Vett och ovett

VETT och OVETT

HUMORESKEK

*

SKIZZER OCH BERÄTTELSER

AF

SIGURD

ANDRA TUSENDET

STOCKHOLM

JOS. SELIGMANNS FÖRLAG.

INNEHÅLL

I. Humoresker.

Sid.

Bekymren på samhällets höjder ........................................... 1

Analys af den s. k. fosterlandskärleken ................................. 6

Min politiska trosbekännelse ............................................ 11

En »hygglig karl» ....................................................... 14

Illusion och verklighet ................................................. 16

Lycka, storhet, salighet och fem mantal skatte frälse ................... 18

Höjden af menskligt elände .............................................. 22

I underbarnens och gummornas land ....................................... 27

Jeremias Knubbs lefnadssaga.............................................. 29

Ärelystnadens rike ...................................................... 35

»Det snöar» ............................................................. 39

Hvad som händer på ett år ............................................... 40

Diverse hushållsrön ..................................................... 43

När man är riksdagsmanskandidat ......................................... 48

Rosalinda Peterzohns piano .............................................. 52

Karl XII ................................................................ 53

Pigan.................................................................... 60

Qvinnans kulturhistoriska och sociala betydelse ......................... 64

En blick i visitkortskorgen ............................................. 67

Profryttarnes kejsare ................................................... 71

En tidningsmans fördelar och utsigter ................................... 74

Qvinnan i dess fullkomlighet ............................................ 77

Något om vårpoeter och vårpoesi ......................................... 79

Några råd och anvisningar för vistelse i det gröna ...................... 86

Hvarför gifta män lefva längre än ogifta ................................ 91

Stora ord ............................................................... 96

Huru det går till att författa .......................................... 100

Tröstens ord till svaga själar .......................................... 105

Armida före och efter herr Petterssons visit ............................ 109

Något om titlar ......................................................... 114

Farbror Peterzohn är för gammal ......................................... 122

De fyra elementen ....................................................... 127

Hvem får hedern? ........................................................ 133

Sid.

Modern filantropi .......................................................... 135

Löjtnant Lejonhjelms och fröken Rosamunda Petterqvists kärlekssaga ......... 140

Vårt land är fattigt; skall det så förbli? ................................. 142

En stygg pojkes historia ................................................... 147

Litet småplock ur den oskrifna strafflagen ................................. 153

Mina lidanden såsom nominel försäkringsagent ............................... 157

Huru mensklighetens skrifsätt förändras och förenklas ...................... 162

När upphöra qvinnorna att älska? ........................................... 165

Är qvinnan rädd till sin natur? ............................................ 167

En bortglömd skål .......................................................... 169

II. Skizzer och berättelser.

Julens engel ............................................................... 173

Punschglasets memoirer ..................................................... 179

»Repetition» ............................................................... 186

En hopplös strid ........................................................... 192

Hvad gamle mästerlotsen tänkte ............................................. 196

»Verkställande direktörn» .................................................. 198

»Så sant mig Gud hjelpe till lif och själ» ................................. 206

Lotta ...................................................................... 212

Firman Anna Stina .......................................................... 217

Hjerteqval ................................................................. 220

En allvarlig spekulant ..................................................... 229

En »indelt» gentleman ...................................................... 236

Mamsell Malena ............................................................. 242

Hans lilla »tulta» ......................................................... 250

När jag nu kommer med en ny bok igen, har jag

begripligtvis inga vidare snobbiga fakta och data om mig

sjelf att bjuda på, eftersom intet vigtigt händt mig sedan

jag i fjor publicerade min sjelfbiografi i »Ljud och Oljud».

Se’n dess har jag dock sjelf mest hört »oljud»,

alldenstund mina barns antal under året fördubblats, så att

nu ska’ inte »svenska folket» gå och vara ledset och hänga

läpp och tro, att här någonsin ska’ bli svår tid på

andliga clowner i det här konungariket.

Men det är så modernt nu för tiden, och så vackert

och rörande tillika, att vi författare, huru små och okända

vi än må vara, uti vår diktning blotta något af vårt »själslif»,

våra »inre strider», våra hjertans qval och ve, att jag

för egen del visst inte heller vill undandraga mig att för

herrskapet afslöja, huru det stod till i »mitt väsendes

innersta vara» under några af de mest brydsamma timmarne

i mitt lif.

O, I sjufaldt dåraktige, ringe medborgare, som gån

och afundens dem, hvilka, stående på samhällets höjder,

hedrats med förtroenden, som innebära både magt och

ansvar!

Äfven jag har varit sådan, äfven jag har haft min

tid, då jag önskat vara en omodern kung eller en modern

kokett, bara för att få säga »nej» åt mitt trogna folk;

då jag åtrått en civilministerspost för att kunna moja mig

i känslan af min egen oduglighet; då jag velat vara

sockenskomakare för att en hel månad före midsommardagen

frossa af yppiga köksors och sylfidiska kammarsnärtors

brinnande böner om skyndsam halfsulning före dansen kring

majstången.

Men sedan jag erfarit hela tyngden af magtens

tryckande ansvar, har jag kommit på andra tankar, och jag

må så godt tala om hela historien.

Det är temligen klart att en person i min ställning,

den der så tidt och jemt gör sig påmind hos allmänheten,

icke sjelf blir bortglömd vid de tillfällen då vigtigare

kommunala förtroendeposter besättas. Också har jag tvänne

gånger varit ifrågasatt att justera kyrkostämmoprotokoll

på 25 rader hvardera, och det glunkas i staden om att

mitt namn skulle förekommit på en kasserad röstsedel, då

det var fråga om att välja kompromissarier för bedömande af

den skada en spanmålssäck lidit genom råttors tillskyndelse.

I min enfald trodde jag att detta var allt, och hade

totalt förgätit, att jag äfven är den sjunde af de tolf

ordningsmännen vid Wexiö brandkårs rifnings- och

bergningsafdelning. (Hvitt standar.)

Men midsommarafton 1884 kl. 1,15 e. m. kommer

en Mercurii tempeltjenare bland mina bekanta upp på

byrån, och jag reder mig just till att helsa honom med

ett vänskapligt handslag, då karlen utbrister:

»Ingen opassande förtrolighet; jag är här å embetets

vägnar.»

Och nu fick jag veta, att brandkårens rifnings- och

bergningsafdelnings förste chef var bortrest, andre chefen

också bortrest, mina ärade förmän: förste, andre, tredje,

fjerde, femte och sjette ordningsmännen likaledes bortresta.

och så värdt jag sjelf, ännu icke fyratio år gammal, högste

befälhafvare och chef för Wexiö brandkårs rifnings- och

bergningsafdelning.

Jag hade en gång en numera afliden tant, som

alltid sade, att det aldrig i lifvet skulle blifva något

ordentligt af mig. Tänk om gumman såge mig nu!

Min kår består af de fem återstående

ordningsmännen (alla bortresta), standarföraren (tjenstledig), förste

adjutanten (permitterad), andre adjutanten (f. n. i militär

tjenstgöring), 30 tjenstskyldige borgare (utpromenerade till den

naturskönt belägna brunns- och badorten Evedal), 2 d:o

d:o (sängliggande sjuka), ungdomen vid Wexiö

folkskollärareseminarium (firar för ögonblicket mellantermin) samt

lärjungarna i Wexiö h. allm. läroverks trenne högsta

afdelningar (åtnjuta för tillfället ferier).

Jag står sålunda som kung Oscar efter

»kompromissen» utan parti. Tänk om det ligger någon sanning

i Ibsens påstående, att »den starkaste är den, som står

mest ensam», tänk hvad jag då måtte vara stark!

Nyckeln till vestra spruthuset, der rifnings- och

bergningsafdelningen har sina brandsegel, räddningsnät och

öfriga reqvisita, ligger bredvid mig på bordet och Wexiös

öde i mina händer, jag blir rörd och tårarna stiga mig i

ögonen. Betänken mitt herrskap: jag är ännu icke

fyratio år gammal!

Ligg lugn och trygg, du lilla kära, älskade stad!

Förr skall Unaman Sigfridson förbannande höja sitt afskurna

hufvud ur hospitalssjöns böljor än jag skall svika min pligt!

Slumren ljuft och sött, om I också bon i tredje

våningen, I Sigfridsstadens väna qvinnor. Jag svär att vid

behof rifv . . . jag menar rädda er!

Låtom oss se hvad instruktionen säger: »Först och

främst skola i våda varande menniskor bringas utom fara».

Nåväl, det brinner i ett hus och jag får veta, att

en underskön flicka ligger derinne, försänkt i oskuldens

sömn med en roman af Zola på sängtäcket. Nu har jag

att ettdera rifva huset utan att skrämma eller väcka fröken,

eller också att berga fröken utan att rifva huset.

Beslutar jag mig för det senare (jag är chef och gör

huru jag vill, kom i håg det!), så lägger jag

räddningsnätet under den skönas fönster samt går sedan upp i det

brinnande huset, viker behändigt undan för fallande

bjelkar och knackar varligt på hennes kammardörr. Vill hon

då inte genast vakna, så hviskar jag, att hon är bjuden

på officersbal till Kronobergshed. Sofver hon ännu, så

höjer jag rösten och berättar, att Mahdien af Egypten

stulit turnyren på hennes helgdagsklädning för att begagna

till ett tält åt 75 man. Vill hon ändå inte vakna,

förtäljer jag, att hennes bästa väninna köpt en ny,

utomordentligt söt sommarhatt. Svarar hon då inte: »Det

skulle just passa det spöket», så är hon död. Men är

hon inte död och jag ändtligen fått henne vaken, talar

jag lugnt och sansadt om huru det är fatt, anmodar henne

göra toilette samt ber henne inte välja för länge bland

sina klädningar. (Jag håller före att ljus, storrutig

promenadkjol, mörkblå strumpor, små pariserskor, mörkblå

vårkappa med sammetsbesättning, capotthatt och långa gants

de Suéde inte skulle passa illa vid ett dylikt tillfälle.)

Är jag nu förut bekant med flickan, går allt som

en dans; men är jag inte det, så gå vi, efter några

hastiga ursäkter från hennes sida för det hon inte hunnit

låta städa rummet innan hon släppte in mig, fram till

fönstret, så att någon å gatan varande, äldre, gemensam

qvinlig bekant får presentera oss för hvarandra. Derefter

fattar jag henne varligt i mina armar, öppnar fönstret

och låter henne försigtigt falla samt skyndar mig ned för

trapporna, så att jag hinner spänna uträddningsnätet

medan hon ännu är i luften. (Egentligen skulle några af

mitt manskap i förväg rangera nätet, men som jag intet

manskap har, får jag göra det sjelf.)

Medan jag hvilar mig, rifver jag sedan ner ett och annat

qvarter eller räddar lösbo för ett par hundratusen kronor.

Så långt är allt godt och väl, och det är icke dessa

utsigter, som gjort mig bekymrad och kommit mig att

klaga öfver min ställnings ansvar.

Men hvem vet om saken gestaltar sig så enkelt;

den kan äfven ställa sig så, att mitt samvete kommer i

en gräslig strid med mina känslor.

Låtom oss tänka oss, att hela denna familj, som just

nu går förbi fönstret här, håller pä att blifva innebränd.

Den består af herre och fru med fem barn, af hvilka den

äldsta dottern nogsamt liknar det qvinliga ideal, jag här

ofvan sökt teckna.

Hvem skulle jag rädda?

Pappan är embetsman, så att hans bortgång skulle

skänka bröd åt många stackars lönlösa, extra ordinära

byråkratfrön, desslikes så högt lifförsäkrad, att familjen är

tryggad mot nöd vid hans eventuela bortgång. Jag tror

vi låta honom brinna! Det blir ändå något nytt för

gubb-stackarn, som varit totalt kallsinnig i många herrans år.

De små plantorna håller jag heller inte mycket på;

de äro skäligen odygdiga och hade en hop c i sina

betyg vid terminens slut.

Men mamman och dottern, hvem af dem skulle jag

väl rädda om det gälde? Modrens lif är tydligen af större

vigt för familjen, och dottern kunde vår herre kanske rent

af behöfva, ifall englasymfonien deruppe lider tillfällig brist

på sopraner.

Det är således min förbaskade, oomkullrunkeligt

ovedersägliga pligt att hyfva ut gumman först . . .

Men mitt arma hjerta gör uppror mot pligtens röst;

det ömmar för Wexiö musiksällskap och unnar ej

englasymfonien hvarken dess sopraner eller altar.

O öde, hvarföre stälde du mig på detta grymma

prof, hvarföre gaf du mig denna stora magt och pålade

mig detta gräsliga ansvar vid ännu ej upphunnen 40 års

ålder!

Då pligt och känsla ej längre följa samma banor,

då finnes för en hederlig man endast en utväg:

sjelfmordets . . . vare sig genom strykninlösning eller

svafvelsyrelösning.

Men tänk om här inte alls blir någon eldsvåda så

länge mitt chefskap räcker!

Ja, det vore, förstås, också en lösning. En lösning

à la Ibsen!

***

Analys af den s. k. ”fosterlandskärleken”.

Näst en gammal utsjungen tenor, hvilken skall

tvingas med vid alla möjliga och omöjliga tillfällen, skall

sjunga vid jernvägsstationen för hans majestät konungen,

på kyrkogården för mer och mindre saligen aflidna

stadsfullmägtige och i gränderna för sina vänners fästmörs

väninnor, näst ett sådant samhällslifvets socialt-musikaliska

commune malum fins det intet i himmel och på jord,

som slites så hänsynslöst, tages fram så i tid och otid,

blötes och stötes så i oändlighet som det arma

»Fosterlandet».

Om Fosterlandets anatomiska förhållanden vet man

endast föga. När en stor man eller, hvilket är detsamma,

en man, som skattat för mer än 10,000 kronors årlig

inkomst, lemnar detta jordiska, heter det dock i liktalet,

att, när han föddes »slog Fosterlandets hjerta af glädje»,

hvaraf man kan sluta, att spädare björkqvistar måtte vara

Fosterlandets pulsar, ty dessa äro vanligen de jordiska

föremål, hvilka tidigast känna sig lifligt berörda med

anledning af en ung verldsmedborgares uppträdande.

Men så heter det också, att »när han dog, grät

Fosterlandet», hvaraf synes framgå, att besagde

Fosterlands ögon måtte bestå af slipade glaskaraffiner med

bonum vinum inuti, ty de gråta vanligen mest och ymnigast

vid slika tillfällen.

Fast Fosterlandet nu för tiden lefver en smula vildt

vid jubelfester, större fältmanövrer i Skåne och mindre

bokkonfiskeringar i Stockholm, måtte det likväl i sin

ungdom ha fört ett ordentligt och kroppsstärkande lif, enär

det in i sena ålderdomen, ja, när det enligt pessimisternas

åsigt står rent af vid grafvens brädd, kan anses besitta

så pass vigör och mjukhet i benen, att en så praktisk

karl som Esaias Tegnér på fullt allvar kunde uppmana

det att »böja knä» vid Karl XII:s grift.

Dock böra vi ihågkomma, att det endast var till

Svealand, som skalden stälde denna uppmaning. Göter

och Norrländingar ha alltid varit ett styfvare slägte,

hvilket synes både på grefve Arvid Posse och landshöfding

Curry Treffenberg.

Hvar Fosterlandet är beläget blir en annan och

kinkigare fråga. Preciösa (eller kanske det var Nelly Hall eller

något annat berest fruntimmer) säger någonstädes:

»Fosterlandet är der, hvarest man befinner sig bäst», och det

vill jag också tro, ty jag mår alltid bäst i sängen.

Men de gamle romarne hade en annan uppfattning

af saken och dekreterade: »Ubi bene ibi patria», hvilket

litet fritt, men derför ingalunda sjelfsvåldigt öfversatt

betyder: »Der benen helst ligga, der är fäderneslandet»; men

det kan jag väl aldrig tro, ty mina ben ligga helst öfver

sofifgafveln på ett schweizeri, och der kan jag väl inte

vara född? Det vore i sanning mer än anstötligt, det

vore slarfvigt.

Hvad Fosterlandets själsrigtning beträffar, så är det

ett sorgligt faktum, hvilket jag inte ens vill försöka bjuda

till att dölja, att det har den mest olyckliga, från äldre

tider nedärfda böjelse för — sjelfmord. För att nu bara

nämna ett exempel bland många, så intygar Jakob

Ekelund, hvilken var skoladjunkt i Klara före dyrtidstilläggets

och »latinherraväldets» upptäckt och således en sansad

man, oberörd af vällefnad och dagens lidelser, att

Fosterlandet 1809, då numera högstsalige Gustaf IV Adolf

regerade värre, »sjelft höll på att gå sin undergång till mötes».

Två år senare eller 1811 hade Fosterlandet

lyckligtvis lugnat sig så pass mycket, att det aldrig kunde komma

i fråga att det funderade på att i sin helhet gä och göra

af med sig, men samma år fick likvisst Tegnér svenska

akademiens stora pris för det han under diktandet af

skaldestycket »Svea» lyckats ertappa några enstaka klippor, som

gått och hängt sig. Det heter dock:

”Utöfver forsens svall förvägna klippan hänger”,

hvaraf man kan sluta, att det blott var de mindre

välartade och slarfvigaste klipporna, som gjorde sig skyldiga

till slikt öfverdåd, hvaremot de öfriga med Lambertuccio

i »Boccaccio» klokt nog resonnerade:

”Som Gud vill,

Jag står still.”

Bland Fosterlandets öfriga mer och mindre lyckade

sjelfmordsförsök ha framhållits af C. F. Ridderstad

föreningen med Norge 1814 och af Arvid Posse

representationsförändringen 1865.

Rätta uppfattningen af Fosterlandets betydelse tolkar

Franzén, då han sjunger:

”Fädernesland, du är ej blott ett hem,

Likt svalans bo och likt Jerusalem,

Då dit från landsflykt kom den frälste fången;

Du är ett tempel, vid hvars dörr jag står

Och ser så långt mitt häpna öga når

Af stora minnen full den djupa gången.”

Älsklige, blide Franzén! Stode du nu och gluttade

i den der tempeldörren, så blefve du Jörgeniserad

baklänges ut, ty nu läses »Giftas» från predikstolen och »det

unga Sveriges» muntra gossar ha dräglat ner sina

mammors haklappar med en ny religion, der hädelsen är en

gudstjenst och spottet ett sakrament.

Hvad den så mycket omtalade »kärleken till

Fosterlandet» beträffar, så är den en underlig företeelse, icke

minst hos våra kungar. Karl IX älskade Fosterlandet så

högt, att han inte kunde lida att se dess söner gå och

göra några dumheter, hvarföre han till förekommande deraf

kapade nackarna af en hel del. Sammalunda med Karl

XII, hvilken dock var så blötsint, att han inte nändes

sjelf direkt aflifva blomman af landets ungdom utan hade

Czar Peter att sköta skarprättarvärfvet.

Karl XII älskade föröfrigt Fosterlandet så varmt, att

han under många år inte kunde betrakta det utan på

afstånd, bara för rörelse, och måste till stor del förderfva

det före återseendet, för att inte hans lidelsefulla

hängifvenhet skulle bli honom alldeles öfvermägtig. Dock var

det först stryken i Bender, som så lifvade hans passion

för gamla Svea, att han red genom Europa på 14 dar

bara för att komma dit.

Några konungar, hvilka i likhet med Erik XIV och

Fredrik I inte synnerligen omhuldat sjelfva Fosterlandet

eller dess söner, ha åtminstone hållit innerligt af dess

döttrar.

Fosterlandskärleken är för öfrigt en känsla, som kan

till den grad löpa bort med äfven okrönta personligheter,

att en hofrättspresident, grosshandlare eller fabrikör

stundom icke tvekar att utgjuta. . . blod? nej usch då! . . .

sex buteljer af sin bästa champagne till en skål för

besagda fosterland.

Rådjursstek, sköldpaddsoppa och ostron äro

ävenledes yttre medel, hvilka vid festliga tillfällen visat sig

besitta en otrolig förmåga att »lifva våra känslor för det

land, som sett oss födas».

Fosterlandet har mången gång hotats med att bli

totalt sönderslitet, dels i yttre krig, dels i inre stridigheter,

dels i osammanhängande, ologiska tal inom våra

studentkårer.

Hos sångartister brukar kärleken till »det dyra,

aldrig glömda land, i hvars fridfulla dalar deras sälla

barndomsdagar gladt förflöto», infinna sig med ovanlig

häftighet, då struparna bli uppslitna och utländingarna inte vilja

höra dem längre.

I våra yngre år, då sinnet är mera öppet och

emottagligt för yttre intryck, älska vi mest de delar af

Fosterlandet, som prydas af körsbärsträd, krusbärsbuskar och

bra metställen samt äro belägna på ett passande afstånd

från alla offentliga och enskilda läroanstalter.

Svenska akademien har nu länge hvarje år i April

månad förgäfves utsträckt sina händer med en guldpeng

om 500 kronors valör inuti till ett ohörsamt folk, som

absolut inte vill qväda öfver »något fosterländskt ämne».

Det är inte brist på god vilja, för all del tro inte

det, men nutidens genier äro upptagna på annat håll. En

del ha brådt med att klacklappa våra stöflar, andra med

att reformera stat och samhälle och andra med att

nedspotta vår Herre och professorerna i Upsala.

Dock säges det verkligen, att »en ung, högst

lofvande förmåga» under en längre tid arbetat på en dikt

om Fosterlandet i 12 delar, men att offentliggörandet stött

på tekniska svårigheter, dem inte ens den argaste

pessimist kunnat ana.

Först »den unge, lofvande» begynte skrifva, råkade

stilen bli lite torr, så att brandkommissionen såg sig

föranlåten höja assuransen på huset, som han skref i.

Följande året bragte han arbetet så långt som till

sättning, men sättaren gäspade munnen ur led, så att den

stackars karlen hädanefter aldrig får i sig annat än

mjölgröt och tullfrågan, som blifvit så rysligt »omtuggad» förut.

Om någon tid var likvisst hjeltedikten färdig, men

korrekturläsaren tog den för en parodi och dog af skratt

redan på första arket.

Sex nervstarkare karlar anskaffades och de undsluppo

med galopperande lungsot, som de ådrogo sig i sorgen

öfver den svenska diktningens förfall.

Nu trodde man alla faror vara öfver, men

bokbindaren var nog oförsigtig att under häftningen kasta en

blick på det mest spännande stället, somnade, trillade af

stolen och slog ihjel sig från fordringsegare, hustru,

svärmor och 16 oförsörjda barn.

Efter dessa erfarenheter och sedan man funnit att

kloroformering vid operationer medför hufvudvärk efteråt,

lär det nu vara frågan om att anställa »den unge,

lofvande» såsom operationskåsör å Serafimerlasarettet.

Kirurgerna få då naturligtvis ha bomull i öronen.

Min politiska trosbekännelse.

Herrskapet må tro, att jag har allt haft lite svårt vid

att hålla inne med min »politiska trosbekännelse» i dessa

tider, då lotten så ofta får afgöra riksdagsmannavalen och

herr Tufve Tufvesson i Luhr slank in i andra huset på

en enda röst, den han säges ha fått af en »kitslig granne».

Men hvarenda gång äregirighetens demon farit in i

mitt stackars hjerta och hviskat: »Sigurd lille, vänd ut

och in på din politiska öfvertygelse och låt

småländingarna höra hvad du är för en satans karl», så har jag

svarat: »Vik hädan satan och fresta mej inte! Hvi skulle

jag så mycket ondt göra och förstöra utsigterna för

Abraham Rundbäck, som är en styf och erfaren karl och

tillhör samma parti som jag sjelf!»

Jag vill derföre lemna de små käre småländska

städerna åt Guds försyn och fader Abrahams förmynderskap,

men i fall något af de till hösten sammanträdande

landstingen skulle råka i förlägenhet till följe brist på skånska

excellenser och uppsvenske gästgifvare att sitta i första

kammaren, så är det min pligt att säga: »Här står jag;

gören med mig som I viljen!»

Men för min egen skull och för fosterlandets skull

och för den offentliga kandidaturens skull och för mina

ännu ofödda barnbarns skull, på det ingen må kunna

komma till dem och säga: »Eder farfader var en politisk

äfventyrare och nihilist», så finner jag det alldeles

nödvändigt att aflägga min politiska trosbekännelse-

I försvarsfrågan är min ärliga öfvertygelse, att vi

böra hafva ett starkt försvar, icke allenast mot yttre

fiender såsom skräddares, skomakares, källarmästares och

hyresvärdars oförsynta prejerier, utan jemväl för den inre

ordningens upprätthållande mot svärmödrar, guvernanter,

barnpigor, knähundar och qvinliga slägtingar, som komma på

tillfälliga besök.

Mest afseende bör fästas vid landtförsvaret, emedan

qvinnorna ändå alltid skola blifva oss öfverlägsna i det

våta elementet.

I rösträttsfrågan är jag af den mening, att den fader,

som är rik nog att bjuda sina vänner på splendida

middagar och supéer, icke skäligen kan förvägras att låta sina

omusikaliska döttrar pina dem med ett begränsadt antal

soli, duetter, qvartetter och körer, men endast i afseende

å bränvinsbasar bör graderad skala ifrågakomma, och i

alla händelser motsätter jag mig rösträttens utsträckning

äfven till pigorna.

I grundskattefrågan svärmar jag för »aflösning» af

byxorna och en enkel rottings placerande på afvigsidan

af alla dem, som beskatta en ärlig, lättrogen nästa med

»grundande» af mindre solida aktiebolagsföretag.

I tullfrågan är mitt ideal: fri införsel af toddar och

måttligt skydd emot de halfslitna stöfvelsulor, som å

småländska restauranter gå under namn, heder och värdighet

af »engelsk biff».

På kommunallagstiftningens område skulle jag helst

se att champagne och cirkusfröknar finge betraktas såsom

»commune bonum».

I bankfrågan ställer jag mig på en medlande

ståndpunkt. »Riksbank» må utdelas åt furstar, kungliga

teaterdirektörer och ministrar, som bära sig illa åt, »privatbank»

åt dem, som i det enskilda lifvet beljuga, förråda och

illa berykta oss, kurtisera våra fästmör eller vägra att

skrifva på våra vexlar.

I religionsväg yrkar jag den vidsträcktaste frihet åt

alla. Sjelf tillhör jag Björkegrenskulten, nemligen den, som

kultiveras af kungliga dramatiskans habituéer, inte den,

som i min spädaste ålder af nitiske uppfostrare bedrefs

bakom min rygg.

Men jag kräfver tolerans äfven åt dem som tillbedja

lilla Grabows minne eller Anna Lisa Hvasser-Engelbreckt,

ty jag har sjelf vacklat i min tro och t. o. m., liksom

alla vilda nationer, haft min period, då jag dyrkade

beläten.

Det var när långa Bendroth var i Wexiö.

Somliga tycka mera om en mun, som bjuder på

koraller än koraler. För sådant må de varnas och rättas,

men ingalunda halshuggas eller brännas.

Åt modernäringen tror jag ingen kan egna för

mycken omsorg, då det är fråga om ens egna barns moder.

I läroverksfrågan menar jag, att om man afskaffade

all eftermiddagsläsning och sökte reducera

förmiddagsläsningen till ett lika antal timmar, skulle en sådan reform

lyckas vinna många sympatier bland »det unga Sverige».

Qvinnofrågan håller jag för att vara den vigtigaste

af alla, men också rysligt svår att lösa, då den alltid

sönderfaller i en mängd småfrågor, såsom: »Dansar han?»

»Hur mycket har han om året?» »Tror du han nyttjar

peruk?» o. s. v.

Handtverk, såsom plankstrykning, borstbinderi och

skrifvande af tendentiösa valartiklar i tullfrågan, böra på

allt sätt uppmuntras.

Tryckfriheten bör utvidgas, så att man icke

behöfver söka mammornas rygg, då man vill trycka döttrarnes

händer.

Och nu veta landstingsmännen ungefär hvar de ha mig.

Jag ställer mig till deras oinskränkta förfogande.

Den fåkunniga hopen kallar sådant »löjlig egenkärlek»,

jag kallar det »ädel sjelf känsla» och motser med lugn

hvad som komma skall; blir jag inte vald, blir det värst

för det arma fosterlandet.

En ‘hygglig karl”.

Nu för tiden lefver man lyckligare, sofver lugnare

och dör nöjdare, om man i rättan tid beslutar sig för

att i stället för en »stor man» blifva en s. k. »hygglig

karl».

Jag förmodar, att herrskapet hvar för sig har måttet

och modellen till en »hygglig karl» i sitt eget inre

medvetande? Tillåt mig eljest presentera.

En hygglig karl har begränsade tankevyer, som

merändels hänga ned öfver virabordet, och obegränsade

manchetter, som merändels hänga ned öfver fingerspetsarna.

En hygglig karl kan sakna mod i bröstet, men hans

bonjour måste alltid hafva senaste modet i snitten.

En hygglig karl sjunger antingen förste tenor eller

andre tenor eller basbaryton eller enkel bas, eller också

är han för tillfället »indisponerad», hvilken indisposition i

vidrigaste fall må räcka 20 à 30 år, men »utan röst» får

en hygglig karl inte vara.

En hygglig karl inlöser vanligen sina vexlar och

nekar aldrig att skrifva på sina vänners, men i senare

fallet går han stundom i förväg till bankkontoret och ber

direktören för Guds skull inte diskontera.

I att vända notblad utan att göra dem illa besitter

han ett erkändt mästerskap.

Hans sätt att dansa polka och hans snille i att

uppfinna nya kottiljongsturer äro öfver mitt beröm.

Beträffande spirituel konversation, så är han i stånd

att deri göra värdefulla inlägg genom sin häpnadsväckande

talang att utfinna 20,000 nya variationer på det oändliga

themat »jaså».

Mot damer är han alltid förbindlig och ofta öm;

det sednare dock endast efter tagen kännedom om

fyrktalslängden i det samhälle, der pappa är mantalsskrifven.

Ödet kan neka en hygglig karl att vara vacker,

men så länge skräddare, handskbutiker, kosmetik och

hårfrisörer existera, kan det aldrig hindra honom att vara

»distinguerad».

En hygglig karl kan bedraga slägt och vänner på

allt hvad de ega, men han honorerar alltid sina

spelskulder och qvinliga liaisoner dagen före katastrofen.

Han tror aldrig på Gud, stundom på fan. ofta på

qvinnan och alltid på modejournalen.

I monarkier är han rojalist, i republiker svärmar han

för friheten, men i fråga om baletten håller han strängt

på »formerna».

Illusion och verklighet.

I allmänhet kan väl ingenting värre krossa en illusion

än dess — förverkligande. När motsvarar väl verkligheten

den fantasibild vi skapat, och hvem har icke, då ödets

gudinna i ett anfall af godt lynne plötsligen stält honom

vid sina önskningars närmaste mål, tänkt vid sig sjelf:

»Ah tusan, var det inte roligare än så!»

Man är fyra år, man går i blus och erhåller

slutligen den jacka, hvarefter man längtat med all den passion,

hvaraf man är mägtig vid denna märkliga period af sitt

lif. Men så får man inte väta ner sig, inte klifva så

ogeneradt på planket, inte tumla om så muntert i

sandhögen ute på gården som förut, ty den nya, fina jackan

kunde taga skada, och så kommer snart den dag, då man

med innerlig saknad erinrar sig den gamla blusperioden.

Man är 17 år, man blir förälskad i granngårdens

guvernant eller i vidrigaste fall i sin egen mammas

husmamsell, men knappast har hon, doftande af alizarinbläck

eller prima surmjölksost fallit i våra armar, innan vi

otacksamt börja fantisera om prestgårdsmamseller och

kringresande landsortsaktriser.

Man är 45 år och man längtar efter ett pastorat,

en kompanichefsindelning eller en rådmanssyssla, men när

man får den, häpnar man litet smått vid den hemska

upptäckten att större delen af lönen går åt att ränta de

gamla akademiskulderna, och man börjar umgås med de

vildaste önskningar om att en gång i lifvet kunna äta

sig mätt, utan att i sitt inre känna det såsom ett svek

mot kreditorerna.

Man är 50 år, har tittat sig vindögd på jemnåriga,

dekorerade vänner och begråter sitt eget tomma

frackuppslag, der en stor fläck af »Cederlunds bästa» intager

den kungliga nådens plats. Och så får man en liten kär

vase eller svärdstrissa eller, när vår och landets herre

rigtigt skall slå på stort, en allra som sötaste nordstjerna,

och då står den gamle gossen der precis i samma

predikament som då han fick sin första jacka för 46 år

sedan: en »riddare» får icke allt för mycket väta ner sig

med drufvans safter, inte mera klifva på de radikala

frasernas staket och inte tumla om i folkopinionens rinnande

sandhögar. Han får inte ens umgås med de missnöjde

och olycklige i landet, ty deras bittra tårar kunde så lätt

sätta rostfläckar på det granna vedermälet.

Man blir 60 år och gör konkurs för att i fred och

ro få njuta af pensionen, men då komma gikten,

ålderdomskrämporna och bekymret för barnen, som finna det

så olycksaligt proppfullt före sig på alla möjliga »aktade

banor», äro för dumma att bryta sig fram genom egen

kraft och för högfärdiga att bli skomakare och

»skurhjelpen».

Och när man ser tillbaka på ett sådant lif och har

den ringaste gnista af sympati för sitt eget jag, så kan

man inte underlåta att dra en liten suck och pusta fram

ett hjertligt och upprigtigt: »Fy tusan!»

Det finnes ett undantag, bara ett, men ett lysande

sådant, och det är den dagen då ynglingen blir student.

Då är allt lust och gamman. Den lekamliga

tandvexlingen har lyckligen försiggått och den andliga ännu icke

börjat. I olympiskt lugn ligger man och suger

dogmernas modersmjölk mellan själens trubbiga mjölktänder. Man

äter på sitt modersmål och pappa betalar skräddaren.

Man har bref på att man sjelf är mogen, men anar ännu

inte huru mycket i denna verld som är ruttet. Rottingen

och lexläsningen ligga så långt bakom, embetsexamen

och brödbekymren i de flesta fall så långt framföre i ett

obestämdt fjerran. Mannens vaknande kraft parar sig

för ett ögonblick med barnets vikande glädje; kanske

råkas de aldrig mera. Man somnar med handen på den

hvita mössan och vaknar med hufvudvärk af

gymnasistflammornas lyckönskningsbuketter. Har man slägtingar på

landet, så helsar man på dem, och finnes på 2 mils

omkrets ett feminint väsen mellan 16 och 29, hvilket aldrig

så litet egnar sig för en platonisk tillbedjan, så vänder

man åter med gröna fläckar på knäna.

Herrliga tid! Du är dock ett minne af en sällhet

som verkligen funnits till, och i så fall fördelaktigt skiljer

sig från den stora sjöormen, likheten inför lagen och

Bonggrens skaldebegåfning.

Men inte skall Bonggren vara ledsen för det; de flesta

stora skalder ha ju råkat i olycka; Stagnelius suckade sig

till döds, Lidner söp ihjel sig, Tegnér blef galen och

Johan Peter Wallin blef prisbelönt af svenska akademien.

Lycka, storhet, salighet och fem mantal skatte frälse.

Min vän!

Lef så i denna verlden, att en gång, när podagern

tar knäck på dig och du nödgas ställa din bägare till

torkning, du i landets pressorgan får ett kors inom svart

ram och följande eftermäle:

»Vi hafva i dag den smärtsamma pligten, att

under dödens mörka symbol härofvan rista ett namn kärt

för oss alla, ett namn som skolat på ryktets vingar

genomflyga verlden, derest icke han, som bar det, varit en

af dessa ädla, blyga själar, som aldrig framhäfva sig

sjelfve, och om hvilka det heter, att de »fridsamme skola

besitta jorden», hvilket den älskade bortgångne också

delvis gjorde, enär han af vördade föräldrar redan i unga

år fick ärfva fem hela mantal skatte frälse.

Hans korta studiebana utmärkte sig för stor

grundlighet. Också räknade han flere sjöofficerare i sin familj.

Efter det han tillbringat tvenne år i hvardera af skolans

trenne första klasser, funno hulda föräldrar och insigtsfulla

lärare, att ynglingens blida själ lika litet skulle tillåtit

honom att deltaga i slagtandet på en valplats som i grymma

kirurgiska operationer å ett lasarett. Icke skulle han

heller varit i stånd att vid domarebordet blicka in i en

förlorande parts tårfylda öga, lika litet som hans

barnafromma själ var egnad att förbråkas mellan skiljaktiga

filosofiska system, eller såsom själasörjare nalkas ett

plågoläger, der benrangelsmannen spelar om lif och död med

medikamentsflaskor till tärningar. Diplomatens slingrande

bana egnade sig icke för hans ärliga sinne, och

näringslifvet hade ingenting lockande för en person, som der

hemma hade allt hvad han behöfde.

Derför valde han landtbrukarens lugna, lyckliga lif.

I denna egenskap var han en omtänksam husbonde, och

godsets läkare har intygat, att på trettio år ingen

torpare der varit besvärad af magkatarr till följd af för hög

diet. Ej heller tillät han, att någon arrendators själ

genom hopandet af lekamliga egodelar vändes bort ifrån

det enda nödvändiga, och när godsets unga flickor drogo

ut i verlden att såsom tjenstpigor förvärfva sitt bröd, var

deras dygd alltid omsorgsfullt pröfvad af de

förhoppningsfulla söner, hvilka nu stå försänkta i sorg kring den

hädangångne ädlingens bår.

En altarduk, skänkt till församlingens kyrka, skall

för kommande slägten bära vittne om hans djupa

religiositet, och fem percheronshingstar samt 11,000 fot

täckdiken (med tegelrör) betyga hans lefvande intresse för

vår modernäring.

Dagens små strider brydde honom föga, och såsom

ett bevis på hans älskvärda likgiltighet för politiska ting

och deraf alstrade sväfvande geografiska begrepp kan

anföras, att han en gång då han stod i begrepp att

anträda en jernvägsfärd mellan Hamburg och Karlsbad,

lofvade en bekant att i genomresan köpa en ponny i Skottland.

I inrikespolitiken gjorde han endast en gång ett

kraftigt inlägg. Det var då han ville hjelpa en af sina

fattigaste backstugusittare medels att genomdrifva hans

val till ledamot af riksdagens andra kammare med ty

åtföljande honorar. Tyvärr strandade denna

menniskovänliga plan på grundlagens småfnaskiga

valbarhetsföreskrifter.

Ehuru först och främst en den praktiska nyttans

man, klappade likväl hans hjerta alltid varmt för konsten

och konstnärerna på ett sätt, som stundom tog sig

uttryck i handling. Så gaf han t. ex en gång i yngre

dagar supé för fyra landsortsaktriser, och när han var död,

fann man två lotter till nordiska muséets lotteri i hans

spegellåda, hvarjemte vi från trovärdig källa försport, att

han en gång, då sockenmålaren rödtärgat hans ladugård,

afrundade räkningen med hela 42 öre.

För skaldekonsten hade han ett öppet sinne, och

en informator, som på hans femtionde födelsedag skrifvit

versar till hans ära, fick derför löfte att i närmaste

landthandel uttaga 4 alnar mollskinn till ett par helgdagsbyxor

å den saligen hädansofnes räkning.

Sedan Zelia Trebelli vid en konsert i närmaste stad

fått låna hans ekipage emellan hotellet och teatern, ansågs

han jemväl för en af ortens finaste musikkännare.

Så mycken duglighet, hjertats adel och estetisk

bildning hade likväl genom någon af dessa oförklarliga

ödets nycker, hvilka herr Hedlund hade att tacka för sina

militäriska tryckfrihetsåtal, och herr Strindberg för sin

befordran till krokodil, blifvit af Hans Majestät konungen

opåaktade, ända tills för tvenne år sedan en af

arffurstarne vid en fältmanöver tappade en kråsnål, som

upphittades och återlemnades af vår ädle vän.

Då kom vasaorden.

Och nu är det slut! Då kammarjungfrun i fredags

afton skulle bringa honom nattmössan och dagens

nummer af »Väktaren», fann hon att dödsbudet träffat honom

midt i en fågelpastej, den han endast hunnit till hälften

förtära.

Men huru många af oss dödlige blir det väl

förunnadt att helt fullborda vår lifsgerning!

Frid öfver hans stoft och stoft öfver hans minne!»

Hvarför kunna vi icke lefva så der, hvarföre skola

vi bråka och illfänas här i verlden? För min del

känner jag mig frestad att både lefva och dö som denne

man; jag tycker mig känna på mig att jag har alla

förutsättningarna derför.

Det fattas bara en.

En ren obetydlighet.

»Fem mantal skatte frälse».

Höjden af menskligt elände.

Häromdagen träffade jag på en ung man, som sa"

att han en gång varit en fin, vacker karl med goda

kunskaper och ett vinnande sätt, samt att han — om man

undantager ärligt, hederligt arbete — försökt allt för att

hålla sig uppe i verlden, men misslyckats, och nu bad

mig om 25 öre till en buss tobak och en stor sup.

Jag tyckte det var sorgligt, att humbugen skulle ha

en så låg kurs i Nordenskölds och L. O. Smiths

fädernesland, och beslöt att utfråga honom, huruvida han

verkligen användt alla de i vårt älskade Sverige brukliga sätten

att klifva till matskåpet på andras axlar.

»Ni säger att ni en gång var ’en fin, vacker karl

med ett vinnande sätt’; då skulle ni passat på och

försökt gifta er till någon större samling af de i landet

brukliga myntsorter.»

»Jag gjorde väl så; jag låg i Marstrand och badade

och lefde nyktert tills jag blef som ett gelé i kroppen,

och läste högt för mammorna och talade lågt för flickorna

och dansade och gaf bort buketter ...»

»Nåå ...»

»Jo, sedan de här fördömda qvintimren Edgren och

Agrell började moralisera på teatrar och i julböcker om

äktenskapet, har det blifvit en trosartikel, att alla karlar

skola gifta sig och alla fruntimmer låta bli.»

»Hur skall det gå till?»

»Rör mej inte.»

»Har ni aldrig försökt med att bli »andligt sinnad»?

»Jo, Gud bevars. Jag reste till Mösseberg ett år,

då min vän badkamrern skref, att tillförseln af läsare var

god och »unga allvarligt sinnade män» stodo 25 proc.

öfver pari. Jag lade mig framstupa i en promenad med

blå glasögon på näsan och en stor postilla med

messingsknäppen midt framför mig. "Kommer inte nu ett Guds

barn och grosshandlarenka från Göteborg med en

giftasvuxen dotter och trillar omkull på mig, då fins här ingen

rättvisa i verlden’, mente jag.»

»Nå, ni fick ingenting?»

»Jo, magkatarr och ett nyp i benet af en hundracka

från Falköping.»

»Ni borde gjort någon "uppfinning’; det är modernt

nu för tiden.»

»Usch hvad jag det gjorde. Jag tog ut 5 års patent

på en sjelfuppehållare för byxor i våtväder. Här ser ni

ritningen; mekaniken är lika enkel som sinnrik: små

messingsringar utefter hela yttersömmen, en tråd fästad vid

nedre kanten af byxen och dragen genom ringarna samt

i öfre ändan försedd med en blykula, som vid torrväder

får ligga gömd i byxfickan, men så fort det börjar regna

hänges utanpå och genom sin tyngd lyfter byxorna.»

»Ja, men den der uppfinningen tycker jag borde

haft framtid för sig.»

