Vargens son. Skildringar från polartrakterna

Vargens son. Skildringar från polartrakterna

HS

JH

■K

Wêê

mmm,

ma

mm

mim

¾Bs

■

m&

Üs

m

mÊ.

m

m

m

m%

■i

—

EHr9

laÊåwm

må

ä

m

Wm

WȜ

■9

m

/ r5^

f*«"Aj

:m?.

zm.

I6&\

:. «

THE LIBRARY

OF

THE UNIVERSITY

OF CALIFORNIA

LOS ANGELES

■ i

m

t tk* ■ \ .

>s ™

s

Ej

,¾

•

g¾.ƾJg

&

fcJIE FOSSELI US

VARGENS SON

SKILDRINGAR FRÅN POLARTRAKTERNA

AV

JACK LONDON

ÖVERSÄTTN. AV ht. DRANGEL

FJÄRDE UPPLAGAN

STOCKHOLM

BOHLIN & C:oSTOCKHOLM 1918

SYFN?KA TRYCKFRTAKTIFPOLAGETPS

33J.3

o

77/ minnet au "vargens

söner", som sökte sin

arvedel och funno sin död

blandpolcirkelns skuggor

653405DEN VITA TYSTNADEN.

»Carmen står inte ut mer än ett par dagar till.»

Mason spottade ut en isbit och betraktade med

bedrövad uppsyn det stackars djuret, sedan stack han

dess ena tass i sin mun för att bita bort isen, som

så obarmhärtigt satt sig fast mellan hundens tår.

»Jag har då heller aldrig sett att en hund med

högtravande namn dugt till nånting», sade han, då

han slutat och sköt hunden åt sidan. »Det är som

om de skulle tvina bort och dö under bördan av sitt

ansvar. Och har man någonsin sett, att det har

gått galet med dem som ha förnuftiga namn — till

exempel Cassiar, Sivach eller Husky? Nej, då! Se

bara på Shookum här. Han är. . .»

Pang! Det magra djuret flög upp och dess vita

tänder smällde ihop tätt invid Masons strupe.

»Jaså, du?» Ett skickligt applicerat slag med

hundpiskans tjockända bakom örat kom djuret att lätt

skälvande sträcka ut sig i snön, medan gult slem

droppade från dess käftar.

»Som jag nyss sa" — se på Shookum här. Honom

är det ruter i. Men han kommer att äta upp Carmen

innan veckans slut.»

5»Jag ställer upp ett annat påstående mot ditt»,

svarade Malemute Kid och vände på det frusna

brödet, som lagts framför elden för att tina upp.

»Vi komma att äta upp Shookum innan färden är

slut. Vad säger ni om det, Ruth?»

Indiankvinnan sköt in ett stycke is till stöd under

kaffekokaren. Hon såg på Malemute Kid, sedan på

sin man och därefter på hundarna, men svarade ej.

Malemute Kid hade uttalat något så självklart, att

det inte fordrade något svar. Med en oavbruten

sträcka av tvåhundra mils färdväg framför sig och

med knappast sex dagars föda åt dem själva och

ingen åt hundarna fanns det intet annat alternativ.

De bägge männen och kvinnan slogo sig ned

omkring elden och började sin magra måltid.

Hundarna hade lagt sig med seltyget på, ty det var endast

middagsrast, och de följde med avundsamma

blickar varje munsbit.

»Det här är vår sista lunch», sade Malemute Kid.

»Och vi få lov att se upp med hundarna — de hålla

på att ilskna till. Skulle nog kunna ha lust att äta

upp en av oss, om de kom åt.»

»Och ändå har jag en gång varit ordförande i en

djurskyddsförening och undervisat i en

söndagsskola!» Efter denna avvikelse från ämnet försjönk

Mason i ett tankfullt betraktande av sina ångande

mockasiner, men väcktes ur sina drömmar därigenom

att Ruth fyllde hans kopp. »Nå, gudskelov —

massor av te ha vi åtminstone. Jag har sett det växa

därnere i Tennessee. Vad skulle jag inte vilja ge

för en kaka varmt bröd just nu. Men var lugn,

6Ruth — du skall inte behöva svälta mycket längre,

och inte bära mockasiner heller.»

Vid dessa ord förvandlades det dystra uttrycket

i kvinnans ansikte; i hennes ögon lyste en stor

ömhet för hennes vite herre — den förste vite man hon

någonsin hade skådat — den förste man hon hade

sett behandla en kvinna bättre än ett djur eller en

lastdragare.

»Ja, Ruth», fortsatte hennes man på den rotvälska,

varigenom de kunde göra sig förstådda av varandra,

»vänta bara tills vi bli klara att ge oss härifrån.

Då ta vi vit mans kanot och bege oss till stora salta

vattnet. Ja, det är svårt vatten, styggt vatten —

stora vågberg, som dansa upp och ned ständigt och

jämnt. Och vattnet är så stort och så långt, långt

bort — du får resa tio sovtider, tjugu sovtider,

fyrtio sovtider» (han räknade antalet dagar på sina

fingrar) »hela tid vatten, styggt vatten. Och så

kommer du till en stor, stor by med väldigt mycket

folk, alldeles som mosquitos här nästa sommar. Och

wigwams — å, så stora och höga — som tio, tjugu

furor.»

Han tystnade hjälplöst, kastade en vädjande blick"

på Malemute Kid och staplade med teckenspråk

mödosamt upp de tjugu furorna på varandra.

Malemute Kid smålog litet hånfullt, men Ruth spärrade

upp ögonen av undran och glädje, ty hon trodde

nästan att han skämtade, och denna nedlåtenhet

fröjdade hennes stackars kvinnohjärta.

»Se"n stiger du in i en — i en låda, och så paff!

far du uppåt med den.» Han kastade upp sin tom-

7

tma bägare för att visa hur det skulle gå till, och

när han behändigt fångade den igen, ropade han:

»Och paff! är du nere igen. Å, stora medicinmän!

Du går till Fort Yukon och jag till Arctic City —

tjugufem sovtider — långt snöre hela vägen. Och

jag tar fatt i snöret och säger: "Hallå, Rutlr, god

dag." Och du säger: "Ar det min käre man?" och

jag säger: "]aV och du säger: "Kan inte baka gott

bröd, har inte mera soda." Och då säger jag: "Se

efter i förrådsrummet under mjölet — adjö!" Och

du ser efter och finner hela massor med soda. Och

hela tiden är du i Fort Yukon och jag i Arctic City.

Hej ho — stor medicinman!»

Ruth smålog så naivt åt sagan, att de bägge

männen brusto i skratt. En sammandrabbning

mellan hundarna gjorde ett hastigt slut på skildringen

av sagolandens under, och när de morrande

slagskämparna blivit skilda åt, hade Ruth gjort slädarna

klara och allt var färdigt för uppbrott.

»Hej! Hopp! Raska på nu!» Mason skötte sin

piska med van hand, och då hundarna gnällande

höggo i av alla krafter, bände han släden loss med

styrstången. Ruth följde efter med nästa spann,

och Malemute Kid, som hade hjälpt henne i gång,

bildade eftertruppen. Den starke grobianen, som var

i stånd att fälla en oxe till marken med ett enda slag,

kunde icke förmå sig att slå de stackars djuren, utan

kelade med dem så som en pådrivare sällan gör —

ja, han var nära att gråta över deras elände.

»Så, så — tag i nu, ni stackars ömfotade krakar!»

mumlade han efter flera gagnlösa försök att få slä-

8den i gång. Hans tålamod fick slutligen sin lön,

och fastän hundarna jämrade sig av smärta,

skyndade de sig att hinna upp sina kamrater.

Slut på alla samtal. Resans besvärligheter tillåta

icke dylika extravaganser. Och av alla dödströttande

ansträngningar är färden i Nordanland den värsta.

Lycklig den som kan klara en dagsresa på bekostnad

av att endast behöva tiga, och det till och med på

banad väg.

Och av allt utslitande arbete är det att bana väg

det svåraste. Vid varje steg sjunker den stora, platta

snöskon ned djupt, och snön går upp till knät.

Så upp med den igen, rakt upp, ty en enda bråkdel

av en tums avvikelse från denna riktning kan vara

ödesdiger. Skon måste lyftas så högt upp, att

snöytan klaras, föres sedan framåt och tryckes ned,

varpå den andra foten lyftes lodrätt uppåt ungefär en

halv meter. Den som försöker detta för första

gången och lyckas undgå att föra sina skor i farlig

närhet till varandra, men inte avpassar sina

beräkningar efter det förrädiska fotfästet, måste

utmattad ge tappt efter hundra meter. Den som en hel

dag kan hålla sig klar för hundarna, han kan krypa

in i en sovsäck med gott samvete och med en

stolthet som övergår allt förstånd. Och den som har

gjort tjugiu dagsmarscher på långfärden är en man

som gudarna kunna avundas.

Eftermiddagen skred framåt och under trycket av

den vördnad, som den vita tystnaden inger, togo de

tigande resenärerna itu med sitt arbete. Naturen

har många medel att övertyga människan om hennes

9dödlighet — tidvattnets ständiga flöde, stormens

raseri, jordbävningens stötar och det långt

utdragna dånet av himmelens artilleri — men det mest

storartade och häpnadsväckande är den »vita

tystnadens» dödsliknande ro. All rörelse upphör,

himlen är klar och glänser som metall, den minsta

viskning förefaller som en händelse och människan

blir klenmodig och skrämd vid ljudet av sin egen:

röst. Den enda atomen som drager fram över en

livlös världs spöklika vidder darrar för sin egen

djärvhet — människan förstår att hennes liv är som

en masks, ingenting annat. Underliga tankar

uppstå självmant, och det gåtfulla i tillvaron strävar

att ge sig uttryck. Fruktan för döden, för Gud, för

universum, kommer över henne — hoppet om

uppståndelse och nytt liv, längtan efter odödlighet, den

fängslade andens fåfänga strävan — vid sådana

tillfällen, om någonsin, är människan allena med sin

Gud.

Dagen skred. Floden gjorde en stor bukt och

Mason ville ta en genväg över den smala landtungan.

Men hundarna ryggade tillbaka vid den höga

strandbanken. Ruth och Malemute Kid sköto på släden,

men djuren gledo tillbaka gång på gång. Så

gjordes en gemensam ansträngning. De stackars

djuren, som voro utmattade av svält, uppbjödo sina

sista krafter. Upp — upp — släden nådde upp

till strandbankens topp, men så svängde den

främste hunden häftigt av åt höger, de övriga följde

efter och stötte emot Masons snöskor. Resultatet

var bedrövligt. Mason kastades omkull, en av hund-

10ärna stupade och släden gled baklänges ner med dem

alla igen.

Klatsch! Piskan ven ursinnigt över hundarna, i

synnerhet över den som hade fallit.

»Låt bli det där, Mason», bad Malemute Kid.

»Det stackars kräket har inte långt kvar. Vänta, så

spänna vi för mina hundar också.»

Mason lät betänksamt piskan vila tills Malemute

Kid hade talat ut, sedan flög den långa snärten åter

ut med blixtens hastighet och snodde sig runt om

den skyldiges kropp. Carmen — ty det var hon —

kröp ihop i snön under ömklig jämmer och rullade

över åt ena sidan.

Det var ett tragiskt ögonblick, en ohygglig

episod under färden — en döende hund och två

kamrater upptända av vrede. Ruth såg bönfallande från

den ene till den andre. Men Malemute Kid lade band

på sig, ehuru det låg en hel värld av förebråelse

i hans blick, då han lutade sig ned över hunden och

skar av draglinorna. Icke ett ord uttalades. Spännet

fördubblades och svårigheterna övervunnos,

slädarna kommo åter i gång och den döende hunden

släpade sig med i eftertruppen. Så länge en hund

förmår kravla sig framåt blir den icke skjuten, utan

man ger den en sista chance — att få släpa sig med

in i lägret, om han kan, och möjligen bli räddad,

om man lyckas döda en älg.

Mason ångrade redan sin häftighet, men han var

för morsk att vilja be om ursäkt, och han strävade

framåt i spetsen för kavalkaden utan en aning om

att fara lurade i närheten. Flodbäddens rand var

11tätt beväxt med väldiga timmerträd, och mellan

dessa gick de resandes väg. Drygt femtio fot från

dem stod en väldig fura. Den hade stått där under

mansåldrar, och under mansåldrar hade ödet haft

sin särskilda avsikt med dess ändalykt kanske

även i fråga om Masons.

Han lutade sig ned för att snöra till remmen på

sin ena mockasin. Slädarna stannade och hundarna

lade sig ljudlöst ned i snön. Tystnaden var trolsk.

Icke en fläkt rörde sig i den rimklädda skogen.

Rymdens köld och stillhet hade isat naturens hjärta

och bragt dess darrande läppar till tystnad. Men

så drog en suck genom luften — de hörde den

egentligen icke så mycket, utan snarare kände den.

Det var som ett förebud till rörelse i all denna

orörlighet. Sedan spelade den väldiga furan, tyngd av

år och massor av snö, sin sista roll i livets tragedi.

Mason hörde det varnande braket och försökte rusa

upp, men i detsamma fick han det "krossande

slaget över ena skuldran.

Plötslig fara och hastig död — hur ofta hade

icke Malemute Kid stått inför detta! Trädets barr

skälvde ännu, då han gav sina befallningar och

skyndade sig att gripa in. Indiankvinnan svimmade

ej, höjde ej sin röst till gagnlös jämmer, såsom

många av hennes vita systrar skulle ha gjort. På

Malemutes befallning kastade hon sig med hela sin

tyngd över ena ändan av en hastigt anskaffad

hävstång, varigenom trycket lättades. Medan hon

lyssnade till sin mans jämmer, angrep Malemute Kid

trädet med sin yxa. Stålet gav

12då det bet i den frusna stammen, och varje slag

ledsagades av den huggandes hörbart frampustade:

»Häl Hä!»

Slutligen lade Kid det ömkansvärda, som förut

hade varit en man, ned på snön. Men värre än

kamratens smärtor var den stumma ångesten i

kvinnans ansikte, dess blandade uttryck av hoppfull och

hopplös fråga Det blev inte mycket sagt. De som

leva i Nordanland lära sig mycket tidigt förstå

talets gagnlöshet och gärningarnes oskattbara värde.

När temperaturen är 65 grader under noll, kan en

människa icke ligga många minuter 1 snön utan

att dö. Och därför blevo slädens surrtåg avskurna

och den skadade sveptes in i pälsverk och lades

på en bädd av grenar. Framför honom knastrade

en eld, närd av ved från det träd, som vållat olyckan.

Bakom honom och delvis över honom restes en

primitiv skärm, som bestod av ett stycke grovt lärft,

vilken uppfångade värmestrålarna och kastade dem

tillbaka ned på honom — ett knep välkänt av dem,

som studera fysiken vid själva källan.

Och män, som ha delat läger med döden, förstå

när kallelsen ljuder. Mason var ohyggligt tilltygad.

Den ytligaste undersökning uppenbarade det. Hans

högra arm, lår och rygg voro brutna, benen

förlamade från höfterna, och man hade alla skäl att

antaga, att han även hade fått inre skador. En svag

jämmer då och då var det enda tecknet till liv.

Det fanns intet hopp; det var ingenting att göra.

Den skoningslösa natten sänkte sig långsamt allt

djupare — Ruth satt där i den hopplösa under-

13givenhet, som är egendomlig för hennes ras, och nya

fåror grävdes i Malemute Kids bronsansikte. I

själva verket var Mason kanske den som led minst, ty

han befann sig nu bland bergen i östra Tennessee

och genomlevde sin barndoms tilldragelser på nytt.

Hans för längesedan glömda sydstatsdialekt hade

en säregen patetisk klang, då han fantiserade om

badställen, om jakt på tvättbjörnar och

plundringståg efter vattenmeloner. Allt detta var grekiska för

Ruth, men Kid förstod det — han förstod och

uppfattade det så som endast den kan göra som i

åratal har varit utestängd från allt vad civilisation heter.

Mot morgonen kom den dödsdömde åter till

medvetande, och Malemute Kid lutade sig närmare för

att uppfånga hans viskningar.

»Kommer du ihåg när vi möttes på Tanana

det blir fyra år se"n i vår. Jag brydde mig inte så

mycket om henne då. Det var egentligen mest för

att hon var vacker, och så var det också någonting

eggande i det hela. Men sedan har jag kommit att

hålla av henne riktigt. Hon har varit en god hustru,

alltid vid min sida när det behövdes. Och när det

gäller att göra affärer, så vet du, att det inte finns

hennes make. Kommer du ihåg den gången, då

hon styrde båten utför Moosehorn-fallet för att hämta

mig och dig från klippan, medan kulorna piskade

vattnet omkring oss som en hagelskur? Och när

det var hungersnöd i Nuklukyeta? Eller när

hon sprang över drivisen för att ge mig bud? Ja,

hon har varit mig en god hustru, bättre än den

andra. Det vet du kanske ingenting om? Jag har

14visst aldrig talat om det för dig, eller hur? Jo, jag

prövade på det en gång där nere i staterna. Det

är därför jag är här. Vi hade växt upp tillsammans.

Jag reste för att skaffa henne tillfälle till skilsmässa.

Och hon fick den.

»Men det där har ingenting med Ruth att göra.

Jag har tänkt att klarera allting här och att vi skulle

ge oss av härifrån nästa år — hon och jag — men

nu är det för sent. Skicka henne inte tillbaka till

hennes eget folk, Kid. Det är förskräckligt svårt för

en kvinna att vända tillbaka. Tänk dig bara! Nära

fyra år har hon levat av vår kost — skinka och

bönor och mjöl och torkad frukt — och att sedan

nödgas vanda om till deras fisk och renkött. Det

är inte bra för henne att ha prövat på vårt

levnadssätt och funnit att det är bättre än hennes eget

folks, och så få lov att vända om till dem. Tag

vård om henne, Kid — ack, gör det — men du

har ju alltid varit så skygg för dem — och du har

aldrig sagt mig, varför du kom hit till det här

landet. Var snäll emot henne och skicka henne tillbaka

till staterna så fort du kan. Men ställ det så, att

hon kan vända om hit igen — hon har anlag för

hemlängtan, ser du.

»Och den lilla — det har förenat oss fastare,

ser du, Kid. Jag vill hoppas att det är en gosse.

Tänk, Kid! Kött av mitt kött! Han får inte stanna

här i landet. Och om det är en flicka, så kan

hon det inte. Sälj mina pälsskinn. De inbringa

minst femtusen, och jag har lika mycket innestående

hos bolaget. Sköt också våra gemensamma intres-

15sen. Jag tänker att inmutningen skall ge ett godt

resultat. Se till, att han får bra undervisning —

och framför allt, låt honom inte komma tillbaka hit,

Kid! Det här landet är inte skapat för de vita.

»Med mig är det förbi, Kid. Högst tre eller

fyra dagar kvar. Ni måste fortsätta — ni ska"

göra det. Kom ihåg, att hon är min hustru — och

det är min son — Gud i himmelen, jag hoppas,

att det måtte vara en gosse! Ni kan inte stanna hos

mig — det är min vilja, en döendes vilja, att ni

ska" gå vidare.»

»Låt mig stanna i tre dagar», bad Malemute Kid.

»Du kan bli bättre, någonting kan inträffa.»

»Nej.»

»Bara tre dagar!»

»Ni måste gå vidare.»

»Två dagar!»

»Det är min hustru och min gosse, Kid. Du

skall inte be mig om det.»

»En enda dag!»

»Nej, nej. Jag fordrar att . . .»

»Bara en enda. Vi knappa av på ransonerna, och

kanske jag kan komma över en älg.»

»Nå — må så vara. En dag, men inte en minut

längre. Och hör du, Kid — låt mig inte självdö.

Ett skott bara en enda kläm på trycket — du

förstår 1 Tänk, tänk! Kött av mitt kött, och jag

får inte leva för att se honom! . . .

»Skicka hit Ruth. Jag vill ta avsked av henne

och säga, att hon måste tänka på gossen och inte

vänta här tills jag dör. Hon skulle kunna neka att

16följa med dig, om jag inte gjorde det. Farväl,

gamle kamrat. Och hör du, Kid — gräv därborta

strax bakom släden. Där fick jag för fyrtio cents

på en gång i min skovel. Och så, Kid . . .»

Kamraten lutade sig djupare ned för att kunna uppfånga

de sista svaga orden, med vilka den döende uppgav

hela sin stolthet. »Jag är ledsen för — för det där,

du vet — med Carmen.»

Malemute Kid vände ryggen åt indiankvinnan,

som grät tyst över sin man. Han drog på sig sin

par ka och sina snöskor, tog bössan under armen

och gick in i skogen. Han var icke oerfaren ifråga

om de prövningar och sorger som Nordanland har

att bjuda, men aldrig hade han stått inför

någonting som pressat honom så hårdt som detta. Rent

teoretiskt var problemet helt enkelt — tre levande

liv mot ett dödsdömt. Men här tvekade han.

Under fem års tid hade han och Mason ständigt hållit

tillsammans på floder och snövidder, i läger och

gruvor, med döden för ögonen, och deras

vänskapsband hade knutits allt fastare — ja, så fast, att han

ofta hade märkt en obestämd svartsjuka hos Ruth

från och med första gången hon kom emellan dem.

Och nu skulle bandet slitas av hennes egen hand.

Han hoppades innerligt på en älg, en enda älg,

men det var som om allt vilt vore utdött, och vid

nattens inbrott stapplade han utmattad in i lägret

med tomma händer och tungt hjärta. Ett oväsen

bland hundarna och ett par gälla skrik från Ruth

påskyndade hans steg.

Då han rusade in i lägret såg han den unga

l "argens son.

17kvinnan stå mitt ibland de ilsket morrande

hundarna, slående omkring sig med en yxa. Djuren

hade överträtt sina husbönders järnhårda lag och

angrepo provianten. Kid sprang in mellan dem med

lyftad kolv, och den uråldriga kampen för existensen

utkämpades på det skoningslösa sätt, som var

naturligt för dessa primitiva trakter. Bösskolven och

yxan gingo upp och ned, träffade eller höggo miste

med monoton regelbundenhet; smidiga kroppar flögo

i luften med vilda ögon och fradgande gap;

människa och djur kämpade till det yttersta om

övermakten. Slutligen kröpo de besegrade hundarna

intill elden, slickade sina sår och klagade sin nöd för

stjärnorna.

Hela förrådet av torkad lax hade blivit uppätet,

och det återstod knappt fem skålpund mjöl till föda

under mer än tvåhundra mils färd genom

vildmarken. Ruth vände tillbaka till sin man och Malemute

Kid skar upp en av hundarna, vars huvud krossats

av ett yxhugg. Utom huden och inälvorna, som

kastades åt det dödade djurets forna kamrater,

gömdes varje bit på det omsorgsfullaste.

Morgonen medförde nya bekymmer. Hundarna

anföllo varandra. Carmen, som ännu levde med litet

liv, blev ihjälbiten av de övriga. Piskan kom åter

i gång, men det frågade de icke efter. De kröpo

tjutande ihop under slagen, men kunde omöjligt

skingras förrän den sista smulan var slukad — ben,

hud, hår, vartenda grand.

Malemute Kid tog itu med sitt arbete, medan han

lyssnade till Mason, som nu återigen befann sig i

18Tennessee och höll orediga tal och for ut häftigt

mot forna kamrater.

Han valde ut några furor i närheten och arbetade

raskt. Ruth såg, att han gjorde i ordning ett

förvaringsrum, sådant som jägare ibland bruka använda

för sina förråd, då dessa måste skyddas mot järvar

och hundar. Han böjde topparna på två små

furuträd mot varandra, nästan ända ned till marken,

och band fast dem med remmar av älghud.

Därefter piskade han hundarna till undergivenhet och

spände dem för två av slädarna, på vilka han lastade

allt utom pälsverken, vari Mason låg höljd. Dessa

svepte han tätare omkring den döende och spände

fast dem med remmar, vilkas yttersta ändar han

fäste vid de böjda furorna. Ett enda snitt med hans

jaktkniv vore nog för att göra träden fria att resa

sig och slunga kroppen högt upp i luften.

Ruth hade fått del av sin mans sista vilja, och

hon gjorde inga invändningar. Stackars varelse,

hon hade lärt sig lyda. Allt ifrån sin spädaste ålder

hade hon böjt sig och sett alla andra kvinnor böja

sig för skapelsens herrar — det såg ut, som om det

skulle höra till naturens ordning, att kvinnorna ej

gjorde något motstånd. Kid tillät henne ett enda

utbrott av sorg, då hon kysste sin make — en sed,

som är helt och hållet främmande för hennes eget

folk — men sedan förde han henne bort till den

främsta släden och hjälpte henne i hennes snöskor.

Mekaniskt, instinktsmässigt grep hon styrstången och

piskan och manade hundarna framåt. Kid vände

tillbaka till Mason, som hade sjunkit i dvala, och

19långt efter sedan Ruth hade försvunnit ur sikte,

satt han hopkrupen vid elden och hoppades och

bad, att hans kamrat skulle få dö.

Det är icke gott att vara allena med sorgliga

tankar i den vita tystnaden. Mörkrets tystnad är

barmhärtig, den omger oss skyddande och andas tusen

obestämbara sympatier. Men den ljusa, vita

tystnaden, klar och kall under stålblanka skyar, är utan

förbarmande.

En timme gick — två timmar — men döden ville

icke komma. Vid middagstiden kastade solen, utan

att lyfta sin rand över den södra horisonten, en

eldglimt över himlen, men den dog genast bort igen.

Malemute Kid reste sig och gick långsamt fram till

sin kamrat. Han kastade en blick omkring sig. Den

vita tystnaden tycktes hånle och en stor skräck kom

över honom. Så hördes en skarp knall; Mason

svingade plötsligt upp i sin luftiga grav, och Malemute

Kid piskade hundarna i vilt galopp, medan han

flydde över snön.

20VARGENS SON.

Mannen uppskattar sällan sina kvinnor till deras

verkliga värde, åtminstone icke förrän han har

förlorat dem. Han har ingen uppfattning av den fina

atmosfär, som omger det kvinnliga könet, så länge

han inandas den. Men om den försvinner, gör en

ständigt tilltagande tomhet sig förnimbar i hans

tillvaro, och han gripes av en oklar hunger efter

någonting, som är så obestämbart, att han icke kan säga

vad det är. Om hans kamrater icke ha större

erfarenhet än han själv, skaka de utan förståelse på

huvudet och ordinera strängt kroppsarbete. Men

hungern växer och växer, han mister allt intresse

för det dagliga livets händelser och blir loj och slö,

och en vacker dag, då tomheten blir outhärdlig,

kommer det över honom en plötslig uppenbarelse.

När detta händer i Yukonlandet, provianterar

mannen vanligen en båt, öm det är sommar, och

om det är vinter, spänner han för sina hundar och

och beger sig söderut. Tror han på landet, så

kommer han några månader därefter tillbaka med en

hustru, som kan dela denna tro och hans försakelser,

om så fordras. Detta är ett slående bevis på man-

21nens medfödda själviskhet. Det kommer en också

att tänka pà ¾Skorvige» Mackenzies äventyr, som

tilldrog sig i forna dagar, innan landet var

översvämmat och sönderskuret av en ström c h e-q u

a-q u a s och då Klondyke ej hade anspråk på att bli

uppmärksammat för annat än sitt laxfiske.

Skorvige Mackenzie bar märke av att vara född

gränsbo och att ha prövat på nybyggarlivets

besvärligheter. Hans ansikte hade spår av tjugofem

års oupphörlig kamp mot naturens vildaste nycker.

De bägge sista åren, som hade varit de vildaste

och hårdaste av alla, hade han tillbragt med att

gräva efter guld däruppe i Isregionens mörker.

Nälden längtansfulla hungern kom över honom, blev

han icke överraskad, ty han var en praktisk man

och hade sett andra män i samma kasus. Men

han förrådde icke sin sjukdom, utom att han

arbetade hårdare än förut. Hela sommaren igenom slogs

han mot mosquitos och vaskade i Stuartflodens

säkert givande sandbankar mot dubbel provision.

Därefter flottade han en massa byggnadstimmer utför

Yukon till Förty Mile och byggde en hydda så

bekväm, som något läger kunde skryta av. Den

lovade verkligen att bli så trevlig, att mer än en

erbjöd sig att bli hans kompanjon och komma och bo

hos honom. Men han krossade deras förhoppningar

med några barska ord, som utmärkte sig för korthet

och kraft, och köpte in ett dubbelt förråd av

livsmedel från handelsplatsen.

Vi ha redan förut omtalat, att Skorvige Mackenzie

var en praktisk man. Om han ville ha någonting,

--> -»fick han det vanligen, och det utan att gå längre

ur sin väg än som var högst nödvändigt. Fastän

han var väl förtrogen med slit och släp, drog han

sig likväl för en resa på sexhundra mil över isen

och en till på tvåtusen mil över oceanen, jämte en

tredje på tusen mil eller så, för att komma till sin

senaste uppehållsort och söka sig hustru. Livet

var för kort. Därför spände han för sina hundar,

surrade fast en märklig last på sin släde och styrde

kurs tvärs över bergskedjan, vars västra sluttningar

voro genomskurna av Tananas förnämsta tillflöden.

Han var en duktig resenär, och hans varghundar

kunde arbeta strängare och gå längre på mindre

kosthåll än något annat spann i Yukon. Tre veckor

senare körde han in i ett jaktläger vid övre Tanana.

Folket i byn undrade över hans djärvhet. Ty de

hade dåligt rykte och voro kända för att döda vita

män för sådana småsaker som en slipad yxa eller

en dålig bössa. Men han gick ensam omkring bland

dem. I hans uppträdande låg en underlig blandning

av ödmjukhet, familjaritet, kallblodighet och

oförskämdhet. Det fordrades en smidig hand och en

djupgående kännedom om vildens tankegång, för

att kunna med framgång sköta så olika vapen. Men

han var mästare i denna konst och förstod mycket

väl, när han skulle smickra och när han skulle hota

med ljungande vrede.

Först gjorde han sin uppvaktning hos hövdingen

Thling-Tinneh och skänkte honom ett par skålpund

svart te och tobak, varigenom han vann den mäktige

mannens stora bevågenhet. Sedan sällade han sig

23till männen och de unga kvinnorna och gav samma

kväll en po t la c h för dem. Snön trampades till

på en oval yta, ungefär hundra fot lång och

tjugofem fot bred. Mitt på denna plats tändes ett långt

bål och snön på båda sidor täcktes med granris.

Hyddorna övergåvos och det hundratal människor,

varav stammen bestod, sjöng sitt folks sånger till

ära för den främmande gästen.

Skorvige Mackenzie hade under de bägge senaste

åren lärt sig deras långt ifrån rikhaltiga ordförråd,

och han hade även tillägnat sig deras djupa

strup-Ijud, deras japanska talesätt, deras egendomliga

konstruktioner och alla deras småord, som användas,

då man vill hedra någon eller ställa sig in. Och

därför kunde han svara på deras eget manér och

tillfredsställa deras medfödda kärlek till poesi genom

överdrivna utbrott av vältalighet och ett krystat

bildspråk. Sedan Thling-Tinneh och shamanen hade

svarat på hans tal, förärade han männen en del

små gåvor, deltog i deras sång och visade sig som

en mästare i deras favoritnöje, ett spel som

utfördes med femtiotvå tändstickor.

Och de rökte hans tobak och voro belåtna. Men

de yngre männen visade en utmanande hållnig, en

viss morskhet, som icke kunde undgå att märkas,

tack vare de tandlösa gamla indiankvinnornas

oförsynta antydningar och de unga flickornas fnitter.

De hade gjort bekantskap med helt få vita män

»vargens söner» — men av dessa få hade de lärt

märkliga ting.

24Det undgick icke heller Skorvige Mackenzies

uppmärksamhet, oaktadt hans skenbara

bekymmerslös-het. Medan han låg inrullad i sina sovhudar

funderade han över det, och det riktigt allvarligt; han

rökte den ena pipan efter den andra, under det att

han uppgjorde sin fälttågsplan. En enda av de

unga flickorna hade gjort något intryck på honom,

och det var ingen annan än hövdingens dotter

Za-rinska. Såväl till ansiktsdrag som gestalt och

hållning var hon den som mest närmade sig de vitas

skönhetstyp; hon föreföll nästan som en abnormitet

bland sin stams döttrar. Henne ville han ha —

han skulle ta henne till sin hustru och kalla henne

— ja, han skulle kalla henne Gertrude! Sedan han

hade fattat detta beslut, vände han sig åt sidan

och föll i sömn -— en äkta son av sin

alltbeseg-rande ras.

Det var ett långsamt och mödosamt arbete, men

Mackenzie manövrerade slugt och med en

bekym-merslöshet, som gjorde Sticksindianerna en smula

osäkra. Han var angelägen att övertyga dem om

att han var säker skytt och en väldig jägare, och

lägret genljöd av bifallsrop, då han sköt en älg på

sexhundra meters avstånd. En afton gjorde han

ett besök i hövdingen Thling-Tinnehs renhudstält,

förde stora ord på läpparna och delade frikostigt

ut tobak. Han underlät icke heller att på samma

sätr hedra shamanen, ty han kände mycket väl till

det inflytande, som medicinmännen ha över sitt

folk, och han var angelägen att få den mäktige

mannen till bundsförvant. Men sagde herre var

25högdragen och svåråtkomlig, han måste ofelbart

betraktas som en blivande motståndare.

Mackenzie fick intet tillfälle att tala med

Za-rinska, men han gav henne månget förstulet

ögonkast och upplyste henne på detta sätt om sina

avsikter. Hon förstod honom också mycket väl, men

hon omgav sig kokett med en krets av kvinnor,

när männen voro henne ur vägen och han kunde

ha fått tillfälle att närma sig. Han hade

emellertid ingen brådska och han visste, att hon ej kunde

låta bli att tänka på honom, och sågra dagars

sådana tankar skulle endast befordra hans framgång.

Slutligen en kväll, när han ansåg att tiden var

inne, lämnade han plötsligt hövdingens rökiga

boning och begav sig skyndsamt till ett närbeläget

tält. Som vanligt satt Zarinska där omgiven av

squaws och unga flickor, allesammans sysselsatta

med att sy mockasiner och göra pärlarbeten. Vid

Mackenzies inträde skrattade de alla, och det

skämtades mycket om honom och Zarinska. Men den

ena efter den andra slängdes utan krus i snön,

och snart var historien utkolporterad över hela

lägret.

Han förde sin talan med stor skicklighet på hennes

eget tungomål, ty hon förstod icke hans, och efter

två timmars förlopp reste han sig för att gå.

»Zarinska vill således komma till den vite

mannens hydda ? Godt! Jag går nu för att tala med

din far, ty han har kanske andra tankar. Och jag

skall ge honom många skänker, men han får inte

fordra för mycket. Om han säger nej? Godt! —

26Zarinska skall i alla fall komma till den vite

mannens boning.»

Kan hade redan lyft upp skinnförhänget för att

gå, då ett dämpat utrop från flickan kom honom

att vända sig om. Zarinska hade fallit på knä på

björnskinnshuden, hennes ansikte blossade som en

äkta Evas dotters, och hon knäppte blygt upp hans

tunga bälte. Han såg ned på henne förvirrad och

misstänksam och lyssnade spänt efter minsta ljud

utifrån. Men hennes nästa tilltag utplånade varje

tvivel hos honom och han smålog belåtet. Ur sin

sypåse tog hon fram en älghudsslida, sirad med

pärlbroderi i fantastiskt mönster. Så tog hon hans

stora jaktkniv och betraktade med vördnad dess

skarpa egg, halvt frestad att pröva den med sitt

finger — och i nästa ögonblick sköt hon in kniven

i dess nya förvaringsrum, varefter hon hängde slidan

vid bältet och sköt den till dess vanliga plats vid

höften.

Det var alldeles som en scen från forna tider —

damen och hennes riddare. Mackenzie lyfte upp den

unga flickan och berörde hennes röda läppar med

sitt skägg — »vargens söners» smekning som var.

främmande för henne. Det var ett möte mellan

stenåldern och stålåldern.

Det låg upphetsning i luften, då Mackenzie med

ett stort bylte under armen lyfte upp förhänget till

Thling-Tinnehs tält. Barn sprungo omkring ute i

det fria, sysselsatta med att släpa torr ved till

platsen, där man hade samlats till p o 11 a c h. Ett sorl

av kvinnoröster steg allt högre, och de unga männen

27samlades till rådslag i buttra grupper, medan de

hemska tonerna av en besvärjelsesång trängde ut

från medicinmannens bostad.

Hövdingen var ensam med sin surögda hustru, Imen

vid första blicken såg Mackenzie, att de bägge

redan visste vad som hade händt. Och därför gick

han rakt på saken, sedan han på ett demonstrativt

sätt skjutit fram den pärlbroderade slidan som ett

tillkännagivande av förlovningen.

»O Thling-Tinneh, mäktige hövding för

Sticksindianerna och herre över Tananas land - härskare

över laxen, björnen, älgen och renen! Den vite

mannen står inför dig i ett viktigt ärende. Under

många månvarv har hans boning stått tom, och

han är ensam. Och hans hjärta har gnagt sig självt

i tysthet och han hungrar efter en kvinna, som kan

sitta vid hans sida i hans boning och välkomna

honom med värmande eld och god föda, då han

kommer hem från jakten. Han har hört märkliga

ting trippandet av små, små mockasiner och

ljudet av barnröster. Och en natt hade han en syn.

Han såg Korpen, som är din fader — den mäktige

Korpen, från vilken alla Sticksindianerna stamma.

Och Korpen talade till den ensamme vite mannen

och sade: "Snör på dig dina mockasiner och spänn

på dina snöskor och lasta din släde med föda för

många dagsresor och vackra gåvor till hövdingen

Thling-Tinneh. Ty du skall vända ditt ansikte åt

det håll, där vårsolen brukar sjunka bortom

horisonten, och draga till denne väldige hövdings

jaktmarker. Där skall du giva stora skänker och Thling-

28Tinneh, som är min son, skall bliva för dig som en

fader. I hans boning finns en ung kvinna, som jag

har givit liv för din skull. Och denna ungmö skall

du taga till hustru." Sålunda talade den mäktige

Korpen, o hövding! Och därför lägger jag mina

många skänker för din fot och kommer för att taga

din dotter till hustru!»

Den gamle hövdingen svepte sitt pälsverk omkring

sig i tydligt medvetande om sitt majestät, men han

uppsköt sitt svar, emedan en gosse kom in med

budskap, att hövdingen skulle infinna sig till rådslag,

varefter budbäraren genast försvann.

»O, vite man, som vi kalla Älgdödaren och som

även är känd under benämningen Vargen eller

Vargens son! Vi veta, att du är kommen av ett

mäktigt folk; vi äro stolta över att ha dig till vår p o

t-1 a c h-gäst. Men kungslaxen parar sig icke med

hundlaxen, ej heller korpen med vargen.»

»Säg icke så!» utbrast Mackenzie. »Jag har sett

korpens döttrar i vargens läger — Mortimers squaw,

Tregidgos squaw, Barnabys squaw, som kom för

två islossningar sedan — och jag har hört talas

om andra squaws, fastän mina ögon ej har skådat

dem.»

»Son — dina ord äro sanna, men dessa

förbindelser voro omaka, så som vattnets med sanden och

snöflingans med solen. M,en har du träffat Mason

och hans squaw? Icke? Han kom hit för tio

islossningar sedan — den första av alla vargarna.

Och med honom var en mäktig man, rak som en

fura och lång, stark som den gråa björnen och med

29ett hjärta så blidt som fullmånen om sommaren.

Hans ...»

»AU utbrast Mackenzie, som på beskrivningen

kände igen den välbekante nordlandsmannen. »Det

var Malemute Kid!»

»Så var hans namn — och det var en mäktig man.

Men såg du den andres squaw ? Hon var Zarinskas

helsyster.»

»Nej, hövding, men jag har hört talas om henne.

