förstå hvarför den ena ska gå och

mästra den andra.

Dricker.

Jag för min del har alltid handlat lagligt, det

vill säga efter gällande lagar och författningar; om

andra varit okunniga om lagen, så är det deras fel,

ty ingen får vara okunnig om lagen! Alltså om

Adolf icke betalar sitt arrende, så är det han som

brutit lagen och icke jag.

LAGMANSKAN.

Och Du far skulden likafullt, och går der som

en brottsling; men är det inte som jag säger: det

fins ingen rättvisa till i världen. Om Du gjorderätt skulle Du processat mot Adolf och vräkt famil

jen, men det är inte för sent än . . .

Dricker.

LAGMANNEN.

Ja, ser Du, om jag ville gå fullt lagligt till väga,

så skulle jag yrka upplösning af hans äktenskap,

och då vore han arflös . . .

LAGMANSKAN.

Men så gör det då!

LAGMANNEN

ser sig omkring.

Njaa! — Det vore nog radikalmedlet!

Skils-messa beviljas nog ej, men man kunde fa

äktenskapet förklaradt ogiltigt på grund af formfel . . .

LAGMANSKAN.

Om det inte fins något då?

LAGMANNEN.

Något ankommen.

Det fins alltid formfel, bara man ser efter.

LAGMANSKAN.

Nå då så! Tänk den odågan som väntar lifvet

ur oss, men nu ska han få se på naturens ordning

hur den drifver ut drönare på landsvägen . . .LAGMANNEN.

Haha! Du har så rätt, rätt! Och vet Du när

jag tänker noga på saken, hvad är det vi ha att

förebrå oss, hvad ha vi gjort för ondt? Det der

med monstransen, det är småaktigt att tala om och

det har icke skadat en menniska, och att jag skulle

aflagt mened, det är helt enkelt lögn. Jag fick ett

fulslag i fingret, det var alltsammans och helt naturligt.

LAGMANSKAN.

Det vet väl jag bäst. .. och jag vill lägga det till

att det der med hagelskuren det var lika sjelfklart

som om det stått i almanackan!

LAGMANNEN.

Ja, se der! Det menar jag också. Och

der-för, vet Du Carolina, att vi gjorde bäst i att glömma

det här sista pratet, och tycker Du som jag så vända

vi oss till en annan prest och låta viga in Mausolén.

LAGMANSKAN.

Hvarför skulle vi inte göra det?

LAGMANNEN.

Hvarför skulle vi inte göra det? Kanske

der-för att den der magnetisören går omkring och skrockar?

LAGMANSKAN.

Säg mig, tror Du att det är en magnetisör bara?

6LAGMANNEN

skroderar.

Det? Det är en första rangens charlatan En

Chiar-la-tan!

LAGMANSKAN.

Ser si g omkring.

Jag är inte säker jag.

LAGMANNEN.

Men jag är säker. Sä-ker! Och om han kom

inför mina ögon en gång till, nu till exempel, skulle

jag dricka honom till och säga: skål, gamle skämtare!

Hans lyftade glas ryckes ur handen och sväfvar ut genom kulissen.

Hvad är det?

Lyktan slocknar.

LAGMANSKAN.

Hjelp oss!

En stormil höres och så blir det tyst.

LAGMANNEN.

Gå efter tändstickor bara så skall jag klara det

här. Ty numera fruktar jag intet. Intet!

LAGMANSKAN

går.

Jaja. Kommer Du ifrån det här med lifvet, så ...

LAGMANNEN.

Tyst Du! Tyst Du!DEN ANDRE

stiger fram bakifrån ett fat.

Nu ska vi tala enskildt.

LAGMANNEN

skrämd.

Hvar kommer Ni ifrån?

DEN ANDRE.

Det rör Dig inte.

LAGMANNEN

rätar på sig.

Hvad är det för språk?

DEN ANDRE.

Det är ditt! — Af med mössan!

Blåser på Lagmannen, hvars mössa lyftes af och faller till golfvet.

Hör på nu hur domen afkunnas: Du har velat

skilja hvad Den, hvars namn jag icke far nämna,

har förenat. Nu skall Du varda skild från din

ålderdoms stöd och ensam skall Du löpa ditt gatlopp;

ensam skall Du lida den sömnlösa nattens qval.

LAGMANNEN.

Är det barmhertigt det?

DEN ANDRE.

Det är rättvisan, det är lagen: öga för öga och

tand för tand! Evangelium låter på annat sätt, men

det vill Du inte höra talas om! Opp och löp nu!

Slår med rottingen i luften.j5cenen är en trädgård med Cypresser och klippta Taxiis

i form af obelisker, kandelabrar, vaser etc; derunder rosor,

stockrosor, digitalis. Midt i, en källa, öfver hvilken lutar sig en

jättestor Fuchsia (»Kristi bloddroppar») med blommor. Fonden en gul

rågåker i ax med blåklint och prestkragar; i midten en

fogel-skrämma; längst i fjerran vinberg och klippor af ljusgula skiffrar

med bokskog och ruiner af riddarborgar.

Landsväg löper i fonden; till höger en täckt hvalfgång i

götisk stil. Framför en Madonna med Barnet.

Erik och Thyra in hållande Lekkamraten i handen.

ERIK.

Nej, så vackert! O!

THYRA.

Hvem bor här?

LEK-KAMRATEN.

Den som trifs här, är hemma här!

THYRA.

Få vi gå och leka här då?

LEK-KAMRATEN.

Öfverallt, utom i den allén till höger.ERIK.

Och vi få plocka blommorna också?

LEK-KAMRATEN.

Ni få plocka af alla blommorna, men icke röra

trädet vid källan, små vänner!

THYRA.

Hvad är det för ett träd?

ERIK.

Det är ju

sänker rösten

Kristi Blodsdroppar, vet jag!

THYRA.

Erik skall göra korstecknet, när han nämner

Guds namn.

ERIK

gör korstecknet.

Säg, lilla gossen hvarför få vi inte röra det trädet?

THYRA.

Erik ska inte vara frågvis utan lyda bara! —

Men säg lilla gosse, hvarför ska den fula

fogelskräm-man stå der; kan vi inte få ta bort den?

LEK-KAMRATEN.

Tag gerna bort den så kommer foglarne hit och

sjunger för oss!ERIK OCH THYRA.

Skynda mot fonden och rycka ner fogelskrämman.

ERIK.

Bort du fula fogelskrämma! Kom små foglar

och ät nu!

Guldfogeln kommer flygande från höger och sätter sig i fuchsian.

Nej, se guldfogeln, se Thyra!

THYRA.

Ah, nej så vacker den är! Kan den sjunga också?

Guldfogeln ropar som göken.

ERIK.

Kan gossen förstå hvad fogeln sjunger?

LEK-KAMRATEN.

Nej, barn, det är foglarnes små hemligheter och

dem ha de rätt att behålla för sig.

THYRA.

Ja visst, ser Erik, annars skulle ju barnen gå

och tala om hvar deras bo var och så skulle de

gå och ta bort äggen, och då blef ju fogeln så

ledsen och kunde inte få några ungar mer!

ERIK.

Thyra är så snusförnuftig, så!LEK-KAMRATEN

med fingret på munnen.

Tst! Det kommer nägon! Låt oss nu se om

han trifs hos oss eller inte.

SOTARGOSSEN.

in, stannar förvånad och tittar.

LEK-KAMRATEN.

Nå gosse, vill Du inte komma och leka med oss.

SOTARGOSSEN

stryker af mössan; förlägen.

Inte vill Ni leka med mig.

LEK-KAMRATEN.

Hvarför inte det?

SOTARGOSSEN.

Jag är ju så sotig, så; och för öfrigt kan jag

inte leka, jag vet inte hvad det är.

THYRA.

Tänk den stackars gossen han har aldrig lekt,

LEK-KAMRATEN.

Hvad heter Du då?

SOTARGOSSEN.

Heter? De kalla mig Olle .. . men . . .LEK-KAMRATEN.

Hvad heter Du mer, då?

SOTARGOSSEN.

Mer? Jag heter inte mer.

LEK-ICAMRATEN.

Din pappa då?

SOTARGOSSEN.

Det har jag ingen.

LEK-KAMRATEN.

Din mamma då?

SOTARGOSSEN.

Det vet jag inte.

LEK-KAMRATEN.

Han har ingen pappa och mamma. Kom hit

min gosse till källan, så skall Du bli hvit som en

liten prins.

SOTARGOSSEN.

Om någon annan sa det, skulle jag inte tro t. . .

LEK-KAMRATEN.

Hur kan du tro mig då?SOT ARGOSSEN.

Jo, jag vet inte, men jag tycker Du ser ut så

som det vore sant.

LEK-KAMRATEN.

Thyra, ge gossen din hand! — Vill Du ge

honom en kyss också?

THYRA

tvekar först, sedan

Ja, när Du ber mig!

kysser sotargossen; lekkamraten doppar handen i källan och stan*

. ker i gossens ansigte, hans svarta mask faller omärkligt.

LEK-ICAMRATEN.

Se, nu är Du hvit; gå nu bakom den der

rosenbusken, får Du nya kläder!

SOTARGOSSEN.

Hvarför får jag allt detta, som jag icke förtjent

LEIC-KAMRATEN.

Derför att Du tror Dig icke ha förtjänat det

SOTARGOSSEN

går bakom rosenbusken.

Då tackar jag fastän jag icke förstår hvad det

menas.THYRA.

Har gossen varit stygg efter som han blifvit

sotare ?

LEK-KAMRATEN.

Nej, det har han inte varit; men han hade en

stygg förmyndare, som tog alla hans pengar från

honom och då måste han ut i verlden och försörja

sig. . . Se så fin han är nu!

SOTARGOSSEN

in i ljus soinmardrägt.

LEIC-KAMRATEN

till sotargossen.

Gå nu in i hvalfgången der, så möter Du någon

som är Dig kär .. . och håller af Dig!

SOTARGOSSEN.

Hvem kan hålla af mig?

LEK-KAMRATEN.

Se efter!

SOTARGOSSEN

går mot hvalfgången, der han mötes af en hvit dam, som lar

honom i famn.

THYRA

Hvem bor derinne?LEK-KAMRATEN

med fingret på munnen.

Nyfiken! — Men hvem kommer der?

LAGMANSKAN

på landsvägen med påse på ryggen och käpp i handen.

ERIK.

Det är mormor! O, nu äro vi olyckliga.

THYRA.

O ve! Det är mormor!

LEK-KAMRATEN.

Sansa Er barn! Jag skall ta skulden på mig.

ERIK.

Nej, det får Du inte, för då slår hon Dig.

LEK-KAMRATEN.

Nå kan jag inte fa ta stryk för mina vänner?

ERIK.

Nej! Det vill jag.

THYRA.

Och jag med.LEK-KAMRATEN.

Tyst! Och kom hit bakom, så slipper ni bannor!

De dölja sig.

LAGMANSKAN

fram till källan.

Se här är den berömda källan, som skall bota

för allt! sen engelen har rört om förstås! — Men

det är nog bara lögn! Nå, man kan ju alltid släcka

törsten, och vatten som vatten!

Hon lutar sig öfver källan.

Men hvad ser jag för slag! — Erik och Thyra

med en främmande gosse! Hvad betyder det? För

de äro icke här. Det måtte vara en spåkälla.

Hon tar bägaren och fyller samt dricker.

Fy, så det smakar koppar . . . tänk han har

varit här och förgiftat vattnet också 1 Allt är

för-giftadt! Allt! Allt! — Trött är jag fastän åren

eljes icke tagit på mig . . .

Hon speglar sig och kramar sig inför källan.

Jag ser ju tvertom rätt ung ut. . . men tungt

är att gå, och ändå tyngre att resa sig . . .

Hon gör ansträngningar att komma pä benen.

Min Gud, min Gud haf förbarmande eljes blir

jag liggande . ..

LEIC-KAMRATEN

tecknar åt barnen att bli stående; går fram och torkar svetten ur

pannan på Lagmanskan.

Stig upp och var icke ond längre!LAGMANSKAN

reser sig.

Hvem är det? — Jaså, det är gunstig herrn

som lockar mina barn på orätta vägar!

LEK-KAMRATEN.

Gå, otacksamma qvinna! Jag torkar

ångestsvetten ur din panna och reser upp Dig när Du dignat,

och Du lönar mig med bannor. Gå, gå!

LAGMANSKAN

ser häpen på honom; derpå slår hon ner ögonen, vänder sig

bort och går ut.

ERIK OCH THYRA

fram.

ERIK.

Men det är synd om mormor i alla fall, fastän

hon är stygg.

THYRA.

Det här är tråkigt, och jag vill gå hem.

LEK-KAMRATEN.

Vänta litet! Inte vara otåliga! — Se der

kommer en annan bekant.

LAGMANNEN

på landsvägen.

LEK-KAMRATEN.

Han får icke komma hit och orena källan.

Han vinkar med handen; solkatten faller på Lagmannen så att

han vänder och går ut.Det är vackert att Ni tycker synd om de gamle,

barn, men Ni måste tro att jag handlar rätt. Tror

Ni det?

ERIK OCH THYRA.

Ja, vi tro, vi tro!

THYRA.

Men jag vill gå hem till mamma.

LEK-KAMRATEN

Du ska få gå.

Den Andre synes i fonden och går bakom buskarne.

LEKKAMRATEN.

Ty nu måste jag gå; det ringer snart Angelus...

ERIK.

Hvart ska gossen gå då!

LEK-KAMRATEN.

Jag har andra barn att leka med, långt borta

dit Ni ej fa följa. Men när jag nu lemnar Er här,

så glöm icke hvad jag sagt Er att Ni inte fa röra trä’t.

ERIK.

Vi ska lyda! Vi ska! Men gå inte bort, Tör

det blir mörkt straxt.LEK-ICAMRATEN.

Nåå! Den som har godt samvete och kan läsa

sin aftonbön har intet, intet att vara rädd för.

THYRA.

När kommer Du igen till oss, gosse?

LEK-KAMRATEN.

Jag kommer igen till julen, och alla jular! —

God natt, små vänner!

Han kysser dem på pannan och går åt fonden mellan buskarne;

när han blir synlig i fonden har han ett litet kors med en fana

på liknande det som Jesusbarnet plägar afbildas med när det står

nvid lammet. Det ringer Angelus. Nu lyfter han fanan

vinkande åt barnen, och han omhvärfves af ett starkt hvitt ljus,

samt går ut.

ERIK OCH THYRA

på knä; göra tyst bön medan ringningen pågår.

ERIK

korsar sig.

Vet Thyra hvem gossen var?

THYRA.

Det var Frälsarn!

DEN ANDRE

träder fram.

THYRA

skrämd; flyr till Erik, som skyddar henne med sina armar.

Hu!ERIK

till Den Andre.

Hvad vill Ni oss? Otäcka!

DEN ANDRE.

Jag ville blott... Se på mig!

ERIK.

Jaha.

DEN ANDRE.

Så ser jag ut derför att jag en gång rörde vid

trädet; sedan var det min lust att narra andra göra

detsamma. Men nu sedan jag är gammal har jag

ångrat mig, och nu går jag omkring bland

menni-skorna och varnar dem, men nu tror ingen mig mer,

ingen, derför att jag en gång ljugit.

ERIK.

Oss behöfver Du icke varna, för oss kan Du

ändå inte narra.

DEN ANDRE.

Ty-ty-ty-ty! Inte så högmodigt, lilla vän!

Eljest är det bra.

ERIK.

Gå Er väg då, för jag vill inte höra på Er en

gång! Och Ni skrämmer ju min syster.DEN ANDRE.

Jag skall gå, ty jag trifs inte här, och jag har

göromål på annat håll. Farväl barn!

AMALIAS

röst frän höger.

Erik och Thyra!

ERIK OCH THYRA.

O, det är mamma! lilla mamma!

AMALIA

in.

ERIK OCH THYRA

springa i hennes famn.

DEN ANDRE

rörelse, vänder sig bort.

*

AKT IV.

En korsväg i en granskog. Månsken.

HEXAN

står och väntar.

LAGMANSKAN

Nå ändtligen! der är ni!

HEXAN.

Ni har låtit mig vänta; hvarför har ni kallat

på mig?

LAGMANSKAN.

Hjelp mig!

HEXAN.

Med hvad?

LAGMANSKAN.

Mot mina fiender.

HEXAN.

Mot dina fiender fins bara en hjelp: gör dem

godt.

LAGMANSKAN.

Vet någon: jag tror verlden är vorden

upp-och nervänd.

HEXAN.

Ja, så synes.

LAGMANSKAN.

