Vid gassken och dagsljus - Bilder ur teaterlifvet

Vid gassken och dagsljus - Bilder ur teaterlifvet

VID GASSKEN OCH DAGSLJUS.

BILDER UR TEÄTERLIFVET

AF

VILMA LINDHÉ.

STOCKHOLM

SIGFRID FLODINS FÖRLAGKARLSHAMN

E. G. JOHANSSONS BOKTRYCKERI. 1885.FÖRRA AFDELNINGEN.

ERIKA.ör ungefär tjugufem år sedan uppträdde Edmund

Walter nästan hvarie afton på Stadttheatern i

i sin födelsestad Hamburg. Han kallades stor, och

hans namn på affischerna var dragningskraft nog att

gifva fulla hus.

Hans fader, »en älskvärd, godtrogen slarf», som

folk kallade honom, hade varit skådespelare äfven han,

och redan som barn följde Edmund med till

klädlo-geD och repetitionerna samt lefde sig så in i detta

lif, att tanken på att välja en annan bana än

skådespelarens ej för en minut fallit honom in.

Sin mesta tid tillbragte han mellan kulisserna

eller i dessa damhölj da mystiska vrår och vinklar,

som gömma så mycket lysande elände.

Innan han kunde läsa rent, hade han lärt sig

utantill långa strofer ur faderns repertoar och roade

sig att deklamera dem i ensamheten, antingen hemma

i aen allt annat än trefliga bostaden, eller helst

obemärkt i något af teaterns gömslen. Var scenen ledig

och han osedd kunde uppträda der, könde han sig

allra lyckligast. Då inbillade han sig, ätt salongen,

som låg framför honom, likt ett gapande mörkt,

spök-likt tomrum, var fyld af en jublande menniskohop,

och då njöt han, med barnasinnets oskuld och renhet,

sin lefnads bästa triumfer.

Som helt liten pys uppträdde han i åtskilliga

barnroler, och apelsiner och konfektpåsar regnade

öfver den lille, liksom sedan lagerkransar och

utmärkelser öfver den store.

Det gick fort för honom att svinga sig upp till

verkligt konstnärskap — kanske för fort — ty redanförut omtyckt och gerna sedd, blef han efter ett par

års vistelse i utlandet publikens gunstling och fick

öfvertaga alla roler af betydenhet.

Denna tid lefde han också endast för sin konst.

Af kamrater var han ej omtyckt. Till en del hade

detta sin orsak i afund och intriger, hvilka äro så

vanliga bakom kulisserna; till en del var det väl också

hans eget fel, emedan han var i hög grad ömtålig,

ombytlig och egenkär.

Utom teatern var han mer än vanligt eftersökt,

ty hans sällskapsgåfvor voro lysande, hans utseende

och figur anslående och hans talang att deklamera

sällsynt. Den fina verlden täflade om att se honom

i sina salonger. Fruntimren gjorde allt för att

skämma bort honom, och de unge männen sökte indraga

honom i sina dryckeslag och nattliga orgier.

Han motstod ej länge dessa frestelser, och detta

lif af öfverretning och ansträngdt arbete tärde på

hans krafter samt gaf ett i damernas ögon

förtjusande drag af trötthet åt hans ännu regelbundet vackra

drag. Hans redan förut för svårmod böjda lynne blef

snart lättretligt och dystert.

Qvinnornas gunstling hade han alltid varit, och

han hade väl också — näst sitt snille — egentligen

dem att tacka för den stora framgång han rönt. Mer

än en af dem hade också, glömsk af egen värdighet,

tillskrifvit honom sin allt för genomskinligt

anonyma kärleksförklaring, eller hade han läst den i

uttrycksfulla ögon. Han viste, att i den fullsatta salong,

han hade framför sig, då han spelade, följde

hundratals beundrande qvinnoögon hvarje hans steg eller

åtbörd, och dessa blickar hade blifvit honom lika

nödvändiga som den luft, han andades.

Den enda familj, i hvilken han förtroligt

umgicks, var grosshandlar Miinthers. Sonen i huset var

hans bäste vän och räknade bland sina lyckligaste

ögonblick det, då han i föräldrahemmet införde den

firade skådespelaren.

Unge Miinther var klok, anspråkslös, arbetsam,

enkel och gladlynt och hade ett redbart och godt,men hvardagligt utseende; det var svårt att förstå

den sympati, som förenade dessa båda. Men de

hade träffats ute och blifvit mer än bekanta —

»vänner för lifvet», som de försäkrat hvar andra —

och Arvid Miinther följde, med aldrig svikande

beundran, sin vän aktören i allt hans görande och

låtande, fogade sig ständigt efter hans vilja och sökte

så vidt möjligt var likna houom i klädsel och sätt.

Deras vänskap fick dock en svår stöt, åtminstone

såg det så ut, då den unge mannen, mer efter

för-äldrarnes önskan än af egen böjelse, förlofvade och

ett halft år senare gifte sig med en ung förmögen

flicka, Regina Winge, samt slog sig ned i en annan

större stad för att der bilda en egen affär.

Hans fästmö kunde ej tåla aktörer. Hon skröt

af att hon ej sett mer än två skådespel under hela

sin lefnad och försäkrade, att flere skulle det heller

aldrig biifva. Praktisk, huslig och sträng i sina

åsig-ter, ansåg hon skådespelarkonsten som något

alldeles onödigt, ja nästan syndigt, och artisternas hela

lif som ett skamligt dagdnfven.

Hvad nu än Arvid Miinther tyckte, opponerade

han sig ej mot sin fästmö — det lönade ej heller

mödan, det viste han — utan drog sig från sm väns

sällskap, ehuru med saknad och motvilja, och var

glad, att flyttningen gjorde en brytning mellan dem

förklarlig och således ursäktlig. Regina ovetande

brefvexlade han dock efter giftermålet med honom,

och till hennes stora förargelse umgicks Walter

fortfarande i det Miintherska huset, der hennes mans

yngre syster Erika växte upp till en flicka af

ovanlig skönhet.

I det Miintherska hemmet roade man sig, och

alla, som kommo dit, befunno sig väl i den atmosfer

af glädtighet, godhet och hemtretnad, som der rådde.

Mal :arne Miinther egde båda den vanliga svagheten

för konstnärer, literatörer och ryktbara personer i

allmänhet, omgåfvo sig gerna med talanger af alla

slag och solade sig i glansen af mer eller mindre

berömda namn.Dessa båda makar, som med innerlig kärlek till

hvar andra och hela verlden samlade omkring sigen

krets af ungdom, talang och intelligens, var ett

vac-kets gammalt par, hvars hvita hår var deras

förnämsta prydnad, och hvars enkla, något borgerliga väsen

förfinades af det goda hjertats aldrig svikande takt.

Utan detta goda hjerta och det mecenatskap, de

ut-öfvade, skulle de varit rika; nu såg det blott så ut, ty

de dagliga utgifternas konto visaae siffror af,

åtminstone för den tiden, oerhördt belopp. Konstnärer

emellan var det också bekant, att ingen gick ohulpen

från grosshandlar Mttnther. Mången nyböijare hade

honom att tacka för sin framgång, och mer än en

afsigkommen konstnär räddades eller uppehölls genom

honom på resan utför.

Denna kärlek till konsten, eller kanske mer till

dess idkare, hade deras barn också ärft, och det var

den, som kommit Arvid Mttnther att så varmt fästa

sig vid Edmund Walter, att han för en tid gjorde

dennes lif och intressen nästan till sina egna. De

qvällar, hans vän uppträdde, var man viss att se

honom på sin bestämda plats på en af parkettens

nedersta bänkar; men hvaa man ej såg, var hans

själs-spänning, innan vännen visade sig på scenen, och

hans stolthet och glädje öfver hvarje hans triumf.

Det var något så oegennyttigt, så hängifvet och

uppoffrande i denna hans tillgifvenhet, att den unge

aktören, som på intet vis tänkte ringa om sin person

och tog emot all beundran som en naturlig sak, dock

besvarade och var tacksam öfver Arvids vänskap, helst

i de mörka stunderna, då hans konst ej var nonom

nog och han kände sig ensam och hemlös. Denna

vänskap utöfvade också en förädlande verkan på Arvid,

det kände han, ty ehuru lefnadsfrisk och glad, var han

ingen rumlare, och aftnarne, tillbragta i

föräldrahemmet, räddade honom från mången annan mindre

oskyldig förströelse. Derpå tänkte dock ej Regina, utan

blott på hur förderfligt en aktörs sällskap borde vara.

Under den korta förlofningstiden hade Walter också

dragit sig tillbaka, och vännerna voro föga till sara-mans; ty med den ståtliga, allvarligt sinnade fästmöns

inträde i familjen var det som om något främmande,

kallt element smugit sig in i den glada kretsen.

För-äldrarne hade af förmögenhetsskäl ifrat för den länge

Eåtänkta förbindelsen; de böjde sig som andra för

teginas välde, men de kände sig lättare om hjertat,

då hon var frånvarande. Visserligen skulle de sakna

sonens vänliga, hemtrefliga väsen, men tanken att

han måste skiljas från dem var redan så gammal, att

de hunnit vänja sig dervid.

Erika var vid sin broders giftermål endast femton

år. Hon var innerligt fäst via brodern, till hvilken

hon beundrande blickade upp. Hon hade snabbare

uppfattning än någon annan i familjen, och från den

vrå i salongen, der hon helst satt, iakttog hon allt

hvad som försiggick omkring henne.

När förälararne hade främmande, blickade mer

än ett undrande öga efter henne, der hon långsamt

och behagfullt, med en för flickor vid hennes ålder

ovanlig säkerhet i sättet, rörde sig bland de

utvaldaste gäster. Hon var mycket tystlåten, men då hon

blef tilltalad, voro hennes svar tydliga och väl

uttryckta.

Redan den aftonen, då Regina vid en musiksoare

för första gången infördes i föräldrahemmet, anade

Erika i henne en fiende och drog sig tillbaka i

den djupa fönstersmygen, der gardinerna till hälften

dolde henne och der hon vanligen också fick sitta

i fred.

Den blifvande fästmön uppsökte henne dock och

bjöd till att närma sig på en äldre systers öfverlägsna

sätt, hvilket mer än allt annat sårade Erikas barnahjerta

och framlockade harmens tårar i de uttrycksfulla

ögonen. Hennes instinkt sade henne ögonblickligen, att

denna qvinna skulle bestjäla henne på hvad hon höll

kfirast i verlden, hennes bror, och medveten om sin

maktlöshet, kände hon för henne från första

ögonblicket all den motvilja, hennes hjerta kufcde rymma.

Vredens rodnad purprade ännu hennes kinder vid

blotta tanken på den stund, då den unga, höga ochimponerande qvinnan stått framför henne vänlig och

nedlåtande, talande till henne som till ett barn,

hvilket intet begriper och till hvilket man derför måste

stiga ned för att göra sig förstådd.

Regina å sin sida lemnade Erika med ett

obehagligt intryck af att hon var dum, stursk och inbilsk,

och något försök till närmande gjordes ei vidare. De

utbytte knappast tjugu ord under hela

förlofningsti-den, men Erika märkte, att brodern var kallare i sitt

sätt och att föräldrarne funno fel, der de förr ej märkt

sådana, och hon ansåg den blifvande svägerskan vara

skuld dertill. Under bröllopstillredelserna visade hon

sig så ointresserad, att hon ofta fick förebråelser

derför, och på sjelfva bröllopsdagen var hon så blek och

förgråten, att det väckte uppmärksamhet och sårade

bruden, som fälde några bittra ord, på hvilka Erika

svarade med en hatfull blixt ur de eljest barnafrom*

ma ögonen. Från denna stund var fiendskapen liksom

öppet förklarad; men just då skulle de ju också

as.

Då Arvid, som för alltid skulle lemna

föräldrahemmet för att bilda sitt eget hem, några dagar senare

kom för att säga sin lilla syster farväl, fann han

henne ensam i salongen på hennes vanliga plats, med

huf-vudet lutadt i händerna och gråtande, som om

hennes hjerta velat brista.

Han tog henne i sina armar, liksom så många

gånger förut, och sökte lugna henne; men denna gång

lyckades det ej, ty först nu tycktes hennes vilda,

länge kufvade sorg taga ut sin rätt.

Brodern, som sjelf var så lugn, bäfvade för detta

utbrott af passionerad tillgifvenhet och saknad,

blandad med barnslig, men derför ej mindre häftig ovilja

för den qvinna, som orsakat hennes lidande.

Han tog henne på sitt knä, och der, lutad mot

hans bröst, snyftade hon sig till ro, under det han

hviskade kärleksfulla ord om att hon alltid skulle

blifva hans lilla syster, hans kära lilla syster.

Slutligen blandade han sina tårar med hennes,

under det han talade om att han skulle lemna dem

skiljalla: far, mor, syster och sin käraste vän, Edmund

Walter, som han aldrig kunde glömma, men som

hans hustru ej kunde fördraga.

»Då skall han blifva min vän!» sade Erika med

flammande, ännu tårdränkta kinder och blixtrande

ögon.

Hvarje ord af detta samtal stod sedan inpregladt

i hennes minne, och första året efter broderns afresa

var det egentligen på minnet deraf hon lefde.

* *

*

I det Miintherska huset var allt sig likt. I de

praktfulla rummen, med sin mångfald af konstskatter,

rörde sig glada gäster på det lifliga, enkla och

okonstlade sätt, som brukades för några tiotal år sedan;

men Erika var ej längre »barnet», utan en ung flicka,

som tilldrog sig allas blickar.

Ännu allt jemt var hon mycket tyst; men ingen,

som såg henne, kunde falla på den tanken, att det

var derför att hon ej hade något att säga; tvärt om

låg det i de stora, mörka ögonen ett djup och en

tankerikedom, som uppväckte längtan att känna den

själ, hvars speglar de voro. Mot sina föräldrar var

hon hängifven, uppmärksam och ständigt till reds med

små tjenstef och vänliga leenden, men mot alla andra

föreföll hon kall och otillgänglig. Att hon var en

uppmärksam åhörarinna via alla samtal af intresse,

viste mer än en, som roade sig med att tala just för

henne, ehuru hon ej anade det, blott för att

emellanåt få se den blixt, som stundom kunde ljunga fram

ur hennes ögon.

Målare och bildhuggäre ritade eller formade i

lera ansigtets ädla profil och fina oval; men om de

också tyckte sig ha funnit likheten, den uttrycksfulla

munnen och håret, som slätt och mörkt delade sig

öfver den låga, grekiska pannan och, uppfäst i en

enkel knut, bjert afstack mot den hvita nacken, så

voro de dock aldrig nöjda med ögonen och sällanmed den späda gestaltens halft barnsliga, halft

qvin-liga behag. Hvad ingen konstnär kunde återgifva,

var också ansigtets vexlande uttryck och kindernas

färgspel, som likt dagrar och skuggor antydde själens

olika rörelser.

Erika egde mycken frihet och tillbringade sin

dag mest vid boken eller pianot, sällan, som andra

flickor, vid ett handarbete.

Väninnor hade hon inga. Uppfostrad i hemmet

af en guvernant, hade hon ej gjort måuga

bekantskaper och stött siff med dessa få, derför att hon aldrig

förstått deras lekar och nöjen.

En härlig gåfva egde hon i sin vackra röst, en

hög, klar sopran af sällsynt fägring. Hon hade

också önskat utl)ilda sig till sångerska ex professo; men

märkvärdigt nog nekade föräldrarne, som så högt

värderade konstnärer och genom umgänget med dem

väckt denna hennes längtan, på det bestämdaste till

hennes begäran. De gåfvo nenne dock de

skickligaste lärare.

I timtal kunde hon sitta vid pianot, sjungande

den ena sängen efter den andra, stundom med ett

föredrag så kallt och själlöst, att de klara, rena

tonerna föreföllo som rasslande perlor, stundom åter så

varmt och eldigt, som bure hon i sin själ en

outtömlig källa af kärlek och längtan. Kom någon då in i

rummet, tystnade hon genast eller sjöng åter entonigt

och färglöst.

Alla försök att förmå henne sjunga på

föräldrar-nes mottagningsdagar hade varit fåfänga, och hennes

sång var ännu för alla, som hört talas derom, en ny

källa till intresse och undran.

Edmund Walter hade efter Arvids afresa mera

sällan besökt den Miintherska familjen, men dock ej

alldeles dragit sig tillbaka. Mer ocn mer indragen i

förströelsernas hvirfvel, fick han ej tiden att räcka till;

men allt emellanåt dref honom en längtan, ett behof af

hvila och ro, till det fridfulla hemmet, derbegåfvade

gäster täflade om att visa det åldriga paret sin

vördnad och tillgifvenhet. De, som ej kände förhållande-na, trodde alltid, att Erika var deras barnbarn, så gamla

föreföllo de bredvid henne. De hade gift sig först

vid mognare ålder, och Erika var hela tolf år yngre

än brodern. Hon var dem kär likt en ros, den

ljuf-vaste och bästa, som lifvet kunnat skänka dem.

Kanske var.det dock denna föräldrarnes höga ålder, som

gjorde, att hon så varmt slöt sig till brodern och vande

sig att anförtro honom sin barndoms alla sorger och

fröjder.

En afton kom Walter dit trött och nedslagen

efter ett af dessa anfall af förtviflan, som stundom

be-mägtigade sig honom, då han söijde öfver sig sjelf,

öfver sin lägre natur, som han ej kunde besegra och

som allt mer gjorde sig till herre öfver anden, som

han viste ha framgått stor och kraftfull ur skaparens

hand. Många gånger hade kan gått öfver dessa

bonade golf, sett denna samling af konstsaker,

målningar och bildhuggerier, betraktat gardinernas

sam-metsdraperier, messingskandelabrarnes och de

veneti-anska glaskronornas prakt eller speglarnes glänsande

infattningar, och dock föreföll det honom i dag

nästan som såge han allt detta för första gången. Han

tyckte sig ej ens hafva sett, att de gamles hår var så

hvitt eller deras skrynkiga ansigten så vänliga.

Hans hjerta var ovanligt vekt, och han önskade

i sitt sinne, att de varit hans föräldrar. Siu egen

mor hade han aldrig sett, hon dog när han föddes,

men tanken på henne var det som sysselsatte honom,

när han, stående vid marmorkaminen i musiksalongen,

blef varse Erika, som flyktat till sin vrå i

fönstersmygen, hvarifrån hon en lång stund obemärkt

betraktat honom.

Så hade hon gjort hvarje gång han varit der och

ständigt längtat, att han skulle Komma igen. Det

fans ingen morgon, då hon ej undrat om han skulle

komma den dagen, och ingen afton, då hon ej med

saknad tänkt på hans uteblifvande, och när hon då

somnat, såg hon i drömmen detta bleka, starkt

markerade, skägglösa ansigte, med de blågrå melankoli-ska ögonen och den fint formade munnen, med sitt

drag af godhet, mjeltsjuka och karakterslöshet.

Ofta var hon också på teatern, och hennes hjerta

klappade, som ville det sprängas, hvane gång hon

väntade på att han skulle visa sig. Sedan följde

hon hans ord, hans minsta rörelse, med ett så

uppslukande intresse, att hon vaknade upp som ur en

dröm, då ridån slutligen föll.

Hon hade lofvat brodern att blifva hans vän

och längtade att få uppfylla sitt löfte; men ännu var

hon lika främmande för honom. Han hade aldrig

tilltalat he nne. Hon föreföll honom tyst och kall, och

han hade i henne endast sett ett.barn, under det att kring

honom samlade sig alla vackra, lysande unga

qvin-nor, utan att han behöfde göra sig något besvär. Att

uppsöka någon hade aldrig fallit honom in.

När han nu betraktade henne, föreföll äfvenhon

honom alldeles ny. Den hvita enkla klädningen —

han mindes nu att han sällan sett henne i någon

annan — slöt sig mjukt och behagligt kring den

smidiga gestalten, och hennes enda smycke, nu som

alltid ett guldkors på ett svart sammetsband, ökade

endast det madonnalika i hennes utseende. Han

fattade ej, att han icke förr lagt märke till denna unga

flicka, som nu med ens väckte hans nyfikenhet och

intresse, och då han nalkades henne, var det med en

käusla af vördnad, som eljest var honom främmande.

Den stund, hvarefter hon längtat och väntat, var nu

kommen, och dock fann den henne alldeles

oförberedd; ty då han tilltalade henne med den vanligaste

fras i verlden, en fråga, som hundrade gjort: »Hvarför

sitter ni så ensam?» rusade allt hennes blod från de

bleknande kinderna till hjeTtat, som sammandrogs

liksom af en rent fysisk smärta, och hon sökte

för-gäfves efter ett svar, medan de små hvita händerna

nervöst kramade hvar andra.

Han såg hennes förlägenhet, men den endast

ökade det intresse, han kände.

Utan att bedja om lof flyttade han en stol in i

fönstersmygen, der hon satt, och försökte att öppnaett samtal. I början svarade hon blott enstafvigt och

förvirradt, men när han frågade efter brodern och

talade om den vänskap, de hyst för hvar andra, var

det som om han funnit den dolda vägen till hennes

hjerta; ty med de glänsande ögonen fästa på hans

läppar tycktes hon glömma sig sjelf för att lyssna

till hans ord, och då han tystnat, talade hon så, som

ännu ingen menniska hört henne tala, om denne

broder, som hon begåfvade med dygder, hvarom han

säkert sjelf ej kunnat drömma. Nu var det Walter,

som lyssnade, och ehuru han viste, att hon öfverdref,

rördes han af hennes hjertas värme och öfvertygelse.

Slutligen glömde han sjelfva orden för ansigtets

lif-fulla uttryck och öfverraskande skönhet. Färgen

kom och gick på de fina kinderna, ögonen glänste

mörka och sammetslika, och den låga, klangfulla

stämman trängde in i hans själ så som ännu aldrig en

menniskoröst förmått.

När de reste sig upp, var det för båda som om

de från en förtrollad verla kommit ut i den verkliga,

med hvilken de knappast hade något gemensamt.

Walter ombads att deklamera, men nekade, tills

en bedjande blick från Erika ändrade hans beslut.

Efter någon tvekan valde han Schillers gripande

»Melancholie an Laura» — en sång, hvarmed han

länge varit förtrogen. Han, som sjelf egde »der

Ae-therstrahl Genie», han viste också hur bedårande, hur

bräcklig och ömtålig denna stråle var, och mer än en

^ gång hade han önskat, att hans egen lefnadsfackla

skulle slockna och förhänget falla just vid den

skönaste scenen, då mängden ännu beundrande lyssnade

med återhållen andedrägt.

Att så ej skulle ske, viste han redan, och

för-tviflan deröfver blef honom ej en sporre framåt, utan

framkallade en blek fruktan, som förlamade hans

kraft medan den ännu var på sin höjdpunkt.

Denna afton hänförde han åhörarne genom sin

deklamation, men Erika viste, att den Laura, till

hvilken han talade, var hon sjelf.

* *

*Från denna dag kom han ofta, så ofta han

kunde, till det Miintherska huset, och hans tankar voro

der ständigt. Den bleka flickan med de svärmiska,

tankfulla ögonen såg han nu i hvaije qvinnofigur i

lifvet så väl som på scenen; hon var hans Clärchen,

hans Julia, hans Desdemona till och med.

Hennes ögon hade också fått en egendomligt

strålande glans, liksom från en inre värmande hära,

kinderna en högre färg och munnen ett leende.

»Mar-morn har fått lif». hviskades det omkring henne, utan

att någon ännu förstod, hvem som varit hennes

Pyg-malion.

Hon svarade numera lifligt, gladt, ja snillrikt —

så tyckte åtminstone de unge männen — på hvaije

ord, som rigtades till henne, men hon syntes ej

föredraga någon.

Walter sysselsatte sig kanske mindre med

henne än någon af de andra, och dock viste hon,

liksom genom något slags magnetism, när han var i

hennes närhet, och då hon talade med en annan,

talade hon för honom. Detta förstod han också, och

med en enda blick, det viste han, kunde han elda

henne att tala mer eller få hennes tunga att stappla

och hennes ögon att tåras.

Hon sjöng nu ofta och utan tvekan, så vida han

med en blick instämt i mängdens önskan att få höra

henne. Det var också han, som besegrat hennes

blyghet. En afton, då man bestormat henne med

böner och hon nekat, hade han fattat hennes hand,

och viljelös lät hon iföra sig till pianot. Han satte #

Eå notställaren grefvinnans stora aria ur »Figaros

röllop», såg på henne med en lång blick, tryckte

hennes hand och gick bort till hennes egen

fönster-smyg.

Liksom under en förtrollning sjöng hon denna,

en försummad makas förtviflansfulla, ömma klagan,

och de, som hört talas om hennes sång, funno

denna gång, att verkligheten stundom kan öfverträfla det

bästa, fantasien drömt sig. Walter viste, att han

egde hennes hjerta, att nvarje fiber i hennes varelsetillhörde honom, och dock ville tanken att fästa

hennes tillvaro vid hans egen stormuppfylda ej rätt

rot-fästa sig. Att tänka sig henne som någon annans

hustru hade ej för en minut fallit honom in —

men för honom att ega en maka? Det låg något

ljufligt lockande i denna möjlighet, men också något,

för nvilket han bäfvade tillbaka. Skulle han kunna

göra en q vinna lycklig? Hade han rättighet att binda

denna rena, fläckfria varelse vid sitt eget

skuldbelastade lif?

Dessa frågor sysselsatte honom både natt och

dag, allt efter som hans egen kärlek växte i styrka

och eld; men till något bestämdt beslut kom han

icke, ty samvetet hviskade sitt nei, hvarie gång

hier-tat ville svara ett ja.

I sådana fall äro dock alla beslut vanligen fullkomligt

onyttiga. Detta erfor han också, då han en afton,

drifven af en oemotståndlig längtan, sedan han en

tid hade instält sina besök, kom till hennes hem och

fann henne ensam framför pianot.

En lampa spred sitt matta sken bland

bladväxterna vid ena fönstret, eljest var det stora rummet

insvept i mörker, hvarur enskilda föremål blott

otydligt framträdde. Han kunde dock se henoes ansigte

och märkte, att hon gråtit; men på sina enträgna frå-

for fick han intet svar, blott slutligen en lång,

före-rående blick.

Då glömde han allt: föresatser, frågor, farhågor,

och slöt henne i sin famn, så som han aldrig förr

slutit någon qvinna, och hon smög sig till hans bröst,

blyg men hängifven, som viste hon, att der var

hennes enda, rätta plats.

När han talade vid hennes föräldrar, mötte han

ett motstånd, som han aldrig väntat sig. Det gamla

omisstänksamma paret tycktes hafva trott, att de

kunde samla omkring sig talanger och lysande

förmågor af alla slag, och att en uug flicka, som

Erika, skulle betrakta dem med välvilliga, men lugna

ögon, liksom de sjelfva.Deras betänkligheter öfvervunnos dock af

hennes nu för första gången visade orubbliga vilja, och

allt var beslutadt enligt de älskandes önskan, då ett

bref från Regina anlände. .

Hårdt, kallt och grymt, som Erika kallade det

i sin förbittring, var det dock kanske snarare klokt

och rättvist, ehuru samma sak kunnat sägas i

mildare ordalag.

På föräldrarne, som så lätt togo intryck, gjorde

det all den verkan, brefskrifvarinnan åsyftat. Deras

betänkligheter återkommo med fördubblad styrka, och

bröllopsdagen, som redan var utsatt till en af de

första dagarne i maj, uppsköts på obestämd tid.

Regina hade helst velat komma sjelf, då, derom

var hon öfvertygad, förlofningen skulle brutits; ty

ännu hade ingen motstått hennes bestämdt uttalade

åsigt, och ännu lättare skulle det gått här, der det

blott gälde »en enfaldig ung flicka, som ej sjelf

viste hvad hon ville». Hade det varit möjligt, skulle

hon också ha rest, men det var en ovanligt kall

vinter, och hon ammade sin förstfödde, en gosse, som

hon omfattade med högre ömhet än någon annan

lefvande vaTelse.

Hennes bref, der hon talade om »det vilda lif,

Walter förde, hans skulder, hans lättsinniga

förbindelser, hans olyckliga lynne», gjorde ingen verkan

på Erika. Förgäfves framhöll Regina huru illa han

skulle passa till make åt en ömtålig, drömmande

flicka, och att skådespelare, efter hennes sätt att se, ej

hade rättighet att gifta sig och draga andra in i sitt

oregelbundna, vanligen olyckliga lif. >.Huru mycket»,

skref hon, »måste ej en hustru lida endast genom att

veta honom hvarje qväll tala kärlekens ord till

andra qvinnor! Må vara, att det hör till hans yrke, en

plåga är det dock alltid, och hur lätt kan det ej

blirva allvar af leken!»

ef Erika brefvet i små

Walter, äfven om han vore den störste bof i

verl-den.

skulle gifta sig med»Men han är min brors käraste vän, den ädlaste,

mest begåfvade man, jag lärt känna», tillade hon med af

hänförelse strålande ögon. »Jag ser inga fel, och finnas

de, hvad bryr jag mig om dem! För mig är han den

ende mannen på jorden, och skulle jag också få lida

vid hans sida, så blir äfven det en lycka, och jag

lof-var vid Gud, att Regina aldrig skall få aning derom!»

På hvaije föräldrarnes invändning hade hon ett

svar. Skulderna skulle de betala för hennes skull,

han skulle aldrig mer komma i penningeförlägenhet.

Hans vilda lif var nu slut för alltid, och hur kunde

hon frukta andra qvinnor, då han sagt henne, att hon

var den första, den enda, han af hjertat älskat! Var

han olycklig och hans lynne dystert, så behöfde han

henne så mycket mer; hennes enda mål skulle blifva

hans lycka.

Reginas bref, som var afsedt att omintetgöra

»denna galna, olycksaliga förbindelse», göt endast

olja på elden och framkallade split och köld mellan

föräldrar och barn.

»Allt annat vill jag göra för er, i allt annat vill

jag lyda er», förklarade Erika med skälfvande läppar

och tårfylda ögon; »men begären ej, att jag skall skiljas

från honom. Neken I ert samtycke, reser jag med

honom till verldens ände, om så behöfs.»

Hon var dubbelt öm och uppmärksam, och det

låg denna tid öfver hela hennes väsen en rörande

ödmjukhet, liksom hade hon med hvaije blick och

ömhetsbevis i tysthet bedt om föräldrarnes förlåtelse

för den sorg, hon gjort dem.

Walter kom ej ofta till hennes hem; hon hade

sjelf sagt honom, att denna sista korta tid ville hon

egna åt fader och moder, sedan skulle hon helt och

hållet tillhöra honom.

* *

*En af de första dagarne i maj stod, som ämnadt

var, hennes bröllop.

Hon vigdes efter egen önskan i musiksalongen,

der han första gången tilltalat henne och der hon

från sin vrå lärt sig älska honom, innan han ens

tänkte på att hon fans.

Blott få gäster, mest konstnärer, voro vittne till

den högtidliga ceremonien och sågo brudens bleka

an-sigte, på hvilket sinnesrörelse och lycka afspeglade sig.

Dä hon knäföll på det mattbelagda goifvet ocn

den hvita, spetskantade sidenklädningen bredde sig

som en sky kring den smärta gestalten, visade

hennes fasta, lugna hållning, att hon ej kände ett

ögonblicks fruktan för hvaa framtiden kunde bära i sitt

sköte. Han deremot var märkbart upprörd och

darrade då han satte ringen på hennes finger.

Hvarken brodern eller Regina var närvarande.

När hennes bref icke gjorde verkan, iakttog Regina

en iskall tystnad, och genom föreställningar och

tröttande förnuftsskäl öfvertalade eller nästan tvang hon

sin man att stanna hemma.

Ett bref från brodern, enkelt och sant i sin

trofasta kärleksfullhet, ansåg Erika som sin dyrbaraste

bröllopsgåfva, och hon bar det under skärpet hela

denna dag, då hon tyckte sig vandra liksom i en dröm

mot ett sällt förlofvadt land.

Han hade äfven sändt henne ett skrin,

innehållande en ring och några rullar guld. »Till min kära

lilla syster att användas i glädje eller sorg — men

Gud bevare henne för sorgen!» skref han på den

pappersremsa, med hvilken penningarne voro omlindade.

Hon satte ringen på sitt fitiger och lät juvelerna

deri blixtra mot ljuset — på guldet tänkte hon ej

länge. Walter hade fått tj en stledighet några veckor

före spelterminens slut, och i maj, denna årets

härligaste månad, reste hon med honom till Italien,

konstens förlofvade land, der de skulle tillbringa sin

smekmånad i en villa vid Adriatiska hafvet.

Hon hade drömt om lycka, drömt ljufvare,

rikare drömmar, än de flesta unga flickor pläga, och dockförbleknade allt mot den verklighet, hon nu

genom-lefde. Sjelf blomstrade hon också upp till en

oförliknelig skönhet, och hennes inre lifs rikedom

utvecklades och fördubblades i det sällhetstillstånd, hvari

hon lefde.

Under en blå, leende himmel, vid stränderna af

ett guldskimrande haf, som liksom söfde både

längtan och minne, glömde de allt för stunden. Hela sm

barndomssaga, allt hvad rent hon drömt och gömt i

sin jungfruliga själ, uppenbarade hon nu för honom,

som vördnadsfullt lyssnade till denna bikt från ett

hjerta, hvars oskuld och frid ej ännu grumlats af en

oren tanke. Hans flydda lif syntes honom också

af-lägset och otydligt som en drömbild; ett enda var

verkligt: den unga qvinnan vid hans sida.

Hvaije drag af slapphet eller trötthet var som

bortblåst från hans ansigte, liksom svårmodet från

hans sinne, och sjelfva kärleken till konsten tycktes

dränkt i den enda känsla, som nu bemägtigat sig

honom.

Hvad han kunde, hvad han nändes berätta om

de svunna åren af sin lefnad, omtalade han också

för henne, och hon å sin sida lyssnade med aldrig

tröttnande intresse.

Sluten i hans famn satt hon under glödande

sommaraftnar lyssnande, då han med sin klangfulla

stämma talade till henne om konst och literatur, eller

ännu hellre om sin kärlek och den lycka, han njöt.

Lekande vågor slogo sakta mot stranden nedanför

balkongen, mandelträd och oranger doftade, solen

sänkte sig och praktfulla stjernbilder framträdde på

söderns himmel; men hon märkte det knappast, ty

hela hennes själ var hos honom. När sommaren led

mot sitt slut, måste de bryta upp; han skulle hem

och studera nya roler. Han hade haft dem med sig

och stundom bläddrat i dem, men mer hade det

ej blifvit. Under lek och skämt hade de till

sammans parodierat de allvarligaste scenerna, och hon

hade förhört honom och skrattat åt de många bockar,

han gjort, och hans motvilja att lära.Det var också nästan med leda han tänkte på, !

att han nu från detta lyckliga, bekymmerslösa lif

skulle in i det gamla hjulspåret. Hvad han hitintills

lefvat för syntes honom så ömkligt, och konstens

stjerna, som en gång skimrat hög, helig och

oåtkomlig, hade förbleknat till ett irrbloss, som han var

färdig att förbanna. Hans glada lynne tycktes också

hafva stannat qvar i Italien, ty redan på vägen

der-ifrån var han tyst och tankfull, men dock så öm, att

Erika ej sörjde öfver förändringen.

I Paris stannade de några dagar. Egentligen

skulle han ha uppehållit sig aer en tid för attstude- J

ra, men då hon påminde honom derom, afspisades hon

med en kyss och orden: »Låt mig vara lycklig ännu

en tid!»

Nu måste han emellertid se den rol utföras, som *

han sjelf vid sin hemkomst skulle återgifva, och hans

hustru följde honom till Théåtre Fran^ais, denna

brännpunkt för allt hvad skådespelarkonst heter.

Han var i stark spänning. Hon såg det och smög

sin lilla hand liksom lugnande i hans; men från den

stund ridån gick upp lät han hennes hand falla, och

medvetslös i afseende på tid och rum hängde han med

hela sin själ fast vid hvad som tilldrog sig på scenen.

Så hade hon också sjelf mer än en gång

hän-gifvit sig åt detta nöje och i sitt hjerta tänkt, att

skådespelarkonsten var det största och skönaste på

jorden. Nu såg hon framför sig de förnämsta artister,

verlden hade att framvisa, och förblef kall och

oberörd, ty hvaije hennes tanke gälde skådespelaren vid

hennes sida. Det var hans ansigte och de själsro- j

relser, som återspeglades derpå, hon studerade, och

hon förstod nu, att det varit för hans skull, hon

också älskat hans konst.

Under mellanakterna gick han in på scenen, der

han kände flertalet af de uppträdande, och hon satt

ensam, knappast skänkande en blick åt den lysande,

fullsatta salongen eller märkande, att otaliga kikare

rigtades uppåt den loge, der hon satt, skön, men blek

och allvarlig, midt i virrvarret af prat och munterhet.När de kommit hem till hotellet, var han i ett

exalteradt förtjusnings tillstånd, och först denna afton

förstod hon, hvad hans konst var för honom: en del

af sjelfva lifvet eller lifvet sjelft. Kanske han hade

glömt det under den sälla h vilo tid, han genomlefvat,

och då endast sett medaljens frånsida; men en enda

liten gnista hade varit nog att återtända flamman i

hans bröst och föda en brinnande längtan att återgå

till detta lif, med dess stunder af hänryckning,

triumfer, missräkningar och bittra själsqval. Hvaije afton

följde hon honom till teatern, och för hvarje gång

märkte hon med stigande smärta, hvilken

medtäflar-inna hon egde i den konst, han dyrkade och för

hvilken hon nu kände sig så främmande.

Sin rol hade han tagit fram, och nu studerades

den på allvar under jemförelser mellan den

uppfattning, han sjelf bildat sig derom, och den, han nu såg

framstäld. När han talade, var det aldrig om annat,

men för det mesta satt han grubblande med rolen i

handen eller gick han rastlöst fram och åter på golfvet

med böjdt hufvud. Hon erbjöd sig att förhöra

honom och skämtade deröfver liksom förr; men då

brusade han upp, glömsk af att han sjelf en gång varit

den, som förledt henne dertill.

Han tyckte sig här hafva oändligt att lära, och

tiden var honom for kort, derför sade han också

en dag:

»Om du viste hvad jag ångrar de stunder, jag

förspilde i overksamhet på vår villa vid Adriatiska

hafvet!»

Det var en nästan förlamande smärta, som

genomströmmade henne vid dessa hans ord.

»Förspilde», stammade hon och såg på honom

med en blick, som väckte honom till besinning.

Han slösade då på henne ömhetsbevis, sade

henne, att denna tid vant den lyckligaste i hans lefnad,

att han aldrig kunde tacka henne nog derför och

skulle vilja gifva år af sitt lif för att kunna lefva om

den, och hon lät trösta sig — så trodde han

åtminstone — men såret var dock gifvet och bröt upp vidminsta anledning, förgiftande sjelfva minnet af de

hänsvunna sälla dagarne.

Han gaf emellertid akt på sig sjelf och egnade

henne mera af sin tid; men hon märkte, att det

skedde med ansträngning, och den älskvärda glädtighet,

den barnsliga pratsamhet, som gjort henne så

förtjusande, försvann af sig sielf eller visade sig endast i

enstaka lyckliga ögonblick.

Hon var glad att lemna Paris, der hon väntat så

mycket och funnit så litet nöje, och der hon,

försjunken i egna tankar, låtit verldsstadens prakt och

bedårande skönhet glida sig förbi, som om de ej

funnits.

Under deras bortovaro hade modern stält i

ordning det nya hemmet. Det var litet, mép utrustadt

med all den komfort och elegans, en konstnär kunde

önska, och all den

Efter detta hem h

det var der hon skulle ega förmåga att lyckliggöra ;

först der skulle hon kunna visa hvad hon förmådde

göra för den älskade.

Den första aftonen var också onämnbart lycklig,

då hon tog allt i besittning, liksom en drottning sitt

rike, och, företrädd af förfldrarne, vid sin mans arm

visade honom all härlighet, förklarande det han ej

förstod och uppgörande planer för framtiden.

I salen, nvukens mörka, ekpanelade väggar nå-

fot påminde om musiksalongen i föräldrahemmet, stod

onsertflygeln. Der skulle hon sjunga för honom

och der skulle de intaga sina måltider. I kabinettet

utanför hans arbetsrum ville hon sitta vid sin sömnad

— hon skulle blifva så flitig nu — under det han

studerade, och alltid vara till hands, om han önskade

något; der skulle hon känna sig mera hemmastadd

än i salongen bredvid, som egentligen var ett

praktrum, hvars mesta värde låg i de konstsaker, som der

voro samlade. Der innanför låg sängkammaren, glad

och luftig med sina hvita gardiner och ljusa

öfver-drag.

smådetaljer, somHan, som aldrig egt ett hem, kände sig också

rörd och vek om hiertat vid tanken på att allt detta

nu var hans, och främst af allt denna hängifna,

tjusande unea qvinna, som ej egde en tanke för annat

än hvad han skulle tycka, hvad han skulle önska

eller finna behagligt.

Dagen derpå började redan hans arbete,

kollationeringen och repetitionerna; men hvaije ledig

stund återvände han till sin hustru och njöt af att

se henne, så husmoderlig och omtänksam, ordna

de-Tas lilla bohag.

Med hvilken stolthet lät hon honom ej blicka in

i skåpen, der linne, silfver och glas förvarades, eller

visade honom hvaije småsak i hans arbetsrum, der

allt var ordnadt så som hon viste att han ville hafva

det, och der genom hennes försorg — hon hade sjelf

bestämt det mesta före sin afresa och sedan skrifvit

derom till modern — de konstföremål, taflor och

möbler, han tyckt om, voro samlade.

Här inne gick han också i timtal, deklamerande

den rol, han ville »kreera», och framför väggspegeln

studerande de gester, som borde användas, och det

uttryck, han ville gifva sitt ansigte, medan hon satt

vid sitt arbete i rummet utanför, vakande öfver att

han ej skulle blifva störd och lyssnande till den kära

rösten. Till föräldrarne kom hon emellanåt, då han

var borta på repetition, men hon skyndade sig alltid

hem till den tid, hon trodde att han möjligen kunde

vara återkommen, och fick ofta uppbära förebråelser

fdr sina korta besök. Någon gång på

mottagnings-dagarne tillbragte de aftonen der, eljest egae hon

ingen beröring med den öfriga verlden, utan lefde

uteslutande för sitt hem.

