Vagabondliv. Ungdomsminnen

Vagabondliv. Ungdomsminnen

VAGABONDLIVVAGABONDLIV

UNGDOMSMINNEN

AV

JACK LONDON

ÖVERSÄTTNING AV

M. DRANGEL

FEMTE UPPLAGAN

STOCKHOLM

BOHLIN & Co.UDDEVALLA 1925

HALLMANS BOKTRYCKERI A.-B.EN BEKÄNNELSE.

I staten Nevada finns det en kvinna, för vilken jag

en gang under ett par timmars tid har ljugit grundligt,

ihållande och utan blygsel. Det är icke min mening

att urskulda mig inför henne. Vare detta långt ifrån

mig. Men jag ville gärna ge henne en förklaring.

Olyckligtvis vet jag icke hennes namn och icke heller

hennes nuvarande adress. Ifall dessa rader

händelsevis skulle komma inför hennes ögon, hoppas jag att

hon skriver till mig.

Det var i Reno i Nevada, sommaren 1892. Och där

var marknad och staden var full med bondfångare och

lättlurat folk, för att nu inte tala om en hel hord av

hungriga landstrykare. Det var de sistnämnda som

gjorde staden till en »hungerstad». De hultade på

bakdörrarna till invånarnas hem tills dörrarna blevo

okänsliga för alla maningar till barmhärtighet.

Ett dåligt matlokus var vad landstrykarna kallade

staden de där dagarna. Jag vet alt jag fick vara

utan många mål, trots det att jag kunde tävla med

vem som helst, när det gällde att »knipa» folk till att

ge »ett mål mat» eller »en liten slant» ute på gatan.

Ja, jag var en dag så illa däran där i staden att jag

3—25379. Vagabondliv.slank förbi konduktören och trängde mig in i en

resande millionärs privatvagn. Tåget saltes i gång just

då jag kom upp på plattformen, och jag nådde

millionären i samma ögonblick som konduktören nådde

mig. Det var ingen tid för formaliteter. »Ge mig 25

cents till litet mal!» ropade jag. Och så sant jag

lever — millionären stack handen i fickan och gav mig

precis 25 cents. Det är min övertygelse att han blev

så förbluffad alt han lydde rent automatiskt, och jag

har sedan ständigt ångrat att jag icke begärde en hel

dollar. Jag vet alt jag skulle ha fått den. Jag svängde

mig ned från plattformen medan konduktören

försökte ge mig en spark i ansiktet. Han misslyckades.

Man är just icke i någon behaglig situation, då man

skall hoppa ned från det lägsta trappsteget till en

järnvägsvagn ulan att bryta nacken av sig, medan en

ursinnig etiopier står på plattformen och försöker

sparka en i ansiktet med en sko av högsta nummertal.

Men jag hadc mina tjugufem cents! Jag hade dem.

Nu återgå vi till kvinnan för vilken jag ljög så fräckt.

Det var på kvällen sista dagen jag var i Reno. Jag

hadc varit ute vid kapplöpningsbanan för att se

hästarna löpa och gått miste om middagsmål — d. v. s.

målet mitt på dagen. Jag var hungrig, och därtill

hade det nyss i staden inrättats en slags

välfärdskom-mitté, som skulle rensa staden från just sådana

hungriga individer som jag. En hel mängd av mina

medbroder hade redan insamlats av lagens handhavare,

och jag tyckte mig höra Californiens soliga dalar ropa

till mig över bergens kyliga toppar. Två ting måste

jag emellertid utföra innan jag kunde skaka Renos

stoft från mina föller. Det ena var att Bli fripassa-gerare på det genomgående tåget som samma kväll

gick västerut. Det andra var att först skaffa mig

någonting att äta. Till och med en ung man måste

tveka att ge sig av på en hel natts resa med tom mage

under ett tåg, som rusar fram under snötak, genom

tunnlar och den eviga snön på himmelssträvande

bergstoppar.

Men det där »något att äta» var ett svårt problem

att lösa. Jag blev avvisad vid ett dussin köksdörrar.

Ibland fick jag dessutom höra förolämpande

tillvitelser och tal om det ställe där jag skulle bli inburad, om

det ginge mig efter förtjänst. Det värsta var att

anspelningen på fängelset endast var alltför sann. Det var

därför jag ville ge mig av västerut på kvällen. Lagens

arm var i farten i staden och sökte ivrigt efter de

hungriga och hemlösa, ty för dem fanns ett med järnstänger

väl tillslutet förvaringsrum.

På somliga håll slogs dörren igen mitt för min näsa,

så alt jag måste avbryta min hövligt och ödmjukt

framställda begäran om någonting alt äta. På ett

ställe öppnade man icke alls. Jag stod på trappan

och bultade, och de tittade ut på mig genom fönstret.

De lyfte till och med upp en tjock liten pojke, för att

han över de äldres axlar skulle kunna se på

landstrykaren som icke skulle få något att äta i deras hus.

Det började se ut som om jag skulle bli tvungen att

gå till de riktigt fattiga för att få föda. De riktigt

fattiga äro den hungrige landstrykarens sista säkra

tillflykt. På de riktigt fattiga kan han alltid lita. De

visa aldrig bort den hungrige. Mångfaldiga gånger

har jag överallt i Förenta staterna blivit nekad föda i

de förnäma husen på höjderna, men alltid fått mat ide små kojorna nere vid kärret, där fönstren voro

tillstoppade med trasor och den utsläpade matmodern

krökt under grovarbetets bördor. Å, ni som jobba med

välgörenhet! Gå till de riktigt fattiga och tag lärdom

av dem, ty endast den fattige är verkligt barmhärtig.

De varken ge eller neka »av sitt överflöd». De ha

intet överflöd. De ge — och neka aldrig all ge —

av det de själva behöva, och mycket ofta av det de

själva äro i gnagande behov av. Att kasta ett ben

åt en hund är icke barmhärtighet. All öva

barmhärtighet är all dela benet med hunden, fastän man är

lika svulten som han.

Jag minns särskilt ett hus där jag blev bortvisad

den där kvällen. Fönstren utåt verandan stodo öppna

i matsalen, och genom dem såg jag en man sitta till

bords och äta pastej — en väldig köttpastej. Jag

stod i den öppna dörren, och han fortsatte att äta

medan han talade med mig. Han hade haft framgång i

världen, och välståndet hade gjort honom bitter mot

mindre lyckligt lottade bröder.

Han avbröt min bön om något att äta med ett

vresigt: »Arbeta vill ni nog inte!»

Delta hörde nu egentligen icke dit. Jag hadc icke

sagt något om arbete. Ämnet för det samtal jag

inlett var »mat». Det var verkligen sant att jag icke

ville ha arbete. Jag ville gå med nattåget västerut.

»Ni skulle nog inte vilja ha arbete, om ni också

kunde få», fortsatte han ilsket som förut.

Jag såg på hans hustrus milda ansikte och förstod

genast, att om den morrande Cerberus icke hadc suttit

där, skulle jag säkert ha fått en bit av köttpastejen.

Men Cerberus glufsade i sig allt mer och mer, och jaginsåg alt jag måste blidka honom, om jag skulle få

något med. Jag drog således en slilla suck och gick

med på hans moraliska betraktelser angående arbete.

»Naturligtvis skulle jag vilja ha arbete»,

framkastade jag.

»Det tror jag inte», fräste han.

»Pröva mig, så får ni se», svarade jag ivrigt — var

xedan inne i leken.

»All right», sade han. »Kom till hörnet av den och

den galan» — jag har glömt adressen nu — »tidigt

i morgon bittida. Ni vet 110g var den nedbrunna

byggningen bar stått — där skall ni fä arbete med

att langa tegel.»

»All right, sir — jag skall komma.»

Han brummade och fortsatte all äta. Jag väntade.

Efter ett par minuter såg han upp med en min som

sade: »Jag trodde ni var gängen!» och lät höra ett:

»Nåå?»

»Jag — jag väntar på att få litet mat», sade jag

fogligt.

»Jag visste väl att det inte var arbete ni ville ha!»

vrålade han.

Han hadc naturligtvis rätt, men lian måste ha

kommit till sin slutsats genom tankeläsning, ty han hade

intet logiskt stöd för den. Men det tillkommer

tiggaren vid dörren att vara ödmjuk, och jag böjde mig

därför för hans logik, så som jag hade gjort för hans

moraliserande.

»Jag är så hungrig, ser ni», sade jag i samma

fogliga lon som förut, »och i morgon bittida måste jag

vara ännu hungrigare. Besinna hur hungrig jag sedan

skulle bli efter att ha langat tegel hela dagen utan attha fått någon mat. Men om ni nu ger mig något att

äta, så blir jag bättre skickad att ta itu med arbetet.»

Han tycktes allvarligt överväga mina ord, allt

under det han fortfor alt äta, och hans hustru formligen

skälvde av begär att komma med något förmedlande

inlägg, fastän hon tvingade sig att tiga.

»Jag skall säga er vad jag vill göra», sade han

mellan ett par tuggor. »Ni kommer till arbetet i morgon,

och mitt på dagen ger jag er så mycket av

dagspenningen i förskott, att del räcker till ett middagsmål åt

er. Då visar det sig, om ni liar allvar med arbetet

eller ej.»

»Men innan dess...» begynte jag, men blev

avbruten.

»Om jag gav er mat nu, skulle jag inte få se röken

av er vidare. Å, jag känner mycket väl till cdra

gelikar. Se på mig! Jag är inte skyldig någon människa

en penny. Jag har aldrig sjunkit så djupt att jag har

tiggt någon om mat. Jag har alltid förtjänat min

föda. Felet med er är att ni är lat och utsvävande.

Det kan jag se på ert ansikte. Jag har arbetat och

fört ett hederligt liv. Jag har själv gjort mig till vad

jag är. Och ni kan komma lika långt, om ni arbetar

och lever hederligt.»

»Som ni?» frågade jag.

Ack, ack! Icke den minsta glimt av humor hadc

någonsin trängt in i den mannens mörka,

arbetsdyr-kande själ.

»Ja, som jag», svarade han.

»Och det kunna vi alla?» frågade jag.

»Ja, ni alla», svarade han med känsla och

övertygelse.»Men om alla vore som ni», sade jag, »så — ja, så

tillåt mig påpeka, att då skulle ni inte ha någon som

ville släpa på ert tegel.»

Jag kan svära på att jag såg glimten av ett leende i

hustruns ögon. Vad honom beträffade, satt han där

häpen och bestört — men huruvida detta kom sig av

den förskräckliga möjligheten, att en förbättring i

mänsklighetens förhållanden skulle beröva honom

tillgång till lejda arbetskrafter vid tegelröjningen, eller

om det var en verkan av min oförsynthet, skall jag

aldrig lyckas uppdaga.

»Jag vill inte spilla ord på er», röt han. »Ut med

er, otacksamma pojkslyngel!»

Jag skrapade med fotterna för att visa att det var

min avsikt att gå, men jag frågade:

»Och jag får ingenting att äta?»

Han reste sig plötsligt. Han var en stor karl. Jag

var en främling i ett främmande land och lagens arm

ville gripa mig. Jag gick raskt min väg. »Men

varför kallade han mig otacksam?» frågade jag mig själv,

då jag slog igen hans gårdsgrind efter mig. »Vad

tusan skulle jag vara honom tacksam för?» Jag såg mig

tillbaka. Jag kunde ännu se honom genom fönstret.

Han hade åter tagit itu med sin pastej.

Nu hade jag nästan helt och hållet förlorat modet.

Jag gick förbi många hus utan att våga mig upp.

Alla sågo likadana ut, och intet av dem såg lovande

ut. Sedan jag hade gått förbi ett halvt dussin

kvarter, skakade jag av mig modlösheten och ruskade upp

mig. Det här tiggandet om föda liknade ett

hasardspel, och om jag inte tyckte om korten jag fått, kunde

jag slänga dem och begära nya. Jag beslöt mig föratt fresta lyckan i nästa hus. I)å jag närmade mig

var det djup skymning, och jag vek om hörnet och

gick uppför trappan till köksdörren.

