Våra äldsta Konungasagor och deras källor

POPULÄR-VETENSKAPLIGA AVHANDLINGAR. 33.

VÅRA ÄLDSTA

KONUNGASAGOR

OCH DERAS KÄLLOR

AV

GUSTAF CEDERSCHIÖLD

Stockholm. Albert Bonniers förlag

Pris 1: 25.

VÅRA ÄLDSTA

KONUNGASAGOR

OCH DERAS KÄLLOR

AV

GUSTAF CEDERSCHIÖLD

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

I. Inledning.

Redan i slutet av första århundradet efter

Kristus, när Tacitus författade sin märkliga skrift

»Germania», visste romarna, att »Svionerna»

voro ett mäktigt folk och styrdes av en konung.

Men i romarriket, den dåtida kulturens huvudsäte,

fick man annat att sysselsätta tankarna med

än att skaffa sig vidare upplysningar om folken

i det fjärran Norden, deras konungar och öden.

Det blir sedan egentligen först med vikingatidens

inträde, d. v. s. från slutet av 700-talet, som

något rikligare historiskt ljus faller över de

skandinaviska folken, därigenom att dessa komma i

livlig beröring med sydligare och västligare

bosatta folk, som hade upptagit så mycket av den

antika bildningen, att de hade ett slags

historieskrivning — krönikor eller årsböcker (annaler).

Men dessa folk, franker, angelsachser och irer,

fingo mest att göra med danskar och norrmän,

sällan med svenskar.

Inhemska uppteckningar om svenska

konungar börja först, sedan kristendomen införts i

vårt land. Men om äldre tider ha upptecknarna

tydligen mycket ringa kunskap. Och likväl är

det visst, att här i Sverige både under »vikingatiden»

och under »folkvandringstiden» funnits

talrika sånger och sägner om konungars och

andra framstående mäns öden och stordåd. Av

dessa sånger och sägner, som under loppet av

årtusendet näst före kristendomens fullständiga

seger levat på svenskarnas läppar, kunna vi

återfinna ganska betydande lämningar i den s. k.

norsk-isländska litteraturen, det vill säga den

litteratur, vars äldsta kända minnesmärken

tillhöra vikingatiden och Norge, men som sedermera

genom islänningarna vidare utvecklades och

bevarades i rikhaltiga uppteckningar.

Den viktigaste av de isländska källorna till

svensk fornhistoria är den s. k. Ynglingasagan,

som utgör den första avdelningen av Snorre

Sturlusons norska konungasagor, ett verk, som

oftast (ehuru oegentligt) kallas »Heimskringla».

En norsk konungahistoria kan ju, noga taget,

ej börja förr, än ett enhetligt norskt rike bildats

av de många småstater (»fylken»), i vilka landet

förut var delat. Men den nya helstatens grundare,

konung Harald hårfagre (född omkring år 850,

död år 933), var — eller uppgavs vara — en

»ättstor» man, och redan långt före Snorres tid

förhärligade man Harald och dennes släkt genom

att uppräkna en lång rad av hans förfäder.

Haralds fader, Halvdan svarte, hade visserligen

utvidgat sitt välde över flera fylken, men

de närmast föregående förfäderna hade varit

jämförelsevis obetydliga fylkeskonungar i det

sydöstra Norge. För en konung över ett helt

folk, en nydanare, en överlägsen personlighet

som Harald, ville likväl den tidens aristokratiska

åskådningssätt gärna peka på högre anor.

Sådana fann man också genom att — med rätt

eller orätt — leda hans härkomst från den

urgamla konungaätt, som härskade över svearna,

och som vanligen residerade i Uppsala, där de

stora nationella offren ägde rum. En medlem

av denna gamla konungaätt (de s. k. »Ynglingarna»),

Ingjald illrådes son, Olav trätälja, skulle

nämligen ha koloniserat Värmland, och denne

Olavs son, Halvdan vitben, skulle ha blivit konung

i ett av de till Värmland gränsande norska

fylkena.

Alltså: Ynglingasagan, sådan vi finna den i

Snorres »Heimskringla», slutar med Harald

hårfagres närmaste släktingar men börjar med de

äldsta sveakonungar, om vilka sagan hade något

att förtälja: gudarna Oden, Njord och Frey

(Frö), och fortsättes sedan med Freys

avkomlingar från och med Fjolner ända ned till

Ingjald och Olav trätälja, varefter komma de

»norska Ynglingarna», från och med Halvdan

vitben, som uppgives vara Harald hårfagres

farfars, farfars far.

Det är naturligtvis den äldre, svenska

delen av detta stamträd, som är av intresse

för oss svenskar. Med berättelserna om de

»norska Ynglingarna» skola vi befatta oss,

endast så vitt det blir nödvändigt för att belysa

den sagohistoriska utvecklingen. Det egentliga

ämnet för den följande framställningen blir alltså

den svenska konungarad, som Ynglingasagan

låter tåga fram för oss. —

Ynglingasagan har bedömts på mycket

växlande sätt av målsmännen för vår historiska

forskning. För ungefär ett århundrade sedan, ja

ännu senare, ansåg man dess innehåll visserligen

uppblandat med myter, vidskepelse och dikt, men

till övervägande grad historiskt. Med »Ynglingaätten»

började varje lärobok i Sveriges historia,

och ättens medlemmar och dessas öden omtalades

i nära överensstämmelse med Snorres berättelse

i »Heimskringla».

Så kom det en tid, då man vrakade hela

sagan om de svenska »Ynglingarna» såsom

alldeles ohistorisk. Ingjald illråde skulle ju enligt

Snorres framställning ha dött omkring år 700

eller ännu tidigare, och före Ingjald kan Snorre

nämna mer än ett tjugotal Uppsalakonungar

(utom »gudarna»); hur skulle minnet av alla

dessa kunnat bevaras under så många århundraden,

då skriftliga källor — bortsett från korta

runinskrifter — alldeles saknades?

På de senaste årtiondena har emellertid

åskådningssättet intagit en — i viss mån — ny position,

och låt oss genast säga det: först nu har man

börjat underkasta traditionerna om de svenska

Ynglingarna en mångsidigare, mera vetenskaplig

siktning.

Man är lycklig nog att äga en fast punkt

utanför den, som det tycktes, ohjälpligt

intrasslade härvan av de gamla nordiska sägnerna i

Ynglingasagan. Det finns nämligen utom Skandinavien

en vida äldre källskrift, som nämner några

av »Ynglingarna». I den fornengelska dikten

Beovulf, skriven på 700 talet, men mestadels byggd

på nordiska sägner, som gå tillbaka till 500-talet,

berättas nämligen åtskilligt om två av de i

Ynglingasagan förekommande sveakonungarna, Ottar

och Adils — på angelsachsiska hade namnen något

olika form, men identiteten är obestridlig.

Åtminstone detta parti av den gamla svenska

konungalängden tyckes alltså äga gammal historisk

eller sagohistorisk grundval.

Dessutom har man småningom lärt sig att

betrakta de gamla »sagorna» på ett annat sätt

än förut. Man har kommit underfund med, att

»ren dikt», det vill säga på fri hand uppfunna,

alldeles nya och originella fantasivävnader,

knappast förekomma. Den mänskliga fantasien

uppfinner föga nytt, utan nöjer sig vanligen med

att efter tidens eller individens tycke och smak

omforma det, som hon mottagit, eller att

sammansmälta element, som hämtats från skilda håll.

Att Snorre Sturluson, när han (omkring

år 1230) skrev Ynglingasagan, icke egentligen

tilldiktade något, är nog allmänt erkänt; man

kan nämligen genom att jämföra andra delar

av hans »Heimskringla» med de arbeten av hans

föregångare som ännu finnas i behåll, tydligt

se, hur han gick till väga vid sin historieskrivning.

Han har visserligen stundom dragit

slutsatser, kanske ej alltid fullt riktiga, av de

traditioner, han mottagit, och dessa sina konstruktioner

eller utmålningar har han ej uttryckligen

skilt från det stoff, som äldre källor lämnat

honom. Men i det stora hela har han otvivelaktigt

samvetsgrant återgivit det, som han

kunde ösa från de muntliga eller skriftliga källor,

som stodo honom till buds. Av hans skriftliga

källor äro några ännu bevarade, och i synnerhet

en av dessa, poemet »Ynglingatal», är, som vi

skola se, av allra största vikt för undersökningen

av de gamla svenska konungasagorna. —

I viss mån skulle man kunna jämföra

Ynglingasagan med en ruinkulle i Österlandet —

en sådan som den vid Hissarlik, där Schliemann

grävde efter det gamla Troja — ty i sagan

liksom i kullen ligga lämningar av byggnader

från mycket olika tider och kulturtillstånd.

Men liknelsen haltar. I kullen ligga resterna

lagrade över varandra, visserligen ofta vittrade,

sönderbrutna och mycket defekta, men i övrigt

oförändrade. I sagan kunna beståndsdelarna ha

blivit flera gånger omformade, kanske till

oigenkännlighet vanställda; gammalt material kan

ha gång på gång använts till nyare byggnader

och därvid blandats och sammanarbetats med

nytt, så att det blir svårt eller omöjligt att

sätta den rätta ursprungsbeteckningen på varje

beståndsdel. Och den siste byggmästaren, Snorre

Sturluson själv, gav det hela en så jämn och

harmonisk gestaltning, att de olikartade

brottstyckenas skiljaktigheter föga falla i ögonen —

just genom sin konstfärdighet och formella

smidighet blir han för oss långt svårare att analysera,

än en otymplig upptecknare av källmaterialet

skulle ha varit.

Man frestas lätt att kalla det ett hopplöst

företag att söka åstadkomma någon reda i detta

virrvarr av gammalt och nytt, av förändrade

och oförändrade sägner. Men den nutida

forskningen låter ej avskräcka sig av ordet

»omöjligt»; den vill åtminstone gå till grunden med

frågorna och se till, om de verkligen icke kunna

lösas med de hjälpmedel, vi redan äga eller

kunna uppspåra och taga i bruk. Först när

alla sådana hjälpmedel äro fåfängt uttömda, vill

vetenskapen medgiva, att forskningsresultatet

ännu måste betecknas såsom »negativt».

Att en uppgift är svår, ja skenbart omöjlig,

det gör den så mycket mera lockande för den

borne vetenskapsmannen. Utredningen av

beståndsdelarna i Ynglingasaga (och Ynglingatal)

har också satt många lärda och skarpsinniga

huvud, många flitiga pennor i verksamhet. För

att blott hålla mig till dem, som under de

senaste årtiondena skrivit i ämnet, och vilka jag

haft tillfälle att läsa (jag gör ej anspråk på att

ha läst allt), kan jag uppräkna svenskarna

Hans Hildebrand, Viktor Rydberg, Adolf

Noreen, Axel Kock, Henrik Schück, Elis

Wadstein, Fritz Läffler, E. H. Lind, Bernhard

Salin, Knut Stjerna, norrmännen Sophus Bugge

och Gustav Storm, islänningarna Konrad

Gislason, Gudbrand Vigfusson, Finnur Jonsson,

tyskarna Ferdinand Detter, Andreas Heusler och

Gustav Neckel, varjämte danskarna E. Jessen,

Johannes Steenstrup och Axel Olrik mer eller

mindre varit inne på hithörande frågor.

Antalet svenska forskare är, som man

ser, jämförelsevis stort. Och ämnet är naturligtvis

mest lockande för oss svenskar.

Därför har jag trott, att också vidare kretsar

av den svenska allmänheten skulle önska lära

känna åtminstone en konturteckning av det

forskningsarbete, som rört sig kring dessa våra äldsta

konungasagor. Väl äro de fullt säkra

landvinningarna ännu ej många eller stora, men här

och där kan man dock skymta fast mark genom

töcknet och i andra fall har striden mellan

motsatta meningar tillspetsat frågorna på ett sätt,

som sannolikt skall verka tilltalande även på den,

som blott sällan får tillfälle att kasta en blick

in på de djärva hypotesernas och den stränga

bevisföringens slagfält.

*

II. När och för vem diktades

»Ynglingatal»?

Snorre Sturluson säger i förordet till sin

»Heimskringla», att han skrivit Ynglingasagan

efter Tiodolvs (i försvenskad form: »Tjudulvs»)

kväde Ynglingatal, och att han gjort tillägg

i enlighet med »frode» (d. v. s. kunnige) mäns

utsagor.

