Varia (filosofiska, historiska, språkvetenskapliga ämnen)
SKRIFTER
AF
VIKTOR RYDBERG
XIII
VARIA
(FILOSOFISKA, HISTORISKA, SPRÅKVETENSKAPLIGA ÄMNEN)
*
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
GÖTEBORG
GÖTEBORGS HANDELSTIDNINGS AKTIEBOLAGS TRYCKERI
1910
VARIA
(FILOSOFISKA, HISTORISKA, SPRÅKVETENSKAPLIGA
ÄMNEN)
AF
VIKTOR RYDBERG
*
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Om Buddha återvände.
(Inledning till Victor Pfeiffs öfversättning af Edwin
Arnolds dikt »Asiens ljus». 1888.)
Edwin Arnolds dikt »The Light of Asia or the great
Renunciation» har i England inom få år upplefvat
närmare fyratio upplagor. Den har läsare bland
angelsaksarne, så långt de utbredt sig i olika världsdelar, och
bland mörkhyade befolkningar, samlade kring brahmanska
tempel och buddhistiska stupa"er. Af europeiska dikter
är Arnolds den enda, som funnit djupare genklang hos
våra asiatiska fränder. De ha emottagit den med glädje
och tacksamhet. Den är för dem ett vittnesbörd om vår
andliga samhörighet och vårt urtida syskonlif.
Om dess förtjänster som konstskapelse bör här icke
ordas. Det finnes dikter, ingifna af en ande, som, om
han personlig trädde oss till mötes, skulle säga, att han
verkat förgäfves, om han vunnit det bifall allena, som
ägnats en sångs skönhet, då han velat väcka, trösta,
styrka, sprida ljus öfver lefnaden och visa till det mål, där
oroliga hjärtan finna hvila. Till de dikterna hör denna.
Den förtäljer om en själsstrid, sådan som den kristna
symboliken sett förebildad i Jakobs kamp med El, där
en dödlig brottas i natten med det evigas mysterium och
icke släpper sitt tag, innan hans ansträngning är
välsignad och morgonrodnaden lyst upp öfver Pneir. Här är
kämpen en ung indisk konungason, Siddhârta. Hans strid
har blifvit följd och kan följas med deltagande af
betraktare på olika ståndpunkter: af trosvarme kristne, som
på honom se bekräftade, äfven utanför judendomens
råmärken, de ord, att Gud har genom profeter talat till
våra fäder, innan han talade till oss genom sonen; af
dem som i Siddhârtas brottning och seger se företrädesvis
den världshistoriska betydelsen: buddhismens, den
prekristianska morgonrodnadens, uppgång öfver Asien;
af dem, som kunna ana hvad det är att ensam bestå
intill döden den stora försakelsens kamp utan annat hopp
och annat stöd än hvad hjälten fann i sin trängtan att
fatta lidandet i dess rot och hugsvala dess offer.
Men efter diktens läsning, om icke förr, inställa sig
vissa frågor. Har denne Siddhârta gått här på jorden
som människa, eller är han en skapelse af inbillningskraften
i tjänst hos behofvet att binda en religions
uppkomst vid en religionsstiftare? Några ha förmenat det
senare, men meningen är alstret af en tvifvelsjuka, som
förbiser gränsen mellan sannolikt och osannolikt, parad
med benägenheten att förklara alla häfdernas stora
företeelser som massverkningar. Bakom legenderna, som
omhölja buddhismens uppkomst, står en man, värd den
vördnad, som milliarder hemburit honom. En sund forskning
erkänner, att det funnits en Siddhârta — om detta
varit hans namn — som »af medlidande med sina likar
underkastat sig ett lif af umbäranden och själfförsakelser
för att förverkliga en stor tanke och arbeta på mångas
frälsning».
uppenbarar sig, där är också, känd eller okänd, en
ensam man, i hvars själ det framtidsrika först spirat ur
osynligt frö. Han är icke frökornets skapare, ty hvarje
sådant har inom sitt ringa omfång många tusenåriga
epokers ansträngningar samlade, men han är dess bärare.
Gärna vill jag också tro, att Siddhârta var konungason.
Man kan betvifla det, men ej ge ett hållbart skäl
för tviflet. Hvarför då afhända tronernas saga den glans,
som skänkes henne af hans furstliga börd? Ligger
något osannolikt däri, att bland dem, som kallats till det
drygaste ansvaret inför häfdernas domstol, det funnits
en, som velat bära den drygaste försakelsen? Eller däri,
att det var en purpurboren grubblare, som trängde till
kärnan i kunglighetens väsen: jagets uppgående i att lefva
för folket och mänskligheten?
Enligt den i ceylonesiska kyrkan gällande tidsbestämmelsen
föddes Siddhârta år 623 och ingick i Nirvana år
543 före Kristus. Inskrifter, ristade i tredje århundradet
före vår tideräkning, flytta hans lefnad närmare oss
med omkring 65 år.
Det mesta, som förtäljes om honom, är legendariskt.
Men Buddhalegenderna höra till det vackraste, som i
den arten blifvit diktadt, och de ha sin kulturhistoriska
betydelse. De ådagalägga, att bland de ariska stammarna
vid Ganges fanns i denna aflägsna tid ett ideal af
människa färdigbildadt, och de visa hvilka drag det bar.
Dess skönhet är, man kan säga, tillbedjansvärd. Antingen
orsaken är att finna i de olika ämnena eller i olikheten
hos de folklynnen, som bearbetat dem — hellenernas
ädlaste gudatyper, formade i myter, i marmor, brons, elfenben
och guld, uthärda ingen jämförelse med denna ur det
finaste tanke- och känslostoff danade människobild. Detta
ideal har med den indiske konungasonen sammangjutits
till ett — säkerligen icke utan verklig frändskap mellan
båda. Det är den sålunda uppståndne Herren Buddha
Arnold här besjunger.
Att hans sång kunnat i Europa röna sådan framgång
är anmärkningsvärdt, men må ej till sina följder
öfverskattas. Den har tonat in i en tid, för hvilken
temat »striden om tillvaron» nu länge varit speladt af
full orkester och hvars öra därunder blifvit vandt vid
stormande ljudböljor och skärande disharmonier. Det
är blott under en paus de blida tonvågorna från östern
äro förnimbara; de skola snart dö bort i den vilda
janitscharmusiken. Det människoideal, som deras ackorder
tolka, är likasom vilsekommet ibland oss. Prins
Siddhârta tog den sårade svanen i sin famn, »lugnade med
smekningar hans orofyllda hjärtas slag», läkte hans sår
och försvarade honom mot jägaren, som gjorde anspråk
på sitt byte. Det nya idealet, segraren i striden om
tillvaron, låter oss veta, att Siddhârta däri gjort orätt, ty
han bröt mot den världslag, som bjuder, att den svage
skall gå under.
la vie humaine la doctrine de »la lutte pour l"existence?» Cette
formule est devenue pour nos contemporains une sorte de révélation,
dont ils suivent et glorifient aveuglément les pontifes.
Comment sortir de ce sophisme, dont tous s"inspirent aujourd"hui?
La charité universelle paraîtra surannée; les riches garderont
leurs richesses et continueront à s"enrichir; les pauvres s"appauvriront
d"autant, jusqu"au jour où, poussés par la faim, ils
demanderont du pain... à la révolution... Cette doctrine, devenue
tout à coup si populaire... est la plus parfaite formule de
l"égoïsme. Elle semble fondée sur les observations de la science,
et elle donne l"expression résumée des tendances morales de
nos jours. La primauté accordée à la force sur le droit en
est une variante. (Emile Burnouf, Revue des deux Mondes,
15 juillet 1888.)
»Fjorton dagar innan Lebiez mördade en mjölkförsäljerska,
höll han ett föredrag och visade, huru den sociala lagen bör
formas efter den naturliga, som utan betänkande låter de svage,
de klent utrustade, de onyttige försvinna till fromma för de
starke, af hvilka han i den allmänna harmoniens intresse är i
behof. Lebiez, som var intelligent, kunskapsrik och — själf
trodde han det åtminstone — på spår efter en viktig upptäckt,
ansåg sig som en af samhällets starke och nyttige medlemmar.
Det enda, som fattades honom för att triumfera i lifskampen,
var pengar. Dem hade mjölkförsäljerskan, detta gamla onyttiga
fruntimmer... Och därför betraktade han det som en god och
nyttig gärning att slå ihjäl henne, anamma hennes pengar och
använda dem till främjande af sin upptäckt.» (Pariskrönika i
(Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 25 okt. 1888.)
Huru har detta nya ideal uppkommit? Dess
förkunnare svara med stolthet: vetenskapen har skänkt oss
det. Däri hafva de orätt.
Allt sedan vetenskapen vardt till en makt i världen,
har vår själfviskhet stått på lur invid hans dörr för att,
om möjligt, aflyssna honom några ord, som kunde tjäna
lyssnarens syften. Icke länge sedan användes för det
ändamålet det uppsnappade uttrycket »intressenas
harmoni». Det ligger i detta uttryck ett problem, som
vetenskapen var berättigad att uppställa till lösning. Men
lyssnaren gjorde det till en dogm, formulerad så: det
gifves ett slags förutbestämd harmoni, i kraft af hvilken
de största förmånerna tillskyndas samhället, om enhvar
hänsynslöst sträfvar för sina egoistiska syften.
Lyssnaren beräknade icke den kraftförbrukning, som slitningen
mellan de själfviska syftena måste medföra, där de
moraliska driffjädrarna äro lämnade åsido. Han beräknade
än mindre, att dessa driffjädrar måste rosta, när de
dömas till overksamhet på det vidsträckta område för
daglig sträfvan, som han förbehöll åt egoismen. Det
vardt emellertid allt svårare att upprätthålla trossatsen
att de på arenan uppträdande gladiatorernas intressen --
de järnkläddes och de naknes -- kunde förlikas, blott man
icke läte af medlidandet förleda sig att ingripa i
kampen mellan dem. Man nödgades erkänna, att den
förutbestämda harmonien finnes tillsvidare endast i
Utopien eller att den är det slags harmoni, som af ålder
råder i urskogarna mellan tillgång och efterfrågan på
lefvande kött. Dogmen stupade under skalfvet af
intressenas vilda sammandrabbningar. Det behöfdes nu
ett annat slagord, som bättre rättfärdigades af verkligheten.
Och lyssnaren utanför vetenskapens dörr fann
det. Han uppsnappade från Darwin, som då talade där
inne, uttrycket »striden om tillvaron», och satte detta
i det afdankade slagordets högsäte.
Striden om tillvaron är lika gammal som det
organiska lifvet på vårt jordklot. Den har varit, den är och
den skall fortgå genom kommande århundraden. Från
de äldsta tider, till hvilka den historiska forskningen kan
tränga, har den också varit föremål för mänskligt
eftersinnande. Myterna och religionerna hafva sökt förklara
dess uppkomst. Till slut har äfven vetenskapen sökt
bestämma huru den verkat och verkar i det organiska
lifvets fortgång genom årtusendena, och har tillerkänt
densamma en plats bland de mångfaldiga orsakerna till
arternas formförvandlingar. Med den nära förbindelse,
som äger rum mellan biologien och psykologien, mellan
forskningen i den organiska naturen och i den psykiska,
och vid den parallelism, som yppar sig mellan
nervsystemets utbildning samt medvetandets framträdande
och stegring, var det för vetenskapen en skyldighet att
söka utröna, om och huruvida lagarna för det organiska
lifvets utveckling läte använda sig till belysning af
själslifvets. Skarpsinniga teorier uppställdes, som med
läran om tillvarelsestriden och det med den i förbindelse
stående »naturliga urvalet» och arfvet af förvärfvade
färdigheter spredo någon dager öfver instinkternas uppkomst
och därmed äfven öfver det lägsta psykiska underlaget
för människans andelif. Man undersökte och fann gränserna,
inom hvilka striden om tillvaron måste anses som den
starkaste bland de förvandlingsfrämjande faktorerna; man
fann, att andra faktorer, sådana som medkänslan och de
sociala drifterna, hvilka redan på det rent djuriska
området börja röra sig, vinna utanför dessa gränser
ett allt starkare inflytande, som slutligen möjliggör
uppkomsten af mänskligt andelif och mänsklig kultur.
Man framhöll, att i och med den begynnande kulturens
inträde som ett skede i naturutvecklingen har naturen
skapat åt sig ett med plan och ändamål handlande väsen,
kulturmänniskan, genom hvilket hon fortsätter sitt eget
verk och medvetet danar en högre naturordning efter
mönster af logiska, sedliga och estetiska idéer.
Begreppet »det som bör vara» uppträder med omdanande
makt mot »det som är», och kulturens banérförare, d. v. s.
de medlemmar af vårt släkte, inom hvilka det nyvunna
naturutvecklingsskedets drifkrafter göra sig starkast
gällande, sträfva att genom religionen, etiken, konsten,
vetenskapen och vetenskapens tekniska användning på naturen
tvinga »striden om tillvaron» inom allt trängre gränser
och ersätta den med det af visdomen ledda, af
medkänslan lättade samarbetet för tillvaron.
Låt oss nu återvända till själfviskheten lyssnande
vid vetenskapens dörr. Lyssnaren hör, att striden om
tillvaron är en »naturlag» och varit en faktor i
utvecklingen; han hör, att det andliga framträdt ur det
naturliga, samt att våra begrepp om godt och ondt, rätt och
orätt spirat ur instinkternas moderjord och under sin
uppväxt fäller grenar och skjuter nya där ofvanför. Och
han drager häraf de slutsatser, att enär människan är
ett »naturväsen», måste denna »naturlag», striden om
tillvaron, vara hennes morallag, och att hvad som
hittills gällt för sedligt och förpliktande, har, såsom
skiftande och föränderligt, ingen inneboende giltighet och
intet bindande för lyssnarens vilja och handling.
Det är med dessa illa dragna slutsatser egoismens
nya evangelium stöder sitt påstående, att det är grundadt
på vetenskapen.
Om prins Siddhârta hade återvändt till jordelifvet
och lärt känna vår europeiska vetenskap, dess
forskningsmetoder och försök att systematisera de vunna
kunskaperna i enlighet med utvecklingsteorien -- hvilka
slutsatser skulle han draga af hvad han sålunda inhämtat?
Med ledning af grundtankarna i den världsåskådning,
som tillskrifves buddhismens upphofsman, kan man
måhända gifva ett sannolikt svar på denna fråga.
Själfva utvecklingsidéen förvånar honom ej. Den
är för honom icke ny: han hyllade den, då han lefde
och lärde i Asien för inemot 2,500 år sedan, och den
fanns många århundraden före honom hos hans och hans
ariska förfäder i den form, som då var alla idéers: den
mytiska. För forntidens aningsrike grubblare, hvilkas
tankar icke fortspunno sig i abstraktionstrådar, utan
länkade sig till kedjor af konkreta bilder, hade
utvecklingsidéen uppenbarat sig i skepnaden af
världsträdet, som grodde ur ett i rymdens afgrund
befintligt frö och med odödlighetsmjödet som safve
växte allt högre och genom tidens och rummets
oändligheter utbredde grenar, hvilkas kvistar och blad
äro världsepokernas skiftande varelseformer.
Låter astronomen honom skåda genom fjärrglaset
ett af dessa kosmiska töcken, om hvilka man antager,
att de äro frön till nya solsystem, kan prins Siddhârta
säga, att förfäderna sett dem genom aningens fjärrglas
och med namnet hiranjagarbha betecknat kornen i det
utsäde till världar, som evigheten sår i rymdens natt
(Rigveda X 85, 5-7; X 121, 1). Upp skjuter ur sådden
Viçvakarman-parken, Yggdrasil-lunden, hvars stjärnekronor
tillsända hvarandra på svindlande afstånd sitt skimmer.
Där äro groende, högväxande, fullmogna, åldrade världsträd
samtidiga med hvarandra, träd med känsliga blad och
förnimmande blommor, i hvilka smärta och lust, kval och
fröjd, drömmar och tankar röra sig och knytas till frukt i
synd eller rättfärdighet.
Någon säger till Siddhârta, att sedan utvecklingsläran
uppvisat som lag, att det andliga framgår ur det naturliga,
är tron på anden som tillvarons A och O vederlagd och
materialismens segertåg oemotståndligt.
Siddhârta vill ej medgifva detta. Sanningen, att det
andliga framgår ur det naturliga, har hon icke varit
inskärpt i årtusenden genom den i så många milliarder
fall upprepade erfarenheten, att ett embryo varder foster,
fostret människa, människan måhända lagstiftare eller
filosof eller utredare af naturförloppens underbara väf
eller måhända, hvad som är vida mer, en det egna
jagets tuktare, så att det varder en hjärtlig och ödmjuk
gifvare i stället för en hårdsint, fräck eller listig tagare?
Om vårt släkte haft sina embryoniska och fosterskeden
nere i den animala världen, innan det vardt till en
tänkande, på världsgåtan grubblande, till gudomligheten
ropande, till odödligheten trängtande varelseart -- ja, om
allt hvad andligt som kommit till företeelse på de i
rymden skinande världsträden burit naturlighetens lindor,
huru kunde detta bevisa något mer, än att hvarje barn
burit dem? Det måste så vara, om icke världsförloppet
skulle vara rena motsatsen till hvad det är och förete
den rysliga åsynen af ett börjande andligt, som utvecklade
sig till djuriskt. Att det naturliga går i tiden före
det andliga, det visste de gamle såväl som du, och hvad
de, det oaktadt, på skilda tungomål utsagt: Kâma är
urgrunden, Zeus är ursprunget, ab Jove principium, i
begynnelsen var Ordet, det skola framtida århundraden
på sina tungomål upprepa, så länge tanken mäktar skilja
mellan tidsföljd och grund och fatta, att det som till
tiden är senare, men som med sträng determination, med
orygglig nödvändighet framarbetats ur ett till tiden
föregående, måste vara förutbestämdt i detta, måste vara
utvecklingens grund såväl som dess mål.
Siddhârta fortfar: Det naturliga -- när vi nyttja detta
uttryck, må vi tillse, hvad det utsäger. Kunna vi därvid
glömma det märkligaste af allt — att naturen har i
människohjärnan byggt sig en förnimmelseverkstad, där
kemiska, fysikaliska, organiska förlopp arbeta och där
arbetet gör sig förnimligt i andliga företeelser: i en
logisk verksamhet, som skiljer mellan sant och falskt,
i en estetisk, som skiljer mellan skönt och fult, i en
etisk, som skiljer mellan godt och ondt, rätt och orätt,
i en religiös, som drifver armarna att bygga altaren,
händerna att knäppa sig till bön, knäna att höja sig i
stoftet, blicken att lyfta sig mot höjden och söka i
rymd en symbolen af Viçvakarman, Allverkaren? Här står
du inför det sakförhållande, att inom de kemiska och
mekaniska förloppen röra sig andliga — att naturen i
sin högre utveckling är själf en andlighet, förnummen
utifrån. Naturen är uppbyggd af kvalitativa elementer.
Det kvalitativa ter sig för oss som kvantitativt, som
storlek och rörelse, mätbart och vägbart, när det
fattas med sinnena och de på sinnenas vittnesbörd byggda
erfarenhetssatserna.
»Förnummen utifrån». Du skakar på hufvudet och tror dig
i dessa ord höra den för tillfället bannlysta metafysikens
röst. Nej, uttrycket står på den exakta vetenskapens botten.
Jag är en komplex af kvalitativa elementer: af känslor, begär,
viljeakter, minnesbilder, föreställningsräckor, tankeserier.
Jag förnimmer omedelbart, att jag det är. Jag antager, att
du är det äfven; men detta antagande hvilar helt och hållet
på analogislutledningar från den mänskliga gestaltning, som
du har med mig gemensam, från dina rörelser, ditt minspel,
dina ord. Och allt detta är kvantitativa bestämningar, mätbara
intryck på mina ögons näthinnor och i mitt hörselorgan,
ljusdallringar och luftdallringar. För mig är du således
en af idel kvantitativa bestämningar sammansatt företeelse
ehuru du själf förnimmer dig som en komplex af kvaliteter.
Det kommer sig däraf, att jag på ett sätt, som jag kallar
»inifrån», förnimmer endast mig själf, men dig och allt
annat på ett sätt, som jag kallar »utifrån». Människans
varseblifning är tudelad och skall förblifva det, till
dess hon ingått i nirvana. Hon förnimmer sitt eget väsen
omedelbart som ett quale; alla andra väsen och ting som
quanta. Funnes ej denna varseblifningens tudelning,
skulle individen icke kunna uppfatta sig som sådan; han
sammanflöte då till ett med världen. Du inser nu, hvarför
jag tryggt kan säga, att andligheten, förnummen utifrån,
ter sig som kvantum, som »natur». Det är en erfarenhet,
grundad på psykologisk och på sinnlig iakttagelse.
Siddhârta fortfar: Du må nu också hålla till godo
med att jag kallar naturen en fenomenvärld. Uttrycket
må synas dig misstänkt, eftersom metafysiken begagnat
det; men du bör finna det rättfärdigadt redan af hvad
jag yttrat, och det afhänder naturen intet af det djupa
intresse, som forskningen har att ägna henne, ty i det
kvantitativas hölje är hon en i sina minsta enskildheter
lagbunden projektion in i den enskildes medvetande af
den kvalitativa värld, hvari han är ställd och hvars
borgare han egentligen är. Emedan så är, varder naturens
studium medelbarligen äfven ett studium af det andliga,
och de mekaniska orsakskedjor, som naturforskaren strängt,
följdriktigt och utan inblandning af kvalitativa elementer
har att framlägga, varda parallelkedjor till kvalitativa
förlopp. Men en fenomenvärld, en Máyá, förblifver hon.
Hon är uppbyggd af våra sinnesförnimmelser och skiftar
med dem. Aftonrodnaden är för somliga en färglek i grönt
och svart. Den blindföddes fenomenvärld skiljer sig från
den seendes ej endast däri, att den saknar ljus och färger.
Äfven till rum, former, storleksförhållanden, riktning är
den en annan. Att storleken skenbart minskas i förhållande
till afståndet, att man genom ett nyckelhål kan skåda S:t
Petersdômen är för den blindfödde ett outgrundligt mysterium.
Om den lagbundna villa, som kallas det perspektiviska, kan
intet förklaringsförsök gifva honom en aning. De
föreställningar han genom känselsinnet förvärfvat om
föremålens former ha ingenting gemensamt med dem, som
synsinnet skänker sina ägare. Låt honom dagligen trefva
öfver de enklaste, lättfattligaste gestalterna: tärningen,
klotet, käglan. Han skiljer dem snart från hvarandra, och du
kan också inlära honom alla kubens, sfärens och konens
geometriska egenskaper -- men sedan hans ögon öppnats och vants
till ljuset, skall han icke med synsinnets tillhjälp mäkta
igenkänna tärningen, klotet, käglan, öfver hvilka hans
händer dagligen farit, eller finna något slags likhet mellan
de föreställningar han förut gjort sig om dem och de nya, af
hvilka han som seende kommer i besittning. Han skall icke
ens igenkänna den räta linien. Afståndet är för den blindfödde
en tidsiakttagelse, ej annat.
Och om villkoren för vår tidsiakttagelse förändrades, huru
olika skulle icke då våra fenomenvärldar varda! Vårt inre är
en städse, men ej alltid med samma hast rinnande ström af
känslor, begär, föreställningar och tankar. Råkar strömmen i
stockning, är tiden för oss försvunnen. Ju flere förnimmelser
under ett tidsmått,
dess längre synes oss detta vara; ju färre dess kortare.
En af edra naturforskare har, med utgång från detta
sakförhållande, påpekat, att om en varelse funnes, inom
hvilken förnimmelseströmmen runne tusen gånger
långsammare än hos oss, skulle jordens årliga rörelse
kring solen icke tyckas henne längre än 8 till 9 timmar
oss; månen öfverginge inom mindre än trefjärdedels timme
från ny till ny. Vintern skulle inom få timmar komma
och gå, och inom åter några timmar vore jorden plöjd,
vårsådd och bärande skördar. En svamp sköte upp ur
marken med en springbrunns hastighet, en fotvandrare
rörde sig med ett iltågs snabbhet. Dag och natt skiftade
för denna varelse såsom för oss en klar minut med en mörk.
Vi antage en ytterligare tusen gånger så långsam
förnimmelseström. Då är skillnaden mellan dag och natt
försvunnen. En strimma, lik den af ett hastigt svängdt
glödande kol betecknar solens skenbara rörelse kring
jorden. Nästan alla oss tillgängliga fenomener äro då
omärkbara, men andra fenomener uppdyka och bilda en
»natur», som skulle slå oss med häpnad.
Må vi omvända förhållandet och föreställa oss en
varelse, inom hvilken förnimmelseströmmen flöte lika
många gånger hastigare än vår! Hvad vi se röra sig,
förekommer henne stillastående; de luftdallringar, i
hvilka vi förnimma toner, vore för henne ohörbara,
men måhända skulle hon som toner uppfatta samma
eterdallringar, hvilka vi förnimma som ljus.
»Sfärernas harmoni» vore för henne någonting mer än
ett hugskott.
Siddhârta fortfar: Och likväl vore ingen enda af
dessa så olika fenomenvärldar en tom villa. Hvar och
en af dem vore en i sina minsta enskildheter laghunden
projektion. Hvar för sig vore den tillgänglig för en
naturforskning, som, riktigt ledd, måste föra till
riktiga slutsatser. Kunde de genom erfarenheter i olika
fenomenvärldar gjorda rönen hopställas, skulle de icke
motsäga, utan fullständiggöra hvarandra. Men detta säger
oss på samma gång, att studiet af den fenomenvärld, som i
något skiftande former är de seende människornas
gemensamma, är och skall förblifva hvad studiet af solen
vore, om man naturnödvändigt vore inskränkt till
iakttagelser på den skugga, som en mur i solskenet kastar.
Vi böra icke glömma detta, när filosofiska teorier
uppföras, såsom tillbörligt är, på naturforskningens grund.
Siddhârta fortfar: Härifrån åter en annan påminnelse!
Det finnes en kunskap, som är full och hel och oberoende
af fenomenvärldars skiftningar. Det är kunskapen:
gör hvad plikten bjuder! Sedelagens enskilda bud hafva
under släktenas vandring växlat i enlighet med dunklare
eller klarare insikt, förhärdadt eller förfinadt känslolif;
men denna imperativa kunskap, att buden skola följas,
skiftar icke. Världsträden grodde i rymdens natt, för
att detta rop skulle i tidens fullbordan ljuda. Det låg
som latent kraft i det kosmiska töcken, hvarur vårt
solsystem bildats. De geologiska åldrarna med sitt
oafbrutna daningsarbete på de organiska formerna förberedde
den stund, när samvetets maning första gången hördes i
en människosjäl. Kausalitetstrådarna, som bilda
världsväfven, ha af dem gjort stämbanden till maningens röst.
När den ljöd, tändes syndmedvetandet - »synden kände
jag allenast genom lagen» - tändes den smärtande eld,
som söker själarna för att luttra dem för högre lif, och
som själarna vilja undfly af fasa för plågan, som följer
själfviskhetens bortbrännande.
Maningen är höjd, branden tänd. Vid Ganges genom honom,
som var Buddha, Maitreyas föregångare; vid Genesareth och
i Jerusalem genom Maitreya* själf. Förtjänar något, som
timat, att heta underbart, är det detta, att kärlekens
och själfuppoffringens evangelium, som är en galenskap
för det naturliga sinnet, är någonsin vordet erkändt som
himmelsk visdom af ett släkte, som likväl dagligen
korsfäster Messias och drifves af själfviskheten som en
tiger af hungern. Det formella pliktbudet har genom
Maitreya sitt bestämda innehåll för alla tider: älska
din nästa så som dig själf! Förvandla striden om tillvaron
till det af visdomen ledda, af medkänslan lättade samarbetet
för tillvaron Ljufva bud! Förfärliga bud! De böja sina
hufvuden för det, fariséerna, och hata det i sina hjärtan.
Medan deras läppar med vördnad nämna den store
själfuppoffrarens namn, se de sig skygge omkring, fruktande,
att den brand han tändt må komma dem för nära. Nalkas den,
fly de kanske till den korsfäste, men ej för att bedja om
mod att bära den luttrande plågan. Nej, de gripa lansen,
genomstinga än en gång hans sida, uppfånga med oskära
händer safterna ur hans sår och kasta dem mot flamman för
att med hans eget blod släcka hans egen eld. Du minnes,
att slafveriet förklarats från slafägares predikstolar
vara en kristlig inrättning. Iakttag hvad som i dag sker,
och du skall finna motstycken.
Tusentals familjer bortdrirna från hem, hvilkas väggar
störtat in under vräkmanskapets murbräckor, från hyddor,
* Den medlidsamme.
som de själfva byggt, och tegar, som deras fäder odlat.
En åttioårig sjukling ber om ett par timmars uppskof
för att få dö i skygd af sitt tak; han bäres ut och dör
i den kalla natten vid landsvägsdiket. En lady, som
tillhör de vräkande, förklarar för alla, som vilja höra
henne, att desse irländske bönder äro ett otacksamt folk,
ett elakt folk, ty det påstår, att deras herrskaper gjort
dem mycket ondt och föga godt, ehuru hon har infört
en syskola bland sina underhafvande. O, du egoismens
bottenlöst naiva enfald! Du varder svårare att öfvervinna
än den medvetna ondskan.
Värre att skåda än det yttre eländet är det inre.
Det är det sinnelag, som njuter ostördt vid det rikt
dukade bordet, medan Lazarus, full med sår, försmäktar
några alnar därifrån och hundarne slicka hans sår. Det
är i det sinnelaget de bakterier odlas, som, när de letat
vägen in i massornas ådror, där förorsaka hatets tyfus
och omstörtningsraseriet.
Århundraden ha funnits, då nöden bland massorna
var större än nu. Men bland jordens mäktige och rike
funnos då också helgon - en och annan, som frivilligt
bar den tyngsta börda den fattigaste bland fattiga
mäktar bära, bar den tålmodigt i minnet af Maitreya,
kände glädje i försakelsen och spred den glädjen bland
vanlottade syskon. Sådana föredömen på den dagliga
nödens stridsfält verkade såsom den käcke stridshöfdingens
på slagfältet, då han i spetsen för sin härskara spränger
mot hotande vapen: eländets nedböjda bataljoner rätade
sig under sin tunga packning och följde sin ledare med
styrkt bug mot död och seger.
Sinnen, mäktiga af sådan uppoffring, saknas ej heller
nu bland dem, som fått större ansvar, emedan de fått
större förmåner. Men slagfältet är stort, försakelsens
höfdingar få och stämningen öfver det hela en annan.
Medeltidens råe, hårdhjärtade baroner böjde hufvudet för
den bland sina likar, som valde den törneströdda stig de
själfve icke förmådde gå. Nu väcker valet vanligtvis
undran; som en sjuklig företeelse beklagas det af mången.
Men Maitreyas maning skall icke förstummas; den
brand han tändt icke släckas. På fast grund står läran
om karma.* Man undkommer icke den heliga elden.
Den skall slå ut i världshistoriska lågor, och den skall
brinna i kommande världar, tills intet brännvärdt återstår.
Dina gärningar och deras följder bilda en kedja
lika evärdelig som naturens alla andra kausalitetsräckor.
Om du förmenar, att den jordiska döden är i stånd att
bräcka henne, så åberopa icke för din åsikt
naturvetenskapens utslag. Naturvetenskapen känner sitt
område och sin metod och vet, att hon har att utreda de
kvantitativa orsakskedjorna och ej kan komma till andra.
Äger du icke gåfvan, om hvilken Maitreyas sändebud talat,
gåfvan af »en öfvertygelse om det man icke ser», så akta
dig dock för den motsatta plumpa meningen, att hvad man
icke ser icke är. Var då hellre enig med dig själf därom,
att det rum, där du står, är tviflets, och att äfven tviflet
har sin plikt. Det är lika skyldigt att tillbakavisa otrons
visshet, som det känner sig ur stånd att emottaga trons.
Tviflets väsen är att dröja mellan båda. När det icke
är det kalla, overksamma, utan det varma, sökande,
pröfvande tviflet, huru stor är ej då dess betydelse i
* Gärningen och gärningens följder.
världsarbetet. Dess martyrer stå i kärntruppen bland
sanningens vägbrytare.
Tviflet må kännas smärtsamt för den som vill tro. Men
smärtan är icke utan gagn. Hon ställer på tviflaren
den sköna uppgiften att lefva som om han vore ett
odödligt väsen, och att af oegennyttig kärlek till det
goda underkasta sig en fukt, som man annars ålägger
sig med visshet om kommande belöning och straff. Men
den, som väft och spänt de emellan existenserna bragta
slöjorna, är samma visdom, som frambringar lif ur
stjärnetöcken, stjärnetöcken ur utlefvade solsystemer och
lif återigen ur dem. De världar och de lif, som sålunda
efterträda hvarandra, äro uppbyggda med samma atomer,
samma monader, samma summa af krafter. Det är samma natur,
som lefver, dör och lefver igen. Af världsbetraktelsen i
stort är något att lära. Alldeles ogenomskinliga äro
slöjorna icke.
Jag upprepar fördenskull: elden skall brinna i kommande
världar, tills intet brännvärdt återstår. Läran om karma
har uppvuxit ur rättfärdighetens djup, som också är
sanningens. Ingen undkommer följden af sina gärningar.
Är ditt hjärta oroligt däröfver, så gå den väg de
försakande gått och gå till honom, som icke läker med
elden, om du tillåter honom läka med nåden, och säg till
honom hvad en af din kyrkas fäder sagt: »Du har danat
oss till dig, och oroligt är vårt hjärta, innan det får
hvila i dig».
Där är nirvana. Där lyftes slöjan mellan
sinnesförnimmelsernas värld och andens.
Ting och fenomen
ur empirisk synpunkt.
(Efterskrift till P. Dahlanders och M. Bohemans öfversättning
af Samuel Laings »Vår tids Vetande och Tänkande». 1890.)
Den, som skrifver detta, åhörde en gång ett samtal mellan
några naturforskare, till hvilket ordet »fenomen» yttradt
af en bland de närvarande, hade gifvit uppslaget.
Det var en vacker sommardag. Vi hade förut gemensamt beskådat
den nya Johanneskyrkan i Stockholm och sutto nu å en veranda
i närheten af den gamla Lidingöbro och hade Lilla Värtan i det
härligaste färgspel fram för oss.
»Hvad hör jag?» utbrast en af vännerna, när ordet fenomen -
jag minns nu icke af hvilken anledning - blifvit nämndt.
»Spökar här midt på ljusa dagen? Lefver den gamla grå fru
Metafysik ännu, och har hon vågat lämna skolastcellen och
dess skymning för att infinna sig under den blå himmeln med
en solbelyst verklighet omkring sig? För henne äro
naturligtvis det här vattendraget, Lidingölandet och vi, som
sitta här,
fenomener, men hennes egna förtunnade abstraktioner med
de spindelfina relationer hon spunnit dem emellan den
rena verkligheten. Och jag, som trodde, att metafysiken
var både död och begrafven, och att hennes terminologi
blifvit jordad med henne! Men är hon det icke, hoppas
jag, att hon snart blir det. Lefve det sunda förståndet,
det i logikens skola öfvade, på den handgripliga
erfarenheten byggande enkla bondvettet! Det är organon
scientiarum. Med det komma vi framåt. Med det gör
vetenskapen sina stora upptäckter. Men hvad har
metafysiken upptäckt? Ilvad gagn har hon gjort med sin
drömda skillnad mellan ting och fenomen? Allt hvad vi
se, höra, lukta, smaka, känna är fenomen, säger hon.
Bondvettet åter uppfattar våra sinnen, särskildt ögonen,
analogt med fönstren i ett hus. Det är kanske naivt, men
då smickrar det mig, att äfven jag är naiv. Stäng
fönsterluckorna, tillslut ögonlocken, och det blir mörkt
inomhus. Oppna dem, och dagsljuset strömmar in, och hvad
vi för vighetens skull kunna kalla själen ser genom sina
fönster verkligheten utbredd framför sig. Själen må i
enskilda fall se miste och hon må också draga falska
slutsatser af hvad hon ser, t. ex. solens skenbara gång
kring jorden; men hvad mer? Sinnena äro icke mer bedrägliga
än förståndet. Vi kunna ju också missminna oss, räkna miste,
draga oriktiga slutsatser, uppställa oriktiga förutsättningar
- hvilket metafysikerna otvifvelaktigt gjort, eftersom deras
systemer motsäga hvarandra. Men till regeln ha våra
sinnesförnimmelser, likasom förståndet, rätt. Huru skulle det
annars gå oss i vårt dagliga lif? Och vi kunna ju genom att
jämföra de olika sinnenas utslag och genom upprepade
experimenter pröfva våra
sinnesförnimmelsers halt. Där, mina herrar, på blomman
där slog just nu en humla ned. Hon suger nu honung.
Jag ser humlan och hörde nyss hennes surrande flykt.
Jag luktar blommans doft. Vidrör jag humlan och blomman,
skola mina fingrars känselnerver bestyrka deras realitet.
Sinnena vittna gemensamt om den. Hvad äro begreppen, med
hvilka metafysikerna uppbygga sina luftiga tempel? Hvad
annat än stoff, hämtadt ur sinnesförnimmelserna och sedan
underkastadt generalisations- och abstraktionsprocesser?
Komma vi icke genom sinnesförnimmelserna verkligheten på
lifvet, så hur skulle vi det då på annan väg? Det är ju
en ovederlagd sats, att vi i vårt förstånd eller vårt
medvetande ha intet, som icke förut varit i sinnena, med
undantag, tillägger man, och väl med rätta, af själfva
förståndsapparaten. Men den är en kvarn, som utan
sinnesförnimmelserna skulle ha intet att mala. I få ord
sagdt: antingen är allt ett tomt sken, och det lär väl
ingen normal människa på allvar påstå, eller ock ge oss
sinnena tingens värld, verklighetens värld i ordets
fulla mening. Sannerligen jag nu minnes, huru filosoferna
kommo på det infallet att skilja mellan fenomen och ting
i sig. Men att med ordet fenomen beteckna objekterna för
naturvetenskapernas undersökningar och föremålen för våra
dagliga erfarenheter och sysselsättningar, för att därmed
låta förstå, att de icke tillhöra tingens värld, det
verkligt tillvarandes värld, det borde väl nu för alltid
anses smaka af en förfluten abstraktionsgalen kulturperiod.»
Så vännen Georg. Hugo, som också plägar vara svår mot
metafysiske tänkare, men är road af filosofiens historia
och höflig mot Kant och kriticisterna, satte ned
sin kaffekopp och sade sig komma ihåg, huru filosoferna
bragts till att skilja mellan ting och fenomen.
Att denna irrlära, sade han, är gammal, det vet du.
Den var, tror jag, gammal redan på Platos tid, och jag
misstänker, att hon beror på någon brist eller felaktighet
i människohjärnans konstruktion, hvilken tvingar vår tanke,
när han går i en viss riktning, att snafva öfver henne.
Kanske skall Retzius, Key eller Tigerstedt en vacker dag
säga oss, byar i hjärnan den fysiologiska orsaken till den
nämnda irrläran ligger. Själf har jag gått den där vägen.
Jag gjorde det redan som pojke och stupade, mycket
riktigt, omkull öfver hindret.
Ingenting föreföll mig vissare, än att vår värld består
af ting, samt att dessa ting ha egenskaper och befinna
sig i vissa tillstånd. Man behöfver icke vara ett
brådmognadt snille för att redan i pojkåren, utan att
veta något om Aristoteles eller Kant, komma under fund med
att det finns vissa normalbegrepp, som vi tillämpa på allt
vi erfara, att det finns begrepp af det slag, som
filosoferna kallat kategorier. Min kategoritafla bestod af
dessa tre begrepp: ting, egenskap, tillstånd. Jag förmodar,
att det var grammatiken, som i främsta rummet hjälpte
mig till denna kategoritafla: tinget mötte mig där som
nomen substantivum concretum; till egenskapen syftade
förnämligast nom en adjectivum; på tillståndet, det
handlande eller lidande, hänvisade företrädesvis verbet.
Af partiklarne fick jag visserligen icke fram något
normalbegrepp; men jag insåg deras nödvändighet för
sammanknytandet af våra föreställningar om föremålen.
Så tillvida syntes mig allt godt. Men en dag kom jag
att reflektera öfver tillvaron af substantiver, som äro
det blott till formen, men icke beteckna ting, icke
beteckna något, som vi se, höra, lukta, smaka eller gripa
i, t. ex. substantiverna godhet, rättvisa och andra
egenskapsord, som språket gifvit substantivisk form.
Därifrån gick min tanke ett steg vidare och frågade sig,
hvar skillnaden egentligen ligger mellan ett ting och ett
tings egenskaper och tillstånd. I medgifven alla, mina
herrar, att frågans uppställande var berättigadt. En pojke
bör ju ha klart för sig hvad han menar med de ord han
begagnar och känna gränserna för de begrepp han använder.
Det dröjde länge, innan svaret på den frågan började
klarna för mig eller, kanske rättare, man hon visade mig
sin invecklade och kitsliga natur. Hennes kitslighet låg
däri, att tinget, som för mig var den främsta verkligheten,
emedan egenskaper och tillstånd ju icke kunna finnas utan
att det finns ting, som ha egenskaperna och befinna sig i
tillstånden -- att just tinget, det substantiella tinget,
vid närmare undersökning upplöste sig för mig i idel
egenskaper och tillstånd. Hvad vet jag om ett ting?
Absolut intet mer än de egenskaper det synes mig ha,
det tillstånd, hvari det är eller varit eller öfvergår.
Öfvergifva tingbegreppet ville jag naturligtvis ändå icke.
Vår hjärna är så konstruerad, att vi måste bibehålla det
och leda oss därmed i alla våra erfarenheter. Jag drog då
slutsatsen: ett ting, det är en komplex af vissa
egenskaper och tillstånd, som befinna sig i något slags
sammanvaro med hvarandra.
Men ack, hur lätt vi låta nöja oss med ord! Komplex!
»Där tanken sviker, står ett ord på vakt», läste jag
sedermera hos Goethe. Hvad borde jag här tänka mig
under ordet komplex? Hvad är det, som uppbär
och sammanhåller vissa egenskaper och tillstånd, så att
de bilda en komplex? Något måste det vara, och om det är
tinget, så är tinget doldt i eller bakom sina egenskaper
eller tillstånd och visar sig icke själf omedelbarligen
för oss. Här ser man, mina herrar, huru omedelbart nära
metafysiken står inpå oss. Och när man vidare betänker,
att tillstånd förändra sig, så måste man fråga: hvilken
grad af varaktighet skall komplexen ha, för att vi få
rättighet att tänka oss ett ting uti den? Eller är tinget
själf föränderligt, och är summan af alla förändringar,
som en komplex undergått och kan undergå, detsamma som
den fullständiga uppenbarelsen af ett ting?
På den punkten stod jag med mina spörsmål, när jag fick
göra bekantskap med läroböcker i filosofi och af dem erfor,
att de frågor, som min omogna litenhet gjort sig, hade
blifvit uppställda och under historiens förlopp begrundade
af mogna, djupträngande intelligenser, af världsberömde
tänkare. Jag fick veta, att man sedan årtusenden tillbaka
antagit, att något varaktigt måste gömma sig under
företeelsernas flod, att det måste finnas ett vara i
vardandet och det öfverraskade mig icke, att en skillnad
sålunda blifvit uppställd mellan ting och fenomen, väsen
och företeelse, antingen nu denna skillnad har objektivt
värde eller icke. Huru Plato, Leibniz, Kant och andra
behandlat detta och därmed sammanhängande spörsmål, är
nu en sak för sig. Om de stupat öfver hindret eller
hamnat vid det eller någon af dem lyckats undanrödja det,
torde förblifva ett mål sub judice. Jag har endast velat
påminna om, huru man kan råka att göra den af Georg
utdömda skillnaden mellan ting och fenomen. Den är
oundviklig, när tanken börjat vandra
i en viss riktning. Vår hjärnas mekanism tyckes vara
ställd så, att vi då icke undkomma den.
Hugo tömde återstoden af sin kaffekopp. Georg sade:
Jag tackar dig för påminnelsen. Jag hade glömt den gamla
historien. Lyckligt, att vägarne för oss naturforskare icke
ligga åt det hållet. Sådana spekulationer angå icke oss.
Nej, sade Hugo, vi äro icke skyldiga att lösa metafysiska
problemer, åtminstone icke på metafysikernas aprioristiska
sätt. Men märk väl: de äro oss icke likgiltiga. Tvärtom:
det händer blott alltför ofta, att vi naturforskare drifva
metafysik. I somliga fall måste vi det, och vi gå då ganska
bestämdt tillväga och bygga med trygghet på metafysiska
förutsättningar, inför hvilka till och med filosofien står
skeptisk.
Hugo nickade till professorn i kemi, och han, Otto tog ordet:
Jag förstår hvad du menar, Hugo, och erkänner till fullo,
att min vetenskap, så genomempirisk den är, opererat och
opererar med en metafysisk förutsättning. Och än mer, och
hvad som skiljer mig från Hugo - medan han står skeptisk mot
förutsättningen, är jag genomträngd af öfvertygelsen om dess
riktighet. Han förnekar visserligen icke tillvaron af
atomerna,- men han påstår, att vi hvarken veta eller någonsin
varda i stånd att veta något om dessa väsen. Jag åter menar,
att vi med vår empiriska metod verkligen äro i stånd att
tränga ett stycke in i den värld, som ligger bakom fenomenerna
vi möta och att detta ger naturvetenskapen dess allra högsta
betydelse. De gamle skilde icke mellan naturvetenskap och
filosofi. Tiden böjer sig, har man sagt mig, tillbaka till
deras ståndpunkt. Mig vill det synas, som om de mest
framstående forskare på alla empiriska områden nu äro
benägna, kanske allt för benägna, att kasta sig in i
filosofien. Har icke Du Bois-Reymond vågat sig in på
kunskapsteoriens område? Har icke Helmholtz från sin
fysiologiska ståndpunkt behandlat spörsmålet om ting och
fenomen? Vi kemister torde vara de försiktigaste af alla
naturforskare gentemot metafysiken. Men med så mycket
större lugn kunna vi då bära förebråelsen, att vi bygga
på en metafysisk förutsättning och tro på dess riktighet.
Jag gör det. Jag tror på atomernas tillvaro och bestyrkes
dagligen genom den kemiska vetenskapens framsteg i min
öfvertygelse.
Hugo tände en cigarr och sade:
Förblif du i din öfvertygelse, Otto! Både fysiken och
kemien ha haft nytta af det antagande de gjort, att det
finnes ett substrat under naturföreteelserna. Jag ville
endast påminna Georg om att metafysiska förutsättningar
besmitta äfven vårt innevarande vetenskapliga kulturskede.
För egen del sörjer jag just icke däröfver. Min åsikt är
nu visserligen, att substratet under naturfenomenerna är
och förblifver oss obekant; men I han full rätt att påpeka
möjligheten af edert antagande genom att uppvisa, att
följderna ur detta öfverensstämma med utslagen af edra
experimenter.
(Otto:) Säg icke möjligheten, säg sannolikheten, ja
nödvändigheten af vårt antagande. Det är tvingande grunder,
som fört kemien till den åsikt, att vårt universum såvidt
som det är tillgängligt för naturforskningen, är uppbyggdt
af atomer, och det är fasthållandet vid denna åsikt, som
tillförsäkrat åt kemien de framsteg hon gjort.
Intet i världen står för oss mer fast och bättre bevisadt än
att de kemiska förbindelsefenomenerna bero på grupperingar
af i sig oföränderliga elementer. På vägen, som denna
grundsats öppnade för oss, kommo vi till det så utomordentligt
fruktbärande begreppet atomvikt, och i det att vi fortsatt på
samma väg, hafva vi hunnit till en af de mest storartade
upptäckter forskningen någonsin gjort, nämligen till de
kemiska elementernas naturliga system, som hvilar på beviset,
att elementernas egenskaper äro funktion af deras atomvikter.
Därmed är det oss möjligt till och med att förutsäga
beskaffenheten af de elementer, som ännu äro oupptäckta. För
egen del tviflar jag icke om möjligheten, att vi - ännu
alltid på samma väg -- skola träffa våra vänner fysikerna och
glädja dem med underrättelsen, att vårt atombegrepp blifvit
identiskt med deras, att de s. k. kemiska krafterna äro
identiska med de fysikaliska, att med andra ord matematiken
skall varda tillämplig äfven på kemien. Matematiken nödgas
ju hylla ett slags atomteori, äfven hon, i det att hon
bortseende från atomernas eller elementernas egenskaper i
öfrigt, så mycket strångare fasthåller begreppet om deras
geometriska ort. Hugo har påpekat det oundvikliga i att den,
som tänker öfver hvad sinnena bjuda oss, kommer till att
uppställa en skillnad mellan ting och fenomen. Jag har med
hvad jag sagt velat bestyrka detta, men tillika betona, att
om våra föregångare delat hans skepticism med afseende på
denna skillnads reala betydelse, så skulle de icke ha
kommit ur fläcken, samt att de segrar den kemiska
vetenskapen vunnit äro intyg om att skillnaden har en
genomgripande objektiv giltighet. Hugo har den lyckan att
odla en vetenskap, hvilken sedan
årtusenden tillbaka varit, så att suga, tillämpad
matematik. Han kan därför, som det så ofta roar honom
att göra, begränsa den vetenskapliga vissheten inom
området för de syntetiska omdömena a priori och deras
tillämpning på företeelserna. Vi åter, som odla vetenskaper,
hvilka icke hunnit så långt som hans, få tills vidare hålla
till godo med andra syntetiska omdömen, och anse, att
sanningen låter sig vinna äfven med dem. Som verifikation
ha vi experimenterna.
(Hugo:) I hvad Otto här sagt finns det egentligen endast en
punkt, som jag ville kritisera: hans i förbigående
framkastade mening, att äfven matematiken har en tendens
till atomistik. Men vi komme då in på ännu ett stycke
naturvetenskaplig metafysik, nämligen på frågan, om
materien är kontinuerlig eller diskontinuerlig. Våra här
närvarande fysiker kunna nog bestyrka, att den frågan
spelat en stor roll på de fysikaliska teoriernas område och
gör det ännu. Min mening är nu, att atombegreppet vinner
sitt berättigande först på gränslinien mellan matematik och
fysik. Rummet, hvarmed matematiken sysslar, är kontinuerligt,
kropparna, med hvilka fysiken och kemien syssla, äro enligt
vår dagliga erfarenhet diskontinuerliga, och atomen har
ingen annan vetenskaplig rätt än den han får genom
nödvändigheten att medels honom förklara en diskontinuerlig
värld af kroppar. Om atomen har verklig existens är däremot
en fråga, som jag hvarken bejakar eller förnekar. Hvad jag
med visshet kan påstå är blott, att han behöfs i
naturvetenskapen och där, åtminstone tills vidare, är af
största vikt. Däri är jag med Otto enig.
(Otto:) Här framskymtar på nytt, hvad jag flere gånger i
samtal med dig har tyckt mig finna: att du antager,
att sakbegrepp, som äro nödvändiga för den naturvetenskapliga
forskningen, likväl måhända sakna motsvarighet i verkligheten.
Du betviflar icke atombegreppets nödvändighet för den kemiska
forskningsmetoden, men du är icke öfvertygad om atomernas
verklighet. Du misstänker oss duperade af samma begrepp,
medels hvilket du erkänner, att vi bringa ordning i ett kaos
af fenomener och göra upptäckt efter upptäckt. Detta
förefaller mig något starkt. Du öfveranstränger dig i din
skepticism. Dess fortare bör du tröttna på den.
(Hugo:) Ja, skepticism en känns väl tröttsam. Men min logik
tvingar mig att bära den, och jag bär den. Afkastade jag den
bördan, finge jag måhända en annan och tyngre. Hvad nu de
naturvetenskapliga metoderna beträffar, så är det sannt, att
jag gör skillnad mellan deras hjälpbegrepp och verkligheten,
mellan murareställningen och byggnaden. Det händer, att jag
själf vid mina räkningar behandlar en himlakropp, som om han
vore en atom. Det har jag nytta af, det förenklar räkningen.
Men planeten varder därför icke en atom. Frågan om de
naturvetenskapliga metodernas och deras hjälpbegrepps
förhållande till verkligheten är för öfrigt ett ytterligt
kvistigt problem. Kanske återkomma vi till det under
samtalets lopp. Jag tillägger nu blott, att det vore till gagn
för oss, om vi någon gång erinrade oss detta problems tillvaro.
- Vi ha hört hvad kemisten haft att säga om ting och fenomen.
Hvad säga fysikens idkare? Undkomma de skillnaden, eller hur?
(Emil fysikern:) På vårt område är den ju rent af
genomgripande. Vår forskning tvingar oss antaga, att den
reala, utanför vårt nervlif belägna världen, är en värld
af kvantiteter, som först vårt eget medvetande genom
nervernas förmedling ikläder den kvalitativa skrud, hvars
skönhet vi beundra. I den reala världen är himlen icke
blå, marken icke grön, ha solen, månen och stjärnorna
ingen glans, skifta skyarne icke i olika färger, jaga
hvarandra dagrar och skuggor icke öfver land och vatten,
dånar icke åskan, susar icke vinden, ljuda icke de ord
vi uttala. Ljuset och färgerna, såsom kvaliteter
betraktade, äro förnimmelser, som äro hemma i vårt
medvetande allena och framkallas därigenom att
etervibrationer af olika art afficiera våra synverktyg.
Och hvad som blir till ljud i mitt medvetande är i den
reala världen luftvibrationer. Tingens värld är för oss
kvantiteternas värld. Kvaliteterna äro fenomener.
(Hugo:) Tillåt mig fråga: vågar du vara konsekvent?
(Emil:) Det är som vetenskapsman min skyldighet. Är jag
öfvertygad om vissa premissers giltighet, så erkänner
jag också de ur dem med logisk riktighet dragna
konklusionerna. Jag anar, hvarthän du syftar med denna
vädjan till mig. Ehuru du reserverar dig mot att kallas
Kantian, roar det dig att med vapen, som du hämtat ur
Kants rustkammare, bringa dina vänner och yrkesbröder
på den exakta vetenskapens fält i klämma. Det har du
ofta gjort. Jag gissar din afsikt. Du vill locka mig ut
på det sluttande planet ned till den slutsats, att äfven
kvantiteterna äro fenomener. Har detta lyckats dig, då
är hela vår värld fenomenal, då stå vi tomhändta framför
Kants »das Ding an sich» ; och detta låter icke utforska
sig. Men därhän kommer du icke med mig. Jag hyllar i min
egenskap af fysiker inga premisser, som kunde tvinga mig
därhän. Fysikens filosofi, om jag får
tala om en sådan, är John Lockes. Fysiken skiljer,
liksom den engelske tänkaren, mellan de primära
beskaffenheter vi finna hos tingen och som verkligen
tillkomma dem, och de sekundära, som vi på naiv och
oreflekterad ståndpunkt tillskrifva dem, men som äro
resultater af deras intryck på våra nerver och äro
tillstånd i vårt medvetande, icke beskaffenheter hos
tingen, som framkalla dessa tillstånd. För den naiva
uppfattningen äro färgerna, tonerna, dofterna, sådana
de af oss förnimmas, egenskaper eller tillstånd hos
tingen. För den har blomman sin vällukt, elden sin
hetta, isen sin kyla, galläpplet sin bitterhet,
honungen sin sötma i och för sig. Men redan
fornhelleniske tänkare påpekade betydelsen af de
alldagliga erfarenheterna, att samma kropp, som
i den ena handen kännes kall, kan i den andra kännas
varm; att samma kropp, som i en viss belysning synes
blå, är i en annan grön; att samma äpple, som nyss
smakade sött, kännes, om man läppjat honung, syrligt
o. s. v., hvaraf de drogo den slutsats, att hvad som
anses för egenskaper hos tingen i somliga fall icke
tillkommer dem, utan är tillstånd som de förorsaka hos
sina iakttagare. Denna slutsats är fullständigt bekräftad
af de fysikaliska forskningarna. Redan dessförinnan hade
John Locke ägnat detta problem en undersökning, på grund
af hvilken han delade de beskaffenheter vi tillskrifva
tingen i primära och sekundära. De primära - gestalt,
soliditet, rörelse - visa sig under alla omständigheter
tillhöra tingen och under alla förändringar vidhäfta dem.
De stå därjämte i begripligt sammanhang och kongruera med
de föreställningar de föranleda hos oss. Till ex.: en
verklig kvadrat eller cirkel kongruerar
med en föreställd kvadrat eller cirkel, och vi finna
begripligt, om än icke i sitt innersta förklarligt, att
en kropps rörelse kan inverka på en annans hvila eller
rörelse -- begripligt därför att både orsak och verkan
äro af samma mekaniska natur. De sekundära beskaffenheterna
- färg, ton, lukt, hetta, kyla o. s. v. - sakna dessa
kännemärken; de äro tillstånd, uppkomna hos oss själfva i
vårt umgänge med tingen. Visserligen äro de primära
beskaffenheterna, såväl som de sekundära, förnimmelser hos
människan, eftersom vi ingenting skulle veta om dem, om de
icke det vore. Men de primära bära dock en öfvervägande
objektiv karaktär och kunna icke afsöndras från vår
föreställning om kroppsliga ting. I denna mening står
skillnaden mellan primära och sekundära beskaffenheter fast.
För fysikern är den utanför oss befintliga reala världen en
värld af idel primära beskaffenheter, en värld utan ljus
och utan ljud, i hvilken oorganiska atommassor i fasta,
flytande och gasformiga tillstånd reagera på hvarandra, en
värld, hvari organiserade atomkomplexer uppväxa, röra sig
och upplösas och rymderna i alla riktningar genomkorsas af
olika, i hvarandra öfvergående eterdallringar. För oss är
detta tingens värld.
(Fysikern fortfar:) Jag bör kanske tillägga, att man såväl
ur utvecklingshistoriska som psykologiska grunder är böjd
för det antagande, att känselsinnet är det primära sinnet,
grundsinnet, hvarur de öfriga genom anpassning utvecklat
sig som specialsinnen. Just till grundsinnet svara i
främsta rummet de primära beskaffenheterna, medan de
sekundära, ljus, färg, ton o. s. v., svara till
specialsinnena. Till grundsinnets verksamhet, som, så att
säga, är det mekaniska sinnet, bemödar sig också
naturvetenskapen att återhänföra de specialiserade sinnenas.
Synintrycken varda till eterdallringar, hörselintrycken till
luftdallringar, således till rörelser, till mekaniska förlopp,
till primära beskaffenheter. Naturvetenskapens stora uppgift
synes mig just vara den att reducera alla kvaliteter till
kvantiteter, allt fenomenalt till realt. Först därigenom
kunna fenomenerna bringas i kausalitetsförhållande till
hvarandra; först därigenom kan allting underkastas vägning,
mätning, beräkning, och varda, hvad Pythagoras drömde, en
värld af tal, en tillämpad matematik.
(Hugo:) Utan tvifvel det mål, mot hvilket vi styra. Men
konsekvens, sträng konsekvens fordras. Det förekommer mig,
som om denna ännu icke blifvit i alla punkter iakttagen.
Kan du t. ex. gilla, att ett fysikaliskt-fysiologiskt
problem anses riktigt löst genom ett antagande, som hvarken
hänför sig till fysiken eller fysiologien, utan till ett
psykologiskt mysterium?
(Emil:) Evilket antagande menar du?
(Hugo:) Antagandet, att bilderna på ögats näthinna, hvilka
stå upp och ned, varda genom ett hocus pocus, förrättadt af
och i vårt medvetande, ställda upprätt igen. Jag menar den
så kallade projektionshypotesen. Mig vill det synas, att
denna hypotes, som visar sig orimligare i samma mån som hon
analyseras, så mycket hellre kunde bortkastas som den
förklaring hon skulle gifva alldeles icke behöfs. Hon skulle
aldrig blifvit uppställd, om man kommit ihåg, att till de
nedvända bilderna på en seendes näthinnor höra också hans
egna ben och fötter och marken, hvarpå de synas stå. Redan
fysiologen Johannes Müller fäste uppmärksamheten på denna, som
mig synes, komiska glömska. Föreställningarna »upprätt» och
»nedvänd» äro relativa. Där allt står nedvändt, står
ingenting nedvändt. Där alla tornspiror äro riktade mot
nadir, där är nadir zenit.
(Emil:) Själf har jag gjort samma reflexion. Här
har du pekat på en punkt, som är sjuk.
(Hugo:) Den sjuka punkten har påpekats äfven af Überweg
och af Albert Lange, ett af vår mansålders klaraste och
skarpaste hufvuden. Men förgäfves. Och förgäfves dels därför,
att det icke är lätt att sätta sig in i en ny teori, utan att
trassla in sig, när man har en äldre ingrodd i föreställningen,
dels förmodligen därför att man skyggat för konsekvenserna.
(Emil:) Hvilka konsekvenser?
(Hugo:) Jag skall nämna den värsta först. Den är, att ingen
har sett sin reala, sin verkliga kropp.
(Georg:) Hallå, go’ vänner. Det här, tror jag, blir kostligt.
Ingen har sett sin verkliga kropp! I dag är Hugo åter ute på
paradoxjakt.
(Hugo:) Nej, på konsekvensjakt. Du, Georg, öppnade detta
samtal med ett gladlynt bifall till bondens förmenta åsikt,
att själen, eller hvad man för vighetens skull kallar så,
sitter i hufvudet och genom dess ögongluggar skådar ut och
ser verkligheten utbredd framför sig.
(Georg:) Javäl. Det var bildligt taladt naturligtvis.
Men låt gå!
(Hugo:) Men har fysiken rätt, kan själen se ingenting därute.
Ty de fysikaliska tingens värld är utan ljus och färger. Där
ljus och färger saknas, är ingenting att se.
(Georg:) Kom ihåg, Hugo, att en barmhärtig människa aldrig
rider en bild till döds.
(Hugo:) Jag är barmhärtig och afstår från kraken.
(Georg:) Ser själen ingenting utanför sitt nervsystem,
så ser hon likväl någonting ändå. Hon ser - återigen
bildligt taladt - ett par målade fönster, sina ögons
näthinnor, på hvilka de i sig själfva ljus- och färglösa
etervibrationerna teckna med naturalistisk trohet tingens
former, dimensioner och läge till hvarandra.
Vibrationsvågornas olika hastigheter färglägga teckningen.
En märkvärdig procedur, det vill jag icke neka. Men att det
tillgår så, lider intet tvifvel. Dock - sedan kommer en
än större märkvärdighet, och kan du befria mig från att
tro på den, tackar jag dig ödmjukast. Näthinnebilderna
stå nedvända. Själen vänder dem upprätt. Detta säges
tillgå så, att hon från den punkt inne i ögongloben, där
de från ett realt föremål utgående vibrationslinierna skära
hvarandra, följer dessa linier tillbaka genom den yttre
världens ljus- och färglösa medium, tills hon träffar de
punkter å föremålet, från hvilka linierna utgått. Jag
erkänner, att denna procedur är ytterst förvånande. Vill
man icke föreställa sig, att själen utträder ur sin kropp
och balanserar sig fram på dessa riktningslinier, så måste
man antaga, att hon utöfvar en projicierande, ej mindre
obegriplig aetio in distans, hvilken beskrifver
riktnings-linierna i det nämnda ljus- och färglösa mediet,
tills den träffat det föremål, som aftecknat sig på
näthinnan, och finner, att det har en motsatt ställning
till näthinnebilden om hvars tillvaro själen för öfrigt
ingenting omedelbart vet. Är denna konstiga hypotes
öfverflödig, så mycket bättre. Och öfverflödig synes hon
verkligen vara, när man besinnar det enkla faktum, som du
påpekat, Hugo, att hvad jag ser af min egen kropp det
måste jag se nedvändt, det likasom allt annat. Eller
rättare sagdt:
det tecknar sig nedvändt, det liksom allt det andra.
Och där allt är nedvändt är, som du sade, nadir zenit,
och den kuriösa omsvängningsmanövern varder öfverflödig.
Men om nu detta är medgifvet, huru kan du däraf draga
den slutsats, att jag aldrig sett min verkliga kropp?
(Hugo:) Det skall jag klargöra, ifall vi komma öfverens
om den betydelse, hvari vi böra taga ordet se. Lägger
du en mening i ordet och jag en annan, varder resultatet
icke klarhet, utan förvirring.
Se, det är att i formen af ljus- och färgkomplexer
uppfatta intryck, som eterdallringar af vissa slag föranleda
i vår synapparat. Ögats näthinna har därvid en särskild
funktion. De genom ögonöppningarna inströmmande
eterdallringarna åstadkomma i henne tillstånd af den art,
att vi naturforskare, med en oskyldig petitio principii,
kunnat kalla dessa tillstånd bilder af de ting i den utanför
vårt nervlif belägna världen, från hvilka eterdallringarna
komma. I hvarje fall: de varda bilder för den förnimmande
och uppfattande faktorn inom oss. Det är dessa näthinnans
skiftande tillstånd, det är dessa bilder vi se. Tingen,
som genom dessa tillstånd afbildas, se vi icke. Men
medelbart afficieras vi af tingen genom vårt seende.
Du vet nu hvad jag menar med se, medan vi fortsätta vårt samtal.
Antag, att Johanneskyrkan, som vi i dag besökt, är ett ting
i den reala världen. Antagandet kan icke bjuda oss emot. Vi
äro ju icke illusionister; vi mena ju icke, att hvad vi se, är
ett tomt sken; vi mena båda, att det har sin grund i något realt.
Antag vidare, att dina ögon äro riktade mot Johanneskyrkan. Då
inträder i ditt synorgan ett tillstånd, som naturforskaren
skulle kalla bilder
af kyrkan på dina ögons näthinnor. Slut ögonen, och
näthinnornas bilder äro försvunna, förnimmelsen, som du
kallar Johanneskyrkan, upphäfd. Det är således de till
en enhet sammansmälta näthinnebilderna af den reala
kyrkan, men icke henne själf du ser. Såge du omedelbart
den reala, vore ju hennes af bild i ditt synorgan till
ingen nytta. Den reala, utanför din synapparat belägna,
kan du enligt fysikens förutsättningar icke se, ty hon
består af färglösa atomkomplexer i ett medium utan ljus.
Först de etervibrationer, som träffa dina näthinnor,
medföra där det tillstånd, att du medelst dem erhåller
i ditt medvetande (eller i din hjärna) ett i ljus och
färger smyckadt fenomen af den reala kyrkan, och det är
detta fenomen du ser.
Du ser, att den reala kyrkans afbild står på en platå.
Om platån gäller hvad som gäller om nämnda afbild.
Den sedda platån är, likasom den sedda kyrkan, en optisk
bild i din hjärna, afbilden af en realitet, men icke
själfreal. På samma platå ser du dina fötter ställda.
Det måste gälla om dessa dina sedda fötter hvad som
gäller om den sedda platån och den sedda kyrkan. De
äro icke reala; de äro icke mer verkliga än ett par fötter
sedda i en spegel. De äro optiska bilder af de fötter,
som tillhöra din reala, din verkliga kropp. Hvad som
gäller om dina sedda fötter måste gälla om hela din af
dig sedda och genom föreställningen som sedd
kompletterade kropp. Den är en optisk, en föreställd
kropp, en afbild i din hjärna af din reala lekamen.
Denna din reala, din verkliga kropp har du således aldrig
sett. Afven han består af färglösa atomkomplexer i ett
medium utan ljus och är således osynlig.
Från den naturvetenskapliga teoriens synpunkt är
detta ovederläggligt.
(Georg:) Jag kan icke neka, att denna slutsats är
följdriktigt dragen ur premisser, som jag godkänt.
Således: jag har aldrig sett min verkliga kropp,
utan en optisk bild af densamma. Af mig och andra,
som hysa aktning för logiken, kan du vänta ett sådant
medgifvande. Men misstyck icke, att jag finner
medgifvandet hårdt. Det innebär, att min af mig sedda
kropp skulle befinna sig i min hjärna - således det
hela befinna sig i en af sina delar.
(Hugo:) Se där ett misstag, som de, hvilka icke tänkt
sig in i teorien, ständigt begå. Ditt medgifvande
innebär alldeles icke, att din sedda kropp skulle befinna
sig inne i din sedda kropps hjärna. Det innebär tvärt om,
att din sedda kropp är ett rent optiskt fenomen, hvilket
lika litet som en spegelbild har en hjärna inom sig. Din
sedda kropp befinner sig tillika med allt annat, som du
ser, i din aldrig sedda reala kropps hjärna. Det är den
enda hjärna du har.
(Georg:) Antag, att jag behöfde undergå en operation,
som kräfver hjärnans blottläggande. Jag ser läkaren
komma, han öppnar mitt »sedda» hufvud och påträffar
otvifvelaktigt en hjärna därinne, sådan hon nu är
väl utbildad eller antropoid-artad.
(Hugo:) Jag svarar, att läkaren, som utförer denna
operation, icke är »den sedde» läkaren, ty denne är en
optisk bild i din hjärna, hvilken bild du förväxlar med
den verklige; utan han är ett realt väsen, en medborgare
i den reala osynliga världen utanför ditt nervsystem, samt
att ditt hufvud, som han öppnar, är ett ting i samma
osynliga reala värld, hvilket verkligen innesluter en hjärna.
Både hans personlighet och din dväljas i ett medium
som är atomkomplexernas, atomdallringarnas färglösa,
stumma värld. Läkaren, som opererar dig, ser dig
således icke. Medan han förrättar operationen, sköter
han ett instrument, som han icke ser. Icke dess mindre
gör han sin sak väl. Ty eterdallringar, som intränga
i hans ögon - hans verkliga ögon, icke de ögon, som du
ser i hans af dig sedda ansikte - afficiera nerver
därinne, så att i hans medvetande är utspänd en optisk
ljusrymd, i hvilken färgade afbilder af hans arm och
instrument, af dig och ditt hufvud samt, efter hufvudets
öppnande, äfven af din hjärna äro för honom synliga.
Genom dessa afbilder, hvilka äfven han på grund af vanan
behandlar som verkligheter, vägledes han säkrare än en
person, som gör sin toalett framför spegeln, vägledes af
sin spegelbild.
När du och jag möttes utanför Johannes’ kyrka, stod
således - om vi skola bygga på de af fysiken gifna
premisserna -- mötet mellan två af den osynliga reala
världens medborgare, som i trots af gammal bekantskap
aldrig sett eller kunna se hvarandra. Men - för att
begagna en liknelse - vi buro och bära enhvar i sin
hjärna en camera obscura. I min hade jag bland annat
en afbild af dig och handen du räckte mig till hälsning.
I din hade du en afbild af mig och min hand, som lades
i din. Vi reglerade våra verkliga rörelser i enlighet
med dessa afbilders optiska. När jag sade dig »goddag»,
utströmmade ur min mun -- min verklige, icke min sedde
mun i din hjärnas camera obscura - luftdallringar, som
ljudlöst genom det färglösa medium, hvari våra reala jag
dväljas, togo sin väg till dina öron - dina verkliga,
icke dina af mig sedda öron - där
de vordo till ljud och hälsning. Mellan min af dig sedda
mun och dina af mig sedda hörselorganer är ingen luft
tillstädes och vibrera inga luftvågor, lika litet som luft
är tillstädes i spegelns optiska rum. Men likasom jag till
dagligt bruk förväxlar din afbild i min hjärnas camera
obscura med ditt reala jag, och likasom du till dagligt
bruk gör mig samma återtjänst, så förlägga vi också,
enhvar till den optiska rymden i sin camera obscura, de
luftdallringar, som tima i det reala mediet och där träffa
våra reala, men aldrig sedda kroppars verkliga trumhinnor.
Du vill väl icke invända, Georg, att dina sedda fötter
måste vara identiska med dina verkliga, därför att du
känner dina sedda fötters tryck mot marken och beröring
med dina skodon? Eller att din sedda hand måste vara din
verkliga, därför att du känner hennes tryck mot
verandabalustraden, hvarpå du nu håller henne? En sådan
invändning besvaras därmed, att vi lokalisera den
verkliga, men osynliga kroppens känselförnimmelser till
den sedda kroppen. Denna öfverflyttning är ju nödvändig,
emedan en människas optiska kropp är från hennes barndom
den enda hon finner sig äga. Till den enda kropp man finner
sig äga måste man ju förlägga sina kroppsliga förnimmelser.
När du som barn för första gången uppslog dina ögon var
det - allt enligt den konsekventa fysikaliska teorien -
icke den reala världen du såg; det var din hjärnas optiska
värld, sådan den då började uppbygga sig med din börjande
samling af synförnimmelser till material och din börjande
logiska verksamhet till byggmästare. Bland dessa
synförnimmelser voro också ett par små optiska armar, ett
par små optiska ben. Ledd
ej blott af synens erfarenheter, utan ock af erfarenheter
vunna genom andra sinnesförnimmelser, fann du, att dessa
optiska fenomener, i motsats till andra, lydde din vilja
och på alldeles särskildt sätt tillhörde dig. Och efter
hand uppfattade du dem som delar af den fenomen-komplex,
som du kallar din kropp. Man må ursäkta dig, att du icke
genast drog den slutsats, att denna din sedda kropp är en
optisk, som existerar endast i din hjärnas optiska rymd,
där du ser honom röra sig bland den världens öfriga
fenomener. Man kan gråna och hvitna utan att komma till
den slutsatsen. Dess nödvändigare är det ju då, att vi
lokalisera vår verkliga kropps alla intryck till den
optiska. Till den förflytta vi ju också i föreställningen
vår hjärna, vårt nervsystem, vår benbyggnad, vårt
blodomlopp, ehuru den optiska kroppen lika litet som en
spegelkropp innehåller något.
Lokaliseringsprocessen kräfver tid. Före den femte månaden
lärer barnet icke ha med någon säkerhet lokaliserat sina
armmuskelförnimmelser till armarna i sin hjärnas optiska rum.
Du har väl, Georg, ingenting emot att vi tala om ett optiskt
rum i vårt medvetande eller, låt oss säga, vår hjärna?
(Georg:) Ånej, eftersom jag i drömmen kan få se ett
landskap med himmel öfver eller en gata eller en kammare,
där jag finner min »optiska kropp» röra sig, till hvilken
jag då förlägger mina sinnesförnimmelser. Jag kan förstå,
att dessa drömda rymder äro utspända i min hjärna af
impulser från minnesbilder ur mitt vakna tillstånds
»optiska» rymd, likasom denna själf torde vara utformad af
impulser från mina sinnesförnimmelser. Fortsätt fördenskull
jakten, herr konsekvensjägare, och säg mig, huru
det går med teorien, när vi betänka, att det också finnes
blindfödde, i hvilkas hjärna omöjligen existerar en optisk
rymd och en optisk kropp att förblanda med den verkliga!
Gustaf, biologen, tog ordet och anmärkte, att det nog går
väl med teorien ändå. Han sade:
Den blindfödde har, äfven han, en fenomenvärld i sitt
medvetande, ehuru denna måste vara ofantligt olika den
seendes. Synsinnet och känselsinnet äro de båda rumsinnena.
Den uppfattning af rummet, som vinnes genom synsinnet,
liknar icke den, som förvärfvas medels känseln. De
föreställningar, som erhållas genom det ena sinnet, äro
endast tecken för, men icke afbilder af dem, som erhållas
genom det andra. Ingen likhet förefinnes dem emellan; men
hos oss, som äga båda sinnena, kombineras förändringarna
i det ena med dem i det andra. Jag behöfver endast påminna
om ögonmusklernas verksamhet, för att detta skall inses.
Redan det innebär, att den blindfödde är fängslad inom en
helt annan och vida trängre föreställningskrets än vi hvad
rummet och dess föremål vidkommer. Har operatören lyckats
göra hans synverktyg brukbara, uppenbaras i hans medvetande
en optisk rymd, som i början saknar djupdimensionen och
hvars föremål han endast långsamt och med möda kan kombinera
med den fenomenvärld, som ditintills var hans. Han måste
invänja sig till att hänföra sina känselförnimmelser till
sin sedda kropp, som tyckes honom vara helt annorlunda
beskaffad än den, om hvilken han ditintills med känselns
tillhjälp bildat sig en föreställning. Det är ett förlopp,
hvarunder han, så att säga, nödgas utbyta en fenomenvärld
mot en annan. Medborgare, han som vi, af den reala osynliga
världen, rörde han sig där utan
vägledning af den camera obscura vi i våra hjärnor äga,
men hade, han som vi, i sitt medvetande eller i sin hjärna
en fenomenkropp, som han förväxlade med den reala.
Jag vill tillägga, att om inom kroppen abnorma förhållanden
äga rum af den art, att den af känselsinnet beroende
allmänna kroppsförnimmelsen i större mån förändras, så
händer, att den däraf lidande föreställer sig hafva en helt
annan kropp än den han ser i sin hjärnas optiska rum, och
till hvilken han under normala förhållanden naturligtvis
lokaliserat sina förnimmelser. Det händer till och med, att
föreställningen om den nya kropp, som han på grund af
omstämda känselförnimmelser konstruerat åt sig, varder så
intensiv, att den verkar på synorganet och framkallar en
hallucinatorisk bild af densamma i hjärnans optiska rum.
Den sjuke ser då bredvid hvar andra två kroppar, hvilka
båda han anser för sina.
(Hugo:) Nog nu och därutöfver för att öfvertyga dig, Georg,
om huru djupt naturvetenskapen är behäftad med irrläran om
ting och fenomen. Fullt ut så mycket som metafysiken. Tro
mig: vi kunna icke undgå henne, så länge vår hjärna är så
organiserad som hon är. Af det sagda framgår också en annan
lärdom: att tingens så kallade primära beskaffenheter äro
fenomenala lika som de sekundära. Därmed är icke sagdt, att
skillnaden, som är gjord mellan dem, är betydelselös, eller
att naturvetenskapen icke är nödgad att framgent som
hittills föreställa sig en utanför vårt nervlif varande
real värld af idel primära beskaffenheter. Denna reala
värld af ljus- och färglösa atomvibrationer och
atomkomplexer må vara ett själfporträtt, måladt af den
naturvetenskapliga metoden, snarare än den verkliga tingens
värld ...
(Otto:) Se där åter den där skepticismen, som jag
nyss beklagade mig öfver! Vi experimentera, vi draga
de logiska slutsatserna ur de gjorda experimenterna,
vi kombinera dessa slutsatser och upphygga därmed en
världsuppfattning och så kommer vännen Hugo och
gillar allt detta och deltager själf i arbetet, men
med det tillägg, att vi kanske äro duperade, när vi
anse en så vunnen världsuppfattning för sann.
(Hugo:) Vi äro icke »kanske» duperade; vi äro det
bestämdt, om vi af vår metod vänta mer än den kan
gifva. Vår metod är begränsad till att undersöka primära
beskaffenheter, kvantitativa företeelser, och endast sådana.
Den har att göra med molekylförhållanden, volymer, massor,
afstånd i olika tidpunkter, rörelser, rörelseförvandlingar.
Den har att mäta, väga och räkna. Fördenskull gestaltar
sig också dess världsproblem mer och mer till ett kolossalt
räkneexempel, dess ideal till en matematisk formel för det
mekaniska universums gång genom årmillionerna. Hvad som
icke låter mäta och väga sig förvisas med nödvändighet från
metodens område, emedan det icke låter af metoden behandla
sig. Det är då också gifvet, att det är vår metod, som
afkläder den reala världen alla andra beskaffenheter än de
primära - i fall den äger andra - och förvisar dem till det
imaginära rum, som är utspändt i hjärnan, såsom tsaren
förvisar till Sibirien personer, obekväma för den ryska
styrelsemetoden. Jag lägger detta icke vår metod till last.
Sådan den är, är den det säkraste forskningsmedel som gifves.
Att, sedan förvisningen skett, det återstår oss just denna
s. k. reala värld utan ljus, färger och toner, denna
kvantiteternas värld, denna
världsmekanism, som vi ha att bringa under matematikens
välde, följer ju då af sig själf, och vi böra då icke
glömma, att detta tillkommit genom en af själfva metoden
nödvändiggjord abstraktion.
Metoden bjuder oss att abstrahera äfven från annat, hvars
verklighet inom vissa gränser är höjd öfver allt tvifvel.
Jag menar lif, plan, ändamål. Om en rent naturvetenskaplig
förklaring af huru Johannes’ kyrka tillkommit kunde gifvas,
så vore första villkoret härför, att vi abstraherade från
alla de psykiska faktorer, som därvid vore med i spelet:
t. ex. missnöjet med den gamla kyrkans trånghet,
fallfärdighet och estetiska brister, de olika meningarna
om uppförandet af den nya, arkitektens tycke för den
gotiska stilen o. s. v. Vi hade i deras ställe alt taga i
betraktande och i dess kausalförknippelser framlägga en
ofantligt invecklad väf af mekaniska processer: först och
främst de mekaniska förlopp i hjärncellerna, till hvilka
alla dessa känslor, meningar, planläggningar vore hvad
fysiologerna kalla »Begleiterscheinungen»; dessa
hjärnprocessers inflytande på talorganerna, dessas
rörelsers öfvergång i luftvibrationer, luftvibrationernas
i dallringar af trumhinnorna, dessa rörelsers öfvergång
till hörselnerverna och hjärneellerna, dessas till de
periferiska nerverna, dessas till arm- och benmusklerna
hos alla de organiska och lefvande maskiner, som i
människo- och hästgestalter framfört byggnadsmaterialet.
Vi hade att uppvisa de rent mekaniska orsaker, som
gjorde, att detta material så ordnades, att det vardt
till en kyrka i gotisk stil och på grund af det
mekaniska kausalsammanhanget ej kunde varda till något
annat än en gotisk kyrka. Vi hade att uppvisa, huru
under hela detta
förlopp läran om värmets mekaniska ekvivalent hade
bestått profvet och vi hade uppnått idealet af en
naturvetenskaplig förklaring af huru Johannes’ kyrka
tillkommit, i fall uppvisandet af detta kausalsammanhang
vore så fullständigt, att hvarje tanke på en medveten
plan, ett medvetet ändamål vid kyrkans uppbyggande vore
öfverflödig.
(Georg:) Konsekvensjägare, du har rätt.
(Hugo:) Nåväl, och hvad bevisar nu detta? Att vår metod
just för att vi skola uppnå det syfte, hvarför vi använda
den, nödgas abstrahera från verkligheter af högsta vikt -
här en teleologisk verklighet, den medvetna planens, det
medvetna ändamålets verklighet. Är det då icke en
berättigad varsamhet, när jag säger, att vi icke böra
alldeles identifiera metoden och dess resultater med
världen och dess verkligheter?
Mina herrar, solen står ännu högt öfver västerns synrand.
Det dröjer, innan supéen kommer. Ären I ledsne vid det
ämne, hvari vi nu råkat in, eller han I tålamod att
fortsätta med det? Ytterst sällan inlåter jag mig på
sådana frågor, men har jag börjat, fortsätter jag, tills
jag kommit till en afslutad mening, om än icke till
slutpunkten, ty dit komma vi kanske aldrig... Väl, I
han väpnat er med tålamod, och jag fortsätter.
Antag, att jag följer ett järnvägståg och ser ut genom
ett kupéfönster. I min hjärnas optiska rum afbildar sig
en följd af växlande företeelser. Jag ser ängar, åkrar,
insjöar, träd, hus, människor, betande hjordar, kullar,
klippor, skyar, telegrafstolpar skymta förbi. Jag hör
vagnarnas rassel och tågsignalerna. Jag känner skakningen
och trycket af kupéns väggar. Den följd, hvari dessa
företeelser infinna sig, är icke bestämd af min vilja eller
min tankegång eller mina föreställningsassociationer, utan
inpreglar sig hos mig som en yttre, mot mitt själslif
själfständig verklighet. Hvad som kännetecknar dem alla,
så olika de sins emellan äro, det är, att de förnimmas
genom sinnenas förmedling: synsinnets, hörselsinnets,
känselsinnets o. s. v. samt att de framträda eller
lokaliseras i hjärnans optiska rum som kroppar eller
rörelser. Alla sådana företeelser inbegriper jag under
namnet den fysiska företeelseräckan.
Helt och hållet försjunken i betraktelser af denna är
jag likväl icke. Minnesbilder uppdyka: bilder af dem
jag lämnat i hemmet, bilder af dem, som jag vid resans
mål skall återse. En mängd af de föremål jag skådar
genom kupéfönstret erinrar mig om andra, som jag förut
lärt känna i verkligheten eller i historien eller dikten.
Ute i sjön, som tåget ilar förbi, ser jag ett näs med
speglade trädkronor, och erinrar mig måhända Fritiofs
Framnäs eller hyddan, som han »ville bygga på näset
vid en mörkblå bukt». Vid synranden därborta resa sig
tornen af en domkyrka, och jag erinrar mig ur historien
Ansgarius, katolska kyrkoprocessioner; Gustaf Vasa och
Olaus Petri. Uppenbart utgöra dessa bilder en
företeelseräcka af annat slag än den fysiska. Jag
förnimmer henne som ett förlopp af intimare art och
bestämd af mina egna idéassociationer. Jag finner, att
än var det en likhet, än en analogi, än en kontrast,
som förknippade den kedjans länkar med hvarandra. -
Men icke nog därmed: medan sålunda en psykisk
företeelseräcka af minnes- och fantasibilder täflar
med den fysiska företeelseräckan om min uppmärksamhet
och tangeras af den, gör jag jämförelser, omdömen,
slutledningar, teoretiska eller praktiska
beräkningar. Där ha vi åter en psykisk räcka, och denna
bestämmes icke af idéassociationer utan af min logik,
mina tankelagar. Men båda hafva det gemensamt, att de
icke förnimmas genom sinnenas förmedling och icke
framträda i min hjärnas optiska rum som kroppar eller
rörelser. Jag kan fördenskull nu för tillfället inbegripa
dem båda under namnet den psykiska företeelseräckan.
Om, såsom omotsägligt är, hjärnan är centralorganet
för alla dessa förlopp; om, såsom antagligt är, de
motsvaras i henne af sinsemellan olika atomvibrationer,
hvilken underbar organism hon är! Men, medan vi beundra,
må vi icke lämna ur sikte, att hvad vi genom anatomens
och fysiologens undersökningar få veta om henne, är
vunnet genom undersökningar af hennes afbild i den
verkliga hjärnan hos själfve dessa vetenskapsmän.
Mellan de båda företeelseräckorna, af hvilka logiken
och psykologien syssla med den ena, naturvetenskapen
med den andra, råder en skarp skillnad, så djupt
inskärande, att den ej har undgått någon. Skarp skillnad,
men på samma gång intimaste motsvarighet råder ock mellan
hvarje förnimmelse som sådan och de atomvibrationer, som
anses framkalla den.
Den skarpa skillnaden, den intima motsvarigheten -
där är problemet, som det till sammanhang och enhet i
åskådningen sträfvande tänkandet här har att lösa.
Skillnaden, likasom motsvarigheten, mellan det fysiska
och psykiska, betonas - och kan ej annat -- af alla
fysiologer och psykologer. Om problemets natur råder
enhällighet. Så icke om dess lösning. Till och med
möjligheten af en sådan betviflas af de fleste.
Tyndall, naturforskaren, säger, att den fysiska
hjärnverksamhetens
öfvergång till motsvarande psykiska företeelser, är
obegriplig; att den afgrund, som skiljer dessa båda
fenomenklasser, skall förståndet aldrig slå brygga öfver.
Du Bois-Reymond, naturforskaren, har i ett möte af kolleger
uttalat samma åsikt. - Herzen, naturforskaren, säger, att
fysiologerna må i århundraden objektivt studera nerverna
och hjärnan; men på den vägen komme de aldrig till att
göra sig ens den svagaste föreställning om en sensation,
en tanke, en viljeakt, så vida de icke af egen erfarenhet
kände dem. - Griesinger, psykiatern, frågar: Visste vi
allt som sker i hjärnan, kände vi in i de minsta
enskildheter alla kemiska, elektriska och andra förlopp,
hvartill gagnade det? Han tillägger: Alla vibrationer,
allt elektriskt och mekaniskt är dock intet själstillstånd,
intet föreställande. Hur det ena kan varda till det andra,
denna gåta, tror han, skall förblifva olöst till tidernas
ände. - Taine, filosofen, anmärker, att en rörelse,
rotatorisk, undulatorisk eller hurudan som helst, har icke
ringaste likhet med förnimmelsen af något bittert, gult,
kallt eller smärtsamt; i stället för att utfylla klyftan
mellan dem synes undersökningen vidga den i det oändliga. -
Liebmann, filosofen, frågar, huru det, som vi kalla
förnimmelse, tanke, affekt, lidelse, vilja, kan knyta sig
till vissa dallringar i ett visst specialorgan inom den
djuriska organismen. Huru ur rörelser kan framgå något,
som till hela sin kvalitet och natur icke är rörelse.
Skillnaden mellan de båda företeelseräckorna är i själfva
verket i ordets egentliga bemärkelse »omätlig». Ty medan
fysiska företeelser låta mäta sig, när de framträda i vårt
optiska rum som kroppar och rörelser, faller måttstocken
ur forskarens hand, när han går till de rent
psykiska. De intaga ingen plats i det optiska rummet.
En viljeakt, en tanke framträder där icke som en figur
med längd, bredd och höjd; ej heller förnimma vi dem
som förflyttningar i rummet af kroppsliga partiklar. En
kedja af slutledningar behöfver tiden, men icke rummet;
man kan ej med metermått bestämma ett afstånd mellan
premisser och konklusioner. Man säger om sorgen eller
glädjen, att den är kortvarig eller långvarig, men den
har icke vissa meters längd. Själfva begreppet rörelse
rör sig icke från punkt till punkt.
Och tillika med måttstocken faller den naturvetenskapliga
kausalitetsuppfattningen inför olikheten i dessa
fenomenräckor. Lagen om den mekaniska energiens
varaktighet omöjliggör ett orsaksförhållande - i ordets
exakta mening - mellan dem. Kan en kropp upphöra att vara
kropp för att varda tanke? Kan en atom- eller
molekylrörelse upphöra som sådan för att varda viljeakt,
tanke, glädje eller smärta? Innan den omnämnda lagen
var uppvisad, kunde man ännu antaga möjligheten af ett
ja till dessa frågor. Ty ha vi icke redan i ljus- och
ljudförnimmelsen bevis för att ett quantum kan förvandlas
till ett quale, molekylrörelser till förnimmelser? Till
ljusförnimmelse förvandlas ju ett visst slag af
etervibrationer, när de träffa synnervernas ändapparater;
till ljudförnimmelse luftvibrationer, som träffa trumhinnan!
Nej, dessa exempel bevisa intet. Vibrationerna förvandlas
icke i förnimmelse; de äro molekylrörelser och fortfara att
vara det. De kunna öfvergå från ett rörelseslag till ett
annat, men därvid förbrukas icke den minsta bråkdel af
rörelseenergien för att varda en psykisk kvalitet, en
förnimmelse. Vibrationerna framkalla eller
föranleda ljus- och ljudförnimmelserna, men förorsaka dem
icke. Men »framkalla» och »förorsaka», månne detta är
annat än en ordskillnad? Nej, det är en begreppsskillnad,
visserligen gjord af filosofien (causa occasionalis,
causa efficiens), men upptagen af naturvetenskapen, som
ej kan vara denna skillnad förutan. Naturvetenskapen
skulle kasta sin metod öfver bord och därmed upphöra
att vara vetenskap, om den öfvergåfve sin
kausalitetsuppfattning, som kräfver ett kvantitativt
ekvationsförhållande mellan orsak och verkan. Är en
verkan en rörelse, så måste dess orsak vara en rörelse.
Energi kan verka endast energi, och ur denna verkan
måste samma summa af energi uppvisas, som låg i orsaken.
I sin verkan återkommer orsaken, ehuru i annan form.
Därmed är också skillnaden gifven mellan »framkalla» och
»förorsaka». När ett kompani soldater på sin kaptens
kommandorop sätter sig i rörelse, så är det icke
förnimmelsen af hans röst, som, exakt taladt, förorsakar
marschen, ty orsaken ligger i soldaternas muskelrörelser,*
och marschresultatet kan mätas med summan af därtill
använd kroppslig energi. Men marschen är af kommandoropet
framkallad. Ett annat slags framkallande inträffar, om du
framför spegeln lyfter en stol. Då lyftes äfven i
spegelns optiska rum en stol. Denna skenbara rörelse är
framkallad eller föranledd, men icke förorsakad af mina
armmusklers rörelser, emedan dessa förbrukat ingen energi
därpå.
Om den af Mayer uppvisade lagen håller stånd, då äro två
hypoteser om förhållandet mellan den fysiska företeelseräckan
och den psykiska för alltid tillintetgjorda.
* Jämför »Om kraften» af P. T. Cleve, 1890.
Den ena af dessa hypoteser är den spiritualistiska,
att psykiska fenomener kunna förorsaka fysiska: att en
viljeakt kan förorsaka en mekanisk rörelse. Viljeakten
framkallar eller föranleder den, men förorsakar den icke.
Den andra är den materialistiska, som antager, att fysiska
fenomener kunna förorsaka psykiska. Fysiska fenomener
kunna föranleda psykiska, men förorsaka dem icke.
Från den materialistiska uppfattningen har man att
skilja den fysiologiska, som i de psykiska företeelserna
ser »epifenomener», »Begleiterseheinungen». Den logiskt
tänkande fysiologen betraktar icke dessa epifenomener som
verkningar af de mekaniska rörelserna i hjärnan, emedan
han därmed skulle upphäfva lagen om den fysiska energiens
varaktighet. Han endast konstaterar faktum, att den
fysiska företeelseräckan och den psykiska ledsaga
hvarandra, gå parallelt. Om också det allra obetydligaste
kvantum af mekanisk energi förbrukades på åstadkommandet
af »epifenomener», så vore lagen bruten. För fysiologen
äro de psykiska fenomenerna epifenomener och sekundära
endast därför, att han egentligen icke har att med dem
befatta sig. Hans uppgift är hjärnans mekanik, såsom
himmelens mekanik är astronomens.
Kunde det lyckas att göra hjärnan genomskinlig, att
in i dess minsta enskildheter följa sammanhanget mellan
hjärnmolekylernas rörelser, och vore iakttagaren därtill
psykolog, således idkare af fysiologisk psykologi, och i
stånd att följa parallelismen mellan de mekaniska
förloppen i hjärnan och de psykiska förloppen, då skulle
han möjligen också en dag kunna säga: denna
molekylrörelse motsvarar en viljeakt och denna andra
molekylrörelse en tankeakt. Han skulle måhända i
hjärnmolekylernas harmoniska eller disharmoniska
vibrationer upptäcka motsvarigheter, de förra till
riktigt, de andra till oriktigt dragna konklusioner.
Detta vore idealet af fysiologiskt vetande. Fysiologen
läste då i hjärnans rörelser de i dem klädda psykiska
akterna, såsom egyptologen läser i hieroglyferna de
gamle egyptiernas tankar. Men Mayers lag hade därmed
fått en ytterligare tillämpning. I räckan af de
förvandlingar, som energien genomlöper, hade man då att
insätta nya led. Dessa nya led vore likväl icke viljeakt,
tanke, känsla, minnesbild o. s. v., utan mekaniska
rörelser, som motsvarade dem, men lika litet hade sin
orsak som sin verkan i dem. Energi förblefve energi,
rörelse förblefve i alla sina formförvandlingar rörelse
och hvarken förbrukade något på, ej heller mottoge något
energitillskott från den psykiska företeelseräckan.
Sedan den spiritualistiska hypotesen och den materialistiska
visat sig omöjliga, och då vi ej heller vilja återvända till
den Cartesianska dualismen eller till Leibniz’ och Spinozas
öfverempiriska förklaringar, hvad återstår då? Min vän
biologen vet det ...
(Gustaf biologen:) Du kan icke mena någon annan än den,
som Häckel, Nägeli, Preyer och andra inlåtit sig på.
(Hugo:) Just den. Emedan det ej låter göra sig att
finna orsaksförhållanden mellan den fysiska fenomenräckan
och den psykiska, ha desse naturforskare känt sig logiskt
nödgade till den åsikt, att de psykiska fenomenerna icke
äro »epifenomener», icke äro overksamma
fosforescensverkningar af allena verksamma mekaniska
förlopp. För dem såsom naturforskare, som icke vilja
filosofera längre
än hvad empirien kräfver, låg då det antagande närmast
till hands, att det psykiska är lika primärt som det
materiella; att det är en från materien oskiljaktig
egenskap af allra högsta betydelse för världsförklaringen;
att hvarje atom har ett slags medvetande, om än af lägsta
slag, en irritabilitet, ett sträfvande. Därmed vore då,
åtminstone för den naturvetenskapliga åskådningen, klyftan
mellan de båda fenomenräckorna utfylld. De mekaniska
rörelserna hade då egenskapen att vara psykiska, och
man behöfde ej längre, i strid med lagen om den mekaniska
energiens varaktighet, antaga, att de förorsakade de
psykiska fenomenerna och delvis ginge upp i dem.
Huru otillräcklig denna hypotes vid filosofisk granskning
är, tillkommer mig icke att utreda. Men en af empirien
framnödgad hypotes gör, om den är klar, sin nytta, äfven om
den är ofullkomlig. Bevis härför gifver oss atomhypotesernas
historia. Den ena eller andra atomhypotesens otillräcklighet
har icke hindrat, att den fört till lysande upptäckter, som
i sin ordning främjat atomteoriens utbildning. För biologien,
särskildt för utvecklingsläran, är en hypotes i riktning af
den Häckel-Nägeli’ska handgripligen nödvändig. Ty medan det
för fysiken och fysiologien vore en triumf att kunna förklara
världen som ett enda mekaniskt, af alla kvalitativa, psykiska
och därför icke mätbara faktorer oberoende helt; medan det
för fysiologien vore en triumf att kunna förklara hvarje
organism som en automat och förvisa hvarje viljeakt, såsom
förnimmelse betraktad, till de overksamma epifenomenernas
skenvärld - så vore det för biologien en triumf att kunna
framställa hela världsutvecklingen som en lifsutveckling,
i hvilken irritabilitet, känsla, sträfvande,
vilja, föreställning vore de verkande faktorerna, samt
för psykologien en triumf att kunna framställa människan
som ett helt, i hvilket hvarje lifsyttring hade sin psykiska
grund och sin psykiska följd. Dessa vetenskapsgrupper,
fysiken och fysiologien å ena sidan, biologien och
psykologien å andra, äro i sitt inbördes förhållande
komplementära, och deras olika metoder kunna icke utan skada
för dem själfva sammanblandas. Det är filosofiens uppgift
att sammansmälta deras upptäckter till ett.
Medan detta stora resultat afvaktas - förmodligen varder
det först i idealernas värld till fullo förverkligadt
- har tillsvidare en hypotes, sådan som den Häckel-
Nägeli’ska, sin uppgift att fylla. Ett intyg härom är den
otillfredsställande Spencerska framställningen af
världsutvecklingen. Spencer börjar med rent mekaniska
förutsättningar, och sedan han gjort utvecklingen till en
lag (den är ett resultat af lagar) och gifvit den en
formulering, som han hypostaserar till en världsdanande och
världsomdanande makt, kommer han i sin stora syntes
till den afgörande, den kritiska punkten: huru lif uppstått
på en jord, som ditintills icke företett spår däraf, och
här, just i denna punkt, som framför alla andra tarfvar
förklaring, står hans teori svarslös, och den gapande
afgrund, öfver hvilken den skulle slå bryggan, visar sig
lika brant och djup som någonsin. Han börjar med en
aspekt: den mekaniska och måste, när den första lifsgnistan,
den första organismen uppträder, fortsätta med två,
hvilkas dualism han erkänner oförklarlig, enär äfven han
kommit till den slutsats, att det psykiska och det fysiska
icke kunna ställas i orsaksförhållande till hvarandra.
Darwinismen är mer psykologisk till karaktären än
Spencerismen. Om arterna, såsom Spencer påpekat, sträfva
att öfvergå från det homogena till det heterogena, så
sker detta hos Darwin icke på grund af den mystiska
makten i en lag, utan på den grund, att organismerna
njuta och lida, sträfva och vilja. Man gör blott alltför
ofta lagarna till mytologiska väsen, som framdana och
reglera världsordningen. Tänkare, som inbilla sig vara
rena empirister och icke ha ord nog starka för att
fördöma den hegelska metafysiken, i hvilken de abstrakta
begreppen synas dem spela ungefär samma världsutvecklande
roller, som Sofia och andra eoner i gnosticismen, äro,
utan att veta det, lika goda mytbildare som herrar
gnostiker, endast med den skillnad, att det är
naturvetenskapliga generalisationer och formler, som
intagit de troner, hvilka Nus, Arkon, Akamot, Demiurgen
och andra gnostiska bekantskaper förut innehade.
Njuta, lida, sträfva, vilja, se där åtminstone uttryck
för verkliga tillstånd och psykiska makter i stånd att
framkalla eller föranleda äfven fysiska förändringar. Om
organismerna njuta och lida, sträfva och vilja, så måste
grunden därtill ligga i de väsen, hvaraf organismerna äro
uppbyggda, nämligen cellerna, och grunden därtill åter
ligga i cellernas molekyler, hvilka i sin ordning hänvisa
till atomerna, hvaraf de måste antagas vara sammansatta.
Vore atomerna blott kvantitativa väsen, skulle cellerna
och cellsambällena, organismerna, vara det äfven, ty just
det naturvetenskapliga kausalitetsbegreppet kräfver, att
ingenting finnes i verkningen, som ej låter förklara sig ur
orsaken. Det är således ett logiskt tvingande resonnemang,
som frammanat den Häckel-Nägeli’ska teorien. Jag är
skeptiker i nästan allt; men skyggar aldrig tillbaka
för äfven de yttersta konsekvenser, till hvilka logiken
drifver -- här till den konsekvens, att redan i den
kosmiska dimma, hvarur vårt solsystem anses ha utgått,
voro atomerna (vi kunna tillsvidare icke undgå detta
hjälpbegrepp) potentielt lif, som inväntade sin tid att
genom organiska kombinationer varda aktuelt, voro atomerna
väsen, som sökte eller frånstötte hvarandra i enlighet med
verklig, ej endast metaforisk frändskap. Att deras
verksamhet under en viss period af jordens tillvaro medförde
uppkomsten af enkla organiska föreningar, är då i sig
icke obegripligt, ehuru omständigheterna, under hvilka det
skedde, icke äro utforskade.
Med hvad jag nu sagt, har jag icke gjort mig till anhängare
af den Häckel-Nägeli’ska hypotesen, endast påvisat, att den
är ett steg i den enda riktning, som står oss öppen.
Hypotesen gör hvarje atom till en dualitet af kropp och själ,
af materie och lif. Denna dualitet består icke som real inför
en skarpare undersökning. Kant har uppvisat, att det mekaniska
och det psykiska, materie och lif äro fenomener af samma »ting
i sig». Han stannar härvid, emedan han anser »tinget i sig»
otillgängligt för vår teoretiska kunskapsförmåga.
Men det »ting i sig», som ser både sig själf och världen i
öfrigt i två aspekter, en psykisk och en mekanisk, står en
hvar af oss mycket nära. Det är människan. Hon skådar sig
själf i dessa två former. Låt vara, att båda äro fenomenala.
Hon måste likväl fråga sig, om de äro med hvarandra
jämbördiga, eller om den ena ar primär och således närmast
företer hennes väsen och den andra kanske blott sekundär.
Svaret på denna fråga ligger icke långt borta.
Jag är en komplex af psykiska elementer: af känslor, begär,
viljeakter, minnesbilder, föreställningskedjor, tankeräckor.
Jag förnimmer omedelbart, att jag det är. Omedelbart vet
jag däremot ingenting om mekaniska förlopp i min hjärna.
Tillstånden inom mig, de psykiska förloppen, kan jag icke
omedelbart uppfatta som fysiska cerebralprocesser. På den
direkta, inre iakttagelsens väg får jag icke ens en aning
om att molekylerna i min hjärna röra sig, och att dessa
rörelser bilda parallelförlopp till mina psykiska. Först
genom slutledningar, vunna genom iakttagelser på andra
varelser, kan jag komma till detta resultat. Ja, hade jag
icke genom erfarenheter från mitt medvetandes optiska
rymd kommit underfund därmed, att en viss komplex af
föremål i denna rymd lydde min vilja, och hade jag ej
till denna kolnplex lokaliserat mina förnimmelser och
betraktat den som min kropp; då skulle jag ej heller
någonsin föreställt mig vara en enhet af själ och kropp,
utan uppfattat mig som ett rent psykiskt väsen,
befinnande mig i en värld, där jag vore ensam i mitt slag,
i en värld af idel kroppar och rörelser.
Du åter, när du betraktar mig, förnimmer omedelbart
alldeles icke, att jag är hvad jag omedelbart vet mig
vara: en komplex af psykiska elementer: af känslor, begär,
viljeakter, tankar o. s. v. Af deras tillvaro hos mig
förnimmer du med dina sinnen ingenting. Men från den
gestalt, hvari du ser mig i din hjärnas optiska rymd,
och den artlikhet, som den gestalten visar sig ha med
din egen i samma optiska rymd sedda kropp, och vidare
från mina rörelser, mitt minspel, Inina ord gör du en
analogislutledning, att äfven jag har, likasom du, tankar,
viljeakter, känslor. Men alla de förnimmelser, som du
omedelbart har af min tillvaro, äro idel kvantitativa
bestämningar. Min kropp och dess rörelser och minspel
äro mätbara intryck på dina ögons näthinnor; mina ord
mätbara intryck i ditt hörselorgan; mitt handslag ett
mätbart intryck på dina hudnerver, ingenting annat.
Således: ett väsen, som förnimmer sig själf som psykiskt
och omedelbarligen endast som sådant, förnimmes af ett
annat väsen såsom fysiskt och omedelbarligen endast som
sådant. Det psykiska, »sedt utifrån», företer sig således
som fysiskt, mekaniskt, materielt. Det fysiska är således
ett fenomen af det psykiska, och om, såsom Kant framhållit,
det psykiska äfven är ett fenomen, så är det fysiska ett
härledt fenomen, ett sådant af andra graden, medan det
psykiska är ett omedelbart och af första. Det fysiska
förutsätter alltid en betraktare, som står »utanför»
företeelsen och iakttager den.
Tillåt mig upprepa detta med andra ord. Individen A
förnimmer sig själf som ett quale, men förnimmer
individen B som ett quantam, medan B förnimmer sig
själf som ett quale, men A som ett quantum. På grund
af analogislutledningar förlägger A in i B, och B in i A,
mänsklig psykik. A ger en psykisk tolkning åt B:s
kroppsrörelser, minspel och ord; B likaledes åt A:s.
Det kvantitativa spelar således rollen af en
hieroglyfskrift, som tolkas kvalitativt. Hela vår
sammanlefnad beror af den hieroglyftolkningen.
Vetenskapen har att syssla med samma hieroglyfik.
Kemien, fysiken, fysiologien hafva, enhvar på sitt sätt,
att uppställa hieroglyferna i deras mekanisk-kausala
sammanhang. Biologien och psykologien ha att ur de
sålunda ordnade hieroglyfraderna utleta det psykiska
innehållet. Afven historien är, sedd på sin utsida, ett
mekaniskt förlopp, ett oerhördt inveckladt sådant. Men
såsom en naturforskare (riktigt från sin metods ståndpunkt)
anmärkt, funnes en ande, som fullständigt genomblickat
det och satt sig i besittning af den högsta formeln för
dess rörelser, kunde han räkna tillbaka och finna, när
slaget vid Maraton stod, samt räkna framåt och finna, när
det grekiska korset åter skall planteras på Sofiamoskéen.
Sedd inifrån åter är historien ett oerhördt inveckladt
psykiskt förlopp, hvari folkens och deras framstående
individers instinkter, känslor, lidelser, drömmar, tankar
och viljeakter samverkat och samverka, bildande serier af
orsaker och verkningar, och intet tvifvel kan råda därom,
att vi måste betrakta det psykiska äfven här som det
primära fenomenet, det fysiska som det sekundära. Den
totala vetenskapliga verksamhetens yttersta mål kan i
själfva verket betecknas så, att den utgår på att
reducera det kvantitativa till kvalitativt, medan
naturvetenskapen förbereder detta måls vinnande genom en
motsatt reduktion. Fullt begripligt förekommer oss intet
mekaniskt, äfven sedan vi fått formlerna för dess rörelser.
Och det kvantitativa är för oss ett kaos, innan det ordnas
af tankelagarna. Sinnesförnimmelserna, af hvilka vi uppbygga
vår kvantitativa värld, ha tanken till byggmästare, och
hvarje psykolog vet, att materialet ej blott sammanfogas,
utan också i viss mån omarbetas af byggmästaren.
Man kan nu spörja: är det möjligt att inse, hvarför
den mänskliga varseblifningen blifvit tudelad så: i en
kvalitativ och en kvantitativ? Enär hvarje fråga om
hvarför synes hos den spörjande förutsätta tanken på
en plan, ett medvetet ändamål med hvad som är och sker,
och innebär ett problem, som jag nu icke berör, så må
nu endast påpekas, att om varseblifningen icke vore
tudelad, skulle individen icke kunna uppfatta sig som
sådan. Om A förnumme B icke som en komplex af kvantiteter,
utan af känslor, begär, tankar, så skulle han icke mäkta
skilja dessa från sina egna känslor, begär o. s. v.
A och B flöte då ihop till ett. Allt flöte tillsammans i
ett nirvana.
Då jag påpekade den Häckel-Nägeli’ska hypotesen, framhöll
jag den logiska nödvändigheten att på hela vårt universum
tillämpa den slutsats, att lifvet varit ursprungligen
till. Härtill kommer nu, att det kvalitativa och psykiska
är det primära och - från den empiriska synpunkt, hvarur
vi här behandla problemerna - äfven det väsentliga i tingen;
att det kvantitativa och mekaniska är sekundärt och fenomen
af det förra. Vårt universum är ett helt af kvalitativa
elementer. När af sådana elementer organismer uppstodo, och
när bland dem för första gången fanns en, som med någon
klarhet urskilde sig från ett annat; i det ögonblicket
uppstod den mekaniska fenomenvärlden, nämligen som
resultatet af ett för det urskiljande väsendet nödvändigt
sätt att se detta andra. Den första reflexrörelse, som
timade i protoplasman, var det mekaniska tecknet för en
psykisk akt, som i sina följder ledde till en sådan
urskiljning. Den första spontana rörelsen af en
organiserad varelses lemmar var det mekaniska tecknet för
en psykisk akt, hvari en enhet af känsla, föreställning,
vilja var verksam. När för första gången ett organ eller
ett organkomplex förändrade gestalt
för att anpassa sig efter de omgifvande förhållandena, så
var denna förändring det mekaniska tecknet, den kvantitativa
hieroglyfen för en psykisk process, genom hvilken
själfuppehållelsedrift, smärta, otillfredsställdt begär
ledde till en förändring i den psykiska organism, hvaraf
den kroppsliga organismen är en företeelse. Kampen om
tillvaron är ett psykiskt förlopp, och därför är det de
intelligentare varelseklasserna som i den vinna segern.
Viljeansträngningen är en psykisk akt, som har sin
mekaniska hieroglyf i muskelarbetet. Känslan af det
motstånd, som viljeansträngningen röner, är en psykisk
akt, som i väsentligaste mån föranleder den
abstraktionsprocess, på grund af hvilken vi bilda oss
föreställningen materie såsom substrat för de rörelser,
den kvantitativa världen företer. Matematiken är en
tillämpad logik, i hvilken våra tankelagar syssla med
abstraktioner sådana som »en punkt, hvilken icke har
delar», »en linie, som är en längd utan bredd»; men
genom denna vetenskap uträkna vi världskropparnas
rörelser och förutsäga deras ställning till hvarandra
i kommande tider. Med denna tillämpade logik, som är
en psykisk akt -- när ordet psykisk tages i den
vidsträckta mening, hvarom vi öfverenskommit --
uträkna vi eterns vågrörelser, och vi finna räkningens
riktighet bekräftad af den fysiska världens företeelser.
Det råder således mellan tankelagarna och dessa en
kongruens, hvilken skulle vara obegriplig, om icke
företeelserna själfva vore psykiska processer, skådade
utifrån och därför uppfattade som mekaniska. Detta är
i själfva verket den tysta förutsättning, hvarpå all
vetenskap hvilar.
(Otto:) Allt hvad du här sagt låter ju på det bästa
förena sig med min öfvertygelse om atomernas verklighet.
Med atom har jag ju för min del aldrig menat ett rent
materielt grand, saknande andra egenskaper än den att
antaga ett minimt ställe i rummet. För mig är atomen
ett kraftcentrum, som kan eller måste, på de grunder,
som blifvit anförda, uppfattas som ett potentielt
lifscentrum. Den världsåskådning, som jag i all ödmjukhet
uppbyggt åt mig till mitt eget bruk, är för mig själf en
blygsam bekräftelse på Rokitanskys ord, att en andlig och ideel
uppfattning af universum kan hvila, ja hvilar säkrast på
atomistikens grund. Åro atomerna, såsom du antagit...
(Hugo:) Ursäkta! Jag antager ingenting. Jag bedrifver
endast tillämpad logik.
(Otto:) Aro atomerna, såsom du gifvit skäl för, psykiska
elementer, då sammanfalla med hvarandra atomistik och
monadologi. Atomen och monaden - jag behöfver icke mena
den Leibniz’ska monaden - äro då olika sidor af samma
s. k. hjälpbegrepp eller, väl rättare af det slags
verklighet, för hvilket detta hjälpbegrepp är ett tecken
- den ena sidan vänd mot kemien, fysiken och fysiologien,
den andra mot psykologien och biologien.
(Hugo:) Ja, tänk, om du kunde öfvertyga alla psykologer
om det! Du vill förmodligen, att din atommonad skall spela
en roll i själslifvets förklaring. Men det gifves i våra
dagar en rent fenomenistisk, en nyheraklitisk psykologi,
för hvilken världen är en ström af evigt flytande väsenlösa
metamorfoser. Hon personifierar räckan af den hjärnmolekylära
verksamhetens resultanter och gör den till själfva det
förnimmande och tänkande subjektet, som kommer med dem,
försvinner med dem och under hela tiden mellan kommandet och
försvinnandet har att förflytta sitt abstrakta jag mellan de,
likt strålarne i en
springbrunn, hvarandra följande resultanterna, för att
sålunda bevara medvetandets personliga enhet. Det är,
kan man säga, en personifikation, som har att motionera
skarpt för att få lefva.
(Otto:) Du är uppenbarligen icke anhängare af denna rent
fenomenistiska psykologi.
(Hugo:) Jag är icke anhängare af någon. Men personliggjorda
resultanter behaga mig lika litet som de till världskrafter
upphöjda »lagarna» eller medeltidsrealismens entiteter.
Jag misstänker, att en rent fenomenistisk psykologi skall
visa sig lika ofruktbar som tillsvidare en kemi eller en
fysik utan atomer. De öfverraskande rön, som Hertz gjort på
grundvalen af den Faraday-Maxwell’ska teorien, skola måhända
omgestalta atomistiken, men ej göra den öfverflödig.
Sammanhanget mellan fysik och fysiologi å ena sidan,
psykologi och biologi å den andra kräfver, att de skola
arbeta med analoga hjälpbegrepp. Jag erkänner, att atomen-
monaden är ett sådant.
(Otto:) Jag skulle känna mig tillfredsställd med
samstämmigheten i våra åsikter, om jag icke äfven nu
såsom alltid, kände, att din skepticism kastar skugga
framför oss på vägen. Du förekommer mig som en seglare,
som utstakar sin väg i enlighet med kompass och tagen
middagshöjd, men likväl ständigt tviflar på kosans
riktighet. Hvar har du ditt sanningskriterium?
(Hugo:) Jag vill besvara din fråga med en paradox.
Antingen finns intet sanningskriterium, eller är sannings-
kriteriet Gud.
(Georg far upp:) Hvad i all världen säger du, människa?
Gud ditt sanningskriterium? Har du blifvit galen eller
har du, som jag misstänkt, hela tiden drifvit
gyckel med oss? Gud, för hvars existens teologien fåfängt
uppställt bevis, skulle vara en borgen för att vi med våra
båda vetenskapliga verktyg, experimentet och kalkylen ...
(Hugo:) Säg våra tre vetenskapliga verktyg: syllogismen,
experimentet och kalkylen ...
(Georg:) Nå ja då - för att vi med dem nå till sanningen! Ett
föremål för tron skulle vara vetenskapens sanningskriterium!
(Hugo:) Det är du själf, som står på trons botten
- omedvetet visserligen, men likväl så bredbent som
Donatellos S:t Georg. Jag står där icke. Du tror, att en
byggnad sådan som den, på hvilken vetenskapen arbetar,
med andra ord en byggnad uppförd af generalisatitoner
och abstraktioner, kan motsvara ett universum uppbyggdt
af ting. Du tror, att tanken med tillhjälp af experiment
och kalkyl kan gripa varat. Du tror följaktligen på
mycket och däribland på en af dig oberoende real värld.
Men att en real värld existerar utanför subjektet är
lika omöjligt att bevisa, som det är lätt att tro.
Hela världen kan vara »der Einzige und sein Eigentum».
(Georg:) Du är således ren subjektivist, ren illusionist, när
allt kommer omkring. I dag tror jag dig om hvad som helst.
(Hugo:) Misstag, jag tror hvarken, att världen är en dröm
eller att världen är real. Till den senare möjligheten har
jag anslutit mig, men ej på grund af tro, utan därför, att
den är den enda praktiska.
(Georg:) Jag är således demaskerad som en troende.
Men nu till ditt underbara sanningskriterium! Du måste
bli delaktig af det på uppenbarelsens väg, kanske i ett
tillstånd af nvplatonsk extas. En sådan har jag aldrig
trott dig med ditt goda bull om; men kan man väl på
annan väg komma till det kriteriet?
(Hugo:) Jo visst. Det är icke på extasens väg, Georg
det är på tvångets jag kommit till det. Här skall du
få höra historien.
Vår logiska apparat är ett märkvärdigt ting. Som
predisposition måtte han finnas redan i det befruktade
ägget, i hvars molekylföreningar så mycket annat synes
vara samladt och predisponeradt. Han börjar arbeta i
det ögonblick han kommit i beröring med urskiljbara
förnimmelser och fungerar då i enlighet med normer, som
fått namnet tankelagar. Det stoff, hvarpå han har att
tillämpa dem, är rikt och af olika art. Jag har redan
talat om två fenomenräckor i vårt medvetande: den som
består af sinnesförnimmelserna och direkt bestämmes,
såsom det synes oss, af en yttre verklighet, samt den
som består af minnesbilder och abstrakta föreställningar,
hvilka sammanknyta sig i enlighet med de s. k.
associationslagarna. Dessa uppträda inom oss som blindt
verkande naturprocesser, och de förena stoffet, hvari de
verka, icke alltid så, att ej felaktiga omdömen därigenom
förorsakas. Därpå hafva vi exempel ej blott i vårt
dagliga lif, utan äfven i de vetenskapliga hypoteserna.
Att söka sanningskriteriet i de associativa processerna
är fördenskull ogörligt. Deras produkter behöfva tvärtom
undersökas till sin halt och sofras.
Men upp öfver dessa i vår hjärnas mikrokosmos verkande
naturförlopp sväfva nu de logiska lagarnas enhet, den
logiska tanken, såsom i den bibliska
skapelsehistorien den ljusbringande anden öfver urhafvets
djup. Hvad de psykologiska naturförloppen aldrig kunde göra,
det gör han. Han skiljer mellan sanning och villfarelse
och rättar de fel de psykologiska naturprocesserna begått.
De fysiska naturprocesserna äro icke heller felfria. För
hvar gång en kalf med två hufvuden födes, föreligger bevis
härpå. Han har otvifvelaktigt tillkommit med samma kausala
nödvändighet som hans normalt bildade fränder, och ur den
synpunkten kan ingenting invändas mot hans tillkomst. Han
är en verklighet, han så väl som de inställd, han som de, i
det ofantliga kausalitetsnät, som drager sig genom universum.
Om vi likväl anse honom för ett missfoster, så beror det
därpå, att vi på honom tillämpa ändamålsbegreppet. Vi finna,
att han icke motsvarar det ändamål, för hvilket han syntes
oss vara bestämd. Eller för att använda ett uttryck, som
icke smakar af populär teleologi: vi anteciperade en annan
verkan af processen, hvarigenom han vardt till, och alla här
närvarande herrar fvsiologer och zoologer skola utan tvifvel
anse det som en normal verksamhet i vårt tänkande, att vi
gjorde denna antecipation, eftersom zoologiens hela system
i själfva verket är byggdt på att artformerna hafva en viss
betydande grad af varaktighet från generation till generation,
och eftersom biologien kräfver, att organerna i hvarje
artform ha eller, om de numera äro blott rudimentära, ha haft
en nödvändig funktion att fylla, samt att de utbildats under
inverkan af de omgifvande naturomständigheterna. Dessa äro
ännu icke sådana, att kalfvar med två hufvuden kunna
betraktas som lagenliga företeelser. Men är vår tillämpning
af ändamålskategorien således här berättigad och normal, så
är det uppenbart,
att det abnorma här faller naturprocesserna till last.
Vi finna således, att de fysiska naturprocesserna utom
oss, likasom de psykiska associativa naturprocesserna
inom oss, understundom komma till resultat, som vårt
tänkande nödgas underkänna.
Detta må synas oförsynt af vårt tänkande, men det är så,
och vi kunna icke hjälpa det. Den logiske tanken, som
arbetar i vår hjärna, har oerhörda anspråk, hvilkas rätt
det är oss absolut omöjligt att förneka. Dessa anspråk
äro evidens, nödvändighet, allmängiltighet. Den logiske
tanken vederlägger hvarje försök man velat göra att gifva
honom ett ursprung ur sinnesförnimmelserna, ehuru hans
cerebrala verksamhet skulle vara ingen, om ej
sinnesförnimmelserna funnes. Hans domslut öfver de psykiska
naturprocessernas resultater framställa sig som ofelbara,
och den domsaga, hvarinom hans domareverksamhet har
giltighet, är stor som universum. Det vet hvarje astronom.
Hvarpå hvila dessa anspråk?
Låt oss icke förgäta, hvilken den stora frågan är.
Vi skilja mellan vårt tänkande och den värld, hvarpå
vårt tänkande är riktadt, och vi fråga oss, huru det är
möjligt, att tänkandet kan komma till det reala varandet
och detta få en motsvarighet i hvad vi med vårt
resonnerande och experimenterande och kalkylerande
upphygga. Vi fråga efter något, som kontrollerar, att vårt
byggande öfverensstämmer med den reala världsbyggnadens
beskaffenhet. Känslan af evidens kan icke vara kontrollen
själf, men likväl hänvisa på, att en sådan existerar och
omedelbarligen berör oss och likasom ger sitt ja till hvad
vi gjort.
Det är förgäfves att antaga en sådan öfverensstämmelse,
om världen utanför oss är till själfva sitt väsen och ej
endast till sin fenomenella uppenbarelse, en materiel
mekanism, medan tänkandet däremot till sitt väsen är en
andlig eller psykisk verksamhet. Den afgrund, som ett
sådant antagande öppnar mellan den mänskliga forskningen
och det reala universum, vore oöfverstiglig. Men är det
reala universum en helhet af psykiska elementer, hvilken,
utifrån sedd, antager en mekanisk aspekt, då äro de reala
förloppen och de psykiska i grunden af samma art och kunna
verkligen bringas till öfverensstämmelse med hvarandra i
kunskapssökandet.
Låt oss väl betänka, mina herrar, att på hvilket af
naturforskningens områden vi än äro verksamma, uppställa
vi reflekteradt eller oreflekteradt den fordran, att hvad
som är föremål för våra forskningar skall stå i ett
genomgående begripligt, d. v. s. begreppsmässigt sammanhang.
Hvad innebär detta postulat? Det innebär, att logiskt
tänkande är den allmängiltiga formen ej blott för ett inre
skeende i vår hjärna, utan äfven för ett skeende i den yttre
världen. I fordren, att alla fenomener skola foga sig efter
principium rationis sufficientis. Det är således ett
oförnekligt faktum, att I förutsätten ett logiskt förlopp,
analogt med vårt cerebrala, såsom verksamt i universum. Gören
I det med orätt? Ären I offer för ett slags förmänskligande af
universum, ett slags antropomorfism, då I gören det? Kanske,
men I kunnen icke undgå det. Vi låta oss fördenskull icke
afskräckas af denna antropomorfism, i fall den är en sådan. Om
all antropomorfism vore oberåttigad och ledde till villfarelse,
skulle det sannerligen stå illa till med halten af
våra sträfvanden. Våra tankeprocesser äga rum i mänskliga
hjärnor. Fenomenerna - om fysiken har rätt bestämmas till
sina kvaliteter genom våra mänskliga sinnesapparater och
varda antropomorfa i dem. Människan kan icke komma utöfver
sig själf, kan icke hoppa öfver sin egen skugga, in i den
reala världen. Skuggan följer henne dit. Vi böra icke
förtvifla däröfver. Den mänskliga hjärnan och det cerebrala
tänkandet äro ju, äfven de, resultat af förlopp i den reala
världen, och vi tvingas därför antaga, att de stå i
kausalitetsförhållande till dessa. Den antropomorfism,
hvarom här kan vara fråga, har sin källa i vårt tänkandes
egen beskaffenhet. Vi ha således att foga oss i den och
därvid endast tillse, att den icke fördunklar den objektiva
uppfattningen af det faktiska eller lockar oss till onödiga
begreppshypostaser.
Det finnes således, mänskligt att se, en i universum
verksam logik, ett världsförnuft, och den mänskliga logiken
är, så att säga, ett cerebralt eko däraf. Endast däraf
varder vårt logiska tänkandes anspråk på nödvändighet och
allmängiltighet begripligt och rättfärdigadt. Kunde vi
uppbygga en världsåskådning med idel syntetiska omdömen a
priori, så hade denna sin evidens i sig själf, men sin
reala giltighet endast i den mänskliga logikens analogi med
världslogiken. Frågan, om vi förmå det eller icke, lämnar
jag här därhän. Af hennes besvarande beror värdet af vissa
metafysiska systemer, som spelat en roll i filosofiens
historia, men ingenting annat. Den metafysik för hvilken
naturforskarens sinne står öppet och hvars behöflighet han
måste erkänna, är den, som utfyller de luckor i de exakta
vetenskaperna och psykologien, hvilka ej kunna utfyllas af
dem själfva, och
sammanbinder deras resultater till en enhet. Äfven en sådan
metafysik måste därvid öfverskrida de fakta, som omedelbart
äro oss gifna af erfarenheten; men vi naturforskare ha ingen
rättighet att motsätta oss detta öfverskridande, ty vi
själfva öfverskrida dem. Vi göra det i atomteorien, vi göra
det i hypoteser, sådana som den Darwinska, och nöja oss med
att dessa hypoteser icke öfverskrida möjlig och tänkbar
erfarenhet. Om metafysiken håller sig på detta område, skola
vi följa henne och vara tacksamma för hvad hon gör. Hon har
där en tvefaldig borgen för att vara på riktig väg: evidensen
i hennes motsägelselösa jämförelser och förknippningar af
föreställningarna, samt de bekräftelser, som erfarenheten,
den naturvetenskapliga och psykologiska forskningen, gifver
på sådana hennes utslag, som icke äro evidenta i sig själfva.
Hvad betyda från den ståndpunkt vi här intaga dessa
bekräftelser? Då vi säga, att de äro gifna af erfarenheten
innebär det, att de äro gifna oss af samma världslogik,
hvaraf vår egen logik är en i vår cerebrala inrättning
bruten stråle, men som är verksam ej blott medelbart i vår
hjärnas mikrokosmos, utan äfven i den s. k. yttre världen.
Vi möta således världslogiken från tvenne håll: inom oss
själfva i det analogon till henne, som vi äga i vårt
tänkande, och utom oss i den reala världens förlopp, såvidt
som dessa äro analoga med våra tankeförknippningar -- och,
låt mig tillägga, med vårt ändamålsbegrepp, ehuru jag icke
nu vill inlåta mig på ett rättfärdigande af detta tillägg,
ty därtill ha vi icke tid. Endast så mycket vill jag här
säga därom, att om det mekaniska, såsom jag velat visa, är
en aspekt af det
psykiska, så är den mekaniska kausaliteten en aspekt af
den teleologiska.
Nu, Georg, torde du ha klart för dig livad jag menade, då
jag nyss sade: antingen finnes intet sanningskriterium,
eller är sanningskriteriet Gud. Världslogiken torde vara
vördnadsbjudande nog att få bära detta stora, ofta så
förfärligt missbrukade namn. Jag har med afsikt användt
det äfven ur den synpunkt, att jag måste skilja mellan
världslogiken och naturprocesserna. Äro världens
byggnadsämnen psykiska elementer och elementkombinationer
med potentiel eller aktuel irritabilitet, med potentiel
eller aktuel egoitet, med sträfvanden hvar för sig i
enlighet med den af Gauss uppställda »principen för minsta
tvånget»; så är det uppenbart, att kausalitetskedjorna i
universum skola bestämmas äfven däraf. Det är
sammandrabbandet af motsatta elementära sträfvanden, som
framföder kalfvar med två hufvuden, och världslogiken
tager därvid ut sin rätt sålunda, att slika produkter bära
i sig själfva undergångens frö och äro sterila momenter i
utvecklingsprocessen. Det bör icke vara oss svårt att ingå
på denna dualitet i universum: världslogiken och
naturprocesserna, eftersom samma dualitet yppar sig i våra
egna hjärnors psykiska mikrokosmos. Där föregå äfven
naturprocesser, analoga med de kemisk-fysikaliska, nämligen
de associativa, som icke sällan alstra, om ej tvåhöfdade
kalfvar, så likväl hvad man i skolan kallade »bockar». Men
jämte och öfver dessa processer står den logiske tanken,
som rättar deras misstag, utan att förhindra dem, och
bearbetar produkterna af dessa förlopp i enlighet med sina
egna syften. Äfven i detta afseende är hjärnans logik ett
analogon till logiken i kosmos.
De bearbeta båda ett materiel, hvars elementer icke foga
sig i logiska förknippningar genom sig själfva.
De utsikter naturvetenskapen öppnat öfver de geologiska
åldrarna ge oss kanske en möjlighet att karakterisera
världslogiken i dess bearbetande af sitt material. Vi
möta där ett genom årmillionerna fortgående daningsarbete,
genom hvilket serier af organiska former bildats som i sin
helhet förete en stegring af den art, att ett samspel af
lifvets krafter gör sig i dessa former mer och mer gällande.
Nervsystem utbildas, som förläna förnimmelsen, känslan,
föreställningen vidgad och stegrad verksamhet, och slutligen
framträder på detta världsklot en varelseart, som skiljer
mellan skönt och oskönt och söker, så långt hon förmår,
gestalta sin omgifning harmonisk; som skiljer mellan godt
och ondt och ej kan underlåta att göra det, huru hon än
drager gränslinien mellan dessa motsatser, och som
fördenskull har svårt att undvara föreställningen om en
moralisk världsordning, huru hon än må stå villrådig om
den föreställningens riktighet; en varelseart, hvarinom
hvarje individ, hvilken lägre eller högre, dunklare eller
klarare föreställning han har om hvad som är eller bör
anses som plikt, icke dess mindre, då han följer pliktens
bud, tänker: »så borde vi alla göra», och därmed förnimmer,
att plikten är allmängiltig; en varelseart, som söker lösa
världstillvarons gåta, forskar i naturen och utreder hennes
orsakskedjor, forskar i sig själf och utreder sina
föreställningars uppkomst och förknippningar, sitt
tänkandes lagar, sin kunskapsförmågas gränser; en
varelseart slutligen, hos hvilken det redan bland lägre
organismer framträdande samarbetet för tillvaron
organiserar sig i allt större utsträckning och i en
med allt starkare medvetenhet förnummen motsats till
den allmänna striden om tillvaron, som genom samarbete
skall begränsas.
På vårt område, mina herrar, får det dunkla begreppet
»slumpen» spela ingen roll. Kausaliteten är vår lösen
och vårt rättesnöre. Således kausalitet äfven här i
detta resultat af hitintills timadt utvecklingsförlopp.
Kausaliteten, sådan vi naturforskare förstå den, innebär
ett ekvationsförhållande mellan orsak och verkan, grund
och följd. Tillämpen detta här och dragen konsekvenserna!
Det är naturprocesserna, som föra till kampen om tillvaron.
Deras kausalitetskedjor bräckas icke, men de nödgas in i en
logisk riktning, som vår logik icke kan kalla deras egen.
Det är naturproccsserna, midt in i hvilka vi själfva äro
ställda, som egga vår egoitet och skulle göra alla våra
sträfvanden så bundna vid den, att själfva föreställningen
om tillräknelighet och ansvar vore oss omöjlig, om icke
kausaliteten, utan att bräckas, vore riktad så, att den
skapade hos oss illusionen, att vi äro frie. Då jag kallar
detta illusion, är det ur deterministisk synpunkt, som
själfva vår metod gör till vår, huru det än i verkligheten
förhåller sig därmed. Det kan förhålla sig därmed som med
actio in distans, som är en orimlighet, men tillsvidare är
ett ur bekvämlighetens synpunkt rekommendabelt hjälpbegrepp
i gravitationsteorien, hvilket vi icke släppa, förr än vi
fått ett bättre hjälpbegrepp i stället. Och hvad är följden
af denna illusion? Ägde vi den icke, skulle vi förnimma oss
som automater. Men nu kommer illusionen, som själf är en
kausal produkt, själf en länk i determineringskedjan och
determinerar oss på annat sätt än hvad automatförnimmelsen
skulle göra.
Den påtvingar oss föreställningarna om tillräknelighet och
ansvar och ger oss därmed en helt annan hållning, där vi
stå påverkade af olika motiver. Den kastar i ena vågskålen
en vikt, som annars icke skulle finnas, den förvandlar sig
därmed själf från illusion till verklighet och har därmed
möjliggjort den enda frihet, hvaraf vi äro i behof: den
att fullgöra hvad vi förnimma som plikt, åtven då lustar
och feghet ställa sig i vägen därför. Ur denna synpunkt
äro determinismen och friheten förenliga med hvarandra.
Jag framhåller detta som ett exempel, huru blinda
kausalitetsräckor kunna logiskt riktas, utan att brytas.
Är människans logiska tänkande ett cerebralt eko af
världslogiken, som verkat genom de geologiska åldrarna
utan detta antagande ägde vi intet criterium veri - då,
mina herrar, kräfver konsekvensen, att vi inom vårt af
nerverna ståmda känslolif äga ett i våra sinnesorganer
brutet eko af den kosmiska estetik, som under samma
åldrar utdanat tingen till det mått af formfullkomlighet
de tillsvidare varit i stånd att emottaga. Samma
världsförnuft, som ur föregående djurformer har frambragt
den mänskliga kroppsbyggnadens proportioner och
rörelserytmer, tonar in i människosjälen som konstskapande
lust och skönhetskänsla.
Världslogiken fortsätter sitt eget verk här på vår
planet genom människan, som är hennes verk, ej minst
medels vetenskapens framåtskridande. Det finnes andra
vetenskaper än naturvetenskapen med ett annat criterium
veri än vårt. Det finnes de, för hvilken mänsklig lycka
och andlig hälsa, social kraftutveckling och religiös-
moralisk fullkomning ha samma betydelse som den
naturvetenskapliga
sanningen har för oss, och som ha sitt riktighetskriterium
i den verkan, som religiositet och gudlöshet, sedlighet och
osedlighet, kunskap och okunnighet, samfundsfrihet och
despotism utöfva på vårt släkte. Men alla vetenskaper
sträfva till ett helt och detta hela vill ha en enhet. I
känslan af att denna enhet realiter är och teoretiskt skall
vinnas bygga kulturfolken aulor åt vetenskapen och tempel
åt religionen, och de skola fortfarande göra det ...
Än några ord. Jag har i detta samtal blottat mig som
metafysiker - visserligen som en metafysiker med fötterna
på jorden. Men jag har också gif vit mina skäl för att vi
alla, en hvar på sitt sätt, drifva metafysik, ehuru vi
stundom göra det så omedvetet som borgaren i den Molièreska
komedien talade prosa. Hvad den aprioristiska metafysiken
vidkommer, så är jag icke anhängare af något bland hennes
systemer; jag är för skeptisk för att kunna med öfvertygelse
omfatta någon af de s. k. begreppsdikter, som hon har skänkt
åt världen. Men ingen som vet hvad hon uträttat, ingen som
vet huru hon disciplinerat och förfinat kulturfolkens
cerebrala id, huru hon siktat begreppen och riktat
begreppsförrådet, huru hon eggat tänkandet på alla områden,
till och med på det naturvetenskapliga, och ad interim
tillfredsställt dess enhetsbehof, skall kunna förmå sig att
deltaga i den dumma stenkastningen på henne. Jag undrar just,
huru vår kultur utan henne skulle sett ut. Låt mig tillägga,
att grundförutsättningen för hennes tillvaro är lika litet
vederlagd nu som i Platos och Aristoteles’ dagar. Hennes mod
att tänka konsekvent har öppnat synvidder, som annars skulle
vara lika stängda för oss, som de äro för hottentotter och
buskmän. Hennes djärfvaste steg var
kanske det, då hon rubbade föreställningen om tidens
och rummets realitet. Detta måste vara »grekerna en
förargelse och judarne en galenskap»; men drefs h~n
till steget af logisk nödvändighet, hvilket jag nu hvarken
bejakar eller förnekar, så var det hennes skyldighet att
taga det. Vi ha ju för öfrigt på vårt eget område fått en
metamatematik, för hvilken det finnes, åtminstone till
möjligheten, rumdimensioner och rumböjningsmått till
öfverflöd, jämte vårt tredimensionala hvardagsrum ...
Mina herrar! ropade den store matematikern och reste sig.
Det ser ut, som om Hugo ville skämta med ...
Samtalet afbröts af tillkännagifvandet, att sällskapet
var serveradt.
Hugo hade talat mer i dessa ämnen än han annars plägade
göra. Han var nu en af de gladaste vid bordet och
samspråkade lifligt med matematikern.
* * *
Man hade anmodat mig att skrifva ett förord eller
tillägg till Laings bok. Hvad skulle jag skrifva? En
kritik af den? Den skulle blifva allt för vidlyftig. Jag
ville ej heller inskränka mig till instämmande i det
beröm hon fått för den klara expositionen af »Vår tids
vetande». I afseende på »vår tids tänkande» företer hon
luckor, som jag velat fylla, om förmågan och tiden och
utrymmet, som jag kunde påräkna inom öfversättningens
permar, räckt därtill. Så var ej förhållandet. I stället
att måla hela den yta, som Laings framställning om
tänkandet i vår tid har lämnat bar, måste jag
inskränka mig till några figurer, hastigt utförda på ett
litet pendentiv i det stora tanketemplet. Konturerna hämtade
jag ur ett samtal, som hållits eller kunnat hallas inom min
vänkrets af naturforskare och som i någon mån torde visa,
hvilka de tankestämningar äro, som röra sig eller åtminstone
ha plats att röra sig bland dem.
Den mekaniska världsteorien.
(Inledande afhandling till »Hvad är sanning? Im Kampf
um die Weltanschauung. Bekenntnisse eines Theologen.»
Öfvers. af Anna Forsell, 1894.)
Först en tacksägelse till den unge universitetsman, som
ombesörjt detta arbetes öfverflyttande till svenska språket,
och genom hvilket jag vardt bekant med en god bok -- med
kanske den bästa i sitt slag.
Må hon gå till hem i tusental och sprida klarhet och tröst!
* * *
Men ett stycke framom den väg, där denna boks författare
inväntar oss och erbjuder sig till ledsagaro, reser sig ett
hinder, framför hvilket skaror stannat. Jag vänder mig till
en i mängden och räcker honom boken. Han bläddrar i den,
finner en kapitelöfverskrift: »Gud och naturen» och säger:
»En sådan bok är icke för mig. Jag är ett barn af min tid.
Min världsåskådning är den på naturvetenskapen grundade
mekaniska. I den finns ingen plats för Gud. Jag kan känna
detta som en saknad.
Den vetenskapliga bildningen är i somligt fattigare än
den fromma okunnigheten. Men jag är en sanningskär man.
För mig är det en plikt att gifva skälen och bevisen
deras rätt. För mig är det en samvetssak att hylla
sanningen, äfven om hon gör mig smärta, och tillbakavisa
skenet, äfven om det ger mig frid » --
* * *
Låt oss då undersöka den mekaniska världsteorien. Kan
undersökningen ha till följd, att hindret befinnes
öfverstigligt och ledsagarens framräckta hand villigt
emottages af någon bland dem, som stannat framför det,
skall jag skatta mig lycklig. Bokens författare är väl
förfaren med tvifvel och själsstrider. Han är sanningskär,
äfven han. Betänkligheter, ingifna just af sanningskärlek,
ha många mött honom på vägen mot det mål, hvartill det
innersta i hans väsen trånat; men han hör icke till dem,
som utan pröfning smyga tviflen förbi. Han har stannat
framför dem och granskat dem för att kunna fortsätta
vandringen med godt samvete, med fullgjord plikt mot
sanningskrafvet.
* * *
För ett par år sedan skref jag några verser, som jag
här vågar förutskicka undersökningen, emedan de, om jag
ej misstager mig, äro ägnade att inleda bekantskapen med
den mekaniska världsteorien genom att för fantasien
åskådliggöra hennes karakter. En inledande bekantskap af
detta slag torde vara till gagn, i hvarje fall icke till
skada, enär denna afhandling skrifves för den
stora bildade allmänheten, men icke för de filosofiske
fackmännen. Med någon frihet i användningen af Immanuel
Kants ord torde man här få tillämpa satsen: där åskådningen
saknas, är begreppet blindt.
På Bacos väg hvad ser du där i fjärran?
Ej härlighetens Sion, byggdt af Herran,
ej idealens Salem. Sceneriet
är alltets väfstol, världsmaskineriet.
Dess brus det är, som genom rymdens zoner
far fram i eterns böljevibrationer,
det är i draget från dess bom och trampor
de flamma och de slockna, lifvets lampor.
Spänd är dess ränning genom alla tider:
den har ej slut, ej början. Väfven skrider
allt som den växer, med de väfda tingen
ned i en afgrund, pejlad än af ingen.
Där väfvas, kretsande i rymden, stjärnor
och tankar, kretsande i mänskohjärnor.
Där väfves alstringen, där väfves döden,
och tingens skepnader och folkens öden.
Vi tro oss vilja, tro oss kunna äfven,
men äro trådfigurer blott i väfven,
och tanken letar ut i varp och väfter
hvad som skall tima tusen år härefter.
Där inslås mönster, växlande och bjärta,
med nervgarn dallrande af lust och smärta,
men mönstrens ämne är för alltid gifvet:
en hejdlös, oupphörlig kamp för lifvet.
Allverkarn, du i denna väfstol skådar,
som drifver skytteln mellan orsakstrådar,
är icke Skaparkärlek, Skapartanke,
men marmorkall Meduselik Ananke.*
Lyft dina händer ej i bön till henne!
Det finns ej skymt af lif på hennes änne,
ett själfmedvetet mål styr icke armen,
och utan hjärta är jättinnebarmen.
O ve! vår Herres Sion sjunker samman
med våra ideal, och offerflamman
som värmde alltet, slocknar här på härden.
En katafalk för Gudsidén är världen.
* * *
Huru har en världsteori, sådan som den i dessa verser
kännetecknade, kunnat uppkomma och vinna tusentals
anhängare? Väl möjligt, att många anslutit sig till henne
af ett icke alltid oförtjänt hat till företeelser, som
yppat och yppa sig på de härskande religionssamfundens
områden. Men i sig själf kan hon icke annat än verka
nedslående, frånstötande eller förskräckande på människor
med vårt släktes normala instinkter. Och likväl ha utan
_________
* Ananke: naturnödvändigheten, ödet, af hellenerna
personifieradt som kvinnligt väsen.
tvifvel många, om än i början med motvilja, underkastat
sig hennes välde och många fortfara att hylla henne, om
än under själslidanden och med klar insikt i att källan
till deras pessimism är hon.
Huru förklara detta? Må vi erinra oss, att den mekaniska
världsteorien kallar sig och ganska allmänt anses vara den
naturvetenskapliga, samt att fysiken, kemien och fysiologien
i detta snart tilländalupna århundrade gjort upptäckt efter
upptäckt, firat seger efter seger, som gifvit kulturen och
folkens samlif en förut icke anad gestaltning. Huru nära
ligger icke då den slutsats: om någon världsteori är riktig,
om någon kan gifva oss verkligheten, måste det vara den
naturvetenskapliga.
Icke fullt så nära till hands för hvem som helst ligger
frågan: hvilken är den verklighet, som faller inom
naturforskningens område? Är det hela verkligheten eller
blott en del af henne? Är det den ena aspekten eller de
båda aspekter, i hvilka vi på grund af vår organisation
och således med nödvändighet se världen? Hvarje
världsteori måste omfatta båda. Men om naturforskningen
sysslar blott med den ena, då är det gifvet, att den
mekaniska världsteorien icke kan bygga ensamt på
naturvetenskapen; hon måste äfven bygga på en annan
grund därutanför.
* * *
För att klargöra hvad en rent naturvetenskaplig
förklaring vill säga, må jag anföra ett exempel, som jag
förut* uppställt för samma ändamål.
_________
* I afhandlingen »Om ting och fenomen ur empirisk synpunkt»
i den svenska öfversöttningen af Sam. Laings arbete »Vår
tids vetande och tänkande».
Kunde det gifvas en sådan förklaring på huru till
exempel den nya Johannes’ kyrka i Stockholm tillkommit,
vore första villkoret härför, att vi abstraherade från
alla psykiska faktorer, som därvid voro med i spelet,
såsom missnöjet med den gamla kyrkans trånghet,
fallfärdighet och estetiska brister, de olika meningarna om
uppförandet af den nya, arkitektens tycke för den gotiska
stilen o. s. v. Vi hade i deras ställe att taga i
betraktande och i dess kausalförknippelser framlägga en
ofantligt invecklad väf af mekaniska förlopp: först och
främst de rörelser ocil grupperingar af hjärncellernas
molekyler, till hvilka alla dessa känslor, meningar,
planläggningar förhöllo sig antingen som orsaker eller
som verkningar eller som parallelföreteelser eller som
epifenomener. Man hade vidare att framlägga dessa
hjärnprocessers inflytande på talorganerna, dessa
rörelsers öfvergång i luftvibrationer,
luftvibrationernas i dallringar af trumhinnorna, dessa
rörelsers öfvergång till börselnerverna och hjärneellerna,
dessas till de periferiska nerverna, dessas till arm- och
benmusklerna hos alla de lefvande maskiner, som i människo-
och hästgestalter framfört byggnadsmaterialet. Vi hade att
uppvisa de rent mekaniska orsaker, som gjorde, att detta
material så ordnades, att det vardt till en kyrka i gotisk
stil och på grund af det mekaniska orsakssammanhanget ej
kunde blifva till något annat än en gotisk kyrka. Vi hade
att uppvisa, huru läran om värmets mekaniska ekvivalent
under detta förlopp bestått profvet, och vi hade uppnått
idealet af en naturvetenskaplig förklaring på huru
Johannes’ kyrka tillkommit, i fall uppvisandet af detta
orsakssammanhang vore så fullständigt, att hvarje tanke på
en medveten plan, ett
medvetet ändamål vid kyrkans uppbyggande vore öfverflödig.
Hvarpå hänvisar nu detta exempel? Därpå att den
naturvetenskapliga metoden, för att vara hvad den är och
vinna hvad den är i stånd att vinna, måste abstrahera
från verkligheter af högsta vikt, den medvetna planens,
det medvetna ändamålets -- abstrahera från det, som vår
dagliga inre erfarenhet lärer oss att betrakta som det
väsentligaste och mest verkliga: från lifvet och alla dess
yttringar, från lusten och olusten, glädjen och smärtan,
från drifterna och viljeyttringarna, från idéassociationerna
och tankeförbindelserna. På grund af själfva sin metod,
men ej på grund af någon världsteori -- ty med världsteorier,
vare sig mekaniska eller andra, har naturforskningen
verkligen intet att skaffa -- har den ur sin supponerade
förklaring af Johanneskyrkans uppkomst nödgats bannlysa alla
de psykiska förlopp, som, medan byggnadsmaterialet
anskaffades, tegel lades på tegel och verkmästaren tillsåg
arbetets fortgång i enlighet med arkitektens ritningar,
rörde sig inom de byggande varelserna. För att hålla sig
uteslutande till den yttre aspekten, till de fenomener,
som kunna vägas, mätas och underkastas den matematiska
kalkylen, måste den naturvetenskapliga metoden se bort från
det, hvaraf den yttre aspektens skepnader och rörelser vid
intimare betraktande visa sig vara symboler, se bort från
det, som gör dem tydbara, begripliga och befryndade med en
förnimmande och tänkande åskådare.
Det ligger inom det tänkbaras, ehuru icke inom det
praktiskt möjligas område, och det är i enlighet med
metodens syfte, ehuru syftet icke kan uppnås, att allt
vägbart, mätbart och beräkneligt, som är och sker i den
så kallade yttre världen, underkastades samma behandling
som i det ofvan gifna exemplet, samt bragtes i ett
mekaniskt, genom matematiska symboler framställbart
sammanhang. Vore detta möjligt, då vore den
naturvetenskapliga metodens allra högsta mål uppnådt:
den mekaniska världsformeln. Men en världsteori vore
därmed icke vunnen, ty en sådan måste fästa något slags
afseende vid äfven de psykiska företeelserna, om också
endast det minsta möjliga afseendet och ett sådant, som
icke ingrepe i eller i minsta mån inkräktade på vår
uppfattning af världens automatism. Det är nu också
hvad den mekaniska världsteorien i sin nyaste
gestaltning gjort. Hon har därmed öfverstigit
naturvetenskapens gränser, utanför hvilka ju de
psykiska företeelserna nödvändigt äro förvisade.
I hvilken ställning hon därigenom kommit till den
naturvetenskapliga metoden och huru hennes egen
uppfattning af världsautomatismen skiljer sig från
den, som nämnda metod medgifver, skall jag längre
ned visa.
Dessförinnan anser jag tjänligt att med ett par
exempel belysa, huru verkligheten tager sig ut för
den mekaniska världsteoriens anhängare. Likheten mellan
detta slags verklighet och den af naturvetenskapens
metod nödvändiggjorda automatiska aspekten är i ögonen
fallande och är ju också den grund, hvarpå samma
världsteori kallar sig och anses vara naturvetenskaplig.
Den djupt gående olikheten är däremot icke sällan
förbisedd.
För att exemplen må förstås, bör jag redan nu påpeka
sättet, hvarpå de psykiska företeelserna där ha fått
sin plats. De ha fått den genom en hypotes, enligt
hvilken de äro efterspel, epifenomener,
»Begleiterscheinungen» till eller fosforescenser, reflexer
(eller huru man nu vill kalla det) af molekylära rörelser
och grupperingar i hjärnan. Mer om denna hypotes längre ned.
Nu påpekar jag blott, att om man, såsom hitintills vanligen
skett, tillämpar på själslifvet icke psykologisk kausalitet,
utan den mekaniska kausaliteten, då drifves man ovillkorligen
därhän, att man låter viljeakter och alla andra psykiska
förlopp bestämmas af eller tima med anledning af molekylära
konstellationer i centralorganet. Så äfven här.
Därmed har man då också uppbyggt den stora Kasperleteater,
hvars dockor vi enligt den mekaniska världsteorien äro.
Några tusen i rotar och leder uppställda svenska automater
uppstämma en töcknig morgon på Lützens fält psalmen:
»Förfäras ej, du lilla hop!» Molekylära grupperingar i
deras hjärnor ha förorsakat motoriska rörelser, som
fortplantat sig till deras luftstrupar och åstadkommit
de ljuddallringar, af hvilka denna psalms ord och toner
bestå. I och genom dessa mekaniska processer eller i
anledning af dem uppstå i hjärnan epifenomener, psykiska
reflexer, som göra automaterna medvetna om psalmsjungandet.
Fortsättningen af de cerebrala molekylrörelserna drifver
automaterna fram till strid med andra automater, och medan
detta sker, få de genom dessa mekaniska rörelsers psykiska
reflexer medvetande om att de rycka fram till kamp.
Det är således de gamle hellenernas blinda medvetslösa
Ananke, som, iklädd modern mantel med naturvetenskapligt
snitt, är den dolda direktrisen å Kasperlevärldsteatern.
Hon rycker i en dockas trådar, och det med anledning af
ryckningen uppkomna epifenomenet gör för
dockan klart, att hon fullgör en vacker pliktenlig, kanske
helgonvärdig gärning. Hon rycker i en annan dockas trådar,
och denna begår en stöld eller ett mord och får genom
epifenomenet veta hvad hon gör. Det själfverksamma i vilja
och handling är här ett sken. Det är ryckningar i
världsmekanismens orsakstrådar, som göra en docka till
helgon eller skurk, och andra ryckningar, som föranleda de
andra dockorna att prisa eller begabba henne som helgon
eller halshugga henne som brottsling. De olika begreppen
kausalitet och tvång äro här gjorda till ett.
Det är den medvetslösa Ananke som uppför matematikens
väldiga byggnad. Euklides, Newton, Leibniz, Weierstrass,
Poincaré, Mittag-Leffler, Gyldén voro och äro endast
Anankes verktyg och skulle vetat ingenting därom, i fall
icke deras hjärnmolekylers konstellationer ledsagats af
psykiska reflexer, som upplyst dem om deras görande.
Särdeles märkvärdigt är, att när Ananke begått misstag,
hindrar icke hennes starrblindhet och fullständiga
medvetslöshet, att hon rättar dem.
Skolgossen skall addera 5, 3, 9. Cerebrala molekylrörelser
få till efterspel i gossens medvetande det omdömet: 5 och 3
göra 8. De molekylära dallringarna i den lille automatens
hjärna fortgå och få till psykiskt efterspel omdömet: 8 och
9 göra 18. Innan han hunnit visa sin summering för läraren,
har dock en ny och för pilten lyckosam gruppering af hans
hjärnmolekyler inträffat, hvilken får till medvetet efterspel
omdömet: nej, 8 och 9 göra 17. Må man nu blott icke tro, att han
själfmant stryker siffrorna 18 från räknetaflan och ditskrifver
17! Ananke gör det genom honom, ehuru lika blindt som
hon gör allt. Ty hvarje viljeimpuls är, som nyss framhölls,
ingenting annat än epifenomenet till en motorisk retning,
som har sitt upphof i förutgående cerebrala atomdallringar.
Nog med exempel. Är denna världsåskådning naturvetenskaplig
eller är den en fantasmagori?
* * *
Naturvetenskaplig är den icke. Låt oss se till, huru
hypotesen om de psykiska epifenomenerna uppkommit och
hvad den innebär.
En vetenskap är vetenskap därför att den har en metod.
Af metodens beskaffenhet beror gränsen, inom hvilken den
har att hålla sig, de sakförhållanden den har att undersöka,
de utslag, till hvilka den leder. Maskorna i det nät, som
naturforskningen sänker ned i företeelsernas flod, äro af
dess metod bundna så, att allt psykiskt, allt andligt skall
flyta igenom dem och icke stanna där. På grund af själfva
sin metod sträfvar naturvetenskapen att gå upp i mekaniken,
i den tillämpade matematiken. Dess kausalförklaring är den
mekaniska; den reducerar sig allra ytterst till tryck, stöt
och spänstighet (elasticitet), och den kräfver ett
kvantitativt ekvationsförhållande mellan orsak och verkan.
Dessa skola vara ekvivalenta. De fysiska och de kemiska
krafterna äro konstanta. De kunna öfvergå i hvarandra, men
de hvarken ökas eller minskas, betraktade i sin helhet.
Psykiska företeelser tillika med de föreställningar och
begrepp, som vi göra oss om dessa, äro således af den
naturvetenskapliga metoden tillbakavisade. Hopblandningen
af dem med kvantitativa företeelser och
föreställningar omöjliggjorde verklig naturforskning under
medeltidens århundraden och har äfven i den nyare tiden
försvårat de exakta vetenskapsgrenarnas utveckling.
Härvid måste naturforskaren, som känner sin metod, förfara
så strängt, att han skiljer t. ex. mellan ansträngningen
och känslan af ansträngning, mellan motståndet och känslan
af motstånd. Han vet, att de i verkligheten äro innerligt
förenade, men han har ingenting att göra med den aspekt af
verkligheten, inom hvilken känslorna såsom kvalitativa
fenomener falla. Hans kausalnät är icke bundet för att
fånga dem. Han har att hålla sig icke till den konkreta
verkligheten, utan till vissa abstraktioner ur denna; till
dess kvantitativa egenskapsformer såsom storlek och gestalt,
samt till ett likaledes abstrakt verkningssätt: rörelsen.
Den tid är förbi, då den mekaniska världsteorien kunde
uppställa som dogm, att »hjärnan alstrar tankar såsom
lefvern galla». Antagandet ansågs på sin tid vara
naturvetenskapligt. Sedan dess har det befunnits strida
mot en af den nuvarande naturvetenskapliga metodens
fundamentalsatser: orsakens och verkningens ekvivalens.
För idealismen var denna materialistiska dogm på långt
när icke så hotfull som den såg ut, ty följdriktigt
utvecklad visar den sig vara, bildligt taladt, en vrängd
handske, som idealismen kan kränga rätt igen. Men dogmen
har öfvergifvits af mekanisterna själfva. De böja sig för
grundsatsen, att orsak och verkan äro ekvivalenta, af
hvilken följer att de mekaniska förloppen måste vara
kontinuerligt mekaniska, att således en fysisk energi ej
kan förvandlas i något, som ej är fysisk energi, i något
som öfver hufvud icke existerar på det fysiska planet.
De psykiska fenomenerna få således numera icke förklaras
för verkningar af de mekaniska förloppen som orsaker.
Ty vore det så att de fysiska eller kemiska processerna
i hjärnan öfverginge i känslor, begär, viljeakter eller
i ordets egentliga bemärkelse förvandlades som orsaker i
föreställningar och omdömen som verkningar, då vore de
fysiska och kemiska krafternas summa icke konstant, utan
stadd i ständig minskning. Och äfven om man antoge, att
de psykiska funktionerna i sin ordning frigjorde lika
mycket fysisk eller kemisk kraft som den, hvarur de
uppstått, så är ur naturvetenskaplig synpunkt saken
därmed icke hjälpt. Naturforskningen nödgades då öppna
för de psykiska företeelserna sina dörrar och fönster,
som hennes metod så omsorgsfullt bommat för dem och hon
måste då midt inne i kedjan af fysiska och kemiska
orsakskedjor insätta sådana faktorer som känsla,
viljeyttring, föreställning, begrepp, faktorer, som äro
oåtkomliga för hennes analys. De mekaniska orsakskedjorna
vore därmed brutna.
Här måste således en ny utväg anlitas, om den mekaniska
världsteorien skulle upprätthållas. Det ligger skenbarligen
nära till hands, att parallelismen begagnades till utväg.
Den parallelistiska teorien gör de mekaniska förloppen och
de psykiska till jämlöpande kedjor, jämlöpande länk för
länk, men utan orsaksförhållande sinsemellan. Denna utväg
kunde dock tydligen icke anlitas, om den mekaniska
världsteorien skulle göra skäl för sitt namn. Ty i den
parallelistiska hypotesen erkännas de psykiska förloppen
vara lika verkliga som de mekaniska och mer betydelserika
än de. Den mekaniska teorien finge
då i själfva verket vika för en psykisk-mekanisk med
öfvervägande lutning åt det psykiska.
Men något måste göras, och då tillgreps -- man kunde säga
i förtviflan -- hypotesen om det psykiska epifenomenet.
Och det psykiska epifenomenets karakter bestämdes och
måste under för handen varande förhållanden bestämmas så,
att det är orsakslöst. Orsakslöst därför, att det icke får
anses ha sin orsak i något mekaniskt förlopp, ty då vore
lagen om orsakens och dess verkans ekvivalens bruten. Och
som det är orsakslöst, är det också verkningslöst.
Verkningslöst ej blott i afseende på det mekaniska, utan
ock på det psykiska, därför att man annars råkade in i den
parallelistiska hypotesen och gåfve åt det psykiska ett
värde, som i en mekanisk världsteori icke tillkomme det.
Den epifenomenistiska hypotesen vill således vara en
kompromiss med naturvetenskapen. Men hvilken ohjälplig
kompromiss!
Redan i den fornhelleniske tänkaren och atomistikern
Demokrits naturfilosofi uppställas som ledande grundsatser
för empiriska undersökningar: »af intet blir intet»,
»ingenting sker utan orsak». Naturvetenskapen har städse
erkänt dessa grundsatsers oumbärlighet. De ingå som
principer i lagen om energiens varaktighet. Men i
hypotesen om de psykiska epifenomenerna uppstå dessa af
intet, ty de äro orsakslösa, och efter att ha tjänstgjort
ett ögonblick som medvetna fosforescenser slockna de och
återgå till intet.
I denna punkt är svaret gifvet på frågan: är den mekaniska
världsteorien naturvetenskaplig, eller är den en fantasmagori?
Den ser ut som en sådan, det ha våra
ofvan framställda exempel ådagalagt, och en motbjudande
sådan, emedan den ställer oss med vårt själslif, våra
instinkter, våra sedliga sträfvanden och våra idealer
in i en för dem i själfva verket alldeles främmande värld.
Men efter teoriens blotta utseende vill jag icke döma
henne utan efter hennes inre fel.
* * *
Men - kan man invända med anledning af hvad jag påpekat
om epifenomenhypotesens ohållbarhet -- men om den mekaniska
världsteorien här har en svaghetspunkt, så kunna de, som
tro på henne, trösta sig med att hvarje annan världsteori
har det äfven. En dess anhängare kan svara mig: »Jag är
visserligen ur stånd att förklara, huru lif och förnimmelse
uppkommit, sedan naturvetenskapen förbjudit mig antagandet,
att de uppkommit ur rent materiella grands rörelser och
grupperingar. Men är du själf bättre i stånd att lösa den
gåtan? Jag antager att materien och dess rörelser äro det
primära, och då blir det psykiska en obegriplighet. Du
antager måhända, att lif och medvetande äro det primära;
men då är och förblir materien en obegriplighet. Ty du
tilltror dig väl icke att kunna ådagalägga, att materien
uppstått ur rent psykiska processer? Den ena
obegripligheten må få uppväga den andra. Men för den
mekaniska världsteoriens öfverlägsenhet talar då, att,
ehuru hon i sin hypotes om epifenomenerna måst lämna
naturvetenskapliga principer åsido, hon dock i allt öfrigt
är grundad på den exakta forskningen, som med sina
kulturomskapande upptäckter gifver nya bevis för sin
öfverensstämmelse med den sanna verkligheten.» --
Detta inkast bör besvaras. Materiens uppkomst ur psykiska
processer, ur iakttagelser och tankeverksamhet, är icke
en gåta. Hålla vi oss till hvad vi om materien verkligen
veta, då är hon ett tanketing, som man i fantasien har
förflyttat utanför vårt tankelif och gjort till det
konstitutiva i tingen. När forntidens tänkare fäste sin
uppmärksamhet vid det uppkommande och försvinnande och
oupphörligt förändeiliga i de yttre fenomenerna, drefvos
de till och måste de hamna vid det antagande, att något
varaktigt dock existerar inom eller bakom detta växlande
spel. De måste det redan genom en inre erfarenhet, hvilken
verkade som impuls därtill -- den erfarenhet nämligen, att
människan äfven inom sig förnimmer ett förlopp af
uppkommande, försvinnande och återuppdykande företeelser,
men äfven i eller bakom detta skiftande spel något
varaktigt, något åtminstone relativt konstant, nämligen
den i jagkänslan och jagföreställningen sig yppande
personliga enheten och varaktigheten. De yttre
företeelserna ha sin skådeplats i rummet och uppträda
fördenskull som delaktiga af rummets natur: utsträckning,
kvantum. Det antagande låg då så nära till hands, att icke
blott de yttre fenomenerna själfva, utan ock det varaktiga,
som man föreställer sig bakom dem, skulle få till egenskap
utsträckningen, det kvantitativa. Genom Descartes
fastställdes denna egenskap som dess enda konstituerande.
Därmed var tanketinget materie färdigbildadt och skarpt
afrundadt. Det har uppkommit ur en tankeprocess och är i
grunden ett hypotetiskt begrepp.
Detta hypotetiska begrepp har den mekaniska världsteorien
tagit på fullaste allvar. Hon har utan kritik gjort ett
alster af vårt begreppstänkande till ett af vårt tänkande
oberoende väsen. Och än mer och för att fullända missgreppet:
sedan hon gjort materien till ett af vårt tänkande oberoende
väsen, har hon gjort den till det primära, det egentligen enda
verkliga, och gjort tanken, som framfödt detta kvasiväsen,
till det sekundära -- först, såsom vi sett, till en verkan af
materien, och när detta icke längre gick an, till ett
orsakslöst och verkningslöst epifenomen.
Den mekaniska världsteorien utgår från det antagande, att
materien, resp. atomerna, är oss på förhand gifven och mer
bekant än våra psykiska tillstånd och förlopp, hvilka dock
äro det enda, som är oss ursprungligen gifvet i erfarenheten.
Och till princip för världsutvecklingen gör den en rent
regulativ princip, den mekaniska kausaliteten, som har sin
giltighet för den naturvetenskapliga metoden, för dess sätt
att forska, men därutanför har kanske ingen tillvaro, intet
sätt att vara till.
För att tydliggöra hvad jag nu yttrat bör jag tilllägga, att
jag icke räknar den mekaniska världsteorien till last, att
den förflyttat ett tanketing utanför vårt tankelif. Liknande
förflyttningar kunna göras på grund af tvingande logisk
nödvändighet. »Universum» är också ett tanketing, åt hvilket
vi vilja ge en giltighet af större omfång än det individuella
tankelifvets. Men en varsam tänkare vet därvid hvad han gör.
Han glömmer icke, att det är närmast med en tankeskapelse han
opererar och icke med en yttre realitet, eller att t. ex.
tanketinget universum är närmast att betrakta som en
begreppssymbol, för hvilken tankens enhetsbehof eller
sammanfattningsbehof kräfver något slags real motsvarighet.
Och han skulle till och med betvitla giltigheten af detta
kraf, om vid närmare undersökning visade sig, att det förde
med sig sådana följder som tanketinget »materies»
öfverflyttning till det reala har vållat.
Hvilken ställning härtlll intager i enlighet med sin
metod naturforskningen? Hon hvarken kan eller vill vara
en världsteori, ett filosofiskt system. Hon gör intet
anspråk på att upptäcka åt oss den konkreta verkligheten,
utan endast en abstrakt sådan, en från hvilken genom
metodens fordringar alla psykiska företeelser äro afskilda,
och i öfrigt alla kvalitativa, såsom ljuset, färgerna,
tonerna, dofterna i deras egenskap af förnimmelser. Hon
behöfver därvid ej heller (hvad många hennes idkare dock
gjort) ställa sig häpen inför den förmenta världsgåtan,
den förmenta oöfverstigliga klyftan mellan det psykiska
och det materiella. Vid närmare påseende är denna
klyfta en i föreställningen själfskapad, beroende af det
sätt, hvarpå man föreställt sig det varaktiga i de yttre
fenomenerna. Har man föreställt sig detta som materie
och gjort materien till något, hvars enda konstituerande
egenskap är utsträckning, kvantum, så har man ju på
förhand beröfvat detta varaktiga alla de egenskaper, som
kunde slå en bro emellan det och det psykiska, och det
är då intet skäl att häpna öfver att bron icke finnes.
Har man torrlagt en sjö och förvandlat dess botten till
en sandöken utan källsprång, är det intet skäl att söka
vatten där och förvåna sig öfver, att där till törstens
släckande finnes intet.
Med de olika väridsteorierna har naturforskningen,
som metodisk verksamhet betraktad, intet att skaffa. Af
två naturforskare som samarbeta för ett visst problems
lösning, kan den ene som privatman vara materialist,
den andre idealist. Det hindrar dem icke att som
fackmän vara af alldeles samma tanke rörande medlen till
problemets lösning: experimenternas art och följd och de
slutsatser, som logiskt äro att draga af experimenternas
utslag. Detta är ett faktiskt intyg, redan det, för
naturforskningens likgiltiga ställning till världsteorierna.
Likgiltig ställer sig naturforskningen också mot begreppet
materie. Det varaktiga i de yttre fenomenerna har för
naturvetenskapen artat sig mer och mer till föreställningen
om geometriska punkter, punkter utan utsträckning (således
utan materiens konstituerande egenskap), knutpunkter för
rörelser och krafter, hvilka förändra sina lägen till
hvarandra och till ett genom rymden draget koordinatsystem.
Egenskapen utsträckning, kvantum, är visserligen oskiljaktig
från den mekaniska aspekt, hvars område de yttre fenomenerna
tillhöra, men denna egenskap har från dessa knutpunkter
förflyttats till rörelserna, till krafterna.
* * *
Härmed afslutar jag kritiken af den mekaniska världsteorien.
Det finns en världsteori, som både i teoretiskt och praktiskt
afseende är bättre. Till henne har jag hänvisat i afhandlingen
»Om ting och fenomen ur empirisk synpunkt». Mycket är att
tillägga till hvad där är sagdt. Men det kan icke göras här.
Min inledning till denna lilla bok är kanske redan för lång.
Denna teori ställer oss icke som häpnande och ovillige främlingar
inför den värld, hvarur vi med vårt själslif uppspirat. Trycket
och stöten -- abstrakta symboler, som vi skapat under
inflytelser från våra känsel- och muskelförnimmelser -- gör den
icke till drifkrafterna
i universum, utan låter dem vara hvad de äro: behöfliga
symboler för skeendet i sinnevärlden. Den förutsätter
icke maskinmässigheten, utan lifvet. Dess syn på
utvecklingen är synen på ett Yggdrasil, som med lefvande
celler bygger sig upp ur ett lefvande frökorn, hvars
alla molekyler äga potentiel lifsenergi. Den ser i
striden för tillvaron en strid mellan impulser och viljor,
syftande till samarbete för tillvaron. Den skiljer mellan
naturen och universum. Naturen, det är komplexen af våra
sinnesförnimmelser. Vi med denna komplex omslutas af
universum, såsom i en af Michel Angelos målningar
skapelsens förstlingar omslutas af Skaparens mantel.
Den lämnar plats åt våra sedliga och religiösa kraf och
ser i den »miljö», under hvars eggelser moralen och
religionen vuxit upp ur sina naturliga begynnelser, något
annat och ojämförligt mer än den »miljö», som den mekaniska
världsteorien känner.
* * *
Fysiologen Helmholtz säger: »Våra föreställningar om
tingen kunna icke vara annat än symboler, naturligt gifna
tecken för ting -- tecken, som vi lära oss att nyttja till
reglerande af våra rörelser och handlingar». --
Så är det. Det finns mer än ett verklighetsplan. Vi lefva
på det symboliska, och om vi med Fichte betrakta vår
symbolvärld som »det försinnligade materialet för vår plikt»,
veta vi, att den har tillräcklig verklighetshalt för oss.
Skriften är ett symbolområde, hvars teck en ej ha likhet
med talspråkets ljud, som de beteckna. Språkljuden i sin
ordning bilda en värld af symboler, som
beteckna och fastslå föreställningar och begrepp, med hvilka
de ha ingen likhet. De exakta vetenskaperna, främst matematiken,
den mest exakta af dem alla, ha idel symboler till hjälpmedel
vid forskningen. Och slutligen: den enskildes öfvertygelse, att
det finns andra känsliga, viljande och tänkande varelser än han
-- en öfvertygelse af outsäglig praktisk och teoretisk vikt --
hvilar på en instinktiv symbolisk tolkning af kroppsliga
kvantitativa företeelser hos hans likar -- af deras rörelser,
blickar, ansiktsuttryck och ljud. Modern, betraktande barnet i
vaggan och gissande dess önskningar, utöfvar denna symboliska
tolkningskonst, och fysiologen gör det likaledes, när han
studerar nerverna och hjärnan. Känslor och tankar låta icke
upptäcka sig med mikroskopet. Att nerverna och hjärnan stå i
något slags förhållande till sinnesintryck och tankar, därom
skulle fysiologen veta intet, om han icke till sina
undersökningar medförde en inre erfarenhet af psykiska
processers tillvaro, och om han icke, ledd af iakttagelser,
använde den symboliska tolkningen på de kvantitativa
företeelserna nerver och hjärna. Det kvantitativa är en
hieroglyfskrift, som vi ha att tolka kvalitativt.
Alles Vergängliche
Ist nur ein Gleichniss.
Dessa Goethes ord uttala icke en »mystisk» åsikt, utan en
bevislig sanning, som ej bör lämnas ur sikte, då man
uppbygger eller omfattar världsteorier.
* * *
Härmed lämnar jag ordet till teologen, som med sår
och seger utgått ur »striden om världsåskådningen».
En hypotes om de fysikaliska orsakerna
till tyngdföreteelserna.
(Med förord af professor V. Bjerknes
*) Öfversatt efter prof. Bjerknes’ manuskript.
.
Förord.
Det här föreliggande arbetet är aftryckt efter
manuskript till ett föredrag, som Viktor Rydberg höll
i Göteborgs Kongl. Vetenskaps- och
Vitterhetssamhälle den 22 Maj 1876.
De om hans stora blygsamhet vittnande ord, hvarmed det
inleddes, böra suppleras med den historiska upplysningen,
att det var under mycket motstånd från hans egen sida,
som han öfvertalades hålla föredraget, och att han aldrig
lät det tryckas. Efter författarens död fick undertecknad
manuskriptet till genomseende såsom den bland hans kolleger
vid Stockholms högskola, som mest sysselsatt sig med
dithörande frågor, och då jag härigenom kommit att bära en
väsentlig del af ansvaret för att det af honom själf
tillbakahållna arbetet nu framlägges offentligt, är det mig
kärt att få ledsaga det med några orienterande
anmärkningar.
Hvad man framför allt bör lägga märke till är den
tidpunkt, då Viktor Rydberg framställde sina tankar
om tyngdkraftens fysiska orsaker och om verkningarna
på afstånd i allmänhet.
Det förhåller sig visserligen, såsom han själf framhåller,
att gravitationsteoriens upphofsman Newton liksom hela den
förutgående och samtida generationen af fysiker och
naturfilosofer stod på den ståndpunkt, att verkan på
afstånd var en absurditet. Hvad han däremot icke framhåller,
är fullständigheten af det omslag som inträdde efter att
Cotes i själfva företalet till den af honom besörjda andra
upplagan af Newtons Principia hade uttalat tanken om den
oförmedlade verkan på afstånd. Trots Newtons egna,
reserverande uttalanden blef det under hans märke, som den
nya läran höll sitt segerrika intåg i vetenskapen. Från
midten af förra århundradet voro så godt som alla röster för
de äldre åsikterna förstummade, och den nya uppfattningen
att materien hade denna hemlighetsfulla förmågan att verka
på afstånd blef icke blott antagen, men rent af satt i
spetsen såsom materiens väsentligaste egenskap, från hvilken
man hoppades till slut kunna utleta alla fysikens lagar.
Viktor Rydbergs uppträdande mot denna sekelgamla lära, som
mer och mer hade antagit karaktären af en genom generationer
pröfvad och af alla antagen sanning, ar ett märkligt
vittnesbörd om hans andes oberoende. En reaktion hade
visserligen redan börjat, men den hade icke ännu vunnit
någon betydelse. Hans
försäkran i slutstycket, att ingen trodde på afståndsverkan
utan fortplantande medium, måste tillskrifvas styrkan af hans
egen öfvertygelse. En omröstning bland dåtidens fysiker skulle
säkerligen visat ett helt annat resultat. För att påvisa detta
torde det vara tillräckligt att erinra om att Faradays
spekulationer om ett fortplantande medium, såsom orsak till de
elektriska och magnetiska fenomenen, ännu allmänt ansågos såsom
ovetenskapliga och att Maxwells elektricitetslära (utkommen
1873), som skulle föra de Faradayska idéerna till seger, ännu i
många år fortfor att vara en bok, som få eller ingen förstod.
Rydbergs framträdande är så mycket själfständigare som man med
säkerhet kan förutsätta, att han icke känt dessa i
facklitteraturen undangömda och t. o. m. af fackmännen föga
påaktade arbeten. Man kan icke heller antaga någon inverkan
från professor C. A. Bjerknes" arbeten, hvars första matematiska
meddelanden om attraktioner och repulsioner mellan pulserande
och oscillerande kroppar i en vätska, visserligen förelågo
(1875), under det att de experiment, som först skulle leda
uppmärksamheten på detta inlägg mot afståndskrafterna då
endast voro under förberedelse.
Hörde alltså Rydberg till den ännu opåaktade oppositionen på
den tid, då han höll sitt föredrag, så skulle han få upplefva,
att de idéer han förfäktat skulle vinna en lysande seger.
Såsom följd af Hertz" upptäckter 1887-88 äro afståndsverkningarne
helt och hållet förkastade inom elektricitetsläran och det
fortplantande mediet kommet till sin rätt. Direkt berör detta
visserligen icke ännu
tyngdkraften, men indirekt har det orsakat, att tron på
afståndsverkningarna är rubbad och håller på att försvinna.
Hvad slutligen den konkreta hypotes angår, som Viktor
Rydberg uppställer för att förklara tyngdkraften, så kan
man visserligen rikta invändningar mot den. Men material
till ett definitivt bedömande föreligger icke. Den kan i
mycket samställas med det också mycket omstridda försök
som Maxwell i det berömda nionde kapitlet af sin
elektricitetslära gör att förklara de elektriska
afståndsverkningarna. De fundamentala invändningarna mot
bägges teori blir af samma natur. Å andra sidan lär ingen
undra öfver att en af århundradets största matematiska
fysiker sådan som Maxwell förmådde föra tanken åtskilligt
längre och gifva den en mera bestämd form. Men likafullt
skall enhvar känna sig slagen af den skapande fantasi och
det logiska skarpsinne, hvaraf Viktor Rydberg visar sig i
besittning äfven på ett område, som ligger så långt från
hans egentliga verksamhetsfält.
Stockholm, december 1897.
V. BJERKNES.
* * *
Mina herrar! Då jag här i en fysikalisk fråga vågar
vända mig med några egna tankar till en krets af lärde
män, bland hvilka finnas fackmän på fysikens och
matematikens område, är det mig både en plikt och ett
behof att börja med en bön om ursäkt och öfverseende.
Jag ämnar nämligen framlägga en förslagsmening om den reala,
den fysikaliska orsaken till de företeelser, som hänföras
under tyngdlagen, hvars formella sätt att verka
utreddes och en gång för alla matematiskt fastställdes genom
Isak Newton.
Hvad som härtill ger mig mod är just det, att det endast är
en förslagsmening, en hypotes, hvarom nu är fråga, och att
hypotesen af gammalt äger rätt till ett vänligt mottagande.
Store vetenskapsmän hafva sagt, att en hypotes, rätt använd,
aldrig skadar, men alltid gagnar; att hon gagnar i samma mån,
som hon är åskådlig; och att hon gagnar, äfven om hon icke
träffat det riktiga, utan endast ett analogon till det
riktiga, emedan man då genom analogiens fullföljande kan
ledas till nya upptäckter; ja, att äfven en alldeleles
oriktig hypotes ej är utan värde, emedan forskaren med henne
till utgångspunkt måste stöta på företeelser, som motsäga
henne och gifva uppslaget till en ny och bättre hypotes.
Den nuvarande teorien om himlakropparnas rörelser, så
fullkomlig hon är i matematiskt afseende, är, som man vet,
i fysikaliskt behäftad med en faktor, hvilken strider mot
den exakta vetenskapens hela väsen och ur logikens synpunkt
är en ren orimlighet. Den kraft, genom hvilken de på
millioner och billioner mils afstånd frän hvarandra kretsande
himlakropparne verka på hvarandra, antages nämligen vara en
actio in distans, en verkan på afstånd utan
fortplantande medium. Allt ifrån Descartes" dagar och intill
våra hafva filosofer och utmärkte naturforskare förklarat
denna actio in distans, denna kropparnes förmåga att
med sina krafter verka där de substantialiter och med alla
sina egenskaper icke
äro, för en olidlig absurditet. Bland dem, som uppträdt
mot denna äkta skolastiska qualitas occulta må här
nämnas Descartes, Hobbes, Leibniz, Huyghens, Johan
Bernouilli, Fechner och senast prof. Ueberweg
»Zeitschrift für rationelle Medicin», Albert Lange i tredje
upplagan af sin »Geschichte des Materialismus» och prof.
Liebmann i sin »Analysis der Wirklichkeit». De fleste
bland desse utmärkte tänkare och naturforskare taga för
gifvet, att tyngdkraftens reala orsak måste vara att söka
i världsetern eller ålminstone, att världsetern är det
fortplantande mediet för kraften. På denna åsikt hvilade
så väl Descartes" hvirfvelsystem, som Leibniz" planetteori.
Dessa båda teorier kunde dock icke tillfredsställa
vetenskapen, emedan de voro ur stånd att förklara
tyngdkraftens företeelser, ja uppställde förutsättningar,
med hvilka dessa visat sig stå i strid, Det var för den
skull begreppet eller rättare obegreppet actio in
distans efter Newtons tid tillgreps och gjordes till
bandet, som sammanhåller kosmos. Upphofsmannen härtill var
den engelske matematikern Cotes, utgifvaren af andra
upplagan utaf Newtons Principia matematica philosophiæ
naturalis. Mången har trott att Newton själf var af
samma mening som Cotes. Men detta var icke förhållandet.
I andra upplagan af sin Optik protesterade Newton mot
föreställningen om en actio in distans, en verkan på
afstånd utan fortplantande medium, en föreställning,
hvilken äfven han stämplade som rent af absurd. Äfven sina
Principia uppmanade han sina läsare att icke
missförstå honom, då han talar om dragningskraft, om en
från kropparnes medelpunkt verksam kraft o. s. v., emedan
han med sådana ord icke ville gifva en verklig
sakförklaring. Själf trodde han, att man komme det verkliga
sakförhållandet närmare, om man talar om en impulsus,
stöt, i stället för attractio, dragning, och han
öfverlämnade åt framtiden att fysikaliskt förklara samma
företeelser, hvilkas matematiska grund han utredt.
Att döma af de fordringar, som i våra dagar filosofer och
naturforskare allt bestämdare göra på att få actio in
distans aflägsnad ur vetenskapen, där hon ej endast
fungerar som ett x, ett oskadligt uttryck för en okänd
faktor, utan gör verklig skada, emedan hon afvänjer sinnet
från krafvet på åskådlighet, torde det väl icke dröja länge,
innan nya förklaringsförsök komma att uppställas. Emellertid
har, så vidt jag vet, detta ännu icke skett. Och då nu en
icke-fackman inför en trängre krets, som han har äran
tillhöra, vågar meddela sin egen mening i ämnet, så sker det
endast i det hopp, att han kan påräkna de närvarandes vänliga
undseende.
* * *
1) Alla under tyngdlagen hänförda fenomen låta förklara sig
ur vissa egenskaper hos en världseter, som fyller rummet,
genomtränger de aneteriska kropparna [kroppar i fast,
flytande eller luftformigt aggregattillstånd] och genom
beröringen med dem frambringar den kraft, som kallas
tyngdkraften.
2) Denna kraft förefinnes således icke hos anetermolekylerna
som sådana. Dessa äga i och för sig ingen dragningskraft på
hvarandra, lika litet som etermolekylerna i och för sig.
3) Hvarje etermolekyl har ett visst mått af tryckningskraft.
Den kraft, han utvecklar eller under gifna omständigheter
sträfvar att utveckla, motsvarar summan af det tryck, som de
omgifvande molekylerna, vare sig eter- eller anetermolekyler,
utöfva mot hans medelpunkt.
1) Funnes i världsrymden endast etermolekyler, skulle
tryckningskraften hos dem alla vara densamma och det hela i
hvilande tillstånd.
5) En olika fördelning af tryck i etern inträder genom
tillvaron af anetermolekyler, hvilkas tryck i hvarje
aggregattillstånd är mycket mindre än etermolekylernas.
6) Enär det tryck hvarje etermolekyl utvecklar eller under
gifna omständigheter sträfvar att utveckla motsvarar summan
af det tryck, som de omgifvande molekylerna utöfva på honom,
så då tryckningskraften hos anetermolekylerna är mindre än
hos etermolekylerna - följer däraf, att etermolekyler, som
beröras af anetermolekyler, förlora, det vill suga, i andra
slags krafter omsätta någon del af sin tryckningskraft och
således utveckla ett mindre mått af sådan än etermolekyler,
som beröras af endast etermolekyler.
7) Enär etern genomtränger alla aneteriska kroppar, står
hvarje anetermolekyl i ständig beröring med densamma. Den
kraftminskning, som en anetermolekyl förorsakar omedelbart
hos de närmaste och medelbart hos fjärmare etermolekyler,
är för den skull med afseende på tiden lika kontinuerlig
som med afseende på måttet konstant och upphäfves således
icke af den likaledes kontinuerliga sträfvan, som hos etern
uppstår och fortplantar sig mot anetermolekvlens medelpunkt,
till återställande af jämvigt i kraftfördelningen.
8) Då en etermolekyl förlorat något af sin tryckningskraft,
återställes jämvikten icke genom en minskning i hans volym,
som alltid må tänkas vara densamma, utan genom upptagande af en
proportionerlig kraftsumma från de omgifvande etermolekylerna.
Antag att en anetermolekyl finnes i medelpunkten
ilf (fig. 1) af de koncentriska sfärerna A, B, C o. s. v.,
bb
c C
d
Fig. 1.
hvilkas imaginära ytor hafva ett afstånd af resp. 1 r,
2 r, 3 r o. s. v. från medelpunkten. Antag vidare, att
denna anetermolekyl närmast omgifves af ett sfäriskt lager
etermolekyler a, a, a etc.; vidare af ett sfäriskt lager
etermolekyler b, b, b etc., så ytterligare af ett sfäriskt
lager etermolekyler e, e, e etc.
Genom beröringen med anetermolekylen i M uppstår
då hos etermolekylerna a, a, a etc. en
spännkraftminskning, af hvilken så mycket öfverflyttas till
etermolekylerna b, b, b etc., att det tryck, som det sfäriska
lagret b, b, b etc. i sin helhet utöfvar mot det inre lagret
a, a, a etc., är lika stort med det tryck, som det inre lagret
a, a, a etc. i sin helhet utöf var mot det yttre lagret
b, b, b etc.
Enär rymden af det sfäriska lagret b, b, b etc. såsom det yttre,
är större än rymden af lagret a, a, a etc. såsom det inre, och
då således finnas flere etermolekyler b, b, b än det finnes
etermolekyler a, a, a, så följer däraf, att, emedan lagren i
sin helhet utöfva lika tryck emot hvarandra, har dock hvarje
etermolekyl b för sig förlorat mindre i spännkraft än hvarje
etermolekyl a för sig.
Från etermolekyllagret b, b, b etc. öfverflyttas till lagret
c, c, c etc. en så stor återstod af spännkraftminskningen, att
det tryck, som lagret c, c, c i sin helhet utöfvar mot lagret
b, b, b etc., är lika stort med det tryck, som det senare i sin
helhet utöfvar mot det förra. Och enär rymden af det öfre
lagret är större än rymden af det lägre, och då således finnas
flere molekyler c, c, c etc. än b, b, b etc., följer däraf, att
hvarje etermolekyl c förlorat mindre i spännkraft än hvarje
etermolekyl b. Detsamma kan visas om hvarje ytterligare
koncentriskt lager, tills man kommer till ett på oändligt
afstånd liggande, hvars molekyler såsom oändligt många lidit
hvar för sig en oändligt liten förlust i spännkraft.
Med andra ord: vid de imaginära ytorna af samtliga koncentriska
eterlager, som räta linjen MD genomskär, äro tryck och mottryck
på hvarje yta som helhet lika stora, på samma gång som
etermolekylerna a, b, c etc.
gjort en mindre förlust i spännkraft, på ju större afstånd
de äro från medelpunkten M.
9) Det gäller nu att visa, i hvilket förhållande denna
spännkraftminskning aftager och sträfvar mot nollpunkten.
Då etermolekylerna hafva samma volym, förhåller sig antalet
etermolekyler i hvar och en koncentrisk sfäikring medelpunkten
M som sfärens rymd. I en sfär AA med radien MA r kan därför
molekylernas antal
4
tecknas -; i en sfär BB med radien MB 2 r
kan molekylmängden antagas (2 r)5 i sfären CC
_ 47~
(3 r)3 os. v.