Jag knackade sakta på, och när jag såg det vänliga

ansiktsuttrycket hos den medelålders kvinnan som

öppnade, kom »historien» jag skulle herätta över mig

som en inspiration. Ty man bör vela, att en tiggares

framgång beror på hans förmåga att tala för sig. Först

av allt — och det ögonblickligen — måste han ha en

klar uppfattning av sitt offers karaktär. Därnäst måste

han kunna berätta en historia som tilltalar detta

speciella offers personlighet och temperament. Och just

däri ligger den stora svårigheten, alt i samma

ögonblick som han måste vara på det klara med vad slags

människa offret är, skall historien begynna. Ingen

tid till förberedelse. Med blixtens hastighet måste han

gissa sig till offrets natur och på samma gång hitta

på en historia som gör lämpligt intryck. Om en

tiggare skall ha framgång, måste han vara ett slags

konstnär. Han måste kunna dikta med ögonblicklig

ingivelse — icke pä grund av något ämne som han valt

ur sin rika fantasis förråd, utan på grund av vad han

läser i dens ansikte som öppnar dörren, det må nu

vara man, kvinna eller barn, och antingen ansiktet

är vänligt eller buttert, ädelmodigt eller girigt, godlynt

eller ilsket, judiskt eller icke-judiskt, svart eller vilt,

präglat av rasfördomar eller broderligt,

landsorlsmäs-sigt eller kosmopolitiskt, eller vad det nu eljest kan

^ vara. Jag har ofta tänkt, alt det är denna träning

från min landstrykarlid som jag till stor del liar att

tacka för min framgång som liistoriebcrättarc. För att

kunna få något att leva av var jag tvungen att talaom historier som föreföllo sanna. Då man på detta

sätt driven av en omutlig nödvändighet står utanför

en köksdörr, utvecklas den förmåga att berätta med

övertygande allvar, som av kritiken anses för absolut

oeftergivlig, om man vill lyckas som författare av

småhistorier. Jag tror också alt det var mina

vandringsår som gjorde mig till realist. Realism är del enda,

varmed man vid köksdörrarna kan byta sig till

livsmedel.

FörslagenheL kan också rädda mången »historia».

Jag kommer ihåg en gång, då jag befann mig på en

polisstation i Winipcg i Maniloba. Jag skulle

västerut med Canada—Pacificbanan. Naturligtvis ville

polismännen höra min historia och jag berättade den

— efter ögonblickets ingivelse. Där, mitt inne i

landet, voro de allesammans landkrabbor, och vad kunde

då vara lämpligare att berätta än en sjömanshisloria?

I den skulle de aldrig kunna slå mig på fingrarna.

Och jag började en gripande skildring av mitt liv

ombord på det helvetiska skeppet Glenmore. (Jag hadc

en gång sett ett fartyg med det namnet ligga

förankrat i San Franciscoviken.)

Jag sade, alt jag hade gått ombord som skeppspojke

i England. Men då sade de alt jag icke talade som en

engelsk pojke. Det måste jag genast klarera. Jag

förklarade att jag var född och uppfostrad i Förenta

staterna. Men när mina föräldrar hadc dött,

skickades jag till mina morföräldrar i England. Och det

var de som hade salt mig till skeppspojke på Glenmore.

Jag hoppas alt kaptenen på Glenmore måtte förlåta

mig den svartmålning jag gav polisen i Winipeg av

honom den kvällen. Så grym han hadc varit! Såbrutal! Så diaboliskt uppfinningsrik i fråga om

tortyr! Det var orsaken varför jag hadc övergivit

Glenmore i Montreal.

Men varför var jag nu mitt i Canada och på väg

västerut, om mina morföräldrar bodde i England?

ögonblickligen diktade jag åt mig en syster, som var

gift i Californien. Hon skulle ta vård om mig. Jag

beskrev omständligt bur kärleksfull bon var till sin

natur. Men de hårdhjärtade polismännen voro ändå

icke nöjda. Jag hadc gått till sjöss med Glenmore

från England, men under de två år som hade gått

innan jag rymde från fartyget i Montreal — vad hade då

Glenmore haft för sig, var hadc vi varit? Och nu drog

jag landkrabborna med mig världen runt. Ivringvräkta

av våldsamma sjöar och piskade av yrande skum

genomkämpade de tillsammans med mig en virvelstorm

utanför Japans kust. Och de logo in last och lossade

last med mig i alla länkbara hamnar. Jag tog dem

med mig till Indien och till Rangun och Kina och lät

dem hugga oss ut ur isen vid Kap Horn, varefter vi

slutligen lågo förtöjda vid Montreal.

Men så sade de att jag skulle vänta ett ögonblick,

och en av polisbetjänterna gick ut i nattmörkret,

medan jag satt och värmde mig vid kaminen och hela

tiden bråkade min hjärna med funderingar över vad

slags fälla de nu skulle försöka fånga mig i.

Jag suckade i tysthet, då jag såg honom komma in

genom dörren hack i häl efter polisbetjänten. Det var

icke en zigenares böjelse för grannlåt som hadc

förmått honom att sätta de små guldringarna i öronen,

det var inga prärivindar, som hadc gjort hans hud så

väderbiten att den såg ut som skrynkligt läder, detvar icke snöstormar och bergssluttningar som gjort

hans gång så vaggande. Och när han såg på mig

upptäckte jag genast i hans ögon den omisskännliga

prägeln av att de i långa tider stirrat på solglittrande

vågor. Här hade jag nu ett tema framför mig, som

ett halvt dussin poliser skulle höra mig behandla —

och jag, som aldrig i mitt liv hade seglat i de kinesiska

farvattnen eller gått omkring Kap Hom eller sett en

skymt av Indien och Rangun!

Jag var alldeles förtvivlad. Det var helt enkelt

olyckan själv som stod framför mig i den örringade,

väderbitne sjömannens gestalt. Vem var han? Ocb

vad var han? Jag måste orientera mig på nytt, om

inte de illasinnade polismännen skulle först bura in

mig för natten, så ställa mig inför rätta och därefter

åter sälta mig i cell. Om han skulle börja fråga,

innan jag visste hur mycket han visste, vore jag

förlorad.

Men röjde jag nu på något sätt min förtvivlade

belägenhet för de lodjursögda väktarna över Winipegs

allmänna välfärd? Tro aldrig det. Jag hälsade den

gamle sjömannen med glädjestrålande ögon och

ansikte, med hela den synbara lättnad över befrielse som

en drunknande skulle erfara, om han i sista

ögonblicket funne ett livräddningsbälte inom räckhåll.

Här kom nu äntligen en man som kunde förstå och

bekräfta min historias sannfärdighet inför dessa

spårhundar som ingenting begrepo — åtminstone var det

någonting i den vägen jag lät mitt ansikte uttrycka.

Och jag förekom honom, jag bombarderade honom

med frågor angående honom själv. Jag ville sonderamin räddares karaktär inför mina domare, innan han

räddade mig.

Han var en vänlig själ — ett lätt hyte.

Polismännen hlcvo otåliga över mina frågor. Slutligen sade

en av dem till mig alt »hålla mun». Jag gjorde det,

men medan jag slod där och »höll mun» var jag

sysselsatt med min diktning, jag skisserade scenerna till

nästa akt. Jag hadc fått veta nog för alt ha

någonting att bygga på. Han var fransman. Han hade

ständigt seglat på franska handelsfartyg utom en enda

gång, då han tagit hyra på en engelsk skuta. Och

sä — vilken ljuvlig underrättelse! — han hadc icke

varit till sjöss sedan tjugu år tillhaka.

Polisen uppmanade honom ivrigt att förhöra mig.

»Ni anlöpte Rangun?» frågade han nu.

Jag nickade. »Där måste vi skicka tredje styrman

i land. Feber.»

Hadc han frågat vad slags feber det var, så skulle

jag ha svarat »gastrisk», ehuru jag inte för milt liv

kunde ha redogjort för vad gastrisk betydde. Men det

frågade han inte. Hans nästa fråga lydde i stället:

»Nå, hurudant var det i Rangun?»

»Mycket bra. Det regnade väldigt medan vi va’ där.»

»Hadc ni lov att gå i land?»

»Ja visst», svarade jag. »Jag och två andra

skepps-pojkar va’ i land på samma gång.»

»Kommer ni ihåg templet?»

»Vilket tempel?» parerade jag frågan.

»Det stora, som ligger ovanför trappan.»

Om jag mindes det där templet, så visste jag, att

jag skulle bli tvungen alt beskriva del. En hotande

klyfta öppnade sig framför mig.Jag skakade på huvudet.

»Det templet syns från hela hamnen», upplyste han.

»Man behöver alls inte ha landpermission för att se

det.»

Jag har aldrig i mitt liv känt så stor motvilja för

ett tempel. Men jag gjorde processen kort med

templet i Rangun.

»Man kan inte se det från hamnen», protesterade

jag. »Och man kan inte se det däruppe på trapporna

heller, därför att...» jag gjorde en paus för effektens

skull, »därför att det inte finns något tempel där.»

»Men jag såg det ju med mina egna ögon!» utropade

han.

»Det var — vilket år?» frågade jag.

»1871.»

»Men templet förstördes vid den stora jordbävningen

1887», förklarade jag. »Det var mycket gammalt.»

Det blev en paus. Han var upptagen av att för sina

gamla ögon återkalla bilden av det vackra templet vid

havet, som han sett i sin ungdom.

»Trappan finns där ännu», sade jag som för att

hjälpa honom. »Den kan man se från hela hamnen.

Och ni kommer väl ihåg den lilla ön, som låg till

höger då man löper in i hamnen?» Jag gissar att där

måste ha funnits en sådan just där — jag var eljest

beredd alt flytta den över till vänster — ty han

nickade. »Den är borta», sade jag. »Nu är det sju fots

vatten där den har legat.»

Jag hade fått en smula andrum. Medan han

funderade över hur tiden förändrar, förberedde jag

avslutningen på min historia.

»Ni kommer väl ihåg tullhuset i Bombay?»Han kom ihåg det.

»Nedbrunnet till grunden», förkunnade jag.

»Kommer ni ihåg Jim Wan?» utbrast han ivrigt.

»Han är död», sade jag. Men vem tusan Jim Wan

kunde vara hadc jag icke den ringaste aning om.

Jag var återigen ute på hal is.

»Men kommer ni ihåg Billy Harper i Shanghai?»

replikerade jag raskt.

Den gamle sjöbussen ansträngde sig tydligen så

mycket han kunde för alt komma ihåg Billy Harper

— men delta foster av min fantasi hade ingen pials i

hans bleknade minne.

»Naturligtvis kommer ni ihåg honom», envisades jag.

»Alla människor känna Billy Harper. Han har varit

där i fyrtio år. Och han finns där ännu, det är allt

vad jag har att säga om den saken.»

Och nu inträffade ett mirakel. Den gamle

sjömannen påminde sig Billy Harper. Möjligen fanns det

verkligen en Billy Harper, och möjligen hadc han varit

i Shanghai i fyrtio år och fanns där ännu — men i så

fall var detta idel nyheter för mig.

Under en dryg halvtimme till fortsatte den gamle

sjöbussen och jag vårt samtal på detta sätt. Slutligen

förklarade han för polisen att jag nog var den jag gav

mig ut för att vara, och efter en natts tvångslogi med

åtföljande frukost blev jag frigiven och förständigad

alt bege mig till min gifta syster i San Francisco.

Men nu återvända vi till kvinnan, som i den djupa

skymningen öppnade sin dörr för mig i Reno. Vid

första glimten av hennes vänliga ansikte visste jag

hur jag nu skulle bete mig. Jag uppträdde som en

snäll, oskyldig och olycklig yngling. Jag kunde intetala, öppnade munnen men slöt till den igen. Aldrig

förut i hela mitt liv hadc jag tiggt någon om föda.