Nu är det klart, att ju äldre det nämnda

kvädet, Snorres förnämsta källa, visar sig vara,

dess pålitligare bli dess uppgifter.

Vi skola först se efter, vad Snorre själv har

att vidare förtälja om »Ynglingatal» i samma

förord: »Tjodolv den frode (d. v. s. den kunnige

eller "historikern") från Hvin (i sydvästra Norge)

var skald hos Harald hårfagre. Han kvad också om

konung Rognvald (på svenska: Ragnvald eller

Ragvald) "heidum-hære"Om detta binamn skola vi tala längre fram. det kväde, som kallas

"Ynglingatal" (d. v. s. uppräkning av "Ynglingarna").

Rognvald var son till Olav Geirstadaalv, broder

till Halvdan svarte. (Rognvald var alltså kusin

till konung Harald hårfagre.) I detta kväde

nämnas trettio förfäder (i rakt uppstigande led)

till honom (Rognvald) och berättas om vars och

ens död och gravplats. Fjolner namnes den

(bland förfäderna), som var son av Yngve-Frey,

den (gud), till vilken svearna i lång tid hava

offrat. Av Yngve-Freys namn äro Ynglingarna

uppkallade.»

Här tycks ju ett bestämt svar vara givet på

frågan, för vem kvädet diktats, och då konung

Rognvald, enligt Snorre, var Harald hårfagres

kusin, bör även tiden för författandet kunna på

ett ungefär uträknas. Och ändå ha mycket

skiljaktiga meningar uppkommit och förfäktats både

om frågan »för vem?» och om frågan »när?» —

De, som hållit fast vid Snorres uppgift om

Halvdan svartes brorson Rognvald, voro i början

benägna att förlägga Ynglingatals författande till

tiden 850—860 eller ej långt därefter, d. v. s.

till en tidpunkt, då Harald hårfagre ännu ej

hunnit nära avslutandet av den serie krigiska

företag (860—872), varigenom han gjorde sig till

härskare över hela Norge.

Men tidsbestämningen 850—860 kunde icke

— påpekade kritiken — passa ihop med det,

som annorstädes berättas om skalden Tjodolv,

nämligen att denne omkr. år 920 levat och

diktat. Och Gustav Storm har uppvisat ett sätt att

ungefärligen angiva tiden, då Rognvald varit

konung. Under vikingatiden var det sed att

uppkalla ett nyfött barn efter någon nära släkting,

som redan hade avlidit; denna sed sammanhängde

med tron på själavandring. Nu blev Harald

hårfagre redan vid unga år fader till söner och

fick med tiden i allt ett tjugotal. Av dessa söner

benämndes en Olav, sannolikt efter Haralds

farbroder, konung Olav (Geirstada-alv), men då

Haralds son Olav synes ha blivit född mellan

872 och 880, behöver ej farbrodern Olav ha

dött förr än omkring år 870. En annan av

Haralds söner, född under perioden 880—900, fick

namnet Rognvald. Det är ju sannolikt, att

namnet togs just från den konung Rognvald

»heidum-hære», åt vilken Tjodolv författade

Ynglingatal. Denne kusin till Harald behövde alltså

icke ha dött förr än omkring år 880; ja, kunde

kanske ha levat åtskilliga år längre. — Vi skulle

alltså få tidrymden 870—880 (eller 890) såsom

ungefärligt resultat av sannolikhetsberäkningen för

diktens tillkomst. —

Men, har man invänt, vid denna tid fanns

det icke plats i Norge för en självständig

fylkeskonung; envåldskonungen Harald skulle icke ha

tålt en sådan bredvid sig. Och, invänder man

vidare, en konung Rognvald, kusin till Harald,

omtalas alls icke annat än just i förbindelse med

poemet Ynglingatal.

Härpå kan svaras, att vår kännedom om

förhållandena i Norge under 800-talets sista

årtionden är ganska bristfällig. Att Harald låtit

en nära släkting, som var hans vän, behålla

konungatiteln och ett visst mått av

självständighet, synes ganska sannolikt. Benämningen

»konung» syftade huvudsakligen på börden och

kunde ju för övrigt tilläggas även den, som ej

hade land att härska över.

I sammanhang härmed böra vi betrakta

Rognvalds binamn. Snorre giver det i sin prosa

formen »heidum-haere», vilken han troligen har

förstått såsom »högre än hedarna (d. v. s.

fjällplatåerna)» — ett underligt binamn! Men Tjodolv

har i sitt Ynglingatal »heidum-här», som av

Sophus Bugge tydes »hög i heder», »hög genom

ärofulla bedrifter och utmärkelser»; Bugge

anmärker, att namnet i senare tid kunnat bli

obegripligt och förändrat därför, att det fornnordiska

ord, som motsvarar vårt »heder», fått annat

böjningssätt. — Om nu, såsom det synes mig

troligast, Rognvalds binamn hänvisar på en efter

samtidens åsikt berömvärd livsverksamhet, så har

man nog (med Gustav Storm) snarast att tänka

sig, att Rognvald varit en av hövdingarna vid

nordmannatågen till Frankrike i senare hälften

av 800-talet. —

Mot Snorres uppgift om tiden för

Ynglingatals författande har man dessutom framställt

påståendet, att diktens språk och poetiska stil

skulle utvisa, att den måste tillhöra en senare

tid än 800-talet. För detta påståeende har man

likväl icke kunnat anföra några övertygande

bevis; ty de språkligt-litterära minnesmärken, vi

ha kvar från 800-talet, äro alldeles för

knapphändiga, för att vi medels dem skulle kunna

fastslå, att det eller det uttryckssättet omöjligen

redan då kunnat brukas av en norsk skald.

De forskare, som bestrida Snorres uppgift,

att den i Ynglingatal nämnde Rognvald

heidum-här varit en kusin till Harald hårfagre, nödgas

i allmänhet sluta sig till Sophus Bugges hypotes,

att denne Rognvald skulle ha varit en furste av

norsk börd, som härskat över ett skandinaviskt

rike på Irland eller i Britannien; kvädet skulle

då hä författats omkring år 950. På ingen av

där i västern kända konungar med namnet

Rognvald passar emellertid dikten riktigt väl.Det kan tilläggas, att dikten varken i språk eller i

innehåll har något, som antyder ursprung från Britannien,

men att i stället författaren tycks ha haft god lokalkännedom

i sydöstra Norge och kunnat förutsätta sådan hos sina

åhörare. Och

hypotesen skulle förutsätta, att ungefär tre led

mot stamtavlans slut bortfallit, vilket ej synes

vara troligt.

Än mindre sannolik finner jag Wadsteins

hypotes, att Ynglingatal författats först omkring

mitten av 1000-taletEtt av Wadsteins argument för en så sen

tillkomsttid är, att vissa i Ynglingatal uppträdande uttryck skulle bero

på kristna föreställningar. För min del tror jag, att dessa

uttryck mycket väl kunna återgiva hedniska föreställningar,

men att de, om de verkligen kommit från den kristna

idévärlden, äro att jämnställa med andra inflytelser från de

kristna folk, med vilka de hedniska nordborna under

800-talet kommo i så livlig beröring. och för att hedra någon

medlem av en viss hövdingsläkt vid Bredfjorden på

Island, en släkt, som räknade sitt ursprung från

de »norska Ynglinga-konungarna». Man skulle

då tvingas antaga, att än flera led (omkring sex)

utfallit ur raden. Och från 1000-talet, i synnerhet

dess senare hälft, ha vi en rik och exakt

tradition; Sämund frode tyckes redan före år 1100 ha

(på latin), författat en redogörelse för de norska

konungarnas liv, Are frode, den förste

historieskrivaren på modersmålet, var född år 1067 och

hade redan som barn från åtskilliga mycket

gamla personer fått gott besked om forntida

händelser och personligheter. I synnerhet

skalderna, äldre så väl som nyare, hade under

1000-talet blivit mycket uppmärksammade. Att höra

dikter framsägas var ett stort nöje för hög och

låg, och konung Harald hårdråde (död år 1066),

själv skald, var en ivrig gynnare av skalder och

skaldekonst. På den tiden kunde mången ung

islänning skaffa sig en aktad ställning, fri bostad

och god förplägning under minst en vinter samt

åtskilliga vackra skänker, om han kunde ur

minnet uppläsa ett större antal gamla sånger och

helst även kunde förtälja »sagor» (berättelser av

historiskt eller ohistoriskt innehåll); kom han

därjämte själv med en och annan dikt av egen

fatabur, var det så mycket bättre. Under sådana

förhållanden kan man ej gärna tänka sig, att en

ny genealogisk dikt om Norges konungar skulle

ha kunnat uppträda med falsk

ursprungsbeteckning, och att falsariet kunnat vilseleda Ares

sagesmän, som tillhörde tidens förnämsta och

sakkunnigaste kretsar.

Här må också sägas några ord om en annan

genealogisk dikt över norska stormän, en dikt,

som erbjuder stora likheter med Ynglingatal.

Den författades av den högättade norske skalden

Eyvind (eller Övind) Finnsson med binamnet

»skaldaspiller»; dikten förhärligade Hakon jarl

den mäktige samt uppräknade hans förfäder,

»Haleyger» (eller »Hålögarna»), de forna

konungarna eller jarlarna i Halogaland, (d. v. s.

nordligaste delen av den tidens Norge). Kvädet är

författat efter Hakon jarls stora seger över

Jomsvikingarna, år 986, men före hans död, år 995.

Den allmänna meningen bland fackmännen är,

att detta »Haleygjatal» både till innehåll och

form är en efterbildning av Ynglingatal. Endast

Wadstein har försökt göra gällande, att

Ynglingatals författare imiterat Eyvind.I uppräkningen av Haleyger äro, så vitt jag kan

se, furstenamnen (naturligtvis med undantag av de allra sista)

avsiktligt och klumpigt tillskapade. Så t. ex. börja några

namn på Ha- och ännu flera sluta på -laug (eller -leyg),

vilket torde åsyfta motsvarighet till släktbenämningen

(Haleyger) och i någon mån även till den besjungne jarlens

namn (Hakon). Vidare har ett påfallande stort antal av

namnen förleder Gud- (el. God-); detta kan vara anlagt på

att behaga den ivrige avgudadyrkaren Hakon jarl. —

Tidsföljden mellan de hålögska konungarna har Snorre alls icke

lyckats få att stämma med Ynglingarnas ordningsföljd. Det

kan heller icke uppvisas, att Eyvind sökt åstadkomma en

genomförd överenstämmelse (släktled för släktled) mellan sin

dikt och Ynglingatal; båda ätterna härstamma från gudarna

och i Eyvinds kväde har en konung binamnet »den gamle»

liksom Aun ibland Ynglingarna — det tyckes vara allt.

Därför anser jag det också vara förfelat att av enskildheter i

Haleygjatal draga några slutsatser angående den form av

Ynglingatal, som var känd av Eyvind Finnsson (mot slutet

av 900 talet). — —

Ännu mera radikalt än Wadstein söker

Gustav Neckel att omstörta den allmänna åsikten

om Ynglingatals ålder. Av vissa stilistiska och

metriska iakttagelser tror han sig kunna draga

den slutsatsen, att kvädet diktats först på

1100-talet, sannolikt något efter Ares tid, på

grundval af gammal tradition och en (i jämförelse med

tradition ganska ung) allittererande ramsa av

konunganamn. Och då Neckel måste medgiva,

att Haleygjatal är en efterbildning av

Ynglingatal, nödgas han att förklara det förstnämnda

kvädet för ännu yngre. Bägge dikterna skulle

alltså under sagoskrivningens tidsålder ha

författats av lärda islänningar, som sedan utgivit

dessa sina egna machverk för att vara äkta

fornsånger och härröra från vissa namnkunniga

skalder under hednatidens sista århundraden.

Emellertid må man ej låta skrämma sig av

Neckels anlopp. Finnur Jonsson har med styrka

framhållit, att de stilistiska och metriska

förhållanden, från vilka Neckel utgår, i själva verket

inte bevisa någonting alls om Ynglingatals ålder.

