Västerut. Skisser och noveller

Västerut. Skisser och noveller

HILMA ANGERED STRANDBERG:

VÄSTERUT

AKTIEBOLAGET LJUS

STOCKHOLM 1907STOCKHOLM 1907

STOCKHOLMS BOKINDUSTRI-AKTIEBOLAGINNNEHÅLL:

En af den äkta sorten.................Sid. 1

En petition............................................» 9

Från yttersta skären ..................................„ 26

Nitälskan..............................................„ 41

När kungen väntades....................................55

I Lodde..............................................> 69

Ett lefnadslopp........................................» 83

På höstsidan..........................,, 93

Rönnen i fjällväggen ..................................„ 117

I vårtid................................................„ 130En af den äkta sorten.

— Nej, inte ett begrepp — inte en aning har folk om,

hvad som menas med välgörenhet.

Fröken Loman sade detta häftigt och högt i fru

Svart-felts röda salong. Hon slog till och med sin ena handske mot

flatsidan af sin bara hand och sköt sedan upp baretten ett

stycke i pannan.

Fru Svartfelt satt och strök med fingret öfver sin vackra

plyschbordduk och såg ned med ett ironiskt småleende. Hon

svarade i dämpad, artig ton, afsedd att lugna fröken Lomans

öfverdrift:

— Du får då väl medge, att det åtminstone är lite

malplaceradt att komma med det här i sta"n, jag tror ändå

det ska vara någorlunda allmänt erkändt, att X. är ett

ovanligt välgörande samhälle, tidningarna lär väl allt ha vackra

summor att uppvisa — inte sant, snälla Ellen? tilläde hon

och såg upp under fåfänga försök att se så allvarsam ut, som

den gamla skolkamratens ifver kräfde. Paradoxen låg i för

öppen dag.

— Ne-ej — det ges inte nog, Louise. Det skulle vara

mycket, mycket mer, för man har inte rätt att ha till den grad

mycket öfver, som fallet är här, just här.

— Inte rätt?! Förlåt Ellen lilla — men — du är

verkligen lustig! Om jag vill gå och gräfva ned en million på

sjöbotten, så har jag väl rätt, när pengarna ä’ mina.

— Jag menar naturligtvis: inte moralisk rätt. Hvad

betyder en hundralapp här och en hundralapp där, det är

ändå bara af sitt öfverflöd man ger. Jag är säker på, att när

man sammanräknar alla de där småposterna, så är det inte

så mycket, som man tror. Det är få, som tar sig så när,

att det käns.

Fru Svartfelt kunde nu verkligen inte hålla sig lugn.Hon sade med hela öfverlägsenheten hos den, som vet,

att han har sakförhållanden på hand:

— Åh, min lilla vän, jag försäkrar dig det räcker till

med spring på kontoren, det där har du ingen kännedom

om — bevara mig väl, det drar till summor, så man kan

häpna vid det. Bara Gustafs konto i fjol — jo jag tackar!

det var helt enkelt en resa till Tyrolen, som stod där under

»Borigifvet».

— Nog hade ni haft råd att resa dit ändå ?

— Å-åh vet du, det är inte så goda tider häller. Och

om vi också händelsevis ha råd till det, så skulle det kunnat

vara så, att vi inte haft det. — Men till listor och så’nt får

det minsann inte fattas.

Fru Svartfelt drog upp ögonbrynen och såg ut, som om

hon, fastän fulla skäl förefunnes till att vara kränkt, dock

tagit sitt parti att resignera.

Det blef ett ögonblicks tystnad, hvarefter hon tilläde:

— Förresten — menar du, att man ska lefva som

tiggare för att få det nöjet att låta tiggare lefva, som man själf

gör? för det blir följden.

— Det är många steg emellan att lefva som tiggare

och att inte försaka det minsta för att ge bort.

Fröken Loman talade kort och andades häftigt.

— Det är ändå retsamt att höra, utbrast fru Svartfelt

med skarpa, röda fläckar på kinderna. Ja, förlåt snälla Ellen,

men du har så lite reda på, hvad du säger. Jag kan till

exempel tala om för dig, efter vi kommit därhän, att på vår sista

supé nu, så drog vi in både ostron och sauterne — och du

vet ändå att en supé utan sauterne här! — nå, herre Gud,

ja, både Gustaf och jag ansåg, att vi borde göra det och

i stället ge till »Föreningen för anskaffande af leksaker åt

Zulukafferbarn», du vet den där som prinsessan står i

spetsen för. Och jag skulle kunna berätta dig ändå mer — visst

inte för att skryta, men du bör veta lite innan du dömer,

snälla Ellen. Jo, vi har verkligen talat om att inte tillbygga

Monte Bello i år, vår lilla villa därute i skärgården — och

det behöfs ändå mycket väl, vet du. Vi ha bara bufvudvillan

och en ynklig flygel, och ska’ man nå’ngång ha sitt umgänge

därute och göra det någorlunda festligt, så försäkrar jag dig

— det ä’ försakelse.

Fru Svartfelt ville inte skryta, inte beklaga sig, men

saken talade för sig själf.Det flög ett småleende öfver fröken Lomans drag, medan

hon långsamt knäppte igen sin kappa och vek ihop ett papper,

som legat öppet på divanbordet.

En varm, strålande vårsol sken in i rummet, och i

ljusfloden dallrade en skimrande vägg af dam. De svällande

sidenchäslongerna glödde som drufsaft, taflor och massor af

dyrbara konstsaker framträdde färgrikt i den klara

belysningen, prismorna i den praktfulla ljuskronan skiftade starkt,

och fat med nyutslagna rosor spredo en mild doft. Genom

damastportiérerna såg man en fil af vackra rum, alla belysta

af samma lifliga middagssol, som dansade om på mattorna.

Luften var mättad af en ljum, söfvande vårlighet,

hvil-ken fort smög sig öfver den ovaksamma, trängde mattande

genom alla leder, lade sig öfver ögon, tankar, känslor och

sakta utjämnade allt: behagligt och obehagligt, svagt och

starkt, så att det hela blef till någonting midt emellan — hälst

till en fredlig, medgörlig tomhet i hjärnan.

Med en liten rysning rätade fröken Loman på ryggen och

såg sig nästan skyggt om. Därpå sade hon sakta:

— Du menar väl ändå inte, att sådant där är

försakelse — inte i ditt hjärta Louise?

Fru Svartfelt ordnade vecken i sin klädningskjol och

svarade icke strax.

Så kastade hon hufvudet tillbaka bestämdt

— Jo, vet du hvad Ellen, det får nu vara förnuft med.

Det som är försakelse för mig, är naturligtvis inte försakelse

för min tvättmadam. Du kan väl ändå inte mena, att när

försynen gjort mig rik, så ska samma norm gälla för mig som

för andra.

— Du håller dig till ytterligheterna, jag vill bara att

mycket, mycket större procent skulle afgå från de rika.

— Åh vet du: skatterna ligger mir.sann öfver en, det är

förfärligt rent af, hvad säger du om en sådan liten nätt summa

som 5,000 kronor? Fem—tusen—kronor i skatt du!

— Det beror naturligtvis på inkomsten.

— Nåja — låt vara.

— Nej, visst inte, låt mig säga till exempel: Har jag

100,000 kronor om året, så är det alldeles för lite att ge

ifrån sig 5,000 kronor i skatt och så kanske 10,000 kronor i

välgörenhet — det är för lite. Jag begär inte, att den som

har 200,000 till exempel ska lefva på 10,000 som en vanlig

bärgad familj, jag går inte så långt, men jag begär, att ingen

ska lefva upp mer än 50—60,000, det gör jag. Med detkan han resa, ha bekvämt, njuta af lifvet, verkligen njuta,

inte tillfredsställa nycker och dårskaper — återstoden är inte

hans.

— Men kära Ellen--

Fru Svartfelt afbröts genom inträdet af sin man, åtföljd

af en elegant och vacker ung fru.

Grosshandlar Svartfelt var en lång, mörkskäggig herre

med ett förbindligt sätt. Han hälsade leende på fröken

Loman och vände sig därpå till sin fru.

— Jag råkade på fru Hanley i trappan, och vi

undrade, hvad som stod på, damerna hördes så lifliga —

jag tyckte till och med jag uppfångade så torra ljud som

siffror, aj, aj fröken Loman, är det nu åter någon

människovänlig fruntimmersförening, som —

— Vi talade om förmögenhetsvillkor, sade fröken

Loman något kort.

— Ja, ni kan tro Ellen går åt oss stackare, skämtade

fru Svartfelt, som nu endast var den älskvärda värdinnan.

— Fröken Loman är visst med i många välgörande

föreningar? sade fru Hanley en smula matt och slog upp

sina vackra ögon.

— Fröken Loman är ett mycket energiskt ungt

fruntimmer, som ifrar för samhällets förbättring, sade

grosshandlaren artigt med en liten skämtsam ironisk bugning.

— Ja, hon vill att vi alla ska vara lika rika, vi talade

just om det, inföll samtidigt fru Svartfelt och skrattade.

Fröken Loman var blossande röd. Nu sade hon lågt

och framtvingadt:

— Ja sa’ inte så alls, Louise. Jag sa’, att ingen borde

få lefva upp mer än ett visst maximum pengar om året,

återstoden skulle han ge bort.

— Såå, det var en sträng lag, fröken Ellen.

Grosshandlaren satte sig leende tillrätta i kåsösen.

— Törs man då fråga, hur mycket fröken tilläte en

stackars dödlig att offra på sin anspråkslösa tillvaro?

Ellen Lomans kinder brände, då hon lugnt sade:

— Ingen borde göra af med mer än omkring 60,000

kronor högst, om han också ägde millioner i räntor och

aldrig så stora affärer att omsätta — med det kunde han lefva

ett njutningsfullt lif.

— Och resten?

— Resten skulle han ge ifrån sig.

— Nå, men fröken lilla — grosshandlaren var mycketroad — det är nu någonting alldeles subjektivt det där att

njuta. Fröken njuter kanske af en tur i hyrvagn en timme

om dagen eller en resa på andra klass till Paris emellanåt.

Men fru Den måste sitta i sin egen sidenklädda landå

för att finna det värdt att lefva, och herr Den måste kunna

anlägga milslånga järnvägar eller spela bort små

förmögenheter då och då, annars skulle han tycka att tillvaron vore

en jämmerlig tillställning.

— Nej — det har han inte rätt till, det är bara nycker,

det kommer af att ha för mycket pengar, det är inte något

en normal, frisk människa kan finna njutning i, det är

osundt. Jag är med på det där egna åkdonet, det skänker

en viss frihet, men öfverlastning i något afseende kan

man inte njuta af — det är bara falska begrepp.

— Men herre Gud, fröken lilla, om jag nu råkar till

att ändå inte vara det minsta nöjd med —

— Så borde herr Svartfelt lära sig det.

— Jaså, då borde jag lära mig det!

Grosshandlaren skrattade, hans fru skrattade, och fru

Hanley smålog mildt åt dessa vilda idéer. Fröken Loman

kunde man ändå få sig ett godt skratt åt ibland, det var

riktigt uppiggande.

— Och fröken, som dyrkar friheten, måttade herr

grosshandlaren, nu segerviss.

— Detta är äkta frihet och frihet för alla.

— Vi kommer hvad det lider in på människosläktets

omskapande, tror jag. Människan lär väl ändå bli sig lik,

fröken lilla.

— Nej, hvarför det, herr Svartfelt? Det är just det hon

inte borde, jag tror på framåtskridande.

— Fröken tycks visst tro på det tusenåriga riket —

fan så långsamt, ber tusen gånger, går det åtminstone.

Grosshandlarens mörka ansikte var idel leende.

— Ja, å propos reformer, inföll fru Hanley med sin

milda släpande stämma — så borde de då verkligen företas

från grunden, jag menar med barnen, ja, jag menar med

de här folkskolorna. Det är förskräckligt vet herrskapet,

jag hörde nyss mina barns informator tala om, att de

fattiga barnen där får lära sig till och med bättre än i

vanliga skolor. Han kom just hem och berättade, att de där

ungarnas svenska krior hade varit mycket bättre än

i elementarskolan, både till språk och innehåll, sa’ han.

Det ä’ ju ändå förskräckligt — tänk, när de kommer ut ochska’ börja arbeta, hvad de ska’ bli högfärdiga och så

olyckliga sedan, så är de inte nöjda med sitt tarfliga

kroppsarbete. Nej, de kunde ju lära sig att läsa och skrifva, för

det kan behöfvas för alla människor nu för tiden — och räkna

kan nog också vara bra vid torguppköp och så där, jag

sa’ just till min man; det är riktigt behöfligt, att det

kommer en reform.

Grosshandlaren såg lite förlägen ut, fröken Loman

svarade lugnt:

— Meningen är naturligtvis, att bildningen skulle

uträtta detsamma hos alla människor: att de lärde sig förstå,

att det ena arbetet är alldeles lika godt som det andra. Man

ska bli, det man passar för — om skomakarens son passar

till statsråd, så skulle han ha alla de yttre förutsättningarna

klara för att utan att det vore en märkvärdighet — bli det,

och om statsrådets son hade fallenhet och lust för att bli

skomakare, skulle han naturligtvis bli det.

Skrattet brast löst. Fru Svartfelt sade:

— Åh, vi ska ju inte gå till sådana där omöjligheter

och öfverdrifter.

— Hvarför det? Menar du att yrket är oaptitligt? Det

är bara en gammal vana — för min del kan jag inte tycka,

att det är smakligare att obducera lik till exempel.

— Ne-ej det förstås, men kära Ellen, alltid har väl en

statsrådsson fått så mycket bildning att han —

— Kunde duga till ämbetsman, menar du? Ja, ja,

det kan så tyckas.

— Usch, du rider så på ord så! Jag menade — jag ville

säga, att vanor och bildning och sådant där. Inte kan en

fin karl lefva tillsammans med skomakare.

— Nej, sådana kan naturligtvis skomakarne vara.

Jag menar inte obildade skomakare, inte sådana de nu

tyvärr mestadels äro, då passade naturligtvis inte

uppfattning och åskådningssätt ihop å ömse håll. Men vi gick ut

från skolor och barn — låt alla barn öfver en bank få

samma undervisning till en viss punkt, låt se’n hvar och en

välja sitt yrke: de som ha lust att läsa, de fortsätta, de som

luta åt praktiska håll, de gå ut i världen. Det blefve ett

sundt lif.

Fru Hanleys stora ögon öppnades vidt:

— Men, snälla fröken, skulle de inte bli studenter —

våra, menar jag?

— Hvarför det? Hvad ska vi med den myckna lär-domen, fru Hanley? Det var som fru Hanley så sant

anmärkte nyss, fast jag vill gå lite längre i lärdomsämnen,

medger jag, vi bli inte lyckligare för det, när vi inte ligger

åt boken. Förresten skulle då alla hederliga hem bli

bildade och kunna bilda.

Fruarna visste inte, hvad de skulle säga. Det hade

kommit så i ring det hela. Fröken Loman hade visst inte

förstått.

Men så vände hon sig tvärt till herr Svartfelt, som hade

sutit tyst och hört på — och afbröt ämnet med att säga:

— Jag får ju räkna på ert namn för den här listan?

Jag ämnade mig just ned på kontoret

Grosshandlarens leende min försvann.

Han tog papperet och ögnade igenom det.

Fruarna började nu taktfullt ett samtal på två man hand.

Grosshandlaren öfvergick från den skämtsamma ton, som

ämnets beskaffenhet förut betingat till värdigt allvar.

Han drog sin stol närmare fröken Loman och sade

dämpadt och allvarsamt:

— Inte för pängamas skull, fröken, men detta strider

mot mina grundsatser. Här tycks nu vara meningen kan

jag se, att fattiga sömmerskor skulle om somrarna få njuta

landtluft och bättre diet m. m. Nå, det låter ju vackert —

men det finns en annan sida af saken, mycket betänklig,

vet fröken. Experimentet har företagits i andra land och

visat sig innebära stor risk. Det finns nu till exempel en

mängd — och här vore ju isynnerhet fråga om sådana?

som sitter i sina hem och arbetar. Nå, låt dem nu komma

ut och friska upp sig och få det bättre en tid, hvad blir

följden, tror fröken? Jo, när de kommer hem igen, så

smakar inte längre det fattiga rummet, den dåliga maten,

instängdheten från morgon till kväll. Och så har man

missbelåtenheten framme — som nu griper omkring sig med

så förfärande fart bland arbetsklassen.

Herr Svartfelt talade med allvar och fasthet.

— Nej, se fröken lilla, sade han och rätade på sig —

det är nog vackert att vara välgörande, men det får vara

lite förnuft och lite praktiskhet också, man får se på det

stora hela.

Fröken Loman svarade ingenting. Hon såg på honom

ett litet tag, så steg hon upp och sade, vänd från honom:

förlåt att jag besvärat herr Svartfelt.

Därpå tog hon afsked af fruarna.Stämningen var en smula besvärad.

För att höja den inföll herr Svartfelt, nu åter i

skämtsam ton:

— Nå, fröken Ellen, vi kom aldrig till slut på vårt

resonnemang. — Om nu de stackars kapitalisterna inte få

lof att använda mer än en bråkdel af sina inkomster, hvem

ska’ ha återstoden då?

Fröken Loman gjorde först en rörelse som för att låtsa

sig icke höra men öfvervann sig och sade lugnt:

— Kommunen eller enskilda förstås.

— Jaså. Nå, hur tror fröken att X. till exempel skulle

komma att se ut då? Det blefve visst lite trist — för inte

vore det väl meningen att bygga upp vackra hus och köpa

konstsaker och göra försköningar och sådant med de där

medlen ?

Det blef tyst ett ögonblick.

Så lyfte Ellen Loman plötsligt upp hufvudet och brast

ut med låg, skälfvande stämma:

— Så fick världen vara det förutan — man kanske

också gick miste om — fattigvårdspalatsen — och

pästhär-darna då. Jag vet ingenting annat än att det finns pängar

på ett håll — och på ett annat folk som hungrar och

fryser — och lider och tiger. Jag vet inte mer, men jag

kan aldrig lära mig förstå, att det ska vara så, herr

Svartfelt.

Hon gick Ut med en tyst hälsning.

När grosshandlaren kom tillbaka efter att ha följt henne

till dörren, kastade han sig ned på en stol, ryckte hastigt

på axeln och sade småleende till damerna:

— Jo, den är god! Riktigt en af den .äkta sorten.En petition.

Vid frukosten kom kyrkoherde Näslund öfverens med

sig själf, att han skulle begagna tillfället och efter gudstjänsten

i dag förehålla sina socknebor deras plikt och skyldighet

med afseende på den till församlingen ankomna

petitions-listan om utrotande af osedlig literatur.

— Sveriges ädla rättsinniga folk — stort och mangrant

— ädel harm — sin konungs tron — i ödmjukhet — sitt

hjärta? bekymmer — ett skri — gamla märgfulla folk, ett

skri om räddning — nedärfda goda seder — ädla, stora, sköna

— fäders bröst — om helgd för tron, hoppet, kärleken —

trenne lifsmakter — i våra dagar så —

Här stannade tankarna af. Kyrkoherden satt ensam

vid sin hummer och sin lilla aptitsup och hade efterhand börjat

tänka ifrigt och patetiskt odi delvis halfhögt under ett lifligt

minspel, delad mellan hummern och sitt tilltänkta i ädel

stil hållna tal.

Men här brast det. Hummern kräfde hela

uppmärksamheten, han var urtagen och söndermosad på tallriken,

och nu återstod den viktiga tillredningen med peppar, salt,

ättika, olja och muskot. En liten smula muskot. Ty

kyrkoherden hade den egenheten att alltid tillsätta hummer med

muskot — en liten smula muskot.

Och vid denna tidpunkt dog tanken på talet bort.

Försiktigt och noga iblandades de olika kryddorna.

Därpå ihälldes ett halft, aldrig mer än ett halft om rnornarna,

tiodubbelt, en smörgås påbreddes af de runda, smörfria

hvete-kakorna, hvilka bakades hvar morgon och serverades färska

och varma på det Näslundska kaffebordet. Kyrkoherden hade

själf afgifvit en noggrann beskrifning på dem — det viktigaste

var ugnsvärmen, icke för hett! För all del icke för hett, då

kunde lätt det pikanta i smaken gå bort.

Därpå stoppade han bättre ned servietten öfver denstyfva prästkragen, höll ena handen med utspärrade fingrar

varsamt öfver det vackra, grå skägget, och så kom njutningens

korta stund.

Tankarna blefvo nu så klara och varma, de riktigt svällde

ut på breda vingar.

— Ja, ett skri, ett samfälldt skri, »ur svenska hjärtats

djup» var det, ett skri, som barnets till sin fader — landets

fader. Länge nog — i ångest — stigande sedefördärf —

ogudlig — ja — våga utsäga: en djäfvulsk literatur —

bredde sig ut öfver landet, smög sig in i den låges hydda

— rikes salar — förpestade luften — gift — oerfarna sinnen

— slut tålamodet. Han slog sig för sitt bröst: O, herre

konung, fräls oss, vi förgås etc. etc.

Ungefär så ja. Det sista var en lycklig travestering.

Kyrkoherden var lite tvehågsen, huruvida det icke egentligen

vore för högt för massan, detta, men hufvudsaken var nu, att

det skrefs på, sant att säga voro ordalagen mer ämnade för

tidningarna. Kyrkoherden hade en liten misstanke om, att

en vänlig insändare — sådant verkade alltid stärkande och

väckande. För resten kunde han om det gällde säga som

gamle Ivar Blå i världen: det vore icke omöjligt skaka fram

en liten insändare ur egen fatabur.

Det stora Skelanda måste gifva en mängd underskrifter,

det vore en skam för församlingen att stå efter de mindre i

stiftet. Församlingar funnos, hvarifrån icke den lägste

bonddrängs namn fattades. Men de hade heller icke det ok, som

han hade att draga på.

Kyrkoherdens panna rynkades, hummern ville knappast

smaka. Ja, pastoratet var godt, verkligen godt, men det

fanns stunder, då han ändå ägnade en tanke åt att söka

sig bort, så mörkt såg det ut att få den makt öfver folkets

sinnen, som ville till för att samla fårahjorden under kyrkans

heliga hägn. Denna tidens slapphet, som tillät en makt att

vara till bredvid kyrkan, utanför kyrkan, ja till och med

verka i vissa kyrkans syften, den var i sanning

olycksalig. Ty ett var och förblef visst: det som ville fram

utanom kyrkan, utan att stå i dess tjänst, det gick icke

med välsignelse. Kunde man än framvisa frukter, så vore det

dock skenbart blott. Kyrkoherden ville omskrifva ett heligt

ord: Där kyrkan icke bygger huset, där o. s. v. Ja, han

kunde gärna omskrifva det, ty var det icke i grunden samma

sak: Herren och kyrkan?Det var hans kors, hans börda detta. Skulle det icke

finnas något medel? I början var det icke illa

häruppe. Schartauanismen hade gått före och banat väg:

lydnadens, den stränga lydnadens och tuktans jämna väg i folkets

sinnen. Kyrkoherden var nu icke schartauan, men han

tackade sina företrädare för det goda verk, de gjort i

församlingen. Ett måste han beundra hos dessa stränga predikare:

det var den oinskränkta makt de förstodo att tillvälla sig

öfver dessa stackars omyndiga, som aldrig skulle förstå

att gå sin egen väg. Ack, att de ej insågo, hur godt de hade

det af att lämna sig helt i Quds tjänares hand! Ja, i hela

deras lif, enskilda som allmänna, visste schartauanerna att

ingripa, ordna, styra och befalla. Det låg något verkligt sublimt i

detta, att en man ledde allt, till och med viljor och sinnen,

det var något så lagbundet, så storslaget. Och så uppoffrande

— hvad fordrade de väl för allt sitt nit? Endast ett:

blind lydnad. Men var det icke just detta, som var så härligt

att se blomstra inom Guds församling ? Kyrkoherden medgaf,

att han aldrig skulle komma så långt i nit som dessa, därtill

hade han alltför — ja, han visste icke riktigt, hvari det stack,

men han kunde det icke, tyvärr. Kanske ägde han icke

kraften till försakelse.

Dessutom var det en sak, han djupt beundrade hos

dessa väldiga botpredikare: förmågan de ägde att strida

mot den närighet, som är allmogen så egen. Emot

girighet predikade de samt och synnerligen, och ett vackert

bevis på den verkan, deras ord ägde, voro de fyllda

offerskålarna och de i allmänhet stadgade inkomsterna, hvilka

kommo den uppoffrande själasörjaren till godo.

Så var det ja, i början, innan — kyrkoherden suckade

och lade ordentligt igen servietten i släta veck. Och en makt,

som ingripit störande i allt detta, var den icke tillräckligt

dömd genom detta sakförhållande ? Var det ej bevis nog för,

att den ej var af godo.

Kyrkoherden steg upp och borstade varsamt af smulorna

från den fina prästrocken, strök ned skägget och gick till

sängkammardörren. , .

— Har du slutat äta? Jaså, jo, lille Näslund, jag är

strax färdig, gå du bara förut.

Fru Näslund vände sig om från toaletten lite nervöst

Hon var mycket fet och behäftad med en mängd outbildade

sjukdomar, hvarför hon aldrig kom i rätt tid till kyrkan omsöndagsmornarna. De stora, ljusa ögonen stodo stilla i

ängslan, när hon som nu skulle skynda sig. Hon tålde det inte,

alldeles inte, det var för tråkigt med detta beständiga jäkt.

Hon famlade hjälplöst omkring sig och sade med många

af-brott och ovissa tonfall: Näslund lille, jag får ta giggen du,

det är bäst, säg till om den, är du snäll!»

Denna lilla episod upprepades var söndag kl. tre kvart

till tio. Men hvarje lördagsafton frågade kyrkoherden sin

hustru:

— Annette lilla, tror du, du kan gå den lilla biten till

kyrkan i morgon eller vill du åka?

Och svaret var:

— Nej, för all del jag går allt du — när jag bara får ro

på mig så.

I dag ^dröjde kyrkoherden.

— Jag tänkte låta bönderna skrifva under den där

petitionen efteråt, så kanske det är bäst säga till Hanna, att

hon inte sätter på hönan förrän senare, det drar nog ut —

— Ja, söta Näslund, säg du till — kors hvar i all

världen har jag nu? jaså, här ä’ den. Ja, den där listan ja,

ack ja, det är då för väl.

Kyrkoherden gick ut i köket och tog därpå genvägen

längs åkerrenen till kyrkan. Han tyckte om att gå till

högmässan, när det var vackert väder. Det var lagom rörelse efter

frukosten och gaf angenäma tankar, och om det var något,

som kyrkoherden afskydde här i världen, det fick han

verkligen medge, så var det det, som var oangenämt.

Himlen hvälfde sig hög och blå, och luften luktade af

klöf-ver och vildblommor. En sakta vestlig bris svepte öfver hafren

och böjde litet på de knotiga pilarna vid vägskälet. Fjorden

låg som ett ljusgrått band borta mellan bergknaltarna, hvilka

skeno i morgonsolen.

Kyrkoherden gick och tänkte på, att till och med

skärgården hade något, som icke var fult en sådan dag.

Den här salta luften var för resten bestämdt det, hans

mage behöfde, han hade mått så bra, sedan han kom hit

upp. Och så saltsjöfisken: alldeles färsk, lefvande i grytan!

Det var det på en gång hälsosammaste och läckraste man

kunde tänka sig.

Han gick och slog sakta med käppen öfver tistlarna och

kände en stilla glädje genomströmma sig. Något mjukt

och varmt, gungande rytm. ögonen hängde lite envistoch dåsigt fast vid kyrkporten därborta, munnen log, och

tankarna hadle icke längre något bestämdt mål, de omslöto

sväfvande på en gång liksom en mängd sällsamma ting,

hvilka om hvartannat vidrörde hjärnan lätt och

behagligt. Noga benämndt kunde det lyda som så:

hummer med lite, helt lite muskot, högstämda tal,

tid-nigsspalter, ljufliga dofter, medvetandet af en god och lugn

matsmältning, solsken, trygga drömmar om oberoende och

makt utan för mycket ansträngning och till sist en höna, fet

och stekt i grädde med champignoner.

Herre Qud, var det icke egendomligt, att folk kunde

fördystra tillvaron för sig med strid och tvifvel? Hvad ville

de egentligen nu för tiden med sitt missnöje? Åh, bort med

det tunga och dystra.

Kyrkoherden gick och log — själlöst, nästan sinnligt.

Det kunde komma något af faun i hans hela uttryck, han

ägde icke kraft att slita sig ur den dåsiga förtrollningen. Vår

Herre skulle nog förlåta sin trogna tjänare att det mest kom

om söndagsmornarna, när han gick till kyrkan, medan han

smälte den särskildt då läckra och goda frukosten.

På en gång började kyrkklockorna skarpa och gälla

och grepo som ett öronslitande ackord in i själaherdens

otill-låtna drämmerier. Han kände alltid efteråt, att de voro

otillåtna, men kunde för sin död icke hindra att de kommo

igen.

Ett moln drog öfver hans skinande, nöjda ansikte. Han

tänkte litet på sin predikan och andra besvärliga saker, och

när han gick uppför kyrkbacken förbi de nigande och

bockande skarorna, såg han tänkande och allvarlig ut och

hälsade blidt åt alla sidor.

Nej, oklanderlig var ändå icke tillvaron.

Och när han kom in i sakristian, hade allt nyktrat till,

krympt ihop, förvandlats till ett litet envist ord, ett enda litet

ord, som täckte alltsammans likt ett mörkt skynke. Ordet

var folkhögskola.

* *

*

*Slutsalmen dog bort — alla hufvud böjde sig ned, och

det blef en minuts högtidlig tystnad. Middagssolen sken

hett och gassigt in genom de små målade rutorna, en

kvalmig luft steg upp ur de långa bänkraderna, en blandning

af bondens starka utdunstning, härsken pomada, lavendel

och krusmynta.

Småningom började en sakta rörelse längst nere vid

dörren, en och annan tittade upp, tog åt sig mössan, rättade

på hufvudduken och väntade, tills grannen rätade på sig.

Så sågo alla upp med ögon, som blefvo allt piggare, reste

sig och gingo ut på gången. Folk strömmade till från alla

håll, det blef ett smällande med bänkdörrarna, ett harklande,

och hostande och tramp på stengolfvet. Med lif i blickarna

trängdes man mot storgångsdörren, som stod öppen och

liksom blinkade i solen af dansande skuggor från alla susande

lönnblad. Frisk luft slog in, man kunde se ett grått band

längst fram — det var hafvet. Vinden hade blåst upp. — Ä’

ho’ västlig? — hviskade någon och trängde sig fram.

— Så träng då inte så, Sören, du hinner vell ud, ved

je’, ho’ har gått öfver på syd.

Prästen kom andfådd upp på predikstolen, han hade

försenat sig genom att nyckeln till sakristiskåpet, där han

förvarade den sherry och biscuit, han alltid njöt efter

predikans slut, förlagts. Nu fanns ingen tid till långa, vackra tal.

Han fick i hast söka hejda folket.

Det kom med hög, skrikig ton: — Åhörarna — hm —

dagens åhörare uppmanas vänligen att stanna lite, stanna

nu — genast, mangrant — för att i sakristian underteckna

en petition (han skrek efter dem)ren petition — från

K. Maj :t — nej — från svenska folket till K. Maj :t om

utrotande af osedlig litteratur. Varen goda gå in i

sakristian.

Han steg ned från predikstolstrappan men återvände.

— Församlingen ombedes mangrant infinna sig.

Nej, det var icke ett tal som kunde komma i

tidningarna, men kyrkoherden var glad, att han hunnit med det,

han sagt.

Han torkade svetten af pannan. Puh, det hade varit

en ordentlig språngmarsch.

Folket hade förvånadt vändt sig om, de, som voro kvar.

Man såg på hvarandra och tvekade. Karlarne gapade

frågande.

— Hö’ sier’n for no, Lars?— Gu, om je’ vedd je’, Ola.

— De’ ä’ la bäst å gå in.

— De’ ä’ Ia de’. Hölles ger han, Mattson?

— Je’ töckte, han talte om e’ skrifvelse från kongen

— de’ ä’ la kanske om kronjorda.

— No ä’ ’u dom, Mattson, sade hans förståndiga

käring halfhögt och ryckte honom i armen, där hon stod,

snygg och ordentlig med sjalen hopviken på armen. — Du

hörte la, han sa’ inte ett or’ om de’. Je’ hörte grannt

de’ va’ te’ kongen je’. Gå in bare, så får’u la veta’t

riktigt.

Nu kom patron Månsson på Kärbro och trängde sig

fram med Per Elisson, riksdagsman. De logo och hviskade

med hvarandra och sade till några småbönder i förbigående,

att de skulle gå in, det var bara att skrifva sina namn på en

lista, hvilken skulle sändas upp till kungen med bön om förbud

för tryckningen af de nya böckerna, som kommo ut. Det hade

folk gjort öfverallt i landet.

— Må’ de’ no? sade Ola på Döshult och blinkade

småslugt. Jo — de’ kan la’ gå för sej.

— Ja, de’ kan’en la’ ingen skade få åf, medgaf Hans

Månsson dröjande och klådde sig bakom örat.

— Men jaggu, ä’ de’ no’t söletyg å tejne namnet

sitt, ä’ de’, sade Mats i Sörby envist och nickade flere

gånger med hufvudet.

Hans kvinna trängde fram och sade blossande i

half-hög ifrig ton:

— Men ä’u förstörader, Mats, du må väll vede så möe,

att ente körkeherden narrar dej te de’ ondt ä’, du vedd väl,

du får gere, som’a sia’r dej.

Och hon puffade honom fram, detsamma gjorde många

kvinnor med sina karlar.

Och så kommo de in, en efter en, långsamt, och

kvinnorna följde efter och stodo och glänte i dörren från koret, som

snart var fyldt af en rad nyfikna — pojkar och halfvuxna

jäntor och karlar, hvilka icke hunnit fram utan stodo och

sträckte på halsarna för att se, hvad som var å färde.

Kyrkoherden satt framför ett bord, där listan låg blank

och väntade. Bredvid satt v. pastor Algotson. Han var en

liten mager karl med skarpa drag och ett hårdt uttryck i

ögonen. Han var schartauan och känd för att behandla

folket groft och hänsynslöst, mest sedan gamle kyrkoherden

dött, hvilken, ehuru sträng, var en rättvis herre.Det låg något surt, inbitet i draget kring hr Algotsons

tunna läppar. En ond ande hade smugit sig in i

församlingen sista tiden, ett stumt trots liksom, och det

blefve att knäppa till utan vekhet. Det var icke något, man

kunde taga på, men det kändes i luften, i den trumpna

tystnaden, när det blef fråga om kommunala saker och ting,

hvilka förut fallit af sig själfva, emedan prästen velat det.

Det märktes mest bland de yngre. Här om dagen t.

ex. Det var nattvardsgång i annexkyrkan. Han, Algotson,

hade förbjudit Nilsson fiskare nere från Blekvik att gå till

skrift, emedan han svarat prästen uppstudsigt och

oför-skämdt, när denne skulle döpa ungen hans. Prästen

yrkade på, att flickan skulle heta Karin, och fadern ville ha

henne döpt till Konstantia Eleonora, för det ena hette

farmo ra, flickans, och det andra det fartyg han, Nilsson,

seglat med i sin ungdom. Pastorn sade att det var högfärdigt

och Onödigt, men Nilsson blef häftig och svarade, att det

angick inte pastorn med flere ohöfviska ord. När så faddrarne

voro samlade och döpelseakten i gång, öfvergöt Algotson

barnets hufvud med vatten och sade: Jag döper dig — det

var så tyst, att man kunde hört en knappnål falla till

stengolf-vet — Karin. Så såg han skarpt på Nilsson, som blifvit

blek, och därmed var den saken gjord, och ingen kunde

göra något vid det. Men efteråt i veckan tog Nilsson till

att dricka, pich i fyllan mötte han pastorn och sade honom

uppstudsiga ting och grät af ilska.

Därför hade nu v. pastor Algotson förbjudit Nilsson

att komma till skrift sistliden söndag. Men Nilsson hade varit

styf, han infann sig ändå till skriftermålet, och när

natt-vardsgästerna gingo fram till altaret, följde han med och

knäböjde vid ringen.

Kanske hade Algotson förutsett detta, ty plötsligt steg

Johan kyrkvaktare fram öfver korgolvet — ditåt där Nilsson

låg. Och när han sedan vände åter, ledde han i kragen

en stretande, blossande och häpen en, hvilken han knuffade

framför sig och nedsatte i första kyrkbänk. Men, o

bestörtning! Det var icke Nilsson i Blekvik, det var den beskedlige

Kristian i Seby. Nilsson och Kristian lågo bredvid

hvarandra och voro mycket lika och kyrkvaktaren hade gripit

miste.

Efter detta hade Kristian inte kunnat förmås att mottaga

Herrans heliga nattvard, det hjälpte icke att Algotson kal-lat honom till sig på eftermiddagen och förehållit honom

det orätta uti, att han icke gått fram sedan, när han varit

skrifven. Hvad som skett i brådska och misstag var väl

ingenting att bråka för. Allt som hände sände vår Herre för att böja

våra styfva sinnen. Alltid fanns det något, som behöfde böjas.

Sedan erbjöd Algotson honom att få nattvarden enskildt.

Äfven detta sade han nej till. Han kunde vänta.

Hela veckan efter hade Algotson märkt en stel

spänning, isynnerhet bland de yngre, om inte annat något rakt

och mulet i deras hälsningar. Det retade och harmade

honom. Nej, hårdhandskarna på, det var så mycket trots

hos skärgårdsbon, som skulle ned — skulle. Han blef

het i ansiktet, blott han tänkte på det.

Han visste nog förrästen, hvad som stod honom mest

emot.

Och pastor Algotson såg bort på folkhögskollärare Asp,

som stilla och lugn satt med händerna hopknäppta mellan

knäna och tittade ned på golfvet.

Som hade han känt Algotssons blick, såg han upp ett

tag och fäste ögonen lugnt och fridsamt på pastorn, fredligt

men en smula liknöjdt. Det var ett ljust, vänligt ansikte

och ett stilla oåtkomligt väsen på hr Asp. Om en minut

återtog han sin nedlutade ställning.

Nu hostade kyrkoherden och vinkade åt bönderna att

stiga på.

De ryckte framåt en och en, tveksamt och klumpigt

och sågo bakom sig, om icke de andra kommo med.

— Ja, sade kyrkoherden vänligt, ni ser här en lista,

som ni borde teckna under lite hvar, ty det begäres Hans

Maj:ts nådiga bistånd till att göra ände på en svår

lands-olycka vi ha, och som ni inte känna till så mycket förstås,

men som fördärfvat många människor och sprider osedlighet

och ogudaktighet rundt om i landet. Det är den nya

lite-raturen, alla de osedliga och gudsförnekande böckerna, som

Qudi klagadt skrifvas och tryckas i vårt dyra fädernesland, af

kristna människor, döpta i vår frälsares Jesu Kristi namn

och upptagna i vår heliga kyrkas sköte. Det är sorgligt —

verkligen sorgligt, men tiden är ond, och djäfvulen har många

utvägar att snärja människan.

Blodet steg kyrkoherden plötsligt åt hufvudet. Det var

mycket hett i sakristian, som fylldes mer och mer af folk.

Han måste stryka sig om pannan, tankarna ville icke lyda —

de stodo alldeles stilla, och han stirrade ett ögonblick med

Västerut. 2tomma ögon ut i rymden. Hans mage var van att få mat

vid denna tid. Han vände sig till hr Asp, sägande i lägre

hvardagston:

— Folkhögskolelärarn är kanske god ger oss sitt namn

först. • .