Min förvirring var ytterligt pinsam. Jag skämdes så

förskräckligt. Jag, som i verkligheten betraktade

tiggeri som en behaglig och munter sysselsättning,

förvandlade mig i ett nu till en sannskyldig anhängare

av »det passande», utrustad med all upptänklig

borgerlig moral. Ingenting annat än gnagande

hungerkval kunde förmå 111ig till någonting så lågt och ofint

som att tigga om mat. Och jag bjöd till att låta mitt

ansikte uttrycka all den pinande oro som måste

finnas hos en intelligent och utsvulten yngling, ovan vid

allt tiggeri.

»Ni är hungrig, stackars gosse», sade I1011.

Jag hadc fått henne att tala först.

Jag nickade och sväljde ett par gånger.

»Det är första gången jag — jag begär...»

stammade jag.

»Kom in!» Ilon öppnade dörren på vid gavel. »Vi

ka redan ätit, men det brinner ännu i spiscln, och jag

kan laga till något åt er.»

H011 betraktade mig forskande, sedan hon hadc fått

mig in i ljusskenet.

»Jag önskar att min egen gosse vore så frisk och

stark som ni», sade hon. »Men det är han inte. Han

faller ibland. Just i eftermiddag liar han fallit och

gjort sig illa, stackare.»

Hon smekte lionom med rösten. I hennes tonfall

låg en obeskrivlig modersömhet, som jag längtade alt

få del av. Jag såg på lionom. Han satt på andra

sidan om bordel, blek och spinkig, med huvudet

inlindat i ett bandage. Han rörde sig icke, men liansögon lysle klart i lampskenet, och de fixerade mig

med ett undrande uttryck.

»Alldeles som min stackars far», sade jag. »Han

hadc också cn sådan sjukdom. Ett slags svindel.

Doktorerna slodo rådlösa. De kunde aldrig komma

underfund med vad del var som fattades honom.»

»Är han död?» frågade hon blitt, i det hon ställde

framför mig cn tallrik med ett halvt dussin löskokta

ägg-

»Ja, död», sade jag och sväljde på nytt. »För ett

par veckor sedan. Jag var med honom när det hände.

Vi följdes åt tvärsöver en gata. Han föll helt

plötsligt framstupa. Fick aldrig igen sitt medvetande. Man

bar in honom på ett apotek. Och där dog han.»

Varpå jag berättade min fars sorgliga historia. Alt

han och jag efter min mors död lämnat farmen och

begivit oss till San Francisco — att hans pension som

gammal soldat och den smula pengar han i övrigt ägde

voro otillräckliga för vårt uppehälle, och all han hadc

försökt sig som subskribentsamlare. Jag skildrade

också mina egna bedrövliga upplevelser under de få

dagar efter hans död som jag hadc gått omkring ensam

och övergiven på San Franciscos gator. Medan den

godhjärtade kvinnan färskade upp bröd, stekte fläsk

och kokade flera ägg — och medan jag gjorde all min

flit med att äta upp allt vad hon satte för mig —

fördjupade jag mig i en detaljerad beskrivning av den

fattige fader- och moderlöses lidanden. Jag kände mig

fullt identisk med honom. Jag trodde på honom så

visst som jag trodde på de härliga äggen jag satte i

mig. Jag kunde ha gråtit över mig själv. Jag vetatt min röst dallrade av tårar emellanåt. Det var

mycket effektfullt.

För varje nytt drag, varmed jag utarbetade

målningen, gav mig den godhjärtade varelsen mer och

mer. Hon gjorde i ordning matsäck åt mig till

följande dag. En hel mängd kokta ägg, peppar och salt,

åtskilligt annat och däribland ett stort äpple. Hon

gav mig tre par tjocka röda yllestrumpor. Hon

försåg mig med rena näsdukar och annat som jag nu

har glömt. Och hela tiden lagade hon till mer och

mer mat — och jag åt och ät. Jag slukade som en

vilde. Men jag skulle göra en lång färd över bergen

på en godsvagn, och jag kunde icke veta när jag skulle

få mat härnäst. Och hela tiden satt hennes ogen

olycklige son och stirrade tyst och orörlig pä mig tvärs

över hordet, likt dödskallen vid festen. Jag antar, att

jag för honom representerade mystik, romantik, och

äventyr — allt som var honom förnekat med hans svagt

fladdrande livslåga. Och ändå kunde jag ett par

gånger icke låta bli att undra, om han icke genomskådade

mig ända till bottnen av min lögnaktiga själ.

»Vart skall ni nu la vägen?» frågade hon mig.

»Till Salt Lake City», svarade jag. »Där har jag

en syster — en gift syster.» Jag funderade, huruvida

jag skulle göra henne till mormon, men bestämde mig

för att låta bli. »Hennes man är rörläggare —

entreprenör.»

Nu visste jag ju att män i det yrket ansågos

förtjäna massor av pengar. Men orden hadc gått över

mina läppar. Och nu måste jag slå milt kast.

»De skulle nog ha skickat mig respengar, om jag

hadc bett dem om det», förklarade jag, »men de ha

2 ‘25:179. Yagabondliv.haft sjukdom i huset och penningbekymmer. Han har

förlorat på en kamrat. Och därför ville jag inte skriva

och be om pengar. Jag visste att jag nog på något

sätt skulle kunna ta mig fram dit. Jag lät dem tro

alt jag hadc medel till resan. Min syster är så

ömsint och så rar. Hon har alltid varit snäll mot mig. Jag

antar, att jag får komma in på verkstaden och lära

min svågers yrke. De ha två döttrar. Yngre än jag.

Den ena är ett helt litet barn.»

Av alla de gifta systrar jag har planterat ut åt mig

överallt i Förenta staternas städer är den där systern

i Salt Lake City absolut min käraste. Det förefaller

mig verkligen som om hon funnes till. När jag talar

om henne, kan jag se henne för min inre syn — både

henne och hennes två små flickor och min svåger

rör-läggaren. Hon är en storväxt kvinna med moderlig

uppsyn och på gränsen till lindrig korpulens — en

kvinna av den sorten som alltid lagar till goda saker

och aldrig blir ond. Hon är brunett. Hennes man

är en lugn och godlynt människa. Ibland tycker jag

nästan att jag är riktigt bekant med honom. Och vem

vet om jag inte råkar på honom en vacker dag? När

den gamle sjöbussen kunde komma ihåg Billy

Harper, ser jag intet hinder för att jag en gång kan råka

på min svåger från Salt Lake City.

Däremot har jag en osvikligt säker förnimmelse av

alt jag aldrig i delta levande livet skall träffa på mina

många föräldrar och far- och morföräldrar, som jag

har låtit avgå med döden. Vanligen har jag tillgripit

hjärtslag som dödssätt för min mor, ehuru jag också

vid ett och annat tillfälle låtit henne dö av lungsot,

lunginflammation och tyfoidfeber. Det är visserligensant, att polisen i Winipeg kan intyga, alt jag liar

morföräldrar boende i England, men det är länge sedan

dess, och man kan visst antaga att de nu äro döda. I

alla händelser har jag aldrig hört någonting från dem.

Jag hoppas, att den godhjärtade kvinnan i Reno skall

läsa dessa rader och förlåta min djärvhet oeli

osannfär-elighet. Jag urskuldar mig icke, ty jag känner ingen

blygsel. Det var ungdom, livsglädje och äventyrslust

som förde mig till hennes dörr. Och det gjorde mig

gott. Det lärde mig hur riktigt hjärtegod en

människa kan vara. Jag hoppas att det också gjorde henne

gott. I alla händelser måste hon få ett gott skratt

åt det nu, sedan hon fått veta hur alltsammans

verkligen förhöll sig.

För henne var min historia sann. Hon trodde på

mig och hela min familj, och hon var full av

bekymmer för den besvärliga resa jag måste göra, innan jag

skulle komma fram till Salt Lake City. Hennes

oroliga omsorger hadc så när bragt mig på det hala. Just

som jag stod i begrepp att gå — med händerna fulla

av matsäckspaket och fickorna svällande av

yllestrumpor — kom hon att tänka på en sin brorson eller onkel

eller annan sorts släkting som hade anställning vid

järnvägsposten och skulle passera Reno just med det

tåg jag ämnade stjäla mig till att följa med. Jo,

det var just skönt! Hon ville följa mig till stationen,

berätta min historia för honom och förmå honom att

gömma mig i postvagnen. På det sättet skulle jag

utan fara och besvärligheter kunna få komma ända

till Ogden. Och därifrån var det bara några mil till

Salt Lake City. Hjärtat sjönk i mitt bröst. Hon blev

helt ivrig under det att hon redogjorde för sin plan, ochhur olycklig jag än kände mig, måste jag låtsa en

gränslös förtjusning över att få mina svårigheter lösta.

Lösta — jo, vackert! Jag som ville västerut den

natten — och nu skulle jag bli tvungen att resa åt

motsatt håll! Jag hade råkat i en fälla, och jag

nän-des icke säga henne, att alltsammans var en eländig

lögn. Men medan jag spelade glad och förtjust,

bråkade jag min hjärna för alt finna en utväg att komma

undan. Det fanns ingen utväg. Hon skulle nog se mig

lyckligt placerad i postvagnen, sade hon, och sedan

skulle hennes släkting postexpeditören se till att jag

fick följa med till Ogden. Varefter jag således skulle

ha att släpa mig tillbaka de hundratals mil som sträckte

sig likt en öken mellan dessa bägge stationer.

Men jag hadc tur den kvällen. Just då hon var

färdig att sätta på sig huvudbonaden för att följa mig,

upptäckte hon att hon hadc misstagit sig på dag.

Hennes släkting skulle inte vara med tåget den natten. Hans

turer hade blivit ändrade. Det skulle dröja två nätter

till innan han kom. Jag var räddad — ty naturligtvis

kunde min ungdomliga iver aldrig tillåta mig att vänta

så länge som två hela dygn. Jag försäkrade henne

tillitsfullt, att jag skulle komma fortare till Salt Lake City,

om jag genast begåve mig i väg — och så gick jag med

hennes välönskningar och välsignelser ljudande för

mina öron.

Men yllestrumporna voro härliga. Jag vet det. Jag

hade ett par av dem på mig under nattresan på

godståget som gick västerut.HUR MAN TJUVÅKER.

Om ickc någon olyckshändelse inträffar, kan en rask

och hurtig landstrykare, som är ung och smidig, »hänga

på» ett låg, hur mycket tågpersonalen än anstränger

sig för att »knipa» lionom — det vill säga, om hans

företag sker nattetid. Då en sådan landstrykare,

under sådana omständigheter, föresätter sig att tjuvåka,

är det bara en olycklig slump som kan hindra honom

från att lyckas. Med undantag för mord, har

personalen ingen möjlig utväg att bli honom kvitt. Att den

icke alltid ryggar tillbaka för mord, är en allmän

trosartikel inom vagabondernas värld. Men då jag under

mina vandringsår aldrig har gjort någon erfarenhet

i detta avseende, kan jag icke gä i borgen för dess

tillförlitlighet.

Men om de »osäkra» banorna liar jag hört följande:

När en landstrykare har krupit in och lagt sig på

vagnens undersäte och tåget har salts i gång, finns det

tydligen ingen möjlighet alt få honom därifrån förrän

tåget stannar. Där ligger han oåtkomlig med de fyra

hjulen och det övriga underredet omkring sig och har

»slukat» tågpersonalen — eller tror så åtminstone, tills

han en dag råkar komma på en »osäker» bana. En»osäker» bana är i allmänhet en sådan, där en eller

flera av tågpersonalen för kort tid sedan blivit

ihjälslagna av landstrykare. Gud nåde den luffare som

blir upptäckt under tåget på en sådan bana — ty

upptäckt blir lian, om också tåget kör sextio engelska mil

i timmen.