Dessutom kan man fråga, varför just konung

Rognvald, som inte alls är av någon betydelse

för de isländska stormanssläkternas ättledning,

skulle ha fått en så framskjuten plats i den

förmodade isländske 1100-tals-författarens

understuckna »forndikt» (»pastich»). Och slutligen

bör man göra alldeles klart för sig, att, om Neckel

hade rätt, skulle vi nödgas döma isländsk

tradition och historia i allmänhet och Snorres

Sturluson i synnerhet såsom i hög grad otillförlitliga

och kritiklösa. Ja, Snorre skulle inte heller ha

förstått sig på norsk-isländsk diktkonst, om han

låtit inbilla sig, att ett kväde, som var blott

några få årtionden gammalt, hade den

vördnadsvärda åldern av mer än 300 år. Lyckligtvis är

Snorres anseende både som historieskrivare och

som kännare av den nationella diktningen så fast

grundat, att det ej rubbas av dessa slutsatser,

vilka i stället torde upphäva Neckels premisser.

Vidare har man anmärkt, att den stora

dikten Ynglingatal, som var avsedd att förhärliga

Harald hårfagres ätt genom att leda den från

Nordens äldsta konungasläkt och ända upp ifrån

gudarna, måste ha framkallats just genom

Haralds häpnadsväckande storverk. Dikten borde

då, menar man, ha varit riktad till konung

Harald själv och ej till en jämförelsevis

obetydlig furste av hans släkt.

Härpå har svarats ungefär detta. Under

Haralds segertåg genom Norge var Tjodolv ännu

icke skald vid dennes hov — man vet, att han

kom till hovet senare än skalden Torbjörn

hornklove, som besjöng den stora segern i

Haversfjorden. Tjodolv hade alltså ännu ej tillfälle

att rikta en sång till Harald själv. Men han

kunde vinna den väldige härskarens gunst på en

omväg, i det han diktade ett lovkväde till dennes

nära släkting och därvid prisade bägges

gemensamma förfäder. Detta förlopp är visserligen

mindre enkelt. Men är det så givet, att verkligheten

alltid är den enklaste tänkbara? Och om dikten

ursprungligen riktats till Harald, vore det väl

ingen rimlighet för, att man sedan hänfört den

till en långt mindre känd furste; snarare skulle

man väl ha väntat, att en dikt till Rognvald

senare förmenats vara ämnad till Harald.

Hittills har alltså — så vitt jag kunnat finna

— ingenting blivit framdraget, som tvingar oss

att förkasta Snorres uppgift att Ynglingatal

författats av Tjodolv från Hvin för Harald hårfagres

kusin, konung Rognvald. Och författandet bör,

såsom ovan visats, helst antagas ha ägt rum på

870-talet, möjligen ej förr än omkring 880.

*

III. Kvädet Ynglingatals ursprungliga

form och omfång.

Om nu Snorre, när han berättar för oss, vad

de urgamla sveakonungarna hetat, hur de dött,

och var de blivit begravda, verkligen kunnat

hämta sina uppgifter från ett kväde, som diktats

redan på 800-talet, så framställer sig frågan:

»Kände Snorre detta kväde i oförändrad form,

just sådant, som Tjodolv föredrog det?»

Vi ha knappast skäl att antaga, att Tjodolv

själv eller någon av dem, som hörde honom

föredraga dikten, upptecknade denna. Man hade

ju runskriften, men det ser icke ut, som om man

brukat rista kväden på träskivor, för att bevara

dem från glömskan. Egil Skallagrimssons dotter

skulle, enligt Egils saga, omkring år 960 ha med

runor upptecknat en sång, allt efter som fadern

föredrog den; men denna uppgift står enstaka

och har ej rönt tilltro. Däremot berättas det

ofta, att skalden själv eller hans åhörare

inpräglade den eller den dikten i sitt minne, eller

att någon ur minnet reciterat andras kväden.

Jag har i det föregående framhållit, att det till

och med förefanns yrkesmässig recitation

såsom ett näringsfång.

De latinska skrivtecknen kommo ej i bruk

förrän efter kristendomens införande, och det

tyckes ha dröjt tämligen länge, innan man

började använda dem till att skriva upp inhemska

traditioner. På Island blev det ej förr än i början

av 1100 talet.

Troligen har Ynglingatal alltså bevarats

muntligt i mer än två — kanske i hela tre —

århundraden, innan det blev uppskrivet. Det

har då ej kunnat undvikas, att man i ett och

annat kommit att förändra den ursprungliga

lydelsen, om också blott ofrivilligt genom

minnesfel och missförstånd.

Men innan man söker bilda sig någon

bestämd åsikt om, hurudant Tjodolvs kväde

ursprungligen tog sig ut, måste man utreda de

äldsta uppteckningarnas beskaffenhet.

Av Ynglingatal är nu intet annat bevarat

än de strofer, som Snorre anför i sin

Yngligasaga för att bestyrka de uppgifter, som han

meddelar i sin prosaiska framställning.

Emellertid kunna vi med stor sannolikhet antaga, att

Are, när han (omkring år 1130) skrev sin »bok

om islänningarna» (Islendingabok) Ares Islendingabok (i dess äldsta form) är nu

förlorad; vad den innehållit om de norska konungarna och

dessas svenska förfäder, känna vi dels av strödda citat, dels

av en stamtavla, som utgör bihang till en yngre, av Are

själv skriven upplaga av Islendingabok, dels och huvudsakligen

av en på latin skriven norsk konungahistoria (kallad »Historia

Norvegiæ»). — Se vidare under IX. hade tillgång

till en (muntlig eller skriftlig) form av kvädet,

som i huvudsak överensstämde med den text,

som Snorre ungefär 100 år senare begagnade.

Det är sant, att Are och Snorre i några punkter

avvika från varandra, men man kan därav ej

med visshet sluta till, att de haft olika

»redaktioner» (formuleringar) av kvädet att utgå ifrån;

Gustav Storm har visat, att skiljaktigheterna

kunnat bero dels därpå, att ett och samma

textställe tolkats på olika sätt, dels därpå, att

Snorre på grund av sin historiska kritik gjort

avsiktliga omflyttningar. —

De av Snorre i Ynglingasaga anförda

stroferna ur Tjodolvs kväde utgöra tydligen icke

hela Ynglingatal.Vi behöva ej här dröja vid Neckels åsikt, att

verserna (på 1100-talet) författats enkom till utsmyckning av (en

äldre form av) Ynglingasaga, och att de aldrig varit flera än

de nu bevarade. Enligt den gamla poesiens

regler bör varje strof ha bestått av åtta versrader.

Men Snorre anför ofta citat på 1½ strof (en gång

2½ strof) för någon särskild konungs historia.

Dessutom saknas inledande och avslutande strofer,

som annars alltid inom konstpoesien pläga

tillhöra dikter av liknande slag, och därtill kommer,

att de bevarade stroferna ingalunda handla om

30 led av förfäder till Rognvald, utan endast

om 26.

Ganska mycket av dikten måste alltså vara

förlorat. På Ares och ännu på Snorres tid

har nog betydligt mera funnits kvar, ty bägge

(i synnerhet den senare) gör åtskilliga meddelanden,

som sannolikt äro hämtade från Ynglingatal,

men ej ingå i de bevarade stroferna. Att Snorre

anfört endast sådana delar av dikten, som mest

tilltalade honom och föreföllo honom viktigast

för berättelsen, men utelämnat det övriga, är

alldeles i stil med hans sätt att citera inom andra

partier av »Heimskringla». Ännu ett skäl för Snorre att utelämna några på hans

tid ännu bevarade Ynglingatalsstrofer låter nog tänka sig,

ehuru ingen hittills har pekat på det. I sin inledning till

»Heimskringla», där han omtalat, att han gärna bygger sina

uppgifter på gamla skaldeverser, och där han uttryckligen

säger, att hans samtida »kunde» (eller »kände») dikter av de

skalder, som voro anställda hos Harald hårfagre — i denna

inledning lyda slutorden så här: »Men kvädena tyckas mig

mest trovärdiga, när de äro riktigt kvädna och förståndigt

uppfattade.» Med dessa ord kan Snorre ha velat framhålla,

att somliga verser voro så förvanskade, att han måst

lämna dem alldeles utan avseende. Och ju äldre

kvädena varit, dess dera sådana förstörda ställen ha de väl

innehållit.

Man har menat, att Tjodolv utom inlednings-

och avslutningsstroferna haft tre strofer om varje

särskild konung. Detta är nog möjligt och

skulle bäst motsvara de fordringar på formell

symmetri, som åtminstone i senare tid utmärkte

de längre (norsk-)isländska med omkväde (»stäv»)

försedda skaldedikterna. Om somliga av

konungarna tycks skalden emellertid knappast ha känt

mera än namnet och (den sannolika)

begravningsplatsen, varjämte han gissat, att konungen

dött sotdöden. Att utspinna detta magra

innehåll på hela 24 (om också mycket korta)

versrader hade varit ett bra långt drivet pedanteri.

Det skulle — tycker åtminstone jag — vara att

jämföra med den beryktade »Siegesallé» i Berlin,

där var och en av de mer eller mindre säkert

namnkända hohenzollerska stamherrarna är

avbildad med två »berömda» undersåtar.

Skulle verkligen tre-strofs-hypotesen vara

berättigad, så har Ynglingatal — med inledning

och avslutning — utgjort omkring 100 strofer,

och de bevarade brottstyckena skulle utgöra ej

fullt hälften av det hela.

Om de släktled, som sannolikt stått först i

dikten, skall jag säga några ord litet längre fram,

när jag kommit in på diktens huvuddelar.

Här må vi, på tal om Tjodolvs kväde såsom

källa för vår kunskap om de äldsta svenska

konungasagorna framhålla, att kritiken har att

noga skilja mellan olika steg eller grader:

1. Först måste man fastställa, hur Snorre

läste och förstod de strofer, han har citerat;

— detta möter blott sällan någon svårighet.

2. Därnäst har man att söka sluta sig till, i

vad mån och på vad sätt Tjodolvs egen

text har avvikit från den, som Snorre

ansåg som riktig; — detta är naturligtvis

svårt, men kan åtminstone i några fall med

tämlig säkerhet utrönas.

3. Slutligen har man att tillse, huruvida Tjodolv

själv kan ha missförstått och förvanskat

sina källor, samt vad dessa hans källor

böra ha innehållit. Här bli svårigheterna

naturligtvis mycket stora och den yttersta

varsamhet i slutledningar erforderlig.

De med 2 och 3 betecknade uppgifterna

tyckas stundom ha sammanblandats. När man

trott sig ha funnit den urgamla sägen eller

myt, som legat till grund för någon utsaga (hos

Snorre eller hos Tjodolv), vill man gärna ge

Tjodolvs vers en form, som noga återspeglar

den ursprungliga sägnen. Man har därvid ibland

kommit fram med förslag till omformuleringar,

som knappast kunna vara förenliga med skaldens

ämne och syftemål eller med den stil och

tankegång, han och hans samtida eljes förete. — —

Det kan måhända förefalla, som mycket

av det som här blivit sagt om Snorres

huvudkälla, den gamla dikten Ynglingatal, vore för

torrt och lärt för en populär redogörelse. Må

vara, men det bör i alla händelser giva läsaren

en föreställning om, huru varsamt och försiktigt

forskaren måste gå framåt för att uppnå

tillförlitliga resultat i fråga om det sakliga

innehållet i Ynglingatal och Ynglingasaga.

Det är detta sak-innehåll, vi nu skola

betrakta, i det vi taga hänsyn till de viktigaste

och märkligaste uppslag, som kommit fram i det

nyare forskningsarbetet.

*

IV. Namnet Ynglingar.

Nutidens historiska kritik går grundligt till

väga. Den har ingen respekt för en åsikt blott

därför, att den länge varit hyllad. Allt drages

i tvivelsmål. Kan något ej till fyllest bevisas,

erkännes det ej heller som ett säkert faktum.

Är det nu alldeles visst och obestridligt, har

man frågat, att den forntida konungaätten i

Uppsala kallats Ynglingar? Så benämndes

ätten visserligen av Snorre och, som det tyckes,

redan av Tjodolv;Tjodolvs äldre samtida Torbjörn hornklove kallar

konung Harald hårfagre för Yngling. huruvida redan denne och

hans samtida begagnat namnet »Ynglingatal»

på kvädet, kan man ej med säkerhet veta. Men

tillkom namnet redan före vikingatiden

svearnas konungasläkt?