Och Mason ... Långt, långt uppåt norden krossade

ett furuträd, tungt av år, hans liv. Men hans

kärlek till din dotter var stor och han hade mycket

guld. Med detta och med sin son färdades hon

otaliga dagsresor mot vinters middagssol, och där

lever hon ännu — ingen bitande frost, ingen snö,

ingen midnattssol om sommaren, intet

middagsmörker om vintern.»

Nu kom återigen en budbärare från rådet med

uppmaning, att hövdingen skulle infinna sig vid

sammankomsten. Då Mackenzie slängde ut honom

i snön, uppfångade han en skymt av gestalter som

rörde sig omkring elden, han hörde de djupa

bastonerna av männens rytmiska sång och han visste, att

shamanen eggade folkets vrede. Det hastade. Han

vände sig till hövdingen.

»Hör mig — jag åstundar din dotter. Och se!

Här är tobak, te, många mått socker, varma filtar,

näsdukar, både stora och präktiga. Och se här —

en förträfflig reffelbössa med många kulor och

mycket krut.»

30»Nej», svarade den gamle mannen och gjorde en

avvärjande åtbörd mot de stora rikedomar, som

breddes ut framför honom. »I denna stund har mitt

folk samlats till rådslag. De vilja icke veta av detta

giftermål.»

»Men du är hövdingen.»

»Men de unga männen i min stam rasa över att

Vargens söner ha tagit våra unga kvinnor, så att

de bli utan hustrur.»

»Hör mig, o Thling-Tinneh! Innan denna natt

har förvandlats till dag, skall Vargens son styra sina

hundar mot Österns berg och vända om till Yukons

land. Och Zarinska skall bana väg för hans spann.»

»Och innan midnattens stund har kommit, skola

mina unga män kasta köttet av Vargens son för

hundarna, och hans ben skola spridas i snön, där

de få ligga gömda tills våren åter drar fram dem i

ljuset.»

Det var hotelser å ömse sidor. Mackenzies

bronsbruna ansikte flammade mörkt. Han höjde rösten.

Den gamla indianhustrun, som hittills hade hört på

dem utan att göra en rörelse, ämnade smyga förbi

Mackenzie för att komma till dörren. Männens sång

blev plötsligt avbruten, och det hördes ett sorl av

många röster, då han omildt slängde den gamla

kvinnan tillbaka på hennes bädd av pälsskinn.

»Jag ropar på nytt: hör mig, o Thling-Tinneh!

Vargen dör med sammanbitna tänder, och på

samma gång som han skola tio av dina kraftigaste män

somna in för alltid — män, som du mycket väl

behöver, ty jakttiden är inne och det dröjer inte många

31månvarv förrän fisket begynner. Vad har du för

nytta av att jag dör? Jag känner ditt folks seder

och bruk — din andel av min kvarlåtenskap blir

helt ringa. Ge mig din dotter, och alltsammans blir

ditt. Annars skola mina landsmän komma, de äro

många och deras hunger blir aldrig mättad^, och

Korpens döttrar skola föda barn i Vargens hyddor.

Mitt folk är större än ditt folk. Så är ödets dom.

Säg ja, och alla dessa ägodelar äro dina.»

Mockasiner knarrade i snön utanför. Mackenzie

spände hanen på sin bössa och lossade sina bägge

revolvrar i bältet.

»Säg ja — o hövding!»

»Mitt folk säger ändå nej.»

»Säg ja, och allt detta är ditt. Jag skall sedan

underhandla med ditt folk.»

»Vargen vill ha det sålunda. Godt! Jag tar emot

hans skänker — men jag har varnat honom.»

Mackenzie räckte honom sakerna, men förnaglade

försiktigtvis trycket på bössan och ökade gåvorna

med en sidennäsduk i alla regnbågens färger.

Sha-manen och ett halvt dussin unga kämpar trädde in,

men Mackenzie banade sig dristigt väg mellan dem

och gick ut.

»Packa!» ropade han lakoniskt till Zarinska, då

han gick förbi hennes tält och skyndade vidare för

att sela på sina hundar. Några minuter därefter

svängde han in på rådplatsen med sitt spann,

åtföljd av Zarinska. Han intog sin plats vid översta

ändan av den avlånga cirkeln, vid hövdingens sida.

Till vänster om sig, ett steg bakom, placerade han

32den unga kvinnan — hennes givna plats. Dessutom

låg det fientlighet i luften, och det kunde vara bra

att ha ryggen garderad.

På ömse sidor om elden sutto männen nedhukade

och sjöngo ett av stammens kväden från förgångna

tider. Sången hade underliga utdragna kadenser,

som oupphörligt kommo igen, och den var långt

ifrån vacker, kunde bäst karaktäriseras som »hemsk».

Vid rådsplatsens nedre ända dansade ett halvt tjog

kvinnor under shamanens uppsikt. Stränga

förebråelser vankades för dem, som icke helt och hållet

överlämnade sig åt den föreskrivna extasen. Halvt

insvepta i sina tunga massor av korpsvart hår, som

var upplöst och räckte dem till midjan, vaggade de

långsamt av och an, och deras kroppar böjde sig

i takt med den ständigt skiftande sången.

Det var ett underligt skådespel, som förde tanken

tillbaka till forntiden. Söderut led det nittonde

århundradet mot slutet av sin sista tioårsperiod, och

här levde urmänniskor, som endast obetydligt skilde

sig från de förhistoriska grottinnevånarna — en

förgäten kvarleva från gamla tider. Gråbruna

varghundar sutto bredvid sina skinnklädda husbönder

eller slogos om plats, och skenet från elden

återspeglades i deras röda ögon och dreglande käftar.

Skogarna vilade i spöklik ro, mörka och likgiltiga.

Den vita tystnaden, som för en stund hade drivits

tillbaka till skogsbrynet, tycktes nu åter komma

närmare. Stjärnorna dallrade på himlen så som

de bruka när kölden är strängast. Polarandarna

släpade sina glittrande skrudar över firmamentet.

/ "argens son. 3.Mackenzie uppfattade dunkelt sceneriets vilda

storslagenhet, medan hans blick irrade nedåt den

päls-klädda kretsen för att söka efter de ansikten han

saknade. För ett ögonblick fästes hans

uppmärksamhet vid ett nyfödt barn, som diade sin mors

nakna bröst. Det var mycket kallt — 70 grader

Fahrenheit. Han tänkte på hur ömtåliga hans eget

lands kvinnor voro för kölden, och log bistert. Han

hade ändå framgått ur en sådan skröplig kvinnas

sköte med ett kungligt arv — ett arv som förlänade

honom och hans släkte herraväldet över land och

hav, över alla zoners djur och folkslag. Ensam mot

ett hundratal, omgiven av den arktiska vintern,

långt från sitt eget folk, kände han sig manad att

göra bruk av sitt arv; han kände begäret att famna

faran som en älskarinna, han kände stridens

vällust, en oemotståndlig drift att segra eller dö.

Sången och dansen upphörde, och shamanen

flammade upp i konstlös vältalighet. Slingrande sig fram

genom sitt folks kaotiska mytologi, bearbetade han

slugt deras lättrogenhet. Fallet var allt utom

vardagligt. Han framställde de skapande principerna

som förkroppsligade i Kråkan och Korpen, varemot

han brännmärkte Mackenzie som Vargen, den

stridande och ödeläggande principen. Kampen mellan

dessa makter var icke allenast andlig, utan de

kämpade också man mot man, vardera under sina

härtecken. D e voro barn av Yelchs, Korpen, den

pro-meteiske eldbringaren; Mackenzie var däremot

Vargens son, eller med andra ord djävulens. Om de

lade ned vapnen i denna eviga fejd, om de gifte

34bort sina döttrar med ärkefiendens avkomma —

det skulle vara ett förräderi och en hädelse

av-svåraste art. Intet uttryck var för starkt, ingen bild

tillräckligt föraktlig, när det gällde att utpeka

Mackenzie som en smygande inkräktare, ett Satans

sändebud. Från hans åhörares bröst steg ett dovt sorl

av ursinnig vrede, då han riktigt kom i farten.

»Ja, mina bröder, Yelchs är allsmäktig! Har han

inte skänkt oss den himlaborna elden för att vi

skulle bli varma? Har han inte dragit solen, månen

och stjärnorna ur deras gömslen för att vi skulle

kunna se ? Har han inte lärt oss kämpa mot hungerns

och köldens andar? Men nu är Yelchs vred på sina

barn, och deras antal har smält ihop till en

handfull, och han vill inte hjälpa dem. Ty de ha förgätit

honom och bedriva onda ting och gå dåliga vägar

och ta emot hans fiender i sina hyddor och låta

dem sitta vid deras eld. Och Korpen är bedrövad

över sina barns ondska; men om de stå upp och

vända tillbaka till honom, så skall han komma ut ur

mörkret och hjälpa dem. O, mina bröder!

Eldbringaren har viskat i er shamans öron, och I skolen

få höra vad han har sagt. Må de unga männen föra

våra unga kvinnor till sina boningar! Må de flyga

Vargen i strupen! Må de vara skoningslösa i sin

fiendskap! Då skola deras kvinnor bli fruktsamma,

och Sticksindianerna skola mångdubblas till antalet

och bliva ett mäktigt folk! Och Korpen skall föra

mäktiga stammar av deras fäder och deras fäders

fäder hit till Norden, och de skola slå Vargarna

tillbaka, så att dessa bli som lägereldar från i fjol,

35och vi skola åter härska över allt landet! Detta är

YelchSj Korpens ord!»

Hans bebådelse av en Messias" ankomst kom

indianerna att rusa upp och ge ifrån sig ett h-est

tjut. Mackenzie smög tummarna ut ur sina vantar

och väntade på vad som kunde komma. Under

mycket buller skreks det nu på »Räven», tills en av de

unga männen trädde fram och sade:

»Bröder! Shamanen har talat vist. Vargarna ha

tagit våra kvinnor, och våra män äro utan

avkomma. Vårt antal har smält ihop till en handfull

män. Vargarna ha tagit vårt varma pälsverk och

i stället givit oss onda andar, som bo i flaskor, och

kläder som inte komma från bävern eller lodjuret,

utan äro gjorda av gräs. Och de kläderna äro inte

varma, och våra män dö av underliga sjukdomar.

Jag, Räven, har inte tagit någon kvinna till hustru,

och varför ? Två gånger ha ungmor som behagat

mig gått till Vargens läger. Och nu har jag lagt

åsido hudar av bävern, älgen och renen för att köpa

Thling-Tinnehs ynnest och få äkta hans dotter

Za-rinska. Men hon har bundit snöskor på sina fötter

för att trampa väg åt Vargens hundar. Och jag

talar inte allenast om mig själv. Som det har gått

mig, så har det även gått Björnen. Också han skulle

gärna ha blivit far till Zarinskas barn, och han har

samlat många hudar av samma orsak. Jag talar

för alla våra unga män som äro utan hustrur.

Vargarna lida av ständig hunger. Och alltid välja de

det bästa jaktbytet. Avskrädet blir kvar åt Korparna.

Se där på Guykla!» utropade han häftigt och pe-

36kade på en av kvinnorna som var krympling.

»Hennes ben äro krokiga som spanterna i en björkkanot.

Hon kan varken samla bränsle eller bära jägarens

förråd — ha Vargarna kanske valt henne ?»

»Nej! Nej!» tjöto hans kamrater.

»Och där sitter Mogri, som den onde anden har

gjort vindögd. Till och med småbarn bli skrämda

vid hennes åsyn, och det påstås, att själva grå

björnen går ur vägen för henne. Har hon kanske blivit

vald ?»

Återigen vilda instämmande skrik.

»Där sitter Pischet. Hon hör inte mina ord. Aldrig

har hon hört sina systrars glada pladder, sin makes

röst eller sina barns joller. Hon lever i den vita

tystnaden. Ha Vargarna någonsin frågat efter

henne ? Nej, aldrig! De ta alltid det bästa bytet.

Vi få avfallet. Bröder! Detta får inte fortfara.

Vargarna skola inte längre smyga omkring våra

lägereldar. Tiden är kommen.»

En bred eldström, ett purpurfärgad grönt och

gult norrsken bredde sig över zenith och byggde

bro från horisont till horisont. Med tillbakakastat

huvud och utsträckta armar stod talaren på höjden

av Isin vältalighet.

»Sen, "mina bröder! Våra fäders andar ha stått

upp, och stora ting skola ske i denna natt.»

Han steg tillbaka, och en annan ung man trädde

fram, litet osäker och knuffad av sina kamrater.

Han var ett helt huvud längre än de och hade sitt

breda bröst trotsigt blottat mot kölden. Han bytte

ofta om fot, orden stapplade på hans tunga, och

37han var illa till mods. Hans ansikte var

förskräckligt att skåda, ty dess ena hälft hade en gång blivit

nästan bortsliten genom ett ohyggligt slag. Till

sist slog han sig för bröstet med knuten hand så att

det dånade som en trumma, och hans röst larmade

som bränningen i en grotta vid oceanen.

»Jag är Björnen — Silvertoppen och son av

Silvertopp ! Då min röst ännu var som en ung flickas,

slog jag lodjur, älgar och renar. Då den ljöd som

järvens skrik under en stendös, gick jag över bergen

mot söder och slog tre män av den Vita flodens

stam. När den liknade stormens dån, mötte jag en

grå björn, men vek icke åt sidan för honom.» Här

tystnade han och förde handen betydelsefullt över

sina ohyggliga ärr.

»Jag är inte som Räven. Min tunga är frusen som

floden. Jag kan inte hålla långa tal. Mina ord äro

få. Räven har sagt, att stora ting skola ske i natt.

Godt! Talet flyter från hans läppar som vårens

källsprång, men han är sparsam med handling. I

natt skall jag kämpa mot Vargen. Jag skall dräpa

honom, och Zarinska skall sitta vid min eld. Björnen

har talat.»

Ehuru ett helt helvete rasade omkring Mackenzie,

höll han likväl stånd. Då han visste, att hans bössa

skulle vara honom till föga nytta vid ett

handgemäng, sköt han bägge revolvrarna framåt i bältet,

färdiga att användas, och drog till hälften av sina

vantar. Han visste, att det icke fanns den ringaste

förhoppning för honom, om de angrepo honom i

flock, men trogen sitt ord, beredde han sig att dö

38med sammanbitna tänder. Björnen höll emellertid

sina kamrater tillbaka^ de våldsammaste drev han

undan jned sina fruktansvärda nävar. Då larmet

begynte sakta sig, kastade Mackenzie en blick bort

till Zarinska. Hon var härlig att skåda, där hon

stod framåtlutad i sina snöskor med halvöppen mun

och skälvande näsvingar, som en tigrinna färdig

till språng. Hennes stora, svarta ögon voro fästade

på hennes stamförvanter med ett uttryck av fruktan

och /trots. Hennes spänning var så stark, att hon

glömde att andas. Med sin ena hand krampaktigt

tryckt mot bröstet och den andra hårdt sluten kring

hundpiskan, stod hon där som förvandlad till 6ten.

Då han såg på henne, tycktes detta bereda henne

lättnad. Hennes muskler slappades, och med en tung

suck drog hon sig tillbaka och gav honom en blick

av outsäglig ömhet.

Thling-Tinneh försökte att få tala, men hans folk

överröstade honom. Då trädde Mackenzie fram.

Räven öppnade munnen till ett genomträngande

skrik, men Mackenzie isusade emot honom så

ursinnigt, att han tog ett steg tillbaka, och skriket

stannade gurglande i hans strupe. Hans förfäran

hälsades med skallande skratt, och detta lilla

inten-mezzo åstadkom ett visst lugn, så att Mackenzije

fick tillfälle att tala.

»Bröder! Den vite mannen, som ni kalla Vargen,

har kommit till er med ärliga ord. Han var inte

som eskimån; det fans ingen lögn i hans mun.

Han kom som en vän och ville vara er en broder.

Men edra män ha talat, och tide,n för blida ord är

39förbi. Först vill jag säga er, att shamanen har en

ond tunga, och att han är en falsk profet — att det

budskap han gav er ingalunda kommer från

eldbringaren. Hans öron äro tillslutna för Korpens

röst, och ur sitt eget huvud vevar han fram lömska

fantasier, och han har drivit gäck med er. Han har

ingen makt. Då ni måste döda och äta upp edra

hundar, och edra magar voro tunga av ogarvade

hudar och sönderskurna mockasiner — då edra

gamla män dogo och edra gamla kvinnor dogo och

spenabarnen dogo vid sina mödrars förtorkade bröst

— då landet var mörkt och ni gick er undergång

till mötes som laxen i fallet — ja, då hungersnöden

härskade — kunde shamanen då bringa edra jägare

villebråd ? Skaffade han kött åt edra magar ? Jag

säger er ännu en gång: shamanen har ingen makt.

Se! Jag spottar honom i ansiktet!»

De kringstående häpnade över detta helgerån,

men det blev intet oväsen. En del av kvinnorna

voro förskrämda, men bland männen märktes en

spänning, som om de väntade eller beredde sig på

ett mirakel. Allas blickar voro fästade på de bägge

huvudpersonerna. Prästen förstod, att stunden var

kritisk. Han kände att hans makt vacklade, och han

öppnade munnen till förbannelser, men han vek

tillbaka, då Mackenzie hotande tog ett steg framåt

me"d höjd knytnäve och flammande ögon. Vargens

son hånlog och fortfor :

»Nå, blev jag träffad av döden ? Slagen av

blixten? Föllo stjärnorna ned från himlen och krossade

mig? Bah! Jag är färdig med den hunden. Nu vill

40jag tala till er om mitt folk, det mäktigaste av alla,

det som härskar i alla länder. Först jaga vi så

som jag, allena. Sedan jaga vi också i flock, och

slutligen ströva vi över hela landet som renhjordarna.

De, ¾om vi taga till oss i våra boningar, de få leva.

Men de, som inte vilja komma, måste dö. Zarinska

är ien vacker flicka, kraftig och fyllig, lämplig att

bli .mor till Vargar. Och de"t skall hon bli, om det

också skall kosta mitt liv. Ty mina bröder äro

talrika, och de skola följa mina hundars spår. Hören

nu Vargarnas lag: "Om någon tar en v a r g1 s

liv, så skola tio av hans folk böta därför

med 1 i v e t.» I många länder har denna bot blivit

utkrävd, och i många andra skall den krävas.

»Nu vill jag tala om Räven och Björnen. De

tyckas ha kastat sina ögon på flickan. Men se — jag

har köpt henne! Thling-Tinneh lutar sig mot min

bössa, och de övriga varorna ligga vid hans eld.

Men jag vill vara ädelmodig mot de unga männen.

Till Räven, vars tunga, måste vara torr efter hans

många ord, vill jag ge fem långa rullar tobak. Det

skall fukta hans tunga, så att den åter kan göra

mycket buller i rådet. Men till Björnen, som jag

är stolt över, vill jag ge två filtar, tjugu mått mjöl

och dubbelt så mycket tobak som till Räven.

Följer" han mig över bergen i öster, så skall jag

dessutom! ge honom en likadan bössa som

Thling-Tih-nehs. Inte ? Godt! Vargen är trött på att tala. Men

ännu en gång vill han inskärpa hos er lagens ord:

"Om någon tåren vargs liv, så skola tio

av hans folk böta därför med livet".»

41Mackenzie drog sig småleende tillbaka till sin

förra plats, men inom sig var han full av oro.

Natten var ännu mörk. Zarinska kom fram till honom,

och han lyssnade uppmärksamt, medan hon

berättade för honom om Björnens knep med kniven.

Rådsförsamlingen fattade sitt beslut; det skulle bli

strid. Inom några sekunder voro tjogtals

mockasiner i färd med att utvidga den tillstampade

platsen omkring elden. Där pratades mycket om

shama-nens ^skenbara nederlag. Somliga påstodo, att han

endast hade underlåtit att bruka sin makt, medan

andra påminde om forna tilldragelser och gåvo

Vargen rätt. Björnen gick in midt på stridsplatsen med

en lång blottad rysk jaktkniv i handen. Räven

fäste de övrigas uppmärksamhet på Mackenzies

revolvrar. Och så tog denne av sig sitt bälte och satte

det på Zarinska, som han även anförtrodde sin

bössa. Hon skakade på huvudet. Hon kunde icke

skjuta — föga tillfälle hade en kvinna att hantera

så dyrbara ting.

»Men om någon fara hotar mig bakifrån, så skall

du ropa högt: "Min make!" Nej, så här: "Min make!"»

Han smålog, då hon upprepade detta ord, nöp

henne i kinden och vände sedan om in på

stridsplatsen. Icke allenast i fråga om armlängd och

höjd hade Björnen fördelen på sin sida, hans

knivblad var också drygt två tum längre. Mackenzie

hade sett män i ögonen förr, och han visste därför,

att det nu var en man som mötte honom till kamp.

Men han eggades av stålets glimtar och den mäktiga

driften av sin natur.

42Gång på gång blev han trängd tillbaka till bålets

rand eller ut mot den djupa snön, och gång på gång

arbetade han sig tillbaka till midten med en boxares

vighet. Icke en enda stämma höjdes för att

uppmuntra honom, medan hans motståndare däremot

eggades genom högljudda bifallstecken, vinkar och

varningar. Men han bet blott hårdare ihop sina

tänder under knivarnas klang, och han stötte och

parerade med en kallblodighet, som berodde på

medvetandet om hans egen kraft. I början tyckte han

synd om sin fiende, men denna känsla vek för

självbevarelsedriften, som i sin tur avlöstes av

morallust. Tio tusen års kultur föll av honom — han var

en grottmänniska, som kämpade för sin hona.

Två gånger träffade han Björnen och slapp själv

oskadd undan, men den tredje gången blev han fast,

och nu övergick kampen till handgemäng. Då fick

han lära känna sin motståndares förfärliga styrka.

Hans muskler spändes i knutar, så att det gjorde

ondt, och senorna hotade att sprängas, men närmare

och närmare kom det ryska stålet. Han försökte

göra sig lös, men därmed utmattade han sig endast.

Den skinnklädda kretsen ryckte närmare, man ,var

säker på att den avgörande stöten skulle komma

och var ivrig att ej" gå miste om denna syn. M,en

med ett brottareknep vred han sig delvis åt sidan

och gav sin motståndare en stöt rmed huvudet.

Björnen ryckte ofrivilligt till och förlorade därvid

sin säkra ställning. I samma sekund kastade

Mackenzie sig framåt med hela. sin tyngd och slungade

ut honom ur kretsen och i den djupa snön. Björ-

43nen kavade sig upp och kom tillbaka i fullt

lopp.

»Min make!» ljöd Zarinskas ångestfulla stämma.

Vid ljudet från en bågsträng hukade Mackenzie

sig ned på marken och en spetsig pil flög fram över

hans huvud och borrade in sig i bröstet på

Björnen, som var i så stark fart, att han tumlade över

sin sammankrupne fiende. I nästa ögonblick var

Mackenzie uppe och vände sig om. Björnen låg

orörlig, men på andra sidan om elden stod

shama-nen och tog fram en ny pil.

Mackenzies kniv svängdes i luften. Kan grep det

tunga vapnet vid spetsen. Det glimmade till i

eldskenet, då det flög över bålet. Shamanen sviktade

och föll framstupa i de glödande kolen. Kniven

hade trängt in i hans strupe ända till skaftet.

Klick! Klick! Räven hade bemäktigat sig

Thling-Tinnehs bössa och försökte förgäves att skjuta in en

patron. Mien han släppte geväret, då han hörde

Mackenzies skratt.

»Såå? Räven har inte lärt sig att hantera sådana

leksaker. Han är bara en kvinna ännu. Kom hit,

så skall jag visa dig hur det går till!»

Räven tvekade.

»Kom,, säger jag!»

Indianen närmade sig" som en piskad hund.

»Så här — och så här. Nu är bössan i ordning.»

Patronen flög på sin plats, hanen var spänd och

Mackenzie kastade upp bössan till kinden.

»Räven har sagt, att stora ting skulle ske denna

natt, och han har talat sant. Stora dåd ha utförts,

44men minst bland dem var Rävens. Han har ännu i

sinnet att föra Zarinska till sin boning ? Är han

kanske hågad att gå samma väg som shamanen o,ch

Björnen ha gått? Inte det? Godt!»

Mackenzie vände sig om med föraktfull uppsyn

och drog ut sin kniv ur prästens strupe.

»Är det några andra av de unga männen som

äro så sinnade ? I så fall skall Vargen slåss mot två

eller tre aV dem i sänder, tills ingen blir kvar.

Inte ? Godt! Thling-Tinneh! Här ger jag dig denna

bössa för andra gången. Om, du någon gång

kommer till Yukons land, så kan du vara viss, att där

alltid finns plats och mycken föda för dig vid

Vargens eld. Natten håller på att förvandlas till dag.

Jag går, men jag kommer kanske igen. Och för

sista gången — kom ihåg Vargarnas lagbud!»

Han var övernaturlig i deras ögon. Så gick han

bort till Zarinska. Hon intog sin plats i spetsen för

spännet och hundarna "sattes i gång. Några

ögonblick därefter voro de uppslukade av den spöklikla

skogeus mörker. Mackenzie hade väntat till nu.

Så stack han fötterna i sina snöskor för att följa

efter.

»Har Vargen glömt de fem, långa rullarna?»

Mackenzie vände sig förargad om mot Räven.

Men så kände han sig slagen av situationens humor.

»Jag skall ge dig e n rulle.»

»Vargen gör som hau behagar», svarade Räven

ödmjukt och sträckte fram sin hand.

45MÄNNEN I FORTY-MILE.

När långa Jim Beldon kom med det skenbart

oskyldiga påståendet, att issörjan är »någonting

konstigt», hade han ingen aning om vart det skulle

leda. Och det hade icke heller Lon Mc. Fåne, när

han genast försäkrade att bottenisen var

»någonting ändå konstigare». Inte heller Bettles, då han

ögonblickligen gjorde invändningar och förklarade

att is av sistnämnda art bara var inbillning".

»Och det kan du säga mig», utbrast Lon. »efter

alla de år, som du har varit här i landet! Och vi

ha hört till samma bunkalag hela tiden.»

»Men det strider mot sundt förnuft», invände

Bettles. »Ser du, vattnet är varmare än isen och ...»

»Det märks inte stor skillnad, när man kliver

ner sig.»

»Men det ä" i alla fall varmare, eftersom det inte

ä" fruset. Och så kan du säga, att det fryser på

botten.»

»Bara underisen, David, bara underisen. Har ni

aldrig varit med om att driva i väg, när vattnet är

klart som kristall och det så med ens kom liksom

en sky över solen, och så kom där issörja

uppbubb-lande i stora massor, tills floden låg täckt från den

46ena stranden till den andra, som efter det första

snöfallet ?»

»Usch jo! Mer än en gång, när jag tog mig en

liten lur vid styråran. Men det kom alltid från

närmaste sidokanal och inte uppbubblande

underifrån.»

»Nej, och det har inte du heller sett. Det strider

mot sundt förnuft. Det kan väl var och en begripa.»

Bettles vädjade till alla, som voro samlade kring

eldstaden, men grälet utkämpades endast mellan

honom och Lon Mc Fåne.

»Förnuft eller inte, men det ä" i alla fall sant som

jag säger. Det var i fjol höst som Sitka Charley

och jag såg det, när vi drev utför strömmen, ni vet,

nedanför Fort Reliance. Och det var ett ordentligt

höstväder — med solglimtar över guldfärgade

lärkträd och dallrande aspar och ljusglitter på varenda

liten böljkrusning, och långt borta kom vintern och

Nordlandets blåa dis vandrande hand i hand. Ja,

det där känner ni nog alla till. .. och så blir det

iskanter utmed flodstränderna och i kölvattnet blir

det tjockt med is — och det smäller och gnistrar i

luften, och man känner det i blodet och super in

nytt liv med varje andedrag. Det är då man tycker

att världen blir helt liten och vandringslusten

kommer på.

»Men jag ger mig visst av för långt från vad jag

skulle säga. Och det var det, att bäst som vi sitter

och ror utan ett tecken till is annat än i kölvattnet,

lyfter indiarien upp sin åra och säger : "Lon Mc Fåne!

Titta dit ned! Det där har jag nog hört talas om,

47men aldrig trodde jag då, att jag skulle få se det."

Som ni vet, var Sitka Charley lika litet som jag

barnfödd här i landet, så det var lika nytt för

honom som för mig. Och så drev vi i väg med

hu-vena över båtkanten och kikade ned i det porlande

vattnet, precis som den gången jag var med

pärl-fiskarna och tittade på korallbankarna, som växte

som trädgårdar nere under vattnet. Nå, där 6att

den, bottenisen, och den hängde fast vid varenda

klippa och tornade upp sig som vit korall. Men

det bästa hade vi ändå kvar. Just som vi hade klarat

strömmen, blev vattnet mjölkvitt och fullt med små

runda ringar på ytan, alldeles som när idimman

stiger upp eller när det, störtregnar. Det var

bottenisen som kom upp. Till höger och vänster, så

långt man kunde se, var vattnet fullt av den. Och

den var seg som gröt och fastnade i barken på

kanoten ;och klibbade sig fast vid årorna. Många

gånger både förut och efteråt har jag färdats utför

den strömmen, men aldrig har jag "sett det där

märkvärdiga mer än den gången. Sån"t får man

inte se mer än en gång i sitt liv.»

»Du pratar!» svarade Bettles kort. »Tror du, att

du kan inbilla mig så"na dumheter? Jag skulle

snarare tro att glimtandet och gnistrandet kom från

dina ögon och smällarna i luften från din tunga»

»Jag såg det ju med mina egna ögon, och om

Sitka vore här, så skulle han intyga vad jag säger.»

»Men fakta ä" fakta, dem kommer man inte ifrån.

Det strider mot naturen, att det vatten som är längst

bort från luften skulle frysa först.»

48»Men mina egna ögon ...»

»Seså — bli inte arg för det!» förmanade Bettles,

då det livliga kelterblodet började sjuda.

»Du tror mig således inte?»

»Efter du äntligen vill veta det så — jag tror dig

inte. Jag tror mera på naturen själv och på fakta.»

»Du beskyller mig således för lögn?» utbrast Lon

i hotande ton. »Du kan ju fråga din Siwash-hustru,

om du vill. Hon får döma mellan oss, för jag vet,

att jag talar sant.»

Bettles blev alldeles ursinnig. Irländaren hade

sårat honom utan att veta det. Ty Bettles" hustru

var av halvblod — dotter till en rysk

pälsverkshandlare. Han hade gift sig med henne på den

grekiska missio.nen i Nulato, tusen mil nedåt Yukon,

och hon var således av mycket högre kast än en

vanlig Siwash eller inföding. Detta var

emellertid en Nojdlandsnyans, som blott äventyrare från

dessa trakter kan känna till.

»Det tror jag nog, att du inbillar dig», förklarade

han kallt.

I nästa ögonblick hade Lon Mc Fåne sträckt

ho-noim till marken, kretsen splittrades och ett halvt

tjog män lade sig emellan. Bettles kom på benen

och torkade blodet från munnen. »Det ä" ingenting

nytt för mig att slåss, och du ska inte tro, att idu

inte får betalt för det här.»

»Aldrig i livet ska jag tåla att någon skyller mig

för lögn», svarade Lon. »Och det ska sitta långt

inne att jag nekar dig tillfälle att betala vad du har

fått; du må själv" välja sättet.»

49

Vargsns son. 4.»Har du din 38 — 55 kvar?»

Lon nickade.

»Du borde hellre skaffa dig en av större kaliber.

Den jag har skulle borra hål i dig så stora som

valnötter.»

»Å, var inte orolig för det du. Mina kulor lukta

sig fram, de ha fint väderkorn, och så platta de ut

sig som pannkakor, innan de komma ut på andra

sidan. När får jag det nöjet att pröva det på dig?

Vid dammen skulle det passa bra, eller hur?»

»Ingen oäven plats. Kom dit om en timme! Du

ska ánte behöva vänta.»

Bägge drogo på sig vantarna och lämnade

stationen, utan att fråga efter kamraternas

föreställningar. Alltsammans hade ju kommit sig av en

o.bte tydlighet! Men hos sådana män kunna små

o,rsaker lätt blåsas upp till stora, då deras häftighet

och styvsinthet hjälpa till. För resten var konsten

att tiiga och lida ännu inte upptäckt här, och

männen i Forty-Mile, som voro inspärrade av den långa

arktiska vintern, de blevo retliga genom för mycken

föda och tvungen overksamhet — alldeles som bien

om höstarna, då deras kupor äro överfulla av

honung.

Det fanns ingen lag i landet. Den beridna polisen

var ännu blott en framtidsmöjlighet. Varenda

människa tog själv hand om de förnärmelser, för vilka

man blev utsatt, och mätte ut straffet efter eget

gqdtycke. Sällan hade ett samfällt uppträdande

erfordrats, och i lägrets hela långtrådiga historia hade

5odet aldrig förekommit, att det åttonde budet blivit

kränkt.

Långa Jim Beldon, sammankallade ett möte på

stående fot. Mackenzie valdes till ordförande och

bud sändes till fader Roubeau, att hans hjälp var

av nöden. Situationen var kinkig, och det visste

man. Med den starkares rätt kunde de lägga sig

emellan och hindra duellen. Men om också ett

dylikt handlingssätt bäst överensstämde med deras

önskan,, stod det så mycket mera i strid mot deras

åsikter. Deras grovt tillyxade, gammalmodiga etik

erkände vars och en,s personliga rättighet att

gen-gälda islag med slag, men, de kun.de icke uthärda

att tänka, att två goda kamrater som Bettles och

Mc Fai¾e skulle slåss med varan,dra på liv och död.

De ansågo visserligen den för feg usling, som icke

slogs inär han blev utmanad, men slagsmålet

föreföll dem likväl alltför galet, när det verkligen

skulle komma därhän-

Överläggningen avbröts plötsligt genom trampet

av mockasiner jämte höga rop, som följdes av ett

pistolskott. Ytterdörrarna slogos upp och Malemute

Kid steg in med en rykande revolver i handen och

sade med en munter blinkning:

»Jag träffade allt.»

Han sköt in en ny patron och tillade: »Det var

din hund, Mack!»

»Gulkäft?» ropade Mackenzie.

»Nej — den slokörade.»

»Vad tusan? Det var väl inget fel på den?»

»Kom ut och se själv!»

51»Det är nog riktigt, tänker jag. Naturligtvis har

också han blivit smittad. Gulkäft kom tillbaka i

morse och bet honom och var nära att på samma

gång göra mig till änkling. Han rusade på Zarinska,

men hon kastade sin kjol över huvudet på honom

och kom undan för godt pris — kjolen och en

kullerbytta i snön. Så rusade han av åt skogen

igen. Hoppas han inte kommer tillbaka. Har du

också mist någon?»

»En — den bästa i spännet — Shookum. Blev

galen i morse, men kom inte långt. Han rusade

på Sitka Charleys koppel, och de sleto honom i

stycken. Men två av dem hade då blivit bitna och

ränna nu omkring vilda, så att han hann uträtta

vad han ville. Det blir ondt om hundar till våren,

om vi inte göra någonting för det.»

»Det blir kanske ondt om karlar också.»

»Hur då? Vad står nu på?»

»A — Bettles och Lon Mc Fåne ha kommit i gräl,

och om ett par minuter ska de göra upp saken nere

vid dammen.»

Historien berättades för Malemute Kid, och denne,

som var van att bli åtlydd av sina kamrater, åtog sig

att ställa alltsammans tillrätta. Han delgav de

övriga den plan han skyndsamt hade uppgjort, och de

lovade att obetingat understödja honom.

»Som ni se», sade han till sist, »ta vi inte ifrån

dem deras rättighet att slåss, men jag tror ändå

inte att de ska göra det, när de får höra min

bestämda avsikt. Livet är ett hasardspel och

människorna spelare. De sätta in allt vad de äga på ett

52mot tusen. Men tar man bort den enda möjligheten,

så blir det intet spel av.»

Han vände sig till den av kamraterna, som hade

uppsikt över förråden.

»Mät upp tre famnar av ditt bästa hamprep, en

halv tum tjockt.»

»Det blir en läxa, som männen i Forty-Mile

aldrig ska kunna glömma», profeterade han. Sedan

hängde han det hoprullade repet om sin airm och

följde med kamraterna; ut just i lagom tid för fatt

träffa på de bägge stridslystna.

»Vad tusan behövde han dra in min hustru i

saken för?» dundrade Bettles, så snart någon gjorde

ett försök att säga någonting lugnande. »Det var

onödigt», tillade han med eftertryck. »Det var

onödigt.» Och det upprepade han oupphörligt, medan

han gick av och an och väntade på Lon Mc Fåne.

Och Lon Mc Fåne — ja, hans ansikte var

eldrödt och hans tunga snabb, då han trotsade kyrkans

myndighet. »Jaha, fader Roubeau», sade han

häftigt. »Kom an ni med ert helvete och er bädd

av-glödande kol, men aldrig skall det kunna sägas, att

Lon Mc Fåne tog emot en beskyllning för lögn utan

att knysta. Och jag tänker inte be om någon

välsignelse. Jag har fört ett vildt liv, men hjärtat har jag

alltid haft på rätta stället.» "

»Men det är nu inte fråga om hjärtat, Lon»,

inföll fader Roubeau. »Det är högmodet som driver

dig till att dräpa din kamrat.»

»Ni ä" fransman, ni», svarade Lon. Han vände

53sig om för att gå, men sade först: »Vill ni läsa en

mässa för mig, om jag har otur i striden?»

Men prästen smålog endast; han satte sina

moc-kasinklädda fötter i rörelse och gick ut på den tysta

flodens vita yta. En hårdt tillkörd väg lagom för

en sexton tum bred kälke ledde ut till dammen. På

ömse sidor låg djup, lös snö. Männen gingo en och

en, utan att säga ett ord, och prästen i sin svarta

dräkt gav det hela utseende av begravningståg.

Det var en ljum vinterdag efter förhållandena vid

Forty-Mile — en av de dagar, då himlen sänker

sig tung över jorden och termometern märkvärdigt

nog står endast på 20 grader under noll. Men det

milda vädret kändes icke behagligt. Luften var

tjock och skyarna hängde orörliga — som dystra

spådomar om tidig snö. Jorden låg förnöjd i

vinterdvala och gav intet gensvar på värmens lockande

maning.

Då de kommo till dammen, utbrast Bettles —

som under vandringen tydligen hade reflekterat över

striden -— i ett sista: »Det var onödigt.» Lon Mc

Fåne bibehöll en bister tystnad. Harmen kvävde

honom så, att han inte kunde tala.

Men djupt i sitt innersta — då de inte bara

tänkte på den oförrätt de ansågo sig ha lidit — voro de

förvånade över sina kamrater. De hade väntat

motstånd och kände sig kränkta av de andras

medgör-lighet. De tyckte bägge, att de hade förtjänat bättre

av dem de hade stått så nära, och de hade en

obestämd känsla av att det skedde dem en oförrätt. De

reste sig mot den tanken, att så många av deras kam-

54rater kunde tåga ut så där som till en fest, för att

utan protest se dem skjuta ned varandra. Det var

som om de bägge hade sjunkit i värde i

kamratlagets ögon. De kunde inte förstå detta beteende.

»Rygg mot rygg, David. Skall det vara femtio

stegs avstånd eller dubbelt opp?»

»Femtio», ljöd det blodtörstiga svaret i tvär, men

bestämd ton.

Det nya hamprepet, som Malemute Kid bar på

armen helt vårdslöst, som om det råkat komma

med av en händelse, tilldrog sig nu irländarens

uppmärksamhet och väckte en misstänksam fruktan hos

honom.

»Vad skall repet vara till?»

»Raska på litet I» Malemute Kid såg på sin

klocka. »Jag har bröd som står och jäser och vill ogärna

att det skall falla ner. För resten känner jag mig

också frusen om fötterna.»

De övriga uttryckte också sin otålighet på ett

eller annat otvetydigt sätt.