De qvällar, han var hemma, tyckte han om att

höra henne sjunga. Då fick han sina bästa idéer,

påstod han, och lycklig och glad sjöng hon sång

efter sång, tills han slutligen afbröt henne med en kyss,

sägande att nu kunde det vara nog. Då han ej

hörde henne, sjöng hon aldrig.Den afton, då han skulle uppträda, närmade sig

allt mer och upptog nu alla hans tankar.

Liksom fältherren, som förbereder sig till en

drabbning, mönstrar sina trupper, så pröfvade han

också sina vapen, inbillande sig att rösten förlorat

sin styrka och böjlighet, ansigtet sin uttrycksfullhet,

ögonen sin eld, eller att hans uppfattning slappats,

hans förmåga minskats och hans snille fördunklats.

Då var det hon, som intalade honom mod och

segervisshet och lyckades förjaga tviflets och

svårmodets demon, som åter ville bemägtiga sig honom.

Han spelade också förträffligare än någonsin;

ty när afgörandets stund kom, voro tvifvel och

fruktan liksom bortblåsta, han trodde åter på sig sjelf

och kände endast lyckan af att på nytt beträda de

tiljor, som allt från barndomen varit honom så kära,

och lyssna till de ljud, efter hvilka hvaije scenisk

konstnär törstar: bifallsstormen från en hänryckt

åhörareskara. För henne deremot hade det vant en

förfärlig afton. Ej att hon fruktade, att han ej skulle

lyckas, ty hon mer än andra trodde på honom; men

den oblandade glädje, hon förut känt vid att se

honom spela, var borta. Nu, då hon äfven så att säga

kastat en blick bakom kulisserna, bakom stundens

nöje, till det arbete och de bekymmer,

konstnärslif-vet medför, såg hon med andra ögon, och nu var

han ju dessutom hennes, hennes egen, som hela

denna menniskohop hade rättighet att klandra eller

berömma.

Hvad han förut lidit i enstaka stunder af tvifvel,

led hon koncentreradt under den pinsamma

halftim-me, som förflöt från det hon satte sig i sin

undangömda vrå i ett oxöga, tills hans första ord på

scenen lugnade henne och visade, att hennes oro var

öfverflödig.

När allt var slut och applådernas åska rullade

genom salongen, som hon väl viste mest som en

hyllningsgärd åt honom, glödde hennes kinder under

det tårarne flödade, och hon kände sig tusen gån-ger lyckligare och stoltare, än om bifallet gält

henne sjelf.

För blyg att gå in på scenen, der hon aldrig

satt sin fot, väntade hon honom i en vagn utanför

teatern, och det dröjde ej heller många minuter förr

än han kom ut för att till henne, sitt hjertas

älskling, anförtro sin glädje.

Denna vinter stod hans koustnärsrykte på sin

höjdpunkt. Det lyckliga, regelbundna lif, han förde,

hade sin välgörande verkan, hans lynne blef jemnt

och lätt, och han uppträdde med framgång i flere

nya roler.

Hon var nästan alltid på teatern, då han

spelade— hennes tankar voro ändock alltid hos honom —

och då hon försökte stanna hemma, kunde hon knappt

styra sin otålighet och oro. Han tyckte äfven om att

veta henne vara der och att sedan, under samtal om

aftonens föreställning och det större eller mindre

bifall, han rönt, få vandra hem vid hennes sida.

* *

*

Under sommarferierna vistades de vid en

badort i Normandie och deltogo efter hans önskan i det

fashionabla lifvet der. Hon hade aldrig varit road af

sällskapslifvet, oeh nu plågade det henne mer än nå-

fonsin, då dess fordringar ständigt skilde henne från

en man, hon älskade och hvilken alla äflades att få

rå om. Hon var dock med om nöjen och

tillställningar, men endast derför att han önskade det; ty

ehuru glad i hemmet och med dem, hon älskade,

kunde hon aldrig vara det bland främlingar. Att prata

om obetydligheter med menniskor, som ej

intresserade henne, stod ej i hennes makt, ehuru hon

försökte och söijde öfver att ej vara lik andra. Man

beundrade hennes skönhet, hennes medfödda elegans

och behagliga väsen, hennes enkla, men dyrbara

dräg-ter, och männen närmade sig, skänkande henne en

hyllning, som hon i början ej förstod eller lade märketill och sedan föraktfullt afvisade. I allmänhet fann

man henne dock tråkig och ansåg henne vara

högmo-dig samt sökte så mycket som möjligt undvika henne.

I ryktbara personligheter, såsom framstående

läkare, prester, konstnärer och författare, tycker sig

hvar och en hafva del* De omgifvas i allmänhet,

och mest af qvinnorna, med en nimbus, som förtager

minnet af att de äro vanliga dödliga, med samma

vanor, önskningar, fel och känslor som andra. Det är

så svårt att tänka sig, att »den store mannen» i det

dagliga lifvet kan vara så ofantligt liten — eller

åtminstone ei större än de fleste. Derför kan man ock

svårligen i honom se maken och familjefadern, lefvande

ett enkelt, borgerligt lif, utan vill man, att han hvaije

ögonblick skall vara undergöraren, vältalaren eller

det alstrande snillet, som man stält på en piedestal,

och till hvilken så mången blickar upp, endast i

förhoppning att något af strålglansen, som omgifver

honom, skall återfalla på ens eget obetydliga jag.

Hvar och en vet, hvilken obskur personlighet en

divas man plägar vara. Det samma gäller om »en

stor mans» hustru, hvilken hans qvinliga beundrare

vanligen, så vidt möjligt är, söka ignorera.

Detta fick Erika erfara, och stolt drog hon sig

sielfmant tillbaka. Hon var ej svartsjuk, då hon såg

sköna, koketta qvinnor täfla om hennes mans ynnest,

ty hon föraktade dem för djupt för att göra dem

denna ära; men hon led af att se honom mer och

mer indragen i detta lif, som hon fann så lumpet.

Han åter var i sitt rätta element, nu då

qvinnorna firade honom, ty hade han också ej saknat deras

hyllning under den tid, han egnat åt den enda rena

kärlek, han känt, roade det honom dock att tända

kär-leksflammor i smäktande ögon, under det han sjelf

kände sig trygg i sin osårbarhet.

De första dagarne hade han i sin hustrus

sällskap gjort långa seglatser ut till hafs, och då

saltskummet yrde kring båten, jublade hon och klappade

händerna i barnslig förtjusning; ty hafvet, som hon

aldrig förr sett, blef henne med ens förtroligt som

«en gammal kär vän, och det var med rent af

entusiastisk beundran hon blickade ut deröfver eller

lyssnade till dess outgrundliga, vexlande stämma. Ett

par gånger hade hon seglat ut ensam, men en känsla

af ö&ergifvenhet liksom nedtryckte henne, då hon ej

hade mannen vid sin sida, och hon stannade derför

hemma, nu då han aldrig hade tid eller lust att fölia

henne.

Mången gång smög hon sig dock undan,

genomtrött af det intetsägande pratet, som gjorde henne

hufvudyr och ängslig, och ilade ut för att låta den

friska hafsvinden bortflägta den känsla af ensamhet

och förstämning, som lagt sig öfver hennes själ. En

gångstig långs stranden var anlagd på sjelfva

klippbranten. Nedanför fräste vågorna i sin vilda kamp,

och ofvanför, i remnorna, växte här och der några

enstaka grässtrån och örter. När det stormade

rigtigt, rök vattnet upp öfver stigen och det var svårt

att gå der; men hur förvånad skulle ej »societeten»

uppe i brunnssalongen ha blifvit, om den hört

hennes klingande skratt, när hon, tagande sigte på en stor

våg, ville komma den i förväg och ej lyckades, utan

öfverstänktes af det yrande skummet! Högre upp i

klippan hade hon upptäckt en grotta, der hvarken

storm eller regn nådde henne, der hon till sin

belåtenhet oftast undgick de förbigåendes

uppmärksamhet och hvarifrån hon kunde se hafvet i alla dess

skiftningar. Vid dess storhet kände hon sig så liten,

och på samma gång tyckte hon dock att hennes

själ växte till i kraft och längtan efter fullkorn ning.

Det dofva bruset inunder henne var liksom en

vaggsång till hennes egna tankar, då hon satt der, ofta

glömmande tiden, tills Walter, som kände hennes

älsklingsplats, hemtade henne för att hon skulle hinna

göra en omsorgsfull middagstoalett, hvarmed han var

mycket noga; ty det smickrade honom att hafva till

sin hustru aen vackraste, elegantaste qvinnan vid hela

badorten. Kanske smickrade det honom dock ännu

tfter, att hvar och en kunde se hennes hängifvenhet

för honom och likgiltighet för hvarje annan man, somkom i hennes närhet; ja, han visade gerna sitt välde

öfver henne genom smådrag, som alla märkte, utom

hon sjelf.

En natt stormade det oerhördt, och få voro de,

som kunde ligga stilla i sin säng. Erika längtade

blott efter morgonen för att komma ut och se hur

hennes kära haf nu tog sig ut.

»Följ med», bad hon sin man, då de sutto vid

frukostbordet; »du kan sitta alldeles i lä i min grotta.»

»Följa med», svarade han skrattande; »man kan

ju knappt stå på sina ben . . . nej, min lilla vän,

roligare kan man ha, än att gå dit bort i det här vädret.

Klockan elfva skall jag i alla fall vara i salongen .. .

det är fråga om en bazar till förmån för sjömansenkor,

som du vet.»

»Arma qvinnor, som hafva sina män ute på

haf-vet i detta väder!» sade hon och smög sig i sm

makes famn, under det hon blickade upp mot himlen,

der skyarne jagade hvar andra i hvirflande kaos.

Hon hade ej kunnat tänka sig möjligheten af att

det kunde vara så svårt att gå stigen framåt, men

hon hade klädt sig efter vädret, i en tjock grå kappa,

och nästan krypande och stödd mot klippväggen, nådde

hon sin trygga vrå.

Andlös stirrade hon derifrån ned i djupet, der

våg på våg med bedöfvande dån kastade sig öfver

klipporna, liksom ville de uppsluka dem, eller följde

hon vågorna med ögonen redan långt förut, då de,

upptornande sig öfver hvar andra, ilade framåt med

aldrig svikande hastighet. Huru länge hon suttit så,

gripen af det storartade i detta sceneri, viste hon ej,

då hennes ögon undrande fäste sig på en mörk punkt

vid horisonten. Den blef större och större, och hon

såg slutligen, att det var ett fartyg, som redlöst dref

framåt, länsande undan för vinden.

Hon knäppte i hop sina händer, utan att dock

bedja, färgen vek från hennes kinder, och under sti-

vågorna, att hou trodde det vara borta för alltid; mennästa minut böjde det sig åter, närmande sig allt

mer, och en rysning genomilade henne. Några skär

lågo i dess väg, och omkring dem var allt ett yrande

skum; men kunde det blott lyckligt komma der förbi,

var det snart inne i hamnen och räddadt, det förstod

hon. Hon kunde nu tydligt urskilja en man

arbetande vid rodret, hvilket ej tycktes vilja lyda honom,

och i vild förtviflan sjönk hon ned på sina knän,

under det hon räknade ännu fem män på det redlösa

vraket.

»Huru många af dem hafva väl hustrur, som vänta?»

suckade hon och vred sina händer.

Några ångestfulla ögonblick förgingo, hon såg

intet annat än skum och vågor, fartyget var

försvunnet, och en kallsvett betäckte hennes panna. Då

reste hon sig matt och svigtande, men märkte i det

samma fartyget, ett stycke till venster, med skären

redan bakom sig. Allt hade gått så hastigt, att hon ej

tänkt på att söka det åt detta håll.

»Räddade, frälsta åt maka och barn!» jublade det

inom henne, under det tår efter tår droppade ned för

hennes kinder och en känsla af andaktsfull lycka och

tacksamhet fylde hennes själ.

Hon kände, att detta var ett af de stora

ögonblicken i lifvet, som äro så sällsynta och derför

aldrig glömmas.

Ett gält qvinnoskri trängde i det samma till

hen-nes öron och kom henne att förskräckt blicka nedåt

stigen; men några skrattsalvor skingrade med ens

hennes oro, och hennes läppar krökte sig med

outsägligt förakt, när hon såg ett sällskap, bestående af

ett par herrar och åtskilliga fruntimmer, göra

fruktlösa försök att komma torrskodda förbi. En af

damerna, grefvinnan B., omtalad för sin skönhet och

6IB& många eröfringar, hade varit utsatt för en

olycks-Iténidelse. Hennes hatt hade hållit på att blåsa bort,

«I& det ljusa, lockiga håret fladdrade nu för vinden,

.Hilder det hon skrattande sökte fånga och fasthålla

medan en herre närmade sig med den lilla

blom-prydda tingest, som betäckt det vackra hufvudet.Redan vid första ögonkastet hade hon i dennes

smidiga, välbygda gestalt igenkänt sin man.

Det var det sällskap, som i brunnssalongen

öfver-lagt om bästa sättet att hjelpa fattiga sjömansenkor,

som efter slutad öfverläggning roat sig med att på

nära håll åse ett skeppsbrott och nu under lek och

skämt sökte värja sig mot vind och saltskum. Det

koketteri och den barnsliga hjelplöshet, som

fruntimren här utvecklade, rent af förvånade Erika, der hon

satt beskådandé dem från sin höjd.

Walter ville synbarligen vända. Han var

märkbart förlägen samt drog sig några steg bakom den

vackra grefvinnan; n^en när hon hviskade något i

hans öra och fattade hans arm, liksom sökte hon

räddning ur en lifsfara, följde han, ehuru motsträfvigt

och med blicken envist fäst på marken.

Erika väntade, att han skulle se upp, att hans

ögon skulle söka hennes ; ty han borde veta hvar hon

fans och från dessa flärdfulla qvinnor, som ej hade

någon rättighet till hans leenden och artigheter,

längta till henne, som han så ofta sagt vara hälften af

hans själ.

Hennes hjerta sammansnördes af smärta, då hon

såg honom gå förbi, utan att, som det tycktes,

minnas att hon fans till. Han hade nekat att följa henne,

men i detta lättsinniga sällskap kunde han trotsa

stormen, tanklöst skåda medraenniskor i lifsfara, han,

som dock kunde känna stort och återgifva det stora

så skönt. Han kunde vända bort sina ögon och

liksom förneka henne, ehuru hans förlägenhet så tydligt

visade, att han viste, att hon var i hans närhet.

Vrede och smärta kämpade om herraväldet i

hennes hjerta, och för första gången uppsteg inom henne

en tryckande aning om kommande sorger. Hon sänkte

sitt hufvud mot de knäppta händerna och satt länge

försjunken i pinsamma tankar, modlös och tviflande.

När hon slutligen lyfte hufvudet, hade solen

brutit fram genom molnen och bildade, skimrande

på vågtopparne, den grannaste prisma, man kunde

tänka sig.En ljusning drog med ens öfver hennes sorgsna

anlete, och de stora känslor, som för en stund sedan

öfversvämmat hennes hjerta, återvände liksom en

stormflod, helt och hållet inkräktaude det. Huru

litet, som droppen i hafvet, tyckte hon nu, var ej i

det hela taget ett menniskolif, och huru små dess

sorger och fröjder! Kärleken var det enda gudomliga

i den menskliga tillvaron, och älska ville hon också

trofast och innerligt, så länge hon lefde. Liknade ock

hennes man det glittrande, glänsande skummet under

henne, nyckfullt, lätt och ostadigt, skulle hon vara

klippan, som, orubblig och tålig, trotsade storm och

motgång och var den samma under alla förhållanden.

I henne skulle han finna sitt skydd och sitt värn!

Stark i dessa tankar lemnade hon grottan och

återvände till sin man, vänlig och glad, utan att med

en blick förråda hvad de timmar, som förgått sedan

de sist träffades, varit för henne.

Hädanefter deltog hon också mera i

sällskaps-lifvet och bjöd till att synas road, på det att ingen

skulle kunna säga, att hon ej var en lycklig hustru.

Hon var det också, ty för hvarje minut, Walter

eg-nade henne, glömde hon de föregående timmarnes

bitterhet och trodde på fortfarande sällhet.

En mängd bekantskaper, hvilka han ej sökt, utan

snarare undvikit sedan sitt giftermål, förnyades nu,

| och när det i glada lag skämtades öfver hans långa

i smekmånad, instämde han slutligen i löjet.

»Käraste barn»-, sade han mer än en gång till

henne, då hon icke helt och hållet kunde dölja hvad

! väntans timmar kostat henne, »en man kan älska sin

! hustru, utan att jemt sitta hemma och hänga, och det

ir nödvändigt att ibland vara skilda åt och roa sig

p& hvar sitt håll.»

Felet var nu blott, att hon ej kunde detta.

$ $

*Spelterminen var åter börjad och Walter i fullt

arbete. Dénna gång hade han tagit saken lugnt och

återvändt hem, allt för förströdd för att mea allvar

taga i tu med sin nya rol.

»Den ligger ej för mig», påstod han, ehuru

direktören sagt, att just i den skulle han göra

stormande lycka.

»Den passar honom ej», sade publiken, men

applåderade som förr.

Erika sade intet, men var blek och nedstämd

samt plågades af hufvudvärk.

Deraf led hon nu ofta, och hennes sköna ögon

hade mist sin glans, kinderna sin fina rundning.

Hon viste, att 1 r så vacker som

var hon dock så rädd, att hennes man skulle märka

någon förändring.

Nu först kommo Reginas ord henne i minnet:

»Hur mycket måste ej en skådespelares hustru lida

endast genom att veta honom hvarje afton tala

kärlekens ord till andra qvinnor! Må vara, att det hör

till hans yrke, men en plåga blir det dock alltid, och

hur lätt kan det ej blifva allvar af leken!»

Hon började granska de (jvinliga sujetterna och

betrakta dem som mer eller mindre farliga fiender till

sitt lugn. Det blef henne en plåga att sitta på teatern,

och ännu svårare blef det när den tid kom, då hon ej

orkade gå dit. När hon ej längre hemtade honom,

kom han ei heller hem så regelbundet som förut,

utan lät locfea sig hit eller dit på något festligt

»nachspiel».

Hon kände ingen fruktan för de plågor, hon viste

sig gå till mötes, det var hans barn hon väntade, och

denna tanke var så ljuf, att den utplånade alla

andra; men att sitta timme efter timme väntande på

honom, lyssnande efter hans steg och fruktande att

något händt honom, dd var förfärligt, och hon var

stundom så spöklikt blek, när han ändtligen kom,

att han blef ond öfver hennes oförstånd och en gång

för alla förbjöd henne att sitta uppe. Hon lydde,

förut, och ehuru

orsaken dertill,och han var belåten då han hädanefter kom hem och

trodde att hon sofvit; men det hade endast varit

svårare nu, då hon ej kunde döda tiden genom att

vandra fram och åter. Hans lynne var retligt, och den

minsta småsak kunde förtreta honom. Han var

missnöjd med de roler, han fick, och skylde på direktören

och kamraterna, att det ej gick så bra som förut, och

på tidningsmännen, som recenserade så hufvudlöst

och ej föTstodo sin sak, utan berömde der de bort

klandra och tvärt om.

En ung aktör, Franz Zeller, hade nemligen

debuterat med glänsande framgång och redan fått löfte

att alternera med honom som don Carlos, en rol hvari

han väntade sig stor framgång, och detta ansåg han

som en personlig förolämpning. Af rädsla för

med-täflaren arbetade han åter rastlöst, afslog alla

bjudningar, stängde sig inne samt hade anfall af dju-

{>aste mjeltsjuka ocn ånger öfver det lefnadssätt, han

Örde och som han viste inverkade menligt på hans

spel.

Han skulle göra rolen först, och den dag, detta

skulle ske, var han mer än vanligt nervös och begaf

sig strax efter middagen hemifrån för att få god tid

till klädsel och maskering.

Hans hustru kände sig illamående, men hon tordes

S nämna ett ord derom, af fruktan att han skulle

omma ur stämning», och dock längtade hon så

innerligt att luta sitt hufvud mot hans bröst och få

höra några tröstande eller beklagande ord.

»Kom tidigt hem!» hviskade hon, medan tårar

fylde hennes ögon.

»Går det bra, kommer jag så fort det är slut»,

sade han och slöt henne i sin famn; »jag vet, att du

Sr orolig.»

»Mer än vanligt», svarade hon, under det en qväfd

klagan banade sig väg mellan de sammanpressade

läpparne.

»Yar ej barnslig», återtog han med mulen

upp-•yn; »iag behöfver hela mitt mod, det vet du, och

An tänker endast på dig sjelf.»»Du har rätt», sade hon, och hennes ansigte

upplystes ögonblickligen af ett mildt leende, må, och

kora hem med seger.»

När han var borta, kunde hon ej längre

tillbaka-hålla de jemmerrop, smärtan aftvingade henne.

Hennes gamla tjeuarinna kom in, hjelpande och lugnande

henne så mycket hon förmådde under den förfärliga

stund, då man väntade på den tillkallade läkaren och

hennes mor, som äfven blifvit efterskickad.

Efter några qvalfulla timmar föddes en liten

flicka.

»Hvad är klockan?» frågade den unga modern.

»Nio», svarade man henne.

»Bara nio, då dröjer det», sade hon och tillslöt

de matta ögonen.

I rummet var så tyst och stilla, nattlampan brann

med dämpadt sken. Erika hade tagit sin lilla dotter

till sig och höll henne hårdt sluten i sin famn, under

det att då och då en tacksamhetens tår silade sig

fram genom de mörka ögonhåren.

»Hvad är klockan?» frågade hon åter och spratt

upp ur sömnen vid urets första slag.

»Tolf», svarade modern.

»Då kommer han, så vida det gått bra . . . och

det har gått bra, det känner jag. Det har ju gått

bra för mig», tillade hon med ett lyckligt leende.

Fru Munther hade genast velat sända bud till

teatern, men Erika tillät det ej.

»Han skulle ej kunna spela, om han vore orolie

för mig», sade hon, »och hvilken glädje sedan att

öf-verraska honom med den skatt, vi nu ega!»

Allt efter som natten led, antogo hennes ögon

en feberaktig glans.

>/Han har ej lyckats», hviskade hon gång på gång,

tills slutligen hennes tankar omtöcknades och hennes

ord blefvo orediga. »Han har misslyckats, derför att

jag endast tänkte på mig sjelf», ropade hon i vild

yrsel, då han vid fyratiden kom in i rummet med

blossande kinder och stirrande ögon.Hans vänner hade velat dricka ett glas för att

fira hans framgång — hans seger, som de kallade

det. Han hade i böijan nekat, men slutligen gifvit

vika för deras böner, med vilkor att det bara skulle

blifva ett enda glas. Detta enda hade dock, som

vanligt, gifvit anledning till många påföljande.

Han föll på knä vid bädden, till hälften nykter af

sinnesrörelse; men hon kände honom utan ropade

endast:

»För bort honom, för bort honom! Ser ni inte,

att det är den der aktören, som vill göra min man

illa!»

Han stapplade ut i sitt eget rum och sjönk ned

i soffan. Att tänka sammanhängande var honom

omöjligt, men enstaka, liksom lösslitna från hvar andra

och utan logisk följd kommo bittra, smärtsamma

minnen och förnimmelser, och han grät, grät bittert och

högljudt, tills han somnade der han satt, med

huf-vudet lutadt mot de på skrifbordet korslagda

armarna.

Framför honom, med skimrande hvita vingar och

lyft hand, i hvilken lagerkransen hvilade, stod

konstens genius, en älsklig uppenbarelse i marmor, färdig,

som det såg ut, att sätta segertecknet på hans hjessa.

* $

*

Erika sväfvade länge mellan lif och död, och

hennes mor lemnade sitt eget hem för att vårda henne

denna svåra tid.

Inne i sitt rum gick Walter som ett jagadtdjur,

vridande sina händer och förebrående sig, att hans

kärlekslöshet dödat henne. Sköta henne kunde han

q, och han fick ej ens göra något försök; ty hennes

yrsel blef häftigare, så snart han kom in i rummet,

och läkaren hade förbjudit hvaije annan än modern

och sköterskan tillträde der. De första dagarne

uppträdde han ej, men sedan, då hon blef något bättre,

»åste han göra det.Småningon gaf yrseln vika, och hoppet om

hennes vederfående blef visshet. Blek ocn afmagrad,

men outsägligt lycklig, låg hon på sin spetsprvdda

bädd, med barnet bredvid sig och dess lilla hand

oftast sluten i sin.

Hennes tunga, präktiga hår hade blifvit afklippt

under sjukdomen, och sjelf skulle hon nästan sett ut

som ett barn, om ej i hennes ögon skimrat en stråle

af djup, allvarlig moderskärlek. Antingen hade hon

glömt orsaken till sin sjukdom, eller också hade

alla bittra minnen utplånats genom den lycka, hon

nu njöt.

Walter tycktes ej hafva tanke för annat än sin

hustru. All smekmånadens innerlighet hade återvändt,

parad med en vördnadsfull omsorg om hennes

välbefinnande, och denna hans ömhet verkade synbarligen

mera för hennes tillfrisknande än alla stärkande,

helande medel.

Fru Miinther, som med glädje såg att hon var

öfverfiödig i detta lyckliga hem, hade återvändt hem

till sig; ty hennes man, som hela vintern varit klen,

hade fått ett svårare anfall än vanligt af sin

hjert-åkomma, och läkarne sågo betänkliga ut.

Erika, som varmt älskade sin far, viste ej att

fara var på färde och var för lycklig att ej se allt

från den ljusa sidan.

När mannen var borta, hade hon nu den lilla att

verka för och sällskapa med, och ofta talade hon

med henne, som om hon varit fullvuxen och förstått

henne, talade om fadern och berättade hvilken stor

konstnär och hvilken vacker, begåfvad man han var,

samt huru högt de nu båda skulle älska honom. Den

lilla såg också på henne med stora, kloka ögon,

liksom hade hon begripit hvarom fråga var. Till hennes

utstyrsel, hvilken modern sjelf förfärdigade, stycke för

stycke, använde hon några af de guldmynt, brodern

gifvit henne; det var i sanning att använda dem till

glädje, som han skrifvit. Förut hade hon ej rört

dem, ehuru hon ofta känt sig frestad dertill, ty

hennes man hade nästan alltid ondt om penningar; menatt d^nna gåfva ej skulle användas till hvad som helst,

det hade hon klart för sig.

Som ett åskslag på en klar dag kom

underrättelsen, att hennes far låg för döden. Sonen, efter

hvilken det telegraferats, hann ej ens hem i tid för att

säga sitt farväl.

I de salar, der glädjen så ofta gästat, vandrade

man nu tyst och vördnadsfullt, liksom rädd att väcka

en sofvande. Den stora, högtidliga begrafningen

försiggick, den döde följdes till grafven af en. mängd

konstnärer, som hade allt skäl att begråta hans

bortgång, och i tidningarna stodo långa spalter om hvad

fodt han uträttat och hur menniskovänlig han varit.

>et bästa var, att berömmet denna gång var sanning.

Till hans anhörigas djupa sorg sällade sig snart

oro och bekymmer för utredningen af affärerna, hvilka

visade sig vara mera intrasslade än man trott.

Arvid Munther stannade för detta ändamål en

tid hos sin mor, och äfven Regina och deras lille son

voro med för att trösta och hjelpa den gamla. Ingen

kunde heller i denna bedröfvelsens tid visa sig vara

en bättre hjelp än sonhustrun, ty allt förstod hon att

OTdna och bestyra på bästa sätt; tröst deremot kunde

hon ej gifva. Erika var den enda, som, utom

sonsonen, kunde narra »farmor» till ett leende, och hon

begagnade också alla möjliga kärleksbetygelser och konst-

- grepp för att uppnå detta lofliga mål.

Hvad Regina var stolt öfver sin gosse, huru

hennes ögon följde honom hvart han gick, och huru

tydligt detta lästes i hennes ord och flickar!

En ny orsak till ovilja uppstod nu också emellan

svägerskorna i anledning af deras barn.

När Erika visade sin lilla Laura för Regina,

&tde denna medlidsamt:

»Ett sådant litet kräk! Och jag tror hon vindar

. .ja, min sann gör hon inte!»

! " Erika ryckte till sig flickan, under det hennes

.länder blossade af förtrytelse.

* »Hon vindar ej mer än du och jag . . . hennes

äro just det vackraste i hela ansigtet.»»Ja, gud bevars, bon kan nog bli vacker . . . hon

har ju vackert att brås på», svarade Regina urskul?

dande; »men sådana der nyfödda varelser äro alla

lika fula.»

»Liksom om hennes Einar vore det minsta vacr

ker», sade Erika om aftonen till sin man, »och en

sådan vildbasare sedan!»

Äfven i Erikas hem fann Regina många fel.

»Du skulle placerat dina möbler på annat sätt»^

sade hon en dag, då hon utan att begära lof gjorde

en grundlig hus visitation derstädes. »H varför ha ni den

gröna, skulpterade schaggmöbeln i din mans rum och

ej i salongen? Hans rum är ju nu det vackraste af

alla . . . till och med den stora väggspegeln fins der,

det är ju rent af löjligt. Pianot borde också stå i

matsalen och ej här inne i kabinettet; der ute fins

ej matta, ljudet skulle komma bättre fram, och här

är i alla fall för trångt.»

»Jag har flyttat det hit, derför att Edmund vill

sitta i sitt rum, då jag sjunger, och ej skulle höra så

bra, om pianot stode i matsalen», svarade Erika med

ett belåtet leende, som tanken på att han älskade

hennes röst framkallade.

»Och du tänker så uteslutande på hvad han tycker;

du tror kanske, att han förtjenar det!» sade Regina

med ett tonfall, som visade huru litet hon allt jemt

kunde tåla Walter.

»Det tror jag . . . men tala ej så om honom,

Regina, det vet du att jag ej kan fördraga», svarade

Erika med en vredesblixt, som kom svägerskan att slå

ned ögonen.

»Jag menade ej så illa», återtog denna

urskuldande; »min tanke är blott, att ingen karl i verlden

förtj enar så mycken kärlek. Ditt silfver kunde vara

blankare», återtog hon, då de kommo ut till buffeten

i matsalen, »polerar du det hvaije vecka?»

»Icke alltid», svarade Erika rodnande. »Mamma

säger också, att det nötes för mycket då.»

»Nötes! Det är bara lätja att ej göra det så

ofta.»»Du hörde ju, att mamwa säger så, och hon vet

mer än både du och jag», återtog Erika, som kunde

fördraga allt för egen del, men aldrig tålde, att

nå-g0n 1 1 1 1 J 1 1 -11 "

att hon fann deras hem för dyrbart inredt, liksom

Erikas toaletter och deras lefnadssätt i allmänhet

kostsammare, än de hade råd till. Deri hade hon

visserligen rätt, men det sårade Erika djupt att

höra det.

Hennes far hade månatligen gifvit henne en

ganska stor summa, som hon eet att använda efter

godt-finnande, och med den till hjelp hade hennes

hushållskonto, som hon samvetsgrant förde, gått väl i

hop. Att hennes man på nytt satt sig i skuld anade

hon ej, och hennes far nade vid deras giftermål betalat

alla hans fordringsegare.

Oafsedt sorgen efter fadern, var detta en lycklig

tid för Erika; ty hennes bror kom, så ofta han hade

en ledig stund, till hennes hem, eller ock träffades

de hos modern, hvilket dock ej var hälften så roligt,

då Regina oftast var närvarande och de i hennes

sällskap liksom blygdes att visa den tillgifvenhet, de

kände för hvar andra.

Ett lugnt och godt, men något kyligt

förhållande rådde mellan Regina och hennes man. Han

rättade sig i allmänhet efter hennes vilja, men nu, upptagen

som hon var af sin gosse, lät hon honom komma och

gå utan frågor eller invändningar.

Mellan Arvid Miinther och Edmund Walter var

kanske minnet af den forna vänskapen ett starkare

band än den känsla, de nu egnade hvarandra; ty når

got främmande hade liksom smugit sig emellan dem,

$kilda som de lefvat och olika som deras kall och

.lefbadsåsigter voro; men kärleken till Erika var

nå-gøt för båda gemensamt.

Brodern, som såg systern under gynsamma

för-"l^llanden, hade ingen anledning att ej tro henne

loilkomligt lycklig, och dock studerade han

misstänk-iamt hennes ord och sätt, liksom fruktade han, att ejså var förhållandet. Det var Regina, som ingifvit

honom denna fruktan, ty hon, som tagit noga reda

på Walters hela lif, sä utom som inom hémmet,

spådde blott olycka.

En fullständig kapplöpning egde nu så att säga

rum mellan AValter ocn Franz Zeller, med hvilken

han alternerade i alla större roler. Den senare var

ung och ny och stark genom dessa företräden, men

den förre egde deremot den rutinerade skådespelarens

förmåga $tt rycka åskådarne med sig när han ville,

och ännu ansågs han af flertalet som segrare i denna

kamp, hvilken tog i anspråk både själs- och

kroppskrafter och, ehuru eggande, blef honom så pinsam,

att han blott längtade efter spelterminens slut och

tänkte på att söka annat engagement.

Vid utredningen af grosshandlar Munthers bo

visade det sig, att förmögenheten var totalt slut, ja,

den räckte ej ens till att betala skulderna.

Konstsakerna, taflorna och de dyrbara möblerna måste gå

under klubban, och af det glada hemmet var endast

minnet qvar. För Erika var det gamla hemmets

upplösning nästan svårare än för modern, som tyckte

att det bästa der ändock var borta med mannens

död och ej hoppades på något annat än ett snart

återseende.

I familjerådet beslöts, att hon skulle flytta till sin

son och hos honom hafva sin egen lilla våning, der

allt skulle göras för hennes trefnad. Så lofvade

Regina, och aetta löfte höll hon äfven. så vidt i hennes

lörmåga stod., En dotters kärlek kunde hon väl ej

skänka, men en dotters omvårdnad och undseende för

ålderdom, krämpor och egenheter underlät hon aldrig

att gifva.

Ännu en gång innan de skildes ordnade Arvid

med verklig uppotfring Walters affärer och betalade

hans skulder, med förklaring, att det var för Erikas

skull och för sista gången.

Afskedet bror och syster emellan var påkostande

för båda. De sista dagarne hade han ttllbragt sin

mesta tid hos henne. De hade talat förtroligt medhvar andra, och på hans enträgna frågor hade hon

svarat, att hon vaT lycklig, så lycklig en qvinna kunde

vara, och ej fruktade för framtiden.

»Glöm aldrig, att du har mig», voro hans sista

ord, då han, mera upprörd än hon, slet sig ur hennes

famn och skyndade till sin hustru, som stod

väntande och otålig öfver denna scen, hvilken, som hon

sade, »mycket väl kunnat uppföras på teatern.»

* *

*

Utan moder och broder, och i saknad af

föräldrahemmet, som varit henne bättre tröst och stöd än

hon vetat eller förstått, kände sig Erika mera ensam

och nedstämd, än hon trott sig kunna blifva, och

förebrådde sig bittert denna nedslagenhet, mot hvilken

hon förgäfves kämpade.

Qvällarne blefvo så långa, så långa, då mannen

mest var borta och lilla Laura sof och dessutom ej

kunde tala vid sin mamma. Någon gång saknade

hon en tillgifven väninna, till hvilken hon kunnat

förtro sig angående de sysselsättningar och

intressen, som upptogo hennes tid och för hvilka

Walter hvarken haae sinne eller tankar, upptagen som

han var af sin konst. »Hvarför», tänkte hon, »kan

ej som andra qvinnor prata om hvad som helst

oen söka förströelser i umgängeslifvet?»

Hon ammade sitt barn, och blott sällan, aldrig

med samma nöje som förut, gick hon på teatern.

Hemma hade hon sitt värf att sköta, liksom mannen

sitt på scenen, och båda måste göra sin pligt. Så

betraktade hon saken.

När sommaren nalkades, uppgjordes planer för

kvar den skulle tillbringas. Walter, som var

öfver-ansträngd och i hög grad nervös, ville det oaktadt

göra en studieresa, som han ansåg alldeles nödvändig,

au då han mer än någonsin behöfde anlita hela sin

tøraåga att bjuda sin rival spetsen. Erika röstadeåter för ett stilla landtlif i någon aflägsen skogstrakt,

der de kunde lefva fullkomligt för sig sjelfva och

spara, hvilket hon nu insåg väl behöfdes. När hon ej

längre fick den summa, fadern gifvit henne, hade hon

måst inskränka sig på alla sätt och förneka sig sjelf

mycket, som hon satt värde på och förut ansett nödvän*

digt; ty att mannen skulle märka någon förändring,

ville hon ej.

På guldrullarne tänkte hon nu ofta, men, liksom

girigbuken, blott med en känsla af glädje öfver att veta

aem finnas och en stegrad obenägenhet att röra

dem.

Walter for, oaktadt sin hustrus sorg deröfver,

till Paris, dit en obetvinglig längtan dref honom. Att

nu följa honom kunde ej komma i fråga; men det

var med outsäglig smärta och en oro, som sedan ej

lemnade henne, hon såg honom fara.

Hade hon endast haft sig sjelf att tänka på,

skulle hon stannat i staden, ehuru nedsatta hennes

krafter än voro; men för barnets skull for hon,

enligt läkarens föreskrift, till skogstrakten och lefde

der på en landtgård, så indraget någon kunde lefva,

utan att lida skada deraf. Att luften gjorde henne

godt, syntes deremot tydligt. Hela dagen satt hon i

granskogen, som sträckte sig ända ned till sjöstranden,

och hörde på trädens sus efier lyssnade till

vågsgvalpet mot strandbrädden. Lilla Laura hvilade i sin

bädd bredvid henne eller jollrade på hennes knä, och då

var Erika så lycklig som hon kunde vara utan sin man.

Hans bref voro oregelbundna, ibland långa, ömma

och underhållande, ibland åter sällsynta eller

hoprafsade i brådska och utan innehåll.

Huru det var, förorsakade dessa epistlar henne

allt större " 1 J föreföll henne som om ej allt

för att dölja än för att berätta huru hans tid förflöt.

Emot hösten, då han väntades hem, fick hon

ett långt, kärleksvarmt bref, der han talade om livad

hon var och alltid skulle blifva för honom — »hans

goda, räddande engel, hans rena, hängifna maka,

vore som

som om de mer voreskrifnamycket bättre och ädlare än alla andra qvinnor, och

som han viste ville göra allt för honom, äfven det

9våra att bedja sin bror att som lån, om ej som gåfva,

för hennes skull försträcka honom några hundra

kronor, utan hvilka han ej kunde komma hem, dåresan

blifvit honom långt dyrare än han tänkt». — »Jag

längtar efter dig,» skref nan, »och här är iag bunaen af

en lumpen summa och måste stanna tills hjelp

kommer.» Här var något utraderadt, som hon ej

förmådde tyda. Dessa utraderade ord skrämde henne mer

än hela brefvet, och samma dag bröt hon upp och

lemnade det lilla paradis, der hon framlefvat så

fridfulla dagar. Der, med dess landtliga inbyggare, hade

hon, den fina, bildade damen, umgåtts och talat som

med jemlikar. Det var som om non känt behof att

närma sig dessa enkla qvinnor, att samspråka med

bondhustrun, som skötte sitt hus så förträffligt och

fostrade fem friska, rödkindade barn, med mjölkpigan,

som vallade och skötte kreaturen, och främst med

Maren, som satt i väfstolen från tidigt på morgonen.

Af alla tyckte hon sig kunna lära, och hon lyssnade så

gerna till deras ord och talade äfven om sin lilla

Laura och bästa sättet att uppfostra henne; om sin

man talade hon deremot aldng.

Att bedja brodern om ett lån eller en gåfva, dertill

var hon för stolt. Hennes man skulle blifva

klandrad, det viste hon, och hvad skulle Regina säga?

Hellre då allt annat. Hon ville stå fast vid sitt löfte,

att Regina skulle blifva den sista i verlden, som skulle

& kännedom om de sorger och missräkningar, som

kunde möta i hennes äktenskapliga lif.

Samma dag, hon återvände tul sitt hem, tog hon

ib ed tungt hjerta ur skrinet de penningar, hon ansåg

att Walter kunde behöfva, dock ej fullt så mycket som

han begärt, ty nu förstod hon fullkomligt värdet af

skatt, hon der förvarade, och det var med

ängs-bm hon såg hälften deraf försvinna på en enda gång.

. Den tid, som förflöt mellan afsändandet af

pen-UDgarne och afvaktan på hans ankomst, använde hon

täl att ordna hemmet så prydligt som möjligt tillhans mottagande. Laura hade vuxit, fått flere tänder

och kunde tydligt nog säga »pa-pa». Detta var något

att med stolhet framvisa, och nvad henne sjelf angick,

såg och viste hon, att så vacker som nu hade hon

aldrig varit. Hennes lemmar hade fått större

fyllighet, späustighet och kraft, håret hade vuxit till och

föll i mjuka, naturliga lockar, och kinderna glödde

af helsa.

Hon viste sig heller aldrig hafva genomlefvat

en så fridfull sommar, om också en föregående varit

lyckligare.

Ändtligen, ett par dagar senare än hon väntat,

kom Walter, blek och medtagen, som hade han legat

sjuk, hvilket han ock sade sig ha gjort, fastän han

ej velat skrämma henne. Vid de framsteg, lilla Laura

§jort, fäste han föga vigt, och Erika fann ej heller

et nöje i att förevisa dem, som hon tänkt sig; hans

förstörda utseende upptog alla hennes tankar. Henne

sjelf slöt han dock i sin famn, som hade han aldrig

velat släppa henne, och. när han upplyfte sitt hufvua

från hennes axel, såg hon att han gråtit.

Hon lät honom berätta hvad han ville, men

några frågor gjorde hon ej, utan sökte endast genom

kärlek och omsorger uträtta, hvad studieresan ej

förmått: hela honom till kropp och själ.

Han frågade endast Knapphändigt och utan

intresse om hennes sommarlif, och på detta sätt fick

hon gömma inom sig ej blott hvad hon önskat förtälja

om sig sjelf och barnet utan äfven oron öfver hvad

han genomlefvat och synbarligen förteg för henne.

Det bästa för henne var kanske, att hon ej fick

tid att grubbla, ty hans mjeltsjuka och håglöshet

gjorde, att hon måste tänka äfven för honom.

I stället för att studera eller skaffa annat

engagement, såsom han tänkt och hvilket stått honom till huds

hvar han velat, hade han låtit tiden glida sig ur

händerna under nöjen och dårskaper, ocn nu, då det var

för sent att handla, infunno sig ånger och misströstan.