Ordet »Ynglingar» förklaras allmänt som

»avkomlingar av Yngve». På motsvarande sätt

kallas till exempel i en isländsk saga avkomlingar

av Torgäst för Torgästlingar, avkomlingar av

Kjallak för Kjalläklingar. Våra ännu brukliga

substantiv »bryllingar» och »sysslingar» ha fordom

hetat »bröderlingar» och »systerlingar» och

betytt barn resp. av bröder eller av systrar. Man

kan också jämföra sådana »diminutiver» som

»gässlingar» av »gås» »killingar» (äldre:

»kidlingar») av »kid».

Men vad har det då varit för en »Yngve»,

som givit släkten namnet? Eftersom han måste

ha levat i en mycket avlägsen forntid, bör hans

namn ha börjat icke med Y, utan med I. Det svenska

förnamnet »Inge» är så till vida ursprungligare

än »Yngve».

Nu har man i gamla angelsachsiska skrifter

funnit dels den notisen, att »Ing» dyrkades av

»Östdanskarna» (=skåningarna), dels »Ingviner»

såsom namn på en folkstam, som gott kan åsyfta

just skåningarna. Tacitus omtalar »Ingvæoner»

eller »Ingævoner» som ett germanskt folk, bosatt

i Nordtyskland »närmast oceanen» (Nordsjön?

eller Östersjön?). Men sammanställningar av

Taciti vacklande och osäkra folknamnsformer med

de många århundraden yngre germanska källornas

uppgifter ha ringa beviskraft, ty ljudlikheten kan

vara rent tillfällig. Blott när det är fråga om

ett större folk, som behållit samma boplatser

(såsom »Svionerna» = svearna), blir identifieringen

någorlunda säker. Eljes har folkvandringstiden

fört med sig så starka rubbningar, låtit så många

gamla namn försvinna och nya uppkomma, att

man ej kan vara nog försiktig i att tillämpa de

hos Tacitus uppptagna folknamnen på långt

senare stam-förhållanden.

Det angelsachsiska folknamnet »Ingviner»

och guden (eller »stamherren») Ing stå likväl så

pass nära i tiden till de nordiska källornas

»Ynglingar» och »Yngve» (eller »Inge»), att ett

sammanhang blir ganska sannolikt. Härtill kommer,

att guden Frey (Frö) redan i en Eddasång

(författad omkring år 950 eller något tidigare) kallas

Ingunar-Freyr. Detta namn har förklarats

ursprungligen betyda »Ingvinernas ärings-herre»,

det vill säga den gud, som hos Ingvinerna

dyrkades såsom rådande över årsväxten.

Att Frey var den gud, som (åtminstone mot

slutet av hednatiden) framför andra dyrkades av

svearna, tyckes vara säkert. Och när en så

pass gammal källa som Ynglingatal kallar

sveakonungarna dels för »Freys ättlingar», dels för

»Ynglingar» och svearna för »Yngves folk», så

blir det nog troligt, att Snorre kan stödja sig

på gammal svensk tradition, när han kallar

guden Yngve-Frey eller »Ingunar-Freyr». Dessa

benämningar på årsväxtens gud kunna bero

därpå, att Frey-kulten införts till Svealand söder

ifrån, nämligen från »ingvinernas» land.

Ett bevis för, att namnet Inge (Yngve) varit

av ålder mycket populärt i Sverige, kan hämtas

från den stora mängd av personnamn med

förleden Ing-, som förekomma på svenska runstenar

från hednatidens sista århundraden. (Härmed kan

jämföras, att norrmän och islänningar, som av

ålder företrädesvis dyrkade Tor, hade en

övervägande myckenhet av personnamn med Tor-

som förled.) Ett intressant faktum, som pekar

i samma riktning, framhålles av G. Storm: när

den urgamla uppsvenska konungaätten utdött på

manssidan och efterträtts av Sverker, som var

gift med en prinsessa av denna gamla ätt, gav

Sverker sin son namnet Inge; valet av just

detta namn måste väl ha berott på strävandet

att så kraftigt som möjligt knyta nutid och

framtid vid en kär och beundrad forntid. Så ha ju

de gamla norska konunganamnen Hakon och

Olav upptagits av Norges allra nyaste konungahus.

Då man likväl velat frånkänna den gamla

uppsaliensiska konungasläkten rätt att bära namnet

Ynglingar, har man anfört ej blott den

omständigheten, att »ingvinerna» (= ingævonerna?), Ings

folk, vore att söka i det södra Skandinavien,

utan också det faktum att svearnas konungaätt

i den gamla angelsachsiska dikten Beovulf kallas

icke Ynglingar (eller något liknande), utan

»Skilvingar» och att samma namn uppdyker också

i Ynglingatal just i fråga om den tid,

Beovulfs-dikten behandlar. Detta faktum är visserligen

av vikt, men med skäl har invänts, att en och

samma konungaätt under olika tider, från olika

synpunkter och i olika förhållanden kunnat bära

olika namn; i synnerhet skalder, som behövde än

ett, än ett annat bokstavsrim, skulle naturligtvis

med iver begagna sig av de liktydiga

benämningarna. Ett exempel på, hur samma släkt

under tidernas lopp haft skiftande namn, finna vi

ju (säger Storm), i Frankrike hos

Capetinger-Valois-Bourbon-Orleans; och det äldre namnet

behöver ej vara bortglömt, fastän ett nyare är

mera på modet.

Ännu tyckas alltså icke tillräckliga skäl ha

blivit anförda för, att man skulle känna sig

övertygad därom, att benämningen »Ynglingar» med

orätt tillagts Uppsalakonungarna och rätteligen

ha tillhört en dansk konungaätt.—

En helt annan fråga är, huruvida de norska

konungarna, Harald hårfagres (och Rognvalds)

närmaste förfäder, verkligen härstammade från

uppsvearnas gamla konungasläkt. Att Snorre

icke haft rätt i sin framställning, att denna

gamla ätt med Ingjald illråde upphört att härska

över svearna, tyckes vara säkert. Och det

förefaller också, som om det skulle bero på ett

missförstånd av Tjodolvs verser om Olav trätälja,

när Snorre låter Olav offras till gudarna (liksom

Domalde) för att dessa skulle göra slut på en

missväxttid; vad Snorre uttyder såsom

innebränning, torde åsyfta en vanlig likbränning. Så vitt

man kan se, har Are av Tjodolvs ord fått den

uppfattningen, att Olav dött av ålderdom. Huruvida

Tjodolv berättat, att Olav koloniserat Värmland,

är ej fullt säkert. Men Olavs binamn, »trätälja»

(som väl skall beteckna en skogsröjare)

förekommer redan hos Are; och även sagan om Egil

Skallagrimsson, som sannolikt är skriven tidigare

än Heimskringla, känner sägnen om Olav såsom

kolonisatör i Värmland.

Vad angår själva det släktförhållande mellan

Uppsalakonungarna och de »norska Ynglingarna»,

som utgör grundvalen för Tjodolvs genealogiska

dikt, så kunna vi ej förneka möjligheten, att

en gren av svearnas konungaätt inkommit i

Norge, och att Harald (och Rognvald) verkligen

skulle ha kunnat räkna sin härkomst från denna

gren. Släktleden i denna del av stamtavlan äro

ej flera, än att släktförhållandet, på en tid, då

förnäm börd skattades högt och förfäderna höllos

i ära, ganska väl hade kunnat bevaras i troget

minne.

Men det finns en omständighet, som gör

släktskapsbandet mellan Uppsalakonungarna och

de »norska Ynglingarna» misstänkt. I

vikingatiden (och väl även före denna) var man mån

om att hålla uppe de gamla släktnamnen; vi ha

redan i det föregående erinrat om, att barnet i

regeln uppkallades efter någon avliden anhörig.

Nu har det påvisats (av biblioteksamanuensen

doktor E. H. Lind i Uppsala), att i Haralds (och

Rognvalds) släkt genomgående brukats namn,

som icke tillhört de uppsaliensiska »Ynglingarna»

— och som för övrigt heller icke varit brukliga

i Norge (utanför konungasläkten) — men

däremot bestämt hänvisa till Danmark, som släktens

ursprungliga hemort.I några fall har uppkallandet ägt rum efter en

morfader, som varit av dansk härkomst (anmärker Storm). Men

detta förslår ej till att försvara fädernesläktens norska och

svenska ursprung.

Om alltså Tjodolv själv eller andra före

honom mer eller mindre avsiktligt förfalskat

genealogien för att förhärliga Harald genom att

göra honom tilll avkomling av Nordens äldsta

konungahus och av själva gudarna — ja, då böra

vi glädja oss åt att så skett. Ty annars skulle

de traditioner om Uppsalaätten, som ännu voro

åtkomliga för Tjodolv, till större delen ha gått

förlorade för oss.

Vi skola nu övergå till att närmare

skärskåda den rad av sveakonungar, som Ynglingatal

och Ynglingasaga presentera för oss. Vi få då

också tala mera om den »Yngve», efter vilken

släkten skall ha fått sitt namn, »Ynglingar».

*

V. De forna sveakonungarna enligt

Snorre och Tjodolv.

Allmänna anmärkningar, översikt.

När skalden Tjodolv från Hvin företog sig

att i sitt kväde Ynglingatal upprätta en

stamtavla på 30 släktled för en av sina samtida, så

kunde han naturligtvis icke utföra detta på grund

av sådana källor, som man nu för tiden skulle vilja

kalla historiska. En så lång rad av konungar

borde ju ha börjat ungefär vid tiden för Kristi

födelse, om ej ännu tidigare. Och för hela denna

period av 800—1000 år kunde knappast annat än

muntliga traditioner stå tillbuds. Också plägar

Tjodolv åberopa, att »frode» (d. v. s. om äldre

tider väl underrättade) män sagt det eller det, eller

att han av »frode» män hört eller sport något.

Dessa muntligt bevarade sägner måste,

åtminstone till allra största delen, ha varit affattade

i bunden form. Diktkonsten har varit

urgammal hos de germanska folken; redan Tacitus vet

att omtala deras sed att med sånger fira sina

hjältars åminnelse. Ätten höll tillsamman som en

fast enhet, de ärorika förfäderna ha nog redan i

mycket avlägsen tid varit besjungna i kväden,

som ättmännen själva eller deras skalder noga

inpräglat i sitt minne för att kunna flytande

recitera vid festliga tillfällen eller för att förjaga

ledsnaden under de långa vinterkvällarna.

Hur troget man än kan ha bemödat sig att

hålla de gamla släktkvädena vid liv, så var

det likväl icke möjligt, att dessa alldeles skulle

undgå förvandlingens lag. Än ett, än ett annat

parti måste missförstås, förvanskas eller glömmas;

de jämförelsevis hastiga förändringar, som

försiggingo i själva språket vid slutet av

folkvandringstiden och under de närmaste århundradena,

måste tvinga skalderna till att omdikta äldre

kväden för att vidmakthålla poetisk form och

begriplighet. Och sådana omdiktningar måste

draga med sig en viss modärnisering och

förvanskning även av innehållet.

Den, som försökte sammanfoga en längre

följd av de gamla kvädenas uppgifter, kunde

dessutom lätt komma på villospår, ty dels

saknade de gamla arvsägnerna egentlig tideräkning,

dels förekom samma namn på olika personer,

så att dessa kunde sammanblandas, dels kunde

en och samma person ha benämnts på mer än

ett sätt (utom det egentliga namnet också med

ett binamn eller en hedrande omskrivning), så

att en felaktig uppdelning av personligheten i

två eller flera låg nära till hands.

Vi kunna alltså redan på förhand vänta, att

i den långa rad av konungar, som Tjodolv och

Snorre uppställa, stundom personligheter skola

framställas såsom vitt skilda till tiden, ehuru de

i äldre sägner varit ungefär samtidiga eller t. o. m.

identiska, liksom det å andra sidan kan ha

inträffat, att våra sagesmän sammanfört sägner om

olika personer på en och samma.

Snorre Sturluson har bemödat sig att med

sin skarpsinniga historiska kritik bringa reda i

de förvirrade traditionerna och sammanbinda allt

det, han från olika håll inhämtat. Han har t. ex.

— som vi skola se — för de äldsta släktleden

(»gudarna») gjort rikligt bruk ej blott av sin

noggranna bekantskap med de hedniska myterna

och gudasagorna, utan även av medeltidens lärda

hypoteser om europeiska folks och fursteätters

invandring från Asien; och han har, ehuru med

föga framgång, sökt förbinda de svenska

konungarnas historia med vad han kände av de danskas.