»Men repet, Kid? Det är ju spritt nytt. Du ska

väl inte använda det att hala upp brödet med —

för så tungjäst är det väl inte?»

Vid dessa ord vände Bettles sig om. Fader

Rou-beau hade börjat se det humoristiska i situationen

— han satte handen för munnen för att dölja ett

leende.

»Nej, du Lon — repet är ämnat åt en man.»

Malemute Kid kunde tala med kläm, då så

behövdes.

»Vad för en man?»

55Bettles började få en aning om, att repet kunde

vara av personligt intresse för honom.

»Den andre.»

»Vem kallar ni så?»

»Hör på, Lon — och du också, Bettles! Vi ha

dryftat ert lilla mellanhavande, och vi ha kommit till

ett resultat. Vi veta, att vi inte ha rättighet att

hindra er från att slåss.»

»Nej, det skulle bara fattas det!»

»Och det ha vi inte heller någon tanke på. Men

en sak både vill och kan vi göra, och det är att vi ska

sörja för att er duell blir den enda i Forty-Miles

historia. Vi ska statuera ett exempel för alla

che-cha-quas, som färdas uppåt eller nedåt Yukon. Den

överlevande kommer att hängas i närmaste träd.

Seså — börja nu!»

Ett misstroget leende flög över Lons läppar, men;

så klarnade han upp.

■»Mät upp stegen, David — 50 var det — och sen

skjuter vi tills en av oss ligger med näsan i vädret.

Jag tänker de komma sig aldrig för med att göra det

där — det ha de inte hjärta till — det kan inte vara

annat än ett äkta yankeeskrävel.»

Han började gå framåt med ett belåtet grin, men

Malemute Kid hejdade honom.

»Lon! Det är längesedan du först lärde känna

mig!»

»Ja — det har gått mången god dag sedan dess.»

»Och du, Bettles?»

»Ja — blir fem år se"n nu i juni.»

56»Har du hört en enda gång under den tiden, att

jag har brutit mitt ord?»

Bägge skakade på huvudet och ansträngde sig att

utfundera, vad han kunde ha för mening med sina

frågor.

»Vad håller ni det för, när jag lovar någonting?»

»Det är lika godt som en revers», sade Bettles.

»Ja, det kan man tryggt våga sitt salighetshopp1

på», instämde Lon Mc Fåne "genast.

»Nå, så hör då! Jag Malemute Kid ger er mitt

hedersord på — och ni vet vad det betyder —- att

den av er, som inte blir skjuten, skall vara hängd

tio minuter efter att skjutningen har upphört.»

Han trädde tillbaka, så som "Pilatus antagligen

gjorde, sedan han hade tvått ½ina händer.

En djup tystnad uppstod bland männen i

Forty-Mile. Skyarna sänkte sig ännu djupare och

skickade ned en hel svärm av rimfrostkristaller, små

geometriska mästerstycken, luftiga som ett andedrag

men ändå bestämda att existera tills den

tillbakavändande solen hade tillryggalagt hälvten av sin

nordliga färd. Bägge dessa män "hade ofta satt allting på

ett kort under gångna dagar — de hade gjort det

med en svordom eller ett skämt på sina, läppar och

med en orubblig tro på slumpen innerst i sin själ.

Men vid detta tillfälle var "denna barmhärtiga gudom

totalt utestängd. De studerade uppmärksamt

Malemute Kids ansikte, "men lika gärna kunde de ha

försökt tyda uttrycket hos en sfinx. Sedan den ena

minuten efter den andra hade gått under tystnad,

fingo de en känsla av, att det var de som börda säga

57något. Slutligen avbröts den djupa stillheten av en

varghunds tjut borta vid Forty-Mile. Det hemska

ljudet svällde ut med ett bristande hjärtas hela

dödsångest och dog sedan bort i en långdragen suck.

»Det var då också tusan!» Bettles slog upp

kragen på sin ulliga jacka och såg sig hjälplöst omkring.

»Det är ett härligt spel ni har för er, Kid»,

utbrast Lon. »Hundra procent till den som håller

banken, och inte en cent till de spelande. Fan själv

skulle inte vilja ha det så illa förspänt, och ta mig

tusan om jag vill det.»

Där hördes fnitter och halvkvävda skratt, och

ögonen blinkade muntert med rimfrostiga ögonhår, då

männen klättrade uppför den israndade

strandbanken och gingo tvärs över lägergatan till stationen.

Men det långdragna tjutet hade kommit närmare

och ljöd mera hotande än någonsin. En kvinna

skrek bakom knuten. Så hördes ropet: »Där

kommer han!» och en indiangosse rusade emot dem,

följd av ett Tialvt dussin hundar, som voro vanvettiga

av skräck. Och efter dem kom Gulkäft, en grå.

massa av rest borst.

Alla togo till flykten utom yankeen.

Indiangossen hade snubblat och fallit. Bettles hejdade sig

en sekund för att gripa tag i hans pälsjacka och

störtade sedan med honom till en vedstapel, dit de

flesta av hans kamrater redan hade tagit sin

tillflykt. Gulkäft hade varit efter en av hundarna, men

nu vände han om i fullt språng. Den förföljda

hunden, som var fri från rabies, men alldeles vild

av förskräckelse, sprang omkull Bettles och satte av

58uppåt gatan. Malemute Kid skickade ett skott efter

Gulkäft. Den galne hunden gjorde ett halvt

luftsprång, kom ned på rygg och flög sedan med ett

enda språng över halva det avstånd, som skilde

honom från Bettles.

Men det ödesdigra språnget hejdades. Lon Mc

Fåne hoppade ner från vedstapeln och grep det

rasande djuret midt i luftsprånget. De rullade om

varandra — Lon höll hunden om strupen en

armslängd ifrån sig, halvt förblindad av den stinkande

fradgan, som sprutade över hans ansikte. Bettles

gjorde slut på kampen med sin revolver, sedan han

kallblodigt hade avvaktat det rätta ögonblicket.

»Det där kallar jag för ett rättskaffens spel, Kid»,

sade Lon, då han reste sig och riste snön ur

ärmarna, »med en ganska hygglig procent åt mig själv

som spelare.»

Medan Lon Mc Fåne samma kväll var på väg

till fader Roubeau och kyrkans förlåtande famn,

sutto Malemute Kid och Mackenzie länge och

småpratade.

»Men skulle du verkligen ha gjort det, om de

hade fullföljt duellen?» frågade Mackenzie.

»Har jag någonsin brutit mitt ord?»

»Nej, men det hör inte hit. Svara på vad jag

frågade dig. Skulle du ha gjort det?»

Malemute Kid rätade på sig.

»Ja, vet du, Mack, det har jag frågat mig själv

hela tiden sedan dess, och . . .»

»Nå?»

»Jag har ännu inte kommit på det klara med svaret.»

59I FJÄRRAN LAND.

Då man reser till ett fjärran land, måste man

bereda sig på att glömma mycket av det man har lärt

och skaffa sig vanor, som passa för livet i det nya

landet. Man måste överge sina forna ideal och sina

gamla gudar, och ofta måste man till och med

vända upp och ned på de lagar, som förut ha varit

bestämmande för ens liv. För dem, som äga en

Proteus-artad förmåga att foga sig efter förhållandena,

kan det nya i en sådan förändring vara ganska

roligt, men för dem, som äro djupt fastrotade i den

jordmån, vari de ha växt upp, blir det tryck, som

den ändrade omgivningen utövar, nästan

outhärdligt, och både kropp och själ uppresa sig mot det

nya tvånget, som de icke förstå. Detta trots tar sig

uttryck på mångahanda sätt, vållar åtskilligt ondt

och åstadkommer flera slags olyckor. Det vore

bättre om den, som icke kan anpassa sig efter de nya

förhållandena, återvände till sitt eget land. Dröjer

han för länge, kostar det med säkerhet hans liv.

Den, som vänder ryggen åt en gammal

civilisations bekvämlighet och beger sig upp till norden

med dess vilda ungdomlighet och primitiva enkel-

60het, måste beräkna sina möjligheter till framgång"

i omvändt förhållande till antalet och arten av sina

hopplöst inrotade vanor. Är han av den rätta

sorten, skall han snart komma underfund med, att de

materiella vanorna ha den mmsta betydelsen. Att

byta ut sådana saker som ett läckert bord mot

mager kost, styva läderskor mot mjuka, formlösa

mockasiner, en dunbädd mot en sovplats i snön, är,

när allt kommer omkring, en ganska lätt sak. Men

det kinkigaste är att med allvar sätta sig in i rätta

förhållandet till allting, synnerligast till sina

medmänniskor. Det vanliga livets artigheter måste nu

utbytas mot osjälviskhet, överseende och tålamod.

På detta sätt, men också endast på detta sätt kan

han förvärva den dyrbara skatten av ett trofast

kamratskap. Han skall icke säga: »Tack!» han

måste mena det utan att öppna munnen och bevisa

det genom handling. Han måste, kort sagt, sätta

gärning i stället för ord, andan i stället för

bokstaven.

Då hela världen genljöd av talet om Nordlandets

guld, och dess lockelse övade sin trollmakt över

människornas hjärtan, övergav också Carter

Weat-herbee sin säkra och lugna plats på kontoret,

lämnade hälvten av sina besparingar till hustrun och

använde återstoden till sin utrustning. Det fanns

ingen romantik i hans natur — den hade

affärslivet för längesedan utplånat. Han var helt enkelt

trött på den evinnerliga trampkvarnen och ville

riskera en stor insats i förhoppning om

motsvarande vinst. I likhet med så många andra tokar för-

61aktade han de gamla spåren, som under tjugu års

tid trampats av hans föregångare i Nordanland,

och begav sig till Edmonton på våren. Och där

slöt han sig, till sin själs ofärd, till ett helt sällskap

av män.

Sällskapet var icke ovanligt på annat sätt än i

fråga om sina planer. Dess mål var detsamma som

alla andras, nämligen Klondyke. Men den route,

som det hade utprickat för sig på kartan och varpå

det ämnade nå detta mål, skulle ha kommit den

käckaste inföding att baxna, även om han vari"t

född och uppväxt i den ständiga osäkerheten i

Nordväst. Till och med Jean Baptiste, som var son till

en Chippewa-kvinna och en förlupen fransk v o y

a,-g e u r — Jean Baptistes första gnällande klagan

hade höjts i ett renhudstält norr om 65 :te

breddgraden och tystats genom ett ljuvligt sugande på en

sudd rå talg — blev förbluffad. Ehuru han sålde

sina tjänster åt dem och förpliktade sig att följa,

dem, om så fordrades, till den ständiga isens

regioner, skakade han likväl olycksbådande på sitt

huvud, då man bad om hans råd.

Percy Cuthferts olycksstjärna måste ha varit stadd

i uppgång, ty även han slöt sig tiill detta sällskap av

guldsökare. Han var en helt vanlig människa, vars

bankkonto var lika stort som hans kultur, vilket icke

vill säga litet. Han hade ingen orsak att ge sig ut

på ett sådant äventyr — icke det ringaste skäl i

världen, utom att han led av en abnormt

utvecklad sentimentalitet. Denna förväxlade han med

äventyrslust och sinne för det romantiska. Mången har

62gjort som han och därmed begått ett

olycksbringan-de misstag.

Det första tövädret på våren överraskade det

omtalade sällskapet i drift, följande islossningen på Elk

River. Det var en imponerande flotte, ty bagaget

var stort, och förutom det egentliga sällskapet fanns

där också en del simpelt halvblod, som medförde

kvinnor och barn. Dag ut och dag in arbetades där

med båtar och kanoter, man slogs med mosquitos

och andra dylika landsplågor och svettades och svor,

när det gällde att praktisera sig över näsen. Detta

slags hårda arbete blottar vad som finns inombords

hos en man, och innan Atabascasjön hade kommit

ur sikte mot söder, hade varenda medlem av

sällskapet hissat ren flagg.

Carter Weatherbee och Percy Cuthfert skolkade

och knotade oupphörligt. Hela det övriga sällskapet

klagade icke samfällt så mycket över sina mödor

och besvärligheter som var och en av dessa bägge

gjorde var för sig. Icke en enda gång erbjödo de

sig frivilligt att uträtta någon av de tusen

småsysslor, som förekommo i lägret. Skulle där

hämtas ett spann vatten, skulle det klyvas ett extra

fång bränsle, skulle tallrikarna diskas och torkas,

skulle man söka igenom packningen efter ett eller

annat föremål som behövdes — strax upptäckte

dessa civilisitionens kraftlösa ättlingar brister och

revor, som de ögonblickligen måste laga. De voro

alltid de iorsta som kröpo till kojs om kvällarna,

ehuru det ännu fanns massor av arbete att uträtta;

de voro de sista som kommo ut om rnornarna,

63när man skulle göra allting klart till avfärd, innan

man satte sig till frukosten. De voro de första att

infinna sig vid målen, de sista att hjälpa till med

matens tillredning — de första att riva till sig en

läcker bit och de sista att inse, att de hade förgripit

Sig på en annan mans ranson. Om de sutto vid

årorna, doppade de dessa helt lätt och läto det gå med

farten. De trodde, att ingen lade "märke till det, men

deras kamrater svuro över dem i tysthet och fingo

småningom hat till dem, medan Jacques Baptiste

hånskrattade öppet och svor högt från morgon till

"kväll. Men Jacques Baptiste var ju ingen

gentleman.

Vid stora Slavsjön köptes Hudson-hundar, och

flotten sjönk ända till relingen, sedan dess last hade

ökats med torr fisk och köttkakor. Så styrde de in

på Mackenzieflodens raska ström och gåvo sig ut på

de stora ödevidderna. Varenda rännil, som såg

»möjlig» ut, blev undersökt, men de lockande

guldlagren voro ständigt framför dem, längre uppåt

norden. Vid Great Bear började dessa följeslagare

desertera, drivna av den allmänna rädslan för det

obekanta, och vid fortet Good Hope sågos de sista

och käckaste böjda under draglinorna, medan de

arbetade sig uppåt strömmen, utför "vilken de hade

glidit med så förrädisk lätthet. Jacques Baptiste

ensam var kvar. Hade han icke svurit att draga

vidare, om det så vore till den eviga isens område?

De bedrägliga kartorna, som mestadels voro

tecK-nade efter hörsagor, rådfrågades nu alltjämt. Och

man visste att skyndsamhet var av nöden, ty solen

64hade redan gjort sin nordliga rond och förde återigen

vintern söderut. De ströko utmed stranden av den

bukt, där Mackenziefloden faller ut i Ishayet och

veko av i mynningen till den lilla Peel River. Nu

började det mödosamma värvet att arbeta sig

uppför strömmen, och de bägge »omöjliga» hade det

värre än någonsin förut. Draglinor och stakar, åror

och bärremmar, vattenfall och näs — alla dessa

tortyrmedel väckte hos den ene en djup avsky för

stora vågstycken och gåvo den andre en obehaglig

definition på äventyrens romantik. En dag blevo

de uppstudsiga, och då de fingo en ordentlig

upp-sträckning av Jacques Baptiste, vände de gadden mot

honom, som ormar bruka göra. Men halvblodet

piskade upp dem och skickade dem sedan mörbulta,de

och blödande till arbetet. Det var första gången"

någondera av dem hade blivit tuktad.

Då de kommo till Little Peels källflod, måste de

uppge sjöfärden och tillbragte återstoden av

sommaren med att släpa bagaget över det stora

Mackenzienäset till »West Rat». Denna lilla, flod är ett

tillflöde till Porcupine, som själv faller ut i Yukon,

där denna Nordlandets stora allfarväg gör en

vändning och viker av mot polcirkeln. Men då hade de

kommit till korta i sin kapplöpning med vintern,

och så måste de ankra sin flotte intill den tjocka

strandisen och skynda att föra sitt gods i land. Den

natten brakade isen sönder gång på gång, men på

morgonen hade den gått till vila på allvar.

65

Vargens son. 5.»Vi kan inte vara mer än fyra hundra mil från

Yukon», sade Sloper, i det han mätte avstånden på

kartan med tumnageln. Överläggningen, varunder

de bägge omöjliga hade givit luft å sin jämmer på

ett högst obehagligt sätt, nalkades sitt slut.

»Vi ä" i alla händelser ett godt stycke från

Hudson-Bay-stationen.» Jacques Baptistes far hade på

sin tid färdats vägen fram för pälskompaniets

räkning och haft med sig hem ett par förfrusna tår som

minnen efter resan.

»Det är gnistrande kallt», ropade en av de andra.

»Förmodligen inga vita ute?»

»Naturligtvis inte», försäkrade Sloper. »Men se"n"

ha vi bara femhundra mil till uppåt Yukon till

Daw-son. Låt oss säga tusen mil inalles härifrån.»

Weatherbee och Cuthfert stönade samfällt.

»Huru lång tid skulle det ta, Baptiste?»

Halvblodet räknade ett ögonblick.

»Jo, om vi ta i av bara fanken och ingen skolkar,

så skulle det väl gå på en tio, tjugu, trettio, fyrti,

femti dar. Om vi ha småbarn med» — med en

blick på de omöjliga — »så kan ingen säga det på

förhand. Då kommer vi kanske fram när helvetet

fryser till — kanske inte då en gång.»

Arbetet på förfärdigandet av snöskor och

mockasiner upphörde. Någon ropade på en frånvarande

kamrat, som kom ur en gammal hydda vid

lägereldens utkant och slöt sig till de övriga. Denna

hydda var ett av de många märkliga ting, som

gömma sig i Nordlandets vidsträckta ödemarker. När

66och av vem var den byggd, det visste ingen. Två

gravar därutanför, på vilka högar av sten blivit

upptornade, gömde måhända de forna, inbyggarnas

hemlighet. Men vems hand hade staplat upp

stenarna?

Ögonblicket var inne. Jacques Baptiste gjorde

ett uppehåll i arbetet med att reparera en sele och

tjudrade den motsträviga hunden i snön. Kocken

protesterade i tysthet mot uppskov; han slängde

en bit fläsk i grytan, där bönorna puttrade, och

tilldrog sig därigenom de övrigas uppmärksamhet.

Sloper reste sig. Hans gestalt utgjorde en löjlig

kontrast mot de bägge omöjligas blomstrande yttre.

Gulhyad och utmattad som han var och utflugen

ur ett sydamerikanskt feberhål, hade han likväl

fortsatt sin flykt från breddgrad till breddgrad och var

ännu i stånd att arbeta som en hel karl. Hans vikt

översteg troligen icke nittio skålpund, den tunga

jaktkniven inberäknad, och hans gråsprängda hår

vittnade om, att hans ungdomsdagar voro förbi.

Såväl Weatherbees som Cuthferts friska unga

muskler voro tio gånger kraftigare än hans, men han

kunde trampa dem sönder och samman under en

dagsmarsch. Och hela denna dag hade han eggat

sina kamrater att våga sig ut på en tusenmilsfärd,

som hade otroliga lidanden och mödor att bjuda.

Han var en personifikation av den rastlöshet, som

utmärker hans ras, och gammal teutonsk

hårdnäc-kenhet, parad med yankeens hurtiga beslutsamhet

och handlingskraft gjorde hans kropp till ett lydigt

redskap för hans själ.

67»Alla de som rösta för att vi ska färdas vidare

med hundarna, så snart isen lägger sig, säga "ja!"»

»Ja!» ljöd svaret från åtta stämmor — stämmor

som voro bestämda att utstöta en massa eder och

förbannelser under många hundra mils oavbrutna

strapatser.

»Nå — är det någon som röstar mot förslaget?»

»Ja!» För första gången uttalade sig de bägge

omöjliga unisont utan a(tt hålla på var sin mening.

»Nå, vad ämna ni göra åt den saken?» tillade

Weatherbee morskt.

»Majoriteten bestämmer! Majoriteten bestämmer! >

ropade de andra.

»Jag vet nog, att hela expeditionen hotar att gå

sönder, om ni bägge inte följa med», svarade Sloper

sockersött, »men jag antar ändå, att vi kunna,

undvara er, om vi riktigt bjuda till. Eller vad säger ni,

gossar?»

Hans ord hälsades med enstämmigt bifall.

»Men, hör ni», vågade Cuthfert fråga med en viss

rädsla i rösten, »vad ska då jag ta mig till?»

»Ni följer inte med ?»

»Ne-ej.»

»Gör då vad tusan ni vill. Det ha vi inte med

att göra.»

»Det är bäst att ni rådgör med er roddkamrat

om den saken», sade en burdus västbo från Dakota

och visade på Weatherbee. »Han kommer nog att

s¾ga er, vad ni ska göra, när det ska kokas mat och

samlas bränsle.»

»Då anse vi det avgjort», förklarade Sloper. »Vi

68bryta upp i morgon och slå sedan läger fem mil

härifrån. Bara för att få allting i ordning och kunna

tänka över, om vi ha glömt någonting —»

Slädarna knarrade på sina stålbeslagna medar och

hundarna stretade av all makt i seltygen, vari de

voro bestämda att dö. Jacques Baptiste stod

bredvid Sloper och kastade en sista blick på hyddan.

Röken virvlade melankoliskt upp från

skorstenspipan. De bägge omöjliga stodo i dörren och

betraktade dem.

Sloper lade sin hand på den andres axel.

»Jacques Baptiste —■ har du någonsin hört talas

om Kilkenny-kattorna?»

Halvblodet skakade på huvudet.

»Jo, ser du, min vän och gode kamrat, dessa

kattor slogos tills det varken fanns hud eller hår eller

skrik kvar av dem. Du förstår ju — ingenting alls

kvar. Godt! De där bägge männen tycka inte om

arbete. De komma inte att arbeta. Det vet vi. Och

nu bli de ensamma i hyddan hela vintern — en

förfärligt lång och mörk vinter. Kilkenny-kattor du

— eller vad ?»

Fransmannen hos Baptiste ryckte på axlarna, men

indianen hos honom teg. Men axelryckningen var

vältalig och rik på förutsägelser. — —

I början gick allting utmärkt i den lilla hyddan.

Kamraternas brutala skämt hade gjort Weatherbee

och Cuthfert medvetna om det ömsesidiga ansvar,

som vilade på dem. Dessutom var det just icke, när

allt kom omkring, så mycket att göra för två

69starka karlar. Och att de sluppit ifrån det tuktande

riset — eller med andra ord det barska halvblodet

— kändes som en behaglig lättnad. I början tävlade

de om att överträffa varandra, och de utförde sina

små åligganden med en andakt, som skulle ha

förmått deras kamrater — som nu sleto ondt både till

kropp och själ under sin långa resa — att spärra

upp ögonen av förvåning.

Alla bekymmer voro bannlysta. Skogen, som

omslöt dem på tre sidor, var en outtröttlig vedgård.

Några få steg utanför deras dörr låg Porcupine

sovande under sitt istäcke, och från ett hål i detta

täcke bubblade en härlig källa med kristallklart,

iskallt vatten. Men snart gav även den anledning

till missnöje. Vattenhålet frös till oupphörligt, och

de måste tillbringa mången tröttsam timme med att

hugga upp det igen.

Hyddans okände byggmästare hade gjort en

utbyggnad på baksidan, vari de förvarade största

delen av sin proviant. Föda fanns där utan tvivel för

ett tredubbelt antal män. Men största delen var

sådant, som visserligen är närande för muskler och

senor, men icke verkar retande på gommen.

Visserligen fanns där mer än tillräckligt socker för

två vanliga män, men dessa två voro icke stort annat

än barn. De upptäckte snart, att varmt vatten med

lagom tillsats av socker smakade bra, och så

började de doppa sitt bröd och sina pannkakor i den

starka, vita sockerlagen. Kaffe, te och torkad frukt

åstadkommo också stora hål i sockerförrådet.

Deras första ordväxling uppstod angående sockret.

70Och det är en mycket allvarlig sak när två män,

som äro fullkomligt beroende av varandra, börja

bli oense.

Weatherbee ville gärna skräna politik, medan

Cuthfert däremot, som helst ville ha klippt sina

kuponger och låtit samhället gå sin egen vacklande

gång bäst det gitte, antingen helt och hållet lät

ämnet vara eller också gjorde det till föremål för

retsamt skämt. Men kontoristen var för dum att

kunna uppskatta kamratens lyckade ordvändningar,

och Cuthfert kände sig retad av att han spillde

ammunition förgäves. Han var van att blända folk

med sin kvickhet, och bristen på tacksamt

auditorium var ett verkligt lidande för honom. Han tog

denna olycka som en sorg, för vilken han

ovillkorligt ställde sin fårskallige kamrat till ansvar.

Utom omsorgerna för sin existens hade de

ingenting gemensamt, icke en enda beröringspunkt.

Weatherbee var kontorsman och hade icke känt till

någonting annat än bokföring i hela sitt liv.

Cuthfert hade legat vid universitetet, fuskade med pensel

och palett och hade skrivit icke så litet. Den ene

hörde till underklassen, ehuru han själv ansåg gig

för en bildad man, och den andre var en bildad

man, som visste att han var det. Härav kan man

se, att en man mycket väl kan vara vad man kallar

bildad utan att äga den ringaste insikt i vad ett

godt kamratskap vill säga. Kontoristen var lika

sinnlig som den andre var estetisk, och när han

vidt och bredt berättade om sina kärleksäventyr,

vilka huvudsakligast hade utspelats i hans egen

71fantasi, verkade detta på hans övermåttan ömtålige

kamrat som dunster från en kloak.

Han betraktade kontoristen som ett smutsigt,

okultiverat djur, vars rätta plats vore på

avskrädeshögen bland svinen, och han sade honom det. Till

gengäld fick han veta, att han själv var en

»mjölk-vattensherre» och en »snobb». Om det hade gällt

hans liv, skulle Weatherbee ej ha kunnat definiera

ordet snobb, men det passade för ändamålet, och

det var det väsentligaste.

Weatherbee sjöng falskt på var tredje ton och

brukade föredraga sådana visor som

»Bostonmörda-ren» och »Vackre kajutvakten» i timtal, så att

Cuth-fert grät av raseri tills han icke kunde stå ut längre,

utan tog sin tillflykt ut i kölden. Men det fanns

ingen räddning. Det var omöjligt att för någon

längre stund kunna uthärda den skarpa kölden

därute, och i den lilla trånga hyddan hade de, jämte

bäddar, eldstad, bord och allt, blott en yta av tio

fots längd och tolv fots bredd. Den enes närvaro

verkade på den andre som en personlig

förolämpning, och de iakttogo en mulen tystnad, längre och

buttrare med varje dag som gick. Emellanåt kunde

sinnesstämningen förrådas genom en glimt i ögat

eller en krökning på läppen, fastän de sökte

fullkomligt ignorera varandra under dessa

stumhets-perioder. Och hos bägge vaknade en djup

förvåning över hur Gud någonsin hade kunnat komma

att skapa den andre.

Så litet som de hade att göra, blev tiden en

odräglig börda för dem. Detta gjorde dem naturligtvis

72ännu latare. De försjönko i ett fysiskt

slapphetstillstånd, som gjorde dem upproriska mot minsta

ansträngning eller arbete. En morgon, då det var

Weatherbees tur att laga till deras frukost, rullade

han sig ut ur filtarna och tände först tranlampan

och sedan elden, medan kamraten ännu låg och

snarkade. Kittlarna voro bottenfrusna, och det fanns

intet vatten i hyddan att tvätta sig med. Men det

frågade han inte efter. Medan han väntade på

att kittlarna skulle tina upp, skar han fläsket i

skivor och tog itu med det förhatliga arbetet att

baka bröd. Cuthfert låg och gav listigt akt på

honom med halvslutna ögon. Så blev det ett häftigt

uppträde, varunder de ömsesidigt förbannade

varandra, och slutligen kommo de överens om, att var

och en skulle laga maten åt sig själv. En vecka

senare underlät Cuthfert att tvätta sig på morgonen,

men åt ändå med välbehag den mat han själv hade

lagat. Nu hade Weatherbee roligt. Och efter detta

ströks det enfaldiga bruket att tvätta sig från deras

dagordning.

Då sockerförrådet och andra små lyxartiklar

började smälta ihop, greps vardera av en plötslig

fruktan, att han icke skulle få den del som tillkom

honom, och för att inte bli lidande, började de proppa

sig med dylika saker. Läckerheterna tålde icke vid

denna slösaktiga hushållning, och det gjorde inte

heller de bägge fråssarna. Av brist på färska

grönsaker och motion blev deras blod osundt, och ett

otäckt högrödt utslag spred sig över deras kroppar.

Men de frågade ej efter denna varning. Sedan bör-

73jade deras muskler och leder att svullna och svartna,

medan deras munnar, gommar och läppar blevo

gulaktiga som fet grädde. I stället för att låta sig

av olyckan föras närmare varandra, fröjdade de

sig över de framsteg, som skjörbjuggen gjorde hos

kamraten.

De miste allt sinne för yttre prydlighet, till och

med för vanlig anständighet. Hyddan blev en

svinstia, där bäddades aldrig, lika litet som färskt

granris hämtades till underlag. Men de kunde ju inte

ständigt ligga inrullade i sina filtar, vilket de helst

skulle ha velat; ty kölden var obarmhärtig och

eldstaden slukade mycket bränsle. Håret och skägget

blev långt och tovigt, och kläderna skulle ha väckt

leda hos en lumpsamlare. Men det frågade de icke

efter. De voro sjuka och ingen såg dem, och

dessutom var det en pina att röra sig.

Till allt detta kom en ny plåga —

nordlandsrädslan. Denna rädsla var ett barn av den stora

kölden och den stora tystnaden och föddes i

decembermånadens mörker, då solen på allvar sänkt

sig under den södra horisonten. De bägge männen

påverkades olika efter sin olika natur. Weatherbee

blev ett rov för den värsta vidskepelse och gjorde

sitt bästa för att återuppväcka de döda, som

slumrade i de förgätna gravarna. Han var som gripen

av en förtrollning, och i sina drömmar såg han dem

komma in från kölden — de kröpo intill honom

under hans filtar och berättade honom om allt vad

de trälat och lidit innan de dogo. Han ryste tillbaka

för den hemska beröringen med dem, när de kommo

74närmare och slingrade sina frusna lemmar om hans,

och när de så viskade i hans öron om kommande

händelser, genljöd hyddan av hans förskrämda skrik.

Cuthfert förstod ingenting — de växlade numera

aldrig ett ord med varandra — och när han väcktes

av skriken, grep han alltid efter sin revolver. Så

satte han sig upp i bädden, skakande av nervösa

rysningar och med vapnet riktat mot den

medvetslöse drömmaren. Cuthfert trodde, att hans kamrat höll

på att bli galen, och därför fruktade han för sitt liv.

Hans egen sjukdom antog en mindre bestämd

form. Den hemlighetsfulle byggmästaren, som hade

byggt hyddan, hade satt upp en vindflöjel på

ryggåsen. Cuthfert lade märke till att den alltid pekade

åt söder, och en dag blev han så irriterad av flöjelns

istadighet, att han vred den mot öster. Nu gav han

ivrigt akt på den, men det kom icke en enda

vindpust, och flöjeln rörde sig icke ur fläcken. Då vände

han den mot norr och svor en ed att icke röra den

vidare — det skulle vinden få göra. Men luftens

hemska orörlighet förfärade honom, och han steg

ofta upp midt i natten för att se om flöjeln hade

rört sig; tio grader skulle han ha nöjt sig med. Men

nej — där satt flöjeln lika orubblig som ödet självt.

Hans fantasi skenade i väg, väderflöjeln blev som

en fetisch för honom. Ibland följde han i tankarna

den riktning, dit den pekade, tvärs över de öde

vidderna, och mättade sin själ med skräck. Han

sysslade med det osedda och det okända, tills

evighetens börda tycktes vilja krossa honom. Allt däruppe

i Nordanland hade denna överväldigande verkan —

75bristen på liv och rörelse, mörkret, den oändliga ro.

som ruvade över det hela, den spöklika tystnaden,

som gjorde själva ljudet av hjärtslagen till någonting

förmätet, den högtidliga skogen, som tycktes gömma

idel fasor — någonting förfärande och outsägligt,

som varken kunde fattas av tanken eller beskrivas

med ord ...

Den värld han så nyligen hade lämnat med dess

rastlösa id och dess stora företag föreföll honom

mycket avlägsen. Så kommo minnen och trängde

sig fram — hågkomsten av marknadsplatser och

gallerier och myllrande gator, minnen av

sällskapsdräkter och samkväm, av präktiga män och

sympatiska kvinnor, som han hade känt — men allt

detta var dunkla minnen från ett liv, som han hade

levat för århundraden sedan på en annan planet.

Dessa fantasier voro hans verklighet. När han stod

under väderflöjeln med ögonen riktade mot

polar-himmeln, kunde han icke fatta, att Södern verkligen

fanns till, att där just i denna samma stund rådde

brusande liv och rörelse. Det fanns ingen Söder,

ingen man född av kvinna, intet givande eller

tagande till äkta. Bortom den försvinnande synkretsen

sträckte sig endast väldiga tysta vidder, och bortom

dessa lågo ännu väldigare, av samma art. Det fanns

inte något solskensland, där blommor doftade.

Sådant var ingenting annat än urgamla drömmar från

paradiset. Västerns solländer och Österns

kryddländer, det leende Arkadien och Lycksalighetens ö —

ha ha ha! Hans skratt skar igenom den tomma

rymden, och det ovana ljudet skrämde honom. Det

76fanns icke heller någon sol. Detta var universum,

dödt och kallt och mörkt, och han var dess ende

invånare, Men Weatherbee? I sådana ögonblick

tog han icke Weatherbee med i räkningen. Denne

var en Caliban, en hemsk dämon, som var

fastlän-kad vid honom för oändliga tider, till straff för en

eller annan förbrytelse, som han själv hade glömt.

Han levde med Döden bland de döda, förslappad

i känslan av sin egen obetydlighet, krossad under

slumrande tidsåldrars passiva välde. Alltings

storhet förfärade honom. Allt utom han själv var

uppdrivet till yttersta grad — det fullkomliga

upphörandet av all vind och all rörelse, den snötäckta

ödemarkens oändliga vidder, himlens höjd och

tystnadens djup. Den där vindflöjeln — om den, bara

ville röra sig! Om en blixt ville slå ned, eller skogen

stå i ljusan låga! Om himmelen ville öppna sig,

om dombasunen ville ljuda — ja, vad som helst!

Men nej, ingenting rörde sig. Tystnaden trängde in

på honom, och nordlandsrädslan grep med sina

kalla klor om hans hjärta.

En gång råkade han på ett spår vid flodstranden,

alldeles som Robinson Crusoe — det svaga spåret

efter en hare på den lösa snöytan. Det var en

uppenbarelse! Det fanns liv i Nordlandet. Han ville

följa detta spår, stirra på det, ruva över det. Han

glömde sina uppsvällda muskler och arbetade sig

genom den djupa snön i en extas av förväntan.

Skogen slukade honom och den korta middagsljusningen

försvann; men han fortsatte sina spaningar, tills den

utmattade naturen tog ut sin rätt och han låg där

77hjälplös i snön. Och där låg han och stönade och

förbannade sin dårskap och visste nu, att spåret endast

hade varit ett foster av hans fantasi. Sent på kvällen

släpade han sig in i hyddan på händer och knän,

med förfrusna kinder och en besynnerlig domning

i sina fötter. Weatherbee grinade illvilligt men

erbjöd sig inte att hjälpa honom. Han stack med nålar

i sina tår och tinade upp dem framför eldstaden. En

vecka senare blev det kallbrand.

Men kontoristen hade sina egna bekymmer. De

döda kommo nu oftare ur sina gravar; de lämnade

honom nästan aldrig, antingen han sov eller var

vaken. Han var i en ständig väntan och fruktan för

deras ankomst, och han kunde aldrig gå förbi de

båda kumlen utan att det ryste i honom. En natt

kommo de till honom medan han sov och drogo

honom med sig ut för att han skulle hjälpa dem med

något. Med den vildaste förskräckelse vaknade han

upp mellan stenhögarna och rusade alldeles utom

sig tillbaka in i hyddan. Men han hade legat därute

en god stund, ty både hans fötter och hans kinder

voro förfrusna.

Emellanåt blev han ursinnig över deras

efterhängsenhet, och han rusade omkring i hyddan och högg

med sin yxa i tomma luften utan att fråga efter var

slagen träffade. Under dessa spökstrider låg

Cuth-fert insvept i sina filtar och följde den vansinnige

med höjd revolver, färdig att skjuta ned honom om

han kom för nära. Men en gång, då kontoristen

kom till sans igen efter ett dylikt anfall, märkte han,

att den andre höll sitt vapen riktat mot honom.

7«Hans misstankar väcktes, och från den stunden levde

också han i fruktan för sitt liv. Härefter bevakade

de varandra mycket noga och vände sig om i panisk

förskräckelse, om den ene händelsevis gick bakom

den andres rygg. Denna fruktan blev en mani, som

behärskade dem även under sömnen. Av ömsesidig

rädsla för varandra läto de på tyst överenskommelse

lampan brinna hela natten och sågo till, att det

fanns rikligt med svinister i den innan de gingo till

vila. Den enes allra minsta rörelse var nog för att

väcka den andre, och mången sömnlös natt möttes

deras stirrande ögon, medan de lågo darrande under

filtarna och fingrarna famlade efter trycket på

revolvern.

På grund av denna ständiga rädsla och

själsspänning i förening med sjukdomens härjningar förlorade

de all likhet med människor och sågo ut som jagade

och förskrämda vilda djur. Deras näsor och kinder

hade svartnat efter förfrysningen. Tårna föllo av

vid första eller andra leden. Minsta rörelse

förorsakade smärta, men eldstaden var omättlig och

tvingade deras eländiga kroppar att utstå otroliga

lidanden. Dag ut och dag in krävde elden sin näring

— ett sannskyldigt skålpund kött — och de släpade

sig in i skogen och höggo bränsle, liggande på knä.

En gång medan de krälade omkring och sökte efter

torra grenar, möttes de från motsatta håll i ett snår.

Två dödskallar stirrade plötsligt på varandra helt

oväntat. Deras lidanden hade förvandlat dem till

den grad, att allt igenkännande var omöjligt. De

rusade upp, skrikande av förskräckelse, och rusade

79bort på sina stympade fötter. Då de störtade

omkull vid ingången till hyddan, slogos och klöstes de

som dämoner innan de upptäckte sitt misstag.

Emellanåt voro de vid sina sinnen, och under en

av dessa lugna stunder hade de delat sitt viktigaste

njutningsmedel, sockret, i lika stora kvantiteter.

Var och en bevakade svartsjukt sin andel, som de

förvarade i påsar i utbyggnaden. Ty det återstod

endast några mått, och ingendera hyste den ringaste

tillit till den andre. Men så en dag begick Cuthfert

ett misstag. Knappt i stånd att röra sig, sjuk

av-smärta, med svindlande huvud och halvblinda ögon,

kröp han ut i förrådsrummet med sockerdosan i

handen och tog miste på sin och Weatherbees påse.

Januari hade endast ett par dagar på nacken, då

detta hände. Solen hade för någon tid sedan passerat

sin lägsta sydliga punkt och kastade nu, när den stod

högst, lysande strimmor av gyllene ljus över den

nordliga himlen. Dagen efter den, då Cuthfert hade

tagit miste på sockerpåsarna, kände han sig bättre

både till kropp och själ. Då middagstiden närmade

sig och dagen blev ljusare, släpade han sig ut ur

hyddan, för att fröida sig över den försvinnande

solglimten, som för honom var en pant på kommande

solskenstid. Även Veatherbee kände sig bättre och

kravlade sig ut bredvid honom. De slogo sig ned i

snön under den orörliga vindflöjeln och väntade.

Dödens stillhet härskade omkring dem. När

naturen ter sig så i andra himmelstreck, finns där en

underström av förväntan, en väntan på att en eller

annan späd stämma skall på nytt ta upp den av-

80brutna sången. Men så är det icke i Nordlandet.

De bägge männen tyckte, att de hade levat

evigheter i denna hemska ro. De kunde icke erinra sig

minsta kvitter från det förflutna. De kunde icke

tänka sig någon sång för framtiden. Denna

överjordiska stillhet hade varat beständigt — det var

evighetens tysta ro.