»Jo fan ock. Ullströmmarne i Norrköping märkte

att ett par byxor på det viset räckte dubbelt så länge,

så. att de inte skulle fått nog afsättning på sina varor,

och så började de skrika ut mig som en »fiende till det

svenska arbetet», och en brukspatron, som skrifvit på

vexlar åt mig, hotade att göra mig olycklig, om jag inte ville

skänka bort patentet till kejsar Napoleon. Honom kunde

det hvarken skada eller gagna, ty honom hade Eugenie

de Montijo längese’n tagit byxorna af.»

»Skulle inte en egendomsagentur passat er?»

»Jo för all del, det kan jag säga, att

egendomsagentur det var det enda som gick någorlunda; men jag

fick lof att sluta dermed, ty mitt nervsystem och min

något svaga kroppskonstitution uthärdade inte det varma

sätt, hvarpå både köpare och säljare någon tid efter affärens

afslutande vanligen ville i enrum hembära mig sin

tacksamhet. »

»Guttaperkastämpelsagentur är också en fin

förrättning. Har ni försökt på den?»

»Jo jo men, men sedan Fröbergska sällskapet

började resa i landsorten, ville inga unga män längre ha

guttaperkastämplar, bara porträtt af Gerda Grönberg såsom

berlocker vid urkedjan.»

»Jag antar, att ni äfven försökt er med att gifva

kyrkokonserter?»

»Ja visst, och det skulle nog gått någorlunda, om

jag bara varit så totalt i saknad af röst som de unge män,

hvilka vanligen resa omkring på det geschäftet; men

olyckligtvis har jag af naturen fått en liten obetydlig andre

tenor. Den väckte landtklockarnes afundsjuka, och

kyrkodörrarne stängdes för mig genom deras kabaler.»

»Då borde ni tagit itu med att hålla "populära

föreläsningar’, det är också modernt, och de kunna göras

mycket vackra, om man bara har nog godt minne att

slå i sig en hop af hvad andra skrifvit.»

»Jag höll tre i Kråkvinkel. Den första var ’En

jemförelse emellan Gustaf II Adolf och Petrus

Waldenström’, den andra var ett ’Försök till utredning af

potatissjukans inflytande på 1830-talets religiösa rörelser i

Westbo’, och de gingo mycket bra, men så gaf hin onde mig

in, att jag skulle efterapa Hjalmar Strömer, och så läste

jag en dag öfver "Några månader i ett landtligt hem på

planeten Mars. Det gick bra så länge jag bara

berättade, att de hade en fri statsförfattning och solkokt

äppelpuré der, men när jag började tala om att der vissa tider

är så varmt, att de unga damerna fram på förmiddagarna

nödgas kasta af sig det ena plagget efter det andra på

ryggen af dresserade svanar, som bums flyga åstad

dermed till tvättinrättningen, då svimmade två äldre fröknar,

som sydde hattar, borgmästarinnan började ropa på

skandal och luktvatten, och stadens tidning skref två hela

spalter om »den ohöljda naturalismens vederstygglighet».

»Har ni aldrig funderat på att slå er på

»tankeläsning?»

»Jo i Brackköping; men källarmästarn, som jag ville

hyra lokal af, var också en smula tankeläsare, tittade

skarpt på mig och sa’: Ni ämnar inte betala salen’,

och så var det slut på den kommersen.»

»Naturligtvis har ni försökt att spela på lotteri?»

»Ja, jag hade allvarligt tänkt på saken, men kunde

omöjligen komma öfverens med den satans kollektören.

Han hade skickat mig en synnerligen lofvande prospekt

till nästa dragning, i hvilken högsta vinsten var en

million mark och alla de öfriga lotterna skulle utkomma

med vinst, minst dubbelt så stor som insatsen.’ Som

min kassa var lite klen för tillfället, bad jag honom skicka

mig ett par hundra lotter på kredit samt sedan göra sig

betalt af de på dem utfallande vinstmedlen, men det

förklarade han vara alldeles stridande mot hans

affärsprinciper," och så blef det ingenting af med det heller.»

»Har ni aldrig satt in någon giftermålsannons?»

»Usch jo, hvad jag det har. Dagen efter sedan

delegarne i min konkursmassa på afslutningssammanträdet

tillskjutit 10 kr. pr 1,000 kronors fordringsbelopp för att

betäcka konkurskostnaderna, satte jag in i »Nyheterna»:

“En karl med rangerade affärer,

bildning och fromt sinnelag söker en maka, flicka eller enka,

från 15 till 75 års ålder. På skönhet och rikedom fästes intet

afseende, men på det hustrun i hemmet må intaga den

sjelfständiga ställning, som blifvit vår tids lösen, vore det önskligt

att hon kunde fullständigt sörja för familjens underhåll. — Svar

med fotografi i förseglad biljett, märkt »Rangerad karl», torde

inlemnas å denna tidnings annonsexpedition.»

»Jag hyrde då, utan egarens vetskap, verandan till

en förut obebodd villabyggnad i utkanten af Snålköping.

Jag fick 267 svar på min annons och 238 porträtt af till

mogen ålder komna köksor, kokerskor, lumpbodsbiträden,

fiskblöterskor och andra aktade qvinnor, samtliga

tillhörande den »närande» samhällsklassen. För att kunna träffa

mitt val fästade jag alla konterfejen bredvid hvarandra på

väggen till verandan, men så kom der en poliskonstapel

och frågade om jag hade 10 kr. till böter, för det jag

affischerade menageriföreställning, utan att först ha gjort

anmälan till magistraten. Jag sade, att det som hängde

på väggen inte var några vilda djur, utan milda,

kärlekstrånande qvinnor, men han ville inte tro mig, och så kom

jag in på tre dygns vatten och bröd, enär jag inte hade

vexladt så att jag kunde betala böterna.»

»Var konstapeln galen?»

»Nej, men på det fulaste kortet af alla hade en

svärmisk tegelhandtlangerska skrifvit: Till min lilla gris’,

och jag är rädd att han fattade det såsom en personlig

förolämpning.»

»På detta stadium af förnedring har en karl inte

mycket att välja på: har ni aldrig försökt er som skald

eller författare?»

»Ahjo, men så länge dagrationerna på fattighusen

och cellfängelserna hållas vid hvad de nu äro, skall

jag uppriktigt säga er, att ingen klok menniska väljer den

banan i Sverige.»

»Om ni kunde rädda någon bättre dams knähund

ur lifsfara?».

»Käre herre, sedan damerna fingo federationen,

Karlsborg och kapten Björlin, bry de sig inte om

knärackorna längre.»

»Och ni är inte bekant med någon af

småhertigarnas ammor?»

»Ack nej, tyvärr!»

»Hurudant vore det om ni firade ert jubileum som

trashank och inbjöde alla, som ifra för våra fosterländska

minnen, att subskribera 50 öre hvar?»

»Karl XIII och domedagsprofeten Berggren måste

jubilera förut; sedan blir det de andras tur.»

»Hvad säger ni, om ni skulle uppträda såsom »son

af den svenska naturalismen?»

»Men hela verlden vet ju, att den svenska

naturalismen inte är manbar.»

»Har ni aldrig tänkt på att sjelf förkorta ert lif?»

»Jag dränkte mig en gång, men olyckligtvis strax

nedanför ett utvärdshus, och krogen har alltid haft en

så stor dragningskraft på min kropp, att jag flöt upp

igen. Sedan tog jag fluggift, men det var förfalskadt.

Så ville jag låta spela ihjel mig af Wagnermusik, men

somnade. Så försökte jag läsa mig till döds på friherre

Klinckowströms riksdagsanföranden, men fattades af

medlidande med mig sjelf och upphörde.»

»Arme, olycklige man, jag vill göra allt för er. Vår

tid är filantropiens guldålder, och ett brodershjerta väger

icke offren för sin nödstälde like. Se här 25 öre, men

kom aldrig mer igen, ty jag tål inte vid att bli så

grufligt uppskakad.

I underbarnens och gummornas land.

Sverige är »underbarnens» och de dramatiska och

musikaliska gummornas land.

Europas konstnärer resa omkring här vid tiden för

tandvexlingen i stället för att gå i småbarnsskolan.

Då kan ett litet tyskt, franskt eller polskt (ja, t. o.

m. danskt) snobbfrö i sammetsblus och nedviken

skjortkrage stå och spela falskt på en gammal klädståndsfiol,

under det den öfverfylda salongen jublar. Och kritiken

jublar med i stället för att säga: »Snyt dig min lille vän,

och gå hem till din mamma och bed henne att hon ser

efter dig, så att du inte får springa ut så här och ställa

till folksamling och oreda.»

Sedan få vi inte se dem på en femtio eller sextio

år. Antingen försvinna de helt och hållet från konstens

horisont, bli skomakare, portvaktare eller dö af lungsot i

barndomen precis som ett svenskt härordningsförslag, eller

också förnimma vi då och då deras namn på längt

afstånd, alldeles som det döfva bullret af en sparlakanslexa

från öfre våningen.

Men vid den tid då hela Europa har vändt dem

ryggen, då de egentligen bara borde smeka sin mops,

läsa Guds ord och tänka på sin hädanfärd, då få

gummorna brådt att resa till det naiva landet deruppe i

norden, som med förtjusning frossar på söderns unga vin

och åldriga qvinnor; då få Wernamoborna beundra

sopraner, som höra till Neapolitanskornas mormödrars skönaste

ungdomsminnen, då få borgmästaren i Skeninge och

rådmännen i Grenna hänryckas af divor, som Napoleon den

förstes marskalker räknat bland sina bästa inclinationer.

Med det praktiska sinne, som utmärker nutidens

impressarier, skulle det knappast förvåna mig, om de förde

både svepning och likkistor med sig för att ta hem

gummorna i, om de händelsevis skulle slockna af

ålderdomssvaghet midt i en käck, ungdomlig barcarole.

Inga dopattester, intet hån, ingen sansad kritik, intet

tullskydd! En och annan mera vaken agent för Fylgia

vägrar att försäkra orkestermedlemmarna med hänsyn till

den fara de löpa att bli ihjelslagna af från rampen

nedramlande löständer, det är alltsammans.

Ur en synpunkt kan detta undseende ha sitt

berättigande. Vi läsa nemligen om de gamla egyptier, att

de förehöllo sig sjelfa lifvets korthet och förgängelsens

visshet genom dödens emblemer i gillessalen.

Nåväl: dessa polska underbarn, dessa italienska divor

från århundradets morgonväkt, dessa spruckna tyska

tenorer, de äro väl då att anse som dödskallarna på det

konstnärliga gästabudsbordet i norden.

Skola återigen vi skicka ut något till främmande

land, då duger det inte med mindre än våra unga raska

prinsar, åtföljda af våra vackraste sjö- och gardesofficerare.

Jeremias Knubbs lefnadssaga.

När Jeremias Knubb föddes hit till denna

ofullständigt täckdikade planet, var han intetsägande i synen

som ett ostämpladt fyraöresfrimärke.

Han I sett något sådant anlete? Obelisken på

slottsbacken har annars ett.

Men omdömesförmåga röjde pilten genast, ty när

han första gången fick se verlden, så grät han öfver henne,

och det är just precis hvad hvarje hederlig karl med

sansad uppfattning bör göra ännu i denna dag som i dag är.

Och Jeremias hade ändå bara sett ett rödt

bomullstäcke, en nattlampa och ett stycke af ammans armbåge.

Tänk då vi, som ha sett coloradoskalbaggen, turnyrerna

och riksdagsmannakanditater, som tredskas vid betalningen

af sina lagliga utskylder!

Men när den lille Jeremias gråtit sig otörstig, så log

han, och likvisst hade han då bara sett en enda

qvinnobarm. Tänk då vi, som ha skådat tusen!

Och när han låg vått, ömsade hans mamma om på

honom och gaf honom torra kläder, alldeles som Sveriges

riksdag, som kostar på Karlsborg den ena millionen efter

den andra, när landet suckar efter ett dugligt sjöförsvar.

Och när han blef tio år, kunde han redan skilja på

höger och venster, och det ska’ vi hoppas att liberala

valmansföreningen i Stockholm också kan, när den blir

så pass gammal.

I skolan hade han goda betyg utom en gång, då

han fick c i historia, för det han påstod, att det var Jöns

Rundbäck, som vann slaget vid Marathon.

Och likvisst hade han på sätt och vis inte så orätt,

ty hade inte grekerne der varit besjälade af Jöns

Rundbäcks. oförskräckta ande samt en liten klockarkärlek till

sitt fosterland, så hade de ovilkorligen fått smörj.

Nu deremot glädja de ännu efter årtusenden svenska

skolpojkars oförderfvade sinnen och blefvo lagerkrönta

såsom hjeltar medan de lefde, d. v. s. de, som inte dogo

vid sjelfva tillfället, men dessa lågo och flöto på vattnet

i den skönaste slagordning, och alla, som i lifstiden tänkt

sig att bli riksdagsmän, krigs- och civilministrar, hade

qvitterade kommunaldebetsedlar i byxfickorna och en liberal,

frihandelsvänlig vallista i näfven.

När Jeremias var 16 är, skref han öfver det lättaste

och begripligaste ämne, som ecklesiastikdepartementet det

året utskickat att probera mogenheten hos dem som nyss

lemnat barnkammaren, nemligen: »Hvad inflytande kan

man anse att väderleken hade på Carl X Gustaf under

hans senaste regeringsår.»

Jeremias hade goda insigter i naturvetenskap och

lyckades på 16 sidor bevisa, att som paraplyer och Kleins

regnkappor äro en senare uppfinning, är det ganska

sannolikt, att hans saligen aflidna majestät, derest han

befann sig utomhus i regnväder, blef en smula våt, men

att stark kyla deremot troligen hade en uppiggande

inverkan på herrans smorda, enär han då kunde traska

öfver isen och slå ihjel de stackars danskarne. För dessa

historiskt-psykologiskt-meteorologiska funderingar fick lille

Jeremias laudatur.

Med en stark kropp, som i ungdomen blifvit

skonad för alla olyckshändelser såsom messling, kärlek,

skarlakansfeber, surkål och lutfisk, orkade Jeremias buga längre

och djupare för de vid akademien vistande kungliga

prinsarne än någon annan och kom derföre i stor gunst hos

de förnäme, en gunst, som befästades genom hans

träffande och af en slående sanning präglade yttranden om

politiska män och situationer. Kamraterna till höger och

venster förplumpade sig och gjorde sig alldeles omöjliga

genom förflugna uttalanden, men Jeremias han lade alltid

pekfingret på näsan och sade »jaså», och som detta var

en moderat åsigt, en sansad, ofarlig åsigt och hvad mera

är flertalets åsigt, vardt Jeremias i hast en populär man.

På Gud tviflade han aldrig oftare än när reken

uteblefvo, eller skräddaren fuskade bort en ny kostym. Som

vår Herre för öfrigt är beqväm att vädja till, när man

behöfver mynt af knarriga, giktbrutna onklar, eller när

små cigarr- och teaterfröknar inte vilja tro att man älskar

dem, kunde Jeremias aldrig besluta sig för att alldeles

bryta med honom.

Hvad djefvulen beträffar, så är han ju, som hvar

man vet, en angenäm sällskapsman, presenterad i de fleste

bättre salonger, och inom sin branche en talang af första

ordningen, hvarför man gör klokast i att från början

erkänna honom såsom en vänskapligt sinnad magt.

Men när det gälde att taga filosofie kandidaten, då

litade Jeremias hvarken på himlens eller underjordens

magter, utan bara på sig sjelf allena, såsom det egnar och

anstår en bra karl. Han köpte alla böcker, som

vederbörande professorer utgifvit under 35 års tid, skref sitt

namn i dem, band dem i guldsnitt, bar dem midtför

författarens näsor, qvarglömde dem i deras trädgårdssoffor

samt bedyrade för en hvar af dem (professorerna, inte

trädgårdssofforna), att alla de öfriga lofvat släppa honom

igenom och att han derhemma hade en gammal mamma,

som inte tålde vid några oangenäma sinnesrörelser.

Värst var det med professorn i estetik, ty denne

hade ett samvete, ja, mitt herskap, ett samvete som räckte

från junior till senior, från Fjerdingen till Svartbäcken,

från Phidias till professor Molin. Men när Jeremias en

half termin hemburit sin hyllning åt hans yngsta dotter,

kunde han såsom fader och konstkännare inte vägra

honom admittitur.

Och så begaf det sig en dag, att kungen och

drottningen och hertiginnan af Patraski, som var på besök,

och professor Prataskräpo från grannlandet och arffurstar

och börsfurstar och godsfurstar skulle gå och se på en

konstutställning, som var inrättad vägg i vägg med en

finare herskapskrog. Och unga män gingo och sågo på

nakna qvintimmer i olja och nakna gubbar i marmor och

hundvalpar i brons, och vid somt sa’ de »charmant!»

och vid somt sa’ de »sudderi!» och vid somt sa’ de »inte

illa», men Jeremias han bara lade hufvudet på sned,

blundade med venstra ögat, ryckte på axlarna och sa’ »hm, hm!»

Dagen efter satt han som ledamot i den nämnd,

hvilken skall afgöra hvad som är skönt eller fult här i

verlden. Hans sakkännedom hade öfverraskat alla.

När han kom på en konsert, darrade alla

exekutörerna från hufvud till fot, som om de skulle spelat

Nigarepolskan på handklavér, stående på hufvudet på ett

sockertoppssnöre spändt öfver Trollhättan.

Tänk om de vetat, att han inte för sitt lif kunnat

skilja en fransäs från en mazurka! Tänk!

När hertigen af Enbuskaland skulle fira det 25-åriga

minnet af sitt hundstalls uppförande, hade Jeremias

skrifvit en festprolog på 111 versar, hvilken lemnades in till

Svenska akademien, som sa’ att den gerna skulle göra

hvad den kunde i prisbelöningsväg, om bara Jeremias ville

ta" sig ledigt ett frukostbete och numrera versarna, så

att de kunde kännas åtskils, ty de voro bra lika

hvarandra, och när Jeremias det gjort hade, gaf hertigen af

Enbuskeland ut ett påbud, att eho som vid poemets

uppläsande på högtidsdagen tänkte på, mumlade om eller på

annat sätt bland sin omgifning återväckte minnet af ett

annat vackert poem: »Jag fattige Lappman», han skulle

läggas till sängs och hans hufvud baddas med

akademiska festprologer och dubbelrenadt borsyreextrakt, allt

intill dess han fick den rätta estetiska, allena

Literisgörande trona.

På högtidsdagen, då poemet upplästes, iakttogo

bulldoggar, knärackor och stöfvare det städade uppförande

stundens vigt kräfde, men fågelhundarna gjorde ett

ursinnigt ståndskall. Förste höfvidmannen för hundstallet,

tillspord om anledningen, gaf det utlåtande, att djuren i

den frackklädde, deklamerande lille rare Jeremias

antagligen trodde sig se en i en björk spelande orre, hvarföre

det vore bäst att dra en eldskärm framför honom. Så

skedde och kreaturens suckan stillades.

Höljd af ära, började Jeremias nu tycka det vara

allt för galet, att han bara var filosofie kandidat samt

funderade allvarligt på att ge ut en afhandling för

doktorsgraden, men då blef det stor oro i landet, ty det

förspordes, att Jeremias till denna afhandling hopat ett

sådant väldigt material, att utarbetandet skulle medtaga allt

alizarin-, skrif- och kopiebläck, som fanns i hela Sverige;

handel och rörelse skulle i brist på korrespondens afstanna,

älskande, boende i olika städer, skulle förtvifla och

postverket få göra cession. I bekymrets stund är svensken

van att se upp till sin konung. Så äfven nu, och kungen

gjorde Jeremias till hedersdoktor utan afhandling och

disputation, och det gjorde ingenting, ty man hade förut

gjort en hedersdoktor här i landet, för det han hade de

hvassaste skogsyxorna och den bästa champagnen i riket i

förening med en okuflig lust att kasta ut sitt mynt i

Ishafvet, på det hederliga, renliga svenska matroser skulle

bli nedloppade af Eskimåer, Lappar, Tschutscher och slika

personer utan bildning och kommunalskatter.

För vältalighet blef Jeremias snart så känd, att intet

bättre fruntimmer tordes ta mindre än fem näsdukar med

sig, när han skulle hålla föredrag om någon antiqvitet, som

blifvit uppgräfd i Sunnerbo eller Herculanum eller Pompeji,

Men en gång gick det besatt. Vaktmästaren i

antiqvitetshuset hade förvexlat ett fynd, som var kommet

från Svartsjölandet, med ett som var kommet från

Herculanum. En brun, ihålig, oformlig massa låg bredvid

katedern, och lille Jeremias Knubb stod klädd i

doktorsfrack och Literis och Enbuskalands förtjenstorden och

skildrade, hurusom »detta ärade petrificat en gång var

en ung, älsklig husfru i Herculanum, strålande af

skönhet och sprittande af lefnadslust, alldeles som en af de

älskvärda åhörarinnorna» (stark fläktning med solfjädrarna)

»då jordbäfningen och askregnet kom och på några

minuter krossade patricierns hem och honom sjelf och för

alltid släckte elden i de sköna ögon, som förtröstansfullt,

stolt och tjusande blickat en verld emot från detta

numera formlösa kadaver.» (Starka snyftningar). »Den

ställning, i hvilken liket med en nyckelknippa i handen

anträffats, tycktes angifva att matronan just var på väg från

Stickadorium (den kammare der familjens strumpor

tillverkades) till Fårlåragömmolum (visthuset) då döden

träffade henne.» (Herrarne se på sina ur och tänka på hvad

en aftonvardsrisp skulle smaka skönt.) »Sörjom hennes

öde, men beundrom vetenskapen, som ...»

Stort buller vid dörren och en liten landtman inträder:

»Men hva fan ä dä här för spektakel, att di djäkla

fornfuskarna ha stulit bort min hackho, som stod vid

lagårdsväggen! Jag har slagtat gris och har ingenting te"

hacka fläskmaten på. — Men ... si der står hon ju . . .!»

Och vid den simple dannemannens sida vandrade

patricierns »en gång af lefnadslust sprittande maka» ut

ur salen.

Första dagen derefter mådde Jeremias illa, den andra

fick han nordstjernan att trösta sig med, den tredje packade

han upp den rätta låren och läste ånyo »om den en gång

af lefnadslust sprittande husfrun till patriciern i Herculanum.»

*

Må ingen göra sig besvär att i statskalendern eller

Bernhard Meijers literaturlexikon söka originalet till denna

lilla teckning. Ingen har stått modell; jag har blott velat

sammanföra några spridda drag af den humbug, som

ännu någon tid har kurs i vårt fosterland, erinra om ett

par af de sätt, som ännu duga försöka att komma fram

med i konungariket Sverige.

Huru länge?

Ingen vet det, men man börjar ana att de gamla,

dammiga flaskorna längta mycket efter det nya vinet.

Ärelystnadens rike.

Ärelystnaden är en farlig sak; den är oförnöjd som

en tvättmadam, omättlig som en lönlös extra ordinarie,

den växer som tänderna på en gammal häst och

smyger sig fram som förtalet vid ett prestval.

Är det icke redan mycket nog att vara landstingsman?

En sådan får välja ledamöter i första kammaren och

umgängesbröder i andra, han får vara med om två officiela

middagar på året och han har lika stor lön som en

egyptisk landshöfding — nu sedan faraonernas land gjort

statsbankrutt.

Restauranternas smörgåsbord darra, när han äter

sexa, och skogens räfvar bäfva, när han diskuterar

rofdjurspremierna.

Och den som får nordstjernan, han reser med den

till en passande lägerplats och umgås med »krissmilitären»

tills han får medaljen för tapperhet i tält.

Och den som inte är nöjd härmed, han reser ut

till de i »englaläran» nogsamt förfarne Lundatheologerna

och gör upp Serafims och Cherubims slägtregister och

belönas med Serafimerorden.

Ty se den äregirigheten ger ingen rast eller ro; den

slukar allt som den kommer öfver, och när intet mera

finnes att få, äter den sig sjelf som Yegafonden och de

gamla hundarna.

Hvar fins Vegafonden? Den skulle ju vara till att

befordra framtida forskningsresor af samma vigt och

betydenhet som Nordenskiölds färd; men jag känner en

skomakarepojk, som letat efter en byxknapp, och en

teaterdirektör, som sökt efter en andretenor, utan att få

något anslag från Vegafonden.

Skulle fonden bara vara en dekoration för

tillfredsställandet af vår nationella äregirighet?

Eller skulle den bara användas såsom premier för

upptäckandet af alldeles okända saker, såsom det

moraliska draget i en roman af Zola, eller nyttan och

välsignelsen af en tidningsredaktörs riksdagsmannaverksamhet?

Det är besynnerligt med äregirighetens rike, att dess

gränser äro så tänjbara.

Det gränsar i norr till nordpolen, i söder till

Sydpolen, i öster till hjeltelif och i vester till martyrdöd.

Den största floden är Prataskräpo, hvilken

genomskär hela landet och i sin forsande ström begrafvit

tusentals menniskor.

Bland berg märkes Humbug, som ligger 2,000,000

fot öfver verkligheten och från hvilket man har den

herrligaste och mest vidsträckta utsigt öfver Dummer-Jönsarnas

vidsträckta besittningar. På detta berg ha Barnum, prins

Xapoleon, tapetseraren Johanson m. fl. uppfört vackra villor

i sagostil, men ännu finnes mycket oupptaget land.

Landets hufvudnäring är djurafvel, förnämligast

ankor, påfoglar, dagsländor och spyflugor. Bland boskap

märkes äfven »det fattiga, förtryckta folket», som alltid

varit en god mjölkko för invånarne å berget Humbug,

helst utfodringen under årtionden nästan uteslutande

bestått af en mycket billig klöfversort, som kallas fraser och

ymnigt växer vid kanten af alla moraliska dypölar.

Liflig handel till varierande priser bedrifves med

mannatro, qvinnoheder, medborgardygd och öfvertygelser

m. fl. äldre naturprodukter, hvilka i dessa

manufakturverkens tider lätt löpa fara att bli förlegade.

Klimatet är mildt och behagligt för dem, som

lyckats bli bofasta på berget Humbug, men de, som ännu

kräla på dess nedre afsatser, besväras icke sällan af

kyliga opinionsvindar.

Klädedrägten är alltid anständig. Den är vanligen

förfärdigad af någon sorts artificiel redlighet som

uppränning med partifärgadt nit för folkets bästa såsom inslag,

och kapporna äro merendels skurna så, att de med

fördel kunna vändas efter vinden och bäras på båda axlarna.

Af skön konst är färdigheten att moraliter stå på

näsan för en slant högst i anseende. — Af vetenskaper

kommer kännedomen om berget Humbugs topografiska och

geografiska förhållanden till största praktiska användning.

Folkmängden är omöjlig att få reda på, enär

ständiga inflyttningar ega rum, men aldrig någon utflyttning

förr än med döden.

Religionen är muhamedansk så till vida att en och

samme person kan förmälas med flere sins emellan

stridiga öfvertygelser.

Bland handtverkerier är byggandet af luftslott mest

uppdrifvet, men många hugga också i sten rätt dugtigt.

Språket är vackert och välljudande, men har ännu

icke vunnit nödig stadga, t. ex:

Det som kallas »kanaljeri», när man misslyckas, heter

»driftig företagsamhet» när det lyckas.

Att taga en kappe potatis på en åker kallas »stjäla»,

att taga 100,000 kronor ur några aktiebolagsmäns fickor

kallas »affär».

En villfarelse kallas »lögn», när den är färsk, men

»hjertats heliga barnatro», när den blir gammal.

Vissa felsteg kallas »laster», när de begås af qvinnor,

men »älskvärda svagheter» då de begås af män.

Statsförfattningen är despotiskt-monarkisk, och

regenterna hafva sedan äldsta tider tagits ur Opinionernas

urgamla ätt. Deras regeringstider hafva varit mycket olika;

några hafva knappast blifvit dagsgamla, andra hafva hållit

i sig ett par tusen år.

Hans majestät Opinion den förste hade en mycket

enkel regeringsform om bara en enda paragraf, hvilken

lydde så, att »den som har de starkaste näfvarna har

alltid rätt». Sedan hafva många tusen olika

regeringsformer aflöst hvarandra, men det är i alla fall märkligt

huru föga den nuvarande konungen Opinion den

trettisextusendesjettes mening afviker från den frejdade stamfaderns.

»Den som har de längsta fingrarne och den halaste tungan,

han har alltid rätt», så lyder grundlagsbudet nu för tiden

i äregirighetens stora, fantastiska rike.

Ärade läsare! köp dig ett par skinnbyxor, på det

du, utan men för toiletten, må kunna dag och natt ligga

på knä för din skapare och bedja honom slippa komma dit!

“Det snöar.“

Det snöar!

Utaf allt, som himmelen gjort och gör alltsedan den

i sina boningar upptog högstsalig Hans Majestät Fredrik

den förste, tycker jag ingenting är så underbart, som då

den låter dessa små hvita, lätta, skälfvande flingor,

tusental efter tusental, million efter million, söka täcka en

förtrampad, smutsig och snuskig jord.

Jag tycker det är med snön och jorden alldeles som

med de goda ingifvelserna ofvanefter och det sönderslitna,

ondskefulla och orena menniskohjertat här nere. Det första

hvarfvet af de små ljusa budbärarna från en bättre verld,

det smältes bort i lidelserna, det drunknar i dålig

operettmusik, det täckes af kortlappar och upplöses i

Cederlunds punsch. Den andra flocken förintas af de der sju

dödssynderna i kroppsstorlek, om hvilka vi läste i små

snälla böcker, då vi sjelfve voro små snälla barn, och den

tredje flocken upplöses ej sällan i tårar öfver att vi äro

sådana erbarmliga stackare.

Här är hela historien slut för de flesta bland oss,

men det händer för en och annan, att ännu flera flockar

falla så täta och mägtiga, att de till sist breda det

bländande hvita brudtäcket öfver själen, så att ingen kan se

de djupa hjulspåren, som passionerna ristat derunder, om

täcket är rigtigt sådant det skall vara, med sanning till

uppränning och godhet till inslag.

Dessa äro mensklighetens söndagsbarn och blefvo

förr i verlden brända såsom Huss eller stenade såsom

Stephanus; nu för tiden rycker man bara på axlarna åt

dem och kallar dem »svärmare».

Då snön en vacker vinternatt, medan hela

menskligheten hvilar, lägrat sig tätt och mjukt öfver berg och

sjö, skog och slätt, erinrar den, tyckes det mig, vid

följande dagens soluppgång om ett oskuldsfullt barnahjerta,

ännu obesudladt af lifvets äflan och strid. Men tunga

steg rubba snart den jemna, hvita spegeln, orent stoft

skämmer den bländande färgen, fabrikens och lokomotivets

skorstenar kasta med skadeglädje sot och rök öfvrer

drifvorna, och den herrliga duken, som nyss gnistrade af perlor

och diamanter, är vorden såsom ett orent kläde.

Det är lifvet och dess mångahanda bekymmer,

som besudlar och befläckar allt med sin heta, flämtande

andedrägt.

Det snöar ute på kyrkogården, och menniskornas

lätta, oroliga sinnen draga vanligen glömskans dok öfver

de käre, vi bäddat dernere, lika fort som vinterns

bårkläde breder sig öfver förgätna grafvar, men tyst och

säkert rör sig lifvet i kullen, och då vårsol lyfter den

frusna ridån för de stumma statisternas trånga loger, tala

några gröna strån om trägna generalrepetitioner till det

skådespel vi nämna uppståndelsen.

Hvad som händer på ett år.

Det kan hända så ofantligt mycket på ett år!

På ett år kan ett menniskohjerta krossas och

tydliga spår efter knäna äfven vid det aktsammaste

begagnande sättas på ett par rigtigt goda korderojsbyxor.

På ett år skall amerikansk rosenpotatis omsättas en

gång, rädisor tre gånger och en vexel i riksbanken fyra.

På ett år bortskickas en grosshandlaredotter till

Frankrike för att glömma sin pappas yngste kontorist,

men har han blonda polisonger, steglitsor i sitt

kammarfönster och kan spela falskt på en ostämd fiol i

qvällskymningen, så är det säkrast att låta henne dröja

halftannat och ge karlen en anständig lön så att han börjar

lägga på hullet, bli opoetisk och ofarlig.

På ett år tilldrogo sig trenne svenska käringar en

mindre vanlig uppmärksamhet. De voro barnmorskorna

Åberg och Angelin samt utgifvaren af »Folkets bok».

På ett år fick vår generalstab, som aldrig praktiskt

för den fåkunniga hopen visat hvad den duger till,

alldeles klart för sig att vårt gamla indelningsverk, som vi

hafva att tacka för att vi få äta vår julgröt utan

knutpiska på ryggen, är alldeles odugligt.

På ett är kan en »tanig» och otreflig pensionsflicka,

som vi önska dit pepparn växer, förvandlas till en tjusande

ungmö, för hvilken vi med glädje offra våra flanelltröjor,

våra skinnvästar, våra fogelhundar och våra idéer om

ungkarlslifvets förträfflighet.

På ett år föddes och dogo en tvåhöfdad kalf i Skåne

och tidningen »Kuriren» i Upsala.

På ett år kom herr Strindberg Sveriges folk att

glömma, hurusom det en gång höll på att anse honom som

en prydnad för sin diktkonst.

På ett år skaffar sig en kökspiga i en garnisonsstad

bättre reda på »våra värfvades» fysiska och moraliska

egenskaper än alla ledamöterna i 1883 års försvarsutskott

hade tillsammans.

På ett år stiger skräddarräkningen för en ungkarl i

en småländsk småstad till 3 à 400 kr., men skaffar han sig

en liten snäll hustru, som köper hem lite tråd och knappar

sjelf och förstår att hålla honom hemma, så att han inte

knäpper sönder knapphålen på sin ytterrock, och sticker

en liten dyna mellan bonjouren och soffkanten, när han

skall kasta sig baklänges och svära på stadsfullmägtige,

lyshållningen, platstidningarna och hundskatten, så blir det

hälften billigare.

På ett år som är skottår få flickorna fria sjelfve.

På ett år kan en liten gosse lägga sig till helskägg,

om han skaffar sig en flaska skägglökssaft, och en stor

gosse vänjas af med att tala ur skägget, om man skaffar

honom en brokig bandstump i knapphålet.

På ett år kan en person intjena 3 à 4,000 kronor

genom att såsom kypare bära kring »fyllnadsmedel» åt

en lidande mensklighet och snylta efter drickspengar på

ett storstadsschweizeri, 600 kr. genom att såsom skollärare

uppfostra det unga slägtet, och 300 kr. genom att såsom

pastorsadjunkt sörja för sina medmenniskors själar.

»Graderad skala», ser ni, mitt herrskap!

På ett år har landtmannen en gröda, för hvilken han

ständigt får mindre betaldt, och tre debetsedlar (till stat,

kyrka och kommun) som oupphörligt växa.

På ett år kan en tenor »utbilda» sig till andrabas, om

han dricker flitigt af den konjak, som serveras å våra

schweizerier, en ungmö få hektik och hjertförlamning, om

hon flitigt snörar sig med de inrättningar, som för ändamålet

tillhandahållas i våra galanteributiker, och en bagare spara

samman till ett mikroskop, om han minskar på »påbrödet».

På ett år kan sorgens och pröfningens frostnatt så

förhärjande draga fram öfver hjertats rosengård, att

missmodets nässlor och hatets tistlar inkräkta platsen för de

»rosor och violer». Vårt skönaste hopp kan krossas som

ett bräckligt glas, våra bästa känslor förrådas, det käraste

vi ega bäddas i mull. Ett sådant lifvets missväxtår, då

de ideella tegar, vi besått på en förhoppning, stå nakna

och vår ande när sig med nödbröd, inträffar väl förr

eller senare för oss alla, ty illusion och verklighet stå

härnere ej till hvarandra i förhållandet af mor och dotter;

nej de te sig ofta så olika, att det skall vilja en

sangviniker till för att ens skönja det de äro »slägt till slägten».

Men ack hvad glädjens sol också kan leka »tittut»

bakom molnen många gånger under 365 dagar! Äfven

dess mera sparsamt fallande strålar äro nog för att lysa

upp en stig, som nyss förut var höljd i mörker, och se

vi de strålarna icke blott i det goda och glada, som

händer oss sjelfve, utan ock i det sannas, godas och skönas

egna segrar, i det oskuldsfulla barnaögats glans såväl som

i framgången af de idéer vi förfäkta — bli ock våra

personer alldeles förbisedda i triumftåget — då har ingen

menniska ännu varit så olycklig, att icke ett solhvarf

kunnat byta sorgen i jublande fröjd, då sträcker sig äfven

vid kanten af de tyngsta och dystraste moln »löftets»

skimrande båge som ett insegel på att allt hvad du skattar

högt och kärt skall dock aldrig fördränkas i tårar, då

skönjes öfver sjelfve liemannens knotiga skuldra en vinge,

som höjer sig, och en engel, som, visande på andra

stranden af tidens vredgadt brusande flod, hoppfullt hviskar:

Godt nytt år! Godt nytt år!

Diverse hushållsrön.

Optimisterna påstå alltid, att »det finnes ej något

ondt, som inte har något godt med sig». Må så vara,

men jag tar mig friheten fråga: Fins här å andra sidan

verkligen något godt, som inte har något ondt med sig?

Lucretias dygd var obestridligen något godt, men

hade hon varit mindre dygdig, så hade våra skolgossar

haft 25 rader mindre att plugga i sig under en ålder då

det unga sinnet är mera böjdt för odygd än dygd.

Neros raska beslutsamhet och hurtiga sinne voro

också i och för sig goda egenskaper, men den rigtning,

de stundom togo, skulle gjort honom totalt omöjlig som

brandchef eller föreståndare för en vårdanstalt för

vanvårdade små barn.

En ung och ljuf maka är väl obestridligen lifvets

högsta goda, men den åtföljande svärmodern en af dess

hårdaste pröfningar.

Qvinnans likställighet med mannen är väl också

något synnerligen godt och önskvärdt, men har den icke

haft den följden, att medan qvinnan hjelper oss att styra

land och rike, tränga förvetna medlemmar af vårt otäcka

slägte in i köket och lära damerna baka pudding, som

doktor Hagdahl, eller i barnkammaren för att lära dem

linda ungarna, som skolföreståndaren Rodhe.

Häromdagen såg jag i en tidning, att det var en

herre, som t. o. m. påstod, att det af damerna vanligen

använda sättet att — koka upp vatten var alldeles

odugligt, hvarför han anvisade en splitter ny method, och när

jag tänkte på Tammelins visor och Hagbergs postilla, så

kunde jag då, förstås, inte neka till den solklara sanningen,

att vi män kommit ett godt stycke längre i

vattenfabrikationen än menniskoslägtets bättre hälft.

Denna tanke hade för mig något obeskrifligt

uppiggande, min äregirighet vaknade, och jag beslöt att en

gång längre fram i tiden ge ut ett litet häfte »Husliga

rön». Roar det er att kasta en blick på några småbitar

af manuskriptet, så se här:

Blåstrumpa med genombrutna kilar.

Man tager 40 kilogram halfgammal guvernant, ett

halft dussin krossade illusioner och 3 eller 4 förrådda

känslor, kardar det väl tillsammans och spinner deraf en lång

tråd i victoriablått. Derefter slår man först upp kragen

på 4 stickor med 20 maskor å hvarje (ty blå strumpor

passa bäst till smala ben). Sedan har man bara att för

hvarje 2 räta maskor taga en vrångmaska med öfverslag,

hvarjemte den vackraste randning åstadkommes med 2

trådar Victor Hugo, 3 trådar fru Agrell, halftannat lod

Runeberg och en ända af Amanda Kerfstedt.

Blåstrumporna bli varma och bra, om också ej alltid så

behagliga för ögat; det värsta är att man aldrig kan »stoppa»

dem, ty många rusa på in i sena ålderdomen såsom

t. ex. fru Carlén.

Inlagda snobbfrön med snits.

Man tager 50 kilogram hektisk skolpojke, tillsatt med

en stor, nedviken skjortkrage och 24 skedblad Cornelius

Nepos, en hel sats Odhner, något Euclides och öfriga

kryddor efter behag. Smeten gräddas i svag ugn i

Upsala, Lund eller å Karlberg samt serveras med kalfgelée

och konjakssås till hofrätt i Stockholm, Jönköping eller

Kristianstad, till blodkorf å Ladugårdsgärde o. s. v.

Oäkta snobbfrön finnas också, endast tillsatta med

pomada, bajozkenötz, luktvatten och multiplikationstabellen;

andra kokade i »dimmen» och förvälda med odium

theologicum, men alla dessa äro gröfre i smaken och duga

endast till hembakade anrättningar.

Kompromisspudding med inlagd komité.

Man tager 999 olika meningar, 300 kilogram

öfverstlöjtnant, 620 kilogram brukspatron och 2,000 kilogram

bonde, och vispar med gamle Ehrenheim och sockrar med

Louis de Geer. När dessa tankegryn blifvit lindrigt

förvälda i besparingsspis af allra minsta möjliga dimensioner,

serveras de i första kammaren, som blinkar och runkar

på hufvena, i andra kammaren, som erfar lätta qväljningar,

och å folkmöten, som säga ’fy tusan’, hvarefter det blir

den mest kolossala pannkaka af alltsammans.

Realistiskt snille med lager.

Man tager 80 kilogram benig student, som är för

lat att sjelf taga’ något inför fakulteten, låter honom svälta

ett par terminer och bli lagsökt af sin husvärd samt

bringar honom derefter i hastig beröring med någon

företagsam förläggare. Hjernan skakas väl och kådan

aftorkas försigtigt med en torr kökshandduk. Derefter veta

de aktade signaturerna K. R. (skrifver Stockholmsbref till

47 landtsortstidningar) och —h— (skrifver Stockholmsbref

till 45 landsortstidningar) samt hr Georg Nordensvan

(skrifver literaturbref), att tid efter annan rapportera:

»Nu kokar vattnet.»

»Nu blötas grynen.»

»Nu iröres mjölet.»

»Nu håller skallen på att spricka på den stackarn

bara af för mycket snille.»

»Han har badat och ätit några sparris samt känner

sig en smula bättre.»

»Nu är det kokt.» I öfversättning: »Inom ett par dagar väntas i bokhandeln ett

intressant arbete af den unge lofvande författaren X. Det är — vi

behöfva väl knappast säga det — en verklighetsdikt full af sanning och lif, men ock af verop och dystra frågetecken.»

Och Gud skall veta att »kokt» är det oftast: en

kammarpiga har blifvit förförd af en medicofilare och gråter

stopvis, för det medicofilaren vill ha in barnet på

barnhuset; en ladugårdstös i en bondgård får inte gifta sig

med sonen i huset och sätter sig i desperation ned att

vårda sin gamla sjuka mor i stället; en statkarl har

förkylt sig, och författaren, som då är en liten parfvel,

skickas af sin mamma till honom med soppa; sådana äro

våra nya verklighetsdiktares motiv. Publiken undrar hvad

det der är för smörja, och böckerna utgå i små upplagor,

som röna klen afgång, men A säger om herr B., att han

är en »dugtig» pojk och herr C. säger om herr D., att

han inte är alldeles så dum som man kan tycka, och

Carl Larsson ritar af dem allihop i »Svea», och herrar A.

B., C. och D. darra vid tanken på att någon af

himmelens serafer skall bryta vingen af sig och bli otjenstbar,

eller någon af cheruberna blåsa sig till sprickor i kinderna,

så att vår herre måste kalla till sig herr E. för att fylla

vakansen.

Och så innan karlen vet ordet af, serveras han på

divanbordet som »ett realistiskt snille med lager».