Den svenska konungalängd, Snorre giver

oss, börjar med Oden och slutar med Ingjald

illråde (eller, om man så vill, med Ingjalds son

Olav trätälja). Denna långa följd kunna vi

uppdela i tre skikt:

1. Först ha vi gudarna: Oden, Njord och

Frey.

2. Därefter komma konungar, som tyckas vara

mer eller mindre mytiska, d. v. s. sägnerna

om dem ha uppkommit därigenom, att man

sökt göra historia av mytiska föreställningar

och berättelser. Att dessutom sägner om

heroer eller verkliga, historiska personer

uppblandats med myterna, är ej blott möjligt,

utan troligt. Dessa konungar äro: Fjolner,

Sveigder, Vanlande, Visbur, Domalde, Domar,

Dyggve, Dag, Agne, brödraparen Alrek och

Erik samt Alv och Yngve, Alvs son Hugleik

och slutligen Yngves son Jorund.

3. Till sist ha vi de jämförelsevis

historiska eller åtminstone sagohistoriska

konungarna: Aun (på svenska Ön?), Egil (Ägel),

Ottar, Adils, Eystein (på svenska Östen),

Yngvar (eller Ingvar), Braut- (eller Bröt-)

Anund, Ingjald illråde.

Vi skola nu en smula utförligare omtala

varje särskild av dessa tre grupper.

*

VI. Oden och hans »diar».

I den nordiska gudatron var vid slutet av

hednatiden Oden överguden, »allfader».

Åtminstone hos norrmän och islänningar hade denne

gud, såsom härförarnas specielle gynnare, under

vikingatiden blivit ställd högst.

Ännu långt efter kristendomens införande

visade islänningarna stort intresse för de gamla

guda- och hjältedikter, som funnos i behåll från

hednatidens sista period. Det var rent av

nödvändigt för skalderna att vara väl förtrogna med

de hedniska föreställningarna för att kunna rätt

förstå och begagna de poetiska uttryckssätten.

Grundligare än de flesta andra islänningar hade

Snorre Sturluson satt sig in i forntidens myter

och hjältesagor, och han utarbetade en handbok

för unga skalder, den s. k. Snorre-Eddan (eller:

den prosaiska Eddan),Det är denna skrift, som redan under medeltiden bar

namnet »Edda» — ett ord, vars betydelse är omtvistad. Först

vid mitten av 1600-talet började man giva benämningen

»Edda» åt en samling gamla guda- och hjältedikter, som vid

nämnda tid återfanns och tilldrog sig stor uppmärksamhet,

och som sedermera (till skillnad från Snorres bok) kallats

»den äldre Eddan», »den poetiska Eddar» eller — emedan

Sämund frode (alldeles oriktigt) antogs vara författare —

»Sämunds Edda». vari han sammanfattade

allt, som han ansåg sig kunna och behöva

meddela om de myter och sägner, på vilka forntida

skalder plägat anspela. I denna handbok är det

alltså blott fråga om att samla och framställa, vad

de gamle hade trott. Något omdöme om de

hedniska gudarnas verkliga väsen erfordrades icke.

Kristendomens förkunnare i Norden hade i

allmänhet menat och sagt, att hednagudarna voro

onda andar, som vilselett folket. Men eftersom

många hövdingasläkter räknade sin härkomst

från gudarna, måste de kristna lärarna gentemot

dessa förnäma släkter också gripa till en annan

förklaring. Redan den grekiske filosofen

Euhemeros (samtidig med Alexander den store)

hade påstått, att de s. k. gudarna ursprungligen

varit framstående personer, konungar eller hjältar,

som levat i en avlägsen forntid, och som efter sin

död blivit dyrkade såsom gudomliga väsen. Denna

åsikt (den s. k. euhemerismen) upptogs av

medeltidens kristna lärde, och det är den, som Snorre

följer, när han i sin Ynglingasaga skildrar Oden,

Njord och Frey såsom människor och konungar

i Sverige, vilka på grund av sina stora

egenskaper efter döden betraktats såsom gudar. Han

framställer Oden och dennes närmaste såsom på

en gång hövdingar, domare och präster, alltså

med liknande förening av maktområden som en

»gude» (eller »gode») i den isländska fristaten.

De maktinnehavare, som voro Odens närmaste

män, kallar Snorre »diar». Ordet betyder

egentligen »gudar», men Snorre tyckes med det snarare

mena »överstepräster» — sannolikt vill han, att

ordet skall kunna tagas i bägge betydelserna.

Men vid sidan av euhemerismen har också

en annan tankeströmning inom den medeltida

lärdomen varit av ingripande betydelse för Snorres

uppfattning av »konung Oden» och dennes

»historia».

På kejsar Augustus tid hade skalden

Vergilius i sin »Eneid» berättat, hur det italiska

samhälle, som var (eller troddes vara) Roms

moderstad, grundlagts av en skara trojaner,

som, anförda av Eneas, efter Trojas förstöring

på sina skepp dragit bort för att söka sig ett

nytt hem. Denna sägen tycks ha funnits långt

före Vergilius, fastän den väl först genom honom

fått sin poetiska utsmyckning och stora

spridning.

Under medeltiden var Vergilius den högst

uppburne av alla skalder, flitigt läst och vördad

ej blott som skald, utan även som profet och

trollkarl. När nu germanska folk efter

romarrikets fall blivit härskande i Europa, blev det

för deras krönikeskrivare en hederssak att

uppvisa en lika ståtlig urhistoria för sitt eget folk,

som Vergilius hade framlagt för romarna.

En utförlig redogörelse för dessa »lärda

vandrings-sagors» uppkomst ger Viktor Rydberg

i början av sitt stora verk »Undersökningar i

germansk mytologi». Här må det vara nog att

efter de senaste forskningarna i ämnet (av prof.

A. Heusler i Preussiska Vetenskapsakademiens

handlingar för 1908) framhålla följande punkter.

Redan den förste historieskrivaren på

skandinaviskt språk, Are (omkr. år 1130), framställde

guda-konungarna såsom komna från ett fjärran

land i sydost. Han stödde sig därvid på den

äldsta frankiska sagan om en invandring av

trojaner, som en tid varit bosatta i Trakien.

Ättens huvudman kallar Are för Yngve

»Tyrkjakonung», i det han med folknamnet »tyrker»

åsyftar »trakerna», men väl även de

muselmanska seldsjukerna. (Det folk som vi kalla

turkar, var ännu icke känt i Europa på Ares

tid.) Omkring 80 år efter Are författades av en

islänning en saga om de äldste danska

konungarna, den s. k. Skjoldungasagan. Med

anslutning till en yngre frankisk vandringssaga

förlade Skjoldungasaga urhemmet till Skytien

(ungefär = Syd-Ryssland), och särskilt till floden Dons

delta (de »mäotiska träsken»). Det är denna

sistnämnda åsikt, som Snorre Sturluson i sin några

år därefter skrivna Ynglingasaga har upptagit.

Han har därvid använt alla de drag ur den gamla

nordiska gudasagan, som kunde göras till

någorlunda rimlig »historia». Och han har oförskräckt

byggt på namnlikheter: Vid Tanais (d. v. s.

Don) skulle Vanerna ha bott, asarna voro

Asia-män, av Skytia gjorde han »Svitjod det

stora eller det kalla» (till skillnad mot det

välbekanta Svitjod, som var = Svealand) o. s. v.

Visserligen har man nyligen från svenskt

håll (B. Salin 1903) åberopat sig på de

kulturinflytelser från Svarta-havs-trakten, som under

tidsrymden 200—350, enligt arkeologiens

vittnesbörd, kommit till Sverige, och man har i

dessa inflytelser velat se ett bevis för, att Snorre

i sin Ynglingasaga haft en gammal arvsägen med

faktisk grundval att stödja sig på. En sådan

tradition måste likväl, som Heusler anmärker, för

att ha ägt bestånd genom så många århundraden,

ha varit bevarad såsom en folklig dikt, men

av någon sådan finns ej ringaste spår. Snorres

berättelse däremot har alla kännetecken av en

lärd konstruktion, och dess källor äro, som

vi sett, uppvisade.

För att nu återkomma till frågan: »Vem var

den Yngve, efter vilken Ynglingarna fått sitt

namn?», så erinrar jag därom, att Snorre

uppställer Yngve-Frey som namngivaren. Av

mytologien visste han, att Freys fader var Njord,

men dennes fader uppgives icke i myterna.

Emellertid uppställde Skjoldungasagan Oden som

fader till den danska konungaättens namngivare

Skjold, och även i Eyvind skadaspilles

Haleygjatal är ättefadern Säming en son till Oden.

Då borde väl också (tyckes Snorre ha resonerat)

den ärevördiga raden av Uppsalakonungarna börja

med Oden, fastän Snorre ej kunde — mot

mytologiens bestämda utsaga — göra asaguden Oden

till fader åt vanaguden Njord.Då vi tala om våra äldsta konungasagor, bör det ej

lämnas oanmärkt, att Snorre nämner en konung i Svitjod

före Oden, nämligen Gy1ve. Denne skulle ha utan

motstånd givit vika för de invandrande asarne och deras

överlägsna kultur. Vid berättelsen om Gylve och dennes

förhållande till asarne citerar Snorre icke Tjodolv, utan en

annan norsk skald, Brage den gamle, vilken uppgives ha

levat omkring mitten av 800-talet. Anledningen

till, att ätten uppkallats icke efter Njord, ehuru

redan denne skulle ha varit konung i Uppsala,

utan efter dennes son, tycks Snorre vilja finna

däri, att »Yngve-Frey» blev mest dyrkad och

tillbedd av svearna, de driftiga, men av

väderleken beroende åkerbrukarna.

Are däremot uppställer som vi nämnt,

»Yngve Tyrkjakonung», Njord och Frey såsom

farfader, far och son, och låter alltså denne

»Tyrkjakonung» vara ättens namngivare. Hur

Tjodolv framställt de äldsta släktleden, kunna

vi ej veta, ty det, som finnes kvar av

Ynglingatal, börjar med strofen om Fjolner. Sannolikast

är väl, att hans uppgifter mera överensstämt med

Ares än med Snorres, vilken plägar behandla

sina källor med kritik och, såsom nyss anmärktes,

måste ha hyst betänkligheter mot att antaga den

eljes obekante »Yngve Tyrkjakonung» såsom

Njords fader, men ha haft åtskilliga skäl att ställa

överguden Oden i spetsen.

Har Ynglingatal, såsom de flesta äro

benägna att anse, författats av en hednisk skald,

så har naturligtvis denne skildrat Njord och Frey

såsom verkliga gudar. Snorre, som ville göra

dem till människor, vilka efter sin död fått

gudomlig dyrkan, kunde därför icke citera

ifrågavarande strofer av Ynglingatal, ty de skulle ha

motsagt hans egen framställning. Men

naturligtvis kan man också tänka sig, att dessa strofer

redan på Snorres tid icke mera funnos i behåll.

*

VII. De övervägande mytiska

konungarna.

Det är nog säkert, att mycket gamla mytiska

föreställningar och sägner ligga till grund för det,

som i Ynglingatal (och Ynglingasaga) berättas

om konung Fjo1ner och hans efterträdare. Men

att i enskildheter bestämt uppvisa dessa mytiska

källor synes falla sig ganska svårt. — Några

antydningar om sambandet mellan konungasagorna

och de myter, som tyckas ha varit grundval för

dem, kunna och böra likväl här lämnas. Jag

skall därvid beröra det, som synes mig mest

betydelsefullt av de hypoteser, som nyare forskare,

i synnerhet Schück och Noreen, hava

framkastat.

Om konung Fjolner berätta Tjodolv och

Snorre, att han drunknat i ett stort mjödkar;

och den danske historieskrivaren Saxo (i slutet

av 1100-talet) anför en liknande sägen om en

svensk konung, som han likväl ger ett annat

namn. Det kan knappast råda tvivel om, att

sägnen har utvecklat sig ur de gamla myterna

om skaldemjödet (kanske ursprungligen:

visdoms-mjödet); i dessa myter förekommer

det besläktade namnet Fjalar.

Anmärkningsvärt är också, att Oden (som i myten förvärvar

skaldemjödet åt gudarna) bland sina många namn

också har namnet Fjolner.