Bromsaren tar en kopplingssprint och ett

signalsnöre med sig till plattformen framför vagnen där

landstrykaren ligger. Han gör fast sprinten vid

snöret, låter så sprinten falla ned mellan plattformerna

och firar ut snöret. Sprinten slår hårt emot syllarna

mellan skenorna, studsar upp mot vagnsbottnen och

slår ned på nytt. Bromsaren för apparaten av och

an åt alla håll, och varje sådan elektrisk stöt kan

bringa den inunder liggande mannen döden. Dagen

därpå samlas landstrykarens kvarlevor upp utefter

banan, och i lokaltidningarna läses en kort notis att en

okänd man, antagligen en luffare som förmodligen

varit berusad, blivit överkörd av tåget där han troligen

låg sovande på banan.

Som exempel hur en slipad landstrykare kan

tjuv-åka har jag lust att berätta följande. Jag var i

Ottawa och skulle västerut med Canada-Pacificbanan. Jag

hade en sträcka av tretusen mil att färdas, det var

höst och jag skulle över Manitoba och Rocky

Moun-tains. Jag kunde vänta mig en tur i skarp kyla, och

varje minuts uppskov skulle öka resans besvärligheter.

Dessutom var jag förargad. Avståndet mellan

Montreal och Ottawa är hundratjugu mil. Och det borde

jag veta, ty jag hade nyss tillryggalagt denna sträcka,

och därtill hade jag använt sex hela dagar. Men av

misstag hade jag från den stora banan kommit in påen bibana, där det endast gick två lokaltåg om dagen.

Och under de sex dagarna hade jag uteslutande

levat på torra brödkanter — en ganska otillräcklig

kvantitet för resten, som jag tiggt mig till av franska

bönder.

Mitt dåliga humör hade också blivit än värre

därigenom att jag måst gå omkring en hel dag i Ottawa

för att tigga mig till kläder för resan. Och här vill

jag med ens förklara att med ett enda undantag är

Ottawa bland alla Canadas och Förenta staternas

städer den svåraste att tigga kläder i. Det undantag

jag nämnde är Washington. Denna sköna stad har

nått kulmen. Jag gick där en gång i två veckor och

försökte tigga mig till ett par skor, men jag var ändå

tvungen att bege mig till Jersey City utan att få dem.

Vi återvända nu till Ottawa. Klockan åtta på

morgonen begav jag mig ut för att skaffa kläder. Jag

knogade energiskt hela dagen. Jag kan svära på att

jag gick mina modiga fyrtio mil. Jag intervjuade

husmödrarna i tusen hem. Jag avbröt inte ens mitt arbete

för att äta middag. Och klockan sex på

eftermiddagen — efter tio timmars oavbrutna och nedslående

ansträngningar — var jag ännu utan skjorta, och det

par byxor jag lyckats förvärva voro åtskilligt trånga,

varjämte de visade tydliga tecken till snar förgängelse.

Klockan sex upphörde jag med arbetet och styrde

kurs till järnvägsstationen i förhoppning alt under

vägen dit kunna fiska upp något att äta. Men jag hadc

fortfarande otur. Man vägrade att ge mig någon mat

i det ena huset efter det andra. Men så fick jag

»en bit i dörren». Jag kände mig själaglad, ty det

var den största »handräckning» jag någonsin fått un-der en lång och växlande erfarenhel. Det var ett

paket jag fått — insvept i tidningspapper och stort som

en liten matsäckslåda. Jag skyndade mig till en

obebyggd tomt och öppnade paketet. Det första jag fick

se var en hil tårta, så kom flera tårtor, alla möjliga

slags tårtor, och så några till. Det var alltsammans

bara tårtor. Inte ett spår till smörgåsar med bastanta

köllskivor emellan — ingenting annat än tårtor. Och

jag som hade en riktig avsky för tårtor! I forna

tider och under andra himmelsstreck brukade folk sätta

sig vid älvarna i Babylon och gråta. Och på en öde

tomt i Canadas stolta huvudstad satt nu jag och grät

— över ett helt berg av tårtor. Så som man måste

se på sin döde sons ansikte, sä säg nu jag på hopen

av olika bakverk. Jag förmodar, alt jag var en

otacksam landsvägsriddare, ty jag vägrade absolut att smaka

de läckerheter som tilldelats mig frän ett hus där man

hadc haft främmande dagen förut. Gästerna hadc

tydligen icke heller varit synnerligt begivna på tårtor.

Men de där tårtorna betecknade emellertid en kris

i mina motgångar. Ingenting kunde vara värre än

de, så att nu måste någonting bättre vara i annalkande.

Och det var det också. Redan i nästa hus fick jag

»sitta ned». Och att »sitta ned» är höjden av lycka.

Man får sliga in, mycket ofta erbjuds man att få tvätta

sig. och så får man »sitta ned» vid ett bord.

Landstrykare njuta av att sitta till bords. Huset var stort

och komfortabelt, det var omgivet av vackra

gräsmattor och lummiga träd och låg ett gott stycke från

gatan. Man hadc nyss slutat äta och jag visades rakt

in i matsalen, vilket i och för sig var någonting högst

ovanligt, emedan en vandrare som är nog lycklig attfå »sitta ned» vanligen får stanna i köket. En

grå-liårig oeli vänlig engelsman, hans medelålders hustru

och en vacker ung fransyska talade med mig medan

jag åt.

Jag undrar om den unga fransyskan ännu kan

påminna sig hur gott hon skrattade åt mig, då jag

nämnde »en krischa». Jag ville nämligen lorsöka

skaffa mig en slant av dem och hragte därför pengar

pä tal. »Vad var det ni sade?» frågade hon. »En

krischa», sade jag. Hon drog på munnen och

upprepade: »Vad?» »En krischa», sade jag. Och så brast

hon i skralt. »Var snäll och säg om det igen?» sade

hon, när hon hadc skrattat ut. »En krischa», sade jag.

Och återigen kom del silverklara skrattet. »Jag ber

om ursäkt», sade hon, »men vad menar ni med det?»

Jag förklarade vårt gängse slanguttryck för henne, och

antingen jag fick en krischa av henne eller inlc, det

minns jag ej — men jag liar ofta undrat, om det var

hon eller jag som var okunnigast.

När jag kom till stationen, fann jag till min stora

förargelse en klunga av minst tjugu landstrykare

väntande på att få följa med »blindvagnarna» på samma

tåg som jag. Två eller tre kunna ulan risk våga

försöket. Men ett tjog! Omöjligt. Det skulle aldrig

kunna lyckas.

Jag vill nu förklara vad som menas med en »blind»

vagn. Somliga postvagnar ha inga dörrar vid

ändarna, och en sådan vagn kallar man »blind». De

som ha dörrar vid ändarna ha dem alltid låsta. Vi

antaga nu att en landstrykare, sedan tåget satt sig i

rörelse, lyckas komma upp på plattformen till en av

blindvagnarna. Antingen finns där ingen dörr, ellerockså är dörren låsl. Varken konduktör eller

brom-sare kan komma till honom och fordra biljett eller

kasta ned honom. Det är klart att han förblir

oantastad tills taget stannar. Då måste han hoppa av i

tid och springa före i mörkret, för att hoppa på igen

när tåget hinner upp lionom. Men det kan gå till på

olika sätt, som jag nu skall förklara.

När tåget gick ut från stationen, rusade de tjugu

landstrykarna till de tre blindvagnarna. Några av dem

kravlade sig upp innan tåget hadc gått en vagnslängd.

Det var ena riktiga dumskallar, och jag såg dem

också bli nedvräkta med fart. Nu var tågbetjänmgen

naturligtvis varnad, och första gången tåget stannade

be-gvnte leken. Jag hoppade av och sprang ett stycke

framåt skenorna, följd hack i häl av en hel rad

ined-bröder, vilka dock en efter annan avstodo från

kapplöpningen. Det fordras behändighet och mod, när det

gäller att hoppa upp på elt tåg i full gång.

När tåget lämnar en station, befinner bromsaren sig

mellan ett par blindvagnar. Han har ingen annan

möjlighet att komma tillbaka till de andra vagnarna

än att hoppa ned under farten och gripa tag i en

plattform, där vagnsändarna icke äro »blinda». När han

anser alt farten ej är raskare än att han kan våga

det, hoppar han av, låter ett par vagnar köra förbi och

hoppar så upp igen. Landstrykaren måste således

befinna sig så långt i förväg, att bromsaren hunnit

lämna blindvagnens plattform innan den befinner sig

framför tjuvåkaren.

Jag sprang ungefär femtio fot längre än den

ihärdigaste av mina kamrater och väntade sedan. Tåget

sattes i gång. Jag såg bromsarens lykta vid den för-sta blindvagnen. Han var på sin post. Och jag såg

de förut avvisade stå vid spåret utan att göra något

försök att komma upp. Litet längre fram stodo några

som läto den upptagna plattformen passera och

hoppade upp på den därnäst. Naturligtvis hoppade nu

bromsaren ned från sin plats och upp på nästa

blind-vagnsplattform och vräkte ned dem som hefunno sig

där. Jag och några av de andra som sprungit längst

lyckades ta den första blindvagnens plattform i

besittning.

Då vi vid nästa station började vårt lopp, voro vi

ej flera än femton, och antalet minskades vid varje

station. Snart voro vi fjorton, så elva, så nio, så åtta.

Det påminde om de tio små negrerna i

barnkammar-visan. Jag föresatte mig att bli den siste. Varför

inte? Var jag inte välsignad med styrka, spänstighet

och ungdom? Jag var aderton år och i ypperlig

kondition. Energi hade jag — och var jag icke dessutom

en landstrykare av Guds nåde? De andra voro bara

klåpare i jämförelse med mig. Blev jag inte den

siste lille »niggern», så kunde jag så gott genast dra

mig ur spelet och börja arbeta någonstans på en

alf-alfa-farm.

Då vårt antal hade gått ned till fyra, hade hela

tågpersonalen hunnit hli intresserad av leken. Härefter

blev det en ihållande kamp i fråga om list och

uppfinningsrikhet, och chanserna voro naturligtvis på våra

motparters sida. En efter annan av kamraterna måste

ge tappt, och till slut var jag ensam kvar. Jag vill

lova all jag kände mig stolt! Ingen Croesus har

någonsin känt sig stoltare över sin första million. Jag»hängde pä» trots tvä broinsare, en konduktör, en

el-dare och en lokomotivförare.

Ett par exempel skola visa hur jag har mig åt.

Långt ute i mörkret äntrade jag tåget, så som jag förut

beskrivit. Så var jag då säker till nästa station. Vid

den stationen upprepas samma manöver. Tåget går

ut frän stationen och jag ser det närma sig. Ingen

lykta vid »blindvagnen». Ha de uppgivit kampen?

Det vet man aldrig, och man måste vara beredd på

alt det värsta kan hända vilket ögonblick som helst.

Då jag har den första blindvagnen framför mig och

skall hoppa upp på den, anstränger jag mina ögon

till det yttersta för att se om bromsaren står på

plattformen. Jag ser ingenting, men han kan i alla fall

stå där med bländad lykta och slå mig i huvudet med

den i samma ögonblick jag får fotterna på

trappsteget. Jag känner till det där! Har två eller tre gånger

fått sådana där slag.

Men nu var den första plattformen tom. Farten

ökas. Jag kan vara lugn till nästa station. Är det

verkligen så? Jag känner att tåget saktar farten. Jag

är ögonblickligen på min vakt. De förbereda

någonting emot mig, och jag vet icke vad det är. Jag

försöker hålla utkik åt bägge sidorna på en gång, och jag

glömmer icke heller alt hålla ögonen på tendern

framför mig. Från alla dessa håll kan jag bli anfallen.

Så — nu kommer det. Bromsaren har startat på

lokomotivet. Jag vet det först då jag hör honom siitta

fotterna på trappsteget till höger om blindvagnen.