Sjelfva Den Andre — Du vet — har blifvit

omvänd.

HEXAN.

Nå då kan det vara på tiden för Dig också!

LAGMANSKAN.

På tiden; Du menar att mina år skulle trycka

mig. Men det var inte mer än tre veckor sen, så

dansade jag på bröllop.

HEXAN.

Och det är sällheten för Dig. Är det intet

annat så skall Du få ditt lystmäte, ty här skall bli

bal i natt, fastän jag inte kan deltaga.

Här?

LAGMANSKAN.HEXAN.

Just här; den börjar när jag vill. . .

LAGMANSKAN.

Så skada att jag inte har min urringade

klädning med mig.

IIEXAN.

Det kan Du fa låna af mig och dansskor med .

röda klackar.

LAGMANSKAN.

Kanske det fins handskar och solfjäder också?

HEXAN.

Allt! Och många unga kavaljerer i synnerhet

som komma att utnämna Er till balens drottning.

LAGMANSKAN.

Nu skämtar ni med mig!

IIEXAN.

Nej, jag skämtar icke; och jag vet att just på

dessa baler man har nog smak att välja den rätta

baldrottningen — med den rätta menar jag den

värdigaste . . .

LAGMANSKAN.

Den skönaste, menar ni . . .HEXAN.

Nej, det gör jag inte, utan den värdigaste. Vill

ni, så blåser jag in balen genast?

LAGMANSKAN.

Hjertans gerna för mig.

HEXAN.

Gå då åt sidan litet, så råkar ni Er

kammarjungfru, medan salen ställs i ordning.

LAGMANSKAN

gar ut i en höger kuliss.

Tänk jag far kammarjungfru också . . . vet Frun

det att det var min ungdomsdröm som aldrig blef

uppfyld.

HEXAN.

Ser ni, att »hvad man önskar sig i ungdomen,

det får man på ålderdomen».

Blåser i en pipa.

Changemang a vue.

Scenen förvandlas till botten af en kitteldal; fond och sidor

branta svarta bergväggar utan vegetation. Till venster i

förgrunden Baldrottningens tron. Till höger musikestraden.

Midt på scenen en Pan-stod, omgifven af krukväxter:

Bolmört, Kardborre, Tistlar, Rödlök etc.

Musikanterna in; klädda i grått, med krithvita, sorgsna

ansikten och trötta åtbörder; de synas stämma sina instrument, som

ej ge någon ton.Kapellmästarn.

Balgästerna bestående af krymplingar, tiggare, nattmän, alla

komma in dragande på sig svarta handskar. Långsamma

rörelser, begrafningsminer.

Den Andre > samma person: en sjuttioårig sprätt med

Ceremonimästaren / svart peruk som är for liten så att det

gråa håret synes inunder; vaxade mustacher, enkel-lorgnett;

ur-växt frackkostym, skaftstöflar. Han är trist och synes lida af sin rol.

De sju Dödssynderna in och ställa sig kring tronen.

Högmod. Girighet.

Vällust. Vrede.

Dryckenskap. Afund.

Lättja.

Prinsen in: puckelryggig, solkig sammetsjacka med blanka

knappar, värja, spetskragar, stöflar med sporrar.

Hela följande scen spelas med ett oryggligt trist allvar, utan

ett drag af ironi, satir eller humor; alla figurerna hafva ett stycke

af dödsmask, gå ljudlöst (på filtsulor) och göra enkla besvärade

gester såsom inlärda.

PRINSEN

till Ceremonimästaren.

Hvarför stör Du min ro vid denna

midnattstimma?

CEREMONIMÄSTAREN.

\

Du frågar alljemt, broder, hvarför. Har ljuset

ej gått upp för dig ännu?

PRINSEN.

Till hälften blott; jag ser ett sammanhang

mellan mitt lidande och min skuld, men jag fattar ej

hvarför jag skall lida evigt, då Han lidit i mitt ställeCEREMONIMÄSTAREN.

Evigt! Du dog i går; då upphörde tiden för

Dig och derför föreralla Dig några timmar som eviga.

PRINSEN.

I går?

CEREMONIMÄSTAREN.

Ja! — men när Du var stolt och icke ville ha

hjelp att lida så får Du dras med det sjelf.

PRINSEN.

Hvad har jag gjort då?

CEREMONIMÄSTAREN.

Sublima fråga!

PRINSEN.

Nå, men säg då!

CEREMONIMÄSTAREN.

Efter som vår uppgift är att plåga hvarandra

med sanningen — vi voro ju så kallade

sannings-hjeltar i lifvet — så skall jag säga Dig en del af din

hemlighet. Du var ju och är ännu en puckelrygg . . .

PRINSEN.

Hvad är det?CEREMONIMÄSTAREN.

Ser Du! Du vet icke det som alla andra visste.

Men alla andra hade medlidande med Dig, och

derför fick Du aldrig höra ordet som är namnet på

ditt lyte . . .

PRINSEN.

Hvad är det för lyte? Du menar kanske det

att jag har »dåligt bröst», men det är intet lyte.

CEREMONIMÄSTAREN.

»Dåligt bröst»; ja det är ditt namn på saken.

Emellertid: menniskorna dolde ditt kroppsfel, och

de sökte att mildra din olycka genom

barmhertig-het och vänlighet; men Du tog deras nåd som en

skyldig tribut, och deras uppmuntrande ord som

beundran af dina kroppsliga företräden, och Du kom

slutligen så långt i sjelfkärlek att Du ansåg Dig

vara en manlig skönhet; när slutligen kvinnan gaf

Dig sin gunst af medlidande, trodde Du dig vara

en oemotståndlig eröfrare.

PRINSEN.

Med hvad rätt står Du här och säger mig dessa

grof heter?

CERRMOIMÄSTAREN.

Rätt? Jag uppfyller den ondskefulles sorgliga

pligt att straffa en ondskefull; och Du skall straxt

fa uppfylla samma din grymma pligt mot en till

galenskap fåfäng qvinna, hvilken liknar Dig så nära

som möjligt.PRINSEN.

Det vill jag inte!

CEREMONIMÄSTAREN.

Försök att göra annat än det Du måste, och

Du skall erfara en disharmoni som Du icke skall

kunna förklara.

PRINSEN.

Hvad är det?

CEREMONIMÄSTAREN.

Det är att Du icke straxt kan upphöra att vara

hvad Du är; och Du är hvad Du velat blifva.

Slår i händerna.

LAGMANSKAN

in i samma åldriga otympliga figur men sminkad och i pudrad

roccocoperuk; klädd i urringad rosenröd klädning, röda skor,

solQäder af påfågelsfjädrar.

LAGMANSKAN

något osäker.

Hvar är jag? Har jag gått rätt?

CEREMONIMÄSTAREN.

Ni har gått alldeles rätt, och ni är i Väntsalen

vi kallar. Den kallas så emedan vi

suckar

tillbringa vår tid här i väntan ... i väntan på något

som skall komma en gång . . .LAGMANSKAN.

Ja, det är ju ganska nätt. . . och der är

musiken . . . och der är en byst. . . hvem är den aff

CEREMONIMÄSTAREN.

Det är en hednisk afgud, kallad Pan, emedan

han utgjorde de gamles allt i allom; och som vi här

äro gamla eller mer och mindre gammalmodiga, så

ha vi fått honom hit att se på!

LAGMANSKAN.

Inte äro vi gamla . ..

CEREMONIMÄSTAREN.

Jo, min drottning; när nya tiden bröt in

suckar

så kunde vi inte följa med, utan blefvo efter . . .

LAGMANSKAN.

Nya tiden . . . hvad är det för tal... när

började den tiden?. ..

CEREMONIMÄSTAREN.

Det är lätt uträknadt när år ett gick in . . . Det

var en natt för öfrigt, som var stjernklar, och mild

måtte den ha varit då herdarne gingo ute . . .

LAGMANSKAN.

Så, så, så . . Är det icke bal här i qväll?CEREMONIMÄSTAREN.

Jo visst är det det. Prinsen väntar bara pä att

få bjuda opp.

LAGMANSKAN

till Ceremonimästaren.

Är det en rigtig prins?

CEREMONIMÄSTAREN.

En rigtig, min drottning, det vill säga han har

full verklighet på ett visst sätt. . .

LAGMANSKAN

till Prinsen som bjuder upp.

Ni ser icke glad ut, min prins.

PRINSEN.

Nej, jag är icke glad.

LAGMANSKAN.

Jag kan inte heller skylla att här är så

muntert . . . och så luktar det kitt som om glasmästarn

varit här nyss. Hvad är det för en underlig doft

af linolja?

PRINSEN

fasar.

Hvad säger hon? Menar hon liklukt?LAGMANSKAN.

Jag sade visst något oartigt, men det tillhör ju

icke damen att säga artigheter, utan det är

kavaljerens sak. . .

PRINSEN.

Hvad skall jag säga som ni icke vet förut?

LAGMANSKAN.

Som jag icke vet förut? Låt mig tänka . . .

Nej, då är det bättre jag säger Er att Ni är skön,

min prins ..,

PRINSEN.

Nu öfverdrifver ni, min drottning; skön är jag

icke, men jag har alltid ansetts hvad man kallar ett

godt utseende . . .

LAGMANSKAN.

Det är alldeles som jag . . . nägon skönhet var

jag icke . . . jag menar är jag icke men för mina

år . . . Så dum jag är; hvad var det jag skulle säga?

CEREMONIMÄSTAREN.

Spela opp, musik!

MUSIKANTERNA

synas spela, men ej ett ljud höres.

CEREMONIMÄSTAREN

Nåå? Skall ni icke dansa?PRINSEN

sorgsen.

Nej, jag har icke lust att dansa.

CEREMONIMÄSTAREN.

Men ni måste: ni är ju den enda presentabla

kavaljeren.

PRINSEN.

Det är nog sant. . .

eftertänksam

men är det sysselsättning för mig?

CEREMONIMÄSTAREN.

Hur så?

PRINSEN.

Jag tycker ibland att jag har något annat att

tänka på, men så, så glömmer jag bort det.

CEREMONIMÄSTAREN.

Inte grubbla . . . njut medan ungdomen ännu

är qvar och lifsglädjen slår rosor på kinden. Så,

rak i ryggen och flinka ben . ..

PRINSEN

ler bredt; bjuder handen åt Lagmanskan; de dansa ett par

menuettsteg contra.LAGMANSKAN

afbryter dansen.

Hu! Hans händer äro ju kalla som is!

GRr emot tronen.

Hvarför dansa icke de sju damerna der?

CEREMONIMÄSTAREN.

Hvad tyckte Drottningen om musiken?

LAGMANSKAN.

Jo, den är superb, men kunde ha spelat lite

mer forte . . .

CEREMONIMÄSTAREN.

Ja, de äro solister allihop och ville förr ligga

öfver hvarandra i stämmorna, derföre måste de

moderera sig nu . . .

LAGMANSKAN.

Men jag frågade hvarför de sju systrarne inte

ville dansa. Kan inte ceremonimästaren obligera dem.

CEREMONIMÄSTAREN.

Nej, det lär icke löna ty de äro envisa som

synden . . . Men vill icke drottningen intaga sin tron!

Vi ha ett litet skådespel att uppföra dagen till ära ...

LAGMANSKAN.

Åh så roligt! Men prinsen måste leda mig. . !

8PRINSEN

till Ceremonimästaren.

Måste jag det?

LAGMANSKAN.

Ah skäms puckelrygg!

PRINSEN

spottar henne i ansiktet.

Vet Du hut din gamla käringdjefvul!

LAGMANSKAN

slår Prinsen en örfil.

Der har Du för det!

PRINSEN

flyger på och slår omkull henne.

Och här har Du!

ALLA

hålla händerna för ansigtet.

PRINSEN

rifver peruken af Lagmanskan så att hon synes kal i hufvudet.

Här är lösskalpen; nu ska vi ta ut tänderna!

CEREMONIMÄSTAREN.

Nog! Nog!

Lyfter upp Lagmanskan och ger henne en duk öfver hufvudet.LAGMANSKAN

gråtande.

O ve! Att jag låtit narra mig så, så; jag

förtjenar inte bättre om jag skall tillstå det.

PRINSEN.

Nej, Du förtjenar mycket värre; men Du skulle

inte röra vid min puckel, för då flyger fan lös. —

Det är eländigt se en gammal qvinna så narraktig

och så förnedrad; det är synd om Dig, liksom det

är synd om oss alla.

ALLA.

Synd om oss alla!

PRINSEN

hånfullt.

Dronningen!

LAGMANSKAN

likaledes

Prinsen! — Men ha inte vi sett hvarann förr?

PRINSEN.

Jo kanske; i vår ungdom, ty äfven jag är

gammal. Du var utspökad nyss, men nu när vi se

hvarann så här oförstäldt... börja vissa drag stiga fram...

LAGMANSKAN.

Säg icke mer. . . säg icke mer ... O, hvar är

jag kommen . . . hvad händer mig?PRINSEN.

Nu vet jag: Du är min syster!

LAGMANSKAN.

Men . . . Min bror är ju död. Har man ljugi

för mig? Eller gå de döda igen?

PRINSEN.

Allt går igen.

m

LAGMANSKAN.

Är jag då död eller är jag lefvande?

PRINSEN.

Det må Du fråga ty jag vet af ingen skilnad

Men lik Dig är Du som jag lemnade Dig en gång:

lika fåfäng och lika tjufaktig.

LAGMANSKAN.

Tycker Du att Du är bättre då?

PRINSEN.

Kanske! Jag har de sju dödssynderna, men Du

har uppfunnit den åttonde ... att bestjäla de döda.

LAGMANSKAN.

Hvad är det nu då?PRINSEN.

Jag sände dig tolf år i rad pengar till en krans

åt mors graf; du behöll pengarna och köpte ingen

krans.

LAGMANSKAN.

Hur vet Du det?

PRINSEN.

Hur jag vet det, är det enda intresse Du kan

utfinna af ditt brott.

LAGMANSKAN.

Bevisa det!

PRINSEN

tar upp sedlar ur fickan.

Här äro sedlarne!

LAGMANSKAN

faller till marken.

Det ringer i en kyrkklocka; alla böja hufvudet mot bröstet, men

ingen faller på knä.

HVITA FRUN

in; fram till Lagmanskan och reser henne upp.

Känner Du mig?

LAGMANSKAN.

Nej.HVITA FRUN.

Jag är Amalias mor. Du hade stulit mitt minne

från henne. Du hade utplånat mig ur hennes lif,

men nu skall Du utstrykas, och jag skall återvinna

mitt barns kärlek och förböner som jag behöfver.

LAGMANSKAN.

Jaså man har sqvallrat för den slynan; då ska

jag sätta henne att vakta svina. . .

PRINSEN

siar henne på munnen.

HVITA FRUN.

Slå henne icke!

LAGMANSKAN.

Du ber för mig!

HVITA FRUN.

Ja, så har jag lärt.

LAGMANSKAN.

Hycklerska, Du skulle önska mig så långt under

jorden som det är till solen, om Du bara vågade!

CEREMONIMÄSTAREN

rör vid Lagmanskan med sin staf; hon faller till marken.

Couche! fördömda hynda!Scenförändring för öppen ridå; Panstatyn sjunker genom

marken: musikanterna och tronen jemte Dödssynderna döljas af

nedfallande dekorationer och försvinna. Slutligen är korsvägen i

skogen återstäld och Lagmanskan ligger vid vägvisaren. Hexan

står bredvid.

HEXAN.

Stig upp!

LAGMANSKAN.

Jag kan icke, jag är stelfrusen ,. .

HEXAN.

Solen går straxt upp, hanen har galit och

morgonbönen ringer just in.

LAGMANSKAN.

Jag bryr mig inte om solen.

HEXAN.

Då skall Du få vandra i mörkret.

LAGMANSKAN.

Ve! mina ögon; hvad har Du gjort?

HEXAN.

Jag släckte ljuset bara, eftersom det plågar Dig.

Upp och gå nu; i köld och mörker, tills Du stupar!

LAGMANSKAN.

Hvar är min man? — Amalia! Erik och Thyra!

Mina barn!HEXAN.

Hvar äro de? Hvar de äro, Du skall icke

dem mer förrän din vandring är fullbordad,

upp och gå! Annars löser jag mina hundar!

LAGMANSKAN.

trefvar för sig och går.Tingssalen. I fonden ordförandens tribun i hvitt och guld

med Rättvisans emblemer. Midt på golfvet framför tribunen

dombordet med skrifdon, Bibel, ringklocka, klubba.

På väggen i fonden skarprättarens bila; derunder

hand-klofvar; ofvanom ett stort svart krucifix.