Deras ögon voro riktade mot norr. Osedd, bakom

deras ryggar, bakom de tornande bergen mot söder,

gled solen mot zenith på en annan himmel än deras.

Som ensamma åskådare av det mäktiga panoramat

betraktade de den falska ljusningen, som långsamt

tilltog. Ett svagt skimmer visade sig och dog åter

bort. Så tilltog det i styrka och skiftade i rödgult,

purpur och saffransgult. Skimret blev så starkt, att

Cuthfert började tro på ett mirakel — att solen

skulle visa sig däruppe i norr! Men plötsligt

sopades himlen ren utan förberedelse, utan övergång.

Det fanns icke en skymt av färg. Ljuset var släckt

för dagen. De drogo en djup suck, som nästan lät

som en snyftning. Men se! Luften glimmade av

glittrande rimfrostnålar — och där, mot norr, syntes

väderflöjelns konturer, ehuru obestämda, på snön.

En skugga! En skugga! Det var precis vid

middagstid. De vände hastigt sina ansikten mot söder.

En gyllene kant visade sig över bergens snöiga

hjässor, smålog mot dem ett ögonblick och försvann

åter.

Det var tårar i deras ögon, då de sågo på

varandra. En underlig vek stämning kom över dem.

De kände sig omotståndligt dragna till varandra.

Si

/ "argens son. 6.Solen vände tillbaka. Den skulle vara hos dem igen

i morgon och dagen därpå och så allt vidare. Och

den skulle stanna längre och längre hos dem för

varje gång, och det skulle komma en tid, då den

skred över deras himmel både dag och natt, utan

att en enda gång sänka sig bakom horisonten. Det

skulle icke längre finnas någon natt. Vinterns

isbojor skulle sprängas, vinden skulle blåsa och

skogarna svara — landet skulle bada i det välsignade

solskenet och livet födas på nytt. Hand i hand

skulle de lämna detta fruktansvärda drömland och

återvända till södern. De famlade blindt framför

sig och deras händer möttes — deras stackars

stympade händer, svullna och förvridna under vantarna.

Men det löftet skulle aldrig bli uppfyllt. Ty

Nordanland är Nordanland, och där leva människorna

sitt själsliv efter sällsamma lagar, vilka de som icke

ha färdats i dessa fjärran trakter aldrig kunna förstå.

En timme därefter ställde Cuthfert en plåt med

bröd in i ugnen och började fundera över vad

doktorerna skulle kunna göra åt hans fötter, då han

kom tillbaka. Hembygden föreföll nu icke längre

så oerhört långt borta. Weatherbee stökade omkring

i förrådsrummet. Plötsligt utstötte han en hel ström

av svordomar, vilka sedan upphörde med samma

överraskande plötslighet. Den andre hade stulit av

hans socker! Allt kunde emellertid ha gått på annat

sätt, om icke de döda hade kommit fram från sina

stenkummel och lagt ursinniga ord på hans tunga.

De förde honom helt tyst ut från förrådsrummet, vars

dörr han glömde att stänga. Nu skulle det ske. Det

82som de hade viskat till honom i hans drömmar, det

skulle nu gå i fullbordan. De ledde honom tyst,

helt tyst bort till vedstapeln, och de lade yxan i

hans händer. Så hjälpte de honom att öppna dörren

till hyddan igen, och han var viss att de stängde

den också — åtminstone hörde han den smälla till

och klinkan falla igen. Och han visste, att de

väntade utanför, väntade på att han skulle fullborda

sitt värv.

»Carter! Hör nu, Carter!»

Percy Cuthfert blev skrämd av uttrycket i den

andres ansikte, och han skyndade sig att få bordet

mellan sig och honom.

Carter Weatherbee följde efter, utan brådska och

utan att förivra sig. Det fanns varken

barmhärtighet eller vrede i hans ansikte, utan snarare det

tåliga, slöa uttrycket hos en man som har ett

bestämt arbete att fullgöra och tar itu därmed helt

metodiskt.

»Vad står på, Carter ?»

Kontoristen tog ett språng tillbaka och avskar den

andres reträtt mot dörren, men sade icke ett ord.

»Nå, men hör nu, Carter! Låt oss resonera. Var

hygglig nu!»

Cuthfert tänkte sig hastigt om och utförde sedan

en blixtsnabb manöver i riktning mot sängen, där

han hade sin pistol liggande. Utan att släppa den

vanvettige kamraten ur sikte, kastade han sig

baklänges över kojen och grep vapnet.

»Carter!»

83Krutet brann av rakt i ansiktet på Weatherbee,

men denne svängde sin yxa och tog ett språng

framåt. Hans vapen gjorde ett djupt bett nedanför

ryggraden, och Percy Cuthfert kände, att hans ben

förlamades. Så föll den andre tungt över honom

och famlade efter hans strupe med sina svaga

fingrar. Yxans skarpa bett hade förmått Cuthfert att

släppa revolvern, och medan han flämtade efter

luft, famlade han förgäves efter vapnet mellan

filtarna. Men så kom han ihåg någonting. Han gled

med handen över kontoristens bälte och tog hans

slidkniv. Och nu trängde de sig tätt tillsammans

för att ta ett sista tag.

Percy Cuthfert kände sina krafter sjunka. Nedre

delen av hans kropp var obrukbar. Weatherbees

tyngd var förkrossande. Den krossade honom och

höll honom fast, som när en björn har råkat i en

fälla. En välbekant lukt spred sig i hyddan och

han visste, att brödet höll på att brännas. Men vad

betydde det ? Han skulle aldrig få någon användning

för det. Och det fanns ännu sex mått socker i

säcken — hade han vetat det här på förhand, skulle,

han minsann inte ha sparat på det som han gjort.

Om den där vindflöjeln någonsin skulle röra sig?

Kanske rörde den på sig just i denna stund. Varför

inte ? Hade han inte sett solen i dag ? Han skulle

gå och se efter. Nej — han kunde inte röra sig.

Aldrig hade han tänkt sig, att Weatherbee kunde

vara så tung.

Så hastigt det blev kallt i hyddan! Elden måste

ha slocknat. Kölden trängde in. Där måste redan

84vara under fryspunkten, och det var is där nere vid

dörrkanten. Han kunde visserligen icke se det, men

på grund av föregående erfarenheter var han i stånd

att bedöma frostens framsteg efter temperaturen i

hyddan. Nu måste de nedre gångjärnen snart vara

vita. Skulle det som nu händt någonsin komma till

världens kännedom? Hur skulle hans vänner ta det?

De skulle läsa om det vid kaffet och tala om det

på klubbarna. Han såg alltsammans så tydligt.

»Stackars Cuthfert», mumlade de, »han var i alla

fall ingen dålig pojke.» Han smålog åt deras lovtal

och gick vidare för att få sig ett turkiskt bad. Det

var samma trängsel som vanligt på gatorna.

Underligt att ingen lade märke till hans

älghudsmockasiner och hans trasiga, tyska strumpor! Han

skulle ta en droska. Och efter badet vore det inte

illa att bli ra,kad. Nej — han skulle äta först.

Stek och potatis och grönsaker — å, så färskt det

var alltsammans! Och vad var nu det? Fyrkantiga

bitar honungskaka, ambra som flöt i klara

strömmar. Men varför så mycket ? H,a ha ha — aldrig

skulle han orka med att förtära allt detta. Ville

han ha sina stövlar borstade? Ja visst! Han satte

upp sin fot på lådan. Sikoputsaren såg nyfiket upp

på honom — och så kom han ihåg sina mockasiner

och gick hastigt sin väg.

Hör! Bestämt var det inte vindflöjeln som

snurrade omkring. Nej — det surrade bara i hans öron.

Det var alltsammans — bara en susning. Nu hade

rimfrosten säkert stigit till låset. Antagligen hade

till och med de övre gångjärnen fått sitt. Mellan

85läkterna i taket, som voro tillstoppade med mossa,

började froststjärnor tränga in. Vad det gick

långsamt! Men inte så långsamt ändå. Där kom en till

och så ännu en. Två — tre — fyra! De kommo så

fort, att man inte kunde räkna dem. Nu kom det

två på en gång. Nu fanns det inga tomma fläckar.

Alla froststjärnorna hade löpt ihop och bildade en

yta.

Nå, sällskap hade han i alla fall. Om ängeln

Gabriel någonsin avbröt den stora stillheten i

Nordanland, skulle de bägge stå tillsammans, hand i

hand, inför den stora, vita tronen. Och Gud skulle

döma dem— Gud skulle döma dem. . .

Percy Cuthfert slöt sina ögon och somnade in.

86EN SKÄL FÖR DEN, SOM ÄR UTE PÅ

FÄRDVÄGAR.

»Slå i!»

»Ja, men hör nu, Kid — blir det inte för starkt?

Whisky och konjak ä" nog bra, men om man så tar

brännvin och peppar till, så . ..»

»Slå i, säger jag. Vern ä" det för resten som lagar

till den här punschen?» Malemute Kid smålog

välvilligt genom ångorna. »När du har varit här i

landet så länge som jag, min gosse, och levat på

harjakt och hjortron, så skall du nog lära dig förstå,

att det inte är jul mer än en gång om året. Och

en jul utan punsch — det vore ungefär lika galet

som att gräva ett schakt utan att träffa på ett dugg.»

»Håll i med det», sade långa Jim Beldon

gillande. Han hade kommit ned från sin gruva vid Mazy

May för att fira jul. Och de visste alla, att han de

två senaste månaderna hade levat uteslutande på

älgkött. »Ni ha väl inte glömt det puts vi spelade

tananerna — va"?»

»Jo, det ha vi nog. Vet ni, gossar — det skulle

bestämt ha fröjdat edra hjärtan att se hela stammen

plakat! Och det bara av en blandning av socker

87och jäsande surdeg. Det där hände före din tid»,

sade Malemute Kid, i det han vände sig till Stanley

Prince, en ung gruvexpert, som hade varit där i två

år. Det fanns inga vita kvinnor i landet på den

tiden, och Mason ville gifta sig. Ruths far var

hövding för Tananastammen och han sa" nej, såväl

som alla hans stamförvanter. Styft arbete? Ja, jag

offrade mitt sista skålpund socker, det finaste stycke

jag nå"nsin har gjort i den vägen. Ni skulle bara

ha sett, när de förföljde oss nedåt floden och tvärs

över näset.»

»Nå, än hon ?» frågade den högväxte

franskkanadensaren Louis Savoy intresserad. Ty han hade

hört talas om detta vilda äventyr, då han var i

For-ty-Mile förra vintern.

Och nu berättade Malemute Kid, som var född

historieförtäljare, hela den osminkade sanningen om

detta brudrov. Mer än en barsk äventyrare kände

sitt hjärta sammansnöras och förnam en obestämd

längtan efter hembygdens soligare grässlätter, där

livet lovade mer än den hårda kampen mot köld

och frost.

»Vi uppnådde Yukon strax vid den första

islossningen, och stammen var bara en kvarts timmes

väg efter oss. Men det räddade oss, för nästa

isbrytning lade vattnet mellan dem och oss, och när de

slutligen kommo till Nuklukyeto, va" vi allesammans

färdiga att ta emot dem. Vad vigseln angår, så

kan ni fråga fader Roubeau om den — för det var

han som förrättade ceremonien.»

Jesuiten tog pipan ur munnen, men kunde endast

88uttrycka sitt välbehag genom ett patriarkaliskt

småleende, medan katoliker och protestanter ivrigt

applåderade.

»Å tusan!» utbrast Louis Savoy, som tycktes vara

högst tilltalad av det romantiska äventyret. »L a

p e t i t e squaw! Mon brave Mason! å tusan!»

Och medan nu de första tennbägarna med punsch

gingo laget rundt, reste sig den ständigt törstige

Bettles hastigt och tog upp sin favoritdryckessång.

"Den svarta rockens bärare

och söndagsskolelärare

de dricka bara te förstås,

men kryddat med en gulbrun sås,

som att döma efter lukten

är saft av förbjudna frukten

»Saft av förbjudna frukten!» vrålade alla

dryckeskämparna i kör.

Malemute Kids fruktansvärda blandning gjorde

en hastig verkan. Männen från lägren och från de

stora vidderna tinade upp under dess värmande

inflytande, och skämt och skratt och sång och

historier från svunna tider ljödo bordet rundt.

Främlingar från ett dussin olika länder skålade för allt och

alla. Där var engelsmannen Prince, som höll tal för

»Onkel Sam, den nya världens brådmogna barn»

— där var yankeen Bettles, som föreslog

»drottningens skål — Gud välsigne henne!» — och där voro

Savoy och den tyska köpmannen Meyer, som

klingade med varandra för Elsass och Lothringen.

Så reste sig Malemute Kid med bägaren i

handen och såg på det flottdränkta pappersfönstret, där

frosten stod tre tum högt.

89»Skål för den som är ute på färdvägar i natt!

Måtte hans reskost räcka till, hans hundar hålla sig

raska och hans tändstickor aldrig bli våta I» —

»Klatsch! Klatsch!» — Utanför hördes

hundpiskans välkända smällande, hundarnas gläfs och tjut

och det knarrande ljudet av en släde, som

stannade vid hyddan. Samtalet avstannade, medan man

väntade på vad som skulle komma.

»Det var en av gamla stammen — sörjer först för

sina hundar och sedan för sig själv», viskade

Male-mute Kid till Prince, medan de lyssnade till ljudet

av smällande käftar och det varglika tjutet, som

upplyste deras erfarna öron om att den nykomne

var i färd med att driva deras hundar tillbaka,

medan han fodrade sina egna.

Så kom knackningen, som de hade väntat på, rask

och käck, och den främmande steg in. Bländad av

ljusskenet, stannade han några ögonblick vid

dörren och gav därigenom de innevarande ett tillfälle

att betrakta honom noga. Det var en imponerande

gestalt och mycket målerisk i sin polardräkt av ylle

och pälsverk. Två eller tre tum över sex fot lång

och med motsvarande axelbredd och bröstvidd. Hans

slätrakade ansikte var ljusrödt av kylan, de yviga

ögonbrynen voro vita av rimfrost och öronlapparna

och nackskärmen på den stora vargskinnshuvan

hängde lösa. Det såg ut som om själva kung Frost

hade stigit in till dem från nattens mörker. Över

skinnjackan bar han ett pärlbroderat bälte, vari

två revolvrar och en jaktkniv sutto instuckna.

Förutom den oundgängliga hundpiskan bar han dess-

90utom en rökfri reffelmössa av största kaliber och

nyaste modell. Då han trädde fram, kunde de se

att han var mycket medtagen, ehuru hans gång

var fast och elastisk.

En förlägen tystnad hade inträdt, men den

nykomnes hjärtliga: »God kväll, gossar!» förde stämningen

på rätt stråt igen, och i nästa "ögonblick hade han

och Malemute Kid givit varandra ett handslag.

Ehuru de aldrig hade träffats förut, hade de likväl

hört talas om varandra. Främlingen blev nu

hjärtligt välkomnad och sattes till bords med en bägare

punsch framför sig, innan han ännu hade fått

tillfälle att omtala sitt ärende.

»Huru länge kan det vara sedan en korgsläde

med tre män och åtta hundar färdades förbi här?»

frågade han slutligen.

»Drygt två dagar sedan. Är ni ute efter dem?»

»Ja. Spännet är mitt. For i väg med det midt

för min näsa, de fördömda slynglarna. Jag har

redan vunnit två dagsresor på dem — tänker att jag

kuggar dem under nästa tur.»

»Då blir det väl ett nappatag?» frågade Beldon,

för att hålla samtalet i gång. Ty Malemute Kid

hade redan ställt kaffepannan på elden och var

ivrigt sysselsatt med att steka älgkött och fläsk.

Främlingen lade betydelsefullt handen på sina

skjutvapen.

»När reste ni från Dawson?»

»Klockan tolv.»

»Förra natten, förstås ?»

»Nej — i dag.»

91Ett sorl av förvåning höjdes hela raden utefter.

Och det med rätta, ty det var knappast midnatt

ännu, och sjuttiofem mils mödosam flodfärd på

tolv timmar är inte så oävet.

Samtalet började gå över till allmänna ämnen och

råkade så komma in på barndomsminnen. Medan

främlingen åt av den anspråkslösa kosten, studerade

Malemute Kid uppmärksamt hans anletsdrag. Han

kom hastigt till det resultatet, att den främmandes

ansikte var vackert, ärligt, öppet och att han tyckte

om det. Det var ännu ungdomligt, men faror och

besvärligheter hade gjort dragen skarpa. De blåa

ögonen voro visserligen vänliga, när han talade med

någon, och milda, när hans ansikte var i

fullkomlig ro, men det var likväl någonting i dem, som

påminde om stålets skarpa glans, vilken säkert skulle

framträda då det gällde handling, i synnerhet om

det blev fråga om att kämpa mot övermakten. Han,s

kraftiga underkäk och breda haka tydde på envis

ihärdighet och okuvlighet. Men trots allt detta, som

antydde lejonnatur, fanns det även hos honom en

viss blidhet, någonting nästan kvinnligt vekt, som

vittnade om att han ägde ett känsligt sinne.

»Så gick det till, när jag och min gumma

split-sades ihop», sade Beldon, då han avslutade den

spännande historien om sin friarefärd. »Ja, här ä"

vi nu, pappa», sa" hon. »Jag gitte du vore hängd»,

sa" han, och så sa" han till mig: »Seså, Jim, ta nu

av dina fina paltor! Jag vill ha ett godt stycke av

mina fyrtio acres jord upplöjt innan middagen.»

Och så vände han sig till henne och sa": »Du, Sally

92ge dig på eviga fläcken av till dina grytor!»

Och så liksom snyftade han och kysste henne. Och

jag var något till glad, må ni tro. Men det såg han,

och så röt han till: »Nåå, Jim?» Och då la" jag

benen på nacken och gav mig ut att plöja.»

»Har ni småttingar som vänta på er därnere i

Staterna?» frågade främlingen.

»Nej. Sally dog innan vi fick några. Och

därför är jag här.»

Beldon började tankspridt tända sin pipa, som

varit nära att slockna, och sedan klarnade han upp

och frågade: »Odh ni, främling — gift, kan jag

tro ?»

I stället för att svara öppnade han boetten på sitt

ur, löste det från remmen, som tjänade till urkedja,

och räckte det till den frågande. Beldon skruvade

upp lampan och betraktade kritiskt boettens insida,

varefter han gav luft åt en beundrande svordom och

räckte uret till Louis Savoy. Efter flera upprepade:

»Å tusan!» lämnade Savoy klockan till Prince, och

de märkte, att hans händer darrade och hans ögon

hade fått ett säreget vekt uttryck. Och så gick den

från den ena valkiga handen till den andra — denna

urblekta fotografi av en kvinna av det ömma slaget,

en typ, som sådana män mest beundra. Hon höll

ett litet barn vid sitt bröst. De, som ännu icke hade

fått skåda underverket, voro ivrigt nyfikna, och de,

som redan hade sett det, sutto tysta och tankfulla.

De kunde modigt kämpa mot hungersnöd och

skörbjugg; de kunde trotsa en hastig död till lands

eller sjöss — men den målade bilden av en främ-

93mande kvinna och hennes barn förvandlade dem

alla till kvinnor och barn.

»Jag har aldrig sett den lille — det är en gosse,

skriver hon, och han är nu två år», sade främlingen,

då han fick tillbaka sin skatt. Han gav bilden ett

dröjande ögonkast, tillslöt sedan raskt boetten och

vände sig bort, men icke tillräckligt fort för att

dölja sina framkvällande tårar.

Malemute Kid ledsagade honom till en koj och

sade, att han borde gå till vila.

»Väck mig precis klockan fem. Lova mig det!»,

var det sista han sade. Ett ögonblick senare var

han försänkt i en utmattad människas tunga sömn.

»Det är då sannerligen en duktig karl», förklarade

Prince. »Tre timmars sömn efter en

sjuttiofemmils-färd med hundar, och så ut igen! Vem är han, Kid?»

»Han heter Jack Westondale. Det är nu tredje

året han söker lyckan här, men ännu har han inte

vunnit någonting mer än berömmet att vara en

riktig arbetshäst. För resten har han haft en

ihållande otur. Jag känner honom inte själv, men Silka

Charley har talat mycket om honom.»

»Det är allt hårdt att en man, som har en så

älsklig hustru, skall tillbringa år efter år i detta av Gud

förgätna land, där vartenda år är dubbelt så långt

som ute i världen.»

»Felet med honom är helt enkelt att han är för

ivrig och for envis. Han har två särskilda gånger

satt allting på ett kort och förlorat.»

Här blev samtalet avbrutet av ett skratt från

Bettles, ty den veka sinnesstämningen hade börjat

94ge med sig. Och snart voro åratal av enformig föda

och mördande arbete förgätna under stormande

munterhet. Malemute Kid var den ende som icke

tycktes kunna släppa sig lös, och han kastade

emellanåt oroliga blickar på sitt ur. En gång satte han

på sig vantar och bävermössa och gick ut, varefter

han hördes syssla ute i förrådsrummet.

Han kunde ej invänta den utsatta tiden, ty han,

väckte sin gäst en kvart i förväg. Den unge jättens

leder voro betänkligt styvnade, och man måste gnida

dem eftertryckligt för att han skulle kunna stiga upp.

Han gick med mödosamma steg ut ur hyddan och

fann därutanför sina hundar påselade och allting

färdigt till uppbrott. Hela sällskapet önskade honom

lycklig resa och ett snart resultat, och fader Roubeau

gav honom en hastig välsignelse och rusade därefter

in i hyddan i spetsen för de övriga; och det var

intet underligt, ty det är ingen småsak att utsätta

sig för 74 graders köld med oskyddade öron och

dito händer.

Malemute Kid följde främlingen ut till

färdvägen, och där tryckte han hjärtligt hans hand och

gav honom goda råd.

»Ni skall finna hundra skålpund laxrom i släden»,

sade han. »Hundarna gå lika långt på det som på

hundrafemtio skålpund fisk, och det går inte att få

hundmat i Pelly, som ni förmodligen har beräknat.»

Främlingen spratt till och hans ögon blixtrade, men

han sade ingenting. »Ni kan inte komma över ett

enda grand föda för varken människa eller djur

förrän ni kommer till Five Fingers, och dit har ni drygt

95

0två hundra mil. Pass på vakarna på

Trettiomils-floden och se till, att ni tar genvägen ovanför Le

Barge.»

»Hur — hur vet ni det? Har ryktet redan gått

mig i förväg?»

»Jag vet ingenting, och jag bryr mig inte om att

få veta något alls. Men ni har aldrig ägt spännet,

som ni jagar efter. Sitka Charley sålde det till dem

förra våren. Men han sade en gång, att ni var en

styv karl, och jag tror honom. Jag har nu sett ert

ansikte, och det behagar mig. Och jag har ju också

sett — nå, försök att komma till saltvattnet och res

hem till er hustru och .. .»

Nu drog Kid av sig handsken och tog fram sin

penningpung.

»Nej — jag behöver den inte.» Tårar glittrade

på hans kinder och fröso genast till is, då han

konvulsiviskt tryckte Malemute Kids hand.

»Spara inte hundarna. Skär dem lösa från

kopp-let, så snart de tröttna, och köp nya till vad pris

som helst. Det finns hundar att köpa vid Five

Fingers, vid Little Salmon och Höotalinqua. Och akta

er för att bli våt om fötterna», tillade han; »fortsätt

färden, om också kölden stiger till tjugufem, men

blir den skarpare, så gör upp eld och ta på er andra

strumpor.» —

Knappt femton minuter efter främlingens avfärd

förkunnade bjällerklang, att det kom nytt

främmande. Dörren öppnades och en beriden polisman från

Nordväst-territoriet trädde in, åtföljd av två

halvblod, hans hundpådrivare. Liksom Westondale voro

96de starkt beväpnade och visade tydliga tecken till

utmattning. Halvbloden voro vana vid dylika turer och

hade lättare uthärdat strapatserna, men den unge

polismannen var illa däran. Den envisa hårdnackenhet,

som kännetecknar hans ras, höll honom emellertid

uppe och skulle fortfarande göra det tills han stupade.

»När reste Westondale ?» frågade han. »Han

rastade naturligtvis här, eller hur?»

Frågan var överflödig, spåren efter avfärden

besvarade den endast alltför tydligt.

Malemute Kid hade givit Beldon en blick, och

denne förstod honom och svarade undvikande: »A,

det är allt en god stund se"n dess.»

»Hör på, karl — säg sanningen!» förmanade

polismannen.

»Ni tycks gärna vilja ha tag i honom. Har han

ställt till något krakel där nere i Dawson?»

»Han har plundrat Harry Mc Farland på

fyrtiotusen och fick dem omsatta i P. C.-banken för en

check på Seattle. Och vem skall hindra

utbetalningen, om vi inte få tag i honom ? När reste han ?»

Allas ögon behärskade sin spänning, ty Malemute

Kid hade givit en vink, och den unge polismannen

såg därför idel outgrundliga ansikten på alla håll.

Han gick nu raskt fram till Prince och riktade sin

fråga till honom. Ehuru den tillfrågade kände sig

illa till mods, då han såg in i sin landsmans öppna,

allvarliga ansikte, gav han endast ett undvikande

svar om avfärden.

Polismannen vände sig nu till fader Roubeau, och

prästen kunde icke ljuga. »Han reste härifrån för

Vargens son. ".

97en kvart sedan», sade han, »men han han hade vilat

här i fyra timmar med hundarna.»

»Femton minuters försprång och utvilad? Herre

Gud!» Den stackars polismannen tog vacklande

ett steg tillbaka, han var nära att svimma av

utmattning och missräkning. Så mumlade han någonting

om, att han hade rest från Dawson på tio timmar,

och att hans hundar voro alldeles förbi.

Malemute Kid tvingade honom att dricka ett glas

punsch. Så vände sig polismannen mot dörren och

befallde lialvbloden att följa med. Men värmen

och utsikten att få vila var alltför frestande, och de

gjorde kraftiga invändningar. Kid förstod deras

franska rotvälska och lyssnade oroligt.

De svuro på att hundarna voro alldeles uppgivna,

att Sivash och Babette skulle få lov att skjutas

innan den första milen vore tillryggalagd, att de andra

voro nästan lika illa däran, och att det skulle vara

bäst för alla parterna att vila sig.

»Kan jag få låna fem hundar ?» frågade

polismannen Malemute Kid.

Men Kid skakade på huvudet.

»Jag skall skriva ut en check på kapten

Constan-tine på femtusen — här ä" mina papper — jag

har fullmakt att dra efter godtfinnande.»

Samma tysta avslag.

»Så fordrar jag att få dem å statens vägnar.»

Kid smålog misstroget, i det han kastade en blick

på sin välförsedda arsenal. Engelsmannen, som

insåg sin vanmakt, vände sig om för att gå, men

då halvbloden fortsatte med sina invändningar, for

98han ursinnigt ut mot dem och kallade dem käringar

och lymlar. Den äldre av de bägge mörkhyade

pådrivarna blev högröd i ansiktet av förargelse. Han

rätade på sig och lovade i kraftiga ordalag, att

han nu skulle hålla ut tills polismannen blev

belåten på färden, och sedan skulle det bli honom ett

särskilt nöje att sätta av honom i snön.

Den unge polismannen gick med fasta steg mot

dörren — han måste uppbjuda hela sin energi för

att kunna det — låtsande sig ha krafter som han

alls icke ägde. Men alla sågo och uppskattade

hans stolta ansträngning. De ryckningar av smärta,

som förvredo hans ansikte, förmådde han icke dölja.

Betäckta med rimfrost lågo hundarna

sammankrup-na i snön, och det var nästan omöjligt att få dem

på benen. De stackars djuren tjöto under de

vinande piskslagen, ty pådrivarna voro "ursinniga och

kände ingen barmhärtighet. Det gick icke heller

att få släden loss och i gång, förrän den främste

hunden, Babette, hade blivit frånkopplad.

»En usel skälm och en lögnare!» — »En tjuv!» —

»Värre än en indian!» — Det var tydligt att de voro

förargade — först och främst över det sätt, varpå

de hade blivit förda bakom ljuset, och därnäst på

den kränkta Nordlandsmoralens vägnar. Där var

ärlighet en mans förnämsta dygd. »Och vi hjälpte

den uslingen också sedan vi visste, vad han hade

gjort!» Allas ögon riktades anklagande mot

Male-mute Kid, som reste sig från den vrå, där han

hade bäddat ned Babette, varefter han tyst tömde

bålen till en sista påfyllning i glasen.

99»Det är en kall natt, gossar — "en bitande kall

natt», började han sitt försvar en smula utom den

egentliga saken. »Och ni ha alla varit på långfärd

och vet vad det vill säga. Sparka inte en tröttkörd

hund! Ni känner inte till mer än e n sida av saken.

En hederligare man än Jack Westondale har aldrig

ätit ur samma gryta eller legat i samma säng som

ni eller jag. I fjol höst lämnade han alla sina

sparpengar, fyrtiotusen, åt Joe Castrell, för att han

skulle köpa land av regeringen åt honom. På den

affären skulle han nu kunna vara millionär. Men

Westondale stannade i Circle City för att vårda en

kamrat, som hade skörbjugg — och vad tror ni att

Castrell gjorde under tiden? Gick till Mc Farlands,

spelade vildt och förlorade alla pengarna. Dagen

därpå låg han död i snön. Och stackars Jack,

som just hade planerat att resa hem den vintern

till sin hustru och den lille, som han aldrig hade

sett! Lägg märke till, att han tog precis den

summa, som hans kompanjon hade förlorat till Mc

Farland — fyrtio tusen. Ja, och nu är han" borta

— vad vill ni så göra åt det?»

Kid såg sig om i kretsen, märkte att kamraternas

ansikten mildrades, och höjde sin bägare. »Nu

dricka vi en skål för dens välgång, som är ute på

färdvägar i natt! Måtte hans proviant räcka till, hans

hundar hålla sig raska och hans tändstickor aldrig

bli våta! Måtte Gud vara med honom och lyckan

följa honom och . . .»

»Må fan ta den ridande polisen!» skrek Bettles,

medan de tomma bägarna skrällde mot bordsskivan.

iooPRÄSTENS RÄTTIGHETER.

Detta är berättelsen om en mani, som icke förstod

att värdera sin hustru, och om en kvinna, som

gjorde honom allt för stor ära, då hon skänkte sig åt

honom. För övrigt handlar historien också om en

jesuitpräst, som ingen någonsin hade beträdt med

en lögn. Han var ett mycket nödvändigt bihang till

Yukons land, medan de bägge andras vistelse där

endast var tillfällig. De voro ett par av dessa

kringflackande existenser, som driva med guldströmmens

böljor eller följa efter dem.

Edvin Bentham och Grace Bentham voro

kring-flackare, och de hade kommit en smula efter. Ty

Klondykeströmmen från 1897 hade för längesedan

vältrat sig nedåt den stora floden och avlagrat den

förhungrade staden Dawson. Då Yukon gjorde slut

på affärerna och lade sig till ro under ett tre fot

tjockt istäcke, befann sig det kringflackande paret

vid Five Finger-fallen och hade många dagsresor

norrut till guldstaden.

Ett icke ringa antal kreatur hade blivit slaktade

på denna plats under höstens lopp, och avfallet

bildade en försvarlig avskrädeshög. Edvin Benthams

och hans hustrus tre reskamrater betraktade denna

101hög, gjorde några små beräkningar, fingo en aning

om att här måste finnas en guldgruva och

bestämde sig för att stanna där de voro. Hela vintern

igenom sålde de ben och frusna hudar till kost åt

utsvultna hundspann. Det var ett moderat pris de

begärde, en dollar skålpundet. Sex månader senare,

då solen kom tillbaka och Yukon vaknade, spände

de till sina tunga penningbälten och reste tillbaka till

södern, där de ännu leva och ljuga omåttligt om

Klondyke, som de aldrig ha sett.

Edvin Bentham — han var en lätting, och hade

han icke haft en hustru, så skulle han med glädje

ha slutit sig till "hundmatspekulanterna. Mejn hon

eggade hans fåfänga. Hon talade om, huru stor och

stark han var — och att en sådan man som han

säkert skulle övervinna alla svårigheter och

hemföra det Gyllne skinnet med glans. Och därför bet

han ihop tänderna, sålde sin andel i hudar och:

ben för en släde och en hund och vände sina

snöskor mot norr. Det är överflödigt att anmärka,

att Grace Benthams snöskor troget följde hans i

spåren. Ja, innan deras besvärligheter hade

fortgått i tre dagar, var det mannen som, följde efter

och kvinnan som banade väg. Om de mötte

någon, blev rangordningen genast ändrad. På det

sättet skyddades hans manlighet m,ot alla obehagliga

tvivel från deras sida, som vandrade förbi likt

spöken i ensamheten. Det finns sådana män här i

världen.

Huru en sådan man och en sådan kvinna

egentligen hade kommit att tillhöra varandra i lust och

102nöd är utan all betydelse för vår historia. Det där

är saker som vi alla ha sett, och dön, som, granskar

dem för noga, kan lätt mista den vackra tron på

Försynens vishet.

Edvin Benthäm var en gosse, som av misstag

fått en mans gestalt — en gosse, som med

förtjusning kunde rycka vingarna av en fjäril eller krypa

ihop i vanvettig rädsla inför en spinkig, men

energisk motståndare, hälvten så stor som han sjah".

Han var ett själviskt lillbarn med etn m.ans

mustascher och resliga växt och med en tunn fernissa av

kultur och konventionalism. Ja, han var

klubbmedlem och societetsmänniska — av den sort som

pryder salongerna och säger likgiltiga saker med ett

behag och en viktighet, som äro obeskrivliga — den

sortens folk, som föra stora ord på läpparna, men

gråta över en smala tandvärk — ein av dem., som

göra sin hustrus liv till ett värre helvete, än om han

vore den mest utsvävande sälle, som någonsin gjort

intrång på förbjuden mark. Sådana män se vi

varenda dag; men vi se dem sällan sådana de

verkligen äro. Näst efter att gifta sig med dem, är bästa

sä"ttet att lära känna dem att äta ur samma fat och

sova under samma täcke som de i — ja, låt oss

säga en veckas tid. Längre behövs icke.

Till sitt yttre var Grace Bentham en spad.,

flickaktig uppenbarelse. För dem som kände henne

närmare var hon en högsint själ, inför vilken ens

egen personlighet krympte ihop, men som likväl hade

bevarat allt som utgör det evigt kvinnliga. Sådan

var den kvinna, som hade eggat och uppmuntrat

103sin man att företaga Nordlandsfärden, som banade

väg för honom, när ingen såg det, och grät i

tysthet över sin svaga kvinnofysik.

Och så begav sig nu detta besynnerliga par ned

till Fort Selkirk och därifrån väl hundra mil över

hemska ödemarker till Stuart River. Och när det

korta dagsljuset försvann och mannen lade sig ned

i snön och jämrade sig, var det hon som band fast

honom på släden, bet ihop tänderna av smärtan i

sina värkande lemmar och hjälpte hunden att släpa

honom till Malemute Kids hydda. Malemute Kid

var icke hemma, men Meyer, den tyske köpmannen

lagade till älgstek och gjorde i ordning en bädd av

friskt granris åt dem. —-

Lake, Langham och Parker voro mycket otåliga,

vilket icke var så underligt, när allt kom omkring.

»Å, Sandy — om du kan skilja en portvaktsstuga

från ett ölfat, så kom och hjälp mig ett tag!» Denna

uppmaning ljöd från förrådsrummet, där Langham

knogade med en hop frusna köttbitar.

»Du går inte ifrån dina diskar», kommendarade

Parker.

»Hör du, Sandy — var nu så snäll och spring ned

till Missourilägret och låna lite kanel 1» bad Lake.

»Så, så för tusan 1 Vad i all världen...» Ett väl

digt kraschande bland lådor och köttstycken i

förrådsrummet avbröt den talande.

»Gå nu, Sandyl Det tar inte en minut att springa

ned till Missouri. . .»

»Vill du låta honom vara i fred!» avbröt Parker.

104»Hur skall jag kunna röra till degen, om inte bordet

blir avdukat?»

Sandy stod där med osäker min, tills det slutligen

gick upp för honom, att han ändå, när allt kom

omkring, var Langhams passopp. Och nu slängde han

med ursäktande min ifrån sig den smutsiga

disktrasan och gick att hjälpa sin herre.

Dessa lovande söner av förmögna föräldrar hade

kommit till Nordanland för att skära lagrar,

utrustade med pengar och var sin betjänt. Till lycka för

deras sinnestillstånd voro de bägge andra tjänarna

på en tur uppåt White River för att söka efter ett

mystiskt kvartslager. Och därför måste nu Sandy

dölja sitt tysta grin inför tre levnadsfriska herrar, av

vilka var och en hade sina utpräglade idéer på

kokkonstens område. Två gånger under förmiddagens

lopp hade barometern i lägret stått på

jordbävning, och kraschen hade endast kunnat avvärjas

genom omåttliga eftergifter från en eller annan av

herrar kokkonstnärer. Men äntligen hade deras verk

— en verkligt fin middag — nått sin fullbordan.

Så satte de sig att spela »träkarl», vilket gjorde slut

på alla anledningar till vidare stridigheter. Den som

vann skulle få rättighet att bege sig ut i ett ytterst

viktigt ärende.

Lotten träffade Parker. Han benade sitt hår midt

i pannan, satte på sig vantar och björnskinnsmössa

och begav sig till Malemute Kids hydda. När han

kom igen, hade han Grace Bentham och Malemute

Kid med sig. Mrs Grace förklarade, att hon var

mycket ledsen över att inte också hennes man

105Runde begagna sig av deras gästvänliga

inbjudning, men han hade gått ut för att se sig om vid

Henderson Creekgruvorna. Malemute Kid var ännu

en smula styv i lederna efter att ha trampat väg

nedåt Stuart River. Meyer var också bjuden, men

hade sagt nej, därför att han var ivrigt sysselsatt

med ett experiment att baka bröd av humle.

Nå, mannen kunde de undvara, men hustrun —

ja, de hade inte sett en kvinna på hela vintern, och

mrs Benthams ditkomst inledde ett nytt skede i

deras liv. De voro män med universitetsbildning,

dessa unga herrar, verkliga gentlemän, och de

längtade tillbaka till de köttgrytor de så länge hade

saknat. Antagligen led Grace Bentham av samma

slags hunger. Åtminstone var denna första ljusa

stund efter veckotal av mörker mycket välkommen

för henne.

Men den utomordentliga förrätten, som hade

den mångsidige Lake till upphovsman, hade

knappast blivit serverad, förrän en högljudd knackning

hördes från dörren.

»Åhå! Åhå! Vill ni inte stiga in, mr Bentham?»

sade Parker, som hade gått för att se efter, vem

det kunde vara som kom.

»Är min hustru här?» brummade den värde herrn

till svar.

»Ja visst, ja visst! Vi lämnade bud om det hos

mr Meyer.»

Parker talade i sin älskvärdaste ton, men han

undrade i sitt stilla sinne, vad tusan det

egentligen var fråga om.

106»Vill ni inte komma in? Vi ha hoppats i det

längsta att ni skulle komma, och därför ha vi också

reserverat en plats åt er vid bordet. Nu kommer

ni just lagom till förrätten.»

»Kom, käre Edvin!» kvittrade Grace från sin plats

vid bordet.

Parker tog genast ett steg åt sidan.

»Jag frågar efter min hustru», upprepade

Bentham hest, och hans ton hade en obehaglig bismak

av äganderätt.

Parker drog djupt efter andan. Det var nära

gjort att han hade givit den tölpige gästen ett

knytnävsslag i ansiktet, men han lyckades behärska sig,

ehuru med möda. Lake förlorade helt och hållet

all fattning och hade så nära sagt: »Måste ni

verkligen gå?»

Och så blev det uppbrott och avskedstagande.

»Det var snällt av er.» — »Jag är riktigt ledsen.»