Ringkaka med brinnande hjertan.

Ett stycke filosofie kandidat placeras å öfre våningens

veranda, tre fot från en ljusblå klädning med

sammetsbesättning utanpå och husets 18-åriga dotter inuti. Markisen

är till hälften nedfäld, mamma rensar ärter i

hvardagsrummet och pappa skrifver sitt namn på fyrkantiga,

aflånga papper med serienummer och vattentryck.

Skulle kandidatstycket ändå inte vilja komma i

kokning, så eldas på med en liten suck ur den ljusblå

klädningens öfverlif.

Lite solnedgång och några reflektioner öfver

Alexander Kielland eller Smålands museum iröres försigtigt.

Hundar, kalkoner och pigor, som smälla i dörrarna

och »fråga efter frun», hållas omsorgsfullt på afstånd.

Elden hålles jemn från blåa ögon, och när »han»

kokat upp så pass att han börjar puttra om olyckan att

stå ensam i lifvet, påspädes anrättningen med ett par stora

klara droppar, som söka sig väg från »hennes» ögon hvar

sin sida om näsroten.

(Här kan jag inte underlåta att med kraft och

allvar framhålla hängslenas stora företräde framför

svältremmen, ty just i detta kritiska ögonblick af öfversvallande

känslostämning har det händt att den sednare remnat midt

itu och lemnat sin egare såsom ett värnlöst offer för den

pinsammaste förlägenhet.)

För att inte det nu skall koka öfver och hela

kalaset förspillas, måste locket läggas på i form af en nervös

arm öfver den ljusblå klädningens midtelparti.

Nu börja en del fräsande, smällande, sugande och

pustande ljud att i blixtsnabb följd aflösa hvarandra så

häftigt, att rättaren på gården kommer springande med

andan i halsen och frågar om bina svärmat eller

bålgetingarna hålla på att sticka ihjel patronen.

Och då kan mamma komma med eftermiddagskaffet

och konjaken och pappa med välsignelsen och hemgiften

när som helst. Anrättningen aflyftes och serveras så varm

som möjligt enligt följande matsedel:

Amandus Pettersson

Rosamunda Fikonqvist.

När man är riksdagsmanskandidat

Af allt det hemska, som finnes på vår jord, är väl

knappast någonting så kusligt som att vara

riksdagsmannakandidat.

Går han rätt på stöflarna, så är han en snobb, i

hvars yttre ingen kan upptäcka ett spår af ärligt,

sträfsamt arbete.

Har han snedgångna klackar, betecknar sådant en

vankelmodig, ostadig karakter.

Klär han sig i utländska tyger, så är han ingen vän

af det redbara, hederliga, bastanta, älskade svenska arbetet.

Sliter han Norrköpingskläden, kan han misstänkas för

att vara anstucken af protektionism.

Går han i vadmal, är han en oestetisk bracka, som

inte är kompetent att diskutera de kungliga teatrarnes

blifvande öde.

Har han många barn, så är det tydligt, att hans

hjerta är med så starka band fastvuxet vid det trängre

samfundet, familjen, att han icke med tillbörligt intresse, varm

hängifvenhet och önskvärd kraft kan egna sig åt det större

samhället, staten.

Har han inga barn, så blir han med eller mot sin

vilja en förstockad egoist, som blott tänker på sitt eget

personliga välbefinnande och är alldeles oberörd af denna

kommunala, kosmopolitiska menniskokärlek, som alstras

ensamt vid åsynen af diflaskor, blöjor, skolböcker samt

upp- och nedvända smörgåsar i förmakssoffan.

Har han ett eller tvä barn, är han Wicksellare. Fy

tusan för en töcken!

Har han två ögon, är han en allt för alldaglig figur;

är han enögd, visar sådant ett löjligt snobberi att vilja

härma Gambetta; är han blind, så kan han råka sticka

såsskeden i deserten när han blir inviterad till hofvet.

* * 1 o • •

Ar han ung, sa saknar han naturligtvis omdöme och

erfarenhet. Ar han gammal, så är han förstelnad i

konservatism, podager, statskyrklighet och andra svåra synder

och laster. Ar han i medelåldern, så vore det synd att

beröfva kommunen hans dugande och i dess värf väl

förfarna kraft, då statens intressen deremot lika väl kunna

bevakas af många andra.

Ar han ful, kan man vara viss om att en vidrig

själ bor i den fula kroppen. Är han vacker, kommer

han att förstöra statens välfärd på teateranslag, bara för

att stå väl hos de söta figurantskorna.

Tycker han om biffstek, så har han också alla ett

köttätande djurs vilda, krigiska instinkter, vill ha sina döttrar

gifta med gardesofficerare och beviljar stora anslag till

härväsendet.

Är han vegeterian, så dör han af förstoppning redan

vid Klinkowströms sedvanliga gräsliga, tal vid remissdebatten.

Är han embetsman, saknar han sjelfständighet: är

han icke embetsman, saknar han insigter.

Är han »förtroendeembetsman», får han icke stöta

sig med konungen, som kan afskeda honom. Är han

innehafvare af ett af dessa lägre statsembeten, hvilka icke

grundas på andras förtroende, utan bara på hans egen

förmåga att svälta, så får han icke stöta sig med

kammarkamraterna, hvilka kunna svälta ihjel honom.

Tar han ett glas punsch, så är han en rummelkult;

skrifver han in sig i goodtemplarorden, så är han en fantast. Är han fet, så är han en goddagspilt, som bara

tänker på att göda sin egen kropp. Är han mager, så har

han antingen magsyra, hvilken alstrar ett argt och för en

folkrepresentant olämpligt lynne, eller ondt samvete, något

som man nog kan få vid riksdagen utan att behöfva föra

med sig dit.

Vore allt hvad jag nu uppräknat tusendedelen af

alla de anmärkningar, som kunna göras mot en

riksdags-mannakandidat, så kunde han ändå vara glad, men det

är det inte.

Och allt detta för lumpna tolfhundra kronor om aret,

afund och trakasserier, offentlig nedskällning hvart tredje

år samt en half spalt i ortens tidning, när det behagar

vår herre att indraga den stackars riksdagsmannens mandat

och i stället ge honom en elektorsplats bland englarnas

härskaror der uppe, der allt split och kif har en ände, der

J. A. Sjö skall sjunga lofsånger, omgifven af idel prester

och privatbankskamrerare, Jonas i Gullaboås dricka

brorskål med hela generalstaben, Arnoldson och Norén äta

riksrätt på samma tallrik och Rundbäckarne fläkta stoftet

från sina stora, hvita vingar med nytryckta exemplar af

Dagens Nyheters landsortsupplaga!

Ty likasom ingen är sämre än när han skall gifta

sig eller aspirerar att bli riksdagsman, så är heller ingen

bättre än när han är död.

Ty hvad vi sjelfve aldrig mägtade åstadkomma med

alla våra goda gerningar och all vår blygsamma sjelf

berömmelse, det göra likklädningsmadamerna bara med lite

krusflor och några droppar karbolvatten.

Ty då komma våra argaste fiender i svart frackT

hvit halsduk och handskar, som inte fås billigare än 1.67,

vända ut och in på ögonen, nypa i våra kalla fingrar

och grymta: »Gamle, hederlige gosse!»

Och våra svärmödrar, som alltid gjort lifvet surt för

oss, de komma med stora isterhakor, som falla ut öfverhöghalsade sidensargeklädningar, mumsa på

begrafningskon-fekt, gråta i näsdukar med vackra spetsar och sucka:

»Herre Gud, att han skulle gå bort, innan han hann höja

sin lifförsäkring!»

Och våra små hustrur, de komma med

stenkolsgar-nityr och hvita förkläden och se rigtigt bra ut i sin smärta

och falla på knä vid kistan och snyfta: »Förlåt, förlåt!»

och hviska: »Nu vet jag åtminstone hvar jag har honom

om qvällarna.»

Och presten, han går i proprieborgen för att vi

ha det bra på det nya stället.

Och vår skräddare gråter, antingen vi betalt honom

eller inte: om han" fått liqvid, derför att han inte skall

bli i tillfälle att lura oss mera, om vi glömt att göra upp,

derför att han försummat lagsöka i tid.

Och schweizerifröknarna gråta derföre att vi aldrig

beställa några toddar mer, och goodtemplarne derför att

de förlorat ett varnande exempel.

Och prestafverna sörja derför att det är långt till

kyrkogården och de ha sina bästa blankläderspjexor på sig.

Och våra supbröder sucka: »Hade vännen Pettersson

lefvat, så hade vi åtminstone sluppit det der usla rehnska

begrafningsvinet, ty man må säga om honom hvad man

vill, så var det dock en man, som förstod sig på varor,

det är säkert det.»

Men efter jordfästningen stå alla försänkta i tyst bön,

hvar och en på sitt sätt: Bror Jönsson står och beundrar

sin hattetämpel, bror Andersson undrar om vi tagit

arsenik för att undslippa brödbekymren, bror Pettersson

undrar om han inte kan få vår plats som direktör i

hemmet för vanvårdade barn, bror Lundström undrar hvem

han nu skall få att skrifva på sina vexlar i vårt ställe,

och vår lilla kära, rara gumma, hon undrar så hon kan

förderfva sig, under ymniga tårar, om hon skall söka vår

efterträdare vid Ronneby eller Mösseberg. Rosaiinda Peterzohns piano,

Skall jag tala om hvad Rosalinda Peterzohn

uträttade med sitt piano på fyra veckors tid?

Eländet började innan pianot ännu var kommet i

huset, ty pengarna, hvarmed det betaltes, skulle

egentligen användts till en Ramlösasejour åt Rosalindas syster,

hvilken då kunde fått sig en possessionat, vice

häradshöfding eller grosshandlare, men nu måste nöja sig med

en garfvare på nästa gata.

Morgonen efter den vackra sommarnatt, under

hvilken Rosalinda i 11 timmar profspelat sitt instrument,

plockade man upp fyra lass småsten, sjuttiofem

promenadkäppar, tvåhundra vedträn, sexton tombuteljer och två

paraplyer på gården till hennes pappas hus. De

förbigående hade kastat -in allt det der i afsigt att åtskilja

de kattor, som de trodde slogos innanför planket, när

Rosalinda öfvade sig.

Efter tvenne dagar flyttade hennes gamle farfar, som

bodde i familjen, till en hyrd lägenhet vägg i vägg med

en kopparslagare verkstad för att få lite ro.

I början på andra veckan sprängde polisen upp

porten kl. 11 på qvällen och frågade hvem det var som

man höll på att mörda, och två dagar sednare fördes

kammarpigan till en vårdanstalt för sinnessjuka.

I början på tredje veckan gick pedalen sönder, så

att instrumentet stod tyst i två dagar, under hvilka

familjen i våningen inunder gaf 50 kr. till missionen bland

Zulukaffrerna såsom »minne af några oförgätligt lyckliga

stunder». — Den som lagade instrumentet, så att

Rosalinda åter började kunna öfva sig, måste deremot inom

kort utvandra till Amerika, ty Rosalindas grannar hade

rakt inga sympatier för hans person. Men fjerde veckan var den händelserikaste. På

söndagen skickade Rosalindas fästman hem förlofningsringen.

På måndagen fick hennes mamma stelkramp och hennes

lille bror fallandesjukan. På tisdagen föll gipstaket ner

i salongen, der instrumentet stod. På onsdags aftonen

kom borgmästaren och frågade Rosalinda, om hon ville

åtaga sig att vid eldsvådor ge brandsignal nere i

diskanten, så att han finge sälja de gamla kanonerna och

trummorna på poliskontoret. Torsdagsmorgonen hade icke

väl grytt, innan fru Peterzohns knähund visade betänkliga

spär af rabies, och kl. i fredags middag föll den stora

glasljuskronan i golfvet, men allra värst blef det på

lördagen, ty då rasade kakelugnen, så att sedan fick

Rosalinda sitta och spela i pelskofta med en liten spritlåga

att värma fingrarne vid.

Sanningen till pris måste jag dock medgifva, att

Rosalindas öfningar äfven hade sina fördelar. Alla råttor

och kakerlackor lemnade huset, spindelväfvarne föllo från

taket nere i källaren, och en gammal räfjägare grät af

glädje hvar gång han hörde hennes löpningar och sa’:

»Just så gnissla de bestarna när man tager dem ur saxen.»

Karl XU.

(Historisk-eqvilibristisk-erotisk föreläsning.)

Annu firar man Karl XII:s dödsdag på åtskilliga

ställen i vårt land.

Det har blifvit ifrågastäldt, huruvida man hellre bör

fira en afliden menniskas födelsedag eller dess dödsdag.

För min del anser jag detta böra alldeles bero på

hvilkendera dagen, som kan anses lyckligast för fosterlandoch mensklighet. Om det nu t. ex. vore fråga om att

fira professor Wy-Bromander ett par sekler efter det han

gått till en, som man kan ha anledning hoppas, bättre

verld, så borde, enligt mitt förmenande, skämttidningarna

fira hans födelsedag, ty för dem har han varit till mycken

välsignelse, men källarmästarne hans dödsdag, ty han var

en förfärlig buse för smörgåsbord.

Sammalunda med Karl XII. Strumpväfvare och

skomakare böra fira hans födelsedag, ty för dem var han

en huld och god konung genom att ständigt vara på

rörlig fot och skaffa dem god förtjenst; likaså korpar och

skalder, ty de förra lefde på hans krigare och de senare

på honom sjelf. För alla andra svenskar tror jag det

vore mest skäl att fira dödsdagen, hvilket också är

allmänt vedertagen sed.

Vid tolf års ålder sköt kung Karl, enligt professor

Odhner, sin första björn, men det tycker jag inte är

något vidare att tala om, när jag sjelf nedlade min första

björn redan vid elfva års ålder; min pappa skickade mig

nemligen då att betala en skräddareräkning.

Senare tog Karl björnar på "gafflar’, hvilket är ett

sätt, som ännu duger att försöka om man träffar dem

vid frukostdags. Odhner påstår att det var trägafflar’,

men nu har konstfärdigheten gått framåt så pass, att man

ibland tar dem bara med en s. k. "pinne’, hvilken dock

icke stötes direkt i bringan på björnen, utan kastas in i

något bankkontor med beskedlig direktion.

Karl XII kunde, enligt samma högt aktade källa,

’ej förmås att göra något som han ansåg orätt’; skada

blott att han tyckes ha varit född med den öfvertygelser

att allt hvad han ville var rätt och att det var allra

rättast att ideligen slå ihjel folk.

Med senator Borg i Helsingborg hade Karl XII

inte den ringaste likhet, ty Karl var fullkomligt mägtig

franska språket, men talade det inte, under det senatorBorg alldeles icke är mägtig svenska språket, men talar

det ändå.

Karl afgaf aldrig någon konungaförsäkran till sitt

folk. I det fallet liknade han inte Lars Ohlsson I Smith,

som aldrig gör annat.

Men Karl XII skulle inte alltid ha det så ’på gaffeln’

som vid björnjagterna å Kungsör. Tre konungar sutto

honom emot. Dock, huru mången redlig viraspelare har

icke varit i samma fördömelse!

När Karl XII skulle landstiga på Seland, hade di

nöten rott honom till ett ställe, som var så låggrundt,

att båtarna skrapade emot. Men det var kung, som inte

var ledsen å sej. »Hit med två flaskor Neckens

skosmörja!» sa’ han till sin lifmedikus, och när så denne

mas-sagerat stöfvelskaften på majestätet en stund, steg Karl

i land och sa’ om kulorna, som hveno 0111 öronen: »Detta

skall hädanefter blifva min musik!»

(Xär skolpojkarna i Wexiö fingo höra Cirkus

Leo-nard-Houckes orkester, sa’ de ackurat detsamma.)

Äfven de största konungar hafva någon gång gjort

sig skyldiga till små försummelser. Så glömde äfven Karl

XII emellanåt att se på jernvägsstationernas

väderlekstele-gram, hvarföre han också stälde till slaget vid Narva midt

på en förfärlig o vädersdag, men det gjorde ingenting,

ty han klådde ryssarna likaväl värre än ’der blaue Wolf

klådde byggmästaren från Upsala på fem korts kille.

I agronomiskt hänseende har denna seger under

väldig snöyra sitt stora intresse, då den tydligen visar, att

lagrar äro något helt annat än vanlig bondklöfver och

kunna bergas äfven under nederbörd, hvarpå jag endast

i förbigående skulle fästat landtbruksakademiens

uppmärksamhet, så framt jag icke varit alldeles öfvertygad om

att samtliga svenska akademier och lärda samfund

längesedan upphört med att skörda några lagrar.

Kung Karl, hvilken under 1700-talets första år hadeett mycket vinnande sätt att umgås med Czar Peter7

lyckades genom sina personliga företräden vid Narva fängsla

en sådan mängd folk, att han måste släppa af de allra

flesta och blott behålla officerarna.

Miss Allen på Houckes manege lär under sina

utomordentliga produktioner rätt fram och baklänges råkat i

samma förlägenhet, som Karl XII.

Månne hon äfven skall välja samma sätt att reda

sig ur bryderiet?

När czar Peter fått hvad han behöfde, tog kung

Karl extratåg med två lokomotiv och for till Polen för

att smörja upp dess konung, August den starke, hvilken

var så pass, att då han red genom stadsporten i

War-schau, nappade han tag i en jernring, som var fäst i

pa-nelet, och lyftade sig sålunda ur sadeln.

Men när kung Karl fick se det der, så tyckte han

det var synd att kusinen skulle ta i så ovåligt, och sa’:.

»Vänta lite du, så ska’ jag hjelpa dig ur sadeln, ska"

du få se!»

Och det gjorde han som en karl förstås.

Men när kung August förlorat sin ställning, så fann

han det rysligt tråkigt, ty man kom inte på att sätta

honom hvarken i kammarkollegium eller på någon skånsk

herregård eller på landshöfdingestolen i Vesterås, och då

sa’ han till en väninna, han hade, som hette Aurora

Kö-nigsmark: »Du, som ser bra ut och brukar kunna ’ta

folk’, som man säger, res till min kusin kung Karl och

bed honom vackert att jag iar börja regera lite igen;

och så kan du sjelf bli qvar hos honom med samma och

tina opp snömajestätet en smula.»

Nå, hvad skulle hon göra, stackars flicka? Hon

hade läst professor Rydins statsrätt och visste, att en

undersåte i allt bör lyda sin laglige kung, och så reste hon.

När nu Karl XII fick se henne, så gjorde han

visst inte, som vi lärde oss i skolan, vände henne ryg-gen och gick sitt håll med lugna pulsar och kallt hjerta,

utan när hon stod framför honom, högbarmad, smärt,

gullhårig’ i sin vårliga fägring med ros på kind och

underbara blickar ur djupa, trofasta ögon, så vände han

sig till fältmarskalken och sa":

»Hör du, Rehnsköld du, det var fan livad den här

lilla fröken ä’ lik Rose Houcke på Leonards cirkus.»

Men det fanns, Gudnås, opposition på den tiden

också; fältmarskalken, som var häst- och fruntimmerskarl,

bara bockade sig och sa":

»Jag ber om förlåtelse, ers majestät, en san flicka

till som Rose Houcke fins inte.»

»Nåja, det kan du väl också ha rätt i», sa’ kungen,

»men hon är inte oäfven denna heller. Hör nu, kan lilla

fröken rida bra?»

Hvad skulle hon säja, stackars Aurora? Kunde hon

veta kungens tankar i qvinnofrågan? Hon tänkte dock,

att han säsom landsman till doktor Wirsén inte tyckte

om för mycket emanciperade damer, hvarföre hon

rodnade, slog ned ögonen och sa’:

»Nej, inte mer än ett ballejon i Trosa, ers majestät.»

»Det var dumt det, för då är det bäst vi inte går

och fäster oss vid hvarandra, ty när turkarna bli stygga

vid mej och jag skall rida från Timurtasz till Stralsund

på 14 dar, så kan du inte följa med.»

Men fröken Königsmark, hon gaf inte tappt så lätt

heller; hon var ju stadd på en diplomatisk beskickning,

och diplomaterna ha ju i alla tider vetat att ligga åt och

framställa medlingsförslag.

»Kunde vi inte ta en hyrkusk?» föreslog hon.

»Hvad tänker ni på, min söta? Det törs jag rakt

inte för Geijer och Fryxell; det skulle alldeles förstöra

min historia.»

Detta jemte dåtidens brist på militärbaler och

fashionabla badorter var enda och egentliga skälet, hvarföredet aldrig blef parti af emellan Karl XII och Aurora

Königsmark.

Deraf framgår också, att hade besagda Aurora varit

konstberiderska, så hade di bums kommit ihop; en ung,

frisk konungaätt med nedärfda cirkustraditioner skulle

kommit att styra Sveriges rike, och vi hade kanske vid det

här laget regerats af en rigtig clown med stora, fasliga

ord och åthäfvor, men i själ och hjerta, när det blifvit

frågan om allvar, den beskedligaste stackare i verlden.

Jo, det hade just varit snyggt både för oss och

norrmännen!

Vid Pultava tog Karl XII:s mycket omtalade goda

hjerta ut sin rätt, ty der klådde han inte ryssarna på

långt när så mycket som de verkligen förtjenat.

Här hemma hade emellertid småländingarna och

danskarna kommit i ett satans gräl, men hvarken Ekelund

eller Odhner kan rigtigt säga hvarom. Det var väl då

som nu om oxprisen och ’den elakartade lungsjukan’,

kan jag tro.

Det var sannt, det hade jag så när glömt: när kung

Karl reste från Pultava, hade han så rysligt brådtom att

han alldeles glömde ta sin armé med sig. Han tänkte då

på huru sannt och träffande skalden säger:

»Ej fältherrn vinner slaget ensam,

De djupa leder vinna det åt honom»,

och så beslöt han sig för att dra sig ifrån affärerna på

en tid och som andra gentila stockholmare lägga sig på

sommarnöje, och som han läst i Söndagsnisse, att Frans

Hodell haft mycket trefligt i Turkiet, hyrde han der i

stället för vid Lidingöbro, der di fördömda ånghvisslorna

göra en så rysligt nervös.

"Karl XII var i mångt och mycket aldrig annat än

ett stort barn’, påstår en djupsinnig tänkare. Men nu ha

hundturkarne ju i alla tider haft ord om sig att idkabarnhandel, och professor Odhner påstår också att

turkarna ville lemna kung Karl i ryssarnes våld, samt att

det var upptäckten af denna nesliga plan, som vållade

kalabaliken i Bender, hvilken riktat krigshistorien med det

taktiska rönet, att om man med 50 man vill slåss

inomhus med 10,000, bör man bedja fienden vänta medan

man drar af sig ryttarstöflarna och tar på sig pjexor i

stället, ty man kan så lätt trassla in sporrarna i

golf-mattan och trilla omkull, och det var just detta, som

enligt historiens vittnesbörd kom Karl XII att förlora slaget

i Bender. Annars tror man säkert att han skulle stått sig.

Jag har alltid undrat, huru det egentligen hängde

ihop med turkarnes förräderi att vilja utlemna kung Karl

till czar Peter eftersom de ju aldrig gjorde det, när de

fått honom i sitt våld, men professor Odhner har sagt

det och då är det väl så.

På äldre dagar och sedan han väl hemkommit från

Turkiet, gjorde kung Karl ackurat som doktorerna

Lindström och Spilhammar samt löjtnant C. F. Ridderstad:

han förklarade Norge krig.

Sedan slog han sig på hushållning och gjorde sina

pengar hemma för besparings skull. Han var konung,

och derför kallades det bara att tillverka "mynttecken’.

Om en undersåte gör sådant, heter det med ett annat

namn: "förfalskning’.

När hjeltekonungen ändtligen var död, skulle man

väl trott att hans lidanden voro slutade. Men Cederströms

bekanta tafla visar, att hans bussar inte ens hade vett

att hölja öfver ansigtet på liket, då de buro det öfver

norska fjellen i den rysliga kylan.

Till deras ursäkt kan dock möjligen anföras, att

på-passlige norske geschäftsmän (förmodligen stamfäder till

grosshandlar Astrup) distraherade dem genom att stå vid

vägen och utbjuda tjädrar till salu. Pigan.

(Betraktad ur naturhistorisk, zoologisk, pedagogisk,

social och ekonomisk synpunkt.)

En stor författare — jag tror min sann rätt det

var Tegnér — har funnit behöfligt erinra, att »pigor äro

folk också».

Tackar så mycket, men för min del var upplysningen

obehöflig, ty jag har sannerligen aldrig misstänkt dem

för att vara några englar.

Pigan omtalas inte i någon af de zoologiska

läroböcker och naturalhistorier, jag har lyckats få fatt i, hvaraf

jag tar mig friheten sluta, att pigan, sådan hon nu går

och står, icke är en natur- utan en konstprodukt, en

olycklig följd af menniskoslägtets öfverförfining och

degenera-tion, och skulle jag vetenskapligt definiera pigans väsen,

så skulle jag vara mest böjd för att säga, det »pigan är

ett stycke flottigt bomullstyg med ett qvinnoliknande

ani-maliskt frö till underklasshustru inuti, alstradt af fruarnas

tilltagande oförmåga att passa upp sig sjelfva».

Pigan är — derest hon icke retas genom

instängning om nätterna eller inskränkt disposition af

skafferinyckeln — from och god till sin natur och älskar sin

nästa som sig sjelf, derest nästan är iklädd något af våra

värfvade regementens uniformer eller har lärt något snyggt

och lönande manligt handtverk.

Jag har förgäfves genomforskat de flesta historiska

och kulturhistoriska arkiv för att leta rätt på hvad ondt

glas och porslin en gång i tiden gjort pigornas

varmblodiga slägte, efter som en ryslig blodshämnd existerar

mellan pigor och porslin, en blodshämnd, hvars vildhet icke

kan jemföras med något annat än den vendetta, som rasar

emellan pigor och glas. I denna blodshämd har dock pigan ett afgjordt

öf-vertag, ty hon kan på ett par månader massakrera en

hel bordservis och fyra ljuskronor, under det hon sjelf

undslipper med ett par obetydliga rispor.

Till pigans berömmelse vill jag dock nämna, det

hon ingalunda för verlden eller sin fru yfves och skryter

med dessa lättvunna segrar på värnlösa sherryglas och

beskedliga såskoppar. Tvärtom, när frun med tydliga

uttryck af förundran utbrister: »Har du nu slagit sönder

denna terrinnen också, Christine!» så skall man aldrig se

Christine högmodas öfver sin bragd, utan med äkta

qvinligt blygsamhet ställer hon sin egen förtjenst alldeles i

skuggan samt söker göra troligt, att den stackars terrinen

begått sjelfmord genom att kasta sig ned från någon hylla.

För min del har jag dock aldrig hört omtalas mer

än en soppskål, som visat sig i stånd till öfverlagdt

utöf-vande af sjelfmordets gräsliga last, och det var en soppskål

i Upsala på ett utspisningsställe för studenter. Den skålen

hoppade i golfvet och dog af äckel och grämelse öfver

att nödgas gapa om värdinnans usla buljong.

Näst samvetet på en gammal pantlånare vet jag

ingenting så elastiskt som en pigfot, ty om en liten och

klen piga tjenar hos en stor och grof slagtarfru, eller en

pigkoloss på elfva lispund tjenar hos en premierdansös,

det gör alldeles det samma: matmoderns skodon passa

pigäschen i alla fall, och hon sliter ogeneradt upp dem.

Ack, om vi hade Sveriges andre kammare, Norges

storting och Danmarks folketing fulla af pigor! Då

kunde konservatismen jubla och vännerna af det

bestående draga ned nattmössan öfver båda öronen och ta

sig en liten afsnarkare, ty hvarje rättskaffens piga är också

en Vän af det bestående’, hon vördar flottfläckar och

vill inte kränka damkornen i deras besittningsrätt af

stolar och bord, hon hedrar liken af döda flugor genom att

låta dem förblifva i ostörd besittning af visitkortskorgen,och vill du säkert bevara ett vigtigt papper, sä skrynkla

ihop det och kasta det midt på golfvet: pigans damborste

skall respektera det, var viss derom.

Pigans betydelse i kulturhistoriskt hänseende anser

jag mig knappast behöfva påpeka. Hvar skulle det

tjugonde århundradets Strindberg få reda på huru det

nittonde århundradets svenska folk lefde och hade det, huru

dags det steg upp om morgnarna, livad det åt till

söndagsmiddagarna, hur ofta det sköljde sig i munnen och

lät tvätta sina skjortor, 0111 inte *pigorna talte 0111 det för

grannfruarna?

Mellan barn och pigor råder i bättre hus en starkt

beväpnad neutralitet, hvilken icke behöfver några i

egentlig mening verldsomstörtande anledningar för att öfvergå

till öppen strid, hvarvid ’ mamma’ skall vara skiljedomare.

Men mamma har litet svårt dervid, ty hon hyser för de

stridande parterna samma känslor, som vi alla borde hysa

för den käre Guden: hon älskar barnen och fruktar pigorna.

Innan stadsbarnen bli så stora, att de med egna ord

tydligen kunna ge sin lilla vilja tillkänna, ha de alltid en

högst besynnerlig smak vid valet af lekplatser, då de fä

gå ut med sin barnpiga. De bry sig inte ett dugg om

vackra parker och blomsterfylda trädgårdar, men

närheten af våra värfvade regementens kaserner, bakväggarna

af husarstallar och kolbodar vid större mekaniska

verkstäder äro dem kära. Och den stackars barnjungfrun,

kon måste naturligtvis följa med dit ungarna vilja, oaktadt

hennes blyga, jungfruliga sinne måste i hög grad

uppröras öfver att nödgas samtala med hästgardister och kanske

t. o. m. bli nupen i kinderna af sotiga verkstadsarbetare.

Något som är rigtigt rörande, är likväl att dessa

råa, blodtörstiga krigare och för sitt tarfliga bröd hårdt

kämpande verkstadsarbetare icke sällan få en så varm

och innnerlig tillgifvenhet för de små rosenkindade,

oskyldiga väsen — som så mycket älska deras stallväggar ochkolboxar — att de försaka ro och hvila för att gå hem

till de små barnen der de bo och efterhöra deras

helso-tillstånd. Och hvad som är ännu vackrare: de gå inte

och pråla med sin barnkärlek på ljusa dagen och låta

småttingarnas föräldrar se det, nej, de smyga tyst i nattens

stilla timma och fråga jungfrurna hur det står till, och

äro rigtigt ängsliga för att bli upptäckta af pappa och

mamma.

Äfven vårdarinnorna ha godt af detta bildande

umgänge, ty när det upphör, äro de vanligen inte jungfrur

längre, utan "mamseller", som ha kontrabok med herr

polis-komissarien och få gå och promenera med gentilare herrar

under den svalaste och behagligaste tiden på dygnet.

Andra menniskor, som falla, bli arm- och benbrutna,

men när pigor falla, bli de "mamseller’. När andra

menniskor falla, få de sår och blånader, men när pigor falla,

få de hatt och parasoll.

Hvad pigornas "bildning’ angår, så är deremot i

kroppsligt hänseende föga att anmärka, ty de ha ännu

icke mera allmänt börjat att förderfva sig med snörlif,

och som de gerna tillbringa sin tid sittande (helst i knäet

på en söndagsklädd gesäll), så ha de gemenligen en

naturlig turnyr’, som vida öfvergår modistens konst.

Själsodlingen kunde kanske hos en och annan vara

bättre, dock hoppas och tror jag, att den tid icke skall

vara långt aflägsen, då hvarje bättre köksa skall ha sitt

eget pianino och sin lilla bokhylla med Strindberg i

guldsnitt, Zola i marokin och ynglingen Levertin (naturen

lik-mätigt) i kalfskinn.

Pigans högre ursprung skönjes lätteligen om man

jemför det sätt, hvarpå hon och hennes artistiska

köns-syskon te sig för menskligheten: stora sångerskor

uppkomma, verldsberömda tragedienner framkomma, men de

snälla pigorna, de bara nedkomma.

Sådan pigan nu står och går, är hon odisputabelten välsignelse för menskligheten, men vore hon en komet

eller en fixstjerna, så skulle hon lika ofelbart vara en

förbannelse åtminstone för astronomerna, ty hennes »gång

och lysande» under tjenståret skulle sannerligen icke kunna

beskrifvas på en sida i almanackan.

Det har blifvit sagdt, att skeppets väg i hafvet,

ormens på hälleberget och en ung mans väg till ena pigo,

skulle vara liksom lite svåra att kartlägga.

Jag frågar bara: är pigans väg till hökerihandlaren

lättare att förstå? Jag tror mig kunna säga nej, ty om

besagde merkantile potentat bor två hus längre ned på

samma gata, och pigan der skall hemta ett lod

kryddpeppar, dröjer vanligen hennes återkomst så länge, att man

kan frestas tro, att hennes samvetsgrannhet förledt henne

att i sjelfva Cayenne efterhöra partipriset.

I afseende på manliga kusiner och annan bra slägt

är pigan vanligen lika vällottad som Danmarks konung,

men då denne alltmera börjar befrynda sig med »afsatta»

dynastier, vill pigan helst ha att skaffa med ännu

tjenst-görande husarer. I öfrigt har hennes regemente och

hushållning ännu en likhet med monarkens i vårt södra

grannland: beggedera leda lätt till ekonomiska bryderier och

»provisoriska finanslagar» för de stackare, som skola släppa

till pungen.

jj:

Qvinnans kulturhistoriska och

sociala betydelse.

Qvinnan har nu en gång för alla en sådan

underbar förmåga att finna sig tillrätta uti allting. — Och att

styra allting till rätta. Alla verldens stålpennor skulle bli förslitna, innan

man hunne i korthet beskrifva allt livad godt hon gjort

menskligheten. och 0111 Atlantiska oceanen vore ett

pappersark. skulle hennes dygder inte fä rum der patryckta med

petitstil.

Med de tårar hon hvarje dag aftorkar, skulle man

kunna drifva vattenhjulet vid en stocksåg, med dem hon

framlockar, skulle man kunna släcka Yesuvius och ändå

ha ett par spannar öfver till Etna.

Med alla qvinnohjertans värme koncentrerad, skulle

man kunna gjuta kanoner till hela kinesiska armén, med

■den renhet som bor uti qvinnosjälar, skulle man kunna

filtrera vattnet i en 17 mil läng sjö.

Med de suckar, qvinnorna låta undslippa sig öfver

o

stygga män. skulle man kunna lyfta Areskutan, med de

ögonkast, hvarmed de draga ynglingar till sig. skulle man

draga en täckvagn uppför Mont Blanc eller friherre

Klinckow-ström in i frihandlarlägret.

Med de byxor, hvilka sommartiden nedfläckas på

knäna för deras skull, skulle man kunna sätta upp ett

lumpmagasin, med de liktornar man springer sig till för

deras skull, borde man kunna pläga ihjel satan och hela

hans hofstat.

Hvem var den förste kirurgen? Qvinnan, ty hon

spatserade sjelf ut ur mannens refben. (Troligen på den

sidan han hade plånboken, ty dit längtar hon alltid åter."

Hvem var den förste hökaren? Qvinnan, ty hon

omsatte äpplen i Paradis.

Hvem var den förste filologen? Qvinnan, ty hon

talade obehindradt ormaspråk.

Sannolikt var hon den förste skräddaren också, ty

Adam blef nog sä förskrämd af remissdebatten med vår

herre, att han inte kunde ta’ ett styng på fikonlöfskjolarna.

Och ännu i denna dag. som i dag är, är hon

verldens yppersta kirurg, ty ingen annan kan amputera bortett hjerta utan att döda patienten. Hon är den

ypperste hökaren, ty ingen kan såsom hon ge »betaldt för

gammal ost». Hon är den ypperste filologen, ithy att

hon är mästare i många språk: ett när hon vill ha en ny

sidenklädning, ett när gubben kommer hem lite sent på

qvällqvisten, ett när hon reducerar sina väninnors

förtjen-ster o. s. v.

Desslikes är hon ock ännu verldens ypperste

skräddare, ty ingen skär till i växten såsom hon, när hon får

det för sig.

Öfver det positiva goda, qvinnan gjort mannen, hafva

filosofer skrifvit, skalder sjungit, löjtnanter svurit, extra

kammarskrifvare suckat och vice häradshöfdingar gråtit.

Jag vill derför bara hålla mig till den negativa sidan af saken.

En min vän, som under en längre tid varit

inackorderad hos en fru Svensson, hvilken »höll mat för

ungkarlar», greps af ärelystnadens demon och reste ut till

Algeriet för att slåss med kabylerna. Första dagen fick han

tre goda bösskulor i magen, och doktorn sa’, att hade

inte karlen förut öfvät sig med fru Svenssons ärter, så

hade han dött.

Många stora män ha af familjeförhållanden drifvits

till ökade ansträngningar för mensklighetens bästa. Det

första tröskverket uppfans af en man, hvilken ville ha

något som slamrade värre än hans gumma, den första

rak-knifven af en måg, som önskade något skarpare än sin

svärmor. Vår herre sjelf uppfann dof heten af medlidande

med en äkta man, och Columbus upptäckte Amerika för

att få billigare råmaterial till vinterkappor åt sin hushållerska.

Tvätterskor, städerskor och äldre hushållerskor göra

genom sina personliga egenskaper afskedet från detta lifvet

mindre svårt för mången verldsligt sinnad man.

De flesta af Europas hufvudstäder skulle i närvarande

stund legat i aska, om icke eldsvådan alltid i tid upp-täckts af någon som legat vaken och grublat på hvarifrån

han skulle taga pengar till en badresa åt hustru och döttrar.

Den som under någon längre tid uthärdat de

vänliga blickarna af en 35-årig guvernant, dör inte af solsting,

ifall han skulle få det infallet att utvandra till de varma

länderna, och — den som en gång hört Teresina Tu a,

trillar inte på näsan af förvåning, då han får höra

engla-hymner ofvan skyn.

Jag blir aldrig mera rasande än när någon dum glop

af mitt eget slägte kommer och vill klandra qvinnan, hennes

lugg och hennes turnyr. Båda hafva sin uppgift och sitt

berättigande: turnyrens fulhet skall draga blicken från den

obehagliga luggen, och luggen skall dölja rodnaden öfver

den fula turnyren.

En blick i visitkortskorgen.

> Gamla minnen» äro inte alltid roliga, men oftast

intressanta, af det enkla skäl, att hade de inte erbjudit

något af intresse, så hade vi glömt alltihop.

Gamla minnen kunna dels vara ensamt tillfinnandes

i själen, såsom t. ex. erinringar om för tiotal af år sedan

erhållna skolstutar, kyssar, smörbakelser eller nedskällningar

vid gifte, riksdagsmanna- och stadfullmägtigval; dels både

i själen och byrålådan såsom byxknappar, vasatrissor,

skräddareräkningar och halfdruckna medikamentsflaskor.

Och så tar man i en vemodig stund — när håret

<_r

börjar glesna, eller förmännen i tjensten inte vilja dö, eller

man börjar erfara samvetsqval öfver sina ungdomssynder,

eller magen börjar strejka för de vanliga rationerna —

fram sina gamla minnen, låter dem passera revy ett efterannat, smeker dem sakta och mumlar: »Herre Gud, den

der hängslan sträcktes af, när jag som nyblifven

gymnasist föll på knä för prostens Gustafva i gurksängen.» »Hå

hå, ja ja, den här vasatrissan fick jag för det di små

arfprinsarna en gång åto upp alla mina kalkoner under

en resa.» »Den hvita västen, som står här på

skräddareräkningen, har lilla Augusta Pettersson spillt rödvin på» o. s. v.

Men vill man rigtigt frossa på gamla minnen, då

tar man fram en kortlek eller en visitkortskorg. Bomans

gossar och flickor ha alla påfallande tycke af några bland

våra bekanta. Ruter knekt med sina tunna käftar ser ut

som en gammal revisor, som granskat

fattigvårdsräken-skaper i all sin tid. Caesar liknar en nyutnämnd

kronofogde, som vill taga sin värdighet i akt. Pallas förefaller

mörk i hågen, som om hon komme direkt från ett

bönemöte, och Judith, som om hon aldrig drucke annat än

cikoriakafte. Allt typer ur det dagliga lifvet. Men

visit-kortskorgen är styfvare. Vid hvartenda kort anknyter sig

någon liten historia, jag har några framför mig just nu.

Se här namnet på en glad själ, som hade tur med

sig hela lifvet igenom, en sådan blixtrande tur, att man

sällan sett på maken. Hans svärmor förkylde sig på hans

bröllopsdag och dog inom en vecka. Två af hans för-

män fingo hjertlidande före pensionsåldern och

befordrades till en bättre verld. Eldsvåda hemsökte hans

skräddare, som inte ens kunde rädda sin utborgningsbok. Hans

vänner voro alltid hemma, när han kom och bad om accept,

och värdshusflickorna plockade alla honkräftorna på hans

tallrik. Blott en gång såg det ut som om Fortuna velat

vända honom ryggen. Han hade genom

omständigheternas magt blifvit tvungen att bjuda upp en puckelryggig

vestmanländska till lancierqvadrille. Men hans blida

norna vakade äfven då öfver hans öde: han fick blodsla^

o

och dog med ett förbindligt: »Tillgif mankemanget!» på

läpparne, just som musiken spelade upp introduktionen. Eljest hade han flera gånger förut blifvit underbart

räddad ur ögonskenliga lifsfaror. Så hade han t. ex. en

gång af oförstånd skickat efter en kanna småländsk

gästgifvaretoddykonjak, men försynen var honom nådig,

så att budet trillade omkull på vägen och slog sönder

flaskorna.

Ett nytt kort med ett annat namn! Den karlen var

deremot förföljd af olyckor hela lifvet igenom. Som

jägare hade han ett sådant namn om sig, att hans

skogvaktare nekades lifförsäkring i alla respektabla bolag, både

svenska och amerikanska. Som hyresgäst hade han i 7

år bott med en esskornettist under och pianolärarinna

öfver sig. Som ryttare var han samvetsgrann, ty när han

efter en half timmes ridt steg af hästen, fanns det inte

ett hår på djurets kropp, som han inte hade setat på.

Hans vänner plägade alltid skämta med honom öfver hans

små missöden, men när han slutligen äfven blef prisbelönt

af svenska akademien, tyckte de dock, att det gick för

långt och började ömka honom.

Nytt kort! Detta är namnet på en tankefrihetens

heros, en mästare i den glänsande ordafogningens konst.

Han har föreläst Öfverallt i Sverige; öfver moderna

lifs-åskådningar, öfver Rousseaus hvardagsstöflar, öfver Ludvig

XIV:s nattrock och öfver Voltaire, och fem minuter efter

det auditoriet med en bedöfvande bifallsstorm helsat hans

hänförande skildring af den store franske tänkarens

lifsger-ning, samt tjusadt lyssnat till hans framställning af huru

smått det, hvarom vanligen vår äflan gäller, är mot de

stora idéernas framförande till klarhet och seger, fem

minuter derefter grälade han med hörsalens vaktmästare om

en femtiöring, och, vare det sagdt till hans berömmelse,

den dialektiska skärpan öfvergaf honom icke heller då.

Nytt kort! Ett, som manar fram minnet af ett par

djupa, blåa flickögon, några blonda, lekande lockar, några

herrliga vårlöften åt svensk konst, några vinkar om enlysande bana från triumf till triumf. Kyrkogården har

famnat allt. Frid!