Det blef tyst ett ögonblick. Hr Asp hostade lite, reste

sig upp och sade stilla:

— För min del kan jag inte vara med om att teckna

mitt namn under detta papper. Det strider mot mina

grundsatser, jag anser, att tryckfriheten är nödvändig för såväl

landets som den enskildes frigörelse. Att hvar och en får

uttala sina tankar är första vilkoret för, att människan skall

kunna välja mellan ondt och godt — jag menar, att hon får

se det onda och välja det goda, därför att det är en motsats

till det onda. Jag anser, att människan bör öfvas i den

sedliga styrka, som gör, att hon kan uthärda kunskapen om

det onda utan att lockas till det onda. Och för min del anser

jag, att ju öppnare allt utsäges, dess lättare skall det bli för

dem, som handleda isynnerhet ungdomen att påvisa

sanningen, att varna för det onda och visa det godas förtjänst

på klara grunder.

— Jag kan icke vara med om att underteckna en

petition om utrotande på tvångsväg af någon som hälst slags

literatur.

Hr Asp satte sig.

Det hade kommit så stilla och lugnt, så fredligt, att

det var svårt tänka, att icke hvad som sagts varit af

angenäm natur.

Kyrkoherden satt oupphörligt och blåste svalka uppåt

sitt glödande ansikte — en infam hetta! Om de ändå ville

låta bli att packa ihop sig i dörröppningen.

Men det var att taga sig samman, sannerligen starkt

att behöfva tåla dylika ord.

— Ja — hm — hr folkhögskolelärare Asp ger oss

egendomliga, högst egendomliga åsikter tillkänna.

Kunskapen om det onda — goda — nej, det onda ville jag säga,

skulle icke vara farlig för vår ungdom — jag fattade det

så. Jag hoppas och tror, att ingen af de närvarande hyser

denna högeligen förvånande uppfattning. Ej heller att det

onda skulle bekämpas genom vår egen sedliga kraft. Hr

Asp får ursäkta mig, att jag som — hm Herrens tjänare

icke kan låta dylika farliga åsikter passera utan gensägelse.

Den farligaste fiende en människa äger är tvifvelsutan —hixi — tron på, att hennes egen kraft kan henne något båta.

Må vi alla vakta oss för denna falska lära — ja jnå vi

hellre vara den störste syndare än söka själfva arbeta oss

fram till det goda, förlitom oss icke på vår kraft, men på

Herrens nåd. Jag hoppas, att synnerligen denna dyra

församling skall genom Herrens barmhärtighet bevaras för

denna tidens slappa moral, vår kära allmoge är sund och

rätt-tänkande.

Puh, nej detta var icke att stå ut med. Kyrkoherden

vinkade med handen och afbröt hastigt i vanlig ton:

— Var god därnere och gör lite rum, här är så

gruf-ligt kvaft

Det var nu icke tillfälle att återupptaga den förra tråden.

Han tilläde brådskande:

— Tackar, tackar! Tiden skyndar, varen goda

kommen hit och skrifven under, ni veta nu alla, hvilken

behjär-tansvärd sak det gäller.

Det blef en tveksam rörelse bland bönderna. Litet längre

bort i rummet började man hviska, och somliga puffade

fram dem, som stodo främst.

— Asch — vill’ I la’ väre, hördes en röst, och ett rödt

ungdomligt ansikte såg förläget upp men gömdes strax

därpå bakom ryggen på en framförstående. Ett sakta

fnissande började bland de yngre vid dörren, högljudda

hviskningar:

— Fram med dej, Lars!

— Fram sjöl du — vill’u la’ väre — så träng då inte

så —

— Hysch!

Det var pastor Algotson, hvilken blek af ilska betraktat

hr Asp, som nu väste till.

Han vände sig till en af de främst stående och hviskade

i hård, förargad ton:

— Seså, krångla inte nu bara! Hans Månsson — gå

nu fram, tänk på sonen, min käre Hans, tilläde han lägre,

det gäller för honom till våren. — Hans ska’ inte bråka nu.

Hans Månsson klådde sig bakom örat, men vid det

sista ordet lagade han sig betänksamt till, gick upp och

satte sig på en stol bredvid kyrkoherden, tog långsamt

och säfligt pennan och skulle till att rita dit sitt namn.

Då hördes ett par harklingar. Det var Ola på

Dös-hult, som redde sig till att tala.Bönderna stodo med hattarna i hand och gapade på

honom, han såg sig småslugt omkring och började:

— Ehum — de’ ä’ no som så, atte jä’ för min del

synes en ska’ vida akkurat beske’ om en ting, innan en ger

sej på’t. Å de’ ville jä’ sia, atte når en ingen kunskap har

om en ting, så har en ingen mening om’et, och når en ingen

mening har om’et, så ska’ en inte teckne namnet sitt heller.

För i de’ tör jä’ väre akkurat påstålig, atte ingen åf oss

bönner å fiskare har läst de däringa bögane, som körkehärn

taler om, å så synes jä’, vi börte tie still om den sagen.

För de’ kan di lärde härrane ha för sej och ä’ de’ nogge

vondt ve’t, så kommer de’ teminstene inte oss å våre barn

till ska’a, så för min del ville jä’ no si’a som hr Asp, atte

jä’ inte vill ha nogge me’t å gere. Di andre får nu gere

som di sjöl vill.

— Men min kära Ola, började kyrkoherden röd i

huf-vudet och förtviflad öfver all denna tröghet och långsamhet,

han ska’ väl tro, hvad hans själaherde säger, vet jag, och

han kan väl förstå, att exemplet — exemplet, min kära

Ola —

Ola harklade sig ånyo.

— Ehum — kyrkehärn får nu orsäkte, men min

enfaldiga mening ä’ no den, att de’ en inte har vetskap om,

de’ ska’ en inte ge sej in i.

Hr Asp reste sig.

— Får jag be att få yttra —

Men nu brast v. pastor Algotsons ilska lös.

Näsborrarna gingo som lärkvingar, och han kunde med möda

vara höflig, då han kort och argt föll in:

— Det är inte meningen, att här skall bli någon

diskussion, utan här skall skrifvas under en lista, och det är

hvar kristlig människa skyldig att göra. Djäfvulen går

omkring som ¡ett rytande lejon i denna usla, gudsbespottande

tid, och ve den — ve den, han får i sina klor. Och ve dem,

som locka okunnigt folk med i satans gap — sjufaldt ve

öfver dessa förförare, ty de skola brinna i helvetets lågor.

Hr Asp stod kvar, han låtsade som intet sagts,

fortsatte blott stilla och lugnt men med en omisskänlig och

egendomlig fasthet.

— Jag ber att få yttra att detta är ett mycket klokt

tal af Ola i Döshult, och jag hoppas, att de omkringstående

skola finna det äfven. Utan kunskap fins intet fritt omdöme,

och utan fritt och själfständigt omdöme äger en handlinglik den ifrågavarande inte det minsta värde. Jag hoppas, att

de närvarande ska’ följa sitt sunda förnuft.

Algotson bröt ut

— Herr Asps åsikter torde vara för väl kända för

fri-tänkeri, och —

— Hysch, hysch! -— kyrkoherden måste tysta på sin

kollega — vi skola inte förifra oss, sade han lågt.

Det gick ett doft mummel, hostningar och vissa brutna

ljud genom böndernas led. Isynnerhet de yngre hade

retats öfver pastorns utfall. Ett uttryck af envist trots stod

att läsa på de flestes ansikten.

En röst sade plötsligt:

— Jä’ ska’ få lof udtale för de församlade, atte jä’

synes såddene ting kan vi lämna i riksdagshärra’nes hänner,

når vi no har dömma däruppe. Jä’ tänker, di kan bättre

styra för såddene är’nden, å så nöttar de’ inte, atte vi

kommer me’ allihoba.

Den ene efter den andre hade börjat smyga sig ut

genom kordörren. När storbonden Elisson i Mås slutat tala,

var det nästan tomt. Det var bästa sättet att komma ifrån

det, tyckte de. Ett par nyfikna tittade fram bakom dörren

för att höra vidare, men ett tungt tramp på stengolfvet ute i

den stora kyrkan ljöd allt aflägsnare. Det måtte vara något

konstigt det här — alltid bäst att ha namnet sitt oskrifvet.

Några storbönder kommo tyst fram och skrefvo

under, bockade sig allvarsamt för prästerna och gingo åter ut.

Hans Månsson var inte färdig än. Medan Ola talat,

hade han släppt pennan och långsamt dragit sig bakom.

Han tittade nu hjälplöst på hr Asp, som dock återtagit sin

nedlutade ställning, oåtkomlig för blickar, men med röda

skarpa fläckar på kinderna. Men så tänkte Hans på sin son,

som inte var stor på att läsa, men till våren kunde få en bra

tjänst på Torsäng, om han »slapp». Det var inte att

vedervåga.

Han var den siste, som skref under.

Kyrkoherden kände sig verkligen uppretad.

— Det är skam för församlingen, sade han, den blir

utskämd för biskopen och hela landet.

Men endast Algotson och Asp sutto kvar.

Pastorn slog igen boken med en smäll, tog hastigt af

sig prästkappan, han hade hjälpt till med altartjänsten, gick

ut utan att hälsa på hr Asp, satte sig i kärran och for ned

till sengudstjänsten i Blekvik.Då kyrkoherden blef ensam med hr Asp, erfor han en

besvärande känsla.

Han lossade kappan, hostade lite, tog fram näsduken

och snöt sig sakta. Kyrkvaktaren kom in på tå och började

stöka undan. t

Kyrkoherden vände sig om och sade lite stelt:

— Ja, hr Asp gör oss kanske den äran till middag

då efter aftal — vi ha en liten höna att bjuda på.

Han ljusnade, då han talade. Ändtligen skulle man

få lite mat.

Hr Asp tackade stilla.

— Kyrkoherden vet, att mina åsikter i dag tvingade

mig.

— Ja, ja, afbröt prästen, då de gingo ut, — affärer

för sig, affärer för sig. Det skola vi nog tala om sedan.

Han fann det alltid obehagligt att tala med en

motståndare på tu man hand. Saken var egentligen förarglig,

ty senast i våras hade han i anledning af ett krångligt

prästval uttalat sig afgjordt mot petitionsväsendet. Han hade

hållit ett af sina högstämdaste tal och ordat om den

oärlighet, som ligger däruti, att många kanske med lock och pock

och utan att ens förstå den sak, hvarom de petitionera, skrifva

under, om omogenhet, oädla bevekelsegrunder o. s. v.

Han hoppades att saken ej vidare skulle komma på tal.

Herre Gud, hvad solen sken vällustigt ned på hafren,

och hvilken frisk, salt vind det kom från hafvet. Att

lif-vet skulle ha så många mödor och obehagligheter att taga

itu med!

Han såg förstulet på folkhögskolläraren, där de åkte

hem i den lilla giggen. Han erfor en känsla af ren förundran.

Hur i Guds namn kunde man bråka med bönder och söka

inplanta i dem bildadt folks tänkesätt, när man inte var

tvungen ? Då man kunde lefva lika bra ändå och får sin

ordentliga lön. Herr Asp föreföll honom rent af som ett

främmande djur, och han såg med ett slags nyfikenhet på hans

fredliga, lite tungsinta drag.

Hönan var utsökt, man satt länge till bords, det åts

godt, och det dracks godt, fin bourgogne. Det strålande

ljuset föll in genom verandadörrarna.

Dagens händelse kom på tal.

— Ja, det var förfärligt, att bönderna inte skref påmer, sade fru Näslund och lade hufvudet bakåt på ett henne

eget sätt. Hon var röd och sken af välmåga. Fettglänsande

fläckar började slå upp på näsan och i pannan. Hon

talade mycket säfligt med högt, bredt målföre.

— Det där ä’ en riktigt god sak de ha hittat på, för

di här böckerna ä’ rysliga. Min dotter, som ä’ gift med

häradshöfding Blomstrand på Ölmelund, hon säger, att där

va’ folket så snälla och skref på allihop.

Hr Asp satt och log och talade mycket litet. Nu sade

han med sin tysta stämma:

— Följer fru Näslund närmare med den nyare

litteraturen ?

Fru Näslund vände sig så hastigt, som hade hon fått

en stöt och nästan skrek:

— Hvem? Jag?! — Åh, go’a herr Asp, hur kan herr

Asp tro det? Jag tror inte jag läst en enda bok, sedan jag

var flicka i världen, utom Guds ord och sådant — och inte

har min dotter, som är gift med — ja, det sa’ ja’ ju nyss,

ja, inte har hon läst en enda af de här dåliga böckerna, det

vet jag då, Gud ske lof, bestämdt Nej, för hennes man säger

som så, att inte gifta fruntimmer en gång bör veta nå’nting,

— ack, han har varit så mycket med, den Otto, ser herr Asp.

— Men hur vet fru Näslund då, att de ä’ så dåliga?

Fru Näslund spärrade upp ögonen.

— Åh, det vet väl alla människor. — I »Fosterlandets

sanna väl», får man minsann veta, hur dåliga de nya böckerna

ä’, och man hör det ju för resten öfverallt.

— Nej, inte öfverallt. 1 »Folkbladet» t. ex., som vi

håller nu på skolan, står ofta mycket fördelaktiga--

— Ja, men snälla herr Asp, det ä’ ju en dålig

tidning, vet jag, så där kan man ju inte —

— Dålig? Nej, fru Näslund, den är mycket väl

redigerad.

— Ja, men jag menar, den har ju just sådana där

dåliga åsikter, och försvarar det här nya.

Kyrkoherden bytte om samtalsämne.

Innan de stego upp, kom dock talet igen på tidningar.

1 det fru Näslund riktade sina stora runda ögon på herr Asp,

sade hon i sin breda, släpiga ton och med en min af den

djupaste öfvertygelse:

— Vet folkhögskollärar’n hvad jag sa’ till Näslund här-omdagen? Jo, sa’ jag — jag undrar, om inte

tidningsredaktörer ändå kommer att få det allra värst i helvetet en gång.

Kyrkoherden sköt hastigt stolen från bordet.

När folkhögskollärare Asp senare vandrade hemåt iden

lugna, vackra aftonen, gick han och log för sig själf. Han

kom att tänka på, hur patron Månsson i Kärbro väntat på

honom utanför kyrkan i middags och hviskat med ett

för-nöjdt smågrin:

— Se, herr Asp, skrifva under det fick jag nu göra, men

inte satte jag Månsson i Kärbro inte — åh, långtifrån —

jag satte bara Månsson, jag!

Men dagen därpå satt kyrkoherde Näslund i sitt

vackra, luftiga studer-rum vid skrifbordet och rökte sin Bremare.

Han författade ett enskildt bref. Kyrkoherden var mycket

skicklig i att författa bref.

Högvördige!

Det är med ödmjuk glädje jag härmed har äran

insända närslutna handling. De underskrifter, som synas,

härleda sig från traktens mest rättänkande, förståndige män.

Visserligen är det, Oudi klagadt, och trots de lifligaste

ansträngningar ett antal, som här fattas. Ers Högvördighet

torde ej vara obekant med de oroande element, som sista

tiden störande ingripit i församlingen och sökt uppröra

bondens af naturen lydiga och af ålder fromt kufvade sinne med

bibelstridigt och sorgligt vilesledande tal. Det bär åtskillig

frukt — när föll väl Antikrists frö till jorden utan sådan?

Denna nymodiga filantropi, som går ut på att bibringa

bonden ett visst mått af den bildade klassens kunskaper och

åskådning, är i sanning en triumf för högmodsdjäfvulen.

Det har till och med ledt till formlig motsägelse af det

prästerliga ordet och till motsättande af den Herrans tjänare gifna

myndigheten. Skönt är i sanning att skåda tillbaka på den

tid, som icke ligger långt aflägsen i denna församling, då

allmogen utan egenvilja, utan farliga frågor fromt böjde sig

för sin själaherde och mottog af hans mun den upplysning

och de tankar, hvilka allena äro af vikt och honom af nöden

för att lefva fömöjdt och ödmjukt troende här i världen och

saligt i den tillkommande.

Men denna tid kan med Guds makt återkomma. Ers

högvördighets ödmjuke tjänare skall icke underlåta något,

som kan främja den gode andens återställande inom dennaden heliga kyrkans lem. Han skall vara vaken och redobogen;

att med all den makt, hvilken Guds tjänare gifven är,

motverka djäfvulens snaror. Och den Helige Ande skall

komma till och gifva seger öfver denna modärna Antikrist.

Jag vågar innesluta mig i Ers Högvördighets

fortfarande för mig så dyrbara ynnest och bevågenhet ock

framhärdar

med djupaste vördnad och éstime

Ers Högvördighets ödmjukaste tjänare

C. A. Näslund.Från yttersta skären.

Stugan ligger lågt, tätt vid stranden, en mil inuti

skärgården. Hon är rödmålad och ser ny och fin ut. Men

fön-sterna äro tillbommade, hvartenda ett, och trädgårdslanden

.äro igengrodda. Det vill aldrig komma fram annat än

små-och stubbgräs kjusan uppför. En ensam tall har växt ut i

en skrefva på branta bergsknallen bredvid, rätt öfver sjön.

Annars växer det rakt ingenting på den sidan Lodöholmen,

och aldrig ser man någon människa där. Det kan hända

sommartiden, att några, som äro ute och förlusta sig med

matkorgar och krocketspel, förirra sig dit och gå omkring

och titta nyfiket på de slutna luckorna och undra, hvarför

allt däromkring står så öde.

Men det skall vara främlingar. Alla, som äro hemma

i trakten, känna till det och gå icke gärna dit. Ja, om någon

skulle lägga upp blanka hundra kronor, göra snyggt och

i ordning och så erbjuda allt som gåfva, finns ingen enda

fiskare i trakten, som skulle taga emot, om det ock vattnades

i munnen på honom.

Det kom en gång ned från Kristianiafjorden en munter

sälle med bussen i mun, lufvan på tre kvart, en lifvad

sjö-manslax, käck och klarögd. Han log åt »de gale Greier», tog

sin käresta ned från Moss, gifte sig och flyttade in i

stugan. Där tänkte han lefva ett gladt lif med egen fastighet och

jord, hvilket ingen gjorde honom stridigt, hummerfiske och

sin brunstekta norska jänta, som med full hals sjöng visor

och grundade i sitt stilla sinne på att börja salta sill till våren

i stor skala.

Men en dag sjöng hon inte mer. Hon sjöng aldrig mer.

Och då fick folket ju rätt i sina onda spådomar. En natt

skulle hennes Jens ut ett ärende till fyrvaktaren. Det blef

■en stygg natt med storm och nödskott. Jens kunde icke

:se dem förgås ute i de rasande vågorna, som vräkte motyttersta skäret, där fyren lyste och flämtade i draget. Och

så gjorde han besättningen sällskap — utan nytta, sade

öborna. Och det var ju ett dumt streck.

Hon grät icke på flere veckor, och så samlade det sig

i stället och vardt så starkt, att det klippte af lifstråden, då

lille-Jens, som han hetat långt innan han blef född

såg dagen. Men han följde med, hän också, på åttonde

dygnet.

Och hvad var alltsammans annat än därför, att de

trotsat och flyttat in i röda stugan ?

Ty det är förbannelse med henne — hon är gjord

af vrakbräder.

Han, som gjorde henne, reste till Amerika, då hon

vardt färdig, och kom icke mer igen. Det var en storsupare

förrästen, bara skröt och slogs. Men pängar hade han.

Gud vet, hur han fått tag i dem.

Det fins väl två, som skulle veta det, men det är knappt

med hvad de veta i något afseende nu.

Det är annars hans gamla föräldrar.

Bråtön ligger längre utåt vid skärgårdens början. Det

är en stor ö med mycket klippor och långa, magra moar.

Där bo nu lotsar och sjökaptener, som tagit farväl af sjön,

hummerfiskare och utterjägare.

Men bakom |e!n udde alldeles ute vid hafvet, skymd af

en fjällkrans för inre delar af ön, står en gammal koja, och

där bo de, Hans och Bengta — ett gammalt par. Numera

få de vara i fred, ty det anses ej stå »riktigt» till med dem.

Hans syns aldrig till ute. Förr slog Bengta honom, sades det,

men så blef han alldeles tyst och föll ihop som en idiot,

och då brydde hon sig icke mer om honom.

Men henne kan man få se dyka upp här och där.

Än någon mörk kväll, när det samlar sig till storm, och man

sitter inne vid spiselelden i stugan, hörs plötsligt klapprande

träskor mot stenhällen därute. Klinkan lyfts af, och en

storväxt, groflemmad kvinna med svarta stripor nedhängande

under hufvudhucklet, dunkla, dimmiga ögon och händerna

stuckna under förklädet — stiger på. Hon säger ingenting,

stirrar blott meningslöst och slår så igen dörren efter sig,

hvarpå det klapprande ljudet bortdör i fjärran.

Eller också när det är fullmåne, då smyger hon

omkring på de vilda bergknallarna, rycker af och på

hufvudhucklet, skrattar och pratar långa ramsor för sig själf.Höstarna är hon alltid värst. Annars kan hon vara

klok, ja, riktigt listig och inställsam. Men arbeta är hon

ej stor på, hon tigger hälst.

Det går så mycket sägner om henne. Somliga tro det,

andra inte. Endast böljorna, himlen och vindarna veta,

hvad som är verkligt. De veta, hvad dåd som gjorts.

De veta, hvad tankar som födts i denna vilda, dunkla själ.

Jag skall berätta en natt ur hennes lif. Det är en bland de

många.

Det var om hösten för länge sedan.

Det hade dånat under hafsytan två dagar förut, måsarna

hade skriat vildt och nästan släpat de flaxande vingarna i

det mörka, oroliga vattnet, solen hade gått ned kvällen förut

omgifven af en bred blodröd ring, månen hade under sista

nytändningen aldrig visat mer än halfva skifvan, Nils Dorthi

hade tre dygn plågats af gikt i vänstra benet — korteligen,

man kunde med visshet vänta storm.

Och natten förut hade det börjat. Susande hade han

kommit på starka, ursinniga vingar, allt högre hade

böljorna stigit, skiftande från grå till svartgröna. De kommo

utifrån — långt borta under Norges västkust — jagade

hvarandra, fräste hvita i bränningarna, vräkte våldsamt upp mot

den klippiga stranden på Bråtön, som var bland de

yttersta skären och tog emot första stöten. Våg på våg sköljde

öfver bryggan på nordvästra sidan. Det knakade och tjöt

i båtskjulet. Kättingen, som dörjebåtarna voro bundna med,

rasslade och slog upp mot bryggan. Som nötskal lyftes

och sänktes de förtöjda småbåtarna. Det sjöng i fjället,

ett underligt, pipande, ängsligt sjungande. Vinden svepte om

fjällkanterna och jagade på den magra heden, så att de

kortväxta rönnarna sletos vildt hit och dit.

Det är nu många år sedan den aftonen, och många

stormar ha sedan dess farit fram och ryckt af spirande och

vissnade blad och grenar i den lilla täppan, som man med

otrolig möda sökt hålla vid lif på öns sydkant. Men det

finnes de, som ändå minnas den. Himlen var så säregen.

Än var det bländande ljust öfver all denna tjutande,

skummande, nakna ödslighet, än blef det alldeles mörkt. Svarta

skyar jagade hän öfver månskifvan, andra mötte och bredde

nattens dunkel öfver jorden.

Då dagen bröt in hade det något mojnat af, men fram

mot kvällen tog det vid igen och lofvade en natt så god som

den föregående.Ön var folktom på sidan, som låg åt hafvet. Å andra

sidan inåt fjorden bodde jaktlöjtnanten med sin familj, på öns

midt några kaptensfruar.

Annars var det ej stort mer än en enda stuga vid

stranden på nordvästsidan.

I ett litet lågt fönster glimmade rödt eldsken och lyste

långt ut öfver de hvita bränningarna. Det fladdrade

oroligt.

Blåsten låg rätt på, ruskade i brädväggarna och silade

in genom alla springor. Gardinlappen flämtade för

fönstret i bästa kammaren, som för öfrigt ej vette ut åt hafvet

och i skorstenen pågick ett helvetiskt hvinande och tjut,

hvilket inne i stugan tog sig ut som alltför starka toner på

en eolsharpa.

Det var icke lätt att underhålla elden, och det togs

heller icke nådigt upp därinne.

Köket var ett stort lågt rum med en väldig öppen spis

och fiskredskap strödda rundt omkring. Framför fönstret

stod som vanligt i skärgården en lång stel träsoffa. Midt

emot en gulmålad skänk och ett stort klockfodral med

silf-vergrå urtafla. Några trästolar, en högt upptornad säng och

en väldig vad utbredd framför soffan på golfvet fulländade

inredningen.

En storvuxen kvinna stod vid spiseln och sökte få bukt

med de flämtande lågorna. Något groft och rått låg i

uttrycket af hennes ansikte, som hade framstående,

svartmus-kiga drag. Ögonbrynen voro tjocka och sammangrodda,

underkäken stod något fram. Det kolsvarta håret låg ned i

pannan, som var låg med ett jämt, vackert hårfäste. Det

fanns någonting mer, som var vackert hos henne, och det

var tänderna. Tvänne rader af bländande, blåhvita pärlor.

För öfrigt var det en typ af en till kvinna förklädd karl.

Än sittande på golfvet, än liggande framstupa, än med

ena benet uppe på sofflocket höllo far och son på att laga

vaden. Sonen liknade modern, men hade ett fult, stripigt

skägg och ett irrande, skyggt uttryck i de små svarta

ögonen. Fadern var en vacker karl, något satt med väderbitna,

kraftiga drag, ljust, grått hår och ett uttryck af sorglöshet,

som var parad med en viss godlynt fiffighet.

— No då? sade kvinnan och vände sig om. — På ti’a

I kommer åsta’ no — silla lär’nte löba frå er i så’nt

Herrans vä’r.

— Vär’nte så viss på de’, mor, sade gamle Hans hög-röstadt och slog upp benet längre på locket för att kunna

fästa vaden på knäet — Ho kommer väll ackurat draannes

etter den persen.

— Stort tjänar’n inte på’a, när’ha väll kommer — må

väll houa fjolåret, då laken rann ur tunnkräka, så en bare hade

fö’löst ve’t

— Dålia grejer mor, i år ska’ en veda ta’ tunner frå’

Olssen i Strömsta’.

— Tvi i alle fall för så ussel handtering. Om de’ va’

ruter i dej, Hans, så — men sag samme. Lage I kommer

åsta’ no.

En stormil for ned genom skorstenen. Flammorna

böjde sig framåt och visade tecken till att tyna af.

Bengta satte svärjande händerna i sidan och blåste

på af alla krafter. Den stora magra gestalten aftecknade sig

underligt i den dunkla belysningen.

— Se så far, sade Lars Fredrik — Svarten, som folk

kallade honom för hans små svarta ögon och kanske af

andra outredda orsaker — reste sig, gäspade och sträckte på

sig. — Bäst vi ge oss å’ inna’ snoken luktar opp’na

där-borte. Ren vestli’, de bler styft arbete te’ natte.

— Jo jo men sa’n, menade Hans, tog ett tag med

händerna i golfvet och reste sig motvilligt.

Han lade bort sina storbågiga glasögon, glänte på

dörren och såg ut i mörkret Vinden grep i hans hårtester

och dref dem åt alla håll.

— Ä’ du förstöra’, kärl? skrek Bengta, — stäng döre

me’ de’, änne me ens.

— Styggt, sade gamle Hans betänksamt, månn’ tru en

ska’ ge sej ud te skuta’ i söddent hundvä’r, en ser jo

ente en tåm för sej.

Han sneglade bort till elden.

Bengta vände sig om med händerna i sidan.

— De’ ved jä’ då vesst, att du ä’ inte, som du va’

född ve’ sjön. Värre har’n vardt ude för å de’ för minre

pris.

— Hm — ja du ä’ no lige go’ som en kärl, du mor.

Hans stod och ref i håret, som var tjockt och stod åt

alla sidor.

Som han var färdig med det och stultade efter

sjö-stöflarna bort i hörnet, vågade han dock tillägga, under

det han synade, om smörjningen var ordentligt gjord:

— Se — de’ ä’ nu väll med den här vrakninga, menen kunne törhänna väre te gagn här hemma på den häringa

sia södden natt, de ä’ ente fritt jä’ vänter höre skött hecka

stunn som hälst.

— Bare se du få skött dine egne grejer, far. Hva" som

e’ här hemma, tar jä’ på mej — jä’ e’ jaggu kvinnfolk f et..

Det var ingenting att säga emot den saken. Lars Fredrik

var redan färdig och skrattade, medan han drog ned sydvästen

öfver öronen och stampade foten fast i stöflorna.

— Jo, i natt ska en vede skaffe sej timmer te en stuga

akkurat lige grann som lytnantens.

Bengta gick efter brännvinsflaskan.

— Häll i er en tår no — gröden får I inte stort å.

Båda togo en väldig klunk. Bengta gömde flaskan,

så att det lönade sig ej bedja om något med på vägen.

— Ajös då mor.

— Farväll me’ er. — I tar väl ente bägge ökserne

me’ er?

— Den anra står ve’ bo’döra.

— Väll — ajös.

Vinden tog i dörren och slog den tillbaka med en

duktig smäll. Det blåste in kallt i stugan.

De jagande skyarna brusto just sönder, så att detvardt

ljust öfver sjöboden och de fräsande vågorna.

Bengta svor och gick in. Ljudet af de tunga

karlstöf-larnas klapprande mot hällen blandade sig med hvinandet

och bortdog småningom.

När gröten blef färdig, hällde Bengta mjölk i ett

stenfat, tog en slef gröt och åt, stående vid spiseln. Glöden

blef allt svagare och svagare.

En hastig knackning — strax därpå en till.

— Hvem fan — mumlade Bengta och spratt till.

— Stig på!

— Ack öppna — var så god — blåsten ligger så pår

ropade någon med fin röst, som lät gäll och skrikig i dånet

från sjön.

Bengta satte tallriken från sig. ,

Det var skumt i stugan, och det svaga skenet från

spiseln lyste på hennes grofva ansikte, som fått ett

misslynt, nästan argt uttryck.

När klinkan lyftes af, blåste ett långt fruntimmer in £

svart hufva med en stor pläd kastad öfver sig och uppdragen

till öronen.— Qod afton Bengta. — Herre Gud, ett sådant väder.

Hon ruskade på sig och drog ned pläden.

— Go’ afta Frua. — Hö kommer de sej, atte Frua ä’

ude solle’s da?

Bengta tände talgljuset vid spiselglöden.

Den främmande satte sig ned på första stol. Ansiktet

var rödblått af blåsten och ögonen fuktiga.

— Jo, kära Bengta — hör, karlarne henne ä’ väl

hemma? Inte? Herre Gud så ledsamt Jo, Bengta ska’ veta, vi

vänta sonen hvar dag nu, och jag fick en sådan oro i mig,

att jag tyckte, jag måste ned till sjön. Men det var ett

förskräckligt väder, så illa låter det inte på andra sidan ändå.

— Du store värld, han måtte väl inte gett sig af från

Stavanger bara.

Hon steg upp och gick ett slag fram på golfvet, drog

af vanten och for med den stora handen under lufvan.

— Ja, de’ ä’ styggt när en har de sine på sjön iblann,

sade Bengta, som torkade öfver några stolar och lade ihop

vaden. — Lytnanten ä’ väll hemme på kanterne? sporde hon

i förbigående och sneglade litet bort på fruntimret, som ställt

sig i tankar framför spiseln.

— Ja, Carl kom just hem från en förrättning inåt

Greb-bestad i middags. Det är förfärligt med de här många

smygvrakningarna.

Hon häjdade sig, hostade litet och vände sig tvärt mot

kvinnan vid spiseln. — Hör, kära Bengta, jag kom in för att

fråga, om inte någon af karlarne hennes kunde följa mig en

bit upp, öfver Hällebacken bara. Det var fasligt ledsamt,

att de inte ä’ hemma. Sillen börjad redan i sådan storm?

•tilläde hon i lätt ton utan någon egentlig fråga.

Det blef tyst för en minut. Bengta stod och drog på

sig en stoppad tröja, knöt en halsduk om hufvudet och slog

vatten öfver kolen.

— Ja, de’ va’ domt — sa’ jä dom ente de? men di

skulle no promt ut på nolöstre si’a och höre, om Johan Bröll

va’ klar, så tänkte di slå sej ihop om sillaget. Jä’ kan så

godt följe frua, jä.

— Tack Bengta, det vore allt snällt af henne.

Jaktlöjtnantens fru svepte väl om sig pläden. Det var ett grannt

ansikte med ett par stolta, bruna ögon, väderbiten hy och

fasta drag. Som Bengta släckte ljuset och tände en stor, tät

lykta, mötte hon hennes blick.— En får då fresta ha lys, men de’ ä’ väll vont, om de’

går, sade kvinnan och såg ned.

Ute var nedmörkt. Det hvita skummet, som fastnat i

tången, lyste till hvar gång vågorna slogo tillbaka från

stranden. Ibland tog ett svall fart ända fram till tröskelhällen

och sköljde den glatt som en spegel. Det silade ned en smal

vattenström från en remna i fjällväggen och gjorde

mossan invid hal och stygg.

— Hu, sade frun, — man kan knappt gå.

— Håll sej fast i mej, skrek Bengta och gömde

lyktan halft under koftan, för att det flämtande ljuset icke

skulle slockna.

Blåsten snodde omkring dem. Än slog den dem midt

i ansiktet, än knuffade den fram dem ett stycke. De

stretade uppför backen, och när de nådde heden följde de

fjällväggen åt.

,— Så, tack, ropade frun — nu är det raka vägen.

— Tack Bengta. Godnatt med dig!

— Gonatt — skrek Bengta — e ho ente bangen mer

no?

Antingen det hördes eller inte, nickade frun blott kort

och var snart ur syn.

— Houfäloge stökke, mumlade Bengta och vände sig

om, tog tag om lyktan och drog ned hucklet öfver ögonen,

ty nu var det rätt i stick.

Hon tänkte, när hon klef ned för fjället. Icke var

det goda tankar just, ty ansiktet blef styggt. — Tru, hennases

man kan ta’ sej ud te’ karlarna mina i sån’t vär?

förbannade snoken, vånne jä —

Hon slog handen i bergklinten, så att det gjorde ondt.

Men efteråt log hon bredt. Hon tänkte hvad hon så

ofta tänkt, att om hon någonsin kunde så —

— Men se storbåden ska bli vår ligeväl — ja Gu’

ska’n de, om jä så ska ta pängar frå’ sjöbotten.

Hon skrek högt i stormen. Hon var van att tala ut

högt här på denna ensliga kust, där bara himlen, sjön och

fjället lyddes på sitt evigt stumma sätt. Och dem var hon

ej rädd för, liksom hon egentligen icke var rädd för

någonting alls.

Plötsligt hördes ett doft ljud. Bengta stannade och

lyssnade med vandt öra. Än en gång. Jo — det var ett

skott — ännu ett och ett.

Instinktmässigt vände hon hufvudet, liksom hon

Västerut. 3väntat, att jaktlöjtnantens fru skulle höra det också och

komma åter.

Men det var svårt att urskilja mellan stormens vilda

sjungande.

Bengta halfsprang ned för backen. Lyktan slocknade,

men hon trefvade och halkade — reste sig igen och var

så nere på stranden.

Hon sprang ut på de långsmala brobräderna och

försökte hålla sig fast genom att sno kjolarna tätt om sig.

Vågorna sköljde öfver fotterna. Det knarrade och knakade

i pålarna, och sjöboddörren, som sprungit upp, slängde

fram och tillbaka, medan långlinan filade och regelmässigt

dängde mot den rangliga bryggan, hvar gång vågsvallet

vek tillbaka.

Hafvet låg som ett enda fradgande skum vid

bränningarna. Annars var det grågrönt. Molnmassorna lågo tungt

öfver. Endast på ett ställe lyste det blekgult — just öfver

bränningarna. Fyren urskildes matt, medan vinden

ursinnigt klagande tjöt och svepte om hvarje föremål den kunde

få tag uti.

Bengta höll jämnvikten och satte händerna för sig som

skygglappar för att se. Det skarpa kustboögat varsnade

genast en svart, rörlig punkt några famnar från land. Den

krängde och for upp och ned, hit och dit, den kom närmare,

— och åter ljöd det dofva ljudet, genomskärande

stormvinandet.

Punkten blef nu tydligt ett fartyg, som stod midt i

bränningarna — utan styrsel och riktning likt ett flarn.

En underlig känsla kom öfver Bengta. Det här var

just hennes väder. Hon tyckte om det och var aldrig vid

riktigt godt humör, när hafvet låg lugnt, och solen sken.

Något af stormens hejdlösa framfart kom i hennes sinne.

En kittlande känsla, som om blodet blifvit till eld och på

en gång rusat till.

— Fan anamma, sade hon och ryste lätt.

En våg sköljde öfver fotterna, och strax därpå sprang

hon tillbaka på stranden, hukade sig ned med kjolarna

mellan knäna, satte båda händerna hopknutna för

munnen och utstötte ett groft, genomträngande tjut, som skar

genom blåsten som en mistlur.

Hon gjorde om det två gånger och bytte därpå

ställning, flyttade händerna till öronen och lyssnade.

Där kom ett tydligt svar — ett långt, ihållande sjö-mansrop. Med några väldiga vågstötar hade briggen kommit

närmare, så nära till slut, att Bengta urskilde ord.

Det var tydligen redlöst. Hon kunde urskilja en skock

människor i fören — ingen man vid rodret.

Bengta slog ihop händerna.

— Nå Gu’ tror jä ente de’ ä lyttnantpöjkens skuda!

Hon stod och slukade fartygets rörelser ett par

sekunder med ögonen. Hon såg dem nu tydligt samlade

vid relingen — en oredig massa. Hon förstod, att de nu

lämnat last, fartyg, allt åt sitt öde, att rodret gick vind

för våg, och hon visste, hvad de väntade af henne, ty det

syntes, att de fått sikte på en mänsklig varelse.

— Tag tross — tag tross!

Bengta tyckte sig förstå att detta var hvad de ropade.

Hon sprang till bropålen, tog yxan vid boddörren, slog

ned pålen stadigare, satte ånyo händerna för munnen och

skrek med sin grofva, fulla röst:

— Steck ud tross — steck ud tross!

Det förstods ögonblickligen.

Några sekunder förgingo.

Så ljöd ett samstämmigt tjut, något kom hvinande i

luften och slog plötsligt ned en bit från Bengta på stranden.

Det var en tross af en arms tjocklek. Bengta kunde

icke låta bli att beundra den under det hon med sina

härdade näfvar slungade den om pålen. Hon hade aldrig sett

en sådan grann tross. I ett nu rann det henne i sinnet,

hur kapten Bogren, som förliste här förra hösten, skrattat, när

han dagen därpå gått ned till stranden och sett linan, som

de, man för man, halat sig i land på från »Styrbjörn»

kvällen förut. Det ä’ värdt halfva din stuga det här Bengta,

hade han sagt. Och hon såg med en snabb blick, att detta

var en half gång till så tjockt. Hon fick det för sig lika

klart, som om någon stått en aln ifrån och skrikit ut det

högt. Men icke en sekund gick åt att tänka det.

— Steck ud tross, steck ud tross! mer tro-o-oss!

En kvart förgick.

Svetten lackade af Bengta. Ny tross kastades ut hvar

tredje minut. Bengta fångade upp den, lindade den om

ena pålen först, sedan när denna blef full, om den, som

satt midt emot.