Konung Sveigder blir av en dvärg lockad

in i en stor sten, där han enligt dvärgens utsaga

skall träffa Oden, stenen tillsluter sig, och

Sveigder kommer aldrig igen. Att i Sveigder tänka

sig solen, som går ned bakom ett berg (Noreens

hypotes) eller åskan, resp. Tor, som slår ned

i en klippa (Schücks" hypotes), förefaller mig något

godtyckligt. Men vi ha så många rester av

folktro om bergtagning och så många gamla

sägner om dvärgar och jättar, som bott i berg,

att någon med dessa besläktad gammal mytisk

berättelse, som nu är förlorad, kan vara källan

till Sveigderhistorien. Åtminstone på Island

förekom under hednatiden den föreställningen, att de

avlidnas andar bodde i ett eller annat berg nära

intill deras anhörigas och avkomlingars

boplatser.

Om Sveigdes son Vanlande, om dennes

son Visbur och om en konung längre fram i

raden, Agne, berättas tämligen likartade saker.

Var och en av de tre omkommer genom sin

hustrus anstiftan. Såväl Vanlande som Visbur

ha övergivit sin gemål, och denna hämnas genom

att använda trolldom. I Agnesagan liksom i

Vanlandesagan tyda hustruns och svärfaderns

namn på köldväsen (isjättar och dylikt), i

Visbursagan peka namnen på den övergivna (första)

hustruns söner i samma riktning. Efter all

sannolikhet ha vi här tre på olika sätt utvecklade

former (»varianter») av en och samma sägen.

Och det är väl troligt, att denna sägen

ursprungligen varit en mytisk berättelse om

personifikationer av sommaren (växtligheten) och vintern

(kölden), och dessa personligheter ha väl då varit

guden Njord och hans gemål, jättedottern Skade.

Åtminstone namnet Vanlande (som kan betyda

»vanernas landsman», »vanlänningen») tyckes

syfta på Njord. Namnet Visbur (= »den vise

sonen») kan vara en omskrivning för Frey. Vi

böra erinra oss, dels att Frey har först

jämförelsevis sent (men väl ändå före vikingatiden) blivit

en från Njord skild gudomlighet, dels att också

Frey (i den yngre myten) uppgavs vara gift med

en jättedotter.

Berättelsen om Domaldes död — att

svearna under en långvarig hungersnöd offrat honom

för att sålunda blidka gudarna — har måhända

(som Schück tror) uppkommit genom omtydning

av en gammal, regelbundet återkommande religiös

ceremoni. Men i och för sig stämmer berättelsen

ganska väl med det, vi från andra håll känna

om våra förfäders och deras stamfränders (t. ex.

grekernas på den homeriska tiden) djupt rotade

föreställning, att folkets öden berodde på gudarnas

välbehag eller misshag mot dem, som för tillfället

härskade i landet; ytterligt svåra tider krävde

naturligtvis utomordentliga åtgärder. Mig synes

därför, att om Domaldesagan icke har någon

historisk grund, så kunde den åtminstone ha

haft en sådan. Till ungefär samma slutsats kommer

Eugen Mogk i en uppsats om människooffer

hos germanerna (i kongl. Sachsiska

vetenskapssällskapets handlingar 1909).

Om Domar och Dyggve få vi så gott

som ingenting veta. Däremot har berättelsen

om Dag den vise och hans sparv, som flög

omkring och skaffade konungen nyheter, likhet

med myten om Oden och dennes korpar.

Man bör lägga märke till den

omständigheten, att de fyra konunganamnen Domalde,

Domar, Dyggve och Dag begynna med samma

ljud och alltså bilda bokstavsrim (allitteration)

med varandra. Det var under vissa perioder av

forntiden vanligt, att man åt sonen valde ett

namn, som bildade bokstavsrim med faderns.

Från andra nordgermanska folk känna vi

konungalängder, i vilka en och samma bokstav

förekommer i varje namns början. Vokaler, om

också sinsemellan olika, ansågos bilda rim med

varandra. Nu föreligger det märkliga faktum,

att alla de svenska konungar av Ynglingaätten,

som Snorre uppräknar efter Dag (utom en enda,

om vilken vi strax skola tala), bära namn, som

börja med vokal. Detta kan ej vara en

tillfällighet. Och de fyra nyss uppräknade

»D-konungarna» utgöra tydligen en grupp för sig,

som kanske ursprungligen ej räknats till

Ynglingarnas rad.

Om konung Agne, som enligt Snorre är

son till Dag, men enligt Are (och väl även

enligt Tjodolv) till Alrek, ha vi förut talat. Jag

vill blott tillägga, att det förefaller mig vara ett

alltför långt drivet underkännande av de gamla

källornas vittnesbörd, när man velat göra gällande,

att orden Agne och Domar icke av Tjodolv

menats som nomina propria, utan att det förra

skulle, när det hos Tjodolv förekommer i genitiv,

betyda »agarnas», i det »agar» skulle ha varit

en folkstam, av vilken spår skulle återfinnas här

och där i Skandinavien, och domar skulle av

Tjodolv ha tagits i sin ursprungliga

appellativa betydelse »dom-vårdare», »domhavande»

(konungen som landets högste domare).

Emellertid förekomma Agne och Domar såsom

svenska mansnamn i medeltida skrifter,

visserligen sällsynt, men annat kan man knappast

vänta, ty också många andra urgamla

personnamn ha redan under vår katolska tid blivit

ytterligt sällsynta eller alldeles försvunnit.

Näst efter Agne komma hos Snorre bröderna

Alrek och Erik, som slogo varandra till döds

med sina hästars betsel, och därefter Alreks

söner, Alv och Yngve, vilka under en av

svartsjuka vållad strid, dödade varandra med svärd.

Forskarna äro nog tämligen allmänt ense därom,

att dessa båda berättelser måste vara olika

utvecklingsformer (»varianter») av en enda gammal

sägen. Det är också sannolikt, att flera andra i

den fornnordiska diktningen bevarade berättelser

om broderdråp, särskilt mytsagan om, hur Balder

dräpes av sin broder, den blinde Had (eller Hod),

äro att föra till samma rot. Naturligtvis är det

möjligt, att någon religiös ceremoni stått i

samband med en myt av liknande innehåll. Men

det synes mig ingalunda vara bevisat (av Schück),

att den ponerade ceremonien skulle vara just den,

som ännu långt in i nyare tid levde kvar som

folklek i kampen mellan »majgreven» och

»vintergreven», eller att de gudomligheter, som genom

ceremonien hedrades, från början varit de samma,

som av grekerna kallades »dioskurerna», Kastor

och Polydeukes (Pollux).

Näst efter Alv och Yngve skall, enligt Snorre,

Alvs son Hugleik ha regerat i Uppsala. I

Tjodolvs (och Ares) släkttavla saknas denne

konung; det är nämligen (också enligt Snorre)

icke Hugleik, utan Yngves son Jorund, som

blir stamfader för de följande konungarna. Det

vill synas, som hade Snorre med orätt insatt

Hugleik i raden av Uppsalakonungarna, där, som

vi sett, hans namn ej passar, eftersom det börjar

med H. Hugleik omtalas av Saxo som konung

i Irland(!). I Beovulfskvädet omtalas en konung

H., som gott kan vara samme man, men denne

härskar icke över svearna, utan över »geaterna». Det

sistnämnda folket intager ett viktigt rum i

Beovulfsdiktens sägen-innehåll: huvudpersonen Beovulf

tillhör detta folk, och om geaternas öden, särskilt

deras strider mot svearna, berättas ganska mycket;

det är tydligt att Beovulfskvädet till stor del

grundar sig på »geatiska» sägner. Man har

länge tvistat, huruvida »geaterna» voro jutar

eller götar. Det förefaller mig, som skulle

Schücks uppsats över stridsfrågan (1907) giva

goda bevis för, att med »geater» menades götar.

— Den »geatiske» konung Hugleik (»Hygilac»),

som omtalas i Beovulfskvädet, var en tapper man

och stupade på ett härtåg mot frankerna omkring

år 518. Vi få för övrigt tillfälle att återkomma

till honom, ty han ingrep i Uppsalakonungarnas

öden under den period, vi härnäst skola omtala.

— Men vi vända oss nu ånyo till Snorres

berättelse.

Då Hugleiks besegrare, konung Hake,

framställes som en oförliknelig hjälte och uppgives

vara dansk, är det sannolikt en dansk sägen,

som blivit använd av Snorre. Att Hugleik

skildras såsom en vekling, vän av spelmän och

gycklare, kan ha berott på uttydning av hans

namn — jämför »hug» (= håg) och »leka». —

Därnäst i raden följer Jorund, som enligt

såväl Ynglingatal som Snorre skulle ha blivit

hängd i Jutland. Han kallas i Ynglingatal för

Gudlaugs baneman. Gudlaug var enligt

Haleygjatal konung i Halogaland och blev hängd av

»österkonungar». Snorre uppgiver, att det var

Gudlaugs söner, som hämnades sin fader genom

att tillfångataga och hänga Jorund. Att stroferna

om Jorund icke skulle ha tillhört Ynglingatal i

dess äldsta form, utan vara en yngre tillsats,

samt att namnet Jorund från början tillkommit

en annan konung, som blev hängd, den, som

Snorre kallar Agne — detta påstående har

visserligen blivit framställt, men på alltför svaga

grunder, efter vad jag kan finna. — Det bör

tilläggas, att namnet Jorund icke gör undantag

från regeln, att Ynglingakonungarnas namn skola

börja med vokal; ty i det gamla språket

uttalades jo (eller io) som diftong (»tveljud»). —

Om det nu ej kan bevisas (eller åtminstone

icke har bevisats) att Tjodolv har saknat

uppgifter om Jorund på detta ställe i Ynglingarnas

följd, så hindrar detta naturligtvis icke, att den

allra äldsta sägnen, att en Uppsalakonung blivit

hängd, kan härstamma från myten om Oden,

som hängde nio nätter i världsträdet, och med

de religiösa bruken i Uppsala, där ännu vid

hednatidens slut människor offrades genom att

hängas i träd.

*

Det är sannolikt, att Tjodolv och hans

samtida haft någon kännedom om gamla svenska

(eller götiska) sånger, som handlat om de

personligheter (gudar, heroer eller människor),

som av Tjodolv ordnades till en följd av

sveakonungar. Ju äldre och svårbegripligare dessa

sånger voro, dess friare händer hade skalden i

sin genealogi. Liknande källor ha väl varit

tillgängliga också beträffande de följande konungarna.

Men Schück har förtjänsten att ha påvisat en

annan sannolik källa, som särskilt för de

övervägande mytiska konungasagorna kan ha spelat

en stor roll.

Tapeter med invävda bildframställningar

voro i södra och mellersta Europa kända och

omtyckta redan under en mycket tidig period.

Det är ganska säkert, att sådana väggbonader

genom handel eller såsom byte ganska tidigt

infördes till de nordiska landen för att pryda

stormännens bostäder, möjligen också gudarnas

tempel.

Med bildtapeterna ha säkert ofta följt muntlig

förklarande text. Schück har kunnat giva goda

skäl för, att sägnerna om Sigurd Fåvnesbane

till oss inkommit från England med bildliga

framställningar, efter all sannolikhet tapeter.

Att man under vikingatiden här i Norden

plägade väva avbildningar av märkliga händelser,

veta vi; och det är åtminstone mycket troligt,

att denna konst här varit känd och övad flera

århundraden förut. Sådana »tavlor», upphängda

på väggarna vid festliga tillfällen och förklarade

med muntliga föredrag, väl helst genom

reciterande av gamla kväden, böra då inom

stormanssläkterna ha verksamt bidragit till att hålla liv i

arvsägnerna om forntidens gudar och hjältar.

*

VIII. De sagohistoriska konungarna.

Redan i fråga om de nyss omtalade Hugleik

och Jorund ställer Snorre svearna avgjort efter

danerna. Den danske sjökonungen Hake står

högt över de svenska konungarna, och Jorund

och hans broder Erik antydas ha mycket

överskattat sin seger över den norske Gudlaug.