Det medeltal af spännkraftförlust, som hvarje molekyl inom en
viss sfär lidit, står i omvändt förhållande till molekylernas
antal inom samma sfär. Finnas där till ex. en million molekyler,
är medeltalet af spännkraftförlust för hvarje molekyl en
milliondel. Om fördenskull molekylernas antal i sfären AA är zrr
~ så är medeltalet af hvarje därinom varande molekyls spännkraftför-
3
lust - 4
Sfärernas ytor stå i förhållande till kvadraterna på deras radier,
medan sfärernas molekylmängd, såsom ofvan visats, står i
förhållande till radiernas kuber. Ytan af sfären AA är sålunda
- 4 ~ r2 ytan af sfären BB -
4 (2 r)2 af sfären CC -- 4 (3 r)2 o. s. v. Det antal
molekyler, som kommer på hvarje lika stor ytdel, står
yll{"FoL RYDBER(i.
i1 » BB » __ CC __ _ DD » _ ___ omvändt förhållande till dessa ytdelars antal. På hvarje ytdel kommer således hos 4~r8 1 r sfären AA en molekylmängd 4) 3 _ 4~(2r)3 1 __ 2r 3 4<2r)2 3 o. s. v. Då medeltalet af hvarje inom sfären AA varande etermolekyls spännkraftförlust är 3/4 r5, varder således minskningen i den spännkraft, som trycker på _ r 3 _ 1 1 hvarje ytdel af sfären AA __ . 3 . 9 På samma sätt kan visas, att minskningen af den spännkraft, som trycker på hvarje lika stor ytdel af sfären 1 1 BB med radien ?rär 1 1 » 3r » 4 (3r< _ 1 1 » 4r » _ 4~ (4r)2 Härmed är bevisadt, att den spännkraftminskning, som utgår från medelpunkten af en sfär, aftager i omvändt förhållande till kvadraten på radien; det vill säga: aftager i omvändt förhållande till kvadraten på afståndet från anetermolekylen i sfärens medelpunkt, således i förhållandet 1/~, 1/4, 1/9, #/16, ~/23 0. v. 5. 10) Förloppet kan åskådliggöras på följande sätt. Antag (fig. 2), att A, B, C, D äro koncéntriska etersfärer kring 111, där en anetermolekyl finnes. Antag vidare, att a, b, c, d äro etermolekyler, som ligga utefter radien MD. Enär spännkraftminskningen utbreder sig likformigt alla riktningar, kan man föreställa sig, att hon efter hand uppfångas på de imaginära sfäriska ytorna AA, BB, som gå igenom beröringspunkterna mellan etermolekylerna a, b, c, d. Men då sfärernas ytor förhålla sig som kvadraterna på deras radier, förhåller sig spännkraftminskningen i beröringspunkterna mellan a, b, c, d omvändt som kvadraterna på deras afstånd från anetermolekylens medelpunkt eller som #/3, #/~, ~ 0. s. v. 11) Hvad som gäller om en anelermolekyl, gäller om hvarje tillvarande sådan. Den spännkraftminskning hvarje aneterisk kropp åstadkommer i sin omgifvande eter, står fördenskull i direkt förhållande till mängden af hans anetermolekyler, det vill säga, till hans massa, på samma gång som i omvändt förhållande till afståndets kvadrat. 2) Tänka vi oss, att endast en anetermolekyl eller Fig. 2. endast en aneterkropp funnes i världsrymden, skulle den spännkraftminskning, som eterns beröring med honom åstadkommer, fördelas likformigt åt alla håll enligt den ofvan uppvisade lagen och eterns spännkraft i alla riktningar mot hans medelpunkt utöfva lika verkan. Anetermolekylen eller aneterkroppen måste då framhärda i orubbhg hvila. De icke streckade sfärerna utmärka anetermolekylen 1-1 i olika lägen på linien AB. 13) Antag, (fig. 3), att de sfäriska figurerna C, D, E, F, G äro etermolekyler eller eterkomplexer, som genom en aneterkropp i A fått en spännkraftminskning af resp. 1/,, 1/9, 1/,~, #/25, 1/36. Antag vidare, att H är en anetermolekyl i det skenbara läge, att etermolekylerna E och F beröra hvarandra i hans medelpunkt, det vill säga, att verkningarna af E och F mötas i hans medelpunkt. Antag vidare, att man kan se bort från anetermolekylen H:s egen inverkan på etern såsom försvinnande liten mot den spännkraftminskning, som utgår från kroppen i A. Enär då spännkraften hos etermolekylen F är minskad med endast ~/2, men den mottryckande etermolekylen E:s spännkraft är minskad med 1/33, utöfvar 1? på aneter- molekylen H en starkare tryckning, som drifver honom utefter den räta hinien AB i riktning mot A. När H hunnit den punkt, där hans medelpunkt skenbart sammanfaller med beröringspunkten mellan etermolekylerna D och E, utöfvar E, hvars spännkraft är minskad med en starkare tryckning i denna punkt än D, hvars spännkraft är minskad med 1/9 0. s. v. Med andra ord: så snart det i tvenne punkter af världsrymden finnes aneter, måste en rörelse uppstå hos anetern i enlighet med den ofvan ur eterns egenskaperuppvisade lagen. Som korollarium af det föregående följer, att om tvenne aneteriska världskroppar finnas i rymden på icke oändligt afstånd från hvarandra, måste spännkraftminskningen, som utgår från båda och summerar sig i de mellanliggande etermolekylerna, vara störst på den räta linie, som man kan tänka sig mellan deras medelpunkter; således måste de båda kropparne, pådrifna a tergo af den starkare spännkraften utifrån, närma sig hvarandra med en kraft, som förhåller sig direkt som deras massor och omvändt som kvadraten på deras medelpunkters afstånd från hvarandra. 14) Finnas tre aneterkroppar a, b, c i världsrummet i det läge, att en rät linie, som går genom medelpunkten af de två, icke träffar den tredje, så uppstår den krokliniga rörelsen. Antag, att kroppen a genom inverkan från b rör sig långsamt i riktningen af linien ab; att c, hvars egen inverkan på etern är försvinnande liten, röner så stark verkan från a, att verkan från b på c är i jämförelse därmed försvinnade. Då drifves c mot medelpunkten af a. Men emedan a flyttar sig utefter linien ab, skiftar drifkraften i hvarje moment riktning och verkar följd utefter linierna c A, c A", c A""" o. s. v. Med lärosatsen om krafternas parallelogram kan då bevisas, att kroppen c:s rörelse mot a måste varda kroklinig; med samma lärosats i förening med Euklides teorem 1, 37, 38 kan bevisas, såsom Newton gjort det, att om denna krokliniga rörelse varder centripetal, skola de lika stora tider af radius vektorn öfverfarna ytorna vara lika stora. Genom denna hypotes förvisas från världsrymderna den mystiska faktor, som kallas actio in distans eller verkan på afstånd utan fortplantande medium, en faktor, på hvars tillvaro ingen tror, men som man dock hitintills måst tåla i brist på en bättre att operera med. Hvarje naturforskare antager, att det är etern, som på ett eller annat sätt medverkar vid tyngdkraftens fenomen, ehuru, så vidt förf. vet, ingen hypotes hitintills varit uppställd, som kunnat gifva detta antagande åskådlighet och vetenskaplig gripbarhet. Redan Leibniz trodde på en eterns medverkan, men då han antog en attraktiv kraft hos anetermolekylerna, utan att ur antagandet kunna härleda tyngdlagens formler, samt lät etern, attraherad af kropparne, samla sig i dess tätare lager, ju närmare kring dessa, har den astronomiska fysiken icke kunnat göra sig hans antagande till godo. Genom den här uppställda hypotesen inskränkes actio in distans till det ännu mycket oklara området för läran om molekylers inverkan på oändligt små afstånd, hvarjämte hypotesen tyder på det samband, som vetenskapen en dag torde upptäcka mellan tyngdkraften och de andra krafter, som uppkomma genom eterns beröring med anetermolekyler. I halfslummer. (Tidskriften »Ord och Bild» 1893.) »Ord och Bild» har önskat några rader af min hand. Tacksamheten härför blandar sig med förlägenheten. Det gäller att skynda, och här sitter jag i julidagens hetta idétom och tankelat. Skall jag tillgripa hvad som under de sistförflutna minuterna gick igenom min hjärna? Men då halfslumrade jag. Föreställningsräckorna hade då sitt fria spel och förde på sitt vanliga nyckfulla sätt ett viljelöst halfmedvetande till flyktiga besök å områden under olika luftstreck. Jag satt utanför husknuten. Ljuslekar i trädens hviskande bladmassor . . . solglitter på krusiga lasurstrimmor mellan blyskimrande stråk å Lilla Värtan . . . en outgrundeligt blå himmel . . . hunden Mufti, som öfver mina fötter njöt sin siesta - dessa och några andra förnimmelser äro kvar i minnet och bilda en tafla, sedd under tunga ögonlock i en helton af vallmodoft, som lägger dimma öfver lokalfärgerna och skymmer stigarne, som tanken gått. Men här och där framskymta de, och jag ser en skugglik vandrare och erinrar mig, att han nyss stod i veckrik kiton och mantel framför mig med ett illmarigt gäckande uttryck i ett välmejsladt helleniskt anlete. Hans hållning var värdig, men uppsynen sådan som jag i min skoltid föreställde mig den hos de då illa anskrifna nu högt aktade sofisterna i Perikles" Athen. I drömmen förvånas man sällan. Nej, se en samtida till Plato och Aristoteles! Han måtte ha kommit raka vägen från de elyseiska fälten hit. Det spefulla draget kring hans mun förråder ett uppsåt att drifva gyckel. Om så, skall han betalas med samma mynt. Hans händer voro knutna om ett häfte, som jag trodde vara en forngrekisk handskrift. Aldrig i min lefnad har jag känt tjuflust förr än då. Jag ville rycka den dyrbara papyren till mig för att ur drömmen rädda den in i verkligheten och förära den till vetenskapen och kongl. biblioteket. Men i detsamma öppnade han rullen. Den var ett nummer af Art Journal, så färskt, att det luktade trycksvärta. Sofisten pekade på en rad, och jag läste: An individual, who is not typical, does not come home to us. »Hvad säger du om det?» frågade han. »Hvad säger du själf?» »Att ett sådant påstående möjligen kunde ursäktas mig, som bor i de dödas rike och umgås med Plato. Men i sin egenskap af människa lefvande på 1890-talet är skriftställaren i Art Journal oursäktlig. En individ, som ej är typisk, är oss obegriplig!" Så omodernt, så löjligt!» Ja, så befängdt! Rena motsatsen till sanningen. Här kan du få höra den. Bredvid mig på trädgårdssoffan låg en tidning med den intressanta bokanmälan, öfver hvilken jag nyss somnat. Jag grep den, fick upp den rätta spalten och läste: »Det må medgifvas att personerna, som herr X. (den anmälda bokens författare) skildrar, ej äro utan lif. Men intrycket af lefvande verklighet hade oändligen förhöjts, om herr X. förmått att teckna dem utan typiska drag. Det har han icke mäktat. Hans gestalter äro typer, låt vara individualiserade, men icke hvad de skulle vara: rena individer. Det är rent individuella karakterer vår tid väntar af författare och konstnärer.» »Ypperligt sagdt och alldeles min egen mening», anmärkte sofisten. »En karaktersteckning, för att vara åskådlig och lefvande, måste vara rent individuel. Tro icke, att mitt umgänge med Plato hindrat mig att omfatta denna sanning! En invånare på de elyseiska fälten behöfver icke nödvändigt hålla fast vid gamla fördomar och lefva oberörd af idéströmningarna. Jag gör alltemellanåt besök hos de lefvande och har alltid satt min ära att vara modern. Under den idéströmning, hvars vartecken var allongeperuken, bar jag en större än Ludvig XIV:s. Stångpiskan hälsade jag hjärtligt välkommen och prydde min med en erkändt näpen rosett. När tiden bar krinolin, bar min tanke krinolin; när tiden bar turnyr, bar min tanke turnyr. Nu är jag djupt öfvertygad individualist, oförsonlig typhatare och skall förbli det, tills en ny idéströmning kommer. De prydliga takrännorna å Partenontemplet ha icke villigare mottagit och gifvit ifrån sig de himmelska flöden fader Zeus nedsänder, än jag har mottagit och afhördat mig idéströmningar. I det afseendet tror jag mig jämngod med själfva herr »"1", er ryktbare landsman. Men à propos Plato - för någon tid sedan visade jag honom en teckning jag gjort af Dahomeykungen Behanzin. För invånarne på de elyseiska fälten har jag nämligen åtagit mig att vara ett slags tidning med nyheter från jordytan, och jag ville icke att de skulle lefva i okunnighet om den så originelle afrikanen. Här hade jag tillfälle skildra rent individuelt, och jag har gjort det så, att till och med typsvärmaren Plato erkände, att teckningen var lyckad.» »Får jag se den? Har ni den med er?» »Ni skall få se den. Men en föregående förklaring är nödvändig. Jag nekar icke; att teckningen beredde mig svårigheter. För mig med mina som arfsynden vidhängande helleniska naturanlag var det ingen lätt sak att vid skildringen af en personlighet hålla det typiska på afstånd. Du vet huru typisk vår helleniska konst var. Den första svårigheten var, att Behanzin är människa, låt vara en barbar, en vilde, men dock en varelse, som bär mänsklig typ. För att teckna honom rent individuelt, måste jag från karlen utplåna väl icke allt mänskligt, men det allmänmänskhiga. En kinkig uppgift, men det lyckades mig.» »Hvad säger du? Lyckades det dig?» »Det sköna är svårt, men det lyckades mig. Du öfvertygas därom, när du får se min rent individuelle Behanzin. Därefter en andra svårighet. Behanzin bär Guineanegerns typ, och som jag till hvarje pris vill undvika att göra typiska figurer, måste jag gnida karlen utoch invändigt med Pears soap, för att få Guineanegerns typiska egenskaper, andliga som kroppsliga, att flyta bort med hans hudfärg. Ett besvärligt göra, men det stannade ej vid det. Miljön, platsen man fått i tiden rummet, samhället är typbildande. Luftstreck, religion, uppfostran, lefnadsställning prägla det plastiska människoämnet och skapa typer. Man talar med skäl om en katolsk prästtyp, om bondetypen, om flere handtverkartyper, om ämbetsmannatypen, krigaretypen, diplomattypen o. s. v. Behanzin bär den dahomeyska furstetypen skarpt präglad. Den måste naturligtvis bort. Men ännu var min uppgift icke till fullo löst. Det rann mig i minnet, att det finns en gammal lära, som fördelar de dödlige fyra temperamenttyper: den sangviniska, den koleriska, den flegmatiska och den melankoliska. A, tänkte jag, denna lära är så föråldrad, att hvarje modern människa skämmes för att minnas den. Fördenskull: frukta icke, att någon anklagar dig för typisk skildring, om du låter Behanzin vara hvad han är: en man af den kolerisk- sangviniska typen. Men så kommer i detta nådens år 1893 den för tillfället rent moderne psykologen Th. Ribot och blåser nytt lif i läran om temperamenttyperna. Hvad hade jag då annat att göra än att äfven ur Bebanzins temperament utplåna de typiska dragen? Det var svårt, men lyckades.» »Du spänner min nyfikenhet på din rent individuella teckning af Behanzin. Låt mig ändtligen se den!» » Vänta litet! Kort före utbrottet af kriget mellan Frankrike och Dahomey kom till Behanzins hufvudstad en europeisk rymmare, som i sitt fädernesland begått flere mord. Han hade en kall glans i ögonen, tillbakaflyende panna, bred hufvudskål, framskjutande kraftiga käkar med oregelbundet formade och ställda tänder. Han bad att få tjänstgöra som slaktare vid ett människooffer i Abomé, och det tilläts honom. Jag såg huru hans näsborrar vällustigt vidgade sig öfver blodångorna. Han fick en plats i min skildring; jag afritade honom sådan han var. Men sedan erfor jag, att egendomligheterna hos denna ohyggliga individ äro så långt ifrån rent individuella, att de tillhöra en förbrytaretyp, uppställd af professorerna Lombroso och Garafalo. Jag måste således göra om teckningen och beslöt, för att med säkerhet undvika allt förbryt aretypiskt, att ikläda skurken de anletsdrag och den hållning, som utmärka min landsman Aristides, känd i häfderna och ärad på de elyseiska fälten för rättrådighet. Jag visade den nya teckningen för mina hedniska vänner därnere. Men desse obotlige typsvärmare upprördes på det häftigaste däraf. De kallade mitt välmenta tilltag ett bofstreck, begånget mot Aristides, Hellas, mänskligheten, sanningen, rättfärdigheten, och grepo sina cypress-stafvar för att prygla mig. Jag flydde ur deras landamären till de kristna skuggornas, omtalade för dem den nöd, hvari min uppgift att teckna ifrågavarande bandit antitypiskt och rent individuelt bragtmig, och hemställde ödmjukligen, om jag finge låna honom något af dragen, hållningen och åthäfvorna hos evangelisten Johannes eller den helige Franciskus af Assisi. Hvilka rop af harm och afsky mitt oskyldiga förslag framkallade! Jag måste än en gång taga till benen för att slippa stryk. Efter denna förberedande förklaring skall jag nu visa dig min rent individuelle Behanzin.» Högtidligt upprullade sofisten ett kartongark. Jag upptäckte å dess hvita yta ingenting. »Jag ser icke ett streck, icke en punkt.» »Du ser där lika mycket som Plato såg. Just därför att min rent individuelle Behanzin är osynlig, prisade Plato min teckning som träffande. Ty utdestillerar du det individuella ur det typiska för att framställa det oblandadt, så förflyktigas det och varder osynligt. Du gör då individen främmande för det universum, hvarur han utvecklat sig, du ställer honom utanför hans plats i yardsernas[?] hierarkiska ordning. Då är han oskådbar för det inre ögat, obegriplig för vårt förnuft, som ej kan se sin värld och dess delars sammanhang utan genom mediet af typer och generalisationer.» Sofisten satte sig på trädgårdssoffan bredvid mig. Det spefulla i hans uppsyn var något mildradt. Han fortfor: Åskådlig, lefvande är en gestalt icke, om han ej är typisk och individuel i oupplöslig enhet. Hör du flöjttonerna från båten därborta, hvars segel skiner så vackert mot Lidingöstrandens furor? Jag kan urskilja flöjtens individuella klangfärg genom hans typiska, genom mediet af den klangfärg, som är egen för hans art och så olik den typiska för valthornet, den typiska för violinen. Hör! ju kraftigare hans typiska klangfärg vibrerar, så mycket klarare äfven hans individuella! - De århundraden, hvilka det var förunnadt att se min vän Fidias" olympiske Zeus, visste, att en skapelse kan vara ideal och lefvande på samma gång. Hans Zeus var en typ: typen af fullmoget manligt majestät, af mänsklig ädelhet, visdom och godhet; men den typen lefde som en individ, och hvad hellenernas religiositet haft renast och mest upphöjdt vardt åskådligt lefvande för dem genom lifvet, som utstrålade från honom. Rätta ståndpunkten vid bedömandet af halten i en diktens skapelse (fortfor han), är icke den, på hvilken man frågar: är gestalten typisk eller individuel? Det finns andra och viktigare frågor att göra. Så den om determinismen och friheten. En absolut fri karakter, en hvars handlingar städse visa sig för läsaren oberäkneliga, en som oftast gör motsatsen till hvad man trodde sig kunna vänta af honom, en som förfogar med sådan själfhärskarmakt öfver alla sina naturanlag, känslor, drifter, uppfostringsintryck, grundsatser och åskådningssätt, att de varda till ett maskineri, med hvilket en mot alla impulser och motiver själfständig, fullkomligt obestämd och obegriplig vilja frambringar hvad som helst, likt tryckaren, som i dag vid sin maskin framskaffar ett ark med Jesu bergspredikan, i morgon ett ark, å hvilket herr ~ binder sina närmaste vid skampålen en sådan karakter är lika overklig och omöjlig som en rent individuel, en utan typiska drag. En absolut determinerad karakter åter blir till en Kasperledocka, som spritter, när man rycker hennes trådar, och fullgör på förut beräknadt sätt allt, som Kasperlepjesens uppträden fordra af henne. Men en verklig karakter förnimmer sig hvarken som absolut fri eller absolut determinerad. Fullständigt fri känner han sig icke inför impulser och motiver. Determinerad ej heller, så länge han tror på tillräknelighet och ansvar. Han känner sig icke och bör ej heller skildras som en maskin, hvars alla välglättade och oljesmorda delar med minsta möjliga gnidning samverka för ett gifvet ändamål, utstakadt af vare sig ett öfvermäktigt motiv eller en odeterminerad vilja. Tvärtom: impulser och motiver kämpa med fivarandra, rättfärdighetskänslan med själfviskheten, medlidandet med begäret att slinka undan uppoffringar, sanningskrafvet med rädslan för att uttala och stå för sin öfvertygelse, pliktmedvetandet med lustan. För psykologens forskning och för skaldens intuition uppenbarar sig i dessa strider, i sättet hvarpå de föras och i den utgång de få, den rikedom af typiska skiljaktigheter, den oändlighet af individuella, som det mänskliga kynnet omsluter. De frågor, vid hvilka vi nu snuddat, böra ligga oss om hjärtat särskildt af praktiska skäl. Ju högre en karakter är, dess klarare framlvser ur den något typisktidealt, något allmängiltigt för vårt släkte, något af en ledstjärna för dess framtid, något som låter hoppas på ett utvecklingsmål. Skall genom det obetänkta talet om »fordran på rent individuella gestalter» skildringen af sådana karakterer bannlysas ur vår litteratur, ehuru umgänget med dem är oss så välbehöfligt, då det just är de, som påminna oss om att de så fruktansvärdt sällsporda segrarne åt det goda dock kunna vinnas i striden mellan de kämpande motiverna inom oss? Må skalder och romanförfattare skildra, huru i striden det, som ger vårt lif värde, oftast dukar under. Så är det ju i verkligheten, och skildringen kan vara välgörande, om öfver densamma lägges färgtonen som tillkommer den: humorns eller sorgens eller harmens. Men plats bör lämnas äfven åt de ädlare och kraftigare karaktererna. Det synes mig, att denna påminnelse ej är opåkallad i en tid, då undergång hotar oss genom moralisk feghet, s. k. realpolitik, borgerlig korruption och klassfiendskap. Om någonsin, kräfvas nu siare, hvilkas ord dallra af ett sursum-corda så starkt, att det griper våra ynglingars hjärtan och lyfter dem till att anamma en välsignelse, mäktig att häfva förbannelsen, som tyngt på så många våra släktled -- den förbannelse som Faust afsett med orden: En främmad tillsats mer och mer fördärfvar vår andes härligaste arfvedel: när denna världens goda man förvärfvar, då nämns det bättre lögn och gvckelspel, den förbannelse, som gör, att bland de unge de, som genom uppfostran och kunskaper blifvit bestämde till sitt folks märkesmän, så ofta, när de hinna en bekväm lefnadsställning, glömma det löfte de i den bästa stunden af sitt lif gåfvo sig själfve inför idéernas altar att varda trofaste och orädde stridsmän åt det rätta och goda. Hvad de äro sorgligt få, de män, som icke blifvit affällingar från löftet! Må de nu framryckande ynglingalederna skänka åt framtiden flere! Så talade hellenen. Jag ville fatta hans hand; men han var borta. Mufti sof ännu på mina fötter. Öfver mig susade ekar och lindar. Solglitter lekte ännu på krusiga lasurstrimmor mellan blyskimrande stråk å Lilla Värtan. Och på landsvägen nedanför kullen vandrade några studenter förbi. Djursholm, Ekeliden, juli 93. Fantasmer ur verkligheten. (Kalendern Svea, 1894.) Sträfpelarnes och fialernas skuggor tecknade sig mot fullmånens svala ljus på domkyrkans murar. Här och där glimmade hvitblå återsken från höga spetsbågfönsters svarta ytor och från rutor dolda i skymningen bakom fasadgalleriets kolonner. Portalens ena vägg stod i mörker; mot dess andra sken månen snedt in och belyste dess rader af rundstafsknippen och helgon med himmeldrömmande stenansikten under stenbaldakiner. En af de massiva dörrarna stod på glänt. Det var en känsla af oro som manade mig in helgedomen. Jag hade fram emot aftonen anländt till staden och börjat upptäcktsfärder i dess labyrint af slingrande gator, hvars byggnader med sina framskjutande våningar på snidade bjälkkonsoller och sina spirkrönta karnapper gåfvo skäl för resehandbokens försäkran, att man här kunde lätt förflytta sig århundraden tillbaka. Men underligt var, att allt efter som det led inpå kvällen, antogo människorna mer och mer sin stads fornartade prägel. Allt oftare ansikten, som påminde om uttrycket så många porträtter från 1300-talet: »Var på din vakt! Det gäller lifvet.» Som om jag bläddrat baklänges i en klädselhistoria, skiftade dräkterna så småningom in samma århundrade. När månen blänkte öfver taken var förvandlingen fullständig. Att gissa på en karneval, en allmän kostymfest var omöjligt. Alla gingo tysta. På hvarje panna, kring hvarje mun dystert allvar. Jag mötte nu endast männer. Jordvåningarnas fönsterluckor voro tillskrufvade eller tillskrufvades. Portar låstes, slaghommar skramlade. Högt uppe på gaflarna stod här och där ett fönster öppet. Jag minnes från ett af dem ett klart belyst vackert kvinnoanlete, som ängsligt spejade ned utefter gatan. Denna var i mynningen till rådhustorget spärrad med järnkedjor. Där stod en flock väpnade borgare. Det var som om ingen sett mig; jag fick oanhållen lämna hindren bakom mig. »Gud med oss», var allt jag hörde, likt en lösen hviskad man till man. Äfven vid domkyrkotorget voro gatmynningarna spärrade med kedjor och vapen. Där hörde jag ropet »Jesus Maria». Nu var jag inne i dömen. Midtelskeppet stod framför mig med hvitskimrande rutade strimmor utefter golfvet mellan pelarnas slagskuggor; med gördlade hvalf, som spände sig upp genom skymning in i mörker; och med ett kor i matt silfverljus. Jag hörde i början ingenting annat än mina steg. Därefter - när jag stannade ett ögonblick, såsom jag väl, vid hvart tredje steg gjorde något af detta obeskrifliga, outsägliga, som man förnimmer i vidsträckta, människotomma, af skönhetslängtan och andlig trånad skapade helgedomar, något som på obestämbart sätt förenar suck, hviskning, prassel och upphör just då man vill aflyssna det dess ljudvärde. Därefter, när jag hunnit fram under korshvalfvet, hviskningar, tydligen från människoläppar, ur korets vänster och ur dess höger. Där skymtade i ljusdunklet knäböjande skepnader, en på hvardera sidan altaret. Hade de kommit i sällskap för gemensam andakt? Jag tror det icke. Jag fick det intryck, att de just nu upptäckt hvarandra. De tystnade skiftesvis, som för att lyssna den ene till den andre. Och ömsesidigt lifvade, eldade, stegrades hviskningarna till klara tonföljder, i hvilka rösternas stämband dallrade med innerlig klang, medan den ene bad med Zions profeters och Galiléens salighetsförkunnares ord och den andre, till min öfverraskning, med siares, som för tretusen år sedan sjöngo under Indiens himmel vid Sarasvatis strömmande vatten. O Varuna, hvvad någonsin vi felat mot älskad broder, frände eller granne, hvad ondt vi vållat landsman eller främling, o himlens herre, Varuna, förlåt det! Ja, Herre förbarmare, förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåte dem oss slyldige äro! Förlåt hvad orätt våra fäder gjorde, förlåt hvad vi med egen hand förbrutit, lyft af mig mina egna synders börda, och låt mig ej för andras synder lida! Ty du herre vår Gud är en stark hämnare, som söker fädernas missgärningar in på barnen. Men du vill ju mildra följderna af fädernas felsteg, du som icke handlat med oss efter våra egna synder och icke veder- gällt oss våra egna missgärningar. Gif oss din nåd, o Varuna, vår herre! Förutan den det är oss, som vi stode af törst förtärde midt i svala vågor. Gif oss din frid, o Varuna, vår herre! Gif oss din frid, o herre Gud! Oroliga äro våra hjärtan, tills de få hvila i dig. Hvar annars är trygghet? Himlarne skola förgås som en rök, jorden föråldras som ett kläde och de, som bo därpå, dö bort. Men din salighet blifver evinnerligen och aldrig upphör din rättfärdighet. Sin hand, sin famn han sträcker ut däruppe. En vink, och honom lyder allt härnere: han bjuder böljor lugnas, och de hvila, han bjuder vindar tystna, och de tiga. Bergen resa sig på ditt bud, dalarna sjunka ned det rum, som du dem skickat, stormen lägger sig vid ditt ord, och böljorna sakta sig. Hvarhelst jag är, där är ock du, och hvad än händer, om bergen hota falla öfver mig och böljorna sluka mig, är jag i din visdoms hand och i din barmhärtighets och säger trösteligen: ske din vilja såsom i himmelen, så ock på jorden! Och smög jag längre hän än himlar räcka, ej kom jag lös från Varuna, min herre; hans spejarhärar ila genom rymden och räkna mänskoögons alla blinkar. Ja, ehvar jag går eller ligger, är du omkring mig och ser alla mina vägar. Hvart skall jag gå för din ande, hvart fly för ditt anlete? Du gör dina änglar till vindar och dina tjänare till eldslågor. Fore jag upp till Ilimmelen, är du där. Toge jag morgonrodnadens vingar och blefve ytterst i hafvet, skulle dock din hand där föra mig. Ty denna jord är Varunas, vår konungs, och denna himmel, byar den fjärmast hvälfver. Han fyller luftens ocean och hafvens han hvilar äfven i en vattendroppe. Himlarne tälja, o Gud, din ära, och fästet förkunnar dina händers verk. Den ena dagen säger det till den andra, och natten kungör det till nätterna, som följa. I evighet är riket ditt, makten och härligheten. Amen! Det vardt tyst i templet. Utifrån hade jag redan någon stund förnummit brus af röster. Ett rödt sken, som af en eldsvåda, hade fladdrat och fladdrade nu åter öfver fönstren och göt ett oroligt töcknigt skimmer i dess glasmålningar. De båda männen vid altaret reste sig, närmades och betraktade hvarandra. Ett famntag, och deras hufvuden hvilade kind vid kind. Det var ett gammalt hufvud, en böjd gestalt, den enes, höljd i eremitens mörka kåpa. Den andre var klädd i hvitt och bar det snöre, som utmärker de tre gånger föddes högsta kast: bramanens. Jag tyckte mig igenkänna eremitens ansikte. Utan tvifvel - jag hade sett det i raden af påfveanleten öfver arkaderna i San Paolo vid Tibern. Dessa bilder äro till sin äldre och större del fantasialster. Men i hvarje fall liknade denne gubbe porträttet af en viss man, som burit Petri fiskarering, om också endast några dagar. Om honom går denna sägen: Han hade, ung, byggt sig en koja i skogen och burit dit ett krucifix, en bibel, Johannes Erigenas skrifter och en byzantinsk läkebok. Kring kojan bröt han mark till åker och örtagård. Han närde sig med sina händers arbete och hade bröd för hungrande vandrare. Barnen lockades af hans ögon och de vackra målningarna i hans bibel. Han hade dem dagligen omkring sig och undervisade dem. Sjuka kommo och fingo bot. Sorgsna, förtviflade kommo, och han lyfte bördan från deras axlar. Så grånade och hvitnade han i Kristi efterföljelse. Påfvestolen vardt ledig. Dess guld var bleknadt, och man ansåg nödigt att uppförgylla den med helgonglans. Eremiten-helgonet fördes mot sin vilja till Rom och kröntes med tiaran. Men det dröjde icke många dagar, innan prelaterna upptäckte, att de begått ett förfärande misstag. Eremiten hade så länge lefvat i betraktelser öfver sin mästares ord och öden, i kärleksgärningar och i örtagårdsarbete, att han förgätit formler i det schibbolet, i kraft af hvilket himmelens portnyckel tros vrida sig i låset. Han kunde icke i allo skilja mellan rättrogen och kättare. Man måste då, till hans glädje, föra honom tillbaka till ensittarekojan skogen. Det var denne man jag såg famna bramanen. En af de osynliga nervtrådar, som äro spända genom rymden, lät mig förnimma hvad eremiten tänkte. Han tänkte på Ordet af begynnelsen, på logos spermatikos, det hemlighetsdjupa väsen, som är af evighet Gud och varit och verkat i denna värld, innan och alltsedan ett människosläkte uppstod. Han tänkte på såningsmannen, som, förrän han lekamligen kom i världen, hade årtusenden vandrat bland släktleden och sått lifvets säd i folken; på det af Johannes evangelisten förkunnade ljusväsen, af hvars fullhet fäderna undfått i mån af sin makt att anamma. Han var för ödmjuk att tro, att han själf i det ljus han mottagit genom evangelister och apostlar skulle hafva vuxit till en fullkomlig man; han visste, att han med Paulus och hvarje dödlig såg det gudomliga såsom genom ett dunkelt glas på otydligt sätt. Men vore han ock en fullkomlig man och denne braman ett barn, så huru ljuft att höra Guds lof förkunnadt af barnaläppar! . . . Denne österländing har vittnat om det i forntidens gryning sående logos. Han har räckt mig ett gyllene ax från ett af de sädeskorn, som ur den prekristianske Kristi band fallit i emottaglig jord. Skörden af denna sådd skall, när tiden fullbordas, samlas i ladan med skörden från det fält, som druckit den korsfästes blod. När detta fält bär föga ogräs och fylligare ax än de andra, är den stora omvändelsens tid inne. Nu är den det icke. Ty skickad att omvända är allena den tro, som i sin rikedom på kärleksgärningar beskådas af folken och varder prisad af dem som den himmelske faderns verk . . Många klockor ringa för kristenheten. Jag hör från många torn i olika dogmarkitektur den ljudande malmen och den klingande bjällran öfver träsk af elände och laster, själfrättfärdighet och hyckleri. - Men, Herre, du håller mitt hopp vid lif. Eremiten och bramanen försvunno åt olika håll i templets högtidliga skymning. * * Jag rycktes ur mina tankar af det röda fladdret i fönstren. Det var som om deras blyådror stötvis sprutat blod. Rösternas sorl därute afbröts af hemsk tystnad. Jag gick och fann portaldörren ännu på glänt. Genom öppningen lyste i flämtande orangetoner ett stycke himmel som bakgrund till silhuetter af skorstenar och gaflar. Vid dörren stod kyrkoväktaren. Hvad är det? »Kalvinisternas kvarter står i lågor. De brände en antitrinitarie å bål på rådhustorget. Vinden dref lågorna mot oljemagasinet, och nu är hela den stadsdelen ett kättarebål. Gloria Deo in excelcis. Må nu också de lutherske kättarnes brinna! Vår egen stadsdel är trygg i helgonens värn.» Och här? frågade jag, då jag genom portalen fick syn öfver domkyrkotorget, där en med djäflar målad mössa bredvid en påle stack upp öfver folkmassan och i nästa ögonblick vardt till en flamma, försvunnen i rök. »Det är ett af Satans barn, en luthersk villoande, som är gifven åt elden. Ärad i evighet vår allmänneliga kyrka!» Jag skyndade ut och vandrade i yrsel kors och tvärs genom gator, där anhängare af olika bekännelser med vilddjurets tecken i anletsdragen, mördade hvarandra under hellebarder och svärd. Hopar, i hvilka dominikaners kåpor skymtade, trängde fram ibot det lutherska kvarteret för att störa en fest, som där firades, men hejdades af skaror som törstade efter den babyloniska skökans blod. Kämpande männer, ropande, gråtande, flyende, fallande, trampade kvinnor och barn, kringflygande bränder, flaxande eldhanar på tornspiror och takåsar. Så kom jag till en öppen plats nära stadsmuren. Där var det festen firades. Den hade ännu andrum. På torget en spetsgård kring en blodig stupstock. Ett offer var redan slaktadt. Ett annat framleddes af någon klädd som luthersk predikant. En liten man, som i viss mån liknade en prelat bland dem jag känt, besvarade min fråga hvad detta betydde. Det var med sorgsen röst han sade: »Jag ville gärna ha skonat anabaptisterna från dödsstraffet. Det är kanske för strängt. Jag önskar en mild kyrkotukt och föreslog, att man ej skulle straffa hårdare än med fängelse, spöslitning och medborgerliga rättigheters förlust de förblindade, som ha en annan tro än vi. Men man hörde mig ej.» Än några ögonblick, och jag stod på en kulle utanför stadsmuren. Helgonen hade icke skyddat det romerska kvarteret. Hela staden brann. Skrien hördes dämpade genom de tjocka rökmolnen. Bredvid mig stod en man från min egen tid och mitt eget land, inflytelserik kammarledamot och hedrad främjare af vår inhemska svinafvel. Han pekade på den brinnande staden och sade: »Lyckliga vi, som lefva i vårt nittonde århundrade på gränsen mot det tjugonde! Det är en lärorik hägring från det förflutna, den vi här se. Hvarför mörda dessa galna människor hvarandra och låta en stad, värd många millioner kronor, läggas i aska? För rent opraktiska frågor, för formler, hvilkas riktighet är obevislig. Vore den bevislig, så hvad nytta hade vi af det? Det gäller ju spörsmål, som, äfven om de löstes, icke vore oss till ringaste gagn. Väl oss, att vår upplysning stigit till den höjd, hvarpå den står! Något mer af densamma önskar jag visserligen icke. Den är tillräckligt stark att hålla ulfven vid öronen. Men jag är alla öfverdrifters fiende, och äfven upplysningen kan varda till men. Vårt århundrades industrialism, den mest sublima uppenbarelse världshistorien känner... eller är det icke så?» »Vi ha att böja vår nacke under den.» »Nåväl, denna sublima uppenbarelse kräfver offer. Fordrar icke klokheten -- och jag kan utan känslosamhet tillägga: humaniteten -- att dess offer icke beröfvas sitt hopp om en himmel, där lidandet får sitt vederlag och -- för att begagna ett i viss mån revolutionärt, men häfdvunnet och kanske ofarligt uttryck -- där de minste varda de störste? Fördenskull: upplysning med måtta, och religion tempererad med måttfull upplysning. Ja, hvarför mörda dessa människor hvarandra? Från vårt tidehvarfs synpunkt är det vansinne. Jag kunde begripa det, om det gällde en praktisk fråga. Jag skulle finna det beklagansvärdt, men dock fattligt, om striden haft sin utgångspunkt i rysk-tyska maximal-tullsatser eller gällde, låt mig säga, fläsktullen med dess stora intressen för och emot...» Han fortsatte, men jag undslapp fortsättningen, ty ordet fläsk ljöd på hans belåtna läppar med en så fet och flottig smäll, att fantasmerna försvunno och jag stod vaken inför dagspolitikens höga syften. * Drömmen hade gifvit gestalt åt två slags fördragsamhet: eremitens och svinafvelförbättrarens. Jag letar efter eremitens. Efter den andres behöfver man icke leta. Den finns och är kanske gagnelig, där han sitter närsynt och inbilsk, tung och bred på en plats, som formelfanatismen annars skulle intaga. Men hur gagnelig den må vara, icke är jag i stånd att akta den, och icke är det af den, som vår från olika sidor hotade själsodling och vår andefrihet ha att vänta räddning. Men hvarifrån är räddningen för dem att hoppas? Deras kämpars leder glesna, deras stridsmän åldras, vapnen varda dem så tunga. De sträcka armarna mot morgonrodnaden och kalla på ungdomen. Kommer den? Fläktar i purpurskyarna dess fana? Pessimistiska hugskott af en optimist1 (>~Norden», 3:dje häftet. Med tillägg ur »Jul».) Det är en sanning, som andligt unga och friska sin- nen gärna ville blunda för, att de flesta människors lifs- uppfattning och särskildt deras politiska meningar bestäm- mas af deras själfviska intressen. * * Borgaredömet, det förr så kallade tredje ståndet, var mycket »liberalt», så länge det ännu hörde till de poli- tiskt förfördelade klasserna. Dess »liberala» färg bleknade samma mån som det vardt politiskt privilegieradt. De lägste i samhället förlora vänner, allt eftersom de lägre samhället lyckas arbeta sig upp. Skall detta fortgå, så kommer det »liberala» ombildningsarbetet att i samhällets degel kvarlämna ett cap ut mortuum, som är utan hopp att varda något annat än det en gång genom detta förlopp blifvit. Förgäfves vore allt vädjande å dess vägnar till rättfärdigheten. Darmed är icke sagdt, att rättfärdigheten skulle varda utan sakförare inom de öfre klasserna. Gud har aldrig låtit sig vara utan vittnesbörd, och idealet har alltid haft enskilde dyrkare. * När en förfördelad ropar på uppfyllelsen af Kristi bud: »hvad 1 viljen, att andra skola göra eder, det gören 1 ock dem » bevisar detta icke, att han är alla förför- delades vän. Det bevisar med säkerhet endast, att han är sin egen. Det är vanligt, att han gör sig till ett med de förfördelande, om han med dem får gemensamma intressen. Regeln är, att människan icke ser någon an- nan orätifärdighet än den, hvaraf hon själf lider. Jag tviflar på grundligheten af en demokratisk öfvertygelse hos hvar och en annan än hos den demokrat, som är född aristokrat, är rik och oberoende, men kastar den yttre frid, som ett mäklande med samvetet kunde bereda honom, ifrån sig, för att tåligt bära på en gång den misstro, en sådan man plägar röna hos dem han vill hjälpa, och det hat, som lumparne inom hans egen klass känna mot enhvar, som tillhör deras krets i yttre mening, men ej i inre. För dem är han affälling. Finna de icke någon annan, för dem begriplig bevekelsegrund för hans handlingar, återstår dem dock alltid en: »han jagar efter folkgunst». Det ser ut, som om vårt släkte behöfde lidandet, som om hela klasser måste sucka under nöden och elän- det för att idealet må äga ej blott enskilde målsmän, PES5IMI5TI5EA IIIiGSKOTT. 14n utan äfven kämpande härar till sitt förfogande. Eländet, det timliga och andliga, bröt väg åt kristendomen. Näf- rättens offer framsläpade stenarna till de murgördlar, inom hvilka borgardömet och det rörliga kapitalet skyddade sig i sin uppväxttid. Sedan borgardömet vuxit upp och blifvit starkt, skulle det likväl icke mäktat slå det slag, som det i den franska revolutionen måttade mot de då- varande öfverklasserna, om ej dess lystnad att komma jämnhöjd med och öfver dem hade öppnat utsikter för de djupare samhållslagren till en drägligare belägenhet. * Det länder människorna till ursäkt, att de vanligen icke äro medvetna om den drifkraft sjålfviskheten utgör vid tilldanandet och omdanandet af deras meningar. De anse sig ha vunnit dem på erfarenhetens och pröfningens väg och omfattat dem på grund af deras allmängiltighet. Själfbedrägeriet på detta område är gränslöst. Demokrat- lumpen, som fått rang och ordnar, får därmed vanligen också »en bättre öfvertvgelse». Huru har, enligt hans mening, denna förvandling försiggått? Huru har denne Saulus blifvit en Paulus? Dock - jag borde ha gifvit denna fråga en annan form. Saulus såg Kristus, och hans omvändelse var en omvändelse från människogunst och själfrättfärdighet till ödmjukt martyrskap för en hå- nad tro. Men den omvände demokratlumpen betviflar icke, att något liknande timat med honom äfven. För honom har hans upphöjelse något af skenet, som mötte Paulus på vägen till Damaskus. Han förblindas af det; hans fåfänga skapar sig en Ananias, som hotar blindheten för att han skall se med andra ögon än ditintills. Skulle Vana. 10 116 VIKTOR RYDnERO. han, sedan detta skett, likväl öfverraskas i en svag stund af en känsla, liknande obehaget öfver ett aff all, slår denna likväl öfver i harm öfver det, som vållat obehaget, och ur sin själsträck tager han då händer fulla för att kasta däraf på sin gamla tro. Erfarenheten borde lära oss att icke mcd fiendskap åse någon samhällsklass. Fursten, aristokraten, borgaren, prästen, bonden, arbetaren det är endast människan, ställd under olika inflytelser, i olika omgifningar. Där- med vill jag icke hafva sagt, att byar och en är ound- vikligt formad till hvad han är genom den »miljö», hvari han blifvit ställd. Människan kan också forma sig inifrån genom de krafter, som slumra eller verka i hennes personlighets kärna, och äro dessa i förbindelse med den kraft, som öfvervinner allt, så kan hon i hvilken lefaads- ställning som helst dana sig efter den gudomliga förebild, som är den mänskliga idealbilden. Men ett sådant om- daningsförlopp hör till andliga underverkens område, ej till vanlighetens. Där utöfvar omgifningen sin fulla ver- kan. Där är det onda, som kan sägas om en viss sam- hällsklass, ingenting annat än det onda, som skulle sägas om den klassens försmädare, om de själfva påverkats af de inflytelser, under hvilka den af dem smädade klassen utbildat sig och lefver. Man glömmer detta, när man talar om den högfärdige aristokraten, den egennyttige bor- garen, den gnidande, groft realistiske bonden. Man för- dömer sig själf, när man fördömer dem. r>EssIMIs"rIs~EA IIIi&SEO"L"T. 147 Befolka en obebodd ö med arbetaresöner, som upp- fostrats fint och få politiska och sociala företrädesrättig- heter, samt med aristokratsöner, som få arbetarebarnens uppfostran och bestämmelse. När några släktled gått undan, skall den nya adelsklassen uppträda med samma eller större högfärd än någonsin en gammal aristokrati, och den nya arbetareklassen skall bära sin underlägsenhet med samma otålighet som den nuvarande eller, väl san- nolikare, med en än större, än starkare, i röd omstört- ningslusta spelande, emedan dess ärfda instinkter göra dess belägenhet odrägligare. Ingenting är farligare än att göra sig en idealiserad bild af en undertryekt samhällsklass, hvars förkämpe man ville vara. Man har idealiserat borgaren i förhållande till adelsmannen, bonden i förhållande till stadsbon, arbetaren förhållande till borgaren. 1 en förfluten mansålders pseudorealistiska dramer af tyskt ursprung var borgaren vanligen en så ypperlig människa; ministern, amtmannen feodalherra spelade hin ondes roll. 1 franska romaner från julimonarkiens tider var arbetaren smyckad med alla månniskonaturens fullkomligheter. Faran af en slik ideali- sering ligger däri, att den, som trott på dess sanning, känner sin goda vilja, sin medkänsla svalna, när erfaren- heten visat, hur föga verkligheten motsvarar utmålningen när den klass, för hvars bästa man velat verka, tappat den vackra masken. »Jag finner nu>, säger den själf- bedragne, »att dessa människor icke äro värda, att man sträfyar för dem * t48 VIKTOR RYDRERG. Tänkaren kommer till en annan slutsats. Finnes ett samhällslager försänkt i djupare moralisk uselhet än de andra, säger han sig: »här ser jag människor ställda under inflytelser, hvilka så undertrycka det goda och ut- veckla det onda i människonaturen, att allt borde göras för att bringa dem under bättre inflytelser». Med andra ord: ju större eländet, dess större behofvet af medkänsla och hjälp. Vore fattigdom och nöd ledsagade af moralisk för- ädling, kunde man knappt önska något värre än att se dem upphäfda. Erfarenheten synes gifva vid handen, att öfverflödet och nöden fördärfva hvar på sitt sätt, och att det samhälle befinner sig bäst, hvars lagar icke motverka bönen: »fattigdom och rikedom gif mig icke, men låt mig mitt nödiga uppehälle njuta » Det är en plikt att verka så, som om ett messianskt rike vore det möjliga målet för våra sträfvanden, äfven om vi skulle betvifla dess tillkommelse. Hvad polstjär- nan var för de gamle sjöfarande, bör det riket vara för oss: vägvisaren för kursen, äfven om det, i likhet med polstjärnan, hör och skall höra till de himmelska synerna, ej till de jordiska verkligheterna. PESSIMISIISKA HIOSKOIT. liS) Grekland vardt, såsom så många andra länder, ro- mersk provins. Härjningen, som följde med eröfringen, kunde skingra eller tillintetgöra stora konstskatter och gjorde det; men om hon icke äfven genomskurit konstens lifsrötter, så hade förstörelsen snart blif vit uppvägd af nya konstskapelser. Efter hand visade sig det romerska herraväldet medföra just sådana välsignelser, som enligt den vanliga föreställningen borde beredt den helleniska konsten en verklig guldålder. Sedan Rom genom Cesar Augustus blifvit en monarki med republikanska attributer, kunde den civiliserade världen njuta en fred och lefva under en ordning ditintills exempellösa. Krigen mellan de helleniska staterna hade upphört, och fredens ymnig- hetshorn slösade sina skatter öfver Grekland. - - - Antagligen ha aldrig så många grekiska konstverk blifvit beställda och väl betalda som under de närmaste mansåldrarna efter kejsar Augustus. Och nu behöfde ingen hellenisk bildhuggare eller målare eller skald eller vetenskapsman ikläda sig rustning och dö på slagfältet. De små helleniska staternas medborgarhärar, i hvilka hvarje man bar vittnesbörd om samhällets omsorg för de unges andliga och kroppsliga hälsa, dessa små vackra härar, i hvilkas leder skalder, konstnärer, vetenskapsmän gingo, likasom alla andra vapenföre, till död för fädernes- landet, de hade försvunnit, och samhällena besparats de förskräckliga offren af så dx~rbart människomateriel på krigets altare. De romerska legionerna skyddade Grek- land, och det material, fivaraf de bestodo, behöfde icke vara fint. Fordringarna på rekryten voro: han skall vara fri från lyten och ha en längd af minst 5 fot 9 tum. Var fosterlandskärlek en oumbärlig egenskap för denne 150 VIKTOR BYPI3EBG. soldat? Hvilken fråga! Hvarifrån skulle den tagas? Han disciplinerades med centurionens käpp. Han fick medaljer och andra lltmärkelsetecken. Han hade utsikt att stiga graderna, och det hände, att han ur ledet steg ända upp på kejsartronen. Gjorde han icke det, kunde han dock roa sig med leken att af- och tillsätta kejsare, blott han icke förgrep sig på samfundsgrundvalarna, d. v. s. slaf- venet och de rådande klassernas förmåner. Och det gjorde han icke, tx" det var väl sörjdt för hans ålderdom. Realism och nyktert förstånd i detta, som i allt annat af romerskt ursprung! Greklands kulkurkapital undslapp således de förra åderlåtningarna. Man kunde också bespara sig omkost- naderna för vinnandet af den sedliga och kroppsliga ras- fullkomlighet, som varit villkor för de helleniska frista- ternas bestånd. Man kunde låta gymnastiken förfalla och åt tidens jockeyklubbar öfyerlåta utbildandet af yrkes- atleter, som togo prisen vid de olympiska spelen så som de bästa tjurarne vid våra kreatursutställningar och de snabbaste håstarne vid våra kapplöpningar. Allt var så klokt anordnadt. Af grekiska skriftställare från Antoni- nernas tid försäkras, att landet liknade en trädgård. Stä- derna täflade med hvarandra i prakt. Det var en guld- ålder, om än guldet var något blandadt. Borde icke konsten nu riktigt trif vas? Jo visst. Men besynnerligt nog: hon tvinade långsamt bort. Borde icke vetenskapen trifvas? Besynnerligt nog: några få helleniske tänkare under Greklands oroliga kapitalförslö- sande frihetstid ha för den mänskliga kulturen uträttat mer än det romerska kejsardömets samtliga professorer och rhetorer under flere århundraden. Afven vetenskapen PESSIMISTISKA IILOSKOTI. 151 tvinade bort. Nå ja, hvad mer? Man kan må bra ändå. Men så kommo slutligen de germaniske barbarerna och slogo sig ned vid de yppiga borden och åto upp maten och drucko ur vinerna för de kloke realisterna, för Mam- monsdyrkarne, slafägarne och procentarne, som kunde trifvas utan ideala syner och stråfyanden och trodde sig kunna upprätthålla och försvara ett fosterland, där fol- kets stora massa icke h\-ste eller hade anledning att hysa fosterlandskärlek. Tänk om det vore så, att ett folk, för att hålla sig friskt, måste äga någon källa med lefvande vatten, någon Kastalia, hvarur det kan dricka hänförelse, när det törstar efter själens vederkvickelse! Det är en dryck, som natio- nernas nervsystem kräfver, ja, ända därhän, att till och med hänförelsen för drömda, opraktiska, aldrig upphinne- liga mål har visat sig för folken och deras kultur mer stärkande än ett lif, som lider brist på idealer. Det är en farlig sak att profetera; men om någon vill vedervåga det och ser sig om efter förebådande tecken, skulle jag föreslå honom att göra det hos sitt lands ungdom. Om lättsinne och laster härja denna ungdom, är det illa, mycket illa. RIen lättsinne och laster ha mer eller mindre härjat alla tiders och alla länders ungdom. Det är för- denskull icke det allra värsta tecknet. Men om ungdo- men blifvit så realistisk, att den i sitt själslif saknar andra driffjädrar än brödfödans, än »kampens för tillvaron och njutningen»; om den vandrar framåt utan att se fjärran någon ädel syn som målet för sin färd, då råder jag profeten att sia olyckor. - - - - -- - - - 152 VIKTOR RYDBERG. Betrakta vår svenska ungdom, när den högtidliga dagen för dess inträde i vapentjänsten kommit! herrar målare! Hvarför han 1 aldrig, så vidt jag vet, valt detta till ämne för edra framställningar? Hvad man nu än må säga om ett »ämnes» betydelse för en målning, kan man väl ändå icke påstå, att en god mål ning blir dålig därför att hon har ett fosterländskt ämne oeh gläder våra hjärtan med åsynen af ett ädelt folks ynglingaskaror, sådana de te sig å denna betydelsefulla dag. Miltiades, Kimon, Perikles! Om edra andar kunde skåda vår beväring tågande till och från sina öfnings- platser, och jämföra den med de ~nglingaskaror 1 förden till vapenlekar! 1 voren hedningar, och det är naturligt att vi, som äro kristna, böra kunna uppvisa ett uppbygg- ligare skådespel, hvad de unge fosterlandsförsvararne vid- kommer, än 1. Men kunnen 1 ej komma hit och se med egna ögon de härliga frukterna af den omsorg vi nedlagt på vår ungdoms uppfostran, så tron åtminstone icke det rykte, som kanske hunnit ända till de elyseiska fälten att de sånger våra beväringsynglingar sjunga äro de lider- ligaste och skändligaste; att den glädje, som präglar deras anleten, lyser ur deras ögon och talar i deras åtbörder, är bränvinsrusets; att de känslor, med hvilka deras egna bygders män och kvinnor och barn se deras skaror nal- kas, är förskräckelsens och vämjelsens! Tron det icke! Vi hafva ju predikstolar, skolor och hemlif, för att icke tala om länsmän och militärbefäl, och ryktet är ju omöj- ligt, om dessa faktorer någorlunda uppfyllt sin bestäm- melse. Våra styrande skulle icke uthärda att se slikt. De skulle, om ryktet vore sant, kläda sig i säck och aska i förtviflan om fosterlandets och svenska folkets PESSIMISTISKA IIUGSEOTI. 153 framtid. De, som veta, hvilken liten hop vi svenskar äro, veta också, att om någon räddning för oss är möjlig, måste vi bakom våra lätt räknade kanoner och glesa bajonettrader ha något annat än ett uniformeradt afsky- värdt slödder, förtjänt af död och undergång. Vore ryktet sant, då skulle våra äldste i farans stund förgäfves ropa till Herren Zebaot. Han skall svara dem: edra stridsmän äro icke mina. Jag känner dem icke. 1 hafven själfva dömt dem och eder till döden, och 1 skolen dö. Jag fann min vän X. i sitt bibliotek, ifrigt letande bland tidskrifthäften. Han såg förargad ut. På golfvet låg en hopknycklad tidning. »Hur står det till?» »Så väl som möjligt, sedan man läst redogörelserna för dessa klubbkonversationer - . . » »Hvilka klubbar är det fråga om? N. svarade icke. Han fortsatte sin undersökning häftena. Jag tog upp det misshandlade bladet och genom- ögnade dess rubriker. Jag väntade att där få svar på mitt spörsmål om klubbarna. Men jag fann knappt annat än långa redogörelser för gårdagens öfverläggningar i riks- dagens båda kamrar. »Här har jag hvad jag letade efter, utbrast X. med blicken i ett öppnadt häfte. här stå några rader som jag nu skall läsa om igen, för att få en svalkande des- sertdryck på klubbläckerheterna. Hör! #C"est une observation banale ~ue les hommes réun is, aussi bien en assemblées parlementaires ~u"en 15-1 vIKToR RYDI3EUG. auditoires de clubs, jeunes ou vieux, graves ou légers, ne sembient me/tre en commun que ce qu"ils ont de m au va is." »Det är trösterika ord», tillade han. » Trösterika? » »Ja. De skola hindra mig att döma för omildt om de enskilda personerna och möjliggöra för mig att be- trakta partiledaren herr Quis i klubben n:o 1 och parti- ledaren herr Cujus i klubben n:o 2 som män med tanke- förmåga och med känsla för sitt folk, så snart de kommit på visst afstånd från klubblokalerna. » Det finns sjukdomsmikrober äfven i språkets ord- förråd. Jag vill fästa uppmärksamheten på två sådana, som ursprungligen voro oskadliga varelser, men genom renodling i korruptionel samhällsbuljong blifvit ganska elakartade. Den ena af dessa giftiga småsvampar är ordet skandal. Den andra är ordet oegentlighet. Det senare ordets öfvergång från oskadlighet till dess motsats har skett helt nyligen genom en ömsint renod- lare, som icke ville såra finkänsliga öron med att kalla un ehat un chat et Rollin un fripon. Att höra en välklädd och hyfsad bedragares förbi-ytelser kallas bedrä- geri och hans förfalskningar förfalskning förekom den grannlaga mannen rysligt, och han kunde icke känneteckna detta språkbruk mildare än som uttryck af en vidrigt rå puritanism. För att utdi-ifva denna vidriga råhet ur samfundsmedvetandet tog han det lilla ordet oegentlighet, renodlade det i den omnämnda buljongen och inympade I"E5SIINIISFISEA IlIGSEOlI - tss det i det omnämnda medvetandet. Svenska akademiens ordbok skall, när hon kommit ett stycke in på 0, säker- ligen icke undeilåta att lämna oss en grundlig redogörelse för detta intressanta spi-åkrön. - Låt mig veta, huru du umgås med ordet skandal, och jag skall säga dig, hvem du är. Själf är jag viss om att det i somligas tycke skall anses skandalöst, att jag ur glömskans skymning framdrager följande ord, som starkt betonats af en gammal hedersman: »Om af san- ningen uppkommer skandal, är det bättre, att skandal uppkommer, än att sanningen döljes (si ex veritate na- scitur seandalum, melius est nasci seandaluni guam ut veritas oceuleitur). Den gamle hedersmannen var, om jag minns rätt, kyrkofadern den helige Hieronymus. Ordet skandal var honom välbekant från åtskilliga ställen det af honom öfversatta nya testamentet. Där talas till och med om korsets skandal> . Aposteln Paulus visste sig väcka skandal, när han förkunnade, att en som för- brytare korsfäst man är världens frälsare, men han var modig nog att göra det ändå. Strödda antecknIngar. (Ur Viktor Rydbergs anteekningsböeker) Människor, som anse sig bafva blickat in i Guds rådsplaner och känna dem förunderligt noga, hafva kom- mit under fund med, att de farsoter, de jordbäfningar, som timade i den romerska världen, innan denna vardt kristen, hade sin orsak i den kristianska sektens tillvaro; att de farsoter och jordbäfningar, som timade därsamma- städes efter Teodoriks tid, föranleddes af Guds vrede öfver judar och hedningar; att Englands lycka är en be- löning för ett bättre iakttagande af sabbaten; att en kolera- farsot i England förorsakats af bokstäfverna D. G:s (Dci Gratia) uteslutande vid en myntprägling, samt att miss- växten i Norrland var ett straff för norrländingarnes ogud- lighet. - Allt exempel på huru en sanning kan miss- handlas, när hon faller i händerna på fanatismen, fräck- heten och dumheten. Jag tror på en sanning i de symboliska lärorna om den fysiska världens försämring genom synden och om en världsåterställelse genom nåden, därför att jag tror STRöDDA ANTECENINOAn. 157 på ett innerligt samband mellan kosmos och den mora- liska världen. i\len dess djupare harmas jag öfver de karrikaturer af denna sanning, som oförskämdheten så- lunda uppritar och hvari Vår Herre göres till handtlangare åt sekternas ilska. Fasan öfver franska revolutionen borde kunna mildras något af tanken, att historien skulle vara förskräckligare utan domedagar öfver orättfärdigheten och lögnen än med sådana. Låt vara, att flera bland dem, hvilka här tjänst- gjort som domarens straffänglar, hade mycken likhet med djäflar! Så ha de äfven på Buonarottis tafla i Sixtinska kapellet; men taflan i sin helhet, i all sin förskräcklighet framställer likväl en dom öfuer orötifärdigheten. Vetenskapen har att lyckönska sig till den Darwinska hypotesens uppkomst. Hvilken uppmärksamhet har man icke sedan dess ägnat åt de förut försummade omgifeande omständigheter, under hvilka den ena och den andra formen existerar och åtminstone inom vissa gränser va- rierar. Men på samma gång hvilka bristfälligheter, hvilka omöjligheter, hvarmed denna hypotes är behäftad Läran om de beständiga omärkliga additioner, genom hvilka nya högre former skulle utveckla sig ur äldre, påminner om nyplatonisternas lära om emanationen, som genom en ständig, omärklig substraktion ville komma från det absoluta till världen, ville i motsatt riktning pro- ducera något nytt ur det första förhandenvarande. 158 VIKTOR RYDBERG. Darwinismen utgår från så få enkla former som möjligt. Lärjungar af Darwin hafva med en större kon- sekvens velat utgå från en. hr denna enda eller dessa få former skulle alla de andra genom differentiering och integration hafva utvecklat sig. Denna tanke är så veten- skapligt frestande, att han förr eller senare måste infinna sig och draga mängden af duktiga naturforskare med sig. Man må tacka Darwin, som lyckats gifva tanken fart och med egen hand framburit ett så väldigt material af fakta till hans stöd. Om tanken det oaktadt faller en gång, så är det sannerligen icke i bristen på sakkunnigt stöd, och dess bättre kommer därigenom att visa sig hans inre otillräcklighet. På en descendens tror äfven jag. Eller rättare de- scendenslänken är nödvändig, likaså nödvändig, som det är att utesluta miraklet från naturvetenskapens värld. Nya former, tillkomna utan förvandling, vore mirakel. Men i ren motsats till Darwin tror jag, att utvecklingen på vår planet börjat med en oräknelig mängd former och fortgår i formernas ständiga minskning och detta med det ideala målet: slut på kriget mellan arterna! Detta med det ideala målet: harmoni! De arter komma att öfverlefva, som kunna förlikas och vänligt trifvas med åvarandra. Utvecklingen sträfvar till en jämvikt, som ej behöfver upprätthållas genom kvalfullt mördande. Det ofantliga antalet af ursprungliga arter samman- hänger enligt min åsikt med den oändliga rikedomen af ursprungliga individualiteter, som sträfva till organisk exi- stens. Ur atomistisk synpunkt kan denna lära formuleras så: det finns icke två atomer, som likna hvai-andra full- STRöDDA ANTECKNINGAR. 15~ komligt. Den kemiska klassindelningen af de enkla äm- nena är beroende icke på en absolut utan på en relativ likhet mellan atomerna inom samma kemiska grupp och mån af kemiens utveckling skola dess grupper varda allt flere och allt mer spela in i hvarandra. Ur mona- dologisk synpunkt kan man tala OIfl lika många potenti- ella psykiska väsen, som atomistiken har atomer. Af den planetariska och kosmiska utvecklingen beror, hvilka lägre eller högre psykiska väsen få makt att ena andra under sig till en gemensam organisation och varda härskande och formbestämmande för dem. Väl möjligt, att den mänskliga psyke redan från början varit med leken, men under föregående kosmiska och planetariska perioder måst dölja sig i former, som icke så adekvat motsvara dess väsen. Väl möjligt, att en sådan under- lägsen form kan sprängas plötsligt som fjärilen spränger puppan. Det är i hvarje fall lika möjligt, som att den nuvarande människoformen tillkommit genom differentie- ring ur en antropoidisk stamform. Kampen för tillvaron pågår inom samhället lika för- tvifladt som utom det, ehuru under andra former. Sam- hället i sin nuvarande gestalt är den reglerade striden för tillvaron. Regleringen är af den natur, att denna kamp, af hvilken enligt Darwinismen utvecklingen beror, måste lämna helt andra resultat, än hon gjorde i natur- tillståndet eller under hordlifvet. naturtillståndet är det de starkaste och modigaste, som öfverlefva; de svagare och fegare, som gå under. 1 samhället är det de listigare, de förslagnare, dc oför- hit) V1KTOR RYDBERG. skämdare och mer själfviske shilm få segerpalmen och tillika med dem, synnerligen under krigstider, de kropps- ligt sämre som lämnas hemma för att fortplanta släktet, sedan de friske och kraftige invigas till döden på slag- fältet och i fältbaracken. Att vara modig är i våra dagar en lifsfarlig sak, framför allt att hafva öfvertygelsens och odödlighetens, öppenhetens mod. Någon annan tapperhet än den moraliska kan åtminstone icke i fredstider och under vanliga förhållanden komma i fråga. Men den moraliskt tappre har att motse lejonets öde som sönder- slites af hundar. Kunskaper och sedligh et. » Den vidskepliga föreställningen, huru kunskaper in- verka på uppförandet, borde ge vika, när vi se, huru den ohederlighet, hvilken uppenbarar sig i handelsmäns och fabriksägares förfalskningar, i bedrägliga konkurser, svindelkompanier, i hopkokandet af järnvägsberättelser och finansiella prospekt, endast till formen, men icke till mängden skiljer sig från de obildades ohederlighet» (Her- beit Spencer). Jämför härmed berättelserna af de tro- värdigaste resande om vissa af Indiens mest ociviliserade bergstammar, bland hvilka en lögn betraktas som något oerhördt skamligt och där ett förtroende aldrig svikes, medan lögn och bedrägeri icke äro sällsynte hos deras bildade grannar! Kunskap om en mängd sakförhållanden, historiska, naturvetenskapliga, lingvistiska o. s. v. utöfvar ingen direkt verkan på människors sedliga lif. Sådana kunskaper kunna visserligen upphäf va mycket ondt, som framspringer SIRODDA ANTECKNINGAB. 1(31 af okunnighet och vidskepelse. 1 detta afseende har mänskligheten att tacka kunskapen för försvinnandet af en vnangd rysligheter, som icke till uppsåtet, men till det yttre voro brott. Vi påminna om häxprocesserna! Men ~å sinnelagets, viljans art verkar sådan kunskap icke omedelbart. Ingen undervisning har sedlig verkan, som icke förmår att bringa det ideala inom oss till klarare åskådning. Man måste för att lefva ädelt känna inom. sig någonting rent> som icke får smutsas. Den känslans väckelse är all god uppfostrans mål. Där den känslan finnes och kunskaperna träda i hennes tjänst, där visar också intelligensens utveckling de skönaste frukterna, ty det intellektuella arbetet kräfver sjäfförsakelse och idealitet äfven det för att åstadkomma något stort. Den praktiskt viktiga frågan är: i hvilken etik skall människan uppfostras? 1 en som gynnar egoismens ut- veckling, som sannerligen icke behöfver gynnas, eller en, som gynnar sympatiens? Hvar är då gränsen mellan båda drifterna att draga? Inom hvilken gräns är egois- men allberättigad? 1 och med detsamma, som en gräns fastställes är den sats accepterad, att det finns ett hö,- gentemot det som är. Huru lägga säker grund för böran- det? Hvar finna dess auktoritet i förhållande till den själfviska driften. Den naturalistiska etiken och den konfessionella likna hvarandra däri, att båda bygga på yttre auktoriteter: den förra på de s. k. naturlagarne (»det naturliga ur- Vm-ja. 11 valet», »den svage skall gå under»), den andra på en positiv religions lära, som anser sig uppenbarad. Egoismen, sympatien, båda äro naturfakta. Den naturalistiska etiken, som ytterst grundar sig på lusten, kan således upptaga äfven sympatien som berättigadt handlingsmotiv. Men icke så att sympatien gör intrång på egoismen, icke så att sympatien lägger hinder i vägen för den evolution, som kallas lagen, att »den svage skall gå under». --- Hvilket oerhördt afstånd mellan Buddhas läror och hans bekännares lif. Och likväl stå Buddhisterna sitt religiösa ideal närmare, och så äfven muhamedanerna sitt, än de kristne stå det nytestamentliga. Det vill synas, som om en religon, ju högre den är, verkar dess mindre på sina bekännare, hvilket ju också är förklarligt, då religionen, ju högre den är, skiljer sig dess mer till sitt ideal från den förhandenvarande människonaturens föreställningsvärld och moraliska utvecklingskapacitet. Såsom följd däraf synes framgå, att buddhismen och islam i det att de lättare höja sina bekännares moraliska religion, då de fordra mindre, äro bättre förskolor för kristendomen, än den kristna kyrkan är det. Och i detta fall kan det för andra gången inträffa, att det »utvalda folket» varder förkastadt och »hedningarne» inträda i dess rätt, sedan de genomgått sin förskola och mognat för upptagandet i Jesu. --- Där vetenskapen icke populariseras liknar hon ett träd, som till en tid skjuter hastigt i höjden, men icke utbreder sin krona, så att folket därunder finner vederkvickelse, ej heller skjuter starka rötter, medelst hvilka hon kan trotsa tidens stormar. Citius ex errore quam ex confusione emergit veritas, säger en romare. Framför »konfusionen» är trögheten sanningens store fiende, och så mycket farligare som hon vanligtvis sveper sig i teologiens mantel och tror sig redan veta allt väsentligt genom gudomlig uppenbarelse. Sæpe ex errore, nunquam ex inertia concipit veritas. --- Quetelet frågar: »Om moralen och rättvisan ha ett absolut värde, hvarför äro då lagarne hos olika folk icke desamma?» Denna fråga har ofta blifvit framställd, men ingen har betviflat att cirkelns yta har ett absolut värde (i kvantitativt hänseende) ehuru detta värde kan uttryckas med färre eller flere decimaler mindre eller mer tillnärmelsevis riktigt. --- Kant, som mäter med moralisk måttstock, skattar icke högt Alexander af Macedonien. Epiktet och Aristoteles äro för honom större hjältar än Herkules och Alexander. Hegel försvarar Alexander mot »de moraliserande skolmästarne», som visserligen icke äro så äregiriga och stormande som Macedoniens hjälte, men ej heller eröfra Asien. Är Ni så säker på det, store Hegel? Har Ni glömt, att den moraliserande skolmästaren Gautama (Buddha) eröfrat en större del af Asien än Alexander, och att hans eröfring blef ojämförligt varaktigare. Visdom på jorden kan vara dumhet i himlen. Däraf följer dock icke, att dumhet på jorden är visdom i himmelen, såsom en del renlärige synas antaga.I dörren.
(Inledning till A. Klinckowströms dikt »Svipdag Egilssons
saga» 1894.)
Det är icke med dörren uppslagen på vid gafvel
allmänheten bjudes att träda in och göra bekantskap med
denna dikt. Dörröppningen är trång och spärras dessutom
af en vän till den unge författaren. Vännen säger
till en, som vill gå in:
— Välkommen! Men är ni tillräckligt förberedd för
att ostördt kunna njuta af hvad som finnes härinne?
— Förberedd? Hvad menar ni?
— Ni tappar kanske hufvudet, om ni icke är förberedd
på, att diktens unge hjälte Svipdag också heter
Skirner, Hermod, Od och Ottar...
— Det var många namn. Skirner, Hermod, Od och
Ottar! Nå, jag skall försöka minnas dem. Är jag nu
tillräckligt förberedd?
— Alldeles icke. Ni måste veta, att hans hjärtas
utvalda, den sköna Fröja, också heter Mardöll, Menglad,
Syr, Vanadis...
— Jag tror mig ha godt minne; men här tages det
i anspråk. Mardöll, Menglad, Syr, Vanadis. Är jag nog
förberedd nu?
— Nej. Hjältens fader, den store bågskytten Egil,
benämnes äfven Örvandel.
— Örvandel, och icke något vidare? Det var
lofvärd sparsamhet. Således: Örvandel är Egil. Får jag
nu stiga in?
— Vänta litet! Egils broder Valand, den
oöfverträfflige smeden, kallas äfven Rögner, Anund, Läbard...
— Hm. Det här förefaller mig betänkligt.
— Hvad säger ni då om att den vise Mimers välvilja
mot gudar och människor icke hindrar honom att
här besvära er med de binamn han bär af Baugregin,
Brimer, Hoddmimer, Narve, Nidud, Nide, Gudmund,
Modsogner.
— Hm, hm.
— Samt att Oden har inemot hundra binamn, bland
hvilka han dock för er skull vill här i dikten åtnöja sig
med Biflinde, Farmatyr, Fjölsvinn, Härjan, Kjalar, Nikar,
Sidgrane, Ygg?
— Hm, hm.
— Kanske ni nu är rädd för att stiga in?
— Jag vill ändå våga försöket, om jag nu är
tillräckligt förberedd.
— Det är ni icke, om ni ej kan tolka åtskilliga här
förekommande, efter den fornnordiska poesiens mönster
bildade omskrifningar. De äro lyckade och värdiga sina
mönster, det kan jag försäkra. Men lättbegripliga äro de
icke alltid.
— Störa de sammanhanget?
— Nej.
— Då kan jag ju låtsa, som om de icke existerade
Jag kan betrakta dem som citat på kinesiska språket ur
Confucius" skrifter.
— Stig då in!
***
För att vara väl förberedd fordras kanske än mer.
Det ämne Axel Klinckowström här behandlat är en espiod
i ett större epos, som i sin ordning är en episod i den
nordisk-germaniska mytologiens väldiga epopé. För att
rätt förstå personernas bevekelsegrunder och händelsernas
innebörd i denna mindre espiod är det måhända behöfligt
att ha en öfverblick af epopéen i dess helhet. Ur denna
synpunkt vågar jag hänvisa till »Fädernas Gudasaga».
Jag har sagt den unge författaren, att det var djärft
af honom att ställa sådana hinder mellan vanliga läsare
och njutandet af hans dikt. Han tyckte, att det icke
var så särdeles djärft, helst han för lättare begriplighets
vinnande tillfogat »en mytologisk namnförteckning». Hvad
ungdomen är sangvinisk! En vanlig läsare, som i all
bekvämlighet vill ha en dosis poesi till lifs, skulle göra
sig besväret att leta i en namnförteckning!
Men om nu Klinckowström, trots dessa hinder, skulle
vinna hvad han knappt synes ha eftersträfvat: många och
hängifne läsare? Ja, då ligger förklaringen däri, att äfven
de, som sakna de påpekade förutsättningarna för ett lätt
och ostördt umgänge med dikten, omöjligen kunna undgå
det intryck, att »Svipdag Egilssons saga» är alstret af
ett äkta, ursprungligt och kraftigt skaldekynne. De kunna
icke undgå att gripas af den furor normannicus, som
eggat skalden själf i hans glänsande stridsmålningar; de
måste fängslas af den sällsporda fantasirikedomen och
åskådligheten i skildringarna af Svipdags färder och
äfventyr bland underjordens fasor och härligheter; de måste
ryckas med af den trollska viljekraften i galderformlerna,
som synes mäktig att hypnotisera och till tjänstvillighet
kufva de besvurna naturkrafterna. Att jag i Halfdans
drapa fann genklang från en begrafningshymn i Rigveda
öfverraskade mig ej, då jag visste, att »Svipdag Egilssons
sagas» skald är densamme, som skildrat »Arernas tåg»
och förnummit ras-själens enhet i mångfalden af det
världsdramas företeelser, som visar oss det ariska
människoslagets utbredning och fortskridande kamp med svärd och
snille för herraväldet öfver jordklotets land och vatten.
***
Sedan den i ruiner fallna nordisk-germaniska
gudasagans spridda delar nyligen blifvit samlade och åter
sammanfogade, ter hon sig för några bland oss som ett
af de största och djupaste diktverk människoanden
skapat. Det förundrar mig fördenskull icke, ehuru det
innerligt gläder mig, att två af våra unga skalder —
Oscar Bensow är den andre — inspirerats af henne till
dikter, som vunnit vår vittra Areopags erkännande. En
annan fråga är den, om en större allmänhet, under våra
dagars rastlösa äflan af praktisk art, skall finna ro och
lust att skåda tillbaka in i fantasilifvet hos förfäder,
skilda från oss genom ett årtusen och genom ett
kulturtillstånd, hvarpå vi äro benägna att med omätlig
öfverlägsenhet blicka ned. De ägde icke vetenskapen och
hvad den skänkt oss i världsomskapande
civilisationsmedel. De lefde i förhållanden, som mer än de, i hvilka
vi själfva lefva, måste härda lynnet till förädling eller
förhärda det. Men ett medel ägde de att mildra och
försköna denna verklighet. Det var poesien, mytens och
hjältelifvets poesi. Och att deras snillen kunde med
detta medel åstadkomma något så stort som den
germaniska gudasagan bör ej förundra oss, sedan ärftlighetens
ingripande betydelse för rasen, släkten och den enskilde
blifvit af vetenskapen så skarpt framhållen. Vi böra
icke glömma, att desse gamle germaner äro Shakespeares,
Gustaf Adolfs, Newtons, Linnés, Schéeles, Goethes,
Tegnérs, Runebergs, Leibniz" och andra stora filosofers
förfäder; att de bortgångna släktena fortfara i sina
efterföljare; att de andliga krafter, som afkomlingarna utveckla,
funnits till potensen i fäder, hvilkas själsanlag,
hjärnkapacitet och blodbeskaffenhet de mottagit i arf. Rasens
snille, sådant det i dag framträder, är en härskare med
anor, atavis editus regibus. Att använda darwinska
transformationsidéer på den korta tidrymden af ett årtusen
och inbilla sig t. ex., att vårt svenska folks natur därunder
förvandlats till något väsentligen annat och högre
än hvad 800-talets svenskars var, är en orimlighet. De
trettio till fyratio släktled, som utfylla detta årtusen, äro
icke flere än att ombud för hvart och ett af dem kunde
tänkas samlade kring ett dryckesbord af måttlig storlek
med horn, bägare och glas lyfta till en gemensam skål
för den germaniska folkstammens blomstring under ett
nytt årtusen. Och måhända skulle den bäste talaren för
skålen vara att finna bland samlingens äldste.
För betraktaren röja sig atavistiska böjelser i både
det stora och det lilla på raslifvets område. Hvad
hindrar mig, att jag spårar dem till och med i den dikt af
Axel Klinckowström, till hvilken jag nu skrifver detta
företal, ja i hans obenägenhet att omgestalta den så, att
den vorde tillgängligare för vanliga läsare?
Tillgängligheten skulle ju köpas på bekostnad af den
armbågeberöring han för sin trefnad vill ha med de forngermaniska
skalderna. Vore han utsedd att sitta vid det omtalade
dryckesbordet såsom målsman för det yngsta germaniska
släktledet och själf finge välja sin stol vid bordet,
misstänker jag, att han skulle välja en i närheten af Cædmon
och vid sidan af Eyvind skaldaspiller. Själfva den
tekniska skicklighet, hvarmed han behandlat de valda
versslagen, synes ej vara frukten af öfning, utan en
omedelbar yttring af hans naturell.
***
Den stora germaniska mytepopéen företer en kedja
af gripande pliktkollisioner och söker på sitt sätt lösa de
frågor af moralisk eller rättslig halt, hvilka för folket med
dess dåvarande kulturmått och då rådande föreställningssätt
voro de viktigaste. Några af dessa pliktkollisioner falla
inom det mytområde, hvarpå Svipdag Egilssons saga rör
sig. En af dem är striden mellan blodshämndens plikt
och kärleken i unga och rena hjärtan. Shakespeare har
behandlat ett liknande tema. Men i myten om Svipdag
och Fröja står kollisionen i samband med något oerhördt
stort: med frågan om världens bestånd och undergång.
Öfvertygelsen, att universum hvilar på moraliska grundpelare
och störtar, om de ramla, har satt sin prägel på
den germaniska gudasagan i hennes helhet. Emedan det
onda fått öfverhand i själarna, hotas den fysiska skapelsen
med undergång, men frälsas tills vidare genom kärlekens
seger öfver hatet i Svipdags hjärta. Det ligger i denna
världsåskådning en storhet sådan, att knappt andra än
äkta skalder och naiva eller af »moderna idéströmningar»
ej till fullo genomblötta sinnen mäkta att helt fatta den.
Tiderna skifta. Kanske skall den dag komma —
ehuru jag tror, att det icke är i morgon — då det varder
många af de få, som nu med kärlek och icke utan
beundran skåda hän i fjärran till de hägringar vid synranden
af diktens himmel,
Djursholm i Januari 1894.
Den bästa gåfvan.
(Förord till Birger Schöldströms »Harposlag och Svärdsklang» 1888.)
Någon har sagt, att de, som äro gudarnes älsklingar, få dö unge.
Om han därmed menade, att det är en välgärning
att kort efter inträdet få utträda ur en värld sådan som
vår för att besparas dess strider och lidanden, dess timliga
och andliga elände, så tror jag väl, att hvad han
sagt är sant, men att bättre sanningar blifvit sagda än
denna, som då ej vore annat än skuggan af den världsuppfattning,
som midt bland »lefnadsglade» hellener framträdde
i den gamle Theognis’ ord:
»Bäst är för mänskan att ej vara född, att aldrig ha öppnat
ögat för dagens glans, gjuten ur flammande sol;
därnäst bäst att i hast som nyfödd sänkas i Hades,
lämnande kroppen att hårdt pressas i djupaste mull.»
Skuggan förlänger sig genom tiderna. Två årtusen
efter Theognis yttrade en af världens skalder, att äfven
en mot lifvet jublande yngling, som finge i ödets bok
öfverskåda de faror han genomlefvat och de vedermödor
han har att vänta, skulle slå igen boken och sätta sig
ned för att dö.
Skuggan faller in i det nu lefvande släktets sinnen,
och hon skall finna sin väg in i de efterkommandes.
I dem skall hon mörkna än mer och förtätas, om de
låta sig öfverväldigas af tron, att jordelifvet är meningslöst,
tillvaron utan betydelse, världsdramat diktadt af slumpen.
Hvarför då lefva och lida? Hvarför hafva utvecklats
till ett förfinadt känslolif? Hvarför då förnimma
medlidandets smärta och rättskänslans brännande kval,
till hvilka alla dagars händelser bära nya glöd?
Skuggan skall alltid finnas, men icke vara den stjärnlösa
nattens mörker, utan ljusets ledsagare, som genom
själfva motsatsen förhöjer dess glans för dem, som mäkta
fasthålla tron på ett ändamål med tillvaron.
Med denna tro äro idealer möjliga, och därmed
möjlig en verksamhet, som åsyftar något annat och mer
än själfviskhetens tillfredsställande. Därmed äfven möjlig
en lycka af högre art och mindre bräcklig än egoismens,
möjlig en lefnadsglädje, som väl kan dämpas, men icke
släckas af lefnadens vedermödor.
Den unge, som tror, att det gifves något heligt, och
tror, att han är hitsänd att vara det heligas kämpe, kan,
om han finge läsa sitt ödes bok, göra det lugnt. Han
kan läsa om de faror, som lurat på hans väg, och känna
sig mindre förfärad öfver deras befintlighet än tacksam
för att han undgått dem; han kan läsa om de vedermödor
han har att vänta med samma känslor, som den
käcke stridsmannen erfar, då han från slagfältet, som han
närmar sig, redan hör kampens dån. Och önskar han
dö så kan det vara, emedan
»härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar,
dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem,»
och emedan
»detta höfves ju främst en yngling, medan han ännu
älskligt i lockarna bär vårliga blommornas krans,»
men helst därför att, om han fruktar för något, han
fruktar för att öfverlefva sitt hjärtas värme för ett oegennyttigt
lif. Den sanning, som innebäres i orden, att de
som gudarne älska få dö unge, är den sanningen, att
det är en förskräcklig lott att varda gammal nog att
öfverlefva det bästa inom sig själf. Att detta är en
vanlig lott, och att de, som drabbas af den, icke känna
den tung, minskar icke, utan ökar dess sorglighet. Ur
denna synpunkt är en vacker död i ynglingaåren en välgärning,
sänd från himlen, och den bästa gåfvan näst den
att hafva lefvat länge och verkat troget och under hvitnade
lockar dött en högsinnad, varmhjärtad ynglings död.
Detta är, synes mig, den bästa lott af alla. Men
närmast den kommer ett öde sådant som hans, hvars
lif och dikt äro föremål för de här följande bladen. Han
fick dö ung, i de främsta leden stridande för frihet och
fädernesland, sedan han hunnit gifva sina ädlaste tankar
och känslor uttryck, hvari de vunnit hans folks hjärta,
för att lefva där genom århundraden. Han förtjänar att
varda känd och älskad äfven af Sveriges ungdom.
Ett par ord om skaldekonsten.
(Förord till Axel Åkerbloms dikter 1890.)
Till författaren.
Det var min afsikt att ledsaga eder diktsamling med
några åt offentligheten gifna tankar om skaldekonsten, om
huru hon löst sin uppgift i det förflutna och hvad hon
har att vänta af framtiden.
Får man tro vissa profeter, har hon nu i det närmaste
fullgjort sitt kall, hon som religionen. Hvad som
återstode dem båda vore att vandra de utlefvades korta
steg till grafven.
Därmed vore ett skede i kulturhistorien afslutadt:
mänsklighetens af färgrika inbillningar och ideala hägringar
förskönade ungdomslif. Och ett annat hade kommit: den mogna
åldern, som afsagt sig alla illusioner och
ser verkligheten sådan den är.
Nyttighetens allenavälde förestår, rättfärdigadt, nödvändiggjordt
af de växande behofven i striden om tillvaron
och dess njutningsmedel. Med religionen och poesien
försvinna filosofiens »begreppsdikter». De exakta vetenskaperna
få öfverlefva krisen med det villkor, att de
underkasta sig en svettningskur, som utdrifver hvad som
finnes af poesi äfven i dem. Allt, som eftersträfvar vetande
för vetandets egen skull: de stora till enhet i världsåskådningen
syftande teorierna och de för fabriksväsen,
åkerbruk och boskapsskötsel fullkomligt obehöfliga undersökningarne
af vissa fenomen i de aflägsna kosmiska
rymderna och på andra världskroppar -- allt detta och
mycket annat sådant skall ur naturvetenskapen utdrifvas.
Så profeterna. Vi se, att de på sitt eget torra manér
fantisera, äfven de. Poesien dör icke, förrän den sista
människa, som kan glädja sig åt solens glans och morgonrodnadens
färgspel, har dött. Om de unge skalderna,
bland hvilka ni är en, sjunga så, att deras sånger äro
värda att höras in i framtiden, skall denna icke sakna
själar som lyssna. Förr dör ej heller kunskapstörsten,
ej heller trånaden till det eviga. Från den mest aflägsna
forntid hinna oss genljud, som bekräfta den evangeliska
utsagan, att människan lefver icke allenast af bröd, och
det finnes intet skäl för att ej en aflägsen framtid, vårt
släktes alla kommande öden skola vittna därom. Sicut
cervus ad fontem aquarum, ita anima ad te, Deus!
Det forna Jönköping.
Skizz.
(Ur Svea för 1881.)
Det Jönköping, hvarom jag här vill yttra några ord,
är medeltidens och femtonhundratalets stad med detta
namn.
Ämnet är således tämligen gammalt -- en omständighet,
som ej torde lända det till men i en åt fornforskningen
så hängifven tid som vår. Men hvad som i ämnet skall
meddelas är, hvad det topografiska vidkommer, nytt.
Genom tvenne århundraden och intill nu, då
en liten karta öfver den förnämligare delen af det forna
Jönköping kan framläggas för våra läsare, har man vetat
så godt som ingenting om den gamle stadens läge och
utseende. Att staden haft sin plats mellan Junebäck och
den kanal, som förenar Vettern med Munksjön, det kände
man visserligen, men det var också allt.
Ingen kunde utpeka, hvar hans ansenligare och historiskt
märkliga byggnader hade stått. Och om detta
råkat i en, som det tycktes, ohjälplig förgätenhet, så
syntes det vara än mindre hopp om skingrande af det
mörker, som lägrat sig öfver staden i öfrigt -- öfver
hans minnesrika torg och hans gator och gränder, som
man föreställde sig krokiga och slingrande efter medeltida skick.
Ljus öfver detta sprides nu af kartan, hvilken bifogas
denna skizz, som en frukt af letningar i de stockholmska
arkiven och af jämförelser mellan de där gjorda
fynden. Hon är, för lättare orienterings skull, ritad likasom
ofvanpå en annan, hvilken visar läget af de gator
och större byggnader, som i våra egna dagar befinna sig
på samma område.
Det forna Jönköping nedbrändes under den danska
fejden år 1567*). Det återuppbyggdes långsamt på sina
gamla tomter, bibehållande sitt från 1300-talet ärfda gatunät,
men hade ännu åtskilliga ödetomter att uppvisa, när
det år 1612, under än en fejd med Danmark, sjönk för
sista gången i aska. Gustaf II Adolf anlade därefter ett
nytt Jönköping, öster om den ofvan nämnda kanalen, på
sandrefveln mellan Vettern och Munksjön. Medan detta
Jönköping växte upp, glömdes det gamla.
Och glömskan var snabbare än tillväxten. Det nyas
byggnader betäckte ännu på långt när icke hela det område,
som Gustaf Adolfs stadsplan hade utstakat, innan
man förgätit, huru den gamla stadsplanen sett ut. Den
äldsta kända ortbeskrifning öfver Jönköping, Peder Nicanders
akademiska afhandling Oratio de laudibus Junecopiæ,
utgifven år 1670, vittnar redan om fullständigheten
_________
*) Detta årtal uppgifves i Tegels historia och »Konung
Eriks krönika». Andra uppgifter förlägga branden till år 1568.
af denna förgätenhet, ehuru grundvalar och härdar efter
nedbrända hus då ännu kvarstodo på fästningens rayon,
och fastän lämningar af stadskyrkan förefunnos ännu år
1625, såsom kartor från den tiden bevisa.
Så släpphänd är erinringsförmågan hos samhällen,
inom hvilka striden för det dagliga förvärfvet och känslan
af egen obetydlighet utplåna sinnet för det förflutna och
medvetandet af det historiska värde, som äfven det
lillas minnen äga.
Hvad Jönköping vidkommer, bidrog utan tvifvel härtill,
att den nya staden till god del bebyggdes af främlingar,
samt att återstoden af den ursprungliga folkstocken,
som kunnat fortplanta minnena, minskades af den pest,
som härjade staden år 1623.
Efter dessa förberedande ord tager jag en af mina
Jönköpingsvänner med mig på en vandring genom vår
stad sådan han var för vid pass tre hundra år tillbaka.
Vi antaga, att vi befinna oss i Augusti månad år 1592.
Vi stå på bron öfver Junebäck. Bäcken är sig lik,
rinnande nu, såsom århundraden härefter, genom en
sumpig däld, till dess han just här vid bron och några
alnar från den källklare Vettern får glida till sitt utlopp
öfver en bädd af fin och hvit sand. Så obetydligt vattendraget
är, så är det likväl rikskunnigt. Om någonsin en
eriksgata blifvit riden i laga föreskrifven form, så var
det här som västgötiske sändemän af småländingarne
emottogo svears och götars konung, sedan denne blifvit
på Holaveden öfverantvardad åt de senare af östgötarne.
Det hade varit ett uppträde värdt att se, men som vi nu
ha intet hopp mer att få bevittna.
Framför oss, öster ut, ligger Byliden med gröna fält
å ömse sidor. Men hvar är staden? Han synes ju
icke till!
Tålamod! Vi skola snart få syn på honom. Så
långt mina underrättelser gå tillbaka, har han aldrig
sträckt sig ända ned till Junebäck. Men här till höger,
nära bäcken, ligger en af hans utposter: hospitalet.
Det är icke gammalt på sin plats. År 1570 utfärdade kung
Johan brefvet om dess uppbyggande och anvisade för
ändamålet den tomt, hvarpå det nu står - Själagårdstomten,
som i förflutna tider lär burit ett härberge för
resande. Härberget var säkerligen icke af det finare
slaget: det torde varit halft välgörenhetsstiftelse, halft
affär. Men det var ändå något, och numera saknar staden
alldeles en dylik inrättning. Innevånarnes gästvänlighet utgör
dock ett vederlag härför, och särskildt anser sig kyrkoherden,
den ärevördige Magnus Jonæ Jenecopensis, skyldig
att i biskops ställe vara en god gästgifvare. Hans
hembrygda öl är skäligen godt och skall, sedan han lagt
sitt hufvud till hvila, omtalas, och det ända nere i Heidelberg,
såsom du snart får erfara.
Bakom hospitalet ligger en de dödes stad med grafstenar
från 1400-talet och kanske än äldre. Där reste
sig före branden 1567 ett kapell, helge Peders,
som näst stadskyrkan var samhällets förnämsta helgedom.
Ett nytt kapell kommer att byggas på samma fläck;
men icke förr än om hundra år härefter. Ritningen till
detta nya kapell skall göras af den snillrike Erik Dahlberg.
Att denne befattat sig härmed, kommer att betviflas
af Allvin i hans år 1839 utgifna arbete: Strödda
anteckningar angående Jönköpings stad och dess omgifning.
Men originalritningen, försedd med Dahlbergs egen
underskrift, skall ännu år 1880 finnas i kongl. fortifikationens
arkiv i Stockholm och där varda sedd af undertecknad.
Nu framåt! Staden ligger framför oss. Här ser du
hans gräns i väster: en i sydlig riktning löpande fördjupning
i marken, som innevånarne kalla gropen och som
varit kallad så genom århundraden. Det kräfves intet
skarpsinne för att upptäcka, att denna långsträckta, smala
fördjupning med sina nästan jämna kanter och sluttningar
är gjord af människohand. Det är i själfva verket en
vallgraf och som sådan ett minne af det enda år i Jönköpings
historia, då staden i sin helhet var befästad.
En borg med torn, sträckmurar och vallar har han visserligen
haft från uråldriga tider, och på tolfhundratalet
ansågs detta slott för ett det starkaste i Sverige. Men
slottet värnade endast mot en öster ifrån framträngande
fiende. På de öfriga sidorna har staden alltid legat
öppen, med undantag för året 1309. Konung Birger
och hans bundsförvant, konungen i Danmark, läto då
gräfva en graf omkring staden och där bakom uppkasta
en vall af stockar och jord. Kort därefter angreps och
nedbrändes denna förskansning af hertig Erik, som stormade
och intog äfven själfva slottet. Gropen är ett
minne från denna brödrastrid. Sådan hon nu ligger där
grön och blomsterprydd, har hon emellertid ett rätt
idylliskt utseende och synes endast minnas de många
lekar, som stadens bollspelande och kappspringande gossar
under mansåldrar där förehaft.
Gropen eller, såsom infödingarne oftast kalla henne,
groppan omtalas i handlingar från 1400- och 1500-talen,
och att hon ännu fram emot medlet af 1600-talet icke
är försvunnen, skall ådagaläggas af kartor från den tiden,
som visa, att hon då hade en längd af 560 alnar. Därefter
kommer hon att utplånas både ur verkligheten och
ur minnet, så att forskare, som leta i gamla handlingar
rörande Jönköping och där emellanåt påträffa hennes
namn, icke veta, hvad som därmed menas. Kunskapen
härom och om gropens rätta läge är dock af vikt för
det forna Jönköpings topografi. Det talas nämligen i
dessa handlingar om gator, som »ligga upp till gropen».
Vi veta nu, hvad som därmed menas.
Men medan jag stannar vid denna arkeologiska enskildhet,
rycker du otåligt i min arm, och din blick vill
med förlåtlig nyfikenhet tränga in i staden. Vi fortsätta då
och inträda på hans förnämsta gata, Storgatan.
Redan vid sin mynning gör hon en krök, likasom för att inbilla
oss, att vi skola råka in i en liten labyrint af gränder,
uppgjord af slumpen, utan tecken till förnuftig plan.
Men hon tager oss genast ur villfarelsen. Så snart vi
kommit förbi hörnet, ligger hon framför oss i hela sin
längd, och tvärgatorna skära henne i rät vinkel. Jönköpings
gatunät, ehuru härstammande från medeltiden
har ett modernt utseende, som öfverraskar och påminner
oss därom, att vi icke få föreställa oss våra öppna svenska
medeltidsstäder i enlighet med de af fästningsmurar
kringträngda. De gamla landskapslagarne gifva oss en
vink om, att icke ens våra bondbyar byggdes utan plan.
Detta gäller än mer om våra städer.
Den nästa iakttagelse vi göra, är att storgatan -- likasom
för öfrigt samtliga gator och gränder härstädes -- är
stenlagd och rätt omsorgsfullt stenlagd, samt att
hon har en icke så ringa bredd -- 15 alnar vid pass.
Och hvad säger du om utsikten, som hon erbjuder? Är
hon icke i sitt slag tilltalande? Visserligen äro husen,
så långt vi ännu haft tillfälle att iakttaga, endast af trä
och täckta med spån eller torf. Kung Johans ifriga uppmaningar
till stadsboarne att uppföra åtminstone husgaflarne
af tegel ha utöfvat föga verkan, ty tegel är en
dyr vara och misstanken stark, att jutarne icke skola
dröja länge med ett nytt besök. Husen äro emellertid
till en del prydliga och varda, i synnerhet på storgatans
norra sida, ansenligare, ju mer vi nalkas torget. -- Alla
vända de sina med sniderier sirade och med väderflöjlar
krönta gaflar åt gatan. Vid gafveln är vanligen en port,
förande in till gårdsplanen, jäms hvilken huset har sin
med svalgång och yttertrappa försedda långsida. Bakom
gårdsplanen är ofta en kålgård.
Till byggnadsstilen hör, att husens öfre våning, hvilande
på starka bjälkar med snidade profiler, skjuter ett
stycke fram öfver den undre. Detta bruk, på 1500-talet
vanligt öfver allt i landet, skall bevara sig längre i Jönköping
än i någon annan svensk stad. När det nya Jönköping
uppbygges på sandrefveln mellan Vettern och
Munksjön, skall man vidhålla det, och de eldsvådor, som
under de två följande århundradena härja staden, skola
icke utplåna det. Den 12 Augusti år 1741 anländer
Magnus von Celse till Jönköping och efter en vandring
genom gatorna skrifver han i sin dagbok: »Denna stad
har mest gamla hus af trä, med öfverbyggningar, som
sträcka sig längre ut än underbyggningen».*) -- Och
_________
*) Magnus von Celses dagbok under en resa genom Sverige,
Danmark, Holland och Frankrike åren 1741-1742 finnes i
manuskript å Kongl. Biblioteket i Stockholm.
Vettern.
DEN FORNE STADEN
a. Stora gatan
b. Rådhuset
c. Torget
d. Kyrkan
e. Västra Kyrkogatan
f. Östra Kyrkogatan
g. Strömmen mellan Vettern och Munksjön
h. Norra bron
k. Vindbro till medeltidsborgen
m. Gärde, som staden år 1527 tillbytte sig af klostret.
KARTA
öfver norra delen af Medeltidens och 16:de århundradets
JÖNKÖPING
af Viktor Rydberg 1880.
# ####erkyrkogård
# ####a klosterbyggnaden
# ####nbyggnad med ####ell
# ####, öppna platsen mel-### staden oeh klostret
r. Landsväg
s. Sturegatan
t. »Gropen»
DET NUVARANDE JÖNKÖPINGS FÖRSTAD.
A. Elementarläroverket
B. Springbrunnen
C. Metodistkyrkan
D. Västra Salutorget.
ännu under min skoltid, på 1840-talet, skola tvenne sådana
hus kvarstå. Det ena, timradt af väldiga, då ännu
kärnfriska ekstammar, gömmer minnen ända ifrån medeltiden;
ty när det ändtligen rifves, upptäcker man på
väggstockarnes inre sida målningar af religiöst innehåll
och man drager däraf den slutsats, att detta timmer fordom
suttit i väggarna af det gamla Sankt Örjans kapell,
som var beläget på den ofvan omtalade sandrefveln öster
ut från den forne staden.
Som jag nämnde, framstå husen större och prydligare,
i synnerhet på storgatans norra sida, ju mer vi
nalkas torget. Här bo också stadens patriciska familjer,
ur hvilka borgmästarne helst väljas. Flere af dessa familjer
äro förenade genom frändskapsband och hafva till
medelpunkt den rika och myndiga köpmanssläkt, som
snart skall göras namnkunnig genom Peder Gudmundsson,
mannen, som anlägger det nya Jönköping, genom
inkallade holländare och tyskar söker höja dess näringar
och styr det såsom en envåldsherre under ett fjärdedels
sekel. Stamfader varder han för den grefliga ätten
Stromberg. För närvarande är han dock väl endast en
rask och uppväckt pojke, som leker krig i gropen
med de andre pojkarne. Den dag skall komma, då tre af hans
sonsöner stupa i den krigslek, som elfte Karl förer an
vid Lund.
Vi ha nu hunnit till torget; som ligger till höger,
söder om storgatan. Det mäter i längden 100 alnar, i
bredden 75. Jag har kallat det minnesrikt, och detta
icke utan skäl. Redan Olaus Magni framhåller i sin
»De nordliga folkens historia», att Jönköping är »i alla
tider minnesvärdt för de praktfulla kungliga möten, som
där hållits». Allt sedan Valdemars och Sofias bröllopsfest,
till hvilken, enligt Johannes’ Magni Götars och Svears
Historia, »en ofantlig mängd götar, svear och danskar»
hade sammanströmmat i Jönköping för att åskåda »den
omätliga bröllopsståten», har staden varit en mötenas
stad -- skådeplatsen för unionsmöten, herredagar, diplomatiska
sammankomster, kungliga besök och kungliga
fester, ordenskapitel hållna af de nordliga rikenas franciskaner,
och stämmor, till hvilka de kringliggande häradens
allmoge infunnit sig, stundom för att rådslå om
behöfligheten af att lägga den småländske bondens stridsyxa
i händelsernas vågskål. Och när du erinrar dig
den betydelse, som torget hade i medeltidens städer,
där det var medelpunkten för all offentlig pomp och ståt
och platsen, där de fattade mötesbesluten utropades eller
upplästes, så må vi väl säga, att historiska minnen trängas
på denna lilla fläck. Ett af de sorgligaste är blodbadet,
som Kristian II på nedresan från Stockholm här
anställde, då icke blott fullvuxna personer afrättades, utan
äfven tvenne gossar af Ribbingarnes släkt. Och innan
detta samma torg för sista gången härjas af lågorna och
för alltid spelat ut sin roll, skall det bevittna ännu en
tilldragelse af historisk vikt. Vi hafva nu år 1592.
Inom sju år härefter skola rikets ständer i högtidlig procession
tåga upp till den byggnad, som ligger oss närmast
på torgets västra sida och som är rådhuset, för att
deltaga i öfverläggningar af tragisk art. Här, i rådhusets
stora sal, skall hertig Karl i egen person anklaga
ärkebiskop Abraham Angermannus för förrädiska stämplingar,
och några dagar efter anklagelsen skall ärkebiskopen
varda dömd.
Rådhuset är, som du ser, en tämligen ansenlig byggnad.
Det har mot torget en längd af 45 alnar. Också
dröjde det länge efter branden af år 1567, innan det
kom till stånd. Det är i själfva verket endast några år
gammalt.
Vi fortsätta vår vandring framåt Storgatan. Omkring
hundra alnar från torget finna vi, på vänster hand,
kyrkan, omgifven af sin kyrkogård. Flere gånger bränd
och lika ofta återuppbygd på sina gamla grundvalar, ligger
hon framför oss ny och vacker, uppförd efter en ritning,
som genomgått skärselden af konung Johans granskning.
Om ödet icke hade gjort denne man till en medelmåttig kung, så skulle
han blifvit en antaglig arkitekt. Victor Granlund skall i sitt arbete
Konung Johan III:s Byggnads- och Befästningsföretag
gifva eftervärlden en föreställning om den lidelsefulla ifver, hvarmed
han sträfvar att skaffa Sverige i arkitektoniskt afseende ett jämbördigt
rum vid sidan af de andra staterna. Ännu är kyrkans
torn icke färdigt, men det fins säkerligen ingen Jönköpingsbo,
som lifligare åstundar att se torntuppen på
sin plats, än kung Johan gör det. Huru långt har man
hunnit med tornet? är hans ständiga fråga till sin befallningshafvande
här nere. För två år sedan lämnade
han kronotionde till tornets uppförande. Om två år härefter
skall hans efterträdare till samma ändamål skänka
12,000 tegel, som nu ligga inom vallarne af det gamla
slottet och ursprungligen voro afsedda till dess förbättrande.
Också bygger man nu med all skyndsamhet, och
det skall icke dröja länge, innan tornet höjer en prydlig
spira mot himmelen -- tyvärr för att sänka henne i
lågorna af 1612 års brand.
Kyrkan har en längd af omkring 60 alnar och en
bredd af 45. I dagligt tal och äfven i offentliga handlingar
kallas hon numera helt enkelt sockenkyrkan eller
bykyrkan; men hennes från den katolska tiden ärfda
namn är Jungfru Marias och Sankt Nikolai kyrka.
Hon hade före reformationen flere altaren: ett helgelekamens
altar och ett själakor med altar, samt ytterligare
två för sina båda skyddshelgon. När Jönköping år 1380
nedbrändes af danskar och norrmän, delade kyrkan stadens
öde. Trettioåtta år förflöto, innan hon åter vardt
fullständigt färdig. Till byggnadskassan bidrogo i icke
ringa mån de pilgrimsskaror, som, för att vinna den
aflat ärkebiskop Henrik utlofvat, kommo sommar efter
sommar till Jönköping och kringtågade de uppväxande
murarne med kors och fanor under sjungande af fromma
sånger.
Såsom förut är nämndt, skola lämningar af den kyrka,
som vi nu se framför oss, förefinnas ännu år 1625 och
med sina svärtade tegelhögar betäcka de skulpterade grafstenar
med munkskriftinfattning, hvilka ligga strödda öfver
kyrkogården. Men icke dess mindre skall kyrkans läge
varda längre fram på 1600-talet alldeles förgätet. När
Nils Kellander vid sitt tillträde till borgmästareämbetet
den 21 Aug. 1751 håller ett tal i Jönköpings rådstuga,
så kan han med handen på stadsarkivets handlingar försäkra,
att »hvarest stadens kyrkja stådt i den gamla
staden har intet blifvit antecknadt». -- I Strödda Anteckningar
angående Jönköpings Stad och dess Omgifning
skall Allvin år 1839 skrifva: »Stället, där stadens
kyrka stått, ligger ännu inom gissningarnas område. Det
förefaller oss, att denna varit af trä, emedan alla tecken
efter densamma så helt och hållet försvunnit, men hvilket
dock är föga troligt». Kyrkan är emellertid, som du ser,
af sten, och en egen tillfällighet är, att när Allvin, den
flitige fornforskaren, hvars hem jag väl skall erinra mig
från min barndom, tecknar dessa ord, så tiger och bebor
han ett hus, hvars tomt faller till en del inom kyrkans
gränser, och hans skrifbord står inom området för hennes
södra sidogång.
P. Wieselgren skall anmärka i sin Ny Smålands
Beskrifning år 1846: »Kyrkan synes ej varit det märk-
ligaste här i staden i den medeltid, då »Guds hus» så
ofta var det i större städer. Man vet ej ens, hvar stads-
kyrkan då stod; ja, man har af biskopsdömet kvar en
del af biskopsskruden, men inga ruiner af domkyrkan,
ty så bör väl Jönköpings kyrka heta för den tid, då här
var ett domkapitel».
Om dessa ord innebure en förmodan, att medeltidens
Jönköpingsbor varit mindre kyrklige än deras samtida,
så vore denna förmodan visserligen ogrundad. En stor
del af de marker, som ligga närmast kring staden, och
flere hus och tomter därinom hade genom gåfvobref af
forne ägare tillfallit kyrka, kloster och kapell, och innan
kung Gustaf införde en ny ordning, kunde man utan
mycken öfverdrift tillämpa på Jönköping hvad Peder
Smed*) yttrade om förhållandena i sitt hemland:
Hvar man kommer i Randers eller Ribe,
I Viborg, Århus, Ålborg eller Nibe
Och spörjer: hvems är den store gård
*) En historie om Peder Smid og Atzer Bonde, Et
danskt Rim fra Reformationstiden (c. 1530), efter ett manu-
skript i Svenska riksbibliotckct utgifvet af Sven Grundtvig,
Köpenhamn 1880.
Eller det sköna hus där står?
Då får man sådant svar omtrent:
Det hörer till det stora konvent,
Till S:t Peders gille eller S:t Knuts,
S:t Severins altar eller S:t Gertruds.
Och är man utanför staden på land
Och spörjer så en annan man:
Hvems är den by, den gård, det slott
Som ligger där så skönt och godt?
Hvems är den mark, den skog där står?
Så blir väl gärna det svar man får:
Om ni sanningen veta vill,
Så hör det min herre bispen till.
Men Wieselgrens anmärkning har dock bakom sig
ett sakförhållande, som rättfärdigar henne - nämligen-
den äkta småstadsaktiga lättfärdighet, hvilken utdömt och
tillintetgjort i så många af våra stadssamhällen allt, som
kunnat påminna dem och den besökande främlingen om
att de haft en forntid. Historiska minnesmärken skänka
någonting af storhet äfven åt det minsta samhälle; där
de saknas, liknar äfven den störste stad en småstad.
Bakom kyrkan och nära Vetterns strand har kyrko-
herden sin bostad, och huset där bredvid är, förmodar
jag, skolan, hvars lärjungar kallas »studenter». Skola vi
som hastigast titta in till herr Magnus Jonae Jenecopensis?
Vi träffa då hos honom långväga gäster.
Hr Magnus är en man, hvars ord ha vigt och värde
i riksförsamlingen och vid dombordet så väl som på
predikstolen. Han skall varda riksdagsman mer än en
gång och han är ofta anlitad som bisittare i Tveta härads-
nämnd. Under sin studietid besökte han utländska läro-
säten, hvilket kommer honom tillgodo nu, då han talar
en hjälplig tyska - och stundom äfven litet latin
med sina gäster från utlandet.
Den förnämste bland desse är hr Mikael Heberer
von Bretten, stadd med följeslagar på resa genom Sverige.
Enär de ridit hela dagen, ha de uttröttade och hungrige
anländt till Jönköping, den första svenska stad, som legat
i deras väg. »Hvar är härberget?» var deras första fråga,
när de kommit inom stadsporten. »Fins intet sådant»,
har man svarat dem; »men tag in hos kyrkoherden!»
Främlingarne ha följt rådet och vid första förfrågan utan-
för prästens port, om de finge stiga in, emottagits af den
vördnadsvärde mannen med en gladlynt uppsyn och väl-
komnande handslag. Deras hästar hafva förts in i stallet
till välfvllda krubbor, och de själfve till en kammare, där
de hvilat en liten stund och putsat sig för att därefter
stiga in i stora »stufvan», där vi nu finna dem i sam-
språk med sin värd.
Herr Mikael Heberer von Bretten förer dagbok och
har redan antecknat där under datum 14 Augusti 1592:
»Dann wir streng ritten ... und kamen ... in eine
Stadt, die erste, so wir in dem Königreich Schweden
angetroffen, mit Namen Juncöpin oder Juncopia. Da
blieben wir ober Nacht, kehreten bei dem Pfarrherr
ein. Dann es sonsten keine Herberig katte. Der
empfinge uns freundlich.»
Bordet är dukadt, och kyrkoherden inbjuder sina
gäster att deltaga i den enkla måltiden. Stora fat med
fisk och kött, kringbäddadt af kokta rofvor, inbäras. Ur
medförda fodral framtages knifven. Kvrkoherden lägger
för, och hans gäster spisa med väldig matlust. Medan
han äter, besluter hr von Bretten anteckna i dagboken:
»Auch tractiert er uns wol nach Gelegenheit mit
Fleisch und Fisch.»
Ack, om det äfven bestodes öl! önskar han inom
sig, betraktande det med klaraste Vettervatten fyllda krus,
som står framför honom. Knappt har hans hjärta fram-
pressat denna suck, förr än ölet inbäres. Pokaler och
kannor framställas, och kyrkoherden dricker alla till,
önskande, att hans hembryggda dryck må smaka dem.
Hr v. Bretten dricker djupt för att släcka törsten;
därefter djupt för att fälla inom sig själf en sakkännares
omdöme öfver denna vätskas beskaffenhet. Minnet af alla
Tysklands mummor genomvandrar hans själ och uppmanar
till jämförelser. Han ser kritisk ut, medan han sväljer,
och kritiskt belåten ut, när han hunnit bottnen. Han
låter kyrkoherden fylla kannan på nytt och besluter an-
teckna i sin dagbok:
»Er hatte auch ein ziemlick gut Bier. In summa:
es schmecket uns alles wol.»
Efter ändad måltid inbjudas gästerna till sofrummen
sedan värden lofvat att på morgonen, före deras afresa,
göra med dem en vandring genom staden.
Så sker det ock. Härunder förer dem kyrkoherden
in i åtskilliga både tarfligare och förnämligare bostäder
för att låta främlingen se, huru folket har det inom hus.
Herr von Bretten antecknar, att staden har »ziemlich
Häuser», dock alla af trä, samt att väggarna i de an-
språkslösare hemmen ha ett nog ursprungligt utseende. De
äro nämligen icke brädfodrade, utan visa stockarne sådana
de lagts på hvarandra, och dessa, icke ens hyflade, förete
ännu märken efter timmermannens järn. De förmögnare
hemmen, och bland dem kvrkoherdens eget, gifva däremot
en behaglig anblick. Här äro väggarna täckta med bo-
nader, bestående af hvita, välstrukna dukar -- ett bruk,
som hr v. Bretten finner »häbsch und sauber».
Under vandringen anmärker främlingen, att staden
ligger öppen för fientliga anfall. Kyrkoherden, som med
anledning däraf får mycket att förtälja om det danska
besöket år 1567, förer nu sitt sällskap ned till strömmen
eller grafven mellan Vettern och Munksjön och visar där
lämningarna af Jönköpings gamla slott. Detta har egent-
ligen aldrig varit afsedt till stadens försvar. Dess be-
stämmelse var att utgöra ett stöd för den kungliga fogde-
makten i dessa nejder, samt att behärska vägen, som
går öfver sandrefveln och utgör förbindelsen mellan
Väster- och Ostergötland. Nu är slottet endast en ruin.
Kung Johan hade visserligen flere gånger tillkännagifvit
sin afsikt att återuppbygga det och äfven anslagit dags-
verken af kringliggande härad för detta ändamål. Men
de stora arbeten han förehade på Kalmar slott nödgade
honom år efter år uppskjuta förverkligandet af detta upp-
såt. Han måste inskränka sig till att söka vidmakthålla
hvad som fanns kvar, och år 1578 lades öfver slotts-
muren ett förloradt tak, åt sjösidan med bräder, i öfrigt
med halm, för att nödtorftigt skydda honom mot regn
och snö. Därjämte anlades en tegellada för kommande
behof. Men sedan dess har slottet åter lämnats till förfall.
De tre tornen, sträckmuren, som förenade dem, portvärnet
och husen, som legat där innanför, förvandlas mer och
mer till grushögar. Endast vallen, som innesluter det
hela, har bibehållit sig någorlunda oförändrad. Längs
strömmen och det nordvästliga hörnet af Munksjön upp-
tager ruinen en strandremsa af omkring 130 alnar. Öfver
strömmen föra tvenne broar. Den ena, nordligt belägna,
är för den allmänna samfärdseln. Den andra, en vindbro,
förenar sandrefveln med slottet.
Herr v. Bretten antecknar i sin dagbok: »Es hat
an der Stadt ein Schloss, so mit einem offgeworfenen
Wahl verwaret oder befestiget, an einem See gelegen.
Aber die Stadt war offen, mit keiner Maur, noch son-
sten mit Graben beschlossen.»
Efter en god förplägning taga främlingarne afsked
och fortsätta sin färd till Stockholm.*)
Det gamla Jönköping är indeladt i fyra fjärdingar.
Norr om Storgatan sträcker sig Långe Fjärdingen till
kyrkokvarteret; mellan kyrkokvarteret och strömmen lig-
ger Brofjärdingen. Söder om Storgatan hafva vi Mofjär-
dingen och Klosterfjärdingen, hvilken senare mot slutet
af 1500-talet utbyter detta namn mot Slottsfjärdingen,
emedan det förra klostret då är bostad för slottshöfvids-
mannen och har börjat kallas slottet - en namnföränd-
ring som skall förorsaka oreda i ortbeskrifningarna öfver
Jönköping.
I en stad, som ej är större än den här skildrade,
äro gatnamn och husnummer tämligen öfverflödiga. Hvar
och en vet, hvar en annan bor, och skall bostaden an-
gifvas, är det nog att nämna fjärdingen och husägarens
namn. Icke dess mindre hafva några gator fått namn.
Den förnämsta kallas, som vi veta, Stora gatan. Söder
_________
*) Det är bibliotekarien d:r Harald Wieselgren förf. har att
tacka för hvad han vet såväl om Magnus v. Celses dagbok som
om Mikael Heberer von Brettens Egyptiaca Servitus (Heidelberg
1610), ur hvilket arbete de ofvan stående tyska citaten äro
hämtade.
om henne löpa tre gator i samma riktning som hon, näm-
ligen från väster till öster. Den närmaste af de tre har
intet namn; i köpe- och bytesbref kallas hennes östra
del: »gatan, som ligger från torget till klostret», och
hennes västra del: »gatan, som ligger från torget till
gropen». Den följande gatan bär däremot ett namn, som
hugfäster en sorglig historisk händelse. Hon heter Sture-
gatan, allt sedan riksföreståndaren, hr Sten den äldre,
afled år 1503 i ett här beläget hus. En sägen gick i
Jönköping om detta dödsfall. Sedan hr Sten ledsagat
sin höga fånge, kung Hans’ maka, Kristina af Sachsen,
till danska gränsen, tog han på återvägen in hos prästen
Sven i Forsheda och fick där af en förrädisk läkare en
giftdryck, af hvars verkningar han efter ankomsten till
Jönköping nedlades på dödsbädden. Hans död hemlig-
hölls, och Hemming Gadd förde i tysthet hans lik till
Stockholm, medan en af hans tjänare, som till utseendet
liknade honom, hade intagit hans säng. Under tiden
hette det, att herr Sten låg i mörkt rum, emedan han
besvärades af sin vanliga ögonsjukdom. Så förtaldes det
i Jönköping, och sägnen har upprepats af krönikan.
Af tvärgatorna äro endast två namngifna: västra och
östra kyrkogatorna. Bland de flere egendomar, som stats-
kyrkan under medeltiden ägde, var äfven en större tomt
med hus vid Östra Kyrkogatan närmast Vetterns strand.
Hvart och ett af kyrkans altaren synes haft sina egna
inkomster. Den ifrågavarande tomten var inköpt och
ägdes af helgelekamens altar. Själakoret hade också sin
särskilda egendom.
Söder om Sturegatan, äfvensom utefter gropens syd-
ligare sträckning ligger, med obenämnda gränder och till
större delen bebodd af fattigt folk, en ansenlig stadsdel,
som omfattar 67 gårdar, några öde tomter inberäknade.
En af stadens äldsta och märkvärdigaste byggnader
- och den enda, utom kyrkan och medeltidsborgen, som
är uppförd helt af sten - är det forna klostret. Grun-
dadt redan på 1280-talet har det lyckats uthärda alla
tidens stormar. Medan örlog och brand ödelagt allt i
dess omgifning, har det, ehuru ofta plundradt och illa
medfaret, dock aldrig undergått fullständig förstörelse, och
dess hufvudbyggnad med de trappformigt uppstigande gaf-
larne förnekar ännu icke sitt ursprungliga utseende.
Det skall lyckas förf. att öfverkomma och meddela
»Sveas» läsare en ritning af det gamla klostret, sådant
det såg ut under Fornjönköpings sista tid. Ritningen
visar oss klostret från dess sydvästra sida. Dess motsatta
vetter åt Munksjön. Huset till vänster med trappgafveln
är äldst. Det är det ursprungliga klostret med dess stora,
40 alnar långa »klosterstufva», i hvilken Nordens francis-
kaner plägade samlas till ordenskapitel, och där viktigare
möten än ordenskapitel blifvit hållna. Särskildt påpekar
krönikan, att det var i denna sal, som år 1466, fredag
näst efter Kyndelsmässodag, möte ägde rum mellan sven-
skar och danskar i och för unionens stadfästande. Samma
sal liksom en annan där bredvid bevarar minnet af den
sköna drottning Blanche, samt af herredagen 1351, då
rådsherrar och andre ädlingar där höllo möte med påf-
lige legaten Jean de Guilbert.
De andra husen äro yngre. Det mellersta är från
slutet af 1400-talet. Då inrättades också i dess öfre
våning ett litet kapell - den femte helgedomen af detta
slag i Jönköping. Om helge Peders och S:t Örjans hafva
Gråbrödraklostret, sedermera Slottet i Jönköping,
efter tvenne pemmritningar från åren 1607-1616
af VIKTOR RYDBERG.
:0 ~
:0
t-~.
0
a~
.e ~
~) ,1>~
:0 ~
oC~
"-4
0
vi förut talat. Om det sistnämnda böra vi tillägga, att
det hade en tillflyktsort för spetälske. Därtill kommo
S:t Gertruds, som var mindre än helge Peders, men
större än S:t Örjans och måhända tillhörde ett Gertruds-
gille, samt Helgeandskapellet. Det sistnämnda stod i
förening med Helgeandshuset, stadens äldsta sjuk- och
fattighus, hvars uppbyggande beslöts år 1445. Om vi
återvända till stadens västligaste del, torde vi vid en till
Storgatan utmynnande tvärgata påträffa den tomt, på hvil-
ken Helgeandshuset fordom stod. Där finna vi då äfven
en kyrkogård, - tätt invid den egendom, som på 1800-
talet bär namnet »Store Trädgård». Denne kyrkogård skall
en lång tid efter Helgeandshusets försvinnande begagnas.
Säkert är, att han ännu år 1670, medan hela hans om-
gifning är upplåten till »lyckor» eller ängs- och åkertegar
åt stadens innevånare, ligger instängd och fredad. Men
efter hand glömmes äfven hvad detta stycke jord i forna
tider varit. Platsen bebygges med hvad Stockholmarne
skulle kalla en malmgård, och i grannskapet upptages en
brunn med det ohälsosammaste vatten - måhända där
offren för 1623 års pest äro jordade. En sägen skall
förtälja, att denna brunn upplåtes åt allmänheten under
den förfärliga kolerafarsoten år 1834, emedan man hoppas
att där få ett sundare dricksvatten än det som Vetterns
strand med sina tvättbryggor kan erbjuda. Är denna sägen
grundad, så ha vi här en påminnelse, att det kan hafva
sin fara för en stad, när han glömmer sin gamla historia.
Klosterkapellet är ganska litet. Det kommer att
bevaras, äfven sedan klostret länge varit det nya Slottet.
Kapellets längd är 13 alnar; dess bredd 11½. Det har
fyra dörrar, och öfver dörrfälten äro evangelisterna målade.
I takhörnen ser man fyra sibyllor, omgifvande den heliga
jungfruns bild i takets midt.
Sedan Jönköpings franciskaner sålunda smyckat sitt
lilla kapell, skulle de också förskaffa det kalk och andra
nödiga klenoder. Därvid gingo de så fritt tillväga, att
biskopen i Linköping var hugad att förevita dem inbrott
och stöld. De begåfvo sig till S:t Örjans kapell på sand-
refveln, togo kalken på dess altar och ställde honom på
klosterkapellets. De måste återbära honom, ty biskopen,
under hvilken stadskyrkan och stadskapellen lydde, bör-
jade röra stormklockan. Men de lära icke utan knot och
invändningar hafva bekvämat sig därtill; ty själfve voro
de af biskopen oberoende och lydde endast sin ordens-
general och hans ombud.
Klosterbröderna tillhörde S:t Franciskus’ orden. De
voro af sin ordens stadgar ålagde att tigga sin föda.
»Peder Smed» påstår, att deras danske kamrater ifrigt
uppfyllde detta åliggande, äfven om klostrets visthus var
fullspäckadt och klosterskaffaren förlägen för öfverflödet
omkring sig. -- Antagligt är, att den stig, som leder
från staden öfver den så kallade mon till klosterporten,
ofta varit trådad af konventsbröder, som burit i sina
armar fromhetsgärder i gestalten af en gås eller en små-
landsost. Om Jönköpings gråbrödrakloster under sin två
och ett halft sekels tillvaro någonsin ägnat sig åt veten-
skapens tjänst är obekant. Man torde måhända, utan
att göra bröderna orätt, få antaga, att lampan, när hon
från klosterfönstren skimrade ned åt Munksjöns nattom-
höljda vatten, aldrig lyst vid afskrifningen af någon bland
Greklands eller Roms klassiske författare, aldrig ens vid
afskrifningen af någon medeltidsskolastikers catenae. Deras
enda litterära bedrift, åtminstone så vidt som häfderna
känna, är en Syngrapha indulgentiarum, som de, med
munkhöfvisk artighet mot det täcka könet, år 1434 för-
ärade nunnorna i Bosö kloster.
Striden mellan Jönköpings prästerskap och Jönkö-
pings munkar om S:t Örjans klenoder var sannolikt icke
den enda, som utkämpats dem emellan. Präst och munk
voro sällan gode vänner. De täflade med hvarandra
både i biktstolen och på predikstolen. Spänningen mel-
lan dem påminner icke så litet om den mellan präster
och lekmannapredikanter i våra dagar. Ovänskapen kom
till öppet utbrott år 1393, och det var sannolikt med
en känsla af triumf som kyrkoherden i Sankta Marias
och Sankt Nikolai kyrka år 1396 kunde för stadens
innevånare uppläsa en påflig bulla, hvilken förbjöd fran-
ciskanerna att utan prästerskapets samtycke befatta sig
med själavården.
Jönköpings kloster hörde icke till de största i riket,
men dess hushållning var blomstrande, ocb det icke endast
genom andras fromma gåfvor, utan äfven genom munkar-
nes eget arbete. Närmast kring klostret var en trädgård.
Söder ut låg invid Munksjön ett af bröderna drifvet
tegelbruk. Åkrar och ängar ägde och skötte de både på
denna och andra sidan Munksjön. Klosterföreståndarne,
gardianerna såsom de kallades, voro, om icke lärde män
så gode ekonomer, och de jordbytesbref, som ännu äro
kvar, vittna äfven de, att desse män förstodo tillgodose
sin stiftelses bästa. År 1527, vid en tid, då Jönköpings
borgare fått rättighet att »segla ut och in, hvarhelst de
bäst kunna», och då man lifvades af den djärfve tanke
biskop Brask framkastat om en »uppskärning» från Vettern
till Västerhafvet och till Östersjön, grepos stadens inne-
vånare af de utsikter, som sålunda öppnades för hans
framtid. En stad, som fått sådana seglingsrättigheter,
borde naturligtvis också hafva en hamn. I och för sig
är Munksjön en förträfflig sådan; men borgarne märkte
nu, att det låg någonting emellan dem och denna hamn,
nämligen klostrets ägor. De hade låtit klostret ostördt
få utvidga sina gränser utefter sjöns strand, så att staden
icke ägde en tilläggningsplats för sina båtar närmare än
i grannskapet af Limugnen (det moderna Jönköpings na-
tursköna utvärdshus). Långa öfverläggningar på rådhuset
och underhandlingar med gardianen, hvilka sluta därmed,
att klostret till staden öfverlåter ett smalt gärde, som
mellan slottet i norr och klosterkyrkogården i söder sträckte
sig ner till Munksjön; i vederlag erhåller klostret ett gärde,
likaledes vid Munksjön, men längre bort från staden,
hvilket gärde »är tre gånger så stort».
Om den sålunda förvärfvade tilläggningsplatsen vardt
till någon nytta, förmäler icke historien. Det är möjligt,
att Jönköpings handelsflotta »hehärskade Vettern». Men
dennes härliga vattenspegel har aldrig lifvats af många
segel. Icke ens i det nittonde århundradet; än mindre i
förflutna. Små skutor hade dock medeltidens Jönköping,
som seglade mellan Vetterns hamnar och, när ofred rådde
i närmaste bygder, kunde på en säkrare väg än öfver
Holaveden framhära de varor, som Jönköpings borgare
voro berättigade att tullfritt införa i Söderköping, likasom
i Lödöse.
Näst handeln, som samlat betydlig förmögenhet hos
en eller annan köpmansslägt, är smidet stadens förnämsta
näring. Järnet kommer från Taberg och är det yppersta
någon marknad kan uppvisa. Bland smederna finnas
vapensmeder, harneskmakare och sporresmeder, hvilka
senare väl äfven tillverka stigbyglar och hästmunderingar
- säljbara saker i en tid, då de fleste resande färdas
till häst. Deras efterträdare på 1600-talet varda de tal-
rike bössesmederna, och desse i sin ordning äro föregån-
arne till Husqvarnas cykloper.
Den misstanke ligger nära till hands, att Jönköpings
franciskaner hade händerna med i spelet, när den lille
staden greps af den betänkliga äregirigheten att gå i
spetsen för ett styrelseskifte i Sveriges land. Det var
år 1529, då stadens innehyggare, med borgmästaren Nils
Arvidsson som ledare, beslöto uppsätta en kung af Odens
blod på Sveriges tron. Rådhuset vardt då utgångspunkten
för upprorsbref, hvari Västergötlands och Ostergötlands
adel, klerker, borgare och allmoge manades att förena
sig med de bistre Jönköpingsborgarne till kamp mot den
orätt, som de lidit eller tyckte sig ha lidit af den alltid
välmente, men ofta för närige och stundom hänsynslöse
kung Gösta. Häfdaskildrarne förmena visserligen, att
bakom det arkeologiska intresset för Odens blod stodo
påtagligt praktiska intressen hos hrr Ture Jönsson Roos
och biskop Magnus Haraldsson. Säkert är, att Smålands-
bönder, icke mindre bistre än stadens smeder och har-
neskmakare, hade välbeväpnade ridit in till Jönköpings
torg och gifvit borgarne försäkran om understöd. Emel-
lertid tog resningen i Jönköping en hastig ände, sedan
borgarne gjort ett misslyckadt försök att öfverrumpla Rum-
laborgs fäste vid Husbron på andra sidan sandrefveln.
Och antingen nu franciskanerna hade sin andel i res-
ningen eller icke, så tillförsäkrade konung Gustaf samma
år i September månad både dem och öfrige Jönköpings-
bor sin huldhet och sitt skydd. För öfrigt vet man, att
reformationens grundsatser funnit någon anklang äfven
inom klostermurarne. Åtminstone en af Jönköpings fran-
ciskaner, brodern Mats, vardt evangelisk predikant.
Nu är den siste munken längesedan död. Det släkte,
som växer upp, börjar till och med glömma, att bygg-
naden, framför hvilken vi stå, har varit ett kloster. Det
är numera slottet, och snart skall planen mogna att göra
det till medelpunkten i en ny fästning, ojämförligt större
och starkare än den gamla, som i trots af många för-
ändringar aldrig kunnat dölja, att hon ursprungligen var
beräknad för bågskott, icke för kanoneld. Den nya fäst-
ningen skall byggas efter de nyaste grundsatser, som
uppställts af holländske fortifikatörer. Hon skall hafva
ett citadell af royalklassen med fyra bastioner och lång-
sträckta kurtiner, samt vidtomfattande utanverk. Redan
år 1595 skola medel anslås till företagets början. Om-
kring år 1600 arbeta skaror af knektar och ryttare på
hennes murar och allmogen i kringliggande härad göra
körslor för framskaffandet af sten och andra tillbehör.
Byggmästare är mäster Hans Flemming. Afven mur-
mästarnes och stenhuggarnes namn finnas i en gammal
handling förvarade.
Om denna nya fästnings öden skall jag en annan
gång tala. Hon är densamma, som ännu i vår egen
mansålder prydde Jönköping med storartade ruiner och
vidsträckta vallar, tummelplatser för ungdomens lekar och
som sådana bevarade af många i kärt minne. Underligt
nog vardt äfven hennes historia alldeles glömd. Man
har förblandat henne med den gamle medeltidsborgen,
ända tills Allvin påpekade orimligheten häraf. Men All-
vin gjorde äfven ett misstag, då han antog, att denna
fästning grundlades af konung Gustaf. Karl IX började
och afslutade citadellet, hvars bastioner buro namnet
efter honom och hans andra gemål samt efter hans store
son. Gustaf II Adolf fortsatte verket och fulländade för-
borgshefästningen. Utanverken anlades först år 1656 af
Värnschöld. Erik Dahlberg lade sista hand vid verket.
Då ännu kvarstod det forna klostret och fick nu
åter upplefva en lysande tid. Dahlberg tillbyggde och
förskönade det. Men försköningen gjordes med en på
hans tid sällspord skonsamhet emot det gamla. De trapp-
formiga gaflarne bibehöllos; det lilla kapellet med sina
medeltidsmålningar lämnades i fred. Dablberg, som i
så mycket stod högt öfver sin samtid, skilde sig från
sitt århundrade äfven däruti, att han förstod att upp-
skatta och njuta medeltidens konst. Sålunda stod denna
byggnad, en af de äldsta och minnesrikaste i Sverige, in-
till år 1737, då, såsom man misstänkte, en mordbrännare
tillintetgjorde hvad brödrakrigens brandfacklor hade sko-
nat. Slottet var då tillika tyghus. Franciskanernas ka-
pitelsal, de tillstötande salarne och den af Dahlberg byggda
öfre våningen omslöto ett ofantligt vapenförråd. I branden
förstördes 396,000 gevär. Elden utbröt hos en tygskrif-
vare, som ännu två år derefter, då Magnus v. Celse be-
sökte Jönköping, satt häktad för förskingring af allmänna
medel.
Af sten från klostret-slottets ruiner uppfördes några
år därefter å citadellets borggård en byggnad, inom hvil-
ken förf. till dessa rader är född. En å bastionen Adol-
phus romantiskt belägen stuga, slottsförsamlingens skol-
hus, var det första läroverk, hvari han infördes; fäst-
ningsvallarne med sina höga raveliner, sina grafvar och
traverser voro hans gosseålders lekplatser; de under bas-
tioner och kurtiner löpande mörka hvalfgångarne, till hvilka
många sagor knöto sig, voro de första hemligheter han
sökte utransaka. Den nu spårlöst försvunna fästningen
var hans barndomsvän, som väckte och närde hans fantasi,
och hvars åminnelse han af tacksamhet gärna ville värna
genom att framdeles skildra hennes utseende och historia.
Oro 1 Olympen1
(Ur »Skilda portföljer» 1893.)
Man bar i våra dagar velat förneka, att de grekisk-
~romerska myterna, ehuru ur sedlig synpunkt ofta värre
än l)etänkliga, skulle verkat skadligt på de troende hed-
ningarna. Mer eller mindre förete ju alla religioner lik-
nande bräckligheter,. har man sagt. På trons område
möta oss företeelser, som ej låta sig bedöma med stöd
af erfarenheter hämtade från andra håll. Där tappar till
och med logiken sin giltighet. Att Jupiter var äktenskaps-
brytare och Merkurius tjuf hindrade icke de troende bed-
ningarne att anse dem för heliga, dyrkansvärda väsen eller
att anse äktenskapsbrott och stöld som förbrytelser. De
fromme hedningarne helt enkelt vägrade att tänka öfver
denna motsägelse; det var för dem ett mysterium, hvari
det vore förmätet att intränga. Gudarnes privatmoral är
deras ensak: den begripa vi icke. Men vi veta, att de
helgat våra sedebud och äro väktare öfver lagarna, som
sammanhålla människornas samhällen. Det är oss nog.
Man antager, att den stora mängden af troende greker
och romare med dessa och liknande skäl, som räcktes
dem af den sedliga själfhevarelsedriften, afvärjde från
208 VIKTOR RYDBERG.
sig det fördärf, som följdriktigt dragna slutsatser ur mv-
tema skulle tillfogat dem. På samma sätt afvärja ju
fromme lutheraner den förvildning, som skulle drabba
deras gudsåskådning, deras moralbegrepp och deras käns-
lolif från den kyrkligt-lutherska meningen, att Gud dömt
till eviga pinor, till djäfvulens eviga offer, själarna i de
barn, som dött utan döpelse. Det är ett mysterium, säga
de fromma, som vi icke begripa; men vi tro likväl, att
Gud är den allgode barmhärtige fader, som vår herre
Kristus förkunnat oss; att han är den Gud, som vill, att
alla människor skola frälsta varda, och den Gud, för
hvars vilja allt till slut måste böja sig.
Det fanns emellertid tänkande hedningar, som voro
#öfvertygade om myternas skadlighet för det sedliga lifvet
och därför kände sig förpliktade till kamp mot den fä-
derneärfda tron. Bland dem romaren Lukretius och gre-
ken Lukianos.
Dessa båda författare nyttjade i striden olika vapen.
Lukretius uppträder med glödande harm, med djup för-
bittring. Han liknar religionen, sådan han kände henne,
vid ett jättespöke, hvars rysliga anlete stirrar ned från
molnen, medan hennes fötter trampa alla ädla mänskliga
anlag under fötterna. Gudarna skola störtas, menar han.
Fegheten invänder, att deras fall skall föra till gudlöshet
och samhällsbandens upplösning. Nej. Men om så vore,
bvad värre kan gudlösheten göra än denna usla gudatro?
Och i verser af gripande kraft skildrar han, bur Aga
# memnon, för att blidka gudinnan Dianas vrede, leder sin
unga hängifna dotter till altaret att där dö under offer-
prästens knif. Och han slutar skildringen med dessa ord:
»till slik skändlighet är religionen upphof».
ORo 1 DIV MII:N. 209
Lukianos, som lefde något mer än ett århundrade
efter Lukretius, ansåg gycklets vapen bita skarpare än
harmens. Hår ett prof på hans stridssätt.
Han förflyttar oss till Olympen, gudarnes hem.
Jupiter går af och an på golfvet, blek, orolig och
talar halfhögt med sig själf. Juno, himladrottningen, hans
höga gemål, samt Minerva och Merkurius äro närvarande.
Juno sitter tigande och barmsen. Jupiters oro ingifver
henne misstankar, att ban ånyo förälskat sig i någon
jordisk skönhet. Merkurius och Minerva stiga fram och
fråga i verser, parodierade från Homerus och Euripides,
hvad som så djupt bekymrar gudarnas fader. Denne
mumlar: »Hvartill tjänar mig nu min dånande åska,
mina glänsande blixtar? Prometeus, hvilka kval du be-
redde mig, då du skapade det eländiga människosläktet!»
Retad af Juno, som tycker, att han bär sig åt som en
tragisk skådespelare, och som ger luft åt sin misstanke,
att han planlägger något nytt kärleksäfventyr, yppar han
slutligen hvilka farhågor det är, som tynga hans bjärta.
Han berättar:
»Som 1 väl torden erinra er, var jag tillika med
Here bland er själfva bjuden på en offerfest i går afton
nere i Pireus (Athens bamnstad). Inbjudaren var skepps-
föraren Mnesiteus. På sin senaste resa var han nära att
gå förlorad med skepp och allt i närheten af Kaphareus.
När skeppet stötte mot därvarande klippor, lofvade han
sin nöd att offra oss hundratals oxar. Han vardt räddad
och anlände välbehållen till Pir~eus. Han hade nu att
infria sitt löfte. Vi veta litet byar, hur det skedde. Vi
voro tillsammans sexton inbjudna gudar och gudinnor,
och detta höga sällskap tyckte han sig kunna afspisa med
Vana. 14
210
en gammal höna och några korn rökelse, som för öfrigt
brunno så dåligt, att jag knappt med yttersta nästippen
kunde uppfånga någon vällukt. Efter ändade gjutoffer
begåfven 1 er alla därifrån. NIen mig föll det in att göra
en liten aftonvandring i staden. Jag strök omkring på
gatorna, tänkande på den där sjökaptenens knusslighet,
tills jag kom till målningsgalleriet, där de stoiska filoso-
ferna pläga ha sina sammankomster. Där var mycket
folk samladt, både i pelargången och därutanför. På en
upphöjning stodo två män, som samtalade högt och ifrigt.
Jag förmodade genast, att det var filosofer, öck lust att
höra hvad de hade att säga, iklädde mig själf en filosofs
skepnad och armbågade mig fram genom hopen, som
naturligtvis icke anade, hvem jag var. Jag såg nu, att
det var epikuréen Damis och stoikern Timokles, som tvis-
tade med hvarandra. Den fräcke Damis påstod, att vi
gudar icke bekymra oss om hvad som försiggår på jor-
den; ja, han lät tydligt nog förstå, att vi enligt hans
mening alldeles icke finnas till. Sina åsikter uttalade han
med ett lugn och en köld och ett leende på läpparna,
som kunde göra till och med en gud förargad. Visst är,
att hans öfverlägsna och hånande hållning hade högeligen
uppretat hans motståndare, den hedersmannen Timokles,
som försvarade vår sak med häftig ifver, i det han lof-
ordade vår omsorg om världen och visade, huru vi in-
rättat allt i skönaste sammanhang och fullkomligaste ord-
ning. Men stackars Timokles var redan hes och alldeles
utmattad. Inseende den fara för nederlag, som sålunda
hotade vår sak, befallde jag fördenskull natten att lägra
sig öfver församlingen, för att åhörarne skulle gå sin väg.
De gjorde det, sedan Damis och Timokles båda lofvat
1 <»LYNIIEN. 211
infinna sig följande dag och afsluta meningsutbytet. Jag
slöt mig till den bortgående mängden och hörde till min
ledsnad de fieste yttra, att Damis, att döma af de an-
förda skälens styrka, tx-cktes ha rätt. Men några menade
tillika, att man icke borde taga sitt parti, innan man hört,
hvad Timokles hade vidare att föredraga. Redan i dag
på morgonen har ryktet om den till i afton utsatta tve-
kampen spridt sig öfver hela Athen. Alla afvakta med
högsta spänning, om gudarnas angripare eller gudarnas
försvarare skall segra. 1 torden nu inse, i hvilken klämma
vi befinna oss, då det af denna strid emellan två dödliga
människor beror, huruvida vi i framtiden skola gälla alle-
nast för tomma ord, eller om vi få behålla vår ära och
våra värdigheter. Ilvad är nu att göra? Säg det, Juno,
eller du, Merkurius, eller du, Minerva! Hjälp mig ut-
fundera ett medel att komma ur förlägenheten!»
Merkurius föreslår att sammankalla ett allmänt guda-
möte. Minerva har sina betänkligheter och önskar, att
den ömtåliga saken snarare må behandlas i ett kabinetts-
råd. Men Juno röstar med Merkurius, som får befall-
ning att genast sammanropa samtliga gudar och gudinnor,
ingen nämnd och ingen glömd. Merkurius ropar då med
ljudande stämma: »Hören, 1 gudar! Hit genast allesam-
mans! Vi ha något högst viktigt att rådslå om!» --
Men Jupiter afbryter honom med den anmärkning, att
hans rop låter allt för platt och prosaiskt för ett så hög-
tidligt ögonblick. Då man sammankallar gudar, bör man
göra det i en högtidligt poetisk stil. Merkurius genmäler,
att han har inga verser färdiga och för öfrigt är klen
poet. Nå, så stjäl då från Homerus! tillråder honom Ju-
piter, och detta sker nu också i några parodierade verser,
212 VIkT OR RYDREDd.
som inbjuda alla makter, från de högsta till de lägsta,
åt hvilka altaren blif vit resta och offer framburna, att in-
finna sig.
Församlingen måste således varda oerhördt stor, isyn-
nerhet som under den romerska kejsartiden alla de under-
kufvade folkens gudar blifvit erkända och i viss mån
förenade med Greklands och Roms. Visserligen har Olym-
pens rådsal rum för dem alla; men efter hvad slags
rangordning skall 1\lerkurius anvisa dem sittplatser? Tiden
skyndar, de börja redan infinna sig från alla håll. Beslut
måste hastigt fattas, och Jupiter vet intet bättre ån att
gifva dem rang dels efter metallvärdet, dels efter konst-
värdet af deras bildstoder. De som innebo i guldbild-
stoder skola sitta främst; silfverstatyernas ägare och inne-
by~gare därnäst; därefter brons- och marmorbildernas,
och inom byar och en af dessa senare afdelningar skall
man gifva företrädet åt dem, som blifvit tillverkade af
de största konstnärerna, som Fidias, Alkamenes, Myron,
Eufranor o. s. v. Merkurius vågar att i den grekiska
bildningens och konstens namn göra invändning mot en
sådan rangordning. Är det rimligt, frågar han, att gifva
ett oformligt fuskverk af guld företräde framför de sköna
skapelserna i brons af Mvron och Polyklet eller i marmor
af Fidias och Alkamenes? Jupiter genmäler, att Mer-
kurius väl i grunden har rätt; men sådan är nu världens
gång, att guldet får företräde framför snille, skönhet och
adel. Så sker det nu äfven i Olympen, och 1\Ierkurius
måste, fastän gripen af afsmak, anvisa hedersplatserna åt
idel egyptiska och barbariska gudar: åt Attis, Mitras och
Anubis, af hvilka den sistnämnde är utstyrd med hund-
hufvud. Men han är af massivt guld och i penningvärde
000 1 OLYXIIEN. 213
uppgående till en kolossal summa. Neptunus och Venus
känna sig djupt kränkta af att nödgas sitta nedanför
dletta vidunder. Men äfven ur penningvärdets synpunkt
är den af Jupiter fastställda rangordningen behäftad med
brister. Alla hafva vi hört omtalas Apollokolossen på
Rhodus. Han var, berättar Plinius, så väldig, att den
störste karl knappt kunde omfamna hans tumme, och
hans lillfinger var större än de flesta statyer. Metallen,
hvaraf han var stöpt, var visserligen endast brons; men
kostnaden, hvartill han uppgick, var dock mer än 6I/~
millioner kronor. Förf. låter nu äfven den rhodiske ko-
lossen hafva inställt sig till rådplägningen. Han upphäfver
sin väldiga stämma och spörjer: »Hvem vågar göra mig
rangen stridig, mig, som är solguden själf och så kolos-
sal, att sexton gudar af guld kunna förfärdigas för den
summa jag kostat rhodierna? Ur penningvärdets syn-
punkt är jag onekligen nummer ett, och hvad för öfrigt
konstvärdet vidkommer, så betrakta mig! Den store
mästaren Kares från Lindos har format mig; min skön-
het är vidtherömd, och hvarje muskel i mina välbildade
lemmar är utarbetad med största omsorg.»
1 förbigående må anmärkas, att kolossen hade rättig-
het att tala äfven om sitt konstvärde. - Enligt en saga,
som man ännu i våra dagar kan få hera upprepad, skulle
han hafva stått med en fot på hvardera af hamnens kaj-
armar. Denna saga uppkom i medeltiden. Det kunde
aldrig hafva fallit en grekisk koustnär in att gifva en bild-
stod en så oskön ställning.
Jupiter känner sig mycket förlägen öfver kolossens
invändlning och mitmlar: »hvarför skulle den där också
komma? han är ju så jättestor, att alla de andra för-
214 \IKIOR RYDDERG
bra i värdighet och taga sig ut som stackare i jämförelse
med honom » Jupiter sliter emellertid f\-ndigt nog tviste-
frågan. Han hemställer till kolossen, om han icke ville
slå ur hågen att sitta, enär han annars skulle ensam upp-
taga allt för många sittplatser, samt finna sig uti att
stå och luta sig välvilligt ned öfver församlingen. Rolos-
sen finner sig däri, och rangfrågan lämnas därmed oaf-
gjord.
Äfven andra rangstrider uppstå, som vi dock här
må förbigå. Slutligen äro alla på sin plats. De förnäm-
ligare gudarna, med undantag af kolossen, sitta. Hvad
de öfriga vidkommer, befaller Jupiter, att den gemena
och konstlösa gudatrossen må samla sig i ett hörn af
salen och hålla sig stilla där. Därefter bjuder han tyst-
nad med en ur Homerus tillgripen vers:
Samtlige gudar, hören mitt ord, och 1 alla gudinnor!
och omtalar nu hvad som föregående dag hade tilldragit
sig i Athen och den fara, som hotade genom den bera-
made dispuitationen.
»Om denna ändar med nederlag för vår försvarare
Timokles, då är en svår stöt riktad mot vårt anseende
och våra inkomster. Under så ödesdigra omständigheter,»
fortfar Jupiter, »har jag sammankallat er alla för att hitta
på något medel, hyarigenom Timokles kunde vinna stri-
den och Damis bli utskrattad af sina åhörare. Merkurius!
Uppmana dem nu efter stadgadt bruk att stiga upp och
»uttala sina meningar!»
1\lerkurius gör detta; men det dröjer länge, innan
någon reser sig för att tala. Och den förste, som an-
mäler sig, är icke en af de högre gudarna, utan Olym-
pens skämtare Momus, som till sanningens bästa begag
OD() 1 OlYINIPEN. 215
nar sig af sin rätt att vara frispråkig. Momus säger, att
han länge väntat på att gudarne skulle råka i en sådan
klämma. Och han fortsätter: naturligtvis viljen 1 gärna
kasta skulden på giidlösa agitatorer för den fara, som nu
hotar oss. Men så sant som rättfärdighetens gudinna
ännu lefver, ligger den största skulden hos er själfva.
#flvad skola människorna tänka om oss och vår försyn,
när de bevittna den moraliska oordning, som råder
världen - när de se, huru sträfsamma människor om-
komma af hunger, medan mången lätting frodas; när de
se bofvar och menedare öfverhopade af ära och rikedom,
härska och befalla öfver hederligt folk; när de se tempel-
röfvare och bedragare gå frie, medan det händer, att de
oskyldigaste människor grymt misshandlas, ja, lida kor-
sets död? tlvad skola de tänka om vår uppriktighet
eller vårt framtidsvetande, då vi utdela sådana orakel-
språk som det, hvilket den olycklige Kresus fick, när
Apollo sade honom, att om han med sin här går öfver
floden Halvs, skall han förstöra ett stort rike? Ja, han
förstörde väl ett stort rike, men det var sitt eget och
ieke sin fiendes. Ar det då »underligt, att en och annan
människa vaknat till insikt därom, att vi äro ganska van-
mäktiga och dåliga och pliktförgätna gudar? Må vi ej
snarare förvåna oss däröfver, att den stora hopen vördar
oss och ägnar oss offer?
Det följer af sig själf, att Momus" ord icke väcka
bifall hos de församlade. De äro emellertid hyfsade nog
att icke stampa och hvissla åt talaren. Jupiter genmäler
endast, att det är lätt att tadla, men svårt att gifva goda
råd. Han uppmanar andra att yttra sig. Neptunus före-
slår, att Jupiter skall döda Damis med blixten, innan han
2 tEl #VIKTOR RYDRERG.
hunnit öppna munnen, och Herkules vill åtaga sig att
välta hela målningsgalleriet öfver honom för den hän-
delse, att han finge öfvertaget i meningsbytet. Jupiter
förkastar likväl dessa råd såsom plumpa och otjänliga,
ty meningen är ju icke att tillstoppa motståndarens mun,
utan att öfvervinna honom på hans eget område: området
för skäl och bevis. Innan rådplägningen fört till något
beslut, instörtar en af Olvmpens härolder och tillkänna-
ger, att disputationstimmen redan är inne, och att en
stor folkmassa samlat sig utanför målningsgalleriet, samt
att Damis och Timokles stå färdige att börja striden.
Rådplägningen måste således afbrytas. »Nu», säger Ju-
piter, »är oss intet annat öfrigt än att skåda ned på
jorden och höra på.» För detta ändamål få timmarnes
gudinnor befallning att skaffa bort skyarna och öppna
Olympens portar.
Den senare delen af Lukianos" här anförda skrift
utgöres af disputationen mellan Damis och Timokles. Man
kan mot denna anmärka, att författaren gör gudarnas
försvarare tämligen dum. Han erkänner det också själf,
det han låter Jupiter förtviflad utbrista: »Vår försvarare
uppdukar ju de plattaste, alldagligaste och mest ohållbara
saker i världen!» Men författarens mening är icke heller
att gå till botten med ämnet, utan endast att anföra och
vederlägga de skäl för tron på gudarna, hvilka voro
byar mans mun. Afhandlingen slutar därmed, att Ju-
piter handfallen frågar gudarna hvad som nu är att göra.
Den ende, som svarar på frågan, är åter Momus. Han
påminner om lustspelsförfattaren Menanders ord: Låtsa
som om ingenting skett dig, och då har ingenting skett
dig. »Var du lugn», tillägger han till Jupiter; »om Damis
(#>RO 1 OLYMIEN. 217
vinner en handfull anhängare, så hvad betyder det? Män-
niskornas ofantliga oräkneliga flertal, den stora mängden
af tanklöse och vanans slaf var bland de bildade och hela
pöbeln, samt dessutom alla harharer, skola framgent, som
hitintills stå på din sida. »
Jag har tämligen utförligt redogjort för innehållet af
dlenna Lukianos" skrift Den tragiske Jupiter, för att mina
läsare skola få ett begrepp om det hänsynslösa sätt, hvarpå
han i denna som i många andra skrifter angrep myterna
och den polyteistiska tron. Det är icke utan skäl han blifvit
kallad romerska kejsardömets Voltaire. Hans öden och
Voltaires gestaltade sig dock olika. Voltaire inspärrades
två gånger i Bastiljen och vardt två gånger landsförvisad.
Lukianos däremot, ehuru han lefde i en tid, då heden-
domens religiösa känsla hade uppfiammat med en ditin-
tills oerhörd styrka, och då ärligt fromme och gudfruk-
tige monarker innehade kejsartronen - Lukianos fick
ostörd verka som en af staten anställd ungdomslärare;
och när han kallades från sin professorsstol, var det för
att bekläda höga ämbetsvärdigheter i romerska riket, först
som byråchef under vicekonungen af Egypten och där-
efter som guvernör öfver en romersk provins. Hans
stränga rättrådighet, lysande vältalighet, praktiska duglig-
het och intagande umgängesgåfvor förklara denna fram-
gang. Men äfven i ett annat afseende rönte han ett annat
öde än Voltaires. Denne var redan i sin lifstid föremål
för allmän uppmärksamhet, för dödligt hat eller gränslös
beundran. Lukianos däremot vardt snart förgäten. Hans
skrifter och hans personlighet omtalas, så vidt jag vet,
aldrig af samtida författare eller af dem, som lefde i de
nästa mansåldrarne efter honom. Det råd han lät Momus
218 #VIKtOR RYDRERG.
gifva Jupiter, att låtsa som om ingenting händt, tilläm-
pades af tiden på hans egen verksamhet. Man låtsade
icke om den. Hans sträfvan hade varit företrädesvis ne-
gativ; han hade velat störta hedendomen, icke reformera
honom. Men den gamla hedendomens reformation var
redan i hans tid och sedermera länge därefter dagens
lösen, det ifriga glödande sträfvandet hos tidens framstå-
ende andar. Han, Lukianos, ansåg en sådan reformation
omöjlig, om hon skulle ske på myternas grundval, med
bibehållande af de i hans ögon oförnuftiga, ja hädiska
gudasagorna. De andre af tidens och litteraturens måls-
män på filosofiens och religionens område ansågo tvärtom
myternas bibehållande för nödvändigt, och de gjorde det
dels af välförstådda praktiska skäl, för att den religiösa
utvecklingen skulle kunna fortgå organiskt, utan vådliga
afbrott och skakande rui)bningar, dels äfven emedan de
trodde, att myterna under dlet brokiga skalet dolde djupa
sanningar, väl värda att taga vara på, samt emedan de
hoppades, att man genom deras allegoriska förklaring
kunde göra dem icke blott oskadliga för moralen, utan
upphyggliga både för tanken och den religiösa känslan.
Det var dock icke de varsamma reformatorerna, utan
den djärfve Lukianos, som fick rätt. Omtanken om my-
ternas helgd frälsade icke hedendomen, utan påskyndade
hans fall, och de förnäme män och filosofer, som, för
att skona massornas tro, sökte bevara den gamla reli
gionens mvtiska beståndsdelar, skulle snart till sin häp-
nad erfara, att det var ur de lägre klassernas midt, från
föraktade trålar och barbarer, samlade under korsets tec-
ken, som det lyckade angreppet på dessa myter skulle utgå.
Själt har Lukianos skildrat sig med orden: »jag hatar
219
DEO 1 OlYMIEN.
skrytet, jag hatar lögnen, jag hatar bedrägeriet». Som
gosse drömde han en gång, att vetenskapernas gudinna
lyfte honom upp på en vagn, förspänd med vingade hästar,
och förde honom genom luften öfver många städer, folk
och riken, samt att han från vagnen utströdde sädeskorn
öfver jorden. Sin dröms fullbordan såg han däri, att
han fick ägna sitt lif åt kamp mot vidskepelsen. Man
har kallat Lukianos en kall förståndsmänniska. Ett kallt
hjärta hade han visserligen icke. Man skulle snarare
kunna kalla honom en fanatisk förståndsmänniska, ehuru
fanatismen hos honom uppträder gladlynt och skrattande.
Skarp iakttagare som han var, såg han, hvad hans sant-
tida icke sågo, att de från Asien mot Europa framträn-
gande idéströinmarna hotade att dränka hela den väster-
ländska bildningen i ett haf af öfvertro och vidskepelse.
Egyptisk djurdx-rkan, persiska mitrasmysterier, syriska na-
turkulter af sinnligaste beskaffenhet hade hållit sitt intåg
Europa; den till feberhetta stegrade religiösa känslan
hos folkmassorna och än mer nyfikenheten och lystnaden
efter det underbara hos de mer bildade klasserna gåfvo
åt dessa barbariska kulter stor utbredning, icke minst
världens hufvudstad, det tongifvande Rom. Lukianos såg,
huru hågen för vetenskaplig undersökning, för förutsätt-
ningslös filosofisk forskning, mer och mer vantrifdes
denna af österländsk vidskepelse mättade luft; han såg,
huru tillika den grekiska skönhetskänslan, som påtryckt
det gudomliga en ädel mänsklig fägring, höll på att för-
svinna, sedan äfven den europeiska mänskligheten börjat
finna sig i att knähöja för egyptiska gudavidunder, ut-
rustade med hufvuden af hundar och sparfvar. Han, den
finaste konstkännare, som den romerska kejsartidens lit-
220 -#VIKIOR ItYI)ltEIt(
teratur bar att uppvisa, talar fördenskull ofta med väl
begriplig afsky om Anubis, som han kallar »den skäl-
lande egvptern», och om hans i den grekisk-romerska
Olympen inträngda vederlikar. Under min nyss gjorda
redogörelse för skriften Den tragiske fupiter torde kan-
ske mer än en af mina läsare gjort den anmärkning, att
Lukianos, för att öka uppträdets löjlighet, begagnar sig
af ett konstgrepp eller ett krigsknep, att nämligen för-
blanda gudarna med deras bilder och låta gudaförsam-
lingen öfvergå i en samling af talande stoder. Men där-
till var Lukianos på sin ståndpunkt fullt berättigad, ty
denna samma förblandning gjordes just af dem, hvilkas
vidskepelse han bekämpade. Man har bevis i mängd
för att massornas naiva tro ovillkorligt och omedvetet för-
blandade gudabilderna med de makter, som de före-
ställde. Den som kom till templet för att bedja en gud
om något, lät tempeltjänaren föra sig så nära som möj-
ligt intill bilden, för att hans bön dess bättre skulle höras
böner och löften, som borde förblifva hemliga, framnhvi-
skades i gudabildens öra. Vaxtaflor med inskrifna böner
och löften häftades vid bildens knän, för att guden
icke skulle glömma hvad besöket gällt. Förblandningen
främjades af tempelbruken. 1 Roms och många andra
städers tempel hade gudarne och gudinnorna en hel hof-
stat af uppvaktande kammarherrar och hofdamer och
under dem en skara kammartjänare och tjänarinnor. För
hvarje timme inträdde en dylik kammarherre till den
kapitolinske Jupiter för att säga honom, huru långt det
lidit på dagen eller natten. livarje morgon infunno sig
hans tempel hans hårfrisör och skäggputsare med kani-
mar och välluktande salvor och utförde framför statvn
lP) 1 ()IXI\II>IN. 221
Pantomimiska rörelser, som skulle föreställa kamning och
insalvning. Gudinnornas toalett var naturligtvis icke mln-
dre sorgfällig. Medan några tjänarinnor med handrörelser
luften låtsade ordna Junos eller 1\linervas Ilår, höll en
annan en spegel framför hennes ansikte, och andra höllo
händerna gudinnans nipperskrin för att pantomimiskt
smycka henne med guld och juveler.
Emellertid - så varmt, så lidelsefullt Lukianos käm-
pade sin ensamma strid för hvad han ansåg vara förnuf-
tets och sanningens sak, låter det sig icke neka, att hans
flesta skrifter göra kyligt intryck. Orsaken härtill är
den, att han icke skiljer mellan människornas religiösa
behof och de tillfälliga former, hvari dessa behof få sitt
uttryck. Det ser stundom ut, som om han ville utdöma
de förre tillika med de senare. Allt för ofta upptager
han de djupaste frågor till behandling, men endast för
att uppvisa det otillfredsställande och motsägande i det
sätt, hvarpå de hitintills inom religionens område blif-
vit lösta, men aldrig för att uttala ens en aning eller
ett hopp om, att de skola på bättre sätt lösas. Hans
hat till vidskepelsen gör honom till ensidig bedömare af
alla religiösa fenomen. Hvarhelst han finner en tro,
som utan tillräckliga förståndsgrunder kan varda till en
innerlig och oöfvervinnelig öfvertygelse, där ser han
ingenting annat än dårskap, svärmeri, som kan varda
farligt för mänsklighetens sak. Om sina egna religiösa
meningar talar han aldrig; men sitt ideal af människa
har han däremot med värma skildrat i lefnadsteckningen
öfver sin vän och lärare, filosofen Demonax. Detta hans
ideal kan sammanfattas i följande ord: var människovän-
lig och glad! Där tvedräkt möter dig bland männi
vIKTOR RYDBERG.
skor, sök stifta frid! Men gör ingenting på sanningens
bekostnad! Svik aldrig sanningen, äfven om du står
inför en tyrann eller en folkhop, som hotar dig med
döden! Du kan ej älska alla människor, allra minst
med samma kärlek; men alla bör du betrakta som frän
der, alla bör du unna godt och efter förmåga hjälpa och
tjäna. Lukianos" åsikt var, likasom Demonax" att vi min-
dre böra syssla med de svårlösta eller olösliga frågorna
om en öfversinnlig värld och om det högsta väsendets
natur, än att söka lef va så, att vi kunna finna nåd inför
ett det högsta väsendes öga. Om Demonax berättar Lu-
kianos följande drag, som torde i någon mån belysa hans
egen uppfattning af Gud. Demonax anklagades en gång
för ateism. Anklagelsen grundade sig därpå, att han aldrig
offrade till gudarna och icke brytt sig om att låta inviga
sig i de eleusinska mysterierna. Han svarade på ankla-
gelsen, att han aldrig trott, att gudarna behöfde några
offer, samt att hvad mysterierna vidkom, så borde de
icke finnas, ty om de innehölle något ondt, bör detta
onda bekantgöras och upphäfvas, men om de innebure
något godt, kräfver människokärleken, att alla få sin
del däraf. Då athenarne, som länge motstått frestelsen
att uppföra gladiatorspel, slutligen under påtryckning
af de romerska sederna, ämnade införa detta grymma
bruk, hindrades det af Demonax, som uppträdde i för-
samlingen och sade: »Athenare, 1 fån icke fatta ett sådant
beslut, innan 1 omstörtat barmhéirtighetens altar!»
Det är en gammal sats, att människorna dana sina
gudar eller sin gud efter sitt eget beläte. Få vi till-
lämpa detta på Demonax och Lukianos, så är det visst,
att den gud, som de sökte, men icke mäktade att med
ODO 1 OLYMIEN. 223
trons armar omfatta och fastbålla, var människokärlekens
och harmhärtighetens gud. Deras tro - ty äfven de
ägde en sådan - var en sedlig humanitetstro. Högre
vågade de icke spänna sina vingar af fruktan att förlora
fotfästet och förirra sig bland de moln, som höljde deras
samtids intellektuella himmel.
Kroppsarbetarnes ställning i Rom
(Föredrag vid Goodtemplarfest i Göteborg på 1880-talet.)
Goodtemplarorden har gjort till sin uppgift att bekämpa
den värsta fiende, som våra dagar känna, till den
arbetande klassens andliga och ekonomiska förkofran.
Måhända kan det då vara af intresse att i en krets af
goodtemplare framställa en bild af kroppsarbetarnes ställning
i förflutna tider. I och för sig själf är denna bild
icke af det glada slaget; men den skall ådagalägga, att
mänskligheten sedan dess onekligen gjort framsteg, om än
mycket långsamma, och att det goda, i kampen med det
onda, är i stånd att föra sin fana framåt, om också endast
tum för tum. Detta bör ingifva hopp om ytterligare segrar,
när de goda krafterna icke förtröttas.
Den som vill förtälja kroppsarbetets historia genom
alla århundraden har ett ofantligt ämne framför sig. Här
hinner jag endast att i flyktiga drag framställa en enda
tafla ur detta vidsträckta bildgalleri, och jag väljer att
skildra kroppsarbetarnes ställning i Rom i århundradena
närmast före och efter Kristi födelse. Kroppsarbetet var
då nästan liktydigt med slafveriKROPPSARRETARNES STÄLLNING I ROM. 225
Man har sagt att slafveriet är lika gammalt som
människosläktet. Det ligger en viss sanning i denna öfverdrift.
Genom hela naturen går en strid för tillvaron.
Lyckligtvis fortgår denna strid på nästan omärkligt sätt i
växternas rike. Vi förnimma däraf intet i skogens tysta
ensamhet och i blommornas stilla lif bland gräsen. Men
i samma mån som lif och medvetande stegra sig inom
varelsernas kedja, tilltager denna fejd, och häftigast har
striden för lifsbehofvens och lifsnjutningens tillfredsställande
rasat bland de högst begåfvade: bland människorna.
Och likväl äro människorna kallade till att varda medborgare
i en högre värld, där själfviskhetens lag tiger inför
rättfärdighetens lag och inför kärlekens. Det dröjde
dock länge, innan människan ens kunde fatta, att det
finnes något annat och högre att sträfva efter än att göra
sig lifvet så säkert och bekvämt som möjligt, skulle det
också vara på medmänniskors bekostnad. Det dröjde årtusen,
innan hon var mogen att lyssna till det gudomliga
budet: »hvad I viljen att andra skola göra eder, det gören
I ock dem!» Århundraden hafva försvunnit och skola
försvinna, innan det budet tryckt sin stämpel på alla våra
samfundsförhållanden. Vi må då ej undra öfver att slafveriet
är urgammalt, och att mängden af kroppsarbetare
har genom många tidehvarf burit slafvens kedjor.
Det mänskliga samfundslifvet i dess lägre former
företer många likheter med de klokare i samfund lefvande
djurens samfundslif. Så finna vi slafveriet som en utbildad
inrättning hos några arter af myrorna. Det fins
myror, som, för att själfva slippa arbeta, angripa ett annat
slags myrors bon och frånröfva dem deras yngel, deras
larver och puppor, och uppföda dem till arbetare åt sig.
Varia. 15 226 VIKTOR RYDBERG.
I några af dessa myrsamhällen bekväma sig herrarne att
arbeta vid sidan af sina slafvar; i andra däremot har
man det på en gång märkvärdiga och löjliga skådespelet
af en röfvare-adel, som till den grad afvant sig från ett
verksamt lif, att denna adels medlemmar ej blott icke
arbeta, utan också äro för lata eller för högfärdiga att äta
eller röra sig ur stället utan slafvarnes hjälp. Slafvarne
mata dem och bära dem, och de svälta hellre ihjäl än de
nedlåta sig till att själfva taga sin föda i munnen. Det
enda göromål de ägna sig åt är kriget. Är det fråga om
plundringståg eller försvar af egen stack, då visa dessa
annars så lata myror mycken rörlighet och mycket mod.
Människostammar som lefva af jakt, hafva få eller
inga slaf var. De behöfva dem icke och skulle hafva
svårt att lifnära dem. När en jägarestam besegrat en
annan, låter man i bästa fall krigsfångarne löpa sin kos
eller man slår ihjäl dem för att slippa möta dem än en
gång som fiender och medtäflare om jaktmarkerna. Däremot
kunna boskapsidkande stammar draga en viss förmån
af att äga slafvar; men slafveriet i fullt utbildad form, slafveriet
som grundval för ett lands ekonomi, finner man
först hos de åkerbrukande, fullt bofasta folken. Det gafs
forntiden knappt ett enda folk, som icke hade slafvar.
Ursprungligen bestodo desse af krigsfångar och deras afkomlingar;
därefter äfven af frifödde, som för skulder de
icke kunnat gälda, eller för begångna förbrytelser dömts
friheten förlustige. Därtill kommo under tidernas lopp
massor af friborne handtverkare och arbetare som icke
mäktade uthärda konkurrensen med slafarbetet och sålunda
hade att välja mellan hungersdöden och träldomen.
Krigen voro emellertid hufvudkällan, hvarur slafveriet
KROPPSARRETARNES STÄLLNING 1 ROM. 227
fick sin näring. 1 stället för att ih.jälslå krigsfångarne,
lät man dem lefva och arbeta åt sig. Detta var utan
tvifvel ett mildare sätt; men denna mildhet uppspirade
mindre ur barmhärtighetskänslan än ur vinstbegäret och
kan jämföras med det slags mildhet, som gör att röfvare-
myrorna skona det yngel de tagit från andra myrsam-
hällen.
1 den romerska staten fanns slafveriet sedan uråldriga
tider. Men med afseende på dess ekonomiska betydelse
samt slafvarnes ställning och behandling låta tre perioder
urskilja sig. Rom var först konungadöme, därefter re-
publik, därefter kejsardöme. Under republikens äldre
tider var husbonden visserligen oinskränkt herre öfver sin
slaf; men omständigheterna mildrade dock i hög mån
slafvens lott. Hans bestämmelse, kroppsarhetet, ansågs
icke föraktlig, icke ens låg; ty de förnämaste män kunde
då ännu, på sina från statsgöromål lediga stunder, egen-
händigt sköta spaden eller styra plogen. Antalet slafvar
var ej heller särdeles stort; hvarje romersk husfader ägde
sällan mer än två. Det okonstlade lefnadssättet bragte
husbonden och slafven i närmaste beröring: de arbetade
tillsammans och spisade vid samma bord. Den oinskränkta
myndighet husbonden ägde öfver slafven - han kunde
sälja, ja straiflöst döda honom - den ägde han också
öfver sina egna barn, så att ej heller däri kunde ses
något förnedrande. Omänsklig behandling af slafvarne
hörde till undantagen och väckte klander. Herkules, ar-
betets gud, betraktades som slafvens beskyddare; de reli-
giösa stadgarne fritogo honom från jordarbetet under de
tämligen talrika högtidsdagarne och sörjde för att hus-
bonden skulle påminnas om att förhållandet mellan honom
228 VIKTOR RYDBERG.
och den otrie tjänaren kunde varit omvändt. På vissa
festdagar behandlades nämligen slafven, om också endast
för ceremoniens skull, som om han varit husbonden och
betjänades vid bordet af familjens medlemmar.
Därefter kom en tid, då såväl den frie som den ofrie
arhetarens ställning betydligt försämrades. Roms historia
är en berättelse om nästan oafbrutna krig, segrar och
landvinningar. Efter hvarje ny sådan, då ett större land-
område eröfrats, fördes otaliga skaror af krigsfångar till
hufvudstaden och Italien. De arbetskrafter, som sålunda
flödade dit i väldiga strömmar, förändrade alldeles arbe-
tarnes ställning i detta land. Slafarbetet utträngde nästan
helt och hållet det fria. Den stora mängden af smärre
frie jordbrukare, motsvarande våra bönder, kunde, hårdt
tryckte som de voro, af skatter och krigstjänst, icke ut-
härda konkurrensen med de stora, aristokratiska egen-
domarna, som bearbetades genom slafvar. Bönderna sålde
efter hand sina jordlotter till aristokraterna och drogo till
städerna. Där var de frie handtverkarnes och arbetarnes
ställning nästan lika förtviflad, ty de förmögna familjerna
försågos nu med alla handtverkeriernas alster från sina
egna slafkaserner. Frie handtverkare och arbetare för-
svunno mer och mer, likasom frie bönder. Kroppsarbetet
hade förlorat den adel, som tillkom det, och bar nu slaf-
märket på pannan.
Många af de fälttåg, som romarne i åratal förde
mot ofarliga liguriska, illyriska och spanska folkstammar,
voro ingenting annat än slafjakter i stor skala, af hvilka
de förnämare romerska familjerna drogo vinst, medan
däremot de fattige frie, hvilka tjänade som lägre officerare
eller 5O~ soldater i ledet, fingo tillsläppa sin tid och sitt
KROPPSARRETÅRNES STÄLLNING 1 ROM. 229
blod utan att erhålla någon andel i rofvet. Hären åt-
följdes af slafspekulanter; fältherren och hans officerare
voro dessutom ofta själfve slafspekulanter. Efter eröfringen
af Tarent såldes 30,000 krigsfångar som slafvar; efter
eröfringen af Epirus mer än 1 50,000. Grekland, Mindre
Asien, Spanien, Afrika vordo, när de införlifvades i ro-
merska riket, så plundrade på sina arbetsföra krafter, att
det dröjde länge, innan de kunde återbämta sig genom
den fred och trygghet, som det romerska väldet efteråt
beredde dem. Därjämte blomstrade slafhandeln. Medel-
hafvet genomkorsades af slafskepp. 1 hvarje betydande
stad, vid hvarje märkligare helgedom fanns en slafmarknad.
Hufvudstapelplatsen för denna människohandel var ön
l)elos, där ofta på en enda dag 10,000 köptes och såldes.
Af detta följer med nödvändighet, att den romerske
slafvens ställning måste förvärras. Lagens grymhet stod
kvar; men de enkla lefnadsvanor, som mildrat grymheten,
voro försvunna för en häpnadsväckande lyx. De religiösa
känslor, som förut bidragit att göra slafvens tillstånd dräg-
ligt, försvagades likaledes. Landsbygdens lif var alldeles
omgestaltadt. De många små gårdarne med välplöjda
tegar och med lyckliga människor, som uppfyllt den stora
slätten kring Rom, och där om aftnarne efter slutadt
arbete herdeflöjten hade ledsagat ungdomens dansar, voro
som bortstrukna och hade lämnat plats för marmorslott
med väldiga lustparker, men hvilkas åkrar bearbetades af
slafvar som, brännmärkta på pannan och andra kropps-
(lelar, under själfva arbetet buro sina järnlänkar och som
om kvällarne drefvos som boskapshjordar in i sina elän-
diga, halft underjordiska sofstall, hvilkas smala fönster
voro anbragta så högt öfver golfvet, att de icke kunde
230 VIKTOR RYI)RERG.
nås med handen. Och hvad som här sagts om slätt-
landet kring Rom, kampagnan, gällde snart om hela Italien
och om Sicilien, Roms kornbod. Hela denna fruktbara
ö utgjordes nu af kronogods, som förpaktades åt romerske
riddare och sköttes af slafvar. De frie bönderna hade
som nämndt upphördt att existera. Om landtslafvarnes
behandling kan man få ett begrepp, då man erfar, att
till och med en sådan man som den äldre Cato, hvilken
mycket var mönsterhilden för en ädel romare af det gamla
slaget och som dessutom själf skötte sina jordegendomar
och sålunda stod i personlig beröring med sina slafvar
att till och med en sådan man kunde i ett verk om landt-
bruket, som han författat, yttra, att slafvens hela lif skall
vara deladt mellan arbete och nödig sömn, samt att han
gammal vorden, bör säljas eller, om han är för orkeslös
att kunna betinga ett pris, utsättas att dö af hunger. De
närmaste följderna af denna hjärtlösa ekonomi visade sig
de förfärliga slafuppror, som tid efter annan utbröto
och skakade den romerska staten i hans grundvalar. Upp-
roren kväfdes dock, det ena efter det andra i strömmar
af blod, de tillfångatagne upprorsmännen aflifvades under
rysliga kval; många tusental ibland dem måste dö på kors,
som upprestes utefter landsvägarne, och de grymme slaf-
lagarne skärptes än ytterligare. Så stiftades en lag, som
bestämde, att om en hushonde blifvit mördad, så skulle
alla hans husslaf var, med undantag af dem, som vid
mordtillfället legat i fängelse eller vid sjukdom varit full-
ständigt hjälplöse, afrättas, emedan någon af dem kunde
ha varit meddelaktig i mordet. Denna lag verkställdes
också mer än en gång. Då en man vid namn Pedurius
en gång funnits mördad i sitt hem, blefvo 400 slafvar,
KROPPSARBETARNES STÄLLNING 1 ROM. 231
som han hade haft i sitt hus, förda till döden. »Så många
slafvar, så många fiender», hade blif vit ett romerskt ord-
språk. Otaliga handlingar af det mest afskyvärda bar-
hari föröfvades emot medlemmar af denna rättslösa klass.
En af Roms aristokrater, Vedius Pollio, gödde fiskarna
sina dammar med slafkött. Själfve den milde kejsar
Augustus dömde en slaf att dö på korset, emedan han
dödat och uppätit en vaktel, som kejsaren hade tam
sitt palats.
Förnäma romerska damer, som på det skamligaste
och mest upprörande sätt behandlade sina slafvinnor, om-
talas mer än en gång. Lagen erkände icke äktenskap
inom slafklassen såsom lagliga och innehöll ingen före-
skrift, som kunnat hindra husbonden att sälja fadern eller
modern åt en köpare och barnen åt en annan. När slafven
kallades att vittna inför domstolen, afpressades honom
vittnesmålet med tortyr.
Den tredje perioden i afseende på slafvarnes behand-
ting inbröt under kejsartiden. Tack vare den grekiska
filosofien, som utbredde sig under denna tid bland romarne,
vände sig allmänna meningen allt mer till slafvarnes för-
mån och tid efter annan utfärdades lagar, som förbättrade
deras belägenhet. Raden af de kejserlige lagstiftare, som
ägnade sig åt det ädla vårfvet att förbjälpa slafven till
mänskliga rättigheter, öppnades af kejsarne Klaudius och
Nero. Klaudius utfärdade två lagar, som väckte stor
harm hos den tidens konservative; han förordnade, att
om en husbonde icke ville taga vård om sin slaf, när
denne var sjuk, så hade han mist sin husbonderätt öfver
honom, och att om en husbonde dödade sin slaf, skulle
han bestraffas för dråp eller mord. Nero tillsatte i hufvud
232 VIKTOR RYDBERG.
staden särskilda ämbetsmän, som skulle tillse, att slaf-
varne icke ostraffadt misshandlades. Kejsarne Antoninus
och Marcus Aurelius förbjödo, att slafvar finge utlämnas
till att tjäna som fäktare mot hvarandra eller mot vild-
djur på amfiteatrarne, och de mildrade den förut omta-
lade lagen, som dömde en mördad husbondes alla hus-
tjänare till döden. Under tiden predikade filosoferna, att
börden och lefaadsställningen icke bestämma en människas
värde, att slafven kan genom dygder varda fri och hus-
1)onden genom laster varda träl. Det blef allt vanligare,
att rike husbönder i sina testamenten förordnade om
många slafvars frigifvande. Några gjorde det af religiösa
och filosofiska skäl; andra af tacksamhet mot trogne tjä-
nare, andre af fåfänga, för att många slafvar med frihets-
mössan på hufvudet skulle åtfölja deras likhegängelse.
Följden vardt, att de frigifne bildade en talrik klass
Rom, bland hvilka många kommo till inflytelse och rike-
dom. Sönerna af frigifne slafvar betraktades som full-
blodige romerske medborgare, och det dröjde icke många
mansåldrar, innan en stor del af den romerska riddare-
klassen och icke så få af de högsta senatorsfamiljerna
måste erkänna, att män ur den rättslösa slafklassen varit
deras stamfäder.
1 ett stort romerskt hus hade man vanligen slafvar
af två olika kategorier: hemfödde och köpte. Köpt eller
hemfödd var den slaf, som tjänade i ett förnämt hus,
förvissad om att äga många kamrater, som delade tjänstens-
besvär med honom. För vår egen tid kan det låta nästan
otroligt, när man hos kejsardömets historieskrifvare och
sedetecknare läser, att de förnäma familjerna i Rom hade
Ilusslafvar i tusental, hvilka icke hade andra förrättningar
KROPPSARRETARNES 5TALLN ING 1 ROM. 231
att sköta än dem, som hörde till dagliga lifvet inom hem-
mets väggar. De aristokratiska och de rika husen be-
traktade det som en oundgänglig lyx att för hvarje särskildt
göromål, som inom ett hus kan förefalla, hafva särskilda
tjänare, och för att skaffa sysselsättning åt så många hän-
der som möjligt, hade de fördenskull infört en arbetsför-
delning af det mest minutiösa slag. Emellertid har Rom
icke varit ensamt om sådana företeelser. De träffas, om
än i mindre skala öfver allt, där arbetskraften är öfver-
flödande och nästan värdelös. Så berättar Haxthausen
sina studier öfver Ryssland, att det ännu i början af detta
århundrade fanns i Petersburg palats, som hade ända till
1000 betjänter och därutöfver, hvilka naturligtvis då hade
så litet att göra, att om en hade i uppdrag att inbära
vattenkaraffinerna till herrskapets middagsbord, så var det
en annan som skulle iLlbära vattenkaraffinerna till soupern.
Det nuvarande Bukarest, Rumäniens hufvudstad, erbjuder
ett liknande exempel. Af dess 100,000 innevånare räknas
30,000 till hustjänareklassen, och husen äro uppfyllda af
domestiker, lakejer, kockar, kökspojkar, löpare, kuskar,
stalldrängar, gårdsdrängar, jägare, handtverkare, hussilfver-
polerare, kammarjungfrur, barnpigor, baderskor, hårfrisö-
rer, tvätterskor, fläckuttagerskor, springbud o. s. v. 1 det
kejserliga Rom var slöseriet med arbetskrafter ännu mycket
större. Ingen romersk författare uppräknar alla de olika
kategorier af tjänare, som ett rikt eller aristokratiskt hem
erfordrade; men grafskrifterna kunna dock gifva oss en
föreställning om huru långt arbetsfördelningen här var
drifven. Det finnes nämligen ännu i dag grifthvalf, som
ågts gemensamt af slafvar i ett och samma hus, och
hvilka grafurnorna efter en mängd sådana blifvit nedsatta
234 VIKTOR RYDBERG.
förvaringsrum, försedda med någon kort inskrift. Dessa
inskrifter meddela ofta, hvilka tjänster de aflidne slafvarne
bestridt hos sitt herrskap. För att då endast nämna,
hvilka slafvar måste hålla sig i beredskap, när deras
herre skulle gå ut, så må här nämnas fackelhärare, lykt-
bärare, \-tterklädernas påtagare, sandalernas eller de andra
skoplaggens påtagare, bärstolsslafvarne, öfverbärstolsslaf-
ven och de sin herre på gatan följande lakejerna. Slö-
seriet med arbetskrafter främjades ytterligare därigenom,
att mycket, som nu för tiden uträttas med maskiner och
instrument, då förrättades med månniskohand. Så fl ex.
då man icke ägde andra tidvisare än solur och vatten ur,
men ville vara noggrant underrättad om hvad tiden led
både dag och natt, så hade man en särskild afdelning
slafvar, hvilkas enda uppgift var att noga iakttaga detta,
så godt sig göra lät, och att städse stå färdiga med svaret
på frågan, hvilken timme det var. Herrskapet försökte
så mycket som möjligt befria sig från alla ansträngningar,
som kunde kastas på slafvarne. Skulle ett bref skrifvas
så inkallades sekreteraren eller stenografen - ty äfven
rom arne kände kortskrifningskonsten; ville man läsa, så
inkallades lektören att läsa högt. Var herrn författare,
eller föll det honom annars in att skrifva eller hålla tal
något ämne på ett sätt, som kunde vittna om sakkänne-
dom, så hände det, att det ibland hans slafvar funnos
äfven sådana, som kunde stå honom till tjänst med att
göra förarbeten härtill, efterslå i biblioteket, samla notiser
o. s. v. Det hörde till modet bland de förnäme att göra
så litet som möjligt själfve, i hemmet nämligen, och når
det icke var fråga om viktigare ärenden, samt att låtsa
som om de icke hade tanke eller minne för det hvardagliga.
K ROPPSARBETARNES STÄLLNING 1 ROM. 235
Man kom icke i håg eller låtsade icke komma i håg
namnen på sina fattigare och mindre förnäma bekanta,
de så kallade klienterna, som hvarje morgon i högtids-
dräkt uppvaktade familjen och emellanåt inbjödos till dess
bord, äfven om de i tiotal eller tjugutal år fortsatt med
sådana uppvaktningar; utan det öfverlämnades åt särskilda
slaf var, att säga deras namn, när de fingo företräde.
Man låtsade icke gifva akt på tiden för det dagliga ba-
det eller andra ständigt vid samma timme återkommande
förrättningar, utan äfven därom skulle slafvar påminna.
1\lan lyftes i badkaret och lyftes ur badkaret; man på-
kläddes och man afkläddes. Man stod således helt nära
den gräns, som de förut omtalade röfvaremyrorna ha upp-
nått, hvilka icke vilja röra sig ur fläcken, utan att bäras,
så vida det icke gäller krig, och som icke röra födan,
om de icke matas. Så långt kommo de förnäme romarne
dock icke. Men till bruket hörde, om de för tillrället
icke begagnade bärstol, utan sina egna ben, att en slaf
skulle gå framför dem, för att underrätta den i djupa
statstankar försänkte herrn, om det fans en ojämnhet i vä-
gen eller om denna bar uppåt eller nedåt. Ovanligt var
icke heller, att en åtföljande slaf hade i uppdrag att be-
svara de hälsuingar, hvarmed mötande personer visade
husbonden sin uppmärksamhet, detta naturligtvis dock
endast, om de hälsande voro af lägre rang.
Af hvad jag nu anfört är det lätt att förstå, att ett
förnämt hushåll kunde anse sig behöfva tusen slafvar.
i)et var icke ovanligt, att en romersk senator eller riddare
ägde fyra till fem tusen. Alla tider lära oss, att de exem-
pel, som gifvas af de högre klasserna, följas af de andra.
i"dedelklassen sökte härma aristokratien i lyxen med tjä
236 VIKTOR RYDBERG.
nare. Det antal, som en familj äfven i mycket tarfliga
omständigheter underhöll, öfverstiger all sannolikhet. En
romersk författare berättar, att arfvet efter hans fader
bestod af 5,000 kronor och tio slafvar. Den som i våra
dagar ej har större kapital än 5,000 kronor, har icke
råd att hålla tio tjänare. Saken har sin förklaring däri~
att priset på en vanlig slaf var ovanligt lågt, mindre än
400 kronor, och att kostnaden för hans underhåll var
obetydlig. För en byar, som ville gälla något, var det
nästan nödvändigt att uppträda omgifven af en tjänare-
skara.
Man skulle tro, att bland slafvarne inbördes skull&
råda en viss jämlikhet. Så var dock ej förhållandet.
S!afvar, som fått en högre skolbildning, tjänstgjorde som
sekreterare, kassörer, bibliotekarier och informatorer, och
bemöttes vanligen med aktning och förtrolighet af sina
husbönder. Ofta frigjordes de efter några års slafveri
och förvärfvade sig icke sällan ansedd samhällsställning.
Närmast dem i rang kommo de slafvar, som voro artister
eller konsthandtverkare: musici, målare, bildhuggare, konst-
möbeltillverkare. Närmast dem kommo trädgårdsmästarne.
Därefter lakejerna, som följde sin husbonde på gatorna,
öfverkocken, kökspersonalen, slafvarne och slafvinnorna,
som påklädde och afklädde sitt herrskap, de vid middags-
bordet tjänstgörande, så bärstolsslafvarne. Alla dessa
räknades till slafvarnes aristokrati. Efter dem kom en
mängd andra grader, såsom springbud, renhållningsslafvar,
samt allra lägst ned de så kallade vikarierna. Desse voru
slafvar åt slafvar, ty det kunde hända, att de högre ställde
slafvarne för de pengar de samlat själfve köpte sig slaf-
var, som buro en del af deras tjänstebördor och passade
RROPI5ARBE"FARNE5 STÄLLNING 1 ROM. 237
upp dem inom slafkasernen. Värst var emellertid landt-
slafvens lott.
Slafvarne hade rättighet att stifta föreningar och be-
gagnade sig flitigt däraf. De hade föreningar för gemen-
samma nöjen, föreningar för sjuk- och begrafningshjälp.
Den slaf, som öfvergifvit allt hopp om frihet i sin lifstid,
hyste dock vanligen den önskan att på värdigt sätt gå
den ytterste befriaren till mötes. Husbonden hade ingen
skyldighet att gifva honom hvad man kallade ärlig begraf-
ning, ehuru han stundom gjorde det. Men som regel
gällde, att om slafven icke själf träffat anstalter för en
anständig hviloplats åt sitt stoft, så hämtades hans lik
nattetid och nedkastades utan alla ceremonier i en lik-
grop. Detta öde syntes honom förskräckligt. Hade han
några samlade styfrar, inträdde han därför i någon af kam-
raterna stiftad begrafningsförening. Det kostade honom
endast omkring 20 öre i månaden. Han visste då, att
hustru och barn, om han hade några, men i hvarje fall
ett antal kamrater skulle följa hans lik till hålet, att hans
aska skulle samlas i en urna och få sin plats i ett graf-
hvalf, prydt med glada och lifliga dekorationer, att urnan
skulle för kommande århundraden stå i en niseb, stängd
med en marmorskifva, som bar hans namn och stundom
äfven en hjärtlig afskedshälsning från hustru, barn eller
kamrater. Och det var för mången stackars slaf en tröst
att föreställa sig detta. För öfrigt må man icke tro, att
slafvens lif nödvändigt var glädjelöst. De grymmaste
lagar kunna icke utestänga den glädje, som trogen vän-
skap och trogen kärlek skänka måhända den fattige mer
ån någon annan. Slafven hade ingen rättighet att betrakta
sin hustru som äkta maka, men han gjorde det ändå,
238 VIKTOR RYDBERG.
och mångfaldiga vittnesbörd föreligga ännu om trofast
kärlek dem emellan in i döden.
Det är från en aflägsen tid och ett aflägset land jag
hämtat denna bild ur historien. Hvad vårt eget land
vidkommer är detta och Norge de enda riken i Europa,
där mängden af arbetare varit i alla tider frie och födde
af frie män. Försöket att i Sverige införa lifegenskapen
omintetgjordes af Sveriges bönder under Engelbrekt och
Sturarne. De skola aldrig upprepas. De länkar, som
våra arbetare ännu bära, äro sådane, som de själfve
kunna slita. En af de bojorna skall en förbättrad under-
visning lossa; på den andra bojan, rusdryckens, filar våra
goodtemplarordnar. Må den högste välsigna deras bemö~
danden!
Ur kyrkans häfder.
När man betraktar kristendomens utveckling ifrån
dess ursprungstid intill det 6:te århundradet, finner man,
att den i afseende på sin organisation har genomgått tre
olika stadier.
Den äldsta organisationen var af enklaste slag, nar
man betraktar den utifrån. De som lärt känna Kristus
sammanträdde till gemensamma upphyggelse- och andakts-
stunder, och medförde sådana, som ville lära känna
honom, emedan det lif, de ditintills lefvat, förekom dem
ödsligt och betydelselöst och emedan de hört, att det fanns
en andlig källa med lefvande vatten, som kunde bringa
själarna hugsvalelse. Man längtade till dessa möten, där
andarne i gemensam tro och gemensamt hopp kände sig
smälta tillsammans, och där sanningar förkunnades om
hvilka det hette, att de från evighet varit som en dold
skatt hos fadern, dold till och med för änglarna, men
nu 1 tidernas fullbordan blifvit uppenbarade till människo-
släktets frälsning och lvcks aliggörande. Dessa sanningar
voro sådana, att för dem, som anammat dem, syntes det
240 VIKTOR RYDBERG.
omöjligt att de icke skulle frivilligt varda anammade af
alla Adams barn, i den mån som de spredes och i den
mån som själarna under den helige andes inflytande mog-
nade till att förstå och fatta dem, och detta församlingslif,
detta lif i öfvertvgelsens, trons och hoppets enhet var för
ljuft för att icke förnimmas som en salighet redan på
jorden. Någon annan organisation än den som kräfves
för att sprida ordet till dem, som ännu icke förnummit
det, och för att bereda de troende tillfälle att åter och
åter samlas kring detsamma, samt för att fullgöra de
af tron anbefallda kärleksverken att bespisa de hung-
rande och kläda de nakne kräfdes icke. Hvad ordets
spridning vidkom, saknades icke män, som, förlänade med
förkunnandets och undervisandets nådegåfvor, voro villige
att omgjorda sig och taga vandringsstafven för att under
försakelser, försmädelser och lidanden bära det glada bud-
skapet från stad till stad, från land till land. Och hvad
de öfriga kallen inom församlingen vidkommo, saknades
icke de som kunde och ville åtaga sig äfven de tyngsta
bördor. Paulus", apostelns, försäkran, att människosläktet
redan af evighet har i den himmelske fadern och hans
son blifvit organiseradt till ett helt, hvari hvarje enskild
ande blifvit utrustad med ett anlag, som genom Kristus
kan varda till en för det helas bästa användlig nådegåfva,
syntes bekräftad af de erfarenheter man gjorde i försam-
lingslif vet. Det fanns således redan en församlingens orga-
nisation af inre och andlig art, hvars harmoniska beskaf-
fenhet skulle uppenbara sig allt mer i den mån som
människorna komme att sammanfogas, såsom byggnads-
stenar, till ett heligt tempel i Herren. En komplicerad yttre
organisation syntes obehöflig och väl äfven för mången
UR KYRKANS HÄFOER. 241
farlig. En församling var tillräckligt organiserad, när hon
valt inom sig några äldste, presbyterer, som ombesörjde
sammankomsternas regelbundna gång och andra gemen-
samma ärenden, samt utsett tjänare och tjänarinnor, diako-
ner och diakonissor, för fattigvård och sjukvård.