Tusen tankar tumlade om i hennes hjärna. Det var,

som om blodet sjudit i den starka spänningen. Hon tänkte

på fru Malms bruna stolta ögon, utan att hon alls villetänka på dem. De kunde bara inte släppa henne. Det hade

varit ljust nu en lång stund — hon såg på fartyget och på

de många människorna, som sprungo där på däck och

hif-vade och surrade af. Så foro med ens alla tankar bort som

fjun i storm, de flögo till Hans och Fredrik där borta,

som höllo på att smygvraka efter fartyget, som dref in i

går. Och hon såg en annan syn. Hon såg den afskydda

kustlöjtnanten stiga med blindlyktan i hand i sin båt och

tyst ro om udden. — Hej, ni murflar, säger han plötsligt

och tar Fredrik i armen bakifrån, medan kustvaktar Jonsson

grinar skadegladt, som han gjorde i fjol, när fotogénfaten

döko upp från hafsbotten, där de gömt dem så troget. —

Svarten lyser i natten tror jag, säger han och bara grinar.

— Besitta, skrek Bengta ursinnig, då det blef lefvande

för henne allt detta och snodde med ett hårdt tag om pålen.

Det kunde varit nog med tross nu. Resten hade

kunnat surras fast på fartyget och halningen börja. Bengta

såg, att de började bli otåliga där borta.

Men hon kunde icke släppa sin tross. Den smekte

hennes ögon, hon tog och strök utefter den.

Bara en gång till.

— Steck ud tross — steck ud tross !

Det ljöd ett hvinande, starkare än förr. Tågändan slog

Bengta midt i ansiktet, så att hon skrek till af smärta. En

lång, ringlande massa låg där.

Hon var genomblöt. Kjolen slankade och slafsade om

henne, händerna kändes styfva, när hon surrade om pålen.

Mer fick knapt rum.

Hon såg, att man började göra sig färdiga därborta. Hon

tyckte nästan, hon kunde se, hur förste man sakta halade sig

ut på linan, som hastigt blifvit spänd och styf.

Då for det plötsligt något i henne. Hon skulle ej kunnat

säga, hvad det var. Men hon såg två stolta, bruna ögon

brinna för sig. Hon skrek till, tog yxan och högg — det hade

ej stor verkan. Hon högg till igen, allt ifrigare. Och nu gick

det löst. Hon högg, hon slet, det spända repet darrade.

Än ett väldigt hugg, så ett — och linan var kapad. Den for

hvinande ut i vattnet. Ett mångstämmigt genomträngande

skri ljöd i natten, och briggen slungades bort, långt bort i

bränningarna, vickade fram och åter, sjönk, syntes än en

gång, dök ned med vraket och kom ej mer upp. Så hördes

ingenting annat mer än stormens klagande tjut, dånet i

bränningarna, båtkettingens slag mot bryggan. Ingenting kundeurskiljas annat än de svartgröna topparna på den vida,

böljande ytan, det hvita skummet i bränningarna och därofvan

två sakta vaggande master.

Bengta hade blifvit stel. Det heta blodet hade plötsligt

kallnat.

Hon tänkte stort ingenting, då hon nu fort och

skickligt gjorde loss trossen. Hon kände på den med fingret,

hvad den var tjock och präktig.

Hon märkte, att hon frös, fäste bättre igen koftan med

en stor gul nål och knöt på hucklet, som fallit af hufvudet och

hängde på boddörren, dit det blåst och fastnat på en spik.

Därpå lade hon in yxan i sjöboden, låste igen dörren,

Iade haspen på och slog fast den bättre med en sten.

Trossen bultade hon ihop så godt sig göra lät och

började släpa honom med sig. Det var ett tungt göra. Men

Bengta hade krafter som den starkaste karl, och så

småningom fick hon honom med sig öfver stranden, uppför den

steniga backen, ett stycke uppåt fjället, där en klefva skar djupt

in. Här lyfte hon undan några lösa stenar och praktiserade

in tåget i en inre skrefva, som doldes af dessa.

Det pep och hven så besynnerligt däruppe. På

fjällhällarna hade bildats flere små vattenpussar, hvaröfver det

for som skydrag oupphörligt, då stormen lade till. I en af

dem låg en gammal ruff, röd utanpå och himmelsblå

invändigt, hvilket man kunde se, då ljuset föll på.

Bengta såg tanklöst en stund på ruffen. Om hon tänkte

något, så var det på, hur ruffen hade kommit hit upp på

fjället. Sedan gick hon långsamt ned för berget.

* *

*

Fram emot fyratiden kommo karlarna hem från sitt

nattliga arbete.

Bengta hade eld i spiseln och brände kaffe, så att köket

stod som i en dimma.

Karlarne voro dyvåta och vid dåligt lynne. Hans hade

blifvit hes och harskade sig oupphörligt, medan Fredrik

små-svor och drog af sig de sura stöflama, som han slängde bort

i vedkroken.

Det var just ingen, som sade något.

— Feck i väre i fre? frågade Bengta, sedan hon ta-git upp bönorna ur stekpannan, där hon bränt dem kolsvarta,

och gick efter kaffekvarnen.

— Kan ente sie an’t, sade Fredrik kort.

— Vi feck en hel hop — vi ha släba dom under

Dörre-berget där borte, hviskade Hans fram hest.

Bengta såg just icke vidare glad ut.

— Där legger nogge unner klöfva däröppe, sade hon

efter en stund och tömde det malda kaffet i en kopp. — De’

ä nogge te rart, kan 1 tru.

— Här hemme? sporde båda förvånade, och Fredrik

blinkade fort med de små svarta ögonen och reste sig upp från

sofflocket, där han kastat sig rak lång.

Hans blickade hastigt bort på Bengta. Hon hostade

och spottade i ett.

— Vill du gå tur vejen — så — väck me dej, skrek

Bengta plötsligt argt och körde katten som med uppskjuten

rygg strök sig mot hennes kjol ut genom dörren.

Kaffekvarnen malde fort. Hans snöt sig, så det

brakade.

— Har här värdt nogge hemme på kanterne? sporde

ändtligen Fredrik och såg på modern.

— Skulle tru de’! De’ va’ ett Herrans vä’r inatt — en

kunne då ente stort hjälpe na’ stackarn.

— Hjälpe na’?! Kom ho’ lige in? Va’ de’ Malmen?

— Ved jä’ de’ jä’ ?! Ho’ kom så langt, så ho’ kasta’

trossen allt.

— Nodå?

— Men så sprang den — just i siste vänna’.

— Sprang den!? ä’ du gal’n mor? — hö’ si’er du

fö nogge ? sprang Malmens tröss ?

— Har jä sagt de’ va’ Malmen jä! Jä ved ingenting

jä, men jä hiva trössen, te’ blo’n rann tor fingrarna, å så

sprang’en å te’ slut. De’ kunne väl ente j ä hjälpe!

— Å bevare oss innerligen väl, — de’ va’ e faseli’ ulökke

sade gamle Hans högtidligt, och ref i det grå håret. Det

blef alldeles tyst en stund. Fredrik började gå af och an

i strumplästen. Han kastade snabba blickar på Bengta.

— Ble’ ho borte?

Fredrik sänkte rösten och gick tätt intill Bengta.

— Vesst b 1 e’ ho’ — nö ä du dom, Fredrik — de’ kunne

enga själ göre nogge ve’ de’. I får tie still om den häringa

sagen och passe på vrake näste natt.

— Fy för attan, sade Hans modigt och spottade.Nu, sedan det värsta väl var öfver, blef Bengta sig själf

igen.

— Din gamle tomsing! som en ente skulle nötta å ta’

styfrarna där en kan. I ä’ lige så när tell de’ som snoken.—

De’ ä’ vår stran, ä de, de’ ä’ engen, som har me’ de’ å göra,

ska’ jä’ si’e dej.

— Stygt va de’, de’ si’er j e g, sade Hans plötsligt och

slog handen hårdt i bordet, hvarpå han lade armbågarna i

fönstret och försökte med blicken genomtränga dunklet.

Fredrik stod och drog tankfullt i det tunna skägget.

— Trössen ä väl grann? sade han kort.

— Lid på de, sade Bengta och satte på kaffepannan.

— Jä har alri sett sån’en, jä’.

— Hm — undras om de’ ligeväl ente va’ Malmen —

hem kunne tru, hanses tröss kunne springe å.

Det blef tyst i stugan.

Bengta satte fram koppar. Hennes blick mötte sonens.

Den borrade sig in i hennes. Hon ville vrida och vända bort

den, men det var, som om hon tvangs att hålla den stilla.

Dånet hade tagit af därute. Vågorna började lägga sig.

Skyarna delade sig, och blekt och svagt lyste en del af

mån-skifvan fram. Karlarnas båt hade drifvit för nära stranden

och fått en stygg törn. Fyren flämtade ej längre. Vinden

började gå öfver i nordlig.

— Nu drifver’n ud te hafs, sade Hans med ens och det

lät nästan förnöjdt. — Vind går öfver te nolväst.

De andra förstock^ att han tänkte på den förolyckade

skutan — hvems det nu var.

— Så gödt va’ de’, sade Fredrik och strök sig öfver

knäna. — Nu har’n ändå te bå’ stuga å storbåd, de’ ska’ ente

fallera mygge de’. — Hit me’ kaffetåra, mor.

Bengta öppnade stugudörren och tittade. Hon kunde se

långt ut till hafs nu. Hon stirrade skyggt mot bränningarna,

som ännu glänste hvita af tunt skum. Men några master

fanns det ej längre. En kall vind strök förbi. Natten bröt

sig mot morgonen.

Rysande slog hon hårdt igen dörren.

— Ja, de’ e’ nolavinn snart — skynn då te köjs no.

* *Men efter den natten var det hon tog till att slå Hans, och

de, som seglade förbi, kunde ibland höra, hur de skreko

mot hvarandra. Och folk pratade om Bengta, tills det lopp

som en sakta ström från ö till ö, från stuga till stuga, fjorden

inåt ända till köpingen. Men det är ingen, som vet bestämdt

besked mer än himlen, stormen och de evigt gående böljorna.Nitälskan.

Fru Brogren sträckte halfva sin runda, frodiga kropp

ut genom fönstret och ropade ifrigt på Tore-Peter, som kom

sakta körande uppför backen nedifrån sjön.

— Hör Peter — stanna litet. Vill han inte vara

beskedlig låta Kristin Dörth följa med till prostgården? Han far

ju ackurat förbi.

Tore-Peter grinade i det starka solskenet och lyfte på

mössan.

— De’ kunne a’ stå te’ frua. Jä ska in ett tag på

konsulns kontor, så ho kan väre klar när kvarten ä gången-

— Tack ska’ han ha, Peter. Men hör — kom hit litet

närmare.

Fru Bogrens små, tindrande ögon foro snabbt nedåt

gatan, då hon halfhviskade:

— Peter kan gärna hålla där uppe vid liden — bortom

smed-Olles, det behöfs ju inte skrikas om den här saken öfver

hela stran’na.

— Va de’ likt sej! — Jä’ ska’ tie still å inte knyste.

Peter satte sig med en liten munter blinkning upp i

kärran och knogade längre upp för backen. Han tänkte både ett

och annat. — No ä’ de’ nogge satans prästetyg, ho har för

sig igen, gick det egentligen ut på.

Fru Brogren vände sig inåt rummet och log belåtet.

Hennes runda, breda ansikte var rödt af ansträngningen och

det stickande solskenet. Det tog sig fult ut emot håret,

som var linfärgadt och så glatt och slätt, att det föreföll, som

det varit fernissadt. Hennes ytterligt feta figur kom henne att

röra och vända på sig så trögt och långsamt, att man fick

intryck ja,rf något nästan stillastående, oflyttbart. Halsen var

mycket kort och tjock. Hon bar hufvudet styft och rakt och

vände aldrig på det utan att äfven vända hela kroppen.

Hennes små feta händer voro bländande, nästan sjukligt hvitaoch hvilade stilla i knäet, när hon satt, hvilket hon för det

mesta gjorde.

— Puh — här är verkligen rysligt hett så här på

middagen, sade hon och torkade sig med näsduken om halsen

och i ansiktet.

— Ja, Herren tänker på oss fattia syndare me’ en

välsigna’ sommer. Di har fått in både råg och hvede öfverallt.

Det var madam Kristin Dörth, som talade med mörk,

entonig stämma. Äfven hon hade en märklig ro och stillhet i

sitt väsen. Hon satt vid dörren i svart duk, svart klädning,

svarta bomullsvantar och en ren hopviken näsduk mellan

händerna. Hennes mörklagda aflånga ansikte såg strängt och

energiskt ut, och ögonen hade ett kallt uttryck.

— Nu får Kristin åka, det var bra. Hälsa prosten så

mycket från mig — säg honom nu riktigt, hur allting ä.

Och så kan Kristin lägga till, att hon varit hos mig, och att

jag rådt henne till det.

— Ja — frua ved ju hålles de’ ä’ bäst å göre. De’ ä’

ju ändå å rädda hans fattia själ, som de’ tränger mest te.

Jä’ sa de’ åfen om Onsda’n åsså. — Olle, sa.’ jä’, har du

druckit nu igen, sa’ jä’, du ved atte prosten inte låter dej gå

fram om Sönda’n då, sa’ jä’ — och de’ ä’ då väl de’,

sa’ jä’, för så gjorte du en så’n synn, så Herren kanske

aldrig kunne förlåte dej, sa’ jä’. Men ved frua, hva’ han så

tog te’ å svarte? — Kristin lilla, sa’n, de’ vore domt gjort

å prosten, sa’n, för då tog jä’ vesst te’ å drecka hör evie da’,

sa’n.

Madam Dörth hade suttit alldeles orörlig, under det hon

talat. Nu tog hon upp näsduken och torkade sig i ögonen

utan att det egentligen såg ut att behöfvas.

Fru Brogren blickade dåsigt ut på gatan, där det var

alldeles tyst i middagshettan. Hon nickade till och med utan

att tänka på det vänligt åt mor Åkerberg, som smorde in

mannens sjöstöflar utanför trappan till stugan midt emot. Hon

hade egentligen talat ut och väntade smått på, att madam

Dörth skulle gå, så att hon fick äta middag i lugn och ro nu,

medan tilloppet af kunder till boden var afstannadt en stund.

— Ja, Herren vare med Kristin — det vore en stor synd,

om hon icke aktade Herrans bud högre än de sina.

— Bara han inte bler rent gal’n.

— Herren gagnar hans egen hustru till redskap i sin

nåd. Tacka Gud för att Kristin fått det rätta modet.

Förresten så...Här vände fru Brogren sig ovanligt hastigt om och

talade i hvardaglig, förtrolig ton med en blinkning i de små

ljusblå ögonen.

— Förresten så — hvem skulle säga’n det? Kristin

kommer ju hem, innan han hinner från öddö i det här

ble-ket. Håll sig bara tyst för Tore-Peter.

— Ja, tack frun, tack så mygge.

Madam Dörth steg upp, snöt sig ochi neg kort.

— Ajö Kristin — Härren vare me’na nu, vänta litet, det

va’ sant, ska hon få ta’ med sig åt prosten tre tjog ägg. Hälsa

honom nu och säj, det jag sa’.

Fru Brogren följde med ut i boden och lade äggen i

en korg. Stod sedan och såg ut på gatan efter madamen.

Hon tänkte på hur prosten skulle taga den här saken.

Säkert skulle han blifva belåten med hennes nitälskan. Det

var just sådant, som behöfdes i församlingen.

Stränghet och allvar skulle det vara. Ville de ej hålla

sig till Gudsbordet med godo, så skulle det ske med ondo.

Och hvad hon kunde i sin ringa mån, det skulle hon hjälpa

den käre prosten. De troende i socknen visste redan, hvart

de skulle taga vägen, när de drogo sig för att gå ända till

öfverherden. Hon var ett slags mellanhand — »ett herrligt

Herrans redskap» hade prosten sagt för litet sedan med sin

jämblick märkligt mildrad, då hon inberättat till honom om

ungdomen, som dansat på Lindens sal hälgdagsafton. Något

som dock Gudi vare lof fanns en gammal världslig

förordning till och med, som förbjöd.

Nej, det var ett styft folk, de skulle böjas under Herrans

heliga kyrka, tills de lärde sig att icke mer hafva den minsta

egna vilja. Och det hade gått mer och mer. Numera fanns

det knappt en fiskare, som bestämde sina barns namn själf.

Det fanns inte många, som vågade sig på att stoppa ned

kopparslantar i offerbäckenet, när prosten satt bredvid och

genomborrade dem med sin örnblick. Ej heller var det någon,

som knotade, när han blef nekad att skrifva upp sig till

nattvardsgång, för att prästen hört ett och annat om honom

under veckans lopp. Allt fastare förstod prosten att knyta till,

allt mer förstod han att kväfva själfviljan och egennyttan inom

Börre församling. Det stod hårdt på, men nu var det snart

gjordt.

Fru Brogren tänkte på allt detta, när hon gick in i sitt

trefliga, glänsande kök och smakade af maten, som var

färdig att bäras in. Det skulle vara mycket sött och mycketstarkt kryddadt, och hon fick det aldrig godt, om hon ej

själf lade hand därvid. Hon älskade i allmänhet god mat.

Hennes smörbakelser och köttpuddingar voro något af det

utsöktaste, man kunde tänka sig. Prosten Lennberg tog

alltid in hos henne vid sina besök på fiskläget. Det var ju en sak,

som de troende kunde hafva gemensamt med världens barn.

Ja, man kunde prisa och ära Gud själf genom att prisa Hans

goda gåfvor.

Och när så fru Brogren satt ensam i sin svala, luftiga

matsal och med de feta, hvita fingrarna långsamt stoppade

servietten under halsen, och när hon sedan långsamt och

omsorgsfullt åt sin lilla delikat serverade middag, då tänkte

hon makligt och lugnt på, hur förunderligt Herran styr de

sinas öden.

Stilla och säkert hade hon hunnit den ståndpunkt, hon

nu innehade.

Ifrån sin fattiga, för andra okända barndom, ifrån sitt

korta äktenskap i södra skärgården, ja, ifrån det hon sedan

började att sälja trådnystan och tvålbitar på en liten smal

diskbräda och så småningom sakta men säkert klifvit upp

trappsteg efter trappsteg på det sociala anseendets stege —

ifrån allt detta hade hon dykt upp i Fjällkil och var nu

blefven den rika fru Brogren, ensam, barnlös, mäktig i mång

stycken.

Och ville mörka skuggor från forna dagar någon gång

uppstå, så grep hon blott allt kraftigare fatt om de tillfällen,

som gåfvos, att bortjaga dem från sig själf och andra. Och

hvad fanns väl bättre än makt?

De stunder, då stolarna rundt omkring i hennes lilla

sängkammare innanför boden voro fullsatta af troende

kvinnor från såväl utkanten af socknen som från själfva fiskläget,

stilla, mörkt blickande kvinnor, som icke talade mycket, men

läto några kraftord falla då och då om synden och nöden och

trilskheten hos synnerligen strandbefolkningen — sådana

stunder voro mycket lyckliga för fru Brogren. Icke så

mycket för sakens skull, som för det, att hvarje möte kom till

prostens kännedom. Och han visste, hvar han hade sin

trofasta medhjälperska.

Och när hon nu satt här röd och mätt i middagsstunden

och drack sitt andra glas bayerskt öl, så var hon fullt lycklig

med Guds sköna värld. Och med en liten pirrande känsla

tänkte hon på, hur söndagen skulle blifva, och hur Olle

Dörth skulle taga den saken, att hans hustru gått till prostenoch angifvit honom för att han onsdags afton varit rusig

samt bedt, att han måtte bli nekad att anamma Herrans

lekamen och blod. Olle var en af de styfvaste, som ännu ej

böjt sig.

Så det var nästan litet vågadt. Fru Brogren hade också

ett ögonblick tänkt på de två vadmalskostymer, som han

beställde årligen och fruktat litet — — — men en sådan

frestelse hade besegrats. Det stod mer än så att vinna, det

var Herrans sak. För resten var det icke sagdt, han skulle

få veta, h v e m som--

Och ute hvilade allt i middagssteket. Nere vid

sjöbodarna hängde barbenta pojkar öfver bryggorna och metade

krabbor. Fjorden var blekstill och skären insvepta i lätt

solrök. Solen gassade på splintvedshögarna, uppstaplade

här och där och spärrande vägen på den smala, krokiga

strandgatan. Skepparne, som kommit med vedskutor, lågo

raklånga och snarkade ofvanpå pliktluckan, medan några

tuppar gingo omkring och golo och snokade bland skräpet

i prången mellan strandstugoma. Man hörde knappt något

annat ljud. De fleste af karlarne voro ute med makrillvadarna,

och kvinnfolken sutto på stugutrapporna och stickade.

Men Tore-Peter med Kristin Dörth bredvid sig körde

långsamt vägen framåt. Solen brände på ljungmarkerna och

de vilda, låga bergknaltarna. Hafren stod mogen här och

där, men hvetet var nästan bärgadt alltsammans.

Peter försökte få ur Kristin hennes ärende. Men det

lyckades blott till hälften. Det var ändå tillräckligt, för att

han skulle känna sig laddad med goda nyheter till

hemkomsten.

— Tack Peter, sade Kristin och steg af vid grinden.

— Tack sjöl, Kristin, svarade Peter och grinade litet

mot solen. — Bare ho’ ente ställer te’ nogge domt no, en

ved så lide’ hö’ de’ kommer å allt snack.

— Åh, sade Kristin långdraget och låste igen grinden.

Men det var liksom något suttit henne i halsen, då hon bad

att få tala med herr prosten.

Tore Peter fortsatte långsamt vägen uppför kyrkbacken.

Han hvisslade smått och tänkte på, huru det skulle bli »te’

körka» i morgon.

5*C *

*Den stora Börre kyrka var alltid fullsatt, då gamle

prosten Lennberg predikade. Hans starka stämma skallade

i det rymliga tepmlet, och det tyckte folk om. Det höll

dem vakna, och det var då något att komma i kyrkan för.

Och starka ord gingo från prosten Lennbergs mun.

Mäktiga, kufvande, skakande ord, som icke tilläto någon

undanflykt. Och det tyckte folk också om — åtminstone största

delen. Ty Börre var en schartauanisk församling, lidelsefullt

schartauansk. Och fanns det några, som ännu icke voro

kufvade för allt eget ondt viljande och tänkande under

prostens järntuktan och örnablick, så hjälpte de troende

energiskt till, att så skedde.

Och svagare naturer, som kanske i sitt stilla sinne icke

tänkte det bästa om allt detta, de tego af fruktan. Ty prosten

Lennberg var ej att leka med. Och hvart skulle man vända sig

med sina möjliga tvifvel om hans berättigande till slika

påfve-later?

Fattigt folk har ingen talan, och skall man få gehör hos

de höga, kostar det så mycket pängar. Dessutom var ju

domkapitlet prostens gode vän och understödjare. Nej, här

var bäst att tiga still och säga ja och amen.

Det var nu öfver fyrtio år, som prosten styrt Börre

församling. Hans vilja var af järn, och en sådan är af

ovärderlig nytta för sin man i svaga tider och bland folk, som

icke ha vilja af järn eller intet bruk för henne, om de skulle

äga henne.

Också hade prosten nästan oinskränkt makt. Och

därtill, fast han vid tillträdet till pastoratet ägde mest skulder,

en anständig förmögenhet. Men Börre var en rik församling,

och prostens nitälskan hade i tidens lopp fört en lycklig

kamp mot lasten girighet, »den vederstyggligaste af alla

laster», ropade han med glänsande, skarpa ögon och slog i

predikstolen, ty girighet är roten till allt ondt. Girigheten

och egen vilja, det skall ut af människan, det måste ut, ty

djäfvulen sitter aldrig fastare inne än hos en människa, som är

gridsk om sitt guld och vill gå sin väg efter egna tankar.

En och annan af godsägarne i trakten var väl förtretad

på prosten Lennberg och hans regemente. Men dels bestod

församlingen mest af bönder och fiskarbefolkning, dels tyckte

de få herremännen, att det kunde göra den vilde Börrebon

ganska godt att få böja sin styfva nacke. Prosten Lennberg

var verkligen utmärkt passande för sin befattning. Ingen

hade så kunnat krossa det stolta kustbolynnet. Dessutom— han visste ju förträffligt sin plats. Herremännen besvärade

han sällan. Han kunde väl i hettan gifva dem en och annan

pik från predikstolen, men det var ju ej att fästa sig vid. I

det enskilda umgänget var han en kvick och human man,

som ej försmådde sin toddy. Och i hufvudsak höll både

konsuln och majoren på Nicklastorp med honom: —

Bönderna, brukade den lilla gubben säga och slå handen i

bordet, så att glasen hoppade, medan de genomträngande, skarpa

ögonen glänste svarta, — bönderna, de ska lära att läsa och

skrifva rätt och slätt, icke ett uns mer. Läsa sin psalmbok

och skrifva under sina papper — hvad mer är, är af ondo.

Och det var ju egentligen ett både sundt och klokt tal.

Och solen lyste med varm glans öfver den ståtliga

kyrkan, som låg fritt och behärskande på höjden med vida

ljunghedar och låga bergknallar rundt omkring. Kyrkogården

var stor och kal, och muren, som omslöt henne, låg och jämn.

Folket böljade in. Det var ett knäppande och slående

i dörrarna, ett dämpadt sus af hviskningar och hälsningar.

Längst framme åt altaret till sutto i främsta bänken majorens

och konsulns.

Man såg varm och trött ut. Det var midt i rötmånaden,

och soknen stor och vidsträckt. Kvinnorna voro starkt

upp-hettade och röda. Man trängde på i bänkarna, lutade sig

för-strödt ned några ögonblick, nickade och hälsade sedan på

bekanta och rättade på hufvuddukarna.

Slutligen började man undra smått, ty det dröjde öfver

tiden, och prästen var alltid så punktlig.

Solskenet föll in fullt och stickande, och den röda

kalkduken lyste som blod på altarbordet.

Nattvardsgästerna sutto och stirrade litet slöa på det

stora koret med frälsarens bild. Solen föll rätt på ena halfvan,

och skuggor från den susande lönen utanför kyrkfönstret lekte

på altaret och dansade fantastiskt öfver den bländhvita

duken.

Man hade sutit här under det långa skriftemålet och var

både lekamligen och andligen matt. Prosten hade varit mer

än vanligt sträng och hotande. Han hade talat om det

förfärliga ansvar, som drabbade den, som gjorde sig saker på

Herrans lekamen och blod. Och så de, som stodo dem nära —

på dem föll ock ansvar, lo m de icke hindrade den, som vore

i färd med att draga domen öfver sig. Han själf, kyrkoherden,

hade tunga plikter, plikter af järn, intill blods. För den skull

hade ock Gud lagt makten sin heliga kyrka i handom.Och det hade varit ett sakta stönande och gråtande.

Där-iör var man ock nu matt, känslorna blefvo slöa, och man

stirrade tomt framför sig utan att egentligen erfara någonting af

det man borde erfara. Och det oroade många.

Madam Dörth hade suttit dyster och stel med rödkantade

ögon, och på andra sidan gången hennes Olle, en väderbiten

gammal buss, nyrakad och skrubbad, med grått, tjockt hår

och ett småslugt uttryck i sitt breda ansikte.

När skriftemålet var öfver, hade kyrkvaktaren kommit

tassande fram och tyst sagt några ord till Olle. Hvarefter Olle

hade sett förbluffad ut, harskat sig, rest sig och följt

kyrkvaktarn in i sakristian.

Och på detta tänkte nu de flesta af nattvardsgästerna,

fast de icke ville tänka därpå. Hvad månne?--Somliga

hade hört ett och annat i går kväll. De voro i den högsta

spänning. Hur hemskt om en ovärdig sutte bland dem —

en som kunde blifva saker på Herrans lekamen och blod!

Gud, måtte det ej vara så, men om så vore, måtte då prosten

blott stå fast, icke bevekas.

De, som tänkte så, rodnade först litet af en viss naturlig

känsla. Men andra fullföljde tankegången. Nej, det var visst

icke för det pirrande i saken, bevare dem Gud! Det vore ju

hans, Olles, egen själabot det gällde.

Och så hade högmässofolket börjat komma. Bänkar

hade slagits igen och knäppt, steg hade ljudit på stengolfvet

doft och oregelmässigt, kyrkan hade börjat fyllas. Det var

ett snytande, hostande, gående, hviskande.

Men småningom blef allt tyst Solen föll in öfver

huf-vudena och strålade på korsgångsbänken, där fru Brogren

satt fet, stilla, blid, med vakna, spända blickar.

Alla väntade.

Och så på en gång började orgeln brusa, den stora,

härliga orgeln, Börre sockens stolthet. Tonerna bredde sig

fylliga, starka till hvarje vrå af templet, det äggade och väckte

på alla domnade känslor. Klockaren sjöng ensam första

strofen med släpande, tordönstark röst, och församlingen föll in

vid den nästa, långsamt, ojämnt och falskt men mäktigt som

ett storm-miserere.

Dörren öppnades till sakristian, och Olle Dörth kom ut.

Han bar hufvudet böjdt, var pionröd i ansiktet och gick

med fasta, trotsiga steg til sin plats.

Och strax därpå kom prosten och gick långsamt

innanför altaret, sänkte hufvudet och vände sig därpå om mot fol-ket. Den lilla gubbgestalten med det snöhvita håret och

ömblicken — hur känd han var! I dag buro de järnfasta

dragen fläckar af sinnesrörelse, och stämman skallade som en

basun: Helig, helig, helig.

Prosten hade sagt amen, psalmen var sjungen, och ånyo

stod han inom altarringen.

öfverallt nere i kyrkan stannade folk kvar. Det gick

ett sakta hviskande längs bänkraderna, man trängde sig

fram mot koret, höjde sig på tå och knuffade undan några

nyfikna pojkar, som ställt sig längst framme.

— Du lifsens bröd, o Jesu Krist, ljöd från

orgelläktarn i långdragna, klagande toner.

Nattvardsgästerna böjde sig ned, prosten vände sig om

med det heliga brödet i handen, välkomnande dem.

Och långsamt fylldes altarringen af de främre

bänkarna. Konsulns och majorens voro med, så att det väntades

blifva många dukar i dag.

Det hade bytts om tre gånger — nu skulle bänkarna

från Fjällkils fiskläge fram.

Madam Dörth reste sig långsamt och darrande —

förstulet såg hon på Olle.

Han hade en lång stund suttit nedlutad öfver sina knäppta

händer. Nu steg han kraftigt upp och gick ur sin bänk. När

han mötte Kristin på golfvet, såg han genomträngade på

henne och gick så långsamt efter henne upp mot altarringen,

där han böjde knä.

Kristin såg rådvill och bestört ut. Hon kände en

obeskrif-lig lättnad. När prosten kunnat släppa honom fram, då var

ju allt godt. Han hade ändrat sinne från i går, han hade tänkt

på, att kanske ändå.

Tankarna korsade hennes hjärna, medan hon böjde ned

hufvudet. Nu hade hon anammat Herrens lekamen. Tack

och lof! Nu var turen hos Olle.

Långsamt reste Olle upp hufvudet — han gjorde sig

i ordning att mottaga det heliga brödet mellan sina läppar.

Men han mötte endast ett par ögon af eld. Mekaniskt

blef han vid att se in i dem. Några sekunder borrade deras

blickar sig in uti hvarandra likt svärdsklingor.

— O Guds lam, brusade sången från kyrkan.

Prosten gick till nästa man.

— Jesus Kristus, hvilkens. lekamen du anammar,

bevare dig till evinnerligt lif.

Det ljöd i Olles öron som något långt aflägset, medan

Västerut. 4han bara fortfor att med upplyft hufvud stirra framför sig

på altarduken.

Han hade förbigåtts.

Och när kalken kom, låg han likadan, stirrade likadant

på den hvita, guldbroderade altarduken.

Endast ett ögonblicks afbrott, då prostens svarta gestalt

skymde undan den för honom.

Man såg förstulet upp, där man låg knäböjd vid ringen.

Var det sant? Ja, det var verkligen sant.

Och prästen gick upp på pallen och bredde långsamt ut

armarna till afsked.

— Frid vare med Eder.

Man vände sig om. Folk hade ställt sig upp på bänkar

eller trängt inpå. Alla ansikten hade ett gemensamt uttryck

af spänd väntan.

Olle reste sig.

Han var hvit i ansiktet, blicken var slö, och han

stapplade osäkert fram till sin bänk.

Här stannade han, såg stirrande framför sig, tog

psalmboken och sin gamla »storm» inifrån bänken och vacklade ned

till kyrkdörren.

Alla vände sig om. Alla sågo efter honom.

En ny altargång under den släpande, döfvande sången.

Men spänningen var öfver. Folk strömmade ut ur kyrkan,

alla otåliga att få höra och tala.

Ute på backen sken solen rätt ned. Hästarna gnäggade

vid muren, och det hade börjat blåsa upp.

Grupp på grupp samlades därute. Gamla ansikten och

unga ansikten. Gubbar med hvitt, flygande hår under den

rödbruna, luggslitna stormen, krökt rygg och krökta ben.

Unga, brunbarkade karlar. Bondflickor uppe från socknen

och fiskardöttrar nere från fiskläget — ett strå hvassare

dessa, moderna och knyckiga.

Mén i dag förenades alla i sammja intresse. De flesta

visste ej mer, än att det var något, som skulle vetas, och de

måste underrättas. Många visste om ingenting. Och så gick

det från mun till mun, från grupp till grupp.

— Har du hört det? Ä" de’ sant?

— Ja, Gu’ ä’ de’.— jä’ så’et me’ egne öuer.

— Åh — fa’n i de’ — de’ va’ tusan te’ prost.

— Tyst Mats Ingelson! Herrans äranne gick han, och

Olle behöfde böjas, kan jä’ si’e dej.— Fa’n te’ skammelit va’ de’, kan jä’ sie’a Olena —

te’ skämme ud en så bra kär. De’ va’ jaggu en —

— Agte sej han bare. De’ kan hänna hem som hälst

de’, å illa blir de’ for den, som bespottar Gud och hans

väjer.

— Gud å hans väjer, kärng! Hö ä’ de ho’ snackar?

Prästetyg ä’ de’, å gödt kommer inte tå’et, de’ går jä i go’

för. Mats Ingelson va’ de’, som sa’t!

Det blef oväsen på backen. Schartuanerna gingo tystande

omkring och körde på afresan.

Nere vid kärrorna höll det nästan på att blifva värre.

Men de allvarliga rådde. Det var i alla fall blott få, som

sade något om prosten. De fleste tego och behöllo sin tanke

för sig e ller sina närmaste.

När Kristina Dörth med nedslagna ögon gick ut ur

kyrkan, ryckte fru Brogren henne sakta i kjolen: — Tacka

Herran, som bevarade honom för att synda, kära Kristin.

Låt oss nu hoppas det blir en varning. Kristin kan titta till

mig och dricka en kopp kaffe i morgon förmiddag.

Kristin neg litet och tackade.

När hon kom ut, drog hon ett djupt andetag och sågi

skarpt och spejande omkring sig.

Folket hade skingrat sig på backen. Några flockar sutto

på grafkullar här och där och tittade nyfiket på henne, då

hon gick förbi. Hon hälsade förläget, och så kom hon till

muren, där Olle bundit hästen.

Hon visste icke riktigt, hvad hon hade väntat men kände

sig lätt, då hon såg Olle stå och syssla med förspänningen.

Hon gick fram och strök hästen öfver länden.

— Ska’ jä’ hjälpe dej?

— De’ ä’ allt gjordt — sätt dej opp no’.

Ingen af dem yttrade något mer. Olle var rödflammig

i ansiktet och började köra med vild fart utför backen, förbi

prostgården, uppför klockarliden och utför igen.

Uj, hvad det gick! De foro förbi den ena kärran efter

den andra. Folk hälsade, men Olle rörde icke på mössan.

Kristin tordes icke säga någonting. Endast när de komrno

till den stora branta kvarnliden med garfveriet vid kröken,

kunde hon icke hålla sig.

— Akte dej — du välter me’ bå’ öss å kärra, Olle.

— Åh, en går inte så lätt fa’n i voll heller.

Och så hven kärran om garfverihörnet. Kristin skrek

till, och hästen glänste af svett.— Du skulle skamme dej å inte akte de’ fattige

djuret, Olle, kunde hon omöjligt afhålla sig från att säga.

— Åh, de’ ä väll di som har’et värre’ me’ aktninga,

svarade Olle trotsigt, men höll sedan litet mer igen.

Därpå sades icke något, och så kommo de ned till

fiskläget.

Kristin steg ur uppe vid backen, och Olle torkade af

hästen och ledde in honom i Smed-Olles stall, där han

lånat honom.

Dörthska stugan låg nere vid sjön, och sjöboden var

sammanbyggd med henne. Båten vaggade fram och tillbaka

vid den smala, rangliga bryggan. En sillvad hängde öfver

räckverket och vajade lätt för sydvästvinden, som friskat i.

Det var söndagstyst på stranden. Kyrkfolket hade ej

kommit hem ännu.

Några stodo och hängde vid konsulns magasin, när Olle

stultade förbi utan att se upp.

— Di sier, atte makrilln står ude på Musefjor’n, Olle,

ropade en af dem efter honom.

Men då han icke vände sig om, sade en annan och

spottade:

— Hö skiller de’ Olle Dörth i da’? han så’ ackurat

ud, som prosten tatt’en i nacken å böjt ryggen på’n.

Men när Olle kommit in i kammaren och hängt upp

hälgdagsrocken, satte han sig vid bordet, lade hufvudet ned

på armen och började gråta. Tunga, klunkande snyftningar

med harskningar bch suckar emellan.

Kristin gjorde upp eld i köket bredvid. Hon var

rådvill, hvad hon skulle göra, om hon skulle tala till honom eller

icke. Hon var egentligen storligen nyfiken att få veta, hur

allt gått till och icke så litet orolig. Men hon hade ju gjort sin

plikt. Hade icke prosten sagt henne det både i går och i

dag i kyrkan? Jo, det är att draga Herrens straffdom öfver

sig allt icke hindra de sina från ogudaktiga vägar. Men

med allt detta var hon icke viss på Olle, och det oroade

henne. Det föreföll, som vore hans styfva sinne icke böjdt

ändå. Och hvad skulle då göra det? Fanns det än värre

skam än...

Olle slog plötsligt handen i bordet därinne och ropade

med hög, gråtfylld röst på henne.

— No har du gjort en gärning, du får ångre på,

Kristin. — Åh Gu’ hjälpe mej, jä’ håller’t slätt inte ud, jä.Hon stod med uppkaflade ärmar i dörren och såg

mörk ut.

— Tacke du Gud Olle, som hjälpte dej frå’ så svår

synd som detta.

— Jä’ menar I ä galne, folk, hö’ har jä’ gjort fö’

nogge da?

Olle skrek ut orden. Han hade plötsligt hört upp att

snyfta, reste sig med darrande knän och knöt händerna

på ryggen, medan ögonen stodo blodsprängda ut, och

kinderna glödde brunröda.

— Hö ä de’ jä’ ha’ gjort? Si’ de’, om du mäktar.

Jä ’sa så åt prosten me’. Hö ha’ jä’ gjort, herr prosten, sa’

jä’? Jä’ har tatt mej nogge par supar i onsda’s kväll, sa’

jä’, de’ har jä’ gjort — men så ä jä’ inte sämre än andre

för de’, å de’ ä en mänskli sag, sa’ jä’ å skiller ingen ve’,

inte herr prosten en gang.

— En har å böje sitt styve sinn’, har’en Olle.

— Böje sej — ti’ still me’ dej kvinnfolk. I gör mej

galn, si’er jä’, hem ska’ jä’ böje mej för? För Gud, vår Herre,

böjer jä’ mitt syndie houe men näggu om jä’ har å böje mej

för nö’n ann. En stor orättvis sag ä de’.

Olle darrade i knävecken och måste sätta sig ned igen,

och den djupa basrösten ljöd hes och skrikig, så skakad var

han. Han fortfor att tala oupphörligt, som om det lättade

honom, och Kristin satte sig dyster på träsoffan och väntade,

tills det skulle taga slut.