— »Allting blev så mycket trevligare.» — »Ja nu,

så...» ■— »Tusen tack!» — »Lycklig resa till

Daw-son!» o. s. v.

Och så hjälptes lammet på med kappan och

fördes till slaktbänken. Dörren smällde igen och de

stirrade vemodigt på det övergivna bordet.

»Fördömt!» Langham led ännu under inverkan

av sin första uppfostran, och hans svordomar voro

därför utan eftertryck och ganska enformiga.

»Fördömt !» upprepade han med en svag förnimmelse av

att uttrycket icke var nog kraftigt, men han

bemödade sig förgäves att finna ett manhaftigare.--------

Det är en duktig kvinna, som kan skyla över sin

107oduglige mans många svagheter, styra hans

vacklande natur genom sin egen obetvingliga energi,

inspirera honom genom sin äregirighet och driva

honom till stora bedrifter. Och det är i sanning en

både duktig och taktfull kvinna, som kan göra allt

detta så klokt och skickligt, att mannen får hela

äran och i sitt innersta hjärta tror, att alltsammans

är hans eget verk, Tians och ingen annans.

Det var detta som Grace Bentham företog sig

att göra. Knappt hade de anlänt till Dawson med

några skålpund mjöl tlil proviant och försedda med

en del rekommendationsbrev, förrän hon genast

började driva sitt stora lillbarn fram i breschen.

Det var hon som smälte stenhjärtat hos den råa

barbar, som hade P. C. kompaniets öden i sin hand,

och fick hans löfte om kredit. Men papperen ställdes

officiellt på Edvin Bentham. Det var hon som

släpade det stora barnet uppåt och nedåt floderna,

över fördämningar och pass och på dussintals

äventyrliga utflykter. Och ändå talade alla om vilken

energi Bentham måste äga. Det var hon sam

studerade kartor och utfrågade gruvarbetare, som

tröskade in geografi och lokalkännedom i hans

tomma huvud, tills alla beundrade hans vidsträckta

kunskaper om landet och dess förhållanden.

Naturligtvis sades det också, att hans hustru var en

präktig kvinna, men endast några få synnerligt kloka

människor förstodo att fullt värdera och beklaga

henne.

Hon gjorde arbetet, och han fick äran och lönen.

I Nordväst-Territoriet kan icke en gift kvinna låta

108inmuta eller inregistrera en mina eller ett flodlager.

Och därför gick Edvin Bentham till

guldkommis-sionären och lät anteckna sig för gruvlotten numro

23 i andra raden på French Hill. Då april kom,

vaskade de tusen dollars om dagen med utsikt till

många dylika dagsinkomster.

Nedanför French Hill låg Eldorado Creek, och på

en inmutning därnere stod Clyde Whartons hydda.

Ännu vaskade han icke tusen dollars dagligen, men

hans högar av guldsand växte dag efter dag, och

den tid skulle komma, då dessa högar skulle gå

igenom hans vasktråg och under loppet av ett halft

tjog dagar avlagra åtskilliga hundra tusen dollars.

Han satt ofta i sin hydda och rökte pipa och

drömde sköna drömmar — drömmar, i vilka varken

sandhögarna eller hans halft ton guldstoft, som var

deponerat i P. C. kompaniets rymliga förvaringsrum

spelade den minsta roll.

Crece Bentham kastade ofta en blick ned till

Eldorado Creek, då hon diskade sina tenntallrikar

i hyddan däruppe på höjden, och hon drömde,

också hon — icke om guldstoft eller högar av

guldsand. De möttes emellanåt, eftersom vägen

till den ena gruvlotten korsade vägen till den andra,

och man har mycket att tala om i Nordanland om

våren. Men icke en enda gång förrådde de sina

känslor — varken med ett ögonkast eller ett

obetänkt ord.

Så var det i början. Men så en dag blev Edvin

Bentham brutal. Sådana äro pojkar i allmänhet.

Dessutom började han nu — sedan han blivit

109en matador på French Hill — att få höga tankar

om sig själv och glömma, att han hade sin hustru

att tacka för alltsammans. Den dag, då Wharton

fick höra talas om, hur Bentham hade förgått sig

mot Grace, uppsökte han henne och talade ord i vild

yra. Detta gjorde henne mycket lycklig, ehuru hon

ej ville höra på honom, utan tog löfte av honom,

att han aldrig mer skulle tala till henne på detta sätt.

Hennes tid var ännu icke kommen.

Men solen skred tillbaka på sin vandring mot norr.

Midnattsmörkret förbyttes till gryningens blygråa

dager, snön smälte, det blev vatten på isen, och

vaskningen började. Dag och natt gled den gula

lersanden genom vasktrågen och avlämnade sin

lösesumma till de energiska männen från södern. Och

under dessa bråda tider kom Grace Benthams stund.

En sådan stund kommer en gång för oss alla —

det vill säga för dem som icke äro för flegmatiska.

Det finns människor som äro goda — icke av

inrotad kärlek till dygden, utan av pur maklighet. De

av oss, som ha svaga ögonblick, skola förstå detta.

Edvin Bentham stod och vägde av guldstoft vid

disken i Förks bar — alldeles för mycket av hans

guldstoft hamnade där —■ då hans hustru gick

utför sluttningen och smög sig in i Clyde Whartons

hydda. Wharton väntade henne icke, men det

förändrade icke saken, och mycket av det elände som

följde och mycken fåfäng väntan kunde ha

undgåtts, om icke fader Roubeau hade fått se henne

och följt efter. — —

»Min vän . . .»

110»Tyst, fader Roubeau! Jag delar visserligen inte

er tro, men jag har i alla fall aktning för er. Ställ

er inte emellan mig och henne!»

»Vet ni vad ni står i begrepp att göra?»

»Om jag vet det! Vore ni också den allsmäktige

Guden själv och ville kasta mig i evinnerlig eld, så

skulle jag sätta min vilja mot er i denna sak.»

Wharton hade fört Grace till en stol och ställde

sig framför henne med stridslysten uppsyn.

»Sätt er på stolen därborta och förhåll er lugn»,

fortfor han, vänd mot jesuiten. »Jag skall först tala,

så må ni göra det sedan.»

Fader Roubeau bugade sig artigt och efterkom

uppmaningen. Han var en saktmodig man och hade

lärt att bida sin tid. Wharton drog en stol intil!

den unga kvinnans och tog hennes hand i sin.

»Ni håller således av mig och vill ta mig med

härifrån?» sade hon.

Hennes ansikte lyste av tillit till den, hos vilken

hon hade sökt skydd.

»Älskade — ni minns ju, vad jag sa" er den där

gången? Och naturligtvis vill jag...»

»Men hur kan ni det? Tänk på vaskningen?»

»Den bekymrar mig inte. Jag överlämnar

alltsammans åt fader Roubeau. Jag kan lugnt lita på,

att han sätter in mitt guldstoft på kompaniets bank.»

»Å — att bara tänka på det!... Jag vill aldrig

se honom mer.»

»Gud ske lov!»

»Men ändå — att rymma sin väg så där! Ack,

Clyde — jag kan inte — jag kan inte!»

in»Så, så — naturligtvis kan ni det. Låt mig bara

råda. Så snart vi ha samlat ihop våra saker, ge

vi oss av och . . .»

;>Men om han kommer?»

»Jag skall krossa varenda . . .»

»Nej, nej! Ingen strid, Clyde! Lova mig det.»

»Godt! Jag skall bara säga till de andra, att de

köra bort honom från inmutningen. De ha sett, huru

han har behandlat er, Grace, och de hysa ingen

särskild kärlek till honom.»

»Gör inte det! De få inte göra honom något ondt.»

»Vad skall jag då göra? Skall jag låta honom

komma hit in och ta er med sig härifrån midt för

mina ögon?»

»Nej, nej», sade hon nästan viskande och strök

ömt hans hand.

»Så låt mig då sköta saken och var inte orolig.

Jag skall sörja för att han inte tar någon skada.

Märkvärdigt litet orolig har han varit för att n i inte

skulle fara illa! Vi resa inte till Dawson. Jag

skickar bud till ett par av kamraterna att de utrusta en

båt och staka den uppför floden. Vi gå tvärs över

vattendelaren och sedan med flotte utför Indian

River för att möta dem. Och så. ..»

»Och så?»

Hennes huvud vilade mot hans axel. Deras röster

blevo mildare, varje ord var en smekning. Jesuiten

flyttade sig nervöst på stolen.

»Och så?» upprepade hon.

»Ja, så staka vi oss uppåt, uppåt, uppåt och

passera White-Horsefallen och Box-Canon.»

112»ja!»

»Och Sixty-Milefloden — och så sjöarna —

Chil-coot, Dyea och Salt Water.»

»Men, käraste — jag kan ju inte staka en båt.»

»Enfaldiga barn! Jag tar Sitka Charley till hjälp.

Han känner till alla de bästa vägarna och

lägerplatserna, och han är den bäste vägfarande jag

vet; men så är han ju också indian. Allt vad ni har

att göra är att sitta midt i båten och sjunga och

spela Cleopatra och slåss med — nej, vi ha tur —

det är för tidigt att behöva plågas av mosquitos.»

»Men sedan, min Antonius?»

»Sedan — ja, sedan kommer ångaren, San

Francisco och vida världen! Aldrig mera vända vi

tillbaka till detta fördömda hål. Tänk på det! Hela

världen står oss öppen. Jag skall realisera. Å, vi

ä" rika! Waldworthsyndikatet ger mig en halv

million för det som finns kvar i jorden, och jag har

dubbelt så mycket i sandhögarna och hos P. C.

kompaniet. Vi resa till utställningen i Paris 1900.

Vi ska resa till Jerusalem, om ni så vill. Vi ska

köpa ett italienskt palats, och ni kan spela Cleopatra

av hjärtans lust. Nej, ni skall vara Lucretia, Acte eller

vad ni vill. Men ni får inte, ni får alldeles inte . ..»

»Cæsars hustru skall vara utan tadel.»

»Naturligtvis, men . . .»

»Men jag skall inte bli er hustru — var det så ni

ville säga, käraste?»

»Det menade jag inte.»

»Men ni skall hålla mig lika kär ändå och aldrig

ens ha. en tanke på att. . . Å, jag vet nog, att ni

Vargens son. 8.skall bli alldeles som andra män! Ni ska.ll tröttna

på mig, och — och ...»

»Kur kan ni säga så? Jag. . .»

»Så lova mig det!»

»Ja, ja — det lovar jag.»

»Ni säger det så lätt, käraste. Men hur kan ni

veta det? Eller hur kan jag? Jag har så föga att

ge, och ändå så mycket. Å, Clyde, Clyde — lova

mig ännu en gång, att ni inte skall tröttna!»

»Så, så! Ni får inte börja tvivla på mig redan.

Jag sväi — tills döden skiljer oss åt.»

»Tänk! Det sade jag en gång till — till honom.

Och nu?»

»Och nu, min lilla älskling, grubbla vi inte mera över

den saken. Naturligtvis skall jag aldrig, aldrig ...»

Och deras skälvande läppar möttes för första

gången.

Fader Roubeau hade genom fönstret hållit utkik

åt vägen, men nu kunde han icke hålla ut längre.

Han harklade och vände sig om.

»Nu är det er tur, fader!» Whartons ansikte var

blossande rödt efter den första omfamningen, och

det vai en triumferande klang i hans stämma, då

han lämnade ordet åt den andre. Han hyste icke

det ringaste tvivel om utgången. Och det hade icke

heller Grace. Ett småleende lekte på hennes läppar,

då hon vände sig till prästen.

»Mitt barn!» började fader Roubeau. »Mitt hjärta

blöder för er skull. Detta är en vacker dröm, men

den kan inte gå i fullbordan.»

»Men varför det, fader? Jag har ju sagt ja.»

114»Och Kristus föddes av en kvinna.»

»Ni visste då inte vad ni gjorde. Ni tänkte inte

på den ed ni en gång inför Gud har svurit den som

är er make. Och det är min plikt att lära er inse

helgden av ett sådant löfte.»

»Och om jag nu inser det och ändå vägrar att

underkasta mig?»

»Då skall Gud ...»

»Vilken Gud? Min man har en gud som jag inte

vill dyrka. Det måste finnas många slags gudar.»

»Inga sådana ord, barn! Och ni menar inte heller

det ni säger. Jag förstår er, även jag har haft

sådana stunder.» För ett ögonblick var han i minnet

tillbaka i Frankrike, och ett längtansfullt vemodigt

ansikte stod som en drömsyn mellan honom och

kvinnan framför honom.

»Har då min Gud övergivit mig, fader? Jag är

inte sämre än andra kvinnor. Mitt elände

tillsammans med honom har varit mycket stort. Varför

skulle det bli ännu större? Varför skulle jag inte

gripa efter lyckan? Jag kan inte, vill inte gå

tillbaka till honom!»

»Det är snarare du som har övergivit din Gud.

Vänd om! Kasta din börda på honom och mörkret

skall ge vika. Ack, mitt barn . ..»

»Nej, det tjänar ingenting till. Jag har redan

avgjort mitt öde. Jag framhärdar i mitt beslut.

Och om Gud straffar mig, så får jag bära det. Ni

förstår mig inte. Ni är inte kvinna»

»Min mor var det.»

»Men...»

ii5Hon svarade icke. Det blev alldeles tyst. Wharton

ryckte otåligt i sina mustascher och höll ögonen

riktade utåt vägen. Grace stödde armbågen mot

bordet, hennes ansikte hade ett beslutsamt uttryck.

Småleendet var borta. Fader Roubeau gjorde ett

nytt angrepp.

»Har ni barn?»

»En gång önskade jag det — men nu — nej!

Jag är tacksam för att jag inte har några.»

»Ni har en mor?»

»Ja.»

»Som älskar er?»

»Ja.» Detta svar kom som en viskning.

»Och en broder?... Nej, det kan vara detsamma

—■ han är man. Men en syster?»

Hon nickade med sänkt huvud.

»Yngre ? Mycket yngre ?»

»Sju år yngre än jag.»

»Har ni tänkt riktigt grundligt över detta? Har

ni tänkt på dem? På er mor? Och er syster? Hon

står vid barndomens gräns, färdig att bli en vuxen

kvinna, och ett felsteg kan bli av stor betydelse för

henne i handen och lägga er kind intill hennes ?»

med henne och se in i hennes oskyldiga drag, hålla

henne i handen och Vagge er kind intill hennes?»

Vid dessa ord drogo livfulla bilder genom hennes

minne och hon ropade: »Tyst! Tyst!» i det hon

kröp ihop som varghundarna under piskslagen.

»Men ni måste besinna allt detta — och det är

bäst att ni gör det nu.»

Hans ögon, som hon icke kunde se, talade om

116djupt medlidande, men hans spända, skälvande drag

vittnade icke om någon barmhärtighet. Hon lyfte

huvudet från bordet, tvingade tillbaka tårarna och

kämpade för att bli herre över sig själv.

»Jag går bort. De få aldrig se mig mer, och så

glömma de mig. Jag blir som död för dem. Och

— jag vill gå bort med Clyde — i dag.»

Detta tycktes vara avgörande. Wharton tog ett

steg framåt, men prästen vinkade avvärjande.

»Ni har önskat er barn?»

Ett tyst ja.

»Och bedt till Gud om det?»

»Ofta.»

»Och har ni tänkt på, att ni kan få barn?» Fader

Roubeaus ögon riktades ett par sekunder på

mannen vid fönstret.

Hennes ansikte ljusnade hastigt. Men så gick det

fullt upp för henne, vad det skulle innebära. Hon

lyfte bönfallande sina händer, men han fortfor.

»Kan ni föreställa er ett oskyldigt barn i edra

armar? En gosse? Världen är inte så hård mot en

flicka. Er själ skall fyllas av bitterhet. Och skulle

ni verkligen kunna vara stolt och lycklig över er

lille gosse, när ni såg andra barn?»

»Å — var barmhärtig — var tyst!»

»En stackars föraktad . . .»

»Tyst! Tyst! Jag vill vända om!»

Hon låg vid hans fötter.

»Ett barn som växt upp utan en tanke på någon

orätt — och så en vacker dag slungar världen hans

mors namn i hans ansikte!»

117»Ack, min Gudi Min Gud!»

Hon vred sina händer. Prästen suckade och lyfte

upp henne. Wharton skyndade fram, men hon sköt

honom tillbaka.

»Kom mig inte nära, Clyde! Jag vänder om!»

Tårarna strömmade utför hennes kinder, men hon

försökte ej ens att torka bort dem.

»Efter allt som har händt? Du kan inte! Och

jag tillåter det inte!»

»Rör mig inte!» Hon ryste och vek undan.

»Men jag vill! Du är min, Grace! Hör du —

du är min!» Och nu for han ut mot prästen: »Å!

vilken dåre jag var, då jag någonsin lät er komma

med ert dumma prat! Tacka Gud för att ni inte

är en vanlig människa, ty då skulle jag.. . Men

prästens rättigheter måste man ju respektera. Och

nu har ni också utövat dem. Gå nu ut ur mitt hus,

innan jag glömmer vem och vad ni är!»

Fader Roubeau bugade sig, tog Graces hand och

drog henne med sig mot dörren. Men Wharton

ställde sig i vägen för dem.

»Grace! Du har sagt, att du älskar mig?»

»Det har jag.»

»Gör du det?»

»Ja.»

»Säg om det igen!»

»Jag älskar dig, Clyde! Jag älskar dig!»

»Där hör ni nu, präst!» utbrast nan. »Ni har

hört hennes bekännelse —■ och med den på sina

läppar vill ni skicka henne tillbaka att leva ett liv av

lögn, ett rent helvete, tillsammans med denne man?»Men fader Roubeau sköt hastigt Grace in i det

inre rummet och stängde dess dörr. »Inte ett ord!»

viskade han till Wharton och intog en obesvärad

ställning på en stol. »Behärska er — för hennes

skull!» tillade han.

I rummet genljöd en häftig knackning på dörren.

Klinkan lyftes och in kom Edvin Bentham.

»Har ni sett till min hustru?» frågade han, så

snart de hade hälsat på varandra.

De skakade på huvudet.

»Jag såg hennes spår nedåt från hyddan»,

fortsatte han forskande, »men de togo slut1 på stora

vägen här utanför.»

Hans åhörare mulnade.

»Och så — så tänkte jag . . .»

»Att hon var här!» dundrade Wharton.

Prästen tystade honom med en blick. »Nå, såg

ni hennes spår leda hit till hyddan, min son?»

Den illistige fader Roubeau — han hade gjort sig

mycken möda att utplåna dessa spår, då han kom

samma väg för en timme sedan.

»Jag stannade inte för att se efter — jag. ..».

Han kastade en misstänksam blick mot dörren till

det inre rummet och såg sedan frågande på prästen.

Fader Roubeau skakade på huvudet, men den andres

tvivel tycktes ej vara hävt.

Fader Roubeau bad i tysthet en kort bön och

reste sig upp. »Om ni inte tror mig, så . ..» Han.

låtsade som om han ville öppna dörren.

En präst kan icke ljuga. Detta hade Edvin

Bentham hört många gånger, och han trodde det. »Det

119behövs naturligtvis inte, fader Roubeau», sade han

hastigt. »Jag undrade bara, vart min hustru hade

gått, och jag tänkte att hon kanske — men jag

antar, att hon är hos mrs Stanton i French Gulch.

Vackert väder i dag, eller hur? Ha ni hört den

sista nyheten? Mjölet har gått ned till fyrtio

dollars för hundra skålpund och det påstås, att c h

e-c h a-q u a s komma flockvis nedåt floden. Men nu

måste jag gå. Adjö!»

Dörren smällde igen, och från fönstret sågo de

honom fortsätta sin spaning uppåt French "Gulch. —

Några veckor senare, strax efter högvattnet i

juni, sköto två män en kanot ut i strömmen och

fastgjorde den vid en drivande trädstam.

Fånglinan stramades till, och trädstammen tog den lilla

farkosten med sig på släp som en bogserbat. Fader

Roubeau hade fått order att lämna Övre Klondyke

och vända tillbaka till sina färgade barn vid

Mi-nook. De vite männen hade kommit dit, och

infödingarna ägnade sedan dess alltför liten tid åt

fisket och för mycken åt en viss gudomlighet, som

hade sitt tillhåll i en mängd svarta flaskor.

Male-mute Kid hade också åtskilligt att beställa i Nedre

Klondyke, och därför reste de tillsammans.

Det fanns blott en person i hela Nordanland som

kände Paul Roubeau i grund och botten, och denne

ende var Malemute Kid. Endast inför honom

kastade prästen av sin prästerliga skrud och visade sig

sådan han var. Och varför skulle han icke det?

Dessa bägge män förstodo varandra fullkomligt.

Hade de icke delat sin sista bit fisk, sin sista buss

120tobak och sina innersta tankar med varandra vid

Behringshavets ödsliga vidder, i det Stora deltats

förfärande labyrinter, under den fruktansvärda

vinterfärden från Pont Barrow till Porcupine?

Fader Roubeau drog djupa drag ur sin gamla

pipa och stirrade mot den kopparröda solen, som

stod vid den nordliga horisontens rand. Malemute

Kid drog upp sin klocka. Det var midnatt.

»Friskt mod, gamle vän!» Kid fortsatte tydligen

ett avbrutet samtal. »Gud skall helt säkert förlåta

en sådan lögn. Jag skall trösta er med några ord

av en man, som brukar slå huvudet på spiken:

"Har hon blott talat ett ord, minns att din mun är förseglad.

Skammen drabbar den som ej kan hemlighet dölja.

Kommer nu Henvard i nöd, och den svartaste lögn honom frälsar,

ljug då så länge du kan, så länge dig någon kan höra."

Fader Roubeau tog pipan ur munnen och

funderade. »Den mannen talar sant, men det ,är inte det

som oroar min själ. Lögnen och straffet för den

ligger i hans hand. Men — men . . .»

»Vad är det då? Edra händer äro rena.»

»Nej, Kid! Jag har tänkt mycket över den där

saken, men jag kan inte bli den kvitt. Jag visste

alltsammans, och ändå tvingade jag henne att gå

hem igen.»

En rödhakesångare drillade sina klara toner i ett

träd invid stranden, en åkerhöna lockade i fjärran,

en älg plumsade med stort buller ut i strömmen,

men de bägge männen fortsatte att röka under

tystnad.

121VAD VANDRINGSLAGEN BJUDER.

Sitka Charley hade uppnått det omöjliga. Andra

indianer visste kanske lika mycket om

vandringslivets förhållanden som han; men han ensam kände

till den vite mannens visdom — vad hedern och

vandringslagen bjuder. Denna kännedom hade han

icke förvärvat sig på en enda dag. De infödda ha

trög uppfattning, och det fordras många ofta

upprepade fakta, innan de komma till förståelse. Sitka

Charley hade från barndomen ständigt varit med

de vita, och då han blev man, hade han valt att

fortfarande följa dem åt och en gång för alla skilt sig

från sitt eget folk. Och till och med då, ehuru han

respekterade, ja, nästan vördade deras makt och

grubblade över den, måste han gissa sig till dess

hemliga livskälla: hedern och lagen. Det var först

sedan åren hade hopat det ena vittnesbördet på det

andra som han slutligen kom till denna insikt. Han

var främling, och därför förstod han det — sedan

han väl hade kommit därhän — bättre än den

vite mannen själv. Han var indian och hade som

sådan uppnått det omöjliga.

Och därav uppstod nu hos honom ett visst

förakt för hans eget folk — ett förakt, som han hade

132för vana att dölja, men som nu bröt fram i en hel

störtflod av eder och förbannelser på många olika

tungomål över Kah-Chucte och Gowhee. De kröpo

ihop inför honom som ett par morrande

varghundar, för fega att rusa på honom, för varglika att

kunna dölja sina betar. De voro icke vackra. Och

det var icke heller Sitka Charley. Det fanns intet

kött på deras ansikten. Deras utstående kindkotor

voro fårade av ohyggliga ärr, som ömsom fröso

till ett rämnande i den starka kölden, och i deras

ögon lyste den hemska glöd, som har sin näring

av förtvivlan och hunger. Människor i denna

belägenhet står utanför både hederns och lagens

råmärken, och de äro icke att lita på. Sitka Charley

visste detta, och det var därför han hade tvingat

dem att lämna kvar sina skjutvapen tillsammans

med det övriga bagaget för tio dagar sedan. Hans

egen bössa och kapten Eppingwells voro de enda

som funnos kvar.

»Seså, laga nu att vi få eld», kommenderade han

och tog fram den dyrbara tändsticksasken jämte

dess tillbehör av fina strimlor och björkbark.

De bägge indianerna började genast samla ihop

torra grenar och kvistar. De voro svaga och höllo

ofta upp med sitt arbete, svindlade när de lutade

sig ned eller vacklade i yrsel tillbaka till eldstaden,

medan deras knän skallrade som kastanjetter. Efter

varje nytt försök vilade de några ögonblick, som om

de vore sjuka och dödströtta. Emellanåt uttryckte

deras ögon ett tyst lidandes tåliga likgiltighet, men

sedan såg det ut som om det egna jaget vore nära

123att brista i det vilda skriket: »Jag — jag — jag

vill också existera!» — allt levandes gemensamma

grundton.

En lätt vind blåste från söder, angrep de bara

delarna av deras kroppar och drev kölden som

eldnålar genom hud och kött ända intill märg och ben.

Därför tvingade Sitka Charley sina motvilliga

kamrater att hjälpa sig med att anordna ett skydd,

sedan elden hade flammat upp och smält snön i en

våt krets omkring sig. Det var en mycket primitiv

anordning — en filt, som spändes ut framför elden

på vindsidan i ungefär fyrtiofem graders vinkel.

Detta utestängde den isande blåsten och återkastade

värmen på dem, som skulle söka skydd i värmens

närhet. Så breddes där ut ett lager av granris på

snön, för att denna ej skulle komma i beröring

med de vilandes kroppar. Då detta var gjort,

började Kah-Chucte och Gowhee sköta om sina fötter.

De frusna mockasinerna voro illa medfarna; den

skarpa isen på floden hade skurit dem i trasor.

Sivashstrumporna voro i samma eländiga tillstånd,

och sedan de hade tinats upp och dragits av, buro

de likvita tårna, som alla voro i olika grader

förfrusna, ett tydligt vittnesbörd om långfärdens

svårigheter.

Sitka Charley lämnade de bägge männen

sysselsatta med att torka sin fotbeklädnad och gick

tillbaka samma väg han kommit. Även han längtade

efter att få sitta vid elden och sköta om sin förpinade

kropp, men hedern och lagen förbjödo honom det.

Han arbetade sig mödosamt framåt på den tillfrus-

124na floden — varje steg måste han tvinga sig till,

varje muskel gjorde motstånd. På åtskilliga ställen,

där isen nyligen hade lagt sig, blev han tvungen att

pinsamt påskynda sin färd över den bräckliga ytan,

som gungade under honom. På sådana ställen

kunde döden komma både hastigt och lätt, men han

hyste icke någon särskild önskan att slippa lida

längre.

Hans tilltagande ängslan försvann, då han fick se

två indianer komma i sikte vid en krök av floden.

De gingo med vacklande steg och flämtade tungt

som under stora bördor, och ändå kunde packorna

på deras ryggar ej väga mer än några få skålpund.

Han gjorde dem ivriga frågor, och deras svar

tycktes lugna honom. Så skyndade han vidare. Snart

kommo två vita rnän, som stödde en kvinna. Även

de vacklade framåt som druckna, och deras lemmar

skälvde av utmattning. Men kvinnan stödde sig

endast helt lätt på dem och ville tydligen använda

sina egna krafter till det yttersta. Vid hennes åsyn

flög ett glädjeskimmer över Sitka Charleys ansikte.

Han hyste den största aktning för mrs Eppingwell.

Han hade sett många vita kvinnor, men hon var

den första som hade varit med honom på långtur.

När kapten Eppingwell kom med sitt djärva

förslag och gjorde honom ett bestämt anbud för att

försäkra sig om hans tjänster, skakade han först

allvarligt på huvudet. Ty det gällde en okänd väg

genom Nordlandets tröstlösa ödemarker, och han

visste att färden skulle bli av det slag, som prövar

människans själ till det yttersta. Och då han fick

125veta, att kaptenens hustru skulle följa med, vägrade

han bestämt att ha vidare med saken att göra. Hade

hon varit en kvinna av hans egen ras, skulle han

icke ha brytt sig om det; men dessa kvinnor från

sydliga länder — nej, de voro alltför veka och

späda för dylika företag.

Sitka Charley kände emellertid icke till detta slags

kvinnor. Fem minuter förut hade han icke haft en

tanke på att åtaga sig ledningen av expeditionen,

men då hon så kom med sitt underbara leende och

sin klara, rena engelska och dryftade saken utan

all slags omsvep, hade han genast givit med sig.

Om det funnits en skymt av svaghet eller bön om

medlidande i hennes ögon, eller om hon hade darrat

på rösten och velat begagna sig av sina

företrädesrättigheter som kvinna — ja, då hade han genast

blivit kall och oböjlig som stål. Men i stället hade

hennes djupa forskande ögon och hennes klara

stämma, hennes oändliga rättframhet och tysta

erkännande av, att de voro järnlikar, berövat honom all

säkerhet. Han såg, att detta var ett nytt slags kvinna,

och de hade icke färdats tillsammans många dagar,

förrän han förstod orsaken till att sönerna av sådana

kvinnor härskade över land och hav, och att

sönerna av kvinnor av hans egen ras ej kunde stå emot

dem. Vek och späd! Dag efter dag gav han

akt på henne, utmattad, utarbetad, oövervinnerlig

som hon var, och de nämnda orden ljödo ständigt

för hans öron som ett evinnerligt omkväde. Vek

och späd! Han visste, att hennes fötter voro

skapade för jämna stigar och solskensland, att de

126voro främmande för Nordlandets mockasinplåga,

främmande för frostens isande kyssar — och han

gav akt på dem och undrade över den raskhet,

varmed de trampade hela den mödosamma dagen

igenom . ..

Alltid hade hon ett småleende och ett

uppmuntrande ord att ge. Icke ens den eländigaste bärare

var utesluten från dessa förmåner. Ju svårare

vägen blev, desto mera tycktes hon bli härdad och

vinna styrka. Och när Kah-Chucte och Gowhee,

som förut hade skrutit med att de kände vägar och

stigar lika väl som ett barn känner till skinnfällarna

i sin mors wig-wam, tillstodo, att de nu inte alls

visste var de voro, så det var hon som talade om

förlåtelse och överseende midt under männens

svordomar. Den kvällen hade hon sjungit för dem, tills

de kände tröttheten försvinna och tyckte sig

kunna möta framtiden med nytt hopp. Och när

livsmedlen smälte ihop och varenda liten smula mättes

ut under skarp kontroll, var det hon som opponerade

sig mot sin mans och Sitka Charleys

sammansvärjning och krävde en portion, som varken var större

eller mindre än de övrigas.

Sitka Charley var stolt över att ha lärt känna

denna kvinna. Hans liv hade fått ett rikare

innehåll, sedan hon kom i hans väg. Hittills hade han

varit sin egen laggivare, hade icke vikit till höger

eller vänster på någon människas vink. Han hade

format sin karaktär efter egna föreskrifter och

utvecklats till man utan att bekymra sig om annan

mening än sin egen. För första gången kände han

127nu, att någonting utom honom vädjade till hans

bästa egenskaper. En erkännande blick från dessa

forskande ögon, ett tacksamt ord uttalat av denna

klara stämma — ja, det behövdes blott att hennes

läppar svagt krusades av det underbara leendet,

så vandrade han i gudarnas sällskap under många

timmar efteråt. Det var ett nytt slags eggelse för

hans manlighet. För första gången njöt han

medvetet av sin klokhet som vägledare, och hon och

han förstodo alltid att uppliva kamraternas

nedslagna mod.

Kvinnans och de bägge männens ansikten

klarnade, då de fingo se honom, ty när allt kom omkring,

var han deras stöd. Men Sitka Charley dolde

enligt sin vana såväl glädje som missnöje under en

järnhård mask. Han frågade, hur det var med de

övriga, berättade huru långt det var till lägret och

fortsatte sedan sin återväg. Så mötte han en ensam

indian, som linkade framåt utan packning, med

sammanpressade läppar och stirrande ögon,

marte-rad av olidliga smärtor i en fot, i vilken livet

kämpade en hopplös kamp mot döden. Man hade tagit

all möjlig vård om honom, men i yttersta nöd

måste de svaga och elända gå under, och Sitka

Charley ansåg hans dagar räknade. Han kunde

icke hålla sig uppe så länge till, och Sitka Charley

uppmuntrade honom med några barskt välvilliga

ord. Så kom där återigen två indianer, vilka Sitka

hade givit i uppdrag att hjälpa Joe, den tredje

vite mannen i sällskapet. De hade lämnat honom

efter sig. Sitka Charley såg med en enda blick, att

128indianerna gjorde sig redo till ett språng, och i

detsamma visste han, att de hade avskuddat sig hans

herravälde. Därför blev han icke heller överraskad

av att se jaktknivarna glimma i deras händer, då

han befallde dem att vända om och hämta den

övergivne. Det var ett sorgligt skådespel detta!

Tre kraftlösa män, samlande sin sista styrka för att

kämpa mot varandra i den oändliga vildmarken.

Men de bägge upproriska veko tillbaka för den

tredjes ursinniga slag med bössan, och de vände om

som piskade hundar. Två timmar senare kommo de

till lägerelden med den vacklande Joe emellan sig,

medan Sitka Charley följde tätt bakom dem. De

övriga medlemmarna av expeditionen hade krupit

tillsammans innanför skärmen.

»Ett par ord, kamrater, innan vi gå till vila», sade

Sitka Charley,, sedan de hade förtärt sina knappa

ransoner av ojäst bröd. Han talade till indianerna

på deras eget språk, sedan han redan förut hade

meddelat de vita vad han ämnade säga. »Bara ett

par ord vill jag säga er, kamrater, för ert eget bästa

och för att ni möjligen ska kunna behålla livet. Jag

skall säga er, vad lagen bjuder — den som bryter

mot denna lag måste dö, och hans död kommer över

hans eget huvud. Vi ha passerat »Tystnadens

höjder», och vi följa Stuartflodens huvudåder. Det

kan bli en dagsresa, det kan bli flera, det kan bli

många, men med tiden skola vi komma till

männen vid Yukon, som ha livsmedel i överflöd. Det

är bäst för oss att hörsamma lagen. I dag ha

Kah-Chucte och Gowhee, som jag befallde att bana väg,

Jurgens son. g.

129glömt bort att de voro män och ha sprungit sin

väg som rädda småbarn. Nåväl, om de glömde,

så låt oss också glömma! Men hädanefter måste

de ha bättre minne. Om de inte visa, att de ha det»

— han rörde liksom tillfälligtvis vid sin bössa och

fortsatte barskt: »I morgon skola de bära mjölet

och se till, att den vite mannen Joe inte blir

lämnad efter. Mjölet är uppmätt. Och skulle det

fattas så mycket som ett enda uns i morgon afton, så

— ni förstår mig ju? Det är också andra som ha

förglömt sig i dag. Älghuvud och Three-Salmon

läto den vite mannen Joe bli liggande i snön.

Sådant får inte ske en gång till. Vid daggryningen

skola de ge sig av och bana väg för oss. Nu ha

ni hört lagen. Se till, att ingen bryter mot den.»

Det översteg Sitka Charleys krafter att hålla

karavanen samlad. Från Älghuvud och Three-Salmon,

som banade väg, och till Kah-Chucte, Gowhee och

Joe sträckte den sig över en fjärdingsväg. Var och

en vacklade framåt, föll eller vilade sig bäst han

kunde. Marschen blev ett framåtskridande med

periodiska oregelbundna pauser. Man uppbjöd sina

krafter och strävade framåt så länge de räckte, men

genom ett eller annat mirakel fanns det ändå alltid

en smula kvar. Varje gång någon sjönk till marken

var det alltid med den fasta övertygelsen, att han

aldrig skulle kunna resa sig mer — men det gjorde

han, han reste sig både en och många gånger.

Kroppen dukade under, men viljan behöll segern.

Varje seger var dock ett sorgespel. Indianen med

den förfrusna foten kunde nu icke längre hålla sig

130uppe, han kröp på händer och knän. Han vilade

sällan, ty han visste vad detta innebar. Själva mrs

Eppingwells läppar voro som stelnade i ett

krampaktigt leende, och hennes ögon stirrade framför

sig utan att se. Ofta stannade hon och tryckte

handen mot hjärtat flämtande och yr i huvudet.

Den vite mannen Joe led icke längre. Han tiggde

ej mera om att bli lämnad efter för att få dö; han

var glad och förnöjd under sin ständiga smärtfria

yrsel. Kah-Chucte och Gowhee släpade honom

brutalt emellan sig, gåvo honom ursinniga ögonkast

och häftiga knuffar och slag. För dem var deras

egen belägenhet höjden av orättvisa. Deras

hjärtan voro fulla av bittert hat och feg fruktan.

Varför skulle de belasta sina krafter med Joes

svaghet? Det var ju döden för dem att göra det, och

att icke göra det — ja, de hade Sitka Charleys

lagbud och hans bössa i godt minne!

Allt efter som dagsljuset dog bort, föll Joe mera

ofta omkull, och det var så svårt att få honom på

benen igen, att de kommo allt längre och längre

efter de andra. Ibland dignade alla tre ned i snön,

så medtagna voro indianernas krafter. Och ändå

buro de liv och kraft och värme på ryggen. I

mjölpåsen fanns ju allt vad de behövde att

uppehålla livet med. De kunde omöjligt få detta ur

sina tankar, och det var icke underligt, att det gick

som det gjorde. De hade just sjunkit ned bredvid

en massa kullfallna träd, vilkas tusentals grenar

väntade att bli använda till bränsle. I närheten

fanns en vak på isen. Kah-Chucte såg på bränslet

131och såg på vattnet, och detsamma gjorde Gowhee

— så möttes deras ögon. Icke ett ord växlades.

Gowhee slog eld, Kah-Chucte fyllde en tennbägare

med vatten och värmde det. Joe låg där och

pladdrade om saker och ting i ett annat land på ett

tungomål, som de icke förstodo. De blandade mjöl i

det varma vattnet, tills det blev som en tunn gröt,

och drucko många bägare därav. Joe bjödo de

ingenting, men det frågade han icke heller efter.

Han frågade icke efter någonting alls, icke ens sina

mockasiner, som sveddes bland kolen så att det

rök av dem.

Ett kristalliknande snöfall sänkte sig över dem,

mildt och smekande, och höljde dem i sitt mjuka,

vita täcke. Och deras fötter skulle ännu ha

trampat mången stig, om icke ödet hade sopat undan

molnen och gjort luften klar. Ja, om detta endast

dröjt i tio minuter, skulle det ha varit detsamma

som frälsning. Men nu upptäckte Sitka Charley

röken från deras eld, då han såg sig tillbaka, och

han förstod, vad denna rök hade att betyda. Och

så såg han på dem som voro pålitliga och på mrs

Eppingwell. —

»Ni ha således ännu en gång glömt att ni äro

män, mina goda kamrater? Det är bra. Det blir

färre magar att mätta.»

Sitka Charley knöt till mjölpåsen medan han

talade, slängde den över sin axel och band den fast.

Han sparkade Joe, tills smärtan tog överhand över

den stackars uslingens lycksalighet och han kom på

benen, vacklande hit och dit. Så drog han honom

132ut på den trampade stigen och satte honom i gång.

De bägge indianerna försökte smyga sig bort.

»Hallå, Govvhee! Och du också, Kah-Chucte! Har

mjölet satt en sådan styrka i edra ben, att de kunna

springa fortare än det snabba blyet? Tänk aldrig

på att undgå lagens dom. Visa er nu som män

för sista gången och var glada åt att ni få dö med

fylld mage. Kom hit! Ställ er där vid trädet.

Rygg mot rygg. Kom!»