Emellertid uppstå allt flere församlingar. Vandrings-
predikanterna, apostlarnes efterträdare, utså öfver romer-
ska rikets provinser frön till sådana, och dessa falla ofta
en välberedd jord. Alla dessa församlingar bekänna
samme Kristus, hafva samma jordiska och himmelska
mål. Alla hoppas de och vänta de Guds rikes tillkom-
melse. Ej underligt då, att de vilja höra nyheter om
hvarandra, närma sig hvarandra, så att säga, tala med
hvarandra. Detta sker genom vandringspredikanter och
andra resande kristianer, som medföra bud och bref. De
tid efter annan utbrytande förföljelserna från staten eller
från misstänksamma hedniska hefolkningars sida göra en
sammanhållning mellan församlingarna än behöfligare.
Och allt eftersom detta sker, bringas det till allt klarare
medvetande för de många olika församlingarnas äldste,
att de nu utgöra ett talrikt stånd, ett stånd, som är in-
flytelserikt, emedan dess medlemmar byar i sin stad ut-
göra sin församlings förtroendemän, ett stånd, till delaktig-
het i hvilket församlingarnas mest dugande krafter, deras
kunnigaste och vältaligaste män blifvit utkorade. Stånds-
tanken uppkommer, och då är ståndsorganisationen icke
långt borta, helst när den påkallas af svåra tidsomstän-
digheter, som göra församlingarnas helhet till ett stridande
samfund i behof af enhet. Därmed är det andra skedet
det kristna samfundets organisation inne. Mer och mei-
varda de äldste, presbytererna, till ett prästerskap; mer
Vana. 16
242 VII"F()R RYDBERG.
och mer framträder ur presbyterernas krets biskopen,
uppsvningsmannen. Men maktens tyngdpunkt är ännu
icke förflyttad till ett stdind; den befinner sig ännu hos
församlingarna, som välja sina äldste och i förening med
dem sina uppsvningsmän. Det finnes visserligen redan
en styrande klass och ett kristligt folk, men de förefinnas
icke som skilda korporationer, icke som klerker och
lekmän, utan styrelsen är sammanvuxen med folket som
ett organ med sin lekamen.
Det kommer så ett tredje skede, som företer en
helt annan gestaltning af det kristna samfundet. Denna
omgestaltning har icke kommit på en gång, den är icke
frukten af en plötslig omhvälfning, utan har långsamt
framvuxit under inflytelsen af förändrade förhållanden.
Det andliga stånd, som under den föregående epoken
kom till medvetande om sin tillvaro som en klass af ut-
valde inom kyrkan, är nu ett prästerskap, skildt från
folket, en korporation, hvilken som sådan är i besittning
af jordiska rikedomar, har en lagskipning för sig, har
sina grader och rangklasser och sin särskilda författning.
Det har blifvit till ett styrande samfund, som utgör en
stat för sig, är försedd med alla existensmedel och står
oberoende af församlingarna, af de troendes samfund
vidsträcktare mening, och den utöfvar ett dominerande
inflytande på detta. Ordet kyrka, som var okändt i den
apostoliska tiden, då man använde ordet ekkiesia, »för-
samlingen», har redan två meningar: ordet kan omfatta
den nu uppståndna hierarkien (prästväldets organer) till-
lika med det Herrens folk, som hierarkien i Herrens namn
regerar. Men än oftare betyder det hierarkien ensamt
och helheten af den hierarkiska ordningen.
JR KYRKANS II\FI>ER. 243
Sådant framträder det kristna samfundet redan i bör-
jan af femte århundradet.
Då jag sagt, att det andliga ståndet nu utgjorde en
från folket skild styrelse, kan naturligtvis meningen icke
vara, att en absolut skillnad ägde rum dem emellan. En
från folket alldeles skild styrelse kan icke finnas, och en
styrelse, som väsentligen har att befatta sig med andliga
och religiösa angelägenheter, kan allra minst afstänga sig
från de styrda. Men det är prästerskapet som härskar
och gör det nästan utan kontroll nedifrån.
Man må ej heller tro, att prästerskapet kom oför-
tjänt i besittning af en sådan makt, eller att mängden
af de styrde kristendomsbekännarne knotade öfver den
timade förändringen och kände sig plundrade på de rät-
tigheter, som borde tillkomma dem, eller sörjde öfver,
att det fornkristna idealet af församlingslif var försvunnet.
Detta ideal var redan af massorna förgätet: de visste icke,
att det någonsin funnits; de trodde, att den ordning,
hvarunder de lefde, härstammade från apostlarne. Att
äga rättigheter, som medförde skyldigheter och besvär,
det skulle förefallit dem som en börda, buren utan bärare-
lön. Makten hade så småningom af sig själf glidit in
de händer, hvilkas ägare hade lust och kraft att utöfva
den, och tidsförhållandena voro sådana, att folket snarare
med tillfredsställelse än ovilja såg den hierarkiska myn-
dighetens växt och utveckling. Folket hade ingenting
emot, att staten tillerkände laglig giltighet åt det bland
de kristne ända sedan apostlarnes dagar häfdvunna bru-
ket att låta sina tvister slitas af församlingens äldste så-
som af en fredsdomstol. Voro båda parterna, antingen
de voro präster eller lekmän, eniga om att hänskjuta sin
244 VIKTOR RYDBERG.
sak till biskopen, så erkände statsmakten hans dom som
hafvande laga kraft. Folket hade ej heller något emot,
att kyrkan och dess tjänare befriades från alla offentliga
statsbördor, samt att de fingo rättighet att i mål, som
rörde dem själfva och ämbetet, dömas blott af sina likar.
De stora förmåner, som staten beviljade och tidtals slö-
sade på prästerskapet, hade sina naturliga grunder dels
däri, att detta stånd numera var det arbetsdugligaste
riket, och räknade i sina leder de bäst begåfvade och kun-
nigaste männen, dels däri, att ståndet åtnjöt en populari-
tet, som gjorde, att en styrelse, som ville vinna folkets
bevågenhet, vann densamma genom att vinna kyrkans.
Fick folket någonsin återigen höra ett ord om alla män-
niskors likhet inför Gud eller förmaningar till människo-
kärlek och barmhärtighet eller en påminnelse om att äfven
den lägste och mest föraktade af samhällets medlemmar
här inom sig ett gudabeläte, som kräfde att aktas af honom
själf och af andra, så var det från prästers läppar. Om
någonsin i detta samhälle af lycksökare, krypare och slaf-
var och inför ett lågsint hof och inför en härskare, som
kräfde hardt när gudomliga vördnadsbetygelser af dem,
som fingo nåden att nalkas honom -- om någonsin ett
manligt oförfäradt ord banade sig väg till högsta ort, så
var det ifrån predikstolen. Hur djupt sjunken en stor
del af prästerskapet i sedligt och religiöst afseende var
och ett fruktansvärdt sedefördärf förefanns där redan
början af fjärde århundradet så gick dock intet släkt-
led förbi, som icke såg, att inom detsamma också funnos
renhjärtade, ädle och oförfärade män, som vågade säga
tyranner sanningen, sträckte en skvddande hand mellan
makten och maktmissbrukens offer och icke tvekade att
ER KYRKANS HÄRDER. 245
erkänna och bekämpa sina egna ståndsmedlemmars laster
och lyten. Från predikstolen i Konstantinopels Sofiakyrka
brännmärkte Johannes Krysostomus sitt eget prästerskap
för dess lösaktiga lefnad, och han fördristade sig att inför
det där församlade folket uppträda som den kristne cen-
som och sededomaren mot kejsarens ministrar, mot hof-
vets damer och snöpingar och mot kejsarinnan Eudoxia
själf. Krysostomus hemsöktes härför med afsåttning och
landsförvisning, men folket i Konstantinopel hade honom
kärt minne, och den i landsflykt aflidnes stoft återford-
rades och fördes till Konstantinopel, där kejsar Theodo-
sius II knäföll vid hans kista och bad om förlåtelse för
kejsar Arkadius och Eudoxia.
Ett annat exempel förtjänar anföras. Befolkningen
Thessalonika hade öfverfallit och dödat därvarande krigs-
befälhafvare och åtskilliga hans officerare i barmen där-
öfver, att nämnde befälhafvare hade på giltiga grunder
låtit häkta en af folket omtyckt cirkus-vagnlänkare. Detta
inträffade under kejsar Theodosius I:stes regering. Kej-
saren, upprörd häröfver, beslöt att taga på Thessalonikas
befolkning en snabbare och värre hämnd än den som en
laga undersökning och dom öfver de brottslige kunde be-
reda honom. Kejsaren lät underrätta, att han ville und-
fägna Thessalonicenserna med ett cirkusspel och inbjöd
dem att bevista det. Sedan det skådelystna folket talrikt
samlats, omringades cirken plötsligt af trupper, som på
gifvet tecken höggo in på åskådarne och tillställde ett
blodbad, som icke slutade förr än 7,000, enligt annan
uppgif 15,000 människor blifvit offrade åt den mördade
befälhafvarens skugga. En rik köpman från annan ort,
som väl icke hade ringaste andel i det af Thessalonikas
246 VIKTOR RYDBERG.
invånare begångna våldet, befann sig med två sina unga
söner bland åskådarne. Han erbjöd Theodosius" bödels-
knektar sitt eget lif och hela sin förmögenhet som lösen
för en af sönerna och de svarade ja. Men när han
skulle bestämma bvilken af de båda sönerna skulle räd-
das, tvekade han och kunde af faderlig ömhet icke be-
sluta sig och måste då se, huru de otåliga soldaterna
med sina svärd genomborrade dem båda. Theodosius
vistades, när detta skedde, i Milano, där kyrkofadern
Ambrosius då var ärkebiskop. När Ambrosius, som var
kejsarens vän och högt aktad af denne, fick underråttelse
om blodbadet i Thessalonika, lämnade han staden och
begaf sig ut till ett landtställe för att undvika kejsarens
närvaro. Men här i ensamheten och under öfverläggning
med sig själf sade sig Ambrosius, att han skulle varda
kejsarens medbrottsling, om han af fruktan läte förmå
sig att endast med sin frånvaro protestera mot den för-
färliga illgärningen. Han skref till kejsaren ett enskildt
bref, hvari han föreställde honom, fivilket oerhördt brott
han begått, ett brott, som kräfde ångerns tårar för att
utplånas, och han tillkännagaf, att han icke kunde utdela
altarets sakrament i Theodosius" närvaro samt uppma-
nade Theodosius att bedja Gud om nåd, tN~ han finge icke
nalkas Kristi altare för att emottaga sakramentet med blod-
bestänkta händer. Kejsaren, som, redan innan han mot-
tagit brefvet från Ambrosius, var plågad af samvetsföre-
bråelser, insåg, att ärkebiskopen, när han skref detta bref
hade fullgjort en plikt, hvilken ålåg honom som själa-
sörjare och kristen; men kejsaren insåg icke och kunde
sin stolthet väl knappast ana skrifvelsens i varsamma
ordalag beslöjade, men verkliga mening, att han var af
UR KYRKANS IIAIDER. 247
Ambrosius betraktad som en öfverbevisad mördare, bvil-
ken kyrkan måste ålägga bannlvsning för längre eller
kortare tid samt offentlig syndabekännelse och aflösning.
Sedan kejsaren underkastat sig enskilda hotöfningar, trodde
han sig för den skull oförbindrad att bevista gudstjänsten
Milanos katedralkyrka och begaf sig dit, omgifven af
den vid de kejserliga kyrkobesöken vanliga pompen och
ståten. Men i portalen hejdades hans steg; ärkebiskopen
trädde honom till mötes och tillkännagaf SOYP målsman
för Kristi församling, att han icke fick träda öfver temp-
lets tröskel, emedan den enskilda botgöringen, som han
underkastat sig, ej var tillräcklig att försona ett offentligt
brott; den gudomliga rättvisan kräfde, att han ödmjukade
sig och bekände sina synder inför den församling, hvars
samvete han med det föröfvade brottet sårat. Kejsaren
svarade i ödmj.uk ton. Han ville påminna ärkebiskopen
därom, att konung David besudlat sig, äfven han, med
mord, ja äfven med äktenskapsbrott, och likväl var en man
efter Guds sinne. Arkebiskopen genmälde, att den, som
försy ndat sig så som David, skall också likna honom
hans inför världen uttalade ånger. Endast offentlig kyrko-
bot kunde åter öppna Guds församling för kejsaren. Theo-
dosius böjde sig under den dom ärkebiskopen uttalat.
Under åtta månader finge han icke visa sig i en kyrka;
därefter hade han att infinna sig i templet, ej i kejserlig
skrud, utan i botgörarens dräkt, och bedja Gud och för-
samlingen om förlåtelse. Så skedde äfven.
Kan man förvåna sig öfver, att folket var fattadt af
vördnad för en myndighet, som utan att äga ett svärd till
sitt skydd, mäktade böja i stoftet en missdådare, som var
det romerska rikets oinskränkte härskare och ägde legio-
248 NÄRTOR RYDBERG.
ner af krigare till sitt förfogande? Att folket älskade en
makt, som hade ingen annan grund än det mänskliga
samvetet och det vittnesbörd, som detta genom ande-
ingifna Guds män afiagt i skrifterna? Här visade sig ju
inför allas ögon, att på vår jord nu ändtligen var grund-
lagdt ett andens välde, inför hvilket den lekamliga makten
hade att böja sig, och som med afseende på bestraffande
af skuld och synd gjorde ingen åtskillnad till person.
Intrycket häraf måste varit så mycket djupare, som
påfvedömets idé låg ännu outvecklad i sitt frö. Den af
påfvedömet städse åberopade satsen, att det andliga står
öfver det världsliga såsom själen är för mer än kroppen,
var visserligen ej heller då okänd, men den innebar då
ännu icke, att det andliga skulle ikläda sig världslig hög-
het och uppträda med ett jordiskt diadem. Den innebar
då ännu icke, att den politiska makten skulle betrakta
sig själf såsom endast en kroppslig funktionär i förhål-
lande till kyrkan. Roms biskop erkände sig ännu --
och långt efter Ambrosius" tid -- som den romerske kej-
sarens undersåte och talade inför honom undersåtens språk.
Det gjorde ännu Gregorius den store. Det var således en
undersåte, som mötte den romerske kejsaren i Milanos
kyrkoportal och manade honom att vika tillbaka. Det
var en andlig makt, åberopande en rent andlig befogen-
het, som här kom våldet och maktmissbruket att rygga.
Det var den jordiska svagheten, väpnad endast med det
religiösa medvetandets vapen, som kom den jordiska styr-
kan, väpnad med legionernas spjut, att böja knä.
Af gripande storhet skulle detta skådespel varit, om
den andliga makt, som här verkade, hade varit lika rent
andlig som själfva dess befogenhet var och som dess
JR KYRKANS RAIDER. 249
maktmedel vid detta tillfälle voro. Ty värr var detta icke
förhållandet. 1 en punkt hade den andliga makten redan
svikit sig själf, i den nämligen, att rent andliga medel
borde användas för att utvidga Kristi rike och upprätt-
hålla dess enhet. Det hade varit möjligt, om den kristna
bekännelsen icke hade mei- och mer antagit skaplynnet
af ett filosofiskt-dogmatiskt system, som ville på slutgiltigt
sätt bafva besvarat alla metafysikens och psykologiens
frågor. Det hade varit möjligt att ena sig kring den
hjärtesmältande bilden af försonaren, hvari hvarje till
religiöst och sedligt medvetande kommen själ skulle hafva
igenkänt den i dess eget djup med Guds finger tecknade
bilden af människosläktets andliga urtyp, af Guds eviga
mänsklig form förverkligade tanke; det hade varit möj-
ligt att ena sig kring de sanningar han uttalade i sin
bergspredikan och i sin liknelse om yttersta domen, tv
dessa sanningar kunna icke jäfvas. Det hade varit möj-
ligt att ena sig om att människohjärtats försoning med
(~ud kan förverkligas endast därigenom att vi tillägna oss
denna Kristus så, att han lefver i oss och vi i honom,
tillägna oss honom så, att den gamla människan i oss
dör och Kristus lefver i oss. Det hade varit möjligt att
ena sig om att Kristus var icke endast världsförlossaren,
utan den förlossande världsprincipen, det eviga ordet,
som vardt kött och bodde ibland oss. Men att världen
någonsin skulle på frihetens, på den med bevisningens
medel vunna öfvertygelsens väg, enhälligt och utan mot-
sägelse och utan uppstående tvifvelsmål ena sig om och
genom de skridande århundraden i ofullkomligt, oför-
ändradt skick bevara ett metafx-siskt system, som ville
hafva upptäckt alla gudomlighetens hemligheter och alla
25() VIKTOR RYDBERG.
vår tillvaros gåtor, omöjligheten häraf kände man in-
stinktivt, eller insåg man fullt medvetet, och det fanns då
intet annat medel för kristendomens utbredande än den
redan uttalade satsen: »tvingen dem att inträda!» och
intet annat medel för bekännelsens enhets vidmakthål-
lande än det våldsamma undertrvckandet af afvikande
meningar.
Tvångsprincipen var nu längesedan upptagen inom
kyrkan. Hieronymus hade i eggande ord påyrkat den;
andre kvrkolärare hade följt hans föredöme; men man
anade då ännu icke, till hvilka följder den skulle leda.
Man föreställde sig till en början tvånget som det tvång
en fader utöfvar mot ett tredskande barn. I\Ien tingens
logik låter icke hejda sig af godtyckligt dragna skrankor -
en i historien införd princip sträfvar att där göra sig
sina yttersta följder gällande. Och den yttersta följden
vardt dragen redan i Ambrosius" dagar. Katastrofen kom
plötsligt, kom öfverraskande och slog de ädlare sinnena
med fasa. Det var år 385. En manekeisk-asketisk sekt
hade uppstått i Spanien. Dess uppbofsman eller ledare
var en biskop Priscillianus, en för sin fromma och stränga
lefnad aktad lärd och vältalig man. Anklagad af en fiende,
en annan spansk biskop, Ithacius, vordo Priscillianus och
hans anhängare bannlyste på en synod i Saragossa. Priscil-
lianus vädjade då till det kejserliga konsistoriet i Trier,
där usurpatorn Maximus, Theodosius" rival och kollega
på kejsartronen, då residerade. Ithacius skyndade dit och
vann gehör hos Maximus och lyckades utverka en dom
som förkunnade dödsstraff öfver Priscillianus och hans
förnämste anhängare. Domen verkställdes, och en from
kristen, hvars enda förbrytelse var att hans kristna världs-
UR KYHKXNS II\FI>Efl~
åskådning bar en annan färgton än den gällande, fördes
till stupstocken och dog under bödelssvärdet. Två pres-
byterer och två diakoner följde sin älskade mästare
döden, glädjande sig åt martyrkronan; så äfven skalden
Latronianus och en kvinna af hög börd, Eukrosia, änka
efter retorn Delfidius. Det var första gången dödsdom
afkunnades för villfarande mening; första gången som
blod å lagens vägnar utgöts i renlärighetens namn. Det
fanns de, som jublade öfver tilidragelsen; så den nämnde
Ithacius, som varit närvarande vid offrens torterande och
fägnat sig åt deras plågor. Men genom de kristna mas-
sorna och genom dessas ädlaste ledares hjärtan flög en
skakande förfäran och afsky. Bödelssvärdet svängdt
Jesu Kristi namn! Fromma, kristtroende, ehuru af vill-
farande tankar fattade människor haishuggna i namn af
försonaren! Biskop Ambrosius af Milano och biskop
Martinus af Tours uttalade offentligen sin afsky öfver
odädet. Fördömelsedomar hade äfven de förkunnat öfver
kättare; men domens bekräftelse hade de öfverlämnat åt
den himmelske domaren. Ambrosius och Martinus väg-
tade att stå i andlig gemenskap med Ithacius och hans
medbrotts]ingar. (im saken kunde förvärras genom åtföl-
jande biomständigheter, så var det här. Ithacius var känd
som en egennyttig och sedeslös människa. Han och de
biskopar, som åtföljt honom, hade uppträdt som en med-
broders anklagare inför en världslig domstol, och den
väridslige domaren hade tillägnat sig iättigheten att döma
rent teologiska frågor till döden.
Emellertid var nu det första ödesdigra steget taget.
J)ödsdomar öfver kättare varda efter hand till laglig sed
och uppröra icke mer det kyrkliga samvetet. På döds-
252 vIkrou RYDBERG.
domar öfver enskilda följa ulrotelsedomar öfver hela be-
folkningar.
Trons och bekännelsens i alla stycken, i alla det
andliga lifvets frågor enhet, den fixa idé, som under dessa
århundraden behärskade den europeiska mänsklighetens
tankar, hade i historien sin stora roll att utföra, och den
har också sin psykologiska förklaring, som tillika innebär
ett urskuldande för dem, som hyllade och sökte genom-
föra henne. Idéns kämpar förde icke idén fram; det var
idén, som förde dem i sina band fram emot följder, som
de icke ville se, förrän de stodo framför dem och måste
stiga fram öfver dem. Blodbadet i Trier är enligt min
mening icke den värsta följden, mot hvilken man fram-
drefs. Föga mer än ett århundrade därefter inträffade
en tilldragelse, som vittnar, att man redan hade fogat sig
en annan slutsats. Kyrkan, för att bevara sin enhet
och tillika upprätthålla en grad af oberoende af den
världsliga makten, måste vara stark i förhållande till denna,
stark - så resonerade man - äfven i lekamlig mening.
Det kunde ju inträffa, att den andliga makt, som mött
och hejdat Theodosius i kyrkodö rren, ej skulle göra in-
tryck på en mindre from världslig härskare. En sådan
kan ju behöfva känna, att kyrkan har äfven handgrip-
ligare vapen att tillgå, när så erfordras. Kyrkan behöfver
fördenskull, menade man, en så att säga jordisk styrka,
och enhvar, som främjar denna, främjar därigenom me-
delbart de odödliga idéer, de sedliga syften, de pånytt-
födelsens sträfvanden som äro hennes. Men om det nu
är en med blod besudlad hand, en med alla skändlighe-
ter smutsad, som räcker kyrkan en sådan makttillökning,
skall handen då tacksamt mottagas och dess ägare prisas?
UR KYRKANS lIXEI)ER. 253
Skall den föröknin& hon skänker åt kyrkans medel att
främja en andlig världsordning berättiga henne att öfver-
skyla eller se bort från de förbrytelser gifvaren själf begått
mot samma ordning? Inför denna fråga ställdes den
romerske biskopen Gregorius, kallad den store, och det
sätt, hvarpå han löste frågan, var lika ödesdigert som
blodbadet i Trier.
Kejsar Mauritius, en redlig man och duglig regent,
hade blifvit störtad genom en soldat-resning, i spetsen för
hvilken stod en subalternofficer, Fokas, som upphöjdes
till hans efterträdare. Djärf som anstiftare af försåt, hade
denne Fokas visat feghet på slagfältet, hvarför också
Mauritius, när Fokas med de upproriska trupperna an-
ryckte mot Konstantinopel, förutsade, att om denne senare
lyckades och blefve kejsare, skulle han, emedan han var
feg, också varda en mördare. Denna förutsägelse slog
in. Fem söner af Mauritius mördades, den ene efter
den andre, af Fokas" bödlar, inför deras faders ögon;
för hvarje son, som föll, ropade den gamle kejsaren: »du
är rättfärdig, o Herre, och dina domar äro rättfärdiga!»
sökande att med dessa rop till Gud döfva sin smärta.
Den yngste sonens amma sökte rädda denne genom att
ställa sin egen son i hans ställe; men den stoiskt rätt-
rådige Mauritius tillät icke detta ädelmodiga svek, utan
uppenbarade det själf för bödlarne. Slutligen vardt han
själf mördad, och hans och hans söners kroppar på Fokas"
befallning kastade i hafvet. Biskop Gregorius i Rom hade
icke stått i ett godt förhållande till Mauritius, emedan denne
vägrat att tillrättavisa patriarken i Konstantinopel för den-
nes anspråk på att gälla som den allmänneliga kyrkans
rätta öfverhufvud. När officiel underrättelse anlände till
251 VIKTOR RYDBERG.
Rom om Fokas" tronbestigning, ledsagad af berättelser
om det blodbad, jag nyss omtalat, kunde man väntat,
att Gregorius skulle gjort, hvad Ambrosius på sin tid
gjorde: att han skulle underkastat sig den nye kejsaren,
men också användt kyrkans straff mot honom eller åtmin-
stone tillstållt honom en maning att ångra sig och bedja
(iud och församlingen om förlåtelse. Men det var så långt
ifrån att Gregorius gjorde detta, att han tvärtom firade
tronförändringen som en kyrklig glädjefest. Folket inbjöds
af Gregorius till Lateran-kvrkan; de till Rom från Kon-
stantinopel medsända bilderna af Fokas och hans gemål
voro där af biskopen utställda för att hyllas af präster-
skapet, senaten och folket, hvarefter bilderna fördes
högtidligt tåg till kejsarpalatset, där de uppställdes mellan
bilderna af Konstantin och Theodosius. .t kyrkan för-
klarade Gregorius, att en folkförtryckare hade fallit; han
tackade försynen för att den fromme, välvillige Fokas blif-
vit förd till kejsartronen och bad, att dennes händer alltid
måtte visa sin kraft emot hans fiender, och att han efter
en lång, ärofull regering måtte få tillträda ett himmelskt
konungadöme. Fokas besvarade Gregorius" artigheter med
att göra slut på den konstantinopolitanske patriarkens
anspråk och med att skänka ett storartadt tempel i Rom,
f~antheon, till romerska kyrkan. Gregorius" bön för Fokas
om en lång och ärofull regering gick ej i uppfyllelse.
Efter en åttaårig ärelös regering drabbades Fokas af
Nemesis: han fördes i kedjor inför en ny troninkräktare,
pinades och halshöggs. Hans lik brändes och askan ströd-
des för vinden. Men slagskuggan, som Gregorius med
sin kyrkofest till Fokas" ära kastade öfver sig själf och
kristenheten, sårar och grämer än i dag betraktaren.
tu KYRKANS uAIDI;R.
Slumpen har också velat, att än i dag står på romerska
torget en årepelare, rest åt Fokas och därmed påminnande
om dessa dystra tilldragelser. Innan utgräfningarna på
romerska torget börjat, och medan kvarlefvorna af dess
minnesmärken ännu lågo dolda under ett djupt jordlager,
fi-amstack däröfver kapitålen af Fokas-pelaren. Man visste
då ännu icke, till hvilken utmärkt mans ära pelaren blifvit
rest, och öfverraskningen var intressant, ehuru icke just
angenäm, när man på pelarens fotställ fick läsa följande
inskrift: »At den bäste, den mildaste, den frommaste af
härskare, åt triumfatorn Fokas, för hans oräkneliga väl-
gärningar, hans gudsfruktan, hans bevarande af freden
och friheten». Det var dock icke Gregorius, som reste
minnespelaren åt detta vilddjur i människoskepnad. Det
var hans ståthållare i Italien, Smaragdus, en ämbetsman,
som efter tidens föreställningar var skyldig att smickra sin
herre. Besväret och kostnaderna hade smickraren in-
skränkt till det minsta möjliga. Marmorpelaren tog han
från ett antikt tempel; till och med postamenttrapporna,
som äro af olika höjd, äro tillgripna från antika bygg-
nader. Arepelaren står där nu som en nidingstång öfver
Fokas och hans smickrare, ett minnesmärke, som väl
länge sedan skulle varit borta, om ej intresset för histo-
i-iska ting skyddat det.
Bibelkommissionens fjärde öfversättning
af nya testamentet.
(Ur Svensk Tidskrift 1873.)
Då det första svenska allmänna kyrkomötet hade
sammanträdt i Stockholm i början af september månad
år 1868, öfverlämnades åt detsamma genom en kunglig
skrifvelse af d. 21 augusti samma år bibelkommissionens
år 1861 offentliggjorda öfverarbetning af den
öfversättning, som hon år 1853 utgifvit af nya
testamentets böcker för att mötet skulle yttra sig
öfver mognaden af denna frukt på kommissionens då snart
hundraåriga träd.
Redan förut hade de teologiska fakulteterna och samtliga
domkapitlen i riket uti infordrade utlåtanden med
undantag af ett enda, det i Hernösand, uttalat den åsikt,
att nämnda öfversättning ej borde stadfästas till
kyrkligt bruk. Kommissionen själf var omvänd till samma
mening. I en skrifvelse, utkommen några veckor före
kyrkomötets öppnande, hade den lärda nämnden till svar
på dessa utlåtanden medgifvit, att en ny granskning väl
vore af nöden.
I detta medgifvande, men utan tvifvel på helt andra grunder,
instämde från pressens sida en röst, hvars allvarliga och
öfvertygande jäf mot kommissionens verk, med hänsyn såväl
till textgranskning, textskipning och tolkning som till
svenska språkets kraf, omöjligen kunde annat än göra djupt
och varaktigt intryck.*) Vidkommande textskipningen framhöll
författaren det förnuftsvidriga i den splittring, hvartill
en annars nyttig och nödig versindelning hade urartat under
Robert Estiennes händer, och som kommissionen hade fasthållit
lik en helig kvarlåtenskap. Om textgranskningen kunde
författaren yttra sig kort, ty det var honom i det närmaste
nog att påpeka det upprörande sakförhållande, att det
omotsägligt falska, redan af Luther dömda och strukna stället
1 Joh. 5: 7,8 hade häfdat sitt rum i proföfversättningen,
samt det knappt mindre tadelvärda sätt, hvarpå en af nämndens
ledamöter å egna och andras vägnar sökt värna om detta sitt
åtgörande. I afseende på tolkningen lämnade författaren å
sido frågan om öfversättningens och grundtextens samklang
till tankens innehåll och form, för att framlägga en mängd
slående intyg om det uttryckets mörker, hvartill kommissionen
alltför ofta lockats af sin öfverflödande kärlek till den
gamla gällande öfversättningen. Och till sist visades om
hennes sätt att handfara modersmålet, att hon till ordbildning,
ordböjning och ordfogning grymt misshandlat det, dels utan
tvifvel af bristande kunskap i ämnet, dels ock emedan hon hade
för ögonen en underlig
*) Det svenska bibelöfrersättningsarbetet med särskildt
afseende på den sista proföfversättningen af nya testamentet.
Af Artur Hazelius. (Svensk Litteraturtidskrift, utgifven
af C. R. Nyblom 1868.)
bild af ett s. k. kyrkospråk, som gent emot det svenska
»hvardagsspräket» hade att uppträda i en utstyrsel af
barbarismer från tyskan och danskan, sammanflickade
med trasor af svenskans en gäng härliga forntidsskrud.
Å kyrkomötet kunde naturligtvis icke ifrågasättas att som
eget barn upptaga en öfversättning, född med så många i
dagen lagda lyten och utsatt af sina egna föräldrar. Där
gällde det endast formen för förkastelsedomen. Men denna
formfråga, det insåg man väl, hade sin vikt för fortsättningen
af kommissionens arbete, för den väg hon framdeles hade att
träda, för det mål hon hade att ställa sig. Visserligen fanns
ingen, som hade något emot, att kommissionens mödor vedergälldes
med en sä mildt affattad dom som möjligt; men borde denne
utsträckas eller icke till de grundsatser hon följt och syntes
ämna att följa, sä framt man rätt tolkat en hennes framställning,
dagtecknad den 8 augusti samma år? Af den ena sidan torde dessa
grundsatser aktats tjänlige som vägledare vid nästa öfversättning;
för den andra syntes deras vägledande förmåga af högst tvetydigt
värde. Om, såsom man hade skäl att hoppas, nya och bättre åsikter
inträdt i tolkningsnämnden tillika med hennes sista uppsättning
af ledamöter, dä borde mötet - sä tänkte man pä denna sida - genom
formen af sitt utslag understödja dem uti den bäde mod och
ståndaktighet kräfvande föresatsen att gifva svenska kyrkan en
öfversättning af de heliga böckerna, dem värdig genom trohet mot
sanningen.
Den 28 september framlades till föredragning inför fullsuttet
kyrkomöte det af dess prästerlige medlemmar afgifna utlätandet
om bibelkommissionens verk. Utlätandet hade följande lydelse:
»Mötets prästerliga medlemmar föreslå:
att kyrkomötet gillar de grundsatser kommissionen vid
öfversättningens utarbetande iakttagit och i ofvanberörda
framställning närmare utvecklat; men
att då mot tillämpningen af dessa grundsatser såväl i
allmänhet, som i enskilda fall, af de granskande myndigheterna
många anmärkningar blifvit gjorda, hvilka, om de än icke
allo befinnas vara grundade, likväl ådagalägga, att arbetet
ännu icke vunnit erforderlig fulländning, kyrkomötet må i
underdänig skrifvelse förklara, att den framlagda
öfversättningen, i förhandenvarande skick, icke bör till
kyrkobruk antagas; samt
att mötet af sådan anledning, och för det angelägna ärendets
vidare befrämjande, ville anhålla, att Kongl. Maj:t må i nåder
anbefalla kommissionen, att så skyndsamt som om-tändigheterna
medgifva företaga förnyad bearbetning af nya testamentets
öfversättning. »
Fråga uppstod nu, huruvida detta utlåtande skulle genast
företagas till afgörande eller öfverlärnnas till utredning
af ett för ändamålet tillsatt utskott. Tre lekmän, herrar
v. Geijer, Torpadie och Ribbing, uttalade sig för ett utskott
som medel till en något mer ingående pröfning af det viktiga
ärendet. En fjärde, hr A. W. Björck, önskade få veta, om bland
de prästerlige ledamöterna någon meningsskillnad varit rådande
om de i utlåtandet yttrade åsikterna. Af protokollet, som
upplästes, framgick, att fullständig endräkt varit i saken
rådande de sagde medlemmarne emellan, hvadan en af dem, hr
Warholm, förklarade, att han »icke aktade skäligt, att mötets
förhandlingar skulle uppehållas genom tillsättandet af ett
särskildt utskott för denna frågas beredning».
Häraf vardt tydligt, att man på den ena sidan ville hafva
ärendet afgjordt så hastigt och fåordigt som
möjligt. Om gagnet af ett utskott kunde väl också meningarna
med skäl vara delade, men knappt därom, att saken hade vissa
ömtåliga punkter, hvilkas vidrörande med det offentliga ordet
inom kyrkomötets väggar man helst ville förekomma. Emellertid
äskades omröstning, som utföll för hr Warholms åsikt med 34
röster mot 20.
Några af lekmännen gjorde insaga mot detta utslag, på grund af
hvilket frågan måste omedelbart lösas.
Öfverläggningen, som nu öppnades, vardt, ehuru brådkommen,
följdrik. Hon inleddes med en förfrågan från lekmannasidan,*)
om man vore redo att utan vidare trycka godkännandets stämpel
på grundsatser, som i sin tillämpning ledt därhän, att ett
ovedersägligen falskt ställe -- det var åter 1 Joh. 5: 7, 8,
som framdrogs -- kunde än vidare få gälla som Guds uppenbarade
ord, ingifvet den apostel, i hvars bref det insmugits. Sitt
innehållsdigra svar fick denna fråga sålunda, att icke en röst
vågade höja sig till det falska ställets värnande, hvaremot
ett par i mötet deltagande vördnadsvärde kommissionsledamöter
aktade nödigt afgifva förklaringar, som frikallade dem från
allt ansvar för kommissionens åtgörande i denna del.
De yrkanden, som under öfverläggningen framställdes, åro värda
att återkallas i minnet.
Hr Warholm som genom ett långt texthistoriskt föredrag,
innehållande åtskilligt ägnadt att väcka undran hos granskare
från Luthers dagar till v. Tischendorfs, sökte väl icke att
rädda stället, men att urskulda
*) Af Viktor Rydberg själf.
Utgifvarens anmärkning.
kommissionen, yrkade på godkännande af de prästerlige
medlemmarnes utlåtande.
Hrr Ribbing och A. W. Björck ville halva struket 1:sta
momentet, som innehöll ett blankt gillande af kommissionens
grundsatser. Grefve Björnstjerna ville hafva uttaladt, att
anmärkningar gjorts så väl mot dessa grundsatser som mot
deras tillämpning. Hr Malmström föreslog, att 1:sta momentet
skulle få följande lydelse:
»att kyrkomötet anser de af bibelkommissionen i ofvanberörda
underdåniga framställning uttalade grundsatser, jämförda med
den för kommissionen gifna nådiga instruktion, leda till
fullgörande af bibelkommissionens stora uppdrag: en i möjligaste
måtto trogen och begriplig öfversättning af bibelns autentiska
text; men o. s. v.
Vid omröstningen godkändes hr Malmströms förslag med 35 röster
mot 15.
Detta var en seger, hvars värde ej får underskattas. Hr Malmströms
yrkande var visserligen ett medelvägsförslag, mot hvilket man
invändt, att det i yttre måtto hopfogade två till deras inre
knappt förenliga motsatser. Den för tolkningsnämnden gällande
instruktionen,*) utfärdad den 18 maj 1773, ålägger nämligen
kommissionen som en oafvislig plikt att för svenska kyrkans
bibelverk tillgodogöra den vetenskapliga textgranskningens
pålitliga utslag och följa »en till sin rätta lydelse
återställd text», så att öfversättningen varder »i det nogaste
både till mening och uttryck alldeles lika och öfverensstämlnande
med det, som de af Guds ande rörde män verkligen halva talat och
skrifvit». Kommissionens grundsatser åter, äfven
*) Hon återfinnes i Skrifter af Anders Erik Knös, 1:sta
bandet, 2:dra häftet, i uppsatsen Om Revision af Svenska
Bibelöfversättningen».
sådana de senast framställts, inneburo just ingenting, som
kunde trygga mot ett återfall till den ståndpunkt, som
proföfversättningen af år 1861 intager. Men det i fråga
varande, som kyrkomötets åsikt upptagna yrkandet är att
tolka enligt de förhållanden, hvarunder det såg dagen.
Det innebar en insaga mot det tillämnade oinskränkta
gillandet af de där grundsatserna, som skjutit upp till
ett slags själfgjord instruktion vid sidan af den verkliga
och genom ett slikt gillande skulle vuxit ut öfver och
ställt den senare i skuggan. Nu åter framhölls, att
»grundsatsernas» enda värde låge i en vid jämförelse med
instruktionen tydlig öfverensstämmelse med henne, och för
deras tillämpning hänvisades till svenska församlingens
rätt att få en öfrersättning af bibelns autentiska text i
handen. För dem, som ville se, var en missuppfattning
här omöjlig.
Med ledning af detta kyrkomötets uttalande hade kommissionen
således att skrida till återupptagande af sitt värf.
Och på hundrade årsdagen af sin instruktions tiilvaro har hon
varit i stånd att framlägga ett nytt förslag, det fjärde eller,
måhända rättare, det femte i raden, till en öfversättning af
nya testamentets böcker.
Till detta förslags skärskådande våga vi här lämna ett ringa
tillskott, därvid börjande med några ord om textgranskningen
och öfversättningens förhållande till henne.
Ägde vi ännu urskrifterna till nya testamentets böcker,
urkunderna, som skrefros af evangelisterna och apostlarna
själfva eller under deras tillsyn, och vore all tvehåg
om dessa urkunders äkthet aflägsnad, då återstode endast
att läsa och tolka dem rätt. Den börda af skiftande eller
stridiga läsarter, som tynger vetenskapens axlar, skulle
då aldrig varit hopad, och hvarje fråga oro hvad som är
upprinneligt eller icke fölle bort. Men urskrifterna
gingo tidig förgängelse till mötes, så tidig, att icke ett
enda spår af deras tillvaro under det andra århundradet
kan uppletas hos den tidens kristne författare, än mindre
senare. Till diktens område höra de gamla sägnerna, att
handskrifter af evangelisterna Johannes och Matteus skulle
hittats i Efesus eller i grundvalen till Jerusalems tempel
eller i Barnabas graf på Cypern; till en lättrogen menings,
att handskrifter af Markus förvaras i Venedig och Prag.
Främsta orsaken till att så dyrbara och viktiga skrifter
snart svunno var väl det ovaraktiga och sköra ämne, som
till dem nyttjades den egyptiska papperssäfven. Att undan
tidens hand rädda en författares alster hvilade uteslutande
på afskrifvare, för hvilkas sätt att fullgöra det ingen
tryggande borgen stod att vinna. Deras uppdrag var ej
heller lätt. Orden skrefvos den tiden i en radvis oafbruten
följd utan mellanrum, utan skiljeteeken, utan ton- och
andningsmärken. Slikt skrifsätt inbjöd till ögonvilla och
missförstånd. Säkerligen togos af evangelisternas och
apostlarnas verk redan i den första kristna mansåldern
många afskrifter, och sannolikt öppnades med nära nog
hvarje sådan en källa till skiftande läsarter.
Till missförståndet sällade sig godtycket, för att tidigt
göra texten opålitlig. Man hyste icke samma föreställning
då som nu om skriftställarerätt och värdet af bokstaflig
trohet. An var det den hellenistiska eller
alexabdrinska munart, hvari nya förbundets män skrifvit, som
företedde ord, ordvändningar och former, hvilka misshagade
ett vid renare grekiska vandt öra och eggade till ändringar;
än ville man tydliggöra hvad som syntes mörkt; än trodde man
sig göra texten en tjänst med att utesluta eller rätta misstag,
föregifna eller verkliga, i vaden till gamla förbundets böcker;
än sökte man frän glömskan rädda en tilltalande kyrklig
arfsägen genom att lämna henne rum i något af evangelierna.
När samlingar af nya testamentets skrifter uppstodo, syntes det
en och annan vara nödigt att åstadkomma öfverensstämmelse
mellan jämnlöpande ställen hos de olika författarna, och med det
växande kifvet om lärosatserna vaknade frestelsen att göra
ändringar och tillägg i dogmatiskt syfte. Sålunda kunde en
förefunnen rand-anmärkning äfven annorledes än genom missförstånd
inflytta i texten. Stundom insmögo sig liturgiska tillsatser.
Stundom sökte man utplåna skillnader mellan grundtexten och en
häfdvunnen öfversättning medelst att tukta den förra efter den
senare. Vi finna häraf, att källorna till textens tidiga
vanställning voro många.
Följden häraf kunde icke länge undgå att uppmärksammas. Redan
i andra århundradet kasta de olika meningsflockarna
tillvitelser emot hvarandra för textförfalskning, och Irenäus
(d. 202) framhåller vikten af gamla och goda handskrifter.
Två århundraden före Hieronymus insåg man, att en
textgranskning vore af nöden, men till en sådan saknades
oftast mod, sannolikt alltid oväld och ledande vetenskapliga
grundsatser. Origenes vågade icke öfverflytta sin granskning
af det gamla förbundets urkunder till det nyas. Djärfvare
män gjorde försök, hvilkas
värde är okändt, men det brännmärke de ådrogo sig som
förfalskare och helgedomsskändare kunde ej lifva andra
till rön på samma område. När Hieronymus omkring år
385 på romerske biskopens uppdrag verkställde sin
rensning af den latinska öfversättningen, förutsåg han,
att den aktning han åtnjöt inom kyrkan för heder och
lärdom icke skulle afvända från hans namn det öde, som
drabbat hans kritiske föregångare.
I någon män motverkas dock grundtextens öfverväxande med
ogräs därigenom att många församlingar lydde under samma
moderkyrka, hvarinom en viss text fått häfd och dyrd.
Icke sällan jämfördes nya afskrifter, som tillsändes
församlingarna, med äldre, högt skattade handskrifter,
och öfverensstämmelsen vitsordades med namnunderteckning.
Denna motverkande kraft vann i styrka, ju mer den
kyrkliga makten samnades på allt färre medelpunkter.
Genom islams uppkomst och utbredning i österlandet miste
grekiska språket, liksom kristna kyrkan, stora
landområden. Egypten och Syrien upphörde att alstra
handskrifter af nya testamentet på grundspråket.
Västerlandet tröstade på sina öfversättningar, och det
kända »græca sunt, non leguntur» vardt där till regel.
Den grekiska textens fortplantning medelst afskrifter
ägde därför under långa tider nästan sin enda härd inom
det bysantinska riket. Det uppstod hvad man skulle
kunna kalla en bysantinsk text, och när ändtligen det
vetenskapliga lifvet återuppvaknade i västerlandet, var
det denna, som där höll sitt intåg, hvarför ock det
hufvudsakligen eller uteslutande var unga bysantinska
handskrifter, som utgjorde »den kritiska apparaten»,
då man i sextonde århundradet
ville tillgodogöra boktryckarkonsten för det grekiska nya
testamentets spridning.
Det för oss viktigaste arbetet på detta fält utfördes af den
store humanisten Erasmus af Rotterdam. På de af honom utgifna
upplagorna grundar sig Luthers text, och på denna den svenska
öfversättningen af nya förbundets böcker.
Men Erasmus rådde öfver endast några få handskrifter från de
båda närmast föregående århundradena. Hans text öfverensstänmer
tämligen med den, som under tidernas lopp gällt i bysantinska
riket, men denna senare skiljer sig, såsom den nyare
granskningen visat, på några tusen ställen från de äldsta
grekiska vittnesbörden. Att tillerkänna dessa upplagor eller
de sedermera af Estienne (far och son) eller Bèze eller
Elzevire utgifna rätt att lägga grundvalen för kyrkliga
öfversättningar är nu mera omöjligt. Huru släpphänd dessutom
Erasmus var, framgår tiliräckligt af ett enda sakförhållande:
att han i sin tredje upplaga (af år 1622) under, såsom han
klagar, kyrklig påtryckning införde det falska stället
1 Joh. 6: 7,8 ur en västerländsk handskrift, som då var
endast några år gammal.
Redan af denna i få och hastiga drag gifna öfversikt*)
skönjes, huru bjudande en vetenskaplig granskning är af
den s. k. textus receptus och de på honom hvilande
öfversättningarna. Lyckligtvis hafva ock granskningens
hjälpmedel mäktigt vuxit från den stora lutherska
kyrkobotens dagar, ja ännu under de tre sista årtiondena
*) Jämför E. Reuss: Die Geschichte der heiligen Schriften
des neuen Testaments, 1864; C. v. Tischendorf: Haben wir den
ächten Schrifttext der Evangelisten und Apostel? 1873.
ökats ouppskattligt, särdeles genom Tischendorfs med
lysande framgång lönta nit. Den sålunda vunna rikedomen
år både af yttre och inre slag. Man har icke allenast
upptäckt nya strömmar från urtextens källa, utan äfven
rensat de förut kändas bäddar.
I den »kritiska apparat», som nu står till nyttjande,
ingå omkring 80 handskrifter från 9:de, 8:de och 7:de
århundradena, samt mer än 20, de flesta dock af ringa
omfång, från 6:te, ö:te och 4:de. De främsta
handskrifterna bland de senare äro den sinaitiska och
den vatikanska från 4:de århundradet, den alexandriska
och Efraim Syrus" från 6:te och den i Cambridge från 6:te.
Till dessa vittnen komma de äldsta öfversättningarna från
2:dra och 3:dje århundradena samt en redan i 2:dra
uppblomstrande, till ställen i nya testamentet ofta
vädjande skriftlig id inom kristna kyrkan. Nya testamentets
grekiska text, sådan han förelåg den förste kristne
kejsaren och det första allmänna kyrkomötet, kunna vi nu,
såsom Tischendorf påpekar, så godt som omedelbart ställa
för våra ögon. Hvilket framsteg är icke redan detta, när
man härmed jämför hvad som stod Erasmus och Luther till
buds! Men det är icke nog, ty sina menligaste öden
undergick grundtexten i de tre första århundradena. Den
vetenskapliga granskningens närvarande uppgift är att
återställa 2:dra århundradets text genom jämförelse mellan
alla de äldsta vittnena från den kristna världens skilda
delar och medelst sorgfälligt vägande af deras vittnesbörd.
Hoppet att komma till en i alla stycken återställd, från
alla större och mindre lyten renad urtext måste däremot
ötvergifras, så vida icke framtiden bär alldeles oväntade
upptäckter i sitt sköte.
Hvilken ställning bör nu en kyrklig öfversättning intaga till
textgranskningen? Det tillkall man har på en öfversättares
heder gäller naturligtvis äfren öfversättaren af en biblisk bok.
Detta tillkall är öfrer hufrud så strängt, att det icke kan ökas
för ett enskildt fall; men ansvaret synes dock större och synden
djupare, när det gäller en skrift, som, för att tala med en af
bibelkommissionens förre ledamöter, är den enda källan för en
rätt uppfattning af kristendomen, Guds andes eget vittnesbörd
om sanningen, den högsta normativa myndigheten för tron och
troslifvet, ett orubbligt rättesnöre för alla kyrkans medlemmar,
en bok, om hvilken protestantismen uttalat som en af sina
lifsgrundsatser: hon skall bjuda öfver alla, hon skall vara
tillgänglig för alla.
Där bibeln tillerkännes ett sådant rum, har granskningens rätt
aldrig kunnat öppet nekas, allt ifrån det ögonblick man vardt
öfvertygad, att texten icke undgått det öde, som drabbat alla
andra forntida genom afakrifning fortplantade verk. Också är
textgranskningen med hänsyn till den heliga skrift lika gammal
som protestantismen själf. Luther idkade henne med manligt mod,
ehuru med svaga hjälpmedel. Hans närmare efterträdare däremot
ådagalade icke samma skaplynne, utan gåfvo rum åt en räddhåga,
som 1 afgörande ögonblick lämnade sanningskänslan och det bättre
vetandet i sticket.
Sådan ställningen i våra dagar är, må man ju förr dess hellre
klargöra henne för den kristliga menigheten. Att söka på en gång
dölja textens öden och brister samt försona det vetenskapliga
samvetet medelst en »med lättaste hand» gjord, »om möjligt
omärkliga öfverarbetning af den gamla, på textus receptus
hvilande öfversättningen
är lika fåfängt och måste dömas lika hårdt, som om man,
oblygt motsägande granskningens utslag, faathölle hvarje
bokstaf af nämnda öfrersättning. Det ena är icke ärligare
och icke möjligare än det andra. Man måste öppet vidgå,
att bibelns skrifter icke genom ett särskildt under
frälsats från vanställande händer, och man bör göra det
dess tryggare, då det underbara snarare ligger på andra
sidan: i de medel, som gifrits vetenskapen att återställa
texten i det närmaste till hvad han ursprungligen var,
och då samma granskning, som utdömer eller ändrar
åtskilligt, ställt utom allt tvifyel, att det hufvudsakliga
är äkta, att vi i nya testamentet verkligen äga de
evangeliska och apostoliska vittnesbörden om Jesus"
lefnad och lära, att vi där äga äkta skrifter af hans
apostlars hand, att allt, som vidkommer det kristna
troslifvet och kärnen i de kristna lärosatserna genom denna
pröfning visat sig äga orubbliga historiska grundvalar -
att således den heliga skrift kan framdeles som hitintills
gälla som den högsta normativa myndigheten för protestantens
tro. Det värsta, som härvid kan tima, är att det teologiska
kif, som gnager på bokstafrens rot som Nidhögg på
världsträdets, varder något minskadt. Här må lämnas osagdt,
om icke detta värsta är ett godt.
Står således den grundsats fast, att ingen bibelöfversättning
nu mera kan undandraga sig tillbörligt afseende på
textgranskningen, så gäller det endast grundsatsens
tillämpning i handen på öfversättare, som med lärdom
förena omdömets skärpa och känsel för tyngden af skälen
på ena sidan och den andra.
Det gifres ställen, ehuru få, där förfalskningen eller
öfver hufvud ändringen från det ursprungiiga är så
omotsägligt styrkt, att hvarje motvittne man ville framdraga,
långt ifrån att minska kraften af den fällande domen, endast
vore ägnadt att sprida mer eller mindre ljus öfrer den falska
läsartens uppkomst och ålder. Gifvet är, att en ärlig
öfversättning hvarje dylikt ställe måste aflägsnas eller rättas.
Det gifves ställen, mot hvilka ojämförligt öfvervägande yttre
och inre vittnesbörd uppträda, medan ett eller aunat genom
ålder och skaplynne aktningsvärdt vittne talar till deras
förmån. Sådana ställen, framför allt när de enhälligt utdömts
af de främste textgranskarne i vårt århundrade, böra meddelas
i en not och ej i texten, när de ej förtjäna att alldeles
utplånas. Det gifves läsarter, som gensägas af de flesta och
bästa vittnena, men för hvilka dock många och goda urkunder
tala. Med hänsyn till den kärlek för det häfdvunna, som
förefinnes och är rättsgill i ämnen som dessa, böra dessa
läsarter kvarstanna i texten, men märkta med noter, som
upplysa, att stället saknas eller har annan lydelse i
flertalet af gamla handskrifter. Det samma bör, med en
skiftning i notens uttryck, gälla om ställen, där
vittnesbörden synas väga lika.
Det gifres till sist en mängd ställen, för hvilkas äkthet
flertalet af grunder uppträder, ehuru emot vittnesbörd af
en eller flera gamla och goda urkunder. Sådana må kvarstå
utan anmärkning i texten.
Dessa fordringar äro icke öfverdrifna. Med undantag för den,
att vissa ställen eller läsarter borde nedflyttaa under
texten, har också bibelkommissionen sökt i de flesta
enskilda punkter gå kraften till mötes. Redan vid ett
flyktigt bläddrande visa de noter, som på inemot tjugo
ställen förekomma, att öfversättarne numera icke hylla
grundsatsen att för menigheten dölja, att en textgranskning
finnes och är påkallad; genom de skiftande ordalag, hvari
noterna affattats, har man velat, om än icke alltid lyckats,
gifva en föreställning om vikten af vittnesbörden för och mot.
Men till detta, enhvar i ögonen fallande åtgörande,
inskränker sig kommissionen icke. Ställen, hvilkas falskhet är
påtaglig, hafva spårlöst svunnit, och de läsarter från textus
receptus, som rättats, kunna täljas i hundratal.
Af detta är tydligt, att kommissionen i och med öfversättningen
af år 1878 inträdt på den väg, som ensam kan föra till det för
hennes verksamhet utstakade målet. Till det med hon därmed visat
gentemot vanor, fördomar och säregna åskådningssätt är det en
kär plikt att lyckönska henne.
Bland de rättade ställena påpeka vi i främsta rummet 1 Joh. 5: 7,8.
Som man vet, utdömes hela den 7:de versen jämte de ord, som, i
sammanhang med denna, instuckits i den 8:de, af alla grekiska
handskrifter och alla grekiska kyrkofäder under kristendomens
första årtusen, för att icke tala om de äldsta öfversättningarna
och andra vittnesbörd. Ställets lydelse i vår kyrkobibel är, som
kändt, följande:
»7. Ty tre äro som vittna i himmelen, Fadern,
Ordet och den Helige Ande, och de tre äro ett.
8. Och tre äro de som vittna på jorden, Anden,
Vattnet och Blodet, och de tre äro till ett.»
I den nya öfrersättningen lyder det:
»Ty tre äro de som vittna: Anden och vattnet och
blodet, och de tre vittna alla ett.»
Vi öfvergå nu till en uppvisning af åtskilliga andra strukna
eller rättade ställen.
Omkring år 270 skref den namnkunnige grekisk-feniciske
filosofen Porfyrius ett mot kristendomen måttadt verk, som
väckte stort uppseende, och af hvilket, i nästföljande
århundrade, alla handskrifter, som kunde åtkommas, på
kejserligt bud brändes. Detta verk svann således tidigt,
dock icke utan att efterlämna spår i nya testamentets text.
I Johannes" evangelium, 7:de kapitlet, omtalas, att Jesus"
bröder uppmanade honom att draga från Galiléen till
Jerusalem för att öfvervara den stundande löfhyddohögtiden,
men att han vägrade. Då i en följande vers tillågges, att
Jesus, denna vägran oaktadt, infann sig i Jerusalem till
festen, ville Porfyrius däraf sluta, att han icke alltid
ådagalade ett moget skaplynnes styrka i föresatser. För att
undanrödja den skenbara grunden för en dylik tillvitelse,
ändrade man redan tidigt Jesus" ord: »Jag går icke (o~x)
upp till denna högtid» till: » Jag går icke ännu (~w) upp
till denna högtid». Den rätta läsarten finnes hos flera
kyrkofäder och hos den sinaitiska och andra handskrifter,
men förfalskningen är dock så gammal, att hon uppträder i
den vatikanska. Den gamla svenska öfversättningen har efter
textus receptus: »Jag går icke ännu». I bihelkommissionens
är stället rättadt.
Matt. 13: 35 företer ett annat spår af Porfyrius" inkast.
Här hade han läst några profeten Esaia tillskrifna ord,
som icke återfinnas under dennes namn i gamla testamentet,
utan under psalmsångaren Asafs, och han underlät icke att
påpeka detta misstag. Hundra år därefter var i många,
måhända de flesta, handskrifter ordet
Esaia borta ur versen (så att man läste lyx too rpoyvj"rou
stället för Bi« #Harnou #too :potpvjroo), och Hieronymus
gissar, att namnet strukits »af omtänksamme män». Den
sinaitiska handskriften är en bland de få till våra dagar
komna, i hvilka den läsart, som fanns på Porfyrius" tid,
ännu är kvar. Då emellertid de yttre vittnesbördens
stora mängd talar för »textus receptus», som uteslutit
»Esaia», och då det, såsom Hieronymus menar, väl är
möjligt, att den ursprungligaste läsarten varit »Asaf», som
genom okunniga afskrifvare långt före Porfyrius" tid ändrats
till »Esaia», kan det ej gärna läggas bibelkommissionen
till last att hon här följt »textus receptus», som äfven
Tischendorf vidhöll före upptäckten af codex sinaiticus.
Stället är, som man finner, märkligt såsom prof på det
ur strängt vetenskaplig synpunkt otillräckliga i grundsatsen
att städse hålla sig till det utslag, som gifves af
öfvervägande yttre vittnesbörd. Men för öfversättare, som
hvarken äro eller vilja gälla som textgranskare till yrket,
är dock denna grundsats i de flesta fall en pålitligare
ledstjärna än hvarje annan och bör föredragas framför
en, som lämnar större spelrum åt godtycket och den
dogmatiska smaken.
Att bibelkommissionen, när de viktigaste yttre
textvittnesbörden kräfva det, icke tvekat att återställa
ett ursprungligt, mindre noggrant gjordt citat, som
opåkallade testbättrare ändrat, framgår af Mark. 1: 2;
Matt. 15: 8 och 22: 44. I Mark. 1: 2 har vår gamla
öfversättning: »såsom skrifvit är i Profeterna: si, jag
sänder min ängel framför ditt ansikte, hvilken bereda
skall din väg för dig. En ropandes röst är i öknen:
Bereder Herrans väg, görer hans stigar rätta.» -
Bibelkommissionen åter
har: »Enligt hvad skrifvet är hos profeten Esaia» etc.
- Äfven här orsakades ändringen i den grekiska texten
genom Porfyrius" stridskrift, som påpekade, att af de i
detta ställe ur gamla testamentet hämtade orden
tillkommer endast den senare delen Esaia, medan den förra
återfinnes hos Maleaki. Den ursprungliga läsarten, som
kommissionen omfattat, stödes af sinaitiska och vatikanska
handskrifterna, af den i Cambridge samt många andra intyg.
Bland motvittnena är codex alexandrinus. Citatet i Matt.
15: 8 ätergifres i G. Ö. (den gamla svenska öfversättningen)
efter textus receptus på följande sitt: »Detta folket nalkas
mig med sin mun och hedrar mig med sina läppar, men deras
hjärta är långt ifrån mig.» B. Ö. (bibelkommissionens
öfversättning) har: »Detta folk hedrar mig med läpparna, men
deras hjärta är långt borta ifrån mig.» Orden »nalkas mig
med sin mun och» äro i grundtexten instuckna ur Septuagintas
öfversättning af Esaia för att fullständiggöra citatet. -
I Matt. 22:44 ljuder citatet i G. Ö.: Sätt dig på min högra
hand, till dess jag lägger dina fiender dig till en fotapall»
B. Ö. har: »Sätt dig på min högra sida, till dess jag lagt
dina fiender under dina fötter.» Ändringen: »till en fotapall»
är gjord för att åstadkomma öfverenastämmelse med Septuaginta.
Ändringar, hvilka åsyfta närmare öfverensatämmelse mellan
jämnlöpande ställen i de olika evangelierna, förekomma i mängd
uti den grekiska textus receptus och på grund däraf i den gamla
svenska öfversättningen. Flertalet af dess ställen har
bibelkommissionen rättat eller anmärkt.
Vi meddela som prof på de rättade:
Lukas 11: 4. G. Ö.: »Utan fråls oss ifrån ondo.»
Dessa ord, tillhörande Herrens bön, saknas här i den
ursprungliga texten och haka insatts från Matt. 6: 18.
Matt. 19: 17. G. Ö.: »Hvi kallar du mig god? Ingen
är god, titan Gud allena.» - Stället, som är tuktadt
efter Mark. 10: 17, lyder hos B. Ö. enligt den
ursprungliga texten: »Hvarför frågar du mig om hvad
som är godt? Den gode är blott en.»
Matt. 5: 14. G. Ö.: »Men jag säger eder: Älsker edra
ovänner; välsigner dem, som eder banna; görer väl
emot dem, som oder hata; beder för dem, som göra eder
skada och förfölja eder.» B. Ö.: »Men jag säger eder:
Älsken edra ovänner och bedjen för dem, som förfölja
eder.» - De sköna men här med rätta uteslutna orden
äro hämtade ur Lukas" evangelium.
Matt. 24: 7. G. Ö.: »Det ena folket skall resa sig upp
emot det andra, och det ena riket emot det andra,
och skola blifva pestilentier, och hunger och
jordbäfning, mångastädes.» B. Ö.: »Ty folk skall uppresa
sig emot folk och rike emot rike, och jordbäfning
och missväxter skola inträffa på åtskilliga orter.» -
Ordet pestilentier är insatt ur Luk. 21: 11.
Matt. 27: 35, 36. G. Ö.: »Men sedan de hade korsfäst
honom, bytte de hans kläder, och kastade lott därom,
på det fullbordas skulle, det som sagdt var genom
Profeten: De hafva bytt mina kläder emellan sig, och
på min klädnad hafva de kastat lott. Och de sutto där,
och togo vara på honom.» B. Ö.: »Och sedan de hade
korsfäst honom, skiftade de hann kläder emellan sig,
kastande lott ena dem. Och de satte sig där och höllo
vakt om honom.» De spärrade orden, som saknas i alla de
bästa grekiska handskrifterna och de äldsta öfversättningarna,
äro ett tillägg från Joh. 19: 24.
Ett särskildt för Markus egendomligt ställe förekommer i hans
8:de kapitel 22-26, där i sistnämnda vers G. Ö. har: »Och han
[Jesus] lät honom [den blinde] gå hem, och sade: Gack intet
in i byn, och säg icke heller det någrom därinne.» B. Ö.:
»Och han skickade honom hem och sade: I byn må du icke gå in.»
- Det uteslutna stället har så starka vittnen för sig, bland
andra alexandriska handakriften och Efraim Syrus, äfvensom de
syriska öfversättningarna, att Tischendorf, ännu i sin näst
sista uppplaga, före upptäckten af codex sinaiticus, godkände
det. Med de grundsatser, som annanstädes gjort sig gällande i
kommissionens öfversättning, torde det för den skull varit
enligare att fäta stället kvarstå i texten, men märkt med not.
En ifrare för köttets späkning har velat gifva fastan ökad
helgd genom att inflicka henne i Mark. 9: 29, där G. Ö. har:
»Detta släktet (af onda andar) kan med ingenting utfara utan
med bön och fasta.» En liknande hand synes hafva varit framme
i 1 Kor. 7: 5, där man läser i G. Ö.: »Att I mågen haka tom
till fasta och böner.» B. Ö. har på goda grunder uteslutit
»fastan» ur båda ställena. Att hon tillika med hela den äkta
delen af Mark. 9: 29 instuckits i Matt. 17: 21 har af
kommissionen i en not till sistnämnda ställe icke lämnats
utan afseende.
En hetsig eskatolog har gjort sin tillvaro märkbar i Mark.
9: 44-48, där på två ställen uttrycket »helvetet» stärkts
till »helvetets eld» och det i vers 48 äkta stället:
»där deras mask icke dör och elden icke utsläckes», för
större eftertrycka skull upprepade gånger instuckits i
texten. Kommissionen har rättat »helvetets eld» till
helvetet och i en not påpekat de falska upprepningarna.
Blodsbanden inom Jesus" barndomshem, sådana de framställdes
af evangelisterna, kunde icke rätt väl förlikas med den
sagokrets, som tidigt uppstod kring hans moders bild.
Jesus" bröder ville man icke tänka sig som Marias söner.
Innan ännu evangelierna samlats till ett helt, synas tvenne
läsarter haka förefunnits i Matt. 1: 25. Den ena, som
influtit i textus receptus och i den gamla svenska
öfversättningen, säger, i samklang med Lukas" 2: 7,
att Maria »födde sin förste son» (roi. #arperoroxov). Ännu
på Hieronymus" tid synes denna läsart, för hvars högre
ålder inre skäl tala, varit den rådande, ty han klagar,
hänvisande till detta ställe, att »några med största orätt
misstänka, att Maria haft älven andra söner, i det de
påstå, att ingen, som ej har bröder, kan kallas förstfödd.»
Den andra läsarten säger helt enkelt, att Maria födt »en
son», och för denna vittna de flesta till oss komna
handskrifter, hvadan kommissionen upptagit henne. I Luk.
2: 5 har kommissionen af samma skäl »Maria sin trolofvade»,
medan G. Ö. har »Maria, sin trolofvade hustru». I Luk.
2: 88 insmög sig tidigt den i G. Ö. förekommande läsarten:
»Och Josef och hans moder förundrade sig på det, som sades
om honom.» Kommissionen har återställt den ursprungliga
läsarten: »Och hans fader och hans moder» o. s. v., för
hvilken bland andra vittnen Origenes (d. 252) uppträder,
som i en af sina skrifter, på grund af detta ställe,
framställde den fråga, hvarför han, Josef, som ej var
Jesus" fader, dock kallats så af evangelisten.
Ur den kyrkliga liturgien halva tillsatser influtit
Matt. 25: 31, Apostl. G. 8: 37 och Matt. 6: 18. I det
första af dessa ställen är det liturgiska spåret (»helige
änglar» för »änglar») af kommissionen utplånadt. De
två andra och viktigare halva däremot fått kvarstå i
texten, dock märkta med noter. De haka följande lydelse:
Apostl. G. 8: 37: »Och Filippus sade: Om du tror af
hela ditt hjärta, så kan det [af hofmannen önskade
dopet] ske. Och han svarade och sade: Jag tror, att Jesus
Kristus är Guds son.»
Matt. 6: 13. »Ty ditt är riket och makten och härligheten
i evighet. Amen.» [Liturgiskt tillägg till Herrens bön.]
De tillfogade noterna upplysa om båda ställena, att
de saknas i de äldsta handskrifterna. Om deras oäkta
art råder ej heller ringaste tvilvel. Dock förefinnes det
sista redan i de gamla syriska öfversättningarna.
Två legendariska tillsatser hafva influtit i grundtexten
tiil Luk. 24: 42 och 51, där Jesus" uppenbarelser efter
uppståndelsen omtalas. Båda återfinnas i vår gamla
öfversättning, men hafva utplånats af kommissionen.
Verserna halva följande lydelse:
Luk. 24: 42. G. Ö.: »Och de [lärjungarna] fingo honom
[Jesus] fram ett stycke stekt fisk, och något af en
honungskaka.» B. Ö.: »Och de gåfvo honom ett stycke
stekt fisk.» - Huru gammal sägnen om honungskakan
är framgår däraf, att hon uppdyker redan hos Justinus
(d. 167) och återfinnes i de syriska ölversättningarna,
men bland de grekiska uncialhandakrifterna förekommer
hon först uti ett från 8:de århundradet.
Luk. 24: 51. G. Ö.: »Och skedde, då han dem välsignat
hade, skildes han ifrån dem, och uppfor i himmelen.» -
B. Ö.: »... och under det han välsignade dem, skildes
han ifrån dem.»
Vill någon halva ett enstaka, men handgripligt intyg för
att kommissionen under sitt sista arbete i textkritiskt
hänseende i allmänhet tillvägagått samvetsgrant, så äger
han det här. Läran om Kristus" himmelsifärd kräfver
visserligen icke det stöd, som den här afläganade falska
läsarten velat gifva henne, ty i Apostlagärningarna och
de apostoliska brefven äger hon andra, som textgranskningen
lämnar orörda; men det är icke dess mindre fara värdt, att
utplånandet af detta ställe, som jämte det likaledes
instuckna stället Mark. 16: 19, var det enda inom
evangelierna, som omtalade himmelsfärden, skall hos dem,
som sätta mindre värde på en ren bibeltext, väcka ogillande
uppseende, så mycket mer som motståndet här har skenbart
starka vapen till sitt förfogande. Af de fem äldsta grekiska
handskrifterna finnes nämligen det falska stället i den
vatikanska, den alexandrinska och codex Ephraemi, likasom
det möter i de syriska öfversättningarna och hos andra gamla
vittnesbörd. Icke förty aflägsnade Tischendorf det redan i
sin andra Leipzig-upplaga af år 1849, och, såsom han själf
meddelar, icke minst därför, att Augustinus i ett noggrant
och vidlyftigt citat ur detta kapitel i Lukas" evangelium
icke intagit, »det vill säga, icke läst, icke förefunnit de
ifrågaställda orden». Den långt efteråt upptäckta sinaitiska
handskrifen har gilvit Tischendorfs åsikt ytterligare stöd.
Hvad vidkommer Mark. 16: 19, det andra understuckna
stället, som i evangelierna infört Jesus"
himmelsfärd, tillhör det ett längre stycke, från och med
9:de till och med 20:de versen, som utgör ett oäkta
tillägg till Markus-evangeliet. Detta stycke har
kommissionen låtit i texten kvarstå, men med en till vers 9
fogad not, som lyder: »De här till kapitlets slut följande
verserna saknas väl i de äldsta handskrifterna, men finnas
dock i den gamla syriska öfversättningen, hvilken är äldre
än någon af de kända handskrifterna af nya testamentets
originaltext.» Om kommissionen hade afgjort sig för en sådan
skipning, att vissa ställen, som å ena sidan icke förtjäna
kvarstå i texten, men å andra sidan synas äga tillkall på
att icke spårlöst afläganas, kunde nedflyttats »under
linien», så äro vi öfvertygade, att hon här skulle tillitat
detta förfaringssätt. Men såsom hon nn inrättat det,
hade hon endast att välja mellan ställets kvarstående i
texten, med påpekande att textkritiken har skäl emot det,
der dess fullständiga utplånande, och hon valde den
förra utvägen. Bättre och starkare grunder hade kommissionen
dock kunnat härför framlägga än de, som noten gifver. Det
är intet tvilvel, att den gamla syriska öfversättningen,
Peschito, är äldre än någon till oss kommen grekisk
handskrift, älven om hon ej går så långt tillbaka som till
2:dra århundradet, men de äldsta syriska handskrifter, som
innehålla denna öfversättning, lära, med ett enda undantag,
icke kunna tillskrilvas så hög ålder, som de grekiska
uncialskrifterna och de förete tydligen många afvikelser
från öfversättningens ursprungliga text, hvadan ock
kommissionen själf på åtskilliga andra ställen ej gifver
dem så högt vitsord som här. Vidare kunna notens ord, att
de i fråga varande verserna saknas »i de äldsta
handskrifterna» lätt missförstås. Ty om vi under »de
äldsta» innefatta endast de fem, som bland grekiska
uncialhandskrifter gå längst tillbaka, finnes det oäkta
stycket dock tre af dem, codex alexandrinus, codex
Ephraemi Syri och codex cantabrigiensis, oeh för dess
utomordentligt höga ålder vittna bland kyrkofäderna
Irenäus i andra århundradet, Hippolytus i tredje. Detta
oaktadt äro motvittnena - bland hvilka de två allia
äldsta grekiska handskrifterna, flera af de äldsta
öfversättningarna, en mängd skolier till olika codices
och bland kyrkofäder Eusebius och Hieronymus - så
öfverväldigande, att det måste utdömas. Att kommissionen
ur textgranskningens synpunkt handlat mindre följdrätt
än modigt, att hon icke alltid velat tillämpa de
grundsatser hon synes hafva uppställt för sig, synnerligen
när det gällt frågan om ett ställe borde uteslutas eller
kvarstå med not, framgår särdeles tydligt af en jämförelse
mellan hufvudvittnena för och mot de båda sist afhandlade
ställena, Luk. 24: 51, som uteslutits och Mark. 16: 9- 20,
som endast anmärkts.
Luk. 24: 51.
För.
(. Vaticanus,
(X Alexandrinus,
(. Ephraemi,
Syriska öfvers.,
Cvrillus ni). fl.
Mot.
(X Sinaiticus,
Mark. 16: 9 20.
För.
C. Alexandrinus,
C. Ephraemi,
C. Cantabrigiensis,
Svriska öfvers.,
Irenäus n~. fl.
NI ot.
C. Sinaiticus,
(k Vaticanus,
282 VIKTOR RYDBERG.
C.Cantabr.,
«anda latinsk öfv., Armeniska handskr.,
Augustinus. Hieronymus, Eusebius m. fl.
Ej underligt då, om det kritiska sinnet hade alldeles svikit
kommissionen, när det gällde att skipa lag öfver det sköna,
alla hjärtan tilltalande stället Joh. 8: 1-11,där Jesus räddar
äktenskapsbryterskan frän döden och bortsänder henne med orden:
»Icke heller jag dömer dig; gå, och synda icke härefter!»
Mångenstädes har kommissionen utplånat ställen, mot hvilka
vittnesbörden, om än lika afgörande, dock icke äro så
öfrerflödande som mot detta stycke, hvilket fått kvarstå, men
med en anmärkning så affattad, att man ej kan förebrå
öfrersättningsnämnden något försök att mildra
textgranskningens fällande dom. Att stycket är oäkta, visste
man redan i fjärde århundradet, då det emellertid, enligt
Hieronymus" utsaga, påträffades i många både grekiska och
latinska handskrifter. Med de äldsta grekiska handskrifter,
som kommit till våra dagar, förena sig som fällande vittnen
flera af de äldsta öfversättningarna och kyrkliga
skriftställare ända till Origenes" tid. Några af de codices,
som innehålla stycket, sätta det efter slutet af Johannes"
evangelium; andra inflicka det efter Luk. 21: 88. En mängd
olika läsarter intyga, att sägnen från början varit skriftligt
spridd i olika ordalag. Ställets innehåll och det möjliga uti
att det från glömskan hägnat ett verkligt drag ur Jesu
lefverne bör i hvarje kyrklig öfrersättning tillförsäkra det
ett rum, men icke uti, utan under texten.
Vi kunna icke lämna detta ställe, utan att nödgas påpeka ett
förbiseende, hvartill kommissionen gjort sig
skyldig. Saken är denna: det underskjutna stället börjar
icke med 8:de kapitlet, utan med det 7:des sista vers:
»Och så gick hvar och en hem till sitt» . . . i sammanhang
hvarmed 8: 1 fortsätter: »Men Jesus gick till oljoberget.»
Nu är det tydligt, att hela stycket bort antingen aflagsnas
eller få kvarstå, enär samma vittnen uttala sig för och
samma vittnen emot inledningsorden, som för eller emot
fortsättningen. Icke förty och sannolikt på grund af den
villande kapitelindelningen har styckets första punkt,
7: 5:3, af kommissionen spårlöst aflägsnats, men
fortsättningen återgifvits så troget, att äfven det
»Men» (as), hvarmed 8:de kapitlet börjar, kvarstår, ehuru
det sannolikt syftar tillbaka till de uteslutna orden.
Vi fortsätta med redogörelsen för en del ställen i
evangelierna, som vi funnit, att kommissionen med
textkritisk hand vidrört.
Matt. 5: 27. (G. Ö.: »Hafven hört, att det var sagdt dem
gamlom.» B. Ö.: »I hafven hört, att det är sagdt.»
Matt. 6: 1. (G. Ö.: »Hafven akt uppå eder allmosa, att
I icke gifven henne för människorna . . .» B. Ö.: »Akten
eder, att I icke utöfven eder rättfärdighet inför
människorna.» Läsarten »allmosa» är en falsk glossa.
Matt. 6: 4. (G. Ö.: »Din fader, som i löndom ser,
vedergäller dig det uppenbarligen.» B. Ö. har strukit det
sista ordet här samt i vss. 6, 18.
Matt. 9: 13. (G. Ö.: »Jag är icke kommen till att kalla
de rättfärdiga, utan syndare till bättring.» B. Ö.:
»Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan
syndare.»
Matt. 10: 2-4. G. Ö.: » Men dessa äro de tolf
Apostlars namn: Den förste Simon, som kallas Petrus ...
och Lebbeus mod det vedernamnet Thaddeus: Simon af Cana
och Judas Ischariot» ... B. Ö. har utealutit orden »Lebbeus
med det vedernamnet», detta i enlighet med sinaitiska
handskriftens vittnesbörd, men i motsats till öfvervägande,
af Tischendorf äfven i hans upplaga af år 1878 följda intyg,
som i stället utesluta orden: »med det vedernamnet Thaddeus.»
Läsarten i textus receptus och den gamla svenska
öfversättningen uppträder jämförelsevis sent och torde vara
en sammansmältning af de båda äldre. Det blotta Lebbeus
synes vara den ursprungliga läsarten, och Thaddeus insatt
senare, för att åstadkomma öfverensstämmelse med Mark. 8: 8.
B. Ö:s val af läsart är sålunda tvifvelaktigt god. Men
afgjordt förkastligt är, att hon utbytt den gamla
öfrersättningens »Simon af Cana» mot »Simon Ifraren», därför
att Lukas kallar denne apostel så (CvjXeq). Grundtextens
6 Kezv«vmo: eller, såsom några handskrifter hafva det,
Krmnvinj; är här tydligen afledt från något ortnamn, hvilket
nu detta må vara, och har på grekiska aldrig inneburit »ifrare».
Om, såsom bibelforskare förklarat saken, apostelns ursprungligen
kaldeiska tillnamn, med hvilket dessa grekiska ord hafva
liknande stam-medljud, af Lukas tolkats rätt, men af Matteus
missförståtts eller uppfattats efter en annan sägen, tillkommer
det dock icke en öfversättare att rätta författaren.
Matt. 11: 2,3. G. Ö.: »När Johannes, som då var i fängelset,
hörde Kristi gärningar, sände han två sina lärjungar; och låt
säga honom» ... B. Ö.: »Men när Johannes i fängelset hörde
talas om Kristi gärningar,
sände han bud med sina lärjungar och lät säga till
honom.»
Matt. 11: 28. G. Ö.: »Och det Capernaum, som är upphöjd
allt intill himmelen, du skall blifra nederstött allt
in till helvete.» - B. Ö.: »Och du, Kapernaum! skall
väl du varda upphöjd (upphöjdt?) ända till himmelen?
du skall nedstörtas ända till afgrunden.» B. Ö. har
här följt Tischendorfs sista upplaga. Starka vittnesbörd
finnas både för och mot den frågande läsarten, som
varit ett tvistefrö i flera årtionden.
Matt. 18: 11. G. Ö.: »Ty människones son är kommen till
att frälsa det som förtappadt var.» B. Ö. har i not
anmärkt, att »denna vers, som synes vara hämtad
från Luk. 19: 10, saknas i flera gamla handskrifter.»
Af Tischendorf är versen utesluten.
Matt. 20: 16. G. Ö.: »Alltså varda de ytterste de
främste, och de främste de ytterste: ty månge äro
kallade; men få äro utvalde.» B. Ö. har utplånat
de spärrade orden, som influtit från Matt. 22: 14.
Matt. 20: 22. G. Ö.: »... kunnen I dricka den kalken,
som jag skall dricka, och döpas med det dopet,
som jag döpes med?" B. Ö. har endast: »Kunnen
I dricka don kalk, som jag går att dricka?» Bland de
fem äldsta grekiska handskrifterna finnas de utolämnade
orden endast i Efraim Syrus.
Matt. 22: 7. G. Ö.: »När konungen det hörde, vardt han
vred.» B. Ö.: »Men konungen blef vred [vredgades]?»
Matt. 22: 88. G. Ö.: »Detta är det yppersta och största
budet.» B. Ö.: »Detta är det stora och förnämsta
bndet.» [Mer svenskt och icke mindre rätt hade varit
att återgifva tp Matt. 23: 14. G. Ö.: »Ve eder, Skriftlärde och Fariseer, I skrymtare, som uppäten änkors hus, förebärande långa böner: fördenskull skolen I få B. Ö. har anmärkt, att »denna vers, som igenfinnes Mark. 12: 40, Luk. 20: 47, saknas på detta ställe i många betydande handskrifter.» Stället år utelämnadt af Tischendorf. Matt. 24: 36. G. Ö.: »Men om den dagen och om den stunden vet ingen, icke Änglarna 1 himmelen, utan min Fader allena.» B. Ö.: »Men om den dagen och den stunden vet ingen, hvarken änglarna 1 himmelen eller Sonen, utan endast Fadern allena.» Striden om dessa läsarter är urgammal, och ehuru orden »eller Sonen» förekomma äfven Mark. 18: 36 och deras äkthet där icke utan i ett enstaka fall underkastats tvifvel, ville Hieronymus, stödjande sig på Adamantii och Pierii codices, förklara samma ord i Matteus instuckna af en förfalskare. Af samma mening var Ambrosius. Att dogmatiska mer än textkritiska skäl här inverkade på deras omdöme kan tagas för gifvet. Intygen för och mot vore tämligen lika, tills codex sinaiticus gaf utalaget till förmån för den af B. Ö. omfattade läsarten. Matt. 26: 18. G.Ö.: »Vaken fördenskull, ty I veten hvarken dag eller stund, när människones son är kommande.» B. Ö.: »Vaken för den skull, ty I kännen icke dagen eller stunden.» De af B. Ö. aflägsnade orden finnas ej i någon äldre grekisk handskrift; codex Ephraemi har dem endast som tillägg af tredje hand. Matt. 26: 3. G. Ö.: »Då församlade sig de öfverste Prästterne, och de skriftlärde, och de äldste i folket, uti den öfrerste Prästens palats» ... B. Ö.: »Då sammankommo de öfrerste prästerne och folkets äldste på öfversteprästens [Kaiafas] gård.» Matt. 26: 26-28. G. Ö.: »Men när de åto, tog Jesus brödet, tackade, och bröt, och gaf Lärjungarne, och sade: Tager, äter, detta är min lekamen. Och han tog kalken, och tackade, gaf dem och sade: Dricker häraf alle: Ty detta är min blod, des nya Testamentsens, hvilken utgjuten varder för många till syndernas förlåtelse.» I öfverensstämmelse med den rätta texten har B. Ö. »ett bröd» för »brödet»; »välsignade» för det spärrade »tackade»; »en kalk» för »kalken», samt »förbundets» för »des nya Testamentsens», där »nya» är instucket och »Testamentsens» är en olämplig öfversättning af njc &«Ih~x~j;. Härmed må jämföras den heliga nattvardens instiftelseord i Mark. 14: 22-24: G. Ö.: »Och vid de åto, tog Jesus brödet, tackade och bröt det, och gaf dem, och sade: Tager, äter, detta är min lekamen. Och han tog kalken, och tackade och gaf dem; och de drucko däraf alle. Och sade han till dem: Detta är min blod, des nya Testamentsens, hvilken för många utgjuten varder.» - B. Ö.: »Och medan de åto, tog Jesus ett bröd, välsignade, bröt det och gaf dem och sade: Tagen! detta är min lekamen. Och han tog en kalk, tackade och gaf dem, och do drucko däraf alla. Och han sade till dem: Detta är mitt blod, förbundets blod, hvilket för många utgjutes.» - I Luk. 22: 19, 20: G. Ö.: »Och han tog brödet, tackade och bröt, och gaf dem, sägande: Detta är min lekamen, som för eder gifven varder; det görer till min åminnelse; sammalunda ock kalken efter nattvarden, sägande: Detta är kalken, det nya testamentet i mitt Blod, som för eder utgjutit varder.» - B. Ö.: »Och han tog ett bröd, tackade och bröt det och gaf det åt dem, sägande: Detta är min lekamen, som för eder utgifven varder. Gören detta till min åminnelse! Sammalunda tog han ock kalken efter måltiden, sägande: Denna kalk år det nya förbundet i mitt blod, som för eder utgjutet varder.» - I 1 Kor. 11: 23, 26: G. Ö.: » ... Herren Jesus, i den natten, då han förrådd vardt, tog han brödet, tackade, bröt det, och sade: Tager, äter, detta är min lekamen som för eder brytes; detta görer till min åminnelse. Sammalunda ock kalken efter nattvarden, och sade: Denne kalk är det nya testamentet i minom blod; detta görer så ofta I dricken, till min åminnelse.» - B. Ö.: » ... Herren Jesus i den natten, då han vardt förrådd, tog ett bröd, tackade, bröt det och sade: Detta är min lekamen, som är utgifven för eder; detta gören till min åminnelse! Sammalunda tog han ock kalken efter måltiden och sade: Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod; detta gören, så ofta I dricken, till min åminnelse.» - Som man finner, har B. Ö. aflägsnat de ord, som Markus" text och i första brefvet till Korintierna inskjutits för att åstadkomma mer ordagrann öfverensstämmelse, men af hvilka de senare i själfva verket fördunklat det annars tydliga sambandet mellan ordalydelsen hos Paulus och Lukas. Däremot kan kommissionen knappt fritagas ifrån att i 1 Kor. 11: 24 genom sin öfrersättning af to aaq&« to (nrsp bwsv hafva satt en själfgjord läsart i stället för den af textgranskningen underkända, i G. Ö. upptagna :~ ~ :~ ~ ÖUÅuv x/w~xsvrjv. Grundtexten kräfver endast: »detta är min lekamen, [bruten] eder till bästa». Matt. 26: 59. G. Ö.: »Men de öfverste Prästerne och de Äldste, och hela rådet, sökte falskt vittnesbörd emot Jesum, att de måtte dräpa honom». B. Ö.: »Och de öfverste prästerna och hela rådet sökte ett sådant falskt vittnesmål emot Jesus, att de skulle kunna bringa honom om lifvet». - Samma hand, som i vers 3 af detta kapitels grundtext inskjutit: »och de skriftlärde», synes hafva varit framme äfven här för att tydliggöra alla de jerusalemitiska myndigheternas medskuld i förföljelsen. Matt. 27: 9, 10. G. Ö.: »Och de hafva tagit trettio silfverpenningar . . . och de hafva dem gifvit för en krukomakares åker». B. Ö.: »Och jag tog de trettio silfversiklarne . . och jag använde dem till inköp af krukomakareåkern». B. Ö. följer bär sinaitiska handskriftens tämligen ensamt stående vittnesbörd. Matt. 27: 49. G. Ö.: »Men de andre sade: Håll, låt se, om Elias kommer, och hjälper honom», B. Ö.: »Men de andra sade: håll, låtom oss se, om Elia kommer och hjälper honom! Och en annan tog ett spjut och stack honom i sidan, och ut gick blod och vatten». - Här finna vi, att kommissionen insatt ett ställe, som textus receptus och den gamla svenska öfversättningen sakna. Om kommissionen här träffat det rätta, kan underkastas tvifvel. Tischendorf har utdömt stället ej endast före, utan äfven efter upptäckten af den sinaitiska handskriften, som i endräkt med den vatikanska och Efraim Syrus" gifver det sitt visserligen mäktiga stöd. Vid flera tillfällen hafra vi, likasom här tyckt oss finna, att kommissionen litar till sinaitiska handskriften vida mer än dennas egen upptäckare. Vittnesbörden äro med afseende på detta ställe så tämligen jämnt delade å ömse sidor. När stället upptagits, borde det för den skull skett med en redogörande not. Som kunnigt är, omtalar äfven Johannes" evangelium, 19: 34, att en krigsknekt stack i Jesu sida med ett spjut, och att blod och vatten då utgingo. Men förhållandena, under hvilka det skedde, äro där icke de samma. Enligt det af kommissionen upptagna stället till Matteus lefde den korsfäste ännu, då spjutstygnet gjordes, ty först i nästföljande vers heter det där: »Åter ropade Jesus med hög röst och gaf upp anden». Enligt Johannes" evangelium åter timade tilldragelsen efter Jesu död, sedan krigsknektarne kommit för att nedtaga de korsfästes kroppar. Denna afvikelse i uppgifterna märktes tidigt och orsakade tvister, på hvilka påfren Klemens V:te sökte göra slut genom att på kyrkomötet i Vienne 1311 fördöma dem, som höllo före, »att medan Jesus ännu lefde, hans sida öppnats med ett spjut». Mark. 1: 14. G. Ö.: »Men sedan Johannes vardt fången, kom Jesus uti Galileen, och predikade evangelium om Guds rike». - B. Ö. har efter en bättre läsart: »predikade Guds evangelium». Mark. 2: 18. G. Ö.: »Och Johannes" Lärjungar och de Fariseers fastade mycket». - B. Ö.: »Och Johannes" lärjungar och fariseerna plägade hålla fasta». Mark. 3: 29. G. Ö.: »Men den där försmädat den Heliga Anda ... blifver saker till evig fördömelse.» -- B. Ö. har efter den rättare läsarten, som sätter ~-~.rx p ~ucro~ för xw~sw;: » . . . men den som hädat den Helige Ande . . . blifvcr skyldig till evigt straff». Att ~pt~i~ kan rätteligen öfversättas med straff, våga vi dock tills vidare tvifla på. Inom den egentliga grekiska litteraturen har väl ordet ingen annan innebörd än misskast, fel, villfarelse i nya testamentet: fel och synd. Ännu i näst föregående vers, den 28:de, nyttjas ordet ~ i bemärkelsen af synder och har så tolkats af kommissionen. Hade profangrekiskan här något vitsord, kunde ytterligare anmärkas att det ord, svoyo~, som öfversatts med »saker till», där aldrig kan hopställas med genitiv, när det är fråga om straffet - en regel, som nya testamentets språkbruk visserligen icke håller på, men ej heller upphäfver. Det svenska »saker» är i hvarje fall på sin plats, då det, liksom det isländska »sekr», kan nyttjas med hänsyn både till skuld och straff. Mark. 4: 11. G. Ö.: »Eder är gifvit att veta Guds rikes hemlighet», B. Ö.: »Eder är gifven Guds rikes hemlighet». Mark. 4: 12. G. Ö.: » . . . på det de sig icke ens skola omvända, och synderna dem förlåtna varda». B. Ö.: » ... på det de icke må omvända sig och få förlåtelse». Mark. 4: 15. G. Ö.: » . . . strax kommer Satan och tager bort ordet, som sådt var i deras hjärtan». B. Ö. har: »som var sådt uti dem». Mark. 4: 24. G. Ö.: » . . . med hvad mått I mäten, där skola andre mäta eder med: och eder varder ändä tillgifvit; I som hören detta». - B. Ö.: »Med det mått, hvarmed I mäten, skall det mätas åt eder, och I skolen få än mera». Mark. 6: 11. G. Ö.: »Sannerligen säger jag eder: Drägeligare varder Sodome och Gomorre på domedag, än den stadenom». Detta ställe, som influtit ur Matt. 10: 15, har kommissionen på goda grunder uteslutit. Mark. 6: 16. G. Ö.: »Då Herodes sådant hörde, sade han: Denne är Johannes, som jag halshögg; han är uppstånden ifrån de döda». - B. Ö.: »Då Herodes hörde detta, sade han: Den där Johannes, hvilken jag halshögg, har blifvit uppväckt». - Denna läsart är ej utan vikt för den tidens judiska andelära, som gjorde skillnad mellan att uppstå från de döda och att uppväckas. Mark. 6: 36. G. Ö.: »Släpp dem ifrån dig, att de måga gå bort i byarna, och torpon häromkring, och köpa sig bröd; ty de hafva intet att äta». B. 0.: »Hemförlofva dem, att de må gå bort i gårdarna och byarna häromkring och köpa sig mat att äta». --- »Att äta» är öfverflödigt tillägg till öfversättningen af n ?«TOmv, sedan man en gång fritt, men träffande, tolkat det med »mat». För öfrigt är B. Ö:s läsart här, som nästan öfverallt, den af textgranskningen gillade. Mark. 7: 8. G. Ö.: »Ty I bortkasten Guds bud, och hållen människors stadgar, som är, att två krukor och dryckekar. Och mycket sådant gören I». De spärrade orden äro af B. Ö. utplånade, sannolikt på grund af sinaitiska handskriftens vittnesbörd. Likaså af Tischendorf i hans senaste upplaga. Tillägget, om det är ett sådant, har inkommit från 4:de versen. Mark. 7: 16. »Den där hafver öron till att höra, han höre». - B. Ö. har anmärkt, att denna vers saknas i de äldsta handskrifterna. Mark. 9: 23. G. Ö.: »Jesus sade till honom (som hade en stum son): Om du tro kan: all ting äro möjeliga honom som tror». - B. Ö.: »Men Jesus sade till honom: Hvad det angår att kunna, så kan allt ske för den som tror». Ställets gamla, till grund för G. Ö. liggande läsart var underkastad mångfaldigt skiftande tydningar; den starkare stödda, af Tischendorf i hans senare upplagor och af B. Ö. upptagna läsarten tillstädjer äfven mer än en. B. Ö. synes hafva träffat den bästa, men kunde hafva gjort uttrycket mer svenskt genom att nyttja »vidkommer» för germanismen »angår». Mark. 9: 24. G. Ö.: »Och strax ropade drängens fader, med gråtande tårar, sägande: Herre, jag tror; hjälp min otro». - B. Ö. har på öfvervägande grunder uteslutit orden »med gråtande tårar» och »Herre!», måhända insatta af en skrifvare, som gripits af det mäktigt tilltalande stället. Mark. 9: 42. G. Ö.: »Och hvilken som förargar en af de små, som tro på mig ...» - B. Ö.: »Och hvar och en som förargar on enda af dessa små, som tro ... » Mark. 10: 21. G. Ö.: »... och kom, följ mig och tag korset uppå dig». De sista orden, som återfinnas annanstädes i nya testamentet, äro, såsom här oäkta, uteslutna i B. Ö. Mark. 10: 24. G. Ö.: »Huru svårt är det, kära barn, dem som sätta sin tröst på sina rikedomar, ingå uti Guds rike». - B. Ö.: »Barn, huru svårt är det icke att inkomma i Guds rike!» Mark. 11: 8. G. Ö.: »Och månge bredde sina kläder på 294 vIKTOn i{YOBEaG. vägen: och somliga skuro kvistar af trän, och strödde på vägen». 13. 0.: »Och många utbredde på vägen sina kläder, andra åter gräs, hvilket de slagit på fäl- ten». Ordet ~ som förekommer här, innebär väl (lock något mer än rätt och slätt »gräs». Dess ursprungliga betydelse är något att träda och hvila på, hvaraf sedan bädd af gräs, löf o. s. v., stråmatta, bivuakläger. Här menas utan tvifvel ett lag af hvarje- handa grönt, som man »huggit» (xo~~v~s~) från »mar- kerna» eller från »landtgårdarne» (~x :wv Mark. 11: 10. G. 0.: »Välsignad vare vår fader Davids rike, som kommer i Herrans namn». De spär- rade orden äro här ett tillägg, som B. 0. aflägsaat. Mark. 11: 26. G. 0.: »Men om 1 icke förlåten ~å skall icke heller eder Fader, som är i himmelen, förlåta det 1 brvten ». Kommissionen har anmärkt, att denna vers, som influtit från Matt. 6: 13, saknas i (le äldsta hand skrifterna. 1\laik. 12. 1. G. 0.: »Åter sände han till dem en annan t~narc: den kastade (le hutvudet sönder med sten, och läto honom gå ifrån sig försrriädd». -- 13. 0.: »Och åter skickade han till dem en annan. Och (le gjorde saken kort ätven med honom och skymfade honom». Mark. 12: $30. 0. 0.: »Och dii skall älska (lm Herra Gud af allt ditt hjärta . . . Detta är det yppersta b u d e t » Den siste punkten är, såsom inflyttad från Matteus, utelämnad i 13. 0. Mark. 13. 1 i. 0. 0.: »Men då 1 fån se förödelsens st~g- gelse, däraf sagdt är genom Profeten Daniel, standande (lär (Jet icke skall » . . . 13. 0. har med Tischendorf uteslutit de spärrade orden och i en not hänvisat till stället i Daniel. Mark. 14: 27. G. Ö.: »I skolen alle i denna natt förargas på mig!» - B. Ö.: »I skolen alla förargas i mig». Mark. 14: 51. G. Ö.: »Men en ung man följde honom, klädd på blotta kroppen uti ett linkläde; och unge män grepo honom». - B. Ö.: »Och med honom följde en ung man, som hade ett linnekläde kastadt öfver sin nakna kropp, och honom togo de fast». - Den förra läsarten, ehuru tämligen svagt stödd af yttre vittnesbörd, vidhöll Tischendorf ännu i sin 7:de upplaga. Af de fem grekiska uncialhandskrifterna tala alla, med undantag af den alexandrinska, för den af B. Ö. upptagna läsarten. Mark. 15: 28. G. Ö.: »Och så blef Skriften fullbordad, som säger: Ibland ogärningsmän vardt han räknad». B. Ö. har anmärkt, att denna vers, som influtit från Lukas 22: 37, saknas i de äldsta handskrifterna. Lukas 1: 28. G. Ö.: »Hel, full med nåd! Herren är med dig, välsignad du bland kvinnor». De sista orden, som af B. 0. uteslutits, utgöra ett från v. 42 hämtadt tillägg af hög ålder. Det finnes i Codex alexandrinus, C. Ephraemi oeh C. Cantabrigiensis samt flere af de äldsta öfversättningarna. Motvittnena dock öfvervägande. Luk. 2: 40. G. Ö.: »Men barnet växte upp, och förstärktes i andan, och uppfylldes med vishet». - B. Ö.: »Och pilten växte upp och blef stark och full af vishet». Af de fem äldsta grekiska handskrifterna innehåller endast den alexandrinska de af B. Ö uteslutna orden: »i andan», mot hvilka bland andra äfven Origenes vittnar. Luk. 4: 4. G. Ö.: »Människan lefver icke allenast af bröd, utan af hvart och ett Guds ord». - B. Ö.: »Människan skall lefva icke allenast af bröd». De uteslutna orden hafva influtit från det jämnlöpande stället hos Matteus. Detsamma gäller om läsarten nästa vers: »på ett högt berg», och om orden i v. 8: »Gaek bort ifrån mig Satan», hvilka B. Ö. här med skäl utplånat. Luk. 8: 45. G. Ö.: »Mästare, folket tränger dig, och omakar dig, och du säger: ho tog på mig?» - B. Ö.: »Mästare, det var folket, som tränger och klämmer dig.» Luk. 8: 54. G. Ö.: »men han dref dem alla ut, och tog henne vid handen, och ropade, sägande: Piga, statt upp.» - B. Ö.: »Men han tog henne vid handen och ropade och sade: Flicka, stig upp!» Mycket öfvervägande vittnen tala mot det af B. Ö. uteslutna stället. Luk. 9: 54. G. Ö.: »Herre, vill du, så vilje vi säga, att eld måtte komma ned af himmelen, och förtära dem, såsom ock Elias gjorde.» De två äldsta grekiska handskrifterna göra sannolikt, att de sista orden icke ursprungligen tillhöra stället. Luk. 11: 54. G. Ö.: . . . »Sökande efter, att de [fariseerne] något veta kunde af hans mun, där de måtte anklaga honom före.» Det förtydligande tillägget är uteslutet af B. Ö. Luk. 17: 36. G. Ö.: »Två skola vara i marken, den ene varder upptagen, och den andre varder kvarlåten.» Kommissionen har anmärkt, att denna vers, som inskjutits ur Matt. 11: 40, saknas på detta ställe de äldsta handskrifterna. Att kommissionen, som strukit ställen mer vitsordade än detta, låtit inflickningen kvarstå, kan knappt förklaras annorlunda, än att den samma utgör en vers för sig, hvars nummer annars skulle utplånats. Af de äldsta grekiska handskrifterna har endast C. Cantabrigiensis stället. Luk. 19: 45. G. Ö.: »Så gick han in i templet och begynte utdrifva dem, som därinne sålde och köpte.» - B. Ö.: »Och han gick in i templet och begynte utdrifva dem, som sålde därinne.» Luk. 20: 23, 24. G. Ö.: »Då han förmärkte deras illfundighet, sade han till dem: Hvi fresten I mig? Låter mig få se penningen.» - B. Ö.: »Men emedan han insåg deras list, sade han till dem: Visen mig en denar!» Luk. 22: 63, 64. G. Ö.: »Och de män som höllo Jesum, begabbade honom, och slogo honom, bundo för hans ögon, slogo hans ansikte, och frågade honom, sägande: Spå, ho är den som dig slog?» - B. Ö.: Och de män, som bevakade Jesus, begabbade honom, och misshandlade honom och öfvertäckte hans ansikte och frågade honom, sägande: Profetera hvem det var som slog dig! » Af de fem äldsta grekiska handskrifterna har endast Alexandrinus orden: »slogo hans ansikte». Luk. 22: 68. G. Ö.: »Frågar jag ock, så svaren I intet, ej heller släppen I mig.» - B. Ö. har på goda grunder utelämnat de sista orden. Luk. 23: 14, 15. G. Ö.: ». - . och si, jag (Pilatus) hafver förhört honom i eder (öfverste prästernas m. fl:s) närvaro, och finner dock ingen af de ogärningar med denna mannen, där I anklagen honom före: Och ej heller Herodes: ty jag försände eder till honom; och si, man kunde intet komma på honom, det döden värdt var.» I stället för de spärrade orden har B. Ö. efter en något bättre stödd läsart: »ty han har skickat honom tillbaka till oss». Läsarterna här äro således skiftande. Luk. 23: 23. G. Ö.: . . . »och deras (folkhopens), och de öfverste Prästernas, vardt ju mer och mer.» - B. Ö. har uteslutet orden »och de öfverste Prästernas». Ett gammalt tillägg, som finnes i alla syriska öfversättningarna, äfvensom i Alexandrinus och Cambridge-handskriften. De ställen, särskildt ur de synoptiska evangelierna, som vi här samlat och framlagt för läsaren, lämna, ehuru listan är jämförelsevis knapphändig, en, som vi tro, tämligen upplysande bild så väl af de olika mått af vanställande tillsatser, som drabbat dessa evangelier (bland hvilka Lukas lidit mindre än Markus och Matteus) och dessa tillsatsers art och skaplynne, som ock af tillståndet med vår gamla öfversättnings text och af kommissionens icke sparade möda att gifva oss en i textkritiskt hänseende rensad och tillförlitlig ny öfversättning. Tilläggas bör, att i Johannes" evangelium har grundtexten lidit mindre men däremot i vissa af de apostoliska brefven mer än de tre första böckerna af nya testamentet, samt att Apostla Gärningar och Johannes" Uppenbarelse tvifvelsutan äro mest vanställda. Med dessa skrifter förbjuda oss dock tid och utrymme att här närmare sysselsätta oss. *) Hvilken flödande källa för olika läsarter brefven innehålla, därom kunna vi här gifva en föreställning endast genom Stället i Johannes" ev. om äktenskapsbryterskan är förut vidrördt. I samma evangeliums 5:te kapitel 4:de vers förekommer om dammen Betesda följande: G. Ö.: »Ty en ängel steg ned i dammen på en viss tid och rörde vattnet. Den där nu först steg ned i vattnet, sedan det vardt rördt, han blef helbregda ehvad sjukdom han hade. »Att denna vers är oäkta, därom kan intet tvifvel äga rum. Han saknas i de äldsta grekiska handskrifterna, med undantag af den alexandrinska (i Ephraemi är han insatt af tredje hand); emot honom vittna äfven latinska och syriska handskrifter, äfvensom åtskilliga kyrkofäder, hvilka dock tyckas hafva känt som en arfsägen hvad här förtäljes. Kommissionen har anmärkt, att stället »saknas i några af de äldsta handskrifterna». Däremot har kommissionen lämnat utan anmärkning den sista versen i Johannes-evangeliet, ehuru han väl förtjänt sin not. Versen lyder: G. Ö.: »Äro ock många ett enstaka prof. Välja vi t. ex. Rom. 8, så finna vi redan 1:sta versen följande afvikelse: (4. 0.: »Så är nu intet fördömligt i dem, som äro i Cbristo .Tesu,de som icke vandraefterköttet, utan efterandan.» De spärrade orden äro med rätta uteslutna i B. 0., som har: »Så finnes nu ingen dom till död för dem, som äro i Kristus .Tesus. » V. 2. (4. 0.: »Ty andans lag, som lif gifver i Christo Jesu, hafver gjort mig fri ifrån syndens och dödens lag.» - B. 0.: »Ty Andens lag, hans, hvilken gifver lifvet i Kristus Jesus, har gjort dig fri ifrån syndens och dödens lag. » 1 vers 11 skilja sig de båda öfversättningarna på två ställen genom olika läsarter, af hvilka den ena intagit ett stort rum i kampen mellan ortodoxe och macedonianer. B. 0. har bär följt Tischendorfs senaste upplaga. 1 vers 34 har (4. 0.: ... . ja, han (Kristus) är ock den som uppvåekt är.» B. 0.: »Kristus Jesus är ock den som uppstått från de döda.» V. 35. G. 0.: »Ho kan skilja oss ifrån Christi kärlek?» - B. 0.: »Hvem kan skilja oss ifrån Guds kärlek?» andra ting, som Jesus gjorde, hvilka, om de det ena med det andra skrefvos, tror jag, att världen skulle icke kunna begripa (det vill hk säga: rymma, zepja«t) de böcker, som skrifvas skulle.» Att den frånstötande öfverdriften i dessa ord föga stämmer med Johannes-evangeliets ande, vore ur teztkritisk synpunkt naturligtvis intet ensamt för sig giltigt skäl till att utesluta dem, men sedan misstanken mot deras äkthet fått ökad styrka genom sinaitiska handskriften, kunde dock en anmärkning till det visserligen mycket gamla och af många vittnen stödä stället varit påkallad. Lämnade utan anmärkning äro vidare, bland andra, följande starkt misstänkta ställen: Mark. 1: 1. B. Ö.: »Begynnelsen af Jesu Kristi, Guds sons evangelium.» Tischendorf har i sin senaste upplaga strukit de spärrade orden. I sinaitiska handskriften finnas de endast som en tillsats af andra hand, och flere kyrkofäder vittna mot deras äkthet. Tilisatsen är dock urgammal och finnes i de flesta handskrifterna. Af dogmatisk vikt är stället icke, då månglaldiga andra tala om de nytestamentliga författarnes tro på Jesus som Guds son. Matt. 21: 44. B. Ö.: »Och den som faller mot den stenen, han slår sig fördärfvad, men den, på hvilken stenen faller, honom smular den (han?) sönder.» Stället har väl många och starka stöd, bland hvilka sinaitiska handskriften; men då det saknas hos en kyrkofader, som för öfrigt ordagrant och fullständigt intagit Jesus" ord i detta kapitel från och med v. 33, samt jäfvas af flera ställen i den patristiska litteraturen, är dess äkthet icke ställd på trygga fötter. Luk. 24: 12. B. Ö.: »Men Petrus steg upp och lopp till grafven, och när han lutade sig dit in, fick han se linnebindlarna, och han gick hem till sig, förundrande sig öker det som skett.» - Tischendorf, som uteslöt stället i sin 7:de upplaga, har icke insatt det i sin nyaste, ehuru det finnes i sinaitiska handskriften. Luk. 28: 17. B. Ö.: »Ty han (Pilatus) måste vid högtiden gifva dem en fånge lös.» - Stället, som torde hafva infiutit ur något af de andra evangelierna (Matt. 27: 15; Mark. 15: 6; Joh. 18: 89), är uteslutet af Tischendorf och saknas i sinaitiska, vatikanska och alexandrinska handskrifterna. Luk. 23: 38. B. Ö.: »Också var en öfverskrift skrifven öfver honom på grekiska, latin och ebreiska: denne är judarnes konung.» Tischendorf har länge sedan uteslutit de spärrade orden, som synas vara lånade från Johannes" evangelium. De förekomma väl i många handskrifter, men på ett mycket skiftande sätt Några haka endast: »på grekiska», andra »på grekiska och latin», och den ordning, hvari språken uppräknas, är olika i olika handskrifter. Den vatikanska och codex Ephraemi sakna alldeles de i frågavarande orden. Apostl. G. 20: 28. B. Ö.: »Hafren akt på eder sjalfva och på hela hjorden, i hvilken den Helige Ande har satt eder till föreståndare att vårda Guds församling, hvilken han förvärfvat sig med sitt eget blod.» Ehuru sinaitiska och vatikanska handskrifterna stödja läsarten »Guds församling», har dock Tischendorf ännu i sin senaste upplaga »Herrens församling», som styrkas ej endast af de fyra grekiska handskrifter, som komma dessa närmast i ålder, utan ock af en mängd vittnesbörd hos kyrkofäderna. Under sådana förhållanden hade en anmärkande not här visserligen varit af nöden. Att kommissionen, när hon så handlade med hänsyn till dessa ställen, ej påverkades af andra driffjädrar än de mest rättsgilla, och att hennes ledamöters dogmatiska uppfattning - som i fråga om tolkningen ofta tagit ut mer än sin rätt - icke ens vid ett så pass viktigt ställe som det sist påpekade haft någon inflytelse på afvägningen af textgranskningens skäl, det skönjes på det tydligaste af 1 Tim. 3: 16 i hennes öfversättning, jämförd med den gamla. Ställets lydelse är denna: i G. Ö.: »Och utan tvifvel är Gudaktighetens hemlighet stor. Gud är uppenbar vorden i köttet, rättfärdigad i Andan, synt Änglarne, predikad hedningarne, trodd i världen, upptagen i härligheten»; i B. Ö.: »Och erkändt stor är denna gudaktighetens hemlighet: Han har blifvit uppenbarad i köttet, rätttärdigad genom Anden, sedd af änglarne, predikad bland hedningarne, trodd i världen, upptagen i härligheten.» Läsarten »Gud är uppenbar vorden» har endast svaga stöd. Motvittnenas mängd och inre halt, särdeles inom den patristiska litteraturen, är krossande. Den som inför världen - om med rätt eller orätt kan ej afgöras - fått bära skammen för förfalskningen, hvilken skett genom ändringen af ett OG (6;) till OG (6;, den vanliga. förkortningen af bio;), är biskopen af Konstantinopel, Macedonius, som, tyngd under denna anklagelse, drefs ur staden af kejsar Anastasius. Lika samvetsgrann har kommissionen visat sig i fråga om bortrödjandet at andra falska läsarter, som intagit ett bredt rum i kristologiska meningsutbyten. Bland dessa äro: Rom. 9: 5. G. Ö.: »Hvilkas (israeliternes) äro fäderne, der Christus af född är, på köttets vägnar; Hvilken är Gud öfver all ting, lofvad evinnerligen. Amen.» B. Ö. återgifver stället: . . . »hvilka (israeliterna) fäderne tillhöra, och från hvilka Kristus är kommen efter köttet. Gud, som råder öfver allt, vare lofvad evighet! Amen.» Tischendorf lämnar en utförlig redogörelse för detta ställes historia inom den äldsta kyrkliga litteraturen. Utslaget af hans undersökning är, att »antiquitas christiana luculenter testatur verba 6 ~v &e. non cum 6 Xpt~"ro; conjuneta esse.» Flera gamla intyg för en motsatt uppfattning finnas dock äfven. 1 Kor. 15: 47. G. Ö.: »Den första människan är af jorden jordisk; den andra människan är Herren af himmelen.» - B. 0.: »Den första människan var från jorden och af stoft kommen, den andra människan är från himmelen.» För G. Ö:s läsart talar bland de äldsta grekiska handskrifterna endast den alexandrinska. Att »Herren» är en urgammal inflickning röner man af Dialogus contra Marcionitas från 3:dje århundradet, som kallar inflickningen » ett gudlöst vågstycke». Tertullianus påpekar, att det inskjutna ordet ej förliker sig med tankesammanhanget. Uppenb. 1: 11. G. Ö.: »jag är A oeh 0, den förste och den siste.» Dessa ord, här lagda på Jesus" läppar, äro understuckna och för den skull af kommissionen utplånade. Ingen af de äldsta grekiska handskrifterna har dem. Ef. 3: 9. G. Ö.: . . »den hemlighet, som härtilldags världen hafver fördold varit i Gudi, den allting skapat hafver genom Jesum Christum.» De spärrade orden finnas i ingen af de äldsta grekiska handskrifterna, utan som ett tillägg af tredje hand i Cambridge-handskriften. Att världen är skapad af Gud i och genom skapelsens förstfödde, intygas på andra ställen, som äro äkta utflöden af den första kristna spekulationen. (Se Kol. 1: 15 ff.) Hebr. 1: 3. G. Ö.: »Hvilken (Sonen), efter han är hans härligheta sken, och hans väsendes rätta beläte, och bär allting med sitt kraftiga ord, och hafver rensat våra synder genom sig själf...» B. Ö. har uteslutit den falska läsarten »genom sig sjäif», men har, eget nog, godkänt ordet »våra», som knappt är bättre styrkt. Till dessa ställen kan läggas Apostl. G. 16: 7, där det omtalas, att då Paulus och Timoteus vandrade genom Frygien och Galatien in i Mysien, afhöll dem Jesus" ande från att fara in i Bitynien. Någon trinitarisk grubblare, som stötte sig på uttrycket »Jesu ande», utströk »Jesu», så att endast »anden» kvarstod. Kommissionen har återupptagit den rätta läsarten. Härmed lykta vi den textkritiska delen af vår granskning. Skulle vi tillåta oss ett slutomdöme öfver den här afhandiade sidan af kommissionens verksamhet, kan det ej varda något annat än att med de fel och brister, som vidlåda denna, med den osäkerhet i tillämpningen af ledande grundsatser, som här och hvar spåras, är dock den lärda tolkningsnämndens verk ett mycket stort framsteg i jämförelse med föregående öfversättningsförsök, ja så stort, att aldrig, så vidt vi veta, har ur den autentiske textens synpunkt en ärligare och mer samvetsgrann öfversättning af nya testamentets heliga skrifter från officiel hand tillbjudits en kristen församling. Sedan vi nu sökt gifva en föreställning om den nya öfversättningens ståndpunkt med hänsyn till textgranskningen, skulle vi öfvergå till den icke mindre viktiga frågan om tolkningens trohet mot grundtextens mening oeh ordaförstånd. Här måste vi dock inskränka oss till att meddela några spridda iakttagelser. Så vidt vi funnit, har kommissionen allvarligt och ofta lyckligt sträfvat efter den tydlighet oeh klarhet, som allt för mycket åsidosattes i hennes närmast föregående proföfversättningar; men denna sträfvan har icke alltid hållit sig inom de för tolkningen utstakade råmärkena. Redan i det föregående har påpekats, att kommissionen vid ett par tillfällen - vid återgifvandet af 6 x~v~v~tog, Matt. 10: 4, oeh af ~>.~rog, Mark. 3: 29 - irrat in på förklarandets område från öfversättandets, oeh dessa äro långt ifrån de enda företeelserna i sitt slag. Ett sådant, som oss synes, tämligen djärft ströftåg öfver de tillbörliga gränserna möter oss Matt. 12: 33. Här har den gamla öfversättningen: »Görer antingen trädet godt, så varder frukten god; eller ock görer trädet ondt, så varder frukten ond; ty af frukten känner man trädet.» Den nya har: »Sägen antingen, att trädet är godt oeh dess frukt är god, eller sägen, att trädet är dåligt och att dess frukt är dålig, ty af frukten känner man trädet.» Grundtexten har: »#[1 ~ -ro 6sv6~ov xc~Xriv :riv x~ip~ov c~rou x~Xov, ~ ~ &e., hvadan en ordagrann öfversättning ej kan gifva annat än: »Gören antingen trädet godt och dess frukt god, eller gören trädet dåligt oeh dess frukt dålig!» &e. Att kommissionen med sin omskrifning återgifvit ställets andemening är godt och väl; redan de äldste kommentatorerne hafva påpekat, att ~zori~~zs här står för ~vs. Men här är icke fråga om en utläggning, utan om en öfversättning, och utläggningen var på detta ställe dess onödigare, som svenskan nyttjar ordet göra, på alldeles samma sätt som grundtexten har ~t~o för säga, påstå, förklara, utgifva något om person eller sak, t. ex.: »man gör händelsen värre än hon var», »man gör honom rik fast han är fattig». I liknande mening förekommer ~tSLV~ Joh. 8: 53: :tv~ ~sciuzrv ~ots~ och där har kommissionen också öfversatt ordarätt: »till hvem gör du dig själf"?» Ett annat prof på en otillbörligt förklarande öfversättning företer oss Rom. 2: 4. Här tolkar kommissionen: »Eller föraktar du hans godhets, tålsamhets och långmodighets rikedom, icke förstående, att Guds godhet vill föra dig till bättring.» Grundtexten har icke »vill föra dig» utan helt enkelt »för dig» (~s rysL) till bättring, och då till stället icke finnes en enda skiftande läsart, kan man icke framdraga någon sådan till ursäkt för den tagna friheten, som utan tvifvel vill förekomma missförstånd af meningen, men själfva verket döljer dennas tankedjup. Hade kommissionen haft i minnet den bibliska bilden af vinden för Guds andes verksamhet, så hade hon måhända icke ändrat och försvagat Paulus" uttryck. Emedan vinden för till hamnen, är det icke sagdt, att seglaren så ställer roder och dukar, att han kommer dit. Det är Guds godhets stadigvarande inverkan i viss riktning på människans sinnesart, som Paulus med detta ord kraftigt framhåller. Den gamla öfversättningen har: »lockar dig till bättring». Till Apostl. Gärn. 2: 24 läser man i B. Ö.: ». . . honom, hvilken Gud uppväckte och löste från dödens bojor.» - Men har # Den gamla öfversättningen har här mer ordatroget »sveda». Stället i Apostl. Gärn. hänför sig till Ps 18: 5, i den gamla alexandrinska öfversättningen, som har: »dödens kval», i stället för den hebreiska textens: »dödens snaror». Kommissionen har här tuktat stället till större öfverensstämmelse med den hebreiska texten. Markus 8: 21 är ett ställe, som i trots eller rättare på grund af sin tydlighet satt mången öfversättare på prof, som han icke uthärdat. Grundtexten säger utan omsvep, att sedan Jesus börjat sin messianska verksamhet och valt sina tolf lärjungar, kommo hans närmaste, det vill säga hans moder, bröder och systrar, till Kapernaum för att fasttaga honom, emedan de trodde honom vara vansinnig. Ej endast att utläggare velat tolka orden »hans närmaste» (ci np" «öccu) än med lärjungarne, än med folket uti hans härberge i Kapernaum, utan ordet åtsoq (han är vorden vanvettig) har än hänförts till folket, som trängdes kring honom, än tolkats med: »han har svimmat». eller »han är utmattad», och ordet xp«njout (fasttaga, öfverväldiga) har försvagats till »taga vara på» eller dylika uttryck. De svenska öfrersättningarna hafva ej i alla punkter gått så långt i godtycke, men dock gifvit mer eller mindre efter för frestelsen att mildra grundtextens. ord. Vi meddela som prof: G. Ö.: »Och när de detta hörde, som honom åkomne voro, gingo de ut, och ville taga fatt på honom, och sade: Han kommer ifrån sig.» Thomanders öfvers.: »Och när hans tillhörige detta hörde, kommo de ut till att taga fatt på honom och sade: Han är utom sig.» Proföfvers. af år 1861: »Då hans närmaste detta hörde, gingo de ut, och ville taga vara på honom, ty de sade: han är utom sig.» B. Ö. af åren 1873: »Och när hans anhöriga fingo höra detta, gåfvo de sig i väg, för att taga vara på honom, ty de tänkte, att han var ifrån förståndet.» Vi granske nu kommissionens tolkning af det kristologiskt högviktiga stället Fil. 2: 6, 7. Till jämförelse meddelas den gamla öfversättningen: G. Ö.: » . . . Hvilken, ändå han var i Guds skepelse, räknade han ieke för rof, Gudi jämlik vara. Utan förnedrade sig själf, tagande på sig en tjänares skepelse». . B. Ö.: ». . . Hviken, ehuru han hade sin tillvaro i Guds väsende, icke aktade för rof att vara jämlik Gud, utan förnedrade sig själf och påtog sig en tjänares väsende.» Till en början måste vi mot denna B. Ö:s tolkning rikta det klander, att hon »icke aktat för rof» att fortfarande nyttja ett uttryck sådant som just detta »icke aktade för rof», ehuru det samma är, minst sagdt, tvetydigt eller, rättare, öfvergått till en tydelse, som är raka motsatsen till grundtextens mening, och väl äfven till den som Luther ville uttrycka, då han återgaf ~ ~~ov o ~vcct ~ O~q med »hat ers nicht ein raub geachtet Gotte gleich sevn». Rydqvist*) har länge sedan fäst uppmärksamheten därpå, att detta talesätt nu merendlels innebär det samma som »icke försmå», »fastän» - tillägger han - »det i Bibeln snarare betyder motsatsen. » Hvad helst kommissionens åsikt är om *) Den historiska språkforskningen. Sid 23, 24. grundtextens mening, borde hon dock undvikit ett talesätt, som lämnar läsaren tveksam om hvad hon med det velat uttrycka. Öfversättningen »ehuru han hade sin tillvaro i Guds väsende» (Av vjopp"g #soo) låter ej heller försvara sig. Det grekiska ~op~ har aldrig inneburit »väsende», utan tvärt om väsendets relativa motsats: formen, mynden, skepnaden - såsom den gamla öfversättningen har det - det yttre, hvari det inre eller väsendet uttrycker sig. Så, som kommissionen här gjort, har man icke rätt att handskas med den nytestamentliga och särskildt den paulinska teosoflens tekniska termer, bland hvilka pop~ Osoc, gudsskepnaden, intager ett viktigt rum, såsom motsatsen till »synds kötts liknelse» och såsom hänsyftande på det preexistentiella tillståndets yttre habitus, som Messias kunde aflägga utan att upphöra att vara Guds beläte (alrev too ftsou). Ville man skydda öfversättningen på detta ställe med den invändning, att i fråga om Gud måste hvarje tal om en form, ett yttre, hafva afseende på väsendet, så har man lämnat den trogne öfversättarens ståndpunkt och ställt sig på en förklarares, inför hvilken uttrycket »Guds beläte» lika litet som »gudsskepnaden» skulle hålla stånd, och som allt för mycket komme att påminna om Faust vid dennes rön med inledningsorden till Johannes" evangelium: Det skrifvet står: »I förstone var ordet» Här redan sjunker pennan ned till bordet. Så högt kan ju omöjligt ordet skattas: Det måste annorlunda fattas. Och andas jag en helig siarluft, Så skriker jag: »Det första var förnuft». Nå, äter måste pennan hvila, Att hon sig ej må öfverila. Har allt sitt upphof i förnuftet haft? Det måste stå: »I förstone var kraft». Dock, innan än jag nederskrifver detta, Jag hejdas, varnas, finner bättre råd... Ja, anden halp mig! ja, jag har det rätta Och skrifver tryggt: »I förstone var dåd». Mindre noggrant, ehuru häfdvunnet, är äfven att återgifva kucov åxsvemv med »förnedrade sig själf», i stället för: afklädde eller utblottade sig själf. I Hebreerbrefvet 3: 1, 2 läses: G. Ö.: ».... Akten på Apostelen, och öfversta Prästen, den vi bekänne, Christum Jesum; hvilken trogen är honom, som honom gjort hafver, såsom ock Moses, i allt hans hus.» B. Ö.: ».... Vänden edert sinne till honom, som är vår bekännelses apostel och öfverstepräst, Kristus Jesus, och som var trogen mot honom, som hade gjort honom därtill, såsom ock Mose var trogen i hela hans hus.» Här har kommissionen, som man finner, fogat ett tillägg till den gamla öfversättningens: »som honom gjort hafver», ett tillägg, som ortodoxe kommentatorer gärna underförstå, men som hvarken proföfversättningen af år 1861 eller Thomander aktat rätt att insätta i texten. Detta tillägg rättfärdigas på intet sätt af grekiske texten och har synbarligen tillkommit, endast för att vägleda läsaren in på kommissionens sätt att förklara stället. Huruvida kommissionens uppfatttning af #cq> xonja«vn «brev är riktig - huruvida det verkligen innebär meningen »som gjorde honom till apostel och öfverstepräst», eller om det icke syftar till något helt annat, nämligen, i likhet med uttrycket »skapelsens förstfödde», till att fastställa Kristus" förhållande till hans skapare och fader, - om denna fråga kan och bör icke här tvistas; men hvilken mening man än omfattar, är det klart, att kommissionen här utbytt öfversättarens penna mot kommentatorns. Att uttrycket xpro:oxoc :«a~ raase;, Kol. 1: 16, öfversatts: »före allt som skapadt är» i stället för »skapelsens förstfödde», anmärke vi endast i förbigående. Den gamla öfversättningen, som har »förstfödd för all kreatur», är här i någon mån trognare grundtexten. Det i den paulinska skolans kristologi och antropologi så märkvärda stället Hebr. 2: 14 återgifves i B. Ö. på följande sätt: »Då nu barnen hafva kött och blod gemensamt, gjorde äfven han på ett liknande sätt sig däraf delaktig.» Denna tolkning skulle vara oklanderlig, om kommissionen hade fäst mer akt vid perfektformen xsxoivevvjxav, som gör åtminstone sannolikt, att man här bort öfversätta: »tagit med hvarandra del i kött och och blod», i stället för: »hafva kött och blod gemensamt». Det är synnerligen för frågan om preexistenslärans ställning i nya testamentet, som detta ställe och dess rätta tolkning haka vikt. Det samma gäller om Ef. 1: 3 ff., där det innehållsdigra rlnxa-ca ray:« iv np~piacq> återgifrits i B. Ö. med »att i Kristus sammanfatta allt», ehuru, såsom en svensk språklärd påpekat, redan Ulfilas visste att göra skillnad mellan xs återsammanfatta. I B. Ö. Rom. 1: 4 läses, lika som i den gamla öfversättningen, att Jesus »blifvit med kraft bevisad vara Guds son genom uppståndelsen från de döda». Rätteligen torde dock £pt~sv:ri~ icke kunna öfversättas med »bevisad». I profangrekiskan innebär åp~s~v aldrig annat än: skilja medelst gräns, råmärka, utstaka, fastställa, stadga, definiera, och i nya testamentet känner ref. intet ställe, där icke dessa eller närskylda tvdelser tillfredsställa meningen. (Jämför Apostl. G. 10: 42, Hebr. 4: 7 m. fl.) I Rom. 1: 19 återgifver den gamla öfversättningens »det som förstås kan om Gud» grundtextens ord och tanke bättre än B. Ö:s uttryck: »kunskapen om Gud». Det samma gäller om 1 Tim. 3: 13, där den gamla öfversättningen funnit för det grekiska ~}~i.r~v xr~Xr~v det så godt som på pricken träffande uttrycket »ett godt uppsteg», medan kommissionen, ratande denna lilla perla, icke mäktat gifva annat vederlag för henne än den platta och till begreppsområdet ej så omfångsrika germanismen »godt anseende». Under den gamla öfversättningen har B. Ö. sjunkit äfven i Apostl.-G. 1: 21, där den senare bar uttrycket »Jesus vistades ibland oss», medan den förra ordatroget återgifvit textens »ut- och ingick ibland oss», ett talesätt, som har afseende på mer än blotta samvistelsen, då det äfven häntyder på det undervisande samtalet å vandringar. Den noggrannhet, hvilken i en öfversättning som denna bör iakttagas i alseende på att, så vidt tankeinnehållet medgifver, återgifva på olika ställen samma grekiska ord med samma svenska, har kommissionen icke alltid haft för ögonen. Ett slående prof härpå tillbjuder ordet ~ som öfversatts än med dödsriket (Uppb. 20: 13, 14), än de dödas rike (Luc. 16: 23), än afgrunden (Matt. 11: 23; Luc. 10: 15, delta i likhet med u~o~ Luk. 8: 31, Uppb. 20: 3), än grafven (Apostl.-G. 2: 24). Man må emellertid vara kommissionen tacksam för att hon återställt den i grundtexten, likasom i den judiska eskatologien, skarpt dragna gränsen mellan dödsriket och helvetet (ys~vv~). Ett annat, men nästan oundvikligt vacklande iakttages i återgifvandet af Gdwv. Ordet ~~xovtov, som den gamla öfversättningen tolkade med "djefvul," är däremot följdrätt återgifvet med »ond ande», där det kunnat så öfversättas. ~t~f3oXri~ åter vacklar så väl i den nya öfversättningen som i den gamla mellan »lastare» och »djäfvul». 1 1 Tim. 3: 7 talas om »lastarens snara»; i 2 Tim. 2: 26 om »djäfvulens snara». Den gamla öfversättningen, Ef. 4: 27: »Gifver icke lastarena rum!» har fått vika för: »gifven icke djäfvulen rum!» - Orden ~po x~oX~ x~iriu återgifves i Joh. 17: 24 med »förr än världens grund var lagd»; i Ef. 1: 4 med »innan världens grund var lagd»; i 1 Petr. 1: 20 med »före världens grundläggning». Verbet xX~~ovo~xsw återgifves på alldeles onödigt skiftande vis flerestädes, såsom i Mark. 10: 20; Upp 21: 7. Med öfversättningen af verbet tsX&ow (sluta, fullborda, fullända, fullkomna) drifver kommissionens öfversättning ett verkligt missbruk, i det hon flerstädes låter det intaga samma rum som ~ (förhärliga) och skälet härtill ser nästan ut att vara ett dogmatiskt, när man ger akt på Ebr. 2: 9, 10, som i den gamla och i den nya öfversättningen lyder på följande olika sätt: G. Ö.: »Men Jesum, som en liten tid hafver öfvergifven varit af änglarna, se vi för dödens lidande skull krönt vara med ära och pris; på det han af Guds nåd skulle smaka döden för alla. Ty det höfdes honom, för hvilkens skull alla ting äro, och genom hvilken alla ting äro, den där många barn till härlighet fört hade, att han deras salighets höfding skulle, genom lidande, fullkommen göra.» B. Ö.: »Men det se vi, att Jesus, sedan han en liten tid varit ringare än änglarne, för att han genom Guds nåd skulle smaka döden för alla, blifrit för sitt dödslidande skull krönt med härlighetens ära; ty honom, för hvilkens skull och genom hvilken allt är till, var det värdigt att, då han införde många barn i härlighet (sk BoGav), förhärliga (rsXsieoai) honom, som genom utståndna lidanden var anföraren för deras frälsning.» Som man finner, gifva de bägge öfversåttningarna ett mycket skiftande tankeinnehäll åt stället. Den gamla öfversättningen tyder troget raXetma med »fullkommen göra» och tydliggör genom en till grundtexten svarande ordföljd dennes mening, att Gud velat genom lidande - »på lidandets väg», såsom en gammal utläggare yttrar - föra Jesus till fulländning, hvarvid han tillika lämnar lika oafgjordt som grundtexten själf, om med denna fulländning bör förstås inre sedlig fulländning, såsom de Wette och Tholuck hålla före, eller en yttre fulländning, upptagande i härlighetens tillstånd, såsom andre mena. - Kommissionen däremot har här åter igen slagit in på förklarandets väg. För att afskära hvarje föreställning om att här möjligen kunde vara tal om, att äfven Kristus under sitt jordelif hade att genomgå en inre utveckling från det potentielt till det verksamt fullkomliga, tager hon parti för den ene flocken af utläggare emot den andre och tolkar :sXsvjw alldeles godtyckligt med förhärliga (införa i härlighetens tillstånd). Sedan hon afgjort sig för detta steg, måste hon uttaga ännu ett samma från grundtexten bortledande håll och i satsen :rjv hänföra ~ ~~i~:wv (genom lidanden) till de föregående orden (deras frälsnings ledare), ej till det efterföljande (fullända). För öfrigt finner man, att när det i fråga varande verbet nyttjas i Hebr. 12: 23 som attribut till de rättfärdige människoandarne i himmelen, så omtalas desse i öfversättningen som »fulländade», hvaremot, när samma verb brukas om Kristus, han kallas »förhärligad». Detta är icke längre öfversättning; det är en i dogmatiska griller fången kommentar. Den prisvärda oväld, hvarom kommissionen med större eller mindre framgång vinlagt sig i textkritiskt hänseende, motväges ty värr allt för tungt af hennes allt annat än dogmatiskt oväldiga tolkning. Till de prof härpå, som ofvan framlagts, måste vi sälla ännu ett, som är särdeles talande. Det icke till ordalydelsen, men med hänsyn till utlåggningen mycket ointvistade stället 1 Joh. 5: 20 har kommissionens öfversättning följande utseende: »Men vi veta, att Guds son är kommen och har gifvit oss insikt, på det att vi skulle känna den sanne; och vi äro i den sanne, i Jesus Kristus, hvilken är den sanne Guden och evigt lif.» För jämförelsens skull meddela vi äfven den gamla öfversättningen: »Men vi veta, att Guds son är kommen, och hafva gifvit oss sinne, att vi känna den Sanna, och äre i den Sanna, i hans son Jesu Christo: denne är sanner Gud och det eviga lifvet. » Här förekommer, till en början, i kommissionens öfversättning en uteslutning af högst märklig art, som vi skulle hafva vidrört i vår föregående afdelning, i fall denna uteslutning hade något att skaffa med textkritiken. Men så är ej förhållandet. Orden hans (Guds) son äro af kommissionen utplånade, utan att ens en ur textkritiken hämtad förevändning, på afstånd liknande ett giltigt skäl, skulle kunna framdragas därför. Där textus receptus och vår gamla öfversättning hafva dessa ord, där lästes de äfven af kyrkofäderna, där återfinnas de i den äldsta grekiska handskriften, där äro de upptagna i alla Tischendorfs upplagor. Här har icke ett villadt textkritiserande omdöme, utan ett dogmatiskt godtycke af sällspord art vållat uteslutningen. Vi trodde i början, att felet var typografiskt, men sökte bland rättelserna å sista sidan fruktlöst efter de borttappade orden. Huru versens mening genom deras strvkn ing ändras, faller en hvar genast i ögonen. Det två gånger upprepade ordet »den sanne», som i den gamla öfversättningen, likasom i grundtexten, är attribut till Gud, hänföres härigenom till Kristus. Men med detta oförklarliga dåd är det godtycke, som vanställt 1 Joh. 5: 20, icke slutat. Allt ifrån den tid, då skiljetecken började införas i nya testamentets text, har ett starkare sådant ett kolon, såsom den gamla öfvcrsättningen, eller ett semikolon eller till och med en punkt haft sin plats efter orden »hans son Jesus Kristus». Nu är det visserligen sant, att dessa skiljetecken ursprungligen icke höra till grundtexten*), och att textgranskare och öfversättare för dem skulle kunna hafva friare spel med dem; men här var skiljetecknet i alla hänseenden rättsgillt, och kommissionen har icke borttagit det utan i samband med ytterligare ett djärft tilltag, i det hon tolkat o~to~, som börjar nästföljande sats ett demonstrativt pronomen, som motsvarar det svenska denne och om hvars hänförande till Gud eller till Kristus striden gäller mellan kommentatorerne - i det hon tolkat detta ord helt enkelt och falskt med det relativa pronominet hvilken. I jämförelse med slika lyten å kommissionens tolkning af de heliga skrifterna sammankrympa de förtjänster hon har inlagt genom att rätta en mängd större och smärre fel i den gamla öfversättningen. Att man i Matt. 2: 2 och 9, där man förr läste om en stjärna i »österlanden», nu får läsa om en stjärna »i hennes uppgång»; att man i Matt. 22: 35 rättat tydningen af vo~uxo~ från »skriftlärd» till »lagklok»; att det nu på flere ställen riktigt talas om »mörkret där utanför» i stället för »det yttersta mörkret»; att man i Apostl. G. 1: 18 får veta, att Judas »föll framstupa ned i stället för att han »hängde sig»; att den gamla öfversättningens »biskopar» och »präster» fått vika för »församlingsföreståndare» och »äldste» för dessa och för mångfaldiga andra rättelser *) I sinaitiska handskriften förekommer slutet af 1 Joh. 45: 20 skrifvet på följande sätt: ev Xi~1hvw iV W 1) y~) 0> T~ aiwvto~ kunna vi uttala för kommissionen vår tacksamhet, såsom vi gjort det för hennes modiga tillvägagående vid textens rensning från falska och orätta läsarter. Men, med det oförklarliga godtycke, som hon ådagalagt i tolkningen af åtskilliga de viktigaste ställen i nya förbundets urkunder, har hon enligt vår mening gjort en öfverarbetning nödvändig, och därmed åter en gång till en framtid hänvisat hoppet om, att hennes nu hundraåriga arbete en dag skall lykta till församlingens båtnad och hennes egen ära. Det återstår att yttra några ord om öfversättningens ställning till modersmålet. Till denna fråga, som ej är mindre viktig än de här vidrörda, skola vi med läsarens tillstånd återkomma, här endast uttalande vår mening, att ehuru den nya öfversåttningen, hvad språket vidkommer, står icke så litet öfver sin föregångare, kommissionen dock icke visat sig vuxen sin uppgift att medelst en bibeltolkning, så rent och ädelt svensk som möjligt, främja vårt hårdt medfarna modersmåls seger i dess genom århundraden fortsatta kamp för uppråtthållandet och stärkandet af sitt nordiska skaplynne. Tysk eller nordisk svenska? (Bibelkommissionens fjärde öfversättning af nya testamentet II.) (Ur Svensk Tidskrift 1873.) För mer än en läsare torde frågan, som vi ställt öfver denna uppsats, synas något underlig. Ty hvilken landsman förordar eller skrifver i våra dagar »tysk» svenska? Har en lutning åt det hållet någonstädes varit spord? Och hvad nordisk svenska vidkommer, lär väl modersmålet klinga nordiskt nog från våra stora skalders läppar, från Wallins och Tegnérs, från Geijers och Runebergs! Hvarför då föresätta oss ett dylikt val? Eller vill man, att vi skola se bort från dessa mästare, för att famla efter en för inbillningen hägrande fornsvensk-isländsk språkskepnad. Nej -- det är icke så alldeles frågans syfte. De stora skriftställarna tillhör det att i allt hvad de äga godt och svenskt lysa oss som sina förebilder. Men det kan icke hindra, att kommande åldrar skola se dem i ett växande fjärran, som till sist faller utom synvidden för det lefvande tungomålet. Ty detta rör sig. Det är, som allt annat i de ändliga tingens värld, underkastadt ändringens lag. Det skrider mot ett kraftigare lif eller mot ålderdom och död. Wallins, Tegnérs och Geijers svenska skall en gång förhålla sig till deras efterkommandes som Shakspears engelska till Tennysons. Detta är något, som hvarken kan nekas eller afhjälpas. Afståndet skall nödvändigt varda allt större. Men det gäller åt hvad håll -- om åt det som deras egna spår visa eller åt ett annat. Ur denna synpunkt hafva vi framställt frågan: tysk eller nordisk svenska? Hon pekar på de båda vägar, som ligga framför oss och mellan hvilka valet ej kan undvikas och ej bör uppskjutas. Redan en blick på vår konungarad röjer, att Tyskland ingripit i vårt modersmåls öden. Albrekt af Mecklenburg, Erik af Pommern, Kristoffer af Bajern, Kristian af Oldenburg, Karl Gustaf af Pfalz, Fredrik af Hessen, Adolf Fredrik af Holstein äro namn, som tyda därpå att om svenskan under århundraden utestängdes från Sveriges skolor och vanvårdades af Sveriges lärde, ägde hon under långa mellantider ej heller något fäste vid hofvet eller inom de kretsar, för hvilka hofvet stadgar ton och smak. Mellan Albrekt, hvars »släkt» enligt stora rimkrönikan och det pfalzska huset, hvars hoffröknar, när de idkade skaldekonsten, göto sina andliga känslor i tyska psalmer och sina ömma kval i franska herdekväden, ligga många mansåldrar; men öfver hela denna tid och intill den dag, som nu är, breder sig det tyska språkinflytandet, stundom öfverväldigande, alltid starkt, aldrig brutet. Ett förtyskadt hof hade icke att vänta styft motstånd från svenskhetskänslan hos våra stormän. Tidigt skådade desse söder ut från en inhemsk odling, som, ehuru frisk i sin kärne och med kraftig safve, omöjligen varit i stånd att på sin folkliga grundval och under sin hårda himmel utrunda de yppigare former, som lifvet i södern företedde, där de rådande klassernas samhällsställning var en lika tilltalande förebild för maktlystnaden, som deras »kurteise» var lockande för smaken. Utländingar visade sig vid folkungahofven, och de svenska herrarne knöto redan då frändskapsband med dansk och tysk adel. Kom så Kalmarföreningen och förde en mängd tyska eller förtyskade danska läntagare, ämbetsmän och lycksökare in i landet. Tyska legotroppar, som uppträdt här redan under folkungafejderna, inströmmade nu tid efter annan i stora skaror. De förefunno i våra städer tyska landsmän och sitt hemlands språk. Ty samma utifrån påträngande öfverlägsna bildning, som efter hand tystade våra sånger om gudar och hjältar, bortnötte våra arfsägner om fädernas bragder och hotade vår bondefrihet med fjättrar, hade med vikinga-anden tillintetgjort äfven vår hug för sjöfärder, vårt namn på hafvet, och lämnat åt de blomstrande tyska köpstäderna väldet öfver våra närmaste farvatten. Varubytet var i hansestädernas hand. Redan vid medlet af 1200-talet tillmättes de lybeckare, som bosatte sig här, samma rätt som landets barn, och under de följande århundradena vimlade Sveriges städer tyska köpmän, konstidkare och handtverkare. Då Albrekt tillfångatogs af Margareta, funnos Stockholm 1500 tyska borgare. Städerna voro utstrålningspunkter för det tyska språkinflytandet till landsbygderna, dels genom varubytet mellan stad och land, dels genom det i landssocknarna födda och dit återvändande tjänstefolket. I Kalmarföreningen räckte tyskan och danskan hvarandra handen till det nordisk-svenska tungomålets upplösning. Samfäldt arbetade de på det nordiska ordförrådets tillbakaträngande och böjningsändelsernas undergång. Särskildt kom danskan den svenska ljudbyggnaden att svikta. Vårt välljudande a vek allt mer för hennes e, våra hårda medljud för hennes mjuka, så att vi fingo Som ett minne häraf, för hvars utplånande ännu endast få röster höjt sig, kvarstår g i länge sedan ryggat öfver Sundet för danska inflytandet, som var starkast i början af 1500-talet, bröts med framgång genom en fosterländsk resning, som återverkade på fädernetungan, och det skönjes nu mera endast i några få ord, som hafva g eller d för k eller t. I det hela kan danskan sägas hafva arbetat icke sig själf utan tyskan i hand. Dennas öfvermakt var ej så lätt att bryta; ej heller gjordes rön därmed. Efter Kalmarföreningens upplösning var vårt modersmåls nordiska skaplynne så doldt, att man på god tro kunde hålla oss för en nedertysk folkgren. Den svenska våra fäder tre hundra år förut talat var för Gustaf Vasas samtida knappt fattlig. -- »Ord voro utväxlade, ändelser och böjningar utbytta, två tredjedelar af våra dyrbara böjningsändelser i deklinationerna borttappade, rättskrifningen förvriden ... stilen, som förut var kort och sinnrik, blef vidlyftig, släpande och matt, och språkets manlighet gick förlorad» *) 1786. Jämför . Lämna en gammal odling utan vård, och hon skall kväfvas af ogräs. Så hade det gått här. Våra hedna förfäder odlade sitt språk genom skaldekonsten. Dess ordförråd var rikt inom råmärkena för folkets synvidd och hade, i kraft af lefvande ordbildningslagar, mäktat skjuta friska skott genom människotankens alla rymder. Ännu under kristendomens första århundraden härstädes lånade det föga utifran -- knappt andra ord än dem, som de romerska kyrkobruken medförde -- och omdanade lånet efter sitt skaplynne, utan tvekan, i full känsla af egen rätt och eget värde. Med rika välljudande böjningsformer rörde sig orden som tankens och känslans bärare i en enkel och ädel satsbyggnad med stundom smidig, alltid kraftig gång. Nu åter syntes svenskan stappla mot sin graf, biltog från sin äril, och höljd i främmande lumpor. De påtvungna lånen hade ej riktat, men utarmat henne. De svenska bibelöfversättarne, Luthers efterföljare, utförde ett välsignelserikt verk, äfven med hänsyn till modersmålet, när de lade den heliga skrift i svenska folkets händer. Främst har man att tacka dem för att de återställde den inhemska ljudbyggnaden -- ett djärft företag under en tid, då de högre tongifvande klassernas uttal var i hög mån fördanskadt. Vidare åstadkommo de någon reda i bruket af kvarstående böjningsändelser. Och till sist gåfvo de häfd i bokspråket åt månget gammalt nordiskt ord, som annars måhända lättare drifvits undan af de alltjämt inträngande tyska. Redan detta var ett storverk. Åt sina efterkommande öfverlämnade dessa män att mot tyskan utfärda samma själfständighetsförklaring, som de uttalat mot danskan. Ofta i trångmål för lämpliga, till grundtexten svarande ord, gjorde de dock icke vårt språk mer tyskt än det redan var, ehuru de rent nordiska språkkällorna voro dem föga kända och de wittenbergska lärarnes skrifter tillbjödo sig dem som efterdömen. De mansåldrar, som närmast följde på den gamla bibelöfversättningen, stadgade de språkbruk hon infört, men kunde ej hindra de tyska ord och former, som gjort sig hemmastadda, att fullfölja sin kamp för tillvaro och utvidgadt välde. Kom nu vår stormaktstid och gjorde oss, i mån af vårt folktal och våra tillgångar, till världens bragdrikaste folk. Den svenska själfkänslan växte med våra stordåd och öfverlefde våra olyckor. Men eget nog: vårt medvetande om kraft och öfvertag, hvarhelst det annars gjorde sig gällande, kom modersmålet ej till godo så mycket som man kunde väntat. Sveriges krig drefvo en stor del af dess vapenföra män ut i främmande land, bland utländska språk, och blandade dem med till största mängden tyska härflockar. Samma stridsmän, som segerrikt fört Sveriges fanor öfver många slagfält, återvände öfvervunne till sitt modersmål, och spredo nederlaget med sig öfver de svenska bygderna i ett förtyskadt sätt att tala. Från våra vapenvunna underlydande landskap på andra sidan Östersjön indrogos tyska troppar; hären fylldes med ledare af tysk börd, och riddarhuset öfversvämmades med tyska ätter. Och under allt detta var modersmålet framgent hemfallet åt djupaste vanvård, utstött af latinet ur skolorna, af tyskan eller franskan från hofvet och de höges salar, således ur stånd att till själfvärn uppbjuda de krafter, som odling, kunskap och själfaktning väcka! De som med folkets medel uppfostrades att varda dess lärare och hvilka det tillkommit att främja dess tungomåls sak, invandes med de romerska skriftställarne i hand att missakta det, tvungos i hvarje fall att se bort från det. Många af dem återvände från tyska högskolor, där de aflagt sina lärdomsprof för att från landets predikstolar sprida samma talesätt, som frodades inom städernas borgarskrån och i härens leder. Samtidigt inverkade den tyska bokvärlden på vårt språk och gjorde det så mycket eftertryckligare, som öfversättare och läsare sällan visste rätt skilja svenskans ordskatt och former från tyskans, ja trodde sig gagna modersmålet med att förtyska det. De högre klasserna medverkade till eländet genom att starkt blanda sin svensk-tyska med latinska och franska ord, så att det uppstod ett slags rotvälska, som väckte främlingars löje och ändtligen framkallade en motrörelse från smaken och fosterlandskänslan hos infödingar. Hos enskilda män hade vapenäran, som omstrålade svenska namnet, fört tanken tillbaka till en åtminstone för inbillningskraften lysande forntid och väckt kärleken till det nordiska som sådant. Man såg sig om i de isländska sagorna; man öfversatte företrädesvis dem som rörde det gamla Svithiod; man började granska i landskapslagarne, och Rudbeck sökte med djärf hand uppbygga ett världstempel åt svearnes ättetal och bragder. Denna rörelse, fosterländsk och aktningsvärd äfven i sina misstag, kom modersmålet till hjälp. Stiernhielm återupplifvade åtskilliga nordiska ord. Så äfven Spegel, som lade landsmännen varmt på hjärtat svenskans sjunkna och missaktade ställning. Hon »blifver med främmande ord ej allenast mycket vrängd och förblandad, utan ock så alldeles sidvyrdad, att svenske män stappla allra mest, då de skola tala det svenska språket». Så klagar han i förordet till »Guds verk och hvila». Svedberg insåg, att kampen fördes icke minst mellan de svenska och de inträngda tyska ämnena i språket. I sin »Schibboleth» påpekar han flerestädes tyska barbarismer och uttalar sin harm öfver de många dåliga svenska öfversättare, »som oförvarandes följa tyskarnes sätt och träda så småningom ifrån vårt naturliga och egentliga svenska sätt att tala». Svedberg sökte tillbakatränga de tyska språkämnena inom de råmärken den gamla bibelöfversättningen utstakat för dem. Den svenska bibeln gällde för honom, icke utan skäl, som svenskans palladium. Genom den bokens idkeliga läsning hade han, såsom han skrifver till Karl XII, »blifvit en gudfruktig, god, redlig svensk». Jämte uppenbarelsen af »Guds dråpliga verk och heliga vilja» fann han i henne »det svenska tungomålet härligt, fullkomligt, gudomligt författadt, föreställdt och fastställdt». Ännu medan Svedberg lefde syntes hans kamp för modersmålet vara en kamp mot ödet. Det var som om den gamle trott sig kunna med några spadtag af darrande händer dämma en våldsamt svällande fors. Men redan under den närmaste mansåldern visade sig, att hans ifran ej varit fåfäng. Så starkt det utländska inflytandet, det franska bredvid det tyska, var under frihetstiden, Gustaf III:s tidehvarf, och allt sedan, går dock genom hela detta skede, länk i länk, en sträfvan att värna modersmålets nordiska skaplynne, hvilken sträfvan skulle burit rikare äring, om kunskapen varit jämngod med viljan och den förädlade smaken. De dråpliga skapelser i svensk sång och saga, som detta skede alstrat, och de omdömen om svenskans kraft och skönhet, som förnummits från utlandet, alltsedan Jakob Grimm indrog vårt modersmål i kretsen af sina germaniska undersökningar, hafva ställt det i en skärare dager för våra egna ögon. Det vårdslösas ännu, men vanvördas icke. Det älskas äfven af dem, som missfara det. Att tala och skrifva en åtminstone från romaniska ord så ren svenska som möjligt uppfattas nu mera på en gång som en skyldighet och ett tecken till god uppfostran. Inblandningen af franska ord är förvisad till halfherrskapens umgängesspråk, till för dem skrifna underhaltiga förströelseskrifter och -- tyvärr! till tidningspressen. Men det tyska språkinflytandet är icke brutet. Det fortverkar dels genom omedelbar påtryckning utifrån, dels och hufvudsakligast genom den framgång, hvarmed de tyska ord, som under århundraden ägt hemfödingsrätt, tillbakatränga och utrota de liktydiga nordiska. Jämvikt mellan dessa språkämnen är ännu icke vunnen och lär svårligen kunna vinnas. Den omsorg, hvarmed engelsmännen inom sitt blandspråk vårda den germaniska ordskatten och trygga hans öfvervikt så väl i dikten som i hvardagslifvet, öfverlämnande åt den romaniska att utvidga sig på mer tekniska områden, är hos oss okänd, hvad vidkommer förhållandet mellan vårt nordiska och vårt tyska ordförråd. Den sämste pennförare bland oss skulle känna sig själf förnärmad och sitt handtverk försvåradt, om man hemställde, att han någon gång ville nedlåta sig till hvad Englands och Amerikas bäste skriftställare hafva för vana: att rådfråga ordboken för att bland liktydiga ord välja ett af fosterländsk börd. Det händer likväl ofta, att man då till lön för mödan får det ord, som trognast utsäger tanken. Fosforismen ökade till en tid det tyska inflytandet, och den götiska skolan kunde ej hämma det. I våra dagar visar det sig tydligast i en syndaflod af öfversättningar, på hvilka Svedbergs ord äro fullt tillämpliga. Vi skola nu se till, huru bibelkommissionens senaste öfversättning af Nya testamentet skipat lag mellan de tyska och nordiska orden och formerna i vårt språk. Man har rätt, ja man är skyldig att på en bibelöfversättning ställa höga kraf, ty hon är kallad att inverka omätligt på sitt tungomåls framtid. Vi påminne oss, hvad Luthers bibel varit för tyskan, hvad Tyndales Nya testamente för engelskan. Ehuru den senare är från vaggan ett blandspråk, framhålla engelsmän, att deras bibel är mer rent germanisk än mången svensk bok är nordisk. Stort har ock vår gamla bibelöfversättnings inflytande varit. Utan den kärlek till modersmålet, som hon var mäktig att tända hos svenska lynnen, och utan den vägledning, som de sökte och funno hos henne, när allt omkring dem syntes stadt på villovägar och i upplösning, skulle den blomstring aldrig hafva slagit ut, som nu bildar vår sångs och vår häfdatecknings klassiska skede. Vi djärfvas icke ställa det tillkall på den nya bibelöfversättningen, att hon skall varda för vår tid hvad den gamla var för sin. Modersmålet stod, när denna utkom, vid randen af sin undergång och för att rädda det krafdes ett mod, som hänsynslöst bröt med vanor, oseder och fördomar. Nu däremot synes ingen våda stå för dörren, ty de lysande efterdömena för modersmålets odling hafva vi strax bakom oss, och att det tyska inflytandet skrider framåt märkes endast af få, ty det sker ej med stormsteg, utan med timvisarens lugna och jämna gång, som en ögonblicklig aktgifning icke skönjer. Dock lära vi med skäl kunna äska, att bibelkommissionens arbete ej må påskynda denna gång, och att den trohet, hvarmed hon vill återgifva dagens språk, ej må varda en trohet mot dess värsta lyten, en omvårdnad om allt det ogräs, som dåliga öfversättare från tyskan under tidernas lopp sått i vår jordmån. Hon vedervågar annars ettdera: att hennes arbete skall gifva det mäktigaste medlet till svenskans ytterligare förtyskning, eller ock att det skall nå en tidig ålderdom utan ålderns heder -- det senare, om något af vår tro går i fullbordan på frukter för det lefvande språket af den lärda id, som utmärkte svenska vetenskapsmän i våra dagar utvecklat och utveckla, för att höja vårt språkmedvetande och återknyta bandet mellan modersmålets forntid och nutid. * * * Man skulle tro, att de tyska förstafvelser, som inträngt i svenskan, vore outrotliga och oumbärliga, sedan de där innehaft och häfdat sitt rum under flera århundraden. Så synes dock icke alldeles vara fallet. Ehuru de funnit sin väg till alla folkets klasser och oupphörligt inskärpas genom skolböcker, kyrkliga skrifter, tidningar och föredrag från predikstolarna, äro deras rötter i allmogemålen ännu tämligen lösliga, och inom de bildade kretsarne skola de troligtvis mista mark, allt efter som kunskapen om modersmålet och hugen för dess vård växer. I Norge nyttjades dessa förstafvelser lika vidsträckt som hos oss, och likväl hafva i våra dagar framstående norska skriftställare -- äfven sådana som skrifva »dansk-norska» och äro »landsmålets» moståndare -- alldeles bannlyst dem ur sina alster; andra och flera stäcka deras bruk så mycket som de finna görligt utan tvång. I Danmark möter oss samma företeelse. Att lånet var onödigt, framgår tydligast af det nordiska tungomålets utvecklingslopp på Island. Isländingens kärlek till fädernespråket och hans manliga tröstan till dess förmåga att ur egna källor gifva uttrycksmedel åt tanken har icke kommit på skam. För ett par hundra år tillbaka insmögo sig visserligen genom danska ämbetsmän uti isländska lagspråket sådana ord som alltinget återupplifvades och folkets ombud kommo att deltaga i lagarbetet, hafva de utdrifvits. Hos oss lär väl icke fråga kunna uppstå om att alldeles bortkasta dem, allra minst i en tid, då de göra dagliga framsteg. Den tyska smaken är hos oss för djupt rotad. Många skriftställare tro sig adla ett svenskt ord, genom att ställa ett namn adlas genom i sin svensk-nordiska ordskatt, skulle snart sagdt i hvarje punkt stöta på hinder för tankens uttryck, om de dömde sig till att umbära torde de känna sig i en öken, och om de i alla andra stycken afsvurit mörkrets makter, lära de ej heller instämma i dessas trotsiga förklaring hos den isländske Milton: hellre öknen än oket! »En þótt at i auðn sé erum vèr frjálsir, um skil skyldugir ok skatt aungvum; fellum heldr hug at hörðu frelsi enn oki lèttu ànauðugs glansa» * Paradísar missir II. (Jon Torlakssons sköna öfversättning af Paradise lost.) . I öknen uppsprunge nog snart friska nordiska källor; men hvem vill med pennan i hand vänta därpå? Hvem vill hungra hellre än att låta de tyska fetalie-bröderna sörja för tillbörligt munförråd? Bland i fråga varande förstafvelser är det mest gripit omkring sig. Mäktigt understödt af herrar be-arbetare från tyskan, framgår ohejdadt dess segertåg. Segern har väl icke vunnits utan manfall. På stridsvallen ligga, som slagne eller illa sårade märkelse af beskicka, beskinnad, beståndig, betorfva, betrösta, bestämma, bevefva, bebräma, bedref, besittare, belanga, beverka, beängsta, befreda, beföra, begirighet och andra af liknande uppsyn. Men herrar »be»arbetare sörja för att de i fylkingen uppståndna luckorna fyllas med friskt manskap. Ur svensk och nordisk synpunkt skulle här ett medlingsförslag kunna framställas med någon utsikt till framgång. Det finnes nämligen en skara ord, med hvilka onödigtvis och endast på grund af en skämd smak hopkopplats, utan att detta hjonelag åstadkommit någon skiftning i ordets märkelse. Vore det för mycket önskadt, att bebunden, bedämpa, bebåda, bedåra, befjädra, befrakta, befråga, befrämja, befukta, bekransa, beskydda, bekröna, beledsaga, benöja (sig), beskymfa, besnärja, bestyrka, betrygga, beväpna, o. s. v. I några af dem har bättre skriftställare; i andra håller det sig envist kvar, ehuru omöjligt kan inses, hvarför icke de svenska uttrycken »främja och trygga sitt lands bästa», »väpna folket till strid», »blommans purprade blad» skulle hafva företrädet för »befrämja och betrygga sitt lands bästa», »beväpna folket till strid», »blommans bepurprade blad» o. s. v. I de fall, där det är fogadt, må man dock någon gång tillse, om icke ett liktydigt rent svenskt ord finnes, som lika godt eller bättre uttrycker tanken. Detta skulle vara den andra punkten i vårt medlingsförslag, uppställd ej för tillverkare af litterära dagsländor, ty de skola icke underkasta sig den mödan, men för dem, som veta sig arbeta äfven för kommande tider, således i främsta rummet för öfversättare af bibeln. Det är nu en gång så -- och vår skolbildning och krafterna, som inverka på vår bokvärld, sörja för att det länge skall vara så -- att de nordiska orden, barnen i fadershemmet, äro trängda mot dörren och, om de påkallas, ej så lätt inställa sig som de tyska, hvilka tjänstvilligt omgifva högsätet. Våra bibelöfversättare böra därför icke lägga den svenska ordboken alldeles å sido. De hafva tydligen mycket att inhämta af henne, då vi förutsätta, att de kunna skilja mellan nordiskt och tyskt. Ty utan den insikten vore de ej sitt kall vuxne. Den som skrifver detta är ej den förste, som yrkat på måtta i bruket af tyska förstafvelser. År 1868 yttrade A. Hazelius i sin afhandling om »Det svenska bibelöfversättningsarbetet»: »De tyska förstafvelserna drifva ännu tämligen allmänt hos våre författare sitt spel, men näppeligen i något arbete så ohöljdt, så osmakligt, som i vår vanliga bibelöfversättning. Dess värre förefaller det, som ansåge 1861 års bibelkommission dessa germanismer som en nödvändig beståndsdel i vårt kyrkospråk, och som ville hon låta dem med detsamma allt fastare växa samman.» Vid utarbetandet af 1873 års proföfversättning har bibelnämnden icke lämnat denna påminnelse ur akt. De flesta ställen, som A. Hazelius till rättelse påpekade, äro rättade. Ur Luk. 24, 15 och Gal. 1, 16 har svunnit; ur Apostl. G. 15, 3 4, Rom. 14, 22, 1 Kor. 3, 13, 2 Kor. 17, 5, Gal. 6, 4 m. fl. ur Matt. 2, 7, Matt. 10, 11, Joh. 4, 52 Men den goda vilja bibelnämnden sålunda visat synes icke hafva varit uppburen af ens en aning om hvad frågan gäller, ty här möter oss den egna och underliga företeelsen, att rättelserna icke sträcka sig längre än till de af granskaren framlagda profven. Ur dessa har bibelnämnden således icke dragit någon allmän slutsats. Hon har icke kommit under fund med att de hänvisade till en regel, som i alla liknande fall borde följas. De tusentals ställen, som hemfalla under samma dom, stå kvar utan ändring. Ja germanismerna af detta slag äro icke minskade utan ökade. Hvad särskildt förstafvelsen hon af bibelnämnden, som vore hon en af språkets yppersta prydnader, hvaraf man ej kan få nog. Allt som oftast finner man ständigt, »Men nu hoppas jag, att, när jag reser till Spanien, på genomresan få se eder och af eder Hade icke det rent svenska lika godt? De som veta att finna skäl för allt hafva upptäckt, att skärpa deras märkelse; men om det någonsin i svenskan varit så, hvarpå vi tvifla, har denna regel länge sedan dött bort ur språkmedvetandet. Bibelnämnden själf synes också emellanåt hafva en alldeles motsatt uppfattning: att nämligen 16: »När Herodes nu såg, att han blifvit de vise männen.» Både grundskriftens ###### och sammanhanget kräfva nämligen här ett vida lindrigare ord än En hufvudgrund, hvarmed man velat rättfärdiga införseln af utländska ord, är, som man vet, att de motsvarande svenska därigenom kunde få en skarpare utstakad märkelsekrets. Äger ett svenskt ord mer än en begreppsskiftning, då vill man, att det skall dela med sig af sitt öfverflöd åt främlingarne. Härigenom skulle språket riktas. Meningen är god, men teorien är falsk och slås på fingrarne af verkligheten. Sedan man nämligen lyckats göra ett lånadt ord gäft och gängse -- och detta är vanligen en allt för lätt sak -- kan intet förbud på papperet kvarhålla det inom ett sparsamt tillmätt begreppsområde; det sträfvar med hela sin inneboende spänstighet att utvidga sig så långt som möjligt och följaktligen att tränga de medtäflande liktydiga infödingarne ur deras gamla odal. Och när det målet är vunnet, kunna vi på språkets vinstsida skrifva ett utländskt ord; på dess förlustsida ett eller bibelnämnden lämnar oss härpå, är det tyska Väl inkommet i svenskan i formen tillryckt sig allt större välde och kämpar med dagligen växande framgång mot bedja. Från det lystna »begäret» till nästans hus och nästans hustru ända till själens i bönen uttryckta renaste trängtan utbreder sig nu dess område. Och utan gensägelse. Ty det är endast svenska ord man räknar till men att äga sammetets skuggningar i olika dagrar; ett utländskt kan uppträda med de mest skrikande färger. Man kunde trott, att det svenska i biblisk och religiös stil, där det äger så god häfd för sig, stå värnadt mot detta af år 1873 har kommit denna tro på skam. Hitintills lade man på Jesu läppar det svenska (Matt. 21, 22): »Allt hvad I bedjen i bönen, troende, det skolen I få». Bibelnämnden låter honom nu säga: »Allt hvad I ord till de för honom nedfallande sönerna af Sebedeus: »I veten icke hvad I nu säga: »I veten icke hvad I begären» (Matt. 20, 22). Själfve den germaniserande Dalin vill dock i »Svenska språkets synonymer» åt ordet »en ödmjuk anhållan att af nåd eller ynnest erhålla något». Och ännu är språkbruket icke så förtyskadt, att icke de flesta bland våra läsare lära dela vår tanke, att bibelnämnden här sprungit en sorglig språkförskämning i förväg. På flera ställen har bibelnämnden nyttjat orätt sätt. I god svenska borde man inskränka detta ord till märkelsen: »afgifva bevis för», och för andra fall tillita de svenska sanna. Men nämnden vill, i stället för sammantränga, vidga kretsen för denna sin älskling. I vår föregående afhandling påpekades, att nämnden genom en mer fri än lycklig tolkning af ####### (Rom. 1, 4) sträckt bruket af läser man: »Just därför har jag låtit dig uppträda, att jag skulle ######### svara dock de svenska orden och vi inse icke, att deras nordiska börd vore ett giltigt skäl att bortstöta dem, när de bättre än det tyska träffa ställets mening. I Luk. 10, 37 frågar Jesus den lagkloke, hvilken af de tre, prästen, leviten eller samariten, uppfyllt nästans plikt mot mannen, som låg sårad på vägen, och den lagkloke svarar: »den som hade medlidande (#####) med honom». Detta uttryck har varit för svenskt för att komma i åtanke. Bibelnämnden öfversätter: »den som synes henne dess mer smakfullt, som hon här kan ställa I Matt. 5, 47 läses: »Om I mot edra bröder, hvad synnerligt gören I?» Grundskriftens ######### motsvaras af det isländska svenska välkomna. Det hade varit bibelnämnden lätt att med svenska ord återgifva ställets både andemening och bildliga uttryck, hvilket senare hon med sitt »bevisa» utplånat. Ordet hemställan flerstädes ändrat till icke hindrat henne att annanstädes insätta den tyska formen, där till och med vår gamla öfversättning har den svenska. Så i Apostl. G. 2, 46: »Och hvarje dag voro de icke »ständigt» här stå kvar, ifall man ej vill nyttja något annat liktydigt svenskt ord, ty här finnas flera att välja på? hvarom man kunde förutsäga, att de snart skulle dela öde med vederlikar, som fallit i kampen för svenskans förtyskning. Det höres i talspråket aldrig, förekommer i bokspråket sällan och har nu mera nästan sitt enda fäste i några af våra psalmer. Bibelnämnden har emellertid gjort hvad hon kunnat för att hålla det vapenfört. Så läses i Kor. 2, 12: »... att vi må förstå, hvilka nådesförmåner blifvit oss af hvartill svenskan äger ett till logiska frändskapsförhållanden märkligt motsvarande ord uti ##### med det af af isl. rådande tyska »behagets gudinnor» eller med det lika osmakliga »gracerna».) Den omständighet, att homonym med märkelsen »beskära kläde», »beskära läder», är intet hinder för att det åtminstone ur »kvrkospråket» skulle kunna uttränga utan endast de infödda svenska till last att hafva likljudande ord bredvid sig -- något som äger rum i alla språk, dem till ingen skada, men ordlekare till gagn, om än pedanter och tyd lighetsmakare till förargelse. Af det lågtyska vinsten af ändtligen hafva fallit ur smaken, och verbet kunde utan men för modersmålet gå samma väg. Genom att, i likhet med sina fränder, äta omkring sig har det gjort sig gagnlöst. Så länge det endast täflade med (utan äganderätt) om allmänhetens ynnest, kunde det ännu förebära något skäl för sig, men sedan det skurit in äfven på området för verbet pl. bibelnämnden är emellertid »Salige äro de saktmodige, ty de skola heter det i Matt. 5, 5, utan tvifvel därför att Luther öfversatt: »denn sie werden das Erdreich besitzen». I Matt. 25, 34: »Kommen, I min faders välsignade, och tagen i grundläggning». Grundskriftens ##########, egentligen lott uti, motsvaras på dessa ställen fullkomligt af det svenska märkelse, men ej af det tyska testamentet Guds arfvingar och Kristus" medarfvingar, och jorden göres i frälsarens löfte och i den högste domarens utslag till de fridsammes, ej till de stridslystnes, senare stället: »Kommt her, ihr gesegneten meines Vaters, med sitt fina sinne både för grundskriften och modersmålet Matt. 5, 5: »Sælir eru hógvoerir, þvi þeir munu jardðrikð *) Sedan vi skrifvit ofvanstående, hafva vi mottagit de två första häftena af en »Dansk Hjælpeordbog» af H. Dahl, utgifven med understöd af kyrko- och undervisningsafdelningen inom danska styrelsen. Detta arbete gör samma insaga mot » »Skönt besidde egentlig, efter billedlig vedtaget sprogbrug, kun skulde bruges om den slags ejendom, der enten er forelöbig eller ikke sädelig hjemlet, (t. ex. Pröjsserne besidde, men eje ikke Sönderjylland, fordi § 5 i Pragfreden endnu står ved magt); bruges det dog ofte uret = eje, d. e. have noget som sin lovlige ejendom både i fölge sädelige og retslige grunde. Brugt således bör »besidde» jages ud af modersmålet, ligesom det bör udjages på ethvert sted, hvor det nogenlunde er görligt.» . Det lågtyska har ock att fröjda sig åt bibelnämndens ynnest. Det uppdyker flerestädes där ######## bort, som vanligt, återgifvas med varit träffande uttryck. Så heter det i Matt. 23, 31: »Därmed som dräpt profeterna», och i 1 Kor. 15, 36: »Det af eder i Kristus Jesus». Thomander tolkar Matt. 23, 31: »Så vittnen I öfver eder själfva, att» . . . och den isländska öfversättningen har i 1 Kor. 15, 36: ~ vittna eg» . . . Luther skrifver: »So gebet ihr zwar über euch selbst Zeugniss». Bekänna, ett lån af det tyska bekennen, har vunnit sådant burskap i »kyrkospråket», att icke ens den aflägsnaste utsikt finnes till att det skulle vilja maka åt sig något för de svenska liktydingar, som det utdrifvit. Om meningen med lånet någonsin var, att bekänna skulle rikta språket och låta nyttja sig skiftesvis med de motsvarande infödda orden, så har det gått här som så många andra fall, att främlingen trängt de hemfödda på dörren. Ett utländskt ord vinner icke utbredning, utan att hafva fått tycket för sig, hvilket med andra ord ej vill säga annat, än att tycket riktat sig mot dess infödde medtäflare. Denna enkla sanning synes aldrig hafva fallit våra lånare in. Det heter nu både i »kyrkospråket» och bokspråket öfver hufvud en gång för alla: »bekänna sig till kristendomen», »bekänna sina synder», o. s. v. Ännu på 1400-talet sade svensken allmänt: »Herre, inför dig vidgår jag mina synder!» och i den tidens teologiska svenska hette det: »vi vidgå Kristus vara Gud och man»; »den som icke vidgår ditt namn, Herre Kristus, skall rädas och skälfva». Men sedan den tyska ordströmmen till vårt land började, har en vana uppstått att hänvisa svenska ord till lägre områden, ja, att nedsmutsa och brännmärka dem, för att reda de tyska rum. Pi. F. Dalin ville innestänga vidgå inom märkelsen »förklara sig skyldig till brott, fel, förseelse», medan bekänna och erkänna skulle vara de enda lämpliga orden, då människoanden yppar sitt innersta till Gud. Det verkliga sakförhållandet är likväl, att bekänna och erkänna tillryekt sig väldet både öfver de högsta och de lägsta begreppsområden här, och att de nyttjas lika ymnigt i poliskammaren som templet. »Erkänner du, att du har stulit?» »Vill du bekänna, att du var drucken?» kan man dagligen få läsa tidningarnas »Rättegångs- och polissaker». I närvarande tid äro dessa tyska låneord mer hemma under denna öfverskrift än vidgå, och ägde vi något mer af isländingens själfaktning och fosterlandssinne med hänsyn till modersmålet, skulle detta senare ord genom goda skriftställares föresyn återvinna sitt hedersrum. Till bibelnämnden våga vi dock icke göra en sådan hemställan. Men hvad vi emot henne yrka är, att bekänna och erkänna ej må nyttjas, där grundskriften och modersmålet samfäldt vägra emottaga deras tjänst. Vi hafva ett märkligt fall af dylikt slag att här framhålla. Utsagan i Joh. 8, 32: »I skolen känna sanningen, och sanningen skall frigöra eder» öfversättes af Luther på följande sätt: »Ihr werdet die Wahrheit erkennen, und die Wahrheit wird euch frey machen». Om nu en svensk skolyngling återgåfve denna tyska punkt sålunda: »I skolen erkänna sanningen, och sanningen skall frigöra eder», så hade han vanställt meningen och otvifvelaktigt ådagalagt skröplig kännedom om tyska språket. Hans lärare skulle påminna honom därom, att erkennen har ett vidsträcktare märkelseområde än dess svenska afbild erkänna - att det förra ordet motsvarar ej endast vidgå, vidkännas, tillstå, medgifva, utan äfven märka, igenkänna, urskilja, uppfatta, inse, i stället för hvilka senare man i svenskan aldrig kan nyttja erkänna. Bihelnämnden har emellertid gjort sig skyldig till just detta samma fel i 2 Kor. 1, 13, 14. Ställets sammanhang är följande: Någon fiende till Paulus hade sökt intala hans trosvänner i Korint, att hans bref till dem ej vore det sanna uttrycket af hans hjärtas öfvertygelse. Paulus värjer sig mot denna tillvitelse, i det han påminner om, att han burit tunga bördor och gått mot dödens hot för sin och deras tro, och han tillägger därefter, att han icke skrifver till Korintierna annat än hvad de utan att läsa mellan raderna kunna finna i hans ord, eller hvars sanning de redan insett och intill änden skola inse. Grundskriften har för ordet inse ~yvw~xw, som öfver allt, där det i nya testamentet förekommer, måste tolkas med förnimma, varsna, märka, känna, inse. Vår gamla öfversättning återgifver ordet icke orätt på detta ställe med veta och befinna, Thomander med känna, Luther med befinden. Men i bibelnämndens öfversättning af år 1873 läser man med häpnad: »Också skrifva vi icke till eder något annat än hvad I läsen eller till och med erkännen och, såsom jag hoppas, ända till slutet skolen erkänna, såsom I redan till en del hafven om oss erkänt, att vi äro eder berömmelse»... - Luthers tyska har här icke kunnat villa bibelnämnden men tydligt är icke dess mindre, att hon tolkat stället under intrycket -- icke af grundskriften, ty då hade felet varit omöjligt - utan af någon tysk kommentar, som likhet med A. W. Meyers nyttjat erkennen i samma mening som Luther befinden. Må hända är Seiler den verklige förledaren. Han utlägger stället med följande ord: »Ich schreibe nicht anders als ihr leset oder sonst erkennet. Und ich hoffe, ihr werdet diess auch in der Zukunft erkennen (dass ich so denke, wie ich schreibe)». Bibelnämndens öfversättning smakar här allt för starkt af Sindfluth - syndaflod och är fullt saker till att drabbas af Svedbergs ofvan meddelade klagan: »när månge svenskar öfversätta tyska böcker, då följa de oförvarandes tyskarnes sätt och träda så småningom ifrån vårt naturliga och egentliga svenska sätt att tala». Felet, som skulle vanpryda en skolgosses stilbok, kan omöjligen få kvarstå i den lärda nämndens arbete. Nämndens förkärlek för bekänna och erkänna tillbakastöter på en mängd ställen de rent svenska ord, som bättre än dessa skulle återspeglat grundskriftens. Så Joh. 1, 20: »Och han (Johannes döparen) bekände utan omsvep: icke är jag Kristus». Här hade vidgå, tillstå, medgifva trognare uttryckt tanken. Men Luther skref: »Und er bekannte: ich bin nicht Christus», och tyska förebilder skipa tydligen lag för vår bibelnämud. Hon borde dock veta, att modersmålets förtyskning ännu icke gått så långt, att bekennen öfver allt kan återgifvas med bekänna. I 1 Kor. 14, 15 tolkar nämnden ~~yysXXo med bekänna, ehuru grundskriften kräfver förkunna. I 1 Tess. 2, 14 insmyges bekänna, endast för att tillplatta en innerlig, ur Paulus" idealism fluten tanke. Nämnden skrifver: »de församlingar, som bekänna Kristus Jesus». Grundskriften har: :wv sxxX~u.ov . . :wv ~ #l~riu: »de församlingar, som hafva sin varelse i Kristus Jesus». Befalla (befehlen) och betala (lågtyska betalen) höra till de tidigaste inflyttarne från andra sidan Östersjön. De kvarstå som handgripliga minnestecken af tyska fogdars och tyska köpmäns välde här i landet. Som så många andra deras landsmän ådagalägga dessa ord särdeles tydligt, att man kunnat låna eller låta påtvinga sig lån, utan att vara stadd i minsta trångmål, och att onödiga låneord mäkta att rycka till sig herradömet öfver de liktydiga inhemska, med utsikt till att under tidens lopp utrota dem. Från Island äro, som vi nämnt, befalla och betala utdrifna. I Danmark söka goda skriftställare återvinna åt gälda ett rum vid sidan af betala. I Norge likaledes och där med bästa framgång. I Sverige står saken så, att om icke snar hjälp lämnas en del af de inhemska liktydiga orden, skola de inom en eller annan mansålder vara dödade. Ty ordets nvttjande är ordets lif. Vår bibelnämnd har dock intet emot deras bortgång. Hon framhåller betala och befalla i tid och otid, tråkigaste långrandighet, och utan sinne för grundtextens skuggningar. Grekiska ord - v:c~w, ~u~rx~w o. s. v. som skulle tolkas med skipa, föreskrifva, ålägga, förelägga, bjuda, fastställa, stadga, gifva i uppdrag, öfversättas öfver allt med befalla. Lika omhuldadt är betala, som nyttjas, där gälda, gengälda, återgälda ännu kräfvas af smaken, eller där godtgöra, inlösa infria närmare smugit sig in till grundskriftens mening. »Skuldens betalande» föredrages framför »skuldens gäldande» (jämför Matt. 18, 25); »återbetalning» har utträngt gengäld. Ja, flerestädes där grundskriften kraft vedergälla, trumfar bibelnämnden med detta eviga betala. Gälda har länge fört en hård kamp för sin tillvaro. I början af 1700-talet synes det hafva varit nästan ur bruk. Biskop Svedberg bragte det då åter till heders, i det han påminte om uttrycket: »gälda kronone sin skatt». Sedan dess föredrages det framför betala i skaldekonsten och den ädlare prosan, likasom det ock vunnit större utrymme i lagstilen; men de skrifter däremot, som tränga längst ned bland allmogen, göra allt för att hindra ordet skjuta nya rotskott i folkets mark, där det skulle äga sin tryggaste lifsgrund. Med de företeelser för ögat, hvilka vi nu påpekat, kan det väl icke längre förundra någon, om bibelnämnden bortkastat det nordiska gömma för det tyska bevara (bewahren) i sådana ställen som Luk. 2, 9: »Men Maria gömde alla dessa ord, öfvervägande dem i sitt hjärta»; Luk. 2, 51: »Men hans moder gömde alla dessa ord uti sitt hjärta»; Luk. 8, 15: »Och det som föll i den goda jorden äro de som höra ordet och gömma det i ett godt och rättrådigt hjärta». Lika som rättrådig är ett allt för svenskt ljudande ord för att finna nåd inom bibelnämnden, som i vederlag ger oss rättskaffens (rechtschaffen) - till hvilket tyska lån vi längre ned återkomma - lika så har nämnden funnit för godt att dessa och dylika ställen låta ett uttryck, som för svensken är utan innerlighet och utan poesi, uttränga ett annat, som snarare vunnit än tappat i värde därigenom, att gömma i viss mån skiftat märkelse och nu står något närmare den af dölja än den af tillvarataga. »Gömma i sitt hjärta» är ännu ett uttryck, som hvarje skald föredrager framför »bevara i sitt hjärta», och särskildt i de bihelställen, hvarom här är fråga, kastar det ett skimmer öfver den äfven i nya testamentet blygt tillbakaträdande bilden af Jesu moder. A. F. Dalin, som haft ingen förkärlek för svenska ord och uttryck, framhåller dock som efterdöme för ordets nyttjande just detta »gömma i sitt hjärta», som bibelnämnden ratat*). Det förstås af sig själf, att bihelnämnden föredrager afbilderna af begreifen, befleissen (sich), betriegen, bekümmern, bestimmen, bekannt o. s. v. framför de svenska skönja, urskilja, inse, vinnlägga (sig), svika, oroa, ängsla, ärna, stadga, fastställa, afgöra, känd, kunnig o. s. v. Bekymmer, hvartill vi ägt ett fornsvenskt frändeord utan be, har nästan utträngt både sorg och omsorg, äfven där grundskriften påkallar någotdera af dessa. Man skall, enligt bihelnämndens svenska, icke mer tala om morgondagens omsorger, utan om morgondagens bekymmer. Alla de skiftningar, som vår nordiska språkskatt är i stånd att gifva uttrycket för hjärtats djupare och varaktigare eller lättare och flygtigare oro, öfversuddas af bibelnämnden med den enformiga och grådaskiga färgen af detta låneord. *) Äfven här finna vi med nöje, att förf. till »Dansk Hjælpeordhog» står på vår sida. Han yttrar: »Allm. bruges gemme kun om udvortes ting, som man vil frede ved at afholde dem fra beröring, ödeläggelse, fra tyve- og röverhånd; men netop derfor egner det sig fortrinligt i det bihelske sprog, hvor det og findes mange steder, især i den gamle pagts böger. I den nye pagts böger er gemme mangfoldige steder udtrængt af bevare el beholde, hvilket stadig kommer igen i vor alterbogs messebönner, skönt det i hund og grund er tysk, el. forvare. Hvor langt inderligere er ikke, i lighed med den gamle folkelige psalmes: »gem nu Guds ord udi hjærte og sind» at oversadte: Maria gemte engelens ord i sit hjærte; hun gemte sin söns ord; når de höre ordet, gemme det i ett smukt og godt hjærte; der har gemt den gode vin...; lige så alterbogens bönner at sige: gem os, o Gud, i din favn; gem dine börn i dit hjærte; gem os, o frelser, dit ord i vort hjærte gem os under dine engles vinger... Om gemme i forhold til de fremmede ord torde det gamle ordsprog: »gemt er ikke glemt» gælde.» Där det tyska be är så öfvermäktigt, vill man knappt tro sina ögon, när det händt, att hibelnämnden, utan uttrycklig fingervisning af A. Hazelius, uteslutit ett beord, för att insätta ett rent svenskt. Efter någon letning hafva vi funnit ett sådant ställe af märklighet, nämligen Apostl. G. 1, 3, där nämnden låtit bevisad rymma fältet för vitsordad i uttrycket: »af Gud för eder vitsordad genom mäktiga gärningar». Det var ett ovåntadt nådevedermäle mot svenskan, för hvilket hon och grundskriften med henne stå till bibelnämnden i tacksamhetsskuld. Det vore orättvist, om de andra tyska förstafvelserna möttes med köld, där all kärlekens rikedom utgjutit sig öfver be. De hafva ej heller skäl att knota. Bibelnämndens senaste verk ger oss en profsamling på dem alla, så väl de äldre som dem, hvilka voro okända för 1500-talets bibelöfversättare. Hvad till en början an vidkommer, bör icke glömmas, att vi uti ansvar, antvarda, anlete hafva ett an af nordisk börd, nämligen det gamla and, liktydigt med mot. Man återfinner det äfven i det af Hyltén-Cavallius framdragna andsols (motsols, riktningen motsatt solens gång) och i det såväl på Sveriges och Norges kuster som på Island kända, ej heller för vårt bokspråk främmande andöva (hålla båten mot strömgång). I några andra ord, såsom anmärka, synes det tyska an hafva mött det nordiska and och gifvit en skiftning åt ordets mening. Till förmån för det tyska an kan framhållas, att vår svenska partikel å (på), hvilken uppträder som förstafvelse i ådraga, åkalla, ålägga o. s. v. torde hafva utgått från ett urnordiskt an, som vi haft i samegendom med tyskarne. Det skulle således vara ett återbördadt nordiskt ord. Också är det för ingen del vårt syfte att lägga bihelnämnden bruket af denna förstafvelse till last, utom i de fall, då det är onödigt, vanprydligt och medverkande till modersmålets ytterligare förtyskning. Då bibelnämnden i Apostl. G. 1, 3 öfversätter :~ ~ zou t1srj~ med »det som angår Guds rike», bedja vi få påminna, att vi bredvid detta angå ännu hafva i lif de rent svenska vidkomma, röra, tillhöra, ehuru de kämpa en hård kamp med afbilderna af angehen och betreffen, allt för många skriftställares älsklingsord. Och då bibelnämnden omfattar de ramtyska anförvandt (Anvervandt) och angelägen (angelegen) med en värma, som mäter sig med den dyrkan en del svenskar ägna de likaledes ramtyska inalles (in alles) och ungefär (ungefähr), torde vi ytterligare få fästa akt därpå, att vi frände och mån (adj.) hafva svenska ord, som motsvara dem det senare icke alltid, men i vissa fall. Bibelnämnden söker uttränga det svenska anlete med det tyska ansikte (Ansicht) och synes då hafva glömt, att anlete ännu håller sig uppe i skaldeverken och den högre stämda prosan, hvarifrån man ej må borttränga det, om man ej vill söka tillkämpa det ett vidsträcktare rum. Man säger hellre Guds anlete, än Guds ansikte. Annu säger svensken: åkalla Gud, men bibelnämnden finner högre lyftning i det förtyskade anropa (anrufen) Gud. Annu lefva de nordiska orden gilla, godkänna, men bibelnämnden föredrager antaga på grund af dess tyska förstafvelse och skrifver fördenskull till ex. i 1 Joh. 5, 9: »Om vi antaga människors vittnesbörd, så är Guds vittnesbörd större». Isländingen säger: »Ef vér tökum manna vitnisburö gildan». Förstafvelsen för är nordisk till börden, men har under inflytande af de tyska vor och ver utvidgat sitt område långt ut öfver gamla råmärken. A. Hazelius påpekade den osmakliga öfverdrift, hvarmed bibelnämnden nyttjade denna förstafvelse i sin proföfversättning af år 1861. Också har rättelse häri mångenstädes vidtagits. Så har förblidkad strukits ur Ehr. 8, 12; förhoppas ur Apostl. G. 26, 7, och försköfling ur Ebr. 10, 34. Olyckligtvis lät dock nämnden sköfling, ett rent svenskt ord, göra följefärd med sin förstafvelse, för att ge rum åt det tyska plundring (Plünderung). Men ännu finner man i mängd församla för samla eller det renare svenska samna (Matt. 26, 28 m. fl. st.), fördold för dold (Kol. 2, 3; 1 Petr. 3, 4; 1 Kor. 4, 5), förbida för bida (Apostl. G. 1, 4), förskingra för skingra (Jak. 1, 1), förtröttas för tröttas (Upp. 2, 3), förhindrad för hindrad (Rom. 1, 13; 1: 15, 15, 22; 1 Kor. 12, 1 ; 1 Tess. 2 : 16), förorsaka för orsaka (1 Kor. 9, 12) o. s. v. Det är en yttring af 1500-talets tyska pluderhosen-smak, 1600. och 1700-talets pedant-, peruk- och pudersmak, som, införd till Sverige, blomstrar här i ett slags klockarestil, mycket allmänt nyttjad äfven af skriftställare utan klockarelön på stat, -- som älskar att kläda orden i krås af förstafvelser och i prästkappa af släpande ändelser, som föredrager saktmodighet för saktmod, eländighet för elände, enfaldighet för enfald, efterdömelse för efterdöme, umgängelse för umgänge, håktelse för häkte, -- som omöjligen kan bruka ordet få, emedan det är för kort, utan måste säga erhålla (erhalten) eller bekomma (bekommen), som uppträder i en stel syntax och skyr det svenska passivet på s, för att i stället göra den långa tyska omskrifningen med hjälpverb, helst det platttyska blifva (bliven), och particip. Det är i få ord raka motsatsen till den stil af sammanträngd men ledig kraft, af adel och natur, som från hedna tider var vårt modersmåls arfvedel och ännu ligger, undertryckt, uti dess gry. Vi lämna bihelnämndens bruk af de andra tyska förstafvelserna å sido, och nämna här endast, att röna, hjälpa, minne, påminna, åminnelse, påminnelse de flesta fall vikit för erfara (erfahren), bistå (beistehen), erinra (erinnern) och erinring (Erinnerung). Det må nu vara nog yttradt om dessa små vidhängsna sydgermaners segerrika framryckande på en stridsvall, höljd med slagna svenskar. Samma Fehrhellin företer öfversättningen för vår svenska ordskatt öfver hufvud. Främst, vpperst, redogörelse, djärf, sända, mista, miskund, rädas, städad, rättrådig, kräfva, skepnad, spörja, åtrå, åstunda, bjuda, påhjuda, skifta, efterdöme, föresyn, dessa och hundratals andra svenskar hafva alldeles eller i det närmaste nödgats rymma fältet för våra afhilder af vornehmlich, Rechenschaft, dreist, schicken, verlieren, Barmherzigkeit, fürchten, geputzt, rechtsehaffen, fordern, Gestalt, trachten, verwandeln, Munster (lågtyska). Om bibelnämnden får rätt, duger det knappt längre att säga: »Herre, miskunda dig öfver mig, syndare!» Man skall säga: »förbarma dig!» Kristus, från att vara vårt efterdöme och vår föresyn, skall vara vårt »mönster». Solen skall icke skifta om, utan »förvandla sig» (!) i mörker. Paulus får icke säga, att han någon gång i skriftliga påminnelser till sina vänner nyttjat djärfvare ordalag, utan han skall på tysk klockaresvenska erkänna, att han i sina erinringar användt dristigare uttryck. Ty någon tysk utläggare har väl tolkat: dreister schrieb ich ... euch zu erinnern. Att rättskaffens öfvervunnit rättrådig är ett särdeles talande prof på den tyska strömgångens makt som ock på bibelnämndens smak och det ovärde hon fäster vid våra yppersta svenska språkmäns insagor däremot, i fall hon ens gittat ögna i deras verk. Vi se här, huru en lytt och klumpig främling, utan andra förord än dem han äger i utländsk hörd, föredrages framför ett välljudande och ädelt myndadt svenskt ord. Rydqvist kallar rättskaffens en »vanställning», »en felaktig och ohandterlig form», som ingen rätt vet, huru han skall böja. Man får se än den rättskaffens, än den rättskaffne; man får se de rättskaffens, de rättskaffne, de rättskaffnes i samma kasus. Rydqvist påminner, att vi hafva rättsinnad, rättrådig i detta vidunders ställe -- men påminnelsen, gifven redan för flera år sedan, har dock hitintills visat sig gagnlös. Mängden af den svenska bokvärldens arbetare har en högre hemul än vetenskapen, den bättre smaken och modersmålets kraf: de hafva för sig bruket, quem penes arbitrium est et jus et forma loquendi, bruket framför allt hos dem själfva, med andra ord: det inrotade missbruket. Och det är en myndighet, som icke låter dagtinga med sig. Mot ordet blifva, lånadt, som förut är nämndt, från det lågtyska bliven, vilja vi för ingen del uppträda, men väl mot bibelnämndens sätt att nyttja det. I hennes öfversättning är blifva en skjutshäst, som rör sig i enformigaste lunk, med gnisslande seldon, från rad till rad, från sida till sida, från perm till perm. Blifva har till en början i det närmaste utträngt varda, äfven i de högtidligare ställen, där svensken ännu föredrager detta nordiska ord. Annu skulle man såra hans öra om det tyska ordet brukades för det nordiska i »varde ljus!» Men icke nog därmed. Blifva gör äfven intrång på de båda verben vara (esse och durare). Så skrifver nämnden: »I skolen blifva mina vittnen» för den gamla öfversättningens: »I skolen vara (bz~zs) mina vittnen» (Apostl. G. 1, 8). Man kan tänka sig, huru många blifva som födas af ett dylikt bruk. Men därmed är ännu icke nog. Den tyska svenskan kräfver, som vi veta, att modersmålet skall afsäga sig ett af sina största företräden framför tyskan: de passiva formerna på s. Bibelnämnden delar denna smak, ty dessa former möta oss i hennes verk mycket sällan, och omskrifningarna med blifva äro därför otaliga. Alla dessa orsaker hafva i samverkan aflat ett lemmeltåg af blifva, som drager sig öfver alla bibelöfversättningens sidor, likt dessa sorkdjurs tåg genom en lappländsk obygd. En enda profbit: »Hvar och en förblifve i det kall, hvari han blifvit kallad! Har du som träl blifvit kallad, så bekymra dig icke; dock om du kan blifva fri, så begagna dig hellre däraf! Ty den hvilken som träl blifvit kallad i Herren är Herrens frigifne, likasom den hvilken blifvit kallad såsom fri är Kristi träl.» (1 Kor. 7, 20 ff.) *) Några få ställen i bibelnämndens verk vittna - om *) Äfven mot tolkningen af detta ställe kunde vara åtskilligt att invända. Dock detta hör icke hit. sådana vittnesmål vore af nöden - att det icke är en mot de fäderneärfda orden medvetet ovillig känsla, utan ett omedvetet simmande med den tyska strömgången, som vållat öfversättningens osvenska hållning. Så möter man i Matt. 20, 34 varkunna för förbarma (erbarmen); Luk. 10, 19 råda för härska (herrsehen); Mark. 4, 1 och Apostl. G. 1, 1 börja och början för begynna (beginnen) och begynnelse; Rom. 16, 7; 16, 21 fränder för anförvandter; Rom. 14, 19 främja för befordra (befördern); Fil. 4, 18 täckeligt offer för behagligt offer. Men dessa prof utgöra nästan hela den samling vi kunnat göra af dylika ställen. Härmed lykta vi den del af vår granskning, som gäller kampen mellan nordiskt och tyskt på ordskattens område. Taflan, som öfversättningen här företer, är ägnad att göra blandadt intryck. De som tro, att vi tagit ett godt steg på världsborgaredömets väg, när vi lyckats göra vårt språk så likt en nedertysk munart som möjligt, skola henne äga en källa till fågnad. Steget, som tagits åt det hållet, är icke litet. Och målet skall förr eller senare nås, om vi ej hafva att på svenskans mark motse ett Bråvalla, som drifver de öfversvämmande skarorna af friser, saxare och förtyskade daner tillbaka. Utan lifsvån är dock vårt läge nu mera icke. Landets styrelse har gifvit undervisningen i svenskan något större utrymme i våra elementarläroverk, och vid våra högskolor har ungdomen tillfälle att under utmärkta lärare inhämta sitt modersmål och få kunskap i dess häfder. Och bland denna ungdom skall det väl icke vara få, som, när de sett det i dess nordiska fägring och lärt deltaga i dess öden, skola viga sig åt dess tjänst. Innan vi lämna talet om ordskatten, hafva vi att fästa akt på orden af romanisk börd. I stor mängd hafva de aldrig innästlat sig i våra äldre bibelöfversättningar. I sin granskning af 1861 års öfversättning påpekade emellertid A. Hazelius några romaniska ord, som borde utgå. Också har bibelnämnden aflägsnat tre af dem: barbarisk i 1 Kor. 14, 11, fabler i 2 Tim. samt det mycket brukade epistel. Däremot har nämnden icke alltid velat uppoffra det romaniska regera för styra, råda (isländskan har äfven drottna af drottn); man återfinner det ännu i Matt. 2, 22. Det vore dock så mycket större skäl att upprätthålla styra, råda, som den vanliga sämre boksvenskan och äfven i dagligt tal regera är på väg att uttränga sina liktydningar. Men har nämnden strukit tre af de romaniska orden, så har hon infört än flera. I Matt. 4, 5 heter det nu, att djäfvulen ställde Jesus »på altanen till templet», medan den gällande öfversättningen har »tinnarne af templet». De som känna striden om meningen med grundskriftens 7%u~(VJv kunna tryggt påstå, att bibelnämnden fastnat dess minst sannolika märkelse, medan »tinnar» bäst motsvarar det bildliga hos det grekiska ordet. I Rom. 2, 11 med flera ställen möta vi »anseende till person», ett ledsamt tysk-romaniskt ordalag, som vill uttränga det korta och kraftiga mannamån, isl. mannamunr. 1 Tess. 2, 2 har nämnden tolkat: »fastän vi kunde anses för viktiga personer», medan grundskriften har ordagrannt: »fastän vi kunde uppträdt tyngande (öfverlägset)». Ordet rum, fastbållet af Thomander, har nödgats vika för det tysk-romaniska plats (place, Platz) i Rom. 15, 23, Apostl. G. 1, 25 m. fl. st. I Ebr. 4, 4 möter oss »ett varnande exempel», ehuru svenskan kan uttrycka detta med det enda ordet varnagel. I Ebr. 6, 12, 1 Tess. 2, 14 finna vi åter exempel, ehuru svenskan äger efterdöme, föresyn. I 2 Petr. 3, 10, 12 förekommer det falskt böjda ordet elementerna, för hvilket svenskan har urämnena (isl. frumefni, frumtegund, höfudskepna). I Jak. 5, 17 och Rom. 8, 23 nyttjas natur dels för skaplynne, daning, dels för skapelse. Härtill må läggas förordna (verordnen af latinska ordo) för skipa Rom. 13, 1; plantera 1 Kor. 3, 6-8; partier för meningsflockar 1 Kor. 11, 19; partisinne för söndringsande. En dålig smak har tid efter annan öfversvämmat modersmålet med romaniska ord. Emellertid bära dessa redan i sitt yttre främlingsskapets omisskänneliga märke och lyckas endast i sällsporda fall göra sig hemmastadda i språket utom på rent tekniska områden. Innestängda inom råmärkena för dessa, som ju äro ett slags allmänning för den europeiska odlingen, göra de ingen skada, men kunna vara till gagn. Utanför de råmärkena äro de både löjliga och skadliga, det senare därför att de sänka svenska ord i glömska, afvänja örat från en rent svensk språkklang och hindra den inhemska ordbildning, genom hvilken ett språk föryngras och skjuter nya skott. Och därmed arbeta de romaniska orden de tyska i hand, ty deras eget öde år vanligen att efter en längre eller kortare tid falla, likt andra en tids tycke-saker, ur smaken och gå bort, efterlämnande luckor, som fyllas från Tyskland. Ett språks infödda ordskatt är väl icke det samma som språket själf, hvars ande tydligast utdanar sitt kynne i ljudbyggnad och former. Men ordskatten har dock skapats af denna samma ande, har alstrats af samma urkänsla och är med ett så innerligt lifsband knuten vid formerna, att han ej kan våldföras och i stort ändras, utan att det återverkar på dem. Hos folket är också kärleken till modersmålet kärleken till de ord man lärt från moderns läppar och hört vid hemmets äril. I orden som klang yppar sig folkstammens medfödda sinne för ljud och tidsmått; i orden som tanke- och känslobärare, i deras förmåga att skärt och tydligt, kort och kraftigt, ljuft och rent öfverflytta förnimmelser från själ till själ uttalar sig folkets innersta gry. Språkets ljudlagar göra sig gällande äfven i de enskilda ordens skepnad; språkdriftens ogrumlade klarhet i en rätt ordbildning, och själfva böjningsformerna, när de hotas med upplösning, äga sitt sista värn hos den trohet, hvarmed de sammansatta orden kvarhålla hvad de af dylika äga i sin byggnad. Också visa modersmålets häfder, att de hejdlösa ordlånen utifrån ej allenast minskat den nordiska ordskatten, utan ock slappat språkkänslan och kommit själfva formbyggnaden att lossna i sina fogar. * * * Ändelsen -het (lågtyska heit) är det äldsta, i modersmålets ordbildning och formlif djupt ingripande lån vi gjort hös tyskarne. Det uppträder första gången i »Konunga- och höfdingastyrelse», men där endast i ett par ord, falskhet, hemlighet, som enstaka förebud om hvad komma skulle. Efter någon tid grep det omkring sig med hast och ägde snart ett ofantligt område. Man kunde tro, att detta lån varit till ren vinst för modersmålet. Den nya ändelsen var ju särdeles ägnad att göra sig gällande på ett med odlingens gång sig vidgande fält: de substantiv, som kunna kallas abstrakta af andra graden! Och en vinst hade -het utan tvifvel varit, om språkets häfder följt en föreskrift, som kommer ett halft årtusen för sent. Men verkligheten företer en annan tafla. Den tyska ändelsen lämnade icke de motsvarande svenska i någorlunda orubbadt bo. Hon framsköt sina landamären åt alla håll och medförde, så långt hon sträckte dem, enformighet, där förr rådt omväxling, entonighet, där språket älskat skiftande färglek, långsläpighet, där det yppat sin skaparkraft i viga, lifliga och kraftiga ord. Ännu kvarstår väl ändelsen -lek i kärlek, smälek och några få andra, och i landskapsmålen häfdar hon ännu något större utrymme än i boksvenskan*), men största delen af sitt välde måste -lek öfverlåta åt inträngaren. Ändelserna -skap och -dom lämnades ej heller sparade; ännu kämpar det nordiska mandom i en af sina märkelser mot manlighet, i en annan mot manbarhet och skall väl, i trots af sin skönare daning, en framtid duka under. Samtidigt med kampen mot dessa maskulinändelser fördes striden in på femininens område, där -het spred ödeläggelse bland de abstrakta substantiven på a och i, (e), en sköfling, anmärker Rydqvist, så mycket sorgligare som dessa senare ordskapelser voro så förmånliga genom sin enkla bildning. Härjningen sträckte sig ytterligare till feminin på -sel och med *) Se N. Linders »Allmogemålet i södra Möre af Kalmar län». Bland andra ord iå -lek möter man där förlek, grof kroppsbyggnad, och varlek, sätt att vara, ord som boksvenskan har skäl att afundas detta allmogemål. Det samma gäller ock om ordet vargärd, »reserv», hvaraf vargering (reservmanskap) möjligen är den förtyskade och förvridna efterbildningen. afledningsändelserna d och t, samt till en mängd andra en- och tvåstafviga ord, som måste vika för flerstafviga. Så måste trygd, bildadt i likhet med dygd, vika för trohet, trygghet. Det sköna, uti isländskan blomstrande dyrd = ära, »prestige», härlighet, tillbakaträngdes och är nu, efter lång kamp, nära att tillintetgöras af det sistnämnda (Herrlichkeit). Att miskunsam het föredrogs framför miskund, enfaldighet framför enfald o. s. v. var en naturlig följd af smaken för -het. Med språkgranskarne dela skalderna sorgen öfver denna ohjälpliga ödeläggelse. Ingen kan bättre än de som öfverflyttat Byron och Moore till svenskan hafva rönt hvad det vill säga, att vi förspillt så många ord, som i styrka och kärne kunde mäta sig med hvad engelsmännen äga kvar af dessa egenskaper i sin anglosaxiska och nordiska ordskatt. Med inträdet af -het visar sig ock det första tecknet till den osäkerhet i bruket af böjningsformerna, som sedan skulle taga öfverhand och medföra deras upplösning. Det rådde till en början synbar tvekan, huru man hade att böja ord med den utländska ändelsen och hvilket genus man borde tillägga dem. Det ena var afhängigt af det andra. Och när under den följande tiden tyska ord inträngde i öfversvämmande mängd, måste oredan varda allt större. Hvad genus dessa buro i sitt hemland var naturligtvis okändt för den stora hopen, inom hvilken de allt mer spredo sig, och ännu var dessutom svenskans lynne så själfständigt, att hon krafde af de främlingar, som fått infödingsbref, att de i detta stycke skulle underkasta sig hennes språklagar. [Först i nyare tider bar man velat frånkänna henne äfven denna rätt till själfständighet.] Då adjektivens höjning rättar sig efter de substantiv, till hvilka de svara, och då substantivens höjning åter stod i närmaste samband med deras genus, var det en naturlig följd, att den ovisshet, som uppstod om en mängd gångbara ords kön, skulle inverka upplösande på böjningsformerna själfva och i hög mån påskynda deras tillintetgörelse. Vi finna här ett vittnesbörd för sanningen af den sats, att ett innerligt lifsband sammanknyter ett språks inhemska ordskatt med dess böjningsformer, och att när den förre våldföres, de senare lida. Annu i denna stund fortgår de införda utländska ämnenas upplösande verkan på det bästa vårt modersmål äger kvar. Hos de samfundslag, som företrädesvis mottogo och nyttjade dem och hvilkas barn ännu uppdragas i skolor, där främmande språk idkas till modersmålets förfång, kunde känslan för de svenska ordens kön omöjligt hålla sig uppe i sin kraft. Hon mattades allt mer och samma mån såg man sig tvungen att, likt dansken, nyttja det demonstrativa pronomen den för de personliga pronomen han, honom, hon, henne, samt dess för hans, hennes. För en mansålder sedan hade detta missbruk nått sin höjdpunkt, och det kvarstår ännu hos en mängd skriftställare som ett fällande vittnesbörd dels mot våra skolor, där man inskärpt latinska och grekiska, franska och tyska ords kön, men lämnat de svenskas å sido, dels mot deras egen olust att efteråt inhämta hvad man nödgat dem under läroåren vanvårda eller glömma. De draga sig nu fram så godt sig göra låter »med det liflösa och färglösa demonstrativet»*). Och detta gör stilen så * Rydqvist. mycket lösare och entonigare, som det personligt nyttjade den, dess allt som oftast knuffas inom samma punkt med 1) den fristående artikeln den, 2) med den i demonstrativ märkelse, 3) med den, nyttjadt relativt. Häraf uppstår ett högst långrandigt och tråkigt »dennande», som ytterligare förvärras därigenom att, då könet icke utmärkes, man nödgas tillgripa denne, den samme, för att hänvisa till det bland två eller flera substantiv, hvarpå man syftar. Lyckligtvis är en återgång till det bättre här synlig. Allt flera skriftställare lägga på hjärtat, huru mycket »man skulle förlora i uttryck, i omväxling och bestämdhet, lif och färg, om genusbegreppet alldeles utträngdes, just där det framträder i sin ursprunglighet, nämligen uti maskulin och feminin»*). Redan nu har väl bruket af dess i stället för hans, hennes, som var så vanligt på l840-talet, alldeles försvunnit, utom i vår sorgligt förtyskade kanslistil. Till och med hos en så god stilist som Strinnholm kunde man få läsa om »ett ställe hos Cassiodorus i dess verk kalladt» etc. Dylikt torde nu förekomma sällan eller aldrig. Rydqvist, Säve, J. P. Theorell, Ignell, Claëson, J. A. H. Hazelius, M. B. Richert och flera med dem hafva brutit en väg, som väl till sist äfven den dagliga pressen skall följa. Åtskilliga medarbetare i tidningarna göra det redan. Atven på vår kungliga skådebanas tiljor göra sig han, hon, honom, henne gällande framför den, i stycken, som öfversatts af språkbildade män. Här stå ännu folkets djupa led bakom de vetenskapsmän och skriftställare, som kämpa för svenskans rätt: »dalkullan och västgöten, norrländingen och *) Rydqvist. småländingen afvika (hvad ordens kön vidkommer) lika sällan från hvarandra som från Eddan och landskapslagarne»,*) men onekligen göra läroböcker för folkskolan, affattade på dålig svenska, hvad de kunna för att drifva förskämningen ned i språkväxtens rötter. Låtom oss nu se, huru bibelnämnden ställer sig till denna fråga. A. Hazelius tillkommer hedern att äfven här hafva visat den lärda nämnden, hvad modersmålet kräfver och man skulle väntat, att hon däraf tagit något intryck. Men vi hafva svårt att finna det vid en jämförelse mellan 1861 och 1873 års öfversättningar. »Dennandet» fortgår. Att substantivet åker är maskulint torde nu de flesta gossar i elementarskolan veta, lika visst som bonden vet det, men nämnden skrifver i Matt. 27, 8: »Därför blef den åkern kallad blodsåkern, såsom den heter än i dag». I Luk. 10, 10 läses: »Och om I kommen till någon stad, där man icke undfår er, så gån ut på dess (för hans) gator». I Jakob 5, 7: »Se landtmannen väntar på jordens kosteliga frukt och afvaktar tåligt den tid, då den får arlaregn och serlaregn». Här sammanstöter den fristående artikeln den med det som personligt pronomen missbrukade demonstrativet. I Rom. 6, 12: »Må för den skull synden icke få härska [herrsehen! Hvarför ej råda?] i eder dödliga kropp, så att I lyden dess lustar». Här lämnas man genom missbruket af dess oviss, om det feminina synd eller det maskulina kropp afses. I Luk. 12, 49: »Jag har kommit för att kasta ut en eld på jorden, och huru gärna ville jag icke, att den redan vore tänd». Här hade han dess mer *) Rydqvist. varit tjänligt, som det feminina jord kommer emellan det maskulina eld och det på detta ord syftande pronomen. I Joh. 7, 22 och Rom. 2, 25 nyttjas den om det feminina omskärelse; i Ebr. 2, 3 om femininet frälsning; i Rom. 4, 10 om fem, tro; i Rom. 4, 16 om mask. arfsrätt; i Rom. 5, 13 och 8, 3 om mask. lag; i Rom. 5, 16 om fem. gåfva; i 10, 18 om fem. predikan; i 11, 6 två gånger på samma rad om fem. utkorelse; i 1 Kor. 9, 24 om fem, lön; i 10, 13 om fem. frestelse; i 13, 12 om mask, kunskap; i Ef. 14, 16 om mask. kropp; i 2 Tess. 2, 9 om fem. lögn o. s. v. I Luk. 10, 6 har bibelnämnden gripit miste och gjort frid till feminin. Om nämnden känner våra gamla böjningsändelser och ihågkommer Olaus Petri" yttrande om en viss stridsman, att han var ett lejon »i fridenum» och ett lam »i stridenne», kan hon icke glömma, att frid är ett maskulint ord och strid ett feminint. En bibelöfversättning skall återgifva modersmålet i dess ädlaste och kraftigaste drag. Må då det om slapphet vittnande bruk, som här påpekats, varda utplånadt! Det kostar liten möda att göra det. På genusbegreppets lif hvilar ett rätt iakttagande af adjektivets och slutartikelns böjningar. Det ligger då ock i sakens natur, att villervalla skulle uppstå med hänsyn till dem, sedan genusbegreppet genom de inströmmande utländska låneorden mattats. Vi lefva ännu midt uppe i denna oreda. A. Hazelius framhöll det bottenlösa godtycke, som ägde rum i böjandet af slutartikeln uti 1861 års proföfversättning. I den af år 1873 har bibelnämnden onekligen sökt åstadkomma reda, sökt följa vissa grundsatser i bruket af artikelns pluralformer -ne och -na, gen. -nes och -nas. Grundsatserna synas vara följande. För maskulin af s. k. naturligt kön eller bemärkelsekön, som gränsar därintill, nyttjas -ne, gen. -nes, antingen de åndas på -ar eller -er i plural obestämd form: således andarne, andarnes, hedningarne, prästerne, profeterne, bröderne. För alla andra maskulin nyttjas -na, -nas: således ljusastakarna, lemmarna, nycklarna, skyarna. För feminin nyttjas utan undantag -na, -nas: således stjärnorna, församlingarnas. Mellan nominativ och oblik kasus göres härvid ingen skillnad. Mot dessa grundsatser hafva vi endast att anmärka följande. Enligt vår åsikt bör ändelsen -ne, -nes tillkomma alla maskulin, som hafva -ar i pl. obestämd form. Man bör således säga ej endast konungarne, romarne, judarne, utan äfven lemmarne, ljusastakarne, skyarne. Hvad åter vidkommer maskulin på -er, kräfva både välljud och bruk en större frihet, så att man här må nyttja -na så gärna som -ne och skrifva ebreerna, fäderna eller ebreerne, fäderne. Däremot gilla vi fullständigt, att nämnden nyttjar utan undantag -na för feminin, och att ingen skillnad göres mellan nominativ och oblik kasus. I afseende på adjektivens böjningsändelser synes nämnden däremot hafva gjort intet för att komma ur den gamla oredan. När man bör nyttja -e eller -a i den obestämda formens flertal och i hela den bestämda formen är en fråga, som i öfversättningen af år 1873 står lika olöst som i den af år 1861. A. Hazelius" råd hade dock varit väl värdt att följa, när han föreslog att bruka -e åtminstone då adjektivet i maskulin hänför sig till person eller personer. Också jämkar sig seden allt mer däråt. Sällan får man nu se den förr vanliga formen »Fredrik den första», »Gustaf den andra Adolf». Men bibelnämnden tillgriper regellöst än -e, än -a. Se här några prof. »I ären rike på allt hvad godt är» (Rom. 15, 14), »I ären mätte och rike blifne» (1 Kor. 4, 8), »I ären vise till det goda och enfaldige till det onda» (Rom. 16, 19), »Förblifven faste i Herren» (Fil. 4, 1); men å andra sidan: »I skolen söka att blifva rika» (1 Kor. 14, 12), »Hållen eder fasta vid det goda, ömma mot hvarandra» (Rom. 12, 19), »Saliga de i anden fattiga» (Matt. 5, 3). Här är omöjligt att finna en regel med hänsyn till bruket af -e och -a i den obestämda formen. Och lika ogörligt är att uppleta bibelnämndens rättesnöre för den bestämda. Så läser man i 1 Kor. 6, 1: »Inför de otrogne och ej inför de helige», men några rader nedanför (vers 6): »De otrogna skola icke ärfva Guds rike». Tyskans inflytelse i förening med danskans fortverkar rubbande på vår deklinationsbyggnad. I fornspråket hade endast maskulin och feminin pluraländelse på -er; nu uppträda äfven neutrer med denna ändelse. Vägen härtill bröts af ord på den från Tyskland komna ändelsen -en (-erei), fortsättningen bildades af romaniska ord på tonlagdt -i, och efterhand fick man i följe med dem se sådana neutrala pluralformer som behofver, förslager, sällskaper, diplomer, kapitaler, systemer, elementer, därefter äfven bergslager, landskaper o. s. v. Missbruket drefs för ett par mansåldrar sedan ännu mycket längre än nu; man kunde då skrifva skeppslager, brefver, mynter, besluter, ämbeter o. s. v., former, hvilkas barbari nu sticker oss bjärt i ögonen. 1873 års bibelöfversättning har offrat åt utlandet sin gärd äfven här. Så läser man i 2 Petr. 3, 12: >~. - - under väntan på Guds dags tillkommelse, då himlarna skola af eld upplösas och elementerna smälta af hetta». När nämnden här försmådde det svenska uttrycket »världens urämnen», straffades hon med att i höjningen af element göra sig skyldig till ett fel, som hvarje skolgosse väl nu mera får lära sig att undvika. Deklinationsfel förekomma äfven i Luk. 21, 12 och 2 Kor. 6, 5, där man ser fängelser för fängelsen. Fängelse bör böjas som bälte: det är lika orätt att skrifva fängelser som bälter och ämbeter. Den falska arkaismen »fara sina färde», som Rydqvist länge sedan påpekat, möter oss Mark. 6, 33. Genitiven af Jona skrifves af bibelnämnden Jonas". Apostrofen är här öfverflöd. De härjningar tyska ändelsen -het gjort bland våra feminin på -i (-e), synas, om än endast medelbart och på afstånd, hafva inverkat äfven på maskulinen med denna ändelse genom att göra örat mindre förtroget med henne, när ordet ej har personlig märkelse. En mängd maskulin på -e har, som man vet, öfvergått till feminin på -a, i det att deras forna oblika ändelse på -a inträngt nominativen. Följden vardt naturligtvis, att de flesta bland dem utbytte sin välljudande pluralform på -ar mot den på -or, hvilket ej var en vinst för modersmålet. Sedan en längre tid tillbaka har man dock sport en lycklig rörelse åt motsatt håll. Ordformer sådana som båga, stråla, maga, vinga, näfva, som i det förra århundradet voro vanliga, äro drifna på flykten af båge, stråle, mage, vinge, näfve, och man har därmed räddats från flertalsformerna bågor, strålor, vingor, magor, som nog annars skulle förr eller senare inställt sig. Tanka, måna, timma, släda, droppa, ha hafva i våra dagar i det närmaste vikit för tanke, måne, timme, släde, droppe, lie. Några andra, såsom kärne, penne, hvilkas rätta form upprätthålles i dagligt tal, äga utsikt att återvinna sitt rum. Här har bibelnämnden tagit ett steg på rätta vägen. Vi finna öfver allt formen vilje för vilja (Rom. 1, 10; 2, 18; 8, 20; 9, 19 m. fl.) och ände för ända (Rom. 10, 4; 1 Kor. 1, 8; Ebr. 1, 1.2 m. fl.). Men då nämnden visat detta mod med hänsyn till vilje, som dock ännu väntar sin rätta flertalsform på -ar, hvarför då tveka att uttaga steget i fråga om stadga (lagstadge) och lusta, hvilkas rätta plural lustar, stadgar stå orubbade? Kasuskänslans förslappning medförde bland annat äfven villervalla i höjningen af abstrakta feminin på -a. Deras gamla oblika kasusform på -o tillgreps och tillgripes ännu för nominativen. Rydqvist anmärker härom: »Det heter ganska rätt, enligt forngrammatikan, i min närvaro, frånvaro, öfvervaro o. s. v., men en nominativ närvaro o. s. v. har aldrig funnits och kan, enligt språkets både gamla och nya lagar, icke finnas.» Annu i Linds ordbok äro nominativen närvara, frånvara, öfvervara att finna. I vår tid har utsaga åter gjort sin rätt gällande; här och där uppdyker ånyo närvara, tillvara, frånvara. Den rätta nominativformen vill således arbeta sig fram, men å andra sidan vill -o i de oblika kasus icke vika, stödd, som denna ändelse är, på häfd och välljud. Tvärt emot språkets gång i andra hänseenden, synes här en gammal deklinationsform på väg att uppträda med nytt lif, med -a i nominativ och -o i oblik kasus. Om det lyckades, vore det visserligen icke till skada för modersmålet; men åt ena eller andra hållet bör frågan snart få sin lösning. Bibelnämnden nyttjar flitigt i oblik ställning ändelsen -o. Verbalformerna undgingo ej heller det tyska och tysk-danska inflytandet. Bibelnämnden har i 1873 års öfversättning ändtligen aflägsnat den från danskan inkomna ändelsen -er i 2 personen pl. af imperativen och gifvit -a dess fulla välde i 1 pers. pluralis presens indikativ. En icke ringa utbredning har den tysk-romaniska ändelsen -era tillryekt sig, och hos bibelnämnden finner man åtskilliga prof därpå, såsom värdera (uppskatta) Matt. 27, 9, 10; regerade (Matt. 2, 22); plantera (1 Kor. 3, 6-8). Vore vi trogna vårt modersmål, skulle vi säga planta lika väl som inplanta samt värda (isl. vir~a) för värdera, handa (isl. handla, höndla) för handtera. Men om en återställning af dessa nordiska former är föga hopp, då man ser, huru segslitet envist våra språkskämmare fastbålla sådana tyska ordbildningar som bilderbok, Pariser-bref, Wiener- utställning, rosenbuske, rosenvatten, ögonspråk, örongått, öronbikt i öfverensstämmelse hvarmed vårt modersmål väl äfven snart har att vänta en öronfil. Emellertid finner man, att nämnden i Matt. 25, 36, 38, 43 och annanstädes nyttjar den svenska formen härberga för den tyska härbergera. Sinnet för verbens starka böjning har, tack vare Säve och Rydqvist, börjat återvakna och visar sig redan tämligen starkt. Författare till språkläror för skolorna, såsom Sundén och Leffler, fästa ungdomens akt på dessa formers skönhet och kraft, och goda skriftställare tillbakavisa nu sällan eller aldrig, om ej af glömska, de starka formerna för de svaga. Skalderna nyttja dem med afgjord förkärlek. Bibelnämnden har till regeln iakttagit dem. Men när vi finna tvagit, otvagna i Mark. 7, 2; 7, 4, så kunde man väntat att möta tvog, tvogo i stället för det svaga tvådde i Matt. 27, 24 och Luk. 11, 38. Svaga former för starka uppträda dessutom gräfde, Matt. 21, 33, Luk. 6, 48; i utspridde och spridde, Mark. 7, 36, Rom 5, 12, samt stridde, 1 Kor. 15, 32. Äfven här är således åtskilligt att omgöra. Man borde tro, att från tyskan skulle ingen fara hota våra starka verbalformer. Dock är äfven här en kil inskjuten, som kan spränga en del af dem, om den vanvård, hvaraf svenskan lidit, och den slapphet, hvarmed man gifvit efter för mekanisk enformighet, ej grundligt botas. Vi mena sådana tyska låneord som beskära (förunna) befalla, befara, hushålla, hvilka till skenet äro de samma som de starka verben skära, falla, fara, hålla och under ogynsamma omständigheter kunde draga dem med sig i sin svaga böjning. Att det icke redan skett är märkligare, än om det under den gjorda förutsättningen komme att tima. På tal om verbalformer bör påpekas, att bibelnämnden böjer verbet rödja orätt, hopblandande dess former med röja. Alla våra svenska språkläror låta väl nu mera läsaren veta, att rödja böjes rödde, rödt, men röja, röjde, röjt. »han rödde mark med plogen», »skogen är rödd af nyodlarens yxa»; men »han röjde ånger», »gärningen är röjd». Till sist visar sig det tyska och där bredvid det danska inflytandet i vanan att sammanskrifva ord, som böra stå skilda. Detta missbruk hade för få år sedan stor utbredning. Svenska öfversättare, osäkra i sitt eget tungomål, trodde sig spåra högre visdom i de tyska och danska sammanskrifningar, som mötte dem, och skyndade att »rikta» svenskan med slika fynd. Rydqvist gjorde insaga mot ofoget, A. Hazelius lade axeln till hjulspaken för att stäfja det, och en motsatt rörelse yppar sig nu, ett omslag, som uppträder tämligen häftigt och måhända öfverskrider sin rågång. Dock bättre det, än att ingen hand stoppat denna nya källa till språkförbistring och till förtviflan för ordboksförfattare. Bibelnämnden har slutit sig till den nya rörelsen, men på ett allt annat än följdrätt sätt. Man finner å ena sidan till hopa (Matt. 23, 4; Mark. 3, 1 m. fl. st.), må hända (Matt. 25, 9), till baka (Matt. 26, 43; Mark. 3, 1), för den skull (Rom. 13, 5; 15, 9), i sender (1 Kor. 14, 27), å nyo (2 Kor. 2, 1), i hjäl (1 Joh. 3, 12), å stad (Ebr. 11, 8). Men å andra sidan: åstad (Luk. 10, 2), derutöfver (Matt. 5, 33), öfverallt (1 Tess. 1, 8), förbanden (1 Kor. 7, 26 m. fl. st.). Om den sistnämnda sammanskrifningen gäller i sin fulla kraft Rydqvists förkastelsedom öfver sammanskrifningen af öfver hufvud och efter hand. Hvad rättstafningen vidkommer, kunna vi här endast anmärka, att bibelöfversättningen af 1873 tydligen visar sig hafva tillkommit under ett öfvergångsskede. * * * 370 VIKTOR RYDBERG. Det kan icke hafva varit vår mening att, med bibel- nämndens senaste öfversättning som profkarta, här försöka en genomförd teckning af tyskans inverkan på vårt mo- dersmål. En helhild af detta slag tillkommer det fack- mannen att gifva, ej »litteratören», »mannen af pressen». De sakförhållanden, som påpekats, torde dock vara till- räckliga att visa det farliga i den föreställning, att man, utan att rubba språkets skaplynne, skulle kunna utveckla det genom lån från utlandet. 1 ymnighet göras icke dylika, utan att modersmålets lemhyggnad och ädlare delar däraf lida. Hvad ordskatten vidkommer, ser man, att de in- hemska orden efter hand tillhakadrifvas af inflvttarne och utdödas eller nedsättas till heloter, samt att de rika medel till ordbildning språket i sig själf äger lämnas å sido. Men muskler, som man aldrig spänner, slappas och varda odugliga till tjänst. Ordhildningens lagar fornas och vissna. Man kan till sist icke, äfven om man ville, draga gagn af dem. Och så lånar man allt framgent utifrån. År detta nu en gång sed och vana, våga endast de djärfvaste, de som hämtat sitt mod ur sin kärlek till fädernas tungomål, tillita de egna källorna för ordskattens ökande. Vi hafva sett, att efter 30-åriga kriget, under ett af svenskans ödesdigrare skeden, ett tillhakaslag upp- stod mot den fruktansvärdt kringgripande språkskämningen. Någre få mån gingo bröstgänges mot fienden, som syntes oöfvervinnerlig, och den förtröstan de hyste till sin sak, ehuru hon tycktes hopplös, fick sin lön. De visade bland annat med sitt efterdöme, att om modet hos det fåtal, som vill Värna och häfda den nordiska ordskatten, är lika stort som lättsinnet hos de många, som förspilla honom, så bär det goda sträfvandet frukt. För vår ordskatt stå vi till dessa män uti icke ringa tacksamhetsskuld. En del ord, som de återupplifvade bokspråket eller i sista stunden frälste från undergång, meddela vi här som prof. De äro hämtade ur de förklarande ordlistorna till Stjernhjelms »Herkules», Scheffers upplaga af »Konunga- och höfdingastyrelse», »Konungasagor och Norlandskrönika», Spegels »Guds verk och hvila», bibelupplagan af 1703 och Svedhergs »Schibboleth»*): Afkomma (subst.), afrad, afunna (afundas), afundslös, alster, arla och serla, arföl, bane, banehugg, berga (sig), biltog, blot, bolyxa, bragd, bråd, brådsint, brynja, bådastädes, dagtinga, djärfvas, digna, drabba, drapa, dvale, dväljas, drott, duglig, dölja, efterdöme, efterlikna, efterliknelse, elak, enstaka, enkom, ensak, envige, envåld, envåldskonung, fager, fleste (superl.), flock, famla, foster (-broder, -jord), framtid, frejd, frände, fylke, färre, (komp.), gengåfva, genmäle, gilja, gladlynt, godlynt, misslynt, gälda, gåta, gille, harm, harmas, hämd, hemul, hjelm, häfda (hruka), hof (måtta), hum, husbonde, höfvas, höfvisk, ohöfvisk, härse, hird, hirdman, härrop, hedenhös, hyfsa, hvässa, hån, häda, härja, idka, idkeligen, inrymma, idrott, jarl, jäf, kynne, later (sätt att vara, åtbörder), ljuf, lämning, lika (falla i tycket), ljuta, ledung, lynne, *) Om några af dessa ord göra vi samma förbehåll som Söderwall vid sin förteckning ur Stjernhjelm, Spegel och 170:3 års bibelupplaga, (Hufvudepokerna af Svenska språkets uthildning, 104), att de möjligen upptagits i ordlistorna för att gifva tillfälle till etymologisk förklaring, utan att deras märkelse påkallat tolkning. maklig, mannamån, menlös, mumla, namne, nännas, niding, nå, nödtorft, odal, odryg, odåd, dåd, ogen, ohemul, omak, omaka, ombudsman, okvädinsord, orda, orlof, qvarstad, rask, rast, rädda, räddning, renhjärtad, renlefnad, rikta (göra rik), röja, rön, röna, saga (berättelse), samhälle, samtida, sen, skara, skald, skaldskap, skenfager, skepelse, smälek, snille, snöd, solstånd, sorglös, strådöd, sällsynt, såt (adj.), tima, tidt, tarfva, tjänsteman, trefva, tvehågse, tvetalig, upphof, uttänja, vanför, vapenhvila, vapenbrak, vedermäle, vedervilja, väld, vänskap (?), vänsäll, vänfast, värja (verb), värna, vädja, vetgirig, vettlös, vittnesbär, vre sig, vådlig, ymsom, yrka, åkomma, (subst.), åsyna (-vittne), ämbete, ämbetsman, ättboren, ättestor, ättefader, älskog, äska. »Detta återupplifvande af äldre, ur bruket komna ord är» - anmärker Söderwall - »en företeelse, som i språkets historia förtjänar särskild uppmärksamhet». Hon visar, att dessa ord äro som Aronsstafven, att de kunna grönska på nytt, och hon styrker för vårt eget modersmål hvad redan Horatius hade iakttagit inom sitt: multa renascentur quæ jam cecidere vocabula. Äfven på formernas område har svenskan återbördat eller gifvit stadga åt minnen från sin forntid, såsom det länge försvunna -r i de substantiva pluraländelserna -ar och -er samt det med -e länge kämpande -o i 3:dje person pl. imperf. indik. af starka verb. »Detta» - för att nyttja en annan språkhistorikers, dansken N. M. Petersens ord, »är onekligen en af de märkvärdigaste språkföreteelser och vittnar om ett kraftigt folk, som sträfvade att värna sin själfständighet och sitt egna skaplynne». Mängden af dessa ord hade otvifvelaktigt att utstå en hård kamp mot vanan, trögheten och en förtyskad smak, som fällde grinets vapen mot dem. Med hänsyn till några kan man spåra stridens gång genom många årtionden. Så hade flock att föra en sjuttioårig fejd för att återvinna sin forna odal. På liknande motstånd har ännu i dag hvarje återuppträdande nordiskt ord att stöta. Vi påminne här om J. A. H. Hazelius" kamp för skede. Men han lät icke afväpna sig af dumlöjet, och därför vann han segern. Vi påminne ock om den vrede det väckte hos det äldre släktet i Köpenhamn, när det svenska födelsedag kom för att uttränga det efter tyskan bildade Geburtsdag. Ett nordiskt ord må äga det ädlaste ättetal, det må vara lagenligt bildadt, välljudande och kraftigt - det skall dock i början väcka undran och varda föremål för hetsjagt från samma slags språkvänner, som hafva intet, om ej en tyst insaga, att ställa i vägen för »anhaltsstation», »snälltåg», (schnellzug, för iltåg), »rails», »sleepers» och »plebiscit». Att nyttja det nordiska ordet skall synas tillgjordt af samma skäl som enkelhet och natur på konstens område syntes tillgjorda under den s. k. korfstylens tidehvarf. Perukernas sista släkte klagade ju bittert öfver flärden hos dem, som började nyttja eget hår. Om bruket gäller både i ondt och godt Goethes ord: Das kommt nur auf Gewohnheit an; So nimmt ein Kind der Mutter Brust Nicht gleich im Anfang willig an, Doch bald ernährt es sich mit Lust. Skada endast, att bruket lättare förlikar sig med de skamligaste förgripelser mot modersmål och sundt vett. Hundratals sådana få opåtaldt göras, och endast undantagsvis händer, att man griper någon stackare i det ögonblick han vill gifva oss »världens sju vidunder» för världens sju underverk eller »den all mystik förkastande vantron» för »den all mystik förkastande otron». Sker det ej på bar gärning, så inrota sig slika fel dess lättare, som de synnerligen förekomma i böcker till den uppväxande ungdomens tjänst, öfversatta från tyskan eller danskan. Herr S. A. Hedin, som någon gång å modersmålets vägnar svänger straffets gissel öfver de språkskämmande öfversättarne, finge för mycket att göra, om han skulle anmärka endast en tiondedel af deras missgrepp. Mången torde vara af den mening, att vårt modersmål nu en gång för alla är att uppfatta som ett svenskt-tyskt blandspråk. Man frestas ock att dela denna åsikt, när man jämför vår gamla bibelöfversättning med de nya proföfversättningarna och vid ett försök att mäta hvad som vunnits och hvad som tappats under de mellanliggande århundradena kommer till det utslag, att språkets nordiska fylkingar på flera punkter tillbakaträngts. Dock torde folkkänslan, som, om hon en gång vaknat, har mycket att säga med hänsyn till språket, svårligen vilja vidgå denna mening, och äfven språkkännare förekommer det, som om modersmålets alla skador kunde botas. Visst är, att de rikaste källor härtill stå till buds, vilja vi endast nyttja dem. Men äfven under förutsättningen af ett blandspråk tillkommer det oss alla att taga vara på och med id öka vår nordiska ordskatt. Norge och Danmark föregå häruti med lifvande efterdömen. Landsstyrelsen, riksdagen, tidningspressen, häfdatecknarne, skalderna samverka däruti. Bibelnämnden våga vi med afseende härpå tillropa några ord, som hon väl känner, enär hon själf försvenskat dem: »Var vaksam och stärk det som ännu är kvar och som var nära att dö!» De gamla bibelöfversättarna bröto hjältemodigt med danskan, må våra nya icke bryta med det nordiska i svenskan! En af våra äldsta sånger, måhända gående tillbaka till en tid bortom alla minnen, börjar med orden: Tormod Kolbrunarskald hade mottagit honom som en arfsång från Rolf Krakes dagar och uppstämde honom för de svenskar och norrmän, som med Olof helige gingo att kämpa vid Sticklarstad. För somliga sinnen är det en hugnad att veta, att ofvanstående rad, om också icke mer af hela sången, ännu förstås af barnen omkring oss, åt hvilkas minne kallet är förtrodt att mottaga, vårda och fortplanta de ord, som Nordens mödrar under århundradens lopp lärt sina små, som »nornan kvad vid folkets vagga», och hvari nordbon uttryckt sin inneboende adel. För andra sinnen torde det vara likgiltigt, om de sista frändskapsdragen mellan oss och våra fäder utplånas ur tungomålet, och om vi icke längre igenkänna oss i dem. Och dock kan språkutvecklingen fortgå, utan att detta heliga band slites! Allt hvilar på hvilken smak skall här få öfverhanden. I det värre fallet synes det oss, som om svenskan skulle nedsjunka till ett tiggarspråk, som lefver på allmosor från andra, tills hon dör utan aktning och drager folket med sig i döden. I det bättre fallet -- om vi i modersmålet hedra fader och moder, skall löftet, som därvid är knutet, gå på oss i fullbordan och vårt folk lefva i trots af tidernas stormar. Utgifvarens tillägg och anmärkningar. Under titeln »Varia, tankar och bilder» utgaf Rydberg år 1894 ett urval af sina förut å olika ställen offentliggjorda uppsatser i skilda ämnen, äfvensom småberättelser och tal, och det var hans afsikt, såsom siffertecknet I angaf, att låta detta första urval följas af en andra del. Planen för dessa samlade skrifter har nödvändiggjort, att åtskilligt af det i »Varia» upptagna afsöndrats och sammanförts med närsläktade arbeten, såsom fallet varit med uppsatserna i konst, hvilka upptagits i nionde delen, liksom med de småberättelser, som meddelats i den åttonde. Namnet »Varia» syntes mig dock lämpligen kunna bibehållas för de tvenne delar, som komma att omfatta Rydbergs skrifter och tal i vetenskapliga, politiska och kyrkliga ämnen, äfvensom ett litet begränsadt urval af hans tidningsartiklar. Denna första del af »Varia» omfattar Rydbergs filosofiska, historiska, språkvetenskapliga uppsatser, äfvensom en »hypotes» i en fysikalisk fråga. »Om Buddha återvände» tillkom såsom inledning till Victor Pfeiffs öfversättning af Edwin Arnolds dikt »Asiens ljus» 1888 och upptogs sedan i den samling af »Tankar och bilder», som Rydberg 1894 utgaf under titeln Varia. Ting och fenomen ur empirisk synpunkt utgjorde ursprungligen efterskrift till P. Dahlanders och M. Bohemans öfversättning af Samuel Laings »Vår tids vetande och tänkande» 1890, från hvars åskådning den i viktiga punkter divergerar. Den omtrycktes sedan i Varia 1894. Den mekaniska världsteorien meddelades år 1894 såsom inledande athandling till en skrift »Hvad är sanning?» öfversatt från tyskan, och upptogs samma år i Varia. Liknande utveckling af de ämnen, som berörts dessa båda senaste uppsatser, föreligger i ett par handskrifter af Rydberg, de på 1870-talen skrifna, ofulländade »Brefven från och till Gunnar» samt en inledning till en diskussion i Stockholms högskolas studentförening, i fråga om den åskådning, som på naturvetenskaplig grund vore den följdriktigt byggda, liksom naturligtvis äfven i Rydbergs outgifna filosofiska föreläsningar. En hypotes rörande den fysikaliska orsaken till tyngdföreteelserna var ett föredrag, som Rydberg höll i Göteborgs K. Vetenskaps- och Vitterhetssamhälle d. 22 Maj 1876. Rörande dess innebörd hänvisas till de inledande ord, med hvilka prof. V. Bjerknes haft välviljan förse denna uppsats, som bär vittne om Rydbergs omfattande vetande mångsidiga intressen och idérikedom. I halfslummer, hvilken uppsats var införd i »Ord och Bild» 1893, torde utgöra ett slags apologi för den typiska karaktärsteckning i motsats till individuell, som en eller annan anmälare anmärkt i Vapensmeden, ehuru Rydberg gifvit ämnet ett vidare perspektiv. Den intogs sedan i Varia 1894. I en anteckningsbok har Rydberg nedskrifvit följande tillägg: »Till min artikel i Ord och Bild: Polisen upptäcker brottslingen mindre lätt genom hans fotografi än genom en karrikatyr af honom. Karrikatyren består, likasom ett godt signalementsporträtt i ett urval af de karaktäristiska dragen, som, för att bättre göra intryck och fastna i minnet, öfverdrifvas. Karrikatyren gör lättare än fotografien en person igenkännlig. Det typiska och det individuella äro förenade i fotografien. Karrikatyren minskar, så långt som möjligt, det typiska, och den mån det typiska minskas, nalkas porträttet gränsen till karrikatyr.» Fantasmer ur verkligheten, en i poetisk form uttalad satir mot formelfanatismens ofördragsamhet och den sorts fördragsamhet, som har sin källa i materialistisk likgiltighet för själsodling, lästes i kalendern Svea för 1894 (1893) och i Varia 1894. Pessimistiska hugskott af en optimist voro till större delen införda i tidskriften Norden, tredje häftet 1885; tvenne stycken om fosterlandskärlekens betydelse för kulturen (utdrag ur en föreläsning) och om beväringsynglingarnas råhet (utdrag ur en monolog) lästes under titeln »Idealena och guldet» i Julbladet Jul 1891. De meddelades samtliga, med tillägg, under gemensam rubrik i Varia 1894. Strödda anteckningar förekomma i ett par af Rydbergs anteckningsböcker, företrädesvis från 1880-90-talen samband med nedskrifna citat ur olika författares arbeten. Åtskilliga dylika aforismer af politiskt och kyrkligt innehåll komma att meddelas i fjortonde delen i sammanhang med öfriga smärre politiska och kyrkliga skrifter. Enstaka polemiska anteckningar rörande naturalismen i litteratur och konst på 1880-talet har jag sparat till den lefnadsteekning, hvarmed samlingen skall afslutas. I dörren, Den bästa gåfvan, Ett par ord om skaldekonsten utgöra förord till arbeten af Axel Klinekowström (»Svipdag Egilssons saga» 1894), Birger Schöldström (»Harposlag och svärdsklang» 1888) och Axel Åkerblom (»Dikter», 1890). De båda förra voro tillika intagna i Varia. Det forna Jönköping utgör en topografisk skildring af Rydbergs födelsestad i äldre tider, hvilken meddelades i Svea 1881. Den afsikt Rydberg uttryckte i slutraderna att skildra sitt barndomshem -- fästningens utseende och historia -- kom ej till utförande. Oro i Olympen, en redogörelse för Lukianos" skrift »Den tragiske Jupiter» jämte en karaktäristik af den sengrekiske författaren var intagen i samlingsbandet »Skilda portföljer», 1893, men har tvifvelsutan legat i Rydbergs »portfölj» sedan slutet af 1860-talet. Af Rydbergs brefväxling framgår, att han 1868 sysselsatte sig med »ett opus om Lukianos och Plutarkos», afsedt för »Framtiden»; en lös anteckning å ett bref från 1868 sammanfaller med åtskilligt i slutkaraktäristiken i den här meddelade uppsatsen. Kroppsarbetarnes ställning i Rom, ett föredrag hållet i en goodtemplarförening i Göteborg under 1880-talet, utgör ett utbrutet stycke ur Rydbergs föreläsningsserie i romersk kulturhistoria. »Ur kyrkans häfder», som af Rydberg lämnades kort före hans död till Jämtlandsposten för att ingå i dess »folkbibliotek», och som utgafs i slutet af 1895 i denna serie, är likaledes en dylik föreläsning. Bibelkommissionens fjärde öfversättning af Nya testamentet samt dess fortsättningsskrift, Tysk eller nordisk svenska? funnos intagna i Svensk tidskrift 1873. Den senare utgjorde hufvudskriften för Rydbergs språkpurism under 1870-talet. Jämte dessa uppsatser har Rydberg författat i närsläktade ämnen ett förord till L. Baltzers »Hällristningar», dagtecknadt Stenungsön d. 3 Augusti 1880, hvilket står i ett tämligen oskiljaktigt samband med själfva detta arbete, samt vidare en del tolkningar af runstenar (utom den i tolfte bandet meddelade uppsatsen »Hjältesagan å Rökstenen»), nämligen Om Tanumsstenen, intagen i »Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohus läns fornminnen och historia» (1874), samt »Till tolkningen af Nordens äldsta runinskrifter» (Björketorpsstenen, Stentoftevården, Tanumsstenen) i Svenska fornminnesföreningens tidskrift, Andra bandet 1874 III (1875), äfvensom han meddelat bidrag till Hjalmar Kempffs tolkning af »Odd- och runstenen i Ockelbo» (Gefle 1887). Dessa runtolkningar hafva emellertid ansetts äga en något för speciell karaktär för att medtagas i denna samling. Karl Warburg. Om Buddha återvände ... sid. 5 Ting och fenomen ur empirisk synpunkt ... " 24 Den mekaniska världsteorin ... " 84 En hypotes om de fysikaliska orsakerna till tyngdföreteelserna ... " 105 I halfslummer ... " 122 Fantasmer ur verkligheten ... " 132 Pessimistiska hugskott af en optimist ... " 143 Strödda anteckningar ... 156 I dörren ..." 165 Den bästa gåfvan ... " 172 Ett par ord om skaldekonsten ... " 175 Det forna Jönköping ... " 177 Oro i Olympen ... " 207 Kropparbetarnas ställning i Rom ... " 224 Ur kyrkans häfder ... " 239 Bibelkommissionens fjärde öfversättning af nya testamentet ..." 256 Tysk eller nordisk svenska? ... " 319 Utgifvarens tillägg och anmärkningar ... " 377 * SKRIFTER AF * XIV TAL — VALDA UPPSATSER OCH ANFÖRANDEN I KYRKLIGA, TEOLOGISKA, POLITISKA OCH STRÖDDA ÄMNEN * STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG GÖTEBORG GÖTEBORGS HANDELSTIDNINGS AKTIEBOLAGS TRYCKERI 1910INNEHÅLL:
VIKTOR RYDBERG
VARIA
VARIA
(TAL. —VALDA UPPSATSER OCH ANFÖRANDEN I
KYRKLIGA, TEOLOGISKA, POLITISKA OCH
STRÖDDA ÄMNEN)
AF
VIKTOR RYDBERG
*
STOCHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
TAL
Minnestal öfver C. W. A. Strandberg.
