Valda skizzer

Valda skizzer

VALDA SKIZZER

AF

MARK TWAIN.

ÖFVERSÄTTNING.

Andra tlllökta upplagan.

UPSALA,

W. SCHULTZ.Stockholm, Irar Hæggströms Boktryckeri, 1877.

Inledning.

Den anglosachsiska humorn har länge sedan i Amerikas jord

slagit djupa rötter och framalstrat frukter, hvilka ej blott stannat

inom sin verldsdel, utan redan gått jorden rundt. Vi behöfva

blott påminna om Bret Habte, hvilken för närvarande tyckes

vara den högst uppburne möderne författare i sin art. Men

Amerika har ännu flere humorister, värde att kännas särskildt i Euro*

pas nord genom den otvetydiga slägtskap i lynne och

lifsåskåd-ning, som sätter skandinaver och germaner i stånd att lättare och

djupare än det södra Europas folk uppfatta denna egendomliga

humor. Man torde till dessa kunna räkna professor Lowell,

författare till en af de yppersta bland Amerikas humoresker, »The

Biglow papers», politiska satirer från 1848 och senare; vidare

psevdonymen Abtemus Ward (Charles Bbowne), en berömd

humoristisk föreläsare, hvars skämt finnes samladt i flere skrifter

under det angifna författarenamnet, och som 1867 dog vid ganska

unga år; Josh Billings, också en psevdonym, tillhörande en

man, Henry Shaw, som vid 15 år kom till den aflägsna vestern,

lefde der i 25 år, »farming and auctioneering», och först vid 45

år, 1863, framträdde med utmärkta komiska skizzer under det

nämnda nom de plume; Hans Breitmann (psevdonym för

Charles Leland), hvilken efter studier i Tyskland och Paris, utgifvit

skizzer och ballader; Petroleum V. Nasby, i verkligheten

David Ross Locke. hvilken liksom så många andra af desse

amerikanske författare böljat som boktryckare, sedan blifvit

»reporter», derpå »editor» för ett blad och sist sjelfständig författare,

och som är berömd för sina politiska satirer; Sam Slick, bakom

hvilket namn i lifstiden dolde sig en engelsk gentleman, Thomas

Chandler Halib urton (t 1865), som lefvat en l&ngre tid i det

engelska Amerika och sökt göra »Sam Slick» till typ för

Yan-keen, medan denne af amerikanarne sjelfve (t. ex. af professor

C. C. Felton) anses vara en öfverdrifven och orimlig produkt af

nationel fördom. Slutligen måste äfven till dessa mera berömde

amerikanske humorister räknas den författare, som här genom

»Valda skizzer» presenteras för den svenska allmänheten. Mark

Twain, hvilken jemte de ofvan nämnda psevdonymema Artemus

Wabd, Josh Billings och Hans Breitmanx varit föremål för

artiklar i »Revue des Deux Mondes*, är äfven ett antaget namn,

bakom hvilket döljer sig Samuel Langhorne Clemens, född

1835 i en liten ort, Florida, inom Monroe county i staten Missouri.

Redan vid unga år kom han öfver till vestern, der han uppträdde

dels som guldgräfvare, dels som tidningsskrifvare, och utgaf såsom

sådan tidningen »Daily Enterprise» år 1862 i staden Virginia i

Nevada. Der lefde han i tre år, hvarpå han flyttade till San

Francisco, der han i samma egenskap vistades i ytterligare tre år,

och sin erfarenhet från denna tid har han nedlagt i tvenne

berömda arbeten af humoristisk art, »Roughing it» och »The

Inno-cents at home». Han bodde derefter ett år i Buäalo, der han utgaf

»Daily Express», och vid samma tid (1867) framträdde hans

första skizzer »Pen hoppande grodan» m. fl. i en särskild samling,

hvars engelska upplaga ligger till grund för här meddelade

försvenskningar af dessa humoresker. Efter en lustresa med ett

större parti landsmän å amerikanske ångaren »Quaker City» till

Europa och Heliga Landet, utgaf han 1869 intrycken derifrån i

tvenne sammanhängande arbeten, »The Innocents Abroad» ochm

»The imw Pilgrims Frogress», och af det förra sålde« på två år

ej mindre än 100,000 exemplar. Mark Twhn har för öfrigt

lemnat bidrag till åtskilliga tidningar i Amerika, såsom »New

York Tinbune», »New York Heraid», »Daily JMa Califomia»

i San Francisco, m. fl. och sedan 1870 är han en af redaktörerna

för den popul&ra månadsskriften <»Z%* GalewyNu mera lefrer

han nnder lyckliga förhållandan i Hartford i Connecticut,

förmögen genom inkomsten af sina skrifler.

Detta är, hvad öfversättaren eger att om författaren meddela.

Då en jemförelse med den nyligen på svenska öfverflyttade Bbkt

Haete för hvar och en, som tagit någon underrättelse om desse

amerikanske författare, torde vara högst naturlig, vilja vi genast

komma öfverens om, att skilnaden mellan de båda författarne är

stor, ty Bbet Haete är en poet, hvars versifierade produkter till

och med täfla med hans prosaiska i värde, medan Mark Twain

är en fullständig »matter-of-fact-man», som sitter fast i

verklig-heten, älven när han för ett humoristiskt eller satiriskt ändamål

låter fantasien skena som allra vildast och han allra djerfvast leker

med verkligheten. Men begge äro lika märkliga representanter

för den egendomliga amerikanskt-anglosachsiska humorn, hvars

karakter korteligen torde kunna betecknas dermed, att humoristen

använder ordet för örat och den diktande fantasien på samma

öf-verdrifna och chargerade sätt, som djen möderne karikaturtecknaren

för ögat och den bildande fantasien använder yttre form och bild.

Är detta den nämnda humorns karakter, så torde till och med

Maik Twain vara en mera sannskyldig målsman för den än

mången annan; säkert är, att om man jemför hans skizzer med

Sam Slicks eller med nyare författares i samma genre, t. ex.

med den samling, kallad »Life in Danbury», af »The Danbuby

News Man» (James Bailey), hvilken år (1873) utkom och

liksom Mabk Twains samling består af humoristiska skizzer, sam-lade nr tidningsblad, så är den senares företräde alldeles

otvifvel-aktigt. Särskildt torde en och annan af hans satiriska humoresker

för oss svenskar ega sin betydelse, emedan de med skämtets ndd

träffa flere af våra egna förhållanden på pricken.

Hvad försvenskningen beträffar, torde den böra kallas fri

öf-versättning, emedan den en och annan gång tillåtit sig att mildra

eller förändra eller utesluta ett och annat för svenska öron mindre

lämpligt eller mindre begripligt uttryck eller stycke.

*

Sid.

Som företal ............................................................... 1.

Den hoppande grodan ................................................... 3.

Huru jag en gång redigerade en landtbrukstidning ............ 13.

Historien om den stygge lille gossen.................................. 22.

Historien om den snälle lille gossen ................................ 2fr.

Faran af att ligga till sängs............................................ 35.

Om barberare .............................................................. 40.

En qvinna med ruter i.............................................. 47.

Verkliga förhållandet med oxköttkontraktet ..................... 50.

Om städerskor.............................................................. 61.

Begrafningsentreprenörens prat ..................................... 65.

Den förstenade mannen................................................ 69.

Märkvärdigt blodbad...................................................... 74.

Publicistlif i södern ................................................... 79.

Misstag!...................................................................... 89.

Min klocka ................................................................ 92.

Ett allmänt svar........................................................... 97.

Breflåda....................................................................... 104.

Den sista afskedsansökningen ......................................... 112.

Skicklighet eller tur?................................................... 123.

Ett minne................................................................. 128.

En panorama .............................................................. 134.

Huru Johnny Greer borde ha gjort ................................ 138.

Varsamt! .................................................................. 140.Politisk ekonomi..................................................................................................................142.

Legenden om Vennsbilden ..........................................................................................152.

De siamesiska tvillingarne ........................................................................................161.

Bot för snufva.................................................................................................................167.

En mystisk visit......................................................................................................................173.

* Autobiografi.................................................................................................180.

* Knappt troligt........................................................................................................................189.

* Anrelias olycklige unge man ..............................................................................192.

* Literatur hos guldgräfvare ....................................................................................197.

* En förfrågning i afseeade på assuranser ........................ 200.

* Om apoteosering af mördare ............................................................................205.

* Qvickhetsprof af tvååringar.......................................... 211.

* Nya skizzer.

Som företal.

Om jag sålde åt läsaren ett fat sockersirap, och

han, i stället för att vid passande tillfållen dermed

sätta sötma på sin substantiela föda, åte upp hela

fatet i en enda sittning och sedan anklagade mig för

att ha gjort honom sjuk, så skulle jag säga, att han

förtjente att bli sjuk, för det han ej bättre förstod att

göra sig till godo de välsignelser, som denna verlden

erbjuder. Och om jag lemnar åt läsaren denna bok

med nonsens, och han, i stället för att dermed krydda

sin allvarligare läsning då och då, när hans sinne

fordrar en sådan hvila, ovisligen proppar sig sjelf

med flere kapitel deraf i en enda sittning, så

förtjenar han väl att bli äcklad, och han har ingen annan

att skylla än sig sjelf, om så sker. Det är icke större

synd att utgifva en hel bok med nonsens, än det är

att hålla en sockerbagarbutik, utan att ha några

jernvaror till salu i den. Det ligger fullkomligt i

kundens eget skön, om han vill medelst någondera göra

sig sjelf ondt, eller han vill från dem hemta de

välgerningar, som de kunna bereda honom, om han:

med urskilning begagnar, hvad de möjligen ega att

erbjuda.

Vördsamt hemstäldt

af

Författaren.

*

Den hoppande grodan.

För att villfara en begäran af en bland mina

vänner, som skrifvit till mig från Östern, uppsökte

jag den godmodige, pratsamme Simon Wheeler och

efterfrågade min väns vän Leonidas W. Smiley,

såsom jag blifvit ombedd att göra, och jag bifogar

här nedan resultatet. Jag har en liemlig misstanke

om, att Leonidas W. Smiley är en myt, att min vän

aldrig känt en sådan personlighet, och att han endast

anade, att, om jag frågade Wheeler angående honom,

detta skulle påminna honom om den vanryktade Jim

Smiley, och att han då skulle gripa sig an och pina

ihjel mig med några retsamma minnen om honom,

likar långa och tråkiga, som de torde bli onyttiga for

mig. Var detta hans plan, så lyckades den äfven.

Jag fann Simon Wheeler tagande sig i all

be-qvämlighet en liten lur bredvid kakelugnen i

diskrummet till ett förfallet gammalt värdshus, och jag

märkte, att han var fet och flintskallig samt hade ett

uttryck af intagande mildhet öfver sitt lugna ansigte.

Han steg upp och helsade. Jag nämnde for honom,

att en af mina vänner gifvit mig i uppdrag att göra

efterfrågningar efter en älskad barndomsvän,

Leonidas W. Smiley — pastor Leonidas W. Smiley, en

ung andans man, som, han hade hört, en tid haft sin

befattning der på platsen. Jag tilläde, att om Wheeler

kunde berätta mig något om pastor Leonidas W. Smiley,

skulle jag bli honom mycket förbunden.

Simon Wheeler stufvade in mig i ett hörn och

blockerade mig der med sin stol, hvarpå han satte sig

ned och hasplade upp den monotona berättelse, som

här följer. Han drog aldrig på munnen, han rynkade

aldrig pannan, han ändrade aldrig rösten från den

mildt flytande ton, i hvilken han tagit upp

begynnelseorden, han röjde aldrig den minsta aning om entusiasm;

men genom hela den ändlösa historien gick en åder

af allvar och uppriktighet, som till fullo visade, att

han, långt ifrån att föreställa sig, att det låg något

löjligt och besatt i hans historia, betraktade den som

en verkligen betydelsefull sak och beundrade dess

tvenne hjeltar såsom män af öfverlägset snille i

illmarig het. Jag lät honom gå på, som han ville, och

afbröt honom aldrig.

»Det var en individ här en gång, som hette Jim

Smiley, uuder vintern 49 — eller kan hända det var

under våren 50 — jag kommer inte så noga i hog:

hur som helst — men hvad som gör, att jag tror det

var ettdera, det är, att jag mins, att öfversvänmingen

inte var slutad, när han först kom hit till

guldgräf-varelägret. Men vare hur det vill — som sagdt, han

var den kuriösaste kurre, man nå’nsin sett, deri att

han alltid slog vad om hvad som behagades, bara han

fick någon, som höll emot honom på andra sidan; och

fick han inte det, så höll han sjelf på motsatsen.

Förstås, hvad som passade för motståndarn, det passadeför honom sjelf; bara han fick sig ett vad, så var han

nöjd. Men ändå hade han tur, ovanlig tur: han var

nästan alltid den vinnande. Han var alltid framme

och höll på hvad som helst; det fans inte en endaste

sak i verlden, som den karln inte var i ordning att

parera på och hålla på hvilken sida som helst, söm

jag nyss nämde. Yar det kappränning, då var han i

tagen, morsk eller pank vid slutet af den; var det

hundfäktning, så höll han på den; var det kattfäktning,

så höll han på den; var det tuppfäktning, så höll han

på den. Ja, oin det satt två foglar på ett staket, så

kunde han hålla vad om, hvilken som skulle flyga först;

eller om det var en konventikel, så var han afgjordt

der och höll på pastor Walker, som han ansåg för den

bästa predikant i trakten, och det var han också, och

hygglig karl för resten. Till och med om han såg en

bobba ge sig af och gå nå’nstans, så kunde han hålla

vad med en om, huru lång tid det skulle ta henne att

hinne fram till — nå ja, hvad hon var destinerad till;

och om man gick in på vadet, så kunde han ha följt

bobban ända till Mexico, ifall det knipit, bara för att

komma under fund med, hvart resan gälde, och huru

länge hon var på väg. Åtskilliga af gossarne här ha

sett den der Smiley, och de kunde tala om för er ett

och annat om honom. Ja, vara hvad han vara ville,

— han höll vad om hvad som helst. Pastor Walkers

hustru låg en gång mycket sjuk under en längre tid,

och det såg ut, som om hon inte skulle gå igenom;

men en morgon steg pastorn in, och Smiley genast

opp och frågadé, hur det stod till; och pastorn sad\

hon var betydligt bättre — tack vare Herrans oändliganåd —, och då det nu gått så bra, skulle hon väl med

försynens hjelp komma sig; och Smiley, innan han

tänkt sig för, genast färdig med: »Godt, jag vågar två

och en half dollars på, att hon inte gör det.»

Den här Smiley hade en märr — pojkame kallade

henne qvartlöparn, men det var bara på skoj, förstås,

för hon hann naturligtvis något mer än en engelsk mil

i qvarten — och han brukade vinna pengar på den

märren, för allt hvad hon var trög och alltid hade

andtäppä eller elakt lynne eller tvinsot eller något

dylikt. De brukade ge henne två eller tre hundra

alnars försprång och så passera förbi henne under vägen;

men alltid på sista versen af löpningen blef hon lifvad

och alldeles rasande och gick på, skumpande och

skref-vande med benen och slängande lemmarne kring sig,

än i luften, än åt sidan emot stängslet, och sparkande

opp r-y-s-ligt med dam och görande det r-y-s-ligaste

väsen med att hosta och nysa och snyta sig, — och

ändå kom hon alltid först till målet, just precis en

hufvudlängd före de andra, och det så på håret, att

man nätt och jemt kunde annotera det.

Och så hade han ett litet, litet doggkräk, som,

att dömma efter utseendet, inte var värdt ett öre.

Men så. snart det hölls pengar på doggeu, blef det

annat slag; underkäken böljade skjuta ut som

fördäcket på eu ångbåt, och tänderna började visa sig och

skina på ett argsint sätt. Och en annan hund kunde

få rusa på honom och hundsvottera honom och bita

honom och kasta honom öfver ryggen på sig två, tre

gånger, och Andrew Jackson — det var kräkets namn

— Andrew Jackson låtsade aldrig om annat, än attha ii var belåten och inte hade väntat sig bättre, och

vaden dubblades och dubblades på den andra sidan

hela tiden, till dess de inte hade en skilling qvar; ser

ni, då på en gång brukade han hugga tag i den andra

hunden just i leden på bakbenet och hålla fast —

inte tugga, förstår ni, utan bara helt enkelt ta tag

och så hänga qvar, tills striden var förbi, om det också

varat ett helt års tid. Smiley vann hvar enda gång

på den doggen, tills den en gång kom i lag med en

hund, som inga bakben hade, emedan de blifvit

af-klippta af en cirkelsåg; och när affären hade gått på

länge nog och det var på spetsen med pareringen och

han skulle göra ett hugg åt sitt favorithåll, så såg han

i blinken, hur han blifvit lurad, och hur den andra

hunden motat honom i grind, så att säga; då blef han

förbluffad, och såg riktigt ledsen ut och gjorde inte

ett försök att vinna slaget mera, utan blef sjelf

ömkligen tilltygad. Han gaf Smiley en blick, som betydde

så mycket som, att hans hjerta brast, och att det hela

var husbondens fel, efter han släppt fram en hund,

som ej hade några bakben att hugga fatt i, hvilket

var hans starka sida, när han slogs, och så linkade

han bort ett stycke och lade sig ned och dog. Det var

en bra hund, den Andrew* Jackson, och han skulle ha

skapat sig ett namn för egen räkning, om han fått

lefva, for det var gry i honom, och han hade geni;

jag vet det, jag, ty det står inte till, att en hund

kunnat slåss, som han gjorde under slika

omständigheter, om han inte haft talang. Det gör mig alltid

sorgsen, när jag tänker på hans sista slagsmål och det

sätt, hvarpå det slutade.Nå, den här Smiley hade råtthundar och

tuppkycklingar och katthanar och alla sådana saker. Men

en dag fångade han en groda och tog henne med sig

hem och sad’, han funderade på att uppfostra henne;

och så gjorde han ingenting annat i tre månader än

satt på sin bakgård och lärde grodan hoppa. Och ni

kan slå er i backen på, det lärde han henne också.

Han gaf den en liten knäpp baktill, och i nästa

ögonblick fick man se grodan snurra om i luften som en

strufva, se den göra en kullerbytta, kanske ett par, om

den fått bra fart, och komma ned igen på fotterna

alldeles oskadd, som en katt. Han fick den så skicklig

i att fånga flugor och höll den så flitigt i öfning, att

den kunde nypa en fluga när som helst på så långt

håll, som den kunde se henne. Smiley sad\ att allt,

hvad en groda saknar, är uppfostran, och att den kunde

göra nästan allting — och jag tror honom. Ja, jag

har sett honom sätta Daniel Webster ner på det här

golfvet — Daniel Webster hette grodan — och säga:

»hopp, Daniel!» och fortare, äu man hann blinka,

hoppade den genast opp och nöp en fluga oppe på

diskeu der och plumsade ner på golfvet igen, så stadig

som en lerklump, och böljade klia sig på sidan af

hufvudet med bakfoten så#liknöjdt, som om den icke

haffc en idé om, att den gjort en smula mer, än man

kunde begära af en groda. Ni får aldrig se en grodat

så blygsam och så rättfram, som den här var, oaktadt

den var så begåfvad. Och när det kom i fråga att

rätt och slätt hoppa på jemn mark, så kunde den

sätta öfver en större sträcka i ett skutt än något kräk

af den sorten. Hoppa på jemn mark var hennes starkasida, forstår ni, och när det kom an på det, höll

Smiley på den, så länge han hade ett öre. Smiley

var okristligt stolt öfver sin groda, och han kunde

gema vara det, ty karlar, som hade rest och varit litet

hvarstans i verlden, sad1 allesammans, att den låg öfver

hvarenda groda, de hade sett.

Nå, Smiley hade djuret i en liten ask med galler,

och han brukade taga den med sig ibland till staden

och hålla ett och annat vad. En dag kommer der en

karl — det var en främling i lägret — ochr säger:

»Hvad är det, ni har der i asken?»

Och Smiley svarar alldeles likgiltigt: »Det kunde

vara en papegoja, eller det kund^ vara en

kanari-fogel kanske, men det är ingendera delen — det är

bara en groda.»

Och karln tog den och såg noga på den och

vände den ikring både si och så; och så säger han:

»Hm, ja, det är det, ser jag. Nå, men hvad är den

bra till?»

»Jo», säger Smiley, lugnt och liknöjdt, »den är

bra nog till en sak, skulle jag tro: den kan hoppa

högre än någon gröda här i landet.»

Karln grep asken igen och tog sig en ny, lång

och grundlig titt på den, och så säger han mycket

betänksamt: »Nå ja, men jag ser inte på den här

någonting, som gör den bättre än en ann’ groda.»

»Det kan nog hända, ni inte gör det», säger

Smiley; »kanske ni förstår er på grodor, och kanske

ni inte förstår er på dem; kanske ni haft erfarenhet,

och kanske ni är bara en liebhaber, man kallar. Hur

som helst, jag har min tanke för mig, jag, och jagvågar fyrti dollars, att den hoppar högre än någon

groda i landet.»

Karln studerade den en minut, och så säger han

liksom litet nedslagen: »Ja, jag är bara en främling

här, och jag har aldrig haft någon groda; men om jag

hade en, skulle jag hålla vad med er.»

Och så säger Smiley: »Det är riktigt, det är

alldeles riktigt; om ni vill hålla i asken en liten stund,

så skall jag gå och skaffa er en groda.»

Och så tog karln asken och lade opp sina fyrti

dollars vid sidan af Smileys och satte sig ned och

väntade.

Så satt han der en god stund och tänkte och

tänkte för sig sjelf; och så fick han ut grodan och

spärrade munnen öppen på den och tog en tesked och

fylde den med blyhagel, — fylde den ända opp till

hakan, och så satte han den ned på golfvet igen.

Smiley, han gick till träsket och plumsade kring

i gyttjan en lång stund, och slutligen hittade han en

groda och fångade den och gaf den åt den der karln

och sad’:

»Nu, om ni är klar, sätt den långsides med

Daniel, med framfötterna i jemnbredd med Daniels, och

så skall jag ge tecken.» Så säger han: »Ett, två, tre,

hopp!» och han och karln smälde till grodorna bakpå,

och den nya grodan hoppade opp med fart, men ,

Daniel gaf bara en pust och höjde på axlarne — si så

här! — alldeles som en fransman, men det hjelpte

inte, den kom inte ur fläcken; den var rotad fast så

säkert som en kyrka, och den kunde inte flytta sig

mera, än om den varit fastankrad. Smiley var rentförbluffad, och han var förargad dessutom, men han

hade inte en aning om förhållandet naturligtvis.

Karin tog pengarne och gaf sig i väg; och då

-han kommit i dörren, så pekade han med tummen

öfver axeln — si så här! — åt Daniel; och så säger

han igen mycket långsamt: »Jag för min del kan inte

se någonting på den, som gör den bättre än en ann’

groda.»

Smiley, han stod och ref sig i hufvudet och såg

ned på Daniel en lång stund, och till slut säger han:

»Jag undrar, hvad i all verlden den grodan blef

undanpetad for; jag undrar, om det inte är något på tok

med henne; hon tycks vara ohyggligt oppsväld i alla

fall.» Och så tar han Daniel i kalufven och lyfter på

honom, och så säger han: »Fördömme mina kattor,

om den inte väger sina fem marker!» Och så vände

han den opp och ned, och den kräktes opp två

gånger en handfull med hagel. Och då såg han, huru det

var fatt, och han blef alldeles topp tunnor rasande:

han satte ned grodan och rusade ut efter karln, —

men han fick aldrig tag i honom. Och...»

Här hörde Simön Wheeler sitt namn ropas från

gården och steg upp för att se, hvad det var. Som

han gick, vände han sig till mig med de orden: »Sitt

qvar der ni sitter, främling; jag stannar inte borta en

sekund.»

Men, med er tillåtelse, jag tyckte, att

fortsättningen af den företagsamme landstrykaren Jim Smileys

historia icke just såg ut att kunna skaffa mig mycken

upplysning angående pastor Leonid as W. Smiley, och

derför gaf jag mig af.I dörren mötte jag min treflige Wheeler på

återväg, och han tog fast mig i knapphålet och började

igen:

»Nå, denna här Smiley hade en gammal enögd

ko, som inte hade någon svans, bara en kort stumt

som en liten vimpel, och...»

Men då jag hade hvarken tid eller lust, så

väntade jag icke för att höra vidare om den olyckliga

kon, utan tog till flykten.

*

Huru jag en gång redigerade en landtbrukstidning.

Jag mottog ett tillfälligt redaktörsskap för en

landtbrukstidning icke utan tvekan. Aldrig vill väl

heller en landtkrabba utan tvekan taga befal öfver ett

skepp. Men jag befann mig i omständigheter, som

gjorde inkomsten till en sak af stor vigt. Den ordinarie

utgifvaren hade tagit sig ledigt, och jag gick in jiå

de vilkor, han erbjöd, samt antog hans plats.

Känslan af att vara i arbete igen, var herrlig, och

jag sträfvade hela veckan med oförtrutet behag.

Numret trycktes, och jag väntade en dag med en smula

oro att se, huru vida mina sträfvanden skulle ådraga

sig någon uppmärksamhet. Då jag lemnade byrån

emot solnedgången, skingrades med ens en grupp karlar

och pojkar vid trappans fot och lemnade mig öppen

väg, och jag hörde en eller två af dem säga: »Der är

han!» hvilket naturligtvis behagade mig. Nästa morgon

fann jag en likadan skara vid foten af trappan och

strödda par eller individer stående här och der på

gatan, väntande på mig med intresse. Hopen skilde

sig och ryggade tillbaka, då jag nalkades, och jag

hörde en karl säga: »Se på hans ögon!» Jag låtsade

ej bli varse den uppmärksamhet, jag ådrog mig, men

i hemlighet kände jag mig smickrad af den, och jag*

föresatte mig att berätta saken för min tant. Jag gick

uppfor den korta trappan och hörde muntra röster

samt en skallande skrattsalfva, då jag kom närmare

dörren. Jag öppnade den och såg då en skymt af två

unga landtjunkare, hvilkas ansigten bleknade och

förlängdes, när de fingo si g te på mig, hvarpå båda

störtade ut genom fönsterrutorna med ett väldigt brak*

Jag var förvånad.

Ungefar en half timme senare inträdde en äldre

herre med långt skägg och ett fint, ehuru strängt

ansigte, och satte sig ned på min uppmaning. Han

tycktes ha något på hjertat. Han tog af hatten, satte

den ned på golfvet och drog fram en röd silkesnäsduk

jemte ett nummer af tidningen.

Kan lade tidningen i knät, och medan han

torkade sina glasögon, sade han:

»Ar ni den nye redaktören?»

Jag svarade ja.

»Har ni nå’nsin redigerat en landtbrukstidning

förr?»

»Nej», svarade jag, »detta är mitt första försök.»

»Ganska sannolikt. Har ni haft någon praktisk

erfarenhet i landtbruk?»

»Nej, jag tror inte, att jag haft det.»

»Jo jo, en viss instinkt har sagt mig det», sade

den gamle herrn, i det han satte på sig glasögonen

och såg öfver dem på mig med skärpa, medan han

vek sin tidning i en passande form. »Jag vill läsa

upp för er, hvad som måste ha väckt hos mig den der

instinkten. Det var den här artikeln. Hör på, om detär ni, som skrifvit det här. — ’Rofvor borde aldrig

plockas, det skadar dem. Mycket bättre då att skicka

upp en gosse och låta honom skaka ned dem.’ — Nå,

hvad tänker ni om det der? Jag förutsätter nämligen*

att det är ni, som skrifvit det?»

»Hvad jag tänker om den saken? Jo, jag .tror*

det är bra. Jag tror, det är förstånd i det. Det är

intet tvifvel om, att h vart enda år millioner sinom

millioner fjerdingar rofvor förstöras här i trakten,

endast derför att de plockas i halfmoget tillstånd, då

deremot, om man skickade upp en gosse för att skaka,

trädet...»

»Skaka er mormor, herre! Rofvor växa inte på,

träd.»

»ih, jaså! Jaha, hvem har sagt, att de göra det?

Uttrycket var menadt figurligt, helt och hållet

figur-ligt. Hvar och en, som vet något, kan också förstå*

att jag menade, att gossen skulle skaka busken.»

Då steg den gamle herrn upp, ref sönder

tidningsbladet i små stycken och stampade på dem, slog sedan

sönder åtskilliga saker i rummet med sin käpp och

sade, att jag icke förstod så mycket som en ko. Derpå

gick han ut och smälde igen dörren efter sig,

korte-ligen, betedde sig på ett sådant sätt, att jag förestälde

mig, han var ledsen öfver någonting. Men då jag icke

visste hvad det var han grumsade öfver, så kunde jag

ej ge honom någon hjelp.

Temligen snart derefter kom ett långt spöklikt

väsen, med slankiga lockar, som hängde ned på axlarne*

och en veckas skäggstubb, som borstade sig på

ansig-tets berg och dalar, störtande in genom dörren ochstannade alldeles stilla, med fingret på läppen och

hufvud och kropp böjda framåt i lyssnande ställning.

Det hördes ej ett ljud. Han lyssnade ändå. Icke ett

ljud! Då vred han om nyckeln i dörren och kom

varsamt på tå emot mig, till dess han befann sig inom

en armslängds afstånd från mig, då han stannade, och

efter att en stund ha forskat i mitt ansigte med lifligt

intresse, drog han upp ett hopviket exemplar af

tidningen ur barmen och sade:

»Der! Ni har skrifvit det. Läs det för mig, fort!

Hjelp mig. Jag lider.»

Jag läste, som följer. Och allt efter som

menin-garne föllo från mina läppar, kunde jag se de förvridna

musklerna slappna och ängslan försvinna i hans anlete

och hvila och lugn smyga sig öfver hans drag, som

ett välsignadt månsken öfver ett ödsligt landskap.

Jag läste:

»Guano är en vacker fogel, men stor omsorg

fordras vid dess uppfostran. Den bör ej införskrifvas

tidigare än juni eller senare än september. Under

vintern måste den hållas på ett varmt ställe, der den

kan kläcka ut sina ungar.»

»Det är uppenbart, att vi komma att få dåligt

väder för grödan. Derför vore det bä.st för

landtman-nen att sätta sina kornstånd och plantera sina

bohvete-kakor i juli i stället för augusti.»

»Om pumpor. Denna bärsort är en favorit hos

invånarne i Nya England, som föredrager den framfor

stickelbär för tillredande af syltkaka, och som

likaledes föredraga den framför hallon för att föda kor,

såsom mera fyllande och fullkomligt lika så mättande.Pumpan är den enda ätbara af orangernas familj, som

går i norden, utom vattenmelonen och en eller två

varieteter af gurkan. Men bruket att plantera den på

gårdsplanen tillsammans med buskväxter har nästan

upphört, ty det är nu mera allmänt erkändt, att

pumpan såsom ett skuggande träd är misslyckad.»

»Nu, då den varma årstiden nalkas, och

gåskar-larne böija lägga rom.. .»

Den ifrige lyssnaren sprang emot mig för att

skaka hand med mig och utbröt:

»Se der, se der! Just så! Nu ser jag, att det är

riktigt, efter som ni h$,r läst opp det just så, som jag

gjorde, ord for ord. Men, främling, då jag först läste

det i dag på morgonen, sade jag till mig sjelf — jag

har aldrig, aldrig trott det förut, ehuru mina vänner

höllo mig så strängeligen under bevakning, men då

trodde jag, att jag verkligen var galen; och dermed

satte jag i ett tjut, som ni borde ha hört på två mils

afstånd, och störtade ut för att slå ihjel någon — för,

ni förstår, jag visste, det skulle gå derhän förr eller

senare, och så kunde jag ju så gerna börja. Jag läste

en af de der bitarne om igen, for att vara säker, och

så gaf jag mig i väg. Jag har redan slagit åtskilliga

personer ofårdiga och har fått en gynnare upp i ett

träd, der jag kan ta honom, när jag behöfver honom.

Men jag tänkte, jag skulle låta höra af mig här, medan

jag gick förbi, för att få saken klar; och nu är den

klar, och jag säger er, att det är lyckligt för stackarn

i trädet. Jag skulle ha slagit ihjel honom, det är

säkert, när jag kom tillbaka. Farväl, herre, farväl; ni

har lyft en stor tyngd ifrån mitt bjerta. Mitt förstånd

Mark Twain"s skizzer. 2har stått bocken mot en af edra landtbruksartiklar,

och då vet jag, att ingenting i verlden kan rubba

det mera. Farväl, herre!»

Jag kände mig en smula olustig i afseende på de

krymplingar, som den der individen hade sysselsatt

sig med, ty jag kunde ej underlåta att känna mig

aflägset medbrottslig i afseende på dem. Men dessa

tankar blefvo hastigt fördrifna, ty den ordinarie

redaktören trädde in. Han såg dyster, förvirrad och

nedslagen ut.

Han kastade en blick på den förstöring, som den

gamle grälmakaren och de två unge landtjunkame

åstadkommit, och yttrade:

»Det här är en ledsam affär — en riktigt ledsam

affär. Der är gummibuteljen sönderslagen, och sex

fönsterrutor och en spottlåda och två ljusstakar. Men

det är inte det värsta. Tidningens anseende är fläckadtt

och det for alltid, är jag rädd. Det är väl sant, att

det aldrig förr har varit sådant spring efter tidningen,

och att aldrig så stor upplaga sålts, samt att den aldrig

svingat sig opp till en sådan berömmelse förut. Men

behöfver maji bli ryktbar genom vanvett och ha

framgång på grund af siiinessvaghet? Min vän, så sant

jag är hederlig karl, gatan utanför är full af folk, och

somliga sitta uppspetade på planket, väntande på att

få se en skymt af er, ty man tror, att ni är galen.

Och det må man väl också tro, efter att ha läst edra

artiklar. De äro en skam för pressen. Men hvad var

det, som satte er i hufvudet, att ni kunde redigera en

tidning af den här sorten? Ni tycks inte känna till

de forsta elementen af landtbruket. Ni talar om enfåra och en harf såsom varande samma sak, ni talar

om ruggningstid för kor, och ni anbefaller att tämja

lekatten på grund af hans lekfullhet och hans förmåga

som råttfangare! Er anmärkning, att musslor ligga

stilla, om man musicerar för dem, var öfverflödig —

fullkomligt öfverflödig. Ingenting i verlden stör musslor.

Musslor ligga alltid stilla. Musslor bry sig inte det

ringaste om musik. Ack, vid himmel och jord, herre,

om ni hade gjort förvärfvandet af okunnighet till ert

lifs studium, skulle ni aldrig kunnat bli promoverad

doktor med större heder än i dag. Jag har aldrig sett

något sådant. Er anmärkning, att hästkastanjen såsom

handelsartikel oafbrutet vinner terrain, är helt enkelt

anlagd på att till intet göra tidningen. Jag önskar,

att ni måtte ge er härifrån. Jag begär inga ferier

mer — jag skulle inte kunna begagna mig af dem,

om jag fick dem — åtminstone inte med er vid

redak-törspulpeten. Jag skulle alltid befinna mig i ängslan

for hvad ni härnäst kunde komma att rekommendera.

Jag förlorar allt mitt tålamod, bara jag tänker på ert

tal om ostronbankar under rubriken: »Trädgårdsskötsel».

Jag ber er gå. Ingenting på jorden kan förmå mig

att taga mig ledigt än en gång. Åh, hvarför talade

ni ej om för mig, att ni inte kände något till

landt-bruk?»

»Tala om for er, ni, kålstock — ni, son af ett

blomkålshufvud? Det är första gången, jag hört en

sådan känslolös anmärkning. Jag skall säga er, att

jag haft göra med redaktörsbestyr i fjorton år, och

det är första gången, som jag hört talas om, att en

karl behöfver veta något för att ge ut en tidning.Ni, rofva! Hvem skrifver teaterkritiken i andra

rangens tidningar? Jo, en hop framskuffade skomakare

och apotekarelever, som förstå sig lika bra på ett godt

spel, som jag förstår mig på landtbruk, och inte ett

grand mera. Hvilka är det, som anmäla böcker?

Sådana, som aldrig sjelfva ha skrifvit en bok. Hvilka

är det, som sätta ihop de hårdsmälta ledande artifclarne

om. våra finanser? Folk, som haft det yppersta

tillfälle att lära sig ingenting om den saken. Hvilka

är det, som dömma om vårt krigsväsen? Herrar, som

inte kunna skilja en kanonvagn från en skottkärra,

och som likt bonden gapa munnen ur led, när de finna,

att en gevärspipa är ihålig. Hvilka är det, som skrifva

om nykterhet och predika emot småsuparne? Folk,

som aldrig skola draga ett nyktert andedrag förr än i

grafven. Hvilka är det, som utge landtbrukstidningar,

ni — ärtskocka? För det mesta karlar, som misslyckats

i poesi, i novell, i sensationsdrama — i allting, och

slutligen ta sin tillflykt till landtbruket såsom ett

tillfälligt uppskof för inträdet på fattighuset. Ni skulle

försöka säga mig något om tidningsaffärer? Herre,

jag har gått igenom saken från alfa till omega, och

jag kan säga er, att ju mindre en karl vet, desto större

uppståndelse gör han, och desto större aflöning

frampressar han. Gud vet, att om jag bara varit okunnig

i stället för bildad och oförskämd i stället för blygsam,

så skulle jag ha kunnat skapa mig ett namn i denna

kalla, sjelfviska verld. Jag tar mitt afsked, herre.

Sedan jag blifvit behandlad så, som ni behandlat mig,

är jag fullt villig att gå. Men jag har gjort min pligt.

Jag har uppfylt mitt kontrakt, så vidt det var migtillåtet att göra det. Jag sad’, att jag skulle skaffa er

tidning intresse hos alla klasser, och jag har gjort det.

Jag sad’, att jag skulle drifva afsättningen opp till två

tusen exemplar, och om jag haft två veckor till på

mig, så skulle jag ha gjort det. Och jag skulle ha

beredt er den bästa klass af läsare, som ett

landtbruks-blad nå’nsin haft — inte en enda landtbrukare bland

dem, inte en enda individ, som kunnat skilja ett

vatten-melonträd från en persikoranka, om det också gält att

rädda lifvet. Ni är den, som förlorar på kuppen, inte

jag — palsternacka! Adios!»

Och så gick jag.

*

Historien om den stygge lille gossen, som aldrig råkade illa ut.

Det vär en gång en stygg liten gosse, som hette

Jim, — dock, om man behagar märka, skall man

finna, att stygga små gossar nästan alltid heta Jakob

i söndagsskole-böckerna. Det är mycket besynnerligt,

men icke desto mindre sant, att den här . helt enkelt

hette Jim.

Han hade ingen sjuk mor heller, — en sjuk mor,

som var from och hade lungsot, och som önskade att

få läggas ned i grafven och komma till ro, hade det

icke varit för den starka kärlek, hon kände för sin

gosse, och den ängslan, hon erfor, att verlden skulle

bli hård och kall emot honom, när hon gått bort. De

fleste stygge gossar i söndagsskole-böckerna heta

Jakob och ha sjuka mammor, som lära dem att läsa:

»Gud, som hafver» o. s. v. och sjunga dem till sömns

med mildt klagande stämma och sedan kyssa dem till

god natt och falla ned på knä vid sängen och gråta.

Men det var helt annorlunda med den här gossen. Han

hette Jim, och det var ingenting i vägen med hans

mamma, — ingen lungsot eller något sådant. Hon

var tvärtom stark och dugtig och ingalunda from:

dessutom var hon alldeles icke ängslig i afseende på

Jim. Hon sade, att om han bröt nacken af sig, så

skulle det icke vara stor förlust. Hon smälde honom

alltid till sömns, och hon kysste honom aldrig till god

natt; tvärtom, hon örfilade upp honom, när hon var

redo att gå ifrån honom.