Han kände, att hans kroppskrafter sveko honom och

att han ej skulle kunna genomgå en sådan kamp somförra vinter«, utan att blifva den förlorande, och

endast försmaken af nederlaget betog honom lust och

mod att börja striden.

När han skulle lära en rol, var det nu hon, som

läste den för honom, tills han kunde den, och hon

deklamerade med sådana tonfall och sådant dramatiskt

lif, att han mer än en gång betraktade henne med

förvåning. När hon läste så för honom, eldades

ibland hans ögon, han såg hela sceneriet framför sig

samt ryckte till sig boken och läste sjelf. Detta var

just hvad hon önskade. När sedan stycket skulle

gifvas efter sömnlösa nätter och dagar af oro, då

nan modlös gick fram och åter, ur stånd att taga sig

något för, var det genom konstlade medel han

hem-taae sin styrka.

En konjaksbutelj stod nu mera alltid inne i

klädlogen och anlitades allt flitigare, ty först när han

druckit ett visst qvantum, stegrades hans lifskrafter

och han kunde spela — spela som förr, och få hela

»huset» att gråta eller jubla, allt som han ville.

I sådana ögonblick kände han sig lycklig och

stark, och en flägt af sann konstnärlig hänförelse kom

öfver honom; men inne i klädlogen"slocknade elden

åter, och han sjönk till sammans i sorg öfver att dessa

stunder voro så dyrköpta och blefvo allt färre.

Att vara en afsigkommen konstnär och sjelf veta

och känna sitt elände, är kanske också bland det

bittraste, en menniska har att genomgå häri tiden.

* *

*

Genom öfveransträngning, öfverretning och

natt-Tak böljade Walter inom kort att lida af hufvudvärk,

Ittinnesslöhet och yrsel, som gjorde det omöjligt för

konom att uppträda.« Hans tal var oftast

osammanhän-gftnde och oredigt, och till sin hustrus förtviflan

upprepade han dag och natt långa ramsor ur de olika

imer, han instuderat, ända från sin tidigaste ungdom,

dier deklamerade, som hade han haft en talrik åhö-rarekrets, hvilken han med bugningar och förtjusta

leenden tackade för det bifall, som skänktes honom.

Hon led oerhördt.

Tidningarna innehöllo långa artiklar af

beklaganden och kommentarer öfver hans helsotillstånd, och

läkarne förklarade, att »fullkomlig hvila skulle

återställa honom, men att dertill troligen behöfdes lång

tid».

En del af sitt gage fick han behålla, och nu, då

Erika ensam hushållade dermed, skulle det räckt

tem-ligen bra, läkarearfvode, medicin och stärkande medel

oaktadt, om ej dagligen obetalta räkningar inkommit,

tills hon ej viste utväg eller hjelp. Och hvilka

räkningar! Supéer, champagne, hyrvagnar, blommor och

smycken, hvarom hon ingenting viste.

Hon var för stolt att låtsa om att det ej varit

på henne, han slösat allt detta, och hon

betalade så länge hon kunde med det guld, hon ännuhade

qvar i sitt skrin: hon viste nu hvad det var att

använda det i sorg. Innan det ännu var slut, böljade

hon fundera på medel att föröka det, ty till brodern

ville hon ej vända sig. Att söka hans hjelp till

skylande af mannens dårskaper var henne omöjligt, och

dessutom hade hon skrifvit till honom, att hon kunde

reda sig med den inkomst, de hade. Hon hade trott

så, och nu ville hon ej taga tillbaka sina ord.

Tanken på Regina var ensam nog att afhålla henne

der-ifrån, och brodern, som genom utredandet af faderns

affärer kommit i ganska stor förlägenhet, hade nu

två söner samt modern att underhålla. Hon ville

ej öka hans bekymmer genom att omtala sina egna.

l)erför voro hennes bref ständigt glada och hoppfulla,

oftast en fullkomlig förklädnad för verkligheten. Till

moder och broder skref hon så af kärlek, till Regina

af stolthet — kanske skulle det varit hennes

pengar, som minskat Erikas bekymmer. Vid blotta

tanken derpå brunno hennes kinder af förtrytelsens

rodnad.

Hon böljade gifva musiklektioner och fick

ganska många elever; men hon kunde ej taga emot demhemma, då Walters ömtåliga nerver framför allt

be-höfde tystnad och lugn. Det blef henne allt

svårare att lemna hemmet, dä han, dyster, hjelplös och

sjuk, endast fann tröst eller lindring i hennes

närhet, och då Laura dessutom behöfde all omsorg och

kärlek, hon kunde gifva.

Den lilla var hennes bästa tröst i denna sorgens

tid, då så mycket hvilade på hennes axlar. Hennes

man var ju svagare och viljelösare än ett barn, och

medlidandet gjorde henne öfverseende med hans fel,

liksom kärleken stark att bära följderna deraf. Nu

uppsteg inom henne tanken att draga fördel af

sin vackra röst, och hon började sjunga på

konserter och stundom under mellanakterna på

mindre teatrar. Endast Gud viste hvilka strider det

kostade henne att uppträda så och att öfvervinna den

medfödda blyghet och stolthet, som utgjorde

grundelementen i hennes karakter. Sådan hade hon ej i

sina ungdomsdrömmar tänkt sig konstnärinnans lott.

Emellertid slutade hon med musiklektionerna,

då den nya förvärfskällan var både lättare och mera

inbringande, och det visade sig, att hennes talang var

större än hon sjelf trott, och att hennes personliga

skönhet och älsklighet snart gjorde henne till

publikens gunstling.

Det var en sorglig och mödosam, men dock lugn

tid, hon nu genomlefde. Mannens sjukdom

bekymrade henne visserligen outsägligt, men hon viste

att han skulle tillfriskna, och såg redan tecknen

der-tOl. Det var en uppehållande, tröstande tanke, att

hennes arbete var deras räddning, och att han var stilla

lättledd. Den jägtande, förtärande oro för hans

skull, som förut nästan pinat henne till döds, erfor

bon nu aldrig, och bortom det mörka närvarande

strå-Iftde hoppet, att just ur denna sjukdom skulle han utgå

&rftdlad och helad till själ och kropp. När

somma-kom, hade hon genom stora försakelser betalat

l&ns mest trängande skulder och lagt å sido en liten

*]lftrpenning, som skulle sätta dem i stånd att

till-bnnga sommaren i landtgården vid skogssjön.Der tillfrisknade han, och hon såg hans bättre

jag framträda liksom fjärilen ur puppan. Den

tacksamma,^ kärleksfulla dyrkan, han egnade henne,

belönade henne för hvad hon lidit och kom henne att

glömma det bittra förflutna. Sin lilla flicka, som han

Förut egnat föga tid och uppmärksamhet, tröttnade

han aldrig att leka och tala med, och Erika och han

ströfvade omkring som glada barn i skogarne och på

sjön, eller sutto undeT träden i förtroligt samspråk,

hon sysselsatt med ett handarbete, han vanligen med

hufvudet i hennes knä.

En stilla, fridfull lycka lästes i hennes ögon, och

blott sällan antydde något oroligt i hans, att under

den lugna ytan glödde en eld, som aldrig

kunde släckas. Nu förnyade Erika bekantskapen med

Maren och lärde älska och tro på detta redbara,

enkla väsen. Maren var förlofvad med en sjöman och

skulle gifta sig till hösten, men olik fina damer, talade

hon aldrig om sina känslor eller gick omkring

drömmande och sysslolös, af pur förtjusning och lycka,

utan arbetade i stället af alla krafter på sin utstyrsel

och visade dervid ett ansigte, som strålade af

belåtenhet och glad förväntan.

Läkarne, som fruktade ett återfall, om Walter å

nyo uppträdde, rådde honom att vänta dermed ännu

ett år. eller helst skaffa sig en annan, mindre

själs-ansträngande sysselsättning, och genom Erikas

bemödanden och broderns hjelp fick han en inbringande

och lättskött kassörsbefattmug i en större affär.

Hon fortfor emellertid att sjunga som förut för

att öka inkomsterna och kunna afbetala resten af

skulderna, och det var nu han, som hemtade henne

på teatern eller i konsertsalarne.

Till en början skötte han sin plats och allt gick

bra, men med stigande oro såg hon på hans ansigte

mörka, dystra uttryck och hörde honom uttala bittra,

ovänliga ord. Så hade han aldrig behandlat henne.

Van att läsa i hans själ, förstod hon allt

sammans, ej allenast svartsjukan öfver att veta henne

vara ett föremål för mängdens hyllning, utan också denännu smärtsammare okufliga längtan efter

konstnärs-lifvets retelser.

Han behöfde ej säga: »Jag förgås, om detta

skall fortfara», ty hon hade redan insett det och var

den första att uppmana honom att afsäga sig sin

plats och söka nytt engagement.

»Hända hvad som vill,» tänkte hon med

ångest-full bäfvan för framtiden, »har hvarken jag eller

någon annan rättighet att söka qväfva den låga, som

brinner i hans själ.»

Från denna tid böxjade de föra ett ostadigt,

kringirrande lif, ty han tog nu mera ej fast engagement,

utan uppträdde eller gasterade för längre eller

kortare tia, än här än der, allt efter som det föll sig

eller var mest lönande.

Första året stod deras hem orubbadt, men som

de på denna tid ej sammanlagdt bott der en månad,

fann hon, att deras inkomster ej tilläto dem den

ljuf-ya lyxen att behålla det, utan medaii han uppträdde

i en närgränsande stad, for hon för att upplösa det

oeh sälja möbler och bohagsting. Hon hade tänkt

sig det svårt, men dock aldrig så svårt som det verkligen

blef; ty vid hvaije sak var fäst ett kärt minne, som

gjorde att hon tyckte sig aldrig kunna skiljas

der-lfrån, och hon var en af dessa qvinnor, som lefva

endast för sitt hem och de sina samt äro fästa dervid

raed så djupa rötter, att endast döden kan slita

bandet.

Från den stund, hon viste sig ej ega ett hem

att lefva för, blef hon också aldrig den samma som

förut. Outtröttlig, arbetsam och kärleksfull, verkade

kon för man och barn som alltid; men den stilla

lycka, hon kändt midt i bekymren, vek ifrån henne, och

hon led synbarligen både till kropp och själ af det

kringresande, oregelbundna lif, de förde.

För honom deremot passade det förträffligt, och

knn hade aldrig känt sig lyckligare. Han umgicks

W mera än förut med kamraterna, och ehuru han

aUrig kunde lära att handhafva penningar, utan lät

éttt gå som de kommit, lefde lian dock nu ett jem-förelsevis ordentligt lif och var klok nog att lemna

en stor del af inkomsterna åt sin hustru. Några

egentliga bekymmer för sin existens hade de derför ej

under de tre år, som förflöto på detta sätt och under

hvilka han förde ett bekymmerslöst, något lättsinnigt

konstnärslif, medan hon tynade bort, oaktadt den stora,

om än egoistiska kärlek, han ständigt visade henne.

% $

*

En afton vid höstens början anlände med sista

tåget ett ambulatoriskt skådespelaresällskap till

kuststaden Z., som var känd för sin teaterälskande

publik. Nyfikna, af smink och nattvak illa medfarna

ansigten tittade ut genom kupéfönstren, då tåget

stannade i den upplysta banhallen, och så fort dörrarna

öppnades, rusade en mängd manliga och qvinliga

sujetter, som hade det gält lifvet, att samla i hop sina

otaliga effekter och söka sig mer eller mindre

otref-liga herbergen under den tid, de skulle uppehålla

sig här.

Ofantliga koffertar urlastades från bagage vagnen,

hvar och en försedd med egarens namn på

messings-plåtar eller i brist deraf fastklistrade papperslappar.

På ett par af dessa lästes i stora, sirliga

bokstäf-ver: »Herr och fru Walter från Hamburg».

Ur en af kupéerna steg Erika långsamt och lugnt,

visande sitt bleka, fina ansigte och sina stora, blyga

ögon, hvilka liksom undveko mängdens blickar.

Vändande sig inåt kupén sade hon, med ett ljuft tonfall

i rösten:

»Gif mig flickan, så varsamt du kan, Edmund,

så skall jag försöka bära henne, så att hon ej

vaknar; kanske du sedan ser efter sakerna.»

Walter, som såg friskare och gladare ut än han

gjort på många år, räckte henne den ungefär

sexåriga Laura, som sof barnets djupa sömn. Med sin

dyrbara börda gick hon in i väntsalen och satte sig der

i ett hörn, och öfver hennes ansigte lade sig ett dragaf trötthet och nedslagenhet, som hon här i

ensamheten ej brydde sig om att dölja.

Utanför på perrongen pågick utlösningen af det

enskilda resgodset.

»Herr Walter», hviskade en klangfull stämma i

hans öra, »kanske ni är god löser ut mina effekter

också . . . här är motnumret. Mitt namn är Elfrida

Warner.. Jag tänker, att ni hört det! Vi bli ju

kamrater, och det är väl bäst att göra bekantskap så fort

som möjligt. Jag inbillar mig, att vi två skola

kunna visa de goda småstadsborna något, som de ej få

se alla dagar», tillade hon, i det hon räckte honom

sin lilla hand och lät sina präktiga ögon spela.

Han tog motnumret, smickrad af hennes ord,

bockade sig och sade:

»Den bekantskap, jag nu gjort, är mig ett godt

omen för en angenäm speltermin. Med er, fröken

Warner, vid min sida, är jag viss om framgång.»

Han skyndade bort, och hon stod qvar, seende

efter honom tills han bortblandades i mängden.

»En rätt hygglig acq visi tion, den här Walter, eller

hvad tycker ni, Ketler?» sade hon, i det hon med

ett lätt slag på axeln vände sig till en mörklagd,

h&lögd man, som stod i hennes närnet.

»Ja så, ni tycker det, Elfrida?» svarade han med

ett försmädligt leende.

»Ja, ett uttrycksfullt ansigte, präktig figur,

vackra ögon och charmant hår . . . lian kommer att ta

fmbliken. Han ser litet förstörd ut, men det hör nu

tfll och hjelps med gminket. Det skall bli roligt att

Spela mot honom.»

»Stackars karl!» sade Ketler eftertryckligt.

»Var nu inte enfaldig», svarade hon och smålog

ftkälmaktigt; »ni vet mer än väl, att det kan vara

roligt att spela mot mig också!»

»Lyckligast den, som aldrig sett er», sade han

bittert och vände henne tvärt ryggen.

»Puh», sade hon och skrattade halfhögt; »honom

fem iag ännu linda kring fingrame, om jag vill.»

Oen liksom hade hon redan försökt detta nöjsammaexperiment, snodde hon den fina näsduken som ett

rep mellan händerna.

Många ögon betraktade henne, när hon så stod,

och det viste hon fullkomligt, liksom att hon väl var

värd att beskådas. Den ståtliga, fylliga bysten i den

tätt åtsittande mörka reskappan var i och för sig nog

att fästa uppmärksamhet, och den svarta filthatten,

prydd med en mörkröd fjäder, som nästan snuddade

vid axeln, satt så kokett på det välbildade hufvudet

och förhöjde sä mycket effekten af ett par svarta,

utmanande ögon, öfver hvilka en krusig lugg

bildade ett behagligt virrvarr, att få manliga åskådare

kunde se henne utan att önska eller till och med tycka

sig hafva rättighet att göra hennes bekantskap,

»Hvart skall ert resgods föras, fröken?» frågade

Walter brådskande, i det han åter närmade sig.

»Hvad vet jag?» svarade hon med en

axelryckning. »Grarnie vill jag minnas är det bästa hotellet

på platsen. Hvar tänker ni bo?» tillade hon lifligt.

»Min hustru har hyrt oss rum, jag mins ej

adressen, hon sköter ekonomien», sade han med ett godt

leende.

»Ja så, er hustru; ni ser annars ei ut som en

familjefar. Skicka sakerna till Garnie för blifvande

kamratskaps skull, och farväl så länge, herr Walter.»

»Ja, jag går, men jag hoppas vi råkas», gnolade

hon, under det hon sände honom en förtrolig

af-skedsnick.

Då han kom in i väntsalen, reste Erika sig, och

en glädjestråle upplyste hennes ansigte.

»Ändtligen», sade hon och gick emot honom.

Laura hade vaknat, och ännu sömndrucken och

bländad af ljusskenet, hängde hon fast vid moderns

hand och gömde ansigtet i nennes reskappa.

»Kunna vi fara nu?» frågade Erika.

»Ja», svarade han, »bärarne vänta blott för att få

veta hvart sakerna skola föras. Egentligen»,

fortsatte han med en anstrykning af missnöje i sin röst,

»begriper jag inte, hvarför vi ej taga in på hotell,

som alla andra.»»Det skulle bli för dyrt och ej så hemlikt»,

svarade hon förvånad; »det har jag sagt dig förut, och

då tyckte du det samma.»

Under det de samtalade, stod Elfrida Warner

skymd af en pelare och betraktade dem.

»Ser hon så ut och sköter ekonomien! En fin dam,

gud bevars, och vackerl Nå nå, inte vackrare än jag

i alla fall, och både enfaldig och sjuklig, det kan man

se på henne.»

I vestibulen och på trappan, som vette åt staden,

var trängseln stor, då alla skyndade till de utanför

väntande vagnarne och ingen gerna ville dröja i

blåsten och det genomträngande duggregnet.

»Herr Walter, vill ni ropa hit den der vagnen?»

sade åter den klangfulla stämman, just då han stod i

begrepp att taga den i beslag för egen räkning.

»Strax», svarade han, men tycktes dock ej

belåten med uppdraget.

Erikas blickar öfverforo dem båda snabbt och

undrande, och en sekund betraktade de båda

qvin-norna hvar andra med pröfvande, hotfulla blickar.

Då vagnen körde fram, hoppade fröken Warner

upp lätt som en fjäder, under det hon lät Walter

stänga vagnsdörren, liksom föll detta a£ sig sjelf.

»Tack», sade hon med en lätt böjning på det

vackra hufvudet; »men för all del, herr Walter, tänk

p& er hustru, hon står och förkyler sig i regnet.»

»Hvem var den vackra frun, mamma?» frågade

Laura, som hela tiden betraktat den unga

skådespelerskan.

»En af pappas bekanta, barn lilla», svarade

modem och svepte Kappan tätare omkring sig.

Det visade sig, att Erika förstått sin sak, då hon

skrifvit och bestält bostad; ty de två rum, som för

denna vinter skulle blifva deras hem, voro

visserligen enkelt, men väl möblerade och sågo i högsta

gr»d inbjudande ut.

Det innersta rummet hade en djup alko v, der

B&ng&rna stodo, och när de storblommiga gardinerna

drogos för, var det ett det nättaste förmak, man villese, med soffa och divansbord, samt mellan fönstren,

i hvilka växter frodades, en spegel, visserligen ej lik

den i det forna kära hemmet, men bättre än

mången, som de på senare tiden fått nöja sig med. På

den grönglaserade kakelugnsfrisen stodo några

porslinsfigurer af tvifvelaktigt konstnärsvärde, och öfver

soffan hängde ett kopparstick, föreställande den

heliga Cecilia vid sin orgel.

I yttre rummet var en öppen spis, der en brasa

flammade, vid ena väggen ett piano och midt på

golfvet ett bord med en hvit duk och en snygg

teservis.

»Ack, Maren, så trefligt du har gjort det!»

sade Erika med tårfylda ögon, då hon omfamnade

den välmående värdinnan, ingen annan än

väfvarpi-gan från landtgården," der hon tillbragt så fridfulla

somrar.

»Åh ja, här är bra nog, gud ske lof; jag

hoppas, att frun skall trifvas», svarade Maren med ett

belåtet leende, som förskönande bredde sig öfver det

breda, välvilliga ansigtet. »Men hv ad lillan har vuxit,

och så vacker hon blifvit!» tilläde hon beundrande.

»Inte vacker, Maren», svarade Erika, såsom

mödrar pläga, »men snäll.»

Den lillas utseende och moderns förtjusta

blickar motsade dock orden, ty Laura var verkligen ett

ovanligt vackert barn, med moderns stora, svärmiska

Ögon och faderns ädelt, något djerft tecknade profil.

»Och der är han sjelf ... så frisk han ser ut!»

hviskade Maren, då Walter inträdde. »Min är ute

{)å sjön igen, men till julen kommer han hem, om

yckan är god. Vi ha varit gifta i fyra år redan.»

Sedan Maren helsat på Walter, drog hon sig

tillbaka till köket, men tittade allt emellanåt in för att

se om något fattades, eller om hon kunde hjelpa sin

älskade fru med ett och annat.

Från koffertarne, som instufvats i ett mindre rum

på andra sidan förstugan, hade Erika framtagit en

mängd småsaker, som gaf den lilla bostaden ett

för-finaat, hemlikt utseende, och när hon nu satt vidtebordet, mellan man och barn, breddes liksom en

slöja af glömska öfver det mörka förflutna, och

framtiden syntes henne ljusare, än den på länge tett sig

för henne.

Tanken att veta sig vara hos Maren, denna

hederliga, rättänkande, arbetsamma qvinna, som blifvit

henne så kär, var i sie sjelf en tröst och liksom ett

stöd. Då Maren nu inkom, stannade vid dörren och

frågade, om frun sett speleverket eller posantivet,

som hon hyrt och som kom på förmiddagen, alldeles

likt det frun på väggen spelade på, skrattade Erika

så hjertligt, att hennes man betraktade henne med

glad förundran, under det Laura skrattade med, utan

att veta hvarför. Maren tycktes ej begripa orsaken

till deras munterhet, men syntes vara smått stolt

öfver den qvickhet, hon sagt.

Ett par timmar senare, då regnet piskade mot

rutorna och de flämtande lågorna från lyktorna utanför

kastade nyckfulla ljusreflexer in i rummet, lutade

Erika sitt trötta hufvud mot örngåttet och tackade

Gud, som gifvit henne denna fristad, samt bad om

hjelp och styrka för den tid, som skulle komma. Midt

ibland de ljusa bilder, hon framlockat, reste sig

dock, liksom framtrollad af en osynlig hand, bilden

af en ung, svartögd qvinna med en stor fjäder på

hatten.

»Lik en grann roffogel», tänkte hon och

somnade, vaggad till ro af vågornas aflägsna, melankoliska

brus.

* *

Svulsti ga tidningsartiklar tillkännagåfvo, att de

«tmärktaste artister gästade staden. Deribland främst

den store konstnären Walter och hans fru, den lika

älskliga som framstående sångerskan, samt f. d.

stier-nan från Burgteatern i Wien, den tjusande,

oförlikneliga fröken Warner, den ryktbare tragikern Her-man Ketler och den oemotståndlige komikern Zandt

m. fl.

Erika läste och lade undan tidningen med en

suck. En af hennes största pröfningar var att

be-höfva se sitt namn på affischer och i tidningar, och

hvad konstnärlig stolthet angick, hade hon sett den

på för nära håll för att rätt tro derpå. Aftonen för

första representationen var kommen. Utom några

scener ur Schillers »Kabal och kärlek», der Elfrida

Warner och Walter skulle få tillfälle att visa prof på

sin talang, gafs ett feeriskådespel, der den förra

hade godt tillfälle att exponera sina behag, och mellan

den tragiska och den komiska afdelningen skulle

Erikas sång utgöra ett så att säga förmedlande

element.

Hänförda af hvar andras talang spelade

»Ferdinand och Louise» med en värme och ädelhet, som

elektriserade så väl de andra medspelande som

åskådar-ne, och det var länge sedan Walter känt sig så nöjd

med sig sjelf och spelat så af hela sin själ.

»Det var en konstnjutning värdig en af laudets

största scener», sades det också man och man emellan.

Elfrida Warner var en talang, som ej behöft

nöja sig med en småstadspubliks bifall, om icke

hennes intriger och öfvermod öfver allt gjort henne

omöjlig annat än för kortare tid och om icke en

mängd mer eller mindre fantastiskt utsmyckade

historier om unga män, hvilka hon ruinerat genom sitt

öfverdådiga lefnadssätt, tvungit henne att ofta

förändra vistelseort. Stolt och bländad genom den

vunna triumfen, ilade hon upp i sin klädloge för att

byta om drägt och ropade till Walter, i det hon sprang

förbi:

»Hvad var det jag sade er? Vi två förstå vår

sak! Men ni vet ej hvad passion är, det kan man

se, ert spel är sökt och matt i de stora scenerna, jag

skulle vilja blifva er lärmästare.»

Harmens rodnad brände för ett ögonblick hans

kinder, men det slog honom, att en recensent en

gång sagt det samma, och hennes ord eggade honomtill en föresats, att det skulle blifva sista gången

någon gjorde denna anmärkning.

Han hade intet mera att göra för aftoneu och

stod nu till sammans med Ketler och några andra

aktörer i närheten af den klädloge, hvarifrån hans

hustru skulle komma ut, då det om några ögonblick

var honnes tur att sjunga.

Han viste, att hon gerna hörde ett

uppmuntrande ord från hans mun, innan hon trädde fram till

rampen och lät sig beskådas af en nyfiken

åhörareskara, och han försummade aldrig att åtminstone

trycka hennes hand eller sända henne en vänlig blick

innan hon gick den korta men för henne så tunga

vägen fram öfver scenen.

Mer än en af hans kamrater hade ännu ej sett

henne, och ryktet om hennes skönhet och

älsklighet, som inom kort spridt sig bland dem, hade

dit-lockat åtskilliga af dem.

Då dörren öppnades och hon kom ned för den

smala, obeqvämaj trappan, lugn och blygsam, med

notrullen i de sjnå, med långa handskar beklädda

händerna, var det mer än en, som vördnadsfullt drog

sig tillbaka. Hennes man, som i detta ögonblick

kände sig stoltare än någonsin öfver henne, hviskade

något i hennes öra, hvaråt hon smålog, och ett

lyckligt uttryck dröjde qvar på hennes ansigte de

ögonblick hon stannade i hans närhet, tills det blef tid

att gå in. De kringstående tycktes hon ej märka

eller skänka en tanke.

Den gloria af renhet, som omgaf henne, och

denna hennes omedvetenhet om de yttre föremålen

samt den hängifvenhet, hon visade sin man, rörde

och förvånade dessa, vid ytlighet, fåfänga och spelade

känslor vana män.

I hela hennes väsen låg på samma gång något

ljuft flicklikt, som den gifta qvinnan så sällan kan

bibehålla, och en förnäm enkelhet och elegans,

vittnande om ett förfinadt sinne och en medfödd

själsadel.Drägten var nu, som alltid, en hvit, tunn

kläd-ning, som lätt och luftig smög sig kring den smärta

gestalten, ej döljande men dock ej oblygt blottande

dess behag. Ett par bleka rosor voro instuckna i

håret, och kring den hvita halsen smög sig ett svart

sammetsband, på hvilket hängde ett guldkors,

föräldrarnes gåfva på konfirmationsdagen.

Detta koTS bar hon alltid. Hon hade, då hon

fick det, i tysthet inför sin Gud derpå aflagt ett heligt

löfte att söka lefva honom till behag, och hon

sträf-vade allt jemt att hålla detta löfte och tyckte sig i

frestelsens och sorgens stunder stärkas genom att

betrakta underpanten derpå.

Hon sjöng den stora arian ur Glucks Alceste,

och hennes starka, klockrena stämma fylde den stora

salongen med smekande, hjertgripande toner.

Ahörarne sutto i stum hänryckning, och först

några ögonblick efter sedan hon slutat bröt

bifalls-stormen ut, så ihållande och långvarig, att hon som

tacksamhetsbevis ytterligare sjöng ett par folkvisor.

»Så söt, så enkel», gick det liksom en hviskning

genom hela huset, »och så behagligt hon förstår att

tacka!»

Mellan kulisserna stodo aktörer, aktriser och

statister andäktigt lyssnande, och den lilla subretten

Betty Enders hade tårar i sina vackra ögon, då hon

vände sig till Zandt och sade:

»Hon är för god att sjunga här.»

»Vore jag hennes man, skulle hon aldrig ha satt

sin fot på dessa olycksaliga bräder», svarade han och

strök bort en tår ur ögonvrån.

Elfrida hade, dä sången börjat, rusat ut ur sin

klädloge, knäppande det djupt urringade lifstycket

under vägen och hoppande på en hvit sidensko, under

det kläderskan sprang efter med den andra. Hon

skulle uppträda som elfdrottning, och hennes drägt

var nästan osynlig, men hennes figur framträdde så

mycket yppigare i den hudfärgade trikå, hon bar.

Stödjande sig mot en af statisterna, lät hon sättapå sig den felande skon, under det hon lyssnade med

andlös spänning.

»Sjunger hon och gör ej mera väsen af sig,

då förstår jag mig ej på henne», tänkte hon.

Walter hade händelsevis koinmit att fästa sina

ögon på den sköna qvinnoskepnaden, och de glömde

sig qvar, liksom så många andras.

»Gå undan, Elfrida, eller slå ned ögonen, om ni

kan . . . här kommer en engel», sade Ketler, då Erika

efter förnyade inropningar å ny o utkom från scenen.

»En engel, det har ni kallat mig också», svarade

hon med ett tvunget skratt.

»Nå, en sann, ädel qvinna då, det har jag

åtminstone aldrig kallat er.»

»Jag tror ni är på väg att bli kär igen, gamle

tok?» återtog hon försmädligt.

»Nej, här vore det ej på sin plats», svarade han

allvarligt. »Fru Walter tillber man endast på

af-stånd.»

»Och mig?» återtog hon stucken.

»Er älskar man och . . . föraktar.»

I hennes ögon brunno ännu vredesflammor, då

Erika gick förbi och för ett ögonblick lät sin lugna,

fasta blick öfverfara den fantastiskt utstyrda gestalten.

Det var som hade denna blick träffat en sårbar

punkt, ty ofrivilligt sänkte hon sina ögon, som Ketler

bedt henne, och flydde undan hans hånleende, som

hon tyckte sig känna, upp i klädlogen för att

fullborda sin toalett.

Der inne rådde en kaotisk oreda. På väggar och

öppnade garderobsdörrar hängde klädesplagg af alla

slag, färger och fasoner, glittrande af oäkta guld och

silfverprydnader. Utdragna bords- och spegellådor

visade en mångfald af falskt glitter, smycken,

blommor, perlor och främst af allt penslar, färgkoppar,

stninkburkar, kammar, löslockar och peruker. Bland

allt detta stodo ett par tomma och en halftömd butelj,

en tallrik med konfekt och vindrufvor samt en otreflig,

länsad kaffebricka. Luften i rummet var mättad afoset från smink, parfymflaskor och brändt hår, och de

högt uppskrufvaae gaslågorna gjorde värmen olidlig.

Kläaerskan och garaerobiéren fingo sig en het

stund, rummets temperatur oafsedt, ty Elfrida, som

var känd för sitt svåra lynne, var i afton rent af

förfärlig och omöjlig att göra i lag.

Till slut körde hon dem ur rummet, förklarande

att hon ville hjelpa sig sjelf. Hon var också redan,

klädd, blott de svarta strecken under ögonen återstodo;

men med dem blef hon ej färdig denna afton, ty då

hon gjort dem, utplånades de af några tårar, som hon

ej kunde hålla tillbaka.

Dessa tårar voro till en del framlockade af afund,

till en del af ånger — dock ej den ödmjuka hjertats

ånger, som för till bättring, utan den, som begråter

ett förspildt lif.

Hon afundades ej Erika hennes skönhet, hennes

man eller hennes talang, ty hon afundades aldrig

något annat hos en qvinna, än den renhet, hon sjelf

förlorat.

I denna stund hade hon velat gifva sitt lif för

att kunna möta en hederlig qvinnas blick, och med

en medlidandets suck öfver sig sjelf tänkte hon på

den tid, då hon, ung och skön, utan huld och skydd,

som bästa, lättaste sättet att skaffa sig utkomst

kastade sig in i teaterlifvets irrgångar. Det var nu länge

sedan dess, och hon var lycklig och firad — dock

lycklig endast så länge intet påminde henne om, att

hon var en pariah, med hvilken aktade qvinnor ej

ville hafva något att göra. När hon påminde sig

detta, hatade hon dem alla och sökte glömska i nöjet.

Hon kände sin skönhets bedårande makt och

viste att begagna sig deraf, och lyckades det henne,

den föraktade, att från dessa qvinnor, som gerna sågo

henne på scenen, men skulle ansett sig förnedrade,

om de der utanför kommit i beröring med henne,

rycka en man, en bror eller en älskare, triumferade

hon och gladdes i sitt hjerta.

Det var också derför Ketler, som kände henne,

senare på aftonen hviskade i hennes öra:»Akta dis att göra fru Walter något ondt, ty gör

du det, Elfrida, skall jag veta att straffa dig,»

Hon svarade ej och skyndade ifrån honom in

mellan kulisserna för att vara fän1’

lättsinnig, på samma gång som passionerad, var dock

en verklig Hamlet-figur, och hans ansiktsuttryck,

de djupt liggande, glödande ögonen och den mörka

klangfärgen i hans stämma hade på förhand bestämt

honom till tragiker.

Zandt åter behöfde blott visa sitt löjligt fula

ansigte och sin runda figur för att publiken skulle

brista i skratt, och dock hade han, likt Demosthenes,

från barndomen sökt öfvervinna en tunn, pipig

stämma och utbilda sig för det högre dramat, dit hela

hans håg låg. Till sitt sinnelag var han dyster, bitter

och satirisk, och aldrig hörde man från hans mun

annat än bitande sarkasmer öfver verldens ondska

och menniskans sorgliga tillvaro. I)et var endast på

scenen han var komikern, som narrade alla att skratta,

under det bitterheten i hans eget sinne derunder blott

ökades. Men lika litet som någon annan af dem, som

sett Erika, hade han kunnat motstå det ljuft qvinliga

i hennes väsen, och redan vid sitt första uppträdande

bland dessa eljest så egoistiska menniskor fick hon

en lifvakt af tillgifna hjertan, som blott längtade

efter tillfälle att visa den aktningsfulla beundran, hon

ingifvit dem.

Hade Erika ej haft sin lilla flicka, skulle tiden

blifvit henne olidligt lång, då ordnandet af deras

provisoriska hushållning omöjligt kunde upptaga mer än

en helt liten del deraf och hon dessutom ej, genom

att sjelf för mycket lägga hand dervid, ville såra

Maren, som skötte allt så förträffligt.

Under de många, långa timmar, då Walter var

på repetitionerna, läste hon med Laura eller talade

Ketler, som i det dagligamed henne, oftast kanske om saker, som voro öfver

barnets fattningsförmåga eller bort vara det, om ej

den lilla, som ständigt var med sin mor, haft ett

brådmoget förstånd och ett något lillgammalt väsen

samt girigt lyssnat till de milda, kloka orden, liksom

sökte hon för alltid inpregla dem i sitt minne.

Dessa två voro en liten verld för sig, der dock

Maren hade sin lilla plats och ofta trängde sig in som

ett friskt, lifvande element. Hvad som skulle

förefallit ogrannlaga från någon annan, såsom hennes sätt

att blanda sig i affärerna eller oupphörligt titta in

från bestyren i köket för att »prata om med frun»,

kunde här omöjligen såra, ty Erika viste, att det var

ett uttryck för hennes goda hjerta och tillgifvenhet.

Stundom promenerade också Erika pä hamnarmen

med sin lilla flicka, visande henne hafvet i

solnedgången, då det låg blankt och guldfärgadt, eller i

stormdigra dagar, då böljorna vräkte mot stranden,

samt sökte dessutom för hennes skull intressera sig

för allt, som fängslade hennes barnsliga sinne, och

glömma eller nedtysta sina egna tankar och farhågor.

Oftast talade hon äfven här om allvarliga ting,

liksom ville hon i barnets själ nedlägga en fast grund

att bygga på. I hennes sätt att sysselsätta sig med

den lilla låg en brådskande, orolig ifver, liksom hade

hon fruktat att ej medhinna hvad hon ville, och ofta

suckade hon diupt nedslagen:

»Ack, att hon vore några år äldre . . . hon skall

glömma.»

Under det Erika undervisade sitt barn, tog

Walter lektioner för Elfrida Warner i sättet att spela

med passion, hvilket hon påstod att han ej kunde.

Sjelf var hon mästarinna i denna konst och

inlade så mycken sanning deri, att motspelaren rycktes

med, som hade det varit lefvande verklighet. Han

hade förr spelat mot sköna qvinnor och varit en

förste älskare utan like, som det påstods, och dock hade

hans hjerta och sinnen varit alldeles oberörda af den,

som representerade den diktade personligheten. Nu

deremot, då dessa brännande ögon mötte hans, för-virrades han och kom stundom af sig och måste

böija den ömma scenen om igen. Då var hon i

hvaije fiber den ömma, hängifna älskarinnan, som

lockade honom till att just i spelet se verkligheten,

och ögonblicket derefter gäckades hon med honom

och visade en köld, som sårade.

Hade hon ej varit så stor konstnärinna, skulle

hon ej varit så farlig för hans lugn; men han hade

aldrig spelat mot någon, som egt så stor talang, och

hans egen förmåga tycktes växa i kapp med hennes,

liksom all hans kärlek till konsten, förkroppsligad i

hennes person, blossade upp till full låga. Erika

sjöng stundom äfven på konserter och slets på ett

plågsamt sätt mellan sina pligter. Helst hade hon

stannat hemma hos Laura, som ännu aldrig satt sin

fot inom någon teaters murar; men äfven då hon

ej sj^ng der, ville hon gerna bevista representationen,

hvilket hon nu gjort hvaije afton de sista åren.

»Lofva mig att vara med eller komma och hemta

mig», hade Walter en gång sagt i en ångerns stund;

»vet jag bara, att du väntar, går jag hem, och det

spar oss båda många bekymmer.»

Hon fortsatte trofast dermed, väl inseende, att

hans helsa och arbetsförmåga samt bådas lycka och

frid berodde deraf. Oftast hade hon dock suttit

likgiltig i sin klädloge, med en bok eller ett arbete; ty

nfvet mellan kulisserna och vimlet af menniskorna

der var henne plågsamt, och hon kunde ej#intressera

sig derför; men nu smög hon sig alltid, sedan hon

sjungit, in i ett oxöga eller en mörk vrå, der hon

obemärkt kunde se de spelande, och nu först ljödo

Reginas ord: »Och hur lätt kan det ej blifva allvar af

leken 1» ständigt för hennes öron. Hon studerade

Elfrida och Walter med dubbelkikaren och ännu mer

med sin själs öga, och hennes kinder brunno och

ångestsvetten trängde sig fram på hennes panna då

hon såg dem.

Ibland hörde hon också publikens hviskningar, och

éet gick en frosskakning öfver henne vid ord, sådana

som dessa:»De lära verkligen älska hvar andra, och det syns

nog, annars spelade de ej så. Såg du, det varingen

teaterkyss, de gåfvo hvar andra? Han är ju

lättsinnig, det vet man . . . och henne ska’ vi ej tala om,

det är ju kändt, att det var för hennes skull unge D.

rymde till Amerika med en balans på åttio tusen

thaler . . . Synd bara om lilla frun, ty hon är

verkligen söt, men hon vet väl ingenting, eller är så van

dervid, att hon ej bryr sig derom. Teaterfolk får

man ej räkna så noga med.»

Walter vistades nu nästan aldrig i sitt hem.

»Du kan väl ej begära, att jag skall sitta inne i

de här små kyffena», svarade han en dag, då hon

frågat om han ej ville äta middag med dem, som han

ej gjort på flere dagar. »Hade vi bott på ett hotell,

hade det varit en annan sak. Jag kan ej med Maren,

och här kan just ej vara roligt, då du ser så

häng-färdig ut. Det fins ej bättre qvinna än du, Erika,

men till en konstnärs hustru passar du ej; du tänker

för mycket på dig sjelf. Vi träffas på teatern. Tag

med dig det här paketet, är du snäll, så slipper jag

föra det med mig», tillade han vänligare, i det han

tog på sig ytterrocken och kysste henne till afsked som

vanligt.

Det plågade honom att se hennes sorgsna,

infallna ansigte och stora, af mörka ringar omgifna ögon,

och mången gång var det iust åsvnen af dem, som

dref honojn ut.

Sjelf var han gränslöst olycklig, jägtad af en

brottslig passions faror, lockelser och mystiska

tjusningar. Flugan, fångad i spindelns nät, kan ej göra

fruktlösare ansträngningar än han att återfö sin

frihet, och på samma gång voro dessa bojor så

berusande ljufva, att de omspunno hela hans tillvaro

liksom med olösliga trådar af bedöfvande, vällustig

sällhet.

Elfrida Warner hade gjort mer än en mans olycka,

utan att hennes samvete förebrådde henne det.

»Är det mitt fel, att männen äro så enfaldiga?»

svarade hon vanligen med en föraktlig axelryckning,om någon klandrade henne derför. *Jag har sjelf

varit kär inånga gånger, men hvarken mist förstånd,

pengar oller godt lynne för den sakens skull.

Kärleken anser jag som kryddan, hvilken sätter haut-goui

på vår eländiga tillvaro, eller champagneskummet,

som berusar och låter oss glömma. Den, som

dermed i stället ökar bekymrens mått, är helt enkelt en

dåre.»

Sjelf var hon hjertlös, men hon hade en

sällsynt förmåga att väcka, elda och underblåsa en mans

passion genom sitt raffinerade koketteri, sin

bländande skönhet och sitt ombytliga väsen, skiftande från

smältande ömhet till föraktfull, hånande likgiltighet

och köld.

Det var sanning i Ketlers ord: »Er älskar man

och . . . föraktar.» Walter kände det redan, men det

ökade blott hans elände, utan att afkyla hans låga.

Hans hustru stod ännu för honom lika ren och

oskuldsfull som då han första gången tilltalade

henne, och hon var för honom något annat och bättre,

än någon annan qvinna varit eller kunde blifva. Med

hans ombytliga, vid själsrörelser vanda sinne, blef

honom dock det stilla lifvet vid hennes sida

enformigt, och lätt antänd, som han alltid varit, och road

af små galanta äfventvr, blef en stor passion för

honom något uppslukande, som ryckte honom med sig,

liksom forsen det bräckliga halmstrå, som kommer i

dess väg.