(Inträdestal i Svenska Akademien. 1877.)
Mine Herrar!
Den som genom edert val har ärats med att i dag
se öppnad för sig en krets, helgad som denna af höga
minnen, känner tungt det ansvar, som därmed är förknippadt.
Särskildt är värfvet, som nu åligger honom,
egnadt att inskärpa och ådagalägga de krafters otillräcklighet,
på hvilka I lagt bördan af detta ansvar. Hans
tillgifvenhet för Carl Wilhelm August Strandberg och
tacksamhet för väckelser, hvilka utgått från honom, ha
icke minskat utan ökat den ängslan, som gjort handen
osäker vid försöket att teckna några linjer till bilden af
den skald, hvars rum bland eder skall förblifva tomt, tills
fäderneslandet åter fått en sångare med ett skaplynne
som hans, så manligt och så mäktigt att utdana ingifvelser
från häfdernas ande och från folkets.
Vårterminen år 1838 inskrefs i Södermanlands nation
vid Lunds universitet den tjuguårige Strandberg, som året
förut aflagt studentexamen i Upsala. Sina förberedande
studier hade han gjort dels enskildt under faderns
handledning, dels i Nyköpings trivialskola och Strängnäs’
gymnasium. Han stannade vid det sydsvenska lärdomssätet
i nio år och medförde därifrån väl icke den lager, som
från början varit det yttre målet för hans sträfvande --
denna skulle långt efteråt räckas honom af hans Alma
Mater -- men den andra, som brytes och flätas kring
skaldens panna af ett med glädje lyssnande folk.
Dessa år voro rika på ungdomsglädje af högre art.
Kring den svärmiske och liflige ynglingen slöt sig snart
en vänkrets med genklang för hans själs stämningar och
välönskningar åt hans rön att gifva dem diktens form.
Det var en uppväckt ynglingaskara, som då vandrade på
Lundagård och Helgonbacken, seende med den snillrike
kamraten syner hän mot ett bidande mänsklighetens Eden.
Studentpoesien hade då sina gyllene dagar, och inom
Strandbergs umgängeskrets diktades och utflögo öfver
landet, vingade af tonkonsten, sånger, som ännu ljuda
under studenternas fanor, eldande fosterlandskänslan,
manande de unge att varda det godas, sannas och skönas
stridsmän. Högskolan genomilades af tidens idéströmmar
och tiden, hvarom här talas, var årtiondet före det
världsskakande 1848.
Några år därefter såg det annorlunda ut. Det missmod,
hvarmed öfverspända förhoppningar gäldas, den slapphet,
som efterträder stormande utbrott, förnummos öfver
hela vår världsdel, och det låg något sådant i luften
äfven öfver den lilla universitetsstaden. Hans ämnessvenner
omgärdade nu sin synvidd med de trängre lärjungeplikterna;
vi kände det likasom förbjudet att skåda
fram öfver dem, och då vid högtidliga tillfällen vi tågade
under våra banér, och sångerna från Talis Qualis’
studentdagar uppstämdes, tonade de som hälsningar från en
svunnen skönare ungdomsvärld. Strandbergs samtida i
Lund förekommo oss som ett herossläkte, hvilket
»af lifvets större former tog en dristig öfverblick.»
Gossen Carl Wilhelm hade på faderns bokhylla funnit
Kellgrens och fru Lenngrens verk bredvid ett häfte dikter
af Goethe, Matthisson och Hölty. Hvad inflytande nu
denna läsning haft på pilten -- icke var det någonting
liknande behaget, klarheten och kvickheten hos dessa
svenske författare eller något påminnande om Goethes
plastiska bildningsgåfva eller om Matthissons och Höltys
mildhet och vemod, hvarmed den unge Talis Qualis’ försök
i skaldekonst väckte först hans vänners akt och sedan
allmänhetens. Hans förtrognaste ungdomsvän, utgifvaren
af hans Samlade Vitterhetsarbeten, har sagt oss, att han
den tiden (såsom den lefnadsåldern knappt underlåter)
sjöng om kärleken, men i dystra toner, yppande en
manlig, stundom trotsig själ, hvars sjudande känsla sökte
sig uttryck i ett bildrikt, ej sällan öfverlastadt språk och
uppkallade en tankegång, stundom lika oklar som känslan
själf. Men vid sidan af denna erotiska poesi framträdde
med djärfva later en annan, som snart lämnade systern
bakom sig. Det var den politiska. Och hon kom visserligen
icke af en slump eller genom blotta tillskyndelser
utifrån. Den föregående mansålderns politiska lynne samt
fosterländska fröjder och sorger hade haft sin tolk i
Esaias Tegnér. Det skulle varit ofattligt, om skedet
mellan 1840 och 1860, så skickelsedigert som det var,
hade saknat sin. Han infann sig med Strandberg.
Då han föddes, hade knappt ett tiotal år förflutit
sedan Finland frånrycktes oss, och under sin uppväxt
hörde barnet de äldre med smärta tala om denna förlust,
ty såret blödde ännu friskt i alla svenska hjärtan. Det
är lätt att föreställa sig, huru häfderna, när de öppnas
för hans blick, skola läsas af en gosse, som under sådana
intryck spirar upp till yngling, medan inom honom rör
sig skalden och rör sig gryet till det manliga
rättfärdighetsfordrande lynne, som särskildt utmärker denne
skald. Det är icke bara krönikans minnesläxor han inhämtar.
Han ger personerna och händelserna nytt lif
och ny verklighet: han är med Engelbrekt, Sturarne och
Vasa midt inne i den svenske bondens frihetsstrider; han
grundlägger med Carlarne och Gustaverna Sveriges yttre
storhet och återvänder med den uttjänte soldaten till det
fattiga hemmet inne i furuskogen, för att där känna de
tysta lidanden, som denna storhet kostat oss. Och då
han hunnit ynglingaåren, vidgas hans syn öfver en värld,
hvari hoppet om en bättre framtid för hela mänskligheten,
ofta omåttligt i sina kraf på stunden, ofta misstagande
sig om medlen, men ädelt i sitt djup och nödvändigt i
sin historiska tillvaro, kämpar med en annan historisk
makt, som antingen icke väntar mer af verkligheten än
hvad denna redan gifvit oss eller, om hon hoppas på
ett bättre, dock stannar tvekande vid hvarje steg som
vid ett steg mot det fördolda, ja stundom vill vända om,
såsom Israel, bäfvande för öknens vedervärdigheter, ville
återvända till en trygghet, som ej var frihetens. Idépulsarne
hade, ehuru dämpade, ej stått stilla under tillbakaslaget
mot den franska statsomhvälfningen, och Strandbergs
gosse- och ynglingaår fingo vittna den återuppflammande
stridens skiften, utbredande sig å ömse sidor
Atlanten. Och han följde dem med inbillningskraftens,
hjärtats och tankens deltagande. Han hade, såsom alla
verkliga skalder, anlaget till en filosof, som i företeelserna
vill leta en inre mening och i dagens händelser deras
betydelse för årtusendena och evigheten. Nu är det väl
så, att ingen meningsflock lyckats uppställa satser, som
icke kunna ifrågasättas i någon punkt eller jäfvas i sin
tillämplighet på tidsförhållandena. Men att fördenskull
stanna som kallt granskande åskådare af striden visar
icke högre uppfattning, utan snöd klokskap och ohåga
för hugg i ärlig kamp. En yngling med liflig inbillning
och varm medkänsla väljer, ledd af sin genius, ett fälttecken.
Och nog tyckte sig den unge Talis Qualis hafva
funnit, på hvilken sida de eviga idéernas fana fladdrar.
Han kunde dess mindre hålla sig undan, som brottningen
mellan världsåskådningarna var häftig äfven inom våra
landamären. Samma år Strandberg kom till Lund hade
ett skifte i fejden inträdt genom Erik Gustaf Geijer. Två
dramatiskt spännande riksdagar ägde rum, medan Talis
Qualis läste och diktade där. Och under tiden laddades Europas
luft till det utbrott, som timade i 1848 års åskor.
Skaldesinnena, känsligare än andra för de osynliga krafter,
som förbereda det tillkommande, förnummo och bådade
hvad ske skulle. Det var en väldig samklang af europeiska
harpor, som lifvade till den väntade stora drabbningen.
Borde man ej förvånas, om Sverige härunder icke haft
en enda röst, som i rytmiska välljud tolkat tidens känslor,
icke ett enda sångarhjärta rymligt nog att kunna
mottaga och hysa en ingifvelse från den samtida historiens
väldiga uppträden -- Sverige, hvars folk måhända
mer än något annat har böjelse till att glömma sig själft,
för att lefva i mänsklighetens väl och ve?
Där Tegnér tystnat, där började Strandberg. Begges
ideal voro i grunden desamma: de ville ljus och frihet,
de ville söndrade frändestammars återförening och skilda
flockars tillbakavikande för ett enadt folk kring Sveriges
konungastol, och medan båda frammanade tröstande bilder
af en inre storhet, som kunde hålla oss mer än skadeslösa
för den yttre vi mist, ville dock ingendera afstå från
tanken på än ett vapenskifte med grannen, från hvilken
ett vigarf skiljer oss, eller från hoppet, att Sverige skall
än en gång på Europas slagfält lyfta sitt svärd för sanning
och rätt.
En samegendom för båda var äfven kärleken till
Sveriges bonde. I tillvaron genom årtusen af en talrik,
fri och själfägande jordarbetareklass, som frälsande
ingripit i landets öden, ligger ett adelsbref för hela vårt
folk, och en trygd mot samhällsomstörtande ilar. De
första sånger af Talis Qualis, hvilka väckte något uppseende,
voro ägnade framstående riksdagsmän af bondeståndet:
Anders Danielsson och Hans Jansson. Ur den
svenska allmogens häfder, rika på bragder, öfverflödande
på lidanden, skulle han dock först längre fram, sedan
hans krafter mognat för ett sådant kall, hämta ämnen
till dikter. De ofvannämnda tvenne sångerna hade knappt
annan betydelse än den att ådagalägga hans tidiga
»riktning åt folket», såsom han själf kallade det. I samma
riktning visades han af sina filosofiska och skönlitterära
studier, som gjorde honom förtrolig med Tysklands samtida
litteratur, där han fann mycket, särskildt inom poesien,
ägnadt att bringa hans själs strängar i
medklingande dallring. Den nyromantiska skolan hade tystnat
för en annan, som med djärfva strängaslag förde dikten,
den länge ur dagens lif förvisade, in på tidsidéernas
tummelplats. Strandberg lyssnade och tjustes af de kraftiga
greppen, de lidelsefulla tongångarne. Till anlaget
sin egen man, var han dock ännu för outvecklad att icke
med sin friska emottaglighet röna starkt intryck af denna
ungtyska sångarskara, som dyrkade hvad som var honom
själf heligast: frihet och fosterland. Och sålunda tillföll
det Talis Qualis’ ungdom att hos oss återspegla en skiftning
i det tyska andelifvet med samma trohet som den
unge Atterbom hade speglat den närmast föregående. Med
samma trohet, men med större själfständighet. Själfva
spegeln var icke lånad: han var slipad af det svenska
stålet och lade något af det svenska blå i skiftningen.
Sedan Strandberg år 1844 utgifvit i öfversättning två
häften tysk lyrik, dikter af Herwegh och Hoffmann von
Fallersleben, följde året därpå Talis Qualis’ egna Sånger
i Pansar. Pansaret, ehuru smidt och smyckadt efter
ungtysk förebild, döljer icke den ynglings högnordiska
växt, som dragit det på sig, än mindre kynnet i den ande,
som ger denna lembyggnad lif och hållning.
Ljuf och för vårt släktes utveckling ouppskattligt
betydelsefull är den poesi, som förandligar hvardagslifvet,
tröstar i dess sorger, öppnar blicken för det lillas skönhet,
skärper sinnet för rösterna, som hviska ur det fördolda,
och förfinar känslan för den omgifvande naturens
fägring och mystik. Men det finnes också stämningar
inom oss, hvilka vi undfå som lemmar i en större
lekamen -- i folkets, ja i mänsklighetens -- och äfven dessa
bundna stämningar vilja vi ha lösta genom skalden. Vi
vilja förnimma i eggande eller lugnande välljud den glädje
och den smärta, som genomila oss vid fosterlandets och
de andra samhällenas blida eller oblida öden. Och det
osynliga samband, som förenar alla bortgångna släkten
och det nu lefvande med alla kommande, kräfver af
skalden syner äfven in i den fjärmaste framtid, deras
gemensamma mål. Det var denna trånad, som Talis
Qualis’ Pansarsånger, hans 1848 utkomna Vilda Rosor
och hans senare politiska sånger gingo till mötes och
för ögonblicket bragte någon hugnad.
Rättskänslan hade ställt honom under det fälttecken
han gjort till sitt. Fjärran från vårt ämne är frågan,
hvar rätten egentligen hör hemma -- hennes namn är
skrifvet på båda härarnes fanor; det är nog, att den
ärlige måste tjäna den sak han håller för god och vara
färdig att lida för henne. Och därtill var den unge Talis
Qualis allvarligt redo. På den ståndpunkt han intagit
trodde han sig för alltid hafva brutit med de maktägande
och stängt för sig de banor, som leda till bergning och
utmärkelser i statens tjänst. Men detta var det icke,
som grämde och förespeglade honom, att han gått in på
martyrens stråt. Det var något annat. I sina Drömbilder
upplyser han därom. Här står inför domarebordet
en man, som i ord förgripit sig på det bestående. Han
dömes till lifstids fästning. Salen är full af åhörare, som
hviska: »så ung och dock så djupt fördärfvad redan!»
Detta kan han bära. Men när domens hårdhet förvandlar
åhörarnes afsky till medlidande, och då de, letande
efter mildrande omständigheter, säga hvaranda, att det var
armod som dref honom till hans ovarsamma uppträdande,
då känner han bördan för tung. Och ett martyrskap
vållas onekligen af de bevekelsegrunder, som skjutas
under ens handlingar af de många, hvilka icke fatta, att
någonting kan nödga en människa lämna timliga förmåner
åsido. Är mannen ringa och fattig, heter det,
att detta, eller än värre, afund mot de bättre lottade
förestafvar hans åsikter och handlingar. Mot dylika
tillvitelser värna börd och rikedom, och det torde vara den
säkraste pröfvostenen på ett ädelt skaplynne, att någon,
med dem i ägo, höjer sig öfver sin egen ställning och
hyllar en sak, som ur själfviskhetens synpunkt ej kan
vara hans eller hans likars. Men fri går ej heller han
för deras klander, som sänka allt ned till brynet af sin
själfkännedom. De säga om honom, att han söker folkgunst.
De villkor, som omgåfvo Carl Wilhelm August
Strandbergs vagga, vägrade honom denna pröfvosten, men
tilläto honom i stället ett nära och hjärtligt umgänge med
det arbetande folket. Inledningsdikten till Sånger i Pansar
låter oss förstå, att de intryck, som gossen fått af
detta umgänge, och det rön, som ynglingen gjort, att »det
rätta gällde ringa» bland denna världens store, gifvit hans
skaldeskap dess riktning. Men hvad var nu för Talis
Qualis folket, hvars sak han gjort till sin? Om han i
den nämnda dikten lägger under detta ord ett trängre
begrepp och därmed förstår de kroppsarbetande klasserna,
som under tidernas lopp visserligen tarfvat hela värnet
af den kärlek kristendomen vill ingifva, och af de rättsbegrepp,
som samhällslifvet långsamt utvecklar, och af
den skönhetslängtan, som lifvar skaldehjärtat och gör det
fientligt mot råhetsalstrande förtryck -- så tager han dock
annanstädes samma ord i dess vidsträckta mening och
ser i folken personligheter, hvilka, likasom de enskilda,
ha sitt lif i Gud och kunna, likasom siarne, emottaga ur
den världsutvecklande kraftens urdjup de mäktigaste
ingifvelser som dunkla drifter och aningar, som gemensamma
uppvallningar af rättskänsla och hänförelse, någon
gång äfven som tydligt fattade eftersträfvansvärda mål.
Det var med denna uppfattning af folkets väsen som
Talis Qualis kunde sjunga:
»Hvad det känner är ej något ensamt,
Men en blixt af himmelens förnuft;
Hvad det tänker, tänker det gemensamt,
Och det krymper, om det ej får luft.»
Månget skäl finnes, hvarför den äkta skalden vänder
sig åt folket, och bland dessa ett, hvari det sedliga krafvet
och det estetiska äro så förenade, att de icke kunna
skiljas. Den som älskar skönhet i allt vill ock se skönhet
hos sitt folk, och det synes honom vara en anklagelse
mot det bestående, om mängden af samfundets
lemmar bär missvårdens, aftyningens, sjukdomens tecken;
om de älskliga varelser, som Gud låter födas i kojorna
som i palatsen, skola ställas under sannolikheten att i
råhet och elände mista det skönhetsarf de fått till ande
och lekamen. Den prägel massan fått, den är folktypen:
det ständiga blodomloppet i samfundskroppen straffar äfven
på de välvårdade lemmarne hvad de missvårdade lidit.
Så uppfattar den varmhjärtade skalden sammanhanget,
och därför räcker hans skönhetslängtan handen åt de
samhällsläror som anslå hans fantasi, emedan de synas
honom bereda villkoren för skönhetens förverkligande i
allt och allom.
Talis Qualis’ historiska och filosofiska studier styrkte
honom i den åsikt, att han valt sin ståndpunkt rätt.
Med blicken på Athens Akropolis och i minnet af allt
hvad det lilla folk, som byggt dessa skinande pelargångar,
gjort för västerlandets bildning, såg han, huru
friheten väcker handlingskraften och snillets slumrande
anlag. I Athen
»Där sköts ej folket bort i vrån,
En hvar tog del i konstens gillen
Och statens värf -- och därifrån
En sådan gyllne kedja utaf snillen.»
Bland de tankar, af hvilka den eldige lundastudenten
lifligast vardt gripen, var den nordiska enhetens. Äfven i
detta var han andlig arftagare af Esaias Tegnér. Lund var i
viss mening brännpunkten för den skandinaviska rörelsen,
och Strandberg medelpunkten i den krets af unge män,
som där utgjorde rörelsens kärntrupp. Köpenhamns-studenternas
besök i Lund år 1842 firade han med en sång
om det fria ordet, och vid studentfesten år 1845 bereddes
alla närvarande en oförgätlig stund, då hans fulltoniga
stämma under Lundagårds sekelgamla kastanjer siade om
återupprättelse för hvad vi lidit öster ifrån. Strandbergs
skandinavism var riktad äfven åt det hållet, ej endast
söder ut -- ärligt tillgifven Danmarks sak, men i grund
och botten svensk. Pansarsångerna föra ett oaflåtligt krig
med vår slaviske granne. I solnedgången ser den unge
Talis Qualis en glesnad skara af de blå och gule, förd
af en gammal korporal, storma bron och kasta steppernas
ryttare på flykten. Han hör i skymningen ljuda: »Vår
Gud är oss en väldig borg» -- medan svenska mödrar
gånga med sorg öfver slagfältet, ty dagens strid var hård,
och i likhögarne märkes mången rock af de vackra blå.
I den djupa natten hör han ur forsen dofva trumhvirflar:
de komma från gossen, som stod utpost på sin faders
graf, men icke kunde bära lifvet längre, sedan det
förbisprängande ilbudet ropat, att freden var köpt med
förlusten af Finland. I sångerna till konung Oscar I och
till kronprins Carl bryter hoppet igenom, att upprättelsen
ej skall låta vänta på sig länge. Freden hänger som en
trasig mantel kring Sveas axlar, men hon skall väl åter
taga ned svärdet och tränga sin barm inom kyllret.
Svensken har anor, som konungen skall vårda.
Samma känsla har ingifvit den sköna hymn, som,
tack vare äfven Otto Lindblads värdiga toner, nu är
vorden Svenska folksången. Skalden glömmer icke konungens
höga kall att bygga landet med lag och sätta
lås för bondens lada; men bredvid denna plikt står en
annan lika viktig, att konungen skall vara fälthöfdingen,
som fylkar våra krigarskaror mot arffienden. Striden
måste utkämpas, utgången är oviss --
»Men stundar ock vårt fall en dag,
Från dina skuldror purpurn tag,
Lyft af dig kronans tvång
Och drag de kära färger på,
Det gamla gula och det blå,
Och med ett svärd i handen gå
Till kamp och undergång!
Och grip vår sista fana du
Och dristeliga för ännu
I döden dine män!»
Denna folksång är måhända den enda, som uttalar
dödstankar öfver det folk, hvars hymn till konungen han
är. Detta kan klandras, ty det låter ju säga sig, att ett
folk bör akta sig odödligt och handla därefter. Men ett
fåtaligt folk med en härlig historisk uppgift och därför
med ett stort ansvar inför Gud må kunna se sanningen
rakt i synen, erkänna förgängelsens lag, som råder öfver
allt timligt, och säga högt, att det kan dö, men med ära,
i uppfyllandet af sitt värf. Kinas långa lefnad är icke
att föredraga framför Hellas’ korta och sköna. Enhvar,
som känner så, värmes af skaldens syn, hvari den siste
svensken dör på Sveriges sista fana, ty det är en död,
som tryggar åt ett hädangånget folk odödligheten.
Sånger i Pansar afslutas med en kedja dikter,
kallad Drömbilder. De påminna starkt om en diktcykel
af Anastasius Grün. Också hade Strandberg utdömt dem
jämte flere andra af sina omognare alster från den nya
upplaga af sina verk, som han mot lifvets ände förberedde.
Dock, efterbildningar påträffas hos de största
skalder och torde, äfven de, försvara sitt rum bland
ungdomsdikterna som minne af den i början bindande skola,
som äfven de själfständigaste ha att genomgå. Och drömbilderna
ha onekliga förtjänster. Tonen är musikalisk
och skildringen god af statsfångens sorgsna, allt mer förvirrade
tankar och den veblandade tröst, som utsikten
genom fönstergallren åt hafvet skänker honom. Men de
röja tillika en förkärlek för dristiga, på randen af det
underliga vaggande bilder, som icke alltid lyckas hålla
jämvikten, och en lust att spinna en börjad jämförelse
utöfver den gräns hon tål. Af samma fel lida åtskilliga
af de andra Pansarsångerna, och må hända kostade det
äfven under de kritiska åren på Talis Qualis att öfvergifva
blänkande och öfverraskande, men ohållbara bilder.
Felen äro dock, som nämndt, parade med så månget drag
af skönhet, att det för den, som själf en gång i en föga
granskande ålder läste dessa stycken med rörelse, kännes
nästan hårdt, att författaren så skoningslöst förkastat dem.
Men den mognade Talis Qualis var oblidkeligt sträng
mot sig själf. Han saknade i sina yngre kraftrön den styrkans
höga enfald, som han efteråt förstod att uppskatta.
Samma år de utkommo kräfde Pansarsångerna en
ny upplaga. Ungdomen bländades till och med af deras
brister. Men lofvet var icke oblandadt. Får man döma
af åtskilliga antydningar, särskildt i Vilda Rosor, var
den gensaga, som hördes från något kritiskt håll emot
dem, icke inskränkt till att ogilla enstaka ställen eller
finna larmropen opåkallade eller utmaningarna till »världens
Goliat» otillständiga. Granskaren skulle äfven hafva
brutit stafven öfver hela diktarten. Förebråelsen för en
så ensidig uppfattning drabbar dock icke den anmälan af
Sånger i Pansar, hvilken då ådrog sig största uppmärksamheten
och ännu af mången torde bevaras i minnet.
Denna anmälan, skrifven med en kvick och uddig penna,
framhåller den unge sångarens beroende af tyska mönster,
men gör rättvisa åt hans förtjänster och utdömer
alldeles icke den politiska lyriken som sådan. Men det
angrepp, som Talis Qualis med eller utan skäl ansåg
riktadt mot denna, ville han icke lämna utan svar, och
det är för hans tänkesätt den tiden rätt upplysande att
se, huru han gäldar det med angrepp tillbaka på hvad
han kallar den tama lyriken, de ljugande och söfvande
idyllerna:
»Mitt öra fullt af ljugande idyller,
Som våra tame läspat år från år!»
Talis Qualis, som hade förutsett och förutsagt
frihetsrörelserna af år 1848 och i sin ungdomliga
öfverspändhet väntade ingenting mindre af dem än alla
orättfärdiga makters fall och ett Messianskt frihetsrikes
tillkommelse, han kunde icke fatta, huru det vore möjligt
för en människa med hjärta och inbillningskraft att under
sådana tider syssla med månskensstämningar och undan
striden, som kräfver hvarje arm, smyga in i skogen, för
att aflyssna bäckens sorl ingifvelser till nya sonnetter.
Han tillropar sin motståndare, den lyriske jollraren:
»Hur ondskan Herrens helga rätt försvagar,
Hur våld och väld all ädel hug förstöra
Och sanningen i neslig landsflykt köra,
Du ser, fördrar -- och på sin höjd beklagar»;
och till folket, som så länge fått lyssna till grannlåtskväden,
som söft de krafter, hvilka skaldekonsten hellre
borde väcka, utbrister han:
»Ur djupa sår ditt hjärta länge blödt;
Och månget hopp har störtat öfver ända,
Men nu som förr du låter dig förblända
Af granna bubblor, som man åt dig strött.
Hvad har du vunnit på de tama orden?
En dunst, en vacker sky man åt dig räckt,
Men på din himmel är du narrad vorden.»
För Talis Qualis var den äkta skaldens fantasi ett
utflöde af den gudomliga, som diktar i världshändelserna,
hvarför ock den äkta poesien måste känna en dragning
till dessa. Han döljer icke, att han sätter ett underordnadt
värde på det slags lyrik, hvars hela värld är sångarens
egen »lilla personlighet». Emellertid är han
försonligt stämd och vill icke likna sin granskare i att
utdöma en diktart, som han själf icke odlar. Han säger
sig gärna vilja strö bifall öfver »den förgråtne trubaduren»,
som »gör sin själ till spegel för hvarje liten mjältsjuk
tärna»; han medgifver, att herdepipan lämpar sig för
fridfulla solskensdagar, då svalan spänner sina vingar
till lek,
»Men när det mulnar till, och åskan drager
Ur lidret fram sin vagn med blanka skenor,
Då jagar samma fågel tätt vid marken.»
Och han vill sluta fred med kritikern på det billiga villkor,
att äfven den politiska lyriken må i sin art få gälla hvad
hon kan.
Dock än en gång -- det var under Krimkriget --
framträdde hans ovilja mot »den tama dikten», som vågade
låta höra sig, då den fosterländske sångarens plikt
vore att lifva alla till manlig strid.
Men den som skulle döma öfver Talis Qualis’ ungdomsdikter
med största skärpan var han själf. Långt innan
han beslutit utgifva den samling af sina dikter, i hvars
urval han kunde tillämpa sitt mognade omdömes stränghet,
hade han afkunnat ett oförbehållsamt utslag öfver hvad
han ansåg vara det felriktade i sin förra verksamhet.
Det var på denna akademis högtidsdag år 1863. Hans
världsåskådning var i grunden den samma då som i hans
ungdom. Han talade med bifall om det genomgripande
ombildningsarbete, som det nittonde århundradet har för
händer, om folkens sträfvan att sammansluta sig enligt
stamfrändskapens tillskyndelser, om den allmänna viljans
rörlighet, som yttrar sig i samhällsformernas omskapning,
om segervinningarna på vetenskapens höjder och om
fördelningen af vetenskapens skördar på djupen. Men, tillägger
han, under all denna rörelse ser det ut, som om
skalden skulle varda för andtruten att sjunga. »Eller ock
händer det, när han fattar harpan, att hans af samtidens
lidelser ännu darrande hand griper i strängarne med utbildad
kramp, såsom våra dagar icke sällan bevittnat,
och den poetiska iakttagelsen ofta lockas på afvägar.»
»Ja», fortfar han, »det har allt för ofta inträffat, att
sånggudinnan i stället för att som en evighetens hänryckta
budbärerska gå omkring vid tidens sjuksängar, tröstande,
uppmuntrande, styrkande och hälsobringande, fast hellre
som en flyktig och känslosam besökarinna med anstötlig
förflugenhet skyndat att rifva förbanden från blödande sår,
dem hon ingen blick haft att bedöma, ingen befogenhet
att behandla och ingen makt att hela. Skaldegåfvor, som
gå i denna riktning, göra icke samtiden mycket rikare.
De snärja sig in i det timliga och tillfälliga i stället för
att bäras upp af det eviga och väsentliga; de bringa i
stället för hälsa öfverspänning, i stället för sanning förvirring,
mörker i stället för ljus. Också fylla de ögonblickets
rymd med sitt ofantliga gny -- för att sjunka
till intet i det nästa. De få hålla världens otacksamhet
till godo.»
Så långt Strandberg af år 1863. Här är det otvifvelaktigt
akademikern, som kastat en klandrande återblick
på studentens diktning; men den oväld, hvarom en jäfvig
domare här vinnlagt sig, och den gammalromerska hårdhet,
hvarmed han dömt öfver sitt eget kött och blod,
äro måhända icke lika ofelbara som värda vår högaktning.
Det må lämnas därhän, om Strandberg omskrifvit
skaldekonstens hela verksamhetsområde eller ens lyrikens,
då han skildrat den vårdande och hälsobringande
barmhärtighetssystern vid tidens sjuksängar; i detta fall må
då åtminstone medgifvas, att hon icke sällan nyttjat heroiska
medel till hälsans återställande och mer än en
gång tillämpat satsen, att hvad järnet icke läker, läker
elden. Hvad läkarebefogenheten vidkommer, bär, i fråga
om tidens krämpor, den ene lika litet som den andre ett
doktorsdiplom i fickan; utan måste här naturen hjälpa
så godt hon kan, hvilket någon gång synes ske äfven
medels det slags motansträngning, som griper häftigt i
strängarne. Det är möjligt och i de flesta fall visst, att
formen lider under de våldsamma greppen; men när allt
kommer omkring, är det ej den otadliga ytan, ej den
fint afvägande smaken, utan den rakt ur hjärtat frambrytande,
i flykten fattade och gestaltade stämningen själf,
med sin inneboende idéhalt, som dess vissare tryggar
varaktighet åt dikten, ju mer hon medför af hjärtats
friska förnimmelser. I dikten söker man något helt annat
än formens mästerskap, ty den skall man ha ändå, och
någon gång kan till och med hända, att ett formfel, då
det minskar diktens fullkomlighet, mer än försonar detta
genom att låta oss ana en högre skönhet hos skalden
själf. Och i Talis Qualis’ Pansarsånger förekomma verkligen
fel, som göra, att vi ville lyfta på den pansrades
hjälm, för att grundligt njuta den härliga åsynen af ett
ynglinga-anlete, hvars änne skiner, hvars ögon stråla,
hvars kinder rodna af hänförelsens heliga eld. Det släkte,
som var ungt, när dessa sånger ljödo, bugar för granskningen,
som har öra för deras brister, men gömmer i
lika kärt minne det intryck de gjorde för sin tid. Det
kan icke hjälpas -- det var så, att de unge då tyckte
sig stå som Odyssevs’ män på Lotofagernas kust. Å ena
sidan idéernas haf, gungande böljor, som upprördes mer
och mer, men bakom hvilka man hade att söka fädrens
förlofvade land. Å andra sidan, på den romantiska stranden,
de milda Lotofagerna, den ljufva känslolyrikens söner,
framräckande i blomsterskålar lotusfrukten, hvars safter
komma en att sky de ödsliga vattenrymderna och glömma
kusten där bortom. Då ljöd, som fordom ur Odyssevs’
barm, en röst, som manade de tvekande att stiga ombord,
kläda sig i brons, rada sig på roddarbänkarna och med
åror och vapen bryta sig fram mot mänsklighetens mål.
Låt vara, att genljudet af en sådan maning kan låta
underligt, när det icke återstudsar från ett ögonblickets
kraf -- de som först hörde det och väcktes af det till
fröjdefull och manlig hug, skola i Carl Wilhelm August
Strandberg älska ej allena den sedan fullkomnade idkaren
af skaldekonsten, som med en af år och rön vunnen
sans sofrade sin bildningsgåfvas och känslas ingifvelser,
utan äfven den ädelt lidelsefulle, den ärligt hänsynslöse
unge sångaren, som sjöng med stormande pulsar rent ur
sitt svärmiska hjärta och därför vann tusental af ynglingahjärtan
i Sveriges land. Hvad verkan hans ungdomsdikter
skola utöfva på kommande släkten, må dessa afgöra.
Strandberg själf dömde dem, såsom vi hört, till
glömska. Gärna må medgifvas, att deras verkan på sin
tid ej fullt skall fattas, utan att man försätter sig in i
den tidens lynne. Men det ödet skola de då dela med
många dikter, hörande till det bättre och allra bästa som
skapats. Alla, äfven de yppersta målningar ses bäst i
den dager, hvari de tillkommit. Kanske skola de öfverlefva
diktprof i mängd, hvilka äro tekniskt mer fulländade,
men jämte annat sakna den lidelsens kraftiga ärlighet,
för hvilken intet tidehvarf kan varda otillgängligt. De
hafva i hvarje fall fyllt ett rum, som annars skulle varit
ett oförklarligt, ja ett onaturligt tomrum i vår poesis
häfder.
Och om ett vittna de klart och tydligt: om det rum
han själf intog, den flock han själf tillhörde bland de
ynglingaskaror, hvilkas olika skaplynne en gång tecknades
af hans djupsinnige företrädare på denna stol: Israel
Hwasser. Här står den hop, som är de sinnliga lidelsernas
svurne offerpräster, och ej långt från desse de
viljelösa stundens barn, som icke tänka framom det
ögonblick de njuta. Där åter den på ytan aktningsvärda
falangen af flitiga unga män, som kallt uträkna och klokt
planlägga sin väg mot den trygga och ärade ställning,
för hvars vinnande de underkasta sig mödor i ungdomsåren
-- en falang, som skall göra mycken synbar nytta
här i världen genom sin duglighet och än större smygande
skada genom sin med lycka krönta själfviskhet
och låga uppfattning af lifvets ändamål. Så kommer den
sista fåtaliga flocken: ynglingar, som sätta det evigas
kraf framför de ändliga syftena och i sitt ärliga kunskapssökande
leta vapen för det sannas och godas seger. Sådana
ynglingar kunna vredgas och förgå sig vid åsynen
af låga handlingar, inför röjandet af nedriga tänkesätt.
De äro icke alltid vänner af det bestående, ty som medborgare
af tvenne världar manas de till gensagor mot
verklighetens, där hon står i skriande motsägelse till idealens,
och de sky icke offret af sin jordiska framtid för
den de drömma om som människosläktets arfvedel. Till
dem hörde den unge Strandberg. Den som icke vet det
af annat, vet det af anden i hans sång. Sälla äro inom
denna flock de själar, åt hvilka, såsom åt honom, skaldegåfvan
öppnat tillträde till den värld, hvars lifslust är
oförställdhet och uppriktighet -- skönhetens värld, som
ej vill veta af de höljen, i hvilka klokheten med en
stundom välgörande beräkning kläder oss i hvardagslifvet,
utan kräfver, att det mänskliga väsendet må oslöjadt visa
sig sådant det i sitt innersta är, och ej endast tillstädjer,
utan fordrar, att våra känslor, föreställningar och tankar
må yppa sig inför mänskligheten så rent och oförtäckt
som inför Gud.
Strandbergs själfkritik afslutas med ett råd, nästan
detsamma som Penelope gaf sångaren Femios, då hon
bad honom sjunga om forntidens bragder, men skona
hjärtat för sådant, som ännu grämer det med hela styrkan
af ett närvarande och själferfaret ve. Men Penelope
ger sitt råd till åhörarnes bästa; Strandberg sitt i främsta
rummet till skaldens. Är det närvarandes massa för oredig,
formlös och ohandterlig, då ligger, säger han, det
förflutnas redan ordnade värld öfverskådlig och tillgänglig
för honom. Det är också sant att ytterst få varit i stånd
att idealiseradt återgifva hvad de nyss upplefvat, eller
skildra lidelser, hvari de ännu varit fångne. För häftiga
intryck vilja icke underkasta sig omdaning. Strandberg
följde sitt eget råd, när han diktade de två gripande
styckena Riksskymningen och Likbrasan.
Båda tillhöra hvad man kan kalla Talis Qualis’ andra
utvecklingsskede. Det första kan anses ändadt med året
1854, då han utgaf tredje upplagan af sina Dikter. De
flesta af dessa hade tillkommit under studentåren eller,
som Vilda Rosor, kort därefter och ännu under intrycket
af den innerliga gemenskapen med Lunds studerande ungdom.
Endast några få författades mellan åren 1848 och
1854. Dessa år voro icke gynnsamma för själfständigt
skapande. Sedan han nämligen år 1847 hade tagit
kansliexamen, flyttade han följande år till hufvudstaden,
där han hade att förtjäna ett knappt bröd åt sig och de
sina genom träget arbete dels som öfversättare för den
kungliga teatern, dels som litteraturgranskare i tidningarna.
Hans fosterlandskärlek hade under detta första skede
yppat sig försmält med kärleken till de allmänna, hela
världsutvecklingen omfattande idéerna eller ock gifvit sig
luft i gälla stridsrop, dallrande än af harm och smärta
öfver hvad vi mist, än af hopp om en återupprättande
seger eller ärofull död. Nu däremot framväller denna
känsla själfständigt, för att med varma färgtoner öfvergjuta
kraftigt tecknade bilder ur Sveriges häfder. Ur
hans politiska lyrik har det dimmiga och obestämda försvunnit
tillika med den gosseaktiga förtröstan, som ser
sina ideal genom soldoft och blånande eterrymder och
ändå tror sig kunna gripa dem i ett enda stormlopp. Hon
har sina faror, den politiska lyriken, hvilka måhända ligga
närmare, ju mer begreppen klarnat, ju bättre man vet
hvad man vill, ty begreppen locka gärna så långt in på
spekulativa banor och viljan på etiska, att den poetiska
åskådligheten svårligen kan följa med. Men all tankelyrik
står nära denna fara, och hvarje diktart har för
öfrigt sin. Den rena känslolyriken kan hemfalla åt en
patologisk själsbesiktning, romanen åt en konstruerande
karakterologi. Skaldens styrka visar sig icke, då han
skyr en diktart för hennes vådors skull, utan då en förkänsla
af dessa leder honom oskadd mellan skären.
I Riksskymningen skildras Sten Stures sista dag
och sista natt. Döende af det sår han fick i striden på
Åsunden, har han anländt till Strängnäs, för att än i sista
stunden lägga de höge herrarne på hjärtat endräktig samverkan
med Sveriges bönder till fäderneslandets frälsning.
Hvad skalden, lyssnande genom de mellanliggande århundradena,
hör honom säga, kan än i dag under meningsflockarnes
strid, hur än deras ställning till hvarandra
skiftat, vara en maning att lägga på hjärtat, till försoning
och ömsesidigt godt förstånd:
»Ha vi ej haft samma bräder
I vår gångstol litet hvar?
Samma muskelstarka fäder?
Samma stränga tukt? Och har
Samma ädla mjölk ej närt oss?
Samma tunga icke lärt oss
Stamma på vårt Fader vår?
Har ej bonden tusenåra
Goda anor, medan våra
Knappast hinna till i går?»
Men hvad denne »frihetens Messias, stungen äfven han
till blods», säger till stormännen, upptinar icke deras
själfviskhet. Så föres han, omgifven af sin bondevakt, på
släde öfver Mälaren till Stockholm. Den bistra vinternatten
kom, men utan stjärnor. En harneskklädd skara
red förbi, och man hörde ur ryttarehopen vredesord mot
Sture.
»Väpnarskarans väg, som krökte,
Gnistrade af bloss och rökte,
Medan i den stilla vik,
Där de simpla tröjor höllo,
Tårarne i mörkret föllo
På herr Stens förfrusna lik.»
Likbrasan för oss ett par solhvarf fram i tiden och
visar oss splitets följder. Brasan är tänd på Södermalm;
hon näres med liken af svenske herrar och män.
Stures ditbäres äfven, och framför hans bår svänger en
legoknekt på hån det svenska riksbanéret. Men en högvuxen,
grånad bonde rycker det till sig, och med fäderneslandets
heliga vartecken i sin styfva näfve dör han
under bödlarnes vapen. Till dessa stycken sluter sig den
mästerliga Vasasång, hvarmed Talis Qualis firade invigningen
af Utmelandsvården år 1860. Det skildrade dramat
har därmed fått sin lyckosamma epilog, och till de
många lagrarne vid Gustafs fötter lägger skalden en af
sina egna.
Kraftigt inskärper Talis Qualis nu, att den äkta kärleken
till mänskligheten närmast yttrar sig i kärlek till
fäderneslandet, och, likasom i medvetandet af att hans
ungdoms ideal hade för töckniga former, vill han under
sitt andra sångarskede åskådliggöra dem i alla enskildheter,
såsom då han svarar på frågan: »Hvad är vårt
land?» och ger oss i svaret ett pärlband af skönt sammanfogade
kärleksföremål, hvilka ingå som bestämningar
i fosterlandskänslan, eller då han drag för drag tecknar
den frihet vi äga och hafva att vårda, och den frihet,
som endast efter hand under en fortsatt utveckling låter
förverkliga sig, nämligen »människornas fredliga och kärleksfulla
samverkan för befästandet af det sannas och
godas herravälde på jorden». För den frihet vi äga steg
han själf fram i de stridandes främsta led och dref med
hugg af sångarsvärdet yttranderättens fiender tillbaka till
de gränser, inom hvilka de höra hemma -- inom nattens,
»som hofsamt tiger», inom dödens, »som af ingen
skugga vet»,
»Ty där lifvet rörs och solen stiger,
Blir det sorl, men också verksamhet.»
Aldrig utan smärta öfvergifver ett ädelt lynne de åsikter,
som ynglingen dyrkat och mannen länge hyllat. Påbjudes
det icke af en vunnen djupare insikt i sanningen, så öfvergifver
man sig själf tillika med ungdomsidealen och endast
allt för ofta får det i erfarenhetens skola skärpta omdömet
tjäna som täckmantel -- fladdrande åt det håll vinden
blåser -- öfver brist på grundsatser, brist på tro,
förräderi mot öfvertygelsen. Så långt som Strandbergs
skrifter ge oss rätt att bedöma hans världsåskådning, är
denna en och samma intill lifvets ände. Sitt svåraste
prof har frihetskänslan att uthärda inför de brott, som i
frihetens namn föröfvats; men när den 41-årige Strandberg
stod i Frankrikes hufvudstad, och hans inbillning
såg guillotinen å Grèveplatsen teckna sin hemska skugga
mot kvällhimlen, ville han icke därpå stirra sig blind för
det kvalfulla skådespelets historiska lärdomar. Och då
otaliga lampor tändes kring kejsarborgen och Cesar med
sin sköna maka trädde ut på balkongen, ryste han för
det tomma i människovimlet och glädjeskrien,
»Ty, stolte Cesar, den förnämste gästen,
Ett myndigt folk, har ingen plats vid festen,»
och lusteldarne tecknade i mörkret samma eldskrift för
hans siareblick som den osynliga handen vid Belsasars
fest för Daniels. Hans frihetskärlek var lika grundrotad
som hans kärlek till konungamakten och konungahuset,
hvars fröjder och sorger hade i honom en vältalig tolk.
Men om hans världsåskådning icke ombyttes, utan endast
klarnade och fick med solens framskridande på lefnadshimmelen
nya dagrar och skuggor, så skiftade visserligen
hans estetiska åsikter och i sammanhang därmed hans
uppfattning af det manligas ideal. Den unge Talis Qualis’
mönsterbild var mannen med den svällande styrkan i
tjänst hos den friska viljan att när som helst slå duktigt
till för rätt och sanning. Den äldre Talis Qualis vördar
företrädesvis den försynte, som vet så väl som någon
annan »betona samfundslifvets rätt och plikt», men af
saktmod skonar och »väger allt på billighetens vikt» --
den som verkar trofast, men stilla och försonligt för sin
öfvertygelse.
Men samma hans önskan att »väga allt på billighetens
vikt» kunde icke annat än mildra hans sätt att uppfatta
åtskilliga tilldragelser och personer. Den oväld,
hvarmed han satte sig in i Hwassers föreställningar och
tankar, när han skulle skildra honom, har måhända ej
heller varit utan inflytande i denna riktning och med
årens mognande sans lärt honom finna sig däri, att den
nordiska halfön hädanefter må nyttja svärdet allenast som
regel för egen dörr. En närmare bekantskap med de
män, som under brydsamma omständigheter hade att råda
i Sveriges utrikes politik, gjorde det honom lättare att
väga sina känslor med det ansvar, som låg på deras
axlar, och som hans ridderliga hug så mycket villigare
uppskattade till dess fulla tyngd, som det icke tryckte på
hans. År 1863, då det åter artade sig till storm nedanför
våra södra landamären, uttalade Strandberg sina
farhågor för en politik, som ville vedervåga det arf vi emottagit
af fäderna att lämna oafkortadt till våra efterkommande.
Betänkligheterna uppsköto ur hans tvifvel, att
folkets svenkhetsmedvetande slagit tillräckligt täta och
djupa rötter för att icke svikta vid ett oväder. Man kan
vara af olika mening om hvad som bort göras vid den
tidpunkt af politisk tvekan, hvarom här är fråga. Vi
försummade, det kan icke nekas, att till Sveriges vackra
häfder foga än ett blad, som skulle varit lika ärorikt i
händelse af svår motgång. Olyckor, som ett folk ådrager
sig genom uppvällande rättskänsla, medlidande, sinne för
det ideala, hedra det och skola fästa eftervärldens kärlek
vid dess namn. Men ingen kan jäfva vikten af de betänkligheter,
som lågo å andra sidan, och den öppenhet
och det mod, hvarmed Strandberg sökte göra dem gällande.
Han hade någon rätt att hänvisa på brister i vår
uppfostran till svenskhet, han hvars sång ju ständigt ville
väcka och stärka vårt folkmedvetande. Och en den starkaste
borg för detta såg han i modersmålets vård och
utveckling på egen grund. Den storartade verksamhet
han ådagalade, då han riktade och smyckade vår bokvärld
med klassiska mästerverk i omdiktningskonst, lifvades
icke minst af hans åtrå att visa med hvilken skön
smidighet vårt språk kan foga sig äfven i de svåraste
utifrån föreskrifna förhållanden. Blygsam som han var
ville han i främmande dikters klädande i svensk skrud
se sitt kall långt mer än i skapandet af själfständiga
skaldeverk.
Men på hvilketdera området han än rörde sig, var
han ordets mästare. Han lärde efter hand känna modersmålets
alla tillgångar och hjälpmedel. Dess ordskatt låg
för honom tillgängligare än för de fleste. Det rådde en
gång i ordens värld samma rangbegrepp som i samhället.
Genom ett slags urval var det poetiska ordförrådet trångt
omgränsadt. Det gick med orden som med människorna:
kraftiga och egendomliga lynnen, som icke läto bli att
vara sig själfva, passade icke för det enformade sällskapslifvet
med dess i dansskolan inlärda later och efter tumstock utmätta
steg och bugningar. Man fick således en
liten samling »ädla ord» och »ädla uttryck» att röra sig
med. Den tiden sårade man smaken med att gråta;
men man rörde alla känslosamma hjärtan med att fälla
tårar och -- om man riktigt ville gripa dem -- gjuta
tårefloder. Så uppstodo en vältalighet och en salongspoesi,
som skapat vackra saker och därmed visat sin
rätt att vara till. Men som allrådande eller förhärskande
äro de farliga -- farliga för känslans och tankens fria
skönhet, farliga äfven för själfva tungomålets lif. På
språkets vida område afstänga de en trädgård, där de
göra rön med praktväxters uppdragande, men lämna allt
det andra att förvildas och glömmas. Ord, som icke
nyttjas, dö. Tryggas icke deras lif af deras nödvändighet
för det hvardagliga tankeutbytet och de praktiska bestyren,
så fornas de och försvinna, så vida de icke odlas af
skaldekonsten eller vetenskapen. Den svenska vitterheten
under frihetstiden och tredje Gustaf drabbas ojämförligt
mindre af denna anmärkning än hennes förebild, den
psevdo-klassiska franska, och dennas flesta efterbilder.
Dels hade hon ännu icke kommit därhän att afsluta sitt
urval, dels föder hon vid detta med ett så innerligt natursinne,
att hon adlade och genom adlandet frälste många ord,
som kanhända annars fortlefvat endast i våra
landskapsmål. Sedan kom en frigörelsetid ej blott för folken,
utan ock för deras ordskatter. Den psevdo-klassiska skolans
motståndare satte frihetsmössa på ordens stora massa.
Kanske skall det alltid finnas en Helot-klass inom ordförrådet;
men ju mer försvinnande, dess bättre. En ädel
naturlighet utesluter endast sådana ord, som pocka på
sin råhet.
Strandberg var arftagare och fortsättare af hvad föregående
skolor gjort för vårt språk i detta afsende. Man
hade redan länge sedan visat, huru väl dess nordiskhet
trifves i antikens plastiska former -- något som icke
förvånar den som tror, att de nordiska folkens ande har
lika mycken dragningskraft till Hellas som de romaniska
folkens ha till Rom. Andra hade företrädesvis odlat det
mildt musikaliska i svenskan och hennes förmåga att ge
uttryck åt naturens lugna och vemodiga stämningar. Strandberg
uppsökte med en viss förkärlek hvad språkämnet
äger af kraftigt och egendomligt kynne och ratade för
ingen del det skarpa, hårda och kärfva, som han med
underbar verkan visste förena med det jämna, mjuka och
ljufva. Han bragte till användning styrkan i vårt modersmål
försmält med dess behag, stålklangen i samljud med
de veka tonerna. Den omsorg han ägnade språkämnet
var honom en sons skyldiga kärleksgärd åt en skön och
älsklig moder och på samma gång ett fortsatt arbete på
värnet för vår folkstams själfständiga lif.
Den tid är längesedan förgången, då man med den
vördnadsvärde Svedberg såg i språket ett Guds verk,
hvilket kunde visserligen skadas och fördärfvas af folket,
som fått det till sitt palladium, men äfven vårdas så,
att det i sin en gång vunna fullkomlighet bevarade sig
oförkränkt af alla århundradens ombildningsdrift. Den
fromme patriarken hoppades, att svenskan, sådan han
läste och aldrig nog kunde beundra henne i sin bibel
skulle öfverlefva domedagen och ljuda i det eviga Jerusalem
inför Herrens anlete. Då, säger han, skall nog
hvarje folk utan all lärdom förstå de andras tungomål
och instämma med dem, när de sjunga Mose Guds tjänares
och lambsens sång; men hvart och ett skall ock
sjunga på sitt eget modersmål, och när då Sveriges ängel
börjar sjunga, skola alla de andra folken sjunga med oss
svenskom på svensko: Nu tacker Gud allt folk, med
hjärtats fröjd och gamman!
Väl har denna i sin oskuldsfulla skönhet så storartade
syn på språken sin ideella sanning; men vi ha
med vetenskapens framskridande fått ett annat, ur uppdagade
sakförhållanden vunnet sätt att se dem. För den
jämförande forskningen, som på detta område och andra
skänker oss så rika frukter, ter sig en språkrörelse sådan
som den gamle Heraklitus såg världsströmmen, i hvilken
vågorna glida förbi, stigande, sjunkande och blandande
sig med hvarandra. Och denna syn är icke ett bländverk.
Det är så -- med tungomålen, samhällsformerna
och folken. Men här är faran nära, att den som oupphörligt
har detta skådespel för ögonen skall få känslan
slappad för modersmålets själfständiga lif och utveckling
ur egna tillgångar. Hotar döden ett inhemskt, välbildadt
och skönklingande ord, ser han dess bortgång med lugn,
ty allt är förgängelsens lag underkastadt, och tomrummet
fylles af en utländing, som emottages gärna, emedan
hvarje ord har sin lilla roman, som vinner i omväxling,
när det råkat in och skall göra sig hemmastadd på
främmande mark. Det vore väl, om detta åskådningssätt
läte förena sig med ett annat, som erkänner det rättsgilla
i motståndet, hvilket i början omedvetet och sedan
med allt klarare medvetande söker mot nötning och sönderslitning
skydda det band, som i tungomålet sammanhåller
de bortgångna släktena med de kommande och
gör det för de senare möjligt genom århundradena att
utan mycken ansträngning njuta hvad deras fäder djupast
tänkt och skönast diktat. Att dessa motståndskrafter uträtta
något, det lär oss historien. Medan språket med
hvarje mansålder nästan till oigenkännlighet förvandlas hos
några indianska och afrikanska stammar, kan än i dag
den helleniske bonde, som tjänar främlingen till vägvisare,
taga Pausanias till hjälp, och sonen kan snart i folkskolan
glädja sig åt Herodots skildringar. Språkets själfuppehållelsedrift,
där en sådan finnes, har nog samma
betydelse för världsutvecklingen som alla lefvande varelsers.
De som förkunna de i talspråket rådande fysiologiska
lagarnas ohejdeligt upplösande kraft, böra dock icke förgäta,
att de bevarande och utvecklande psykiska krafterna
i språkorganismen tillväxa i samma mån som folket
varder i stånd att lefva ett innerligt samlif med det
ädlaste i sin litteratur. Skaldegåfvan ålägger den, som
benådats med henne, många dyra förpliktelser, och bland
dem är den att freda modersmålets ordskatt, återlifva
sinnet för uttryckets bildliga friskhet och värna om de
formernas fina skiftningar, hvilka den odlade känslan,
om än icke hvardagslifvets värf, kräfver.
Med afslutandet af sin trägna id som öfversättare
kan Strandberg anses hafva ändat sitt andra utvecklingsskede.
Sannolikt har det förtroliga umgänget härunder
med Englands och Frankrikes bästa litteratur medverkat
till att frigöra honom från den ensidighet, som följde
af hans första bekantskap med den tyska. Visst är,
att de år, som återstodo honom, visade hans bildningsgåfva
i sin fulländning. Han diktade icke mycket de
åren; men det mesta af detta hör till det bästa han
skänkt vår poesi. Hvem minnes icke sången, hvarmed
han höjde hänförelsen vid aftäckandet af Carl den tolftes
stod för tio år sedan? Den omutliga historien får icke
lyssna till skaldens maning:
»Ryck våra barn utur vår arm
Tag hjärtat ur vår egen barm,
Men rör ej vid hans bild!»
Hon måste skildra hjälten sådan han var med dygder
och fel, men har goda löften åt det folk, som så vill
glömma hvad han lät det vedervåga, lida och mista,
för att endast minnas de stolta äfventyr, hvarmed han
smyckat dess saga:
»Stå där på vakt vid speglande vatten,
Blicka mot soln, som kommer häråt,
Svep dig i frost, då vintriga natten
Sållar med gnistrande stjärnor sin stråt!
Och när vårt ödes mått sig fyller,
Res dig i sporrar än och kyller,
Samla ditt folk och mönstra det här,
Peka dit faran i antåg är!
Och lär oss brottas mot vidriga öden,
Med handen på värjan än i döden!»
Hvilken förmåga Strandberg hade att lägga de kraftigare
orden i rimmet, därom vittnar i sin mån äfven
denna strof. -- Af sina klassiske älsklingsförfattare, ej
minst af Horatius, hade han lärt hushålla med orden. I
flere af hans dikter sammantränga sig tankarna som i
väldiga muskelknutar, och skaldestyckets daning påminner
om Herakles-torsons. Måhända delade han en längre tid
med konstnyfödelsens store mästare svagheten att vilja
visa huru förtrogen han var med musklernas anatomi,
likasom han i sin ungdom hade dennes smak för något
yfverboret i hållningen. Men dessa fel ha så gifvit med sig
med åren, att man i hans sista utvecklingsskede däraf finner
intet: linierna af diktens lemmar öfvergå mer förmedladt
i hvarandra, laterna få sitt ädla lagom, styrkans stolthet
viker för styrkans försynthet, och det tonens manliga
eftertryck, som han alltid älskade, tjänar nu den enkla
sanningen, den djupa innerligheten. Skalden vänder sig
till de stilla bygderna, och stämningar, som länge väntat
att få uttryck, få det nu så fulländadt som det är möjligt
för en själ, hvars fantasi, ännu i sin friska skaparkraft,
förmälts med den blidhet ökad lifserfarenhet skänker
ädla sinnen, den innerlighet, som hos sådana är en frukt
af lidandet. Han skapar nu täcka hvardagsbilder, ljufva
och rörande idyller. Han skildrar församlingspatriarken,
som efter slutad predikoskrifning slumrat in i sin länstol,
medan kvällsolen smyger in i hans kammare, förgyllande
stoftskyn öfver bordet, och ett fång nybruten björk sprider
från spiseln friska ångor. Han skildrar den bildsköne
gossen, hvars förstånd sofver, men hvars hjärta är vaket
och genom den stumma, af ingen tår vittnade kärleken
till den bortgångna modern är i ständig förbindelse med
andevärlden och förnimmer hennes symboliska uppenbarelser
i det timliga. Han skildrar de små nattvardsbarnen
så, att man, om icke tekniken vore så mönstergill,
skulle kunna säga, att Fra Giovanni själf har målat dem
med rytmer i stället för färger. Till det yppersta Strandberg
diktat höra äfven sångerna till Gustaf Ljunggren och Carl
Anders Kullberg, samt flera af hans dödsrunor, alla utmärkta
för en kraftig modellering af personerna. I dödsrunorna
rör sig smärtan med fullt välde öfver sig själf,
ett välde, härflutet ur öfvertygelsen, att evigheten, icke de
skiftande företeelsernas värld, är den sanna verkligheten.
Framför dessa vårdar står man såsom framför vissa
sarkofager, tillkomna under brottningstiden mellan antiken
och kristendomen och förenande något af dem båda i
sina rika löfverk med svällande drufklasar, i sina lekande
genier och andra vartecken af ett hopp och en glädje,
som ler mot döden. Väl är det bittert, att denna skall
tåra så många ögon, då han skiljer så många hjärtan;
men han gör det i bästa uppsåt, ty
»Vi ha så mycket, som vill hålla kvar
Vårt väsen vid det timliga, som far;
Till jorden tynger dagens vinst vårt inre,
Blott vid förluster blir den tyngden mindre.
Så blir förlusten, äfven den, en vinst,
Som riktar hjärtat, då man tror det minst,
Och afsked af ett älskadt stoft betingar
Ett kärare besök af hvita vingar.»
Den uppfostran för hjärtat till ett högre lif, hvilken
sålunda gömmer sig i förgängelsen och framför allt i
mistningen af det käraste, hade Strandberg själf med djup
undergifvenhet genomgått.
Kärleksfull i hemmet, trogen i sin vänskap, blid mot
alla, emottog han som en gåfva från Herren hvarje yttring
af den kärlek och vänskap, som lifvet rikligen skänkte
honom. Hvad makan, som ynglingen redan fäst sig,
vardt för maken, och huru innerligt han kände sin enhet
med henne, är tolkadt i den sköna dikten Helgemålsklämtningen.
Som en skickelse från Herren emottog han äfven
den plågsamma sjukdom, som efter mer än två års kamp
ändade hans jordiska lefnad. Om morgonen den 5 februari
1877 funno honom hans närmaste orörlig i skrifstolen
med den skönbildade pannan lutad mot arbetsbordet.
Hans läppar voro förstummade; men han hade i
afvaktan på detta ögonblick redan sagt farväl och tack
till allt hvad lifvet hade för honom dyrbart.
»Hur skönt att när så blir bestämdt,
Få lösas från sin rot.
Och lyftas uppåt, uppåt jämt,
Förklaringen emot,
Att sista gången hafva sagt:
Farväl, farväl! Tack för god vakt.»
Direktörstal i Svenska Akademien.
(1879.)
Snart i hundra år har detta samfund firat sin högtid
på den store Gustaf Adolfs dag. Men minnet, hvartill
dess stiftare knutit vår årsfest, tillhör dem, som aldrig
sjunka under synranden för släktena på deras vandring
genom tiden. Ju längre afståndet varder, dess högre skall
det minnet hägra bakom dem. Det sextonde århundradets
Sverige var det förbehållet att tillägna sig välsignelserna
af Luthers själsstrid; det sjuttonde århundradets att värna
dem med sitt ädlaste blod åt mänskligheten. Han, som är
mäktig i de svage, ville att verket, som inviger den nyare
tiden i världens häfder, skulle, då tillintetgörelse hotade
det, finna skygd under svenska fanor och trygd under
svenska vapen. Han ville att den bragd, hvars minne
är ett befrielsens för alla folk, skulle tillika vara ett nådens
och ärans för vårt eget. Må vi aldrig glömma det
förbund Han sålunda knöt med oss på Lützens fält!
Där helgade Han våra krafter åt sin tjänst; vi böra allt
framgent helga dem åt Honom.
Huru märkvärdigt! Det var ett ensamt människohjärtas
ängsliga fråga om sitt förhållande till det eviga,
som gaf uppslaget till den världshistoriska brottning, i
hvilken Gustaf Adolfs segrande död vardt en vändpunkt
och som med värmen af en andlig vårsol lossade de
europeiska folkens bundna själslif och alstrade den rörelse,
som ännu fortgår i samhällenas omdaning, i tankens
rön att på egna banor genomforska tingens gåtor, i diktens
och konstens upptäcktsfärder till nya skönhetsland. Ur
sedligt-religiös källa har således drifkraften i det europeiska
framåtskridandet haft sitt upphof. Alla historiens oöfvervinneliga
krafter flyta innerst ur henne.
Knappt hade den nya vikingatid ändat, i hvilken
verkligheten virade kring Sveriges vapen rikare lagrar än
de, med hvilka aningar och drömmar om svears och
götars forntid kunnat smycka dem, förrän det andliga lif,
som reformationen frigjort, göt sig öfver Norden i en
rikedom, som om vi skulle mist vår stormaktsställning
på statslifvets område endast för att återvinna henne på
andra. Vi gjorde det i själfva verket.
Behöfva vi bland mängden af lysande svenska namn
från denna tid nämna flera än Linnés och Schéeles på
vetenskapernas, Ihres på språkforskningens, Sergels på
konstens, för att hafva påmint därom, att vårt land då
var i mycket före de andra? Det var med alla sina
lyten ett stort tidehvarf, detta som i sin uppgång ännu
såg Newton och Leibniz och i sitt fortskridande Linné
och Kant, Rousseau och Diderot, Goethe och Schiller.
Ingen må undra, om vi i denna krets hägna dess
hågkomst med samma kärlek, som den enskilde minnes
sina ungdomsår. Ingen må undra, om vi ännu med saknad
skåda tillbaka till så ädla gestalter som Kellgrens och
Leopolds, Oxenstjernas, Adlerbeths och Gyllenborgs och
vilja fästa deras andar ibland oss. Med öppet sinne för
alla nya upppenbarelser af det i oändliga skiftningar spelande
skönhetslifvet är det en uppgift, särskildt för ett
samfund som detta, att söka fasthålla det eviga äfven i de
försvunna och försvinnande företeelserna, för att fatta det
i dess harmoniska enhet med det rättsgilla i hvad som
är och hvad som kommer.
Också vill det synas, som om kärleken lönats med
genkärlek, ty mycket af det bästa, som det förflutna århundradet
födde och som lät upptaga sig i vår krets, har
velat länge dröja ibland oss. Barn af det seklet, på
samma gång som kämpar för det innevarande vore de
män, hvilkas hundraårsfest vårt land nyss firat: psalmdiktaren,
i hvilken Isais sons skaldeande pånyttföddes,
och forskaren, för hvilken atomerna biktade sina hemligheter,
så som för Galilei världskloten biktade sina.
Barn af det seklet var ännu han, som af Linné
tog blomsterriket i arf för att med hans snille förvalta
det, med hans kärlek uppmärksamma och till vetenskaplig
medborgarrätt förhjälpa dess lägre och vanvårdade klasser,
samt att ordna det efter andra grunder, men med samma
öfverskådande, skiljande och förenande skarpsinne. Barn
af det århundradet var, väl ej till födelseåret men till
de första intrycken, till det attiska i skämtet och till behaget
i sången, den skald, som senast brutit upp ifrån
vårt lag för att öga mot öga skåda den härlighet, hvilken
i vemodig längtan och fröjdande aning redan
uppenbarat sig för hans sångmö. Stora äro vårt samfunds
förluster, de sedan länge timade och de nyss lidna.
Det tillhör vår mänskliga natur att svårast känna de slag
som senast drabba. Medvetandet att de som lämnat oss,
lefva fastän de döde äro, lefva i Gud och i sitt folks
tacksamma och beundrande hågkomst, må lindra de kvarvarande
vännernas sorg, men mäktar icke gifva svar på
frågan, huru sådana förluster kunna i längden ersättas.
Det ideal af människa, som en tid uppställer och
omfattar, är kännetecknande, om icke för hvad den tiden
är, så dock för hvad hon vill. Adertonde århundradets
ideal var den vise eller den dygdige. Eftervärlden ler
åt det sätt, hvarpå det allt för ofta fick paradera i medelmåttiga
dikter och populär-filosofiska afhandlingar. Vi
må emellertid icke glömma, att om det mången gång uppträdde
med en själftillfredsställelse, som är sann dygd
och visdom främmande, så hade dock, långt innan tidehvarfvet
gick till ända, Immanuel Kants filosofi gifvit detta
ideal ett skaplynne, kraftigare och renare än själfva stoicismens
och ojämförligt närmare den mönsterbild af människa,
som kristendomen uppenbarat oss. Det var icke
ett framsteg utan ett steg nedåt, då vårt eget tidehvarf i
sitt första skede uppställde snillet att dyrkas på det fotställ,
som dygdens bild förut intagit.
På detta rum har förut framhållits, att »snillets apoteos,
i synnerhet i dess afarter och förvillelser, är ett olycksbådande
affall från det heligas välde». Det innebär dock
ännu en hyllning åt andliga makter, och mansåldern, som
nu är inne, har bragt till erfarenhet, att det gifves en
afgudadyrkan sämre än den. Det historiska fortskridandet
är böljans, som i rörelse framåt stiger och sjunker.
Sjunkandet måste hafva nått sin lägsta punkt, då, såsom
nu, den själfviska klokskapen uppträder med kraftigt
understödda anspråk på förgudning. Om snillets dyrkan
vann utbredning genom en enskild mans demoniska begåfning
och bländande bragder, så har den själfviska
klokskapens upphöjande till dygdens och snillets efterträdare
icke kunnat ske annorledes än genom samverkan
af många tidsomständigheter.
En nationalekonomisk teori, som i sig själf är af
stort värde och, då hon uteslöt från undersökningen alla
andra drifkrafter än det egna intressets, gjorde det med
samma rätt som fysiken och kemien utesluta för handen
varande faktorer för att förenkla sina problem, har, utan
att hennes upphofsman anade det, upphöjts till ett
moralsystem, till en själfviskhetens dogmatik, hvilken som
en ofelbar vishets- och dygdelära tillämpas allt mer i det
allmänna och i det enskilda lifvet.
Denna nya dogmatik ser i människorna ingenting
annat än ekonomiska alstringsmaskiner och i staten ingenting
annat än en anstalt, som tillåter den hänsynslösa
striden för det egna intresset att fortgå under lagens
hägn. Patrioter alstras af denna dogmatik i mängd och
till billigaste pris; ty en hvar, som aldrig tänkt på annat
än egen fördel, får af henne det intyg, att, om han gjort
det med lycka, är han en samhällets välgörare. Och då
ur hennes grundsatser sådana företeelser som människokärlek
och själfuppoffring icke låta förklara sig, så uteslutas
de hemligt eller öppet ur dygdernas led för att
ställas i dårskapernas. De ständigt ökade och förbättrade
förbindelserna, som draga världsdelarna intill hvarandra
och föra dem till en enda lätt öfverskådlig marknadsplats,
gifva åt detta moralsystems bekännare ett område
stort som jordens rund till fält för deras rön, och det
utvidgade föreningsväsendet ställer så väl till deras som
till bättre krafters förfogande ofantliga medel. Den fiende,
som angriper samhället i det han angriper äganderätten,
torde knappt vara farligare än den, som trotsande på
äganderättens okränkelighet, missbrukar hennes helgd till
sköld i kampen emot de eviga idéerna. Dessa kunna
dock icke dagtinga och skola aldrig sträcka vapen.
Med en frisk och oförgänglig lager har det snart
förflutna året smyckat Sveriges panna under alla bildade
folks jubel. Af svenska män har länken, som ännu fattades,
blifvit knuten till kedjan af jordens kringseglade
kuster — farvatten lodats, bland hvilkas is, dimmor ock
okända försåt de djärfvaste kölar ditintills icke vågat
intränga — skördar åt vetenskapen inbärgats, där ännu
ingen tanke kunnat höja sig till en fråga om tidens sammanhang
Konungens, riksdagens och enskilde mäns
frikostighet möjliggjorde företaget. Äran af dess planläggande
omstrålar namnen Nordenskiöld och Palander.
Svar
på C. R. Nybloms inträdestal i Svenska Akademien.
(1879.)
Min herre!
Att arbetarne på idéernas tempelbyggnad kunna
förstå och uppskatta hvarandra, huru olika än de uppgifter
äro, som arbetets osynlige ledare förelagt dem, därom
vittnar den bild Ni här har tecknat. Genom Eder hafva
vi än en gång fått se ibland oss den höga skepnaden
med de af godhet och klokhet präglade dragen, mannen,
somi en sällspord harmoni förenade de gåfvor, hvilka
göra vetenskapsmannens storhet. Djupast hvilar äfven
denna på sedlig grund: på modet, som kräfves för att stå
fri mot föregångares och omgifnings obestyrkta meningar;
på personlighetens allt annat försakande lif i de gåtor
hon fått sig föresatta att utreda. Med dessa sedliga
krafter skola ena sig känslan, som anar, bildningsgåfvan, som
gifver det anade form, logiken, som icke låter de formade
aningarne varda teori, innan deras rätt därtill är vorden
häfdad af skarpsinnigt ordnade och tydda rön, samt detta sinne
för det hela, som, då iakttagaren fördjupar sig i viktiga
enskildheter, frälsar honom från att förlora sig i dem.
Hos Elias Fries samverkade alla dessa egenskaper och
de försmälte inom honom med ett skönhetssinne, som
gjorde hans utflykter i skog och hult till lustvandringar
i diktens ängder och med metafysiskt anlag, som utan
att göra intrång på naturföreteelsernas verklighetskraf fann
i dem en symbolskrift gämmande en djupare mening än den,
som letandet bland deras sammanslingrade orsakskedjor
ensamt för sig kan uppdaga.
Starkt är frändestycket, som den så begåfvade narutforskaren
har med skalden, och den ur det likartade i
deras själsförmögenheter flytande dragningskraften dem
emellan har vunnit i styrka, då skalden såsom Ni, ser i
naturen källan till evig ungdom för dikten och konsten.
Med hänförelse har Ni framhållit naturens betydelse för
dem. Också är det af nöden då fantasilifvet visar sig
tynande att höja detta maningsrop: gå till naturen!
Dock bör man därvid icke glömma, att hon lämpar
sina gåfvor efter måttet af vår emottaglighet. De plastiska
liier, som hon i Hellas förlänade åt hellenens konst gaf
hon honom, endast emedan hans inre åstundade dem;
men hon räcker dem icke åt halfmånens son, som i
umgänget med samma omgifningar aödrig askat af henne en
sådan gåfva. Åt Bacon, som mer tillfälligtvis, på stunder
lediga från statsärenden och hoftjänst, sökte natruen, gaf
hon, endast emedan hans tankar fordrade det, samma
Novum organon, som hon vägrade vidskepliga landtmän,
hvilka den ene skådar lycksalighetens öar, hägrande i
rymder af oändlig härlighet, åro för den andre endast
bjärt färgade fläckar öfver synranden. För barnets
inbillning gör sig naturen till en barnsaga, för ynglingens
känsla till en kärleksdikt, för mannens förstånd till en
väf af orsaker och verkningar, för den mognade
visdomen till ett innehåll i själfva människoanden. Hon
uppenbarar oss sin skönhet i den mån som skönhetslängtan
gör sig gällande inom oss och sina sanningar i den mån
som vi känna sanningstörsten och utlea medel att stilla
honom. Hon är en lärarinna som följer den sokratiska
metoden strängare än Sokrates och nödgar oss att själfva
lösa de tysta frågor, som det gåtfulla i hennes anlete
ställer till oss. Från sitt eget verklighetsområde hänvisar
hon till ett annat, som ligger djupare in, och lärjungen
manar hon: lägg renhet och kraft i viljan, skärp ditt
förstånd, adla din smak, tro på idealen och strid för dem
och allt efter som sitt inre förskönas, skall jag själf
varda förskönad!
Min herre! Akademien ser med tillfredsställelse
bland sina ledamöter ännu en högskolans målsman för
det skönas rättigheter och bjuder Eder härmed att intaga
den stol, till hvilken hennes val och Eder vittra och
vetenskapliga verksamhet kallat Eder.
*
Svar
på C. D. af Wirssén inträdestal i Svenska Akademien.
(1879)
Min herre!
Skalden som Ni skildrat
den siste af en bortgången sångar-ätt, och det innerliga
farväl ni ägnat honom vill å nyo påminna oss därom, att
ett lysande tidehvarf i vår vittra odling är ändadt.
Måhända skola kommande dagar icke dela denna uppfattning.
Oväld i betraktelsen förlikar sig ick genast med
sorgen vid en nyss igenmyllad graf, medan hjärtat ännu
endast känner hvad det förlorat. Dock torde redan nu
vara tillåtet erinra därom, att han själf hyste förtröstan
till den svenska diktens närmaste öden allt sedan han
under en tid, som nästan bar novemberdagens lynne,
tomt på sång och klang, fått plötsligt och som ur den
djupa furskogen höra toner, hvilka i all sin egendomlighet
voro befryndade med de sångares som han älskat,
befryndade med hans egen själs klara och silfverrena
och, äfven då de klungo af vemod, friska och löftesrika.
I skaldekonstens häfder följa hvarandra årstiderna icke
så strängt, som i naturens; där är det icke våren, som
hitlockar sångfåglarne, utan sångfåglarne som framkalla
våren.
För honom var våren åter inne, sedan han förnummit
dessa välljud, och hans glädje kunde endast ökas,
då han bland de unge skalder, som infriat hvad deras
första rön lofvat, fann Eder sin lärjunge och vän. Det
intryck han erfor var icke hans allena, vi lyssnade alla,
vi fröjdades alla.
Hans sångar-ätts sköldemärke skall icke krossas på
hans graf, ty ätten fortlefver föryngrad. Ännu gäller om
den svenska skaldekonsten, att medan hon i sin spegel
gärna och troget återgifver den timliga världens skiftande
former, hon dock tillika i sin genomskinlighet och rena
svalka vittnar om sin källas ursprung bland höjder, som
ingen alpvandrare nått. Och huru än de estetiska
riktningarne växla: vår öfvertygelse är, att svensken alltid
skall älska en sådan sång. »All jordisk skönhet», har
Ni sagt, »hänvisar på en osinnlig värld af oändlig skönhet
och i en sådan osinnlig skönhetsvärld äger all timlig
skönhet sin grund.» Endast i denna öfvertygelse kan han i konsten
han öfvar, erkänna fienden till alla verklighetens osköna
och onda makter. Fördenskull ser den sanne skalden
i sina skapelser icke själfändamål, ehuru de måste bära
skenet af att vara det, utan medel för det stora målet
att bringa människans hela värld till skönhet och
harmoni. Det är djärft att hoppas på ett sådant mål; men
icke djärfvare än att tro den Johanneiska profetian om
en tid, då ingen synd, ingen smärta, inga tårar skola
vara mer. Bort med den diktens optimism, som gör
sig till legohjon åt sybaritens oblyga fordran på en slöja
öfver det rådande eländet, på det hans njutning ej må
störas! Men hell den diktens optimism, som förblödande
ännu kämpar för sin tro på det skönad och godas seger!
Ni har talat om ynglingen, som drömde drömmar om
ett mänsklighetens syskonlif, i hvilket allt är för alla
gemensamt och Ni har varnat för att låta lifvets
missräkningar stryka ett kors öfver samtliga ett ädelt
ungdomslifs aningar och förhoppningar. Varningen torde särskildt
gälla skalden, som blygast i krafvet på egen lycka, skall
vara dristigast i hoppet om mänsklighetens. Ställer han
sig vid mognande ålder granskande mot dessa aningar
och förhoppningar, så är det för att sofra dem från
själfiska beståndsdelar. Hvad därefter är kvar, det är af
Gud. I ungdomskänslornas och ungdomsföreställningarnas
grynsingsdommor gömmer sig oändligt mer af vår
gudsbefryndade natur, än som under detta korta jordelif kan
komma till klarhet.
Helt visst var det Eder bortgångne lärares och
skaldebrodersande Akademien utsåg Eder att intaga det
rum, som han lämnat tomt ibland oss. Eder blygsamhet
och känslan af ett medföljande ansvar vilja frånkänna
Eder denna ära. Men hon tillerkännes Eder af de många,
som med oss hafva hämtat glädje och hugsvalelse af
Eder ädla sång.
*
Tal vid afslutningar i Djursholms samskola.
I.
Tegnér kallar barndomsminnena »rosengårdar i ädla
sinnen». Det är med dessa rosengårdar så, att deras
blomster synas oss friskare och vänare, ju äldre vi själfva
varda. Det skola äfven barnen vi nu se ibland oss erfara.
När de som mognade och åldrade människor skåda tillbaka
till sina barndomsår, torde nog lärotimmen inom dessa
väggar och lärare, till hvilka de här lyssnat, framstå bland
deras ljusa och kära minnen. Kanske skall en tid komma,
då ett lands lärarestånd blir erkändt för vad det är:
det viktigaste organet o samfundsorganismen. Men huru
man än då vill löna sig för dess mödor — den bästa
belöning som är möjlig, har en god lärare redan nu i
medvetandet, att han skall varda till ett af tacksamheten
och värdnaden vårdadt minne i ädla mäns och kvinnors
sinnen.
Af vissa tecken ser det ut, som om det kommande
århundradet skall bli ett stormdigert i mänsklighetens häfder.
Det gäller då att uppfostra det växande släktet till
starka och modiga människor, att de må bestå de öden,
som vänta dem å den sträcka de ha att segla på tidens
oroligt sig häfvande ocean. Men det är icke nog att hafva
mod och styrka ombord i skeppet. Ej heller den
klokhet och den insikt, som fodras vid kursens
utstakande och rodrets skötande. Det kärfves också, att ha
honom ombord, till jvilken man, när vågorna
öfverskölja farkosten, kan vända sig med ropet: »Herre,
hjälp!» Han som kan näpsa vädren och böljorna bär
mer än ett namn; men hans djupast betecknande namn,
det vid hvilket alla folk och bekännelser en gång skola
känna honom, är kärleken. Historiens stormar komma,
när han slumrar. Då vissa civilisationer, då förödas
släkten, då störta samhällen, som trott sig trygga på våld
och vapen. Må nödens yttersta stund icke inväntas för
att väcka honom! Kärleken vill genkärlek, Han vill
att vi vända oss till honom, ej så mycket med ropet:
»Hjälp, ty vi förgås!» som med ropet: »Hjälp, ty vi älska
dig!» Att tända denna genkärlek till den himmelska
kärleken är det högsta mål för uppfostran och undervisning.
Må de ungas hjärtan beredas till härdar för dess heliga eld.
—
II.
Det är människans rätt och plikt att forska i företeelsernas
sammanhang. Hon har gjort det, om än
ometodiskt, i alla tider, därtill drifven ej endast af kunskapshåg,
utan ock af själfvbevarelsedrift. Skyldig är hon äfven
att böja sig för denna forsknings bevisade utsagor. Men
om dessa nödgade henne till smärtsam skilsmässa från
de idealer, som synas gifva hennes tillvaro dess värde
och betydelse? Skyldigheten kvartstår äfven då. På
sanningskrafvet får icke prutas.
Men skilsmässan måste ske på giltiga grunder.
Mistningen af ideal är icke endast smärtsam; den är, om
opåkallad af sådana grunder, den mest förfärliga förlust,
som kan drabba samhällen och enskilda.
Många år skola icke hafva förflutit, innan ungdomen,
som här undervisas, går ut i lifvet och ser sig ställd bland
kämpande världsåskådningar, mellan hvilka man har att
göra sitt val. Deras kamp är oundviklig, och det vore
ovist att klaga öfver den. Försöken, som gjorts att kufva
meningsstriden och bringa alla hjärnor att tänka efter
samma reglemente och kommando, ha kräft större offer
än striden själf och endast ökat dess förbittring. En af
dessa världsåskådningar framträder som en skärande
motsats till den, hvarmed de unge i regeln utgå ur skolan
och hemmet, ty den förkunnar, att världen är en
mekanism, från evighet byggd och ombyggd af slumpen och
drifven af en evig, blind nödvändighet. Där finns ingen
plats för Gud, ingen plats för en absolut bindande plikt.
Många bland dem, som omfatta denna världsåskådning,
äro förträffliga människor, hvilka handla lika pliktenligt,
som om de ansåge morallagen vara den heligaste
af alla. Det finns ibland dem äfven de, som anse, att
deras åsikt, ehuru sann, kan varda i sina praktiska följder
fruktansvärd, men i sin sanningsskräck tillämpa det
gamla valspråket: »Må det rätta ske och världen förgås!»
Det är icke underligt, att i detta läger träffas utmärkta
karaktärer. Till att på allvar omfatta en frånstötande
och tröstlös lära, hvars anhängare ha ingen jordisk förmån
däraf att vänta, därtill kräfvas försakelse och mannamod.
Den mekaniska världsåskådningen är i våra dagar
mycket utbredd. Ej underligt i en tid, då naturvetenskapen
firar seger på seger. Dess forskningsmetod, som
i så glänsande frukter bevisar sin säkerhet, förutsätter
med nödvändighet ett mekaniskt förhållande af orsak och
verkan mellan de företeelser, på hvilka metoden som
forskningsmedel är tillämplig. Om man nu förväxlar
forskningsmetod och verklighet, och man därtill glömmer,
att det finns en verkliget, den andliga och psykiska,
som faller utanför den naturvetenskapliga metodens
område, så ligger af alla möjliga världsåskådningar den
mekaniska närmast till hands. Sådan förväxling och sådan
glömska har den att tacka för sin utbredning och sin
nuvarande makt öfver sinnena. Måhända skall man i
nästa århundrade säga, att i densamma låg det nittonde
århundradets största och kännetecknande misstag.
Måhända skall så ske. Men hvad jag, efter att ha
användt mångåriga studier i vetenskaplig metodik, med
visshet kan försäkra den ungdom jag här ser framför
mig, är, att ingen vetenskaplig upptäckt är gjord eller
någonsin kan göras, som skull nödga oss att för
sanningens skull afstå från vår tro på de högsta ideal, som
människans tanke, fantasi och känsla i samarbete har
bildat, vår tro på Honom, som »bor i det ljus, det ingen
tillkomma kan», »ändock att han icke är långt ifrån oss,
ty i Honom lefva vi, röras och hafva vår varelse». Och
då denna ungdom en gång får höra talas om
sanningskriterier, om pröfvostenar för tankarnes halt, så vill jag
lägga den på hjärtat, att en sådan — och af experimentel
art äfven den — finns äfven för andliga, för moraliska
sanningar. Äfven de ha en pröfvosten för sin giltighet,
nämligen i de verkningar, som uppstå, om man följer
eller icke följer dem.
*
Det finns i Polynesien en ö, Pitearin, knappt större
än en half svensk kvdr.-mil, omgifven af klippor och utan
hamn. Dit anlände år 1790, från Otaheiti åtta engelska
matroser, som två år förut gjort myteri mot sin kapten
och bemäktigat sig hans fartyg. De medförde till Piteairn
sex orientaliske män och några otaheitiska kvinnor. Deras
afsikt var att bebygga ön. Här hade man nu en liten
värld, en ensam och okänd punkt på vår planet, och
på denna punkt ett litet stänk af människosläktet,
lämnadt åt sig slälf. Koloniens öde var för den närmaste
tiden i dess egna händer, eller, rättare, öfverlämnadt åt
de makter, goda och onda, som nybyggarne förde med
sig i sitt själslif.
Det dröjde icke länge, innan samtlige de otaheitiske
männen och fyra af de åtta engelsmännen fallit i strider
sins emellan. Om detta hade fortgått, skulle snart
samtliga männen ha utrotat hvarandra och koloniens bestått
allenast af de otaheitiska kvinnorna och deras barn, som
utan tvifvel skulle gått fullständig förvildning eller
förstörelse till mötes. Då vaknade hos två af de återstående
engelsmännen tanken på hvad de i sin barndom hört i
skolan om Gud och om människans plikter och bestämmelse.
De jämförde dessa lärdomar med att det lif de ditintills
fört, och med de erfarenheter de nu gjort af följderna
för deras samhälle af ett omoraliskt lif. Dessa två,
Alexander Smith och Edward Young, omskapade sig
själva till nya människor i religiös mening, och de
omskapade därmed äfven sitt samhälle.
År 1808 landade vid Piteairn ett amerikanskt fartyg.
Amerikanarne funno där ett litet nybygge af människor,
hvilkas religiositet, sedlighet, glädtighet, vänlighet och
arbetsamhet, i förening med deras kroppsliga skönhet,
gjorde, att den nästan ofruktbara ön förekom dem som
ett paradis. Sedan många år tillbaka vakar nu den
engelska regeringen som med en moders kärlek öfver denna
koloni, som är på samma gång dess bästa och dess
minsta, och underhåller årlig förbindelse med densamma.
Ön är, som nämndt, nästan ofruktbar. Engelska
regeringen, som befarade, att det växande invånareantalet
snart skulle vara ur stånd att lifnära sig där, lät vid ett
tillfälle öfverflytta hela befolkningen till Otaheiti. Otaheiti
är, hvad själfva dess natur vidkommer, som ett paradis.
Där borde de förre Piteairnkolonisterna trifvas, menade
man. Men de trifde icke. De kunde icke uthärda åsynen
af det lastbara lefverne, som där uppenbarade sig för
dem. De ville hellre återvända till sin fattiga klippa i
hafvet med utsikt till öfverbefolkning och hungersnöd, än
stanna i denna jordiska lustgård. De fingo återvända,
och än i dag lefva deras afkomlingar där ett lyckligt lif,
lyckligt därför att de lefva under de moraliska läagarnas
välde. De moraliska lagarna äro naturlagar äfven de,
naturlagar nämligen för de mänskliga samhällena. Man
bryter dem icke strafflöst. I lydnaden för dem ligga
samhällenas styrka och lycka.
*
Piteairnklippan är en punkt i oceanen. Vårt
jordklot är en punkt i det eterhaf, hvari solar och solsystem
bilda öar och arkipelager. Denna obetydliga punkt i
eterns ocean, vårt jordklot, är med afseende på sina
invånare underkastad samma andliga lagar som den
nämnda klippan. Det är öfverlämnadt åt de med förnuft
begåfvade väsen, med hvilka vår obetydliga planet blifvit
koloniserad, att själfva välja sitt öde. Det gäller äfven
för dem, om de moraliska lagarna skola segra eller icke
vara. För min del är jag öfvertygad, att på utgången
af striden här mellan det goda och det onda beror själfva
vårt världsklots öde. Människorkroppen är en organism,
begåfvad inom vissa gränser med förmågan att afskilja
från sig sina förbrukade eller sjuka och odugliga
cellmolekyler. Världsalltet utgör också en organism, som
torde äga samma förmåga. Uråldrig, framträdande i alla
ariska och semitiska religioner, likasom instinktivt
inplantad i de ledander raserna, är tron, att världens öde
är byggdt på religiöst-moraliska grundpelare, och att världarna
störta, när dessa ramla. Våra hedniska fäder trodde på
ett Ragnarök, som en följd af det godas nederlag och
det ondas seger. Nya testamentet predikar samma lära.
Och filosofin säger oss i annan form detsamma, då hon
förkunnar att världsalltet måste vara ett systematiskt helt,
hvari de moraliska lagarna och de s. k. naturlagarna,
med all sin olikhet, dock måste ingå som momenter i
systemet och stå i ett inre samband med hvarandra.
Skolans högsta uppgift är att i den strid, af hvilken
människosläktets tillvaro beror, förskaffa stridsmän i det
godas leder. Välsignelse öfver de bemödanden, som göras
för detta stpra ändamål! Af dem beror räddning eller
undergång. Af goda lärare bestämmes framtiden mer än
af konungar och furstar. Enhvar i sin stad har att åt
det uppväxande släktets goda lärare ägna sin tacksamhet,
vi åt dem, som i denna skola med nit, trohet och
skicklighet fylla sitt kall.
*
Tal i Konstnärsklubben.
Må Konstnärsklubbens ledamöter ursäkte, att en man,
som fått emottaga den ärade kallelsen att vara dess
hedersledamot, till tacksägelse härför fogar några ord,
som kanske skola smaka för mycket af katederföreläsning.
Må de ursäkta detta med den vana jag fått att hålla
sådana! Föreläsningen skall i hvarje fall icke räcka mer
än två minuter.
Som lärare i konsthistoria har jag städse betonat,
att konstnären, då han skapar, skall känna sig fri, fri
från alla teorier, hvilka de må vara, idealistiska, realistiska
eller naturalistiska. Endast som fri är det honom
möjligt att i sina skapelser ingjuta sin egen personlighet, sin
individualitet. Endast som fri är det honom möjligt att
se med egna ögon och skildra på sitt eget personliga
sätt hvad han sett och att ge skildringen värme ur sitt
eget känslolif. Fri bör han känna sig till och med inför den
s. k. verkligheten, inför den natur och det
människolif, som han har att tolka. Han är son och lärjunge
af sin moder naturen, men icke hennes dräng eller slaf.
Snillrike konstnärer ha behof af att tänka öfver sin
konst, och när de tänka öfver henne, ligger det också
nära till hands, att uppgöra teorier öfver henne. Men
de förstå då att bevara sin frihet äfven gent emot den
egna teorien. De veta sig vara teoriens buggmästare, som
ha rätt att utvidga och stilisera henne efter behag
och eget bästa förstånd, men de akta sig att göra henne
till ett cellfängelse åt sig själfva.
I hvilken riktning deras tankar än därunder gå, blir
slutpunkten, till hvilken de olika vägarne leda, ändå
alltid densamma. Ingen tänkande konstnär kan undvika att
ställa sig frågan: hvad uträttar jag för min omgifning,
för mitt folk, för mänskligheten med mitt arbete? Det
är nog, om han kan svara: jag har med min verksamhet
ökat den beklagligen allt för ringa summan af en
cent oegennyttig glädje hos människorna. I detta svars
innersta ligger i själfva verket konstens uppgift.
Samhällslärans, uppfostringsläran, moralen, vetenskapen sträfva
hvar på sitt sätt att förena människorna till ett harmoniskt
samarbete. Konsten har samma mål. Det är en
svår uppgift och på den väg, som är för konsten utstakad,
är det måhända svårast att vinna målet, ty hvad
konsten har att harmoniera, det är människornas
sinnesförnimmelser och känslor, och det heter ju, att om tycke
och smak kan icke disputeras. Men historien visar, att
det redan låtit sig i viss mån göra och i ej så ringa
mån, eftersom icke åtskillnaden i tidehvarf och icke
åtskillnaden i nationalitet, ja icke ens i ras har kunnat
omöjliggöra en samklang i mänskligt förnimmelse- och
känslolif. Isländingar ha kunnat uppfatta och förälska
sig i forngrekiskt formlif. Fransmän ha kunnat glädja
sig åt japanska konstnärers förmåga att snabbt fånga och
återgifva formerna och rörelserna i naturen. I denna
sträfvan till att vinna samförstånd och harmoni inom de
enskildes, folkens och mänsklighetens förnimmelse- och
känslolif gäller det för ingen del att utplåna de individuella
tyckena och uppfattningssätten och göra det hela
enformigt. Tvärtom. Det gäller att bevara och stärka
dem, men detta göres bäst, när man utfinner och odlar
de känslor, som äro de allmänmänskliga, med det
ideella målet att sammanstämma dem till en världssymfoni,
hvars skönhet icke minskas, utan ökas däraf, att hvarje
instrument, som däri deltager, har sin personliga klangfärg.
Det är, föreställer jag mig, mot detta mål konstens
genius pekar, det är för dess uppnående konstnärerna
medvetet eller omedvetet arbeta. Viribus unitis — med
förenade krafter af själfständiga arbetare går det bättre
framåt, än när krafterna slittras. Konstnärsklubben är
stiftad för att ena krafterna. Konstnärsklubbens välgång!
Konstnärsklubbens skål!
*
Tal vid svenska bokförläggareföreningens 50-årsfest.
Mina herrar!
Den skål, som å svenska bokförläggareföreningens
vägnar ägnats litteraturens, konstens och pressens
härvarande representanter, har det ansetts tillkomma mig,
ehuru jag ej kan hålla tal, att besvara, utan tvifvel
därför, att jag under en lång följd af år varit verksam som
tidningsman, författare och äfven som iakttagare på de
bildande konsternas område.
Vi, som icke äro bokförläggare, veta dock, att det
är ett viktigt kall och mycket svårt —bokförläggarens —
och att det på litteraturens tillstånd utöfver ett inflytande,
som ej kan öfverskattas.
Jag föreställer mig, att det också är allt som oftast
ett obehagligt och pinsamt, att äfven den bästa
ekonomska framgång ej är tillräcklig att göra en förläggare
ogrumladt lycklig, om ogrumlad lycka funnes här i världen.
Ofta måste det hända honom, att han af intresse ej
endast för sig själf, utan och för litteraturen och för dem,
som vilja ägna sina krafter åt densamma, måste förhålla
sig skeptiskt mot ynglingar som besöka honom med
manuskript i hand och i fantasien allt för djärva
himmelsstormande förhoppningar.
Detta obehag kan endast uppvägas af medvetandet,
att han också banat vägen åt dem, som på litteraturens
eller konstens områden göra sitt fädernesland åra och
sina medmänniskor gagn och glädje.
De ypperliga afhandlingar, hvarmed föreningen i sin
fetskrift riktat vår kulturhistoria, hänvisa på tider, då
bokförläggare icke funnits, än mindre en öfver landet
utbredd ordnad bokhandel. Nu finns sedan 50 år tillbaka
en bokförläggareförening, som med berättigad själfkänsla
kan blicka tillbaka på denna skickelserika tid.
Nu bilda de ett stort och oskiljaktigt helt, bokförlagsverksamhetens
män, pressens män, litteraturens och de bildande konsternas. Midt
under våra individuella sträfvanden ha vi sammanvuxit till ett
organiskt helt. Vi kunna icke undvara hvarandra. Vi tjäna alla den ene
den andre.
Och resultatet af det samfällda arbetet är andliga
skatter åt vårt folk. Resultatet är den andliga odling, i
kraft af hvilka Sverige har sin plats i civilisationens
historia och sitt hopp om en framtid.
Mina herrar! Det är i känslan af det stora i det
gemensamma målet för vårt samarbete och af den
tacksamhetsskuld, hvari litteraturen och konsten stå till
förläggareverksamheten, som jag härmed fullgör mitt
uppdrag att å litteraturens, konstens och pressens härvarande
representanters vägnar besvara svenska bokförläggareföreningens
välönskningar för oss med ett hjärtligt: länge
lefve och blomstre svenska bokförläggareföreningen!
*
Tal för gästerna vid 1881 års konstnärsmöte i Göteborg.
Sällskapet Gnistans kommitterade hafva gifvit sin
ordförande det ärande uppdraget att hälsa våra gäster bland
konstnärer och konstvänner välkomna till denna utställning.
Den beredvillighet, hvarmed de mötte sällskapets
inbjudning att deltaga i densamma, har öfverträffat allt
hvad man väntat och gifvit företaget ett helt annat
omfång och en större betydelse, än vi från början vågat
åsyfta. Att det blifvit hvad det är, det hafva vi dem i
främsta rummet att tacka för.
Enligt den ursprungliga planen skulle utställningen
fått en trångt begränsad lokal karaktär. Att erhålla en
föreställning om hvad Göteborgs samhälle förvärfvat sig
i skatter från målningens och skulpturens områden under
den tid, som skiljer oss från den allmänna nordiska
konstutställningen härstädes år 1869, det var den första
afsikten med vårt företag. Men för att rätt uppslatta hvad
man redan äger äro jämförelsepunkter nödvändiga, och
det var oss alla klart, att utställningen skulle varda mer
lärorik och fruktbringande, om vi i henne kunde
förnimma ett pulsslag af det lif, som nu rör sig i
konstutvecklingens stora europeiska centra; om vi genom några
verk, som visade oss de härskande riktningarna i de
nya skolornas strafvanden, kunde vinna form åt våra
aningar om hvad konstens närmaste framtid bär i sitt
sköte. Vi hoppades på möjligheten häraf, emedan vi
visste, att de nordiska konstnärskolonier, som bildat sig
i dessa centra, eröfrat sig där ett aktadt rum och med
framgång deltaga i deras täflingsrön. Och vårt hopp mer
än besannades. Den uppmuntran, hvarmed man från
alla håll, från de nordiska rikenas hufvudstäder, från de
nordiska konstnärskretsarna i utlandet, räckte vår
inbjudning handen har förvandlat en utställning afsedd för
Göteborg, till en allmän nordisk utställning.
Emellertid har den ursprungliga planen medfört en
brist, som jag å sällskapet Gnistans vägnar har att erkänna.
Då vi icke anade, i hvilken mån saken utanför Göteborg
skulle vinna anklang och deltagande, hade vi ej heller
träffat förberedande anstalter för ett offentligt diskussionsmöte,
och det var för sent att göra det, sedan vi erfarit,
att så många konstkännare och konstutöfvare, som kunna
gifva ett sådant meningsutbyte värde, ämnade infinna sig
här. Dock våga vi tro, att saknaden af ett offentligt
diskussionsmöte sakll få sin ersättning genom de samtal
om konstens frågor, som här erbjuda sig i de enskilda
kretsar, där många gamla vänskapsband mellan dem, som
desa frågor ligga om hjärtat, skola återknytas och många
nya bekantskaper stiftas.
I den hälsning, som vår hederspresident, länets
höfding, grefve Ehrensvärd sände oss, då denna utställning
öppnades för allmänheten, yttrade han, att den af år
1869 icke varit utan betydelse för vårt samhälle, och
uttalade han sitt hopp, att den, som nu är inne, skall
bära än rikare frukter. Ja, måtte hon varda ett steg
emot det mål, som ännu i fjärrn hägrar för allas våra
blickar: konstens innerliga förening med de nordiska
folkens lif, skönhetssinnets vakenhet äfven i deras djupare
lager! Konsten vill, som eken, hafva en djup jordmån
att nedskjuta sina rötter i. Som det sanna, så vill äfven
det sköna varda hela mänsklighetens egendom. Det är
icke drifhusets luft, som utvecklar konsten, ehuru hon
i sin spirning kan, särskildt i vårt luftstreck, kräfva den
ömtåliga plantans vård. Kommen till viss år vill hon
dock äfven hos oss ha den fria himmelens luft att andas,
vill hon att historiens vindar skola sia i hennes krona,
vill hon lefva i folket och med folket. Vi synas hafva
en rättighet att tro på en tillnärmelse till detta mål, då
vi se, att allt flera enskilda hem låta konsten påtrycka
sig prägeln af skönhet och harmoni. De stora andliga
personligheterna, staten, kommunerna, städerna,
korporationerna skola, hoppas vi, i sin ordning känna behof af
att förvandla sina hem, de offentliga byggnaderna, till
vårdar af sina största och bästa minnen och smycka dem
för samtiden och för kommande släkten med vittnesbörd
i form och färg om hvad deras tid har känt och velat,
har älskat och efterträtt.
Än en varm tacksägelse till de konstnärer och
konstvänner, närvarande och frånvarande, som bidragit att göra
denna utställning till hvad hon är! Vi sakna nu ibland
dem trenne män, som, då tanken påvårt företag först
uppstod, ännu lefde, men sedan bortgått dit, hvartill
tidehvarfens aningar förlagt en högre och oförgänglig
skönhetsvärld. Edvard Bergh, Boklund och Scholander hafva
nedlagt penseln; men döden, som skördat det jordiska
och förgängliga hos dem, skall icke utplåna minnet hvari
de lefva, eller häfdens vittnesbörd om deras lefnads gärning.
Till slut en hjärtlig önskan, att våra gäster, då dessa
mötesdagar förflutit, måtte af dem hafva en angenäm
hågkomst lika visst som vi själfva skola af dessa dagar
hafva gagn och glädje!
*
Tal vid Callas graf.
Den 9 september 1880.
Djupa gåtor möta oss invid griften. I denna
sinnenas värld synes varaktigt och beståndande. Allt
är där förgänglighet. Hvarje ögonblick öppnar nya
grafvar; hvarje stund bevisar dödens makt; allt är som en
ström med böljor jagande hvarandra, uppsprungna ur en
okänd källåder och försvinnande i ett djup af ogenomskådliga
mörker. Men utgör denna kedja af flyktiga högringar
allt? Finnes intet varaktigt och evigt? Tron
svara: det finnes, och förnuftet upprepar hennes trygga,
jublande ord. Det finnes ett evigt, o detta eviga är
Gud, och vi äro i Honom, vi må befinna oss på denna
eller på den andra sidan dödens port. Tron litar
förtröstansfullt till kärlekens ord läppar: »Jag är uppståndelsen
ochl lifvet. Hvilken som tror på mig, han skall lefva,
om än han död blefve, och hvar och en, som lefver och
tror på mig, han skall icke dö evinnerligen.» Förnuftet
finner, att trängtan efter sanning, vördnad för det rätta
och kärlek till det goda, icke låta förklara sig ur
naturkrafternas spel. De hänvisa till en renare källa och till
en högre lifssfär än sinnesvärldens, och ju innerligare vi
af dessa sedliga krafter äro gripna, dess djupare känna
vi inom oss vår frändskap med den Evige och en
underpant på vårt väsens oförgänglighet.
Vid randen af en graf, i kvilken stiftet af en älskad
varelse blifvit nedsänkt, må vi fördenskull icke sörja
såsom de, hvilka intet hopp hafva. Ett väsen, som kan
tro och bedja, som kan förgäta sig själf för att uppgå
i kärlek och omtanke för andra, och som ännu i sin
sista stund känner de omkringståendes smärta djupare
än dödens kval, ett sådant väsen bär evighetens tecken
prägladt på sin panna, och för det är dödens port
propyleerna till en högre verklighet än den, som våra
jordiska sinnen mäkta att fatta.
Må vi därför fästa i vår hug, att ehuru vi icke mer
med lekamliga ögon skåda henne, den älskade och
begråtna, hvars jordiska omhölje här anförtrotts åt hvilan,
så är hon oss likväl icke fjärnnan. De högre klarheter,
som öppnat sig för henne, den härlighet, hon nu skådar
och som bjuder henne att träda närmare och närmare
all sannings och all godhets och all skönhets källa,
aflägsnar henne dock icke från vår närhet. I andens värld
mätas icke afstånden med våra jordiska mått. Den
dragningskraft, som där verkar, är kärleken, och denna
kärlek förenar henne ännu och alltid med dem, somhär
voro henne kärast. Deras andliga välgång sakll varda
hennes glädje. Hon är ännu i sin förklaring den
tillgifna dottern och systern, den älskande makan och
modern, den hulda vännen och vårdarinnan. Hennes blick
följer ännu alltid hennes små, och hon skall fröjda sig,
om de till kommande åldrar bevara sitt hjärtas oskuld,
och om de i minnet af henne finna en skyddsängel,
varnande för de, som skola möta dem, såsom de möta
alla på lifvets stig. Hon skall fläkta svalka i den smärta,
som hennes bortgång förorsakat make, moder, syskon
och vänner, en smärta, som skall hafva sin tid, emedan
den sorg, som döden framkallar, kan och bör verka som en
helig renande eld i de kvarlefvandes hjärtan — en smärta,
som skall hafva sin tröst genom samlif i minnet och genom
samlif i känslor och i uppsåt med den hädangångna.
Denna graf omsluter icke henne, utan endast hennes
stoft. Och när likväl stället, där detta hvilar, skall varda
en vallfartsort för dem hon efterlämnat, så är det
därför, att de atomer, som utgöra människans jordiska
omhölje, fått som tjänare åt hennes ande och som
organer för hennes verksamhet i sinnevärlden, en helgd,
som våra känslor erkänna och vörda. Denna hand full
mull har genom lifvets hemlighetsfulla kraftr en gång
burit prägeln af hennes personlighet. Ej under då, om
den tårhöljda blicken med kärlek hvilade på det
bleknande anletet, då det ännu bevarade ett återsken af den
ande, som en gång gaf det lif.
Frid öfver hennes stoft!
Välsignelse öfver den ädla kvinnans, den älskade makans,
moderns, dotterns och systerna minne!
»Nu tystne de klagande ljuden
Och stille sig tårarnes flöden!
Till lif och odödlighet bjuden
Är mänskan af Gud genom döden.
Begärens och stormarnes ilar
Och jordiska sorgen och fröjden,
De störa ej stoftet, som hvilar,
Ej anden, som lefver i höjden.
Men salig vi döden må prisa:
Dess kval, som till jorden oss böja,
Oss vägen till himmelen visa
Och hjärtat till himmelen höja.»
*
Vid lilla Tyras graf.
Den 12 April 1882.
Ett ord vid din graf, innan den sluter sig för sista
gången öfver dig, älskade barn!
Du hade ännu icke lärt käna lifvet och döden
såsom en gåta för människotanken, innan, midt under dina
oskyldiga lekar, förlåten, som gömmer den gåtans
lösning, sakta öppnades och föll ned bakom dig, och en
hand, helt visst så huld som den huldaste modershand,
förde dig in i de ängder, som trons öga skådar.
Vid en graf, som din, frågar sig det sörjande
hjärtat så ofta: hvarför kom barnet hit, då det så snart
skulle lämna oss? Om vår sinnevärld är en förskola
för evigheten, hvarför försvinner då ur denna skola så
mången själ, som ännu är späd och outvecklad? Må
vi, då denna fråga framställer sig, besinna, att det är de
hoppgifvande, älskliga barnen, som genom sin bortgång,
så djupt den må smärta, så många förhoppningar den
må skörda, efterlämna, som gåfva åt mänskligheten, den
enda skatt af obefläckad mänsklig idealitet, som vårt
jordelif har att förete. Kan man väl då säga, att de
lefvat förgäfves? — Må vi då icke hellre fråga oss: huru
skola vi rätt förvalta denna skatt, vi själfva, och göra
den fruktbärande för Guds rike? Blott en, en enda, har
lämnat barndomens vår bakom sig utan att äfven lämna
oskuldens tillstånd och själens renhetsskrud. Det var
han, som ålade oss, som vår egentliga uppgift här nere,
att verka för och bedja om Guds rikes tillkommelse till
jorden; han, som gaf oss förtröstan därom, att dett lif
i synd och elände, som vårt släkte företer, skall kunna
förvandlas allt mer till ett lif i kärlek och rättfärdighet.
Men han uppställde som villkor härför, att vi åter skola
ikläda oss barnasinnet, ty den, som icke undfår himmelriket
som ett barn, han kommer aldrig därin.
Vid ett ålskadt barns graf må vi framför allt erinra
oss dessa hans ord. Må det till ålder komna släktet
framför allt betänka, att det lefver de döda barnen värdigt.
Så sant som vi tro på ett allvar i lifvets och
tillvarons oändligt stora skådespel, så sant som vi tro
på oförgängligheten af det, som för oss är det enda af
bestående vårde, nämligen det andliga och personliga
lifvet, så förvissade må vi vara därom, att de kära
hädangångna skåda med klarare blick än under jordelifvet in
i våra själar, och må vi söka att i våra tankar och
uppsåt vara värdiga deras kärlek.
Älskade Tyra! Genom döden äro vi icke åtskilda.
Du lefver ej endast i dina föräldrars och vänners
saknande och trofasta minne; du lefver också i vårt hopp
om personligt återseende, och din jordiska död kan varda
medlet till ett än innerligare samlif mellan dig och de
dina, i det vi, med minnet af ditt hängifna och
förtroendefulla barnasinne, förknippat minnet af världsfrälsarens
ord — om barnasinnet som villkor för inträde i Guds rike.
*
Valda uppsatser och anföranden
i kyrkliga och teologiska ämnen.
En blick på det kyrkliga området.
(Göteborgs Handelstidning d. 6 och 9 Juni 1857.)
I.
Om de män, som voro ledare och sakförare för det
adertonde århundradets s. k. upplysning, herrarne Voltaire,
Diderot o. a., kunde uppstiga ur grafven och betrakta
vår tids förhållanden, skulle de få mången anledning
till förvåning. För oss, som lefva i en sundare
luft, rensad genom den franska revolutionens stormar, är
det hardt när omöjligt att rätt fatta det herkuliska i dessa
mäns sträfvanden, då de företogo sig att leda strömmen
af det forskande förnuftets vågor genom det förpestade
Augiasstall, i hvilket det franska samhället och de fleste
med detta voro förvandlade; ett hof, som i öppen handling
predikade den råaste sinnlighet, ett härsklystet och
osedligt prästadöme, en statsförvaltning, ett rätts- och
samhällstillstånd, som måste uppröra hvarje tänkande människa
och såra hvarje sedlig känsla - och all denna
uselhet, iklädd dräkten af en gudomlig tradition, som å
statens sida fordrade blind lydnad, å kyrkans blind tro
- mot sådana fiender, väpnade med all yttre makt, all
yttre auktoritet, hade de nämnde männen att kämpa. Men
den bitande kvickhet, det bittra hån, de använde för att
prisgifva det ofria och skamliga i de bestående förhållandena
åt mängdens blickar, härflöt ur ett hat, som ej gaf
sig tid att sofra det ädla från det oädla, det ursprungligt
sanna från det tillkomna falska, och de riktade därför
sitt angrepp icke blott mot de hedniska former, hvilka
kristendomen blifvit iklädd, utan mot kristendomen själf.
De förbisågo, att det religiösa behofvet är oskiljaktigt
förenadt med människonaturen, och gingo till verket i
den fasta tillförsikt, att kristendomen skulle duka under
för deras anfall. Detta hat till kristendomen fortplantades
äfven på ytan af den franska revolutionen, som i högsta
stadiet af sin frihetsyrsel sökte tillintetgöra all positiv
religion och utropade det mänskliga förnuftet till gud.
Sedan dess har nu inemot ett århundrade förflutit, och
de talrika religiösa rörelser, som i olika former uppträda
i så många Europas länder, visa, att det religiösa behofvet
är lika starkt, om icke starkare än någonsin. I grunden
var också den stora politiska omhvälfningen, som inträffade
mot det adertonde århundradets slut, i trots af företeelserna
på dess yta, lika kristlig som själfva reformationen;
det var det undertryckta samvetets, den sårade
rättkänslans protest mot det hedniska i stat och kyrka.
Betrakta vi nutidens religiösa och kyrkliga rörelser,
så finna vi samma partier, ehuru olika grupperade och
med en klarare föreställning om hvad de vilja, bekämpa
hvarandra. Å ena sidan den religiösa likgiltigheten i
förbund med en i halfvetenskaplig form predikad ateism,
hvilken, alltsedan den spekulativa filosofien började förlora
tron på sin förmåga att lösa det evigas gåtor, framträder
med allt större tilltagsenhet och värfvar allt flera
proselyter icke blott inom de bildade klasserna, utan
ock hos massan af folken; å den andra en krass, i dogmer
stelnad spiritualism, som, vare sig den bär påfvens
eller Luthers namn, uppträder med samma, en allena
saliggörande kyrkas anspråk på herravälde öfver människornas
samveten, samt slutligen mellan dessa bägge motsatser det
religiösa behofvet med sin trängtan efter tillfredsställelse.
Nu är det visserligen sant, att ingen är beredvilligare
än just dessa prästkyrkor att öppna sina armar för de
sökande och erbjuda dem den tillfredsställelse, efter
hvilken de längta. Men olyckan är nu, såsom alltid, att
tron icke är något utvärtes, som låter forma och gestalta
sig efter en utifrån fastställd form, utan något invärtes,
andligt, som uppväxer ur individualitetens jordmån och
får sin form och färg af dennas beskaffenhet. Människonaturen
är nu en gång för alla så inrättad af Vår Herre, och ingen
hierarki, ingen statskyrka kan förändra den.
Strålarne från en och samma sanningens sol bryta sig
olika i olikt individualiserade själar, och icke blott den
personliga olikheten, utan olika kulturgrader, till och med
de olika åskådningssätt, som karakterisera barndomen,
ungdomen, mannaåldern och ålderdomen hos samma individ,
gifva åt den religiösa känslan och öfvertygelsen
skiftande präglar.
Samvetets frihet är ett villkor för det religiösa lifvet.
Alla de, som erfara det religiösa behofvet kunna således icke
finna dess tillfredsställelse i stats- eller prästkyrkans armar.
Den enskilde vill efter sitt uppfattningssätt förmedla
motsatserna mellan sitt förnufts invändningar och sin
religiösa känslas fordringar; han kommer slutligen till en
sådan förmedling, han formulerar grunderna för sin öfvertygelse
till vissa lärosatser och samlar omkring sig eller
förenar sig med dem, som genom samma tankegång, betingad
af samma själsstämning, kommit till liknande resultater,
och däraf uppstår nu en sekt, en kyrka i sin
ursprungliga mening. Detta är sakens naturliga och riktiga
gång och visar sig öfverallt, där öfver hufvud ett
andligt lif finnes. Men om denna sekt, denna kyrka, är
nog förmäten att utropa dessa sina satser för ofelbara
och allena saliggörande och bemödar sig att tvinga dem
på människor, hvilka ej kunna med tro tillägna sig dem,
då först har man kommit in på en oriktig och farlig väg.
Detta sista steg har sedan århundraden tillbaka uttagits
af de då mäktigaste kyrkosamfunden eller rättare af den
härsklystna hierarki, som inom dem hade utbildats: de
kristalliserade sig till allena saliggörande prästkyrkor -
och striden, som ännu fortgår, är emellan individualiteterna
å ena sidan, hvilkas rätt de vilja förneka, i trots af den
sanning, att all religiös öfvertygelse måste uppspira ur
dess grund, samt en förstelnad, mot all fri och lefvande
religiositet fientlig dogmatism å den andra.
Striden gestaltar sig allt hetänkligare, och afgörandet
kan ej ligga särdeles långt aflägset i tiden. Emellertid
rusta sig religionsfrihetens fiender med alla vapen, som
kunna stå en hierarki till buds, utan att fråga efter, om
dessa vapen äro tidsenliga eller icke. Samma skådespel
upprepas nu, som katolska kyrkan erbjöd efter reformationen:
papismen samlade då alla sina krafter för att möta sin
fruktansvärde motståndare, omgestaltade sig i själfva
verket till en vida skarpare hierarki, än den
någonsin förut varit, dogmatiserade öppet grundsatser, som
den förut tvekat att offentligt bekänna, förskaffade sig
ett kämpande ridderskap i jesuiterna och uppträdde med ett
ord ohöljdt i tidens strider såsom samvetets och förnuftets
fiende. Samma skådespel upprepas nu, sade vi, men icke blott
inom den katolska kyrkan, utan äfven inom den så kallade
protestantiska, som alltmer aflägsnat sig från reformationens
idé, ju mer den hunnit kristallisera sig till prästkyrka. De
företeelser, vi skåda i denna riktning, äro ganska märkvärdiga
och röra oss själfva på det närmaste.
Det är tydligt, att de katolska och de protestantiska
hierarkierna, i sin gemensamma kamp mot den nya tiden,
närma sig hvarandra, att den senare med mer eller mindre
klart medvetande om målet, söker hetrygga sitt bestånd
på det enda sätt, som öfver hufvud är möjligt för en
hierarkis bevarande, nämligen genom att i likhet med den
katolska ställa sig såsom medlare mellan Gud och människan.
Den statskyrkliga riktningen i Preussen, Sverige och andra
länder tenderar starkt till katolicismen, och den politiska
reaktionen gynnar denna tendens. I det protestantiska
Tyskland har den länge varit uppenbar. Lutherska konsistorier
därstädes hafva förordat öronbiktens och den katolska
kyrkodisciplinens införande; de teologiska och historiska
professionerna beklädas med män, som i skrifter och
föreläsningar kämpat för de katolska kyrkoformerna, om icke
de katolska dogmerna, och svärma för det trettonde
århundradets själf-gisslare såsom för idealet af kristlighet;
deras »evangeliska kyrkotidningar» predika mot allt
individuelt lif, förkättra allt hvad Luther och hans samtida
bland reformatorerna sagt om en
fortgående utveckling inom kyrkan, och fordra för prästeståndet
icke blott själsomsorgen, utan själaledningen. Inom den
historiska litteraturen hafva Hutter, Gfrörer, Leo, Stahl och
en mängd andra mer och mindre öppet proklamerat katolicismen.
De utgå från den satsen, att mänskligheten i vår tid saknar
hvad den fordom ägt: en auktoritet, vid hvilken den kan fästa
sin tro, efter hvilken den kan reglera sitt lif, och de vilja
förskaffa den på artificielt vis en ny sådan, om möjligt
öfverträffande det hitintills oupphunna papistiska idealet.
De hafva utan tvifvel rätt däruti, att mänskligheten i sin
helhet behöfver och längtar efter en auktoritet, men de
besinna icke, att en sådan auktoritet, som de vilja skapa,
erbjudes densamma hvarje oförnuftigt anspråk från jordens
mäktige, att ingen auktoritet numera kan göra henne lycklig,
hvilken ej förmår förmedla förnuftets och den andliga
frihetens fordringar med det religiösa behofvets. Det är
efter en sådan auktoritet mänskligheten sträfvar, och hon
skall under tiden med förakt tillbakaskjuta de afgudar, för
hvilka medeltidssvärmeriet, obskurantismen och den hierarkiska
maktlystnaden uppmana henne att ännu en gång knäfalla. Det skall
icke lyckas krypto-katolikerna att med en nyinförd ståtlig
ritual besticka samvetena, att med klockspel tysta förnuftets
röst och med vaxljus och rökelse blända förnuftets öga.
II.
Den svenska hierarkiens lutning mot katolicismen har bland
annat yttrat sig i sakramentallagen, som monopoliserar det
ena nådemedlets, nattvardens, handhafvande för statskyrkans
prästerskaps räkning - i förslaget att ställa den religiösa
folklitteraturen under ett godtyckligt kontroll af
prästerskapet, hvilket var ett (lyckligen afhöjdt) försök
att monopolisera det andra nådemedlet, Guds ord, åt samma
prästerskap - vidare i det från många håll öfverklagade
förhållandet, att prästerna söka förbjuda all förklaring af
katekesens innehåll i folkskolorna, äfven där i andligt
hänseende rikt utrustade folkskolelärare finnas - samt senast
och allra tydligast uti den vid innevarande riksdag pågående
diskussionen i prästeståndet om det nya kyrkohandboksförslaget.
Denna diskussion har så långsamt rört sig kring de enskilda
punkter, förslaget innehåller, att Hand. Tidn. ej kunnat lämna
den plats i sina spalter; men desto större skäl torde det vara
att med få ord karakterisera den anda, som i det högvördiga
ståndet härunder ådagalagts. Visserligen är den tid långt
aflägsen, då våra riksdagspräster kallades och viss mån
förtjänade att kallas folktribuner, och kleresiet har nu sedan
länge slutit ett trofast förbund med samhällets reaktionära
beståndsdelar; men ett så ohöljdt framträdande af hierarkiska
planer och romersk-katolska grundsatser, som vi nu i
prästeståndet bevittna, kan icke annat än slå med förvåning.
Icke nog därmed, att det nya handboksförslaget har en katolsk
tendens - dess syfte är att vid vår gudstjänst införa ett
ståtligare ceremoniel med vidlyftig altartjänst -- utan under
diskussionen öfver
detsamma hafva yttranden blifvit fällda, som man aldrig
skulle tilltrott lutherska präster. Så har en af trostvångets
väldigaste förkämpar, domprosten Bring, förklarat, att det
icke är predikan, utan en rikare utstyrd liturgisk anordning,
som skall återväcka det andliga lifvet, och andra män af
samma parti uttalat den åsikt, att mässan är det väsentliga
i gudstjänsten. Blott med en rösts pluralitet bland
trettiotre röstande segrade den lutherska åsikten, att
predikan skulle anses såsom det väsentliga. Vid andra punkter
i förslaget hafva åtskilliga talare påpekat dess »teatraliska»,
»dramatiska», till och med »katolska» anstrykning och dess
syfte att låta prästen framför altaret spela rollen af en öfver
församlingen upphöjd förespråkare hos Gud; men öfver allt har
den Bringska falangen hållit sig framme till dess försvar.
»Att bemödandet att tillbakatränga det liturgiska elementet
röjer ett reformert åskådningssätt borde ej rekommendera
detsamma, då vi hafva öfvernog af reformerta tendenser», har
herr Bring vid ett tillfälle yttrat. Ofvernog af katolskt
hierarkiska tendenser hafva vi också, och icke minst i den af
honom redigerade tidskriften »Svensk Kyrkotidning», där han
öser göpenvis ur herr Stahls och andra tyska själafränders
vishetsförråd, och där ordet »kyrka» alltid måste tagas
liktydigt med ordet »hierarki». Konsekvensen af detta partis
och i allmänhet af hvarje statskyrkligt partis sträfvanden
var att helt enkelt få bibelns läsning af lekmän
förbjuden och ersatt af läsningen af något annat, t. ex. af
»Svensk Kyrkotidning»: det visar sig ju nämligen tydligt och
af erfarenheten bekräftadt, att allt sektväsende grundar sig
på bibelns läsning och en olika uppfattning af det lästa;
hvad vore således riktigare än att tillstoppa
denna källa till sekterism, missförstånd af sanningen och
affall, helst vi en gång för alla hafva bibelns sanna,
allena saliggörande mening uttryckt i de lutherska dogmerna?
Detta resonnemang måste ligga helt nära, och om det ej
blifvit öppet uttaladt, så ligger orsaken blott däruti, att
vår hierarki ej är så djärf och konsekvent som den katolska.
Men Rom byggdes icke på en dag: finge vår statskyrka endast
litet mera tid på sig att ytterligare utbilda sig till ett
fullständigt helt och tidsriktningen ej vore så fientlig
däremot, så ginge det nog därhän; åtminstone är detta steg
den naturliga och logiska konsekvensen af all statskyrklighet.
Emellertid har man hitintills måst inskränka sig till att
omhulda det gamla konventikelplakatet, som tillåter hemfridens
störande till förekommande af den mot prästväldets idé
fientliga, men från en lefvande kristendom oskiljaktiga
husandakten - man har måst inskränka sig till att omhulda,
lappa och i det längsta söka bevara denna stadga, hvars tid
dock, såsom vi hoppas, före denna riksdags slut skall vara ute.
Det var domprosten Bring, som vid den sistförflutna riksdagen
framställde ett förslag, hvilket ville lägga hela makten att
bevilja sammankomster för husandakts hållande i prästerskapets
händer och stadga 100 till 400 rdr bkos böter för icke
privilegierade sammankomster af denna natur.
Den lutning till katolicismen, vi här påpekat hos en del af vår
prelatur, får dock icke så förstås, som om dessa herrar stode
färdiga att kasta sig i påfvens armar, erkänna tridentinska
mötets samtliga beslut och jungfru Marie obeflåckade aflelse. Man
gjorde dem då utan tvifvel mycken orätt. De vilja blott tillägna sig
den romerska kyrkans fasta hierarkiska byggnadssätt. Hos prelaturen
inom det protestantiska Tyskland synes den åsikt vara
rådande, att de båda prästadömena, det protestantiska och
det katolska, böra bestå bredvid hvarandra, skarpt
afsöndrade, men hvart inom sina gränser likt det andra i
maktfullkomlighet och herravälde öfver samvetena; de
protestantiska prelaterna visa sig till och med så
principfasta, att de ogilla sekteriska rörelser inom det
andra området, såväl som inom sitt eget, och gärna afhålla
sig från att värfva proselyter, om man blott å andra sidan
afhåller sig från att göra intrång i deras eget fårahus.
Detta är karakteristiskt nog för deras religiösa ståndpunkt:
»kyrkan», makten, prästadömet är för dem allt; men kärlekens
höga lag, som bjuder hvarje af en innerlig och varm
öfvertygelse fattadt sinne att på öfvertygelsens väg
lyckliggöra äfven andra med den sanning, det tror sig ha
funnit, har hos dem blifvit utplånad.
Någon våda för svenska folkets andliga utveckling skulle vi
icke hafva att befara af detta inre Rom, om vi ägde en på
goda grunder uppgjord kyrklig representation, ty det
hierarkiska partiet hos oss är i sig själft litet och
endast mäktigt genom mängdens slappa likgiltighet. I Danmark,
där afgörandet af kyrkliga angelägenheter, alltsedan det
konstitutionella regeringssättet infördes, hvilar i
folkrepresentationens och konungens händer, har man insett
behofvet af en särskild kyrklig representation och från
regeringens sida nyligen träffat förberedelser till
inrättande af ett allmänt kyrkoråd, som skulle bestå af 26
lekmän och 26 präster, och hvars uppgift vore att ingifva
betänkanden öfver alla kyrkliga ärenden, innan desamma af
riksdagen upptoges till behandling. Behofvet af ett dylikt
kyrkoråd hos oss har beklagligen alltför bjärt äfven
visat sig genom det förhastade beslut, som rikets ständer under
nästförflutna riksdagen fattade rörande sakramentallagen: man
såg då, hvad det lilla prelatensiska partiet inom vår
representation förmådde bredvid de öfriga ståndens likgiltighet
för eller obekantskap med kyrkliga frågor. Vi vilja dock hoppas,
att samma skådespel icke måtte förnyas, då den kungliga
propositionen om religionsfrihet inom kort kommer att behandlas
af de nu församlade riksstånden. Frågan har nu blifvit så
vidlyftigt behandlad genom tidningar och tidskrifter och från
så många punkter belyst*), att vi med skäl kunna vänta allt godt
af det sunda förståndet hos vårt folks representanter, likasom
vi öfver hufvud äro öfvertygade, att de religiösa rörelserna
inom nutiden slutligen skola leda till en välsignelserik utgång,
till katolicismens slutliga fall och den sanna protestantismens
förhärligande. Det yttre Rom står på klena fötter i trots af det
österrikiska konkordatet och andra skenbara segrar, det vunnit:
detta visar oss en blick på det inre tillståndet i Frankrike,
Italien och Österrike; det bekräftas till och med af de senaste
tilldragelserna i Belgien. Vårt inre Rom är ännu mindre att
frukta, så snart folket blott fått ögonen öppna för dess tillvaro,
och detta så mycket vissare, som inom själfva prästeståndet många
ädla, sant protestantiska krafter finnas till dess bekämpande.
*) Bland dessa skrifter förtjänar sårskildt nämnas professor
Naumanns »Hvilken är svenska statsreligionen? Hvad förstodo
1809 års lagstiftare med den i 16 ~ Regeringsformen stadgade
religionsfrihet?» - en liten skrift, som med klarhet visar,
att lagbunden religionsfrihet är till principen uttryckligen
erkänd i vår samhällsförfattning.
Den nyaste teologiens historia.
(Bidrag till den nyaste teologiens historia af Karl Schwarz,
e. o. teol. professor i Halle. Andra upplagan. Öfversatt af
P. G. Ahnfelt. Stockholm 1857.)
(Ur Göteborgs Handelstidning d. 6--8 Januari 1858.)
För alla, som af den nyare tidens företeelser på det
teologiska området önska en tafla, målad med klarhet och
träffande likhet, skall detta arbete blifva ganska
välkommet. Det utmärker sig icke blott för kraft i
teckningen, klar kolorit och en mästerlig gruppering,
som gör dess innehåll, så rikt det är, fullkomligt
öfverskådligt, utan besitter äfven en annan sällsyntare
och, då man betänker författarens ställning till sitt
ämne, i hög grad prisvärd egenskap: det är nämligen
alster af ett vetenskapligt samvete, som ej låter pruta
med sig, en sanningskärlek, som ej tål skrankor, och ett
mod, som blottar och skonslöst undersöker hvarje
bräcklighet, befunne den sig ock i de ömtåligaste nerver.
Schwarz" bok har nedslagit som en bomb i den tyska
teologiens läger, och ingen annan än den som »vet på hvem
han tror» och i detta vetande äger nog tillförsikt att
skåda sanningen rakt i ögonen
lär tacka herr Ahnfelt för hans möda att fästa svenska
allmänhetens uppmärksamhet på densamma. Från vår
ståndpunkt önska vi naturligtvis, att den måtte blifva
mycket spridd. Den skall i många afseende klargöra
begreppen - icke minst i afseende på sträfvandena hos
ett visst kyrkligt parti, hvars filialafdelning här i
Sverige sträcker sitt inflytande öfver vår studerande
teologiska ungdoms uppfostran och äfven varit verksam
vid de kyrkliga frågornas behandling på vår riksdag.
Särskildt är därför Schwarz" bok att rekommendera åt
de teologie studiosi, som önska en närmare bekantskap
med sina mästares mästare, herrar Hengstenberg, Stahl,
Leo m. fl. och konsekvenserna af deras läror. Denna
särskilda rekommendation hindrar emellertid icke, att
bokens läsning skall bära goda frukter hos alla bildade
lekmän och äfven hos den minoritet af präster, som icke
oryggligt beslutat att skydda sin ortodoxi mot möjliga
frestelser genom det enkla och bekväma medlet att lägga
böckerna olästa på hyllan.
Det datum, hvarifrån skildringen utgår, är året 1835, då
genom Strauss" bekanta arbete »Jesu lefverne» en fullständig
upplösning inträdde på teologiens område. För att
åskådliggöra, hvilka de krafter voro, som inbegrepos
denna upplösning, har författaren gått tillbaka i tiden och
lämnat oss en koncis och dock helgjuten framställning af
tillståndet före den Straussiska krisen. Den gamla ortodoxien
- sextonhundratalets renlärighet, som höll fast vid hvarje
bokstaf i de symboliska böckerna - var alla fogningar
sönderbruten af rationalismen, som erkänner och påyrkar
förnuftets plikt och rättighet att forska, oberoende af
hvarje auktoritet. Men äfven rationalismen,
sådan den var i adertonde århundradet, med sin inskränkta
vetenskaplighet, flacka torrhet och eländiga nyttighetsmoral,
hade förlorat herraväldet öfver sinnena. Världen hade
tröttnat vid den enformiga och andelösa striden mellan henne
och supranaturalismen (öfvernaturlighets-riktningen), ty hela
striden mellan de skröpliga, med samma grundfel (det
dualistiska åskådningssättet af Guds förhållande till världen)
behäftade kämparne var en prutning om en smula mer förnuft
eller en smula mer uppenbarelse. Utledsna vid detta kält,
hvaraf man ej mer kunde vänta några frukter vare sig åt
vetandet eller det religiösa behofvet, och väckta till ett
djupare själslif genom de skakningar, som förorsakats af de
Napoleonska krigen, hade de bildade klasserna kastat sig i
den s. k. romantikens armar. Denna sistnämnda tidsriktning,
som utöfvade mångårigt inflytande på religion, konst och
litteratur, är svår att i få ord med den korthet som här är
af nöden, karakterisera, just emedan den var så skiftande
och karakterslös. »Trött att söka och fråga» hängaf man sig
hejdlöst åt fantasien, i hvilken man ville finna den
omedelbara åskådning och njutning af det gudomliga, hvilken
förnuftet vägrade. Romantiken måste således uppträda som
fiende mot »upplysningen» och förståndsarbetet i gemen, på
alla områden, det politiska såväl som det religiösa; den
sökte sina idealer i medeltiden, satte mot
nyttighetsmoralen principen af ren ändamålslöshet (hvilken
princip på konstens område drefs därhän, att man med afsikt
och ändamål ville arbeta ändamålslöst) och öfverhopade
rationalismen med speord, hvilka verkade desto skarpare som
romantikens banérförare utmärkte sig för kvickhet och
fladdrande genialitet. Men
romantikens fantasireligion saknade förstånd och samvete,
och sedan dess uppgift - den att med poesiens ström
vattna förståndets uttorkade jord - var fulländad,
bortblåste tidens kraf på allvar och sanning denna lösa
väfnad af godtycke och lek. Romantikens egna hjältar höllo
sig icke länge uppe; från »världsironiens» svindlande
spets nedföllo de i katolska kyrkans armar: så den bekante
Fr. Schlegel; andra slutade sin ironiska bana i kloster.
Ur romantikens skola utgingo emellertid de bägge män, som
öfver dess ruiner grundade den moderna teologien, hvars
uppgift blef att ur den förutgångna förstörelsen rädda det
omistliga, legitimera det inför forskningen och kläda det
religiösa medvetandet i en tidsenlig form. Dessa män voro
Hegel och Schleiermacher.
Hegel, hvars betydelse såsom filosof författaren i raska,
säkra och träffande drag tecknat, vände sig bort såväl från
den gamla rationalistiska upplysningsmanien som från den
romantiska jäsning, ur hvilken han framgått. Rationalisterna,
som i den historiska utvecklingen ej sågo annat än den
process, genom hvilken människorna ändtligen hunnit till
hospitalernas, arbetshusens och bomullsfabrikernas upplysta
tid och som där bredvid läto vår Herre sitta i sin himmel
för att bevaka naturlagarnas riktiga gång, samt också
förtröstade på ett kommande lif, där man är mindre utsatt
för snufva och hastigare kan förflytta sig från ort till ort
för att taga världssystemets mekanik i närmare ögonsikte och
använda den till nyttiga ändamål - rationalisterna, hvilka
förklarade allt, som de ej kunde begripa, för lögn och
bedrägeri, hade att från Hegels sida utstå en mördande
polemik. Hans angrepp mot romantikerna, som åtminstone icke
sårade den goda
smaken, behöfde ej vara så häftigt, ty den blottade själf
sin ihålighet. Hegels filosofi går ut på att framställa
det gudomliga och mänskliga såsom sammanhängande momenter
i en enda process. Hennes betydelse för dogmatiken blef den,
att supranaturalisternas ytliga och förnaglade
föreställningar om uppenbarelsen blefvo ombildade så, att
uppenbarelsen bekräftade sig såsom en evig, oafbruten inre,
hela historien genomgående. På samma sätt gick det med den
af rationalisterna förslösade dogmen om Guds
människoblifvande; den erkändes såsom kristendomens kärna,
men förvandlades till ett fortsatt (ej blott till Kristus
inskränkt utan genom alla släkter i stegrad mån fortgående)
Guds människoblifvande i människosläktet. Afven
treenighetsläran vederfors rättvisa; visst måste de gamla
herrarne i de teologiska fakulteterna funnit det mäkta
besynnerligt, då Hegel förklarade treenigbeten genom
identiteter af »isigvarandet, försigvarandet och
iochförsigvarandet»; men de kände lika stor belåtenhet som
öfverraskning med det alldeles oväntade resultat, att hela
den mystiska dogmbyggnaden blifvit genom den nya filosofien
vetenskapligt grundad, och befunnen hvila på oomkullstötlig,
för vetandet tillgänglig sanning. Världen trodde detsamma
som de teologiska herrarne; deras tro stärktes genom sådana
Hegels lärjungar som Marheineke, hvilka fullföljde dogmernas
inregistrerande såsom vetenskapliga sanningar, och jublet
var stort däröfver, att tro och vetande nu ändtligen blifvit
försonade. I denna förvillelse lefde de fleste, ty få voro
de som kunde genomskåda den; mängden stannade vid tröskeln
till den mörka verkstad, där »de logiska kategoriernas»
blodlösa gestalter, sådana som de ofvannämnda »isigvarandet,
försigvarandet
och iochförsigvarandet» bearbetade den lefvande verklighetens
företeelser för att sedan uppställa dem såsom döda preparater
på sin vederbörliga hylla i filosofiens museum. Man förvirrades
redan af de första raderna i den Hegelska logiken, i hvilka
»varat» och »ickevarat» förklaras vara ett och samma
(identiska) och att »blifvat» är bägges identitet; men
öfverallt tog man tankemörkret för tankedjup och anade ej, att
en godtycklig grammatisk lek kunde dölja sig i formen af en
sträng dialektisk metod. Hegelska filosofien, som sålunda
förhjälpte dogmatiken till nytt anseende, och uttalade såsom
sin grundsats: hvad som är verkligt, det år förnuftigt, en sats,
som ytligt betraktad kom de styrande väl till pass, blef till
följe af dessa goda tjänster de reaktionära regeringarnes
skötebarn. Men hade dess resultater i afseende på religionen
blifvit öfversatta på ett för mängden begripligt språk, skulle
man snart funnit, att den Hegelska Guden icke passade för ett
kristligt religionssystem, eller kunde tillfredsställa
människornas religiösa behof. Hegels Gud är icke världens
upphof, utan blifver till i världen; han är icke ett
fullkomligt personligt väsende utan är verklig först i
människosläktet, kommer till själfmedvetande och fortskrider
till fullkomlighet blott inom detta; hans Gud blir således
släktbegreppet människan. Individerna äro blott delar af hans
organisation, hvilka i den upptagas och åter bortfallar på
samma sätt som människokroppen upptager och förbrukar
materiella ämnen. Personligheterna äro blott masker, genom
hvilka världsanden talar. Därmed är all sedlighets rot, den
mänskliga frihetens, själfbestämmelsens och personlighetens
rätt, uppryckt och hela den praktiska sidan af kristendomen
förstörd. Det låg i sakens natur, att denna lära skulle
sluta med ateism - men ännu voro ögonen icke öppna för
dess följder; Hegels lärjungar hade under fortsättningen
af sitt dogmatiska arbete bevisat nödvändigheten af Guds
människoblifvande och proklamerat, att ordet vardt kött
Jesus af Nazareth, då plötsligt framstod ur skötet af
denna rättrogna skola David Strauss med sitt arbete:
»Jesu lefverne», som just anknöt sig till denna punkt
och på en gång tillintetgjorde den rådande säkerheten.
Strauss var lärjunge både af Hegel och Schleiermacher,
hade tillägnat sig den förres världsåskådning och den
senares kriticism. Schleiermachers uppgift, likasom
Hegels, hade varit att kläda det religiösa medvetandet
en tidsenlig form, men han inslog en helt annan
fruktbarare väg, och hans inflytande fortlefver ännu,
sedan den Hegelska filosofien längesedan sotdött.
Schleiermacher ville återvinna de bildade åt religionen
genom att visa, att det som de föraktade, icke var
religionen, utan en död bottenfällning däraf; att
religionen är andelifvets källa, sinnets friaste och
innerligaste rörelse, att den högsta normen icke är en
dogmatisk formel, utan den religiösa känslan, inför
hvilken hvarje lärosats skall rättfärdiga sig för att
där vinna återklang. Fri från hvarje vidskepligt
betraktande af den heliga skrift, underkastade
Schleiermacher den en historisk undersökning, som ej
lät binda sig af dogmatiska bitankar; och anknytande
sig till föregående kritiska forskningar, kom han till
det resultat, att Matthei, Marci och Lucæ evangelier
uppstått genom förbindelsen af smärre, äldre skriftstycken,
hvilka i sin ordning uppkommit genom uppteckning af
muntliga evangeliska traditioner, härflutne ur tvenne
källor, en jerusalemitisk och en galileisk. Författarne till
dessa evangelier skulle således redan stå tämligen långt
från händelserna själfva, och af det förefunna materialets
olikhet skulle dessa evangeliers differenser låta förklara
sig. Hos Mattheus äro de galileiska öfverlämningarne
bearbetade, hos Lucas de jerusalemitiska, medan Marcus
växelvis begagnat sig af båda slagen. Berättelsernas
tillförlitlighet blir vid detta antagande fasthållet i
stort, men också blott i stort, ty mycket måste hafva
tillströmmat ur de grumliga källorna af bristande minne,
förutfattade meningar och sjukligt farande efter under.
Det johanneiska evangeliets helgjutenhet skulle däremot
visa, att det blifvit författadt af ett ögonvittne och
apostel. Äfven i afseende på Nya Testamentets öfriga
skrifter drager han mycket i tvifvel och visar öfverallt
själfständig forskning.
Medan således teologiens fält var deladt mellan Hegelianerna,
Schleiermacherianerna och ännu ett tredje läger, nyortodoxerna
(om hvilka mera längre ned), hvilka väl ömsesidigt bekämpade
hvarandra, men alla dock med förenade krafter arbetade på den
gamla rationalismens totala förstöring och medan de tänkande
klasserna voro invaggade i den ljufva villfarelse, att tro och
vetande nu ändtligen blifvit förenade, lämnade Strauss" arbete
»Jesu lefverne» pressen och upplefde inom kort tid fyra upplagor.