En gång stal denna stygga lilla gosse nyckeln till

skaiferiet och smög sig in dit och tog sig litet sylt och

fylde sedan burken med tjära, för att modern icke skulle

märka skilnäden; men i alla händelser kom det icke

någon känsla af förskräckelse öfver honom, och det

tycktes alldeles icke vara något, som hvjskade till

honom: »Ar det rätt att vara olydig mot mamma? Ar

det icke syndigt att göra så? Hvart komma stygga

små gossar, som gluffa i sig sina goda snälla mammors

sylt?», och då föll han alls icke på knä, ensam som

han var, med löfte att aldrig vara elak mer, och steg

icke upp igen med lätt och lyckligt hjerta och gick

och talade om alltsammans för sin mamma för att få

förlåtelse och lyekliggöras med tårar af stolthet och

tacksamhet i hennes ögon. Nej, det är förhållandet

med alla andra stygga gossar i böckerna, men det gick

annorlunda med den här Jim, underligt nog. Han åt

upp syltet och sade på sitt syndiga, pöbelaktiga sätt,

att det smakade »bussigt»; och han stoppade dit

tjäran och sade, att den också skulle smaka »bussigt»,

och skrattade och tyckte, hvad »gumman skulle börja

fnysa», när hon upptäckte det. Och när hon

verkligen gjorde så, nekade han, att han visste något om

saken, och hon piskade upp honom ordentligt, och han

bestod sjelf skriket dertill. Allting i afseende på dengossen var underligt; — allting inträffade i fråga om

honom alldeles stick emot förhållandet med de stygge

gossarne i böckerna, som hette Jakob.

En gång klef han upp i grannens äppelträd for att

stjäla äplen; men grenen gick icke af, och han föll

icke ned och bröt armen, och han blef icke söndersliten

af grannens stora hund, för att sedan ligga sjuk till

sängs i fiere veckor och ångra sig och bli snäll. Åh

nej! Han stal så många äplen, han fann för godt, och

kom oskadd ned igen; och han var klar med hunden

också och slog honom med en tegelsten, när han kom

för att bitas. Det var ganska besynnerligt, —

ingenting likt detta hände någonsin i de milda små

söndagsböckerna med sina taflor, framställande

karlar i frack med smala skört, klockformiga hattar,

och byxor, som voro för korta för benen, samt q

vinfolk med klädningslifvet upp under armarne och inga

krinoliner. Ingenting, som liknade något i

söndags-skole-böckerna!

En gång stal han lärarens pennknif, och när han

var rädd att bli upptäckt och fa stryk, smög han den

i Georg Wilsons mössa, — fattiga enkan Wilsons sonr

byns sedige, snälle lille gosse, som alltid lydde sin

moder, aldrig talade osanning, som tyckte om sina

lexor och var förtjust i söndagsskolan. Och när

knif-ven föll ut ur mössan och stackars Georg hängde

huf-vudet och rodnade, såsom om han vore medveten om

saken, och deo bedröfvade läraren beskylde honom för

snatteriet och just var i begrepp att låta rottingen

dansa på hans darrande axlar, visade sig ingalunda

någon osannolik hvitlockig fredsdomare plötsligen midti kretsen i imponerande ställning, sägande: »skona

denne ädle gosse, — der står den fege skurken! Jag

gick forbi skoldörren under utgående, och, sjelf osedd,

såg jag snatteriet begås.» Och derpå hände det icke,

att Jim fick stut, eller att den vördnadsvärde domaren

höll en predikan för den tårade skolan och tog Georg

i handen och sade, att en sådan gosse förtjente bli

ärad, och att han skulle komma och bo hos honom och

fa sopa kontoret och göra upp eld och springa ärenden

och hugga ved och studera lagen och hjelpa frun i

hushållet och ha hela den återstående tiden att leka

och fa en och femtio i månaden och vara lycklig.

Nej, så skulle det ha gått till i böckerna, men det gick

icke så med Jim. Ingen fjeskig gammal ostra till

domare kom in och gjorde krångel, utan modellgossen

Geoig fick stå sitt kast, och Jim var glad öfver det,

ty Jim hatade sediga gossar, förstås. Jim »kunde inte

med sådana der mjölkgrisar», sade han. Sådant var

den stygge, vanartige gossens plumpa språk.

Men den besynnerligaste sak, som någonsin hände

Jim, var den gången, då han tog sig för att ro på en

söndag utan att drunkna, och den andra gången, då

han drefs ut i stormen, medan han fiskade på en

söndag, utan att bli träffad af blixten. Ja, se igenom

söndagsskole-böckema, huru många ni vill, från nu

till nästa jul, och ni skall aldrig träffa på något

liknande detta. Ack nej! Ni skall finna, att alla stygga

gossar, som taga sig till att ro på söndagen,

ofor-änderligen drunkna, och att alla stygga gossar, som

drifvas ut i storm, när de fiska på söndagen,

ofel-barligen träffas af blixten. Båtar, med stygga gossari, stjelpa alltid om söndagen, och det är alltid storm,

när elaka gossar gå för att fiska på en söndag.

Huru den här Jim undgick det ödet, är för mig ett

underverk.

Ja, Jim hade ett förhexadt lif, — så måste

förhållandet ha varit. Ingenting kunde skada honom.

Han gaf också elefanten i menageriet en tobaksbuss,

men elefanten nöp ändå icke af honom hans

huivud-knopp med snabeln. Han snokade omkring skänken

efter pepparmyntlikör, men han tog icke miste och

drack i stället skedvatten. Han stal sin fars bössa

och gick på jagt på sabbaten, men sköt icke af sig

tre eller fyra fingrar. Han slog sin lilla syster vid

tinningen, då han var ond, men det inträffade icke,

att hon under plågor tråkade igenom långa

sommardagar och slutligen dog med förlåtelsens ljufva ord

på sina läppar, sålunda fördubblande ångesten i hans

krossade hjerta. Nej, hon slog honom igen, och hon

blef aldrig det minsta sjuk. — Han rymde och gick

till sjös slutligen, men han kom ingalunda tillbaka

för att finna sig sjelf olycklig och ensam i verlden,

sina älskade sofvande på den lugna kyrkogården och

sin barndoms vinrank-omskuggade hem grusadt och

försvunnet. Ack nej! Han kom hem drucken som en

spelman, och det första, som hände honom, var, att

han sattes in på polisvaktkontoret.

Och han växte upp och gifte sig och fick stor

familj och blef rik genom allt slags bedrägeri och

skurkaktighet; och nu är han den mest helvetiskt

elakartade skälm i sin födelseby och är allmänt högaktad

och hör till lagstiftande församlingen.Sålunda ser man, att det aldrig fans en stygg

Jakob i söndagsskole-böckema, hvilken hade en sådan

jemn framgång som den här syndaren Jim med sitt

forhexade lif.

*

Historien om den snälle lille gossen, som aldrig hade framgång.

Det yar en gång en snäll liten gosse, som hette

Jakob. Han var alltid lydig ipot sina föräldrar, utan

afseende på huru orimliga och oförståndiga deras

fordringar voro, och han lärde sig alltid sina lexor och

kom aldrig for sent i skolan. Han spelade icke

»gubben opp», äfven om hans nyktra omdöme sade honom,

att det var den fördelaktigaste sak, han kunde

företaga sig. Ingen af de andre gossarne kunde någonsin

förklara den gossen för sig: hän bar sig så

besynnerligt åt. Han ville icke ljuga, utan afeeende på huru

beqvämt det kunde vara. Han sade, att det var orätt

att ljuga, och det var tillräckligt för honom. Och

han var så ärlig, att han var rent af löjlig. Han viUe

icke leka med kulor på söndagen, han ville icke röfva

fogelbon, han ville icke ge glödande slantar åt

positivspelares markattor, han tycktes icke hysa intresse

för något slags förståndigt tidsfördrif. De andre

gos-same ville försöka att fundera ut förhållandet, för

att lära sig förstå sig på honom, men de kunde ej

komma till någon tillfredsställande slutsats. De kunde

endast få fram en obestämd föreställning om, att han

var »inte riktig», och derför togo de honom under sitt

beskydd och tilläto aldrig något ondt hända honom.

Denna snälla lilla gosse läste alla

söndagsskole-böcker; de utgjorde hans största nöje. Det var hela

hemligheten af saken. Han trodde på de snälla små

gossar, som sattes iu i söndags-skoleböckerna; han

hade all möjlig tillit till dem. Han längtade efter att

träffa blott en enda af dem i lifvet, och det en enda

gång, men det lyckades aldrig. Kanske dogo de alla

iore hans tid. Så snart han läste om någon

synnerligt snäll gosse, så skyndade han sig fort till slutet

for att se, hvad som blef af honom, ty han ville ha

rest tusen mil, om det behöffcs, for att få se honom;

men det hjelpte icke. Den snälle lille gossen dog

alltid i sista kapitlet, och der sågs en teckning af

be-grafningen, med alla hans slägtingar och

söndagsskolans barn stående kring grafven, i byxor, som voro

för korta, och mössor, som voro for stora, och hvar

enda en gråtande i en näsduk, i hvilken det gick så

mycket som en och en half aln tyg. Han fick aldrig

se en enda af dessa snälla små gossar, på grund af

att de alltid dogo i sista kapitlet.

Jakob hade en ädel ärelystnad att bli satt in i en

söndagsskole-bok. Han önskade bli satt in der, med

en tafla, föreställande honom stolt nekande att ljuga

for sin mamma och henne gråtande af glädje

der-öfver; och med en tafla, föreställande honom stående

på tröskeln, gifvande en slant åt en fattig tiggerska

med sex barn, och sägande åt henne att använda den

fritt, men icke vara omåttlig, ty omåttlighet är synd;

och med en tafla af honom sjelf, ädelmodigt

försmående att sqvallra på den elaka pojken, som alltid låg

på lur efter honom bakom hörnet, när han kom ifrånskolan, och smalde honom öfver hufvudet med ert

otång och sedan jagade honom hem, sägande: »Hir

hi!» medan han gick framåt. Det var unge Jakobs

ärelystnad. Han önskade bli satt in i en

söndags-skole-bok. Det kom likväl en liten obehaglig känsla

öfver honom ibland, när han tänkte på, att snälla små

gossar alltid dogo. Han älskade att lefva, förståsT

och detta var den ledsammaste omständigheten i

af-seende på att bli en söndagsskole-gosse. Han visste,

att det icke var helsosamt att vara snäll. Han visste,

att det var farligare än lungsot att vara så

öfverna-turligt snäll, som gossarne i böckerna voro; han visste,

att ingen af dem någonsin varit i stånd att uthärda

länge dermed, och det plågade honom att tänka, att

om han sattes in i en bok, så skulle han aldrig fa

se den, och äfven om de gåfvo ut boken, innan han

dog, skulle den icke bli populär utan en tafla med

hans begrafhing i slutet af den. Det skulle icke vara

någon riktig söndagsskole-bok, om den icke kunde

berätta om de förmaningar, han gaf församlingen, då

han dog. Slutligen hade han naturligtvis intet annat

att göra än att lugna sig och söka åstadkomma det

bästa, som omständigheterna tilläto, nämligen att lefva

rättskaffens och hänga med, så länge han kunde, samt

ha sitt dödstal färdigt, när hans stund kom.

Men huru det var, så gick det aldrig riktigt med

denna snälla lilla gosse; ingenting utföll med honom

så, som det gjort med de snälla små gossarne i

böckerna. De hade alltid lyckliga förhållanden, och det

var de stygga gossarne, som fingo benen af brutna;

men hvad honom beträffade, var en skruf lös någor-städes, och alltsammans gick den rakt mptsatta vägen.

När han såg Jim stjäla äplen och kom under trädet,

for att läsa för honom om den stygga lilla gossen,

som föll ned ur grannens äppelträd och bröt af sig

armen, så föll* Jim också ned ur trädet, men han föll

på Jakob och,bröt af hans arm, och Jim blef icke

alls skadad. Jakob kunde icke förstå det. I böckerna

fans ingenting liknande detta.

Och en gång, då några gossar hade skuffat en

blind gubbe öfver i gatsmutsen och Jakob sprang fram

for att hjelpa upp honom och få hans välsignelse, så

gaf den blinde honom ingen välsignelse alls, utan slog

honom öfver hufvudet med sin käpp och sade, att

han skulle önska att få fatt i honom, när han

skuffades en annan gång och sedan påstod, att han bara

ville hjelpa. Detta var icke i öfverensstämmelse med

böckerna. Jakob bläddrade genom dem alla för att

se efter.

En sak, som Jakob önskade, var att hitta en lam

hund, som ej hade något ställe att bo på och var

hungrig och förföljd, och att få föra honom hem och

smeka honom och sålunda få den hundens

oförgängliga tacksamhet. Slutligen fann han en sådan och

var lycklig; och han förde honom hem och födde

honom, men när han började smekas, flög hunden på

honom och slet alla kläder af honom, undantagande

dem, som sutto framtill, och gjorde ett spektakel af

honom, som var förvånansvärdt. Han undersökte

källorna, men kunde icke förstå saken. Hunden var af

samma race som i böckerna, men den handlade

alldeles motsatt. Hvad helst den gossen gjorde, råkadehan ut for ot>ehag. Allt, for hvilket gossame i

böckerna belönades, förvandlades för honom till de mest

gagnlösa saker, han kunde taga sig till.

En gång då han var på väg till söndagsskolan,

såg han några elaka pojkar ge sig ut på lustfärd med

en segelbåt. Han var uppfyld af häpnad, emedan han

visste från sin läsning, att gossar, som segla på

söndagen, oundvikligen gå till botten. Derför sprang han

ut på en flottbro för att varna dem, men en stock

vände sig med honom, och han föll i strömmen. En

karl drog honom upp igen ganska snart, och doktorn

pumpade vattnet ur honom och gaf honom nytt lif

igen med sin blåsbälg, men han förkylde sig och låg

sjuk i nio veckor. Men det mest obegripliga i

afse-ende derpå var, att de stygge pojkarne i båten hade

det förträffligt hela dagen och kommo sedan hem vid

lif och helsa på det mest öfverraskande sätt. Jakob

sade, att det fans ingenting ditåt i böckerna. Han

var fullkomligt förstummad.

När han blef frisk igen, var han en smula

misslynt, men han beslöt att hålla ut med försöket i alla

fall. Han hade ännu icke nått den lifsgräns, som var

bestämd för snälla små gossar, och han hoppades bli

i stånd att ännu göra några rön, om han kunde hålla

ut, till dess hans tid var fullbordad. Om allt annat

slog fel, hade han sitt dödstal att hålla sig till.

Han undersökte sina källor och fann, att det nu

var tid för honom att gå till sjös och bli skeppsgosse.

Han vände sig till en skeppskapten med ansökan om

plats, och då kaptenen frågade efter rekommendationer,

drog han med stolthet fram en religiös småskrift ochpekade på orden: »Till Jakob från en tillgifven lärare».

Men kaptenen var en plump och rå karl, och han sade :

»Hvad for slag? Det der är väl icke något bevis på,

att han kan diska eller handtera en slaskhink, och jag

gissar jag behöfver honom inte.» Detta var likväl den

mest utomordentliga sak, som någonsin händt Jakob i

hela hans lif. En artighet från en lärare på en

upp-byggelseskrift hade aldrig misslyckats i att väcka de

ömmaste rörelser hos skeppskaptener och öppna Vägen

till alla poster af ära och fordel inom deras sfer, —

åtminstone hade det aldrig händt i någon bok, som

han läst.

Den gossen var alltid ute för missöden.

Ingenting utföll någonsin för honom i enlighet med källorna.

Slutligen en dag, när han gick omkring för att snappa

upp stygga små gossar, som skulle varnas, hittade han

på en skock sådana i det gamla jerngjuteriet, styrande

i ordning ett litet skämt med porton eller femton

hundar, som de hade bundit ihop i en lång procession och

voro i begrepp att pryda med tomma

nitroglycerin-kärl, fastgjorda vid deras svansar. Jakobs hjerta

rördes. Han satte sig ned på ett af dessa kärl — ty

han brydde sig aldrig om, att han smetade ned sig,

när han fullgjorde en pligt — och han tog fast den

främsta hunden i halsbandet och vände hans förebrående

öga emot den elake Tom Jones. Men just i det

ögonblicket inträdde ålderman Mac Welter, full af vrede.

Alla de elake pojkarne sprungo sin väg, men Jakob

reste sig medvetande om sin oskuld och började ett

af dessa ståtliga söndagsskole-boks-tal som alltid

begynna med: »O, min herre!» i den mest skriande mot-

Mark Twain’* xkizzer. 3sats mot det faktum, att aldrig någon gosse, livarken

snäll eller stygg, någonsin böljar en anmärkning med:

»O, min herre!» Men åldermannen väntade ej att få

hora återstoden. Han tog Jakob i örat, svängde

honom rundt och gaf honom en klatsch i aktern med

flata handen, och pang! — i ögonblicket flög den snälle

lille gossen ut genom taket och kilade af emot solen

med bitarne af de femton hundame uppträdda på ett

snöre efter sig, liksom svansen på en pappersdrake.

Och der fans icke en skymt af åldermannen eller af

af det gamla jerngjuteriet qvar på jordens yta; och

hvad unga Jakob beträffar, fick han aldrig något

tillfälle att hålla sitt dödstal efter allt det bråk, han liaft,

att fa det i ordning, så vida han icke höll det för

foglarne; ty, ehuru bålen af honom ganska riktigt föll

ned i en trädtopp i ett närgränsande landskap, så

skiftades återstoden ut bland fyra olika statsområden, så

att det måste hållas fyra undersökgingar i afeeende på

honom, för att utröna, om han var död eller ej, och

huru det hade gått till. Man har aldrig förr sett en

gosse så kringströdd som han.

Så omkom den snälle lille gossen, som gjorde det

bästa, han kunde, men utan samma utgång som i

böckerna. Hvar enda gosse, som någonsin gjort, hvad

han gjorde, har haft framgång, utom han. Hans öde

är verkligen märkvärdigt. Det skall troligen aldrig

kunna förklaras.

*

Faran af att ligga till sängs.

Herrn i biljettluckan frågade:

»En biljett med lifförsäkring mot olyckshändelse

också?»

»Nej», svarade jag efter att en stund ha funderat

på saken. »Nej det tror jag inte. Jag skall resa på

jernväg hela dagen i dag. Men, låt se, i morgon reser

jag ej: gif mig en for i morgon.»

Mannen såg bestört ut. Han sade:

»Men det gäller försäkring mot olyckshändelse,

och om ni företager en resa på jernväg —»

»Om jag företar en resa på jernväg, så behöfver

jag ingen lifförsäkring. Att ligga hemma till sängs,

det är, hvad jag är rädd för.»

Jag har litet reda på den saken. Förlidet år

reste jag tjugu tusen mil nästan endast på jernväg;

året förut hade jag rest bara i granskapet en tio

tusen mil uteslutande på jernväg; och året förut reste

jag väl en tjugufem tusen mil, hälften till sjös, hälften

på jernväg. Jag antager, om jag lägger till alla

små-resor hit och dit, att jag kan säga, jag har rest sexti

tusen mil under de tre år, jag omnämt, — och aldrig

en olyckshändelse!

Under en längre tid sade jag till mig sjelf hvar

morgon:

»Nå, nu har jag sluppit undan hittills, och derfor

har möjligheten ökats för mig så mycket, att jag kan

träffas af olyckan just den här gången. Jag vill vara

listig och köpa en försäkringsbiljett mot

olyckshändelse.»

Och klart som dagen var det, att jag gick fri och

kröp till kojs på qvällen, utan att en led var vrickad

eller ett ben splittradt. Då sade jag till mig sjelf:

»Men man kan omöjligen köpa trettio sådana

frilotter i en bundt.»

Jo, jag hade misstagit mig. Der fans icke en

vinst ibland dem alla. Jag läste om jernvägsolyckor

hvar enda dag. Tidningsluften var disig af sådana;

men huru det var, — de kommo aldrig i min väg.

Jag fann, att jag gjort af med en hel hop penningar

på olyckshändelseaffären och hade ingen valuta för

dem. Mina misstankar hade vaknat, och jag började

leta efter någon, som vannit i det lotteriet. Jag fann

en mängd folk, som hade köpt, men ej en enda

individ, som någonsin haft en olycka eller vunnit ett öre.

Jag upphörde att köpa försäkringsbiljetter mot

olyckshändelse och tog mig för att göra beräkningar.

Resultatet var öfverraskande: faran ligger icke i att

resa, utan i att stanna hemma.

Jag fiskade upp statistiska siffror och förvånades,

att efter alla de i ögonen slående tidningsrubrikerna

om jernvägsolyckor icke fullt tre hundra personer

verkligen förlorat lifvet under näst förflutna tolf

månader genom sådana olyckor. Eriebanan var utpekad

såsom den mest mördande på listan. Den hade dödat

fyrtiosex — eller tjugusex — jag kommer ej precis ihog hvilketdera, men jag mins, att antalet var dubbelt

mot hvar och en af de andra banornas. Men det

faktum erbjöd sig genast af sig sjelffc, att Eriebanan

var ofantligt lång och hade mera trafik än någon

bana i landet, så att det dubbla antalet dödade

upphörde att bli föremål för förvåning.

Genom vidare beräkning visade sig, att mellan

New Tork och Rochester Eriebanan förde åtta

passageraretåg i hvardera riktningen hvarje dag, således

sexton tillsammans, och dagligen i medeltal forslade

6000 personer. Det gör omkring en million på sex

månader, d. v. s. staden New Yorks befolkning. Godt:

Eriebanan dödar mellan tretton och tjugotre personer

af sin million på sex månader, — och under samma

tid dö af New Yorks million 13,000 i sina sängar.

Jag fick kallrysningar öfver kroppen, och håret *reste

sig på ände.

»Det är ju förfärligt!» sade jag. »Faran ligger

ej i att resa på jernväg, utan i att förlita sig på de

fördömt farliga sängarna. Jag vill aldrig sofva i säng

mer.»

Jag hade gjort mina beräkningar på betydligt

mindre än hälften af Eriebanans längd. Det var klart,

att banan i dess helhet måste transportera åtminstone

elfva eller tolf tusen personer hvaije dag. Det fins

många korta vägar, utgående från Boston, som göra

fullt ut hälften så mycket, ja, ett ganska stort antal.

Det fins många vägar, strödda öfver Förenta Staterna,

som ha en ofantlig passageraretrafik. Derför vore det

ungefår lagom att antaga ett medeltal af 2500

passagerare for dagen for hvarje bana i landet. Men detfins 846 jernvägslinier i vårt land, och 846 gånger

2500 gör 2,115,000. Sålunda forsla Amerikas

jernvägar mer än två millioner menniskor hvarje dag eller

sex hundra femti millioner menniskor på året, utan

att räkna söndagarne. Ja, det göra de också, det är

intet tvifvel derom; ehuru, hvarifrån de taga råämnet,

det går öfver min aritmetiska omdömesförmåga. Jag

har nämligen gått igenom folkräkningstabellerna gång

på gång, och jag finner der, att det icke fins så

mycket folk i Förenta Staterna. De måtte förmodligen

använda samma personer om igen.

San Francisco är åttondedelen så folkrikt som

New York; det förekommer 60 dödsfall i den förre

staden i veckan och 500 i den senare, — om allt går

väl. Det vill säga, 3120 dödsfall om året i San

Francisco och åtta gånger så många i New York, — låt

oss säga omkring 25 eller 26,000. Sundheten på båda

orterna är den samma. Nu vilja vi som ett billigt

antagande fastställa, att detta är förhållandet öfver

hela landet och att följaktligen 25,000 af hvarje

million folk, vi ega, måste dö för hvarje år. Det går

upp till en fyrtiondedel af hela befolkningen. En

million af oss dö sålunda årligen. Af denna million

äro tio till tolf tusen ihjelstuckna, skjutna, drunknade,

hängda, förgiftade eller ha råkat ut för någon lika

våldsam död, ehuru på något annat populärt sätt,

såsom att omkomma genom gaslampor eller krinoliner,

att brinna upp i kolgrufvor, falla från hustak, störta

genom golfven i kyrkor eller läsesalonger, taga in

patenterade medikamenter eller genom sjelfmord i

nagon annan form. Eriebanan dödar mellan 23 och46; de andra 845 jernbanorna döda i medeltal en

tredjedels person hvardera; och återstoden af millionen,

stigande i sin helhet till den gräsliga summan af nio

hundra åttiosju tusen sex hundra trettioen lik — dö

naturligt i sina sängar!

Ni får ursäkta, att jag icke vidare utsätter mig

for de fördömda sängarna. Jernvägarne äro goda nog

för mig.

Mitt råd till alla menniskor är: stanna icke hemma

längre, än ni nödvändigt behöfver; men när ni måste

stanna hemma en tid, köp ett paket af de nämnda

lifförsäkringsbiljetterna och sitt uppe om natten. Ni

kan icke vara for mycket försigtig.

(Nu kan man förstå, hvarför jag svarade

biljettförsäljaren på det sätt, som återfinnes i början af

denna skizz).

Moralen af denna uppsats är, att tanklöst folk

knotar mera, än billigt är, öfver jernvägarnes skötsel

i Förenta Staterna. När vi besinna, att hvaije dag

och natt under året fulla fjorton tusen jernbantåg af

olika slag, lastade med lif och väpnade med död, fara

dånande öfver landet, så är det ett underverk, icke

att de döda tre hundra menskliga varelser under en

tid af tolf månader, utan att de ej döda tre hundra

gånger tre hundra!

*

Om barberare.

Allting förändras utom barberare, barberares sätt

och barberares omgifningar. De ändras aldrig. Hvad

man erfar första gången, man inträder i en

barberare-stuga, det erfar man sedermera alltid i barberarestugor

intill dagarnes ände. Jag skulle rakas i dag på

morgonen som vanligt. En herre nalkades dörren från

ena hållet då jag kom från motsatt sida, — en sak,

som alltid händer. Jag raskade gå, men det hjelpte

ej; han kom inom dörren ett litet steg före mig, och

jag följde honom i hälame och såg honom intaga den

enda lediga stolen, den, öfver hvilken den bäste

bar-beraren egde befalla. Det händer alltid så. Jag satte

mig ned, i förhoppning att bli arfving till den stol,

som tillhörde den bättre af de två återstående

barbe-rarae, ty han hade redan börjat kamma håret på sin

kund, medan kamraten ännu icke hade ruggat upp

och oljat lockame på sin. Jag aktade på den möjliga

utgången med största intresse. Då jag såg, att N:o2

vann på N:o 1, steg intresset till oro. När N:o 1

stannade ett ögonblick för att ge tillbaka på en

badbiljett åt en nykommen och blef efter, växte min oro

till ängslan. När N:o 1 tog upp sig igen och både

han och hans kamrat togo bort handdukarne och bor-

siade pudret från kundernas hakor och det var

ungefär lika nära, hvilkendera först skulle säga: »Dernäst!»,

så stod till och med min andedrägt stilla af idel

spänning. Men när i sjelfva det afgörande slutögonblicket

N:o 1 stannade for att låta kammen fara ett par

gånger genom sin kunds ögonbryn, så såg jag, att han

var förlorad, och det på ett enda ögonblick när; då

reste jag mig förargad och lemnade butiken för att

icke falla i händerna på N:o 2, ty jag eger ej den

afundsvärda styrka, som sätter en man i stånd att se

en väntande berberarelärling lugnt i ögonen och säga

honom, att man vill vänta, till dess kamratens stol

blir ledig.

Jag dröjde ute en qvart och kom då tillbaka i

hopp om bättre lycka. Nu voro naturligtvis alla

stolar upptagna, och fyra herrar sutto väntande, tysta,

osällskapliga, distraita, och med utseende af att vara

utledsna, såsom man alltid är, då man väntar på

sin tur i en barberarebutik. Jag satte mig ned i en

gammal soffa och fördref tiden en stund med att läsa

de i glas och ram infattade annonserna om alla slags

qvacksalfverimedel för hårets färgande och bevarande.

Derpå studerade jag de fläckiga och illa åtgångna

godtköpsplanscherna på väggen, föreställande bataljer,

en och annan ryktbar samtida, vällustigt hvilande

sultaninnor och den tråkiga, evinnerliga lilla flickan,

som sätter på sig sin farfars glasögon, och förbannade

i mitt inre den lifliga kanariefogeln, som saknas i

mycket få barberarestugor. Slutligen sökte jag upp

den minst söndertrasade af fjolårets illustrerade

tidningar, som skräpade på det tarfliga midtelbordet, ochstuderade dess oförsvarliga vanställningar af gamla,

nu mera förgätna händelser.

Ändtligen kom min tur. En röst yttrade:

»Der-näst!» och jag öfverantvardade mig sjelf åt — N:o 2

naturligtvis. Det händer alltid så. Jag sade helt

ödmjukt, att jag hade brådt, och det gjorde samma

intryck på honom, som om han aldrig hade hört det.

Han knyckte tillbaka hufvudet på mig och fäste en

servet omkring halsen. Han körde fingrarne innanför

kragen och stack in en handduk der. Han

undersökte mitt hår med sina klor och påstod, att det

behöfde putsas. Jag sade, att det icke behöfde

putsas. Han undersökte det igen och sade, att det var

temligen långt för nu varande mod, — bättre att

ha det en smula aftaget, — behöfdes isynnerhet

baktill. Jag sade, att det blifvit klippt för blott en

vecka sedan. Han funderade sorgset och betänkligt

öfver det en stund, och derpå frågade han med

föraktfull ton, hvem som klippt mig. Jag svarade honom

ögonblickligen: »Det gjorde herrn!» Der hade jag

honom. Dermed började han ifrigt arbeta upp

tvål-löddem och betrakta sig sjelf i spegeln, stannade då

och då, för att gå närmare och kritiskt undersöka sin

haka eller klämma en finne. Sedan tvålade han in

ena sidan af mitt ansigte fullständigt, och han skulle

just till att göra det samma med den andra, då ett

hundslagsmål ådrog sig hans uppmärksamhet, och han

rusade till fönstret, stannade der och åsåg striden till

slut och förlorade till sist på affären två riksdaler på

vad med de andre barberame, en sak, som beredde

mig stor tillfredsställelse. Han afslutade nu tvålnin-gen, hvarunder han stack borsten i munnen på mig

bara två gånger, och derpå böljade han gnida in

löd-dern med handen; och som han dervid hade hufvudet

bortvändt, medan han diskuterade hundslagsmålet med

de andre barberarne, var det naturligt, att han

skyfflade betydligt med lödder i munnen på mig, utan att

han visste af det; men sa gjorde jag det i stället.

Härpå började han draga sin rakknif på en

gammal bängsla, men dervid upptogs en lång stund

af en tvist om en maskeradbal, der han qvällen förut

figurerat i röd kaliko och teater-hermelinsmantel, som

ett slags kung. Han var så belåten med att bli brydd

i afseende på en viss mamsell, som han eröfrat med

sina behag, att han begagnade alla slags medel för att

underhålla tvisten genom att påstå, att han

förolämpades af kamraternas pikar. Allt detta medförde än

flere sjelfbetraktelser i spegeln; han lade ifrån sig

rak-knifven och borstade håret med mycken omsorg,

hvar-vid han lade en ut- och invänd buckla ned öfver

pannan, drog en snörrät »gata» bakåt och borstade

de båda sidopartiema öfver öronen med utmärkt

nog-granhet. Under tiden hade tvålen torkat i ansigtet

på mig och synbarligen ätit sig in i min kropps vitala

partier.

Nu böljade han raka, gräfvande in sina fingrar

i mitt ansigte, för att strama skinnet, görande min

näsa till handtag då och då, vridande och vrängande

mitt hufvud än hit, än dit, allt efter som

beqvämlig-heten fordrade under rakningen. Så länge han höll

sig på de mera härdade sidorna af ansigtet, var det

icke så svårt; men när han böljade skrapa och rifvapå hakan, då kommo tårarne fram. Jag brydde mig

ej om, att ban kom så nära mig; jag brydde mig ej

om hans lök, eftersom alla barberare tugga lök,

förmodar jag; men nu stack han fingrame in i munnen

på mig, för att komma åt att raka mungiporna, och

det var genom denna lilla omständighet, jag gjorde

den upptäckten, att en del af hans åligganden i

butiken var att rengöra fotogenlamporna.

Uugefar vid det laget roade jag mig med att

försöka gissa, hvar det var troligast, att han skulle skära

mig den här gången, men han kom mig i förväg och

flådde spetsen af hakan, innan jag hann bestämma

mig. Genast hvässade han rakknifven, — han kunde

gerna ha gjort det förut. Jag tycker icke om att bli

rakad för nära, och ville ej tillåta honom att fara

öfver ansigtet med knifven ännu en gång. Jag

försökte förmå honom att lägga bort den, af fruktan att

han skulle komma åt sidan på hakan, som var min

ömma punkt, ett ställe som knifven, omöjligt kan röra

två gånger, utan att göra illa: men han sade, att han

endast behöfde fara öfver en liten ojemnhet, och i

samma ögonblick släppte han rakknifven lös öfver den

förbjudna marken, och hvad jag fruktat, visade sig strax

med sveda och blödning. Då blötte han handduken

i konjak och plaskade mig otrefligt öfver hela ansigtet

med flata handen, liksom om en mensklig varelse

någonsin tvättade sig i ansigtet på det viset. Derpå

torkade han mig, i det han på samma sätt for öfver

mitt ansigte med den tona delen af handduken, liksom

om en mensklig varelse någonsin torkade sig i ansigtet

på den fasonen; men en barberare gnider en sällansom en kristen menniska. Dernäst baddade han konjak

på det skurna stället med handduken, så höljde han

såret med puder, så blötte han det med konjak igen,

och han skulle utan tvifvel ha gått på och blött och

pudrat i evighet, om jag ej gjort uppror och

undan-bedt mig. Nu pudrade han hela mitt ansigte och

började tankfullt plöja håret med händerna och kritiskt

undersöka sina fingrar. Derpå rådde han till en

borstning och sade, att mitt hår behöfde det allt för väl.

Jag anmärkte, att jag borstade det sjelf ganska

grundligt i badet i går. Der hade jag honom igen.

Der-näst rekommenderade han mig något af »Smiths

hår-förherrligande essence» och erbjöd mig en flaska. Jag

nekade. Han prisade den nya parfymen, »Toilettens

krona», och föreslog mig att köpa något deraf. Jag

nekade igen. Han räckte mig ett tandborstvidunder

af egen uppfinning, och när jag nekade, erbjöd han

sig att handla knifvar med mig.

Han återvände till sitt göromål efter felslåendet

af detta sista försök, stänkte ned mig helt och hållet,

ben och allting, gned in pomada i håret, trots mina

protester deremot, ref och slet upp en god del deraf

med rötterna, och kammade och borstade resten,

be-nade det i bak, klistrade den eviga ut- och invända

hårbucklan ned i pannan, och derpå, under det han

kammade mina tunna ögonbryn och smorde ned dem

med pomada, bredde han ut sig i en redogörelse för

alla fullkomligheterna hos en svart och hårlös

råtthund, han egde, till dess jag hörde det hvissla för

affcontåget och insåg, att det var fem minuter för sent

för mig för att hinna med. Då ryckte han bort hand-duken, strök den lätt öfver mitt ansigte, for med

kammen ännu en gång genom ögonbrynen och ropade

gladt: »Demäst!»

Denne barberare föll ned och dog af slag två

timmar senare. Jag väntar ännu en dag med min

hämnd: — jag vill gå med på hans begrafning.

*

En qvinna med ruter i.

»Jag satt här», sade domaren, »i den här gamla

länstolen och höll ting, och vi hade ransakning med

en styf spansk skurk med ful uppsyn, för det han

dödat mannen till en strålande vacker mexikanska.

Det var en dåsig sommardag, och en förfärligt lång

en, och vittnesmålen voro långrandiga. Ingen af oss

tog något intresse i ransakningen, undantagande den

der nervöst oroliga satan till mexikanska, — ty ni vet,

huru de älska, och huru de hata, och den här hade

älskat sin man af alla sina krafter, och nu hade hon

kokat ihop det alltsammans till hat och stod här,

utspyende det genom sina ögon på spanjoren. Och jag

skall säga er, hon ville allt pigga opp mig också en

och annan gång med sina blixtar. Nå, jag hade

rocken af och fötterna uppe, vräkande mig baklänges

och svettande och rökande en af de kålbladscigarrer,

som folket i San Francisco brukade anse för goda nog

åt o» i dei> tidenT och biaiUame hade alla rock ar ne

af och rökte och täljde med pennknifvar, och vittnena

på samma sätt, och likaså fangen. Nå, ett faktum är,

att det då för tiden icke fans något intresse för

ran-sakningar om mord, ty den anklagade förklarades

alltid vara »icke skyldig» af juryn, i väntan, att han

skulle göra det samma för dem en annan gång; och

ehuru bevisningen var klar som dagen emot den här

spanjoren, så visste vi, att vi icke kunde lagbinda

honom, utan att se ut som öfversittare och liksom ge en

pik åt hvarenda gentleman i kommunen; ty på den

tiden fans det inga granna åkdon och livréer, utan det

enda sätt, hvarpå man kunde visa, att det var stil i

en, det var genom att hålla sig sin egen privata

be-grafningsplats.

»Men qvinnan der, hon tycktes ha gett sig den

och den på att få spanjoren hängd, och ni skulle ha

sett, huru hon kunde glo på honom en minut i taget,

och sedan se upp på mig på sitt öfverbevisande sätt,

och så vända sig omkring och under nästa fem minuter

ransaka juryns ansigten, och så småningom luta

an-sigtet i händerna för en liten, liten stund, som om

hon vore färdig att ge tappt, men så opp igen på

ögonblicket, lika lifvad och ängslig som förr. Men när

juryn afkunnade utslaget: »Ej skyldig!», och jag sad’

fången, att han var skild från målet och fritt kunde

gå sin väg, — då reser sig menniskan, till dess hon

tycktes så hög och stor, som ett sjuttiofyra-kanon-skepp,

och så säger hon:

»’Domare, har jag förstått rätt, att ni sagt, att

karlen der ej är skyldig, fast han mördat min man

utan något slags orsak inför mina egna och mina små

barns ögon, och att allt blifvit gjordt i afseende på

honom, som någonsin rätt och lag kan göra?’

»’Alldeles’, svarade jag.

»Och då — hvad tror ni hon då gjorde? Jo, hon

vände sig mot den der grinande spanske narren somen vildkatta, och opp med en revolver och sköt ihjel

honom inför öppen domstol.»

»Det var ruter i den, det tillstår jag.»

»Ja, var det inte?» sade domaren beundrande*

»Jag ville ej ha gått miste om det för något i veriden.

Jag upplöste sammanträdet på fläcken, vi satte på

oss rockarne och gingo ut och gjorde en insamling åt

henne och hennes ungar och skickade dem öfver

her-gen till deras vänner, . Ah, hvad det var ruter i den

qvinnan!»

*

Verkliga förhållandet i målet angående det stora oxkött-kontraktet.

Jag önskar att i så få ord som möjligt framlägga

inför nationen, hvilken del, ehuru liten den är, jag

haft i denna affär, — en affär, som så ifrigt sysselsatt

allmänhetens sinnen, alstrat så mycket obehag och

fyllt tidningarna på båda kontinenterna med förvridna

framställningar och öfverdrifna kommentarier.

Upphofvet till denna olycksbringande affär var

följande — och jag försäkrar härmed, att hvaije

faktum 1 här nedan meddelade resumé kan fullständigt

bestyrkas med officiela urkunder, som är i styrelsens

ego —:

Aflidne John Wilson Mackenzie från Rotterdam,

New Jersey, ingick den 10:de Oktober 1861 eller så

omkring kontrakt med regeringen att leverera åt

general Sherman inalles trettio fat oxkött.