Det fans stunder, då han kände djupaste afsky

och förakt för sig sjelf, då han ångTade och försökte

återvända från den syndfulla väg, på hvilken han

van-drade; men en makt, starkare än vilja och förnuft,

ryckte honom endast längre framåt. När han om

natten hemkom till sin bostad efter timmar af

uppsluppen munterhet på en festlig supé till sammans med

Ettrida och såg sin hustrus bleka, rena ansigte och

barnet, som hon höll i sin famn, liksom hade det

varit det enda, hon egt qvar i verlden, brände

semvetsqvalens förtärande eld hans själ. Han hade

velat falla på knä, kyssa hennes små händer och bed-ja henne förlåta samt rädda honom frän sig sjelf; men

intet af allt detta gjorde han dock, ty just tör henne

ville han dölja sm förnedring. Rädd för.sin egen

svaghet blef han stundom kall och bitter, just då han

som mest längtade efter att i hennes ömhet finna ett

botemedel mot det onda, hvaraf han led. För att

försvara sig inför sig sjelf böljade han söka

anklagelsepunkter emot henne och öfvertygade sig lätt, att

hennes lugna väsen och kyliga tillgifvenhet ej

passade en så begåfvad, eldig menniska, som han var,

och att en konstnärssjäl endast kan finna lycka med

en beslägtad natur och ej hos en huslig, hvardaglig

qvinna.

Det var Elfrida, som ingifvit honom dessa

tankar, då hon, beherskad af ganska stort intresse för

hans person och okuflig* afund och hätskhet mot hans

hustru, sökte locka honom till sig.

När han vaknade om morgnarne, var det som om

han uppvaknat ur ett rus, och han tyckte sig då ega

krafter att undvika sirenen, som aftonen förut haft

honom i sitt våld; men allt efter som dagen framskred,

infann sig ock den brinnande längtan att på nytt se in

i hennes ögon eller sluta henne i sina armar, och

glömsk af allt, uttänkte han blott nya tillfällen att

träffa och vara till sammans med henne, äfven utom

teaterns murar.

Erika var för stolt att beklaga sig, och hade ej

hennes bleka ansigte sqvallrat om de qval, hon led,

skulle hvar och en trott henne fullkomligt okunnig

om hvad nu hela staden viste: att hennes man var

henne otrogen. Hon hade så småningom blifvit

bekant med Ketler, Zandt och lilla Betty Enders och

rönt så mycken aktningsfull tillgifvenhet från deras

sida, att en del af hennes skygghet förgått, och hon

började räkna dem som sina vänner. Mer än en gång

anade hon, att någon af dem förmått Walter att följa

med.henne hem eller förhindrat ett möte mellan

honom och Elfrida, och hon kunde ej undgå -att se det

öppna förakt och den ovilja, den vackra

skådespelerskan rönte från sina kamraters sida.Erika öppnade aldrig sina läppar för att nämna

denna qvinnas namn; nien föll hennes blick för en

sekund pä det sköna ansigtet, så friskt, strålande och

olikt hennes egna häijade drag, låg ett sådant isande

förakt i hennes ögon, att aktrisen kände sig träffad

i sitt hjertas innersta och nästa minut, med afundens

hatfulla bitterhet, lofvade sig att hämnas den gifna

skymfen på det sätt, hon viste skulle träffa bäst.

Erika hade upphört att vänta på sin man, och

de aftnar hon sjungit gick hon genast hem, ty det

blef henne outhärdligt att se Elfrida inför hennes

ögon roa sig med att visa den makt, hon egde öfver

honom, och den förtTolighet, som rådde dem emellan.

Det var en lättnad för Walter, då han ej längre

såg sin hustru, som hon så många sånger giort, sitta

väntande bland gamla möbler, bokskåp med målade

böcker, papperskaminer, bord, betäckta med kärl och

bägare af simplaste metall, som skulle föreställa

silf-ver och guld, frukter, bröd och maträtter af papp.

Hon hade hållit ut i det längsta och funnit sig

i att sitta här begapad, kanske utskrattad, hon, som

afskydde detta lif bakom kulisserna; men en afton,

då spektaklet var slut och Walter vänligare än

vanligt sagt: »jag kommer genast», dröjde hon så länse,

att bortbärandet och inqvarterandet af skogar, hyddor

och tempel i de mörka vrår, der de förvarades,

redan var slutadt och man böriade släcka.

Hon blef ängslig och förestälde sig hur

förfärligt det skulle vara att vara ensam här en natt —

långt värre än i någon kyrka.

Zandt kom i det samma upp ur sin klädloge,

och hon bad honom fråga, om hennes man ej ännu

var färdig. Förvånad såg han på henne, men sick

ändock ned för att höra efter ocn gifva det svar, han

redan förut kunnat lemna henne: att han redan var

gången.

Nu förstod hon hvem det var hon sett smyga

sig ut en bakväg till sammans med ett beslöjadt

fruntimmer, insvept i en vid kappa. För ett ögonblicksveko henne både mod och sjelfbeherskning. Zandt

såg det, men låtsade ej märka något. Hans hjerta

blödde för henne oeh var uppfyldt af bitterhet mot

hennes man och förakt för menskligheten i

allmänhet, och just nu kände han ett behoi af att utslunga

sitt anathema deröfver; men han såg lika

genomkomisk ut som alltid, och denna hans fryntliga,

jovialiska figur verkade mera lugnande pä Erika, än de

varmaste trösteord skulle förmått.

Han bjöd henne sin arm, och under det han

följde henne hem, berättade han på sitt

oemotståndliga sätt mer än en lustig och dock hjertgripande

historia samt gjorde allt för att skingra den

förtvif-lan, han viste att hon kände, och på samma gång,

genom omnämnandet af andras dårskaper, kasta ett

försonande skimmer öfver mannen. Den bittre,

men-niskofiendtlige komikern blef från denna dag hennes

bäste vän, besökte henne ofta, sysselsatte sig med

Laura samt vann hennes tillgifvenhet och förkortade

mången svår stund.

»Fru Walter tillber man endast på afstånd», hade

Ketler sagt, och han höll ord; ty den känsla, han

skänkte henne, var en vördnadsfull dyrkan. Han hade

sett så mycket falskt glitter, att han upphört att tro

på verkligt guld, sett så många sköna qvinnor,

hvil-kas fagra yta dolde falska hjertan och fal dygd, att

han förlorat tron på det bästa i verlden: ren, ädel

qvinlighet. Här tyckte 1 * 11

hägrat på hans ungdoi

verklighetens omilda hand.

Han hade kunnat gå i döden för henne, om hon

velat, och dock förhöll han sig alldeles stilla, endast

i tysthet bortrödjande från hennes stig de obehag,

han kunde, och andäktigt lyssnande till hennes

sång eller betraktande henne på afstånd. När han

tilltalade henne, var det med en för honom ovanlig,

ödmjuk skygghet, föranledd till en del af

medvetandet om att äfven han låtit bedåra sig af denna

Elfrida, som han nu trodde sig hata och förakta af hela

ligadt det ideal, somsin själ och önskade straffa, som hon förtjenade,

men hvilken han dock aldrig kunde förjaga ur sina

tankar.

* *

*

»Skicka återbud till teatern», bad Maren enträget

en afton framåt våren, under det hon hjelpte Erika

med hopläggandet af drägten, som skulle påtagas

först der, »frun ser rigtigt dålig ut.»

»Det går inte an, Maren», svarade Erika vänligt,

»det är annonseradt, och för öfrigt blir jag kanske

bättre, då jag kommer ut i luften . . . jag har suttit

inne flere dagar, som du vet.»

»Men frun är ju så dödande blek, att det kan

skrämma folk», återtog Maren ännu ifrigare.

»Det hjelpes lätt, jag kan få hur röda kinder jag

vill», svarade Erika med ett matt leende. »Du vet ej

hvad konsten förmår», tillade hon bittert.

Maren stirrade förvånad på henne,

»Gud gifve jag finge se frun med röda kinder»,

sade hon derefter med tårfylda ögon; »annat var det

hemma hos oss i skogen.»

»Ja, det var annat . . . jag har dock varit

outsägligt lycklig», svarade Erika drömmande, under det

ett glädjeskimmer bredde sig öfver det tärda, sjukliga

ansigtet.

Maren hjelpte henne tyst att påtaga

ytterkläderna, med möda döljande de tårar, som ville tränga sig

fram i hennes ögon. Sjelf en lycklig maka och med

föga erfarenhet af lifvets skuggsidor, hade hon svårt

att fatta, huru en man kunde försumma sin hustru,

och helst en sådan hustru som hennes fru, och

hennes hjerta svälde af bitterhet mot Walter, hvars

lättsinne hon ej kunde förlåta.

»Får jag följa med bara denna enda gång», bad

Laura och slog sina armar om moderns hals, efter

sin vana öfverhöljande henne med kyssar.»Nej, barn lilla», svarade denna mildt, »jag har

ju sagt, att det ej är nyttigt för små flickor att gå

på teatern.»

»Men jag vill så gerna, så gerna se hur der ser

ut. Jag längtar dit natt och dag», återtog barnet med

ovanlig häftighet, »och drömmer om hur vackert der

är och om hur ståtligt pappa tar sig ut i

riddardräg-ten, du ändrade åt honom. Betty Enders har

berättat, att när du sjunger, klappar folket händerna och

stampar af förtjusning.»

I outsäglig smärta böjde Erika sig öfver sitt barn.

»Har lula Laura glömt allt hvad mamma sagt:

att jag endast sjunger derför att vi äro fattiga och

att ain snälle pappa ej kan förtjena nog pengar, och

att ingen rigtigt Ibra qvinna blir hälften så lycklig af

de der handklappningarna som af ett enda

kärleksfullt ord från den man, hon älskar, eller ett famntag

af sin lilla flicka, då hon är snäll och lydig.»

»Ja, men jag ville så gerna se pappa, jag ser

honom ju nästan aldrig», sade barnet bevekande. »Du

vet, att jag sofver när han kommer hem om

qvällar-ne, och du har sjelf berättat, att han är den

förnämste af alla aktörerna.»

Erika slöt barnet i sin famn och pressade det

hårdt emot sitt bröst, då hon svarade:

»Och ändå måste Laura lofva sin mamma, som

håller så gränslöst af henne, att vara förståndig och

inte längta efter något, som kan göra hennes olycka.

Du skall aldrig, aldrig uppträda på någon teater, harn,

så vidt Gud hör mina böner», sade hon med

passionerad häftighet och hopknäppte i förtviflan sina

händer, liksom åkallade hon äfven nu försynens hjelp.

Inkommen i sin klädloge, sminkade hon sig med

ovanlig omsorg, ty ehuru hon afskydde dessa färger,

som lånade en falsk skönhet åt äfven de simplaste

drag, ville hon vara vacker. Framför allt fick ingen,

minst Elfrida, se att hon ej längre var det eller

förstå orsaken dertill, »och så är det sista gången»,

tänkte hon, under det hon omsorgsfullt ordnade allt på

sina bestämda platser.När hon kom ned, stodo Elfrida och hennes man

i ett hviskande samtal mellan kulisserna och sågo

ej att hon gick förbi, eller att hon drog åt sig sitt

veckrika släp, liksom fruktade hon, att kanten deraf

skulle snudda emot primadonnans purpurfärgade

sam-metsdrägt.

Den uppmuntrande blick, Walter fordom gifvit

henne, begärde hon ej mer, och han vågade ej

sända henne den, utan lagade vanligen, att han ännu

var qvar i klädlogen medan hon sjöng.

Orkestern böijade förspelet, och han pratade

ännu med Elfrida; men efter några ögonblick träffade

kära, kända toner hans öra, och han gjorde en åtbörd

för att bedja Elfrida tiga, hvilket dock endast

föranledde henne att söka med sitt ordsvall öfverrösta

sången.

Otålig, liksom oemotståndligt drifven dertill, gick

han ifrån henne till en plats, hvarifrån han kunde se

sin hustru medan hon sjöng.

Med gripande, ädel smärta, men outsäglig, kla-

fande ljufhet trängde de bekanta orden ur »Figaros

röllop» till hans öra — samma ord, som han en gång

förmått henne siunga och sedan giort till en lefvande

verklighet.

Hade hon sjelf haft en aning om, att hela

verl-den kände hennes hemlighet, skulle hon aldrig valt

denna sång, genom hvilken hon gjorde ett försök att

vädja till hans hjerta.

Den känsla, med hvilken hon sjöng, hade något

smittande i sig, och mer än ett hjerta sammanpressades

af medlidande, mer än ett öga fuktades, och då

Walter betraktade henne och såg den smidiga, nu så

af-magrade gestalten och de insjunkna kinderna samt

ansigtets rena, oskuldsfulla uttryck, stormade en flod

af minnen och varma känslor till hans hjerta, och

när hon gick förbi honom, fattade han hennes hand,

kysste den och sade med bruten stämma:

»Älskade, förlåt!»

* *

*Erika uppträdde icke mer. »Mina triumfer skola

åtminstone ej blifva en snara för mitt barn», tänkte

hon, och haae hon också velat, skulle hon knappast

orkat sjunga; ty ehuru hon ej var sjuk, var det som

om alla krafter lemnat henne, och hon låg oftast på

soffan, läsande eller talande med Laura.

Walter visade henne stor ömhet och var oftare

hemma än förut, och hon log efnot honom med ljuf

tillförsigt, liksom egde hon intet minne af hvad som

skilt dem åt. När han var närvarande, visade hon

sig alltid liflig och verksam och sökte dölja den

mat-tighet, som nedtyngde hennes lemmar. Hennes

lifs-kraft tycktes då stegras, ögonen glänste och

kinderna brunno af en sällsam hemsk rodnad, som Maren

sade åt skepparfrun i granngården.

Den oro och ånger, Walter känt, när han såg

hennes lidande utseende, stillades åter, då hon

visade sig så glad och liflig. Snart förbleknade också

det intryck, hon gjort på sin mans hjerta genom att

vädia dertill i toner, och han var åter passionens

slaf.

Dagligen sammanträffade han med Elfrida,

spelade mot henne i ömma kärleksroler, var utsatt för

elden ur hennes ögon, för hennes hänsynslösa

koketteri och hennes genom yppiga, retande arägter

förhöjda skönhet; han skulle sannerligen ha varit mer än

menniska, om han under dessa förhållanden kunnat

segra öfver sig sjelf. Enda sättet för honom hade

varit att fly långt bort, och han kände stundom en

brinnande håg dertill; men kontraktet band honom,

och kraften svek, när afgörandets stund kora.

Han föraktade Elfrida, han afskydde och

förbannade henne stundom; men skiljas från henne, tänka

sig henne i en annan mans armar, det kunde han ej,

och han stannade.

När Erika upphörde att sjelf förtjena penningar,

smög sig de ekonomiska bekymrens pinsamma följe

af obetalta räkningar och tärande oro öfver hennes

tröskel. Mycket af hvad som fordom skulle gjort

henne utom sig af förtviflan, tog hon dock nu neltlätt; ty med de aftagande krafterna hade också, som

det såg ut, förmågan att lida slappats, och mången

ledsamhet dolde eller afhjelpte Maren också.

Walters affärer voro sämre än någonsin, ty

Elfrida var en q vinna, som ej skänkte bort sina

ynnestbevis för intet, och det kostade ansenliga

summor att hålla sig uppe i hennes gunst. Att lefva

genom lån och balansera sig fram på detta sätt hade

dock för honom blifvit en sådan vana, att det

föreföll honom som deu naturligaste sak i verlden, ja till

och med hade sin pikanta sida, och så snart han på

ett eller annat sätt skrapat i hop en summa, glömde

han de föregående bekymren och lefde sitt gamla lif

af grand seigneur.

På hustru och barn var han ej van att behöfva

tänka, emedan Erika nu i flere år förtjenat hvad de

behöft för det enkla lefnadssätt, de förde, och hon

var ej sällan den bankir, till hvilken han vände sig

i nödens stund.

»Käraste fru, bjud till att äta, det här går aldrig

an», brukade Maren säga, då hon kora in med en

kopp buljong, ett ägg eller en saftig köttbit, och

Erika lyfte det matta nufvudet, smålog och försökte

göra henne till viljes.

»Det går inte, Maren», sade hon urskuldande.

»Vänta ett par dagar . . . om det blir solsken, skall jag

gå ut ... au skall få se, att min matlust återkommer

ined våren.»

»Och i sommar reser frun med mig till landet

och (’ * 1 n återkommer hit

Marei

Marens man hade varit hemma ett par af

vintermånaderna, men var nu åter till sjös. Han var en

burgen man, som ärft det lilla hus, han bebodde, af

sina föräldrar, hvilka i flere år hyrt ut det till de

badgäster, som under sommaren öfversvämmade

staden, och hans belåtenhet hade varit stor, då han

äf-Vön under vintern, hvilket sällan hände, lyckades få

ett par rum uthyrda.

som

vara sjuk», sadeMaren var en samvetsgrann hustru, som såg på

sin rnans bästa, och dock yar det oftast ur hennes

egen pung, de medel nu togos, för hvilka hon

skaffade Erika och hennes barn den kraftiga föda,

hon nästan tvingade i dem.

Laura var ständigt vid moderns sida, stolt öfver

att kunna hjelpa henne och uträtta tjenster, hvilkas

an tal Erika fördubblade, då hon såg hur det gladde

den lilla och sysselsatte hennes lifliga sinne.

Med stora, vemodsfulla ögon följde hon hvaije

barnets rörelse, liksom kunde hon ej se sig mätt

derpå, och ofta föll tår efter tår oseda ned för de

bleka kinderna.

»Nej, jag är ej sjuk, bara trött, mycket trött»,

försäkrade hon ofta. »Träden knoppas ju redan och lärkan

sjunger, om några dagar får Laura gå ut med sin

mamma för att se på hafvet.»

Vid dessa ord kom i hennes ögon ett

drömmande uttryck af längtan, liksom hade hon redan en

försmak af naturens fägring, som så ofta gladt hennes

siune.

Ljumma vårvindar blåste också redan öfver

fälten, der gräsbrodden började spira, och i de små

trädgårdar, som lågo skyddade för hafsvindarne och

der solen låg på, stodo krusbärsbuskarne prydda med

bjertgröna blad. Insekter och småkryp hade vaknat

till lif, och hela naturen beredde sig till den stora

uppståndelsefesten, vid hvilken lofsångerna sjungas

af morgonljuset, af värmen, af hvarje atom i den

nyvaknade skapelsen och innerst i det tacksamma,

jublande menniskohjertat.

* *

*

Det var några dagar senare. Vårsolen sken klar

och värmande, men Erika frös, insvept i en stor

schal.

»Jag måste tala vid henne; om madam inte går/

in, så går jag sjelf», sade en grof, bestämd karlröst i

förstugan utanför hennes dörr.

Några ord, hviskade af Maren, tycktes nedtysta

honom för ett ögonblick.

»Jag tror inte på någon sjukdom . . . känner till

det der . . . han brukar också vara sjuk, när det

be-höfs»,# återtog dock snart stämman.

»Är det mig, ni söker?» frågade Erika och

öppnade dörren.

En storväxt man med simpla drag stod framför

henne, men bugade sig djupt, liksom förlägen vid

hennes åsyn.

»Frun är# sjuk, ser jag», stammade han.

»Ursäkta, men det var en liten aflar, jag velat ha uppgjord

. . . herrn har visat mig hit.»

En brännande, pinsam rodnad uppsteg på Erikas

kinder.

»Kom», sade hon och förde honom med sig in

i det yttre rummet, der hon satte sig på den första

stol, som stod i hennes väg, emedan nennes

vacklande ben ej ville bära henne.

Maren drog sig motvilligt tillbaka till köket,

under vägen kastande en vredgad blick på den

ovälkomne fridsstöraren.

»Det är mycket ledsamt, om jag kommer

olägligt», sade mannen åter, vänd till Erika; »men med

sådana här ärenden kommer man nästan alltid

olämpligt», tillade han med ett rått skratt.

»Var god och säg hvad ni vill», sade Erika med

en värdighet, som kom leendet att dö på hans

läppar och gaf något ödmjukt åt hans röst, då han

sade:

»Det är bara en revers, som är förfallen och

skulle betalas.»

»En revers?» återtoe Erika bäfvande.

»Ja, eller också blir det lagsökning ocli

utmätning, och, den förnäme herrn får komma i arresten

nå en tid . . . Nå nå, se inte så förskräckt ut, lilla

min . . . det kan väl hjelpas. Fruns bror är ju rika

karien, och det är han, som är borgesmannen . . .

4jag vill bara veta adressen. »Han betalar alla mina

skulder», sa’ Walter åt mig, då jag talade vid honom.

Vi äro gamla bekanta, ska’ jag säga, fast inte precis

vänner», fortsatte han med ett elakt grin. »Det är

inte första gången jag hjelper honom ur en

penninge-knipa.»

»Och han har visat er hit till mig?» frågade

Erika tröstlöst.

»Ja, för frun sköter hela ekonomien», sa’ han.

»När är förfallodagen?» frågade hon, under det

hennes ögon glänste ocn hennes kalla, fuktiga händer

pressades emot hvar andra.

»I öfvermoreon.»

»Och min bror har gått i borgen för summan U

»Ja, så säger Walter, den hedörsmannen»,

återtog han med ett leende, som kom hennes blod att

stelna. »Frun kan väl se sjelf, som känner stilen.»

»Ja, visst känner jag igen den», sade Erika med

lugn, fast stämma, under det bokstäfverna dansade

för hennes ögon som små svarta, med ljusringar

om-gifna punkter. »I öfvermorgon skall herrn ha sina

pengar, min man har redan talat om saken. I afton

skrifver jag till min bror och hoppas få svar i tid;

men var god och gå nu, jag har varit sjuk en tid och

känner mig mycket svag!»

Det var med yttersta ansträngning, hon stötvis

och i af brutna satser kunde få fram dessa ord.

Med en stolt böjning på hufvudet afskedade

hon honom, och han gick, genomskådande hennes

känslor, men genom en aktningsfull tystnad visande

så pass deltagande, som kunde rymmas i hans genom

dylika scener hårdnade hjerta.

Hon satt qvar sedan han gått, men hufvudet

sjönk ned i de darrande händerna, det susade och

brusade omkring henne, som af en vattenflod, och

då Maren kom m, lät hon viljelöst som ett barn

föra sig till sängen, i hvilken denna upplyft^ och

nedlade henne.

»Ack nej, utestäng ej solen, jag behöfver se den»,

sade hon en stund derefter, då Maren tvungit henneatt tömma ett glas vin samt fälde ned gardinen och

bad henne försöka sofva.

Hvilka tankar, som rörde sig inom henne, der

hon låg tyst, med slutna ögonlock, och lät

solstrålar-ne spela öfver det sköna anletet, var en fråga, som

Maren gjorde sig mer än en gång denna dag, då hon

ej sysselsatte sig med Laura, som smög på

tåspetsar-ne öfver rummet, rädd att väcka mamma, »som sof

så godt».

»Grif mig ännu ett glas vin, Maren, och hjelp mig

sedan på med ytterkläderna», bad Erika om aftonen,

när det böijade att skymma.

»Nej, jag hjeljjer inte, frun får inte gå ut», sade

Maren med gråten i halsen.

»Nå, så iår jag väl hjelpa mig sjelf», svarade

Erika och reste sig upp i sängen.

Maren rusade fram.

»Kan jag inte, får jag inte gå i stället för frun?

Fins det något, som frun inte kan anförtro mig?»

»Ja, det fins det, Maren», svarade Erika med en

suck, under det hon gick fram till den

messingsbe-slagna byrån vid kakelugnen och derifrån framtog

några småsaker, som hon omsorgsfullt inlade och

stoppade i fickan.

»Adjö frun», sade Maren så lugnt, som hade det

g< en helt vanlig lustvandring, då hon, stående i

förstugudörren, såg Erika gå nedåt gatan; men i

nästa minut sprang hon in, tog Laura på sina armar

och skyndade med henne in i granngården.

»Låt barnet vara här, Beata, ingen är hemma»,

sade hon hastigt.

»Hur länge som helst», svarade denna och

smålog belåtet mot den lilla, under det hon gick efter

ett helt fång snäckor, koraller, sjöborrehus och

kon-rtiga stenar, som Laura kunde betrakta i timtal utan

att tröttna och hvarraed hon bygde hus och kyrkor

eller formade djur, blommor och olikartade figurer,

allt som det föll henne in.

Med en nick var Maren utom dörren, slängdepå sig hatt och schal och gick med stormsteg gatan

utför, tills hon fick sigte på Erika.

Denna skyndade framåt, uppehållen af en

koncentrerad viljas hela kraft samt endast fruktande, att

tröttheten skulle öfverväldiga henne, innan hon nått

sitt mål. Mer än en vände sig om, blickande efter

den unga qvinnan med de onaturligt glänsande

ögonen och de flammande kinderna; men hon märkte

intet deraf, utan gick framåt lika ensam i folkvimlet,

som hon skulle varit det i ödemarken.

När hon kom till en af de förnämsta

guldsmeds-bodarna gick hon in, under det Maren med

sorgset hjerta stannade utanför, döljande sig i en

portgång.

»Huru mycket anser ni dessa smycken värda. . .

jag skulle vilja afyttra dem», sade Erika så obesväradt

och stolt som möjligt, under det hennes hjerta

sammansnördes af en pinsam, förödmjukande känsla och

hennes ögon skyggt öfverforo rummet, liksom

fruktade hon att blifva sedd.

Guldsmeden, en pedantisk, siratlig herre, med

krusigt hår och glasögon, betraktade noga hvarje sak,

vände och granskade, lade ned och tog åter upp dem,

under det hans ansigte antog ett allt mera

affärsmes-sigt uttryck.

»Gammalmodigt allt sammans, har intet annat

värde än guldvärdet», sade han slutligen och lade

ned smyckena, liksom vore affären honom i hög grad

likgiltig.

»Men armbandet har kostat fem hundra mark,

det vet jag», sade Erika med fasthet, »och är

ovanligt vackert.»

»Ja, ganska vackert, det förnekar jag inte, men

icke modernt. Om tjugu år kan det falla i smaken

igen, men nu är det icke säljbart», svarade han med

en axelryckning.

»Än klockan då? Har herrn sett briljanterna på

boetten?» återtog hon, mer och mer nedtryckt af aet

plågsamma i denna underhandling.»Gamla klockor äro värda mindre än intet.

Bril-janterna äro små och nötta, de kunna knappast tagas

med i räkningen, och var god se hur tunn boetten

är», sade han och knäppte derpå.

»Jag tror ändå, att bra många skulle vilja betala

det der uret ganska högt. Målningen är af verkligt

konstvärde. Jag vet det, ty det har tillhört en

kännare», tillade Erika, under försök att tillbakatränga

en tår, som ville tränga sig fram, då hon tänkte på

fadern, som burit det.

»Ja, det är möjligt. Har frun inte brådt», svarade

han med en min, som öfvertygade henne, att han

förstod att så var, »råder jag frun att gå till en

anti-q vitets- eller konsthandlare. Jag kan ej gifva mer

än två hundra mark, kanske de kunde gifva litet

mera, fast jag för min del knappast tror det.»

Åter synade han klockan, armbandet, broschen

och några andra mindre smycken på ett vårdslöst,

liknöjdt sätt, som hade det varit struntsaker

alltsammans.

Erika stod obeslutsam och tog åt asken, liksom

hade hon ämnat gå, under det hon försökte att se

så lugn ut som möjligt.

»Fem hundra mark kunde jag möjligen gifva för

allt sammans», sade guldsmeden slutligen, »men bara

för att göra frun en tjenst dermed.»

»Det är för litet, alldeles för litet», svarade hon,

jjag måste hafva åtta hundra.»

»Åtta hundra! Hur kan frun sätta något sådant i

fråga?» sade han med ett sådant uttryck af förvåning

och mild förebråelse i sin röst, att hon kände nästan

som hade hon begått en i högsta måtto klandervärd

handling.

»Kanske mången annan skulle vilja gifva mer»,

»

»Möjligt», svarade han, liksom i ädel harm, »men

etjest var det bara för fruns vackra ansigtes skull, jag

bjdd så mycket.»

»Mitt ansigte», sade hon, med blixtrande ögon,»har ej med den här saken att göra. Hvad är det

mesta herrn vill gifva, jag frågar nu för sista gången.»

»Fem hundra i afton. Kanske ett par hundra till

om en vecka, i fall jag genom de affärsförbindelser,

jag har, skulle lyckas realisera dessa småsaker på ett

fördelaktigt sätt. Det är visserligen förenadt med

både besvär och kostnad, men för fruns skull så ...»

återtog guldsmeden med en blick på den vackra

unga qvmna, han hade framför sig.

»Jag kan ej vänta, gif mig sex hundra nu», sade

hon och satte sig ned, med handen skyggande för

ögonen, liksom hade krafterna svikit henne.

»Sex hundra . . . frun är orimlig», svarade ban med

ett leende, som dock visade att det var långt ifrån

omöjligt, att han kunde gifva med sig.

»feex hundra», upprepade hon; »men skynda, jag

är trött.»

Han såg henne blekna och hufvudet för ett

ögonblick sjunka matt tillbaka mot stolskarmen, under det

hennes darrande hand famlade efter vattenglaset på

bordet bredvid; men då han räckte henne det och

hon druckit en klunk, reste hon sig åter med en

drottnings hållning och sade:

»Skynda er, jag ber, spill ej flere ord på den här

saken. Jag vet, att ni både kan och vill gifva mig

sex hundra . . . det är värdt omkring två tusen »

Guldsmeden kom sig ei för att svara, utan

räknade blott upp pengarne så hastigt han kunde, under

det hon stoa med ena handen hårdt fasthållande sig

i disken och tänkande med förtviflans bitterhet:

»Sex hundra endast, och jag behöfver åtta!»

När hon kommit ut på gatan, stod hon stilla ett

ögonblick, stödjande sig mot en lyktstolpe, tills ett

par närgångna fotgängare tvungo henne att gå framåt.

En doi vrede mot hennes man, som förorsakade

henne så mycken sorg och skam, uppflammade inom

henne, och det föreföll henne, som om all den

outsägliga kärlek, hon skänkt honom, och som han bortkastat

som en värdelös leksak, vore utplånad ur hennes

hjerta. Det medlidande, hon känt för hans svaghet,hans lättledda fantasi och ombytliga sinnelag,

undanträngdes helt och hållet i detta ögonblick af det

förakt, hans lättsinne ingaf henne, och den afsky, hon

kände för den qvinna, för hvilken han offrade hustru,

barn, heder och lefnadslycka.

Ett begär att krossa rivalen, att vålla henne

onämnbar olycka betnägtigade sig henne, och hon

knöt sina händer, som hade hon haft henne i sitt våld

och egt förmåga att tillintetgöra henne.

»Straffa henne Herre, straffa henne!» ropade hon

i öfvermåttet af sitt hjertas hat och bitterhet.

»Hvarför skall jag ständigt uppoffra mig, ständigt godtgöra

det han bryter, ständigt rädda honom från skam och

nöd?» frågade hon sig sjelf i krampaktig smärta.

»Kanske är det ej ens rätt. Må han gå sm

undergång till mötes, det är ej mer än han förtjenar, och

mea mig är det i alla fall slut!» suckade hon, medan

tårarne framträngde i hennes ögon.

Tanken på Regina kom henne i det samma att

ändra beslut.

»Hon skall aldrig, aldrig få veta de sorger, som

kunna träffa mig», hade hon en gång sagt, och fastän

för länge sedan uttalade, gälde dock dessa ord ännu

med sin fulla kraft. Skulle således den älskade

brodern och den afskydda svägerskan ändock få veta

huru djupt hennes man sjunkit? Dessa frågor gjorde

hon sig och vred sina händer under den kamp, som

rasade inom henne.

En kylig, regnmättad vind strök fram öfver

staden, och hafvet, som under dagens lopp legat

spe-gelblankt och stilla, lät höra sin dofva, klagande röst.

Hon stannade och lyssnade girigt till den kända,

mägtiga stämman, och ett leende drog öfver hennes

anlete vid minnet af hvad böljorna en gång haft att

säga henne.

»Nej, jag skall ej svika, ej tröttna!» sade hon

entusiastiskt. »Ännu en gång, kanske den sista, kan

jag skydda honom, och jag skall göra det.»

Maren, som följde henne, hade dragit en suck af

l&ttnad, då hon sett hennes tvekan och trott att honämnade ställa sina steg hemåt; men hennes glädje

blef ej lång, ty nu vandrade Erika framåt likt den, som

är viss om sitt mål, och vek af nedåt en mörkare,

oansenlig gata.

Regnet hade ej ännu börjat att falla; men

gat-stenarne voro fuktiga och shppriga och gatan

upp-fyld af hemåtvandrande sjömän och arbetare, som

mer eller mindre högljudt skrattade och samspråkade

med hvar andra. Inga bodar med dyrbara, lysande

varor sågos här; men skylt vid skylt utvisade dock,

att det mesta af hvad som hör till detta lifvets

nödtorft här kunde erhållas. I en källare såldes gamla

kläder, i en annan nya; der utskottsporslin, tobak

och snus. Der åter var servering af kaffe, öl och porter,

och i hvart annat hus såldes bröd, mjölk, smör samt

köttvaror; men öfver allt var kundernas antal stort.

Vid denna tid på dagen åtminstone brukade

ingen qvinna, som ej tillhörde arbetsklassen, att visa

sig här, och Erika, som blifvit skrämd genom de

högljudda rösterna, blef ännu mera förskräckt, när hon

såg de nyfikna, närgångna blickar, som rigtades åt

henne.

Maren hade närmat sig och gick nu tätt bakom

henne. Hur gerna hade hon ej velat stiga fram för

att fatta hennes arm och föra henne bort härifrån,

men hon vågade ej, ty hon förstod, att i hvad hon

nu företog sig ville hon ej hafva någon förtrogen.

Hade Erika ej mången förmiddag med Laura vid

handen besökt denna stadsdel, med dess friska

hafs-luft och lukt af tjära och tågvirke, skulle hon ej vetat

hvart hon skulle ställa sina steg; men nu stannade

hon ett ögonblick, drog djupt efter andan, svepte

slöjan tätt kring sitt ansigte och steg in i en fuktig

förstuga, matt upplyst af en från taket nedhängande

lampa.

En qväfvande lukt, liksom af mögel, instängd luft

och osnygghet, slog emot henne och kom henne att

rygga tillbaka; men en liten svartskäggig herre med

ett allvarligt, sjukligt ansigte steg i det samma framoch frågade med något ödmjukt och på samma gång

uppmuntrande i sin röst:

»Hvad önskar ni, min fru?»

»Låna två hundra mark på den här», svarade hon

knappt hörbart och drog en ring med en blixtrande

juvel från sin iskalla, skälfvande hand.

Under det mannen, som mottagit ringen, förde

den upp till ljuset och granskade den, irrade Erikas

ögon omkring, först pä alla här hopade föremål af

smycken, kläder och bohagsting, och sedan på

men-niskorna omkring henne, som alla kommo att med

nya bidrag öka samlingen.

»Ringen är värd sina fem hundra mark minst. . .

det går an att få låna mera på den, om så önskas»,

sade mannen vid disken.

»Det är nog», sade Erika tankfullt, »den skall

snart igenlösas.»

Han räknade upp summan, men hon glömde allt

för att se på hvad som tilldrog sig omknng henne.

Der kom en karl, tydligen en drinkare, med sin

klocka, der en annan Dlek, lungsigtig stackare med

en stol och en tarflig spegel, der en gumma med en

kaffekittel och en ung vacker qvinna med en liten

nätt, säkert med egna händer sydd barnrock och ett

par små skor. Hvad hon var mager och eländigI

Antagligen hade hon arbetat i det längsta för att föda

sig och barnet, men ej förmått mera.

Hastigt, knappt vetande hvarför, drog Erika

blixtsnabbt undan slöjan och stod der mea sitt bleka,

sköna ansigte och de stora, tårfylda ögonen.

Här skulle hon då lära att älska sina

medmenni-skor — lära det så sent! Om hon hade älskat och

tjenat sina medmenniskor, som hon bort göra det, känt

som nu, att hon stod bland lidande bröder och

systrar, hvilka fritt borde se, att äfven hon bar sin

börda, och ej hängifvit sig uteslutande åt en enda,

skulle hon sjelf aldrig benöft känna sig så ensam och

-olycklig, som hon nu så ofta gjorde.

»Låna mig trettio mark till, om ni kan», sade

hon brådskande till mannen, som långsamt och nog-grant uppräknade penningarne och nu bad henne sjelf

genomräkna dem, medan han antecknade numret på

pantsedeln.

När alla formaliteter voro undanstökade och

Eri-ka skulle gå med sina två hundra trettio mark, hade

ett uttryck af stilla frid och ljufhet lägrat sig öfver

hennes ansigte.

Hon hade inkommit stolt och öfverlägsen,

kännande med sig, att det hon gjorde dock var något

stort, och att ej många q^ it sig

kanske voro långt större, u tund,

osedda, otackade.

Den helsning och det leende, hvarmed hon sad©

farväl åt dessa betungade raenniskor, glömde de ej

snart, och när hon gått, uppstod ett mummel af

beundran, deltagande och undran öfver hvem hon var;

men mest undrade dock qvinnan, som velat pantsätta

sin gosses helgdagsrock och skor, och nu ej längre

behöfde det, emedan »den sköna frun» smugit tio

mark i hennes hand.

»Så mycket fick äfven jag», sade gumman och

smålog mot sin kaffekittel.

»Och jag med», sade med tårfylda ögon den

lung-sigtige mannen och tog spegeln under ena och stolen

under den andra, i det han utropade: »Gud välsigne

henne, hvad mor skall bli glad!»

När Erika kom ut på gatan, kände hon sig så

lätt om hjertat, som om Gud aflyft alla hennes

bördor; men snart blefvo hennes steg långsammare och

mattare, och hon kände, att hon ej skulle orka gå

mycket längre. En förfärande ängslan grep henne.

Tänk om hon skulle svimma här ensam och okänd!

Hvad skulle det då blifva af henne, och

penningarne, de så dyrt förvärfvade. hur skulle det gå med

dem!

Hon famlade efter ett stöd och försökte samla

sina krafter; men otvifvelaktigt skulle hon hafva fal-^

lit, om ej i samma ögonblick en stark, trofast arm

gripit henne om lifvet och uppehållit henne.

som

hon, och här hade

som»Maren, Gud ske lof!» hviskade hon, och hennes

hufvud föll tungt och känslolöst ned mot dennas

axel.

»En vagn, hvarifrån skall jag få en vagn?» suckade

Maren förtviflad.

Hastiga, ojemna steg hördes bakom henne, och

en man, som bar något under armen, skyndade

framåt, men stannade tvärt, då han fick se Erika.

»Det är ju hon! Hvad fattas henne, hvad kan

jag göra?» sade han ifrigt.

»Skaffa en vagn, så fort ni kan ... ni skall

bli rikligen belönad.»

»Belönad för att tjena henne*, svarade han

häftigt. »Låt oss hjelpas åt att föra frun in i portgån-

fjen bredvid. Hon kan sitta på den här stolen så

änge, jag skall g&iast vara tillbaka. Var god se

efter spegeln också», tillade han blygt, »jag är mycket

rädd om den.»

Det dröjde ej länge innan han återvände med

ett åkdon, och med hans hjelp lyfte Maren upp Erika

deri.

»Får jag följa med», frågade han, »och hjelpa

henne, när hon kommer hem?»

»Nej, hon är så rädd för främmande, men tack

för hvaa ni gjort», sade Maren och räckte honom en

mark.

»Nej, nej», svarade han och slog med handen;

»men jag vill så gerna veta hur det går med henne,

om hon blir frisk igen eller ej . . . hon ser ju ut

som döden sjelf!»

»Visst blir hon frisk», svarade Maren häftigt,

nästan strängt.

»Ja, hvad hon heter och hvar hon bor, det gör

nu det samma», återtog mannen, i det han gick; »jag

skall i alla fall minnas henne så länge jag lefver.»

Maren hade lagt Erika på soffan och gifvit

kusken tillsägelse att ögonblickligen hemta en läkare.

Nu låg hon på knä framför henne, fuktade hennes

tinningar med eau de Cologne, gned hennes händer

och borttvättade varsamt blodet, som ännu droppvissipprade ur ena mungipan, men som säkerligen förut

flutit i större mängd, aet kunde hon sluta till af

Erikas nedblodade näsduk och kappa.

När läkaren kom, fördes hon till sängs och

återfick medvetandet samt smålog mot Maren och

tryckte lätt hennes hand, men tycktes för matt att yttra

ett ord.

»Är det farligt?» frågade Maren tvekande, då

läkaren gifvit sina föreskrifter och beredde sig att gå.

»Hm, farligt I» sade han och knäppte om sig

öf-verrocken. »Jag tror, att det är det bästa för henne.»

Sedan Maren hemtat Laura, underrättat henne

om att modern sof och att det måste vara mycket

tyst samt fört henne till sängs, satte hon sig bredvid

Erik» för att gifva akt på hennes minsta rörelse.

Hon låg dock alldeles stilla och* synbarligen i djup,

lugn sömn.

* *

*

Det var generalrepetition på teatern till ett nytt

stycke, det sista för säsongen.

Vid sådana tillfällen kunde Walter aldrig komma

hem förr än sent, det viste Maren, och dock

förargade hon sig mer och mer öfver att han dröjde, och

hårda, bittra tankar uppstego inom henne.

På bordet i yttre rummet var kall mat uppdukad,

liksom hvarje afton, i händelse han skulle vilja äta

hemma.

Klockan var öfver ett, då han kom hem, trött,

nedstämd och ännu mera förargad. Redan på

förmiddagen hade ett stormande uppträde egt rum mellan

de spelande.

Ketler hade gifvit Elfrida en lindrig

tillrättavisning för hennes öfvermodiga sätt mot dem alla, och

det ena ordet hade framkallat det andra, tills han i

högsta förbittring vädjade till kamraterna, bedjande

dem att säga sin mening.Elfrida, som viste att hon var afskydd, väntade

ej på deras dom, utan öfverhopade Ketler med

skymf-ord och stälde sig slutligen bredvid Walter, sägande

med obeskrifligt förakt:

»Beskydda mig du för den der ynkryggen.»

Walter kände hela tiden, att hon hade orätt,

och att hennes uppförande var lika oqvinligt som

opassande, och dock hvaTken kunde eller vågade han

annat än ställa sig på hennes sida. Men då han sökte

efter OTd för att försvara henne och ställa allt till

rätta, blef Ketler ännu mera uppbragt, ty i djupet af

sitt hjerta hatade han Walter, och han afbröt honom

derför, sägande:

»Jag vill ej höra något, spar dina ord! Den, som

föredrar en furie framför en engel, är dårhusmessig.