Därmed var illusionen skingrad; det hjälpte icke att Strauss
blef afsatt från sin plats såsom teologisk lärare i Täbingen,
ej heller att Hegelianer och Schleiermacherianer skyndade att
förneka all andlig släktskap mellan dem och honom.
Hans boks spekulativa utgångspunkt var Guds oskiljaktiga
innevaro (immanens) i världen; Guds verkan i världen
är för Strauss en inre och vid lag bunden,
en stadig och sammanhängande verksamhet, som icke lämnar
plats för underverk eller yttre ingrepp i världsgången.
Undrens omöjlighet vid en följdriktigt genomtänkt
världsbetraktelse var förutsättningen, från hvilken
Strauss" kritiska operationer utgingo. Guds människoblifvande
i Kristus är ej hans enda och uteslutande iklädande i köttet,
utan hvad som är skrifvet om Kristus såsom enskild person,
det gäller enligt Strauss om människosläktet. Kristi
öfvernaturliga födelse, underverk och uppståndelse äro
således icke verkliga tilldragelser, som timat med hans
person, utan ideella sanningar, bildlika antydningar om
människosläktets uppkomst, verkande och mål. Bokens kritiska
utgångspunkt var myten. Redan förut hade rationalistiska
teologer förklarat åtskilliga delar af Gamla Testamentet
mytiskt och äfven begagnat detta förklaringssätt på Nya
Testamentet, dock blott på dess bisaker. Strauss vågade en
vidsträcktare användning af myten på Nya Testamentets
skrifter. Möjligheten därtill fann han uti de sena
historiska vittnesbörden för dessa skrifters tillvaro --
dessa vittnesbörd gå nämligen ej längre tillbaka än till
åren 150-160 - och möjlighetens sannolikhet stödde han på
det underbara och de motsägelser, som i skrifterna förekomma.
Strauss vill visa, att Messias-förväntningen alstrat myterna
i Jesu lefnadshistoria, och att Jesus blifvit utsmyckad med
de drag, som profetiorna tillade den väntade Messias. Såsom
historiskt låter han blott kvarstå ett tarfligt skelett af
Jesu lefverne, hans verksamhet som reformator, hans kraftiga
kärnspråk och hans död genom fariseiska stämplingar.
Strauss" bok väckte en oerhörd sensation och framkallade
en hel litteratur af motskrifter. Dock var ingen
enda motståndare honom fullkomligt vuxen. Ny-ortodoxerna,
som en gång för alla afsagt sig förnuftets fria bruk i
religiösa frågor och med det teologiska hatets hela
bitterhet fördömde både Hegelianer och Schleiermacherianer,
till tack för att dessa genom rationalismens bekämpande
arbetat dem i händerna, ny-ortodoxerna kunde naturligtvis
icke vederlägga Strauss med förnuftets och historiens
tillhjälp, men de uppstämde ett hyckladt eller allvarligt
jubel öfver denna »den mest glädjande företeelse på
litteraturens fält», glädjande, »emedan den var det fulla
uttrycket af en dittills omogen otro». Hegelska filosofien,
sade de, hade i Strauss firat en triumf, lik Satans, då han
for i Judas. Hegelianerna, som fruktade att det Straussiska
kätteriet skulle tillräknas deras af stadsmakterna på goda
skäl så omhuldade skola, bjödo till att nedgöra honom, men
ådagalade en skröplighet, värre än man kunnat vänta, då
fråga blef att af klara satser gifva klara vederläggningar.
Då förrådde de en tankeplatthet, som de annars visste dölja
i draperiet af tunga och mörka fraser. Så framträdde en
Göschel med den sats, att mänskligheten själf år personlig,
och att denna personlighet är urmanniskan, d. ä. Kristus;
en Dorner, som ville hafva bevisat, att det uteslutande
företrädet hos Kristus bestod däruti, att han är det
kollektiva i mänskligheten, »som i sig samlar alla särskilda
individualitetens urbilder» och sålunda blir en allpersonlighet
(han borde sagt: en karrikatur af personlighet); så framträdde
äfven en Bruno Bauer med en föreläsning öfver den sanna
kritikens väsende, som skulle bestå uti att midt igenom
kritikens eld återvinna det fulla trosinnehållet.
Häremot anmärkte Strauss, att en kritik, som förutsätter
sitt föremål såsom felfritt, alldeles icke är kritik, och
Bruno Bauer tycktes taga upplysningen ad notam, ty från
konservatismens yttersta flygel öfvergick han snart till
en plats längst till vänster om de vildaste Jakobinerna
inom filosofien.
Skarpare motstånd mötte Strauss från de teologer, som lärt
något i Schleiermachers skola. Dennes ädle lärjunge Neander
kunde emellertid endast genom att gifva mycket till spillo
hoppas att rädda det återstående. För Neander, som liknade
Schleiermacher i religiös innerlighet, men ingalunda i
dialektisk förmåga, voro undren skapande krafter, förberedda
genom naturlagarna och anknytande sig till dem. Denna
uppfattning gjorde emellertid många af undren för honom
obekväma, och han sökte förklara dessa dels symboliskt (t. ex.
frestelsen i öknen), dels som visioner (t. ex. dufvan och
rösten vid Kristi döpelse) eller på annat naturligt sätt.
Därmed måste han också uppoffra inspirationsläran och den
fulla trovärdigheten hos synoptikerna (Mattheus, Marcus och
Lucas). Afven Ullmann medgaf i evangelierna drag af sagan,
men ansåg det just vara kritikens uppgift att skilja det
mytiska från det historiska. Han hänvisade på det
bristfälliga i Strauss" källkritik, åberopade sig på apostelen
Paulus såsom en orubblig klippa - särskildt på hans tro på
Kristi uppståndelse, hvarpå han företrädesvis grundade den
kristna kyrkan - och frågar, huruledes det vore möjligt, att
judarne skulle hafva erkänt en med smälek korsfästad, och
hedningarne till och med en korsfästad jude, såsom Messias,
Guds son. Antingen är Kristus uppfunnen och utbildad af den
apostoliska kyrkan, eller är kyrkan ett verk af Kristus.
För det senare talar all historiens analogi. Det förra vore
obegripligt. Ullmann
medgaf, att idéen af Guds och människans enhet utvecklar
sig i hela mänskligheten, men vidhöll tillika, att denna
idé har sin höjdpunkt och historiska fulländning i den
Ene, den syndfritt helige, urbilden af det sanna lifvet
Gud. Liknande företeelser yppa sig ju äfven på andra
det andliga lifvets områden t. ex. på konstens, där genier
framträdt, i hvilka dess hela kraft och skönhet
förkroppsligats, sådana som Homeros, Sofokles, Shakspeare,
Raphael, Händel, o. s. v. Här röjer sig, anmärkte Ullmann
med rätta, personlighetens betydelse för det historiska
lifvet, en betydelse, som Strauss, fången i den Hegelska
panteismen, alldeles underkänt. Af detta Ullmanns genmäle,
som var hållet i ett försonligt och ädelt språk, förmåddes
Strauss till starka eftergifter; han medgaf nämligen i en
senare skrift, att bland de områden, på hvilka geniets
kraft uppenbarar sig, står religionens högst och att Kristus
så mycket öfverträffar alla andra religionsstiftare, att ett
framskridande öfver honom är för alla tider omöjligt, ty
hos honom hade enheten af det gudomliga och mänskliga
först kommit till medvetande och det tillika med så skapande
urkraft, att hvarje efterföljande ur denna lifskälla allena
kan hämta lif. Bland öfriga anmärkningsvärda kämpar mot
Strauss (de icke anmärkningsvärda voro legio), bör nämnas
den skarpsinnige, kvicke, men obestämde Tholuck, som fann
och angrep den svagaste punkten Strauss" verk. Strauss hade
i afseende på Matthei evangelium hänvisat till Schleiermachers
m. fl. kritiska resultater; mot Marcus och Johannes hade han
själf gjort ett kritiskt anlopp, men Lucæ evangelium hade han
erkänt för en apostlalärjunges verk. »Men genom detta
erkännande», anmärkte Tholuck riktigt, »äro vi ju försatta i
en säker krets af historiska omgifningar», och därigenom
blir mytförklaringen, strängt tillämpad, orimlig.
Det har visats, hvilken ställning Hegelianerna intogo
gentemot Strauss, men det fanns dock en kohort af yngre
sådane, som öfvergingo till kriticismen och samlade sig
kring den med kolossal lärdom och motsvarande
skarpsinnighet utrustade Chr. Baur, professor i Tübingen.
Vid högsätet i denna stad bildade sig en kritisk skola af
stort inflytande. Den hade sin föregångare i Weisse,
filosof i Leipzig, som till resultat af sin kritik fick ut,
att Marcus var »urevangelisten», hvilken skulle erhållit
sitt evangelium genom Petrus, men i åtskilliga punkter
missförstått denne och förvandlat vissa liknelser, gjorda
af Jesus, till verkliga undergärningar (t. ex. spisandet
af 5,000 män, Jesu gång på vattnet o. s. v.); i Wilke, som
i likhet med Weisse ansåg Marcus för urevangelisten (i
själfva verket måste Marcus vara antingen detta eller ett
utdrag ur Mattheus och Lucas, i hvilka han, med undantag
af 27 verser, fullständigt återfinnes); samt i Schweizer,
den ende af Schleiermachers lärjungar, som trodde sig funnit
oäkta ställen i Johannes evangelium (nämligen kap. XXI,
XIX, 35-37; XVIII, 9; XIV, 30; II, 21, 22, samt undren i
Kana, Kapernaum samt spisandet af 5,000 män). Men
Tübingerskolan skilde sig från den föregående kritiken
därigenom, att den icke åtnöjde sig med att uppvisa det
ohistoriska, utan genom historisk kombination sökte
framleta skrifternas karakter, tendens, idéområde och
dymedelst äfven deras tid. Utgångspunkten för Chr. Baur
voro de otvifvelaktigt äkta Paulinska brefven; från denna
fasta arkimediska punkt lät han kritikens häfstång verka på
de öfriga Nya Testamentets skrifter. Den historiska ståndpunkt
åter, från hvilken han granskar dem, är den skarpa och ända
till år 150 efter Kristi födelse förnimliga motsatsen mellan
den Paulinska kristendomen, den för all världen förkunnade,
som totalt brutit med den judiska tempeltjänsten och
ceremoniallagen, samt den Pelrinska judekristendomen, som i
Petrus, Jacobus och Johannes hade sina apostlar. Den
gemensamma åsikt man finner hos Baur, hans utmärkta
lärjungar Schwegler och Zeller, samt de till Tübingerskolan
i närmare eller fjärmare förhålllande stående teologerna
Köstlin, Hilgenfeld, Ritsehl m. fl., är följande:
Kristendomen var ej en gåfva, som fulländadt skick blef
nedsänd från himmelen, utan har utvecklat sig ur judendomen.
Den första kristendomen var judekristendom, en förandligad
judendom, men ännu ej en ny lifsprincip. Till en sådan blef
den genom Paulus, som, förkastande omskärelsen, predikade
evangelium för allt kött. Motsatsen mellan Paulismen och
Petrinismen fortgår ända till medlet af andra århundradet.
Apostlamötet i Antiochien (omkring 20 år efter Kristi död),
skildradt af Paulus i brefvet till Galaterna, visar i
hvilken skarp motsats han stod till Petrus, Jacobus och
Johannes; man kunde ej försona sina åsikter, utan beslöt
att fortsätta en hvar i den riktning han börjat. Hegesippus
skildrar Jacobus som en asketisk jude, Sulpicius Severus
bekräftar, att de judekristne iakttoge tempeltjänsten ända
till Jerusalems andra förstöring af Hadrianus. Efter denna
motsats måste skrifterna bedömas; de äro antingen
stridsskrifter mellan de bägge riktningarne eller beräknade
på att utplåna minnet af striderna, sedan försoning
dem emellan inträdt genom den gemensamma kampen mot
gnosticismen och genom påtryckningen från Rom. Resultaterna
af den Baurska kritiken äro de, att det funnits en äldre
judaistisk evangeliistam, uttrycket för den stränga judaiska
kristendomen. Bland de kanoniska evangelierna är Matthei det,
som ligger detta evangelium närmast; det stöder sig på Petri
evangelium, men dess skarpaste judaistiska kantigheter hafva
genom en senare öfverarbetning blifvit afslipade. Till tiden
senare än detta är Lucas-evangeliet, som till syftningen är
Paulinskt, men i senare tiden äfven blifvit öfverarbetadt och
närmadt Petrinismen. Ännu nyare än detta är Marci evangelium,
där motsatsen mellan Paulism och Petrinism blifvit upphäfd.
Apostlagärningarne, sannolikt författade af samma hand, som
öfverarbetat Lucas, bär den fulla stämpeln af en
försoningsskrift, som i glömskans djup vill försänka de forna
stridigheterna och därför framställer Petrus så Paulinsk och
Paulus så Petrinsk som möjligt. Man jämföre blott den i
Apostlagärningarnes 15 kap. förekommande skildringen af
Apostlamötet, där i skriande motsats till Pauli egen skildring
i Galaterbrefvet, Petrus och Jacobus själfva taga initiativet
och tala för en frisinnad riktning, en formlig öfverenskommelse
slutes och reglerna för hednamissionen noga utstakas. Hvad nu
Johannes-evangeliet beträffar, anföra Baur, Zeller, Schwegler
m. fl., i motsats till Schleiermacher, en mängd instanser, som
synas bevisa, att detta evangelium är det yngsta af alla,
t. ex. dess utbildade lära om logos (»ordet»*), som antyder
dess samtidighet och beröring med gnosticismen, dess afvikande
från de andra evangelierna i afseende på Kristi dödsdag, en
afvikelse, som synes stå i förbindelse med stridigheterna
*) »I begynneiscu var ordet; ordet var när Gudi, och Gud
var ordet. » Joh. 1: 1.
inom den efterapostoliska kyrkan om påskens firande o. s. v.
Att samme Johannes, som författat evangeliet, icke kan hafva
författat uppenbarelseboken, ådagalägges med de skarpaste
bevis. För öfrigt må anrnärkas, att Baurska kritiken erkänner
endast brefven till Galaterna, Romarne och Korintierna som
äkta Paulinska, och att särskildt de s. k. pastoralbrefven
bestämdt förkastas, bland annat därför att de understödja den
mot det apostoliska tidehvarfvets anda stridande biskopliga
kyrkoförfattningen. -- Inom Tübingerskolan finnas dock ännu
många olikheter i afseende på de kritiska resultaterna. Så
försvarar Hilgenfeld det Mattheiska evangeliets äkthet och
förlägger dess uppkomst till åren 50-60 och öfverarbetningarne
i detsamma till åren 70-80, medan Baur anser det hafva
tillkommit efter Hadriani regering. - Bland Tübingerskolans
motståndare märkas Reuss, som ådagalagt möjligheten af
Jobannis-evangliets äkthet och Schleiermacherianen Bleek, som
påpekat denna möjlighets sannolikhet, stödd på den noggrannhet,
som i evangeliet råder i afseende på Kristi högtidsresor och
de historiska uppgifterna.
Bredvid denna verksamhet i historisk-kritisk riktning, som här
ofvan med ledning af Schwarz" utmärkta och rikhaltiga
framställning blifvit gifven, fortlöper i den nyaste teologiens
historia en annan, i visst hänseende ännu intressantare,
nämligen den filosofiskt-dogmatiska. Att ny-ortodoxerna icke
medverka i denna, ligger i sakens natur; för dem är all
forskning, som äger något drag af själfständighet, en gudlöshet
och en styggelse; de inskränka sig till det mindre
tankeansträngande arbetet att häda och förkättra forskningen.
Det var Strauss, som äfven här fullbordade den moderna
teologiens upplösning och gjorde
slut på den fördomen, att i filosofien trons innehåll
förblifver detsamma. »Strauss», säger Schwarz, »var i det
afseende tidens skoningslösa samvete, att han upptäckt den
Hegelska skolastikens alla tillsatser, dessa förvillande
själfbedrägerier, denna blandning af moderna tankar och
gamla dogmer; han ville ingenting annat än betaga
tidehvarfvet den illusionen, att det skulle besitta
spekulativa rikedomar, hvilka dock längesedan under
seklernas skeppsbrott sjunkit till botten.» I sin dogmatik
(1840--1841) fullföljer han hvarje dogm till dess
begynnelsepunkt, framställer den i dess uppkomst och
utveckling, utspanar tecknen till dess inre förfall,
framhåller motsägelserna, som gnaga på dess kärna och
utstakar dess gång till sin själfupplösning. Det hela
förefaller som en tröstlös af nödvändigheten föreskrifven
utvecklings- och upplösningsprocess; det passionsfria,
kyliga och klara i framställningen ökar intrycket af
hopplöshet. Schwarz försummar icke att uppvisa de svaga
punkterna i det Straussiska verket, grundfelen i hans
världsåskådning och huruledes han är inkonsekvent nog att
vara panteist och på samma gång bekänna den sedliga
själfbestämmelsen. Det sorgliga resultatet af Strauss"
undersökningar är det, att tro och vetande skulle vara
oförenliga; vetenskap och tro måste därför gå hvar sin väg,
säger han. - På Strauss följde Feuerbach, som gick längre
än denne och ville religionens fullkomliga utrotande,
såsom själfbedrägeriets och dualismens ovillkorliga område.
Det var Feuerbach, som uppställde den definitionen:
»religionen är människans förhållande, icke till Gud, utan
till sig själf». Människan, påstår han, har af sina egna
goda egenskaper tagna i högsta potens, sammansatt en
fantasibild, den hon
kallar Gud. Schwarz visar emellertid, att Feuerbach för
att komma till sådana satser, gått ganska ovetenskapligt
tillväga, att han för detta ändamål godtyckligt valt än den
ena, än den andra ståndpunkten, ehuru inbördes oförenliga,
och att kristendomen, hvilken Feuerbach i sitt hat till all
religion särskildt valt, för att på den kasta hela den i
historien hopade bördan af grymheter, egoism, skrymten,
förföljelsesjuka och andlig högfärd - att kristendomen i
sitt väsen alldeles icke är dualismens religion, som
oskiljaktigt söndrar Gud och världen, utan att tvärtom det
nya och egendomliga i kristendomen är immanensens princip
(Guds inneboende i människonaturen och världen), ehuru
denna princip icke genast framträdde i fullt medveten
klarhet och renhet. »I kristendomen», säger Schwarz,
»afspeglade sig ännu länge hedendomen och judendomen,
hvilka båda ännu hålla sig i en hop föreställningar, och
såsom kristnad hedendom och judendom fortlefva i
katolicismen. Och däruti visar sig just den kristna
principens djup och mäktiga framsteg, att den så tungt
och långsamt, endast genom en utveckling af årtusenden,
framkämpar sitt innersta väsende. »Schwarz påpekar,
huruledes i hedendomen själfva filosofien var
aristokratisk, inskränkande människorätten blott till ett
visst folk och gudsgemenskapen blott till utvalda andar,
medan kristendomen är för alla och uttalar den höga
sanningen: »salige äro de andeligen fattige». Schwarz
påpekar vidare i sin polemik mot Fenerbach den Paulinska
läran om anden, om kärleken, om friheten, om barnaskapet, om
de troendes enhet med Kristus och genom honom med Gud, om de
liknelser, där himmelriket liknas vid ett senapskorn, en surdeg
o. s. v., hvilket betyder, att kristendomens kraft, det
gudomliga lifvet, skall bemäktiga sig äfven det, som på
»denna sidan» är. Feuerbach hade emellertid en stor
förtjänst, nämligen den, att han afkastade den Hegelska
fraseologiens bojor och fordrade klarhet och åskådlighet
i tänkandet. Denna fordran har också blifvit hela den
bildade världens, och den nyaste filosofien söker
tillfredsställa den. Partigrupperingen efter Feuerbachs
tid visar sig på följande sätt: till vänster
Unghegelianerna, de politiske och religiöse radikalerna,
som omvända satsen: »verkligheten är förnuftig» till:
»förnuftet är det verkliga» och »hvad som icke motsvarar
förnuftet är platt icke sanning, utan blott ett sken och
sin undergång väl värdt». Därmed sammanhänger noga
förkastandet af den slappa och gammalmodigt kloka
belåtenheten med det verkliga under den högvisa
anmärkning, att det måste vara så och icke annorledes.
I stället för denna fega, för gammalhegelianerna
karakteristiska eftergifvenhet för alla det verkligas
erbarmligheter inträdde hos unghegelianerna ett radikalt
sträfvande efter det gamlas omstörtning. Partiet hade sin
organ i Arnold Ruges tidskrift: »Hallische Jahrbücher»,
till hvilken flera utmärkta teologer och filosofer,
Strauss, Vischer, Schwegler, Zeller, Georgii o. s. v.
lämnade bidrag. Länken mellan detta parti och det
reaktionära bildas af förmedlingsteologerna. Schwarz
uttalar en sträng förkastelsedom öfver detta sistnämnda
partis hållning. I spetsen för detta står, efter Neanders
bortgång, Ullmann, en nästan lika tankefattig som
formfulländad skriftställare; partiets ypperste män äro
för öfrigt den konfuse och anspråksfulle Liebner, den
fantasirike men vidtutsväfvande Lange, samt Martensen, hos
hvilken forskningen blifvit nedsatt till en lifegen under
dogmatiken, och som genom sin satanologi och mystiska
sakramentlära vill afvinna dogmatiken någonting pikant
och nytt, på samma gång som hans lutande åt
»prästordinationens sakrament» äger en katolsk bismak.
Det för alla förmedlingsteologer utmärkande är det sätt,
på hvilket de betjäna sig af filosofisk forskning: de
använda den så länge den kan tjäna att gifva dogmen ett
djupare innehåll eller en modernare omklädnad, men släppa
den plötsligt ur händerna och rygga tillbaka, när den
icke längre vill leda in på den gamla, godkända stråkvägen.
Att denna halfhet icke kan afkasta något sant, varaktigt
och bestående, det är tydligt. Deras arbete går ut på att
befästa dogmen i nya förskansningar, sedan de gamla blifvit
nedbrutna; men den rena sanningen i och för sig söka de
icke och ådagalägga därigenom sitt hemliga tvifvel på
dogmens berättigande. - Det tredje partiet är
reaktionärernas. Det har anor från de gamla
supranaturalisterna och rodde sig upp i vinden, sedan
romantiken, Hegelska och Schleiermacherska skolan hade
besegrat rationalismen, en seger som partiet själf
ingalunda skulle kunnat tillkämpa sig, lika litet som
det ännu i dag skulle kunna upptaga en dylik kamp,
ehuru det gärna och med uppblåsthet talar om
»rationalismens öfvervunna ståndpunkt». De reaktionära
regeringarnes skötebarn, rekryteras det af de oräkneliga,
som antingen icke hafva begär efter själfständigt vetande,
eller föredraga att uppoffra tankefrihet för hofgunsten
och lefnadsbrödet. Bland männen af det förra slaget finnas
utan tvifvel många uppriktiga och välmenande; de senare
torde dock vara lika talrika, och bland dem är partiets
gamla hufvud Hengstenberg, den kongl. preussiska
statsteologen, som endast i
hatet till själfständigt lif inom stat och vetenskap är
konsekvent, men hvars öfvertygelse för öfrigt bestämmes af
visheten på högre ort. Ny-ortodoxerna, såsom det
Hengstenbergska partiet kallat sig, sky icke att låna
fraserna från den Hegelska filosofien, men de äro för dem
endast en mask, under hvilken de vilja insmyga sig
tidsmedvetandet för att förstöra alla frukter af bildning
och humanitet, allt fritt och skönt andelif. Konst och
vetenskap kalla de glänsande laster: hvad våra största
tänkare och konstnärer frambragt bedöma de efter
måttstocken af sin arfsyndslåra, enligt hvilken det
mänskliga förnuftet är ohjälpligt förblindadt, och
människonaturen så fördärfvad, att den icke äger det
ringaste anlag till det goda, icke ens någon mottaglighet
för det gudomliga. Partiets inspirationslära är den rent
mekaniska, som utesluter all mänsklig medverkan, hvaraf
följa afgudisk dyrkan utaf de kanoniska skrifterna och hat
till all kritik. Partiet godkänner endast den filosofi,
som böjer sig under dogmen och stödjer den. Redan under
Hengstenbergs glansperiod var emellertid partiet deladt i
tvenne fraktioner: 1) gammal-lutheranerna, den aktningsvärda
delen, utmärkt för ärlighet och frimodighet, opponerande mot
statskyrklighet och statsmakternas våldsamma ingrepp i
samvetsfriheten. Denna fraktion, hvilken räknade sådana
män som Harms, Heubner, Rudelbach och Guerike, måste utstå
förföljelser under den af Fredrik Wilhelm III i Preussen med
våld genomförda föreningen af den lutherska och den reformerta
kyrkan, en åtgärd, i hvilken Hengstenberg var statsmaktens
högra hand; 2) de egentliga statsteologerna, hvilka arbetade
för och försvarade de bägge protestantiska kyrkornas förening,
och i spetsen
för hvilka då stod Hengstenberg. Då denne förklarade skillnaden
kyrkorna emellan för oriktig, kunde han visserligen hafva rätt,
men han begick på samma gång det felet att vara inkonsekvent
mot sina egna åsikter, hvilka annars lägga så utomordentlig vikt
vid de dogmatiska formlerna. Men hvad som karakteriserar hela
hans fraktion är, att den ställer ändamålsenligheten öfver
sanningen, makten öfver rätten. I sin ifran för furstarnas
gudomliga rätt att vara folkens och kyrkornas förmyndare,
glömmer han både förnuftsskäl och sådana förmaningar som dessa:
»Varer ingen människas trälar!» och »I måsten alltid lyda Gud
mer än människor!» Fraktionens organ är »Evangelische Kirchen-
Zeitung»; sina käckasta stridsmän äger den i åtskilliga lekmän,
Stahl, Leo, Gerlach o. s. v. För dessa är kyrkan en rättsanstalt,
icke en sig fortbildande andegemenskap, och gammal häfd heligare
än de inre vittnesbörden. Hengstenbergs hufvuduppgift var att
utrota rationalismen. Att för detta ändamål våga en vetenskaplig
dust med densamma, därifrån aktade han sig visligen; han
begagnade ett bekvämare medel, att nämligen svärta, nedsätta och
afsätta enskilda rationalistiska personligheter. Huru han härvid
gick tillväga, därom kan läsaren erhålla närmare besked i Schwarz"
bok.
Efter år 1848 hafva partiets krafter och fordringar ytterligare
tillväxt. Tillika med det politiska blef det kyrkliga
tillbakaskridandet starkare, därvid stödjande sig på både goda
och onda instinkter. Till de goda hörde det otillfredsställda
religiösa behofvet hos folkmassan, till de dåliga trögheten och
fruktan. I nämnda års rörelser behöllo »de historiska makterna», som
man älskar att uttrycka sig, segern, men icke det närvarandes makter,
Vana. II. 5
utan det förflutnas, emedan det närvarande icke kunnat bringa
sin innersta vilja till fullt och lifskraftigt uttryck. Man
gick nu längre tillhaka än någonsin och i stället för striden
mot rationalismen förklarade man nu krig mot
förmedlingsteologien och mot samma protestantiska union,
hvars kämpe Hengstenherg varit. I själfva verket hade
hvarken han eller hans parti önskat en verklig, inre union
mellan lutherska och reformerta kyrkorna: en sådan som
skulle vara inseglet på den andegemenskap, hvilken redan
längesedan hade sammansmält de bägge kyrkorna så, att deras
olikheter voro så godt som försvunna ur tidsmedvetandet.
För en sådan union sträfva tvärtom de af Hengstenbergska
partiet förkättrade Schleiermachers lärjungar.
Hengstenbergarne vilja blott ett yttre band och hafva sedan
1848 ideligen arhetat på att i inre hänseende bilda en
klyfta mellan de bägge kyrkorna. Hengstenbergarne gå i sin
teori jämt och nätt så långt som de kungliga kabinettsorderna,
eller rättare: de söka ur dessa bestämningar framtolka ett
minimum af union. »De hålla sig till 1834 års kahinettsorder
för att därmed skjuta den af 1817 åt sidan; de acceptera
tacknämligast 1852 års kabinettsorder, men ignorera den af
1853.» De vilja med ett ord en kyrkoregeringsunion. I skötet
af det reaktionära partiet har nämligen bildat sig en s. k.
Nylutherdom, som i den med rationalism impregnerade
reformerta kyrkan ser en dödsfiende och som oförtäckt uttalar
sina sympatier för katolicismen, till hvilken den redan
betydligt närmat sig genom att i katolsk form omstöpa lärorna
om kyrkan, prästämbetet och dopet. Nylutherdomen
karakteriseras för öfrigt af en bismak utaf politisk reaktion,
af förtröstan på makten och beståndet
af närvarande politiska strömgång. För ny-lutheranerna gäller
religiositeten ingenting, dogm en däremot allt; fördenskull
förkättra de pietismen lika väl som rationalismen. »Bägge»,
påstår ny-lutheranen Kliefoth, » föranleda religionens
försvinnande i moral». Mot den praktiska kristendomen sätter
samma Kliefoth den dogmatiska såsom allena ägande något värde.
Med denna dogmatism sammanhänger partiets yttre-juridiska
hållning, som utbildat sig till en formlig dyrkan af
kyrkorätten. Det högsta villkoret för den lutherska
kyrkans tillvaro finna de däruti, att »denna lutherska kyrka
har sin tillvaro i Tyskland, garanterad såsom oblandad
luthersk kyrka, genom riksrätt och förbundsrätt och dymedelst
äfven genom europeisk folkrätt». Att kyrkan har tron till
sitt väsende och att tron är ett osynligt andelif, som,
hvarken bundet vid dogmatiska formler eller vid riksrätter,
utvecklar sig fritt ur själens innersta, därom har denna
realism ingen aning; ej heller därom att historien beständigt
går utöfver det förflutna och erkänner alltjämt nya
rättsgrunder; men allraminst därom, att den dogmatiska
bekännelse-rättfärdigheten är ingenting annat än ett slags
gärnings-rättfärdighet, som gör ett dogmatiskt förståndsverk
till villkor för saligheten. En annan ny-lutheran, Delitzsch,
uttalar öppet såsom en brist i den reformatoriska läran om
kyrkan, att man icke såsom kyrkans lifsgrund antagit
sakramenterna, utan en verkan af ordet, den osynliga, blott
för hjärteransakaren uppenbara tron. Ny-lutheranerna gå
uppenbart ut på att betaga tron dess tillbörliga plats i
kyrkan, såsom dess lefvande källpunkt, för att inrymma den
åt sakramentet, i hvilket de med äkta katolsk vidskeplighet
inlägga en magisk verkan,
en sådan nämligen, att sakramentet medför en nådeverkan
och på människan, en förändring i hennes vilja, utan, ja
strängt taget mot hennes vilja. I läran om den synliga
kyrkan bemöda de sig att inskjuta döpelsens sakrament,
och i läran om ämbetet, prästordinationens sakrament i
stället för tron. »Det är icke tron», säga ny-lutheranerna,
»som håller Kristi lekamen tillsammans, utan det är Kristi
andes hemlighetsfulla makt, och under denna stå alla, som
äro döpta och genom dopet blifvit till hvarje vinkel och
vrå af sitt väsende genomträngde af Kristo». Annu mer förer
läran om det andliga ämbete, sådan den utvecklats af
Kliefoth, Löhe, Münchmeyer, Wucherer m. fl., in i
katolicismens galenskaper. Anfallet gäller här det allmänna
prästadömet. Att vi alla äro ett konungsligt prästerskap
betyder för ny-lutheranen blott, att vi alla hafva lika
tillgång till fadern i bönen; prästämbetet däremot
härstammar, säga de, ofvanefter, är bäraren af en Guds
handling med och på människorna. Luthers lära, »att predikan
är det största och förnämsta stycket i gudstjänsten»,
förneka de, emedan den gudomliga kraften i predikningen icke
är bunden vid ett sinnligt medel, utan är beroende af den
mänskliga uppfattningen och sålunda grumlas genom mänsklig
synd och villfarelse. De ställa därför predikan under
sakramenterna eller förvandla de äfven den till ett magiskt
sakrament, hvarigenom prästen blir skild från lekmannen icke
blott genom sin verksamhet utan ock i sitt väsende, enär han
har den särskilda egenskapen att vara de gudomliga
nådekrafternas bärare och medlare. Dessa kunna då blott
genom honom komma församlingen till godo; han är medlaren
mellan församlingen och Kristus med hans nådegåfvor.
Lekmännen hafva (allt enligt dessa ny-lutherska föreställningar)
icke af sig själfva förmåga att omedelbart umgås med Gud och
hans nådekrafter; de kunna väl i bönen upplyfta sig till Gud,
men icke till sig neddraga och tillägna sig de gudomliga
frälsningskrafterna. Så är då prästämbetet åter, liksom hos
katolikerna, nådemedels-ämbetet och en särskild gudomlig
stiftelse, i stället för att enligt protestantismens idé,
prästen blott är församlingens ombud, som för den yttre
ordningens skull fått förvaltningen af det ämbete, som alla
kristna rättsligen innehafva. Aro ny-lutheranerna konsekventa,
så måste de, fortgående på denna bana, komma till läran om
särskilda gudomliga krafters meddelande genom prästordinationen,
således till den »apostoliska successionen» och till en
fortfarande, gudomlig och ofelbar karakter hos
ämbetsinnehafvaren, således till ordentligt påfvedöme. Och
själfva verket är det prästväldets idé, som ligger på djupet
af detta partis alla sträfvanden; det är hemligheten af det
vidriga, för samtiden olycksbringande, men i längden
fruktlösa äflandet.
»Ny-lutherdomen» eller såsom den snarare borde heta, »Ny-
katolicismen» har äfven sträckt sitt inflytande till det
svenska prästerskapet, ehuru, som vi förmoda, till en ringa
del af detsamma. Att man stundom i våra kyrkor undfägnas med
dekokter på Kliefothska och Gerlachska satser, torde i de
flesta fall få tillskrifvas slumpen; en bok af sådant slag
förirrar sig till en prästman, han finner däruti ett
välkommet uppslag till en predikan och begagnar sig däraf
utan att han närmare besinnat, i hvilket förhållande dess
idéer stå till protestantismen, och ännu mindre gjort sig
reda för deras konsekvenser. Men
ny-lutherdomen har äfven medvetna förkämpar i några teologer,
som efter »Evangelische Kirchen-Zeitungs» mönster koncentrerat
sina, visserligen icke fruktansvärda krafter i »Svensk
Kyrkotidning». Deras egenskap af akademiska lärare ger dem
emellertid ett större inflytande, än deras publicistiska
verksamhet skulle kunna förskaffa dem; men de äro dock blott
svaga, om också trogna ekon af brödrarösterna från Tyskland
och skola väl tystna med dem. Den gamla anekdoten om
skräddareklubben i Lund, som, när jakobinerna i Frankrike
»afsatte Gud», gjorde detsamma och, när Robespierre
»återinsatte» honom, likaledes gjorde detsamma; denna anekdot
torde blott varit en profetia om »Svensk Kyrkotidning», som
troget följer alla den tyska ny-lutheranismens skiftningar,
och om ny-lutheranerna proklamera hofpredikantdömet, sannolikt
skall göra detsamma, och om de proklamera påfvedömet, kanske
likaledes skall göra detsamma. I det af själfrådige furstar
styrda Tyskland kan obskurantismen till en tid synas
fruktansvärd; kär blir icke faran allvarlig. Får ny-
lutheranismen en framtid, så blir det en sådan, som tager
hela prästkyrkan med sig i grafven, och då har den likväl
uträttat något godt med sin verksamhet. Ert betänklig sida
finnes dock. Vår tid är naturvetenskapernas och dessas
studium utvidgar sig till allt större kretsar. Erfarenheten
bekräftar, att där detta studium ensidigt och utan
spekulativ underbyggnad drifves, där åtföljes det hand i
hand af en materialistisk världsåskådning. Kan en sådan
karrikatyr af kristendomen, som denna ny-lutherdom, erbjuda
en motvikt häremot? Hvart skulle den, som funnit det tröstlösa
i materialismens läror, vända sig? Icke till religionen, så
vidt denna urartat till
ny-luthersk dogmatism; ty den som äger det minsta kvar af
själens naturliga sundbet, måste med afsky vända sig ifrån
en förslafvande lära, hvilken lika mycket hånar förnuftet,
som hon sårar den religiösa känslan. Nv-ortodoxiens
farligaste sida är den, att hon hos de bildade klasserna
gör religionen föraktad och porten vid för materialismens
intåg i sådana sinnen, hvilka icke besitta fonder nog att
öfvervinna den - och sådana torde de flesta vara.
Om ny-lutherdomen således arbetar materialismen i händerna
och därmed bekräftar den gamla satsen, att ytterligheterna
möta hvarandra, så finnas dock andra krafter verksamma, af
hvilka man har skäl att vänta ett välsignelserikt arbete
för framtiden. Till företeelserna i denna riktning hör
tidskriften »Protestantische Kirchenzeitung», som från år
1854 upptagit striden mot »Evangelische Kirchenzeitung»
och dess parti. I spetsen stå flera äkta lärjungar af
Schleiermacher, samt filosofer sådana som Fichte d. y. och
Weisse och historieskrifvare sådana som Gervinus, Heuser
m. fl. Från de mest olika punkter utgångna, t. ex. den
Hegel-Bauerska, den Schleiermacher-Neanderska, den gammal-
och ny-rationalistiska skolan, förenas de i den djupt
kända öfvertygelsen om den nya ortodoxiens i grund
fördärfliga, vetenskapsfientliga väsende, och i den
allvarligaste pliktkänsla att med all makt och öppenhet
motverka denna katolska äflan. Deras gemensamma grund är
kristendomens eviga och enkla: »Kristus själf sådan
skriften honom betygar»; och deras mål att genomföra
denna princip i alla riktningar mot hvarje art af
auktoritetstro. Schleiermachers fråga: »skall historiens
knut på det sätt utvecklas, att kristendomen
förenar sig med barbariet och vetenskapen med otron?»
besvara de tillförlitligt med nej, erinrande sig samme
Schleiermachers ord: »att i reformationen grunden är lagd
till ett evigt fördrag mellan den lefvande kristliga tron
och den åt alla sidor frigifna, oafhängigt för sig
arbetande vetenskapliga forskningen». De stå här i
medelpunkten af den paulinska, så väl som den äkta
lutherska kristendomen, sådan som denna uti »En kristens
frihet» så väldigt blifvit uttalad. De yrka den evangeliska
tron, den som i sanning tror och därför äfven i vårt
innersta gör oss rättsligen fria.
Bredvid skildringen af denna strid på det teologiska
området lämnar oss Schwarz en öfversikt af den nyaste
tidens filosofiska utveckling. Här lysa namnen Fichte den
yngre och Weisse, bredvid livilka äfven den djupsinnige
teosofen Richard Rothe förtjänar plats, ty om han å ena
sidan uti sådana ämnen, som ligga utanför visshetens
område förefaller mystisk, så äro å andra sidan hans
egentliga filosofiska sträfvanden baserade på de
fastaste spekulativa grundvalar. Den exposé Schwarz gifver
af dessa mäns spekulation, är i hög grad intressant, och
läsaren skall här med glädje finna sig lyftad till en högre
och tillika fastare grundad världsåsikt, än så väl den
ensidigt spiritualistiska som den panteistiska. Den
tröstlösa åsikten, att all filosofi måste sluta i
panteismen är genom den vederlagd; de hafva verkligen fört
filosofien ett steg framåt och tillika genom afskakandet af
den Hegelska skolastikens band, gjort den tillgänglig för
mängden af bildade. Deras riktning är den spekulativa
teismens, som på en gång vederlägger den dualistiska
åsikten om Gud och världen, i det den framvisar den
nödvändiga växelverkan och ömsesidiga oumbärlighet, som
dem emellan äger rum, och å andra sidan den åtskillnad
dem emellan hvarigenom hägge komma till sin rätt, världen
såsom en lagbunden utveckling, Gud såsom själfmedveten
person. Medan Fichte arbetar på den egentliga filosofiens
fält, går Weisse äfven in på teologiens i trängre mening.
I sina ryktbara »Tal öfver den evangeliska kyrkans framtid»,
riktade till »de bildade inom den tyska nationen», sträfvar
han att uttala och bereda erkännandet åt samtidens religiösa
medvetande, sådant det lefver hos de sant bildade, fastän
hos mången helt förborgadt och i själens djup slumrande.
»Många af dessa», säger han, »hafva blott förlorat den tråd,
som med det kristliga frälsningsmedvetandet förenar deras
genom samtidens poesi och vetenskap genomgångne ande och det
kommer framför allt därpå an, att i dess ursprungliga
enkelhet och renhet framställa denna frälsningstro, som något
olika med den dogmatiska tron för att af vinna de bättre
bland vårt folk, dem, på hvilka den evangeliska kyrkans
framtid förnämligast beror, ett nytt lefvande deltagande i
kristendomen». Denna kristendomens kärna sätter han i »Jesu
lära» sådan som den, ännu oberörd af Paulinsk och Johanneisk
dogmatism, i dess första ursprungliga renhet framställer den
kristliga trons källa, samt finner denna lära sammanfattad i
de tre begreppen: Himmelsk Fader, Män niskones Son och
Himmelriket. »Vill», säger han, »den evangeliska kyrkan ur
det innersta af samtidens religiösa själfmedvetande födas på
nytt, vill hon höja sig öfver den trånga kretsen af
territorial- och konfessionskyrkor, så behöfver hon en ny
förenklad trosbekännelse, som står i fri omfattande allmänhet
öfver alla dessa afsöndringar och inskränkningar och som
tillika låter
dem vara i deras underordnade sfär. För denna framtida
kyrkans trosbekännelse föreslår Weisse följande symbolum:
»jag tror på den Himmelske Fadern, denna världens
allsmäktige skapare, som Människones son har förkunnat
mig. Jag tror på Människones son, genom hvilken den
Himmelske Fadern har insatt och kallat mig och alla mina
bröder till sina barn. Jag tror på himmelriket, i hvilket
den Himmelske Fadern genom sin Ande, den Helige, till
evigt lif och salig gemenskap vill förena alla sina barn
livilka genom Människones sons lidande och ömsesidig,
förlåtande kärlek, äro förlossade från syndens fördärf och
uppståndna med Människones son».
Vid den flyktiga öfversikt, som här med Schwarz" bok till
ledare blifvit öppnad öfver de nyare företeelserna på
teologiens område, kan man icke underlåta att till sig
själf ställa den frågan: hvilken betydelse ligger väl i
denna mångskiftande kamp, där vetenskapen och traditionen
religiositeten och dogmatismen, subjektivitetens fordringar
och kyrkans, otron och vantron ömsesidigt bekämpa hvarandra?
Är denna upplösningsprocess förebudet till död, eller skall
därur framgå ett högre och fullkomligare lif? Vi kunna med
glad tillförsikt vänta det senare; så länge något återstår
att forska och fråga och lång är vägen till forskningens mål
- så länge den skenbara motsatsen består mellan tro och
vetande, så länge vore tystnad och fred i tankens värld icke
annat än tecken till andlig död, till en likgiltighet hos
människorna för det som dock för dem är det högsta och
viktigaste; intill dess är också strid tecken till lif, och
föres striden såsom den skall föras, så år den intet annat
än den process, genom hvilken sanningen småningom rensas från
sitt slagg för att en gång i gedigenhet och klarhet fröjda
de dödligas blick. Ty på det andliga området är det
svagare äfven det sämre, och om det för att hålla sig uppe,
i stället för öfvertygandets vapen, lånar våldets och de
dåliga passionernas, såsom vi sett att det skett och
sker, så veta vi dock, att dessa vapen i längden föga
uträtta och att den auktoritet, vid hvilken sådana kämpar
stödja sig, i morgon kan sjunka, liksom den i går uppsteg,
med den politiska strömgångens böljor. Endast den, som i
hemlighet betviflar, att den religiösa trons innehåll i
sitt innersta väsen är sanning, kan med afvogt eller
misströstande sinne betrakta denna strid och höra tidens
lösen: frihet för forskningen och frihet för det
religiösa medvetandet. Hvarje annan, äfven om de andliga
skatter, hvilkas besittning han finner sin lycka för
ögonblicket skulle sgnas hotade, bör med glädje åskåda
detta, om kraft och friskhet i mänskliga anden vittnande
sträfvande och med tillförsikt däraf vänta en utveckling
till det bättre. En annan grund, än den som lagder är,
kan ingen lägga, men väl behöfves för tidsmedvetandet en
bättre byggnad, än den nu länge bofälliga, som på denna
eviga grund varit af människohänder upprest. I de punkter,
där osäkerhet råder, är det väl, om forskningen kan sprida
ljus, så att den mörka bakgrund, hvarifrån tviflet lurar,
må varda belyst, och tingen framstå sådana de äro. Hvem är
den, som i evangelisk mening kan tro utan att utgå från den
förutsättning, att trons innehåll är detsamma som
forskningens föremål: sanningen? Utan denna förutsättning,
att tro och vetande en gång - om ej förr, så i tidernas
fullbordan - skola sammanfalla, vore ju en lefvande tro
omöjlig. Vi hafva sett, hvilken roll dogmatismen
spelar i den mänskliga utvecklingsstriden, huru fientligt
den uppträder icke blott emot vetenskap och konst, utan
ock mot det religiösa lifvet, som dess mål annars är att
skydda och reglera. Dess grundfel är, att den, ehuru själf
uppväxt ur subjektiv grund (man läse blott de ekumeniska
mötenas historia), föraktar subjektiviteten, försöker det
dåraktiga arbetet att föreskrifva öfvertygelse, och, när
den insett omöjligheten af detta, går ännu ett steg längre,
i det den lämnar öfvertygelsens område, ringaktar individens
tro och lägger saliggörandets kraft i de kyrkliga symbolerna.
Därvid har den mänskliga högfärden, sådan den uppenbarar sig
på detta område, satt kronan på sig själf.
Dogmers subjektiva berättigande bör däremot ingen underkänna,
ty det är helt naturligt, att tron vill göra sitt innehåll,
hvilket detta än må vara, klart för sitt eget öga och fixera
det i åskådliga former. Men vid detta arbete tillhör det den
kristliga ödmjukheten att erkänna, det misstag äro möjliga.
Den gemensamma grunden för allt dogmatiserande är skriften,
men att af det, som där ligger in nuce, göra ett det andligas
hela område omfattande system, är ett vanskligt arbete, vid
hvilket än den ena, än den andra riktningen kan i olika
punkter komma sanningen närmast. Till detta erkännande, så
naturligt det borde förefalla, förmå dock icke »de allena
saliggörande» kyrkornas män att bekväma sig; men dem förutan
kan det en gång ske: dit syftar tidsriktningen, och om
kampen på teologiens fält åt en närmare framtid hembär
endast detta resultat, så är likväl oändligt mycket vunnet
till frid på jorden och kristendomens förhärligande. Stå så
de olika kyrkorna med sina olika systemer vid sidan af
hvarandra, men förenade i tron på kristendomens allmänna
och eviga grundsanningar, såsom blommorna i en lustgård,
olika i fägring, men uppsprungna ur samma jord och
bestrålade af samma sol, då erbjuder sig äfven åt hvarje
individualitet tillfälle att ingå i den gemenskap af
kristne, med hvilkens åsikt om de gudomliga tingen hans
förnuft, hjärta och religiösa medvetande närmast
öfverensstämma, och med hvilkens tro hans egen således
innerligt kan sammanflöda. Först i en gemenskap af så
förenade kristne få dogmen och symbolen betydelse och hög
betydelse såsom uttrycket af tron i lefvande tillvaro.
Huru många krafter, nu aflägsnade från församlingens
sköte, skulle då icke åter dragas dit! Hvilket lefvande
deltagande måste ej då efterträda den allmänna slappheten
och liknöjdheten! Och säkerligen skulle den kyrka, hvars
frukter i tro och kärlek visade den såsom den ädlaste gren,
hvilken utgått från mänsklighetens lifsträd, genom sanningens
kraft tilldraga sig de fleste och i tidernas lopp slutligen
verkliggöra löftet om ett fårahus och en herde.
Om Bibelöfversättningar.
(Ur Handelstidningens Veckoblad. Januari 1859.)
Vi protestanter erkänna ingen annan urkund för kristendomens
läror, och i tros-saker ingen annan myndighet än den Heliga
Skrift. Det är för oss således af hög betydelse att äga
Bibeln, hvilken vi vörda såsom Guds ord, i ett så riktigt,
med urtexten öfverensstämmande, från tillsatser och
förfalskningar renadt skick som möjligt. De böcker, som
innehållas i den Heliga Skrift, äro, som man vet, författade
på hebreiska, arameiska och grekiska språken. Hebreiskan var
redan vid Kristi tid ett dödt språk, arameiskan ett döende.
Behofvet af öfversättningar blef därför redan tidigt känbart.
Bibelöfversättningarnas historia bildar i och för sig ett
högst intressant kapitel, som står i det närmaste förhållande
till människosläktets utvecklingshistoria och trognare än
kanske någon annan sida af denna afspeglar människoandens
kamp för ljus och frihet. Detta är också helt naturligt, då
man betänker, hvilket inflytande Bibeln utöfvar och tillfölje
af sin inneboende anda måste utöfva på folkslagen. Dess
inflytande kan icke fullt uppskattas, det kan endast spåras.
Vi se dagligen för våra ögon, huru denna bok, öfverflyttad
på barbariska, förvildade och ordfattiga tungomål, gör dessa
till verktyg för ett högre Gudsmedvetande, därigenom
utvidgar området för råa, nästan djuriska stammars begrepp
och tankekraft, öppnar dem en ditintills stängd andlig
värld, och därmed banar dem vägen till sedlighet, frihet och
förmåga af en själfständig nationel och mänsklig tillvaro.
Men Bibeln, öfversatt på folkspråken, äger en ännu djupare
inflytelse än denna. Han är, såsom sådan, den mänskliga
frihetens borg och klippa, ty, satt i den enskilda människans
hand, talar han som ett Guds ord omedelbart till henne och
ställer ingen jordisk makt, intet hedniskt eller judiskt-
kristligt medlare-ämbete, intet prästvälde mellan Gud och
människan. Bibeln är prästväldets evige fiende och skall en
gång tillintetgöra detsamma, förverkligande den höga läran
om Kristus såsom den ende öfversteprästen, ändan på allt
prästadöme, och alla kristna såsom ett prästerligt folk.
Bibelöfversättandets historia visar ock, att den på
kristendomen olyckligt inplantade hierarkien till fullo
insett detta, att hon gjort allt för att hindra Bibelns
läsning och mycket för att förfalska dess innehåll efter
sina afsikter.
Under kristendomens första århundraden var latinet den
västerländska kyrkans tungomål. Den första allmännare
brukade öfversättningen af Bibeln på detta språk är känd
under namnet Italica. Hon är, hvad Gamla Testamentet
beträffar, icke gjord från grundspråken, utan från en
grekisk öfversättning, kallad de sjuttio uttolkares.
Italican var så dunkel, förvirrad och obegriplig, att
behofvet af en ny öfversättning snart gjorde sig
gällande, och uppdraget att åstadkomma en sådan
öfverlämnades
åt munken Hieronymus omkr. år 400. Hieronymus öfversatte
från grundspråken, och nedlade på sitt arbete den största
och redligaste omsorg. Men redan då hände, att han blef
varnad för sitt bemödande om riktighet och klarhet, och
mannen, som varnade honom, var - Augustinus! Sedermera
skedde under många århundraden ingen fullständig
Bibelöfversättning, ehuru latinet hade upphört att vara
ett af västerländska kyrkans folk begripet språk;
Hieronymi öfversättning, lika som Nya Testamentets
grundtext, undergick mångfaldiga förfalskningar af de
stridande dogmatiska partierna och den slutligen
segerrika påfvekyrkan. Först sjuttio år efter
reformationen och just till följe af stöten från henne,
lät romerska prästerskapet från trycket utgifva de
sjuttio uttolkares grekiska text och Hieronymi latinska
(med undantag af Psaltaren, där Italican bibehållits),
men detta endast för att gifva dem, med alla de
förfalskningar de undergått, påjlig sanktion, det vill
säga anseende af ofelbarhet, och ett sådant anseende,
att de felaktiga öfversättningarna skola gälla för
riktigare än grundtexterna. Förfalskningarna bibehöllos
icke af okunnighet utan med uppsåt - det bevisas däraf,
att den första af påfven Sixtus V offentliggjorda
upplagan står urkunderna närmare än den under hans
efterträdare Clemens VIII utgifna och egentligen
sanktionerade. Men först i slutet af det adertonde
århundradet och under loppet af det innevarande hafva
de katolska folken, åtminstone det katolska Tyskland,
blifvit hugnade med öfversättningar af Bibeln på folkets
språk. Sådana öfversättningar, gjorda af katolske andlige,
äro den af Brentano, Dereser och Scholtz, den af bröderna
van Ess och senast den af
Allioli. Men äfven dessa ligga i påfliga fjättrar. Så till
exempel hihehåller Allioli 1 Mosebok 3, 15, den påfliga
förfalskningen af Hieronymi text i Guds ord till ormen:
»Hon (naturligtvis Maria) skall söndertrampa ditt hufvud»;
men Allioli tillägger förstulet i en anmärkning: »Hebreiska
texten har: Han skall söndertrampa ditt hufvud». Dctta är
karakteristiskt. Man kan endast med sorg och afsky betrakta
en sådan feghet eller en sådan lek med sanningen. Här skåda
vi människoanden i sin sträfvan till ljus och frihet
besegrad och klafbunden. Men desto skönare är att vända
blicken till en af hans evigt fruktbara segrar. Luthers
väckelserop till de kristne: »låt påfven och kyrkomötena
besluta hvad de vilja. Det kommer dig icke vid. Du måste
själf döma, ty det gäller ditt eget lif» detta väckelserop
framkallade protestantismen och det hänvisade på Bibeln
såsom enda rättesnöret för vår tro. Men Bibeln måste då
vara tillgänglig för folket, begriplig för folket och
renad från förfalskningar. Luther bäfvade ej tillbaka för
ett sådant jätteverk och hans väldige ande hesegrade vid
dess fullgörande alla hinder, som då kunde hesegras. Hans
öfversättning af Bibeln är den första fullständiga sedan
Hieronymi tid. Ur vimlet af de förbistrade tyska munarterna
skapade han med denna öfversättning det tyska skrifspråket
och ännu mer: han inträngde i folkspråkets hjärta likasom i
Bibelns anda. En sådan ädel enkelhet, en sådan kraft och
lyftning i stilen som hans, har hitintills icke varit skådad.
Många af den Lutherska öfversättningens förtjänster
öfvergingo på det hufvudsakligen efter henne utarbetade
svenska Bibelverket och hafva ock, under de förändringar
det genomgått, bibehållit sig. Men
de fel och misstag, som Luther icke kunde undvika, hafva
tillika meddelat sig åt detsamma. Se här några af de
svårigheter, med hvilka Luther hade att kämpa, men som
vetenskapen, den kritiska, den äfven af inskränkta och
rädda protestantiska teologer såsom en fiende betraktade
vetenskapen undanröjt för vår tid. Luther hade, hvad
Nya Testamentet angår, blott en osäker text, som genom
brist på riktiga kritiska grundsatser småningom blifvit
alldeles öfverväxt af förmenta läsarters ogräs. Skillnaden
mellan denna text och den genom vetenskapen nu återställda
från 3 dje och 4:e århundradet är ganska betydelig. Den äkta
är befriad från en mängd inflickningar och förfalskningar
från hundratals falska och tusentals värdelösa läsarter.
Hvad åter beträffar Gamla Testamentet, så var den masoretiska
texten*) visserligen för Luther tillgänglig, men
handskrifterna voro icke kritiskt ordnade och grundtextens
förhållande till den kaldeiska omskrifningen och de sjuttio
uttolkares grekiska öfversättning ännu outredt. Ej heller
kände man Hieronymi äldsta, oförfalskade öfversättning af
såväl Gamla som Nya Testamentet. Slutligen stod den
lexikaliska och grammatiska kännedomen af hebreiskan på
Luthers tid ännu på mycket låg ståndpunkt och likaledes den
hebreiska fornkunskapen, förutom hvilken Bibelns utläggning
och omedelbara bokstafsuppfattning är omöjlig. Nu däremot
äga vi
*) Masoreterna voro lärda palestiniska judar, som omkring
är 500 efter vår tideräkning sammanträdde och medelst
jämförelse mellan äldre och nyare afskrifter utarbetade en
tillförlitlig text till Gamla Testamentet, hvarvid de
räknade ej blott orden utan äfvea de olika bokstäfverna i
hvarje särskild bok för att därmed bereda säkerhet, att
ingenting därefter skulle kunna ändras, tilläggas eller
uteslutas.
en omfattande fornkunskap, grundad på vetenskaplig metod
och tideräkning, och högst märkvärdiga upptäckter hafva i
våra dagar spridt öfverraskande ljus öfver Österlandets
historia: vetenskapen har tolkat de gåtfulla hieroglyferna
på Egyptens kil- och spikakrifter på de ur gruset
nyuppståndna Feneciens, Ninevehs och Babylons monumenter.
Allt detta talar om omöjligheten för Luther att åstadkomma
en öfversättning utan väsentliga misstag, samt möjligheten
och önsktigheten af en ny, som är befriad frän dessa och
låter vetenskapens fulla ljus fulla öfver de heliga
skrifterna på sådant sätt, att detta lyser icke blött för
de lärde, utan för den kristna församlingen. Behofvet af
en ny öfrersåttning eller åtminstone en bearbetning af den
Lutherska, företagen med större afseende på riktigheten än
på henne själf, är också insedt af alla, som känna hennes
brister. Då vi här tala om den Lutherska, inbegripa vi i
henne de öfversättningar, som blifrit gjorda på hennes
grundval, således äfven de svenska. Detta behof har också
både i Tyskland och Sverige framkallat mångfaldiga
ansträngningar. I Sverige hafra vi sedan många årtionden
tillbaka ägt en bibelkommission och i alla härads-prostarkiv
»hvila redan till förmodad granskning»*) åtskilliga
öfversättningar, som medlemmarne af denna kommission
åstadkommit. Enskilde män, till en del af stor förmåga
(Agardh, Thomander m. fl) hafva uträttat mycket, och utan
tvifrel mer än kommissionen för det ifrågavarande ändamålet.
Men här i Sverige synes sträfvandet hitintills mer gällt formen
än innehållet - mer afsett att modernisera uttrycken eller
*) Uttryck af Wieselgren.
tvärt om, än ingå i en sträng, af alla dogmatiska
förutsättningar frigjord granskning. Senast har den
svenska allmänheten fägnats med underrättelsen, att
den utmärkte Melin, professor i Lund, är på väg att
utgifra en ny öfversättning af Gamla Testamentet. Af
en sådan man kan man vänta ett mer helgjutet arbete än
af en bibelkommissions ordgräl*). Det behöfs nämligen
för ett företag af demia beskaffenhet en man och en man,
i vetenskapens fulla rustning, med hjärtat under denna
rustning uppfylldt af hängifvelsens värma, den omutliga
sanningens mod. I det protestantiska Tyskland blefvo den
Lutherska öfversättningens brister, såväl med afseende på
text som öfverflyttning, tidigt insedda och kända. Men här
möter oss en bedröflig företeelse, som visar, hvartill ett
från lékmännen afskildt prästestånd leder, äfven när de
skarpare hierarkiska dragen äro utplånade från detsamma.
Den fromme och lärde August Herman Francke, hvars minne
äras utaf samma namn af Pietist, hvarmed man ursprungligen
sökte brännmärka det - Francke ville med skonande hand
mildra de mest störande misstagen i Luthers öfrersättning,
men måste afstå från sitt verk, till följe af de lutherska
teologernas motstånd. Af den reformerta kyrkans
bibelöfversättningar, som voro erkändt riktigare än Luthers,
om också ej så formfulländade, ville samma teologer
ingenting veta och ingenting lära. Ej
*) Wieselgren anför följande utdrag ur bibelkommissionens
öfrerläggningar: En af medlemmarne hr T. (Tingstadius)
förklarar rörande något ord eller uttryck: »Jag vill ha ändring».
Hr Ö. (Ödmann): »jag vill ha det gamla orördt». Ordföranden,
hr L. (ärkebiskop Lindblom), medlar på följande sätt mellan
parterna: »Goda Ö.! låt T. få rätt denna gången, så skall Ö.
få det nästa gång».
nog härmed: de voro nog förgätna af plikt och sanning
för att 24 år efter Luthers död kunna inflicka i hans
text en oäkta vers: (»Tre äro som vittna i himmelen:
Fadern, Ordet och den Helge Ande; och de tre äro ett»,
1 Joh. 5: 7), hvilken Luther uteslöt, ja, öfver hvars
återinflickande han uttalade sin förbannelse, anande
måhända hvad komma skulle. Till och med en katolsk
andlig, Brentano, har i sitt bibelverk vågat öppet påpeka
falskheten af denna vers. Men de lutherska teologerna
funno den för dogmatiska syftemål lämplig och skydde
ej att påtruga församlingen en lögn såsom ett Guds ord.
I början gingo de något försiktigt tillväga. De insatte
den falska versen med mindre stil och försedd med klammer.
Men efter hand ärades han med samma stil som de öfriga
verserna och klammertecknet försvann. Slutligen blef
detta icke heller nog: öppna vi nu vår svenska bibel, så
finna vi denna af en oförskämd förfalskare hopgjorda vers
prunka med s. k. fetstil, som skall utmärka honom framför
de ofvan- och nedanstående verserna såsom en grundpelare
för vår lära. Dylikt bedrägeri skall en gång, när den
protestantiska församlingens ögon blifvit mer vaksamma än
nu, tungt återfalla på upphofsmännen och dem som trampa
deras fotspår, men genom den aktsamhet, hvartill det manar
församlingen, verka välsignelsebringande för henne. Först
mot slutet af det adertonde århundradet blef de luthersk-
tyska teologernas sega motstånd besegradt af den då
uppkommande och allt sedan florerande kritiska skolan,
från hvilken flera bibelöfversättningar utgått, bland
hvilka den af Michaëlis (omkr. 1780) och den af de Wette
(tre upplagor 1809-12, 1831 och 1838). Michaëlis"
öfversättning saknar
dock Luthers lyftning i språket, de Wettes är utmärkt
trogen, men skritven på lärd tyska för lärde. Ett annat
storartadt Bibelverk är Frankturtersenatorn J. F. von
Meijers och hans medhjälpare Stiers (från 1818 till
1856), men grundsatser, som desse öfversättare följt och
som göra deras mödor mindre fruktbärande än de annars
skulle blifvit, var att fästa främsta afseendet på Luther
och först det andra på grundtexten. Slutligen har just i
dessa dagar börjat utkomma ett bibelverk, som lofvar
till fullo tillfredsställa behofvet af en bibelöfversättning,
ledd af oförfärad forskning, af kärlek till Gud och
församlingen och framstående som frukten af de rika skördar,
som vetenskapen i våra tider insamlat. Utgifvaren
af detta bibelverk är den lärde chevalier Bunsen, den
ädle förkämpen för protestantismen och samvetsfriheten
under de strider, som de i vår tid haft och ännu hafva
att bestå mot fiender, som uppväxt inom lutheranismens
sköte, fiender som sträfva att förvandla lutherska
församlingen till en hierarkisk prästkyrka, ett andra Rom,
prålande med luthersk skylt, men vidskepligt, obskurantistiskt
och samvetsfientligt som det gamla »allena saliggörande».
Bunsens bibelverk är, sådant det i sitt första uppträdande
visar sig, af utomordentligt intresse. Det skall, såsom vi
hoppas, blifva ett åskslag för protestantismens öppna och
hemliga fiender, men ett välgörande regn för de protestantiska
församlingarnes törstande jordmån.
T. Colani"s religiösa föredrag.
(Ur Göteb. Hand. Tidn. d. 20, 21 och 25 Juli 1859.)
Bibel och församling lida i våra dagar nöd och förföljelse,
icke emedan Guds ande i Gudsordet skulle befunnits vara svag
och otillräcklig, ty det är icke fallet och det vore emot alla
Guds löften och alla mänsklighetens förhoppningar från
begynnelsen; ej heller emedan Guds ande vore död eller döende
i församlingen. Tvärtom - bibel och församling ansättas nu och
förföljas, emedan Guds ande åter börjar i dem blifva mäktig,
mäktig genom bibeln i församlingen: emedan det rör sig och
uppspirar ett lif, hvilket, om det ej kväfves i brodden,
skall komma alla lögnprofeter med deras afgudar på skam.
Striden för andens frihet är inne. Frambesvuren genom öfvermod
och vansinne, måste den utkämpas af Guds rikes barn i en
sant andlig och sedlig kamp, på det att den i våra dagar må sluta,
såsom den till sist måste sluta, till människosläktets sanna väl,
till förkofran för Guds rike af rättfärdighet och sanning.»
Det är en af protestantismens och den religiösa frihetens
ädle förkämpar, den fromme och lärde Bunsen,
som uti inledningen till sitt bibelverk tillropar den kristna
församlingen dessa ord. De bibelkristne, säger han, hafva icke
mer att kämpa om sin tros utanverk, utan om dess fästes kärna.
Han visar på de fiender, som stormlöpa mot densamma, och
ibland dessa på »ett prästerligt parti med anspråk på
oinskränkt välde öfver staterna och människornas samveten, med
dödskamp mot frihet och vetenskap, med dödligt hat mot bibeln.
Det rifver - fortfar han - Guds ord ur folkets händer, ja det
uppbränner trogna öfversättningar af bibeln såsom de
fördärfligaste af alla böcker. Afven här visar sig den
omisskänliga otron, ty den som tror på bibeln och på anden,
som ingifvit honom, kan hvarken hindra hans utbredning eller
bestrida församlingen dess rätt att forska i honom. Medan
dessa företeelser, förbundna med andra hotande tidens tecken,
väcka massorna ur deras likgiltighet, de bildade ur deras
själfviskhet och stolthet, samt leda eller borde leda alla
till allvarliga betraktelser, förmena några, som kalla sig
protestanter, att ett blindt formelväsen, en konventionel,
skriftvidrig bibelförklaring samt prästerlig ämbetsmyndighet
och maktfullkomlighet skulle skydda mänskligheten bättre mot
sådan yttre och inre nöd, än andens fria verkande i den fria
bibelförsamlingen. Visserligen anropa några ibland dém bibeln,
men blott för att genom tillintetgörande af all fri och
allvarlig forskning allt mer fördunkla Guds ords mening och
förvirra svaga själar. De slå bibeln icke mindre än förnuftet
ansiktet, de förvrida och vanställa -- enligt det stora
flertalets af folket likasom de lärdes samvetsgranna omdöme
- den evangeliska kristendomen genom spetsfundiga talesätt
och intetsägande maktspråk. De tillintetgöra det
evangeliska lifvets högre enhet, i det de underordna Guds
ord under människosatser och förklara dessa senare för
ofelbara.»
Vi hafva anfört dessa ord af Bunsen, emedan de belysa tidens
företeelser på det kyrkliga området och förflytta läsaren
till den ståndpunkt, från hvilken det arbete: Religiösa
föredrag af T. Colani, hvilket vi härmed anmäla, erhåller
sin fulla vikt och betydelse. Det är ett gängse
föreställningssätt, att frågor, som falla inom det religiösa
eller kyrkliga området, icke tillhöra s. k. politiska
tidningar att behandla, och våra kolleger inom pressen synas
med få undantag följa denna åsikt. Då emellertid en
ämnesfördelning, som kunde berättiga densamma, ännu icke
gjort sig gällande inom svenska pressen, har följden blifvit,
att dessa frågor, så viktiga de äro, saknat organer för att
vinna den stora allmänheten, hvilken sålunda lefver midt
ibland tidens ödesdigra tecken, utan att ens känna deras
tillvaro och hotas till sina heligaste intressen, utan att
veta, hvilka de smygande fienderna äro. Däraf kommer det
utan tvifvel, att många, hvilkas hjärtan klappa varmt och
manligt för det rätta och goda, när striden utkämpas på
andra områden, såsom det politiska och sociala, äro
likgiltiga för företeelserna på det religiösa. Denna
likgiltighet, i och för sig beklagansvärd, blir det ännu
mer, när man betänker, att politisk frihet icke kan stå
tillsammans med kyrkligt slafveri; att samvetets rätt,
förnekad och tillintetgjord i kyrkan, följdriktigt är
upphäfd äfven i staten; att forskningens rätt,
tillbakavisad från vetenskapens högsta föremål, Gud och
människans bestämmelse, tillika är förintad i hela sitt
väsen; att således allt, som är oss dyrt och kärt, allt
som är frukten af människosläktets ansträngningar genom
sekler mot fullkomningens mål, allt hvad som i högre
mening inbegripes under namnet civilisation - politisk
frihet, vetenskap och social förkofran äfventyras och
tillspillogifves, när man åt fiender till andens frihet
försvarslöst öfverlärnnar dess egentliga bålverk och ostörd
låter mörkrets Nidhögg gnaga på roten af kulturens lifsträd,
hvilken är det religiösa lifvet.
Det är dock tid, att den allmänna opinionen äfven här i
landet manas att lägga sin tunga vikt i vågskålen, sedan
striden icke längre är innestängd i Luthers fosterland,
till hvars söner Bunsen riktat sin maning, eller till
det land, i hvilket Colani, en afkomling af de gamle
Hugenotterna, förkunnar den kristnes frihet i ansiktet af
den påfliga prästkyrkan sedan striden icke längre föres
utanför våra portar, utan midt ibland oss, ehuru ännu
så tyst, att de fleste, hvilkas frihet det gäller, synas
slumra eller ringakta de ljud, som från slagfälten hinna
deras öron. Och likväl hafva dessa ljud förnummits tydligt
nog från de sistförflutna prästmötenas förhandlingar, å
ena sidan af anspråken på kyrkans herravälde öfver staten;
i de vidriga anathemerna öfver ett af de märkbaraste
tecknen till religiöst lif i församlingen,
lekmannaverksamheten; i pockandet på prästämbetets
maktfullkomlighet; i trotsandet på den dogmatiska
bekännelserättfärdigheten; i den förkärlek, med hvilken
man behandlat dogmer, som ej stå i något samband med
kristendomen såsom sedlighetslära, men däremot i hårdaste
motsägelse till förnuft och vetenskap, och hvilka, om de å
nyo kunde slå rot i folkmedvetandet, skulle återföra oss
till vidskepelsens allra mörkaste tider samt å andra sidan
protesterna från ett litet antal evangeliska män, som »icke
vilja sätta sitt ljus under nylutheranismens skäppa», utan
stå fast vid den sanning, som blifvit uttalad i en af de
symboliska böckerna*), att det icke är den yttre bekännelsen,
icke yttre bruk, som utgöra kyrkan, utan tron och den helige
Ande i hjärtat.
Det är med namnet nylutheraner man betecknat det parti, som
uppträder mot den andliga kristendomen och dess ställe vill
sätta det blinda formelväsendet, den skriftvidriga
bibelförklaringen, den prästerliga ämbetsmyndigheten och
maktfuflkomligheten. Det vore mer passande att benäznna dem
Puseyiter eller katolicister, men namnet gör föga till saken,
när man blott lärt känna, hvilka de äro och hvad de vilja.
Vi mäta ej dessa män efter samma förkastelsens måttstock,
med hvilka de mäta sina motståndare; vi tro om dem som om
jesuiterna, att flertalet handlar i öfverensstämmelse med
en uppriktig öfvertygelse - man har desto större skäl att
antaga det, som det är en allmän erfarenhetasats, att den
mänskliga svagheten så lätt låter intresset omedvetet skapa
öfvertygelsen - men den aktning deras personer kunna taga i
anspråk, minskar hvarken friskheten af deras meningar eller
faran af deras afsikter. Nylutheranerna framträda med öppen
krigsförklaring mot andens frihet och samvetets rätt**).
Begagnande sig af de halfheter och de ur dem härflutna
motsägelser, till hvilka reformatorerna af
*) Augsburgiska bekännelsens Försvar, 4,5.
**) Att detta är partiets lösen låter ej blott skönja sig i
konsekvenserna af deras läror, utan bekänna med prisvärd
uppriktighet af nylutheranernas egna ledare. Man läse t. ex.
den af Svensk Kyrkotidning omhuldade hessiske prelaten
Vilmars frenetiska flygakuift »Die Theologie der Thatsachen».
tidsomständigheterna funno sig drifna, vilja de med
tillhjälp af de hierarkiska elementer, som reformationen
icke mäktade bortrensa, uppbvgga en ny prästkyrka, till
väsendet, om än icke till namnet, den samma som den
romersk-katolska, med samma anspråk på läroauktoritet
och nådeförmedling, som denna senare gör gällande, och
med en lika ofelbar och ännu oföränderligare påfve än
dennes, nämligen de som auktoritet öfver bibel,
bibeltolkning och församlingens lefvande öfvertygelse
ställda symboliska böckerna. Nylutheranerna skjuta åt
sidan tron, på hvilken Luther grundade sin lära om kyrkan.
Detta från deras ståndpunkt med rätta, ty på trons begrepp
låter ingen prästkyrka, utan endast den fria kristna
församlingen följdriktigt uppbygga sig. I stället lägga de
till sin kyrkas grundval sakramenterna i läran om den
synliga kyrkan döpelsens sakrament, i läran om ämbetet
den katolska ordinationens sakrament. Att utbilda läran
om prästämbetet därhän, att makten till fullo ryckes ur
församlingens händer och lägges i prästens och att den
enskilde kristne ej må anse sig förvissad om Guds nåd
utan genom prästens bemedling, detta är nylutheranernas
hufvudsyftemål och ger åt deras parti en bland de yngre
prästmännen städse växande numerär styrka, hvilket ej
är underligt, då makten öfver samvetena är af all
myndighet den mest lockande och småpåfven, enligt
Luthers iakttagelse, gärna döljer sig äfven inom
kaplaners anspråkslösa rock. Nylutheranerna trotsa i
detta som i allt annat evangelii ande; och hvad som från
deras ståndpunkt är besynnerligt och inkonsekvent, de
slå äfven i ansiktet en af de symboliska böckernas
bestämmelser, som uttryckligen lägger nyckelmakten
i församlisagena händer*). Ställande, såsom vi nämnde,
sakramenterna öfver tron och förklarande de förra och
icke de senare för kyrkans lifskälla, underordna de
följdriktigt äfven predikningen under samma sakramenter,
hvarigenom predikoämbetet förvandlas till ett
nådemedelsämbete och prästen till medlare mellan Gud och
lekmannen.
Detta torde vara nog för att visa, hvarthän nylutheranerna
vilja. Vi tillägga blott, att de i politiskt hänseende med
sin platta uppfattning af kyrka och stat såsom tvenne utom
hvarandra stående organisationer, följdriktigt måste anse
statens ställning vara en af kyrkan beroende och underordnad.
Till ersättning för den uppoffring, staten således skall
göra af sin supremati, erbjuda de åt dess öfverhufvud
gudomlig sanktion på hans välde öfrer undersåtarne och lofva
betrygga honom i besittningen af detta välde genom den
kyrkliga tygel, de skola lägga på utvecklingen af de
mänskliga anlagen. För detta ändamål fika de till
uteslutande inflytande på folkundervisningen. Likaledes
framställa de den anspråkslösa fordran, att vetenskapen
skall »omvända sig»; det vill säga, filosofien skall, såsom
den skolastiska under medeltiden, underordna sig dogmatiken,
och naturvetenskapen skall icke understå sig att framträda
med andra resultat af sina undersökningar än sådana, som
kunna bringas i samklang med den naturkunnighet, hvilken
s. k. renläriga präster förmena sig finna i bibeln. Våra
läsare
*) Schmalkaldiska artiklarne. Nylutheranerna åberopa
däremot en för dem mer gynnsam artikel i Augsburgiska
bekännelsen II, 7, ehuru des visserligen låter underkasta
sig en annan, mer otvungen tolkning än deras.
inse nu, att då Bunsen karakteriserar sådana sträfvanden
med ordet »vansinne», han ingalunda nyttjar ett för starkt
uttryck.
För att i någon mån dölja tomheten i denna kyrka, som med
sina yttre ordningar, sina dogmer, symboler och hierarki
kan bestå och äger sin tryggaste tillvaro utan den lefvande
tron, utan Guds andes verkan i församlingen, och som i den
enskildes samvete måste se sin farligaste fiende, likasom i
vetenskapens fria verksamhet en oupphörlig hotelse - vill
man skänka åt inbillningskraften hvad man fråntagit hjärtat,
fånga den förra med en sakramental liturgisk och prunkande
gudstjänst, hvars altar- och korsång skulle tjäna som
ersättning för det tillbakasatta predikoföredraget och
församlingssången. Ty denna senare vore icke längre på sin
plats, sedan församlingen endast blifvit en passiv faktor,
en af herdarne vallad hjord. Debatterna i prästeståndet i
fråga om det nya handhoksförslaget visa tillräckligt sådana
lustars tillvaro. I Tyskland uttala de sig öppet pockande.
Det ligger utom gränserna för denna artikel att skildra
nylutheranismens födelse ur den s. k. renlärighetens sköte
och de omständigheter, under hvilka en så antediluviansk
planta kunnat uppväxa 1 det nittonde århundradets atmosfer.
Nylutheranismen har utvecklat sig ur de halfheter och
inkonsekvenser, som förefinnas i den lutherska bekännelsen.
För människor med logik och tillräcklig sanningskärlek för
att erkänna slutsatsen, som nödvändigt drages ur fastställda
föresatser, måste det vara ett behof att komma från oviss
grund till en viss och säker. Här voro tvenne vägau öppna,
den ena att återvända till den
katolska ståndpunkten, som vi lämnade genom reformationen,
den andra att konsekvent genomföra reformationens grundtankar.
Nylutheranerna hafva valt den förra vägen. Att de lyckats
upparbeta sig till en viss betydelse, ja till en hotande makt,
ligger i deras själsförvantskap med de politiska
medeltidsmännen, deras hat till liberalismen och hela den nya
tidsriktningen. De hafva således kommit sig upp med den
politiska reaktionen; de stå och falla med den. Men hon är
endast den ena bundsförvanten. Nylutheranismen har sökt en
annan i den vidskeplighet, som ännu förefinnes i samhällets
lägsta schakter, till hvilka civilisationens fackla ännu icke
hunnit kasta mer än spridda strålar. Härutinnan har
nylutheranismen återigen en förebild i romerska kyrkan och
gammal prästerlig häfd på sin sida. En af nylutheranernas och
ty värr äfven de öfrige s. k. renläriges älsklingsdogmer i
våra dagar har åter blifvit läran om änglarne och särskildt
om den personliga djäfvulen. Om honom predikas nu väldeliga
i våra kyrkor. Man påpekar hans smygande inblandning i den
yttre världen såväl som i människohjärtats förhållanden.
Man är ingenstädes säker för hans horn och hästhof.
Kolportörer af fromma skrifter, som icke falla de högkyrkliga
på läppen, äro djäfvulens apostlar. I Tyskland har den onde
fienden personligt visat sig på åtskilliga ställen; vi
påminna oss bland andra orter Weimar. Den förut omtalade
nylutheranen Vilmar har med egna ögon sett honom, med egna
öron hört hans gräsliga, ur helvetet uppträngande tjut.
Huru mycket af dessa djäfvulsuppenbarelser, som får skrifvas
på räkningen af »det fromma bedrägeriet» (i sanning ett
hemskt, men af prästlisten själf
uppfunnet uttryck) och huru mycket på förvridna nylutherska
hjärnor, lämna vi därhän. I Sverige håller partiet äfven
tillgodo med deliranta bönders helvetesuppenbarelser, som
nedskrifvas och, behörigt verificerade af prästman, spridas
bland folket. Kolportörer af sådana skrifter äro naturligtvis
inga djäfvulens apostlar; de verka ju i den renläriga kyrkans
intresse.
Den förskräckliga, fullkomligt grundade förebråelsen att detta
kyrkliga parti inom protestantiska kyrkan icke tvekar att
sammansvärja sig med vidskepelsens hemska makter, kan icke
jäfvas; men i dess egna ögon är det ingen förebråelse. Denna
dess verksamhet står ju på dogmatisk grund, har den s. k. rena
läran, som erkänner djäfvulens personliga tillvaro, och den
traditionella skrifttolkningen till sitt försvar. De nyligen
återuppståndna blåkullafärderna i Dalarne visa oss, att marken
hvilken de arbeta, icke är alldeles ofruktbar, att deras
sträfvanden förtjäna bemötas med annat än förbiseendets förakt.
Men de som sålunda vilja hjälpa den af förnuftet och den
luttrade religiösa anden i förening besegrade och förintade
djäfvulen att fira sin uppståndelsefest, de må dock besinna,
att om än deras prästkyrka i djäfvulstron erhåller en stark
pelare, så är tillika med honom hela hans rike uppbesvuret
och att följden häraf blir en fördjäfling af hela
människosläktet, sådan som medeltidens historia uppenbarar
oss den, då häx- och kättarebål flammade i hvarje by, och
fasan för den onde anden, som hade naturens krafter i sin
hand och människosjälen till sin spelboll, tryckte som en
mara på släktets bröst, förkväfvande den fria anden och
framalstrande en världsåskådning, som ledde till den
gräsligaste blandning af mörker och brott.
Vi hafva skildrat nylutheranismen. Det är långt ifrån att
de stränga Lutheranerna gilla denna riktning med dess
konsekvenser. Men å andra sidan är den s. k. ortodoxien
ett träd, i hvars natur det låg, att hon förr eller senare
skulle bära en sådan frukt. I sin sväfvande och osäkra lära
om kyrkan röjer hon en naturlig tendens att återvända till
den katolska ståndpunkten; i läran om sakramenterna befäster
hon hvad hon har kvar af den katolska fetischismen. Vidare
förblandar hon försanthållandet af vissa, på kyrkomöten
antagna meningar, som angå metafysiska ting och såsom sådana
endast röra människans förstånd, med den helige Andes verkan
i människans hjärta till ett nytt lefverne och kallar såväl
detta försanthållande som detta andelif för Tron och gör det
förra tillika med det senare till villkor för människans
salighet. Hon bär således själf den tunga skulden för de
splittringar, som förefinnas inom kyrkan, och hvilka skulle
förlora sin karakter af sekterism, om icke mer än tillbörlig
vikt blir lagd på försanthållandet af dogmerna, hvilkas hela
byggnad hon dock måste erkänna vara ett människoverk. Den
till sina frukter olyckligaste af alla villfarelser, som
historien har att uppvisa, nämligen sträfvandet att åstadkomma
en bekännelsens enhet, tillhör henne såväl som katolicismen,
ehuru både historiens lärdomar och kännedomen om människonaturen
borde lärt henne omöjligheten, och kristendomens anda det
irreligiösa häruti. Det är emellertid i detta sträfvande
ortodoxiens väsen består, och hon bar upphäft sig själf, när
hon öfvervunnit detsamma och lärt sig inse, att senapskornet,
som Jesus af Nazareth nedlade, har till bestämmelse att blifva
ett hela jorden öfverskyggande
träd, under hvars grenar alla folk kunna bo, kring hvilket
alla mänskliga skiljaktigheter kunna förena sig.
Den vikt ortodoxien lägger på sina dogmer, beror, såsom
nämndt, å ena sidan på förväxlingen af tron i kristlig
mening med försantkållandet af vissa metafysiska meningar;
å andra sidan på den öfvertygelse, att dessa dogmer hvila
på den enda riktiga bibeltolkningen och äro samma sanningar,
som i bibeln innehållas, ehuru där icke systematiserade.
Det är således följdriktigt, att ortodoxien tillika med
fasthållande af en gång för alla uppställda, oföränderliga
dogmer äfven påyrkar en viss för alla tider gällande
bibeltolkning. Ty värr kan hon icke göra detta, utan att
handla i strid med sig själf och med protestantismens väsen.
Då hon ställer vissa människors bibeltolkning öfver bibeln,
människosatser öfver Guds ord, borde hon äfven, för att
rättfärdiga detta, antaga, att dessa tolkar varit inspirerade
icke mindre än själfva bibeln. Hon borde icke blott antaga
det, utan äfven bevisa det. Det senare kan hon icke och det
förra vill hon ej heller. Detta är inkonsekvent. Men vore
hon i detta fall konsekvent, så nedfölle hon tillbaka i
katolicismen. Vi se således, huru vacklande ortodoxiens
hela ställning, och icke blott vissa af hennes dogmer är.
En dogmatisk bibeltolkning är i sig själf ett oting.
Dogmhistorien visar, huru det ena dogmatiska lärobegreppet
i dialektisk rörelse alstrat det andra, såsom trädet skjuter
grenar och grenarne kvistar; det dogmatiska begreppet
likasom det filosofiska, har sin utvecklingsgrund i sig
själf, och först när ett nytt begrepp blir alstradt ur
det förut varande, klinde man anlita bibeln för att något
af dess enskilda språk finna en hållhake, en
orlofssedel för detsamma. År dogmbyggnaden på detta sätt
färdig, så ligger det i sakens natur, att allt i bibeln,
till hvilket den dogmatiska nyckeln icke passar, lämnas utan
afseende eller skjutes i bakgrunden eller rent utaf förvrides.
Hela förfarandet är behäftadt med våldsamheter. Hvarje kyrka
har sin dogmatiska bibelnyckel, och kättare kallas den, som
utan honom i hand vågar läsa de heliga skrifterna och ställa
sig under Guds andes fria inflytande genom ordet sådant det
är. Huru specielt den lutherska nyckeln är beskaffad, därom
vore här för vidlyftigt att orda. Nog utaf, det är dessa
bibelnycklar, som förlamat bibelordets fria verkan i
församlingen, dessa oföränderliga dogmer, som bragt
vetenskapen i strid med religionen och alstrat otron, denna
formalism, som förkväft det religiösa lifvet. Kampen mellan
formalismen och anden, emellan judaismen och kristendomen,
fortgår ännu såsom den fortgått sedan Pauli tid, från den
store hedningaaposteln, som befriade oss från ceremoniallagen,
intill Luther; från Luther, som befriade oss från slafveriet
under katolska kyrkans falska objektivitet, till Schleiermacber,
som renast betonat subjektivitetens - samvetets och känslans -
betydelse i religionen. I lutherska kyrkan framstå dessa
motsatser å ena sidan i nylutberanismen, å den andra i den
evangeliska bibelförsamlingen. De s. k. ortodoxerna intaga
emellan dem bägge sin i längden ohållbara ställning, haltande
på bägge sidorna och laborerande med inkonsekvenser, från
hvilka de icke kunna räddas genom annat än att öfvergå till
den ena sidan eller till den andra. Sådan är i detta
ögonblick ställningen. Och med en blick öfver henne faller
betydelsen af Colani"s arbete, till hvilket vi nu öfvergå,
af sig själf i ögonen.
Colani"s bok, vi böra förutskicka denna upplysning, är icke
af polemisk natur. Det är hufvudsakligen genom att framställa
kristendomens sanna väsen och afslöja dess härlighet, som han
tillika hänvisar på det onda, af hvilket den kristna
församlingen lider. Hvad beträffar författarens personlighet,
är han fransk protestant, en afkomling af de gamla Hugenotterna,
präst i Strassburg och hutvudredaktör för en teologisk tidskrift,
Revue de Théologie, som i frisinnad protestantisk anda och
vetenskaplighet ställes i bredd med de yppersta i sådan väg.
Hans ifrågavarande arbete utkom år 1857 och har sedan dess
upplefvat en ny upplaga, medan tyska och holländska litteraturen
äfven skyndat att tillägna sig detsamma. Den svenska
öfversättaren har utbytt originalets titel Predikningar (Sermons)
mot den af Religiösa föredrag, emedan Colani"s tal ej blott som
vanliga predikningar vända sig till känslan, utan äfven hafva
till syfte att utreda de religiösa föremålen och undanrödja de
brister af hvilka den religiösa odlingen lider. Vi betvifla, att
detta någonsin skett på ett djupare, men tillika enklare och
skönare sätt än af honom. Colani"s grund är Kristus, sådan som
skriften honom betygar, och på denna grund står han absolut fri
emot all mänsklig myndighet i salighetsfrågan.
De predikningar, sexton till antalet, som arbetet omfattar,
hafva alla med hvarandra ett inre sammanhang. I de trenne första:
Jesus Kristus, Evangelium och Frälsningen genom tron, utredes
religionens och särskildt den kristna religionens väsen; i den
följande: Hvad man finner i bibeln, hänvisas på bibelns betydelse
såsom kristendomens urkund, i hvilken man har
att söka det eviga lifvet och icke det filosofiska eller
naturhistoriska vetandet, samt på faror för religionen och
de förvillelser, som uppstått genom den senare uppfattningen,
hvilken fasthåller bokstafven och förkväfver anden; i den
fjärde predikningen lämnas i Fariseerna ett exempel på
bokstafsklibberiets frukter hos män, som i många hänseenden
- i laglydnad, redbarhet och uppoffring - kunde gälla som
mönster, men likväl ådrogo sig Jesu hårda förkastelsedom och
fåfängt sökte lif i skriften, emedan de ville finna detta
lif i en viss, af dem själfva antagen form. Här framträda
således motsatserna mellan formalismen och evangelium,
mellan auktoritetstvånget och samvetet, motsatser, som
genomgått kristna kyrkans hela historia och till hvilken
dess alla strider ytterst kunna hänföras - för att
ytterligare betecknas och utredas i de följande föredragen:
Den kristna individualiteten och Hädelsen mot Andan, hvilka
på härligt sätt skildra hvad före Colani Luther så kraftigt
framhållit, den kristnes frihet, samvetets betydelse i
människans förhållande till världen och till Gud. I de
följande föredragen tecknas Guds rikes tillväxt i den
fortgående mänskliga utvecklingen; de kristna dygderna,
hvilka, såsom förf. visar, ingalunda äro af blott passiv,
utan äfven af en aktiv, alla förhållanden genomträngande
och omgestaltande art; samt det i dessa dygder verksamma
lifvet och världsåskådningen i dess kamp mot öfriga
världsriktningar, särskildt mot materialismen.*)
*) Härefter följa utdrag ur Colani"s bok.
(Utgifvarens anmärkning.)
Kristlig tro och dogm-tro.
Den ursprungliga kristna tron och dogmtron. Sändebref
till Svensk Kyrkotidning af N. Ignell. Stockholm.
(Ur Göteb. Hand.-Tidn. 14, 17, 23 Maj 1861.)
På intet område mer än på det teologiska hafva falska meningar
uppstått och utbildat sig genom missförstånd af ord, som
blifvit uppfattade i en annan mening än de blifvit sagda. Det
är ock förklarligt att sådant synnerhet där måste inträffa,
hvarest orden äga en stor betydelse och hvarest öfverflyttningar
ägt rum från det ena tungomålet till det andra, därvid ofta det
ena saknat helt och hållet uttryck för det andras fraser och ord.
Kommer ytterligare därtill, att tolkningen gäller skrifter af
tusenårig ålder, hvarunder många ord hunnit antaga en annan
betydelse, så inses lätt att det antydda missförståndet måste
uppstå, och att dess undanrödjande, äfven sedan saken blifvit af
forskningen uppdagad och ovederläggligt bevisad, innebär ganska
stora svårigheter, sedan det falska begreppet inträngt och
rotfästat sig uti
allmänhetens föreställningssätt såsom en trosartikel, hvilken
man anser oskiljaktig från det tros-system i dess helhet, som
man omfattat.
Såsom vi förr ett par gånger erinrat, är det i synnerhet
missuppfattningen af trenne ord, som inom den kristna
bekännelsen vållat en stor del af det urartande i inbördes
förkättrande och förföljelser samt förtryck, som denna
bekännelse undergått. Det första af dessa ord är: »kyrka»,
hvarmed man öfversatt skriftens ursprungliga ord: »ekkiesia»,
som betyder helt enkelt: »församling»; det andra är ordet
»präst», hvarmed man öfversatt ordet: »presbyteros», ehuru
det betyder en af »de äldste», »ålderman», under det att präst
är liktydigt med den hedniska eller judiska »hiereus», som
alls icke förekommer i den ursprungliga kristna församlingen.
Svåraste följderna hafva dock uppstått af missförståndet utaf
ordet »tro», hvilket i texten heter »pistis», betydande:
tilltro, förtröstan, öfvertygelse, tillförsikt, redlighet,
lydaktighet, likasom verbet tro (pistevein) betyder: sätta
tro till någon eller något, förtrösta uppå, lita på;
likasom ock adjektivet »pistos» betyder »trogen», trofast,
tillförlitlig.
Dessa ord hafva emellertid under tidernas lopp dels erhållit
en ny betydelse, dels blifvit så uppfattade, att deras
hufvudbetydelse blifvit tillbakasatt för eller undanträngd
af den mera tillfälliga.
Då det ligger i sakens natur att tro på någon och tro på hans
ord innebär ett antagande af dessa ords sanning, så har däraf
uppstått: att tro blifvit liktydigt med försanthållande eller
med bekännelse; att tro på Kristus blifvit liktydig med att
såsom sann antaga den
vedertagna uppfattningen utaf hans person och väsen, samt
att »trogen» öfvergått till »troende» i samma mening.
Den tänkande läsaren fattar lätt, att denna, såsom det först
kan synas, obetydliga skiljaktighet innebär en hel omstörtning
af mening och anda.
Detta framstår tydligast, då man ser, huru begreppet
ytterligare utbildat sig ända därhän, att ordets sedliga
betydelse trädt helt och hållet tillbaka för den dogmatiska.
Så hafva vi fått den s. k. »Apostoliska tron», hvilken är
platt ingenting annat än den formulerade bekännelsen; så
hafva vi fått »Trons artiklar» (den sedliga tron kan icke
delas i några artiklar eller leder); så hafva vi t. o. m.
fått den »Lutherska tron», hvilket är ingenting annat än
»Lutherska läro-satser», enär det eljes skulle uttrycka en
»tro på Luther», likasom »tro på Kristus», hvilken betydelse
dock troligen ej ens de ifrigaste lutheraner vilja erkänna
såsom riktig.
Luther har dock själf, såsom längre fram skall visas, uppfattat
begreppet tro helt annorlunda, eller just i dess rätta mening.
Men hos hans efterföljare har den mening ordet kvarstått, som det
lyckades den katolska kyrkan att i detsamma inlägga och rotfästa.
Ty »försantbållandet af den antagna lärosatsen» d. ä. dogm-tron,
var och blef denna kyrkas (vi kunna ej säga denna »församlings»)
första fordran på sina medlemmar. De som antogo denna, de voro:
»rättrogne» (ortodoxe); de som därifrån afveko, då de t. ex.
påyrkade äfven en moralisk renhet, de blefvo stämplade med
spenamnet »rene» (katharoi) eller »kättare». Åt de förra
saligheten, åt de senare fördömelsen! Och man väntade i det
fallet icke på Guds dom: de borde utrotas äfven från jorden.
Så glömdes den »kristliga tron», d. ä. förtröstan på och
hängifvenhet åt Gud och kärleken till den lärare, som
tolkat hans läror (Kristus förbjöd lärjungarne att säga
»mästare» eller »rabbi») för att fasthålla dogmtron, d. ä.
för antagande af de, efter större eller mindre strider,
med större eller mindre majoriteter vid kyrkomötena,
antagna satserna. Så blef den tro, som Kristus förlagt
helt och hållet inom sinnelaget, bågen, hjärtat eller, om
man så vill, känslan, förlagd uteslutande eller
öfvervägande på förståndsuppfattningens område. Men när
så satsen kom i strid med detta samma förstånd, då hette
det: att förståndet n. b. icke deras förstånd, som först
formulerat satserna, ty det var nog godt, utan deras, som
ifrågasatte denna formulerings riktighet - var förmörkadt
och förblindadt; så utbildade sig, med alla dess vådliga
konsekvenser, läran om fientligheten mellan förståndet
(förnuftet) och »den rätta tron», hvilket gick ända därhän
att man »trodde, emedan det var galet» (eredo quia absurdum),
en af de många misstydningarne af Kristi ord, då han sagt,
att hans lära (läran om andans renhet, lefvernets
rättfärdighet och Guds herradöme) var »judarne en styggelse
och grekerna en galenskap».
Protester emot denna falska uppfattning hafva icke uteblifvit,
men de hafva vunnit föga afseende. Ty protestanterna mot de
föregående dogmerna hafva själfve måst uppsätta sin bekännelse
i bestämda satser, och så har antagandet af dessa satser
blifvit den nya protestantiska tron, som bevarat den gamla
s. k. trons alla anspråk. Att återföra den kristliga tron till
dess ursprungliga betydelse; att äfven med meningarnes
skiljaktighet behålla trons enhet, det är ännu ett oupphunnet
önskningsmål.
Ett betydelsefullt arbete i denna riktning är det, som
närmast föranledt denna vår uppsats och hvarför vi gå
att redogöra, nämligen: »Den ursprungliga kristna tron
ock dogm-tron; sändebref till Svensk Kyrkotidning af
N. Ignell». Innan vi härtill öfvergå, böra vi återgifva
den förklaring öfver tron, som Luther afgifvit uti
inledningen till Romarebrefvet, och hvari intet ord
förekommer hvarken om dogm-tron eller om den s. k.
»specifika tro», som man ännu i dag vill framhålla
såsom allena saliggörande.
»I förstone, säger Luther, måste vi lära känna orden
och veta hvad Paulus menar med dessa ord: lag, synd,
nåd, tro, rättfärdighet, kött, ande och sådane flera
annars är föga nyttigt läsa häruti». . . .
»Tro är icke den mänskliga mening eller dröm, den
somliga hålla för tro; och när de se ingen bättring
i lefvernet eller goda gärningar efterfölja, ock likväl
om tron kunna mycket höra och tala, falla de uti den
villan, att de säga: Tron är icke nog; man måste göra
gärningarne, skall man varda from och salig. Det kommer
däraf, att då de höra evangelium, så falla de till och
göra sig af sina egna krafter en tanka i hjärtat, som
säger: Jag tror; det hålla de då för en rätt tro. Men
såsom det är en mänsklig dikt och tanke, hvilken själfva
hjärtats grund aldrig känner, alltså verkar den ock icke
något, och följer ingen bättring därefter.
Men tro är ett Guds verk i oss, det oss förvandlar och på
nytt föder af Gudi, Joh. 1: 13, och dödar den gamle Adam och
gör oss platt andra människor i hjärta, håg, sinne och i alla
krafter; och hafver den Heliga Anda med sig. 0, det är ett
lifaktigt, arbetsamt, verkande och kraftigt ting, själfva tron;
så att omöjligt är, att hon icke utan återvändo skulle göra det
godt är. Hon frågar ock icke, om goda gärningar skola göras;
utan förrän man frågar, hafver hon gjort dem och är alltjämt
i öfningen. Men den sådana gärningar icke gör, den är en
trolös människa; famlar och ser omkring sig efter goda gärningar,
och vet hvarken hvad tro eller goda gärningar äro; talar dock och
språkar många ord om tron och goda gärningar.
Tro är en lifaktig och stadig förtröstning till Guds nåd, så viss
att man tusende resor dödde däröfver. Och sådan förtröstning och
Guds nåds kännedom, gör en fröjdesam, tröstfull och glad emot Gud
och all kreatur; hvilket den Helige Ande gör i tron. Däraf varder
man villig och hågad till att göra alla godt utan tvång; alla
till tjänst vara; alla ting lida, Gudi till vilja och lof, den
sådan nåd bevisat hafver; så att omöjligt är skilja gärningar
ifrån tron, såsom omöjligt är skilja lågan och värman ifrån elden.
Därföre, tag dig vara för dina egna falska tankar och för onyttiga
skvallrare, som vilja vise vara att döma om tron och goda
gärningar, och äro dock de allra största dårar. Bed Gud, att han
verkar tron i dig, annars blifver du väl utan tro till evig tid,
du må döma och göra hvad du vill och kan.»
Luthers förklaring afser här hufvudsakligen att framhålla trons
rätta betydelse gent emot »lagen» och »lagens gärningar», men
förklaringen gäller ock i alla delar afseende å det ämne vi här
afhandla eller skillnaden mellan tro och läro-sats (dogm). I
förbigående må dock erinras, att äfven striden om gärningar och
tro har sin väsentliga grund i en oriktig ordatolkning. Med
»lagen» menas nämligen i Kristi tal den mosaiska lagen (nomos,
thorah) och med »lagens gärningar» alla de många minutiösa
föreskrifter, som i synnerhet fariseismen hade gjort bindande
för hvarje rättrogen israelit. Men det beror icke på dessa
föreskrifters hållande, det beror icke på att omlinda armen med
bönbandet, eller göra mantelfållarne breda, eller dagligen
genomgå vissa böneformulär - utan det beror på det sinnelag,
hvarmed du gör allt detta, på din kärlek till Gud och nästan,
om din
pliktuppfyllelse skall hafva något värde. Det var för öfrigt
icke Kristi mening att upphäfva dessa föreskrifter, hvilka
han tvärtom ville noga hålla (pläroun). I denna mening
uppfattades ock läran af alla lärjungarne, intill dess
Paulus af den renade eller reformerade mosaismen gjorde en
universal-religion.
* *
*
Den svenska Kyrkotidningen hade ägnat sin uppmärksamhet åt
N. Ignells stora arbete: »Mänskliga utvecklingens historia»,
därvid bland annat tidningen i herr Ignell fann en »tragisk
företeelse, ägnad att hos betraktaren framkalla ett djupt
vemod». Tidningen vill hos herr I. erkänna »ett hjärta, som
klappar varmt för mänsklighetens högsta angelägenheter och
som med ädelt brinnande begär frågar efter sanningen» - men
herr Ignell hyste dock med allt detta så svåra villomeningar,
att Svensk Kyrkotidning icke kunde förstå, hur herr Ignell
därmed kunde fortfara att vara präst, med afseende å den ed
han i och för detta kall aflagt.
Det är detta »kärleksfulla deltagande» och denna ömhet om
herr Ignells samvete, som föranledt denne lärde och frimodige
andans man (i detta ords rätta mening) att företaga en
pröfning af de båda begreppen: kristlig tro och dogm-tro,
samt att på grund däraf besvara Kyrkotidningens uttalade
skrupler.
Denna skrift har synts oss vara just en sådan framställning,
som tiden kräft, affattad som den är med herr Ignells vanliga
tankeskärpa och klarhet, men tillika med en värma, som meddelar
sig så mycket starkare, som författarens besinning alltid
behärskar uttrycken. Få skrifter på senare tider hafva på
referentens sinne gjort ett
sådant intryck. Mer än en gång har han måst lägga boken
ifrån sig för att åter hämta andan och dämpa det djupa
intrycket af den kraftiga framställningen. -- Läsningen
af Svensk Kyrkotidning åstadkommer ock en känsla, som
tvingar till afbrott; men det är för att kunna med lugn
fortsätta att genomgå påståenden, hvilkas ihåliga sofisteri
man skulle vilja blotta och sönderplocka.
En tidning sådan som denna kan dock icke annat än
tillfälligtvis beröra dessa ämnen, huru mycket de än må
ligga redaktionen om hjärtat. Visst är emellertid att äfven
i vårt land finnes en stark, om ock föga framträdande
opinion, som längtar efter en sådan utredning af dessa
frågor, som, renad från vissa afarter af den fria
forskningen, bäfdade förnuftets rätt och församlingens rätt
gent emot de läror, hvilka predikas från dels den pietistiska
sekterismens, dels den högkyrkliga ortodoxiens tribuner. N.
Ignell har troget arbetat i denna riktning, ehuru hans
skrifter icke trängt ned till den stora mängden, kanske just
emedan de icke varit polemiska, eller ock därföre att de
varit för mycket voluminösa.
Det nu utkomna sändebrefvet saknar dock icke sin polemiska
kraft - ehuru striden icke föres för stridens, utan för
sanningens skull - och äger tillika den förtjänsten att
vara mycket lättläst.
Vår redogörelse för den samma skall hufvudsakligen bestå i
anförande af några utdrag, hvilka skola, hoppas vi, väcka
läsarens intresse till att skaffa sig och genomgå boken i
dess helhet.*)
= = = = = = = = = = = =
*) Här följa dels referat af Ignells skrift, dels längre utdrag.
Utg. anm.
Vi hafva anfört nog, för att läsaren skall kunna fatta den
upphöjda anda, som genomgår författarens framställning och
för att väcka hans håg att tillägna sig denna lärorika
skrift, hvilkens värde icke däraf förringas, att fanatismen
kan komma att utropa den samma såsom ett fördärfligt
otrosgift, hvarpå läsaren riskerar hela sin salighet. Ack,
när hafva icke liknande verop ljudit mot de nya åsikterna
inom den kristna församlingen! Men äfven här gifves ett
»inre, andans vittnesbörd», vittnesbördet nämligen därom,
om vi af skriften känna oss upplyftade, lifvade och stärkta
i tron på och kärleken till det goda. Och ett sådant intryck
har denna skrift gjort på mer än en, hvilken i de kvalmiga
utnötta fraserna från andra håll blott finner anledning till
missmod.
Icke minst hugnande är hvad herr Ignell till sist uttalar i
fråga om den ställning man kan och bör, äfven med afvikande
åsikter från de vedertagna dogmerna, intaga inom den s. k.
Lutherska församlingen. Mången, som kunde vara böjd för att
separera sig från denna församling, skall däraf känna sig
manad af både rätt och plikt att inom densamma förblifva.*)
= = = = = = = = =
Vi hafva i det föregående antydt förhoppningen om ett nytt
utvecklingsstadium af kristendomen, uti en renad och
reformerad protestantism. Det är ett af tidens djupaste
behof, hvars tillfredsställande allena kan på en rätt väg
leda sinnen, som nu vackla mellan pietismens och
förnekelsens ytterligheter. Herr Ignell är en förarbetare
i vårt land för denna kommande tid. I ett annat land
*) Här följer utdrag af Ignells arbete.
Utg. anm.
hafva vi en hans själsfrände, Colani, hvilkens religionstal
(predikningar) nyligen blifvit öfverflyttade på svenska och
hvilka, efter hvad vi med hugnad försport, redan vunnit
många vänner och läsare i vårt land.
Det är ett glädjande tidens tecken, om ock de finnas, som
tala helt annorlunda och kanske varna mot samma skrift,
därföre att de icke vilja tillåta, att en annan människa
skall få tillfredsställa sin själs behof med hvad hon
uppfattar såsom godt och sant, utan att hon nödvändigt,
så kärt hon håller sitt eviga lif, (hvaröfver dock
lyckligtvis människor ej äga domsrätt!) skall mättas af
den torftiga själaspis, som består uti ett eller annat
hundratal omtuggade fraser af den stereotypa beskaffenhet,
att en någorlunda skrifkunnig person kan af dem
sammansätta huru många rörande framställningar som helst.
Det är ock ganska godt för mången att äga denna utväg.
Ortodox bibeltolkning.
"Till insändaren hr X. i Fredagens nummer af Handelstidningen".
(Göteborgs Handelstidning d. 15 Maj 1863.)
Mellan Göteborgsposten och Teologisk Månadsskrift har i dessa
dagar stridts om Skapelsehistorien. Under denna strid har
Teologisk Månadsskrift bland andra tänkvärda satser äfven
betonat den, att Moses själf skriftligen affattat hela
Pentateuchen (de första fem böckerna i Gamla Testamentet).
Mot denna sats uppträder nu ni, min herre. Först framdrager
ni åtskilliga fakta, som ur synpunkten af en profan-historisk
forskning, men också blott ur den, bevisa, att Pentateuchen är
skrifven långt efter Moses" tid. Därefter anför ni ett
yttrande af en utaf kyrkans fäder, den helige Hieronymus, i
hvilket denne förklarar sig ej hafva något emot det antagande,
att först Esra, som lefde många århundraden efter Moses,
gifvit Pentateuchen dess nuvarande form.
Men tror ni verkligen, min herre, att dessa af er
påpekade fakta äro ägnade att i ringaste mån imponera
på en sådan författare, som den, hvars hand skrifver
»Teologisk Månadsskrift»? Då har ni bra mycket öfverskattat
bevisningskraften hos dessa fakta och de många flera, som i
detta hänseende framhållits af vetenskapsmännen. Den
ortodoxa skola, hvilken Teologisk Månadsskrift tillhör,
besitter öfverlägsna segerrika metoder, mot hvilka all
rationell forskning är fullkomligt vanmäktig. En af dessa
metoder består däruti, att forskningens resultater komplett
ignoreras, tills de bifvit några år gamla, hvarefter man
väl icke upptager dem till närmare granskning, men uttalar
det riktiga och träffande omdömet öfver dem, att »det där
är redan sagdt förut», »det där är intet nytt», »det där
är redan antikveradt». Om ett antal år härefter, då
Tübingerskolans, Ewalds och Bunsens arbeten kanske finnas
att tillgå i en antikvarisk bokhandel, så äro de just
tillfölje däraf fullständigt vederlagda och öfvervunna;
blott en och annan boklärd har tagit notis af dem, men
mängden känner dem ej och för de ortodoxe hafva de aldrig
funnits till. Genom denna välsignelserika metod står
kyrkan fast på de ortodoxa lärornas grundval, och hvarken
ni, hr X. eller någon annan skall förmå den grundvalen
att vackla ett enda ögonblick.
För öfrigt, min herre, är det tydligt, att ni på eder
inskränkta rationalistiska ståndpunkt icke har en aning
om djupet af den troskraft, om rikedomen af de medel
till villfarelsens besegrande, som ortodoxien äger. Låt
vara att i Genesis 36 finns ett släktregister öfver »de
konungar, som regerade i Edom, förrän några konungar
regerade bland Israels barn». Men får ni däraf sluta,
såsom ni gjort, att detta kan omöjligt vara skrifvet före
Sauls tid, då Israeliterna först fingo konungar? Visst
icke, min herre. Hvem hindrade nämligen Moses förutse,
att Israel skulle få konungar, samt skrifva, såsom om det
skett redan före hans tid? Hvem hindrade honom förutse,
att åtskilliga sekler efter honom skulle uppstå en stad
vid namn Dan på den punkt dit Abraham förföljde Loths
fiender? Hvem hindrar en profet att under lifstiden
skildra sin död, begrafning och folkets klagan öfver
hans bortgång? Åtminstone icke hr X. Om Teologisk
Månadsskrift skulle påstå, att Moses skrifvit den s. k.
Fryxells Historia, så är det endast ur er låga
rationalistiska synpunkt, som något däremot kan invändas.
Och edra invändningar blefve af det fadda slaget, att Karl
XII lefvat långt efter Moses" tid o. s. v. Från herr
kandidat Ekmans och min upphöjda ståndpunkt däremot är
det klart, att en profet kunnat förutse och beskrifva hvad
som skulle ske i Sverige om ett par tusen år, ty gränsen
för den profetiska kraften har ännu ingen dödlig utstakat.
Framställer ni tvifvel i afseende på möjligheten, att
manuskriptet till den s. k. Fryxells Historia skulle
kunnat bevaras så länge och därtill bevaras rent och
oförfalskadt; då, min herre, behöfs blott, att man kreerar
en dogm om detta manuskripts authentia, integritas och
axiopistia, och ni är så grundligt slagen, som någonsin
en rationalist kan slås af en ortodox.
Ni bör inse, min herre, att jag härmed icke velat påstå,
att Moses verkligen skrifvit Fryxells historia. Jag lämnar
den frågan oafgjord och hänskjuter den till kandidat Ekman.
Jag har blott för att göra Teologisk Månadsskrift rättvisa,
illustrerat hvad man på ortodox ståndpunkt kan åstadkomma, med
hvilken obesvärad lätthet och kraft man därifrån tillbakavisar
obetänksamma forskare. Låt detta exempel varna eder.
Att ni citerat kyrkofadern Hieronymus till stöd för er åsikts
ålder och ursprungliga enlighet med kyrkliga föreställningssätt,
bevisar blott, att ni alldeles icke känner den nuvarande
ortodoxiens skaplynne. Ni skulle annars vetat, att kyrkofäderna
i dess ögon ingalunda äro fria från fläckar, ja man måste med
sorg iakttaga, att ju närmare de lefvat intill de apostoliska
fädernas tid, desto mer vimla deras skrifter af verkligen
beklagansvärda villfarelser och af förståndsresonnemanger utaf
sådant slag, att nutidens ortodoxer aldrig skulle kunna göra
sig till dem förfallna. (Så långt hafva vi lyckligtvis kommit.)
Hvad nu vidkommer den helige Hieronymus, så måste hans
rättrogenhet misstänkas redan af det skäl, att han studerade
gamla testamentet på originalspråken och umgicks med judar för
att lära sig hebreiskan. (Också antyder Talmud alldeles såsom
Hieronymus, att Esra haft ett finger med både i Pentateuchen
och annorstädes.) Man inser utan svårighet, hvilka faror måste
möta Hieronymus vid ett sådant studium, hvars väg är besådd
med stötestenar för tron. För oss ortodoxer af 19:de
århundradet är denna väg mindre farlig: vi hafva kommentarier
och explikationer, som banat små ypperliga sidostigar bredvid
de farligaste ställena; dessutom, ju mindre vi anlita egna
ben och ju mer den kyrkliga exegetikens kryckor, desto
säkrare gå vi. Och i hvarje händelse är det för oss både en
hederssak och en sak af stort praktiskt intresse att
upprätthålla kyrkan mot den rationalistiska forskningen.
Vi hafva en tendens, som bestämmer våra omdömen, och detta
räddar oss. Den arme Hieronymus däremot tvekade mellan
sanningen i och för sig och sanningen sådan som det kyrkliga
intresset kräfver; därför kan man
ty värr icke neka, att han i många punkter blifvit ett
afskräckande exempel. Läs t. ex. hans företal till Job,
eller hans insinuation, att alexandrinske filosofen Philo
är författare till Vishetens bok, eller hans djärfva ord,
att historien om Bel i Babel och Draken i Babel äro
»fabler, som vi låta stå kvar, för att okunnigt folk ej
skall beskylla oss att hafva stympat en stor del af boken».
En kyrkofader af så tvetydig renlärighet; en man så bunden
af sitt förnuft vågar herr X. åberopa gent emot den
otvifvelaktigt renlärige, af det syndiga förnuftet alldeles
oberoende kandidaten Ekman! Man må härvid utbrista:
O tempora, o mores!
Min herre, hela ert uppträdande vittnar, att ni icke känner
oss ortodoxer. Ni vill rikta en värjstöt mot oss och märker
ej, att ert svärd är som Freys, blott en aln långt, medan
ett oändligt svalg skiljer oss åt. På den sida, där ni
befinner er, där kanske konstrueras filosofiska systemer,
där kanske mätas världskroppens rörelse i rymden och
vattendroppens i det hårfina röret, där begagnar man sig
oinskränkt af deduktion och induktion och hvad de nu heta,
dessa metoder, medelst hvilka den fåvitska människan
inbillar sig komma sanningen ett tuppfjät närmare, och
med sanning menas där hvad som öfverensstämmer med det
förmörkade förnuftet; å andra sidan om svalget, där
kandidaten Ekman och jag befinna oss, hafva vi sanningen -
det är blott andligt högmod, som hindrar er inse detta -
men på grunden af dessa orubbliga sanningar kunna äfven vi
uppställa problemer till undersökning, eftersom man ändå
alltid skall bråka med något. Och ni må ej inbilla er, att
icke dessa problemer äro af hög betydelse. Se här t. ex.
några af de
viktigare frågor, som sysselsätta den ortodoxa teologien:
»Skapades de köttätande djuren före eller efter syndafloden?
-- Utgjorde icke de på syndabocken lagda Israels synder en
verklig börda, som kännbart och kroppsligt tryckte och
tyngde nämnde bock?» (Frågan besvarad med ja af superintendent
Vilmar i Kassel). »Är icke en treenighet äfven i djäfvulen?»
(Frågan besvarad med ja af en pastor i Mecklenburg). -- »Har
barnet tro redan i moderlifvet?» (Frågan olika besvarad och
ännu sväfvande). - »Månne icke det fysiska ljuset kommer från
Kristi klarhet, som meddelar sig åt solen och från solen åt
planeterna?» (Frågan nekande besvarad af prof. Beckman). -
»Månne icke äfven vokaltecknen i den hebreiska bibeltexten äro
inspirerade?» (Frågan ventilerad på senaste prästmöte i
Göteborg, men olyckligtvis lämnad oafgjord).
Men, torde ni, herr X., utropa - detta är omöjligt i nittonde
århundradet! Låt så vara! Men vi ortodoxer äro blott med våra
kroppar närvarande i edert fördärfvade århundrade. Vår ande
lefver obesmittad i medeltiden. Och vår innerliga önskan,
målet för alla våra sträfvanden - så vidt de icke röra vår
förgängliga stofthyddas vård och blomstring - är att dit
återföra hela mänskligheten, hvartill alla goda rättrogna
gifve sin välsignelse!
Ornithorhyncus Paradoxus
Teol. Kandidat.
Tro och tro.
(Ur förordet till Axel Krooks Tro och Otro 1864.)
-- -- -- -- Tiden mognar för en andlig hvälfning.
Det rådande tillståndet af våldsam motsägelse mellan de
religionsföreställningar, som inplantas i barnet, och den
världsåsikt, som möter ynglingen i vetenskapen och i lifvet,
blir odrägligt för allt flere och kan endast vara öfvergångsskedet
till ett annat och bättre. Det är en strid
som man länge fast ingalunda på träffande sätt, betecknat
såsom kampen mellan tro och tänkande. Det parti,
som utgår från den synpunkt, att i människan finnas
tvänne väsentliga och likväl sinsemellan oförsonliga andliga
drifkrafter -- det kallar dem »känsla» ocb »förnuft»,
»hjärta» och »hufvud» -- och att människans
sanna utveckling, hennes frid och salighet bero därpå,
att striden snarligen ändar med förnuftets fångenskap
under trons lydnad, med tankens bindande till händer
och fötter i dogmens band -- detta parti kan visserligen
anse en sådan beteckning träffande, ty dels blyges detsamma
ej att öppet förklara krig mot förnuft och vetenskap,
dels vill det så gärna göra tron till sin
partiegendom. Men i verkligheten är striden en som föres mellan
tro och tro, och skillnaden är blott den, att man å
ena sidan fordrar en förnuftsvidrig tro, å andra en förnuftsenlig.
Om nu det religiösa lifvets djup och innerlighet bero
af trons styrka, så ligger den frågan nära till hands: på
hvilken sida är den ljusare utsikten till »en fast förtröstan
på det man hoppas och en öfvertygelse om det man
icke ser»? Månne där, hvarest tron funnit ett innehåll,
mot hvilket förnuftet städse måste resa sig till gensägelser,
eller där, hvarest trons innehåll fullständiggör förnuftets
eget, och bägge, i stället för att bekämpa, stödja
hvarandra? Månne där, hvarest tron ser sin räddning i
förnuftets dödande, eller där, hvarest tron vinner nya
andliga rikedomar af förnuftets lefvande verksamhet?
Månne där, hvarest man under oupphörlig ångest måste
ropa: »jag tror -- Herre, hjälp min otro!» eller där,
hvarest man i lugn förtröstan och i harmoni med sig
själf kan säga: »jag vet, på hvem jag tror!»
På samma gång som du tecknade din berättelses
hjälte, har du ock besvarat denna fråga. Din bok inskärper
hos läsaren, att en tro, som äger hänförelsens hela
styrka, kan lefva i en tänkande ande. Detta är ej den
minsta förtjänsten hos ditt verk. Må det bära goda frukter
och vara förelöparen till andra af samma hand och
i samma riktning!
Om kyrka och prästerskap
(Med anledning at kyrkomötet.)
(Framtiden 1868.)
I.
Det första svenska kyrkomötet är nu församladt.
Regelbundet återkommande kyrkomöten utgöra en för
Sverige ny inrättning, hvars uppkomst står i samband med
den genomgripande förändring af riksdagsordningen, hvilken
ägde rum år 1865, och i själfva verket äfven med den
storartade omdaning af Sveriges kommunalväsen, som det
senaste årtiondet bevittnat. Hvilken framtid bär denna
nya inrättning i sitt sköte? Skall hon blifva ett organ
för framåtskridandet eller ett medel att bevara det
ohållbara och därmed ett medel för upplösning? Skall hon
öka motståndskraften mot den religiösa tidsandans behof
och fordringar och därmed äfven öka häftigheten af de
ansträngningar, som göras och måste göras för att spränga
de gamla formernas skal och bereda utrymme för de nya
former, som ett nytt utvecklingsskede af det andliga lifvet
lika naturligt, som fjärilen då han spränger sin puppa,
sträfvar att gifva sig? Eller skall hon blifva ett organ
för befrämjande af det kyrkliga lifvets blomstring i
sammanhang med vårt släktes utveckling öfver hufvud till
ädel mänsklighet - och skall hon, om än långsamt och
efterhand, så dock med trogen hänsyn till den gudomliga
byggnadsplan, hvars grundlinjer blifvit oss gifna, befordra
uppbyggandet af den kyrka, som, sedan prästkyrkan fallit
och statskyrkan visat sig oändamålsenlig och lutande
till sitt fall, framträder på nytt med sitt urgamla, från
Kristus själf och hans apostlar härflytande anspråk på
att vara den naturligaste, den enklaste, den sannaste och
skönaste organisation, som det kristliga
samfundsmedvetandet gifvit sig - den organisation, som
ensam af alla samklingar med statens anspråk på välde
inom sitt område och med individens inom sitt - vi mena
den fria religiösa församlingen?
Så frågar sig mången, och icke utan oro. Det gäller om
vår nya representation för kyrkliga angelägenheter
detsamma som om nya samhällsinrättningar öfver hufvud,
att de äro, om icke »ett språng in i mörkret», så
dock ett steg in i det fördolda, vid hvilket både fruktan
och förhoppningar naturligt anknyta sig. Och dock finnes
intet tredje vid valet mellan ett räddhågadt
stillastående, som skulle medföra förlamning och död, och
ett modigt fast med faror förenadt framåtskridande. Den
konservativa visdomens invändning mot allt nytt, att »det
är opröfvadt», beskrifver samma kretsgång som den mannens
tankar gjorde, hvilken icke ville gå i vattnet, innan han
lärt sig simma. Hvad man med visshet kan säga är: Vi äga
i denna nya inrättning ett nytt verktyg för andligt arbete,
och det beror i längden af oss sjäfva, af
vår egen goda vilja, vår egen kraft och insikt, att begagna
det i det godas tjänst. Representativa former, äfven de
bästa, duga till föga, där de, som skola genom dem verka,
äro förslappade och likgiltige; representativa former,
äfven de bristfälligaste, äro bättre än inga och kunna
verka godt och bereda plats för bättre, där sinnet för
mänsklighetens höga angelägenheter är vaket.
Det mest framstående och för tidsförhållandena mest
betecknande uti den nya lagen om kyrkomöte är, att hon
upptagit den historiskt gifna klass-skillnaden inom
kyrkan mellan präster och lekmän, samt stadgat, att bägge
klasserna skola, i lika antal, sammanträda till
rådplägning. Det är just detta drag, som föranleder de
största farhågorna å ömse sidor. Å ena sidan, där mer
eller mindre medvetna hierarkiska böjelser af gammalt äro
hemma, finner man här stadgad en farlig grundsats:
lekmännens jämnlika rätt med prästerskapet att deltaga
och besluta i vården af kyrkans angelägenheter. Det gamla
prästerliga förmyndareskapet med anor från katolska tiden
är därmed brutet och spelrum öppnadt ej blott för
ytterligare anspråk på själfstyrelse och själfförvaltning
inom församlingen, utan ock för olika meningar i religiösa
ting att göra sig hörda, obesvärade af den ämbetsed, som
man antager innebära en förpliktelse för prästerskapet att
utan afseende på vetenskapens framsteg eller tidens
religiösa behof fasthålla vid bekännelsens en gång antagna
formler. Alldeles ogrundade torde ej heller dessa farhågor
vara. Vi hoppas det åtminstone.
Å andra sidan framhålles, att lagen om kyrkomötet häfdar på
kyrkans område just den klass- och ståndssplittring, som
samtidigt därmed blifvit från det politiska
målsmansväsendets område mödosamt aflägsnad. Man framhåller
vidare, att den ena hälften af kyrkomötets beståndsdelar -
nämligen prästerskapet - sannolikt skall uppträda i sluten
falang med all den sammanhållning, som skråanda och
gemensamhet i själfviska syften äro mäktiga att förläna.
Dess sakförare skola uppträda med en, om än grundfalsk och
oevangelisk, så dock bestämdt formulerad lära om kyrkan och
»ämbetet», ägnad att ingifva prästerskapet de öfvermodigaste
och förmätnaste anspråk, och stödd på mödosamt hopgjorda och
väl inlärda skäl, som man svårligen kan vänta, att lekmän,
därpå oberedde, förmå på stående fot afvisa. Lekmännen
själfva lära, åtminstone i början, icke få någon fana,
kring hvilken de kunna samla sig; det sätt, hvarpå de
väljas, gifver föga hopp om att den liberala meningen
skall vid valen göra sig gällande, helst mängden af de
män, som hylla det religiösa framåtskridandet och det
fria församlingslifvet, äro i viss mening okyrkliga, d. v. s.
vänta ingenting af en förändring inom den närvarande
statskyrkan, samt föredraga att verka för sina tankar
utanför och oberoende af densamma.
Äfven dessa farhågor torde i någon mån vara grundade.
Betänkligheter ligga således i bägge vågskålarna och
kunna anses uppväga hvarandra. Klart är, att då en
inrättning af sådan art skulle införas - och att hon
var påkallad lärer ingen bestrida - var det ett villkor,
att hon skulle vara lämpad efter bestående förhållanden
och innehålla något, som på ömse sidor kunde antagas.
Kyrkomötet, sådant det hos oss kommit till stånd, bär
kännetecknen på ett öfvergångsskede och måste så göra.
Det räcker ena handen åt det förflutna, den andra åt
framtiden. Af nationens egen anda, af redligheten, friskheten
och ihärdigheten i de liberales egna sträfvanden beror, om
det är till afsked handen räckes åt trostvång och mörker, men
till välkomst åt den kristliga demokratien. Hvad vådorna angår,
bör man ihågkomma, att kyrkomötets makt är ganska begränsad.
Skulle hon missbrukas, skulle det veto mötet äger hårdnackadt
ställa sig i vägen för regeringens eller riksdagens förslag
till en förnuftig lagstiftning i kyrkliga frågor, så måste
detta onda draga det goda med sig, att det uppskakar en mängd
nu slumrande krafter ur likgiltighetens dvala samt gör
stridens mål och medel klarare för mångas ögon. Man bör
vidare ej förgäta, att vårt prästerskap ingalunda företer
ett samladt parti med tillbakaskridande syften. Sveriges
prästerskap äger flere framstående män, som insupit
tillräckligt af nya testamentets och den lutherska
reformationens luft, för att, hvad kyrkliga författningsfrågor
angår, med varm och orubblig öfvertygelse förfäkta
församlingarnas rätt. Gent emot de nykatolska böjelser, som
man varsnar inom en del af »klerus», har inom den öfriga
börjat vakna en nyevangelisk anda, inför hvilken, i förening
med tidsströmningen öfver hufvud, de förra hafva föga
betydelse och ingen framtidsutsikt.
Skulle nu från det ena hållet - från den sida, som förr eller
senare kommer att utgöra »den yttersta högern» inom kyrkomötet
allt för höga fordringar på prästerligt förmynderskap göra sig
hörbara och på det andra hållet möta en allt för stor försagdhet,
beroende på ett årtusens vana vid detta slags förmynderskap; så
torde såväl för de öfverdrifna anspråken som för den möjliga
undfallenheten ett rättelsemedel finnas, om man lyckas
klargöra och inskärpa hos alla för skäl tillgängliga sinnen,
att prästerlig myndighet ingalunda har någon grund i den
kristna religionens väsende, utan tvärtom vid närmare
påseende, är för kristendomens anda till fullo främmande,
samt att samma myndighets historiska rötter, så vidt och
bredt de än förgrena sig i medeltidens jordmån, icke gå
djupt nog för att uppnå urkristendomens fasta lager, på
hvilket kyrkan är att återuppbygga i föryngrad gestalt.
De tankeutbyten och meningsstrider, som å kyrkomötena
komma att föras, skola från lekmannasidan först då få
sin rätta utgångspunkt och säkra hållning, när hvarje
s. k. lekman vet, att alla rättigheter och alla
förpliktelser, som inom kyrkan förefinnas, tillkomma
honom i samma omfång som hvarje annan, helt enkelt i
hans egenskap af lem i den församling, som skall vara
Kristi lekamen, samt att ingen annan källa för rättigheter
och plikter inom kyrkan förefinnes. En hvar, som är varm
för framåtskridandets sak, bör i mån af sina krafter
sträfva att göra medvetandet häraf klart och lifligt.
Denna uppgift tillkommer icke minst tidskriftslitteraturen,
och den närmaste vägen till hennes lösning är att uppvisa
möjligaste klarhet den allt för litet kända bilden af
församlingen uti den apostoliska tiden, då det kristliga
lifvet, pulserande i ursprungligaste friskhet, gaf sig de
sitt innehåll trognast motsvarande former. Dessa veko, då
anden vek, som bildat dem; men de hafva uppfyllt sin
bestämmelse att lämna typen för kyrkans återupprättande åt
framtida släkten. Det har således ej blott historiskt
intresse, utan ock praktisk betydelse att rikta blicken
tillbaka på den urkristna kyrkans inrättning och klargöra
grunderna för denna. Ty en sådan tillbakablick är tilllika
en blick in i kyrkans framtid, sådan hon ovillkorligt måste
gestalta sig, såvidt hon bär lif och icke död sitt sköte.
II.
I, det så kallade framåtskridandets män, hafven således äfven
edert ideal i det förflutna! Huru förena detta med eder
åskådning af det historiska lifvet såsom en utveckling ur
lägre till högre former? - höra vi våra moståndare utropa.
Om vi här verkligen gjorde oss skyldige till ett fel mot
följdriktigheten, så borde detta visserligen icke läggas oss
till last ifrån en sida, som själf tillräknar sig sådana fel
som dygder. Hierarkerna, som sörja på medeltidens graf och
söka uppbesvärja dess skugga, de kvasirenläriga klagolåtare,
som i häfderna icke skåda annat än ett dystert tåg af städse
sämre släkten från paradisets soliga höjder till Gehenna och
världsförbränningen - dessa herrar tveka dock icke, när det
blir fråga om den apostoliska kyrkan, att för ögonblicket
tillägna sig det motsatta lägrets åskådningssätt och tala om
»en kyrklig utveckling i allt högre lifsformer», då de
därigenom kunna få en skenbar grund att stämpla den urkristna
församlingsinrättningen som »en öfvervunnen ståndpunkt». Än
mer: samme män, som åberopa Mose böcker mot dödsstraffets
afskaffande och Josua bok mot kopernikanska solsystemet, samt
i nya testamentet se ett öfver alla mänskliga misstag upphöjdt
verk af den helige ande, vilja dock icke erkänna något
allmängiltigt, från kristendomens väsen oskiljaktigt, uti den
samfundsinrättning, som
apostlama enligt nya testamentet under den helige andes
omedelbara ledning förverkligade. Orsaken till denna brist
på följdriktighet hos våra motståndare ligger i öppen dag.
Att erkänna de apostoliska samfundsprinciperna, det är
att bryta stafven öfver hvarje tillstymmelse till prästvälde.
I själfva verket är bilden af den äldsta kristna kyrkan
ingalunda skuggan af ett öfverlefvadt och »öfvervunnet»
utvecklingsskede - af ett förflutet, som, betingadt af
förgängliga tidsförhållanden, med dem försvunnit utan att
äga annat än stundens betydelse. Historien företer icke
endast en kedja af genomlefda och därmed förbrukade former;
hon äger äfven typiska bilder, som hänvisa på framtiden.
Vandraren, i det han kastar en blick bakom sig på nejder,
som hans fot icke mer skall trampa, kan dock i skyarna få
skåda en hägring af den ängd, som utgör målet för hans färd.
Sådana hägringar framter historien flera. De visa sig i
synnerhet, när en stor idé för första gången och i hela
kraften af sin ursprunglighet framblixtrar i mänsklighetens
medvetande. De andliga organismerna skilja sig uti sin
utbildningsgång från de sinnliga äfven därutinnan, att de i
sitt embryo, sin första uppenbarelse, åskådliggöra, om än
hastigt och försvinnande, de ideala dragen af den gestalt,
som de en gång fullt förverkligade skola äga. Det förflutna
har haft ej blott profetiska individer, utan ock profetiska
samfund. Om en viss historiens företeelse skall räknas till
dessa eller anses böra till en »öfvervunnen ståndpunkt»
beror teoretiskt på en analys af dess väsen och praktiskt
på den förvantskap de lefvande släktena instinktivt eller
medvetet känna, att hon äger till deras egna föreställningar,
förhoppningar och behof. Och hvad nu
den äldsta kristna kyrkan beträffar, skall dess typiska
betydelse, dess uppgift att stå som en förebild för all
samhällsbildande verksamhet på det religiösa området,
icke kunna förnekas ens af dem, som befinna sig utanför
kristendomens råmärken, så länge de dock äro inom
civilisationens och humanitetens. De skola vid en första
blick på henne kunna utan tvekan medgifva, att hennes
enkelt sköna ordning hvilar just på de grundsatser,
af hvilkas allsidiga erkännande och tillämpning staternas,
kommunernas och de enskildes framåtskridande och välfärd
bero; att hon hvilar på en djup känsla af den mänskliga
personlighetens oändliga värde och ställer detta
värde högt öfver allt beroende af timliga villkor (»här är
icke jude eller grek, här är icke tjänare eller fri»),
därmed häfdande den sanna jämlikhetens grundsats; att hon
hvilar på den lika djupa känslan af allas sammanhörighet
i en och samma andliga lekamen, i hvilken alla äro
ansvariga för enhvar och enhvar för alla, därmed häfdande
den sanna broderlighetens grundsats; att hon slutligen
hvilar på känslan af själfstyrelsens vikt, och att den
rika mångfald i verksamhet, som hon medgifver vid sidan
af fullständig likhet i rättigheter och plikter, af henne
grundas uteslutande på den rika mångfalden i de enskildes
själsgåfvor, hvilka bon upphöjer till gudomliga nådegåfvor,
afsedda att så användas, att den ene delgifver
den andre hvad han äger egendomligt godt, och att alla
anlag och förmågor harmoniskt samverka till det helas
och hvarje enskild dels bästa. Detta erkännande af
själfstyrelsen och af det personliga anlaget är tillika
ett erkännande af den sanna friheten i hela dess vidd.
Äfven de, som icke vilja medgifva kristendomen dess anspråk
på att vara den högsta möjliga uppenbarelse af det gudomliga, skola
dock sålunda kunna villigt erkänna det typiska och allmängiltiga
i grunderna för den apostoliska församlingsinrättningen.
Än mer måste detta vara fallet med dem, som hafva sin tröst och
styrka i tron, att kristendomens läror, sådana de uti nya
testamentet framställas, verkligen utgöra en uppenbarelse af
oförgängligt innehåll. Om så är, skulle icke då detsamma gälla
om de former, i hvilka den kristliga andan klädde sitt samhällslif,
just då den första hänförelsens eld och skaparkraft lågade i henne,
då tron, hoppet och kärleken, i världen hitintills föga kända
makter, i henne firade sin uppståndelses vårfest, och då tilllika
det ringa och obemärkta i församlingens uppkomst gaf henne frihet
att, utan inverkan af främmande elementer, bilda sitt yttre efter
sitt inre, sin form efter sitt innehåll, sitt styrelse- och
verksamhetssätt efter sin lära? Hvilken troende kristen, som står
på reformationens grund och sålunda förkastar medeltidskyrkans med
hedniska beståndsdelar uppblandade tradition, kan icke se, att den
apostoliska kyrkans samfundsordning framsprungit just ur den
apostoliska lärans lefvande tankar och utgör en trogen spegelbild
af kristendomens eget väsen? För den protestantiske kristne och i
själfva verket äfven för den historiska vetenskapens man äro
kyrkans häfder alltifrån fjärde århundradet och sedan vidare igenom
medeltiden ingalunda bilden af den ogrumlade kristliga
församlingsidéns och det kristliga lifvets gång igenom tiden, utan
de äro bilden af ett inveckhadt förlopp, i hvilket många krafter
från skilda håll arbeta tillsammans, i hvilket hela massan af
föreställningssätt, vanor och ärfda former från
grekisk-romerska hednavärlden och sedermera från den
germaniska medverkar vid kyrkans omgestaltning till en
hierarkisk inrättning, och hvarunder kristendomen endast
långsamt och knappt märkligt, likt surdegen, verkställer
en jäsningsprocess, hvars första mer storartade yttring
är reformationen.
Sådant är det naturliga och otvifvelaktigt äfven vetenskapligt
grundade betraktelsesättet. Framträdande under en tid af djupaste
politiska och sedliga förfall, kunde den kristna församlingsidén
icke på en gång, såsom med slaget af ett trollspö, omgestalta
världen. Hon kom med anspråk på personlighetens helgd till ett
släkte, som endast kände herrar och trälar; hon kom med anspråk
på själfstyrelsekraft till folk, som lydde Cæsars vink.
Kristendomen måste inträda som en i det obemärkta verkande
kraft bland öfriga historiska krafter och genom sitt tysta
lif i djupet af enskildas hjärtan efterhand skapa det sinnelag
och de tänkesätt, ur hvilka den politiska världsombildning
ändtligen kunde framgå, som erfordras för den kristna
församlingsidéns fullständiga förverkligande. Att detta tysta
lif icke varit förgäfves, därom vittnar äfven den flyktigaste
jämförelse mellan romerska kejsardömet och dess kväfvande
envälde och kväfda folkanda, eller medeltiden med dess vilda
splittring och omänskliga lagar, samt den nyare tid, som ser
frihet och ordnad själfstyrelse, om än i kamp mot en hård
jordmån, uppblomstra och ett lagomdaningsarbete, om än i strid
mot sega fördomar, fortgå med personlighetens helgd såsom sin
innersta tanke. Och sålunda finna vi ock af många tecken, att
den kristna församhingsidéen, som lik en underjordisk åder
gått igenom tiderna, sökt med slagrutan af alla
reformatoriska andar, ändtligen nalkas den punkt, där
hon, ett friskt befruktande källaprång, skall frambryta
dagen. Stora steg till själfstyrelsens uppråttande äfven
på det kyrkliga området äro redan flerestädes tagna; de
förmätna anspråken på prästerlig myndighet drifras på
alla punkter mer och mer tillbaka. Tiden är gynnsammare
än någon föregående för ett tillnärmande till det ideal
af kyrka, som Luther i sina äldre skrifter tecknade som
mänsklighetens framtidssak.
Detta till svar på invändningen, att den apostoliska
församlingsordningen är »en öfvervunnen ståndpunkt».
Detta ytliga påstående kan endast åberopa, att ett tusen
åtta hundra år ligga emellan den urkristna kyrkan och
oss. Men århundradena äro icke till för att öfvervinna
on sanning, utan för att bringa henne till mognad. När
traditionens män, som för sina anspråk icke kunna förete
andra giltighetsbevis än deras ålder, tillgripa alnmåttet
och vilja bestämma de historiska företeelsernas halt i
omvändt förhållande till deras afstånd från vår tid, så
befinna de sig i en kinkig belägenhet. Och när de föregifvet
bibeltrogne, för att skydda »ämbetets» makt, nödgas uttala
förkastelsedomen öfver den bild, nya testamentet lämnar
oss af den apostoliska församlingens organisation, så
vacklar ställningen under deras fötter. Också hafva andra
»bibeltrogne» insett detta och tillgripit ett annat medel,
nämligen en konstlad exeges, för att bortskaffa den
obehagliga bilden. Till dem skola vi återkomma en annan gång.
III.
Vi öfvergå nu till att teckna den bild, som nya förbundets
urkunder i spridda drag lämna oss at det urkristna samfundet.
Dess namn i dessa urkunder är Församlingen (izxbjota), samma
ord, hvarmed i de helleniska fristaterna folket betecknades,
när det var samladt att rådslå och besluta om sina angelägenheter.
Ordet kyrka") förekommer ej i nya testamentet.
Hvad är församlingen? Hon är det af Jesus Kristus grundade samfund,
i hvilket den helige anden är verksam för Guds rikes tillkommelse.
Detta är, i korthet, hennes begrepp.
Den djupaste inblicken i hennes väsen lämnar oss aposteln Paulus.
På den sublima ståndpunkten af hans mystik vidgar sig synkretsen
utöfver sinnevärlden in i Guds eviga tankars värld, och från den
skådar han enhet tingens skiftande mångfald, planmässighet i
historiens skenbara tillfälligheter, organiskhet i den splittrade
mänskligheten, evig betydelse i de försvinnande individerna. Stod
den världsvise ditintills förtviflad inför detta skådespel af
hvarandra följande släkten, hvilkas gång igenom tiden syntes
honom ändamålslös, tecknad som den var af blodiga spår, som
tryckte sig allt djupare i sanden under en allt tyngre syndabörda
- så kunde aposteln i historien se en anstalt för uppfostran till
sann frihet, en skola, i hvilken mänskligheten ändtligen skulle
vinna den
") Af zupmnv, det till Herren hörande. Efter hand uppkom
bruket att så benämna det kristna templet och därefter
själfva församlingen.
erfarenhet, att hon förmår intet, sig själf lämnad, utan
behöfver en frälsare. Sålunda bilda häfderna en
förberedelse till uppenbarelsen af »den Guds viljas hemlighet,
hvilken Han hafver föresatt vid sig själf, till åstadkommande
af tidernas fullbordan, att återsammanfatta allting i Kristus,
det i himlarne och det på jorden är, uti honom» 1).
Återsammanfatta? 2) Ja. Ty andesläktena äro i honom skapade 3),
äro före sinnevärldens grundlägning i honom sammanfattade. Det
att släktena trampa det ena det andras graf; det att folken
med skilda tungomål, lynnen och seder knappt igenkänna i
hvarandra det gemensamt mänskliga; det att de oräkneliga
individerna äro lika många medelpunkter för själfviska
sträfvanden skymmer icke för apostelns blick deras andliga
enhet den han skådar som ett före tidernas begynnelse
bestående system 4) i skapelsens förstfödde, Guds afbild
och mänsklighetens urbild. Genom uppenbarelsen af sin urbild
skall mänskligheten förnyas. Han, som var hennes
preexistentiella enhetsband, skall ock i tiden omsluta
henne. De hvarandra frånstötande atomerna skola genom
hans kärleks andes dragningskraft efterhand förena sig
och visa sin ursprungliga organiskhet. Och det rådslut,
som var fördoldt för världens vise, är nu uppenbaradt;
Guds son har nedträdt i sinnevärlden, han har lefvat, en
förebild, och dött, ett offer för sina bröder. Genom sin
död har han besegrat döden: hans ande leker som en
ny mystisk lifskraft i släktet, den förenar redan hans
1) Es. 1: 10.
2) ~tt15t
3) Kol. 1: 15ff.
4) )ca mmdv eönp auvsaqnv, Kol. 1: 17.
utvalde till ett helt, den tränger genom makten af hans
förkunnares ord och af hans efterföljares vandel till, allt
flere och samlar dem till lemmar i en andlig lekamen, i
hvilken enhvar intager den verksamhetskrets, som motsvarar
hans personlighets anlag, hans preexistentiella plats
i logos. Genom den helige anden, som strömmar i denna
lekamen, blifva individens anlag förädlade och förklarade
till nådegåfror (~«pwpatz), som verkar till det helas och
hvarje enskild dels bästa. Lefvande i Gud, lefver här enhvar
de öfriges lif, gifver hvad han själf har egendomligt och
emottager hvad han saknar af de öfragas egendomligheter.
Församlingen är sålunda, enligt Paulus, den organism, i
och med hvars uppkomst och tillväxt människoandarnas
öfversinnliga förhållande till Gud och till hvarandra i
tiden framträder genom Jesus Kristus och förverkligas
genom den af honom meddelade helige anden.
Grundtanken i denna samfundsbyggnad är, att formerna icke
få utifrån fastställas, utan skola utvecklas inifrån såsom
omedelbara skapelser af den allt lifvande anden. Det inre,
det centrala, är det bestämmande; det yttre får sin
giltighet endast därifrån. Man hyser den fasta tro på det
ursprungligt organiska i mänskligheten, på det ursprungligt
systematiska i hennes lemmars anlag, att man kan antaga,
att de, återförenade med hvarandra, skola under den helige
andes ledning bilda ett harmoniskt helt. Den mänskliga
fåvitskheten får icke upphäfva sig till lagstiftare för att
med plumpa händer ingripa i denna fria och dock af en inre
gudomlig lag bundna samverkan af personliga krafter.
Häruti ligger redan den starkaste motsats uttalad
först och främst till kasiväsendet, som i åtskilliga hedniska
religioner och äfven i judendomen, om än i mycket försvagad
form, förefanns. Genom kastväsendet förutbestämmes
samhällsmedlemmens verksamhetsområde, oberoende af hans anlag.
Han blir präst, emedan hans fader var det. I församlingen
däremot bestämmer den inre kallelsen kallet. Vidare ligger
häruti en bestämd motsats till allt skråväsen inom det
religiösa samfundet, ty den helige ande låter icke fjättra
sig af mänskliga stadgar, han »blåser hvart han vill», han
erkänner inga med uteslutande rättigheter omgärdade
korporationer såsom förmedlande och reglerande organer mellan
honom oeh församlingen, som är hans tempel, eller mellan
församlingen och den enskilde, som är hans röst i templet,
och särskildt den nådegåfva, som framför alla andra är
församlingsuppbyggande, nämligen den kristliga siaregåfvan
(~p~~:&~), yttrar sig såsom den friaste omedelbaraste
ingifvelse från honom. Läran om nådegåfvorna är en
grundartikel i nya testamentets lära om församlingen.
Det är de personliga, till nådegåfvor förädlade anlagens
mångfald och art, som bestämma »tjänsternas» mångfald och
art, och tjänsterna (~tc~xrv~t) inom församlingen bära en
öfvervägande personlig prägel. Icke ens de församlingsstiftande
apostlarna försöka på förhand afgöra hvilka dessa tjänster
böra vara; de hafva själfva att lära det af erfarenheten
genom att betrakta andens olika yttringar, och sålunda finna
vi uti Paulus" skrifter en tydligen på ödmjukt och andäktigt
aktgifvande, på analys af det empiriskt gifna byggd
framställning af nådegåtvornas mångfald (~ts~s~ yc~ J~ZwV) 1).
1) Jämför 1 Kor. 12: 4 ff.; Rom. 12: 6 ff.; Es. 4: 11 ff.
Nådegåfvornas omedelbara uppbärare äro de enskilde
kristne. Men till nådegåfvor utveckla deras anlag endast
inom församlingen, som är den helige andes verkstad.
Enär deras tillvaro omöjligen kan yppas annorledes än
därigenom att den enskilde får visa, hvad han äger af
församlingsuppbyggande egendomligheter, så följer häraf
med nödvändighet personens rätt till fri verksamhet inom
samfundet. Men den enskildes förmåga bevittnas och
väges af församlingen, som har rätt att »pröfra andarna».
Inom henne är en särskild nådegåfva, den kritiska
(&azpwic nsugnrev), för detta ändamål verksam. Pröfningens
utslag bör den enskilde underkasta sig, såvidt som allmän
ordning kräfver det. Detta är församlingens
makt i förhållande till den enskilde och ett moment i
hennes själfstyrelsemakt. Men den bör icke framträda
som ett yttre tvång, utan som ett från församlingens
omdöme utgående ljus, som upplyser den enskilde om
rätta beskaftenheten af hans förmåga. Och makten bör
utöfvas med största varsamhet, på det att anden icke
må utsläckas och siareorden föraktas 1). Grundsatsen
härvidlag är: »pröfven allt och behållen hvad som är
godt».
Då ingen lefvande lem af Kristi lekamen är utan anlag, som
genom anden förädlas och göras brukbara till det helas väl 2),
så följer häraf, att hvarje enskild kristen till möjligheten
eller verkligheten äger en »tjänst» inom samfundet. Hvarje
sådan tjänst är i högsta mening en profetisk-prästerlig, ett
den helige andes ämbete, utöfvadt för Kristi skull till
befrämjande af Guds rikes
1) 1 Thess. 5: 19, 20.
2) 1 Kor. 7: 7.
tillkommelse. Häraf följer hvarje enskild kristens prästadöme,
som kan kallas den personliga kallelsens prästadöme.
Ur en annan synpunkt, nämligen ur den rätta uppfattningen af
Kristi sändning och verk, följer det allmänna prästadömet,
hvilket är likasom underlaget för de enskildes, och i hvilket
dessa ha sin lika andel. Nya Testamentet lärer, att Kristus
såsom hela mänsklighetens profet och öfverstcpräst var
slutpunkten af allt särskildt, korporationsmässigt fungerande
profet- och prästadöme. Genom honom har stiftats en det
gudomliga lifvets gemenskap, hvars förutsättning är, att alla
befinna sig i samma omedelbara förhållande till Gud. När
apostlarna använda gamla testamentets prästidé, sker det
städse för att visa, att ett särskildt prästestånd har intet
rum i den nya församlingen. Befordrandet af Guds rike i det
stora och lilla, ordets förkunnande, kristendomens utbredning,
hvarje enskild församlings bästa finge icke vara angelägenheter,
förhållna åt någon utvald krets, utan hvarje individs
allraegnaste sak. Hvar och en skall därtill medverka från den
ståndpunkt församlingens osynliga hufvud anvisar honom. I nya
förbundet äro de kristna samfälldt ett heligt prästerskap och
hvarje kristen en konungslig präst 1), besittning af den
trefaldiga fullmakt, som skapar ett ämbete i gammaltestamentlig
mening, nämligen »kallelse» 2), »salfning af den helige anden» 3)
och »tjänst i Guds rike». Det är redan anfördt, att hvarje
kristen såsom medlem af den personliga kallelsens prästadöme
har en tjänst
1) 1 Petr. 2: 5, 9; Upp. 1: 6.
2) Rom 8: 28 ff.; Es. 1: 4 ff.; Fil. 4: 3; 1 Petr. 1: 2 ff.
m. fl. st.
3) 1 Joh. 2: 27.
eller tjänster i enlighet med den nådegåfva eller de
nådegåfvor, som förlänats honom. Härtill kommer nu, att
han såsom medlem af det allmänna prästadömet har den
tjänsten att »bringa Gud andliga offer» och »förkunna
hans dygder, som kallat honom från mörkret till ljuset» 1)
I dessa andliga offer hafva den levitiska prästkastens
materiella offer uppgått. De senare voro enligt apostlarnas
åsikt en symbol, en prefiguration af de förra. Det yttre
har blifvit till ett inre, tecknet till verklighet. Det
levitiska prästadömet har blifvit förädladt och förklaradt
till de kristnes allmänna prästadöme.
Och på samma sätt har det israelitiska profetdömet blifvit
förädladt och förklaradt till den personliga kallelsens
prästadöme, hvilket likaledes hvarje kristen såsom personligt
kallad genom sin nådegåfva tillhör. Hvad Moses uttalade såsom
en önskan: att Guds ande måtte hvila på alla och alla blifva
profeter2) är ur nytestamentlig synpunkt en profetia om det,
som skulle förverkligas genom Kristus. Denna profetia upprepas
af Joel, i det han förkunnar en tid, då Gud skall utgjuta sin
ande öfver allt kött, så att söner och döttrar, äldste och
ynglingar, tjänare och tjänarinnor skola profetera3). Och på
den kristna församlingens invigningsdag, då den helige anden
synes såsom eldtungor, sväfvande öfver alla församlingslemmars
hufvuden och alla »tala med tungor», uppstiger aposteln Petrus
och förklarar, att härmed börjat uppfyllelsen af Joels
förutsägelse, att Guds ande skall
1) 1 Petr. 2: 5, 9.
2) 4 Mos. 11: 29.
3) Joel. 3: 1 ff.
utgjutas öfver allt kött 1). Likasom levitdömet har således
äfven profetdömet blifvit församlingens och hennes lemmars
arfvedel. Det är af vikt att framhålla detta, då anhängarne
af ett särskildt prästestånd med företrädesrätt till ordet
hafva, i brist på nvtestamentliga bevis för sin åsikt, sökt
härleda detsamma ur det israelitiska profetdömet.
Den verkliga ateruppenbarelsen af detta profetdöme på nya
förbundets område ligger, såsom ofvan blifvit antydt, i
nådegåfvorna och särskildt i ordets nådegåfvor. Paulus, i
det han troget aktgaf på andens verksamhet uti det fria
ordet inom församlingen, kunde skilja dem i flera arter.