Ännu ett i högen. Det kom i fjor och bär namnet

på en ung, djerf ande, som, icke nöjd med de forskningens

banor, hvilka löpa utefter jordens gamla slitna rund,

grubblade på nya vägar deruppe i den ljusa rymden, bryggor

liknande Salamis och Zulamiths, slagna från stjerna till

stjerna, jakobsstegar, på hvilka allt, hvad på de skilda

syskonkloten i universum finnes af det sköna, sanna och

goda skulle förmedlas och blifva allas egendom.

Alla minnas vi honom, då han, ung och varm, stod

på estraden och talde sina granna sagor och gissningar,

ät hvilka vetenskapsmännen ex professo ryckte på axlarna,

minnas huru han framkastade vinkar om sannolikheten

af att några bland våra fränder på grannplaneterna stode

så långt framom oss i vetande och humanitet som vi

framför Attilas vilda horder. »Kanske skulle, om deras store

andars ljus finge lysa äfven för oss, den dag snart

randas, då fattigdom och nöd vore dystra sägner blott från

redan svunnen tid, då ett dödsskjutet villebråds sista suck

ej mera ljöde som en förebråelse mot en annan skapad

varelse, som tagit dess lif för att underhålla sitt eget.»

Svärmare, darwinist, »fritänkare», ovetenskaplig

astronom och till på köpet lutande åt vegetarianismen, är det

klart att Hjalmar Strömer icke kunnat undgå skarpa hugg

från många sidor, och han har nog förtjenat dem i mångt

och mycket.

Nu hade han gett ut två böcker, och det var med

dem det der kortet följde. Det ena häftet bar namnet

»Framtidsvinkar. En serie förpostfäktningar mot djefvulen,

verlden och vårt eget kött», sammandrag af i Stockholm

hållna föreläsningar, arga angrepp på religionen i

allmänhet och »dogmtro» i synnerhet. Det andra häftet var en

»Trosbekännelse» i samma anda. Det måtte icke vara lätt att gå genom lifvet, än

värre att gå mot döden med en sådan der lifsåskådning.

I helsningen på bokens titelblad står, att dess författare

»håller på att ätas upp af lungsotsbakterier»; i boken, att

»om hela verlden ock nötte ut sina knän på bönpallen,

skulle dermed ej ens ett enda lif kunna räddas eller en

enda sjukdom botas».

Och der bakom slutet? Hvad der?

Nytt kort!

Profryttarnes kejsare.

De flesta profryttare äro förträffliga och snabba i

samtal, oöfverträffliga och sublima i entréer och sortier.

Jag känner en, som alltid går tillväga på följande

sätt, sedan han med sirliga, dansande steg nalkats

han-delspatronens pulpet och i förbindlig ton helsat.

»God morgon! Står till? Synnerligen angenämt att

i dag få bjuda herr grosshandlaren någonting alldeles

extra. Finfin diagonal, nie qvart, superior quality, två

kronor pr fot, fraktfritt in costy.»

»Tackar! Mitt klädeslager är väl försedt, och jag

har just nu mycket brådtom med några bref, som skola

af med tåget.»

»Ursäkta herr grosshandlare, men med den

kopieringsmaskinen, som jag ser der vid pulpeten, är det i sanning

inte underligt, om korrespondensen i en så betydande

affär som herr grosshandlarens blir både besvärlig och

brådskande. Tung, svårskött, suddiga och otydliga

af-tryck! Tillåt mig erbjuda alldeles utmärkta

kopieringsmaskiner, prima vara, elegant snitt, prydligt tryck, alltsammans

för en ren bagatell.» ■— Kopieringspressen är bra. Ursäkta, men jag har

verkligen inte ti ... .

— Bara ett par ord. När jag gick genom butikenT

stod herr grosshandlarens biträde* och mätte upp gardiner.

Sådana gardiner äro, tillåt mig säga det, egnade att rent

af förstöra en fin affär. Levy & Sons gamla förlegade

varor, blåaktig tärg, grof väf, fula mönster! Tillåt mig

notera bara 7,000 fot af v är a gardiner ä 37 öre. Sådana

gardiner har ni aldrig sett, herr grosshandlare!

— Gå för fan i våld!

— ... Naturligtvis skall det också vara möbeltyg i

samma stil. Får jag lof erbjuda ylledamast, flera sorter?

Ytterst nobla mönster och alldeles äkta, verkligen alldeles

äkta fär . . . .

— Gå, unge man, innan här händer någon olycka L

— »Olycka», ja, det var just det jag skulle sägaT

att med de der lamporna, som nu finnas derute i lagret,

är det underligt, att herr grosshandlaren inte satt eld på

hela staden för längesen. Ojemna vekhylsor, slappa

skruf-var! Faller inte veken af sig sjelf ner i oljehuset, när

hon brinner som bäst? Jaså, inte det! Tillåt mig i alla

fall att erbjuda er af våra allra nyaste med marmorfot

och dubbelbrännare, 3,50 kr. pr stycke. Röfvarpris, nerr

grosshandlare, rigtigt röfvarpris .... Tillåt . . .

(Vid detta stadium brukar patronen vanligen resa

sig upp och se ut som om han hade glömt något i

kakelugnsvrån. Profryttaren blir mera reserverad):

— Kanske jag stör? A, jag ber tusen gånger. Skall

genast afdunsta. Kan jag få lof att be 0111 lite eld till

min cigarr! Tackar! De här cigarretuierna har vårt hus

af en lycklig tillfällighet kommit öfver för fjerndelen af

värdet. Mjuka, smidiga, eleganta, famosa ... får jag

notera ett litet parti på 160 eller 200?

(I nästa ögonblick har den unge mannen med en

hastighet, som utesluter hvarje möjlighet att räkna trapp-stegen, hamnat på husets nedra botten, kraftigt

under-hjelpt af patronens senfulla armar. Om två sekunder är

han uppe igen):

— Mattorna dernere i vestibulen äro miserabla,

herr grosshandlare, ytterst miserabla. Hvilket mönster!

Gult och mörkgrönt om hvartannat. A’ dä

komplemen-tarfärger det? Min mångåriga bekantskap med herr

grosshandlaren gör det till en pligt för mig att erbjuda af

vårt nya brysselfabrikat, veritabla, outslitliga, angenäma

för ögat, verkligen ä la mode Bruxelles. Ska vi anteckna

4.000 fot eller kanske bara tre? Befall blott herr

grosshandlare! A jag ber .... jag be . . e . . er . .

(Ny dans nedför trappan, men nu mera lokaliserad

behöfver den unge mannen denna gången inte mera än

i 1 2 sekund för att komma upp igen):

— Herr grosshandlare! Den intima beröring af herr

grosshandlarens händer, hvarmed herr grosshandlaren nyss

hedrade mig, förvissade mig om hvad jag redan förut

misstänkt, att ni begagnar Ohlson & Comp:s gemena tvål.

Gör inte det, om ni inte vill se två idoga händer, som

pä ett så hedrande sätt arbeta för familjens och

samhällets väl, försatta i overksamhet genom en plågsam

hudsjukdom! — Jag känner Ohlsons tvål, jag. Om ni inte

frågar efter er sjelf, så kan aldrig en så samvetsgrann

man som ni vilja sälja deraf åt eder stora, ständigt

växande kundkrets. — Ingen menniska med hjertat på rätta

stället för Ohlson & Comp:s tvål i lager. — Jag har

Barnängens parfymer och tvålar i kommission . . . alldeles

vid sidan af min andra verksamhet . . . min egen lilla

affär, förstår ni ... . Prima varor . . . stor rabatt . . herr

grosshandlaren skrattar ... ja, det är också för mig

mycket roligt att ha att göra med jovialiskt och resonabelt

folk....... ska’ vi anteckna 6oo dussin af olika sorter?

Jaså, »inte på långt när så mycket» ... nå så taga vi

bara 595 dussin dä . . de ligga så i paketerna, att dettablir lagom .... och så såpa, Barnängens såpa,

verldsbe-römd och prisbelönt på utställningarna i Paris, London,

Moskwa, Stockholm, Köpenhamn, Madrid och Melbourne

. . . . Er fru blef alldeles förtjust i den sista gång.........

Apropos hur mår fru Petersson ? Ståtlig qvinna . . . famos

. . . distinguerad . . . med denna prägel af älskvärdhet,

som ostörd familjelycka skänker .... Ska vi notera 16

centner såpa af Barnängens bästa? . . . Vore bara er

fröken dotter här, så skulle hon också kunna säga er, livad

Barnängens parfymer gå för .... Ska det inte vara några

af våra mekaniska tvättställ? . . . Jaså inte . . Om jag bara

vågade återkomma till diagonalen, kopiepressarne,

gardinerna och cigarretuien? Herr grosshandlaren är väl så

god äter en liten hvardagsmiddag med mig på hotellet?

° • * * o

......A jag ber, jag ber! Aran är pa min sida . . . .

allting går så lätt, när man har verseradt, älskvärdt och

tillmötesgående folk att göra med .... Hjertligt

välkommen klockan tre ... jag tar min lilla orderbok med mig

. . . Ödmjuka tjenare .... tjenare . . . tjenare!

❖ #

En tidningsmans fördelar och utsigter,

Ingen har det så lugnt och bra stäldt för framtiden

som en tidningsman.

Det kan visserligen undantagsvis hända, att han

genom slarf och oförstånd försummar att spara ihop en

million, men någonstädes i sin skrifbordslåda, på sin hustrus

skafferihyllor eller bland sina barns leksaker har han

alltid värdepapper, som, hvilken minut han ville använda dem,

utan prut skulle förskaffa honom, den föraktade sanningens

ringe, demokratiska målsman, lefvebröd för all hans tid

å något af statens fastaste slott med uniformerad betjeningoch af K. M:t sjelf aflönade kammarherrar, som komma

in och se efter att hängmattan är ordentligt hoprullad kl.

7 0111 morgnarna.

Det behöfver just inte stå så förskräckligt mycket

på hvart och ett af de der papperen; det är nu hvarken

fråga 0111 stenografiskt återgifvande af Frithiofs saga på

ett brefkort eller Salomos höga visa på ett majskorn, der

kan helt enkelt stå så här:

»Hos redaktionen af »Röda skenet» anhålles vänligen om

plats för nedanstående i dess ärade tidning:

Frågas hvarföre vederbörande kronobetjening icke ännu

föranstaltat om medicolegal besigtning å den döda kroppen af

Lars Perssons i Qvickholmen förliden måndag hastigt aflidna

hustru? Med det sorgliga förhållande, som en längre tid rådde

mellan makarna och i betraktande af den synbara glädje Lars

Persson visat öfver dödsfallet, kan knappast något tvifvel mera

råda om dödsorsaken. Vi anse det vara den frisinnade

pressens skyldighet att taga reda på sådant. Få män opåtaldt mörda

sina hustrur, hustrur sina män, barn och föräldrar hvarandra,

då står det illa till med lag och rätt i landet.

Vän af rättvisa.»

På ett sådant papper borde tidningsutgifvaren kunna

lefva bekymmerfritt i tre eller fyra år, i fall han läte det

inflyta i sin tidning och man finge ihop en

tryckfrihets-jury, som icke vore allt för njugg 0111 kronans kaka.

Att redaktionen aldrig i sitt lif hört talas 0111 Lars

i Ovickholmen och att den ärade insändaren icke ens

ak-tat nödigt styrka sina uppgifter med sitt namn, betyder

ingenting. Der står ju tydligt, att han är en »Vän af

rättvisa», och då är det naturligtvis sannt livad han säger.

Sådana der bref får hvarje tidningsman en hel mängd

hvarje vecka. Än är det en »Älskare af rätt och

sanning», som vill ha in i bladet, att kronofogden i hans

distrikt är en tjuf, än är det »En sann kristen», som

önskar få offentliggjordt, att presten i hans församling är

en rackare, än vill »Opartisk» ha sagdt, att landtmätaren,som gjort laga skifte i hans by, tagit mutor för att dela

jorden origtigt.

Och sä stor är sanningens enkla magt i och för sig

sjelf, att de ärade insändarne aldrig ge en skymt af skäl

och bevis, aldrig uppge sina namn, aldrig sätta i fräga

tidningsmannens beredvillighet att för de der anonyme

lapparnas skull för ett par år gå in i ett litet vackert,

hvitmenadt rum med några skålpund jern för fönstret, så

att man inte skall trilla ut och slå ihjel sig om man

går i sömnen.

Men tidningsmännen äro ett lättsinnigt, oberäkneligt

slägte, som aldrig vill göra besparingar på husrum, föda

och kläder, och så knassla de sig fram sjelfve så godt

de kunna och kasta vanligen »Vän af rättvisa», »Alskare

af rätt och sanning», »Opartisk» och »En sann kristen»

huller om buller i papperskorgen, medan mången tom

hängmatta å rikets cellfängelser skälfver af längtan efter

deras nedbläckade kroppar och mången beskedlig

fång-predikant slickar sig om munnen vid tanken på att få

rentvätta sådana svarta själar.

En gång roade det mig att gömma i hög allt hvad

»Vän af rättvisa», »Älskare af rätt och sanning»,

»Opartisk» och »En sann kristen» skrefvo till oss under en

månads tid, och med tillhjelp af Strafflag och

Tryckfrihetsförordning samt addition i sorter räknade jag ut, att

införandet af detsamma skulle besparat ansvarige

utgifva-ren alla utgifter till hyresvärd, skräddare, slagtare, bagare

och hökare under en tid af etthimdradenittiotvä är, sju

mänader och femton dagar.

Och så tänker man ändå på pensionskassor för

publicister !

Vill en tidningsman begå sjelfmord, så behöfver han

inte som vanliga stackars menniskor gå och minska sina

små oskyldige, värnlöse barns blifvande arf genom

kostnader för revolvrar, grimskaft och blåsyra; han bara sättersig på sin stol och skrifver: »Kråkvinkels sångförening

borde med hänsyn till gällande stadganden mot

djurplågeri icke tillåtas hafva sina öfningar vägg i vägg med

fabrikör Peterssons hönshus.»

Det har ännu aldrig funnits en dödare man än hvad

redaktören då är inom tolf timmar.

Blir en tidningsman bröstsjuk af det myckna

lutandet öfver skrifbordet samt ordinerad att för sin helsa resa

ner till de »varma länderna», så har ingen så många

välönskningar med på tärden som han, ty misskända aktörer,

underskattade insändare af vårpoesi, och stadsfullmägtige,

som inte fått sina hackiga anföranden tillräckligt

upp-snyggade i referaten, ha länge bedt honom draga till det

varmaste land af alla.

Och som tidningsmannen vanligtvis har ett

förstoc-kadt samvete, som icke alls röres af allt det onda han

ställer till, så njuter han äfven i öfrigt en särdeles

behaglig tillvaro, ehuru han inför vår Herre och sina

medmen-niskor har ett skuldregister, som endast kan jemföras med

en pianospelande dams, hvilken försynen begåfvat med

fingrar och ihärdighet, men förvägrat öron och förnuft.

Qvinnan i dess fullkomlighet.

Naturligtvis finnes det bland hela menskligheten ett

mycket stort antal aktningsvärda individer. Jag tror, att

man bland karlarna kan anslå dem till en ä två och bland

fruntimren till sju eller åtta procent af hela antalet, men

med dem, hvilka af allmänna meningen betecknas såsom

»fullkomliga, ofelbara och aktningsvärda fruntimmer», är

det ändå en helt annan sak. Ett sådant rifver icke ens som litet barn sönder sina

klädningar på trädgårdsstaketen.

När hon som sextonårig ungmö får höra något

tvetydigt, fult eller orätt, bli hennes ögon så stora och fulla

med tårar, att alla husets kanariefoglar lägga sig i dem,

troende att de äro små téfat med vatten, utsatta för deras

räkning.

Blir en dylik qvinna gift, så dör mannen vanligen

inom de fem första åren. Bekantskapen med en sådan

engel på jorden väcker ovilkorligen hans längtan till

himmelen, der han kan få se flera på en gång.

Barnen ryckas bort vid 15, 20 eller 25 års ålder,

allt efter som deras förstånd vaknar, så att de sörja sig

till lungsot öfver hopplösheten af att försöka likna en

sådan mamma.

Besöker det »aktningsvärda fruntimret» sina vänner

på landet, skola dessa med förvåning dagen efter finna

sina dufkycklingar anilinfärgade. De ha rodnat öfver hela

kroppen, när de jemfört sin egen oskuld med den

aktningsvärda qvinnans ■ själs renhet.

Hennes nedlåtande leende öfver andra menniskors

ofullkomlighet hör till de syror, som starkast sammandraga

animala kroppar. När hon ser på en så der, känner man

sig alldeles som om man skulle vilja krypa baklänges ut

genom nyckelhålet, ja, man ertappar sig sjelf med en

syndig afundsjuka mot flugorna, som ha rättighet att sätta

sig i taket och bakom dörrarna.

Hade den fullkomliga och af allmänna

folkmedvetan-det såsom »synnerligen aktningsvärd» stämplade qvinnan

varit i vår stammoder Evas, jag vill icke säga kläder,

men belägenhet, så hade hon hvarken låtit äpplet sitta

qvar, ej heller ställt till syndafall och sådan ledsamhet,

utan hon hade tagit fram Hagdahls kokbok och gjort

äppelvin af allihop frukten, enär det ju endast var

»ätandet» förbudet gälde. Ar det aktningsvärda fruntimret religiöst, så är det

också särdeles väl och modernt klädt; icke för

tillfredsställandet af egen fåfänga, åh Gud bevars, nej, men på

det icke Herrans ära må lida men af att hans barn går

i sommarhatt från förra säsongen.

Det utmärkta, fullkomliga och särdeles aktningsvärda

fruntimret är icke alltid roligt. När hon har talat i ett rum

en stund, falla myggen i dödsdvala, klockorna stanna för

den tunga luftens skull och Palander, Nordenskiöld och

Napoleon den förste, som stå i lera på kakelugnskransen,

se ut som 0111 de hölle på att gäspa käkarna ur led.

Det aktningsvärda fruntimret vet icke allenast allt

dåligt, som man gjort, gör och kommer att göra, utan

äfven alla nedrigheter och uselheter, som man tänkt sig

till och inte hunnit med, glömt bort eller inte vågat sätta

i verket.

Välgörenhet öfvar hon med passion, och skulle äfven

den kjol, hon skänker till skydd mot vinterkylan, vara

väl tunn, så betyder det ingenting, ty hon låter alltid

gåfvan följas af en förödmjukelse af tillräckligt värmande

natur.

När hon dör, så dör hon med det ena ögat rigtadt

mot himmelen, för att se efter att hon får en plats,

hvilken någorlunda motsvarar hennes förtjenster, och det

andra vändt mot chififonieren, för att se efter att inte pigan

stjäl hennes och Kungens af Danmark bröstkarameller.

Något om vårpoeter och vårpoesi.

Våren är en herrlig årstid för alla andra, men för

poeter, förste-tenorer och skämtare är den en sämre period.

Den minsta lilla lärka stämmer menniskornas sinnen bli-dare, högre och missionshusmessigare än sjelfve Wirsén,

talltrasten stukar Labatt, och för min del får jag säga,

att sådana grin som en skata då gör, kan jag visst inte

göra. N. b. om våren. Om hösten deremot, vid slagt-

tiden, när oxarna böla i moll, korna blicka vemodigt och

hackhoarna sättas ut på gårdarna, då får skatans sång

något egoistiskt, rått, roflystet, hårdt nära menniskoartadt

i sig, men om våren då är hon bra, då älskar hon, då

bygger hon bo, då svärmar hon som en nyutnämnd

klockare med 600 kr. om året och utsigt till 100 kronors

påöke, när de första lungsotstecknen visa sig.

Men våra poeter, förste-tenorer och skämtare, de

känna naturkrafternas öfverlägsenhet om våren, och

derföre upphöra de stora poeterna då att qväda,

förste-teno-rerna bli indisponerade tills ändtligen sommarferierna komma,

och vi skämtare, ja, vi måste visserligen fortsätta att

skämta, men vi göra det så machiavellistiskt obegripligt,

att allmänheten inte rigtigt vet om den skall skratta eller

gråta.

Sjelfva det unga diktande Sverige tar sig en liten

löfsprickningssemester. När tidningsmännen komma till

de snälla, unga menskorna och spörja: »Ha herrarna

någon mera goja på lager, så kunde det passa att

ta in nu, när riksdagen är slut, folk reser åt landet

och ingen menniska läser bladen?», så sträcka

små-herrarna på sig och säga: »Nej, min bäste redaktör,

vi uthärda inte konkurrensen. Vi äro gröna, men det

unga björklöfvet är ännu grönare. Vi äro spänstiga, men

de späda björkqvistarna äro ännu spänstigare vid denna

tid, det minnas vi sedan de dagar, då vi ännu icke voro

filosofer nog till att smärtfritt sätta oss öfver hvad som

skedde bakom vår rygg.»

Det finnes blott ett enda slag af estetici, som inte

vårluften biter på, som hvarken trast eller lärka kan bringa

till tystnad, och det är de s. k. »vårpoeterna», som islutet af April, hela Maj och början af Juni nödvändigt

vilja se sina känslor trycksvärtade i ortens tidning.

Det är med vårpoeten som med terminsuparen och

den periodiskt vansinnige. Han kan vara lugn och

sansad i långa tider, då ingen märker något ovanligt på

honom, han kan vara gymnasist eller seminarieelev,

underlöjtnant eller folkskollärarinna, komministersenka eller

loko-motivputsare, och under 46 af årets 52 veckor sköta ett

af dessa magtpåliggande embeten alldeles oklanderligt.

Men så har han (om det är en »han») gått ut åt

landet en vacker majmorgon för att plocka hvitsippor

och träffa ladugårdspigorna, när de släppa vall. Eller har

hon (om det är en »hon») gått till sömmerskan med sitt

klädningslif. Och så ha de råkat att få höra göken, och

så har fan farit i kroppen på dem.

Den som tror, att det hjelper att säga åt dem, att

det inte var göken, utan en musikaliskt anlagd, hvisslande

skomakarepojk, som på detta numera icke ovanliga sätt

försökte ta ut »Boccaccio», han känner inte vårpoeterna.

När de sedan komma hem, skola de ha ett rum

för sig sjelfva, om familjen är aldrig så trångbodd, och

om pappa då vill ha en sida kollationerad i hufvudboken,

så kan han ju försöka, men jag tror han lika väl kunde

vända sig till solvisaren ute på gården, och om mamma

vill ha skorporna påpassade af sin lilla flicka, så kan hon

Gudbevars också försöka, men jag tror det vore mera

praktiskt att söka få in dem i något bra brandstodsbolag.

Det värsta med vårpoeterna är inte, att de under

födslovåndorna snäsa sina föräldrar, lugga småsyskonen

och sätta stora bläckfläckar på alla borddukar. Nej, det

värsta är att de alldeles förstöra vår Herres renommé

såsom dekorationsmålare. De skylla honom för att ha

satt en hel del omöjliga färger på skyar, moln och

bärbuskar, ja, de påstå, att han låter sjöarna »brinna i guld-glans» när »solen sig dalar i vester» eller som det också

kallas vid qvällsmatsdags.

Äfven i fråga om de »ljud, som förnimmas i

urskogens djup», ha vårpoeterna så märkvärdiga saker att

berätta, att 0111 det läte tänka sig, att sådana ljud verkligen

hördes en dag, så skulle skaparen ovilkorligen med

synbar ovilja ta den här lilla himlakroppen, som vi bo pår

mellan tummen och pekfingret, lyfta den till sitt öra och

mumla: »Jag menar hela mekanismen ä’ rasande.»

I detta sätt att skildra naturen och tingen sakna,

dock vårpoeterna inte sina stora och lysande förebilder

äfven bland sjelfva akademisterna. Så berättar t. ex.

Esaias Tegnér, att Frithiof Thorstensson (han, vikingen

ni vet, som helsade på sin flicka nattetid i sjelfva kyrkan

och sen försökte ljuga i henne, att det var en eldsvåda,

när solen gick upp) att Frithiof, säger jag, hade ett

hästkreatur »med ben som hinden, med hals som svanen».

Jag frågade en gång hästhandlare Amilon i

Malmö-hvad han tänkte om ett sådant kreatur, som det den

store skalden här beskrifvit. Och Amilon sa’, att han inte

för hela sitt lif ville säga något ondt om en gammal Lundabo,

men att för sin del trodde han, att den glade bispen nog

förstod sig bättre på vin och fruntimmer än på hästar,

ty ett sådant djur som det han här skildrat, skulle

svårligen dugt till annat än att lossa af pistoler på cirkus,

enär den hindaktigt krokiga ställningen på benen

ovilkorligen tydde på en förskräckligt svag bakdel, och den

svanaktigt krokiga halsen skulle låtit munbettet hvila mot

oxeltänderna i stället för mot lanerna, hvilket kunde haft

till följd att hästen, som deraf blifvit oerhördt hårdhållen,

durkat med Frithiof, kastat af honom och brutit nacken

af honom, hvarföre det förvånade herr Amilon, att

Frithiof, hvilken, oafsedt sina något sväfvande begrepp om

eganderätten, skildras såsom en fin karl, kunde vilja

ridaett sådant ök. För min. egen clel tycker jag han borde låtit bli

det, bara af hänsyn till biskop Tegnér, ty om han brutit

nacken af sig på en sådan krake, då hade en så stilig

skald som Tegnér inte sedan honnettement kunnat skrifva

hans saga.

Det heter 0111 qvinnan, att »när hon hafver födt sitt

barn hafver hon glädje», och det kayi hon också ha, ty

då har hon gjort sitt, och se’n blir det den stackars

pappans sak att skaffa amma och informator och pengar

till universitetsresan och rekommendationer till posten,

tullverket eller något annat rangregemente.

Men när vårpoeten har födt sitt barn, så har han

(hon) visst inte någon glädje, ty sedan återstår det största

bekymret, nemligen att skaffa in det i tidningen.

Ar han nog naiv att skicka in det pr posto, så kan

han vara lugn, ty så djupt har professor Retzius, oaktadt

tacksamhetsadresser och allt, aldrig trängt in i den

histologiska vetenskapen, som den lilla dikten då tränger ned i

redaktionens papperskorg.

Men en del vårpoeter göra personliga besök å byrån.

Ska vi tala om ett så’nt besök?

Det knackar.

Pä knackningens blygsamhet hör man genast, att det

är en hjelpbehöfvande själ, och inte någon misskänd aktör,

som vill göra analys på konstanmälarens inelfvor.

— Stig in!

Vårpoeten kommer in. Det är en poetisssa. Den

lilla, mumielikt hoptorkade figuren och det svarta ansigtet

ge anledning till det förlåtliga misstaget, att damen tillhör

»egendomsfolket», och jourhafvande redaktören skall just

till med att förbanna sina föräldrar, som inte låtit honom

lära hebreiska, ty det kan inte falla honom in, att detta

lilla petrifikat kommit till verlden under tiden efter Kristi

födelse. Men han blir lugn, då fruntimret på vacker

småländska anmärker: »Hvilken herrlig vårdag! Det är som om naturen

firade bröllop med sin skapare vid glittrande böljeslag

under lindarnas lummiga kronor.»

»Det var tusan, är vattenståndet sä högt i frökens

trakt. Kanske en liten öfversvämningsnotis?»

»O, ni skämtar, ni är förtärlig med eder materialism,

och detta midt under denna sköna tid, då allt är egnadt

att väcka det poetiska elementet till lif i hela naturen.

Läs dessa få rader, min herre, och om ni så vill, stå de

till tjenst för eder tidning utan annat arvode än att ni

behagade sända några få af mina vänner ... jag tror

bestämdt jag har dem här på en lista ... de äro visst

147 . . . livar sitt exemplar af tidningen med poemet uti

i korsband.»

»Ack min fröken, dylika små täcka, älskligt ljufva

bitar passa väl ändå bäst för kal ...»

» . . . endrarna, ja visst, så sa’ också den andre

redaktören, som jag först bjöd manuskriptet åt, men ser

ni, jag vill inte afundsjukt gömma undan poesiens skatter

för den stora hopen, .det fattiga folket, som inte har råd

att köpa kalendrar, men läser tidningar. Var god och läs!»

»Må ske då:

»O sköna tid, o ljufva vår,

Välkommen i min famn,

Med gräs och blommor i ditt hår

Och glädje utan namn ...»

Men, bästa fröken, vill man så der tänka sig

våren personifierad, så skulle väl gräset och blommorna

vara sjelfva håret och inte bara några små prydnader i

detsamma?»

»Naturens hår ä’ träden och buskarna; det har

Atter-bom sagt på ett . . . ett ... visst ställe. Läs vidare!»

— »O ljufva tid, du är mig kär

Som vårsols milda sken För frusen teg, som skördar bär

Allt vid dess åsyn re’n...»

»Men, min beskedliga fröken, så angenämt det än

kunde vara för idkarne af vår betryckta modernäring att

få flera sädesgrödor på året, hvilket väl blefve fallet om

tegarna skulle bära skördar vid första åsynen af solen, så

fruktar jag likvisst, att professorerna Arrhenius ...»

»O hvad ni är odräglig!»

» . . . och Hjalmar Nathorst ...»

»Ni saknar hvarje poetisk lyftning!»

» . . . och landbruksakademien skulle komma att

inlägga den bestämdaste protest mot en sådan förvridning

af naturförhållandena.»

»Den versen är den vackraste i hela poemet, men

jag kan ändra den. Läs vidare!»

— »Så bygg uti mitt sorgsna sinn’

Af ljus och hopp en flod.

O låt i själen växa in

Ett berg af lefnadsmod ...»

»Denna vers synes mig vara mera ädelt, varmt och

dristigt tänkt än lyckligt affattad i afseende pä uttrycken,

ty som ni kanske vet byggas inte floder; kanaler

gräf-vas visserligen, och 0111 dem skulle möjligen ett dylikt

uttryck kunna fällas, men mellan hus och floder finnas vissa

bestämda åtskillnader, ser ni, och ...»

»Usch, hvad ni ä’ för en barbar!»

»Dessutom ha bergen i vår tid upphört att växa,

i fall de ens någonsin gjort det. Det förefaller mig

derföre som om det vore lämpligare, i fall ni ville vara god

och låta ljuset" och hoppet’ växa in i själen’ och ’lef-

nadsmodets berg" stå qvar i sinnet som det står, för i

tryck vet jag inte precis om det tar sig bra ut ...»

»Mjuka tjenarinna, ber så mycket om ursäkt, finner att

jag vändt mig till orätt person. — O dessa realister! Adjö!»

»Adjö!» Några råd och anvisningar för vistelse

i det gröna.

(Stämningsbild från Juli månad.)

Nu är det vackert ute om dagarna, vackrare om

qväl-larna och nätterna troligen allra vackrast.

Det sista vet jag inte; ty jag går aldrig ut åt

landet om nätterna, för jag är rädd för våta fötter, arga

drängar, illa uppfostrade hundar och tjurar, som blifvit

väckta ur sin morgonblund.

Men om dagarna kan man njuta ofantligt i det gröna,

om man skickar sig efter vissa lefnadsregler, ty i vår

öf-verciviliserade tid får man ingenstädes vara rigtigt

"naturlig’ utom när man sofver, badar eller skrifver osedliga

böcker på herr Albert Bonniers förlag.

Hvad nu först och främst sällskapet vid en utfärd

i det gröna beträffar, så äro rökta skinkor, yngre

guvernanter, medvurst, flickor, som konfirmerades förra året,

marsal abutelj er, lomhörda, sömnaktiga eller eljest

beskedliga tanter, Karlshamnspunsch och en liten konjaksplunta

vida att föredraga framför ettermyror, läsareprester, poeter

och mammor med kroniska maglidanden.

Finnes i huset någon informator eller son, som icke

tagit studentexamen, så är det väl; hvarom icke, kan man

ändå slippa ifrån att bära matsäckskorgarna, om man

håller sig undan då affärden skall företagas och sedan

larf-var efter så småningom.

Är man taxerad till 3,000 kronors årsinkomst och

har kommit ut på tre man hand med en omtänksam

mamma och hennes lindrigt bedagade, d. v. s. mera i

renaissancen än gothiken gående dotter, så bör man slå

sig ner på någon mager, ljungbevuxen backe och intevid kanten af någon klöfveråker, ty efter 20 minuter

(sällan drar det 25) erfar gumman behof att gå afsides och

taga sig en blundare, och då ligger man i alla fall snart

på sina syndiga knän i trakten af frökens

klädningsgar-neringar och tigger och ber, att modehandlerskorna skola

få sätta ens namn på hennes räkningar eller, som det förr

i verlden hette, att hon skall "blifva ens hustru’.

Och hvad ha då hvarken familjen eller samhället

eller staten för godt af att man legat och trillat sig i

saftig klöfver och skämt ut sina byxor, så att man inte

ens kan låta sy om dem till sin äldste pojk, sådana

pretentioner som pojkarna ha nu för tiden.

Alltså: lyd mitt råd, unge man, och håll dig till

ljungbackarna, så framt inte i familjen finnes någon

gammal stor ullschal, som du och flickan kunna få låna.

Men om det nu inte skulle finnas några ljungbackar

på egendomen ?

Ja, har gubben svärfar verkligen skött sig så pass,

att han inte längre har någon enda ljungbacke qvar åt-

minstone på en småländsk egendom, då bör du få en

bra hemgift, som kan hålla dig skadeslös. Offra då i Guds

namn byxorna, och trösta dig med tanken på grefve

Fredrik Bonde, som vågade sitt femmillionersfideikomiss,

och Shakespeares Romeo, som vågade sitt lif, för den

han älskade.

»Om man inte kan låta bli att säga något om

kärlek till fröken?»

Jo bevars, hvad man det kan. Jag har sextusen

bröder och tjugufemtusen andra herrbekanta och bland

dem lär verkligen finnas två, som medan modren

snarkade, flickan suckade, solen sken och lärkorna sjöngo,

förhärdade sina hjertan och talte om mossodlingar och

klippstensformationer, men i begge fallen fick flickan den

rysligaste hufvudvärk, mamma blef rädd för regn och villegå hem, och den unge mannen blef aldrig mera bjuden

der i familjen.

Derföre, unge man, om du i denna ljufliga årstid blir

inbjuden att följa med mor och dotter och ett qvarter

hallonsaft och sex tvåstyfverskorpor ut i det gröna, så

säg antingen farväl åt din ädla frihet eller föregif, att din

pappas mosters qvinliga kusin aflidit i smittkoppor och

insatt sin knähund till universalarfvinge samt dig till

testamentsexekutör, så att du hals öfver hufvud måste resa

till en annan provins.

Umgänget i det gröna är fritt, men fär inte urarta

till sjelfsvåld. Att taga af sig rocken efter middagenT

kan möjligen gå an, om man har den oskattbara lyckan

att befinna sig i en ren skjorta och en liten förtrolig krets

af mycket nära bekanta; men uppknäppande af västen

eller stöflarnas omotiverade afkastande skall dock alltid

anses såsom en fräckhet utan like’, om du är yrkesmanT

beklaglig vårdslöshet’, om du är vice häradshöfding, "mycket

slarfvigt’ om du är underlöjtnant vid infanteriet, och ’en

tillfällig tankspriddhet1 om du är baron och förste-tenor.

Att fara omkring med gaffeln i alla assietterna och

dessemellan sticka honom i munnen samt sedan låta

honom ligga på ett fat, så att andra riskera att i misshugg

använda honom odiskad, är vid måltider i fria luften så väl

som inomhus ett säkert bevis på tölpaktighet och mycket

oangenämt för alla medätare, ja äfven farligt, ty de se

ju, att karlen är ett svin, och som undersökning af

lefvande fläsk på vetenskapens närvarande ståndpunkt blott

är ett önskningmål, kunna de ju aldrig veta om han inte

har trikiner.

Visserligen kan häremot invändas, att förlofvade af

en viss bildningsgrad kalla hvarandra "min lille gris’ och

äta ändå med förtjusning på samma tallrik; men älskande

ha just aldrig utmärkt sig för någon synnerlig tankereda

eller logisk skärpa. Det är en pligt, att om man serverar ett glas öl —

vore det ock åt ens värste fiende, ens rike, barnlöse

onkel eller ens närmaste förman, som hindrar

avancemen-tet — hälla den första sqvätten med alla de lifsfarliga

glasskärfvorna och korkbitarna uti sitt eget glas. — Man

kan visserligen också slå ut den i gräset eller på ryggen

af en torndyfvel, men detta skulle i småborgerliga kretsar

anses såsom snobberi och misshushållning med gudsgåfvorna.

Att lägga fiskben och ostronskal på grannarnas

tallrikar anses såsom frieri, i fall det gäller en ung flicka,

och såsom oförskämdhet i fråga om hvarje annan person.

Om man äter ur matsäcken, liggande i gräset och

stödd mot venstra armbågen, akte man sig noga att inte

västen skrider upp för mycket, så framt man inte har en

fast och innerlig öfvertygelse om den absoluta

fläckfriheten hos sitt flanellslifstycke.

Har man deremot gjort sig det ofantliga besväret

att bära ut bord och stolar på gräsvallen, så erbjuder

sig ett ypperligt tillfälle, att gentemot de unga flickorna

i sällskapet försöka sig i den numera gammalmodiga,

inomhus alldeles bortlagda, men af våra förfäder med mycken

fördel använda "fotkurtisen’, hvilken ännu i dag kan

medföra både nytta och nöje, förutsatt att man är ren och

fin om pjexorna och inte begår några misstag på person,

ty så mycket denna blyga form af tillbedjan kan slå an

på en ung tärna, så skattas den likväl föga af gamla

hof-rättsråd med podager eller pensionerade förste-majorer

med stora kylknölar.

Mindre farligt, men i alla fall rätt förargligt, är det

att råka få fatt i bordsfoten att sitta och klämma på, ty

då måste fotkurtisen af lätt insedda skäl bli lika

resultatlös som en nordpolsexpedition eller en riksdagsmotion

om borttagande af den kommunala röstorätten.

I alla händelser bör man inte trampa midtöfver tårna

såsom våra farföräldrar gjorde, ty der ha nästan alla nu-tidens unga flickor stora, stora liktornar, och den moderna

kärleken är Gudnås inte af den öfversinnliga natur, att den

med jemnmod trotsar någon större fysisk smärta. Nej,

vid trakten af vristen, strax nedom der rosetten fästes å

balskon, der är platsen att våga en öm tryckning, en

nervös stöt eller en halft förlägen, halft humoristisk kittling,

allt efter omständigheter och sinnesbeskaffenhet.

Efter måltiden och några glas godt vin bemägtigas

de flickor, som vår Herre begåfvat med någorlunda

hyggliga extremiteter, af en okuflig längtan efter hängmattorna.

Vid de något tafatta försöken att hjelpa dit dem, har jag

med förvåning sett eljest mycket försigtiga herrar otroligt

ifriga att ’hålla vad’. Hålla mycket ’högt’ till och med.

Äldre herrar bli vid denna tid liksom litet morska

och kavata, men som ingen vill gräla med dem, gå de

omkring och slå med ett argt uttryck i ansigtet af alla

blomkronorna å tjärblomstren med sin paraplydobbsko.

Träffa de då på ett getingbo, så bli de genast beskedliga.

Vid resor till landtställen inne i skogsbygden, der

inspektörer och bruksbokhållare sköta seglen under båt-

färder å insjöarna, gör en ordentlig karl först sitt

testamente, går till skrift, betalar krögaren, försonar sig med

sin svärmor och höjer sin liftorsäkring.

»Mannens mod är qvinnan kärt», och på utflygter

i det gröna får han mångfaldiga tillfällen att lägga det

i dagen.

Han kan i regnväder låna henne sitt paraply och

sjelf bli genomvåt och få bröstkatarr.

Han kan rifva sönder sina rockskört på

gärdesgår-darna, då han klifver efter Linnéa Borealis åt henne.

Han kan öfverfalla och dräpa de beskedligaste snokar

i verlden under föregifvande att de äro giftiga huggormar.

Men vid möte med folkilskna tjurar bör han fly så

fort hans ben bära honom, ty han skall alltid vid sin

återkomst efter tio minuter finna, antingen att tjuren varen gammal, fredlig torparko, eller ock att någon barbent,

trasig bondpojk redan räddat hans dam. Då fattar han

hennes händer, tittar henne rakt in i ögonen och säger

med af rörelse skälfvande stämma:

»O, min fröken, huru gerna skulle jag icke velat

lägga det odjuret krossadt vid edra fötter, men — jag

tillhör djurskyddsföreningen, och principerna ser ni,

principerna. de äro dock alltid det främsta för hvarje verklig

man. — Jag var dock betänkt på er räddning; jag flög

just nu hem efter er söndagsturnyr att ta den besten uti.»

»Hvad det är skönt ändå

Uti naturens sköte!»

Hvarför gifta män lefva längre än ogifta.

Statistiken visar, att gifta män lefva längre än ogifta.

— Jag skall söka visa er hvarför.

En gång såg jag två män — en stor och stark, en

liten och svag — fattas af en hvirfvelvind eller sådan der

’cyklon’ di kallar ’et för.

Den store, starke, han slogs till marken och rycktes

upp igen fyratiosju gånger, hans egna stöfvelklackar

dunkade honom i skallen, hans portnyckel slog ett stort hål

i magen på honom, hans cigarrmunstycke bröts itu, hans

binocler gingo ur bågarna, hans stöflar spräcktes i tårna,

tjugosju ref ben bräcktes, hans ögon vändes ut och in, och

hans byxor gingo sönder på ett ställe som jag icke vill

nämna, bara af hänsyn till mina okonfirmerade läsarinnor.

Nå, den lille, klene stackaren då? — Jo, han kröp

ner och lade sig på magen när cyklonen kom, tog fasttag med högra handen i er. enbuske, tog fram en

to-baksbuss med der. venstra, drog ned mössan öfver öronen

och började sakta hvissla:

»Kom flicka lilla, valsa med mej! >

Xär sä cyklonen hade gått sin väg. ldef jag fram i

skogen, som skyddat mig. lyfte pä hatten och sa’:

Hur står det till med herrarna?>

Då bonade den store, starke med otrolig brådska

reqvirera dit så många atgrundsandar. att om hin håie

verkligen ansåg honom tor solid, så att han brydde sig

om att effektuera hans order, så lär hans varma

excellens ännu i dag ha fulI sysselsättning bara med att mo-

bilisera sä mänga.

Men den lille, klene stackaren, han säg helt lugn

och belåten ut och sa :

Tackar som trägar. rätt bra efter omständigheterna. >

Och så ruskade han sig för att få veta om rygger.

var arslagen, men inte sä mycket som en knapp i

kalsongerna hade lossnat- en gäng.

Tag bara gapade af förvåning.

Dä smas krattade den lilla satans karlen och sa:

- Ta. ser ni. min kamrat han är ungkarl och inte

van vid sänt här. men jag har varit gift i fem är och

sju och en half mänad. och om qvällama. när jag

kommer hem. har min hustru a.ltid nägot att anmärka,

och hvarenda gäng när ;ag dä öppnar sangkammardörren

brusar det ut alldeles som har nyss. sä ;ag är z an vid

det. ser herrn, sä mig gjorde det ingenting.

En annan gäng var jag uppe : riksdagen när baron

Klinckowström talade. Xägra af kammarens ledamöter,

som inte hade slät gullring ä venstra handen, sägo ut som

om de hade varit sjösjuka, vredo och jemrade sig. men

de öfriga sutto stilla med ett belåtet leende pä lapparnaoch bara gäspade emellanåt, som 0111 de hade ämnat med

munnen taga mått till en char a banc för tolf personer.