Jag skall veta att hämnas.»

Walter teg också, slagen, och Elfrida vände

honom ryggen, sägande:

»Feg, du också, det kunde jag tro!»

Om aftonen, när generalrepetitionen skulle böija,

lät hon vänta på sig en half timme, och när hon

slutligen kom, nekade hon bestämdt att uppträda i

kostym som alla de andra.

»Det är för kallt här, jag blir sjuk till i mor-

Eon. Vill ni då spela utan mig, skall jag nu profva

ostymen», svarade hon på alla föreställningar och

böner.

Hon skulle bära en drägt af silkesgas ofvanpå

en sidenrobe och på hufvudet en hög mössa,

omvirad med en tvllslöja. »Det blir mycket svårt att få

den att sitta /ast», hade garderobiéren sagt och bedt

att få försöka den; men Elfrida förklarade, att ännu

aldrig hade något i hennes drägt varit i olag, pch

att det var tids nog att profva den dagen derpå.

När nu alla andra uppträdde i rikt utstyrda,

brokiga drägter, tog det sig egendomligt ut att se henne

ensam i reskappa och natt, liksom den aftonen hon

anlände till Z.

Mera störande än detta var dock hennes dåliga

lynne, som gaf sig uttryck i hennes sätt att säga re-plikerna vårdslöst eller ibland alldeles tiga och låtsa

sig ei hafva hört. Sålunda fick det tagas om samt

drog långt ut på natteu, och alla voro trötta och

ursinniga, då repetitionen var slut. Åt Walter hade

hon knappast sett, och det var rent af en parodi att

se henne spela de ömma scenerna med honom.

Direktören var utom sig, men mot Elfrida

förmådde ingen något, det viste han förut, liksom att

bon dagen derpå skulle vara som förvandlad och

säkerligen spela bättre än någonsin.

Sär Walter kom hem, drog MaTen igen dörren

till sängkammaren och mötte honom i yttre rummet

med ett ljus i handen.

Han såg upp, och hennes stränga, allvarliga

ansigte förvånade honom, ehuru han nog viste, att hon

såg honom med oblida ögon.

»Vill ni att hon skall dö?» frågade Maren med

något hårdt i sin stämma.

»Hvem?» sade han bleknande.

»Frun naturligtvis ... ni har arbetat derpå i

många år. Må Gud förlåta er alla. de tunga steg, hon

tagit för er skull denna qvälll Är ni en gift man,

ni, som aldrig tänker på hustru och barn? Jag tackar

Gud för att min karl inte är så fin och ej fått

uppfostran, och mest för det han inte är en konstnär eller

ett så kalladt snille, för det är visst det allra sämsta,

någon kan bli, om man inte kan vara menniska på

samma gång. Jag vill inte tänka, att så illa skulle

ske; men gör inte frun flere sorger, för det ser inte

ut som om hon hade långt igen», slöt Maren med en

snyftning. - •

»Är hon sjuk?» frågade Walter andlös,

glömmande allt annat, som Maren sagt.

»Hon var ute några ärenden, mycket angeläget,

tror iag», sade hon och såg skarpt på Walter. »När

hon kom hem, fick hon blodstörtning. Doktorn har

varit här och gifvit henne sömnpulver.»

Försigtigt smög han sie in i sängkammaren,

under det ångestsvetten fuktade hans panna.Hon sof fortfarande, sof så lugnt och stilla, att

han måste luta sig djupt ned för att höra om hon

ännu andades och icke allt redan var slut. Så blekt,

infallet och dock skönt och ljuffc var hennes ansigte,

att det var med blandade känslor af bäfvan och

ömhet, han betraktade det.

»Gå till hvila, Maren, jag skall vaka öfver benne.

Gh*d gifve jag gjort det bättre!» sade han med

bruten röst och räckte Maren handen.

Denna natt var den längsta och förfärligaste, han

5enomlefvat. Än andades hon tungt och häftigt

un-bt sömnen, och han spratt till förskräckt, väntande

en ny blodstörtning; än åter fruktade han, att hon

somnat in för alltid, och lutade sig ned för att

lyssna. Dessemellan gåfvo bittra, förebrående tankar

honom ingen ro. Han grät och rasade ömsevis

öfver sig sjelf, då hau j em förde sin egoism och

kärlekslöshet med hennes trofasta, uppoffrande

tillgif-venhet.

Bredvid henne på nattduksbordet låg den

olyckliga reversen, betala med de penningar, hon skaffat,

kanske på bekostnad af sitt lif.

Hans blickar hade kommit att falla derpå, och

nu jagade nya, förfärande tankar bort alla andra.

Kanske hade hon ej haft några hopsparade medel,

som han så säkert tänkt sig, och hvar hade hon då

skaffat penningar? Pantsedeln spred något ljus i

saken, och det lilla hvita fingret, på hvilket märket

efter ringen ännu syntes, sade honom resten.

Han tog handen, som låg der fuktig och slapp,

kysste och vätte den med sina tårar. Ånger, för sen,

fruktlös ånger, lät honom under denna natt få en

aning om alla helvetets qval.

* *

*

Med morgonljuset infann sig hoppet å nyo.

Till-frisknade Erika blott, skulle hon aldrig mer erfara

någon sorg, som han kunde bespaTa henne, det lof-vade han sig, och hon såg ju ej så sjuk ut!

Kinderna hade fått en lätt rodnad, och när hon uppslog

ögonen och mötte hans ängsliga blick, låg aeri ej

ett spår af oro; tvärt om hade han ej på länge sett

henne så glad och lugn. Hennes ansigte hade

återfått sin ungdomlighet, liksom vore hon nu fri från

alla bekymmer.

Kanske var hon ännu under opiatets inflytande,

tv hon talade ej fullt redigt; men ljusa bilder måtte

aet hafva varit, som hägrade för hennes inre syn, om

man finge döma efter hennes lyckliga leende.

Walter satt hos henne hela dagen, mest med

Laura i sitt knä [och sin hustrus hand sluten i sin.

Stundom vexlade de några ord, men Erika låg helt

tyst, kärleksfullt blickande på man och barn. Maren

kom och gick. Läkaren nade varit der, ordinerat

sömnpulver till natten och bedt att få bud, om något

intränade.

Allt efter som dagen led, ökades Walters

ängslan och förvandlades till förtviflan. Att gå härifrån

och spela mot Elfrida! Kunde något värre straff

påläggas en syndfull, ångrande menniska? Och dock

måste han det.

Erika var den, som uppmanade honom att gå,

när hon såg att det led öfver den vanliga tiden, och

var synbart ifrig att han skulle begifva sig af.

»Bed Maren komma hit, hon sitter hos mig

medan du är borta», sade hon uppmuntrande.

»Ack, att jag finge stanna!» svarade han, i det

han böjde sig ned och kysste hennes panna.

»Maren», sade hon liksom brådskande, när

Walter gått, »kom hit, jag vill tala vid dig.»

»Vänta tills frun blir litet starkare», bad Maren.

»Nej, jag har ej tid att vänta, jag är stark nu.

Det är blott så svårt att tala», sade hon flämtande.

»Res mig upp litet ... så, det är bra! Laura får ej

stanna här», återtog hon, »ej bli skådespelerska . . .

hon har håg derför och ärftliga anlag, fruktar iag.

Lofva . . . lofva mig att göra allt för att hindra aet!

Jag har en bror, som jag högt älskar . . . han skallbli god emot henne, det vet jag ... du skall sjelf

föra henne till honom. Ack, inga invändningar,

Maren!» fortsatte hon och smekte ömt den bruna, hårda

handen, som fattat hennes. »Gråt inte så. Det är

inte svårt att dö . . . tvärt om ... tro mig!»

Hon sjönk tillbaka mot kuddarne och låg en

stund liksom för att samla krafter; derefter fortsatte

hon:

»Min bror är gift . . . hans hustru är en bra

qvin-na . . . jag böijar förstå det . . . kanske skall hon

också bli god emot min lilla flicka. Måtte hon bli

det . . . ack, måtte hon bli det! Ty, ser du, Maren,

det finnes qvinnor, som ej kunna lefva utan kärlek.»

»Ack, att jag skall gå ifrån min lilla flicka»,

fortsatte hon efter några ögonblicks tystnad med

klagande stämma, »ej se henne växa upp till qvinna, ej

sjelf få fr1’ 1 aom lifvet, utan behöfva lem-

det är förfärligt . . . men ett rättvist straff för mitt

bittra, hatfulla sinne . . . Jag har intet annat val.»

»Allt hvad jag kan, skall jag göra», stammade

Maren, under det tårarne flödade, »men tala blott ej

om att dö.»

»Hvarför ej, Maren?» sade Erika med hopknäppta

händer och tillslutna ögon, som tycktes blicka bortom

det närvarande. »Så långt jag kan minnas tillbaka,

har döden varit mig förtrogen. Jag viste, att den

skulle komma en gång ... för mig som för alla . . .

hvarför skulle jag då bäfva? Hvarför ej längta efter

friden bortom grafven . . . Hvad betyder, det, om

befriaren kommer litet förr eller senare? Äro väl åren

något annat än droppar i evighetens haf?»

Ett lätt anfall af hosta afbröt henne. Hennes

kinder flammade och ögonen glänste, så att Maren blef

dubbelt ängslig och Tbad henne ej tala mera.

»Blott några ord, Maren, sedan har jag talat ut»,

svarade hon leende. »I min öfversta byrålåda, till

venster, ligger ett försegladt bref . . . det skall du

lemna Laura den dag, då hon konfirmeras . . . och

då jag är död», fortsatte hon, under det hon tröstan-

na henne

lemna henne till Regina . . .de klappade Marens kind, då denna lutade sig intill

henne, »skall du lösa af mig det här guldkorset och

binda det vid brefvet . . . det är sigillet derpå,

förstår du.»

Sedan hon sagt detta, tillslöt hon ögonen och

föll snart i en orolig sömu, hvarunder hon ofta

småpratade för sig sjelf.

Klockan var ej fullt nio, då Walter kom hem,

blek och tillintetgjord.

Erika höTde honom genast och spratt upp ur

sin slummer.

»Är det du?» sade hon och räckte honom sin

feberheta hand. »Tack för att du kom så tidigt; men

du lofvade ju att komma så fort det var slut . . . det

har gått bra . . . det vet jag ... Jag hörde

applåderna ända hit! Det har gått bra för mig också . . .

Du ser. att jag ej bara tänkt på mig sjelf . . . der

borta ligger vår skatt . . . vårt kära lilla barn.»

Hans ben ville knappt bära honom, han hade

nyss genomlefvat något fasansfullt, och hans hustrus

osammanhängande ord, som påminde honom om en

af de bittraste stunderna i hans lif, gjorde honom

nästan vansinnig af förtviflan.

Han hade suttit inne hela dagen, ej bekymrande

sig om verlden utanför det sjukrum, der nans väl

eller ve stod på spel, och först på teatern fick han

veta, att i morgontidningen en qvick, men elak

uppsats förekommit, tydligen hänsyftande på Elfrida och

med starka färger utmålande hennes lättsinne och

det onda, hon åstadkom, hvart hon vände sig. »Och

en sådan qvinna smickra och hylla vi dagligen. . Är

det ej som att uppmuntra lasten? Hvarför ej en

enda gång visa henne det förakt, hon förtjenar, visa

att vi sätta konsten så högt, att vi fordra, att dess

prestinnor ej genom sin egen vandel skända det ideal,

de äro stälda att förkroppsliga?» Så lydde slutorden.

Författarens namn var ej kändt, men de hätska

blickar, Elfrida sände Ketler, visade hvem hon

misstänkte.Nervös och förbittrad klädde Elfrida sig med

feberaktig brådska. Intet ville lyckas, och mössan var

svår att få att sitta fast. Slutligen satt den

någorlunda. Regissören ropade, hon måste in.

Hälften af första akten hade redan gått, hon

hade nu en präktig scen, hvaråt hon gladt sig; men

hennes säkerhet var borta, hon tordes ej se inåt

salongen, och den präktiga stämman ljöd matt och

klanglös.

Nu gälde det dock, det viste hon, och

uppbjudande hela sin förmåga, ville hon genom sin

skönhet och sitt konstnärliga spel komma mängden att

glömma, hvad qvinnan felat. Kanske skulle det

na lyckats henne, om ej den olyckliga mössan, hon

nekat att afprofva dagen förut, allt mer glidit bakåt,

som ville den falla och taga med sig hela den

upptornade frisyren. Ångestsvetten sipprade fram på

hennes panna; hon viste ej längre hur hon spelade,

knappt hvad hon sade, så pinsamt tryckte mössan på

hennes hufvud. När Thon slutat, rådde andlös

tystnad i salongen, Några händer lyftes som till

applåder, men i det samma ljöd en gäll hvissling —

nvar-ifrån viste ingen — och blef signalen till en storm

af hvisslingar och döfvande larm.

Utom sig rusade hon ut, slitande i mössan, som

visade sig sitta fastare än hon trodde, och

försökande att få fatt i slöjan, som hängde utåt ryggen.

Som en blixt ilade hon upp i klädlogen, och i

samma minut ljöd derifrån ett genomträngande skri.

I sin vrede, knappt vetande hvad hon gjorde, hade

hon slängt den s\ira slöjan mot gaslågan, och i ett

ögonblick slogo flammorna upp omkring henne.

Rådlösa flydde alla undan, blott Ketler sprang

in, slog sin kappa om henne och arbetade, glömsk

af egen fara, på hennes räddning. Hans händer

voro illa brända, hår och ögonbryn svedda; men han

tänkte ej derpå, utan såg blott med sorg och

förtvif-lan på den sköna qvinnans oigenkänliga ansigte och

skadade lemmar.»Hennes skönhet är borta för alltid», suckade han;

»men är det ej just den, som gjort hennes, min och så

många andras olycka?» tillade han bittert.

När läkaren kom, förklarade han, att inga inre

delar voro skadade, men att han ej viste hur det

skulle komma att gå med hennes syn, och att det

var en plågsam, förfärlig tid, hon hade att emotse.

»Jag för henne hem till mig», sade Ketler, vänd

till hennes kammaijungfru. »Nu lär ingen bestrida

mig henne. Och», tänkte han, »ingen mer än jag har

älskat henne, älskat under svartsjuka, förakt och

bitterhet, men älskat ändock!»

Det blef Zandt, komikern, som fick träda fram

och förkunna för publiken, att en olyckshändelse

inträffat och att spektaklet måste inställas. Ingen ville

tro derpå, alla tillskrefvo det Elfridas harm öfver det

lidna nederlaget. Såg han dessutom ut som en

olycks-profet?

Publiken gick emellertid slutligen sin väg,

kno-tande, resonnerande och skrattande. Huset blef tomt,

och teatern, nyss ljus och folkuppfyld, liknade åter

ett hemskt, gapande, spöklikt svalg.

* *

*

Den hemska händelsen hade i hög grad

uppskakat Walter; men det besynnerliga var, att han

kände nästan som om det gält en honom främmande

person, och mest upprördes han af det förfärliga, men i

hans ögon rättvisa straff, som drabbat hans

medbrotts-ling. Den reaktion, som försiggått i hans känslor,

kunde han ej förklara, och han funderade ej mycket

deröfver; ty alla hans tankar voro hos hans hustru,

och före någon annan lemnade han teatern, der stor

villervalla rådde. Han hade tänkt säga Erika, att

hon var grymt hämnad, men han teg, af fruktan att

uppröra henne, och hon skulle troligen ej förstått

honom; ty hon yrade allt jemt och talade något, som

han ej förstod, om hafsskum och en klippa.»Nej, Regina skall aldrig få veta det, aldrig,

säger jag!» upprepade hon efter en stund med stigande

häftighet.

Plötsligt reste hon sig upp, knöt sina händer

och ropade:

»O, hvad jag hatat henne . . . ingen vet huru jag

hatat henne . . . roffogeln! Jag bad Gud straffa henne,

men jag hoppas, att han ej hörde min bön . . . Nu

hatar jag henne ej mera . . . alla äro olyckliga . . .

alla!» sade hon klagande och sjönk tillbaka mot

kud-darne.

En stund låg hon lugn, alldeles utmattad, så

började hon åter tala, först osammanhängande, sedan

tydligt.

»Tag hit Laura, Maren», bad hon; »lägg henne

hos mig, hon är ej rädd för döden. Han är en vän,

allas vår vän, det nar jag sagt henne.»

Maren tog flickan, svepte in henne i en filt och

lade henne bredvid modern. Halfvaken slog hon sina

armar om dennas hals.

Från denna stund blef Erika lugn och syntes

fullkomligt lycklig. Hennes ögon blefvo rediga, hon

smekte sin lilla flicka med ena handen och gaf Walter

den andra, och han trodde, att feberanfallet var

förbi.

»Jag är alldeles frisk, min älskade», sade hon en

timme senare med knappt hörbar stämma; »se ej så

orolig ut! Hör du hur skönt hafvet brusar, icke i

storm, som den der gången, då du gick förbi utan

att se mig . . . nej, det är ett blått, solbelyst haf,

skimrande som kristall . . . oranger och mandelträd

blomma . . . ser du lager- och pinielunden? Det

var der, du sade att du älskade mig, så som du aldrig

förr älskat någon q vin na, och att du alltid, alltid

skulle älska mig så! Hvad jag dock varit lycklig 1»

hviskade hon och knäppte 1 hop sina händer till

tacksägelse.

En rossling hördes i hennes bröst, en lätt

blodfradga visade sig kring hennes läppar, en sprittning

genomilade de kallnande lemmarne; men ännu engång öppnade hon sina ögon, smålog ljuft och sade

med slocknande röst:

»Hur kan du säga, att denna tid var förspild?»

»Förspild I» upprepade han, under det han sjönk

på knä och förkrossad gömde ansigtet i kuddarne.

»Hela min lefnadslycka är förspild!»SENARE AFDELNINGEN.

LAURA.S^fføich deras barn vill du att jag skall älska som

mitt eget?» sade fru Regina Munther till sin

man, i det hon återgaf honom ett klumpigt och

illa skrifvet bref, som han lemnat henne till

genomläsning. »Du begär det omöjliga.»

»Stackars liten, hon har förlorat sin mor», svarade

han med qväfd stämma, under det tårarne på nytt

ville tränga sig fram.

»Hon har sin far; du har ju ständigt lofprisat

bonom och alltid haft en ursäkt för alla hans fel

ooh snedsprång.»

»Han var min ungdomsvän och gift med min

syster, betänk detta ... jag har älskat dem båda så högt.»

»Jag sade dig hur det skulle komma att gå. Du

ville inte ?tro mig, men jag viste att jag skulle få

ritt till slut», återtog hon med en känsla af triumf

öfver att hennes åsigt nu, som alltid, visat sig vara

den rätta.

»Och nu gläds du deröfver», svarade han bittert.

»Nej, men jag har förutsett hvad som skulle

komma att hända och fruktat för denna stund. Jag

väl ej mottaga dottern till en kringresande

skådespelare och en afsigkommen sångerska i mitt hus . . .

jag känner, att det bringar olycka . . . flickan har

dessutom kanske ärft alla faderns dåliga anlag.»

»Tänk om det vore en af våra gossar, om det

vore -Einar, som vore i hennes ställe!»

»Einar! Jemför inte honom med dottern till ett

kringresande konstnärspar, det ber jag dig . . . måtte

kan aldrig komma i beröring med sådant afskum.»»Tänk på hvem du talar om», sade mannen med

låg, fast stämma och gaf henne en blick, för hvilken

hon sänkte sina ögon.

»Att sända flickan hit, utan att ens fråga om vi

vilja taga emot henne, tycker jag är väl djerft»,

återtog hon med mildare röst. »Den der Maren, som

måtte vara en simpel, obildad qvinna, att döma efter

kråkfötterna i brefvet, skrifver ju, att hon kommer

Tedan i morgon.»

»Det var min systers sista önskan, att jag skulle

upptaga hennes barn i mitt hem, och den sJcall

uppfyllas», sade han med en hos honom ovanlig fasthet.

»Jag lofvar att taga bättre vara på dottern än på den

stackars modern, som vi läto lefva och dö utan att

bekymra oss om hur hon hade det . . . och om du

ej kan älska Laura, hvilket iag hoppades, skall du

åtminstone behandla henne väl, det vet jag.»

* *

*

Då Arvid Miinthers far dog, hade Regina föreslagit,

/ att hennes förmögenhet skulle användas för

borttvättandet af hvarje fläck, som eljest kunnat häfta vid

det ansedda Miintherska namnet. Under några år

derefter lefde det unga paret ytterligt sparsamt och

tillbakadraget. Arvid gaf sig nemligen ingen ro förr

än han till sista öret äterförvärfvat, hvad Regina

offrat för hans namn, som ju också var hennes eget.

Regina hade derunder eggat hönöm, ständigt

eggat honom att förtjena mer, och nu, sedan han

kommit till välstånd, syntes det honom, som vore han

mera räknemaskin än menniska, och som hade det

bästa inom honom vissnat bort framför pulpeten, der

han suttit dag efter dag. Erika var död, blott för ett

par dagar sedan hade underrättelsen derom nått

honom, han skulle ej återse hennes kära, milda anlete,

ej kunna göra något för att glädja eller trösta henne.

Och hurudant haae hennes lif varit?

Denna sista tanke lemnade honom ingen ro, och

dock trängde sig nu på honom minnet af EdmundWalter, hennes man, sådan han varit, då Arvid först

lärde känna honom. Hans förstånd sade honom,

att systern säkerligen varit mycket olycklig i sitt

äktenskap och att detta påskyndat hennes död. Han

kunde icke låta bli att tänka på hvad han hört

om Walters lättsinniga lif och senast om hans

brinnande passion för den firade skådespelerskan, fröken

Warner. Men i denna stund stoa hans

ungdomsvän, trots allt detta, framför honom såsom den

älskvärdaste menniska, han lärt känna, och på

samma gång erfor han en vemodsfull saknad efter

denna ungdomstid, då han sjelf, kanske till systerns

olycka, införde vännen i föräldrahemmet, sjelf svärmade

för konst och konstnärer, och ej ännu . . .

Han försökte att ej tänka tanken till slut och

af-bröt den med löftet, att Erikas barn skulle åtnjuta

all den kärlek, han ej längre kunde visa modern.

Vid fyrtio års ålder såg Arvid Miinther nästan

bättre ut, än han gjort i sin första ungdom. Ett

godmodigt leende spelade ännu ofta kring hans läppar;

men det allvarliga drag, som tillkommit, klädde

honom väl, och ej heller missklädde honom de grå

strån, som uppenbarade sig här och der i de yfviga

rödbruna polisongerna.

Regina var ännu en ståtlig qvinna, hög, smärt

och något mager. Kanske förde non sig mera

korrekt än elegant, men det hela tog sig väl ut. Den

regelbundna, stränga profilens linier hade för hvart

år blifvit skarpare, de tunna läpparne slöto sig

fastare, ögonen blickade mera genomträngande, och i det

tjocka, stramt tillbak astrukna håret snodde sig vid

ena tinningen en bred silfverfåra.

Hennes svarta sidenklädning — hon bar aldrig

någon annan drägt, ty hon hade räknat ut, att det i

längden blef billigast — var sydd utan alla slags

ut-siraingar och i halsen hopfäst med en ofantlig kamé.

Ingen kunde upptäcka, när en klädning blef så sliten,

att den behöfde ersättas af en ny, och mången

påstod, att hon allt jemt burit samma klädning.Hennes verksamhet var rastlös, tjenarne fruktade

henne, och blotta frasandet af den svarta sidenklädnin-

fen kom leendet att dö på deras läppar; men hennes

em var ett mönster af ordning, der hvaije sak stod på

sin en gång gifna plats, som hade den varit oflyttbar.

Ljuskronor, taflor och speglar voro under mer än

halfva året insvepta i skyddande flor och allt

öfver-höljdt, som skulle det fredas mot en flock vandaler.

Barnkammaren, ett stort, luftigt rum med två

fönster, vettande åt en på gårdsplanen anlagd

förtjusande miniatyrträdgård, var, liksom våningen inunder,

der Mtinthers gamla mor bodde, de enda ställen, der

sol och glädje kunde påträffas i det mörka stenhuset;

men äfven här lade sig, så fort Regina trädde öfveT

tröskeln, något kyligt, dämpande öfver glädje och

trefnad.

# *

*

»Hon kommer i afton, jag hörde det sjelf»,

hvi-skade den tioårige Einar till sm ett par år yngre broT

Ludvig.

»Gör hon?» svarade denne och tappade af

förvåning ett helt fång redan lemlästade leksaker.

»Ja, hon kommer, fast mamma grälade på pappa

och inte ville det», återtog Einar och slog i

detsamma en triumfmarsch på sin trumma, så att skinnet

sprack.

Sedan han noga synat det söndriga

instrumentet, slängde han det föraktfullt i vrån.

»Jag hade tänkt gifva henne den», sade han, »men

hon kan få min trumpet i stället.»

»Tänker du bli snäll mot henne då?» frågade

Ludvig.

»Ja, om hon blir treflig att leka med; du är för

liten för mig, lille pys», svarade Einar och klappade

nedlåtande broderns ljuslockiga hufvud.

Det var som om en känsla af väntan lägrat sig

öfver hela huset, allt som tiden närmade sig att denmoderlösa lilla flickan skulle göra sitt intåg i

morbroderns hus. Han hade sjelf farit till bangården för

att hemta henne, och Regina gick af och an i sitt

värsta lynne, under det hon såg till att tékitteln

kokade och sängarna blefvo ordentligt bäddade i det

lilla rummet inåt gården, till höger om tamburen, som

från att vara handkammare i hast blifvit inredt åt den

väntade.

»Spring då inte efter mig hvart jag går. Hur

många gånger skall jag säga dig det?» sade hon och

fattade Ludvig temligen omilat i armen, då denne

åter visade sig i dörren bakom henne, nyfiket

blickande in i den lilla kammaren, der syltburkarne förut

haft sin plats.

Skrämd smög sig gossen tillbaka in i tnatsalen.

»Hvar är mamma?» ropade Einar, som kom emot

honom, tvärt emot moderns förbud iklädd sina bästa

kläder.

»Der inne i hennes rum», svarade Ludvig med en

hemlighetsfull hviskning; »men gå inte dit, hon blir

så ona, så ond.»

»Åh nej, inte på mig», sade Einar käckt och

rusade förbi honom direkt in till modern, som stod

framför kaminen försjunken i tankar och ej

märkte honom förr än han smög sin lilla mjuka hand i

hennes.

Det spotska drag, som vid hans inträde legat

öfver hennes ansigte, smälte genast bort, då hon böjde

sig ned och kysste honom.

»Är mamma ledsen?» sade han och blickade

frågande upp i hennes ansigte.

»Ja>, svarade hon, och ett moln lägTade sig åter

på hennes panna.

»Jag tycker det är så roligt», hviskade han

förtroligt.

I)et ljungade till i hennes ögon, en underlig, hotfull

blixt, och hon svarade häftigt:

»Den der flickan skall du inte komma att se

mycket till, det är icke något passande sällskap för

dig.»I det samma föllo hennes ögon på

sammetskläderna, hvilka gossen utan hennes lof påtagit.

»Är det för hennes skull?» frågade hon strängt.

»Jag är så ful i de andra», svarade han

oförskräckt, men med ett bedjande uttryck i de klara

ögonen.

Att någon visade direkt olydnad mot hennes

befallningar var så oerhördt. att hon snarare blef

förvånad än ond. Hon viste, att hon var mera fruktad

än älskad, och var stolt deröfver; men af Einar ville

hon framför allt vara älskad. Att han aldrig visade

någon fruktan, att han såg henne in i ögonen, då alla

anara helst smögo sig undan, att han vågade säga

sanningen och ibland rent af motsäga henne, gjorde

henne rigtigt stolt öfver honom, och äfven nu, när

henues vrede var nära att utbryta, kunde hon ej

motstå det frimodiga, öppenhjertiga uttrycket i hans

an-sigte.

Hon kände, att hos honom fans något af

hennes egen karakters fasthet och kraft. Han skulle

blifva hennes lifs glädje och stolhet, han skulle

förstå henne, till honom skulle hon kunna blicka upp,

och hur vacker var han ej der han stod i sin

mörkblå, åtsittande drägt!

Hon föll på knä för att komma i jemnhöjd med

gossen, slog sm arm om hans lif, strök upp det

bruna, lockiga håret och såg in i de mörka,

sammetslena barnaögonen, under det härliga framtidssyner, som

komrao henne att glömma det närvarande, hägrade

för henne.

»Här är hon, Regina», sade hennes man i det

samma och sköt med mildt våld en liten flicka in

genom dörren;

Regina rusade upp liksom stungen af en orm.

Hon ville minst af allt blifva öfverraskad under något

af dessa utbrott af ömhet och kär 1 1 -*

lilla, som, hållande sig fast vid morbroderns hand,

märkbart drog sig tillbaka.

sel och vrede flammande kinder»Du är lik din far, ser jag», sade hon med eit

hårdt tonfall i rösten; »jag kunde just tro det.»

»Hon är lik Erika», svarade Munther inildt, »så

lik henne, att det är nästan svårt att se det ... Se

så, barn», fortsatte han, vänd till Laura, i det han

uppmuntrande tryckte hennes hand, »helsa på din

moster. Hon blir mycket god emot dig, skall du få se.»

Laura gick fram, släppte morbroderns hand och

sträckte sina armar mot Regina, väntande att blifva

sluten i hennes famn.

Det var för Regina ett förfärligt ögonblick, då den

lilla betraktade henne med sina stora, forskande ögon

och derpå, då Regina ej öppnade sin famn för henne,

långsamt lät armarne falla och smög sig tillbaka till

morbrodern.

»Låt oss dricka té», sade Regina brådskande för

1 J ° 1 ’ samma scen; »Laura kan

satte hon, liksom urskuldande; »du ser, Arvid, hur

trefligt hennes rum är.»

Han såg på sin hustru med en förebrående blick,

som hon undvek, och betraktade derefter rummet,

som var ytterligt litet. Det var, liksom allt i detta

hus, ordnadt med största sparsamhet och omsorg.

Möblerna bestodo af en säng, inkilad mellan fönstret

och kaminen, en träsoffa, klädd med grönrandigt

tageltyg, en messingsbeslagen byrå och en Tiylia på

väggen midt emot, allt af tarfligaste slag, och

gardinerna, som förut tjenstgjort i barnkammaren, voro

alldeles urblekta.

»Här har du min trumpet och alla mina

leksaker», ropade Einar, som obemärkt sprungit sin väg

och nu återkom samt lät en störtsjö af leksaker falla

i hennes famn och rundt omkring henne på golfvet.

Hon smålog för ett ögonblick och såg tacksamt

upp i hans ansigte, derefter brast hon i tårar.

»Maren», ropade hon, »hvar är Maren? Låt mig

komma till henne.»

Einar betraktade henne, utom sig af förvåning

öfver att hans skatter lågo försmådda rundt omkring

komma att trifvas», fort-henne och att hon kuude gråta midt i detta

öf-verflöd.

Miinther vinkade åt Maren, som stannat i

tamburen för att upphänga reskläderna, och denna kom

nu in.

»Jag vill härifrån, för mig bort, för mig hem till

pappa igen», ropade den lilla och slog sma armar

kring Marens hals. »Jag vill inte stanna här, jag vill

inte, jag vill inte!»

Hennes snyftningar hade förvandlats till skrik,

och då Regina närmade sig för att tala förstånd och

lugna henne, slog hon omkring sig och stampade som

en liten vildinna.

Regina såg på sin man och smålog ironiskt.

»En god början», sade hon.

»Låt oss gå», svarade han, »Maren skall snart

lugna henne.»

Denna strök med sin breda hand den lilla

flickans hår, under det att då och då en tår, som hon

ej kunde tillbakahålla, droppade ned derpå.

Småningom blefvo snyftningarna mindre häftiga.

»Hvad skulle mamma nu sagt om sin lilla flicka ?»

sade Maren sakta.

»Jag lofvade henne att blifva god», suckade Laura

och snyftade, som om hennes hjerta velat brista; »jag

har aldrig varit så här elak förr än i dag . . . aldrig

. . . det vet du.»

»Det vet jag», sade Maren, och hennes hand knöt

sig liksom i vrede, under det hon blickade mot

dörren, genom hvilken Regina nyss försvunnit.

»Och så reser du . . . Hvad skall jag då taga

mig till?» snyftade barnet och sjönk ned på golfvet,

gömmande ansigtet i Marens knä.

»Du skall tänka på din mor, bara tänka på henne

och söka likna henne. Du skall komma i håg allt

hvad hon sagt dig och tro, att hon ännu är dig nära,

att hon ser hvad du gör och vet alla dina tankar», sade

Maren med en kärlekens inspiration, som förskönade

de simpla dragen.»Det skall jag, det lofvar jag dig», svarade Laura

med glänsande ögon, »och så», tillade hon med

svärmisk ömhet, »vill jag tänka på pappa också.»

»Ja, du kan tänka på honom med», sade Maren;

men det förskönande skimmer, som nyss bredt sig

öfver hennes ansigte, försvann alldeles vid dessa ord.

När Maren en stund derefter kom ut med Laura

vid handen, voro dennas ögon ännu något röda, eljest

syntes intet spår af de själslidanden, som nyss skakat

henne. Ett rörande drag af ödmjukhet låg deremot

öfver det lilla allvarliga ansigtet. _

»Kom nu och drick di

henne en stor hög af de b

Einar, som eljest var så språksam, teg alldeles

och tog sällan sina ögon från den lilla flickan, som

hade sin plats midt emot honom vid bordet.

Måltiden intogs nästan under fullkomlig tystnad.

Regina, som var öfverdrifvet artig mot Maren, fick

endast korta svar på sina frågor, och morbrodern

kunde icke narra Laura att skratta, huru mycket han

än försökte.

Efter måltiden, då de andra gått in i förmaket,

som låg innanför matsalen, gick Einar ut till modern,

som höll på att skära och utminutera tjenstfolkets

hrödportioner, och sade hemlighetsfullt, liksom

betrodde han henne en vigtig nyhet:

»Hvad hon är vacker, jag har aldrig sett någon

så vacker!»

»Vacker», svarade Regina, under det knifven slant

och gjorde en lätt skåra i den hvita handen. »Ser

du inte, att hon vindar?»

Som vi minnas hade Regina, första gången Erika,

strax efter Lauras födelse, med stolthet visat sitt barn,

g’ort samma orättvisa anklagelse, och hon hade aldrig

mnat förmås att ändra åsigt.

I förmaket tycktes det emellertid gå lättare att

locka fram ett leende på Lauras läppar; hon satt nu

småleende och lycklig på morbroderns knä, under det

hon upprepade gånger kysste Ludvig, som stod fram-

i det hon räckte henneför henne och räckte henne den försmådda

trumpeten.

»Hon är för stor att sitta i knä», sade Regina

strängt, när hon en stund derefter kom in.

Hennes man låtsade likväl ej höra det, och Laura

märkte henne ej, så fördjupad var hon i betraktandet

af en samling fotografier, som Einar mycket

vigtigt förevisade under barnsliga, något otydliga

förklaringar.

* *

*

»Söijer han verkligen så förfärligt?» frågade

Regina, som nu en halftimmes tid haft Maren instängd

i sängkammaren under ett nästan inqvisitoriskt förhör.

»Ja, stackare, och det må han väl göra», svarade

Maren, som förut endast kunnat förmås att mumla

ett motsträfvigt ja eller nej.

»Var han elak mot henne?» fortsatte Regina, på

förhand viss att så varit.

»Nej då!» sade Maren så bestämdt och afvisande,

som ville hon icke höra flere frågor.

»Ar det sant», återtog Regina obevekligt, »att han

älskade en dålig qvinna, en aktris, ända till

galenskap, och att det var sorgen deröfver, som dödade

hans hustru?»

Maren reste sig upp. Hon var blek, hennes

händer skälfde, och ögonen stirrade liksom om hon sett

en syn i fjerran, som isat hennes blod. En länge

kufvad ström af ord höll på att bryta sig fram öfver

hennes läppar; men då hennes ögon föllo påReginas

ansigte, der en illa dold skadeglädje kämpade om

herraväldet med den deltagande min, hon försökte

antaga, teg hon.

»Det var så», sade Regina till svar på sin egen

fråga. »Hon var alldeles för betagen i sm man;

sådant tröttar karlarne, och han var väl mindre än

andra värd en sådan hängifvenhet», tillade hon, då

Maren fortfor att tiga.»Hvad kan ni veta om hennes lif, ni, som aldrig

älskat henne, aldrig gjort något för henne!» ropade

Maren uppbrusande. »Ni är mte en gång värd att

nämna hennes namn . . . Hon var en engel, säger

iag . en engel.»

Den vrede, som så länge hopat sig inom henne,

tog sig nu utbrott i en flod af tårar, och Maren grät

häftigare än hon någonsin gråtit under hela sin lefnad.

Hennes starka kropp skakades af snyftningar, och

tårarne föllo stora och tunga på bordet, öfver

hvilket hon lutat sig.

Regina stirrade häpen på henne och tänkte, att

man ej kunde begära bättre af denna simpla, obildade

qvinna.

Efter en stund upplyfte Maren sitt förgråtna

ansigte, förde en flik af Reginas klädning. till sina

läp-dar och sade med af smärta förvridna drag:

»Var god mot hennes barn, var god mot henne,

och jag skall innesluta er och edra barn i mina böner

och välsigna er ända till min dödsstund.»

Mot sin vilja var Regina rörd och på samma

gång pinsamt förlägen. Hvad skulle hon väl svara

denna qvinna, som såg på henne liksom ville hon

läsa hennes själs innersta tankar?

»Var lugn», stammade hon, »ni kan vara viss, att

intet skall fattas henne.»

»Men kan ni gifva henne kärlek?» fortsatte Maren

allvarligt. »Hennes mor sade en gång, att det fins

qvinnor, som ej kunna lefva den förutan . . . Laura

är van dervid, jag är rädd att hon blir elak, om

hon behandlas med hårdhet.»

»Hon har ett svårt lynne, jag har redan märkt

det», sade Regina, och det uttryck af mildhet, som

nyss upplyst hennes ansigte, försvann alldeles. »Det

skall bli "bättre under en förståndig ledning ... Ni

kan vara lugn, jag är ej den qvinna, som försummar

mina pligter.»

Dagen derpå reste Maren. Regina förenade sina

böner med Lauras och försökte öfvertala henne att

stanna några dagar, »tills barnet skulle blifva hem-vandt», men hon lät sig icke beveka. Hon hade

under hela sin lefnad aldrig känt en sådan vantrefnad

som under de tre dagar, hon varit gäst här i huset.

Endast i Lauras lilla kammare, der man bäddat

åt henne på träsoffan, som var mycket för kort och

för smal för henne, trifdes hon; der rådde hon ensaM

om sin älskling och kunde tala med henne som hon

ville och, ehuru sjelf tviflande och hopplös, söka

in-gifva henne mod och hopp för framtiden. Hon hade

fattat en sådan motvilja för Reeina, att hon hade

svårt att dölia det. Dessa fiendtliga känslor och

denna dubbelhet, som stred mot hennes enkla

begrepp om gudsfruktan och sanning, plågade henne.

Hon längtade efter sitt hem, efter sina vanliga

sysselsättningar och efter sin man. Aldrig hade hon

saknat honom så som nu. Hans ärliga ansigte med

de trofasta ögonen, det ljusa håret och yfviga

bockskägget föreföll henne nu som det vackraste i

verl-den, och hon smålog vid minnet af huru hans grofva,

valkiga händer för första gången tryckt hennes.

Maren hade ett långt enstildt samtal med Arvid

Miinther på hans kontor, och på alla hans frågor

svarade hon så, som hade hon stått inför Gud sjelf.

När de skildes åt, voro bådas ögon fulla af

tårar; men Maren gömde djupt i sin vida, oåtkomliga

ficka den stora, väl fylda plånbok, han gifvit henne.

»Behöfs det mer», sade han, »så skrif mig till.

Adressera brefvet till kontoret . . . kom i håg det

. . . han får inte lida nöd eller alldeles förfalla.»

»Jag skall göra mitt bästa», svarade Maren; »men

inte vet jag hur länge han stannar hos mig. Sådana

der stackars komedianter ha ju ingen ro, utan måste resa

land och rike omkring.»

»Och ringen inlöser ni så fort som möjligt och

sänder mig den», sade han, i det han tryckte hennes

hand.

*Laura hade vistats i sitt nya hera ett par veckor,

och Einars förhoppning om att få en trefhg

lekkamrat tycktes alldeles gå i qvaf. Hon satt helst inne i

sin kammare och var så ovanligt stillsam och tyst, att

Regina förklarade sig aldrig förr ha sett ett så trögt,

obehagligt barn.

Den lilla söijde sin mor, söijde henne djupare

än de flesta barn vid hennes ålder skulle hafva gjort,

ty hon hade nästan uteslutande lefvat till sammans

med henne, afskild från alla andra menniskor.

Fadern, till hvilken hon blickat upp med

svärmisk beundran och kärlek, hade oftast vistats

utomhus och föga bekymrat sig om henne, då modern

der-emot ej viste någon annan eller bättre tröst än sin

lilla dotters sällskap. Bärande inom sig vissheten om

en snar död, sökte hon med nästan feberaktig ifver

inplanta i det föga mer än sjuåriga barnets sinne läror

och vishetsregler, som voro vida öfver dess

fattningsförmåga, men dock, inympade med kärlekens hela

vältalighet, qvarlemnat intryck, som ej snart skulle

utplånas.

Genom detta ständiga sällskapande och

samtalande med sin mor hade Laura blifvit ett tänkande,

allvarligt, något liilgammalt barn.

Van att anförtro modern hvaije tanke, att i

hennes ögon läsa en outsäglig kärlek, att smekas och

omhuldas af hennes händer samt skåda hennes milda

ansigte och ljufva leende, blef Laura redan från

första ögonblicket förskrämd och nästan isad af Reginas

stränga drag och hennes ovänliga mottagande.

»Sitter du här sysslolös igen?» sade Regina, som

tittat in genom dörren under sin inspektionsrond.

»Tag dig då något för, du är ju stora flickan».

Laura satt vid det öppna fönstret, solen sken in

i rummet, som den brukade en stund på

eftermiddagen, och liumma flägtar spelade omkring henne. Det

var vår, kastanien inunder henne hade just öppnat

sina blomknoppar, bina surrade, tulpaner och

narcisser prunkade på rabatterna, och vattenkonsten

spelade. Hennes fönster låg alldeles öfver trädgården, so-len gassade här mellan hustak och murar och

påskyndade växtligheten.