LAGMANNEN

in; smyger sakta framåt.

Klockan lyftes och ringer; klubban slår ett slag; stolarna skjutas

på en gång mot bordet; Bibeln slås upp; stearinljusen tändas.

LAGMANNEN

står slagen af fasa; derpå nalkas han skåpet.

Skåpdörren slås upp; papper kastas ut emot Lagmannen, som

tar upp dem.

LAGMANNEN

lugnad.

Nå, nu hade jag tur! Der är

förmyndarräk-ningarne; der är arrendekontraktet och

bouppteckningen ... ja!

Handklofvarne på väggen skramla.

Skramla Ni; Så länge bilan inte rör sig är jag

inte rädd!

Han lägger handlingarne på dombordet samt gär tillbaks att

stänga skåpet, hvars dörr dock oupphörligt slår upp.Allt har sin orsak: ratio sufficiens. Denna

skåpdörr har en fjeder som jag icke känner, och derför

att jag icke känner den förvånas jag, men jag

fruktar icke.

Bilan rör sig på väggen.

Bilan rör sig; det har alltid betydt

halshuggning, men i dag betyder det bara att den

deplace-rats ur jemvigtsläget. Nej, när jag får se min

vålnad, då ska jag börja på att reflektera, för det kan

inte den der charlatanen trolla.

VÅLNADEN

fram bakifrån skåpet; han är alldeles lik Lagmannen, men har

ögon utan pupiller, helt hvita som gipsstatyers.

LAGMANNEN

rädd.

Hvem är Du?

VÅLNADEN.

Jag är icke, jag har varit. Jag har varit den

orättfärdige domaren, som kommit hit att fa min dom.

LAGMANNEN.

Hvad har du gjort då, stackars man?

VÅLNADEN.

Allt hvad en orättfärdig domare kan ondt göra...

Bed för mig, Du som har rent samvete . . .

LAGMANNEN.

Skall jag. .. bedja för Dig?VÅLNADEN.

Ja Du som icke låtit utgjuta oskyldigt blod .. .

LAGMANNEN.

Det är sant, det har jag verkligen icke gjort,

och för öfrigt har jag följt lagens bokstaf, så att jag

kan med skäl mottaga titeln Den rättfärdige

domaren . . . jaja, utan ironi!

VÅLNADEN.

Ögonblicket vore verkligen illa valdt för att

skämta, då de osynlige sitta till doms . . .

LAGMANNEN.

Hvad menar Du? Hvilka sitta till doms?

VÅLNADEN

pekar åt dombordet.

Du ser dem icke; men jag ser dem.

Det ringer i bordsklockan. En stol skjutes från bordet.

Bed för mig!

LAGMANNEN.

Det vill jag inte, och rättvisan skall ha sin gång.

Du måtte vara en stor brottsling som sent kommit

till medvetande om sin skuld.

VÅLNADEN.

Du är sträng som det goda samvetet.LAGMANNEN.

Du sade ordet! Sträng, men rättvis!

VÅLNADEN.

Ingen barmhertighet alltså?

LAGMANNEN.

Ingen!

VÅLNADEN.

Ingen nåd?

LAGMANNEN.

Ingen nåd!

Klubban faller; stolarne skjutas från bordet.

VÅLNADEN.

Nu föll domen! Hör Du icke?

LAGMANNEN.

Jag hör ingenting!

VÅLNADEN

pekar ät bordet.

Och ser ingenting? Ser Du icke den halshuggna

sjömannen, landtmätaren, sotargossen, Hvita frun,

arrendatorn . . .

LAGMANNEN.

Nej jag ser absolut ingenting.VÅLNADEN.

Ve Dig då när Du en gång får ögonen

öppnade som jag! Nu föll domen: skyldig!

Ljusen på bordet släckas.

LAGMANNEN.

Skyldig!

VÅLNADEN.

Du sade’t! sjelf! Och Du är allaredan dömd!

Nu återstår blott den stora auktionen.

*

AKT V.

Samma rum &om i första scenen af Andra Akten. Det

är ordnadt till auktion med bänkar midt i rummet. På

auktio-nistens bord står Silfverservisen, Pendylen, Vaser, Armstakar etc.

Lagmannens och Lagmanskans porträtt äro nedtagna och

stå på lut mot bordet.

GRANNEN OCH AMALIA.

AMALIA

i skurdrägt.

i

Innan mor gick bort befallde hon mig skura

farstu och trappor; nu är det vinter och kallt, och

jag kan icke säga att jag utfört befallningen med

nöje ...

GRANNEN.

Såå, Du har icke haft nöje af det; vet Du mitt

barn att Du ställer väl stora fordringar på Dig. Men

efter som Du lydt och bestått profvet skall dina

pröfningars tid vara till ända, och jag skall säga

Dig ditt lifs hemlighet.

AMALIA.

Tala Granne, ty jag kan icke längre lita på

min goda vilja.

GRANNEN.

Nåväl! Denna qvinna Du kallar mor är din

styfmor! Din far gifte sig med henne då Du var

ett år. Hvarför Du aldrig har sett din mor, beror

deraf att hon dog då Du föddes.

AMALIA.

Det var detta alltså! — Tänk så underligt att

ha haft en mor men aldrig ha sett henne! Säg mig,

har Ni sett henne?

GRANNEN.

Jag har kännt henne!

AMALIA.

Hur såg hon ut!

GRANNEN.

Ja, hur hon såg ut? — Som linets blomma voro

hennes ögon blå, och som hvetehalm hennes hår

så gult. . .

AMALIA.

Och högvext och smärt; och hennes hand så

liten och hvit som om den endast sytt silke i all

sin dar, och hennes mun såg ut som ett hjerta och

som om endast goda ord gått öfver dess läppar.GRANNEN.

Hur vet Du allt det der?

AMALIA.

Jo det är henne jag brukar drömma om när

jag varit ond . . . och då lyfter hon handen varnande,

och handen bär en ring med en grön ädelsten, som

kastar ut ljus. Det är hon! — Säg Granne, fans

ingen bild af henne här på gården?

GRANNEN.

Jo, det fans förr; men om den är qvar vet

jag ej!

AMALIA.

Detta är således min styfmor. Gud är god

som lät mig behålla min mors bild oskärad, och jag

skall hädanefter finna det i sin ordning att den

gamla är stygg mot mig.

GRANNEN.

Stygga styfmödrar äro till för att ge snälla

barn. Och Du var icke snäll, Amalia, men Du har

blifvit, och derför skall Du nu få en julklapp i förskott.

Han tar Lagmanskans porträtt och löser ramen! en aqvarell af

modren synes liknande den beskrifning som ofvan gifvits.

AMALIA

på knä för bilden.

Min mor, mina drömmars moder!

reser sig.Men icke far jag den bilden, då den skall gå

på auktionen.

GRANNEN.

Jo Du far. den, ty auktionen är redan hållen.

AMALIA.

Hvar och när hölls den?

GRANNEN.

Den hölls någon annan stans, som Du icke får

veta, och i dag skola sakerna herntas bara!

AMALIA.

Så underligt allt går till! Och så mycket

hemligheter här i huset: — Men säg: hvar är

styf-mor, som jag icke sett på länge?

GRANNEN.

Ja, det måste ju sägas: Hon är der hvarifrån

man icke kommer tillbaka.

AMALIA.

Hon är död?

GRANNEN.

Hon är död! anträffades ihjelfrusen i ett träsk

der hon gått ner sig.

AMALIA.

Barmhertige Gud, förbarma Dig öfver henne!GRANNEN.

Det gör han nog i sinom tid! i synnerhet om

Du beder för henne!

AMALIA.

Visst vill jag göra det!

GRANNEN.

Ser Du barn, så god Du blifvit! Derför att hon

blef så ond!

AMALIA.

Säg icke så, när hon är död . . .

GRANNEN.

Rigtigt! Må hon hvila i ro!

AMALIA.

Men hvar är far?

GRANNEN.

Det är en hemlighet för oss alla! Men det är

vänligt af Dig att fråga efter honom, innan Du frågar

efter din Adolf.

AMALIA.

Adolf? Ja, hvar är han? Barnen ropa efter

honom, och julafton är när; O, hvilken jul oss

förestår!GRANNEN.

Låt hvar dag hafva sin plåga, och tag nu din

julklapp och gå! Här skall utredas efter auktionen

och sedan far Du höra nyheter!

AMALIA

tar modrens porträtt.

Jag går, numera icke ensam, och jag tror mig

skall hända något godt, men jag vet icke hvad!

Gar till höger.

GRANNEN.

Jag vet, jag! Men gå nu, ty det som skall ske

här är icke för barn att åse.

Han öppnar fonddörren och ringer i auktionsklockan.

Folket samlas i salen i följande ordning: De Fattige en

hel skara; Sjömannen; Sotargossen; Grannen står främst; Enkan

och De Faderlöse; Landtmätaren.

Den Andre med auktionsklubban och en hög papper.

DEN ANDRE

vid auktionsbordet: slår med klubban.

Vid konkursauktion förrättad i Tingshuset efter

häradets Lagman inropades af domstolen för

frånvarande borgenärer följande poster, som af

vederbörande nu torde afhemtas eller tagas i besittning.

LAGMANNEN

in: åldrig och eländig.

Håll, i lagens namn!DEN ANDRE

låtsas kasta något på Lagmannen, som blir stående häpen och stum.

Tyst med lagen, här förkunnas Evangelium, dock

icke för Dig som ville köpa himmelriket med stulna

pengar!

Först: Enkan och De Faderlösa; der han I den

silfverservis som Lagmannen tog af Er i arvode för

den falska bouppteckningen; Silfret blef något svart

under hans orena händer, men jag hoppas det skall

bli hvitt igen under Edra!

Sedan ha vi Myndlingen som fick gå i sotarlära

emedan han bedrogs på sitt arf. Der har Du dina

förmyndarmedel och qvitterade räkningar.

Förmyndaren behöfver Du icke tacka!

Der ha vi så Landtmätaren som på utlemnade

falska kartor upprättade ett olaga skifte, så att han

fick två års tukthus och oskyldigt. Hvad kan Du

göra åt det Lagman? Kan Du göra det ogjordt

eller ersätta honom för hans förlorade anseende?

LAGMANNEN.

Ge honom en hacka, den lumpen, så blir han

nöjd! Hans anseende var inte värdt två styfver förut.

DEN ANDRE

slår Lagmannen på munnen. Folket spottar åt Lagmannen och

mumlar, med knutna näfvar:

Här ha vi den oskyldigt halshuggne Sjömannens

broder. Kan Du ge honom hans broders lif igen?

Nej! Och Du kan icke böta det med ditt eget lif,

ty det är icke så mycket värdt som hans!Slutligen är Grannens tid kommen, och han har

fatt igen sin egendom som Lagmannen afnarrat

honom på fullt laglig väg! Men som Grannen är

oerfaren i juridiken har han mot all bestående lag

insatt Lagmannens måg som arrendator på lifstid,

strukit hans skuld och gjort honom till sin arvinge!

LAGMANNEN.

Jag vädjar till högre rätt!

DEN ANDRE.

Det här har gått igenom alla rätter utom den

Allrahögsta, och dit när Du ännu icke med dina

stämplade papper! Ty om Du försökte skulle alla

dessa fattige som Du bestulit på underhåll ropa:

skyldig!

Detta är hvad som kunnat utredas, men allt

det outredda som står qvar här tillfaller de fattiga:

pendyler, vaser, bijouterier och annat mer som

utgjort mutor, bestickningar, handtryckningar,

souvenirer, allt tillkommet på rättslig väg, då vittnen och

bevis saknas. Fattige! tan Edert igen; Edra tårar

ha tvättat skulden af det orättfångna godset!

De Fattige plundra.

DEN ANDRE.

Och nu den sista posten jag har här att ropa

ut till försäljning. Fattighjonet, förre Lagmannen,

utbjudes till den minstbjudande för att njuta socknens

understöd! Hur mycket bjudes?

Tystnad.

Intet bud!

Tystnad.Första, andra och tredje gången? — Intet bud!

— Hör Du, ingen vill ha Dig! — Nå då skall jag

ta Dig! och befordra Dig till välförtjent straff!

LAGMANNEN

böjd:

Fins ingen försoning?

DEN ANDRE.

Jo, straff är försoning! Ut med honom i skogen

och stena honom! efter Mose Lag! Någon annan

lag känner icke Lagmannen! Ut med honom!

Folket kastar sig öfver Lagmannen och knuffar ut honom.

Ridå:

»Väntsalen.» Samma sceneri som i Fjerde aktens andra

scen: En kitteldal med höga svarta berg omsluten.

I fonden en stor våg, der nykomna vägas.

LAGMANNEN OCH LAGMANSKAN

sitta midt emot hvarandra vid ett litet bord.

LAGMANNEN

stirrar framför sig som i en dröm.

Tyst jag drömde något! Man kastade stenar

på mig . .. och jag känner ändå ingen smärta . . .

derpå blef något svart och tomt ända tills nu . . .

huru länge det varat kan jag icke säga . . . Men nu

börjar jag höra igen . . . och känna. Nu käns det

som om man bar mig . . . hu så kallt, man tvättarmig, tror jag . . . Jag ligger inne i en sexhörning

som i en bicell och det luktar snickare . . . man bär

mig och det ringer i en klocka. . . vänta nu, nu

åker jag, men icke i en spårvagn fastän det ringer

oupphörligt. . . Nu sjunker jag ner, ner som om jag

drunknade . . . bom, bom, bom, det bultar tre slag

i taket. . . och så börjar lektionen . . . magistern läser

före . . . och nu sjunga gossarne . . . Hvad är detta

för slag?. . . Och så bultar det igen i taket,

oupphörligt . . . bom bom bom bom bpm bom bom . . .

Tyst och slut!

Vaknar upp.

Hvar är jag? Jag qväfs; det är så qvaft och

trångt! — Är det Du? — Hvar äro vi? Hvems är

bysten der?

LAGMANSKAN.

Det skall vara den nye Guden!

LAGMANNEN.

Han ser ju ut som en get!

LAGMANSKAN.

Det är kanske getternas gud.

LAGMANNEN.

»Getterna på den venstra sidan» . . . Hvad är

det jag sitter och mins för slag?

PRINSEN.

Det är guden Pan!LAGMANNEN.

Fan?

PRINSEN.

Densamme! Alldeles densamme! Och när

her-darne om natten — jaja inte de herdarne — fa se

ett hår af fällen intagas de af en panisk

förskräckelse . . .

LAGMANNEN

reser sig:

Ve! Här vill jag icke vara! Ve! Kan man

icke komma ut härifrån? Jag vill ut!

irrar omkring, förgäfves sökande en utgång.

DEN ANDRE

klädd som Franciskaner.

Här fins endast ingångar, men inga utgångar!

LAGMANNEN.

Är det pater Colomba?

DEN ANDRE.

Nej det är Den Andre . . .

LAGMANNEN.

Som munk . . .?

DEN ANDRE.

Ja, vet Du inte det att när Den Andre blir

gammal blir han munk, och det är ju väl det, icke

sant, att han någon gång blir det. Men allvarligt

taladt, ty här är endast allvar; detta är min hög-tidsdrägt som jag endast får bära denna dag på året

att jag må minnas hvad jag egt en gång, och hvad

jag förlorat.

LAGMANNEN

rädd.

Hvilken dag på året är det i dag?

DEN ANDRE

suckar och böjer hufvudet.

Det är julafton!

LAGMANNEN

närmar sig Lagmanskan.

Det är julafton Du! Vet Du, jag törs icke fråga

hvar vi äro . . . jag törs icke, men låt oss gå hem,

hem till barnen, till oss ...

Gråter.

LAGMANSKAN

Ja låt oss gå härifrån hem till oss och så i frid

och sämja börja ett nytt lif. . .

DEN ANDRE.

Det är för sent!

LAGMANSKAN

förtviflad:

Kära, goda, hjelp oss, haf misskund förlåt oss!

DEN ANDRE.

Det är för sent!LAGMANNEN

tar Lagmanskans hand.

Jag har en sådan ångest! Fråga honom icke

hvar vi äro; jag vill icke veta det! Men ett ville

jag ha reda på: blir det aldrig slut på detta?

DEN ANDRE.

Aldrig! — Ordet slut känna vi ej här!

LAGMANNEN

krossacl:

Aldrig slut!

Ser sig omkring.

Kommer aldrig solen ner här i detta fuktiga,

kalla rum?

DEN ANDRE.

Aldrig, ty de som bo här ha icke älskat solen.

LAGMANNEN.