Nå väl!

Han begaf sig åstad efter Sherman med oxköttet;

men då kan kom till Washington, hade Sherman

be-gifvit sig till Manassas. Han tog oxköttet med sig

och följde honom dit, men kom för sent; han följde

efter honom till Nashville, och från Nashville till

Cha-tanooga, och från Chatanooga till Atlanta, — men han

kunde aldrig hinna upp honom. I Atlanta tog han

ny fart och följde efter honom på hela hans fård till

sjös. Han kom åter några få dagar för sent; men då

lian fått höra, att Sherman hade rest af med ångaren

»Quaker City» på dess lustfärd till Heliga Landet, så

tog han biljett till Beirut i Syrien, i akt och mening

att hinna upp det andra fartyget. När han kom fram

till Jerusalem med sitt oxkött, fick han veta, att

Sher-raan icke farit med »Quaker City», utan hade

marche-rat till slätterna i vestern för att slåss med indianerna.

Han återvände till Amerika och skyndade bort till

Klippbergen. Efter sextioåtta dagars mödosam resa

omkring på slätterna, och då han kommit på fyra mils

afetånd från Shermans högqvarter, blef han ihjelsiagen

med tomahawk och skalperad, och indianerna

bemäk-tigade sig oxköttet. De togo alltsammans, utom ett enda

fat. Shermans armé eröfrade detta, och så uppfylde

ännu i döden den bålde seglaren, åtminstone till en

del, sitt kontrakt. I sitt testamente, hvilket han hållit

liksom en dagbok, öfverlemnade han kontraktet till sin

son Bartolomeus Wilson. Denne Bartolomeus Wilson

skref ut följande räkning, hvarpå han dog:

Förenta Staternas regering till stil. John Wilson Mackenzie,

NeW Jersey. Debet.

An. 30 fat oxkött åt general Sherman Dollars

å 100 per styck..........3,000

Resekostnader och transport.......14,000

Summa dollars 17,000

Betalt qvitteras.

Så dog han; men han lemnade kontraktet åt W.

J. Martin, som försökte att indrifva penningarna, men

dog, innan han lyckades. Han lemnade det till BarkerJ. Allen, och han försökte äfven att indrifva summan.

Han öfverlefde ej försöket. Barker J. Allen lemnade

det åt Anson G. Rogers, som försökte få ut summan,

och han kom så långt som till nionde

revisions-konto-ret, då döden, den store qvitteraren, kom helt

opåkallad och uteslöt äfven honom från hans rätt. Han

lemnade räkningen till en slägting i Connecticut vid

namn Yengeance Hopkins, som stod ut i fyra véckor

och två dagar och gick längst i undersökning, ty han

kom ända fram till tolfte revisorn. I sitt testamente

lemnade han räkningen till sin farbror, vid namn

Le-benglad Jonlison. Men det var att göra slut på hans

glädje här i lifvet. Hans sista ord voro: »Gråt icke

öfver mig, — jag är nöjd att gå bort!» Och det var

han, arma själ. Sju personer ärfde derefter

kontraktet, men de dogo alla. Så kom det slutligen i mina

händer. Jag fick det genom en slägting vid namn

Hubbard — Bethlehem Hubbard från Indiana. Han

hade haft groll emot mig i lång tid, men under sina

sista stunder skickade han efter mig, förlät mig allt

och lemnade mig med tårar i ögonen oxkött-kontraktet.

Så slutar historien derom intill den tid, då ja§

inträdde i eganderätten dertill. Jag vill nu försöka

att ställa mig sjelf omedelbart fram inför nationens

ögon i allting, som angår min andel i affären. Jag

tog oxkött-kontraktet samt räkningen för resa och

transport med mig till Förenta Staternas president.

Han sade:

»Nå väl, herre, hvad kan jag göra för er?»

Jag svarade:

»Sire, den 10:de Oktober 1861 eller så omkringingick aflidne John Wilson Mackenzie från Rotterdam,

New Jersey, kontrakt med regeringen att leverera åt v

general Sherman inalles 30 fat oxkött —»

Här hedjade han mig och afskedade mig —

vänligt, men bestämdt. Nästa dag uppvaktade jag stats-,

sekreteraren.

Han sade:

»Nå väl, herre?»

Jag yttrade:"

»Eders kongliga höghet, den 10:de Oktober 1861

eller så omkring ingick aflidne John Wilson Mackenzie

från Rotterdam, New Jersey, kontrakt med regeringen

att leverera åt general Sherman inalles trettio fat

oxkött — f

»Nog, herre, nog! Det här embetsverket har

ingenting att göra med kontrakt om oxkött.»

Jag blef höfligt afvisad. Jag tänkte, att saken

var alldeles förbi, och såsom slut på den besökte jag

följande dag sjöministern, som sade:

»Tala fort, herre; låt mig inte vänta!»

Jag yttrade:

»Eders kongliga höghet, den 10:de Oktober 1861

eller så omkring ingick aflidne John Wilson Mackenzie

från Rotterdam, New Jersey, kontrakt med regeringen

att leverera åt general Sherman inalles trettio fat

oxkött —»

Ja, så långt kom jag. Han hade heller ingenting

att göra med kontrakt om oxkött åt general Sherman.

Jag började tycka, att detta var ett kuriöst slags

regering. Det såg nästan ut, som om de ville kommaifrån att betala oxköttet. Följande dag gick jag till

inrikesministern. Jag sade:

^ »Eders kejserliga höghet, dqn 10:de Oktober 1861

eller så omkring —»

»Det är nog, herre. Jag har hört talas om er

förut. Gå, tag ert skamliga oxkött-kontrakt bort ifrån

det här embetsverket. Inrikes departementet har ej

det allra ringaste att göra med arméens underhåll.»

Jag gick min väg. Men nu var jag desperat. Jag

beslöt, att jag skulle hålla efter dem; jag ville anfäkta

hvart enda departement i denna orättvisa regering, till

dess affären med kontraktet var uppgjord. Jag ville

drifva in räkningen eller falla på försöket såsom mina

föregångare fallit. Jag anföll general-postdirektören,

jag belägrade åkerbruksdepartementet, jag lade forsat

för talmannen i representantkammaren. De hade

ingenting att göra med arméens oxkött-kontrakt. Jag

anmälde mig hos kommissarien för patentbyrån. Jag

sade:

»Eders excellens, den 10:de Okt —»

»Fördömdt! Har ni nu ändtligen hunnit hit med

ert upproriska oxkött-kontrakt. Yi ha ingenting

att göra med oxkött-kontrakt för arméen, min bästa

herre.»

»Ja, det är godt och^väl, det,— men någon är

väl så god och betalar det der oxköttet. Och det skall

betalas just nu för resten, eller också lägger jag

beslag på den här gamla patentbyrån och allt som fins

i den.»

»Men, min bäste herre —»

»Jag gör ingen åtskilnad, herre. Patentbyrån ärskyldig att betala köttet, tycker jag; och, skyldig eller

ej, patentbyrån skall betala det.»

»Inga detaljer! Det slutade med slagsmål.

Patentbyrån segrade. — Men jag hittade på något till min *

fördel. Man sade mig, att

skattkammardepartemen-tet var den rätta platsen för mig att uppsöka. Jag

gick dit. Jag fick vänta två och en half timme, och

derpå släpptes jag in hos förste skattkammarlorden.

Jag sade:

»Högädle och högärevördige signor, den 10:de

Oktober 1861 -eller så omkring ingick aflidne John Wilson

Macken —»

»Det är nog, herre. Jag har hört talas om er.

Gå till förste skattkammarrevisorn.»

Jag gjorde så. Han skickade mig till andre

revisorn. Andre revisorn skickade mig till den tredje,

och den tredje skickade mig till förste kontrollören vid

säd- och kött-afdelningen. Det här började se ut som

affär. Han undersökte alla sina böcker och alla sina

lösa papper, men fann intet koncept till

oxkött-kontraktet. Jag kom till andre kontrollören vid säd- och

kött-afdelningen. Han undersökte sina böcker och lösa

papper, men utan framgång. Jag kände mig

uppmuntrad. Under den veckan kom jag så långt som till

sjette kontrollören vid samma afdelning; nästa vecka

gick jag igenom afdelningen för fordringar, tredje

veckan började och slutade jag afdelningen för

förlagda kontrakter och fick fotfäste i afdelningen för

dödade räkningar. Jag slutade der på tre dagar. Nu

fans det blott ett enda ställe qvar att söka på. Jag

anföll kommissarien för »ditt och datt». Rättare sagdt,hans notarie, — han var nämligen icke der sjelf. Der

fans sexton vackra unga flickor i rummet, och der fans

sju notarier med fördelaktigt utseende, som

instruerade dem. De unga damerna smålogo mot dem öfver

axeln, och notarierna smålogo mot dem tillbaka, och

allting gick lustigt till som på bröllop. Två eller tre

notarier, som voro sysselsatta att läsa tidningar,

blickade nästan skarpt på mig, men fortsatte att läsa, och

ingen sade ett ord. Dock — jag hade blifvit van vid

den sortens hurtighet i expedition hos herrar

extra-ordinarie notarier och kanslister under min ödesdigra

bana från den dag, då jag inträdde på första kontoret

inom säd- och kött-byrån, äntja till dess jag passerade

ut genom det sista inom afdelningen for dödade

räkningar. Jag hade under denna tid blifvit så skicklig,

att jag kunde hvila på en fot från den stund, jag

inträdde på embetslokalen,. till dess en notarie

tilltalade mig, utan att byta om mer en två, på sin höjd

tre gånger.

Så stod jag nu der, tills jag hade bytt om fyra

särskilda gånger. Då sade jag till en af notarierna,

som läste;

»Högt skinande herr Slå-dank, hvar är Storturken?»

»Hvad menar ni, herre? Hvem menar ni? Om ni

menar byråchefen, så är han ute.»

»Kommer han att besöka harem i dag?»

Den unge mannen stirrade på mig en stund och

fortsatte sedan att läsa sin tidning. Men jag kände

sättet hos de der notarierna, jag. Jag visste, att jag

var räddad, om han läst slut, innan en ny post från

New York ankommit. Han hade ej mer än två tid-ningar q var. Efter en stund slutade han, gäspade och

frågade, hvad jag ville.

»Vidtberömde och högtärade herr Odåga, den 10:de

Oktober —»

»Ni är oxkött-kontrakt-menniskan. Gif mig edra

papper.»

Han tog dem och ränsakade länge och väl i »ditt

och datt». Slutligen hittade han just, hvad jag ville

- ha, — han hittade det länge saknade konceptet till

kontraktet, — han hittade den klippa, mot hvilken så

inånga af mina föregångare blifvit krossade, innan de

hunnit fram. Jag var djupt rörd. Oeh dock var jag

glad, — ty jag hade gått igenom med lifvet. Jag

sade med rörelse:

»Gif mig det. Nu skall regeringen göra opp

saken.»

Han sköt rmig tillbaka och sade, att det var

nå-gontin som först måste göras.

»Hvar är den här John Wilson Mackenzie?»

frågade han.

»Död.»

»När dog han?»

»Han dog inte alls, — han blef dödad.»

»På livad sätt?»

»Med tomahawk.»

»Hvem gjorde det?»

»En indian naturligtvis. Ni antar väl ej, att det

var föreståndaren för en söndagsskola, eller hur?»

»Nej. En indian, var det så?»

»Precis.»»Som hette?»

»Som hette? Jag kan väl inte veta, hvad han

hette.»

»Måste veta, hvad han hette! Hvem såg, att han

blef dödad med Tomahawk?»

»Det vet jag inte.»

»Ni var således inte närvarande sjelf?«

»Det kan ni väl se derpå, att jag inte är

skal-perad.»

»Men huru kan ni då veta, att Mackenzie är död?»

»Emedan han alldeles säkert dog vid den tiden,

och jag har alla skäl att tro, att han varit död sedan

dess. Ja, jag vet att så är.»

»Vi måste ha bevis. Har ni tagit fast indianen?»

»Naturligtvis inte.»

»Nå, då måste ni taga fast honom. Har ni reda

på tomahawken?»

»Jag har aldrig tänkt på något sådant.»

»Ni måste få reda på tomahawken. Ni måste

visa fram indianen och tomahawken. Om Mackenzies

död kan bevisas med dem, så kan ni sedan inställa er

inför den kommission, som har att göra med revision

af fordringar med någon utsigt att få räkningen

betalt, och det med den framgång, att edra barn

möjligen få lefva för att taga emot pengame och

använda-dem. Men mannens död måste bevisas. Likväl, jag

kan så ger na säga er genast, att regeringen aldrig

kommer att betala transporten och salig Mackenzies

resekostnader. Må hända betalas det fat kött, som ,

Shermans soldater eröfrade, om ni kan få igenom en

motion i kongressen i den riktningen; men regeringenbetalar aldrig för de tjugunio fat, som indianerna åto

opp.»

»Jag skulle således inte få mer än en hundra

dollars, och det är inte en gång säkert! Efter alla

Mackenzies " resor i Europa, Asien och Amerika med sitt

oxkött, efter allt hans bråk och tråk och transporter,

efter blodbadet på alla de oskyldiga varelser, som

försökt kassera in räkningen! Unge man, hvarfor har inte

förste kontrollören vid säd- och kött-afdelningen sagt

mig det?»

»Han visste väl ingenting om riktigheten af er

fordran.»

»Hvarfor sade inte den andre mig det? Hvarför

gjorde inte den tredje det? Hvarfor ha inte alla de

här afdelningarna och departementen sagt mig det?»

»Ingen af dem kände till det. Vi uträtta saker

efter routine här. Ni har foljt routinen och funnit,

hvad ni önskade veta. Det är bästa sättet. Det är

enda sättet. Det är mycket ordentligt och mycket

långsamt, men det är mycket säkert.»

»Ja, säker död är det. Så har det varit för de

fleste i vår slägt. Jag böqar på att känna, jag också

att det nu gäller mig. Unge man, ni älskar den söta

ungen der, med de vackra blå ögonen och stålpennan

bakom örat, — jag ser det på edra såta ögonkast. Ni

vill gerna gifta er med henne, men ni är fattig. Se

här, håll upp handen, — här är oxkött-kontraktet: gå,

tag henne och var lycklig! Himlen välsigna er, mina

barn! \

Detta är allt, hvad jag vet om det stora

oxköttkontraktet, som alstrat så mycket prat i verlden. No-tarien, åt hvilken jag förärade det, dog. Jag vet

ingenting vidare om kontraktet eller om någon, som

dermed står i samband. Jag vet blott, att om en man

lefver länge nog, så kan han genom Omsvepsverken i

hufvudstaden spana ut hvad han önskar, och efter

mycken möda och tidspillan hitta på, hvad han skulle

kunna finna redan första dagen, om arbetet i

Omsvepsverken vore lika snillrikt ordnadt, som det skulle varai

ifall de vore ett stort privat handelskontor.

*

Om städerskor.

- Emot alla slags städerskor, af hvad ålder och

nationalitet de vara månde, slungar jag härmed

ungkarlsståndets förbannelse.

De lägga alltid hufvudgärden i den andra änden

af sängen, bortvänd från gasarmen, så att, medan man

läser och röker, innan man. somnar, — efter gammal

hedervärd ungkarlsvana — man måste hålla boken i

vädret i obeqväm ställning för att hindra ljuset från

att blända ögonen.

Då de sedan på morgonen finna hufvudgärden flyttad

till den andra änden af sängen, så uppfatta de icke

vinken med vänligt sinne; nej, stolta öfver sin absoluta

envåldsmakt, och utan all känsla af medömkan öfver

ens hjelplöshet, bädda de sängen just så, som den från

början var, och grina i mjugg elakt åt den pina, som

deras tyranni förorsakar.

Alltid från den stunden, när de finna, att man

flyttat hufvudgärden, göra de om ens arbete, och genom

sådant trots söka de förbittra det lif, Gud oss gifvit

hafver.

Kunna de ej på annat sätt få ljuset att falla

obe-qvämt, så flytta de sängen.

Om man drager fram kommoden några tum från

väggen, så att locket kan stå uppe, när man öppnar

den, så skjuta de den tillbaka ingen. De göra så med flit.

Önskar man spottlådan på ett bestämdt ställe der

hon är till hands, så är detta icke i deras tycke och

derför flytta de henne.

De sätta alltid stöflarne på oåtkomliga platser.

De ha ett särskildt nöje af att skjuta dem så långt

under sängen, som väggen tillåter. Det sker derför, att

detta tvingar en att falla ned i en högst ovärdig

ställning, att göra vilda sveptag efter dem i mörkret med

stöfvelknekten och utfara i svordomar.

De flytta alltid svafvelstickdosan på någon orätt

plats. De hitta på ett nytt ställe åt den för hvarje

dag och sätta en karafin eller något annat bräckligt

glasföremål, der dosan stod förut. Det sker, för att

narra en att slå sönder glassaken, medan man trefvar

i mörkret, för att man sålunda skall råka ut för

ledsamheter.

De göra aldrig annat än flytta möblerna. Då man

kommer hem på natten, kan man vara säker på, att

man finner byrån, der klädskåpet stod på morgonen.

Och om man, när man gick ut på morgonen, lemnade

paraplyställningen vid dörren och gungstolen vid

fönstret, så händer det, när man kommer hem vid

midnatt eller så omkring, att man stupar öfver gungstolen

och skrider fram mot fönstret för att sitta ned på

paraplyställningen. Deröfver blir man förargad. Det

gläder dem.

Det gör det samma, hvar man lägger en sak, —

de låta den icke förbli, der den ligger. De taga den

och flytta den vid första tillfälle, de få. Det ligger ideras natur. Och dessutom, det gör dem nöje att vara

elaka och stridiga på det sättet. De skulle stryka med,

om de icke kunde bära sig infamt åt.

De plocka alltid upp alla gamla bitar af tryckt

skräppapper, som man kastat på golfvet och stapla dem

sorgfälligt upp på bordet, men tända upp eld med ens

värderika manuskript. Om det fins någon särskild

gammal skräplapp, som man är mera förargad på än på

någon annan, och för hvars skull man småningom

tråkar ut lifvet med" försök att bli honom qvitt, så må

jn$n ger na underkasta sig all möda i den vägen, man

möjligen kan, men det hjelper icke det ringaste, ty de

hitta alltid på den gamla lappen och lägga den på

samma gamla plats igen hvar enda gång. Det gör

dem så godt.

Och de öda upp mera hårolja än sex karlar. Om

de skyllas för att snatta sådant, så gripa de till en

nödlögn. Hvad bry de sig om ett lif efter detta?

Absolut ingenting.

Om man för beqvämlighets skull lemnar nyckeln

i dörren, så bära de den till kontoret och lemna den åt

bokhållaren. De göra sådant under den nedriga

förevändningen att de vilja skydda ens egendom för tjufvar;

men i srjelfva verket göra de så, emedan de önska narra

en att traska ned utför trapporna igen efter den, när

man kommit hem uttröttad, eller tvinga en att skicka

ett stadsbud efter den, som alltid väntar att få sin

betalning. . Förmodligen dela de usla varelserna rofvet

sins emellan.

De sträfva alltid att få bädda upp sängen, innan

man stigit upp, hvarmed de störa ens hvila och för-orsaka en plågor och qval; men sedan man en gång

stigit upp, så infinna de sig icke förr än nästa. dag.

De göra allt, livad nedrigt de kunna hitta på, och

de göra det af pur elakhet och ingenting annat.

Städerskor äro döda för alla menskliga instinkter.

Om jag kunde drifva igenom en motion på

riksdagen om att afskaffa städerskor, så tror jag, att jag

gjorde det.

*

Begrafningsentreprenörens prat.

»Nå, den här salig menniskan», sade

begrafnings-mannen och klappade bifallande den aflidnes

sammanlagda händer, »han var då en hedersknyffel — hur

helst ni tog holiom, var han en riktig hedersknyffel.

Han var så innerligt snäll och så blygsam och enkel i

sina sista stunder. Bekanta ville ha metallkista, förstås,

— ingenting annat kunde gå an. Jag kunde inte

skaffa nå’n. Det var inte tid till’et, — det kunde väl

hvar kotte se.

»Salig menniskan sad1: gör ingenting, — stoppa

ner honom i hvad slags låda som helst, bara han kunde

sträcka ut sig beqvämt, så brydde han sig hin i, hvad

stil den var i. Höll mera på utrymme, sad’ han, än

på stil, i alla fall, i den sista kurragömman.

»Bekanta ville ha silfverplåt på kistan, med inskrift,

hvem han var, och hvar han kom ifrån. Nå, nu vet

ni så väl som jag, att en menniska kan inte trolla

fram en så’n pjes i en liten småstad som den här. Hvad

sad1 salig menniskan?

»Hvitlimma hans gamla kanot, sad’ han, och rita

adress och destination på’n med en svart borste och

märkplåt, och så en vers ur någon hygglig psalm, och

ge’n se’n kurs på grafven och märk’en: B(etalas) Y(id)

Marit Twain’s sktzzer. 5

F(ramkomsten), och låtfen så basa. Han var inte mera

ledsen, än ni är, — tvärtom, så lugn och sansad som

en likvagnshäst; sad\ han tyckte, att dit han skulle

ge sig i väg, en kropp skulle stå sig betydligt bättre

af att bli obsalverad för en gentil moralisk karakter

än för en grann likkista med förnäm dörrplåt på.

»Präktig karl var det. Jag sköter hellre ett lik

som han än något, jag haft göra med på sju år. Det

smakar något att svepa en så’n karl. Gud bevars, så

som han blef lagd, innan han strök med, var han

alldeles belåten med; slägten menade väl, sad’ han,

ofantligt väl, men alla de der tillrustningarna gjorde intet

annat än uppsköt saken mer eller mindre, och han ville

inte, att det skulle dra for länge om. Ni har aldrig

sett så klart ett hufvud, som han hade, — och så lugnt

och så kallt. Riktigt en kluns till hjerna, — det hade

han. Alldeles ohyggligt stor! Det var ett orimligt

af-stånd från ena änden till den andra i den karlens skalle.

Gång på gång har han haft hjernfeber rasande i en

del, och resten af skrofvet visste inte ett ord om’et —

rörde det inte mer, än ett indianuppror i Arizona rör

staterna vid Atlanten.

»Nå, slägtingarna, de ville ha en dundrande

be-graining, men salig menniskan sad", han kunde inte

med granlåter, — behöfdes ingen procession, — kunde

stoppa likvagnen full med sörjande och så sticka ut

en bogserlina akterut och ta honom på släp bakom.

Han var emot allt, hvad stil heter, mest af alla

jordiska qvarlefvor, som jag träffat på. Ett vackert,

enfaldigt väsen var han, det kan ni lita på. Han gaf sig

den och den på att fa sakerna gjorda så, som han ville,och han hade riktig glädje af att lägga sina små

planer. Han hade mig till att ta mått af sig och gaf

mig en hel bråte med uträttningar: så fick hanpresten

att stå bakom en lång låda med en bordduk öfver, för

att föreställa likkistan, och läsa opp sin likpredikan,

och han sad’: »om igen!» vid de vackra ställena och

lät honom stryka ut hvar enda bit af skryt om honom

och allt, som stötte på brask. Och så lät han dem

trafva igenom kören, så att han fick hjelpa dem leta

ut melodierna för tillfället, och han fick dem att sjunga:

’Kapten, han släppte ankar’, för han hade alltid tyckt

om den visan, när han var nedslagen, och högtidlig

musik gjorde honom bara ledsen. Och när de sjöng’

den med tårar i ogonen — för de höll’ af honom

allesammans — och alla slägtingarna stod’ sörjande

omkring, så låg han der så lycklig som en prins, och

visade i allting, huru glad han var öfver det; och för ett

ögonblick var han oppiggad och lifvad och försökte att

falla in, — för, kom i hog, han var inte litet stolt

öfver sin skicklighet i att sjunga; men bara han

öppnade munnen och skulle till att ge hals, så gaf han

opp andan.

»Jag har aldrig sett en menniska släckas ut så i

ett tag. Ack, det var en stor förlust, — det var en

oerhörd förlust för vår stackars lilla stad, som bara har

en enda häst. — Ja, ja, det är godt och väl, — men

jag har inte tid att gå här och sladdra längre, — bäst

att spika på locket och knoga åstad med honom, och

om ni vill vara så hederlig och hjelpa mig lyfta ett

tag, så skjuta vi in honom i likvagnen och ramla i

väg. Slägtingarna ville ha det så, — bry sig inte omden aflidnes önskan, i samma minut en stackare är död;

men fick jag göra efter mitt hufvud, — om jag inte

respekterade hans sista vilja och tog honom på släp efter

likvagnen, så vill jag vara fördömd. Jag tycker för

min del, att hvad ett stackars lik vill ha gjordt för sin

egen del, är inte farligare, än att det kan ske: och

det vare hvad som helst, ett lik rickomderar mig att

göra, så gör jag det, om det också gälde att stoppa

opp det och gulmåla det och behålla det som ett

su-venir, — det är säkert, det!»

Han smälde med piskan och for skumpande sina

färde med sin gamla utkörda .likvagn, och jag fortsatte

min vandring med den värdefulla lexa, jag fått, — att

en sund och helsosam munterhet icke nödvändigt är

omöjlig .för någon sysselsättning i verlden. Lexan

kommer troligen ej så snart att glömmas, ty det skall

dröja många månader, innan minnet utplånas af de

anmärkningar och omständigheter, som inpreglade henne.

*

Den förstenade mannen.

För att visa huru verkligen svårt det är att smyga

en lära eller en sanning på en oaktsam publik genom

en burlesk, utan att alldeles och på det orimligaste

sätt skjuta bom, vill jag här meddela tvenne

erfarenheter, som jag sjelf gjort i saken.

Mot slutet af år 1862 böljade menniskorna i

Nevada och Californien bli alldeles galna i afseende

på utomordentliga försteningar och andra naturens

under. Man kunde knappast taga i en tidning, utan

att deri finna en eller två beprisade upptäckter af

detta slag. Manien hade blifvit en smula löjlig. Jag

var en splitter ny medarbetare i lokaltidningen i staden

Yirginia, och jag kände mig kallad att till intet göra

detta tillväxande onda. Yi ha väl alla en eller annan

gång vårt välvilliga faderliga sinnelag, förmodar jag.

Jag valde att döda forsteningsmanien med en fin, en

mycket fin satir. Men den var, må hända, alldeles

for fin, ty ingen menniska förstod någonsin det minsta

af den satiriska delen deraf. Jag utförde min plan i

form af upptäckten af en märkvärdig förstenad man.

Jag hade haft ett tillfälligt gräl med mr Sewall,

den nye fredsdomaren i Humboldt, och jag tänkte,

att jag kunde så gema ge honom en liten snärt på

samma gång och göra honom löjlig samt sålunda

förena nöje med nytta. Sålunda berättade jag med

tålmodig, trovärdig detaljrikedom allt, som rörde

upptäckten af en förstenad man vid Gravelly Ford precis

hundra tjugu mil öfver en halsbrytande bergsstig ifrån

den plats, der Sewall bodde. Vidare berättade jag,

huru alla lärde i det närmaste granskapet hade varit

der för att undersöka petrifikatet, ehuru det var

bekant, att det icke fans en lefvande varelse inom

femtio "mils afetånd derifrån, undantagande några

svältande indianei*, några lytta gräshoppor och fyra

eller fem hökar utan föda, och för svaga att flyga

sin väg. Och jag berättade, huru dessa* lärde med

en mun förklarade, att den förstenade mannen hade

befunnit sig i ett tillstånd af fullkomlig förstening

under mer än tio generationer; och derpå försäkrade

jag med ett allvar, som jag egentligen borde ha skämts

att antaga, att så snart mr Sewall fått underrättelse

om saken, sammankallade han en nämnd, satte sig

upp på sin mulåsna och begaf sig i väg, med ädel

känsla af vördnad för sin embetsmannapligt, på den

förfärliga fem dagars resan genom pottaskdam och

salviebuskar, med fara för lif och lem och hotande

hungersnöd, för att hålla legal undersökning i

afseende på den aflidne mannen, som dött och

förvandlats till sten för mer än tre hundra år sedan!

Och derefter, medan jag var i farten, gick jag på

med samma orubbliga allvar och meddelade, att

nämnden afkunnat det utslaget, att den aflidne ljutit

döden till följd af långvarig utsättning för luften.

Detta eggade mig endast till högre fantasiflygt, ochjag påstod, att nämnden med den menniskokäjrlek,

som är så betecknande för nybyggare, sedermera

gräfde en graf och voro i begrepp att gifva den

förstenade mannen kristlig begrafning, då de funno, att

for århundraden tillbaka en kalklösning hade droppat

ned utfor ytan af den sten, mot hvilken han satt,

och denna blandning hade runnit under honom och

kittat fast honom vid berget, samt att nämnden, i

hvilken alla voro silfvergrufarbetare, funderat på

svårigheten en stund, men sedan hade man tagit fram

krut och tändrör och lagat sig till att borra ett hål

under honom, för att spränga honom från sin

ställning, då mr Sewall, »med den finkänslighet,

som är honom så egen, hindrade dem derifrån,

anmärkande, att det skulle vara föga mindre än helgerån

att företaga något slikt».

Skämtet om den förstenade mannen var från

början till slut en enda serie af skriande orimligheter,

ehuru väl de omtalades med en lömskt låtsad ton af

sanning, som till och med i viss grad gjorde intryck

på mig sjelf, så att jag var smått i fara att tro mitt

eget skälmstycke. Men jag hade verkligen icke lust

att bedraga en enda menniska och heller ingen aning

om, att jag gjorde det. Jag förlitade mig på, att

framställningen af det sätt, hvarpå den förstenade

mannen satt, skulle för allmänheten klargöra, att han

var en anka. Likväl blandade jag med flit npp detta

med andra saker, i hopp att göra det otydligt, —

och jag lyckades. Jag beskref t. ex. läget på den

ena foten och sade sedan, att han höll högra tummen

mot sidan af näsan; derpå talade jag om den andrafoten och sade ögonblicket derefter, att fingrarne på

högra handen voro skilda från hvarandra; sedan

pratade jag litet om hans bakhufvud, men kom "tillbaka

till händerna och sade, att den venstra tummen var

hakad fast vid högra lillfingret; derpå bredde jag ut

mig om någonting annat, men sackade småningom

tillbaka igen och anmärkte, att fingrarne på den

venstra handen voro skilde åt liksom på den högra.

Men jag var alldeles för sinnrik. Jag blandade bort

det alldeles för mycket, och sålunda gick hela

beskrif-ningen på mannens läge, såsom nyckeln till

uppsatsens egenskap att vara humbug, alldeles förlorad,

ty ingen annan än jag upptäckte och begrep någonsin

den egendomliga och påpekade ställningen å den

förstenade mannens händer.

Såsom satir på försteningsmanien eller hvad som

helst var »Den förstenade mannen» ett afskräckande

misstag; ty hvar och en mottog honom oskuldsfullt

och på god tro, och jag baxnades att se detta väsen,

som jag hade skapat för att dermed slå ned bråket

om naturvidunder och göra detta löjligt, helt lugnt

stiga upp till främsta platsen på listan öfver de

hemgjorda underverk, som provinsen Nevada frambragt.

Jag var så sviken genom det besynnerliga felslåendet

af min plan, att jag blef ledsen och tyckte icke om

att tänka vidare på saken. Men småningom, när

bytestidningarne började komma med »Den förstenade

mannen» aftryckt och godtroget prisad, började jag i

hemlighet känna en mildrande tillfredsställelse; och

då fältet för min mans resa vidgades, och jag genom

bytestidniugarna såg, att han stadeligen och oblidke-ligen trängde fram genom område efter område, stat

efter stat, land efter land, till dess han strukit rundt

om hela jordklotet, och nått spetsen af storartadt och

oantastadt äkthetserkännande i den vördnadsvärda

Lon-donertidskriffcen för chirurger, The Lan c et, då var

min bägare full, och jag sade, jag var glad att ha

gjort detta. Jag tror, att under ungefär elfva monader,

efter hvad jag nu kan påminna mig, mr Sewalls

dagliga postväska fortfor att vara uppsväld genom

tillägg af en half fjerding tidningar, helsande från

många olika klimat, med »Den förstenade mannen»

bland innehållet, märkt rundt omkring med ett tjockt

bälte af bläck. Det var jag, som skickade den* till

honom. Jag gjorde det af elakhet,* icke på skämt.

Han brukade kasta dem på bakgården och utbryta i

svordomar. Och hvar enda dag under de månaderna

brukade grufarbetarne, hans valmän, — ty grufkarlar

upphöra aldrig att skämta med en person, när de en

gång kommit i farten — infinna sig hos honom och

fråga om han kunde säga dem, hvar de kunde, få en

tidning med »Den förstenade mannen» i. Han kunde

ha hållit en hel verldsdel med sådana tidningar. Jag

hatade mr Sewall vid den tiden, och allt detta lugnade

mig och roade mig äfven. Jag skulle aldrig kunnat

få mera verklig hämd på honom, om icke möjligtvis

genom att slå ihjel honom.

*

”Märkvärdigt blodbad.”

Den andra burlesk, på hvilken jag häntydde, var

min fina satir på affärsknepet med »förfalskade

dividender», en sak, som blef skamligt vanlig på Stilla

Oceanens kust för en tid. Ännu en gång i min

sjelf-behagliga enfald kände jag, att tiden kommit för mig

till att stiga upp och bli reformator. Jag framstalde

denna reformatoriska satir i form af en förfärlig

mord-gerning, begången i en liten stad. Tidningarna i

San Francisco gjorde mycket buller angående det

oärliga beteendet af ett visst silfvergrufvebolag, hvars

direktörer hade offentliggjort falska underrättelser om

dividendens storlek, för att dymedelst höja aktiernas

värde och sedan kunna draga sig sjelfva ur spelet,

när bolaget gick öfver ände. Under smädelserna mot

detta bolag glömde icke samma tidningar att yrka,

att allmänheten skulle göra sig qvitt alla silfveraktier

och i stället hålla sig till säkra och pålitliga

San-Francisco-aktier, sådana som till exempel det och det

bolagets. Men just i samma olyckligt kritiska tidpunkt,

se bara på, att precis det nämnda bolaget också kom

med uppgifter på falska dividender. Och just då stal

jag mig, under den försåtliga masken af ett hopgjordt

»märkvärdigt blodbad», oförvarandes på publiken med

min mördande satir på dividendförfalsknings-systemet.

På ungefar en half spalt omtalade jag, huru en man

hade mördat hustru och nio barn och derpå slutat

med sjelfmord. Och jag tilläde mycket listigt på

slutet, att den plötsliga galenskap, af hvilken detta

sorgliga blodbad var resultatet, hade förorsakats deraf,

att han låtit förleda sig af tidningarna i San

Francisco att sälja sina säkra och vinstgifvande

Nevada-silfver-aktier och köpa i det nämnda

San-Francisco-bolaget, just lagom för att bli lurad af den falska

uppgiften och förlora hyart enda öre, han egde här i

verlden.

Ah, det var en djup, djup satir och mycket

sinnrikt påhittad. Men jag framstälde de fasansvärda

detaljerna så omsorgsfullt och så samvetsgrant

intresserande, att allmänheten med glupskhet slukade dem

och helt och hållet förbisåg följande klart framstälda

fakta, nämligen: att mördaren var fullkomligt väl

känd af hvarenda själ i hela landet såsom ungkarl,

och följaktligen kunde han icke taga lifvet af hustru

och nio barn; att han begick dådet i sitt ståtliga

landthus af sten just i kanten af den stora tallskogen

mellan de och de orterna, ehuru till och med sjelfva

de inlagda ostronen, som serveras på våra bord, veta,

att det icke fins något landthus af sten i hela Nevadas

område; vidare att det, långt ifrån att finnas en

tallskog mellan de nämnda orterna, icke fins ett enda

träd på femtio mils afstånd från någondera platsen;

och slutligen var det ett kändt förhållande, att de

båda anförda namnen tillhörde ett och samma ställe,

som innehöll inalles endast sex hus, så att följaktligeningen skog kunde finnas mellan dem; och såsom höjden

af alla dessa orimligheter påstod jag, att denne

djef-vulske mördare, efter att hafva tillfogat sig sjelf ett

sår, som läsaren nödvändigt måste ha. insett skulle i

ett ögonblick ha tagit lifvet af en elefant, hoppade

upp på sin häst och red fyra mil, svängande sin

hustrus rykande skalp i luften, att han i sådant skick

tågade in i staden Carson under förfärligt uppseende

och föll ned död framför dess förnämsta restauration,

afundad och beundrad af alla åskådare.

Nå väl, i hela mitt lif har jag aldrig sett något

liknande det uppseende, som denna lilla satir

förorsakade; det talades om den i staden, det talades om

den i provinsen. De fleste medborgare började stillsamt

läsa den vid frukosten, men de kunde aldrig sluta sin

måltid. Det var någonting i dessa utomordentligt

trogna detaljer, som var tillräcklig ersättning för all

föda. Få menniskor, som voro i stånd att läsa, kunde

. äta den morgonen. Dan och jag (Dan var min kamrat i

tidningen) togo plats på hvardera sidan om vårt vanliga

bord i värdshuets »Örnen», och medan jag bredde ut

den struntlapp, som man i det etablissementet brukade

kalla servet, såg jag vid nästa bord två riktigt dugtiga

oskulder från landet med det slags vegetabiliska smolk

öfver kläderna, som var ett tydligt tecken på, att de

kommit in till staden med hölass. Han, som satt

midt emot mig, hade morgontidningen sammanviken

till en lång och smal strimmel, och jag visste, utan

att det behöfde sägas mig, att den representerade den

spalt, som innehöll min lustiga finans-satir. Af det

upprörda sätt, hvarpå han mumlade för sig sjelf, sågjag, att denne bekymmerslöse son af höskullen störtade

på med sin läsning, allt livad han kunde, för att så

fort som möjligt komma igenom de blodiga detaljerna,

och sålunda förlorade han de ledstänger, som jag satt

upp för att varna honom; att hela saken var ett

skälmstycke. Nu spärrade han ögonen vidöppna, just

som läpparne skilde sig åt för att taga emot en potatis,

hvilken närmade sig på gaffeln; potatisen gjorde halt,

ansigtet blossade upp och blef rödt, och hela karlen

var i eld och lågor af uppskakning. Derpå började

han att bitvis åter gå igenom enskildheterna, medan

under tiden potatisen kallnade, der den hölls i luften,

och mannen emellanåt gjorde ett tag för att nå den,

men plötsligen stöttes tillbaka igen genom någon ny

och -ännu mera fasansfull ogeming af min hjelte.

Slutligen såg han sin känslolöse och styfve kamrat

uttrycksfullt i ansigtet och sade med en ton af

sammanpressad fasa:

»Jim, han kokte barnet och han skalperade

käringen. Fördömme mig, om jag behöfver någon

frukost.»

Och han lade vördnadsfullt ifrån sig den väntande

potatisen och han och hans vän gåfvo sig af från

värdshuset, hungriga, men tillfredsstälda.

Han kom aldrig ned så långt som till det

stycke, der den satiriska delen började. Ingen

men-niska kom någonsin så långt. De funno de

nerv-skakande detaljerna tillräckliga. Att sticka in en

stackars liten moralisk bit på yttersta ändan af ett

sådant glänsande blodbad var liksom att följa dennedgående solen med ett ljus och hoppas att ådraga

det verldens uppmärksamhet.

Den tanken, att man någonsin skulle taga rain

framställning for en verklig händelse, hade aldrig

fallit mig in, omgärdad som den var af alla dessa

orimliga historier om den stora tallskogen, landthuset

af sten o. s. v. Men jag lärde då inse, och jag har

sedan icke kunnat förgäta det, att vi aldrig ge oss

tid att läsa de dumma förklarande omgifningaraa till

märkvärdiga, uppskakande händelser, då vi ej ha

anledning att förutsätta, att någon oansvarig skribler vill

söka bedraga oss; allt sådant hoppa vi öfv.er samt

skynda oss att frossa i de blodstelnande detaljerna

och känna oss lyckliga.