De bägge indianerna hörsammade lugnt hans

befallning utan all fruktan. Ty det är framtiden

som skrämmer mannen, icke det närvarande.

»Du, Gowhee, har hustru och barn och ett tält av

djurhudar i Chippewyan. Vad bestämmer du

angående detta?»

»Ge henne de saker, som kaptenen har lovat mig

- filtarna, pärlorna, tobaken, lådan som ger

underliga ljud ifrån sig. Säg henne, att jag dog under

färden, men låt. henne inte veta hur eller varför.»

»Och du, Kah-Chucte, som varken har hustru

eller barn ?»

»Jag har en syster, hustru till faktorn i Koshim.

Han slår henne, och hon är inte lycklig. Ge henne de

saker som tillkomma mig enligt kontraktet, och

säg henne, att hon skulle göra bäst i att vända om

till sitt eget folk. Möter du hennes man och får lust

för det, så vore det en god gärning att ta hans liv.

Han slår henne, och hon är rädd för honom.»

»Ä" ni nöjda med att dö enligt lagens bud?»

»Vi ä" nöjda.»

»Så farväl då, mina goda kamrater! Måtte ni

133sitta vid fulla grytor i varma boningar, innan dagen

har nått sitt slut!»

Medan han sade detta lyfte han bössan till ögat,

och många ekon bröto tystnaden. Knappt hade

dessa förtonat, förrän andra skott ljödo på avstånd.

Sitka Charley spratt till. Där hade lossats mer än

ett skott, och ändå fanns det ej mer än en enda

bössa utom hans bland sällskapets tillhörigheter.

Han kastade en hastig blick på de bägge männen,

som lågo där så stilla, smålog sarkastiskt åt

vandringslagens visdom och skyndade bort för att möta

Yukon-männen.

134GULDKUNGENS HUSTRU.

I.

Förr, då Nordlandet var mycket ungt, utmärkte

sig medborgardygderna lika mycket för sin

sällsynthet som för sin enkelhet. Då äventyrarna från

södern tröttnade på att själva laga sin mat och sitta

ensamma vid härden och grubbla över sin dystra

enslighet, bestämde de sig för att i brist på bättre

erlägga det pris, som fordrades, och togo sig hustru

bland infödingarnas kvinnor. För dessa kvinnor

blev detta som en försmak av himlens salighet, ty

man måste erkänna, att de vita äventyrarna voro

betydligt ömmare mot dem och behandlade dem

oändligt mycket bättre än indianska makar skulle

ha gjort. De vita männen voro naturligtvis också

nöjda med handeln, och det voro även indianerna.

Ty när dessa hade sålt sina döttrar och systrar för

bomullssäcken och kasserade reffelbössor och

slumpat bort sina varma pälsverk mot dåliga

bomullstyger och usel whisky, dröjde det icke länge, förrän

de raskt och gladeligen dukade under för

galopperande lungsot eller någon annan av de hastiga

135sjukdomar, som stå i oskiljaktig förbindelse med

en överlägsen kulturs välsignelser.

Det var under dessa arkadiskt enkla tider som

Cal Galbraith reste fram genom landet och

sjuknade vid Lower River. Detta var en uppfriskande

tilldragelse i de goda Heliga-korssystrarnas liv; det

föll nämligen på deras lott att ge honom husrum

och skötsel. Men de hade ingen aning om, vilken

hetsig elixir de ingöto i hans ådror, medan de så

vänligt sysslade omkring honom och vidrörde honom

med sina mjuka händer. Cal Galbraiths sinne

fylldes av underligt oklara tankar, men så fick han

ögonen på Madeline, missionsstationens tjänande

syster. Han låtsade likväl om ingenting, han bidade

tåligt sin tid. Då våren kom och solen på nytt

skred över himlen i en stor gyllene båge, medan

landet fylldes av liv och glädje, då växte också Cal

Galbraiths krafter, och fastän hans kropp ännu var

svag, gjorde han sig i ordning och for vidare.

Madeline var fader- och moderlös. Hermes far,

en vit ma¾ hade en dag varit nog förmäten att icke

gå ur vägen för en grå björn, och det kostade

honom livet. Därefter hade hennes mor, som var

indiankvinna och nu icke hade någon man, som

kunde samla förråd åt dem för vintern, gjort ett

djärvt försök att slå sig igenom till laxtiden på

femtio skålpund mjöl och tjugufem skålpund fläsk.

Efter moderns död fick barnet, lilla Chook-ra,

komma till missionssystrarn,a, och från den tiden fick

hon ett armat namn.

Men Madeline hade släktingar. Den närmaste var

136en försupen morbror, som satte ned sin livskraft

genom ofantliga kvantiteter av den vite mannens

whisky. Han ansträngde sig dagligen för att komma

till gudarna, och ibland sökte hans fötter ginvägar

till graven. Då han måste vara nykter, led han

förskräckliga kval. Hans samvete var totalt

bedövat. Denne gamle lösdrivare sökte nu Cal Galbraith

upp, och under deras samtal ödslades det med både

ord och tobak. Löften växlades, och till sist tog

den gamle hedningen några skålpund torkad lax

och sim kanot av björkbark och paddlade i väg

till Heliga-korssystrarna.

Världen skall aldrig få veta, vilka löften han gav

och viilka lögner han förebar — systrarna springa

inte med skvaller. Men då han vände tillbaka, bar

han ett mässingskrucifix på sitt svarta bröst och

hade sin systerdotter Madeline i kanoten. Den

kvällen firades i hans läger ett stort bröllop och hölls

en sådan p o 11 a c h, att ingen i byn gjorde

någonting vid fiske under de två följande dagarna. Men

på morgonen skuddade Madeline Lower Rivers stoft

från sina mockasiner och följde sin man uppåt

floden i en flatbottnig båt till en plats som heter

Lower Country, för att bo där med honom Och

under de år, som sedan följde, var hon en god

hustru, lagade hans mat och delade hans mödor.

Och hon höll honom till arbete, så att han lärde sig

att sköta det grundligt och ta vara på sitt guldstoft.

Slutligen gjorde han några särskilt rika fynd och

byggde sig ett hus i Circle City. Hans välstånd

L37blev så stort, att folk som besökte honom i hans

hem blevo oroliga och avundades honom i hög grad.

Men Nordlandet började utveckla sig, där spirade

till och med upp sällskaplig kultur. Hittills hade

södern skickat dit sina söner; nu kom en ny

invandringsström, och denna gång var det döttrar som

anlände. Icke just systrar och hustrur, men ändå

kvinnor som icke underläto att sätta nya idéer i

männens huvud och höjde umgängestonen på ett

för dem alldeles särskilt sätt. De vita männens

indianhustrur samlades icke längre till dans; de gingo

ej längre genom gatorna och skrålade sina gamla

Virginiska dansvisor. De drogo sig tillbaka med

sitt folks medfödda stoicism, och från sina hyddor

sågo de utan klagan, att herraväldet övergick till

deras vita systrar.

Men så kom ännu en invandring över bergen från

det fruktbara södern. Denna gång var det kvinnor,

som verkligen fingo makt i landet. Deras ord blev

lag, och denna lag var järnhård. De sågo med

omilda blickar på indianskorna, och de andra

kvinnorna blevo helt stilla och mjuka i sitt sätt. Där

fanns fega män, som blygdes över sin förening med

landets döttrar och började betrakta sina mörkhyade

barn med misshag. Men det fanns också andra —

verkliga män — som förblevo sina svurna eder

trogna och voro stolta över dem. Då det blev brukligt

att skilja sig från infödd hustru, visade sig Cal

Galbraith som en verklig man. Men han fick också

böta därför genom deras misshag, som hade sist

138kommit dit, och som visste minst om landet, men

som nu hade makten där.

En dag kom där rykten om att man hade funnit

guld i Upper Country, som ligger långt ovanför

Circle City. Nyheten kom med hundslädar till Salt

Water. Guldlastade fartyg fortplantade lockelsen

över Stilla oceonen. Telegrafens trådar och kablar

kolporterade ut nyheten, och världen hörde för första

gången talas om Klondykefloden och Yukons land.

Cal Galbraith hade levat ett stilla liv under de

förflutna åren. Han hade varit en god make för

Madeline, och hon hade välsignat honom. Men nu

började han känna en viss brist på tillfredsställelse,

en obestämd längtan efter folk av hans egen ras,

efter det liv, från vilken han var utestängd — en

längtan, som ibland kan komma över en man, att

göra sig fri och börja livet på nytt. Vilda rykten

om det underbara Eldorado trängde även nedåt

floden, glödande beskrivningar på denna stad av

blockhus och talt och vidunderliga historier om

alla de c h e-c h a-q u a s, som strömmade till och

översvämmade landet. Circle City var en död stad.

Världen hade gått förbi den, gått längre uppåt

floden och där bildat ett nytt och mycket märkligare

samhälle.

Det kom en oro över Cal Gabraith, där han satt

på avstånd från allt detta, och han fick lust att se

med egna ögon. Efter nästa vaskning lät han väga

upp ett par hundra skålpund guldstoft på

kompaniets stora våg och tog en växel på Dawson för

beloppet. Han gav Tom Dixon i uppdrag att se

139efter gruvorna, kysste Madeline till avsked, lovade

vara tillbaka innan den första issörjan visade sig

på Yukon och köpte biljett på en ångbåt, som gick

uppåt floden.

Och Madeline väntade. Hon väntade alla de

tre ljusa månaderna. Hon fodrade hundarna,

ägnade en stor del av sin tid åt unge Cal, såg den korta

sommaren försvinna och solen börja sin långa färd

mot söder. Och hon bad mycket på det sätt, som

Heligakors-systrarna hade lärt henne. Hösten kom,

och den första issörjan visade sig på Yukon. Många

av Circle Citys matadorer kommo tillbaka till sitt

vinterarbete vid gruvorna, men Cal Galbaith kom

icke. Tom Dixon måtte emellertid ha fått brev, ty

hans folk körde vinterbränslc till Madeline.

Kompaniet fick också brev, ty dess hundslädar fyllde

Madelines förrådsrum med den bästa proviant som

kunde fås, varjämte man upplyste henne, att hon

hade obegränsad kredit.

I alla tider ha männen ständigt fått skulden för

kvinnornas sorger. Men i detta fall tego männen

med vad de visste om kamraten som var borta,

ehuru de i tvsthet svuro över honom. Kvinnorna

betedde sig däremot helt annorlunda. Och med

deras hjälp fick Madeline utan onödig tidsutdräkt

höra besynnerliga historier om Cal Galbraiths

uppförande. Det talades också om en viss grekisk

danserska, som lekte med männen alldeles som barn

bruka leka med såpbubblor. Madeline var för det

första indianska, och för det andra hade hon ingen

väninna att gå till för att få kloka råd. Den ena

140stunden bad hon och den andra gjorde hon upp

planer, och då hon aldrig brukade vara senfärdig

med att fatta beslut eller att utföra dem, spände

hon en kväll sina hundar för släden, surrade

omsorgsfullt fast sin lille gosse i densamma och körde

sin väg i all hemlighet.

Ännu var Yukon öppen, men strandisen växte

för varje dag och gjorde vattenrännan allt smalare.

Ingen som icke själv har prövat på det kan föreställa

sig vad Madeline utstod under dena färd på hundra

mil, då hon körde över isen utmed stranden, eller

vilken möda och ansträngning det var att komma

över två hundra mils packis, som hopade sig sedan

floden frös till fullständigt. Men Madeline var

indi-dianska och hon gjorde det, och en afton knackade

det på Malemute Kids dörr. Nu fick han spänna

ifrån ett koppel utsvultna hundar, lägga en duktig

liten gosse till sängs och ägna sina omsorger åt en

utmattad kvinna. Han tog av hennes stelfrusna

mockasiner, medan hon berättade för honom, och stack

spetsen av sin kniv i hennes fötter för att undersöka,

huru hårt de voro frusna.

Oaktat sitt barska sätt hade Malemute Kid en

viss kvinnlig vekhet, som kom den ilsknaste varghund

att fatta tillit till honom och lockade det mest

förstelnade hjärta att ge honom sitt förtroende. Och

det utan att han sökte det. Hjärtan öppnade sig

för honom självmant som blommorna öppna sig för

solen. Själva prästen — fader Roubeau — påstods

ha biktat sig för honom, och Nordlandets män och

kvinnor kommo ständigt och knackade på hans

141dörr en dörr, som alltid var öppen. Enligt

Madelines tanke kunde han icke göra något orätt, icke

begå något misstag. Hon hade känt honom ända

från den första tiden hon kom till sina stamförvanter

på fädernet, och det föreföll hennes halvt barbariska

sinne, som om århundradens vishet vore samlad

hos honom, som om det icke fanns någon slöja

mellan hans ögon och framtiden.

Landet hade fått falska ideal. Den offentliga

meningen i Dawson dömde nu annorlunda om mångt

och mycket, än den hade gjort under den föregående

perioden. Nordlandets snabba utveckling hade

medfört mycket som icke var godt. Malemute Kid visste

det, och han kände Cal Galbraith i grund och

botten. Men han visste också, att ett överilat ord kan

vålla mycket ondt, och han hade lust att ge den

pliktförgätne mannen en ordentlig minnesbeta och

förmå honom att blygas. Kvällen därpå blev den

unge gruvingenjören Stanley Prince ditkallad till

rådplägning, likaså Lucky Harrington och hans fiol.

Samma natt spände Bettles, som stod i

tacksamhetsskuld hos Malemute Kid sedan forna dagar, för

hundarna, surrade fast Cal Galbraith junior i släden

och körde bortåt Stuart River i mörkret.

II.

»Så! Ett-tu-tre, ett.-tutre! Vänd nu! Nej, inte

så! Börja om igen, Jack! Se — så här skall det

vara». Prince gjorde stegen med samma vana som

en gammal danslärare.

142»Nu! Ett-tu-tre, ett-tu-lre! Vänd! Det gick bättre.

Öm igen! Se inte på edra fötter, säger jag.

Ett-tu-tre, ett-tu-tre. Kortare steg. Inte som om ni hängde

över en styrstång. Om igen! Se — det var bra!

Ett-tu-tre, ett-tu-tre!»

Rundt, rundt dansade Prince och Madeline i ett

ihärdigt valsande. Bord och stolar voro skjutna

intill väggen, för att det skulle bli bättre utrymme.

Malemute Kid satt på sängkanten med hakan stödd

mot knäna och såg på med stort intresse. Jack

Harrington satt bredvid honom, gnidande på sin fiol

och med ögonen på de dansande.

Det var en säregen situation, ett besynnerligt

företag, vari dessa tre män hade inlåtit sig

tillsammans med Madeline. Det mest imponerande var

kanske det affärsmässiga allvar, varmed de

arbetade. En atlet tränar sig icke strängare till en

förestående tävlan, en varghund strävar icke med mera

allvar i seltyget än Madeline i dansen. Men

arbetsmaterialet var godt. Ty i motsats till andra kvinnor

av hennes ras hade Madeline i sin barndom sluppit

bära tunga bördor och undgått vandringslivets

mödor. Dessutom var hon välväxt och smidig och

ägde mycket naturligt behag, som hittills aldrig hade

fått utveckla sig. Det var denna gratie som männen

nu bemödade sig att locka fram.

»Det besvärliga med henne är, att hon förut har

lärt sig dansa på ett bakvändt sätt», sade Prince

bortåt sängen, sedan han hade låtit sin andfådda

elev ta plats på bordskanten. »Hon har nog en

snabb uppfattning, men det skulle gå ännu bättre.

143om hon aldrig hade dansat ett steg förut. En sak

är det som jag rakt inte förstår, Kid.» Han härmade

en egendomlig rörelse på huvud och axlar, som

var vanlig hos Madeline när hon gick.

»Lyckligt för henne att hon fick växa upp på

missionsstationen», svarade Malemute Kid. »Och den

där svagheten kommer sig förstås av packningen

— remmen över nacken, kan du begripa. Andra

indiankvinnor ha det mycket svårt, men hon behövde

inte bära några bördor förrän hon var gift, och då

också bara i början. Hon och hennes man hade det

svårt. De voro med om hungersnöden vid Förty Mile.»

»Men ska vi kunna få bukt med det där ?»

»Vet inte. Kanske det går, om hon får göra långa

promenader med sin lärare. Jag tänker, att hon nog

arbetar bort det på något sätt. Eller hur, Madeline?»

Hon nickade. Om Malemute Kid, som visste

allting, sade att det skulle gå, så skulle det naturligtvis

också bli så. Det var inte vidare med den saken.

Hon hade gått fram till dem igen, ivrig att få

börja på nytt. Harrington granskade henne

ungefär som man ser på en kapplöpningshäst.

Besiktningen måste ha givit ett ganska tillfredsställande

resultat, ty han frågade med plötsligt intresse: »Kan

just undra vad er skojare till morbror fick för er?»

»En bössa, ett täcke, tjugu buteljer h o o c h.

Bössan var sönder.» Det sista sades i föraktfull ton,

som om hon vore uppbragt över att hennes värde

hade blivit så lågt uppskattat.

Hon talade engelska riktigt bra och använde

många av sin mans säregna uttryck, men ännu med

M4indiansk brytning och de traditionella strupljuden.

Även detta försökte hennes lärare arbeta bort och

var på god väg att lyckas.

Under nästa uppehåll i dansen gjorde Prince en

ny iakttagelse.

»Jag försäkrar dig, att vi ä" inne på galen väg»

Kid», sade han. »Hon kan omöjligt lära sig dansa

i mockasiner. Skaffa- henne balskor och släpp henne

sedan på ett bonat golv, så få vi se.»

Madeline lyfte upp sin ena fot och betraktade

misslynt sina oformliga mockasiner. Förr om

vintrarna hade hon dansat natt efter natt med detta

slags fotbeklädnad, både i Circle City och vid

Forty-Mile, utan att någon haft något att anmärka.

Men nu däremot — ja, om det var något galet, så

tillkom det Malemute Kid att veta det och icke henne.

Malemute Kid visste det, och han hade säker blick

för proportioner. Han tog på sig vantar och mössa

och gick utför höjden för att göra ett besök hos

mrs Eppingwell. Hennes man, Clove Eppingwell,

spelade en framstående roll inom samhället som en

av guvernementets ämbetsmän. Kid hade lagt märke

till hennes små fötter en kväll på guvernörens bal.

Och då han visste, att hon var lika älskvärd som

vacker, föreföll det honom lätt att be henne om en

viss liten tjänst.

Då han hade kommit tillbaka, gick Madeline ett

ögonblick in i det inre rummet. Då hon kom ut

därifrån, blev Prince slagen av häpnad.

»För tusan!» utbrast han. »Vem skulle ha trott det?

Eln sådan liten häxa! Sannerligen — min egen syster.»

145

(7argens son. 10.»Hon är en engelsk flicka med engelska fötter»,

inföll Malemute Kid. »Och Madeline tillhör en ras,

som har små fötter. Mockasinerna ha gjort dem

kraftigt breda, men hon har inte fått dem

vanskapliga genom att springa med hundarna i sin barndom.»

Denna förklaring dämpade ingalunda Princes

beundran. Karringtons kommersiella instinkter gjorde

sig gällande, och när han såg på Madelines

välfor-made fötter och vrister, kom han att tänka på den

tarvliga betalningen — »en bössa, ett täcke, tjugu

buteljer h o o c h».

Madeline var hustru till en matador, en guldkung.

vars skatter när som helst kunde skaffa honom ett

tjogtal moderna grannlåtsdockor, och ändå hade hon

aldrig förut i hela sitt liv burit annan fotbeklädnad

än rödgarvat älgskinn. Först hade hon nästan

förskräckt betraktat de tunna, vita sidenskorna; men

hon uppfattade snart den beundran, som lästes i

männens ögon. Kon rodnade av stolthet. Ett

ögonblick var hon berusad av sitt kvinnliga behag, och

hon mumlade med ännu större förakt: »En bössa

som var sönder.»

Undervisningen fortgick. Varje dag gick

Malemute Kid långa vägar med henne, varunder han

sökte förbättra hennes hållning och sätt att föra sig

och vande henne att ta kortare steg. Det var ingen

fara för att någon där på platsen skulle kunna

upptäcka vem hon var, ty Cal Galbraith och alla de

andra »gamla» voro som borttappade bland de

massor av nya människor, som hade strömmat in i

landet. Dessutom har kölden en vass tunga i Nordan-

146land, och de ömtåliga kvinnorna från södern

brukade begagna masker av lärft för att skydda sina

ansikten mot frostens farliga bett. Insvepta i

grå-verks-p a r k a s och med mask för ansiktet kunde

mor och dotter möta varandra på vägen, utan att

känna igen varandra.

Träningen gjorde snabba framsteg. Först gick

det helt långsamt, men snart började det plötsligt

gå fortare, nämligen från och med den stund, då

Madeline satte på sig de vita sidenskorna och fick

ögonen öppna för sitt eget värde. Stoltheten över att

vara dotter till en vit fader föddes inom henne i

detta ögonblick, oberoende av vad hon förut ägde

av naturlig självkänsla. Hittills hade hon räknat

sig för en kvinna av främmande ras, av en lägre kast,

som hennes herre hade köpt av gunst och nåd.

Hennes man hade nästan förefallit henne som gud,

och han hade upphöjt henne vid sin sida utan någon

hennes egen förtjänst eller värdighet. Hon hade

aldrig glömt, icke ens då lille Cal blev född, att

hon. icke var av hans folk. Och liksom han var en

gud, voro kvinnorna av hans folk gudinnor. Hon

hade kanske anställt jämförelser mellan sig och

dem, men aldrig hade hon ansett sig lika god som

de. Det är möjligt att en närmare bekantskap skulle

ha minskat hennes beundran. Vare därmed huru

som helst, så hade hon emellertid börjat förstå de

kringströvande vita männen och bedöma dem.

Logisk själsanalys var visserligen någonting som gick

över hennes förstånd, men hennes kvinnliga

klarsynthet ledde henne på rätt stråt. Den där kvällen.

M7då hon för första gången satte på sig sidenskorna,

hade hon sett öppen, oförställd beundran i sina tre

manliga vänners ögon, och för första gången kände

hon sig likställd med andra kvinnor. Det gällde

visserligen endast en fot och en vrist — men

jämförelsen behövde naturligtvis icke stanna där. Hon

bedömde sig själv efter deras måttstock, och därmed

var det slut med hennes vita systrars gudomliga

överlägsenhet. När allt kom omkring, voro icke

heller de annat än kvinnor, och varför skulle hon

icke kunna höja sig till dem? Hon insåg mycket väl

vad som fattades henne, och från denna insikt om

hennes svaghet framgick hennes styrka. Hon

arbetade med sig själv med en sådan energi, att hennes

tre hjälpare ofta i sin förundran över kvinnans

outgrundliga mysterium sutto och talade om henne

långt in på nätterna.

Och nu nalkades Tacksägelsedagen. Med

oregelbundna mellantider skickade Bettles underrättelser

om hur unge Cal hade det vid Stuart River. Det

led åt den tid, då de kunde väntas tillbaka igen.

Mer än en tillfällig besökare, som utanför hade

hört ljudet av dansmusik och trippandet av

dansande fötter därinne, fann vid sitt inträde endast

Harrington, som gned sin fiol av alla krafter, och de

bägge andra, som sutto och slogo takten till hans

musik eller resonerade livligt om den eller den

dansen. Madeline sågo de aldrig. Hon gömde sig

ögonblickligen i det inre rummet.

En kväll kom Cal Galbraith dit. Det hade nyss

kommit goda underrättelser från Stuart River, och

148Madeline hade den kvällen överträffat sig själv —

icke allenast i gång och hållning och gratie, utan

även i kvinnlig skalkaktighet. De hade haft en

liten skärmytsling och hon hade försvarat sig

briljant. Hänförd av ögonblickets berusning och i

känslan av sin egen, makt hade hon sedan retat, mästrat,

kujonerat och lekt med dem med den mest

förvånande framgång. De hade ofrivilligt och

instinktsmässigt böjt sig för henne — icke för hennes

skönhet, hennes klokhet eller hennes kvickhet, utan för

detta obestämbara något hos kvinnan, för vilket

mannen alltid böjer sig, ehuru han icke kan förklara

vad det är. Det var som om luften i rummet dallrat

av glädtighet, då hon och Prince virvlade rundt i

den sista dansen för kvällen. Harringtons fiol gjorde

underverk, och Malemute Kid rycktes med till den

grad, att han grep tag i kvasten och började göra

vilda språng med den i sin famn.

Just då knackade det ljudligt på dörren, och med

snabba ögonkast uppfattade de fyra vännerna att

klinkan lyftes upp. Men de hade klarat sådana

situationer förr. Harrington gjorde intet avbrott i

musiken. Madeline flög in i det inre rummet.

Kvasten slängdes med fart under sängen, och när Cal

Galbraith och Louis Savoy stucko in sina huvud

genom dörren, voro Malemute Kid och Prince i full

fart med att dansa schottish med varandra.

I regel bruka indianskor icke svimma i första

taget, men den gången var Madeline så nära att

göra det som någonsin i hela sitt liv. En hel timme

låg hon nedhukad invid dörren och lyssnade till

149mannens högröstade tal, som rullade upp och ned

likt en avlägsen åska. Som välkända toner av

favoritmelodier från barndomen träffade varje tonfall,

varje liten egendomlighet i Cal Galbraiths röst

hennes öra, kom hennes hjärta att slå med vild fart

och gjorde henne så knäsvag, att hon slutligen halvt

medvetslös stödde sig mot dörren. Och det var godt

att hon varken såg eller hörde när han tog avsked.

»När tänker du vända om hem till Circle City?»

frågade Malemute Kid helt lugnt.

»A, det har jag just inte tänkt så mycket på

ännu», svarade han. »Tror inte att det blir förrän

efter islossningen.»

»Och Madeline ?»

Cal rodnade vid denna fråga och slog hastigt ned

ögonen. Malemute Kid kunde ha föraktat honom

för det, om han icke hade känt männen så väl som

han gjorde. Nu vände sig hans vrede mot de

hustrur och döttrar, som hade kommit in i landet

och icke nöjt sig med att ta de infödda kvinnornas

plats, utan även väckt orena tankar hos männen

och bragt skam över dem.

»Jag tänker, att hon har det bra», svarade

matadoren från Circle City hastigt och i en ton, som

om han ursäktat sig. »Du vet, att Tom Dixon sköter

om mina affärer, och han ser till att hon har allt

vad hon behöver.»

Malemute Kid stack sin arm under hans och

följde honom ut. Över deras huvud strålade

norrskenet — en nyckfull skönhet — i de underbaraste

färgskiftningar. Nedanför deras fötter låg en so-

150vand estad. Långt borta tjöt en ensam hund.

Guldkungen ville åter börja tala, men Kid tystade honom

med en handtryckning. Det enda ljudet

mångdubblades. Hund efter hund började tjuta, tills en

full-stämmig kör skållade genom natten. Den, som

första gången lyssnar till denna trolska musik, tycker

sig tränga in i Nordlandets första och största

hemlighet. För den, som har hört den ofta, förefaller

den som en högtidlig gravsång över förspillda

krafter. Ty i den ligger hemligheten om Nordlandets

arvslott, marterade själars jämmer, otaliga

generationers lidanden — en varning och en själamässa

över världens ävlan och förvillelser.

Cal Galbraith ryste till, då tjutkören dog bort i

halvkvävda snyftningar. Kid läste hans tankar som

i en öppen bok och följde dem tillbaka till nödens

och sjukdomens tunga dagar. Alltid var Madeline

vid hans sida, tåligt delade hon faror och lidanden

med honom, aldrig tvivlande, aldrig klagande. För

sin inre syn såg Cal Galbraith tjogtals bilder, stränga

och anklagande, och det förflutna lade sin tunga

hand på hans hjärta. Det var ett kritiskt

ögonblick. Malemute Kid kände sig halvt frestad att

spela ut sin sista trumf och vinna spelet, men läxan

var ännu icke tillräckligt sträng och han avstod

därifrån. I nästa sekund hade de tryckt varandras

händer, guldkungen var på väg utför backen och

man hörde snöns förnärmade knarrande under hans

pärlbroderade mockasiner.

Den halvt avsvimmade Madeline var en helt annan

kvinna än den skalkaktiga lilla koketten, som en

151timme förut hade skrattat så smittande, och vars

blossande kinder och strålande ögon hade förmått

hennes lärare att för en stund glömma allt annat.

Matt och kraftlös låg hon i stolen, där Prince och

Harrington hade lagt henne. Malemute Kid rynkade

ögonbrynen. Detta skulle aldrig gå väl. När den

tiden kom, att Madeline skulle sammanföras med

sin man, måste hon kunna uppträda med

majestätisk överlägsenhet. Det var absolut nödvändigt att

bete sig alldeles som en vit kvinna, i annat fall

skulle segern icke bli någon seger alls. Detta sade

han henne nu med stränghet, utan att mildra sina

ord, och han invigde henne i sitt eget köns

svagheter, tills hon fick klart för sig, vilka enfaldiga

narrar männen egentligen äro och varför somliga

kvinnors vilja är deras lag.

Några dagar före Tacksägelsedagsfesten gjorde

Malemute Kid ett nytt besök hos mrs Eppingwell.

Hon gick hastigt igenom sin egen garderob, gjorde

därefter ett långt besök på P. C. kompaniets

manufakturavdelning och följde sedan med Kid hem för

att göra bekantskap med Madeline. Nu följde en

tid, vartill hyddan aldrig hade sett maken, och

följden av allt detta tillklippande och provande och

syende och sprättande och otaliga andra märkliga

och förut obekanta förehavanden blev att de

manliga konspiratörerna måste tillbringa sin mesta tid

utomhus. Vid dessa tillfällen öppnade Operahuset

välvilligt sina dörrar för dem, och där lutade de

så ofta sina huvud tillsammans och drucko så flitigt

allehanda mystiska skålar, att de övriga gästerna

152vädrade okända inmutningar med oberäkneliga

rikedomar, och det är ett faktum, att åtskilliga c h

e-c h a-q uas och även en av »de gamla» hade sitt

bagage packat bakom disken, färdiga att följa de

tre i hälarna vilken stund som helst.

Mrs Eppingwell var en begåvad kvinna, och när

hon på Tacksägelsedagsafton lämnade Madeline i

hennes beskyddares händer, hade den unga

indianskan undergått en sådan förvandling, att de nästan

kände sig rädda för henne. Prince lade en

Hudson-Bayfilt över hennes axlar med en överdriven

artighet, som var ärligare än den såg ut. Malemute

Kid, vars arm hon tog, fann det ganska svårt och

prövande att framhärda i sitt förmynderskap. Jack

Harrington traskade efter, ännu med listan på

inköpen i sitt huvud, och han öppnade icke sin mun

under hela vägen ner till staden. När de kommo

till Operahusets bakdörr, togo de filten från

Madelines axlar och bredde ut den på snön. Nu drog

hon sina fötter ur Princes mockasiner och gick över

filten i sina nya sidenskor. Maskeraden pågick som

bäst. Madeline tvekade, men de stötte upp dörren

och sköto henne in, varefter de skyndade rundt om

huset för att själva gå in genom stora ingången.

III.

»Var är Freda?» frågade "de gamle", medan c h

e-c h a q u a s lika ivrigt frågade, vem Freda var. Hela

balsalen surrade av hennes namn. Det var på

153allas läppar. Grånade »surdegsgossar»*, som

endast voro daglönare vid gruvorna, men ändå voro

stolta över sin anciennitet, uppträdde beskyddande

gent emot nykomna gröngölingar och ljögo med

mycken vältalighet — en »surdegsgosse» tycks vara

enkom skapad för att handskas vårdslöst med

sanningen — eller också gåvo de dem vredgade

ögonkast för deras okunnighet. Ungefär ett fyrtiotal

matadorer från Upper och Lower Country voro

uppe i dansen, och var och en av dem menade sig

vara på rätt spår och höll oförfärat hela påsar av

guldstoft på sin favorit. Ett bud skickades till

mannen vid vågen, som hade fått sig ålagt att

väga påsarna, medan åtskilliga av vadhållarna, som

kände till spellyckans opålitlighet, satte upp lockande

listor över konkurrenter och favoriter.

Vem var Freda? Oupphörligt trodde man sig

ha upptäckt den grekiska danserskan, men varje

ny upptäckt åstadkom panik bland de vadhållande

och föranledde ett ursinnigt avslutande av nya vad

bland dem, som önskade vara med på den säkra

sidan. Malemute Kid deltog i jakten; hans ankomst

hälsades med högljudda bifallsrop av de

närvarande, som alla kände honom. Kid hade ett säkert

öga för det egendomliga i en rörelse och godt öra

för tonfallet i en röst — och för sin del utvalde han

en strålande uppenbarelse, som uppträdde som

»norrskenet»». Men den grekiska danserskan var

till och med hans skarpsinnighet för slug. Största

delen av guldgrävarna tycktes ha riktat sina miss-

* Guldgrävare i Alaska, som varit där i minst två år.

154tankar på en »rysk prinsessa», som avgjort var den

graciösaste av alla och därför ej kunde vara någon

annan än Freda Moloof.

Under en kadrilj hördes plötsligt ett stormande

utbrott av belåtenhet. Nu var hon upptäckt! På

föregående baler hade Freda alltid under sista

turen gjort några oförlikneliga steg, varierat dansen

på ett absolut originellt manér. Och då nu denna

tur spelades upp, var det den »ryska prinsessan» som

utmärkte sig genom denna ojämförliga danskonst.

En stormande kör av: »Vad var det jag sa"?» kom

takbjälkarna att darra, men se — se! Nu såg man

»Norrskenet» och ännu en annan mask »Polens ande»

utföra samma steg lika bra — och när så ett

tvillingpar »Regnbågen» och »Isdrottningen» gjorde

detsamma, måste man skicka ännu ett bud till

mannen vid vågen.

Bettles kom hem från en resa just då

upphetsningen var som störst, och han kom över dem som

en snöstorm. Hans rimfrostiga ögonbryn blevo

riktiga vattenfall medan han virvlade rundt; hans

frusna mustacher tvcktes vara översållade med

diaman-ter och reflekterade ljusskenet i olikfärgade strålar,

medan hans raska fötter halkade på isbitar, som

rasslade ned från hans mockasiner och tyska strumpor.

En bal i Nordanland är en helt enkel och okonstlad

tillställning, där männen från inmutningar och

guld-vaskarläger ha uppgivit all elegans, om de

någonsin haft någon, och konvenansen förekommer

endast i de högofficiella kretsarna. Här existerade

ej någon rangskillnad. Millionärer och utfattiga,

155hunddrivare och ridande polis räckte handen åt

damer tillhörande »den fina världen» och snurrade

rundt med dem under de märkvärdigaste

krumsprång. De voro primitiva i sina nöjen, stojande

och grovkorniga, men de visade ingen råhet, utan

snarare en viss ridderlighet, lika äkta som den mest

polerade belevenhet.

Under sitt sökande efter den grekiska danserskan

lagade Cal "Galbraith att han kom i samma kadrilj

som den »ryska prinsessan», som var föremål för de

flestas misstankar. Men då han en gång hade

dansat om med henne, var han färdig att hålla alla sina

millioner på att hon icke var Freda, men även att

han hade hållit sin arm om hennes liv förut. När eller

var, det kunde han icke säga, men den förbluffande

känslan av att hon var någon nära bekant gjorde ett

så starkt intryck på honom, att han föresatte sig att

uppdaga vem hon var. Malemute Kid kunde

egentligen ha hjälpt honom i stället för att gång på gång

svänga om med »prinsessan» och föra allvarliga

samtal med henne med sänkt röst. Men det var Jack

Harrington som ihärdigast gjorde »ryska prinsessan»

sin uppvaktning. En gång tog han Cal Galbraith

avsides och kom med några vilda gissningar om

vem hon kunde vara, varefter han förklarade sig

vara viss om att segern skulle bli hans. Detta satte

matadoren från Circle City i eld och låga, och han

glömde både Madeline och Freda för sina

forskningar rörande den okända.

Snart påstod man överallt, att »ryska prinsessan»

alls icke var Freda Moloof. Intresset ökades. Här

156stod man inför en ny gåta. Freda kände de alla,

fastän de ej kunde finna henne; men här var nu en

som de hade funnit, men alls icke kände. Icke ens

kvinnorna kunde förstå, vem hon var, och de kände

likväl var enda skicklig danserska i lägret. Många

trodde, att hon tillhörde den förnäma officiella

klicken, och att hon hade kommit dit utan sin närmastes

vetskap. Ganska många försäkrade, att hon skulle

försvinna före demaskeringen. Andra voro lika

säkra på att hon var den kvinnliga reportern för

»Stjärnan» i Kansas City, och att hon var där för att

beskriva tillställningen för nittio dollars per spalt.

Och männen vid vågskålen voro i ständig

verksamhet.

Klockan ett var hela sällskapet uppe i dansen.

Demaskeringen började under ett skratt och en

förtjusning, som endast kunde jämföras med sorglösa

barns. Det var ingen ända på alla ack! och o! som

utropades, då den ena masken föll efter den andra.

Det strålande »Norrskenet» förvandlades till en

duktig negress, som förtjänade omkring femhundra

dollars i månaden på att tvätta kläder. »Regnbågen»

och »Isdrottningen» visade sig ha mustascher på

läpparna och igenkändes som ett par kompanjoner,

matadorer från Eldorado. I en av de mest bemärkta

kadriljerna, där man dröjde längst med

demaskeringen deltog Cal Galbraith, som förde »Polens ande».

Hans vis-à-vis var Jack Harrington, som dansade

med »ryska prinsessan». Alla de övriga hade nu

demaskerat sig, men den grekiska danserskan

saknades ännu. Allas ögon voro riktade på de bägge

"57paren. På sällskapets högljudda uppmaning lyfte

Cal Galbraith masken av sin dam, ojch där lyste

nu Fredas underbart vackra ansikte och strålande

ögon emot dem. En storm av dånande applåder, som

likväl plötsligt tystnade under väntan på att det

spännande mysteriet »ryska prinsessan» skulle bli

avslöjat. Hennes ansikte var fortfarande dolt, och

Jack Harrington ansatte henne. Man sträckte sig

på tåspetsarna av nyfikenhet. Slutligen ryckte han

utan barmhärtighet masken av henne — och alla

de närvarande brusto i skratt. De hade gjort sig

löjliga. De hade ju dansat hela kvällen med eii av

de bannlysta infödda.

Men de som kände henne, och det gjorde många,

upphörde plötsligt att skratta och det blev tyst i

rummet. Cal Galbraith gick förargad och med långa

steg tvärs över golvet och talade till Madeline på

Chinvookaspråket. Men hon behöll sin fattning

fullkomligt, skenbart omedveten om att hon var föremål

för den allmänna uppmärksamheten, och hon

svarade på engelska. Hon visade varken fruktan eller

harm, och Malemute Kid log i mjugg av belåtenhet

över hennes fulländade självbehärskning.

Matadoren kände sig överrumplad och slagen. Hans enkla

Siwash-hustru hade växt honom över huvudet.

»Kom!» sade han slutligen. »Kom, så gå vi

hem!»

»Ursäkta!» svarade hon. »Jag har lovat att supera

tillsammans med mr Harrington. Och för övrigt

är jag uppbjuden till en hel massa danser.»

Harrington bjöd henne armen och förde henne

158med sig. Han visade icke den minsta obenägenhet

för att vända guldkungen ryggen, men Malemute

Kid hade under tiden ryckt närmare. Matadoren

från Circle City stod som förstenad. Två gånger

var hans hand på väg mot hans bälte, och två

gånger var Malemute Kid färdig att kasta sig emellan.

Men Harrington och Madeline uppnådde emellertid

i säkerhet dörren till matsalen, där supé med

konserverade ostron serverades till fem dollars

kuvertet. Hela sällskapet drog nu en suck av lättnad och

följde efter parvis. Freda tog med surmulen min Cal

Galbraiths arm. Hon hade ett godt hjärta och en

skarp tunga, och hon fördärvade totalt hans

ostronsupé. Vad hon sade är icke av någon vikt för oss

att få veta, men det kom honom ömsom att rodna

och blekna, och han svor många ursinniga eder inom

sig.