Hade hon vågat, skulle hon ha sprungit dit ned;

nu nöjde hon sig med att betrakta svalorna, som flögo

ut och in under takåsen, och solstrålarnes prismatiska

lek på vattendropparne från fontänen. Hennes

ansigte strålade, hon var lycklig och hade glömt det

närvarande.

»Fålla den här serveten tills jag kommer igen,

här är nål och tråd», fortsatte Regina och gick sin

väg, sedan hon stängt till fönstret och dragit för

half-gardinen.

En smärtsam tyngd lade sig nästan förlamande

öfver det lilla barnahjertat. Vår, solsken och

fogel-sång voro glömda, och vattenkonstens genom

glasrutorna knappt förnimbara sorl lät ej längre jublande,

utan så outsägligt sorgset och klagande.

Hon tog serveten. Båda sidorna voro vikna och

tråcklade. Hennes händer skälfde och tårar

förblindade hennes ögon. Regina hade aldrig ett ögonblick

tänkt sig möjligheten, att en sjuårig flicka ej skulle

kunna sy, och aock var det så. Enka hade läst med

sin dotter, skrifvit och spelat piano så mycket hennes

svaga krafter det tillåtit, men för resten låtit henne

roa sig med dockor och andra leksaker, så mycket

hon velat. Undervisning i sömnad, som aldrig roat

henne sjelf, hade hon ej tänkt på att gifva henne.

Förtviflad förde Laura synålen upp och ned, sökande

att efterlikna hvad Regina börjat. Upprepade gånger

stack hon sig i fingrarne och slet af tråden; det gick

ej, och hon blef allt ifrigare, tills hon i en paroxysm

af vrede kramade i hop serveten och kastade den i

en vrå.

Fruktan för mosterns vrede vaknade emellertid

hos henne. Hon tog upp arbetet, tittade förstulet ut

i tamburen för att se om någon gaf akt på henne,

öppnade dörren, flög utför trappan och bultade af

alla krafter på en dörr i undre våningen, under det

hon rädd såg sig tillbaka, bäfvande för att vara

förföljd.Långsamma, släpande steg näimade sig. Hon

var räddad; det var mormor sjelf, som öppnade.

Här, i tre små rum inåt gården, hade denna haft

sin bostad allt sedan hennes man dog. Hon älskade

sol, blommor, ungdom och glädje och hade derför

nekat att bebo* den komfortablare men dystra

lägenheten utåt gatan, som i stället uthyrts.

»Hvad är det nu igen, barnet mitt?» sade den

gamla med en blick på Lauras rödgråtna ögon.

»Det är den här, jag kan inte», svarade hon

snyftande och räckte fram serveten.

»Inte värre», sade gumman småleende; »kom in,

så få vi hjelpas åt.»

Här nere hade Laura redan tillbragt många glada

stunder och ständigt längtat tillbaka; men barnens

besök skedde alltid på bestämda tider, och det var

nu första gången hon vågat sig ned på egen hand.

Här funnos blomkrukor i fönstren, mjuka,

beqvä-ma möbler och så många vackra saker, vackrare än

Laura någonsin sett, och dock var det endast några

spillror från det forna hemmet i Hamburg.

Fin och förnäm i hållning och väsen rörde sig

»gamla frun» bland dessa qvarlefvor af forna tiders

prakt. Det snöhvita håret, på hvilket en -spetsmössa

nvilade, de goda ögonen, de rena, fridfulla dragen

passade så väl för omgifningen, och utan att kunna

förklara hvarför, blef Laura här som förvandlad, glad

och fri. Afven i dag blåste hennes sorg bort liksom

af sig sjelf, och hon skrattade helt muntert åt sina

misslyckade försök, under det mormodern påtog sina

glasögon och gaf henne den första sylektionen.

Kosorna doftade, fönstret stod öppet, de hvita

tyllgardinerna flägtade för luftdraget, och

vattenkonstens plaskande lät åter som en jublande musik.

Det var för öfrigt just »gamla frun», som

förvandlat den fula gården till en härlig trädgård, en oas

midt bland dessa mörka, brännande stenmassor. En

stor kastanie fans der förut, men åtskilliga andra träd

och växter voro ditplanterade. Vildt vin och

murgröna täckte murarne rundt omkring som en ogenom-tränglig grönskande vägg, de blomprydda

gräsmattorna liknade sammet, och den enkla fontänen,

omgif-ven af snäckor, stenar och bladväxter, spridde en

behaglig svalka.

»Skönhet och behag liksom växa upp i hennes

spår», plägade Arvid Munther säga om sin mor.

Sanningen var, att det skönhets- och konstsinne,

som satt sin stämpel på hans barndomshem, väl

egentligen utgått från henne, ehuru faderns öfverdrifna

svärmeri för allt hvad artister, skriftställare och musici

hette föranledde allmänheten att tro, det han varit

den egentliga själen deri.

Arvid Miinthers medfödda kärlek till konst och

konstnärer hade nu blifvit undanträngd genom de

enformiga, tröttande kontorsgöromålen, som aldrig

till-läto någon hvila; men nere hos modern kände han

ofta liksom en flägt från forna sälla tider, som

syntes honom allt ljusare, ju större kraf det

närvarande lade på hans tid och krafter.

Regina deremot trifdes ej nere hos svärmodern

och såg med en blandning af förakt och ogillande på

dessa taflor och statyer från antiken, mytologien eller

historien, som i hennes ögon voro rent af oanständi-

f;a i all sin skönhet. Hennes förslag att betäcka

taf-orna med flor, eller rent af borttaga dem, hade

vänligt men bestämdt förkastats, och öfver intet i

verl-den var den gamla så stolt som öfver dessa skatter.

»Berätta något om mamma», bad Laura, medan

mormodern sydde och hon sjelf såg på.

Hennes små ovana fingrar buro sig så tafatt åt,

att den gamla föredrog att sluta arbetet, i förhoppning

att derigenom åtminstone denna gång bespara barnet

förebråelser.

Det var ej första gången, Laura här nere hörde

talas om sin mor, om hennes skönhet, hennes härliga

stämma och hängifna kärlek till sin make.

Om hennes senare lif viste Laura mer än någon

annan, men hon hade varit för mycket barn för att

förstå annat än konturerna deraf.Huru än hennes tankar och minnen rörde sig

kring modern, fans dock intet i verlden, som

intresserade henne så som hvarje den minsta upplysning

om faderns person och lif; ty han stod för henne som

en olöst gåta, en skön förtrollad prins från sagotiden,

ej som en vanlig dödlig. Huru många gånger hade

hon ej också sett honom pröfva präktiga drägter, som

hon viste att han skulle bära på teatern, dit han

hvaije afton gick, ja der han uppehöll sig hela

dagar-ne — så trodde hon åtminstone. Huru många gånger

hade hon ej gråtit sig till sömns af längtan att få se

honom der, .och huru hade hon ej i sin fantasi sökt

framtrolla den sagoverld, hvari hon trodde honom

röra sig!

Nu, när mormodern talade om hvilken stor

skådespelare han varit, hur han med sitt spel hänfört

tusende, och hvilken klang hans stämma haft, glödde

Lauras kinder, hennes ögon strålade, hennes mun

stod halföppen, och hennes längtan att skåda allt

detta rent af hotade att spränga det lilla hjertat.

När Regina efter ett par timmar kom tillbaka för

att se huru Laura utfört sitt arbete, låg serveten

färdig och ordentligt hoplagd.

Hon betraktade den länge och med förvåning.

»Nu har du varit rigtigt snäll», sade hon.

Laura rodnade, böjde sitt hufvud och kände ett

sting i hjertat. Hon tyckte sig för första gången i

sin lefnad hafva gjort sig skyldig till en osanning.

* *

»Naturligtvis vill jag också att hon skall i skola»,

sade Regina till sin man en afton inne i

sängkammaren, »det är min sann intet nöje att ständigt se

hennes surmulna ansigte; men att sända henne iden

förnämsta pensionen i staden vore en dårskap.»

»Hvarför det?» svarade han leende. »Hon har rika

anlag.»»Det har jag inte märkt», sade Regina

uppbrusande; »hon har svårt att fatta, hon bär «ig alltid

dumt och tafatt åt, när jag skall lära henne något.»

»Einar och Ludvig gå i d.en bästa skolan», återtog

han med ett orubbligt lugn, som retade henne till

vrede och gaf honom öfvertaget.

»Så skall det väl också vara någon skilnad

emellan dem och en flicka, som inte har ett öre och får

taga emot allt som nådegåfvor», svarade hon ännu

häftigare. »Du står inte till svars för att uppfostra

henne till en ställning, som hon aldrig kan göra

an-s

dervid står jag fast», återtog han. »I morgon anmäler

jag henne i fröken B:s pension.»

Regina såg på sin man. Hon var ei van att

blifva motsagd. Aldrig förr än detta barn kommit i

huset hade han haft någon annan vilja än hennes.

Då han ständigt var sysselsatt på kontoret, hade hon

vant sig vid att i allt göra som hon sjelf ville, utan

att rådfråga honom, och slutligen glömt, att hans ord

kunde ega någon betydelse.

Bittra, ovänliga tankar stego upp inom henne.

Denna lilla bleka, svartklädda flicka, med sitt

allvarliga, sorgsna ansigte, gick der dagligen som en

lef-vande förebråelse; ty hon kände, att hon hatade

henne, och var för rättskaffens att ej sjelf lida deraf.

I detta ögonblick fick hon också en ökad

förnimmelse af att det var en fiende, hon hade att strida

med, som ville beröfva henne hennes rättigheter, ja

redan gjort böijan dermed.

Laura hade börjat gå i skola. Hon hade fått

kamrater, hon, som aldrig förr varit till sammans med

andra små flickor, och såg redan barnsligare och

mindre lillgammal ut.

»Kom ned och lek med oss», ropade Einar upp

till hennes fönster, i hvilket hon satt vid sina lexor.

som vore hon min dotter,»Jag kan inte geografien ännu.»

»Tag den med, jag skall hjelpa dig», svarade han,

»kom bara!»

Hon tog den näpna hatten med det enkla, svarta

sammetsbandet, moderns sista gåfva, och sprang utför

trappan, tagande flere steg i sänder.

Inom några ögonblick kunde hon lexan, Einar

hade den sjelf på sma fem fingrar och uppritade med

största allvar på den smala sandgången Frankrikes

berg- och flodsystem.

Nu börjades leken. Gamla frun satt i sitt

fönster och såg på, emellanåt ropande till barnen att

hålla sig på gångarne och ej trampa ned gräsmattan.

Syrenerna doftade, guldregn och ljusröd " hagtorn

blommade under kastaniens skuggiga grenar, och solen

kastade i sin nedgång en varm strålflod af ljus öfver

husmassorna, barn gestalterna, det milda gumansigtet

inom fönsterramen samt vattenkonstens glittrande

droppar.

Det var en trång plats att leka »taga fatt» på,

men gångarnes slingringar gjorde, att det var lätt att

undvika hvar andra, då det aldrig kunde falla barnen

in att göra den gamla emot genom att taga genvägar

öfver de välvårdade rabatterna. Varm och rosig sprang

Laura, förföljd af Einar och Ludvig, hvilken senare

dock kom långt efter.

Laura var ej lätt att fånga; men till slut gensköt

Einar henne, när hon minst väntade det. Hon for

rakt i hans famn, båda skrattade af allt sitt hjerta,

och medan de stodo så, upplyfte han hennes ansigte

och kysste henne.

»Kom genast in, Laura», ropade en sträng röst

genom ena barnkammarfönstret, som slogs upp med

en häftig skräll; »det är sista gången jag vill se dig

springa och flamsa på detta sätt.»

Laura bleknade af förskräckelse, i det hon såg

upp till mostern. Aldrig hade hon sett dennas

ansigte bära ett så vredgadt, rent af hatfullt uttryck

som nu.»Mamma, låt henne få stanna, vi ha så roligt»,

bad Einar och fattade beskyddande Lauras hand.

»Det passar inte för en flicka att leka med

gossar . . . men du, Einar, må gerna stanna», fortsatte

hon med den mildhet, stämman alltid antog, då hon

tilltalade sin älskling.

»Inte utan henne», sade han ifxigt, »då‘är allt nöje

förbi.»

»Kom, hör du inte!» ropade mostern åter, med en

stämma, som blef rent af skärande i sin vrede.

»Kom då», sade Einar med flammande kinder, i

det han fattade Lauras hand och drog henne med sig.

Regina hade en lång stund från

barnkammarfön-stret åsett barnens lekar, med en sällsam blandning af

glädje öfver sin gosses smidiga, behagliga rörelser och

vrede öfver att lekkamraten skulle vara »den der

flickan», som nu, öfvergjuten af solsken och glädje, var

så förtrollande vacker. Då Einar kysste henne,

förlorade hon all besinning; hon viste ej hvarför, men

det var nästan en rent fysisk smärta, som

sammanpressade hennes bröst.

I tamburen mötte hon barnen, och hennes vrede

ökades, då hon fick se Einar ännu med Lauras hand

i sin.

»Mamma», sade han med blixtrande ögon och stolt

upplyft hufvud, »banna mig så mycket du vill, men

inte henne, hör du, inte henne.»

De ord, som redan sväfvat på Reginas läppar,

kommo ej öfver dem; men hennes bröst arbetade och

hon gjorde en rörelse liksom hade hon varit på väg

att handgripligen gifva Laura en tillrättavisning.

Kanske anade gossen detta, ty han rätaae upp

sig, som hade han varit en man; men med ett hastigt

omslag i känslor slog han armarne om moderns hals

och brast i tårar.

Då glömde Regina Laura, som smög sig in i sitt

rum, glömde, att någon annan än Einar fans i

verl-den. Hon var ej van att se honom gråta.

* *

*Efter denna dag vågade Laura sig knappast ur

sin kammare annat än till måltiderna, och hennes

ensamhet afbröts sällan annat än af mosterns ovälkomna

besök, då denna stack in hufvudet för att se efter

hvad hon hade för sig.

En hastig knackning, då Regina uppehöll sig i

köksafdelningens aflägsna regioner, lät dock emellanåt

höra sig. Det var Emar, som kom med en bok,

några blommor eller läckerheter, han lyckats

öfverkom-ma, och under några ögonblick utbytte de båda

barnen sina förtroenden samt pratade och skämtade

kanske med dubbelt så mycket nöje, just derför att de

viste det vara en stulen fröjd.

Laura, som, då hennes mor lefde, ej en minut

skulle tänkt på att förhemliga något för henne, satte

nu en rigtig ära i att lura mostern och i hemlighet

företaga något, som denna ogillade, och hon förledde

ofta Einar dertill.

Om aftnarne, då hon, knäfallande vid bädden,

gjorde sin aftonbön och, som modern lärt henne, gick

tul doms med sig sjelf, grät hon bittra tårar öfver att

veta sig bryta mot dennas lärdomar och förmaningar,

som ännu voro lefvande inom henne, men hvilka

dagligen öfverträddes oaktadt alla föresatser.

Hon kämpade en strid, hvari hon stod alldeles

ensam, en strid, som ingen anade, mot sitt häftiga

lynne, om hvars tillvaro hon ej förr än nu haft en

aning, och sin till hat gränsande ovilja mot mostern. Hon

hade lofvat sin mor att blifva god och hade ej

kunnat lefva till sammans med henne utan att vörda dygd,

sanning och mildhet, och nu kände hon sig för hvarje

dag allt mer aflägsnad från denna moder, som stod

för hennes själs ögon sam en förklarad engel, värd

hennes tillbedian.

Hpn mindes också Marens ord: »Du skall tro, att

bon ännu är dig nära, att hon ser hvad du gör och

vet alla dina tankar.>

Detta var numera ingen tröst för barnet; men

ibland grät hon, grät af en brinnande, förtviflad

längtan efter att blifva sluten i en varm, älskande famn,och tankarne på fadern blefvo allt lifligare. Han om

någon skulle väl älska henne; h varför skulle hon

lefva här bland främlingar, när hon hade honom?

I morbrodern egde hon en sann vän, men äfven

i förhållandet till honom hade insmugit sig något

skeft, som omedvetet plågade henne. Hon hade med

sin skarpa blick märkt, att hvarje smekning eller

vänligt ord, han gaf henne, plågade mostern, och ibland

hände det, att hon njöt af att reta denna och med

ren öfverläggning uppmuntrade honom till att kela

med sig. Sedan förebrådde hon sig äfven detta, och

i sina anfall af ånger gick hon till en motsatt

ytterlighet och undvek honom alldeles.

En annan källa till ständiga bekymmer var, att

Regina, som ansåg att qvinnor i allmänhet och

Laura framför andra knappast behöfde andra kunskaper

än att sköta ett hushåll, aldrig lemnade henne tid

till öfverläsning, utan tog henne med i alla

möjliga sysslor, till hvilkas utförande hon dessutom ännu

var för ung och saknade alla anlag. Förebråelser då

och förebråelser i skolan, der hon så gerna velat

blif-va berömd, förbittrade hennes lif.

Lyckligast var hon i sin lilla kammare, der hon

mest lefde i det förflutna eller framtiden och

stundom alldeles glömde det närvarande.

Der hade hon också sina förborgade skatter, om

hvilkas tillvaro ingen hade någon aning, men som

hon emellanåt i hemlighet betraktade.

En afton — det var redan sent, och hon var

säker om att få vara ostörd — hade hon framtagit

dem alle sammans: gamla fotografier af fadern,

framställande honom i en del stycken, der han uppträdt,

snäckor och tång, samlade under vandringarna vid

hafsstranden till sammans med modern, glitterguld,

plymer, söndriga oäkta smycken, en kasserad

sminkburk och några andra småsaker, allt spillror från det

teaterlif, som brusat henne förbi så nära, utan att hon

fått blicka in deri.

Hon var till hälften afklädd, den knubbiga

halsen och armarne voro bara, klädningen låg kastad påen stol, förklädet och kragen på en anlian. Kring

halsen hade hon, på en grof tråd, bundit fast ett

hjertformigt smycke, ett annat satt i det hvita

lif-stycket. På hufvudet bar hon två illa medfarna röda

plymer, ur sminkburken hade hon gifvit sina kinder

högre färg och med ett kol ur kakelugnen svärtat de

redan förut mörka ögonbrynen.

Hon var dock ej nöjd med sitt verk. I stället

för att blifva vackrare dérigenom, som hon sett

fadern blifva, var hon nästan vanstäld. Ögonbrynen

sågo ut som tjocka, svarta fläckar, och kinderna voro

randiga. Efter många försök blef det dock något

bättre, och hon stälde sig framför spegeln,

gestikulerande och deklamerande, alldeles som fadern gjorde

då han inlärde en rol.

Regina hade emellertid, under det hon höll på

att kläda af sig, märkt att barnflickan ej återlemnat

hennes sykorg, ur hvilken hon tagit knappar till

Ludvigs nya jacka. Förargad öfver denna oordning

kastade hon en schal öfver axlarna och sprang in i

barnkammaren för att gifva henne en lexa och sjelf

herota det saknade.

Det var mörkt, tjenstflickan sof redan, och Regina

uppsköt att banna henne till dagen derpå. Hon

böjde sig ned och kysste först Ludvig och sedan Einar

samt stannade derefter vid dennes bädd och lyssnade

till hans regelbundna andetag.

I det samma märkte hon, att det lyste från

Lauras fönster, som låg i vinkel med barnkammarens.

Alla veka känslor flydde, inom ett ögonblick hade

hon gått öfver matsalen och tamburen samt stod

innanför dörren i det lilla oordnade rummet, utan att

I/aura märkte det, upptagen som hon var af hvad hon

hade för händer.

Bn örfil på hennes kind och en kraftig hand,

som ryckte af henne plymerna, kom som en

hvirf-velvind och gjorde henne alldeles hufvudyr.

»Jag tror du vågar spela komedi i mitt hus. Tag

af dig grannlåterna på ögonblicket», befalde Reginadet darrande barnet, »och kora sedau hit och låt mig

tvätrta dig.»

Tigande och ödmjuk gick Laura till tvättfatet,

der Regina Tedan väntade med den intvålade svam-

Sen. Erika hade stundom sjelf brukat tvätta sin lilla

icka. Sedan hon dog, hade ingen annan hjelpt

henne. Vid minnet deraf trängde tårarne sig fram i

Lauras ögon, under det hon sökte värja sig mot

mosterns obarmhertiga hand, som gripit fast i hennes

arm, under det hon omildt förde svampen upp ooh

ned öfver hennes ögonbryn och kinder, från hvilka

sminket ej ville lossna.

»Kläd af dig det fortaste du kan, medan jag tar

bort det här skräpet», återtog Regina och Döxjade

samla i hop de kringspridda småsakerna.

Laura stod och såg på, glömmande att lyda den

befallning, hon fått. Plötsligt kastade hon sig öfver

mostern, ryckte ifrån henne fotografierna och ropade

med af vrede skälfvande stämma:

»Det är mitt, det är mitt, du får inte taga det,

du får inte.»

»Får inte?» upprepade Regina med flammande

kinder, under det hon ur Lauras krampaktigt knutna

händer våldsamt slet de skatter, denna återeröfrat.

»Moster», skrek den lilla, görande ett sista

för-tvifladt försök att återfå sin egendom, »jag hatar dig!»

Det var som om dessa ord funnit ett eko i

Régi-nas hjerta; men hon svarade ej, utan såg endast på

Laura, som bäfvande sänkte sina ögon, under det

hon med bedjande stämma hviskade:

»Ser du inte, att det är pappas porträtt?»

»Jo, jag ser, att det är den odogan, den

lättsinnige komedianten, som styrt ut sig i opassande

dräg-ter», svarade Regina kärft.

»Nej», sade Laura, liksom upplysande, »det är

bara pappa.»

Det låg något rörande i barnets tro på sin far,

som afväpnade Regina.

»Jag vill inte säga något ondt om honom»,

åteT-tog hon med mildare röst. »”Men kom i håg, en gångför alla, att allt hvad till teatern hör är mig

förhatligt och att jag aldrig vill ens höra talas om

skådespelare: jag afskyr den sortens folk.»

Då Regina gått, efter att hafva stoppat om Laura

och befalt henne att ej gråta längre, smög den lilla

sig ur sin bädd. Mostern hade medtagit ljuset, men

den lilla letade rätt på tändstickorna, som mostern ej

tänkt på att medtaga, och såg, under det hon tände

den ena efter den andra, hvilka förluster hon gjort.

Smycken, smink och plymer voro borta, men alla

porträtt och småsakerna erter modern lågo qvar.

Då lutade hon ansigtet i händerna ocn grät af

glädje.

»Jag skall försöka att inte hata henne»,

snyftade hon.

* *

*

Sex år förrunno enformigt och stilla.

Laura var fjorton år gammal, lång, spenslig, blek

och mager, med ett par mörka, svärmiska ögon, som

föreföllo nästan allt för stora, och en uttrycksfull

mun, hvars läppar darrade vid minsta sinnesrörelse.

»Hon blir mte vacker, det kan ni väl se», sade

Regina med ett belåtet leende.

»Hon är vacker», svarade Einar raskt.

»Hon har sin fars djerft tecknade profil och

moderns ögon, det är ett ovanligt ansigte», sade Munther.

»Ovanligt obehagligt, det vill jag gå in på, och så

vindar hon ju dessutom», menade Regina.

Förhållandet mellan henne och Laura syntes

mindre fiendtligt än förr, då båda försökte lägga band på

sina känslor.

Regina hade lidit ännu ett nederlag gent emot

sin man, då denne fått i sitt hufvud, att Laura hade

musikaliska anlag och borde lära spela piano.

»Så snart det gäller den der flickan, är han som

förhexad», tänkte Regina, då alla hennes

invändningar tjenade till intet och han, utan att vidare Tåd-

6fråga henne, anskaffade den skickligaste lärare, som

fans att tillgå.

Det visade sig snart, att Laura egde en ovanlig

musikalisk begåfning.

»Dina skalor ocn öfningar döda mig, jag står

inte ut längre», klagade Regina ofta vid Lauras

öfver-spelning.

»Hon kan spela öfver nere hos mig», sade

mormodern en gång; »det vore mig ett nöje.»

Regina svarade ej strax. Hon var i sitt innersta

hjerta afundsjuk öfver den kärlek, alla visade den

gamla. Till och med att se Lauras hängifvenhet för

mormodern plågade henne, och hon tyckte ej om att

barnen vistades för mycket i undre våningen; men

att blifva qvitt Lauras klink var en allt för stor vinst

för att hon ej skulle gå in på förslaget.

»Efter hon nödvändigt skall spela, så är det

kanske bäst», svarade hon omsider. »Det kan blifva

hennes födkrok kanske, om hon är flitig.»

Efter denna dag spelade Laura med gladt sinne,

viss att mormodern aldrig tröttnade att höra äfven

de enformigaste löpningar och skalor.

I skolan gick det äfven framåt, men sina lexor

läste hon mest öfver om nätterna, emedan hon ej

fick tid dertill om dagen.

En gång, då Emar funnit henne

storgråtande öfver en försummad lexa, föreslog han, att hon

skulle läsa öfver om qvällarne, sedan modern lagt sig.

»Och det tror du skulle gå», svarade Laura

snyftande. »Hon har ritat linier på ljuset, hon profvade

en qväll hur mycket som gick åt medan jag klädde

af mig, och sedan får jag aldrig bränna en hårsmån

mera.»

»Det skola vi väl bli två om», svarade han

uppmuntrande.

Om aftonen, när modern vände ryggen till, räckte

han Laura en liten ljusbit, som han snattat ur

handkammaren, och hvilken hon skyndsamt stack i sin

ficka. Efter denna dag förvandlades många af deslantar, Regina skänkte sin älskling, till

belysnings-medel vid Lauras nattliga studier.

Hon satt till en början upprätt i sängen, med

ljuset i handen, färdig, om så behöfdes, att

ögonblickligt släcka och gömma det i bädden; men snart

bortlades all försigtighet, då mostern ej längre gjorde

några nattliga besök, utan nöjde sig med att det ljus,

hon bestod, aldrig var brändt örver den tillmätta

linien.

Regina hade dessutom fått ett bekymmer, som

helt och hållet upptog hennes tankar och gjorde att

hon egnade Laura mindre uppmärksamhet: Einar

visade ingen håg för handeln.

Visserligen gick han dagligen på kontoret, men

han var liknöjd och tanklös, lemnade ofta arbetet

halffärdigt och öfvergaf sin pulpet före någon annan.

Allt sedan han föddes hade modern i tankarne

sett honom som chef för firman. Köpmannens yrke

var det enda, hon aktade. Alla hennes förfäder hade

egnat sig deråt, gift sig med köpmansdöttrar och

uppfostrat åtminstone äldste sonen till sin efterträdare.

»Han duger inte till affärsman», förklarade

Miin-ther redan då Einar var blott tio år gammal.

»Duger inte», inföll Regina, såraa vid tanken på

att det kunde finnas något i verlden, hvartill hennes

gosse ej skulle duga.

Allt som åren gingo kom hon dock till den

sorgliga vissheten, att hur det än kunde vara med

dugligheten, saknade han åtminstone all håg för affärs-

»Tala ej derom, det är väl nog om Ludvig egnar

sig deråt», svarade mannen med häftighet, hvaije

gång hon försökte vidröra detta ämne.

Regina hoppades, att han vid mognare ålder skulle

visa mera förstånd, men hon kunde ej hindra, att han

hängde öfver boken till sent inpå natten och alltid

helst vände samtalet på konst, litera tur och tidens

tuer och mer frisinnade idéer, som af henne ansågos

lör dåraktiga och öfverspända.Hon hade gladt sig åt hans redan som barn

visade viljekraft och mod, gladt sig åt att ändtligen i

honom få se en man, till hvilken hon kunde blicka

upp, men dock aldrig tänkt sig honom med en vilja,

starkare eller motsatt hennes egen. Det fans också

ögonblick, då hon med svartsjukans olidliga (jval

tyckte sig märka, att hon ej var eller skulle blifva

den, som hade största väldet öfver honom.

* *

*

»Spela några af Mendelssohns Lieder, Laura», bad

Einar en afton nere hos farmodern.

Det var på senhösten och hade regnat hela

dagen. Genom de med luckor tillstängda fönstren

trängde ljudet af stormen, som hven utanför och förde

kastanieträdets grenar mot hvar andra i rastlösa,

enformiga rörelser. Stundom smattrade det till mot

rutorna vid en häftigare regnby, och man inbillade sig

nästan känna, huru vindstötarne skakade hela huset.

En kolhög flammade i den öppna spiseln och spridde

sitt sken öfver taflor, statyer och böcker, öfver flygeln

vid ena väggen, öfver blomstergruppen mellan

fönstren och öfver den gamla, som satt i sin gungstol,

insvept i en mjuk schal och med ett förnöjdt leende

på de tunna läpparne.

Laura hade slagit sig ned på en pall vid hennes

fotter, smekande hennes skrynkiga händer. Hon

hade en lång stund blickat upp i hennes ansigte och

undrat öfver huru det var möjligt att se glad och

fridfull ut, då man var så gammal och hade så litet

qvar af lifvet, detta härliga, okända lif, som låg

framför henne sjelf som ett efterlängtad t, väntande Eden.

»Mormor», sade hon, »skulle du inte vilja lefva

om ditt lif?»

»Nej», svarade den gamla vemodsfullt och strök

smekande flickans mörklockiga hår, som ständigt ville

falla ned öfver pannan. »Jag är lika glad öfver hvad

som ligger bakom mig, som du öfver hvad du väntar

och hoppas.»Yid dessa ord sänkte Laura sitt hufvud och föll

i djupa tankar.

Regina satt i soffans mörkaste vrå bakom

divansbordet och stickade, under det hon eme^anåt

betraktade Einars ansigte, på hvilket ljusreflexerna spelade

der han satt framför eldstaden, djupsinnigt stirrande

in i glöden, som knastrade och föll till sammans.

Han hade samma stränga profil som modern, och

äfven hennes mörka, raka, något oböjliga hår; men i

hans ögon låg något ömt, passionerad?, som ej fans

i hennes, och ehuru hans läppar stundom kunde

sammanpressas liksom af en okuflig energi, spelade oftast

omkring dem samma drag af vekhet och godhet, som

utmärkte fadern. Han var lång och kraftfullt bygd,

och ett lätt fjun skuggade öfverläppen; men detta

oaktadt såg han ovanligt barnslig ut för sin ålder,

»fylda sjutton», som han med stor belåtenhet berättade

för hvem som ville höra på.

Laura reste sig ögonblickligen, när han bad henne

spela, gick till pianot och böljade ett af hans

älsk-lingsstycken.

Det var nästan mörkt i rummet. Reginas

strump-stickor, som rasslade mot hvar andra, och stormens

tjut utanför ackompagnerade musiken, som fortfor

utan afbrott; ty när Laura kom till pianot, glömde

hon sig qvar och spelade stycke efter stycke.

Emar hade ändrat plats och satt sig i närheten

af flygeln, så att han kunde se hennes ansigte och

händer. Med hufvudet stödt mot handen,

öfverlem-nade han sig åt ljufva drömmar. Han älskade musik

nästan med passion, tårar uppstego, utan att han viste

det, i hans ögon, och då non slog det sista

bortdö-ende ackordet, böjde han sig ned, fattade hei^nes hand

och förde den sakta öfver sin panna.

»Ingen i verlden spelar så som du», sade han med

dftmpad röst.

Kegina hörde dock yttrandet, strök häftigt eld

en tändsticka, och inom ett ögonblick upplystes

rommet af skenet från lampan på divansbordet.Laura tog sitt arbete; hon hade under mosterns

leduing blifvit ganska skicklig i sömnad. Einar

fördjupade sig i en bok, och samtalet gick trögt.

»Morbror kommer visst ovanligt sent i afton», sade

Laura och qväfde en gäspning.

Dessa ceremoniösa tebjudningar hos mormodern,

då Regina genom sin högtidliga värdighet lade band

på munterheten och jagade trefnaden på flykten, voro

ej i ungdomens smak och något helt annat än de

glada timmar, de stundom tillbragte der nere under

skämt och upptåg, som kommo rummen att genljuda

af skrattsalvor.

Hit ned kommo de också alla med sina små

sorger och förtroenden. Den gamla förstod dem så väl

och intresserade sig för allt.

Hon begrep Emars motvilja för att sitta på

kontoret och lyssnade gerna till hans högt flygande

planer, hon hjelpte Laura med tusen småsaker och

intalade henne tålamod, när Regina var vid sitt värsta

lynne och allt för tydligt lät henne känna sin

ställning som nådehjon, och slutligen tröstade hon också

Ludvig, då denne påstod, att modern var orättvis och

ej hade hjerta för mer än en af sina söner.

När Miinther efter kontorstidens slut med Ludvig

inträdde i sin mors salong och efter gammal vana

vördnadsfullt kysste hennes hand, var det som om

alla känt en lättnad, och en viss anda af trefnad

utbredde sig med ens i det lilla sällskapet.

Efter gammal vana kysste han ocKså sin hustrus

hand och gick sedan bort till Laura och klappade

hennes lockiga hufvud.

»Du har glömt byta om jacka igen, Ludvig, ser

jag», sade Regina snäsigt.

»Det var inte tid att tänka på sådant, pojken har

arbetat som en hel karl borta på kontoret ända sedan

klockan fem, då han kom från skolan», svarade

Miin-ther och betraktade med stolthet sin yngste son, hvars

glada, rödletta ansigte formligen sken af belåtenhet

öfver berömmet.Dessa ord, som skulle gjort Regina öfverlycklig

om de gält Einar, retade henne nu.

»Han har icke hufvud för något bättre», svarade

hon snäft.

Ingen låtsade höra hennes anmärkning, och

föremålet derför tycktes fullkomligt trösta sig med den

tallrik nötter och russin, farmodern räckte honom.

»Lägg bort sömmen, liten», sade Munther och

satte sig bredvid Laura; »jag har något att berätta dig.»

»Hon kan höra och sy på samma gång», anmärkte

Regina skarpt.

Laura tog åter upp det redan bortlagda arbetet,

under det hon förvånad blickade upp i morbroderns

ansigte.

»Din far kommer till staden om tisdag», sade han.

»Pappa», ropade hon och sprang upp från sin

plats.

Hennes kinder glödde, hennes läppar darrade, och

mormodern såg på henne med fuktiga ögon. I

hennes utrop hade legat så mycken qväfa, sammanpressad

längtan, saknad och kärlek.

»Lugna dig då», hördes Reginas förmanande

stämma borta från soffhörnet, »du bär dig ju rigtigt

galet åt. Detta fattades bara», tillade hon med saktare

röst.

»Han medföljer D:ska truppen och skall uppträda

som Egmont», återtog Mtinther; »det står i tidningen

för i afton.»

Lauras arbete låg på golfvet. Med flammande

kinder och blixtrande ögon gick hon häftigt fram och

tillbaka i rummet.

När hon gick förbi Einar, slog hon ett ögonblick

sin arm om hans hals och utbrast med af rörelse

darrande stämma:

»Vi få då ändtligen vår önskan uppfyld!»

»Det är förfärligt att se ett barn så passioneradt.

Sätt dig i Guds namn och uppför dig som folk», sade

Regina med vredgad röst.

»Att få träffa honom, att få se honom uppträda!»

upprepade Laura med hopknäppta händer, under detmosterns ord gingo henne förbi, som hade de aldrig

blifvit uttalade.

Einar hade gått till bokhyllan och kom nu fram

med en bok i handen.

»Vill du låna mig den, mormor?» bad han.

»Hvad är det för en?» frågade Regina skarpt.

»Egmont», svarade han; »jag vill läsa om den,

innan jag ser den.»

»Ser den!» sade Regina med en blick på

Einars beslutsamma ansigte. »Skall du också se sådant

skräp ?»

»Den är af Göthe, vet du inte det, mamma?»

svarade han häftigt.

»Det gör det samma», återtog hon strängt, »om

han eller någon annan skrifvit den. Hvarför nöjde

han sig ej med att skrifva andra böcker, om han nu

inte hade något nyttigare att göra? Teaterpjeser borde

inte finnas . . . verlden skulle vara både bättre och

lyckligare utan sådan uselhet.»

»Det är stort att kunna skrifva så», svarade Einar.

»Mamma, du går väl med oss på teatern denna enda

gång», bad han med den kärleksfulla röst och blick,

hon ei någonsin förr kunnat motstå.

»Aldrig I» svarade hon häftigt. »Aldrig kommer min

fot inom ett sådant röfvarnäste, och håller du af mig,

barn», fortsatte hon och lade sina händer på hans

axlar, »går du ej heller dit. Jag vet, att der är fullt

af frestelser och faror.»

»Jag går, mor», sade han och försökte skämta

bort hennes allvar; »jag går, skulle jag ock vandra

dit mellan lejon och drakar.»

* *

*

Laura hade återsett sin far, då han gjorde ett

kort besök i det Miintherska huset dagen efter sin

ankomst till staden. Han skulle uppträda samma

afton.Under våldsam sinnesrörelse hade han slutit henne

i sin famn, och hon hade gång på gång slagit sina

aTmar om hans hals och kysst honom, liksom ville hon

aldrig släppa honom ifrån sig, och dock stodo de,

sedan de första stormande känslorna lagt sig, som

fullkomliga främlingar gent emot hvar andra.

Han kunde ej rätt fatta, att den lilla flicka, som han

så föga bekymrat sig om och ej tänkt på annat än

som det barn, han villigt lemnat ifrån sig i sin

allt uppslukande sorg öfver moderns död, vuxit upp

till en smärt, högväxt jungfru, hvars själfulla ögon

forskande betraktade honom, liksom kunde de läsa i

djupet af hans själ.

Han kände sig beklämd och förlägen inför henne,

och hon hade tänkt sig honom helt annorlunda:

ungdomlig och strålande, liksom i hennes drömmar, och här

stod han, vacker ännu, men med slappa, härjade drag

och glanslösa, rödsprängda ögon, som undveko

hennes blickar.

En oförklarlig känsla af vemod bemägtiga^e sig

hennes själ: detta återseende, hvarefter hon längtat

dag och natt, var ej sådant hon väntat det.

Regina stod fast vid sitt beslut att ej följa med

på aftonens representation, och egentligen voro alla

glada deröfver.

Ludvig, som ej var särdeles angelägen att gå dit

och dessutom önskade ställa sig väl med modern,

erbjöd sig genast att stanna hemma, då den stora

striden i teaterfrågan egde rum, hvilken slutade med att

Regina i högsta förbittring lemnade rummet och

fljrdde ut till köksregionerna, förklarande, att hon

åtminstone ville visa, att hon hade sitt förstånd i

behåll och höll sig för god att uppmuntra en sådan

syndig lek.

Laura och Einar gingo hela dagen liksom i

feber, först af fruktan att Keginas vflja kunde blifva

den rådande, sedan af längtan efter det vidunderligt

härliga, aftonen skulle medföra.

I andlös spänning sutto de några timmar senare

i den fullsatta teatersalongen.Bullret af de inkommande hade tystnat.

Instrumenten stämdes, och inom ett ögonblick brusade den

härliga Egmonts-ouverturen genom rummet. Laura

kände hvarje ton, och dock var det något nytt, fullt

och mägtigt gripande; hon hade aldrig förr hört en

orkester.

För ett ögonblick glömde hon att betrakta ridån,

som skilde henne från härligheten innanför, märkte ej,

att gasen nedskrufvades, och vaknade först upp, då

hon hade framför sig den lifliga bågskjutningsscenen

i första akten.

Hon, som alla andra, skrattade åt Jetter,

skräddaren, skrattade bara hon såg på hans oemotståndligt

komiska personlighet, hans runda, skinande ansigte

och korpulenta gestalt. Hans tunna och pipiga röst

gaf en anstrykning af löjlighet äfven åt den

obetydligaste mening, han yttrade; men då Laura såg och

hörde honom, vaknade småningom ett gammalt, länge

insöfdt minne. Denne man hade hon ofta sett, han

hade fyirit henne på sina armar, gjort sig till hennes

lekkamrat och narrat modern att le, äfven då hon

varit som sorgsnast.

Namnet mindes hon ej och sökte ifrigt efter det

på affischen.

Herman v. Zandt stod der. Det blef varmt kring

hennes hjerta, det lilla rummet, der modern lefde och

dog, stod så tydligt framför henne.

Snart var hon dock inne i pjesen, njutande med

oerfarenhetens ofördunklade illusion.

Hon viste, att fadern ej var med under denna

akt, och hade tänkt sig den endast som förspelet till

hvad som skulle komma; men under scenerna mellan

Clärchen, dennas mor och Brackenburg greps hon

redan af hänförelse och fattade häftigt Einars arm för

att han skulle känna med henne. Han satt med

ögonen hängande fast vid scenen, glömsk af allt omkring

sig, och spratt upp, liksom yrvaken, då hon vände sig

till honom.

Ridån föll, otaliga händer gåfvo sitt bifall till

känna, och derefter utbröt i hela salongen detta obe-stämda sorl, sammansatt af hundratals dämpade röster,

som alla vilja delgifva hvar andra sina känslor, sitt

gillande eller sitt klander.

Laura var utom sig af förtjusning och kunde

knappt sitta stilla på sm plats; hon ville in till de

spelande.

»Morbror, jag känner honom, jag känner

skräddaren», sade hon med strålande ögon.

»Hvem?» frågade denne förvånad.

»Zandt, menar jag, och Clärchen, o, jag känner

henne också, det är Betty Enders. Ack, låt mig komma

in till dem!»

»Inte nu», sade morbrodern vänligt; »när det är

slut, skall du få gå in och helsa på din far.»

Med detta löfte nöjde hon sig och böljade

half-högt tala med Einar om de uppträdande.

»Modern var förfärligt ful, en rigtig hexa, tyckte

du inte det?»

»Jo, men hon spelade ^ 1 1

mande ögon och höra hans röst. Det låg sorg i den.»

»Clärchen var ändock bäst», återtog Laura

svärmiskt. »Hvad Betty Enders är lycklig!»

Från det ögonblick, Egmont inträdde på scenen,

satt Laura med hårdt sammanpressade händer och

fuktiga, glimmande ögon; hennes hjerta klappade och

kinderna brunno.

Det vaT hennes far, hennes far, denne man, som

redan vid sitt inträde mottogs med en salva applåder.

Hon såg sig omkring i den fullsatta salongen, med en

känsla af att alla borde förstå huru stolt hon var

öfver honom.