Som en blixt är jag nere på vänstra sidan och i fullt

lopp förbi lokomotivet. Jag försvinner i mörkret —och liar lika stora chanser som förut alt kunna äntra

upp igen.

Jag håller noga vakt. Jag ser en lykta nalkas

lokomotivet och ser den icke vända om igen. Den måste

således finnas kvar där, och jag kan med säkerhet

antaga, att det är bromsarens hand som håller den. Men

han borde ha släckt sin lykta i stället för att bara

söka dölja dess sken, som han gjorde på ditvägen.

Tåget närmar sig. Den första blindvagnens plattform

är tom och jag når den. Tåget saktar farten som

förut, bromsaren kommer pä nytt — och jag glider

ned på motsatta sidan och springer före.

Där jag nu slår och väntar i mörkret är jag mäkta

stolt. Det genomgående tåget har stannat två gånger

för min skull — för en fattig landstrykare! Två

gånger liar jag förmått tåget att stanna med dess många

passagerare och vagnar, med regeringsposten och ined

dess tvåtusen ånghästar, som streta och pusla i

lokomotivet. Och jag väger icke mer än sjuttio kilo och

har icke ens fem cents i fickan!

Så ser jag återigen lyktan komma i rörelse upp på

lokomotivet, men denna gång på ett i ögonen fallande

sätt. Jag undrar vad som är i görningen. I alla

händelser är det någonting annat än karlen däruppe som

jag liar att frukta. Just då jag ämnar äntra

plattformen ser jag en mörk gestalt utan lykta uppe på

den första blindvagnen. Jag låter den vagnen

passera och bereder mig alt äntra numro två. Men karlen

på den första har hoppat av och är mig i hälarna. Jag

ser också en svag glimt av lyktan som närmade sig

från lokomotivet. Dess bärare har hoppat av, och nu

äro de bägge bromsarna nere på marken på sammasida som jag. I nästa ögonblick passerar

blindvagnen numro två, och jag äntrar den. Men jag stannar

där icke. Jag rusar tvärsöver plattformen och hör i

detsamma en förföljares tramp på fotsteget bakom mig.

Jag hoppar ned på andra sidan och springer bredvid

för att kunna uppnå den första blindvagnen. Det

sitter hårt åt, tågfarten har ökats och jag är förföljd.

Men jag är tydligen skickligare att springa än den som

förföljer mig, jag hinner upp blindvagnen numro ett.

Och där står jag på trappsteget och ser efter min

förföljare. Han är endast tio fot efter mig, men nu är

tågets fart ungefär lika stark som hans, och i

förhållande till mig står han stilla. Jag talar uppmuntrande

till honom och räcker ut min hand som för att hjälpa

honom upp, men han exploderar i en mustig

svordom, uppger kampen och äntrar tåget åtskilliga

vagnar längre bort.

Tåget går nu med full fart, och jag står där och

skrattar i mjugg, men så träffas jag plötsligt av en

vattenstråle. Det är eldaren som riktar vattenslangen

åt mitt håll från lokomotivet. Jag tar min tillflykt

till tendern, där jag får skydd av det utskjutande

taket. Vattnet far fram ovanför mitt huvud, utan att

göra mig minsta förtret. Det kliar i mina fingrar efter

att få kravla mig upp på tendern och slå eldaren i

skallen med ett stycke kol — men jag vet, att om jag

gör det, så blir jag mördad av honom och

lokomotiv-föraren, och jag låter bli.

Nästa gång tåget stannar och jag åter ger mig av

på språng ut i mörkret, ser jag de bägge bromsarna

på den första av blindvagnama när tåget sättes i gång.

Nu hindra de mig från att begagna samma krigslistsom förra gången — jag kan icke äntra vagnen numro

två och rusa tvärs över den för att uppnå den första.

Så snart den första blindvagnen går förbi och jag inte

kan svinga mig upp, kasta de sig av, en åt vardera

sidan av tåget. Jag hoppar emellertid upp på

vagnen numro två, och då jag gör det vet jag att ett

ögonblick därefter skola de båda bromsarna samtidigt

komma över mig från bägge sidorna. Det är som en fälla.

Bägge vägarna äro blockerade. Men det finns ännu

en väg, och den bär uppåt.

Jag förlorar ingen tid, utan klättrar genast upp på

det upprättstående järnstativet på plattformen och står

på själva handbromsen. Men därmed är också

nåde-tiden förbi och jag hör mina bägge förföljare komma

klampande på var sin sida om vagnen. Jag har

ingen tid att se efter vad de ta sig till — jag sträcker

upp armarna sä högt att mina händer vila på de bägge

vagnarnas kupiga tak. I detsamma komma mina

förföljare uppför trappstegen på ömse sidor om

plattformen. Jag svänger benen framåt och lyfter mig uppåt

på styva armar. Och just då jag drar upp benen

under mig, gripa de bägge bromsarna efter dem i tomma

luften. Jag vet det mycket väl, ty nu tittar jag nedåt

och följer deras företag med stort intresse. Och jag

hör dem svära.

Det är en ganska farlig position jag innebar där jag

hänger mellan de yttersta kanterna på två kupiga

vagnstak. Med en snabb och intensiv spänning av hela

min kraft lyckas jag få upp bägge benen på det ena

taket och bägge händerna på det andra, varefter jag

så småningom praktiserar mig upp på den flata delen

av taket, där jag sätter mig för att hämta andan, mc-dan jag hela tiden håller mig fast vid en ventilator,

som sticker upp över taket. Jag sitter ovanpå tåget

— på »däck», som vi landstrykare kalla det. Men det

vill jag säga, alt den som vill »däcka» ett tåg måste

vara ung och stark och ha nerverna i sin makt.

Nu vet jag alt jag sitter fredad tills tåget stannar

härnäst; men finns jag då kvar på tåget, vet jag att

bromsarna komma all bombardera mig med sten. En

kraftig bromsare kan slunga en duktigt tung sten upp

på ett vagnstak — en som väger fem till tjugu

skålpund. Och det är mycket troligt att mina förföljare

antaga, all jag skall gå ned på samma ställe där jag

gått upp, så jag måste laga att jag kommer ned på en

annan plattform.

Med cn innerlig förhoppning att det icke måtte

finnas någon tunnel på den närmaste halvmilen eller så

reser jag mig och går en fem, sex vagnar längre bort.

Den som är rädd av sig skall inte ge sig ut på en

sådan promenad. Taken på passagerarevagnar äro icke

inrättade för nattliga promenader. Om någon tror att

de äro det, råder jag honom alt försöka. Jag skulle

vilja se honom promenera längs taket på en skakande

och stötande vagn utan någonting annat att klänga sig

fast i än den mörka, tomma luften. Och när man så

kommer till den nedåt sluttande ändan av taket, som

är vått och slipprigt av dagg, måste man kanske

påskynda sina steg för att i tid komma över till nästa

tak, som också är slipprigt och vått. Man får varken

vara besvärad av hjärtklappning eller yrsel.

När tåget saktar farten lör alt stanna, klättrar jag

ned ett halvt dussin plattformer från den där jag

äntrat upp. Ingen finns där. Då tåget stannar, gliderjag ned på marken. Längre fram, mellan mig och

lokomotivet, ser jag två lyktor i rörelse. Det är

bromsarna som söka efter mig på vagnslaken. Jag

förvissar mig om all vagnen som jag står bredvid är

fyrhju-lig — icke en »sexhjuling», ty lör dem måste man akta

sig, om man vill färdas på vagnarnas underrede.

Jag kryper under tåget och är glad att det står

slilla. Det är första gangen jag försöker ta

»under-plats» på denna bana, och jag känner icke till

inredningen. Jag försöker komma över underredet —

emellan det och vagnens botten, men där är för trångt, jag

kan icke tränga mig igenom. Det har jag aldrig förr

varit ute för. I Förenta staterna är jag van att ta

»underplats» på snälltåg på det sättet att jag hakar

mig fast, svänger fram fotterna till bromsstången och

kravlar mig upp på en tvärhalk.

Jag trevar mig omkring i mörkret och finner, alt jag

kan komma igenom mellan bromsstången och

marken. Men jag måste lägga mig alldeles flat och vricka

mig fram. Då jag väl kommit in och tagit plats,

undrar jag vart mina förföljare tro alt jag tagit vägen.

Tåget sättes i gång. Äntligen ha de uppgivit jakten.

Men ha de verkligen gjort det? Redan vid nästa

hållplats ser jag en lykta stickas in under vagnsredet

närmast mitt, men vid andra ändan av vagnen. De

söka således efter mig på järnbalkarna inunder tåget.

Jag måste skynda mig därifrån. Jag krälar på magen

fram under bromsslången. De se mig och komma

springande, men jag kryper på händer och knän över

skenan på motsatta sidan, kommer på fötler igen och

ger mig av utåt hanan. Jag rusar förbi lokomotivet

och gömmer mig i det skyddande mörkret.

3—253ra. Vagabondliv.Tåget kommer. På plattformen vid den första

blindvagnen ser jag en lykta. Jag trycker mig mot marken

och ser den spejande bromsaren fara förbi. Men det

finns en lykta också på plattformen numro två. Och

den bromsaren upptäcker mig och ropar till den som

står på den första. Bägge hoppa av. Nå, det

betyder ingenting — jag skall äntra den tredje och ge mig

av upp på »däck» därifrån. Men, du milde — också

där lyser en lykta! Det är konduktören. Jag låter

vagnen passera. I varje fall har jag nu hela truppen

framför mig. Jag vänder om och springer tillbaka åt

motsatt håll. Så ser jag mig om. Alla tre lyktorna

komma dinglande efter mig och jag vet att de tre

bromsarna och konduktören inom några sekunder skola

vara över mig som ursinniga vargar. Jag springer upp

på tåget var helst jag kommer åt en plattform och

manövrerar mig upp »på däck». Och mina gäckade

förföljare stå nedanför på plattformen likt en flock

hundar som ha kört en katt upp i ett träd, och de skrika

svordomar upp till mig, blandade med oförskämda

yttranden om mina förfäder.

Men vad frågar jag efter det? De äro fem emot en

— lokomotivföraren och eldaren inbegripna — och de

ha lagens majestät och ett mäktigt bolag bakom sig,

men jag håller dem stången i alla fall. Jag är

emellertid för långt tillbaka på tåget, och jag springer över

vagnslaken tills jag befinner mig över den femte eller

sjätte plattformen från lokomotivet. Jag spejar

försiktigt nedåt. Det står en bromsare på plattformen.

Att han har fått sikte på mig förstår jag därav att han

skyndsamt smiter in genom vagnsdörren, och jag vet

att han väntar därinnanför, färdig att »knipa» mig dåjag klällrar ned. Men jag latsar som om jag inte visste

någonting om honom och stannar där jag är, iör att

styrka honom i hans villfarelse. Jag ser honom inte,

men jag vet mycket väl alt han öppnar dörren en gång

och tittar uppåt, lor att försäkra sig om att jag är

kvar.

Farten saktas, vi närma oss en station. Jag dinglar

trevande med benen över takkanten. Tåget stannar.

Jag hör dörrlåset vridas om helt sakta. Han är

beredd att »hugga» mig. Plötsligt hoppar jag upp och

rusar fram över taket — alldeles ovanför hans huvud,

där han lurar bakom dörren. Tåget står stilla, nallen

är lugn och jag klampar i så mycket jag orkar på

me-talllaket. Jag vet ingenting, men jag förmodar att

han nu är på väg för att fånga mig då jag stiger ner

på nästa plattform. Men jag aktar mig för att stiga

ner där. Jag vänder om på halva vägen och smyger

tyst och raskt tillhaka till den plattform vi nyss ha

lämnat. Kusten är klar. Jag går ner på andra sidan

om tåget och försvinner i mörkret utan alt någon

människa har sett mig.