— Ska en bli nägta’ å gå te’ Herrens heli’a natvärd,

för om inte har vore som en skulle i hele vegga? Hö ved

prosten om jä’ ä sämre männeske för de’ da? Jä’ sa’ de’ —

herr prosten sa’ jä’, de’ ä’ inte herr prostens sag och engen

ann’s heller, udan de’ ä m i n sag, sa’ jä’. Olle Dörth — jä’

förbjuder dej i Guds namn att komme till altaret, sa’n. Nej,

herr prosten, jä tar mitt på mej, sa’ jä’.

A så geck’en å skämte ud en fatti’ stackare, som har

vart en hederlig kär i all si’ ti’. Åh Gu’ hjälpe oss.

Olle stönade och lade hufvudet hårdt ned mot armarne,

som i all sin bredd med händerna sammanknäppta lågo

öfver bordet.

Kristin gick ut och lagade i ordning fisken. Hon visste

rakt icke, hvad hon skulle säga. Kanske hade sinnet runnit på

henne litet för hastigt i onsdags kväll, då laget kom hem från

Flemsö och Olle skrålat på bryggan och skämtat med henne

på det sätt, hon aldrig led. Hon tålde icke sådana där ord,som det ingen menig var i. Och till på köpet som mor

Åkerberg varit hos henne och sagt till henne på sitt

högmodiga sätt, ja, för mor Åkerberg var hög i sinnet: 1 har ikke

mäktat dra’ Olle te’ Herren, Kristin, så’n affärd ä de’ aldri’

me’ min kärl. Ja, då hade sinnet runnit på henne, och hon

hade beslutit att kväsa Olle.

Men hon hade ändå icke tänkt, att det skulle gå så här.

En sådan skam! Hon hade aldrig kunnat drömma om, att

Olle skulle våga trotsa herr prosten ända fram till altaret.

Hon gick i många tankar, då hon dukade bordet därinne

och bad Olle äta.

Han hade plötsligen tystnat. Han åt under tystnad och

sedan han ätit, tog han sin pipa och satte sig ute på bryggan

vid boden. Men på kvällen var det ljust i ölstugan hos

Larssons. Ljus och mycket skratt och skrål. Olle Dörth bjöd

hela sitt vadlag, och det var något ovanligt, ty Olle tog sällan

ett glas för mycket och var rädd om styfvem.

Tobaksröken lade sig i hvirflar öfver det stora, breda

hufvudet med de rödbruna kinderna, och han skrek och lade

armarna öfver bordet.

— Dreck, peltar — väl undt — ser I, jä’ sa’ te’ kärenga

mi’: Har’en fåt namne’, så kan en jaggu göre gagne’ me.

Hoho! Fan ska’ väre nykterbolt! Skål på er!

Ute var det stilla. Sjön låg svart och blank, och stora

strandfjället reste sig som en dunkel massa mot skyn.

Eldsken från stugorna lyste ut på fjorden. Nere från konsulns

storbrygga hördes det idkeliga gnisslandet af en fiol och ett

ihärdigt, tungt stampande. Det var ungdomen, som tog sig

en sväng.

Men i prången vid Dörths stuga stod Kristin i mörkret

och lyssnade ängsligt till skrålet från Larssons ölstuga.

Ingen kom, och det aflägsna skrålet fortfor att ljuda ut i

kvällen. Hon gick in och satte sig vid bordet, slog upp bibeln

och läste högt flere kapitel.

Och timmarna skredo, men allt var lika tyst. Då lutade

hon plötsligen ned hufvudet i boken och snyftade.När kungen väntades.

Tidigt en Junimorgon kommer pensionerade f. d.

rådman Lungkvist trippande backgatan fram med små, hastiga

steg och svänger käppen elegant i luften, medan han småler

och nickar till fiskargubbarna, som stå med händerna i

byxfickorna" 0"Ch titta utåt fjorden, där solen lyser.

När han kommer fram till herr Sunesons stora sill-,

red-skaps-, manufaktur-, diverse- och speceribod, stannar han

och ser upp på det stora kalkrappade envåningshuset nedåt

bryggan, uppåt den lilla, kala klippan, som begränsar

stranden och längs den soliga, tysta gatan med flisvedshögar och

låga rucklen. Så skakar han betänksamt hufvudet, svingar

käppen och stiger in i boden, där några gubbar redan

hunnit samlas för att röka sina morgonpipor och prata om

makrillprisen.

Herr Suneson sitter i hvit linnerock innanför disken vid

sin pulpet och skrifver. Han ser upp och för handen

knapphändigt mot den kullriga hatten. Bokhållaren, som på ett

högst behagfullt och expeditionsvandt sätt väger upp såpa

till en tös, släpper däremot allt och gör med ett förbindligt

litet morgonleende små korta bockningar.

— Gomårron, gomårron, herr rådman, säger han med

förtrolig fryntlighet och tappar därvid en utslagen törnros,

han burit i uppslaget på sin flottiga kamgarnsrock.

Rådmannen nickar och vänder sig med en viktig min till

herr Suneson, sägande i halfhög ton:

— Kungen kommer hit, käre bror — vi kan vänta’n

när som hälst.

Herr Suneson ser upp utan brådska och säger en smula

flat:

— Nääh?

— Åh, kommer kungen hit verkligen ? ropar den

långsmale, fräknige bokhållaren förtjust i tillgjord ton och

närmar sig herrarne, röd i ansiktet.Herr Suneson vänder sig om och ger honom en

krossande blick. Därpå stiger han säfligt upp och säger till

rådman med sin kärfva ton:

— Vill bror stiga in på kontoret, ska’ vi språkas vid.

Bokhållaren småflinar besvärad för att hålla god min

och med några lifliga åtbörder berättar han nyheten för de

nyfikna kunderna.

— Hvad ska’ vi hitta på, undrar herr Suneson därinne

på kontoret och ser på herr rådman Lungkvist. Men ä’ bror

säker på, att han kommer hit?

— Syster min skrifver i dag, att hon hört det i

Göteborg. Han lär ha sagt, att han troligen far till Hällvik —

det skulle bli honom ett nöje, hade han sagt.

Herr Suneson rätar på sig och ser ut på gatan. Ja, på

det hela taget, hvarför skulle han ej komma till Hällvik? —

Men herr Suneson kände i detsamma hela tyngden, vikten

och äran af att vara den främste mannen på platsen och den,

på hvilken allt hängde.

Det var litet senare på morgonen, som stadens

viktigaste fullmäktiga sammanträffade på storbryggan för att

rådslå. Herr handlanden Suneson, hr f. d. rådman Lungkvist,

sjökapten Svantesson — en herre med stort, yfvigt brunt

hår och glada ögon — lille undfallande apotekar Lund,

bördig från Stockholm, och gamle skoilärar Qvist, som

smådar-rade en smula på hufvudet.

Suneson höll ett litet kort och högtidligt tal om den stora

äran och om det hopp, han satte till de närvarandes förenade

ansträngningar m. m.

Sedan det var slut, slog den glada kapten Svantesson

den ena handen i den andra, medan han log, så att

tandköttet blottades ofvanför de små, friska rått-tänderna.

— Nog ä’ vi med om det alltid, här ska’ bli fint.

— Men, sade lille apotekar Lund som hastigast och i

en ton, som om han bad om ursäkt, det blir väl lite svårt,

för dom har rakt inga trän här, på dom här trakterna.

Herr Suneson såg kallt på honom. — Inte skall det fattas.

Om vi fara ut på öarna, får vi allt sån’t där skräp. Vi kan

väl inte sätta upp trän heller med rot och allt.

— Nej, det blefve lite för stort, instämde herr Qvist och

gnuggade händerna, hvarvid man skrattade. Stockholmaren

var alltid ute för de andras gyckel.

— För all del, för all del, motsade herr Lund och

log med helt försynt, jag menar inte alls... det är verkligenså mycket utmärkta fördelar i skärgården, så att man nära

på inte saknar trän alls — ja, jag menar vi kan ju klä’ hela

bron med grönt eller något annat.

Och herr Lund tittade ödmjukt upp på herr Sunesons

hvita linnerock.

— Först och främst skulle vi ha snyggt, tycker jag,

hahaha, sade den glade kaptenen, det får jag då säga, kunde

inte skada, om här blef rent för tåcke där bråte i rännste

narne.

— Det ä’ småsaker, sade herr Suneson kort, tycker

herrarne vi ska’ företa några utomordentliga anordningar,

eller om vi ska’ motta H. Maj:t i all enkelhet?

— Det är mesta stil på, ansåg rådmannen, det andra ä’

han så van vid.

— En liten äreport, vågade herr Lund försiktigt, dom

har så mycke flaggor här — och små hvitklädda flickor

kunde...

— Det där ä’ fanken så vanligt, menade herr

Lung-kvist och begrundade.

Plötsligen sken han upp.

— Ja, hvad mena herrarne, om vi lät Gullbergs lilla

Olga stå i äreporten och läsa upp ett poem för H. Maj:t?

Jag skulle — herr Lungkvist slog blygsamt ut med handen —

gärna, om herrarne blefve belåtna...

Herr Suneson drog en lättnadens suck och slog herr

Lundkvist på axeln. — Det var fanken så bra påhitt, bror, det

har jag inte läst om nå’nstans, ja, gör det käre bror, tilläde

han i öfvertalande ton.

— Och så kunde barnen sjunga »Vårt Land» kanske,

hvasa? — i fyra stämmor — tycker herrarne det? yttrade

herr Qvist under ryckningar på hufvudet.

— Jag vet inte, sade herr Suneson tveksamt och tittade

på herr Lungkvist.

— Kanske det blefve en smula för långt? inföll herr

Lund i sin allra hastigaste ton, men som herrarne vill, som

herrarne vill.

Men herr Lungkvist hade stått i andra tankar.

— Hvem ska’ vi få, som gör henne? sade han plötsligt.

— Äreporten?

— Visst ja.

— Åh, skyndade sig herr Lund i glad ton att upplysa,

den sorgen är snart släckt, vi ha ju artisten.

— Det ä’ sant, ja visst fan ä’ det sant, artisten ja!— Då gå vi genast, bestämde herr Suneson, han står

och målar därborta i Qvistska sjöboden.

— På tal om det, tilläde han vänd till herr Lungkvist,

medan herrarne satte sig i rörelse gatan framåt, så får man

spika igen det där otäcka skjulet och klä med något — det

syns från gatan. Gu’, om jag begriper, hur den där målarn

kan rita af ett så’nt hål.

Herr Emil Stufve satt ute på en ranglig brygga och

målade ursinnigt på en stor duk, en sjöbodsinteriör.

Det var förmiddagssol, och den varade inte länge,

därför måste man passa på.

Han var en liten, energisk karl med stora svajande

mustascher och ett par skarpa, grå ögon. Han hvarken hörde

eller såg något annat, än hvad som rörde arbetet. Än böjde

han sig ned och kikade på duken nedifrån och upp, än sprang

han ut på tippen af bryggan, lade hufvudet till höger och

vänster och granskade, eller ock stod han som en bild och

lade på färg, medan ögonen flögo som skarpa pilar mellan

motivet och duken.

Det kunde aldrig falla herr Stufve in att gifva akt på

dem, som gingo förbi. Och därför begaf det sig, att

fästkommittén fick stå flere minuter ouppmärksammad på sidan

om staffliet och hosta.

— Vi stör väl inte, sade herr Suneson till slut

buttert.

Det kom ett otydligt något,, hvilket närmast lät som:

»Nej vars», från herr Stufves läppar, medan han obesväradt

målade på.

— Så utmärkt den där taflan blir, inföll lille apotekaren,

som ansåg, att något sådant borde inleda frågan, i

beundrande ton, — att herr Stufve kan få det så alldeles likt

naturen. , " I I lllijjj

Herr Stufve kunde egentligen inte alls förneka

riktigheten af detta, hvadan en oklar grymtning blef den enda

motsägelse hans blygsamhet tvang honom att afgifva.

— Kungen kommer hit, förkunnade herr Suneson nu

helt kort.

Detta fann herr Stufve så absolut icke angå honom,

att det måtte yttrats för andra öron. Fortfarande målning af

alla krafter.

Då blef herr Suneson arg, medan herr Lungkvist log, och

de andra tego och tittade på herr Stufve.— Vi ska’ sätta upp en äreport, och vi ville anmoda

herrn, som bäst förstår så’nt där, att ta hand om saken.

Herr handlanden sade detta i en ton, som angaf, att

nu ville han inte veta af flere konster.

Stufve vände sig om och såg stort på honom.

— Nä, nääh, det går inte.

Suneson var nu för arg att lirka och sade därför genast

i torr ton:

— Herrn, som ä’ på platsen, har väl skyldighet han såväl

som vi, att hjälpa till, när det gäller själfve kungen.

Herr Stufve stod vänd emot honom med sina grå ögon

uppspärrade.

— Nä, go’a herr Suneson, sade han jämrande, hva’ fan,

inte har jag tid med kungen, sån’t där kan jag inte med.

Herr Suneson vände artisten stolt sin breda rygg, och

hos de öfriga fästkommittérade uppstod en plågsam

förlägenhet. Endast herr Lungkvist svängde sin käpp och gick

ledigt fram och klappade ynglingen på axeln.

— Seså, herr Stufve, han ä’ väl god rojalist, hä? Nog

ä’ herr Stufve med om att festligt motta’ Hans Maj :t, vi skall

väl inte skämma ut oss så fult bland alla andra, hä?

Målaren hade blifvit nervös och stod och drog i sina

långa mustascher.

— Jag försäkrar herr Lungkvist, att jag tycker, det vore

att visa, att folk i Hällvik hade sundt förnuft, for han ut

För resten, fan, jag håller ju på att måla, vet jag.

De goda hällviksborna stodo försagda och tysta. Herr

rådmannen ryckte på axlarna och gick några steg bort, men

herr Suneson vände sig halft om och yttrade torrt:

— Herrn får lof att flytta bort sin tafla i dag, för

sjobo’n ska’ kläs.

Med en blixtsnabb vändning stod artisten ansikte mot

ansikte med den förbittrade mannen.

— Klä’s? upprepade han och stirrade.

— Jaa, bo’n ska’ klädas med löf utåt gatan.

— Kors i Jessu namn, skrek herr Stufve förtviflad, men

hur kan herrarne vilja skämma bort något så vådligt stiligt

som det här, hvad mena herrarne jag ska’ göra då? När det

nu är förmiddagssol. Ja, se herr Suneson, sade han naivt,

det är ju sol, vet jag, jag är tvungen att måla här då,förstår

herr Suneson.

Denne kom sig icke genast för med att svara. Det gickför fort. Han tyckte, det var så tokigt alltsammans, att han

verkligen inte visste, hur han skulle taga det.

— Jaså, ja det får herrn vänta med, tills kungen har

varit här, vi kan inte låta så’nt här skräp stå.

Med dessa ord gick han barskt nedåt gatan, följd af de

andra.

— Den ä’ visst inte riktig, den, sade han. Di ä’ galna

alla de här artisterna, som kommit hit. Vi ska’ nog reda oss

utan den här, jag säger till Eklund att snickra ihop’en.

Men herr Stufve fortsatte en stund att måla med mörk

uppsyn. Han hade kommit ur stämning, och efter en stund

slängde han bort alltsammans, lade igen målarskrinet, tog

taflan på sina axlar och gick med stormsteg därifrån.

Kors i Herrans namn, hvad så’nt där fjäsk förargade

honom. Att kungen skulle komma, hvad var det att göra sig

till för? Man hade väl inte kunnat drömma om, att inte få

vara i fred för dylikt otyg, när man slog sig ned i en

sådan här afkrok.

Herr Stufve gick och retade upp sig, tills han fann, att

hela saken var en enkom tillställd förolämpning mot hans

person, då han hade kommit hit för att få vara i ro och måla

och slippa allt bråk och alla upptåg.

Som han skulle gå in i stugan, där han bodde, ropade

någon hans namn.

En ung flicka kom med andan i halsen nedrusande för

strandbacken. Hennes sunda, röda kinder lyste i solskenet,

hatten satt på sned, och ett par öppna, blå ögon strålade af

ifver.

— Herr Stufve, åh, vänta, kungen kommer hit, kungen

kommer hit! Åh, så stiligt, säg?

Stufve stod och såg på henne med sina skarpa ögon.

— Gör sig bra det där, sade han med hufvudet på sned

och kisade på hennes gestalt, där hon klifvit upp på stenröset

vid stugudörren.

— Åh — låt bli — hvad ni ä’ odräglig, som ska’ tänka

på målning jämt. Hör ni inte, kungen kommer — ä’ det inte

schangtilt, hva’?

— Se så för fan, ska’ n i också, — hör nu, låt bli att

tala om kungen, för då blir jag sjuk.

Hon skrattade af full hals.

— Hör på den! Var nu inte odräglig — nu ska’ vi

klä’, kan ni tro, och ni ska’ med få göra — vi ska’ hängaupp kransar och flaggor utanför oss, och så kommer här så

mycket folk.

— Herre Gud, ska’ ni också klä’! Hur kan ni ge er till

och förstöra allt som ä’ stiligt — det ä’ precist, som när de

tar och hyfsar upp och rödstryker sina gamla kåkar här, de

uslingarna — de skulle ha spö !

— Hör nu — ni måtte tro, att Hällvik ä’ till bara för

gamla artister, hva? De stackrarna ska’ inte få ha lite snyggt

och trefligt omkring sig, bara för att herrar artister ska’ få

njuta af det pittoriska — hva?

— Brackor, var allt hvad Stufve svarade och sköt upp

sina mustascher.

— Nej, i dag ä’ ni omöjlig — addios — åh, jag önskar,

han kom i morgon dag — adjö med er — nu går vi ut och

skaffar blommor.

Hon sprang baklänges upp för backen och svängde

hatten mot honom leende och blåögd.

Han stod och såg efter henne, och det glänste till i

ögonen. Då hon försvunnit i ett hvitt hus uppe i backen, gick

han långsamt in i stugan och slängde omildt från sig

målar-sakerna, hvarefter han kastade sig själf baklänges på sängen

och stirrade upp i taket.

* *

*

De Inlärmaste dagarna utvecklades i Hällvik ett ovanligt

lif. Hela stranden var i rörelse. Människor sprungo fram

och åter och sågo viktiga ut. De, som hade mest flaggor,

kände sig i hast som betydande personer. Det var så

mycket funderingar hit och dit: skulle man skrifva plakat med

Välkommen på sina stugdörrar — omgifna af

blåbärsriskransar ? Framför allt skulle det göras fint på gatorna, och

alla trappor skuras, båtarna snyggas och bryggorna lappas.

Folkskolebarnen fingo lof två dagar för att rycka upp det

gröna, frodiga Ogräset strandgatan fram och strö saltlake och

sand i rännstenen. Några grå, förfallna stugor strökos i hast

öfver med röd färg, och sjöbodarna igenstoppades med löf

och björkris.

Allra viktigast var det med lilla Olga Gullberg. Hon

skulle ha hvit tarlatansklädning, blå förgätmigejer i håretoch flygande lockar, och gick med papiljotter i hufvudet

ända från den timme, Gullbergs fingo del af nyheten.

Men uppe bland bergen gick den unge sjuttioåringen,

herr f. d. rådmannen och diktade. Alla visste, hvilket

ansvarsfullt värf han åtagit sig, och lämnade honom med

aktningsfull tystnad i fred. När ungdomen strök förbi, såg

den upp och hviskade. Han var äfven själf genomträngd af

sitt ämne. Ju mer han satte sig in däruti, ju mer rörd och

lyftad kände han sig. Ja, i hans ögon kommo ofta tårar, och

hjärtat svällde.

Hälsad vare du, o dyre kung,

För vårt hjärta står du evigt ung.

Det var icke lätt. Man borde undvika alla utnötta fraser,

komma med något nytt, som hans Maj:t icke hade hört

annanstädes. Och det var icke lätt. Men diktaren kände sin

kärlek till konungen och det kungliga huset växa — få vingar

— under dessa timmar af förtroligt umgänge med det höga

ämnet.

Herr Suneson ledde det hela. Hans lugna, stela väsen

uttryckte sällan, hvad han tänkte. Men nu kunde man dock

iakttaga en viss höghet vid hans person, där han gick omkring,

och en ovanlig hastighet i hans rörelser. När han då och då

mötte artisten Stufve, sneglade han buttert på honom och

vidrörde mössan mycket knapphändigt. Man skall visa, att

man godt kunde undvara sådana där herrar i Hällvik.

Men herr Stufve var i ett hemskt lynne. Stundom ett

stilla raseri, som tog sig uttryck i kastningar och slängningar

med pänslarna eller stormmarscher med händerna i fickan och

mustascherna i vädret genom gatan.

Först hade de spikat igen sjöboden. Mjuka tjänare. När

han senare satt på sin stol och hade fått staffliet uppställdt

för att måla på en gatbit, kom en flock pojkar och lade sig

omkring på marken samt började rycka upp ogräset mellan

kullerstename, så att det rök i luften.

Herr Stufve kände, att det begynte koka inom honom.

— Hva’ gör ni?

— Vi rensar för kungen.

— Ska’ — ska’ ni ta’ bort allt det här gröna på

strandgatan ?— Isch ja — här ska’ ente ble’ ett fillegräs kvar.

Då kom det som en hagelskur öfver pojkarne:

Var det rättvist, var det mänskligt, att folk skulle få

husera så vansinnigt? Det blef ju fult, ohyggligt, omöjligt

Kan man tänka sig: göra gatorna snygga och odrägliga

— när det var det gröna, som gjorde godt vid alltihop, och

när han — han målade gatan just — och så stryker di

öfver gamla stiliga kåkar med ohygglig röd smörja — kan

di då inte begripa att —

Pojkarne hade öfverdådigt roligt och fnissade,

nedhu-kade intill hvarandra.

Nästa dag hade han flytt upp i backen för att taga en

bit fjord. Han satt utanför en stuga och hade som bäst

kommit i farten, då Anders i Hagen träder ut och säger

höf-ligt:

— Herm får väre snäll å gå unnan i dag, för vi ska’

te’ å sopa och strö sand härute för kungen.

Då sade herr Stufve inte ett ord. Han steg stilla upp,

lade igen sitt skrin, tog sitt staffli — och gick. Utan ett ord,

en klagan. Han endast kastade en blick på Anders — men

en blick, som Anders aldrig glömde.

Herr Stufve gick direkt till de två svägerskorna

Mon-tin. Den glada, unga fru Montin och den söta Ada

Montin, hvilka lågo här och badade. Stufve hade varit mycket

tillsammans med dem härute — mer och mer. Ja, de hade

till slut blifvit honom ett oumbärligt sällskap, fast han och

unga Ada mest grälade. Grälade om all världsens ting, ty

hon hade så »f-dt gamla fåniga åsikter».

De båda damerna stodo uppklifna på stegar utanför

huset och spikade fast löf. Adas klingande skratt ljöd öfver

backen.

Stufve ställde sig mot stengärdesgården bakom dem och

strök med insidan af handen idkeligen upp sina stora,

hängande mustascher.

— God dag, sade Ada och vände sig om en liten, liten

smul, jaså — nådig herrn ä’ där nu — och vrider sina

mustascher — ä’ di inte bra snart?

Stufve sänkte blicken ned på spetsarna af de

merom-talade och mumlade någonting.

— Hvafalls? sade fröken Ada, medan ett infernaliskt

bultande och hamrande ljöd ute i luften.Stufve skrek:

— Jag sa’ att saltvattnet gör dem omöjliga — i

Stockholm ä’ di charmanta.

— Jaså — jaha, det har jag hört tio gånger om. —

Tack för hjälpen vi fått!

— Fy tusan, hvad ni har mycket tokeri för er — låt

bli det där.

Fröken Ada vände ryggen till honom och fortsatte att

spika. Plötsligen kom det något tjockt i halsen, modet

svek henne, och ögonen stodo fulla af tårar. Hon hoppade

ned af stegen, sköt ut sin lilla röda mun och såg herr Stufve

rätt i ansiktet med sina blå ögon, hvilka gnistrade mellan

tårarna :

— Låt bli att göra mig ledsen, hör ni, låt bli att ta’ bort

den lilla glädje man kan ha — det blir rakt ingenting kvar,

när ni får hålla på en stund.

Det hade kommit så oväntadt, att Stufve bara stirrade

på henne. Han fann henne otroligt söt — just nu.

— Ada då, sade fru Montin förlägen.

— Ja> iag bryr mig inte om er — allting i världen ä’

tråkigt. Hon sprang in i sitt lilla rum och kastade sig

darrande öfver soffan.

Tankfullt tog Stufve upp sina saker och gick. Han kände

sig underlig till mods.

* *

*

Det hade gått fyra dagar. Allt var färdigt, klappadt och

klart. Segelfarande hade omtalat, att kungen vore att vänta

i farvattnen nu denna dag — men när, det visste ingen.

Landtfolket hade strömmat till i hälgdagskläder, allt

arbete afstannade på stranden, folk gingo sysslolösa och

hög-tidsklädda omkring och väntade. Från alla bryggor vajade

fanor och flaggor, och lukten af färskt löf blandades med doft

från saltlaken. Finsopade och snygga glänste de kullriga

borgmästarstenarna i vänligt solsken. I hvar enda

fiskarstuga var fejadt och skuradt.

I backen reste sig den ståtliga äreporten, lastad af

kransar och fanor med kungliga namn och sinnrika inskrifter.

Lilla Olga satt hemma färdig i hvita underkjolar och

vågade icke röra sitt lockiga hufvud. Rådman Lungkvist sattbredvid och pluggade för sista gången ängsligt i henne de

långa raderna:

Hälsad vare du, o dyre kung,

För vårt —

— Ja, nu kan jag, sade den lilla otåligt. Nu kan jag,

farbror. Det ä’ så tråkigt å vänta, jag får aldrig ta på mig

min klädning.

Inne på Sunesons kontor stodo herrarna i frackar och

hvita handskar i högtidlig tystnad.

— Jag tycker, jag ser rök.

Alla störtade ut på gatan.

— Nej, bror misstar sig, sade Suneson helt blek.

Tystnaden blef än djupare, det stal nästan modet från

en, det här. Plötsligen blef det larm — folk kom springande.

— Han kommer — di har setfen uppe i berget —

kungen ä’ här.

Bryggorna fylldes af människor, som skyndade

flockvis gatan framåt. Lilla Olga stod i en blink i sin hvita

tarlatansklädning midt i äreporten och med en förfärligt stor

blomsterkvast i handen. Hon såg så glad och frimodig ut

och skakade emellanåt med en liten djärf och medveten

min på sina långa korkskrufvar. Herrarne gingo långsamt

ned på storbryggan. De voro allvarliga och bleka och

yttrade några enstafviga ord till hvarandra. Herr Suneson hade

i sista stunden öfverlämnat första platsen till herr Lungkvist

— Bror får ta emot honom, sade han rakt fram, något

darrande på rösten, bror har lärdomen — och jag ä’ min själ

inte god till att få fram ett ord. Herr Lungkvist böjde

allvarligt på hufvudet. Det gick en liten stund — så skrek någon:

— Där — ho syns ve’ Mistskär, — hvarvid ett halfhögt sorl

gick genom mängden bryggorna bortefter.

Och det var så. Ute mellan skären — långt ut syntes

söderifrån en stilig ångare för half maskin. Några minuter

rådde en andlös spänning. Hon kommer hit — nej — jo,

visst fan går hon in — nej — ho styr ju kurs på Lennholmen

— hon går förbi — ackurat förbi.

Ja, man kunde icke längre mistaga sig.

Hon hade passerat. Man hade sett det vackra fartyget

långsamt glida fram, därpå öka farten och försvinna för full

maskin norrut.

Västerut.

5Pratet och skratet bröt löst. Folk strömmade från

bryggorna, inåt gatan, uppför backen. Några gingo dock tysta

och sågo ledsna ut. Så säkert som man trott sig nu få se en

kungaståt i sitt lif!

Men på det hela taget var det, som om en viss tyngd

fallit från folk. Man visste icke hvarför, men man hade

känt sig intagen af ett slags märkvärdig rädsla. Allra

hälst de, som skulle utföra någon roll. Och nu var

det bortsopadt, undanstökadt i ett tag. Det var, som

om en frisk vind kommit utifrån hafvet och rensat luften.

Annars var det ju förargligt förstås, rysligt förargligt.

De ledande männen gingo ifrån bryggan pratande och

med lifliga åtbörder.

— Det var då märkvärdigt — tusan till missräkning

För att icke tala om alla anstalter.

Herr Suneson skrattade. Ja — det var ett fenomen,

men ett sakförhållande: herr Suneson skrattade. De, som

lade märke därtill, trodde knappt sina ögon.

Han kände en så stor lättnad, att han inte skulle kunnat

uttala det. Denna dag hade varit en af de otrefligaste i hans

lif. Känslan af den onekliga ära, som skulle komma på hans

del, hade oupphörligt, ju mer stunden nalkades, stridt med en

sällsam skräck, hvilken till slut alldeles tog öfverhand.

Han kände sig så lätt, så glad, så fri. Han slog herr

Lungkvist på axeln:

— Ja, det var förargligt bror, men kungen hade ändå

tydligen tänkt att komma in. — Nu bjuder jag herrarne

in till mig på ett glas vin — vi ska’ dricka Hans Maj:ts

skål.

Men herr Lungkvist var inte glad — inte alls. Hans poem

var godt, det hade gått något förloradt, som han skulle

gräma sig öfver hela sitt återstående lif.

Därinne i matsalen i det hvitrappade envåningshuset

hämtade Suneson upp champagne. Ingenting mindre.

— Konungens skål!

Man kände sig så treflig, så fästlig till mods — och det

hade man icke gjort på en hel vecka.

— Lilla Olga ska’ in och ha kakor.

Lilla Olga satt hemma och grät. Hon var så förfärligt

ledsen, men så fick hon löfte om att få behålla sin hvita

klädning på hela dagen och hämtades in till farbror Suneson

och fick kakor och vin.— Läs upp verserna, lilla Olga!

Olga kastade tillbaka sina lockar och läste så nätt.

Hennes små röda kinder lyste af vinet. Åh, det var ett jubel.

Lungkvists skål! Lungkvist ä’ mästerlig!

* *

*

Stufve hade hela dagen hållit sig inne i ett misshumör,

som stundligen stegrades. Han ville inte gå ut ett steg,

kom aldrig i fråga, han skulle inte sticka näsan utom

dörren, förrän galenskapen var öfver. Han låg på sängen och

läste, försökte sofva, men kunde ej för trampet och rösterna

utifrån. Dängde boken ifrån sig och gick slutligen ut.

Det var just som kungaskeppet försvann bakom Lennholmen.

Han log, när allt blef klart för honom. Ah, herre Gud,

hvad det gjorde godt! Så gick han ned på gatan och tog

sig för att marschera fram och tillbaka i sin gamla

målar-kostym och hånle åt alla han mötte. Sedan sökte han upp

Montins.

Där var ingen hemma. Frun var borta, fröken ute. Stufve

gick och letade. Så fann han henne uppe på heden —

fram-stupa öfver en tufva.

Stufve slog sig makligt ned bredvid och log.

— Hur står det till?

Intet svar.

— Ä’ ni ledsen? Hvarför kan ni inte svara — hör ni?

Hufvudet borrade sig fastare ned i tufvan, och nu hörde

Stufve, att hon grät.

Då log han inte mer. Han sade sakta:

— Inte ska’ ni gråta — vara så där barnslig — res er

upp, är ni snäll nu.

Hon såg plötsligen upp med ansiktet dränkt i tårar.

— Gå er väg, mumlade hon, låt mej få vara i fred,

jag måtte väl få gråta, om jag vill.

Tonen hade en vek klang, och Stufve hade just nu ett

mycket fint öra därför. Helt fogligt, i låg ton sade han:

— Usch nej, det får ni visst inte — inte kan jag se,

att ni ä’ ledsen inte, men inte ska’ ni vara så barnslig och

tycka, att det här ä’ ledsamt, ä’ det verkligen för att kungen

inte kom, som ni gråter?Hon hade satt sig upp, med nedslagna ögon petade hon

på sin klädning. Så sade hon sakta:

— Äh, inte bryr jag mig om kungen — men det hade ju

varit så festligt, kan ni inte förstå, att folk aldrig har något

roligt här — det gör detsamma, hvad det ä’, men man ska’

väl unna dom vara glada.

— Men snälla ni, det ä’ ju idiotiskt — bara det inte

vore en så dum anledning och något så fånigt som att gå

och klä sig gentilt midt på hvarda’n.

Hon brast på nytt ut i nervös gråt.

— Ni ä’ så blaserad — usch, ni ska’ alltid stämma ned

en. Jag — jag som tyckte så mycke om er — jag ä’ riktigt

rädd å tala med er, för när jag kommer för mig själf, så

tycker jag, att det ä’ strunt allt, som finns — ni har ett så’nt

sätt, så hjärtat riktigt sjunker.

Hon såg upp och stampade till.

— Ja, det gör det, sade hon med eftertryck, sköt ut

munnen och nickade.

Stufve satt allvarsam och plockade på marken.

— Nej, ni känner mig inte riktigt, fröken Ada, sade

han tyst. Det vill jag inte alls göra.

De runda, blossande kinderna voro vända åt honom,

och hennes vackra läppar skälfde.

— Nej — det trodde jag inte heller, jag sa’ alltid,

att det där ä’ bara prat — men nu har jag ändå riktigt känt

det — ni rår visst inte för det, men det där passar inte

alls för mig, vi — vi bli visst ändå riktiga ovänner till

slut.

När hon sade de sista hårda orden med osäker ton, vände

hon sig mot honom och log liksom för att mildra talet.

Han såg på henne.

Himlens Gud, hvad hon var söt. Och han var en idiot,

en gammal uridiot. Men det var icke värdt att tänka på

det. Man kan inte skapa om sig. Åh nej, det passade

inte.

En flod af underlig värme och längtan strömmade i

samma nu genom hans hjärta.

— Nu gå vi, sade Ada hastigt och sprang upp. Hon

torkade ögonen flitigt med båda händerna. Vi ska’ inte tala

om så’nt här, det ä’ så fånigt.

Han svarade ej utan följde tungt efter och strök med

insidan af handen långsamt upp sina mustascher.I Lodde.

Prosten Bremberg och handlanden Norman trädde ut på

skolhusets trappa just som aftonklockorna ringde nere från

staden. Det hördes klart genom den höga höstluften.

Sydvästan kom från hafvet öfver vida ljunghedar och låga

bärg-sträckor och förde med sig ljuden i så oförminskad styrka,

att de svällde ut öfver hela Lodde soken.

Prosten torkade sig långsamt i pannan, i hårfästet, tog

af glasögonen och knäppte upp en knapp i den långa rocken,

som gick upp under prästkragen.

Hans slappa ansikte, där röda fläckar slagit upp här och

där, bar spår af, att kommunalstämman i dag varit besvärlig.

Den hade också dragit oförsvarligt långt ut på tiden.

Handlanden Norman hade gått och sagt till om

förspänningen, och prosten såg mekaniskt efter honom med något

tomt och uttryckslöst i blicken. Han var verkligen bra

trött, och det var välgörande att inte behöfva tänka utan bara

hänga med ögonen vid den bleka eftermiddagsluften. Blåsten

hven om klockargården därborta, och de två stormböjda

al-marna vid gärdesgården vaggade sakta med sina aflöfvade

grenar. Det fanns ingen människa inom synhåll, suckade

gjorde det långt och entonigt i ljungen på heden nedanför,

och himmelen hade en så urblekt färgton, att prästen ett

ögonblick nästan söfdes, medan han väntade.

— Nu ska’ knastern smaka, sade herr Norman på sitt

kärfva sätt, när han kom igen, — di här herrarna ä’ inte goda

att tas med. Det ä’ den där skräddaren, som sätter upp dem,

han ä’ min själ högfärdsgalen.

Handlanden Normans långa magra gestalt räckte ett

godt stycke öfver prosten, när de nu långsamt gingo ned för

klockarliden, och han strök ofta med handem jämnande nedåt

sitt svarta skägg, medan de klara ögonen blickade genom ett

par blå glasögon åt sidan ned på prästen.Denne smålog trött.

— Ja, bror har verkligen icke så orätt, det ska’ bli skönt

att få sin lilla smörgås. — Det blef långt det här.

Och så rullade den vackra köpenhamnsdroskan vägen

framåt till Löfhede, där herr Norman i dag såg de båda

prästerna i Lodde jämte några få andra på middag.

Icke för att herr Norman var särdeles svag för präster.

Han hade >en ful ovana att svärja vid hvartannat ord och att

berätta fula ungkarlshistorier, hvilket han rakt icke kunde

lägga band på, och det passade ju icke ihop med präster.

Visserligen brukade hvarken prästen eller kappelanen säga

någonting utan blott småle helt svagt, men det uppstod bland de

andra vanligen en stel tystnad, som verkade otrefligt — och

därför som sagdt var det besvärande att umgås med

svartrockarna. Men han var i detta som i så många andra fall en

korrekt man. Hvarje söndag förekom han i främsta bänken i

kyrkan, till hvilken han själf bestått den vackra predikstolen.

Han tålde aldrig att höra talas om frikyrkliga tendenser och

inbjöd regelbundet prosten till middag hälgdagarna, något som

lika regelbundet med största artighet afslogs. Prosten hade

klen hälsa och middagarna på Löfhede voro kända.

Dessutom gick han ogärna bort söndagarna, vissa partier sågo

snedt på sådant, det var verkligen svårt ändå att göra alla

till lags inom denna osympatiska skärgårdsförsamling.

På ömse sidor af vägen sträckte sig ödsliga ljunghedar

och låga, fula klippsträckor. Knappt ett träd syntes.

Sydvästan brukade göra sin razzia vår och höst, och efter den

betan var det slut på hvarje gryende förhoppning. Endast

tre urgamla pilar sträckte sig på ett ställe öfver landsvägen.

De voro djupt krökta, alla åt samma håll.

Prosten kände sig illa till mods, när han såg ut öfver

ödsligheten; i dag föreföll den honom pinsammare än

någonsin. Han kunde icke med kustlandet, icke i något

af-seende. Hvad fick han icke svälja dagligen af råheter! Hela

befolkningens karaktär var honom motbjudande. Tvärhet,

ordkarghet, hänsynslöshet mötte honom öfverallt, både hos

ståndspersoner och allmoge. Ståndspersoner — ja, kunde

man ens —

Han vände sig litet häpen om mot herr Norman, rädd

för att i tankarna rent af ha talat högt. Norman såg dock ut

alldeles som vanligt, mycket värdig, ja, nästan förnäm med

sitt långa skägg och sin bleka hy. Men det var den

akademiska bildningen som fattades — ja, som fattades öfverallthär i skärgården. Saknaden öfverväldigade prosten ibland,

han var så innerligt trött på deras silltunnor och hafreaffärer,

han afskydde egentligen krämaranden, men pengar var dock

nödvändigt.

Och att sköta den saken förstod herr Norman, det var

säkert. Folk och pengar! Han hade ju halfva socknen i sin

hand, tack vare sin raskhet och energi och sin präktigt

genomförda princip att aldrig bevekas till eftergift mot den, som

gjort honom på minsta sätt emot. Och dessutom ägde

han försänkningar här och hvar i B-stad.

Prosten sympatiserade visst icke med sin granne, men

han hyste aktning, ja verkligen aktning och beundran för

hans kraft. Herre Gud! de här köpmanssjälarna kunde

ändå konsten att samla pengar, pengar! Hur det är i stånd

att draga ned en människa i stoftet detta att ständigt veta

sig i ekonomiskt betryck, ja, det vet vår Herre. Mången

gång så — ja, man var nödgad säga och göra saker, som

man verkligen knappt visste, om man hade gjort, så framt

man varit fri och oberoende.