Det är sant: jag har bannat solen. Får jag

bikta mig?

DEN ANDRE.

Nej! Du skall bära dina synder i dig tills de

svälla ut och qväfva Dig opp i halsen.

LAGMANSKAN

faller på knä.

O! . . . tänk jag kan icke bedja!

Reser sig, går orolig och vrider händerna.DEN ANDRE.

Derför att det icke fins någon för Dig att

bedja till!

LAGMANSKAN

förtviflad.

Mina barn, sänd någon hit att han säger ett

ord till hopp och förlåtelse.

DEN ANDRE.

Nej, det kommer icke att ske. Dina barn ha

glömt Dig och sitta nu och glädjas åt att Du är

borta.

På bergväggen synes i ljusbild: Hemmet med Adolf, Amalia, Erik,

Thyra kring julgranen; i fonden Lek-kamraten.

LAGMANNEN.

De sitta vid julbordet och glädjas åt vår olycka?

Nej, det ljuger Du! ty de voro bättre än vi!

DEN ANDRE.

Nya toner! Jag hade hört att Du var en

rättfärdig man. . . .

LAGMANNEN.

Jag? Jag var en stor syndare. . . den största

som någonsin varit!

DEN ANDRE.

Hm! hm!

LAGMANNEN.

Och om Du säger något ondt om barnen så

syndar Du! Jag vet att de bedja för oss!LAGMANSKAN

på knä:

Jag" hör dem läsa rosenkransen: tyst, jag hör

dem!

DEN ANDRE.

Du misstager dig fullkomligt; ty det Du hör,

det är arbetarnes sång när de bryta ner Mausolén.

LAGMANNEN.

Mausolén! Der vi skulle ha hvilat i ro!

PRINSEN.

Under skuggan af tolf kransar!

LAGMANNEN.

Hvem är det?

PRINSEN

visar på Lagmanskan.

Detta är min syster, alltså är Du min svåger.

LAGMANNEN.

Jaså: det är den odågan!

PRINSEN.

Hör nu: här i lokalen äro vi alla odågor!

LAGMANNEN.

Men icke alla pucklar!PRINSEN

slår honom på munnen.

Rör inte vid puckeln för då flyger fan lös!

LAGMANNEN.

Tänk så man behandlar en förtjent man i min

höga samhällsställning! Hvilken julafton!

PRINSEN.

Du kanske väntar Dig julfisk och tårta . . .

LAGMANNEN.

Inte just det, men något skulle ju man kunna

få till lifs . . .

PRINSEN.

Här hålles julfasta ser Du . . .

LAGMANNEN.

Hur länge hålles den?

PRINSEN.

Hur länge? Här mätes icke tiden, emedan tiden

har upphört, och en minut kan vara en evighet. . .

LAGMANSKAN.

Vi lida det våra gerningar värda äro . . . klaga

derför icke ...PRINSEN.

Försök att klaga så ska Ni fa se på annat. . .

Här kinkas inte, utan här klämmes till utan laga

former. . .

LAGMANNEN.

Piskar man kläder derute, på en dag som denna?

PRINSEN.

Nej, det är extra förplägning öfver lag med

käppen, till en påminnelse för dem som glömt dagens

betydelse.

LAGMANNEN.

Förgriper man sig på ens person? Är det möjligt

att uppfostrade menniskor bära hand på hvarandra?

PRINSEN.

Här uppfostras illa uppfostrade; och de som

uppfört sig som lymlar bli behandlade som sådana!

LAGMANNEN.

Det öfvergår ju alla gränser!

PRINSEN.

Ty här är gränsen öfverskriden! — Gör Dig

i ordning Du; jag har redan varit ute och fått mitt.

LAGMANNEN

fasar.

Denna förnedring! Men det är ju att beröfva

en allt menniskovärde!PRINSEN.

Haha! Menniskovärde! — Haha! Se på

vågplatsen derborta; der väges menniskovärdet, och alla

befinnas för lätta?

LAGMANNEN

sätter sig vid bordet.

Aldrig hade jag trott.. .

PRINSEN.

Nej, Du trodde endast på din rättfärdighet och

din segerhufva! Och ändå hade Du Mosen och

Profeterna och mera till, ty de döda gingo igen till dig!

LAGMANNEN.

Barnen! barnen! Kan ingen komma fram till

dem med en helsning och en varning?

PRINSEN.

Nej! för evigt nej!

HEXAN

fram med en stor korg full med tittskåp.

LAGMANNEN.

Hvad är det?

HEXAN.

Det är julklappar till de rättfärdiga! Det är

tittskåp!

Lemnar ett tittskåp.

Var så god! Kostar ingenting!LAGMANNEN.

Se det var då en vänlig menniska åtminstone;

och en liten uppmärksamhet vid min ålder och åt

en man af mitt stånd hedrar er goda smak och ert

goda hjerta . . .

HEXAN.

Lagmannen är allt för artig, men misstyck inte

att jag tänkt lite på de andra också!

LAGMANNEN

snopen.

Satans käring, drifver Du med mig?

HEXAN

spottar honom i ansigtet.

■ Hut! Lagvrängare. ,

LAGMANNEN.

Tänk, hvilket sällskap man råkat i!

HEXAN.

Duger det inte åt Dig, gamle menedare,

mut-kolf, förfalskare, arftjuf, skälavrängare. Titta i

skåpet der får Du den stora tablån: »Från vaggan

till grafven». Der har Du hela biografin och alla

offren. . . titta Du; så!

LAGMANNEN

ser i tittskåpet; reser sig mecl fasa.HEXAN.

Hoppas den lilla uppmärksamheten skall bidraga

till julglädjen!

Hon ger Lagmanskan ett tittskåp, och fortsätter så utdelningen

åt de andra.

LAGMANNEN

har satt sig vid bordet; Lagmanskan sätter sig midt emot.

Hvad ser Du?

LAGMANSKAN.

Allt är der; allt! — Och har Du märkt att allt

är svart? Det långa ljusa lifvet är mörkt och de

stunder jag tyckte vara af oskyldig glädje stå också

fram som något vämjeligt, stinkande, brottsligt

nästan. Det är som 0111 minnena, äfven de fagraste,

skulle ha ruttnat. . .

LAGMANNEN.

Ja, Du har rätt; icke ett minne kan lysa opp

i detta mörker. När jag ser henne, min ungdoms

första kärlek, ser jag ett lik; när jag erinrar den

goda Amalia kommer der fram — en sköka* de

små barnen grimasera mot mig som gatungar; min

gård är ett svinstall, vinberget en sopbacke med

tistlar och Mausolén — hu nej — ett hemlighus!

När jag tänker på den gröna skogen så blir den

snusbrun i löfverket och stammarne äro hvita som

mastträn; den blåa floden flyter fram som ur en

lagårdsgrop och det blå hvalfvet derofvan är som

ett so tigt tak. . . Solen sjelf mins jag ej mer äntill namnet, och det som kallades månen och lyste

som en vaklampa öfver vikar och lundar i

ungdomens älskogsaftnar mins jag endast som . . . nej jag

mins den ej mer. Men orden har jag qvar, fast de

blott äro klang utan betydelse . . . Kärlek, vin, sång!

Blommor, barn, glädje! — Låta icke orden vackert?

Och det är allt som är qvar! — Kärlek! Hvad

var det?

LAGMANSKAN.

Hvad var det? — Två kattor på ett afträdestak.

LAGMANNEN

fånigt.

Ja så var det! Så var det. Och tre hundar

på en trottoarkant. Det är ljuft att minnas!

LAGMANSKAN

trycker hans hand.

Ljuft är det!

LAGMANNEN

ser på sin klocka.

Uret har stannat. Jag är så hungrig; men jag

är äfven törstig och längtar efter tobak. Men jag

är trött också och vill sofva. Alla begären vakna:

de klösa mig och hetsa mig, men inte ett får

jag-tillfredsställa. Osälla äro vi! Osälla!

LAGMANSKAN.

Och jag längtar efter en kopp thé, så att jag

kan inte beskrifva det!LAGMANNEN.

Varmt grönt thé. Det är alldeles hvad jag skulle

vilja ha nu; och med lite, lite rhom till.

LAGMANSKAN.

Nej, inte rhom! Jag skulle föredraga sockerbröd...

PRINSEN

som nalkats och ahört.

Med socker på? — Om ni sjunger, jal

LAGMANNEN.

Detta råa språk plågar mig mer än allt annat.

PRINSEN.

Det är derför att Du inte vet hur det andra

andra kommer att plåga Dig.

LAGMANNEN.

Hvad är det?

LAGMANSKAN.

Nej, tyst, vi vill inte veta’t. Tyst!

PRINSEN.

Jo, jag skall säga’t! Det börjar med . . .

LAGMANSKAN

håller för öronen och skriker.

Förbarmande! tig, tig, tig!PRINSEN.

Nehej, jag tiger inte, och svåger är nyfiken,

der-för ska han få veta’t. Andra bokstafven är v!

LAGMANNEN.

Denna ovisshet pinar mig mer än något. . . Säg

ut, djefvul, eller döda mig!

PRINSEN.

Döda, haha! Här äro vi alla odödliga, själ och

kropp, det lilla som fins qvar. Emellertid: den tredje

bokstafven är . . . nu får Ni inte veta mer!

DEN GRÅICLÄDDE.

En liten mager man med grå drägt, grått ansigte, svarta läppar

och grått skägg och gråa händer. Talar half högt.

Får jag tala vid Lagmanskan lite!

LAGMANSKAN

reser sig förskräckt.

Hvad är det om?

DEN GRÅKLÄDDE

ler ett hemskt, elakt löje.

Det ska jag säga — derute.

LAGMANSKAN

gråter.

Nej, nej, jag vill inte!DEN GRÅKLÄDDE

skrattar.

Det är inte farligt. Kom bara! Jag vill bara

tala litet med Er. Kom!

Dc gå åt fonden.

PRINSEN

till Lagmannen.

Lite julklapp gör så godt.

LAGMANNEN.

Ämnar Ni misshandla en qvinna?

PRINSEN.

Här äro alla orättvisor upphäfda och qvinna

behandlas som likställig med man.

LAGMANNEN.

Djefvul!

PRINSEN.

Kalla mig så, men inte puckel, för det är min

sista ambition!

DEN ANDRE

fram till bordet.

Nå hvad syns om den animala magnetismen?

Den kan göra underverk på fähundar!

LAGMANNEN.

Jag förstår ingenting af allt detta!DEN ANDRE.

Det är just meningen det, och det är ett

vackert erkännande af Dig att det fins saker som Du

icke förstår!

LAGMANNEN.

Antaget då att jag befinner mig i dödsriket...

DEN ANDRE.

Säg helvetet, Du, för så heter det!

LAGMANNEN

stammar.

Så, så vill jag erinra att den som nedersteg

hit en gång för att förlossa osaliga. . .

PRINSEN

på en vink af Den Andre slår Lagmannen på munnen.

Inte räsonnera!

LAGMANNEN.

Man hör mig inte! Detta är den rena

förtvif-lan. Utan förbarmande, utan hopp, utan slut!

DEN ANDRE.

Sant! Här fins endast rättvisa och

vedergällning, framför allt rättvisa: öga för öga, tand för

tand! Alldeles som Du ville ha det.LAGMANNEN.

Men hos menskorna fins det benådning, det

fins inte här.

DEN ANDRE.

Det är endast förstarne som kunna benåda. Och

som jurist bör Du veta att nådeansökan skall

in-lemnas för att kunna beviljas.

LAGMANNEN.

För mig fins ingen nåd.

DEN ANDRE

ger ett tecken Et Prinsen att han går afsides.

Du tycker då att din skuld är för stor?

LAGMANNEN.

Ja.

DEN ANDRE.

Då skall jag tala vackert vid Dig! Ser Du,

det fins ett slut bara det fins en början. Och Du

har gjort början. Men fortsättningen är lång och svår.

LAGMANNEN.

Åh! Gud är god.

DEN ANDRE.

Du sade’t.LAGMANNEN.

Men . . det fins en sak som icke kan göras om...

det fins en!

DEN ANDRE.

Du menar monstransen som skulle varit af guld

men blef silfver! Nåväl; tror Du ej att den som

förvandlade vatten till vin kan förvandla silfver till guld!

LAGMANNEN

på knä.

Men min missgerning är större, större än den

kan förlåtas mig.

DEN ANDRE.

Nu öfverskattar Du Dig sjelf igen! Men stig

nu upp! här skall firas jul på vårt sätt. — Solen

når aldrig hit ner, som Du vet och icke månen

heller, men i denna natt, endast denna, stiger en stjerna

så högt öfver bergen att hon synes här nerifrån.

Det är den stjernan som lyste herdarnes väg i

öknen, och den är morgonstjernan.

Han slår i händerna; Pan sjunker genom marken; Lagmanskan

ut, ser lugn och stilla glad ut; går emot Lagmannen och räcker

honom handen förtröstansfullt.

Scenen fylles med skuggor, som alla blicka upp mot berget

i fonden.

Sång bakom fonden af två sopraner och alt, med

ackom-pangemang af endast stråkinstrument och harpa.

Puer natus est nobis;

Et filius datus est nobis,

Cnjus imperium super humerum ejus;

Et vocabitur nomen ejus

magni consilii Ange lus.Kör af sopran, alt, tenor och bas.

Cantate Domino canticum novum

Quia mirabilia fecit!

Nu synes stjernan öfver fondberget. Alla falla på knä. Ett

klippstycke skjutes åt sidan. Tablå: Krubban med Barnet och

Modren; Herdarne tillbedja till venster, Tre Konungarne till höger.

Kör af två sopraner och altar.

Gloria in excelcis Deo

Et in terra pax

Hominibus bonce voluntatis!

*

BROTT och BROTT

COMEDI

PERSONER

MAURICE, dramatisk författare.

JEANNE, hans väninna.

MARION, deras dotter, 5 år.

ADOLPHE, Målare, Artist.

HENRIETTE, hans väninna.

EMILE, Arbetare, Jeanne"s bror.

MADAME CATHERINE.

ABBÉN.

SCENERIET.

Kyrkogården.

— — — — —

Crémeriet.

Auberge des Adrets.

Boulogneskogen.

Crémeriet.

Auberge des Adrets.

Luxembourgträdgården.

Crémeriet.

*

AKT I.

Öfre cypressallén på kyrkogarden Montparnasse i Paris.

Man ser i fonden grafkapell och stenkors med inskriptionen O

crux! Ave Spes unica! samt den murgrönsklädda qvarnruinen.

En sorgklädd qvinna välklädd ligger på knä vid en

blomsterprydd graf, och mumlar böner.

JEANNE

går fram och åter som om hon väntade någon.

MARION

leker med vissna blommor, som hon tager ur en skräphög

på gången.

ABBÉN

går längst bort i allén och läser sitt brcvarium.

VAKTEN

in; till Jeanne.

Hör nu, det är inte någon lekplats-här.

JEANNE

undergifvet.

Jag går endast och väntar någon, som snart

måste vara här . . .

VAKTEN.

Det är möjligt, men man får icke ta några

blommor . . .

JEANNE

till Marion.

Lägg bort blommorna, mitt barn!

ABBÉN

fram, helsas af Vakten.

Får icke barnet leka med de bortkastade

blommorna, vakt?

VAKTEN.

Reglementet förbjuder hvarje vidrörande äfven

af de bortkastade blommorna, emedan de anses

medföra smittämnen — om det så är sant eller ej.

ABBÉN

till Marion.

I så fall återstår oss endast att lyda! Hvad

heter Du min lilla vän?

MARION.

Jag heter Marion.

ABBÉN.

Och din pappa, då?

MARION

tiger och biter sig i fingret.ABBÉN.

Förlåt min fråga, fru; den var icke illa menad

och jag pratade endast för att lugna den lilla.

Vakten har gått.

JEANNE.

Det förstod jag strax, ärevördige fader, och jag

önskade Ni ville säga något lugnande åt mig också,

som är mycket orolig efter att ha gått och väntat

här i tvä timmar.

ABBÉN.

I två timmar, och på honom! Tänk hvad

menskorna kunna plåga hvarandra. O Crux, Ave Spes

unica!

JEANNE.

Ja, hvad betyder det som står skrifvet här

öfverallt?

ABBÉN.

Det betyder: O kors! vårt enda hopp!

JEANNE.

Är det vårt enda?

ABBÉN.

Vårt enda, säkra!

JEANNE.

Jag tror snart Ni har rätt, min fader!ABBÉN.

Vågar jag fråga hvarför?

JEANNE.