Jag går över till stängslet utmed banan och ligger

där och håller utkik. Aha! Vad vill det säga? Jag

ser en lykta ovanpå tåget, som rör sig från den ena

vagnen till den andra. De tro, att jag inte har gått

ner och söka mig nu däruppe. Och ännu mer — på

bägge sidor om tåget vandra nere på marken två

andra lyktor, jämsides med den däruppe. Det är en

ordentlig kaninjakt, och det är jag som är kaninen. Så

snart han däruppe får sikte på mig ämna de bägge

andra slå klorna i mig från vardera hållet. Jag

rullar en cigarrett och ser lyktorna skrida förbi mig. Dåde ha hunnit ett stycke förbi, kan jag lugnt gå fram till

de främsta vagnarna. Tåget sättes i gång och jag

äntrar den främsta blindvagnen utan något slags

opposition. Men innan vi ha kommit i full fart och just

då jag tänder min cigarrett upptäcker jag att eldaren

har krånglat sig över kolen till den bakre sidan av

tendern och står där och ser ned på mig. Jag blir

alldeles förskräckt. Från den plats där han står kan

han krossa mig till mos med kolstycken. Men i

stället tilltalar han mig, och jag märker med lättnad att

hans ton vittnar om beundran.

»Din rackarunge!» utbrister han.

Det är en stor komplimang, och jag känner mig

ungefär som en skolpojke då han får premium.

»Hör du», ropar jag upp till honom, »kan du inte

låta bli att rikta vattenslangen på mig vidare?»

»Gärna det», svarar han och går tillbaka till sitt

arbete.

Jag har således ingått vänskap med loket, men

bromsarna återstå. Vid nästa hållplats bli alla tre

blind-vagnsplattformarna bevakade och jag måste »däcka»

ungefär mitt på tåget. Men nu har man kommit

underfund med min metod och tåget stannar. Herrar

bromsare måste ha mig alt bita i gräset, det ha de

allvarligt föresatt sig. Tre gånger stannar det väldiga

tåget för min skull vid denna station, och för varje

gång bli mina förföljare lurade och jag »däckar» på

nytt. Men det är hopplöst, ty de ha äntligen fått

situationen klar för sig och förstå att de ej kunna skydda

tåget mot mig. De måste hitta på någonting annat.

Och det göra de. När tåget stannar härnäst, sätta

de efter mig med full fart. Aha — jag förstår! Devilja trötta ut mig genom snabblöpning. Först och

främst försöka de mota mig tillbaka mot tågets bortre

ända. Jag genomskådar den hotande faran. Få de

mig väl bakom tåget, så skall detta sättas i gång och

jag får stå där. Men jag kröker och svänger och

vänder och lyckas klara mig fram till tågets främre del.

En av bromsarna följer mig hack i häl. Gott! Han

skall då också få springa så som han aldrig gjort förut

i hela sitt liv, ty mina lungor äro goda. För mig

betyder det ingenting. Jag lägger i väg utåt banan. Men

om han också jagar mig tio mil, så måste han i alla

fall upp på tåget igen, och jag kan äntra det lika fort

som han.

Jag rusar framåt med lämpligt försprång och

anstränger mina ögon i dunklet för att undvika allt som

skulle kunna bringa mig på fall. Men ack! Jag

stirrar för långt framför mig och stapplar på någonting

som ligger alldeles vid mina fötter — och jag faller

framstupa. I nästa sekund är jag uppe igen, men min

förföljare har gripit mig i kragen. Jag gör intet

motstånd. Jag måste dra andan och bedöma min

motpart. Det är en spinkig karl med smala skuldror, och

jag är minst tretton kilo tyngre än han. För övrigt

är han lika trött han som jag, och om han försöker

slåss skall han få se på annat.

Men han bjuder inte till med det, så att det

problemet är löst. I stället börjar han dra mig med sig

tillbaka mot tåget. Här kommer nu ett nytt problem.

Jag ser de bägge andra förföljarnas lyktor. Vi

närma oss dem. Men jag har icke för intet stiftat

bekantskap med Newyorks polis. Om nu dessa tre män

skulle ta sig för att misshandla mig. Gud skall vetaatt jag hade givit dem tillräcklig anledning till det.

Vi komma allt närmare de bägge andra. Jag

betraktar noga den mannens mage och käk som håller mig i

kragen och beräknar vad både min vänstra och min

högra hand skola göra med honom, om han börjar

bråka.

Ty jag vet ett knep som jag skulle vilja använda

mot honom, och jag nästan ångrar alt jag inte gjorde

det genast då jag blev fasttagen. Jag kunde göra

honom alldeles oskadlig just därför att han högg mig i

kragen. Hans fingrar ha gripit ett fast tag innanför

min krage. Min rock är hårt igenknäppt. Har ni

sett en åderklämmare? Det här är en sådan. Allt

vad jag har att göra är att sticka mitt huvud under

hans arm och börja skruva till. Jag måste skruva

till fort. Innan han vet ordet av äro hans fingrar

fjättrade så att han inte kan få dem loss. Förfarandet

verkar med en fruktansvärd hävstångskraft. Tjugu

sekunder sedan jag salt vindmaskinen i gång spricker

blodet ut i hans fingertoppar, de fina senorna brista,

och alla muskler och nerver krossas till en enda massa

som tjuter av smärta. Försök detta en gång då någon

håller er i kragen. Men var rask i vändningarna,

snabb som blixten. Se också till att ni skyddar er

själv medan ni vrider er runt — skydda ansiktet med

vänstra armen och magen med den högra. Ser ni,

den andre kunde försöka hejda er med ett dråpslag av

sin fria arm. Det är också fördelaktigt att vrida sig

bort från denna fria arm och inte emot den. Ett slag

är bättre att slippa än att ta emot.

Den där bromsaren skall aldrig få veta hur nära

han var att förvandlas till en mycket sjuk man. Detsom frälste honom var att det icke ingick i deras plan

att misshandla mig. När vi kommo tillräckligt nära,

ropade han till de andra att han »hade mig», och nu

signalerade de att tåget kunde gå vidare. Loket gick

förbi oss och även de tre blindvagnarna.

Konduktören och den andre bromsaren hoppade upp på tåget.

Men den som fångat mig släppte icke sitt tag. Nu

förstod jag meningen! Han skulle hålla mig fast tills

tåget har gått förbi och hoppa på först i sista

ögonblicket. Och där skulle jag sedan stå kvar — kuggad.

Men tåget har stark fart, lokomotivföraren vill köra

in den förlorade tiden. Och tåget är långt. Det går

raskt, och jag vet, att bromsaren oroligt beräknar

hastigheten.

»Tror ni, att ni kan klara språnget?» frågar jag helt

oskyldigt.

Han släpper sitt tag i min krage, rusar till tåget

och svingar sig upp. Ännu är det en hop vagnar som

skola passera — han vet det, och han stannar på

trappsteget och sträcker ut huvudet för att bevaka mig. I

samma ögonblick vet jag vad jag har att göra. Jag

skall äntra den sista plattformen. Jag vet att farten

ökas alltmer och mer, men om jag misslyckas, kommer

jag hara att rulla om några gånger i smutsen, och full

av ungdomens hela optimism. Men jag förråder mig

icke. Jag står där med hängfärdig hållning, som om

jag nu hade uppgivit allt hopp. Men på samma gång

undersöker jag med foten markens beskaffenhet. Del

präktiga gruset ger mig ett ypperligt fotfäste. Jag

iakttar också bromsarens utsträckta huvud och ser del

dragas tillbaka. Han litar på att farten är för stark

för att jag skall kunna hoppa upp på tåget.Och tåget går fort — mycket fortare än något jag

förut har äntrat. Då den sista vagnen kör förbi, gör

jag en spurt åt samma håll som den, blixtsnabbt och

kort. Jag kan omöjligt hoppas att tävla i hastighet

med tåget, men jag kan reducera skillnaden i vår fart

till ett minimum och därigenom mildra stöten som

jag får. Under det blixtsnabbt försvinnande

ögonblicket kan jag icke urskilja handtaget vid plattformen,

och jag har icke tid att söka orientera mig. Jag

sträcker ut handen åt det håll där jag tror att det måste

finnas, och i samma andedrag ha mina fotter lämnat

marken. Det är en ren lyckträff. I nästa ögonblick

kan jag ligga på marken med brutna armar och

revben eller med krossad huvudskål. Men mina fingrar

gripa verkligen om räcket, det rycker till i mina

armar, jag snurras om en smula och mina fölter hamna

med våldsam häftighet på trappsteget.

Jag sätter mig ned och är mycket stolt över mig

själv. Under hela min vandringstid är detta det

finaste prov på tåg äntring jag någonsin har

åstadkommit. Jag vet att sent på natten kan man på den sista

plattformen känna sig säker förbi flera stationer, men

jag antar att jag skulle vara ännu säkrare under

tåget, varför jag så småningom praktiserar mig dil.

Nu kan jag vara jämförelsevis lugn. Mina

förföljare tro att jag är »vräkt». Men den långa dagen och

den ansträngande kvällen ha »tagit» mig. Det är

varken blåsigt eller kallt där jag ligger, och jag börjar

känna mig dåsig. Men det duger inte. Att falla i

sömn på de där järnbalkarna vore en säker död, och

vid en eller annan station kravlar jag mig ut och

äntrar blindvagnen numro två. Där kan jag lägga migoch sova, och jag sover — hur länge vet jag inte —

tills jag väcks av att en lykta sticks i ansiktet på mig.

Där stå nu de bägge bromsarna och stirra på mig.

Jag stapplar upp och bereder mig till defensiv,

undrande vilken av dem som skall angripa mig först.

»Jag trodde ni hade bitit i gräset, jag», säger den

som förut hadc gripit mig i kragen.

»Om ni inte hade släppt mig som ni gjorde, skulle ni

allt ha fått bila i gräset själv», svarar jag.

»Hur så?» frågar han.

»Jag skulle ha clinchat er», blev mitt svar.

De överläde en stund och komma så till följande

resultat:

»Nå, jag tänker att ni får åka med! Det tjänar till

ingenting att försöka att hindra er från det.»

Och så gå de sin väg och lämna mig i fred.

Jag har berättat detta som ett exempel på hur det

går till att tjuvåka. Naturligtvis har jag valt en natt,

då mina ansträngningar kröntes med framgång, och

icke sagt någonting om de nätter — och de äro många

— då jag varit olycklig nog att snubbla och verkligen

fått bita i gräset.

Och så vill jag till slut berätta vad som hände, då

jag kom till en växelstation på den linjen. På

enkelspåriga genomgående linjer vänta godstågen vid

växeln och starta efter passagerartågen. När vi

kom-mo till växeln, steg jag av mitt låg och såg mig om

efter godståget som skulle starta efter oss. Jag fann

godståget och ställde mig vid ett sidospår ocli väntade,

varefter jag kravlade mig upp i en stängd godsvagn,

som var till hälften fylld med kol, lade mig till ro och

somnade.Jag vaknade vid att dörren sköts upp. Det var just

i daggryningen, kallt och grått, och godståget hade

ännu icke rört sig ur stället. En konduktör stack in

huvudet genom dörren.

»Laga dig ut härifrån, din fördömda slyngel», röt

han åt mig.

Det gjorde jag, och när jag kom ut, såg jag honom

gå utmed hela tåget och undersöka varenda vagn. Så

snart han kom ur synhåll sade jag till mig själv att

han aldrig skulle tro mig vara nog djärv att krypa

tillbaka i samma vagn varifrån han hade kört ut mig.

Och därför vände jag helt lugnt om dit igen ocli lade

mig.

Men hans sätt att resonera måste ha varit tämligen

likt mitt, ty det dröjde icke länge förrän han kom och

körde ut mig på nytt.

Nå, men aldrig kan det då väl falla honom in att jag

går dit för tredje gången, tänkte jag — och gjorde

det. Men jag beslöt att försäkra mig mot

överraskningar. Det var bara den ena sidodörren som kunde

öppnas, den andra var tillspikad. Utmed den

dörren grävde jag mig genom kolen ned i ett djupt hål.