I matsalen brusade en hel orkan av röster, men

där blev alldeles tyst, då Cal Galbraith gick fram

till sin hustrus bord. Alltsedan demaskeringen hade

man ingått massor av vad rörande utgången av de

bägge makarnas äventyr. Och därför iakttog man

med andlöst intresse vad som nu skulle ske.

Harringtons blåa ögon hade ett lugnt uttryck, men

under duken balanserade en revolver på hans knän.

Madeline såg upp liksom händelsevis, utan något

synnerligt intresse.

»Kan — kan jag få dansa nästa vals med dig?»

stammade matadoren.

Och guldkungens hustru såg på sitt program och

böjde jakande på huvudet.

159EN NY ODYSSEVS.

I.

Slädarna gnällde sin eviga klagosång,

ackompanjerad av seltygens knakande och förhundarnas

klingande bjällror; men män och hundar voro trötta och

gåvo icke ett ljud ifrån sig. Väglaget var tungt

genom nyfallen snö, man hade varit länge på väg,

och medarna, som tyngdes av stenhårda block av

fruset älgkött, höllo hårdnackat igen mot den lösa

ytan och beto sig fast med "en ihärdighet, som nästan

kunde liknas vid en människas. Mörkret närmade

sig, men man skulle icke slå läger den kvällen. Snön

föll sakta genom den stilla luften, icke i flingor,

utan i små vackert formade iskristaller. Det var

mycket blidt, endast tio grader under fryspunkten,

och det räknade man inte för någonting. Meyer

och Bettles hade slagit upp sina öronlappar, och

Malemute Kid hade till och med tagit av sig vantarna.

Hundarna hade blivit utmattade tidigt på

eftermiddagen, men nu började de få nya krafter. Hos

de raskaste märktes en viss oro — de visade sig

otåliga då draglinorna stramades åt, de rörde sig

häftigt och ojämnt, de fnöso och spetsade öronen,

och de förargade sig över sina slöare kamrater och

jäktade på dem genom små lömska nyp i deras

160bakben. Efter varje sådan tillrättavisning blevo

också de slöa gripna av smittan och hjälpte till att föra

den vidare. Äntligen uppgav den främste förhunden

ett glädjetjut, dök djupare ner i snön och kastade

sig med all makt mot halsremmen. De övriga

följde hans exempel. Bakremmarna flögo i vädret med

ett ryck, draglinorna stramades till, slädarna

hoppade framåt och männen höllo sig fast vid

styrstängerna och skyndade sig att lyfta upp fötterna

för att icke få dem under medarna. Dagens

trötthet var som bortblåst och de hojtade uppmuntrande

åt hundarna. Djuren svarade med ett gladt skall. De

flögo genom det tilltagande mörkret i raskt galopp.

»Hej!» ropade männen var i sin tur, då deras

slädar hastigt veko av från stora vägen och krängde

över på den ena meden som segelbåtar för vinden.

Så följde ungefär hundra meters rusning i

riktning mot det upplysta pergamentsfönstret, som hade

sin egen historia att berätta om hemmet, en

susande kamin och ångande tekittlar. Men det hade

kommit främmande till hyddan. Tre tjog hesa

strupar skällde utmanande där utanför, och lika många

ludna kroppar störtade sig över hundarna, som

drogo den första släden. Dörren till hyddan gick upp

och en man i Nordvästpolisens skarlakansröda rock

vadade i snön upp till knäna ut bland de rasande

hundarna och skipade lugnt och opartiskt rättvisa

till höger och vänster med tjockändan av en

hundpiska. Därefter skakade männen hand med

varandra, och på det sättet blev Malemute Kid

välkomnad till sin egen hydda av en främling.

Stanley Prince, som skulle ha tagit emot honom

161

l"aryens son. II.och som var ansvarig såväl för kaminen som för det

ovan nämnda varma teet, var ivrigt sysselsatt med

sina gäster. De voro omkring ett dussin, och det

var den egendomligaste trupp, som någonsin har

varit drottningen behjälplig att handhava hennes

lagar och utdela hennes post. De voro av många

olika raser, men det likartade liv de förde hade hos

dem alla utbildat en säregen typ — en senig och

mager typ med härdade muskler och solbrynta

ansikten — oförfärade karlar med frimodig uppsyn,

klarögda och bestämda. De körde drottningens

hundar, slogo hennes fienders hjärtan med skräck,

åto av hennes magra kost och voro nöjda. De hade

sett livet, utfört bedrifter och upplevat romaner.

Men det visste de icke.

De hade gjort sig fullkomligt hemmastadda. Ett

par hade kravlat sig upp i Malemute Kids säng

och lågo där och sjöngo sånger, som deras franska

förfäder hade sjungit på den tiden, då de först

kommit till Nordvästlandet och gift sig med indiska

kvinnor. Bettles" säng hade fått en liknande

inkvartering, och tre eller fyra muntra voyageurs sutto

där på filtarna och skötte sina tår, medan de

lyssnade på vad en av de andra berättade om när han

tjänade vid Nilbåtbrigaden under Wolseley, då

denne kämpade sig fram till Khartum. Och då han

tröttnade på att berätta, började en cowboy

förtälja om kungar och hovliv och höga herrar och

damer som han hade sett, när Buffalo Bill var ute

på sin rundtur till Europas huvudstäder. I ett hörn

sutto två halvblod, gamla kamrater från ett

förlorat fälttåg, och reparerade seltyg, medan de ta-

162lade om den tid då hela Nordvästlandet var i fullt

uppror och Louis Reil var kung.

Det ena grovkorniga skämtet avlöste det andra,

och farliga äventyr till lands och vatten skildrades

som något helt vanligt, vilket man erinrade sig

endast därför, att det stod i samband med en eller

annan liten lustig eller löjlig biomständighet. Prince

rycktes ovillkorligt med av dessa okrönta heroer,

som hade sett världshistoria bli till och som

betraktade det stora och romantiska som någonting

vanligt och tillfälligt, någonting som hörde till livets

alldagliga gång. Han lät med hänsynslös

frikostighet sin dyrbara tobak gå rundt ibland dem, medan

gamla förrostade minnen letades upp och

förglömda odysséer drogos fram för hans särskilda nöje.

Då samtalet avstannade och de resande stoppade

sina sista pipor och började packa upp sina

hoprullade sovhudar, vände sig Prince till sin kamrat

för att få närmare besked.

»Å, du vet ju vem denna cowboy är», svarade

Malemute Kid, i det han började snöra upp sina

mockasiner, »och det är inte svårt att sluta sig till,

att det rinner engelskt blod i hans bäddkamrats

ådror. Vad de övriga beträffar, ä" de allesammans

avkomlingar av skogslöpare, blandade med Gud

vet hur många andra raser. De bägge, som lägga

sig därborta vid dörren, ä" ordentliga halvblod. Den

där med yllegördeln om livet — lägg märke till

hans ögonbryn och formen på hans käk — bär

tydligt vittne om att en skotte har gråtit sig till kärlek

i hans mors nedrökta tält. Och den där vackra

karlen, som lägger sin hoprullade kappa under hu-vudet, är franskt halvblod - du hörde honom tala.

Han tycker inte om de bägge indianerna, som lägga

sig bredvid honom. Ser du, när halvbloden gjorde

uppror under Reil, höllo fullbloden sig stilla, och

de ha just inte fått större kärlek till varandra efter

den betan.»

»Men vad är den där barske för en där borta vid

kaminen? Jag kan svära på, att han inte talar

engelska. Han har inte öppnat sin mun på hela kvällen.»

»Du tar fel. Han kan engelska mycket bra. Såg

du på hans ögon, medan han hörde på? Det gjorde

jag. Men han är inte det ringaste i släkt med de

andra. När de pladdrade sin egen rotvälska, syntes

det, att han inte förstod dem. Jag har också undrat,

vad han kan vara för en. Låt oss försöka ta rätt på det.»

»Lägg några stickor i kaminen!» befallde han efter

ett par sekunder. Malemute Kid talade med höjd

röst och såg rakt på den de nyss hade talat om.

Han lydde genast.

»Har fått disciplin inplantad hos sig på ett eller

annat håll», anmärkte Prince med låg röst.

Malemute Kid nickade. Han tog av sig

strumporna och gick försiktigt mellan de sovande fram

till kaminen. Där hängde han upp sina våta

strumpor bland ett tjogtal andra.

»När tror ni att vi komma fram till Dawson?»

frågade han på försök.

Mannen såg forskande på honom innan han

svarade. »De påstå, att vi ha sjuttiofem mil dit — är

det så? Då går det kanske på två dagar.»

En lätt brytning kunde märkas, men intet

hjälplöst stammande eller letande efter ord.

164»Varit här förut?»

»Nej.»

»Från Nordväst-territoriet?»

»Ja.»

»Född där?»

»Nej.»

»Nå, var tusan är ni då född? Ni hör inte till de

där.» Malemute Kid slog ut med handen bortåt

pådrivarna — en gest, som också innefattade de

bägge polismännen i Princes säng. »Varifrån är ni?

Jag har sett sådana ansikten som ert förut, men

jag kan inte påminna mig var.»

»Jag känner er», svarade mannen likgiltigt och

avledde därigenom med ens Malemute Kids frågor.

»Sett mig förut?»

»Nej. Men er kamrat, prästen i Pastilik — för

länge sedan. Han frågade mig, om jag sett er,

Malemute Kid. Han gav mig mat. Jag stannade inte

länge. Har ni hört honom tala om mig?»

»Jaså, ni är den som sålde utterskinnen för hundar.»

Mannen nickade, knackade ur sin pipa och

rullade in sig i sina hudar till tecken, att han icke hade

lust till vidare samtal. Malemute Kid blåste ut

lampan och kröp ned under täckena tillsammans

med Prince.

»Nå, vad är han för en?»

»Vet inte. Undvek att svara och teg till slut som

en östra. Men det är nog en som kan väcka

nyfikenhet. Jag har hört talas om honom. Hela kusten

förvånade sig över honom för åtta år sedan. Ett

slags gåta, förstår du. Han kom hit ned från

Norden midt i den svåraste vintern, från en ort många

165tusen mil härifrån vid kusten av Behrings hav,

och han for fram som om den onde hade varit efter

honom. Ingen fick någonsin veta, varifrån han var,

men han måste vara långväga ifrån. Han var

förskräckligt medtagen, då han fick proviant hos de

svenska missionärerna vid Golovin Bay och

frågade om vägen söderut. Det hörde vi sedan. Han

övergav vägen utmed kusten och färdades rakt

över Nortons sund. Förskräckligt väder, snöstorm

och motvind, men han slog sig fram där kanske

tusen andra skulle ha satt livet till. Vid St. Michaels

tog han miste om vägen och kom i land vid

Pasti-lik. Då hade han mist alla hundarna så när som

på två, och själv var han nästan ihjälsvulten.

Och ändå var han så ivrig att komma i väg igen,

att fader Roubeau måste rusta ut honom med

proviant. Men hundar kunde han inte skaffa honom,

för han gick själv och väntade på att jag skulle

komma hem, så att han kunde få ge sig ut på en tur.

Men den nye Odessevs var emellertid för klok att

ge sig av utan hundar, och så gick han där och

drev i åtskilliga dagar. På sin släde hade han en

bunt de allra vackraste utterskinn — havsutter,

skall du veta — värde sin vikt i guld. Nu bodde

där i Pastilik en gammal Shylock, en rysk

krämare, som hade hundar i överflöd. Nå, de

resonerade inte så länge om saken, men när den

besynnerliga resenären gav sig i väg söderut, var

det med ett spann, som kunde sträcka ut. Och

gamle Shylock hade fått utterskinn. Jag såg dem,

och de voro verkligen praktfulla. Vi räknade ut,

att hundaffären hade inbringat honom minst fem-

166hundra dollars stycket. Och det var alls inte så,

att den besynnerlige främlingen inte visste vad

havsutter var värd. Han var något slags indian, men det

lilla han sade utvisade, att han hade varit bland vita.

Sedan isen hade gått bort, hörde vi från

Nuni-vakön, att han hade varit där för att proviantera.

Men sedan tycktes han vara försvunnen, och jag

har ej hört det ringaste om honom på åtta år

förrän nu. Varifrån var det han kom? Och vad hade

han gjort där? Och varför begav han sig därifrån?

Han är indian, han har varit Gud vet var, och han

har lärt disciplin, vilket alls inte jär vanligt för

indianer. Således ännu ett Nordlandsproblem att lösa

för dig, Prince.»

»Tackar så mycket», svarade Prince, »men jag

har redan förut fått alltför många att syssla med.»

Malemute Kid snarkade redan, men den unge

gruvingenjören låg vaken och stirrade framför sig

i det täta mörkret, väntande på att den säregna

irritation, som kom hans puls att slå häftigare än

vanligt, skulle ge med sig. Då han slutligen somnade,

fortfor hans hjärna att bearbeta de tankar, som

sysselsatt honom nyss förut, så att han i drömmen

var en av dem som färdades genom det vita okända,

slet ondt med hundarna på ändlösa vägar och såg

män leva och sträva och dö som män. — —

Morgonen därpå, flera timmar före

daggryningen, begåvo hundkuskarna och polismännen sig

av till Dawson. Men de höga makter, som vakade

över hennes majestäts intressen och styrde hennes

undersåtars öden, unnade hennes postförare föga

ro. En vecka senare visade de sig återigen vid

167Stuart River, tungt lastade med brev till Salt Water.

Hundarna hade emellertid blivit utbytta mot nya;

men de voro ju också hundar.

Männen hade väntat, att de skulle .få dröja över

några dagar och vila ut. Och för övrigt var nu detta

Klondyke ett nytt distrikt av Nordlandet, och de

skulle gärna ha velat se litet på den »gyllne staden»,

där guldstoft flödade som vatten och spel och sång

ständigt ljöd från danslokalerna. Men de /torkade

sina strumpor och rökte sina aftonpipor med nästan

samma välbehag som vid sitt förra besök, ehuru

en eller två förvägna sällar funderade på att

desertera och på möjligheten att ge sig av tvärs över

de okända bergen mot öster och därifrån över

Mackenziedalen uppnå deras forna tillhåll i

Chippe-wyan-landet. Två eller tre bestämde sig för att

vända tillbaka till sina hem den vägen, sedan

deras tjänstgöringstid var slut, och de började redan

göra upp planer för färden och tala om det

halsbrytande företaget ungefär på samma sätt som en

stadsbo talar om en söndagsutflykt i det gröna.

Han med utterskinnen tycktes vara mycket

orolig, ehuru han tog föga del i samtalet, och till slut

drog han Malemute Kid avsides och talade ien

stund sakta med honom. Prince betraktade dem

nyfiket, och ännu hemlighetsfullare blev det, då de

bägge männen satte "på sig mössor och .vantar och

gingo ut. När de kommo tillbaka, ställde Malemute

Kid upp sina viktskålar på bordet, varefter han

vägde upp sextio uns guld, som han tömde i den

besynnerlige främlingens påse. Sedan slöt sig

pådrivarnas förman till de bägge rådslående, och de

168gjorde tydligen upp någonting med honom. Dagen

därpå fortsatte de övriga uppåt floden, men han

med utterskinnen fick åtskilliga skålpund proviant

och vände om i riktning mot Dawson. .—

»Visste rakt inte, vad jag skulle göra åt det»,

sade Malemute Kid till svar på Princes fråga, »den

stackars karlen ville nödvändigt bli kvitt tjänsten

av en eller annan orsak — "åtminstone tycktes han

vara högst angelägen om det, fastän han inte ville

säga varför. Ser du, de ha biet alldeles som vid

armén. Han har tagit kontrakt på två år, och

enda sättet för honom att komma ifrån tjänsten

förut är att han köper sig fri. Han kunde inte

stanna här, om han hade deserterat, och "han var

alldeles vild på att få bli kvar. Han beslöt sig för

det, när han kom till Dawson, sade han. Men där

var det ingen som kände honom, och han hade inte

en cent, och jag var den ende han hade talat ett par

ord med. Och så talade han om saken med

viceguvernören och gjorde upp alltsammans med honom

för den händelse han skulle kunna få pengar av

mig — till låns, förstår du. Han sa", att han skulle

betala igen det om ett år, och om jag ville, så skulle

han sätta mig på spår efter någonting givande.

Hade aldrig sett det, men visste att det var givande.

Och tänk — när han fick mig ut med sig, var

han nära att gråta! Tiggde och bad och släpade

sig på knä för mig i snön, tills jag drog upp honom.

Pratade hit och dit som en förryckt. Svor på, att

det var just det målet han hade arbetat på i

många, många år, och att han aldrig skulle kunna

uthärda att se det glida sig ur händerna just nu.

[69Jag frågade, förstås, vad det var för ett mål, men

det ville han inte säga.

Han sa", att de kanske kunde placera honom på

den andra hälvten av postlinjen, och då skulle han

inte få komma tillbaka till Dawson på två år. Och

då vore det för sent. Har aldrig i hela mitt liv sett

en man så utom sig. Och när jag sa", att jag

skulle låta honom få pengarna, fick jag lov att dra

upp honom ur snön igen. Jag sa", att han kunde

anse summan som betalning för min aktie i

företaget. Men tror du, att han ville gå in på det? Visst

inte. Han svor på, att han skulle ge mig allt vad

han fann, att han skulle göra mig rikare än den

girige någonsin blir i sina drömmar, och en hop

så"nt där. En man som vågar liv och arbete för

det, som en annan bara riskerar sina pengar på,

brukar vanligen anse det hårdt att avstå hälvten av

vad han finner. Det ligger någonting under det här,

Prince, det kan du vara säker på. Vi få nog höra

av honom, om han stannar här . . .»

»Och om han inte gör det?»

»Då har min tillit fått en svår stöt, och jag har

blivit sextio uns guld fattigare.» —

Den kalla tiden hade kommit med sina långa

nätter, och solen hade åter börjat leka kurragömma

utmed den sydliga, snödigra horisonten, innan

någonting hördes av om Malemute Kids »aktie». Men

en råkall morgon tidigt i januari stannade ett tåg

av tungt lastade hundslädar utanför hans hydda

vid Stuart River. Det var han med utterskinnen som

kom, och med honom följde en man av sådan art,

som gudarna numera nästan ha förgätit att skapa.När folk talade om lycka och tur och pengar som

gräs, nämndes ständigt Axel Gundersons namn, och

när man om kvällarna satt vid lägerelden och

berättade historier om sällsynt mod och styrka och

snabbrådighet, nämndes han också framför andra.

Och var samtalet på väg att somna in, väcktes det

till nytt liv, ifall någon nämnde en kvinna, som

delade hans öde.

Som sagt, när gudarna skapade Axel Gunderson,

hade de påmint sig vad de förmådde åstadkomma

i forna tider och skapat honom sådan som männen

hade danats när jorden var ung. Fulla sju fot höll

han i sin pittoreska dräkt, som utvisade, att han var

en av Eldorados matadorer. Hans bröst, hans hals

och hans lemmar voro en jättes, och för att kunna

bära dessa trehundra skålpund ben och muskler,

voro hans snöskor betydligt längre än andra mäns.

Hans stora drag, buskiga ögonbryn, väldiga käkar

och oförfärade, ljusblåa ögon vittnade om att han

blott kände e n av livets lagar, makten att bjuda

och befalla. Som gult silke, av samma färg som

det fullmogna kornet, föll hans rimfrostiga hår ned

omkring hans ansikte och hängde långt ned på

björnskinnspälsen. Det var någonting visst över

honom som väckte tankar på havet, då han

svängde nedåt den smala vägen till hyddan i spetsen för

hundarna. Och han slog med tjockändan av

hundpiskan mot Malemute Kids dörr, som en nordisk

viking på härtåg i södern skulle ha dundrat på en

borgport för att bli insläppt.

Prince blottade sina kvinnligt runda armar och

började knåda surdegsbröd under mer än en sido-

171blick på de tre gästerna men det var också

gäster, sådana man kanske knappt under en

människoålder får se på en gång under samma tak. Den

besynnerlige främlingen, som Malemute Kid hade

givit namnet Odyssevs, ingav honom fortfarande

ett nästan hypnotiskt intresse. Men i dag var det

huvudsakligast Axel Gunderson och hans hustru,

som lade beslag på hans uppmärksamhet. Axel

Gundersons hustru var medtagen efter färden, ty

hon hade levat ett förvekligande liv i varma och

behagliga bostäder hela tiden sedan hennes man

hade kommit till rikedom, och nu var hon trött.

Hon vilade mot sin mans breda bröst, så som en

späd blomma stöder sig mot en mur, medan hon

dröjande svarade Malemute Kid på hans

godmodiga skämt och satte Princes blod i en underlig

svallning, så snart en blick ur hennes djupa, mörka

ögon mötte hans. Ty Prince var man, han var

frisk och sund och hade under många månader sett

högst få kvinnor. Hon var äldre än han och hon

var indianska. Men hon var olik alla de infödda

kvinnor han förut hade sett. Hon hade rest — hade

även varit i hans hemland, det hörde han under

samtalets gång. Och hon visste det mesta av vad

kvinnorna av hans ras visste, och ännu mycket mer,

som man ej kunde begära att de skulle veta. Hon

förstod att laga till en måltid av soltorkad fisk och

reda en bädd i snön. Och så plågade hon dem

med detaljerade beskrivningar på middagar med

många rätter, och hon väckte en plötslig oro inom

dem genom att nämna mat, som de hade känt till i

forna dagar, men nu nästan hade glömt. Hon kände

172fullkomligt till älgens, björnens och den lilla

blårävens natur och vanor, hon kände till de vilda

am-fibiernas liv däruppe i Nordanland. Hon kunde alla

sagor om skogen och floden. Vad man kan

utgrunda genom människors och fåglars och fyrfotadars

spår på snöns yta, det läste hon som i en öppen bok.

Och ändå såg Prince ett roat uttryck i hennes ögon,

då hon läste »Lägrets reglemente». Dessa regler

hade skrivits av den ostyrige Bettles vid ett

tillfälle då han var synnerligen uppspelt, och de

utmärkte sig för sin okonstlat humoristiska ton.

Prince brukade alltid vända dem mot väggen, när det

kom damer på besök, men vem kunde ana, att

denna indianska skulle .. . Nåja, nu var det för sent.

Detta var således Axel Gundersons hustru, en

kvinna vars namn och stora rykte gick hand i hand

med hennes mans över hela Nordlandet. Vid

bordet skämtade och retades Malemute Kid med

henne med en gammal väns hela obesvärade säkerhet,

och Prince stämde in, sedan han övervunnit den

första förlägenheten inför den nya bekantskapen.

Men hon försvarade sig alldeles ypperligt i den

ojämna striden, medan hennes man, som var mera

trögtänkt, nöjde sig med att applådera. Han var

tydligen mycket stolt över sin hustru; hela hans väsen

förrådde hur mycket hon betydde för honom. Han

med utterskinnen åt under tystnad, bortglömd under

den muntra skärmytslingen. Långt innan de andra

hade slutat, reste han sig från bordet och gick ut till

hundarna. Och alldeles för snart drogo hans

reskamrater på sig vantar och parkas och följde efter honom.

Det hade icke snöat på många dagar, och släden

173gled framåt på den tillpackade Yukon-vägen så lätt,

som om det varit glanskis. Odyssevs körde den

främsta släden, Prince och Axel Gundersons hustu

kommo med den andra, Malemute Kid och den

gulhårige jätten förde den tredje.

»Det är kanske bara en vild idé, Kid», sade Axel

Gunderson, »men jag tror att den skall lyckas. Han

har aldrig varit där, men han talar väl för sig och

har visat en karta, som jag hörde talas om, när jag

var i Kootenaylandet för många år sedan. Jag ville

gärna ha dig med, men han är en konstig persedel

och han svor på, att han skulle uppge alltsamman,

om någon enda människa mer skulle blandas in i

saken. Men när jag kommor igen, skall du få förstå

vinken, och jag ska ge dig en inmutning närmast

min och dessutom en halvlott i stadstomterna. —

Nej, nej!» utropade han, då den andre försökte

avbryta honom, »jag sköter om det här, och innan allt

blir ordnat, kommer det nog att behövas två

huvud, som hjälpas åt att klara det. Om det går bra

— blir det ett nytt Cripple Creek. Hör du? Ett

nytt Cripple Creek. Det är kvarts, förstår du, skall

inte vaskas ut. Och om vi sköta det riktigt,

så blir det vårt alltsammans — den ena millionen

efter den andra. Jag har hört talas om det där

stället förut, och det har du med. Vi ska bygga

en stad — tusentals arbetare, — goda vattenvägar

— ångbåtslinjer — stor fraktfart — lättgående

ångare för huvudrouterna — ska kanske också tänka på

järnväg, såg, kvarnar — elektrisk belysning — egna

banker — handelskompanier — syndikat — ja!

Men håll nu tyst med det, tills jag kommer igen.»

174Så kommo slädarna till en hållplats, där vägen

gick över Stuart Rivers mynning — ett oändligt

snö- och ishav, vars väldiga yta sträckte sig in mot

den okända östern. Snöskorna togos fram ur

slädarna. Axel Gunderson skakade hand med sina

värdar och gick i förväg. Hans stora snöskor

trycktes ned en dryg halv meter i den lösa snön och

trampade till den så hårdt, att hundarna omöjligt

kunde snubbla. Hans hustru tog plats bakom den

sista släden och visade snart, att hon haft lång

övning i att manövrera den obekväma fotbeklädnaden.

Muntra avskedshälsningar genljödo i den stora

stillheten, hundarna gnällde, och han med utterskinnen

tuktade en motsträvig bakhund med sin piska.

En timme senare såg tåget ut som ett svart

blyertsstreck, som i lång rak linje kröp fram över

ett väldigt folioark. /

II.

En kväll många veckor därefter höllo Malemute

Kid och Prince på att lösa schackuppgifter efter ett

lösrivet blad ur en gammal tidskrift. Kid hade

nyss kommit tillbaka från en tur till sina ägor i

Bonanza, och han höll på att vila upp sig till en lång

älgjakt. Prince hade också varit ute på färdvägar

nästan hela vintern, och han hade börjat längta efter

en fridfull vecka hemma i hyddan.

»Skjut den svarta löparen emellan och säg schack!

Nej, det duger inte. Ser du, nästa drag . . .»

»Varför skall bonden två steg fram? Den måste

gå åt sidan, och när så tornet är ur vägen . . .»

175»Vänta litet! Det blir ju en öppning . . .»

»Nej, den är betäckt. Gå vidare! Du skall få se,

att det hjälper.»

Det var mycket intressant. Någon knackade på

dörren, men måste knacka om igen, innan Malemute

Kid ropade: »Stig in!» Dörren gick upp och någon

kom instapplande. Prince såg ditåt och rusade upp.

Det förskräckta uttrycket i hans ögon förmådde

Malemute Kid att vända sig om, och även han

studsade, ehuru han hade sett sådant förr. Den

in-komne vacklade som i blindo fram emot dem.

Prince drog sig baklänges tills han nådde spiken,

där hans revolver hängde.

»Gud i himlen — vad är det?» viskade han till

Malemute Kid.

»Vet inte. Ser ut som ett fall av förfrysning

och hunger», svarade Kid, i det han drog sig

undan i motsatt riktning. »Se upp! Det kan vara

vansinne också», varnade han, då han hade fått

dörren stängd och kom tillbaka.

Den vacklande närmade sig bordet. Ljuset från

lampan föll honom i ögonen. Det tycktes roa

honom, och han gav luft åt ett hemskt fnitter, som,

skulle uttrycka glädje. Men plötsligt rätade han

han upp sig, grep tag i sina skinnbyxor och började

sjunga en sång, som sjömän bruka sjunga, medan de

sköta gångspelet och havet brusar i deras öron.

"Yankee-båt går nedåt floden.

Håll i å dra"! Håll i å dra"!

Vet ni vem som ä" kapten på båten!

Håll i å dra"! Håll i å dra!

Jonathan Jones från Syd-Ca-ro-li-na.

Håll i å dra"! Håll i å dra ..."

176Han tystnade plötsligt och vacklade morrande som

en varg fram till mathyllan. Innan de hunno

förhindra det, var han i färd med att slita ett stycke

rått fläsk i stycken med sina tänder. Kampen blev

hård mellan honom och Malemute Kid, men den

olyckliges vanvettiga styrka lämnade honom lika

plötsligt som den hade kommit, och han släppte

utmattad sitt byte. De togo honom mellan sig

och satte honom på en stol, där han sjönk

tillsammans med halva kroppen över bordet. En liten

klunk whisky styrkte honom så mycket, att han;

kunde doppe en sked i sockerdosan, som Malemute

Kid ställde framför honom. Då hans hunger hade

blivit någorlunda stillad, räckte Prince honom, icke

utan en rysning, en kopp svag buljong.

Den olyckliges ögon lyste av en hemsk vildhet,

som glimmade till och slocknade för varje klunk

han sväljde. Det fanns mycket litet hud på hans

ansikte. Det var för övrigt insjunket och avtärt

och hade ganska ringa likhet med ett

människoansikte. Köld och frost hade gjort djupa bett och

för varje gång lagt ett nytt lager av skorv över

de halvläkta såren inunder. Denna torra och hårda

yta var mörkt blodfärgad och fårad av djupa

räm-nor, vari det blottade, röda köttet lyste fram.

Skinndräkten var smutsig och hängde i slarvor omkring

honom, och håren på den ena sidan voro svedda och

bortbrända, så att man kunde se hur han hade

legat vid elden.

Malemute Kid pekade på ett ställe, där det

sol-garvade lädret hade blivit skuret i strimlor, bit efter

177

/ "argens son. 12.bit - ett hemskt vittnesbörd om den hunger, som

den olycklige lidit.

»Vem — är — du?» frågade Kid långsamt och

tydligt.

Mannen tycktes icke höra det.

»Varifrån kommer du?»

»Yankee-båt gick nedåt floden», lydde det

skälvande svaret.

»Tvivlar inte alls på att den stackars uslingen har

färdats utför floden», sade Malemute Kid och

skakade honom i armen för att få honom att säga mera.

Men mannen skrek till vid beröringen och höll

handen mot sidan av smärta. Så reste kan sig

långsamt och stödde sig mot bordet.

»Hon skrattade åt mig — så här — med ett hat

i ögonen. Och hon — hon ville — inte — komma.»

Hans röst dog bort, och han var nära att falla

baklänges, då Malemute Kid grep honom om

handleden och ropade: »Vem? Vem var det som inte

ville komma?»

»Hon — Unga. Hon skrattade och slog efter mig

— så här. Och så ...»

— »Nå?»

»Och så . . . .»

»Vad var det mer?»

»Jo, så låg hon mycket stilla i snön — länge.

Hon ligger — där ännu — i snön.»

De bägge vännerna sågo rådvilla på varandra.

»Vem ligger i snön?»

»Hon, Unga. Hon såg på mig med hat i sina

ögon, och så . . .»

os»Och så?»

»Så tog hon kniven så här. Och så — en gång,

två gånger — hon var svag. Jag färdades mycket

långsamt och det finns mycket guld på platsen

— mycket, mycket guld.»

»Var är Unga?» Malemute Kid visste blott, att

hon kunde ligga döende en mil därifrån. Han

skakade den vanvettige av alla krafter och frågade

om och om igen: »Var är Unga? Vem är Unga?»

»Hon — är — i — snön.»

»Nå, vidare?» Kid kramade hårdt hans handled.

»Och så — ville jag — också — bli — där — i

snön. Men jag — hade — en skuld — att betala.

Det — var — hårdt — att jag — hade — en skuld

— att betala — en skuld — att — betala. Jag

hade . . .» De stammande orden avbrötos, och han

trevade i sin ficka och drog fram en

hjortskinns-pung. »En skuld — att — betala. Fem — pund

— i guld. Male-mute Kids -— aktie. Jag ...» Det

utmattade huvudet sjönk ned på bordet, och

Malemute Kid kunde icke få mannen att resa sig igen.

»Det är Odyssevs», sade han lugnt och kastade

pungen med guldstoftet på bordet. »Jag tänker

att det är förbi med Axel Gunderson och hans

hustru. Kom och hjälp mig, så få vi honom till

sängs. Han är indian, — han kommer sig nog,

så få vi höra hela historien.»

Då de skuro upp hans kläder och drogo dem av

honom, syntes två färska knivstygn med skarpa

kanter på högra sidan av hans bröst.

179III.

»Jag skall tala om de ting, som ha händt, på

mitt eget sätt; men ni skall i alla fall förstå mig.

Jag skall börja från början och berätta om mig

själv och om kvinnan, och sedan också om mannen.»

Han med utterskinnen drogs ovillkorligt intill

kaminen, så som de bruka, som ha varit berövade

elden och äro rädda för att denna gudarnas gåva

skall kunna när som helst försvinna på nytt.

Male-mute Kid skruvade upp lampan och ställde den så,

att skenet föll rakt på berättarens ansikte. Prince

smög sig ur sängen och satte sig i deras närhet.

»Jag är Naass, en hövding och son till en hövding,

född mellan solens nedgång och uppgång, på det

mörka vattnet i min fars oomiak. En hel natt

kämpade männen vid årorna, och kvinnorna öste

ut vågorna. Det salta stänket frös på min mors

bröst, tills hennes andedrag stillnade och drogo

bort med ebben. Men jag — jag tjöt i kapp med

havet och stormen, och jag levde. Vi bodde på

Akatan . . .»

»Var?» frågade Malemute Kid.

»Akatan, en av Aleuterna. Akatan bortom

Chig-nik, bortom Kardalak, bortom Unimak. Som jag

säger — vi bodde på Akatan, som ligger midt på

havet, i världens utkant. Vi jagade och fiskade på

det salta havet efter fisk, säl och utter, och våra hem

trängdes med varandra på den smala klippranden

mellan skogsbrynet och den gula stranden, där våra

kajaker lågo. Vi voro icke många och vår värld

var mycket liten. Där Fanns främmande länder i

i 80öster, öar som Akatan — och vi trodde, att hela

världen var öar och frågade inte alls efter dem.

Jag var olik mitt folk. I sanden vid

strandbrädden lågo krökta spanter och vattenfilade plankor

av en båt — en sådan, som mitt folk aldrig brukade

bygga. Och jag kommer ihåg, att på ett ställe på

ön, där man åt tre håll har utkik över oceanen,

stod ett fruktträd, som eljest icke växer där, högt

och glatt och rakt. Det sägs, att två män hade

kommit dit från havet i båten, som låg sönderslagen

vid stranden. Och de voro vita som ni och svaga

som barnen äro, när salarnas tid är förbi och jägarna

kommo tomhänta hem. Jag vet allt detta genom

gamla män och kvinnor, som hade hört det av sina

fäder och mödrar. De främmande vita männen

tyckte i början icke om våra seder och bruk, men

de blevo starka av fisken och oljan, och övermodiga

blevo de också. Och de byggde var sitt hus och

togo de bästa av våra kvinnor till sig, och med

tiden kom där barn. På det sättet föddes den som

sedan blev min fars farfar.

Som jag nyss nämde, var jag olik mitt folk, ty

i mina ådror rinner det kraftiga, främmande blodet

från den vite mannen, som kom utifrån havet.

Det sägs, att vi hade andra lagar, innan de vita

männen kommo. Men de voro retliga och

stridslystna och kämpade mot våra män, tills det inte

fanns fler kvar som vågade strida. Och så gjorde

de sig själva till hövdingar, avskaffade våra gamla

lagar och gåvo oss nya, så att mannen därefter

var sin fars son och icke sin mors, så som vi hade

haft det förut. De bestämde också, att den först-

181födde sonen skulle äga allt, som hade tillhört hans

far före honom, och att de andra bröderna och

systrarna skulle hjälpa sig bäst de kunde. Och de

gåvo oss andra lagar. De visade oss nya sätt att

fånga säl och dräpa björnar, som det fanns fullt

av i skogarna, och de lärde oss att samla större

förråd för den svåra tiden. Och allt detta var godt.

Men sedan de hade blivit hövdingar och det inte

fanns flera av vårt folk, som trotsade deras vrede,

började de underliga vita männen att strida mot

varandra. Och den vars blod jag har inom mig,

stack sitt sälspjut en hel armslängd genom den

andres kropp. Deras barn fortsatte striden efter dem;

och många mörka dåd övades ända till min tid, så

att det aldrig levde kvar mer än en av vardera

släkten, som kunde fortplanta sina förfäders blod.

Jag var ensam av min släkt. Och av den andra

fanns där blott en flicka, Unga, som bodde hos sin

mor. Hennes far och min kommo en natt icke

tillbaka från fisket; men sedan drevo de upp på

stranden med högvattnet, och de höllo varandra

hårdt omslingrade.

Folket undrade på grund av det stora hatet mellan

de bägge släkterna, och de gamla männen skakade

på huvudet och sade, att striden säkert skulle

fortsättas, när barn föddes åt henne och åt mig. Allt

detta talade de med mig om, då jag var ett barn, och

till sist började jag betrakta Unga som en fiende,

som skulle ge livet åt barn, vilka skulle strida med

mina. Jag tänkte på detta dag efter dag, och då

jag blev yngling, kom jag att fråga, varför det

skulle vara så. Och de svarade: »Vi veta det

182icke, men så har det varit i dina förfäders tid.»

Och jag undrade över, att de som skulle komma

behövde kämpa deras strid som hade gått bort, och

däri kunde jag inte finna någon rättfärdighet. Men

folket sade, att det måste vara så, och att jag bara

var en pojke.

Och de sade, att jag måste ta tiden i akt, så att

mina ättlingar kunde bli äldre och växa sig till

styrka före Ungas. Det var en lätt sak, ty jag var

ju hövding, och folket såg upp till mig på grund

av mina förfäders lagar och bedrifter och den

rikedom, som var min. Vilken ungmö som helst ville

gärna komma till mig, men jag fann ingen efter mitt

sinne. Och de gamla männen och de unga flickornas

mödrar uppmanade mig att skynda mig, ty jägarna

hade redan börjat bjuda Ungas mor stora gåvor för

hennes dotter; och skulle hennes barn växa sig starka

före mina, så skulle mina med säkerhet gå under.

Jag fann ingen flicka som behagade mig förrän

en afton, då jag vände tillbaka hem från fiske.

Solen stod lågt och sken mig rakt i ögonen, vinden

var frisk och kajakerna flögo fram på vita vågor.

Plötsligt kom Ungas kajak drivande förbi mig, och

hon såg på mig — med sitt svarta hår fladdrande

som en nattlig sky och kinderna våta av stänk.

Som jag nyss sade: solen sken mig rakt i ögonen,

och jag var bara en yngling. Men hur det gick till,

så stod det i samma ögonblick klart för mig, att

detta var dragningen mellan man och kvinna.

Medan hon jagade framåt, såg hon sig tillbaka mellan

två årtag — så som endast Unga kan se — och jag

kände återigen, att detta var dragningen mellan man

183och kvinna. De andra ropade högt, då vi susade i väg

förbi deras tröga oomiaks och lämnade dem

långt bakom oss. Men Unga förde raskt sina åror,

och mitt hjärta svällde som ett vindfyllt segel, och

jag vann icke på henne. Vinden friskade i, havet

skummade vitt, och våra kajaker hoppade som salar

nedåt solens gyllene väg på vattnet.»

Naass lutade sig halvvägs ur sin stol i samma

ställning som den som sköter en paddelåra — det

såg ut som om han gjorde kapprodden om igen.

Någonstädes på andra sidan om kaminen såg han

Ungas fladdrande hår och hennes gungande kajak.

Stormen brusade för hans öron, och han kände

den salta luften fylla sina näsborrar.

»Men Unga kom före till stranden och sprang

skrattande över sanden till sin mors hus. Och en

stor tanke vaknade inom mig den natten — en tanke

värdig den som var hövding över allt Akatans folk.