*

Publicistlif i södern.

Min läkare sade mig, att ett sydligare klimat

skulle förbättra min helsa, och så reste jag ned till

Tennesse och fick anställning i tidningen

»Morgonglorian» såsom medarbetare. Då jag kom till byrån,

fann jag hufvudredaktören sittande bakåtlutad på en

stol med blott tre ben, med fotterna uppe på ett

furubord. Der fans ännu ett furubord i rummet och ännu

en söndrig stol, och begge voro halft begrafna under

tidningar och makulatur och manuskriptark. Der fans

en sanddosa af trä, öfverströdd med cigarrstumpar och

tobaksbussar, och en kamin, hvartill luckan hängde

på öfre gångjernet. Hufvudredaktören hade på sig

svart frack med långa och smala skört samt hvita

lärffcsbyxor. Stöflarne voro små och prydligt blankade.

Han bar för öfrigt skjorta med veck, stor sigillring,

uppstående fadermördare af uråldrigt mönster och rutig

halsduk med hängande snibbar, kostymens datum

omkring 1848. Han rökte cigarr; och medan han

funderat på någonting qvistigt och dervid farit om

med händerna i håret, hade hau betydligt ruggat upp

sina lockar. Han såg förfärligt bister ut, och jag slöt

deraf, att han höll på att koka ihop någon riktigt

rafflande artikel. Han sade åt mig att se igenom

bytestidningarna och skrifva en tidningsöfversigt samt

dervid koncentrera i artikeln allt, som tycktes mig

intressant i deras innehåll.

Jag skref som följer:

”Blick p& pressen i Tennesse.

»Utgifvarne af halfveckotidningen » Jordbäfningen »

ha synbarligen tagit miste i afseende på den nya

jem-vägen. Det är icke bolagets afsigt att gå förbi

Buz-zardville och lemna det på den ena sidan. Tvärtom,

de betrakta staden som en af jernvägsliniens mest

betydande punkter, och det kan följaktligen icke

komma i fråga att ringakta den. Redaktionen af

»Jordbäfningen» behagar naturligtvis i detta

hänseende ändra sitt misstag.

»John Blossom, den skicklige utgifvaren af

»Frihetens blixt och härskri» i fligginsville, ankom till

staden i går. Han logerar å hotel Van Buren.

»Vi fasta uppmärksamheten derpå, att vår samtida,

»Morgonshränet», i Mud Springs har misstagit sig,

då han antager, att Van Werters val icke är ett

afgjordt faktum; men han har förmodligen upptäckt

sitt misstag, ilinan denna påminnelse träffar honom.

Han har utan tvifvel blifvit missledd genom

ofullständiga valrapporter.

»Det är ett nöje att anteckna, att staden

Blathers-ville forsöker ingå kontrakt med några män från

New York att stenlägga dess nästan otillgängliga gator

med Nicholsons bekanta stenläggning. Någon svårighet

att uppfylla en sådan önskan torde dock uppstå,sedan staden Memphis engagerade några New

Yorks-bor att göra samma tjenst åt sig och derpå nekade

betala arbetet. Likväl yrkar ännu »JDagligt Hurra»

med skicklighet på affärens uppgörande och tyckes

säker om slutlig framgång.»

Jag lemnade manuskriptet öfver till

hufvudredak-tören för att antagas, ändras eller slitas sönder. Han

kastade en blick derpå, och hans anlete förmörkades.

Han ögnade hastigt igenom raderna, och hans min

blef olycksbådande. Det var lätt att se, att något

var galet. Nu sprang han upp och ropade:

»Blixt och dunder! Tror ni, jag ger mig till att

tala om den der boskapen på sådant sätt? Tror ni,

mina abonnenter skola stå ut med en sådan

vatt-välling som det der? Gif mig pennan!»

Aldrig har jag sett en penna skrapa och raspa

sin väg fram så gräsligt eller plöja upp en annan

persons verber och adjektiver så känslolöst. Medan

han var midt i sitt arbete, sköt någon på honom genom

det öppna fönstret och skämde symmetrien i hans öron.

»Ah», sade han, »det är den skurken Smith i

»Moraliska vulkanen».

Och han ryckte upp en örlogsrevolver ur bältet

och gaf eld. Smith föll af, träffad i låret. Skottet

rubbade Smiths sigte, som han just höll på att taga

fö* andra gången, och han gjorde i stället en främling

till krympling. Det var mig, han träffade. Bara ett

finger afskjutet!

Derpå tog huftudredaktören igen ihop med sina

utstrykningar och öfverskrifiiingar. Just som han

Mark Twain"s skizzer. 6slutade dem, kom eh handgranat ned genom

kaminpipan, och explosionen splittrade kaminen i tusen bitar.

Likväl gjordes icke någpn vidare skada, undantagande,

ati en vilsekommen skärfva slog ut ett par af mina

framtänder.

»Kaminen är rakt förderfvad», yttrade redaktören.

Jag sade, att jag trodde det samma.

»Nå, det gör ingenting, — behöfs inte i den här

sortens väder. Jag vet nog hvem som gjorde det der.

Men jag träffar honom väl. Nu — se här, på det

här sättet måste en sådan sak skrifvas.»

Jag tog manuskriptet. Det var öfversålladt med

utstrykningar och öfverskrifningar, så att dess moder

ej skulle ha känt igen det, om det hafb någon. Nu

lydde det, som följer:

”Blick på pressen i Tennesse.

»De inpiskade lögnarne i halfveckotidningen »Jord- *

bäfningen» ha synbarligen försökt pådyfla ett ädelt

och ridderligt folk en ny af sina nedriga och brutala

osanningar i afseende på ett af det nittonde seklets

ärofullaste företag, den nya jernvägen. Tanken, att

Buzzardville skulle förbigås på den ena sidan har

haft sitt ursprung i deras egna ruttna hjemor — eller

rättare i den afskrädeshög, de betrakta som hjerna.

De gjorde bättre i att svälja denna lögn, ifall de

önska rädda en skryp lekamens uselhet från dfet

kokstryk, de så rikligen förtjenat.

»Den åsnan Blossom från »Frihetens Blixt och

härskri» i Higginsville är här here igen och för

, oväsen hos Van Burens.»Vi fästa uppmärksamheten derpå, att den ohjelp- •

liga skojar tidningen »Morgonslcränet» i Mud Springs j

har med sin vanliga böjelse för lögn velat påstå, att

Van Werter icke skulle vara vald. Pressens

himla-borna" mission är att utså sanningens frön, att utrota

villfarelsen, att uppfostra, förädla och lyfta tonen i

publik moral och publika seder och göra alla

men-niskor ädlare, dygdigare, kärleksfullare och på alla

sätt bättre, heligare och lyckligare, och dock förnedrar .

denne nedrige skurk beständigt sin storartade pligt

till att utså falskhet, smädelser, förtal och allt .slags

nedsättande pöbelaktighet.

»Blathersville behöfver ny stenläggning, — det

behöfver ännu bättre fängelse och fattighus. Tänk

bara — stenläggning i en stad med en häst, två krogar

och en smedja samt en sådan senapsdeg till en tidning

som »Dagligt hurra!» Bättre då att låna från staden

Memphis, der varan lär finnas för godt köp. Den

krälande insekten, Buckner, som ger ut nämnda blad,

väsnas om saken med sin vanliga inskränkthet, men

tror, att han talar förstånd.»

»Ser ni, det är sättet att skrifva på, — peppradt

och hufvudet på spiken. Mjölk-och-gröt-artiklar får

jag ondt af.»

Ungefär då kom en tegelsten in genom fönstret

under buller och bång och gaf mig en betydlig stöt i

ryggen. Jag begaf mig utom skotthåll. Chefen yttrade:

»Det var förmodligen öfversten. Jag har väntat

honom i två dagar. Han kommer nog opp nu, raka

vägen.»Han hade rätt. Öfver sten visade sig i dörren ett

ögonblick senare med en dragon-revolver i handen.

Han sade:

»Min herre, har jag den äran att taläa med den

pultron, som ger ut den här smutstidningen?»

»Jo, det har ni. Var god"och sitt ned, min herre,

men passa på stolen: ett af benen är borta. Jag tror,

jag har äran tala med den sladdrande skurken öfverste

Blatherskite Tecumseh?»

»Det är jag. Jag har en liten räkning att

uppgöra med er. Om ni har ledigt, så kunna vi ju

börja.»"

»Jag har visserligen att sluta en artikel öfver

’De uppmuntrande framstegen inom den moraliska och

intellektuela utvecklingen i Amerika1, men det är inte

brådt. Börja ni!»

Båda pistolerna läto i samma ögonblick höra sitt

hemska larm. Chefen förlorade en lock af sitt hår>

och öfverstens kula slutade sin bana i den köttiga

delen af mitt lår. Öfverstens venstra axel klipptes

af en smula. De gåfvo eld igen. Båda bomade den

gången, men jag fick min del, ett skott i armen. Vid

tredje skjutningen sårades begge herrarne lindrigt, och

jag fick en knoge skamfilad. Jag anhöll då, att få

gå ut och taga en promenad, eftersom detta var en

enskild tête-à-tête, och granlagenheten förbjöd mig

att deltaga deri längre. Men begge herrarne bådo

mig sitta qvar på min plats och försäkrade, att jag

icke alls var i vägen. Jag hade till den stunden varit

af motsatt tanke.Derpå talade de om valen och grödan en stund,

och jag tog mig för att förbinda mina sår. Men

ögonblickligen öppnade de elden igen med liflighét,

och hvarje skott träffade, — men det är eget nog, att af

sex kommo fem på min del. Det sjette sårade dödligt

öfversten, som anmärkte med fin humor, att han visst

fick lof att säga god morgon nu, eftersom han hade

något att göra upp i staden. Derpå frågade han om

vägen till liksveparen och gick.

Chefen vände sig till mig med de orden:

»Jag väntar främmande till middagen och måste

styra allt i ordning. Det skulle vara en fördel för

mig, om ni ville läsa korrektur och taga emot

kunderna.»

Jag stretade emot litet vid tanken på att taga

emot kunderna, men jag var för mycket förvirrad af

skjutningen, som ännu ringde mig i öronen, för att

tänka på att säga något. Han fortsatte:

»Jones kommer hit kl. 3, — smörj opp honom!

Gillespie kommer, kan hända tidigare, — kasta ut

honom genom fönstret! Ferguson är här omkring 4,

slå ihjel honom! Det är allt, som hehöfs för i dag,

tror jag. Om ni har någon tid öfver, så skrif en

dundrande artikel om polisen. Kantschun ligger under

bordet, vapen i lådan, ammunition der i hörnet,

linne-skaf och bandager uppe på hyllan. I händelse af

olycksfall gå till Lancet, fältskären, en trappa ned.

Han annonserar, — vi qvitta sedan i räkningen.»

Han gick. Jag ryste. När de följande tre

tiin-marne voro till ände, hade jag genomgått faror så

förfärliga, att jag förlorat allt sinneslugn och alltrefnad. Gillespie hade kommit och kastat mig ut

genom fönstret. Jones kom genast, och just då jag

stöd färdig att börja pryglandet, ryckte han snärten

ur handen på mig. Vid möte med en främling, som

icke stod upptagen på listan, förlorade jag niin skalp.

En annan främling vid namn Thompson lemnade mig

som ett fullständigt vrak och en ruin af kaotiska

trasor. Och slutligen sökande ett yttersta nödvärn i

hörnet, belägrad af ett rasande pack af tidningsskrifvare,

skojare, politici och stråtröfvare, som voro ursinniga

och svuro och svängde sina vapen kring mitt hufvud,

till dess luften skimrade af stålglans, var jag i beråd

att afstå från min anställning i tidningen, då chefen

anlände och med honom en skock förtjusta och

^entusiastiska vänner. Derpå följde en scen af slagsmål

och blodsutgjutelse, som ingen mensklig penna, vare

sig af stål eller icke af stål, skulle kunna beskrifva.

Menniskor blefvo skjutna, genomstungna, stympade,

sprängda i luften, kastade ut genom fönstret. Der

var en kort orkan af de rysligaste svordomar, med en

förvirrad och vanvettig krigsdans blixtrande genom

den, — och så var allt förbi. Inom fem minuter var

det tyst, och den mordiske chefen och jag sutto

ensamme och betraktade den blodiga ruin, som låg strödd

öfver golfvet rundt om oss. Han sade:

»Ni skall komma att tycka om platsen, bara ni

blir litet van vid den.»

»’Ni får lof att ursäkta», svarade jag, »’kan-hända

skulle jag ha lyckats skrifva er till behag efter

någon-tid. Så snart jag fått någon öfning och lärt mig

språket, är jag säker att det hade gått. Men, för attsäga saningen rent ut, den sortens euergi i uttrycket

har sina obehag, och man är blottstäld för vissa

af-brott. Ni ser det sjelf. Kraftig stil är ansedd att

kunna lyfta publiken, utan tvifvel; men för nyn del

tycker jag ej om att ådraga mig så mycken

uppmärksamhet, som den åstadkommer. Jag kan inte skrifva

med framgång, om jag blir så mycket afbruten, som

i dag varit fallet. Jag tycker rätt bra om platsen,

men jag tycker inte om att bli lemnad här ensam för

att taga emot kunderna. Erfarenheterna äro nya, kan

jag försäkra er, och dessutom intressanta på sitt särt t,

men de äro ej samvetsgrant fördelade. En herre skjuter

på er genom föjistret och gör mig lytt; en

granat-skärfva kommer ner genom kakelugnsröret för ert

nöjes skull och slungar kakelugnsluckan in i min

mun; en vän slinker in för att byta artigheter med

er och stänker mig full med kulor och hål, tills mitt

skinn inte längre kan hålla q var mina principer; ni

går på middag, och Jones kommer med sin kantschu,

Gillespie kastar mig ut genom fönstret, Thompson

sliter af mig alla mina kläder, och en karl, som jag

alls inte känner, tar min skalp med en ogenerad frihet,

som om han vore en gammal bekant; och inom mindre

än" fem minuter komma alla strykar i landet i

krigs-kostym och rusta sig att skrämma ihjel återstoden

af mig med sina tomahawker. Allt sammanlagdt, har

jag inte haft en sådan satans dag i hela mitt lif som

i dag. Ne^ — jag tycker om er, och jag tycker om

ert lugna, orubbliga sätt’ att förklara saken för

kunderna, men ni ser, jag är inte van vid det här. Söderns

hjerta är för häftigt, söderns gästfrihet är för öfver-dådig för främlingen. De bitar, jag skrifvit i dag,

och i hvilkas kyliga meningar er mästarehand har

ingjutit den sjudande kraften hos tidningspressen i

Ten-nesse^ kommer snart att väcka upp ett nytt getingbo.

Hela den der svärmen af tidningsutgifvare skall komma

igen, — och man skall dessutom komma igen hungrig

och fordra att få göra kol på någon till frukost. Jag

skall ha den äran att säga er farväl. Jag afstår från

att vara närvarande vid de högtidligheterna. Dag kom

till södern för min helsa, jag reser tillbaka för samma

orsaks skull, och det fort. Publicistlif i Tennesse är

för mödosamt för mig.»

Derpå skildes vi med ömsesidig saknad, och jag

tog in på sjukhuset.

*

Misstag!

Ni påminner er, må hända, att jag nyligen höll

föredrag för ungherrarne i klubben? Under den dagens

eftermiddag språkade jag med en af de unge männen,

och han nämnde då, att han hade en farbror, som af

en eller annan orsak tycktes ha blifvit för alltid

be-röfvad möjligheten af att känna något slags rörelse.

Och med tårar i ögonen sade den unge mannen:

»O, om jag bara finge se honom le ännu en gång!

O, om jag kunde få se honom gråta!»

Jag var sjelf rörd. Jag har aldrig kunnat stå

emot olyckan. Jag sade:

»För honom till mitt föredrag. Jag vill söka få

lif i honom åt er.»

»O, om ni bara kunde göra det! Om ni kunde

åstadkomma det, så skulle hela vår familj välsigna er

för ovärdliga tider, — ty han är oss så innerligt

dyrbar. O, min välgörare, kunde ni få honom att skratta,

kunde ni bringa fram mildrande tårar i dessa

bränn-torra ögonglober!»

Jag var djupt rörd. Jag sade:

»Min son, för den gamle hedersmannen dit! Jag

har anbragt några skämtsamma infall i mitt föredrag,

som vilja få honom att skratta, om det fins något löje

qvar i honom. Och om jag skulle skjuta bom med

dem, så har jag några andra i beredskap, som skola

narra honom att skrika eller ta lifvet af honom — ett

dera.»

Den unge mannen gret bakpå min nacke, tog mig

derpå med båda händerna om hufvudet, såg upp emot

himmelen, mumlade någonting likt en välsignelse, och

gick derpå efter sin onkel.

Han satte honom midt emot mig på #ndra

bänkraden den aftonen, och jag började ined att hålla mitt

föredrag till honom. Jag försökte honom först med

milda infall, sedan med sådana som voro skarpa; jag

proppade honom med dåliga infall och sållade öfver

honom "med goda; jag fyrade af gamla utnötta infall

emot honom, och jag pepprade honom fram och bak

med ugnsvarma, färska. Jag hettade upp mig sjelf

till mitt verk och anföll honom från höger och

ven-ster, i front och rygg; jag blef retad och förde väsen

och skrek, tilldess jag blef hes och sjuk och ursinnig

och topp rasande, — men jag gjorde aldrig en enda

gång intryck på honom, — aldrig fick jag fram hos

honom ett leende eller en tår! Aldrig en skugga af

ett leende, och aldrig en misstanke till något

ögon-vått! Jag var stormhäpen. Jag ändade slutligen

föredraget med ett förtviflans skri, — med ett vildt

utbrott af humor, och slungade ett infall af öfvernaturlig

gräslighet midt i synen på honom. Det träffade

honom aldrig. Då satte jag mig ned förvirrad och

uttröttad.

Klubbens ordförande kom upp till mig och badade

mitt hufvud med kallt vatten.»Hvad var det, som förmådde er drifva på så

häftigt mot slutet?» frågade han.

»Jag försökte», sade jag, »att få den der fördömda

gamla idioten på andra raden att skratta.»

»Godt», sade han, »ni har bränt edra kol

förgäf-ves, ty han är döf och stum och så blind som ett

gräfsvin.»

»Nu frågar jag: var det passande af den gamle

mannens brorson att så der drifva med en främmande

och skyddslös person, som jag var?»

*

Min klocka.

En lärorik liten berättelse.

Min vackra nya klocka hade gått aderton månader

utan att draga sig hvarken före eller efter och utan

att gå sönder i någon del af maskineriet eller stanna.

Jag hade kommit derhän att anse henne ofelbar i sina

domar om tiden på dygnet samt betrakta hennes

konstitution och anatomi oförgängliga. Men slutligen en

natt lät jag henne stanna i brist på uppdragning. Jag

sörjde öfver saken, som om den varit ett afgjordt varsel

om och förebud till olycka. Men småningom klarnade

jag upp igen, stälde klockan gissnings vis och tv&ng

aningar och skrock på flykten.

Nästa dag steg jag in hos den förnämsta

urhandlaren, för att fa henne stäld precis på tiden, och

förmannen i butiken tog henne ur handen på mig för att

ställa henne. Då sade han: »Hon går fyra minuter

efter; hon behöfver ruckas en smula.» Jag försökte

hedja honom, — försökte få honom att begripa, att

klockan gick utmärkt precis. Men nej! Allt, hvad

denna mejiskliga kålstock såg, var, att klockan var fyra

minuter efter, och derför måste hon ruckas en smula.

Och medan jag hoppade omkring honom, full af ängs-

lan och besvor honom att låta klockan vark i fred,

begick han lugnt och grymt det skamfulla dådet.

Min klocka började draga sig före; hon drog sig

allt mer och mer, dag för dag. Inom en vecka hade

hon sjuknat in i rasande feber, och pulsen gick upp

till ett hundra femtio slag i skuggan. Vid slutet af

två månader hade hon lemnat alla tidmätare i staden

långt bakom sig och var en bråkdel öfver tretton dygn

i förväg före almanachan. Hon var redan borta i

november och gladde sig åt snön, medan ännu oktober- %

löfven höllo på att dansa för vinden. Hon skyndade

på hyra, förfallna räkningar och dylika saker på ett så

ruinerande sätt, att jag icke kunde stå ut dermed.

Jag tog henne då med mig till en urmakare för

att regleras. Han frågade, om jag någonsin haft henne

reparerad förut. Nej, sade jag, hon hade aldrig behöft

någon reparation. Han gaf en blick af elakartad

tillfredsställelse, öppnade klockan ifrigt och satte derpå

en liten hornbägare in i ögat och kikade skarpt in i

verket. Han sade, att hon behöfde rengöras och oljas,

utom regleras, — komma igen om en vecka.

Efter att ha blifvit rengjord, oljad och reglerad,

drog sig klockan tillbaka till den grad, att hon pickade

som en klämtklocka. Jag började bli efter på alla

bantåg, jag svek alla möten, jag gick miste om mitt

middagsmål. Min klocka tänjde ut tre respitdagar till fyra

och skaffade mig protest på halsen för mina accepter.

Jag kom småningom i drift tillbaka till i går, sedan

till i förrgår, derpå till förra veckan, och så sakteliga

kom den föreställningen öfver mig, att, helt ensam och

allena, jag ännu vankade fram i veckan näst föredensista, och att verlden var ur sigte. Jag tyckte mig

upptäckta hos mig sjelf ett slags smygande

broderskänsla för mumien i museet och en längtan att byta

nyheter med honom.

Jag gick igen till en urmakare. Han tog klockan

helt och hållet sönder i bitar, medan jag väntade, och

derpå sade han, att cylindern hade »ansvält», men den

skulle kunna reduceras på tre dagar. Efter detta höll

klockan väl en medelproportion en tid, men ingenting

vidare. Halfva dagen gick hon som den onde sjelf

och höll étt sådant väsen med spottande och harklande

och pipande och nysande och fnysande, att jag ej kunde

höra mina egna tankar för bullret, ocB så länge som

hon höll ut så, fans det ej en klocka i hela landet,

som kunde täfla med henne. Men under återstoden af

dygnet blef hon allt långsammare och galnare, till dess

alla klockor, som hon lemnat efter sig, hade hunnit

upp henne. Sålunda kunde hon efter tjugufyra

timmars förlopp hinna upp sin första ståndpunkt igen och

visa den rätta tiden. Hon angaf rätt och slätt ett

medeltal af tid, och ingen menniska kunde säga, att

hon gjort mera eller mindre än sin pligt.

Men ett riktigt medium är endast en klen dygd

hos en klocka, och jag förde instrumentet till en ny

urmakare. Han sade, att »skrufbnlten» var af bruten.

Jag s vara"de, jag var glad, att det icke var något värre.

För att säga sanningen, visste jag ej, hvad

»skrufbul-ten» var, men jag ville ej se okunnig ut inför en

främling. Han reparerade »skrufbulten», men hvad klockan

vann i ett hänseende, förlorade hon i ett annat. Först

gick hon en stund, och sedan stod hon en stund, ochså vidare, bestämmande mellanskofvens tid efter eget

godtfinnande, och hvar gång Ijon stannade, stötte hon

som ett gevär.

Jag liöll ut i några dagar, men slutligen bar jag

klockan till en annan urmakare. Han tog henne helt

och hållet sönder i bitar och vände ruinstumparne fram

och tillbaka under sitt glas, och derpå sade han, att

det tycktes vara rfågot på tok med hennes »trycke».

Han hjelpte det och gaf henne sedan ny fart. Nu

gick hon bra, utom det att alltid, då hon kom på tio

minuter före tio, visarne skötos ihop som en sax, och

från den tiden följdes de alltid åt tillsammans.

Den visaste man i verlden skulle icke kunnat se

fram eller bak på dygnets tider med en sådan klocka,

och derför måste jag än en gång få henne reparerad.

Den person, jag nu vände mig till, sade, att glaset

blifvit »snedgånget» och att fjädern icke var rät,

hvar-jemte han anmärkte, att vissa delar af verket behöfde

»halfsulas».. Han satte allting till rätta, och derpå giok

min tidmätare ovedersägligen rätt, utom att då och då,

efter dét den gått i allt lugn nära åtta timmar, allting

inom .bords helt plötsligt gick loss, och hon började

surra som ett bi, och visarne togo sig genast för att

snurra som ett spinnrockshjul så fort, att de alldeles

förlorade sin individualitet och helt enkelt sågo ut, som

om en fin spindelväf slöt sig öfver taflau. Hon

härf-lade upp de närmaste tjugu fyra timmafne på sex eller

sju minuter, och så stoppade hon med en stöt.

Jag gick med tungt Tijerta till ännu en urmakare

och såg på, medan han tog henne i stycken. Derpå

beredde jag mig att strängt korsförhöra honom, tysaken liade blifvit allvarsam. Klockan hade

ursprungligen kostat mig två hjindra dollars, och det föreföll

mig, att jag betalt två till tre tusen för reparationer.

Medan jag väntade och såg på, kände jag

ögonblickligen i urmakaren igen en gammal bekantskap, — en

ångbåtsmaskinist från forria dar, och det icke någon

skicklig maskinist till på köpet. Han undersökte

omsorgsfullt alla delar, precis så som de andre urmakarne

gjort, och derpå afgaf han sin dom med samma

tvärsäkerhet i tonen. Han sade:

»Hon gör för mycket ånga, — ni få lof att hänga

skrufnyckeln på säkerhetsventilen.»

Jag slog in hjernan på honom på fläcken och lät

begrafva honom på egen bekostnad.

Onkel William, — nu död, dess värre! — brukade

säga, att en god häst var en god häst, till dess han

hade skenat en gång, och att en god klocka var en

god klocka, till dess en urmakare fått fatt i henne for

reparation. Och han brukade undra, hvad. det blef af

alla misslyckade grofsmeder och pistolsmeder och

skomakare och maskinister; men ingen har någonsin

kunnat ge honom besked.

*

Ett allmänt svar.

Hvar och Bn, som blir redaktör af en tidning eller

tidskrift, börjar strax ått taga mot manuskript från

literära aspiranter tillika med uppmaningar att afge

omdömen om dem; och efter att ha villfarit denna

begäran i åtta eller ^ tio fall, tager han slutligen sin

tillflykt till en allmän predikan öfver ämnet, som han

sätter in i sitt blad, och sedermera hänvisar han alltid

slika korrespondenter till denna predikan såsom svar.

Jag har slutligen nått denna punkt på min literära

bana och skrider nu till att göra i ordning min

offentliga predikan.

Som alla bref af det slag, hvarom jag talar,

innehålla precis samma ämne, något olika framstäldt, så

ber jag att såsom ett passande medelsortens specimen

få meddela det sista, jag mottagit: .

» — Okt. 3..

»Mark Twain, Esqu.

»Ärade herr redaktör!

»Jag är en ung man, som just lemnat skolan och

är färdig att kasta mig in i verldshvimlet. .Jag har

sett mig omkring, men finner ingenting, som precis

passar mig. Är literatörens lif trefligt och

inbringande, eller är det fullt af de svårigheter, som

vanligen tilläggas det? Det måste vara trefligare än en

Mark Ttoain"s skizter. 7

stor del, om ej alla f slags andra sysselsättningar, och

jag känner mig hugad att ka§ta mig in deri, det må

bära eller brista, jag må sjunka eller flyta, gå igenom

eller under. Men hvilka äro vilkoren*för framgång

inom literaturen? Ni behöfver ej vara rädd att måla

saken för mig just sådan, som den är. Jag kan icke

göra värre än misslyckas. Ty allting här i verlden

erbjuder mig samma utsigt. När jag tänker på den

juridiska banan, — ja, och fem eller sex andra — finner

jag samma förhållande öfver allt, nämligen, att alla

äro fulla — öfverbefolkade — hvarenda väg så proppad,

att framgång är rent omöjlig, — för många händer

och icke tillräckligt att göra] Men jag måste

försöka något och derför vänder jag mig slutligen till"

literaturen. Det är någonting, som säger mig, att

detta är den rätta kallelsen för mitt snille, om jag har

något. Jag innesluter några af mina bitar. Yill ni

läsa igenom dem och gifva mig ert uppriktiga, oveldiga

omdöme om dem? Jag är ledsen öfver att göra er

besvär, men ni har ju sjelf varit en ung man, och

hvad jag behöfver, vore, att ni skaffade mig ett litet

skrifarbete i någon tidning. Ni känner

m^nga-tid-ningsmenniskor, och jag är alldeles okänd. Och vill

ni derjemte* skaffa mig de bästa vilkor, ni kan, — ehuru

jag icke väntar någon högre aflöning i början,

naturligtvis. Yill ni uppriktigt säga mig, hvad sådana

artiklar som de här inneslutna äro värda? Jag har

massor af sådana. Om ni skulle sälja dem och låta mig

höra af saken, så kan jag skicka er flere lika bra och

kanske bättre än dessa. Svar med omgående etc.

Er ödmjuke tjenare etc.»Jag vill svara öppet och ärligt. Huru vida mina

anmärkningar ha något värde eller ej, eller om mina

råd äro förtjenta att följas, är problemer, som jag med

största nöje lemnar fullkomligt åt ert eget skön att

lösa. Till att börja med: det fins åtskilliga frågor i

ert bref, hvilka endast ens egen lifserfarenhet

framde-lés kan gifva svar på, — icke en annan mans ord.

Jag vill helt enkelt hoppa öfver dem.

1. Literaturen, liksom den presterliga banan,

lä-karkallet, juridiken, och alla andra sysselsättningar, är

stoppad i sin utveckling af brist på personer att

utföra arbetet, icke af brist på arbete att utföra. Om

folk "säger er motsatsen, så yttrar man, hvad som icke

är sant. Om ni önskar pröfva detta, så behöfver ni

bara leta upp en första klassens literatör, affärsman,

butikföreståndare, handtverkare eller arbetare inom

någon gren af industri och försöka att anställa

honom. Ni skall finna att han redan är anstäld. Han

är måttlig, idog, skicklig och pålitlig och alltid

efterfrågad. Han kan icke få en enda dags ledighet utan

genom artighet af den, hos hvilken han är engagerad,

eller af sitt samhälle, eller af den stora allmänheten.

Men om ni behöfver dagdrifvare, slarfvar, halfbildade,

ambitionslösa, mäklighetslystna redaktörer, advokater,

läkare och handtverkare, så försök hvar som helst. Det

fins millioner af dem att få, bara man vinkar med

näsduken.

2. Nej, jag bör ej och vill ej försöka ett omdöme

af hvad slag som helst angående den literära

förtjensten hos edra vittra alster. Publiken är den ende

kritiker, hvars omdöme är värdt något. Tag blott ickemina fattiga ord som allmänhetens dom, utan

reflektera ett ögonblick och skaffa er ett eget omdöme. Till

exempel, om någon af våra omtyckta författare hade

understält er sina forstlingsskrifter, så skulle ni ha

sagt med tårar i ögonen: »Ack, för all del, skrif

aldrig något mer!» Men nu ser ni sjelf, huru populära

de äro. Och hade det berott på er, så skulle ni ha

sagt, att Hawthornes historia om »Marmor-faunen» är

tråkig, och att sjelfva Miltons »Förlorade paradis»

saknar munterhet: men ni vet, att de gå åt. Mången

både visare och bättre man än ni har rynkat på näsan

åt Shakspeare till och med så sent som för två

århundraden sedan, men ändå har den gamle hedersmannen

öfverlefvat den sortens folk. Nej, jag vill icke sätta

mig till doms öfver edra literära försök. Om jag

ärligt och samvetsgrant berömde dem, så torde jag

möjligen på det sättet hjelpa till att truga på publiken en

ihärdig och obarmhertig plågoande; om jag ärligt och

samvetsgrant till intet gjorde dem, så torde jag

möjligen på det sättet beröfva verlden en outvecklad och

ieke anad Dickens eller Shakspeare.

3. Jag drager mig för att leta efter något

literärt arbete åt er att utföra och mottaga betalning for.

När en gång edra literära alster sjelfva hafva å daga

lagt, att de ega ett verkligt värde, så behöfver ni

aldrig gå omkring och leta efter lönande literärt arbete.

Då skulle ni önska att ha flere händer, än ni nu har,

och mera hufvud, än ni troligen någonsin kommer att

få, för att utföra endast hälften af det arbete, som

erbjudes. Nå väl, for att komma till det prof, på siu

duglighet, hvarom här ofvan är taladt, behöfver manblott antaga en mycket enkel och visserligen mycket

säker procedur, och det är, att skri iva utan lön?

till dess någon erbjuder lön. Om ingen erbjuder

lön inom tre år, då kan kandidaten af denna

omständighet med den mest fullständiga säkerhet inse, att

vedsågning var det, som han egentligen var ämnad till

af naturen.

I ofvanstående anmärkningar har jag endast

fram-stält ett sätt att gå till väga, som Dickens och de fleste

andre lyckade literära män haft att följa; men det är,

må hända, ett sätt, som icke finner deltagande hos

min klient. Den unge literäre aspiranten är en

mycket, mycket besynnerlig varelse. Han vet, att om han

önskade bli tenngjutare, så skulle mästaren fordra af

honom bevis på, att han egde god frejd, och fordra af

honom löfte att stanna i verkstaden tre år — möjligen

fyra — och skulle låta honom sopa, bära vatten och

göra upp eld hela det första året, och låta honom lära

sig att svartstryka jernkaminer under mellanstunderna,

och för dessa hederliga tjenst er skulle han ge honom

två omgångar godtköpskläder och födan; och året derpå

skulle han börja att erhålla undervisning i yrket, och

en dollar i veckan skulle läggas till hans lön, och två

dollars skulle läggas till det tredje året och tre det

fjerde; och då först, i fall det blifvit en forsta sortens

tenngjutare af honom, skulle han få en femton eller

tjugu eller, kanhända, trettio dollars i veckan, men

utan utsigt att någonsin komma till sjuttiofem under

hela sin lifstid. Om han önskade bli handtverkare af

något annat slag, skulle han ha att genomgå samma

tråkiga, illa lönta lärotid. Om han önskade bli advo-kat eller läkare, skulle han ha femtio gånger värre, ty

han skulle icke erhålla det minsta under sina långa

läroår och skulle dessutom få betala en stor summa för

undervisning samt ha den fördelen att föda och kläda

sig sjelf. Den literäre aspiranten vet allt detta, och

dock har han den djerfheten att presentera sig sjelf till

intagande i det literära skrået och begära att få del

af dess heder och fördelar, utan att ha att åberopa så

mycket som en tolf månaders lärotid såsom ursäkt för

sin förmätenhet ! Han skulle draga skämtsamt på

munnen, om det äskades af hönom att göra bara en så

simpel sak som en femtioöres tennslef utan föregående

undervisning i konsten; men grön och okunnig,

fras-makare, pompöst tvärsäker och ogrammatikalisk, som

han är, samt utrustad med en obestämd och förvriden

kännedom om menniskorna och verlden, förvärfvad i en

liten småstad i landsorten, vill han helt lugnt taga upp

ett så farligt vapen som pennan och gripa sig an med

de svåraste ämnen, som någonsin finanser, handel, krig

eller politik kunna erbjuda. Det hela skulle vara

löjligt, om det ej vore så sorgligt och ömkligt. Den

stackars karlen skulle icke våga tränga sig på

tenn-gjutareverkstaden, utan att ha genomgått läroår, men

han är färdig att gripa till och handtera med oöfvad

hand ett instrument, som är i stånd att störta

dynastier, förändra religioner och bestämma öfver nationers

väl och ve.

Om min korrespondens vill skrifva utan arvode för

tidningarna i sitt granskap, så skulle det vara en af

de sällsammaste saker, som någonsin inträffat, om han

icke finge allt det arbete, som han med sådana vilkorkunde yänta. Och så snart hans skrifter äro värda

honorarium, skall en mängd folk skynda att erbjuda

honom sådant.

Såsom allvarligt och välment uppmuntran önskar

jag ännu en gång hos honom inpregla den sanningen,

att antagliga skriftställare för pressen äro så sällsynta,

att förläggare af böcker och tidskrifter beständigt leta

efter dem, och dét med en vaksamhet, som aldrig ett

ögonblick tröttnar.

*

Breflåda.

“Moralisk statistiker.u — Jag bryr mig icke om

edra statistiska uppsatser. Jag tog hela baket och

tände min pipa dermed. Jag afskyr den sortens folkr

som ni tillhör. Ni räknar beständigt ut huru mycket

en mans helsa skadas, och huru mycket hans förstånd

förminskas, och huru många eländiga daler han

bortslösar, om han under loppet af nittiotvå år ger efter

för den olyckssaliga vanan att röka och för den lika

olycksaliga vanan att dricka kaffe och spela biljard

tillfälligtvis och taga sig ett glas vin till middagen

etc. etc. Och ni räknar beständigt ut, huru många

qvinnor blifvit uppbrända på grund af den farliga

vanan att bära krinoliner etc. etc. Ni ser aldrig mer

än en sida af saken. Ni är blind för det faktum, att

de fleste gamle män i Amerika röka och dricka kaffe,

ehuru de enligt er teori hade bort dö unga, och att

hyggliga gamla engelsmän dricka vin och öfverlefva

det, och att vördiga gamla holländare både dricka och

röka duktiga tag, och likväl oupphörligt bli både äldre

och fetare. Men ni försöker aldrig att leta ut, huru

mycken verklig trefnad, hvila och glädje en man

hem-tar af rökning under| loppet af en lifstid — hvilket

är värdt tio gånger de penningar, som han skulle spara

in genom att låta bli det — ej heller den

fasaväc-kande summa af lycka, förlorad under lifstiden af den

sortens folk, som ni tillhör, derför att ni icke rökt.

Naturligtvis kan ni spara penningar genom att neka

er alla dessa lastbara små fröjder i femtio år: men

sedan — hvad kan ni göra med dem? Hvad nytta kan

ni draga af dem? Penningar kunna ej rädda er

oändligt lilla själ. All den nytta, man kan draga af

penningar, är att skaffa sig trefnad och glädje här i lifvet;

derför, emedan ni är en fiende till trefnad och glädje,

hvad nytta är det med att hopa kontanter? Det

hjel-per icke att säga, att ni kan använda dem-för bättre

ändamål, såsom till att skaffa er ett godt bord, till

välgörenhet och till underhållande af

uppbyggelseskrift-sällskaper, ty ni vet sjelf att ni och edra gelikar, som

icke äro behäftade med några småsynder, aldrig ge

bort ett öre, och att ni inskränker er i afseende på

födan till den grad, att ni alltid äro svaga och

hungriga." Och ni törs aldrig skratta vid dagsljus af

fruktan att någon fattig stackare, som ser er vara vid godt

lynne, skall försöka att låna en daler af er; och i

kyrkan ligger ni alltid på knä, med ögonen inbäddade i

sittkudden, när klockarn går omkring med håfven; och

ni ger aldrig taxeringsnämnden sannfärdiga uppgifter

om edra inkomster. Nu vet ni ju allt detta sjelf eller

hur? — Nå väl, hvad är det då för nytta med, att ni

tänjer ut ert eländiga lif till en mager och vissnad

ålderdom? Hvad är det för nytta, att ni spar

penningar, som äro så värdelösa för er? Med ett ord

hvarför går ni icke bort någonstädes och dör, i stället

för att söka förleda folk att bli lika otreflig som nisjelf är med er tråkiga »moraliska statistik»? Nå,

jag for min del gillar icke slöseri och lär väl heller

icke förfalla dertill; men jag har intet förtroende för

en man, som icke har några försonande småsynder, och

derför har jag icke behof af att höra något vidare

från er.