Ni har redan gissat det. När han låter

qvinnan och barnet vänta två timmar på en kyrkogård,

då är slutet icke långt borta.

ABBÉN.

Och när han öfvergifvit Er, då . . .

JEANNE.

Få vi gå i floden!

ABBÉN.

Ah nej, åh nej!

JEANNE.

Jo jo!

MARION.

Jag vill gå hem, mamma, för jag är hungrig.

JEANNE.

Mitt älskade barn, litet tålamod till och vi ska

straxt få gå.

ABBÉN.

Ve, ve dem som kalla ondt godt och godt ondt!JEANNE.

Hvad gör qvinnan der vid grafven?

ABBÉN.

Hon synes tala vid den döda.

JEANNE.

Inte kan man väl det?

ABBÉN.

Hon tycks kunna det.

JEANNE.

Det skulle således icke vara slut på eländet när

det är slut en gång?

ABBÉN.

Och det vet Ni icke?

JEANNE.

Hvar får man veta det!

ABBÉN.

Hm! När Ni nästa gång känner Er behöfva

upplysning om den bekanta saken så sök mig i

Saint Germains Vår-Fru-Kapell. — Der kommer visst

den Ni väntar?JEANNE

generad.

Det är inte han, men jag känner honom ändå . . .

ABBÉN

till Marion.

Farväl lilla Marion! Gud skydde dig!

Kysser barnet; går.

I Saint Germain des Prés!

EMILE

in.

God dag, syster; hvad gör Du här?

JEANNE.

Jag väntar Maurice.

EMILE.

Då får Du nog vänta, för jag såg honom på

boulevarden i frukostsällskap för en timme sedan.

— God dag lilla Marion!

Kysser barnet.

JEANNE.

Det var fruntimmer med?

EMILE.

Ja, naturligtvis; men det far man icke tala på.

Han är ju teaterförfattare och skall ha ny pjes frami denna qväll. Sannolikt var det några af hans

aktriser.

JEANNE.

Kände han igen dig?

EMILE.

Nej; han vet inte hvem jag är, och det kan

vara onödigt också; jag känner min plats som

arbetare och tycker inte om nedlåtenhet från dem som

äro öfver mig.

JEANNE.

Men om han lemnar oss på bar backe?

EMILE.

Ja ser Du, när den stunden kommer, så far jag

nog lof att föreställa mig. Men sådant motser Du

ju icke, då han verkligen håller af Dig, och

framför allt är fästad vid den lilla.

JEANNE.

Jag vet inte, men jag anar att det förestår mig

något förskräckligt!

EMILE.

Har han lofvat dig äktenskap?

JEANNE.

Nej, han har icke lofvat, men han har gifvit

mig förhoppningar.EMILE.

Ja, förhoppningar! Mins Du, hvad jag sa dig i

början: hoppas intet, för de öfre gifta sig icke nedåtl

JEANNE.

Men det har man sett förr.

EMILE.

Det har "man visserligen; men skulle Du sjelf

trifvas i hans omgifning? Det tror jag icke, ty Du

skulle icke förstå hvad de säga ens. Jag äter ibland

■— i köket! —- på hans matställe, och jag begriper

inte ett ord af hvad de talar.

JEANNE.

Jaså, Du äter der?

EMILE.

Ja, i köket!

JEANNE.

Tänk, han har aldrig bedt mig dit.

EMILE.

Det kan Du hålla honom räkning för, och det

betyder att han respekterar sin Marions mor; ty

det är ett besynnerligt damsällskap der.

Såä?

JEANNE.EMILE.

Men Maurice bryr sig aldrig om damerna; nej,

det fins något juste hos den mannen.

JEANNE.

Det menar jag också, men när det kommer en

qvinna i vägen, så blir ju en man galen.

EMILE

ler.

Hvad Du säger! —- Men hör på; behöfver Du

pengar?

JEANNE,

Nej, inte det.

EMILE.

Då går det ännu an. — Se der! Se der! nere

i allén! nu kommer han. Och då går jag!

Farväl barn!

JEANNE.

Han kommer? Ja det är han!

EMILE.

Gör honom icke galen nu — med Din

svartsjuka, Jeanne!

Går.

JEANNE.

Visst inte!MAURICE

in.

MARION

springer emot honom och upptages i hans famn.

Pappa! Pappa!

MAURICE.

God dag, god dag, mitt älskade barn!

Helsar Jeanne.

Jeanne! Kan Du förlåta mig att jag låtit Er

vänta så, kan Dur

JEANNE.

Visst kan jag det!

MAURICE.

Men säg det så, att det hörs Du förlåter mig!

JEANNE.

Kom ska jag hviska Dig!

MAURICE

nalkas.

JEANNE

kysser honom på kinden.

MAURICE.

Jag hörde inte.JEANNE

kysser honom på munnen.

MAURICE.

Nu hörde jag! — Nå! — Du vet ju att i denna

dag skal! mitt öde afgöras; min pjes skall spelas

och har alla utsigter att lyckas, eller misslyckas . ..

JEANNE.

Jag skall bedja för Dig, så lyckas Du!

MAURICE.

Tack, om det icke gagnar, så skadar det icke.

— Ser Du der nere i dalen der solröken står; der

ligger Paris! I dag vet icke Paris hvem Maurice

är, men om tjugufyra timmar skall den veta det.

Rökmolnet, som dolt mig i trettio år skall skingras

när jag blåser på det, och jag skall synas, jag skall

ta gestalt och börja vara någon. Fienderna, det

vill säga alla som vilja göra det jag gjort, skola

vrida sig i smärta som skall vara min vällust, ty de

skola lida mina lidanden.

JEANNE.

Säg icke så! icke så!

MAURICE.

Jo, emedan det är så.

JEANNE.

Ja, men säg det icke! — Och sedan?MAURICE.

Sedan äro vi under tak, och Du och Marion

skola bära det namn som jag gjort ryktbart.

JEANNE.

Du älskar mig då?

MAURICE.

Jag älskar Er båda, lika mycket, kanske dock

mest Marion ...

JEANNE.

Det gläder mig, ty mig kan Du ledsna på, men

ej på henne!

MAURICE.

Du litar icke på mina känslor gentemot Dig?

JEANNE.

Jag vet icke, men jag fruktar något, fruktar

något förfärligt. . .

MAURICE.

Du är trött och utledsen af den långa väntan

som jag än en gång ber Dig förlåta. Hvad har

Du att frukta?

JEANNE.

Det oförutsedda; det man kan ana, utan att

man har bestämda skäl . . .MAURICE.

Men jag anar endast framgång och på bestämda

grunder: teaterfolkets säkra instinkt och deras er

farenhet af publiken, för att icke tala om deras

personliga kännedom om kritiken! Så, nu skall Du

lugna Dig .. .

JEANNE.

Jag kan icke, jag kan icke! Vet Du att det

var en abbé här nyss som talte vackert vid oss;

min tro som Du, icke utplånat, men strukit öfver

som när man kritar fönster, fann jag följaktligen

icke till hands, men den gamle for med handen

öfver kritningen, ljuset föll in och man kan åter se

att herrskapet är hemma. — Jag skall bedja för dig

i afton i Saint-Germain!

MAURICE.

Nu blir jag rädd!

JEANNE.

Fruktan för Gud är vishetens begynnelse.

MAURICE.

Gud? Hvad är det? Hvem är han?

JEANNE.

Det är Han som skänkte glädje åt Din

ungdom och kraft åt Din mannaålder! Och det är han

som skall stödja oss i det förfärliga som förestår.MAURICE.

Hvad förestår oss? Hvad vet Du? Hvad har

Du fått veta det? Det som inte jag vet?

JEANNE.

Det kan jag icke säga; jag här icke drömt

något, icke sett, icke hört; men under dessa två

förskräckliga timmar har jag genomlefvat så

oändligt mycket smärtsamt att jag är beredd på det

allra värsta.

MARION.

Nu vill jag gå hem, mamma, för jag är hungrig.

MAURICE.

Du skall få gå hem, mitt älskade barn.

Tar henne i famnen.

MARION

ömmar.

Oh! Du gör mig illa, pappa.

JEANNE.

Vi måste hem till middagen! Alltså, farväl

Maurice! Och lycka till!

MAURICE

till Marion.

Hvar gjorde jag Dig illa; mitt lilla barn vet

väl att jag icke vill Dig annat än godt;MARION.

Följ med oss hem då, om Du är snäll!

MAURICE

till Jeanne.

Tänk Dig, att när jag hör barnet säga så, är

det som om jag borde lyda henne; men så

kommer förnuftet och pligten . . . Farväl, min dotter!

Kysser barnet, som lägger armarne om hans hals.

JEANNE.

När Kåkas vi igen?

MAURICE.

I morgon min vän, råkas vi! Och då för att

aldrig mer skiljas.

JEANNE

omfamnar honom.

Aldrig, aldrig skiljas mer.

Hon gör korstecknet på hans panna.

Gud skydde dig!

MAURICE

mot sin vilja rörd.

Min älskade, dyra Jeanne!

Jeanne och Marion gå åt höger; Maurice åt venster. Derpå

vända de sig om på samma gång och kasta slängkyssar

åt hvaran n.MAURICE

tillbaka.

Jeanne! Jag skäms! Alltid skall jag glömma

Dig, och Du är den sista som gör Dig påmind.

Här är ju biljetten till aftonen!

JEANNE.

Tack, min vän, men — Du skall vara på Din

post ensam; och jag skall vara på min — hos Marion.

MAURICE.

Ditt förstånd är lika stort som Ditt hjertas

godhet; ja, jag bedyrar att icke en annan qvinna skulle

ha offrat ett nöje för att göra sin man en tjenst. . .

Jag behöfver röra mig fritt i afton, och på slagfältet

tar man icke med sig qvinnor och barn — och det

förstod Du!

JEANNE.

IVIaurice! Tänk icke för högt om en obetydlig

qvinna som jag är, ty det bespar Dig illusioner! —

Men nu skall Du se att jag är lika glömsk som Du

var. — Här har jag ju köpt en halsduk och ett

par handskar som jag tänkt Du skulle till min ära

bära på Din hedersdag . . .

MAURICE

kysser hennes hand.

Tack, mitt barn!JEANNE.

Och så, Maurice! glöm inte, som Du så ofta

gör ... att gå till frisören — jag vill Du skall vara

vacker, så att andra också tycka om Dig . . .

MAURICE.

Du är icke svartsjuk, Du!

JEANNE.

Nämn icke det ordet, ty det väcker onda tankar.

MAURICE.

Vet Du, att i denna stund skulle jag kunna

af-stå från aftonens seger — ja, jäg skall segra! . . .

JEANNE.

Tyst! tyst! tyst!

MAURICE.

Och följa Er hem!

JEANNE.

Men det skall Du icke! — Gå; ditt öde väntar

på Dig!

MAURICE.

Farväl då! Och må det ske som skall ske!

Går.

JEANNE

ensam med Marion.

O Crux! ave spes unica!Crémeriet. Till höger en buffet med ett aqvarium med

guldfiskar, grönsaker, frukter, konserver etc. Längre bort

ingångsdörren. Fonden: dörr ut till köket, der arbetare hållas;

köket har synlig utgång till trädgården. Till venster i fonden är

disken upphöjd öfver golfvet och skänkhyllor med allehanda

buteljer. Till höger ett långt bord med marmorslcifva utmed

väggen och ett parallelt med detsamma fram på golfvet; halmstolar

vid borden. Väggarne äro fyllda med målningar.

FRU CATHERINE

sitter vid disken.

MAURICE

står lutad mot disken med hatten på hufvudet, röker en cigarett.

FRU CATHÉRINE.

Det är alltså i afton det smäller för er, herr

Maurice?

MAURICE.

Ja, i afton!

FRU CATHÉRINE.

Är Ni orolig då?

MAURICE.

Kaf lugn!FRU CATHÉRINE.

Jag önskar Er lycka i alla fall, och Ni

förtjenar det, herr Maurice, efter att ha kämpat med

svårigheter som Edra.

MAURICE.

Tack fru Cathérine! Ni har varit mycket god

mot mig, och utan Er hjelp skulle jag varit under

isen vid detta laget.

FRU CATHÉRINE.

Det ska vi inte tala om nu; jag hjelper der

jag ser arbete och god vilja, men jag tycker inte

om att bli exploaterad. — Kan vi lita på att Ni

kommer hit efter teaterns slut och låter oss dricka

ett glas med Er?

MAURICE.

Det kan Ni lita på; naturligtvis, efter som jag

lofvat Er först!

HENRIETTE

in från höger.

MAURICE

vänder sig om; lyfter hatten; fixerar Henriette, som betraktar

honom noga.

HENRIETTE

till fru Cathérine.

Herr Adolphe är icke kommen?FRU CATHÉRINE.

Nej, min fru! Men han kommer straxt. Var

god och sitt ner.

HENRIETTE.

Tack! Men jag väntar honom hellre utanför

Går.

MAURICE.

Hvem , . . var . .. det?

FRU CATHÉRINE.

Det var ju herr Adolphes väninna!

MAURICE.

Var . . . det. . . hon?

FRU CATHERINE.

Har Ni inte sett henne?

MAURICE.

Nej; han har ju gått och gömt henne för mig,

alldeles som om han vore rädd att jag skulle ta

henne från honom.

FRU CATHÉRINE.

Haha! — Hur tyckte Ni hon såg ut då?

MAURICE.

Såg ut? Låt se; det kan jag inte säga. —

Jag såg henne inte, för det var som om hon flögmig i famnen med ens, kom mig så nära att jag

icke fick synhåll. Och hon lemnade märke efter

sig i luften; jag ser henne ju ännu som hon står der

han gar framåt dörren och gör en gest som om han lade armen

om lifvet på någon

. . . aj!

gör en gest som om han stack sig i fingret

hon har ju nålar i klädningslifvet. Det är en sån

der som sticks!

FRU CATHÉRINE

ler.

Ni är för galen med Era damer!

MAURICE.

Ja, det är galet, det är galet! Men vet Ni

hvad, fru Cathérine! Jag går innan hon kommer

igen, för annars, annars’. . . Det var en förfärlig

qvinna!

FRU CATHÉRINE.

Ni är rädd?

MAURICE.

Ja, jag är rädd för mig, och rädd om några

andra. . .

FRU CATHÉRINE.

Nå, så gå då!

MAURICE.

Tänk att när hon sög sig ut genom dörren så

uppstod en liten hvirfvelvind som drog mig med . . .skratta Ni. . . men Ni kan se hur palmen der på

buffeten rör sig ännu! Det var en satans qvinna!

FRU CATHÉRINE.

Men så gå då, menniska, innan Ni blir splitt

galen!

MAURICE.

Jag vill gå, men jag kan inte. . . Tror ni på

ödet, fru Cathérine?

FRU CATHÉRINE.

Nej, jag tror på den gode Guden, som hjelper

oss mot onda magter, om vi be honom vackert.

MAURICE.

Alltså, onda magter i alla fall! — Är det inte

de som höras i farstun nu?

FRU CATHÉRINE.

Jovisst, det frasar ju om henne som när

lärfts-krämarn rifver af tygstycket. Gå! ut! ut! genom

köket!

MAURICE

störtar mot köksdörren, men törnar mot Emile.

EMILE.

Tusen gånger om ursäkt!

Retirerar.ADOLPHE

först; efter Henriette.

Nej, se Maurice! God dag, god dag? Får jag

presentera min väninna för min bäste och äldste

vän. Fröken Henriette för herr Maurice.

MAURICE

helsar stelt.

Särdeles angenämt!

HENRIETTE.

Vi ha sett hvarann förr.

ADOLPHE.

Se så! när då, om jag får fråga?

MAURICE.

Alldeles nyss! Här inne.

ADOLPHE.

Jaså! — Nå, nu får Du inte gå förrän vi

pratats vid lite.

MAURICE

efter en afsides vink från fru Cathérine.

Ack om jag bara hade tid!

ADOLPHE.

Tag Dig! Vi ska inte sitta länge.HENRIETTE.

Jag ska inte störa, om herrarne ha affärer att

tala om.

MAURICE.

Vi ha bara dåliga affärer, som man inte talar om.

HENRIETTE.

Då tala vi om annat då!

Tar hans hatt och hänger upp.

Så, var nu snäll, så far jag . göra den store

författarens bekantskap!

FRU CATHÉRINE.

ger en vink åt Maurice, som denne ej märker.

ADOLPHE.

Det är rätt, Henriette, fånga in honom Du!

De sätta sig vid ett bord.

HENRIETTE

till Maurice.

Ni har en god vän i Adolphe, herr Maurice;

han talar aldrig om annat än Er, och så, att jag

ofta känt mig tillbakasatt. . .