Då månen hade gått upp, gick jag ned till hennes

mors hus och såg på Yash-Nooshs ägodelar, som

voro hopade där utanför. Yash-Noosh var en

duktig jägare, som hade i sitt sinne att vilja bli far till

Ungas barn. Andra unga män hade förut staplat

upp allt vad de ägde och nödgats ta bort det igen;

och var och en gjorde sin hög större än den förres.

Och jag skrattade upp mot månen och stjärnorna

och gick till mitt eget hus, där jag hade alla mina

skatter. Och jag gick många gånger fram och

tillbaka, tills min hög var så många gånger större än

Yash-Nooshs, som det finns fingrar på en hand. Där

var fisk, som var soltorkad och rökt; och fyrtio

hudar av korthårig säl; och hälften så många av den

184långhåriga, och varje skinn var omknutet vid

munnen och fyllt med olja. Och så tio hudar av

björnar, som jag hade dödat, när de kommo ut ur sina

iden på våren. Och där fanns pärlor och täcken och

skarlakanstyger, som jag hade bytt mig till av

folket som bodde längre österut. Och jag såg på

Yash-Nooshs stapel och skrattade. Ty jag var

hövding på Akatan, och min rikedom var större än alla

mina unga. mäns, och mina förfäder hade utfört

stora bedrifter och stiftat lagar och lagt sina namn

för alla tider på folkets läppar.

»Och när morgonen kom, gick jag ner till

stranden och sneglade i hemlighet bortåt Ungas mors

hus. Min stapel stod ännu orörd. Och kvinnorna

drogo på munnen och sade skämtsamma ord till

varandra. Jag förundrade mig, ty aldrig hade man

väl förut skådat ett rikligare anbud. Och den

natten förde jag dit ännu mera och drog dessutom dit

en o o m i a k av välgarvade skinn, som ännu aldrig

hade varit i sjön. Men på dagen var allt ännu

kvar, och alla männen skrattade. Ungas mor var

listig, och jag blev vred över att stå med skammen

inför mitt folk. Den natten ökade jag på, så att

det blev en hög stapel, och jag släpade dit en

oomiak, som var lika mycket värd som tjugu

kajaker. Och om morgonen var alltsammans borta.

Så gjorde jag nu förberedelser till bröllop, och

folket som bor österut kom för bröllopsmatens och

p o 11 a c h s skull. Unga var fyra solvarv äldre än

jag, efter vårt sätt att räkna år, och jag var bara

en yngling. Men jag var hövding och son av en

hövding, och då betydde åldern ingenting.

185Men så visade sig ett segel långt borta på

oceanens golv och vinden tog till och seglet blev större.

Från fartygets spygatter strömmade klart vatten

och männen arbetade ivrigt vid pumparna. I foren

stod en väldig man och gav befallningar med en

stämma som liknade åskans. Hans ögon hade

samma blekblåa färg som djupt vatten, och hans huvud

bar en man som liknade sjölejonets. Hans hår var

gult som halmen om hösten i södern eller som

hamptågen, som sjömännen fläta.

Under de senare åren hade vi flera gånger sett

fartyg långt borta, men detta var det första som

kom till Atakans kust. Festen blev avbruten och

kvinnor och barn flydde till husen, men vi män

spände våra bågar och väntade med spjut i hand.

Men när skeppets för stötte mot land, brydde sig

de främmande alls icke om oss, utan hade brådtom

med sitt eget. Då det blev ebb, krängde de över

skonaren och lagade ett stort hål i dess botten.

Och så vågade kvinnorna sig fram igen och festen

fortsattes.

Då vattnet steg, varpade sjömännen sitt fartyg

ut på djupt vatten och kommo sedan in bland oss.

De medförde skänker och voro vänliga, och jag

beredde rum för dem, och i mitt hjärtas frikostighet

gav jag dem vänskapstecken, så som jag gav åt

alla de andra gästerna. Ty det var min bröllopsdag,

och jag var hövding på Akatan. Och han med

lejonmanen var där, och han var så högväxt och stark,

att man tyckte jorden darrade under hans steg.

Han såg nästan ständigt på Unga och höll armarna

i kors, så här, och han stannade tills solen gick bort

186ocli stjärnorna kommo fram. Då gick han ner till

sitt skepp. Och så tog jag Ungas hand i min och

ledde henne till mitt hus. Och där blev sång och

mycket skratt, och kvinnorna sade många

skämtsamma ord, såsom de ha för sed att göra vid sådana

tillfällen. Men vi frågade inte efter det. Och så

lämnade folket oss allena och gick hem.

Det sista stojet hade knappt dött bort, förr än

sjöfararnas hövding kom tillbaka. Och han hade

ined sig en hop svarta flaskor, och vi drucko av

deras innehåll och blevo muntra. Ni förstår, jag

var bara en yngling och hade i hela min tid levat

i världens utkant. Mitt blod kändes som en eld och

mitt hjärta så lätt som skummet, som flyger från

bränningen till klippan. Unga satt tyst på hudarna

i hörnet med vidöppna ögon, ty hon tycktes vara

rädd. Han med sjölejonmanen såg på henne skarpt

och länge. Och så kommo hans män med hela

pac-kor av varor, och han staplade upp framför mig

rikedomar så stora, att det icke fanns så mycket

förut på hela Akatan. Där fanns skjutvapen både

stora och små; där fanns krut och kulor och

knallhattar och blanka yxor och knivar av stål och

konstfärdiga redskap och förunderliga ting, vilkas

make jag aldrig hade sett. Då han så genom tecken

lät mig förstå, att allt detta var mitt, tyckte jag,

att han var en stor man, som kunde vara så

frikostig, men så tecknade han också, att Unga skulle

följa med honom till hans skepp. Förstår ni ? Att

Unga skulle följa med honom till hans skepp. Min

fars blod sjöd plötsligt hett i mina ådror, och jag

ämnade genomborra honom med mitt spjut. Men

187de svarta flaskornas innehåll hade stulit kraften från

min arm, och han grep mig i nacken, så här, och

slog mitt huvud mot väggen. Och jag blev svag

som ett nyfödt barn, och mina ben veko sig under

mig. Unga skrek, och hon tog fatt i allt vad hon

nådde med sina händer, för att hålla sig kvar, men

så kastade sig alla över oss och han släpade henne

med sig till dörren. Där tog han henne i sina starka

armar, och när hon slet i hans gula hår, skrattade

han med ett dån som sälhannens rytande under

parningstiden. Jag vacklade ner till stranden och

kallade på mitt folk, men de voro slagna av rädsla.

Yash-Noosh var den ende som visade sig som en

man, och honom slogo de i huvudet med en åra,

tills han låg med ansiktet i sanden och icke rörde

sig mer. Och så hissade de segel under sång, och

skeppet drev bort med vinden.

Folket sade, att det var bra — ty nu skulle det

inte längre finnas blodsfejd på Akatan. Jag sade

ingenting; men jag väntade till nästa fullmåne, och

då stuvade jag in fisk och olja i min kajak och for

österut. Jag såg många öar och många folk, och

jag, som hade levat i världens utkant, fick nu se,

att världen var mycket stor. Jag gjorde mig

förstådd genom tecken. Men ingen hade sett någon

skonare eller någon man med hår som sjölejonets

man, och de pekade alltid mot öster. Jag sov på

underliga platser och åt märkvärdiga ting och såg

besynnerliga ansikten. Många skrattade och trodde,

att jag var svagsint. Men ibland vände gamla män

mitt ansikte mot ljuset och välsignade mig. Och de

unga kvinnornas ögon blevo milda, då de sporde

iSSmig om det främmande skeppet och om Unga och

männen från havet.

Och på detta sätt kom jag över oblida vatten och

genom svåra stormar till Unalaska. Där lågo två

skonare, men ingendera av dem var den jag sökte.

Och därför fortsatte jag österut, och världen blev

allt större och större, och på ön Unamok hade ingen

hört talas om skeppet, och inte heller på Kadiak

eller Atognak. Och så kom jag en dag till ett

klippland, där männen gjorde stora hål i berget. Och

där låg en skonare, men icke min, och männen

lastade den med det de togo ur berget. Detta tyckte

jag var barnsligt, eftersom hela världen är gjord

av klippor; men de gåvo mig mat och satte mig

till arbete. När skonaren låg djupt i vattnet, gav

kaptenen mig pengar och sade, att jag kunde gå.

Men jag frågade vilken väg han gick, och han

visade mot söder. Jag gjorde tecken att jag ville följa

med honom; och först skrattade han, men han hade

ondt om folk, och därför tog han mig till hjälp med

arbetet ombord. Så lärde jag mig tala på deras

sätt och hyva i tåg och reva seglen vid plötsliga

vindstötar och sköta ratten. Och det var inte svårt

för mig, ty mina fäders blod var av samma art som

det som flöt i sjömännens ådror.

Jag hade trott det skulle vara lätt att finna

honom, om jag bara kunde komma bland hans eget

folk; och när vi en dag fingo land i sikte och gingo

genom ett smalt inlopp från havet in i en hamn,

väntade jag att kanske få se så många skonare där

som fingrarna på mina händer. Men i stället lågo

skeppen milslångt packade som småfisk utmed ka-

189jerna; och då jag gick ner ibland dem och frågade

efter en man med man som ett sjölejon, skrattade

de åt mig och svarade på många tungomål. Och

jag förstod att de hade kommit från världens

avlägsnaste länder.

Och jag gick in i staden för att se på var mans

ansikte. Men de voro alldeles som fisken när

stimmen glida tjockt över bankarna, och jag kunde inte

räkna dem. Och bullret dånade i mina öron, tills

jag inte hörde någonting längre, och mitt huvud

svindlade av allt myllret. Jag gick vidare och

vidare genom länder, som sjöngo i det varma

solskenet; där skörden låg riklig på slätterna, och där

många stora städer voro tjocka av män som levde

som kvinnor, med falska ord i sin mun och hjärtat

svart av begär efter guld. Och hela tiden jagade

och fiskade mitt folk på Akatan och var lyckligt

i tron att världen var liten.

Men den där blicken i Ungas ögon, då hon vände

hem från fisket, lämnade mig aldrig, och jag visste

att jag skulle finna henne, när tiden var inne. Jag

såg henne vandra på stilla vägar i kvällens mörker,

eller också lockade hon mig över frodiga marker,

våta av morgonens dagg — och det låg ett löfte

i hennes ögon, så som endast hon kunde ge.

Så vandrade jag väl genom tusen städer.

Somliga voro vänliga och gåvo mig föda, andra

skrattade och många svuro. Men jag höll min tunga i

styr, och jag gick underliga vägar och såg

sällsamma ting. Emellanåt arbetade jag — jag, som

var hövding och son av en hövding — jag arbetade

för andra, för män som t;ilade grova ord och voro

190hårda som järn och vunno guld genom sina

medmänniskors svett och sorg. Och ändå hörde jag

icke ett ord om dem jag sökte, förrän jag vände

tillbaka till havet, så som en säl vänder om till

parningsplatserna. Men detta var vid en annan

hamn i ett annat land, som låg mot norr. Och

där hörde jag rykten om den gulhårige sjöfararen

och fick veta, att han var säljägare och just då var

långt ute på oceanen.

Och så tog jag hyra på en sälskonare med en

hop tröga Sivasher och följde hans spårlösa väg

mot Norden, där jakten just då pågick som bäst.

Och vi voro borta i många tröttsamma månader

och prejade många av fiskarflottan och hörde

mycket om hans vilda bedrifter. Men aldrig en enda

gång kommo vi i hans närhet på havet. Vi gingo

norrut, anda till Pribyloffsöarna, dödade salar i

massor vid kusten och förde deras varma kröp*

par ombord, tills trån och blod strömmade ur

våra spygatter och ingen kunde stanna på däck.

Så blevo vi jagade av en ångbåt, som sköt på oss

med stora bössor. Men vi satte till segel, så att

vågorna sköljde över däcket och spolade det rent

och så kom där dimma och gömde oss.

Det har berättats, att just medan vi flydde för

ångbåten med fruktan i våra hjärtan, kom den

gulhårige sjöfararen in till Pribyloffsöarna och gick rakt

ner till faktoriet, och medan en del av hans folk

höll kompaniets tjänare bundna, lastade de övriga

hans skepp med tiotusen färska skinn från salthusen.

Jag säger, att det berättas så, och jag tror att

det var sant. Ty medan jag färdades längs kusten

191och aldrig råkade på honom, hörde man överallt

på de nordliga haven vilda historier om hans

oför-vägenhet och mod, så att de tre folken, som ha land

därborta, sökte efter honom med sina skepp. Och

jag hörde också talas om Unga, och hon var alltid

med honom. Hon hade lärt hans folks seder, sade

de, och var lycklig. Men det visste jag bättre —

jag visste, att hennes hjärta längtade tillbaka till

hennes eget folk vid Akatans gula kust.

En lång tid därefter korn jag tillbaka till den hamn,

som ligger vid ett smalt inlopp från havet, och

där fick jag veta, att han hade gått Över stora

oceanen för att jaga salar vid östra sidan av det

landet, som sträcker sig mot söder från det ryska

havet. Och jag, som ju hade blivit sjöman, jag

tog hyra tillsammans med män av hans egen ras

och följde efter honom på säljakt. Och det var

icke många skepp uppe vid det nya landet. Men

vi höllo oss tätt efter sälstimmen och jagade dem

norrut hela våren igenom. Och när sälhonorna voro

tunga med valpar och gingo över ryska sjögränsen,

blevo våra män rädda och knorrade. Ty där var

godt om dimma, och varje dag miste vi män i

båtarna. Och de ville icke arbeta, så att kaptenen

vände skeppet mot det håll, varifrån vi hade

kommit. Men jag visste, att den gulhårige sjöfararen

var orädd och att han skulle följa sälflocken ända

till de ryska öarna, dit endast få män bruka gå.

Och därför tog jag en båt i nattens mörker, medan

utkiken sov på fördäcket, och så for jag allena

med den till det varma, långa landet. Och jag

reste söderut för att träffa männen vid Yeddobuk-

192ten, som voro vilda och djärva. Och

Yoshiwara-flickorna voro små och blanka som stål och vackra

att se på. Men jag kunde icke stanna, ty jag visste,

att Unga tumlade omkring på det gungande

havsgolvet däruppe vid yngelplatserna i norr.

Männen vid Yeddobukten hade kommit

tillsammans från de avlägsnaste delar av världen och

hade varken gudar eller hem; de seglade under

japansk flagg. Och med dem gick jag till

Kopparöarnas rika kuster, där våra packor av hudar växte

och växte. Och på det stilla vattnet sågo vi ingen

förrän vi voro färdiga att gå därifrån. Då lyftes

dimman en dag av stark vind, och rakt emot oss kom

en skonare med en rysk örlogsmans mörka

kanonmynningar tätt efter sig. Vi togo till flykten för

förlig vind, och skonaren kom allt närmare och

gick tre fot medan vi gingo två. Och på bryggan

stod han med man som ett sjölejon, och han log i

sitt övermod och sin styrka och satte till segel, så

att relingen låg under vattnet. Och Unga var där

— jag såg henne genast — men när kanonerna

började tala tvärs över vattnet, skickade han henne

under däck. Som jag sade — "de gingo tre fot,

då vi gingo två, så att vi slutligen sågo hans roder

lyfta sig grönt vid varje nytt tag som skeppet tog —

och jag lade om rodret och svor ve och förbannelse

inom mig med ryggen vänd mot ryssarnas skott. Ty

vi visste, att han hade i sinnet att gå förbi oss, så att

han kunde hinna undan, medan vi blevo tagna. De

sköto ned våra master, så att vi drejade upp i vinden

som en sårad sjöfågel. Men han med lejonmanen

försvann bortom synranden — han och Unga.

193

Vargens son. 13.Vad kunde vi göra ? De färska hudarna vittnade

tydligt nog. Så togo de oss med till närmaste hamn

och sedan till ett ensligt land, där de satte oss till

att arbeta i gruvor med att gräva salt. Och

somliga av oss dogo — men andra dogo icke.»

Nääs drog filten från sina axlar och blottade sin

ärriga. och sönderflängda hud, som bar tydliga

märken efter knutpiskan. Prince drog hastigt täcket

till rätta igen, ty det var ingen vacker syn.

*»Där hade vi en sorglig tid, och ibland

försökte somliga att ge sig av söderut, men kommo

alltid tillbaka. En natt gjorde vi uppror och togo

skjutvapnen från vakterna och drogo sedan norrut.

Och landet var mycket stort med slätter

genom-dränkta med vatten och stora skogar. Och så kom

kölden med mycket snö på jorden, och ingen av oss

visste vägen. Strävsamma månader vandrade vi

genom den ändlösa skogen — jag minns inte

mycket av det nu, ty vi hade ondt om föda och ofta.

lade vi oss ned för att dö. Alen till sist kommo

vi till det kalla havet, och då vax det bara tre av

oss kvar i livet att se på det. En hade seglat

från Yeddo som kapten, och han visste, hur de

stora länderna äro belägna, och han hade reda

på de ställen, där man kan gå över isen från det

ena landet till det andra. Och han förde oss —

jag vet inte riktigt — det varade så länge — tills

vi inte voro fler än två. När vi kommit dit vi skulle,

träffade vi på fem av det besynnerliga folket som

lever där i landet, och de hade hundar och hudar,

men vi voro utfattiga. Vi kämpade i snön, tills

de fem voro döda och kaptenen var död, och

194då voro hundarna och hudarna mina. Så drog

jag över isen, som hade gått upp, och en gång kom

jag i drift och kunde inte ta mig i land förrän en

västlig storm kastade mig in på kusten. Efter det

kom Golovinbukten, Pastilik och prästen. Och

sedan söderut, söderut, till de varma solskenslanden¾

där jag först vandrade.

Men havet hade inte längre något byte, och de

som gingo på jakt efter salar hade ringa förtjänst

och stor risk. Fiskarflottorna skingrades och varken

kaptener eller manskap hade något att berätta om

dem jag sökte. Och då vände jag mig bort från

oceanen, som aldrig är i vila, och gick inåt land, där

träd och hus och berg alltid stå på sin plats och

aldrig flytta sig. Jag färdades långt och lärde många

ting, också att skriva och läsa i böcker. Och det var

godt att jag gjorde detta, ty det kom för mig, att

Unga måste kunna det, och att en dag när tiden var

inne, så skulle vi — ja, ni förstår, när tiden var inne.

Så drev jag framåt som en av dessa små

fiskarbåtar, som resa ett segel med vinden, men inte

kunna styra. Men mina ögon och öron voro alltid

öppna, och jag färdades bland män, som reste

mycket, ty jag visste, att de bara behövde ha sett dem

jag sökte, för att komma ihåg dem. Till sist kom

där en man ner från bergen, och han hade med sig

stenar, vari låg rent guld i bitar stora som ärter —

och han hade hört talas om dem, han hade mött

dem, han kände dem! De voro rika, sade han, och de

bodde på ett ställe, där de drogo fram guld ur jorden.

Det var i ett vildt land och mycket långt borta.

Men efter en tid kom jag fram till lägret, som låg

195gömt bland bergen. Och där arbetade folk natt och

dag borta från solens ljus. Ännu var tiden icke

kommen. Jag lyssnade på folkets tal. Han hade rest

bort — de hade rest bort — till England, sades det,

för att förmå folk, som hade mycket pengar, att

förena sig och bilda kompanier. Jag såg huset där

de bodde; det var mera likt ett palats, så som man

ser dem i de gamla länderna. Om natten kröp jag

in genom ett fönster, så att jag skulle få se, hur han

höll henne. Jag gick från rum till rum, och jag

tänkte, att kungar och drottningar måste ha det på

det viset, för där var allting så präktigt. Och alla

sade, att han höll henne som en drottning, och inånga

undrade, av vilket folk hon var. Ty det var ju annat

blod i hennes ådror, och hon var olik Akatans

kvinnor, och ingen visste vem hon ursprungligen var.

Ja, hon var en drottning; men jag var hövding och

son av en hövding, och jag hade betalat ett oerhört

pris i hudar och båtar och pärlor för henne.

Men varför så många ord ? Jag var sjöman och

kände skeppens väg på havet. Jag följde efter till

England och sedan till andra länder. Ibland hörde

jag folk tala om dem, och ibland läste jag om dem

i tidningarna. Men aldrig en enda gång kunde jag

nå dem, ty de hade mycket pengar och färdades

fort, och jag var en fattig man. Så kom olyckan

över dem, och deras rikedomar gledo bort som en

rökstrimma. Tidningarna hade mycket att berätta

därom på den tiden. Men sedan blev det tyst, och

jag visste, att de hade vändt tillbaka dit, där de

kunde dra mera guld ur jorden.

De voro försvunna från världen nu sedan de hade

196blivit fattiga. Och så vandrade jag från läger till

läger, ända norrut till Kootenaylandet, och där fann

jag deras kallnade spår. De hade kommit och gått,

somliga sade hit och andra dit, och till sist påstods

det, att de hade begivit sig till Yukonlandet. Och

jag gick hit och dit, från ett ställe till ett annat,

vandrade ständigt och jämt, tills jag tyckte, att jag

måste bli trött på världen, som var så stor. Men i

Kootenay hade jag en lång och "mödosam färd

tillsammans med en inföding från Nordvästlandet, som

lade sig att dö, när hungersnöden kom över oss.

Han hade färdats till Yukonlandet på en okänd väg

över bergen, och då han märkte, att hans stund var

nära, gav han mig kartan och yppade för mig

hemligheten om ett ställe, där han svor vid sina gudar

att det fanns mycket guld.

En kort tid därefter började hela världen dra

flockvis mot Norden. Jag var en fattig man; jag

sålde mig till att driva på hundarna. Och resten

vet ni. Jag träffade honom och henne i Dawson.

Hon kände inte igen mig, ty jag var bara en

yngling, då hon såg mig sist, och hennes liv hade varit

växlingsrikt, så att hon hade inte tid att tänka på

den, som hade betalat ett så oerhört pris för henne.

»Och sedan? Ni köpte mig fri från mitt

tjänstgöringskontrakt. Och jag vände tillbaka för att

ordna allt som jag ville. För jag hade väntat länge,

och nu, då jag hade honom så nära, var det ju ingen

brådska. Som jag sade, jag hade i sinnet att göra

det på mitt eget sätt. Ty jag läste tillbaka i mitt

liv, och jag såg allt vad jag hade erfarit och lidit,

och jag tänkte på kölden och hungersnöden i den

197oändliga skogen vid det ryska havet. Ni vet, att

jag förde honom mot östern — honom och Unga —

mot östern, dit många hade gått, men varifrån blott

få ha vändt tillbaka. Jag förde dem till det ställe,

där många mäns ben och förbannelser vila

tillsammans med det guld, som de aldrig kunna få.

Vägen var lång och stigen obanad. Våra hundar

voro många och åto mycket; och våra slädar kunde

inte bära så mycket som behövdes till vårens

ankomst. Vi måste vara tillbaka, innan floden blev fri

från is. Så gömde vi proviant här och där under

vägen, för att slädarna skulle bli lättare och vi inte

skulle behöva frukta för hungersnöd på återvägen.

Vid Mc Question funnos tre män, och i deras närhet

byggde vi ett förvaringsrum, som vi också gjorde

vid Mayo, där tolv Pellys, som hade kommit

söderifrån över bergen, hade ett jaktläger. Sedan sågo vi

ingen, då vi kommo mot öster — ingenting annat än

den sovande floden, den orörliga skogen och

Nordlandets vita tystnad. Som jag sade, det var en lång

väg, och stigen var obanad. Ibland kunde vi på en

hel tröttsam dag inte färdas mer än åtta eller tio mil,

och sedan sovo vi som döda om natten. Och aldrig

en enda gång föll det dem in att jag var Naass,

hövdingen från Akatan, hämnaren av oförrätter.

Vi gjorde nu mindre nederlagsrum, och om

nätterna var det ingen svårighet för mig att vandra

tillbaka den väg vi hade banat och förstöra förråden,

så att det såg ut som om de tjuvaktiga järvarna hade

gjort det. Och så finns det också ställen, där floden

har fall och vattnet är oroligt; där lägger sig isen

ovanför och frätes bort inunder. På en sådan plats

198gick släden, som jag körde, genom isen med

hundarna; och han och Unga trodde, att det var en

olyckshändelse och ingenting annat. Och det var

mycket proviant på den släden, och hundarna voro

de starkaste. Men han skrattade, ty han var full av

liv och styrka, och åt hundarna som voro kvar gav

han sedan helt litet föda, så att vi måste skära dem

lösa ur seltyget en i sänder och ge dem åt deras

kamrater att äta. Vi skulle få det lätt under

återvägen, sade han, då vi skulle gå från det ena

förrådsstället till det andra och äta utan både slädar

och hundar. Och det såg nog så ut, för vi hade

mycket litet proviant, och den siste hunden dog i sitt

seltyg samma kväll som vi kommo till stället med

guldet och de många männens ben och förbannelser.

För att komma till denna plats inne mellan de

stora bergen — och kartan talade sant — höggo vi

trappsteg i isen uppåt en klippvägg. Vi sågo efter

en dal på andra sidan, men där fanns ingen dal.

Snön bredde sig över alltsammans så jämnt som på

ofantliga skördefält, och här och där höjde väldiga

berg sina vita hjässor upp mot stjärnorna. Och midt

på denna underliga slätt, som skulle ha varit en dal,

stupade jorden och snön inåt jordens innandöme.

Hade vi inte varit sjömän, skulle vi ha känt svindel

vid denna syn. Men vi stodo vid den slippriga

randen för att se efter om det fanns någon möjlighet

att komma dit ned. På en sida, men endast där,

var klippväggen mindre brant; där hade den en

lutning, som påminde om ett skeppsdäck i storm.

Jag vet inte, varför det skulle vara så, men så var

199det. "Detta är helvetets port", .sade han. "Låt oss

gå ned." Och det gjorde vi.

På bottnen stod där en hydda byggd av en eller

annan vandrare och uppförd av stockar, som han

hade kastat dit ner uppifrån. Det var en mycket

gammal hydda, ty människor hade dött där allena

vid olika tider, och på bitar av björknäver som

funnos där, läste vi deras sista ord och deras

förbannelser. En hade dött av skörbjugg, en annans kamrat

hade bestulit honom på hans proviant och hans krut

och rymt; en tredje hade blivit illa sargad av en grå

björn; en fjärde hade jagat efter villebråd och dött

av svält, och så vidare. Och de hade icke kunnat

överge guldet, utan hade dött bredvid det, på ett

eller annat sätt. Och av det onyttiga guldet de hade

samlat var golvet i hyddan gult som i en dröm.

Men hans själ var stark och hans huvud klart —

mannens, som jag hade fört så långt. "Vi ha intet

att äta", sade han, "och vi ska bara se på detta guld

och undersöka, varifrån det kommer och hur mycket

här kan finnas. Sedan ska vi gå hastigt härifrån,

innan det hinner blända våra ögon och bedåra vårt

förstånd. Och sedan kunna vi komma tillbaka igen,

men med mera livsmedel, och ta alltsammans i

besittning." Och vi sågo på den "stora guldådern, som

skar igenom gruvans sidovägg, alldeles som sig

borde; och vi mätte den och undersökte dess lopp

uppifrån och ner och delade upp lotterna, och märkte

träden där omkring till tecken att det var vårt.

Och med av hunger skälvande knän och smärtor i

magen och en hjärtklappning, som kändes ända

upp i halsgropen, klättrade vi för sista gången upp-

200för den väldiga klippväggen och vände våra ansikten

mot återvägen.

Den sista sträckan måste vi släpa Unga mellan

oss, och vi föllo ofta, men slutligen kommo vi till

den första proviantplatsen. Men där fanns inga

livsmedel ! Jag hade gjort det mycket bra, ty han trodde

att det var järvarna, och han svor över dem och sina

gudar i samma andedrag. Men Unga var modig;

hon smålog och lade sin hand i hans, så att jag

måste vända mig bort för att kunna behärska mig.

"Vi få vila vid elden till i morgon bittida", sade hon,

"och vi få stärka oss med mockasinerna." Och så

skuro vi sönder den övre delen av mockasinerna i

strimlor och kokade dem halva natten, för att vi

skulle kunna tugga och svälja dem. Och på

morgonen talade vi om våra utsikter. Vi hade fem

dagsresor till nästa proviantplats, och vi kunde

omöjligt stå ut ända dit. Vi måste söka villebråd.

"Vi gå vidare, och jaga under vägen", sade han.

"Ja", sade jag. "Vi gå vidare och jaga under vägen."

Och han bestämde, att Unga skulle stanna vid

elden för att spara sina krafter. Vi bägge gingo ut

— han för att spana efter älg, och jag till

matförrådet, som jag hade flyttat och gömt. Men jag åt bara

litet, för att inte min styrka skulle förråda vad jag

gjort. Om natten föll han många gånger. Och jag

låtsade mig också vara mycket svag; jag snubblade

över mina snöskor, som om varje steg kunde vara mitt

sista. Och så styrkte vi oss åter med våra mockasiner.

Han var en stor man. Hans själ uppehöll hans

kropp till det sista; icke en klagan gick över hans

läppar utom för Ungas skull. Den andra dagen

201följde jag efter honom; jag ville inte gå miste om att

se hans slut. Han lade sig ofta för att vila. Den

natten var han nära att dö; men på morgonen svor

han med matt stämma och gav sig ut igen. Nu

vacklade han som en drucken, och jag trodde många

gånger, att han skulle ge upp andan. Men hans

styrka var den starkes och hans själ en jättes, ty

han höll sig uppe hela denna mödosamma dag.

Och han sköt två ripor, men han ville inte äta dem.

Han behövde ingen eld. De betydde räddning för

honom, rnen han hade endast tanke för Unga och

han vände om mot lägret. Nu gick han icke längre,

utan kröp på händer och knän genom snön. Jag

gick fram till honom och läste döden i hans ögon.

Till och med då var det icke för sent för honom att

äta för att få leva. Han kastade bort sin bössa och

bar fåglarna i munnen som en hund. Och jag gick

bredvid honom. Han såg på mig under de

ögonblick han vilade, och han undrade över att jag var

så stark, jag kunde se det, ehuru han icke talade

längre; när hans läppar rörde sig, kom det icke

ett ljud över dem. Som jag sade — han var en stor

man, och mitt hjärta var böjt för mildhet. Men

jag läste tillbaka i mitt liv och jag kom ihåg kölden

och hungern i den ändlösa skogen vid ryska havet.

Och dessutom var Unga min; jag hade betalat ett

oerhört pris för henne i hudar och båtar och pärlor.

Och på det sättet kommo vi genom den vita

skogen, och tystnaden vilade så tryckande över oss som

en tung havsdimma. Och vålnader från det

förflutna fyllde luften omkring oss överallt. Jag såg

Akatans gula strand, och jag såg kajakerna i kapp-

202rodd hem från fisket och husen vid skogsbrynet.

Och där voro männen som hade gjort sig till

hövdingar och laggivare, de män, vilkas blod jag hade

i mina ådror och vilkas blod jag hade äktat, då jag

firade mitt bröllop med Unga. Och Yash-Noosh gick

bredvid med våt sand i sitt hår och med sitt

krigsspjut i handen, avbrutet som då han föll. Och nu

visste jag att tiden var inne, och jag läste löftet i

Ungas ögon . . .

Som jag sade — vi kommo på det sättet genom

skogen, och slutligen kände vi röklukten från lägret.

Då lutade jag mig ner över honom och ryckte riporna

ur hans mun. Han vände sig åt sidan och låg stilla,

och hans ögon började få ett uttryck av förvåning,

och den handen som var underst gled långsamt bort

mot kniven vid hans höft. Men jag tog den ifrån

honom och skrattade honom midt i ansiktet. Plan

förstod inte ändå. Då låtsade jag, som om jag drack ur

svarta flaskor och staplade upp en mängd varor i

snön, och jag framställde för honom med tecken och

åtbörder allt som hade händt på min bröllopskväll.

Jag talade icke ett enda ord, men nu förstod han.

Han blev inte rädd. Det var ett hånleende på hans

läppar och kall vrede, och han fick ny styrka, då

han visste allt. Det var icke lång väg kvar, men

snön var djup, och han släpade sig fram mycket

långsamt. En gång låg han orörlig så länge, att jag

vände på honom och såg in i hans ögon. Och än

såg det ut som om han kunde gå vidare, och än

som om döden vore där. Och när jag släppte

honom, släpade han sig vidare. På det sättet kommo

vi till elden. Unga var genast vid hans sida. Hans

203läppar rörde sig. men det kom intet ljud. Så

pekade han på mig, för att Unga skulle förstå. Och

sedan låg han stilla i snön, mycket stilla, en lång

stund. Och ännu ligger han där i snön.

Jag sade icke ett ord, förrän jag hade lagat till

riporna. Då talade jag till henne på hennes eget

tungomål, som hon inte hade hört på många år.

Hon rätade upp sig — så här — och hennes ögon

voro vidöppna av förundran, och hon frågade vem

jag var, och var jag hade lärt det tungomålet.

"Jag är Naass", svarade jag.

"Dir? sade hon. "Du?" Och hon kröp närmare,

så att hon kunde betrakta mig noga.

"Ja", svarade jag. "Jag är Naass, hövdingen på

Akatan, den siste av min släkt, så som du är den

sista av din."

Och hon skrattade. Vid allt vad jag har

upplevat — vid alla de dåd jag har utfört — aldrig mer

vill jag höra ett sådant skratt! Min själ frös, där

jag satt i den vita tystnaden, ensam med döden och

med denna skrattande kvinna.

"Hör!" sade jag, ty jag trodde att hon yrade. "Ät

av maten och låt oss gå vidare. Det är lång väg

härifrån till Akatan."

Men hon gömde sitt ansikte i hans gula man och

skrattade så, att det lät som om allt skulle störta

samman över oss. Jag hade trott, att hon skulle bli

överlycklig att få se mig och ivrig att uppliva

minnet från forna tider. Men detta tycktes mig vara

ett underligt sätt att yttra sin glädje.

"Kom!" ropade jag och grep hennes hand. "Vägen

är lång och mörk. Låt oss skynda!"

204"Vart ?" frågade hon, i det hon satte sig upp och

upphörde med sitt hemska skratt.

"Till Akatan", svarade jag, spejande i hennes

ansikte, för att få se det lysa upp vid denna tanke.

Men det blev i stället likt hans — det låg hån på

hennes läppar och kall vrede.

"Ja", sade hon, "vi ska gå hand i hand till Akatan,

du och jag. Vi ska leva i smutsiga hyddor och äta

fisk och olja och skaffa avföda till världen — en

avföda, som vi kunna vara stolta över i alla våra

livsdagar. Vi ska glömma världen och vara lyckliga,

mycket lyckliga. Det är bra,, det är härligt. Kom!

Låt oss skynda. Låt oss gå tillbaka till Akatan."

Och hon förde handen genom hans gula hår och

smålog på ett sätt, som icke var godt. Och det

fanns intet löfte i hennes ögon.

Jag satt tyst och undrade över kvinnornas

sällsamhet. Jag tänkte tillbaka på den kvällen, då han

släpade henne ifrån mig och hon skrek och slet

honom i håret — i detta samma hår, som hon nu

smekte och inte tycktes vilja skiljas ifrån. Och jag

tänkte på det pris jag betalat för henne och på alla

de långa årens väntan, och jag grep tag i henne

och släpade henne med mig, så som han hade

gjort. Och hon gjorde motstånd, alldeles som då,

och kämpade som en katta för sin unge. Och när

elden var mellan oss och mannen, släppte jag henne

och hon satte sig ned och lyssnade. Och jag

berättade för henne allt som hade varit, allt, som hade

händt mig på de främmande haven och allt vad

jag hade upplevat i främmande land. Jag talade

om mina mödosamma spaningar, om hungeråren

205och om hennes löfte, som hade varit mitt från

början. Ja, jag sade henne allt — till och med vad som

hade tilldragit sig den dagen mellan honom och

mig, och vad jag gjort under dagar som ännu voro

unga. Och medan jag talade, såg jag åter ett löfte

spira upp i hennes ögon och stråla fram som en

daggryning. Jag läste i dem ett innerligt

medlidande, jag läste kvinnlig hängivenhet och kärlek —

jag såg in i Ungas hjärta och själ. Och jag kände

mig återigen som en yngling, ty Ungas blick var

densamma som då hon skrattande sprang uppåt

stranden till sin moders hem. Den dystra oron var

borta och hungern och all den långa, tunga väntan.

Tiden hade nått sin fullbordan. Jag kände, att

hennes hjärta kallade på mig och jag tyckte, att jag

måste luta. mitt huvud däremot och glömma allt

annat. Hon öppnade sina armar mot mig och jag

närmade mig henne. Men då flammade hatet

plötsligt upp i hennes ögon, hennes hand sökte mitt bälte,

och hon stack mig två gånger med kniven.

"Hund!" skrek hon hånfullt, i det hon slängde mig

i snön. "Svin!" Och så skrattade hon igen, så att

tystnaden rämnade, och hon gick tillbaka till den döde.

Som jag sade — två gånger stötte hon kniven i

mitt bröst; men hon var svag av hunger, och det

var inte bestämt att jag skulle dö. Jag var mest

sinnad att stanna där och sluta mina ögon till den sista

långa sömnen hos dessa bägge, vilkas liv hade kostat

mitt och fört mina fötter på okända vägar. Men

det vilade en skuld på mig, som icke ville ge mig ro.

Och vägen var lång, kölden var bitter och det

var ondt om föda. Pellys hade icke funnit någon

206älg, och de hade plundrat mitt proviantrum. Och

så hade även de tre vita männen gjort; men de

lågo utmagrade och döda i sin hydda, då jag gick

där förbi. Därefter minns jag ingenting, förr än

jag kom hit och fann föda och eld, mycket eld.»

Han tystnade och kröp begärligt närmare kaminen.

Länge lekte tranlampans fladdrande skuggor tragiskt

på väggen.

»Men Unga?» utbrast Prince. Det hela stod ännu

levande för honom.

»Unga ? Hon ville inte äta av ripans kött. Hon

låg med armarna lindade om hans hals och ansiktet

begravet i hans gula hår. Jag sköt elden närmare,

för att hon ej skulle känna kölden; men då kröp hon

över åt andra sidan. Då gjorde jag upp eld där;

men det tjänade ingenting till, ty hon ville icke äta.

Och på det sättet ligga de ännu där borta i snön.»

»Och ni ?» frågade Malemute Kid.

»Jag vet inte. Akatan är en liten ö, och jag har

föga lust att vända tillbaka dit och leva i världens

utkant. Det är inte mycket med livet. Jag kan gå

till Constantine — där kan man slå mig i järn och

dra till ett rep om min hals, och sedan får jag sova.

Och ändå — nej jag vet inte.»

»Men det var ju mord, Kid», invände Prince.

»Tyst!» sade Malemute Kid. »Det finns saker

som gå över vårt förstånd och ligga utom rättvisan.

Vad som är rätt och orätt i detta kunna vi inte säga.

Det tillhör inte oss att döma.»

Naass flyttade sig ännu närmare elden. Det blev

en djup tystnad, och många bilder kommo och gingo

inför de tre männens ögon.

207INNEHALL:

Sid

DEN VITA TYSTNADEN" ............................. 5

VARGENS SON ..................■...................... 21

MÄNNEN I FORTY-MILE............................. 46

I FJÄRRAN LAND ..................................... 60

EN SKÄL FÖR DEN, SOM ÄR UTE PÄ FÄRDVÄGAR! 87

PRÄSTENS RÄTTIGHETER ........................... 101

VAD VANDRINGSLAGEN BJUDER .................. 122

GULDKUNGENS HUSTRU ............................ 135

EN NY ODYSSEVS .................................. 160UNIVERSITY OF CALIFORNIA LIBRARY

Los Angeles

This book is DUE ön the last date stamped below.

Form L9-50jm-11,"50 (2554)444

3523 Vargens son.

L84soS

UC SOUTHERN REGIONAL LIBRARY FACILITY

A 000 927 21

fe^¾