Lika partisk mot svearna är Snorres

framställning av de konungars öden, som vi nu skola

omnämna. Så ofta svenskarna få att göra med

danskarna, hava de senare överhanden. Konung

Aun den gamle blir vid två tillfällen fördriven

av danska inkräktare, gör intet försök att

återerövra sitt land, utan väntar varje gång tålmodigt

i Västergötland, ända tills inkräktaren dött. Hans

son Egil blir åtta gånger övervunnen i fältslag

av upproriska trälar och kan endast med dansk

hjälp och mot löfte om skatt till danakonungen

återvinna sin tron. Hans son Ottar vill ej

betala skatten, varför danskarna härja i Sverige,

utan att Ottar kan hindra det. Han passar på

att företaga ett hämndetåg, medan den danske

konungen med sin här är ute på krigsfärd åt

annat håll, men blir då slagen och dödad av

två danska jarlar. Också Ottars son Adils ligger

under i striden mot den danske konung Helge,

som till och med frånrövar honom hans

drottning, Yrsa. Adils son Eystein (Östen) blir

innebränd av den norsk-danske sjökonungen

Solve, och svearna kunna endast genom svek

frigöra sig från denne inkräktares ok. Östens son

Yngvar, som faller på Ösel i en strid mot

esterna, och dennes son, den store vägbyggaren

Braut-Anund ha inga stridigheter med danerna,

men Anunds son Ingjald, stor svekläggare,

klen härförare, kan ej avvakta hämnaren, den

skånske konung Ivar vidfamnes antåg, utan

innebränner sig själv. Denne Ivar skulle då

enligt Snorres framställning ha gjort sig till

härskare ej blott över Sverige, utan ock över

nästan hela det övriga norra Europa.

Det kan tydligen icke vara svenska sägner

eller sånger, som givit upphov till en för svearna

allt igenom så ofördelaktig konungahistoria. Ty

hos varje folk dröjer traditionen vid de händelser,

som varit ärofulla för folket självt, ej vid dem,

som varit nesliga.

Nu veta vi, att Snorre för detta stycke av

Ynglingasaga till källa begagnat ej blott

Ynglingatal, utan också den av en islänning författade

sagan om de danska Skjoldunga-konungarna.

Den äldre redaktionen av denna saga, den, som

Snorre begagnade, är nu förlorad, så att vi känna

dess innehåll blott av några utdrag. En yngre

omarbetning av Skjoldungasaga är däremot till

sitt väsentliga innehåll bevarad i en latinsk skrift

från slutet av 1500-talet. Det förefaller sannolikt,

att Skjoldungasagas ursprungliga källor varit till

största delen danska traditioner, alltså partiska

för danskarna.

Men just i fråga om svearnas motgångar ha

källorna kanske ändå från allra första början

icke varit danska, utan götiska.

Vi veta, att den långa kampen mellan

Sverkerska och Erikska ätterna under de bägge

århundradena efter den gamla uppsaliensiska

konungaättens utdöende icke blott fördes mellan

tävlande konungahus, utan ock mellan olika

folkstammar, svearna, som stödde Eriksätten, och

götarna, som höllo Sverkersätten uppe, och som

därvid ofta hade hjälp från Danmark. Denna

motsats mellan svear och götar tycks emellertid

gå mycket längre tillbaka i tiden.

Genom de arkeologiska forskningarna lär

det vara ådagalagt,Jag följer här Knut Stjernas framställning (i Svenska

fornminnesföreningens tidskrift XII) »Svear och götar under

folkvandringstiden». att Sveriges sydöstra

landskap under folkvandringstiden — eller, närmare

bestämt, från slutet av 300-talet till mitten av

500-talet — stått i mycket livliga förbindelser

med de östgermanska stammar, som samtidigt

förde krig och grundade riken i mellersta och

södra Europa. Från de nämnda delarna av

Sverige måste gång på gång hjälptrupper ha

avseglat till stamfränderna i söder. Här hemma

blomstrade kulturen, och de hemvändande

krigarna medförde storartade rikedomar, men i det

hela blev landet genom den väldiga utvandringen

fattigt på folk. Befolkningen i mellersta Sverige,

det vill säga svearna, deltog icke (eller blott

helt obetydligt) i striderna söder om Östersjön;

den fortfor att vara jämförelsevis fattig och

okultiverad, men stark till sin numerär. Följderna av

dessa förhållanden inträdde vid periodens slut:

svearna kastade sig över götarna och underkuvade

dem, säkerligen först efter en längre fejd, under

vilken vapenlyckan växlat.

Det är möjligt, att götarna under dessa

strider allt emellanåt fått hjälp från danerna, och

det är sannolikt, att fördrivna götiska stormän

tagit sin tillflykt till Danmark. I alla händelser

blev det — allt efter som minnet av götarna

såsom självständig nation utplånades — helt

naturligt, att de kvarlevande sångerna och

sägnerna om strider mellen götar och svear kommo

att uppfattas såsom förda mellan daner och

svear, eller, med andra ord, att danskarna

tillägnade sig äran av götiska segrar.

Förvandlingen har varit fullbordad i den tradition, som

stått Tjodolv till buds, när han diktade

Ynglingatal.Anmärkningsvärt är likväl, att Historia Norvegiæ,

troligen i överensstämmelse med Ares utsaga, som i sin tur

kan vara byggd på Ynglingatal, berättar, att konung Östen

blivit dräpt av götar, medan Snorre (som vi nämnde)

uppgiver att en norsk-dansk sjökonung varit banemannen.

Men i den minst ett århundrade äldre

fornengelska dikten Beovulf kvarstår ännu folknamnet

»geater», och här återfinnas rester av de götiska sägnerna

om striderna mot svearna; och det är tydligen

de för götarna mest ärofulla hågkomsterna, som

bevarats. Vi skola strax göra en kort

sammanställning av de fornengelska och de

norsk-isländska uppgifterna om striderna mellan svear

och götar under den ifrågavarande tiden (500-talet).

Först likväl ett par ord om konung Aun

den gamle, som inleder raden av denna periods

konungar! Hos Snorre och senare författare

kallas denne konung även Ane, men denna

namnform beror på missförstånd av ordet »anasott»

(= »den sjukdom, som angriper mycket gamla

personer» = ålderdomssvaghet), som förekommer

i Tjodolvs vers. Själva namnet Aun är troligen

sammandraget av Audun (eller Audvin), som

motsvarar det engelska Edwin. Namnet Audun har

Snorre i början av Ynglingasaga (visserligen

med orätt) påstått vara avlett av »Oden»; Snorre

säger ju, att konung Aun var en ivrig

Odensdyrkare. Denne Aun framstår väsentligen som

en sagofigur genom sina sonoffer för att vinna

ökad livslängd, genom den orimliga ålder

(omkring 200 år), han skall ha uppnått, och genom

skildringen, hur han »diade ur horn». Det tyckes,

som om grundstommen varit en folksagaDet förefinnes sannolikt någon släktskap mellan den

ursprungliga sagan och den i nyare tid upptecknade norska

folksagan om »Sjunde far i huset», där också ett horn omtalas. om

en urpatriark.

Men redan med Auns son Egil (»Ägel»),

komma vi in på något fastare historisk mark.

Denne Egil bär hos Are (och sannolikt redan

hos Tjodolv) binamnet »Vendelkråka», men

Snorre har överfört binamnet till Egils son,

Ottar och förklarat det som ett smädligt

tillmäle, påhittat av innebyggarna i landskapet

Vendel (i nordvästra Jutland), där Ottar skulle

ha stupat. Det fanns emellertid ett annat

Vendel, nämligen en på den tiden betydande ort

ett stycke norr om Uppsala med goda

vattenfarleder både åt norr och söder; och det är

utan tvivel denna ort (där präktiga fornfynd ha

gjorts), som en tid varit sveakonungarnas

residens och som givit upphov till binamnet

»Vendelkråka». Möjligt är också, att »kråka» icke

varit nedsättande, utan förhärligande, liksom

»örn», »hök», »korp».

I vilket fall som helst torde den slaktning,

vari sveakonungen föll, ha utkämpats i Sverige

(ej på Jutland). Mot slutet av Beovulfskvädet

finnes en rätt utförlig skildring av denna

slaktning. Det är Ottars fader, den gamle, tappre

Angantyr, som vid »Korpskogen» först

övervinner en geatisk här och fäller dess anförare,

konung Hädcyn, men följande dag anfalles av

en annan geatisk härskara, ledd av konung

Hygilac. Angantyr drog sig nu tillbaka till en

befäst plats (troligen just Vendel), men föll där

i vapenskifte med Hygilacs man »Eofor»,

sedan han sårat dennes broder Vulf.

Åtskilliga drag av denna skildring återfinnas

i de norsk-isländska berättelserna om Ottars

fall.Att fader och son under sägnernas utveckling bli

förväxlade, så att man låter det, som från början berättats

om den förre, ha hänt den senare — detta är i och för sig

lätt förklarligt och lär väl ha åtskilliga motstycken. Varför och huru namnet Angantyr blivit

i den västnordiska traditionen utbytt mot »Egil»,

kan ej med säkerhet avgöras. Men också denna

västnordiska tradition tyckes bära spår av

sammanhang med den »geatiska» berättelsen om

Angantyrs död för »Eofors» hand. Egil (som

kommit att ersätta Angantyr) säges nämligen ha

stångats ihjäl av ett vilt djur — av en tjur,

säga Snorre och Historia Norvegiæ, men Tjodolv

tyckes snarare ha åsyftat en vildgalt, och det

är just vad det fornengelska »Eofor» (jfr det

tyska »Eber») betyder.Man har också gissat, att namnet »Tunne», som

förekommer i Ynglingatals strofer om Egil, skulle betyda

»(hugg)tanden», »han med (den stora) tanden» och vara en

poetisk benämning på vildgalten. Snorre och Hist. Norv. säga

visserligen, att »Tunne» var en träl, f.d. skattmästare hos Aun, att

han gjorde uppror mot Egil och slog deras härar åtta gånger,

tills Egil med dansk hjälp vann seger. Men denna berättelse

kan vara hämtad från en saga om en annan svensk konung,

»Angantyr», som krigade mot och övervann nio trälar, vilka

dräpt hans fader.

Som broder till Ottar omnämner

Beovulfskvädet en »Onela». Namnet torde motsvara

ett nordiskt Ale (på nysvenska: »Åle»); så

heter en motståndare till Ottars son Adils.

Visserligen synes Snorre (eller hans källa,

Skjoldungasaga) vilja göra denne Ale till norrman;

Ale och Adils skola ha hållit ett stort slag på

Vänerns is.Om Adilssägnerna jfr L. Levander i Antikv. Tidskr.

f. Sv. XVIII. Det är väl troligast, att denne Ale

varit identisk med Ottars broder »Onela» och

såsom sådan arvsberättigad.

Också en broder till Adils — »Eanmund» —

förekommer i Beovulfskvädet, men saknas i den

västnordiska traditionen.

Det sätt, på vilket Beovulfsdikten omtalar

de forna striderna mellan svear och götar,

antyder, att fortsättningen av kampen blev olycklig

för de sistnämnda.

Om de nästföljande Ynglingakonungarna är

här föga att säga. Beträffande Adils son Eystein

(Östen) och dennes son Yngvar (Ingvar) äro

källornas uppgifter mycket sparsamma.Jag erinrar om den märkliga notisen i »Historia

Norvegiae», att Östen blivit dräpt av götar. Ej stort

mera berättas om Yngvars son Braut-Anund, den

store vägbyggaren. Enligt Snorre skulle denne

ha omkommit genom ett jordskred, när han

passerade en hålväg; Tjodolvs vers är här oklar

och har av andra (Are) blivit tydd så, att Anund

skulle ha dödats av en oäkta född broder.

Den synnerligen märkliga skildringen av

Ingjald illrådes framgångsrika strävan att med

list och svek undanröja alla underkonungar och

samla all makt i sin egen hand, och vidare

berättelsen, hur Ingjald och hans onda dotter Asa

(Åsa) innebränna sig — allt detta omfattar långt

mera, än vad Snorre kan ha läst ut ur Tjodolvs

Ynglingatal. Kanske har Skjoldungasaga varit

hans huvudsakliga källa. Det är väl troligt, att

det hat mot förtryckaren och den sympati för

de besegrade, som överallt ljuda emot oss i denna

berättelse, bära fram till oss en återklang från

de underkuvade götarnas sånger. — Ingjald

(»Ingel») och hans barn, Asa och Olav (trätälja),

omnämnas också av andra gamla källor — att

de verkligen funnits till, kan väl knappast betvivlas

— men ingenstädes framträder konung Ingjald

med så nedrig karaktär som i Snorres berättelse.