Där prosten nu trött, med slutna ögon och slappt öppen

mun lutade sig tillbaka mot vagnsdynorna tvangs han, fast

det var honom obehagligt, att tänka på kommunalstämman i

dag. Ett förfärligt styfsint folk de här kustboarna. Hur

svårt hade det ej varit att få dem att inse, hurusom det var i

själfva sedlighetens intresse, till följd af en mängd

kombinationer, som brännvinsförsäljningen på Hoby måste

tillstädjas.

Prosten hade talat, talat länge och varmt mot dessa

nyk-terhetsfantaster, hvilka han af grundsats motarbetade. I

spetsen för dem den outtröttlige handlanden Sörensen, en

förskräckligt enfaldig karl egentligen, otillgänglig för all högre

logik. Prosten hade talat om det stora sedliga fördärf, som

insmyger sig genom lönkrögeriet, denna lasternas amma, som

frodas, när folk icke på laglig väg kommer åt att

tillfredsställa sitt — ja, Gudi klagadt — sitt nästan outrotliga behof

efter sprit.

Och då Sörensen härpå svarat med siffror och bevisat,

Gud allena vet, om det verkligen var så äkta, som det lät,

att lönkrögeriet tvärtom, tillfölje af den på så nära håll

åtkomliga varan, blomstrat dubbelt, då utskänkningen var

tilllåten på Hoby — ja, då hade prosten vältaligt, det kände

han själf, framhållit, att i en del af Amerika t. ex. hvarestnykterhetsifrarna inom några församlingar lyckats borttaga

krogar, hade faktiskt brottens, isynnerhet menedernas

antal genom en mängd kombinationer, stigit så oerhördt, att

man, för att återställa lugnet, måst skynda sig återfå rätt till

laga spirituosautskänkning.

Men icke ens detta hade hjälpt. Flere bland småbönderna

vidhöllo hårdnackadt sitt yrkande: inga krogar, vi ha

haft nog af elände, låt oss. åtminstone försöka det andra, vi

ha haft nog af fylleri och allt, hvad därmed hänger samman.

Ännu svettades prosten då han tänkte på den

obehagliga stunden. Men hjälpen var nära. Pastor Eriksson,

kappelan i annexet, och till hvilken nykterhetsvännerna i sin nöd

vädjat, hade haft brådskande saker, som tvungo honom att

af-lägsna sig från stämman, just då frännvinsfrågan kom före,

hvarvid han ställt sina röster till herr kollegans oinskränkta

förfogande. Och så handlanden Norman — med några

kraftord slöt han sig till herrarna. Det vore af flere orsaker för

kommunen fördelaktigt, att det fortfor så som det varit de

sista två åren. Han, Norman, trodde nu verkligen inte detblef

ett strå bättre, om man sprang på kaffefester och ödde tiden

med högfärdshistorier och ville vara förmer än vanligt folk,

som kunde tåla ett ärligt glas i skallmejan. Han röstade för

saken.

Och herr Norman utgjorde helt enkelt nära hälften af

de röstberättigade, han! Så nu var man Gud ske lof klar.

Ett litet — helt litet men obehagligt störande minne

lekte i prostens själ, då de nu rullade fram genom den

aflöf-vade allén, som bar upp till Löfhede. Det var dels

vissa små tjänster, helt obetydliga för resten, som bevisats

honom af Persson på Hoby, han, som skulle få

utskänk-ningsrätten, och dels det där lilla småleendet, som lekte

kring herr Perssons mun, då han i morse vid stämmans

början artigt tryckte prästens hand. Prosten visste ju med sig

själf, att ingendera delen i minsta mån inverkat på hans ärliga

mening, men likväl lade sig öfver hans hela tankegång

någonting så otrefligt, att det nästan stockade sig i halsen.

Men när han kom in i den vackra matsalen på Löfhede,

där glada, vänliga röster hälsade honom välkommen, där

ett läckert matos slog honom till mötes, där ljus utstrålade

från den dyrbara taklampan öfver bordet och spred en jämn

värme och någonting lugnande, lifsglädtigt öfver det hela

— då försvann småningom det där obehagliga intrycket

och något mjukt, utslätande lade sig välgörande kring hjärtat.Känslorna blefvo så vissa, goda, nästan rörda. Ju mer han

tänkte på saken, dess mer greps han af sanningen i det han

förfäktat. Han kände sig riktigt stärkt och nästan önskade,

att han fått yttra ännu några kärnord mot de där egensinniga

fanatikerna, som ansågo sig, ack de arma dårarne! kunna nå

fram till något godt utan Guds och den kristna församlingens

hjälp och understödjan.

Norman var ogift, och hans syster, ett litet nervöst

fruntimmer, som svärmade för konungen och hade hans porträtt

i flere upplagor hängande i sitt rum, och som dyrkade prosten

Bremberg och djupt hatade okvinlighet — utöfvade

värdinne-skapet.

Man satte sig kring bordet. Pastor Eriksson hade redan

kommit, och fru Törner, den unga nykomna änkan, som fått

plats på herr Normans kvarnkontor ner i B-stad, ombads

att sitia mellan de båda prästerna. Man kände redan till

hennes okvinliga smak och lust att tala om saker, som intet

annat fruntimmer kunde finna nöje uti.

Fröken Norman satt mycket stel och småleende och

rodnade starkt, hvar gång prosten mildt blickade på henne.

Man bar i allmänhet för mycket aktning för huset för

att ej vid dess middagssamkväm påsätta sig sin allra

högtidligaste min och antaga sitt stelaste sätt. Sällskapstonen i

skärgården är förresten alltid tung — karg som dess natur.

Prosten, som var från helt annan, ljusare trakt och

vanligen brukade känna denna ton som en tryckande börda,

verkade dock i dag förunderligt lyftad och glad. Han till och med

skämtade med fru Törner, som annars af ren instinkt, från

första stunden, varit honom misshaglig. Det var något så

trotsigt — så motsägelsefullt hos denna unga kvinna. Något

oböjdt och oböjligt — som förstode hon alls icke, att kvinnans

styrka just ligger i hennes ödmjukhet och ringa lit till sig

själf.

Och den runda ljusbågen strålade öfver mätta, belåtna

anleten. Genom de öppna dubbeldörrarna skönjdes den

vackra filen i halfskymning. Dörrarna ut till terassen

run-kade då och då sakta vid stormilarna. Nymånen framlyste

redan svagt ur några mörka skyar, och blåsten tjöt om

knutarna, pep in genom springorna och föste ihop högar af

gulnade löf på terrassens räcke.

* *

*— Skål bror Bremberg — skål pastor — vi rådde ändå

till sist — hehehe — skål fru Törner — frun borde ha varit

med i dag, det hade bestämdt varit i fruns smak — ett

glas portvin till prost — det ä’ godt ska’ jag säga dig,

du ä’ väl ingen goodtemplare, du, hva? He he he!

Norman var alltid vid briljant lynne, när det lidit en

stund fram på middagen.

— Var utskänkningsfrågan före i Lodde i dag? frågade

fru Törner och såg hastigt upp.

— Joo, sade pastor Eriksson och smålog.

Han hade ett eget sätt att se åt sidan och småle, utan att

hufvudet rördes det minsta. Hans raka, dödsbleka profil

med den lilla korta näsan och det tunna, ljusa håret stack

bjärt af mot prästrocken. Hans rörelser voro ytterst

långsamma och stela, och öfver det breda, något platta ansiktet

sväfvade ofta ett leende, som uttryckte den fullkomligaste

öfvertygelse om riktigheten af de ord, hans mun uttalade.

— Nåå, — sade fru Törner spändt.

Prästerna blickade på hvarandra och logo. Man var så

mätt och belåten. Herr Norman drog i sitt skägg och såg ut,

som funne han världen mycket lustig. Till och med fröken

smålog för att prästen gjorde det och höjde sitt glas.

— Får jag lof, snälla Elin!

— Tackar. Nå, hur gick det, prosten? Jag visste inte

af, att det skulle afgöras i dag.

— Det gick bra fru Törner lilla.

Herr prosten talade i en något lärarmässig ton men log

alltjämt med hela sitt glattrakade ansikte och såg ut

framför sig, som om han talat till ett barn, men därvid velat med

sin min för de andra uttrycka rätta meningen.

— Bra! det gick om intet då? blef ingenting af med

krogen på Hoby?

Prosten såg åter menande ut åt sällskapet. Därpå kväfde

han ett litet löje och sade vänligt i samma långsamma ton:

— Stämman beslöt, att herr Persson skall få hafva

brännvinsförsäljning på Hoby, på det lönkrögeri må

undvikas, hvilket förvisso är ett klokt beslut, tror jag vi alla

instämma uti.

— Klokt — O — inte kan väl prosten mena det

åtminstone.

— Hvarför inte min nådiga?

Prosten satt orubbligt vänlig och lyssnade som man hörpå ett barn, under det de kalla vackra ögonen blickade

leende fram genom glasögonen.

— Det är ju att främja supandet, prosten, det är ju

— åh, ni menar väl inte detta, någon af er, ha ni

verkligen varit med om att tillsätta, riktigt tillsätta krogar?!

Fru Törner knäppte ihop sina händer och sköt stolen

häftigt en hårsmån bakut.

Prostens ansikte växlade hastigt uttryck. Leendet dog

bort. Det här var litet för starkt.

— Fru Törner lilla, ursäkta min uppriktighet, men den

här saken tror jag verkligen icke ligger inom fruntimmernas

erfarenhetsområde och således —

— Nej, nej, prosten Bremberg, nog förstår hvem som

hälst, att det är alldeles förfärligt med detta supande, jag

kan ju se det därnere i B-stad bara, det är ju det största

elände och —

— Visserligen, visserligen, kära fru Törner, det är

e n sak, men en annan sak är att vidtaga olämpliga åtgärder

Det är ett kändt erfarenhetsrön, att tillfölje af flere

kombinerade omständigheter, om icke utskänkning lagligen

tillstäd-jes, så uppstår lönkrögeriet, som är öfverträdelse mot lag

och bär förbannelse —

— Ja, men jag kan inte förstå detta, prosten, det måste

ligga något galet inunder. Ty det är ju rent af att

säga till folket: se där, gå och sup, du har lof. Om de nu

inte ha lof, så ha de åtminstone svårare att komma åt det

och värre kan det inte bli i så fall, och så har man inte

att förebrå sig, att man rent utaf tillåtit dem att —

— Ja, ja, fru Törner, det där är nu fruntimmernas

uppfattning, men vi män ha en något annan logik — annars

är jag rädd det blefve en underlig styrelse i världen.

Prosten småskrattade, pastor Eriksson småskrattade,

herr Norman riktigt skrattade, fröken rodnade och satt och

svarfvade så länge invärtes på något, hon tänkte säga, att

det blef försent, och alla gästerna småskrattade halfhögt.

Norman sade bredt:

— Jo jo, min bror — det blefve en underlig styrelse

det — och så lyfte han glaset mot prosten och nickade litet

framfusigt, och prosten drack mycket litet och tog itu med

sin köttpastej med en min, som tydligen sade, att han

visserligen lekt en stund, men nu kunde det vara slut med att

fruntimmer lade sig i saker, som de verkligen rakt icke

be-grepo.Skeppsredare Nilsen sade för att något skulle sägas,

då det nu som vanligt där i huset ej kunde ifrågakomma

ett egentligt samtal:

— Ja, goodtemplarna ha inte stor framgång hvarken

här eller nere i B-stad.

— O nej — jag förstår inte, månne det inte kan bero

på, att så få af dem, som ha inflytande, ställa sig i spetsen,

eller åtminstone ge sitt stöd?

Fru Törner var blossande röd men såg oförfäradt på

sin granne.

Först blef det dödstyst. Herr Norman bligade

allvarsam och hostade hårdt.

Det var icke första gången han blifvit missnöjd. Redan

ett par gånger förut hade han måst knäppa åt, ja, en gång

hade han sagt rent ut på sitt rättframma sätt, att fanken i

mej får inte frun lägga bort att tala så där öppet om

saker, som inte angå frun, annars bli vi inte i längden vänner

nere på kontoret.

Nånå, kanske hade han förgått sig den gången, men

hans sätt var nu så där, folk fick ta honom, som han var.

Annars tyckte han inte illa om människan, hon var glad, och

Norman tyckte om glada fruntimmer. Det var nära på, att

att han en tid haft vissa tankar på hennes person. En

tref-lig och bildad människa — men inte fruntimmer, som slogo

sig i slang om karlaffärer, disputerade, bråkade, inte på

villkor! Nej, hon kunde kanske göra lycka — men akta sig

skulle hon.

Prosten såg först upp, blickade litet omkring sig, lade

ned gaffeln och vände hufvudet mot fru Törner.

— Jag tror rent ut sagdt, min bästa, att vi kunna hitta

på nyttigare och bättre saker att använda våra krafter på.

— Är fru Törner själf goodtemplare kanske?

Pastor Eriksson såg åter utan att vända på hufvudet

åt sidan och talade långsamt med ett blandadt uttryck af

ironi och envishet i stämman, som var honom eget.

— Nej, visst inte, jag bekänner öppet, att jag inte har

kraft, ännu åtminstone, men jag hoppas få, det har all min

sympati, ty det går just rätta vägen detta — inte genom

maktspråk — från folket själft går det ut, och det är så

stort tycker jag, att de stackrama själfva söker sitt väl och att

krafla sig upp, jag tycker det är förfärligt, gudlöst riktigt

att stå dem emot —

Det var värdt att se allas häpnad. Fm Törner lektenervöst med sin näsduk i knäet, hade tårarna i ögonen

men slog icke ned blicken.

Pastor Erikssons hufvud satt styft och orörligt, medan

det ironiska leendet fortfor.

— Jag skall säga frun, att de är en hop fantaster, som

vilja springa på möten och bli herrar och prata om en mängd

saker, de icke begripa. Nej, sån’t herrskap skulle behöfva

tukt det är saken det.

Pastor Eriksson blef en mån blekare. Han tog så hårdt

om knifskaftet, ehuru hans röst icke höjdes det minsta, att

handens knogar hvitnade. 1 blicken låg för ett ögonblick

något ilsket.

— Hur kan pastorn säga så! Kan pastorn missunna de

stackrarne därnere, att de vill försöka hämma eländet de stå

i till armbågarna, att de vill höja sig.

— Frun ska inte prata det frun inte begriper.

Pastorn förifrade sig. I sin ondska blef han grof.

— Det ska frun inte, det är ett högfärdigt pack, är det,

som föraktar sin präst och sin kyrka.

— Nej, nej, det är ju inte sant — pastorn har ju aldrig

varit med dem. På sista sammankomsten talade jag med

skräddar Kruse länge, han sade flere gånger: om bara

prästerna ville vara med oss, om de bara ville förstå, att vi

arbetar dem i händerna och inte tvärtom, men de bryr sig ju

inte om oss — och så går folket och tror, att vi öfva ondt,

— ja, de’ ä’ fulla af de värsta inbillningar, och ändå vore

det så lätt för prästerna att säga dem sanningen.

— Sanningen — ja, det lär allt vara, att det är skadligt,

när obildade element på det sättet slå sig i klunga, det är

farligt med alla sådana där föreningar, det smyger sig in

socialistiska tendenser, alstrar missnöje med den ställning, Gud

behagat sätta dem i, väcker begär efter att »sticka sig upp»,

nej vet frun: pöbel ä’ pöbel — och förresten ser man ju att

de affalla, den ena efter den andra.

— Ja, kan pastorn säga, hvad som är fullkomligt?

Dessutom tycker jag det är godt den tid, de kan hålla sig

hyggliga. Jag vet då mer än en hustru, som sagt till mig,

att om man har haft en man, som gått ut som en förnuftig

människa och kommit hem som ett oskäligt skadedjur och

så något kommer, som gör .att de alltid — både när de gå

in och ut — är förnuftiga människor, då välsignar man det

där något och tror på det. Se på dem därnere i staden,

det är ju erkändt att goodtemplarne ä’ de hyggligaste, att deintressera sig för en mängd saker, i stället för att de andra

bara hänga dagen lång i handelsbodarna och skvallra,

half-rusiga med pipan i munnen och händerna i fickan.

Good-templama skaffa sig tidningar —

— Ja, där sa’ fru Törner något riktigt bevisande! Kan

frun säga mig hvad de hämta för något ur den källan? Jo,

näring för sitt missnöje och tankar att de är någonting.

Hvad i all världen behöfver en skräddare veta om herr

Sverdrup eller herr Strindberg? Han lefver verkligen lika

lycklig utan tidningar.

— Men pastorn må väl erkänna, att folket har rätt det

så väl som vi att —

— Ja, ja bevars, jag känner det där nya frasmakeriet.

Men farligt är det nu en gång för alla, när massan sluter

sig ihop i partier, det leder så lätt till hvarjehanda.

Pastorn stannade litet tvärt och hostade ett par gånger

tyst bakom sin hand.

Han kom med ens att tänka på, när han själf sprang

barfotad med fars mjölsäckar på ryggen därnere i

Vallboda-len — alla fåfängliga drömmar, som icke var utan, att de

blifvit verklighet.

De andra hade suttit tysta och hört på. Några tyckte

det var Iifvadt att se pastorn och fru Törner drabba ihop, på

det hela taget hade väl allt frun rätt, nog var det ändå

bakvändt, att prästen först skulle stå i kyrkan och dundra

mot superiet och sedan bara motverka dem, som ville

komma med ordning och nykterhet. Och riktigt renhårigt var det

väl inte heller, att folket skulle få det intrycket, att

good-templarne voro »ena sköjare — ja änna stor synn va’ de’

atte stå så å präke, som vore de’ Guds ord, ja, för de’ sier

prästen». En gumma hade förklarat häromdagen, att »jaggu

så ho inte heller man sin hvar enda da’ ligga plakat på

gad-dan, än ho så honom med di där usslingarna».

Det kunde allt vara sant, men hvem kunde säga

någonting här i huset? Litet hvar kände man sig beroende af

det lilla fyrkantiga kontorsrummet nere i B-stad eller stod

i förbindelse på något sätt till den mäktige värden, och att

på Löfhede utgick hat till allt, som kunde misstänkas för att

vilja bli en makt, det var kändt för allom.

Norman var missnöjd. Han såg på fru Törner med

en kall blå blick men teg ännu.

Prosten kom sin kollega till hjälp.Han lyfte litet på sitt glas, vred på det och såg bort

på värden.

— Ja, hvad j a g starkt ogillar hos goodtemplame

liksom i allmänhet hos dessa många nymodiga föreningar, det

är att det skymmer nåden, det är inte Guds nåd, som

det beror på längre, utan det är den egna kraften. Och se

här ligger den stora, stora faran. Det läggs sådan vikt på

denna nykterhet, under det att vikten bör ligga på Guds nåd

och den allena.

— Nåja, vet prosten, om de verkligen skulle liten smula

resa på sig och finna sig för goda för både ett och annat,

så kan jag nu rakt inte tycka att det är så förskräckligt.

Fru Törners ögon blixtrade.

— Och förresten förstår jag inte, att Gud kan annat än

finna behag i, att människan söker höja sig i sedligt —

— Sedlig höjning, ja, ser fru Törner däri ligger just

faran. Guds nåd den gör människan ödmjuk, men den egna

kraften — det där att med egen kraft arbeta mot sedliga

mål, se det gör henne öfvermodig. Nej, fru Törner lilla,

den vägen går det nu inte. Den största drinkare kan få

Herrens nåd — om han böjer sig — lättare än den, som

på egna fötter söker nå fram till målet.

— Men, prosten, om man drar ut följderna härvidlag

så — ja det går rundt för mig, jag kan verkligen inte fatta,

hur de egentligen skola bära sig åt då.

— Kära fru Törner, den som vill höra det goda till,

den srider i Guds kraft mot det ondt är utan både ordnar

och hemliga möten.

— Ja men, när det nu är bevisligt, att många samhällen

blifvit lyckliga och förbättrade.

— Se så — se så, fru Törner, nu ska’ vi inte bli häftiga.

Jag tror, om herrskapet så tycker — prosten vände sig

vänligt leende med en litet tröttad min åt de andra — att vi

nu lämna ämnet och gå till de här sköna apelsinerna.

Fröken Norman får jag kanske be om en — jag tackar så mycket

— nej, nej, bara en — ja-a det blir då hem till min lilla

Emy.

Men fru Törner ville icke släppa ämnet. Det liksom

brände henne, hon var så full af saken, och hon tyckte

sig icke hafva sagt egentligen någonting till dess försvar.

Det var så förfärligt detta, att de alla, alla, som styrde, skulle

stå emot — hon, som lefde med i folkets lif därnere i B-stad.visste ju, hur de just behöfde lära sig att få vilja till att höja

sig. Hon försökte än en gång.

— Men — förlåt jag börjar igen, försök en gång

komma med, jag försäkrar att det tillgår allt så fredligt och

godt, häromdagen på fästen talades där så varmt om lifvet

sådant det skulle vara, om alla ägde sitt förnuft ständigt i

friskt bruk —

— Kunde skräddaren läsa?

Pastor Eriksson afbröt med sitt ironiska leende och

sin egendomligt envisa ton, hufvudet vändes en hårsmån åt

fru Törners håll.

Hon blef purpurröd, ögonen lyste, och med näsduken

slog hon takt till sina ord.

— Läsa — vet pastorn ett så duktigt och intelligent

föredrag och så inträngande värme får man inte ofta till

lifs från lärdare mäns talarestolar.

Alla stirrade på henne.

— Bevars, bevars, jag tror frun ä’ riktigt förtjust — ja

ja, skräddaren är en vacker karl, han har allt förr förstått

att —

Ett ögonblick blef det alldeles tyst vid bordet. Fru

Törner satt frågande — hon förstod inte rätt. I nästa ögonblick

brast hon utan att beräkna någonting ut i gråt, våldsam,

häjdlös gråt.

— Mitt herrskap — jag ber att vi förena oss. Prosten

höjde sitt glas.

Ingen sade något, herr Norman såg ond ut, fröken

var alldeles utom sig af blygsel och häpnad, och så skötos

stolarna från bordet.

* *

*

Ljusen strålade från de båda kronorna inne i

salongen, där man samlades och slog sig ned i de mjukaste

fåtöljer man kunde få tag uti utan att synas allt för lat och

mätt. Man försökte småprata men det gick icke bra.

Fröken Norman hade aldrig tänkt sig något sådant. Så

okvinnligt hade hon ändå icke kunnat föreställa sig ett

fruntimmer. Nog visste hon, att Elin var det men s å, hvarför

skulle fruntimmer bråka, när de inte behöfde ? stackars herrar,de måste ju, men vi, som voro så lyckliga — och mot

prosten Bremberg till — jag kan inte fatta.

Fröken blef röd och blyg, men hon var så upprörd, ja,

hon kunde verkligen inte hålla tillbaka sådana ord.

Fru Törner syntes ej till.

Men prosten talade blidt och öfverskylande, nej för all

del, inte för att det var mot honom — fast det var

bekymmersamt, det var det verkligen med denna unga dams åsikter

och lynne. Synd, riktigt synd, ty det fanns en viss kraft, som var

en herrlig Guds gåfva och som kunde ha blifvit af stor nytta,

om den lupit in i rätt bana.

Men en stund därefter växlades inne i ett närgränsande

rum några ord, som ackompagnerades af höststormens tjut

och ett sakta prassel af torra grenar och löfhögar, hvilka foro

omkring därute.

— Jag kan säga frun, att sådant är man icke van vid

här, om man tänker så’nt där, som ingen förnuftig människa

kan annat än stöta sig på, så tiger man med det. Man får veta,

hvad det ä’ för folk man talat till förresten — frun kunde ha

haft det bra här, ja, mer än det kanske — jag ska säga frun

att, ja, rent ut sagdt: frun kunde ha gjort sin lycka här, om

frun varit förståndig, men jag vill inte ha så’nt där, nej, min

själ, inte ens nere på mitt kontor — förbanne mig om jag

det vill.

Det där om kontoret var nu litet förhastadt och inte

alldeles menadt, men nu var det sagdt, och han kände sig

duktigt retad. Han ville ha henne annorlunda, han tyckte inte

illa om henne, men hon skulle vara som andra fruntimmer,

och nu stod hon där så blek och lugn och såg på honom

med ett par stora, vidöppna ögon.

Nej, min själ finge inte det sagda vara sagdt. Hon

kanske i alla fall icke tog det så.

Men hur hon tog det, var icke svårt att förstå, och han

gjorde det nog, ty han var hela kvällen vid ett ohyggligt

lynne.

* #

♦

Väitarut.

6Den ödsliga vägen med sina låga nakna bergknaltar, sina

ljunghedar och de tre urgamla krökta pilarna låg tyst i

månljuset. Längre ned åt B-stad till brusade det från hafvet och

pep i fjället. Fyren lyste långt ute vid yttersta skären —

man kunde se skenet uppe från nordfjället.

Fru Törner hade gått ensam ned från Löfhede.

Hon stod länge däruppe i blåsten, rödgråten med k

jolame yrande omkring sig. Det bmsade inom henne och det

var skönt att dricka in det ända i själen alltsammans,

ödslighet, sälta, vind, vidder, fjäll och blygrå vågor.

Kajen var så stilla. Hela den lilla staden hade gått till

ro. Här och där lyste det ur fönstren, bryggorna knakade, och

vattnet skvalpade doft under sjöbodarna.

Hennes näsborrar vidgades. Sakta men oemotståndligt

drog ett jubel, ett stormande jubel genom hennes sinne och

blef till ett enda skri. Hon stod med händerna knäppta

öf-ver nacken. Ja, ja, här var stort, var rikt, här kunde väckas

så mycket, stackars dem alla därnere — de förstodo ju ej

hvad allt de hade rätt till. Man ville dölja det för dem,

alla dessa, som ägde makten.

Men det fick icke hjälpa. Hon skulle icke släppa det för

sin egen del. Nu först var det, som hon förstod, att det

kräfdes strid. Och hon ville gifva sig helt däri, icke

förtröttas.

Och som hon stod där, och den starka vinden skärpte

alla hennes lifsandar, fattade hon bättre och bättre, hvad det

egentligen innebar allt detta, som sagts i dag.Ett lefnadslopp.

Lars Christersson — med ch — var hans namn, och när

han friade var han klädd i hvita handskar och spatserkäpp,

som han köpt i Lissabon.

Det talet gick åtminstone om honom i bygden. Men

Lars Christersson sade, att man ljög en hel del på honom,

så kanske hade det ingen grund.

Det gör också alldeles detsamma, ty han kunde mycket

väl ha friat både i hvita handskar och med spatserkäpp

från Lissabon. Synnerligen som det skedde på en marknad,

där »hela Bohuslän» var församlad!

Men dessförinnan hade han upplefvat både ett och

annat.

Han var född därute på öddön, och hans sysselsättning

var i början att valla får. Men att valla får i skärgården är

lättare sagdt än gjord! Det vill till en praktisk blick, och

Lars blef till slut en öfverdängare i att hitta rätt på de bästa

fläckarna mellan bergen. Han drog ut med sin skock om

morgonen. Ett stycke bröd och fläsk låg i ena byxsfickan

och storkatekesen i den andra. Och så bar det af från skär till

skär. Omväxlande för hvar dag. Ty högst af allting i lifvet

älskade Lars Christersson ombyte.

Men hvad han alls icke älskade var storkatekesen. Hon

fick vanligtvis ligga i djupaste fred i fickan, under det Lars

låg på ryggen, hvisslade och tittade upp i himlen eller också

kastade sten på ejderungarna, hvilka förskräckta döko ned

och i långa rader summo längre bort ut i nästa fjord.

Men till slut fick han stryk hvar kväll, han kom hem

utan att kunna katekesen, och då gaf han sig till att läsa,

så att det rök om öronen, tills han blef den flinkaste af alla.

Då han sluppit fram för prästen, upphörde han med

att Valla får "och började i stället, efter hvad han själf förmälde,

att valla flickorna. Men flickorna påstodo högljudt, att han»va’ bara led» och fnittrade bakom hvarandras ryggar, då de

gingo hem om aftnarna från sillsalteriet och han gensköt dem

i blank stadsmössa med pipan hängande i mungipan.

Lars Christersson log öfverlägset åt det pratet. —

Fruntimmer ä’ de’ så godt om som stjärner på hemmeln, men

manfölk får en titta efter, de’ var klare don de’. Så di kunne

nu gärna skapa sej, honom narrade di inte!

För resten hade han just icke sinne för någonting

särskild! Han ville gärna vara litet olik vanliga fiskarpiltar utpå

öarna, fast det icke kom längre än till att bära stadsmössa

med skärm och om söndagarna gå med svarta handskar,

två nummer för stora och oknäppta, som han sett de

förmögnare bondsönerna i socknen göra.

Men det fanns heller icke den sak till, som kunde göra

honom nedstämd.

— Makt i de’, sade Lars, då det gick emot och var

knappt med brödbiten, och så vände han bort det och

berättade någon historia:

— Nils på Kalfö — känner l’n? Lelle Nils, inte högre

än så? — kom å skulle göre dagsverke hos korkar’n. Så

såg’en på’n å sa’: — Åh, du, hölles tänker du de’ ska’ gå

me’ dej i åkern?, sa’n, du drunknar i fårerne, far lille. Men

då tog Nils te’ å titta opp på korkar’n, så att’en lå’ änna

bago-ver, å så sa’n: — Ih da, 1 e väll ofverhändit rik, 1 far, I

tänker nock inte te å dö, I ? sa’n. Ho ho ho! För kveck i

mälet, de’ har’n no alltid vore den däringe lelle. Hi hi!

känner I’n ente?

Emellertid skulle han göra något i världen, och så for

han ut på sjön, fast han icke kände vidare lust till det. Och

det höll han på med i tretton långa år.

Han seglade på Frankrike och England, odh en gång,

det var sista resan, ned till Lissabon. Öfverallt i hamnarna

sprang han efter töserna och skröt af sin tur. Men töserna

protesterade. Han var så ful som synden, påstodo de, och

det var inte det ringaste »alvare» med honom. Pytt! bara för

att inte alla kunde få’n, sa’ Lars. Och så fortsatte han att

uppvakta dem och seglade på, munter i hågen, döf för alla

missljud.

Trettiosex år och tre månader var han, då han på en

marknad i Grebbestad mötte Anna Maja Larsdotter, i tjänst

hos frun på Munketorp. Det var ett märkeligt blidt och

stil-samt kvinnfolk, mycket litet, spädt och smått sentimentalt

af sig. D# kommo tillsammans på en karusellhäst, och somLars var tämligen rörd och lyftad af tre buteljer öl och alla

vackra flickor, han skådade, så tog han Anna Maja kärligt

i handen, sköt mössan på sned och ropade hurra, ända tills de

stannade och stego af. Sedan bjöd han henne på en kopp

kaffe, köpte ett grant hårnät och två sjainålar, och dansade

med henne om kvällen den ena dansen efter den andra.

Det kunde Lars nu ha gjort för hvem som hälst, men

hvad han icke hade gjort för hvem som hälst det var att fria

högtidligt och ordentligt. Anna Maja hade förstått att fånga

honom. Hon smög sig tätt intill honom och såg så ofta

på honom med stora ögon och småpratade på sitt stilla, tysta

sätt, tills han blef alldeles yr i hufvudet och gaf sig på nåd

och onåd. Lars Christersson påstod väl sedan, att »hva’ skulle

han gere ? det kunde no hvar å en se, att ho’ va’ förryckt i’n

rent å.» Men Anna Maja bara smålog. »Skäms me’ sej, min

far», sade hon. Hon visste i alla fall, hur det varit. Och

då gjorde det ju ingenting, hur mycket andra visste eller

icke visste.

Och så gifte Lars Christersson sig. Icke hade han

egentligen klart för sig, hvad han skulle föda hustru med, ty

han var trött på sjön och längtade efter ombyte, men han

tänkte, att det väl blefve någon råd.

Nu flyttade han till Norge. Först gaf han sig till

stenhuggare, och det gick rätt bra. Men så en gång hade han

sagt en kvickhet om ägaren till stenhuggeriet och det gjorde,

att han kom därifrån. Så började han med litet af hvarje,

blef halflottsman för en sillvad, gick och dref en tid, fiskade

en smula, for mellan Drammen och Kristiania med en

vedskuta och tänkte därefter slå sig på sillsalteri.

Men det blef ingenting af, ty Anna Maja låg öfver honom

med böner, /olch så flyttade de tillbaka till Sverige igen.

Hur de egentligen haft det i Norge, det kunde ingen

få ur Lars Christersson. — Åh de’ va’ änna galant, sade

han alltid och knep ihop munnen, så att ansiktet fick det där

uttrycket af halft putslustighet, halft ironi, som flickorna

tyckte var så »fäle grimt.»

Men Anna Maja sade icke så. Hon såg på folk med

sina stora, litet fuktiga ögon och blickade därpå hastigt

åt det håll, där Lars satt. Och så började hon berätta tyst,

stilla och omständigt. Hon prisade ödmjukt och vackert alla

goda människor, som räckt dem en hjälpsam hand, men när

hon slutade, hade man det intrycket, att hon just nu, när hon

talade, var som aJJra. mäst i behof af hjälp.Fick hon då litet, som nästan alltid var fallet, tog hon

emot det med så stora, förvånade ögon och tackade i

hvis-kande ton så vältaligt, att det vardt en varmt om hjärtat.

Men om Lars var inne, stoppade hon alltid hastigt

ned det i fickan.

— Brr — hm, sade Lars och såg iskallt på henne.

Därpå vände han sig om, harskade föraktligt och spottade

i spiseln.

— VIU I höre om —, sade han därpå plötsligt, och då

tystnade Anna Maja genast och satte sig med korslagda

armar stilla på sängkanten.

Folk påstod emellertid, att saken förhöll sig så, att Anna

Maja uppehöll det hela, och att Lars satt och såg på, var

ironisk, berättade historier och sade kvicka saker.

Men det talet kom hvarken från Lars eller Anna Maja.

Så det kunde gärna vara förtal. Säkert är att Anna Maja

släpade och slet och gärna tiggde i smyg, när hon så kunde.

Och att Lars försökte litet af hvarje, flyttade omkring i

skärgården, alltid var vid godt humör och tog saken kallt.

Två söner och en dotter hade de. Dessa fingo just taga

sig fram, hur de kunde. En dog tidigt, dottern kom i tjänst

och lät icke höra af sig på många år. Slutligen fingo de höra,

att hon dött.

Anna Maja grät mycket. Men då en tid gått, var det,

som om hon glömt det. Bara hon inte miste sin Lars, tyckte

hon, att hon fick stå ut med, hvad vår Herre behagade lägga

på henne. Men det kunde hon visst aldrig lefva öfver.

Hvad Lars kände, det hade man inte så noga reda på.

Han kunde ju aldrig fördraga det, som var sorgligt i

världen. Han tog ut på sjön mer än vanligt, och när en tid hade

gått, blef det som i början af deras äktenskap. Yngste

sonen seglade borta på Afrikas kust.

Och hur det var, hade de blifvit ett gammalt par. Icke

orkade de stort, pängar hade de icke, och lefva måste de ändå.

Så drog då Lars en vacker dag ut till Tryggeskär med

sin Anna Maja. Där bodde ingen mer än fiskar Pålsen, och

han lämnade dem på sydsidan ett stycke jord mot fyra

riksdaler om året. Och så började Lars gräfva djupt ned i

jorden en bred, fyrkantig håla, murade litet invändigt, byggde

en takås öfver af granruskor och bräder, som Anna Maja

tiggt ihop, lade två trappsteg af gråsten, som bar ned i

jordstugan, satte gamla tidningar rundt väggarna, fick några kro-nor af kommunen till spisel, sådan den nu kunde bli — och

så var deras ålderdoms tillflykt färdig.

Det var som det kunde första vintern. Fönster hade de

inga, och spiseln rök in förtvjfladt i mörkret, ty den enda

dager, som bestods, föll in genom springorna mellan de

förspikade bräderna.

Men Lars tyckte icke om, när det kom någon ut till

skäret från längre inåt belägna öar för att titta till och bjuda på

sitt medlidande.

Han knep på munnen och såg kallt på dem.

— Hö skulle de’ gäre da? Vi kan jo åpne på döre dit

opp, så få vi nok me’ lyse. Akkurat desamma kan de väre

me’, käringa å jä’ ha ente annat å gäre än äda å söfva —

hva’ ska fatti fölk annet gäre ?

Det sista var spe förstås. Lars var så lustig och spefull

numera, att folk riktigt tog ut till Tryggeskär för att få roligt

en söndagseftermiddags stund.

Men andra vintern kom fem kronor från sonen i Afrika,

och då köpte Lars små fönsterrutor, murade om i spiseln,

så att det icke rök så värst in mer, skaffade hänglås för

dörren och Anna Maja ett par nya trätofflor.

— Bökser te mej? sade Lars och såg kallt på Anna

Maja, en ska’ väll ner i jola om en har nye eller gamle

böxer.

Snön föll i stora massor och begrof fullständigt

skorstenen och takåsen, och då måste Lars hålla vakt hela nätterna

och skotta undan från öppningen till hålan, annars hade de ej

mer sett dagens ljus.

Då var det också knappt med födan. Det hände, att

veckor gingo, utan att de kunde nå folk.

Men när det var öfver, så var det icke mer med det.

Lars var blott en smula kallare och Anna Maja litet tunnare

och blidare och vältaligare på sitt tysta, mjuka sätt.

Fukten steg upp från jorden och lade sig på Anna Majas

händer och fötter. Solen brände på de små fönsterrutorna,

och om höstarna slet stormen i granruskorna på takåsen

och hven in genom springorna på de smala bräderna.

Och så började man glömma bort de båda gamla därute.

Lars hade flackat omkring så oroligt och ombytligt, att han

just ingenstädes satt något varaktigt märke, och Anna Maja

hade bara smugit sig tätt intill honom och tiggt människor

om hjälp på sitt blida tysta sätt. Och det är ingenting, som görfolk angelägna att minnas. Världen gick sin gång mycket väl

dem förutan. Ett nytt släkte växte upp, och de sutto där kvar.

Det var lustigt, hur nödvändiga de började blifva för

hvarandra. Gick Lars ned till båten, så tittade Anna Maja efter

honom tio gånger om och traskade slutligen dit. Var Anna

Maja gången till norrsidan af ön för att tigga bränsle hos

fiskar Pålson, så hade Lars ingen ro utan gick ut och

in och stultade slutligen i väg för att titta efter henne på

någon bergsknalt. När de då möttes, log Anna Maja så

blidt, men Lars förhöll sig helt liknöjd och gjorde någon

anmärkning öfver vinden, som ämnade sig till att slå öfver.

Det var strålande sommar, och solen lyste hela dagarna

på ljungheden utanför jordkojan och brände på snäckskalen

och tången nere vid stranden. Det var så lågt vatten i år,

att Lars hade varit tvungen lägga en brygga af flat sten i

fjorden för att kunna landa med snipan, när han varit ute

och fiskat hvitling. De nakna, vilda skären rundt omkring

sågo ljusare ut mot vattnet, som aldrig var annat än ljusblått

och småkrusigt och himlen, som alltid var lätt och gråhvit.

Det var också välsignadt efter en så kall och fuktig vår.

Den hade gifvit Anna Maja knäcken. Nu kunde hon inte

stiga upp utan låg och drogs med gikten och ängslades öfver,

hur det skulle gå med dem, när hon icke var i stånd att göra

sina småturer omkring i skärgården för att tigga ihop

smulorna.

Lars stack upp hufvudet från kojöppningen och såg

spejande utåt fjorden, om han skulle se till någon seglare.

Sedan gick han tillbaka efter skurbaljan och hällde ut den

på backen.

Det hade varit skam, om någon sett det, kan en veta.