ADOLPHE.

Ja säg det! Henriette har å sin sida aldrig

lemnat mig någon ro för Dig, Maurice. Hon

hat-läst dina skrifter och vill veta hvar Du fått det ifrånoch det; hon har frågat mig hur Du såg ut, hur

gammal Du var, hvad Du mest tyckte om, med ett

ord: jag har haft Dig till morgon, middag och qväll,

så att vi liksom lefvat i hop vi tre.

MAURICE

till Henriette.

Kära hjertans, hvarför kom Ni inte hit och

besåg underverket, så hade Er nyfikenhet blifvit stillad

i rappet?

I-IENRIETTE.

Adolphe ville inte!

ADOLPIIE

generad min.

HENRIETTE.

Inte för att han var svartsjuk . . .

MAURICE.

Hvarför skulle han vara det, då han visste att

mina känslor voro bundna på annat håll . . .

HENRIETTE.

Han måtte inte ha litat på Era känslors

varaktighet.

MAURICE.

Det förstår jag inte; ty jag är ökänd för mina

böjelsers beständighet...ADOLPHE.

Det var icke heller . . .

HENRIETTE

afbryter honom.

Derför kanske att Ni icke varit utsatt för

eld-profven . . .

ADOLPHE.

Åh, då känner Du . . .

HENRIETTE

afbryter.

... ty en trogen man har verlden ännu icke sett.

MAURICE.

Då skall den få se en!

HENRIETTE.

Hvar?

MAURICE.

Här!

HENRIETTE

skrattar.

ADOLPHE.

Ja, det låter ju . . .HENRIETTE

af bryter; vänder sig fortfarande och alltjemt till Maurice.

Tror Ni att jag litar på min gode Adolphe

längre än ett qvartal?

MAURICE.

Jag har ingen grund att jäfva er brist på

förtroende, men för Adolphes trofasthet går jag i borgen!

HENRIETTE.

Det behöfver Ni icke . . . jag pratar bredvid

munnen, och jag tar tillbaka . . . icke blott för att

jag skall känna mig mindre dålig än Ni, utan

derför att det är så. . . Det är en ovana jag fatt att

bara se dåligheter och jag fortsätter mot bättre

vetande. Men, om jag skulle umgås med Er två en

längre tid, blef jag god igen i Ert sällskap. Förlåt,

Adolphe!

Hon lägger handen pa hans kind.

ADOLPHE.

Du talar alltid så ondt och handlar alltid rätt;

hvad Du tänker — det vet jag inte.

HENRIETTE.

Hvem vet sådant?

MAURICE.

Skulle man stå till svars för sina tankar, hvem

kunde då ega bestånd?HENRIETTE.

Har Ni också onda tankar?

MAURICE.

Ja, naturligtvis liksom jag i drömmen begår de

grymmaste gerningar . . .

HENRIETTE.

I drömmen; ja! Tänk att jag . . . nej jag skäms

att tala om det. . .

MAURICE.

Gå på! Gå på!

HENRIETTE.

Jag drömde i natt att jag helt lugnt

dissekerade upp bröstmusklerna på Adolphe — jag är

nämligen bildhuggare — och han som alltid är snäll

gjorde intet motstånd utan hjelpte mig med

svårigheterna, ty han kan mer anatomi än jag.

MAURICE.

Var han som död då?

HENRIETTE.

Nej, han lefde.

MAURICE.

Det var otäckt. Och Ni led inte af det?HENRIETTE.

Inte alls, och det är just hvad som förvånar

mig, ty jag är ganska känslig för andras lidanden

— är det sannt Adolphe?

ADOLPHE.

Fullkomligt sannt; och i ovanlig grad till och

med, ja mot djur icke minst.

MAURICE.

Jag är deremot temligen okänslig såväl för egna

som för andras lidanden . . .

ADOLPHE.

Nu ljuger han på sig sjelf! Madame

Cathérine, är det inte så?

MADAME CATHÉRINE.

Her Maurice är den beskedligaste tok jag

känner. Kan man tänka sig att han höll på att hemta

polisen derför att jag inte bytte vatten åt

guld-fiskarne . . . just de der som stå på bordet ... Se,

se, det är som de hörde hvad jag sa’ . . .

MAURICE.

Hör nu, vi sitter här och tvår oss hvita som

englar, och ända äro vi i stort taget färdiga till

hvarje städadt nidingsdåd bara det gäller äran, guldet

eller qvinnan. — Ni är skulptör alltså, min fröken?HENRIETTE.

Något litet 1 — Tillräckligt dock för att gö a

en byst; och för att göra Er, som länge varit min

dröm, tror jag mig fullt kapabel.

MAURICE.

Var så god! Den drömmen kan ju besannas i

hast åtminstone 1

HENRIETTE.

Men jag vill börja se Er efter denna aftons

succés, då Ni först är den Ni skulle bli.

MAURICE.

Så segerviss ni är.

HENRIETTE.

Ja! Det står skrifvet i Ert ansigte att Ni skall

segra i detta slag, och Ni måtte känna det på Er

sjelf. . .

MAURICE.

Hur så?

HENRIETTE.

Då jag känner det! Vet Ni att jag var sjuk

denna morgon, och nu är jag frisk.

ADOLPHE

börjar bli förstämd.MAURICE

förlägen.

Hör nu, jag har en teaterbiljett öfver — men

blott en. Jag ställer den till Adolphes förfogande.

ADOLPHE.

Tack min vän, men jag afstår den åt Henriette.

HENRIETTE.

Nå, men skall det gå anf

ADOLPHE.

Hvarför skulle det icke det? — Jag går ju för

öfrigt aldrig på teatern emedan jag ej fördrager

hettan.

HENRIETTE.

Kommer Du och hemtar mig åtminstone efter

spektaklets slut?

ADOLPHE.

Om Du håller strängt på det. Eljes återvänder

Maurice hit, der vi vänta honom.

MAURICE.

Du kan gerna göra Dig omak att komma, jag

ber Dig derom, jag bönfaller, hör Du . . . och om

Du icke vill utanför teatern, så i Auberge des Adrets,

der Du väntar oss ... Är det afgjordt?ADOLPHE.

Vänta nu; Du har en förmåga att afgöra

frågor till Din förmån, innan man hunnit reflektera

öfver saken.

MAURICE.

Hvad är det att reflektera öfver, om Du skall

hemta Din dam eller icke.

ADOLPHE.

Du vet icke hvad den obetydliga handlingen

kan innebära, men jag anar det.

HENRIETTE.

Schy — schy -— schy! Inte skrocka i

solskenet! Må han komma eller icke, alltid hitta vi

tillbaka!

ADOLPHE

har rest sig.

Nu måste jag i alla fall gå —- jag har modell.

Farväl med Er! — Lycka till, Maurice! I morgon

är Du öfver på andra sidan! Farväl Henriette!

HENRIETTE.

Ska Du verkligen gå?

Måste!

ADOLPHE.MAURICE.

Farväl då! Vi ses igen!

ADOLPHE

går; helsande fru Cathérine.

HENRIETTE.

Tänk att vi fingo råkas slutligen!

MAURICE.

Finner Ni det så märkvärdigt?

HENRIETTE.

Det ser ut som om det måste ske, då Adolphe

gjort allt för att hindra det!

MAURICE.

Har han det?

HENRIETTE.

Det har Ni väl märkt!

MAURICE.

Jag har märkt det, men hvarför skall Ni säga det?

HENRIETTE.

Jag måste!

MAURICE.

Inte måste jag säga Er att jag nyss ämnade

springa ut köksvägen för att slippa möta Er, men

att jag hindrades af en gäst, som stängde dörren.HENRIETTE.

Hvarför skulle Ni tala om dét nu?

MAURICE.

Vet inte!

Fru Cathérine siar ikull glas och buteljer.

MAURICE.

Var lugn, Fru Cathérine, det är ingen fara.

HENRIETTE.

Skulle det vara en signal, eller en varning?

MAURICE.

Sannolikt båda delarne!

HENRIETTE.

Är jag som ett lokomotiv, efter som jag skall

ha banvakter . . .

MAURICE.

Och spårvexlare! Det är farligast vid vexeln!

HENRIETTE.

Så elak Ni kan vara!

FRU CATHÉRINE.

Herr Maurice är inte alls elak; hittills har han

varit den snällaste och pligttrognaste mot de sina

och mot dem han haft förbindelser till. . .MAURICE.

Tyst, tst, tst!

HENRIETTE

till Maurice.

Gumman är närgången . . .

MAURICE.

Vi kan ju gå ner till boulevarden, om Ni vill.

HENRIETTE.

Gerna! ty här är icke mitt ställe; jag känner

hur hatet klöser mig . . .

Gär.

MAURICE

går efter.

Farväl Fru Cathérine.

FRU CATHÉRINE.

Ett ögonblick! Får jag säga ett ordf Herr

Maurice!

MAURICE

stannar motvilligt.

Hvad är det?

FRU CATHERINE.

Gör inte det! gör inte det!

MAURI9E.

Hvad?FRU CATHÉRINE.

Gör inte det!

MAURICE.

Frukta intet! Denna dam är icke i min genre,

men hon intresserar mig. Knappt det.

FRU CATHÉRINE.

Lita icke på Er!

MAURICE.

Jo, jag litar på mig. — Farväl!

Går.

*

AKT II.

Auberge des Adrets. Ett kafé i teatralisk 1600-talsstiI.

Bord och länstolar här och der i vråar och prång. Väggarne

dekorerade med vapen och rustningar; panelerna med glas och

krus etc.

Maurice i frackdrägt och Henriette i teaterdrägt vid ett

bord med en champagnebutelj och tre glas islagna. De båda sitta

midt emot hvarandra. Det tredje glaset står vid bordets fjerde

sida inåt scenen der en tredje länstol synes vänta på den

frånvarande »tredje man».

MAURICE

lägger sin klocka på bordet.

Är han icke har om fem minuter, kommer

han icke. — Ska vi emellertid dricka med hans

vålnad?

stöter sitt glas mot det obegagnade tredje.

HENRIETTE

likaledes.

Skål Adolphe!

MAURICE.

Han kommer icke!

Han kommer!

Icke!

Kommer!

HENRIETTE.

MAURICE.

HENRIETTE.

MAURICE.

Hvilken qväll, hvilken underbar dag! Jag kan

ännu icke fatta att ett nytt lif har börjat! Tänk,

hundra tusen francs anser direktören säkert vara

mina. . . Jag köper en villa för tjugo tusen utanför

stan, så har jag åttiotusen qvar! Jag kan icke fatta

detta förrän i morgon, ty jag är trött, trött, trött.

Sjunker ner i stolen.

Har Ni varit lycklig någon gång?

HENRIETTE.

Aldrig! — Hur är det?

MAURICE.

Ja, hvad skall jag säga! Jag kan inte säga

det; men jag tänker mest på mina ovänners

grämelse . . . Det är ju otäckt, men så är det!

HENRIETTE.

Är det lyckan att tänka på sina ovänner?MAURICE.

Segraren räknar ju döda och sårade fiender för

att fa ett begrepp om sin seger.

HENRIETTE.

Är Ni så blodtörstig?

MAURICE.

Egentligen icke; men när man känt andras

klackar trampa en på bröstet under åratal, så är

det ju skönt att få kasta af fienden och andas!

HENRIETTE.

Tycker Ni icke det är underligt att Ni sitter

här ensam med mig, en främmande obetydlig flicka,

en qväll sådan som denna, då Ni skulle haft ett

behof att visa Er som triumfator inför allt folket,

på boulevarderna, på de stora restauranterna . . .

MAURICE.

Egentligen är det ju litet konstigt, men jag

finner mig väl här, och Ert sällskap är mig tillfyllest

HENRIETTE.

Ni är icke glad?

MAURICE.

Nej, jag är snarare trist, och skulle ha lust att

gråta ett tag.HENRIETTE.

Hvad är det då?

MAURICE.

Det är lyckan, som känner sin intighet eller som

väntar på olyckan.

HENRIETTE.

Så sorgsen, så sorgsen; hvad fattas Er?

MAURICE.

Mig fattas det som ensamt ger lifvet värde . . .

HENRIETTE.

Ni älskar henne icke längre alltså?

MAURICE.

Nej, icke på det sättet jag förstår kärlek. Tror

Ni att hon har läst min dram, eller att hon vill se

den? Ack! hon är så god, så uppoffrande och

finkänslig, men att gå ut med mig och rusta om som

i natt skulle hon anse syndigt! Jag bjöd henne en

gång på champagne vet Ni; och i stället för att bli

glad tog hon vinlistan och läste ut hur mycket den

kostade. Och när hon fick se priset, så gret hon!

Hon gret derför att Marion behöfde nya strumpor!

Det är ju vackert, om man så vill, det är

rörande; men jag kan icke njuta af det! Och jag

vill njuta förrän lifvet förrinner! Hittills har jag

lef-vat i umbäranden, men nu, nu---börjar

lifvet för mig!Klockan slår tolf.

Nu börjar en ny dag, en ny tideräkning!

HENRIETTE.

Adolphe kommer icke!

MAURICE.

Nej, nu kommer han icke! Och nu är det för

sent att fara till Crémeriet.

HENRIETTE.

Men man väntar Er.

MAURICE.

Så far man vänta! Man har tagit ett löfte af

mig att komma, och jag tar tillbaka. — Längtar

Ni dit!

HENRIETTE.

Nej för ingen del!

MAURICE.

Vill Ni hålla mig sällskap då?

HENRIETTE.

Gerna! om Ni håller till godo med mitt!

MAURICE.

Eftersom jag ber om det! — Tänk att

segerkransen är värdelös om man icke får lägga den fören qvinnas fotter; tänk att allting är värdelöst om

man icke har en qvinna

HENRIETTE.

Behöfver Ni vara utan qvinna? Ni?

MAURICE.

En fråga! —

HENRIETTE.

Vet Ni ej att en man i framgångens och

ryktbarhetens ögonblick är oemotståndlig?

MAURICE.

Det vet jag ej, ty jag har icke pröfvat det.

HENRIETTE.

Ni är en underlig menniska; i denna stund den

mest afundade i Paris, sitter Ni här och grubblar,

kanske har ondt samvete öfver att Ni försummat

injudningen på cicoria-kaffe hos gumman på

mjölkmagasinet . . .

MAURICE.

Ja, samvetet plågar mig i den punkten och jag

känner ända hit deras ovilja, deras kränkta känslor,

deras berättigade harm. Mina olyckskamrater hade

rätt att fordra min person denna afton; den goda

fru Catherine hade förmånsrätt i min framgång som

skulle kasta ett sken af hopp öfver de arme,

som icke lyckats än . . . Och jag har bedragit dempå deras goda tro om mig. Jag hör dem svära:

»Maurice kommer, ty han är en god själ; han

föraktar oss icke; och han sviker icke sitt ord.» Nu

ha de svurit bort sig! —

Under denna replik har man i rummet intill börjat spela

Beeth-ovens D-moll-sonat (op. 31 11:0 3) Finalen. Allegrettot

först piano, sedan allt mer forte, passsioneradt,

upprördt, slutligen vildt.

Hvem är det som spelar här i natten?

HENRIETTE.

Det är väl några nattfoglar som vi. — Men hör!

Er framställning af saken är icke rätt. Kom ihåg

att Adolphe lofvat hemta oss; vi väntade, och han

svek sitt löfte. Ni är således oskyldig . . .

MAURICE.

Säger Ni det! Jag tror Er när Ni talar, men

när Ni upphör, börjar mitt samvete igen. Hvad har

Ni i paketet der?

HENRIETTE.

Ack, det var endast en lagerkrans, jag ville

sända upp på scenen, men jag fann intet tillfälle.

Låt mig ge Er den nu, den lär svalka heta pannor.

Hon reser sig och lägger kransen om hans hufvud;

kysser honom på pannan.

Hell segrare!

MAURICE.

Nej, icke så!HENRIETTE

på knä.

Hell Konung!

MAURICE

reser sig.

Nej! Jag blir rädd!

HENRIETTE.

Du räddhågade? Du klenmodige, som fruktar

till och med lyckan; hvem tog din sjelfkänsla och

gjorde dig till dvergen?

MAURICE.

Dvergen? Ja, Du har rätt; jag arbetar icke som

jetten i molnen med buller och brak, men jag

smider mina svärd nere i bergens tysta djup! Tror

Du jag är blyg för segerkransen; nej, men jag

ringaktar den, ty det är för litet för mig; tror Du jag

fruktar vålnaden der, som sitter med svartsjukans

gröna ögon och bevakar mina känslor, om hvilkas

styrka Du icke har en aning. — Bort! vålnad!