Han nämner siandet (ipo~~t~v~), undervisningsgåfvan
(~t~u~xcXtc~), det gripande och hugsvalande tilltalandets
gåfva ( p~xXi~t~), tungotalandet (yXu~~ ?~Xs~v) och
tungoutläggandet (~p~ajvst~ ~
olika yttringar af anden i ordet. Och äfven inom enhvar
af de tre förstnämnda arterna förekomma olika skiftningar,
allt eftersom man ägde vishetens ord (Xr~ kunskapens ord (Xoyo~ ~vw~o~) eller bägge i förening 2). Siandet, i hvilket den profetiska kraften från gamla testamentets tider klarast framträdde i sina egendomligheter, betraktades såsom den mest eftersträfvansvärda och den förnämsta af ordets gåfvor 5). De som benådats med henne, ställas i nya testamentet närmast vid apostlarnas sida 4). Siaren gripes omedelbart af den helige anden 5), 1) Apostl. G. 2: 1 ff. 2) Jämför Rom. 12: 6 ff. med 1 Kor. 12: 7 ff. 3) 1 Kor. 14: 1 ff.; jämför Rom. 12: 16; 1 Kor. 12: 2. 4) 1 Kor. 12: 28; Ef. 4: 11. 5) 1 Kor. 14: 30. han talar utan föregående öfverläggning, och att han lifvas af den verkliga profetians ande visar sig därutinnan, att hans tal tränger till hjärtat och belyser dess djup 1), stärker de troende 2) och skakar och omvänder de icke troende 3). Siandets utgångspunkt är det upplysta potentierade förnuftet (vou~). Vi finna således, att det af inga yttre anordningar bundna teopneustiska talet i nya testamentet framhålles såsom medelpunkten i komplexen af församlingsuppbyggande, trosnärande och trosutbredande krafter. Undervisningsgåfvan eller lärogåfvan i inskränktara mening var förmågan att undervisa i vanligt förståndsmässigt föredrag. De som innehade denna gåfva kallades till åtskillnad från siarne lärare (~tc~xc~Xo;). Närmare siandet än denna, och förenande något af bägge egenskaper, stod parakläsiens, det gripande och hugsvalande talets gåfva, hvilken, likasom undervisningens kunde yttra sig såväl i det offentliga föredraget, som det enskilda samtalet. Tungotalandet var enligt Paulus en extatisk bön i suckar och afbrutna meningar, hvilkas innehåll behöfde förklaras ej blott för åhörarne, utan ock för den bedjande själf, och för detta ändamål fungerade tungoutläggningens gåfva 4). Slutligen menar Paulus med vishetens ord och kunskapens ord olika sidor i en fördjupad kännedom af kristendomens hemligheter. Äfven kristendomen har sin filosofi, eller sitt analogon till 1) 1 Kor. 14: 25. 2) 1 Kor. 14: 3. 3) 1 Kor. 14: 24. 4) I Aposti. G. förstås däremot med tungotalandet en af anden gifven uaderbar förmåga att tala på främmande språk. Så ock, vill det synas, i tillägget till Mark. ev. 16: 17. filosofi, som föredrages af dem, som därtill erhållit gåfvor, för de å förståndets och lefuadens vägnar mer försigkomna bröderna 1). Från den helleniska filosofien (»denna världens vishet») skiljer hon sig redan till utgångspunkten, som ej är den rent mänskliga inre erfarenheten, utan Guds uppenbarade frälsuingsmysterium och det därmed sammanhängande urmysteriet om mänsklighetens enhet i logos 2). Vishetens nådegåfva (Xr~r~ a%~o~) består då uti att framställa dessa sanningar, historiens gudomliga planläggning; dess utvecklingsstadier och mål, från deras praktiska sida och med tillämpning på lifvet; kunskapens nådegåfva (Xryo~ #~vw~w~) åter uti att spekulativt genomarbeta dem och hänföra dem till deras källa i det gudomliga väsendet, »ty anden utforskar allt, äfven Guds djup»5). Emellertid får icke denna kristliga kunskap och öfverhufvud intet försök att logiskt sammanknyta kristendomssanningarna, således icke heller något dogmatiskt system, betraktas såsom ägande fullkomlighetens egenskaper. Aposteln Paulus hyllar den kristliga kunskapsutvecklingens och framåtskridandets princip. Sin egen erfarenhet, att när han var ett barn, talade, tänkte och bedömde han som ett barn, men att han som man aflagt det barnsliga, tillämpar han på församlingens kunskap i de gudomliga tingen. Vi se nu såsom i en dunkel spegel, men framdeles skola vi se ansikte mot ansikte. Vår kunskap är ännu ett styckeverk och ett styckeverk vår profetia, bekänner apos- 1) rsXsvi, 1 Kor. 2: 6. 2) 1 Kor. 2: 7 ff. 3) 1 Kor. 2: 10. aposteln om sig själf, men när det fullkomliga kommer, skall styckeverket förgå 1). Alla dessa här uppräknade ordets nådegåfvor skulle fruktbargöras i församlingen, ej blott i det enskilda umgänget och de tillfälliga sammankomsterna, utan ock vid den offentliga gudstjänsten. I afseende på den senare gällde det nu att så inrätta sig, att man för ordningens kraf icke ingrepe i ordets frihet och att man för ordets frihet icke förbisåge ordningens kraf. Det gällde vidare att tillse, att de olika arterna af ordets nådegåfvor finge sin tillbörliga plats i enlighet med deras större och mindre kraft att upplysa och uppbygga. Sålunda finge det extatiska, utan tolkning obegripliga tungotalandet icke borttaga för mycket af den offentliga sammankomstens tid för det viktigare profetiska föredraget. Första korinterbrefvets 14:de kapitel lämnar oss en inblick i dessa anordningar, hvarvid särskildt bör framhållas, att hvarje spår saknas till regelmässiga predikningar af särskildt därtill beställda lärare. När bröderna komma tillsammans, säger aposteln, skall hvad en hvar har att meddela, det vare en psalm, eller ett läroföredrag, eller en bön, eller ett profetiskt tal, eller en utläggning, varda till det helas uppbyggelse. Gifver sig behofvet af tungotalande tillkänna, böra endast två eller högst tre offentligen därmed uppträda, den ene efter den andre, och blott i det fall, att någon är närvarande, som inför församlingen kan tyda deras böner; saknas en sådan, böra de bedja tyst »inför sig själfva och Gud». »Men profeter tale två eller tre, och de andre urskilje. Men om en annan, som sitter, 1) 1 Kor. 13: 9 ff. får en ingifvelse, så tystne den förre talaren. Ty I kunnen efter hvarandra ock profetera, på det alla må lära och alla varda förmanade»1). Paulus fäster uppmärksamheten därpå, att om personer, som äro obekanta med den helige andes verkningar eller icke tillhöra de kristnes antal, bevista en gudstjänst, där alla hängifva sig åt den extatiska bönen, måste det på dessa okunniga eller otrogna göra ett ofördelaktigt intryck och förekomma dem som ett allmänt utbrott af sinnesrubbning; hvaremot om en sådan person får höra profetiska föredrag och blir af alla bestraffad och utransakad och finner, att hvad som är fördoldt i hans hjärta därmed blir uppenbart, »så skall han falla på sitt ansikte och tillbedja Gud och förkunna, att Gud sannerligen är i eder»2). Sålunda bekräftas från alla synpunkter ordets frihet och allmänlighet i den apostoliska församlingen. Den följer med nödvändighet af läran om Kristi verk, den följer med nödvändighet af läran om nådegåfvorna, och den framstår såsom principen för den offentliga gudstjänstens ordning. Ett enda undantag från denna frihet gifves, nämligen det, att kvinnan icke må tala vid de allmänna sammankomsterna 3); men detta undantag är, om något, af det slag, som bestyrker regeln. 1) 1 Kor. 14: 26 ff. 2) 1 Kor. 14: 23 ff. 3) 1 Kor. 14: 34 ff.; 1 Tim. 2: 11, 12. Förbudet synes endast sträcka sig till de allmänna och regelbundna sammankomsterna. I öfrigt höll man sig till ordalydelsen af Joels profetia. Paulus själf talar om kvinnor, som arbetade med honom i evangelium, och evangelisten Filippus hade fyra döttrar som profeterade, Apostl. G. 21: 9. Jämte ordets nådegåfvor visade sig inom apostoliska församlingen en andra klass af nådegåfvor, som voro utflöden af en potentierad religiös tros- och viljekraft 1), och en tredje, det potentierade kärlekslifvets gåfvor 2), samt slutligen förvaltningens tvänne nådegåfvor (xu~sp v~stg och Jv:tX~s~) 3), på hvilka de bägge enda fasta ämbeten, som inom församlingen förefunnos (apostolatet oberäknadt), grundade sig. Vi komma nu till dessa ämbeten. Församlingens famn stod öppnad för alla och främst för de lidande och betryckte. Här fann slafven sitt människovärde erkändt; den frie och han hälsade hvarandra här såsom bröder. Kristi efterföljare skall dela sitt bröd med den hungrige, sina kläder med den nakne, sitt hem med den husville, ty hvad han gör den ringaste af sina bröder, det gör han sin herre och mästare. Det är Jesus själf, som i armodets omhölje pröfvar hans hjärtelag; Jesus själf, som i den på sjukbädden utsträckte ransakar, om hans lärjunges tro är af det äkta slag, som bär frukt i gärningarna. »Hvad I viljen, att andra skola göra eder, det gören I ock dem», är den allmängiltiga måttstocken för den kristnes förhållande till sina medmänniskor. Här fordras således ej blott, att hvarje församlingsniedlem, som det förmår, träget och troget arbetar i sitt jordiska kall och helst med det ärande 1) Helbregdagörelser (~x~ta) och krafter (~v~n;), 1 Kor. 12: 9, 10. 2) Personifierade i ~ ~ ~clo~» och 6 iX~wv, Rom. 10: 8. 3) 1 Kor. 12: 28. kroppsarbetet 1) för att försörja sig själf och sina närmaste samt bidraga till de faderlöses, änkornas, de ålderstignes och sjukes hjälp; här fordras ock, att dessa medel väl förvaltas, med urskillning fördelas och, framför allt, räckas de behöfvande på det kärleksfulla sätt, som gagnar ej blott den hungrande eller sjuka kroppen, utan ock den hungrande eller sjuka själen. Och då en sådan förvaltning kräfver sammanhang uti sin utöfning och tillika räkenskap inför församlingen, så stiftar hon ett särskildt fast ämbete för sjuk- och fattigvården, nämligen församlingstjänarnes (diakonernas) ämbete, till hvars beklädande församlingen utser sådana medlemmar, som visat sig äga därtill svarande nådegåfvor. Ämbetet innehafves såväl af kvinnor som af män. Församlingen har öppet öga för de sköna egenskaper, hvarmed den kvinnliga naturen företrädesvis är utrustad, och som, förädlade genom kärlekslifvet i Kristus, framstå bland hans lärjungar i ett förklaradt sken: den djupa medkänslan för lidandet och det osvikliga tålamodet. Särskildt skola diakonissorna sasom erfarna husmödrar bistå församlingens kvinnliga medlemmar med råd och hjälp 2). Men de troendes gemenskap har äfven andra förvaltningsangelägenheter än fattig- och sjukvården. För andaktssammankomsternas ordnande, för sammankallandet af rådplägningsmöten och föredragning af rådplägningsämnen, för underhållande af förbindelsen med andra 1) 1 Thess. 4: 11 m. fl. st. 2) Diakon-ämbetet dels omtalas, dels antydes i 1 Tim. 3; Fil. 1: 1; Rom. 16: 1; Rom. 12: 7; 1 Kor. 12: 28; 1 Petr. 4:11. församlingar o. s. v. erfordras, att ett särskildt ämbete stiftas, till hvilket församlingen har att välja män af framstående anseende, med utveckladt ordningssinne, praktisk blick och med nådegåfvan att göra dessa egenskaper gällande på ett sätt, som icke splittrar samfandet i partier eller ingriper i dess frihet (~pt~ir~ xuPspv~&o<. Än kännbarare blir detta behof, när församlingen, som uppväxer i skötet af en hednisk värld, hvilken missförstår, föraktar eller hatar honom, snart nog blir föremål för denna världs misstankar och förföljelser. Då behöfver hon värdige målsmän och gode, oförskräckte sakförare inför den cæsariska myndighetens ämbetsmän. Och sålunda väljer hvarje lokal församling inom sig ett råd af äldste (presbyterer, ~ps~3 u~2ot). Detta är det andra och det främre af de bägge fasta ämbeten, som finnas inom den apostoliska församlingen. Det var icke eb tillfällighet, utan ett uttryck af den kraftiga religiösa frihetsanden inom församlingen, att detta ämbete fick en kollegial, icke en monarkisk form. Träffande anmärker en af vårt århundrades lärdaste och frommaste teologer 1), att den monarkiska regeringsformen var för den kristliga församlingsanden icke den lämpliga. »En enskilds öfvervikt i spetsen för det hela kunde alltför lätt blifva hämmande för församlingslifvets fria utveckling och de olika organernas fria samverkan, i hvilka medvetandet af deras ömsesidiga beroende städse borde upprätthållas lefvande. En person, af hvilken allt berodde, kunde blifva af för stor betydelse för alla, kunde blifva en medelpunkt, kring hvilken allt samlade sig på sätt, 1) Neander. som vore ägnadt att undanskymma den enda verkliga lifsmedelpunkten för alla, nämligen Kristus själf. Apostlarne stodo till församlingen i sådant förhållande, som motsvarade endast deras ställning i kyrkans utveckling och icke kunde öfrerflyttas på något annat ämbete; ty de allena vore evangelii vittnesbörds upphärare för alla århundraden, de af honom själf utkorade vittnena om hans personliga verksamhet - en uppgift, som naturligtvis aldrig mer kunde återkomma. Men dessa samma apostlar, hvilka en sådan undantagsatällning tillkom, vore dock fjärran från att vilja utöka en inskränkande öfvervikt i kyrkans ledning. De tvärtom gjorde kyrkans fria utveckling till sitt ögonmärke. I sina bref ställde sig Petrus och Johannes i samma klass med de andra af församlingarne valda föreståndamne, i stället för att upphäfva sig såsom kyrkoregenter öfver dem. Huru svårt måste det icke för öfrigt vara inom församlingarne att finna en person, som i sig förenade alla de för församlingsangelägenheternas förvaltning nödiga egenskaperna och ensam åtnjöt allas förtroende! Vida lättare var det då att i hvarje församling finna flere husfäder, hvilkas egendomliga gåfvor kunde vid ämbetsförvaltningen hälsosamt ersätta hvarandras brister, och af hvilka den ene åtnjöt större förtroende hos några, den andre hos andra. Det monarklska i andliga ting öfverensstämmer icke godt med kristendomens anda. Öfverallt hänvisar denna på käslan af ömsesidigt hjälpbehof, öfverallt framhåller den det välsignelserika i gemensamma rådslag likasom i gemensam bön.» De äldste (presbytererna) kallades äfvon uppsyningsmän (åirioxoxot, hvaraf det sedan så missbrukade, i prästväldets tjänst använda ordet biskop) 1). En tredje benämning var föreståndare 2). Vid valet af församlingsämbetsmän kan ingen komma i åtanka, hvars vandel icke blifvit pröfvad af församlingen och befunnen otadlig 3). De böra äga alla de dygder, som pryda det enskilda lifvet, och vara husfäder som väl förestå sina hus och hafva lydiga barn 4). Särskildt fordras, att den äldste skall vara en högt aktad man, äfven bland icke kristne 5), och, såsom en värdig lem af de kristnes allmänna prästadome, förelysa församlingsbröderna i allt, som hörer till Kristi efterföljelse. När så erfordras, böra de äldste sålunda äfven föregå bröderna med prof på hängifvenhet in i döden för evangelium och med sitt blod besegla församlingens trohet mot sin herre och mästare. Under de snart utbristande förföljelserna få de ock rikligt tillfälle därtill. De äldstes ämbete var således väsentligen ett 1) Att namnet »biskop» ursprungligen betecknade alldeles detsamma som presbyter (äldste), framgår tydligt af sådana ställen i nya testamentet, där bägge namnen utbytas med hvarandra (Apostl. G. 20: jämför v. 17 med v. 28; Titus 1; jämför v. 5 med v. 7) och af sådana, där församlingstjänarnes (diakonernas) ämbete nämnes omedelbart efter uppsyningsmännens, så att ett tredje ämbete icke kunde ligga emellan dem (Fil. 1: 1; 1 Tim. 3: 1, 8). Benämningen biskop var ej en rangbetecknande, utan en sakbetecknande. I de grekiska städer, uti hvilka kristna församlingar uppblomstrade, förefanns redan namnet »biskop» såsom betecknande kommunaltjänstemän af olika slag: ~m~xo~to; d~"opcc; torguppsyningsman, l7n~O7to; å~iwv varuuppsyningsman o. s. v. 2) o~rap.~vo;. Detta ord togs dock äfven i vidsträcktare betydelse, omfattande äfven diakonerna och alla, som, utan att vara församlingens valde ämbetsmän, ådagalade förmågan att leda och ordna. 3) 1 Tim. 3: 10. 4) 1 Tim. 3: 1-13. 5) 1 Tim. 3: 7. förvaltningsämbete, men såsom ett kristligt sådant, förenadt med höga sedliga och religiösa uppgifter och plikter. Bildligt kallas de fördenskull äfven herdar 1), som hafva att beta Guds hjord, det är församlingen. Att detta betande bestode uti att leda och öfvervaka förvaltningsangelägenheter och att förelysa i det allmänna prästadömets dygder, framgår af 1 Petr. 5: 1 ff. Det ligger i sakens natur, att den styrelsens nådegåfva och de öfriga egenskaper, som fordrades för att vara värdig att sitta i de äldstes råd, icke alltid anträffades förenade med den ordets högre nådegåfva, som kallades profetia och var den framför andra församlingen uppbyggande, trosstärkande och Guds hemligheter förklarande. Det ligger ock i denna sistnämnda nådegåfvas fria, omedelbara, teopneustiska väsen, att hon icke kunde eller finge betraktas såsom erforderlig hos utöfvaren af ett fast ämbetes åliggande. Vi finna således ingenstädes i de apostoliska skrifterna förordnadt, ej ens önskadt, att de äldste skulle vara »siare». Däremot kräfde de äldstes ämbetsplikter, som ju utsträckte sig äfven till gudstjänsternas anordning och ledning, att de skulle vara kunniga i läran och förmögna att skilja det äkta Jesu evangelium från irrläror. Såsom ett önskningsmål uttalas vidare, att de må hafva undervisningens eller lärandets nådegåfva ( ~ xoXt~) 2), det vill säga det förståndsmässiga, ur eftertanken flytande läroföredragets, som, vid sidan af det paraklätiska ordets gåfva och närmast efter siandets, betraktades som viktigt för församlingen. Ägde en äldste denna gåfva, så icke blott ledde och 1) LLy.sv~, Ef. 4:11. Jämför Apostl. G. 20: 28; 1 Petr. 5: 2. 2) 1 Tim. 3: 3, 12. öfvervakade han gudstjänstens gång; han kunde älven uppträda bland talarne, som uppstodo i församlingens midt, och själf uppbygga med ordet. Ofta, men icke alltid, vore ock de äldste på en gång herdar och lärare (8i6a-ozattot) 1). Presbyter- ämbetet var således icke ett ordets ämbete, ehuru presbytererna, på grund af sin personliga kallelse, såsom innohafvare af sin personliga, vid intet ämbete bundna gåfra, äfven kunde undervisa och lära. Hvarje försök att ur de äldstes ämbete härleda ett särskildt prästestånd strider för den skull mot sakförhållandet. Det strandar redan på 1 Tim. 6: 12, hvaraf framgår, att äldste funnos, som icke »arbetade i ordet och läran» och icke ansågo sig, på grund af sitt ämbete, därtill befogade, emedan de saknade lärandets nådegåfra. Dessa bägge ämbeten - de äldstes (presbyterernas) och församlingstjänarnes (diakonernas) - vore, såsom nämndt, de enda inom och af församlingen stiftade, de enda, hvilka af församlingen erkändes såsom fasta och för framtiden bestående. Men jämte och öfver dem stod, såsom vi alla veta, ett kyrkans ur- och grundämbete, som icke var stiftadt inom och af henne, utan omedelbart af Jesus själf, och icke beräknadt att fortfara i kommande tider, utan oskiljaktigt bundet vid ett antal särskildt därtill utrustade män - nämligen apostolalet. De ursprungliga tolf apostlarne vore till sitt ämbete kallade, utrustade och helgade omedelbart af sin herre och mästare. Af de tre sedermera tillkomne hade Jakobus, herrens breder, och Matthias tillhört Jesu närmare umgänge och bevittnat hans lefnad och lära alltifrån 1) Ef. 4: 11; 1 Tim. 8: 12. Johannes döparens dop, »tills han blef borttagen ifrån oss» (Apostl. G. 1: 22). Den tredje, Paulus, blef genom den från döden uppatåndnes personliga uppenbarelse gjord från Jesu förföljare till hans sändebud. Alla innehade den fullmakt, som Petrus i sitt tal vid apostlavalet, Apostl. G. 1, framhåller såsom nödvändig, att nämligen ha varit ögonvittne till att Jesus är uppstånden från de döda. Endast ur kretsen af sådana vittnen kunde en apostel väljas 1). Och med utslocknandet af det släkte dessa vittnen tillhörde utslocknade älven möjligheten af apostolatets fortsättning. I det att »halva sett herren Jesus» 2) låg således det första oundgängliga villkoret för att blifva apostel. Apostlarnes betämmelse var att såsom ögonvittnen till Jesu uppståndelse och omedelbara emottagare al hans lära förkunna hans messianitet och den genom honom vunna uppenbarelsen till folken samt därigenom utbreda hans församling. De voro för detta ändamål särskildt utrustade med komplexen af de nådegålvor, som don helige Ande verkar inom församlingen. Apostlarnes krets sammanföll ursprungligen mod denna, och de framträda sålunda förenande hos sig siandets, undervisandets (eller. lärandets), parakläsins, helbregdagörelsens, kraltverkandets, barmhertighetsutöfrandets samt styrelsens och omvårdandets (diakoniens) gåfvor. Af allt detta följer med nödvändighet (hvilket äfven en så »högkyrklig» teolog som Kahnis erkänner), att 1) Apostl. G. 1: 8, 22; 1 Kor. 9: 1; 15: 8. 2) 1 Kor. 9: 1. apostlaämbetet, det mest personliga ämbetet näst efter Kristi, den absolute profetens och apostelns eget, icke medgifver några efterträdare. Apostlaämbetet är med apostlarne utslocknadt. De löften och fullmakter Jesus gifvit dem, halva, såvidt de icke rört detta ämbete ensamt, blilvit gifna åt församlingen och dess enskilda lemmar, icke åt något särskildt »prästestånd». Lika litet som ur det israelitiska profetdömet eller ur de äldstes ämbete låter sig således ett särskildt »prästestånd» härleda ur apostolatet. De försök, som blifvit gjorda, att bevisa »prästeståndets» nytestamentliga karaktär, låta samt och synnerligen karaktärisera sig såsom en okritisk röra af bibelspråk, som gälla dels ifrågavarande profetdöme, dels de äldstes ämbete, dels apostolatet, dels slutligen det fria utöfvandet af siandets och lärandets nådegålvor inom församlingen. Också erkänna numera alla vetenskapliga teologer ur de mest skilda läger, att ett prästestånd med uteslutande privilegium på eller endast företrädesrätt till ordet omöjligen kan erhålla en nytestamentlig grundval, och de flesta medgifva, att en sådan inrättning strider mot urkristendomens anda. Schenkel, Neander, Kahnis, män som representera de mest olika riktningar inom teologien, vänstern, centern och högern, den fria konfsssionslösa församlingen, det lugna framåtskridandet inom statskyrkan och slutligen den så litet som möjligt eftergifvande konservatismen, öfverensstämma med hvarandra i denna punkt. »Att Jesus inga präster uppställt i den af honom grundade församlingen är ett otvifvelaktigt faktum», säger Schenkel 1). »Ett prästskrå, 1) Christenthum und Kirehe, II. som har att leda de öfriga människorna såsom i religionen omyndige, som har att uteslutande sörja för deras religiösa behofs tillfredsställande, som har att förmedla alla andras förhållande till Gud och de gudomliga tingen -en sådan prästkast kunde icke finna rum inom kristendomen.» »Ett särskildt präst- och profetdöme, genom hvilket Guds rikes fortplantning och utveckling skulle förmedlas, och af hvilket församlingens religiösa medvetande skulle vara beroende, kunde efter Kristus icke mer existera.» Detta är Neanders ord 1). Och Kahnis yttrar fullständig öfverensstämmelse med vår egen här utvecklade framställning af den apostoliska församlingens väsen och organisation.: »Enligt nya testamentets lära beror kallelsen till en tjänst på en nådegåfva (p~x~), hvilken såsom sådan är en tjänstegåfva (~~xriv~c). Nu har enhvar sin nådegåfva, men icke enhvar har alla nådegåfvor. Icke en gång de äldste (presbytererna), som dock böra vara kunniga i läran och pliktmässigt hafva att vaka öfver henne, äga såsom sådana ordets tjänst. Icke alla, utan några har Gud satt till evangelister, herdar och lärare. Hvarje kristen har efter den honom gifna nådegåfvan att tjäna församlingen, likasom hvarje lem af kroppen har att tjäna det hela. Hvarje kristen är såsom sådan församlingens tjänare. Den som kallelsemässigt har en församlingstjänst har ock ett ämbete. Emellertid skiljer sig i den apostoliska tidsåldern de fria, på nådegåfvornas utöfning beroende tjänsterna, från de vid bestämda personer bundna tjänsterna, som man i trängre mening kan kalla ämbeten. Sådana ämbeten känner 1) Allg. Geschichte der christ. Religion und Kirche, I. nya testamentet blott två: presbyteriatet ock diakonatet. De äldstes ämbete är att leda församlingen; diakonernas att värna de fattiga, i främsta rummet änkorna. Ett särskildt ordets och sakramenternas ämbete känner apostoliska kyrkan, sådan nya testamentet framställer henne, icke. Däraf framgår, att lutherska kyrkans lära, att det gifves blott ett ämbete, nämligen ordets och sakramenternas, icke är grundad i skriften» 1). Att förhållandet ursprungligen var sådant det här blifvit skildradt bevarades länge i kyrkans minne, fastän hierarkien begagnade alla medel, ända till bibelordets förfalskande 2), för att utplåna hågkomsten af församlingens värdighet och de enskilda kristnas frihet. Midt inne i prästväldets och formelväsendets blomstringsperiod och själf en ifrig formelkämpe och hierark kände och erkände ännu Hilarius af Pictavium, att en tid hade varit, 1) Die lutherische Dogmatik, III. 2) Här endast ett exempel därpå. I Apostl. G. 15 omtalas, att ett bref afsändes till församlingen i Antiokia, börjande med orden: »Vi apostlarne ocb de äldste och bröderna» (rÅ xce ~i ~p 3"xrrpoL x~ ol d~J~po). Enär nu ordet »bröderna» kunde påminna om de enskilde församlingsmedlemmarnes rätt att deltaga i rådplägningar ocb beslut, så har en förfalskande hand utstrukit artikeln oi framför »bröderna», för att meningen skulle blifva: »Vi apostlar och äldste, (som äro) bröder.» En annan förfalskare har gått plumpare tillväga och utstrukit äfven ordet &~s?~ot (»bröderna»). Dessa förfalskningar förekomma redan i mycket gamla manuskripter, medan den rätta texten finnes i andra likaledes mycket gamla. -- I öfversättningarna skulle vi kunna påpeka ett helt register dels af misstag, dels af förfalskningar, dels af tendentiösa tolkningar, som närma sig förfalskningens gräns, alla beräknade på att gitva stöd åt prästerliga anspråk. då ordets förkunnande och sakramenternas förvaltande var hvarje troendes rätt 1). Det återstår oss ännu att nämna ett särskildt kristligt verksamhetsområde, som nya testamentet omtalar, nämligen evangeliternas. Med evangelister menades missionärer, i främsta rummet hjälpmissionärer åt apostlarne. Äfven denna verksamhet stod enhvar, som därtill ägde nådegåfvor, fri; ja, den ålåg, strängt taget hvarje kristen, som kom till en ort, där evangelium var okändt eller lifvet i Kristus afsvalnadt. Sedan den förföljelse mot församlingen i Jerusalem utbrustit, som gjorde Stefanus till martyr, och församlingens medlemmar med anledning däraf skingrat sig åt olika trakter, Fenicien, Cypern, Antiokia o. s. v., gingo alla de förströdde omkring och förkunnade ordet (Apostl. G. 8:. 4) Många kristna gjorde denna verksamhet till sitt lifs uppgift. Evangelist kallades således en hvar, som från ort till ort förkunnade det glada budskapet 2). Vår egen tids kringvandrande lekmannapredikanter och spridare af religiösa skrifter hafva således en nytestamentlig och apostolisk rätt att åberopa, medan det prästestånd, från hvilket så mången hetsjakt utgått emot dem, har ingen. Vi hafva nu redogjort för alla de olika nådegåfvor och de ur dem flytande fria tjänster eller på dem grundade fasta ämbeten, som förefunnos inom apostoliska församlingen. Denna var, hvad Paulus älskade att benämna henne, en lekamen med många lemmar. »En kropp och 1)Primum omnes docebant et omnes baptizabant ... omnibus inter initia concessum est et evangelizare et baptizare et scripturas explorare. 2) iupétowsc hn~punov, Theodoretus. en ande, såsom I ju ock ären kallade uti eder kallelses hopp; en herre, en tro, ett dop, en Gud och allas fader; hvilken är öfver sila, genom alla och i oss alla. Men hvar och en är näden gifven efter Kristi gåfvas mått.» (Ef. 4: 4 if.) »Ty såsom vi uti en lekamen hafva många lemmar, men alla lemmar icke hafva samma gärning, sålunda äro vi många en lekamen i Kristus, men hvar för sig hvarandras lemmar.» (Rom. 12: 4 ff.) »Om en lem lider, så lida alla lemmarne med, om en lem varder förhärligad, så glädja sig alla lemmarne med. Men I ären Kristi lekamen och lemmar, en hvar efter sin del. Och Gud har satt somliga i församlingen, för det första till apostlar, för det andra till siare, för det tredje till lärare; därefter kraftverkningar, därefter helbregdagörelsers gåfvor, hjälpbevisningar [diakonernas ämbetsgåfvor], styrelser [de äldstes ämbetsgäfvor], mångahanda tungomål.» (1 Kor. 12: 26.) Efter att med den korthet, som det oss här tilldelade omfånget kräfver, hafva omtalat de olika lemmarne, må vi nu öfvergå till deras enhet, församlingen. De »tjänster», som äro organer för hennes andliga lif, de »ämbeten» hon åt sig stiftat för sin förvaltning och dem hon själf med inhämtande af alla sina lemmars bifall bekläder med af henne bepröfvade män 1), äro den helige Andes tjänster och ämbeten, fungerande för Kristi skull och, om man så vill, i »hans stad och ställe», endast därför, att de äro församlingena tjänster och ämbeten, ty det är hon, som är den helige Andes tempel, hon, i hvars sköte de personliga anlagen genom anden förädlas till nådegåfvor, hon, åt hvilken Jesus gifvit löse- och 1) Denna församlingens rätt framhålles bland andra af Pauli lärjunge, Clemens Romanus. bindenycklarne. Det är öfver församlingen, ej öfver några oljade och vigda prästhufvuden, som på pingstdagen, hennes invigningsdag, anden sväfvar såsom eldtungor. När en plats bland apostlarne är ledig, anse sig icke ens desse befogade att besätta den med en man af sitt val, utan öfverlämna valet åt församlingen. Och sålunda är äfven församlingen och icke något särskildt prästskrå, ej heller något särskildt ämbete, insatt till högsta domarinna öfver de enskilda medlemmarnes görande och låtande. »Om din broder», säger kristendomens stiftare, »syndar emot dig, så gack och bestraffa honom mellan dig och honom allena. Hörer han dig, så har du vunnit din broder. Men hörer han icke, så tag ännu med dig en eller två, på det att på två eller tre vittnens mun allt ord må bestå. Men är han dem ohörsam, så säg det till församlingen; men är han ock församlingen ohörsam, så må han vara dig såsom hedningen och publikanen. Sannerligen säger jag eder: Allt det I binden på jorden, skall vara bundet i himmelen, och allt det I lossen på jorden, skall vara lossadt i himmelen . . Ty hvar två eller tre äro samlade i mitt namn, där är jag midt ibland dem.» Församlingen står sålunda öfver hvarje enskild af dess medlemmar; men församlingens egen rätt hvilar åter på de enskildes personliga tro, och församlingens frihet och myndighet i andliga ting förutsätter fullkomlig samvetsfrihet för den enskilde. Församlingen är att betrakta som den enskildes moder; men det är hvarje kristen strängt förbjudet att underkasta sig och sitt samvete en annan människas auktoritet eller ställa sig i förhållandet af ett omyndigt barn till någon annan. »I skolen», säger Kristus, »icke kalla någon eder fader (i andliga ting) på jorden; ty en är eder fader, Han i himmelen.» (Matth. 18: 9). Och det är tillika strängt förbjudet dem, som förståndagåfvor och kunskaper öfverträffa de öfriga, att därpå vilja grunda ett företräde i anseende och ställning. »I skolen icke kalla eder mästare», heter det om dem, »ty en är eder mästare, och I alla ären bröder.» (Matth. 22: 8.) Härmed är stafven bruten öfver allt »papa»- och »pfafen»-välde. I öfverensatämmelse med denna församlingens betydelse har upptagandet af nya medlemmar i henne karaktären af en församlingsangelägenhet. Doplöftets afläggande var en personlig handling inför henne och erfor-drade en borgen af sådana församlingsmedlemmar, som känt den dopbegärande och iakttagit hans vandel under en flerårig pröfningstid. Hans upptagande i församlingens gemenskap beseglades därmed att han fick tillträde till brödramåltiderna. Doplöftet innebar, att man trodde läran sådan församlingen erkände henne. Den kristna församlingens grundegenskap att vara den af Gud helgade demokratien, som blifvit införd i världen för att efter hand omgestalta denna och nedbryta alla skiljeväggar, hvilka själfviska lidelser, mänskliga beräkningar och mänskligt oförstånd upprest emellan barnen af samme fader, denna dess grundegenskap af-speglade sig ock i gudatjänstens inrättning. Kristendomen uppstod i judendomens sköte, men det var ej det judiska templet med sina olika förgårdar, sitt heliga och sitt allra heligaste - hvilka antydde så att säga olika religiösa rangklasser - som blef typen för de kristnes bönehus; utan det var dela den demokratiska synagogan, dels, och företrädesvis, den gamla världens folk- och domstolssal, basilikan, som tjänade till föredöme. Det var den borgerliga sig själf styrande kommunens typ, i hvilken den nya religiösa anden igenkände sin egen. Samlingsplatsen för gemensam andakt biot en sal, i hvars bakgrund de äldste hade sina säten; framom dem talade den ur församlingens midt framträdande siaren, läraren eller parakläten, vänd till församlingen, som, uppfyllande salen i öfrigt, skulle i hans ögon vara det verkliga templet, den helige andens bostad, ur hvars nådegåfrors fullhet han själf erhållit ordets nådegåfra. Och när han talade, ingifven af denna ande, så skulle det vara om Guds tillbedjande i anden och sanningen såsom om den enda verkliga gudstjänsten; om den själfviska viljans hängifvenhet under Guds vilja såsom om det enda verksamma offret; om dan genom kärleken till Gud verkande kärleken till bröderna; om budet: »hvad I viljen att människorna skola göra eder, det gören I ock dom», såsom den grundsats, hvilken efterhand skall genomtränga alla samhälislitvets förhållanden, alla dess lagar och inrättningar, omgestalta familjerna, kommunerna, staten själf samt sålunda förbereda Guds rikes tillkommelse; han skulle tala om denna rättvisans och kärlekens ande såsom oförenlig med slafveri, tvång och våld, och då själfviskheten behöfver våldets vapen, behöfver den starkt centraliserade makten, de stora härarna och de skarpa bödelsyxorna för att eröfra världen och betrygga sig i dess besittning, så kunde han visa, att själfriskhetens motsats, Kristi ande, har ett ännu starkare vapen att eröfra denna värld och ett ännu kraftigare medel att behålla den som sin egen besittning, nämligen saktmodet - »salige äro de saktmodiga, tv de skola besitta jorden.» När predikningen var slutad, förenade sig församlingen med sina äldste, lärare, diakoner och diakonissor i den gemensamma kärleksmåltiden. IV. Vi hafva här tecknat det kristna församlingslifvet sådant det i sin begynnelse var, då mästarens och hans inspirerade lärjungars ande ännu oförsvagad fortlefde, och sådant det enligt kristendomens urkunder skall och bör vara. Dessa urkunder äro icke blott främmande för allt hvad prästmakt heter; de gifva äfven oemotsägliga vittnesbörd därom, att hierarkien är någonting med kristendomens väsen oförenligt och mot detsamma fientligt. I en kyrka, där dessa urkunder erkännas såsom den enda auktoriteten för kristlig lära och kristligt lif, finnes således ingen grund för prästerliga anspråk på makt och myndighet eller på något slags privilegier, som skulle åtskilja prästmännen såsom korporation från lekmännen. Det är af vikt, att detta i våra dagar återinskärpes i församlingens medvetande. Redan Luther under sin kamp mot prästväldet bemödade sig härom; att det icke redan då till fullo lyckades, berodde af de tidsomständigheter, under hvilka han uppträdde och som han allt mer fann vara sig öfvermäktiga, så att han slutligen med bruten kraft måste inskränka sin reformation till ett minimum af hvad han åsyftat, öfverlämnande åt framtiden att fullborda hvad han endast påbörjat. Att i strid med ett världsbehärskande, af de starkaste själfviska intressen sammanhållet och på tusenårig tradition fotadt prästvälde företaga och utföra en grundlig omgestaltning af kyrkans alla förhållanden var en uppgift af sådan art, att icke ett århundrades, än mindre en mans ansträngningar kunna lösa den. Blott det att uppresa sig emot en sådan makt, att bryta med en sådan tradition erfordrar ett ovanligt mod; blott det att hafva förskaffat ett riktigare föreställningssätt insteg i världen och gifvit det lifskraftiga rötter i folkmassornas djupa lager kräfver uppbjudandet af en väldig andes kraft. Luther gjorde ännu mer: han ingrep äfven praktiskt och stiftade en församling, som sträckte sig öfver en hetydlig del af det romerska prästväldets förra område. Men för att detta skulle kunna ske, måste han, om än ovilligt, mäkla med bestående tidsförhållanden, binda världsliga intressen vid sin sak, afstå från hoppet att omedelbart och i fullständig renhet förverkliga sina grundsatser, ja fientligt uppträda mot de modiga, men mindre försiktiga anhängare, som, utan att afväga hvad tidsomständigheterna medgåfvo eller omöjliggjorde, ville på en gång och följdriktigt förverkliga reformationens principer och därmed stötte för hufvudet just samma världsliga intressen, hvikas beskydd Luther ansåg, att församlingen under sitt barndomstillstånd behöfde. De skrifter af Luther, hvilka tillhöra en senare period af hans verksamhet, uppenbara detta bemödande att mäkla, att tillhakahålla konsekvenser, som för de styrande vore misshagliga, att betrygga och omgärda det redan vunna genom eftergifter åt det traditionella - i få ord: att åvägabringa ett öfvergångsskede, som utan våldsamma skakningar kunde leda öfver från det gamla till det nya. Härmed inkommo i dessa skrifter åtskilliga elementer, som i själfva verket voro oförenliga med reformationens egna grundläror och ännu i dag begagnas af ett reaktionärt parti inom lutherska församlingen för att, om möjligt, tillintetgöra de väsentliga frukterna af reformationen och skapa en kvasiprotestantisk prästkyrka vid sidan af den romersk-katolska. Men Luthers renaste och djupaste tankar, grundsatserna, som eldade honom till kamp och strid, idealet, som stod för hans ögon då han lät utgå sitt minnesvärda upprop »Till den tyska nationens kristliga adel» och tillsände påfven sin »Predikan om en kristen människas frihet», återfinner man i den föregående friskare perioden af hans reformatoriska verksamhet, och det är till hans skrifter från den tiden som den genom honom förnyade församlingen har att hålla sig, om hon vill skåda den oförfalskade bilden af sitt eget innersta väsen och fastställa det mål, mot hvilket hon har att fortskrida, om hon vill lefva och utveckla sig i sin reformators anda. Hvilka äro nu de ursprungliga och äkta lutherska tankarna om kyrka och prästerskap? I det vi gå att för dem redogöra bör den anmärkning förutskickas, att ehuru Luther under tidsförhållandenas tryck mer och mer förlorade hoppet om att få se ett fritt och själfständigt församlingslif återupprättadt, han likväl aldrig prisgaf idén själf. Däremot skyddade honom hans kristliga sanningskänsla, hans fromma instinkt. Annu en tämligen sen skrift om koncilierna och kyrkorna (1539) betecknar han »kyrkan» icke som en anstalt, utan som »det kristliga heliga folket», som har den heliga anden. Annu vid denna tid beklagar han djupt, att kristenheten icke förblifvit vid den enkla benämningen »kristligt heligt folk», som vore en riktig och tydlig beteckning för den kristliga gemenskapen. Då skulle all den jämmer, allt det elände hafva undvikits, som »inrotat sig under det blinda, otydliga ordet "kyrka"», hvilket ett själfviskt och härsklvstet skrå missbrukat för att därmed förstå en af präster styrd anstalt. Ånnu vid denna tid önskade han af hjärtat, att ifrågavarande »blinda ord» för alltid måtte råka i förgätenhet. Hufvudkraften af Luthers reformatoriska stormanlopp är riktad mot prasterskapet såsom ett särskildt stånd inom kyrkan, mot den från medeltiden ärfda mot kristendomens ande fientliga skillnaden mellan präster och lekmän. Det är sannerligen på tid, att den svensk-lutherska församlingens medlemmar därom påminnas sedan man sett, huruledes en nykatolsk riktning, som till fromma för en köttslig prelatensisk härsklystnad, vill fördjupa denna skillnad, kunnat, tre hundra år efter den store reformatorns död, uppstå i hans fädernesland och därifrån importeras till Sverige samt erhålla nitiska anhängare vid en af våra prästbildningsanstalter. Bland de mångfaldiga i starkaste ordalag affattade förkastelsedomar Luther uttalade öfver den i kyrkan bestående ståndsskillnaden mellan präster och lekmän må vi här anföra följande af hans »Utläggning af S:t Petri första epistel»: »Härmed (nämligen med den om alla kristna brukade benämningen »ett heligt prästerskap», 1 Petr. 2: 5) nedslår S:t Petrus hela det utvärtes och lekamliga prästerskapet, som har varit tillförene uti det gamla testamentet, såsom ock den utvärtes kyrkan; allt detta tager han bort och vill så mycket säga: prästerskapet har till sitt utvärtes väsen nu alldeles upphört, därför begynner nu ett annat prästerskap (de kristnas i allmänhet) och offras andeliga gåfvor, så att allt är andligt ... Vidare fråga vi, om S:t Petrus gör åtskillnad mellan »andlige» och »världslige», såsom man nu kallar prästerna »andlige» och de andre kristne »världslige» (lekmän). Så måste de (anhångarne af ett särskildt prästerstånd) bekänna det, om de vilja det eller icke, att S:t Petrus här talar till alla, som äro kristna; nämligen till dessa, som skola bortlägga all ondska, svek, skrymteri och hat m. m. och vara såsom nyfödda barn och dricka den oförfalskade mjölken. Alltså måste lögnen bita sig själf i munnen. Därför står det fast, att emedan S:t Petrus talar till alla, som äro kristna, så bevisar det sig, att de (anhängarne af ett särskildt prästerstånd) ljuga, och att S:t Petrus talar intet om deras prästerskap, som de hafva dragit till sig allena. Därföre äro ock våra biskopar nikolaitiska biskopar, och sådant deras prästerskap är, sådana äro ock deras lagar, offer och gärningar; det vore ett vackert spel i karnavalen, om blott icke det gudomliga namnet hlefve därigenom under fagert sken försmädadt. Därför äro de allena det heliga och andeliga prästerskapet, hvilka äro rätta kristna ..... Nu är Kristus den höge och öfverste prästen, af Gud själf smord, har ock offrat sin egen kropp för oss, hvilket är det högsta prästerskap; för det andra har han uppå korset bedit för oss; för det tredje har han äfven förkunnat evangelium och lärt alla människor att känna Gud och sig. Dessa trenne ämbeten har han gifvit oss alla; därför, emedan han är en präst och vi hans bröder, så hafva alla kristna makt och befallning att predika (och måste så göra) och träda fram för Gud, bedja den ene för den andre och offra sig själfve Gudi . . . . . Nu torde du säga: är detta sant, att vi alle äro präster och skola predika, hvad för ett väsen lärer det då icke blifva? Skall det då icke vara någon åtskillnad bland människorna, och skola kvinnorna äfven vara präster? Svar: uti det nya testamentet (det vill säga: tiden efter Kristus och allt framgent) borde med rätta inga präster bära rakade plättar 1), icke att det uti sig själf vore något ondt - man kunde ju fritt låta raka sig hel och hållen - utan därför att man icke måtte göra någon åtskillnad emellan dem och en gemen kristen man, hvilket tron icke kan lida: så att alla de, som nu heta präster, vore lekmän, såsom de andre, och blott några få män af församlingen blefve utvalde till det ämbetet att predika. Alltså är det blott en åtskillnad till det yttre, för ämbetets skull, hvartill någon af församlingen varder kallad; men inför Gud år ingen åtskillnad; och varda endast därför några utur hopen framdragne, att de i församlingens ställe skola föra och drifva det ämbete, som alla hafva; icke att den ene skall hafva mer makt än den andre. Därför bör ock ingen af sig själf uppträda och predika i församlingen; utan man måste framdraga och uppsätta en utur hopen, hvilken man åter må afsätta, när man vill. Nu hafva dock dessa (af församlingen ursprungligen valde och af henne beroende ämbetsmän) upprättat ett 1) De »rakade plättarne» voro på Luthers tid, såsom ännu inom den katolska kyrkan, det gemensamma uniformstecknet för alla präster. Klart är, att Luther här bryter stafven ej blott öfver »dc rakade plåttarne» utau öfver allt prästerligt uniformsväsen, vare sig kragar, kappor eller biskopskors, emedan »tron icke kan lida någon åtskillnad mellan prästen och en gemen kristen man». eget stånd, såsom vore det af Gud, och hafva vunnit ett sådant privilegium, att midt i kristenheten är nästan en större åtskillnad än mellan oss och turken. Men när du vill se en kristen, så måste du icke se någon åtskillnad och säga: »detta är en man eller en kvinna, en tjänare eller en herre, gammal eller ung», ty Paulus säger (Gal. 3: 28): detta är allt ett och idel andligt folk. Därför äro de alla präster och må alla förkunna Guds ord; undantagandes att kvinnor icke skola tala i församlingen, utan låta männen predika, för det budets skull, att de skola vara sina män underdåniga, såsom S:t Paulus lärer i 1 Kor. 14: 34. En sådan ordning låter Gud fortfara, men gör ingen åtskillnad uti makt. Om inga män vore tillfinnandes, utan blott kvinnor, såsom uti nunneklostren, då kunde man ock bland dem uppsätta en kvinna, som predikade. Detta år nu det rätta prästerskapet, hvilket består uti trenne stycken, såsom vi hafva hört, nämligen att man offrar andliga offer, beder för församlingen och predikar. De som kunna göra detta, de äro präster; de äro alla skyldige att predika ordet, bedja för församlingen och offra sig inför Gud. Så låt nu de dårarne fara, som kalla det andliga ståndet präster . . . Om rakande och smörjande göra en präst, så kunde jag väl äfven smörja och salva fötterna på en åsna, att hon ock blefve en präst.» Detta, det måste medgifvas, är klara ord, som icke kunna missförstås. På andra ställen kallar Luther ett särskildt privilegieradt prästerstånd för en själafarlig förvillelse, ett påhitt, en hycklande skråpuk, som vill föreställa kristendomens sannfärdiga andliga stånd, hvilket består af alla troende. I det Luther förnekar all öfvernaturlig auktoritet hos »klerus» såsom sådant, vill han med roten uppryeka föreställningen om ett öfver församlingen ställdt prästerskap. Prästvigningen, likasom prästuniformen, angriper han i skarpaste ordalag. »Påfven eller biskopen», yttrar han i sin skrift till den tyska nationens kristliga adel, »salvar, gör plättar, ordinerar, niger, bekläder med andra kläder än lekmännen; påfven eller biskopen kan därmed göra en skrymtare och afgud, men gör därmed aldrig en kristen eller andlig människa». Det är således höjdt öfver alla tvifvel, att Luthers ursprungliga afsikt var att göra grundligt slut på den falska föreställningen om en åtskillnad inom kyrkan mellan »präster» och »lekmän». Hans åsikt i denna punkt sammanhänger på det närmaste med hans ursprungliga och till principen aldrig öfvergifna plan att bilda en fri kristlig gemenskap utan »klerus», i öfverensstämmelse med den apostoliska församlingens grundsatser och organisation. Under sin tidigare reformatoriska period var Luther en afgjord motståndare af alla statskyrkliga inrättningar, och äfven under de senare åren af sitt lif betraktade han statskyrkan utan tvifvel endast såsom ett för hans tid nödvändigt ondt, hvarifrån en lyckligare lottad tid borde sträfva att befria sig. En mängd yttranden af Luther bevisar detta. År 1520 (d. 4 nov.) skref han till hofpredikanten Spalatinus: det är icke furstarnes sak att beskydda evangelium, och Kristus behöfver alls icke statens understöd till sin kyrkas värn; vore evangelium i behof af sådant skydd, skulle Gud icke hafva anförtrott det åt fiskare. -- I en skrift »Om världslig öfverhet, huru långt man är skyldig den lydnad» (1523) betecknar han det som en förmätenhet, om statsmakten fördristar sig »att sätta sig äfven på Guds stol, befalla samvete och tro samt efter sin galna hjärnas infall skolmästra den helige Ande.» Luthers grundsats, som han den tiden ofta uttalade, var, att statens och kyrkans områden skola strängt skiljas från hvarandra. De bägge »regimenterna» böra till intet pris få sina angelägenheter hopblandade. Deras ömsesidiga förhållande bestämmer han sålunda, att kyrkans ändamål är fromhet, statens är yttre frid och ordning; kyrkan omfattar icke alla människor, utan blott de kristna, som äro ett litet antal, blandadt med den stora hopen okristna; staten däremot omfattar alla inom ett visst område, och honom skola alla sig underkasta; kyrkan förer intet svärd, ty hon regerar utan lag, allena genom den helige ande; staten däremot har yttre tvångsrätt och nödgar människorna genom yttre lagar att lefva fred med hvarandra och göra hvarandra rätt. I det Luther sålunda skarpt åtskilde kyrkans och statens områden, fordrade han på samma gång, att de skola vara själfständiga å ömse sidor och den ena ingalunda förpliktad att löpa den andras ärenden. Framför allt får kyrkan icke söka stöd hos världslig öfverhet. »De kristne», yttrar Luther, »gifver det andliga svärdet, Guds ord, så mycket att skaffa, att de väl må lämna det världsliga svärdet i ro och öfverlåta det åt andra, som ej hafva att predika.» Likasom Luther fordrade af kyrkan, att hon icke skulle stöda sig på statens myndighet, så fordrade han äfven af staten, att den ej skall blanda sig i trosangelägenheter eller utöfva samvetstvång. Med beundransvärd klarhet anvisade han åt statens myndighet dess riktiga ställning till de religiösa frågorna. »Det världsliga regimentet», yttrade han, »har lagar, som icke sträcka sig längre än öfver kropp och ägodelar och hvad yttre är på jorden. Öfver själen kan och vill Gud icke låta någon annan än sig själf regera. För den skull, hvarest värdslig makt är nog förmäten att stifta lagar för själen, där ingriper den i Guds regimente och förförer och fördärfvar själarne». Alla samvetstvingande lagar stämplar han som brottsliga (»Frevelgebote»), och dem, som utöfva sådant tvång, kallar han »djäfvulsapostlar». Fullständig samvetsfrihet är också en nödvändig konklusion ur Luthers ursprungliga trosbegrepp. På mer än ett ställe i sina skrifter framhåller han den sats, att det är en galenskap, att den ena människan vill med yttre medel tvinga den andra att tro och tänka på ett gifvet sätt, fastän själens tankar äro uppenbara för Gud allena, samt att denna galenskap tillika är en förbrytelse, emedan tron är en rent personlig angelägenhet, hvarmed en hvar är skyldig att själf komma på det rena. »En hvar måste själf se till, att han tror rätt. Lika litet som en annan kan i stället för mig fara till helvetet eller himmelen, lika litet kan han tro eller icke tro å mina vägnar; och lika litet som han kan öppna eller stänga himmelen eller helvetet för mig, lika litet kan han drifva mig till tro eller otro . . . Det är en fri sak med tron, hvartill man ingen kan tvinga. Ja, det är ett gudomligt verk i anden; skall då yttre våld framtvinga eller skapa det?» Vid den tid, då han yttrade detta, hade han med smärta förmärkt, att furstarne i de reformatoriskt sinnade delarne af Tyskland visade stark benägenhet att rycka till sig ledningen af de kyrkliga angelägenheterna, hvilka Luther, äkta demokratiskt, velat anförtro åt det kristna folket själft. Denna furstarnes lust att inrätta »statskyrkor» tadlade Luther i så häftiga ordalag, att en författare i våra dagar knappt skulle kunna begagna dem. Redan då funnos sofister, som sökte försvara samvetstvång från statens sida med det ömkliga argument, att när staten uppträder mot en »irrlära», förtrycker den icke samvetena, utan skyddar blott den offentliga ordningen, som genom religions- och sektfriheten skulle kunna råka i fara. Detta på en gång listiga och dumma påstående, som man än i dag kan få höra, besvarades af Luther med följande ord: »Kätteri kan aldrig med våld afvärjas; därtill behöfs ett annat grepp; här gäller en annan strid än med svärdet. Guds ord skall här strida; uträttar Guds ord icke saken, så blir den outrättad äfven af den världsliga makten, om också denna fyllde världen med blod. Kätteri är ett andligt ting, som man ej kan sönderhugga med järn, ej bränna i eld, ej dränka i vatten». - Statsmakten, tillade Luther, är dessutom obefogad att döma och inskrida i andliga ting, har således ej rättighet att »afvärja irrläror»; detta öfverskrider den förnuftiga gränsen för dess verksamhet. Huru djupt har icke den lutherska kyrkan sjunkit under hans ståndpunkt, hvars namn hon bär! De åsikter Luther här uttalat äro kristendomens, humanitetens och den moderna civilisationens; men huru smädade och förkättrade hafva de icke varit och äro de icke ännu hvilket motstånd hafva de icke rönt och röna de icke ännu från dem, som skulle vara fortsättare och befrämjare af Luthers verk. Skall den svenska kyrka, som bär Luthers namn och nu i »det allmänna kyrkomötet» erhållit ett organ för sin lagstiftande verksamhet, sträfva att verkliggöra hans framtidsplan samt, om än långsamt och med ängsligt öfvervägande af hvad som utan svåra brytningar kan utföras, dock framskrida på den bana som han öppnade, emot det mål, på hvilket hans längtande blickar voro fästade: den fria religiösa församlingen? Eller skall hon, förgätande kristendomens fria forntid och de grundsatser, på hvilka hon såsom reformerad församling hvilar, skrida tillbaka till den hierarkiska ståndpunkten, till prästvälde, samvetstvång, vidskepelse och andlig död? Därom är frågan. I det senare fallet kan man lyckligtvis vara förvissad om att svenska folket icke skall följa henne på vägen till fördärfvet, utan då veta att välja sig andra former för tillfredsställandet af sina andliga behof. Hvar förebilden är att söka för dessa nya former, därom synes tvekan ej kunna råda. I frågan om det kristliga samfundslifvets tidsenliga omhildning ligger vägen som bör beträdas, öppen och klar inför hvarje tänkandes ögon. Det är endast genom att ånyo bringa till heders den apostoliska kyrkans allt för länge misskända och underskattade författningsgrundsatser, endast genom att inse och behjärta dessa grundsatsers betydelse äfven för vår tid -- det är endast härigenom vi kunna motse en förändring till ett bättre i afseende på framtidens kyrka och prästerskap. Icke såsom skulle vi af någon ovis vördnad för det kristligt uråldriga låta oss hänföras till att yrka, det hvarje inom den äldsta kyrkan gällande detaljbestämmelse i läran, hvarje hennes plägsed i lefverne och umgänge bör betraktas såsom ännu i våra dagar mönstergill. Den historiska utvecklingen har äfven inom det kyrkliga området bragt i dagen de fasta stödjepunkter för omdömet, från hvilka den fördomsfritt pröfvande kan utan svårighet särskilja det i den urkristna tron och församlingsinrättningen väsentliga från det tillfälliga, det oförgängliga från det förgängliga. Men det yrka vi, att till detta i kristendomen väsentliga och oförgängliga hörer i främsta rummet den jämlikhetens och förbrödringens ande, som ej medgitver, att det religiösa samhället får sönderfalla i tvenne genom olikartade rättigheter och plikter från hvarandra särskilda klasser af medlemmar: styresmännen och de styrde, förmyndare och myndlingar, präster och lekmän. Det yrka vi, att den svenska kyrkan är sin bestämmelse trogen först då, när hon i den religiösa demokratiens grundsats, i församlingsprincipen, söker tyngdpunkten för sin tillvaro och sålunda själfmant omgestaltar sig till en verklig folkkyrka, från att vara en hierarkisk institution, stående vid sidan af eller öfver församlingen. Bär hon en gång i sitt sköldmärke ej längre kräklan och tiaren, skall hon utan tvifvel illa motsvara det kyrkoideal, som föresväfvar de rättrogne bekännarne af satsen, att i fråga om det kyrkligt bestående »det verkliga är det förnuftiga». Men just då har vår kyrka - så visst som äfven i denna punkt alternativet är: »bekännelsetrogen dogmatik» eller sann kristendom tagit ett afgörande steg mot förverkligandet af den kristliga samfundsidé, som i evangelierna möter oss under den storartade bilden af ett »Guds rike», där medborgarskap och lika värdighet vinnes af alla, hvilka, äfven om de ej instämma i hela serien af »renlärighetens» grundartiklar och icke-grundartiklar, med innerlighetens styrka sammansluta sig kring den urkristna bekännelsen: »Detta är det eviga lifvet att de känna dig, den ende sanne Gud, och den du sändt hafver, Jesus Kristus». Utsikterna ljusna allt mera för dem, som gjort till sin uppgift att i vårt land föra det religiöst-reformatoriska sträfvandets talan. Synbarligen är man äfven hos oss på väg att i åskådningssätt och åtgärder lämna bakom sig vår kyrkliga medeltid för att inträda i ett nytt utvecklingsskede. Vi tala ej nu om den hop af andligt omyndige, som ju alltid måste finnas där, hvarest prästkyrkans teorier ännu ej blifvit uppryckta med rötterna. Vi tala om nationens kärna och blomma: om den bildade, framåtsträfvande ungdomen, om den tänkande mannen, om den ädla, sanningen ofta instinktivt anande kvinnan. Bland olika åldrar och samhällsklasser utbildar sig inom svenska församlingen ett »framstegsparti», som alltjämt ser växa antalet af sina vapenföra stridsmän. Sin fana hafva dessa redan vecklat ut, sitt stridsrop hafva de låtit ljuda. Med klarhet och värma har utgifvaren af denna tidskrift angifvit den riktning, i hvilken vi alla, som lärt oss skilja mellan idealet och dess karrikatyr, vilja arbeta för »vår odlings framtid». »Kristi kristendom» vilja vi genom vårt arbete främja; därför bekämpa vi dess »bekännelsetrogna» vrångbild. Helig är för oss den personliga tro, som, enande andarna i kärlek, stiftar frid på jorden och ger åt människorna en god vilja; därför protestera vi mot försöken att påtruga församlingen ett falskt, ett okristligt trosbegrepp, som allestädes, där det fått rotfästa sig, i lifvet alstrar söndringens, misstänksamhetens, förföljelselustans bittra frukter. Vi kunna ej hoppas, att våra motståndare så snart skola frångå den kortsynta uppfattning, som synes drifva dem att sätta »bekännelsens» korrekthet högre än uppsåtets och viljans halt, abstrakta kategorier högre än lefvande verklighet. Må då de fåkunnige framgent, såsom hittills, misstyda våra åsikter och afsikter! Framtidens kyrka skall dock aldrig tillhöra dem, som nu så ängsligt söka uppbygga henne på »renlärighetens» lösa sand. I striden mot denna förvända kyrklighet veta vi oss hafva kristendomen, protestantismen, sanningen på vår sida. Och därför känna vi oss genomträngda af samma glada förtröstan, som lifvade vår store nationalhjälte i hans kamp mot den dåvarande »bekännelsetrohetens» härskaror: »Med oss är Gud, med honom vi, Och segern oss tillhörer!» Kyrkomötesanföranden. Om förändring i prästeden. (Motion vid kyrkomötet 1868.) En af kyrkans viktigaste frågor och såsom sådan ägnad att af kyrkans målsmän tagas i allvarligt öfvervägande är den om bekännelseskrifternas rätta ställning och om betydelsen af den ed, som på dem aflägges. Vår kyrka kallar sig evangelisk-luthersk. Benämningen, därom torde alla vara eniga, är vald för att beteckna hennes väsen. Hennes rättighet till densamma kan då icke vara någon annan än den, att hon hvilar på evangelisk grund samt bekänner och följdriktigt tillämpar de grundsatser, som äro lutherska reformationens. Äro dessa icke lefvande inom henne, synas de tvärtom mer och mer fördunklas i församlingslärarnas medvetande, så måste medgifvas, alt detta är en fara, som bör beaktas och afvärjas, emedan genom henne vårt kyrkosamfund hotas med ingenting mindre än att svika sitt ursprung och förfela sitt mål. Den främsta af dessa den lutherska reformationens grundsatser, i hvilken hon med klarhet uttalade sin motsats till romersk- katolska kyrkan, är, som bekant, skriftprincipen, eller att samlingen af gamla och nya testamentets urkunder är den uppenbarade religionens enda kunskapskälla och ende domaren i frågor om hvad bör anses för ren evangelisk lära. Denna grundsats, som icke blott medgifver, utan fordrar, att en af all annan myndighet oberoende skriftforskning är verksam inom kyrkan, har flerestädes funnit sitt uttryck i våra symboliska böcker. Så heter det i de schmalkaldiska artiklarna, att »ingen annan regel än Guds ord grundlägger trons artiklar och utom Guds ord ingen, ej ens en ängel»; samt att »ingen» - således icke ens reformatorerna själfva - »skall besvära kyrkan med sina egna dogmer, utan här skall det heta, att ingen auktoritet gäller, utom Guds ord». Bestämdast framhålles skriftprincipen uti inledningen till Konkordieformeln, där man läser: »Vi tro, bekänna och lära, att den endaste regel och rättesnöre, efter hvilka alla läror och lärare böra anses och dömas, äro inga andra än de profetiska och apostoliska skrifterna, såväl uti det gamla som det nya testamentet» . . . »Men andra, antingen fädernas eller nya lärares skrifter, ehvad namn de helst hafva, skola ingalunda aktas lika den heliga skrift, utan alltsammans henne så underkastas, att de icke antagas annorlunda än såsom vittnen som visa, att och på hvilka orter i världen den profetiska och apostoliska läran, jämväl efter apostlarnes tid, är oförfalskad och vidmakthållen. Men symbola eller andra skrifter hafva icke makt att döma» . . . I sådana oförtydbara ordalag framhålla de symboliska böckerna den heliga skrifts uteslutande auktoritet i trosfrågor och frånkänna sig därmed själfva anseendet att vara en öfver hvarje tvifvel höjd ofelbar läronorm. Tydligt är äfven, att i naturen af en bekännelse, författad af män, som hvarken ville göra anspråk på eller kunde tillerkännas ofelbarhet, ligger möjligheten af misstag; att där möjligheten af misstag gifves, granskning är berättigad, och att där granskning är berättigad, möjligheten af förbättring och utveckling är erkänd. I våra symboliska böcker är också detta erkännande uttaladt, i det augsburgiska bekännelsen där kallas en sin tids symbol, och det framträder historiskt redan i det faktum, att den som författade bekännelsen, tillät sig flera ändringar i den långt efter att den blifvit af de protestantiska ständerna antagen såsom ett vittnesbörd om deras gemensamma uppfattning. Obestridligt är slutligen äfven, att den reformatoriska bekännelsens teologiska grund hvilar på exegetiska, kyrkohistoriska och dogmatiska grundvalar, som väsentligen omgestaltat sig - något som reformatorerna själfva väl förutsågo. Med Paulus erkände de ödmjukt, att ett styckverk är vårt vetande i de gudomliga tingen, och med honom hoppades de på en kyrkans utveckling och framåtskridande i Guds sons kännedom. De symboliska böckerna innehålla således först och främst skriftprincipen, i enlighet med hvilken de ställa sina författares privatmeningar under skriftforskningens dom; för det andra dessa samma af deras anhängare gillade privatmeningar. Men med att betona skriftprincipen i dess allmänhet ansåg man sig icke hafva gjort nog för att betrygga den frihet, som Luther hade tagit för sig och sina efterföljare i anspråk, då han uppträdde mot villfarelser, som tillvällade sig ett och ett halft årtusens helgd och försvarades af ett mäktigt prästerskap. Man förutsåg möjligheten af ett återfall till den romersk-katolska principen af en läronorm vid sidan af den heliga skrift. Och denna möjlighet måste blifva verklighet i det ögonblick de symboliska böckernas fullständiga öfverensstämmelse med bibeln gjordes till en kyrklig förutsättning. För att hindra detta och öfverhufvud uppkomsten af ett exegetiskt trostribunal med de symboliska böckerna till laghok, utvecklade och formulerade man närmare de skriftprincipen inneliggande momenterna därhän, att den heliga skrift, jämte sin uteslutande myndighet i trossaker, besitter egenskaperna af tillräcklighet och tydlighet - tillräcklighet i den mening, att hon innehåller all för saligheten nödig kunskap - tydlighet i den mening, att denna för saligheten nödiga kunskap meddelas så enkel och klar, att icke ens den olärde, hvars sinne är öppet för anden i ordet, behöfver en mellanliggande förklaring.Af tillräcklighetens egenskap följer, att de symboliska böckerna icke få betraktas som en komplettering till den heliga skrift; af tydlighetens egenskap, att de äro, minst sagdt, icke nödvändiga såsom en utläggning af salighetslärorna. Att äfven mörka ställen gifvas i bibeln, att i den förekomma äfven metafysiska elementer, hvilkas sammanhang och djup ingalunda skönjas af hvarje öga, erkände reformationens teologer. Men, såsom af Melanchthons, Chemnitz" och Quenstedts skrifter ovedersägligen framgår, skilde de mellan dessa metafysiska beståndsdelar och bibelns rent praktiska läror, läggande största vikt på de senare, jämförelsevis mindre på de förra. Hjärtpunkten i bekännelsen, likasom i bibeln, intages af de läror, som syfta omedelbart till det kristliga lifvets väckande och vägledning. Och likasom tydningen af dessa öfverlämnades åt de enskilda fromma bibelläsarna, så öfverlämnades den af de metafysiska punkterna åt den fortskridande vetenskapen. »Dessa ting», yttrar en af de nämnda teologerna, erbjuder den lärde stoff för ett helt lifs flitiga forskning och deras fullkomliga uppfattning är förbehållen den himmelska akademien». För de symboliska böckerna återstod således ingen domsrätt hvarken i det ena eller det andra hänseendet. De finge, enligt den ursprungliga lutherdomen, lika litet ställas mellan bibelns salighetsläror och den enfaldiga fromheten, som mellan bibelns metafysik och den fria vetenskapen. Det var för reformatorerna klart, att om de symboliska böckerna någonsin blefve uppfattade som en ofelbar förklaring af den heliga skrift, så blefve ordandet om bibelns myndighet ett ljugande sken, enär man då i hvarje fråga om läran nödvändigt håller sig till den ofelbare tolken, som ger förklaringen, i stället för den ofelbara lärokällan, som behöfver förklaring. Ur denna betraktelse synes mig följa den betydelse, som bör tilläggas hvarje på de symboliska böckerna aflagd förpliktelse. En förpliktelse på bekännelsen innebär nödvändigt en förpliktelse på skriftprincipen, som i bekännelsen tydligt uttalas; förpliktelsen på skriftprincipen innebär med samma nödvändighet, att bekännelsens detaljbestämmelser icke få betraktas som ovillkorligt giltiga, utan böra af hvarje tid och, om möjligt, af hvarje kristen underkastas förnyad pröfning med bibeln som pröfvosten. Jämte det att hålla protestantismens lifsgrundsats, den fria skriftforskningen i helgd, kan då en sådan förpliktelse icke innefatta mera än att, hvad bekännelsen i dess helhet angår, söka upprätthålla och utveckla henne i jämnbredd med det religiösa medvetandets och vetenskapens egen utveckling, hvarigenom bekännelsen tillerkännes vikten af en faktor, som bevarar kontinuiteten i kyrkans lif, men icke hämmar det. En motsatt uppfattning af bekännelseedens betydelse är, synes mig, behäftad med olycksbringande samvetsförstörande motsägelser. Fordrar eden ett ovillkorligt fasthållande af hvarje bekännelsens bokstaf, så fordrar den på en gång, att skriftforskningen skall i sista hand döma öfver bekännelsen och bekännelsen i sista hand döma öfver skriftforskningen. Den fordrar då, att man skall hålla för sanning äfven sådana bekännelsens dogmer, som befinnas icke fullt öfverensstämmande med den heliga skrift - och att sådana gifvas erkännes i vår tid af ganska konservativa och bekännelsekära lutherska teologer. Den fordrar då, att man skall blanda äfven för de motsägelser, som framgå af en jämförelse mellan de symboliska böckerna inbördes - och att sådana förekomma torde icke heller kunna bestridas. De hafva, som bekant, redan vid innevarande kyrkomöte föranledt en motion om revision. Emellertid är det ett faktum, att de ämbetseder på bekännelsen, hvilka kyrkolagen föreskrifver, af ganska många kyrkans medlemmar betraktas som en förpliktelse att hålla bekännelsens alla läror till form och innehåll för ovillkorligt giltiga. Därmed tillägges de symboliska böckerna, om ej till namnet så till saken, egenskapen af en ofelbar läronorm vid sidan af, ja öfver den heliga skrift. Kunde denna hypersymbolicistiska uppfattning blifva enväldig inom kyrkan, skulle däraf följa de största vådor för hennes framtid. Vetenskapen skulle, så långt kyrkans inflytande sträcker sig, blifva bannlyst; den på pröfning grundade ärliga öfvertygelsen skulle drabbas af samma öde; tankelättjan och hyckleriet hade fältet fritt. Redan nu torde en verkan af denna uppfattning vara att spåra i de anklagelser för okristlighet och okyrklighet, som riktas ej blott mot den forskning i kristendomens problemer, som fäster ringa vikt vid de symboliska böckernas utslag, utan ock mot den, som, med ängslig hänsyn till dessa, åsyftar en med största försiktighet skeende återgång från rännilen till källan, från konfessionel teologi till biblisk. Å andra sidan torde en verkan af denna missuppfattning vara att finna i den fientlighet, som griper omkring sig, emot hela bekännelseväsendet, då man tvingas att i detsamma se en förgripelse på den protestantiska friheten och ett hinder ej blott för telogiens utveckling, utan ock för det kristliga lifvets, som visserligen behöfver bokstafven till en klädnad, men svårligen kan lida honom som en boja. Symbolicismen, som utan tvifvel har den goda afsikten att stärka kyrkans enhet, bidrager således, när den vill gifva denna enhet ett yttre, i sig ohållbart stöd, till att upplösa det fridens band, som är det enda verkligt församlings-enande. Jag tror mig slutligen icke begå ett misstag då jag antager, att orsaken till den så öfverklagade prästbristen, som man velat söka i en materialistisk riktning hos vår svenska ungdom och vanligen trott sig kunna afbjälpa med materiella medel, är hufvudsakligen att finna i något, som länder den svenska ungdomen till heder, nämligen däruti, att man ej vill binda sig genom prästeden, så länge dennes formulering tillåter en sådan uppfattning som den nu senast omordade. På grund af sådana skäl anser mången, att en tydligare formulering af den förpliktelse, som för prästordinationen och andra tillfällen af kyrkolagen föreskrifves, är af det högsta behof påkallad. Och enär själfva edens kristlighet kan starkt ifrågasättas och dess bruk inom kyrkan ingalunda kan rättfärdigas af den omständighet, att staten, som är ett annat väsen med andra uppgifter än kyrkan, kan finna edens bruk för sig gagneligt, samt då slutligen alla torde vara eniga därom, att ett löfte, som ej har edens form, bör för hvarje man af ära vara lika bindande som eden själf, så tager jag mig härmed friheten föreslå, att kyrkomötet ville ingå till Kongl. Maj:t med en begäran, att alla eder, som i kyrkolagen föreskrifvas på de symboliska böckerna, må afskaffas och ersättas med löften, så formulerade, att den heliga skrifts uteslutande auktoritet i kristliga trosfrågor samt de symboliska böckernas underordnade ställning under denna auktoritet tydligt framhållas. Anförande om prästeden. (Den 20 Oktober 1868.) Den motion jag haft äran att för kyrkomötet framlägga innehåller tvänne med hvarandra sammanhängande moment: en önskan att ederna, som kyrkolagen föreskrifver skola afläggas på de symboliska böckerna, må ersättas med enkla löften, samt: en önskan att dessa löften må så formuleras, att den protestantiska skriftprincipen, som betrvggar den heliga Skrifts rätt och den bibliska forskningens oberoende, må tydligare framhållas. Till intetdera af dessa bägge önskningsmål har utskottet tillstyrkt bifall. Hvad angår edens ersättande med löfte på det skäl att eden själf ej är annat än ett löfte med åberopande af Gud som vittne, och då enligt utskottets såväl som min egen åsikt hvarje löfte af sedligt innehåll är afgifvet inför Gud, reducerar sig skillnaden mellan ed och löfte till en rent formell. Men i dessa fall, mine herrar, har eden framför det enkla löftet som jag förordat intet annat företräde än jus primi occupantis, den rätt till platsen, som tillkommer förste innehafvaren. Frågan är då, om icke detta företräde motsäges af betydelsefullare betänkligheter. En sådan betänklighet ligger onekligen däri, att vår religions stiftare och dess urkunder lägga vikt på den formella skillnaden mellan ed och löfte och föredraga det senare framför den förra, ja hvad privatlifvet angår, bestämdt utdöma eden. Ovedersägligen ligger ock i löftets form uttryckt en kristlig manlighet, en sedlig renhet och ädelhet, som eden i sin vanliga formulering saknar. Denna formulering - och detta är min enda betänklighet - befrämjar den medeltida uppfattning, som ty värr ännu kvarstår inom vidsträckta schakter af folket, en, såsom mig synes osedlig och irreligiös uppfattning, enligt hvilken eden är ett slags pactum mellan Gud och människan och ett pactum turpe. Denna betänklighet har ock blifvit påpekad i en reservation, som en af utskottets ledamöter, herr professor Ribbing, afgifvit. Han förordar, att de i främsta rummet betänkliga orden: så sant mig Gud o. s. v. må ur eden utplånas. Sker detta, har onekligen det mål, till hvilket jag i denna punkt önskat komma, blif vit i det närmaste vunnet och jag skulle därföre förena mig i herr professor Ribbings förslag, om mitt eget ej har någon utsikt att gå igenom. Hvad angår mitt andra önskningsmål, har utskottet visserligen afstyrkt äfven det, men jag är utskottet uppriktigt tacksam därför, att det låtit sitt afstyrkande utlåtande åtföljas af en motivering, som kraftigt framhåller den princip för hvilken jag har uppträdt, de symboliska böckernas underordnade ställning, hvaraf följer den teologiska forskningens oberoende af dem. Om, som jag förutser, min motion faller, står således dock den grundsats, hvilken är mig som protestant kär, oantastad, och de vota, som utfalla mot mitt förslag, behöfva icke betraktas såsom uttalade mot den princip, hvars icke blott teoretiska erkännande, utan ock praktiska användning jag påyrkat. Hufvudskiljaktigheten mellan utskottet och mig är endast den, att medan jag anser edens nuvarande formulering främja den oriktiga uppfattningen af förhållandet mellan bibeln och de symboliska böckerna, anser utskottet edsformuläret icke lida af någon tvetydighet eller obestämdhet i detta hänseende, fastän förhållandet visserligen kunnat klarare och tydligare uttryckas. Jag vill icke ingå i någon polemik mot denna åsikt. Jag vill tvärtom förutsätta, att en skarpsinnig analytiker skall i vårt edsformulär kunna uppvisa den protestantiska skriftprincipen, liksom en kemiker kan med skarpa reagentier framställa en annars knappt märklig beståndsdel i någon kemisk sammansättning. Men om edsformulärets nödvändighet ej är, hvad jag antagit, en af källorna till missuppfattningen i fråga, lär dock icke kunna förnekas, att denna missuppfattning existerar, att den medför sorgliga följder, och att den i någon mån skulle kunna motverkas, om skriftprincipen kraftigare uttalades i den förpliktelse prästmannen vid inträdet på sin bana har att aflägga. Vore det icke skäl att vidtaga en sådan förändring, då den väl kan medföra något godt, men svårligen något ondt? Motionens syfte är ingalunda bekännelsefientligt, icke heller afser den att inkasta ett upplösande element. Dess mening är att genom friheten ena. Men hvad man än företager i denna fråga, bör man ihågkomma Augustini ord: enhet i det nödvändiga, frihet i det tvifvelaktiga, välvilja framför allt. Om Bibelkommissionens förslag till öfversättning af nya testamentet.*) (Den 23 September 1868.) För att i så ringa mån som möjligt taga i anspråk den knappt tillmätta tid öfver hvilken kyrkomötet förfogar, vill jag inskränka mig till att framställa en enda anmärkning bland de flera, som kunna göras i afseende på den proföfversättning af nya testamentet som bibelkommissionen år 1861 offentliggjort. Men denna anmärkning rör en punkt af vikt, en punkt, som i fråga om hvilken öfversättning som helst af nya testamentet kan viss mån gälla som proba på den grad af sanningskärlek, aktning för församlingen och vördnad för bibelordet, hvarmed öfversättningsarbetet blifvit utfördt. Användes den såsom en sådan proba på bibelkommissionens *) Rörande debatten vid detta tillfälle må jämföras Rydbergs referat i uppsatsen om bibelkommissionens öfversättning af 1873 i trettonde delen, sid 260 o. f. Utg. anm. verksamhet, fruktar jag dock, att domen öfver denna skulle utfalla obilligt hård. Ur djupet af mitt hjärta uttalar jag min benägenhet att tro, att det förhållande jag här vill öfverklaga är att betrakta som ett tillfälligt missgrepp, ej som konsekvensen af en genomgående princip att lämna sanningen ur sikte, där sanningen är obehaglig. Till ledning för sin verksamhet äger kommissionen kgl. stadgar, i hvars första paragraf man läser: »Alldenstund hufvudändamålet med detta arbete är att uti svenska språket få en riktig öfversättning af den heliga skrift, som i det nogaste är både till mening och uttryck alldeles lika och öfverensstämmande med det, som de af Guds ords ande rörde män verkligen hafva talat och skrifvit, för den skull tillhörer det de af H:s Kongl. Maj:t till ett sådant viktigt ärende utsedde språkvittre mäns sista omsorg, att vid hvarje bok, som företages, för sig stadga grundtextens rätta läsning, på det att de, uti senare tider, då den heliga Skrifts böcker uti trycket utgåfvos, genom hvarjehanda tillfälligheter däruti inkomne brister måge på riktiga och alldeles osvikliga grunder varda utrönte och en till sin riktiga lydelse återställd text följas.» Mine herrar! Denna paragraf pålägger kommissionen ingen annan plikt än den, som hvarje samvetsgrann öfversättare pålägger sig själf - en plikt, som är själfklar och väl i främsta rummet skulle hållas i helgd, när det gäller den bok, om hvilken kyrkan förutsätter, att Guds ande talar genom henne till mänskligheten, den bok i hvilken de protestantiska kyrkorna se den enda källan för uppbevarad sanning, den enda domaren i frågor, som angå kristna läran. Icke förty finner man, att bibelkommissionen uti sin ifrågavarande öfversättning låtit kvarstå en af de djupaste och öppendagligaste förfalskningar, som någonsin insmugit sig i den heliga skrift, jag menar de bekanta understuckna orden i 1 Joh. 5: 7, 8. Kommissionen har visserligen å ömse sidor af dessa ord och i öfra kanten af bokstafsraden anbragt små kommata, som antyda att kommissionen känner deras halt; men för den icke sakkunnige läsaren hafva dessa kommata såsom varningstecken intet värde; dels äro de så små, att hans öga lätt halkar förbi dem, dels finnes intet tillkännagifvande om deras betydelse. Det är sant, att stadgarne ålägga kommissionen att »icke antaga några vågsamma meningar in philologicis utan de allra tydligaste och fastaste skäl.» Men jag är fullt öfvertygad, att i denna församling, där så många lärde män sitta, ingen enda finnes som icke skall medgifva, att de tydligaste och fastaste skäl föreligga för utplånande af de ord om hvilka här är fråga. Här är icke rätta platsen att ingå i en detaljerad redogörelse för den kritiska undersökning det oäkta stället varit underkastadt. För att endast i flyktiga drag vidröra densamma, må det tillåtas mig påpeka att de understuckna orden saknas i de grekiska uncial-handskrifterna, såväl i den sinaitiska handskriften, som i de öfriga; att de icke finnas inuti själfva texten i någon enda af de nära 200 grekiska minuskelhandskrifter, som äro äldre än boktryckerikonsten; att de icke finnas i någon af de österländska öfversättningarne, ej heller i de västerländska förrän de uppdyka i codex toletanus från 7:de eller 8:de århundradet; att de icke finnas i den grekiska kyrkans patristiska litteratur, ehuru denna innehåller många stridskrifter mot arrianerna och citerar 1 Joh. 5: 7, 8 i dess ursprungliga betydelse, ej heller hos den västerländska kyrkans fäder under de fyra sista århundradena. I den grekiska texten inkom det falska stället först i början af 1500-talet. Luther uteslöt det ur sin bibelöfversättning och när det likväl blef insmuget i en lektionar af år 1547, besvor han de lärde, att de »för sanningens skull må utelämna detta tillägg och återställa den grekiska texten till sin renhet». Den nyaste tidens förnämste textforskare, bibelöfversättare och bibeltolkar hafva i skarpa ordalag uttalat sin dom däröfver att det oäkta stället ännu kvarstår i samtliga bibelupplagor. Bunsen kallar det en skam och nesa för församlingen. Tischendorff yttrar att det vittnar om förakt för den af de heliga skrifställarne öfverlämnade sanningen. Till min uppriktiga glädje har jag nyligen erfarit, att äfven ur svenska prästerskapets leder aktningsbjudande röster höjt sig för den ifrågavarande inflickningens utrensande ur svenska bibeln, och, misstager jag mig icke, har jag här i mitt grannskap en af desse män, den vördnadsvärde d:r Melin. Vår bibelkommission har emellertid låtit det oäkta stället kvarstå. Jag vill icke mot detta förfarande uppträda med ord, som en upprörd sanningskänsla kunde ingifva mig och hvilka måhända skulle bli för bjärt afstickande mot det lugn, som bör utmärka ett kyrkomötes förhandlingar. Men jag kan däremot icke afstå från att uttala den djupa sorg och grämelse många den svenska kyrkans medlemmar känna däröfver att hennes målsmän, som ju äfven skola vara sanningens, kunnat dröja med att lämna ur händerna ett vapen, som ej är sanningens. Man har till ursäkt anfört, att det gamla för mången kära ställets utplånande skulle kunna störa församlingens frid. Men detta är att gifva sanningen andra rummet och en kortsynt betänklighet det första. Ty kortsynt är hvarje betänklighet, som lämnat det rätta ur sikte, och osäker den frid, som bygges på annan grundval än sanningens. Må vördnaden för bibelordet hädanefter taga ut sin rätt! Intills detta skett, bör man, enligt min åsikt, föredraga den gamla öfversättningen framför en ny. Strötankar i kyrkliga ämnen. (Aforismer ur en anteckningsbok.) Kristendomens förlåtelse- och själfförsakelseläror äro omöjliga att förverkliga i statens lagar. Säkerligen har stiftaren också insett detta. Hans messianska rike är visligen icke endast himmelskt utan äfven jordiskt, öch det förutsätter ett tillstånd, där lagbrott äro möjliga och lagar nödvändiga äfven där. Men lagskipningen är här sådan, att han kan se till sinnelaget och gradera straffen efter detta. Så länge människan icke är genomskinlig för mänskliga ögon är detta en omöjlighet bland oss i denna cdo>v (äon, lif, lifstid). Man måste således skilja mellan en kristlig sedlighet och en samfundssedlighet, så hårdt det må vara. Man kan i statens lagar icke tillämpa föreskriften, att den som fått en örfil skall låta slå sig en på andra örat, eller föreskriften, att när tjufven stulit min mantel, jag skall springa efter honom för att äfven ge honom rocken, ehnru detta visserligen vore ett sätt att komma mången tjuf att hissna och kanske att besinna sig. Det känns icke rätt behagligt att sålunda vara likasom delad mellan tvenne sedlighetstyper. Emellertid - den ena är för människan, den andra för samhället. Är samhället i grunden ett metafysiskt väsen, lefvande i en annan värld än vår fenomenvärld sitt eget personliga lif, så om den sedlighet, hvaraf vårt fenomensamhälle är mäktigt, vore en återspegling af den sedlighet, hvaraf samhället såsom person i sin egen värld är mäktigt, skulle man frestas antaga att samhället som personlighet är ett underlägset väsen i förhållande till den kristliga människan. Emellertid kunna vi lämna dessa metafysiska spekulationer därhän. Den, som först trodde sig hafva upptäckt detta personliga väsen samhället såsom hafvande sin konkreta tillvaro i en annan värld än vår egen fenomenella, menade visserligen tvärtom och måste göra det, eftersom han betraktade oss människor som detta metafysiska väsens lemmar. Han menar nog, att denna metafysiska personlighet har sin sedlighet för sig, fast dess väsen uppenbarade sig för oss, dess lemmar, endast som jus och i bästa fall som justitia. I fråga om förhållandet mellan den kristliga sedligheten och samhällssedligheten, mellan sedligheten i innerligare mening och det rättsliga, synes man åtminstone icke kunna komma längre än till den regel, att det rättsliga, ehuru det aldrig kan bli det kristligt sedliga, skall bilda sig efter det kristligt sedliga så mycket, som det utan förfalskning af sin egen princip kan göra. Afven lagstiftningen bör tillämpa på sitt sätt föreskriften: »hvad I viljen, att andra skola göra Eder, det gören I ock dem.» Med andra ord lagstiftningen, som aldrig varit kristlig, måste åtminstone sträfva till att icke vara okristlig. »Den kristliga germaniska staten», »den rätt-troende spanska staten» och dylika uttryck äro i somligas mun humbug, i andras mun dumhet. Ty, som nämndt, kristlig har staten aldrig varit och kan aldrig varda det. Det är vackert, om han kan upphöra att vara okristlig - ett mål som kraftigt motarbetas särskildt af dem som nyttja den nämnde humbugen eller dumheten som slagord. Anmärkningsvärd är den ställning, som prästkorporationerna intagit med afseende på samfundssedligheten. Det är ett det gröfsta och värsta qui pro quo man kan tänka sig. Bundsförvanter med de reaktionära intressena, uppträda prästkorporationerna för att bekämpa samhällssedlighetens befrielse från okristliga element, i det de för detta ändamål begagna som vapen den kristliga sedligheten och utsikten till rättvisans vinnande i ett rike på andra sidan grafven. Till de lidande och förtryckte, då de kämpa på samhällets grundval, ropa de de ord, som icke gälla på samhällets valplats utan på det enskilda människohjärtats: Haf tålamod, var ödmjuk, tål förnärmelserna och kränkningarna, finn dig i sådana samhällslagar som slå dig på båda kinderna och taga rocken från dig, då de först tagit manteln. På den kristliga sedlighetens område, på det enskilda hjärtats valplats däremot äro de för ingen del benägna att själfva tillämpa eller för andras räkning påyrka tillämpandet af den på detta område oeftergifliga regeln att löna ondt med godt! På det området är det bokstaftigt sant, att vi skola göra hvad Kristus föreskrifvit. Men ännu har jag blott i en roman af Victor Hugo sett prästen springa efter tjufven för att af godt hjärta gifva honom mer än han af ondt hjärta tagit. Samhället skall gifva oss den rätt till skydd och vedergällning, hvilken vi som människor, vi må vara kristna eller hedningar, äga. Om samhället ålade oss som tvångsplikt hvad Kristus ålagt oss som kärleksplikt, skulle kärleksplikten upphöra att vara till som ren och oblandad sådan. Men sedan samhället gifrit oss vår rätt och bestämt vår plikt i juridiskt afseende, skall det bero på oss själfva att göra icke blott rätt utan godt mot vår nästa. Där har kristendomen sin plats. Hvilken skam af prästkorporationen, att så förrycka denna kristendomens plats och vräka honom som barrikadbråte i väg för framåtskridandet, genom att göra den fria kärleksplikten - tålamod och undergivenhet - till en samhällsplikt ålagd de fattige och förtryckte för att hindra dem omgestalta samfundsförhållanden, okristliga nog att gifva den juridiska rätten åt förtrycket, själfviskheten och nedrigheten! Det är den kristnes förpliktelse som kristen att befria lagen från allt okristligt, ehuru han aldrig kan göras positivt kristen, ehuru med andra ord jus aldrig kan bli religio. Att ålägga de förtryckta klasserna tålamod pch undergifvenhet under en klasslagstiftning, som de anse orättfärdig, är till principen lika orimligt fast ej så påtagligt löjligt, som att predika tålamod och undergifrenhet under en olämplig växellag eller konkurslagstiftning samt lika skamligt som att för sjömän predika tålamod och undergifvenhet under en lagstiftning, som till samtlige rederiers försvar tillåter »flytande likkistor». Alla dessa frågor tillhöra samma kategori, samhällets lagstiftning, icke religionens lagstiftning, hvilket naturligtvis icke hindrar, att då dessa frågor skola lösas af kristliga lagstiftare, de böra känna det som sin plikt att lösa dem på ett sätt, som öfverensstämmer med rättfärdigheten och aflägsnar okristliga element. Om profetian, att den helige Ande skall utgjuta sig öfver allt kött och det för evärdliga tider, vardt en sanning, så att urkristendomens ideal mänskligheten eller församlingen som en alla individer omfattande korporation af profeter, ordförkunnare, andepröfvare, hugsvalare och själavårdare ginge i fullbordan och gjorde allt särskildt prästerskap lika praktiskt öfverflödigt som det ar utan grund i kristendomens väsen! Prästerskapet kan lugna sig, ty utsikten härtill synes för närvarande mycket svag. Men om det genom ett under inställde sig nu, pånyttfödande hela församlingen med undantag af prästkorporationen! Föreställom oss att denna, sedan undret timat, vore som den är. Skulle hon hälsa undret med förtjusning och tacksägelse till Gud, undret, som gjorde de besoldade prästämbetena öfverflödiga och beröfvat dem deras inkomster? Svårligen, såvida icke den pånyttfödda församlingen beviljar det nu onödigt befunna prästerskapet löner och pension och dyrårstillägg, när så behöfs. I detta fall, men icke annars, fruktar jag att prästerskapet skulle finna sig i undret. Och detta var i hvarje fall nästan mera än man af vanliga människor kunde begära. Ty en förlust vore dock gifven: intresset för korporationens makt, njutningen af det anseende, som flyter från att man tillhör en mäktig korporation, vore förlorade. Och den förlusten vore stor. Hafva vi härmed uttalat en allt för sträng dom? Nej, vi hafva endast gjort mängden af präster till hvad mängden af människor är ingenting vidare. Korporationsprästen är ingenting annat än människan, sådan hon danas under inflytelsen af den korporation hon tillhör. * * * »Kyrkorna» - organisationer, som utgrenat sig öfver hela samhällen och världsdelar, med en här af besoldade ämbetsmän, måne om sitt eget bästa och sin egen fortkomst, måne om utvidgning af den korporations makt och inflytande, som de tillhöra, understödda af de politiska klasser, hvilkas intressen de befordra. Den senast påpekade omständigheten förklarar den nuvarande »gudaktigheten» hos Frankrikes legitimister, hos ättlingarne af de frivola seigneurerna från adertonde århundradet. Med en häpnadsvärd naivetet förmena sig hierarkierna vara ledda endast af alldeles oegennyttiga och rent religiösa uppsåt, medan alla andra klasser mer eller mindre riktigt medgifva, att de kämpa för sina välförvärfvade rättigheter och vilja äfven för de timliga förmånernas skull ha sin makt bevarad eller utvidgad. Hierarkierna förneka att de behärskas af den vanliga korporationsanden, som bestämmes af omtanken för det egna jordiska bästa och den egna timliga förmånen. De tänka blott på Herrens bästa. De bestrida, att deras ställning i reaktionens leder till någon del har sin förklaring i det ömsesidiga intresset med dem, hvilka med minsta möjliga ansträngning för egen del vilja lefva på de arbetande klasserna. Söndagligen läsa kristna vid altaret: »Jag fattig syndig människa», och göra dock sin korporation så snöhvit och fläckfri, som om icke äfven bon utgjordes af fattiga syndiga människor. Bland dessa präster förekomma dock äfven profeter, men de äro icke profetcr inom sin egen korporation. Det minsta dessa profeter måste uppoffra är hoppet om befordran. De måste också se aktningen förbytt i missaktning, välviljan i ovilja. Ty därhän kan korporationsanden förblincla, att han missaktar hedern, när hedern icke tjänar korporationen.Valda uppsatser och anföranden
politiska och sociala ämnen.
Tomtebissen yttrar sig rörande Sveriges
lifsfråga.
(Torntebissen, 5 Januari 1857
uppsatser i denna skämttidning från hans ungdom.
Utg. anm.).
*
Ja, Tomtebissen vill det …
Det må synas djärft, men han ämnar verkligen höja
sin lilla person på klackarne och tala till det kolossala,
månghöfdade, majestätiska individium, som kallas folket.
Det är djärft, man skall kanske säga rent ut:
oförskämdt ... Men, va la banque! Tomtebissen gör det
icke desto mindre ... helt familjärt. .. utan betänkande
nu genast ... och det i ganska allvarsam afsikt.
Således:
Glorrika svenska folk!
Af med nattmössan, öppna ögonen, gäspa, sträck
dig och — vakna!
248 vi~iron RYDBERG.
Tiderna äro farliga. Dina förposter slå redan allarm.
Dessa förposter äro dina egna aningar . . . andar,
ställda af Gud vid den yttersta gränsen af din tankes
område för att speja in i det kommandes natt . . . De
ropa, att ditt oberoende, din plats på Europas kartn, ditt
namn i världshistorien står på spel.
Men om detta synes dig vara en småsak, så gör
dig, Gubevars, intet omak, utan skrufva nattmössan åter
öfver hufvudet, svär en ed öfver otidiga väktare, slumra
in på nytt och dröm .
Akta dig blott för oroliga (irommar!
Till exempel:
Du kunde drömma om yttersta domen.
Bah! Sådant platt infall! Yttersta domen!!.. Ja,
omöjligt är det ieke. Oeh om du verkligen somnar, skall
Tomtebissen i alla händelser stanna vid din hufvudgärd
och hviska i ditt öra, huru det då möjligen skall tillgå.
Ponera på följande sätt:
Gud fader sitter på sin bärlighets tron för att döma
allt folk. Världens nationer tåga i oöfverskådliga leder
upp för att mottaga sin dom. Högtidlig tystnad härskar
världsalltet, solar och planeter hafva stannat i sina ba-
nor, sfärernas harmoni förstummats: man hör endast
liksom knäppar af skapelsens urverk, huru folkens hjär-
tan slå i förbidan på domarens ord. Historiens bok lig-
ger öppnad framför honom: han afväger, hvad de gjort
eller hvad de af fegliet och materinlism försummat göra
för hans rikes, för ljusets och frihetens seger. Hans
allseende öga skickar en ljungande blick öfver de djupa
lederna, fördelade efter släkten, tungomål och välden:
TOMTEBI55EN YTTRAR SIG. 249
den öfverskådar eg~ptiernas dystra massor och alla de
brokiga skaror, som fordom på Xerxes vink stormade
mot Europa; den hvilar på grekernas sköna falanger och
romarnes stolta legioner, på Attilas och Dschingis-Khans
bistra ryttarhorder och medeltidens stålsmidda riddare-
härar, på Fredrik den stores pudrade bataljoner och den
stora nationens krutsprängda hjältar, den hvilar på kun-
gar och folk, fria och slafvar, och han säger:
Ilvar är svenska folket?
Intet svar.
Då vinkar han en ängel, som knäböjt vid hans fota-
pall. Angeln sväfvar med hastiga vingslag öfver folken
och återvänder med en i kaftan och långstöflar utstyrd
gestalt, hvars blick är irrande, hvars af naturen stolt
hvälfda panna bär slafvens brännmärke.
Hvem är du? säger domaren.
Den brännmärkte kastar sig ned på marken och
svarar på ryska språket:
- Den man fordom kallat svenska folket.
Hvarför har du afyttrat det namn, som jag
födelsen gaf dig? Hvarför har du glömt det språk, som
jag lärde dig i tidernas morgon, då du som barn hvilade
vid min barm? Hvar är din fana, den blå och gula,
som jag fordom såg svaja öfver blodiga slagfält i spetsen
för det godas strid smän?
Herre, den ligger som matta vid zarens dörr.
Ve dig! Du har illa förvaltat det pund, som
jag förlänade dig. Jag planterade dig som en svärdslilja
bland nordpolens friska vindar, men du har genom dig
själf och genom det ondas makt blifvit en trampad kryp.
260 VIKTOR RYDBERG.
växt. Jag ställde dig som en ridderlig förpost för ljuset
vid Europas östra port, och du pi dig fången åt Asiens
afgud. Jag gjorde dig till en man, och du bär dock
trälens märke. Gå bort och dölj dig evigt för mina ögon
bland dé förtappade barnen!
- Herre! ropar don brännmärkte, - fördöm icke
mig, utan mina furstar. De allena bära skulden till min
förnedring. Nästan vapenlös miste jag gå striden för
min tillvaro till mötes, ty mina furstar... 0, deras
tankar, deras planer stå upptecknade i din bok! Du,
som ransakar konungarnes hjärtan, känner dem väl...
- Skulden är din egen. För en usel grynvälling
sålde du din rättighet, din plikt att själf länka ditt öde.
Gåbort!---
Rut Tomtebissen ryser för sin egen saga, men trö-
star sig därmed, att det beror af dig själf att bringa
profetia på skam.
Han tröstar sig och vill berätta dig, att en riksdags-
man af bondeståndet... han heter Nils Olswn... fram.
lagt ett förslag till fullkomlig omgestaltning af vårt för-
svarsväsen. Tomtebissen nämner det, emedan han vet,
att du icke alltid så särdeles noga följer dina egna riks-
dagsförhandlingar. Motionen har stått att läsa i de större
tidningarne; särskildt vill Tomtebissen hänvisa till sin
stora kollega Handelstidningens bihang för den 20 sistl.
December.
Följden af en sådan organisation som den, hvilken
Nils Olsson föreslagit, blefre en svensk krigshär på
600,000 man, utan att landets tillgångar skulle utsugas
af försvarsväsendet.
TOMTflI5SEY flTRÅR SIG. 261
Följden hlefre, att vi finge se en genom manliga
Ofoingar härdad, genom medvetandet af sina fosterländaka
plikter förädlad ungdom uppvisa omkring oss i ökad
hälsa och fägring.
Följden hlefre vidare, att den misströstan till sig
själf, som nu tär nationens hjärta, denna miaströstan,
som är ett folks första dödssymptom, skulle vika för den
pånyttfödda nordiakhetens friska fläkt. Ingen Östberg skulle
mer uppträda pi aflshärjartinget och fälla dödadomen
öfver sitt folk.
Följden blefre slutligen, att Sverige, resande sig ur
sin politiska förnedring, kunde lägga handen pi sitt svärd,
se Ryssland stint i synen och sjäif diktera sin historia,
utan att de si kallade stormakterna behöfde plumpa i
protokollet.
Är ej tanken pi en sidan framtid tillräcklig att elda
hvarje friskt sinne? Af med nattmössan, Sverige! Res
dig ur vinterdvalan, islijörn! Skaka manen och hväss
klorna, gamla lejon! Nytt mod, nytt hopp, och förnyade
~~~r... sivida Nils Olssons förslag går igenom
och erhiller kunglig stadfästelse.
Men detta »sivida" är ett bekymmersamt ord!
Lit oss dock hoppas det bästa!
Ja, hoppoms.
1 en sak.., det är sant.., är dock Tomtebissen
af olika tanke med Nils Olsson. Tomtebissen vill ej, att
indelningsverket skall rubbas, innan den nya organisatio-
nen hunnit visa goda frukter. (Inom parentes sagdt:
vore ej detta försiktigare, Nils Olsson?) 1 öfrigt är Tomto-
hissen af alldeles samma" tanke som Nils Olsson.
252 ~IKT0~ RYDBERG.
Och om svenska folket äfven vore det . och om
det kraftigt vill uttala sin öfvertvgelse, till exempel genom
meetings å la John Bull (en förhoppning, som hos Tom-
tebissen dock är nwe ket svag), då skall intet hinder möta
för vår framtida trygghet . . vår storhet.
Huru kan Sverige bevara sin själfständighet?
(Göteborgs Hundelstidning Oktober 1859, sedan utgifven
såsom särskild broschyr.)
SVERIGES BONDESTÅND TILLÄGNAS DESSA BLAD
VÖRDNADSFULLT AF
FÖRFATTAREN.
Att värna sitt land mot yttre våld och förtryck är
hvar mans plikt, en plikt, som icke kan mot betalning
öfverlåtas åt någon annan. Då denna plikt blir insedd
af ett folk, då det med full medvetenhet fattar, att ingen
må, i farans stund, undandraga sig fäderneslandets för-
svar, då blifver äfven ett litet folk oöfvervinnerligt, då är
där en mur ställd för både dess nationella själfständig-
het och inre frihet, som ingen fiende förmår öfverstiga.
264 VIKTOR RYDBERG.
Sveriges allmoge har alltid haft detta medvetande,
och det är detta vi haka att tacka därför att vi ännu
äro ett fritt och själfständigt folk. Men det är numera
icke nog därmed, att halva icöndan och insikten af hvad
landets försvar kan möjligen kräfra utaf enskild kraft och
enskild uppoifring: där måste något förberedas, för att
där må blifva en handling, som leder till målet
Och dessa förberedelse; med fäderneslandets lugn
och trygghet till ögonmärke, utgöra på samma gång en
uppfostran och utbildning till manlig kraft, till friskt med,
till ädel håg.
De innebära sålunda ingen uppoifring, utan medföra
faatmer en stor och omedelbar vinst.
Införandet redan i folkskolan af gymnastik och för-
beredande vapenöfningar, skulle sålunda verka: ungdo-
mens harmoniska utbildning i kroppsligt afseende, en sed-
lig väckelse till svenskmannakraft och dygd, ett betryg-
gadt nationalförsvar, samt, i förening härmed, en små-
ningom inträdande förminskning i utgifterna för arméen.
Ett litet folk kan icke täfla med stora nationer uti
hållande af väldiga stående arméer; det skulle sålunda
alltid förr eller senare blifva den starkares byte, om icke
det ägde en försvarskraft, som är starkare än alla an-
fallsarméer, en vapenför och vapenöfvad allnadn folk-
bevöpning.
Det tillhör Sveriges Bondestånd, representant för ett
ädelt folk, att behjärta denna stora angelägenhet. Sker
detta och väckes där en håg i landet för beslutets utfö-
rande, så skall det svenska folket, fredligt skötande od-
lingens värf, utan önskan att störa någon annans frid,
stå starkt, ja oöfvervinnerligt mot Iwarje fiende, som
HURU KAN SVERIGE BEVARA SIN SJALUSTANDIGHET? 255
vågar angripa dess bo. Det är känslan af en sådan trygg-
het vi behöfva, för att kunna handla med lugn tillförsikt;
vi äga den icke nu.
Det är såsom ett bidrag till arbetet för detta mål,
efterföljande blad blifvit sammanfattade; det är för samma
måls skull, författaren vågat tillägna dem åt svenska Bonde-
ståndet.
Det gifves väl numera ingen, som ej anser kriget för
ett undantagsförhållande och särskildt eröfringskriget för ett
verkligt brott, såvidt det icke tillika åsyftar att befria en
fjättrad nationalitet eller kan åberopa andra med kultur-
utvecklingen sammanhängande högre intressen än eröfrin-
gens eget. Men har rättsmedvetandet hunnit till någor-
binda klarhet härutinnan, så äger det likväl ännu icke och
torde ej på århundraden ernå den kraft att i handlingens
värld göra sig gällande, som förmådde omöjliggöra kriget
och binda en öfver väldiga härskaror befallande envålds-
härskares lustar. Afven de trosvarmaste bland Elihu Bur-
rits och Brights lärjungar, de som lefva och verka i den
öfvertygelse, att det rättas och godas idéer äro framtidens
enda verkliga stormakter, skulle icke våga drömma om
en ostörd fred, så framt ej denna ägde så kraftiga före-
språkare i nationernas timliga intressen: i näringsfliten
och världshandeln.
Men huru starka dessa intressen äro, huru än till
sin betydelse erkända af folk och furstar - sista ordet
politikens rådslag äga de icke och böra ej äga det. Det
gifves intressen högre än de och förhållanden, hvilka,
266 VIKTOR RYDBERG.
kanske helgade af häfd och diplomati, dock genom sin
inre orättmätighet blifvit till brännande frågor fordrande
en lösning, som svårligen - dét vittnar erfarenheten -
kan ernås utan svärdets biträde. Och då nu så är, skulle
en evig fred bära eviga orättvisor i sitt sköte. Cobdens
och hans Manchestervänners rop på afred till hvarje pri»
har därför med skäl blifrit stämpladt som en trångbröstad
bomullspolitik, medan likväl kärnan af deras åsikt är en
hög och ädel tanke, till hvars förverkligande den världs-
historiska utvecklingen otvifrelaktigt sträfvar.
Vidare gifyes det en stat, som väl icke är alldeles
oberoende af industrien och världshandeln, men för hvil-
ken dessas intressen ännu länge skola förblifva af under-
ordnad vikt - en öfrer trenne världsdelar utbredd ofant-
lig monarki, hvars lifsprincip är eröfringen, hvars kolos-
sala makt är organiserad mindre för inre utveckling än
yttre förstoring och samlad i en enda dödliga hand. Denna
stat, vår nära granne och arifiende, är ej blott för oss
utan för Europa en fruktansvärd hotelse, som, vore det
än så fredälskande, förbjuder det att omsmida sina svärd
till plogbillar.
Och slutligen - har väl i staternas inbördes politik
den fysiska styrkans rätt framträdt med tydligare anspråk
än just i våra dagar? Har hon ej i stormaktahegemonien
blif vit hvad hon icke förr var: ett system? Hvad är det,
om ej den fysiska styrkan, som berättigar fem ibland
Europas stater att åtaga sig förmynderskapet för de öfriga?
Till den rådkammare, dir folkens öden afgöras, äger intet
af dem att sända en målsman, såvida det ej kan hota
ett grannfolk med en anfallshär af minst 200,000 man.
Så hög är den här för rösträtten bestämda census. Fjor-
HURU KAN SVERIGE BEVARA SIN SJÄLFSTÄNDIGH ET? 257
ton konungariken, »den sjuke mannens» kejsardöme och
åtskilliga andra stater med tillsammans en folkmängd af
inemot 100 millioner människor, äro öfverlämnade åt de
fem mäktigaste staternas rättskänsla, barmhärtighet eller
inbördes afund. Sådant är i dag Europas tillstånd. En
af de fem är Ryssland. Tre af de fem delade Polen
sig emellan. Den fjärde var i våra föräldrars tid på väg
att bilda ett världsvälde. 1 sanning, de fern förmyndar-
nes förtjänstlistor äro icke ägnade att ingif va de ofrivil-
lige myndlingarne obegränsadt förtroende. Det är möj-
ligt, ja troligt, att folkrättens och humanitetens grundsat-
ser äga större inflytelse nu än förr i det europeiska för-
myndarerådet; men för de stater, som icke representeras
detsamma, är det föga mindre tungt att veta sin till-
varo bero af de mäktigares humanitet eller barmhärtighet
än att bygga den på deras ömsesidiga afund.
Det var en tid, då det svenska svärdet vägde bland
de tvngsta i Europas vågskål. Vårt fädernesland har varit
en stormakt i samma mening som Frankrike och Ryss-
land. Dess roll som sådan var glänsande, men kort, och
kunde icke vara annat, tv den upprätthölls icke af de
rika materiella hjälpkällor, som af sig själfva skapa en
stormakt, utan af dess hugstora folks förmåga att kämpa,
lida och uppoffra sig. Denna förmåga har en gräns, och
när denna gräns var uppnådd, måste svenska nationen,
blödande ur djupa sår, återvända till sin af naturen an-
visade plats vid sidan af staterna utaf andra ordningen,
medförande som den enda vinsten af sina offer och li-
danden en lysande historia och de öfriga folkens hög-
aktning.
Att hoppas det vi en gång skola återtaga den fram-
T"aria. II. 17
258 VIKTOR RYDnERG.
stående roll, vi spelat på Europas krigsskådeplats, och att
sträfva i denna riktning vore opraktiskt, dåraktigt och far-
ligt. Sådana drömmar måste vi för alltid öfvergifva.
Verkligheten står för våra ögon med andra kraf. Det
gäller nu icke att hota andras själfständighet, utan att
hetrygga vår egen; det gäller icke att eröfra, utan att
rädda vår egen i fara sväfvande tillvai"o. Känna vi äre-
lystnad, så kan hon icke anstränga sig för att tilltvinga
Sverige en plats vid sidan af de fem stormakterna, utan
för att göra vår inre politik och vår existens oberoende
af deras debatter och beslut, af deras enighet, som kan
gälla en delningsplan, eller deras oenighet, som kan rubba
den jämviktspunkt, hvars bibehållande är föremålet för
den konstlade balanspolitikens omsorger. Vår existens
som nation bör ej, om annat är möjligt, bero af diplo-
matiens ekvilibristiska rön; hon hör hafva jämviktspunkten
sig själf. Hon bör ej heller hero af de mäktigare sta-
ternas medlidande eller ömsesidiga afund. Hon har annars
en sviktande grundval. Det gifves stater af ringa om-
fång, som måste åtnöja sig med ett sådant beroende, eme-
dan de äro alldeles ur stånd att befria sig från detsamma.
Men för dem som möjligen kunna, är det ovärdigt att
icke göra det, och deras öde är af dem själfva framkal-
ladt, af dem själfva besegladt, om deras namn en gång
befinnas utstrukna ur de fria folkens gyllene bok. Har
svenska nationen i detta hänseende ett tryggt medvetande?
Äger bon i sin barm den lugna känsla, att hon gjort nog
eller gjort hvad bon förmått för värnande af den fram-
tid, som Gud förtrott åt hennes egna händer?
Svaret år detta: folket hembär stora och allt större
offer åt sitt försvarsverk. Detta tager i anspråk lejon-
HURU KAN SVERIGE SEVÅRA SIN SI LUSTANDIGHET? 259
parten af statsinkomsterna. Men i trots bäraf är natio-
nens medvetande icke lugnt. Hon äger kanske icke mer
den manliga tillförsikt, som stöder sig på Gud och egna
krafter. Hon fruktar och har skäl att frukta den kolos-
sala, eröfringslystna militärstat, som är hennes närmaste
granne och länge mättat sin landbunger på hennes bekost-
nad. Hon vet, att ett enda förloradt fältslag kan omintet-
göra hennes tillvaro, så länge hennes försvar är ordnadt
såsom nu, och måhända känner hon äfven af svenska
professorers undervisning, att eröfringsrätten lär vara he-
lig, att, en gång kufvad, vore hennes försök att afskudda
sig oket rebellion. Att hon icke gillar en sådan teori, är
väl sannolikt, och att hon i sin olycka icke skulle sakna
söner, som vore beredda att för hennes heliga sak blifva
brännmärkta och offrade som rebeller, det är otvifvelak-
tigt. 1\Ien ser hon framtiden ljus och a[lägsnar bon de
hemska aningarne om undergång, så är det, emedan hon
hoppas på diplomatiens beskydd, på Frankrikes hårar eller
Englands flottor. Med ett ord: bon litar icke längre på
sig själf. Den känsla af vanmakt, som plägar föregå dö-
den, bar bemäktigat sig henne. Hon känner sig numera
blott som ett lod i jämvikissystemet och kan ej påstå,
att hon ens som sådant är behöflig. Några af balansens
fem kontrollörer kunde en dag bevisa motsatsen.
Folket bar rätt därutinnan, att det uppoifrat mycket
för sitt försvarsverk, att det svårligen kan offra mera, och
att allt detta likväl icke är nog för att värna det mot
arffienden. Hvad skall det då göra?
Omgifna som vi i dag äro, af det lifliga, framåt-
skridande arbetet i fredens kraft- och lyckobringande värf,
är det kanske endast sällan vi ägna en stund åt betrak.
260 VIKTOR RYDBERG.
telser öfver vår politiska trygghet. Men när detta sker,
huru ofta förnimma vi då icke uttryck af en sådan miss-
tröstan, desto starkare ju sakkunnigare de män vilja vara
med hvilka vi samtala; huru sällan möter oss ej det
friska manliga själfförtroende, som är grunddraget hos lef-
nadskraftiga folk? För att vederkvickas af detta senare,
måste man vända sig till bonden, som lefver på sin teg
lycklig okunnighet om både stormakter och diplomati,
men i höga tankar om svensk tapperhet och uppoffrings-
förmåga. För honom vore det obegripligt, om vi sade,
att vårt oberoende, vår frihet hvilar på tre procent af vår
befolkning, hvilka man gif vit vapen i händerna och någon
otillräcklig öfning uti att sköta dem. Han kan icke tro,
att Sverige är förloradt, om också dessa tre procent blefve
till sista man nedgjorda af fienden, så länge Sverige utom
dem äger en massa vapenföra söner, som vilja strida för
sitt fosterland. Och finge han veta, att denna återstå-
ende stridhara och offervilliga befolkning belöper sig till
öfver 400,000 man, en styrka större än någon, som jor-
dens väldigaste stormakt kan kasta öfver våra gränser,
då skulle han kalla det nesa, förräderi att ens ifrågasätta
det vi kunna underkufvas, så länge vi vilja försvara oss.
Upplyste vi honom då, att krigskonsten under de senaste
århundradena blif vit så utvecklad, att det numera gagnar
till intet att »gå man ur buse», och att vårt nuvarande
försvarssystem, som låter vårt oberoende hvila på tre pro-
cent af befolkningen, är afpassadt efter krigskonstens ford-
ringar och vår förmåga att tillfredsställa dem; så skall
han helt visst utropa, att denna krigskonst och detta sy-
stem äro systemet och konsten att göra ett land värn-
IIUBU KAN SVERIGE BEVARA SIN SJALFSTÄNBIGIIET? 261
löst, att förråda det åt fienden, medan det öfverflödar af
män och järn och fosterländsk hänförelse.
Må man då förskona hans lyckliga okunnighet från
en sådan upplysning, som skulle gräma hans bjärta, som
skulle förstöra hans tro på fäderneslandets framtid och
som därtill är falsk! 1-Ian har rätt däruti, att ett folk,
som har 500,000 vapenföra män, som är tappert i strid
och starkt i försakelser, bör vara oöfvervinneligt. Det är
vårt eget fel, om vi bibehålla vårt försvarsverk i det
skick eller utveckla det ytterligare i den riktning, som gör
största delen af dessa krafter obrukbara i nödens stund.
Vårt försvarsverk, rätt ordnadt, kan göra Sverige till en
stormakt väl icke i offensivt, men i defensivt hänseende.
1 Schweiz med endast 2 / millioner innevånare hafva
vi ett exempel på en defensiv stormakt. Därom äro de
förnämste militärskriftställare och sakkunnige, som stude-
rat dess milissystem och på närmare håll sett dess verk-
ningar, enige. Afven Sveriges försvar är lyckligtvis från
början hufvudsakligen grundadt på milissystemet och kan
utan särdeles omstöpning utvecklas så, att det förmår om-
fatta hela vår nations till buds stående motståndskraft.
Det är detta, som vi i följande rader vilja antyda.
De af läsarne, som äro krigare till yrket, frukta må-
hända att här finna utvecklade åsikter, som de med stöd
af sin erfarenhet måste förkasta. De befara kanske, att
här bygges på en i hast samlad oorganiserad folkarmé,
lifvad måhända af fosterländska känslor, men utan disci-
plin och krigisk utbildning. Det är sant, att vi hysa
höga tankar om fosterlandskärlekens inverkan på en bärs
moral och duglighet, att vi anse en af patriotisk hänfö-
relse gripen här kunna utträtta ojämförligt mer än en mot-
262 VIKTOR RYI)BERG.
ståndare, som saknar denna hänförelse och hos hvilken
bristen på densamma icke ersättes af någon annan andlig
stimulus. Men vi inse lika klart som någon, att militä-
risk organisation och vapenhildning äro de nödvändiga
villkor, förutan hvilka krigareskarornas fosterlandssinne
förmår uträtta föga, och att de utan dessa egenskaper
likna en af febervärma genomströmmad, men lam orga-
nism. Det är så långt ifrån att vi underskatta dessa nöd-
vändiga villkor, att det tvärtom är vår åsikt, att den be-
tydligaste delen af våra nuvarande stridskrafter, nämligen
beväringen, har alltför litet af organisation och vapenbild-
ning och det är vårt syfte att antyda, huru denna bild-
ning kan utsträckas till och i större mått tillgodokomma
ej allenast den otillräckliga truppstyrka, på hvilken vår
politiska själfständighet nu hvilar, utan äfven den stora
massan af Sveriges vapenföra män.
Andra befara måhända att här möta ett opraktiskt
nyhetskrämeri, som, ifall det vunne bifall hos Sveriges
lagstiftare, kunde föranleda vådliga rön, nedrifvande af
hvad vi äga utan skapande af något dugligt nytt. Men
det skall visa sig, att här icke är fråga om att utdöma,
utan i en förnuftig riktning utveckla det gällande försvars-
systemet. Vår tanke år, att detta är rätta vägen till må-
let och tillika den, som ensamt kan vinna gehör hos det
beståendes vänner samt därigenom har utsikt att blifva
beträdd. Det är väl sannolikt, att åtskilligt af hvad 5O~
nu finnes, då skulle befinnas obehöfligt och bortfalla; men
vi utdöma det icke, innan den nya organisationen hunnit
blifva fullständigt genomförd, rotfästad och till sina verk-
ningar bepröfvad. Och när vi härnedan i några allmänna
drag teckna densamma, så sker det under stadigt hänse-
HURU KAN SVERIGE HEvARA SIN SJALFSTÄNDIGHET? 263
ende till nationens förmåga att skatta till försvarsverket.
När krigsbudgeten i djupaste fredstid uppslukar en stor
del af statsinkomsterna, utan att ändamålet därmed upp-
nås och landet enligt de sakkunnigastes omdöme står nästan
värnlöst mot utländska fiender, då är ställningen förtvif-
lad och klagomålen kunna aldrig blif va nog allmänna,
nog högljudda. Men när uppgiften att med i fredstid
minsta möjliga uppoffringar åstadkomma ett verkligt natio-
nalförsvar är löst, då äro klagomålen ogiltiga och skola
icke vidare förnimmas hos ett af mäktiga eröfringslystna
grannar omgifvet, ädelt och fritt folk, som i detta natio-
nalförsvar, hur dyrt det är, har funnit palladiet för sin
själfständighet.
Vårt förslag går i korthet därpå ut, att Sveriges
landtförsvar, som för närvarande omfattar föga öfver 3
procent af befolkningen (omkring 36,000 man indelta
och värfvade trupper, samt omkring 80,000 man be-
väring), skall i sig upptaga inemot 12 procent af befolk-
ningen och därigenom förfoga öfver en styrka af 400,000
man.
Det vill ytterligare antyda de medel, genom hvilka
denna vördnadsbjudande styrka skall kunna erhålla icke
blott organisation och vapenbildning, utan en bättre så-
dan, än som nu kommer de 3 procenten till del, af hvilka
den större delen, nämligen beväringen, saknar de nödvän-
digaste elementerna för en krigsduglig trupp - tillräckligt
befäl och nödig öfning - så att den snarare är ett på
papperet, till nationalmedvetandets lugnande frambesvuret
fantom än en lefvande verklighet.
Svenska hären skulle bestå utaf följande trenne or-
ganiskt med hvarandra förenade hufvudafdelningar:
264 VIKTOR RYDBERG.
Stantruppcima, de indelta och värfvade regemen-
tena, utgörande en styrka af omkring 3 6,000 man;
Bevitringei, fem åldersklasser (21-26 år), som
när de af beväringskommittéen föreslagna ändringarne
kassationen vidtagits, komma att utgöra omkr. 100,000 man;
landistormen, utgörande de ur beväringen utträdda
åldersklasserna från 26:te till 50:de året, hvilka, sedan
de från krigstjänst nödvändigt befriade eller för krigstjänst
oduglige, likasom de utfattige och i allmänhet den lösa
befolkningen, blifvit frånräknade, kunna anslås till minst
260,000 man.
Stamtrupperna, beväringens och landtstormens ge~
mensamma grundval måste vara ett genomgripande system
för sveiiska tingdoiuieiis fysiska och militära upp-
fostran.
Mycket har talats och skrifvits, men föga ännu blif-
vit behjärtadt i detta viktiga ämne. 1 sanning, gåfves det
landtförsvarsbudgeten en rubrik, till hvilken folken med
glädje borde skatta, så vore det till sin ungdoms fysiska
och militära uppfostran. Omkostnaderna för det ända-
målet vore bland alla utgifter till försvarsverket de mest
fruktbärande; de vore i ordets egentliga bemärkelse pro-
dulctiva, ty de summor, de toge i anspråk, skulle åter-
vända till statsorganismen, som ett renare, friskare, i ung-
domens ådror spelande blod, som rosor på kinden, eld
ögat, kraft i musklerna och mod i hågen, som en för-
höjning af nationens fysiska och andliga lifskraft, visande
sig i en ståtlig ynglingaskara, hvilken, när den inträdde
1 beväringsåldern, redan vore utbildad för krigareyrket
och färdig att emottaga den fulländning, hvaraf detta
sin nuvarande utveckling är mäktigt. Att hvarje försx-ars~
HURU KAN SVERIGE BEVARA SIN SJALESTANDIGHET? 265
system, det må för öfrigt vara gestaltadt huru som helst,
har sin enda rationella grund i en tjänlig uppfostran af
det uppväxande släktet, ligger i sakens natur och erkän-
nes nu af alla partier. 1 Preussen, där det utskrifna
manskapet från 21 till 24 år hålles utan af brott kaser-
neradt eller i läger och under dessa trenne år dagligen
från morgon till afton öfvas i vapnens bruk, har man lik~
väl funnit detta vara otillräckligt och, då man i dessa
dagar velat bland trupperna införa militär-gymnastiska öf-
ningar, insett att dessa borde börja och med allvar be-
drifvas redan i skolorna, hvarför ock den nuvarande preus-
siske ministéren har under arbete ett förslag till »Gymna-
stikens utbredning öfver stad och land, dess ingående
kommunallifvet samt i ett moraliskt och fysiskt framåt-
skridande skolväsen.» 1 Schweiz se vi en stat, där ung-
domens militära uppfostran blifvit en verklighet och burit
frukter, hvilka folket till intet pris vill vara beröfvadt
och förutom hvilka dess härväsen icke skulle kunna be-
stå; där kadett-institutionen, omfattande städernas alla
publika skolor, blirvit regeringens, officerkorpsens och fol-
kets älsklingssak och gossehären dess ögonfägnad, som
illustrerar de årliga nationella festerna och gifver dem en
egen hänförande prägel. Sverige, hvars finanser icke till-
låta att, såsom Preussen, Frankrike, Osterrike och andra
länder, hålla en stor armé oupphörligt under fanan, och
kaserner, fästningar eller läger innesluta flera ålders-
klasser af befolkningen, - Sverige är af naturen anvisadt
och skall en dag, om ej af annat så af nödvändigheten,
blifva drif vet till att omfatta ett försvarssystem, hvars
grundsats är den, att ungdomens fysiska ock i sam-
inankang därmed militära bildning skall ingå soni en
266 VIKTOR RYDBERG.
hifoudsak i hela vårt uppfostringsväsende, ställas un-
der statens uppsikt ock på kowmunernas bekostnad
befordras. Att undanrycka arbetet hundratusentals kraf-
tiga armar och under flera år öfverlämna ungdomen åt
ett i många afseenden förstörande kasernlif, från det sy-
stemet har Sverige genom sin fattigdom till all lycka blif-
vit förskonadt. Men de uppräknade staterna skulle icke
heller ha antagit ett sådant system, om de ej funnit det
nödvändigt i och för det utskrifna manskapets militära
utbildning. Oslerrikes till en stor del halfbarbariska stam-
mar behöfva därtill en tid af 8 år; Frankrike anslår 4 #/2
års daglig vapenöfning åt sin af naturen krigiska och in-
telligenta ungdom; Preussen, som dömer sitt unga man-
skap till tre års kaserulif, är, som nämndt, likväl drifvet
till att upptaga grundsatsen om gymnastikens och militär-
bildningens införlifvande med skolväsendet, hvilket för
Preussen är desto lättare, som denna stat - jämte Schweiz
och näst dem de skandinaviska länderna - gjort mer än
någon annan europeisk stat för sitt undervisningsväsende
allmänhet. För Osterrike med dess försummade folk-
uppfostran är upptagandet af samma grundsats för närva-
rande omöjligt, och dess militärskriftställare erkänna det
med bedröfvelse, emedan det nu gällande systemet, trots
tjänstgöringens utsträckning till åtta år, är oförmöget att
bilda sådana soldater, som kriget i sin nu fortgående rikt-
ning kräfver, nämligen icke automater, utan kraftigt ut-
vecklade, med blick, omdöme och själftillit utrustade ~
sonligheter. Sådana kunna endast skapas genom upp-
fostran från gosseåren och om ett undantag från denna
regel gifves, så är det uteslutande med den franska ung-
domen, hvilken dock tämligen tidigt inträder i arméen
1-ILRU KAN SVERIGE bEVARA SIN SJIjLESTANDIGHEr? 267
och hvars hela inöfning allt ifrån den dag, då ynglingen
far geväret i hand, går ut på att utveckla hans militära
intelligens, stärka hans lemmar genom gymnastiken och
göra honom innerligt förtrogen med sitt vapen.
Men då Sverige, såsom vi veta, är oförm öget att
gifva sina trupper en så långvarig öfning - det är endast
en ringa värfvad styrka, som kan öfvas året igenom, de
indelta regementena hafva omkring en månads öfning
om året, och beväringen blott en half eller (enligt nyaste
bestämmelsen) en hel månad i ett för allt - och då vi-
dare krigskonsten utvecklat sig i en riktning, som af en
god soldat fordrar både mer och något helt annat än
förr, och hvilka egenskaper svårligen kunna vinnas ens
genom flerårig öfning under de mogna åren, hvad är då
naturligare, ja nödvändigare, än att Sverige på allvar upp-
tager och konsekvent förverkligar grundsatsen om det upp-
växande släktets fysiska uppfostran och i sammanhang
därmed militärbildning, då denna utväg för Sverige är
den enda möjliga, samt tillika den bästa, den mest ratio-
nella och ej blott fruktbärande i militäriskt hänseende,
utan tillika välsignelsegifvande i det hela - en källa till
nationens föryngring, hälsa, ökade arbetsförmåga och lif-
aktighet?
Huru fordrar nutidens krigssätt med dess fullkom-
nade eldvapen, att den simple soldaten i en god armé
skall vara bildad?
En militärskriftställare i våra dagar yttrar, stödd på
de senaste krigens erfarenhet och med särskildt hänse-
ende till hufvud vapnet, infanteriet:
»Infanteriets andel i framtida bataljer kommer enligt
min öfvertygelse att alltmer bestå i tiraljörfäktning med
268 VIKTOR RYDIJERG.
möjligast säkert träffande gevär och därefter i kraftiga,
beslutsamma bajonettanfall. Just emedan skjutvapnen blif-
vit så fullkomnade, måste bajonetten erhålla förhöjd be-
tydelse. Den regelmässiga bataljelden front mot front,
sådan den förekom i sjuåriga kriget och ännu i de Na-
poleonska krlgen ofta bidrog att afgöra striden, torde för-
lora i vikt. Därför tro vi, att hvarje stat måste förskaffa
sig talrika, i tiraljering öfvade, med goda gevär försedda
jägare samt ett beslutsamt, med bajonetten förtroget och
på sitt vapen litande linieinfanteri. Men för bägge ända-
målen behöfver soldaten en väckt intelligens samt utbil-
dad kroppskraft och färdighet, ty annars förmår han byar-
ken skickligt tiraljera eller sköta bajonetten, hvilken se-
nare äfvenledes fordrar större själfständighet hos karlen
än den blotta skjutningen i ledet efter kommando. De
små, men gymnastiskt utbildade franska voltigörerna voro
för ryssarne äfven i den egentliga bajonettstriden ojäm-
förligt farligare fiender än de starka och modiga, men
detalj bildningen vårdslösade engelska gardisterna. Att ut-
bilda infanteri på det sätt, att den lätta delen af det-
samma kan med fördel brukas till tiraljering och den
öfriga till bajonettstrid, blir hädanefter ett tvingande be~
hof för hvai-je armé.»
Huru skall detta behof kunna tillmötesgås i svenska
hären, hvars indelta trupper hafva en visserligen årlig,
men jämförelsevis mycket kort öfning, och hvars betydli-
gaste del, beväringen, åtnjuter endast några lätt räknade
dagars? Huru på annat sätt, än att vår militära utda-
ning börjar, där hon bör begynna -- i skolan och
gosseåren, då lemmarne äro smidiga och hågen lifvad för
kropps- och vapenöfningar? Denna fråga måste afgöras,
HURU KAN SVERIGE BEVARA SIN S.JALFSTANDIGHET? 269
så vida man ej hyser den besynnerliga föreställning, att
svenska hären ej behöfver den krigiska förmåga, som
andra makter och bland dem vår ryske granne ifrigt be-
möda sig att gifva sina härmassor.
Det finnes ännu en omständighet genom hvilken det
blifvit ett ovillkorligt behof, att den simple soldatens in-
telligens och kroppsliga färdighet utvecklas mer än förr.
Det har på Krim och Italien visat sig, att de förbättrade
eldvapnen medfört en oproportionerligt stor förlust af offi-
cerare å bägge de kämpande sidorna. Men följden håraf
var dock ej å bägge sidorna lika fördärflig. Där trup-
perna endast erhållit eller måhända icke visat sig mäk-
tiga af annat än mekanisk inöfning, såsom händelsen va-
rit med ryssarne och österrikarne, där har förlusten af
de ledande och riktande delarne i mekanismen, nämli-
gen officerarne, verkat förlamande på massorna, som,
fifverlämnade åt sig själfva, förlorade själfförtroendet och
stodo på slagfältet som själlösa, på rutan fastnaglade
schackpjeser. Annat var förhållandet med fransmännen,
och detta låter förklara sig af följande uppgifter, häm-
tade från ofvan citerade skriftställare (en officer i öster-
rikiska bären), rörande den bildning, som under 4 1/2 års
fortsatt tjänstgöring skänkes franska soldaten:
»Ett stort företräde, som de franska soldaterna verk-
ligen äga, är att de förstå meningen och ändamålet med
allt, som de åläggas göra. Hela det franska exercis- och
tjänstereglementet är beräknadt på att icke blott meka-
niskt öfva soldaten, utan ock att skärpa hans omdöme
och göra för honom begriplig afsikten med hvarje hand-
grepp, hvarje vändning, rörelse, manöver o. s. v. Afven
härutinnan märker man på öfvertygande sätt, huru Napo-
270 VIKTOR RYBRERG.
leons, krigskonstens store reformators ande fortlefVer i.
de franska kasernerna, ty just alla de af honom gifna
föreskrifterna för truppernas utbildning, och vi anse dessa
för verkliga mästerstycken af klarhet och logiskt samman-
hang, utgå från grundprincipen att göra soldaten intelli-
gent, rask och själfständig. Alla de franska truppernas
militära öfningar äro beräknade att väcka ifVer och efter-
tanke, i stället för att en blott dressering uttröttar och
förslöar. Jämte exercis, fälttjänst, marscher o. s. v. står
den teoreliska undervisningen, och jämte denna åter gx-m-
nastik, voltige och fäktning. Allt detta gör soldaten rask
och behändig, stärker hans kropp och skärper hans för-
stånd. Vi hafva sett franska jägarekompanier under svåra
terräng-förhållanden utföra tämligen invecklade manövrer~
vid hvilka först alla officerarne utträdde och underoffice-
rarne förde kommandot; sedan måste dessa inrymma sin
plats åt korporalerna, och slutligen kommenderade de
äldste soldaterna sina kamrater, utan att något var före-
skrifvet, huru det skulle kommenderas. Vi vilja visser-
ligen icke säga, att dessa sista manövrer i hänseende till
precision utföllo fullkomligt tillfredsställande, men allt gick
raskt och någon egentlig oordning var icke synbar. Denna
de enskilda soldaternas säkerhet och uppfattning af rörel-
sens ändamål gör sig ganska märkbar vid större manöv-
rer. Grofva oordningar eller långvariga intrasslingar före-
komma aldrig, ej ens vid de mest invecklade evolutio-.
ner, och om än själfva utförandet mången gång ser nå-
got slarfvigt och öfveriladt ut och ett strängt militäriskt
tyskt öga därigenom icke svnnerligt tillfredsställes, så upp-
nås dock alltid det åsyftade slutändamålet fullkomligt sä-
kert och med ovanlig hastighet.»
HURU KAN SVERIGE BEVARA SIN SJALFSTANDIGHET? 271
Dessa egenskaper, som bibringas franska soldaten
genom en utmärkt lärometod och flerårig öfning, äro väl
äfven önskvärda hos den svenske, enär de i hvarje drabb-
ning bilda en hufvudfaktor för segern. Mången är böjd
att tro, att dessa egenskaper bero af fransmannens natu-
roI och ej kunna bibringas andra trupper. Men hvad
skall den, som förmenar detta, svara, när han får veta,
att rekryterna från Lothringen, Elsass och franska Flan-
dern, som uti kroppsligt och andligt hänseende ingalunda
stå högre än deras tyska stamförvanter eller de skan-
dinaviska befolkningarna, med hvilka de för öfrigt hafva
stor karakterslikhet - att dessa rekryter, jämte de från
Normandie och Bretagne, hvilka till stor del hvarken kunna
läsa eller skrifva, låta bilda sig till fullt så tillförlitliga,
intelligenta och raska soldater som de rent romano-cel-
tiska rekryterna. De äro icke mindre tölpaktiga än i all-
mänhet våra bondgossar, när de inskrifvas i rullorna.
Men lärometoden, som afser att utveckla förståndet; sol-
dalens behandling, i hvilken disciplinens stränghet genom-
tränges af en humanitet som fordrar och förutsätter, och
genom denna fordran, denna förutsättning, utvecklar en
sann manlig hederskänsla; samt slutligen de fortsatta öf-
ningarne, som nästan uteslutande afse lemmarnes styrl~a
och smidighet, hälsans härdande och en fullständig förtro-
lighet med vapnet, förvandla småningom den tölpaktige
rekryten till den raske, liflige och skicklige voltigören,
hvilken kan gälla som ett mönster af soldat.
Det vore att göra svensken orätt, att nedsätta vår
nation, om vi påstode, att de svenska ynglingarne icke
kunde mäta sig uti intelligens och anlag med bondgos-
sarne från Elsass. Utom det att Sveriges ungdom är
272 VIKTOR RYDBERG.
allmänhet uti besittning af bättre skolunderbyggnad än
dessa, visa de en äfven af utländningar såsom ovanlig
erkänd förmåga att låta dana sig till soldater. Många af
vårt lands provinser, såsom de norrländska landskaperna,
Dalarne, Ostergötland, Småland o. s. v., äga i själfva
verket befolkningar, som i kropps- och själskrafter, i an-
lag och bildning kunna mäta sig med alla, och öfver-
träffa de flesta i världen. Det är således ingen fråga
därom, att den svenske soldaten kan erhålla den franskes
flesta goda egenskaper och para dem med andra, som
den franske i mindre grad besitter. Frågan är blott huru
denna tillägnan skall ske, och här återigen framställer
sig hvad Sverige belräffar såsom det enda möjliga sva-
ret: den gymnastisk-militära utbildningen skall börja i sko-
lan och gosseåren; likasom ynglingen i skolan förvärfvar
elementerna af den bildning, han behöfver såsom med-
borgare, skall han därstädes äfven inhämta de kunskaper
och grundlägga de egenskaper, som göra honom skicklig
till fosterlandets försvar i nödens stund. Den senare ut-
bildningen, i ungdomen försummad, är svårare att i mogna
# år förvärf va än den förra.
Sveriges landtförsvar kan, utan inrättandet af en landt-
storm, aldrig komma att omfatta de krafter, som skulle
göra det till ett verkligt värn för vår själfständighet. Men
att tala om en landtstorm, då man därmed icke menar
en sammanrafsad folkmassa, som i kriget skulle duga till
föga eller intet, utan afser en organiserad och discipline-
rad här - att tala om en sådan eller tänka sig dess
möjlighet vore en orimlighet, såvida ej denna landtstorm
bestode af generationer, som redan från skolan utgått
militäriskt danade. Landtstormen är en inrättning, som
auni: KAN SVERIGE BEVARA SIN sJILFSTINDIGHET? 278
ej kan bildas med ens; vill man honom, och man måste
vilja honom, om man vill sitt lands, sitt namns och tungo-
måls tillvaro, så måste man bygga på ungdomens för-
bittrade fysiska uppfostran och dess militära bildning, ur
hvilken han skall utveckla sig som blomman ur knoppen.
Hvad som här sagts om landtstormen gäller i lika
styrka om beväringen, såsom enhvar med någon efter-
tanke kan finna.
Den första militära bildningens förliggande till sko-
lan och gosseåren är således en oeftergiflig fordran, om
vi skola haka ett verkligt landtförsvar. Den är grund-
valen, hvarpå hela byggnaden måste hvila. Blefve detta
af rikets lagstiftare erkändt -och behjärtadt, så vore ett
betyJelsefullt steg taget emot det stora, önskvärda, nöd-
vändiga målet; men det blefve ett felsteg, om man ej till-
lika iusåge, att en byggnad, för att icke ramla, måste
haka en atark grundval. Vi mena därmed, att man ej
af fruktan för stora omkostnader skall åstadkomma en
endast halt och därmed förfuskad sak. Vår enskilda tanke
är den, att kostnaderna för ungdomens gymnastisk-militär&
utdaning ej komma att blifra betänkliga; men i hvaije
fall är det vår ötverivgelse, att man hellre ger nio mil-
lioner till ett landtförsvar, som är landets trygghet, än
åtta millioner till ett, som, om också i öfrigt aktnings-
värdt, dock ej förmår att skydda~ oss i nödens -stund och
således icke uppfyller sitt ändamål.
Vi försöka här att teckna grunddragen till den in-
stitution, hvars behöflighet i ofranstående rader blifrit
antydd.
För svenska ungdomens fysiska och i sammanhang
därmed militära uppfostran skulle bildas en under lämp.
r.n.. II. ss
274 VIKTOR RYPBERG.
ligt ministeriuni lydande kommission, under hvilken åter
de myndigheter skulle höra, som i landsorten öfvervakade
och ledde gvmnastik-väsendet och vapenöfningarne.
I)e olika förhållandena i stad och på landsbygd kräfva
för bägge kategorierna olika, men hvarandra ömsesidigt
stöd ande och kompletterande organisationer. 1 städerna
äro rikets högre undervisningsanstalter förlagda. 1 några
finnas äfven större skolor, grundade och ledda af enskilda
personer. Den stora mängden af nationens bildade klas-
sers ungdom erhåller i dessa publika eller privata sko-
lor undervisning. De hafva fördenskull sin egen uppgift
(len stora nationella försvarsorganisationen.
Det är för dessa raders författare en lycka, att han
äger ett faktum, på hvilket han kan hänvisa, och att han
således icke behöfver lämna erfarenhetens säkra mark,
då han nu vill påpeka, hvilken uppgift dessa skolor böra
och äro i stånd att lösa i afseende på nationalförsvaret.
Och då vi nu här framhålla föredömet af de motsvarande
skolorna i Schweiz, så taga vi uti anspråk hela vikten#
af detta exempel, utan att låta afspisa oss med den van-
liga frasen, att hvad som låter sig göra i ett land väl
svårligen duger i ett annat. En sådan invändning är trög-
hetens och motviljans vanliga tillflykt och betyder ingen-
ting, så vida man ej kan med ovedersägliga bevis fram-
häfva kvarför det, som bestått profvet på ena stället,
icke skulle kunna försökas på det andra.
Ilörom hvad en annan militärskriftställare än den
ofvan anförde (som en(last talar om Osterrikes, Preussens,
Frankrikes och Englands arméorganisationer) yttrar rö-
rande den schweiziska clementarskole-ungdomens militara
uppfostran:
hURU KAN SVEIhIGE BEVAOA SIN SJÄLVSTÄNDIGHET? 275
En god plantskola för brukbara officerare äger Schweiz
sitt kadettväsen, som redan länge bestått, men i sista årtion-
det blifvit väsentligt förbättradt och allmännare infördt. Dit
höra i många större städer och orter de militäriskt organise-
rade, klädde, beväpnade och af de förträffligaste instruktörer
öfvade lärjungarne i medelskolorna, de flesta mellan 12 och 18
år gamla. Denna militäriska och obligatoriskt gjorda upp-
fostran betraktas ingalunda som barnlek, utan behandlas som
en nationalsak, åt hvilken styrelserna och alla medborgareklas-
serna skänka ifrigt deltagande. Till infanteriöfningarne sluta
sig här och där artilleriöfningar med två- eller fyrapundiga ka-
noner. Vid kadettfesterna, som tillika äro Schxveiz" skönaste
folkfester, samla sig de olika kantonernas ungdomlige krigare
till ett antal af flera tusen. Officerare af de högsta grader och
af den högsta militära bildning akta då icke under sin värdig-
het att öfvertaga befälet och uppgöra de sorgfälligt utarbetade,
till kamraternas kritik bemställda operationsplanerna för de
manövrer, som gossarne och ynglingarne skola utföra *)# Un-
der en soldatisk tukt, som endast fortfar dagar och timmar,
och som den gärna underkastar sig, lär denna unga plantskola
åt milishären både att lyda och att kommendera, ända till tak-
tisk ledning af ett kompani. 1 det rent mekaniska utaf öfnin-
garne upphinnes färdigheten snart i denna ålder, som besitter
den största kroppssmidigheten och friskaste ungdomslusten för
vapenyrket. Och emedan lärjungarnes intelligens redan är väckt
genom förberedelserna till deras borgerliga kall, så äro de desto
mer i stånd och hågade att med tanken genomtränga det me-
kaniskt inlärda och till det militäriska kunnandet foga det mi-
litäriska vetandet. 1 de kantoner, där kadettväsendet någon
tid bestått, varsnar man lätt dess gynnsamma inflytande på
officerarnes duglighet. Och blifva nu därtill enligt ett nytt och
lätt utförhart förslag några lärostolar för den högre militärve-
tenskapen grundade vid edsförbundets polytekniska skola, så
har Schweiz därmed gjort ännu ett viktigt framsteg i sitt mili-
ttira undervisningsväsen.
) Bland sådana officerare kunna vi nämna den utmärkte
general Dufoor, Napoleon 1 IJ:s lärare i krigsx-etenskapen.
VIKTOR RTI>5ERG.
276
Vi skulle till denna beskrifning öfver militäröfning-
garne i da schweiziska elementarskolorna kunna foga mång-
faldiga andra af sakkånnare och ögonvittnen; vi skulle
kunna meddela främmande officerares entusiastiska skild-
ringar af schweiziska skolungdomens militära evolutioner
under de stora årliga nationalfesterna, äfrensom tyska
skolmäns om icke mindre hänförelse vittnande berättelser
om det friska, blomstrande och raska utseendet, som ut-
märker edsförbundets unga generationer framför den tyska
skolungdomen i allmänhet. Men det vare här nog att
hafva påpekat sakens möjlighet, då vi anse våra elemen-
tarskolors uppgift i en blifrande rationel landtförsvaraor"
ganisation vara den att bilda befälsämnen åt beväringen
och landtstormen. Den stående officerskår Sverige nu
äger, är nätt och jämt tillräcklig för den värfvade och
indelta hären, jämte på sin höjd en klass af beväringen;
att öka den i så stor skala, att den blefve tillräcklig äfven
för de öfriga beväringsklasserna blefre en utomordentligt
betungande utgift. Äfven om man utelämnar landtstor-
men, och endast afser beväringen, finner man häraf, att
tillämpningen af det schweiziska kadettväsendet på de
svenska skolorna gåfve ett medel att organisera bevärin-
gen till något bättre än hvad den nu är.
Det vore här utaf intresse att uppställa några siffer-
uppgifter för att uppvisa proportionen mellan den ung-
dom, som genomgår de hör skolorna i städerna, samt
hela den öfriga skolungdomen i riket. Som man vet, ut-
gör i Sverige den åkerbrukande allmogen en vida be-
tydligare del af folkatocken, än i de flesta andra länder.
Men de klasser, hvilkas söner erhålla hör skolbildning,
kunna dock beräknas. till inemot 5 procent af befolknin-
HURU KAN SVERIGE BKVARA SIN sJILFsTINDIGHET? 277
gen. Lärjungarno i städernas elementarskolor och dem
motsvarande privatskolor, jämte do högre fackakolorna,
torde därför säkerligen uppgå till inemot 5 procent af
hela den ungdom, som befinner sig i skolåldern. Nifut-
gör i välorganiserade arméer officorarnes antal sällan öfrer,
iucn oftast betydligt under 4 procent af hären. Man fin-
ner härutaf, att numerären af den svenska ungdom, som
kunde bildas till befälsämnen, är tillräcklig för en genom-
förd och vidtomfattande nationalberäpning, och att hvarje
ny ålderskiass, som inträder i beväringen, bör kunna äga
ett proportionerligt antal ynglingar, som vore förberedda
för utbildningen till officerare.
Man torde invända, att en betydlig del af denna ung-
dom rekryterar tjänstemannakåren och således undanryc-
kes frän den uppgift, som i värt förslag afses för. den-
samma. Men häremot hafva vi att äberopa det preussiska
landtv~ssvstemet, där redan för8ta uppbådets subaltern-
officerare till största delen bestå af män, som inträdt i
ämbets- eller borgerliga yrken: man rmner bland dem en
massa post- och uppbörds-tjänstemän, foratmän, godsägare
och köpmän. Man har nyligen sett, att preussiska landt-
värnet af första uppbådet blifvit hastigt mobiliseradt för
ett krig, som möjligen kunde utsträckts till främmande
område; och när en sådan mobilisering lät sig göra i
Preussen, skulle väl vår plan i denna punkt kunna möta
något allvarligt hinder, då vårt nationalförsvar endast af-
ser hvad dess namn antyder, nämligen motständet mot
en i landet infallen fiende?
Vi förutse äfren andra invändningar - och invänd-
ningar låta ju göra sig i oändlighet mot hvilken sak som
helst. Men ingen af desamma, vi äro därom öfrerty-
278 VIKTOR RYDDERO.
gade, skall hålla stick inför domare, som med klart huf-
i"ud förena benägenhet för saken. För hvarje ny idés
förverkligande fordras tro och kärlek, och icke minst
denna maktpåliggande fräga. Af det blaserade tvifiet låter
intet storverk vänta sig; det är och förblir det blaserade
tvifiet, som endast har skarpt öga för svärigheterna, men
ej för medlen att öfrervinna dem, och som ej har för-
mäga till annat än lägga armarna. i kors, äfven om fien-
den stode i hjärtat af landet, men kritisera dem, som vilja
försvara det.
Som ofvan är nämndt, skulle enligt vär plan en kom-
mission. bildas, som, ställd under lämpligt ministerium,
ägde värden om svenska ungdomens fysiska och militära
uppfostran. Under denna kommission skulle ställas myn-
digheter, som öfrer hela landet, hvar i sin ort, hade att
ordna, leda och öfvervaka gymnastikväsendet och vapen-
öfningarne.
Hvad nu städerna beträffar skulle dessa myndigheter
bestå af militär- och gymnastikdirektione; hvilka, obe-
roende af eforer och läraÄkollegier och endast sorterande
under centralkommissionen, skulle sammansättas af en
högre officer såsom militäuinspektör, af militärmnstruktör
och gymnastiklärare, af de offentliga och enskilda skolor-
nas rektorer, af representanter för kommunen och andra
lämpliga medlemmar i enlighet med en af vederbörande
fastställd plan.
Till den olika organisation, som gymnastik- och miii-
täröfningarne vid olika skolor, till följd af skiljaktigt antal.
lärjungar, kunde fordra, skulle direktionerna inlämna för-
slag till kommissionen, dock så att de allmänna bestämnin-
garne för dessa öfningar ej härigenom finge lida intrång.
HURU KAN STERIGE DEVÅRÅ SIN 5JILF5TIXDIOHET? 279
Till dessa bestämningar bpra i första rummet höra,
att såsom minimum för gymnastiska och militära öfningar
fastställdes en timme om dagen för hvarje lärjunge. Allt
efter olika ärstider och väderlek skulle denna timme an-
slås åt pedagogisk gymnastik eller militäröfningar: dock
så att under höstterminen minst tre timmar i veckan ägna-
des åt pedagogisk gymnastik och under den vackrare ära-
tiden lika många timmar åt militäröfaingar i fria luften.
För öfningar i större massor, till hvilka alla platsens sko
lor borde förenas, vore det tillräckligt att anslå ett par
dagar om äret.
Kommissionen hade att fastställa en kursindelning,
lämpad efter skolklasserna, så att då lärjungen genomgått
de senare, han äfven efter hand blif vit hemmastadd med
en serie af färdigheter sådana som de följande: evolutio-
ner i mindre och större afdelningar, handgrepp med ge-
väret, skjutning, tiraljering, bajonettfäktning o. s. v.
Bredvid denna praktiska kurs skulle följa en annan
teoretisk, genom hvilken ynglingen inhämtade fullständigt
eller delvis (allt efter skolornas storlek och skoltidens
längd) de för linieofflcerares bildning nödiga ämnen, jämte.
de första elementerna af gymnastikvetenskapen.
Efter slutade studier eller vid inträde i beväringsäl-
dern skulle ynglingen förses med ett intyg af direktionen
Ofrer den kurs, han genomgått, hvilket intyg berättigade
honom att erhälla anställning som beväringsofficer, sedan
han under ett beväringsmöte bliNt pröfrad och af rege-
mentschefen föreslagen till en sådan grad.
Detta hvad elementar- och med dem jämförliga sko-
lor i städerna beträffar. Hvad åter angår städernas folk-
skolor, kunde äfren dessa haka sin särskilda uppgift i
280
VIKTOR RYDBERG.
en natlonaiförsvarsorganisation, sådan som den här före-
slagna. Den ungdom, som genomgår dessa skolor, läm-
nar dem redan tidigt för att inträda i handtverken, arbeta
vid fabriker o. s. v. Men soldatbildningens första ele-
menter, hvilka annars erfordra hela den tid, som nu är
anslagen åt beväringens öfningar, kunna dock i dessa sko-
lor lätt undangöras. Ett försök, som i denna väg gjorta
med folkskoleungdomen i Göteborg, hade redan efter en
kort tids öfning krönts med en framgång, som ingifrer
de bästa förhoppningar om hvad som under 8-4 ära
fortsatta planmässiga öfningar kan inhämtas. Sedan denna
klass af stadslingdomen inträdt i yrkena eller anställts vid
fabriker o. s. v., bör hon likväl icke vara undandragen
den allmänna militära uppfostran och undervisningen. Nå-
gon tid för denna bör alltid årligen kunna afaes och st
fördelas, att mästares eller arbetsgifvares anspråk på de
ungas arbetskrafter icke lider förfäng. Jilefve denna tid
inskränkt till endast några aftnar under den vackra delen
af året, så skulle likväl härigenom en aktningsvärd fär-
dighet kunna bibringas ynglingen, innan han uppnått be-
väringsåldern. Den särskilda uppgift, som handtverkeri-
ernas, fabrikernas och den öfriga till kroppsarbete an-
vända ungdomen, borde få sig anvisad, åtminstone i de
större städerna, vore att lämna skickliga rekryter till det
ena af specialvapnen, nämligen artilleriet. Att ordna deras
öfningar för detta ändamål vore visst ingen omöjlighet.
Med den fysiska vården om denna del af landets ungdom
är för öfrigt förenadt ett viktigt stataproblem, som i län-
der, där fabriksväsendet är utbildadt, redan tagit regbrin-
garnas och tänkande fosterlandsvänners uppmärksamhet i
anspråk, och på hvars lösning man i tid bör tänka äfven
HURU KAN SVERIGE BEVARA SIN SJILF5TINDIGHET? 281
här i Sverige, emedan det är lättare att förekomma ett
.ondt än att bota det, sedan det blifvit gammalt och gri-
pit omkring sig. Det gäller nämligen att förekomma min-
bruket med barnarbetet i fabriker o. s. v., som afiar
utaf sig svaga och sjukliga generationer, och - om det
frän början utgör en nationalekonomisk vinst - dock
längden, genom uppkomsten af ett talrikt, andligt och
kroppsligt fördärfvadt proletariat - blir en förfärlig kräft-
skada både i nationalekonomiskt, nationalsanitärt och mo-
raliskt hänseende.
Ville man genom gymnastisk-militära öfningar införa
ett lifvande och stärkande element i denna ungdoms lif,
så hade man således på en gäng sörjt för tvenne stora
ändamål, och med en sådan uppgift för ögonen behöfVer
#man icke fästa någon stor vikt vid möjligen förekom-
mande egoistiska protester från några arbetsgifvares sida,
hVilkas rättmätiga intressen dock vår plan icke skulle
motVerka, utan tvärtom i längden befordra.
En gång om året skulle militärmönstring med sko-
lornas ungdom äga rum. Mönstringen borde beledsagas
af gymnastik-uppvisning. Öfningarne borde då erhålla en
så offentlig och festlig karakter som möjligt, hvarigenom
de snart nog skulle antaga skaplynnet af nationalfester
och gifva ökad friskhet och skönhet åt nationens offent-
liga liL~ Mönstringen skulle förrättas af militärinspektö-
ren, som till kommissionen rapporterade om dess utfall.
Sedan den nya organisationen med beväring och
landtstorm, sådan den här föreslås, hunnit utbilda sig,
skulle dessa mönstringar få en ökad betydelse. De komme
då icke att inskränkas endast till skolungdomen, utan
bletve samtidigt en vqpenuppoianing med hela den del
282 VIKTOR RYDBERG.
vöringen (med undantag af den under året jämte de in- delta regementena öfrade klassen) och landtetormen. Till att infinna sig en dag om äret på den för orten be- stämda vapenuppvisningaplatsen. vore då den enda plikt, som behöfde åläggas landtstormens och de fyra äldre be? väringsklassernas manskap. Detta utgjorde en tillräcklig kontroll, det de äro i ordning, för att i händelse af fara mobiliseras, och vore nog för att repetera det nödvändi- gaste af de öfningar, hvilka de från barnskorna inhämtat. Förenades nu med dessa vapenuppvisningar målskjutnings- täflingar samt prisbelöningar dels för säkerhet i skjutning, dels åt gossarne och ynglingarne för skicklighet i kropps- öfningar; blefve de vidare ordnade efter vältänkta pro- gram och genom en religiös invigningsakt påtryckta hör tidlighetens prägel; begagnade man ytterligare detta till- fälle, då ortens invänare vore samlade, till de nu i landsorterna icke ovanliga slöjd-utställningarne, till hål- lande, där så passade, af de icke mindre vanliga prof- plöjningarne, till utdelning af de öfliga belöningarne för odlingsifit, för trogen tjänst o. s. v., så blefre dessa fester, likasom de olympiska spelen hos de gamle hellenerna, nationalfester i ordets vackraste betydelse och skulle ge. stalta sig till en den mäktigaste häfstång till folkandans förädling, till utVeckling af mandom och sedlighet. Hvad man till vinnande af detta mål skulle uppoifra vore en arbetsdag om året Vi underskatta icke betydel- sen af en enda sådan dag i national-ekonomiskt hänse- ende. Men har man ännu beräknat huru många dagar af året som förspillas af allmogen till bevistande af andra mindre nyttiga offentliga sammankomster, till hvilka den HURU KAN SVERIGE BEVARA SIN 5.JLI"ST~Nf)IGHET? 283 stora mängden drages icke af ekonomiska skäl, utan just af det i alla folks natur liggande behofvet efter en större gemensamhet och samfälda nöjen? Detta outrotliga behof har man aldrig tillmötesgätt på det rätta sättet, så att det blifvit, hvad (let af Skaparen är ämnadt att vara, en faktor till social förädling. Det har för den skull skaffat sig luft på egen hand och oftast så, att det verkat till social försämring. Därom bära auktionstillfällena och de onödiga marknadsbesöken på de flesta orter tillräekligt vittnesbörd. Har man vidare beräknat, burii många ai- betsdagar som i medeltal åtgå för nationen till utgifterna för ett nationalförsvar, soni icke uppfyller sitt ändamål? Vore det då icke skäl att öka dessa dagar med en, för att vinna det afsedda ändamålet? Och vore ens uppoft- ringen af en arbetsdag för vårt mål nödvändig? Man har en gång vid riksdagen föreslagit en minskning af årets högtidsdagar. Vi för vår del voro icke vänner af detta förslag; men vi anse det däremot utan fara vare sig för kyrka eller allmän religiositet, att en af dessa högtidsda- gar (t. ex. midsommardagen) afkläddes sin specifika kyrk- liga karakter för att blifva en national-högtidsdag af den beskaffenhet, vi ofvan antydt, och på hvilken den reli- giösa prägeln, långt ifrån att behöfva utplånas, tvärtom icke borde saknas. Man har, hvad landsbygdens skolor beträffar, länge varit betänkt uppå att i desamma införa gymnastiska öf- ningar. 1 brödrariket Danmark har man menat allvar med denna sak samt också lyckats förverkliga den. Här existerar den endast skenbart. Vid våra folkskollärare- seminarier skola nämligen lärjungarne genomgå en prak- tisk kurs i pedagogisk gymnastik; detta är förcskrifvet. VIKTOR RYDBERG. Men så vidt vår erfarenhet sträcker sig, absolveras denna kurs i allmänhet på ett sätt, som liknar ett illa anbragt skämt både med Lings ädila konst och med vederböran-. des välmenta afsikt att göra den nationel. Många år halva icke förflutit, sedan den nya folkskolestadgan nöd- gade en mängd bedagade landtskolmästare att bevista de inrättade seminarierna; att al sådana personer dana lämp-. liga ledare och uppmuntran al landtungdomens kropps~ öfningar hade varit en obarmhärtig fordran; men vi fruktat att den efterlåtenhet, man var nödsakad visa dessa stun-~ dom gråhåriga gymnast-ämnen, urartat till slentrian, älven. sedan seminariernas bänkar fyllts al yngre, för ändamå- let lämpligare subjekter. Vårt förslag är här, att den gymnastik- och militärkommission, hvars inrättande i och för ungdomens militära bildning vi förordat, skulle utar- bota ett för kroppsöfningar i folkskolan lämpligt reglo- monte, i hvilket alseende skulle. fistas såväl vid det mått al insikt i saken, som i allmänhet kan bibringas semina- risten, som älven vid appareljens enkelhet och billighet. 5. k. fristående gymnastik och kroppsöfningar i fria luf-. ton äro här nämligen alldeles tillräckliga för ändamålet. Som allmogens barn tidigt (vanligen före 16:de året) läm- nar skolan, blir det här en hulvuduppgift sf1 älven efter denna tid förskaffa dem passande öfoingar. Dessa skull. vara al militär natur och tjäna till förberedelse för bevi- ringsexercisen. Att anskaffa instruktörer för detta ända- mål, hvilka under ett visst antal söndagsaltnar al året på lämplig samlingaplats ökade socknen ungdom från 15:de till 20:de året i de enklaste evolutionerna och infanteri vapnets begagnande, skulle icke stöta på någon oöfvor- vinnerlig svårighet i ett land, där genom indelningsverket. HURU KAN SVERIGE BEVARA SIN 5JILFSTIXDIOHE"f? 286 stamtruppernas manskap är tämligen jämnt fördeladt öfver riket, sh att på hvarje at dess 2,288 socknar komma medeltal lO inexercerade soldater. Det antal gevär, som för dessa öfningar behöfdes, kunde utan svårighet lämnas af staten och anförtros åt sockennämndernas vård. Öfningarne för landsbygdens ungdom mellan 15 och 20 år skulle visserligen vara af frivillig natur, men man hade gifvit den en eggelse att bevista desamma, om det # stadgades, att den nu till två år utsträckta exercisplikten # för beväringen endast kunde träffa sådana ynglingar, som försummat de ifrågavarande förberedande öfningarne, äf- vensom att ynglingar, hvilka ifitigt bevistat densamma och ådagalagt håg för vapenyrket, skulle hos regementschefen rekommenderas tlll korporaler och underofficerare vid be- väringen. Det ligger i sakens natur, att denna organisation, så vidt den beträffar landsbygden, icke genast skall kunna förete tiflfredsställande resultater. Institutionen behöfrer sina år för att mogna och bära frukt. Först när de unga generationerna växt upp och i sin ordning lämnat lärare tt folkakolan, har man att vänta i ögonen fallande gynn- samma resultater. Och detta ännu mer, sedan den miii- lära hågen och bildningen, likasom de militära plikterna, blifrit allmännare genom den nya bevärings- och landt- stormsinrättningen. Grunddragen till beväringens nya organisation äro det ofvanstående redan gifna. Vi upprepa dem här. Förberedande öfningar från de första skolåren intill tjugonde året. # Städernas elementarskolor och ölriga med dem jim- 286 VIKTOR RYDBERL förliga eller dem kompletterande bildningsanstalter (fack- skolor, universiteter o. s. v), omfattande omkring 5 pro- rent af den uppväxande ungdomen, lämna ämnen till beväringabefäl. Ynglingar, som med betyg om genomgången större eller mindre kurs i militärbildningen, lämna dessa läro- verk, befordras, sedan de vid ett beväringamöte ådagalagt sin duglighet, på resp. regementachefers rekommendation till beväringsofficerare. Ynglingar från landsbygdens folkskolor, som under de förberedande öfningarne vitsordats för häg och dug- lighet, befordras efter samma grundats till underbefäl vid beväringen. Beväringsexercisens utsträckning till två år skulle endast äga rum för dem, som försummat de förberedande vapenöfningarne. En ordentlig förteckning öfrer befäl och underbefäl, som tillhöra de särskilda åldersklasserna i beväringen, skulle vara inrättad vid hvart och ett af de regementen, med hvilka ortens beväring är införlifvad. Beväringens åldersklasser frän 22:dra till 26:te året haka endast att inställa sig vid den högtidliga årliga vapenmönstring vi ofvan föreslagit, och som alltefter be- fokningens täthet skulle omfatta två eller flera socknar. De ur beväringen utträdande ålderskiasserna bilda efter hand landtstormen, som omfattar den burpa och stridbara befolkningen mellan 26 och 60 år. Socknarne, två eller flera, alltefter deras storlek och befolkningens täthet, läggas till grund för landtstormens organisering, så att socken-kompanierna utgöra dess tak.. tiska enheter. Med hvarje åldersklass af beväringen in- HURU KAN SVERIGE BEVARA SIN SIXLUSTANDIGHET? 287 träder äfven dess befäl i landtstormen. Detta erhåller cn vtterli gare förstärkning genom alla ur stamtrupperna ut- trädande, ännu tjänstdugliga officerare. Uppstå icke förty lIlekor i befälet, kunna dessa fyllas genom val ur landt- stormskompaniernas leder. Förteckning öfver landtstorms- officerare bör föras, likasom öfver beväringens, och landt- stormen likasom denna, tillhör, i händelse af krig inom vassa gränser de indelta regementen, som förefinnas inom (le resp. militärdistrikten. Till landtstormsorganisationen böra såsom nödvändigt moment höra socknevis ordnade skarpsk~tteföreningar. Hvad beträffar såväl landtstormens som beväringens beklädnad, så vore en enkel uniform, om en sådan fast- ställdes af regeringen och föreslås för befolkningen, lika lätt och billig att af den enskilde anskaffa, som en vanlig civil dräkt. 1 Schweiz kläder sig den talrika milisen själf; soldatdräkten är i många kantoner befolkningens kyrko- och högtidsklädnad, och det har blifvit ett slags eti- kettsak, att ynglingen, när han gifter sig, träder framför altaret i fullständig mundering med vapen och packning. Viktigare är frågan om beväpningen. Svenska kronan äger nu redan ansenliga vapenförråder; antalet af de eld- vapen, som öfver hela landet finnas i enskildas ägo, lär vara ganska betydligt, och det för beväring och landt- storm behöfliga antalet skjutgevär torde därför titan sär- (leles betungande utgifter kunna småningom och i (len man institutionen själf utbildar sig, anskaffas. Intills detta skett, kunde den del af landtstormen, som saknar eldgevär, efter gotländska nationalbeväringens mönster bilda en särskild reserv af pikförare. Vi föreslå (letta endast såsom en nödfallsutväg, men såsom sådan 288 VIKTOR RYDDERG. är den ingalunda att förakta. Om detta vapen yttrar en af våra dagars militärskriftstählare: #Är efter den redan på betydligare afstånd började eldgevärsstridon fäktningen mogen för afgörande, så haka de med största sjillför- troendet utrustade trupperna lika mycken ifver som fördel utaf att rycka fienden på liket, för att omöjliggöra en ny eldgevärsstrid och därmed ett dubbelt arbete. De nyare förbättrade eldrapnen skola gika handgemänget en ökad i stället för minskad betydelse. För ett tredje led af pionierer vore piken, som räckte längre än första ledets bajonettspetsar och arbetade dem i förväg, ett ganska ändamålsenligt vapen. Den som i pikens åter- upptagande inom vissa bestämda förhållanden vill se en återgång till medeltiden, han kan lika godt anmoda våra bönder att pr järnväg fara på sina ägor, i stället för att nyttja det äken i medeltiden brukliga fortskafningssättet: häst och vagn. Hvad reffelbössan är i förhållande till den oreffiade, är den långsträckande piken till det korta bajonettgevåret. Man behöfver ej gå tillbaka till 14-16 århundradena, utan blott till hjältestriderna år 1798 vid Neuenweg, i Grauholz, i Schwyz och Unterwalden (eller till det senaste polska revolutionskriget med dess lie- regementen) för att varsna behof vet efter strid med blanka vapen och vikten af att inrätta beväpningen ändamålsen- ligt för en sådan.> En trupp af landtstorm,. som kunde kasta emot fien- den en talrik svärm af skarpskjutande voltigörer, medan dess hufvudmassa i slutna kolouner anryckte till kamp med blanka vapen, skulle kanske icke förlora, utan sna- rare vinna i anfaliskraft, om t ex. en tredjedel af dess styrka vore pikförare. Anfallastöten kunde blika lika HURU KAN SVERIGE BEVARA SIN sJALrsTÄNDIGHET? 289 fruktansvärd, och truppens håg att nyttja rätta ögonblicket för en strid man mot man skulle eggas genom medve- tandet, att den först i en sådan strid kunde begagna alla sina krafter. En af de viktigaste faktorerna för en trupps godhet är, att officerarne noga känna sitt manskap och man- skapet sina officerare. Detta blefve ock i hög grad för- hållandet inom landtstormen, där befäl och manskap följde hvarandra alltifrån beväringstiden genom ålders- klasserna, och där de minsta taktiska enheterna, socken- kompanierna, utgjordes af innevånare i samma och nä~- gränsande kommuner. Kommer nu därtill, att landtstormen omfattade de stridbara männerna i deras kraftigaste år och att dessa redan från barndomen blifvit förtrogna med krigstjänsten och dess plikter, så tro vi, att denna institution skall kunna bilda den yppersta milis i världen, förutsatt att vår regering och kunniga officerskår ägnade åt densamma den omvårdnad, som den förtjänte. Landtstormen skulle endast mobiliseras i händelse af flendtligt infall på vårt område, och dess tjänstgörings. skyldighet inskränkas till det militärdistrikt, inom hvilket dess resp. medlemmar äro bosatta. De utan inskränkning mobila delarne af hären, nämligen stamtrupperna och be- väringen, skulle då på hvarje hotad punkt af vårt vid- sträckta försvarsområde förefinna till sitt understöd en armékår af landtstorm, för hvars samlande inom militär- distriktet, så snart telegrafen meddelat underrättelsen om fiendens infall, särskilda reglementen i förtid böra hafx-a bestämt orten och sättet. Efter en ungefärlig beräkning skulle 1:sta militärdistriktet, omfattande Skåne, kunna Vana. II. 19 29(3 VIKTOR RYDBERG. uppställa omkr. 35,000 man landtstorm; 2:dra distriktet (Småland, Ostergötland och Södermanland) 60-70,000; 3 dje distriktet (Västergötland, Dalsland, Halland, Bohus- län och Värmland) 70-80,000; 4:de distriktet (mel- lersta Sverige) omkring 50,000, samt 5:te distriktet (norra Sverige) 30,000 man. Vi sluta denna uppsats med en påminnelse till läsa- ren, att då vi framställt detta förslag, hafva vi utgått från vårt försvarsväsen i dess närvarande skick, och att vi för dess realisering afsett icke dagar, utan årtionden och generationers uppväxt. Från den synpunkten befrias vårt förslag från utseendet att vara alltför vidtomfattande för att kunna utföras. Hvad som bör ske snart är själfva 9rundlaggningen, nämligen ordnandet af ungdomens mi- litära uppfostran. Det öfriga skall uppväxa år efter år på denna grundval. Och hvad beträffar ungdomens fysiska uppfostran, i sammanhang med hvilken den militära skulle ställas, så utgör denna redan en oafvislig fråga för dagen. Innevarande riksdag skall utan tvifvel se förslag i denna syftning framställda, och hvad denna riksdag möjligen lämnar ogjordt, skall ovilkorligen åter uppdyka vid en kommande. Med ett ord: den saken låter icke längre afvisa sig, och frågan är då blott, huruvida man skall styckevis tillvägabringa ett fuskverk, eller skapa något omfattande, dugligt och frukthärande. Enär vi ingenstädes i svenska tidningar funnit upp- märksamheten fästad på den storartade och genomgripande förvandling, som ryska arméen nu som bäst undergår, så IIUBU KAN SVERIGE BEVARA SIN SJXLI2STANDIGHET? 291 hafva vi ansett tillfället lämpligt att här tillägga några rader beträffande detta ämne, i hopp att man på vår sida Ostersjön skall till sin fulla vikt uppskatta betydelsen af denna företeelse och lämpa sina åtgärder därefter. Efter orientaliska kriget tillkännagaf Ryssland öppet, att dess uppgift för den närmaste framtiden blefve »att samla sina krafter». Understödd af det progressistiska ung-ryska partiet har kejsar Alexander dels förberedt, dels genomföiit reformer af den mest omskapande be- skaffenhet i nästan alla delar af statsorganisationen, och för framåtskridandets vänner kan det icke vara annat än en hugnande syn att bevittna de ansträngningar, som göras af en ädel furste för att åt millioner undersåtar förskaffa medborgerliga rättigheter, upplysning och lyckligare mate- riella vilkor. På samma gång som han härigenom tillmötes- går människorättens fordringar, förverkligar han sin upp- gift att samla och utveckla Rysslands krafter. Detta är hans program; men man misstager sig mycket, om man inbillar sig, att detta står i motsägelse till" tzar Peters - det bekanta testamentet. Då kejsar Alexander arbetar på Rysslands inre förkofran, verkar han tillika för ökan- det af dess anfallskraft, och arméväsendet bar helt före- trädesvis blifvit föremålet för hans omsorger. Vi vilja här endast i #största korthet påpeka några få momenter af ryska härens pågående reorganisation. Denna ordnas och ledes af talrika, för hvarje sär- skild förbättringsfråga nedsatta kommittéer, bland hvilka vi endast vilja nämna följande: artillerikommittéen (presi- dent general Dijadin), hvars ändamål är artilleriets för- bättring och specielt införandet af reffelkanoner af gjut- stål; kommittéen till förbattring af skjutgerären (15 292 VIKTOR RYDBERG. medlemmar); kommittéen till förbättring af härväsendet (preses general Plautin); lärda krigskommittéen (preses general Schubert), samt kommittéen för en ny militär- lagbok (preses general Nijepokojtschitzki). Denna sist- nämnda är ej den minst viktiga. Dess af kejsaren ut- talade uppgift är »höjandet af soldatens intelligens, själf- förtroende och själfaktning», genom modifikationer i den hitintills iakttagna disciplinen, som nedtryckt soldatens lynne och kväft hans hederskänsla. Vi förbigå den nya arméindelningen, emedan det skulle blifva för vidlyftigt att närmare skildra densamma. Där- emot förtjäna följande fakta framhållas. Samtliga sjuttio- två infanteriregementena i den aktiva hären haf va erhållit förbättrade eldgevär och större öfning uti att sköta dem, bvarigenom skillnaden mellan linieinfanteriet och jägare- regementena, sådana som dessa voro i kejsar Nikolai tid, alldeles upphört, hvadan också de 36 sistnämnda regementena förlorat namnet »jägare». Hvad jägarne franska och österrikiska hären äro, äro nu ska rpskgttarne Ryssland. Den första kår af detta slag var det under Krimkriget organiserade » kejserliga familjens skarpskytt- regemente». Sedan dess hafva genom en dagorder af den 18 December 1856 bvarje division i de sex armékårerna, äfvensom gardes- och grenadierkåren, erhållit sin skarp- skyttbataljon, så att dessa nu utgöra ett antal af 24 oberäknadt de förstärkta finska skarpskyttbataljonerna, 4 lärbataljoner och kaukasiska härens skarpskyttar. Hvarje af dessa bataljoner har ett mönsterkompani. Icke nog därmed. Äfven hvarje linicinfanteribataljon har sitt sär- skilda skarpskvttkompani, och då nu hvarje infanterirege- mente räknar tre bataljoner, bar ett sådant regemente tre IIURU KAN SVERIGE BEVARA SIN SJLFSTNDIGBET? 293 kompanier skarpskyttar, beväpnade likmässigt med de egentliga skarpskyttbataljonerna. Till reorganisationen af ryska hären bör vidare räknas den nya beklädn aden, från hvilken alla tryckande bindlar blifvit bannlyste, likasom pickelhufvan, hvilken ersatts af en lätt kepi. Slutligen bör man icke glömma, att det i Ryssland under byggnad varande järnvägsnätet en gång skall möj- liggöra en systematisk och skyndsam truppförflyttning till hvilken punkt af ryska gränsen som helst, samt under- lätta en billig och reglerad arméförplägning, hvars förra brisler varit i hög grad fördärfliga för ryska truppernas hälsa och duglighet. Det är icke en tom hotelse, då vi med blicken på denna verksamhet inom ryska arméen tillropa vår regering, våra ständer och medborgare: Må vi i tid besinna hvad vår frid tillhörer! Italiens enhet (G~tebor~~s Ilawzlefstidning, 19 Juni 1860) Redan sedan ett år tillbaka har den civiliserade världens uppmärksamhet varit fästad på det stora skåde- spel, som utageras på den italienska halfön, den del af Europa, som i så många hänseenden kan sägas utgöra vår kulturs vagga. Länge sönderslitet af olika inbördes kämpande stater, förtryckt af främmande eröfrare, kufvadt af ett olidligt prästvälde med våldets och vantrons vapen, men stådse gömmande i sin barm minnet af en förfluten ärofull tid, bar Italien vaknat till känslan af behofvet utaf en politisk enhet såsom enda villkoret, att det ännu en gång må uppfylla sin höga kallelse, att det åter må intaga sin plats såsom en fri och ordnad stat i Europas statsförbund. Uppträdande 1818 såsom en rörelse i re- publikansk riktning, har detta sträfvande vid denna tid anslutit sig till det konstitutionellt-monarkiska Sardinien, tack vare den redlige konung och de utmärkta ministrar som räddat denna stat undan reaktionens olyckor. Till en tid understödda af franska vapen - en tjänst, som Italien ej skall glömma - handla den italienska patriotis- men och frihetskänslan nu på egen hand. Kabinetternas I"rAI~IENS ENHET. 295 politik har nödgats falla undan för folkens och för hän- delsernas gång. Och denna fortgår med oemotståndlig makt, verkande politiska förändringar, hvilkas stora be- tydelse man knappast märker, därföre att allt gestaltar sig liksom af en naturnödvändighet. Så bildade sig ett mäktigt Norditalien likasom af sig själf, i strid med kejsar Napoleons planer och trots bannlysningen från den ro- merska stolen, som härmed kastat bort sitt sista vapen. Det var en händelse stor nog för ett par årtionden, men det skulle dock ej stanna därvid. Likasom af försynen kallad till ett redskap för den italienska enhetens sak, efterträdde den unge konungen i Neapel sin svekfulle, grymme fader med samma grundsatser och, såsom det tyckes, samma på en gång grymma, fega och trolösa sinnelag. Det tarfvades den massa af nedrigheter, som utmärkt denne konungs tillträde till regeringen för att bringa det okrigiska och länge hårdt förtryckta, skräck- bundna Sicilianska folket till förtviflans ursinnighet. De oordnade, obeväpnade massorna skulle dock ej hafva något förmått, om icke till deras hjälp kommit en hjälte af första ordningen, den gamle frihetskämpen Garibaldi, med sin elitkorps och tappre följeslagare. Det är på honom och hans underbara bragder världens blickar nu äro fästade, det är för honom hvarje ädelt bjärta klappar alla länder häftigare än det någonsin gjort för något folks frihetskamp, vare sig Greklands eller Polens. Och äfven bär hafva händelsernas fullbordan varit mäktigare än diplomatien och skola fortfarande blifva det. Man må i kabinetterna underhandla om ett nytt ordnande af Siciliens författning; man må förklara sig villig att erkänna ett oberoende Sicilien, med en bourbonsk eller 296 VIKTOR RYDBERG. napoleonsk prins; man må föreslå äfven ett bättre ord- nande af Neapel för att rädda åtminstone den tronen åt dess nuvarande innehafvare: händelserna gå sin gång och den leder till ett annat mål och närmar sig det målet, utan att vare sig Englands, Frankrikes, Österrikes eller någon annan regering förmår ställa sig i dess väg. De förmå det ej, emedan folkens deltagande följer frihetens sak och emedan ingen regering numera vågar föra sina soldater mot hjältar, hvilka dessa samma soldater äro de första att beundra och prisa. Så skall -. det behöfves ej någon politisk siare- förmåga att förutse det - det snart sammanträdande Sicilianska parlamentet förklara den unge Bourbonen och hans ätt Siciliens krona förlustig, samt besluta sig för den vackra öns förening med Nord-Italien. Neapel skall inom en ej aflägsen tid följa exemplet, och pressadt mellan dessa makter från norr och söder skall påfve- dömet nödgas lämna åt Italien hvad dess historia och dess framtida enhet kräfver: Rom till hufvudstad. Det är blott Rom, som genom sitt centrala läge och sina stora minnen kan sammanhålla de öfriga staterna, mellan hvilka eljest så snart den yttre påtryckningen upphörde otvifvelaktigt skulle. uppstå en söndrande afundsamhet och rivalitet. Rom blir därföre för Italien en nödvän- dighet och så måste den falla, denna s. k. kyrkoslat, hvars tusenåriga tillvaro erbjuder så många momenter af storhet och uselhet. Och så skall ganska sannolikt redan vår samtid upplefva det stora skådespelet af ett Italienskt kejsardöme. Så skall eftér en tid af nära ett och ett halft årtusende åter en italiensk kejsare härska i »den eviga staden». ITALIENS ENHET. 297 Det är händelser, som se ut ej blott såsom tankar, utan såsom drömmar, och dock träda de framför våra blickar i full verklighet. »Jämviktssystemet» har varit sedan en viss tidpunkt en politisk grundsats i Europa, men man har tillämpat denna grundsats efter den starkares tycke och med hans rätt. 1 annat fall hade man ej kunnat glömma, att ett starkt och enigt Italien är en oundgänglig länk i detta jämviktssystem. Ett enigt och konstitutionellt Italien, med en folkmängd af 2fi ö 26 millioner, bildar en stormakt, som lägger en behöflig tyngd i den södra vågskålen, lika viktig som en sådan tyngd skulle vara i den norra genom en stark nordisk makt. En sådan stat med fria, kon- stitutionella institutioner skall utomdess gifva en ökad trygghet och stadga åt den politiska och borgerliga fri- heten i Europa. Afven på Sveriges öden kan den komma att utöfva ett ganska stort inflytande, så mycket mera betydelsefullt ju mera den för oss angelägna motvikten af ett starkt Turkiet blifvit försvagad och förintad. Det är således icke blott för vår känsla, för vår beundran af manliga bragder och våra sympatier för ett folks frihetskamp, som dessa stora tilldragelser äga ett intresse; de äga det icke mindre för det resonerande förståndet, för händelsernas uppfattning ur statsklokhetens synpunkt. Och i och med allt detta utgör den nu pågående striden och dess följder ännu ett bidrag till den tids märkvärdighet, i hvilken vi lefva, en tid, som efter hvad alla tecken bebåda, utgör begynnelsen till en omgestalt. ning af vår världsdels, ja hela jordens både statsbild. ningar och samhällsformer, till en pånyttfödelse både 298 VIKTOR RYDBERG. religiöst och socialt hänseende. De finnas, som däri skåda de föregående tecknen till en ondskans och stvggelsens seger; vi hälsa den nya tiden såsom en bättre, såsom gryningen till en dag af högre kultur och renare mänsk- lig lycka. Amerikanska slafverifrågan. (Slutet af ett par artiklar i Febr. 1861 i Göteborgs Handelstidning.) -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- Slutresultatet af denna betraktelse blir det, att huru än förhållandena i Amerika gestalta sig, hafva upplösningsmännen själfva gifvit ett svårt sår -- vi vilja hoppas dödssåret -- åt den sorgliga institution, för hvars värnande och bibehållande de kämpa. En opartisk domare kan ej lämna ur sikte, att alla medspelande i detta drama hafva ett intresse att försvara, som måste synas berättigadt. Södern kämpar, fast med olagliga medel, för hem och altar; den inser, att om än ingen omedelbar fara för slafveriet uppstått genom Lincolns val, skall dock fristaternas städse växande moraliska och materiella makt en närmare eller fjärmare dag förkunna dödsdomen öfver denna institution samt själf med lätthet och utan tvekan verkställa domen. Det måste äfven i södern gifvas och gifves säkerligen många tänkande män, som äro medvetna af slafveriets fördärfliga verkningar i både sedligt och materielt hänseende; som i det vilda lynne, den brist på själbehärskning, hvilken utmärker söderns mest bildade klass, likasom i den oerhörda råheten, grymheten och osedligheten hos den lägre hvita befolkningen redan ser de talande bevisen på slafveriets inverkan; som vidare inse, att denna institution, hvars giltighet ej får ifrågasättas, vare sig af tidningspressen eller på den politiska tribunen eller på själfva predikstolen, nödvändigt medför och redan medfört det fria ordets afskaffande och därmed undergräfvandet af själfva den republikanska statsformen. Men slafveriets husgud gifver dock bröd, om än doppadt i ett långsamt tärande gift. Och det vore mycket fordradt af hvilket folk som helst -- för mycket af ett redan så demoraliseradt som bomullsstaternas -- att det frivilligt skall göra emancipationsexperimenter med risk att i materielt hänseende gå under, att skapa en generation tiggare, för att nästa generation skall kunna höja sig till insikt om människovärdet. Härlig vore en sådan uppoffring, och stundens trångmål skulle belönas med århundradens välsignelse. Men opraktiskt är att vänta den. Här är sjukdomen sådan, att Hippokrates" ord hafva på dem sin tillämpning. »Där medikamenter ej hjälpa, hjälper järnet, och där järnet ej hjälper, hjälper elden.» Med öppen blick för vådorna af ett krig mellan Amerikas stater äfo vi likväl säkerligen många, som uti mänsklighetens framtids intresse önska, att det må komma därhän, ty endast därutinnan, i elden af en det gamlas våldsamma förstörelse, finnes här det ondas läkemedel. För oss, åskådare på denna sidan oceanen, är denna önskan lätt att hysa och lätt att yttra, och vi erinra oss ovilkorligt härvid, hvad den gode borgersmannen säger i Goethes »Faust»: Nichts bessers weiss ich mir an Sonn- und Feiertagen, Als ein Gespräch von Krieg und Kriegsgeschrei, Wenn, hinten, weit in der Türkei, Die Völker auf einander schlagen; men det ligger en upplyftande känsla uti att veta, det på andra sidan oceanen gifvas de, som, önskande detsamma, äro färdiga att offra sin välfärd för staten och de sedliga intressena. Ty märkom väl, det är styrkan af en sedlig tanke, af medvetandet om människovärdet, af frihetens oförenlighet med slafveriet; det är den växande styrkan af denna tanke, som är innersta grunden till den splittring, åt hvilken den stora republiken för ögonblicket är hemfallen. För denna tanke, närd och fostrad i skötet af nordens fria stater, de enda sanna republikerna af alla dem som med sin stjärna tecknat unionens flagga, bäfvade de tillbaka, söderns män, som vid arfskiftet efter den monarkiska tiden erhöllo sin sorgliga lott i negerslafveriet, och för hvilka detta sedan med hvarje år syntes blifva oumbärligare. Hvad helst nu utgången af striden blir: de republikanska statsformerna hafva ingen skuld i densamma, om icke den att hafva närt den frihetskänsla och befordrat den lyftning i tänkesätt, genom hvilken ensamt det låter förklara sig, att man icke i Amerika såsom i Grekland och Rom och så länge äfven uti det moderna Europa, förteg och fördrog slafveriets förbannelse. Om det länder det fria brittiska folket till oförgänglig ära att med uppoffring af stora materiella intressen hafva främst bland alla lossat slafveriets kedjor, så skall det räknas Amerikas republikaner till icke mindre ära att för samma sak hafva gjort än mer: hafva trotsat faran att se sin härliga blomstring hämmad, sin makt bruten, sitt inflytande på världens öde upphäfdt, sitt namn gäckadt och de statsformer hånade, som folket själf gifvit sig, som det älskar och betraktar såsom mönstret för alla folk och alla kommande tider -- statsformer, som fordra medborgardygd för att kunna lefva, men ock till ersättning för denna fordran utveckla och fostra medborgardygd. Frihet och korruption. (Göteborgs Handelstidning den 2 Juli 1869.) I sitt bekanta verk »om lagarnes anda» yttrar Mon tesquieu: »Det behöfs icke mycken rättskaffenhet för att en monarkisk eller en despotisk styrelse skall kunna hålla sig uppe. Lagarnes styrka i den ena, furstens alltid lvftade arm uti den andra reglera eller sammanhålla allt. Men i en på folkmakten grundad stat fordras en ytterligare spännkraft: dygden.» För riktigheten af denna sin sats åberopade den ryktbare filosofen såväl tingens natur som alla tiders historia. Men han skref före den världshistoriska katastrof, som hans egen penna i någon mån påskyndat: hans lefnad sammanföll med den franska envåldsmonarkiens aftontimme. Några årtionden efter hans död bevisade den revolution, som utbröt i hans fädernesland och sedan omgestaltat och rortfarande omgestaltar världens ut- seende, att i ett monarkiskt samhälle med föga rättskaffenhet är hvarken »lagarnes styrka» eller »furstens alltid lyftade arm» en tillräcklig sammanhållande kraft, 301 vIKTOR RYDRERG. åtminstone icke i de världsdelar, som ha en historia och bebyggas af lifskraftiga folk. Det ligger härvid likväl någon sanning i Montes- quieus här uttalade sats. Det förnimmer en byar så att säga instinktivt. Och det är otvifvelaktigt detta som gör, att när vi från fria länder höra omtalas drag af korrup- tion eller andra bevis på bristande moral hos medlem- mar af regeringen eller af lagstiftande församlingen eller af domarekåren eller af förvaltningen, vi äro alltför be- nägna att betrakta detta icke blott som yttringar af en- skilda personers fördärf, utan ock som farliga järtecken för själfva samhället och dess folkliga inrättningar. Uppen- barar sig däremot korruptionen äfven uti fruktansvärdaste gestalt och omfång uti envåldsstater och despotier, gör detta icke samma nedslående intryck. Mänsklighetens framtid tyckes oss föga hotad däraf, att schahens i Per- sien ämbetsmän taga mutor; ja själfva det besticknings- system, som under Nikolai regeringstid utbredt sig som ett spindelnät öfver hela Ryssland, gaf sällan stoff till ominösa betraktelser. Alla synas vi hysa den förutsätt- ning, att demokrati och dygd måste höra tillsammans, bvaremot fordran på rättskaffenhet i envåldsstater och despotier är, likasom på grund af en tyst öfverenskom- melse, utesluten ur programmet. Det ligger därutinnan ett erkännande af de fria statsformernas företräde och en tro på deras förmåga att förädla folklynnet. Men just därför att denna tro finnes, och just i den mån som bon är stark och lefvande, beröres man obehagligt af hvarje tilldragelse som antyder, att rättssinnet icke är nog ut- prägladt hos ett folk, som åtnjuter välsignelsen af själf- styrelse och goda lagar. FRIHET OCH KORRUPTION. 305 Men härvid har man att akta sig för alltför hastiga omdömen. Den som i bvarje mörk punkt, som kan skön- jas till exempel i Spaniens eller Italiens politiska lif, ser ett olycksbådande omen och ett bevis, att friheten där saknar sin naturliga grund i folkets moralitet, förgäter, att hos de flesta af Europas nationer är själfstyrelsen ett verk från gårdagen, att de nätt och jämt hunnit träda öfver tröskeln till skolan för sin politiska uppfostran, och att den historiska utvecklingens gång är långsammare, men därför också säkrare än den brådmognad, som vår otålighet påkallar. Om vi närmare studera dessa länders inre historia och göra oss förtrogna med den förskräck- liga demoralisation, som furstarnes envåldsmakt, bierar- kien och privilegieväsendet på dem utöfvat under långa århundradeR, skola vi icke längre finna någon anledning att höja olycksprofetior, då verkningarne af denna demo- ralisation ännu förspörjas, utan tvärtom hafva alla skäl att förvånas och glädjas däröfver, att dessa västerländska racer fortbevarat ett rättsmedvetande, ur hvilket fordrin- garne på ett bättre samhällsskick kunna framspringa, och tillräcklig intelligens för att gifva dessa fordringar fast form i nya grundsatser för samhällets omdaning, och kraft nog att göra denna omdaning till en verklighet. Vi böra då finna oss uti, att släkten måste uppkomma och släk- ten förgå, innan den växelverkan, hvari ett folks sam- bällsskick och lagar stå till dess moralitet, hunnit bära fullt mognade frukter för denna senare. Det gäller vidare att icke begära det orimliga af fria statsformers och goda lagars inflytande på de enskilda medborgarnes karakter. Till sina anlag förblir sig män- niskonaturen alltid lik. Aregirighet, fåfänga, högmod, Vana. II. 300 VIKTOR RYDRERG. egennytta, njutningslystnad skola finnas, så länge det fin- nes människor. Hvad man af fördelningen utaf rättighe- ter och plikter, hvad man af lagar och offentliga inrätt- ningar kan fordra är, att de icke lägga byenden under de onda lidelserna och hinder i vägen för de goda. Och detta hafva onekligen enväldet, hierarkien, ståndssplittrin- gen och privilegieväsendet gjort. Det är deras naturliga verkningar. Hvad man vidare kan begära är, att staten skall, såvidt möjligt är, befrämja de goda anlagens ut- veckling. Och detta sker icke blott genom den skolun- dervisning, som är de moderna samhällenas främsta an- gelägenhet, emedan den försummades, ja fruktades af de fordom maktägande; det sker ej blott genom den ytterli- gare uppfostran, som ligger i ett folks deltagande i alla fosterlandets angelägenheter - det sker äfven i den tysta, långsamma, men djupt gående inverkan, som rättvisans, billighetens, humanitetens anda, uttryckt i lagarna, utöf- var på de enskildes egen känsla för billighet och rätt. Men, det oaktadt, må ingen vänta, att den bästa stats- form skall kunna döda själfva fröen till de onda begä- relserna i människosjälen. Dessa skola alltid finnas, och själfva den frihet, som det godas utveckling fordrar, omöj- liggör bvarje tanke på att icke äfven de skola under alla förhållanden få tillfälle att spela sin roll. Vi måste en gång för alla frigöra oss från de barnsliga föreställningar, att en statsform, bvilken som helst, skall förvandla jorde- lifvet till en ljuf idyll. Det fanns kort före franska re- volutionen svärmare, som drömde så. Men sådana dröm- mar äro för friheten farliga, ty de medföra illusioner, som, gäckade, lätt slå öfver till modlöshet, tvifvel eller frihetsfientlighet. FRIhET ELLER KORRUPTION. 307 Till slut må vi icke förgäta, att om lyten upptäckas inom fria samhällen, så ligger det just i dessas natur att genom offentligheten belysa felen för att få dem rättade, medan däremot envåldsmakten skyr att blotta sin skröp- lighet och hellre låter korruptionen rasa i sina inälfvor än anlitar läkaren, då den vet, att enda medIet däremot är just - friheten. Ett besök på ~japanska riksdagens läktare. (»Ett och annat», November 1869 i Göteborgs 1-landelstidniug.) Samlen eder, vänner af statskyrkan och bekännelsens enhet, och följen mig upp på riksdagsläktaren! Vi skola åhöra en öfverläggning, som bör göra edra hjärtan godt. Det vemod, som tidens tecken bredt öfver edra anleten, skall, hoppas jag, försvinna, sedan 1 erfarit hvilka varma, upplysta och mäktiga förkämpar edra läror ännu hafva - i Japan. Det är en egendomlig och vacker tafla, som afslöjas för vår syn, i det vi inträda i »kammaren». Tvåhundra tjugo japanska furstar och ädlingar, klädde i juvelströdda sidendräkter, äro där församlade. Det är riksdagsmän af annan halt än vår andra kam mares i Stockholm. In- gen blandning, idel fint folk. Hade hr Oliphant*) som känner flera bland dem personligen, varit i vårt sällskap, skulle han kunnat för oss utpeka åtskilliga, som bära *) Mr Laurence Oliphant, Londonersocietetens älskling, diplomat, skald, parlamentsledamot, som spelade en stor roll vid bandelsf ördraget mellan Japan och Storbritanien och som se- dermera slog sig ned som kolonist för en demokratisk Sveden- borgsk koloni i Amerika. ErT RESOK vX JAPANSKA RIKSDAGENS LAKTARE. 309 äfven i Europa bekanta namn, t. ex. prins Satsuma, den stolte feodalherrn, som vågade utmana Englands och Frankrikes flottor till strid, och hvars rikedom lär öfver- träffa alla Rothschildars tillsammanstagne. Men vi kommo icke för att se och beundra, utan för att höra och uppbyggas. Frågan, som den höga församlingen afhandlar, är: hvilka åtgärder böra vidtagas för att betrygga statsreli- gionen och återföra Japan till bekännelsens enhet? Denna fråga är väckt af en aktad motionär, som föreslagit, att riksdagen skall till kejsaren ingå med en underdånig begäran, att han måtte utrota de kristna sek- terister, som nu, likasom för två hundra år sedan, vilja öfversvämma landet och hota staten med splittring, den rena läran med undergång. Den talare, som just nu bar ordet, är för motionen. Han är en lärd ädling, som i någon af landets högsko- lor studerat »den rättrogna filosofien», en, i förbigående sagdt, mycket invecklad vetenskap, som blomstrar i Ja- pan lika friskt som för ett antal år sedan i den lilla uni- versitetsstaden X. Talaren bevisar, att ett oupplösligt samband äger rum mellan stat och religion, särkildt mellan japanska staten och japanska religionen. De hafva uppstigit ur samma rot: den japanska andan, och utgöra likasom ett tvillingträd, hvars grenar inflätats och invuxit i hvarandra. Att åtskilja dem är att tillintetgöra bägge. De äro årtusen- dens verk och stå med årtusendenas helgd mot stundens hugskott. Landets nationalitet bar vunnit sitt högsta ut- tryck i denna religion; ingen kan kallas äkta japan, som, född och ammad i skötet af fädernas lära, icke känner 310 VIKTOR RYDBERG. sig ett med henne. Men denna heliga organism hotas nu med undergång. Han omslingras af en parasit, till hvilken fröet hitblåst öfver hafvet. Utländska vinkelpre- dikanter kringsmyga i landet och sprida sina villomenin- gar. Och de finna insteg i folkets sinne --- hvarför? Emedan människan, i stället för att fromt och ödmjukt un- derordna sig det beståendes auktoritet, vill i sitt eget inre, sitt irrande förstånd, i sitt osäkra samvete, finna rätte- snöret för sin tro. Hvilken högfärd! Hvilken förmätenhet! Kufvas icke detta godtycke, krossas icke denna själftagna rätt att tro och tällka hvad man själf behagar finna sant och riktigt, så faller med japanska religionen japanska staten. Den som ifrågasätter statsreligionens myndighet, skall snart komma därhän att ifrågasätta kejsarens, att ifrågasätta furstarnes och feodalherrarnes. 1 sen, bvad frågan gäller: vår tillvaro, ingenting mer och ingenting mindre, 1 ädle daimios! Jag kan således icke underlåta att anbefalla stränga åtgärder mot sekteristerna. Jag fö- reslår, att de häktas och utskeppas till de aflägsnaste öarne och där underkastas tvångsarbete, tills de afsvurit sina villfarelser. Talet hälsas med bifall. Därefter uppträda andra talare, som resonera mindre lärdt och mera praktiskt. En af dem föreslår, att alla affällingar skola med bränn- järn märkas på panna och armar, så att de rättrogne må genast igenkänna dem och sky deras själamördande sällskap. En annan anmärker, att den föregående talaren förgätit själfva proselytmakarne, som äro de värsta brotts- lingarne, och endast tänkt på deras offer. Han föreslår därför ett tillägg till den förres motion, enligt hvilkct proselytmakarne skola kastas i hafvet. ETT RESOR ck JAPANSKA RIKSDAGENS LÄKTARE. 311 Fjärde talaren är en gammal, strängt rättrogen och grundligt studerad daimio, som beklagar, att ingen under diskussionen ännu uppvisat det ondas egentliga källa. Vår ortodoxi har på senare tider blifvit så löslig, så »la- titlidinarisk», så > eklektisk». Det är endast få, som känna sol-religionens skarpa begreppsbestämningar och noggrant formulerade dogmer. Knappt, att solprästerna känna dem, än mindre adeln, allra minst folket. Följden har blifvit, att från buddhaläran insmugit sig panteism och slikt otyg i den ursprungliga nationella religionen. Denna måste rensas från ogräset, och sedan det skett, bör hon inpräglas uti sln rena form i hvarje japanskt hjärta. För att stå starka mot sekteristerna från den bar bariska västern måste alla Japans barn samlas kring en bekännelses fana. För att komma därhän, måste lag påbjudas, att hvarje nyfödt barn förklaras tillhöra Shinto-religionen och af närmaste kantschi (solpräst) in- registreras i ett ordentligt fördt födelseregister . Men hur går det då med Buddha-religionen? .afbryter någon talaren. - Vi hafva 40,000 buddha-prä- ster i landet. Japan är uppfylldt af buddha-pagoder och vi kunna icke vänta, att den indiska villfarelsens talrika bekännare skola utan vidare omständigheter finna sig häruti~) . - Adle broder! genmäler den gamle daimion, här stack du fingret i Japans sår. Hvartill tjänar att orda om statsreligion och bekännelsens enhet, när vi ») Bredvid den ~arn1a Shinto relipionoll, som i modernise- ra~t form hyllas af de förnäma, står i Japan den från Indien komna, af de lägic klasserna omfattade buddhaismen sasom legaliserad kult. 312 VIKTOR RYDBERG. själfva begå den synden att icke blott tillåta buddhalä- rans utöfning här i landet, utan till och med betrakta den som en laglig kult med rättighet att äga jordagods? Mitt förslag, som jag ock i form af motion skall framlägga, är, att buddha-läran, om icke förbjudes, dock förklaras förlustig alla legala rättigheter, samt att dess tempelgods indragas och fördelas mellan furstarne och adeln. (Stor- mande bifall) Mina herrar, vi kunna göra det, ty vi bafva makten: allt som i Japan bär svärd vid sidan be- känner sig till den rena läran (den gamle daimion slår på sin sabel, och ett allmänt vapenskrammel dånar ge- nom salen). Den enda betänklighet vi kunde hysa mot att mottaga sådana gods är, att den indiska giftörten så länge odlats på de markerna; de äro emellertid jeta, och om vi använda dem fromt, till solgudens ära... (Ja, ja! Vi förstå dig!) Föregående talare hafva, som skyddsmedel mot den europeiska irrläran föreslagit tvångs- arbete, landsflykt, brännmärkning och dränkning. Jag nekar icke, att dessa medel kunna i själfva verket vara goda, särskildt ifråga om kristna, hvilka, enligt hvad jag vet af holländska böcker, användt ungefär samma medel mot sina vinkelpredikanter och affällingar. Sådane ha de nämligen brukat väl icke brännmärka, men steka lefvande öfver sur ved. Men jag vill fästa den höga församlingens uppmärksamhet därpå, att dessa medels användning kan bringa oss i krig med Amerika, England, Frankrike och de öfriga barbariska makterna. Vi böra desto hellre afstå från dem, som det gifves andra medel, helt fredliga medel, som verka tyst, men ojämförligt säkrare ... Den vise daimion uppräknade nu dessa medel. De ETT BESOK Pk JAPANSKA RIKSDAGENS LÄKTARE. 313 voro: införandet i alla japanska skolor af en strängt or- todox, men lättfattlig soltjänst-katekes; öfversättning till japanska språket af Confucii och Mencii skrifter och de- ras spridning till allt folket; införselförbud för europeiska böcker af religiöst innehåll; förbud för infödda japaner att besöka europeiska skolor; utbredandet af ett arbete på japanska språket, som skall skildra, huru de kristna sekterna i alla tider rasat mot bvarandra; huru giriga och själfviska deras flesta präster äro; huru de högre klasserna i de kristna staterna roffat och förtryckt sina arbetande bröder, samt slutligen, huru stort sedefördärfvet är i de kristna samhällena. Vi anse, att den vise daimion har rätt däruti, att dessa medel äro för sitt ändamål verksammare än bränn- märkning och dränkning. Men - utropa mina läsare - hvarför skicka oss ända till Japan för att åhöra sådana diskussioner? Ha vi icke tillfälle att höra liknande på närmare håll? Opp. nas leke om en månad ekumeniska mötet i Rom? Våra läsare ha rätt, och vi skynda hem igen, men böra dock dessförinnan anteckna öfverläggningens utgång. Japanska riksdagen bar nämligen fattat följande ödes- digra resolutioner: med 210 röster mot 1: kristna religionen är stats- farlig; Shinto-läran är Japans enda statsreligion (denna re- solution är riktad mot buddhaismen). Den höga församlingen var klok nog att med 176 röster mot 44 förkasta förslaget att använda stränga straff mot affällingar till kristendomen. De häftiga smädelser mot kristna religionen och de 314 VIKTOR RYDBERG. angrepp mot bestående fördrag, som under öfverläggnin- gen ägde rum, hafva föranledt de europeiska makternas ombud att till japanska regeringen rikta en gemensam not, som fäster hennes uppmärksamhet därpå, att ett beslut af japanska riksdagen, äfven om det sanktioneras af mikadon, icke kan förändra eller npphäfva de slutna fördragen. Vi lämna nu Japan och göra det med desto mindre saknad som vi bafva många japaner bär hemma. Det var dock, som läsaren finner, en röst, SOlID lit- talade sig mot resolutionen om kristendoénens statsfarlig- het. Märkväi-diga företeelse! År ägaren af denna röst en hemlig kristen? Det tror jag icke. Jag misstänker att han tillhör »det unga Japan», som under europeiskt inflytande börjat uppspira i ännu sällsynta exemplar. Bland dem finnas unga ädlingar, fräcka nog att påstå, det ingen religion är statsfarlig, men att religionsförföl- jelser äro det desto mer. De flesta religioner innehålla mer godt än ondt; uppstå osedliga läror, må man be- kämpa dem med att förkunna de sedliga; begås osedliga eller brottsliga handlingar, må de straffas som sådana och efter samma norm, förbrytaren må vara ortodox sol- dvrkare eller kristen kättare. Så resonera dessa fri- tänkare. Och vi befara, att händelserna skola gif va dem rätt. Japanska riksdagens beslut att beröfva buddhaismen dess lagliga rättigheter, och de öppet uttalade lustarne till de buddhaistiska kyrkogodsen låta emotse fruktansvärda stri- der och omhvälfningar i detta den yttersta österns land. Franska förhållanden 1869-1871. Krig eller fred? (Göteborgs Handelitidning den 23 Juni 1869.) Midsommar är inne. »Marken hon gläds», såsom det heter i den gamla Dalvisan, friska gräsmattor och gungande skördar betäcka fälten och fägna odlarens blick. Det är en tid, som särskildt manar människan till att tänka på fredens välsignelser, men det är även den, som kriget företrädesvis väljer för sina ödeläggelser. Det var på själfva midsommardagen för tio år sedan det blodiga slaget vid Solferino utkämpades; det var vid midsommar- tiden för tre är sedan, som Preussens och Österrikes bärar nedtrampade Böhmens gröda och gödde Sadowas slätter med blod. Nu prisad vare försynen, råder fred öfver hela vår världsdel, ja öfver största delen af jorden. Är denna fred endast en vindstilla, som förebådar ny storm, eller äger den i folkens och deras styresmäns tänkesätt och sinnesstämning någon borgen för sin var- aktighet? Lyckligtvis finnes en sådan borgen, och denna skulle vara i hög grad tryggande, om icke tvenne omständig- heter förtoge något af dess värde: tillvaron i alla länder VIKTOR RYDBERG. af stående härmassor, beräknade mer för anfall än för- svar, samt »den personliga regeringen» i Frankrike. 1 detta land, hvars innevånare för icke längesedan med rätta betecknades såsom de lättast bedårade af en falsk krigsära, hvilar rätten att bestämma öfver krig och fred utan alla konstitutionella garantier i händerna på en en- skild dödlig, om hvilken man med eller utan skäl anta- ger, att han icke skyr något medel som helst för att be- fästa sin dynasti. Faran synes i närvarande ögonblick större, just därför att i Frankrike härskar ett med hvarje dag växande missnöje med denna oansvariga personliga styrelse och med hela det kejserliga systemets öfverhufvud. Ett vanligt stillande medel mot inre oro är att tvinga folkets uppmärksamhet att rikta sig på den yttre politiker> att låta dess friskaste krafter förblöda i ett krig. Mediet är diaboliskt, men det bar vid mer än ett tillfälle blifvit försökt med framgång. Det skenbara inre lugn,. som rådde i Frankrike under det första kejsardömet, berodde uteslutande på det medlets användande i jätte- doser. Det finnes således ett moln vid synranden af den annars klara himmelen. Frågan är, om det skall urladda sig eller skingras - en fråga, som den närmaste fram- tiden ensam kan besvara. Hvad vi dock veta, är att ojämförligt större binder möta ärelystnaden och de kalla dynastiska beräkningarne nu än förr, ifall de vilja leda folken till slaktarbänken. Nationerna äro icke längre hjordar, som viljelöst låta drifva sig därhän. Tidens demokratiska riktning har onek- ligen redan väckt till lif en känsla af broder]ighet emellan dem,~ som omöjliggör ett återupprepande af de gamla kabinettskrigen, mot bvilka för öfrigt parlamenternas be- KRIG ELLER FRED? 317 skattningsrätt och kontroll öfver statsmedlens användande satt en bom. För att göra krig måste kungarne nu hafva sina folk till bundsförvanter genom att vädja till~ en hos dem rotfästad stor och berättigad idé - så måste Preussens konung göra år 1866, då han upptog Tysk- lands enhet på sitt program - eller ock, i sämsta fall, till deras svaghet, deras passloner. Konungarne känna ock, att de nu vedervåga mer än förr på slagfältet. Segern stärker ej i längden ett förhatadt regeringssystem, men underlaget störtar det ovillkorligt. Så föll efter Solferino den sista lämningen i Osterrike af Metternichs politiska byggnad. Så uppväxte i samma land den moderna rätts- staten med själfstyrelse och samvetsfrihet, likasom på en gång, ur nederlaget vid Sadowa. Så skulle ock ett olyck- ligt krig, anstiftadt att betrygga den napoleonska dynas- tien, säkerligen sluta med franska kejsardömets under- gång, medan själfva Rhengränsens förvärfvande knappt skulle hafva större verkan än den att med ett eller två kr uppskjuta den personliga regeringens fall. Men det viktigaste hindret för en härskare i Frank- rike att hänsynslöst öppna krigets portar ligger dock den märkvärdiga, enligt alla iakttagare djupgående fred- liga sinnesstämning, som bemäktigat sig franska folkets alla klasser. Den har redan i flera år varit bemärkt Frankrikes litteratur. Bland de mest läste författarne på romanens område äro Erckmann-Chatrian, som upp- rullat gripande taflor af krigets elände. Teatern har räckt romanen handen för att beröfva den falska krigsäran dess gloria och förlöjliga »chauvinisterna», sabelskramlarne. Under Seribes dagar voro »unga öfverstar» som oftast skådespelets hjältar; nu är det »afrikaner», som fungera :318 VIKTOR RYDBERG. biroller för att såsom milites gloriosi gifva en komisk bismak åt den dramatiska anrättningen. Framför oss ligger denna stund en hel liten samling af broschyrer, som den af framstående män bildade »fredsligan» i Frankrike sprider bland allmänheten med titlar sådane som »Krig mot kriget!» »Kriget och farsoterna» o. s. v. Alla tecken antyda och alla betraktare på stället öfverensståmma där- uti, att denna riktning inom litteraturen är blott en åter- spegling af allmänna tänkesättet. Bonden och arbetaren veta nu, att det är deras blod, som utgör hufvudsum- man i en på krig spekulerande kejsares beräkningar; köpmannen och fabrikanten frukta ruin af kriget; den inflytelserika klassen af lärde, läkare, jurister, litteratörer, egendomsägare på landet o. s. v. hata kriget, emedan de inse, att det skulle hämma ej blott den materiella ut- vecklingen, utan än mer det politiska lifvet; den stude- rande ungdomen som dricker entusiasm ur filosofiens och vetenskapens bägare, svärmar för freden såsom vill- koret för folkens förbrödning. Själfva statistiken, som på siffran beräknar krigets omkostnader, bar verkat i fre- dens intresse. »De som känna Frankrike och de olika lagren i dess samfund», skrifver en engelsk korrespondent från Paris, »måste påstå, att någon djupare förändring folkets åskådningssätt aldrig timat under någon period af dess historia.» Nämnde korrespondent, som särskildt svs- selsätter sig med skildringar af lifvet i de högre samhälls- lagren, påpekar bland annat det talande faktum, att en »fils de famille» numera sällan inträder i arméen, utan stället söker på politikens fält tillfredsställelse för sin ärelystnad. Därför deltog ock landets ungdom af de bil- clnde klasserna denna gång så ifrigt i valen till lagstif- KRIG ELLER FRED? 319 tande församlingen. Måhända går korrespondenten något för långt, då han af allt hvad han ser och hör drager den slutsats, att hela landet skulle resa sig som en man mot enhvar, 5om ville insnärja det i ett krig, och att ingen makt, oberäknadt ett anfall utifrån, är stark nog att drif va Frankrike till ett sådant. »War, as a way out, is now forbidden Napoleon III, and be knows it.» Men i alla händelser är det glädjande, att sinnesstäm- ningen i Frankrike gör detta intryck på en skarpsinnig iakttagare. Detta i förening med den omständighet, att Tyskland, som väl skulle vara det egentliga föremålet för krigsfnnderingarne, är väl rustadt och har nationen sjö~f till arméreserv, utgör, synes det oss, goda anledningar till det hopp, att Napoleon III skall akta sig för att bringa Europas fred till offer åt sin dynasti. De radIkala 5mä~Napoleonerna. (»Ett och aunat> i Göteborgs Hundelstidning den 17 Nov. 1869.) 