Därinne låg Anna Maja på sängen tätt invid det lilla

fönstret och såg på. Det var inte mer än två alnar högt i rummet

så när som på midten under ryggåskanten, där Lars kunde

stå rak. På dragkistan i vrån låg sydvästen och en ulltröja,

och på fällbordet under rutan fanns en lackviol, en

myrten, ett skrin med trasor och en gammal bibel med Lars

glasögon ofvanpå. För öfrigt en trästol. Ingenting mera.

Lars kom tillbaka och började torka golfvet, som stod

och jäste svart och vått. De hade sista året fått till skänks

några bräder af konsuln i Fjällkil, och då golfvet var inlagdt,

var det Lars’ största nöje att trampa på det fram och åter,

och Anna Maja log så belåtet och menade, att nu hade de det

som riktigt herrskapsfolk.— Du ä’ allt beskelig, du Lars, sade Anna Maja från

sängen med matt röst. — En kan då ente ha’t bättre, där

en legger. Bare en nu vesste sej råd te en tår mjölk.

Piken sköt rent bom. Lars gnodde och torkade, så att de

hvita hårtestarna fladdrade om öronen.

— Ja — åhja, fortsatte Anna Maja efter en stund och

suckade. De kunne nu vara, om en rodde öfver te’ Calles

Anna på Kalfö, ho’ skulle nok...

— Kärengsnack! sade Lars barskt.

— Åh-nå, Lars, sade Anna Maja mildt, når vår Herre

ger en go’e männesker och gör en te’ en så’n här fatti

stackare, så---

— Kvinnfolkgöra ä’ de å tigge, kan jä’ sie dej.

— Åh, nå-så då Lars. Åhja, de’ ä’ bare att de’ bränner

så i halsen ve’ den däringa evi’e salte makrilFn. Men de’

går nok, de’ går nok, Lars.

Lars gnodde våldsamt sista tagen, steg därpå upp och

gick ut. Den där låten pinade honom värre än värst. Han

satte sig ned i den lilla potatistäppan strax utanför fönstret

och tittade utåt sjön. Han var just icke fager, där han satt.

Byxoma hade stora skinnlappar både här och där, och den

blå skjortan var upphjälpt med röda och hvita klutar.

Ansiktet var fult och illparigt, och det tunna hvita håret klädde

icke vidare upp det.

Han drog långsamt ett stycke tobak ur fickan och

lagade till en redig buss. Och medan den valkades från den

ena sidan i munnen till den andra, satt han med de

brun-barkade näfvarna i knäet och funderade.

Det kunde nu verkligen vara, att han icke uträttat stort

något i sin da’r. Det var mest det där, att han icke hade

hållit fast vid något. Men det kan nu icke fan hjälpa, att en

inte har håg till något särskildt. Så hade han i stället aldrig

knotat mot vår Herre. Aldrig i lifvet! Det var nu Anna

Maja och barnen. Nå ja...

Här tog Lars sig en väldig spottare och stirrade med sina

små, lustiga ögon utåt sjön.

Det var ju inte precis meningen, att det skulle ha slutat

på det här sättet, men...

Lars kunde icke låta bli att tycka, att han var just en

komisk själ, där han satt, då han tänkte på sin muntra ungdom

och alla sina töser. Han kunde nu en gång för alla slätt icke

fördraga att tänka på obehagliga saker. Det ska’ fan göra sig

bekymmer! Det blir ändå inte en smul bättre för det. Ochdö får en nu i allt fall, antingen en så heter Lars Christensson

eller ä’ kung öfver land och rike. Dö, hm!

Lars spottade härvid ut bussen och kände sig illa till

mods.

Han vände sig om och tittade in genom rutan, som

nästan bortskymdes af potatisen. Anna Maja låg stilla på

sängen och blickade framför sig.

— Lars, sade hon och såg upp mot rutan, ty hon hade

märkt skuggan. Vär beskedeli å ge’ mej skrinet därborte.

Om han ändå skulle ge sig öfver till Anna på Kalfön

och bedja om ett stop? Han funderade starkt, under det

han gick ner i kojan igen. Näggu om han kunde. Hällre

fick det vara slut med eländet. Med honom ja! Men Anna

Maja —

Det satt något fast i halsen, då han gaf henne skrinet och

slog sig ned på sängkanten.

— Vär snäll å oppna’t, du Lars. Så ja. Jä’ tänkte bara

se efter, om de’ ente sakti kunne väre nå’n småstyfver

glömd.

Anna Maja trefvade med darrande händer omkring bland

trasorna. Nej, det syntes inte till någon. Så fick hon fast på

sonens sista bref med två porträtt inuti, som låg

omsorgsfullt gömdt i en klut.

Hon tog upp det och satte porträtten mot ljuset. Det

ena återgaf bilden af en skägglös pilt i ljusa byxor, ljust

hår, ljusa ögon, sittande vid ett bord — allt mycket ljust och

blackt. Det andra samme yngling i beväringsuniform, med

gryende mustasch, morsk och katig.

— Håhå du Lars, de’ ä’ nu elfva år du, och två år se’n

vi sist hörde å’n. Må tro han ä’ borte?

Lars satt och stirrade på golfvet.

— Ja, hem kan sia’t?

— Beskeli har’n ändå vär’t. Houar du om sistens?

Tretti kroner och tre daler ha vi no fått å’n, se’n han for.

De’ ä’ ente lide de’.

— Ne’, de’ ä’ då mer än kommu’n består en. Fire

kroner om åre’, du Anna Maja. De’ ä’ akkurat te’ å stoppe

i mun på Pålsen för jordlappen.

— Ja, hå hå ja, Lars du, när jä’ dör du, så blir de’ en

mindre å fö’.

— Åh, för snack, röt Lars och lunkade tvärt ut.Hur solen sken! Den gassade riktigt otrefligt på

potatislandet, och ljungen såg röd och torr ut.

Ja, om hon inte kom upp i morgon, så skulle han ro

öfver ensam till Kalfön, det var säkert ändå det.

Men morgonen därpå klockan en kvart på sju var Anna

Maja död.

Det kom en båt seglande med fattigkistan från

Fjällkil och hämtade henne bort. Kommunen bestod

begraf-ningen, och bakom kistan gick Lars krokig och ful i sina

vanliga byxor med skinnlappar här och där och en svartgrön

rock, som han varit tvungen att låna af fiskar Pålsen. Då folk

beklagade sorgen sade han icke ett enda ord och gaf icke ett

ljud ifrån sig.

Men på kvällen kom det några gamla bekanta ut till

kojan hans och hade öl med sig, ty de tyckte synd om

stackarn.

Och det blef drucket och skämtadt intill ljusa dagen.

Lars hade aldrig i sitt lif varit så lustig och kvick till att

svara. Han riktigt bet omkring sig.

Sedan såg man honom icke på långa tider.

Han dref omkring i skärgården med sin båt. Ibland

när hungern satte åt fiskade han litet vitling. Han plockade

mosse och ljung till bränsle. Ty han hade inte en styfver att

köpa för, och tigga gjorde han icke.

Kom någon händelsevis ut, satt han med händerna på

knäna utanför kojan och tittade ut åt sjön.

— Nå hölles går de’ me’ dej, gamle Lars?

Lars såg kallt på den frågande och stirrade sedan med

hopknipen mun i vädret. Efter en stund:

— De’ går galant de’.

Så kom hösten och stormen, och så började de första

snöflingorna falla.

Lars satt nu mest inne på sängen. Han frös duktigt,

och ibland kände han sig också svag i knävecken.

När man så icke sett till honom på en vecka, for man

ut till Tryggeskär. Det kunde ändå inte stå rätt till.

Man fann honom utsträckt på sängen. Död och kall. Folk

tyckte att det var hemskt, men död var han. Af hvad? Ja,

det kunde ju vara detsamma, det kunde ingen besvära doktorn

med att fara hit ut i höstrusket, när det ändå var ackurat slut

med stackarn.Så kom båten med fattigkistan, och kommunen bestod

begrafningen. Då inga arfvingar anmälde sig till utsatt tid,

tog hon också kvarlåtenskapen i besittning. Kojan refs, och

några kråkor satte sig på en kvarblifvande granruska, kraxade

och flögo därpå långsamt bort öfver ljungen.På höstsidan.

Skenet från hänglampan i mamsell Håkansons

diversebod upplyste dunkelt nog gatan utanför, men man var ändå

glad att äga den halfljusa fläcken till ledning, när man

nerifrån bryggorna trefvade sig uppför backen. Det fanns

visserligen en sömnig lykta i andra ändan af Strandgatan, men

hon räckte icke till, då man svängde af uppåt vägen.

Isynnerhet icke en sådan kväll som denna, när hon tog sig ut som

en flämtande och svängande ljusprick någonstädes mellan

himmel och jord.

Höststormarna hade kommit tidigt i år, det blåste

för-tvifladt nere vid bryggorna. Vattnet dånade och skvalpade

under sjöbodarna och sköljde här och där öfver gatstenarna,

ja, på sina ställen slog vågsvallet upp ända till fjällmuren

och blandade sig med vattnet, som kvälde fram därur.

Skummet fräste och lyste hvitt, och ville man gatan fram, fick man

passa på, innan nästa vågberg reste sig och ursinnigt kastade

sig öfver de stora ojämna kullerstenarna.

Utefter den smala Strandgatan hade man för det mesta

gått till sängs. Det var icke värdt att sitta uppe och höra

på, hur det dånade därute i mörkret och knakade i allt hvad

skjul och brädfogningar hette.

Tankarna kunde nog ändå falla på alla dem, man ägde

på sjön vid detta lag — kanske många hundra mil härifrån,

så att det ju icke var gifvet att det stormade likadant där nere

i Stilla hafvet eller Atlanten, men man var ju aldrig lugn ändå,

Herre Gud nej 1 när kunde man ha ro här ute. Var det annat

än att vänta, ängslas och så ängslas och vänta igen?

Först nu dessa välsignade bref, som kunde komma hvar

tredje, hvar fjärde månad, men som man alltid började vänta

en månad för tidigt. Och hade man en gång börjat, så

fick man fortsätta: hvar postdag, två gånger i veckan, kl. 8

på morgonen, att samlas på den smala bryggan, utanför detlilla postkontoret, hvilket i forna dagar varit sillmagasin, att

gärna komma en halftimme för tidigt och stå och frysa och

huttra i den tunna sjalen, att så knacka i tur och ordning på

luckan och se den välvillige f. d. sockenskolläraren sträcka

fram sitt gulbleka, smådarrande ansikte med gapande mun,

glasögon på näsändan och en rödblå hand bakom vänstra örat

för att höra bättre — och så nej nej nej. Och det fick

nu vara med brefven, men så var det remissorna från redarne,

det var ändå en sak som inte kunde undvaras, om hjärtat

kändes aldrig så tungt.

Och dock var detta ju det lyckligaste. När karlen var

ute och seglade, kom ändå mat i huset. Men så kunde det

hända, att han återvände hem på höst- eller vårsidan. Första

dagarna var allt nytt och präktigt. Det var trefligt att vara på

landbacken igen hos hustru och barn, alla bekanta hade ett

visst aktningsfullt intresse för hvad man sett och för frakterna

man slutit, ja bara för det man varit länge borta. Så bjöd

kaptenen på vin i den uppfiffade storkajutan, det främmande

manskapet afmönstrades, och fartyget skulle afriggas.

Därpå kommo toddykalasen om aftnarna hemma med mycket

prat och små triumfer, man satte sig in i hur fisket hade gått

hemma på kanterna och gjorde upp storartade planer om

att köpa vadlotter och slå sig på fiske i stort till vintern, tjäna

pängar — häjsan — nu skulle det bli lif i kommärsen, bara

man hade landbacken under fotterna.

Och hustrun stod utanför köket och hörde på och hade

sin lyckligaste tid, ty hon hoppades så gärna.

Men när några veckor gått, blef det annorlunda.

Karlen gick ut och in, ty sjöfolket har aldrig ro i land, det

blef gnat och tråkigheter, och så började man vänta — vänta

på sillen, den välsignade sillen, som hvar höst utgjorde

allas hopp. Och det blef ofta en enda lång väntan bara, hela

vintern, tills våren kom och man kastade om och förläde sitt

hopp på makrilln.

Natt efter natt for vadlaget ut med brusen i spetsen

i köld och höstmörker till yttersta skären, där det en

månads tid påståtts, att »hon stod änna tjock». Man lade

ut vaden och så var det att vänta. Men sillen strök förbi i

stora stim långt därute, hvalen hade jagat henne inåt skären

ett stycke, men hur det var, vek hon af ut igen.

Och i den bleka daggryningen lade enstaka båtar till vid

bryggorna, och tysta, ordkarga gestalter i sydvästar och

sjö-stöflar klampade framåt gatan och väckte upp folk här och däri stugorna. Men stegen ljödo dofva och tunga, och så visste

man redan, innan dörrklingan gått upp, att det icke hade

lyckats, icke något att tala om åtminstone.

Så kunde vintern smyga sin kos, och det knappades in på

kosten både hos dem, som stodo sig bäst och sämst. En

underligt stilla, tryckt prägel lade sig öfver stranden, barnen

blefvo tunnare och gulhvitare, kvinnfolken tystare med

bekymrade ansikten, karlarne hängde i handelsbodarna upp i

backen och krånglade sig till kredit, fastän handelsmännen svuro

på, att de måste göra konkurs, och visade fram långa listor

på obetalda fordringar, längre för hvar dag.

Och de dåliga tiderna sträckte sig till alla. Sillsaltarna

jämrade sig öfver sina tunnlager, som lågo på de stängda

löften och gissnade. I de stora anjovismagasinen var det

tomt, några arbetade på bleckaskar i kontoret inunder, men

ungdomen strök i långa rader gatan framåt eller stodo om

kvällarna med sjalarna öfver ihufvudet och tasslade i väntan på

arbete på bryggorna.

Men det gick icke alltid så. Med långa mellanrum

kunde det komma en vinter, då vinden varade rent västlig i

lång tid och sillen gick till ymnigt, rikt, tjockt så att man

kunde promenera på vattnet, påstodo de skämtsamme. Ja,

hon kunde komma ända in i fjorden, så att det bara var

att slänga ut vadarna invid land.

Då kom det lif på stranden, mat och dryck i husen, mod,

öfvermod till och med, i sinnena och främmande skutor i

fjorden. Natt och dag var man i rörelse, gatan var full af

folk, främmande herrar och kvinnfolk, som sprungo yra i

hufvudet omkring och glammade, hängde nere vid

bryggorna och hörde efter prisen. Det talades högt och käckt,

och från de öppna stugudörrarne kunde man se eld i

spi-seln och kaffepannorna på.

Då och då kommo karlarne i land för att något hvila

ut efter ett godt köpslut. Betäckta med sillfjäll från

sydvästen till klacken drogo de klampande genom gatan, skrattade

och sade kvickheter eller samlades uppe på gästgifvaregården

.i backen, där de skakade hand med herrarne och icke aktade

för rof att bjuda på champagne och betala kontant med sedlar

ur den späckade plånboken innanför skinntröjan.

På magasinen var det bråda lifvet. Flickorna lade in

an-jovis, det stank lång väg af dem, och från de öppna luckorna

skönjdes den blåglänsande fjorden, hvaröfver rörde sig som

en hvit gungande sky af måsar.Men när vintern gått och sommam strukit med och det

åter vardt höst, då blef alltsammans som en dröm. Man

hade lefvat och njutit sorglöst, medan man kunnat och icke

tänkt på morgondagen. Stora pengar hade kommit, och

stora pengar gått. Korgar med konjak och punsch hade

försvunnit vid de muntra lagen, mycket hade lagts i vadlotter

och i båtar, tunnorna hade läckt och laken runnit ur och

lika mycket gått förloradt som vunnits.

Och så lade sig åter så småningom det tryckta, underligt

stilla öfver stranden, nordan blåste isig och bitter hän öfver

den grå vattenytan, och de tunga, bekymrade anletena

syntes ej på gatan som förr, ty kvinnorna höllo sig inne och

drogo sig fram under svält och hårda ord.

Men medan man i afton sof utefter gatan och drömde

om, att stormen vältrade vågorna skyghögt öfver »Anna» och

»Goda Hoppet», men också att han dref sillmassor mot land,

var det ännu lifligt uppe i backen, där skenet från mamsell

Håkansons bodlampa svagt vägledde dem, som styrde och

ställde utanför med att uppsätta stånd och slå fast bräder.

Ty i morgon skulle höstmarkanden börja. Det hade icke

hjälpt allt hvad länsman och herrarne i orten gjort för att

taga bort denna osed. Landtfolket strömmade ned till byn,

och med ångbåten i dag hade från grannstäderna anländt en

hel här af krämare, schackerjudar, modister och

kramhand-lerskor i halfhandskar, muffdiser och bajadärer. Det var

hårda tider, och småhandlandena i backen hade ingenting

emot att få en liten inkomst genom att hyra ut den plats, de

rådde öfver, utanför sin bodar. Konkurrensen var ej så

farlig, snarare lockade marknaden ned bönderna, och det gällde

nu en kamp på lif och död för att genom frestande varor fånga

kunder.

Uppe på skollärarens gård hade cirkussällskapet fått plats

för sitt tält. Det hade kommit landvägen från staden, en

brokig karavan med magra hästar och barbenta, utsvultna

barnungar — lilla Terese, underbarnet med tunna, gyllne

lockar och ett moget sorgset bedjande uttryck i sina stora

blå ögon och en öfvermåttan tjock, halfgammal fru med

falkögon och hatt med prunkande röda rosor.

Och så hamrades och byggdes upp, slogs fast och

jämkades med bräder och bord längs hela backen. Man

traskade omkring med handlyktori smutsen och mörjan, medan

blåsten pep och hven ohyggligt ute från sjön.

— Ved no’n om löteipa ska’ stå ude me i möron?undrade madam Åberg, som för tillfället hängde sysslolös

i mamsell Håkansons bod.

Hon visste, att hon hade talan, ty karlen hennes tjänade

stora pengar på fiske om vintrarna i västernorges skärgård

och köpte sig tyg minst till två dräkter om året.

— Ved no’n de? De’ gjorte’na då änna gödt.

Det hade varit stor brådska i mamsell Håkansons

butik, där doffelkapporna skulle upphängas och sista hand

läggas vid utställningen af broscher, nålar, schaletter,

vegadu-kar m. m.

Därför hade också kvinnfolken tittat inom en stund för

att hjälpa till, både skollärarens fru och pastorns fru och

kapten Engbergs fru och några madamer, hvilka gynnade

mamsell Håkanson och inte ville köpa hos de andra i backen.

Men nu var det värsta öfver. Kaffet bjöds omkring, fast

det var sent, men det var så upplifvande. Man hade ju

sprungit ut och in mellan köket och boden och haft brådt, och

ungdomen hade skickats än hit än dit i småärenden.

Så att madam Åbergs fråga höll på att dunsta bort utan

att upptagas, då två öron slutligen fattade henne i flykten,

och så vardt hon räddad.

— Kneipe, mamsell Kneipe, hvem frågade efter henne?

Jo, hon har visst fått plats här utanför mamsell Håkansons

fönster, har hon inte?

Mamsell Håkansson stack upp hufvudet från botten af

af en lår och svarade i ursäktande ton:

— Ja, hvad skulle en göra, fröken Berndt? En kunde

nu förstås ha fått en smula före’t, men fast en har smått ome’t

så vet en, att hon har’t sämre. Det var då inte godt

att neka’na stackarn.

Pastorskan såg mildt upp från en låda blomsterkort,

hvilka hon höll på att ordna.

— Ja, men månne inte mamsell Kneipe själf är skulden

till det, snälla mamsell Håkanson? Inte behöfde hon ha det,

som hon har, jag tänker, att alla hus skulle stått öppna för

henne, om hon velat böja sitt sinne i kristlig ödmjukhet.

Men den som är till den grad fattig, — här öfvergöts fru

pastorskans ansikte af en liflig rodnad, och hon talade en

hårsmån mindre mildt — den får verkligen se Herrens finger,

den får böja sitt stolta sinne och i ödmjukhet och

tacksamhet ta emot hvad barmhärtiga människor vill göra.

— Ja, pastorskan har nog rätt, sade mamsell

Håkan-Västerut. 7son förlägen, nog ä’ hon konstig till humöret och inte har’n

tack om man vill hjälpe’na just, det kan nog vara sant.

Den lilla klarögda skollärarfrun hade kommit in från

köket och satt och vred sig nervöst på en stol nere vid dörren,

det var, som hon ville afbryta. Slutligen sade hon kort:

— Jag tror det ä’ lättare för oss att vara ödmjuka än

för henne. Hon har haft det mycket besvärligt, och hon ä’ så

förfärligt fattig.

— Hvad menar du, kära Eva?

Pastorskan vände sig häftigt om och rodnade djupare

— man brukade märka att hon blef ifrig på hennes stegrade

färg, annars förblef tonen vanligen behärskadt blid.

— Skulle inte hennes fattigdom just ha lärt henne

ödmjukhet? Böja oss få vi väl alltid, isynnerhet vi fruntimmer

— böja oss djupt för Herrens tuktan.

— Ja, det får jag då säga, afbröt fru Enberg med

sina små bruna ögon tindrande af förargelse — att högfärd,

när man ä’ en sån’n fattiglapp, det ä’ då så en kan gråta åt’et.

Det kan harma en in i själen att se den lilla gå där rak som

om en hade gjort’na något för när. Har’en inte försökt att

bjude’na till sej både när en haft kött och andra stärkande

saker i huset, och har en inte försökt på alla vis att vara

emabel och skickafna godbitar? Herrskapet vet väl hur

de’ va’ här om da’n, för det vet nu hela strand’na snart, och

vi ä’ då me’ di siste ändå, som ho’ gjort så där me’. Jag

säger till Anna, tösen min — gå nu, säger jag, till mamsell

Kneipe och fråga’na om ho’ vill komma och äta biffstek, för

det ä’ riktigt stärkande för mamsell Kneipe, som har så

ondt om’et, sa’ jag. Å så ger hon sej till å svare tösa: Nej

tack, hälsa din mamma å säg, att vi ha så olika åsikter,

säger hon, och vi sympasera inte, så jag skulle skämmas, om

jag åt hennes bröd mer, säger hon. — Har herrskapet

ändå hört maken? Skämmas å äta mitt bröd, åh nej,

det behöfs då Qud ske lof inte och slippa ska’ hon, det

lofvar jag.

Fru Enberg fnös af förbittring.

— Att tänka sej gamla människan, och de’ när ho’ ä’

så fattig, att ho’ lägger sej te sängs si’r dom bara för å inte

kännat så ille.

När fru Enberg förifrade sig, blef språket vanligen icke

så vårdadt utan antog lätt en genklang från svunna

enklare tider.

— Jag säger — sade den lilla skollärarfrun med kraftoch sökte göra sin stämma så redig hon kunde, fast tårarna

stodo ända ut i ögonhåren och droppade ned en för en —

jag säger, att det är lättare att vara ödmjuk, när man inte ä’

fattig som hon. Jag har inte alls försvarat, att hon gör som

hon gör, hon är mycket opraktisk, och hon dömer ofta

orättvist, men jag älskar, att hon kan vara så spänstig, ja det gör

jag, och för att hon aldrig förnekar sig själf, om hon också

svälter.

— Förnekar sig själf? Snälla Eva, ska’ vi nu inte

förneka oss själfva? hvar dag och stund? Det väntade jag då

ändå inte af dig.

Pastorskan darrade på den milda rösten, och en

förunderligt skarp blick sköt fram ur de grå ögonen.

Den lilla frun med den klara blicken blef så röd, det

Den lilla frun med den klara blicken blef brännande röd,

det var som lysste det henne att skaka af något, och som

njöte hon af att skaka af det för en gångs skull, en enda gång

bara.

— Nej, inte sina åsikter, nej, inte hvad man tror på.

— Jaså, inte när man tror och tänker det, som ä’ emot

Herrans ord — emot allt som i evärldliga tider ansetts som

dygd och moral?

— Nej, det är detsamma, bara man tror på något,

riktigt fast tror på det, så ska’ man stå för det och så ska’ man

inte dölja på det, om det också vore att få all världens

härligheter att göra det.

— Ska’ man framhärda i en orätt, i en syndig tro —

en som leder till helvetet?!

— När man tror lefvande på något, så tror man

naturligtvis att det är det rätta, inte trodde man annars på det.

— Så har man att bedja Herren upplysa ens arma ögon.

— Ja, men när man fast tror, så anser man ju inte, att

inan behöfver upplysning, hur kan man då begära, be därom ?

— Så mycket sorgligare, dess mer behöfver man bedja,

anropa. Kära Eva, det här var verkligen sorgligt, aldrig

trodde jag —

Pastorskan vände sig med ett litet vemodigt leende till

de andra, halft ursäktande, att man så kunnat förgå sig.

Alla i boden tego. Ingen kunde riktigt följa med det

här. Man visste af gammalt, att fru pastorskan och

skol-lärar Tengvalls fru inte drogo jämt, men fru Tengvall yttrade

sig sällan. Detta lät i alla fall förfärligt, var inte

skollärarns fru gudfruktig? I alla fall var det mamsell Kneipe

alltsammans kom från.Madam Åberg, hvilken stod kvar bred och stor och

gapade duktigt med både ögon och mun, sade därför:

— Ja, de ska då köste på’na att få stå och sälje blan

bönnane. Om ho höll sej i lag me’ herrskapsfolk och va lite

bli’er åf sej, så slapp ho’ de’.

Nu kommo pastorn och skolläraren för att hämta sina

fruar, hälsade vänligt på alla och talade om marknaden och

stormen, och hur fattigdomen i höst var stor bland

strandfolket, så att det icke vore att vänta sig mycken förtjänst —

äfven bönderna hade känning af det.

När pastorskan vid sin dörr tog afsked af fru Tengvall,

sade hon blidt:

— Jag hoppas, snälla Eva, att du kommer på bättre

tankar om hvad vi talat. Vi ha haft en tvist i trosväg, Eva

och jag, det kom sig mest af mamsell Kneipe, sade hon

upplysande till herrarne.

Skolläraren såg orolig ut och kastade en hastig blick på

sin lilla hustrus röda ansikte.

Men pastorn tog vänligt beskyddande fru Tengvalls hand

och såg henne mildt i ögonen :

— Åh, det tänker jag nog inte är så farligt. Lilla fru

Tengvall är en smula excentrisk, men Herrens hand kan

böja och kväfva alla egna tankar, den är mäktig.

Och när de skilts åt, ropade han ännu en gång från

förstugutrappan i skämtande ton:

— Akta sig för all del för mamsell Kneipe, kära fru

Tengvall. Han är vis, som undflyr den Herren emot står,

och vi veta, hur det går med de högfärdiga.

Men skollärrarens fru drog upp sjalen för ansiktet och

grät, där hon traskade fram i mörkret vid sin mans arm.

— Det är så hårdt, hon är ju så förfärligt fattig och

ingen, ingen —

Skollärare Tengvall såg på allvar ond ut.

— Det har hon då redligt förtjänt. Hvad angår den där

människan dig för resten ? Och så ställa till, så att du stöter

dig med pastorskan, du vet mycket väl hvad det gäller för

oss.

Och en efter en släcktes de vinkande handlyktorna,

äfven lampan i mamsell Håkansons bod. På sidorna backen

nedför reste sig rader af dunkla, gapande föremål, som

lämnade föga plats för trafiken i midten. Det var alla de tomma

stånden och borden, hvilka i morgongryningen skulle fyllas

och beklädas med allt kram. Man hade allmänt gått tillro — äfven lilla Terese, underbarnet, hvilade sitt lockiga

hufvud på halmmadrassen i hörnet af Anders Olaussons

stuga. Kammaren inhyste alla hennes »bröder» och äfven

hennes tjocka »mamma», som snarkade i sängen därborta och

oroade underbarnet i drömmen, där hon flög högt öfver

Miranda och Pålle — högt — högt — ända upp till skyarna.

Men då blef hon rädd, skrek till och vaknade. Hu, så

mörkt och kallt! Men det var ju ingen fara, och i morgon

skulle hon göra sin nya, stora saltomortal, åh, hvad hon var

rädd. Länge dröjde det, innan det klappande hjärtat blef

stilla och sömnen ånyo sänkte sig ned öfver de sorgsna blå

ögonen.

Därute var tyst och becksvart, ett fint duggregn hade

börjat falla, vinden lade sig och endast han, hvars tur det var

att gå ur huset som nattvakt, satte sömnigt stöflarna på, sköt

sydvästen ned för öronen, slängde igen dörrklinkan och begaf

sig ut för att slå hälarna i gatstenarna och vandra fram och

åter från Halsnäs, strandgatan fram, uppför backen ända till

sista huset, hvilket låg nästan ute på landsvägen.

* *

♦

När Selma Kneipe första gången kom ut i lifvet var

hon ung och begåfvad med den ljusaste blick, som kan lysa

dess besvärligheter emot. Hon var född i skärgården, och

föräldrarna, hvilka kommit uppifrån landet, voro mycket

aristokratiska i sitt åskådningssätt, skämde grundligt bort

henne och gåfvo henne »höga vyer» utan att samtidigt gifva

henne det slags uppfostran, som rimligtvis kunde ha hjälpt

henne upp på de åtrådda höjderna.

Ty de ägde icke ett öre, och vid sexton år stod Selma

Kneipe ensam och till reds att börja sin kamp.

Det var just inga värdefulla vapen hon var utrustad med.

En vanlig ytlig fliekbildning efter tidens sed, föga

bekantskaper, ett ömtåligt lynne, storslaget förakt för penningen

och dess betydelse, men den lifligaste hänförelse för

um-gängesfinhet, förbindlighet, som aldrig sårar, ett djupt

medvetande af egen öfverlägsenhet i allt hvad en förfinad

uppfostran skänker den yttre personligheten och en stark känsla

att hålla detta uppe i lif och död gent emot de förmenta

angrepp, hon genom sin fattigdom stode blottad för.Men äfven något mer. Hon var ett skärgårdsbarn, och

hon besatt i hög grad den spänstighet, som alltjämt hoppas

och tror på det okända, morgondagen skall föra med sig,

segt mod, liflig sorglöshet och en egen förmåga att dväljas

i en värld af inbillning, där alltid det ädla, det sköna, det

stora segrade.

Och ännu något annat.

Ett trotsigt, oförväget mod, hvilket kunde bryta fram

oförmodadt och hänsynslöst, och som tog sig uttryck både

i en båt, när vågorna slogo in och kommo de andra

kvinnornas kinder att blekna och i djärft blottande af åsikter,

motsatta deras, hon berodde af. Men detta skedde ej ofta.

Och det sköt alltid ned på sak, icke på person, var något,

som dök upp ur djupet af hennes djupaste, ljungade till och

därpå sjönk ned igen, slocknande. En strid som mellan två

naturer, ty hennes sträfvan var ju att hålla sig uppe som den

fina damen med det mjuka, utjämnande sättet.

Det var nu många, många år sedan ungdomsdagarna —

och kampen hade gått knaggligt nog. Hon flyttade omkring i

skärgården som småbarnslärarinna, med undantag af ett

år, då hon bott i en större stad, undangömd, obetydlig.

Och åren smögo sig hän därute bland skären.

Alltjämt smått och enformigt. Människorna rundt om

henne kämpade för bröd som hon, och hon lefde deras lif,

och allt var hvardagligt och utan några tillströmningar, som

kunde utveckla en personlighet lik hennes, ty aldrig förstod

hon verkligheten som den var utan dömde den från djupet

af sitt eget medvetande.

Ingen hade någonsin älskat henne. När hon skulle värr.a

om sin person och göra klart, hvem hon egentligen var, hon

den ringaste af dem alla, då blef hon högfärdig, och det kan

gärna vara, att de hade rätt, som så sade.

Och när hon längtade bort från en omgifning, hvilken

hon aldrig ville förstå, då blef hon själfvisk som ett barn.

Men det fanns något, som minst kunde förlåtas Selma

Kneipe.

Det var hennes sorgliga misstro till präster, kyrka och

dogmer, en stundom nästan bitter ringaktning, och hennes

förvända bedömande af vissa moraliska förhållanden.

Flere gånger hade hon låtit framskymta tankar, som

att mannen hade lika stora skyldigheter som kvinnan att

lefva ärbart, (hvilket anständigt, oskyldigt fruntimmer kunde

tänka på, än mindre vidröra dylika saker!) att man lika litetkunde förlåta mannen ett snedsprång, att en kvinna, som

fallit, ändå kunde äga renhet, ja, vara bättre än många män,

som ansågos för hederliga, och mer sådant.

Hvar i all världen hade detta kommit ifrån? Hon, som

ville vara så fin och ha så god ton!

Och i allmänhet kunde man heller icke säga annat, än

att hon hyste hvar hederlig människas sedan gammalt

vördade tänkesätt. Var hon icke rent af hänförd af kungen, som

man nu för tiden börjat så skamligt angripa och väga på

enom våg, och talade hon ej om allt stort och godt, som

vore hon en kristen? Man kunde ej förklara saken.

Det gick ett svagt, oredigt rykte om en präst, som

varit förlofvad med en ungdomsvän, hon ägt, och att prästen

icke förhållit sig så alldeles riktigt mot vännen. Att vissa

olyckor inträffat.

Detta var längesedan, men hur det var, tycktes tankar

ha smugit sig in, grott sig fast, drömts igenom år från år,

tills de sprungo fram som häpnadsväckande uttalanden,

hvil-ka gåfvo eko bland de allvarliga, nakna skär, där prästen

var det högsta lefvande väsen, och fädrens åsikter om moral

och ärbarhet, Oud ske lof, lefde i trogna sinnen.

På senaste tiden hade vissa ljud nått ditut, hvilka

stämde ihop med Selma Kneipes bedröfliga missgrepp.

Man hörde om böcker, som skrefvos, om sträfvanden,

som pågingo ungefär i samma riktning — men detta

förbättrade icke det hela.

Nej, det var till sist, som hade alla dessa sorgliga

tidens tecken ägt sin egentliga upphofsman i Selma Kneipe.

Och nu hade hon hamnat här på fiskläget.

Tiderna voro svåra, folk höll sina barn i folkskolan,

och hon stod rådlös.

Det var så litet hon behöfde för att lefva, men något

fick det ju vara, och nu höll det på att blifva mindre än litet.

Det lilla hon kunde taga sig till hade ingen afgång här

bland det fattiga folket. Hon gjorde småsaker af fiskfjäll och

papp, men ingen hade råd att köpa.

Och när hon så svalt och frös, kommo människor till

henne, voro öfverseende med hennes obehagligheter, bjödo

henne mat och dryck och sina hus och hem, sina råd och

anvisningar, hela sitt lilla enformiga lif, inklämdt mellan

bergen, förkrympt af omsorger och ensamhet, uppfyldt afsmåskvaller, hvardaglighet, småsinthet och välment

hjälpsamhet — de bjödo allt, hvad de hade att bjuda.

Men hon sköt det från sig alltsammans — hänsynslöst,

otacksamt. Hon stötte bort hus efter hus, där hon kunde

ägt föda, värme och snart sagdt kläder.

Och så svalt hon och frös, så att de smala kinderna

blef-vo gulhvita och de grå ögonen sjönko allt djupare in.

Folk hade aldrig sett maken. Och brödet hon fortfarande

bjöds, blef allt mer isande serveradt.

Där hon kom ensam backen uppför och höll sin lilla

gestalt rak och spänstig utan att se sig omkring, kunde

verkligen ingen vidare ha medlidande med henne. Man hade

då sannerligen gjort hvad man kunnat, och hon fick ha det,

som hon ville b ch kunde.

Och mot detta fanns ju ingenting att säga.

* *

I , " , -

. ‘ *

Sent omsider fram på förmiddagen stack solen fram och

lyste matt öfver en tätpackad, gungande massa, som rörde

sig trögt och utan synnerligt lif mellan platsen uppe vid

skolhuset, backen nedför till Pettersson & Co :s magasiner vid

sjön.

Det rådde ingen synnerlig köplust. Bondtöserna gingo

stillsamt omkring med uppskörtade kjolar och hopvikna sjalar

på armen eller ställde sig tysta vid kortvarustånden och

besågo långsamt härligheterna. Bonnepiltarne hade icke kommit

sig för ännu, de drefvo med strömmen nedför backen,

kastade en och annan lång och fundersam blick på

korde-rojerna och hörde stillatigande på, hur de främmande

köpmännen vidt och bredt på ett språk midt emellan svenska,

danska och tyska utlade sina varors förträfflighet.

Ståndsfruarna i muffdiser, pälskängor och bajadérer

utvecklade en storartad vältalighet Och envisades att få med sina

rödblå händer profva allehanda förföriska vegahiifvor på

bondflickornas hufvuden — de djärfvaste, hvilka vågat sig

ända därhän att röra vid något. Fruarna bedyrade heligt, att

dukarna togo sig förbålt klädesamt ut på lilla jungfruns

oljade, tillsmetade och skinande flätor. Men flickorna sågo

förläget på hvarandra och drogo på mun. Och så gick man lång-samt vidare, det var ännu icke köptid. Man började bli orolig:

uppe i backen, ty i dag tycktes det aldrig bli den tiden.

Då och då trängde sig flockar af strandflickor upp

nedifrån backen. Långa rader af bleka, smärta fiskartöser arm i

arm, med kjolarna slafsande om benen, de tunna sjalama

kastade öfver hufvudet, småfnittrande, orädda, nyfikna. De

tittade åt alla håll och körde på vidare, nickade åt bekanta och

förde med sig en lukt af rå fisk, sjötång och saltlake.

De skulle upp på skollärarens gård, där den ena

föreställningen efter den andra följde utan uppehåll, medan clowns,

tittade ut ur tältet och gjorde grimaser åt folkhopen eller

till och med som lockbete en och annan kullerbytta på.

marken. Men i öppningen satt den tjocka frun med falkögon

och de röda rosorna. Hon såg arg ut och hade händerna

instuckna i en stor gråhvit muff, och bakom förhänget därinne

stod den lilla Terese i tricot och huttrade af köld.

Så gnällde fiolen och hon hoppade in och kysste småleende

på fingret åt publiken, och en af hennes »bröder» tog och

böjde henne bakåt, så att hufvudet tittade fram mellan benen

— ett flämtande, eldrödt ansikte med ett beständigt, nervöst

småleende. Han bar henne som ett knyte rundt omkring

bänkraderna, och herrskapen, som för att uppmuntra konsten

slagit sig i hop om första bänken, klappade henne på hufvudet

och bjöd henne skrattande på sockerbröd och karameller,

hvilka hon behändigt nappade efter, medan blodet färgade

pannan allt rödare. Det fick hon göra om och om igen,

ty de finaste konsterna gömdes till kvällen, då man hoppades

på talrikare publik.

Men nere i backen vid gästgifvaregården blef trängseln

större och större, folk strömmade dit i täta skaror, det

blef en stockning, så att man hwarken kunde komma ned

till sjön eller upp i backen. Så mockades gräl, ölbuteljerna;

hade allt flitigare afgång, tungbanden löstes och en hop

bonddrängar armbågade sig fram rödmosiga, leende och frikostiga.

Efter dem följde en annan sjungande och säll flock med

armarna om halsen på jäntorna, hvilka sträfvade emot, men de

hade bjudits på så många glas, att det icke var på allvar

menadt. Några halfherrar med binokler dinglande vid

urkedjan och hattarna på örat raglade omkring med slöa, ljusblå

blickar, kallade fiskarflickorna för »lilla mamsell» och ville

bjuda på karameller med deviser. Men strandtöserna veko

undan, skockade sig tätare ihop och fnittrade, medan hermpå osäkra ben stod stödd mot ståndet och såg efter dem

slött och fånigt.

Det var detta köpmännen hoppats och väntat på —

ölbuteljernas makt. Nu gällde det att prata för sin sak.