Nu hade hon återfunnit honom, här stod han

inför henne sådan hon sett honom i drömmen, detta

måste vara hans verkliga jag. Här tyckte hon sig vara

honom så nära, och hennes hierta ilade honom till

mötes med brinnande kärlek och längtan.

Hon glömde att tänka på innehållet af hvad han

sade; men till hvaije ord från hans mun lyssnade hon

som till den skönaste musik.

man blef sorgsen baraHans stämmas malmrika klang och böjlighet hade

också i alla tider varit hans förnämsta tjusningsmedel.

Miinther, som så ofta hört honom i hans bästa

dagar, suckade vid jämförelsen.

I tredje akteus hänförande scen mellan Clärchen

och Egmont, som visar sig för henne iklädd sin

lysande ordensdrägt, var ej månget öga torrt, och då

ridån föll, lutade Laura sitt hufvud mot Einars axel

och grät.

Han smög sin arm om hennes lif och hviskade:

»Hur stort att kunna skrifva sål»

»Och att spela så», snyftade hon.

Fjerde akten intresserade henne mindre.

Clärchen var ej med, och det handlade ej om kärlek, bara

om politik.

I femte akten, då Clärchen genom sin kärlek

förvandlas från den ljufva, hängifna älskarinnan till

hjelt-innan, som kämpar och skulle kämpa mot en verld

för den älskades räddning, trodde Laura sig aldrig

kunna få se något sköuare, och dock stegrades

hennes intresse allt igenom.

Under Egmonts första stora monolog kunde man

ha hört en knappnål falla, endast halfqväfda

snyft-ningar afbröto stundom tystnaden, och ännu mera

gripna blefvo åskådarne under scenerna mellan

Clärchen och Brackenburg, tills ändtligen vid musiken,

som betecknar hennes död och lampans sista

uppflammande, innan den slocknar, liksom en enda snyftning

genomfor hela salongen.

Sista scenen med Egmonts dröm, der frihetens

gudinna, bärande Clärchens drag, lagerkröner hans

hufvud, syntes Laura såsom det härligaste af allt,

och när han trädde emot vakten för att gå till döden,

modig och glad som till en fest, var det ej längre

Egmont hon såg, det var fadern. Sådan var han,

måste han vara; detta var ej spel, han var en hjelte.

Sista tonerna af segersymfonien förklingade, och

nu utbröt en entusiastisk bifallsstorm.

»Egmont, Walter, Walter, Egmont 1» ljöd det som

en mullrande åska genom hela huset.Munther strök bort några tårar, han tyckte sig

vara ung på nytt.

Så — det hade Betty Enders berättat Laura för

många år sedan — hade man också jublat, när Lauras

mor sjöng, och ändock hade hon ej varit lycklig!

»O», tänkte Laura i denna stund, »jag skulle ej

behöfva något annat på hela jorden än att stå der

inne och höra mitt namn ropas under jublande bifall.»

Mängden strömmade ut, men hon fattade

morbroderns hand med en salig känsla af att hon hade

liksom en del i aftonens triumf och ej behöfde gå

bort som de andra utan att få blicka in i sjelfva

helgedomen.

Det var halfmörkt på scenen, en mängd

men-niskor sprungo om hvar andra, kulisserna skötos bort

till sina gömslen, lagerkransen låg på golfvet, och

molnen, på hvilka frihetsgudinnan sväfvat, stodo stödda

mot väggen. På tå, full af vördnad, gick Laura framåt,

liksom beträdde hon verkligen ett heligt rum.

Några af de uppträdande voro redan omklädda

och färdiga att gå. Vid foten af trappan, som ledde

till klädlogerna, stod Clärchens mor i mörkgrå sliten

kappa och hatt, synbarligen väntande på någon.

Laura drog sig ofrivilligt tillbaka vid åsynen af

detta ansigte med dess djupa ärr och pussiga drag,

som intet smink i verlden kunde göra vackert.

Hon hade en medfödd fasa för det fula; detta

ansigte rent af förskräckte henne, och dock kunde

hon ej låta bli att vända sig om för att betrakta det

tanu en gång. När hon så gjorde, mötte hon den

främmande qvinnans blickar, som i namnlös förfäran

iiängde fast vid hennes barnsliga gestalt.

Efter ett ögonblick satte den gamla händerna för

røsigtet och flydde in mellan kulisserna.

Två män kommo i det samma trappan utför.

»I qväll öfverträffade han sig sjelf», sade en djup,

fulltonig stämma; »man skulle kunna tro, att han ännu

vill göra eröfringar.»

»Ja», inföll en tunn, pipig röst, »vete f-n hvad som

kom åt honom ; men det kommer i alla fall surt efter.»Båda stannade tvärt. Laura stod framför dem i

en enkel hvit klädning och blickade med

glädjestrålande ögon på Zandts fula, af smink ännu örverdragna

ansigte.

Han studsade och gjorde en af sina ofrivilliga

komiska grimaser; men hans kamrat, tragikern Ketler,

bugade sig nästan till jorden och sade:

»Jag kan ej misstaga mig, det måste vara Erika

Walters dotter; ingen annan kan likna henne så.»

»Ja, jag är Laura Walter; morbror har lofvat, att

jag skall få träffa pappa.»

De båda männen sågo på hvar andra.

»Är det ej bäst att vänta till i morgon?» sade

Zandt med sitt oefterhärmliga leende.

»Gör det, min fröken», bad Ketler vördnadsfullt;

»er far är trött efter sin ansträngande rol.»

»Jag måste se honom bara ett ögonblick, jag

måste tacka honom», återtog hon med glänsande ögon.

»Morbror har lofvat mig det.»

»Det var kanske oförsigtigt», sade Miinther

betänksamt, »men nu får jag stå vid mitt ord.»

»Jag kände genast igen er, herr v. Zandt», sade

Laura blygt; »jag mins hur jag brukade rida på ert

knä och hur mamma skrattade åt edra roliga miner.»

»Ja», svarade han bittert; »det enda jag kan göra

är att narra folk att skratta . . . till och med då jag

sjelf velat gråta.»

»Mig mins ni väl inte?» frågade Ketler.

»Nej», svarade hon och såg upp i hans ansigte.

»Jag har haft den lyckan att känna er mor»,

återtog han; »man blef bättre bara af att se henne. Zandt,

visa du vägen till Walters klädloge», fortsatte han,

och gaf denne en blick af hemligt förstånd, »jag har

glömt något uppe i min och springer för att hemta

aet. Jag kan ej dröja», tillade han hviskande, »hon

väntar.»

Med lätta steg ilade Ketler in i Walters klädloge.

»Din dotter kommer hit», sade han brådskande, i

det han flyttade undan en halftömd konjaksbutelj och

några tomma. »Kan du taga emot henne?»»Ja visst, visst kan jag taga emot henne», svarade

Walter med osäker stämma.

»Bäst hade varit att ni ej träffats i afton», sade

Ketler, i det han gaf honom en forskande blick och

skyndade ut genom en sidodörr, då han hörde steg i

trappan.

Walter satt ännu i sin egmontsdrägt, men den

fjäderprydda baretten och kappan lågo slängda i en

vrå, sminket var i det närmaste borttvättadt och

ansigtet såg gammalt och förfallet ut.

»Pappa», ropade Laura och ilade emot honom; men

stannade tvärt. »Pappa», hviskade hon förlägen, liksom

inför en främling.

Han deremot tycktes ännu vara i besittning af

Egmonts mod, lefnadslust och älskvärda lättsinne.

»Det var rätt af dig, min unge, att titta hit upp»,

sade han muntert; »du ville se härligheten på nära håll,

förstår jag. Det är min glansrol, det här. Egmont

är min hjelte, min afbild, ser du!»

»Vi ville blott helsa», sade Miinther otåligt; »du

är trött, låt oss hellre träffas i morgon.»

»Hemma hos dig, nej tack! Nog har jag min skatt

der, men draken, ser du, draken! Annat var det förr»,

återtog han och lade tungt sin hand på vännens axel,

liksom behöfde han ett stöd; »mins du . . . mins du,

när du ännu var en glad gargon och jag ditt ideal ...

ja, just jag ... ett skönt ideal . . . eller hur?

Tycker du inte, att jag ser ut som ett ideal?»

En skrattparoxysm afbröt hans ord.

Laura stod häpen, stirrande på fadern.

»Låt oss gå!» bad Einar och fattade hennes hand.

»Nej», saae hon och slet sig lös, »inte ännu.»

»Det är inte något narrverk att spela Egmont, att

vara paradhäst, nu när jag är en bruten man», sade

Walter, liksom om ingen

du inte dricka ett glas för gamla minnen, Arvid?»

fortsatte han och såg sig omkring, under det han

famlade bland sminkburkarne på bordet. »Hvar är

buteljen? Den är min hjelp, ser du, och i qväll tog

skulle jag lyckas. Barnetjag litet mer än vanligt. Jag behöfde elda på för att

få mod.»

»Gå förut du med Laura», sade Miinther till

Einar, »jag kommer strax efter.»

»Jag har ju inte sett på flickan ännu», ropade

Walter, då Laura redan vaT i dörren. »Kom hit och

låt mig se på dig, barn.»

Laura vände om och gick dröjande fram till

fadern. Han upplyfte hennes ansigte och blickade en

stund derpå.

»Modern», sade han, »modern upp i dagen, sådan

hon var då jag såg henne första gången i

musiksalongen i hennes föräldrahem.»

Han tystnade, vände sig bort och sjönk ned på

stolen med ansigtet i händerna. Hans kropp

skakades af snyftningar.

»Ack, att non aldrig sett mig!» stammade han.

»Men gå, barn, gå, och kom aldrig hit mera . . . jag

kunde göra dig också olycklig . . . lika olycklig . . .

som jag sjelf är.»

»Pappa», ropade Laura och slöt sig häftigt intill

honom, »när jag blir stor, kommer jag till dig . . .

jag skall hjelpa dig.»

Einar drog henne med sig genom teaterns

irrgångar, lade kappan öfver hennes axlar och förde

henne ut under stjernhimmeln. Hon andades häftigt

och stödde sig tungt på hans arm, men inne i

klädlogen stod Arvid Miinther lutad öfver sin ungdomsvän.

»Fatta mod», bad han, »du har din dotter att

lefva för.»

»Lefva», snyftade Walter, »kallar du detta att lefva?

Ibland, när jag spelar, glömmer jag mig sjelf och är

lycklig . . . jag tycker ännu om att höra

bifallsstor-men der ute . . . det svalkar . . . sedan vaknar jag

upp igen. Gif mig buteljen, Arvid, den står der i

skåpet . . . det är enda medlet. Låt oss dricka . . .

då glömmer jag . . . glömmer, att jag dödat henne.»

* *

*Följande dag hade Einar ett långt samtal med

sin far i dennes enskilda rum innanför kontoret.

Under tre veckors tid stannade den D:ska

truppen. Walter uppträdde nästan dagligen. Laura gick

liksom i feber de aftnar hon ej såg honom; men i

hans klädloge kom hon ej mera och råkade honom

endast sällan, då han ej lät öfvertala sig att blifva

gäst i det Miintherska huset.

När hon, åtföljd af morbrodern och Einar, såg

honom som Egmont eller Don Carlos, hans gamla

triumfroler, i hvilka han ännu excellerade och som

han nästan kunnat spela med förbundna ögon, var

han åter hennes drömmars hjelte, och hon glömde

scénen i klädlogen, hvaraf hon ej heller förstod eller

mindes stort mer, än att han var olycklig.

Ändtligen, till Reginas stora glädje, afreste

skådespelaretruppen.

I sin kammare gick Laura till långt fram på

nätterna, deklamerande Clärchens rol, som hon lärt sig

utantill från början till slut; men om dagen vandrade

hon deremot omkring som en sömngångare och

svarade stundom alldeles bakvändt, då hon tilltalades.

Några skarpa tillrättavisningar väckte henne upp ur

dvalan.

»Det är verkningar af teatergalenskapen»,

förklarade Regina, och hon hade rätt: Laura drömde

endast om att sjelf få uppträda.

»Hvarför är du inte på kontoret?» sade Regina

en dag^till Einar, hvilken satt i barnkammaren, som

den ännu kallades, och skref så ifrigt, att han ej

märkte att hon kommit in.

»Jag har slutat der», sade han och steg upp.

Modern såg blott på honom, men teg.

»Mamma», sade han, »blif ej ledsen, men jag kan

inte fortsätta der.»

»Och hvad skall du då taga dig till?» frågade

hon tonlöst.

»Jag har talat vid pappa. Om du samtycker, reser

jag till Heidelberg i nästa månad.»»Och om jag inte samtycker?» svarade hon med

sammanpressade läppar.

»Du nekar inte, det vet jag», inföll han

bevekande; »du mer än alla andra vill ju se mig lycklig?»

»Jag kan inte släppa dig ifrån mig, jag kan

inte lefva utan dig», sade hon passioneradt och slog

sina armar kring hans hals. »Hvarför, kan du inte

vara lycklig här hemma, der du har mig, din far . . .

och . . . Laura?»

»Derför att jag måste ut, måste lära något för

att göra er alla heder», svarade han med blixtrande

ögon.

»Blif din fars efterträdare, större heder kan du

ej göra mig.»

»Jag kan inte . . . kontorsarbetet har länge varit

mitt lifs plåga, och nu, sedan . . . sedan jag börjat

studera de här», sade han och pekade på Göthes verk,

som låg framför honom på boraet, »vet jag åtminstone

till hvilket mål jag sträfvar.»

»Du vill väl inte bli komediant?» ropade hon

förskräckt.

Han smålog.

»Jag vet mte ännu rätt hvad jag vill bli,

men ...»

»Du skall inte resa», inföll hon häftigt. »Jag

förstår allt sammans, du har blifvit förryckt, du också,

sedan du var på teatern; men du skall låta tala vid

dig. Tro mig, ingen konstnär är lycklig eller belåten

med sin lott.»

Alla Reginas böner, förnuftsskäl och

öfvertal-ningsförsök visade sig dock fruktlösa.

Hon förebrådde sin man dennes slapphet att

hafva gifvit sitt samtycke, men fick endast till svar:

»Jag hade också helst sett, att han stannat

hemma; men nu kan det inte hjelpas, vi måste finna oss

i att han reser.»

I tysthet gaf hon från denna dag akt på Einar

och studerade hvarje hans ord och rörelse i hopp att

finna något tecken, som antydde att han ändrat sig.

Hennes lynne blef härunder allt värre. Ludvig till-bragte sina lofstunder på kontoret och visade sig

endast vid måltiderna, som intogos under plågsam

tystnad; ijenstfli ekorna sågo förskrämda ut, och för

Laura var det en förfärlig tid. Hon vågade ej ens se

åt Einar, och så snart han kom in i rummet, sökte

hon finna något skäl att komma derifrån.

Regina förstod, att hon varit hans förtrogna, att

de hviskande samtal, de haft med hvar anara och

som afstannat när hon kommit in, gält hans

framtidsplaner. Detta fick Laura nu umgälla.

Sent en afton, då linien på ljuset redan var

utbränd och hon bort vara i säng, men satt vid ett nytt

ljus med Moliéres Tartuffe framför sig, kom Regina

till hennes förskräckelse in i kammaren. Lauras

första tanke var på ljuset, den andra på den förbjudna

boken. Hon reste sig upp för att möta

vredesutbrottet, men Regina tycktes ingenting märka.

»Laura», sade hon, »jag kommer för att bedja dig

om något.»

»Mig!» svarade denna förvånad och begagnade

tillfället för att sticka boken under sängtäcket.

»Du håller ju af Einar?»

»Ja», svarade Laura tveksamt; »mycket», tillade

hon, i det hon såg upp i mosterns ansigte.

»öfvertala honom att stanna hemma!»

Laura teg och såg ned.

»öfvertala honom; du kan det, och jag skall evigt

välsigna dig.»

»Jag kan inte, moster!» svarade hon med

skälf-vande läppar.

»Om du ber honom, stannar han, jag vet det»,

återtog Regina med en bitterhet, som det var henne

omöjligt att dölja.

»Jag vill inte!»

»Vill inte», utbrast Regina och gjorde en rörelse,

liksom ämnade hon i sin vrede kasta sig öfver Laura;

men denna stod lugn.

»Nej, det skulle bli hans olycka.»

Långsamt och med tunga steg lemnade Regina

rummet utan att se sig tillbaka.Morgonen derpå började hon göra förberedelser

till Einars afresa.

Hela dagarne var hon i rörelse, ordnade sjelf allt

och afslog på det bestämdaste hvarje tillbud om hjelp.

När den stora tvätten låg färdig till instrvkning,

utsorterade hon omsorgsfullt alla Einars kläder och

strök dem med egen hand. I strykkammaren, deT

pigorna eljest skämtade, skrattade och pratade med

hvar andra, tills Reginas bannande röst allt som

oftast skrämde dem till tystnad, hördes nu endast

ljudet af jernen, som sattes ned på spisen eller byttes

om, äfvensom deras fräsande, när de öfverforo det

hvita, fuktiga linnet.

Alla arbetade och blickade emellanåt undrande

på matmoderns allvarliga, stränga ansigte, förvånade

öfver att inga bannor afhördes och att hon ej det

ringaste tycktes bekymra sig om annat, än hvad hon

sjelf hade för händer.

Om aftnarne var hela familjen församlad. Einar

satt vid sin mors sida, och hon talade på ett

krampaktigt, nervöst sätt och smålog, när hon trodde att

han betraktade henne. Sedan brann lampan till långt

fram på natten i sängkammaren, der hon satt,

lagande små omärkliga hål på en strumpa eller

knapphålen på någjra skjortor.

Till sist packade hon hans kappsäckar, och när

hon en kall, ruskig morgon följt honom till

bangården och stod ensam qvar, blickande efter det

bortilande tåget, tänkte hon:

»Kanske glömmer han min stränghet och mins

endast, att jag älskat honom.»

$ $

*

Medan Einar studerade, i Heidelberg, arbetade

Laura dubbelt på sina lexor och sin musik. Både

hon och Einar hade ett mål att arbeta för och

hade kommit öfverens om att gå så raskt framåt som

möjligt.Ludvig slutade deremot sin skolgång och sattes

på ett handelsinstitut. Det var nu bestärndt, att han

skulle blifva faderns efterträdare.

Det var ett förfärligt enformigt lif, som nu

fördes i det Miintherska huset, nästan uteslutande

eg-nadt åt arbete; men Laura tänkte ej derpå, för henne

var det endast en beredelsetid för det brokiga,

lysande lif, hon skulle komma att föra. Allt sedan hon

i verkligheten sett, hvad som från barndomen varit

hennes längtans mål: en teaterrepresentation, blef det

för henne visshet, att hon också var skapad för

konstnärslifvet, att hon måste egna sig deråt, om ej

hela hennes tillvaro skulle blifva en enda lidelsefull,

otillfredsstäld längtan.

Regina behandlade henne nu, sedan Einar vaT

borta, med långt större vänlighet; men Laura tänkte

ej derpå. A.lla hennes tankar, hennes nätters drömmar

voro egnade framtiden och hvad som väntade

henne då.

Hon skulle, sedan hon blifvit konfirmerad, resa

till fadern, inöfvas under hans ledning och uppträda

som Clärchen eller prinsessan Eboli; hon trodde sig

mägtig hvilken rol som helst.

Några svårigheter såg hon ej. Hon skulle vårda

fadern, älska och omhulda honom; han skulle aldrig

mer känna sig olycklig, och sjelf skulle hon blifva

verldens största skådespelerska — med mindre

kunde hon ej nöja sig — och det syntes henne också

vaTa en temligen lätt sak.

I dessa drömmar innehade alltid Einar en mer

eller mindre lysande rol. Än spelade han Egmont

eller Don Carlos, än hade han skrifvit sjelfva

stycket, som var något ännu oöfverträffadt, och delade

med henne publikens hyllning, än åter frestade han

henne att öfvergifva alla triumfer för att blifva hans

maka, och Tomanens slut varierade ständigt: än

tillbakavisade hon honom med de stolta orden, att »hon

vigt sig vid konsten», än åter tog hon honom till

nåder, och de reste till sammans på en segerfärd genom

verlden, föregångna af sjelfva gudinnan Fama.Emellertid kom konfirmationstiden, och de

kring-sväfvande tankarne fingo ett annat mål. Småningom

upptogs hon mer och mer af de sanningar,

religionsläraren förklarade och uttalade på sitt enkla,

lättfattliga sätt.

Tidens vaknande tvifvel hade ej nått henne, hon

var en af de lyckliga, som aflade sina löften med full

tro, att det var något värdt att lofva och hålla, att

lefva och dö på.

Pessimisterna i sin vishet hade ännu ej hunnit

rifva ned himlen eller med skarpa stålspjut vända

upp och ned på jorden för att visa, att det gröna

gräset, de doftande blommorna endast vore ett

bedrägeri, som dolde den svarta myllan och de fula

krypen derunder.

Hon trodde på en högre magts ledning och hägn,

Eå bönens kraft att afvända fara och synd, på ett

ömmande lif, der belöning eller straff väntade henne,

samt på menniskans utveckling till en, gudsbelätet

sig allt mera närmande, för lycka och salighet

utko-rad varelse.

Derför var hon också på konfirmationsdagen, då

hon tyckte sig för hela liivet ingå ett förbund med

himlen, uppfyld af heliga känslor, och minnet af

modern stod klarare för henne än någonsin förut.

När hon om aftonen kom in på sin kammare,

som Regina prydt med blommor och friskt löf — det

var nu äter vår, liksom då hon för åtta år sedan kom

till sitt nya hem — låg det ett bref på bordet,

klumpigt och illa hoplagdt.

Förvånad såg hon på utanskriften, der

bokstäf-verna, stora och fyrkantiga, stretade åt olika håll.

»Från Maren», tänkte hon och smålog; men när

hon brutit förseglingen, en enda stor lackflod, fann

hon ett litet nätt försegladt bref, ombundet med ett

svart sammetsband, på hvilket satt ett guldkors,

an-bringadt liksom till sigill derpå.

Hennes fingrar darrade, då hon med klappande

hjerta lösgjorde och förde det till sina läppar.

Detta kors hade hon sett på moderns hals, sä långt honkunde minnas tillbaka, och när denna dog — nu

mindes hon det tydligt — skimrade det ännu på den

hvita nattdrägten.

Hon bröt brefvet och läste:

»Min dotter, mitt enda, älskade barn!

Jag vet, att jag måste dö och lemna dig ensam!

Det är hårdt; jag hade så gerna velat leda dina steg

och skydda dig på din väg genom lifvet, hvars faror

och sorger jag känner.

Försök att minnas de läror, jag inpreglat hos dig.

Ack, att du varit äldre och rätt förstått dem!

På det kors, jag sänder dig, lofvade jag vid min

konfirmation att söka vandra på Herrans vägar och

tåligt bära de bördor, han behagade pålägga. Jag

har försökt — försökt af hela min själ, och kanske

räknar han uppsåtet som gerning.

Detta kors har varit liksom ett förbundstecken

mellan mig och min frälsare; kanske skall det äfven

blifva dig till tröst och hjelp, jag hoppas det!

Anklaga mig ej derför att jag skilt dig från din

faT och låtit dig uppväxa i din morbrors hus. Under

långa, sömnlösa nätter och ensamma dagar har jag ✓

tänkt och grubblat — o, om du viste huru —påhvad

som skulle vara bäst för dig. Det är ej från din far

jag vill skilja dig, utan från det lif han för, den

om-gifning, i hvilken han rör sig.

Barn, jag tänkte en gång att låta dig på detta

kors svära att aldrig egna dig åt teatern; men jag

har ändrat mig, jag begär ej ens ett löfte, du kunde

komma att bryta det, och jag vore då orsaken till ditt

brott.

Du vet icke hur mycket synd och elände, hur

inånga faror, lidanden och frestelser, som gömma sig

mellan kulisserna; måtte du aldrig få veta det!

Att du ärft din fars brinnande lust för

skådespelarekonsten, kanske också hans talang, fruktar jag

mer än allt annat, och om så är, vågar jag ej taga

ditt löfte; men min sista, min innerligaste önskan här

på jorden, min oaflåtliga bön — mins detta — är, attdu blir skonad från detta lif af berusande fröjder,

farliga lockelser, dödande qval och syndfull afundsjuka.

Regina hatar allt hvad till teatern hör, måtte hon

kunna inympa denna känsla äfven på dig; det synes

mig som skulle hon bättre än någon annan kunna

in-gifva dig afsmak för artistlifvet, som oftast skimrar

så lockande på ytan och i grunden är så ihåligt och

haltlöst.

Om någon skulle säga dig, att din mor varit

olycklig, så svara: »Hon var älsSad, högt älskad, och

detta är den största lycka på jorden; men hon var

skapad för hemmet, för ett stilla, obemärkt lif, och

fördes af omständigheterna till en plats, för hvilken

hon ej passade.»

Var för din far allt hvad du kan, och om du hör

honom klandras, så beklaga, men döm ej. Tänk på

att han är konstnär mer än menniska, och mins, att

jag älskat honom och har honom att tacka för

stunder af sällhet, för hvilka jorden tyckts mig för trång.

Kommer du i nöd, så vänd dig till Maren, min

trofasta Maren; någon bättre vän kan du ej få.

Var tålig och sök att älska din moster! Ack, att

mitt sinne ej kan slita sig från det jordiska ens nu, när

jag är så nära döden, utan ständigt, ständigt täres af

fruktan och oro för din framtid! Jag hade endast två

utvägar att välja emellan: att låta dig uppväxa midt

inne i teaterlifvet och liksom uppfostras för de tiljor,

som förefalla mig förtärande såsom helvetets eld, eller

handledas af Regina och min bror, på hvilkas kärlek

och goda hjerta jag litar. Måtte Herren hafva ledt

mitt val!

Din moster är en redbar, hederlig qvinna, glöm

aldrig detta, om hon stundom synes dig kall eller

kärlekslös. Måtte jag från en bättre verld kunna vaka

öfver dig, det är min bästa tröst att hoppas derpå.

Jag är så trött, så trött. Det är bittert att lemna

dig, barn, men jag finner endast hvila i min frälsares

famn. Måtte han förbarma sig öfver dig, liksom han

förbarmat sig öfver

Din stackars moder.»När Laura slutat brefvet, sjönk hon ned på knä

framför den lilla träsoffan och lutade hufvudet mot

den samma. Våldsamma snyftningar skakade hennes

kropp, och enstaka, häftiga ord banade sig väg öfver

hennes läppar. Hon hade bundit korset om sin hals

och höll det krampaktigt slutet mellan de knäppta

händerna. Det var som om modern stått lefvande

framför henne, hörande hennes ord och färdig att mottaga

hennes löften.

I denna stund, med själen ännu varm och helgad

af den kyrkliga ceremonien, syntes henne allt lätt.

Försakandet af jordisk sällhet och jordiska

önskningar tycktes henne eftersträfvansvärdt, och att få

uppoffra sig såsom en ytterligare nåd, som blifvit henne

beskärd.

Den ed, modern ej velat taga, den skulle hon

nu sjelf aflägga på detta heliga kors, och intet i

verl-den skulle förmå henne att bryta den. Löftet till den

döda skulle blifva mera bindande än till den

lefvande, och Herren sjelf skulle vara hennes vittne.

En hand lade sig sakt ° 1 ixel.

rörelsen.

Regina stod framför henne.

»Låt inte brefvet uppröra dig för mycket», sade

hon och fattade hennes arm; »det är nog för i dag,

aftonmåltiden väntar, och din morbror vill lemna dig

ett litet minne.»

Laura badade sitt ansigte i tvättfatet, medan

Regina stod bredvid och väntade. I matsalen var

fest-Egt dukadt, och vid Lauras tallrik stod ett litet etui,

innehållande en ring med en enda stor, gnistrande juvel.

»Det har varit din mors, hon fick den af mig på

sin bröllopsdag», sade morbrodern och slöt Laura i

sin famn.

»Akta den väl, den är mycket dyrbar, säkert värd

flere hundra mark», sade Regina förmanande.

»Den är dyrbarare, än du nu kan förstå, barn»,

återtog morbrodern; »en gång, när också du älskat, skall

jag berätta hans historia.»

Hon for upp förlägen

starka själs-

7Regina betraktade honom förvånad, och en

förebråelse tycktes sväfva på hennes läppar; men på

Lauras kinder uppsteg en brännande rodnad.

Det högtidliga löfte, hon varit nära att aflägga,

då mostern af bröt henne, blef aldrig gifvet. När hon

kom in i sin kammare senare på aftonen, var hon för

trött och förströdd, och ringen, som lyste på hennes

finger — den första ring hon burit — tycktes ega

liksom en förmåga att draga hennes tankar ned till

jorden, från det exalterade tillstånd, hon förebrådde

sig att ej längre kunna qvarhålla och som varit så

ljuft.

Drömmande satt hon dock länge vid det öppna

fönstret och lät sig smekas af nattvinden.

»Om jag också ej aflägger någon ed», tänkte hon

och smekte det lilla korset, »skall jag ändock ej

bryta mot min moders sista önskan.»

* *

Laura gick ej längre i skola, hon skulle studera

på egen hand och hjelpa mostern i hushållet.

Endast musiklektionerna fortsattes regelbundet som förut.

Nu först märkte hon, hur enformigt lifvet var och

hur långsamt tiden gick. Skulle det då alltid

blifva så?

Mekaniskt och utan intresse förrättade hon de

husliga sysslorna och fick ständiga förebråelser för

slarf och glömska. Hennes håg för läsning var borta,

och hon satt helst sysslolös, stirrande framför sig.

»Ar du sjuk?» frågade Regina ofta, då hon

betraktade hennes bleka, sorgsna ansigte.

»Visst inte», svarade Laura, liksom uppvaknande,

och sökte genom feberaktig verksamhet för en stund

undandraga sig mosterns spörjande blickar.

Vid pianot glömde non sig qvar längre än

någonsin, och det såg ut som om non helst velat sitta

der hela dagen, än spelande några briljanta

kompositioner, som togo alla krafter och tankar i anspråk,än åter drömlikt försjunken i återgifvandet af

Men-delssohns Lieder, eller fantiserande i oändlighet

öfver en melodi, som upprunnit inom hennes eget hröst.

»Låt* henne få flytta ned till mig», bad mormodern,

»jag är för gammal att vara ensam.»

Regina såg på sin svärmor och märkte för första

gången hur hon åldrats på den sista tiden, hur

skröplig och lutad hennes gestalt såg ut.

»Det är kanske bäst», sade non och satte en

kudde bakom »gamla fruns» rygg, en uppmärksamhet, som

hon aldrig förr bevisat henne.

Der nere i den behagliga lilla våningen, uppfyld

af blommor, böcker och konstskatter, var det som

om Laura haft lättare att komma till rätta med sig

sjelf.

Allt sedan hon läst moderns bref och fattat

beslutet att offra sin egen brinnande åtrå för att lvda

hennes sista vilja, blef längtan efter konstnärslifvet

dubbelt stark och ville ej låta kufva sig; det var som

om hon förlorat hopp, framtid och mål, och hela

hennes tillvaro föreföll henne tom och intresselös.

Hennes tankar gingo ofta till Einar. Skulle han

få följa sin kallelse eller skulle o öfver s tigliga hinder

också ställa sig i hans väg?

Han skref sällan. Regina framförde stundom en

helsning, men talade aldrig om honom, åtminstone ej

med Laura. Tillfrågades hon af någon utom

familjen angående hans lif och studier, svarade hon med

stolthet:

»Han har alltid de högsta betyg, det blir något

stort af honom, derom är intet tvifvel.»

På Lauras tid och tankar lade mormodern så

mycket beslag som möjligt. Hennes högsta glädje

hade varit att sjelf pyssla om sina blommor, damma

sina konstskatter och läsa sina favoritförfattare. Nu

satt hon oftast sysslolös i länstolen framför den

öppna spiseln, i hvilken hon tyckte om att se en

glödande kolhög, vid hvars sken hon kunde värma de

kalla, skälfvande händerna, eller också var stolen

framflyttad till fönstret de stunder solen visade sig,och ett förnöj dt leende spelade på de tunna, färglösa

läpparne, när lifgifvande solstrålar belyste den

bräckliga stofthyddan.

Laura hade blifvit mormoderns allt i allorm.

Hennes små fötter voro i ständig rörelse för att skaffa

det ena eller andra, eller rulla stolen mellan

eldstaden och fönstret; hennes händer voro alltid till tjenst,

oftast innan en önskan blifvit uttalad, och aldrig

tröttnade hon som föreläserska.

Medan hon sjelf blomstrade upp och allt mer

utvecklade sig i jungfrulig fägring och kraft, färdig

att möta lifvets sorger eller fröjder, fyldes hennes

hjerta af outsäglig kärlek och ömkan för denna

älskade varelse, som hon såg liksom tum för tum skrida

framåt till förintelse och död.

När Laura satt vid mormoderns fötter och såg

upp i det skrynkiga ansigtet med dess skumma ögon,

der synförmågan allt mer fördunklades, tänkte hon:

»Detta är ej att lefva. Måtte jag dö medan jag

ännu kan älska, njuta och hoppas som nu!»

Hon tänkte ej längre på sig sjelf, blott på att

samla hvarje glädjegnista och liksom frambära den

till den gamla.

Fönsterträdgården hade aldrig blomstrat så som

under hennes hand, och hennes fröjd, när hon kunde

visa mormodern en nyutslagen ros, kamellia eller

heliotrop, var gränslös.

Hon instälde alla bullrande öfningar på pianot

och spelade endast ljuft smekande eller sprittande

melodier, som hon trodde kunde framkalla ett gladt

minne eller en glad tanke. Hon talade utan att vänta

på svar, med höjd röst — den gamla hade svårt att

höra — om allt, som hon viste kunde intressera, eller

hörde på, utan att tröttna, då mormodern berättade

det samma som hon berättat så många, många gånger

förut. Laura kysste och smekte de vissnade händerna

och visade sig ständigt glad, äfven då de tunga

tan-karne på den offrade framtidsdrömmen förmörkande

smögo sig öfver henne.Regin as omtanke i allt livad yttre omsorger och

trefnad angick saknades ej heller, och hvar och en,

som besökte den gamla, sade: »Hvilken lycklig

ålderdom !»

Detta var också ett tema, Regina ständigt

varierade ; men Laura teg och sade en gång till

morbrodern :

»Låt oss älska henne dubbelt och göra allt för

henne! Tror du inte, att det är förfärligt att känna

lifvet rinna bort droppvis och så småningom taga

afsked af allt, som gifvit det värde?»

Sina bästa stunder hade den gamla, när Laura

läste högt något skådespel af Schiller eller Göthe,

hennes älsklingsförfattare. Hon läste väl, och hennes

stämma hade något af faderns malmrika klang och

böjlighet. Det hände mången gång, att mormodern

inslumrat i sin stol, under det Laura fortsatte att läsa

samt, glömmande tid och rum, tyckte sig se allt detta

f)å scenen och sjelf vara någon af de diktade

person-igheterna. När hon då slutligen vaknade upp till

verkligheten och viste, att den gamla ej gaf akt på

henne, gömde hon ansigtet i händerna och grät bittra

tårar öfver att behöfva intvingas i hvardagliga,

intetsägande förhållanden, under det hon kände sig

skapad för något helt annat.

Tre vintrars snö föll öfver jorden, och ännu

lefde »gamla frun» bland sina konstskatter och

minnen, en skugga af hvad hon fordom varit; men den

tredje våren stod länstolen tom: den gamla låg på sin

dödsbädd. Fönstret stod öppet, den lilla trädgården,

hennes händers verk, stod iklädd sin högtidsskrud,

på gräsmattan gnistrade dropparne från fontänen, och

vattenstrålen sprang högt i luften för att falla och

åter falla med samma plaskande, enformiga ljud som

alltid.

Den döende smålog, liksom såg och hörde hon

allt detta, som var henne så kärt och välbekant,

smålog liksom åt en lycklig tanke eller en skön syn.

Hennes hufvud sjönk tillbaka mot kuddarne: hvilans

stund var kommen.»Nu är hon ung på nytt», tänkte Laura ett par

par dagar senare, der hon satt på gräsbänken under

kastanien, sysselsatt att binda en krans af hvita

tu-senskönor, narcisser och grönt till kistan. En korg

blommor stod bredvid henne, men emellanåt, när hon

ej fick det så vackert hon ville, steg hon upp för

att bland bladväxter eller blomstergrupper utvälja

något nytt.

»Här har du hvita rosor och kallor.. . använd dem,

kära barn; inte kan du få någon krans af det der

skräpet!» ropade Regina från den dödas lilla våning,

der hon vände upp och ned på allt för begrafningens

skull.

»Nej, moster», svarade Laura, i det hon gick fram

till fönstret, »det får inte vara något annat än det, som

vuxit här i trädgården.»

»Dumheter!» sade Regina fnurrigt och böljade

åter kläda öfver möbler och tafvelramar med

bländ-hvitt linne.

Konstnärligt formade Regina med tillhjelp af

band och nålar smakfulla veck och rosetter på det

hvita linnet och stack sedan in några blommor eller

gröna qvistar deri. När allt var färdigt, stälde hon

sig — ännu med ett par knappnålar i munnen — att

betrakta sitt verk. Det var förträffligt, och hon

smålog belåtet, under det hon gick fram till fönstret.

Laura satt ännu qvar på gräsbänken, ifrigt

upptagen af sitt arbete. Hatten låg bredvid henne och

hufvudet var djupt böjdt öfver kransen, på hvilken hon

band. Stundom lutade hon det åt sidan och

betraktade den med kritiska blickar, under det hennes fina

fingrar böjde på något blad, hvilket ej låg som hon

ville.

Hon var alldeles svartklädd, liksom då hon kom till

det Miintherska huset, och drägten var nästan tarfiig;

men hela den smärta gestalten var öfvergjuten af en

elegans och ett behag, som ej behöfde toaiettkonstens

finter och knep för att göra sig gällande.

Regina fattade tag i gardinen, drog den åt sidan

och betraktade henne. Detta barn, som hon motta-git sju år gammalt, hade under hennes ögon vuxit

upp till en adertonårig ungmö.

Under den tid, Laura lefvat nere hos mormodern,

hade Regina nästan glömt hvad som förut oroat henne,

flömt sin ovilja och ingått på ett stillestånd, som

li-ade sig till att förvandlas i verklig fred, då hon såg

det tålamod och de omsorger, dotterdottern slösade

på den gamla, hvars krämpor, retliga lynne samt

tilltagande döfhet och minnesslöhet så ofta frestat henne

sjelf till vresighet.

Nu var den gamla borta och Laura uppflyttad

i sin kammare för att på nytt komma under mosterns

vård.

En otålig suck un dslapp Regin as läppar.

»Det blir förfärligt att ej längre få vara ensam,

utan ha henne i hälarne hvart man går», tänkte hon.

Der hon nu stod, med granskande ögon

betraktande det unga ansigtet framför sig, fann hon, att

hon allt sedan Einar reste egentligen ej tänkt på

något annat än honom och ej förr än nu märkt den

förändring, Laura undergått.

Den renstrukna gardinen skrynklades i hennes

hand, när hon såg detta hufvud omgifvet af krusigt,

mörkt hår, hvilket, oordnadt som det tycktes, smekte

den hvita tinningen och föll nedåt ryggen.

Ansigtet, hvars profil var vänd åt henne, såg lugnt,

nästan kallt ut med sina regelbundna linier och tätt

slutna läppar. Ögonen voro sänkta och deras långa

fransar skuggade lätt den fint rundade kinden.

»Dödt, kallt!» hviskade Regina, och ett leende

krusade hennes läppar.

I det samma lade Laura kransen ifrån sig och

slog upp ögonen. Mörka, fuktiga och passionerade

utstrålade de en ljusflod, som med ens lade ett

glödande skimmer af färg och lif öfver de nyss så

kyliga dragen, och då hon nu log, som åt en glad, vacker

tanke, släppte Regina gardinen och vände sig bort;

men öfver hennes ansigte lägrade sig i denna stund

ett hårdt, beslutsamt uttryck.

* %

*Mormodern var jordad.

Mäktigt gripen hade Laura sett kistan sänkas i

den svarta* mulleu en solig vårdag, då allt uppspirade

med nyväckt lif och glädje.

»Det är öfverstökadt, Gud ske lof!» sade Regina,

under det hon åter stälde i ordning i den aflidnas våning.

När detta var gjordt, stängde hon dörren och

stoppade nyckeln i sm ficka.

Laura söijde den gamla af hela sitt hjerta och

tyckte sig numera ej hafva något att lefva för eller

någon att älska. Hon saknade äfven böckerna,

konstskatterna och tystnaden der nere, och hennes längtan

och oro, som insöfts under den tid, då hon offrade

sig sjelf i kärlek, vaknade med förnyad kraft.

»Det är tid på att skaffa Laura litet förströelse;

du borde tänka på att hon är ung», sade Regina till

sin man en afton på hösten.

Denne såg förvånad på henne och svarade:

»Du har alldeles rätt, tack för dessa ord.»

En sömmerska tillkallades, som under sträng

uppsigt skar till ett par sällskapsdrägter åt den unga

fliCKan: en hvit luftig och en svart sidenklädning,

mormoderns högtidsdrägt, som ändrades.

»Det kan inte hjelpas, om det kostar litet», tänkte

Regina, under det hon knappade in på en aln spetsar.

Lauras illa sydda, hoplappade drägter hade

mången gång väckt morbroderns förargelse och varit

ständig anledning till tvister mellan honom och hans hustru.

»Hon är en fattig flicka och skall inte

uppfostras till att glömma det», sade Regina.

»Hon är min systerdotter, kom i håg det»,

svarade han.

En afton i januari månad, då han stod i

tamburen, insvept i sin pels, och väntade på hyrvagnen,

som dröjde, frågade nan derför ängsligt:

»Laura är väl rigtigt bra klädd?»

»Var lugn», svarade Regina buttert.

Laura slog upp sin kappa, under hvilken den

h vita, luftiga, högt uppsatta klädningen skymtade fram,

och sade;»Jag är klädd som en prinsessa, du skall nog få

heder af mig på balen, morbror.»

Tillhörande den högre bourgeoisien och med

gamla, inom handelsverlden högt aktade namn, rörde

sig makarne Miinther i en sällskapskrets, der

rikedomen väl var den förnämsta tyngden på vågskålen,

men der bildning och talanger också kommo till sin

fulla rätt. För första gången infördes Laura nu i

dessa kretsar, från hvilka hon förut omsorgsfullt

hållits skild.