1 Paris går det lustigt till. På gatorna hör man marseljäsen och lefverop för Rochefort; i valförsamlin- garne lefverop för republiken. Det hände för några da- gar sedan vid ett valmöte i Belleville, att man midt un- der jublet för republiken och Rochefort fick höra en röst, som skrek: lefve kejsaren! Allmän öfverraskning, rätt- mätig förtr~telse; ordföranden springer upp från sin stol och utbrister: »medborgare, hvem höjer detta upproriska 320 VIKTOR RYDBERG. rop? Sen till, att denne dålige samhällsmedlem förpassas ur salen!» Folkmassans inbillningskraft har i alla tider liknat barnets. Hon behöfver något att beundra och förtro sig till, och hon har liflighet nog att af hvilket råmaterial som helst forma sig sitt ideal. Innan bildhuggarkonsten var uppfunnen och ännu långt efteråt knähöjde de fromma inför oformliga stenblock och smorde dem andäktigt med olja. På politikens område fortfar något dylikt ännu. 1 Sverige gör sig den nyliberala fantasien en lagman Thor- gny af - Jöns Pehrsson; i Frankrike gör sig den ultra- radikala inbillningskraften en Washington af hr Roche- fort. Frisinnade män, som hafva en smula mer af kri- tik och något mindre af »skapande fantasi», men fram- för allt en bestämd fordran på mandom och heder, be- trakta denna afgudadyrkan med vämjelse eller med löje. Och de skynda sålunda att skilja mellan ett radikalt parti, som i sina leder räknar många af samtidens bäste män, och ett ridikylt parti, som i sina leder räknar många af samtidens störste tokar, plus dess ruskigaste figu- rer. Hvad man till försvar för det senare partiet i Frank- rike kan säga, är att dess hjältar och afgudar dock icke äro sämre eller ruskigare än den officiella världens kory- féer. De äro i allmänhet folk af det slaget, som kunde gjort sin lycka som kejserliga prefekter, polischefer och generaler, om de icke föredragit att vända sig från den nedgående solen till den uppgående och funnit sin uträk- ning uti att blif va verktyg åt folkmassan hellre än att blifva verktyg åt Ca~sar. Ty verktyg äro de dock i denna massas hand, fast hon känner behof af att för tillfället ställa dem på en piedestal, från hvilken hon i nästa ögon- DE R~DIKALA SMX-NAPOLEONERNA. 321 blick kanske nedsförtar dem, instämmande i det löje, som dessa afgudar framkallat hos den öfriga publiken. Där- ulinnan skiljer sig det parisiska folklynnet från det svenska. 1 Rocheforts-kulten blandar sig icke så litet medveten komik och ironi; i den svenska Jöns-Pehrssons-kulten är allt däremot djupaste allvar och andakt, som icke ett öeonblick later störa sig af tanken på den bevisade svå- righeten att förena denna, tillbedjan med en rätt dyrkan af gudinnan Justitia. Jöns-Pehrssons-tron låter lika litet rubba sig af domstolsprotokoller som andra ortodoxier ar förnuftets slutledningar. Hr Rochefort står icke så säker. Löjet börjar redan skaka på hans piedestal. Och mannen gör allt för att utmana det. Att han skulle blif vit en förträfflig hofman, om han valt den vägen, bevisas af det oöfverträffliga kry- peri han ådagalagt inför - jag vill icke säga folkets majestät, ty det innehure ett det grymmaste missbruk af detta ord - utan inför det slags kejserlighet, som upp- rest sin tron i de jakobinska klubbarnas samlingssalar. Ty, sannerligen bär allt, som möter oss där, det kejser- liga systemets prägel, sådant detta system varit intill 1869. De hopar, som fylla dessa salar, bestå af idel Napoleo- ner i fickformat. Rochefort förklarar inför dem, att han aflagt ed på författningen med afsikt att icke hålla den. Bravo, bravo! jubla dessa blus-Napoleoner; denna för- klaring är tagen ur deras egna hjärtan, likasom ur hans, som den 2 Dec. 1851 föregick nationen med ett så ly- sande exempel på huru en ed bör hållas. »Vi skola nödfall bryta oss in i lagstiftande församlingen», förkla- rar Rochefort, och blus-kejsarne hälsa dessa ord med stormande bifall, ty det är äkta kejserligt; sådana inbrott Vana. II. 21 322 vIKTOR RYDBERG. blefvo grundvalarna för Napoleon 1:s och Napoleon II1:s makt. »Kör ut karlen, som tillåter sig ett upproriskt rop » ryter ordföranden i klubben, och uppmaningen får strax gehör, ty hon är äkta Napoleonisk och har tilläm- pats i vidsträcktaste mått af den, som skickat tusentals upproriska ropare till Cayenne. »1 nödfall nedstiga vi på gatan och utkämpa striden där», ropar Rochefort, och man instämmer, ty man minnes ganska väl, huru för- träffligt en sådan kupp lyckades den 2 December. Om en själfständig man uppträder och vill tala några ord af verkligt frisinne till denna församling, tystas han ögon- blickligt och nedförskaffas från talarestolen. Små-Napoleo- nerna hålla sig äfven i denna punkt konsekvent till det kejserliga systemet. »Er vilja är min lag; jag har ingen egen vilja gentemot er», förklarar Rochefort; »i lagstif- tande församlingen skall jag icke tillåta mig ett ord, som icke ni lagt i min mun, icke en handling, som icke ni föreskrifvit mig! » Bravo, bravo! jubla förstads-cesarerna - det är just den mannekinen vi behöfva; vår förebild Tuilerierna bar städse opererat med dylika mannekiner; hans ministrar, prefekter och generaler äro idel manne- kiner. Vi vilja hafva en sådan också. Om den Napoleon, som ödet gifvit en plats i Tuile- rierna, och de Napoleoner, som slumpen gifvit platser på bänkarne i Belleville, trots denna själsförvantskap, denna fullkomliga öfverensstämmelse i grundsatser, skulle råka slagsmål med hvarandra, bevisar det sannerligen, att släkten är värst. -- -- -- -- Kejsardömet har behöft många år för att göra sig omöjligt; dess spegelbild från gatan skall för det ända- målet icke behöfva lika många veckor. Det förra störtas MED ANLEDNING AF KRIGET. 323 under tyngden af sing fel och alla rättänkandes förakt; det andra krossas under sina galenskaper och det all- männa löjet. Friheten vinner på bägges undergång. Med anledning af kriget. (Göteborgs flandelstidn ing 18 Juli 1870) »Hela brittiska pressen>, säger ett telegram från Lon- don, »gör Frankrike ansvarigt för kriget. Times förkla- rar, att Napoleon JR begått ett svårt brott, då han med afsikt framkallat ett orättfärdigt krig, och att Preussen sålunda bör kunna påräkna allmän sympati.» Fyra årtionden hafva sett Frankrike och Storbrita- nien förenade i ett förtroligt och, sasom de själfva kal- lat det, hjärtligt förbund. De under denna mansålder uppståndna snabba kommunikationerna och den ofantligt ökade handelsförbindelsen mellan de bägge folken haf va ytterligare förenat dem med starka moraliska och mate- riella hand. De urgamla fördomarna de hyste mot byar- andra hafva försvunnit under denna närmare beröring och gifvit plats för ömsesidig aktning och tillgifvenhet. San- nare och skönare har brittens karakter aldrig hlifvit skild- rad än af franska pennor, och uppriktigare beundrare än från brittisk sida hafva de goda och de lysande egen- skaperna i den franska karakteren aldrig förvärfvat. Fos- terbrödralaget beseglades på Krim, där Frankrikes och Englands krigare blandade blod med hvarandra. Det låg då nära till hands att antaga, det brittiska pressen i känslan af denna förbindelse skulle åtminstone 32i VIKTOR RYDBERG. under några ögonblick tveka mellan sina sympatier och intrycket af den våldshandling Frankrikes kejserliga re- gering i närvarande stund begått elnot Europa. Man hade desto mer skäl att antaga, det domen från detta håll icke skulle komma så hastigt, utfalla så enhälligt och drabba så hårdt, som ingen tidningspress i världen uti kraftigare ordalag fördömt Preussens oförsvarliga beteende mot Dan- mark i fråga om Pragfördragets 5:te artikel. Alla sym- patier voro från början på Frankrikes sida, och mot Preussen härskade en afvoghet, som kunde åberopa mo- raliska och politiska grunder. Men detta oaktadt se vi nu, att Englands press, dess tidningar af alla färger och partibekännelser, med en en- hällighet, som annars äfven där är sällsynt, brutit staf- ven öfver Napoleon III:s beslut att sticka Europa i brand för att stärka sin dynasti och gifva sin vacklande tron en säker grundval på franska folkets tillfredsställda få- fänga. Så orättfärdig är kejsardömets sak, så usel den föregifna krigsanledningen, så lömskt det sätt, hvarpå krigsplanerna doldes under högtrafvande och känslosamma fredsförklaringar ännu några dagar före krigets utbrott, så jesuitiska de medel, som användas för att i nya lå- gor uppblåsa franska folkets nästan släckta krigiska lus- tar, så förskräckliga de lidanden, hvarmed kriget hotar att hemsöka de fredsälskande folken, så ödesdigra de följder, hvarmed det skall drabba äfven kommande släk- ten, att vi på vår ståndpunkt icke kunna förvåna oss där- öfver, att Englands folk och Englands press, kända som de äro för lugn uppfattning och objektivt omdöme, skulle denna fråga tala icke blott klokhetens ord, utan äfven gifva sitt votum i den form, att byar och en, och sär- MED ANLEDNING AF KRIGET. 325 skildt krigspartiet i Frankrike, må erfara, att Englands rättskänsla blifvit kränkt, dess samvete upprördt öfver en handling, som man skulle trott omöjlig i vårt år- hundrade och som ej kan betecknas med ett mildare namn än brottets. - Underrättelsen om krigets utbrott har kommit så ha- stigt, att det häpna Europa ännu knappt hunnit sansa sig och betänka sin ställning, men hvarje flyende dag, näs- tan hvarje timme, bringar oss nya vittnesbörd därom, att samma dom, som Englands press skyndat att uttala, skall blifva hela den civiliserade världens. Från alla håll för- ljudas rop af harm och förtrytelse: från Spaniens patrio- ter, från Italiens, från de sydtyska staterna, som ännu för ett par veckor ådagalade en retad sinnesstämning mot Preussen, men nu, i känslan af den gemensamma faran, det gemensamma blodsbandet, hellre underkasta sig kri- gets härjningar än de emottaga Napoleons nesliga anbud om en neutralitet, som skulle rädda deras fält från att nedtrampas af främmande härar, men lägga Tyskland splittradt vid Cmesars fötter. Det är -- må vi väl märka detta det är icke längre ett krig mellan Preussen och Frankrike; det är ett krig mellan Tyskland och Napo- leonismen, mellan å ena sidan det framåtsträfvande, fri- hetsälskande, med vetenskapens segrar krönta, med sam- vetsfriheten och kulturen solidariska Tyskland, samt å andra sidan det sabelvälde, som började med att massa- krera franska medborgare och under sin nittonåriga till- varo ständigt hotat Europas sak, ständigt nödgat det un- derhålla kolossala härmassor, på samma gång som det inom egna landamären upprättat ett system, bygdt på våld, korruption och hyckleri, och, för att hetrygga sig 326 VIKTOR RYDBERG. mot folkupplysningens följder, låtit Frankrike betäckas med jesuit-anstalter och kloster samt öfverlämnat mer än hälften af dess ungdom att uppfostras af ignorantinerbrö- der. Hvem - måste vi fråga hvem bland oss sven- skar skall vid lugnare besinning kunna sympatisera med detta välde, som ingått förbund med alla tidens onda makter, med alla mänsklighetens låga passioner? Skulle det vara möjligt, att vi, ett litet folk, med vårt bifall och våra välönskningar hälsade en orättfärdig anfallspolitik, hvars nästa offer vi själfva kunde blifva? År det ej främsta rummet af vikt för vår egen framtid, att moral och samvete skola hafva något att betyda i furstarnes och fol- kens rådslag? År det såsom protestanter vi kunna glädja oss åt segrar, vunna af den makt, i skygd af hvars ha- jonetter det andliga mörkret, den kyrkliga fanatismen, den religionens mantel draperade vidskepelsen från Rom söker spänna sina nät öfver världen för att, om möjligt, å nyo tända de bål, på hvilka dess inkvisitorer brände filosofer, protestanter, judar och andra »kättare»? Vi svenskar, som i nationalitetens namn fördömt Preussens skamliga våldshandlingar mot Danmark -- skulle vi vara de rätte männen att med jubel skåda anblicken af en förblödd och döende nationalitet uti Europas hjärta, en nationalitet, till hvilken vi stå i nära blodsfrändskap, från hvilken vi emottagit reformationens ljus och så många andra oskattbara fördelar, af hvilken Sveriges namn högt aktas och som med aldrig slocknande tacksamhet ihåg- kommer, att Gustaf II Adolfs svärd räddat dess frihet, och att Sverige ej heller saknades i ledet af de makter som på Grossbeerens, Dennewitz" och Leipzigs slätter be- friade Tyskland från den förste Napoleons ok? MED ANLEDNING AV KRlGET. 327 Ar det i rättvisans och nationalitetens namn vi kunna gilla Frankrikes föga dolda afsikt att bemäktiga sig Rhen- gränsen och Belgien? År det i den framtida fredens och kulturutvecklingens vi kunna önska, att dessa länder skola dela Polens lott och blifva orsaken till nytändt national- hat och ett aldrig upphörande krigstillstånd uti Europa? Känna vi då icke af protesterna från de själfständige männen i Frankrikes lagstiftande församling, af protes- terna från den själfständiga delen af franska pressen, att Frankrike själf, det verkliga, det ädla Frankrike, som med otålighet och suckan bär Napoleonismens bojor, har med harm och afsky afböjt all medansvarighet i detta krig, väl vetande, att kejsardömets vapen, då de riktas mot Tysk- land, egentligen syfta mot hjärtat af Frankrikes egen frihet? Hvad Preussen angår, kan ingen djupare än vi be- klaga, att detta land träder i fält med fläckad vapen- sköld. 1 de fasor, hvarmed kriget skall hemsöka dess invånare, se vi en Nemesis, som rättvisligen träffar den starkares pliktförgätenhet mot den svagare. Men barmen öfver denna pliktförgätenhet bör icke förleda någon att glömma de stora mänsklighetens intressen, som äro för- enade med den germaniska racens bestånd och med Euro- pas befrielse från en än brottsligare c~esarism. Från det Preussens sak, som brutit mot en paragraf i Prag-freden, skilja vi Tysklands sak, som, när dess förhållande till Danmark en gång blifvit regleradt på rättvisans gYund- val, skall blifva vår egen, ty blott i vänskap och endräkt mellan den stora skandinavisk-germaniska folkfamiljens lemmar finnes en trygghet mot det slaviska Rysslands framträngande in i västra Europa. Har Preussen felat mot oss - än djupare, än oförlåtligare skulle vi själfva 328 VIKTOR RYDBERG. fela, om vi, i känslan af denna oförrätt, jublade öfver den felande broderns undergång! Bättre, värdigare och tillika klokare är det att af historiens rättvisa, som förr eller senare uppenbarar sig, vänta upprättelse åt vårt grannrike Danmark, än att se det stycke jord, som kal- las Slesvig, återvunnet på bekostnad af Europas frihet, fred och lycka - på bekostnad af vår egen utsikt att på afgörandets dag kunna med hopp om seger blöda för vårt gamla Sverige i dess kamp mot Panslavismens skaror. Vi hafva yttrat detta utan att hänvisa till de ännu icke afslöjade planer, som synas vara uppgjorda för att bringa äfven vårt fädernesland in i det förestående kri- get. Men när man har skäl att misstänka, det sådana planer verkligen finnas, så hafva vi desto djupare känt det som en samvetssak att öppet och utan förbehåll ut- tala vår mening. Inför en så hotande fara är det hvarje, äfven den obetydligaste medborgares plikt att söka värna vår neutralitet ej blott med det skäl, att vi önska freden för att undvika krigets materiella olyckor - detta skäl väger föga tungt i sådana sinnens vågskål, som svärma för »krigets ära» - utan med det än mäktigare argu- ment, att vi betrakta detta krig från vår eventuelle bunds- förvant Frankrikes sida som orättfärdigt och under alla förhållanden ärelöst, äfven om det skulle krönas med en tillfällig seger. Det vore ej blott en olycka, det vore en skam, om svenska folket ville utan protester finna sig uti, att dess söner ryckas ur sina familjers sköten för att på Tysklands fält slaktas i ett brottsligt anfallskrig för befästande af det allt annat än aktningsvärda napo leonska systemet i Frankrike. MARSELIÄSEN. 32¶J Marseljäsen. (IL Göt. H.-T. 12 Augusti 1870.) »De taga från oss våra redskap» (ils nous pren- nent nos outils) yttrade för någon tid sedan på bule- varden en pariserarbetare, när han hörde marseljäsen plötsligt uppstämmas på gatan. Hvad betydde dessa ord? Ända från den 2 December 1851, då Louis Napo- leon gjorde sitt statsstreck och hans berusade soldater nedsköto i massa de tappre studenter och arbetare, som hade samlat sig på barrikaderna för att försvara frihe- ten och landets lagliga författning - ända från den stund, då folkrepresentanten Bodins bröst genomborrades af sol- dateskens kulor i det ögonblick han mot den framstor- mande truppen höll det enda vapen han hade i hand, republikens af Louis Napoleon besvurna författning - ända från den stunden och intill den 15 Juli 1870 var marseljäsen en bannlyst sång. Den fransman, som vå- gade uppstämma sitt fosterlands stoltaste och minnesri- kaste frihetshymn, kunde vara viss om att få vandra till fängelset. Som nämndt - marseljäsen hördes den 2 December 1851 på Paris" gator. Hon sjöngs då af de unge män, stu- denter och arbetare - intelligensens och arbetets adel som hade beslutat att gitva sitt lif för friheten och manligt höllo sitt löfte. Sedan dess var hon tystad, men icke förgäten. Hon skall ljuda igen så sade frihe- tens vänner - när den stora återupprättelsens dag kom~ mer, när den kejserliga despotismen mognat för den re- volutionära skörde-lian. Då skall friheten återställas, och Frankrike räcka Europas nationer handen till en allmän 330 VIKTOR RYDBERG. mänsklig förbrödring, förutan hvilken friheten och civili- sationen hafva ingen tr~rgg grundval. Ur dessa drömmar, hvilkas förverkligande ännu för några månader sedan syntes nära, väcktes franska folket plötsligt genom krigsförklaringen mot Tyskland. Krigs- förklaringen öfverraskade alla, med undantag af de män Tuilerierna, som sammansvurit sig för att sticka Europa brand. Hon öfverraskade städernas arbetare, som bör- jat sammansluta sig med Tysklands, Englands, Schweiz och Italiens arbetare till ett stort brödraförbund. Hon öfverraskade landsbygdens invånare, som nyss hade gif- vit kejsardömet sitt ja under intrycket af den förespeg- ling, att detta ja betyddefred, betydde: »våra söner skola icke drifvas till krigets slaktarhänk. » Men öfverraskningen blef fullständig i den stund man fick höra marseljäsen uppstämmas på Paris" gator. De fi-isinnade arbetarne häpnade; denna sång var ju deras hymn, och de ville bevara dess toner i sin barm intill det stora ögonblicket, då frihetens gudinna skulle kalla dem till strid mot honom, som slagit Frankrike i bojor. De voro nu förekomna. Hvarje läsare förstår nu dessa ord: »de taga våra redskap ifrån oss», som yttrades af pariserarbetaren, då han såg en folkhop, sjungande marseljäsen, tåga förbi. Han igenkände i denna folkhop åtskilliga välbekanta an- sikten. Den var starkt uppblandad med s. k. mouchar- der, hemliga angifvare, som, betalda af polisen, lura på medborgarnes steg och uppsnappa deras ord. Det var polisprefekten Pietri, som hade löst den bundna hymnens vingar. Signalen, att hon var fri, gafs af moucharder. Hon skulle nu flyga öfver Frankrike, icke för att kalla 331 MARSELJASEN. folket i vapen för frihet, jämlikhet och broderlighet, utan för att med furiens gissel egga det till ett frihets- och broderlighetsmördande anfallskrig, hvars segrar skulle be- trygga statsstreckets dåd. Om man i början hyste någon betänklighet mot att så där plötsligt frigifva den farliga sången, i hvilken hvarje ord, hvarje ton ingifvits af hänförelse för den stora revo- lutionens grundsatser och som så mäktigt påminna om den - om man i början hyste sådana betänkligheter, så blefvo de dock snart skingrade. När kriget är slutadt, och kejsaren återvänder, höljd af lagrar, i spetsen för en segerdrucken här, så blir det, tror man, den lättaste sak i världen att tysta de bedragne skrikhalsarne och in- spärra den »frihetsgudinna», som marseljäsen åkallar, den moderna Bastilj, där hon suttit sedan December 1851. En segerkrönt envåldsherre är starkare än någonsin, och sabelväldet hehöfver icke frukta för en visa. Förden- skull: släpp marseljäsen lös! Låt henne ljuda på ga- torna, på teatrarne, på caté-chantanterna! Låt den The. resa, som hitintills fägnat en blandad publik med sina tvetydiga slagdängor, låt samma Theresa nu också få sjunga marseljäsen! Det är icke vådligt - tvärtom Den farliga revolutionsbymnen skall därigenom blifva oskad- liggjord. Hitintills ren, skall den nu hlifva så smutsad, att ingen igenkänner den längre. Vi göra på detta sätt mar- seljäsen till vårt byte. Republikanerna skola hädanefter icke kunna sjunga en sång, som tjänat till att stärka despotismen, och vid hvars toner de härar uttågat, som gått att tillintetgöra ett grannfolks berättigade enhetssträf- vanden. Vid marseljäsens toner skall kungen i Hanno- ver återuppsättas på sin tron, kurfursten af Hessen åter- 332 VIKTOR RYDBERG. vända för att misshandla det folk, som afskyr honom~ alla Tysklands småfurstar stärkas i sina privilegier. Vid marseljäsens toner skola, om Hennes majestäts, vår nå~ digaste kejsarinnas varmaste önskningar gå i fullbordan, kättaren Luthers fädernesland härjas med eld och svärd och förödmjukadt tigga »kyrkans äldste son» om nåd. »Monde», »Union» och hvad de alla heta, dessa hans helighet påfvcns organer, välsigna redan Frankrikes fanor detta korståg mot en protestantisk stormakt, och fram- för belätet af »segrarnes madonna» (Notre Dame des Victoires) har vår fromma kejsarinna redan tändt den lampa, som skall brinna natt och dag, till dess de kät- tare blifvit kvästa, som icke tro på undergörande Maria- bilders makt. Vid tonerna af marseljäsen skall allt detta ske, och sedan behöfver kejsardömet sannerligen icke längre frukta denna sång! Så resonerar krigspartiet Frankrike. »Små böcker ha, äfven de, sina öden» (Iiabent saa fata libelli) sade en romersk skald. Sån~ gerna ha också sina, och ett sorgligare öde än det som dessa dagar drabbat Rouget de Lisles sköna, hänryc- kande frihetssång, kan man icke tänka sig. Om ryska härar, hånfullt sjungande »Karl XJI:s marsch», framstor- made öfver svenska lik -- om danska fogdar än en gång spände våra dalamän som dragare framför sina lastvagnar och härunder sjönge sången om Guds välsignelse öfver »männen som bo vid älfvom, på berg och i dalom», skulle detta knappt vara ett förskräckligare hån än det som Napoleonismen nu drifver med Frankrikes frihets- bymn. Han författades för och sjöngs af de republikanska MAR5EL.J ~SEN. ~irméer, som ropet »fäderneslandet är i fara!» kallade till gränsen, når Frankrikes nyförvärfvade frihet hotades af Europas dynastier, som sammansvurit sig med förrä- dare inom Frankrike själf. Frankrike lade då slutste- nen till sin enhetsbyggnad, då revolutionens män förkla- rade, att landets skilda provinser utgjorde en, odelbar stat (»une et indivisible»). Frankrike sammanslöt sig då, såsom Tyskland sträfvar att göra nu. Det gamla Europa, allt hvad som återstod af medeltidens makter, allt hvad som vuxit upp och frodats under kabinettspo- litikens system, reste sig för att krossa den unga frihe- ten. Vid marseljäsens toner segrade dock, för att tala med Béranger, »dessa bönder, republikens söner, som, vid sin moders manande rop, ilade till hennes hjälp och med nakna fötter, utan bröd, otillgängliga för feghetens skrämskott, gingo med jämna steg till äran. Och fol- ken, som befriats genom våra segrar, kransade våra kri- gares panna med blommor.. . bräckta spiror och brutna bojor utgjorde det skrot frihetens gudinna gaf åt våra kanoner. » Huru annorlunda nu! För några dagar sedan framryckte under en despots banér Frankrikes härar till ett opåkalladt anfallskrig, för att hindra ett splittradt folk i dess berättigade sträfvan att »blifva ett på andens bud». Beröfvadt sin egen fri- het, skulle Frankrike nu krossa äfven den unga frihet, som under tålmodigt och ihärdigt arbete börjat rotfästa sig hos grannen. 1789 års grundsatser voro nedtram- pade i det land, som först förkunnat dem; hvad som är godt och sanVuti dem hade troget omfattats och troget utvecklats af detta grannfolk, och detta skulle nu tillin- 334 VIKTOR RYDRERO. tetgöras. Frankrikes behärskare hade för detta ändamål sammansvurit sig med de fördrifna tyska furstarne och med förrädare inom Tyskland själf . Och under allt detta sjunga fransmännen marsel- jäsen --- marseljäsen, som frågar: »livad vill denna skara af slafvar, dessa förrädare ock sammansv urna konungar ?» » Que veut cette horde d"esciaves, Ces traitres, ces rois conjurés ?» De hafva skäl att göra sig den frågan! Det var de, som framstormade under (le sammansvurna konungarnas. fälttecken, det var de, som höjde »tyranniets blodiga fana», det var deras vilda soldater, turkos och andra, som skulle öfversvämma fredliga bygder! »Contre nous de la tyrannie LEtendard sauglant est levé! Entendez-vous dans les campagnes Mugir ces féroces soldats"? Ils viennent jusque dans yes bras Egorger yes fils, vos compngnes!>~ Men marseljäsen, uppstämd af polisprefekten PietriK moucharder och sedan upprepad af vilseledda och för- vildade skaror, synes icke äga den makt som hon hade, sjungen af republikens krigare. Hon protesterar mot att brukas som redskap åt despoter. Frihetens gudinna har vägrat att kämpa i de leder, som på en härskares vink gingo ut i våldets och förtryckets ärenden. De äro slagna, dessa skaror, efter några dagars fälttåg, så slagna, att alla segrar, som de hädanefter kunna vinna, ej skola sätta dem i stånd att med spillrorna af en krossad grann- stat lappa Napoleons murkna tron. PROTEST FRÅN HERR BENOIT. 335 Och en dag skall komma, då segerhymnen, renad från den smuts, i hvilken den nu blifvit släpad, skall höjas kraftigare och mer hänförande än någonsin, för- kunnande det stora och ädla franska folkets befrielse och alla folks fosterbrödralag. Protest frän herr Benoit~). (1 U. II-T. 22 Oktober 1870.) Herr redaktör! Det kan visserligen smickra mig att bli framställd som en diktad personlighet, en inbillningskraftens ska- pelse, när diktaren är en man, som nyss bar Frankrikes lysande krona -- när inbillningskraften, som skulle vara mitt upphof, alstrat så många världshistoriska idéer och planer samt varit den drifvande kraften i så många bull- rande tilldragelser. Men icke för ty måste jag protestera och protesterar krafteligen mot edert antagande, att i\l. Benoit, f. d. kryddkrämare i Paris, ej skulle vara annat än en figur *) 1 Handelstidningen för i Onsdags berättade vi, att kej- sar Napoleon hade ämnat skrifva en roman. Utkastet till den- samma har man funnit bland hans papper. Såsom läsaren torde erinra sig, var hjälten i denna roman hr Benoit, krydd- krämare från Paris, och den ledande tanken var, att hr Be- noit, som efter många års vistelse i Amerika atervände ar 1868 till Frankrike, där mötes, vid hvarje steg han tar, af de ange- nämaste öfverraskningar, som alla visa, till hvilken höjd at lycka Napoleon III bragt Frankrike. Vi hafva nu emottagit ofvanstaende protest, af hvilken synes framgå, att hr Benoit är en verklig person och icke en- dast en fantasi-bild. Ehuru vi för egen del hysa nagot tvifvel om befogenheten af hr Benoits ansprak pa lefvandc person- lighet», låta vi dock hans protest gälla hvad den kan. 336 VIKTOR RYOBERG. det roman-utkast af kejsar Napoleon III, hvarom ni talat edert nummer af den 19 dennes. Tillåt mig upplysa er, att M. Benoit är en verklig- het, en ännu lefvande verklighet, och om ni misstroget frågar, byar han befinner sig, och fordrar bevis för hans tillvaro, så välan -- me voici! Det är M. Benoit, som skrifver till er. Den höge författaren, som gjort Cresar och mig till föremål för sin väl skurna pennas teckningar, har full- komligt rätt uti, att jag lämnade Paris år 1847 och be- gaf mig till Amerika. Detta är ett historiskt faktum, som kan bevittnas af min utflyttningsattest, utfärdad i 11:te arrondissementet, och af mitt kontrakt med Hudson-Bay- bolaget, som antog mig till agent i den nordligaste delen af sina besittningar. Däremot är det ett misstag, hvad kejsaren berättar, att jag återvändt till Frankrike redan år 1868. Jag hade visserligen ämnat göra detta, men hief hindrad af mina affärer och ankom till mitt kära fosterland först under innevarande höst. Riktigt är, att jag vid min ankomst till Frankrike, efter 23 års frånvaro, fick se och erfara mycket, som väckte min häpnad. Riktigt är ock, att när jag efterfrå. gade orsaken till allt hvad jag såg, svarades: kejsaren. Jag landsteg i en af våra örlogshamnar. Där lågo, såsom ni berättat, några af dessa mörka, dystra pansar- skepp, som påstås vara kejsar Napoleons uppfinning. Det kunde icke falla mig in att fråga, hvem som uppfunnit detta slags krigsmaskiner, ty det visste jag, men jag frå- gade i stället: »Hvad är orsaken till dessa mörka moln som jag ser på hvarje ansikte ombord?» Och man sva- PROTEST FRN HERR BENOIT. 337 rade mig: »kejsaren!» Dessa skepp hade nyligen åter- vändt från en expedition i de nordiska farvattnen, från hvilkas kuster inga lagrar hade vinkat deni. 1 själfva staden fann jag väpnade män, sorgklädda kvinnor. Knappt någon moder, som ej förlorat en son. Jag frågade: hvem är orsaken till detta? Man svarade mig: » kejsaren». Jag reste inåt landet. Där förr voro leende fält med betande hjordar eller åkrar med skördars guld eller vingårdar med svällande drufvor, där var nu ödemark. Jag såg nedbrända byar, förtvifladt landtfolk, skaror af flyende franska soldater tänk er, huru mitt franska hjärta måste blöda vid denna anblick! -- och mot syn- randen tecknade sig fientliga ulaners lansar. Jag frå- gade: hvem är orsaken till detta? Man svarade mig: » kejsaren». Jag vandrade öfver ett slagfält, betäckt af grafvar. De tusentals liken hade genom förruttnelsen svällt upp och likasom sprängt det tunna jordlager man kastat öfver dem. Luften var inättad af dödens ångor. Jag kunde icke fråga mer: hvem är orsaken till detta? ty det gif- yes förbrytelser så förfärliga i sig själfva och i sina följ- der, att vi bäf va för att lära känna namnet på deras upphof, ja, vi finna oss manade att tillropa honom: din börda är redan så tung, att det vore oädelt att med vik- ten af den tystaste anklagelse öka henne! Flera gånger häktades jag som tysk spion. Jag blyg- des öfver denna misstänksamhet, som vittnar om hufvud- löshet, svaghet, enfald. Ett intelligent folk handlar icke sa. Jag frigafs åter, sedan jag dokumenterat mig som fransman. Jag talade med dessa landsmän och fann, att Vana. II. 338 VIKTOR RYDBERG. om de hatade preussarne, så hatade de en annan ännu mer. Hvem? Ack, kejsaren! Jag hade lärt känna amerikanarnes folkskolor. Till och med där uppe i Hudson-Bay-länderna få barnen lära sig läsa och skrifva. Här i mitt fosterland träffade jag en officer, som bad mig skrifva till sin mor, att han ännu var vid lif. Jag trodde, att han var sårad i handen, efter- som han icke kunde skrifva själf. Nej, han var icke så- rad i handen. Han var sårad i själen - sårad af blyg- sel öfver sin okunnighet. Han hade aldrig gått i skola! Han ansåg dock bättre att vara okunnig i bokliga kons- ter, men ha bevarat en öppen blick för lifvet och natu- ren, än att ha gått i dessa skolor, där okunnigheten icke utdrifves, men vidskepelsen inplantas. Jag frågade, hvilka dessa skolor äro. Han svarade: de skolor ni finner hvarje by, ignorantinerbrödernas skolor, grundade af kej- saren. Apropos af ignorantinerbröder, må det tillåtas mig anmärka, att när jag år 1847 lämnade Frankrike, funnos där inga jesuiter och icke särdeles många kloster. Jag fann, att både jesuiter och kloster nu öfverflödade, och jag frågade, under hvems beskydd detta skett. Man sva- rade mig: kejsaren. 1 städerna fann jag, att den gamla misstänksamheten och fiendskapen mellan de förmögne och fattige hade ökats, ej minskats under dessa tjugotre år. Jag frågade en bildad man om orsaken härtill, och han svarade: »de fattige blifva sådane som de rike göra dem; de senare använda sina rikedomar illa; de föra ett öfverdådigt och sedeslöst lif, de förelysa de fattige i själfviskhet och las- ter. Hvad kan man då af de förra vänta? Hat och för- PROTEST FRAN HERR BENOIT. 339 akt för det bestående blir följden hos de bättre natu- rerna; lust att sätta sig i besittning af medlen för ett lik. nande lefnadssätt blir följden hos de sämre. - Men, frå- gade jag, byar är källan till den sedeförsämring jag iakt- tagit i mitt stackars fädernesland? Enfaldiga spörsmål! svarades det mig; vet ni då icke, att vårt land är ett land med republikanska fraser och monarkiska seder, där den lägre tar exemplet af den förnämare och den förnä- mare af den förnämste? Ett sedeslöst hof skapar ett se- deslöst folk. Således refrängen ännu en gång: kejsaren. Jag fann vidare, till min ledsnad, hela den kejser- liga ämbetsmannaklassen djupt föraktad -- föraktad af alla, af fattige och rike, högadlige godsägare och arma proletärer. Jag hade nu en gång för alla blifvit ett kring. vandrande frågetecken och sporde fördenskull åter efter orsaken härtill. Svaret blef förskräckligt: systematisk kor- ruption. Man hänvisade mig till åtskilliga hemliga pap- per, som dock icke uppenbara annat, än hvad byar man visste, rörande svarta kabinettet, poliskonspirationerna, or- derna från ofvan, som bestämde domstolsutslagen o. s. v., och refrängen var åter: kejsaren. Hr redaktör! Det lefvande frågetecknet vill icke fort- sätta redogörelsen för sina iakttagelser och sina frågor. Svaret på dem alla känner ni förut. Jag vill blott tillägga, att jag icke uthärdade att längre stanna i mitt fädernesland. Jag är för gammal att bära musköten och kan vara Frankrike till ingen nytta. Jag behöfde åtminstone andas ut och beslöt göra en resa upp till den friska Norden, hvars klimat, sades mig, skall påminna om Hudson-Bay-länderna, hvilka jag i all deras ödslighet älskar, kanske just för deras ödslighets skull. 340 vIKTOR RYDBERG. Man hade dessutom sagt mig, att jag här uppe skulle finna varma sympatier för mitt älskade Frankrike. Jag skyndade således hit. Ack, om ni tillåter mig vara uppriktig, måste jag säga, att jag åfven härutinnan icke fann alldeles hvad jag sökte. Jag sökte sympatier för Frankrike. Frank- tike är, i min föreställning, någonting heligt. Frankrike är äran, friheten, människokärleken, rättvisan, jämlikhe- ten, freden, folkförbrödringen. Trots alla motbevis ur verkligheten dr Frankrike detta - åtminstone i sina bästa söners drömmar; ja, jag påstår, det finnes ingen fransman så fördärfvad, så förnedrad, att han icke i nå- got ögonblick af sitt lif känt sig upphöjd af denna tanke -- denna fördom måhända, men denna ädla och rörande fördom, att Frankrike är ett med det högsta, hvartill mänskligheten sträfvar. Tänk er då min öfverraskning när jag erfar, att här Sverige, detta annars så frisinnade land, skall ha fun- nits en tämligen stark eller åtminstone tämligen högljudd opinion, som trodde sig sympatisera med Frankrike, när den jublade öfver utbrottet af ett krig, som Frankrikes bäste män fördömt. Märk väl: mina landsmän trodde sig oöfvervinne- liga. De trodde på ett triumftåg till Berlin. Men de för dömde kriget, i trots af den väntade segern. Kejsardömets seger, sade de, skall slå vår egen fri het i ännu tyngre bojor och befästa ett system, som är vår olycka och vanära. Kriget skall återuppväcka det slocknande national- hatet och alstra nya krig i framtiden. K ejsardömets seger skall tillintetgöra nationalitets- PROTESI FRÅN hERR RENOIT. 341 idéen. Ty hvad är det annat Napoleon bekämpar i Tysk- land än dess folks sträfvan till enhet inom egna gränser? Ha andra folk haft rätt att sammansluta sig till enade nationaliteter, måtte väl tyskarne ha samma rätt. Eller är det endast slaver, italienare, fransmän, skandinaver, för hvilka nationalitets-idéen äger giltighet? Vår seger skall stärka det världsliga påfvedömet. Vårt nederlag, om det vore möjligt, skulle störta det. Så resonerade de tänkande bland mina landsmän. Och de voro färdiga att vrida händerna af förtviflan öfver en krigsförklaring, som ställde dem i det förfärliga alter- nativet: en seger, som skall tillintetgöra Frankrikes fri- het - ett nederlag, som skall tillintetgöra Frankrikes väl- stånd och prestige. Våra arbetare hatade kriget, emedan det förstörde deras vackra hopp om alla länders arbetares förbrödring. Våra bönder hatade kriget, som skulle rycka deras söner till slaktarebänken. Och under allt detta lär ni ha tidningar, som jub- lade öfver denna krigsförklaring! Huru förstå det? Jag kan blott förklara det så, att de önskade -. icke oss något godt, men tyskarne allt ondt. Jag känner icke er historia, men antager, att tyskarne måtte ha för- fördelat er, svenskar, förskräckligt, eftersom några bland er hata dem så gränslöst. Deras Luther måtte ha för- stöd er religion, deras Goethe och Schiller er smak; de- ras filosofer, som annars sägas sväf va i idéernas regio- ner, måtte hafva dragit er ned i materialismens dy. Ty- skarne måtte ha förolämpat er till och med med sin be- undran för er. Jag minnes, att den första underrättelse jag fick om ert folk var af en på franska öfversatt tysk 342 ~IKTOR RYIJRERG. resebeskrifning, författad af en Arndt, som skildrade er såsom ett af världens ädlaste, vackraste, ridderligaste, gästvänligastc folk, fullt af mandom och heder. På 1840- talet gjorde jag en resa i Tyskland och träffade där gam- malt folk, som talade med kärlek om den tid, då ni ägde tyska provinser vid Ostersjön. Ert öfvervälde var dem god åminnelse, så tyskar de voro; deras fäder hade kämpat och blödt tillsammans med edra, och tysken skall hafva stått och fallit som en god och trogen strids- man vid svenskens sida under Sveriges fana. Mitt bi- träde i butiken vid gatan Poissonniére i Paris var en tysk, som sade mig, att »Alter Schwede» betydde en bra karl. Han talade också åtskilligt om eder Gustave Il Adolphe och hans krigare. Eder Charles XII kände jag själf ge- nom vår odödlige Voltaire. 1 få ord: 1 måsten hata ty- skarne till den grad, att 1 icke ens kunnen tåla, att de bögakta och älska er. Välan, dessa deras känslor kunna med tiden utrotas, ifall 1 vinnläggen er därom. Om »l"Aftonpladdret»~) fortfar att så nationalhatets frö, kom- mer nog skörden i sinom tid. Det bör icke kunna blifva er omöjligt att göra tyskarne till edra nationalfiender. Det kommer att göra er position i historien intressantare och mer dramatisk. Det är något sublimt att se, huru ett fåtaligt folk som ert, känner med sig själf, att det behöfver minst två dödsfiender: Ryssland på ena sidan, Tyskland på den andra. Vi fransmän hafva icke så stora anspråk. Vi känna egentligen intet nationalhat, vi önska själlva *) Hr Benoit gör sig här skyldig till en hos fransmän så vanlig misskrifning af svenska namn. Han menar utan tvif- vd Aftonbladet. 343 PROTEST ERAN RERR RENOIT. tyskarne godt, ty vi erkänna dem för människor och brö- der, men nödgas vi ha en nationalfiende, så ha vi mer än nog af denne ende. 1 det jag nu, kanske alltför mångordigt, bevisat min tillvaro såsom verklig person och rättat de felaktiga upp- gifter om min resa, hvilka förekommo i f. d. kejsarens offentliggjorda anteckningar, ber jag eder tidnings läsare och er själf, herr redaktör, vara försäkrad om min upp- riktiga högaktning. Emottag etc. André Benoit, rentier, f. d. specerihandlare i Paris. Göteborg, Hotel Göta Källare den 21 Oktober 1870. Paul Meurice. (»Ett och annat» i Göteborgs H.-T. den 16 Juni 1871) Bland någon af de många människohjordar, som dessa dagar drifvits från Paris till Versailles, befann sig en man vid namn Fran~ois Paul Meurice. Han, som hans medbröder och medsystrar i olyckan, vandrade med blottadt huf vud under majsolens strålar och de afrikanska hästjägarnes tungt fallande sablar. Trots sin af själsan- strängningar undergräfda hälsa och sina femtio år hörde han ej till dem, som hade den lyckan att digna på vä- gen. Dessa släpades i dikena och skötos; deras pino- historia blef kort. En tyngre lott blef honom förbehål- len. Han fick vid framkomsten till Versailles bevittna, huru på gatorna en tjutande pöbel fordrade fångarnes död och ville göra sig till deras bödel - huru på hal- .344 VIKTOR RNDBERG. kongerna applåderande damer funno denna fordran och denna goda vilja värda skönhetens bifall. Det var icke första gången Fran~-ois Paul i\leurice fick sin andel af en bänförd fruntimmerspubliks hyllning. Ofversättaren af Shakspeares Hamlet, författaren af dra- merna Falstajf, Ben venuto Cellini och De fattiges sak- förare, Théophile Gautiers, George Sands och Dumas" talangfulle medarbetare, var icke ovan vid applåder. Den som nu dånade från Versailles" förgyllda balkonger gällde det måhända sista uppträdandet i bans lefnadsdrama, och han emottog den säkerligen med ödmjukhet, ty han kunde känna sig själf endast som en obetydlig kompars och hela sitt lif blott som ett försvinnande moment i det stora sorgespel, som bans fädernesland nu erbjuder. Då han fördes till sitt fängelse -- ett mörkt bål under en af de baracker, som ligga midt emot Ludvig XIV.s slott -- igenkändes Meurice tillfälligtvis af en främ- ung, en engelsk resande. Denne var öfvertygad, att han ej sett miste. Fången med de själfulla anletsdragen och den ädla hållningen var verkligen samme monsieur Meu- rice, i bvars salonger den engelske gentlemannen för knappt ett år sedan mottogs som gäst och fann sig om- gifven af många bland Frankrikes ryktbara vetenskapliga och litterära namn. Engelsmannen skyndade att underrätta en sin lands- man, en af dessa allestädes närvarande dagens bistorie- skrifvare, som kallas special correspondenis, om hvad han sett, och frågade hvad man hade att befara i afse- ende på fångens öde. »Afrättning medelst krut och bly», svarade korres- pondenten. PAUL MEURiLE. 845 »Hvad har han då gjort?»~. »Det är icke fråga om hvad han gjort. Enligt den nu gällande lagskipningen lider en för många och många för en. Styrelsen i Paris upptog tvångslån och brände offentliga byggnader. Fördenskull blir Meurice skjuten för stöld och mordbrand. Det skulle icke förvåna mig, om han anklagades för att ha med egen band kullstör- tat Vendömekolonnen, nedsatt kruttunnor i katakomberna, anlagt minor i kloakerna, kastat petroleum i källarglug- gar, förgiftat ett kompani soldater, stulit en million francs ur de offentliga kassorna och skjutit ärkebiskop Darbov. » »Men denne Meurice är ju a most respeetable man. Han är ju, i fransk mening, rik. Jag vill icke tala om bans höga och mångsidiga bildning eller om hans inta- gande personlighet; men hans rikedom, sir, borde väl fri- taga honom från misstanken att vilja »en allmän delning af egendomen», såsom man kallar det, och intet i värl- den skall förmå hans domare tro, att han velat bränna franska banken, där han har sina säkerheter, eller Lou- vrens konstskatter, till hvilka han kunnat foga mer än ett alster af sin egen pensel.» »Därtill svarar jag blott: Meurice är skriftställare, demokratisk skriftställare. Han har riktat sin pennas udd först mot kejsardömet, därefter mot nationalförsamlingen Versailles. Han har förföljt fördärfvet och missbruken alla deras skepnader. Han har afslöjat demoralisatio- nen inom hären, han har framhållit okunnigheten och se- deslösheten bland dess befäl, han har varnat samhället mot de faror, hvarmed en stående armé hotar, han har fördömt kriget, förlöjligat »la gloire». Den domstol, som skall döma honom, kallas krigsrätt. Lidelser och parti 346 VIKTOR RYDBERG. hat behärska i denna stund alla sinnen, och det vore ett underverk, om en krigsrätt skulle blifva den första myn- dighet, som ådagalade mänsklighet och besinning. Meu- rice blir skjuten.» ».Jag minns icke rätt . - . Var 1\leurice ledamot af kommunen? » »Nej. » »Var han en af dess anhängare?» »Han har, med fara för frihet och lif, bekämpat alla kommunens tadelvärda handlingar. Men han har sett och uttalat, att bland de idéer, som drefvo oräkneliga heder- liga män att ställa sig under kommunens Fana och dö för dess sak, funnos sådane, i hvilkas förverkligande Frankrike måste söka sin räddning. Det behöfs icke mer än detta, sir. Om en man i våra dagar bar tillräckligt kvar af blick att se och rättskänsla att erkänna, alt det kan finnas ett rent hår äfven på en fiendes hufvud -- om han bar tillräcklig aktning för sitt omdöme, för att vilja grunda det på oväldig pröfning äfven af en mot- ståndares sak, äro fanatismen, rädslan, lågheten och dum- heten genast färdiga att i fyrstämmig korus skria: kors- fäst bonom! han är kommunist! Han gör gemensam sak med röf vare och mordbrännare!» »Tror ni, att vi kunna göra något för att rädda Paul Meurices lif? » »Vi kunna icke göra mer än underrätta engelska all- mänheten om hans belägenhet; men vi kunna icke hindra de maktägande i Frankrike att nedkalla samtidens förakt och historiens dom öfver sig.» De bägge engelsmännen ha nu underrättat allmän- beten, att en af Frankrikes rikt utrustade och ådlare sö- PAUL MELRICE. 1347 ner försmäktar i fängelse, för att i dag eller i morgon afrättas som förbrytare. Det är rätt eget att studera det sätt, hvarpå de gått till väga, för att väcka sympatier för fången hos de klas- ser, för hvilka de skrifva. De känna sitt folk. Endast med lätt hand vidröres den ovanlige mannens intellektu- ella och konstnärliga begåfning - att han äger en bland franska skriftställare sällsynt filosofisk och historisk bild- ning, att han med framgång odlat musik, målning och poesi. Allt det där kan vara bra under lugna tider, men är under revolutionära stormar snarare ett tecken till att han är en farlig karl, en svärmare för oupphinneliga idea- ler. Däremot äro Dumas den äldres romaner i politiskt hänseende tämligen oskyldiga och dessutom mycket kända England. Det torde fördenskull vara nyttigt för Meu- rice, att de läsare, som någon gång med Ascanio, Amaury eller De béi9ge Dianorna i hand förberedt sig till sin siesta på verandan af sitt »house» eller sin »cottage», få veta, att de scener uti dessa romaner, som äro bäst tecknade och af hvilka de mest njutit, härflyta ur Paul Meurices penna. Sådant skapar sympati mellan själarne. Större vikt lägga korrespondenterna på den betydande an del Meurice har uti att Englands störste dramaturg blif- vit känd och upphuren af den nuvarande generationen Frankrike. Men allra största vikten lägga de dock där- på, att Meurice föddes, såsom det engelska ordspråket lyder, »med en silfversked i munnen» - att han ärft en betydlig förmögenhet, som han med all sin gifmildhet och sitt ädelmod vetat bevara och förkofra. Särdeles ut- förligt skildra de den lyx, hvarmed denne »kommunist» omgaf sig. Markisen af Hertford, Englands störste kän- 348 VIKTOR RYDBERG. nare af konst-industriens historia, skulle, om han inträdt Meurices boning, afundats honom bvarje detalj af dess smakfulla och dyrbara inredning. Allt var styl och sam- klang i denna förening af sällsynta möbler, utvalda go- helmer, bronser, målningar och porsliner. Marmorstatv- erna och bysterna voro originaler af Frankrikes främste mästare. Boksamlingen innehöll skatter af hvad biblio~ teksmänniskor kalla rariteter. Om en man, som äger ett sådant »home» och har råd att äga det, gripes af en mordisk soldatesk, instickes bland förbrytare, släpas un der hugg och slag till ett eländigt fängelse och efter en. ransakning, som ej är annat än en komedi, dömes af partihatet till döden och skjutes, så skall äfven den lik- giltigaste bland engelsmän känna sig upprörd och det är detta korrespondenterna velat. Få nu se, hvad den en- gelska opinionen kan verka på korsriddareförsamlingen Versailles. De senaste underrättelserna förmäla, att Meu- rice blif vit afförd till en af de städer vid västra kusten~ från hvilka en utförsel i stor skala till straffkolonierna snart kan väntas. Den ene af de bägge korrespondenterna hörde till de dagliga umgängesvännerna i Meurices hus. »Jag har ofta», skrifver han, »förvånat mig öfver denne vekt or- ganiserade fransmans förmåga af ihärdigt ansträngande arbete. Sedan han blef utgifvare af Rappel, tillbragte han nätterna på dess byrå, lämnande sitt hem kl. half 10 om aftonen och återvändande kl. 7 om morgonen,. trött ända till döden.» En förteckning öfver Meurices. utgifna arbeten skulle ensam för sig vittna om hans utom- ordentliga flit och arbetsförmåga. En af de sista, kanske den allra sista tidningsarti- 349 PAUL MELRICE. kel, som flutit ur hans penna, ligger framför oss. Dess öfverskrift är: Messieurs de Stein et Tiders, och den återfinnes i Rappels nummer af den 9 Maj. Se här korthet dess innehåll. Meurice återför sina läsare till året 1806, då Preus- sen genom Frankrikes vapen var djupare nedtrvckt ån Frankrike är nu genom Preusseris. Det hade förlorat hälften af sitt område, ägde knappt 5 millioner invånare, hade att betala ett krigsskadestånd af 120 millioner och var förbjudet att hålla en större armé än 42,000 man. Man trodde, att det skulle behöfva ettårhundrade för att resa sig ur sin förnedring. Men det behöfde endast fem år, tack vare i främsta rummet baron v. Stein. Var - yttrar Meurice - denne man ett snille? Nej, men han var en man af klart förstånd och oböjlig rättskänsla. Han frågade sig: »byar finnas de sista lifskrafterna förbor- gade i mitt olyckliga, utmattade fädernesland?» De enda krafter man ditintills känt och erkänt voro adeln och ar- méen. Stein ehuru själf aristokrat insåg, att de nya krafter, som vore i stånd att rädda landet, låge i folket själf. Trots konungens motvilja, trots sina ståndsbrö- ders rop, afskaffade han en mängd privilegier, frigjorde jorden, gaf städerna egen styrelse, öppnade befälshaf- vareplatserna inom arméen för den borgerliga intelligen- sen och införde folkheväpningen. Han lät de förbrukade krafterna ligga och gaf lif åt nya. Författaren jämför därefter Thiers" verksamhet med Steins, och vi behöfva ej tillägga, att jämförelsen icke utfaller till den förres förmån. Dock nog om Paul Meurice. Allt för mycket oskyl- digt blod har gjutits, allt för mycket af Frankrikes intel- ligens släckts utaf fysiljarderna, för att man skulle syssel- 350 VIKTOR RYDBERG. sätta sig länge med ett af offren. - En engelsk resand& har haft ett för dessa dagar karakteristiskt äfventyr, som han berättar i Daily News. Han hade kommit till Paris för att se. Hans vetgirighet gjorde honom kanske alltför oförsiktig. Nog af, han blef häktad på Rue de Mexico af en korporal. Vår engelsman, som bar i sin ficka alla nödvändiga papper och bland dem »de högsta rekom- mendationer», tog saken till en början lugnt. Han lät korporalen hålla sig i kragen och afvaktade tålmodigt an- komsten af en officer. En artillerikapten anlände till platsen. Engelsmannen presenterade sig för honom, men fick till svar, att kaptenen kunde ingenting göra, emedan han ej var i tjänstgöring. En general anlände, men fann saken oförtjänt af uppmärksamhet. Några minuter där- efter stod vår engelsman inrangerad i en kolonn af ett par tusen fångar, af hvilka många blifvit tagna på bar- rikaderna och således otvifvelaktigt vore insurgenter. Om- gifven af hästjägare, sattes kolonnen i gång. Det bar af till Versailles. Till höger om engelsmannen gick en vacker, knappt halfvuxen 17-årig gosse, klädd i en ren hvit blus. Gossen berättade, att han under upproret hål- lit sig gömd för att ej bli pressad till tjänstgöring på barrikaderna, men att han efter truppernas seger vågat sig ut på gatan, där en gendarm vinkade honom till sig och häktade honom. 1 Avenue Ubrich befalldes kolon- nen göra halt. Generalen, markis de Gallifet, som kom- menderade betäckningen, steg ur sadeln, promenerade långsamt utefter lederna, tog allt emellanåt en karl eller ett fruntimmer i skuldran och stötte dem ur lederna. De sålunda utmärkta personerna samlades till en särskild skara, som ställdes midt på vägen och dödades. Vår PAUL MEURICE. 351 engelsman var för sin egen person lugn, ty han hade blif- vit igenkänd af en belgisk diplomat, som visserligen icke kunde genast utverka hans frihet, men likväl skyddade honom från omedelbar arkebusering. En kvinna omfam- nade hr markisens knä och bedyrade, att hon var oskyl- dig. »Min fru», svarade hr generalen, »jag har besökt alla parisiska teatrar; bry er icke om att spela komedi för mig». Hon blef skjuten. Till sin fasa såg engels- mannen, huru bödlarne bortsläpade äfven hans lille sido- kamrat, den vackie gossen i den hvita blusen. Gossen hade gifvit engelsmannen sin mors adress och hade fått hans löfte att uppsöka henne. Till all lycka fanns det hopen af uniformerade uslingar en officer med heder och mänskliga känslor. Denne frågade engelsmannen, om han visste huru gossen blifvit häktad, och det lyckades denne att åtminstone för tillfället befria honom från döden. Gos- sen återfick sin plats i kolonnen, som fortsatte sin tunga väg till Versailles. Engelsmannen berättar, att han noga iakttog hr mar- kis de Gallifet för att utröna efter hvilka grunder denne utvalde sina offer, och han kom till den slutsats, att en person blott behöfde vara mer högvuxen, mer välklädd, renare eller smutsigare, äldre eller fulare än sina gran- nar för att anses skyldig till döden »utan fraser» och utan spår af ransakning. Historien skall döma öfver dessa handlingar. Vi äro för egen del benägna att spara hvad språket äger af ord, som uttrycka förakt, i fråga om hr markis de Gallifet och hans likar. Det gifves folk, som ur sämre än de och som icke skola drabbas af historiens dom, emedan historien ej har plats för slika namn. Det är dessa be- 35-2 VIKTOR RYDI3RRG. traktare, dessa dagshändelsernas krönikörer, som, ehuru aflägsna från lidelsernas tummelplats och skyldiga att väga sina ord på besinningens vågskål, taga munnen full af skymford mot de besegrade och göra hvad i deras lilla förmåga står för att missleda omdömet och kväfva mänsklighetskänslan hos sina läsare. Vi hafva i sanning föga skäl att fröjda oss åt vår civilisation. Nitton århundraden hafva snart förflutit från den störste människovännens födelse, men vi kunna gå årtusenden bakom den dag, då han nedlades i krubban, och ur djupet af denna urtid förnimma röster, vid hvil- kas rena klang af mänsklighet, rättvisa och förbarmande våra hjärtan måste smälta och våra pannor betäckas med blygselns rodnad öfver oss själfva och vår tid. -- __ »Och Abraham stod ännu kvar inför Herran och han gick närmare och sade: vill du då förgöra den fromme lika med den ogudaktige? Törhända finnas femtio fromme staden. Vill du äfven förgöra dem och icke förlåta den or- ten för de femtio from mes skull, som där finnas? Bort det från Dig, att du skulle sådant göra och låta den fromme dö lika med den ogudaktige, och att det skulle den fromme gå såsom den ogudaktige! Bort det från Dig! Skulle Den, som hela jorden dömer, icke rätt göra?» Och Herren svarade: »om jag finner femtio fromme i staden, så vill jag förlåta orten för deras skull» . . . Och Abraham fortfor och sade: »Ej må min Herre vredgas, att jag talar blott ännu en gång! Törhända finnes där tio. » Och Herren svarade: »jag skall ej fördärfva den för de tios skull». *) ») Paul Meurice blef icke skjuten. Annu 1898 uppfördes LY Théåtre Francais ett nytt stycke, Struensee, af den då 80- ~rigc författaren. U(g. an in c7rkning. Nils Nilssons ~Slut1ikvid med Sveriges lag". 1 Göt. Ii. T. (11 Juni 187~). »Nils Nilsson, arbetskarl», den grundlige samhälls- omstöparen, knogar långsamt, men ihärdigt, med att full- göra sin »Slutlikvid med Sveriges Lag». Läsaren torde icke ha glömt, att ett första häfte af en bok med detta namn och bärande den ofvan nämnda författareskylten utkom förlidet år. Skulle läsaren ha förgätit det, vore detta hardt när oförlåtligt, ty här är ju fråga om ett verk, som vill lägga orubbliga grundvalar för alla kommande århundradens samfundsordning. Man bör åtminstone icke ha glömt häftets omslag, tv det var det rödaste vi någonsin skådat. Dess färg var ett återsken från lågorna af det Ragnarök, hvari Nils Nilsson dömt vår nuvarande värld, rättssamhället med dess »öfverklass» och »underklass», att förbrinna. 1 dessa dagar har andra häftet af »Slutlikvid med Sveriges Lag» utkommit. Vi fingo oss det tillsändt förgår och funno med en viss hugnad, att det icke fram- träder i så hemskt lysande glans som det förra. »Slut- Vana. II. 23 354 VIKTOR RYDBERG. likviden» är nu ombonad med ett omslag i hoppets gröna färg och bär som tänkespråk på titelbladet det trösterika löftet: »Det brända templet skall jag återstÉllia.» Detta gaf oss mod att genast öppna häftet och ge- nomögna det. »Det brända templet skall jag återställa.» Så ädel- modigt tänkte icke Herostratus, når han brände Diana- templet i Efesus. Men Nils Nilsson, om han är en He- rostratus, är äfven en Perikles. Sköflar han nutidens bo- fälliga samhälle, gör han det endast för att öfver dess grus upphygga ett framtidens Partenon. Andra häftet ger oss den bidade grundrithingen till det nya templet. Det är byggdt icke åt gudarne, utan åt människorna. Det står öppet för oss alla och läsaren kan nu själf döma, om han månde finna trefligt att in- flytta däruti eller icke. Se här är en flyktig teckning af Nilssons samhälle. * Man har påstått, att Nils Nilsson icke vill familjelif. Vid första blick i detta hans andra häfte funno vi, att påståendet är missförstånd eller förtal. Nils Nilsson vill visst familjelif och därtill ett så storvulet, att man vid första tanken därpå är färdig att baxnas. Nils Nilsson kan icke finna sig uti, att en så god sak som hemmet skall omgärdas af så trånga råmärken som nu, då det vanligtvis endast utgöres af far, mor och barnen -- goda hus dessutom af tjänarne, där sådane finnas. Nej, intet knussel! En familj, säger vår författare - och denna utsaga är nyckelstenen i hela hans samhällsbvgg- NILS NILSSONS SLITLIKVID MED SVEDIGES LAG. 55 nad - skall utgöras af åtskilliga tusen människor. Dock högst fem tusen, tillägger han med den måtta, som en vis man iakttager, äfven när han slår på stort. Under Nils Nilssons trollspö är det nämligen sock- nen, församlingen, kretsen, kommunen eller hvad namn man vill gifva dessa mindre samnader af ett lands inbyg- gare, som skola bilda byar för sig en familj. Hela Sveriges rike skall indelas i sådane familjekret- sar. Hvar och en af dessa får sig en viss jordrymd att bygga på och att odla. 1 midten uppföres det trefna hemmet: en nätt bostad, ägnad att rymma 3000 till 5000 familj emedlemmar. Sedan Sverige gif vit föredömet, skola andra länder naturligtvis skynda att likna det, och snart torde hela jor- den vara öfversållad af sådana hus. Nils Nilsson synes vara därom öfvertygad. Hvilken leende tafla, som här aftäckes för våra ögon! Trött efter dagens utegöromål, återvänder du till hem- met. Du längtar till dess stilla fröjder. Du vill hälsas och famntagas af de dina. Och här får du ditt lystmäte fullt mått. Minst tre tusen par armar räckas dig till möte, och du inbjudes att njuta din hvila vid härden den lugna kretsen af tre tusen dyra fränder. Detta familjelif skulle ha en skuggsida, om du själf rlödgades bära omsorgen om ditt nätta hushåll. Men Nils Nilssons samhälle har ingen skuggsida. Här skiner solen samtidigt från alla väderstreck. Du kan tryggt röka din cigarr utan att tänka på utgifterna för morgondagen. Ty du och de dina hafven valt en regering, som sköter alla edra ärenden, dig förutan, såvida du icke haft det miss- öde, att själf bli vald till regeringsledamot. :356 VIKTOR RYDBERG. När du kommer hem,. har styrelsen dukat ditt bord. Ar soppan för svag eller köttet för segt, så klagar du hos »nämnden I~ tv i ditt hem finnes också en nämnd, hvars uppgift är att bilda en viss motvikt mot den annars allsvåldiga regeringen. År du klok, så skaffar du dig själf säte och stämma i den nämnden. Krets-regeringen lagar så, att familjekassan alltid är späckad. Hon ordnar allt arbete utom och inom hus och hennes förvaltnings-afdelning tillser hushållningen i alla dess minsta delar. Att linnet blir väl struket, löskragarne lagom stärkta, strumporna stoppade och de värsta små slitvargarnes byxor försedda med skinnförhydning på knäna och annorstädes, för det och för allt dylikt sörjer för- valtningen. Du och din hustru kunnen ägna er tid åt annat. Skulle mot all mänsklig uträkning någon tvist upp- stå mellan ett par af dina tre tusen närmaste, eller skulle barnskaran bullra för mycket, medan du i gungstolen njuter din middagslur, så öppnar du endast din mun och kallar på förvaltningen. »Du och din hustru», - sade jag, men då nyttjade jag ett uttryck som kan vilseleda. Jag har påpekat, att Nils Nilsson ej vill veta af knussel. Du må ha så många hustrur som Biigham Young, Om så många damer vilja ha dig till man. Allt hänger här på ömsesidig önskan. Men du får icke vara svartsjuk, du får icke kräfva äkten- skaplig tro. Slika själfviska lidelser äro bannlysta ur Nils Nilssons samhälle. Människorna inom hans lyckliga murar äro tilldanade efter en af honom själf uppgjord malI, och deras hjärtan äro främmande för så många af dessa drifter och böjelser, som fåvitskt folk hitintills trodde oskiljaktiga från människolynnet. NILS NILSSONS SLUTLIKVID MED SVERIGES LAG. 57 För dina barn - ifall här kan talas om dina barn - har du ej att vara ängslig. Förvaltningen sörjer för dem. Under sina första två lefnadsår stannar barnet hos modern, eftersom förvaltningen då ännu icke kan rätt väl träda i hennes ställe. Men så snart det hlifvit afvandt och kan tulta på egna ben, tages det från mamma och öfverlämnas åt familjens tjänstemän och offentlige upp- fostrare. 1 Nils Nilssons samhälle är det af högsta vikt, att människan icke har något minne från sin barndom af det slags kärlek, som nu kallas faders- och moderskärlek. Hon får icke ens i drömmen störas af bilden utaf ömma modersögon. Slikt kunde ju väcka fördomsfulla jämfö- relser mellan det slags kärlek, som föräldrar äro mäktiga att gifva ett barn, och det slags kärlek, som de ifråga- varande tjänstemännen kunde ägna det. Det kunde till och med hos ynglingen frammana den brottsliga tanken på ett sådant där eget litet hem, med en egen hustru och egna barn uti, som Nils Nilsson bannlyst ur världen. Nils Nilsson indelar sitt samhälles medlemmar i två klasser: de fria och de ofria. Till den senare höra straffångarne och det uppväxande släktet. För detta se- nare har vår världsomstöpare uppgjort sin egen uppfost- ringsplan, af hvilken synes framgå, att ett kommunistiskt samhälles ungdom tarfvar mycket sträng tukt. Först ge- nomgås en småbarnsskola, så en förberedande skola, därefter en yrkesskola, i hvilken sistnämnda de blifvande kuggarne i Nils Nilssons sambällsmaskineri slutfilas. Nils Nilsson lägger mycken vikt på att hos svennen och ung- mön inskärpa blind lydnad. >Afven en till sin grund obegripen förmansbefallning måste eleven läras att åtlyda», säger han, och han rosar en sträng militärisk uppfostran 358 VIKTOR RYDSERG. som särdeles lämplig ej blott för krigets ändamål, utan ock för det hvardagliga medborgerliga lifvets. Enär »ar- betets organisation» kräfver en viss yrkeskunskap af hvarje människa, men lärjungen enligt Nils Nilsson är oförmögen att utransaka sina egna böjelser och allting måste rättas efter kretsens tarf, går det icke för sig, att lärjungen själf eller hans föräldrar få välja hans framtida yrke, utan tillkommer detta kretshöfdingen. När ynglingen till sist genomgått denna lärokurs, förklaras han för fri. Men Nils Nilsson skiljer uttryckligen mellan fri och myndig. Myndig blir ynglingen icke af det skäl, att alla medbor- gare i Nils Nilssons samhälle äro omyndiga. »Ty», säger han, »kretsen, som sörjer för individen, bestyrer ock för- valtningen af hans egendom, om och när så behöfves». Med individens egendom menar Nils Nilsson endast lös- öre-egendom, som han kan ha skaffat sig genom öfver- skottsarbete på fritimmar. All fast egendom tillhör kret- sarne, som äro rikets ende kapitalister, arbetsgifvare och arbetsordnare och de ende, som ha rätt att taga arf efter individerna. För öfrigt är all arfsrätt och testamentsrätt upphäfd. Nils Nilssons samhälle bjuder oss, som man finner, stora förmåner. Du är fri från alla omsorger för mor- gondagen. Du ser på gifna klockslag ditt bord dukadt, du får kläder till nödtorft, du bar en, två eller tjugu hustrur allt efter egen smak och förmåga att göra dig täckelig för de sköna, du slipper uppfostra dina barn och sörja för deras eller din egen framtid. Du slip- per vara människa i ordets högre mening och kan und- NILS NILSSONS SLUTLIRvID MED SvERIGES LAG. 59 vika allt, som annars eggar och tvingar en dåsig natur att krya upp sig till ett rikare känslo- och tankelif. Du bar icke ens ett namn af nöden; du kan heta n:o 21 eller n:o 2999 i detta samhälle. Men hvad äskar Nils Nilsson af dig i gengäld för alla dessa härliga förmåner? Något måste det vara, ty för intet fås intet. Det är sant. Något måste det vara, men mycket är det just icke. Du har endast att afsäga dig ditt person- liga väsen och inordna dig som kugge i det hjulverk, som utgör »arbetets organisation». Du har endast att föra ett kasernlif, så länge du lefver. När trumman slår revelj, stiger du upp med alla de tre tusen andre. En kretshöfdingens tjänsteman tillvisar dig plats bland arbe- tarne. Efter sex eller sju timmars arbete i familjens tjänst Ijuder »vällingklockan», och då får du din middag. Ofver dina aftontimmar må du med kretshöfdingens till låtelse fritt förfoga. Du lefver ett lif som myran i sin stack och biet sin kupa. Kanhända ha de det likväl något friare än du, litet mer utrymme för sina egendomliga skaplynnen. Ofver detta ämne är svårt att yttra sig, enär myrans och biets lif ännu icke är tillräckligt genomskådadt. Ett sådant lif skall du och skola alla andra männi- skor föra. Ledsnar du vid det - och det är möjligt, ty människan är en missnöjd varelse, full af hugskott och nycker - så tillåter dig Nils Nilsson att resa hvart du vill. En sådan tillåtelse kan dock icke gifvas utan iakttagande af åtskilliga stadgar, och du skall städse bära fickan ett skriftligt intyg om din födelseort o. s. v. Efter resepenningar får du se dig om. Genom öfverskottsarbete 360 VIKTOR RYDBERG. på dina fritimmar kan du möjligen ha insparat en sum- ma af det Nils Nilssonska mynt, som nu ensamt gäller världen. Men hvarför skall du resa? Du möter samma tafla öfver allt: hvart du vänder dig, finner du samma slags kaserner, samma slags kasernlif, samma slags lycka. - 1 Nils Nilssons värld drifves ingen af näringssorger att taga lifvet af sig; men gör han det af ledsnad och brist på frisk lifsluft att andas, så blir han hyggligt och höfviskt jordad, och familjen, som ärfver honom, gäldar ordfästnings -omkostnaderna. * * * Annu några ord om Nils Nilssons platoniska stat. Kretsens regering skall utgöras af tre män, hvilka måste vara filosofer, mäktige att »utreda från historisk och filo- sofisk synpunkt hvarje förekommande ärende». Enär hvarje krets skall räkna högst 5000 familjemedlemmar och Sverige nu har mer än 4 millioner inbyggare, kom- mer riket således att delas i minst 800 kretsar, som för sin styrelse behöfva 2400 filosofer. Ytterligare äro några hundra filosofer af nöden för styrelsen af häradet, i hvil- ket kretsen ingår som underordnad del, samt för land- skapsstyrelsen, som står öfver häraderna, och för riksstv- relsen, som står öfver det hela. Här tarfvas således minst 3000 filosofer, »mäktige att utreda från historisk och filosofisk synpunkt hvarje förekommande ärende». En filosof-fabrik är här tydligen af nöden, och vi förmoda, att en sådan också är af Nils Nilsson påtänkt i det för- slag till »arbetets organisation», som vi ha att vänta af honom. Kretsens förvaltning är öfverlämnad åt krets höfdingen. Denne handlar, medan de tre filosoferna tänka, och hvad NILS NILSSONS SLUTLIKVID MED SVERIGES LAG. 861 de uttänkt, tillkommer honom att utföra. En nästan en- väldig makt är lagd i hans hand: »han ordnar arbetet och utser till hvarje syssla den han anser mest passande». Hans makt inskränkes i någon mån af en nämnd, men denna får icke hålla tal. - Nils Nilsson afskyr talarkon- sten och har skäl därtill; som Plato ville utdrifva alla skalder ur sin stat, vill vår Nils köra alla >pratmakare» på porten. Nämnden får endast säga ja eller nej. Sådant är det Nilssonska samhället i sina grundlinier. Huru skall detta härliga ideal kunna förverkligas? Nils Nilsson finner vägen till sitt mål lätt nog. Man afskaffar till en början ärfdabalken. All fast egendom inom ett visst landområde skall ärfvas af den »krets», som kommer att där inrättas. När all jord kommit i kretsens händer, återstår endast en och annan penningkapitalist, som man lätt kan få bukt med. Han skall nämligen som arbetsgifvare omöjligen kunna täfla med kretsen. Efter hand skola således äfven penningkapitalisterna för- svinna. De sista skola kanhända bli intagna på fattig huset, och med en sådan utsikt för ögonen, skola de nog vilja ha fattighuset trefligt inrättadt. Fattighuset kommer sålunda att efter hand uppvåxa till en stor och präktig falanstére. Det nya samhället skall ha ett eget mynt, det Nils Nilssonska pappersmyntet, som genom sina egna inneboende utmärkta egenskaper kommer att slå allt guld och silfver ur brädet. Att giftermålsbalken afskaffas, följer af sig själf. 362 VIKTOR RYDBERG. Man kan nu fråga: hvilket är det yttersta målet för Nils Nilssons stat? Hvilken är den tanke, som ligger till grund för det hela? Det yttersta målet är tydligen icke att skapa fria, själfständiga, andligt myndiga människor. Tvärt om: hvarje enskild skall uppoffra sin frihet, sitt egendomliga själsgry, sin personlighet för att ingå som en maskindel i samhäl- let. Men hvilket mål har då samhället, åt hvilket så stora offer måste frambäras? Samhället har tydligen intet själf- ändamål; det, i sin ordning, är till endast för att tillfreds- ställa de uppoffrade personligheternas magar. Magen - vi nyttja här detta ord som ett vartecken för människans alla sirlliga drifter och kroppsliga tarf - är det Nils Nilssonska människosläktets gud. Han är icke endast en förutsättning, utan det enda målet för mänskligt verkande och mänsklig tillvaro. En genomgående kritik af en sådan samhällslära är ej af nöden. Hon nedsablar sig själf. Farlig är hon ej heller. Ty hon är lika frånstötande för den fattige som den rike. Så länge en arbetare, om ock med yttersta spänning af sin kraft, förmår att som själfständig man förvärfva brödet åt sig och de sina, skall han vägra att inträda i Nils Nilssons paradis. Vi vilja icke neka, att en och annan riktig tanke förekommer i Nils Nilssons bok. Och detta är skada. Ty en del människor dömer tankarne efter det sällskap hvari de mötas. Och här är sällskapet icke godt. Hvar äro trälarne? polemiken mot bönderna och «landtmannapartiet» låtit undfalla sig ett obetänksamt ord om att Sveriges allmoge härstammade från fotntidens trälar, men att adeln utvecklat sig ur de gamla odalmännens klass, en uppgift, som emellertid tidningen snart tog tillbaka. Handelstidningen hade -- tydligen innan den observerat återtagandet -- meddelat en af harm genomandad uppsats Ett förscunnet folk, hvari uppvisades, att om allmogen härstammade från trälarne, så vore detta äfven fallet med de fleste ståndspersoner, hvilka, där de icke voro af främmande börd, nästan alla utgått från allmogens led; men då vore ju de gamla svearnes och göternas folk försvunnet. Mot slutet af denna starkt polemiska artikel sade tidningen sig vilja i en kommande uppsats upptaga frågan om de gamla trälarne och hvar de blifvit af. Detta skedde i ofvanstående uppsats, som signerats V. R. I G. H. T. den 8 April 1873. —— Allt sedan bygd i norden bröts af svear och götar, har Sveriges jord odlats af frie män. Det har varit vårt lands styrka, heder och välsignelse, att dess samhällsordning från uräldsta tider hvilat på det fria arbetet, att dess folk väsentligen varit ett samhälle af själfägande och själfständige jordarbetare -- fullsutne bönder och friborne huskarlar, desse bönders kynfolk och fränder. Här- 364 VIKTOR RYD13ERG. om vittna så väl främlingars utsagor som de fornnor~ diska skrifterna. i\led Snorre Sturlesson intygar Adam af Bremen, att det samhälle man fann i Sverige var ett mäktigt folkvälde, en bondedemokrati, som »fröjdade sig åt sin inbördes jämlikhet», själf stiftade och skipade sina lagar och lät konungen styra, men icke egenmäktigt råda. Det fanns bland desse bönder ättstore och rike män, frän- der till konungarne, men ingen adel i senare tiders me- ning, intet stånd utrustadt mcd särskilda företrädesrättig- heter. Inför lagen gälde jorddrottnen icke mer än den minste bland själfsutne bönder. Emedan den stora mäng- den, »all mogen», utgjordes af frie män, gille och skyl. dige att bära vapen, präglades folkets skaplynne framför andra folks af stark själfkänsla, och landet, ehuru gle- sare byggdt än söderns, var i stånd att uppställa mäktiga härar både till anfall och försvar. »Sveriges folkslag»,. yttrade danske konungen Sven Ulfsson till Adam af Bre- men, »äro många, utmärkta i styrka och vapen, så till lands som till sjös att tälja bland de ypperste stridsmän, hvadan de ock med sin makt synas bryta de andra lan- dens i norden. » Under denna, man kan säga hela folket omfattande klass af frie män, fanns väl äfven en trälklass, men denna, som hufvudsakligen utgjordes af krigsfångar, tagne på främmande kuster, och af deras afkomma, var icke talrik. Härtill samverkade många orsaker. Sverige var en dålig människomarknad. Det fria jordägare- och jordarbetare- folket var en alstringskraftig stam, rik på telningar, me- dan odaljorden endast långsamt utvidgades genom nyod- lingar. Ofvei-flödet på fria armar var otvifvelaktigt från. början den starkaste eggelsen till vikingatåg. Sina krigs~ 1-IVAR ÄRO TRALARNE? 365 fångar afsatte vikingen helst på främmande kust, så nära -som möjligt den fläck, där han gjort dem, ty där var utsikt till lösepenning för fångar, som ägde gods och frän- der, och det var en dålig, med fara förenad hushållning -att länge föra dem med sig om bord. Hemma var den åsikt allmän, att tvunget arbete ger klen skörd och »nöd- gad hund ej varder många harars bane». Lag och sed hindrade trälklassens tillväxt. Var endera af föräldrarne fri, gick barnet äfven fritt: »det gånge å den bättre half- van», säga de gamle lagarne. Trohet och mannamod gaf mången träl frihetshref, och andra fingo, som Erling Skäl gsson, friköpa sig med arbete på lediga stunder. Om trälarnes tal kan ingen statistik upplysa oss, men siffror äro här onödiga, ty det sakförhållande står klart och ojäfvadt, att sam hällsordningen, sam hällshushållningen i stort var och förblef byggd på de frie männens arbete. Hade träl- klassen varit talrik, då skulle ock kroppsarhetet här, så- ~om annorstädes, uteslutande blifvit den klassens lott och uåsom trälarbete föraktadt, och de frie männen funnit en -dast det politiska lifvet och vapenyrket sig värdiga. Men -därhän kom det lyckligtvis aldrig i vårt land. Då Rigs- mål, en sång från hednadagar, inför oss i den frie jord- ägarens gård och hem, se vi husbonden, »med välansadt skägg, håret klippt framför pannan och den snäfva tröjan prydd af hals-spännet» slöjda trä till en väfbom. Hans hustru svänger sländan, mäter tråd och lagar till kläder. Deras son tämjer oxar, slöjdar åkerbruksredskap, timrar hus, bygger lador, gör kardor och kör plog. Den äldsta af de isländska familjehäfderna förer oss till en äng i Borg- fjärds-häradet, där slåtterkarlarne, som följa hvarandra med svängda har, äro alla söner af en ättstor bonde, hvars 366 VIKTOR RYDBERG. stamträd kan följas i »Landnama-bok». Frejdade vikingar och skalder, som varit konungars umgängesvänner och för- trogne, återfinna vi, när de slagit sig ned i lugn, som så- ningsmän, smeder och fiskare. Landskapslagarne visa os~ den frie bonden, arbetande med sin årder på åkern, med sin yxa i skogen. At trälarne, där de funnos, öfverlämnades enligt Rigsmål att gödsla åkern och valla svinen, men Adam af Bremen förtäljer oss, att de ädlaste ätters söner gjorde gagn som boskaps- och fårherdar. Sådan är den i san- ning väna och upplyftande tafla af ett kroppsarbetande hug- stort krigarefolk, som möter oss i Sveriges häfder. Trälen är här ett försvinnande drag. Också kunde träldomen år 1335 aflysas, utan att, så vidt man vet, en röst höjd& sig däremot, och i hvarje fall utan att samhällshushåll- ningens grundvalar därigenom i minsta mån rubbades. Hvilket annat skådespel bjuder oss icke i detta hänseende andra land, Frankrike med sina »jacqueries», Tyskland med sina uppror af lifegne, - senast Amerika, där ett flerårigt ödeläggande inbördeskrig måste bryta trälens fjättrar! För de frigifne trälarnes inträde i allmogens klass mötte emellertid svåra hinder. Hvarken deras söner eller sonsöner aktades fullt jämlike bondesönerna. Djupt ro- tade fördomar hardt när omöjliggjorde giftermål mellan de olika samhällslagren, och lag och sedvänjor fastböllo odaljorden i de fullsutne böndernas hand, så att trälsonen, äfven när han förvärfvat rikedom, ej kunde varda ägare af sådan jord, utom i de sällsynta fall, då bördsrätt ej tillitades, ty endast då stod köpet enhvar fritt, endast då var, såsom en af landskapslagarne uttrycker sig, » penningpungen odalman ». Annars » månde odaljord HVAR ARO TELARNE? 367 aldrig köpas utom ätten». Lagen, som aktade, att rikets styrka bestod uti att äga en talrik klass af själfägande jordarbetare, skyddade dessas odal mot intrång från alla håll, äfvcn från konungens, ända därhän, att han till- kände den fattigaste bonde afgörande vitsord mot konungen, fall tvist mellan dem uppstode om äganderätt till jord. Jordklyfning ägde rum, men endast mellan bröder och samarfva, och äldste sonen ägde företrädesrätt att tillösa sig boet. Under sådana förhållanden kan man uppställa som visst, att de frigifne trälarne och deras söner endast un- dantagsvis inkommo i allmogeklassen. En utsikt till jord- egendom var dem visserligen i någon mån öppen, näm- ligen rödning och nybygge i de djupa allmänningsskogarne, men denna utsikt var icke tilldragande, så länge skogarne voro alla fridlöses och ogärningsmäns tillhåll. Andra och vida mer lockande tillfällen till framkomst i världen öpp- nade sig dem. Hvarje trälboren yngling med någon he- derskänsla eller äregirighet eller äfventyrslust längtade otvifvelaktigt till en omgifning, där hans börd var okänd eller opåaktad, och till en verksamhet, som kunde bana honom väg till en bättre och väluppskattad plats i sam- hället. Sådana tillfällen funnos många. Vid denna tid började nämligen städerna uppblomstra; storm ännen i de olika delarne af landet drogo till sig allt talrikare följen; kyrkan öppnade sig för en byar, som ville verka i hennes tjänst, och riksstyrelsen, som efter hand genomgick full- ständig omdaning, krafde ett allt större tal af underord- nade tjänare, villige och vande att lyda. främmande för den styfva själfständighetskänsla, som utmärkte allmogen. Dessa strömbäddar voro mer än tillräckliga att afleda 368 VIKTOR RYDBERG. hela den flytande befolkning, som uppstått genom trälar- nes frigifning. Hvad särskildt vidkommer tjänstemannavägen, hade denne af ålder stått trälarne öppen och af dem med för- kärlek valts, emedan han förde dem i konungens närhet och gaf tillfälle att förvärfva rikedom och inflytande. i\långa drag i våra forntidshäfder vittna härom, som ock om den afskv bondesonen kände för att inträda i tjänste- mannaklassen. »Konungens trälar» var bland bönderna det vanliga namnet på konungens ämbetsmän. Endast den högsta värdigheten, jarlens, som hade tign eller kunglig heder, undantogs från förkastelsedomen, och likväl finner man, att lagman Torgny förebrådde Ragvald jarl hans fikan efter tignarnamnet och fann för egen del värdigare att kvarstanna i bondehopen, där han var man för sig och kunde säga hvad han ville. Snorre Sturlesson för- täljer en i detta hänseende upplysande tilldragelse. En af de flere trälar konung Olof Haraldsson gjort till äm- betsmän, var Tore Sel, fogde på Agvaldsnäs, skildrad som prållysten, oförvägen och stor i orden. Denne för- grep sig en gång på en ung bonde, Åsbjörn Sigurdsson. Någon tid därefter, då konungen vistades på Agvaldsnäs, stod Tore Sel inför honom, omtalande på ett lögnaktigt och för Asbjörn smädligt sätt, huru han medfarit denne. Äsbjörn, som utan någons vetskap inkommit i salen och hört detta, nedhögg fogden i konungens åsyn, så att blo- det sprutade på dennes kläder. Konungen lät slå Åsbjörn järn och dömde honom till döden; men tvangs af den mäktige Erling Skälgsson att frigifva honom. Dock fast- ställde konungen som villkor för benådningen, att Åsbjörn skulle emottaga en årmanstjänst (ett slags underordnad HVAR ÄRO TRÄLARNE? 369 fogdesyssla). Åsbjörn jämkade sig skenbart i villkoret, men måste, när han kom till sin bygd, höra hårda före- bråelser därför. »Det var den största skam konungen kunde tillmäta dig och din släkt», sade man honom. Också lämnade han årmanstjänsten å sido. Ett eller annat år därefter öfvcrfölls Åsbjörn ovarandes och fälldes med ett spjutkast af en ämbetsman, som harmades öfver den sidvördnad han visat konungen och hans tjänst. Bonden Thore Hund, Åsbjörns frände, fann spjutet kvar- sittande i hans kropp och förvarade det länge, i väntan på tillfälle till blodshämd. Och med detta samma spjut, fördt af Thore Hunds hand, genomborrades konung Olof Haraldsson i det blodiga slaget med trondernas bondehär vid Sticklarstad. Berättelsen är särdeles kännetecknande för tidens lynne och åskådningssätt. Härmed är icke sagdt, att ej en del af trälarnes af- komlingar kvarstannade bland jordarbetarne. Icke så få af dem torde blifvit landboar under stormännen, torpare å den uppstående frälsejorden. Men hvad man med viss- het kan säga, är att just skatteböndernas talrika klass var den som till följd af lag och sed, till följd af sociala och historiska förhållanden, jämförelsevis allra minst blandades med de forne krigsfångarnes eller gäfträlarnes söner. Efter träldomens aflysning var icke ett århundrade till fullo förflutet, när Sveriges allmoge reste sig under Engel- brekt. Bondehären, som säges uppgått till hundra tusen man, genomtågade landet, nedbrytande tvångsborgarne, bortdrifvande våldsmännen och de utländske blodsugarne, härunder iakttagande den strängaste manstukt, så att »icke en höna togs utan lof». Detta under en tid, då rån och Vana. II. 24 370 VIKTOR RYDBERG. brand voro de legda krigarskarornas oskiljelige följesla- gar, och under förhållanden, då rättsbrott och misshandel kunde hafva eggat sinnena till tygellös framfärd! 1 san- ning, en dylik förening af frihetskärlek och sedlig kraft,, af styrka i saken och hof i formen, har, så vidt vi känna. häfderna, varit utan föredöme och vittnar på det vältaligaste,, att »det folket är godt i sin innersta rot». Denna väldiga bondehär utgjordes visserligen af deras ättlingar, som nittio- nio år dess förinnan ägt Sveriges skattejord. Ingen outran- saklig naturkraft hade under denna mellantid bortsopat Sve- riges gamla talrika bondefolk, men sparat och underbart ökat trälarnes afkomlingar och i trots af arflagar, bördsrätt och kärlek till fädernetorfvan öfverflyttat landets skattejord deras händer. Ej heller var det hos Engelbrekt och hans. män, som trälens ande yppade sig, men väl hos andra samhällets stånd. Det var Engelbrekts bönder, som räd- dade svenskheten och hvad som fanns kvar af nordisk ande och nordiskt på frihet grundadt samfundslif. Deras. söner och ättlingar i rätt nedstigande led fortsatte under Sturarne och Gustaf Eriksson sina fäders frälsande verk~ och näst Gud hafva vi dem att tacka för att vi ännu äro ett svenskt folk och äga ett svenskt språk. Mängden af den tidens »bildade» hade andra idealer och andra sträfvanden än de fosterländska. Det var, som Geijer så gripande säger, » endast de fattige gifvet att äga ett fädernesland och att lida för det». Från Gustaf Wasa hafva mer än tre århundraden förflutit, som bragt mycken ve öfver Sveriges bonde, dock icke gjort honom urarfva från Sveriges jord. Den från urtiden räckande gyllene kedjan af frie själfägande bonde- män har aldrig i Sverige varit bruten, om också spänd HVAR ÄRO TRÄLARNE? 371 till det yttersta af hennes sammanhållningsförmåga. En tyst, men hård och stundom förtviflad kamp har den nordiske anden under denna tid måst fortföra mot de ut- ländska, på ofrihet grundade föreställningssätt, som oupp- hörligt inträngt och sökt göra sig gällande inom våra landamären. 1 samma kamp har äfven svenska språket varit ingripet och är det ännu. Ur bondens stuga har det hämtat sin motståndskraft, medan skolan intill denna dag omedvetet gjort allt för att kväfva den svenska språk- känslan under bördan af minnesläxor ur främmande tungo- mål, och medan de s. k. bildade klasserna lidit af en, man kan säga hardt när till brist på själfaktning grän- sande åhåga för det utländska än i tysk, än i fransk om- bonad. Enskilde män af snille, fosterländsk håg och ur- sprunglig kraft - från Spegel, Svedberg och Stiernhielm till Geijer och Tegnér hafva med friska minnen ur den svenska landtmannens tjäll utgått att föra svensk- hetens runor, och de hafva icke gjort det fåfängt. Men faran är icke öfverstånden, och det är tid, att något dug- ligt och duktigt göres för att afvärja henne. »1 allmänhet», yttrar en svensk häfdatecknare (Strinn- holm 1, 549), »hafva ända till våra tider de stater för- blifvit de friaste, som trognast bevarat grunddragen af sin ursprungliga nationella författning och af den erfaren- het, alla tider och åldrar, från historiens första blad till dess sista, gifva vid hand, tagit den varnlng, att för fria folk med fria författningar ingenting gifves fördärfligare än efterapning af främmande grundsatser och seder. Det kom väl en tid, då man äfven sökte att göra oss bekanta med feodalismens inrättningar och bruk och att på svensk jord plantera telningar af denna främmande växt; att den 372 VIKTOR RYDI3ERG. samma emellertid hos oss icke helt och hållet öfverväxtc den gamla folkfriheten eller blef till sina följder lika för- därflig som för Europas öfriga länder, det hade sin grund däri, att den ursprungliga folkfriheten härstädes slagit dju- pare och fastare rötter, och att hela massan af nationen utgjordes af den fria odalmannaklassen, som under en tusenårig rotfästelse och utbildning kommit till mera styrka och fasthet, än att den gamla nationella författningen helt och hållet kunde förgöras och till roten uppryckas. Det är Sveriges allmoge, som varit de gamla sedernas trogna vårdare och försvarare och såsom ett heligt arf af fria förfäder räddat af den urgamla författningen så mycket tidernas stormar och hvälfningar det tillåtit. » De som nu flitigast smäda Sveriges bonde böra icke glömma dessa ord och ej heller lämna ur sikte, att de därmed smäda, vi vilja icke säga sina egna förfäder ty, eget nog, synas de värste skriblererna bära utländska namn men Sveriges folk. Ty från den svenske bonden leder mängden af de andra folkklassernas släkter sitt upphof. Ser man, såsom sig bör, dagens företeelser ur synpunkten af deras historiska sammanhang, ihågkommer man, att vi här hafva framför oss de senaste yttringarna af den genom århundraden fortsatta kampen emellan den nordiske anden och det utländska inflytandet, mellan den gamla svenska friheten och de särdeles i skatteväsendet kvarstående minnena af feodalismens försök att göra sig gällande, då skall mycket för mången synas i ett annat ljus och de skilda meningarne hos män med goda svenska hjärtan lättare sammanjämka sig. Hvad som måhända kräfver längre tid att öfvervinna, det är den själföfverskattning, hvartill den yttre formella HVAR ÄRO TRALARNE? 373 bildningen gör sig skyldig, och än mer den mot bonden riktade »jargon», som återfinnes - icke hos bild- ningens sanne upphärare - men hos en mängd folk som tror sig bildadt. Skilnaden i andlig utdaning mellan vårt nuvarande samhälles klasser är på långt när icke så stor som en och annan inbillar sig. De religiösa och sedliga sanningar som förkunnas i den ringaste landtman- nens tjäll äro de samma, som förkunnas i de rikaste palats och äro på det ena stället som det andra tillräckliga, där de göras lefvande, att skapa hugstora, ädla och upp- offrande människor. Kunskapens frukter komma genom en utvecklad tryckpress numera äfven den ringaste till godo, och de lärdomar, som vinnas i det offentliga och enskilda lifvets skola och i ett vaket umgänge med na- turen, stå icke mindre till bondens förfogande än till furstens. Den ifrågavarande »jargonen» synes för första gången hafva uppdykt i vårt land med de många vid förakt för den lifegne utländske jordarbetaren uppfödde tyskar och andra främlingar, som under medeltiden in- strömmade till våra städer och blandade sig med alla klasser utom bondens. Det kan vara tid på att detta främmande ogräs uppryckes, och det är vårt hopp, att, så ymnigt det nu för ögonblicket frodas i vissa skriben- ters alster, det dock redan har mognat till skörd. Riksdagsanföranden, Om rätt för bekännare af annan lära än den rena evangeliska att innehafva befattning i statens tjänst och för bekännare af annan lära än kristen prote~ stantisk att vara valbar till riksdagsman. 16 Februari 1870. Herr Talman! Mine herrar! Då en nykomfing som jag, utan vana vid den offentliga debatten, känner sig af plikten manad att yttra sig i det nu föreliggande viktiga ämnet, så sker det naturligtvis icke med anspråk på att bringa några nya synpunkter eller argumenter till en fråga, hvilken i själfva verket redan kan sägas vara löst såväl af grundliga rättslärde som af de civiliserade folkens rättsmedvetande, och löst till förmån för den sida, som påyrkar politisk och social likställighet mellan ett lands medborgare oberoende af deras trosbekännelse. Jag uppträder här till en början endast för att ut- tala en önskan - den önskan nämligen, att kammaren RIKSDAGSANFORANDEN. 375 under den förestående debatten ej vidare må få höra ett visst argument upprepas, som förut spelat en icke obe- tydlig roll, när sådana frågor förekommit, det argument, att fördomar mot den föreslagna reformen skulle förefinnas inom en eller annan valkrets. En öfver lagförslag råd- görande och voterande riksförsamling må väl beakta, men icke akta, må väl i beräkningen upptaga, men icke re- spektera hvad som erkännes för en fördom. Redan det, att riksförsamlingen är vald af folket, innebär den till- räckliga garantien för att intet beslut fattas, som icke har något ryggstöd i den verkliga och upplysta folkopinionen; skulle man därutöfver fästa afseende vid ogrundade far- hågor och falska föreställningssätt, som kunna förefinnas den ena eller andra bygden, så förlorar riksförsamlingen ur sikte såväl sin moraliska värdighet som sin höga upp- gift att genom lagskipningen befrämja i stället för att till- bakahålla civilisationen. Den rätt, som vår författning tilläggér valmännen, nämligen att inverka på lagstiftningen, koncentrerar sig i dess rätt att välja till riksdagsombud sådana män, som äga deras förtroende samt att vid ett kommande val välja andra, ifall de förra ansetts icke längre motsvara detta förtroende. Så långt, men icke längre, sträcker sig på detta område valmännens befogen- het. Därefter vidtager den valdes rättighet och plikt att såsom själfständig man, oberoende af påtryckningar från ena hållet eller det andra, afgifva sitt votum, icke i öfver- ensstämmelse med åberopade verkliga eller föregifna för- domar hos valmännen, utan i öfverensstämmelse med sin egen öfvertygelse om hvad som är rätt och sant. Vår författning känner intet imperativt mandat af det slag, som senast spökat i Paris, och jag är öfvertygad, att så 376 VIKTOR RYDBERG. länge denna kammare består af själfständige män, skall hvarje vädjande till några valmäns fördomar, vare sig det sker i stillaståendets eller framåtskridandets intresse, bemötas såsom det förtjänar. Det står naturligtvis hvarje representant fritt att redogöra för de åsikter i frågan, hvilka äro förhärskande i den valkrets, från hvilken han hitskickats, och en sådan redogörelse kan utan tvifvei innehålla värderika upplysningar; men sin egen ställning till frågan måste han intaga och försvara i enlighet med sin egen öfvertygelse, som säger honom: respektera icke fördomen! respektera rättvisan! Mine herrar, det låter icke förneka sig, att de lag- paragrafer, kring hvilka denna debatt kommer att röra sig, hvila på bekännelsetvångets princip. Detta har erkänts~ äfven af en from prelat, då han talat om det lätta tryck, som dessa paragrafer äro ägnade att utöfva på icke-luther- ska svenska medborgares samveten. Frågan, som nu skall afgöras, är ytterst den: hvilkendera grundsatsen skall Sveriges grundlag hädanefter tillämpa: bekännelsetvångets. eller bekännelsefrihetens? Att vackla emellan bägge är en svaghet och skall snart blifva en omöjlighet. Vi måste modigt och uppriktigt bestämma oss för den ena eller" den andra. Vacklandet är en svaghet, ty den, som ej vill bryta med bekännelsetvånget, handlar fegt och oärligt, när han, betraktande detsamma som godt och välgörande,. icke påyrkar dess tillämpning i sin fulla stränghet och fordrar det hårda tryckets, fängelsets och landsflykten~ och, hvarför icke, bilans och bålets återinförande, sedan" det så kallade lättare tryck, som ännu existerar, visar- sig till fullo vanmäktigt att upprätthålla det sken, som kallas bekännelsens enhet. Vacklandet skall med hvarj& RIKSDAGSANFöRANDEN. 377 dag mera blifva till en moralisk omöjlighet, sedan hela. den civiliserade världen, med undantag af de slaviska staterna samt Rom och Sverige, ur sin lagskipning utplå- nat bekännelsetvångets grundsats och fördömt den som en afskyvärd källa till orättvisor, grymheter och brott.. Det finnes en själfständighet, som är vördnadsbjudande, men det finnes ock en annan, som icke är det, och det är Uen, som stoltserar öfver att ej taga intryck af hvad som är förnuftigt och sedligt i världens dom öfver våra handlingar. Vacklandet mellan de bägge grundsatserna skall äfven blifva till en fysisk och politisk omöjlighet, eme- dan de städse ökade kommunikationerna mellan folken underlättar ej blott idéutbytet, utan ock de ömsesidiga in- flyttningarne och sålunda utplånar konfessionernas gamla gränser. Dessa gränser, förut geografiska, blifva mer och mer hvad de skola vara: andliga gränser. Medan katol- ska kyrkor byggas i England, byggas evangeliska uti Ita- lien och Spanien. Det i sig själf onaturliga förhållande,, att en religiös bekännelse skall vara allenagiltig inom vissa landamären och fågeifri utanför deras råmärken, för- svinner med hvarje dag och skall icke heller här kunna längden upprätthållas af några tvångsåtgärder. Striden mellan de bägge principerna: bekännelsefrihet eller be- kännelsetvång är således, i stort sedt, redan afgjord. För oss gäller det nu blott, om bekännelsefriheten i dess grund och nödvändiga följder skall erkännas nu samt tvistefrå- gan och agitationerna därmed upphöra, eller om de ännu skola fortfara att besvära våra samveten och tynga på våra öfverläggningar om landets väl. Vi skulle säkerligen icke tveka att försvara bekännelsetvångets döende sak,, ifall den vore god, ty sådan kan en strid vara, att det. 378 VIKTOR RYDBERG. är hederligt att höra till de öfvervunne; men bekännelse- tvångets sak är icke god, den är en ond sak, väl värd sin undergång. Den har befläckat kristendomens rena sköld och fyllt dess häfder med ohyggligheter. Ur egen erfarenhet kan jag berätta, att jag mer än en gång hört mosaiska trosbekännare, som sagt sig vara från barndomen dragna till kristendomen sådan hon möter dem i evangelium, men tillbakastötta af kristendomen sådan hon möter dem historien, under århundraden besudlad med skändliga förföljelser, med plundringar och mord, begångna i reli- gionens namn på deras fäder. Det lätta trycket, som nu återstår, tynger hufvudsakligen på de ädlare naturerna bland dissenters och judar, ty det icke blott stänger för dem åtskilliga verksamhetsvägar, utan än mer sårar dem deras medborgerliga ära, som det är statens ovillkorliga plikt att skydda. Ingen, jag är därom öfvertygad, skall kunna bevisa, att mosaiska religionen eller någon af de divergerande protestantiska bekännelser, som räkna an- hängare i Sverige, inskärpa läromeningar, på grund af hvilka man på förhand vore berättigad frånkänna dessa våra medborgare de egenskaper, som göra dem moraliskt kompetenta till att tjäna det allmänna såsom folkrepre- sentanter, ämbetsmän och lärare. De ifrågavarande lag- paragraferna, i sin närvarande lydelse, äro således nu- mera endast lockbeten för de sämre naturerna bland dis- senters och judar att för världsliga fördelar öfvergifva sitt trossamfund. Att utkasta sådana lockbeten, när det sker från deras sida, bestraffas af Sveriges lag som brotts- ligt; men det torde vara icke mindre fördömligt, när det liegagnas af den svenska kyrkan. Mine herrar! Under de strider, som äfven inneva RIKSDAGSANFöRANDEN. 379 rande riksdag får bevittna beträffande penningfrågor och lokala intressen, strider, som, ehuru nödvändiga, dock icke äro ägnade att lägga i dagen hvad svenska folkets representanter hysa bäst af känslor och upphöjdast af tänkesätt, erbjuder sig här ett tillfälle att ägna en gärd af erkännande åt kristendomen, som vill bekännelsens frihet, emedan bekännelsen skall vara ett uttryck af den verkliga tron, en gärd af erkännande åt rättvisan som är statens grund, och åt ridderligheten, som bjuder att desto hellre lyssna till den svagares begäran, då han med varm tacksamhet vill mottaga hvad han har en naturlig rätt att fordra. Jag hoppas fördenskull till Gud, att vi skola bestå det prof, som vi i dag hafva att genomgå, och att denna dag skall inskrifvas i våra häfder som en segern s, ej som en nedei-lagets dag för den kristliga fri- hetens och det civiliserade samhällets sak. Försvarsfrägan. Behandling af Regeringens och Särskilda Utskottets förslag vid 1871 års lagtima riksdag om härorganisationen. 19 April 1871. Som tiden är långt framskriden, skall jag bedja att få yttra endast några få ord, därvid betraktande frågan mera ur militärisk än ekonomisk synpunkt. Jag får då förklara, att beträffande regeringens förslag, jag skulle hafva gif vit detsamma min röst, i fall det innebure ka- rakteren af ett öfvergångsförslag. 1\lcn det synes mig bära en helt annan prägel. Under det att världshistorien 380 VIKTOR RYDRERG. dessa dagar på sina blad inristat häpnadsväckande seg- rar, vunna af ett folk i vapen öfver Europas hittills mest beundrade yrkeshär; under det att alla militära auktorite- ter erkänna, att det enda palladium en stat äger för sitt bestånd mot yttre våld är folkbeväpningen; under det att alla erkänna, att denna sats gäller ej allenast för de stora staterna utan äfven i än högre grad för de små; under allt detta har krigsministern framlagt ett förslag hvars grundtanke i trots af den vidfogade värnepliktslagen är" att bibehålla och mot alla framtida rubbningar bevara vår indelta och värfvade armé. För dessa bägge institutio- ner, för denna värfvade och indelta" armé fordras dock enligt min föreställning offer, så stora, att nationens kraf- ter genom dem undandragas från beväringsinstitutionen~ lifskraftiga utveckling. 1 afseende härpå vill jag blott förbigående uttala min förvåning däröfver att under det man hade väntat ur krigsministerns förslag se aflägsuad hvarje utgift, som kunde anses fullkomligt obehöflig, man förslaget icke återfinner den tanke krigsministern vid" 1868 års riksdag uttalade, nämligen att åtminstone en del af gardestrupperna kunde indragas. En dylik åtgärd vore dock ur ekonomisk synpunkt af icke ringa betydelse, betraktande af de utomordentliga kostnaderna för dessa trupper i förhållande till deras antal. Hvad den indelta armén beträffar, så skulle genom krigsministerns förslag densamma så inflätas med beväringsinstitutionen, att d~ icke kunde skiljas åt, och på samma gång för denna in- stitution tillintetgöras hvarje utsikt att komma till själf- ständighet, medan vi dock alla äro ense, att den rena folk- beväpningen har framtid för sig. På detta sätt samman- smält med den indelta arméen skall beväringsinrättningeri RIKSDAGSAN FöRANDEN. 381 här i Sverige aldrig kunna uppspira till ett träd, som bär sin krona på egen stam; och beklagligen finner jag, att själfva rottrådarne, som skola hålla hela organismen vid lif, äro bortskurna, i det krigsministern här öfvergifvit den vackraste tanke han framhöll i 1868 års förslag till ar- méorganisation och då så varmt omfattade, den tanke nämligen som äger sitt uttryck i ungdomens undervisning vapnens bruk. Dessa ungdomens vapenöfningar från -skoltiden till beväringsåldern anser jag dock vara af stor vikt, icke blott ur ekonomisk synpunkt - den är kan- ske mindre afsevärd, ehuru jag är öfvertygad, att exercis- ireglementets enkla elementer kunde under denna tid in- hämtas och en stor del åtminstone första året af den till beväringens inöfvande bestämda tiden därmed icke behöfde upptagas - utan, och än mer, ur pedagogisk och, såsom jag tror, äfven ur militärisk synpunkt. Det att gossen och den uppväxande ynglingen ständigt blir påmint om att han är svensk och att han en dag, om nöden fordrar det, är kallad att med sitt blod försvara fäderneslandet; att han i tid vänjes vid sin trupp, sitt kompani och de kamrater, med hvilka han en gång skall strida i ledet; att han vänjes vid det befäl, som skall föra honom #striden: detta kallar jag de sanna rottrådarne 1 all armé- organisation och i en verklig beväringsinstitution. Jag kan icke annat än beklaga, att detta särdeles viktiga moment är alldeles utelämnadt i krigsministerns nya förslag, hvil- het jag har svårt att förklara på annat sätt, än att krigs- ministern anser beväringsinstitutionen hvarken kunna eller böra så utvecklas att den gör s. k. stamsoldater i ledet obehöfliga. Hvad den ekonomiska sidan af saken angår, så kan 382 VIKTOR RYDBERG. jag fatta mig helt kort; den har redan förut blifvit så vidlyftigt behandlad. Genom att framhålla, att den ojämnt fördelade roteringsbördan är fästad vid jorden och att den minskade köpesumman, som en jordiott har betingat sin nuvarande ågares hand, motväger och ersätter den börda som med ägandet af denna jord är förenad, har man tillbakavisat rotehållarnes klagan däröfver att rote- ringen skulle drabba dem som en personlig tunga. Men man förgäter, att den teori man använder för detta än- damål och som man kallar ödeshemmansteorien länge- sedan är stämplad såsom för statens intresse fördärflig. Hvarje teori pröfvas på sina yttersta konsekvenser. De yttersta konsekvenserna af denna teori hafva blifvit dragna olika tider och i olika länder och hvilka de äro, det hafva vi nog funnit. Man kan med dem komma därhän,, att, om för en ringa penning en jordlott förvärfvas, kö- pet dock befinnes dåligt; man kan komma därhän, att jordlottens ägare känner sig som kronoslaf på egen torfva. och endast af kärlek till härden kvarhålles vid densamma. Teorien kan tillämpas därhän, att äfven denna kärlek kan slockna och jordägaren ser sig nödsakad att lämna sitt hemman öde och fatta vandringsstafven - allt detta utan att han därföre kan sägas ha lidit någon personlig" orätt. Denna teori åberopas af den ena sidans talare under det å andra sidan dock står kvar den allmänt er- kända sanningen, att folkets förmåga att bära pålagor ökas genom en jämn fördelning af skatterna. Denna sanning böra vi ock lägga så starkt som möjligt på hjärtat, då det är fråga om förstärkande af landets försvar. Jag vill icke längre upptaga kammarens tid med denna fråga,, men ber blott få erinra därom att det argument, som åt~ RIKSDAGSANFöRANDEN. 383 skilliga talare begagnat till förmån för indelningsverkets. bibehållande, att vi nämligen veta hvad vi hafva, men icke hvad vi få, är den vanliga konservativa invändning, som saknar all bevisningskraft, emedan den låter använda sig mot hvilken reform som helst. Det är visserligen sant, att hvarje reform är ett steg mot det fördolda och att man icke med största skarpsinnighet kan leta ut alla. dess konsekvenser. De hafva emellertid rätt dessa talare - vi veta verkligen hvad vi hafva. En general och le- damot af första kammaren har i detta fall lämnat oss~ nödig upplysning, då han sagt, att vi icke har någon armé; och detta trots de stora uppoffringar, som under många fredsår blifvit gjorda på den indelta hären! Då jag nu i krigsministerns förslag icke kan se ett annat hufvudsyfte än just det att bevara och betrygga detta gamla, så tycker jag också mig veta hvad vi få. Vi få - hvad vi hafva, och om ett antal år härefter skall man, om detta förslag antages, kunna förnya klagoropet vi hafva ingen armé! För min del vill jag tillkännagifva att, ehuru jag har många anmärkningar mot utskottets förslag och ehuru jag helst skulle hafva sett det däri förekommande villko- ret borta, jag vid valet mellan de olika förslagen likväl icke kan annat än väljä det, som enligt min uppfattning kan föra till det mål, som jag anser vara det rätta, samt att jag för den skull förenar mig med utskottet och läm- nar min röst till förslaget. 384 VIKTOR RYDnERG. Frågan om anmärkning mot konungens rådgifvare. Den 16 Mars 1872. Herr talman! Mine herrar! Då jag med min röst medverkat till det beslut, som konstitutions-utskottet fat- lat, att göra anmärkningar mot konungens rådgifvare med anledning af förordningen den 9 sistlidne November om nedsättning af högsta åldersgränsen för rekryter för de indelta regementena, ber jag särskildt med anledning af de många anmärkningar, som mot memorialet blifvit gjorda, om tillåtelse att få redogöra för de skäl, på grund af hvilka jag höll mig pliktig att rösta så och icke annor- lunda. Ingen lär kunna förneka, att den rätt regeringen äger ~tt med hänsyn till kostnaderna för vårt härväsende fordra något annat och något mer af vissa medborgareklasser än utaf rikets öfriga innebyggare ytterst och i själfva ver- ket uteslutande hvilar på de så kallade knektekontrakten. De, allenast de, hafva skapat rust- och rotehållareklassen här i landet; funnes icke dessa kontrakt, så funnes icke heller en sådan klass, så funnes icke heller de rättighe- ter, som tillkomma, de bördor, som åligga denna klass utöfver de bördor, som tillkomma och åligga alla andra medborgare i vårt land. År detta ovedersägligt, så föl- jer med logisk nödvändighet därutaf, att de speciella rät- tigheter, regeringen kan göra gällande gent emot rust- och rotehållare, hvila uteslutande på och begränsas utaf de speciella bestämmelser, som förefinnas uti dessa knekte- kontrakt, och att hvarje anspråk därutöfver är oberätti- .gadt. Hvarje sådant anspråk skulle innebära det orim- RIKSDAGSANFORANDEN. 385 tiga påståendet, att rust- och rotehållare skulle bära vissa bördor utöfver de andra, därföre att dessa äro stadgade knektekontrakten eller där omtalade, och därjämte att de skulle bära hvarje annan börda, som regeringen anser lämplig och nyttig för fosterlandet att pålägga dem, där- före att en sådan börda icke finnes stadgad i knektekon- trakten eller därföre att ingenting därom i dem är nämndt. Detta påstående har blifvit, om icke öppet uttaladt, så dock underförstådt i det försök att försvara regeringens åtgärd, som blifvit offentliggjordt här i Stockholm men det kräfver ingen annan vederläggning än den det gifver sig själf: saken är klar för hvarje oförvilladt öga. Har regeringen någon rätt att i afseende på rekrytåldern före- skrifva någonting, så måste denna föreskrift hvila på hvad knektekontrakten därom stadga, men icke på hvad kon- trakten därom icke stadga. Vidkommande villkoren för rekryternas antagande så lämna knektekontrakten därom intet tvifvel om sin me- riing. De fastställa ett enda villkor, uttaladt i ett enda kärnfullt och oförtvdligt ord. Karlen skall antagas, när han är >~ duglig ». Ordet » duglig » förekommer i de allra flesta knektekontrakt och i de andra är det ersatt af nå- got annat fullt motsvarande. Vi veta hvad det betydde, då knektekontrakten skrefvos och dess betydelse har icke sedan dess ändrats. Ordet »duglig» tillämpadt på rekry- ten, innefattar tvenne moment: han skall vara stark nog till sin kropp att bära ett fälttågs ansträngningar och han skall äga det må tt af själsförmögenheter, som fordras för att lystra till kommando och öfverhufvud fullgöra de plik- ter, som tillkomma den lvdande mannen i ledet. Allt tu-ad d~rutöfvcr kommer är kontraktsvidrigt, såsom fal- Vana. II. 386 vIKTOR RYDBERG. lande utom knektekontraktens område och måste tillbaka- visas, äfven om den börda, som därigenom skulle falla på rust- och rotehållare, icke skulle vara särdeles stor. Det är ur denna principiela synpunkt, som jag i främsta rummet sett saken; det är det kontraktsvidriga uti rege- ringens åtgöranden, som jag velat framhålla. Den gamla varningen principiis obsta, »mota de falska grundsatserna dörren», ty har han fått foten öfver din tröskel, skall han göra sig till herre i ditt hus, denna varning är nyt- tig att under alla lifvets förhållanden hafva för ögonen och icke minst nyttig på politikens område i frågor så- dana som denna. Skulle konstitutions-utskottet här hafva lämnat oanmärkt denna regeringens åtgärd, så skulle detta hafva inneburit ett tyst erkännande af regeringens själf- tagna rätt att lägga ytterligare bestämmelser till knekte- kontrakten. Om precedensfall kunna åberopas och om ett sådant finnes, såsom föregående talare framhållit, då regeringen kunnat vidtaga likartade åtgärder, då den kun- nat ingripa på knektekontraktens område utan riksdagens hörande och utan att af riksdagen jäfvas -~-- så tillhör detta precedensfall en tid, då folkmakten var försjunken ett svaghetstillstånd, som kunde förklara och ursäkta detta; men om nu, då den politiska utvecklingen fortskridit med fast och själfmedveten gång, kammaren låter en så- dan åtgärd passera oanmärkt, då blir detta precedensfall farligt - då blir den - om det på detta område vore möjligt - ett prejudikat och då är dörren öppnad för vidtagande af åtgärder i samma väg, tyngre och hårdare drabbande än den som nu är i fråga. Studerar man denna frågas historia, så finner man, att allt ifrån Carl XI:s tid och intill år 1811 ansågos knekte- Bl K 5DAGSAN Fö HANDEN. 387 kontrakten af alla partier, äfven de enväldiga, äga en så- dan helgd, att man ryggade tillbaka för att kränka dem. Först år 1819 - ett år som betecknar ett särskildt skede i Sveriges historia, det med konstitutionella cm- blemer smyckade allenastyrande tidskiftet - först då ut- kom en förordning, som bestämde högsta åldern för en rekryt vid indelta kavalleriet till 30 år. Måhända just emedan detta steg fick oanmärkt tagas, utkom år 1838 en annan förordning, som meddelar samma bestämmelse för rekryter vid det indelta infanteriet. Men denna gång fick åtgärden icke gå opåtaldt förbi: konstitutions-utskot- tet upptog saken till anmälan efter samma 107 ~ Re- geringsformen, som nuvarande konstitutions-utskott till- lämpat. Redan då borde den fråga, som nu sysselsätter oss, hafva blifvit utkämpad, och jag antager, att den stormiga riksdagen 1810-1841 äfven skulle hafva utkämpat den, så vida denna anmärkning icke varit en bland de ett hundra tre anmärkningar, som då framlades mot regeringen och af hvilka icke mindre än 31 gingo ut på åtal inför riks- rätt enligt 106 ~ Regeringsformen. Emellertid bör till- läggas, att regeringen af 1838 som var en mönster-byrå- kratisk regering, sammansatt af kraftiga, dugliga och akt- ningsvärda män, men uppfostrade i byråkratiska idéer och öfvertygade om att ett land icke kan må bättre än under ett upplyst administrativt godtycke - det bör till- läggas, att denna regering icke vågade gå så långt, som vår nuvarande regering gjort. Militärdistriktens befälhaf- vare hade uti ett infordradt utlåtande tillstyrkt, att åldern för rekryter för den indelta armén skulle sänkas från 36 år till 25 eller högst 28; men regeringen af 1838, som 388 VIKTOR RYDBERG. vågade så mycket annat, ansåg detta vara ett för starkt ingrepp i dc rekryteringsskvldigcs rättigheter och inskränkte sig till att, som vi veta, bestämma rekrytåldern till 30 år. Om ifrågavarnude åtgärds gagn eller skada vill jag icke tala; men jag instämmer med en reservant i första kammaren däruti, att åtgärden på intet sätt varit ar be- hofvet påkallad, då erfarenheten visat, att på senaste tiden icke ens 5 procent af de antagna rekryterna varit öfver 25 år. Denna siffra kan visserligen å andra sidan åberopas såsom ett bevis för att den nya bördan för rust- och rotehållare icke väger så mycket och däri kan mot- sidan hafva rätt, men om blott hundra af dessa rekryte- ringsskyldigc därigenom drabbas af större svårigheter vid fullgörandet af sina förbindelser mot staten, så anser jag att dessa hundra böra hafva ~amma rätt till skydd, som om de voro tusen eller tiotusen. Vidare instämmer jag med samma reservant däruti att denna åtgärd blifvit vid- tagen uti en i hög grad olämplig tidpunkt. Olämplig är den visserligen, då den kom omedelbart efter den stora striden här i September, hvars svallvågor väl icke hade lagt sig till hvila den 9:de November. Härigenom har händt, att många, hvilkas åsikt jag dock icke delar, upp- fattat denna regeringens åtgärd såsom det pilskott, hvil- ket enligt romarskalden den flyende parthiske ryttaren, det han vänder sig på hästen, slungar mot fienden, som behåller valplatsen. Under början af denna debatt framhölls från stats- rådsbänken en liknelse, som vi alla känna om kanonen, hvilken man drager fram, då man kanske knappt vågar aflossa ett pistolskott. Denna hknelse slog an på en dcl af kammarens ledamöter; men särskildt på en högvördig RIKSDAGSAN Fö RAN DEN. 389 talare på Norrlandsbänken~). Han tillägnade sig denna kvickhet, så som älskaren af Nicotiana-örtens stängel till- ägnar sig den: han valkade den, jag tror en half timme mellan läpparne. Ilan glömde att kvickhetens natur är blixtens, den lyser och försvinner. En talare på Stockholmsbänken ~ en mycket ärad talare, som förenar många och utmärkta egenskaper, som innehar och förtjänar stor aktning, som är en lärd och skarpsynt jurist, ett nitiskt och ifrigt folkombud, en väl- talare, en man med idéer, en man med högt ställda mål, men som med allt detta förenar tvänne mindre lyckliga egenskaper, nämligen den att vilja vara - jag vill icke säga kvick, ty det är han - utan mycket kvick och den att vara väl mycket misstänksam; - denne talare pre- senterade i förmiddags konstitutions-utskottet en liten flaska af den essence, på hvilken han själf en gång skrifvit eti- ketten »nobelt hån», och med livilken han för någon tid sedan själf så rikt begåfvades af en talare på Elfsborgs- bänken. Skada blott att denna essence, medan den be- funnit sig i hans egen vård, förlorat allt hvad den möj- ligtvis ägde af fina flyktiga, aromatiska »nobla» bestånds- delar och att vi endast fingo en bottensats. Det vore för mig en stor fägnad, om jag såsom ledamot af kon- stitutions-utskottet kunde å mina kamraters och egna vägnar lugna åtminstone en enda af de många farhågor och miss- tankar han i morse uttalade, hvilka synas störa hans nätters sömn, särskildt den misstanke, att konstitutions- utskottet med denna anmälan skulle hafva syftat mycket högt. Vårt syfte har varit mycket enkelt, mycket an- *) Kyrkoherde Lithoer. ~ Häradshöfding II. Carlén. 390 VIKTOR RYDBERG. språkslöst, men icke för tv kanske ganska viktigt, till och med viktigare, än om vi velat åstadkomma en förändring på vissa platser. Vårt syfte har varit det att söka brodden kväfva den tillstymmelse till byråkratiskt öfver- grepp, som vi här förefunnit. Vi vilja icke någon minis- terkris. Väl är det sant, att samklangen mellan konun- gens rådgifvare och folkets ombud icke är så fullkomlig som önskvärdt vore; väl är det sant, att man för hvarje riksdag mer och mer kommer till den insikt, att andra kammarens bemödanden att tillbakatränga statsutgifternas ständigt stigande flod är i det närmaste förspilld möda och kommer att blifva det, intill dess regeringen med allvar sätter sig samma mål före; väl är det sant, att land och folk önska hvad som kanske är omöjligt, att se den viktiga försvarsfrågan återupptagen af män, som vilja försöka problemet att med nuvarande tillgångar åstad- komma en kraftig folkbeväpning; väl är det sant, att på undervisningens område den dag torde vara långt aflägsen, då nordisk anda och vårt härliga svenska språk återfå sin högsätesrätt under eget tak, som under århund- raden varit den beröfvad. Men med allt detta vilja vi ingen ministerkris; folket kan vänta; tv det vet, att följ- derna af 1865 års representationsförändring förr eller se- nare skola forma sig till ett bestämdt program och att det skall få sina varmaste sakförare just på statsrådsbänken; folket kan vänta; tv vi befinna oss i ett ganska lyckligt skede och vi hafva desto mindre anledning till otålighet, som konungens nuvarande rådgifvare äro män, hvilka förtjäna och äga folkets förtroende och aktning. För den händelse kammaren tror, att utskottets syfte icke varit något annat än hvad jag framställt, så hoppas jag kam- RIKSDAGSANFORAN DEN. 391 maren uti vår åtgärd att framställa en anmärkning icke skall finna något annat, än att vi därmed gjort hvad som varit vår rätt och hvad som varit vår plikt. Konstitutions~utskottets förslag till ändring 1 Tryckfrihetsförordningen. 10 April 1872. Jag ber att i afseende å den nu föredragna 15:de ~ få framhålla en omständighet, som visserligen kan sy- rias vara af mindre vikt, men som dock icke torde så ~tlldeles sakna betydelse, nämligen frågan om författares anonymitetsrätt. Hvad min egen åsikt härom beträffar, så anser jag väl, att en person bör öppet svara för hvad han talar, skrifver eller gör; men de flesta länders lag- stiftning har i mer eller mindre mån gjort eftergifter åt den mänskliga svagheten och ansett för den medborger- liga frihetens existens nödvändigt att åt den politiskt själf- ständiga öfvertygelsen lämna tillfälle att söka göra sig gällande utan att behöfva öppet framträda. Genom vår egen lagstiftning går denna anonymitetsrätt som en röd tråd; de flesta kommunala och politiska omröstningar före- tagas med slutna sedlar och på flera ställen i grundlagen beskrifves med minutiös noggrannhet, huruledes val och voteringssedlarne böra vara beskaffade. Man uppgifver icke mindre än 6 å 7 egenskaper hos dessa, på det att anonymiteten ej måtte blifva röjd. Och äfven äro juryns öfverläggningar skyddade af anonymiteten. Hvad nu an- går rättigheten att i tryck uttala sina åsikter eller med- 392 VIKTOR RYDBERG. dela upplysningar, så utgör den nu gällande tryckfrihets- förordningen ett säkert värn och skydd för författares anonymitet, därest han icke själf vill utsätta sitt namn eller till boktryckaren aflämna namnsedel, så äger dom- stolen icke att efterfråga och boktryckaren icke att upp- gifva hans namn. 1809 års statsmän utgingo från dert åsikt, att det kan finnas författare i den lefnadsställning~ att de äro i tillfälle att meddela viktiga upplysningar åtskilliga ämnen, såsom t. ex. angående ställningar och förhållanden inom något visst ämbetsverk, hvilka upplys- ningar de antingen alls icke ville eller åtminstone skull& tveka att meddela åt offentligheten, om man genom åtal kunde framtvinga deras namn. Det är att märka, att detta skulle enligt det förevarande förslaget låta sig göra~ äfven om den ifrågavarande skriften icke innehölle något brottsligt. Denna omständighet saknar icke sin giltighet och för den skull hade författares orubbade anonymitets- rätt sina försvarare inom konstitutions-utskottet. Vid vo- teringen om första momentet i denna 15:de paragraf seg- rade i själfva verket dessa sistnämnde, men när det kom till votering om 4:de momentet i samma paragraf, så seg- rade motsidan och häraf kom det sig, att densamma para- graf, hvars 1:sta och ide moment skulle stå i organiskt sammanhang i sin helhet, fick en prägel af verkligen tröst- lös oreda och själfmotsägelse. Det 4:de mom. ålägger boktryckaren att i visst fall uppgifva författarens namn och det 1:sta momentet är så otydligt och mörkt, att det möjligen kan af någon domstol tydas därhän, att domsto- len kallar den förmodade författaren inför sitt skrank och tillspörjer honom, om han erkänner sig vara författaren. Ar han då verkligen detta, så lärer han ej heller neka Bl K5DAG5ANFORANDEN. 393 därför, ifall han är en hederlig man och han drabbas då af ansvaret. Men det är icke blott oreda och själfmotsägelse samt den i bvråkratiens intresse upphäfda anonymitetsrätten> som utmärka denna 15:de ~, ty den har äfven ett annat lyte. Tanken på en ny tryckfrihetsförordning uppkom till följd af harmen öfver det så kallade ansvaringss~ste- met, hvarigenom den verkligen skyldige kan undgå lagens näpst, under det att denna drabbar en annan, hvilken icke är saker, men hvilken låter lega sig till verktyg för att kringgå lagen. Att stifta en sådan lag att den verk- ligen brottslige blefve fälld, det var hvad den allmänna rösten fordrade af riksdagen och det var denna uppgift konstitutions-utskottet hade sig förelagd, då det skred till sitt arbete. Frågan är nu den, huruvida denna uppgift blifvit nöjaktigt löst. Jag uttalar kanske ett hårdt om- döme, men det uttrycker dock min innerliga öfvertygelse, då jag säger, att den ena sidan af utskottets ledamöter icke haft denna uppgift för ögonen. Ni kunnen, mina herrar, själfva se detta af det, minst sagdt, principlösa förfarande att i fråga om icke periodiska skrifter stadga ett visst slags ansvarighet och att för periodiska före- skrifva en annan sådan. För periodiska skrifter gäller, att författaren är ansvarig, om hans namn är kändt eller kan bringas till kunskap, men hvad icke periodiska skrif- ter åter angår, så är att märka att författaren, äfven om han skrifvit samma artikel för en tidning, är oskyldig så- som ett nyfödt barn. En lagstiftare, som gjort sig till samvetsplikt att åstad- komma en lag sådan; att den verkligen brottslige blefve fälld, skulle - det vågar jag påstå - hafva kommit till ett annat resultat och han skulle äfven hafva betänkt, att utgifvaren af en broschyr kan helt lätt hålla reda på hvad i broschyren inkommer, och att, om han något ser sig före, icke ens en punkt kan insmyga sig däri utan hans vetskap och medgifvande. Ur moralisk synpunkt är utgifvaren af en bok eller broschyr fullt ansvarig för densammas innehåll och han bör då äfven vara det inför lagen. Helt annorlunda är förhållandet med utgifvaren af en tidning, isynnerhet en större daglig tidning. Han mottager måhända hundradetals bidrag i form af undertecknade eller icke undertecknade annonser, och som han har så mycket annat alt syssla med, så kan han icke noggrant pröfva innehållet af hvarje sådan ingifven annons utan måste lita på andra personers biträde. Men icke heller dessa kunna alltid hindra, att annonser med svekligt eller smädligt innehåll komma in i tidningen. Tidningsutgifvaren är således ur moralisk synpunkt icke så ansvarig för hvad i tidningen förekommer som utgifvaren af en bok; och denna ansvarighetsmåttstock må icke så helt och hållet förgätas, då det är fråga om att stifta en ansvarighetslag. åtminstone skulle icke en samvetsgrann lagstiftare lämnat denna synpunkt å sido. Men så har här likväl skett; fruktlöst åberopades dessa skäl inom konstitutions-utskottet och fruktlöst påpekades att, enligt den af utskottet valda redigeringen, en tidningsutgifvare skulle blifva ansvarig för allt som förekommer hans tidning, äfven om han samtidigt varit frånvarande på någon resa eller sjuk eller eljest af annan omständighet hindrad att granska alla detaljer. Om än utgifvaren skall vara ansvarig, så bör det väl ändock ställas så, att den som är den verklige upphofsmannen till den brottsliga skrift som i tidningen inkommit, d. v. s. den brottslige annonsören, icke går alldeles fri. Men under behandlingen af denna sak blef det tydligt, att afsikten med detta lagförslag icke var att träffa den verklige brottstingen utan egentligen den, som skulle djupast känna svedan och kränkningen af åtalet och domen, och detta vore just händelsen med den hederlige och aktningsvärde tidningsredaktören. Antagen, mina herrar, att det föreligger ett lagförslag, hvari bestämmes, att den köpman, hvilkens biträde råkat att af en kund mottaga ett falskt mynt eller en efterapad sedel, skall straffas såsom myntförfalskare. Antagen vidare, att lagförslaget jämväl innehölle, att om än den verklige myntförfalskaren kunde fås reda på, så skulle han ändock gå fri, men köpmannen straffas såsom brottstig. Hvad skulle ni väl säga om en sådan lag? Jo säkerligen samfäldt, att den vore orimlig. Men på samma gång hafva ni då brutit stafven öfver denna 15:de §, ty denna går därpå ut att en tidningsutgifvare, äfven om han bevisligen är oskyldig, skall straffas och att gärningsmannen, äfven om han faktiskt bevisas vara skyldig, likväl kan och skall gå fri. En sådan lag är naturligtvis i moraliskt hänseende icke det ringaste bättre än det ansvaringssystem, mot hvilket den är riktad; och då jag här vill fritaga mig från ansvaret för att hafva framlagt en dylik lag, så följer däraf ock att jag ej kommer att med min röst understödja densamma.*
Den hvita rasens framtid.
Inledande afhandling till Benjamin Kidds Den sociala utvecklingen.
(1895.)
Undertecknad hade blifvit enig med sig själf därom
att aldrig vidare lämna företal eller efterskrifter till andras
böcker. Jag skulle ej heller någonsin ha gjort det,
emedan den, som gör det, därmed intager, synes mig, en
ställning, som är något svår att förena med tillbörlig
anspråksmåtta. Men då utgifvare och förläggare önskat det
och jag funnit, att den bok, hvars sridning man
anmodat mig främja, tillhör bokvärldens aristrokati, har jag
känt mig tveksam och ej sett annan våg ur den alltid
obehgaliga villrådigheten än den att efterkomma deras
begäran. Särskildt har jag därvid manats af den tanke,
att enhvar, som i minsta mån är därtill ägnad, blr göra
hvad han kan för att hejda den sjunkande bildningsnivåen
inom vårt folks ledande klasser.
Är denna verkligen stadd i sjunkande? Jag hör så
många, som försäkra det och hänvisa på tecken, som de
anse bestyrka det, att jag åtminstone i stunder af en
något pessimistisk stämning frågar mig, om de ej ha rätt.
I hvarje fall torde böcker, sådana som den, hvilken här
föreligger, ha i Sverige att påräkna enedast en tämligen
trängt begränsad läsarekrets. Så mycket mer påkalladt
är det ju då att söka verka för deras spridning inom
denna. Det kunde ju annars hända, att de förläggare,
som ha en hög uppfattning af sitt kall och äfven utan
utsikt till ekonomisk vinst vilja rikta den svenska
öfversättningslitteraturen med det bättre, som det europeiska
tankearbetet alstrar, skulle finna en verksamhet i detta
uppsåt gagnlös. Nu kunde jag så mycket lättare ge ett
jakande svar, som jag redan före min bekantskap med
Kidds Social Evolution hade färdigliggande en liten
afhandling, tjänlig att fullständiga ett sådant arbete som
hans. Den behandlar nämligen en viktig fråga, som Kidd
i förbigående berört, och som sedan ett par år tillbaka
står på dagordningen i den förnämligare europeiska och
amerikanska tidskriftspressen
på och känsla för de västerländska folkens framtid skall
finna frågan behjärtansvård.
Det är denna tanke och denna känsla, som talar till läsaren från mången sida i Kidds verk. Sina åsikter
grundar han på en analys af det utvecklingsförlopp
historien företer, hvilken analys jag anser skarpsinnigare än
någon annan ur Darwiniansk synpunkt företagen. Ingen
har såsom Kidd klargjort den etisk-religiösa, den
»suprarationella» eller »kosmiska» faktorns betydelse för och
oumbärlighet i utvecklingsförloppet; ingen ej heller före
honom anvisat den andre faktorn, det af jagkänslan
genomträngda förståndet dess rätta plats. Särskildt i detta
afseende är analysens utslag nytt och öfverraskande och
af ingripande betydelse för kulturhistoria, etnologi och
folkpsykologi.
Här följer såsom inledning till Kidds verk en
afhandling om
De hvite och de gule.
De stora städerna äro förbränningshärdar för
mänsklig lifskraft.
I Frankrike räknade man år 1894 den årliga
dödligheten på landsbygden till icke fullt 20 månniskor på
1,000, men den i städerna till 27. Detta betyder, att
Frankrike endast genom dödlighetens öfvervikt i städerna
har under de sistförflutna tjugu åren gått miste om
sjuhundratusen inbyggare.
Dödlighetssiffran för London är lägre än för många
andra stora städer; men jämför man dödligheten i dess
fattigare stadsdelar med den å Englands landsbygd,
finner man, att den förra är dubbelt större än den senare.
Städer sådana som London, Paris, Berlin, Wien,
S:t Petersburg, Moskva skulle snart stå människotomma, om
ej friskt blod strömmade till dem utifrån. Om ej så
skedde, skulle Paris utdö hastigare än London; och
likväl lär man ytterst sällan träffa en Londonbo, hvars fars
föräldrar voro födda där. Särskildt anmärkningsvärdt är,
att de flesta befattningar, som kräfva större kroppslig
aller andlig ansträngning, där innehas af personer födda
på landet. Af Londons 14,516 ståtliga poliskonstaplar hade
enligt en räkning gjord för ett par sedan, 11,606
vuxit upp i landtmannahyddor. De flesta invandrarne
från landsbygden tillhöra gräddan af dess befolkning:
kraftige män, mellan 20 och 25 år, jordarbetare till yrket,
ofta nödgade att lämna sina hem, därför att åkern mer
och mer af de stora jorddrottarne förvandlas till
betesmark och jaktområde. Lågt räknadt förbrukar London
årligen 10,000 personer af landsbygdens kraftigare befolkning.
Endast 46 procent af den ofantliga stadens fullvuxna
invånare af mankön äro födda där. I Skottlands
större städer utgöra de infödde föga mer än hälften af
deras folkmängd.
Det är till regeln den bästa delen af storstädernas
arbetarebefolkning, dess yppersta i sedligt och kroppsligt
afseende, som förstärkes genom invandringen. Men hur
går det inflyttarnes afkomlingar? De vansläktas och förete
allt mindre den åsyn, hvilken fröjdar deras hjärtan, som
söka rekryter för här och polis. Stadslifvet i England
har frambragt en arbetarebefolkning, hvars vapenduglighet
sjunker, och som, oaktadt den ständiga utspädningen med
friskare blod, är 2,5 till 5 centimeter mer kortvuxen än
den landtbefolkning, hvaifrån den härstammar.
Samma verkan lär storstadslifvet utöfva i alla
europeiska länder. Den kroppliga urartningen gäller dock
tyvärr icke endast storstäderna, utan äfven de landsbygder,
öfver hvilka industrialismen utbredt sig. I alla de
stater, från hvilka statistiska siffror kunnat erhållas, visa
dessa, att den industriella befolkningen är stadd i en fysisk
försämring så mycket farligare för den hvita rasens
framtid, som storslöjdernas arbetareskaror ständigt ökas. Det
har dröjt alltför länge, innan regeringarna öppnade sina
ögon härför. Hvad som botade deras blindhet var
rekryterinsgstatistiken. Se här några siffror, som slogo den
österrikiska regeringen med förskräckelse:
Tillväxten i antalet unge till vapentjänst oduglige män
är så snabb, att man vore frestad att kalla den bakom
liggande orsaken härtill en urartningspest, som just
genom det snabba i sin härjande fart hänvisar på en
jämförelsevis hastigt försiggången försämring i de lifsvillkor,
under hvilka dessa årsklasser uppvuxit. Att orsaken eller
en hufvudsak är industrialisemn, är otvifvelaktigt. I de
tre industriella landsdelarna i Schlesien, Böhmen och Mähren
godkändes år 1878 i medeltal 166 bland tusen inkalladde;
i de mer åkerbruksidkande landsdelarna Kroatien, Slavonien,
öfre Österrike och Fiume med omnejd 221. Lägst
stod Mähren med 152 godkände; högst Kroatien och
Slavonien med 236. Undersökningar ha ådagalagt, att
odugligheten till vapentjänst i departementet Nord
(Frankrike) stiger och faller i de olika distrikten noggrant och
utan undantag med storindustriens större eller mindre
utbredning. Om krigsöfningarna i Elsass-Lothringen är
1893 skref den tyska Kreuzzeitung: »Under det att
linietrupperna öfvervinna mödorna som en lek, har det i år
visat sig, att reservisterna voro starkt medtagne. En
medverkande orsak därtill torde vara, att en stor del af
de två armékårer, som manövrerade mot hvarandra,
härstammar från fabriksdistrikterna. Manskapet därifrån är
på långt när icke så kraftigt och väl födt som manskaet
från Mark Brandenburg och Pommern.» Liknande
vittnesbörd kunna lämnas från andra delar af Europa. Så
långt industrialismen sträcker sig och i den mån
befolkninarna öfvergå från åkerbrukarens lif till
industriarbetarens, härjar urartningspest den hvita rasen.
Ett betänkligt tecken för rasens framtid är äfven,
att dess fortplantning är stadd i sjunkande. Med
undantag för vissa landsträckor i Frankrike är den likväl ännu
tillräckligt stark att åstadkomma en årlig ökning af
folkmängden. Men det är tills vidare den årliga ökningen
som minskas, och fortgår denna minskning, måste den
tid komma, då den relativa minskningen blir hvad den
vardt i det romerska kejsardömets Europa, absolut och
västerns länder ödeläggas eller tagas i besittning af
främmande aflingsstarkare folk. Hvad Frankrike vidkommer
har det redan kommit därhän, att det är inflyttningar
från Belgien, Italien, Tyskland och Schweiz, som hälla
dess befolkningssiffra uppe. För att dess medborgareantal
ej skall minskas, kräfves, att mer än 50,000 inflyttare
årligen nationaliseras. Men med nationaliseringen går det
långsamt. År 1890 omfattade den 5,984 främlingar; år
1893 blott 4,212. Samma år voro dödsfallen flere än
födelsefallen i femtioett af Frankrikes departementer. I
Garonnedalen stå byar tomma, som ännu för tio år sedan
Man har på grund af dessa sakförhållanden befarat,
att själfva fortplantningsförmågan aftager hod det
högtbegofvade folk, som gjort det franska namnet kärt och
äradt. Man har föreställt sig det så utmattadt, att det
ej kan lefva utan ingjutning af friskare blod från
grannfolken. Så illa torde det dock icke vara. I Kanada bo
1,400,000 fransmän, som kraftigt föröka sig.
Lifsförmågan hos folkslaget som sådant är icke uttömd.
Bland de flere orsakerna till födelsesiffrans nedgående
är det kringsiggripande tvåbarnssystemet. Det hotar att
för landsbygden varda mer förhärjande än själfva
invandringen till städerna. Det nygifta parets önskningsmål
är en som och i de flesta fall väl äfven en dotter. Den
ende sonen skall öfvertaga faderns tegar oskiftade och
dottern ha att påräkna en hemgift så stor som möjligt,
emedan hennes utsikt att varda förmånligt gift beror
däraf. Men omsorgen om barnens framtid hotar
folkslagets. Tvåbarnssystemet ej endast omöjliggör nationens
tillväxt ur egna safter; det lämnar år för år allt färre
händer åt plog och vapen, eftersom icke alla tvåbarnsfamiljers
ättlingar lefva, tills de i sin ordning bilda
tvåbarnsfamiljer, och emedan alla, som uppnått mogen
ålder, gifta sig. Med ängslan spörja sig Frankrikes
statsmän, huru detta onda skall motarbetas. Det är så mycket
lömskare, som det dödar ett folk, utan att de individer,
af hvilka folket består, känna sig lida däraf. De tvärtom
finna det främja sitt eget och sina närmaste efterkommandes
bästa.
Huru den hvita rasens framtid skall gestalta sig,
om de båda faktorerna tvåbarnssystemet och invandringen
till storstäderna få ohejdat samverka det ligger i öppen
dag. Man behöfver icke tillfråga historien därom, ehuru
frågan redan är af historien besvarad. Ett ryktbart folk,
den hvita rasens mest beundrade och beundransvärda,
det fornhelleniska, gick under genom dessa två faktorer.
I försvarskriget mot perserna är 479 före Kristur
uppställde halfön Peloponnesus mer än 70,000 man på
slagfältet vid Pateae, ehuru stora delas af halfön underlåtit
att sända manskap till hären. Tre hundra år senare
mäktade hela Peloponnesus uppställa högst 30—40,000
stridsmän, och ytterligare tre hundra år därefter beräknade
man, att knappt 3,000 soldater kunde erhållas från hela
Greklands fria befolkning.
Orsakerna till denna förskräckliga nedgång voro för
hellenerna icke obekanta. En af deras häfdatecknare,
Polybius (född år 204, död 122 före Kristus), påpekar, att
den fruktsammare delen af det helleniska folket, dess
åkerbrukande, hade genom invandring till städerna länge
minskats, och att det på hans tid kommit därhän, att
hela Grekland led af en barnlöshet och människobrist, så att
åkrarne nu saknade armar och äfven städerna tömdes
på invånare, detta »ehuru hvarken oafbrutna krig, ej
heller farsoter hemsökt oss». »Ty» — fortfar han —
»hellenerna vilja icke mer ingå äktenskap, och om de göra
det, vilja de icke uppfostra flera barn, utan blott ett eller
högst två, för att låta dem uppväxa i välstånd och ärfva
en odelad förmögenhet. Så har det onda ökat sig
obemärkt och likväl hastigt.»
I det nutida Europa har det ännu icke kommit så
långt, att landsbygden är ur stånd att ersätta storstäderna
den människoförlust de lida genom större dödlighet och
mindre fruktsamhet. Men om icke alldeles oberäkneliga
omständigheter inträffa, måste det förr eller senare komma
dit. Storstäderna, som ju hvarken så eller skörda, förutsätta
för sin tillvaro och sitt bestånd fält, som besås och skördas.
I våra dagar är faran för städernas stannande i växten
genom landtbefolkningens minskning och deras slutliga
aftynande visserligen aflägsnad dels genom människobesparande
åkerbruksredskap, som minska behofvet af mänsklig
arbetskraft, dels genom de förbättrade färdemedlen till lands
och sjös, som möjliggöra, att en europeisk millionstad får sina
lifsmedel från Asien, Australien och Amerika. Men därigenom
varder faran för de västerländska folkens, den hvita rasens
i Europa bestånd så mycket större. De förbättrade
åkerbruksredskapen medgifva, att landsbygden ytterligare
någon tid kan åderlåtas till storstädernas förmån, utan att
åkerbruket kännbart lider däraf. Med andra ord: de stora
förbränningshärdarne för mänsklig lifskraft äro tills vidare
tryggade, ehuru förbränningsmaterialet, den friska och
fruktsamma landtbefolkningen, ständigt minskas. Ja, de
förbättrade färdemedlen möjliggöra, att landtbefolkningens
så godt som sista återstod uppgår i stadsbefolkningen, när
andra världsdelar i utbyte mot dennas industriella alster
erbjuda den billigare näringsmedel än den egna landsbygden.
Men därefter? Då måste lågan å förbränningshärdarne snart
nog afmattas och slockna och följden sålunda varda: folktom
landsbygd, bortdöende städer, eller också måste lågan näras
med människomaterial kommet ur fjärran. Det finns ett sådant
fjärran, som villigt står till buds för ändamålet och har ofantliga
människokrafter att ställa till förfogande. Det är Kina. Förloppet kan
ytterligare påskyndas därigenom, att våra storstäder få ingenting att
erbjuda de främmande världsdelarna i utbyte mot deras
spannmål och kött, emedan dessa förskaffat sig sin egen
storindustri, som beröfvar vår dess omsättningsområden,
ja kanske besegrar den på dess egen mark.
Farhågan, att så skall ske och snart ske — att de
första släktleden i det tjugonde århundradet skola bevittna
och deltaga i ett ekonomiskt krig på lif och död mellan
det östra Asien och Europa, mellan den gula rasen och
den hvita, börjar redan nu allmänt utbreda sig i vår
världsdel, och man söker, så godt sig göra låter, beräkna
utsikterna för seger eller nederlag.
När för snart 37 år sedan franska trupper återvände
från Kina med en lätt förvärfvad seger och ett smädligt
förvärfvadt byte, inbillade man sig i Europa, att ett folk,
som så låter besegra och plundra sig, vägde litet eller
intet i historiens vågskål, åtminstone hvad Europas
framtid vidkommer. Nu, när Kina på ett sätt, som kan kallas
ömkligt, dukat under i ett krig med Japan, kunde man
tro sig ha ytterligare skäl till samma slutsats, men de,
som se något längre än näsan räcker, inse, att slutsatsen
är falsk, emedan den betydelse en människoras äger
förhållande till en annan ej endast beror af dess militära
egenskaper och anordningar för kriget, utan än mer
af dess massa, dess hälsa, fruktsamhet, arbetsduglighet
och praktiska klokhet.
Varnadt af sina vapens motgångar skall Kina måhända
veta att förskaffa sig samma inrättningar för kriget, som
plötsligt upphöjt Japan till politisk stormakt. Ett rike, så
rustadt, med inemot nio gånger större befolkning än
Tysklands och i besittning af så skickliga härförare
som deras rasfränder japanerna visat sig kunna uppfostra,
skulle varda världens största militärmakt. Men jag vill
hoppas både för Kinas skull och för Europas, att militära
stormaktstankar skola finna en lika mager jordmån som
hitintills i »Midtens rike», hvars invånare insugit med
modersmjölken den genom århundraden ärfda föreställning,
att ett folk, som ger vapenskruden företräde framför
fredsdräkten, ännu icke mäktat höja sig ur barbariet.
Under de förhållanden, i hvilka de båda raserna, den
hvita och den gula, för närvarande lefva, är det ej heller
kanoner och torpeder, utan endast tid den gula
behöfver för att varda jordklotets behärskare.
Hvad massan vidkommer anses den gula icke
särdeles öfverlägsen den hvita. Den gula anslås till vid pass
520 millioner människor; den hvita till 510, men i den
senare summan äro inräknade de hvite äfven i Asien,
Amerika och Oceanien. Om religiös enhet bidrager till
millionmassors sammanhållning, är förmånen på de gules
sida. De hvite äro delade i romerska katoliker, grekisk-ortodoxe
och protestanter af olika arter, samt i buddister, bramadyrkare,
muhamedaner och israeliter. De gule äro till ofantligt
öfvervägande del buddister. Ur bekännelsesynpunkt
föreligger intet svårare hinder för enig samverkan
mellan de gule.
Vill Kina, för att undgå sådana förödmjukelser som
det i detta århundrade lidit genom västerländska och
japanska vapen, förskaffa sig en europeiskt skolad
och väpnad här på en million man, så betyder detta
för »Midtens rike» med dess 400 millioner invånare icke
mer än det skulle betyda för Sverige att underhålla en
krigsmakt på 12,000. Den gula rasen ger kraftiga soldater,
uthålliga i marsch, nöjda med litet, i stånd att
uthärda köld och hetta. Kineser lefva och trifvas i Kiachta
vid sibiriska gränsen, där medeltemperaturen ligger under
fryspunkten, och i Singapur, som är beläget nästan under
dagjämningslinien. Under fälttåget förliden vinter i
Mandschuriet var det en förströelse för de japanske soldaterna,
såsom fordom för Xenofons, att i bister köld afkläda sig
nakna och täfla i brottning. Dessa egenskaper äro så
mycket mer att beakta, som ingenting antyder, att den
gula rasen skulle vara stadd i kroppslig försämring, medan
i Europa en städse utbredd industrialism och en fortsatt
invandring af landtbefolkningen till storstäderna medföra
en försämring i folkstocken i dess helhet.
Därtill bidrager ock den europeiska utvandringen
till Amerika och Australien. Denna innebär visserligen
ingen förlust för den hvita rasen som sådan, ty hvad de
hvite i Europa förlora därpå, det vinna de hvite i rasens
kolonier pä andra sidan hafvet. Men för Europa är
förlusten betänklig och förblir det, äfven om utvandringen
skulle betydligt minskas. För Sverige har den inneburit
en kolossal kraftförminskning. »I många orter påminner
tillståndet om det, som rådde efter Karl XII:s krig, lyckligtvis
icke i ekonomiskt afseende, men i fråga om befolkiningens
åldersklasser. Man ser nästan endast gamla och tidig
ungdom. Män och kvinnor i mannaåldern ha försvunnit till f
rämmande land ... Och dock lida vi här i landet icke af
öfverbefolkning, utan af folkbrist, icke af blodöfverfyllnad,
utan af blodfattigdom.»
tillhörande jordarbetareklassen.
Men ren förlust för den hvita rasen af dess kraftigare
elementer är den allt mer vidsträckta ockupationen af
områden i andra världsdelar, sådana som Ostindien,
Tonkin, Madagaskar, Kongoområdet, Senegal, Kuba, där de
hvite soldaterna, utvaldt manskap, dö »som flugor». Sant
är visserligen, att de hvita folken kunnat bära ofantliga
förluster, förorsakade af krig, och snart nog åter ställa
en manstark och kraftig ungdom i fält. Sverige och
Finland äro särdeles talande bevis härför. Men detta
förutsätter, att det af kriget åderlåtna folket har en
jämförelsevis mycket talrik åkerbrukareklass med fysiskt
ofördärfvade kvinnor. Nu undanryckes för Europa denna
förutsättning mer och mer för hvarje år. Det sätt, hvarpå
Europa hushållar med sin mänskliga lifskraft, synes stå i
bestämdaste motsats till naturhushållningen. Denna utgår,
om Darwin har rätt, på survival of the fittest, Europas
på survival of the unfittest. Europa själfäter sig som
de gamla hundarne.
Till själfätningsföreteelserna är alkoholismen att räkna.
Alkoholismen har i Europa blifvit till en samhällssjukdom,
som härjar lekamligt och sedligt, ökande fattighusens,
sjukhusens och fängelsernas besättningar. I det dubbla
ändamålet att hejda sjukdomen och draga vinning af
alkoholförbrukningen har man i flere stater efter hand
gjort denna till ett af de förnämsta medlen att hålla
statsmaskineriet i gång. I det bränsle, som detta förtär,
ingår alkoholen som en betydande beståndsdel. I hvilken
mån bränvinsbeskattningen hitintills motarbetat alkoholismen
är svårt att säga; men det senare ändamålet, det att af
dryckenskapslasten draga en statsinkomst, har
Ryssland vunnits ända därhän, att nykterhetsrörelsen där
inom ledande kretsar betraktas som statsfarlig. Och
följden? Leo Tolstoi skrifver: »Det är ett bedröfligt, men
oomkullstötligt sakförhållande, att Rysslands hela
jordbrukande befolkning är bränvinsförgiftad och grymt sugen
af köpmän och krämare. Resultatet häraf framstår med
skarpa drag i folkets kroppsliga urartande och i den
förskräckliga dödligheten bland barnen. Män och kvinnor
förvandlas till svaga, viljelösa förkrossade varelser, och
barnen förgås i tusental.» Ännu är emellertid den ryska
folkstammen ganska afvelsam, och det är antagligt, att
den första folkräkning, som beslutits af ryska regeringen
och snart förestår, skall ådagalägga detta.
I England har den liberala meningsflockens önskan
att stäfja alkoholförbrukningen bidragit till dess i år lidna
nederlag vid parlamentsvalen. Bryggarne och krögarne
äro vordne Storbrittaniens fjärde statsmakt och ha afgjort
striden till förmån för den sida, hvarifrån intet angrepp på
alkoholintressena är för närvarande att vänta.
Det jordbruk, som har att nära Rysslands ofantliga
krigshär och ofantliga ämbetsmannaskara, måste, då det
bedrifves af en försupen, hungrande, okunnig, försoffad och
viljelös bondeklass, förblifva hvad det är: ett röfvarejordbruk,
som suger den bördiga jordens must, så länge där finnes
något att taga. Det försäkras, att följden häraf redan börjar
visa sig: att på somliga ställen flygsandfält utbreda sig på
åkerns och ängens bekostnad.
Ryssland skulle vara Europas buffertstat mot Kina.
Som det nu är, kan Ryssland liknas vid en jättestor och
välbeväpnad gränsvaktare, som lider af tvinsot. Helt visst
skall han vid en sammanstötning utan svårighet slå
motståndaren omkull. Men segervinnaren är en organism,
som förtär sig själf; den besegrade en organism, frisk,
eftergifven och spänstig, som icke lider det ringaste af
att kullslås. Han faller mjukt och står upp igen. Att
slå Kina är som att slå i vattnet. Man har liknat Midtens
rike vid en tärning, som, huru den rubbas i sitt läge,
återtar sin jämvikt och står lika säker, på hvilken sida
den än må falla. Stycka Kina med svärdet; styckningen
varder endast skenbar, så länge den egendomliga
kinesiska civilisationen består. De hjärnor, som denna
civilisation formar, ha i mycket sin alldeles särskilda
begreppsvärld och höra på ett alldeles oupphäfligt
sätt tillsammans.
Kina lider icke af industrialism, ej heller på nämnvärdt
sätt af utvandring — det är knappt annat än det folkrika
landets förlorade, af sin släkt förskjutne söner,
hamnstädernas drägg, som utvandra - ej heller af alkoholism
och, såsom vittnesgille kinesiske och europeiske sagesmän
försäkra, ej heller i vidsträckt mån af opiets missbruk. Det
finns de, som påstå, att missbruket af opiater och därmed
jämförliga ämnen arta sig till att varda värre i Europa och
Amerika än i Kina.
Den gula rasen är också jämförelsevis förskonad från ett
annat ondt, som tär den hvita rasens lifskraft: lungsoten.
Tuberkulosen, som måhända är den mest ödesdigra af alla
sjukdomar, af hvilka mänskligheten hemsökes, tillhör icke
alla luftstreck. Den minskas i förstörelsekraft, räknadt från de
tropiska länderna till de polara, samt med höjden öfver hafsytan.
Den förhärskar på slättland och har sina härdar i tätt bebyggda
ängder. Man skulle då tro, att det kinesiska slättlandet, lågt
beläget med många betydliga städer och folkrik landsbygd,
skulle vara svårt hemsökt af densamma; men
författaren till La tuberculose dans la race jaune, dr Ern.
Martin, hvilken som legationsläkare tillbragt flere år i Kina,
försäkrar, att lungsoten där är tämligen sällspord: att den
är mindre utbredd i Peking än i S:t Petersburg, mindre
i Kanton än i Paris. Kina har hitintills kunnat undvara
smittsamlande och smittutdunstande soldat- och
arbetarekaserner, och kinesen, som har till ordspråk:
»modersmjölken är god, all annan mjölk fördärflig»,
begagnar icke komjölken, som i Europa blifvit lungsotspridande,
alltsedan boskapsskötseln där börjat bedrifvas industriellt
och då korna, för att varda mer inkomstgifvande, behandlats
enbart som mjölk- och köttalstringsmaskiner. År 1893 voro af
i Danmark undersökta 8,401 kor 3,371 behäftade med tuberkulos.
Bland de i år undersökta 19,412 voro omkring 7,000. Värst härjar
tuberkulosen bland Europas studerande ungdom och inom vissa
yrken. Af dödsfall bland de studerande tillskrifves nära 45 %
lungsoten.
Läkarekonsten står i Kina lågt; sjukdomsafvärjande
och hälsofrämjande allmänna åtgärder anlitas där litet eller
intet, och städerna äro lika smutsiga som de europeiska
voro för femtio år sedan. Men det kinesiska nervlifvet,
om jag får begagna ett sådant uttryck, är ojämförligt
hälsosammare än det europeiska. Den ofvan omtalade
läkaren skrifver bland annat härom: »De umgängesformer,
det yttre lif, det täflande och äflande, det öfveransträngande
och tröttkörande, som sätta en ödesdiger prägel på de
europeiska samhällenas nu lefvande släktleder, äro för
kinesen nästan okända. Ett afvaktande lugn är grunden i
det kinesiska skaplynnet. Moraliska stötar träffa honom
knappast, och hemma hos sig har han ingen
erfarenhet af det klasskrig, som den annanstädes så hårda
striden om tillvaron alstrar.»
Slagord kunna vara farliga. Jag känner intet, som
på så allmänt, så dumt och upprörande sätt blifvit
missbrukadt som slagordet »striden för tillvaron». Det har
inom de hvites värld förvärrat det urgamla sakförhållande,
som det betecknar. Det har tystat samveten och ursäktat
cynisk själfviskhet. Kina har ännu icke tillägnat sig detta
slagord. Men det har många andra och bättre fast ej
så »naturvetenskapliga».
Anmärkningsvärdt är, att den författare, hvars ord
jag anfört, anser arbetet för tillvaron mindre hårdt i Kina
än i Europa. Annars har man på grunder, som ligga
omedelbart till hands, antagit, att stridens skärpa måste
ökas i mån af befolkningens täthet, och Kina är mycket
tätt befolkadt, ja enligt europeiska föreställningar
öfverbefolkadt. Men öfverbefolkningen förnekas af
kineserna själfva. Deras statsmän äro benägne att
anse själfva begreppet öfverbefolkning för vidskepelse,
emedan ingen ännu kunnat utstaka gränser för vår moder
jords gifmildhet, när hennes barn med omtänksamt och
flitigt arbete tacka för hennes godhet. För kineserna är
det intet tvifvel underkastadt, att välmågan växer i mån
af en flitig åkerbrukande folkmängds tillväxt. Och såsom
ett af bevisen för att Kina kräfver vida flere invånare än
det har påpeka de de förhärjande flodöfversvämningarna,
som skulle kunna förekommas, om det öfver allt utefter
floddammarne funnes tillräckliga arbetskrafter. Européer,
bland hvilka Eug. Simon, som länge vistats i Kina, försäkra,
att de kinesiske bönderna bestå sig en riklig och omväxlande
kost, mer närande än de franske böndernas, likasom de
också öfverträffa dessa senare i belefvenhet och gästvänlighet.
Allmändt kändt är det band af kärlek och vördnad, som i Kina
förenar föräldrar och barn. Med fasa skulle desse österländingar
höra, huru det i Sverige ej sällan står till med föräldrar lefvande
på »undantag». Kinesens världsåskådning är en torrt och
aningslöst förståndig, en praktisk och faktisk, som skulle sakna
all innerlighet och idealitet, om den icke just i sin uppfattning af
förhållandet mellan de på hvarandra följande släktlederna höjde
och fördjupade sig till det sublima. Förfäderna, det lefvande
släktet och de kommande äro för honom ett. De kommande
äro för honom »framtidens förfäder». Hans högsta uppgifter
äro att med sitt arbete främja planetens beboelighet,
fruktbarhet och behaglighet för de vardande släktena och
att bygga sig en graf invid bortgångnes grafvar.
Behöfver jag påpeka det rasbevarande i denna
lifsåskådning, så olik västerlandets, som utan tanke på
framtida släkten hejdlöst förslösar de kraftkapital, som äro
oss gifna i våra arbetares muskler och i våra markers
bördighet. Ty i trots af alla våra agronomiska tidskrifter
och landtbruksakademier är det europeiska jordbruket,
äfven där det står högst, ett röfvarejordbruk i jämförelse
med det kinesiska. Jorden återfår icke hvad hon skänker
oss. Storstädernas kloakledningar föra till hafvet mycket
och alltmer af hvad som rätteligen tillkomme åkrarne.
Skogarne nedhuggas, och bergen blottas inom några år
på den matjord, som kräft tusen år för att bilda sig på
fjällsluttningarna. På »de kommande förfädernas» öde
tänker man icke. Man skämtar däröfver och frågar:
»hvarför skulle vi göra någonting för dem, då de
ingenting gjort för oss?» Syndafloden må komma, om blott
den dröjer, tills vi lefvat undan.
Att bevara framtiden från att blottas på utvägar
genom de nu lefvandes vinningslystnad varder en med
hvarje dag mer påträngande uppgift. Kunde några
enskilde förvärfva rikedom genom att exploatera luftkretsen,
skulle de göra det, äfven om medlen, som därvid användes,
bevisligen vore sådana, att de inom ett århundrade måste
ha tillintetgjort vårt klots lufthölje med allt, som i detta l
efver och andas. Ett för etisk-religiösa idéer främmande,
men vid sina jagförnimmelser så mycket starkare bundet
förstånd kan med skäl, som på dess ståndpunkt äro
ovederläggliga, finna det orimligt, att de, som nu inneha lifvets
gåfva, med alla de möjligheter till njutning, som hon innebär,
skulle med omtanke för varelser, som icke existera, förbittra
för sig själfva denna gåfva. Alla försök, som de utilistiska
moralsystemen intill Stuart Mill och Herbert Spencer gjort,
att från det individuella resonnerande förståndets ståndpunkt
komma till humanitära grundsatser, gå i cirkel och äro
fördenskull, trots all utvecklad skarpsinnighet, teoretiskt
ohållbara, likasom de också äro praktiskt värdelösa,
emedan intet viljebeslut, som syftar till en osjälfvisk
handling, kan ha sina rötter enbart i ett kallt
förståndsmässigt vägande af skälen för och emot.
Vi äro härmed inne på det etiska området. Ett
världskrig emellan den hvita rasen och den gula förestår.
Förpostfäktningarna äro i själfva verket redan öppnade
i Amerika och i Oceanien. Faran för den hvita rasens
framtid är, såsom vi redan sett, icke liten och skulle
ytterligare ökas, om den också lede af ett påvisligt
moraliskt nedgående. Att sedligheten i Kina skulle vara
stadd i sjunkande har, såvidt jag vet, icke varit af någon
påstådt. Äfven enligt de nyaste uppgifterna af sakkunnige
européer är förbrytareklassen i Kina ojämförligt mindre än i
Europa och laglydnaden i allmänhet vida större i Midtens
rike än hos oss. Men däremot äro iakttagare i olika delar
af Europa enige om att det bland de hvite går i moraliskt
afseende hastigt nedåt.
För egen del vore jag benägen att betvifla denna
iakttagelses riktighet, emedan jag icke känner någon tid,
då man ej beklagat sig öfver sedlighetens sjunkande.
Både påfvar, konungar och riksförsamlingar ha i
förflutna århundraden varit till salu, troner och altaren
ha varit fläckade af otyglad själfviskhet och svåra laster.
Är det verkligen värre nu? För mig ser det ut, som om
det blifvit bättre på höjderna, men värre därinunder. I
hvarje fall klagas från alla delar af Europa och Amerika
öfver sedlig försämring, och underligt vore i sanning,
om denna klagan vore obefogad, emedan det skulle
innebära, att den ekonomiska täflings- och utträngningsstrid,
som nu föres inom alla alstringsområden med en förut
okänd obundenhet, ej skulle utöfva skadlig verkan på
det moraliska åskådningssättet. Det användes ju i striden
hvilka vapen som helst. Lögner, utspridda i börsspekulationers
intresse, storartadt och systematiskt anlagd plundring af
småfolks sparpenningar, varuförfalskningar och andra slag
af kommersielt svek betraktas knappt längre som
vanhederliga handlingar, de kunna åtminstone vänta ett
mycket mildt omdöme, när de krönas af framgång.
»Hvarje större stad», skref nyligen en författare i
Revue scientifique, »hyser personer, som på
förfalskningar blifvit millionärer, men icke förlorat sina
medborgares aktning för det.»
Tillverkare af giftiga tapeter och giftiga barnleksaker gå
med lyft panna och hälsas som aktningsvärde medlemmar
af samhället. Förfalskningen af födoämnen, af drycker
och industriella alster har fått vetenskapliga grundvalar.
Kemien och fysiken användas lika mycket till att bedraga
och fördärfva människosläktet som till att gagna det.
Den svåra sociala kris, som anses uppkommen af en
påstådd för-mycket-alstring af spannmål, torde, när en
närmare undersökning ägt rum, befinnas ha en väsentlig
orsak i bedrägliga börsmanövrer. Spekulationen i »flytande
likkistor» har varit stark nog att framtvinga parlamentsbeslut
och regeringsåtgärder till dess hejdande. Det för den
industriella uppfattningen särdeles betecknande slagordet
»affär är affär» har mer och mer visat sig innebära en
industriens oafhängighetsförklaring gent emot heder och
moral. Man rättfärdigar därmed, om icke öppet, så inför
det egna samvetet och affärsvänner emellan de
skändligaste gärningar, såsom försäljning midt under
pågående krig af vapen och krut till sitt lands fiender,
försäljningen af odugliga lifräddningsbojar o. s. v.
Bedrägerierna i bank- och aktiebolagsförvaltningar,
och namnförfalskningarna å växlar äro stadda i
förfärande tillväxt och gynnas af slappheten i moralisk
uppfattning dels hos bedrägeriernas offer, som själfva
öfverskyla saken, när de hoppas på vederlag för gjord
förlust, dels hos ett pliktförgätet revisionsväsen.
Fördärfvet utbreder sig vida utanför de egentliga
affärskretsarna. »Läkare, advokater, ingeniörer,
skriftställare, konstnärer — merkantilismen är på väg
att förnedra alla — äfven utöfvarne af de ädlaste
verksamhetsgrenar», klagar en af Frankrikes
yppersta tidskrifter. Den nya aristokrati, som uppstått på
affärsspekulationens grundval, består till stor del af råa
uppkomlingar och räknar bland sig notoriska förbrytare.
Att lyxen stiger, medan konsten svälter, torde ha en af
sina orsaker däri, att en så betydlig del af det rörliga
kapitalet fallit i händerna på slika uppkomlingar. Och man
uppfinner godtköpsförklaringar för att, om ej rättfärdiga
sedeförsämringen, så likväl trösta oss för den. Den
vanligaste är, att det moraliska eländets tillväxt står i
oundviklig förbindelse med civilisationens. Ju högre
träd, dess längre skugga. Snygg civilisation! Ett upasträd!
Hvad är civilisation? Hvad är kultur? Det förekommer mig,
som om man under det ständiga slitandet af dessa ord med
tunga och penna skulle ha glömt deras egentliga betydelse.
Inför denna tafla är det skäl att påminna om några ord af en
bland samtidens förnämsta tänkare, W. Wundt: »Då
plikttrohet i kallet, tillförlitlighet i handel och vandel, afseendet
på det allmänna bästa nedtryckas till det minimum, som
själfva egennyttan och dess beräkningar ej kunna undvara,
där är det allmänna ohjälpligt vigdt till undergång.»
Det är i detta tillstånd Europas hvite ha att möta Asiens
gule till den strid, som skall afgöra deras öde. I sitt första
och viktigaste skede varder striden af rent ekonomisk
natur och kommer att utkämpas på arbetare- och
arbetsmarknaden. Om inga andra motiver än de rent
ekonomiska där göra sig gällande, skola de hvite denna
strid stå splittrade sins emellan. Den klass af hvite, hvars
materiella blomstring beror på anskaffande af så billiga
arbetskrafter som möjligt, skall varda de gules bundsförvant.
Detta emedan den gule arbetaren kan sälja sin
muskelenergi, sin hardt när outtröttliga, till lägre
pris än den hvite arbetaren är i stånd att göra det.
Längesedan har i kampen mellan industrialismen och
kroppsarbetet den tanke uppdykt och äfven, så godt som det
tills vidare kunnat ske, sökt förverkliga sig, att ersätta den
hvita arbetareklassen med en gul. Lyckas icke den ariska
själfbevarelseinstinkten att mota planen härtill i porten,
då får Europa först
I Kina reder sig en arbetare med 8—12 öre om
dagen jämte kost, en arbetarefamilj med mindre än 75
utan kost. Det har visat sig, att i San Francisco kinesiske
arbetare kunnat lefva och trifvas på än mindre. För
europeiska arbetare är det rent af omöjligt att med bevarad
lifskraft och själfaktning existera på sådana villkor. Äfven
med betydligt högre dagsinkomst skulle de vansläktas i
kroppsligt afseende och gå under. Omöjligheten har sin
grund i rasens själfva lifsvillkor. Täflande för lifvet med de
gule arbetarne skulle de vissna som Hebrons ekar, försatta
i den heta ökensanden, där ginsten kan lefva och trifvas.
Det är under sådana förhållanden naturligt — ty
»affär är affär» — att tanken på införskrifning af gula
arbetare snart skulle öfvergå till handling. Hvad Amerika
och Oceanien vidkommer, har man redan haft tillfälle att
ur olika synpunkter bedöma införskrifningens förmåner och
olägenheter. För arbetsköparne äro förmånerna i ögonen
fallande: man erhåller till ett pris, hvars billighet skulle
vara otrolig, om den icke vore faktisk, arbetare, för hvilka
själfva tanken på strejk synes främmande; som i sitt
arbete ådagalägga en seghet, hvilken gränsar till outtröttlighet,
och en intelligens, som gör, att de med största lätthet tillägna
sig alla tekniska metoder. En ytterligare förmån, och en som
syntes aflägsna hvarje fara för de hvites bestånd i de öfre
samhällslagren låg däri, att de införskrifne nästan uteslutande
tillhörde mankönet och att deras flertal efter de i arbetskontrakten
stadgade åren återvände till sina fäders land. Så stora förmåner
måste helt naturligt framkalla inköp af kinesiska arbetskrafter
till ängder med glesare arbetarebefolkning såsom till de
europeiska nybyggena i Nord- och Sydamerika och Australien.
Men olägenheter af invandringen voro tydligen äfven
att vänta och infunno sig snart. Bland de kineser, som
kvarstannade, funnos många, som mästerligt förstodo att
använda sin obetydliga sparpenning till att af den skapa kapital.
Och så uppstodo ur den gula arbetsklassen, trots alla försök
att hindra det, gule småhandlare, gule grosshandlare,
skeppsredare och bankirer, som voro fruktansvärde
medtäflare till den hvita öfverklassens affärsmän och hade
råd att införskrifva sig hustrur från Kina eller skaffa sig hvita
sådana och fortplanta sin ras ren eller blandad, i hvilket
senare fall afkomman ärfver mer af faderns egenskaper än
af moderns. Nu slogs allarm både i Nordamerikas Förenta
Stater och i Australien, och den hvita underklassen i dessa
världsdelar, hvilken redan på egen hand börjat bekriga de
gule medtäflarne, fingo
tillräckligt många bundsförvanter i den öfre, för att genomdrifva
lagstiftningsåtgärder till skydd för det hvita arbetet.
Kinesinvandringen till Förenta Staterna vardt förbjuden. De
där förblifna kinesernas ställning är allt annat än trygg. Icke
dess mindre är San Franciscos nordvästra kvarter än i dag i
de gules händer; och desse hafva landsmän i växande
massa såväl norr ut i Kanada som söder ut i Mexiko.
Fransmannen Emile Barbé, som under resor i olika
världsdelar grundligt studerat »den gula frågan», anser
oundvikligt, att Mexiko, Centralamerika, Sydamerika och
Oceanien skola, inom några mansåldrar, ha en öfvervägande
och i alla afseenden öfvermäktig kinesisk befolkning.
Gå vi till den gamla världen, så måste vi fråga, om
det finns ringaste utsikt till att Ryssland skall kunna bilda
en vall mot kinesisk inflyttning öfver Asien till Europa. Faran
för den hvita rasen skulle icke minskas, utan ökas, om
Ryssland eröfrade mindre eller större delar af Midtens rike
eller gjorde sig till härskare öfver hela dess ofantliga område.
Med mer än 400 millioner gula undersåtar, som öfverträffade
de hvite i fruktsamhet, arbetsamhet, nykterhet och praktiskt
förstånd och hvilka ekonomiskt afseende vorde skattkammarens
mest gifvande beskattningsföremål, skulle det ryska kejsardömet
snart varda mer kinesiskt än slaviskt och hvarje tanke på att
hämma de kinesiske undersåtarnes utbredning inom rikets
gränser och därutanför visa sig lika ogörlig som den vore
politiskt absurd.
Men om den gula frågan börjat i Europa väcka
ängslande uppmärksamhet, så är det dock endast de mer
fjärrskådande bland dess statsmän, tänkare och
skriftställare, som betrakta spörsmålet ur synpunkten af en
lifsfråga för den hvita rasen. Hvad som gör ämnet till en fråga
för dagen, som med oro afhandlas i handelskamrar och
ekonomiska skrifter, är dess omedelbart sig påträngande
industriella betydelse. Helt visst finnas i England och i andra
europeiska länder fabriksägare och industriidkare i mängd,
som, utan ringaste afseende på den framtid, som väntade
de hvita folken, skulle införskrifva kineser i massa, ifall man
blott vågade det för landsmännen och ifall det icke erbjöde
sig en annan utväg än införskrifningen att få arbetskrafter
till billigaste pris. Denna utväg är funnen och redan i stort
använd. I stället för att flytta asiatiska arbetare till sina fabriker
flyttar man nämligen sina fabriker till de asiatiska arbetarne.
De som börjat därmed äro de store industriidkarne i Lancashire,
och den engelska fabriksutvandringen (om ordet får begagnas)
till de indiske städerna Bombay, Madras och Calcutta är så
betydlig, att den föranledde handelskammaren i Manchester
att uttala de dystraste farhågor för Englands ekonomiska framtid.
Farhågorna genombäfva hela det engelska folket, men om man
tror, att detta skall hejda fabriksutvandringen, bedrar man sig.
Omtanken om ras och nationalitet har aldrig ingått i industrialismens
program. »Affär är affär». Dess sakförare ha munnen full af
ekonomiska »naturlagar», och en af dessa lagar anses förflytta f
abriksverksamheten till de för henne gynnsammaste platserna
lika säkert som källornas vatten förflyttas till hafvet. Den »naturlag»,
som här är verksam, är skillnaden mellan daglönen, som är
nödvändig för den engelska arbetaren, och den, som befunnits
tillräcklig för den hinduiska. Skillnaden är betydlig: i
medeltal 5 till 6 shillings för man.
Men hvad skall ske, när den ifrågavarande »naturlagen»
framkallar en med Europa täflande industriel verksamhet
äfven i det östra Asien? Japan har i själfva verket redan
börjat denna täflan. Det är icke endast konstnärliga och
konstindustriella alster, utan äfven rent industriella, hvarmed
Japan nu uppträder på världsmarknaden. Snart torde
ordningen komma äfven till Kina. En europeisk
fabriksutvandring till dessa länder, ledd af europeiska
ingeniörer och verkmästare och med ändamål att rikta
europeiska kapitalister, kan dock svårligen ifrågakomma.
Japan har initiativ, kapital, intelligens och ingeniörskunskap
nog för att på egen hand uppträda som medtäflare med
den europeiska och indisk-europeiska industrien. Man
tror, att det icke skall dröja länge, innan Kina gör det äfven.
Den första följden häraf är, att Europa förlorar sina asiatiska
och oceaniska omsättningsområden; den andra, att den
östasiatiska industrien slår den europeiska på dess egen
mark. Det bör tilläggas, att ofantliga stenkolslager finnas i
Kina, i provinsen Shansi ett antracitområde med en
utsträckning af 34,000 kvadratmeter. Pennsylvaniens
antracitområde, »den amerikanska storindustriens ryggrad»,
har en ytvidd af blott 1,200. Alla faktorer synas gynnsamma
för utvecklingen af en världsomfattande industri därstädes.
Jag öfverlämnar åt läsaren själf att göra en sammanfattning
af hvad jag nu yttrat. Jag tror, att han skall varda enig med
mig om att de faror, som den hvita rasen går till mötes, äro
fruktansvärda, samt att de moraliska och fysiska förhållanden,
under hvilka detta sker
och under hvilka den afgörande striden skall redan i det
snart ingående 20:de århundradet utkämpas, göra utsikten
för densamma hardt när förtviflad. En ras, som själfäter
sig, hvars militära eröfring af snart nog alla världsdelar är,
äfven den, ett själfätningsförlopp; en ras mindre till antalet
än den gula och ur stånd att som den trifvas och föröka
sig under hvilket luftstreck som helst; en ras, som därtill
är smittad värre än den gula med ärftliga sjukdomar, och
börjar varda vida mindre afvelsam än den — en sådan ras
kan, i trots af den högre andliga begåfning, som gjort den
till människosläktets aristokrati, icke uthärda i kampen
med den kroppsligt härdigare, måttligare, praktiskt förståndiga,
outtröttligt arbetsamma och tålamodiga ras, som befolkar det
östra Asien. Erkännas måste också, att de hvites kultur,
hvad utvecklingen af samfundsordningen vidkommer, just
icke talar till dess förmån. Vid ett anförande, som
nationalekonomen professor Suesz nyligen höll i österrikiska
delegationen, liknade han vår sociala belägenhet vid manskapets
å en flotte, som drifver på historiens ström, å hvilken rike och
fattige, store och små, arbetsköpare och arbetssäljare, agrarer
och stadsinvånare kämpa sins emellan för att skaffa sig en så
torr plats som möjligt, medan flotten lämnas att drifva mot hotande
öden. Erkännas måste än vidare, att när man bortser från den
hvita rasens store tänkare, hvilka som alpspetsar höja sig öfver
den intellektuella medelhöjden, och endast ser på den senare,
man har föga skäl att yfvas.
De faror, som här påpekats, kunde ännu för ett par år
sedan antagits vara så aflägsna, att de skulle förlorat
varningens kraft på den mängd, som, upptagen med
dagens intressen, ej ser längre fram än dagsintressena
påkalla. De andligt närsynte äro alltid benägne att i de
långsynte se fantaster och hallucinanter. Men när helt
plötsligt det mäktigaste af alla dagsintressen, det
ekonomiska, finner sig omedelbart hotadt, utbreder det
sig en förskräckelsefeber öfver Europa genom de organer,
som stå i närmaste växelverkan med den allmänna
meningen, och det är icke endast tidskrifter, sådana som
Nineteenth Century Review, Contemporary Review, Revue
Scientifique m. fl. som till regeln äro talrör för de mer
långsynte, utan äfven tidningar, hvilka som Times och
andra äro karakteristiska ombud för den närsynta
praktiskheten, hvilka gripits af denna förskräckelse. I
Nineteenth uttalar sir Walter Frewen Lord domen
öfver vår ras. Han ser ingen utsikt till räddning, om ej
ett nytt och högre slags protektionism, rasprotektionismen,
en så att säga antikinesisk mur till skydd för den hvita
arbetareklassens Standard of life, dess behof af
och kraf på ett högre mått för sitt lefnadssätt. Han anser
hvarje hopp om en verkligt högre utveckling af
människosläktet tillintetgjordt och med den sanningsletande
idealistiskt anlagda hvita rasens och särskildt det
germanisk-angelsaksiska folkslagets undergång. I den
angelsaksiske arbetarens kraf på ett högre mått för sitt
lefnadssätt ser sir Walter ett adelsmärke i detta ords
goda mening. Då »den bäste mannen» undanträngts af
»den billigaste», då har vårt släkte sin historiska vandrings
höjdpunkt bakom sig, och vägen går därefter nedåt.
Emile Barbé ser saken än mer förtvifladt, ty han
tror icke, att detta högre slag af protektionism är
möjligt. Han vill i stället trösta sig med en annan
möjlighet: att det varder ett »etnografiskt» framsteg däri, att
jordens spira öfverantvardas åt den gula rasen.
För egen del vågar jag hysa något hopp om den ras
och det folk jag tillhör, men på ett skäl, hvarom jag för
närvarande kanske är ensam. Att den europeiska
industrialismen skall draga det kortare strået gent emot
en uppkommande östasiatisk, därom föreligger väl
knappt ett tvifvel; men jag lyckönskar Europa till detta
nederlag och beklagar uppriktigt Japan och Kina för
deras utsikt till seger. De kinesiska befolkningarna befinna
sig nu, medan de ännu sakna en storindustri, i ett lyckligt
ekonomiskt tillstånd. Kina äger storkapitalister — hvilket
är en förmån, emedan storkapitalet på enskilda händer
har, såsom senast Paul Leroy-Beaulieu i sina Études Sociales
på öfvertygande sätt visat, sina egna välgörande funktioner
att förrätta — men Kinas storkapitalister äro icke många.
Däremot finnes icke under vår sol ett land med så allmänt
utbredd välmåga och ekonomisk trefnad som Kina. Dess
många och betydande städer förtära icke mer af mänsklig
lifskraft, än hvad som är förenligt med samhällskroppens
sundhet, hvilket, om ej uteslutande, så dock i väsentlig mån
beror däraf, att dessa städer icke äro samlingsområden
för storindustri och att landsbygden är i sin helhet utskiftad
i små själfständiga jordbrukarehem, förenade genom det i
Kina så helighållna släktbandet, samlade kring den g
emensamt ägda släktlotten med dess åt förfäderna vigda
släktarkiv. Sådant förenar med kärleksband jordbrukaren
och hans torfva. Storindustrien ersättes af hemslöjden,
och barnen, som ju tidigt i mån af sina krafter böra invänjas
till kroppsarbete, äga i Kina ännu sitt naturliga arbetsområde
i hemmen med
föräldrarna till lärare och föresyn, medan de i Europa
drifvits i skaror in i storindustriens Grottekvarn med den
verkan, att regeringarna ändtligen måst gripa in för att
rädda framtidssläktena från undergång. Utan tvifvel skall
Europa, när dess storindustri dukar under för en växande
asiatisk, ha att genomgå en svår kris; men krisen skall,
som jag vågar hoppas, medföra dess återinträdande i
ett sundt och folkbevarande, i stället för ett folkförstörande
produktionssystem. Förutan detta synes en sedlig och
fysisk pånyttfödelse vara för Europa omöjlig. Först och
främst omöjligt att bevara nationernas lifskälla: den fria
själfägande jordarbetareklassen.
Den österrikiske författaren Rosegger, som på
gripande sätt skildrat bondeklassens inför hans
ögon timade undergång i de tyska Alperna, yttrar, att
»Alpbonden icke är till för att konkurrera, utan för att
på sin torfva arbeta för sig själf och lefva ett enkelt
naturenligt lif som fri man». Dessa ord gälla lika mycket
den arbetande jordägareklassen i alla länder; men så
djupt äro vi redan nedsjunkna i den storindustriella
uppfattningen, att en så enkel sanning torde förefalla
mången som en paradox. Denna uppfattning —
storindustriens — gör sig också mer och mer gällande
på vår svenska landsbygd i förhållandet mellan jordägare
och jordarbetare. »Affär är affär!» Största möjliga vinst af
till minsta möjliga pris betalda arbetskrafter! För denna
ekonomiska »naturlag» få de genom känslolifvet och
moralen knutna banden mellan samarbetets faktorer
mer och mer ge plats. Det är för dyrt att hålla sig med
arbetarefamiljer. För den skull det kringsiggripande
daglönaresystemet
naturliga svar från andra sidan: minsta möjliga
arbetsansträngning med största möjliga dagspenning!
Krig således i stället för arbetskamratskap, och
arbetarnes flykt ur den ojämna striden till städerna.
De upptäckter och uppfinningar, som framkallat
storindustrien, kommo med sin tillämpning på yrken
och näringar så hastigt öfver Europa, att dess statsmän,
alltför mycket upptagna med »det politiska jämviktsystemet»,
icke hunno besinna sig och tänka på nödvändigheten af
medel att bereda en organisk öfvergång från det tillstånd,
hvari man var, till det, hvars ankomst man kunde motse.
Oberoende af statens ditintills giltiga sociala principer fick
storindustrien utbreda sig, och detta hennes praktiska
oberoende fick också snart sitt teoretiska uttryck i läran
om laissez-faire, som fritog staten från besväret att
ingripa och lugnade dess samvete med den af ett idealt
sken omgjutna dogmen om »intressenas harmoni». Och
sålunda har under ett par mansåldrar hunnit uppväxa ett
nytt slags feodalism, hvilken lika ogärna som den gamla
feodalismen velat erkänna statens öfverhöghetsrätt, och
som i konkurrensens form utöfvat en mer obegränsad
fejderätt än den medeltida samt framkallat å ena sidan
affärsringar, syndikater, trusts, lockout-föreningar o. s. v.,
å andra sidan fackföreningar och arbetareförbund,
såsom den medeltida framkallade borgherrefederationer
och landsfredsförbund. För folkhälsan och moralen är
den nya fejderätten mer ödeläggande än den gamla var.
Svärdet kan icke tränga så in och elden icke bränna så
djupt, som den i system satta och utöfvade själfviskheten.
Tegar, som kriget härjat, kunna odlas på nytt. Själfviskheten
förtär det närande i deras mull och förvandlar dem till öken.
Till de tecken, vid hvilka hoppet om en framtid för
vår ras gärna vill fästa sig, hör den riktning i de
naturvetenskapliga upptäckternas och de tekniska
uppfinningarnas gång, som tyckes lofva hemarbetet
hjälp från samma håll, som förut stjälpte det. Men
dessa tecken äro osäkra, och hoppet kan gäckas.
Ett tecken vore säkert: återuppvaknandet af
samhörighetskänslan, känslan af enhet mellan de
släkten som gått, det släkte som är och de släkten,
som komma. Om så icke sker, och om det som sker
skall bestämmas af den enskildes trångsynta, men
mycket »förståndiga» och från synpunkten af hans
bekvämlighet ovederläggligt riktiga mening, att han
med de framtida släktena har ingenting att skaffa,
då skall den nuvarande befolkningen i Europa
otvifvelaktigt gå under.
Vår religions urkunder kunna icke anklagas för att
hafva lämnat samhörigheten ur sikte. Tvärtom:
djupare har hon aldrig varit grundfästad, skönare
och innerligare aldrig förkunnad än af Kristus och
hans store apostel Paulus. I dessa urkunder har
läran om människosläktets samhörighet den centrala
ställning, som hon saknar i bekännelseskrifterna.
Alla mänsklighetens släktleder bilda ett system, en
andlig lekamen i Guds tankevärld, skapad där i, genom
och till Ordet af begynnelsen, och den kristna
församlingen är den tempelbyggnad, i hvilken
jordemänskligheten, splittrad genom synden, skall
under historiens lopp återsammanfogas till ett helt
af lefvande stenar, till en fullkomlig man, en förnyad
andlig lekamen, hvars hufvud är Kristus, hvars
lemmar äro alla mänsklighetens släktleder.
Läran finns i nya testamentet. Hon ser metafysisk
ut, men är allmänfattlig lika visst som hon är sublim och
fördenskull mäktig att verka pånyttfödande. Men hon
finnes där lik en skrinlagd skatt, som ej gjorts fruktbärande,
lik en bunden kraft, som ej gjorts lefvande i medvetandet
hos de kristna folken och deras ledare.
*
Politiska och sociala strötankar.
Om minoriteternas rätt talas nu mycket från deras
sida, som själfva befinna sig med sina politiska åsikter
i minoritet. Detta är mänskligt och naturligt. Ledsamt
är endast, att de, som tala om denna rätt, aldrig bry sig
om att bestämma hennes väsen och gränser.
Huru stor skall minoriteten vara, för att hon skall
anses äga »minoritetens rätt»? Om öfver hufvud en
sådan rätt existerar, hvilket icke kan betviflas, så kan
han omöjligen vara bunden vid en viss siffra eller hafva
sin tillvaro ofvanför en viss gränslinie, så nämligen, att om
minoriteten nedsjönke under den linien, han skulle vara
rättslös. Detta vore orimligt och principlöst. Då funnes
ju ingen minoritetens rätt som minoritet.
Den största tänkbara minoritet är den, som med
blott en enda individ är underlägsen antalet individer
majoriteten. Den minsta möjliga minoritet är den, som är
inskränkt till en enda individ, hvars åsikter i sin helhet
eller i någon enskild fråga äro så egendomliga, att ingen
annan delar dem.
Om öfver hufvud det kan talas om en minoritetens
POLITISKA OCH SOCIALA STROTANKAR. 431
rätt, hvilket enligt min åsikt är fullt befogadt, så måste
denna rätt till principen vara densamma för den största
möjliga och den minsta möjliga minoritet. Vi skulle an-
nars få en rätt af den märkvärdiga arten, att han antingen
plötsligen och obegripligen började vid en viss siffra eller
också tilltoge i analogi med den enkla serien 1, 2, 3, 4 etc.
Den rätt, som tillkommer den största möjliga mino-
ritet i ett samhälle, inom hvilket politiska frågors afgö-
rande är byggdt på omröstningen -~-- denna må försiggå
ett ministerråd eller en aristokratisk senat eller ett demo-
kratiskt parlament - kan således icke vara större än
den rätt, hvilken tillkommer hvarje enskild, hvars åsikt
är antingen så djupt välgrundad och egendomligt gestaltad
eller så orimlig och befängd, att ingen annan är i stånd
att godkänna henne. Hvari består då denna rått? 1
rätten att utan förkättring eller andra moraliska eller poli-
tiska hinder få göra sig hörd, i rätten att verka för sin
öfvertygelse och sprida henne om möjligt därhän, att hon
en gång får majoritet. Så långt som det i mänsklig
möjlighet ligger bör för den skull äfven själfva valsättet
till politiska kamrar vara sådant, att det betryggar denna
rätt. Därutöfver funnes han icke.
Man må beklaga, att staternas lif och utveckling bero
af majoritetens makt. Ty de bäste i ett samhälle utgöra
aldrig majoritet. Det ligger i själfva begreppet de bäste.
Till tröst må gälla, att de sämste ej heller någonsin
utgöra majoritet. Det ligger också i det begreppet. Till
tröst må gälla, att om de vise alltid utgöra minoritet, så
göra de hospitalsgalne det äfv-en. Och det är icke sagdt,
att de vise alltid befinna sig i minoriteten, därföre att de
utgöra en minoritet.
432 VIKTOR RYDI3ERG.
Till tröst må gälla, att när allt kommer omkring äro
samhällena väsen af det slag, att de lika litet som den
enskilda människan tåla vid att göras till experimental-
objekt för vishetsrön, men väl för rön, som framkallas af
allmänt kända behof. Det torde ligga någon sanning
det påståendet, att ett samhälles lagar skola vara hvad
de till regeln äro: uttryck af det hos folket förhärskande
rättsmedvetandet, uttrycket af den bildningsgrad, hvartill
folket hunnit. Det torde ligga något riktigt i påståendet,
att samhällets lagar skola vara sådana, att massan af
dem som hafva att lyda lagarna finner dem begripliga, gil-
tiga och ändamålsenliga. Medlet, hvarigenom detta tryg-
gast uppnås, beter majoritetens vilja - ett bristfälligt
medel, likasom alla, äfven de snillrikaste mänskliga medel,
men det enda som stått och står till buds. Det låter
bra att de visaste skola styra. Men de visaste äro an-
tagligen vise nog att inse, att hvad de mindre vise känna
och tänka, bildar i samhället en faktor, som de visaste
måste haf va reda på för att icke blindt handskas med
ett outransakadt kraftproblem.
För öfrigt: hvilka äro de visaste? De som själfva
anse sig som sådane? 1 detta fall hafva vi att söka
mängden af vise dels på dårhusen, dels utanför dem
bland de mest uppblåsta och dumhögfärdiga bland männi-
skor. År det de, som skola styra samhället?
De verkligt vise hafva en släng af den sokratiska
blygsamheten, hvilken hindrar dem att räkna sig till deras
flock, som ropa: » lVi skola styra, ty vi hafva ins~kterna».
Eller skola de visaste, de till politisk afgöranderätt
mogne, utpekas genom en vunnen erfarenhet om deras
visdom? Detta synes klokast. Men ack, heilkas erfaren-
het? Naturligtvis de mindre vises, hvilka då hafva att
utfärda de andres vishetsdiplom. Äfven detta synes något
galet, och vi äro då för öfrigt inne på marken för
majoritetens allmakt.
För öfrigt, de föregifvet eller verkligt visaste äro
äfven människor och som sådana behäftade med något
af det som dogmatiken kallar arfsynd och som lätt leder
till verksynd. De mindre vise, som gjorde de visaste till
sina herrar, torde hafva skäl att frukta något sådant.
Idealisterna bland de mindre vise äro benägne att frukta,
att deras öfvertygelser och samveten, materialisterna bland
de mindre vise, att deras penningpung får sitta emellan
på experimentet. Världen har ju en gång varit styrd af
vise, som tillika hade mer än visdom, nämligen helighet.
Huru gick det? Gcethe låter kanslern sjunga om
de helige och adeln
mot hvarje storm de kämpa högt i sadeln
och stat och kyrka taga de i lön.
Kyrkostaten har varit styrd af sådane helige. Innebär
det ett efterdöme?
Pessimæ respublicæ, plurimæ leges, säger ett gam-
malt ordstäf. Emellertid har riktigheten af detta ordstäf
sin begränsning. Jag föredrager en stad, hvars byggnadssätt
reglerats af en minutiös byggnadsordning, framför en
stad, där man bygger, som man vill. Och jag föredrager
en stat, hvars lagar söka trygga den fattige och svage
framför en stat, som öfverlämnar kampen mellan stark och
svag åt laissez-aller. Bättre är på statslifvets område,
liksom på vetenskapens, att göra rön än att hålla på
gamla auktoriteter. Lagstiftningen är för samhället hvad
experimentalmetoden är för naturvetenskapen - men
endast under den förutsättning, att man tager reda på
följderna af den stiftade lagen lika omsorgsfullt som på
verkningarna af gifna naturkrafter. Att göra detta, det
är den sanna statsmannakonsten. Denna ligger hvarken i
diplomatiska ränker eller i det konstitutionella vinglandet
med balanserande krafter.
»Hvarje verksamhet, som ger anledning till arbetsförtjänst,
är välgörande.» En af de allmännaste och
skadligaste villfarelser, som någonsin funnits. Vore den
satsen sann, så vet jag tusen medel som vore högeligen
välgörande. Låt rifva stadens vattenledning! Redan detta
är ett tillfälle till arbetsförtjänst, om också ett öfvergående.
Men det kan blifva stadigvarande, om vattenledningen
återställes genom handarbete - om tiodubbla leder af
arbetare uppställas från vattenledningskällan till staden
för att ditlanga vattnet från hand till hand och sedan
genom gatorna och upp i alla husvåningar. En stad på
70,000 invånare kan därmed gifva arbetsförtjänst åt
mer än 700,000. Frågan är bara, hvem som skall betala
dessa senare. De 70,000 lära svårligen uthärda
med det. De skulle mycket hastigt genom omöjligheten
häraf öfvertygas om - den påstådda satsens falskhet?
Nej visst icke! Blott om absurditeten af dess tillämpning
på detta enskilda fall. Satsen skall i alla sådana
fall synas dem sann, då de ha att betala mycket litet för
dess tillämpning, och då de föredraga detta framför att
fundera på saken, ty hufvudbry afskys. Och de skola
proklamera saken som ett evangelium, om de ha att vinna
på den.
Till läran om demokratien. (1884.) Allmänna rösträtten
ett medel, som makten kan använda för att kalkylera de i
samhället befintliga opinionskrafternas storlek.
Kännedomen härom är af högsta vikt för statsmannen.
De flestas åsikt är sällan den bästa möjliga i teoretisk
mening, men den som lätt med minsta motståndskraft kan
realiseras och den, som, reliserad, efterlämnar
åtminstone till en tid största belåtenheten. Ofta är de
flestas mening stödd på ett befintligt behof, som kräfver
att afhjälpas. Är hon oriktig, angifver hon en af de
punkter, mot hvilka upplysningens ljus bör riktas. När
folkets votum ej är uttrycket för den absoluta nyttan och
absoluta sanningen, är det uttryck för nyttan och sanningen
sådana folket förstår dem och kan understödja dem.
»De som ha rätten och sanningen på sin sida böra
afgöra.» Men hvar är kriteriet på dem, som ha rätten
och sanningen? Börden? Fördom, vederlagd af historien.
Rikedom? Jämför den rike och nålsögat. Bildningen?
Jämför präststaterna.
»Bildningen», skolkunskapen har aldrig gifvit opartiskheten,
anti-egoismens företräden åt de burgna och rika klasserna.
De äro lika egoistiska som de andra och begagna sig lika
gärna af makten till egen fördel.
Census-rösträtten har åstadkommit valmannaklasser,
korrumperade, fåfänga, protektionslystna och monopollystna,
benägna att missakta och suga de ej representerade.
Alla aristokratier hafva fallit på stora fel och brott.
436 VIKTOR RYDBERG.
Det dåliga elementet inom en trängre krets får där lättare
öfverhand. Man förgiftar lättare en källa än världshafvet.
Minoriteterna representera ej endast det bättre som
kommer, utan ock det sämre som går.
1\lajoritetsväldet är ej en principiel lösning, utan en
nödvändig transaktion.
Om du, >realpolitiker», kunde det, skulle du plocka
ner stjärnorna och gömma dem som din egen skatt, obe-
kymrad om att alla andras nätter saknade stjärneljus.
*
Föreställningen Om egendomens helgd inom gränserna
för ett samhälle led icke genom krigens rofferier, ty kri-
get har dock äfven i de mest krigiska tider betraktats som
en kris och fördes icke inom utan mellan samhäl-
lena; men denna helgd lider, och kommer, om bot saknas,
att tillintetgöras genom tillvaron inom ett samhälle af för-
hållanden, som spela rikedomar i äfventyrares och hedra-
gares händer och beröfvar den arbetsamme frukten af
hans flit.
*
Det är å båda partiflyglarna, revolutionärerna flocka
sig: å konversatism ens yttersta flygel själfviskhetens, mdi-
vidualismens revolutionärer, som äro de farligaste, å andra
sidan socialismen.
VALDA UPPSATSER
I
SKILDA ÄMNEN
Om den mänskliga utvecklingen.
(Utdrag ur en serie af elfva uppsatser om Nils Ignells
»Den mänskliga utvecklingens historia I-II», intagen i
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning Februari-April 1858.)
I.
Utvecklingens framåtskridande.
(Ur första och andra uppsatserna.)
Det är en gammal och riktig sats, att en sund och stark själ
gärna trifves i en sund och stark kropp, och likasom man pådiktat
forntidens människor kroppsliga företräden framför nutidens, så
hyser man också stora tankar om de förras öfverlägsna vishet och
dygd och klagar öfver tidernas försämring äfven i den mening, att
människorna oupphörligt skulle blifva oklokare och lastfullare.
Hvaraf denna allmänt utbredda föreställning härleder sig, är icke
svårt att utransaka. Den gamle skådar gärna tillbaka på sin
ungdom såsom på en icke blott för honom utan för all världen
gyllene tid; de förhållanden i hvilka han uppfostrats, lefvat och
verkat, hafva blifvit honom kära,
hvaremot de nya oftast blifva honom främmande; den friskhet,
som tillhör ungdomen, lät honom en gång skåda världen i ett
sken, som bjärt afsticker mot en senare ålders åskådning,
då mättheten på lifvet inverkar på hans sätt att skåda detta
med alla dess växlingar, i hvilka så mycket, som varit honom
dyrbart, försvunnit. Och liksom den enskilda människan med
förkärlek lefver i minnet af det förflutna, så skådar gärna
hvarje folk tillbaka mot sin forntid, i hvars häfder allt
stort, som det uträttat, en enda öfverskådlig tafla framställes,
en tafla som sålunda på en gång erbjuder det en rikedom, mot
hvilken den stund, i hvilken det nu lefver, måste synas fattig,
torr och prosaisk, äfven om denna stund tillhör ett tidehvarf
af de mest förvånande växlingar, den snabbaste utveckling, de
mest storartade folkrörelser, den mest dramatiska idékamp.
Härtill kommer den människorna medfödda hågen att äga en
mönsterbild, fri från det närvarandes lyten, på hvilken man
kan visa tillbaka såsom någonting värdt att eftersträfva.
Detta ideal, som i verkligheten ligger framför oss, har af
alla folk förlagts till en forntid, nog aflägsen att kunna
skådas i inbillningskraftens belysning; och fastän en närmare
granskning af hvilket historiskt tidehvarf som helst icke
tillåter att förlägga denna lyckans, kraftens och de rena
sedernas blomstring till någon viss tidpunkt, så ägnar man
likväl fäderna i allmänhet den vördnad, som detta i
mänsklighetens bröst inpräglade ideal kräfver, enär man ej
kan finna detsamma i nutiden, hvars brister man själf känner,
och enär det fordras en viss bildningsgrad för att söka det
i den ännu ogjorda framtiden. Denna föreställning om det
förflutnas företräden och tidernas försämring har till
och med i sägnen om paradiset och syndafallet utbildat
sig till en religiös världsåskådning, som återfinnes hos en
stor del af jordens befolkning och är ännu äfven i det
världsliga betraktelsesättet så fast rotad, att den ej på
allvar låter rubba sig af de nutidens stora upptäckter och
uppfinningar, som dock aftruga människorna en ofta för
långt drifven beundran öfver sina egna verk och hvilkas
goda verkningar i socialt hänseende äro ögonskenliga. Det
fordras annars föga eftertanke för att inse, att
mänskligheten med hvarje dag blir äldre och erfarnare, och
att de arbeten, som föregående släkten undangjort, utgöra
en rikedom, som, städse förkofrad, kommer de efterföljande
till godo. Ett stadgadt språkbruk har vant oss att kalla
forntiden för den gamla tiden och förfäderna för de gamle,
och i sammanhang härmed tror man sig vara skyldig dem en
utomordentlig vördnad för deras ålder och visdom; men i
verkligheten voro dessa gamla dagar människosläktets
barndomsdagar, och våra efterkommande skola med skäl kunna
kalla sig äldre än oss. Inbillningen, att »tiderna
försämras», är emellertid så gammal, att vi återfinna den
i böcker, skrifna för mer än två tusen år sedan, och om
försämringen fortgått med sådan hastighet, att författarne,
såsom de tyckte, redan under en så kort tidrymd som deras
lifstid kunnat varseblifva en sådan, huru dålig skulle icke
världen nu vara! Och ändå finnes väl näppeligen någon ibland
oss, som tittat i historien om dessa förflutna tider och
ändå önskar, att dessa förhållanden måtte återvända. Tvärtom
känner sig enhvar tacksam för att få lefva i den tid, hvari
han lefver. Samma inbillning har i alla tider styrt
människorna, äfven då de sett sig nödsakade att omstöpa sina
samhällen och gifva
sig nya lagar. Vid sådana tillfällen hafva de visserligen
insett, att de af fäderna ärfda lagarne icke varit goda
för alla tider; men då de fördenskull gifvit sig nya, hafva
de handlat i en sådan öfvertygelse om sin egen vishet
och en sådan misstro till framtidens, att de vanligen med
alla möjliga medel sökt förskaffa en evig varaktighet åt
sina inrättningar och till och med på sina ställen stadgat
dödsstraff för en byar, som i framtiden ville föreslå
förändringar i de samma. Föreställningen om världens
tilltagande fördärf har dock fordom äfven varit hyllad af
djuptänkande män och tillhör helt naturligt en tid då
just till föUe af människosläktets utveckling, de
moraliska begreppen blifvit klarare och motsatsen mellan
hvad som är och bvad som bör vara sålunda faller mer i
ögonen, på samma gång som människosläktet ännu icke
höjt sig till medvetande om en inom detsamma städse
verkande gudomlig ordning, som syftar på förädlingens
mål. Så, för att framställa ett exempel, har den
amerikanska ur-infödingen icke samma höga fordringar af
sitt samhälle, som Europas tänkande folk ställa på sina,
och den förre upptäcker på långt när icke så många lyten
sin stams samfundslif, som de senare finna i sitt, och
likväl tör väl ingen därför bestrida de civiliserade
staternas och folkens högre ställning i allmänhet i
jämförelse med de halfvilda nomadfolkens. Men ju längre
utvecklingen fortgått, desto klarare uppenbarar sig
idealet för människans blick, desto säkrare mäter hon det
afstånd, som skiljer henne från detta, desto djupare
känner och erkänner hon såväl sin egen som de mänskliga
inrättningarnes ofullkomlighet. Talet om »tidens ondska»,
»tidens materialism» o. s. v., är sålunda visserligen
berättigadt, då man till jämförelse med henne vill uppställa
ett tankeideal, och samma tal lär ej heller komma att
upphöra utan snarare tilltaga, intills fullkomlighetens mål
blif Vit hunnet; men däremot skall talet om en allmän
försämring upphöra, sedan öfvertygelsen om en utveckling
blifvit människosläktets gemensamma egendom.
- - - - - - - - - -
Det är i vår tid öfvertygelsen om ett mänsklighetens
framåtskridande blifvit framställd af enskilde tänkare,
icke såsom ett hugskott, en blott förmodan, utan såsom
frukten af en djupare granskning utaf människosläktets
häfder. Länge torde det väl dröja - och det i trots af
de medel, som nu stå till buds för idéernas utbredning
- innan samma öfvertygelse hunnit genomtränga hela vårt
släkte och inom detsamma gestalta sig till en lefvande,
fast och innerlig tro på en framtida högre bestämmelse,
till en regulator samhällsförfattningarnes ordnande, i
uppfostringsväsendet, de religiösa förhållandena och
folkens umgänge inbördes. Men när den dagen kommit, så
har på samma gång det betydelsefullaste skiftet i
historien inträdt, motsvarande den tidpunkt i den
enskilda människans utveckling, då hon ur sin första
barndoms reflexionslösa tillstånd vaknar till klarare
medvetande af sitt väsen, sina handlingar och deras mål.
Historien visar ock, huru allt, äfven de skenbaraste
olyckor, hela kulturens fall, sammanverkat medels en
gudomlig förutberäkning och dock på helt naturligt sätt,
just för att höja släktet till detta klarare medvetande,
som är nödvändigt för en fortsatt utveckling.
Också är den åsikt, att världen blir sämre i stället för
bättre, eller att dess gång är ett evigt kretslopp, icke
blott grundlös, utan hopplös och ovärdig en renare
föreställning om Gud. Hvilket mål för andens sträfvande
lämnar denna åsikt öfrig, då den tillbakavisar hoppet, att
våra barn kunna blifva bättre än vi, och såsom gagnlösa
framställer alla ansträngningar, som ej afse ens eget
personliga välbefinnande? Endast ett själfviskt
lycksalighetssträfvande blir öfrigt, antingen människan
söker denna lycksalighet uti att på jorden »lefva väl och
göra sig glada dagar», eller hon hoppas kunna tillschackra
sitt jag en varaktigare lycksalighet, emot det att hon
försakar och föraktar hvad hon kallar det jordiska.
Det gifves äfven en annan åsikt, som visserligen icke vill
förneka ett människosläktets fortskridande till förädling,
men anser, att detta fortskridande icke har sin grund i
människans egen natur, utan däruti, att Försynen stötvis
och mirakulöst ingripit och möjligen äfven framdeles
ingriper världens gång för att hjälpa det allt ifrån
syndafallet i sig själf hjälplösa och fördärfvade
människosläktet till rätta, likasom då verkmästaren rättar
och förbättrar ett ur lag kommet maskineri. Då den
förutnämnda åsikten hufvudsakligen grundar sig på
bristande kunskap om förflutna tiders beskaffenhet,
hörsagor och missbelåtenhet med det närvarande, så har
däremot den senare åsikten predikats af våra teologer
och gjort sig gällande hos dem, som tillägnat sig det
rådande religiösa föreställningssättet.
Denna senare åsikt lider emellertid af många brister,
invecklar sig i motsägelser, då fråga blir att förklara
världssammanhanget, och äger, såsom utgående från en
öfvernaturlig ståndpunkt, en gränslös godtycklighet, som
blottar dem på all vetenskaplig karakter.