Flickorna voro ännu försiktiga, men piltame och farsgubbame

vände i storslagen frikostighet ut och in på plånböckerna:

hem sa’ att di inte, va’ goe te’ handle hele stöcket om de

gällde? — Va’ de n’on så kunde han komme fram på evige

fläcken, de skulle ingen sie om Per Olson i Bedetörp, de’

va evige sanningens or’ de.

Men gummorna följde ängsligt hack i häl, höllo igen,

talade förstånd, stodo och ryckte gubbarne i rocken — och

så kunde det hända, att en och annan fick karlen sin bort

från frestelserna, under det hans hufvud sjönk ned och han

mumlade otydliga ord.

I mamsell Håkansons bod gick kommersen raskt undan.

Fruarna spmngo bakvägen in för att slippa marknadsstojet,

som nu brusade likt en lössläppt fors ute på gatan. Det

bjöds på kaffe och färskt i bästa kammaren, och grupper

aflöste hvarandra vid fönstret, där man hade en präktig utsikt

öfver backen.

Fm Tengvall stod i boddörren och såg sökande ut

När hon upptäckte bordet med fiskfjälls- och

pappsaker uppe vid husväggen, betänkte hon sig ett ögonblick, men

gick sedan hastigt ut och trängde sig dit fram.

Rundt om bordet var tämligen tomt.

Selma Kneipe stod stödd mot väggen och såg oafbrutet

ned i backen.

Hennes lilla magra gestalt såg dubbelt så tunn ut i dag.

Hon hade svept en sjal om nedre delen af kroppen och

flyttade fotterna nervöst, som om hon frös.

— God morgon, kära Selma — du fryser väl inte ? Ska’

jag inte hämta en sjal?

Den lilla skollärarefrun gick inom bordet och skakade

lekfullt hennes axlar.

Mamsell Kneipe tackade kort, nej, hon behöfde

ingenting, hon hade så tjockt på sig under.

— Nå, hur går det? sade fm Tengvall sakta. — Det ser

ju lifligt ut i dag.

Selma Kneipe skakade sorgset på hufvudet och såg

upp med sitt lilla blåfmsna, lätt fårade ansikte, där de stora

grå ögonen lyste klara och bedjande.

— Ack du, det går dåligt, riktigt dåligt.Det bröt fram så öppenhjärtigt som ett barns klagan.

Så böjde hon ned hufvudet mot muffen och fru Tengvall såg,

att tårarna droppade ned. Men hon låtsade om intet utan

sade muntert:

— Ja, vet du, du skulle göra som de andra — gå på du

och locka bondgubbarna att öppna på skinnpungen, det ha de

minsann godt af, åh, jag tycker det skulle vara riktigt lustigt.

— Jag kan inte, jag kan inte — åh, det är så förfärligt

att stå här, det förstår du inte.

Muffen kom ända upp för ansiktet, och hon riste

hufvudet som af kramp.

De, som stodo däromkring, började se förvånade ut.

Fru Tengvall rodnade litet, böjde sig fram och hviskade

hastigt:

— Låt mig försöka ett tag — åh, låt mig, vet du, det

skulle riktigt roa mig.

Selma Kneipe såg hastigt upp och det drog något stelt

öfver dragen.

— Nej, nej, visst inte, åh, för all del, bry dig inte om

mig, för all del.

Men fru Tengvall ställde sig bestämdt bakom bordet och

började i munter ton:

— Så där ja, far lille, kom nu hit — det här ä’ rara

saker, det får man inte alla da’r minsann — Peter i Ölsbo,

se så, jag vet allt, att det finns sedlar i lommen jag, fram

med dem nu bara. Åh, hvad är det för slag, mor Anna, det

blir just bra till byrån i hennes finfina kammare det, och så

billigt se’n.

Först såg man förvånad och tveksam ut, till och med

de, som ej stodo rätt på benen kände igen skollärarefrun och

gjorde försök att stå stadigt och hålla mun, då strömmen

förde dem förbi.

Men småningom stannade folk, började skratta, drogs

med af den muntra svada, som skolmästarens lilla fru slog

omkring sig med i allt upprymdare ton.

Hon stod där röd och käck, ögonen lyste — hon fick

flere att köpa, slutligen stodo packade led omkring bordet,

pengar flöto in i lådan, och Selma Kneipe reste på sin

lilla gestalt och hjälpte ifrigt till att välja ut de olika

småsakerna.

— Kors i all världen, bevara oss väl, har ni hört, kan

ni tänka er?

Fröken Jansen störtade in i kammaren, där pastorns ochflere af ortens ståndspersoner sutto ikring fönstret och

nyfiket tittade ut.

— Ja, herrskapet kan inte se det härifrån, det är alldeles

invid väggen — längre uppåt. Fru Tengvall står och säljer

för Kneipan, mamsell Kneipe ville jag säga, hon har stått

en lång stund och lockar alldeles fullt med bönder kring

sig.

Minst åtta näsor trycktes ifrigt mot rutan — nej, det

gick inte, så sprang man till dörren och tittade ut, alla skulle

öfvertyga sig. Jo, det var ju verkligen sant. Och hon var

så upptagen och pratade till och med, så att folk skrattade

omkring henne.

Man var så förvånad, att man utan ord stirrade på

hvarandra.

— Detta är ledsamt, sade pastorn ändtligen och såg

allvarsam ut — verkligen ledsamt.

Han spatserade fram och åter med händerna på ryggen.

Fru pastorskans Uppsyn var mildt bekymrad.

— Jag fattar inte Eva och det efter i går, det är så

underligt, det är som det vore något trotsigt riktigt hos

henne, som om hon inte kunde hålla ut i frid.

— Ja, det må jag säga, afbröt kallt en elegant fru, som

var född adel, och hvars man ägde ett stort gods några

några mil inåt landet, att det var en egen smak. Har hon

inte uppfostran, lilla fru Tengvall? Jaså, ja, jag har hört,

att hon har det. Ja, det må jag säga, det var en egen

smak.

— Nå, det är nu litet studentfasoner, sade pastorn i

lätt ton och log sympatiskt mot den eleganta frun.

— Men det är inte bara detta — han blef åter allvarsam

och slog ut med handen. — Det kommer en vida farligare sida.

Absolut orätt kan man ju inte kalla det, men genom detta

lägger hon ändå hyende under mamsell Kneipes tyvärr

allt för väl kända högmodssynd. Hon hindrar henne att

besegra sig själf och i ödmjukhet sänka sig ned till den

ställning, det behagat Herran att försätta henne i, det är att

uppenbart hindra hans verk — därför är det ledsamt,

verkligen ledsamt.

Man började halfhögt tala i munnen på hvarandra.

— Och olagligt nästan — ja, har hon fräjdebevis? Har

hon kanske? Det är ändå lag på, att hvar och en, som säljer

ska —

Pastorns stämma liördes långsam och bekymrad.— Ja-a, det är åter en sida — lagen möter, det är

värkligen — jag skulle tro att —

— Ah ja men, inföll någon — hon har väl ändå

fräjde-vis som skollärarns fru, länsman vet det ju, hon hjälper ju

bara till.

— Ja-a-a — sade pastorn och drog upp ögonbrynen

eftertänksamt — jaa-a-ja, det kommer an på det.

— Hennes man se’n, ja hvad ska hr Tengvall säga?

Nu hördes pastorskans milda röst med en darrning

af inre ovilja:

— Det är i mitt tycke det värsta af allt sammans,

man har sina närmaste plikter först, det upprör mig alltid,

när jag hör, att man utom hemmet söker sin verkningskrets,

man har minsann nog af att vara som man bör för de sina,

och att så göra något som rent af skulle misshaga ens egen

man, det gör mig ondt, riktigt ondt.

Hon fick hålla upp ett ögonblick — men tilläde sedan

med bestämd, profetisk röst:

— Och det är visst, att någon välsignelse kommer icke

från ett sådant steg.

Pastorn tog kärleksfullt hennes hand och såg på henne.

Alla voro rörda.

Men därute tilltog larmet och stojet. Den lilki

skollärar-frun lutade sig röd och varm ned till mamsell Kneipe och

hviskade hastigt:

— Nu får jag lof att gå, men jag tittar in i kväll, håll

nu modet uppe, vi ha fått riktigt duktigt med pengar — åh,

jag är så glad, du kan gärna sluta, innan det blir för

otref-ligt frampå eftermiddagen.

— Tack, tack — Eva du vet inte.

Med en barnslig, frimodig stråle i ögonen tryckte Selma

Kneipe hennes hand. Hon var så modig och säker, ja, hade

en känsla af att allt egentligen var en lustig kamp, som det

gällde att ge sig in uti med dödsförakt.

Men den lilla frun smög på omvägar hem. Hon var

i verkligheten icke glad, ty hon visste mycket väl, hvad som

väntade henne.

Det hade kommit öfver henne i ett ögonblick, och hon

hade icke kunnat stå emot.

Men hon ångrade det icke.

Hvad följden än blefve, i kassan hade ändå kommit

24 kronor! Och så hade den lilla stackarn icke behöft stå

där ensam och skämmas, herre Ond, hon hade nu den svag-heten, hvar och en har sin — hvarför skall man vara så

förfärligt sträng?

När hon låste igen dörren om sig, skedde det dock icke

med lätt hjärta.

* *

1 skymningen hade vinden tagit till. Åter var det

att trefva sig gatan fram i blåsten, vägledd af den

dimmiga lyktan därborta och med sjöbodarna tätt intill som

stora mörka spöken. Det var bäst att hålla sig inne i kväll,

ty man var icke säker. Rusiga karlar lågo i klungor utanför

gästgifvargården eller raglade omkring i backen, tills

kvinnfolken fingo fatt i dem, praktiserade dem upp i kärran och

körde i väg. Det lyste svagt från lyktorna i stånden, en

och annan började packa in, och här och där stodo halffulla

figurer och grälade om sillen.

Långt upp i ett prång nedåt gatan bodde Selma Kneipe.

Det kostade på att inte se sjön — hittills hade hon alltid haft

utsikt öfver fjorden, men här var billigare, och nu hade hon

inte råd till minsta öfverflöd.

Kammaren låg innanför skomakar Börjes, man måste gå

genom bakdörren, som vette åt svinstian, mycket litet

dager släppte de små rutorna in, golfvet hade svartnat, och

det skulle vara Selma Kneipe för att kunna stå rak.

Det kändes kallt och rått, när hon trädde in i kväll,

och koksgrytan rökte så förtvifladt Men hon var i ljus

stämning, behöll ytterkläderna på och svepte något om

huf-vudet, så att bara en röd nästipp stack fram.

Därpå satte hon på kaffepannan och tände lampan.

Elegansen var icke stor. En liggsoffa af trä, några

pinnstolar, bord, byrå och några flikar af en trasmatta. Men

en fläkt af friskhet och omsorg hvilade öfver det usla

kyffet. På bordet låg en ren serviett och några diktsamlingar,

och i fönstret blommade en vacker pelargonia.

Hon började räkna pengarna — det var mer än hon

kunnat vänta. Gud ske lof att det var öfver förresten, hu, en

sådan dag därute bland all råhet, herre Gud! att man ska"

vara en så fattig, fattig stackare.

Hon fick nästan tårarna i ögonen af medlidande medsig själf. Men så log hon litet. — Ah, se så, Selma Kneipe,

det kan bli bättre, mor, här ä’ åtminstone för det närmaste-

Hon tänkte på allt, hvad hon skulle köpa, beräknade if~

rig som ett barn, allting tog sig så väl och ljust ut.

— Så snällt af Eva — åhja, det förstås i grunden, hvad

gjorde det henne! — se så, nej, Selma Kneipe, inte så där

i kväll, det var vackert af henne, hon är ändå god.

Hon började att vandra fram och åter, fram och åter på

skrå öfver rummet och vände med en tvär sats. Plötsligt slog

hon ihop händerna, stannade vid fönstret och stirrade

ut-Det kom ett leende på läpparna, halft sorgset, halft försynt,

som om hon både någon ursäkta, att hon komme fram med

sådant, och ändå bevekande.

— Ack, den som bara kunde få det ljust, bara lite,

aldrig så lite — o, det är så tungt det här att aldrig få

släppa kampen, att få ta’ den upp hvarenda dag år ut och år

in. Ack bara lite, om vår Herre ändå, jag skulle vara nöjd

med så lite, bara —

Det var en inträngande vädjan till vår Herre, alldeles

som hade han stått där personligen någonstädes. Bara

lite, lite ljus! Hon böjde hufvudet på sned och fortfor att

stirra ut med det bevekande leendet på läpparna.

Kaffepannan puttrade, och sedan hon värmt sin lekamen

med några koppar svart kaffe, grädde hade hon sällan råd

till, genomströmmades hon af välbehag, lade af sig själen,

satte sig stilla vid bordet och slog upp Tegnér.

Det var hennes högsta njutning att läsa Fritiofs saga

eller något annat högstämdt kväde högt för sig. Hon glömde

lätt både fattigdom och besvärligheter, rök och svältr

prosa och förödmjukelser, när de fylliga, bildrika rimmen

ljödo genom det lilla svarta rummet lika främmande, konstiga

toner, hvilka föga hörde samman med det trånga prånget,

nöden och kargheten därute.

Hon ställde boken långt framför sig för att kunna ser

knäppte hop händerna och deklamerade med patos. I afton

var det Tegnérs Epilog, och de stora, prunkande tankarna,

om att träda ut till gladan kamp i ljusets tjänst fyllde som

alltid hennes ögon med tårar, stämde hennes hjärta högt,

lyfte henne öfver det lilla förkrympta lif, som blifvit hennes.

Allt skulle ses i stort — ja, ja visst, det var det. Hvad

hon föraktade de där små ynkligheterna, som dagligen

kom-mo i hennes väg, ja, var det ej smått för alltsammans?Hur skönt ändå att lida för en idé, hon visste, att hon

försökt på, och i vissa högtidsstunder kände hon sig så

belönad, så styrkt, att hon gärna kunde svälta lite.

Under det hon läste, kom fru Tengvall. Hon såg

förgråten ut och undvek lampan.

Selma flög emot henne varm och strålande.

— Tack, kära Eva, tack min vän, sade hon patetiskt

Kom och sätt dig här — får jag bara läsa de här raderna för

dig? Ä’ det inte skönt och styrkande du ?

Fru Tengvall satt tyst och hörde på, hur värsema

rullade ståtliga och afrundade genom stillheten.

— Ack du, hvad ä’ det yttre lifvet med allt sitt lilla,

lilla, då man ändå kan lefva för det stora — det stora hela!

Selma slog ihop boken och började med glänsande ögon

gå fram och åter.

— Det är roligt, att du kan ta det så, lilla Selma, sade

fru Tengvall vänligt — jo, det var mycket vackert. Hur är

det med dig nu? Jag skulle just springa inom för att höra,

hur mycket pengar du fick?

— Jo, det var ett riktigt godt kap, jag känner mig

stormrik.

— Ja, nu har jag tänkt, att du rakt af med detta lilla

skulle försöka något, du kunde ju till exempel börja baka

småbröd, finare småbröd.

Selma Kneipe stannade — något af det högstämda, som

burit hela hennes lilla person försvann, då hon svarade:

— Ån, det lönar sig inte du, jag behöfde mer till det.

— J°> Jag tror bestämdt, att om du talade vid några

familjer, skulle man allmänt vara villig att försträcka —

låna —

— Jag?!

Det ljöd som ett skri.

Selma Kneipe blef röd ända upp till öronen, om den

lilla tunna munnen kom något hårdt, bittert, som med ens

gjorde ansiktet gammalt

— Ta’ emot något af aila dessa, som trampa på mig —

som icke förstå, hvem jag är, jag, som fått en sådan

uppfostran — bara för att jag är fattig. O, hvad det är

ynkligt, smått.

— Men detta är sjukligt, Selma, det är orätt, blif inte

ledsen, att jag säger det — men du har orätt. Det är ju i

grunden vänliga människor och du inbillar dig bara.

— Nej, nej, Eva, jag gör det inte.Hon stod rak som ett ett ljus, hela ansiktet flammade

af något bittert, undertryckt, och på samma gång svällde stora

tårar i hennes ögon.

— Jag har kännt det. Tror du inte, jag sett, när jag

kommit in någonstädes: ah, jaså, bara hon, och så vårda

de sig inte mer om mig, än jag vet icke hvad. Jag är en

fattig stackare, som man ger lite mat, därför att man skall öfva

barmhärtighet och vara kristlig, tror du man bjuder mig, då

man bjuder friherrinnan D. från Alfsnäs? tror du man

fäster afseende vid, att jag är, ja, jag kan gärna säga ut, en

bildad, fint kännande kvinna du, fast jag är fattig, fattig som

den sämsta fiskare. Och så kommer alltjämt det där om

ödmjukhet — ödmjukhet. Hvarför ska" jag vara

ödmjuk mer än andra? För att jag är fattig, — nej du,

tvärtom. O, om jag vore rik, då skulle jag visa, hur man ska’

vara mot den fattige, hvad är det då för svårt att

vara ödmjuk? Nej, jag får hålla uppe mig själf, annars låge

jag där förtrampad.

Hon gick häftigt af och an. Hon grät, så att tårarna

strömmade ned.

— Jag ska’ säga dig något Eva — hon gick intill och

lade båda händerna på fru Tengvalls axlar och talade

däm-padt: — Jag har hungrat, hungrat så, att det skrikit i mig,

och då har jag stoppat hvad som hälst i mun för att stilla

kvalen, det har jag, jag har stängt mig inne i flere dagar,

för jag har tyckt människorna skulle se på mig, om jag gått

till dem, att jag ville ha mat — och ser du, det kunde jag

inte, och jag har varit så förfärligt rädd för, att jag skulle

förnedra mig till sist — men så har alltid något kommit, jag

har fått pengar själf — aldrig så lite, och så har allt blifvit

godt igen. Ja, det har jag gjort i 30 år, Eva, och nu kan

jag inte ha så mycket kvar —

Hon kväfdes af gråt, och fru Tengvall tog emot det tyst

och stilla och sade blott:

— Stackars lilla Selma.

Åter rätade mamsell Kneipe på sig och började sin

vandring.

— Och så är det något annat, ser du — det finns rakt

ingen sympati emellan oss. Jag gick så länge och teg, men

nu kan jag inte. Så säger jag ut om allting, och så sitter de

där besvärade, iskalla, och om jag då skulle hålla på att

ändå gå dit, så vore det ju för att tigga deras mat, jag

kan ju rakt ingenting ge dem i utbyte, inte ens mitt um-

Västerut. 8gänge, och jag kan ej förneka mina åsikter. Då kan jag ju

heller inte äta deras bröd. Det är så klart och enkelt tycker

jag-

Fru Tengvall teg en stund. Slutligen:

— Men det är för din egen skull, Selma, jag tror det är

en plikt mot oss själfva att icke lefva ensamma, vi behöfver

hvarandra, vi blir ensidiga.

— Ack du, nej, — jag ska’ säga dig någonting.

Selma stannade framför henne och talade lägre, nästan

med hemlighetsfull ifver.

— Jag har aldrig hört hemma här — människorna

ä’ så småaktiga härute, de ser aldrig något af det stora

hela, rika, som lefver därute i världen, och så sitter

de där så små och gammaldags, så mossen kan växa

öfver dem. Nej, därute, ser du, där gäller bara det

personliga, det som ä’ bildadt och sant och storsinnadt, där vet

man alltid hvad god ton och belefvenhet man och man

emellan vill säga, ingen sårar den andra vettlöst, och jag

ska’ säga dig någonting, det ä’ just det, som håller mig

uppe, — att där blir jag förstådd.

— Ja, men Selma, dit kommer du ju aldrig, och du har

ju aldrig varit där. Vet du, jag tror att världen är sig lik

just öfverallt.

Hon afbröts tvärt.

— Lik? Åh nej du, det har jag kännt, ser du, då

skulle jag vilja dö, dö genast. Nej, men jag ska’ säga

dig något, jag kommer aldrig dit här i tiden, men det är

något inom mig som säger, att en gång gör jag det. Jag

är ingen kristen —

Hon fick i hast det där bittra, hårda uttrycket i ögonen.

— Nej, jag aktar både präster och allt hvad de

lär ringa, det ä’ bara prat och ord, ser du, själfva gör de

hur som hälst, jag vet det jag — och jag tror inte på att

en människa kunde lida för hela världen. Men jag tror på,

att efter detta, då kommer vi ett stycke högre, då kommer allt

det fram, som vi här har haft bundet inom oss, då få vi

utvecklas så, som det passar oss — och allt, som vi drömt om

och längtar efter att bli, det bli vi där — ja, och det, det

gör att lifvet kan aldrig, aldrig riktigt slå ned mig.

Hon såg strålande på de små rutorna, där gardinlappen

flämtade o ch vajade i draget.

Det blef tyst en stund.Den lilla frun såg rätt framför sig med sina klara ögon,

och läpparna darrade smått.

— Ja, det ä’ inte så godt att alltid bli förstådd, sade hon

till sist stilla och reste sig.

Selma Kneipe vaknade upp och sträckte ut båda

händerna mot henne:

— Ska’ du gå nu? Nu har jag suttit och gjort dig

ledsen bara, du vet ju, jag ä’ en så’n där konstig en, bry dig

inte om mig bara.

— Du ä’ värst mot dig själf, sade fru Tengvall och

log vänligt. — Kom nu till mig någon —

Hon hejdade sig och blef röd, fortsatte därpå genast:

— Jag får ju titta in då och då, får jag?

— Tack, tack för det — kom! Tack för i dag!

Mamsell Kneipe följde henne ut på stenhällen. Det

var mörkt och blåste hårdt.

— Vänta, du ska’ ta’ min lykta.

Hon stod och såg efter henne, tills det blinkande ljuset

vek af vid gatan. Allt var sänkt i tyst ro. Brandvakten

klam-pade förbi därnere, och hon hörde sjön dåna och slå upp mot

magasinsbjälkarna.

En känsla af oändlig ensamhet grep henne. Hon

betäckte ansiktet med de slitna koftskörten.

Det var som med ens en tung trötthet smugit öfver

henne, och ändå något mer. En lidelsefull medkänsla dök

upp från ett innersta djup någonstädes, en känsla som hörde

hon till sist hemma just här, där man slet och kämpade år ut

och år in och fick så litet, litet sol.

Hon stod och tänkte på sin ungdom — hur hon sträfvat

och sträfvat ifrån alla, och dock hade det där djärfva,

lifs-friska ofta brutit fram som en salt kastvind och närmat henne

till deras lif så starkt. Om det ändå fanns något här, som

kunde vara nog för ett lif? Nej, nej, nej, nu var det försent.

Misstagit sig hade hon icke kunnat, omöjligt.

Hon stod länge där ute, ty inne var ju nästan lika kallt.

Och så hade hon att bädda sin säng och klä af sig i kylan.

Hon brast plötsligt åter i häftig gråt, sprang in, lade

haspen på och kastade sig på golfvet framför soffan.

Om hon ändå icke skulle kunna hålla ut i kampen —

och vara viss, viss!

Så låg hon länge utan att egentligen tänka. Plötsligt

runno Tegnérs värser henne i minnet. Hon upprepade dem,hon kunde allt sammans utantill, först mekaniskt, sedan allt

lifligare, steg upp och vandrade fram och åter.

Och allt efter som hon lefde sig in i den med brinnande

andakt, vek det tunga.

* *

*

Men därute drefvo skyarna mörka öfver fjorden, och

stormen växte. Vinden gick starkt på västkanten.

En och annan vaknade och lyssnade.

— Herre Gud, nu kommer visst ändå sillen in!Rönnen i fjällväggen.

Nordvästan förde det på sina vingar öfver hafvet från

norska landet. Först starkt, så att det flög öfver Kattegatts

sjudande, hvitskummiga böljor, sedan slappare och svagare,

tills det vid början af skärgården stannade af i farten,

hvirf-lade om en stund i den disiga vårluften och så började

sjunka fjäderlätt, omärkligt, långsamt.

I Lässöfjord var det nära att falla i, men en liten vindpust

kom och dref det ett stycke fram till sundet, hvarför det

kom att hamna just här, där den raka fjällväggen sköt ut några

tum, och där det fanns litet mylla och en smal torfremsa.

Skäret var brant, stupade rätt ned, och flere alnar uppåt

från utskjutningen reste det sig stuprätt igen. Ingen

männi-skofot kunde trampa den lilla jordbiten, och ingen människa

hade heller tänkt på att göra det. Någon ära skulle ej vunnits

därmed, det var bara ett naket, brant skär i en ödslig fjord,

som icke låg i allmänna segelleden, det var ingenting att våga

ben och nacke på.

Fröet sjönk sakta ned. Vårrägn kom, och sommarsol

brände i veckor på de kala klipporna och de magra

dalkju-sorna emellan. Så kom regn igen, och upp sköt en liten

spira på klipptungan. Den växte i höjden, och då solhvarf

kommit och gått, lyste rönnen långt ut i nästa fjord, vaggade

med sina klasar öfver stupet och böjde sig för nordan och

nordvästan. För de andra var han skyddad.

Det fanns inte mycket att se härute. Bara himlen, vattnet

och trankokeriet midt emot på det långsträckta Lässöskäret.

Någon gång kommo äjderflockar simmande in från nästa

fjord, de gamla först och därefter alla ungarna, och modern

lockade på dem med skri, skarpa, skärande som en

människas i sjönöd. Men de trifdes ej i sundet, vattnet hade som

oftast en frän, fet smak och lukt af allt det vidriga tranaf-afskräde, som kastades dit. Måsarna och tärnorna gjorde

samma erfarenhet. De kunde komma i stora flockar och

dyka ned i sundet efter sill, men då fisken ej gick till

därinne, lyfte de på de stora, hvita vingarna, flaxade vresigt,

utstötte skarpa, hesa skrin och flögo bort — ut till hafs och

sågos ej mer.

Men det hände icke ofta, ty måsarna ha skarpa ögon

och dumma sig sällan, då skall hungern vara stor.

Så gick vår och sommar, höst och vinter. Om

försommaren kom Ola Jensen och släppte vall några magra fårkrakar

på Lässöskärets östersida. Där lämnades de åt sig själfva

tills frampå hösten, då rägnandet började dag ut och dag

in, omväxlande med västanstormar och sydvindsbyar. Ty

fåren fara illa af väta.

Gud förbarme sig så tunna de voro och så magert det

betet var: korta, förbrända grässtrån och rödbrun mosse

inunder. Det var att hålla lifvet kvar, men inte mer. Så

svaga voro de, att de sällan orkade bräka, och när de icke

kunde nafsa af mer på solbacken ,gingo de ned till stranden

och sökte efter tång.

Men Ola hälsade på emellanåt och hade med sig

brödkakor. Han for omkring på ön, skrek och sjöng, och ibland

lade han sig på magen med katekesen framför sig, sparkade

med benen och läste högt med snörflande, sjungande röst.

Eller också satt han med knäna uppdragna under hakan

och stirrade på rönnen. Han drömde om att klättra ditupp

och plocka rönnbär, när hösten kom. Det retade honom

väldigt, att det icke skulle gå för sig. Han gjorde det ena

försöket efter det andra i tankarna, men nej Gu’ om det

gick, lell.

När hösten kom, öppnades trankokeriet. Det drefs ej i

stor skala, några fiskare inne från fiskläget hade slagit sig ihop

därom, och Jensen, gubben, kokade.

Om natten sköto båtarna med vadsill in i sundet och

lade till. Fock och storsegel bärgades, de slogo och flaxade

för kastflagorna härinne, det hade varit nätt, att båten

kunnat klara sig med topp för frisk kuling, så lastad var han.

Karlarne stodo till knäna i sill med fjäll på

oljekläderna, sydvästen, håret och ögonbrynen, hojtade på

Jensen och drucko öl och brännvin. Det var bitande kallt härute

om höstnätterna, nordvästan trängde igenom inpå kroppen.

Den tid trankokeriet pågick dracks det våldsamt i

skärgården.Så steg en af karlarne i land, släpade sig med de

tunga stöflama uppåt hällen och skrek och ropade på Jensen,

som alltid somnat inne i magasinet.

Ute på backen stod den väldiga kitteln i lä under ett

klippblock. Bränsle låg tillreds inunder.

Jensen kom yrvaken ut och mottog trumpen och

ord-karg alla skällsord, medan han tände på.

Så började uppskoflingen och uppbärningen. Det gick

friskt undan, ty det var kallt, och man skulle hinna med att

se till vaden igen, innan morgon bräckte.

Man kastade sillen, som hon var, i den stora kitteln —

ohoj. Hon försvann i det mörka gapet, och innan karlarne

gingo ned, togo de sig en värmare vid brasan, stampade med

fotterna mot hällen, slogo hop händerna, så att det sjöng.

Anamma den nordvästan!

— Når kommer’n? mumlade Jensen surmulet.

Det gällde skutan, som skulle lasta tran nästa resa. Det

förstodo de också godt.

— Han var synlig förleden natt ve’ Mistskär, sade

någon. Han har förlig bris, så jä’ tänker vi har’en når som

hälst.

Jensen brummade.

— Så ved jä’ han får vänta, en får no ge’n full last,

lige mygge ska’ han ha för’et.

— Ja ja, blir väll me’ de’ Mats, jä’ tänker Höglund

si’r inte no’t om de’, han har jaggu göd t, där han ä’

därinne.

Karlarne skrattade. Men vadbrusen, Peter Olsson, som

nu klarade fallen, blef arg, han visste, att de haft mening

åt äldsta dotter hans i Mörvik, och därför svor han till:

— Ti still me’ er, fan anamme så’nt käringsnack då.

Det blef bara råa skrattsalfvor. Så voro seglen hissade,

och båtarna sköto ut.

Jensen gick upp och lade på mer bränsle. En frän,

vämjelig lukt hade redan utbredt sig. Öfver kitteln stod som

en sky af fet ånga. Hade man stått där en stund och kom

i frisk luft, satt lukten kvar i näsborrarna, på huden, i

kläderna. Man förde den i hela dagar med sig, allt luktade tran,

allt blef till tran, öfver vatten, skär, båtar och mosse lade

sig som ett fett genomträngande os af tran.

Men gamle Jensen stultade omkring bland fat och

fisknät och skräp inne i magasinet. Han var inpyrd med tran-os, han trifdes egentligen icke i frisk luft. När hösten kom,

och magasinet öppnades ute på Lässö, mådde han allra bäst.

Så gick han omkring småhvisslande och småpysslande.

Var det vackert väder, satt han ute tätt invid kitteln och

lagade staf, han fuskade en smula i tunnbindaryrket.

Ola kom ut med bränsle då och då. Jensen stod och

såg på, när han landade, nickade och gick därpå in i

magasinet, lade sig till mellan tunnorna och snarkade snart, så att

det genljöd i det tomma löftet.

Nu rådde Ola sig själf. Först fyrade han på, så att

elden stod ut alla kanter och slog upp mot fjällkammen. Huj,

det var gladeligt att skåda! Och så uppgaf han höga rop,

tjöt och sjöng och kastade i obändig vildhet sten ut i

vattnet. Han rörde i kitteln, sprätte upp med fisken, så att

den for ned igen med ett segt klaskande i den vämjeliga

mörjan. Därpå till att hugga och bryta sönder bränsle. Det

gick med brinnande fart.

Ibland stod han med händerna i byxfickorna och

stirrade ut åt sjön.

Han såg på rönnen men tänkte icke på den utan på en

mängd andra saker. Hälst hur han skulle komma på sjön.

Men det var inte till att tänka på det, lell. Se’n Calle

drunknade nere vid Kap Horn och lill-Peter en månad därefter

i själfva fjorden en byig dag, var det inte tal om att få

mors lof. Jensen svor också på, att den saken aldrig skedde.

Han hade sina funderingar.

Det var änna bedröfligt detta, ty Ola hade öfver all ting

annat lust till sjön. Jösses, när det hven i tacklen och

sjön stod in som ett öskar och spolade öfver däck.

Det hände, att Ola var därute, när vadbåtarna lade till.

Då bjöds han på öl och brännvin. Först drack han några

klunkar öl och ville icke mer ha. Men när han trugades,

blef det mer, så fick han vanan, söp sig dödfull och oregerlig

och låg i magasinet och sof inpå ljusa dagen. Jensen gick

ut och in och såg argt på honom, brummade onda ord men

lät honom ligga och slog honom ej. Efter detta skämdes

Ola och var spak flere dagar.

Så gingo vintrar och kommo somrar. Rönnen växte

långsamt, och de tunga klasarna hängde djupare ned öfver stupet

och vajade sakta, när vinden låg på som värst och slet i stam

och grenar. Han hade blifvit böjd och bar glest och spritigtlöfverk af ålder och stormar. Men bären lyste röda och

lockande långt ut — två fjordar därifrån.

En vacker dag var trankitteln försvunnen, och

magasinet refs. Tranaffärerna lågo nere öfverallt i skärgården.

Och på högsta fjällspetsen började folk bygga en

väderkvarn.

Det hade varit gamle Jensens plan detta.

Ola skulle bli mjölnare. Jensen tålde inte sjön, han

tyckte inte om så mycket luft, för resten var det ett lif för

odågor. Det hjälpte inte, hvad man sade, Jensen menade,

att det var ett ladt lif de förde ombord. Nej, mala på en

kvarn och fiska makrill i godt väder, det födde sin man,

och det skulle Ola göra.

Det var i ett gladt lag, som Ola gifvit med sig. Han

var drucken och vild, någon hade retat honom med, att

han nog drunknade därnere i västern, den vägen skulle han

nog vandra, och så satt Lena Olsen där. Nej, på det bröllopet

komme visst ingen att dansa. Då blef Ola rent galen,

han var farlig, då han drack, slog näfven i bordet, räckte

den därpå till gamlingen, som satt och vaggade fram och åter,

och skrek och svor: att ta mej — skulle han inte bli mjölnare

och slå en hvit fläck efter den, som torde si’a annat än

att han, Ola Jensen, skulle ha den stiligaste jäntan i

skärgården.

Dagen därpå var han nykter och surmulen. Men han

skämdes att taga ordet sitt åter.

Så blef han mjölnare på Lässöskär. Gubben bestod

kvarnvirket s!amt reste omkring och värfvade kunder på

öarna. , ii! ¡IlHijjj

Men året efter stod ännu en kvarn på näst högsta

fjällspetsen.

Det var icke många famnar emellan dem. Där reste de

sig högt uppe midt emot rönnen tvärs öfver sundet, och de

grofva vingarna flaxade och ryckte i linorna och pekade

rätt ut — norr och söder, öster och väster.

Detta hade icke ingått i gamle Jensens plan.

Snällt och tyst hade hon rest sig utan många ord och

förberedelser, den andra.

Tyste Jan var hans namn, som byggt henne, och snäll

och stilla var han också, en liten tyst och snäll karl, det

var ordet, och som alltid hade brådtom.

Han var hvarken gammal eller ung, han hade icke

haft tid att åldras, sade folk, han hade öfver hufvud tagetaldrig tid. Ja, han hade så brådt, att folk inte en gång riktigt

visste, hur han såg ut.

I många år hade han stått under utbygget på Petterson

C:is magasin inne i Blekvik och sålt något krafs,

det nu var: knappar, rullar, nålar, hjärtan, kors och

giktringar. Allt mäkta smått, i små hvita askar, men frågade

man efter en sak fanns den alltid någonstädes på, under

eller bredvid bordet. Det var sällan man fick ett nej, och

ändå såg det så smått ut alltsammans, såg ut som något

man visste icke hvad.

Man hade en känsla af, att han rent af

flög, den lille karlen, bakom sitt bord, dök ned, dök

upp, ordnade, bredde ut och packade in. Eller ock stod han

och täljde på några små outgrundliga ting, och fingrarna

gingo snabbt och nervöst. När en kund stannade, såg han

icke först upp på honom utan med ens ned i sina askar,

letade på bordet, under bordet, bredvid bordet. Så fick

han fatt i det begärda, lade in det och gjorde en liten vänlig

bock.

Fingrarna återtogo genast sina snabba, feberaktiga

rörelser, men kunden hade knappast sett hans ansikte.

Vissa tider var han försvunnen, hade kilat till Göteborg

på en spatsertripp.

En morgon voro då bord och bänk borta, men

soluppgången såg den lille mannen på väg söderut, småspringande

med sin låda på ryggen och hufvudet sänkt.

Det varade icke länge, förrän han var tillbaka. Stilla

och glad, frisk och sysslande stod han åter bakom sitt bord.

Bara nyupptagna askar och små blänkande ting vittnade om

hans lilla springtur. Han låtsade aldrig därom.

Men hur han sprungit, och hur han sysslat, hade han

samlat pengar.

Och plötsligt en dag seglade tyste Jan ut till Lässöskär

och byggde en väderkvarn.

Han skulle bli mjölnare. Hvad folk skrattade åt den

saken! Men tyste Jan sade hvarken något om det eller

om sin mening i öfrigt.

Han byggde färdig sin kvarn, och när det var gjordt,

försvann det lilla bordet under utbygget på Petterson C:is

magasin för alltid, io ch tyste Jan flyttade ut till Lässöskär

och blef mjölnare.

• *

*— Hö tusan tänker u’ få sä’ ifrån då far?

Det var en vacker, klar septemberdag, alldeles lugnt

väder och tunn, genomskinlig luft. Gamle Jensen satt på

hällen under kvarnvingarna hos son sin och rökte pipa.

Han höll sig mest ute hos sonen, det var inte stort att göra

för gamlingen om dagarna.

I timtal hade han suttit och tittat bort på Jans kvarn..

Det hade han gjort flere dagar men ingenting sagt. Nu

kunde han inte hålla ut längre.

Han ropade öfver, det hördes lätt i den stilla

luften:

— Hö tusan tänker ’u få sä’ ifrån då, far?

Det uttryckte allt, hvad han grundat på dessa veckor.

Jan höll på med linorna och var klädd i splitt ny

mjölnartröja och grå slokig hatt. Han log stilla och svarade

ingenting.

Om en liten stund vände han ansiktet mot Jensen och

sade vänligt med pipig, fin röst:

— Åh, en får se’ hur de’ kan lika sej.

Jensen sög på pipan i långa drag.

Gubben var lite slö blefven; han tittade stelt framför

sig och småmuttrade, och när han ropade öfver till Jan såg

det ut, som om han icke riktigt vore med själf:

— Ola här har godt me’t nu — han har jaggu styfvaste

kvärna i skärgår’n har’n, far.

Men Jan sysslade och bara log.

— De’ finns mö’ sä’ i världen, lell.

Jensen mumlade något.

Plötsligt ropade han till:

— De ångrer’n på — Jan, de’ ångrer’n på.

— Ja-ja, min far, ja-ja, de’ blir allt väll me’ de’.

Ola kom nu ut och såg mulet bort åt kvarnen. Fadern

satt och vaggade på kroppen, medan pipan hängde i ena

mungipan.

— Det blir jaggu dåligt för’n därbörte, menade han.

— De’ ä’ vånt å si’a, hem som kommer ud me’ de’,

svarade Ola mörkt.

När det blef klart, hvad Jan ämnade företaga sig, hade

Ola först blifvit arg, svurit och regerat, men sedan hade

han liksom släppt taget.

Han blef vårdslös om sina kunder, lät dem uppsöka

sig, malde, när han fick något uppburet ända till dörren,men träffades ibland inte hemma och låg för det mesta ute

på sjön. Gjorde han något, tog han dock i för tre.

Gamlingen mumlade en hel hop, men han kunde aldrig

komma ut med att tilltala Ola. En dag, när denne ville ut och

segla, tog han dock pipan ur mun.

— Hörre menar du fö’a ska’ komme ifrå då? Udan

så ä’ allt han därbörte den, som tar’et.

— Åt h—te, svarade Ola och klarade skotet. — I

kunde la’t mej bli på sjön, far. De’ ska’ tusan kruse bönnane.

Jensen satt och stirrade efter honom, där han seglade,

så att sjön slog in i lovart och seglen ströko utmed vattnet.