Och när den ädle friherren efter tva timmars jemmer

öfver finansministerns och frihandlarnas nedrigheter hade

slutat, så skickade de herrarna, som inte hade släta

gull-ringar pä venstra handen, efter cremor tartari och

recin-olja. men de. som hade släta gullringar pä fingret näst

lillfingret å venstra handen, de bara ruskade på sig. som

en vattenfågel när man spottar pä honom, och en af dem sa :

Hade det varit min Lovisa, som varit sä ledsen,

sä hade hon hållit pä ännu en halftimme..

Ett jordras begrof härom året sju män. alla med ett

precis lika. tre fot tjockt lager af grus och småsten. Xär

man gräft rätt pä dem, voro fyra qväfda och

sönderkrossade och tre vid lif.

Dessa tre voro familjefäder och vana vid att under

utfärder i det gröna bära fem sommarkappor, fyra

vegasi alar. matsäck åt sju personer, en diflaska, fyra

arbets-väskor. ett halft dussin ölbuteljer och ett fem månaders

dibarn hvardera.

Xär man skattat undan det tre fot tjocka gruslagret,

utbrast en af de gifta herrarna:

Kära, söta Jenny, jag rår verkligen inte för et», —

och när man så frågade honom hvad han menade,

berättade han. att han under sitt medvetslösa tillstånd tyckt

sig vara på lustvandring i det gröna med sin älskade

familj, men funnit tyngden på sina armar längt ringare än

vanligt, hvarför han med fasa trodde sig ha tappat

svägerskornas regnkappor och just var i färd med att

härför utbedja sig sin makas tillgift.

En orsak hvarför äkta män lefva längre än oäkta,

är att häftigare själsrörelser, hvilka tära pä lifstråden, såsom

vrede, förskräckelse och afsky för norrmännen, mindre

besvära dem än andra. För öfverraskning och förvåning

äro de nästan alldeles oemottagliga. Två ungkarlar och en gift man stodo en gång i fjor

och betraktade elefanten i Stockholms Tivoli. Ungkarlarne

menade, att de aldrig sett något större vidunder och

frågade den gifte mannen om han hade det. Melankoliskt

leende svarade han genast:

»Ja, hushållsräkningen derhemma.»

Vore jag riksdagsman, skulle jag verka för ytterligare

höjande af de äkta männens medellifslängd genom att aldrig

belasta någon af dem med det genom festmiddagar och

sårad rättrådighet högst lifstärande statsrevisorsuppdraget.

En man med familj blir nemligen aldrig en

samvetsgrann statsrevisor, ty den som fått vänja sig vid en

barnpigas gränslösa slarf, öfverser lätt med en landshöfdings.

»En rättiärdig mans bön förmår mycket der hon

allvarlig är.» Hvarföre då icke också en qvinnas? Ja,

hvem vet huru mycket af sin längre lifstid den äkta

mannen har att tacka sin ömma, kära svärmoders trogna

förböner för.

Att länge lefva på jorden är lofvadt dem som hedra

fader och moder. Under föräldrabegreppet inneslutas äfven,

enligt gubben Svebelius, svärföräldrar och husbönder.

Häraf följer, att den gifta mannen, som alltid har två

föräldrar och en husbonde mer än den ogifte, blir i tillfälle

att på ett mycket intensivare sätt efterlefva herrans fjerde

bud och bli långlifvad, hvarför han egentligen skulle ha

rabatt på sina premier i livförsäkringsbolagen, Fylgia och

alla enkepensionskassor.

En annan orsak hvarför den äkta mannen blir äldre

än den oäkta, är hans naturliga och redan af de gamle

patriarker betonade önskan att »se sina efterkommande i

tredje och fjerde led».

(Sedan menskligheten började äta uppblåst kalfkött

och läsa Strindberg, kan den dock knappast hoppas få se

mer än sina barnbarn.)

Denna åtrå att skåda nya generationer af sina efter-kommande är som sagdt helt naturlig och alldeles af

samma art som den glada känsla, hvarmed en författare

motser nya upplagor af sin bok.

Af den första upplagan, barnen, hoppas vi så mycket.

Sönerna skola medels sorgfällig uppfostran utgifvas i snygga

stilar, döttrarna genom »goda partier» bindas i guldsnitt.

Men äfven de bästa stilar lida af en viss »kast»-anda, som

hindrar deras framgång i verlden, och månget

äktenskapligt guldsnitt nötes af missräkningens tårar på prydlig

permebok, 0111 guldet finnes endast utanpå.

Och så komma verlden och menskorna och läsa

korrektur på våra älsklingar och hitta så många, många

tryckfel, som föräldrakärleken aldrig sett, ja, vilja helt

enkelt såsom löjligt och öfverflödigt korrigera bort hvad

vi ansett för det bästa af innehållet, såsom: varma hjertan,

fast tillit och djerft hopp.

Arma barn! Stackars första upplaga! Snart ha lifvets

pröfningar vikit »hundöron» på hvarje blad, dess sorger

satt fläckar på hvarje sida.

Och så kommer andra upplagan, barnbarnen. De

skola bli bättre, lyckligare och felfriare. Farfar och

morfar stråla vid anblicken af den »nya, genomsedda editionen»,

farmor och mormor »häfta» de små exemplaren i

glädjetårar och »binda» dem i böner, samt unnas vanligen att

få gå undan, innan de med skalden finna, att »ny vignett

och ny musikbilaga» icke kunnat hindra »samma tryckfel»

att återkomma.

Och så lefva gifta män längre än ogifta slutligen,

derför att äktenskapet är ett helsosamt stånd och liksom

doktor Dulcamara har medel mot allting’.

Köttqvarnar, grytlock och porslin, hållna i jemn och

oaf bruten rörelse, äro förträffliga mot spleen, sömnsjuka

och sjelf belåtenhet. Vid tillgång på besökande tanter kan man spara

utgifterna för massage och elektricitet mot sin reumatism.

Den i enklare svenska familjer serverande qvinliga

tjensteandens tänder ha ofta den artigheten att ha

gulsjukan och hennes naglar svartsjukan i herrskapets ställe.

Den gifta mannen kan slå två flugor i en smäll och

vaka för tandvärk och barnskrik på en och samma gäng,

då ungkarlen deremot nödgas vaka ensamt för tandvärk,

hvilket måste anses såsom ett beklagligt slöseri med både

tid och arbetskraft.

Och så finnes det äfven äktenskap, som äro bra

mot förkylning. — Jag menar nu inte sådan förkylning,

som kommer af snö och nordanvind, utan den, som så

hemskt griper om vårt hjertas rötter, när det gått oss

emot ute i verlden, och missmod och tvifvel och harm

och sorg fylla vårt sinne.

Då skall det vara utmärkt bra, att vid behof intaga

några milda ord från små blyga, skälfvande läppar, samt

att såsom utvärtes medel morgon, middag och qväll

använda ett par runda,- varma armar på den styfve nacke,

som annars har en smula svårt vid att böja sig för

nödvändigheterna i lifvet.

Stora ord.

Här har allt skränats bra mycket i Sverige nu på en

tid, en trettio år eller så. Ja, här har allt skränats

förr också, fast ekot af det larmet har lagt sig nu.

Först skulle vi till med att bli det ?iyktraste folk i

Europa, och Wieselgren predikade, och hemmansegare

och backstugusittare och filosofie magistrar och all annanandlig allmoge med eller utan öppen väst och

universi-tetsbildning skref in sig i de absoluta nykterhetsiörbunden.

Men inom femton år söp svenska nationen nästan

lika bra som förut. Några påstå, att vi söpo värre, men

det är inte sant, ty att vi fingo se flera fyllbultar,

berodde på att vi reste lite mera än förut till följe af de

lättade kommunikationerna, så att vi fingo se icke

allenast våra grannar och slägtingar, utan äfven vildt

främmande folk genom flaskans botten gå in i alla

djurkretsens tecken, utom Vattumannens förstås, och det tyckte

vi var alldeles förskräckligt och blefvo rädda, att

fosterlandet sjelft för den myckna spritens skull skulle gå in i

kräftans stjernbild.

Och de mindre lärde och ofilosofiske söpo för att

det smakade godt och värmde kroppen och dref undan

brödbekymren för en timme eller två. Och de mera

lärde och filosofiske, de söpo också för att det smakade

godt, men det passade sig inte att säga, för det påminte

för mycket om naturtillståndet, utan så sköto de

»måttligheten» framför sig. Allting skulle vara »måttligt»:

nykterhet, sparsamhet, konjaksglas, gudsfruktan, snapsar och —

nationalvälmåga, och så kom en högt ansedd läkare och

konjaksapostel på dårhuset, för att dess patienter också

skulle hållas vid en måttlig siffra.

Och under allt detta talades stora ord om, att nu

hade då gumman Svea ändtligen brutit dryckenskapens

förnedrande slafboja och skulle traska i bara chemisen

direkt in i det förlofvade landet, der mjölk och honung

flöto kring benen så man kunde rent bli förvånad.

Och så kommo goodtemplarne och talte om, att

mjölken och honungen voro bara tiodubbelrenadt och

milstolparne på nykterhetsvägen bara

ångbränneriskorste-nar, nej, det ville många tusen granna bandstumpar till,

för att »hala oss upp utur dyn».

Godtemplarne ha heller inte sparat på stora ord,men cle ha också uträttat något, och vi svenskar äro

intebortskämda med »praktiska resultat»; kunde man derföre

bara för hvarje tiotal kaffefester, hvarje hundratal

timmar mer eller mindre osammanhängande föredrag af dem,

hos hvilka andens och strupens nykterhet icke lyckats

hålla jemna steg, räkna en eller två verkligt räddade

medmenniskor, som icke mera återfölle i lasten, så vore

det stort.

Goodtemplarismens värsta fara är också just de stora

orden, som ibland låta förmoda, att den vackra idéns

bärare redan tro sig vara i besittning af både magten, riket

och härligheten.

Så skulle vi bli det tappraste folk i Europa, och

August Blanche och andra lika praktiska karlar predikade,

och alla, som tyckte om ett stort, godt glas punsch,

stälde sig i rad vid långa bord med stora bålar och svuro

och förbannade sig på att det der med yrkessoldater var

den dummaste inrättning på Guds gröna jord, och att

de för sin del voro beredda att sjelfva gå man ur huse

och låta skjuta ihjel sig för hus och hem och hustru och

barn och den lutherska läran och Gud och kung och

länsman och all annan öfverhet.

Så stora ord, som då talades, ha vi aldrig hört

hvarken förr eller senare, och hade vår Herre verkligen varit

så obeskedlig och tagit storpratarna på orden och afkräft

dem så många hundra kannor blod, som de då erbjödo

sig att offra, då är jag rädd hela nationen fått bleksot.

Men det stannade gudskelof vid lite näsblod, som de

tjockaste patrioterna fingo, då de skulle klämma in sig

i skarpskytteuniformen om söndagsmorgnarna.

Det var skada, att den vackra idén skulle gå bort

i så unga år! Den dog ej under kanonernas dån och

klingornas brak, den spetsades ej af ryska bajonetter,

den qväfdes ej i farans stund, den stryptes ej af

dödsfruktan, nej, den drunknade i punsch och stora ord och klämdes till döds mellan mjuka fjäderbolstrar, i hvilka de

tappre skarpskyttarne hellre qvarlågo, än de stego upp

och gingo ut för att göra »skyldra gevär» på kyrkvallen

en half eller hel timme före högmessans början.

Vi se således, att den stora saken icke, såsom

somliga vilja påstå, sjelfdog af bristande patriotism, utan afled,

emedan fosterlandskärleken allt för hårdt koncentrerat sig

på den del af fäderneslandet, som kallas för sängen.

Men än i denna dag finnes icke en enda svensk

man, icke ens i andra kammaren, som icke förklarar sig

vilja lägga lif och blod på fosterlandets altare, nej,

gudbe-vars, det är bara när det blir fråga om att lägga dit

exercisdagsverken och femtioöringar, som man börjar

betänksamt krafsa sig bakom öronen, och lefde vi ännu på

den tid, då Simson tuktade landets fiender genom att tutta

på räfvar och skicka in i filistéernas sädesåkrar, så skulle

det der krafsandet inte vara något dumt sätt för rikets

försvar, ty nog ha många af våra riksdagsmän en räf bakom örat.

Se n skulle vi, gudbevars, bli det friaste folk i

Europa, alla stånd, äfven /örstånd, skulle upphöra och alla

gamla privilegier slopas, men ännu stå många

hundratu-senden bakom, som med bästa vilja i verlden inte kunnat

varsna något af den beprisade friheten, och som äro nog

ogudaktiga att tycka, att det är alldeles detsamma, om

de styras af en kung, fyra riksstånd, eller 130

majoritets-farbröder; men alltid och allestädes talas ännu stora, stora

ord om vår frihet, som vi inte vuxit in uti, och vår

sjelfständighet, som vi hålla på att växa ifrån.

På det yttersta i dessa dagar har det åter talats

stora ord om det fina i att låta ett litet morskt s. k.

~ broderlands riksdagsmajoritet styra gamla Sverige, och

ändtligen tyckes det, som om vi skulle funnit ett fält för

våra nationella talanger; kunna vi inte bli hvarken den

nyktraste, tappraste eller friaste nation i Europa, nå så

låtom oss åtminstone bli den — beskedligaste! Huru det går till att författa.

Den som inte försökt att »författa», den vet inte,

huru förbaskadt svårt det är.

Men lyckan är dock, att i våra dagar finnas icke

många, som inte försökt det någon gång åtminstone.

Den första, som jag såg författa, var en

ladugårdspiga. Hon hade den fördelen att inte genom någon

öfver-flödig bildning sättas i valet och qvalet mellan olika

»skolor», uttryckssätt, realism och idealism. Också lågo

tankarna mycket redigare och klarare inom henne än de

göra inom mången nutida skaldeyrigling, och hon visste

så väl, hvad hon ville säga sin hjertans kär, så att om

jag lika väl visste, hvart det här resonnemanget skall bära

hän, skulle jag vara mycket glad.

Men det var tekniska svårigheter hon drogs med,

ty hon var inte van vid den sortens arbete. När hon

skulle draga ned strecken på ett p, så drog hon till, som

hon brukade dra i kojufret när hon mjölkade, så att p"et

blef lika stort och långt som det p Nya Dagligt

Allehanda vill sätta emellan herr Themptander och kungens

rådsbord. Och när hon skulle rita ett a, så svängde hon

till, som hon brukade svänga till med räfsan, så att a’et

blef lika stort som det ah!, Abraham Rundbäck utstötte

vid riksdagsupplösningen.

Och svetten rann ur hufvudet på den stackars tösen

och droppade ned på papperet som ett mildt

sommarregn, och ångan steg upp ur ryggen på lifstycket som

ur en illa bergad hövålm, och barmen häfde sig så att

den ena ståltrådshäktan efter den andra slog emot

kökstaket, och när hon hade kommit så långt som till: »Dinn

ävitt elskadde ven Stina Larsdotter», så såg hon ut, som

om hon på en och samma dag hade haft koleran, hus-förhör, rödsot, lördagsskurning och blifvit instrumentförlöst

med tre par trillingar.

Den andre, som jag såg författa, var herr

Pettersson, men att han författade just då, det visste jag inte

förr än efteråt.

Herr Pettersson hade middagsbjudning, och då

brukade han alltid vara sjelfva glädjen och fryntligheten, men

det var han inte den gången, ehuru Gud skall veta, att

han försökte. Men han var lite tankspridd. Han bad

hofrättsrådet Balkenskrifver »köra ut hundrackan ur nedra

förstugan» och kramade händerna på vaktmästaren och

kallade honom »min käre, ärade vän». Rätt som det var,

försvann han, och sedan träffade jag honom i tamburen,

der han gick och trampade fruarnas kappor på

garneringarna och mumlade: ». . . kära tilldragelsen................ gläd-

jen att . . . glädjande för oss . . . första gången . . . rörda

känslor ...» o. s. v.

»Hvad nu, Pett’son, mår du inte bra?» sa jag.

»Jo, jo* bäste bror», sa’ han och sköt mig

baklänges ut, »men jag letar efter fru Ortenqvists vegasjal,

för hon fryser.»

Fryser! och vi voro i Juli månad och hade + 27 0

Celsius i skuggan. Jag beklagade vännen Ortenqvist, som

hade en sådan kallsinnig maka.

Fem minuter etteråt stod jag och gjorde mig

intressant för värdinnan, då hon med ens bleknade och

hvi-skande ropade*): »Herre Gud, Pettersson, ä’ du från vettet!»

Då hade Pettersson stoppat sin frackficka full med

den mindre delen af en skäligen smutsig kökshandduk,

medan den ojemnförligt större delen af besagde husgeråd

hängde kring hans ben och dinglade. Den stackarn hade

varit ute i serveringsrummet, torkat af sin drypande panna

*) Att “ropa“ någonting “hviskande“ synes innebära en orimlighet;

det är heller inte alla som kunna det, det är fruarnas specialitet, när

de uti sällskap bli rasande på sina män.och råkat stoppa handduken i st. f. näsduken i fickan.

Fru Pettersson var nära att falla i gråt, och det ryckte

i hennes näsvingar alldeles som det brukade rycka i alla

Kråkvinkelsfruarnas näsvingar när pastor Blomstersnack i

högmessan riste på hufvudet och talade om de yttersta

tingen och om huru välklädda englaelever skulle ha brådt

med att bringa hugsvalelse i gyllene ämbaren åt hvarje

anständig Kråkvinkelsbo, som låg på sin sotsäng med

qvitto på sina förfallna kyrkostämmomedel.

— Pettersson, du får lof dricka vid soppan med

några af de förnämsta gästerna! hviskade fru P. och såg

på sin äkta hälft med en sådan der vänlig blick, som

federationsdamerna begagna mot gardeslöjtnanter och äldre

prostituerade.

— Genast, min älskling, svarade Pettersson och gick

under många bugningar fram mot — sin sons informator

samt frågade, om han »kunde få den utsökta äran att

klinga med honom».

Redan började jag inom mig sjelf att till först ut-

kommande tidning konceptera:

* m ^

Odets tunga hand har pa ett upprörande sätt med ett

sällspordt tungt slag drabbat en här boende älskvärd familj,

i det den älskade, högt aktade och af alla värderade

familjefadern träffats af plötsligt vansinne, just då han i kretsen af. . .

Dä . . . just då föll en knifsudd mot ett

champagneglas med detta olycksbådande ljud, hvilket manar

men-niskans själ att resignera från allt hvad sundt förnuft heter

och villigt öppna sig för alla de plattheter, som kunna

pressas ihop inom ramen af skåltal. Herr Pettersson

framträdde och började:

»Mina herr . . hm! . . . mina damer och herrar! Den kära

tilldragelsen att vi nu för första gången hafva den kära

tilldragelsen att för första gången . . . hm! den glädjande åsynen,

ville jag säga, att för första gången få se assessor

Bråken-stake» o. s. v. En tår föll på min kind, en suck från mitt bröst

och en sten från mitt hjerta: en ädel man, den jag

betraktat såsom förlorad för familjen och samhället, var inte

vansinnig alls, han hade bara gått och författat sitt skåltall

Sedan var bror Pettersson sig sjelf hela middagen,

snäste vaktmästaren, kröp och krumbugtade för sina

förnäma gäster, knuffade undan informatorn från konjaken

vid kaffet, slog salt på damastduken, så fort någon spilde

en rödvinsdroppe, och slokade undergifvet med cronen

livar gång frun tittade på honom.

Efter den dagen har jag sett många författa i sitt

anletes svett, men sällan två, som burit sig lika åt.

När småstadsskräddare skola författa räkning till en

bättre kund, sätta de först ut summan, som de för

tillfället behöfva, och jemka sedan på de olika posterna

tills det stämmer.

När fruntimmersmodister författa, får kunden vanligen

skäl att med Calchas i »sköna Helena» utropa: »För

mycket blommor!» (På sommarhattarna, förstås.)

För murare äro närvaro å arbetsplatsen och ai"bete

liktydiga begrepp.

Mången anser, att salig fosforisterna hade den

obändigaste fantasin af alla författare, men det är inte sannt,

ty det ha skomakarna. Visst skref Atterbom om

»Lycksalighetens ö», som han aldrig hade sett, men en

skomakare, han skrifver om halfsulningar, »tåstötningar» och

klacklappningar, som aldrig varit ens påtänkta.

»Onkel Adam», Claes Lundin, »kapten Gulliver», »Lea»

och några andra den förträffliga och okonstlade prosans

söndagsbarn »författa» förmodligen aldrig i detta ords

vanliga mening, endast fotografera själens och ögats

vexlande bilder.

Farbror »Göran» i Göteborgsposten och Marcellus

i Dagligt Allehanda skrifva bäst när de äro rigtigt arga,

och farbror Hedlund i Handelstidningen när han är inner-ligt bedröfvad, Karl Warburg är oberoende af tillfälliga

stämningar, och Herslow i Sydsvenska Dagbladet blir

piggast när han tycker sig som längst borta från

finansmi-nistersportföljen, hvaremot skalden A. U. Bååth skrifver

bättre nu för tiden efter en god frukost än han gjorde

förr i verlden före en dålig.

Huru mycket stora eller mycket klena skalder, såsom

Snoilsky, Wennerberg, Rydberg, Chronvall och Isidor

Kjellberg arbeta, vet jag inte rigtigt, men förmodligen

arbeta de förstnämnde på fastande mage, efter deras

hjertan få plats att slå sådana väldiga slag, och de senare

vid matbordet, eftersom de andligen närsynta alltid tycka,

om att. ha sitt »mål» in på ögonen.

Några författare tänka så trögt, att man aldrig kan

läsa dem i tredje klassen på jern väg, af fruktan att, då.

man somnar, slå ihjel sig mot de omadrasserade sofforna;

andra hafva en sådan tankens flygt och upprulla så

lockande bilder för vår inre syn, att de aldrig våga arbeta,

för öppet fönster af räddhåga att sväfva bort i rymden..

Till det förra slaget höra statistiska centralbyrån och vege-

o

tarianen Åkerberg, till det sednare hörde Kajsa Wargr

och räknas ännu kapten Björlin i generalstaben.

Några författare hafva ett så ohejdeligt begär att

prata skräp, att det storligen förundrar mig, det ingen

inrättning till vanvårdade barns uppfostran ännu utfäst

pris-för en andlig bromsinrättning till dessa herrars tjenst.

Af den ullen äro de flesta icke här uppräknade

författare, men i .synnerhet Herman Bang och Sigurd. Tröstens ord till svaga själar.

Man bör aldrig förtvifla!

Allting i verlden skall förgås, stadshusen och

bond-krogarna skola en gång ligga i grus och deras konjak

varda utsupen och himlens stjernor skola strejka, men ett

vet jag som aldrig förgås, och det är liktornar på insidan

af lilltån.

Alla dö, dina fränder dö, dina vagnshästar, dina

tanter och dina inteckningar dö, men ett vet jag som aldrig

dör, och det är vägglöss i gamla träsoffor.

Allting förvandlas, flickor bli käringar, frihandlare

bli protektionister, rabulister bli konservative, och sjelfve

Jörgen kan möjligen någon gång få en flygtig

anstrykning af dumhet, så qvick han än är, men ett vet jag som

aldrig förvandlas, och det är gödkalfvarna på ett

små-stadstorg, de förblifva i evighet nykterdansare.

Allt nötes, trottoirer, lustspelsidéer och läpparne hos

älskande, men ett vet jag som aldrig förnötes, och det

är tungbandet hos en kaffesyster.

Allt detta är visserligen saker som Tegnér glömt i

sitt poem »Det eviga», men när glömma inte poeterna

det vigtigaste, det mest välsignelserika!

Men huru kunna liktornar, vägglöss, nykterdansare

och kaffesystrar bli till välsignelse?

Ack, på tusen olika sätt, men jag skall bara tala

om ett och annat, som jag sjelf hört och sett och upplefvat.

Min vän Jeremias Peterzohn och jag gingo en dag

på gatan, då jag kom att stöta min liktorn på insidan af

lilltån, och måste stanna några sekunder af smärtan. Men

Jeremias rusade framåt, fick i nästa gathörn se en

flick-slinka, blef kär, blef presenterad, blef gift och stäld

under toffeln. Som Jeremias och jag ha ungefär samma

smak, men jag är mycket vackrare och har en liten pryd-lig tenorröst, är det sannolikt, att det blifvit jag som

kommit att fastna för tösen, 0771 inte min liktorn .varit.

En annan gång låg jag på en gästgifvaregård och

sof och hade alldeles glömt, att samma dag förföll en

skuld jag hade till en modern Shylock. Men försynen

hade placerat några vägglöss i sängen, de började arbeta,

och från deras blodsugande fördes mina tankar osökt på

min Shylock; jag for upp ur sängen, rusade till en min

fordringsegares kollega och lånade till skuldbeloppet samt

10 kronor derutöfver. Dessa tio kronor lemnade jag till

kyrkoherden i församlingen, der jag blifvit biten, och bad

honom upprätta en försörjninganstalt för sjuka och

ålderstigna vägglöss.

Och det löfvade han med tvenne vilkor i

statskyrk-ligt intresse: det ena, att inga af asylens vägglöss finge

blifva goodtemplare, och det andra, att de aldrig finge

krypa in emellan bladen i någon bok, som lektor

Waldenström skrifvit.

o

Ater tredje resona satt jag i stort sällskap och åt

gödkalfstek af den i Wexiö brukliga sorten, och

värdinnan frågade mig hvad jag tyckte 0111 den gödkalfsteken.

»Jo, tack, sa’ jag, här har jag just fått ett stycke,

som är litet mörare än de andre ...»

»Herre Jesses, dä ä’ ju lille Johans guttaperkabälte,

som barnflickan tappat i grytan», skrek frun öfverljudt,

stämningen var störd och vi stego snart upp från bordet.

15 minuter derefter slog åskan ned i matsalen och

splittrade matbordet i mer än tusen bitar, så att jag kan

inte likna det vid något annat än k. m:ts

arméorganisa-tionsförslag, när de komma tillbaka från andra kammaren.

Hade det nu verkligen varit en gödkalf till middag,

hade vi säkerligen ännu en fjerdedels timma uppehållit

oss vid bordet, och då hade vi nu samt och synnerligen

varit dödare än grannlagenheten i en sydsvensk småstad

på något öfver 5,000 invånare. O

Återstår slutligen kaffesystern; jag medger, att

hennes tunga är svår, men om det kan anses vara en

fördel att vara långt bättre än sitt rykte, så hafva vi

der-för att nästan uteslutande tacka kaffesystern.

Ja, man bör aldrig förtvifla!

Lyckan är obeständig, vänner dö och rika

slägtin-gar dö inte, det är ondt om brödbitarne, ära och rykte

förblekna, krediten i bankerna tar slut, och äfven de nyaste

guttaperkagaloscher få en gång hål vid klackarna, men

en vän ha vi dock, som aldrig sviker oss, aldrig

glömmer bort oss, lifligt intresserar sig för hvarje förändring

i vår ställning och städse »öfverskattar våra förtjenster».

Denne vän är bevillningsberedningen.

Många af våra vänner äro stora egoister. De bry

sig endast om och tala bara om sig sjelfve, de höra

knappast på när vi orda om det som oss angår, och om

vi falla ifrån, ge de tusan våra hustrur och barn.

Men hvarje menniska har dock några vänner, som

endast intressera sig för honom och hans bästa. Dessa

vänner följa med oro hudfärgen i ditt ansigte, slagen af

din puls och ditt hjerta, de svärma för ditt helsotillstånd

och vilja veta vid hvad ålder din mormor dog. De spörja

om du har men af mag-, njur- eller ryggmärgslidande, af

sten, blåskatarrh eller njurstenskolik och de fråga med

innerligt deltagande livad din täcka, älskade hustru och

dina söta, intagande små barn skola lefva af, om det

behagar vår Herre att ta dig till sig.

Dessa ädla, sjelfuppoffrande varelser äro

lifförsäkrings-agenter.

Om du blir fattig, nödstäld och missaktad af din

forna umgängeskrets, om man aldrig frågar efter dig och

knappast helsar på dig på gatan, var likväl vid godt mod,

ty jag vet en, som troget skall uppvakta dig i svart

hög-tidsdrägt och midt i din nedslagenhet söka bringa lite

»luft i luckan». Denne man är sotaren.

Om du är utan plats och bröd, om du går från dörr

till dörr och förgäfves söker anställning, om du tror dig

öfvergifven af både Gud och menniskor, så förtvifla

ändock icke. Ty vet, det finnes ädla menniskor, hvilka

gjort till sin uteslutande lifsuppgift att hjelpa just sådana

som du. Du ber om torftigt bröd, och de bjuda dig de

läckraste bord, dignande under rätternas mångfald. Du

ber om 800 kronors lön pr år, och de vilja gifva dig

lika stor ränta pr dag, du suckar efter en enslig, torftig

kammare, och de bjuda dig palatser.

Ja, sådana äro — lotterikollektörerna.

Om din kredit är förstörd, om ingen längre vill låna

dig en krona eller trassera en vexel af dig på 75 öre

pr 15 dagar, om du pantsatt din mammas vigselring och

din hustrus nattlinnen, så var bara lugn, ty det finnes

dock några, som ännu anse dig för välbergad och förmögen.

Nemligen de filantropiska fruar, som gå omkring

med tiggarlistor tör välgörande ändamål.

O broder, hvars byxor skräddaren gjort för små,

var tröst och vid godt mod, han skall förvisso ej ge dig

anledning till samma klagan öfver räkningen!

O du dåre, som klagar öfver att din hustru är »kall»

emot dig! Säg henne blott, att hon måste indraga

julkalaset och bära den gamla vinterkappan ännu ett år, så

skall hon blifva dig varm nog!

Du filosof, som förgäfves famlar efter ett konkret

begrepp om det eviga, bed, att du får läsa igenom

handlingarna i 1883 års försvarsutskott!

Du husfader, som jemrar dig öfver handtverkarenas

i stadenom liknöjdhet och icke vet, huru du skall få din

stöfvel bott eller dina västrefvor igensömmade! Gack ut

vid midnattstid i din jungfrukammare och slut dörren till,

och du skall finna handtverksmän flere än dig göres behof!

Och om du oaktadt ett fast och troget tillämpandeaf alla dessa tröstegrunder dock icke känner dig tillfreds,

din matlust är ringa och din nattsömn orolig, om ängsliga

tankar qvälja dig vid frukosten, och samvetet qvider vid

toddy dags; om en röst i ditt inre säger dig, att du dock

icke uppfyllt alla dina pligter som man och medborgare,

0111 din bättre genius med tårfylda ögon qväder om

någon sorglig glömska af själens och hjertats kraf, om maka,

barn och svägerskor och din hustrus väninnor i tredje

och fjerde led stå redo att omfamna dig livar gång du

upplåter dörren till ditt hus, om du betalt kommunal- och

kyrkoskatt, i ordentlig tid gått till skrift och tecknat dig

för 2 kronor på listan för åstadkommande af snygga

näsdukar åt de små nattvardsbarnen i zululandet, men

likväl märker att något fattas dig, gå då in i din kammare,

slå upp din kassabok, samla dina tankar och tänk efter,

om du inte till äfventyrs glömt att prenumerera på

Smålandsposten för det innevarande qvartalet!

Hs jH

*

Armida före och efter herr Petterssons visit.

(Ögonblicksfotografi.)

I förrgår eftermiddag precis från klockan 6,25^ till

klockan 1 r såg jag en liten dufva sitta orörlig på

fönsterbrädet till ett vackert hus i Wexiö, just vid det

fönster, innanför hvilket en ung flicka med oskuld och

välputsade naglar satt och skref. Promenerande herrar svängde

med käpparna, kakkäringar grälade, kuskar smälde med

piskorna, men den lilla dufvan satt qvar och tittade

oafvändt på sin ljufva syster i rummet, »stora syster» med

oskuld och välputsade naglar, tittade på henne länge

sedan både sol och rullgardin gått ner.

Då gick jag fram och bjöd dufvan sitta på min

hand, och smekte henne och bad henne berätta mig, hvilkablyga, ljufva tankar, den unga flickan ur djupet af sin

rena själ låtit smyga sig ned på papperet, hvilka

himmelska känslor, hon låtit andas ut i små sirliga

bokstäfver, hvilka paradisiska aningar, som kunde genombäfva

en adertonårig ungmös hjerta?

Och dufvan — snacksam som qvinnor det pläga —

upplät sin näbb och läste upp allt hvad ungmön med

den rena, skära själen hade skrifvit:

»Käraste min egen Jenny!

Kan du förlåta mig, som inte skrifvit till dig på så

länge? Försök det, ty jag kan ej bära ditt missnöje, jag

är äfven derförutan den olyckligaste menniska på jorden.

Tro nu inte, att det är några kärleksgriller! Till

dylika dumheter är jag allt för förståndig, och skulle

något sådant påkomma, så vet du väl, att din lilla Armida

har medel nog att lägga hvarje man dit der han bör

ligga; med knäna på mammas förmaksmatta och näsan

bland vecken på framvåden af min nya gulbruna, som

jag fick i våras.

Nej, min olycka är att ingen menniska här förstår

att uppfatta min tankegång eller kan vara mig till något

sällskap. De moderna idéerna hafva fasligt svårt för att

slå rot i Wexiö, konservatismens och Pettersönernas

gruf-liga WexiÖ, och häromdagen, då jag, med tanken fästad

på den kära Anne Charlotte Edgrens älskliga diktning,

frågade mamma hvad hon tyckte vara det bästa af allt,,

svarade hon: »hönssoppa med frikadeller».

Den natten sof jag inte mycket, och morgonen derpå

kunde den som sett min bädd inte trott annat än att

min hufvudkudde legat i Niagara i två månader.

Stackars min mamma, hon är alldeles otillgänglig

för de moderna idéerna! hon sliter och släpar i hushållet

och vill inte begripa, att pappa i och med giftermålet

sköflat hennes lif och gjort henne till slafvinna. Härom-dagen hade jag smugit »Räddad» på hennes sybord och

trodde, att hon oförvarandes skulle komma att titta i den

och lära sig förstå, att Gud inte skapat qvinnan till att

sy slätsöm och stoppa strumporna åt tyranner.

På qvällen kom hon in till mig, der jag satt i

salongen och spelade »Mustachettis sista galenskap». (Hade

jag inte pianot att fly till, vore det snart förbi med mig.)

Ögonen blixtrade, händerna skälfde nervöst, hela hennes

lilla gestalt bar prägeln af energi; en känsla af vansinnig

glädje genombäfvade min själ, hon har läst »Räddad»,

tänkte jag och föll i hennes armar.

»Mamma, du är ledsen», hviskade jag ömt och tryckte

henne till mitt hjerta.

»Ja, kära barn, det är jag verkligen.»

»Lifvet är allt bra tungt och dystert för oss, stackars

qvinnor, är det inte?»

»Jo, det är det visst, isynnerhet med en sådan slyna

till piga, som vi ha; kan du tänka dig, nu är n:o 9 af

dina bästa nattlinnen spårlöst borta ...»

Hon är min moder, det är sannt, och en öm och

god moder, men den qvällen tror jag, Gud förlåte mig,

att jag hatade henne. Att hela hennes lif förspilts med

hvad som förr i verlden kallades »en husmors pligter»,

deröfver sörjer hon inte, men öfver ett förloradt nattlinne . . .

Gamla faster Margin går så långt, att hon t. o. m.

vill hafva min nacke under samma ok, vill hafva mig

att taga i tu med dessa förnedrande bestyr, hvilka alltid

varit min fasa. Häromdagen sa’ hon:

»Armida, din mor och jag ha så brådtom, att vi

inte veta oss någon lefvande råd; kunde du inte hjelpa

oss lite med att skära sillsalladen?»

Då sjöd och brusade det inom mig, jag reste mig,

stark i medvetandet att bakom mig ha hela vårt

förorättade, förtrampade kön och svarade:

»Jag är en lydig dotter och vet gudskelof min pligt.Jag skall låta bli att rösta till riksdagsman, eftersom den

af tyranniska, sjelfviska män hopgjorda lagen förbjuder

det. Jag skall bära kjol hela mitt lif, derföre att en

löjlig sed förmenar oss qvinnor de beqvämare byxorna.

Ja, jag skall t. o. m. låta tvinga mig till giftermål

med någon vacker, ödmjuk man af utmärkt förtjenst,

med ansedd ställning och 10,000 kronors inkomst pr år,

men om man pressade mig med tortyr, skulle jag ändock

icke komma min hand vid sillsaladen.»

Min pappa är, som du vet, en sådan der behaglig

verlds- och hvardagsmenniska, som alla tycka om och

som vet att dölja despotismen under en hal yta.

Häromdagen förödmjukade jag mig genom att till honom

framställa en bön. Jag tog min förnämaste min på mig,

rynkade ögonbrynen och sa’:

»Fader, jag vill begära något af dig!»

»Gerna, min lilla pulla», svarade det odjuret.

»Jag besvär dig fader, förnedra mig inte genom

några af de smeknamn, som höfvas husdjuren, men inte

en friboren, sjelfständigt tänkande qvinna!»

»Seså, min unge, hvad är det der nu för griller

igen! Vill du ha en ny klädning?»

»Nej, fader, sådant plägar jag ej spörja dig om,

dem går jag helt enkelt och beställer.»

»Ja, det var sannt; vill du ha egen ridhäst, min

älskling?»

»Att för sitt nöjes skull flänga omkring på ryggen

af ett oskyldigt djur, är en förströelse värdig tanklösa

män, som lefva för att äta och roa sig, jag är qvinna

och vill bedja dig om något annat.»

»I Guds namn, du är väl aldrig kär i någon af mina

kontorister?»

»Jag beklagar dem, de stackars förtryckte, som

alltid måste duka under i den ojemna striden mellan kapi-tal och arbete, men att älska en man, skulle vara att

förnedra sig sjelf.»

»Men hvad vill du då, mitt kära barn?»

»Jag vill, att du köper en ny, rymligare vagn,

lägger om trappuppgången och gör deuxbattangerna större,

ty i morgon skaffar jag mig krino ...»

O nu ringer det i tamburen, farväl min vän, mera

i afton . . .

Jenny, min älskling, hvarför är du inte här, så att

jag får krama ihjäl dig i min ursinniga fröjd! Han

älskar mig, han har talat vid pappa, han har friat, och

till våren skola vi gifta oss.

Hvem är »han», frågar du.

Jo, han är agent, heter Pettersson och har hopp

0111 att med god tur förtjena 2,000 kronor pr år. Jag

har aldrig nämnt 0111 honom för dig, men inte ens för sin

bästa vän rabblar man väl om alla sina hemligheter heller.

2,000 kronor är inte mycket, men jag får

naturligtvis bli en liten förståndig husmor, som sköter om allting

sjelf och ser efter att ingenting förfares. Måtte han bara

rigtigt säkert ha 2,000, men i värsta fall får det väl gå

på 1,500, om jag tar ett par inackorderingar. Den som

bara visste hvad »agent» är för något! Han sa’ till pappa,

att han »gör i maskiner och oljor». Nog såge jag hellre,

att han »gjorde i» siden och plymer, men det kan nu

inte hjelpas.

Piano få vi inte råd att ha, och dessutom kan

Pettersson inte fördra" musik; sjelf har jag, som du vet, just

aldrig varit vidare förtjust i det evinnerliga klinkandet.

I nästa månad skall jag resa till hans mor. Då

skall jag taga noga reda på min älskade Petterssons

vanor och tycken, derefter gå i trägen skola hos mamma,och så, när vi bli gifta, hvarenda dag öfverraska honom

med hans favoriträtter.

Undrar om agenter ha mycket att göra eller om

de kunna passa på mattimmarna?

Han är rigtigt qvick må du tro, kallar mig »sin lilla

hönskyckling >:, och på qvällen när pappa fått fram

tod-darna, gick han åt »blåstrumpor» och »moderna

verlds-förbättrare» så det stod härliga till, och min käre gamle

beskedlige, konservative pappa skrattade så tårarna kommo

honom i ögonen.

Vet du, jag var också rigtigt stolt öfver mamma:

en sådan »hvardagssupé» som hon dukade upp, har jag

aldrig sett maken till, och min älskling åt som om han

inte sett mat på 14 dar.

Jag tror visst, att agenter föra ett mycket rörligt

lif, som ger både helsa och matlust, och min Pettersson,

som har ett så kändt och aktadt namn, är allt en af de

allra mest upptagne.

Tycker du inte »Pettersson» låter rigtigt vackert.

Jag tycker det är något så bekant, fosterländskt och

trofast i det namnet.

Skrif snart till din öfverlyckliga

Armida.»

* *

*

Något om titlar.

Vi svenskar äro en titelsjuk nation, som inte kan

kalla en länsman för länsman utan »Hofrättskommissarie»

eller »Befallningsman», inte en hård pannkaka för

»kalf-dans» utan »karamellpudding».

På landet kallas en studerande herrskapspojk »herre»,

när han ensam kan dra på sig stöflarna, »Magister», när

han avencerat till gymnasist och informator, »Pastor», hvil-ket betyder herde, alias kyrkoherde, när han blifvit

komminister, och »Prost» när han blifvit kyrkoherde.

Af den äldre allmogen kallas han t. o. m. »värdig

prosten», om han också haft stiftets uslaste sacellani så

länge, att han icke mäter mer än trettiotvå tum öfver

magen, i stället för femtiosex, som är det vanliga och

ordentliga för prostar och kronofogdar med god aptit och

icke alltför lättsöfda samveten.

En ytterligare rangförhöjning för Herrans tjenare är

titeln af »kunglig hofpredikant». Den utdelas såsom

belöning för innehafvande af vackra hästar, väl lagda

täckdiken, snygga poem på kungliga födelse- och

namnsdagar, hyggliga döttrar, akademibekantskap med prinsar och

— någon sällsynt gång — för andlig vältalighet.

I Karl XV:s tid gick det bäst »till vagns». En

gång då hans majestät residerade på Bäckaskog, fick han

o

på vägen emellan Kristianstad och Ahus se ett utmärkt

stilfullt ekipage, så stilfullt, att högstdensamme stannade

och sporde hvem det tillhörde.

»Kyrkoherde A—n», blef svaret.

»Kyrkoherde! fy tusan! Den som har så fina hästar,

måste bli minst hofpredikant.»

Och dervid blef det.

»Stamfadern», hvilken var en stolt och sträng, men

vid förekommande behof och då det icke kostade honom

något, äfven ganska nådig herre, togs bäst till fots eller

på knä. Den kyrkoherde med kungsgård inom

pastoratet, hvilken vid den höge sockenherrns åsyn skalf som

ett asplöf och fick tårarna i ögonen, behöfde gemenligen

inte vänta länge på sin sidenkappa.

På senare tiden har man likvisst utfunderat, att

endast tjenstgörande hofpredikanter ega rätt till sidenkappan;

det var ett hårdt slag för många, men en tröst är ändå,

att äfven ett plagg af paramatta kan med lika fördel

»bäras på båda axlarna». Sedan statskyrkan började lida af separatister,

athe-ister, rationalister och andra åkommor, utnämnas theologie

doktorer ymnigare än förr.

Dessa doktorer göra en officiel diagnos på

tidsandan vid hvarje prestmöte. Denna diagnos utfaller alltid

lika och lyder på: »Otro».

Men rättvisa mäste skipas på alla områden och

derföre har äfven Petter Waldenström samtidigt fått

rangförhöjning och utnämnts till Antikrist i survivance med

tur och befordringsrätt till platsen såsom »sjuhöfdadt

vilddjur».

Inom armén blir hvarje äldre löjtnant, som tar

afsked ur krigstjensten utan att ha burit sig allt för illa

åt, vid afskedets meddelande utnämnd till kapten.