»Afskedad älskare.» — »Jag hpr älskat och älskar ännu

den vackra Edwitha Howard ocli hade för afsigt att äkta henne.

Dock, under min tillfälliga frånvaro i förra veckan äktade hon,

tyvärr, Jones. Skall min lycka så forödas för hela lifvet? Har

jag ingen upprättelse att få?»

Jo, naturligsvis har ni det. Allt, hvad lag heter,

skrifven och oskrifven, är på er sida. Afsigten och

icke utförandet bestämmer brottet, — med andra

ord, bestämmer handlingen. Om ni kallar er bäste

vän för dåre och har för afsigt att dermed förolämpa

honom, så är det en förolämpning; men om ni gör det

på skämt och icke ämnar förolämpa honom, så är det

ingen förolämpning. Om ni skjuter af en pistol

tillfälligtvis och dödar en karl, så kan ni bli frikänd,

ty ni har icke begått mord; deremot om ni försöker

att döda en karl med uppenbar afsigt att döda

honom, men misslyckas fullkomligt i utförandet, så

håller lagen ändock fast, att afsigten bestämmer brottet,

och ni är skyldig till mord. Ergo: om ni hade äktat

Edwitha tillfälligtvis och utan verklig afsigt att

göra det, så hade ni i verkligheten alls icke äktat

henne, emedan äktenskapets handling icke vore

fullständig utan afsigt. Och — ergo: enligt lagens ut-tryckliga andemening, alldenstund ni uppsåtligen hade

för afsigt att äkta Edwitha, men icke gjorde det, så

är ni lika fullt gift med henne, emedan, såsom redan

är sagdt, afsigt en bestämmer brottet. Det är så

klart som dagen, att Edwitha är er hustru, och er

upprättelse ligger i att taga en påk och mörbulta Jones

med den, så mycket ni kan. Hvarje man har rätt att

beskydda sin hustru från närgångenhet af andra män.

— Men ni har ett annat alternativ: ni var gift med

Edwitha först,xpå grund af er uppsåtliga afsigt, och

nu kan ni anklaga henne för tvegifte, då hon efteråt

har äktat Jones. — Men det fins ännu en annan éida

i denna invecklade sak: ni hade för afsigt att äkta

Edwitha, och följaktligen är hon enligt lag er hustru,

— det är ingenting att göra i afseende på den saken;

men hon här i verkligheten icke äktat er, och då det

aldrig var hennes afsigt att göra det, så är ni

icke hennes man, naturligtvis. Ergo: då hon gifte

sig med Jones, gjorde hon sig skyldig till tvegifte,

emedan hon på samma gång var en annan mans hustru:

allt detta Hr nu så till vida godt och väl; — men

sedermera, ser ni icke, att, då hon ej hade någon

annan man, när hon gifte sig med Jones, hon följakt-

_ ligen icke var skyldig till tvegifte? Nå väl, enligt

denna uppfattning af saken, har Jones gift sig med en

ungmö, som var enka på samma gång öch en annan

mans hustru på samma gång, som aldrig haft för

afsigt att bli gift och derför naturligtvis aldrig

varit gift. Och enligt samma resonnement är ni

ungkarl, -ty ni har aldrig varit någon qvinnas man, och

gift man, efter som ni har hustru i lifvet, och i allahändelser enkling, emedan ni blifvit beröfvad denna

hustru, och dessutom en komplett åsna, då ni kan ge

er till att resa bort, medan förhållandena äro så

krångliga/ Och i denna stund har jag så trasslat in mig

i denna utomordentliga saks spetsfundigheter, att jag

måste afstå från vidare försök att ge er råd; — jag

skulle annars bli alldeles virrig och till sist icke kunna

göra mig förstådd. Jag tror* dock, att jag skulle kunna

taga upp bevisningen, der jag släppte den, och genom

att noggrant följa tråden skulle jag, kan hända, till

er belåtenhet kunna bevisa, antingen att ni aldrig har

existerat, eller att ni nu är död, och följaktligen icke

har behof af den trolösa Edwitha; — jag tror, att jag

skulle kunna göra detta, om det kunde skänka er

någon tröst.

“Ung moder.“ Ni tror således, att ett litet barn

är för övigt ett skönhets- och glädje-föremål? Nå väl,

tanken är rolig, men icke originel; hvar enda ko

tänker detsamma om sin kalf. Må hända tänker kon det

icke i så elegant form, men hon tänker det icke desto

mindre. Jag högaktar kon derför. ^ Vi hysa alla

högaktning för den rörande moderskärleken, hvar helst vi

finna den, i öfverflödets hem eller i det låga fähuset.

Men verkligen, min fru, när jag börjar undersöka

saken från alla sidor, finner jag, att ert påstående icke

håller streck i alla möjliga fall. En nedsölad

barnunge, med försummad näsa till exempel, kan icke

billigt vis räknas som ett »skönhetsföremål», och så vidt

som barnaskapst sträcker sig endast öfver tre korta årtär ingen barnunge kompetent att »för evigt» bli ett

»glädjeföremål». Det gör mig verkligen ondt att

sålunda nödgas till intet göra två tredjedelar af ert vackra

påstående i en enda sats; men den ställning, jag

intager, fordrar, att jag icke kan tillåta er bedraga eller

missleda allmänheten med ert till utseendet så

antagliga sätt att tala. Jag känner en liten flickunge,

ader-ton månader gammal, här i staden, som ej kan hålla

ut att vara »glädjeföremål» tjugufyra timmar i sträck,

mycket mindre då »för evigt». Och hon besitter uågra

af de märkvärdigaste ytterligheter i karakter och

böjelser, som någonsin kommit till min kunskap. Jag

vill här lemna en uppgift på detta barns företaganden,

uttänkta, anlagda och utförda af barnet sjelft, utan

ingifvelse eller hjelp från dess mor eller någon annan,

och det under en enda dags förlopp. Hvad jag har

att förmäla, kan bestyrkas med vittnen.

Hon började med att äta upp ett dussin stora piller,

dosa och allt; derpå töll hon ned utför en trappafsats

och reste sig med en stor blånad i pannan, hvarpå

hon vidare fortgick att söka nya uppfriskande

tidsför-drif. Hon fann en småsak af gla3, ornerad med

metallbeslag, — slog sönder och åt upp glaset och sväljde

derpå bronsen. Sedan drack hon ungefär tjugu

droppar opiitinktur och mer än ett dussin teskedar stark

kamferspiritus. Orsaken, hvarför hon ej tog mera

opium, var den, att det icke fans mera att taga. Derefter

lade hon sig på ryggen och körde fem eller sex tum

af en hvalfiskbenskäpp med silfverknopp ned i halsen,

iick den fast der, och allt, hvad hennes mamma kunde

göra, var att draga käppen uti igen, utan att på sammagång draga med något af barnet sjelffc. Derpå, medan

hon igen fick hunger efter glas, slog hon sönder

åtskilliga vinglas och tog sig för att tugga och svälja

bitarne, utan att bry sig om en skråma eller ett par.

Sedan förtärde hon en del smör, peppar och salt och

California-svafvelstickor, i det hon tog en tesked smöry

en ditto salt, en ditto peppar och tre eller fyra

strykstickor i hvarje munfull. (Jag vill här anmärka, att

detta »skönhetsföremål» tycker om färgade tyska

stickor och sätter i sig allt, livad hon kan komma öfver

af dem; men hon föredrar oändligt Califomia-stickor,

hvilket jag betraktar som en artighet mot vår

inhemska industri af mer än vanligt värde, då den såsom

här är fallet, kommer från en, som är för ung att

smickra.) Derpå tvättade hon sitt hufvud med tvål

och vatten, och efteråt förtärde hon det, som fans qvar

af tvålen, och drack så mycket af löddem, som bon

hade rum för, hvarpå hon rusade ut och tog kon

familjärt i svansen och blef sparkad hufvudstupa

baklänges af henne. Vid särskilda tillfällen under dagens

lopp, då detta »glädjeföremål» hittade på att ej ha

något särskildt för sig, fördref hon tiden med att klifva

upp på höga platser och falla ned från dem, och hon

tog vanligtvis någon skada på kuppen. Så ung hon

är, kan hon uttala många ord skäligen tydligt, och då

hon i alla hänseenden är rättfram i sitt tal, utan krus

och går rakt på saken, så öppnar hon konversationen

med alla främlingar, manliga eller qvinliga, med samma

helsning: »Do’ da’ Jack!»

Då jag icke är van vid barns sätt, kan det vara

möjligt, att jag till följd af min undran öfverdrifversaker, hvilka, må hända, ieke öfverraska den, som är

van vid barnlif och icke alls finner det besynnerligt.

Jag kan likväl icke tro, att så är fallet, och derför

upprépar jag, att min framställning af detta barns sätt

att bära sig åt är fullkomligt sanningsenlig, och om

någon tviflar på saken, så kan jag förete barnet. Jag

kan vidare gå i god för, att hon skall uppäta allt, som

bjudes henne, (förbehållande mig endast rättighet att

utesluta vanliga smedjestäd) och falla ned från hvad

plats som helst, hvarpå hon lyftes upp, (fordrande blott,

att hennes förkärlek för att falla på hufvudet måtte

respekteras, hvarför höjden måste väljas så pass

betydlig, att hon kan fullgöra saken till egen

tillfredsställelse). Men jag finner, att jag gått ifrån ämnet;

derför, utan all vidare bevisföring upprepar jag min

öfvertygelse, att icke alla små barn äro »skönhets- och

glädjeföremål för evigt».

Till en ung författare. Ja, den berömda

naturforskaren Agazzis rekommenderar verkligen författare

att äta fisk, emedan fosforn i fisken är bra för hjernan.

Men jag kan ej hjelpa er med några bestämmelser

angående den qvantitet, ni skulle behöfva förtära, —

åtminstone icke med liågon säkerhet. Om den smakbit

på ert författarskap, som ni skickat, ungefärligen

motsvarar, hvad ni i vanliga fall kan prestera, så skulle

jag anse, ätt, må hända, ett par hvalfiskar vore allt,

hvad ni behöfver för närvarande. Icke af allra största

sorten, utan helt simpelt vanliga, medelstora hvalfiskar.

*

Den sista afskedsansökningen.

Washington d. 9 Dec. 1867.

Jag har tagit afsked. Regeringen tyckes väl

fortgå på samma sätt som förr, men en eker har gått

ur dess hjul, icke desto mindre. Jag var kanslist i

senatsutskottet för snäckodling, och jag har uppgifvit

min ställning. Jag såg klart och tydligt, huru de

andra medlemmarne af regeringen ville liindra mig

ifrån att ha någon röst med i rådslagen om folkets

väl, och då kunde jag ej längre stå qvar med

bibehållande af aktningen for mig sjelf. Om jag skulle

i detalj framlägga all den skymf, hvarmed jag

öfver-hopades under de sex dagar, som jag i egenskap af

embetsman var fästad vid regeringen, så skulle min

berättelse fylla en hel bok. Man satte mig till

kanslist i det nämnda snäckodlingsutskottet, utan att gifva

mig en amanuens att spela biljard med. Den saken

skulle jag dock ha kunnat bära, huru ensamt det än

kändes, om jag blott blifvit bemött från de andra

kabinettsledamöternas sida med den artighet, som jag

haft rätt att fordra. Men det var ej så. Så snart

jag märkte, att en departementschef kom in på galen

väg, så satte jag allting åsido och gick åstad och för-

sökte få honom in på rätt spår igen, såsom min

skyldighet var, och jag fick ej éns tack derför en enda

gång. Jag gick i den bästa afsigt i verlden till

sjö-ministérn och sade:

»Min herre, jag kan icke se, att amiral Farragut

gör annat än skärmytslar smått der borta i Europa

och håller ett slags lustresa. Nå ja, det kan vara

godt och väl, det; men det står icke fÖrvmig i sådan

dager. Ar det så, att han icke är ute för att slåss,

så låt honom komma hem igen. Det är väl icke

nödvändigt för en man att ha en hel flotta för en

lustresa. Det är för kostsamt. Förstås, jag har ingenting

att anmärka emot lustresor för sjöofficerare, —

lustresor, som det är reson med, lustresor, som äro

ekonomiska. Nå- väl, de kunde ju fara ned utför Mississippi

på en timmerflotte —»

Ni skulle ha hört, huru han stormade! Man.

skulle kunnat tro, att jag begått något slags brott.

Men jag brydde mig icke om det. Jag sade, att det

var billigt, och det var fullt af republikansk enkelhet

och fullkomligt säkert till lif och lemmar. Jag tyckte,

att för en lugn lustresa fans ingenting jemförligt med

en timmerflotte.

Då frågade sjöministern mig, hvem jag var, och

då jag sade honom, att jag hörde till regeringen,

önskade han veta, i hvad egenskap. Jag svarade honom,

utan att göra någon anmärkning med afseende på det

besynnerliga i en sådan fråga, då den, såsom nu, kom

från en medlem af samma regering, att jag hade den

äran vara kanslist i senätsutskottet för snäckodling.

Jo, då bröt stormen riktigt löst. Han slutade med

Mark Tuain’* skizzer. 8att befalla mig lemna lokalen och för framtiden egna

min uppmärksamhet uteslutande åt min egen

sysselsättning. Min första fundering var att försöka få

honom afsatt. Dock — det skulle ha skadat ändra,

utan att skaffa mig sjelf någon verklig fördel, och

der för lät jag honom sitta q var på sin plats.

Dernäst gick jag till krigsministern, som icke

alls var böjd att ge mig företräde, förr än han hörde,

att jag tillhörde regeringen. Om jag ej haft ett

vigtigt ärende, hade jag förmodligen ej kunnat komma

in. Jag bad honom om litet eld — han rökte

nämligen för ögonblicket — och derpå sade jag honom,

att jag icke hade något att anmärka i afseende på

hans försvar för general Lee och hans krigskamraters

muntliga aftal; men jag kunde icke gilla hans metod

att slåss med indianerna på slätterna. Jag sade, att

han slogs i för mycket splittrad ordning. Han skulle

hålla indianerna mera tillsammans, — få dem ihop på

en passande plats, der han kunde ha förråd för båda

partierna, och derpå ställa till en allmän massaker.

Jag sade, att det fans ingenting så öfvervägande för

en indian som en allmän massaker. Men om han icke

kunde gå in på en sådan massaker, så var, sade jag,

det säkraste medlet dernäst mot en indian — tvål

och undervisning. Tvål och undervisning verka ej

så hastigt som en massaker, men de äro mera

dödande på längden; ty en halft massakrerad indian

kan komma sig igen, men om man uppfostrar honom

och tvättar honom, så måste det göra slut på honom

förr eller senare. Det undergräfver hans

konstitution; det träffar grundvalarne för hans tillvaro.»Min herre», sade jag, »den tid har kommit, då

blodstelnande grymhet har blifvit nödvändig. Tvinga

tvål och en a-b-c-bok på hvar enda indian, som härjar

slätterna, och låt dem dö!»

Krigsministern frågade mig, om jag var medlem

af kabinettet, och jag svarade ja, — och jag var

dessutom icke en af dem, som sutto der ad interim.

(Strängt, men rättvist!) Han frågade, hvilken

ställning jag innehade, och jag sade, att jag var kanslist

i senatsutskottet för snäckodling. Jag blef då ådömd

arrest för missfirmeligt talesätt och fick min frihet

inskränkt för större delen af dagen.

Jag beslöt nästan att vara tyst för framtiden och

låta regeringen hållas, bäst den kunde. Men pligten

kallade, och jag lyddel Jag gick på besök till

finansministern. Han sade:

»Hvad vill ni ha?»

Frågan tvang mig att vara på min vakt. Jag

svarade:

»Rompunsch!»

»Om ni har något ärende här, min herre», sade

han, »så framför det — och med så få ord som

möjligt!»

Jag svarade då, jag var ledsen, att han ansett

det passande att så plötsligt byta om ämne, emedan

ett sådant sätt var förolämpande emot mig; men

under nu varande omständigheter ville jag icke bry

mig om detta, utan öfvergå till hufvudsaken. Jag

gick nu in på allvarliga klagomål emot honom i

af-seende på den utomordentliga längden af hans embets-berättelse. Jag sade, att den var utsväfvande, onödig

och klumpigt sammansatt, det fans-inga beskrifvande

passager i den, ingen poesi, ingen känsla, — inga

hjeltar, ingen intrig, inga målningar, icke ens några

träsnitt. Ingen ville läsa den, det var en klar sak.

Jag uppfordrade honom att icke förstöra sitt anseende

med att ge ut en skrift sådan som den. Om han

någonsin hoppades på framgång i literaturen, måste

han lägga mera omvexling i hvad han skref. Han

måste akta sig för torra detaljer, o. s. v. Allt detta

yttrade jag med det vänligaste sinnelag i verlden,

och likväl råkade finansministern i den våldsammaste

vrede. Han till och med kallade mig för en åsna.

Han förolämpade mig på det mest sårande sätt och

sade, att om jag kom vidare för att lägga mig i hans

göromål, skulle han kasta ut mig genom fönstret.

Jag sade, att jag ville taga min hatt och gå, om jag

ej kunde bli behandlad med den aktning, som tillkom

mitt embete, och jag gick. Det liknade just en färsk

författare! En sådan tänker alltid, att han vet mer

än alla andra, när han ger ut sin första bok. Ingen

kan säga honom något nytt, naturligtvis.

Under hela den tid, som jag var i regeringens

tjenst, såg det ut, som om jag ej kunde företaga mig

något i egenskap af embetsman, utan att råka i obehag.

Och dock gjorde jag ingenting, försökte ingenting

annat, än hvad jag ansåg som nyttigt för mitt

fosterland. Stygnen af de oförrätter, jag lidit, kunna,

måhända, ha drifvit mig till orättvisa och bittra

slutledningar, men det såg verkligen ut, som om sjöminister,

krigsminister och finansminister jemte andra af minaconfratves hade sammangaddat sig från början för

att drifva mig ut ifrån administrationen. Jag var

aldrig med om mera än en konselj, medan jag var i

regeringens tjenst. Det var också tillräckligt.

Portvakten i »Hvita Huset» tycktes icke fallen för att

lemna mig tillträde, förr än jag frågade, om de andre

medlemmarne af kabinettet hade anländt. Han

svarade ja, och jag trädde in. De voro alla närvarande,

men ingen bjöd mig sitta ned. De stirrade på mig,

som om jag hade varit en påflugen krabat.

Presidenten frågade: .

»Nå väl, min herre, hvem är ni?»

Jag lemnade honom mitt kort: »Mark Twain,

kanslist i senatsutskottet för snäckodling». Han

betraktade mig från hufvud till fot, som om han aldrig

sett mig förr. Finansministern yttrade:

»Det der är den fjeskiga åsna, som kom och

pro-ponerade mig att lägga poesi i min embetsberättelse.»

Krigsministern sade:

»Det är samme galning, som kom till mig i går

med ett förslag att uppfostra en del indianer till döds

och massakrera resten.»

Sjöministern inföll:

»Jag känner också igen den unge herrn, såsom

en person, som har lagt sig i mina saker gång på

gång under veckans lopp. Han är ledsen öfver, att

amiral Farragut begagnar en hel flotta till en

lustresa, såsom han kallar det. Hans förslag om något

slags vanvettig lusttur på en timmerflotte är för

orimlig att här upprepa.»

Jag yttrade:»Mina herrar, jag märker här en böjelse att kasta

skugga på hvar enda handling af mig som

embets-mau; jag märker likaledes en böjelse att hindra mig

från allt inflytande på folkets rådslag. Icke den

ringaste underrättelse har man behagat sända mig till i

dag. Det var en ren tillfällighet, att jag fick veta,

att det skulle bli konselj i dag. Men låt det vara

som det är med den saken. Allt, hvad jag önskar

veta, är, om det är konselj i dag eller icke?»

Presidenten svarade, att så var.

»Låt oss då», sade jag, »fortsätta med göromålen

med ens och icke slarfva bort en dyrbar tid med

opassande ansträngningar att hitta på fel i hvarandras

offentliga handlingssätt.»

Nu började statssekreteraren tala på sitt

välvilliga sätt och sade:

»Unge man, ni har råkat ut för ett misstag.

Kanslisterna i utskotten äro icke konseljledamöter.

Ej ens portvakterna till Capitolium äro det, så

underligt det än kan se ut. Derför, huru mycket vi än

kunde önska att erhålla del af er öfvermenskliga vishet

vid våra öfverläggningar, kunna vi dock icke lagligen

begagna oss deraf. Folkets rådslag måste fattas utan

er; följer deraf någon olycka, som ju gerna kan

inträffa, så bör det dock vara en tröst för er sörjande

själ, att ni med handling och ord gjort, hvad på er

ankommit, for att förebygga den. Ni har min

välsignelse. Farväl!»

Dessa vänliga ord tröstade mitt upprörda hjerta,

och jag gick min väg. Men ett folks tjenare veta ej

af någon ro. Knappt hade jag nått mitt ide å Capi-tolium och fått upp fotterna på bordet, liksom en

vanlig folkrepresentant, då en af senatorerna i

snäck-odlingsutskottet kom in i full ilska och frågade: ,

»Hvar har ni varit hela dagen?»

Jag svarade, att om det angick någon annan än

mig sjelf, så hade jag varit uppe i konseljen. .

»I konseljen? Det vore roligt att veta, hvad ni

hade att göra i konseljen?»

Jag sade, att jag gått dit för att rådpläga,

med-gifvande, för att få gräl med honom, att han syntes

något intresserad i saken. Då blef han otidig och

slutade med att säga, att han saknat mig under de

tre sista dagarne, för att afskrifva en rapport om

träd-gårdssnäckor, gräddsnäckor ochj Gud vet hvad allt,

som hörde till conchologiens område, och ingen hade

varit i stånd att fa reda på mig.

Detta var för mycket. Jag utbrast:

»Min herre, tror ni verkligen, att jag går Jaär för

att arbeta för sex dollars om dagen? Om det är

meningen, så får jag bedja utskottet se sig om efter

någon annan person. Jag är ej slaf under något

parti. Tag igen ert förnedrande uppdrag. Gif mig

frihet, eller gif mig döden!»

Från den stunden var jag ej längre i

regeringens tjenst. Sedan jag fått snubbor i departementen,

snubbor i konseljen, snubbor slutligen af ordföranden

i ett utskott, som jag försökt gifva någon glans, gaf

jag vika för förföljelsen, kastade långt ifrån mig

farorna och frestelserna af mitt höga embete och öfvergaf

mitt blödande fosterland i en stund af fara, for att

deltaga i den stora lustfärden till Heliga Landet.Men jag hade offrat åt staten min tjenst, och

derför skickade jag slutligen in min räkning, sålunda *

lydande:

Amerikas Förenta Staters regering till kanslisten i senatsutskottefc

för snäckodling. Debet:

Rådplägning med krigsministern.......; . . . dollars 50.

D:o „ sjöministern ........................„ 50.

D:o „ finansministern ....................„ 60.

D:o i konseljen................................., gratis.

Resekostnad till och ifrån Jerusalem, via Egypten,

Algier, Gibraltar och Cadiz, 14,000 mil ä 20

cents milen..........................................„ 2.800.

Lön åt kanslisten i senatsutskottet för snäckodling,

6 dagar, å 6 dollars per dag ....................„ 36.

Summa dollars 2,986.

Representanterna för de olika distrikten debetera

staten för resekostnad både fram och tillbaka, ehuru

de aldrig resa tillbaka, när de en gång kommit hit.

Hvarför kostnaden för min resa nekades, är mera, än

jag kan begripa. Ty icke ett öre af denna räkning

betalades utom de lumpna 36 dollars såsom lön för

kanslisttjensten. Finansministern, som fortfor till det

yttersta att förfölja mig, strök med pennan öfver alla

de andra posterna och tecknade blott i kanten:

»Betalas ej». Sälunda har man slutligen antagit det

förfärliga alternativet. Förnekandet att betala lagliga

skulder har tagit sin böljan! Nationen är förlorad.

Visserligen har presidenten lofvat, att han ville beröra

min fordran i sitt budskap till kongressen och

anbefalla des§ utbetalande af de första penningar, man

mottager af Alabamakrafvet; men skall han verkligen

minnas att göra det? Eller kommer jag icke möjligenatt glömmas bort, när Alabama-affären är bilagd?

Yngre fordringsegare än jag torde komma att

förgätas när Alabama-skulden är betald.

Jag är led vid embetsmannalifvet för närvarande.

Låt sådana kanslister, som äro villiga ^ att dragas vid

näsan, stanna qvar. Jäg känner massor af sådana i

departementen, som aldrig få veta af, när det skall

bli konselj, hvilkas tanke i afseende på krig eller

finanser eller handel aldrig efterfrågas af nationens

hufvudmän, liksom om de icke vore anstälde i

regeringens tjenst, och hvilka bokstafligen stå dag efter

dag på sina embetslokaler och arbeta. De känna sin

betydelse för nationen, och de visa det äfven

omedvetet i sina maner och sitt sätt att beställa sin mat

på restaurationerna, — men de arbeta. Jag känner

en, som har att klistra alla slags små papperslapparr

klippta ur tidningar, i en bok, särskildt gjord för det

ändamålet, — ibland ända till åtta eller tio lappar på

dagen. Han gör det icke så bra, men han gör dock

si godt han kan. Det är mycket tröttande. Det är

utmattande för intelligensen. Likväl har han endast

1,800 dollars om året. Med ett sådant hufvud, som

han har, skulle den unge mannen kunna samla tusen

sinom tusen dollars på någon annan bana, om han

bara ville. Men nej, — hans hjerta tillhör hans

fosterland, och han vill tjena det, så länge det har

qvar en bok att klistra upp papperslappar i. Och jag

känner notarier, som icke äro just så skickliga i

konsten att skrifva; men den kunskap de ega, den lägga

de ädelt vid fosterlandets fötter och slita och lida för

2,500 dollars om året. Hvad de skrifva, måste iblandskrifvas om af andra notarier; men när en karl gjortr

sitt bästa för sitt fosterland, hvad här då fosterlandet

att klaga öfver? Vidare fins det notarier, som ännu

ej fått något" notariat och vänta och vänta och vänta

på en ledighet, — vänta tåligt på tillfälle att få bistå

sitt land‘, — och medan de vänta, ha de blott 2000

om året derför. Det är sorgligt, — det är mycket,

mycket sorgligt. Ii är en kongressledamot har en vän,

som är skicklig, men icke har någon anställning, i

hvilken han kan göra sina stora gåfvor

fruktbringande, så afstår han honom åt fosterlandet och ger

honom en notarietjenst i ett departement. Och der

har han då att träla lifvet i ände, bråkande med

dokumenter, till fromma för ett folk, som aldrig tänker

på honom, aldrig sympatiserar med honom, — och

detta allt för 2000 till 3000 dollars om året. När

jag fått färdig min lista på alla kanslibiträden i de

" olika departementen, med uppgift på, hvad de ha att

göra och hvad de få för sitt arbete, så skall ni se,

att det icke fins hälften af de kanslister, som behöfdes,

oéh att arbetet ej betalas med hälften af hvad det

vore värdt.

*

Skicklighet eller tur?

»Vid den tiden», sade den hedervärde mr Knott,

»medlem af kongressen», var lagen i Kentucky mycket

sträng emot så kallade hasardspel. Omkring ett dussin

af ungdomarne der upptäcktes spelande >»knack» oin

penningar, och »den stora juryn» ansåg dem böra

sättas i anklagelsetillstånd. Jim Sturgis antogs att

försvara dem, när målet kom före, naturligtvis. Ju

mer han funderade på affären och såg på

handlingarna, desto tydligare blef det, att han måste tappa

saken till slut, — det var ingenting att göra i

af-seende på detta pinsamma faktum. Pojkarne hade

alldeles afgjordt hållit om pengar i ett hasardspel.

Afven allmänhetens sympati var väckt i afseende på

Sturgis. Folk sade, att det var synd, om han skulle

forderfva sin lyckosamma bana med en sak sådan

som denna, som måste gå honom emot.

Men efter åtskilliga sömnlösa nätter blixtrade

slutligen en gudaingifven tanke fram hos Sturgis, och

han sprang upp ur sängen med fröjd. Han tyckte

sig se en utväg genom svårigheterna. Nästa dag gick

han omkring och hviskade smått med sina klienter

och några få vänner, och derefter, när målet förekom

inför domstolen, erkände han, att de spelat »knack»

om pengar, och såsom enda ursäkt hade han den

förvånande fräckheten att framställa i försvarstalet,

att »knack» icke var hasardspel. Det föll ett det

bredaste leende öfver alla ansigten i denna vid

so-iismer vana samling. Domaren smålog liksom de

öf-riga. Men Sturgis bibehöll ett ansigte", hvars allvar

tycktes nästan strängt. Kärandens advokat sökte drifva

honom ur hans ställning med att göra honom löjligr

men misslyckades. Domaren skämtade på ett något

"tungt, domstolsmessigt sätt, — men gjorde intet

intryck på honom. Saken blef allvarsam. Domaren

förlorade en smula af sitt tålamod och sade, att

skämtet hade gått tillräckligt långt. Jim Sturgis

genmälde, att han icke visste af något slags skämt i

saken; hans klienter kunde icke straffas för att ha

öfverlemnat sig åt, hvad somliga behagade anse för

hasardspel, innan det var bevisadt, att det var

hasardspel. Domare och advokat sade båda, att det

skulle bli en lätt sak och tillkallade genast

prest-männen Job, Peters, Burke och Johnson samt

skol-magistrarne Wirt och Miggles att vittna, och med en

inun och liflig öfvertygelse nedslogo de Sturgis

advo-katoriska spetsfundighet genom att förklara, att »knack»

var hasardspel.

»Hvad kallar ni det nu?» frågade domaren.

»Jag kallar det tankespel, som beror på

skicklighet», svarade Sturgis, »och det vill jag dessutom

bevisa».

Och så kallade han in en svärm af vittnen och

förebragte en öfverväldigande massa af intyg för attvisa att »knack» icke var hasardspel, utan berodde

på skicklighet.

I stället för att vara den simplaste sak i verlden,

hade den nu på ett eller annat sätt förvandlats till

en ytterligt instrasslad affär. Domaren ref sig i

huf-vudet öfver den en stund och menade, att det fans

ingen utväg att komma till afgörande, emedaii precis

lika många personer kunde åberopas inför domstolen

såsom vittnen för den ena sidan som for den andra.

Men han sade, att han Önskade vara fullt opartisk,

och att han ville handla efter hvilket förslag som

helst, som Sturgis kunde framställa för lösning af

svårigheten.

Sturgis var uppe på fötter i ögonblicket.

»Sätt upp en lista till en jury, bestående af sex

af hvardera sorten: skicklighet ver sus tur! Grif dem

ljus och ett par kortlekar, skicka dem in i juryrummet

och afvakta utgången!»

Det* fans ingenting att invända mot förslagets

ärlighet. De fyra prestmännen och de två

skol-magistrarne invaldes till jurymän för hasardsidan, och

sex inpiskade gamla knackprofessorer valdes för att

representera skickligheten. De drogo sig tillbaka in

i juryrummet. -

Efter ungefär två timmar" skickade pastor Peters

in i domsalen för att låna tre dollars af en vän.

[Uppståndelse.] Efter ytterligare två timmar skickade

magister Miggles in i domsalen för att låna till en

insats af en god vän. [Uppståndelse.] Under de

följande tre eller fyra tiramarne skickade den andreskolmagistern och de öfrige presterna in i domsalen

för att låna småsummor. Och likväl väntade den

sammanpackade åhörareförsamlingen, ty detta var eri

högst ovanlig c asus, för hvilken hvarje familjefader

måste vara intresserad.

Återstoden af historien kan berättas helt kort. I

dagbräckningen trädde juryn in, och pastor Job,

ordföranden, uppläste dervid följande

Utlåtande:

Yi, jurymän i målet mellan staten Kentucky

versus John Wheeler med flere, hafva sorgfälligt

undersökt punkterna i målet och pröfvat skälen för de

olika åsigter, som blifvit framstälda, och vi förklara

härmed enstämmigt, att det spel, som vanligen är

kändt under namn af »knack», är afgjordt

tankespel och icke hasardspel. Till bevis härför vare

härmedelst bestyrkt, bevisadt och offentliggjordt, att

under hela natten hasardsidans män, som ansågo spelet

bero på tur, aldrig gjordt ett enda stick; och än

vidare, såsom stöd för detta vårt utlåtande, fästa

vi uppmärksamheten vid det betecknande faktum, att

de, som försvarat turen, äro allesammans pank, och

att de, som försvarat skickligheten, hafva vunnit

penningarne. Det är en efter mogen öfverläggning

stadgad åsigt hos juryn, att hasardteorien i afseende

på »knack» är en förderflig lära och beräknad på

att tillfoga outsägliga lidanden och förlust af

penningar åt det samhälle, som lägger ned kapitaler

derpå.»Det var på detta sätt, »knack» kom att ställas

särskildt och få sin egen paragraf i Kentuckys lagbok

såsom varande ett spel, hvilket ej beror på tur, utan

på skicklighet och derför icke är hemfallet under

lagens straff», sade mr Knott. »Detta utlåtande är

nu mera registreradt och gäller som prejudikat ännu

i denna dag.»

*

Ett minne.

Öm jag säger, att jag aldrig vet min stränge far

ha varit förälskad i mer än ett poem i hela det

half-sekel, han lefde, så skola personer, som kände honom,

utan svårighet tro mig. Om jag säger, att jag aldrig

författat mer än ett poem i hela det tredjedelssekel,

jag lefvat, så skola personer, som känna mig, vara

uppriktigt tacksamma. Och slutligen, om jag säger,

att detta poem, som jag författade, icke var det enda,

i hvilket min far var förälskad, så skola personer, som

känt oss begge, icke behofva få denna sanning

bombarderad i sig med en bergskanon, för att kunna taga

emot den. Min far och jag voro alltid på den mest

afmätta fot med h varan dra, då jag var gosse, — ett

slags beväpnad neutralitet, så att säga. Efter

oregelbundna mellanskof bröts denna neutralitet, och lidande

blef följden; men jag vill också ärligt bekänna, att

brytandet och lidandet alltid delades mellan oss med

sträng opartiskhet, — det vill säga: brytandet

tillhörde min far och lidandet mig. I allmänhet taladt,

var jag en trög, försigtig och varsam gosse. Men det

oaktadt hoppade jag dock en gång ned ifrån en

stall-skulle, en annan gång gaf jag en elefant en

tobaks-buss och drog mig undan utan att vänta på svar,

och ännu en annan gång låtsade jag, som om jag

talade i sömnen och laddade ur mig en hel portion

ganska elakartade pojkqvickheter, så att min far hörde

det. Låtom oss icke forska efter resultatet ; det var

ej af betydelse för någon annan än mig sjelf.

Men det poem, hvarpå jag syftat, såsom det der

ådragit sig min fars uppmärksamhet och förvärfvat

hans ynnest, var »Hiawatha». Någon person, som

dog knall och fall, gaf honom ett äldre exemplar, och

jag har aldrig misstrott mina egna sinnen, forr än

jag såg honom sätta sig ned och läsa i boken med kallt

blod, — såg honom öppna den och föredraga följande

rader med samma oböjliga domarekyla i rösten som

den, med hvilken han brukade läsa upp anklagelsen

för juryn eller förestafva eden för ett vittne:

»Tag din båge, Hiawatha,

Dina pilar, jaspisskodda,

Tag din klubba, Pugga wangun,

Och din handske, Minjekahwan,

Och din björk-kanot att segla,

Jemte Mishe-Namas olja.»

I det ögonblicket tog min far fram ur bröstfickan

en imponerande »säkerhetshandling» och fäste sina

ögon på den samt försjönk i tankar. Jag visste, hvad

det var. En dam och en herre från Texas hade gifvit

min halfbroder, Orrin Johnson, en vacker egendom i

en stad i norden till tack derför, att han räddat deras

lif med en handling af glänsande hjeltemod.

Småningom såg min far upp på mig och suckade.

Derpå sade han:

x Mark Twain’s skizzer. 9»Om jag hade en son sådan som den här poeten,

så vore här ettämne, värdigare att behandlas poetiskt

än traditionerna om de der indianerna.»

»Hvar, om jag vågar fråga?»

»I den här handlingen.»

»I — handlingen?»

»Ja, — just i den här handlingen», sade min far

och lade den på bordet. »Det är mera poesi, mera

romantik, mera lyftning, mera glänsande

inbillnings-kraft gömd i det här enkla dokumentet än man skulle

kunna hitta i alla traditioner om alla vildar i verlden.»

»Verkligen? Tänk, om jag — om jag kunde få

fram den, — om jag kunde komponera det poem,

hvarpå ni tänker?»

»Du?»

Jag bleknade.

Nu mildrades min fars ansigte något, och han sade:

»Gå och försök. Men kom i hog: håll dig i

skinnet! Ingen poesi på bekostnad af sanningen!

Håll dig strängt till fakta!»

Jag sade, att jag ville försöka, bugade mig och

gick uppför trappan.

»Hiawatha» surrade om i hufvudet på mig, och

så gjorde äfven min fars anmärkningar om den

lyftning och romantik, som lågo dolda i mitt ämne och

likaså hans befallning att akta mig för slösande och

utsväfvande fantasi. Nu märkte jag, att jag

lättsinnigt nog hade tagit handlingen med mig. Nå, i

samma ögonblick kom på mig en af dessa sällsyntå

nycker af obekymrad dumdristighet, hvarpå för en stund

sedan häntyddes. Utan någon annan tanke, och full-komligt i trots af, att jag visste, hvad min far menade,

nämligen att jag skulle skrifva den romantiska historien

om min halfbrors äfventyr och derpå följande goda

lycka, vågade jag fasta mig endast vid bokstafven i

hans anmärkningar och låtsade ej förstå deras inre

mening. Jag tog den dumma »säkerhetshandlingen»

sjelf och hackade sönder den till ett slags blankvers,

utan förändring eller borttagande af tre ord och utan

omflyttning af sex. Det fordrades laddningar af kurage

för att sedan gå ned och möta min far med min

produkt. Jag försökte tre eller fyra gånger, innan jag

slutligen fick hjertat att hålla sig stilla, der det borde

vara. Men slutligen sade jag till mig sjelf, att jag

skulle gå ned och läsa det för honom, om han också

kastade mig öfver kyrktaket derför. Jag steg upp för

att börja, och han bad mig komma närmare. Jag ryckte

fram ett stycke, men lemnade ändå så mycken neutral

mark emellan oss^som jag tyckte skulle behöfvas. Derpå

började jag. Det vore fruktlöst för mig" att försöka

be-skrifva, hvilka stridiga rörelser uttrycktes i hans drag,

eller huru de blefvo mer och mer häftiga, ju längre

jag framskred, eller huru ett gräsligt mörker steg ned

öfver hans ansigte, och huru han började tugga och

svälja och hans händer att arbeta och knipa, allt som

jag vefvade upp vers efter vers, medan min styrka allt

mera svek och benen darrade under mig. Jag läste:

Historien om en behjertad handling.

Kontrakt, ingånget den tionde

I november månad, år

Efter Kristi börd ett tusen

Åtta hundra femtiosex,

i 1132

Emellan Johanna S. E. Gray

Och Philip Gray, hennes man

Från Salems stad i staten

Texas å ena sidan.