Ola var nu rent öfverdådig till att segla, det sade alla. Men

det var för galet det här.

Han såg på Jans kvarn, som gick, så att det sjöng och

susade om vingarna i den starka vinden. Dörren stod

öppen, och han kunde se den lille karlen röra sig flinkt och

snällt därinne.

Tusan att ge sig från kvarnen och på sjön i så’nt

väder! Sinnet rann på gubben, så att han vardt blek i

ansiktet.

Det var söndagen efter detta, som prästen lyste första

gången i kyrkan på fastlandet för mjölnaren Jan Persson

och jungfru Lena Olsen, yngsta dottern till Peter Olsen i

Mörvik.

Det blef ett pratande ute på kyrkbacken den dagen.

Ingen hade haft besked på detta, man hade icke ens pratat.

Det hade gått så tyst och stillsamt, — ja, den Jan! En

kunde då säga, han gjorde skäl för öknamnet sitt.

Nu stod han så stilla på kyrkbacken, men ansiktet sken

af glädje. Det var många, som tyckte, att de nu först visste,

hur Jan såg ut i synen. Det lyste ut af ett par små bruna

ögon, medan han gjorde sina idkeliga bockar, när folk kom

fram och gratulerade.

Lena stod en bit ifrån och var helt röd. Det var en

vacker flicka med hårfästet långt ned i pannan och snörrät

bena midt i det mörka håret. Hon såg så sedig och hygglig

ut men log beständigt.

— Jaså Lena, sade någon, de’ hade då ingen trott dej

om, trösta dej för Ola du, no lober’n väl från veddet.

— Usch då, sade Lena och log, den välingen vill en

väl inte ha å gäre me’, så svär som han ä’ te’ å dricke.

Ola var icke i kyrkan, och när han fick veta det påkvällen, skrattade han af full hals. Sedan köpte han en mängd

ölflaskor och seglade ut, långt till hafs.

Det gick ett par år.

Jan köpte jord ut på Lässöskär och byggde sig stuga.

När hon var färdig gifte han sig, och paret lefde ett

stillsamt, tyst lif och gjorde ingen för när, liksom det heller

icke frågade stort efter någon.

Kvarnarna aftecknade sig skarpt mot luften dessa klara

höstdagar. De stodo mörkt mot himlens urvattnade

färgton.

Ola hade blifvit ordkargare, annars var han sig lik. En

lång, vacker karl, farlig när han var drucken men vaken och

rask, när han var nykter, med skarpa ögon och klokt vett.

Han seglade mest och var känd i hela skärgården för sitt

duktiga mod och vilda lynne. En äkta Nordhotte, sade de

handelsresande, som brukade färdas härute och voro kända

med förhållandena. Men det menade annat folk var något

snack, ty det finns väl skillnad på folk i skärgården med —

udan så vore det icke rart.

En blåsig oktoberdag kom Ola Jensen gående från

kvarnen ned till bryggan.

Vinden låg starkt på sydkanten. Det var icke mycket

sjö, men tog starkt i, och flagorna kommo ryckvis som

mörka skydrag svepande öfver vattnet. Värst blefve det, när

man skulle klara Lässöudden för att komma ur sundet.

Himlen var låg och mörk, och vinden for tjutande genom

remnorna i fjällväggarna och smög sig i långdragna, tunga

suckar utmed marken på heden. Det väntades rägn.

Ola var drucken men höll sig tämligen stadigt på

benen. Han hade icke egentligen klart för sig, hvad han ville,

bara att han skulle på sjön.

Från stugan sin ropade Lena Persson efter honom:

— Hvart ska’ du hän, Ola? Du kunne inte la’ mej

väre me’ in te’ strand’ne? Jä’ skulle akkurat in, och Jan

ä’ ude med båden.

Hon lade icke märke till, att han var drucken utan

stod med hufvudet ifrigt framsträckt och väntade på svar.

Ola vände sig trögt om och såg på henne — det var en

kall, rå luft, och hennes ansikte såg blekt och skarpt ut i

den grå dagern. Det föresväfvade honom otydligt något om,

att hon fått spetsig näsa, och att ögonen fallit in en smula.

Han log och sade, sväfvande på målet:

— Joo-jo da, hva’ jä ska’ sejle me’ Lena te’ strand’ne.Nu märkte Lena, att han ej var nykter. Hon blef

förlägen och ville hälst slippa, men visste icke, hvad hon skulle

skylla på, ty det gick aldrig an att tala med Ola om fyllan.

— Åhja tack Ola — men jä’ kan då la väre når jä’

besinnar mej, de blir for mögge besvär för dej.

— Besvär — nej inte grand besvär, ha ha besvär, ä’

du rädd för mej, hva?

Han gick plötsligt uppför klinten och fram till henne.

— Tör du inte, hva?

Lena blef en smula blek.

— Ah, se så, var nu inte södden — spektakelfull,

till-lade hon, då han kom närmare, och vek ett steg tillbaka.

— Jä!? spektakel? å långt ifrå — han sänkte rösten —

så sejle no me mej, Lena — du ska’ inte väre rädd inte,

åh jestandes, jä’ ska’ sejle så pent, så pent som på bare

gölfvet.

Lena vågade inte bråka. Hon gjorde sig i ordning och

gick ned till båten.

— Sejle no riktigt pent och skickeligt me’ mej, Ola, ä’

han snäll, sade hon och tittade ut åt sjön.

— Jaggu ska’ de’ gå.

— Kan du inte ta in ett ref — hva?

— Tusan heller — de’ ä’ ju bare blegget, ref, å langt

ifrå.

En stunds tystnad inträdde.

Lena satt stilla på toften och tittade på flagorna, som

kommo Båten sköt fram som en pil, kastade sig ibland

duktigt åt sidan men stod sig.

Plötsligen ropade Ola till:

— Lena — ta roret, jä’ ska’, jä’ ska’ fram did —

heel-vete te’ focken, han ska’--—

— Ola, herre Jess, vär förnuftig mänske no.

Hon såg förskräckt ut i ögonen. Ola satt och log och

vaggade fram och åter. Nu reste han sig, släppte rodret och

ville för-ut.

Lena lade sin hand på hans knä.

— Herre Gud, herre Gud sitt nu — lugna sej Ola.

Ola satte sig och ögonen blefvo slöare. Men hastigt

for han upp och stirrade mot focken.

— No går jä’ — no går jä’.

— Herre Jesses tänker han dränke oss då, jämrade

Lena utom sig.

I detsamma tilläde hon fort:— Väj för båden där — ser han Ola, sörföre, vi

stöter ihop.

— Den, sade Ola och tittade ut.

Sedan, som hade han fått en hastig ingifvelse:

— Ska’ vi sejle på’n, hva’ Lena du? Pipp — te’ bönn

me’ mönnarn, hva? Jo, jo, vi ger’t, Hallo — tack för sist,

mönnare.

Lena skrek och for till båtbotten.

— Jan — Jan — väj unna’ där — Jan.

Om ett ögonblick ströko båtarna förbi hvarandra, så

att det hven om skrofven.

Jan tog af sig mössan höfligt men var mycket blek.

— Hälsa in till Blekvik, Lena, han blåser styggt i kväll,

hade han ropat med sin fina, gälla röst.

Det blef tyst i båten ett ögonblick.

Lena hade satt sig upp på toften och såg bort. Det

kändes, som om hjärtat frös till is.

— Du — du ska’ inte väre rädd inte, Lena, sade Ola

till sist sväfvande och tittade på henne. — De’ går ju pent.

— Ja, ja, Ola, la’ oss komme i land no.

Ola satt och smålog och mumlade.

Så sade Lena för att vända tankarna på något:

— Se, så den rönnen där lyser då — om ödden, det ä’

märkvärdigt, hölles kan hu växe där då?

Men detta skulle Lena icke ha sagt.

Det sköt fram en blixt i Olas ögon.

— Den ta vi, hva? Vi ska’ plocke rönnebär, vi två.

De ska’ vi, nu kryssar vi did.

— Seså, Ola, seså, bry dej inte om so’nt nogge no.

Vi får se å komma in no.

Men denna gång var det icke värdt att säga emot.

— Vi ska’ plocke rönnbär — åhå Lena du, lallade han

och log.

Han satt envist med hufvudet på sned och småpratade

meningslöst. När det blef klart att vända, kryssade han

tillbaka mot skäret.

Lena hade börjat en tyst strid om rodret, men Ola

slängde undan henne och började skratta.

— Ho ho, tack för de’ du gifte dej me’ mölnarn där

du, ett så’nt stöcke te ’kvinnfolk — ho ho, nu ska’ vi plocke

rönnbär, jaggu sa’ jä’t.

Lena tystnade och kröp ihop skälfvande. Bäst att låta

det gå, som han ville. Det kunde förresten vara lika godtatt komma hem igen, Lena skämdes att landa i Blekvik

med honom, och nu kunde Jan hjälpa henne, om det blef af

nöden.

De klarade udden med ett slag och styrde rätt på

skäret.

Herre Gud, hvad tänkte han göra, den galningen.

— Ola — Ola hör han mej, se så, no styr vi pent

tebaks in på Lässö.

— Ne’ så mi själ, no ska’ vi pelle rönnebär, kan du

se’a, hurre ho står där å blänger, hva? Jessos i mej, nu ska’

jä’ allt ta’a.

Lena ropade:

— Ola, Ola, för Guds skull, vär då inte gain. Hjälp,

hjälp.

Hon skrek ut öfver vattnet och såg Jans båt snabbt styra

mot dem.

Nu var han nära inpå.

— Jan — Jan!

Men det gjorde det icke bättre. Ola hade firat ned

foc-ken och kastat linan om några stenar. Nu började han

klättra upp för bergväggen.

Han gick på blindt, vettlöst, halkade ned, men

kraf-lade sig upp igen. Ruset ökades genom rörelsen, han svor

och lallade.

En vindil svepte tjutande om fjället. Ola fick fatt i

några grässtrån på en torfva strax nedanom rönnen och drog

i dem. Så lossnade torfvan, och han störtade ned,

balanserade några sekunder på en klippsten, men kunde icke

hålla sig kvar, nyktrade till, ropade »Lena» — och föll i

vattnet några famnar från båten.

Lena kastade ut årorna, men han nådde dem ej, än ett

tag syntes han öfver vattnet, sjönk så ånyo och försvann

för alltid.

Först fem minuter därefter kom Jans båt fram.

Och efteråt menade folk, att det tagit honom en

besynnerligt lång tid att nå dit, så nära som han var.

* *Ar efter år brukade gamle Jensen sitta på kvarnberget

med snuggan i mun och titta utåt sjön, eller också såg han

öfver mot Jans kvarn, hur flitigt och snällt den gick, och

hur förmögenheten växte.

Ty Jan blef en förmögen karl till sist.

Han gick i barndom, gamlingen och satt och

småpratade :

— Håhå-jaja — den vägen med alla tre, i sjön ändå, det

hade inte hjälpt det inte. Det vår Herre vill, det låter Han

ske.

Men i det första strömmade folk ut till rönnen och

skulle se på det märkliga. Det var icke stort att se. En

gammal halftorr rönn med röda tunga klasar vajande sakta öfver

djupet. Ingenting mer.

Somliga menade, att det kunde man då sagt förut, så

vild som Ola var. Man andra togo sig för att undra, hvad

vår Herre kunde mena med att sätta hit rönnen midt i

fjället, så att den skulle bli orsak till, att Ola Jensen fick

sin död. För undantagandes att han var svår till att dricka,

var Ola en galant och hygglig karl.

Västerut.

9I vårtid.

Ute bland skären var det vår, februarivår med brännvarm

sol och svag lukt af jordmylla och saltsjö. Folk mottog den

med undran och tvifvel — den kunde ej vara länge. Vintern

måste man ju ha i sitt fulla mått, vintern var man så van vid,

den kom och stannade sina runda, gifna månader, och

trängdes den ut, kom den igen sedan i dubbel mån, ty vinter måste

man ha, det var klart, i fullrågadt mått, ingenting var så

säkert som vintern. Och kom det vår de sista

februaridagarna, så sköt vintern upp i mars, april och kändes dubbelt

så tung, då man värmts en tid af vårsol.

Nu brände och lyste hon öfver trädesgärden och magra

ljungbackar. Vägarna stodo torra som fnöske. Lärkan hade

hörts en gång ute i skären, och på fastlandet rände djuren

omkring, stormade eller kilade öfver gärden och stubbåkrar

ned åt strandkilen, uppför backarna till fjällheden, så ned igen,

in genom stugprången och ut på strandgatan — fnysande,

bräkande, gläfsande i nyvaknad oro och med sjudhett blod.

Hundarna jagade fram, nafsade och sleto med vilda ögon och

uppspärrade käftar i folks kläder. I långa rader galopperade

de genom strandgatan med den stora svarta i spetsen ända

ned till lilla halta bruna Utter-Käck, som ansträngde sig

för-tvifladt för att icke blifva efter. I fyrsprång bar det ned på

bryggorna, där de stannade ett ögonblick flåsande,

meningslöst, därpå upp genom prången och ånyo hän öfver

ljungheden.

Kattorna smögo med skriande, otäcka läten, lika

barnröster i nöd omkring stugorna, hönsen kommo fram ur skjul

och vrår, trippade öfver gatstenarna, sparkade och kraflade i

uppmjukad, ännu osådd mull i täpporna, medan tuppen flög

upp på staketet, flaxade och gol under ursinnigt kackel från

hönorna.

Och på slätten öfver stranden småsprungo fåren omkring,foro rundt och så plötsligt hela skocken ned för backen, rädd

och uppskrämd, jagad af vårens unga makter.

Hela nättema utefter var ett väsen och lif, hundskall

och klagande tjut från sjön. Folk steg upp och gick ut på

trappan, svor och dref hundarna bort, det var icke möjligt

att få en blund i sina ögon, och man gjorde ett heligt löfte,

att när dagen kom--det var ju att bli galen af allt detta

larm! Men icke väl hade man krupit ned och lagt sig, förrän

det var där igen, först långt fjärran ifrån, ett långt outtröttligt,

ihållande skall — man låg och väntade i nervös spänning,

skulle det dö bort, Herre Gud så skönt! men det kom igen,

närmare och närmare, obevekligt, tills det var midt framför,

starkt, utan att taga af. Och då fanns ingen annan råd än att

stoppa till öronen och försöka somna framåt morgonsidan.

Upp ifrån landet kommo forbönder ned till stranden

för att slumpa sig till rester af sämre vadsill för 40 öre tunnan

till gödsel. Det dundrade där de körde fram öfver den

torrhårda, steniga vägen, och bönderna svuro öfver vädret, de

ville ha snö, frost, »har’en sett sö’nt nogge te vär da?» Och

i den trånga backgatan stannade lass vid lass, det dracks öl

inne i krogsalen, och fiskrarana betalade, men bönderna

bjödo dem med som gäster, det var icke lofligt på annat sätt.

Bönderna prutade på sillen, och fiskrarna påstodo, att det

ingen mening var i sådant — 40 öre tunnan, den kunde så

godt ligga i sjön. Men bönderna voro sega, och så fingo de

sin vilja fram. På den affären skulle man dricka en hel öl.

Fiskrama betalade, bönderna bjödo.

Men i de bättre stugorna väfdes af alla krafter. Det

var att passa på för blekets skull, medan solen var så stark.

Kanske kunde man hinna få ned blaggarns- och lakansväfven

till de utfarande karlarna, så att sömmen kunde göras undan

på eftervintern, vintern som naturligtvis skulle komma. Därför

voro väfstolarna i gång, och man hörde trampet genom de

halföppna dörrarna gatan framåt.

Och ut ur stugorna vältrade högar af ungar, som skreko

och skrattade i solljuset. Magra, gulbleka ungar med

hungriga ögon och fräcka ungar med fula ord i munnen och små

flickor, hvilka höllo hvarandra hårdt i hand och rädda sprungo

uppför backen till ljungheden, som låg torr och knastrande i

solljuset under fjället.

Och de minsta små kröpo upp och skreko i vild

förtjusning öfver fåren och solen och grisarna och stickorna

och gamla skosulor och vadstumpar, som de hittade undervägen. Men på heden rände ungar likt vildar och slogos och

stupade på näsan eller kröpo ned mellan stenrösen och

spelade tolfva. Och ungar sutto uppklifna på staketen och tjöto,

och ungar stodo i stugprången och under utskjutande

hus-gaflar och flinade, och taniga, halfvuxna, magra slinkor med

ögon, som lyste af vårlust, lupo gatan framåt, barhufvade

och slankiga. Men nere på storbryggan stodo pojkar med

händerna i byxfickorna eller hängde på brädhögarna i

magasinsprången och hvisslade och tittade ut åt sjön utan vidare

anledning.

Ut genom stugdörrarna trängde en stinkande lukt och

förpestade stranden, vinterns, hela den långa, tunga vinterns

instängda, hopsamlade luft, mättad af fisktran, smorläder,

råsill och brändt ärtkaffe. Den välde ut tjock och tung,

trängde genom allt och drefs icke bort af vinden.

Och uppe på backarna tätt under fjället bar man ut

gamla täcken och tångbolstrar och hängde öfver

hagtorns-buskar. Och betänkliga byxor och sjöstöflar, som luktade

starkt, loch gråhvitt tvätt breddes ut öfver barmarken, ut skulle

det alltsammans, ut i den välsignade solen.

Kvinnfolken gingo till och från och stodo ibland still,

seende långt bort åt sjön — där kunde de stå och stirra och

stirra. De ägde kanske en karl att se efter, men de ägde

också kanske ingen eller någon långt, långt borta, så

långt att det icke lönade se efter honom, och då skedde det af

gammal vana. De hade alltid stirrat ut åt sjön, det hade mor

gjort med och mor före henne, många, många år tillbaka.

Därute i fjorden gick sjön i långa, tunga böljslag.

Vattnet var stålblått och luften ljusmättad och soldisig. Måsar

kretsade långsamt öfver småskären och snokade efter spild

sill. Det blåste jämt västligt, en halfstark vind, som fram

mot middagen tog till och blef byig, så att folk ej kunde

komma ut till sina vadar.

Men invid bryggan lågo båtlaster af sill och väntade

på frakt. Måsarne seglade vaggande omkring, de vågade sig

ej så långt under land för att ej mista luft under vingarna.

När solen sken starkt fram, glittrade sillen mångfärgadt, och

då utstötte måsarna skärande skri af raseri och hunger, flögo

närmare, så nära att det var nätt de ej blefvo fast, och så

af ut igen. De flögo snabbt, så det hven genom luften, ut

till hafs under flax och skri.

Alla bryggor hängde fulla af sillvadar på tork.

Kar-larne hade dragit upp båtarna på land för att målas ellergingo ut och in i sjöbodarna och ställde. Vadarna vajade

sakta i ändarna, och främmande skutor lågo för ankar i

fjorden för att vänta på årets sista sillast. Folk borde

egentligen vara bekymradt, ty fisket hade slagit dåligt ut, och nu

var det slut och ändå en lång vår framför, eftervintem,

hvil-ken var värre än en riktig vinter, ty den förde ingen sill med

sig. Men det var ju icke möjligi: att vara bekymrad, när

solen sken så grannt, och det nu var vår, låt mans vintern

komma, nu ä r det vår.

Anna Bovik hade stark förnimmelse däraf. Hon kände

våren genomtränga sig, och det gjorde henne beklämd. Hon

visste icke hvarför.

Hon hade storstök i dag, bar själf ut möblerna och

hängde trasmattor öfver streck i den vanvårdade hagen,

där syrenkvistarna spritade åt alla håll och hårdnad jord

jämnade ut gångar och potatisland till ett. Hon var så stor

och stark, solen sken på det mörklagda ansiktet med de stora

starkt utformade dragen och det tunga, bruna håret. Bysten

sköt fram kraftig och hög, när hon sträckte upp armarna

för att rätta på mattorna. Ögonen voro mörka och allvarliga.

Då hon hörde ångbåten blåsa, gick hon öfver gatan

ut på den smala brobrädan och skuggade med handen för

ögonen för att se bort åt ångbåtsbryggan.

Ner från backen kom man halfspringande, trängdes

genom magasinshvalfvet ut på bron, och vid strandstugorna

stod folk öfver allt på småbryggorna och tittade.

Anna Bovik kom i håg, att det var amerikafararne som

skulle ge sig af i dag. Hon fortfor att stirra dit bort, tills

ångbåten blåste kort och otåligt tuh, tuh, tuh, och från

bryggan ljöd ett jämnt hurra, blandadt med korta skratt.

Uppifrån fjället kom ett svagt skott, som misslyckats.

Ångbåten beskref sin vanliga rundel i fjorden och drog

den djupblå fåran, efter sig. Man kunde se honom länge

— slutligen försvann han bakom Mistskär södervart.

Långsamt troppade folk af från storbryggan, gick

långsamt genom magasinshvalfvet, delade sig inåt stranden eller

uppför backen. Middagssolen glittrade på fjorden, och längst

bort i söder steg en lätt rök mot himlen.

Hon gick tillbaka, långsamt hon ock. Det gjorde henne

så beklämd att se båtarna på våren komma och gå, komma

och gå. Folk reste och kom, reste dock hälst, och där blef

man kvar, hade alltid blifvit kvar.

Piskandet fortsattes och gaf eko i fjället, som hängdened öfver täppan och husgafveln. Arbetet var som en lek för

henne. De kraftiga armarna dängde rottingen och dammet

lade sig som fint puder i det släta, glänsande håret under

duken, hon bundit om hufvudet.

Plötsligen höll hon upp och såg bort åt sjön, som

friskade i. Solen började skymmas af fjällkammen, slagen

från väfstolarna hördes gatan framåt, ett ihärdigt klappande

ljöd ut i luften.

Hon tvekade litet, så gick hon hastigt in

trädgårds-vägen genom den stora tarfliga salen med fönster, som vette

rakt åt fjällväggen, till det ljusare rummet innanför, belagdt

med trasmattor, damfritt och rent med den stora, breda

dubbelsängen på kortväggen.

Och med ens satte hon sig ned, lade ansiktet mot

sängkanten och snyftade.

Hon blef sittande en lång stund. Så reste hon sig,

gick till tvättfatet och plånade så godt sig göra lät ut spåren

efter tårarna. Därpå tog hon ett bref fram ur barmen. Men

hon kunde icke läsa — gråten ville bara fram. Så satt hon och

stirrade på helarket, som bar några glesa rader, skrifna

med stor, kraftig stil och många slängar.

En skugga for öfver fönstret och det knackade på rutan.

Anna for förskräckt upp och gömde brefvet. Hon såg sin

svärmors kraftiga hufvud smånickande och for hastigt med

handen öfver ögonen.

1 trädgården mötte hon gumman, som tittade skarpt

på henne.

— God dag, Anna — du har stök, tror jag.

Det var en stark, rå stämma, tonen genomträngande.

— God dag svärmor, sitt ned, hur står det till med

svärmor ?

Gamla fru Bovik slog sig ned i den stora stoppade

gungstolen i hörnet af salen. Det var fuktigt och skumt

här ute och luktade unket. Rundt kring väggarna stodo

stolrader, för öfrigt intet. Gummans plats var alltid bestämd där,

det var hennes stora, icke alltid så rentvagna händer, hvilka

i årens längd gjort det eldröda öfverdraget skinande och

flottigt.

När hon talade, satte hon de utspärrade fingrarna kraftigt

på knäet och nickade barskt med hufvudet, medan ögonen

lyste af godt förstånd. Hon talade alltid afgörande och visste

på pricken, hvad hon ville.

Anna satt med händerna i knäet. Hon undvek att seupp och talade lugnt och med en viss främmande artighet,

som var henne egen gent emot svärmodem.

— Hur står det till med svärmor? upprepade hon.

Gumman vände sig tvärt om sade:

— Aldrig två gånger, du, jag hörde det nog. Jo

bevars, tack — jag sa’ til Malena, att ho’ skulle passa på

ankorna, förbaskade slynan, nu trodde jag ho’ skulle ha

förgett grisen igen i går, vett finns inte hos pigor, näggu

om det gör du. — Jag skulle inom och höra om brefvet, Tilda

Persson tittade in i morse — Jaså, ä det meningen, sa’

jag, tänker Tilda betala mej igen höet i år? Ho’ svängde

sej, begrep’et nog.

Gamla fru Bovik nickade slugt.

— Hade haft bref i morse, sa’ hon. Styrman talar om

att kapten skref samma dag — Nå, mår han bra?

— Ja tack, svärmor. Johan säger, att det är friskt

ombord, de har haft en god resa, 3 veckor på väg.

— Nå det ä’ godt.

Det blef några ögonblicks tystnad.

Gumman harklade sig och spottade i sin stora

blårutiga näsduk. Därpå tog hon sig en väldig pris.

Anna reste sig halft

— Vill svärmor inte ha litet kaffe.

— Tack du, nej, vi vänta lite. Jag skulle väl höra

— säger han något om att komma hem?

Anna blef röd. Det tändes något i de mörka ögonen,

men rösten var densamma, då hon svarade:

— Han skrifver allt, att det ä’ fråga om last på

Göteborg, men — det blir väl ingenting af som vanligt.

Den gamlas ögon foro skarpt öfver svärdotterns

kraftiga, mörka drag.

— Min kära Anna — de knotiga, breda axlama höjdes

ett stycke, medan hufvudet nickade takt till det som sades —

min kära Anna, du, förtjänsten ä’ det förnämsta i världen,

och det säger jag: inga dumheter, inga dumheter, det får

jag anhålla om. Johan ska gå dit, där han har största

avang-sen — han har hustru att försörja och behöfver lägga upp för

ålderdomen, min kära Anna, jag får anhålla, att det" inte blir

några dumheter, det va’ Eustacia Bovik, som sa’t —

jaha.

De stora barkade händerna slogos ned på armstöden,

att det sade klask.Rak och stolt satt Anna och behärskade sig, så att

ansikte och hals färgades blodröda.

Nu sade hon trotsigt:

— Ja, JaS ska’ säga svärmor, att en ann’ kan också

tröttna, det ä’ just inte roligt att vara af med mannen i

fyra år.

— Så’nt ska’ en veta innan en går och gifter sig.

Går förrästen ingen nöd på’na. Sitter och drar sin

ordentliga träksedel på rederiet hvar enda månad, har’t propert

och präktigt, jaggu— gumman blef mycket ifrig och satte

handen med de utspärrade fingrarne kraftigt på knäet — sitter

hon inte här med sin go’e mat och har kol om vintern och

lugnt och sköter sej gör karlen och ä’ frisk, och bref får

hon hvarann månad, vill jag svära på — nej, min kära Anna

du, en har’t för godt bara, det ä’ felet.

— Kära svärmor, jag har inte klagat, det jag vet, sade

Anna kallt. Hon hade sett ut, som hade hon velat afbryta

men uppgifvit det.

— Ne-nej.

Gumman lugnade sig.

— Det ville inte mera till, en får nu vara nöjd, när

en har’et som allra bäst, jag gör inte det till ros just.

Ho’ skulle haft det som jag, då kapten lefde, jo jag tackar

— gumman knep ihop läpparna och nickade — kan säga

jag såg’en sammanlagdt 3 veckor på tjugutvå år, då

la han opp. Men så skötte man sitt hus och födde upp

två söner, och elfva väfvar hadd’en på bleket hvar vår,

det var alltid kändt det, att Boviks la’ opp elfva väfvar,

och jag köpte jord ,och la’ till ägorna, men då var jag

rädd — gumman nickade — det va’ jag, fast Bovik sa’

ingenting, för det va’ ingen dum affär det, inte.

— Förrästen ska’ jag tala om — gumman Bovik satte

ut hakan och böjde sig fram, medan hon sänkte rösten,

som om hon uttalat en hemlighetsfull sanning — att det

just kan vara lika så godt, när di inte ä’ hemma. Det ä’

lugnet, det. När di kommer hem och lägger opp, så ä’ det ett

ränn ut (o ch in och ingen ordning på mattimmarna och gnatiga

ä’ di åf gikt och sattyg, och förargelse får en för som en har

styrt och ställt om hans hus — jo, jo, min kära Anna du,

det blir inte alltid roligt du, en kommer inte försent till det,

var hon glad så länge han ä’ ute och hon sitter med sin go’e

träksedel och ä’ ensam och har’et präktigt — när en fårman sin hem en gång, så har’en ändå växt ifrån hvarandra,

jag kan så godt säga.

Så fort gumman Bovik kom på tu man hand med

svärdottern, pratade hon alltid ut, hvad hon suttit och funderat

på under ensamma timmar i sitt lilla hus uppe i backen.

Och Anna lät henne hållas. De förstodo hvarandra icke,

men Anna var van att tiga, då äldre folk talade. Och

hon hade alltid tegat med det hon tänkte.

Men i dag satt hon och såg trotsigt framför sig, och

det var med darrande röst hon svarade:

— Ja, vet svärmor, en kunde lika godt vara ogift,

jag vet då inte hvad man ska’ med man att göra, när en

bara växer från hvarandra.

Då blef den gamla ond på allvar. Hon fnös och slog

sig på knäet.

— Min kära Anna, jag får anhålla att inga

ogudak-tigheter kommer på fråga, det ä’ stor synd å höre så’na

ord, kvinnfolken ä’ till för mannens skull, det säger Gud, som

äktenskapet stiftat hafver, det ä’ inte för sitt nöje inte,

äktenskapet ä’ inte för kvinnfolket inte, ja, ja, så’nt borde

hon veta, min kära Anna.

Anna reste sig.

— Vi ska’ inte komma dit nu igen, svärmor, jag ska’

inte tigga Johan att komma hem, var lugn för det. — Får jag

inte sätta på lite kaffe nu? Lägg af sig kappan, svärmor.

Gumman teg men tog utaf sig.

— Ja, nu kan du ge mej en tår, jag ska’ hem se’n

till Malena, den slinkan, sade hon buttert.

Hon gick omkring och tittade på bolstervaren i hagen

och på den uppspända mattväfven, medan hatten skred och

skred i långsamt mak nedåt vänstra örat till. Fru Bovik

afskydde hattar.

— Jäkeln i det! puttrade den gamla, ho har’t så rart,

så jag blir inte klok på’na. Det skulle sjutton leds efter

en karl — jag säger’t, så son min det ä’.

* *

*Två månader efter sitt bröllop reste kapten Janne

Bovik på långtur och efter fyra år hade det ännu icke slumpat

sig så, att han kunnat befara hemtrakterna.

Det hade varit en vårdag som denna. Brännvarm sol

öfver fjorden — ångbåten söderut, som drog den djupblå

fåran efter sig i vattnet, och röken, som svann bakom

Mistskär.

Och när Anna den dagen långsamt gick tillbaka från

bron mot strandgatan var det som om med ens den flod

af poesi, som en tid brutit fram öfver hennes lif, torkat ihop.

Lifvet började ånyo sådant det varit förut, innan den

glade, tanklöse Janne Bovik begynte slå för den slutna,

mörkögda Anna Olsén. Endast att hon nu fick sina bref

hvar tredje månad, och »träksedel» hvar månad från redaren

samt att hon flyttat in i Janne Boviks hus och rådde sig själf.

Hon var uppfödd i och till arbete, och det fortsattes

i det nya hemmet. Hon spann sitt eget lin och väfde hvar

tråd. Hela huset fick ny uppsättning af linne, trasmattor,

duktyg. Och när det icke fanns mer att göra, hjälpte hon andra,

spann och väfde, kastade sig öfver hvarje tillfälle, borstade,

luftade, fejade, piskade. Hon ägde krafter till allt.

Ibland föreföllo henne dessa två underbara månader

som en dröm.

Det blef som förr i världen, då modem lefde, hon

fortsatte alltsammans nu på egen hand.

Steg upp 6 om morgnarne året om, arbetade enformigt

om hvardagarna och for om söndagarna till grannsocknen,

när »gamlingen» predikade. Gamla fm Olsén hade hört till

de troende, hvilka ansågo unge pastorn i deras egen

församling lös och ytlig, hvarför de efter gemensam, tyst

öfver-enskommelse stannat hemma de dagar, han tjänstgjorde.

Så hade man i stället läst Schartaus predikningar, och

på eftermiddagarna tagit en promenad tillsammans utåt vägen

och därefter hållit sig hvar på sitt mm. När Anna icke läste

modems böcker, kunde hon få fatt i någon gammal

auktionsroman.

En bok varade för henne en hel vinter. Hon var i

allmänhet icke road af att läsa. Hon kunde icke samla sitt

sinne till att följa med inbillade personer och saker,

tan-kame gledo jämt ut åt hvad som skulle göras i huset eller

på småting, som händt, och hon lade bort boken, sträckte

sig ut genom fönstret och såg bort åt sjön. Det var så be-klämdt söndagstyst på stranden, hon hade hälst velat

arbeta den dagen liksom de andra, om det icke varit syndigt.

Men det hon läste, hade hon sina bestämda åsikter om.

En bok af Florence Marryat: »Elfrida eller Kärlekens

Förvecklingar» tyckte hon mycket om. Den handlade om en ung

kvinna, hvilken gifter sig utan kärlek med en lättsinnig,

brutal man, som t. o. m. slår henne. När hon därefter

förälskar sig i en ädel och utomordentlig man, tillbakavisar hon

honom efter de förfärligaste marter och återvänder i ödmjuk

uthållighet till maken, hvars själfviskhet är otrolig.

Anna Olséns kinder glödde, när hon slutat boken, och

ögonen lyste stränga och bestämda.

— Det var en utmärkt bok, sade hon sedan. Hon

gjorde alldeles rätt, just det som ä’ svårast ska’ man

öfver-vinna, jag tål inte, att man inte gör sin plikt.

Också var det rätt egendomligt, att hennes val föll på

Janne Bovik, ty de voro ju raka motsatser.

Hon hade lefvat hela sitt lif härute vid fjorden med

tankarna inom strandgatan, en liten trång, enformig krets af

tankar med få ord eller många ord om få tankar.

Vanligen en jämn enformig stämning i sinnet. Det

tunga, enformiga i lifvet rundt om gjorde nerverna starka. Det

hade icke funnits något i hennes värld att blifva mycket

glad öfver men ingenting heller, som gjorde sorg. Och

under allt växte hon stor och kraftfull, frisk och blodfull.

Kärleken bröt fram som fullt starkt solsken öfver vägen.

Det blef så underligt rikt. Men så kom skilsmässan, och

så var det att återgå till det gamla.

Om vårarna började ångbåtarna anlöpa två gånger i

veckan. Några nyfikna ansikten nedblickade från relingen

— så kom sommaren med sitt reglementerade öparti och

passagerarna till kustbadorten i närheten. Anna brukade

ofta vara nere och titta på. Då kände hon ibland en underlig

beklämning. Dessa förströdda, främmande ansikten fyllde

henne med en besynnerlig oro.

Det var samma känsla, som kunde falla på, då hon satt

ensam de långa vinterkvällarna i det ödsliga huset och hörde

böljskvalpet slå upp mot sjöboden och nordvästen tjuta

pipande och uthållande om gafvelhörnet — för öfrigt allt en

djup dödsstillhet. Eller under halfskumma våraftnar, då

dagsljuset dröjde öfver fjorden.

En lockande längtan efter lif och verksamhet, efter

något att kasta sig öfver, hänge sig till.Nu det sista året efter det mannen rest var det, som om

något nytt kommit öfver henne. En underlig lifskraft

vaknade, världen rundt om blef liten, var det dock icke

meningslöst detta: Hon så ensam — och hennes kraft så ung och

och stor!

Tidigt på aftonen släcktes ljusen, och gatan låg stilla

med sina sneda husgaflar belysta af fullmånen. Sjön var

orolig, storfjällets slagskugga darrade svart på den byiga

fjorden och dess ena hälft badade i hvitt, dagsklart

månljus.

Anna gick till fönstret för att släppa ned rullgardinen.

Men så satte hon sig ned i stället och såg med stora, öppna

ögon ut öfver fjorden.

Hon tänkte på svärmoderns många ord, på brefvet hon

fått, och på honom.

Några ord om fraktsluten och några om hälsotillståndet.

»Sjömän ha så förbaskadt svårt att klottra», stod det till

sist — en kyss till gumman, så var det slut.

Hur olika hans lif var mot hennes, ja, månne han kände

som hon numera? Han sade, att han längtade, när han var

på sjön, men han skref blott i land, och då hade han så

mycket annat att tänka på.

Så glad och yr som han var! Han ville heller aldrig

höra talas om hennes längtan. »Det gör en bara måj», skref

han.

Åh, alla bref hon satte ihop i sin tanke — men sådant

sätter man ju inte på papperet. Åh nej.

Hon satt och tänkte på, hur det skulle bli, när han kom

hem — riktigt, om många, många år. Då voro de båda

gamla.

Men vid hon så tänkte kom öfver henne en plötslig

för-tviflan. Hon gick ut i den stora salen under fjället och

vred sakta händerna, medan ögonen brände lidelsefulla.

Det hade återkommit några gånger under sista året

— som skulle det vara omöjligt att härda ut längre.

Det var synd, hon visste det. Hon hade en gång rest

upp och talat med prästen. Han hade sagt henne, att hon

måste tukta sitt sinne och för resten bedja och arbeta.

Ja, hon hade gått till rätta med sig själf, och hon hade

arbetat — men ändå kom det.

Bedja gjorde hon ock. Men det blef matt, bönen

släpade sig fram, dunstade bort i denna kraftiga, sjudande

fordran — fordran på lycka.Hvad lefde hon för, hvad blef det till?

Hvad var hon för honom, som färdades där långt borta

— år efter år?

Efter utbrottet följde ett slött lugn. Hon gick in och

släppte ned rullgardinen, tände ljus och tog fram papper

och penna. Framför bordet blef hon sittande och såg trött

in i lågan.

Hvad skulle hon skrifva? Hvad hjälpte det att skrifva?

Det blef konstigare för hvar gång.

Men posten gick i morgon bittida, och hon måste

däran. De stora, grofva händerna veko pappersarket, och

under många afbrott skref hon sitt bref. Ett af de många,

Janne Bovik fått emottaga från sin förståndiga Anna, sin

galanta och duktiga gumma, det var skärgårdstös det!

»Käre, käre Johan!

Tack för ditt välkomna bref. Gud vare lof för att ni

alla äro friska, och att resan gått lyckligt. Måtte Herren

förläna sin nåd, så att du undgår farorna till kropp och själ,

käraste Johan. Jag ber dagligen Gud därom.

Här hemma är allt sig likt. Svärmor är kry och beder

hälsa dig. Hon har haft god tur med drängarna i år, och

hönsafveln har gått bra. Eneboms har sålt en del af gården

och må godt — samt bedja hälsa dig.

Jag är frisk som alltid. Nog vore det mycket roligt

om du kom hem, älskade Johan, men då frakten är mycket

bättre på Para och avangsen hemma osäker, så bör du väl

stanna, tycker jag. Jag längtar allt — men Herren vet väl,

hvad som bäst är, bara du får ha hälsan så. Hinner ej

mer nu på denna hamn, många, många hälsningar från

din

Anna Bovik.

P. S. Lägg inte af dig ylletröjan, fast det är varmt! Jag

har lagt upp en väf på 20 alnar till stolsöfverdrag, jag tyckte

det behöfdes i år.

Hon dröjde i samma ställning en stund efter det brefvet

skrifvits, hon kom att tänka på, hur han såg ut — hon

kom icke riktigt ihåg det.Så lade hon sig och släckte ljuset Men hon kunde

icke somna, det brännande ansiktet borrade sig ned i kudden.

Växa från hvarandra — växa från hvarandra!

Hon satte sig upp och stirrade ut i rummet, där

månljuset föll in.

Där ute var lätt frost nättema voro kalla, våren kunde

icke bryta sig igenom. Folk visste ju öfverallt, att

eftervin-tem var att vänta.