Derför är det dock ingalunda säkert, att han efter hand blir

civilminister och landshöfding. Vederbörande böra dock

inte klandras för denna ovisshet, ty de göra hvad de

kunna, men saken stöter tyvärr på vissa tekniska svårig-

heter, eftersom vi hafva tusentals löjtnanter i riket, men

gudnås bara en civilministerstaburett och tjugufyra

lands-höfdingestolar.

Jag vet en person, hvilken tog afsked ur aktiv tjenst

såsom löjtnant, fick det såsom kapten, befordrades till

major i armén och på äldre dagar tillädes öfverstes namn,

heder och värdighet.

Det må nu vara med »namnet» och »värdigheten»,

men jag för min del finner det lite ledsamt, att han också

tilldelades öfverstes »heder», ty jag kan icke qväfva en

medlidandets känsla för den andre stackars öfversten,

som fick släppa till hedern och således bli ärelös för

den upphöjde majorens skull.

F. n. väntas den förändring i titelväsendet inom

armén, att fanjunkarne skola kallas

»Beväringsmunderings-utredningspersedlarskostnadsförslagsuppgörare», hvilken

benämning är, om icke just vigare, dock afgjordt vackrare. För icke länge sedan kunde hvar och en, som hade

ett adligt namn och ett uppåtsträfvande sinne, 80 till 160

riksdaler kontant och sin landshöfdings ynnest, bli

hofjunkare, kammarjunkare, kammarherre eller hofintendent,

hvilketdera han helst ville.

En person, som står mig ganska nära, eller, nogare

uttryckt, i samma förhållande till mig som

lokomotivförare Rix till jernvägsolyckan i Sandsjö, blef en gång

i tiden genom bemedling af dåvarande landshöfdingen

öfver Kronobergs län Karl Stellan Mörner gjord ti!l

»Hof-junkare» hos numera högstsalig Hans Majestät Karl

XIV Johan.

Strax före utnämningen voro både kungen och

landshöfdingen mycket nådiga mot magister H., och höfdingen

yttrade vid den förberedande audiensen å residenset i

Wexiö:

»Magistern kan få bli hofjunkare eller

kammarjunkare, hvilketdera magistern vill; jag har Hans Majestäts

eget höga löfte derom.»

»Tackar ödmjukast! Flva’ kostar dä?» sporde

magistern. (För si han var infödd småländing).

»Hofjunkarefullmagten kostar 83 riksdaler och

sexton skillingar riksgälds, men kammarjunkarefullmagten 140

riksdaler samma mynt.»

»Ja, vet landshöfdingen, då tror jag vi stanna vid

»Hofjunkare», för si jag skulle köpa mig en ko i höst också.»

En annan af mina bekanta hade fått i sitt hufvud,

att han nödvändigt skulle bli »Hofindendent» och af en

sakförståndig person — man påstår sjelfve då varande

öfverståthållaren — erhållit rådet att sträfva mot sitt mål

medels gåfvor till välgörande stiftelser och inrättningar.

Prins Karls anstalt på Gålön för vanvårdade pojkar

fick 2,000 kronor.

»Räcker inte», förklarade gynnaren; »det der skulle

möjligen på sin höjd kunna föranleda en vänlig hand-tryckning • af högstdensamme vid invigningen af någon

småländsk bibana.»

Serafimerlasarettet fick medel till en frisäng utan

några som helst trångbröstade föreskrifter om donators

» beläggningsrätt».

»Förslår ännu inte», hette det; »för det priset skulle

ni möjligen kunna få se arfprinsarna på frukost hos er,

men höga hoftitlar fordra helt andra åtgärder.»

Strax derpå fick Diakoniss-stiftelsen 4,000 kronor.

»Ja», sade beskyddaren, »detta förslår möjligen till

en tarflig Wasaorden, och vill ni vara nöjd med den, så . . . .»

»Nej, nej för all del», skriade det arma

hofinden-dentsämnet med tårar i ögonen, »vänta ännu något litet!»

Inom åtta dagar erhöll X:s i Upsala studerande

nation 10,000 kr. af patron N., och inom två månader

hade Sverige en hofintendent mera.

»Konsul» är också en fin och bra titel, som jag

sjelf lite smått funderat på. Helst ville jag då bli

Mexikansk vicekonsul i Ljungby, ty man har sällan sett några

mexikanska skepp lägga till der, så att jag behöfde

troligen icke dö af öfveransträngning i embetet.

En konsul är en myndig man, en magt i staten,

och när han talar på sin regerings vägnar, står han

jem-lik med både kung och kejsare.

När kung Kalakaua härom året reste omkring i

Europa, togo de svenska skämttidningarna sig för att på ett

högst anstötligt sätt nojsa med Hans kulörta Majestäts

vanor och uppträdande, hvilka någon gång hade liksom

en smula svårt att passa in sig i de Europeiska

kusinernas stela och tråkiga hofceremoniel.

Men då talade Hawajiske generalkonsuln i Göteborg

manliga och allvarliga ord med kung Oskar, besvor honom

att stäfja skandalskrifveriet och komma ihåg, att »kusiner»

ä kusiner, om de också bo litet aflägset, lefva i förnäm

ovetenhet om, att något finnes, som kallas tvättfat, ochaldrig tänkt på att låta promovera sig till filosofie

hedersdoktorer.

Förmodligen på grund af sin brist på kanoner hade

Hawajis generalkonsul den harmen att se kung Oskar

strunta i hvad han sa’; hvarken lilla eller stora

krigskre-ditivet lyftades, och inte ens någon af våra fredliga

infan-teriofificerare bragtes med anledning af den hotande

konflikten att taga afsked af humanitetsskäl, men herr

generalkonsuln hade gjort sin pligt, inberättade sitt

välförhållande för sin regering och fick en orden af

kokosnötskal att hänga på sitt pligttrogna bröst.

En annan fin och bra titel är »Direktör». Det

behöfver ju inte nödvändigt vara i riksbanken eller svenska

akademien. Här finnas gudskelof också privatbanks-,

sparbanks-, hypoteksförenings- och

jernvägsaktiebolagsdirek-törer. Det behöfver inte heller precis vara musikdirektör.

Här finnas också spirituosabolags- och trådrullsfabriks-

direktörer. Så finnas här, Herren vare prisad, äfven

sockensparbanks- och sockenbrandstodsföreningsdirektörer.

Går det inte på annat vis, så kan herr Trulsson gå

i bolag med vännerna Andersson och Jönsson om att

reqvirera en kutting anjovis från Lysekil, och laga att

han sjelf får skrifva brefvet till sillfirman. Det skulle då

också vara en fördömd otur, om han inte snart finge å

utanskrifterna på sina bref läsa: »H. Herr verkställande

direktören för N. N. konsumtionsförening.»

Denna utväg är dock alldeles obehöfiig, om man

kan så pass mycken musik som behöfs för att en eller

två aftnar i Eksjö rådhussalong å en gammal tafifel

ackom-pagnera kupletterna vid det aktade Zackrisson-Jonassonska

sällskapets dramatiska högtidsstunder.

Då låter man (inför sufflör, maskinister och

affischör-ska) fru Jonasson utnämna sig till »Musikdirektör» och

dermed punktum.

»F. d. brunnsgäst», »Svinuppfödare» och »Hund-dresserare» äro alla titlar, hvilka, ehuru i och för sig sjelfve

vackra, likväl hafva en oförklarlig svårighet att rigtigt

arbeta sig in i folkmedvetandet. Deremot är titeln

»Kamrer» både välklingande, nobel och eftersträfvansvärd. Och

svårigheterna vid att få denna karaktär stå, upprigtigt sagdt,

knappast i något förhållande till fördelarne att ega den.

Man skrifver till någon beskedlig provinsialläkare i

en undangömd landsort och frågar, om icke inom hans

distrikt händelsevis skulle finnas något illasmakande vatten

med brunnskar omkring, och som möjligen skulle kunna

apteras till »helsokälla». I 999 fall af 1,000 skall svaret

utfalla gynsamt och jakande. Då reser man till ort och

ställe, leger ett par fattighjon att dricka en del af

vattnet och ligga och plaska i resten. Så skrifver man

nog-grannt upp patienternas och »badens» antal samt lemnar

orten såsom välbestäld »badkamrer». Men som man i

vår upplysta tid icke vill synas titelsjuk, säger man nådigt

till vänner och bekanta:

»A jag ber, inte hela den der tråkiga, långsläpiga

titeln; bara »kamrer», bara »kamrer», om det

nödvändigt skall så vara!»

Har man hyrt jagträtten på fem tunnland eller fast

beslutat att inköpa egen grafplats åt mor sin, så är man

i sin goda rätt att låta kalla sig »Possessionat», och om

man under 8 dar egt ett torp, som man ropat in på

exekutiv auktion för att rädda en inteckning på 200

kronor, så är man dum, om man inte antager

benämningen »Patron».

Fjorton dagars vistelse i bergsbygden berättigar till

titeln »Brukspatron». Det låter rätt hemtrefligt, och man

kan alltid lugna sitt samvete med, att nog eger man

något bruk, t. ex. bruket att gå snedt på stöflarna, tala

i näsan eller ligga länge om morgnarna, alltsammans bruk,

hvilka trotsa utsökningslagens bud, aldrig kunna utmätaseller på exekutiv auktion försäljas, men — olyckligtvis

icke intecknas heller.

En vis: titel är också »Grosshandlare». För att få

bära den. fordras att i en affär ha sålt en hel vagnslast

råg på hamnstad eller att på egen räkning och risk ha

reqvirerat motsvarande qvantum artificiella gödningsämnen

direkt från fabriken. I brist på dessa qvalifikationer är

det nog, om man gjort en eller helst två konkurser med

3" procents utdelning i hvardera.

För att bli »civilingeniör», fordras att ha varit med

vid lagning af härads- eller landsväg, ega nödtorftig insigt

i mjölkseparatorns bruk samt med legda arbetare ha

utfört någon mindre brunnsgräfning. Dock äro dessa

vilkor inte alldeles oeftergifliga. Ett par långstöflar,

vattentät hatt, en skottsk pläd och en messingsdiopter i

sängkammaren göra nästan samma nytta.

Men syftar man åt det ideella, så skall man göra

som jag gjorde. Jag skref en gång för många år sedan

till redaktionen af Smålandsposten:

> Väderleken i Sunnerbo har under den förflutna veckan,

om vi undantaga fem eller, noga räknadt, sex regndagar, varit

den soligaste och vackraste. Grödan står också rätt vacker,

der den icke lidit af frost, hagel, för ymnig nederbörd eller

den svåra torkan vid midsommar.»

Ansvarige utgifvaren läste min lilla artikel, och som

den var formelt rigtig samt icke innehöll något i

tryckfrihetsväg vådligt, direkt angrepp mot konungen, statsrådet eller

den Augsburgiska bekännelsen, ej heller något för nästans

goda namn och rykte förklenligt, fick den plats i bladet.

Och dagen derefter var det jag, som bestälde visitkort:

Literatör. Farbror Peterzohn är för gammal.

»Gud tröste mig, jag är alldeles för gammal», sa’

farbror Peterzohn, då han en afton kom upp till mig,

satte sig i soffan och tittade på sina fötter, som om han

aldrig sett ett par nyhalfsulade hästskyltspjexor förr.

° »o

»A bevars, farbror är ju knappt 65 år, har god

helsa, goda inkomster, en god hustru och en god stol

bland stadsfullmägtige, hvad kan med ens ha gjort far-

bror så ledsen vid lifvet?»

0 o

»Aja, kroppen och kassan, de sta gudskelof bi

bra nog, men, ser du, verlden har lupit förbi mig, jag

förstår mig inte på den längre, och derföre är det bäst

vi skiljas ju förr ju hellre.»

»Men, käre farbror, tänk på sin hustru!»

»Ja du, det är just henne jag tänker på. Till

julen blir det jemnt 35 år sedan jag friade till Rosamunda

Petterqvist, och eftersom hon tyckte jag var en hygglig

karl, som ingen hade sport annat än godt om och som

hette på P liksom hon, så att hon inte behöfde bråka

med att märka om näsdukar och lint . . ack, gudbevars,

chemiser heter det nu, så sa’ hon ja, och så gifte vi oss.

»Och det kan jag säga, att för hvarenda gång vi

sedan firat tredje dag jul — för det var just då jag

kläckte ur mig, att jag ville ha henne — så har jag

tydligt känt, att jag hållit mer och mer af gumstackarn. Och i

julas när jag för trettiondefjerde gången kom och med

särskild högtidlighet slog armarna om halsen på det gamla

skrället och gaf henne ett klädningstyg och hundra

riksdaler, som hon skulle få använda alldeles för sitt enskilda

behof, så slog mitt gamla hjerta, Gud förlåte mig, så jag

trodde det skulle bräcka refbenen, och om det inte vore

så skamligt, så tror jag nästan, att der kom någontingstort och vått och saltaktigt och kraflade sig ned utför

sidan af näsan också.»

»Nå, det är ju som det bör vara!»

»Jo, det är väl så fan heller! Läs den moderna

literaturen om den »själiska» kärleken och det djuriska . .

hm . . »fria» . . äktenskapet, om välsignelsen af att slippa

alla tryckande band, om huru två menniskor väl aldrig

kunna hålla af hvarandra ett helt lif och om huru de

då böra få gå på livar sitt håll och söka upp någon,

som ’bättre passar’.

»Och så det der talet om "mannens och qvinnans

likställighet". När gumman hör det, blir hon rent af

etterrasande och menar, att hon skall väl söka förblifva

herre i huset hädanefter som hittills, alla moderna idéer

till trots.»

»Men, förlåt 111ig, är inte ändå farbrors och tantes

tillgifvenhet af det mera materialistiska slaget?»

»Nej pass, min gosse; visst är det sant, att

gummans harstek är något rent af 11011 plus ultra och hennes

ullstrumpor mjukare än några andra jag dragit på fotterna,

men om hon blefve lam och lytt i morgon dag och låge

och tittade i taket i 25 år och inte kunde röra hvarken

stekvändare eller strumpsticka, så skulle jag, Jeremias

Peterzohn, med mina egna händer vända henne fyra

gånger i timmen och älska henne efter bibeln och

psalmboken och vigselformuläret, tills hon dog, och sätta en

sten på grafven sådan, som ingen sett maken till.»

»Af tacksamhet för redan uppätna harstekar, redan

uppslitna ullstrumpor?»

»Kanhända det också, min gosse, och det skäms

jag inte för. "Själarnas sympati’ är en herrlig sak, men

jag skulle inte kunna sympatisera med någon, som läte

mig frysa om fotterna. "Ömsesidig högaktning’ är också

en Herrans gåfva, men jag skulle för min del aldrig kunna

högakta den menniska som förstörde mitt middagsmål. — Jag undrar om fru Agrell kan sticka strumpor? Jag

undrar också hvad den stackars herr Edgren tycker om

sina köttbullar?

»Men jag är, som sagdt, för gammal nu, tiden har

lupit förbi mig, och det vore bäst att få gå bort, innan

det unga slägtet proklamerar mannens och qvinnans

myndighet vid födelsen, och alla 40-åringars sättande under

förmyndare för att inte förderfva verlden med föråldrade idéer.»

»Men farbror älskar ju sitt land och sitt folk;

farbror måste lefva för att hålla de Peterzohnska

traditionerna uppe.»

»Ack min gosse, de duga inte mer! Enligt de

Peterzohnska traditionerna var Karl XII en glänsande hjelte

och Gustaf II Adolf en af de störste, ädlaste män,

verlden egt. Men i våra dagar har man gjort den

öfver-raskande upptäckten, att Karl XII var ett nöt, som

envisades med att köra hufvudet i väggen samt borde ha

våra förbannelser i stället för vår högaktning, och att

Gustaf II Adolf var en äregirig, lömsk natur, som brydde

sig tusan om den evangeliska läran, utan bara fikade

efter den tyska kejsartronen.

»Enligt de Peterzohnska traditionerna äro ’kung’ och

"fosterland’ heliga begrepp, och ingen medlem af vår

familj — alla Peterzöhner äro födda andrebasar — har

någonsin sjungit ’Hör oss Svea’ eller "Ur svenska

hjer-tans djup’ utan en andlig lyftning och ljuf rysning, som

om man släppt ned små takisar på hans bara rygg.

»Men nu har man kommit underfund med, att kungen

kostar för mycket samt är ett hinder för ’den fria

utvecklingen’, och att kärleken till fosterlandet är ett hinder

för oss att, såsom vi borde, älska menskligheten. Hvarje

vänlig känsla för de små barnen i vår fattigskola är en

kärleksstöld från kinesungarna i Hongkong. Hvar gång

vi beundra Tegnér, begå vi en nedrighet mot Byron, och hvar gång vi ge en skärf till de fattiga här, göra vi

oss skyldiga till rånmord på små oskyldiga negerbarn.

»Men jag är för gammal att sätta mig in i det der.

Jag rår inte för det och kan inte hjelpa det. Jag är

patriotisk och lokalpatriotisk. Jag hyser mera intresse för

den fattige man, som nu i tolf år huggit min ved, än

för samojeden, som pimplar sin skältran hundratals mil

härifrån, och när jag dör, skall Smålands museum och

inte någon dylik inrättning i Shangai ha alla mina antika

byxknappar och västspännen.

»Ja, jag är för gammal, alldeles för gammal. Gud

gifve jag snart hade min enmanssäng på kyrkogården,

lite hyfvelspån i knävecken och en grön torfva på näsan!»

»Men ?iågot måtte väl farbror ha att lefva för och

njuta af. Literaturen ...»

»Literaturen ja, der ha vi det. Tror du inte jag

intresserar mig för literaturen! Jag försäkrar dig, att jag

ingen afton hör min lille dotterson läsa sitt ’Gud, som

hafver barnen kär’, utan att inlägga en varm tanke för

herrar Levertin och Sandberg. Men den som skall njuta

af nutidens svenska literatur, bör ha en stark, frisk själ

i en frisk, stark kropp, och jag är tyvärr alldeles för

gammal och svag. Läser jag herr Levertin: vips har

jag min sköna, präktiga middag i handfatet, och läser jag

herr Sandberg, erfara mina ögon ett innerligt behof att

sluta sig, och ett brakande ljud bryter löst ur min näsa,

så att husvärden kommer och erinrar om att

byggnadsordningen inte medgifver ångpannors insättande i trähus

utan vissa försigtighetsmått.»

»Men konsten, den dramatiska ...»

»Den "dramatiska konsten’, ja, den har jag alltid

satt högt, men till Stockholm får jag ju sällan tid att

resa, och känner, upprigtigt sagdt, också föga längtan

derefter sedan hjeltinnefacket började uppbäras af

femtio-åringar, regissörsplatserna af förlupna dalapojkar och debästa sångpartierna af mastodonter eller eljest orörliga

träfigurer. Landsortens dramatiska konst älskar jag mycket;

den måtte också ha höjt’ sig betydligt på senare tiden,

efter den griper så många — sömmerskor i vindskuporna.

Bara den inte vore så rysansvärdt "populär’, att mitt

biträde alltid grepe djupt i affärskassan för tillställande af

nattliga orgier med första älskarinnan, och direktören inte

alltid tubbade Petronellas kammarpiga till ingenue. —

Vore jag ung, skulle jag väl hålla hr direktören från

pigkammaren, men nu är jag för gammal, alldeles för gammal.»

»Men i kretsen af barn och barnbarn ...»

»Familjelifvet, ja, det har jag alltid hållit strängt på,

men får inte mycket glädje af det i vanliga fall. När

jag vill tala med Petronella, öfverröstar hon mig med

sin symaskin, och när jag vill smeka henne, skall hon

nödvändigt ut i köket och skära sillsallad.

»Min äldste son, filosofie doktorn, har i sju år hållit

på med ett arbete om "Insjöalgernas inflytande på

aborrarnas af honslägtet helsotillstånd’.

»Min yngste son. är träget sysselsatt såsom

sekreterare i "Föreningen för gift qvinnas rätt att förhindra

spott-ning på mattorna’. Han är trettio år, men jag får både

kläda och föda honom, och när jag höfligt ber honom

att på lediga stunder arbeta något litet för sitt uppehälle,

svarar han, att något så simpelt har han inte tid med,

ty han måste arbeta för menskligheten’.

»Flickan min ligger inte heller på latsidan. Hon

skall snart ge ut en broschyr om "Gödning med småsill

för svarthafre i Sveriges kustprovinser’, men si, blir det

frågan om att steka en småsill till frukost, då blir hon

bet, förstås.

»Så har jag 11 qvinliga barnbarn, hvilka samtliga

skola "utbildas för lärarinnans sköna kall’. När jag frågar

hvar i Herrans namn man skall taga barn, så det räcker

till alla som gå i guvernantslära, rodna de så vackertoch mena, att farfar "måste modifiera sitt gammaldags,

något grofkorniga skämt’.

»Jag skäms för mig sjelf, att jag inte är så

intresserad, som jag borde, hvarken för aborrhonornas helsa,

förmaksmattornas helgd, svarthafrekulturen eller lärarinnans

sköna kall. Tanken på den stora insats min familj

kommer att göra i mensklighetens utvecklingsarbete, borde

vara glädje nog för mig, men jag har ändå tråkigt och

tycker mig gå som en främling i mitt eget hem. Men

det der kommer sig helt visst bara af att jag blifvit för

gammal, alldeles för gammal för den nya, förträffliga tiden.

»Ack den som finge dö!

»Nå, vi få se till hvad doktorerna kunna göra, när

de komma hem från sin sommarvistelse på landet.»

Stackars farbror Peterzohn! Han förstår inte den

nya tiden; han begriper inte, att alla de tankar och

föreställningar, vi hittills fått, bero derpå, att vi gamle och

alla våra förfäder tittat i rasande ända på den

kosmopolitiska kikare, genom hvilken den modernaste filosofien

nu vill i sin tur betrakta verlden och tingen!

¥ »i»

*

De fyra elementen.

Ibland förebrår jag mig verkligen sjelf, att jag hvarje

vecka förstör ett par spalter ordinärt papper (att nu inte

tala om bläck, penna, skrifstolar m. m.) bara med gyckel

och spektakel. Dessa samvetsförebråelser bli värre och

värre, ju längre och mörkare höstqvällarna bli, och

derföre har jag också beslutat att för en gång skrifva något

allvarligt, nyttigt och vetenskapligt, som jag sjelf kan ha

heder och mina medmenniskor nytta af. Jag vill derföre något tala om de fyra elementen:

jorden, luften, elden och vattnet, om än det sistnämnda

icke sker utan en viss motvilja.

Länge trodde jag på grund af de under min första

ungdom städse i min omedelbara närhet ljudande orden

’elemenskade tjufpojke’, att här fanns ett femte element,

som kallades pojkar, men jag har sedan funnit, att

begreppet pojke endast är en sammanfattning af de vanliga

fyra elementen sålunda, att en rättskaffens pojke har jord

på blus och benkläder, luft i lungorna, eld i hågen, och

vatten i ögonen då man klår honom.

Jorden är af alla element mest att beklaga, ty den

har ännu efter 6,000 år inte kommit till klarhet med sig

sjelf, utan arbetar och kämpar med flere sins emellan

stridiga "naturer’ såsom kronoskatte, frälse, skatte-frälse

och säteri. Vidare är den på sina ställen hårdt betungad

af grundskatter och indelningsverk. Dessa äro dess värst

tryckande bördor, påstår svenska riksdagens

landtmanna-parti äfven efter de 30 procentens afskrifning, medan

deremot en gammal tänkare påstår, att ’den tyngsta börda

jorden bär, är en otacksam menniska’. Hvem skall man tro?

Jorden indelas i: åkerjord, fosterjord och utjordar.

För att ha trefligt med åkerjorden bör man ega kapital,

Ofverumsplogar och oxar; för att glädjas åt fosterjorden

bör man ha fantasi, känsla och Svenska Dagbladet; på

utjordar reder man sig deremot godt med en dubbelbössa

och ett par stöfvare.

Att ’dö för fosterjorden’ skall enligt flera aktade

skalders enstämmiga påståenden vara någonting alldeles

extra i njutningsväg. Sjelf kan jag derom icke yttra mig

af egen erfarenhet, ty jag lefver helst medan jag håller

på, men att ’älska fosterjorden’, hvilket också skall vara

något fint, är jag alldeles ofantlig villig, bara någon

beskedlig menniska ville ge mig några hundra tunnland

att hålla af. Numera är jorden gammal och stadig, samt ligger,

med undantag af /Etna, Yesuvius och ett par andra

ställen, för det mesta stilla och beskedlig i sin paulun bland

molnen med Karlavägen till nattlampa, och låter någon

outredd naturkraft svinga sig omkring solen på fyra

qvar-tal, men förr i verlden var jorden mera verksam och

hade flere anställningar såsom amma och barnflicka, bland

annat i Esaias Tegnérs föräldrahem, något som denne

efter uppväxten äfven mycket hyggligt erkände, då han

i sin ’Svea’ utbrast: Jord, som mig fostrat har o. s. v.

På begrafningar säges det alltid, att man är

"kommen af jord och skall till jord åter varda’. Naturligtvis

bli då de skånska riksdagsmännen prima hvetejord,

småländska komministrar ljungbackar, och Julius Mankell

im-pedimenta. Strindberg blir rå- och rörshemman eller

kanske fortfarande bara rå.

Luften består i allmänhet af syre och väte, men i

större städer bestå lufterna’ af blottade barmar, falska

toner, tjocka ben och trikåkalsonger. Barrluft är

helso-sam för lungsigtige personer och sjöluft för oärliga

bank-tjenstemän.

Så ha vi också fönsterlufter. En sådan kan med

gardin, rullgardin, kornisch, gardinhållare och amerikansk,

sjelfvefvande gardinkäpp knappast dekoreras i ett bättre

rum under 50 ä 100 kronor. Fönsterlufternas värde i

sanitärt hänseende är obestäm dt och mycket varierande.

En af mina vänner, hvilken jag i och för

utarbetandet af denna vetenskapliga afhandling frågat om

saken, svarade:

»Vid Kungsgatan i Wexiö finnes ett par

fönsterlufter, hvilka, när jag går förbi dem, på mig utöfva en

högst obehaglig inverkan. Jag fryser och svettas, ångrar

bitterligen alla punschhalfvor jag förtärt och alla glada

aftnar jag tillbragt med nöjets prestinnor, blir ledsen vidlifvet och önskar ändå så innerligt, att tiden ville stå stilla

i sin flygt.

Innanför de fönsterlufterna bor Skånes enskilda banks

afdelningskontor, och jag har många aflånga papper der.

Vid Storgatan finnes åter en fönsterluft, som

kommer mitt sinne att skälfva af bäfvande fröjd, hvar gång

jag passerar den. Mina steg bli spänstigare, hjertat

arbetar raskare, pulsarne glöda, och jag skulle, för att i en

minut få rå om det fönstret med hvad deruti är, vilja

ge mitt lif och fem kronor kontant.

Men innanför den fönsterluften bor en ungmö på

18 vårar, och jag har mitt hjerta der.»

Luften såsom födoämne verkar väsendtligt olika på

olika fysiker. Knut Tivander, hvilken hela sitt lif lefvat

på mer och mindre maskerade lufter, är fet och skinande,

men öfvertaliga underlöjtnanter och lönlösa extraordinarier

i rikets embetsverk, hvilka af den moderliga staten också

anvisats att uteslutande festa på luft, solsken och vackert

väder, äro vanligen nätta och smala, samt känna i sitt

inre (ett stycke nedanför hjertat) en brinnande längtan

efter mera kraftig diéf.

Såsom kommunikationsled användes luften endast af

foglar, poeter, älskande och ballongskeppare.

Fågeln rör sig framåt i rymden med snabba vingar,

men har vanligen blicken rigtad mot jorden, alldeles som

poeten, hvilken frossar i himlens ether, men aldrig förlorar

förläggarearvodet ur sigte.

Älskande stiga med sina känslor upp helt nära himlen,

hvarefter de "skynda’, ’ila’, flyga’ och längta till

hvarandras famn, om de också ha många fjerdingsväg

småländska backar sig emellan.

Ballong- eller s. k. luftskeppare göra ungefär

sammalunda, men i realiteten slår deras sträfvande vanligen bättre

ut. Både älskare och luftskeppare löpa stora faror och

få ofta kulor och andra — upphöjningar i pannan. En bestämd olikhet finnes likrs-äl emellan älskaren

och luftskepparen. och det är. att dä sidentyget häller

den senare uppe i skyn. kommer det vanligen med sitt

appendix af spetsar och band den förre att något sjunka

från sin himmel.

Luften i stora städer är ofta förskämd. men på

Mose-backe variété var den förr ofta oförskämd.

I luften kan man bygga vackra slott och göra

stiliga anläggningar, som kallas för ’chateau d"Espagne . Der

är godt om utrymme. Der har skräddaren Palm en stor

socialdemokratisk stat. der ha gamla, fattiga mamseller

godt om älskare, der ha små kontorister sina

grosshan-delskontor och skolpojkarna sina biskopsstolar. Der har

ocksä jag en Smålandspost, som kommer ut tvä gånger

om dagen i 10-spaltigt format utan några dumheter i,

och som räknar 100.000 fasta prenumeranter, förutom alla

lösnummerköpare på månen och de andra himlakropparna.

Elden tjenar att tända cigarrer och gjuta kanoner

vid samt mycket annat dessutom. De eldigaste föremål,

naturvetenskapen känner, äro .Etna. Yesuvius. Victor Hugos

fantasi och Magda Dolckes hjerta; de eldfangdaste: gamla

teatrar och gamla guvernanter; de mest eldfasta: småländsk

lera och procentarehjertan. Sina papper, kappsäckar och

stöflar kan man brandförsäkra. men inte sitt hjerta och

sitt förstånd. Elden frän nattlampan är mild och

behaglig. men elden från nutidens kanoner störande för

nerverna. ja. rent af ohelsosam.

Vestas eld» skulle hos de gamle romarne evigt brinna

och aldrig slockna ä en antik spis, som kallades för

»altare». Köksorna vid detta slags etablissement kallades

* Vestas prestinnor , försågos med ett passande antal

Jönköpings säkerhetständstickor. skulle noga vakta pä elden

och högtidligt svära att alltid förblifva jungfrur». Lät

någon af dem kalla sig mamsell eller gick med hatt på

gatan, var det derför tvärt slut med engagemanget. Profeten Elias for från denna jämmerdalen med ett

ekipage, bestående af brinnande vagn och brinnande hästar.

Att kusken under sådant förhållande ansåg röd träns kring

mössan såsom en onödig lyx, tager jag för alldeles gifvet.

Beklagligtvis har dagboken, i hvilken denna skjuts

bestäldes, genom slarf förkommit, så att det nu, tyvärr,

är blankt omöjligt att få veta hvad det kostade pr svensk

nymil att åka så der.

Ett slags eld är den småländska barrvedens eld, som

kokar potatis till bränvin, ett annat den heliga nitälskans

kontrollbyråeld, som vill veta huru mycket som är kokt.

Af eld uppstå »flammor». Af dessa flammor är

flammigt bomullsgarn varaktigast och gymnasistflammor

hastigast öfvergående.

Elden är mångsidigast af alla elementerna. Här

finnes vådeld, soteld, åskeld och »tjusningens eld i själen»,

hvaraf särskildt general Sandels var besvärad. Vidare

»elden från hennes öga», som är mycket vacker, och

»hatets eld», som inte brukas bland praktiskt folk. Så

finnes här den »lågande hänförelsen», som efter

hvart-annat fattat tag i skandinavismen, skarpskyttesaken och

den allmänna rösträtten. De två förstnämnda släcktes med

punsch, och den sednare håller på att qväfvas under

skrifvet papper.

Eldens värsta fiende är vattnet. Vattnet betäcker

två tredjedelar af jordens yta, men sällan mer än sjelfva

nästippen af en småländsk torparunge.

Vattnet nedströmmar rikligast i fruntimmersveckan

och vissa teologers predikningar. Ett af de torraste

träslag, rottingen, har ock, egendomligt nog, en särskild

förmåga att framlocka vatten i ögonen på små gossar.

Vattnet drifver sågverk och qvarnar, men det drifver

äfven husfäder till onödiga utgifter. I sednare händelsen

kallas vattnet »tårar» och utgjutes ur vackra ögon, i

hvilket fall ett halft qvarter är nog att framtrolla: två siden-klädningar, en salongsmatta, två granatgarnityrer och en

badresa.

I form af regn, då en hel brunssocietet är ute på

lustfärd, kan vattnet hos en stojande, verldsligt sinnad hop

på några ögonblick framkalla den mest brinnande

gudsfruktan och de ifrigaste böner.

I förening med blåbärssaft och sprit kallas vattnet

»S:t Julienne», det gör konjaken helsosammare och

förökar mjölken i städerna.

Jag vet blott ett tillfälle, då alla fyra elementen skönt,

harmoniskt och majestätiskt, enigt och fridfullt samverka

i menniskans tjenst, utan strid, utan våld, utan afundsjuka.

Jag känner blott en situation i lifvet, då dessa

mäg-tiga naturkrafter, hvilka i hvarje ögonblick för en svag

mensklighet vittna om Skaparens allmagt, förenade arbeta

på ett sätt, som fyller hjertat med ljuf längtan och

känslan med glad förbidan.

Och det är, då man i en kamin med godt luftdrag

låter eldens väldiga kraft med heta tungor slicka ett stycke

småländsk jord, ett stycke prima bränntorf för att värma

toddyvatten.

Då är det som om luften sade »skål!» till jorden, och

vattnet »gutår!» till elden; då äro de fyra elementerna

alldeles elemenskadt bra att ha!

*

Hvem får hedern?

Se på en kung vid en jernvägsinvigning!

Har han någonsin vid en enda bolagsstämma

fungerat såsom verkställande direktör i ett jernvägsaktiebolag?

Har han med ett öre bidragit till någon jernväg? Har hans

höga hand någon gång fattat om skalmen till en skott-kärra? Nej, men ändå tackas han vid hvarje

jernvägs-invigning, som om allt gruset tagits på hans egor och alla

skenorna smidts af stiften i hans stöfvelklackar.

Och kan Hans Majestät på några vilkor sjelf komma

till platsen för jernvägen, så skall han förklara den

öppnad. Gruståg och godståg och invigningsdagens festtåg

ha passerat banan utan olyckshändelse, men den är inte

färdig förrän »kungen har sagt det».

Alldeles som när gästerna efter en god festmiddag

prisa fru Petterqvists kulinariska talanger, ändå hela

verlden kan gå sin salighets ed på, att fru Petterqvist inte

varit i sitt kök på io år.

Men gamla Anna Stina eller Maja Lena, som

bränner upp sig framför spiseln, hvad får hon?

Och när ett större eller mindre, allmänt

byggnadsföretag är färdigt, då få byggnadskomiterade, som kanske

inte kunna skilja en tegelsten från en omelette, första

skålen och hela äran, byggmästaren förtjensten och ovettet

om det rasar, och arbetarne, som gjort alltihop, klämda

fingrar och krokiga ryggar.

Och när vår nya representationsordning, som Louis

de Geer skrifvit, borgare och bönder pockat sig till, adeln

medgifvit med gråtandes tårar och presterna lurpassat för,

var fix och färdig, så gick den till efterverlden under

Karl XV:s namn, bara för han sa’: »Kör till om det

roar er.»

Och när en prins tar studentexamen, inte får han

hedern, som strök de flesta ämnena så att det kunde gä

för sig, utan prinsen, hvilken tog de få, som voro igen.

Och när det går oss väl i verlden och vi tjena

pengar och vasatrissor och hafva god nattsömn och bra

matsmältning, inte gifva vi då äran åt Honom, som har ord

om sig att vara alla dårars förmyndare; men när

mensk-ligheten förstår, att vi äro bara humbug, när slantarnatryta och magkatarren kommer, då skylla vi allt det der

på djefvulen och verlden och — förgäta totalt vårt eget kött.

Jag tror, rent ut sagdt, icke att djefvulen kan hinna

med allt hvad man skyllar honom för,, ehuru jag

nogsamt vet, att karlen indelar sin tid väl och inte saknar

hvarken talang eller erfarenhet.

Ty skulle han verkligen traska omkring och ställa

till allt, som man har den godheten att föra på hans konto,

så skulle han sannerligen vara mest lika styf, som vår

Herre sjelf, och det ä?" han inte, han är bara argsint och

förslagen som alla misslyckade tronpretendenter.

Men det är med hin onde som med Ludvig XIV,

han har förträffliga generaler, som läst reglemente och

tjenstehjonsstadga ordentligt och troget gå sin herres

ärenden.

Och hvar och en af dessa generaler har ett väl

om-bonadt högqvarter, der han får arbeta temligen ostördt,

ehuru lokalen bara är förhyrd, men det kommer sig deraf

att den egentlige egaren sällan stör sin inhysing, utan blir

spökrädd hvar gång han tittar in i det der rummet, ty

der har begåtts mer än ett mord på väna genier, hvilka

skyddat hans första steg i lifvet.

Men den ledes agenter trifvas der godt, ty hvar

skulle de väl finna en bättre operationsbas än i —

men-niskans hjerta!

& &

*

Modern filantropi.

“Och vi, den bästa del’n af menskoslägtet,

Förgätas nu för skälmarna i häktet.“

Wilh. V071 Braun.

Med tacksamhet måste erkännas, att en simpel tjuf

numera har det bra mycket bättre än en vanlig statkarl

eller torpare, ty han har ingen oro för föda och husrum,och han vet, att om han på lämpliga tider sänker sina

knogar bland ögonen på vaktkonstaplarna eller kan

komma öfver en knif att kittla fängelsedirektören mellan

ref-benen med, så får han kontraktet på sin iboende lägenhet

förnyadt tid efter annan.

Men min humanitetskänsla kan inte känna sig

till-fredsstäld bara med att fångarna ha bättre mat, säng

och rum, ett höfligare bemötande och en säkrare

arbets-förtjenst än simpelt, ärligt folk af den kroppsarbetande

klassen; jag tror, att samhällets samvete sofver, om inte

här snart göres ännu mera för herrar bofvar.

Ha de gymnastiklokal?

Nej.

Ha de läs- och klubbrum?

Nej.

Ha de danslärare?

Nej.

Ha de romerska bad i straffanstalten?

Nej.

Ha de politisk rösträtt?

Nej.

Så länge fängelset och fattigvården äro den svenske

kroppsarbetarens enda pensionsanstalter, så blöder mitt

hjerta vid att nödgas besvara dessa frågor nekande.

Så länge samhället genom oupphörligt minskande af

straffen för mord, dråp och Mecklenburgeri, genom

oupphörligt ökande af straffen för stöld af knappnålar, ägg

och blåbär tydligt visar, att det snarast möjligt vill ha

bort fusket med snatteri, oqvädinsord och örfilar, för att

få ordentliga, säkert arbetande dråpare och mordbrännare.

så länge är det också samhällets pligt att sörja för den

stackars svage, blott vilseförde ynglingens, den tafatt

lagbrytande småkanaljens och den i grunden godmodige

marknadsslagskämpens äfven teoretiska utbildning till

fullfjädrade bofvar. Visserligen är det godt och väl, att man, genom

att göra fängelset så i allo behagligt som möjligt, och

det borgerliga, lagbundna lifvet genom vanfrejdande,

brännmärkande prestbevis så i allo svårt och förhatligt som

möjligt för den dömde, söker skydda honom för annars

möjliga återfall i ärlighet, men tillåt mig fråga: Hvad gör

man för tjufvens teoretiska fostran, för mördarens

intellektuella utveckling under fängelsetiden?

Mången framåtsträfvande inbrottsförmåga skulle icke

såsom nu stå rådlös framför ett hus med hög stenfot,

om man i straffanstalten beredt honom tillfälle till

apparelj-gymnastik; mången bra karl, som stulit en häst, skulle

icke så snart släppt honom vind för våg, om det

eländiga fängelset haft en manege.

Också är det min smärtsamma pligt att uttala, det

samhället, oaktadt sitt för all framtid brännmärkande

från-dömande af »medborgerligt förtroende», oaktadt sin hotande

fattigvård och sina lockande fångceller, oaktadt

statknigg-och torparsystemet under sjelfviske husbönders godtycke,

gått miste om månget löftesrikt skurkfrös väntade

utvec-ling bara för de tekniska svårigheternas inom yrket skull.

Om fantasiens vinge slappnar för en stackars svensk

kanalje och hans ingenium känner sig manadt att söka

näring af starkare, beslägtade andars strider och

erfarenheter, så är han nu uteslutande hänvisad till illa skrifna

inhemska polisreferat om småfnaskiga fönsterinbrott och

naiva, konstlösa hufvudskallsinknackningar, men aldrig har

jag sett Wilkie Collins romaner i något fängelsebibliotek,

aldrig har jag sett en bit af Lassemaja i någon läsebok

för folkskolan.

Jag tycker inte det der är konseqvent. När

samhället nu ändtligen vill ha bofvar, måste det väl också

lära sig att draga upp dem ordentligt.

För kamratskapets skull gör det mig godt att kunna

lägga handen på hjertat och betyga: tidningspressen ärutan skuld om någon kanalje har stannat efter i sin

utveckling; den har ärligt gjort hvad den kunnat för att

få stora bofvar af små skälmar och fostra beskedliga

slagskämpar till mördare.

Om en stilla, fredlig bonde, som gått derhemma

och knogat som en oxe hela veckan och inte ens på

många månader haft något så starkt som svagdricka i

sitt hus, på torgdagen kommer in till staden eller

köpingen och råkar ta sig en koliqvintare eller halfannan, så

att han, hungrig och frusen som han är, blir yr i kasketten

och går och skränar lite på gatorna och ger en god vän

och granne en örfil eller två och inte är rigtigt

aktningsfull mot polisen och dömes att böta en tia ur sin tunna

plånbok — hvilket visst inte är mer än rätt, ty hvar och

en skall lära sig att veta hut och tåla spritvaror — strax

är tidningen framme och talar om »dimfigurer» och

»bondånger» under »Rättegångs- och polissaker» och är rysligt

qvick och rolig och hånfull på den stackars landtmannens

bekostnad.

Men låt honom en gång bara klämma till ordentligt,

så att hans vederdeloman kommer till kyrkogården,

himlen, lasarettet eller någon annan samhällsnyttig inrättning,

då blir det annat ljud i skällan.

Då yttrar tidningen sig med en viss aktning om

mannen, gör hans biografi, beskrifver hans föräldrar och

syskon, formen på hans kinder och snitten på näsan,

huru mycket han äter i målet och hvar han senast köpt

sina byxhängslen.

Om så bonden, när han sålt sin hafre och sin gris,

lagt af till kronoskatt och hypoteksränta, köpt ett förkläde

och fem skålpund kaffe till mor samt en mark af Dalens

bästa till sig sjelf, har en tioöring öfver och kostar på

sig ett lösnummer af stadens tidning samt der får se sig

sjelf hånad på en half spalt, medan deremot en mördare,

som skurit halsen af tre eller fyra medmenniskor, får tvåintressanta, aktningsfulla spalter i tidningen, dödsstraff af

häradsrätten, mildring i hofrätten, mera afprutning i

högsta domstolen och några år i nådeväg efterskänkta af

konungen, — så är det inte underligt, om han blir arg

och tänker: »Det ska fan gå som ett spektakel längre;

jag må så godt knäppa till rigtigt härnäst.»

Som sagdt: tidningarna ha gudskelof ingen skuld,

om här ännu finnes hederligt folk i verlden.