Och O. B. Johnson från staden Austin

I ditto å andra sidan;

Som veterligt gör: att sagda makar,

Emot ersättning af

En summa, stor tjugu tusen

Dollars i lagligt mynt

Af Amerikas Förenta Staters,

Att i gifvas dem handom

Utaf den andra parten,

(Hvaraf mottagandet

här-Med erkännas och intygas)

Hafva afträdt, föryttrat, sålt,

ÖfVerlåtit, afhändt sig och lemnat,

Och till yttermera visso nu

Afträda, föryttra, sälja,

öfverlåta, afhända sig och lemna

Härmed till ofvan berörda part,

Som nämndes å andra sidan,

Och till hans rätts innehafvare,

Från nu till evärdelig tid,

Ett visst utprickadt stycke

Land, beläget i staden

Dunkirk i provinsen Chautauqua,

Och likaså vidare i staten York,

I laga ordning afgränsadt så

Och beskrifvet, som här foljer:

jBegynnande på ett afstånd af

Ett hundra två och fyratio fot,Nord till ost, nordost till nord,

Ost nordöst och nordligt

Om den nordliga linien af Mulligan Street,

På vestliga linien af Brannigan Street,

Och gående derifrån rakt mot norr

Vid Brannigan Street 200 fot,

Så i räta vinklar vestligt,

Nordvest till vest och vést halffc vest,

Vest till nord, nordvest till vest,

Omkring----»

Hastigt kilade jag undan, och den slungade

stöf-velknekten träffade i stället spegeln. Jag kunde ju

ha väntat for att se, hvad det blef af de öfriga

kastvapnen, om jag hade önskat det, men — jag

intresserade mig för ögonblicket icke för sådana saker.

*

En panorama.

[Jag talar om historien med mr Nickersons egna ord.]

Det var en gång en karl, som reste omkring i

landet, sade mr Nickerson, med ett moraliskt religiöst

tittskåp, ett slags bibliskt panorama, och han hyrde

en tarflig gammal kund till att spela piano åt sig.

Efter första aftonens förevisning sad’ han, som rådde

om panoraman:

»Min vän, ni tycks känna nära nog alla visor,

som finnas till, och ni ramlar i väg, som om ni vore

af prima sort. Men märkte ni inte, att ibland under

sista aftonen det stycke, ni hittade på att spela, stötte

en liten smula emot det passande så att säga, —

tycktes inte följa med den allmänna gången i den

målning, som visades i samma stund, — var litet

främmande för ämnet, ni vet, — liksom om ni inte

träffade prick precis eller inte kunde hålla i, ni förstår?»

»Godt», sad1 karlen; nej, det hade han inte märkt,

, men det kunde nog hända, det, — han hade spelat på,

just som det föll honom in.

Så kommo de öfverens, att den stackars gamla

drummeln skulle efter den stunden ha ett öga på

panoraman, och så snart en vacker tafia var vefvad fram,

så skulle han genast passa på med ett musikstycke, som

kunde hjelpa åskådarne att få sig en idé om ämnet

och pigga upp dem att tycka om saken. Det sättet

att gå till väga skulle, fånga deras sympati, sad’

panoramaherm.

Det var stor publik den aftonen. Herrn med

panoraman började pösa upp sig till sin föreläsning, den

gamle pianisten lät fingrarne löpa opp och ned på

instrumentet ett par gånger, för att se, om allt var i

ordning, och handtlangarne bakom förhänget började

vefva fram taflorna. Förevisaren stälde sig

balance-rande på högra foten, satte händerna i sidan, kastade

ögat öfver axeln på sceneriet och yttrade:

»Mina damer och herrar, den tafla, som ni nu

skåda framför er, afbildar den herrliga och rörande

liknelsen om den förlorade sonen. Betrakten det

lyck-saliga uttryck, som just nu bryter fram öfver den

olycklige, lidande ynglingens ansigtsdrag, — så

eländig och uttröttad efter sin långa vandring! Läggen

märke till den hänryckning, som glänser ur den

åldrige fadrens upplyftade anlete, och den glädje, som

strålar ur ögonen på den ifriga gruppen af ynglingar

och flickor och tyckes redo att brista ut i stormande:

välkommen! från deras läppar. Den lärdom, vi häraf

draga, mina vänner, är lika högtidlig och varnande,

som berättelsen är full af ömhet och skönhet.»

Musikanten var allt i ordning, och samma

ögonblick, som talet slutade, böljade han med visan:

»Och hvem vill ej ta sig ett ärligt rus,

När Johnny en gång kommer hem;

Nu har han ju lefvat i sus och dus,

Ja, väl i årena fem.»Somliga flinade i mjugg, och andra grumsade en

smula. Panoramaherrn kunde inte säga ett ord. Han

såg på pianisten, men han satt der heltlugn och

älskvärd; — inte visste han af, att det var något, som

råkat i olag.

Panoraman rullade vidare, och förevisaren

kar-skade opp sig igen och började:

»Mina damer och herrar, den fina tafla, som nu

upprullas för edra blickar, framställer en af de

märkvärdigaste händelserna i bibliska historien: —

frälsaren och hans lärjungar på Galileiska hafvet. Huru

höga, huru vördnads väckande äro ej de tankar, som

detta ämne ingifver! Hvilken upplyftande tro

uppenbaras ej for oss i denna lära ur de heliga skrifterna!

Frälsaren näpser de vreda vågorna och vandrar lugnt

framåt på hafvets barm!

Hela salen rundt hviskades det: »O, så vackert,

så vackert!» — och orkestern lät igen höra sig sålunda:

»Hvad herrligt lif på hafvets våg

Och att bo på det rullande djup,

När vinden sjunger i tackel och tåg

Med makt på min gungande slup!»

Den gången blef det en hel del ärligt skratt jemte

betydligt grumsande, och en eller två prestmän stego

opp och gingo sin väg. Förevisaren gnisslande tänder

och förbannade spelmannen för sig sjelf; men karln

satt der lugn som en knut på en logg och tycktes

föreställa sig, att han spelade som en af prima sort.

Sedan allt blifvit stilla igen, tänkte förevisaren

han skulle göra ännu ett försök i alla fall, ehuru hansförtröstan hade börjat bli betydligt rubbad.

Panoraman sattes i rörelse igen och han talade:

»Mina damer och herrar, denna utsökta tafla

framställer Lazari uppväckande från de döda. Ämnet har

behandlats med sällsynt skicklighet af artisten, och en

sådan rörande ljufhet och ömhet i uttrycket har han

inlagt i den, att jag har känt särskildt ömsinta

personer, hvilka blifvit rörda till tårar af att betrakta den.

Iakttagen den halft förvirrade, halft frågande blicken

i anletet på den uppvaknande Lazarus! Bemärken

likaledes ställning och uttryck hos Frälsaren, som tager

Lazarus sakta i svepmngsbindeln med ena handen,

medan han pekar mot den fjerran belägna staden med

den andra!»

Innan någon fått klar en åsigt om saken, började

den oskyldige gamle suputen vid pianot:

»Res på dig, WiUiam Ei—i—ley,

Och följ mig på min väg!»

Oja mej! Alla de högtidliga gamla jönsame stego

opp ursinniga för att gå sin väg, och alla öfriga

skrattade, så att fönsterrutorna skallrade.

Före visaren rusade ned och högg tag. i orkestern

och ruskade om honom och sad’ —

Men hvad han sad’, var för starkt för att

upprepas, så att det torde vara bäst att hoppa öfven den

saken.

*

Huru Johnny Greer borde ha gjort.

»Kyrkan var tätt packad den vackra

sommarsöndagen», sade föreståndaren för söndagsskolan, »och

alla tycktes, medan deras ögon hvilade på den lilla

likkistan, vara rörda af den stackars drunknade

negergossens olycksöde. Genom den stilla luften höjde sig

pastorns röst och fängslade intresset hos alla

men-niskor, då han med många afundade uttryck af

beundran berättade, huru den duktige, ädle, djerfve, lille

Johnny Greer, när han såg den drunknade kroppen

stryka nedåt den djupare delen af floden, hvarifrån de

ängslade föraldrarne aldrig skulle i denna verlden ha

fått honom tillbaka, tappert sprang ned i strömmen

och med risk af sitt eget lif släpade liket till

stranden och höll det fast, till dess hjelp kom och bragte

det i säkerhet. Johnny Greer satt just midt emot

mig. En trasig gatpojke med glupande ögon vände

sig ögonblickligen emot honom och sade med hes

h viskning:

»’Nej, men gjorde du det, du?’

»’Ja.’

»’Släpade kroppen till stranden och räddade den,

du sjelf?’

»’Ja.’

»’Det var gentilt. Nå, hvad fick du då?’

»’Ihgenting.’

»’Hv-a-d f-ö-r sl-a-g? (Med djup ovilja.) Vet du,

hvad jag hade gjort? Jag hade lagt honom for ankar

ute på strömmen, jag, och så hade jag sagt: ’Fem

dollars, godt folk, eller också får ni aldrig se eran

nigger mer!’»

*

Varsamt!

»Ja, jag kommer i hog den anekdoten», sade

sön-dagsskole-föreståndaren, med sin gamla vanliga pathos

i rösten och den gamla vanliga sorgsna blicken i ögat.

»Det gäller en simpel varelse, som heter Higgins, och

som brukade köra sten åt gamle Maltby. När salig

Bagley, domaren, snafvade och föll ned för tingshusets

trappor och bröt nacken af sig, så var det . mycket

fråga om, huru man skulle underrätta stackars fru

Bagley om saken. Men slutligen lades kroppen på

Higgins vagn, och han fick tillsägelse att föra den till

fru B., men vara mycket försigtig och granlaga i sina

uttryck och icke rusa åstad och ge henne nyheten på

en gång, utan göra det småningom och varsamt.

När Higgins kom fram med sin sorgliga fora,

hojtade han, till dess fru Bagley kom ut i

förstudör-ren. Då frågade han:

»Lefver enkan Bagley här, månntro?»

»Enkan Bagley? Nej, det gör hon inte.»

»Slår vad, hon gör’et, ändå. Men, det kan vara

det samma. Nå, lefver lagman Bagley här då?»

, »Ja, lagman Bagley lefver här.»

»Slår vad, han gör’t inte. Men det gör det

samma; inte skall jag säga emot. Är lagman hemma då?»

»Nej, inte för närvarande.»

»Jo, jo, kunde nästan tro det. — Jo, för ser ni

— hugg nu tag i ná’nting, madam, för jag har

liksom ett litet bud att framföra, och jag är nästan rädd

for, att det kanske kommer att göra er en smula

darr-händt. Det har gått åt h—e med gubben, madam.

Jag har med mig gamle lagman hoprullad här i

vagnen, och när ni far si’n, så skall ni sjelf vara med

om, att mediko-legal-besigtning är nära på det enda,

som nu kan vara honom till något gagn här i

verl-den.»

*

Politisk ekonomi.

Politisk ekonomi är basen för all god styrelse.

De visaste män i alla tider hafva egnat detta ämne

sitt ——

[Så långt hade jag hunnit i min lärda uppsats,

då jag underrättades, att en främmande karl önskade

träffa mig. Jag gick ned, tog emot honom .och

begärde fa veta hans ärende, under det jag hela tiden

sträfvade att hålla fast tömmame på mina yrenskande

politiskt-ekonomiska idéer, för att icke låta dem skena

i väg från mig eller trassla in sig i seltygen. Och i

mitt inre önskade jag den främmande karlen på

bottnen af kanalen med en laddning hvete ofvanpå honom.

Jag var i full feber, men han var lugn. Han sade,

han var ledsen att störa mig, men då han gick förbi,

anmärkte han, att jag behöfde några åskledare." Jag

af bröt: »Ja, ja, — gå på, — hvad är det med den

saken?» Han svarade, att det var ingenting med den

saken särskildt, — ingenting, utom det, att han skulle

önska sätta upp dem åt mig. Jag är nu alldeles farsk

i afseende på hushållning, har varit van vid hotell

och pensioner i hela mitt lif. Lik alla andra med

samma erfarenhet, söker jag (för främlingar) synas

r • " 143

vara en gammal och van hushållare; följaktligen

svarade jag helt lätt och ledigt, att jag sedan någon tid

haft för afsigt att få sex till åtta åskledare-trådar

uppsatta, men . . . Främlingen studsade och såg frågande

på mig, men jag var lugn. Jag tänkte, att om jag

möjligen begått något misstag, så skulle han

åtminstone icke se det på mitt ansigte. Han sade då, att

han heldre ville ha mig. till kund än någon annan i

staden. »Det är bra», svarade jag och störtade upp

för att kämpa med mitt stora ämne igen, — då han

ropade mig tillbaka och yttrade, att det vore

nödvändigt för honom att veta precis, huru många »spetsar»

jag ville ha uppsatta, på hvad del af huset jag önskade

dem, och hvad slags tråd jag föredrog. Det var kinkigt

nog för en, som ej var van vid hushållslifvets

fordringar, men jag drog mig ur spelet drägligt nog, och

han misstänkte förmodligen aldrig, att jag var

en.nybörjare. Jag bad honom sätta upp åtta spetsar och

sätta dem alla på taket samt begagna den bästa

sortens tråd. Han sade, att han kunde erbjuda »vanlig»

vara till 20 cents foten, »kopprad» till 25 cents,

»zink-öfverdragen spiraltvinnad» till 30 cents, som kunde

stoppa ett åskväder när som helst, utan afseende pår

hvar det dragit sig ihop, och »göra dess uppträdande

oskadligt och dess vidare fortkomst apokryfisk». Jag

menade, att apokryfisk icke var något dåligt ord, då

det kom ifrån en sådan källa; men, att ej fästa oss

vid filologien, jag tyckte bäst om »spiraltvinnad» tråd

och ville ha af den sorten. Derpå sade han, att han

nog kunde få 250 fot att räcka; men för att göra

det riktigt och åstadkomma det bästa arbete i stadenoch ådraga sig beundran, lika af rättfärdiga och

orättfärdiga, och tvinga alla partier att erkänna, att de

aldrig sett en mera »symmetrisk och hypotetisk»

användning af åskledare, sedan de föddes, trodde han,

att han icke skulle komma ut med saken under 400;

men han var icke »hämndgirig» alls, utan han tänkte

nog han skulle kunna försöka med mindre. Jag

svarade, att han kunde gå på och använda 400 och göra

hvad han. ville med Saken, bara jag fick gå tillbaka

till mitt arbete igen. Så blef jag honom qvitt till

sist, — och nu, efter att ha tillbragt en half timme

med att få tråden af mina tankar i politisk ekonomi

åter sammanknuten, är jag redo att börja ånyo.]

snillets rikaste skatter, sitt lifs erfarenhet och sin

lärdom. De stora snillena inom

handelslagstiftningen, som sträfva för internationelt broderskap och

biologisk deviation9 tillhörande alla tider, alla

civilisationsstadier och alla nationaliteter, från Zoroaster

ned till Horace Greely, hafva —

[Här blef jag igen afbruten och ombedd att gå

ned och tala vidare med åskledarkarlen. Jag

skyndade mig ned, kokande och svällande af underbara

tankar, inneslutna i ord af ett sådant majestät, att

hvart och ett af dem var i sig sjelffc en vandrande

procession af ord, som väl skulle behöft en qvart för

att passera en viss punkt, och jag tog emot honom

ännu en gång, — han så lugn och mild, jag så het

och ursinnig. Han stod i den begrundande ställning,

som tillhör kolossen på Rhodos, med ena foten påmina nyutslagna liljor och den andra bland mina

violer, händerna i sidan, hattbrämet draget framåt,

ena ögat tillslutet och det andra blickande kritiskt

och beundrande i riktning mot min förnämsta skorsten.

Han sade -nu, att der var ett förhållande som kunde

göra en karl glad att lefva, och tilläde: »jag lemnar

åt er att afgöra, om ni någonsin sett något mera

vansinnigt pittoreskt än åtta åskledare på en skorsten?»

Jag svarade, att jag icke hade bestämdt minne om

något, som öfverträffade det. Han tyckte, att i hans

tanke fans det ingenting på jorden, som kunde

öfver-■ träffa det såsom natursceneri, utom Niagara. Allt,

som nu behöfdes, för att göra mitt hus till en riktig

balsam för ögat, trodde han för visso, vara att"försöka

snygga upp de andra skorstenarne en smula och

sålunda »till den ädla coup d"oeiVen lägga en mildrande

uniformitet i utstyrseln, som skulle minska den

uppståndelse, hvilken var en naturlig följd af den första

coup d"état». Jag frågade honom, om han lärt sig tala

ur en bok, och om jag kunde få låna den någorstädes.

Han drog vänligt på munnen och sade, att hans sätt

att tala icke var lärdt i böcker, och att ingenting

utom familiärt umgänge med blixten kunde sätta en

karl i stånd att »straffiöst» handtera sin

konversations-stil. Han gjorde derefter upp ett förslag och sade,

att omkring åtta ledare till, utspridda öfver taket,

skulle ungefär bli lagom, och han antog, att 500 fot

tråd skulle räcka; och han tilläde, att de första åtta

hade, så att säga, »tagit lofven» af honom, och till

dem hade åtgått en obetydlighet af material mera,

än han hade beräknat, — en hundra fot eller så om-

Mark Twain"s skizzer. 10kring. Jag sade, att jag hade alldeles orimligt brådt,

och jag önskade, att vi kunde få affären afgjord, så

att jag kunde gå på med mitt arbete. Han svarade:

»Ja, jag kunde ju ha satt upp de åtta åskledarne och

sedan aftågat utan att bry mig om resten, — vissa

personer skulle ha gjort så. Men nej! Jag sad’ till

mig sjelf: den här herrn är en främling för mig, och

jag vill dö hellre än göra honom orätt; det är inte

tillräckligt med åskledare på hans hus, och for allt i

verlden vill jag aldrig lemna min gifna stråt, förr än

jag gjort, hvad jag vill skall göras mig sjelf, och det

vill jag säga honom. Herre, jag har gjort min

skyldighet; om det genstörtiga och dephlogistiska

sändebudet från himlen träffar ert —» »Nå, nå, se så»,

sade jag, »sätt upp de andra åtta, lägg till 500 fot

’spiraltvinnad’ tråd, — gör allt, hvad ni behöfver göra,

men lugna ert lidande hjerta och försök att hålla edra

känslor inom gränser, der ni kan nå dem med lexikon.

Imellertid, om vi förstå hvarandra nu, så vill jag gå

till mitt arbete igen.» — Jag förmodar, att jag sutit

här en full timme denna gång, försökande att komma

tillbaka till den punkt, der jag befann mig, då mina

tankar blefvo störda af det sista afbrottet; men jag

tror, att jag klarat saken till sist, och jag kan våga

gå framåt igen.]

kämpat med detta stora ämne, och de störste Iland

dem hafva funnit det vara en värdig motståndare

och en sådan, som alltid kom igen frisk och leende

efter hvarje brottning. Den mäktiga Confucius sade,

att han heldre ville vara en djup politisk ekonom än\

chef för polisen. Cicero yttrade ofta, att politisk

ekonomi var den största fullkomning, som

mennisko-anden var i stånd att komma till, och äfven vår egen

Greeltj har sagt, något obestämdt, men kraftfullt,

att--

[Här skickade åskledarkarlen. återigen upp efter

mig. Jag kom ned i en sinnesstämning, som gränsade

till otålighet. Han sade, han ville heldre ha dött än

af bryta mig; men då han var använd till ett arbete,

och detta arbete väntades bli gjordt på ett ordentligt,

handtverksmessigt sätt, och då det var slutadt och

tröttheten tvang honom att söka sig den hvila och

vederqvickelse, som han så väl behöfde, och han just

var i begrepp att taga den, men tittade upp och såg

i ett ögonkast, att alla hans beräkningar varit en

smula opålitliga, och om ett åskväder kom, och detta

hus, för hvilket han kände ett personligt intresse, stod

der utan någonting på jorden att skydda det, mer än

sina sexton åskledare. — »Låt oss fa frid», ropade jag.

»Sätt opp hundra femtio! Sätt opp några på

köks-byggnaden! Sätt ett dussin på spannmålsboden! Sätt

ett par på kon, en på tuppen! Strö ut dem

allesammans öfver den af olyckan förföljda platsen, till dess

den ser ut som en zinkbeslagen, spiraltvinnad,

silfver-spetsad promenadkäpp! Använd allt det material, ni

kan få fatt på, och när ni gjort slut på åskledare, så

sätt upp laddstockar, eldgafflar, ledstänger — hvad

som helst, som kan stilla ert olycksaliga begär efter

konstladt sceneri, och skaffa hvila åt min rasande

hjerna och bot åt min sönderslitna själ!» Fullkomligtorörd — utom det att han log helt mildt — vek

denna varelse af jern helt gentilt tillbaka sina

arm-linningar och sade: »Så får jag väl försöka att hjelpa

mig sjelf.» Nåväl, detta var för ungefär tre timmar

sedan. Det kan sättas i fråga likväl, huru vida jag.

är lugn nog att skrifva om ett så ädelt ämne som

politisk ekonomi, men jag kan icke motstå begäret att

försöka, ty det är det ämne, som ligger mitt hjerta

närmast och är dyrbarast för min själ af all denna

verldeus filosofi.]

»Politisk ekonomi är himlens hästa gäfva till

menniskan.» När den lättsinnige, men begåfvade

Byron låg i landsflykt i Venedig, anmärkte han, att

om det kunde bli honom medgifvet att gå tillbaka och

lefva sitt bortslösade lif om igen, ville han offra sina

ljusa och nyktra mellanstunder till att skrifva, icke

lättfärdiga rim, utan uppsatser i politisk ekonomi.

Washington älskade denna utsökta vetenskap; sådana

namn som Baker, Beckimth, Judson, Smith, är o o

förgängligt fästade vid den; ja, äfven den gudomlige

Homeros har i nionde sången af Iliaden sagt:

»Fiat just itia, mat coelum

Post mortem unum, ante bellum,

Hic jacet ho c, ex-parte res,

Politicum e-conomico est.»

Storheten i dessa den gamle skaldens tankar

tillsammans med de lyckliga ord, i hvilka han kläder

dem, och högheten af de bilder, hvarmed de äro be-lysta, hafva utpekat dessa verser och gjort dem mera

berömda än några andra, som någonsin — —

[»Nå, nå, nå, — inte ett ord mer från er mun,

— inte ett enda ord! Lägg bara fram räkningen, och

sjunk sedan tillbaka i ogenomtränglig tystnad i

afse-ende på mina bygnader, och det för evinnerliga tider!

Nio hundra dollars? Ar det alltsammans? Här är

en vexel på summan, som betalas af hvilken ansedd

-bank. som helst i Amerika. — Hvad är folkmassan

samlad på gatan för? Hvad för slag? Att se på

åsk-ledarne? Bevara mig, ha de aldrig sett några åskledare

förr? ’Aldrig sett en sådan svärm af dem på en enda

bygnad’, tror jag, ni säger? Jag vill gå ned och

kritiskt iakttaga detta utbrott af pöbelns okunnighet.»]

Tre dagar senare. Vi äro allesammans alldeles

utpinade. I fyra och tjugo timmar" voro våra hus med

sin uppstående borst föremål för stadens prat och

undran. Teatrarne tvinade, ty deras lyckligaste sceniska

påhitt voro tama och platta i jemförelse med mina

åskledare. Gatan blockerades natt och dag af åskådare,

och bland dem voro många, som koinmo från landet

för att se på saken. Det var en välsignad lindring

den andra dagen, då en åskby steg upp och blixten

började anfalla mitt hus. Den sopade paterren ren, så

att säga. Efter fem minuter fans der icke en enda

åskådare inom en half .mil" från min gård, men alla

höga hus inom samma afstånd voro fullsatt^, — fönster,

tak och allt. Och det kunde de också gernavara; ty

alla en hel generations stjernfall och fjerde-juli-fyrver-kerier sammanslagna och pÅ en gång regnande ned

från hiinmelen i en enda gnistrande skur öfver ett enda

hjelplöst tak, skulle icke förslå något emot det

pyro-tekniska skådespel, som gjorde mitt hus så strålande

klart under stormbyns allmänna dunkel. Efter

noggrann beräkning slog blixten ned i min bostad 764

gånger under 40 minuter, men följde hvar ena gång

en af de trofaste ledarne, balkade utför den

»spiral-tvinnade» tråden och sköt ned i jorden, förmodligen

innan den fick tid att bli förbluffad öfver det sätt,,

hvarpå saken gick till. Och under hela detta

bombar-dement blef endast ett stycke takskiffer upprifvet, och

det var derför, att ett enda ögonblick de närmaste

trådarne förde all den elektricitet, som de möjligen

kunde rå med. Nå väl, aldrig har man sett något

liknande sedan verldens begynnelse. Under ett helt

dygn stack ingen enda ledamot af min familj hufvudet

ut genom fönstret, utan att få håret af blåst,, så att det

blef slätt som en biljardboll; och, om läsaren vill tro

mig eller ej, ingen enda af oss hade en tanke på att

gå utom hus. Men slutligen lopp den förfärliga

belägringen till ände, — ty det fans absolut ingen

elektricitet qvar i skyn ofvanför oss inom håll för mina

omättliga ledare. Då gjorde jag ett utfall och

samlade i hop några djerfva arbetskarlar, och icke en bit

mat, icke den minsta lur togo vi oss, förr än

bygna-derna voro alldeles befriade från hela sin förfärliga

rustning, med undantag af tre ledare på huset, en på

köksbygnaden och en på magasinet, — och se, dessa

finnas qvar der ännu i denna dag. Och då, — forst

då vågade folk igen begagna vår gata. Jag vill här %anmärka i förbigående, att jag under den fruktansvärda

tiden icke fortsatte min uppsats i politisk ekonomi.

Ja, jag är ännu icke nog styrkt i nerver och hjerna

för att återtaga den.

Till den härå reflekterande. Om någon

behöf-ver tre tusen två hundra elfva fot zinköfverd^agen,

spiraltvinnad åskledartråd af bästa qvalitet och ett

tusen sex hundra trettioen försilfrade spetsar, alla i

drägligt skick och, ehuru mycket nötta genom

begagnande, ännu passande for vanligt behof, kan

öfverens-kommelse träffas genom bref, adresserade till författaren.

*

Legenden om Venusbilden.

FÖRSTA KAPITLET.

(Scen: en konstnärs atelier i Rom.)

»O, Georg, jag älskar dig!»

»Gud välsigne dig, Mary, -7 det vet jag; — men

hvarför är din pappa så förhärdad?»

»Georg, han menar väl, men konsten är bara

galenskap för honom, — han förstår sig bara på

krydd-krämarevaror. Han tror, att du skulle komma att

svälta mig.»

»Hin i hans vishet, — den ser nästan ut som

-inspiration. Hvarför är jag inte en penningegnidande,

hjertlös bracka i stället för en gudaingifven

bildhuggare, utan någonting att äta?»

»Förtvifla inte, käre Georg! Alla hans fördomar

försvinna nog, när du bara förvärfvat dig hundra tusen

dol — »

»För hundra tusan! Flicka, jag står ju i skuld

för hyra och mat!»

ANDRA KAPITLET.

(Scen: ett boningsrum i Rom.)

»Min bäste herre, hjelper inte! Jag har

ingenting emot er, men jag kan omöjligen låta min dotter

gifta sig på en hackmat af kärlek, konst och svält,

— och jag tror verkligen, att ni ej har annat att

bjuda på.»

»Min herre, jag är fattig, det medger jag. Men

är då rykte ingenting? Den berömde mr Bellamy

Foodle från Arkansas säger, att min nya staty, som

föreställer Amerika, är ett bra stycke skulptur, och

han är säker om, att mitt namn en gång skall bli

be-römdt.»

»Pah! Hvad begriper den der Arkansas-åsnan af

den saken? Rykte betyder ingenting. Priset i

marknaden på er marmor-fogelskrämma är det, som saken

beror på. Det tog sex månader för er att hugga ut

den, och ni kan inte sälja den för hundra dollars. Nej,

herre. Lägg opp för mig hundra tusen dollars, och ni

skall få min dotter, — annars gifter jag henue med

unge herr Simper. Ni får sex månader på er att skaffa

pengame. God morgon!»

»Ack! Ve mig olycklige!»

TREDJE KAPITLET.

(Scen: ateliern.)

»O,. John, du min barndomsvän, jag är den

olyckligaste menniska på jorden!»»Da är en drulle!»

»Jag har ingenting annat att älska än min

stackars staty, — och se, äfven hon har ingen sympati för

mig i sitt kalla marmoransigte, — så skön och ända

så hjertlös!»

»Du är ett kräk!»

»O, John!»

»Prat! Har du inte sagt, att du har sex månader

för att skaffa pengarne?»

»Skratta iiite åt min ångest, John! Om jag hade

sex århundraden, hvad gjorde det? Hvad skulle det

hjelpa en stackars sate utan namn, kapital och vänner?»

»Idiot! Pultron! Barnunge! Sex månader för att

skaffa pengarne? Fem vore nog.»

»Är du galen?»

»Sex månader? — Öfverflöd på tid! Lemna du

saken åt mig. Jag skall skaffa dem.»

»Hvad menar du, John? Hur i himlens namn

skall du kunna skaffa en sådan summa åt mig?»

»Vill du bara låta det bli min affär, utan att

blanda dig i saken? Vill du lemna den i mina

händer? Vill du svära att underkasta dig, hvad helst jag

gör? Yill du lofva mig att inte kritisera mina

handlingar?»

»Jag svindlar, — jag är förvirrad, — men jag

svär.»

John tog en hammare och krossade utan vidare

näsan på Amerika. Han gjorde ännu ett utfall, och

två af hennes finger föllo till golfvet, — ännu ett, och

en del af örat försvann, — ännu ett och en rad aftår var stympad ocli afslagen, — ännu ett, och det

venstra. benet ned ifrån knäet låg i bitar.

John satte på sig sin hatt och gick sin väg.

Georg stirrade mållös på den lemlästade och

groteska maran framför honom under trettio sekunder,

Ivarpå han ramlade i backen och föll i konvulsioner.

John återkom ögonblickligen med ett åkdon, fick

den nedslagne konstnären och den sönderslagna statyn

ombord samt for af, hrvisslande sakta och lugnt. Han

lemnade konstnären i hans bostad, for af och försvann

med statyn ned åt Via Quirinalis.

FJERDE KAPITLET.

(Scen: ateliern.)

»De sex månaderna äro förbi klockan 2 i dag. O,

förfärligt! Mitt lif är till intet gjordt. Jag önskar,

att jag vore död. Jag åt inte qväll i går. Jag har

ingen frukost fått i dag. Jag vågar inte stiga in på

en osteria. Hungrig? — Tala inte om det! Skomakarn

björnar ihjel mig, skräddarn likaså, husvärden lurar

efter mig. Jag är olycklig. Och John har jag inte

sett sedan den olycksfulla dagen. Hon ler ömt emot

mig, när vi mötas på de stora promenaderna, men

hennes gamla flinthårda pappa säger strängt åt henne

att se åt andra sidan. — Nå, hvem är det, som nu

knackar på dörren? Jag vill slå vad om, att det är

den sakramentskade bofven till skomakare. — Stig in!»

»Ack, lyckan följe ers höghet, — himlen vare ers

nåd gynsam! Jag har burit hit mylords nya stöflar,—ack, säg inte ett ord om betalningen, det är ingen

brådska, inte det allra minsta. Skall vara stolt", om

min ädle signor vill hedra mig med att fortfarande

vara min kund. Farväl!»

»Jaså. Bar hit stöflarne sjelf! Begärde ingen

betalning! Går sin väg med en bock och en skrapning

så vördnadsfulla, som om jag vore ett majestät! Önskar

fortfarande få ha mig till kund! Ar det verldens ände,

som nalkas? Af allting--¡stig in!»

»Förlåt, min herre, men jag har fört hit edra nya

kläder för — »

»Stig in!!»

»Tusen gånger om förlåtelse för det jag tränger

på, ers höghet! Men jag har gjort i ordning den vackra

våningen en trappa ner för er räkning. Det här

eländiga kyffet passar inte för —»

»Stig in!!!»

»Jag har infunnit mig för att säga, att er kredit

i vår bank, som någon tid olyckligtvis varit afbrutenT

är fullständigt och på det mest tillfredsställande sätt

återstäld, och vi skulle vara särdeles lyckliga, om ni

ville dra på oss för något —»

»STIG IN!!!!»

»Min käre gosse, hon tillhör dig! Hon är här om

ett ögonblick. Tag henne, — gift dig med henne, —

älska henne, — var lycklig! Gud välsigna er begge

två! Hip, hip, hurr —»

»STIG IN!!!!!»

»O, Georg, min egen älskade gosse, vi äro

räddade!»\

»0, Mary, min egen älskade flicka, vi måtte vara

räddade, — men förbanna mig, 0111 jag vet, hur det

gått till!»

FEMTE KAPITLET.

(Scen: ett romerskt kafé.)

En herre midfc i en grupp amerikanare läser och

öfversätter ur veckotidningen II pratastrunto di Boma:

“Underbar upptäckt. För ungefär sex månader

sedan förvärfvade sig siguor Giovanni Smitte från

Amerika, som nu sedan några år bott i Rom, för en

spottstyfver en liten bit jord ute på campagnan, strax .

på andra sidan om Scipionernas graf, af egaren, en

ruinerad slägting till prinsessan Borghese. Signor

Smitte gick sedermera till ministeriet och fick

egande-rätten till jordlappen öfverflyttad på en fattig amerikansk

konstnär vid namn Giorgio Arnolde, förklarande, att

han gjorde det som betalning och ersättning för en

penningeförlust, som han tillfälligtvis förorsakat honom

för längre tid tillbaka. För ungefär fyra veckor sedan,

då man företog några nödvändiga gräfningar på

egendomen, upptäckte signor Smitte den märkligaste gamla

staty, som någonsin blifvit lagd till Roms rika

konstskatter. Det var en utsökt qvinnofigur, och ehuru

sorgligt skämd af jorden och af tidens tand, kunde

dock intet öga betrakta henne, utan att röras af

hennes hänförande skönhet. Näsan, venstra benet ifrån

knäet, ett öra och tårna på högra foten jemte två fingerpå ena handen voro försvunna, men for öfrigt befann,

sig den ädla figuren i ett märkvärdigt väl bibehållet

tillstånd. Regeringen satte sig genast i besittning af

statyn och utnämnde en komité af konstkännare,

forn-forskare och kardinaler för att bestämma dess värde

och den ersättning, som borde tilldömmas egaren af

den mark, på hvilken den var funnen. Hela saken

hölls fullkomligt hemlig till sistlidne afton. Under

tiden satt komitén inom slutna dörrar och öfverlade.

Förliden afton bestämde den enhälligt, att statyn är

en Yenus och ett verk af någon okänd, men

storar-tadt begåfvad konstnär från tredje århundradet fore

Kristus. De anse det vara det mest felfria konstverk,

som verlden ännu har kännedom om.

»Vid midnatt höll komitéen en slut-sammankomst

och bestämde, att Venus var värd den ofantliga

summan af tio millioner francs! Då i enlighet med

romersk lag och romerskt bruk regeringen är till hälften

egare af alla konstverk, som hittas ute i campagnan,

så har staten intet annat att göra än betala signor

Arnolde fem millioner francs och för framtiden taga i

besittning den vackra bildstoden. I dag på morgonen

skall Venus föras till Capitolium för att stanna der,

och vid middagstiden tänker komitéen uppvakta signor

Arnolde med hans helighet påfvens order till

skattkammaren, lydande på den furstliga summan af fem

millioner francs i guld.»

Chör af röster. — »Tur! — Har man nå’nsin hört

något liknande!»

En annan röst. — »Mina herrar, jag föreslår, attvi ögonblickligen bilda ett amerikanskt bolag för

inköp af mark och uppgräfvande af statyer här, jemte

särskild förbindelse med Wall Street i New York för

att göra affärer i aktierna.»

Alla: »Topp!» >

SJETTE KAPITLET.

(Scen: Capitolium i Bom.)

»Älskade Mary, detta är den mest berömda staty

i verlden, den Yenus, som du hört så mycket talas

om. Här är hon med sina små lyten »restaurerade»,

det vill säga lappade af de berömdaste romerske

konstnärer, — och bara det faktum, att de verkstält den

tarfliga lappningen af en så ädel skapelse, skall göra

deras namn berömda, så länge verlden står. Huru

underlig den ser ut här på platsen! Den dag, då jag

förra gången stod här, för tio lyckliga år sedan, var

jag inte rik, — fördubbla mina inkomster, jag hade

inte ett öre. Och likväl hade jag en hel del att göra

med att få Rom till egarinna af denna den förnämsta*

antik, verlden känner.»

»Jaså — den tillbedda, den berömda Venus på

Capitolium, — och hvilken summa hon anses värd

sedan! Tio millioner francs!

»Ja, nu är hon det.»

»Åh, Georg, hur gudomligt vacker hon är!»

»Åh ja, — men ingenting mot hvaa hon var,

innan den välsignade John Smith slog af benet och

krossade näsan på henne. Snillrike Smith, — fiffige Smith,— ädle Smith! Upphof till hela vår lycka! — Tyst!

Vet du, hvad den der hväsningen betyder? Mary,

pojken har fått kikhostan. Kan du då aldrig lära dig

att taga vara på barnen!»

SLUT.

Den berömda Venus finnes ännu på Capitolium i

Rom och är ännu det mest förtjusande och berömda

verk af antik konst, som verlden har att vara stolt

öfver. Men om ni någonsin får upplefva den lyckan

att stå framför henne och falla i den vanliga

hänförelsen öfver henne, låt då icke denna sanna och hemliga

historia störa eder lycksalighet; — och när ni läser

om en jättelik »förstenad man», som blifvit uppgräfd

nära Syrakusa i staten New York eller nära något

annat ställe, så låtsa om ingenting; — och om den

Bar-num, som gräfde ned den derstädes, erbjuder sig att

sälja er petrifikatet för en oerhörd summa, så köp för

all del icke! Nej, skicka det till påfven!

*

Ofvan stående skizz skrefs vid den tiden, då den beryktade

ankan om »Den förstenade jätten» var dagens samtalsämne i

Förenta Staterna.

*

De siamesiska tvillingarne.

Jagv önskar skrifva ej blott om dessa sällsamma

varelsers personliga vanor, utan äfven om vissa

kuriösa detaljer af olika art angående dem, bvilka aldrig

varit synliga i tryck, efter som de höra endast till

deras enskilda lif. Sem jag är intim bekant med dem,

så känner jag, att jag särskildt är väl skickad fö^det

värf, jag åtagit mig.

De siamesiska tvillingarne äro af naturen ömma

och tillgifna och hafva fäst sig vid hvarandra med en

egendomlig trohet under ett långt och händelserikt lif.

Afven som barn voro de oåtskiljaktiga kamrater, och

det observerades, att de foredrogo hvarandras sällskap

framför alla andra personers. De lekte nästan alltid

tillsammans, och deras mor var så van vid denna deras

egendomlighet, att när helst begge icke kunde fås reda

på, letade hon vanligtvis blott efter den ene af dem,

säker att, när hon fick reda på den ene, hon skulle

hitta brödren någorstädes i hans omedelbara närhet.

Och dock voro dessa varelser okunniga och

ouppfostrade, sjelfve barbarer och härstammande från

barbarer, utan kännedom om filosofiens och vetandets ljus!

Hvilken nedslående förebråelse är icke detta for vår

stolta civilisation med dess gräl och käbbel och

oenighet bröder emellna!

Mark, Ttcain"s slirzer.

11

Såsom vuxna, män ha de ej alltid lefvat i full

enighet; men likväl har det alltid varit ett band

emellan dem, som gjort, att de ogerna gått ifrån hvarandra

och vistats på olika ställen. De ha också vanligen bott

i samma hus, och det tros, att de aldrig ursCktlåtit att

sofva tillsammans en enda natt, sedan de. föddes. Huru

säkert bli ej en lifstids vanor den andra naturen för

oss! De siamesiske, tvillingarne gå alltid i säng på

samma gång, men Chang går vanligtvis upp ungefär

en timme före brödren. Till följd af en

öfverenskora-melse dem emellan gör Chang allt arbete inom hus,

och Eng springer alla ärenden. Det beror derpå, att

Eng tycker om att gå ut; Changs vanor äro

stillasittande. Likväl följer Chang alltid med brödren. Eng

är baptist, men Chang katolik; dock, för att göra

brödren till viljes, gick Chang in på att döpäs på samma

gång som Eng på viljor, att det icke skulle räknas.