Han stryker ner det tredje orörda champagneglaset.

Bort obehöriga tredje" man, Du frånvarande som

förlorat Din rätt, om Du haft någon ens! Du

ute-blef från slagfältet emedan Du redan kände Dig

slagen! Så som jag krossar detta glas under mina

fotter så skall jag smula sönder Din bild som Du

rest Dig i ett litet tempel som ej mer skall vara Ditt!HENRIETTE.

Bra! Så skall det vara! Bra, min hjelte!

MAURICE.

Nu har jag offrat min bästa vän, min trognaste

hjelpare, på Ditt altare, Astarte! Är Du nöjd?

HENRIETTE.

Astarte, det är ett vackert namn, och jag

behåller det. — Du måtte älska mig, Maurice.

MAURICE.

Naturligtvis! — Ofärdsqvinna, som väcker

mannamod och vädrar blod, hvarifrån kommer Du och

hvart vill Du föra mig? Jag älskade Dig innan jag

såg Dig, ty när man talte om Dig så ryste jag, och

när jag såg Dig i dörren flög Din ande in i min;

när Du gick så hade jag Dig qvar i mina armar.

Jag ville fly Dig, men någon hindrade mig, och i

afton drefvos vi ihop som villebråd i jagtnätet. Hvems

är skulden? Din väns, som kopplade åt oss!

HENRIETTE.

Skuld eller icke skuld! Hvad hör det hit? Och

hvad är det? — Adolphe har skulden att han icke

förde oss tillsammans förr; han har begått brottet

att ha beröfvat oss två veckors lif af sällhet, dem

han ej hade rätt till: jag är svartsjuk på honom på

Dina vägnar; jag hatar honom emedan han bedra

git Dig på Din älskarinna, jag skulle vilja stryka

ut honom ur de lefvandes tal med hans minne, ut-plåna honom ur det förflutna, göra honom ogjord,

ofödd!

MAURICE.

Nåväl, vi ska jorda honom under våra egna

minnen, vi ska risa ner honom i vilda skogen och

trafva sten på kumlet så att han aldrig skall titta

upp mer! —

Lyfter sitt glas.

Vårt öde är besegladt. Ve oss! Hvad vill nu

komma.

HENRIETTE.

Nu kommer en ny tideräkning! — Hvad har

Du der i paketet?

MAURICE.

Jag mins inte!

HENRIETTE

öppnar paketet och far fram en halsduk och ett par handskar.

Det var en ryslig halsduk! Den har väl kostat

femtio öre!

MAURICE

rycker åt sig föremålen.

Rör icke!

HENRIETTE.

Det är från henne?MAURICE.

Ja, det är det.

HENRIETTE.

Gif mig dem!

MAURICE.

Nej! Hon är bättre än vi, än alla andra!

HENRIETTE.

Det tror jag inte; hon är bara enfaldigare och

snålare! En som gråter derför att det dricks

champagne . ..

MAURICE.

När det fattas strumpor åt barnet. Ja, den är

en god menniska!

HENRIETTE.

. Borgare! Du blir aldrig artist! Men jag är

artist och jag skall göra Din byst med en

butik-egares kachett... i stället för lagerkrans. — Hon

heter Jeanne . . i

MAURICE.

Ja, hur vet Du det?

HENRIETTE.

Så heter ju alla hushållerskor!MAURICE.

Henriette!

HENRIETTE.

tar handskar och halsduk och kastar i cheminén.

MAURICE

slappt.

Astarte! Nu vill Du ha qvinnoofifer! Du skall

få’t, men vill Du ha oskyldiga barn, då får Du gå!

HENRIETTE.

Kan Du säga mig hvad det är som binder Dig

vid mig?

MAURICE.

Om jag visste det skulle jag slita mig lös! Men

jag tror det är de dåliga egenskaper Du eger

och dem jag saknar; jag tror det är det onda hos

Dig som lockar mig med det nyas oemotståndliga

behag. ..

HENRIETTE.

Har Du aldrig begått något brott?

MAURICE.

Nej, inte något rigtigt! Har Du?

Ja.

HENRIETTE.MAURICE.

Nå! Hur var det?

HENRIETTE.

Det var större än att begå en god handling,

ty en sådan gör oss till de andres jemlike; det var

större än en bragd, ty den ställer oss öfver de andra

och den belönas; brottet flyttade mig utom, på andra

sidan om lif, samhälle och medmänniskor. Sedan

den stunden lefver jag endast ett halft lif, ett

dröm-lif, och derför får aldrig verkligheten fatt i mig.

MAURICE.

Hvad gjorde Du då?

HENRIETTE.

Det vill jag inte säga, för då blir Du rädd igen!

MAURICE.

Kan Du aldrig bli upptäckt?

HENRIETTE.

Aldrig! Men det hindrar icke att jag ofta ser

de fem stenarne på Roquetteplatsen der schavotten

brukar stå, och derför vågar jag aldrig ta i kort,

för då kommer ruter femman opp . . .

MAURICE.

Var det ett sådant brott?HENRIETTE.

Det var ett sådant!

MAURICE.

Det är ju rysligt, men det är intressant! Har

Du aldrig samvete?

HENRIETTE.

Aldrig; men fa vi tala om något annat, så är

jag tacksam.

MAURICE.

Ska vi tala om — kärleken?

HENRIETTE.

Den talar man inte om, förrän den är slut!

MAURICE.

Har Du älskat Adolphe?

HENRIETTE.

Jag vet inte! Hans naturliga godhet lockade

mig som ett vackert försvunnet barndomsminne. Men

det fans så mycket som stötte mitt öga i hans

person så att jag behöfde lång tid att radera, ändra,

lägga till, ta ifrån för att göra en skaplig figur af

honom. När han talade kunde jag märka att han

hade lärt af Dig, och ofta illa förstått och klumpigt

applicerat. Tänk Dig då när jag far se originalet,

hur ömklig kopian skall förefalla. — Det var derförhan var rädd att vi två skulle råkas; och när det

var skedt, förstod han genast att hans tid var utel

MAURICE. .

Arme Adolphe!

HENRIETTE.

Mig gör det också ondt om honom, ty han lider

gränslöst. . .

MAURICE.

Tyst! Det kommer någon!

HENRIETTE.

Tänk om det vore han.

MAURICE.

Det vore outhärdligt!

HENRIETTE.

Det är icke han, men om det hade varit, hur

skulle Du ha tänkt Dig situationen?

MAURICE.

Först skulle han vara lite förargad på Dig

der-för att han misstagit sig på kaféet — sökt oss

för-gäfves på orätta ställen — men förargelsen skulle

straxt upplösa sig i förnöjelsen att se oss; se att vi

icke narrat honom. Och i glädjen öfver att han

gjort oss orätt med sina misstankar skulle han älskaoss båda två; och så skulle han bli förtjust öfver

att vi voro så goda vänner. Det hade alltid varit

hans dröm — hm! han håller tal nu! — hans dröm

att vi tre skulle bilda ett triumvirat och visa verlden

det stora exemplet på en vänskap som intet

fordrade — »ja, jag litar på Dig Maurice, dels derför

att Du är min vän, dels derför att Dina känslor äro

bundna på annat håll!»

HENRIETTE.

Bravo! Har Du varit i en sådan situation efter

som Du så kunde på pricken återge den? Vet Du

att Adolphe är en sådan der tredje man, som aldrig

kan ha nöje med sin älskarinna, utan att en vän

är med!

MAURICE.

Det var derför jag skulle inkallas för att förströ

Digl — Tyst; det är någon derute! — Det är han!

HENRIETTE.

Nej; Du ska veta att spöktimmarne äro inne;

och då hör man så mycket, och ser ibland. Att

vaka om natten då man skulle sofva, har samma

charme för mig som brottet; man har ställt sig öfver

och utom naturlagen . . .

MAURICE.

Men straffet är ohyggligt. . . jag fryser eller

lyser, hvilketdera det är.HENRIETTE

tar sin teaterpelise och lägger öfver honom.

Tag på Dig då; den värmer.

MAURICE.

Det var skönt; det är som om jag vore i Din

hud, som om min af vakan upplösta kropp götes i

Din form; jag känner hur jag stöpes om; men jag

far äfven en ny själ, nya tankar, och här, der ditt

bröst har gjort en böjning, börjar det hafva sig.

Pianisten i rummet invid har under hela denna scen pianissimo

ibland, ursinnigt fortissimo ibland öfvat sig på D-moll-sonaten;

stundom har det varit tyst; stundom har man hört

takterna 96—107 ur Finalen ensamma.

Hvilket vidunder som sitter i natten och öfvar

sig på pianot! Jag blir sjuk af detta! Vet Du hvad:

vi åka ut i Boulogneskogen och frukostera i

paviljongen för att se solen gå upp öfver sjöarne.

HENRIETTE.

Bra!

MAURICE.

Men först skall jag sända bud hem att min post

och morgontidningar med mera sändas ut med

stafetter till frukoststället. Hör, Henriette: ska vi bjuda

Adolphe?

HENRIETTE.

Ja, det är för galet, men låt gå! Åsnan kan ju

också spännas för triumfvagnen! Låt honom komma!MAURICE.

lägger af pelisen.

Då ringer jag alltså!

HENRIETTE.

Vänta ett ögonblick!

Hon rusar i hans famn.

Ridå.Ett stort, praktfullt restaurantrum i Boulogneskogen; mattor,

speglar, chaiselonger, divaner. Fonden med glasdörrar och

fönster utåt sjöarne. Framför står ett dukadt bord med blomställ,

fruktskålar, vinkaraffiner, ostronfat, många slags vinglas och två

tända kandelabrar. Till höger ett divansbord med tidningar och

telegram.

Maurice och Henriette sitta på hvar sida om detta bord.

Utanför är solen i uppgående.

MAURICE.

Det fins ju inga tvifvel mer: tidningarne ha sagt

att det är så, och telegrammen ha lyckönskat till

framgången I Det är nytt lif som börjar, och mitt

öde är vigdt vid ditt genom denna natt, då Du

ensam delade mina förhoppningar och min triumf. Jag

fick lagern af Din hand och jag tycker jag fatt

alltsammans af Dig!

HENRIETTE.

Hvilken underbar natt! Ha vi drömt detta eller

är det upplefvadt?

MAURICE

reser sig.

Och hvilken morgon på denna natt! Jag tycker

att det är verldens första dag som den uppgåendesolen belyser; nu först blef jorden skapad och slet

sig lös ur dessa hvita hinnor som flyta bort; der

ligger Edens parker i morgonrodnadens rosenljus;

och här är det första menniskoparet. . . Vet Du,

jag är så lycklig att jag ville gråta vid tanken på

att icke hela menskligheten är lika lycklig som jag.. .

Hör Du hur det brusar i fjerran, som hafsvågor mot

stenstrand, som vind i skog; vet Du hvad det är?

Det är Paris som hviskar mitt namn! Ser Du

rö-karne som stiga mot skyn, tusenden, tiotusenden!

Det är mina altareldar, och om det icke är, så måste

det vara, ty jag vill det! Alla Europas

telegrafapparater knacka mitt namn i detta ögonblick;

Orient-expressen förer tidningen till fjerran östern mot solens

uppgång, och oceanångaren bär den mot

längstbor-tersta vestern! — Jorden är min, och derför är han

skön! Nu skulle jag vilja ha vingar för oss två,

lyfta härifrån och flyga långt, långt bort innan man

solkat min lycka, innan afunden väckt mig ur min

dröm — ty det är sannolikt en dröm!

HENRIETTE

räcker honom handen.

Känn här att Du icke drömmer!

MAURICE.

Det är icke en dröm, men det har varit! Vet

Du när jag som fattig ung man gick här nedanför

i skogen och såg upp till denna paviljong, föreföll

den mig som ett sagoslott och jag tänkte mig

alltid upp till detta rum med balkongen och de tjockagardinerna som den högsta sällhet! Att få sitta der

med en älskad qvinna och se solen gå upp medan

kandelabrarne brunno ännu; det var min djerfvaste

ungdomsdröm. Nu är den besannad; och nu har

jag intet mer att önska i lifvet! — Vill Du dö nu,

med mig?

HENRIETTE.

Nej; dåre, nu vill jag börja lefva!

MAURICE

reser sig.

Lefva: det är lida! — Nu kommer verkligheten;

jag hör hans steg i trapporna, han flåsar af oro, hans

hjerta bultar af ångest att ha förlorat det dyraste.

Vill Du tro att Adolphe är under detta tak. Om

en minut står han här midt på golfvet.

HENRIETTE

orolig.

Det var ett dumt påhitt att bjuda honom hit,

och jag ångrar mig redan. — Få se för öfrigt om

Din analys kommer att visa sig rigtig?

MAURICE.

Man kan ju misstaga sig på menniskors känslor!

HOFMÄSTAREN

in, lemnar ett kort.MAURICE.

Låt herrn stiga in! —

Till Henriette.

Detta fa vi ångra, tror jag!

HENRIETTE.

För sent påtänkt! — Tyst!

ADOLPHE

in; ytterligt blek och hålögd.

MAURICE

försöker tala ogeneradt.

Se der! Hvar höll Du hus i går afton?

ADOLPHE.

Jag sökte Er på Hotel dess Arréts och väntade

en timme . . .

MAURICE.

Alltså på orätt ställle. Vi väntade Dig på

Auberge des Adrets i ett par timmar och vänta

Dig än som Du ser.

ADOLPHE

lättad.

Åh Gud!

HENRIETTE.

God morgon, min vän! Du är en olycksfågel

och skall alltid plåga Dig sjelf i onödan. Nu harDu väl inbillat Dig att vi ville undvika ditt

sällskap, och fastän Du ser att vi skickat efter Dig,

tror Du ännu att Du är öfverflödig.

ADOLPHE.

Förlåt mig; jag har orätt, men denna natt var

förfärlig

De sätta sig. Besvärlig tystnad.

HENRIETTE

till Adolphe.

Nå, skall Du icke gratulera Maurice till hans

stora framgång?

ADOLPHE.

Ack, jo! —- Du har haft en solid succés som ej

afunden sjelf kan förneka. Allt böjer sig för Dig

och jag känner mig sjelf helt liten i Din närvaro.

MAURICE.

Så Du talar! — Henriette, bjud Adolphe ett

glas vin!

ADOLPHE.

Tack, intet för mig! Intet!

HENRIETTE

.till Adolphe.

Hvad är det åt Dig? Är Du sjuk?ADOLPHE.

Nej, men jag är på väg att bli.

HENRIETTE.

Dina ögon . . .

ADOLPHE.

Hvad så?

MAURICE.

Hur var det på Crémeriet i går afton? Man

är väl ond på mig?

ADOLPHE.

Ond är ingen på Dig; men Din frånvaro

verkade en förstämning som smärtade mig att se. Men

ond var ingen, tro mig; förstående vänner fattade

Dig och Ditt uteblifvande med hela sympatiens

öfverseende. Fru Cathérine sjelf tog Dig i försvar

och utbragte Din skål. Vi fröjdades alla åt Din

framgång, som om den varit vår egen.

HENRIETTE.

Tänk sådana snälla menniskor! Tänk sådana

goda vänner Du har, Maurice.

MAURICE.

Ja, bättre än jag förtjenar!ADOLPHE.

Ingen har andra vänner än han förtjenar; och

Du är en vänsäll man . . . Känner Du icke hur

mjuk luften är mot Dig i dag af idel välvilliga

tankar och helsningar som sändas Dig ur tusen bröst.

MAURICE

reser sig för att dölja sin rörelse.

ADOLPHE.

... ur de tusen bröst som Du befriat från den

mara hvilken tryckt dem i en mansålder.

Menskligheten har varit förtalad . . . och Du har

rehabiliterat den; derför äro menniskorna tacksamma mot

Dig. I dag resa de sina hufven igen och säga: Se

vi äro en bit bättre än vårt rykte, och den tanken

gör dem bättre.--—

HENRIETTE

söker dölja sin rörelse.

ADOLPHE.

Stör jag er? Låt mig bara värma mig i Ditt

solsken Maurice, en liten stund, sä skall jag gå.

MAURICE.

Hvarför skulle Du gå, då Du nyss är kommen?

ADOLPHE.

Hvarför? Derför att jag sett hvad jag aldrig

behöft se; derför att jag nu vet att min tid är ute.Tystnad.

Att Ni sände efter mig fattar jag som en

handling af försynthet, ett tillkännagifvande af hvad som

egt rum, en upprigtighet som sårar mindre än ett

bedrägeri. Du hör att jag tänker väl om menniskorna,

Maurice, och det har Du lärt mig, Maurice!