Passioneradt, liksom hade hon här funnit något

att hålla sig fast vid, kastade hon sig "in i

sällskaps-lifvets nöjen, och Regina följde henne på baler,

konserter och mindre tillställningar, liksom hade hon

sjelf funnit sin högsta lycka deri, och var lika

angelägen, som någonsin mödrar pläga vara, att Laura

skulle taga sig bra ut och blifva observerad.

Vid första åsynen föreföll hon kall och ansigtets

linier skarpa i a.11 sin ungdomlighet. Snart var hon

likväl säsongens lejoninna och ett föremål för allmän

hyllning.

Stel och rak, i höghalsad svart sammetsdrägt och

Juveler, satt Regina via en vägg, spejande efter

hvil-a som egentligen utmärkte Laura.

Då och då drog ett spotskt eller föraktligt

leende öfver hennes läppar, men hon stannade qvar på

sin post och var ständigt lika ifrig i sina forskningar.

Laura syntes endast visa föga intresse för aen

flock unga, rika ynglingar, som tillbedjande svärmade

omkring henne, och märkbart förminskades också

deras antal. Hon, som aldrig varit till sammans med

unga män och haft Einar till vän och förtrogen, fann

dem alla ytliga och betydelselösa samt tröttnade snart

på deras platta, insockrade fraser. De i sin ordning

kände sig bortkomna inför hennes öfverlägsna väsen

och blixtrande, stundom bitande infall och sarkasmer.

Med ledsnad såg Regina denna förhoppningsfulla

skara af beundrare draga sig tillbaka; men hon

tröstade sig dock med, att den solidare truppen så

mycket tätare slöt sig till sammans.Dess anförare, en fetlagd, ståtlig bankir med

stor förmögenhet, ljusbrunt, krusigt skägg och väl

bibehållet ansigte, trots de fyrtio åren och det vilda lif,

han ännu förde, blef föremålet för Reginas särskilda

uppmärksamhet.

Han hade rest och sett mycket samt uttryckte sig

väl, och Laura underhöll sig hellre med honom än

med någon annan samt gjorde ej någon hemlighet

deraf...

»Ar ni dotter till den store Walter?» hade varit

hans första ord till henne, och dermed hade han vun*

nit hennes ynnest, hvilken han bibehållit genom de

ständiga loftal öfver fadern och den rika erfarenhet,

han egde i allt hvad till teater och konst hörde. Han

hade ett skarpt hufvud och gissade sig strax till hvilka

tankar och intressen, som sysselsatte hennes själ.

Snart var han en ofta sedd gäst i det

Miinther-ska huset, och Laura spelade för honom sina

briljantaste salongsstyeken, under det han stod bredvid,

vändande notbladen eller försjunken i andlös

beundran, då hon som oftast spelade utantill eller någon

gång kunde öfvertalas att variera ett eget tema.

»Spelar ni aldrig Mendelssohn, vår förnämste

tonsättare, fröken Walter?» frågade han en gång och satte

fram ett nothäfte.

»Nej», svarade hon rodnande och lade undan

boken nederst på nothyllan.

»Han friar snart, derom är intet tvifvel», sade

Regina till sin man en afton, då bankiren visat sig

mera förtjust än någonsin och Lafira varit särdeles

glad och liflig samt på mosterns enträgna uppmaning

deklamerat några småbitar af Heine och till och mea

fått hennes hjerta att klappa varmare än vanligt.

»Det hoppas jag att han inte gör», svarade

Mtin-ther ifrigt.

»Ett sådant anbud bjudes henne ej två gånger;

han är rik och ansedd och hon fattig som en

kyrkråtta», återtog Regina häftigt.

»Min vackra, präktiga flicka», inföll han varmt,

»skall inte falla i händerna på en gammal rucklare,om jag kan hindra det. Du känner förmodligen intet

af hans föregående lif, om det är för detta mål du

uppmuntrar hans besök i vårt hus.»

Bankiren, som var verkligt förälskad och tydligt

såg hvem han hade på sin sida, talade först vid

Regina och fick hennes bifall, innan han framförde sitt

frieri till Laura sjelf. Denna, som läst och tänkt så

mycket öfver de skådespel, hon studerat, och i hvilka

kärleken spelat så stor rol, hade ej för ett ögonblick

misstänkt, att den skulle uppenbara sig för henne

förkroppsligad i denna gestalt, som med ens blef henne

förhatlig. Hon hade aldrig tänkt på eller förstått, att

hon varit för vänlig och tillmötesgående; han hade

roat henne för stunden, men aldrig haft någon del i

hennes ensamma timmars skiftande tankar och

drömmar.

Bedröfvad och bestört förklarade hon, att hon

trott, att en man och en qvinna kunde träffas som

goda vänner och tala om saker, som intresserade dem,

utan att det derför behöfde anses som en uppmuntran

till varmare känslor; hon var ung och oerfaren, och

hade hon felat, var detta orsaken.

Något liknande en snyftning banade sig väg ur

hans bröst, då han bugade sig för henne och gick

för att aldrig återkomma.

Reginas harm kände inga gränser; åter igen bröts

henr - * je^a barns okufliga trots.

plågar mig så!», sade hon under strömmande tårar;

men det var ej förebråelserna, som framlockat dera,

utan tanken på att hon förorsakat en menniska smärta

och ej handlat som hon bort.

Outtröttlig som förut förde Regina henne på nytt

i elden; men Laura hade nu blifvit försigtigare och

nästan rädd för männens hyllning.

Dock, när hon omgafs af en skara konstnärer,

hvilket stundom hände, glömde hon sina föresatser

och hänförde dem alla genom sin glödande entusiasm

och sprittande liflighet. Hennes bleka kinder fingo

moster, tala ej mera derom, detdå färg, det vemodiga, ofta frånvarande

ansiktsuttrycket var borta och hennes rörelser blefvo lifliga.

Regina fattade åter mod. Hon insåg, att endast

här, bland artister, kunde Laura göra sitt val.

Det händer dock ofta, att konstnärer ej hafva så

lätt att gifta sig som bankirer och köpmän, och

Regina väntade förgäfves på någon kärleksförklaring och

fick aldrig ens veta af ett par försök dertill, som

Laura i tid lyckades förekomma och förvandla till

upprigtiga försäkringar om vänskap och aktning.

Med stigande oro, vrede och bekymmer såg

Regina säsongen närma sig sitt slut, utan att Laura var

iorlofvad; kostnaden för bennes toaletter hade tjenat

till intet, och Einar skulle komma hem till hösten.

Han hade under dessa år endast gjort ett helt kort

besök i föräldrahemmet, men Regina nade vistats hos

honom en månad hvarje sommar, låtande allt i

hemmet då gå som det bäst kunde. Nu hade han

emellertid tagit sin filosofie doktorsgrad med heder och skulle

efter några månaders uppehåll i Paris slå sig ned i

fädernehemmet för att, som han skref till modern,

fortsätta sina studier.

På våren besöktes staden åter af några mer än

vanligt framstående sceniska artister.

»Tag Laura med dig till teatern, efter hon så

gerna går dit», sade Regina till sin man.

Omisstänksam och glad öfver denna lika

kärkomna som oväntade uppmaning, följde han henne

dit afton efter afton, sjelf finnande nästan lika

mycket nöje häraf som i sin ungdom.

Laura låg vaken hela natten eller lade sig ej

alls, utan gick fram och tillbaka i sin lilla kammare,

sedan hon bevistat J J * \ teatern. Hen-

stert och voro on o Ingar, läpparne

skälfde ofta, liksom af bittra tankar, och i hennes

väsen låg något nervöst, feberaktigt, hvilket allt

Regina iakttog lika noga som läkaren

sjukdomssymptomen hos en patient.

nes kinder blefvo

flammade dy-»Hvarför blir du inte sjelf skådespelerska? Det

synes ju, att du är skapad dertill», sade hon en qväll,

då hennes man redan gått in i sängkammaren och

Laura, mera exalterad än vanligt, hemkommit från

teatern.

»Skulle du vilja det?» frågade denna.

»Ja», svarade Regina med bortvändt ansigte, »jag

ser, att du inte blir lycklig på annat tätt. Passa på

och tag ehgagement vid den här truppen, den har

anseende.»

Dessa ord föllo som eld på krut. Regina sielf

bäfvade för det känsloutbrott, hon framkallat, och

försökte ifrigt att lugna den unga flickan, som häftigt

gick af och an öfver golfvet, vridande sina händer

och utstötande ömsevis passionerade utrop, suckar

eller qväfda snyftningar. Slutligen sjönk hon ned

på golfvet bredvid pianot, lutade sig deremot och

grät som om henues hjerta velat brista.

Dagen derpå, vid middagsbordet, då morbrodern,

såsom en angenäm öfverraskning, räckte henne en

biljett till aftonens föreställning, sköt hon häftigt

undan den, i det hennes ansigte betäcktes af en glödande

rodnad.

»Nei tack, morbror, iag går inte dit mera», sade

hon bestämdt.

»Går du inte dit?» frågade Regina häpen, och

handen, som höll soppslefven, darrade så, att hon för

första gången i sin lefnad* hälde en del af soppan

bredvid i stället för på tallriken.

»Nej, moster, det var ni sjelf, som i går upplyste

mig om att jag borde stanna hemma», svarade Laura

ocn blickade Regina djupt in i ögonen.

* *

*

Ute på fälten blommade klöfvern, under det den

gulnade rågen böjde sina tyngda ax. Feta och

belåtna af betade korna det saftiga gräset eller sökte

skugga i skogarnes gömslen, der barrträden uppfylde

luften med varma, kådamättade ångor»Bäckarne silade sig sakta fram mellan

strändernas ormbunkar, under det trollsländorna dansade

der-öfver; på ängarnas gräsmatta svingade sig parvis hvita

fjärilar i glädtig lek, och långt in pä natten sjöngo

syrsan och åkerknarren sina egendomliga visor.

Insjöarnes vatten krusade sig lätt i det glittrande

solljuset, medan deras vågor smeksamt slogo mot de

grönskande stränderna, och om nätterna satt månen

stor och rödglänsande på firmamentet och bredde en

dallrande silfverslöja öfver dalar och fält.

På detta och mycket annat tänkte Laura med

tärande längtan, der hon satt på grässoffan under

kastanien, plågad af värme och ledsnad.

Denna sommar föreföll henne olidligt lång, och

efter den skulle komma höst och vinter och så vår

igen, hela lifvet igenom, och ändock alltid enformigt,

tomt toch glädjelöst som nu.

Öfver hennes hufvud sväfvade hvita, ullika skyar.

Hvarifrån kommo de, hvart foro de? Kring henne

jublade svalorna, som hade sitt bo under takåsen.

De hade varit långt borta i fjerran länder,.snart skulle

de åter pröfva sina vingar, men hon skulle sitta här

fängslad och bunden som förut.

En djup melankoli smög sig öfver henne.

Tillvaron föreföll henne meningslös, framtiden egde

ingen förhoppning, och hon önskade endast dö, somna

m utan drömmar och förintas.

Dock, hon trodde ännu på ett kommande bättre

lif. Der, på andra sidan grafven, skulle hon ställas

till räkenskap för hvad hon här nere felat och

försummat, der skulle hon stå ansigte mot ansigte med

modern, som tåligt burit sina lidanden, då hon sjelf

egentligen ej pröfvat annat än sjelfskapade qval.

En omätlig längtan bemägtigade sig henne, en

längtan att upplefva något och blifva älskad, så som

hon viste att hon sjelf skulle kunna älska. Stundom

längtade hon också efter en stor sorg, en stor passion

eller något tillinte" “ 1 1 t bättre

än det slappa

eller rättare höll på att förgås.

lefdePianot stod orördt, boken, hon börjat läsa, låg

uppslagen vid samma sida dag efter dag, och ofta

satt hon med den i handen, vändande det ena bladet

efter det andra, utan att hafva fattat ett ord af hvad

hon läst.

Hon talade sällan, ögonen voro matta och

insjunkna, och öfver hela hennes varelse låg ett drag

af trötthet och liknöjdhet.

»Litet bleksot, intet annat», svarade läkaren på

morbroderns ängsliga frågor.

Ludvig, som vuxit upp till en kraftfull yngling,

mycket lik fadern, med ett godmodigt, öppet ansigte,

blå, trofasta ögon, friska .tänder och ljust, något

röd-aktigt hår, var den, i hvars sällskap hon bäst trifdes.

Han kunde sitta bredvid henne i timtal, studerande

sin »handelsvarukännedom», utan att tilltala eller som

hon trodde observera henne, och det var detta hon

tyckte om.

Var det något hon behöfde eller önskade, hade

han gissat sig dertill, innan hon hunnit uttala sin

Önskan; men hon mottog dessa hans tjenster utan

förvåning eller tacksamhet, liknöj dt som allt annat.

Allt efter som hösten närmade sig, ökades

brådskan i huset, tills allt syntes henne som en ändlös

kretsgång af tvätt, strykning, bakning, slagt,

inläggningar och fejande af tak, väggar, fönster, golf och

bohagsting.

Trött af arbete och bråk smög hon sig om

aft-narne in till sig och fann en njutning i att stänga

sin dörr, vara ensam och somna af ren fysisk

utmatt-ning.

Ludvig var denna tid så godt som husvill och

låg om nätterna inne i förmaket på en provisorisk

bädd, medan det reparerades i »barnkammaren».

När der var färdigt med nya tapeter och gardiner

samt omklädda möbler, förde Regina honom dit in

och frågade, om han tänkt sig, att den gamla

barnkammaren kunde blifva så treflig, och han svarade

förlust, att han ej ens drömt det.»Och du skall alltid känna dig nöjd och lycklig

här och ej önska något bättre?» frågade hon ifrigt.

»Här fattas ingenting mer än att Einar delar

rummet med mig», svarade han trohjertadt och ville fatta

moderns hana; men hon vände sig förlägen bort och

lemnade rummet.

Sista dagarne af november väntades Einar. »Det

blir en omvexling», tänkte Laura och gladde sig deråt;

men då hon såg mostern vända upp och ned på hela

huset och ådagalägga en allt tydligare ovänlignet mot

henne sjelf och ovilja för att hon skulle göra något

för den efterlängtades trefnad eller hafva någon del

i glädjen öfver hans återkoipst, förstod hon hvad som

väntade henne och beslöt att frivilligt draga sig

tillbaka.

Åt honom skulle hon kunnat anförtro sinatankar,

sin längtan och smärta, och kanske fått bot för den

modlöshet, som gjorde henne gammal och

lefnads-trött midt i ungdomsvåren; ty var han den samme

som förut, skulle han förstå henne. Stundom tyckte

hon också, att allt kunde blifva bra, blott hon fick

gråta ut med armen om hans hals, hvilket hon så

ofta gjort som barn; men hon viste, att hon måste

undvika honom, derför att afundsjuka ögon skulle

bevaka hvaije hennes rörelse och ett modershjerta

lida af hvarje förtroligt ord, de vexlade med hvar

andra.

Den tjuguåttonde november på morgonen

underrättade ett telegram, att han skulle komma med

afton-tåget.

»Vi mö4a honom naturligtvis vid bangården», sade

Regina med fuktiga, strålande ögon och tillade, i det

hon såg på Lauras glädjeskimrande ansigte: »För dig

fins ej plats i vagnen, aet borde du kunna räkna ut,

utan att jag säger det.»

Ludvig öppnade synbarligen sin mun till en

protest, men en blick af modern tystade honom.

Hela dagen aatt Laura i sin kammare med en

stor hög gammalt linne framför sig, som skulle stop-pas och stadvändas. Hon hörde Re ginas ständiga

kommande och gående mellan matsalen och köket

och längtade att också få taga verksam del i

anordningarna, men vågade ej lemna sin plats. Det

föreföll henne som hade det varit blott några dagar förut,

hon suttit på samma ställe, gråtande öfver den servet,

hon ej kunde fålla. Då egde hon mormodern att

vända sig till och hoppet om bättre dagar ... nu

fans intet qvar. Hon blickade ned i trädgården, der

blåsten ruskade i kastanien, hvars rika bladskrud låg

brun och vattendränkt på marken nedanför. Fontänen

spelade ej längre, bladväxterna der omkring voro

bortfrusna, deras långa stänglar hängde slappa och

intrasslade i hvar andra, och svalorna hade flyktat till

varmare länder.

»Det är en bild af mitt eget lif, sol och glädje

äro borta», hviskade hon och böjde hufvudet öfver

sömmen.

Vagnen stod för dörren. Ifrig och nervös var

Regina långt före de andra nere i trappan, då Ludvig

stack in hufvudet i Lauras kammare och sade:

»Jag skulle så gerna ha suttit på kuskbocken

eller stannat hemma. Jag vet, att han blir så ledsen

öfver att du ei är med; men iaer skall helsa honom,

lita på det.»

När hon ej längre kunde höra den bortrullande

vagnen, kände hon sig som en förskjuten, hvilken ej

tillhörde någon, ej lefde till nytta eller glädje för

någon. En känsla af vrede och trots blef henne nu

öfvermägtig, och hon hviskade med flämtande bröst

och krampaktigt knutna händer:

»Jag måste härifrån, hvart gör det samma, bara

jag får visa, att jag kan lefva utan nådegåfvor.»

När dessa stormande känslor lagt sig, kommo

vekare, men kanske ej mindre bittra i deras ställe. Hon

tänkte på fadern, éom var lika ensam som hon, men

det oaktadt ej tycktes behöfva hennes kärlek. Skulle

då aldrig någon komma, för hvilken hon skulle

vara allt?Hon reste sig, trött på sin ensamhet och sina

dystra tankar; kanske kunde hon se efter att tekitteln

kokade och att intet fattades.

Nej, allt var ordnadt; hon vågade ej ens flytta på

en sked. Både matsalen och salongen voro upplysta

som till en fest, kronor och taflor befriade från

flors-beklädnaden, och golfmattorna, som dolde salongens

färgrika, mjuka golfbetäckning, voro borttagna. Hon

gick dit in, stannade framför den stora trymån och

slätade litet på sitt hår och spetskråset kring halsen,

undrande om Einar skulle finna henne mycket

förändrad.

I detta ögonblick erinrade hon sig, att hon hade

några rosor och resedaqvistar i vasen på sitt sybord,

och sprang in att hemta dem. Vagnen kunde nu komma

när som helst. Hon skulle sätta blommorna på hans

skrifbord; han skulle förstå, att denna

välkomsthels-ning var från henne — kanske skulle hon ej ens våga

säga honom ett välkommen. Litet nyfiken var hon

också att se huru mostern ordnat allt aer inne.

Lampan brann ännu, men var nedskrufvad, och

det luktade starkt af fotogen, dörrarna till klädskåpet

stodo öppna och på soffkarmen hängde Ludvigs kon*

torsrock, som han i hastigheten glömt att häuga in.

Hon gick fram till skrifbordet, som Einar brukat

pryda med Göthes och Schillers byster i terra cotta

samt åtskilliga småsaker i brons och kristall. Der

lågo nu i stället systematiskt ordnade högar af

papper och kontorsböcker.

Hon såg sig omkring förvånad och undrande

samt gick derpå ut igen; här kunde hon ej ställa sina

blommor.

I korridoren utanför mötte hon Elsa, den forna

barnpigan, som varit i huset allt sedan hon sjelf kom

dit för elfva år sedan.

»Det är ju inte det ringaste ordnadt i rummet,

och han kommer strax», sade hon ifrigt.

»Herre Gud, vet fröken då inte, att han skall bo

der nere i gamla fruns våning? Tycker någon», tilladehon med ett illparigt leende, »att något annat skulle

vara godt nog åt honom.»

»Der nere», sade Laura, och hennes hjerta

klappade varmt vid miunet af de lyckliga stunder, hon der

tillbragt.

»Vill fröken, att jag skall sätta ned blommorna?»

frågade Elsa.

»Nej, jag vill helst göra det sjelf.»

»Kom då med mig, men låt oss gå köksvägen,

så att vi ej möta frun, i fall vagnen kommer, och

kasta schalen öfver hufvudet, det är kallt.»

Följande Elsa i spåren gick Laura utför den

mörka, kalla kökstrappan och derifrån in i den

upplysta lilla våningen. Det var nästan högtidligt att

komma dit in, tyckte hon; det kändes som om

mormoderns ande ännu bodde bland dessa kära minnen.

Hon gick till pianot och spelade några takter, stängde

det sedan och betraktade med smekande blickar alla

dessa kära föremål. Och här skulle han nu bo! Det

var som om han derigenom kommit henne närmare

än förut.

På divansbordet stod lampan, i den öppna

spi-seln glödde en koleld, som så mången annan

oförgätlig afton, och mellan fönstren frodades åter en

grupp bladväxter.

Hon gick in i kabinettet innanför. Der hade hon

sjelf haft sin lilla bädd på den mjuka sotfan längst

in i rummet. Der framför stod nu skrifbordet och

derpå de dyrbara antika silfverljusstakarne, som

endast voro framme vid högtidliga tillfällen, samt alla

böcker och småsaker, som varit honom kära.

En känsla af bitterhet och afund fylde hennes

själ. Hvarför hade hon ej fått göra något för hans

mottagande? Han brukade kalla henne syster, och

hon hade alltid älskat honom som en bror. Hon drog

sig till minnes hvilket välde hon haft öfver honom,

större än hans egen mors, och förstod, att denna sjelf

märkt det och mången gång begagnat sig deraf. En

känsla af triumf bemägtigade sig henne, jemte en vildönskan att öka detta välde och derigenom hämnas på

mostern.

Om hon satte sina blommor här på bordet, skulle

han kanske ej märka annat än dem, och Reginas

glädje öfver hvad hon gjort för sin son skulle vara

förfelad.

Hon stod några ögonblick med vasen i handen,

under det färgen kom och gick på hennes kinder och

läpparne skälfde; sedan räcfcte hon den till Elsa och

sade med en suck:

»Bär upp den på min kammare igen, här behöfs

den inte.»

I mormoderns sofrum, der denna utandats sin

sista suck, brann nattlampan med matt sken och

kastade en cirkelformig ljuskrets i taket och på den

mjuka mattan med dess qvistar af hvita liljor och

bjertröda rosor.

Elsa stod utanför, väntande medan Laura gick

dit in. Här föll Laura på knä vid den höga, med

sidentäcke och spetsar rikt prydda bädden, och när

hon reste sig upp, låg ett nytt uttryck i de mörka,

fuktiga ögonen.

»Nu kommer vagnen, jag hör den, fröken!»

ropade Elsa.

Laura böjde sig hastigt ned, tryckte en kyss på

den bländhvita hufvudkudden och lemnade rummet.

Högljudda, muntra röster från porten nådde henne,

då hon var i kökstrappan; men hon ilade framåt likt

en förföljd och hann lyckligt in i sin kammare just

då tamburdörren öppnades utifrån.

Det svartnade för hennes ögon, hon hade

sprungit häftigt, och med handen tryckt mot det

våldsamt klappande hjertat sjönk hon ned i soffhörnet

och satt der en stund med slutna ögon, försökande

att göra sig döf för det glada pratet och de

brådskande stegen utanför.

En knackning på dörren kom henne att spritta

till, men i nästa ögonblick smålog hon och reste sig

upp. Huru många gånger under hennes glädjelösabarndom hade ej detta ljud varit hennes bästa tröst

och enda fröid!

Hon ryckte upp dörren, eller gjorde han det?

Ingen af dem mindes det, och utan att hon viste huru

aet tillgått, slöt han henne i sina armar, under det

han hviskade:

»Min kära, kära lilla syster, om du viste hvad jag

längtat!»

Det var blott ett ögonblick, hon hvilade i hans

famn, men ändock var det som om i denna stund en

mägtig ström af lefnadsmod och hopp brusat igenom

hela hennes varelse, och tvifvel oclj sorger voro

liksom dränkta i en flod af ljus och glädje.

Först några ögonblick derefter, när de på

Begi-nas uppmaning sutto vid det välförsedda tebordet,

sågo de på hvar andra.

Han var stor och stark, med rakt mörkt hår, som

ofta föll ned i pannan och häftigt ströks tillbaka af

en hvit, välbildad hand. Ansigtet egde intet skägg,

blott ett par mörka mustascher, läpparne voro

vackert, fastän vekt tecknade, och ett godt leende lekte

_a._ i -ii blickande, eldiga ögo-

0 , , å han teg, var

uttrycket allvarligt, nästan strängt

»Du liknar inte alls det porträtt, jag gjort mig af

bild», sade han ocn blickade beundrande på den unga

flickan, som satt midt emot honom, med hög färg

öfver de eljest bleka kinderna och en dunkel glans i

ögonen.

Regina, som förut endast haft ögon för sin son,

kastade vid dessa ord sina blickar på Laura.

»Hon ser inte så ut eljest, må du tro», sade hon

med ett försmädligt leende; »i qväll måtte hon vara

målad igen.»

»Hvad menar moster?» frågade Laura häftigt,

liksom redo till strid.

»Jag menar, att . . . det gör det samma hvad

jag menar . . . men det var inte så länge sedan jag

fordom flickliKa dra-kastade bort en sminkburk, som jag funnit i en viss

liten kammare.»

»Det är tio år sedan dess», svarade Laura med

skälfvande läppar. »Moster borde inte påminna mig

om den qvällen.»

»Det måste vara glädjen öfver din hemkomst

Einar, som färgat hennes kinder», sade morbrodern

muntert och klappade hennes hand, som hvilade mot

bordskanten; »eljest har min lilla flicka varit både

blek och sorgsen, det vet Gud.»

Med en snabb blick af oro och tvifvel säg Einar

vid dessa ord på sin mor och satt sedan under

några ögonblick tyst och tankfull, lekande med

bords-knifven.

Bredvid honom satt modern, iskänkande té. Midt

på bordet stod en stor kristalluppsats med friska,

doftande blommor och der omkring hans älsklingsrätter

sedan gammalt, fint upplagda på små karotter af

mörkblått ostindiskt porslin. Hur väl mindes han ej

blommorna, de kolossala foglarne och vanskapliga

figurerna derpål

Han lät handen glida öfver det hårdt manglade,

hvitglänsande duktyget och lyfte på en af de tunga

silfvergafflarne, betraktade derefter de präktiga

brons-kan del abrarne, från hvilka genomskinliga

spermaceti-ljus spredo ett klart sken, och dröjde sedan med sina

blickar vid de kära ansigtena omkring honom. En

onämnbar glädjekänsla öfver att vara hemma fylde

hans själ. Han fattade moderns hand, kysste den

häftigt och sade med en blanduing af skämt och

allvar:

»Du tar emot mig lika festligt som vore jag den

förlorade sonen.»

Hon såg på honom med en blick af obeskriflig

stolthet och fröjd samt tryckte hans hand under

bordet, lika rädd för att bhfva bemärkt, som någonsin

en ung, blyg fästmö.

»Hvad mamma är vacker i afton!»tänkte Ludvig*

då han sträckte fram sin tekopp för att få den

påfyld.»Du äter inte, Einar», sade modern bekymrad en

stund senare och räckte honom för andra gången en

karott med små aptitliga kotletter.

»Jag kan inte mer», förklarade Einar skrattande;

»det var väl att jag ej hade sådan här kost medan jag

var borta, då hade det visst gått trögt med

läsningen.»

Man satt länge till bords, alla tycktes vilia

förlänga denna lyckliga stund, och Miinther gick sjelf

efter en butelj gammalt portvin och några glas samt

föreslog den hemkomnes skål.

Frågor och svar korsade hvar andra, och till sist

berättade Einar om sitt lif i Heidelberg, om några

kamrater, hvilka han fäst sig vid, om professorerna

samt studierna i allmänhet.

Han hade ett lifligt, originelt och målande sätt

att beskrifva, som fängslade åhörarne.

Färgen på Lauras kinder hade småningom

förbleknat, hon satt med knäppta händer, lyssnande och

allvarlig, men i ögonen låg sol och värme.

När Einar kommit ned till sig, åtföljd af modern,

som triumferande visade honom alla skatterna i den

fértjusande bostaden, sutto de länge förtroligt

samspråkande i den lilla kabinettssoffan, och han tänkte

med vemodsfull oro, att bära sig åt hur han än ville,

skulle han aldrig kunna återgälda den gränslösa

kärlek, hon egnade honom.

När han sedan släckt ljuset och hvilade sitt

huf-vud mot det örngått, der Laura, honom ovetande,

qvarlemnat sin välkomsthelsning och välsignelse,

vände sig hans tankar uteslutande omkring henne. I

rummet rådde nattens ogenomträngliga mörker; men

han såg henne så tydligt, der hon satt midt emot

honom vid bordet, girigt lyssnande till hans ord, de

fina knäppta händerna hvilande mot bordduken, håret

bugtande sig öfver panna och tinningar, den mörkblå

kasimirsklädningen liksom gjuten omkring den smärta,

fylliga bysten, och den hvita halsen svanlikt

uppstickande ur spetskråset, nedanför hvilket ett guldkors

hängde på ett svart sammetsband.»Hvilka underbara ögon!» tänkte han. »Men

lycklig är hon inte.»

* *

*

»Han skrifver på ett stort vetenskapligt verk>,

förmanade Regina; »gå inte så hårdt eller slå i

dörrarna, det kan höras ait ned och störa honom.»

Einar hade redan första dagen efter sin hemkomst

sagt, att han måste arbeta hela förmiddagen, från

tidigt på morgonen, och då ville han vara ostörd.

Deröf-ver vakade modern också med oförtröttadt nit, och

det stora hushållsmaskineriet gick under hennes

ledning så lätt och tyst som hjulet kring den väl

smorda axeln; men tjenarne gjorde sig sins emellan

lustiga öfver denna öfverdrifna försigtighet och

på-stodo, att det ej kunnat vara värre, om man haft en

dödssjuk i huset.

Vid middagsmåltiden, som intogs klockan fyra,

samlades familjens alla medlemmar, och derefter var

dagen helt och hållet egnad åt en behaglig

sam-manvaro, promenader, när vädret det tillät, eller

något nöje utomhus.

Med Einars hemkomst hade för Laura ett helt

annat lif börjat. Hon satt kanske nu, liksom förr,

en hel förmiddag och stoppade duktyg och strumpor

eller polerade silfver; men derunder fylde lyckliga

tankar hennes själ. Hon viste ej hvarför, men hon

kände sig åter ung, stark och frisk, och lifvet

framför henne låg glittrande härligt som insjön i

sommarsolens sken.

Hon talade ej mycket vid Einar; modern upptog

honom så helt och hållet, och hon kände aldrig

någon lust att här, inför henne, blotta hvad hon tänkt

och känt; men hon hade en förnimmelse af att den

dag skulle komma, då hon fick öpjma hela sitt hjerta

för honom — till dess kunde hon tiga. Nu hade hon

nog af att lyssna till hans ord, ty med honom hade

det kommit liksom en frisk flägt från lifvet, som pul-serade mäktigt och ohämmadt rundt omkring henne

och hvilket hon en gång också skulle lära känna och

förstå.

Det var ljuft att lefva; denna tanke träffade

henne ofta som en blixt, och hon förstod ej

hvar-för hon så nyss förut grubblat, klagat och längtat

efter död och förintelse. Hon tyckte sig aldrig förr

hafva varit medveten om den lifskraft, som

strömmade i hennes ådror. Hennes bröst svälde af hoppet

om anade fröjder, hennes gång blef spänstig, hennes

rörelser lifliga, och det var som om ögonen ständigt

blickat in i ett soligt drömland, kändt af ingen

annan än henne sjelf.

»Älskade mamma, låt oss dricka té nere hos mig!»

bad Einar mer än en afton, och så skedde också, om

modern än brummade litet öfver besväret, som dock mest

kom på Lauras del. Synbarligen försökte hon att

inför sin sön framställa denna mera i skepnaden af en

tjenarinna än en jemlike; men för honom syntes hon

aldrig älskligare, än då hon, med det stora, hvita

förklädet framför sig, skar brödet eller ordnade tebordet.

Hans ögon följde hvaxje hennes rörelse; men såg

han henne komma bärande en bricka, en

vatten-karafin eller, såsom ibland hände, en rock, som han

utlemnat till borstning, sprang han upp och tog det

ifrån henne, liksom vore han kammar^enaren och hon

hans herskarinna.

Han slog upp flygeln, släckte lampan och rörde

om elden i den öppna, rikt ornerade spiseln, så att en

hel svärm af gnistor sprakande for upp i skorstenen.

»Här skall du sitta, mamma, liksom mormor

gior-de», sade han och drog fram länstolen till eldstaden,

der glöden sakta knastrande lågade och långsamt sjönko

till sammans.

»Nej», svarade Regina otåligt, »jag är hvarken

lastgammal eller orkeslös som hon; låt mig sitta i

»itt vanliga soffhörn.»

. Snart hördes också rasslet af strump sti ekorna

der-ilr&n, men han gick bort och satte sig bredvid pianot.

8En blek ljusstrimma från eldstaden föll ibland

på Lauras hvita fingrar, som dansade fram öfver

tangenterna, och hennes regelbundna profil aftecknade

sig tydligt och skarpt mot den mörka väggen.

»Spela mera», bad han hvarje gång hon upphörde.

Hans blickar vände sig aldrig ifrån henne, men

mörkret dolde det smekande uttrycket i dem. Efter

denna stund längtade han redan om morgonen vid

uppvaknandet och lefde hela dagen liksom under

inflytandet deraf. Han tänkte ej mycket der han satt,

låtande Mendelssohns eller Chopins härliga melodier

smeka sitt öra; åtminstone var det ingen logisk

tankeföljd, snarare en ljuf, obestämd dröm, hvarur

stundom tankeblixtar uppdöko, liksom meteorer på

natthimlen. Han lät dem dock aldrig förflyktiga, utau

gömde och liksom lade dem på lager för framtida

behof.

»Nu tänder jag lampan», sade Regina, då det blef

henne allt för svårt; strumpstickorna hade länge

rasslat med förtviflans fart, och hon hade tappat maska

efter maska.

Dessa musiktimmar voro henne en ren tortyr, men

Einar hade sagt: »Det är då jag får mina bästa idéer,

sedan skrifver jag så mycket bättre dagen derpå»,

och hon vågade ej afbryta; det kunde skada det verk,

som skulle göra hans namn stort och ryktbart..

»Nu läser du högt, eller hur?» sade hon bedjatide.

Hon tyckte om att lyssna till hans röst, allt under

det hennes tankar vände sig så uteslutande kring

honom och hans framtid, att hon egnade föga

uppmärksamhet åt hvad han läste.

När sedan Laura och han kommo i lifligt

meningsutbyte öfver det lästa, led hon djupt af att se

huru väl* de förstodo hvar andra. Om hon också hört

aldrig så väl på, hade hon ej kunnat uppfatta eller känna

som de, ocn hon tyckte sig med smärta stå utanför

och vara som en främling i den tankeverld, hvari de

rörde sig.

Det var också alltid till Laura, Einar vände sig,

då han uttalade en åsigt eller ville höra ett omdöme,och i Reginas hjerta växte bitterheten mot den unga

flickan, som stal ifrån henne hvad hon tyckte ensamt

bort vara hennes rättighet.

Han hade aldrig med ett ord antydt, att han

betraktade Laura annat än som en kär syster; men

moderns svartsjuka ögon hade upptäckt, hvad han ej ännu

tillstått för sig sjelf: att han älskade henne. Hvad

hon fruktat, hade således redan inträffat.

Outsägligt lycklig och trygg i medvetandet att

ega en vän, hvars tillgifvenhet hon såg i hvaije blick

och minsta handling, märkte Laura ej genast moderns

lidande och förstod ej i b"

öfver deras glada aftonstunder.

Einar bad ej längre om att teet skulle drickas

nere hos honom och försakade ofta att få höra

Laura spela för att i stället sitta hos modern; men

samtalet gick då trögt, och han var ofta tankspridd och

stundom retlig. Det hände också numera, att han äfven

om eftermiddagen satt nere och skref och att Regina

såg ljus lysa i hans rum till långt fram på natten.

Hon kunde se det från ena salsfönstret och stod der

ofta med pannan mot den kalla rutan, ej sökande sin

bädd förr än det blifvit mörkt der nere.

Så småningom blef det så som Laura väntat; hon

vågade ej längre tala vid Einar, knappast se på

honom, och lemnade gerna rummet, då nan kom in.

I januari, då säsongen började, gjorde Regina en

bal. »Det är första gången det dansas hos

Mtin-thers», anmärkte deras umgängesvänner, och en och

annan tillade: »Den stränga frun ser sig väl om efter

en svärdotter; men den, som vågar sig in på den

slägt-skapen, vill jag väl se.»

Sanningen var emellertid, att Regina ville, att

JSinar skulle se någon annan än »den der flickan» och

göra sina jemförelser.

»Du är hemma här», sade hon till Laura; »det

går inte an att du tar den ljusröda klädningen, den

iv för elegant, tag den hvita med mörkröda

garneringen.»

sinnesstämning kom, som»Du vet, att den är illa sydd och missklär mig»,

svarade Laura mörkt.

»Jag tror inte, att det inverkar något på ditt

utseende, hur du än är klädd, Laura», inföll Einar

varmt.

Han hade suttit med en bok framför sig, som

det såg ut, fördjupad deri.

Bland gästerna var en ung, sextonårig flicka,

dotter till en af stadens rikaste köpmän, en blond,

förtjusande varelse, enkel och flärdfri. Klädd i

ljus-rödt siden, luftig och elflik, väckte hon allmän

beundran, och då Regina presenterade sin äldste son för

henne, tänkte hon, att om dessa båda blefve ett par,

skulle, hennes högsta önskan gå i fullbordan.

»Är hon inte förtjusande?» hviskade hon efter

första valsen, som han dansat med henne.

»Jo, mamma, det är hon verkligen», svarade han

lifligt, »så barnslig och okonstlad.»

Regina smålog och gick att uppfylla sina pligter

som värdinna.

»Har du någon dans ledig, Laura?» frågade Einar

längre fram på aftonen och trängde sig fram till

henne, der hon stod omgifven af en mängd herrar.

»Ja, en vals; jag har gömt den för din räkning,

ehuru du inte borde fått någon, då du visat dig så

liknöjd.»

»Jag dansar ogerna, som du vet», hviskade han;

»men i afton är det ju min skyldighet. Nu tror jag

mig ha dansat med alla, mamma bedt mig bjuda upp,

ocn således ha rättighet att tänka litet på mitt eget

nöje.»

Han hade aldrig sett henne uppträda i något

större sällskap, och det var som om han först nu, i

denna infattning, förstått hvad hon var: en begåfvad,

själfull qvinna, med hvilken männen äflades att

utbyta tankar.

»Är hon kokett?» frågade han sig sjelf, då han

först såg dem samla sig omkring henne och på

afstånd lyssnade till det lifliga meningsutbytet, der

hennes ord alltid tycktes vara det afgörande.Det plågade honom outsägligt att se henne så

flad, beundrad och strålande, då han ej tillhörde

retsen, och uppbjudande all sin förmåga sökte han

derefter öfverglänsa alla andra i bitande infall och

qvicka, slåei^de repliker.

»Balen var mycket lyckad och grosshandlar

Mttnther en ovanligt förekommande värd», sade gästerna

sins emellan; men Regina tänkte med bitternet, att

den var alldeles förfelad.

Einar hade ej vidare tyckts märka Marie Grtin,

den rika blondinen, utan låtit Ludvig taga henne

alldeles för egen räkning, hvilket denne ock

bokstaf-ligen gjort. Glömsk af sina pligter som värd, hade

Emar senare delen af aftonen uteslutande varit

upptagen af Laura.

Vid supén, der Einar improviserade en

versifierad "skål för qvinnan, som väckte stormande bifall,

tänkte modern med bäfvan, att han måtte vara

drucken, ty han, som eljest oftast var allvarlig, tyst och

tankfull, liksom sjöd af glädje och lefnadslust.

Åter och åter igen drog Regina sig till minnes

huru Einar och Laura blott valsat ett par hvarf med

hvar andra och derefter dragit sig tillbaka i en

fönstersmyg, der den veckrika gardinen till hälften

dolde dem. Hon såg då huru ifrigt han talade med

henne och med hvilket spändt intresse den unga

flickan lyssnade, och när dansen var slut och han förde

henne in i salongen, nådde dessa ord Reginas öron:

»Du måste höra det.»

»Det är omöjligt; du vet ju, att vi aldrig få

träffas ett ögonblick utan vittnen.»

Hvad inneburo dessa ord? Derpå grubblade

Regina natt och dag och bevakade de båda unga så

noga, att de ögonblick, de träffades, blefvo allt färre.

Einar var ej den man, som kunde tåla ett

sådant tvång; men fruktan för att såra modern och

, vissheten, att Laura skulle vara den, som fick

umgälla det lidande, han förorsakade denna, liksom band

honom och gaf honom kraft att fördraga. Mer ochmer uppväxte dock derunder ur hans vann a,

broderliga tillgifvenhet en brinnande, okuflig kärlek.

»Möt mig klockan ett utanför teatern», hviskade

han till Laura en morgon, då Regina vände

ryggen till.

Laura svarade endast med en bifallsnick, och

kaffet dracks, som vanligt på sista tiden, under nästan

fullkomlig tystnad.

På aftonen, sedan alla gått till hvila, stod

Regina, som hon så ofta brukade, i salsfönstret, väntande

att se ljuset släckas der nere. Hon kunde aldrig

somna förr än hon viste, att hennes älskling unnade

sig den ro, hon tyckte honom så väl behöfva efter

dagens arbete.

Ett sakta buller från tamburen kom henne att

spritta till. Ifrigt lyssnande urskilde hon lätta steg

och derefter huru låset vreds upp och dörren nästan

ljudlöst öppnades. Några ögonblick senare

öppnades också en dörr der nere, och allt blef åter tyst.

Hon kände huru blodet strömmade upp till

hennes hufvud, under det hjertat klappade med

stormande fart, och ofrivilligt tog hon några steg, liksom

vore hon färdig att ila efter dit ned, men stannade åter,

under det en vild skadeglädje fylde hennes själ. »Hon

må skylla sig sjelf», tänEte hon och stod sedan som

fastvuxen via fönstret, tills ändtligen låset åter vreds

om och hon hörde dörren till Lauras rum, som

säkert stått på glänt, sakta stängas.

Huru länge hon stått så, viste hon ej, men det

föreföll henne som en evighet. När hon lemnade

fönstret och gick in till sig, trängde sig en suck, djup

och tung lik en snyftuing, ur hennes bröst, hennes