Under slaikriget voro de ifriga partimän, och båda

del-togo tappert i striden i hela dess längdj Eng på

unionens, Chang på de konfedererades sida. De togo

hvarandra till fånga vid Seven Oaks> men bevisen för

tillfångatagandet voro så jemnt fördelade till formon för

hvardera, att en allmän krigsrätt måste samlas för att

afgöra, hvilken var tillfångatagaren, och hvilken var

fången. Rätten var ur stånd att komma till resultat

på lång tid; men den svåra frågan afgjordes slutligen

genom att kommo öfverens om att betrakta båda som

fångar och sedan utvexla dem. En gång blef Chang

öfverbevisad att ej ha lydt order och dömd till tio

dagars arrest, men Eng, oaktadt alla invändningar, kände

sig uppfordrad att dela hans fängelse, ehuru han sjelfvar alldeles oskyldig; och sålunda, för att rädda den

tadelfrie brödren från lidande, måste båda släppas ur

vakten, — den rättvisa belöningen för broderlig

trofasthet.

Vid ett tillfälle råkade bröderna i lufyen på

hvarandra, och Chang slog Eng till marken, hvarpå han

halkade och föll öfver honom och begge rullade

tillsammans och beto och sleto hvarandra utan

barmher-tighet. Åskådarne lade sig emellan och sökte skilja

dem åt, men de förmådde det icke, och derför läto de

dem slåss, tills det var slut. Till sist voro båda ur

stånd satta att fortfara och fördes till hospitalet på en

och samma bår.

Deras gamla vana att alltid gå tillsammans hade

sina obehag, när de nådde manbar ålder och de lade

sig till den lyxen att bli kära. Båda förälskade sig i

samma flicka. Båda försökte att stjäla sig till hemliga

möten med henne; men den andre infann sig alltid i

xlet kritiska ögonblicket. Småningom insåg Eng, att

Chang vunnit flickans hjerta, och från deu dagen hade

han att uthärda pinan af att vara vittne till allt

deras såta näbbande och kuttrande. Men med en

storsinthet, som gjorde honom mycken heder, fann han sig

i sitt öde samt understödde och uppmuntrade ett

förhållande, som ej kunde annat än sönderslita han ädla

hjerta. Han satt från kl. 7 hvarje afton till 2 på

natten, lyssnande till de båda älskandes ömma tokeri

och till smällarne af hundratals slösade kyssar, och för

den fördelen att få vara med om en endaste af dem

skulle han gerna ha offrat sin högra hand. Men han

satt tåligt och väntade och gäspade och sträckte sigoch längtade efter, att klockan skulle slå 2. Och han

gjorde långa promenader med de älskande under

månljusa aftnar, — ibland sina tio mil i sträck, ehuru hän

vanligen led af rheumatism. Han är en inbiten rökare;

men han kunde icke röka vid sådana tillfållen, emedan

den unga fästmön var ytterst känslig för lukten af

tobak. Eng önskade hjertligt, att de måtte bli gifta

och saken afgjord. Men ehuru Chang ofta gjorde henne

den vigtiga frågan, kunde hon dock icke samla

tillräckligt mod att svara, medan Eng var närvarande.

Likväl en gång, då de promenerat sina sexton mil och

sutto uppe nära intill dagningen, föll Eng i sömn af

idel utmattning, och då blef frågan framstäld och

besvarad. De älskande gifte sig. Alla, som voro

förtrogna med förhållandena, yttrade sitt bifall öfver- den

ädle svågern. Hans ståndaktiga trofasthet var på allas

läppar. Han hade varit med dem under hela den långa

och svåra frieritiden, och då de slutligen gifte sig,

lyfte han sina händer öfver deras hufvud och.sade med

rörande salvelse: »Gud välsigne er, mina barn, jag

skall aldrig öfvergifva er!» — och han höll ord. En

storsinthet som denna är alltför sällsynt i denna kalla

verld.

Småningom förälskade sig Eng i sin svägerskas

syster och gifte sig med henne, och från den dagen

ha de alla lefvat tillsammans, natt och dag i en

omätlig förtrolighet, som är rörande och vacker att beskåda

och är en ledsam förödmjukelse för vår stoltserande

civilisation. Den sympati, som eger rum emellan dessa

tvenne bröder, är så nära och så fin, att de känslor,

de intryck, de rörelser, som den ene känner, ögonblick-ligen erfaras af den andre. Då cten ene är sjuk, är

också den andre sjuk; då den ene känner smärta,

känner den andre detsamma; då den ene är förargad, tager

äfven den andres lynne eld. Vi ha redan sett, med

hvilken lycklig lätthet båda förälskade sig i samma

flicka. Nå väl, Chang är i principen bittert fiendtlig mot

allt slags omåttlighet; men Eng är motsatsen, — ty

medan bådas känslor och rörelser äro så nära förbundna,

är hvarderas omdömesförmåga obunden: deras tankar

äro fria. Chang tillhör en nykterhetsförening och är

en ifrig understödjare af alla måttlighetsreformer. Men x

till hans bittra sorg tager sig Eijg då och då ett rus,

och naturligtvis gör detta också Chang drucken. Detta

olycksaliga förhållande har vållat Chang stor sorg, ty

det förstör nästan all den nytta, han kan göra på det

fält, som är hufvudföremålet för hans ansträngningar..

Så snart han ställer sig i spetsen för en stor

måttlig-hetsprocession, sällar sig i samma ögonblick Eng till

hans sida, drucken som en lord, — dock ej mera

för-tvifladt drucken än brödren, som icke smakat en droppe.

Och så J)örja begge två hojta och skrika och kasta

smuts och sten på de goda nykterhets vännerna samt

sluta med att skingra hela processionen. Det skulle

uppenbarligen vara orätt att straffa Chang för hvad

Eng gör och, derför hålla de kära nyktefhetsvännerna

till godo med den ledsamma situationen och lida under

tystnad och sorg. De ha officielt och grundligt

undersökt saken och funnit Chang utan skald. De ha tagit

de båda bröderna och proppat Chang full med varmt

vatten och socker samt Eng full med whisky, och

inom tjugufem minuter var det icke möjligt att säga,kvilken var fullast. Båda voro så druckna som riktiga

slynglar, och det af varm whiskytoddy, att dömma

efter andedrägten. Likväl voro under hela tiden Changs

moraliska principer oantastade, hans samvete rent, och

derför voro alla rättskaffens personer nödgade att

erkänna, att han icke var moraliskt, utan endast fysiskt

drucken. I moraliskt hänseende var mannen fullt

nykter, och derför orsakade det hans vänner så mycket

större pina att se honom skaka hand med pumpen och

försöka att draga upp sin klocka med portnyckeln.

Det ligger en moral i denna högtidliga varning,

— eller åtminstone en varning i denna högtidliga

mo-Ta,l, — ettdera. Gör detsamma: någonstädes-finnes den.

Låt oss akta derpå, låt oss draga nytta deraf!

Jag kunde säga mera af instruktiv natur om dessa

intressanta varelser, men må det vara nog med hvad

jag har sagt.

*

Bot för snufva.

Det är visserligen en god sak att skrifva för att

roa allmänheten, men det är ett mycket högre och

ädlare mål att skrifva för dess upplysning, dess nytta,

dess verkliga och påtagliga fördel. Detta senare är

enda ändamålet med denna uppsats. Om den erbjuder

medel att återställa till helsan en enda lidande medlem

af mitt slägte, att ännu en gång tända hoppets och

glädjens eld i hans slocknade öga, att skänka hans

döda hjerta tillbaka de lifliga, ädla intrycken från forna

dagar, då skall jag anse mig rikligen belönad för min

möda; min själ skall genomträngas af den heliga fröjd,

en kristen känner, när han fullbordat en god,

sjelf-uppoffrande handling.

Då jag alltid lefvat ett rent och fläckfritt lif, är

jag berättigad att tro, att ingen, som känner mig,

vill jäfva de påståenden, jag här ämnar göra; af

fruktan att jag vill bedraga honom. Må allmänheten

göra sig sjelf den äran att läsa om min erfarenhet i

afseende på bot för snufva, såsom den här är

fram-stäld, och sedan följa mina spår.

När »Hvita Huset» i Virginia brann, förlorade jag

mitt hem, min lycka, min helsa och min koffert.

Förlusten af de två först näfnnda artiklarne var en affär

af föga betydelse, alld enstund det är lätt att fa ett

hem utan en mor, en syster eller en aflägsen ung

qvinlig slägting, som genom att stoppa undan orent

linne och taga ned stöflarne från spiselhyllan,

påminner en derom, att det fins sådana, som tänka på

och bekymra sig om en. Och jag sörjde ej en smula

öfver förlusten af min lycka, emedan, då jag icke var

poet, det var alldeles omöjligt, att melankolien skulle

stå ut att vara länge samman med mig.

Men att förlora en god helsa och en bättre koffert,

det var allvarsamma olyckor.

Yid eldsvådan dukade, min helsa under för en svår

snufva, förorsakad genom otillbörliga ansträngningar i

att göra mig redo till" att uträtta någonting. Jag led

dessutom förgäfves, emedan den plan att släcka elden,

som jag arbetade på, var så utförlig, att jag icke fick

den färdig förr än i midten af följande vecka.

Då jag först började nysa, rådde mig en vän att

bada fotterna i hett vatten och sedan gå i säng. Jag

gjorde så. Kort derefter rådde mig en. annan vän att

s^iga upp och taga en kall dusch. Jag gjorde det också.

Inom en timme förklarade mig en annan vän, att det

vore klokt att »föda en snufva och svälta en feber».

Jag hade nu båda delarne. Derför tänkte jag det vara

bäst att äta mig mätt för snufvan och sedan hålla sig

inne och låta febern svälta en tid.

1 ett fall af sådant slag som detta gör jag aldrig

en sak till hälften: jag åt af hjertans grund, och jag

lyckliggjorde såsom kund en främling, som just hade

öppnat sin restauration på morgonen. Han stod och

passade mig upp under vördhadsfull tystnad, till dessjag slutat »föda min snufva», då han frågade, om

folket i Vjrginien var mycket besväradt af snufva.

Jag svarade, att jag trodde så vara förhållandet. Då

gick han ut och tog in sin skylt.

Jag störtade ned till byrån, och på vägen mötte

jag en annan hjertevän, som meddelade mig, at£ ett

stop saltvatten, taget varmt, skulle komma så nära

möjligheten att bota snufva som någonting annat i

verlden. Jag trodde knappt, att jag hade rum för

det, men jag försökte -lika fullt. Resultatet var

öf-verraskande. Jag tror för visso, att jag kastade upp

min odödliga sjal.

Nå, som jag framlägger min erfarenhet endast

till förmon för dem, som äro besvärade af det onda,

hvarom jag skrifver, så känner jag, att de skola inse

det lämpliga i, att jag varnar dem mot att följa

sådana delar deraf, som visat sig vara utan verkan på

mig sjelf, och i enlighet med denna öfvertygelse varnar

jag dem för varmt saltvatten. Om jag hade ännu en

snufva i hufvudet och det icke lemnades mig någon

annan utväg än att taga antingen en jordbäfning eller

ett stop varmt saltvatten, så föredrog jag

jordbäf-ningen.

Efter det stormen, som rasat i mina inelfvor,

hade stillat sig, och jag icke vidare råkade på några

goda samaritaner, böljade jag igen att låna näsdukar

och snyta dem till atomer, såsom min vana, varit under

snufvans tidigare stadium, till dess jag råkade möta

en fru, som just hade kommit öfver slätterna från

vestern, och som sade, att hon lefvat i en del af

landet, der läkare voro sällsynta, samt att hon pågrund af nödvändigheten förvärfvat betydlig

skicklighet i behandlingen af vanliga »familj-åkommor».

Jag förstod, att hon måste, haft stor erfarenhet,"ty hon

tycktes vara en hundra femtio år gammal.

Hon blandade ihop en dekokt, sammansatt af

sirap, skedvatten, terpentin och åtskilliga andra droger,

och ordinerade mig att taga in ett fullt vinglas deraf

hvar femtonde minut. Jag tog aldrig mer än enda

dosis, men det var tillräckligt; den beröfvade mig alla

mina sedliga grundsatser och-väckte alla möjliga

ovärdiga begär i min natur. Under det skadliga

inflytandet deraf alstrade min hjerna vidunder af

nedrigheter, men mina händer voro för svaga att utföra

dem. Hade icke min styrka dukat under för en serie

af anfall från ofelbara medel mot snufva, så tror jag

säkerligen, att jag vid detta tillfälle hade försökt att

bli likplundrare.

Liksom de flesta andra personer känner jag mig

ofta syndig och handlar derefter; men innan jag tog

det nämnda medikamentet, hade jag aldrig rasat i

så öfvernaturligt sedeförderf och känt mig stolt

der-öfver. Efter två dagars förlopp var jag redo att börja

medicinera igen. Jag tog ännu några ofelbara medel

och dref slutligen snufvan från hufvud till lungor.

Jag tog till att hosta oupphörligt, och rösten föll

under noll. Jag talade med en dundrande bas, två

oktaver under min naturliga ton. Jag kunde få min

reguliera natthvila endast genom att hosta mig ned

till ett tillstånd af ytterlig utmattning, och samma

ögonblick jag sedan började tala i sömnen, väcktes

jag igen af min egen missljudande röst.Mitt tillstånd blef mer och mer allvarligt

för-hvarje dag. Yanligt bränvin anbefaldes: jag tog det.

Derpå bränvin och sirap: jag tog också det. Derpå

bränvin och lök: jag lade lök till bränvin och sirap

och tog alla tre. Jag upptäckte ingen särskild verkan.

Jag fann, att jag borde resa for min helsa. Jag

for till sjön Tahoe med Wilson, min kamrat i

tidningen. Det är mig ett nöje att tänka på, att det

var betydlig stil i det sätt, hvarpå vi reste: vi kommo

i diligence, och min vän tog med sig allt sitt bagage,

bestående af två utmärkta silkesnäsdukar och en

da-guerreotyp af sin mormor. Yi seglade, jagade, fiskade

och dansade hela dagen, och jag medicinerade för

min hosta hela natten. Genom detta sätt att gå till

väga kom jag att begagna hvar enda timme af

dygnets tjugofyra. Men min opasslighet fortfor att bli

allt värre.

En neptunigördel rekommenderades. Jag har aldrig

ännu försmått något medel, och det tycktes mig vara

dålig politik att* icke försöka; derföre bestämde jag

mig för en neptunigördel, ehuru jag icke hade någon

föreställning om, hvad slags behandling ¿et var.

Jag fick den vid midnatt, och vädret var mycket

kallt. Bröst och rygg voro nakna, och ett lakan, —

det tycktes mig vara tusen alnar af det — doppadt i

isvatten, surrades rundt om kroppen på mig, till dess

jag liknade en svabb åt en jättekanon.

Det var ett grymt medel. När den kalla trasan

vidrör det varma skinnet, så rycker man till plötsligt

och häftigt och gispar efter andan, just som en

men-niska gör i dödskamp. Det isade mergen i mina benoch hämmade mitt hjertas slag. Jag trodde, att min

sista stund var kommen.

Aldrig taga neptunigördel mer, aldrig i lifvetf

Näst det att möta en bekant dam, som af skäl, bäst

kända af henne sjelf, icke låtsar se en, när hon kastar

Ögonen på en, och icke känner igen en, när hon ser

en, är det den mest obehagliga sak i verlden.

Efter att ha lefvat en vecka vid sjön Tahoe, reste

jag till Angbåtskällan, och utom ångbad tog jag en

hel laddning af de mest nedriga medikamenter, som

någonsin blifvit sammankokade. De skulle nog ha

botat mig, men jag måste fara tillbaka till Virginia,

der, oaktadt den- omvexling af nya läkemedel, som

jag intog hvarje dag, jag kom att förvärra min åkomma "

genom vårdslöshet och utsättning for drag.

Slutligen beslöt jag mig att besöka San Francisco,

och den första dag jag var der, rådde mig en dam i

»Lick House» att dricka ett stop whisky hvar

tjugu-fjerde timma, och en vän i »Occidental» rådde mig

precis det samma. Hvardera rådde mig taga ett stop:

det gör en kanna tillsammans. Jag tog den, och jag

lefver ännu.

Nå väl, med de vänligaste afsigter i verlden

framlägger jag till lungsigtiga patienters begrundande det

omvexlande behandlingssätt, som jag nyligen

genomgått. Må de försöka det: om det icke botar dem,

så kan det icke mer än beröfva dem lifvet.

*

En mystisk visit.

Den förste som tog notis om mig, när jag för icke

länge sedan satte hushåll, var en herre, som kallade

sig assessor och tillhörde Förenta Staternas

taxerings-departement. Jag sade, att jag aldrig hört talas om

den sortens affär förut, men — jag var mycket glad

att se honom i alla fall: — ville han vara så god och

sitta ned? Jo, han satt ned. Jag visste ingenting

särskildt att säga, och likväl kände jag, att folk, som

kommit till den värdigheten att hafva hushåll, måste

vara artiga* och tillgängliga i sällskap. Sålunda, i

brist på något annat att säga, frågade jag honom, om

han slagit upp sin bod i vår närhet?

Ja% svarade han. (Jag ville ogerna se okunnig

ut, men jag hade hoppats, att han skulle tala om,

hvad han hade att sälja.)

Jag riskerade att fråga honom, huru komihersen

gick, och han svarade: »Jo, si och så».

Då anmärkte jag, att vi skulle titta in till honom,

och om vi tyckte om hans firma lika bra som någon

annan, så skulle vi bli hans kunder.

Han sade, han trodde, att vi nog skulle tycka

om hans etablissement tillräckligt för att hålla oss

till det, — sade, att han aldrig sett någon enda, som

gått sin väg för att leta upp någon annan i hans

branche, sedan man en gång haft affärer med honom.

Detta lät ju mycket förbindligt; om man undantar

det naturliga uttryck af skurkaktighet, som vi alla

ega, såg ju karlen rätt hederlig ut.

Jag kan ej precis påminna mig, huru det kom

till, men så småningom tycktes vi tina upp och smälta

ihop, under det vi samtalade förtroligt med hvarandra,

och så gick -allting så smordt som ett urverk.

Vi pratade och pratade och pratade — åtminstone

jag, och vi skrattade och skrattade och skrattade —

åtminstone han. Men hela tiden hade jag dock min

själsnärvaro vaken, — jag hade min naturliga klipskhet

uppe vid full ånga, såsom maskinisterna säga. Jag

var besluten att lura ut allt angående hans affär, oaktadt

hans dunkla svar, Qch jag var besluten att lura det,

ur honom, utan att han skulle misstänka, hvad jag

menade. Jag tankte snärja honom med en fin, fin list.

Jag ville säga honom allting om mina egna affärer,

och han skulle naturligtvis bli så uppiggad under detta

förföriska utbrott af förtroende, att han skulle ^glömma

sig sjelf och berätta mig allting om sina egna affärer,

innan han misstänkte, hvad jag ville. Jag tänkte for

mig sjelf: du vet ej, du, min gosse, hvilken inpiskad

gammal räf du råkat ut för. Jag yttrade:

»Nå, ni kan inte gissa, hvad jag tog in på

föreläsningar under denna vinter och sista våren?»

»Nej — förbaska, jag tror, jag det kan. Låt mig

se, — låt mig se! Upp emot två tusen dollars, kan

hända? Men för all del — nej, jag förstår, att det

inte kunde gå till så mycket. Sjutton hundra kanske?»»Ha, ha, ha! Jag visste, att ni inte skulle kunna

gissa det. Mina föreläsningsinkomster under förra

våren och denna vinter gingo till fjorton tusen sju

hundra femtio dollars: — hvad säger ni om det?»

»Nej, men det är ju förvånande, — verkligen

förvånande. Jag måste teckna opp det. Och det var

ändå inte allt, sad1 ni?»

»Allt? Gud bevars, dertill kommer min inkomst

af tidningen »Buffalo Express» för fyra månader, —

ungefär — ungefär — nå ja, hvad skulle ni säga om

ungefär åtta tusen dollars till exempel?»

»Säga? Jo, jag skulle säga, att jag gerna skulle

se mig sjelf rulla in i en sådan dter ocean af öfverflöd.

Åtta tusen! Jag får lof att teckna opp det. Och till

på köpet anar jag, att ni haft än flere inkomster?»

»Ha, ha, ha! Ni är bara i förstaden ännu, så att

säga. Så kommer min bok, »The Innocents Abroad»,

pris tre och en half till fem dollars, allt efter bandets

beskaffenhet. Hör nu på! Se mig i ögonen! Under de

sista fyra och en half månaderna ;ha vi sålt nittiofem

tusen exemplar af den boken. Tänk bara på det! Antag

i medeltal fyra dollars för hvarje exemplar. Det gör

nära fyra hundra tusen dollars, min gosse. Jäg fick

hälften.»

»O du lidande Moses, det får jag lof att skrifva

opp. Fjorton — sju — femtio — åtta — två hundra.

Summa — nå ja, vid min heder, slutsumman går till

ungefår två hundra tretton eller fjorton tusen dollars.

Ar det möjligt?»

»Möjligt! Är det något misstag, så är det åt

motsatt håll. Två hundra fjorton tusen i reda pen-ningar är min inkomst under detta år, om jag förstår

att räkna rätt.»

Den främmande steg upp för att gå. Det kom

öfver mig mycket otrefligt, att jag, må hända, gjort

mina bekännelser för ingenting, i synnerhet som jag

blifvit genom smicker lockad att utvidga dem

betydligt till följd af främlingens förvånade* utrop. Men

nej ; i sista ögonblicket räckte han mig ett stort kuvert

och sade, att det innehöll hans avertissement, att jag

der skulle finna nödig upplysning. om hans affär, och

att han skulle vara lycklig att få mig till kund, —

ja, att han skulle känna sig stolt att hafva till kund

en man med en så oerhörd inkomst, och att han

brukade tänka, att det fans åtskilliga rika män i staden,

men när de fingo göra med honom, upptäckte han,

att de endast hade hvad de behöfde för sitt lifs

uppehälle, och att det i sanning var så länge, länge sedan

han såg en rik man ansigte mot ansigte och talade

med honom och rörde vid honom med sin hand, att

han knappt kunde hålla sig ifrån att omfamna mig,

— ja, han skulle anse det för en stor ynnest, om jag

ville tillåta honom att omfamna mig.

Detta smickrade mig så, ait jag icke försökte göra

motstånd, utan tillät denne rättframme främling slå

sina armar kring mig och gjuta några få lugnande

tårar ned utefter min nacke. Derpå gick han sina färde.

Så snart* han gått, öppnade jag hans

avertissement. Jag studerade det uppmärksamt några minuter.

Derpå ropade jag upp kokerskan och sade åt henne:

»Håll i mig, jag svimmar! Låt Maria vända

pannkakorna!»Småningom, då jag kom till mig sjelf igen, skickade

jag nëd till krogen i hörnet och hyrde mig en artist

på vecka för att sitta uppe om nätterna och förbanna

den der främmande herrn och ge mig ett handtag

emellanåt äfven under dagens lopp, när jag

be-höfde det.

Ack,- hvilken nedrig skurk han var! Hans

»avertissement» var ingenting annat än ett fördömdt

taxe-ringsformulär, — en serie af oförskämda frågor om mina

enskilda affärer, intagande största delen af fyra

folio-sidor fint tryck, — frågor, jag måste anmärka,

hop-stälda med en sådan underbar fiffighet, att den äldsta

menniska i verisen icke skulle kunnat förstå, hvad de

flesta af dem pekade åt, — frågor dessutom, som voro

anlagda på att tvinga en menniska att angifva

omkring fyra gånger sin verkliga inkomst för att hindra

henne från att svära falskt. Jag såg mig om efter

ett smyghål, men det tycktes icke finnas något. Frågan

n:o 1 täckte min casus lika fullständigt, som ett

paraply skulle täcka en myrstack:

»Hvilka voro edra inkomster under föregående år af

handt-verk, affär eller syssla, hvarhelst de blifvit utofvade?»

Och denna fråga var efterföljd af tretton andra

af samma inqvisitoriska natur, och den blygsammaste

bland dem fordrade upplysning om, huruvida jag

begått in]3rottsstöld eller stråtröfveri eller genom

mordbrand eller någon annan hemlig inkomstkälla hade

förvärfvat förmögenhet, som ej fans upptagen i min

redogörelse för inkomst under frågan n:o 1.

Det var klart, att den der främlingen narrat mig

att göra mig sjelf till en gås. Det var mycket, mycket

Mark Twain"s skizzer. 1*2klart, och derför gick jag ut och hyrde ännu en artist

i svordom. Genom att lägga an på min tåfånga hade

han förledt mig att påstå, att min inkomst var 214,000

dollars. Enligt lagen voro 1000 dollars af denna summa

undantagna från skatt, — den enda lisa, jag kunde

upptäcka, och den var endast som en droppe i oceanen.

Beräknadt efter de lagliga fem procent, skulle jag

sålunda betala regeringen den gräsliga summan af

tio tusen sex hundra femtio dollars i skatt.

(Jag måste här anmärka att jag icke gjorde det.)

Jag är bekant med en mycket rik man, hvars

hus är ett palats, hvars bord är kungligt, hvars

utgifter äro enorma, och likväl ar Ijan en man, som ej

har några inkomster, såsom jag offca anmärkt på hans

taxeringsuppgifter; till honom gick jag för att få hjelp

i min olycka. Han tog min förfärliga

inkomstför-teckning, satte på sig sina glasögon, tog pennan, och,

vips! — var jag fattig. Det var den enklaste sak i

verlden. Han åstadkom det helt simpelt genom att

skickligt handtera listan på »Afdrag». Han satte

ned mina »utgifter till stat och kommun» till så och

så mycket, mina »förluster genom skeppsbrott, eldsvådor

o. s. v,» till så och så mycket, mina »förluster på

försäljning af fast egendom», på »försäljning af boskap»,

på »räntebetalning för egande hus», på »reparationer

och förbättringar», på »förut taxerad lön såsom officer

i Förenta Staternas armé eller flotta», och annat

sådant. Han åstadkom alldeles förvånande »afdrag»

under hvar och en af dessa rubriker, ja, — under

hvar och en af dem. Och när han var färdig, räckte

han mig papperet, och jag såg i en blink, att underåret min inkomst, hvad angår min egentliga

behållning, bestack sig till ett tusen två hundra femtio

dollars och fyratio cents,

»Nå väl», sade han, »tusen dollars äro undantagna

af lagen. Hvad ni nu behöfver göra, är att gå och

svära på det här dokumentet och betala skatt för två

hundra femtio dollars.»

»Brukar ni alltid», sade jag, »behandla ’afdragen’

" på det der sättet beträffande er sjelf?»

»Jo, jag skulle tro det! Hade man inte de elfva

räddande" klausulerna under rubriken »ATdrag», så

vore jag hvarje år bragt till tiggarstafven för att

uppehålla den der hatade och fördömda, prejande och

tyranniska regeringen.»

Den herrn är räknad bland de bästa och solidaste

personer i staden, — personer af moraliskt värde, af

kommersiel redbarhet, af oantastlig renhet i det sociala

lifvet, — och derför bockade jag mig för det exemplet.

Jag gick ned till taxeringsbyrån, och" under min gamle

besökares anklagande ögon steg jag fram och besvor

lögn på lögn, bedrägeri på bedrägeri, bofstreck på

bofstreck, till dess min själ var fodrad tumstjockt med

mened och min aktning för mig sjelf var försvunnen

för eviga tider.

Men hvad gör det? Det är icke mer än tusental

af de högsi uppsatta, rikaste, stoltaste, mest högaktade,

hedrade och firade män i Amerika göra hvart enda år.

*

Autobiografi.

Då två eller tre personer vid olika tillfällen, antydt

att de, i händelse jag skulle skrifva min autobiografi,

gerna skulle läsa den, när de finge ledigt, har jag

ändt-ligen ansett mig böra gifva efter för-denna

entusiastiska begäran af allmänheten och erbjuder härmed

min historia.

Vår familj är gammal och ädel, och man kan

följa dess spår långt tillbaka i forntiden. Den äldste

stamfader, som Twainarne hafva någon underrättelse

om, var en vän till familjen vid namn Higgins. Han

existerade i elfte århundradet, då vår slägt bodde i

Aberdeen, grefskapet Cork i England. Hvarför hela

den låga raden af förfäder allt sedan den tiden burit

möderne namnet (undantagande när någon af dem då

och då för roskull tog sin tillflykt till ett ulias for

att undgå dumheter) i stället för Higgins, det är en

gåta, «om ingen af oss någonsin känt lust att gissa.

D.et är ett slags dimmigt, men vackert, .romantiskt

äfventyr, och vi låta saken vara som den är. Alla

gamla aristokratiska familjer göra precis på samma sätt.

Arthour Twain var en man af betydlig

berömdhet — en man, som gick och bad folk om hjelp på

landsvägarne i William Rufus’ tider. Då han var un-

gefår tretio år gammal, begaf han sig till ett af dessa

utmärkta gamla engelska tillflyktsorter, kalladt

Newgate,* för att se efter ett eller annat, men kom aldrig

igen. Under sitt uppehåll der inne dog han helt v

plötsligt.

Augustus Twain tycktes ha gjort ett visst

uppseende år 1160. Hän var så full af lustighet, som man

möjligen kan vara, och han plägade taga sin gamla

sabel och slipa den, hvarpå han stälde sig på en

passande plats någon mörk afton och rände den genom

folk för att få se dem .hoppa. Han var född humorist.

Men han gick en liten smula för långt med saken; och

första gången han öfverraskades med att plundra en af

de individerna, tog öfverheten den ena ändan af honom

och satte upp den på ett hyggligt, högt ställe vid

Temple Bar, der den kunde se på folket och ha trefligt

en tid. Han tyckte aldrig om någon ställning så

mycket som den, och han dröjde heller aldrig qvar i någon

ställning så länge som i den.

Under följande två hundra år uppvisar

familjeträdet en följd af krigare, — ädla, högsinnade karlar,

som alltid gingo sjungande i striden, rätt bakom

krigshären, och som alltid skrålande drogo sig tillbakaf, rätt

framför den.

, I början af femtonde århundradet ha vi Beau

Twain, kallad den lärde. Han hade en mycket,

mycket vacker handstil. Och han kunde efterhärma hvar

enda menniskas stil så välr att det kunde narra en

att skratta sig förderfvad. Han hade mycken fördel

* Londons fängelse.

«af sin talang. Men efter någon tid afslöt han ett

kontrakt om att bryta sten till en landsväg, och

arbetets hårdhet förstörde hans hand.* Imellertid njöt

han af lifvet hela den tid han var med om den der

stenhuggningsaffären, och med obetydliga mellantider

sysselsatte han sig dermed omkring fyrtio år. Ja, man

kan säga, att han dog i sin rustning. Under alla dessa

" långa år var man så belåten med honom, att han

aldrig var färdig med ett kontrakt, förr än veckan

der-på regeringen gjorde ett nytt med honom. Han var

riktigt deras morsgris. Och han var alltid omtyckt af

sina arbetskamrater, och han var en framstående

medlem af deras hemliga, välgörande sällskap

»Släpkedjan». Han hade alltid kortklippt hår, tyckte mest om

randiga kläder** och dog, saknad af regeringen. Hans

död var en stor förlust för landet, ty han var så

regel-messig i allt, hvad han företog sig.

Några år senare ha vi den berömde John

Morgan Twain. Han kom som passagerare med Columbus

* år 1492 öfver till denna verldsdel. Han tyckes ha

haft ett kinkigt och otrefligt lynne. Han klagade

öfver. födan under hela öfverfärden och hotade ständigt

med att gå i land, i fall den icke vardt bättre. Han

skulle alltid ha färskt. Knappt en enda dag förgick,

utan att han dref omkring på skeppsdäck lAed näsan

i vädret, under det han gaf kaptenen sina snärtar och

påstod, att Columbus troligen icke visste, hvart det bar

af, eller någonsin hade varit der förr. Det berömda

ropet: »Land!» fick hvart enda hjerta att klappa utom

* Syftar på bruket att använda förbrytare till stenhuggning.

** Fångkläder.hans. Han, stirrade en stund genom ett stycke sotadt

glas på den smala strimman af land långt borta på

vågen, och derpå utbrast han: »Strunt till land! Det

är en flotte!»

Då denna tvifvelunderkastade baddare kom ombord

på fartyget, hade han ingenting annat med sig än en

gammal tidning, innehållande en näsduk, märkt B. G.,

en bomullsstrumpa, märkt L. W. C., en yllestrumpa,

märkt D. F. och en nattskjorta märkt O. M. R. Och

likväl gormade han under vägen värre öfver sin

»koffert» och gjorde. mera väsen af den än alla de andra

passagerarne tillsammans. Om skeppet gick litet för

mycket föröfver och icke ville lyda rodret, så flyttade

han sin »koffert» längre akterut och stod och

observerade, hvad verkan det gjorde. När det låg med

aktern djupt -nere, så kunde han fordra af Columbus

att beordra några karlar att »flytta kofferten».

Under storm måste han ha kafle i munnen, emedan hans

skrän om sin »koffert» gjorde det omöjligt för folket

att höra kommandoorden. Det ser icke ut, som om

karlen blifvit offentligen beskyld för att ha begått

något svårare streck, men det finnes antecknadt i

skeppsboken som en »besynnerlig omständighet», att

han, ehuru han förde sitt bagage ombord i en tidning,

dock förde det"i land i fyra koffertar, en jättestor lår

och ett par champagnekorgar. Men när han sedan

kom tillbaka och på ett oförskämdt, skroderande sätt

lät påskina, att han saknade ett och annat af sina

effekter samt tog sig för att undersöka de öfriga

pas-sagerarnes saker, då vardt det dem för starkt, och de

kastade honom öfverbord. De stirrade länge och un-drande efter honom, om han icke skulle komma upp

igen, men icke en bubbla höjde sig på den lugna

hafsytan. Dock, när alla menniskor voro som bäst

upptagna med att se öfver relingen och intresset i hvart

ögonblick allt mera spändes, märkte man med häpnad,

att fartyget kommit i drift, och ankartåget hängde

slakt ned från bogen. I fartygets oklara, gamla

loggbok finna vi följande löjliga anteckning:

»Efter någon tid uppdagades, att den bråkiga

passageraren hade gåtir till botten och stulit ankaretT

och att han tagit detsamma och sålt det till de

fördömda vilaarne från det inre landet och sagtT att han

sjelf hittat det.»

Men denna stamfader hade likväl goda och ädla

instinkter, och det är med stolthet vi minnas den

omständigheten, att han var den första hvita man, som

någonsin intresserade sig för att höja och civilisera

indianerna. Han bygde ett rymligt fängelse och reste

en galge, och till sin dödsdag påstod han med

tillfredsställelse, att han haft en mera »tilldragande» och

»upplyftande» inflytelse på indianerna än någon annan

reformator, som någonsin verkat bland dem. På denna

punkt blir krönikan mindre öppen och utförlig och

slutar plötsligen med att säga, att den gamle resande

begaf sig ut för att se sin galge användas, då den

första hvita man i Amerika skulle hängas, och medan

han befann sig der, erhöll han skador, som slutade

med hans död.

»Reformatorns» store sonson blomstrade sexton

hundra det och det året och är känd i våra annaler som »den

gamle amiralen», ehuru han i den historiska framställ-ningen är känd under andra benämningar. Han hade i

lång tid kommando öfver åtskilliga flottor af väl armerade

och bemannade, snabbseglande fartyg, och han gjorde .

stor nytta genom att skynda på handelsfartygen. Skepp,

som han följde efter och fäste sin vänblick på, gjorde

alltid en snabb resa öfver Atlanten. * Men om ett

skepp, oaktadt allt, hvad han gjorde, ändå sölade, växte

hans förtrytelse, intill dess han icke kunde styra sig

sjelf längre, och då tog han detta skepp med sig hem,

der han bodde, och behöll det der alldeles lugn, till

dess egaren sjelf hörde efter det, — men det gjorde

han aldrig. Han försökte äfven på samma gång att

få lättja och tröghet ut ur de respektive fartygens

besättningar genom att gifva dem styrkande

kroppsrörelse och ett bad. Det kallade han »att springa

gatlopp». Alla hans elever tyckte om det. .1 alla

händelser klagade de aldrig, när de en gång smakat på

saken. När egarne af skeppen kommo, brände

amiralen alltid upp dem, på det. att assurancesumman icke

skulle gå förlorad. Till sist vardt den gamle

sjöbjörnen borttagen i sin mannakrafts och sin äras fulla glans,

och hans stackars nedslagna enka trodde till sin

dödsstund, att om han blifvit nedskuren en qvart förut, så

kunde han stått upp igen.

Charles Henry Twairi lefde i senare hälften

af sjuttonde århundradet och var en ifrig och utmärkt

missionär. Han omvände sex tusen vildar på

Söder-hafsÖarne och lärde dem^ att ett halsband af

hundtänder och ett par glasögon var för litet kläder att gå i

kyrkan med. Hans stackars fårahjord älskade honom

högt, ohyggligt högt; och när hans begrafning var for-bi, reste de sig som en man (och gingo ut från

schwei-jseriet) med tårar i ögonen och sade till hvarandra, att

han var en riktigt god,- ja, en riktigt mör missionär,

och att de önskade, att de haft ett stycke till af

honom.

PAH-GO-TO-WAH-WAH-PUKKE-TEKERYIS

(Wäldig-jägare-med-svin-öga) Twain kastade glans

öf-ver midten af det adertonde århundradet och hjelpte

med lust och lif general Braddock i att sätta sig emot

den despoten Washington. Det var denne bland mina

förfäder, som bakifrån ett träd sköt sjutton skott på

Washington. Så långt är denna vackra romantiska

berättelse, sådan som den finnes i den moraliska boken

om stora och goda handlingar, alldeles korrekt, men

när det sedan vidare berättas, att den af häpnad slagne

vildmannen vid det sjuttonde skottet skulle högtidligen

hafva utbrustit, att den mannen bevarades af den store

anden för någon stor mission, och att den andre icke

vågade lyfta sitt gevär emot honom igen, så går

berättelsen på det betänkligaste sätt ifrån den

historiska sanningen. Hvad han verkligen sade var

nämligen :

»Det tjenar till ing ... (hick!) till ingenting. Den

karlen är så full, att han inte kan stå stilla så länge,

att man kan träffa honom. Jag... (hick!) jag gitter

inte kosta mera krut på honom.»

Jo, det var orsaken till, att han stoppade vid det

sjuttonde skottet, och det var en bra och klar och

praktisk orsak till på köpet, och en, som strax måste

tilltala hvar menniska genom den öfverbevisande fläkt af

sannolikhet, som är utbredd öfver den.Jag har alltid fröjdat mig åt dessa historiska

berättelser, men jag har på samma gång haft en pinsam

känsla af, att hvarenda indian, som vid Braddocks

nederlag gaf eld ett par gånger på en soldat utan att

träffa (och två blir lätt sjutton under loppet af ett

århundrade), har kallat fram den slutsatsen, att den store

anden ville bevara den respektive soldaten för en eller

annan stor mission; och jag är derför på mitt sätt rädd

för, att den enda orsak, hvarför man kommit i hog

den omtalade händelsen med Washington, är den, att

spådomen om honom gick i fullbordan, medan den om

de andra icke gjorde det. Det fins icke böcker nog

att rymma alla de spådomar, som indianer och andra

icke auktoriserade personer hafva uttalat; men man

skulle mycket väl kunna i kapprocksfickan bära

redogörelsen för alla dé profetior, som gått i fullbordan.