Så hörde jag att den andra dörren öppnades.

Konduktören klättrade upp och kikade in över kolen. Han

kunde icke se mig. Men han ropade till mig att jag

skulle gå. Jag försökte lura honom genom att ligga

lyst, men då han började kasta ner kolstycken i hålet

över mig, uppgav jag försöket och blev utkörd för

tredje gången. Han upplyste mig också i ganska

hetsiga ordalag om vad som skulle hända mig, ifall han

träffade på mig där vidare.

Nu ändrade jag taktik. När ens motståndares tanke-gäng löper parallellt ined ens egen, måste man lura

honom och slå in på nya vägar. Jag gömde mig

mellan ett par vagnar på ett sidospår och väntade. Mycket

riktigt! Konduktören kom tillbaka igen. Han

öppnade dörren, han klättrade upp, han kastade ner

kolstycken i hålet som jag hadc grävt — ja, han kravlade

sig till och med fram över kolen och kikade ned i

hålet. Så blev han nöjd. Fem minuter därefter gick

tåget, och lian syntes icke till. Jag sprang ett stycke

bredvid vagnen, sköt så upp dörren och klättrade in.

Ilan kom aldrig och sökte efter mig vidare, och jag

åkte i samma kolvagn precis ettusentjugutvå mil, för

det mesta sovande, utom då jag vid växelstationerna

— där godstågen alltid dröja ungefär en timme — steg

ur för att ligga mal. Och då nämnda sträcka var

till-ryggalagd, förlorade jag min plats på tåget genom en

lycklig händelse. Jag blev nämligen inbjuden att

»stiga in» och fä mig ett mål mat — och det finns ingen

landstrykare, som icke när som helst gärna låter tåget

gå ifrån sig för en sådan inbjudning.VÄXLANDE BILDER.

Kanske ligger vandrarelivets förnämsta behag i dess

brist på enformighet. För landstrykaren har livet

ständigt växlande bilder — det liknar ett kaleidoskop,

där det omöjliga händer och det oväntade rusar över

honom från buskarna vid varje krökning av vägen.

Landstrykaren vet aldrig vad som kan bända i nästa

ögonblick, och därför lever han blott i det nuvarande.

Han har lärt sig hur lönlöst det är att göra upp några

planer, och han känner den glädje som ligger i att

följa slumpen och dess nycker.

Jag tänker ofta på mina vandringsdagar och undrar

alltid över hur fort bilderna växla i mitt minne. Det

gör detsamma var jag börjar — ty varje dag är en dag

för sig bland alla andra, och var och en av dem har

sina egna hastigt växlande bilder. Jag kommer till

exempel att tänka på en solig morgon i Harrisburg i

Pennsylvania, och med ens kommer jag då ihåg hur

lyckligt den dagen började — med att jag hadc fått

»stiga in» hos två gamla fröknar, och det icke i deras

kök, utan i deras matsal, och de själva sulto till bords

med mig! Vi åto ägg ur äggkoppar — det var första

gången jag sett eller hört talas om äggkoppar! I bör-jan kände jag mig en smula generad, det måste jag

bekänna, men jag var hungrig och oförfärad. Jag

skötte äggkoppen och jag skötte äggen så att de gamla

damerna häpnade.

Själva ålo de ungefär som ett par kanariefåglar —

sutto där och petade med ett enda ägg var och togo

emellanåt små, små munsbitar av tunna rostade

brödskivor. De hadc nog icke mycken livskraft, deras blod

var tunt och de hadc legat i varma bäddar ocli sovit

hela natten. Jag hade däremot varit ute hela natten,

hadc förbrukat en del av bränslet i min kropp för att

hålla mig varm, under det jag strävat mig dit ned

från en plats som heter Emporium och ligger i den

nordliga delen av staten. Rostat hröd! Storartat! Men

varje skiva var bara en munsbit för mig — och

knappast det en gång. Det är ledsamt all behöva sträcka

sig efter en ny skiva för varje gång man sväljer, när

man är kapabel att sätta i sig hur många som helst.

När jag var en mycket liten gosse, hade jag en

mycket liten hund, som jag själv brukade ge mat. Så hadc

någon därhemma skjutit en hop änder, och vi hadc

fått en präktig stekmiddag. När jag hadc slutat äta,

gjorde jag i ordning middagsmat åt Punch — en stor

tallrik full med ben och små läckerbitar. Jag gick

ut för att ge honom det. Nu hände det sig så, att

cn främmande hadc kommit ridande till oss från en

rancho i närheten, och han hadc med sig en

newfound-landshund stor som cn kalv. Jag satte ned tallriken

på marken. Punch viftade med svansen och grep sig

an. Han hadc framför sig en njutningsrik stund minst

en halvtimme. Så kom ett plötsligt överfall. Punch

sopades ur vägen som ett halmstrå av en cyklon, ochnewfoundländaren var herre över tallriken. Trots sin

väldiga buk, måste han ha varit tränad till att luncha

, med fart, ty under de par ögonblicken innan han fick

den spark jag riktade mot hans revben, glufsade han

i sig allt som fanns på tallriken. Han lämnade icke

det minsta kvar, till och med flottfläckarna tog han

bort med en sista slickning.

Så som den store newfoundländaren uppförde sig i

fråga om den middagsmat jag hade lämnat åt Punch,

så ungefär betedde jag mig vid de gamla damernas

bord i Harrisburg. Jag gjorde rent hus. Jag slog

icke sönder någonting, men jag åt upp alla äggen och

det rostade brödet, och jag drack ur allt kaffet.

Tjänstflickan skaffade in mera — och jag höll henne på

fotter. Hon kom med mer och mer. Kaffet var

alldeles ypperligt, men det skulle bara inte ha serverats i

så små koppar. Vad har man för tid alt äta på, när

man oupphörligt måste laga till den ena koppen kaffe

efter den andra?

I alla händelser gav detta mig tillfälle att låta

tungan löpa. De båda gamla ogifta damerna med sin

skära och vita hy och sina gråa lockar hade aldrig

förr fått en inblick i äventyrens värld. De hade, som

vi vandrare bruka säga, »knogat hela sitt liv i samma

spår». In i deras händelselösa tillvaro med dess fina

doft och trånga begränsning kom jag nu med friska

luftdrag från den stora vida världen därute, mättade

med ångor som påminde om slit och strid, om

främmande länder och främmande jord. Och jag skrapade

eftertryckligt deras mjuka händer mot valkarna i mina

egna — den halvtumstjocka hornhuden, som man får

av att hala i tåg och länge och ivrigt ha hanterat spad-skaft. Detta gjorde jag icke blott i ungdomligt

övermod, utan för att visa, att jag genom utslåndna mödor

hade rätt till deras barmhärtighet.

Å, jag kan se dem ännu, dessa hyggliga och snälla

gamla damer, alldeles som jag såg dem när jag satt

vid deras frukostbord för tolv år sedan och berättade

hur milt liv hadc gestaltat sig, under det jag avvisade

deras vänliga råd, så som det anstod en riktig tusan

till karl, och höll dem i spänning icke allenast med

mina egna äventyr, utan även med dem som hadc

vederfarits alla andra landstrykare som jag hade råkat

på och utbytt förtroenden med. Och jag annekterade

dem alla för egen del — äventyren, menar jag — och

om de gamla damerna hade varit mindre tillitsfulla

och oskyldiga, kunde de ha slagit mig på fingrarna

i fråga om kronologien. Men vad betydde nu det?

Jag gav dem full valuta för de många kopparna kaffe,

för äggen och det rostade brödet. Jag roade dem

kungligt. Att jag kom dit och satt vid deras bord var ett

äventyr för dem, och äventyr är alltid någonting

oskattbart.

När jag hadc sagt farväl till de bägge gamla

fröknarna och gick nedåt gatan, »knöck» jag en tidning

vid ingången till en bostad, där invånarna stego sent

upp, och med den lade jag mig på en gräsplan i en

park för att komma i kontakt med världen utanför

och se vad som hade tilldragit sig under de sista

tju-gufyra timmarna. Där i parken träffade jag en

annan landstrykare, som berättade sitt levnadslopp för

mig och bråkade med mig om att jag borde gå in vid

Förenta staternas armé. Han hadc själv låtit värva

sig och var just på väg alt träda i tjänst, och nu kundelian icke fatta varför jag icke skulle göra som han.

För ett par månader sedan hadc han varit med i

Cox-cys armé, då den marscherade till Washington, och

det måste ha varit detta som givit honom smak för

militärlivet. Jag var ju också veteran, ty jag hade

som menig man tillhört kompaniet L. i andra

divisionen av Kellys arbelareliär, vilket kompani i

allmänhet var känt under namnet »Nevada-stormcn». Men

mina militära erfarenheter hadc haft en motsatt

verkan på mig, så att jag lämnade den landstrykaren

ensam på sin väg till krigsfolket, medan jag drev

omkring för att skaffa mig middagsmat.

Sedan detta värv var fyllt, styrde jag kurs mot bron

som går över till Susquehanna till den vänstra stranden.

Jag hade glömt namnet på järnvägen som går nedåt

det hållet, men medan jag låg i gräset på morgonen,

hade jag fått i milt huvud alt jag skulle bege mig

till Baltimore — så att till Baltimore skulle jag således

med den banan, vad den än hette. Det var en varm

eftermiddag, och när jag kom halvvägs över bron,

träffade jag på några prissar som badade. Av med

kläderna och huvudstupa i vattnet! Det var ett

härligt bad, men när jag kom upp igen och klädde på

mig, upptäckte jag att jag var bestulen. Någon hadc

rotat igenom mina fickor. Jag lämnar åt mina läsare

att bedöma huruvida det att bli bestulen kan vara ett

tillräckligt äventyr för en dag. Jag har känt folk som

blivit bestulna och sedan talat om det i hela sitt liv.

Det är nu visserligen sant, alt den som rannsakade

mina fickor icke fann mycket att ta — så där en trettio

eller fyrtio cents i nickel och koppar, förutom tobaken

och cigarrettpapperet — men det var allt vad jag ägde,vilket var mer än de fiesta kunde bli bestulna på, ty

de ha alltid någonting därhemma, då jag däremot icke

hade något hem. De badande voro morska krabater,

så att det var bäst att »hålla mun» och inte bråka.

Men jag bad om tobak till en cigarrett, och jag kunde

ha svurit på att det var ett av mina egna papper jag

fick att rulla den i.

Då jag hadc kommit över bron, vände jag mig åt

väster. Där gick järnbanan som jag sökte. Ingen

station fanns inom synhåll. Hur skulle jag kunna

komma med på ett godståg utan att ha en station att

gå till var ett problem att lösa. Jag lade märke till

att spåret här gick uppför en brant höjd, vars högsta

punkt just var den plats där jag nu stod, och jag visste

att ett tunglastat godståg icke kunde köra alltför fort

uppför denna stigning. Men hur fort? På andra sidan

var en hög vall. Och däruppe såg jag ett manshuvud

sticka upp ur gräset. Kanske han kunde säga mig hur

fort godstågen brukade ta stigningen, och när nästa

tåg gick söderut. Jag ropade mina frågor till honom,

och han vinkade åt mig att komma dit upp.

Jag gick, och då jag väl var däruppe, såg jag att

fyra andra karlar lågo bredvid honom i gräset. Vid

första ögonkastet såg jag vad del var för slags folk

— amerikanska zigenare. På den öppna platsen

mellan träden ett stycke från vallen stodo några vagnar

av obeskrivbar konstruktion. Trasiga, halvnakna barn

svärmade lekande omkring i lägret, men jag lade märke

till att de aktade sig för att komma männen för nära

eller störa dem på något sätt. Några magra, fula och

utsläpade kvinnor sysslade med åtskilliga arbeten, och en

såg jag som salt för sig själv på ett vagnssäte mednedböjt huvud och hakan stödd mot knäna, vilka hon

höll slappt omslutna med sina armar. Hon säg icke

lycklig ut — såg snarare ut som om hon icke brydde

sig om någonting i världen. Men därvidlag tog jag

miste — jag skulle sedan få erfara, att det var

någonting som hon brydde sig om. Allt det lidande som kan

vederfaras en människa hade lämnat spår efter sig i

hennes ansikte, och där lästes dessutom ett tragiskt

uttryck av oförmåga att kunna lida mera. Jag . tyckte

hon såg ut som om ingenting skulle kunna göra något

intryck på henne vidare, men även däri misstog jag

mig.