*

När nutidens svenska författare — såsom

allra senast Heidenstam i sin bok om

»Svenskarna och deras hövdingar» — företaga

sig att med tillhjälp av sin fantasi utfylla och

utsmycka ett och annat parti av våra äldsta

konungasagor, då saknar det icke sin betydelse,

att de modärna författarna besinna, i huru hög

grad dessa gamla sagor äro grundade på sägner,

som uppstått icke hos svearna, utan hos fientligt

stämda grannfolk. Det är fara värt, att vi

svenskar alltför länge tagit för kontant mången

skymflig och osann uppgift om våra förfäder,

blott därför att den gamla rent svenska traditionen

dött ut, medan grannfolkens framställning av

sakförhållandena kunnat leva kvar.

Hur knapphändig den föregående redogörelsen

för våra äldsta konungasagor än har måst göras,

borde den likväl ha givit något begrepp om

beskaffenheten av dessa gamla sagor och om den

grad av försiktighet, som fordras vid deras

begagnande. I alla händelser få vi ej driva vår

nationella anspråkslöshet ända därhän, att vi

blott och bart på sådana vittnesbörd tro

allehanda ont om de män, av vårt eget blod, som

för inemot halvtannat årtusende sedan värnade

och vårdade det Sveavälde, som för oss bör vara

dyrbart och kärt.

*

XI. Bilagor: Utdrag av Ares släkttavla

och av Historia Norvegiæ.

De läsare, som vilja närmare sätta sig in i

och pröva den föregående framställningen, skola

säkert vid många tillfällen önska se efter, vad

de gamla källskrifterna själva ha att säga. Av

dessa källskrifter är ju Ynglingasagan, med de

däri infogade lämningarna av dikten Ynglingatal,

den viktigaste. Men att här intaga

Ynglingasagans isländska text eller en svensk översättning

därav har ej synts mig lämpligt, ty därigenom

skulle denna lilla bok svälla ut till minst dubbelt

så stort omfång, och tillökningen bleve för ett

flertal läsare obehövlig, eftersom Ynglingasagan

redan finnes lätt tillgänglig. Särskilt vill jag

hänvisa till den nyaste upplagan av Heimskringla,

utgiven av Finnur Jonsson (Köpenhamn

1893—1901), vars sista (fjärde) del innehåller förklaring

av skaldeverserna, och varav Prologen och

Ynglingasagan säljes separat. Av brukbara

översättningar må nämnas den svenska av Hans

Hildebrand (»Konungaboken», Örebro 1869—71) samt

de nya norska av Gustav Storm (»Snorre

Sturlasön, Kongesagaer»), som naturligtvis så till vida

är bättre än Hildebrands, som den kunnat byggas

på resultaten av 30 år längre forskning, och

varav »nationaludgaven» (Kristiania 1900)

rekommenderar sig genom sin utomordentliga

prisbillighet.

De två kortare stycken, som här meddelas

i försvenskad form, utdragen av Ares släkttavla

från omkr. år 1130 och av Historia Norvegiæ

från 1180-talet, hava hittills varit mera

svårtillgängliga för svensk läsare.

A. Ur Ares släkttavla.

1. Yngve Tyrkjakonung. 2. Njord

Sveakonung. 3. Frey. 4. Fjolner, som dog hos

Fred-Frode. 5. Svegder. 6. Vanlande. 7. Visbur.

8. Domald. 9. Domar. 10. Dyggve. 11. Dag.

12. Alrek. 13. Agne. 14. Yngve. 15. Jorund.

16. Aun den gamle. 17. Egil vendelkråka. 18.

Ottar. 19. Adisl i (eller: vid) Uppsala. 20.

Eystein. 21. Yngvar. 22. Braut-Anund. 23.

Ingjald den illråde. 24. Olav trätälja. — — —

B. Ur “Historia Norvegiæ“.

Norges konungars forna härstamning har

tagit sin början från Sverige, och från detta land

har också Trondhjem bebyggts (eller: befolkats),

som är det förnämsta landskapet (eg.

»fäderneslandet») i Norge. Alltså, konung Ingve, som

de fleste uppgiva hava varit den förste konungen i

Sverige, födde Njord, som födde Frey (»Froy»);

dessa bägge hava av hela sin eftervärld under

långa tider (»sæcula») dyrkats såsom gudar.

Men Frey (»Froyr») födde Fjolner, som drunknade

(»dimersus est») i ett mjödkar. Dennes son

Svegder följer en dvärg in i en klippa och säges icke

hava återkommit, vilket med skäl anses vara

uppdiktat. Denne födde Vanlande, som i

sömnen kvävdes till döds av en dämon, en av det slag,

som på norskt språk kallas »mara». Denne födde

Visbur; för att tidigare (eller: så snart som

möjligt) få ärva honom innebrände hans egna söner

honom levande med hela hans hov (eller: hird).

Hans son Domald offrade svearna genom

hängning åt gudinnan CeresFörf. till Historia Norvegiæ skrev på latin för

anglo-normander (och engelsmän), som saknade kunskap i den

fornnordiska gudaläran, men voro någorlunda bekanta med den

fornromerska. Han har därför nämnt en romersk

fruktbarhetsgudomlighet i stället för den nordiska. för (att få) god årsväxt.

Denne födde Domar, som dog av sjukdom i

Sverige. Också dennes son Dyggve uppnådde sitt

livs gräns i samma land. Honom efterträdde i

regeringen hans son Dag, som danerna dödade i

öppen strid vid ett vadställe, som kallas

Skjotanvad (försvenskat: Skjutansvad) eller Vapnavad,

då han sökte hämnas det, man hade förbrutit

mot en sparv. Denne (d. v. s. Dag) födde Alrik,

som av sin broder Erik blev ihjälslagen med ett

betsel. Alrik födde Hogne;Helt säkert fel för Agne. honom avlivade

hans hustru genom att med egna händer hänga

upp honom med en guldkedja i ett träd vid orten

Agnafit, som nu kallas Stockholm. Dennes son

IngjaldUtan tvivel fel för Yngve. blev i Sverige dräpt av sin broder på

grund av dennes hustrus skamlösa uppförande;

hon hette Bera, vilket namn på latin lyder Ursa

(»björninna»). Dennes (d. v. s. Yngves) son

Jorund fick, när han förde krig mot danerna, ett

olyckligt slut på sitt liv, därigenom att dessa

hängde honom vid Oddasund, vid en vik i

Danmark, som infödingarna kalla Limafjord. Denne

födde Auchun,Sannolikt skrivfel för (Authun =) Audun (= Aun). som på grund av ytterlig

ålderdomssvaghet nio år före sin död säges ha

upphört bruka fast föda och liksom ett barn blott

sugit mjölk ur ett horn. Men Auchun(!) födde

Egil, med binamnet Vendelkråka. Denne blev av

sin egen träl, vid namn Tonne, berövad

konungamakten; tjänaren förde åtta krig (»civilia bella»)

med sig herre och vann seger i alla, men i det

nionde blev han slagen och dukade under. Icke

långt därefter blev konungen själv ihjälstångad

av en ilsken tjur. Han (Egil) efterträddes i

regeringen av sin son Ottar, som i ett danskt

landskap, nämligen Vendel, dräptes av sin namne

Ottar, en dansk jarl (»comite»), och dennes

broder Faste. Hans (d. v. s. Ottars) son Adils, eller

Adisl, råkade framför DianasDet romerska gudinnenamnet har av författaren

använts för att beteckna någon nordisk gudomlighet, som han

ansett vara likartad; jfr noten på sid. 66. tempel, då han

flydde undan offren till gudabilderna,Meningen är oklar. falla av sin

häst, så att han uppgav andan. Denne födde Eystein,

som götarna (»Gautones») innebrände levande i

ett hus jämte hans följe. Hans son Yngvar, som

fick binamnet den gråhårige (»canutus»), blev under

ett härtåg dräpt på en ö i Östersjön, som av

infödingarna kallas Eysysla (d. v. s. Ösel). Denne

födde Braut-Anund (»Broutonund»), som

mördades av sin broder Sigvard vid (eller: på)

Himinheidi; ortnamnet betyder himmelens fält (»coeli

campus»). Efter honom upphöjdes på tronen

hans son Ingjald, vilken av omåttlig rädsla för

Ivar, med tillnamnet vidfadm, en på den tiden

av många fruktad konung, instängde och med

eld uppbrände sig själv jämte hela sitt följe i sin

gästabudssal (»cenaculo»). Dennes son Olav med

binamnet trätälja regerade länge och fredligt

samt dog vid hög ålder i Sverige. — —

*

*

Albert Bonniers förlag.

Populär-Vetenskapliga Avhandlingar.

1. Kärleken. En psykologisk studie av CHARLES RICHET. 60 öre.

2. Lyxen av EMILE DE LAVELEYE. Övers. från franskan. 60 öre.

3. Materialismen i skönlitteraturen av OLA HANSSON. 50 öre.

4. Konsten att förlänga livet av prof. W. EBSTEIN. 60 öre.

5. Om hundra år. Sannolikhetsberäkningar om nationernas framtida

utveckling av CHARLES RICHET. Bemynd. övers. Med 6

grafiska tabeller. 1: 25.

6. Leo Tolstoy, en psykologisk studie av K. AF GEIJERSTAM. 1: 50.

7. Den mänskliga tillvarons gåta. Inledning till studiet av

själslivets hemligheter av d:r C. DU PREL. 1: 25.

8. »Missbrukad Kvinnokraft» och »Naturenliga arbetsområden för

kvinnan». Tvenne föredrag av ELLEN KEY. 3:e uppl. 50 öre.

9. Kvinno-psykologi och kvinnlig logik av ELLEN KEY. 1: 50.

10. Om psykisk energi. Ett utkast av ALLEN VANNÉRUS. 60 öre.

11. Till Boströms teoretiska filosofi. En kritisk studie av ALLEN

VANNÉRUS. 2 kr.

12. Om sång av ALGOT LANGE. 1: 50.

13. Emanuel Swedenborg, August Strindberg och Det ondas problem.

Ett föredrag av ALBERT BJÖRCK. 50 öre.

14. Vegetarianism och naturläkekonst. Allmänfattlig

hälsovårdslära av MICH. LARSEN. Bemynd. övers. 1 kr.

15. Nervsvaghet kan botas av LEBERECHT. 60 öre.

16. Druidismens historia av I. A. DAV1DSSON. 1 kr.

17. Lungsot kan botas. Sanatorierna och sanatorievården, av E.

NILSSON, reg.-läkare. Med 4 illustr. 50 öre.

18. Om tonbildning i sång och tal av ALGOT LANGE. Föredrag

hållna i Stockholm och Hälsingfors. 2: 50.

19. Alkoholmissbruket av prof. CURT WALLIS. 75 öre.

20. Vad vi behöva. En blick på samtidens vetande och tro, av

prof. VITALIS NORSTRÖM. 1: 25.

21. Våra barns sedliga uppfostran. Ett föredrag av ÅGOT GJEMS

SELMER. Bemynd. övers. från norskan. 1 kr.

22. De första arierna av I. A. DAVIDSSON. 75 öre.

23. Om ungdomens sedliga uppfostran av D:r E. SANDELEN. 1 kr.

24. Våra barns nöjesläsning av GURLI LINDER. 1 krona.

25. Utilitarism. Moralen grundad på nyttans eller lyckans princip av

JOHN STUART MILL. Övers. av Hj. Öhrvall. 2:a

genomsedda uppl. 1 kr.

26. Den moderna spiritismen och ockultismen av ALFRED

LEHMANN. Övers. från danskan. Med 19 illustr. 2: 25.

27. Själens inverkan på kroppen av PAUL DUBOIS. 75 öre.

28. Gymnastik och massage som läkemedel av A. HOFFA. 50 öre.

29. Huvudvärk av ADOLPH SEELIGMÜLLER. 75 öre.

30. Konsten att äta av ALFRED BRAMSEN. 1: 50.

31. Människoproblemet och Linnés herredjur av ERNST HÆCKEL.

Bemyndigad övers. av Hj. Ö. 1 kr.

32. Populär-vetenskapliga uppsatser av HJALMAR ÖHRVALL. 1: 50.