Jag vill här i förbigående anmärka, att åtskilliga

bland mina förfäder äro så välkända i historien genom

sina alias eller falska namn, att jag icke ansett det

vara mödan värdt att dröja vid dem eller ens nämna

alla éfter ålder. Bland dessa vill jag påminna om:

Richard Brinsley Twain, alias Guy Fawkes, —

John Wentworth Twain, alias Sexton-reps-Jack,

— William Hogarth Twain, alias Jack Sheppard,

— Ananias Twain, aföasbaronMiichhausen, — John

George Twain, alias kapten Kydd. Och så fins det

dessutom John Francis Train,* Jane Pepper,

Nebuka-nesar och Bileams åsna. De höra allesammans till vår

* Train, en beryktad talare i Amerika; de fleste af de

föregående förbrytare.familj, men "till en sidogren, som endast aflägset är

slägt med den hedersamma hufvudlinien; — det är i

sjelfva verket en sidogren, hvars medlemmar skilja sig

från de äkta Twainerna deri, att de för att vinna en

ryktbarhet, efter hvilken vi alltid längtat och törstat*

på ett lågt och vanhederligt sätt gått i fängelse i stället

för att bli hängda.

När man skrifver en autobiografi, är det icke

råd-ligt att följa sina förfäder for långt ned till ens egen

tid; — det är säkrast att endast i allmänhet tala om

sin farfars far och sedan hoppa öfver till sig sjelf, och

det är detta, jag vill göra.

Jag är född utan tänder, och i det hänseendet hade

Richard III ett företräde framför mig; men jag föddes

också utan puckel, och i det hänseendet har jag en

fördel framför honom. Mina föräldrar voro hvarken

mycket fattiga eller utomordentligt ärliga.

Men nu faller mig en tanke in: min egen historia

skulle i motsats mot mina förfäders se så tom ut, att

det allra förnuftigaste torde vara att lemna henne

oskrifven, till. dess jag en gång blir hängd. Om

åtskilliga andra biografier, som jag läst, hade stoppat

med förfäderna, till dess en liknande händelse inträffat,

så skulle det ha varit en lycklig sak för den läsande

allmänheten. Eller hur förefaller det Er?

*

Knappt troligt.

Sannfärdig historia från Chicago.

Då min vän Mac Cracken berättade för mig, att

lian lemnat sin hustru och rest till Chicago, så visste

jag genast, hvad han hade i sinnet.

Han ville skilja sig från henne.

Så snart han kommit till staden, och innan han

kommit ut från jernbanstationen, angreps han af

en svärm gatpojkar, som stacko en mängd af olika

advokaters adresskort i hand på honom, i det de

ropade:

»Skilsmessa! ... Skall det vara skilsmessa? ...

Yar så god, skilsmessa, på mindre än femton minuter!»

Mac Cracken stod nästan mållös vid detta larm,

som påminde om Babels torn, och i det han instinkt- *

messigt kramade ihop ett kort, som en af de mest

ihärdiga pojkdrne stack åt honom, sökte han tillflykt

i närmaste hotell, begärde ett rum och låste in sig.

Derpå föll han baklänges ned i en stol och började

läsa på kortet.

Det lofvade onekligen en hel hop. Den herre,

hvars namn fans derpå, kallade sig »agent», och

han lofvade icke allenast att få folk skilda åt, utan

han underrättade’ till och med om, att han »propert

och reelt utförde lönnmord» samt att »alla slags gift»

ständigt fans på lager.

Min vän Mac Cracken hade naturligtvis icke

väntat att finna Chicago dygdigt och moraliskt, —

ingen förståndig menniska gör det —, men han var

likväl en smula häpen öfver det sätt, hvarpå stadens

invånare annonserade. Det slog honom genast, att

det ville vara för honom rådligast att gå beväpnad,

så länge han vistades der, hvarför han, i det att han

upprepade det gamla ordspråket:

Tre gånger må den gräla,

Som duktigt rustad är,

reste sig upp och ringde.

En vacker uppasserska visade sig och

frågade honom, hvad han önskade, men bad honom på

samma gång ändtligen skynda sig, emedan hennes

process om skilsmessa skulle förekomma inför rätten

om ett par minuter och hon icke önskade tappa

den som ett par tre eller fyra andra, på grund af

frånvaro.

Mac Cracken frågade efter närmaste väg till en

* gevärsbutik, och i det han följde uppasserskans

anvisning, trädde han in i en sådan, som ofvanför dörren

hade följande underliga inskrift: »Rättighet att skjuta

i och från lokalen».

Då han sagt handelsmannen, hvarför han kom,

visade denne honom genast en ny patentrevolver, i

det han försäkrade honom, att det var det bästa

vapen i sitt slag, som då för tiden fans i handeln.

»Under loppet af de sista fjorton dagarne har

det skjutits icke mindre än två hundra tjugu af vårahederligaste borgare med den revolvern», sade karlen

till Mac Cracken, »och jag kan försäkra er, att ni

skall bli nöjd med ert vapen. ... Men jag får lof att

visa er, huru bra den är.»

Medan han talade, gick han bort till dörren,

sig-tade på en hederlig gammal man, som gick på andra

sidan om gatan, gaf eld och dödade honom på fläck.

»Den går bra — eller hur?» sade karlen, i ‘det

han leende vände sig till min af fasa slagne vän, som

knapt förmådde framkrysta: »Hjelp! ... Mord! ...

Polis!» och slika trefliga uttrop.

»Det skall ni alldeles icke taga er för nära»,

sade pistol-mannen lugnande. »Jag har fått rättighet

att skjuta här ifrån lokalen, och när affären går

undan, så skjuter jag så der en fjorton, femton

men-niskor om dagen . .. Herre Gud, hvad bry vi oss här

i Chicago om att skjuta en karl?»

Min vän hade fått nog, och i det han som en

rasande störtade ur butiken, ilade han det fortaste han

kunde till jernbanestationen. På vägen dit passerade

han fyra lik, som lågo på gatan, fallna för ett par

lymlar, som slogos med knif på trottoiren, och han

var mer än en gång nödsakad att vika in i gränder

för att undgå de vildsinta strider, som rasade på

alla sidor.

Han köpte sig en biljett, satte sig upp i en vagn

och var glad öfver att kunna vända om igen till vår

oskyldiga hufvudstad.

*

Aurelias olycklige unge man.

Pakta i följande historia har jag fått genom ett

bref från en ung fröken, som lefver i den vackra

staden San José. Hon är mig fullkomligt obekant

och tecknar sig sjelf helt enkelt »Aurelia Maria»,

hvilket förmodligen är en psevdonym. Men det gör

ingenting; den stackars flickan är nästan krossad

genom de olyckor, hon undergått, och så förvirrad

genom de stridiga råd, hon fått af missledda vänner

och försåtliga" fiender, att hon icke vet, huru hon skall

bära sig åt för att komma ut ur den väfnad af

svårigheter, i hvilka hon tyckes nästan hopplöst insnärjd.

I detta dilemma vänder hon sig till mig för att få

hjelp och bönfaller om ledning och råd med en

vältalighet, som skulle kunnat röra hjertat på en

bildstod. Lyssna till hennes sorgliga ‘historia! t

Hon säger, att när hon var sexton år gammal,

mötte hon och fattade med all en passionerad naturs

hängifvenhet kärlek till en ung man från New Jersey

vid namn William Breckinridge Carathers, som var

omkring sex år äldre än hon. De hade förlofvat sig

med sina vänners och slägtingars fria medgifvande,

pch för någon tid tycktes det, som om deras bana

var ämnad att kännetecknas genom en frihet från alla

sorger, som står utom vanliga menniskors lott. Men

huru det var, så vände sig lyckans flod; unga Caruthers

fick smittkoppor af allra värsta slag, och då han kom

sig från sin sjukdom, var hans ansigte gropigt som

ett voffeljern, och med hans vackra utseende var det

for alltid förbi. Aurelia tänkte först slå upp

förlof-ningen, men medlidande med hennes olycklige älskare

gjorde, att hon endast uppsköt med bröllopsdagen

och satte honom på ett nytt prof.

Dagen innan bröllopet skulle ega rum,

marscherade Breckinridge, medan han var alldeles upptagen

af att se på en uppstigande ballong, ned i en brunn

och bröt af sig ena benet, och det måste amputeras

ofvanför ktoät. Återigen fick Aurelia lust att bryta

förlofningen, men ännu en gång triumferade

kärleken, och hon uppsköt, bara dagen och gaf honom

ännu en gång utsigt till att omskapa sig.

Och återigen drabbade olyckan den arme

ynglingen. Han förlorade ena armen genom förtidigt

affyrande af en Fjerde-jul i-kanon, och inom tre

månader fick han den andra afklippt af en kardmaskin.

Aurelias hjerta vardt nästan krossadt genom dessa

-sista olyckor. Hon kunde ju icke annat än bli djupt

olycklig öfver att se sin älskare gå ifrån henne bit

för bit, då hon nämligen klart insåg, att hon icke

kunde hålla på i evighet med denna förstörande

re-duktionsprocess, men utan att kunna hitta på något

sätt att sätta stopp för dess fasansfulla framförd, och

i sin förtviflan nästan ångrade hon, att hon icke tagit

honom genast, inuan han vardt utsatt för en sådan

oroande sammandragning. Imellertid höll hennes starka

Mark Ttcain’s skizzer. 13själ henne uppe, och hon beslöt sig för att härda ut

med sin väns onaturliga böjelse ännu en liten tid.

Återigen nalkades bröllopsdagen, och ännu en

gång kastade missräkningen sin skugga på den:

Ca-ruthers sjuknade i erisypelas och förlorade alldeles

bruket af sitt ena öga. Brudens vänner och

släg-tingar, som tyckte, att hon redan sagt af sig mera,

än man rimligtvis kunde vänta af henne, kommo nu

fram med den fordran, att förlofningen skulle slås

upp; men efter att ha vacklat en liten tid, sade Aurelia,

med ett ädelmod, som hedrade henne, att hon lugnt

öfverlagt om saken, och att hon icke kunde inse, att

Breckinridge var i något hänseende tadelvärd.

Sålunda uppsköt hon tiden ännu eii gång, och

han bröt af sig sitt andra ben.

Det var en sorglig dag för den stackars flickan,

då" hon såg kirurgerna vördnadsfullt bortbära den säck.

hvars användning hon lärt känna genom föregående

erfarenhet, och hennes hjerta sade henne den bittra

sanningen, att ännu litet mera hade gått sin väg af

hennes älskare. Hon kände, att fältet for hennes

till-gifvenhet för hvarje dag smälte allt mer och mer ihop,

men äniju en gång besegrade hon sina slägtingar och

förnyade sin förbindelse.

Kort före den tid, som var utsatt för äktenskapet,

inträffade en ny olycka. I fjor skalperades endast en

person af indianerna vid Owens River. Denne man var

Williamson Breckinridge Caruthers från New Jersey.

Han var just på väg hem, uppfyld af lycka i hjertat,

då han förlorade sitt hår för evärdliga tider, och

i den bittra stund, som han då upplefde, förbannadehan nästan den malplacerade nåd, som skonat hans

hufvud.

Till sist befinner sig Aurelia i allvarligt bryderi

i afseende på hvad hön skall taga sig till. Hon älskar

ännu sin Breckenridge, hon skrifver ännu med trofast

qvinlig känsla till honom — hon håller ännu af hvad

som finnes q var af honom, — men hennes föräldrar

äro bittert fiendtliga mot förlofningen, emedan han

icke har någon förmögenhet och är urståndsatt att

arbeta, *och hon har icke tillräckliga medel att

underhålla dem begge på ett passande sätt. Hvad skall

hon nu göra, frågar hon med pinsam och ängslig oro.

Det var en kinkig fråga; det är nämligen en

fråga, som i sig innesluter ett helt lifs lycka eller

olycka for en qvinna och för nära två tredjedelar af en

karl. Och jag känner, det skulle vara att ikläda sig

för stort ansvar att göra mera än ett föislag i saken.

Huru skulle det vara att reparera upp honom? Om

Aurelia kan bära kostnaden, låt henne då förse sin

stympade älskare med lösarmar och träben och

glasöga och peruk och ge honom ett annat utseende. Gif

honom sedan nittio dagar, men utan /pardon, och om

han icke under tiden bryter halsen af sig, gift sig

med honom .och &tå risken. Jag tycker för öfrigt att

det icke i något fall bör vara stor risk, kära Aurelia,

"ty om han håller i med sin lust att göra skada åt sig

sjelf, hvar gång han dertill finner tillfälle, så måste

nästa försök ovilkorligen göra slut på honom, och då

kan det ju göra er precis det samma, antingen ni är

gift eller ej. Ar ni gift, så tillfalla träben och andra

värdesaker, som han kan ega, hans hustru, och ni ser,att ni icke gör någon fegentlig förlust, med undantag

af de älskade fragmenten efter en ädel, men högst

olycklig make, som ärligt sträfvade att göra rätt, men

hvars utomordentliga instinkter voro honom emot.

Försök det, Maria! Jag har Öfvertänkt saken,

omsorgsfullt och väl, och det är den enda utsigt, jag kan

se för er. Det hade varit ett lyckligt påhitt från

Caruthers sida, om han hade varit så god och begynt

med hufvudknoppen och brutit af den allra först;

men eftersom han trott sig i stånd att välja ett annat

sätt att gå till väga och utportionera sig sjelf så långt

som möjligt, så tror jag icke, att vi skola göra honom

några förebråelser för saken, när han för sin del haft

roligt af den. Yi måste söka göra det bästa möjliga

under sådana omständigheter och framför allt icke

vara ledsna på honom.

*

Literatur hos guldgräfvare.

Der borta, ni vet, der läste man allting, emedan

man i de flesta af de der små lägren icke hade några

boklådor eller ens några böcker att tala om,

undantagande då och då en berättelse från patent-byrån eller

en bönbok eller literatur af den sort, i allmänhet

ta-ladt, som räcker och håller ut *en god tid, i fall

menni-skor äro så aktsamma om den som guldgräfvare; men

hvad beträffar romaner, — dem låta de gå rundt och

slita ut på en vecka eller fjorton dagar.

Nå, der var nu den här Coon, en vacker flintskallig

hedersknyffel på hotellet i Angel’s Camp; jag bad honom

låna mig en bok en regnig dag. Han teg en stund,

och en skugga af melankoli flög öfver hans fina

ansigte, och derpå sade han:

»Jo, jag har kommit öfver ett riktigt duktigt

exemplar af gamla Websters stora ordbok, nämligen hvad

som fins qvar af den: ty de hade tagit sig för att

släpa omkring och släpa omkring

den här i lägret, innan jag nånsin sfick tillfälle att

läsa ett ord i den sjelf. Först kom den i lån till

Murphy’s, och derifrån kom den till Jackass Gulch,

och nu har den gått till San Andreas, och jag vill

\äl inte hoppas, att jag aldrig får se boken igen.

Men det, som gör mig rasande, det är, att for allt

hvad de äro ferma med att hålla den i dans från kåk

till kåk och från läger till läger, så har ingen af dem

nå’nsin haft ett godt ord att säga om den. — Nå ja,

Cadmgton hade den en vecka, men den var för

magstark för honom: — han kunde inte stafva orden. Han

tog ihop ,med några af de der riktiga bjessame och

kom ungefär till midten af dem, förstås, men då bar

det öfverända med honom. Så fick Dyer dernäst tag

i den, han försökte ge den en puff, men kunde inte

uttala orden: — ja, si Dyer kan skjuta vaktlar och

spela ’Gubben opp!’ så bra som någon, förstås, men

han känner inte uttal för så mycket som ett ruttet

bär. Han brukade kila på bra nog ändå, tills han

stötte på en af de der skallerormame med en trantirara

af stafvelser så lång som en rad af vaskhoar, och då

släppte han tag och gaf tappt. Och så kom slutligen

Dick Stocker och grep sig an med den, der uppe i

sin stuga, och svettades öfver den och svor öfver den

och regerade med den ungefär i tre veckor, natt och

dag, till dess han kom så långt som till R; då

lem-nade han den öfver till Picherell och sade, att det

var då den allra befängdast torra läsning, han

någonsin i sitt lif träffat på. Nå ja, om den kommer

tillbaka från San Andreas, så skall ni få låna den

och se på den, men jag har anledning förmoda, att

det inte just fins så stort stycke qvar af den vid det

här laget, fast det fans en tid, då den var så gentil

som någon bok här i staten, och lika tung också,

och så hade den i sig en massa af kunskaper, somvar förvånande, om bara någon af de der nöten hade

hatt nog^vett att få det fram ur den.»

Och f. d. korporal Coon fortfor med djupt

förtryt-sam uppsyn att rekognocsera medelst hårborsten efter

de maroderande hårtestarne borta på bakskulten af

hufvudet ocfi. trumma dem fraihför fronten till upprop

och generalmönstring, såsom hans dagliga vana var,

innan han gjorde helt om och marscherade in för att

taga sig sin reglementerade eftermiddagslur.

*

En förfrågning i afseende på assuranser.

Då jag kom ned från Sacramento här om aftonen,

fann jag på divansbordet i ångbåtssalongen ett

aver-tissementshäfte från ett bolag, som lemnade försäkringar

mot olyckshändelser. Jag intresserade mig rätt mycket

för dess »Allmänna olyckshändelser», dess

»Sannolikhetsberäkningar» och dess »Tabeller för extra olyckor»,

och jag fick lust att veta något mera om saken. Det

är något alldeles nytt för mig. Jag vill geraa begagna

mig deraf, i fall jag kommer att tycka om det. Jag

önskar bar&‘ göra ett par frågor till den herre, som

förestår denna olvckshändelse-butik.

Han kungör följande lista på olyckshändelser, som

han är färdig att assurera folk emot:

Allmänna olyckor inclusive risk vid resor, och

derjemte alla slag af ledvrickning, benbrott, bråck,

sensträckning, luxation, konkussion, krossning,

brytning, huggsår, knifstygn, skottsår, giftsår, brännskada

och skållning, förfrysning, hundbett, oförskylda anfall

af röfvare, tjufvar eller mördare, verkan af åska och

solstygn, af explosioner, kemiska preparater,

öfversväm-ning och jordbäfning, qväfning genom drunkning eller

strypning, — derest nämligen sådan tillfällig skada

urståndsätter den försäkrade personen att fortfara med

sin vanliga sysselsättning eller förorsaka* död inom

tre månader från den tid, då olyckan inträffade.

Jag skulle vilja tilltala den nämnda personen på

följande sätt:

Nå, Smith — jag förutsätter såsom troligt, att

ert namn är Smith — jag förmodar, att vi kunna

komma till full klarhet i afseende på er lilla affär

utan att såra edra känslor. Till exempel:

Betalar ni ut samma penningsumma för ett

hundbett som för en jordbäfning? Ikläder ni er olika risk

för olika olyckshändelser? — Det vill säga, skulle ni,

om man skaffar sig en polis för hundbett ensamt,

kunna ge den billigare, än om jag tog mig en lott i .

hela ert lotteri? Och om så förhåller sig, och ponera

jag hade försäkrat mig mot jordbäfning, vill ni ha •

mera för jordbäfning i San Francisco än för sådana,

som förekomma på ställen, hvilka äro bättre

förankrade? Och om jag hade en polis, som gälde

jordbäfning ensamt, kunde jag då icke uppbära utbetalning

för hundbett — eller hur?

Om en person hade en sådan polis och en

jordbäfning skakade om honom och löste en smula på

hans leder, men icke tillräckligt för att ge honom

rätt att söka ersättning, såsom den der icke höll ihop,

ville ni då ické utbetala åt honom någon del af hans

pension? Hvarför skiljer ni mellan förskylda och

oför-skylda röfvaraufall ? Om en röfvare bröt sig in i mitt

hus midt i natten och jag, uti der inflytande af den

uppskakning, som är naturlig vid ett sådant tillfälle,

skulle glömma mig sjelf och säga någonting, som

retade honom, och han dervid gjorde mig till krympling,skulle jag icke få någon ersättning? Meri om jag af

»ren tillfällighet» kom att reta honom, då vore ni

fast, förmodar jag; ty ni skulle i alla händelser fä

betala för den »tillfälliga» delen deri, efter som

försäkran mot tillfälliga olyckor just är er starka sida,

som ni vet.

Nå, den punkten, som handlar om att skydda en

person mot frystiing är mycket bra. Det skall skaffa

er alla de kunder ni behöfver här i landet. Ty,

förstår ni, folket här omkring har lidit*mycket just af

ett sådant klimateriskt obehag som det. För tre år

sedan, om en person, som var klen till kassan, kom

öfver hit och skaffade sig en lott i en bra

silfver-grufva, lät man honom gå på och betala de taxerade

summorna, till dess hans börs sjunkit ned till ungefär

tretio grader Fahrenheit, och då gick den, som hade

god kassa, löst på honom och »frös ut» honom. Och

från den dagen kunde ni betrakta en sådan person

såsom bankrutt. Men om ni är färdig att ge

försäkringar mot den sortens saker och kan hålla stången,

då»ger ni vår trakt ett vackert handtag. Ni får lof

att göra mig till er agent. — Göra affärer? Jo jo men,

jag skulle kunna ge er mera affärer, än ni någonsin

väntat. Under sådana vilkor skulle gubbarne här gå

in allesammans.

Ni tyckes icke fästa någon särskild vigt vid- att

gifva försäkringar mot svikna förhoppningar. Men

skulle ni besluta er för att göra små affärer i den

branchen, så skulle ni få anteckna mig för sex eller

sju lotter. Jag bryr mig icke om, hvad det kan

kosta mig — ni kan föra upp dem på extra till-falliga. Jag förmodar, att jag ändå på längden skulle

taga lofven af er. Jag har blifvit sviken en#hel hop

i min tid.

Men nu beträffande de der »följderna af åska»!

Ponera, att blixten måttade åt en af edra kunder,

men sköt miste och träffade en annan person, — skulle

då den personen kunna göra anspråk på

skadeersättning af er? Eller skulle slägtingarna till den

personen, som sålunda helt plötsligen rycktes bort ur denna

glada verld i blomman af sin ungdom, kunna göra

det, i händelse han blifvit lurad på sin lifstid, såsom

förhållandet naturligtvis måste bli under sådana

omständigheter?

Ni säger, att ni »utfärdat öfver sextio tusen

po-lisei, af hvilka fyrtiofem visat sig olycksbringande och

Tblifvit utbetalta». Kan ni nu fatta, att detta ser litet

oroande ut för mig, på visst sätt? Ni tyckes taga

sakerna litet för mycket på ert egna maner, ser ni.

Det är nu mycket bra med de lyckliga fyrtiofem, som

dött, och för hvilka det »betalats», men huru är det

med de andra femtinio tusen nio hundra femtiofem?

Ni har tagit emot deras penningar, eller hur? Men

huru det är, så tyckes blixten icke bry sig om dem,

och de ha således ingen utsigt att,vinna på er. Tror

ni icke, att deras familjer en gång kunna tröttna att

vänta på sina dividender? Gå icke edra kunder åt en

smula allt för långsamt, så att säga?

Ni ruinerar er sjelf med att kungöra sådana

förstörande statistiska uppgifter som dessa, Smith. Jag

säger er det som en vän. ~Om ni hade upplyst, att

de femtinio tusen nio hundra femtifem hade dött, ochatt fyrtifem lefde, så skulle ni ha fått utfärda en

femtio tons poliser under följande vecka. Men folk

går icke och låter assurera sig, när ni gör er ett

sådant besvär att bevisa, att det är en så dyrbar liten

nytta med saken.

*

Om apoteosering af mördare.

Jag hade hört så mycket talas om den berömda

spåqvinnan, madam X., att jag*besökte henne i går.

Hon har naturligtvis mörk hy, och dess verkan

förökas genoln artificiela hjelpmedel, som likväl icke kosta

henne någonting. Hon bär korkskrufvar, rysligt svarta,

och jag hade intryck af, att hon gaf deras naturliga

tilldragningskraft en högre lyftning med härsket

smör. Hon bar en rödlett, rutig näsduk, löst kastad

om halsen, och det var alldeles klart, att den andra

kommer långsamt tillbaka ur tvätten. Jag antager,

att hon snusar. Huru som helst, någonting liknande

snus hade slagit sig ned bland de morrhår, som

spirade fram på hennes öfverläpp. Jag vet bestämdt,

att hon tycker om lök, — jag kände det, när hon

suckade. Hon såg forskande på mig under en minuts

tid med sina svarta ögon, och så sscde hon:

»Det är nog. Kom!»

Hon försvann ned i en mörk och ohygglig

korridor. Jag gick hack i häl efter henne. Plötsligt

stannade hon och sade, att som vägen var krokig och

mörk, gjorde hon kanske rättast i att tända på ett

ljus. Men det skulle ha varit oartigt att tillåta ett

fruntimmer göra sig så mycket besvär för min skullT

och derför sade jag:

»Åh, det gör ingenting, madam. Om ni bara

utgjuter ännu en suck ur ert hjerta, så tror jag för vissoy

att jag skall kunna följa den.»

Så gingo vi på utan vidare; Sedan vi kommit

ned i hennes officiela mystiska håla, bad hon mig

nämna min födelsedag, precis angifva tiden och

klockslaget för denna tilldragelse samt fårgen på min

mormors hår. Jag svarade så noggrant jag kunde. Då

sade hon:

»Unge man, uppbjud all er styrka, — darra inte!

Jag går att för er uppenbara det förflutna.»

»Underrättelse om det tillkommande, äfven i

största allmänhet, skulle för mig vara mera...»

»Tyst! Ni har haft mycket bråk, något glädje,

--något framgång, något motgång i verlden. Er farfars

far blef hängd.»

»Det var en förbaskad 1...»

»Tyst! Hängd, min herre. Men det var inte hans

fel. Han kunde inte hjelpa det.»

»Jag är glad, att ni gör honom rättvisa.»

»Ack, — sörj snarare öfver, att juryn gjorde det.

Hans stjerna korsar er i fjerde divisionen, femte sferen.

Följaktligen komifter ni också att hängas.»

»Nå, med utsigt till ett sådant trefligt."..»

»Jag måste ha tyst. Er natur var från början

icke brottslig, men omständigheterna förändrade den.

Vid en ålder af nio år stal ni sockerbitar. Vid

femton år stal ni pengar. Vid tjugu stal ni hästar. Vid

jugufem anlade ni mordbrand. Vid tretio blef ni,förhärdad i brott, tidningsutgifvare. Nu håller ni

offentliga föreläsningar. Men värre saker förestå er.

Ni kommer att skickas till kongressen. Demäst till

tukthuset. Slutligen skall lyckan återvända, — allt blir

bra igen, — ni blir hängd.»

Nu hade jag brustit i tårar. Det tycktes hårdt

nog att gå till kongressen, men att bli hängd, — det

var för sorgligt, det var for ohyggligt. Käringen

tycktes öfverraskad af min sorg. Jag uppenbarade för

henne de tankar, som jag hvälfde i mitt sinne. Då

tröstade hon mig.

»Nå nå, upp med hufvudet, karl, — ni har

ingenting att söija öfver." Hör bara på. — Ni lefver i

New Hampshire. I er stora nöd och sorg kommer

familjen Brown och bistår er, nämligen de

medlemmar, som skurken Pike lemnat i lif. De skola bli

edra välgörare. När ni blifvit fet af deras godhet och

är full af tacksamhet och lycka, så yttrar ni er önskan

att på något anspråkslöst sätt få vedergälla dem för

denna godhet, och så går ni hem till dem någon natt

och slår in hjernan på hela familjen med en yxa. Ni

rånar edra välgörares lik och gör slut på er vinst af

saken i ett utsväfvande lif bland rumlare och skökor

i Boston. Derpå blir ni arresterad, lagford, dömd att

hängas, förd i fängelse. Nu kommer er lyckas tid.

Ni blir omvänd — omvänd just då, när alla försök

att få nåd, ändring eller resning i saken misslyckats

— och se’n! Jo, se’n komma hvar morgon och hvar

afton de bästa och finaste unga fröknar i staden i er

cell och sjunga psalmer. Detta torde kunna bevisa,

att mord är ett aktningsvärdt yrke. Derpå skrifverni ett rörande bref, i hvilket ni förlåter alli de yngre

medlemmarne af familjen Brown. Detta väcker

allmänhetens beundran. Ingen publik kan stå emot

storsinthet. Dernäst skall man föra er ut till schavotten

med stor éclat i spetsen för en imponerande

procession, sammansatt af prester, embetsmän, vanliga

medborgare och unga fröknar, vandrande tankfulla, två

och två, samt bärande buketter och eterneller, isi

stiger upp på schavotten, och medan den stora

folkmassan står med obetäckt hufvud i er närvaro, läser

ni upp ert mustiga lilla tal, som presten skrifvit åt

er. Sedan skall man midt under en mäktig och

imponerande tystnad förpassa er till hel... helgonens

boningar, min son. Ni blir en hjelte. Det finnes icke

en skurk, som ej afundas er, icke en skurk, som ej

är besluten att täfla med er. Och dernäst skall en

stor procession följa er till grafven, — gråta öfver

, edra jordiska qvarlefvor, — de unga fröknarna skola

åter sjunga psalmer, som blifvit dem dyrbara genom

ljufva minnen fråh fängelset, och såsom en sista gärd

af tillgifvenhet, vördnad och uppskattning af" edra

manliga, duktiga egenskaper, skola de gå två och två

kring er Kkkista och strö blommor på den. Och då

— då är ni kanoniserad. Tänk på det, min son, —

otacksam skurk, mördare, rånare, rumlare bland

tjuf-var och pack i Bostons drägg den ena månaden, och

morsgris hos rena och oskyldiga döttrar i landet den

derpå följande! En bloddränkt, hatfull djefvul, — en

begråten, beklagad, helig martyr, — allt på en månad!

Tosing! — En sådan utomordentlig lycka, och ni sitter

här och sörjer!»»

»Neji, sade jag, »ni gör mig orätt, ni göt mig

verkligen orätt. Jag är fullkomligt tillfrédsstäld. Jag

visste inte förut, att min farfars far var hängd, men

det betyder ingenting. Han har förmodligen upphört

att knoira öfver den saken numera-, — och jag har

ännu inte börjat. Jag bekännér, inadam, att jag är

sysselsatt med något sådant som tidnihgsutgifvande

och föreläsningar, men de andra dåliga gerningarna,

som ni omtalar, ha gått mig ur minnet. Men jag

torde ha begått dem, — ni kan ju inte vilja bedraga

ett. fattigt fader- och moderlöst barn. Men låt det

förflutna vara, som det var, och låt det tillkommande

bli, som det blir, — allt det der gör ingenting. Det

är bara en sak, som bekymrar mig.- Jag har alltid

anat, att jag skulle bli hängd en vacker dag, och huru

det är, har tanken derpå gjort mig betydligt ledsen;

men om ni bara kan försäkra mig, att jag skall bli

hängd i New Hampshire.»

»Inte en skugga af tvifvel!»

»Himlen välsigne er, min välgörarinna! Ursäkta

denna omfamning, — ni har tagit en stor börda från

mitt bröst. Att bli hängd i New’ Hampshire är en

lycka, — det ger en menniska ett berömdt namn och

inför honom med ens i den bästa New

Hampshire-societet i ett annat lif.»

Jag tog farväl af spåqvinnan. Men allvarsamt,

är det riktigt att glorifiera en usel missdådare på

schavotten, så som Pike blef behandlad i New Hampshire?

Ar det rätt att förvandla straffet för ett blodigt dåd

till en belöning. Ar det rättvist att göra så? Är det

förenligt med samhällets trygghet?

Mark Twain"s skizzer.

14[Detaljerna i ofvanstående äro hemtade från historien om det

Pike-Brownska mordet i New Hampshire, allt ifrån främlingen

Pikes understödjande af familjen Brown till hans derpå följande

afrättning och begrafning. Ingenting är tillagdt, ingenting

uppfunnet eller öfverdrifvet. Denna händelse är endast utvald såsom

en typ för att belysa ett bruk, som existerar ej blott i New

Hampshire, utan i hvarenda af Unionens stater, nämligen att

besöka, pyssla om, glorifiera och vara gudsnådlig inför mördare

sådana som Pike, från den dag de komma i fängelse med afkunnad

dödsdom, tills de dingla i galgen.]

*

Qvickhetsprof af tvååringar.

Alla barn tyckas ha en impertinent och obehaglig

böjelse nu för tiden att säga qvicka saker vid alla

tillfallen, som erbjuda sig, och särskildt vid sådana

tillfallen, då de icke borde säga någonting alls. Om

man bedömmer i genomsnitt de prof på qvicka

uttryck, som blifvit publicerade, så är den uppväxande

generationen af barn föga bättre än idioter. Och

för-äldrarne måste säkerligen vara föga bättre än barnen,

ty i de flesta fall är det just de, som publicera dessa

solstrålar af barnslig inskränkthet, som blända oss från

spalterna i våra periodiska skrifter. Man tycker

kanske, att jag talar med någon hetta, att icke säga med

en misstanke af personlig ovilja, och jag måste medge,

att det pinar mig att höra talas om så många

begåf-vade barn i våra dagar, och jag kommer i hog, att

jag sjelf sällan sade något qvickt, när jag var barn.

Jag försökte det en gång eller ett par, men det var

ej populärt då. Familjen väntade icke några briljanta

anmärkningar från mig, och derför snäste de mig

ibland och gåfvo mig smäll för resten. Men min hud

kryper ihop och mitt blod isnar, då jag tänker på,

hvad som kunde ha händt mig, om jag understått mig

att yttra några af de så kallade qvickheter, som

tillerkännas den nu varande generationens fyraåringar,

då far min kunnat höra, hvad jag sade. Att helt

simpelt ha flått mig lefvande och ansett sin pligt dermed

ha varit fullgjord, det skulle ha för honom sett ut

som brottslig klemighet emot en sådan syndare. Han

var en allvarlig man, som icke drog på munnen, och

som hatade allt slags brådmogenhet. Om jag sagt

något af det, hvarpå jag här hänsyftar, och sagt det

i hans närvaro, så skulle han ha utplånat mig. Han

ville nog, ja, min själ, yille han, bara han hade fått

tillfälle. Men det gick ieke, ty jag skulle allt ha haft

förstånd nog att taga in strychnin förut qch så $äga

mina qvickheter efteråt. Mitt lifs vackrq, häfder ha

blifvit fördunklade just genom ett sk^mt. Min far

hörde det, och han jagade mig, 1 så att jag sprang

gatlopp kring fyra eller fem stadsqvprter mjed hjertat

i halsgropen. Hade jag varit fullvuxen, så hade detta

väl kunnat gå fiör sig, men b^rn som jag ya?, fcunde

jag ju icke veta, hvad det var för .en Qgudaktig

ger-ning, j#g hade begått.

Jag gjorde an af dess^ anmärkningar, sopa

vanligen kallades qvickheter förr i verld,en, men det var

icke en ordlek. Likväl hade den så när åsta^komjnit

brytning mellau min far Qch mig §jelf. $lin £$? och

mor, onkel Ephr^im och hans hustru, Qch en eller tv%

andra voro närvarande, och samtalet rörde gig om,

hv#d namn jag skulle få. Jag låg der och tuggade

på några ringar af guttapercha $£ olijta storlek .och

försökte göra ett urval, ty jag var ledse# vid att

pröfva mir^a tänder på folks fingrar och längji$4e efteratt få fatt i något, som kunde sätta mig i stånd att

komma tvärs igenom saken och känna, hurudan den

var ini. Har ni någonsin lagt märke till huru

ledsamt det var att nöta tänderna mot barnpigans

fingrar, eller huru halsbrytande och tråkigt det var att

nöta dem mot sin egen stortå? Och har ni någonsin

förlorat tålamodet och önskat edra tänder i Jericho,

innan ni fatt dem halft fram? Mig förefaller det,

som om dessa saker passerade i går. Och så gjorde

de äfven — för somliga barn. Men jag aflägsnar mig

från ämnet. Jag låg der, som sagdt, och tuggade

guttapercharingar. Jag mins, att jag såg på klockan

och anmärkte, att jag om en timme och tjugufem

minuter skulle vara fjorton dagar gammal, och tänkte

för mig sjelf, huru foga jag gjort för att förtjena de

välsignelser, som så frikostigt slösades på mig.

Min far sade:

»Abraham är ett bra namn. Min farfar hette

Abraham.»

Min mor sade:

»Abraham är ett bra namn. Mycket bra! Låt

o$s då antaga Abraham såsom ett af hans namn!»

Jag sade:

»Abraham är bra för en procentare.»

Min far rynkade ögonbrynen, min mor tycktes

vara road.

Min far sade:

»Isak är ett bra namn, och Jakob är ett bra

namn.»

Min mor jakade och sade:»Inga namn finnas, som äro bättre. Låt oss tillägga

Isak och Jakob till hans namn.»

Jag sade:

»Mycket bra! Isak och Jakob äro goda nog for

er ödmjuka tjenare. — Var god och ge mig den der

skallran. Jag kan inte tugga guttapercharingar hela

dagen.»

Icke en själ antecknade dessa mina infall för att

publicera dem. Jag märkte det, och derför gjorde jag

det sjelf, annars skulle de ha gått ohjelpligt förlorade.

Långt ifrån att mötas med en ädelmodig uppmuntran

som andra barn, då de intellektuelt utveckla sig, fick

jag ursinnigt med ovett af min far; min mor såg

ledsen och ängslig ut, och äfven min tant hade antagit

ett uttryck, som om hon verkligen tyckte, att jag gått

för långt. Jag bet i ilska ett stycke ur en af ringame

och bröt i smyg sönder skallran öfver hufvudet på

kattungen, men sade ingenting.

Då yttrade min far:

»Samuel är ett alldeles utmärkt namn.»

Jag märkte, att det skulle bli oro af. Ingenting

i verlden kunde förekomma det. Jag lade ned

skallran; öfver sidan på vaggan släppte jag min onkels

silfverklocka, klädesborsten, guttapercha-hunden, min

tennsoldat och andra saker, som jag var van att

undersöka och fundera öfver och göra lustigt väsen med

och bryta och bända och slå med, när jag behöfde

helsosam sysselsättning. Sedan tog jag på mig min

lilla kolt och min lilla mössa och tog mina små skor

i ena handen och lakritsstången i den andra och kleffram på golfvet. Jag sade till mig sjelf: »Nu! Qm

det värsta kommer, så är jag också beredd på det

värsta.»

Derpå sade jag högljudt och med bestämd röst:

»Far, jag kan inte, jag kan inte bära namnet

Samuel.»

»Min son!»

»Far, jag menar det. Jag kan inte.»

»Hvarför det?»

»Far, jag har en oöfvervinlig motvilja mot det

namnet.»

»Min son, det är oförståndigt. Många stora och

goda män hafva haft namnet Samuel.»

»Sir, det är första gången jag har den äran höra

den saken.»

»Hvad för slag? Det var till exempel Samuel,

profeten. Var han inte stor och god?»

»Åh, inte så särdeles.»

»Min son, vår Herre kallade ju på honom med

sin egen röst.»

»Ja, sir, och han fick ropa ett par gånger, innan

Samuel behagade komma.»

Derpå satte jag i väg och den allvarlige gamle

mannen efter mig. Han hann upp mig följande

dagens afton, och när vår tête-à-tête var förbi, hade jag

fått namnet Samuel och ett kok stryk och andra

nyttiga lärdomar. Och medelst denna kompromiss

mildrades min faders vrede och ett missförstånd

upphäf-des, som annars skulle kunnat åstadkomma en evigbrytning, i fall jag hade varit oresonlig. Men om jag

dommer efter dénna episod, hvad månde min pappa ha

företagit med mig, om jag hade gjort mig skyldig till

att yttra i hans närvaro en af de platta, sjukliga saker,

som tvååringar yttra i tryck nu för tiden?

*