Näst grofva brottslingar och nästan i jemnbredd

med dem i gunst hos de s. k. bättre klasserna komma

»fallna qvinnor». Di ska’ upprättas och frälsas förstås,

och det är ju mycket vackert, så att derom är intet

annat än godt att säga, men för att så ofta som möjligt

få den saliga nervkittling, hvilken måtte ligga i att

servera gatunymfer kaffe med dopp samt bemöta hetärer

som rosenjungfrur, är det naturligtvis väl, att här finnes

så många »fallna», som här finns.

Om federationsdamerna, deras väninnor och

beund-rarinnor betalte sina sömmerskor kontant och fullt ut,

hvad de gjorde skäl för, om de såge efter, hvad

kammarjungfrun gör så länge om qvällarna inne i gossarnas rum,

om de bjöde de unga tärnor, hvilka nu med

blygsel-rodnande kinder (fast giriga öron) stå och lyssna till allt

snusket på sedlighetsmötena, hem att hålla sina söner

sällskap, fritt och otvunget, om de försökte lossa på de

konventionella formerna i fråga om umgänget könen

emellan, och om de sökte sätta ned pretentionerna på lifvet

och föregå ungt folk med goda exempel af enkelhet och

sparsamhet, så att de unga männen gifte sig 10 år förr,

innan de hunne bli fullt så glåmiga i synen och smala

om vadorna, som de nu äro; — så skulle detta vara

nära på lika bra som att i elegant soirétoilette med

gnistrande armband på handlofvarna, i ett väl upplyst rum

stå med en silfversil i näfven och hälla ut tévatten till

qvins-personer, som ha kontrabok med herr poliskommisarien. Men kanske inte fullt så roligt.

Det var en gång på en dylik hetärfest i

hufvudstaden. Gudsnådlig i synen, med en pepparkaka i ena

handen och ett kalfskinnsbundet exemplar af Stuart Mill

i den andra, kom en fru, som var så dygdig, att

eng-larna skulle rodnat, om de vågat tänka på hennes

manchett-knappar, och sporde en liflig ungmö med stor lugg och

blixtrande ögon:

»Arma barn, när föll du första gång för djefvulens

snara?»

»När jag i fjorton dar förgäfves bedt om betalning

för spetsarna, som jag virkat åt frun», kom svaret, raskt

och tydligt.

Men det är så fasligt beqvämt, kantänka, att bara

skylla allt möjligt, som går besatt, på den stackars gamle

hin onde.

Löjtnant Lejonhjelms och fröken

Rosa-munda Petterqvists kärlekssaga.

Jaha, den sagan är minsann inte treflig den, men

den är »rörande», och derföre må jag så godt tala om den.

Löjtnant Richard Angantyr Lejonhjelm gick på

perrongen vid Brackeby jernvägsstation och såg distinguerad ut.

Han var inte omätligt rik och hade aldrig utmärkt

sig i krig och blodig klädnad, men han hade fått tre

månaders bränvinskontrollörsförordnande och han älskade

Rosamunda Petterqvist.

Vid hans sida gick besagda Rosamunda Petterqvist,

enda dottern af patron Petter Johan Petterqvist på

Bond-pina, och såg förtjust ut. Och var inte så värst skön och kunde inte skrifva

några osedliga böcker eller teaterpjeser, såsom bättre

flickor och fruar numera för sed hafva, men hon hade

små söta gropar i kinderna och hennes pappa hade stora,

säkra inteckningar Öfverallt i församlingen.

Och allt var frid och glädje, och fåglarna sjöngo, och

bönderna drucko öl ur lommaflaskor, och himlen och

löjtnanten hvälfde sig höga och blå, och jernvägsvagnarna

vexlade, och naturen och Rosamunda logo, och

bromsarena svuro.

Plötsligen bleknade Rosamunda, tog med händerna

omkring sig alldeles som när man vill berga en påse

konfekt i folkträngsel, fick en underlig gång och svarade

ovänligt på löjtnantens tal.

Och löjtnanten eldade på värre med qvickheter både

från Karlberg och regementsmötet, med ömheter både

från Herman Bjursten och Marie Sophie Schwartz, med

dumheter både från Kasper och Söndagsnisse och Sigurd,

men det var såsom vore all Rosamundas vänlighet

bortblåst med lokomotivröken eller krossad under hjulen på

en boskapsvagn.

Hennes ögon irrade oroligt omkring, hennes läppar

skälfde, och hon ville bara bort från löjtnantens sida.

Och löjtnanten, som i alla sina dar varit en ärlig

karl, han gaf Bjursten och Schwartz fan och började stjäla

långa bitar från Tegnér och Runeberg och Stagnelius och

Carl David af Wirsén, men ju mera glödande han blef,

desto mera frånstötande blef Rosamunda och tog sig

nervöst på de delar af klädningen, der sparsamma flickor

den tiden hade bara simpel domestik eftersom det ändå

inte syntes för polonäsen.

Slutligen sade hon ganska ovänligt: »Adjö herr

löjtnant, jag måste hem», och försvann i stationsvestibulens

dunkel lik glödande Julisol i en småländsk grandunge.

Och löjtnanten for med förtviflan i hjertat att profvabränvin och lifvets bitterhet, och var så sorgsen, att han

glömde ställa kronosigillet på nattduksbordet om nätterna,

utan lät det ligga qvar i byxorna, så att när pigan tog

ut dem för att borstas, kom tillverkaren och tog det och

förseglade om alla flänsarna på apparaten och brände i

smyg och försnillade en hel hop med femtioprocentiga

liter, så att han blef kyrkovärd och en välmående man,

under det löjtnant Richard Angantyr Lejonhjelm för hvar

dag blef allt magrare............

* *

*

Sedan, många år efteråt, när han länge varit gift

med fröken Petterqvist, frågade han henne i förtroende

på deras äldsta flickas förlofningsdag:

»Rosamunda lilla, hvarför ville du krossa mitt hjerta

med din ovänlighet, gifva min kärlek dödsstöten och

sänka mig i ett haf af förtviflan, den dagen jag skulle ut

som bränvinskontrollör?»

Och hon tog honom om halsen, kysste honom

länge och innerligt och sade:

Ȁlskling, det var bara ett band, som lossnat i min

underkjol.»

Vårt land är fattigt; skall det så förbli?

När skalden sjunger:

»Vårt land är fattigt, skall så bli» o. s. v.

då tycka pensionsflickor, yngre studerande och

medelåldriga lärarinnor i smärre uppfostringsinstitut, att deri

ligger något heroiskt, öfverlägset och »stiligt», men för

min del kan jag aldrig, när jag hör den der versen, hvil- ken, ursprungligen skrifven för finnarna, dock alltid sj unges

på våra punschkalas, låta bli att öfversätta den så här:

En ynkrygg är jag, skall så bli,

Som jemnt kredit begär.

Förtjensten stryker städs förbi

Min nasus, ty i dröneri

Man städse svensken fostra plär,

Och fattiglapp han är.

Hvarför skulle vi annars behöfva vara så fattiga? Vi

ha ett stort, herrligt land med många odlingslägenheter,

våra berg ha jern och våra dalar små söta insjöar med

abborrar i.

Vår sömnaktighet skönj es allrabäst af det sorgliga

faktum, att t. ex. Kronobergs län har bara en enda stad,

och ändå finnes det väl intet län i vårt land, der

tillgången på gatsten — så att säga grund-vilkoret för en

stad — är så god som der.

Teatertrupper, cirkusar och handlande finnas här

också tillräckligt i riket till många flera städer. Hvarför

byggas de inte? Ja, säg det.

Och så kommer Wicksell och säger, att landet är

öfverbefolkadt! Da lögn, säger jag, för i de flesta bättre

familjer, jag känner, fattas två eller tre rika onklar och

fästmän till flickorna.

Och så kommer man och vill påstå, att vår ungdom

»inte är praktisk till sin anläggning», men det tror jag

visst att den är. Kompetenta utländingar ha på heder

och tro försäkrat mig, att hvad det vidkommer att snatta

frukt och komma åt syltkrukorna i skafferiet, bära våra

pojkar sig inte sämre eller tafattare åt än de små barnen

i andra nationer, som stå på höjden af sin tids bildning.

Men de der anlagen tar man inte vara på i skolan.

I stället för att lära pojkarne huru de skulle kunna skaffa

sig ett bra geschäft, sä att de tidigt kunde bilda familj

och ha nöjet se barnflickor köra af stolsbenen med småsöta korgvagnar, så sätter man dem Livius, Cicero,

Ovi-dius och de der andra utländska herrarna i händerna.

Nå, hvad Livius beträffar, så vill jag visst inte säga

något ondt om den karlen. Han var inte med om

stiftandet af den nya utskänkningslagen, och jag har aldrig

sett hans namn på någon protesterad vexel eller restlängd

öfver obetalda kommunalutskylder, men han lär pojkarna

ingenting nyttigt, utan nästan bara huru folk fordom

klådde på hvarandra i krig och örlig. Ja. på den tiden

var detta också det enda sättet att komma in i societeten

och kunna göra ett godt parti, såsom nogsamt skönjes

af historien om Sabinskornas bortröfvande, men vi få

aldrig lemna ur sigte, att hvad som förr i verlden förde

en menniskas namn in i häfdens blad, fäster det nu bara

vid polisrapportens. Sjelfva fordringarna i inträdesexamen

till himmelen äro väsentligen ändrade sedan Livius lefde

och verkade; då kom man till gudarna för det man söp

och slogs, nu kommer man bara i finkan för det.

Hvad Cicero beträffar, så är hans konst numera

utan all praktisk betydelse, ty man kommer inte in i

andra kammaren för det man är en Cicero, utan för det

man är en hemmansegare, och jag vet mången

hemmans-egare i andra kammaren, som inte alls är någon Cicero,

men det har icke det minsta störande inverkat på hans

matsmältning.

Då är nästan Ovidius bättre, ty metamorphoser äro

ofta af nytta i det menskliga lifvet, hvaremot Horatius kan

anses ha spelat ut sin rol, då vi nu ha fått lille Gustaf

af Geijerstam, som i sin näst senaste bok på ren, god

svenska — bra mycket bättre än hans stallbröder bestå sig

med — skildrar en ung mans väg till ena offentlig pigo.

Professor Key visar i sitt kolossala, epokgörande

arbete om läroverkens organisation, att 15 procent af

pojkarna äro närsynta. Ar det rim och reson i ett land,

der brödkakorna hänga så långt borta för de unga män-nen, att det fordras mycket goda ögon för att se dem,

och der de få löpa, så de bli både darrbenta och

flint-skalliga innan de få fatt i dem.

Och när de så i sin ålders höst ändtligen hunnit

fram till brödet, så få de högste embetsmännen, som

ingenting uträtta, kakan, och de andre, som dra lasset,

lcakhålet.

Inte för det jag har läst så mycken nationalekonomi

just, men jag tror, att om slägtkärleken hos slägtet Bos

vore lite mera utvecklad, så att de tvåbenta oxarne hellre

ginge bakom plogen efter sina fyrfotade stamfränder, än

hängde mulen öfver boken, så skulle det allmänna

välståndet vinna derpå.

Och om för hvarje blad. som i lärda böcker vändts

af fingrar, hvilka slutat i handklofvar eller på Dihlströmska

inrättningens qvastskaft eller öfver kassaboken med

rader-knifven i hand för lästa dörrar, i stället vändts en torfva

af fosterjordens mark, så skulle det stå bättre till i landet.

Vi ha nu länge nog hört och lärt oss utantill, att

den jord vi ligga och lättjefullt dra oss på, är precis

densamma, som »oss fostrat har och fädrens aska gömmer»,

så att nu tycker jag kan det vara på tiden att

åtminstone få den ordentligt täckdikad.

Hjeltemodren Svea lär, enligt samstämmande

vittnesbörd af flera poetiserande ungherrar, roa sig med att stå

barfota på Sulitelma vid midnattstid och med ena näfven

höta åt Karlavagnen, der sorgfällig förteckning öfver våra

bragder lär ligga i kuskbockslådan, samt med den andra

åt rikets förmodade fiender, med vink att om de titta

hit, så skall den s. k. fan ta dem.

Vore jag filosofie kandidat och skulle qväda

fosterländskt vid en promotion eller en nordisk fest, så skulle

jag be gumman inte stå och fåna så der i nattluften och

förkyla sig och få knip i magen, utan gå hem och lägga

sig och ta lite gammalt på sig och sofva till ordentligtdagsverksdags och dä gå ut och lära sina pojkar att

smida martinjern och göra jernvägsskenor af sina egna

malmer, så att vi sluppe låta kugga oss af de förbaskade

engelsmännen på de artiklarna.

Men det vore kanske inte så fint det för ett bättre

fruntimmer, för si: »Vårt land är fattigt, skall sä bli»,

d ä hela saken dä.

De gamle Karlar och Gustafver samt med sine

höfvitsmän och fältmarskalkar lära hafva ett fasligt jobb

i himmelen med att ligga på magen på hvar sin stjerna

och titta ned på gamla Sverige, på det oss mä väl gå

och vi må länge lefva på jorden. — Inte för det jag har

sett dem när jag varit ute och traskat om nätterna, men.

skalderna säga det, och då är det väl så.

Hör nu, hedersknyfflar, vi äro f. n. i en svår klämma.

Ryssland och Amerika producera för mycken råg, hafre

och hvete, och vår egen spanmål gäller ingenting; kan ni

inte säga huru man skall bära sig åt med det?

Jaså, inte det, ja liggen då inte och koxen på oss

på det der närgångna viset.

Summan på texten är, att hela vår fostran måste

taga en annan rigtning, om vi inte samt och synnerligen

skola svälta ihjäl, hvilket visserligen vore en både vacker

och poetisk ändalykt, men för kött och blod föga

tilltalande.

Femton procent af vårt elementarläroverksfostrade

slägte äro närsynta, 44,8 procent på annat sätt sjuka

(fortfarande Axel Key), men dimmorna ligga stundom täta

öfver de dälder och mossar, hvilkas ännu omyntade guld

skall skapa vår framtid, och det der passar illa för

närsynta ögon; öfver höga berg och djupa dalar går ofta

stigen till lefvebrödet i nordanskog, och det der är

förskräckligt för sjuka ben.

Svensken har bland många fixa och fula idéer äfven

en, som är vacker och rörande äfven i sina förvillelser,. och det är hans hjertas åtrå att hans son skall blifva

något för mer" än han sjelf.

Rätt så! men låt honom för all del inte bli mera

antikt språklärd, mera modernt filosofisk, utan gör

pojken i stället mera mogen att upptaga kampen med lifvet,

och vill du hafva honom till en bättre karl’ än du sjelf

är, så försök att få honom litet mera — hederlig och

f örståndig! Det är inte utan att det behöfs.

En stygg pojkes historia.

Vår herre vill inte, att vi skola trifvas så väl på

jorden, att vi aldrig längta till himmelen, och derför gör

han sällan operettfröknar sköna, ty finge både öga och

öi;a njuta på en gång af divorna på teatern, då är jag

rädd att marknaden blefve flau på både englar och

helgon på jorden.

Jag vet inte rigtigt nu heller livad kurs de kunna

hafva, ty de gode männen söka inte efter englar utan

efter arftagerskor, och de goda qvinnorna söka heller inte

efter englar utan efter fallna systrar’, alldeles som — de

onde männen.

Då Gud skapat ansjovisen med ben, qvinnan med

nycker, Småland med sten och delat menskligheten i

protektionister och frihandlare, har sådant icke skett bara

för att göra oss ledsna, utan för att påminna oss, att

jorden endast är en gästgifvargård på vägen till en bättre

verld, Europa dess hållstuga och Sverige dess flaskfoder.

Samma mening har försynen tvifvelsutan haft, då

den uttänkte den fanatiska naturprodukt, som kallas pojkar.

En stackars pappa har för mig skildrat all den ve- dermöda, ett exemplar af detta menniskospecies vållat

honom.

I vetenskapligt, humanistiskt och socialt intresse

åter-gifver jag här den arme fadrens pinohistoria:

»Af himlen och patron Jonsson på Trehörna

begåfvad med en rar och snäll hustru ungefär vid tiden för

Krimkrigets utbrott, tror jag mig kunna säga, att nordens

grådaskiga himmel endast undantagsvis blickat ned på

en mera belåten man än jag såsom nygift var.

En af min hustrus älskvärdaste sidor var den vän-

liga omsorg, hvarmed hon prydde mitt arbetsrum. Alltid

när jag kom hem från mina affärsresor, hade hon gjort

en hörnhylla, som jag kunde slå pannan i, en mattstump

att snafva öfver, eller ett snöre, som hindrade spjället att

gå ordentligt.

En afton då jag återvände från en tre dagars färd,

satt en främmande qvinna i sängkammaren och höll i

händerna en pjes af rödt, stoppadt skinn, nätt kantad med

sockerduk och spetsar. Hustru min hade redan lagt sig.

»Tack, gumma lilla, sa’ jag, jag ser att du har gjort

mig en ny, vacker penntorkare. Visserligen är den inte

rigtigt praktisk, ty rödt och hvitt äro färger, som stå

sig illa mot bläcket, men det blir i alla fall en täck

prydnad för skrifbordet. Tack ska du ha!»

Då skulle ni sett henne! Hon kastade ögonen bak-

länges upp öfver sängknappen, spärrade ut med fingrarna

och ropade i en ton, som skulle föreställa förkrossande:

»Nikodemus, det är din förstfödde ...»

Då insåg jag, att jag sårat henne, bad 0111 förlåtelse

och gaf mig till att titta på penntorkaren, och eftersom

jag hört, att småttingar tycka om sötsaker, sökte jag ställa

mig in hos honom med en apelsin, som jag hade i min

rockficka.

»Ä herren rasande?» skrek den främmande qvinnan,

»tocket der kan han inte äta på många månader.» »Hvem är ni?» sa" jag.

»Ja’ ä" ami nan, patron», sa’ hon.

Hustru min låg och såg rörd ut och frågade mig,

hvem jag tyckte han liknade

»Hm. jag vet inte rigtigt, sa’ jag . . . hummer med

skarpsås, tror jag.»

»O du himmelske Gud, ser du då inte, att det är

din egen af bild! Han har ju Peterzöhnernas både näsa

och ögon», sa" hustru min och började storgråta.

»Se så, min älskling, lugna dig. När tror du den

lille mannen här börjar att fä syn?» frågade jag för att

göra mig intressant.

Då fick hon konvulsioner, som varade i precis

tjugofem minuter och frågade om jag »trodde att vårt barn

var en kattunge?»

Jag vill inte tala om att amman drack ut all min

kaffekonjak, eller att hennes förförare rökte upp tre

fjerde-delar af mina cigarrer, för jag fäster mig aldrig vid

småsaker; men när hon sedan blef oense med honom och

fordrade, att jag skulle uppträda som hennes advokat vid

processen om uppfostringsbidrag, då var det inte utan att

jag tyckte pojken började sätta mig i omständigheter.

Redan tidigt röjde min förstfödde musikalisk

begåf-ning. Han började med skalor kl. io på qvällarna just

som vi lagt oss, öfvergick vid midnatt till den tragiska

operan med variationer öfver temat a-o-u-å, samt höll

sedan i med Offenbachare och annat lättare gods öfver

temat e-i-y-ä-ö till vid sextiden på morgonen. Sedan

sof han som ett justitieråd eller en ledamot af statskomité

hela dagen.

Med blandade känslor erfor jag, att han äfven fått

en god dosis med af den välbekanta Peterzohnska

karaktärsfastheten, ty alla försök att förmå honom förlägga

sina musiktimmar till en annan tid på dygnet strandade

emot hans lefvande öfvertygelse om det lämpliga i attlåta sina tonkaskader strömma då alla husets invånare voro

hemma och kunde njuta deraf.

Husvärden kom upp och sa’:

»Herrn får inte dressera hundar i våningen om nätterna.»

»Jag har inga hundar, det är bara min lille gosse,

som stundom qvider en smula», sa’ jag.

Dagen efter kom frun, som bodde under oss, upp

och sa’, att hon skulle ange oss både hos polisen och

djurskyddsföreningen, derest jag ej ville tillhålla pigan att

låta bli att slå katten natten i ända.

»Snälla frun, det fins ingen katt i huset. Det der

är bara en stilla jemmer af min son, som har lite ondt

for tänder. Vill frun se den lille rara ungen?»

Nej, det ville hon inte.

Herrn i tredje våningen brukade skrifva i bladena

och hade fått ett lustspel kassseradt på Djurgårdsteatern.

Han skref och insände till platsens tidning ett dundrande

anathema öfver vivisektionen, hvars förbannelse nu gått

så vida, att den bedrefs icke allenast af läkare utan

äfven för nöjes skull af en ovetenskaplig usling vid . . .

gatan, n:o oo, i tr. upp, som vivisekerade stackars kaniner

hvarenda natt’.

Jag fick naturligtvis lof att skrifva ett genmäle och

säga, att det inte var kaniner utan ett litet stackars

oskyldigt barn, och att det inte var vivisektion utan en släng

af skarlakansfeber.

Läkarearvoden och apoteksräkningarna vill jag inte

tala om; ingen enda kroppsledamot ville fungera utan

medicin, och jag började tro, att min son var den mest

slarfvigt hopkomne pojk i hela Skandinavien.

Men allting har en öfvergång: snart kom den tid

då ammor och barnflickor kunde undvaras, pojken sof

om nätterna och var så försigkommen, att han kunde

tömma limpannan i mina jagtstöflar och med tillhjelp af

en nageltång göra urkedjor af alla pianosträngarna. Och så kom han i skolan.

Jag afskyr brorskålar och skolmagistrar, men för den

pojkens lättjas skull fick jag* mot slutet af hvarje

vårtermin dricka brorskål med alla extra lärarne och bjuda

hela läroverkskollegiet på ostronfrukost.

Men det var ett snällt barn i alla fall, ty när det

led mot julen och han såg hur brådtom hans mor hade,

så kunde han inte för sitt i grund och botten goda

hjer-tas skull låta bli att hjelpa henne med hvad lite han

kunde, och så putsade han flugsmutsen af alla

oljefärgs-taflorna med sand och skurviska och tvättade

salongspen-dylen alldeles ren inuti med såpvatten.

Om jag inte kommit att för mycket fästa mitt hjerta

vid denna verldens goda, så är det den pojkens förtjenst,

ty jag hade en morbror, som var ungkarl och hade

testamenterat mig allt hvad han egde, men en gång, då

han var på middag hemma hos oss och frågade pojken

om han tyckte det var roligt när gamle onkel kom,

svarade den kanaljen:

»Äsch nej, men nu är det gudskelof gjordt för ett

halft år igen, säger pappa.»

Nå, gubben skref om testamentet, och jag hade

ett enskildt och allvarligt samtal med min son, som

derunder fick en sådan aktning för sina föräldrar, att

han sedan på öfver åtta dagar aldrig satte sig ned i

deras närvaro.

Jag har aldrig tyckt om officerare, men då pojken

blef lite uppvuxen, började gå på baler, och hans mamma

fick lof leta efter fula och gamla tjenstfiickor för hans

skull, och jag frågade honom hvad han ville bli, svarade

han naturligtvis:

»Officer.»

Jag svor heligt på att det aldrig skulle hända,

hotade honom med min förbannelse och skickade honom

på häradsskrifvarekontor. Tre år derefter helsade han på oss i

underlöjtnants-uniform, i hvilken jag sjelf betalat hvarenda knapp. —

Han var då ännu mera otäckt lik en ny färdig

julklapps-penntorkare än då jag såg honom första gången.

Jag tror visst den Peterzohnska karaktersfastheten

är starkast i de yngre åren.

Jag har aldrig i hela mitt lif haft mer än en fiende

och det är den rackaren Andersson, som alltid varit en

rå, simpel och oförskämd karl.

Nåväl, i går afton kommer pojken min, ser mig in

i ögonen, lägger armen om halsen på mig och säger:

»Pappa, håller du af din egen gosse?»

»Hm! släpp mig din krabat; ja visst tusan gör jag det.»

»Då skall du gå till patron Andersson i morgon

och säga honom, att hans Elsa och jag älska hvarandra

så innerligt, att han måste gifva mig henne till hustru.»

»Hm . . . hva . . . hva fan säger du! Aldrig i hela

mitt lif, hör du det, aldrig/» — — — — — — —

Här suckade min interlokutör så tungt som om han

haft minst 20 aktier i Vadstenabanken och 15 af de

Nor-dinske dubble, ni vet i

Hessleholms—Helsingborgsjernvä-gen, och så steg han upp och sa’, att han skulle ut i

ett ärende.

»Hvarthän farbror?»

»Jo, till den skurken Andersson och tala vid honom

om hans Elsa för pojkens räkning.»Litet småplock ur den oskrifna strafflagen.

I Missouri i Nordamerikas förenta stater häktades

för ett par år se n en Guds man, en pastor Talbot,

såsom hästtjuf just som han stod på predikstolen och

upp-bygde sin församling.

Han stod precis då och uppmanade de goda

yan-kees att låta bli att stjäla höns och vattenmeloner, men

om hästar sa’ han aldrig ett ord, hvaraf följer, att han

inte trodde det vara någon synd att annektera dem, och

som han nu sitter i fängelse för denna sin tro, kan han

ha anspråk på att anses såsom en matyr för sin

öfvertygelse, och sådant inger ju alltid aktning.

Med den grundlighet som utmärker teologer i

allmänhet och sjöofficerare vid svenska flottan, lider det

intet tvifvel att den gode pastor Talbot, bara han fått

tid pä sig för griphumrarne, skulle hållit ett mycket bra

föredrag öfver tillåtna stölder, men som han har förfall,

skall jag göra det i stället.

Men jag fäster mig bara vid svenska förhållanden;

de amerikanska äro mig för svåra.

Stöld af hästar kan endast anses tillåtlig, då man

befinner sig på två mils afstånd från närmaste

skjutsstation och får höra, att ens svärfar ligger för döden och

ämnar testamentera bort något till välgörande inrättningar,

eller också svärmor är i annalkande och har handarbete

med sig för tre veckor, eller man af någon beskedlig

bränvinspatron fått respengar till Amerika och är rädd

att inte hinna komma åstad före urtima tinget i Alfvestad.

Stöld af kyssar kan blott anses tillåten i slädor,

trädgårdar, promenader, tamburer, trappgångar och dermed

jemnförliga platser, samt fär å gående bantåg endast idkas

vid passerandet af tunnlar, som äro öfver 50 fot långa. Och ändå, mitt herrskap, är denna art af

förgripel-ser mot eganderätten en så betänklig sak, att jag sett

många eljest ganska förhärdade män, hvilka gjort sig

dertill skyldiga, gripas af sådan ånger öfver sin förbrytelse,

att de icke gett sig någon lefvandes ro förrän de tiofaldt

återgäldat det stulna.

Sådan är, Gudskelof, ändock samvetets magt.

Man har aldrig hört talas om att någon har stulit

böcker; dem bara "lånar’ man och låter bli att lemna

igen dem. Man kan neka en menniska nästan allting,

man kan neka henne penningelån under förevändning att

man inga pengar har, borgen under förebärande att man

lofvat sin mamma den sista natten hon lefde att aldrig

"skrifva på’, gästfrihet under urskuldande af att köksan är

rest till Amerika och kammarpigan har kolera. Ja, man

kan neka till och med för brorskålar, om man säger att

man är vän af ni-reformen.

Men en orden, om man är konung, en cigarr, om

man har, och en bok, 0111 hon är uppskuren, det är saker,

som en civiliserad jordevandrare aldrig vägrar sin nästa.

Jag såg en gång en af mina bästa vänner föras till

hospitalet och frågade deltagande hvad galet han gjort,

om han trott sig kunna vinna ändring i för hög

beskattning hos pröfningskomitén eller om han kräft en aktör

för ett ficklån?

»Ack nej», svarade man mig, »det är vida värre:

han har fordrat utdelning på en aktie i en bibana och

lemnat igen en bok, som han lånat.»

Vi finna således, att bokstöld under form af lån

är rent af obligatorisk för en hygglig karl i det nittonde

århundradet. Och det är en dugtig, treflig, dubbel stöld,

ty boklånaren stjäl icke allenast från bokens egare utan

ock från dess författare, hvars honorar han minskar

genom de små upplagor, som bli en följd af detta sätt att

anse alla bokskåp såsom gemensam tillhörighet. Jag bara längtar efter fonografens utveckling, så att

menskligheten kunde få bestjäla herrar musici, sångare och

sångerskor på samma sätt som den nu bestjäl författare.

Blir det då i staden en konsert med billjettpris,

motsvarande 7 eller 8 toddar eller 4 skålpund ost eller

3 skålpund syltpäron, så gå familjerna inte dit, utan då

skickar man upp ett halft hundra stackars gamla

ungkarlar med hvar sin fonograf i fickan, och sedan bjudes

hvar och en af dessa omkring på dåligt té och

hembakade tvåstyfversskorpor i en krets af bekanta familjer, der

han får å fonografen repetera konserten, till dess han

ligger och drömmer om nätterna, att han är ett ciss i

B-moll, som håller på att drunkna i en kopp tévatten.

Ihjelklämningar efter stora konserter kunna väl icke

heller då undvikas, men det blir åtminstone inga pappor,

mammor och snälla familjeflickor, som dödas på torgen,

utan notarien X., kamrer Y. och registrator Z., som

klämmas ihjäl mot bord och stolar under välmenta utrop:

»Käre vän, tag en skorpa till och låt oss få höra fru

Nilssons juvelaria!»

Stöld af kläder anses både tillåten och otillåten; det

beror på sättet. Jag vet en, som fick tre månader’ för

det han knep en tröja, och en annan, som blef fast för

lifstiden emedan han annekterat en helkostym. Den som

stal tröjan, var en simpel, fattig karl, som fick tre månaders

straffarbete för det han lade sig till med plagget utan

att fråga klädståndsfrun hvad det kostade. Den som

stal helkostymen, var en fin, stilig karl, som blef fast för

lifstiden för en ung flicka, hvilken tyckte han såg så

ovanligt bra ut i de der kläderna, som han tagit hos

stadens finaste skräddare utan att någonsin ämna betala dem.

Stöld af penningar genom inbrott, rån, mord,

tillgrepp i ficka eller andra dermed jemnförliga vägar, straffas

med fångkost och förlust af allmänhetens välvilja, men

tycker du, att någon har för mycket mynt, så bilda ett aktie- bolag med honom och blif sjelf kassaförvaltare, kamrer,

ordförande i styrelsen och verkställande direktör. Det

ekonomiska resultatet skall efter sex månader vara alldeles

lika med om du mött karlen på en väg-, knackat in skallen

på honom och tagit hans plånbok, men i förra fallet

riskerar du inga fläckar på dina manschetter, och får af

kunglig majestät, om lyckan annars är god, en vasaorden

i st. f. en buldanströja.

Stöld af nästans heder och ära är strafflös,

allden-stund tjufven för sitt tillgrepp anses ha fullkomlig ursäkt

i sin egen totala brist på de stulna föremålen. Det finnes

menniskor här i verlden, hvilka ha så stor respekt för

hedern, att de aldrig nalkas honom oftare, än då de skola

taga honom ifrån sina medmenniskor.

Men det är ledsamt, för när brackorna stjäla heder

och ära från hyggligt folk, så stå de i samma

förlägenhet som en hamnbuse, hvilken tillgripit ett häfte

violinnoter: de ha intet bruk för de stulna effekterna.

Hjertetjufvar äro farligast af alla de oärliga menniskor,

hvilka tolereras inom det lagbundna samhället.

Såsom förmildrande omständighet anses, 0111 den

som stulit ett hjerta, lemnat sitt eget på platsen för

tillgreppet. I så fall afgöres målet af dels andliga, dels

verldsliga myndigheter. Det straff, som i förra fallet

ådömes, kallas: ett kristligt äkta förbund, och i det

senare: vif i hjerter eller civiläktenskap.

Dessa brott skulle blifva fruktansvärdt talrika, derest

brottslingarna underhöllos på statens bekostnad under

strafftiden, i st. f. att de nu sjelfve få sträfva för mat, kläder,

husrum och spektakelbiljetter.

Var säker derom, det är ensamt dessa vanskliga

omständigheter, som hålla så mången obemedlad

hjerte-tjuf inom skrankorna! Mina lidanden såsom nominel

försäkringsagent.

Till de afgjordt elaka menniskornas antal hör jag

inte, och när jag läser i bladena, att den ene efter den

andre af mina »förmögna» vänner och bekanta gjort

konkurs, så känner jag alls ingen usel skadeglädje, utan jag

suckar som 0111 jag tillhörde riksdagens minoritet i

tullfrågan och tänker: »Fy tusan, nu är det slut med vig-

gandet hos den gamle gossen!»

Men när jag läste, att det franska livförsäkringsbolaget

Credit Viager (reservfond 25,000,000 francs) hade, som

vi på småländska säga, »slagit vantarna i bordet», då

kände jag en elak fröjd och njöt af läskande hämnd, som

om jag varit en korsikan, en bondtupp eller direktör

Josephson vid Nya teatern när han smiskade upp lille

Harald Molander.

Ty se, jag har varit i det bolagets tjenst ett halft

år såsom agent i Wexiö med omnejd, och ehuru jag

inte precis kan påstå, att befattningen var så synnerligen

ansträngande, enär jag inte har en enda försäkring på

mitt samvete, har det der satans agentskapet likväl kostat

mig mina medmenniskors välvilja under

tvåhundradetjugo-sex veckor.

Jag må så godt tala om det från början.

Jag satt på redaktionsbyrån en regnig förmiddag

för några år sedan och skapade genom sansad, men

välvillig kritik verldsrykte åt en liten qvinlig sujet vid det

mycket aktade Rydqvistska sällskapet, då genom dörren

kom inskuttande en liten svartmuskig herre, som sa’, att

han var från Göteborg.

»Nu komma här tre eller fyra dussin dåliga

wit-zar», tänkte jag och öppnade alla fönstren, så att vi inteskulle förgås i den tjocka atmosferen, när den lille herrn

hade urladdat sig.

»Jag är äfven tidningsman», sa’ han.

Då öppnade jag dörren till förstugan också, beredd

på dubbla laddningar af den tungfotade humor och satir,

som för en tynande tillvaro i vårt kulna, mera för

tur-nips och rödklöfver än för qvickhufvuden lämpliga klimat.

»Men jag är äfven agent för det stora

lifförsäkrings-bolaget Credit Viager i Frankrike, första klassens hus,

tjugufem millioners reservfond, kolossala försäkringar i den

skandinaviska norden, billigaste premier, fördelaktigaste

inbetalningsvilkor, någon liten inbetalning nu strax, men

med rättighet till del i den enorma årsvinsten, så att

hvarje försäkringstagare om två eller tre år har en liten

vacker utdelning i st. f. att betala premier.»

Jag började hosta, skrällande, ihåligt, förfärligt, för

att han skulle tro, att jag hade galopperande lungsot,

kröp ihop med underlifvet, för att låta påskina obotlig

njurstenskolik, och kastade trånande blickar i tak och

väggar för att imitera en stenpassionerad menniska; allt i

afsigt att han skulle se, det han råkat på ett icke

för-säkringsbart subjekt.

Men han bara ryckte på axlarna.

»Sjåpa er inte», sa han, »jag spekulerar inte direkt

på att försäkra er, men jag vill, att ni ska bli bolagets

agent i Wexiö. Oerhörd provision, liberal direktion,

angenäm förströelse på lediga stunder, tillfälle att knyta

trefliga bekantskaper, stor annonsering, och så kan ni få

rabatt på annonserna, men bolaget betalar bruttopriset,

och så kan ni få en stackars fattig läkaresate att

undersöka getapulianerna för fem kronor stycket, men bolaget

betalar femton, och skilnaden stoppar ni i er ficka.»

»Min herre», sa’ jag och började bläddra i en

psalmbok, som låg på bordet, »jag har, Herren vare pris, fått

ögonen öppna för skatter, dem icke rost och mal förtäraeller tjufvar grafva efter, och är alldeles likgiltig för

hopandet af timliga egodelar. Jag står på hufvudet och gör

bondgrin i Smålandsposten för småländingarna och den

andra andliga allmogen i Sverige hvarje tisdagsmorgon

klockan half åtta; det ger mig ett tarfligt lifsuppehälle

och mera Önskar jag ej.»

»Men lifförsäkringssaken är en stor och vacker tanke,

till nytta för menskligheten, till trygghet i lif och död;

det är ärofullt att verka för densamma, ni kan göra er

ett namn inom assuransväsendets annaler.»

»Jag fruktar, att min naturliga benägenhet för

högmod och öfversitteri då skulle ånyo få luft och jag

alldeles förgäta den blygsamhet, hvilken varit alla svenska

publicisters prydnad. Se på Jörgen Lundström!»

Den öfriga delen af samtalet mins jag inte, men

den som något varit i lag med lififörsäkringsagenter, han

vet på förhand, att jag, innan vi skiljdes åt, hade lofvat

att egna bolaget mina krafter, ty hade jag inte lofvat

det, så hade naturligtvis min värfvare setat der och

öfver-talat mig ännu i denna stund utan andra uppehåll än

som behöfts för insättande af nya tänder hvartannat år

och en liten kur för inflammation i käkarna hvar tredje vecka.

Samma dag jag låtit sätta in annons i tidningarna,

att jag mottog försäkringsuppdrag för Credit Viager

(reservfond 25,000,000 francs), märkte jag en i ögonen

fallande förändring beträffande mensklighetens behandling

af min person.

Inte för att jag hade varit så rysligt älskad förut,

men nu rent af sprang man undan för mig. Vek jag

om en knut, blef det tomt på gatan framför mig, som

om den sopats af kartescher; kom jag in på ett

schwei-zeri, erinrade sig plötsligt alla de innevarande, att de

hade något att beställa i andra ändan af staden, och jag

lefde en hel vinter och köpte mig dess utom en

frackkostym och ett sidenparaply bara på medel, som jag fåttaf hyggliga soirégifvare, för det jag skulle hålla mig undan

och inte skrämma bort folket från deras tillställningar.

På elfva månader var jag inte bortbjuden mer än

en gång, och det var på fadderskap hos en familj, der

mannen var öfver 60 år och frun led af hektik, så att

ingen af dem var försäkringsbar, men när det blef kändt,

att jag skulle stå fadder, blefvo hälften af de öfriga

faddrarna af vigtiga affärer hindrade att infinna sig, och presten

föll i en särdeles svår och farlig lunginflammation, som

varade i precis fyra timmar.

Öfverallt misstänkte man mig för att vilja göra

geschäft för Credit Viager (reservfond 25,000,000 francs).

Mötte jag en familj, som fordom visat mig en smula

vänlighet, och började klappa de små ungarna på

hufvudet, genast afbröt mig mamman med hvass ton:

»Tackar så mycket, herr Sigurd, men vi ha redan köpt

lifräntor åt våra barn. Adjö!»

Jag var artigare och uppmärksammare än någon

annan mansperson i denna tarfligt civiliserade landsända,

och bar stora buketter till medelåldriga fruar på

namns-och födelsedagar. De mötte mig vanligen redan i

sals-dörren och menade med sötsura, satiriska leenden, att

de voro »väl redan allt för gamla, så att premien skulle

blifva alldeles för hög.»

En gång kom här ett statsråd till Wexiö. Med

en stor mans tillförsigt och i förlitande på, att jag ej

skulle våga rycka på honom med mina tabeller, prospekter

och approximativa vinstutdelningstarififer, sporde han mig

helt nedlåtande, hvilken ställning Smålandsposten ämnade

intaga till den egyptiska frågan, enär engelske ministern

i Stockholm yttrat, att kabinettet i S:t James derefter

ernade taga sina mått och steg.

Det var de första vänliga ord jag hört på sju och

en half månad, mitt bröst häfdes af stolthet, tårarne stego

mig i ögonen, jag bugade mig djupt och svarade: »Jag försäkrar er, herr statsråd...........»

»Kan ni då aldrig låta bli det der sakramenskade

assuransgeschäftet!» utropade den store mannen och vände

mig

ryggenjag gjorde hvad jag kunde för att ställa saken till

rätta igen. Jag annonserade aldrig mera, jag brände upp

mina tariffer, jag sålde prospekterna till makulatur, och

jag skickade de kunder, som sjelfmant kommo, till de

öfriga agenterna. De gamle och konservative skickade

jag till agenten för »Thule», de Sverdrupshatande till

agenterna för »Svea» och »Sverige», landtmannapartisterna

till agenten för »Skåne», högre embetsmän till agenten

för »Nordstjernan», det konstitutionella konungadömets

anhängare och hofvets vänner till agenten för »Victoria».

Sjelf gick jag till agenten för »Fylgia», ty det blef ändå

allt värre och värre, och jag var intet ögonblick säker

för mina lemmar.

Sa" ett fruntimmer, att hon skulle resa hem till sin

pappa, som låg för döden, och jag, uppfyld af det

innerligaste deltagande, sporde huru gammal hennes herr pappa

var, kunde jag ge mig hin onde på, att hon skulle svara

med sin hvassaste ton:

»Sjuttiåtta år, herr Sigurd; vi Lundströmmar bli

alltid så gamla, att för oss lönar det sig rakt inte att

försäkra våra lif»

Frågade jag, för att ställa mig in hos en ung

students mamma, angående hennes förhoppningsfulle sons

planer för framtiden, utan att dervid ha den aflägsnaste

tanke på Credit Viager (grundfond 25,000,000 francs), så

blef hon röd som en kokt kräfta och genmälde med

gråten i halsen:

»Karl har gudskelof af en värderad gynnare utan

annan säkerhet än sitt namn fått låna 4,000 kr. till sin

kurs, så att han behöfver inte bråka med pantsättande

af lifassuranser och sådant der . . . .» Jag bad och besvor de få vänner jag ännu egde,

att de för hvar och en skulle tydligt och högljudt

förkunna, det jag uppgifvit agenturen, hatade Credit Viager

(reservfond 25,000,000 francs) samt aldrig gjort några

försäkringar, undantagandes muntliga till fruntimmer; men

man trodde mig lika litet, som man tror den

prostituerade, hvilken bedyrar det hon återinträdt på

dygdens-väg, och jag funderade redan på att utvandra till Dahomey

eller Nordpolen eller Nova Zembla eller något annat

hyggligt ställe, der försäkringsväsendet var mindre kändt och

respekteradt.

Men så kom, Gudskelof, telegram att Credit Viager

(utan ett öre i reservfond) gjort konkurs, och nu har jag

åter ett svagt hopp om att bli tolererad bland och af

mina medmenniskor.

Kan någon visa sig hafva blifvit försäkrad genom

mig, håller jag honom skadeslös genom återbetalande af

hans utlagda premier. Både kapital och ränta.

# :5:

Huru mensklighetens skrifsätt förändras

och förenklas.

Om en forskare af nästa generation vill gå in i

riks-biblioteket och taga en årgång tidningar från 1870 och

en från 1900, så skall han få tillfälle till pikanta iakttagelser

rörande stilens förenkling och uttryckens kraft.

Han skall i de olika årgångarna få läsa:

1870.

Det torde möjligen kunna

ifrågasättas, huruvida våra ärade herrar

stadsfullmägtige under sin i och för

sig högeligen prisvärda sträfvan för

samhällets förkofran alldeles full-

1900.

Djefvulskt nedrigt synes det ossr

att de drönare och syltskånkar, vi

låtit lura oss att invälja i

stadsre-presentationen, utan all

barmhertighet för de arma skattdragarne, påkomligt rigtigt lyckats afväga de offer

vi f. n. kunna göra derför.