Vidare gifves en tredje åsikt, framställd af enskilda
tänkare, som i massan af de händelser, hvilka uppfylla
historien gjort till sin uppgift att framhålla de för hvarje
tiderymd karakteristiska dragen, historiens idégång. Enligt
det betraktelsesätt, som tillhör dessa tänkare, företer
människosläktets historia en utveckling, lika nödvändig och
i sina hufvuddrag lika lagbunden som den enskilda människans
allt ifrån dennas frö-tillstånd till dess högsta organiska
och andliga fulländning, och denna människosläktets
utveckling beror icke af en yttre, mirakulös, stötvis
ingripande gudomlig kraft, utan af Guds immanens
(oskiljaktiga innevaro) i världen, hvarigenom världen
företer sig som en väldig organism, hvars rörelsekraft är
Guds egen ande, som verkar i människotankar och
människohandlingar, i en kedja af naturliga orsaker och
naturliga verkningar sammanlänkar historiens gång mot sitt
mål och närvarande i allt, i det stora och det lilla, är
skapelsens, historiens, släktenas Gud, men äfven hvarje
människas huldrike fader, sådan kristendomen honom
förkunnat -- den Gud, i hvilken »vi lefva, röras och
hafva vår varelse» och tillika den personlige Gud, »till
hvilken vi kunna sätta vårt hopp i lifvet och i döden».
II.
Den antika världens brottning med kristendomen.
(Ur elfte uppsatsen.)
Ett mer storartadt drama än den gamla bildningens, den grekiska
filosofiens sista kamp mot den unga med världseröfrarens anspråk
uppträdande kristendom en har historien icke att uppvisa. Sedan
filosofien hade undergräft tron på de gamla gudarne, beröfvat
mänskligheten
de villfarelser och gjort tvifvelaktiga de sanningar, af hvilka
hennes religösa behof hitintills varit tillfredsställda; sedan
filosofien fullbordat detta i sig själf nödvändiga förstörelseverk
hade densamma lagt sig att hvila på sina lagrar, hänvisande den
tröstlösa, efter yttre stöd letande människoanden att söka hjälp
hos sig själf i en passiv dygd, i likgiltighet för världen och i
lidelsernas tämjande eller ock i en lugn och obekymrad njutning af
världens materiella håfvor. De bildade delade med Plinius den
åsikt, att mångguderiet var härledt ur människans svaghet, som
fördelat fullkomlighetens egenskaper på många, och att det högsta
väsendet, hvad än det är, icke bekymrar sig om människornas öden.
Odödlighetstron, den första i alla tider, som hoppet omfattar,
den första i alla tider, som tviflet angriper, var enligt samma
sorgliga uppfattning en frukt af människans förmätenhet.
»Människan», säger Plinius i sin naturalhistoria, »är uppfylld af
önskningar och behof, som gå i det oändliga och ej kunna
tillfredsställas; hennes natur är en lögn, förenande det största
armod med det största högmod; under så svåra olyckor är det bästa,
Gud förlänat människan, att hon själf kan beröfva sig lifvet».
Att i en så dyster världsåskådning finna tröst, kunde ingen. Att
lugnt emottaga den såsom en bitter skänk af förnuftets forskning
och med densamma förena själens jämvikt och en oförtruten verksamhet
i mänsklighetens tjänst, kunde endast några få hjältesjälar. För
människorna i allmänhet dugde icke en sådan lära. Äfven de, som
predikade henne i filosofernas lärosalar, fruktade, att hon, blifven
allmän, skulle spränga samhällsbanden. Såsom nödvändig för staten
ville man därför kvarhålla
den stora massan i den gamla vidskepelsen. På vidskepelsen hvilar
hela den romerska statsbyggnaden, bekände historieskrifvaren
Polybius. Gudsförnekarne, till hvilka väl nästan hela den bildade
delen af romerska världens befolkning kunde räknas, ansågo därför
hyckleriet såsom en skyldighet mot samhället; de besökte templen
och offrade på de föraktade och beledda gudarnes altaren. Man
dref stort den afskyvärda, af mången ännu hyllade satsen, att
sanningen kan vara farlig för staten och att massan fördenskull
bör hållas i okunnighet. Emellertid kunde själfva filosofien icke
finna sig nöjd med sina tomma resultater; hon måste resa sig ur
sin dvala för att söka något positivt. Väckelsen till detta
sökande låg inom henne sjålf, men den kom äfven utifrån genom den
hemlighetsfulla, i början föraktade, därefter förskräckelseväckande
företeelsen, som den nya från Judeen utgångna rörelsen erbjöd. Det
ljöd genom världen: »Gud har nedstigit till människorna i en ringa
mans skepnad och till försoning för deras synder dött missdådarens
död på det föraktade korset.» De stora massorna, de fattige och
slafvarne, lyssnade till detta budskap, och skara efter skara
omfattade det med hänförelse. Men de bildade ryggade tillbaka och
förskräcktes för detta rop, som ljöd med så vidunderlig klang, så
förnuftstrotsande i deras öron. Förskräckelsen ökades, då man såg
den känsla af förakt, stundom af hat, som evangeliets hänförda
bekännare ådagalade mot hela den gamla bildningen, mot den jordiska
glädjen, mot vetenskapen, såväl som mot konstens mästerverk. Det
gällde alt icke blott med statens vapen, utan ock med förnuftets
bekämpa den »nya förvillelsen»; det gällde att ur det gamla och
häfdvunna utdraga resultater, som
kunde tillfredsställa det religiösa behofvet och sålunda
göra »kristianismen» öfverflödig. Detta mål sökte den
grekiska filosofien i sin sista gestaltning, nyplatonismen,
såsom hon kallas, att uppnå. Och i den yttersta tiden,
då världen vacklande rörde sig mellan det gamla och
det nya, då tusen med stum förtviflan emotsågo den fordna
bildningens undergång och tusen andra med jubel hälsade
morgonrodnaden till en ny dag, hade hon ändtligen omsmidt
sina vapen, den grekiska filosofien, och uppträdde i en
rustning, knappt mer igenkänlig såsom den klassiska för
att bekämpa sin fiende.
Hvad som vid första anblicken af de bägge kämparne slår med
förundran, äro de drag af likhet, man hos dem upptäcker.
Denna likhet var så förvillande, att själfva kyrkofadern
Augustinus i sin äldre period var af den tanke, att en
nyplatoniker kunde kallas kristen, »om han blott förändrade
några uttryckssätt». Justinus Martyr, Klemens från Alexandria
och andra den äldre kristna kyrkans anseddaste fäder och
författare åberopade sig till stöd för kristendomens läror på
platoniska filosofers yttranden. Likheten kan icke i sin
helhet förklaras däraf, att den ene skulle hafva bildat sig
efter den andre. Endast i några vissa punkter spårar man, att
nyplatonismen inympat sina föreställningssätt på kristendomen,
men icke tvärtom. Det var utan tvifvel de gemensamma behofven,
de hos människosläktet vid denna tid allmännare idéerna, som i
bägge lärorna utpräglade denna likhet. Nyplatonismen var till
kärnan monoteistisk, antog en enda Gud. Men ännu mer förvånande
parallelismer möta oss. Föreställningarne om Guds egenskaper,
om treenigheten, om ordet, om försoningen äro i bägge lärorna
af en stor
yttre likhet. Guds människoblifvande erkändes äfven af
nyplatonismen, men blott som en vetenskaplig tanke, ej
såsom ett sakförhållande. Men redan däruti låg en
oöfvervinnerlig skiljaktighet.
Ett närmare skärskådande upptäcker ytterligare väsentliga
och oförsonliga motsatser. Nyplatonismen var aristokratisk;
endast utvalda andar kunde för henne finna vägen till
umgänget med Gud, begreppet filosof gällde för henne mer än
begreppet människa, hon talade till den vetenskapliga
öfvertygelsen mer än till den inre erfarenheten, och hon
kunde icke ens vid sig binda denna vetenskapliga öfvertygelse,
emedan hon förtviflade om att genom bevis eller något slags
tankeförmedling komma till det sanna; hon uppställde
visserligen med stor skarpsinnighet metafysiska bestämningar,
men det sista steget till sanningen och Guds begripande ansåg
hon kunna tagas endast genom en inre mystisk öfverspänning,
genom hvilken skillnaden skulle försvinna mellan den som vet
och det han vet, och människan på detta sätt, icke tänkande,
endast åskådande, försjunka i det gudomliga och återvinna
enheten med detta. Kristendomen däremot förklarade, att en
hvar, härskaren och slafven, den mycket vetande och den
enfaldige, äro lika delaktige af återlösningens nåd, att alla
kunna återvinna enheten med Gud och den däruti grundade
friden och saligheten - hon förklarade till och med: »salige
äro de andeligen fattige». Hon lämnade vetenskapen därhän,
uppträdde i den enkla gestalten af ett budskap om ett visst
och bestämdt, liggande utanför vetenskapens gräns och talade
uteslutande till den inre erfarenheten. Då nyplatonismen icke
kände någon annan bro öfver svalget mellan Gud och den i
stoftet fjättrade
själen, än den mystiska öfverspänningen, slog kristendomen
en sådan bro med hvarje innerlig bön, om äfven förrättad
emellan världsliga bestyr, och uttalade den satsen: »I honom
(Gud) lefva vi och hafva vår varelse». Nyplatonismen
förtviflade om det objektiva, om världsförloppets riktning
mot förädlingens mål, mot Gud, samt ville därför rikta
människans hela diktan och traktan på idévärlden och genom
sinnlighetens dödande medels reningar och försakelser befria
anden från delaktighet i det kroppsliga. Kristendomen icke
blott lät hoppas, utan gjorde förvissad om väridsförloppets
riktning mot det gudomliga, om Guds rikes och världens
slutliga enhet (vi påminna här om den i dessa tider allmänt
omfattade läran om »det tusenåriga riket»), grep därför med
gladt mod in i händelserna och erbjöd åt hvarje viljekraftig
själ en verksamhetssfär, som den allt annat förlamande
despotismen icke kunde behärska. Äfven i kristendomen spelade
askesen (sinnlighetens dödande, »köttets korsfästelse»), en
viktig rol, och åtskilliga kristna svärmare, som missförstodo
denna sats, kunde i själfplågeri mäta sig med de indiske
fakirerna; men grundtanken i den kristna askesen är dock, att
det sinnliga, först om det blir det härskande, är ett ondt,
men att det såsom medel för det andliga och luttradt genom
den gudomlige anden, själf äger väsentligt värde och betydelse;
den kristna odödlighetsläran talar sålunda icke blott om andens
eviga lif, utan äfven om köttets uppståndelse.
Slutligen talade nyplatonismen om en religion för de bildade
och en för folket; hon vågade icke nedbryta de gamla formerna,
utan sökte vid monoteismens sida betrygga polyteismen genom
den sats, att belätena kunde
tänkas såsom företrädesvis uppfyllda af den ende gudens
verksamhet, och att »gudarne» såsom personifikationer af
den ende gudens egenskaper, fortfarande borde dyrkas af
den massa, som ej kunde höja sig till en monoteistisk
åskådning. Kristendomen däremot ville sanning och öppenhet
och förkastade den sats, att vidskepelsen och okunnigheten
böra värnas, ifall man kan anse dem nyttiga för statsändamål
eller för människans egen lycka. Det är märkvärdigt att se,
huru denna ohyggliga, i ordets egentliga bemärkelse hedniska
sats, som dock ännu hyllas af så många - huru densamma på
det mest storartade sätt vederlades af just den obildade
mängden, ty det var folkets lägre regioner, från hvilka den
rörelse utgick, som nedbröt dessa altaren, dessa gudabilder, som
filosoferna och de bildade trodde nödvändiga för dess lycka.
Denna mönstring af de kämpande gör stridens utgång förklarlig.
Människorna behöfde kristendomen, och kristendomen segrade.
Kristendomen härledde vetandet ur religionen; nyplatonismen
religionen ur vetandet och kunde således endast erbjuda mängden
hvad denna ej förstod och ej ville ha: lärdomar, erkändt
hvilande på mänskligt tänkande, i stället för åberopande sig
på gudomlig uppenbarelse.
Med denna korta framställning af den antika världens brottning
med kristendomen har ref. skridit ut öfver de gränser, som det
Ignellska verket hitintills uppnått. Sedan nämligen detta
förklarat betydelsen af den grekisk-romerska bildningen, återgår
det i andra delen till judendomen för att förklara kristendomens
första upprinnelse. Världsmarken var genom grekisk-romerska
odlingens blomstring och förruttnelse förberedd för emottagandet
af det nya
utsädet. Men sädeskornet kom från judendomen. Det är det
Ignellska verkets stora vetenskapliga betydelse, att detsamma
i klart ljus framställer den naturliga utvecklingen af de
idéer i judendomen, till hvilka kristendomen anknyter sig.
Befriad från allt yttre mirakulöst framstår desto
beundransvärdare och mer hänförande den världsordning, som
genom helt naturliga orsaker och verkningar gifver historisk
födelse åt de gudomliga sanningarne. I historien, i naturen,
i hvarje organism röjer sig det gudomliga förutseendet däruti,
att slutändamålet redan hvilar i de krafter, som från början
varit i verksamhet i historien, i naturen, i organismens embryo.
Om vår tids påstådda materialism.
(Återblick i Göteborgs Handelstiduing 9 Oktober 1858.)
För kort tid sedan hittade man i en af Tysklands boksamlingar
en gammal handskrift från trettonhundratalet - en diger lunta
som vid närmare påseende befanns utgöra dagboksanteckningar,
förda under loppet af nära en mansålder af en mäster Herrmann
eller mäster Gerhard - vi minnas icke rätt hvilketdera. De
röra hufvudsakligen författarens enskilda förhållanden, och
de personer, som gjort sig mödan genomläsa dem, säga sig
hafva haft ett tråkigt arbete, som föga lönade mödan. Men
likväl äga de ett karakteristiskt drag, som förtjänar
bemärkas. Nästan dagligen, och det under loppet af flera
årtionden, klagar nämligen mäster Herrmann eller mäster
Gerhard öfver sin tids världslighet. Vi lefva i ett
århundrade - så jämrar sig mästern, - som alldeles vändt
sig ifrån Gud och de andliga tingen till jordiska omsorger
och sträfvanden. Världen, säger han, har blifvit en
myrstack, hvars invånare icke lefva för annat än att draga
föda och strå till stacken. Annorlunda var det i förflutna
tider, och mästern beklagar, att han icke blef
född i sin farfars eller farfars fars tid. Nu (i fjortonde
århundradet) lefde han, den andligt sinnade, åt betraktelser
hängifne mannen, som en främling i öknen, som den enda
förståndiga människan i ett dårhus, stort som jordens krets.
Oberäknadt hans egen lilla cell, var universum en tummelplats
för varelser, äflande efter makt, penningar, njutningar och
flärd (inklusive de ogudliga vidbyxorna), samt utan tanke för
något annat.
Man finner bäraf bekräftadt, att klagomålen öfver tidens
materialism äro mycket gamla. Troligen förskrifva de sig ända
från den dag, då skillnaden mellan ett andligt och ett
materielt kom till medvetande inom människan.
»Det är en gammal historia,
Förnyar sig hvarje tid.»
Senast hafva vi i Svenska Tidningen hört en mäster Herrmann*)
höja samma klagan, och detta i en artikel om universiteternas
förflyttning till hufvudstaden. Nämnde mäster Herrmann Redivivus
vill rädda det drag af idyllisk idealitet, som småstadslifvet
skänker våra universiteters fysionomi, och afråder fördenskull
förflyttningen till hufvudstaden, helst om denne tillika är en
betydande industri- och handelsort, hvarest följaktligen
nyttighetstendensen och »das Evangelium der Oekonomie» äro
försäkrade om öfvertaget. Det finnes nämligen ännu i världen,
(vi tala nu med mäster Herrmann) några få punkter, några
»apobaterier», som icke blifvit dränkta i materialismens
syndaflod, några ljuspunkter strödda i
*) Åsyftar Herman Bjursten, som antogs vara författaren till
tre artiklar i Svenska Tidniugen (i September 1858) om
universitetets flyttning till hutvudstaden.
Utg. anm.
mörkret, några friska oaser, som den jordfamnande
materialismens flygsand icke hunnit öfvertäcka; och dessa
apobaterier, dessa strödda ljuspunkter, dessa oaser äro
helt enkelt de s. k. landsortsstäderna och specielt de
»i rosens doft, i blomsterlundens gömma» dolda städerna
Upsala och Lund. Där bestämmas (allt enligt mäster Herrmann
Redivivus) tonen, samt lefnads- och tänkesätten af
universitetets lärare, hvarföre där också råder »en så
att säga andlig och litterär atmosfär», som länge sedan
försvunnit från hufvudstaden. Där mäter ännu astronomen
stjärnornas lopp, utan en materialistisk bitanke på
almanackan och dylika nyttighetssaker, där forskar
geologen i jordens innandömen, utan syndiga biafsikter
på dess malmledningar och stenkolslager; där sitta
kemikern och fysikern omgifna af sina apparater och
utforska naturlagarne, men beslutne att hellre dölja
sina upptäckter, än låta dem uppsnappas af folk, som är
lumpet nog att vilja draga nytta af dem i industrien;
ja själfva de famösa »brackorna» därstädes kunna icke
undgå inflytelsen af denna andliga och litterära atmosfär,
i hvilken de tillbringa sitt lifs idyll; de lämna
torgpriserna, hushyrorna och dylikt åt föraktets glömska,
för att ostördt spekulera öfver isigvarandet, försigvarandet
och iochförsigvarandet. Men träda vi utanför portarne till
dessa vetenskapens, fridens och poesiens Davidsborgar,
hvilken anblick möta vi icke då! Handel och vandel,
fabriksväsen, patentväsen, allt möjligt materialistiskt
oväsen! Och att vilja drifva den ännu ofördärfvade akademiska
ungdomen ur den rena atmosfär, som professorerna utbreda
omkring sig, att, säga vi, vilja förjaga den ur dessa arkadiska
tillflyktsorter, där de, förstås i den rena vetenskapens
intresse, utan alla praktiska biafsikter, studera, juristerna
sin »Puffendorff och Grotius», teologerna sin »Oecolampadius»
och filologerna sin »Svinmage»*) och sin Madvigs grammatika
att, vi upprepa det ännu en gång, vilja förvisa dem härifrån
och ut i en syndig värld, där förförelsen väntar dem i
skepnaden af ingeniörer, teknici, grosshandlare och fabrikanter,
för att icke tala om andra former, i hvilken »das Evangelium der
Oekonomie» kan förkroppsliga sig - det vore i sanning grymt!
Men vi lämna mäster Herrmann Redivivi åsikt om universiteternas
förflyttning å sido för att med några ord vidröra själfva hans
grundåskådning. Han kallar vår tid materialistisk och har rätt
däruti lika som trettonhundratalets mäster Herrmann hade rätt,
då han gaf sin tid en liknande benämning, ty ett slags
materialism har funnits alla tider af det enkla skäl, att
människan, fastän hon icke allenast lefver af bröd, dock icke
gärna vill undvara detta. En riktig instinkt, nämligen magens,
säger henne, att det behöfves, och vi känna icke ens någon
professor, hur »andlig och litterär» den honom omgifvande
atmosfären varit, som icke med nöje emottagit sin lön, äfven
om den tillmätts honom i tunnor spannmål. Men när mäster
Herrmann Redivivus vill påstå, att vår tid är materialismens
par preférence, så våga vi motsäga honom, i trots af de många
akademiska handlingar och disputatser, som han kan åberopa
till stöd för sin åsikt. Vi tala här naturligtvis icke om den
filosofiska materialismen, den riktning inom det vetenskapliga
tänkandets värld som kallas så. Denna riktning är ingalunda
karakteristisk för vår tid; den kan följas tillbaka
*) Schenbergs latinska lexikon.
9
nära nog till mänsklighetens vagga. Herrar Büchner, Vogt,
Moleschott, Czolbe, Auguste Comte och hvad allt de heta,
vår tids kvasifilosofiska materialister, hafva sina
föregångare i herrarne Buddha, Leukippos, Suidas, Demokritos,
Epikuros, Hobbes, La Mettrie och andra, och hvad nu denna
materialistiska riktning beträffar, har den aldrig blifvit
grundligare belyst, aldrig kraftigare tillbakavisad än just
i våra dagar. »Nyttighetsprincipen», som föregående
århundradens sensualister uppställde, vågar ingen i vår tid
framhålla som den yttersta och högsta. Men här är fråga om
den praktiska sidan, om arten af den närvarande generationens
lif och sträfvanden. Svenska Tidningens mäster Herrmann
medgifver utan tvifvel, att ett tidehvarf är materialistiskt
i den mån, som den råa eller raffinerade sinnligheten öfverväger
i det enskilda lifvet, egoismen och förtrycket i
statsförhållandena och liknöjdheten gör sig gällande på det
andligas områden i allmänhet. Men skulle Herrmann Redivivus
då verkligen på fullt allvar vilja nedsätta en tid, som lossat
millioner slafvars och lifegnas bojor, som erkänner
folkundervisningen såsom en af statens högsta uppgifter, ser
folken, i stället för några enskilda, uppträda som konstens
vänner och mæcenater, firar så många vetenskapliga triumfer,
företer så lifliga religiösa väckelser och så många försök att
i stat och samhälle realisera rättvisans och broderlighetens
idéer, och som slutligen kan räkna ett helt kalendarium af män,
som lidit martyrdöden för hvad de ansett rätt och godt; kan
mäster Herrmann på allvar vilja nedsätta denna tid, som med alla
sina lyten dock visar så liflig verksamhet i alla det andligas
sfärer, lifligare än under någon föregående historisk epok?
Vi för vår del vilja icke utbyta den vare sig mot de af tabes
dorsalis lidande århundraden, som skådade romerska rikets
aftagande och fall, eller mot romantikernas heliga medeltid,
då den antika materialismen omklädde sig i kyrkliga former och,
draperad i kristlig fårpäls, proklamerade relik- och bilddyrkan,
brödförvandlingsläran och aflaten, eller öfvade sig i jesuitisk
kasuistik (den gamla materialistiska klokhetsläran) eller firade
sina rysliga orgier i vatikanen. Vi vilja icke ens utbyta den
mot det adertonde århundradet, filistrarnes, rouéernas,
bespottarnes och kopplarnes gyllene tid. Troligen vill icke
heller mäster Herrmann ett sådant byte. Lik den gamle herrn i
Andersens saga talar han gärna om de goda gamla tiderna i kung
Hans" dagar, men är dock belåten att lefva i den tid, som har
nöjet räkna honom till sina söner.
Hvad Herrman Redivivus hufvudsakligen framhåller är det
förmenta faktum, att det rena oegennyttiga intresset för
vetenskaperna för deras egen skull, hvilket endast är det som
leder till de stora upptäckterna, allt mer och mer förkolnar
och måste lämna plats för nyttighetssträfvandet och jakten
efter s. k. »praktiska uppfinningar», de där kunna gifva
ämnen till vinstgifvande spekulationer, patenter och
aktiebolag.
Påståendet har ett sken af sanning, ty när såg man någonsin
i förflutna tider en sådan skara ingeniörer, teknologer och
»praktiska vetenskapsmän» som i våra dagar, hvilka, såsom
katten på råttan, lura på hvarje vetenskaplig upptäckt,
hvarje ny företeelse på mekanikens fysikens och kemiens
område, för att, om möjligt, däraf draga fördel till
arbetets förenkling, produktionens förökning, produkternas
förädling o. s. v.?
Men saken har en helt annan förklaringsgrund än den som vår
melankoliske Herrmann vill göra gällande. Först i våra dagar
hafva naturvetenskaperna hunnit den utveckling, att de låta
afvinna sig äfven större praktiska resultater. Detta har
alstrat ett eget stånd af vetenskapligt bildade män, som
förut icke kunde finnas, ett slags »Portens proselyter», som
i förgården till templet afvakta och emottaga hvad
vetenskapens helige och öfverstepräster därinifrån kunna
räcka dem. Medan vetenskapens träd växer mot himmelen,
afskakar det från sina grenar frukter åt den hungrande
mänskligheten. Skulle man af vördnad för »vetenskapen för
dess egen skull» tveka att upphämta dessa frukter från
marken? Det vore sanning ett eget sätt att vörda vetenskapen.
Det ligger i sakens natur, att detta stånd af »praktiska
vetenskapsmän» skall vara talrikt, talrikare än de teoretiske,
de egentlige befordrarne af vetenskapens framsteg. Hade
vetenskapen icke hunnit detta stadium af mognad, skulle
samme praktici hafva varit dolde i massan af vanliga arbetare
eller i mängden af dagdrifvare, men vi äro öfvertygade, att
denna klass icke beröfvat teorien och den ointresserade
forskningen en enda förmåga. De andar, som ägnat sig åt den
rena vetenskapens dyrkan, hafva alla tider varit få, men de
äro icke färre nu än förr. De skulle vara talrikare, om ej
sociala missförhållanden kväfde så många ädla frön i deras
utveckling. Vi tro, att där en själ, mäktig af kärlek till
vetenskapen i och för sig, gifves, där låta inga vinstgifvande
spekulationer afhålla henne från sitt mål. Vi tro tvärtom, att
mången af »Portens proselyter» blifvit magnetiskt dragen in i
det allraheligaste af vetenskapens tempel att förstärka antalet
af dess offerpräster, och vi se intet som kan hindra, att
den teoretiska och praktiska sidan låta förena sig hos
samma person, eller att en tekniker kan lifvas af lika
idealistiska tendenser som själfva Herrmann Redivivus.
Föröfrigt är vetenskapernas städse fortgående utveckling,
det kraftfulla sträfvande, som förspörjes i alla dess
grenar, den bästa och mest slående vederläggningen af
mäster Herrmanns påståenden.
Många göra sig skyldiga till det grofva felet att mäta en
tids materialism efter den arbetsamhet, som den utvecklar.
För vår del finna vi ett montenegrinskt eller en högländsk
klans roftåg, om ock förenadt med de mest romantiska
omständigheter, lika, ja mer materialistiskt än en fabriks
anläggning. Det är just den nu påpekade falska måttstocken,
som förorsakar ropen öfver vår tids materialism, ty aldrig
har arbetsamhet trädt i dagen med större och imposantare
proportioner, och detta af det skäl, att de förut spridda
krafterna låta disciplinera och förena sig till storverk.
Men detta är icke ett bevis på materiens seger utan på
andens seger öfver materien. Vårt släkte känner, att det
behöfver samla mycket i ladorna för att gifva ett fast
materielt stöd åt de allt intensivare idealistiska
ansträngningarne. Redan hafva dess praktiska uppfinningar
förkortat stora afstånd, besparat mycken tid, men det
känner, att vi behöfva maskiner och uppfinningar för att
folkets barn må kunna erhålla en allt längre tid till
utbildning af sin andliga natur, till kunskap om Gud,
naturen, och således äfven till inhämtande af den
kännedom, som väcker den ointresserade kärleken till
vetenskapen i och för sig.
Om spiritistiska fenomen och spiritismen.
I.
Med anledning af »Sång från andra sidan grafven.»*)
(Ur Göteborgs Handelstidning 27 och 29 Mars 1858.)
Sedan Bérangers lyra länge hade slumrat, förnummos plötsligt
en dag, man visste ej hvarifrån, toner förunderligt liknande
hennes egna. Det var en sång, som andades kufvad smärta: den
väl bekanta sången Till studenterna. Mången tror, att det var
den silfverhårige frihetsskaldens svanesång; ingen vet det
med visshet. Han är nu död och Paris har länge sedan hunnit
glömma det skådespel, hvarmed fruktan och deltagande gemensamt
firade hans sista färd. Men
»Fastän hans lyra tystnat har,
Fins skogens eko ännu kvar.»
Sången till studenterna blef icke det sista ekot; ett
annat väl härmande har förnummits af den troende och
tviflande världen. Och hvarifrån? Månne från skaldens
*) I tidningarna hade meddelats en dikt, som Béranger från
andra sidan grafven skulle skrifvit med en psykografs hjälp.
grafkor? Nej, från andra sidan världshafvet, från handelns
och gula feberns stad vid Mississippi. Och ej nog därmed.
New-Orleans var endast mellanstationen. Den tröstande
uppmaningen:
Consolez-vous! au-delà de la tombe
La Liberté triomphe pour toujours
vill förskrifva sig från själfva andeväriden. Det tröstande
ligger just däri, att skalden försäkrar det af erfarenhet.
Mången har förut sagt detsamma, men utan annan borgen för
sanningen än sin förhoppning. På en hvar, som kan läsa
»sången från andra sidan grafven» utan något störande tvifvel
om dess härkomst, måste han utöfva en gripande verkan, fastän
hans tankar ingalunda äro nya. Men de fleste läsarne skaka
utan tvifvel, eller rättare, med tvifvel sina hufvuden. Så
går det väldiga intrycket förloradt. Vår tid famlar icke
efter sanningen, utan söker henne på metodiskt sätt; och ett
sådant sökande, med tviflet till nödvändig ledsagarinna,
beröfvar oss många små fröjder sådana som denna.
Tron på tillvaron af en annan värld än grusets - en andevärld,
som innerligt, fastän osynligt är förenad med den synliga - är
dock ännu icke slocknad och skall, som man bör hoppas, aldrig
slockna. Huru än vetenskapsmännen tvifla - vetenskapens
yttersta mål ligger dock inom denna öfversinnliga värld; dit går
dess väg om ock i många slingringar, genom många djupa dalar.
De lärde till hvilka Goethe en gång talade ungefär så här:
»Därpå jag känner er, I lärde herrar:
Hvad I ej trefvat på - finns blott för narrar;
Hvad I ej räknat - är för er ej sant;
Hvad I ej myntat - syns er blott en slant;
Hvad I ej fattat - är för er en dikt;
Hvad O ej vägt - för er har ingen vikt»,
och hvilka herrar sedan Goethes tid icke ändrat skaplynne,
torde dock vara fördragsamme nog att medgifva möjligheten
af en andevärlds tillvaro och rapport till människovärlden,
blott man icke vill inregistrera uppenbarelserna från denna
andevärld bland vetenskapliga fakta, ty dit höra de ännu icke.
Det finnes emellertid personer, som på fullt allvar vilja
räkna dem dit. Det är de så kallade spiritualisterna. De
stödja sig på erfarenheten likasom naturforskarne - så påstå de
nämligen själfva - och de experimentera likasom desse senare.
Det var en krets af sådana spiritualister, ur hvilken »sången
från andra sidan grafven» utgick.*)
= = = = = = = = = = = = = = =
En intressant tidsföreteelse förblifver spiritualismen alltid.
Han är den nyaste länken uti den genom hela mänsklighetens
historia gående kedjan af ansträngningar, genom hvilka
människan har sökt att tillägna sig den öfversinnliga värld,
efter hvilken hennes natur är danad att längta. Ju mer den
krets vidgas, öfver hvilken vetenskapen sprider sitt ljus,
desto mer förminskas det underbaras område, desto längre
drager sig den skymning tillbaka, i hvilken människan kan
taga helt naturliga företeelser för bevis på det
öfvernaturligas tillvaro. Men det underbaras område skall
dock aldrig helt och hållet inkräktas; den nämnda kedjan
skall aldrig afbrytas, utan
*) Här följer en redogörelse för en del spiritistiska fenomen
alltifrån borddans till psykograf.
blott i allt finare länkar draga sig genom tiderna. Det
naturliga och det underbara förhålla sig såsom kvadraturen
till cirkeln: huru än den förra inkräktar på den senare,
alldeles sammanfalla kunna de icke. Och resultatet blir
dock slutligen det, att det öfversinnliga skall visa sig
som det helt naturliga, det sinnliga såsom en företeelseform
för det öfversinnliga. För öfrigt är spiritualismens
uppträdande och varma omfattande äfven af många tänkande
människor en helt naturlig följd af den materialistiska
filosofiens käcka framfart i våra dagar. En ytterlighet
framkallar ovillkorligt sin motsats. Hvad slutligen beträffar
de iakttagelser, på hvilka spiritualismen bygger, så äro
dessa visserligen sådana, att de aldrig kunna underkastas
matematisk kalkyl eller fysikalisk experimentering, men den
vetenskapliga åskådningen kan och bör likväl tillägna sig dem;
sannolikt skall resultatet däraf blifva ett helt annat, än det
spiritualisterna väntat, men psykologien riktas med nya
viktiga följdiakttagelser. Den smälek, spiritualismen har att
uppbära från de materialistiska naturforskarnes sida är icke
berättigad, innan dess uppfattningssätt blifvit vetenskapligt
vederlagdt. Den exakta vetenskapens män glömma allt för ofta,
att det är lika vidskepligt och ovetenskapligt att förneka
utan grund som att antaga något utan grund. De glömma äfven,
att mycket i vetenskapen hvarmed de dagligen sysselsätta sig
och som därför förefaller dem förklaradt, verkligen icke är
förklaradt, utan ännu en gåta. Så t. ex. magnetismen. Vi känna
flera företeelser hos magneten och flera användningssätt af den
samma än den gamle mannen Plinius, men vi hafva likväl ännu skäl
att i afseende på dessa företeelsers hemlighetsfulla grund, med
honom utbrista: »hvad är förundransvärdare än detta!»
Minst af alla hafva de materialistiska s. k. filosoferna,
en Auguste Comte*), en Büchner, en Moleschott skäl att
förlöjliga spiritualismen; deras egen filosofiska byggnad
år en röra af orimlighet, själfbedrägeri och tanklöshet,
en större skam för vårt tidevarf, än spiritualismen.
Själfva den s. k. atomläran, som vetenskapen ännu i dag
begagnar såsom en nödhjälp för att under en synpunkt
kunna subsumera och ordna företeelserna,, visar sig ju
vid äfven en flyktig betraktelse, full af inre motsägelser,
ja komplett oförnuftig, om man ej till dess beskydd vill
taga sådana hjälptrupper ur det oförklarades och
underbaras rike, som den s. k. verkningen på afstånd
(actio in distans) m. fl. Och likväl är det dessa
mytiska väsen, hvilka man kallat atomer, på hvilka
den »världsåskådning» bygger, som vill förneka det
öfversinnligas och andligas tillvaro!
II.
Psykografen.
(Göteborgs Haudelstidning 7 Mars 1859.)
Då det af en föregående insändare berörda ämnet är »en
fråga för dagen» i vår goda stad -- ett och annat hundratal
psykografer lära under ett par veckors förlopp utgått
från våra snickareverkstäder, goda »medier» äro en
*) Mot den vanliga men falska uppfattningen at Comte som
materialist och ateist vänder Rydberg sig senare själf med
skärpa i en uppsats om Positivistisk litteratur (1876),
se sid. 483. Comte var agnostiker.
Utg. anm.
ifrigt eftersökt vara på orten, samtalen på gatan och
salongen kryddas dagligen med berättelser om nya försök
med psykografen och denna har till och med blifvit föremål
för ett af vår snillrikaste andlige talares föredrag - så
torde det vara i sin ordning att red. af Handelstidningen
icke förbigår en så märklig dagens företeelse med absolut
tystnad. Det gifves i dylika ämnen tvenne slag af fördom:
den ena den obetingade trons, som drifven af den oss
medfödda kärleken till det underbara ej blott erkänner
fenomenets tillvaro, utan helst griper efter den
vidunderligaste förklaringen af detsamma; den andra är
den obetingade förnekelsens. Den senare, när den ej kan
bestrida giltigheten af sinnenas vittnesbörd i en
erfarenhetssak, har ingen annan tillflykt än den
bedröfliga att öfver allt se skälmstycken och att öppet
eller hemligen påbörda de redbaraste människor bedrägeri.
Den rätta ståndpunkten är tviflets, som undersöker, och
sanningskärlekens, som erkänner tillvaron äfven af det,
för hvilket en naturlig förklaring icke genast ligger
till hands. Ironiska utgjutelser, med hvilka man till så
godt köp ikläder sig skenet af fördomsfrihet, vetenskaplighet
och högre vetande, äro således icke på sin plats, om de
riktas mot saken själf hvilken likasom alla andra företeelser
tål undersökning, men ej emot det vidskepliga sättet att
uppfatta densamma. Medgifvas måste, att undersökningen af ett
fenomen, likt psykografien, är mycket svårare, då man vill
vinna säkra resultater än t. ex. ett fysikaliskt eller
kemiskt experiment, emedan i det förra ingår något, som
hvarken låter sig väga eller uttrycka i siffertal, nämligen
en mänsklig individualitet. Men går man att bevittna det i
den förutfattade mening, att hvarje
människa, om också redlig och trovärd i alla andra hänseenden
vill nedlåta sig att blifva bedragare blott och bart för att
vinna den anspråkslösa utmärkelsen att vara ett »medium», så
är man tydligen inne i psykologisk villfarelse af sorgligaste
art; och ropar man på själfbedrägeri, när (såsom det verkligen
händt) psykografen rört sig och skrifvit under den förnekandes
egen hand, så har man uppkastat ett lika svårt eller ännu
svårare problem, nämligen det, huru ett sådant själfbedrägeri
kan äga rum, trots såväl af sinnenas vittnesbörd, som annars
gäller i alla empiriska vetenskaper, som af själfmedvetandets
vittnesbörd, som gäller i den aprioriska vetenskapen.
Vi för vår del erkänna, att vi uti psykografien se en företeelse
af psykologiskt intresse. Då den föregående insändaren tar »en
omedveten vilja» med i beräkningen, så anse vi honom hafva träffat
hufvudet på spiken. Uttrycken »omedveten vilja» kan synas som en
själfmotsägelse, men är det icke. Det innebär fastmer en viktig
sanning. Alltifrån Wolffs dagar har det varit själsvetenskapens
grundfel att betrakta själen och medvetandet såsom alldeles sak
samma - eller om man också uppställt den sats, »själen är en
substans, af hvilken medvetandet är en yttring» - dock likväl
förglömma densamma vid förklaringen af de enskilda
själsfenomenerna. Detta fel har skapat allt det otyg, som spökat
i läran om människan, under skepelsen af en sinnlig eller djurisk
själ, eller en särskild »lifskraft», såsom förmedlare mellan den
tänkande själen och dess kroppsliga organer - en sönderdelning af
det mänskliga väsendet, som gifvit materialisterna de rikaste och
mest befogade anledningar till invändningar och löje. Själen bör
ej förblandas med
medvetandet, hvilket, för att tala bildligt, endast är dess
yta, hvarunder döljer sig ett djup af omedvetenhet, ur
hvilket man just har att upphämta nyckeln till kunskapen om
det medvetna själslifvet. Det medvetna och omedvetna äro
poler af samma odelbara väsen; det senare är det först
existerande, ur hvilket det förra utvecklar sig, och
likasom roten, genom hvilken den tänkande anden är förenad
med och alltjämt emottager impulser ur det allmänna, af
gudomliga, harmoniskt skapande krafter genomträngda
naturlifvet. Det omedvetna upptager otvifvelaktigt största
området af själslifvets sfär; medvetandets grad beror
däremot af de organer, hvarmed ett besjäladt väsen är
utrustadt -- eller efter sina lagar har danat åt sig - för
att erhålla intryck af den sinnliga världen. På växtlifvets
ståndpunkt neka dessa organer, så vidt vi veta, helt och
hållet utvecklingen af medvetande; på djurlifvets
tillstädja de förnimmelser, ja hos de högre djuren en grad
af reflexion; på människolifvets trappsteg medgifva de ett
vidsträckt område för själfmedveten verksamhet, utan att
därför tillstädja det fulla framträdandet af människosjälens
inneboende krafter i medvetandets ljus. En måhända ofattlig
rikedom af andlig förmåga slumrar i dess omedvetenhets djup,
afvaktande ett annat lifsstadium, andra och ädlare organer
för att framträda. Och många krafter i det omedvetna slumra
icke, utan verka äfven nu, såsom plastiskt danande och
reglerande de kroppsliga förrättningar, hvilka äro oberoende
af den medvetna viljan. Gränsen emellan det medvetna och
omedvetna är en städse fluktuerande och tillbakatränges allt
djupare genom intelligensens odling. Vid en närmare
aktgifning på oss själfva skola vi också finna,
huru de oupphörligt spela in uti hvarandra. All spådomskonst
och vidskepelse stödja sig på det dunkla medvetandet om
högre krafter i människoanden och äro från denna synpunkt
anmärkningsvärda fenomener. Instinkten, aningen (vi påminna
om Sokrates" demon), samvetet äro såsom ord oss välbekanta,
men såsom företeelser endast förklarliga genom en hänvisning
till detta, som vi kallat själens rot, genom hvilken den
emottager impulser ur det allmänna gudomliga lif, hvilket
symboliserar sig för våra ögon såsom naturlif. Den religiösa
känslan intränger medvetandet ur samma djup. Själfva
tankelagarne - identitets- och kontradiktionsprinciperna,
medvetandet, att A är A, att A är icke B, samt alla ur dem
härledda axiomer, sådana som »de som äro lika stora med ett
och samma äro sins emellan lika stora», med ett ord
grundlagarne för vårt tänkande och våra vetenskaper - kunna
icke bevisas vara sanna genom annat än ett inre nödgande,
som i sin ordning härflyter ur ett djup, som medvetandet ej
behärskar. Påtagligast är det omedvetnas och medvetnas
växelverkan och öfvergående i hvarandra i det magnetiska
tillståndet, då en viss från det vanliga afvikande stämning
i organismen låter öfverraskande krafter hos människoanden
(t. ex. klarseendet) framträda, hvilka annars äro fördolda.
Ur samma själslifvets sfär födas äfven de oförklarliga
sympatierna och antipatierna, som, de må betingas af olika
nervfluida eller icke, dock alltid äro själsyttringar. Det
omedvetna framträder vidare i det fenomen, som kallas
second sight och i det ekstatiska tillståndet - vi erinra
oss nyplatonikerna! - hvilket medvetandet genom en
viljekraft likasom neddyker i det omedvetnas djup, eller
såsom Plotinos
uttryckte sig, öfverspringer från det lilla centrum in i
det stora för att skåda dess förborgade rikedom, för att
»sänka sig i det gudomliga». Det framträder ytterligare
icke blott i dessa ovanliga tillstånd, utan äfven i den
vetenskapliga, poetiska och konstnärliga verksamheten.
Hvarifrån ingifvelsen, hvarifrån dessa gnistor, hvilka slag
på slag, som ur ett elektriskt batteri, framspringa i ett
snilles arbete? Man tänker sig icke till snilleblixtar, man
utsvettar dem icke, man rycker dem icke från himmelen
med tillhjälp af en kedja premisser och konklusioner.
De framträda plötsligt ur det omedvetna, och när man
säger, att de härleda sig ur »fantasien», säger man med
ett annat ord ingenting annat än vi här. Kircher räknade
lika bra som Kepler och var lika flitig observatör, men
fann dock icke lagarne för planeternas rörelser. Denna
upptäckt kom som en hastig ljusstråle i Keplers
medvetande; så har han själf berättat. Arkimedes fann
efter långa och fruktlösa grubblerier, i ett ekstatiskt
ögonblick och till sin egen öfverraskning den märkvärdiga
satsen, att ett klot, en kägla och en cylinder med samma
genomskärning förhålla sig som 1 : 2 : 3. Han betraktade
den stunden som det viktigaste ögonblicket i sitt lif och
lät ingräfva dessa figurer på sin grafvård. Lika plötslig
och fullkomligt i form af ingifvelse erhöll han den bekanta
upptäckt, som grundade hydrostatiken. Han fick den, så
berättas det, i badet, utropade sitt heureka (jag har
funnit det!), och sprang, oklädd som han var, öfver gatan
till sitt hus för att anteckna fyndet. *) Ett annat
*) Vi erinra oss härvid något som vi nyss läst hos den
amerikanske filosofen Waldo Emerson: To genius must always (he
added) two gifts, the thought and the publication. The first is
vittnesbörd om det medvetnas och omedvetnas förhållande
till hvarandra finna vi uti det dagliga lifvet, i det
vanligaste af allt, nämligen i vanan själf, genom hvilken
en ofta upprepad, i början af klart medvetande dikterad
handling slutligen kan företagas nästan medvetslöst.
Den psykografiska gåtan har erhållit en sannolik och fullt
naturlig förklaring, om man med ja kan besvara följande
tvenne frågor. Den ena af fysiologisk natur är denna: äger
den mänskliga organismen någon kraft, som rent dynamiskt
kan inverka på ett yttre föremål och dymedelst åstadkomma
rörelser, liknande dem, som frambringas genom mekanisk
inverkan? Vi behöfva icke taga vår tillflykt hvarken till
de af Dubois-Reymond upptäckta elektriska strömmarne i
människokroppen eller till ett supponeradt nervfluidum för
att kunna bejaka denna fråga; det är tillräckligt att hafva
fakta för ögonen och erkänna det, likasom vi måste erkänna
tillvaron af magnetismen, ehuru vi ännu icke veta mer än
Plinius på sin tid om den magnetiska kraftens väsen och
likasom han måste utropa: »hvad är mer underbart än detta?»
-- Den andra frågan, af psykologisk natur, är denna: är det
möjligt, att mediets omedvetna intelligens, under mediets
för öfrigt medvetna och sunda tillstånd, kan framträda och
det yttre ådagalägga sin tillvaro? Om utrymmet tilläte oss
att närmare ingå i de ämnen, hvilka vi ofvan påpekat
beträffande det omedvetnas och medvetnas
revelation, always a miracle, which no frequency of occurence
or incessant study can ever familiarize, but which must always
leave the inquirer stupid with wonder. It is the advent of truth
into the world, a form of thought now, for the first time,
bursting into the universe, a child of the old eternal soul, a
piece of genuine and immensurable greatness.
förhållande till hvarandra, så äro vi öfvertygade, att
mången läsare skulle förena sig med oss, då vi bejaka
äfven denna fråga. Och härmed vore då det psykografiska
fenomenet förklaradt. Det är naturligt, att den omedvetna
intelligensen vid ett sådant framträdande skall förekomma
mediet själf såsom ett främmande väsen och likasom
objektivera sig inför detsamma. Det är då också naturligt,
att fantasien är till hands med ett främmande namn åt
detta skenbart främmande väsen - och härmed äro de
supponerade andarne från himmelen och underjorden färdiga.
Förklarligt af hvad vi ofvan sagt om den andliga rikedom,
som ligger i själens omedvetna djup, blir äfven den
obestridliga och öfverraskande iakttagelsen, att
psykografens svar ofta förråda ett större vetande och en
högre intelligens än den, som mediet annars i dagliga
lifvet äger och ådagalägger, och man behöfver ej tillgripa
öfvernaturliga förklaringar vid sådana fall, som då det
13-åriga mediet Viola Köbler riktigt besvarade alla frågor
om en mängd för henne obekanta personers namn, födelseår,
bostäder och namnen på de hus, som de förr bebott,
återupprepade endast tänkta frågor o. s. v., eller då den
14-årige gymnasisten Eugène Vogt förutsade, hvar liket
efter den i Spreefloden drunknade professor Benecke vore
att finna, sedan det legat öfver två år i vattnet. Märkligt
är äfven hvad vi själfva bevittnat, att intelligenta medier
efter lyckade experimenter, vid hvilka förmenta andar
inställt sig, själfva säga sig hafva en dunkel känsla däraf,
att det är de, medierna, som gifva svaren utan att veta huru.
En fördomsfri undersökning af det psykografiska
fenomenet torde således medföra den verkan, som ironien
och löjet icke förmå åstadkomma, att nämligen öfvertyga
de enfaldige, att ingen annan ande än mediets egen låter
uppbesvärja sig för att tillfredsställa deras nyfikenhet.
Ett experimenterande, som bedrifves af fördomsfria,
upplysta och allvarliga personer för att samla fakta till
fenomenets naturliga förklaring, är således hvarken
förtjänt af klander eller löje. Däremot hoppas vi, att
psykografien såsom sällskapsnöje snart skall upphöra, när
det öfvernaturligas nimbus är skingrad och man tager i
betänkande den skada, som de vanligtvis unga »mediernas»
hälsa måste lida af dylika ansträngningar äfvensom de
lockelser till bedrägeri, den kan äga för en eller annan
ung person, som vill roa sig på andras bekostnad eller
göra sig intressant.
III.
Några ord om spiritIsmen.
Ur ett bref.
(Till en spiritist, meddeladt i Sanningssökaren 1880.)
Om spiritismen verkligen är kallad att spela en roll i
religionshistorien, så synes det mig otvifvelaktigt, att
han måste tillägna sig den stora psykologiska uppenbarelsen
Kristus-idealet. Huruvida detta ideal är historiskt
förverkligadt i Jesus af Nazaret, eller kommer att
förverkligas, eller någonsin kan förverkligas i våra
jordiska förhållanden, därom tjänar det till intet att
tvista. Det må
vara föremål för tro eller tvifvel. Det väsentliga är, att
Kristus-idealet fasthålles som en gudomlig uppenbarelse i
mänsklighetens innersta om hvad människan till sina höga
anlag är, och i hvilken riktning hon således har att söka
fullkomligheten.
Då ni, herr häradshöfding, är spiritist, så må det tillåtas
mig tillägga några ord om spiritismen, hvilka lika litet
afse att rubba som stärka er i eder öfvertygelse.
Det gläder mig, att filosofer och naturforskare ändtligen
vilja bevärdiga de spiritistiska företeelserna med sin
uppmärksamhet. Diderot yttrade en gång: »komme man från
alla håll och försäkrade mig, att man i Passy ser ett
kringvandrande lik, skulle jag icke besvära mig med att
fara ut för att få bevista skådespelet.» Denna ståndpunkt
är icke vetenskapens, ehuru han varit och ännu är många
vetenskapsmäns. Vetenskapens uppgift är icke att blunda
för det ovanliga, det sällsamma och hitintills oförklarade,
utan att undersöka och förklara det. Hvad de spiritistiska
fenomenen vidkommer, gäller det först att höja deras
själfva tillvaro öfver allt tvifvel, därefter att finna en
metod för deras undersökning. Det förra synes redan hafva
skett. Det senare återstår. När man lyckats finna medel
att utestänga de bedrägerier, hvilka antagligen allt för
ofta varit med i spelet och gjort det hela misstänkt,
skall man måhända stå framför psykofysiska företeelser,
hvilka kunna lämna högst viktiga bidrag till den empiriska
psykologien, särskildt till kapitlen om illusioner och
hallucinationer, samt hvad medierna själfva vidkommer,
till kapitlet om abnormiteter i jagföreställningens
funktioner. När psykologien sagt sitt sista ord i ämnet,
må metafysiken äfven säga sitt. För egen del
betviflar jag icke verkligheten af den förbindelse emellan
den andesfär, hvari vi lefva, och andra andesfärer; men
denna förbindelse är, menar jag, en normal, oafbruten
och oafbrytlig, och ger sig tillkänna i utvecklingen af
våra rättsliga, religiösa och sedliga idéer. Förbindelser
af andra slag med ett »Jenseits» torde aldrig kunna
falla inom den stränga bevisningens område, ehuru jag
för ingen del förnekar deras möjlighet. Jag vågar
emellertid antaga, att icke heller de nya profetiska
vehikel och uppenbarelseurkunder, som spiritismen gifvit
oss i händerna, kunna undvara den kraft, som ensam är
stånd att göra denna möjlighet till verklighet för anden,
nämligen trons kraft. Hoppet att genom spiritismen få
för den historiska öfvertygelsen om andens odödlighet
handgripliga fakta, som kunde ersätta både metafysik och
tro, fördristar jag mig icke att dela. Skulle jag våga
hoppas någonting i denna riktning, så vore det, att
studiet af de ifrågavarande psykofysiska fenomenen öppnade
oss nya och djupare bakgrunder för vår syn, i hvilkas eter
tron kunde återvinna spänstighet åt sina slappnande vingar.
Men redan detta hopp är lika djärft som dess uppfyllelse
skulle vara välsignelsebringande för millioner trängtande
själar.
Jag är icke blind för att spiritismen har ännu en betydelse
vid sidan af den, som hans psykofysiska fenomen erbjuda,
och den förra betydelsen är för mig till och med viktigare
än den senare. Genom sina medier -- jag tvekar icke tillägga:
äfven genom sina bedrägliga medier -- lämnar spiritismen en
inblick i hvad det nuvarande släktet längtar att tro, i hvad det
önskar vara sanning. Anmärkningsvärdt är här dels den sedligt
optimistiska världsåskådning, som hos medier af alla folk
och bildningsgrader framträdt, dels den öfvertygelse, som
spiritismens dogmatici hylla, att de krafter, som verka
genom medierna, äro faktorer i ett förnuftigt och lagbundet
universums psykiska kausalitetskedjor, hvarigenom det är
spiritismen möjligt att ställa sig i ett vänligt förhållande
till naturvetenskapen och, öfver hufvud, hela den moderna
kulturen. De flere utmärkte naturforskare spiritismen räknar
i sina leder hafva redan lämnat bevis härför. Båda de
sistnämnda iakttagelserna göra, att jag för min del ser i
spiritismen åtskilligt som bådar godt för framtiden, ehuru
min kritiska natur förbjuder mig att ställa mig bland den
nya bekännelsens trosvittnen.
Om tankens behof af språket.
(Svar till G. Z., som frågat å ett sällskaps vägnar, om språk
kunde anses oundgängligt nödigt för tanken, dagtecknadt
Göteborg 30 Januari 1881.)
Ett uttömmande svar i ämnet skulle kräfva en lång afhandling.
En sådan fordrar ni dock icke af mig, utan endast ett uttalande
af den åsikt, hvartill jag kommit i den af er framställda
frågan: »Är det möjligt för en människa att tänka, reflektera
öfver något, utan att hafva ett språk, eller åtminstone inom
sig äga ord för tankarne, låt vara hon ej kan uttala dem?»
Det är ett gammalt dilemma detta: utan tänkande intet talspråk,
ock utan talspråk intet tänkande. Språkvetenskapen stod länge
i detta dilemma, men har det numera bakom sig.
För tänkandet i dess elementära form kräfves icke abstrakta
begrepp i logisk mening. Man kan bilda omdömen och slutledningar
dem förutan. Redan djuret urskiljer, förenar och söndrar sina
iakttagelser. Därtill kräfves omdöme och slutledning. Djuret,
likasom barnet,
fullgör sina funktioner utan alt reflektera öfver dem eller
veta något om deras tillvaro.
Det material djuret -- likasom äfven människan på hennes
lägre utvecklingsgrader - använder vid bildandet af sina
omdömen och slutledningar, består icke af de logiska
klassbegreppen, utan är håmtadt omedelbart eller medelbart
från sinnenas iakttagelser. Det medelbart sinnliga materialet
(minnesbilder) är här vid lag af icke ringa betydelse. En
rudimentär begreppsbildning förekommer äfven hos djuret,
sålunda nämligen att det subsumerar föremål, som likna
hvarandra, under ett gemensamt schema eller typus. Djuret
har otvifvelaktigt allmänbilder eller schemata för alla sådana
fall, i hvilka enskilda företeelser, t. ex. exemplar af samma
art, lämna sammansmälteliga bilder. Den erfarne jakthunden har
otvifvelaktigt allmänbilder för människa, träd, jaktbössa,
hare, men däremot icke allmänbilder för sådana sammanhöriga
fall, som icke låta teckna sig i en schematisk bild. Sådana
allmänbilder, ehuru ägande sin grad af abstraktion, äro väl
att skilja från de logiska begrepp, som i ett högre utveckladt
tänkande intager deras plats. Sin allmänbild af människa bildar
hunden från iakttagelser från människoformen, människans
specifika lukt, o. s. v.; det logiska begreppet människa bildas
på helt annat sätt.
Till dagligt bruk nöjer sig äfven människan, så långt hon kan
det, med allmänbilder eller schemata i stället för begrepp.
Först i det abstrakta filosofiska tänkandet ersätter man till
fullo de förra med de senare.
Om dessa satser äro alla psykologer enige. Djurets inre
lif är oss visserligen öppet endast på analogiens väg.
Men detsamma gäller äfven om den kunskap jag äger om
det inre lifvet hos hvarje annan människa än hos mig
själf. Redan af hvad jag bär sagt följer, att det gifves
ett tänkande, ehuru af primär beskaffenhet, utan talspråk
- att omdömen och slutledningar äro möjliga, utan att de
föreställningar, som i omdömena och slutledningarna
förenas eller söndras, äro fixerade i ord.
Ur detta primära tänkande födes talspråket, där nämligen
det potentiella måttet af intelligens och de härför
nödvändiga eller främjande kroppsliga villkoren förefinnas.
Sedan människan vardt människa, hafva dessa mått och
dessa villkor förefunnits hos henne. Hon har fördenskull
alltid varit talande. Åtbördsspråk och interjektionsspråk,
som finnas äfven hos djuren, hafva hos människan utvecklat
sig till ett språk med ord först för sinnliga konkreta
föremål och handlingar, samt allmänbilder af den art jag
förut påpekat, därefter med ord för allt abstraktare begrepp.
Det elementära tänkandet är således språkets moder. Språket
åter är dottern, vid hvars hand modern ledes allt djupare
in i det abstrakta tänkandets värld. Utan tänkandet intet
språk; utan språket intet öfver sinnesförnimmelserna sig
lyftande tänkande.
När barnet födes till världen, känner det naturligtvis icke
ett ord af det språk, som talas omkring det. När det efter
hand lär sig förstå ord efter ord, sker detta genom omdömes-
och slutledningsalster, hvilka dess intellektuella natur,
dess logiska mekanism, frambringar lika ouppsåtligt och
ovillkorligt som dess fysiska natur förrättar sina funktioner.
Det ligger i sakens natur, att detta barnets tänkande är i
början fullständigt ordfritt, eller ordlöst, därefter
ordfattigt äfven i afseende på sinnliga
konkreta föreställningar, samt först småningom kommer till
den punkt, då hvarje i dess omgifning förekommande föremål
eller handling uppfattas i association med det till
föremålet eller handlingen svarande ordet. Denna association
af föremål eller föreställning å ena sidan och ordet å den
andra blir med hvarje dag, hvarje vaket ögonblick i barnets
lif, allt mer till vana. Ordet och föreställningen blifva
därigenom skenbarligen till ett ända därhän, att ordet står
för barnet i begreppets ställe. Så äfven hos den fullvuxna
människa, som icke riktat sin reflexion på skillnaden dem
emellan. Skenet, som förleder oss att identifiera
föreställning och ord, stärkes ytterligare därigenom, att
vi under vanliga förhållanden tänka i ord, förvandlar den
inre öfverläggningen till ett stilla talande, nämligen på
det sätt, att vi, utan att utsäga ordet, kopulera det med
föreställningen och låta reflexionens gång bestämmas af
ordens grammatiska förening i satsen. Det gör t. ex. jag i
detta ögonblick, när jag nedskrifver dessa rader.
Icke dess mindre känner jag vid detta stilla nedskrifna
talande, hvad hvarje människa vid aktgifvande på sig själf
känner, att tanken ilar icke blott det nedskrifna utan
äfven det tänkta ordet i förväg. I hvarje stadium af
människans lif är och förblifver tänkandet ett och talandet
- det öppna eller tysta talandet - ett annat. Tänkandet har,
såsom en hvar kan iakttaga, ett helt annat tempo, än äfven
den snabbaste föreställningsserie, när han ledsagas af
uttalade eller icke uttalade ord, kan få. Tänkandet, obundet
af ordet, går med ojämförligt större hast, och bildar sina
omdömen och slutledningar med en skyndsamhet, som gör, att
de mellan premissen
och slutsatsen liggande omdömena oftast undgå aktgifvandet.
När däremot tänkandet låter binda sig af ordet - hvilket
särskildt i abstrakta tankeakter är af nöden - måste icke
blott de hjärnorgan fungera, som förmedla begrepps-,
omdömes- och slutledningsverksamheten, utan äfven de, som
fungera vid ordens återuppkallande i minnet och deras
grammatiska sammanknytning, och detta fördröjer förloppet.
Mången torde hafva erfarit en kännbar otålighet, då hans
tänkande, som vill ila framåt och kanske redan knutit en
lång räcka af begreppsförnimmelser, nödgas fälla sina
Pegasusvingar och beskedligt gå i lunk framför ordets plog,
för att kunna rista intryck i andras sinnen.
Svaret på eder fråga varder således: det är möjligt att
tänka i annan form än de uttalade eller föreställda ordens.
Det är möjligt att tänka utan användande eller ens minne af
de ord, som motsvara de i tankeakterna förknippade
föreställningarna. (Det finnes hjärnsjukdomar, hvilka
tankeakterna fortgå oförhindradt, medan orden äro alldeles
förgätna.) Ju abstraktare tankeserien är, dess nödvändigare
blir emellertid tänkandet i den grammatiska formen, ehuru,
när ett strängt abstrakt tänkande blifvit en färdighet och
vana, det kan hända, att tanken äfven då känner sig obunden
af det fördröjande ordet och gör sina kombinationer hastigare
än ordminnet hinner fungera.
Å andra sidan är det lika visst, att människan utan ordens
tillhjälp aldrig skulle fått klart och bestämdt fixerade
abstrakta begrepp och aldrig kunnat växa från en undersåte i
naturens rike till en medborgare i andens.
Det primära tänkandet har, som nämndt, skapat språket, språket
har skapat det högre och på samma gång djupare tänkandet.
Det fägnar mig höra, att i hufvudstaden finnas
sällskapskretsar, som ställa sådana frågor som dessa
under debatt. Jag ber eder framföra till medlemmarne af
eder vänkrets min vördsamma hälsning och lyckönskan till
fortsatt verksamhet i den afsedda riktningen. Kretsar af
detta slag behöfdes öfver allt i vår tid, då många tecken
tyda på en hotfull reaktion mot ej blott tidens idéer i
allmänhet, utan tidens bästa idéer, mot bålverken för ett
återfall i vidskepelse och blind tro.
Närmare upplysningar i ämnet kunna vinnas i Steinthals
skrifter och hos Lotze (Mikrokosmus II, IV, 1876)
Positivistisk litteratur.
(Framställning af den positiua anden, af Auguste Comte.
Öfvers. af Anton Nyström, med. d:r och praktiserande läkare.
m. fl. arbeten.)
(Göteborgs Handelstidning 1876.)
Namnet Auguste Comte bar snart i en mansålder varit kändt
inom de vetenskapliga kretsarne i Frankrike, Storbritannien
och Nordamerika. Den s. k. positivistiska filosofi, som
Comte grundlagt, har i dessa länder vunnit icke få
tillhängare och öfvat inverkan äfven på tänkare, som ej i
strängare mening kunna räknas till hans skola. Hos den
större bildade allmänheten i Frankrike och England är
Comtes namn ej heller okändt. Det har nämligen väckt
förvåning, att hans filosofi uppträder som en ny religion,
ehuru samma filosofi behandlar teologien som en öfvervunnen
ståndpunkt och förklarar allt metafysiskt sysslande med frågor,
sådana som den om Gud och odödligheten, för spilld möda.
I Sverige däremot kan Comte sägas hafva varit intill
nu så godt som alldeles okänd. En af orsakerna härtill
torde ligga i det allt för ensidiga beroende, hvari vårt
land, med afseende på kännedomen om utlandets filosofiska
sträfvanden, länge bar stått af Tyskland. Som regel, ehuru
med undantag, kan gälla, att hvad som hos tyskarne väckt
uppseende på det filosofiska området, gjort det äfven hos
oss; men att vi lämnat utan uppmärksamhet detsamma som
tyskarne förbisett eller underskattat såsom icke
öfverensstämmande med deras uppfattning af filosofiens
utvecklingsgång. Auguste Comte var för några år sedan lika
okänd i Tyskland som i de nordiska rikena, änskönt hans
stora verk Cours de Philosophie positive utkom i Paris
1839-1842, och fastän John Stuart Mill år 1865 hade
skrifvit sin afhandling: Auguste Comte and Positivism.
Den ende oss kände tyske vetenskapsman, som tagit intryck
af positivismen, har varit Carl Twesten. I andra upplagan af
Ueberwegs sakrika Grundriss der Geschichte der Philosophie
(1865-1866) ägnas åt Comte endast några rader och dessa ändå
missledande; i tredje upplagan af samma arbete har hans
landsman Paul Janet skrifvit om honom en notis, som ej
heller är tillfyllestgörande. En recension i J. H. von
Fichtes Zeitschrift für Philosophie år 1867 vill känneteckna
grunddragen af Comtes läror, men gör det ej med oväld.
En pålitligare redogörelse för Comtes ledande tankar har
inom tyska litteraturen icke lämnats förr än af Dühring
år 1873, således 15 år efter Comtes död och mer än
trettio år efter utgifvandet af hans system.
Det vanligaste omdömet man får höra om Comte är att
han var materialist och ateist. Intetdera är sant.
Man kunde med samma skäl säga, att Kant i sin Kritik der
reinen Vernunft är materialist och ateist (hvilket då
också varit sagdt). Comte nekar icke Guds tillvaro; ej
heller att den värld, som afspeglar sig för våra sinnen
tidens och rummets former, kan vara i grunden en rent
andlig värld. Men han menar, att ingen forskning kan
bana oss vägen till det absoluta eller till »tingen i sig»,
och att dessa för den skull falla alldeles utanför den
verkliga vetenskapens, som ju är det verkliga vetandets,
område. Människans förnuft är ur stånd att tränga hakom
förteelserna; det måste inskränka sig till att utransaka
de matematisk-fysiska, kemiska och organiska krafternas
lagar - det kan ej lära känna annat än det relativa.
På samma gång Comte påstår detta, medgifver han villigt,
att hos vårt släkte yppar sig en trängtan att fatta det
absoluta, och att det är de utanför den yttre erfarenhetens
gränser liggande problemen, som ända från vår odlings
barndom och intill nu har legat oss varmast om hjärtat.
Det är denna trängtan, som gifvit prägeln åt de stora
utvecklingsskedena, det teologiska och det metafysiska,
som enligt hans mening måste vika för hvad han kallar det
positivistiska, sedan mänskligheten mognat till mandom
och lärt sig inse sina utstakade gränser. I det människan
då försakar de hopplösa drömmarne om att intränga i
tillvarons yttersta grunder och besluter sig att antaga
fenomenens värld som hafvande sin grund i sig själf,
skall hon för denna uppoffring finna vederlag i de
frukter, som kunskapen om företeelsernas lagar skänker.
Målet för denna kunskap är »att se för att kunna förutse,
utleta hvad som är för att kunna sluta till hvad som
komma skall». Ett sådant förutseende skall föra
med sig rik välsignelse för släktets samhällslif och gifva
medlen att ordna detta på förnuftiga grundvalar. Förenade
af den positivistiska filosofien till ett systematiskt helt,
skola naturvetenskaperna uppvisa och en rationel uppfostran
inplanta, att universum med mänskligheten och de enskilda
människorna bildar en organisk enhet. Den ökade förmågan att
förstå sin omgifning skall öka förmågan att sätta sig in i
andra varelsers läge och stärka deltagandet för allt lidande.
Den enskildes känsla af sitt samband med mänskligheten och
universum skall öfvervinna själfviskheten, som hitintills
varit den öfvermäktiga driffjädern, och göra arbetet för
nästan till framtidens moralprincip. Vi skola känna det som
en skyldighet att lefva för andra, då vi inse, att vi lefva
af andra och allt ifrån vår första lefnadsdag åtnjuta mer
kärlek och emottaga flere välgärningar, än vi äro i stånd
att återgifva. Och iakttagandet af denna skyldighet är ensam
i stånd att skänka människan varaktig frid, en af alla yttre
olycksslag oförstörbar lycka. Religionen tillkommer det som
uppgift att vårda och stärka de känslor, som den
positivistiska världsuppfattningen är ägnad att framkalla
som framtidsdanande krafter: vördnadens, kärlekens,
hängifvenhetens, symboliserade under bilderna af moder, maka
och syster. At de kyrkliga bruken inom denna
humanitetsreligion ägnar Comte många föreskrifter eller
anvisningar.
Det kan inte vara anmälarens mening. att här ingå en
granskning af dessa Comtes läror. Den fordran, hvarpå
hela hans byggnad hvilar, att människan skall betrakta
sin sinnliga företeelsevärld såsom hafvande sin grund i
sig själf, betrakta det relativa som ett absolut, är
helt enkelt ur förnuftig synpunkt en omöjlighet och lika
opåkallad af de exakta vetenskapernas förutsättningar
eller resultat som onödig för dessas framskridande och
sammanväxande till en systematisk enhet. Allt, som här
med rätta kan kräfvas, är att ett slags empirisk
materialism - vida skild från den dogmatiska eller
»filosofiska» materialismen - tillämpas inom de
vetenskaper, som hafva med »materien» och hennes lagar
uteslutande att skaffa, med andra ord: att alla mystiska
och »utomförnuftiga» faktorer hållas fjärran från
förklaringen af sambandet mellan naturföreteelserna.
Den tänkare, som vill göra »naturen» till det absoluta
och söka förklara de andliga företeelserna ur de sinnliga,
skulle med ett följdriktigt tänkande slutligen komma till
en uppfattning af hvad »naturen» är, för hvilken han själf
måste baxna. Det år då »naturen», som, i det hon med
fysikaliska, kemiska och organiska krafter frambragt en
mänsklig hjärna, låter det fysiologiska förloppet inom
denna, slag i slag, framkalla en logisk process, som
kritiserar de inom hjärnan med naturnödvändighet sig
utvecklande idéassociationerna, granskar de med
naturnödvändighet fortgående tankeserierna och skiljer
de riktiga slutsatserna från de oriktiga, ehuru de senare
äro naturalster lika väl som de förra. Det är då naturen,
som i den mänskliga hjärnan alstrar normativa lagar, som
ställa sig öfver naturens egen kausalitet; logiska lagar,
som skilja sanningen från misstaget, estetiska lagar,
som granska, godkänna eller förkasta de alla med samma
nödvändighet frambragta forna förhållandena i naturen,
etiska lagar, som öfver naturförloppets: »du måste»
ställer ett samvetets: »du bör» och gent emot verkligheten
skapar en idealernas värld, som i sin ordning kan varda
källan till mänskliga
handlingar, hvilka ingripa i det nödvändiga naturförloppet.
Medgifvas måste, att »naturen» då varder någonting helt
annat än hvad naturalistens förutsättningar vilja göra
henne till. Det går vid närmare undersökning med den
vanliga föreställningen om »naturen» som med den vanliga
föreställningen om materien: atomerna försvinna oss ur
händerna, och vi hafva endast krafter kvar, som i sin
ordning visa sig vara mänskliga föreställningar.
Hvad åter Comtes tankar om mänsklighetens sedliga framtid
vidkommer, torde han väl hafva rätt däruti, att med ett
bättre ordnande af våra samfunds- och lefnadsförhållanden
i allmänhet skola begären mildras, skiftningarna mellan
lust och plåga varda mindre häftiga och jaget därmed
tillbakaträngas från det framstående och vidtomfattande
rum det intager i medvetandet och i handlingarna, på
samma gång som ökad kunskap om den yttre världen och ökad
förmåga att förstå andra skola göra vår känsla af
medansvarighet med människosläktet och vårt deltagande
för andra ojämförligt lifligare. Comtes moralprincip
ligger, som man ser, icke så fjärran från kristendomens.
Och då denna ty värr i verkligheten röner mer ett
teoretiskt än ett praktiskt erkännande och försvagas i
sin världsomdanande verksamhet genom det pactum turpe,
som nu med århundradens helgd bestått mellan det
officiella kyrkoväsendet och bekvämlighetens fordringar,
så kan det endast gagna, att röster äfven ur de mest
skilda läger påminna oss om det ideelas kraf. Sådana
påminnelser tarfvas icke minst i en tid, då åtskilliga
synas vara hugade att upphöja den Darwinska »striden för
tillvaron» från ett sakförbållande i naturen till en
moralprincip.
Om Comtes humanitetskult vill anmälaren hår icke yttra sig,
utan endast fästa uppmärksamheten därpå, att Comte lutar
starkt åt en hierarkisk ordning inom sin kyrka. Han har
icke besinnat, att han därmed upptagit det farligaste
antihumana element, som häfderna känna, i sitt system. En
hierarki af hvad slag hon i öfrigt vara må artar sig med
naturnödvändighet till en härsklysten samhällsklass, hvars
själfviskhet är dess blindare, som hon med en nästan
oundviklig sofistik förblandar sina egna kraf på makten
med religionens kraf på samvetena.
Modersmålets litteratur i skolorna.
(Inledning till en anmälan af G. H. Mellins Lärobok i svenska
litteraturens historia och Anders Fryxells Bidrag till Sveriges
Litteraturhistoria.)
(Göteborgs Handelstidning 26 och 28 Januari, 1, 5 och
6 Februari 1861.)
I.
Sokrates mötte en dag på någon af Athens gator den lärde sofisten,
författaren och konstkännaren Hippias. Ett samtal uppstod, under
hvilket Hippias allt emellanåt kom att nämna ordet: »det sköna».
Med anledning däraf bad Sokrates ödmjukt den vise mannen förklara,
hvad det sköna egentligen är, ty han, Sokrates, hade, som han
försäkrade, länge, men förgäfves grubblat däröfver och det fanns
dessutom i hans hus en man, som aldrig lämnade honom i ro för
dylika frågor och alltid förebrådde honom hans okunnighet, när
han ej förmått besvara dem. En så bevekande bön kunde Hippias
icke gärna afslå, helst det för honom måste vara en småsak att
uppfylla den. En man, som Hippias, hvilken begärde
rikedomar för sin undervisning, som för sin skicklighet
att föreläsa öfver Homerus vunnit flera gyllene kransar,
hvars omdömen öfver konstverk betraktades som orakelspråk,
en sådan man måste naturligtvis känna det sköna dess
innersta väsen. Den begärda upplysningen lät ej heller
vänta på sig länge. Det sköna, sade Hippias, är en skön
flicka, och han log åt Sokrates, som själf icke mäktat
finna ett så enkelt svar. Sokrates tackade för upplysningen;
men kunde icke dölja vissa betänkligheter emot att genast
antaga den för riktig. Han visade, att man med samma goda
skäl kan påstå, alt det sköna är ett skönt sto eller en
skön kruka. Under samtalets fortgång måste också Hippias
öfvergifva sin första förklaring, han tillgrep därefter en
annan, att nämligen det sköna är guldet, och när icke heller
detta ville hålla stånd mot Sokrates invändningar, en tredje,
enligt hvilken det sköna skulle vara en lycklig lefnad och en
lycklig död. Sokrates framställde sina skäl, hvarför den där
frågvise och närgångne karlen, som han hade i sitt hus,
säkerligen skulle blifva obelåten med dessa förklaringar,
ja kanske så obelåten, att det kunde falla honom in att
undfägna den stackars Sokrates med stryk. Till slut måste
Hippias bekänna, att han icke visste, hvad det sköna är
men han hetäckte sitt återtåg med den försäkran, att han
blott behöfde en stunds ensamhet med sina tankar för
att utransaka det. Och Sokrates tog farväl af den vise
mannen, bedjande honom ursäkta sina enträgna frågor,
»ty», sade han, »jag ville hellre dö än lefva i okunnighet
om sådana ting».
När detta samtal skall hafva förefallit, hade Agamedes
redan uppfört templet på Akropolis, Fidias hade
förfärdigat sina stoder och Sofokles skrifvit sina sorgespel.
Med ett ord: människorna hade länge verkat i det skönas
tjänst, innan de visste, hvad det sköna är. Och intill
denna dag hafva skalder och konstnärer utan att veta
stort mer än Hippias därom alstrat verk, i hvilka man
förnimmer det skönas närvaro.
Att konsterna idkades före uppkomsten af en vetenskap om
det sköna är icke besynnerligare än att människorna tänkte,
innan logiken hade uppställt tankelagarne. Estetik, logik,
all vetenskap utgår på att vidga medvetandets, den klara
uppfattningens gräns, så att den inom sig upptager allt
flera af de yttringar, som annars uteslutande skulle falla
inom instinktens och den omedvetna naturprocessens krets.
I alla tider hafva lefvat män, hvilka liksom Sokrates
härbergerat i sitt hus en frågvis, närgången varelse, som
icke lämnat dem i ro, förr än de gjort allvarliga försök
att besvara hennes frågor. Det är dessa bemödanden, som
småningom utvidga vetandet utan att fördenskull någonsin
kunna upphäfva de krafter i människan, hvilka till själfva
sitt väsen äro instinktiva. Den farhågan har emellertid
ofta blifvit uttalad, att t. ex. estetiken med sin
begreppsanalys skall grumla konstnärens ingifvelse och
förvandla hans verk till ett alster af reflexioner i
stället för af den skapande inbillningskraften. Denna
fruktan är icke mer grundad, än om någon ville påstå att
en man, som studerat människoorganismens utveckling ur
den mikroskopiska cellen, fördenskull vore urståndsatt att
alstra sköna barn. Hans kunskap om detta förlopp är något
annat än den kraft, som i förloppet är verksam, samt kan
hvarken kväfva, förringa eller omgestalta denna.
På det statsborgerliga området har begreppets herravälde
redan börjat göra sig så gällande, att den nyare tiden
härigenom erhållit en med de äldre tiderna väsentligt
olika karakter. Emedan detta område är förnuftets eget,
där det har till uppgift ej blott att förklara hvad som
sker, utan ock att själf vara den drifvande och skapande
kraften, så är den omedvetna och instinktiva verksamheten
här ett tecken till nationernas barndom och omyndighet.
I våra dagar äro partierna mer och mindre medvetna af de
motsatser som de representera, och när en förändring
påyrkas, är det ej så mycket den påyrkade institutionen,
som den i henne inneboende förnuftige tanken, åt hvilken
man vill skaffa segern.
I växelverkan med detta fortskridande till klarare
medvetande går behandlingen af historien som vetenskap.
Till en början uppträder hon som krönika i en samling af
yttre fakta, ställda utan vidare sammanhang vid sidan af
hvarandra, ordnade efter ancienniteten. Hon fortgår till
en sammanhängande berättelse, i hvilken dessa yttre fakta
ställas i förhållande till hvarandra. Hon får slutligen
ögat öppet för de inre fakta och behandlar världsförloppet
som en förnuftsprocess. Under öfvergången till denna hennes
högsta gestaltning bildar hon nya organer som jämförelsevis
kunna kallas hennes ädlare delar: kulturhistorien och dennas
underafdelning litteraturhistorien.
Sedan litteraturhistorien väl uppkommit, genomgår hon i sin
ordning samma stadier som historien i sin helhet. Hon börjar,
äfven hon, som en samling af fakta, löst ordnade efter deras
ålder. De första spåren till en organisk gestaltning är
indelningen i tidehvarf, hvarvid
man begagnat den tidsindelning, som i den politiska historien
blifvit häfdvunnen, samt i perioder, som uppkallas efter någon
i detta tidskifte mer framstående skriftställare. I dessa
former insättas därefter längre eller kortare teckningar öfver
de olikä författarnes yttre lefnadsförhållanden, en estetisk
eller etisk anmärkning rörande deras skrifsätt, kanske därtill
en profbit på deras styl och en förteckning på deras utgifna
skrifter. Skönlitteraturen får vanligen lejonparten af
innehållet på sin lott. På ungefär denna ståndpunkt befinner
sig litteraturhistorien i Sverige till dato. På den står ännu
det ena af de arbeten som vi härmed anmäla: Lärobok i Svenska
Litteraturens Historia af G. H. Mellin. Ett väldigt steg till en
högre ståndpunkt finna vi däremot uttaget uti det andra, nämligen:
Bidrag till Sveriges Litteraturhistoria af And. Fryxell.
II.
Att det inom kort tid utgifvits tvänne läroböcker i svenska
litteraturens historia*) är en glädjande företeelse, ifall man
häraf får draga den slutsats, att sunda förnuftet i sin strid
med sofistik och slentrian ändtligen lyckats åt vårt modersmål
eröfra den plats, som i skolundervisningen bör tillkomma det samma.
Mystisk, som den fromma tron på Cornelius Nepos" oumbärlighet för
europeiska civilisationen, är den slutkonst, som låter
*) Något är förut hade nämligen Bjurstens lärobok utkommit.
Utg. anm.
befara, att all inverkan af den fornklassiska litteraturen
på vår egen skall upphöra, sedan latinet måst i våra skolor
lämna första platsen åt modersmålet. Hrr mystici borde dock
haft nära till hands exemplet af grekiska språket, som i
skolorna stått tillbaka för det latinska, medan icke förty
grekiska litteraturen vida mer än den romerska haft fortsatt
inflytande på den moderna. Ännu obegripligare är den trossats,
att latinska språkets studium företrädesvis befordrar
begreppsutveeklingen och tankeskärpan. Under sin lifstid hade
detta språks litteratur icke en enda tänkare af första
ordningen att uppvisa! Vi hafva i skolorna såsom läroämnen
matematiken, logiken och vårt eget språks grammatik - och
dessa rätt använda, voro väl tillräckliga för det ofvan
nämnda ändamålet -- men ty värr hafva våra mystici ringaktat
de former, som förnuftet gifvit sig i deras fäders tungomål
för att med inlärandet af ett främmande dödt språks elementer
förspilla ungdomens dyrbara lärotid, utan att en lärjunge bland
tio blifvit detta språk så mäktig, att han förmått begagna det
som nyckel till den romerska litteraturens skatter.
Det fordrades en sådan tidernas förbistring och ett sådant
sammanträffande af märkvärdiga omständigheter, som vid
barbarernas första försök att i den antika världens spillror
nedslå fasta bopålar, för att det skulle hända hvad som förr
och senare aldrig händt, att nationer, utan att göra förtvifladt
motstånd, läto ett så främmande väsen, som ett för dem obegripligt
språk intränga i deras lagväsen, deras gudstjänst, deras skolor
samt sålunda motverka deras fria utveckling på egen och naturlig
grundval. Med kristendomen inträngde äfven det latinska
språket i Sverige och hade snart för egen räkning tagit
i besittning alla bildningsmedel, som kunde komma den
nordiska folkanden och det nordiska tungomålet till godo.
Detta senare lefver en obemärkt tvinande tillvaro hos
det egentliga folket och utgjuter sig där i kväden, hvilkas
klagande toner äro likasom suckar öfver dess eget öde.
Försvunna äro nämligen de höga, hänförande, sublima sånger,
i hvilkas konstrika former det forna nordiska lifvet ingöt
sin anda och kraft; försvunna äro skalderna, som odlade
nordmannasången, och i stället uppstämma munkar, svarta,
hvita och grå, sina cantilenor sådana som denna:
»Contigit in Lenom duo Danske lupo för enom
Af svenskom Svenum, togo dorsum verbere plenum»;
eller som denna till födelseåret yngre, men till form och
ande likartade af den poetiske Petrus Dresdensis:
»In dulci jubilo
Sjunger på jorden bo
All vår hjärtans glädje
Ligger in præsepio
Och skin som solen vida
Matris in gremio, etc.»
Reformationen kom ändtligen och tvang den tidens
bildade att odla svenska språket. Hvad Luthers
bibelöfversättning verkade för tyska språket har blifvit
utredt och befunnits nära nog omätligt; hvad de svenska
bibelöfversättningarne verkade har kanske icke blifvit
tillräckligt uppskattadt; de gåfvo i hvarje fall den
första väldiga stöten åt en rörelse, som sedan fortgått
och, medan den slutligen utvecklade en inhemsk klassisk
litteratur
tillika sträfvat att gifva språklifvet en frisk och
saftbringande rot genom medeltidspedanteriets utrotande
ur våra skolor och häfdandet af svenska språkets goda rätt
vid svenska ungdomens undervisning.
Och detta medeltidsväsen, en smula renoveradt under den
s. k. renaissanstiden, har man behagat kalla en klassisk
grundval för undervisningen: detta är i sanning naivt.
Det påminner om medeltidens fromma tro på Gesta Romanorum,
en bok som föregifver sig vara en historia om det antika
romarfolket, men i hvilken munkar, besvansade djäflar,
pedanter, trollkarlar och sluskiga rofriddare uppträda i
stället för Graccherna, Cato och Cæsar. Vi vilja emellertid
icke disputera om ord. Ingen makt på jorden kan hindra en
människa att med klassisk uppfostran förstå en ynglings
uppfostran med grammatica latina i ena handen och Cornelius
Nepos i den andra. Men ej heller kan någon makt på jorden
bestrida, att, om vi med grekernas exempel för våra ögon,
ställa vår uppfostran på den sköna grundvalen af på en
gång nationel och allmänt mänsklig utbildning, vi då äfven
hafva de bästa utsikterna att hinna det mål, som med all
uppfostran afses och hvilket grekerna med så förvånande
instinkt fattade: att bilda enkla, kraftfulla, sköna och
harmoniska människor. Ett af de första vilkoren härför är
att vårt eget språk och vår egen litteraturs alster blifva
för ungdomen öppnade. Det är icke utan intresse att just i
detta hänseende betrakta det grekiska uppfostringsväsendet
och vi vilja anföra några ord af Platon härom, fast vi
högeligen frukta att personer, som alltför länge måst åhöra
den mystisk-»klassiska» gestaromanorum-skolans djupsinniga
argumenter, skola
finna den grekiska metoden alltför okonstlad för att ej böra
ringaktas. Platon berättar om sina landsmän athenarne:
»När de skicka sina barn till en lärare, lägga de denne vida
mer på hjärtat att sörja för barnens goda tukt än för att
lära dem läsa och spela zittra. Men lärarne hafva omsorg därom
och när barnen lärt sig läsa och begripa det skrifna, likasom
förut det talade, så uppteckna lärarne för dem på taflorna
verser af goda skalder och nödga dem att i minnet inprägla
dessa verser, som innehålla många förmaningar, många
skildringar, samt pris och loford öfver forna tiders ädle män,
på det att gossarne må eftersträfva att gå i deras fotspår och
önska att blifva dem like. På samma sätt sörja äfven
musiklärarne för goda seder, så att de unge ej förgå sig mot
dessa, och sedan gossarne inhämtat zittraspelet, lära de dem
sånger af andra goda skalder, hvilka sånger låta beledsaga
sig med zittra; härigenom utveckla de hos gossarne känslan
för takt och anklang, så att deras lynnen blifva mildare och
att de blifva dugliga till att handla och tala sedan de blifvit
emottagligare för takt och välklang; ty människans hela lefnad
behöfver jämnmått och harmoni. Vidare skicka de dem till
läraren i kroppsöfningar, på det att en kraftigare kropp må
understödja det förädlade sinnelaget och att de icke till följd
af kroppens dåliga beskaffenhet må blifva försagda i krig och
andra företag.»
Efter denna allmänna primära uppfostran, som dock omfattade
flera elementer än de ofvannämnda, kom för de förmögnares barn
undervisning i filosofi, fysik, matematik, retorik och språkets
finesser, till hvilka hörde den af Prodikos så skarpsinnigt
utbildade synonymiken. Att upptaga större delen af gossarnes
lärotid med inpluggandet af ett utländskt och därtill dödt
språk, det skulle förefallit grekens enkla, sunda förstånd som
galenskap.
Detta var den klassiska uppfostran. Skillnaden mellan
denna och den mystisk-»klassiska» skolans ideal kan ej
vara större än den är. En återblick sådan vi här gjort
skadar icke, när man vill uppfatta hela betydelsen af
den reform, genom hvilkcn det fosterländska språket
återvunnit sina rättigheter. Och vi hafva endast skenbart
gjort en lång utflykt från vårt ämne, när vi anställde
denna betraktelse, till hvilken en sådan företeelse som en
ny lärobok i svenska litteraturens historia gifver en
naturlig anledning.
*
Vi hafva anmärkt, att denna företeelse i sig själf är
glädjande. Men innan vi närmare skärskåda hr G. H. Mellins
arbete, måste vi uttala en farhåga, som samtidigt påträngt
sig oss, att nämligen denna lärobok eller någon annan af
samma slag är ämnad till skolornas i stället för
allmänhetens bruk, eller till bäggederas -- att med andra
ord man funderar uppå att i skolorna införa bekantskapen
med svenska litteraturhistorien i stället för svenska
litteraturen. Detta vore ett missgrepp af svåraste art,
ehuru fullkomligt i stylen af den mystisk-»klassiska»
skolans vanliga sätt att gå till väga. Så har hon i
afseende på ett annat läroämne af hög vikt, nämligen
naturkunnigheten, uppoffrat undervisningen i den
allmänna naturläran, som förklarar de omkring oss
stundligen förekommande fenomenerna, för att i stället inlära
systematiken i ett specialfack af naturalhistorien, åt
hvilket ytterst få af lärjungarne hafva verklig fallenhet
att i framtiden ägna sig, och hvilken systematik är det
torraste och andefattigaste i världen för hvar och en, som
ej från höjden af en omfattande kunskap på detta område kan
betrakta densamma. Vi hade tänkt oss studiet af den svenska
litteraturen i skolorna så inrättadt, att det, fördeladt på
alla klasserna af läroverket, kunde sätta lärjungen i stånd
att göra bekanskap med det skönaste och mest upphöjande, som
nationens snillen alstrat från de äldsta tider intill de
nuvarande: att man i de lägre klasserna började med de
gammalnordiska hjältedikterna, hvilkas höga, kraftiga anda
sålunda blefve den första och till följd häraf den mest
inflytelserika näringen för den unges sinne; att läsningen
af skaldernas verk, jämte det att vara ändamål i sig,
tillika skulle användas som medel först till en god
innanläsning, så till välläsning och en naturlig, på sinnet
för takt och klang och på uppfattningen af innehållet
hvilande deklamation, för att slutligen i de högsta
klasserna lämna materialet till en estetisk analys. För
detta ändamål vore en läsebok i litteraturen, icke en
lärobok i litteraturens historia, det lämpliga instrumentet.
Vi hafva redan i det föregående karakteriserat hr Mellins
litteraturhistoria såsom hufvudsakligast innehållande
lefnadsförteckningar öfver våra författare, afdelade i
tidehvarf och epoker. Det är icke dessa af namn och yttre
fakta bestående biografier, som det är af vikt för vår
ungdom att inhämta. De innehålla föga eller intet närande
och utvecklande för skönhetssinnet, sedligheten eller den
nationella känslan. Vi hafva vidare påpekat, att en
litteraturhistoria, sådan som denna, icke längre motsvarar
begreppet af en verklig litteraturhistoria. Erkännas måste
dock, att om en sådan skulle inrättas för skolornas bruk, kan
hon icke intaga den höga ståndpunkt, som tidsmedvetandet kräfver.
Men just detta visar, att hvarje försök, i samma väg som hr
Mellins, blir i sig själf otillfredsställande och
misslyckadt. En litteraturhistoria är historien om de
tankar och känslor, som folkandarnes utvevklingsfaktorer,
de i dem innehållna individuella andarne, genom fixeringen
i skrift, hafva utbredt till samtid och eftervärld, d. v. s.
gjort till det allmänna medvetandets och folkandarnes egendom.
Litteraturhistorien öppnar således förlåten till historiens
allraheligaste, till den hemlighetsfulla verkstaden för den
mänskliga utvecklingen: hennes blick behärskar dennas hela
fält, hon står i den innerligaste förening med den filosofiska,
politiska och religiösa evolutionen, och hon uppvisar den
första embryoniska tillvaron af alla de tankar, hvilka
uppträdt omgestaltande och världsbetvingande, i organiskt
samband och tillika i kamp med de föregående tankar, hvilka
i historien redan hunnit utbilda sig till yttre makter. Det
ligger klart i dagen, att en historia af denna art icke är
för skolan, utan för ett redan mognadt släkte. En sådan
historia som hr Mellins kan däremot med största lätthet
göras umbärlig, därigenom att man i en läsebok uti
litteraturen tillfogar några upplysningar om de författares
lefnad, af hvilka profstycken blifvit i boken intagna.
Historisk undervisning.
(Inledning till en anmälan af Otto Sjögrens Historisk
läsebok för skolan och hemmet.)
(Ur Göteborgs Handelstidning, 7 Oktober 1875.)
---
I Goethes »Faust» uppställer Mefistofeles, då han tagit
professorskappan på sig, en regel, som man synes hafva
troget lagt på hjärtat vid ordnandet af den historiska
undervisningen i en del skolor:
Studera och beskrif en lefvande natur --
då gäller först och främst: drif anden därutur!
Sen har man delarna uti sin hand,
hvarefter han tillägger:
men ack! där saknas lifvets band!
Encheiresin naturæ nämns det i kemien,
som hånar sig själf och ser ej ironien.
I enlighet med denna regel slaktas historien, och dess
benrangel, omsorgsfullt renskrapadt, framlägges i en
historisk lärobok, medan köttet räckes på en annan
tallrik, kallad historisk läsebok. Läroboken är det
väsentliga: äro hennes namn och årtal väl inpräglade i
minnet, kan lärjungen tryggt gå sin examen till mötes.
Det är
för ingen del vår mening att framställa några
anmärkningar mot denna metod, som ju försvaras af
aktningsvärde pedagoger. Vi medgifva tvärt om villigt, att
metoden har sina förmåner, ja måhända oöfverträffliga
sådana, så länge undervisningen företrädesvis lägger an på
examensläsning, och man måste under sådana förhållanden
känna sig tacksam för att läseboken fått en om än
underordnad och för frivilliga hemstudier hufvudsakligen
afsedd plats vid lärobokens sida, ty detta vittnar om att
man dock fäst afseende vid kännedomen om lifvet i
historien och vid den förmåga en sådan kunskap äger att
inverka på ungdomens sedliga skaplynne: på fosterlandssinnet
och den ideala hågen. Visserligen kan man frukta,
att den spöklika skepnad, hvari häfdateckningen uti
läroboken framträder, skall afskrämma lärjungen äfven från
läseboken, till och med om denna är väl ägnad att lösa
sin uppgift, och att denna fruktan ej är ogrundad, låter
tv värr bevisa sig. Men där läraren är skicklig, lifvad
för sitt ämne och genomträngd af medvetandet om den
stora uppfostrande inflytelse den historiska undervisningen
kan utöfva, där är det underverket möjligt, att han
mäktar gifva lif åt skelettet, förutsatt naturligtvis, att det
förhör han, sin plikt likmätigt, måste underkasta en
mängd lärjungar rörande lärobokens namn och årtal,
lämnar honom någon tid öfrig att pröfva det lefvande
ordets kraft. Där är det också möjligt, att lärjungen
öfvervinner det äckel den torra läroboken ingifver och
med glädje vänder sig till läseboken för att där få den
verkliga och lefvande historiska kunskapen.
Nordisk språkodling.
(Göteborgs Handelstidning, 28 Dec. 1871.)
—
Två årtionden hafva förflutit, sedan den norske
språkforskaren Ivar Aasen utgaf sin »Ordbog over det
norske folkesprog». Under innevarande år har en andra
upplaga af detta arbete utkommit under ett namn, som
redan i sig innebär en vink om den rika vinst, som den
första medfört åt utvecklingen af Norges folklif. Hon
kallar sig nämligen nu »Norsk Ordbog». Hon är numera
icke blott och bart en samling af ord, upptecknade i
bygderna för att tillfredsställa de bildades nyfikenhet
eller fylla en lucka i vetenskapsmannens vetande; hon
framträder öppet med sin fordran att få gälla för hvad
hon är: Norges lefvande språkskatt, fornnorskans väna
dotter, isländskans unga fränka, som under Norges
fimbulvinter var bergtagen, men nu framträder ur
förtrollningen, frisk och skön, räckande föryngringens
äpplen åt det afmattade, förvekligade och åldrade
skriftspråket.
Hos norrmännen såsom hos oss — men vida starkare än hos
oss — har känslan vaknat, att Skandinaviens framtid måste
återknytas med dess forntid, att vår
andliga odling måste hafva sina rötter i vår egen mark,
medan hon växer i det solljus och den luft, som är
gemensam för alla folk. Den nordiska anden hade under
århundraden måst vika tillbaka för en bildning, som var
honom främmande och inkräktade hans högsäte. Då
kristendomen infördes i Norden, bar han romanisk skrud.
Hans högtidsspråk var latinet, den lärdom hans präster
hitförde och utbredde var af främmande art och uttryckte
sig icke gärna på nordisk tunga. Så skapades en från
folkets bildning skild bildning, som hos dem, till hvilka
hon sträckte sig, efter hand utplånade den medfödda
språkkänsla, som ensam är i stånd att vakta och vattna
språkets lifsträd med dess blommor af fäderneärfda ord
och att låta det drifva nya skott i kraft af dess egna
inneboende lagar. Den nordiska skriftodlingen drog sig i
landsflykt till Island. Knappt andra verk än lagböckerna
skrefvos för folket, och från latinet, franskan, tyskan
inströmmade ord och former ohejdadt, för den ytliga
blicken riktande språket, men riktande det så som
slingerväxten det väldiga trädet, hvars lifskrafter det
suger. Så kom ändtligen den räddande dag, då kristendomen
själf blef till formen hvad han till anden är: folklig och
hemma vid den härd, som han kommit att välsigna. Han blef
protestantisk och räckte sina urkunder till folket på
folkets språk.
Sedan dess ha mer än tre århundraden förflutit och under
växlande skeden har den nordiska skriftodlingen uppspirat
på nytt och lof var blifva ett kraftigt träd. Men hennes
lifsvilkor äro ännu långt ifrån tryggade. Den gamla
latinbildningen fortlefver som en särskild klassbildning
och fortfar att afmatta eller kväfva den
nordiska språkkänslan just hos dem, som företrädesvis
äro kallade att skrifva och utveckla svenska språket.
Med af smak och smärta måste man dagligen bevittna
detta. Känslan för sakordens kön, för de starka
tidsordens klang och kraft, för ordbildningens lagar
finnes ännu i denna stund endast hos allmogen och några få
skriftställare, som genom Rydqvists odödliga verk blifvit
väckte till folklig språksträfvan. Högsvenskans ordförråd
uppblandas allt fortfarande med en syndaflod af onödiga
franska ord och tyska bildningar, de senare införda öfver
Danmark, märkligt nog, just af desamme, som föra ordet
»tysken» på tungan som ett skymford. Allt fattigare blir
under dessa förhållanden skriftspråkets skatt af högborna
nordiska ord. Det ena efter det andra måste vika som
»föråldradt» för de franske och tysk-danske våldskräktarne
eller försvinna de på grund af skriftställarnes bristande
kännedom om folkets sysselsättningar och iakttagelser i
dess hemlif och i skog och mark. Och likväl är denna
latinbildning icke längre häfstången för själsodlingens
utbredning, icke ens längre för den stränga, mer afstängda
vetenskapen. Mer och mer måste man inse, att hon tillhör
den egentliga fackidéns krets, där hon utan tvifvel är af
största vikt. Mer och mer måste man inse, att modersmålet,
för att vinna tryggad tillvaro och hopp om en skön framtid,
måste återinplantas i den läsande ungdomens tanke- och
känslovärld, i dess förmåga att höra och uppfatta. Nordiskt
tungomål, nordisk saga och häfd, aktning för folket och
kärlek till folkets lif, måste inträda som drifkrafter i vår
uppfostran för att detta mål skall vinnas. Och ditåt visar äfven
vår statsutveckling. På Sveriges riksdag och Norges ting är
det nu till stor del män från plogen, som rådslå öfver
fosterländska ärenden. Vi äro dem tack skyldige, för
att de och deras fäder, som äfven äro våra, så troget
skyddat vårt härliga språkarf under århundradens hårda
pröfningar, likasom de också skyddat vår frihet och ära.
Det är då icke mer än rätt att de hädanefter få höra
sitt eget språk, rent och förädladt, klinga från de
bildades läppar. Vi böra upphöra att till uttryckssätt
och tänkesätt vara två klasser, mer skilda än stånden
voro det.
I det vi fästa äfven svenska läsares uppmärksamhet
på Ivar Aasens »Norsk Ordbog», må här omtalas såsom
någonting i sitt slag nytt och märkligt, att en norsk
berättelse — Kristoffer Janssons »Han och Hon» — i
dessa dagar utkommit i Köpenhamn, öfversatt på danska. Ensamt
denna tilldragelse vittnar om den framgång, hvarmed
folklige norske skriftställare odlat sitt språk och
brutit malm ur den rika grufva Aasen öppnat dem.
Vår köpenhamnske samtida, Dagstelegrafen, har sin
uppfattning för sig af denna händelse. Han yttrar:
»Komiskt är det, att den norska novellen är öfversatt,
men, det förstår sig, gentemot den »pluddervälsk» som
våra nordiska fränder finna ett visst stolt behag i att
kalla »sitt» språk, skola sådana åtgärder dag för dag
bli mer nödvändiga. Vi vänta med det första att se en
eller annan söka anställning som translator i norskan —
det skulle i hvarje fall vara konsekvent.»
På hvilken sida »pluddervälskan» ligger, om på deras, som
uttrycka sina tankar folkligt och kraftfullt på fädernas
tunga, eller på deras, som föredraga ordet translator för
öfversättare, konsekvent för följdriktigt, komiskt (i den
mening ordet här har) för löjligt och
novell för berättelse, är icke svårt att fatta för den,
hvars öra ej är fullständigt latiniseradt eller förvälskadt.
Och så långt har det lyckligtvis icke kommit med oss
svenskar, att vi finna Björnstjerne Björnsons, Ibsens och
Kristoffer Janssons språk vara »pluddervälsk». För oss är
det nordmannamål, liknande i klang och kraft det språk,
som talas af odalmännen i Sveriges skogar.
*
Om förnamn i allmänhet och de nordiska
i synnerhet.
(»Ett och annat» i Göteborgs Handelstidning, den 14
September 1874.)
—
Förnamnens historia äro också en historia, som meddelar
rätt märkliga saker om folklynne, föreställningssätt,
smak och öden under olika tider.
Hos några folk — och det de mest lifskraftiga — gå de
i en okänd forntid uppkomna förnamnen som ett heligt arf
genom århundraden, ja årtusen. På romerska historiens
sista sidor läser man ännu samma namn som på hennes första.
Slumpen ville till och med att Roms siste kejsare skulle
hafva samma namn som Roms grundläggare.
Det var en tid, då den öfverlägsna helleniska bildningen
trängde sig på romarne med en styrka, som, om möjligt,
öfverträffade den, hvarmed den romaniska trängt sig på oss.
Man svärmade för Greklands tungomål, konst och vetenskap.
Man prydde sina hus i grekisk smak, man satte de grekiska
skaldeverken i barnens hand, man
omgaf sig med grekiska målningar och bildstoder, ofta
inköpta till orimliga pris, man vallfärdade till Athen för
att få trampa samma jord som Perikles, Plato och Sofokles.
Men i två punkter gaf romaren icke vika för detta inflytande,
ty då hade han visat prof på själfförakt och förnekat sitt
blod. Han höll på de fäderneärfda namnen, och han höll på
sitt språks renhet. Kejsar Tiberius, som vurmade för allt
helleniskt, en rent af grekgalen människa, bad dock i
senaten om ursäkt, när han en gång råkat inblanda ett grekiskt
ord i det tal, han höll. Och de romerska namnen, långt ifrån
att vika för de helleniska, upptogos efter hand till bruk
äfven i Hellas, dock sällan af infödda verkliga hellener.
Med israeliterna är förhållandet det samma. Genom årtusen
hafva de värnat fädernenamnen. Nu för tiden kunna de heta
Karl, Gustaf, Fritiof o. s. v. i Sverige, Henri, François
o. s. v. i Frankrike. Det är en gärd de ägna seden och smaken
hos det folk, hvarmed de införlifvat sig, det land, hvars
medborgare de äro; men vid sidan däraf hafva de sina egna,
af minnena och religionen helgade namn, som de aldrig skola
låta falla i glömska.
Vid ett tillfälle voro de nära tillintetgörelse. Det var ej
då babylonierna släpade dem i fångenskap, ej heller då Titus
intog deras hufvudstad, ej ens då Hadrianus utplånade hvarje
spår af Jerusalem. Deras seghet uthärdade sådana slag. Men
de stodo en tid under grekiskt inflytande, och mot grekernas
smekande bruk och seder hade de svårt att berga sig. Grekerna
föreskrefvo moderna för världen, och det fanns en hel hop
israeliter,
som ville vara moderna. Därtill hörde att bära grekiska
namn. En israelitisk sprätt den tiden, som fått det ärliga
namnet Josua, ändrade det till Jason, ty det var grekiskt
och fint; en annan, som hette Maleaki, kallade sig
Meleager, som också var grekiskt och fint. Till sist
började man också tycka det vara fint att offra åt Zeus
och Apollo, i stället för åt Jehova. Då reste sig, under
ledning af Judas Makkabeus, de klasser af folket, som
räknades till »de obildade», och gjorde ände på en rörelse,
hvilken börjat som en narraktighet och ur narrkåpan
utvecklat sig till förräderi mot tro och fosterland.
*
Våra nordiska och germaniska fäder kommo tidigt i
samlif med romare och greker. Genom mannamod och
duglighet uppsvungo sig en mängd germaner, bland hvilka
säkerligen många nordboar, till romerske härförare. Men
de aflade icke sina ärfda namn, och de älskade att äfven i
det yttre utmärka sin germaniska börd, hvaröfver de
voro stolta. Då man i ett bref från kejsar Valerianus
till sedermera kejsaren, då härhöfdingen Aurelianus, läser:
»Hartmund, Haidgest och Hildemund skola kämpa vid
din sida», så föra dessa namn, som klinga så underligt
midt inne i den latinska texten, vår inbillningskraft
tillbaka från Roms ruttnande odling till gran- och
furuskogarnes friska doft. Dessa, i spetsen för romerska
legioner stridande män, tillägnade sig icke sällan det
bästa, som den grekisk-romerska bildningen hade att
bjuda, och likväl sågo romarne icke utan en smula harm,
huru de, trotsande föreskrifterna för uniformsväsendet,
kastade en dyrbar vilddjurshud öfver den romerska rustning
de buro, och läto sina ljusa hårlockar svalla fritt
under hjälmen, allt till tecken af sin nordiska börd.
*
På Island äro de gamla nordiska förnamnen ännu i
fullt bruk. I Sverige hafva de under århundradenas
lopp och inflytelserna utifrån mer och mer tillbakaträngts.
Detta förlopp pågår ännu inom allmogeklassen, medan
däremot den s. k. herrskapsklassen börjat mer och mer
återupptaga dem.
Äfven hos oss afspeglar förnamnens historia de olika
tidernas lynne. Dessa namn bilda så att säga olika historiska
lager. Sedan katolicismen gjort sig till herre i
landet, inkommo utländska namn, dels bibliska, dels
namn på grekiska och romerska helgon, och utbredde
sig allt mer till förfång för de stundom kärft, ofta skönt,
alltid kraftigt klingande nordiska förnamnen. Vår almanack
är ännu i dag uppfylld af dessa utländska namn.
Några af dem vunno hastigt ett ofantligt område, såsom
Per (Petrus), Anders (Andreas), Niklas (Nikolaus), och
innehafva det ännu; andra åter, såsom Phocas, Cyriacus,
Agapetus, Korsmessa, Evergistus, Bonifacius hafva icke
velat slå rot, ehuru kongl. Vetenskapsakademien genom
sitt mest spridda arbete årligen på det enträgnaste
utbjuder dem åt allmänheten. Efter smaken för
helgonkalendern kom, med franska moder, smaken för franska
eller franskt formade namn, isynnerhet på kvinnosidan,
och hvad där fanns kvar af nordiska namn, fick till största
delen vika för Anette, Antoinette, Eufrosyne,
Clementine, Emilie, Fredrique, Henriette, Lisette, Louise
o. s. v. När perukstylen i sin ordning störtades af »den
nya skolan», inkom den tysk-romantiska smaken och gaf
oss ett ökadt förråd af Richard, Reinhold, Berta o. s. v.,
och till sist har ett återuppvaknande af känslan för de
nordiska förnamnen börjat röja sig. Hvarje namnkatalog
visar oss en brokig blandning af alla dessa arter.
Nyligen har d:r P. A. Säve velat komma denna vaknande känsla
till hjälp. I tidskriften »Förr och Nu» har han under namnet
»Nordisk namnlängd» meddelat en uppsats, som lägger utgifvarne
af almanackan varmt på hjärtat, att våra i nämnda, mycket
lästa skrift »offentligen angifna dopnamn visserligen ej mer
äro tidsenliga, samt att en förändring häruti är lika högt af
nödvändigheten påkallad som önsklig». »Också» — tillägger han
— »har tidslynnet bland oss länge sträfvat att åter till bruk
upptaga allt flera nordiska namn.»
Några få af dessa hafva städse hållit sig väl uppe. Till dem
höra Arvid, Axel, Karl, Erik, Gustaf, Hjalmar, Ivar, Knut,
Sven, Olof. Andra äro på väg att återvinna större område,
såsom Einar, Erland, Gunnar, Harald, Götrik, Rolf, Yngve,
Torsten, Tor, Sigurd, och bland kvinnonamn Ingeborg, Ingegerd,
Alfhild, Ingrid, Sigrid, Tora och Valborg. Andra åter hafva
från glömskan skyddats inom vissa gamla släkter; till dem höra:
Björn, Bror, Erling, Folke, Gudmund, Henning, Anund, Ambjörn, Ulf.
Se här till sist en samling nordiska namn, som vi hämtat dels
från de svenska runstenarne, dels från Landnamabok, de nordiska
sagorna och den svenska fornhistorien. De äro 258 till talet
och kunna lätt ökas med
mer än ett hundratal, hvilket visar, att om k.
Vetenskapsakademien vill lyssna till d:r Säves af
tusendens önskningar understödda böneskrift och gifva
oss till ex. en dubbel namnlängd i almanackan, en nordisk
vid sidan af den häfdvunna, och därmed tillfredsställa
allas kraf, så icke saknas inhemska namn för ändamålet.
Vi skrifva dessa namn, icke efter ett genomfördt system,
utan efter bruk och gällande smak — fördenskull Einar i
stället för Enar, Frej i stället för Frö, Astrid för
Åstrid, men Sten för Stein, Åsbjörn för Asbjörn o. s. v.
Kvinnonamnen utmärkas med kursiv stil:
Agnar, Agvald, Alf, Alfdis, Alfsol, Alfgerd, Alfhild, Algöt,
Alrik, Amund, An, Are, Arne, Arvid, Arnmod, Arnodd, Arnolf,
Arnor, Anund, Adil, Ambjörn, Atle, Angantyr, Arnevi, Astrid,
Axel, Bard, Björn, Birger, Brand, Bror, Brynolf, Botolf, Bo,
Bera, Birgit, Bergdis, Bothild, Brynhild, Borghild, Bergliot,
Blenda, Dag, Dan, Dis, Dagmar, Dagrun, Daghild, Egil, Elif,
Einar, Endrid, Erland, Erling, Erik, Emund, Fale, Folke, Fastny,
Finnger, Frej, Frejvid, Fritiof, Finn, Frejgerd, Fridgerd,
Gardar, Gerhild, Gerny, Gejion, Gudny, Gudrid, Göt,
Götrik, Germund, Gisle, Gustaf, Gudrun, Granmar, Grimm,
Gunhild, Gunnar, Gunhilf, Göthild, Gyda, Gyrid, Gudbrand,
Gudlög, Gudmund, Gunvald, Hadd, Hasting, Hallborg, Hallfrid,
Hallfred, Hallgerd, Hallvig, Helga, Herdis, Haftor, Hagbard,
Hake, Hakon, Herjulf, Halfdan, Hallbjörn, Hall, Haldor,
Halvard, Harald, Holmgerd, Hjelmdis, Hemming, Henning, Helge,
Hergrim, Hermund, Herröd, Hjalte, Hilde, Hilding, Hjalmar,
Högne, Hervor, Hildegun, Hellevi, Hild, Hjörvard, Hjörleif,
Ingvald, Indrid, Ingemund, Ingolf, Ivar, Jarund, Idun, Ingeborg,
Ingrid, Ingegerd, Ingun, Karl, Kettil, Leidolf, Leif,
Ljufva, Lindvi, Magnhild, Nanna, Oddbjörn, Odd, Olof,
Oddmar, Ottar, Oddfrid, Oddny, Ordny, Ragnar, Roald,
Rodmar, Ring, Rolf, Rollög, Ramn, Rörek, Ragna,
Ragnborg, Ragnhild, Ragnfrid, Ruifrid, Runhild, Runa,
Randvi, Runol, Rudolf, Ragnvald, Rodny, Saxe, Sigfast,
Sigvat, Sigmund, Sigtrygg, Sigurd, Sigvald, Skafte, Stenar,
Sten, Svavar, Svan, Sturle, Sven, Sämund, Saxulf, Salgerd,
Signy, Sigrid, Sigvor, Svana, Svanhild, Solvig,
Snöfrid, Starke, Sune, Sverding, Skalde, Stig, Tind,
Trygve, Tiodolf, Tiodrik, Tor, Tångbrand, Torsten, Torbjörn,
Torgny, Torbrand, Torgöt, Torgrim, Tormod, Torvald, Torolf,
Torvid, Tora, Torborg, Torg, Torhild, Torny, Torun, Turid,
Tyra, Ulf, Une, Ubbe, Valdis, Valbrand, Valborg, Valgerd,
Vapne, Vemund, Vidar, Vigstark, Viking, Vilger, Vigdis,
Vilborg, Vilgerd, Vig, Yngve, Yngvar, Yngvild, Yrsa, Åsbjörn,
Åsbrand, Åsvald, Åsmund, Åshild, Åsa, Åslög.
En del af dessa namn må synas hårda och sträfva; men huru
många sköna och välklingande finnas ej ibland dem! Kände
man icke såväl de under tidernas lopp skiftande tyckenas
förmåga att smälta hvad som helst, måste man undra öfver,
att sådana namn någonsin fått vika för vare sig Anders och
Petter, Jöns och Måns, eller för Anette, Lisette, Aurore,
Julie och dylika.
*
Skalden Kadmon och Ruthwell-korset.
(»Ett och annat» i Göteborgs Handelstidning, 24 September 1874.)
_________
I Northumberland, vid hafvet, ej långt från skotska
gränsen, låg för tusen år sedan ett kloster med namnet
Streaneshalch. Kristendomen var då icke gammal i den
nejden; klostret, som hyste både munkar och nunnor,
var också det första där i orten. Det förestods af en
abbedissa vid namn Hilda, en from, högättad kvinna, som
räknade frändskap med landets konung.
En afton ringde det på portklockan. Brodern, portvaktaren,
öppnar och ser framför sig två män, som han
väl känner. Den ene är förmannen i byn, som ligger
ett stycke från klostret. Den andre är en gammal herde.
Fru abbedissan eftersändes, och munkarne samlas för att
höra, hvad som är på färde.
»Kadmon», säger förmannen till herden, »omtala
nu fritt och otvunget hvad som hände dig i natt!»
Kadmon var, som nämndt, herde och hade i alla
sina dagar gått vall med hjordar. Det hindrade dock
icke, att han var en friboren man, af alla aktad och
gärna sedd vid de fries gillen.
»Väl då», sade Kadmon, »jag skall förtälja allt.
I går afton satt jag i ett lag af vänner. Dryckeshornen
fylldes, och harpan gick rundt. Så många där voro,
kunde de alla dikta och sjunga någon vers till strängaspelet;
men jag har aldrig kunnat det och kunde det ej
heller då. Tungt är att hafva tankarne bundna och
tungan stum. Jag gick nedslagen ifrån laget och till de
vänner, stumma som jag, dem jag vaktar och vårdar.
Bland dem somnade jag och hade en dröm. Någon visade
sig och sade: "Kadmon, sjung för mig!" -- "Det
kan jag icke", genmälte jag; "kunde jag det, skulle jag
icke gått från gillet". -- Jo", sade den andre, "du
skall ändå dikta en sång för mig". -- "Hvarom skall
det vara?" -- "Sjung om skapelsen!" ljöd svaret. Och
jag sjöng om skapelsen. Ja, jag gjorde det och märkte
då, att jag kan dikta.»
»Mins du, Kadmon, hvad du sjöng i drömmen?»
frågade abbedissan.
»Jag minnes allt, och har på morgonen diktat flere
verser till samma stycke.»
»Låt oss då höra ditt kväde!»
Harpan hämtades och lades i den gamle herdens
famn. Han grep i strängarne och började:
Nu höjom en lofsång
om himmelens höfding,
om skaparens makt
och hans mäktige tanke!
Väldigt som forsens gång strömmade sången, skildrande
kaos" natt och Guds i urmörkret sväfvande ande,
som tänder himmelens ljus och låter ur vattnet uppstiga
Midgård det härliga -- en kristlig motbild till den nordiska
valans sång om världens upphof.
Alla, som hörde det, förundrades. Fru Hilda bad
Kadmon återkomma till klostret, och hvar gång han kom,
omtalade munkarne för honom någon händelse ur den heliga
skrift, ty läsa kunde han icke, och när han hört, tog
han harpan och sjöng på våra fäders vis, i fornyrdalag
med samklingande stafrim, om den förtalda händelsen.
Det ändade så, att han på abbedissans råd stannade
i klostret. Där vardt han en from munk, till hugnad
och välsignelse för många, allvarlig i sina plikters uppfyllelse,
men glad i Gud och ofta skämtsam. Med glädtigt
sinne insomnade han till sist i den långa hvilan.
Hans samtida, kyrkohistorikern Beda, skref hans dödsruna;
det är af honom vi hafva ofvanstående berättelse.
En konung -- Englands store Alfred -- förvarade i sina
skrifter åt eftervärlden den northumbriske herdens sång
om skapelsen.
* *
*
Bland andra kväden, som England äger kvar från
sin saxiska forntid, är den för sin egendomliga skönhet
prisade sången om Jesu heliga kors. Han finnes i en
gammal handskrift på västsaxiskt tungomål, den s. k.
Vercelliboken. Men till för några år sedan visste ingen,
hvem skalden var, som diktat den sången, och ingen
väntade, att man någonsin skulle få veta det.
I Dumfriesshire, nära engelska gränsen, ej långt från
den ängd, där Kadmon vallat sina hjordar, står mellan
backar och lundar en af Englands stoltaste forntidsvårdar,
det inemot fyra manslängder höga, ur en sandstensklippa
uthuggna Ruthwell-korset, rikt smyckadt med bildverk
och bärande, utom latinska inskrifter, äfven en lång
runristning. Det hade stått i nära 1,000 år, när det
omstörtades af puritanerna. Länge låg det i spridda
stycken, som mansålder efter mansålder likgiltigt trampade
under fötterna. Men i vårt århundrade lagades
och upprestes korset på nytt. På 1840-talet kom en
fornforskare, Kemble, dit och sökte tolka dess runor, så
vidt som de ännu voro läsliga. Därefter kommo flere,
och sedan en af dem, den utmärkte språkmannen Haigh,
noggrant öfvervägt allt, hvad det gamla minnesmärket
hviskat till honom, förklarade han:
»Det är min tro, att Kadmon, herdeskalden, rest
detta kors och ristat dessa runor.»
Han läste i runorna en sång om Jesu heliga kors
-- ett stycke af samma sång, som finnes i Vercelliboken
--, men här på northumbriskt mål, Kadmons modersmål,
med urgamla former. Och dikten bär otvifvelaktigt Kadmons
andes insegel. Att korset restes i hans århundrade
styrkes af minnesvårdens stil och bokstäfvernas form.
Efter Haigh kom Georges Stephens, som vi alla
känna såsom utgifvare af svenskt legendarium och af
det stora runverket »The oldnothern Runic Monuments»,
och han lyckades efter outsäglig möda få reda på korsets
ditintills saknade toppstycke. Afven där fanns en inskrift,
och Stephens läste i henne orden:
Kadmon gjorde mig.
Haigh hade således gissat rätt.
I Northumberland talar folket än i dag ett språk,
som har starkt frändetycke med nordboarnes. På Kadmons
tid var denna likhet än större. Också var Nort-
humberland till stor del nybyggdt af skandinaviska inflyttare.
Vi hafva således en viss rätt att kalla den
gamle Kadmon landsman och tälja hans sånger till vår
egen forntids. Barn af samma ande voro de i hvarje fall.
* *
*
Nu en kort redogörelse för Kadmons korssång. Det
är en drömsyn, hvari frälsarens kors visar sig och talar
till skalden. Kadmon hade, som man finner, stora
drömmar. Lifvet i naturen ingifver sådana, när hjärtat
är rent och själen högstämd.
Kvädet börjar som Völuspá med en maning att
höra, hvad sångaren har att förtälja. Det var midnatt,
och allt omkring honom slumrade. Då såg han sväfva
i luften ett träd med strålande stam och med grenar,
höljda af guld och ädelstenar. Herrens änglar, de evigt
fagre, skådade ned därpå, och från jorden blickade
mäktige andar upp till det härliga järtecknet. Men trädet
bar dock märke efter våldsmäns vapen. Det blödde ur
ett ärr i sin högra sida, och snart hade en blodström
öfversköljt dess stam. Och medan Kadmon knäböjande,
med sorg och rädsla, såg upp till det, började det tala
och förtälja sin saga:
»För mycket länge sedan, jag mins det väl, fällde
mig yxhugg, där jag stod i hultets utkant, och jag fördes
af trälar från skogen. Bittra fiender togo mig, läto bära
mig upp för det branta berget och reste mig där. Då
såg jag Manhems Frej (Kristus) komma. Stark och väldig
ville han uppstiga på min stam. Jag märkte, att jordens
sköte skalf; jag ville böja mig och brista, men stod
dock upprätt, ty han bjöd mig så. Huru lätt hade jag
icke kunnat fälla hans fiender, men jag måste stå stilla!
Då omgjordade sig hjälten, den unge manlige hjälten,
den allsmäktige Gud, och steg modigt, i mängdens åsyn,
upp i den höge galgen, ty han ville lossa Manhems
länkar. Jag bäfvade, då Guds son famnade mig, och jag
ville digna, men måste stå stark. Så bar jag himmelrikets
höfding, den mäktige konungen, utan att djärfvas
luta mig ned ... Mycket måste jag där på berget lida
af vreda nornor. Bittert hån bjöd man oss, medan jag
badades i blod ur hjältens sida. Skymning med skyar
kringskuggade den allrådandes lik. Åskan dånade och
mörkret dolde dagens skära ljus. All skapelsen grät af
fasa vid sin konungs fall.»
Korset förtäljer vidare, huru »Hildes hjältar», »Herrens
taner» kommo och nedtogo honom och i hans banemäns
åsyn höggo honom en graf i den hårda klippan
och sjöngo en sorgesång öfver segerdrotten. Korset grät
med den öfriga skapelsen öfver hans död. Så kommo
fienderna och nedgrofvo det jämte de två andra korsen,
men »Herrens taner» återfunno det. Och nu kom dess
upphöjelses tid. Det prisar sin härlighet, ty Herren har
upphöjt det öfver alla träd, såsom han upphöjt Maria
öfver alla kvinnor. Det är höljdt i silfver och guld,
emedan det brutit lifvets väg. Det heder Kadmon, »sin
käre hjälte», förkunna all dess ära och framför allt förkunna
honom, den korsfäste, som återvändt till »sin odal»
i himmelen, men skall komma igen på domens dag.
* *
*
Professor Fr. Hammerich i sitt förlidet år utkomna
verk »De episk-kristelige Oldqvad hos de gotiske Folk»
redogör omständligt för hela den återstående krets af
sånger hos de gotiska (germaniska) frändefolken, angelsaxar,
tyskar och nordmän, i hvilken dessa gåfvo det
tidigaste uttrycket åt sin uppfattning af den kristna läran.
Denna uppfattning är lika hos alla dessa folk, men skiljer
sig skarpt från de romaniska folkens. Goterna, säger
Hammerich, äro födde protestanter. Den starka personlighetskänslan,
den djupa innerligheten, som utmärker
dem, tryckte ock sin prägel på deras kristendom. Det
är icke kyrkan såsom en »hierarki», en stor förvaltningsmaskin
för själars kufvande i detta lifvet och frälsning
i ett annat lif, som intager medelpunkten i goternas
kristliga världsåskådning; än mindre tilltalas de af gärningsrättfärdigheten,
och detta allra minst i hennes asketiska,
själfplågande form. För de romaniska folken var
Kristus idealet af asket; för de gotiska idealet af hjälte,
och till denne hjälte ville de träda i det närmaste personliga
förhållande, såsom den frie mannen, »tanen»,
fäster sig med trohetens band vid en högsinnad och segerrik
konung.
De nordiska folkens mytologi hade slagit dem en
brygga till kristendomen. Asaläran hade sin Balder
som förebild af Kristus; hon lärde, äfven hon, att hela
det historiska lifvet är en kamp mellan det goda och
det onda, hon bjöd en hvar att hjältemodigt kämpa på
det godas sida, hon förkunnade, äfven hon, en yttersta
dom, en världsbrand, i hvilken det onda tillintetgöres,
och ur hvilken en ny himmel och en ny jord, där rättfärdighet
bor, skall uppstå. Känslan af synd genomgår
äfven den nordiska mytologien, om än outvecklad och
såsom ett barn kan hafva henne. Också spela många
af de gamla myternas föreställningssätt och uttryck in i
dessa gamla gotisk-kristna sånger.
Uppfattningen af Kristus som en manlig hjälte och
konung hade hos nordboarne länge öfvervikten öfver
andra åskådningssätt af hans person. Ännu den heliga
Birgitta, Sveriges ädla dotter, bad hvar dag en bön, som
påminner om Kadmons korssång. Det är bönen »till
den starkaste hjälten och manligaste riddaren, till honom,
som härjade helvetet, till den hertig af Betlehem, som
manligt fullkomnade ridderskapets regel och fullhordade
sitt höfdingedåd».
Så kom till sist en äkta son af vår gotiska stam,
Martin Luther, och förenade med den manliga kristendomsåskådning
och den glada lifsuppfattning, som utmärkt
germanerna, den djupaste känsla af syndens makt,
men ock af det innerliga personliga förhållandet mellan
Gud och den frälsningsträngtande människan. Han utförde
den reformation, hvars frö redan ligger i de äldsta
gotisk-kristna sångerna och hvars växt man skönjer i
Birgittas verk. Med honom föddes ock den nya gotisk-kristliga
folksången, den lutherska psalmen.
Vi ända med att hos läsaren förorda prof. Hammerichs
här omordade verk, som framför allt har sin vikt
däruti, att det tydligen visar, att det icke är ett tomt
tal, när de, som vilja pånyttföda vår folkande och lossa
honom från de träldomslänkar, han ännu bär under romanisk
sed, framhålla, att frändefolken af gotisk börd,
svenskar, norrmän, danskar, engelsmän och tyskar, hafva
fått sina egendomliga själsgåfvor och sin egen »lifsgärning»
att utföra i historien.
Fornnordiskt.
(Sagan om Gunnlög Ormtunga och Skald-Ram, på svenska
tolkad af P. Aug. Gödecke.)
(Göteborgs Handelstidning, den 30 December 1872.)
Huru många svenskar kunna på grundspråket läsa
Sturlessons »Heimskringla»?
Visserligen helt få i jämförelse med dem, som kunna
nödtorftigt taga sig fram i Cornelius Nepos.
Och likväl är denne nordiske häfdatecknare, Snorre
Sturlesson, vördad i England, i Tyskland, som en af
Europas störste för sin tid. Hvad flärdlös och kraftfull
framställningskonst vidkommer, skall han stå bland de
främste i alla tider.
Och de land, hvilkas öden han förtäljer, äro nordens
land, de lynnen och de seder han tecknar äro våra
fäders, det språk, hvarpå han skrifver, är nordmannatungan.
Men allt detta väger så litet i vågskålen, ty Cornelius
Nepos, huru tarflig han för öfrigt må vara, har dock
skrifvit på latin.
FORNNORDISKT. 525
Huru många svenskar kunna på grundspråket läsa
de nordiska gudakvädena? De skildra ett världsdrama,
hvartill intet annat folk skapat ett motstycke. Völuspå
förer oss från tidens början, ur det Eden, där åsarne
lekte guldtafvel på den gröna Idavallen, genom den aldrig
hvilande kampen mellan godt och ondt ända till guda-
skymningen, ja ut öfver den till en pånyttfödd värld af
oskuld och frid. Ser man föreställningarna om Gud i
deras utvecklingsgång, kan man säga, att aldrig hafva
känsla och inbillningskraft byggt en ädlare förgård till
kristendomens tempel än den, som våra fäders ande
byggde. Hvar annorstädes finner man ett skaldeverk,
som griper med så djupa aningar som dessa nordiska
gudakväden, skapade af ett folk och återspeglande dess
lynnes alla skiftningar?
Men å andra sidan hafva vi ju Ovidius med sin
stora mytiska dikt Metamorfoserna »och han har skrifvit
på latin!» Väl är det sant, att Ovidius skildrar kär-
leksäfventyr och skildrar dem så, att Ludvig XV:s och
madame Pompadours hofmålare öfverträffas. Väl är det
sant, att Eddans sånger vore en sundare njutning för
den svenske ynglingens inbillningskraft. Men -- Ovidius
har skrif vit på latin! Inför latinets kraf hafva våra fäder
ingen rätt att gif va oss i arf det bästa som de känt
och tänkt, och vi själfva hafva ingen rätt att göra detta
arf till vår egendom. Inför latinets kraf måste äfven
sedlighetens vika. Och dessutom har ju Ovidius skrif vit
annat än »Förvandlingarne». Skolan undfägnar ju äfven
med hans »Libri ex Ponto» och hans »Tristia», som
ungdomen till upphyggelse och förebild visa, huru fiffigt
man kan smickra för att återvinna förspilld hofgunst och
526 vIKTOn RYDBEKG.
huru nödvändiga en hufvudstads nöjen äro för själens
lugn och jämnvikt!
Och hvad nu de nordiska hjältekvädena vidkommer,
så har ju latinet och latinskolan också ett hjältekväde
att bjuda på, som alla tider rosat -- Virgilii Eneid.
Väl är det sant, att de fornnordiska författarne ägde
något af Homerus" kraft att i få drag teckna en männi-
ska sann och lefvande, och att Virgilius kunnat skrifva
hela tolf böcker om sin hjälte utan att mäkta göra ho-
nom till annat än en töckenskepnad, saknande gripbar
tillvaro. Väl är det onekligt, att »fader Eneas» är en
tämligen ömklig hjälte, som gråter och lyfter händerna
mot himmelen -- »duplices tendens ad sidera palmas»
-- så snart det börjar hvina i tågen, och prisar dem
»trefaldt och fyrfaldt lyckliga», som icke äro med honom
i farorna, samt att vikingarne äro vida »friskare fysiker».
»När det stormar med makt, hissa seglen i topp!
Det är lustigt på stormande haf.
Låt det gå, låt det gå! Den som stryker är feg;
förrn du stryker, gå hellre i kvaf!»
Men Eneiden är skrifven på latin, detta märkvärdiga
språk, förutan hvars grammatiks inhämtande det skulle
varda nordbon platt omöjligt att lära sig tänka redigt,
ehuru hans eget fornspråk har en utomordentlig formrike-
dom och, fullt ut så godt som latinet, uttrycker genom
ordens höjning deras begreppsmätiga ställning i en sats.
För den skull intet under, att Virgilius föredrages.
Det är ur denna tillbakasatta och för alla, utom för
några universitetslärare och deras lilla krets af lärjungar,
FOnNNoRDIsKT. 527
okända nordiska litteratur, som svenskhetsvännen,
folkhögskoleläraren och författaren d:r Aug. Gödecke skänkt
oss i öfversättning en liten bok om »Gunnlög Ormtunga
och Skald-Ram». Sagan, som handlar om två på sin
tid rykthara isländska skalder, hvilka vistats vid Olof
Skötkonungs hof, rör sig på verklighetens grund och
torde äfven i sina flesta enskildheter vara fullt historisk.
Det är en kärlekssaga, skildrande förhållanden, som kunde
förmå en Monsieur de Camors" författare att skrifva en
nervretande roman, men skildrande dem så kyskt, grannlaga
och fint, att M. de Camors" författare knappt skulle
kunna göra det efter. Emellertid är det isländska
framställningssättet i högsta mån enkelt och har så många
verkliga, men ej på ytan liggande estetiska förtjänster,
att vi misströsta om att den lilla boken skall vara njutbar
för de läsare, som vant sig vid det litterära chignoneriet.
Den nytta medför dock hvarje sådan öfversättning,
när hon, såsom hr Gödeckes, är väl gjord, att hon
påminner svensken om att det lyckligtvis ännu gifves ett
svenskt språk, hvilket ej är alldeles detsamma som det
till ordförrådet väsentligen plattyska, med romaniska
tillskott starkt uppblandade makaroni-språk, hvilket van-
ligtvis går och gäller som svenska och icke minst genom
öfverflödet af usla öfversättningar ifrån tyskan och
franskan samt genom dåligt skrifna skolböcker utöfvar det
skadligaste inflytande på vårt ädla modersmåls utveckling.
Genom hr Gödeckes hela arbete skönjer man tydligt
det sällsporda sträfvandet att föredraga de äkta svenska
orden framför de många från tyskan inträngda, för
att ej tala om de franska. Att detta sträfvande är
528 VIKTOR RYDBEnG.
sällspordt, har helt visst icke sin grund i likgiltighet för
det egna språkets räddning från undergång, utan däruti,
att de författare ibland oss äro ytterst få, som
förstå att skilja mellan de svenska orden och de lånade
tyska, mellan de under en osäll tid af andlig träldom
tillbakasatta barnen i huset och de främmande snyltgästerna.
Och orsaken därtill är åter vårt skolväsen, som
oförlåtligt vårdslösat det svenska språket och tillbakasätter
det än i dag på ett för den fosterländska känslan
upprörande och för vår folkliga tillvaro hotande sätt.
Följden häraf är, att det ena högborna och ädelt
klingande svenska ordet efter det andra kommer ur bruk,
och att man allt jämt håller i med att låna utifrån,
emedan man icke känner det svenska ordförråd, som står
till buds, och än mindre de ordbildningens lagar, genom
hvilka man vore i stånd att föryngra, försköna och
utveckla språket ur dess egna källor.
Men just därför, att hr Gödecke gått vårt modersmåls
rättmätiga kraf så varmt och så insiktsfullt till
mötes, äro de få fall, då han lämnat det ur sikte, dess
mer i ögonen fallande. Det fins, tro vi, endast ett par
tre romaniska ord i hela det lilla häftet; ett af dem är
ordet arrende, men hvarför nyttja ordet arrendebönder,
då man har åbor, landbor eller det af hr G. äfven
upptagna, från isländskan återhämtade landsetar? Bland
tyska och tyskt bildade ord, som onödigtvis nyttjas, äro
»uppräknade» för talde, »ersättning» för skadestånd,
»bedrift» för bragd, »belefvenhet» för lefnadsvett,
»spetsen» för udden (af ett svärd) o. s. v. Det är för ingen
del vår mening, att de här märkta orden, som med
hundratal sina likar rotfäst sig i språket, skulle utdömas;
FOaNNoaDIsKr. 529
vi vilja endast, att ord af svensk börd må föredragas,
då de kunna fullgöra de utifrån inträngdas tjänst lika
väl som dessa senare. Och att döma af alla tecken är
hr Gödecke med oss däruti alldeles enig.
Med nöje finner man, att hr Gödecke, likasom andra
författare, som känna Rydqvists arbeten eller åhört Säves
och Richerts föreläsningar, upptagit en del rätta ordfor-
mer i stället för andra, som ej kunna försvaras af annat
än ett länge drifvet missbruk. Så skrifver hr G. rödde
för rödjade, följeslage (pl. följeslagar) i stället för följe-
slagare *) o. s. v. På ett ställe har en språkvidrig forn-
form insmugit sig, nämligen uttrycket gå sina färde.
Herr Gödecke visar sig likasom alla goda skriftställare
mån att upprätthålla tids-ordens starka böjningsformer
-- det börjar lyckligtvis varda ett kännemärke på litte-
rära klåpare att missvårda dem -- men då han gifver
oss former sådana som haip, hvarför då icke äfven det
starka tvang i stället för det svaga »tvingade»?
Ofversättningen smyger sig troget efter grundskrif-
ten, på samma gång hon tillfredsställer det nutida språ-
kets kraf. Men månne icke »i Leiruvag» rättare åter-
gifvits med »i Leruvik» än »i Leruvåg», och hade icke
ordspråket »eigi leyna augu, ef ann kona manni» kunnat
något kortare och mer ordspråkslikt återgifvas än med
orden: »det är ögonen som förråda, om en kvinna älskar
en man»?
*) Ordet är icke sammansatt af följe och slagare, utan
af följe och lage, det svenska ordet för kamrat. »Följeslagare»
uppdök för första gången i Linds ordabok (1738). Man trodde sig
göra väl, när man ombildade ordet efter mönstret af plåtsla-
gare, kopparslagare o. s. v.
Varia. II. 34
530 VIKTOR RYDnERG.
De små anmärkningar, som här gjorts, skulle vi
aldrig riktat mot en öfversättare af det vanliga slaget.
Hvad en sådan kan bjuda på, därpå föreligger ett nytt
sorgligt rön i öfversättningen af 5. Smiles värdefulla se-
nast utgifna arbete. Innebär en slik försvenskning en
verklig förnärmelse mot vårt modersmål och den allmän-
het, som talar och läser det, så länder däremot hr Gö-
deckes honom själf till heder och vårt språk till gagn.
* *
*
Med anledning af denna uppsats insändes till Handels-
tidningen en artikel, hvari framhölls -- efter Fustel de Coulan-
ges" Staten i Forntiden -- att Eneiden icke finge bedömas efter
våra moderna idéer, att man med orätt beklagade sig öfver
att hos Eneas icke finna djärfhet, raskhet och lidelse, ty det
vore icke fråga on» en krigare eller en romanhjälte, utan skal-
den ville visa en präst. Eneas är kultens föreståndare, den
helige mannen; diktens verklige hjälte är icke Eneas utan
Trojas gudar, de samma som en dag skulle blifva Roms.
Insändaren anser, att Eneiden hade ett stort nationellt
värde för romaren och kanske ett högre estestiskt än V. R.
ville tillmäta den, men häraf följde dock icke, att den äfven
för nordbor vore af den vikt, att den horde i undervisningen
upptaga så mycken tid som nu vore fallet. Uppsatsen slöt
med några entusiastiska ord om den fornnordiska sagan och
sången och önskade heder åt dem, som sökte rädda det sam-
tida släktet från att glömma de skatter -- tankens och språ-
kets -- som däri voro gömda.
Till svar på denna artikel skref Rydberg ytterligare en
uppsats, meddelad den 15 Januari 1873 så lydande:
Hr Fustel de Coulanges, insändaren och underteck-
nad äro alldeles enige om Eneas skaplynne, sådant det
tecknats af Virgilius. Då hr de Coulanges ser i honom
icke en människa, utan ett gudarnes redskap, en oper-
sonlighet utan lidelser, så har han med andra ord sagt.
FOBNNORDI5KT. 531
detsamma som undertecknad, då jag kallade Eneas en
töckenskepnad utan gripbar tillvaro. I denna punkt kan
ingen strid oss emellan råda.
Men i en annan och hufvudsaklig punkt vågar jag
vara af helt annan mening än hr de Coulanges. I samma
mån Virgilius" Eneas är opersonlig och lidelselös, i samma
mån är han oduglig att vara hjälten i ett epos. Ju
bättre han passar i stycke med hr de Coulanges" före-
ställning om den forntida statens uppkomst, ju mer han
liknar en på tvenne ben kringvandrande vetenskaplig
teori, dess sämre än han i estetiskt hänseende. Väl kan
äfven en töckenskepnad hafva sitt rum i ett estetiskt
verk. Men detta rum är icke förgrunden, där styckets
hjälte har att röra sig, utan bakgrunden, där linierna
sammanflyta och aningen kan drifva sitt spel. Hade Vir-
gilius gjort en biperson, till ex. Ankises, till denne oper-
sonlige öfverstepräst och Eneas till en man af kött och
blod, så hade intet varit att anmärka. Men olyckan synes
vara, att Virgilius, som skrifvit de allra vänaste hexa-
metrar och visat stor förmåga i målningen af enskilda
uppträden, synes vara alldeles ur stånd att skildra män-
niskor. De äro töckenskepnader allesammans -- »den
trogne Akates», »den åldrige Alethes», Ascanius, Tur-
nus o. s. v. De fornnordiske skalderna och skriftstäl-
larne hafva, hvad vidkommer konsten att återgifva verk-
liga människor och sanna lidelser, ett omätligt företräde
framför skalden från Mantua och hela kretsen af skalder
från romerska skriftodlingens guld-ålder. Den som lärt
känna den nordiska Gudrun och varit vittne till hennes
smärta, ser i Dido endast, hvad man kallar en rusande
teater-hjältinna, uppskrufvad och osann allt igenom. Med
532 vIKTOa RYDnEaG.
allt detta vill jag på intet sätt frånkänna Eneiden dess
stora förtjänster. Diktens nationella värde, som insän-
daren riktigt skilt från hennes estetiska, måste för ro-
marne varit desto större, som hon nära nog kan sägas
vara Roms historia i praktfulla allegoriska taflor. Men
konsten att förena allegoriens kraf med krafvet på själf-
ständigt lefvande och handlande personer i dikten är
mycket vansklig och innehades visserligen icke af Vir-
gilius, ej ens af Goethe.
Hr Fustel de Coulanges skulle, om han känt den
fornnordiska skriftodlingen, bland de till Island utflyt-
tande männen från Norge och Sverige funnit mer än en
den husliga härdens öfverstepräst, som, lik Eneas, med-
förde sina ärils- och stamgudar -- fädernehemmets med
gudabilder prydda högsätes-stolpar -- och lät dem af-
göra, hvar man borde lägga grundsyllarne till det nya
hemmet. Han skulle funnit män lika fromma som Vir-
gilius" Eneas, lika djupt gripna af känslan utaf en högre
makt och lika hängifvet läggande sitt öde i hennes hand.
En sådan man var Jngolf, en sådan Ingemund gamle.
Men när den fornnordiske skriftställaren inför oss i Inge-
munds boning, där han sitter i kretsen af sina kraftiga
söner, då känna" vi oss vara bland människor af kött
och blod och ej bland virgilianska skuggor.
Glädjande mig öfver insändarens slutord vågar jag
hysa det hopp, att allt flere svenske män skola dela de
åsikter han i dem uttalat. Då gifves en vån, att vårt
undervisningsväsen skall varda lagdt på fosterländsk
grund; då öppnar sig utsikt till en bättre tid: en föryng-
ringens tid för vårt ädla modersmål.
Sokrates.
(Sokrates, en tidsbild af C. J. Dahlbäck.)
(Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 31 December 1873.)
-- -- -- Forntiden uppskattade bättre än vår egen tid den
sedliga inflytelsen af lefuadsteckningar öfver utmärkta
människor. I sådana skildringar träder oss det historiska
till mötes med full personlighet, med klappande hjärta,
med lättfattliga lärdomar och lyftande föredömen. Men huru
mången yngling genomgår icke nu sina läroår, utan att få
veta mer än namnen på och några torra data om människor,
som dock kunna sägas hafva varit kallade och utvalda till
personligt umgänge med alla kommande släkten för att
undervisa och höja dem. Det är som räddes man, att umgänget
med det förflutnas store andar skulle hos de unge ingjuta
ett idealare sinnelag och en ädlare hug, än vårt hvardagslif
vore i stånd att bära. Oändligt många väckelser till ett
högre lif gå härigenom förspillda. Det personligas
inflytelse är omätlig. Själfva kristendomens segerkraft låg
mindre i hans läror än i den bild af hans stiftare, som
strålat för människornas ögon, och störst var denna kraft
i de tider, då lärans grundläggare ej var ryckt utanför
det mänskligas råmärken, utan framstod i allt som »sina
bröder lik», »dock utan synd».
Söka vi nu inom det mänskligas råmärken efter höga
föredömen, så är det ty värr en sanning, att vi icke
kunna finna dem så helgjutna bland kristendomens helgon,
som bland den hedniska antikens män, en Sokrates, en
Epiktet, en Markus Aurelius. De katolska legenderna
innehålla många vackra och rörande drag, men den
uppfattning af mänsklig fullkomlighet, som man här möter,
är så ensidig, så från världen bortvänd och så fientlig
mot vissa rättsgilla och nödvändiga krafter i det
mänskliga skaplynnet, att hon i det hela verkat vida mer
ondt än godt och skulle, om hon komme till seger, sänka
vårt släkte i vidskepelse och barbari. Bland den
reformerade kristendomens fanbärare och deras efterföljare
framträda skönare och allmängiltigare typer men likväl
ingen, som kunde göra en närmare kännedom af de ofvannämnda
hedningarne öfverflödig. Afven för den, som med ordet
»hedning» tror sig hafva gifvit skäl för en afgörande
förkastelsedom öfver allt odöpt, borde det vara ur
själslifvets synpunkt högligen lärorikt och äfven rörande,
om icke upplyftande, att se »den naturliga människan»
allvarligt och enträget sträfva att vinna andens hälsa och
skönhet, såsom den helleniska ungdomen i sina gymnasier
sträfvade till idealet af kroppslig fullkomlighet, samt att
iakttaga, huru långt hon kunde hinna mot sitt mål utan
annan vägledare än den, som hon fann genom att oaflåtligt
lyssna till Guds röst i samvetet.
En hedning af detta slag var den man, som föreliggande
»Tidsbild» skildrar och om hvilken författaren
med rätta yttrar, att »hvad forngreken Sokrates lärde sin tids
ungdom skall vara en oförgänglig hjärtats och karaktärens skatt
för vår ungdom att äga», och att »hans personlighet företedde
karaktärsdrag, hvilka hos vår tids frommaste dygdemönster
knappast kunna upptäckas enstaka, än mindre befinnas förenade
hos en enda person till en aldrig störd själsharmoni».
Författaren börjar med en blick på det odlingsskede, hvari
hellenerna och särskildt athenarne voro stadde, då Sokrates
uppträdde. Denna odling hade en bländande glans och var mer
än någonsin förr eller senare ett helt samhälles tillhörighet.
De sköna konsterna hade nått en höjd, till hvilken de sedan
aldrig lyckats stiga; den unga vetenskapen uppkastade käcka
frågor på de flesta människotankens områden; umgängeslifvet
rörde sig i glada, fina och urbana former; ur skolorna
utströmmade en ungdom, som mcd lekamlig friskhet och fägring
förenade liflig vetgirighet och verksamhetslust, och
statslifvet liknade ett drama skiftande mellan spännande
vältalighetstäflingar och praktfulla festtåg. Till detta
»Perikles" tidehvarf» hafva allt sedan de bildade folken
skådat tillbaka som till ett förloradt paradis. Men ormen
fanns äfven i detta Eden. Odlingen tappade allt mer och
mer sitt fotfäste i religionen och måste nödvändigt göra
det på grund af denna religions skaplynne. Ju kraftigare
skalderna omdiktade de ursprungliga naturmyterna och
personliggjorde naturkrafterna, dess mer utmanades tanken
att lägga det personligas, det sedligas måttstock på
samlifvet mellan dessa makter, och det svåraste
missförhållande mellan de religiösa bilderna och de
sedliga föreställningarna måste då komma i dagen.
Filosofien vardt tvungen att väpna sig mot den rådande
religionen, och gjorde det så äfven, och det är de
allvarliga tänkarne, icke de med logiken jonglerande
sofisterna, som man bar i främsta rummet att tillskrifva
det religiösa medvetandets upplösning. Författaren har med
rätta förkastat den ännu tämligen allmänna föreställning,
som i de ifrågavarande sofisterna se roten och upphofvet
till det kringgripande sedefördärfvet i Athen, och han
har uppställt en i de afsedda punkterna träffande
jämförelse mellan dem och de s. k. encyklopedisterna
i Frankrike, som ej gjorde annat än att systematisera
lefnadsmaximer, hvilka länge varit rådande och haft sitt
upphof i kyrkans, hofvets och de högre ståndens fördärf.
Men vi tro, att författaren kunde fört denna jämförelse
än längre och påpekat, att det sedliga tillståndet hos den
förnäma och tongifvande klassen i Athen var långt före
Perikles" dagar ej mycket bättre än hos den franska
aristokratien, och att smittaris utbredning till de öfriga
samhällslagren kunde i Athen så väl som i Frankrike ägt rum,
utan att medlemmar af denna klass hade uppträdt som
folkgunstjägare. Han skulle då måhända undvikit att - såsom
han nu synes oss i någon mån hafva gjort - öfverdrifva de
skadliga och underskatta de stora uppfostrande och väckande
verkningarna af Athens demokratiska inrättningar och de med
dem följande offentliga rådslagen. Den aristokratiska
meningsflockens skriftställare och Perikles" fiender hafva
mot dessa inrättningar riktat anklagelser, ej mer hållbara
än de, som författaren själf vederlagt med afseende på
sofisterna. Vid de offentliga rådslagen uppträdde de ädlaste
och mest rättänkande män, vädjande till folkets bästa känslor
och vägledande
dess omdöme; den sedliga inflytelsen häraf kunde omöjligen
tillintetgöras genom de själfviske folksmickrarne, hvilka
ju, äfven de, för att lyckas, måste anslå någon af de bättre
strängarne i folkets bröst. Och de hade i verkligheten att
göra med åhörare, som voro kvicktänkte och kritiske nog att
icke låta leda sig vid näsan af hvem som helst. Aristofanes"
skildring af Athens »Demos» hvaråt detta »Demos» var godlynt
nog att hjärtligen skratta - får lika litet tagas efter
bokstafven som hans vrångbild af Sokrates. Sedefördärfvet i
Athen hade, såsom författaren själf framhållit, sin yttersta
grund i den helleniska religionens bristfällighet. De närmare
och särskilda orsakerna äro här som annanstädes att söka
däruti, att de tarfligare lefnadsförhållanden, som förut
främjat ett arbetsamt, i ädla och enkla former lefvande
familjelif, fingo med en ojämnare egendomsfördelning vika
för yppighet å ena sidan och fattigdom å andra, och att den
växande mängden af slafvar, som drogo alla länders löslighet
till Athen, där, såsom i Rom, efter hand förgiftade
samfundslifvets blod. Och man får icke glömma, att
fördärfvet i Athen, ehuru mer omtaladt och lifligare
skildradt, för ingen del var större, utan snarare mindre än
i de flesta öfriga helleniska samhällen, vare sig af jonisk
eller dorisk stam; ingenstädes ser man det oftare än där
genombrytas af ädla anlopp, och under många århundraden
långt efter den grekiska själfständighetens fall, djupt in
i den romerska kejsartiden -- utmärkte sig ännu athenarne
ej endast för sina fina umgängesformer, utan ock för sitt
mänsklighetssinne. Anmärkningsvärdt är äfven, att ännu så
sent som i det tredje århundradet efter Kristus, då Italien
och Rom voro så
förslappade, att det väckte uppseende och undran, när
romerska senaten och folket kunde i kejsarens och
legionernas frånvaro få en här på benen för att möta ett
germaniskt infall ännu så sent se vi Athens borgare,
öfvergifna äfvcn de af legionerna, samla sig under
ledning af en vältalare och häfdatecknare, Dexippos, och
tappert ställa sig till värn mot ett gotiskt inbrott i
Grekland.
Detta är den enda anmärkning vi trott oss kunna göra mot
hr Dahlbäcks Tidsbild, och vi hafva haft svårt att göra
äfven den under det intryck hans på samma gång åskådliga,
sköna och djuptänkta skildring af den härlige grekiske
sanningsletaren gjort på oss. Hr Dahlbäck har bildat sitt
framställningssätt efter samma mönsterskriftställare,
hvilka vi väsentligen hafva att tacka för hvad vi veta om
Sokrates" personlighet, och det är det högsta beröm, som
i detta afseende kan gifvas honom. Författarens uppfattning
af Sokrates" så mycket omskrifna och så olika förstådda
daimonion öfverensstämmer i kärnpunkten med Ribbings och är
den enda, som kan hålla stånd inför en förnuftig granskning,
på samma gång som hon klarare än någon annan visar på
Sokrates" plats i häfderna som en förkristlig profet i
protestantisk ande. Afven i de minsta biomständigheterna
visar sig författaren hafva väl afvägt sina omdömen. Så har
äfven den så illa utropade Xantippe vederfarits en rättvisa,
som visserligen icke kan gå ända till en frikännelsedom,
men som frånkänt alla de senare grekiske skriftställarnes
anekdoter i ämnet vitsord och kommer till vid pass samma
utslag som Eduard Zellers halft allvarliga, halft skämtsamma
»Zur Ebrenrettung der Xanthippe».
Afhandlingen slutar med en kort, men förträfflig
framställning af sokratismens inflytande under de
följande århundradena, och särskildt af hans verksamhet
som vägbrytare åt kristendomen. Framställningen
inskärper den sanning, som synes en hel mängd kristne
mycket okristlig, emedan hon stöter deras högmod, men
som varit förkunnad af Klemens från Alexandria och
andre fromme män, att »Herren Gud i alla tider hållit
samma vårdande hand öfver människosläktet».
För teckningen af Sokrates" personlighet kunna vi icke
annat än hänvisa läsaren till själfva boken. Denna
teckning verkar på anden som ett uppfriskande bad på
kroppen. Det är vår hjärtliga önskan, att förf:s tidsbild
må komma i många svenska ynglingars hand - att den
Sokrates, som han nu låter lifslefvande gå ibland oss,
må, såsom den gamle Sokrates, då han för inemot 2,300 år
sedan vandrade på Athens gator, kunna samla omkring sig
en varmhjärtad, skön och högsinnad ungdom.
Moses Montefiore.
(»Ett och annat» i Göteborgs Handelstidning, 4 Augusti 1871.>
Hvem har ej hört omtalas Schiras-dalen, den af
Asiens och Europas skalder besjungna, där, enligt persernas
sägner, våra första föräldrar lustvandrade i oskuld
och glädje, och dit österländingens hjärta alltid trånar,
när det älskar och vill drömma bort lifvet i »rosens
doft, i blomsterlundens gömma»?
Skön och yppig som en ros i Schiras -- det är
den vanliga bild, som användes, när österländingen vill
prisa en kvinnas fägring.
Denna härliga dal är i närvarande tid ett hem för
eländet och fasan. Persien har hemsökts af en hungersnöd,
sådan som Europa aldrig bevittnat, sedan kriget blef
ett undantagstillstånd, och sedan lättade förbindelser uppstodo
mellan de arbetande nationerna samt fördomar och
nationalhat försvunno så pass mycket, att folken kunnat
igenkänna brödradragen i hvarandras anleten och räcka,
det ena det andra, en hjälpsam hand i nödens stund.
Men Persien ligger långt borta från Europas civilisation.
Dess kommunikationer äro få och dåliga, dess
gränser omsvärmas af vilda herde- och röfvarehorder,
dess regering är en despotisk och dess beskattningssystem
är ett metodiskt bedrifvet rofferi, som betager invånarne
all lust att arbeta och samla.
När den onda dagen kommer där när himmelen
vägrar att befrukta dess åkrar och ängar, så finnes ingen
gräns för nöden och intet hopp.
I dalen, där rosorna dofta och granatäpplet glöder,
rasar hungersnöden med oblidkelig grymhet. Människor
i tusental falla på vägarne eller dö på tröskeln till sina
hem. Så länge människoköpare vågade sig in i Schiras,
sålde mödrarne till dem sina barn för några kakor bröd.
»Tag den lille; han skall annars dö vid mitt sinande
bröst!»
Till råga på olyckan följa pesten och koleran i hungersnödens
spår. Det är uppenbarelsebokens hemska
målning än en gång förverkligad. Ryttaren med vågskålen
i hand följes af ryttaren, hvars namn är döden
och hvars följeslagare äro de ur Hades uppbesvurna fasorna.
Hvem längtar nu till Schiras? Hvem vill nu
plocka dess rosor? Hvem ropas nu dit af kärlekens
röst?
Alla som kunna fly ila bort. Men vi känna en som
vill skynda dit. Hans lemmar äro bräckliga, hans år
äro många, och kan han ej personligen följa de hjälpens
pilgrimer han sänder till det fjärran landet, är han dock
andligen ibland dem.
Hans namn nämnes sällan, utan då stor nöd är å
färde. Då nämnes det ofta. Det är en efterföljare af
vår höge mästare, en odöpt efterföljare med namnet sir
Moses Montefiore.
Britiske konsuln i Tabris inberättade till sin regering,
att hungersnöden i Persien hemsöker både kristna,
muhamedaner och judar; men, säger han, medlemmarne
af de bägge förra bekännelserna finna mer eller mindre
hjälp hos sina rikare medtroende. Judarne däremot
finna ingen hjälp, ty där är ingen rik ibland dem. De
förtryckas och utsugas; de arbeta, men kunna icke samla,
ty frukten af deras möda röfvas af schahens ämbetsmän.
Londons israeliter med sir Moses i spetsen sända
nu hjälp till de nödlidande, vare sig kristne, judar eller
muhamedaner. De ha uttryckligen föreskrifvit: »Räck
brödet till den hungrande, utan att fråga hvad han tror!
Så vill Gud!»
Englands tidningar uttrycka det hopp, att denna af
dogmatiken ej begränsade välvilja måtte vinna någon
efterföljd bland de kristne.
Det låg en gång på landsvägen en israelit, plundrad
och sargad af röfvarehänder. Så kom där en samaritan
samma väg. Samaritanen förband den armes
sår och hugsvalade honom. Han frågade icke dessförinnan:
»hvad tror du?», men han visste, att hans eget
sätt att tro och förtrösta på vår Fader i himmelen var
misskändt och hatadt af den man, som han upplyfte
sina armar och hvars hufvnd han lade mot sitt bröst.
Kanske är sir Moses Montefiore en ättling af denna
israelit. Kanske vill han på sin egen tids trånghjärtade
samaritaner återgälda den välgärning, som en barmhärtig
man af det folket utöfvade mot hans stamfader. Hvem
vet? Vi veta blott, att han som berättade oss denna
tilldragelse, oss till föredöme, var Jesus Kristus.
Outram.
(»Ett och annat» i Göteborgs Handelstidning, 23 Aug. 1871.)
Vid 1862 års världsutställning i London ådrog sig en
historisk målning uppmärksamhet. Utförd af en engelsk
konstnär på grund af studier, som vår landsman Egron
Lundgren hade gjort på ort och ställe, åskådliggjorde
hon den afgörande vändpunkten i det på sagolika bedrifter
så rika kriget mot resningen uti Indien, då generalerna
Campbhell, Havelock och Outram mötte hvarandra framför
det undsatta Lucknow. Den gamle käcke sir Colin Campbell,
som vid säckpipans ljud bröt med sin handfull högländare
väg genom oräkneliga sipojsskaror; Havelock, den fromme
baptisten, som bad och stred i spetsen för sina hjältar;
den ridderlige Outram, som förverkligade Karl XII:s ideal:
»dufvans mildhet med lejonets mod» - sällan ha trenne
härförare, så värde att ihågkommas och aktas, räckt
hvarandra handen. Hemligheten af Englands seger i detta
fruktansvärda krig låg i dess kraft att alstra sådana män.
General Outrams bildstod aftäcktes förliden Torsdag
i London. Konstverket, danadt i brons af Noble, är,
i olikhet med de flesta engelska skulpturer, lyckadt och
värdigt sitt föremål. Bildstoden är icke rest för att
skrytsamt erinra om en lycklig general och tapper krigare,
ty på mannamod och framgång i sina värf ha de flesta
europeiska folk, och icke minst det engelska, så talrika
exempel, att stoder icke kunna resas åt dem alla. Outram
var mer än detta, och för att visa hvad han var, behöfva
vi blott anföra ett par drag af hans innebållsrika lif.
Outram, son af en mekaniker i Derbyshire, kom som kadett
till Indien och deltog som löjtnant i slaget vid Kirki,
genom hvilket provinsen Kandisch föll i engelsmännens
händer. Detta landskap beboddes af Indiens vildaste
folkstam, de s. k. bhilerna, en människoras af svart
hudfärg, som tillhör landets urbefolkning, och i
årtusenden lefvat bland sina berg, utan nämnvärd religion,
utan samhällsordning och lagar, sysslande endast med rof
och plundring. Hvarje år nedströmmade de och utbredde
förhärjelse öfver slättlandet. Många hindu- och
mongolfurstar hade försökt utrota dem, dock utan framgång.
Man jagade dem som vargar och pantrar, men de funno alltid
en sista tillflykt i sina otillgängliga klyftor. Äfven
engelsmännen försökte i början det gamla receptet,
utrotningskriget, för att blifva denna landsplåga kvitt.
Men det lyckades dem lika litet som det lyckats de gamle
ariske konungarne eller stora Mogols kejsare eller
maratternas furstar att tillintetgöra de grymme bhilerna.
Då åtog sig den unge löjtnant Outram att blifva
regeringsagent i Kandisch. Han började med att öfvertyga
dem om engelsmännens krigiska öfverlägsenhet. Han lät dem
komma ned på slättlandet för att plundra,
angrep dem där, slog dem, förföljde dem in i deras berg,
slog där för andra gången deras samlade makt och gjorde
en mängd fångar. Nu var ögonblicket inne, då ban kunde
använda det läkemedel, som ban i sin tro på människonaturen
ansåg tjänligast mot det onda. Förr hade det varit brukligt
att misshandla och döda fångna bhiler, ty man fruktade och
hatade dem värre än tigrar. Löjtnant Outram däremot
behandlade dem med vänlighet, försåg dem med god föda,
läkte deras sårade och bemskickade dem slutligen med det
budskap till deras äldste, att »britiska regeringen fordrar
lugn och ordning i landet, men vill hellre se bhilerna
arbeta, må väl och förtjäna mycket penningar än döda dem».
De svarte vildarne hade aldrig förr rönt godhet af sina
besegrare, och godheten utöfvade på dem en förtrollande
makt. De återvände i skaror, icke för att plundra, utan
för att se och skaka hand med den ädle »sahib». Outram
lärde sig deras språk, lyssnade till deras legender,
flyttade in i deras berg och bodde midt ibland dem. Han
jagade med dem, när de befunno sig väl, besökte dem och
kvacksalfvade efter bästa förmåga med dem, när de voro
sjuka, införskaffade på ostindiska kompaniets bekostnad
personer, som lärde dem åkerbruk, försåg dem med
boskapshjordar och verktyg, inrättade domstolar, som
fredligt sleto deras tvister, och organiserade en af
bhiler bestående poliskår, som upprätthöll ordningen så
förträffligt, att han kunde rapportera till sina förmän:
»under ett helt år har icke ett enda fall af stöld eller
rån ägt rum i bhilernas land». Den unge löjtnantens
varma, människovänliga hjärta, i förening med hans
manliga bestämdhet, hade inom kort tid
åstadkommit ett underverk, hvarom stora Mogols kejsare i
all sin makt och härlighet aldrig vågat drömma. Bhilerna
voro nu ett laglydigt folk. De blodtörstiga röfvarbanden
hade blifvit fredliga jordbrukare. Och deras land undergick
en motsvarande förändring. Åkrar och ängar intogo
skogssnårens plats. Bättre »vildar» än Outrams tamde bhiler
får man numera ingenstädes se, säger en engelsk tidning.
Det är en iakttagelse, som ärar människonaturen, att när
civilisationen kommer i beröring med barbariet eller det
råa naturtillståndet, så är det icke hennes insikter,
hennes öfverlägsenhet i krigiska och fredliga konster, som
tillvinna henne ett välvilligt emottagande och ett djupare
inflytande, utan hennes sedliga kraft, då hon visar en
sådan. Barbaren kan lära att frukta hennes handgevär,
kanoner och krigstukt; han kan aftvingas några ögonblicks
förvåning öfver hennes järnvägar, ångbåtar och
telegrafledningar; men mot de förra reser sig snart hans
trots och mot de senare hans likgiltighet för medel, som
för honom icke äga ändamål. När däremot civilisationen
uppenbarar sig i gestalten af en förädlad människa, hos
hvilken den högre insikten är förmäld med karaktärens
renhet, viljans kraft och hjärtats godhet -- då böjer sig
barbaren; då anar vilden, att främlingen är en gudomlig
makts sändebud, och han bringar denna makt sitt hjärta
till offer. Jämför William Penns och James Outrams
uppträdande med till exempel sådana civilisatorers som
en Pélissiers, som då han brände kabylernas byar, nedhögg
deras fruktträd och ihjälrökade arabiska kvinnor och barn,
endast bekräftade deras marabuters ord: »dessa främlingar
äro sämre än vi!»
Men vi vilja icke skilja oss från Outram, utan att ha
omtalat ännu ett par drag ur hans lefnad. Efter det
blodiga kriget i Sindh, hvars hjälte han var, skulle det
gjorda bytet skiftas mellan de engelske befälhafvarne.
På Outrams del kommo 3O,OOO rupier. Outram icke blott
vägrade att emottaga sin andel i bytet han klädde denna
vägran i de kraftigaste uttryck af ogillande och blygsel
öfver ett bruk, som satte plundringen i system och gjorde
britiska gentlemän till de besegrades rånare. Att han
därigenom sårade styrelsen och alla de kamrater, som med
nöje upphuro sin andel i rofvet, bekymrade honom icke.
Under den stora indiska resningen var det Outram, som
räddade den i Kanpur innestängde Havelock. Gemensamt
uppbröto de därefter till Lucknow. Havelock ville
öfverlämna befälet till Outram, hvilken, som högre
officer, kunnat göra anspråk därpå. Outram åter
förklarade, att han »af tacksamhet och beundran för
general Haveloeks och hans tappra truppers lysande
bragder» afstod från sin rätt till befälet, och han
åtföljde därefter hären endast i egenskap af
»frivillig soldat».
Jämför därmed de napoleonska marskalkernas afundsamma
försök att gå i vägen för hvarandra! Olika skolor
frambringa olika lifsuppfattningar. Den specifikt
militära gloiren med ty åtföljande omättlig lystnad
efter utmärkelser och rikedomar alstrar män sådana som
Bazaine och de Failly. Den rent mänskliga äran, den
stränga känslan af plikt och ansvar inför Gud,
medmänniskor och det egna samvetet alstra sådana män
som Havelock och Outram, och de senare visa sig vara de
bättre ej blott i fredens värf utan ock på slagfälten.
Vendômekolonnen ligger i gruset. På Outrams bildstod skall
ingen lägga hand. Äfven den mest afgjorda fredsvän skall
med vördnad betrakta denne krigares anletsdrag, ty han var
mer än krigare - han var en man.
Ur naturens bok.*)
(»Ett och annat» i Göteborgs Handelstidning, 6 Nov. 1869.)
Djurvärlden och icke blott den, utan äfven växtvärlden företer
ett allas krig mot alla. Arter kämpa mot arter, individer mot
individer. Fejden fortgår natt och dag, hejdlöst och skonslöst.
Här gälla, om någonstädes, skaldens ord: »lifvet är en strid
från början», och Bismarcks sats (som han dock förnekar sig
hafva sagt), att »styrka är rätt».
Funnes i våra dagar grubblare, liknande de gamla gnostikerna,
skulle de, pekande på detta genom århundraden fortgående blodiga
skådespel, utropa: »ha vi icke rätt, då vi påstå, att denna
blodbestänkta värld, denna mördarekula, icke kan vara skapad af
en god Gud? Hon är den hårde och grymme världsfurstens (demiurgens)
verk».
Aktom oss för en sådan slutsats! Aktom oss att i naturen inlägga
känslor och förnimmelser, som torde vara henne främmande!
Förblandom icke sjålfbevarelsedriften, som tillhör allt lefvande,
med kunskapen om döden, som
*) Meddelas såsom ett prof på V. R:s populära redogörelser
för nya vetenskapliga rön. Utg. anm.
tillhör endast människan! Vårt förutvetande om förgängelsen
störer icke dessa otaliga väsen; de njuta sin tillvaro och
fröjdas af lifvets gåfva mer oblandadt än vi. De känna icke
vår sorgliga konst att i inbillningen åter genomlefva
förflutna lidanden, samt emotse och förstora de tillkommande.
För dem finnes icke faran, förrän hon verkligen är inne, och
döden icke, förrän han hastigt slutat deras tillvaro.
Själfva striden för lifvet skänker dem flera eggelser, än
han drabbar dem med plågor. Naturens lif får icke mätas med
våra känslors måttstock. Vi kunna lugnt betrakta fejden i
hennes sköte och likväl säga: Gud är god. Vi veta ock, att
denna fejd ej är till för sin egen skull; han är, såsom den
store naturforskaren Darwin visat, ett af de medel, genom
hvilka djur- och växtvärlden omdanas till allt högre och
ädlare former. De lidanden, som vi tycka oss se i naturen,
äro en städse fortskridande skapelses födslovåndor. Smärtan,
den fullt medvetna, den djupt sargande, möter först i
mänsklighetens värld. Men där möter ock för första gången
smärtans hugsvalarinna, kärleken, och budet: »älsken
hvarandra inbördes», genom hvilket detta lifvet förknippas
med ett annat och högre. Stängom våra själar för det budet,
och »kriget för tillvaron» skall först då få det ondas
prägel, ty det rasar då bland väsen, som kunna och böra
genom ömsesidigt bistånd lyckliggöra hvarandra.
Den tänkande människan kan således med oblandade
känslor, utan att störas af dystra intryck, lyssna till
hvad naturforskarne ha att berätta om organismernas
lif och strider. Tack vare den riktning Darwin och
hans skola inslagit, ägna sig nu naturforskarne mer än
någonsin åt undersökningar på detta område, där nyckeln är
att finna till många af skapelsens hitintills beslöjade
hemligheter. De åtnöja sig nu icke med att bestämma och
beskrifva arternas former. Resa de nu till de delar af
jorden, där djur- och växtlifvet rikast och mest ostördt
utvecklar sig, så sker det icke endast för att samla och
hemföra döda och väl torkade eller preparerade kroppar,
utan än mer för att utransaka lifvets yttringar och följa
»kriget för tillvaron» i dess tystaste skiften och dess
mest dolda följder. Genom sådana studier komma de till
öfverraskande upptäckter, som sträcka sig långt utöfver
zoologiens och botanikens hittills varande gränser.
Ett bevis härpå är zoologen Wallaces nyligen utkomna
»Resor i malayiska arkipelagen», ett verk, som väckt
stort uppseende för de nya utsikter det öppnar åt snart
sagdt alla håll: för historien, geologien, för läran om
formernas föränderlighet och arternas omgestaltning,
såväl som för den egentliga zoologien.
Vilja mina läsare höra något om djurens maskering? Det
är ett kapitel ur »kriget för tillvaron», som ej är minst
intressant. Utrymmet nödgar mig dock att anföra endast
några strödda drag ur detta kapitel, till hvilket Wallace
lämnat många nya bidrag.
Striden för tillvaron föres med mångfaldiga både anfalls-
och försvarsvapen. Till de senare hör »den naturliga masken».
I öknarne bära djuren en mattfärgad, gul eller brunaktig
hår-, fjäder- eller fjällbeklädnad; vid polerna bära de
oftast en ljus; hos oss i de tempererade zonerna åter finnas
djur, som först om vintern anlägga en grå eller livit
hårbetäckning. Hvarför sker detta? Emedan de därigenom
lättare undgå sina fienders
spanande blickar. De på träden lefvande insekterna likna
ofta den bark, på hvilken de sitta, och skyddas därigenom
bättre för de insektätande fåglarne. Den grodfientlige
storken bar säkert mången gång gått miste om löfgrodan,
emedan hon bär gräsets färg, hvari hon döljer sig. Men de
skyddande likheterna inskränka sig ej till färgen; de
sträcka sig äfven till formen, och rätt besynnerliga
former efterapas. Så finnes det plattryckta, gräsgröna
insekter, hvilkas »mask» bäst antydes af det namn de fått,
nämligen »vandrande löf»; så finnas gräshoppor, som likna
torra kvistar, samt fjärilar, som, fullkomligt lika
gulnade löf, hänga på buskarne i tropiska skogar. En
inföding på Borneo lämnade Wallace en så kalladspök-
gräshoppa, hvars kropp alldeles liknade en förtorkad
kvist och var betäckt med olivgröna utväxter, som lätt
kunde tagas för mossa. Så stor var i afseende på detta
djur ögonvillan, att endast en noggrann undersökning
kunde öfvertyga Wallace, att han hade icke ett stycke
trä, utan en »maskerad» gräshoppa framför sig.
Maskeraden går ännu längre. Vissa djur, som genom något
slags försvarsmedel, t. ex. starkt luktande safter äro
i stånd att tillbakahålla sina fiender, härmas af andra,
som sakna sådana medel. Dit höra de bi- och getinglika
flugorna, som sakna gadd. Deras fiender bedragas ofta af
deras utseende och våga ej ett anfall, emedan de tro dem
äga det ifrågavarande giftvapnet. Vid Amazonfloden lefver
en fjärilart, hvars vidriga smak gör, att fåglarne icke
vilja äta honom. En annan art, som till det yttre har en
förvillande likhet med honom, men som gärna ätes af
fåglarne, finner trygghet i hans grannskap, emedan
fåglarne, som se dem tillsammans,
tro den smaklige fjärilen vara den osmaklige. På Sumatra
träffas en fjäril af skön djupsvart färg, hvilken har
två slags bonor: det ena slaget liknar hanen, det andra
skiljer sig till formen från honom och är högst likt en
annan art af samma släkt. Försök hafva visat, att de tre
formerna: hanen, den normala honan och den afvikande
honan framalstras ur samma »kull». Afven denna maskering
tjänar till att skydda arten mot undergång.
Huru förklaras dessa märkvärdiga företeelser? Genom den af
Darwin funna lag, som kallas »det naturliga urvalet».
Tänkom oss till exempel, att en bland polens isfält
lefvande djurart räknar individer af olika färgskiftningar.
De mörkare exemplaren, då de röra sig öfver snön, upptäckas
lättare än de ljusare af fienden och blifva fördenskull i
främsta rummet hans byte. De ljusare ha således större
utsikt till att fortlefva och fortplanta arten. Den
ändamålsenligare färgen ärfves sålunda efterhand och under
seklernas lopp af allt flera individer och blir slutligen
gemensam för alla. På samma sätt ärfves efter hand af allt
flera individer hvarje afvikelse formen, när den befrämjar
individens och artens bestånd och sätter dem i tillfälle
att kraftigare angripa eller bättre skydda sig. Under
tidernas lopp blir afvikelsen, som först var en enstaka
företeelse, ett arf för hela arten. Andra afvikelser kunna
sälla sig till denna, och sålunda alldeles nya gestalter
uppstå.
Den märkvärdiga egenskap hos djuren, som kallas instinkt,
förklaras af Darwin på ungefär samma sätt, och Wallace har
gjort åtskilliga iakttagelser, hvilka kunna tjäna som
exempel härpå. Wallace säg en dag ett
nyfälldt träd, som hemsöktes af en hel svärm små cylindriska
skalbaggar, hvilka borrade sig in i stammen. När Wallace
några dagar därefter besökte samma plats, fann han
skalbaggarne fastlimmade i sina hål; en ur trädet utsipprande
klibbig saft, som hårdnar i luften, hade fyllt hålen och
dödat de små timmermännen. De hade blifvit offer för en
uppenbarligen bristfällig »instinkt». Har detta trädslag en
för skalbaggarne tilldragande lukt, och erbjuda sig dem
talrika fall af sådana frestelser, så kan hela arten
därigenom tillintetgöras. Men finnas tillfälligtvis inom
densamma några få individer med mindre starkt eller
annorledes beskaffadt luktorgan, så afhålla de sig från det
farliga trädet och räddas för att fortplanta sig, och bland
deras afkomma skola då, med hvarje släktled, allt flera
finnas, som ärft denna skyddande egendomlighet, hvilken
slutligen uppträder som instinkt. På samma sätt låter
förklara sig, hvarför vissa fåglar städse bygga sina bon
på samma sätt. Det bruk, som hållit profvet i striden för
tillvaron och visat sig ändamålsenligast, blir omsider
öfvervägande och slutligen allena härskande. Den nyttigaste
vanan ärfves af allt flera, emedan de som icke iakttagit
henne, gå under, innan de hunnit fortplanta sig, och
sålunda uppstår instinkten, som är ärfd vana.
Om likbegängelsesätten.
(Ur Göteborgs Handelstidning, 13 Oktober 1888.)
—
Med anledning af en redaktionsuppsats i Handelstidningen
för den 10 dennes ber undertecknad få påpeka några
historiska sakförhållanden.
Det föll aldrig de första släktleden af kristna in, att de
i afseende på förfarandet med sina dödas kroppar skulle —
ritualet oberäknadt — införa något nytt bruk, som skilde
dem från hedningarne. Då den första kristna församlingen i
Rom grundades, förekommo där af gammalt följande
likbegängelsesätt:
Af dessa tre omfattades det första med allmän sympati af de
kristne, emedan Jesu lekamen blifvit insatt i en klipphåla.
Det andra förfaringssättet, bränningen, ingaf dock icke
dogmatiska betänkligheter. Allt för många martyrer hade
blifvit brände, för att någon kunnat fastna i den
föreställning, att förbränning af den dödes lekamen skulle
beröfva honom hans andel i uppståndelsen och den eviga
saligheten.
Men redan före kristendomens uppkomst, i republikens sista
tid och kejsardömets första årtionden, varsnar man en
reaktion till förmån för det urgamla och inom vissa
romerska släkter vidhållna bruket att nedlägga liken
obrända i klippa eller hvalf och sarkofag. Denna ständigt
växande reaktion bland hedningarne fick en bundsförvant i
de kristnes afgjorda förkärlek för samma begrafningsskick,
och båda samverkade därhän, att i femte århundradet efter
Kristus hade likbränning nästan upphört. Men ännu sedan
kristendomen blifvit allhärskande, förekommo dock enstaka
fall af likbränning och fortforo att förekomma ända till
slutet af det åttonde århundradet.
Hvad nedläggningen i mull vidkommer, var den för de kristne
uppenbarligen motbjudande, ehuru den icke kunde bevisas
vara oförenlig med deras tro och uppfattning af
skyldigheterna mot de döde, när nämligen alla laga åtgärder
voro vidtagna för att trygga grafvarnes helgd och bestånd,
men en hvar, som åt sig och sina kära kunde bereda
klippgrifter, gjorde det. De fattige underkastade sig tunga
uppoffringar härför. Bevis äro de romerska katakomberna med
sina till flere millioner beräknade, i bergen urhålkade
grifter, och de romersk-kristna begrafningsföreningarna,
hvilkas uppgift var att förskaffa äfven de fattigaste
församlingsmedlemmarne sådana hvilostäder. Det är dessa
klippgrifter (saxa cavata), som Aurelius Prudentius
besjunger såsom de kristnes hvilorum, hvilka troget skola
skydda hvad som blifvit dem anförtrodt intill
uppståndelsens dag. (Se den latinska texten till psalm 492
i svenska psalmboken.)
När sådana icke kunde åstadkommas, tillgrep man af nödtvång
nedgräfningen i mull hellre än att anlita likbränning, som
genom lagstadganden om vissa slags förbrytares bränning å bål
hade blifvit påtryckt vanärans stämpel.
Men hvad som ansågs pietetslöst, religionsvidrigt och
okristligt var det nu rådande förfarandet att nedmylla lik
i grafvar, om hvilka man på förhand vet, att de ej skola
lämnas i fred, ja om hvilka det är stadgadt, att deras
innehåll skall inom vissa år aflägsnas därifrån. Att störa
den dödes stoft i dess hvila var enligt kristen föreställning
ett skändande af det heliga. Formlerna »frid öfver stoftet!»
»requiescat in pace!» voro icke tomma ord, utan allvarligt
menade. Griften skulle bevara den dödes »lemmar, de dyrbara
lånen, till gifvarens möte».
I korthet sagdt: det nu rådande förfaringssättet med de dödes
stoft är ur gammalkristlig synpunkt attentat mot det heliga.
Jag har med dessa rader endast velat påpeka historiska
sakförhållanden. För egen del anser jag det likgiltigt i
religiöst (ej i sanitärt) afseende, huru man förfar med våra
jordiska kvarlefvor, förutsatt att man med pietet behandlar
det stoft, som tjänat oss till organ för våra sinnen, våra
känslor, vårt tänkande, våra sedliga idéers utbildning, vår
uppväxt till tro på Gud och evigt lif. Det är oss till gagn,
att vi visa denne tjänare aktning, emedan brist på pietet i
det afseendet kan och skall medföra brist på pietet i många
andra. Vi lyda under idéassociationens lagar.
*
Utgifvarens tillägg och anmärkningar.
*
Det var Rydbergs mening att utgifva en andra samling »Varia».
Äfven om dess innehåll skulle blifvit ett annat än den nu
föreliggande delens, har dock denna titel här användts.
Tal. Minnestalet öfver C. V. A. Strandberg utgjorde Rydbergs
inträdestal i Svenska akademien den 22 Maj 1878 och är tryckt
förut i Svenska Akademiens Handlingar från 1796: Del LIII
samt i Varia I, 1894.
Direktörstalet och de båda hälsningstalen höllos å Akademiens
högtidsdag den 20 Dec. 1879 och finnas i Svenska Akademiens
Handlingar från 1796 : Del LIII samt i Varia I, 1894.
Skoltalen å Djursholm höllos af Rydberg i hans egenskap af
läroverkets inspektor vid vårterminens afslutning. Ett af
dem var intaget i Varia I, 1894.
Talen i konstnärsklubben, vid Svenska bokförläggareföreningens
50-årsfest och vid 1881 års konstutställning meddelas här såsom
prof på de få tillfällighetstal Rydberg hållit och nedskrifvit.
De båda griftetalen vid Callas och Tyras graf hafva förut
varit tryckta i en liten, endast för den
närmaste familjen afsedd upplaga, men äga en innebörd,
som bör göra dem kära äfven för vidare kretsar.
Valda uppsatser och anföranden i kyrkliga och teologiska
ämnen. Under sin första publicisttid (1855—1862) var
Rydberg flitigt sysselsatt med att i Handelstidningen
upptaga teologiska och kyrkopolitiska spörsmål till
behandling, därvid han ofta polemiserade mot den i Lund
utkommande Svensk kyrkotidning. Af dessa uppsatser meddelas
här — efter samråd med en fackman — ett urval, alltifrån
En blick på det kyrkliga området, hvarmed V. R. 1857 inledde
detta skriftställeri, samt den utförliga redogörelsen för
Schwarz" arbete om Den nyaste teologiens historia med dess
själfständiga tillägg och tillämpningar på svenska förhållanden
och till uppsatsen Kristlig tro och dogmtro, ett inlägg till
förmån för Ignell (1861), samt den för Rydbergs dåvarande
ironiska polemik kännetecknande Ortodox bibeltolkning. Härtill
hafva än vidare fogats ett utdrag ur förordet till Krooks Tro
och otro samt den märkliga afhandling Om kyrka och prästerskap,
som Rydberg meddelade i Framtiden 1868 samtidigt med det första
kyrkomötet, men som egentligen utgjorde en omarbetning af en
serie artiklar, sju till antalet, som Maj—Juni samma år varit
införda i Handelstidningen; vidare finnas här upptagna hans
motion och uttalanden vid kyrkomötet 1868 (dels efter hans egna
manuskript, dels efter referat), samt slutligen ett antal
kyrkliga och kyrkopolitiska strötankar ur en anteckningsbok
från 1880-talet.
Valda uppsatser och anföranden i politiska och sociala ämnen. Ur denna
grupp af Rydbergs publicistiska alstring, som omfattar en stor mängd
artiklar, meddelas här ett starkt begränsadt urval, därvid
särskild hänsyn tagits till att låta hans ståndpunkt i
viktigare tidsspörsmål framträda, liksom att lämna prof på
hans bästa publicistiska artiklar. Artikelserien Huru kan
Sverige bevara sin själfständighet? utgafs kort efter dess
intagande i tidningen såsom särskild broschyr (1859) och
öfvade en betydlig inverkan på väckandet af
skarpskytterörelsen, såsom nogsamt framgår af samtida
uttalanden. Särskild uppmärksamhet påkalla uppsatserna om
Franska förhållanden 1869—1871, hvilka dels lästes som
ledande uppsatser (t. ex. den märkliga »Med anledning af
kriget»), dels intogos under den rubrik Ett och annat, som
Rydberg begagnade för sina mera krönikeartade behandlingar
af dagens frågor. Såsom prof på Rydbergs politiska polemik
hafva upptagits hans skämtsamma kritik af »Nils Nilsson,
arbetskarls» (Quidings) kommunistiska utopi »Slutlikvid med
Sveriges lag» samt hans bondevänliga »Hvar äro trälarne?»,
en varmhjärtad gensaga mot ett förhastadt angrepp på
landtmännens fria anor. Till de politiska uppsatserna hafva
fogats fyra af hans riksdagstal (1870—72) i ämnen af mera
principiell innebörd (den religiösa emancipationsfrågan,
försvarsfrågan, rörande hvilken f. ö. ett mera utfördt tal
föreligger bland Rydbergs anteckningar, och den därmed
sammanhängande anmärkningen mot konungens rådgifvare samt
tryckfrihetsfrågan), vidare hans posthumt utgifna
socialekonomiska afhandling Den hvita rasens framtid,
meddelad som förord till ett arbete af B. Kidd, samt några
politiska strötankar ur en anteckningsbok från 1880—90-talet.
Valda uppsatser i skilda ämnen omfatta likaledes en del af
Rydbergs tidningsartiklar från olika tider
(Litteraturanmälningar, Ett och annat m. m.). Ett par
af dessa uppsatser hade med större skäl fogats till de
filosofiskt-språkvetenskapliga uppsatserna i föregående
del, men deras intagande i samlingen blef först beslutadt
efter förra delens sluttryckning.
Ur den serie af elfva uppsatser om Ignells Mänskliga
utvecklingens historia, som på sin tid väckte mycken
uppmärksamhet, hafva endast ett par utdrag här kunnat
upptagas; liksom äfven ur andra större uppsatser utg.
tillåtit sig meddela utdrag och afskilja det som ägde
mera efemer karaktär. Så har exempelvis ur artikeln
Positivistisk litteratur uteslutits hvad som rörde en
del smärre skrifter och endast bibehållits uttalandena
om positivismens grundläggare Comte. Ur en serie
artiklar i hvilka Rydberg anmält dels Mellins Lärobok i
Litteraturhistoria, dels Fryxells Bidrag till Sveriges
Litteraturhistoria har endast bibehållits de allmänna
framställningar, som rörde Modersmålets litteratur i
skolorna men afskilts den mera detaljerade granskningen
och redogörelsen för de arbeten, som gifvit anledning
till principuttalandena. Likaså i uppsatsen om Historisk
undervisning. Att i allt fall i en eller annan uppsats
yttranden af mera tillfälligt intresse kommit att kvarstå
har ej kunnat undvikas.
Utgifvaren har f. ö. icke underskattat svårigheterna att
företaga ett tillfredsställande urval ur en publicistik,
som omfattar omkring 6,000 tidningsnummer. Ögonmärket
har varit att framlägga dels de för Rydberg under olika
skeden af hans lif mest karakteristiska uttalandena, dels
och framför allt sådana uppsatser, som behandla ämnen,
hvilka ännu för vår tid äga aktualitet. Men
som tvifvelsutan uppsatser medtagits, hvilka en eller annan
läsare menar saklöst kunnat uteslutas, sakna kanske andra
någon förträfflig uppsats, som de anse bort upptagas.
Exempelvis kan ifrågasättas, om ej ett större urval af de
många välskrifna småuppsatser under rubriken »Ett och
annat», i hvilka Rydberg upptagit numera halft eller helt
förgätna frågor »för dagen» till krönikeartad behandling,
och dem han själf 1871 påtänkte utgifva i en vald,
något omarbetad samling, bort meddelas, liksom om ej
hans reseskildring »En vandring i Norge» (1858), som
innehåller flere intressanta moment, och en anmälan af
Borgs »Kvinnans historia» med ganska märkliga
uttalanden i kvinnofrågan (1857) här bort få plats. Men då
i allt fall denna del vuxit vida öfver hvad ursprungligen
beräknats, och då tillfälle finnes att i den blifvande
lefnadsteckningen återgifva mera anmärkningsvärda stycken
ur här icke upptagna uppsatser, liksom äfven en mängd
bref från Rydberg där komma att meddelas, har jag
ansett riktigast begränsa urvalet till hvad nu skett.
*
INNEHÅLL.
*
Tal:
Minnestal öfver C. W. A. Strandberg… sid. 7
Direktöretal i Svenska Akademien … » 42
Svar på C. R. Nybloms inträdestal i Svenska Akademien … » 48
Svar på C. D. af Wirséns inträdestal i Svenska Akademien … » 50
Tal vid afslutningar i Djursholms samskola … » 54
Tal vid Konstnärsklubben … » 62
Tal vid Svenska bokförläggareföreningens 50-årsfest … » 65
Tal för gästerna vid 1881 års konstnärsmöte i Göteborg … » 67
Tal vid Callas graf … » 71
Vid lilla Tyras graf … » 75
Valda uppsatser och anföranden i kyrkliga och teologiska ämnen:
En blick på det kyrkliga området … » 81
Den nyaste teologiens historia … » 92
Om Bibelöfversättningar … » 126
T. Colani"s religiösa föredrag … » 135
Kristlig tro och dogm-tro … » 150
Ortodox bibeltolkning … » 160
Tro och tro … » 166
Om kyrka och prästerskap … » 168
Kyrkomötesanföranen … » 223
Strötankar i kyrkliga ämnen … » 238
Valda uppsatser och anföranden i politiska och sociala ämnen:
Tomtebissen yttrar sig rörande Sveriges lifsfråga v 247
Huru kan Sverige bevara sin sjäfständighet? … » 253
Italiens enhet … » 294
Amerikanska slafverifrågan … » 299
Frihet och korruption … » 303
Ett besök på japanska riksdagens läktare … » 308
Franska förhållanden 1869—1871 … » 315
Nils Nilssons »Slutlikvid med Sveriges lag» … » 353
Hvar äro trälarne? … » 363
Riksdagsanföranden … » 374
Den hvita rasens framtid … » 396
Politiska och sociala strötankar … » 430
Valda uppsatser i skilda ämnen:
Om den mänskliga utvecklingen … » 439
Om vår tids påstådda materialism … » 453
Om spiritistiska fenomen och spiritismen … » 461
Om tankens behof af språket … » 477
Positivistisk litteratur … » 483
Modersmålets litteratur i skolorna … » 490
Historisk underviisning … » 502
Nordisk språkodling … » 504
Om förnamn i allmänhet och de nordiska o synnerhet … » 509
Skalden Kadmon och Ruthwell-korset … » 516
Fornnordiskt … » 524
Sokrates … » 533
Moses Montefiore … » 540
Outram … » 543
Ur naturens bok … » 549
Om likbegängelsesätten … » 555
*
Utgifvarens tillägg och anmärkningar … » 559
*
Rättelser.
Utom smärre af läsaren själf lätt rättade bokstafs- och
interpunktionsfel äro följande tryckfel och förbiseenden i senaste
upplaga af Rydbergs skrifter anmärkta:
II: Faust och Fauststudier.
Sid. 292 rad 2 uppifrån står längre läs länge.
III: De vandrande djäknarne, Singoalla.
I förordet till Singoalla sid. 3 rad 17 står små läs sina.
VII: Vapensmeden.
Sid. 214 rad 3 nedifrån står fröjder och sorger läs sorger och fröjder.
VIII: Sägner, berättelser, skizzer.
Sid. 219 rad 2: 1871 läs 1874.
» 309: »Romerska sägner om apostlarne Paulus och Petrus»
lästes ursprungligen i Göteborgs Handelstidning 1874.
» 309: Af Lille Viggs äfventyr föreligger utom de nämnda
upplagorna ytterligare en, utgifven 1883. Praktupplagan
är alltså den fjärde, ej den tredje.
» 318: Uppsatsen om »Drottning Kristina och guldmakarne»
fanns intagen i andra oktavupplagan af »Romerska dagar» 1892.
IX: Romerske kejsare i marmor m. fl.
Sid. 71 rad 8 uppifrån står (liksom i alla föregående bokupplagor) 25 läs 52.
» 87 rad 8 uppifrån står cirkeln läs cirken.
XIII: Varia I.
Sid. 160 rad 7 ordet odödlighetens utgår. (Ursprungligen står
i manuskriptet »ärlighetens», men detta är öfverstruket).
XIV: Varia I.
Sid. 7 rad 2 står 1877 läs 1878.
» 47 » 6 nedifr. står tidens läs tingens.
» 96 » 17 uppifr. » identiteter läs identiteten.
» 113 » 2 » » oriktig läs oviktig.
» 142 » 3 nedifr. » föresatser läs försatser.