Tystnad.

Men, min vän, jag gick nyss igenom kyrkan

Saint Germain, och jag såg der en qvinna och ett

barn. Jag önskar icke att Du sett dem, ty det som

skett kan icke ändras, men om Du gaf dem en tanke

och ett ord innan Du släppte dem i den stora

stadens öppna sjö, skulle Du kunna njuta Din lycka

ogrumladt. Och nu säger jag farväl!

HENRIETTE.

Hvarför skall Du gå?

ADOLPHE.

Det frågar Du! Vill Du jag skall säga’t?

HENRIETTE.

Nej, det vill jag inte.

ADOLPHE.

Farväl då.

Går.

MAURICE.

Syndafallet: och se, de blefvo varse sin

nakenhet! —HENRIETTE.

Hur annorlunda blef icke den scenen än vi

tänkte oss den! — Han är bättre än vi!

MAURICE.

Nu tycker jag alla människor äro bättre an vi.

HENRIETTE.

Ser Du att solen har gått bakom moln och

skogen har mistat sin rosenfärg!

MAURICE.

Jag ser det; och den blåa sjön är svart. Låt

oss fly dit ner der himlen alltid är klar och träden

alltid gröna.

HENRIETTE.

Ja låt oss göra det! — Men utan afsked!

MAURICE.

Nej, med afsked!

HENRIETTE.

Vi skulle flyga. Du bjöd pä vingar — men

har bly om foten. — Jag är icke svartsjuk, men

går Du på afskedsbesök och far två par armar om

halsen, så kan Du icke rifva Dig lös.

Maurice.

Du har nog rätt, men det behöfs blott ett par

små armar så är jag fast.HENRIETTE.

Det är barnet således som binder Dig, ej qvinnan.

MAURICE.

Det är barnet!

HENRIETTE.

Barnet! En annans barn! Och derför skall jag

lida! Hvarför skall det barnet finnas der på min

väg, der jag skall fram, och måste fram?

MAURICE.

Ja, hvarför! Bättre om det aldrig hade funnits!

HENRIETTE

går upprörd fram och åter.

Säkert! Men nu fins det! Som en sten på

vägen, en jordfast, orörlig sten som vagnen måste

stjelpa på!

MAURICE.

Triumfvagnen! — Asnan är ihjelkörd, men

stenen ligger qvar! Förbannelse!

Tystnad.

HENRIETTE.

Detta är ohjelpligt!

MAURICE.

Nej! Vi måste gifta oss, så skall vårt barn

komma oss att glömma det andra.HENRIETTE.

Detta skall döda detta!

MAURICE.

Döda! Hvad är det för ett ord?

HENRIETTE

turnerar.

Ditt barn skall döda vår kärlek!

MAURICE.

Nej, Du, vår kärlek dödar allt som står den i

vägen, men den dödas ej!

HENRIETTE

lyfter af en kortlek, som ligger på cheminén.

Ser Du! Ruter fem! Schavotten! — Är det

möjligt att ens öde är bestämdt förut? Att ens

tankar ledas som i rör dit de skola, utan att man kan

hindra det! Nej, jag vill inte dit! jag vill icke dit!

Vet Du att jag tillhör schavotten, om mitt brott

upptäcktes?

MAURICE.

Tala om Ditt brott; nu är ögonblicket inne!

HENRIETTE.

Nej, jag far ångra det sedan; och Du skulle

afsky mig! — Nej, nej, nej!---

Har Du någonsin hört sägas att man kan hataihjel en menniska. — Nåväl, min far råkade i hatet

hos mor och syskon, och han smälte ner som vax

inför elden. Fy nej! Låt oss tala om annat! —

Och låt oss framför allt resa! Här är luften

förgiftad, i morgon är lagern vissnad, triumfen glömd,

och om åtta dagar har en annan triumfator

uppmärksamheten på sig. Bort härifrån, att arbeta på

nya segrar! Men först, Maurice, går Du och

omfamnar Ditt barn och sörjer för dess närmaste

framtid! Modern behöfver Du icke råka!

MAURICE.

Tack! Ditt hjerta hedrar Dig, och Du är mig

dubbelt kär, när Du visar den godhet Du eljes döljer!

HENRIETTE.

Och så går Du in på Crémeriet och säger

farväl till gumman och Dina vänner! Lemna inga

ouppgjorda affärer bakom Dig, så att Du blir tungsint

på resan!

MAURICE.

Jag skall göra allt klart; och i afton råkas vi

på bangården!

HENRIETTE.

Öfverenskommet! Alltså! Ut härifrån, och så

i väg nedåt mot hafvet, till solen!

*

AKT III.

Crémeriet. Gasen är tänd. Fru Cathérine sitter vid

buf-fet’en. Adolphe vid bordet.

FRU CATHÉRINE.

Kära herr Adolphe; sådant är lifvet, men Ni

unga gå och begära för mycket och så sitter Ni der

och lipar efteråt.

ADOLPHE.

Nej, det är inte det; jag förebrår ingen och

jag håller af begge lika mycket ännu. Men det

är något som gör mig sjuk. Ser Ni, jag var mer

fästad vid Maurice, ja så, att jag unnade honom allt

som kunde göra honom glädje, men nu har jag

förlorat honom, och det plågar mig mer än förlusten

af henne. Jag har förlorat båda två, och

ensamheten käns derför dubbelt smärtsam. Men det är

något annat också, som jag icke har fullt klart ännu.

FRU CATHÉRINE.

Inte grubbla så mycket; arbeta och förströ sig.

Går han aldrig i kyrkan till exempel?

ADOLPHE.

Hvad skulle jag der att göra?

FRU CATHÉRINE.

Ah der är så mycket att se på, och så är det

musik. Der är åtminstone inte banalt!

ADOLPHE.

Möjligt! Men jag hör visst inte till det

fårahuset, ty jag far ingen andakt. Och ser fru

Cathé-rine, tron skall ju vara en gåfva, och jag har icke

fatt den ännu.

FRU CATHÉRINE.

Vänta då, tills han far den. — Men hvad är

detta för historier jag hör i dag. Ar det sannt att

han fatt sälja sin tafla i London för ett mycket

högt pris och att han fått första medaljen!

ADOLPHE.

Ja, det är sant!

FRU CATHÉRINE.

Nej, men Du store, och han talar inte om det?

ADOLPHE.

Jag är rädd för lyckan, och för öfrigt är den

mig nästan värdelös i denna stund; jag är rädd som

för ett spöke: man får inte tala om att man sett

det, ty då går det illa.FRU CATHÉRINE.

Ja, han var då alltid en konstig menniska!

ADOLPHE.

Nej, fru, men jag har sett så mycket olyckor

åtfölja lyckan, och jag har sett att i motgången har

man alltid trogna vänner, men i framgången bara

falska. Ni frågade mig om jag gick i kyrkan och

jag svarade undvikande. Vet Ni att i morgse gick

jag in i Saint-Germain; utan att egentligen veta

hvarför. Jag tyckte att jag sökte någon derinne

som jag i tysthet kunde tacka; men jag fann ingen.

— Då lade jag ett guldmynt i de fattiges bössa;

det var allt jag kunde få ut ur mitt kyrkobesök:

och det var ganska banalt!

FRU CATHÉRINE.

Det var ju ändå något, och det var vackert att

tänka på de fattige när han haft en glad dag.

ADOLPHE.

Det var hvarken vackert eller icke, det var bara

något som jag gjorde, emedan jag icke kunde

annat. Men så hände mig något annat i kyrkan: jag

såg nämligen Maurice’ väninna Jeanne och hans

barn. Öfverkörda, krossade af hans triumfvagn,

syntes de fatta hela vidden af sin olycka.

FRU CATHÉRINE.

Ja, barn, hur Ni har det stäldt med Era

samveten, det vet jag inte. Men att en god menniska,en samvetsgrann, finkänslig man som herr Maurice

kan i en handvändning öfverge qvinna och barn,

förklara mig det!

ADOLPHE.

Det kan jag icke förklara; och det synes han

sjelf icke förstå. Jag råkade dem i morgse och allt

föreföll dem så naturligt, så rigtigt, att de icke

kunde tänka sig något annat. Det var som om De

njöto tillfredsställelsen af en god handling eller

uppfyllandet af en dyr plikt. Fru Cathérine, det fins

saker som vi icke kunna förklara och derför tillhör

det icke oss att döma. För öfrigt: Ni såg ju hela

förloppet. Maurice kände faran i luften; jag anade

den; jag sökte afstyra deras möte; Maurice ville fly,

men intet halp. Det är ju som om en intrig

spunnits af en osynlig och drifvit dem med svek i

ar-marne på hvarann. Jag är visserligen jäfvig i saken,

men jag tvekar ej uttala ordet: icke skyldig.

FRU CATHÉRINE.

Ja, ser han, att kunna förlåta så, som han gör:

det är religion det!

ADOLPHE.

Ah kors, skulle jag vara religiös utan att veta det!

FRU CATHÉRINE.

Men se, att låta sig drifva eller locka till det

onda som herr Maurice, det är svaghet eller

dålighet; och känner man att krafterna svika, så berman om hjelp, och så far man. Men det gjorde

inte han, ty han var för stursk! — Hvem kommer

der? — Det är abbén, tror jag!

ADOLPHE.

Hvad söker han här?

ABBÉN

in.

God afton min fru! God afton, min herre!

FRU CATHÉRINE.

Hvarmed kan jag tjena, herr Abbé!

ABBÉN.

Har herr Maurice, skriftställaren, varit synlig

här i dag?

FRU CATHÉRINE.

Nej, icke i dag; han har sin pjes på teatern

och är troligen sysselsatt deruppe.

ABBÉN.

Jag har en — sorglig nyhet att framföra till

honom; sorglig i flera afseenden.

FRU CATHÉRINE.

Vågar iag be er att få veta af hvad art. . .ABBÉN.

Jaa, det är ju ingen hemlighet. Hans dotter

med ogifta Jeanne är död.

FRU CATHÉRINE.

Död!

ADOLPHE.

Marion död!

ABBÉN.

Ja! Hon afled hastigt i förmiddags utan

föregående sjukdom.

FRU CATHÉRINE.

O Gud! Hvem fattar Dina vägar?

ABBÉN.

Modrens förtviflan påkallar herr Maurice’

närvaro och vi måste söka få rätt på honom! —- En

fråga dock i förtroende; var det bekant om herr

Maurice älskade sitt barn eller om det var honom

likgiltigt?

FRU CATHÉRINE.

Om han älskade sin Marion? Herr Abbé, det

veta vi alla huru kär kon var honom.

ADOLPHE.

Derom finnas inga tvifvel, herr Abbé.ABBÉN.

Det gläder mig att höra; och dermed är saken

klar för mig.

FRU CATHÉRINE.

Har det funnits några tvifvel?

ABBÉN.

Tyvärr, ja! Det löper till och med ett ondt

rykte i qvarteret, att han öfvergifvit barnet och

modern för att resa med en främmande qvinna. Detta

rykte har på några timmar vuxit ut till bestämda

anklagelser, och samtidigt har förbittringen stigit så

att man hotar hans lif och kallar honom mördare.

FRU CATHÉRINE.

O Gud, hvad är dettaP Hvad är det?

ABBÉN.

Nu vill jag säga som min mening, att jag är

öfvertygad om mannens oskuld i denna punkten, och

modren är lika viss som jag. Men herr Maurice

har skenet emot sig, och han får nog svårt att reda

sig, då polisen kommer för att förhöra honom.

ADOLPHE.

Har polisen fatt fatt i saken?

ABBÉN.

Ja, polisen måste inskrida för att skydda honom

l6mot de onda ryktena och folkhopens raseri.

Sannolikt är kommissarien straxt här.

FRU CATHÉRINE

till Adolphe.

Ser han der hur det går när man icke kan

skilja godt och ondt, och när man kelar med lasten.

Gud straffar, han!

ADOLPHE.

Då är han obarmhertigare än menniskorna.

ABBÉN.

Hvad vet han om det?

ADOLPHE.

Icke vidare mycket, men jag ser ju hvad som

händer...

ABBÉN.

Och förstår det också?

ADOLPHE.

Kanske inte ännu.

ABBÉN.

Låt oss se litet närmare på saken; — — —

Der är kommissarien!

KOMMISSARIEN

in.

Mina herrar, fru Cathérine. Jag måste störa

Er ett ögonblick, med några frågor rörande herrMaurice, som, efter hvad Ni torde veta, är utsatt

för ett ohyggligt rykte, hvilket jag i parentes icke

tror på.

FRU CATHÉRINE.

Ingen af oss tror det heller.

KOMMISSARIEN.

Det stärker min öfvertygelse, men jag måste

för hans egen skull ge honom tillfälle att försvara sig.

ABBÉN.

Det är bra; och han skall nog få rättvisa

fastän det blir svårt.

KOMMISSARIEN.

Skenet ligger förfärligt emot honom, men jag

har sett oskyldiga på schavotten, innan deras oskuld

blef uppdagad. Hör på nu hvad som talar emot

honom. Barnet Marion, lemnadt ensamt af modren,

besökes i hemlighet af fadren, som synes ha utletat

timman då barnet var allena. En qvart efter

besöket kommer modren hem, och då är barnet dödt!

Det är en tråkig omständighet för den anklagade.

— Liköppningen visade intet yttre våld och inga

spår af gift,; men läkarne förklara att det finnes

nyuppfunna gifter som ej lemna spår efter sig! —

För mig är detta ett sammanträffande och sådana

är jag van vid! Men nu kommer värre saker. —

I går afton syntes herr Maurice på Auberge des

Adrets med en främmande dam. Samtalet rördesig, enligt kyparens utsago, om brott. Ordet

Ro-quette-platsen och schavotten nämndes. Ett

ovanligt samtalsämne mellan två älskande af god

uppfostran och i en god ställning!

Det kan nu ännu vara, och erfarenheten lär att

personer efter nattvak och libationer liksom gräfva

upp det sämsta som ligger på själarnes botten. Värre

blir hofmästarens vittnesmål från champagnefrukosten

i Boulogneskogen denna morgon. Han uppger sig

ha hört hur man önskade lifvet ur ett barn.

Mannen skall ha sagt: »Bättre om det aldrig funnits»,

hvarpå qvinnan svarat: »Säkert! Men nu fins det».

Och senare i samtalet föllo dessa ord: »Detta skall

döda detta», hvartill svarades: »Döda! Hvad är det

för ett ord?» och »Vår kärlek dödar allt som står

den i vägen!» Och så: »Ruter fem, schavotten,

Roquette-platsen! — Se det är svårt att komma

ifrån, liksom slutligen den utländska resan, som

beramades till denna afton! Det är svåra saker!

ADOLPHE.

Han ar förlorad!

FRU CATHÉRINE.

Det var en ryslig historia! Hvad skall man tro?

ABBÉN.

Detta är icke menniskors verk! Gud vare

honom nådig!

ADOLPHE.

Han är i nätet och kommer aldrig ut!FRU CATHÉRINE.

Hvad hade han der att göra?

ADOLPHE.

Börjar Ni misstänka honom, Fru Cathérine?

FRU CATHÉRINE.

Ja och nej! Jag kan icke ha någon mening

mer i denna sak! — Har man icke sett englar bli

djeflar i en handvändning och så tillbaks igen bli

englar!

KOMMISSARIEN.

Underligt ser det ut! Nu få vi emellertid vänta

och höra hans förklaringar. Ingen dömes ohörd!

God afton, mina herrar och Fru Cathérine.

ABBÉN.

Detta är icke menniskors verk!

ADOLPHE.

Det liknar sannerligen demoners arbete på

menniskors undergång.

ABBÉN.

Antingen är det ett straff för okända fel, eller

är det en fruktansvärd pröfning.JEANNE

in, sorgklädd.

God afton! — Förlåt jag frågar, men har herr

Maurice varit synlig här?

FRU CATHÉRINE.

Nej, min fru, men han kan väntas hit när som

helst... Ni har således icke råkat honom sedan . . .

JEANNE.

Icke sedan i går morgse . . .

FRU CATHÉRINE.

Tillåt mig deltaga i Er stora sorg. . .

JEANNE.

Tack min fru! —

till Abbén.

Ni är här, min fader!

ABBÉN.

Ja, mitt barn; jag trodde mig kunna vara Er

till nytta; och en lycka var att jag nyss fick tala

vid kommissarien här.

JEANNE.

Kommissarien! Han misstänker väl icke Maurice,

han också?ABBÉN.