Med fullkomligt förtroende för

den nuvarande regeringens vishet

och sakkunskap, kunna vi dock

knappast undertrycka ett uttalande

om önskvärdheten deraf, att man

något nogare gjort sig underrättad

om allmänna opinionen i landet före

framläggandet af ifrågavarande

regeringsproposition.

Fröken Liljestängels underbart

ljufva stämma smekte åhörarnes

hjertan med sin smältande innerlighet,

och fastän man möjligen skulle kunnat

önska hennes fortissimo en smula

tydligare, kunde vi vid hennes sakta,

ack så sakta, hänsvinnande adagio

ej värja oss för den tanken: Ett

sådant adagio är det fjärilarnas

vingar hvifta åt den blomkalk, å

hvilken de slumra in i senan aftonstund.

Fröken Pettersson är en af de

täckaste, vänaste företeelser vi på

länge sett å vår lilla scen. Litet

tvekande, litet outvecklad ännu

måhända, men bärande inom sig löftet

om en af svenska teaterns mest

förtrollande ingenuer.

Ilans blida, ömma och hängifna

sina lösa hugskott och abderitiska

företag kasta det ena hundratusendet

efter det andra i sjön.

Af en på slump hopkommen

regering, sammanrafsad bland de

argast skränande representanterna för

en riksdagsmajoritet, hvilken ej

längre åtnjuter folkets förtroende,

kan man naturligtvis ej vänta annat

än det fräcka förrådandet och

förhånandet af nationens mest

grann-laga intressen. Aldrig ha vi dock

sett Don Quixotteriet och enfalden

mera ohöljdt framträda än i det

föreliggande regeringens förslag.

Fluru fröken Liljestängel sjöng,

är det oss, sanningen att säga,

omöjligt att afgöra, ty till den plats,

ungefär midt i salen, der vi sutto, trängde

endast då och då ett ljud såsom af

en mindre råtta, hvilken fått

svansen under locket till mjölmåttet,

af-vexlande med ett annat, något gröfre

ljud, närmast liknande en

förhoppningsfull tvåårings ansträngningar att

bli qvitt en i vrångstrupen fastnad

sviskonkärna.

I afseende på fröken Pettersson

vilja vi blott i all vänlighet erinra

direktör Z om att teatern icke är

någon barnkammare.

Det kan vara flera än orkestern,

som önska höra en så pass vigtig rol,

och livad de der oupphörligen

upprepade handrörelserna och »naiva»

hufvudristningarna beträffar, så

kunna de möjligen tjusa till någon yngre

timlärare i en flickpension, men

blifva utan all verkan inför

Brack-köpings konstälskande publik.

I sällskap med sämre qvinsper- sinne passade icke för vår kalla,

egoistiska verld med dess

många-handa praktiska kraf. Oförmögen

att fylla dem såsom han borde, gick

han hastigt och oförmodadt bort

från en verld, hvilken för honom i

väl hädanefter endast haft törnen att

bjuda.

Härstammande från folkets djupa

led, kom honom till godo en

generation efter generation under ett

tarfligt, friskt lefnadssätt

samman-sparad fond af kraft och energi,

hvarmed denne kojans son lyfte sig så

högt öfver mången med bördens och

lyckans iöreträden begåfvad.

Redan i barndomen närd af

håf-vorna från Neckens demantesal, är

det ju icke underligt om den unga

fiolisten i sina toners renhet och

välljud täflar med strömkarlen sjelf.

Den unga damen halkade och föll,

man ryste för hennes öde och

tordes knappast se deråt, men —

eng-larne hålla trogen vakt om sina

jordiska syskon; fröken Syrenqvist

skadade sig ej alls och kunde snart

med ett älskvärdt leende fortsätta

samtalet med sitt sällskap.

soner förslösade han icke allenast

sina egna medel utan ock den kassas,

som blifvit honom anförtrodd.

Oförmögen att möta revisionen och

saknande" moralisk kraft att bära det

öde han sjelf åsamkat sig, jagade

den kanaljen en kula genom skallen

för att undvika cellfängelset, som

väntade honom.

Hans pappa var tullvaktmästare i

»den gamla goda tiden» och fick

genom mutor af stadens handelsmän

medel nog att hålla vår afiidne vän

vid universitetet, så att han kunde

blifva en högre tjensteman vid tullen

och pretendera större mutor än far

sin.

Modern var fiskblöterska vid

Drakens gränd n:o 6, två tr. upp. Bättre

spirlångor än gamla Kajsa

Strömbom hade fick man leta efter;

också gick omsättningen raskt, och med

vinsten höll hon tösen vid

konser-vatoriet.

Det gick så till, att flickan

drum-lade omkull på klädningssläpet,

snaf-vade och föll på ryggen nedanför

afsatsen, men blef oskadad. Ändå

någon nytta af de vanprydande

tur-nyrerna, som vi nu dragits med i

öfver tjugo år!

Lilla fröken tog ej värre vid sig

än att hon genast hördes hviska till

sin syster:

»Kors i herrans namn, Klara, du

tror väl inte herr Petterson såg, att

jag hade ett stort hål på strumpan.» När upphöra qvinnorna att älska?

Då Ninon de LEnclos — eller kanske det var fru

Pettersson i Wernamo — vid 70 års ålder tillfrågades,

vid hvilken tid qvinnorna upphöra att älska, svarade hon:

»Fråga någon, som är äldre än jag».

Frågar man en småländsk torpare om samma sak

— och det gjorde jag en gång — så svarar han: »Asch,

di ä stolleta ätter karfolk så länge di kunna smälta smör

i munnen».

Frågar man en femtioårig guvernant, så svarar hon

precis ingenting, men kastar på inspektoren och

pastorsadjunkten blickar, som ge tillkänna, att kolförrådet ännu

är godt vid hennes hjertas lokomobil.

Spörjer man en fransman när qvinnorna upphöra att

älska, svarar han: »När de bli gifta», men det är inte

sant, ty det är bara sina egna män de älskvärda

fransyskorna upphöra att hålla af, när den heliga kyrkan sagt

sitt: »Nu kan det gå an.»

Menskligheten stod rådvill, den fick intet svar på sin

fråga, den visste ej vid hvilken tid det qvinliga lifvets

höstregn släckte flammorna på den altarhärd, der halstret

utgöres af en fiskbenskorsett.

Slutligen upphof magistraten i Kalmar sin röst, talade

och sade:

»Flickor under 40 år få ej anställas vid

ölutskänk-ningsställena i staden».

Fyratio år skulle således vara den ålder, då

qvinnorna upphöra att bli farliga för oss, eller, hvilket är precis

detsamma, då de ej sjelfve mera ha känslor för det kön,

hvilket nu snart, sedan damerna kommit in vid både

posten och telegrafen, icke har mera i behåll af sina

gamla manliga privilegier än rättigheten att låta skjutaihjel sig af utländska kanoner och skyldigheten att

liqvi-dera fosterländska modister.

Fyratio år skulle således vara den ålder hos qvinnan,

vid hvilken en ung man utan fara för sitt lugn skulle

kunna se henne i den mest förföriska ställning af alla: med

venstra handen på flaskhalsen och den högra trofast

omslingrad korkskrufven.

Fyratio år! O du kortsynta magistrat! Har herr

borgmästaren aldrig från någon supé följt hem någon af

dessa förträffliga fröknar, hvilka kommo till verlden under

Ludvig Filips senaste regeringsår, och i tamburen tjusats

af deras (fröknarnas, inte regeringsårens) melodiska: »Ack

herr Z., så rysligt vänligt att göra sig så mycket besvär

för en gammal flicka!»

Fyrtio år! O du naiva rådhusrätt! Har herr förste

rådmannen aldrig till granne vid middagsbordet fått någon

af dessa trefliga, lättkonverserade, smygkonserverade, lagom

matfriska, genomhyggliga, för lite vänlighet så ytterst

tacksamma ogifta damer, hvilka nyss hade börjat spela

pianoskalor då slaget vid Fredericia stod, och som så

förtjusande förstå att säga: »Lite gurka, herr Petersson! Det

är så ofantligt blodrenande.»

Fyratio år! O du barnsliga Kråkvinkelsareopag! Har

herr andre rådmannen aldrig i blandad kupé råkat

tillsamman med någon godlynt, distinguerad fröken med den

embonpoint, som man får 1885, om man såsom

pensionsflicka kikat på 1850-talets stora komet, och har hon inte

med intagande smålöje yttrat: »Var ogenerad för er ci-

garr, min herre; ack, det är samma sort som min pappas».

Har inte magistraten i Kalmar läst mytologi? Vet

den inte, att den första värdshusflicka man känner,

nemligen välaktade jungfru Hebe Winqvist, hon som under

en längre följd af år var anstäld såsom bekjolad Ganymed

å gudarnas klubb, ända tills Kristus kom och hon satte

sig ner och lefde på räntor af drickspengarna, — vet intemagistraten, att hon var i besittning af evig ungdom,

alldeles som grefve Erik Josias Sparre och Upsala

studentkår, samt att hon lemnat denna ovärderliga egenskap i

arf åt alla sina medsystrar i alla tider, vare sig de passa

upp på gudar i himmelen eller servera trettiörestoddar åt

de landtmannapartistiske riksdagsmännen å Bährs café.

Är qvinnan rädd till sin natur?

Ehuru sjelf en ovanligt modig person, har jag ändå

aldrig väckts till någon lifligare tacksamhetskänsla med

anledning af det af Tegnér garanterade faktum, att

»mannens mod är qvinnan kärt». Nej, jag har tänkt som så:

»qvinnans mode är mannen dyrt», och så får det vara qvitt.

Vidare har jag tänkt: är qvinnan verkligen så rädd

och vek, som skalder, gymnasister och underlöjtnanter tro?

Det är i sanning en sak, som kunde förtjena att

utredas.

Det är sant, att hon är rädd för kopporna, emedan

de vanställa ansigtet, men hon är inte rädd för att dansa

sig varm, äta glace, få lungsot och dö, ty hon vet, att hon

då blir en engel, och englarne se bra ut och behöfva inte

tigga sina kostymer af snåla pappor och bråkiga äkta män.

Hon är rädd för slagt af renliga, beskedliga husdjur,

emedan det är ledsamt att stoppa korf, men hon är inte

rädd för löjtnanter, som ha till yrke att slagta menniskor,

fordom med svärd i hand, numera oftast genom att ruinera

svärföräldrarne.

Hon skulle vara rysligt rädd och generad för att

låta en ung, mycket bekant man se sig i höghalsad

peig-noir och lång, tät underkjol eller i sin kyska, jungfruliga

bädd, nedstoppad upp till hakan i filtar och kuddar, menhon är inte alls rädd för att halfnaken låta hvilken

främmande karl som helst sluta henne i sina armar, bara der

sitta sex eller åtta andra karlar på en läktare och blåsa,

takten i messingslurar.

Hon är rädd för beskedliga råttor, spindlar och

ödlor, men hon skickar blommor, konfekt och visitkort till

intressanta och stiliga mördare hela veckan innan de

skola afrättas.

Hon är rädd för att på gatan i io minuter bära

ett paket, som väger 2 skålpund och som hon knappast

känner att hon har i handen, men hon är inte rädd för

att i hela sin lifstid bära ett snörlif, som klämmer och

pinar henne, så att hon knappt kan andas.

Hon är rädd för att sticka sig i fingret med en

synål, men hon är inte rädd för den rysliga sveda och

värk, hvilken uppstår då man begagnar skodon, som äro

halftannat tum för små.

Hon är rädd för igelkottar, men inte för

vicehärads-höfdingar, och jag hemställer till herrar småländske

brän-vinsbrännare, hvilka de tro vara farligast.

Såsom barn är hon rädd för långa lexor och långa

spelöfningar, men inte alls för långa klädningar och långa

gymnasister.

Hon är rädd för att ro, åka, segla och spilla

ölsupa på sig, men inte för att gifta sig.

Hon är rädd för att gå hårdt i dörren, när lillen

sofver, men hon är inte rädd för att rifva ned himmel och

jord och vända upp ned på hela huset för en röd bandända.

Hon skulle inte för hela sitt lif våga bestiga en

luftballong, men om luftballongen bestiger henne, biter sig

fast vid ryggslutet och kallas ’turnyr’, då är det all rightl

Den lilla stackaren! Hon gråter öfver ett litet sött

poem, men ler så gladt när hon ser sin köksa sticka

betsmanskroken i ögat på en lefvande gädda.

Hon är rysligt rädd för att få några droppar regnpå sin hattplym, men att gråta örngotten i den äkta

pau-lunen så genomvåta, att hennes hårdhjertade man

drömmer att han är ute på extrafin, välarrangerad kappsimning

i Nordsjön, det är hon inte rädd för.

Huruvida mannen eller qvinnan är modigast, vet jag

inte, men om du en lördagseftermiddag, när hustru din

har fint och nyskuradt, kommer hem med nedsmorda

stöflar och ber att pigan, som står och rör i gröten,

skall få sätta på lite toddyvatten, så får du strax ett

begrepp 0111 den saken.

En bortglömd skål.

(Med anledning af sextonde allmänna svenska landtbruksmötets

Hasselbacksfest 1886.)

Här firas svenska jordbrukets fest

Vid bålar och fylda krus.

Hvad källar’n har finast, köket bäst,

Hvad fuktade gommen fägnar mest

Bär’s kring vid elektriskt ljus.

Bak’ skogar och sjöar långt ifrån

Med svettig, flämtande barm

Går brutna tegarnas raske son

Och kräfver mödosamt jordens lån

Och nås ej af festens larm.

Och glasen de höjas gång på gång

Till ära för litet hvar,

Och Djurgårdslätten syns snart for trång

För alla prunkande blomsterfång,

Som smickret re’n gifvit har.Men ingen nämner ett ord om dig,

Som väckte skördarnas gull

Med starka armar på mödans stig

Och förde kulturens käcka krig

Och plogen i tegens mull.

Här ordas om landets industri,

Som växer så stark, fast ung,

Men sotig broder, den glömma vi;

Är smidet vackert, — stor sak deri,

Om hammaren varit tung!

På Ladugårdsgärdets vida hed,

Klart synlig på långa håll,

I blänkande montrers granna led

Står alstrande flitens jägarked,

Ger lösen och svensk parol.

Bak’ murar och förskinn långt ifrån

Med svettig, flämtande barm

Står verkstadens starke, raske son;

Vid pannans buller, pistongens dån

Han hör ej bifallets larm.

Så vill jag höja en bägar’ sist

För Eder, I starke små,

Som aflats i armod, födts i brist,

I landets styf barn, men som för visst

Dess kärna ären ändå!

Hell hvarje ett ärligt karlatag,

Som bryter bygd uti nord,

Och tack för hvart trofast hammarslag

På svenska malmer i sotigt lag

På moderlig fosterjord!

* *

*SKIZZER och BERÄTTELSER

Julens engel,

Julens engel traskade omkring derute i

Decembernatten och tyckte, att han stält i ordning det rigtigt bra

åt menniskobarnen, så att om de hade någon skam i sig,

borde nu de flesta af dem vara lyckliga och glada.

Men så mötte han Asmodeus, afgrundsfursten från

våningen inunder, hin ondes justitieombudsman, han som

gör allt på tok, försinkar presidentsutnämningen för

anständiga hofrättsråd och låter matmora komma öfver Pelle,

just som han skall kyssa Stina i smyg i farstukammaren.

Det är klart, att julens engel och Asmodeus inte

kunde hafva några vidare sympatier för hvarandra, men

de hade kommit öfverens om, att när de händelsevis

råkades, skulle de ändå iakttaga en viss yttre höflighet mot

hvarandra, ungefär som konservative och liberale på ett

publicistmöte, eller som 20 obekanta grisar i samma

jernvägsvagn.

»God qväll!» sa’ Asmodeus.

»God jul!» svarade julens engel.

»Du har varit ute och stökat till jul hos

mensko-barnen, tror jag.»

»Ja, nu ha de flesta af dem det rigtigt godt, stackarna,

och i qväll hoppas jag, att du inte skall slippa in på

rätt många ställen, min käre Asmodeus.»

Men då grinade Asmodeus så styggt som sjelfve

Carl Anders Larsson i Maspelösa, när han räknade ut

biskopslönen i Karlstad, och sa’:

»Följ mig, ska du få se!»

Först kommo de in i en stor, vacker salong. Ljus,

smycken, julklappar på alla bord, vänliga miner, tanter

och farbröder, stor slägtsamling, och borta vid pianot en

liten söt fröken i brun atlastunique med sammetsbesätt-ning och en beundrande notarie i helgdagsmin och hvit

väst vid sidan.

Och notarien vände notbladen, och fröken spelade

Adams julsång, och notarien suckade, och fröken rodnade,

och notariens fingrar darrade, och frökens ögon blefvo

fuktiga, och till slut sågo de ut båda två som om de

hållit på att få annandagsfrossan.

»Hvarför tala de inte om, att de älska hvarandra,

de dumma barnen?» sa’ julens engel.

»Derför att han inte har så att han kan köpa tolf

pund smör om året, valnötsmöbler, trymåer och en

si-denklädning hvar tredje månad; se det der är min

specialitet», grinade Asmodeus.

Men julens engel visste, att notarien i den hvita västen

mycket väl kunde både föda och kläda den lilla fröken

i den bruna atlastuniquen, om de hade rimliga anspråk

på lifvet, och så flägtade han med sin hvita vinge på

de två och försökte flägta in i deras hjertan, att de skulle

ge hvarandra till julklapp offret af alla sina fördomar om

valnötmöbler och trymåer och svart siden och kulört

siden och kalas och sommarnöjen, och en stund såg det

verkligen ut som om han hade lyckats, men då hviskade

Asmodeus: »Hvad skulle Peterssons och Jönssons och

Anderssons tycka?» och så ljöd det i detsamma en

skärande disonnans från pianot, och mamma sa’:

»Usch så rysligt falskt! söta Ebba.»

Och Ebbas hjerta sade detsamma, men inte om

Adams julsång.

Då svepte julens engel in sina vingar i

vaxduks-fordralet och började sparka på sig sina

guttaperka-galoscher, men Asmodeus var barfota, ty han hade en sådan

underlig bockfot, att en passande stöfvel till den var

något lika otänkbart som ett antagligt härordningsförslag

i Sverige.

Och så traskade de åstad till den rike fabrikörentvärs öfver gatan. Han tycktes ha allt livad hans hjerta

kunde åstunda: valnöt och fågelögonsträ och speglar och

sammet och siden och vagnar och ett par hästar, som

kostat 5,000 kronor i Hannover, och en hustru, som drog

trettio alnar tyg till en gåbortklädning, och en son, som

tagit prillan i Upsala på bara sju terminer, och en dotter,

som kunde spela alla Chopins bitar utan att ens

händelsevis få fatt i en ren ton.

Men fabrikören hvarken skrattade eller åt eller drack

på julafton. Han gick bara och suckade och tittade på

venstra framstycket af sin helgdagsbonjour, som om den

varit en lotteridragningslista och han förgäfves letat efter

sitt eget nummer.

»Stackars karl, sa’ julens engel, han har visst spillt

stearin på den fine rocken.»

»Nej, men han blef tillbakasatt vid den stora

ordens-utnämningen på kungens namnsdag och fick bara

Nyst-stjernan, när hans granne, Brackstads andre fabrikör, blef

kommendör af Lilla kakelugnsluckan; så det kan ingen

undra på att ha?i sörjer.»

Men julens engel, som så gerna ville se den tjocke

fabrikören lite munter på julafton, försökte hvifta in i hans

hjerta, att ordnar ä’ bara skräp och humbug, att hvar

och en borde vara en man för sig utan yttre påhäng,

och att för resten Nyststjernan var nära på lika vacker

som Kakelugnsluckan.

Men då kan en tro Asmodeus var tillreds med att

föreställa: »Nyststjernans band är bara grönt, men

Kakelugnsluckans blått, Nyststjernan har bara sex uddar, men

Kakelugnsluckan åtta» o. s. v.

Och den tjocke fabrikören gick på sjelfva julafton

från både lutfisk och gröt in i sitt rum och slog dörren

i lås och satte sig i sin gungstol och grät bittra tårar

öfver sin Nyststjerna, alldeles som om han varit ett barn

och Nyststjernan en sönderslagen trähäst. Då visste sig julens engel rakt ingen annan råd för

att kunna visa Asmodeus en rigtig lycklig menniska, än

att föra honom upp i fjerde våningen till en liten poet,

som skrifvit så vackert i julkalendrarne om "den signade

qväll, då lifvets oro tystnar och menniskohjertat slår i

takt med de snabba herdefjäten, som skynda till

krub-ban i Bethlehem’.

Och när den lille poeten hörde andeväsen spöka på

sin kammardörr, så trodde han det var någon af muserna,

som kom med ett fång idéer och klingande rim i julklapp,

och bad dem stiga på, men när han fick se, att det var

julens engel, som han aldrig rigtigt förtroligt umgåtts med,

sedan han var barn i verlden, då fyldes hans ögon af

brännande tårar, och han lutade sig åter bekymrad ned

öfver ett papper på bordet.

»En dikt till Henne»? förmodade julens engel.

»En skräddareräkning!» —- smålog Asmodeus, som

tittat öfver axeln på poeten.

Och åter började julens engel flägta frid och tröst

i ett menniskohjerta: hviftade in idéer om skräddare, som

bevilja två års kredit," om skräddare, som låta tala vid

sig, om skräddare, som ge 50 °/ rabatt åt poeter, om

skräddare, som af princip aldrig lagsöka o. s. v., men

Asmodeus skrek: »Ljug inte!» och poetens tårar föllo med

ett lindrigt plaskande ljud ned på en post: »Uttagit

punschfläckar på en ljusblå redingote = 1,50 kr.»

Och åter stodo våra båda resenärer ute i

Decembernatten och huttrade och fröso, ty Asmodeus hade det

så varmt derhemma, så att han alltid glömde ta

skinnvästen på sig när han for bort, och englarne töras

aldrig klä sig i pels för prestmötet i Lund.

Så gingo de till en lärd man, hvilkens beröm fylde

hela den civiliserade verlden och Småland med, ty han

hade räknat ut kubikinnehållet af en stor komet och

upptäckt en tusenfota, som ingen före honom haft en aningom, och kejsare och kungar hade bjudit honom femtio

riksdaler i timmen, för att han skulle resa ut i främmande

land och föreläsa om den stora kometen och den lilla

tusenfotan; men hans egna landsmän hade salat ihop så

att de kunde lofva honom femtio riksdaler och tjugofyra

skilling i timmen, för att han icke skulle beröfva sitt

fosterland den närmare utvecklingen af kometens

kubikinnehåll och tusenfotans knavecksmuskler.

Den mannen hade pengar och ära, betalta

skräddarräkningar och en matsmältning, som skulle trotsat alla

uselheterna på ett småländskt småstadssmörgåsbord. Han

borde alltså vara mycket lycklig på julafton.

Men ack nej; posten hade just medfört den

förkrossande underrättelsen, att långt nere i Brasilien hade en

annan lärd herre upptäckt en splitter ny sorts snigel, grå

till färgen och långsammare i sina rörelser än något

annat lefvande väsen på den kända delen af jorden. Först

hade forskaren trott, att det var det species af

snigelsläg-tet, som kallas "kunglig svensk statskomité’, men sedan

man uträknat, att djuret ändock förmådde förflytta sig zj

tum i månaden, hade man funnit origtigheten af detta

antagande.

Och åter började julens engel hviska tröstens ord

till den stackars lärde och intala honom, att han skulle

stuka sin brasilianske kollega med någonting ännu

långsammare än hans snigel och till den ändan skicka honom

handlingarne i ett svenskt rättegångsmål, som genomlupit

alla instanserna.

Alen Asmodeus hånlog och sade: »Den gubben går

inte; ty den svenska kurialstilen är så torr, att alltihop

skulle afdunsta på vägen.»

Då skylde julens engel sitt anlete och grät.

En sådan verkan har sanningen äfven i en satans mun.

Och Asmodeus och julens engel gingo länge om-kring på juleqväll utan att finna någon rigtigt lycklig

menniska.

De träffade en löjtnant, som fått ett sparbanksiån och

vunnit femtio kronor på vira, men han plågades

jem-merligen af liktornar, emedan han ville kokettera med

små fötter.

En handlande, öfver hvilken lyckans håfvor

strömmat i form af rikedom, helsa, framgång och medborgares

aktning, funderade ändå på att lemna denna verlden

medels en snara i kakelugnsspjellet, emedan hans svärmor

mot all förmodan lyckligen genomgått en operation för

svullnad i tungan.

En liten söt flicka om elfva vårar, som länge varit

lycklig i den tron, att hon hade den största och

beskedligaste dockan i verlden, sörjde öfver att hon fått höra,

det på en tron uppe i ett litet nordiskt, sillproducerande

land satt en docka, som var mycket större och mycket

beskedligare än hennes.

Asmodeus log och julens engel förtviflade. Slutligen

fingo de se ett ljus glänsa till i ladugården vid en liten

bondgård. Deruppe på höskullen stodo Pelle och Lisa och

nappade ut doftande klöfverhö till nattfoder åt kossorna.

O hvad de skrattade och pratade! Och så ibland,,

när kölden bet för hårdt eller hjertat slog för varmt, jag*

vet inte rigtigt hvilket, lade Pelle armen om Lisas lif och

tryckte henne intill sig, och då lät det alldeles som om

det smällt till en liten smula under den stora hufvudduken.

Asmodeus mörknade, och julens engel log. Här

hade de träffat på ett par, som inte voro ledsna af sig.

Men mörksens tjenare tyckte ändå, att han skulle göra

sin pligt, och så gaf han sig i tal med Pelle:

»Fy tusan hvad här ä’ kallt i detta rucklet.»

»Ja’ har Lisa å fårskinnspelsen å värma mej mä.»

»Du är allt fattig som få, min stackars gosse!»

»Men stark och glad som ingen, lille herre.» »Ar du säker på, att Lisa blir dig trogen alltid.»

»Här ä’ Gu ingen likare, som frestar ’na.»

»Du får allt slita och släpa rysligt, din stackare.»

»Ja dä blir matlust å dä, ska herrn begripa.»

»Lifvet är tungt.»

»Men Lisa ä" grann. — Akta sej, så herrn inte får

hökroken i skallen.»

Nu var det sent på qvällen, och våra båda vandrare

beslöto att gå hem och lägga sig: julens engel vid

huf-vudgärden hos en knoppande ungmö, som i rosiga

drömmar såg honom omklädd i frack och lackerade stöflar

med hennes balbok i handen; Asmodeus hos en gammal

förstockad ungkarl, som inte hade stort bättre hjerta än

han sjelf.

Men först slog engeln klatsch med vingarne och sa:

»Du blef stukad till sist ändå, min gosse!»

Då gned Asmodeus sin bockfot mot den röda

tri-koten och mumlade:

»Ja, här fins menniskor, som äro så dumma, att

de inte ens ha vett att känna sig olyckliga en gång.»

Punschglasets memoirer.

Det var för mycket länge sedan en gång, då jag

under mina vandringar ute i marken träffade på

skärf-vorna af ett sönderslaget punschglas, hvilka lågo i

gröngräset och förargade sig öfver, att de nu måste låta sig

kyssas af sniglar och daggmaskar i stället för af vackra

underlöjtnanter, väl förståndige vice häradshöfdingar, lärde

skoladjunkter, behändige handelsbiträden och vid festligatillfällen t. o. m. af väna tärnor, som gingo utför med

hjertat och inför med tåspetsarne.

Jag kände inte rigtigt igen det der punschglaset,

men som jag varit i sällskap med de fleste af dess slägte

i södra Sverige, och man ju dessutom bör vörda olyckan,

lyfte jag på hatten och sa’ på latin:

»Salve serinissime spiritus rector!»

Hvarpå den största skärfvan svarte så vänligt hon

kunde:

»Dra åt h—e!»

Jag försäkrade, att jag gerna skulle velat stå till

tjenst med så lite, men undskylde mig med, att

topografiska kårens kartarbeten ännu icke så framskridit, att man

säkert visste vägen, och för tillfället funnos hvarken

krö-gare, balettdivor, »der Blaue Wolf» eller resepredikanten

Fransson att tillgå såsom vägvisare.

Föreslog i stället, att det gamla glaset skulle berätta

mig något ur sitt händelserika lif.

Och glaset berättade:

Ömma föräldrar vilja sällan, att deras välartade barn

skola taga kondition på värdshus i anseende till de många

frestelser och faror, för hvilka de der äro utsatta.

Värdshusvärdarna respektera dessa känslor och nöja sig i ädel

försakelse vanligen med den slarfvigaste, snäsigaste och

otrefligaste delen af menniskors barn till betjening. Det

kostar mindre och gör derigenom värdens pung tjenligare

för denna jorden. Det uppöfvar tålamodet och gör

derigenom gästernas sinnen tjenligare för himmelen.

Äfven till glasbrukets barn sträcker sig denna

källar-värdarnes förkärlek för secunda vara. En bränning glas,

i hvilken färgen icke blifvit rigtigt klar, tjockleken fallit

ojemnt ut och fotterna lida af någon liten omärklig

vindhet, har alltid goda utsigter att komma på en andra

klassens restaurant.

Allting här i verlden har sin orsak och sin verkan.Amor är blind och kommer derföre ofta till gamla

gummor, jag var sned i grepen och kom derför till

källarmästare Pettersson.

Och skall jag säga herrn sanningen, så fann jag der,

att lifvet är bara uselhet och att den smula glädje, som

fins deri, ligger och gömmer sig som en sötmandel i en

sexkannegröt.

Samma afton jag och mina elfva syskon kommo

der i huset, var der slutbal med stadens danselever. Der

var lif och lust och lekande fröjd; alla barnen voro glada,

lockar flögo, ögon blänkte, skoband brusto, fiolisterna

svettades, småflickorna föllo i skratt och smågossarne i otakt.

Jag och syskonen voro ju heller inte annat än barn,

der vi stodo på bufteten jemnt åtta dagar efter vår

födelse i glasugnen. Också nickade vi muntert mot

hvarandra, så att det klingade helt gladt från vår lilla bricka,

under det två dussin stadiga ölglas, som sett mera af

verlden, stodo bredvid oss, tröga och dåsiga som gamla

kammarråd på embetsrummet.

Så var der en liten flicka, som var vackrare än alla

de andra tillsammans. O, hvad hon var varm efter

dansen, hvad det bruna håret gnistrade och näsborrarne

vidgades, då hon, väntande på sin tur i frangaisen, stod

och log och lekte mot golfvet med spetsen af sin hvita

sidensko!

Så kom hennes pappa, tog lillan vid handen och

förde henne fram mot buffeten. Ack, hvad vi voro

afund-sjuka på hvarandra i ovissheten om från hvem af oss,

som den lilla elfvan skulle kyssa bort några droppar.

Jag blef den lycklige och uppsnappade i förbifarten den

blick af oändlig kärlek, som den öfverlycklige fadern gaf

sin lilla flicka.

Fjorton dagar derefter hängde pigorna hvitt för

fönstren, satte hvita öfverdrag på soffa och stolar i

restau-rantens förmak och radade upp konfekt med svarta kara-mellpapper på långa brickor. Våningen var hyrd för en

begrafning, pigorna sågo dystra ut, som om de väntat

sig särskilda drickspengar derför, och källarmästaren sjelf

lade sin panna i djupa, ordentliga veck, som om han

tänkt sätta upp hvart enda ett på räkningen.

Sedan kom han, som hade bestält alltsammans, och

skulle se efter, att allt var i ordning. Det var en äldre

herre med nedböjd hållning, och konvulsiviska snyftningar

skakade hela hans gestalt. Så kom han att vända

ansigtet mot buffeten och jag såg —• den lycklige fadren

från barnbalen fjorton dar förut.

Lillan hade ätit glage strax på dansen och blifvit

kall under hemvägen, följande dag lågo »de små

cendril-lonsfötterna med ett perpetuum mobile i hvarje tå» —

som dansläraren så prydligt yttrat — och skälfde i

febersmärtor under sängfilten, och nu slumrade hon så godt

i en liten hvit kista med guldstjernor på locket.

Stackars far! Jag hörde skänkflickorna säga, att

man nästan fått bära honom från grafven.

Efter tre veckor träffade jag honom vid ett spelbord

inne å schweizeriet, och hade hans lilla flicka så många

englar omkring sig, som hennes sörjande pappa då

kommenderade fram afgrundsandar, när betarne gingo för

högt, så var hon i godt bevar.

o

Ah, min herre, menniskan är ett uselt ting, fullt ut

lika bräckligt och bristfullt som secunda glasvara med

sneda grepar!

En dag på vårsidan kom källarmästare Pettersson

in i stora salen, stannade framme vid ljuskronan och

ansträngde sig alldeles vådligt med att se ut som en general

på ett slagfält. Så kommenderade han fram 150 af mitt

slägte, tre stora bålar och en här af sodavattensflaskor,

den ingen räkna kunde.

De vid stadens läroverk nyblifne studenterna skulle

ha fest på qvällen. Det finnes fyra tillfällen i mannens lif, då han är

stolt som en kung, icke vill byta öde med någon och

blickar ned på jorden såsom från ett fågelperspektiv.

Det ena är när han lemnat sockorna och får sitt första

par stöflar, det andra när han för första gången hör egen

klocka knäppa i västfickan, det tredje när han tagit

studentexamen, det fjerde när han fått ja af den första

fästmön.

Ty nu för tiden gifter man sig aldrig med »den första».

Blefve han än sedan riksdagsman för Sorunda, trots

-origtigt förnamn på valsedlarne, eller ständig stipendiat

i svenska akademien för en för 25 år sedan utförd

öfver-sättning, som ingen menniska läst, — han skulle dock

aldrig mera känna sig så lycklig.

Och de unga studenterna kommo och svärmade

kring i källarsalen under jublande fröjd, och fränder och

vänner tryckte lyckönskande deras händer, och det fanns

icke en af de hvita mössorna, som icke ännu var hvit

och fläckfri och jungfrulig som nyfallen snö.

Och primus fattade min sneda grepe och höjde mig

på senfull arm och utbringade ett lefve för dagen, för

studentlifvet, för framtiden, hoppet, ljuset och glädjen, ja,

för allt detta, som fyller hjertat, då man är aderton år och

nyss slungat sin gamla gymnasistmössa öfver skolplanket.

Det var en vacker yngling, oförderfvad och full af

hänförelse, och det föll icke ens någon af de gamle

lektorerna in att dra på munnen, då han i en hast förvandlade

mig till en löftets bägare, vid hvilken han svor att egna

hela sitt lif åt ljusets och sanningens tjenst, åt vetandets

idrott på ännu obrutna banor, och att aldrig låta

lefve-brödet träda i förgrunden framför lefnadsmålet.

Några år efteråt fick jag följa med min moster

kaffekannan och »en half af Bergens bästa» in i ett af

de enskilda schweizerirummen. Der voro ett par

landt-junkare och en tjock, rödbrusig länsman, som med verkligvältalighet utvecklade, huru trion skulle kunna »sko sig»

på utredningen af en kullbytterad affärsväns konkurs.

Jag fick äran blifva länsmannens glas, passade på

att titta honom in i ögonen då han drack, och skälfde

ofrivilligt till, så att han spilde ett par droppar på västen

— ty det var »primus», ljusets kämpe, forskningens heros

in spe . . .

Jag var ju bara ett stackars skefgjutet punschglas

(secunda), men jag rådde inte för, att jag fick min första

remna då. Ser ni, här, just här uppe vid kanten!

Sedan gick den ena dagen med den andra. Värst

var det att höra på alla de dumma skältalen, såsom när

stadens riksdagsman, hvilken på riksdagen visat sig inte

vilja offra ett öre för häfdandet af rikets sjelfständigliet,

stod på kungens födelsedagsbal och med tårar i ögonen

talade för det »kära, älskade fosterlandet», eller när

roddklubbens halfrusiga medlemmar, hvilkas hustrur alltid sutto

ensamma i hemmet och hade tråkigt, famlade fram till

bålen vid slutet på gillet och utbringade en varm och

glödande skål för »qvinnan», eller då någon gammal

bond-plågare fått kungligt nådevedermäle, för det han i

respektive 25 eller 50 år förstått att lotsa sig fram mellan

strafflagens paragrafer.

Men en qväll, då fabrikör Barkengren hade hyrt

smårummen för en familjefest och med af rörelse

skälf-vande stämma bad »de närvarande med honom förena

sig i en tacksamhetens och den sonliga kärlekens bägare

för hans fru svärmoder», då blef det för mycket för ossT

och sex af mina syskon sprucko af skratt.

Slutligen var blott jag och ett par af de mina

qvar af hela dussinet. Vår form var icke heller längre

modern och vi användes blott, då det var fråga om att

servera mycket tarfiigt folk i utvärdshusets trädgårds

af-lägsnaste bersåer.

En afton i slutet af förliden Juni månad slängdeskänkjungfrun mig och en kamrat samt en halfva

Cederlunds på en bricka och bar oss långt ut i trädgården.

Der satt den unge skräddarmästaren och stack sina

spindelben under trädgårdsbordet och sin arm om lifvet

på sin unga, vackra hustru och sina små hvassa ögon

in i hennes rosiga anlete.

»Vars’go!» sa skänkfröken.

Men de hörde henne inte, för si de hade varit gifta

i bara tre månader.

»Nöt!» mu mlade skänkfröken.

Alen den lille skräddaren hörde inte det heller. Han

hade öfver hufvud på den sista tiden inte hört på någon

annan än sin Anna och mistat två bra kunder, för det

han satt häradsskrifvarens landstatsknappar på majorens

uniform.

»En krona!» skrek skänkfröken, och då vaknade

skräddaren upp så pass, att han kunde taga fram sin

tunna plånbok och betala.

Och en stund efter det skänkfröken var gången och

lille skräddaren tömt mig ett par gånger, tog hans Anna

honom om kinden, drog ned hans hufvud i jemnhöjd

med sitt eget, rodnade förfärligt och hviskade något

mycket, mycket tyst i hans stora, röda öra med messingsring

i nedersnibben för den svåra tandvärkens skull.

Inte hörde jag, hvad de sade, men något roligt

måtte det ha varit, ty båda sågo så innerligt lyckliga ut,

och så frågade skräddarn Anna, om hon »bara trodde, att

det fanns plats för en liten vagga i den trånga kammaren?»

När de sedan gingo, välte skräddaredrummeln

omkull bordet, så att jag blef krossad, som ni ser mig nu,

men det gjorde då detsamma, ty jag hade ändå i mitt

lif fått se ett par rigtigt lyckliga tosingar.

Och värdt detta slutet på bägarens saga. ”Repetition,”

»Direktören bad mig helsa och säga, att fröken skulle

komma ned på teatern redan kl. 7 till repetition.»

Den gamla "reqvisitan försvann, och hon, som skulle

repetera kl. 7, var ensam i madam Jönssons lilla mörka,

tarfliga ’förmak’, som hon hyrt för 14 dagar, ty så länge

skulle teatertruppen ligga qvar i staden.

Klockan var bara x/2 6 och rollen kunde hon,

novemberhimmeln var redan alldeles mörk, regnet störtade

ner, så att hon kunde inte ha något nöje af en

promenad, och ingen menniska kände hon för resten, som hon

kunde gå till i den lilla staden.

Kamraterna förstås, men till dem går man, då man

vill låna krås till ’Tartuffe’ eller skor till "Cornevilles klockor’

eller höra skandaler om de andra kamraterna, men inte

då man hade ledsamt och vill muntra sig en smula, eller

behöfver lite vänligt deltagande. Teaterkamrater äro inte

af den sorten, inte.

Men der var ödsligt och mörkt i madam Jönssons

förmak; den usla lilla lampan kastade en osäker, darrande

dager öfver de perlfärgade stolarnes nötta öfverdrag, och

evangelisten Johannes i lithografi inom glas och ram såg

mildt förebrående och liksom lite afundsamt på aflidne

snickare Jönsson, som prunkade i olja på väggen midt emot.

Man kunde minsann behöfva sig en cigarr och ett

par glas punsch. Madamen stälde om båda delarna; hon

hade haft teatermenniskor inackorderade hos sig förr,

och att damerna drogo några bloss då och då och

läppjade lite på Cederlunds brygd, föreföll henne lika

naturligt som att salig Jönsson rappade om henne sjelf, då

han kom onykter hem om lördagsqvällarna.

Och fröken —n satte sig ned att meditera. Hvarför hade hon egentligen fått den der rollen,

Annas moder i "Vermländingarna ? Vid alla de sällskap,

hon varit förut, hade hon ’gjort’ Anna sjelf, men nu skulle

den lilla modisten, som de fått tag i uti Helsingborg och

som varit med truppen i bara tre månader, "lösa den

uppgiften’. Min Gud, så löjligt, hon kunde hvarken gå

eller stå som en "rigtig teatermenniska’, och då hon vid

repetitionerna i vansinnighetsscenen med prosten skred

öfver golfvet, såg det ut som om hon motat ut en kull

kycklingar.

Men — hon var bara 19 år, och direktören hade

sagt: »Om förlåtelse fröken —n, men jag tror, att hon

passar bättre för det partiet.»

Det var en karl, som visste hvad han gjorde, ty

han hade gjort sin uppkomst såsom cirkusclown och

förstod sig godt på när kamparna blefvo gamla och stelbenta.

Ja, det måste vara så; hon var blifven gammal och

fördes så småningom öfver in i "gumfacket".

Så här på eftermiddagen, när det inte var spelafton

och inte Kråkvinkels jeunesse dorée gaf supé för aktriserna,

då hon var för sig sjelf och burkarne derborta vid

spegeln lemnades i ro, var hon också sina modiga 38 år.

Annars "bara 24’, men det der gick visst inte nu längre.

Hon mindes så väl då hon endast var 17 år och

jemte sin mor, den stackars lungsigtiga komministersenkan,

satt på vindskammaren deruppe i Stockholm och gjorde

blommor. O, hvad hon jublade och sjöng, antingen de

kransar, som växte under hennes händer, voro ämnade

åt lifvets eller dödens brudar!

Den lilla kanariefogeln vände ibland beundrande på

sitt lilla gula hufvud, och den gamle registratorn, somhade sin kupa på samma vind och var nästan lika gul

i synen som kanariefogeln, sade minst sex gånger i veckan:

»Ni borde gå in vid teatern, min lilla vän.»

I början hörde hon det inte, sedan skrattade hon

deråt och slutligen ville hon det.

Men mamma sade, att då skulle hon sjelf dö och

salig Gnoander vända sig i grafven, der han låg på

Kräk-linge kyrkogård, och då kom det naturligtvis inte i fråga.

Men så dog mamma, och en gammal farbror, till

hvilken den moderlösa skref och omtalade det, svarade

i ett långt och ömt bref — hvars hufvudinnhåll var, att

han älskade sin systerdotter innerligt, men var en fattig

karl med två egna barn och bara 9,000 kronors lön om

året — att hans hjerta alltid stod på vid gafvel för hvarje

kär slägting, men att man var trångbodd i den lilla

våningen på endast 7 rum, Vigtiga kyffen, min söta’, samt

att han för tillfället inte kunde göra annat än be den

gode Guden beskydda och bevara henne i den farliga

verlden med alla dess frestelser, ty de 25 kr., som

medföljde i brefvet, dem ville han inte ens nämna, dem

lemnade han så gerna åt den unga flickan, "för hvilken han

intresserade sig på ett sätt, som endast blodets högt

talande röst kan förklara’.

*

Dagen efter mottagandet af denna hjertevarma epistel

fick hon audiens hos den store direktören för den lilla

scenen å en af hufvudstadens sekundteatrar.