Jag låg i gräset vid vallens brädd och talade med

männen. Vi hörde ju till samma släkte — voro så

gott som hröder. Jag var en amerikansk landstrykare,

och de voro amerikanska zigenare. Jag kände

tillräckligt till deras språk och de till mitt för att underhålla

ett samtal. Det var två till som hörde till bandet,

men de hadc gått till Harrisburg. Där skulle de

erbjuda sig att laga paraplyer, men vad deras egentliga

ärende var omtalades ej, och icke heller skulle det

ha varit artigt av mig att fråga om det.

Det var en härlig dag. Icke en vindfläkt rörde sig,

och vi lågo där och gassade oss i solvärmen. Insekter

surrade omkring oss, och den balsamiska luften var

mättad av ångor från fuktig jord och spirande gräs.

Vi voro för dåsiga att göra mer än att då och då mumla

ett eller annat för att hålla samtalet vid makt. Och

så blev plötsligt den frid och ro som rådde grymt

fördärvad av människohand.

Två barbenta pojkar omkring åtta eller nio är

be-gingo någon obetydlig förbrytelse mot någon av läg-rets regler — vad det kunde vara visste jag inte —

men en av männen som låg bredvid mig salte sig

plötsligt upp och ropade till dem. Han var bandets

hövding — en man med låg panna, ögon som smala

springor och tunna läppar — och hans av ilska förvridna

ansikte utgjorde en tillräcklig förklaring varför de

bägge gossarna hoppade till av förskräckelse och kröpo

ihop som skrämda djur vid ljudet av hans röst. De

sågo alldeles förskrämda ut och vände sig för att ta

till flykten. Hövdingen ropade till dem att komina

tillbaka, och den ena av gossarna hejdade sig

motvilligt — hans magra lilla kropp talade tydligt om den

strid som pågick inom honom, en kamp mellan

fruktan och sunt förnuft. Han ville egentligen vända om.

Hans förnuft och föregående erfarenheter sade honom

att det var ett mindre ont som väntade honom om han

vände om. Men detta mindre onda var i alla fall

tillräckligt svårt för att egga hans fötter till flykt.

Han drog sig alltjämt tvekande bakåt, ända tills

han nådde trädens skydd, men där stannade han.

Stammens hövding förföljde honom icke. Han gick

långsamt bort till en vagn och hämtade en tung piska.

Så vände han om till den fria platsen och stannade

mitt på den. Han sade ingenting. Han gjorde

ingen åtbörd. Han var »lagen», den skoningslösa och

allsmäktiga lagen. Han sted där och bara väntade.

Och jag visste, och alla visste, och de bägge gossarna

där borta vid träden visste, vad han väntade på.

Den gossen som tvekande dragit sig tillbaka kom nu

långsamt igen. I hans ansikte lästes en ångestfull

beslutsamhet. Nu tvekade han icke längre. Han hadc

bestämt sig för att ta sitt straff. Och märk väl —det var icke straffet för den ursprungliga förbrytelsen,

utan för den förbrytelse han begått genom att springa

sin väg. Och vad det beträffar, handlade bandets

hövding endast så som det högt prisade samhälle vari han

levde. Vi straffa våra brottslingar, och om de rymma

sin väg, hämta vi dem tillbaka och straffa dem ännu

hårdare.

Rakt fram mot hövdingen kom gossen gående, och

han stannade på lagom avstånd för att piskan skulle

ha svängrum. Med ett skarpt vinande ljud susade den

genom luften, och jag for ovillkorligt upp i

förskräckelse, då jag hörde hur tungt slaget föll. Det magra

lilla benet var så förfärligt magert och litet. Huden

blev alldeles vit där pisksnärten hade träffat, och på

detta vita svällde upp en tjock valk, utmed vilken små

röda bloddroppar tillrade fram där huden gått sönder.

Piskan svängdes på nytt och gossen skälvde i hela sin

kropp under väntan på att slaget skulle falla, men han

rörde sig icke. Hans vilja hade fått övertaget. En ny

valk svällde upp och en tredje. Men han skrek först

vid den fjärde. Nu förmådde han icke heller stå stilla

längre, utan hoppade och skrek i sin ångest för varje

nytt slag. Men han bjöd icke till att springa sin väg.

Om han under sina ofrivilliga luftsprång råkade

komma utanför piskans räckhåll, tog han ett hopp tillbaka

igen. Och sedan allt var över — ett dussin piskslag —

gick han snyftande och jämrande bort till vagnarna.

Hövdingen stod kvar och väntade. Så kom den

andra gossen ut från trädet. Men han gick icke rakt fram

som den förste. Han kom som en krypande hund, han

fick små anfall av förskräckelse som förmådde honom

att vända sig om och vilja springa sin väg. Men hankom ständigt tillbaka i närmare och närmare kretsar

omkring hövdingen, under det han gnällde som ett

litet djur. Jag säg att lian aldrig riktade sina ögon

på mannen själv. Blicken fästes oupphörligt på piskan

och hade ett uttryck av fasa som gjorde mig sjuk —

det var den vanvettiga skräcken hos ett oerhört

misshandlat barn. Jag har sett kraftfulla män stupa till

höger och vänster om mig i strid och vrida sig i

dödskval, jag har sett dem tjogtals sprängas i luften av

granater och splittras i bitar — men jag kan försäkra

att allt detta föreföll mig som idel småsaker i

jämförelse med alt se på detta stackars barn. Så började

piskslagen vina. Den förstes bestraffning var ett

lekverk mot denna. Efter några sekunder flöt blodet i

strömmar utför hans magra små ben. Han hoppade

och skrek och vred sig, så att det nästan såg ut som

om han vore en löjlig marionett och rycktes med

snören. Jag säger »såg ut», ty hans skrik motsade detta

intryck och gav verklighetens prägel åt uppträdet. Hans

skrik var gällt och genomträngande — inga sträva

toner, utan endast den könlösa lunnhelen i en

barnstämma. Så kom ett ögonblick då gossen ej kunde

uthärda längre. Den sista glimten av besinning

försvann och han försökte springa sin väg. Men nu följde

mannen efter honom, avskar hans flykt och drev honom

med piskslag tillbaka till den öppna platsen.

Då kom ett avbrott. Jag hörde ett vilt, halvkvävt

skrik. Kvinnan som salt på vagnssätet hadc hoppat

ner och kom springande för att träda emellan. Med

ett språng stod hon mellan hövdingen och gossen.

»Jaså — du vill ha litet med, du också?» sade

mannen med piskan. »Nå, gärna för mig!»Han svängde piskan mot henne. Hennes kjol var

lång, och därför riktade han icke slagen mot hennes

ben. Han mättade dem i stället åt hennes ansikte,

och hon skyddade det så gott hon kunde med händer

och armar, böjde ner huvudet mellan axlarna och lät

slagen regna över sina magra skuldror och armar.

Hjältemodiga moder! Hon visste mycket väl vad hon

gjorde. Gossen sprang skrikande bort till vagnarna.

Och under hela tiden lågo de fyra männen bredvid

mig och sågo på och rörde sig icke. Jag rörde mig

icke heller, och jag kan säga det utan att blygas —

fastän mitt förnuft hade en svår strid att utkämpa

emot den naturliga impulsen, som manade mig att

stå upp och gripa in. Jag kände livet. Vad skulle

det ha gagnat kvinnan eller mig, om jag blivit slagen

till döds av fem män där på vallen vid Susquehanna?

Jag såg en gång en man hängas, och ehuru min själ

reste sig däremot, kom icke ett ljud över mina läppar.

Om jag protesterat på något sätt, hadc jag antagligen

fått huvudskålen krossad med kolven på en revolver,

ty det var lagen som hade befallt att mannen skulle

hängas. Och här hos zigenarhandet var det lag att

kvinnan skulle piskas.

Vid bägge dessa tillfällen var orsaken till att jag

icke lade mig emellan icke den att det var lagens bud,

utan att lagen var starkare än jag. Hade icke de fyra

männen i gräset funnits där, skulle jag gladeligen ha

kastat mig över mannen med piskan. Och hade då

icke någon av kivnnorna i lägret angripit mig med

kniv eller knölpåk i hand, så är jag övertygad om att

jag skulle ha krossat honom till mos. Men de fyralågo där bredvid mig i gräset. Och deras närvaro

gjorde att lagen var starkare än jag.

Tro mig, jag led också på mitt sätt. Jag hade förut

sett kvinnor bli slagna, men aldrig så som denna.

Hennes klänning slets i trasor över axlarna. Ett

piskslag, som hon ej hunnit växna sig emot, hade lämnat

efter sig en blödande valk som gick från kinden till

hakan. Det var icke med ett slag eller två eller ett

dussin eller två dussin, utan med otaliga, som den

vinande pisksnärten träffade henne. Svetten bröt ut

ur alla porer, jag drog djupt efter andan och grep tag

i gräset så hårt, att jag slutligen drog upp det med

rötterna. Och hela tiden sade mitt förnuft oupphörligt:

»Din narr! Din narr!» Den blödande valken i

kvinnans ansikte hadc så när tagit ifrån mig all

besinning. Jag höll på att rusa upp, men den som låg

närmast mig lade handen på min axel och tryckte

ned mig igen.

»Lugna dig, kamrat, lugna dig», varnade han med

låg stämma. Jag såg på honom. Hans ögon mötte

mina utan att blinka. Det var en storväxt man med

breda axlar och väldiga muskler — ansiktet lojt,

fleg-matiskt, slött, egentligen vänligt, men ulan livlighet

och fullkomligt slappt — en själ som famlade i

mörker, icke ond, men utan moral och trög och halsstarrig

som en oxe. Han var som ett djur med en svag glimt

av intelligens, ett godmodigt oskäligt djur med en

gorillas styrka och själskaliber. Hans hand tryckte tungt

på min axel, och jag kände muskelkraften där bakom.

Jag såg nu på de andra. Två av dem voro tydligen

ganska oberörda och ointresserade av det som

försiggick framför oss, den tredje tycktes däremot njuta avdet lian såg — och så fick mitt förnuft övertaget, mina

muskler slappades och jag sjönk tillbaka i gräset.

Mina tankar gingo tillbaka till de bägge gamla

damerna, som jag hadc frukosterat hos samma dag. På

mindre än två mils avstånd fågelvägen låg deras

bostad, och här försiggick nu detta ohyggliga uppträde.

Här — en lugn, vacker dag med strålande solsken —

blev en deras syster piskad av en av mina bröder. Det

var ett blad ur livets bok som de aldrig skulle få se

— och det var bättre så, ehuru de av brist på

kännedom därom aldrig skulle vara i stånd att förstå sina

systrar eller sig själva eller vela besked om det stoff

varav de äro danade. Ty det är icke kvinnan givet

att leva i ljuvligt doftande små rum och på samma

gång vara hela världens lilla syster.

Äntligen upphörde piskslagen och kvinnan skrek

icke längre, ulan återvände till sin plats i vagnen.

De andra kvinnorna rörde sig icke för att gå till henne

— just då. De voro rädda. Men dc kommo sedan,

då en passande mellantid hadc gått. Hövdingen lade

bort piskan, kom tillbaka till oss och slog sig ned på

andra sidan om mig. Han andades häftigt efter

ansträngningen, torkade svetten ur ansiktet med

rockärmen och såg utmanande på mig. Jag besvarade

hans blick med likgiltig uppsyn. Vad han hade gjort

kom mig icke vid. Jag gick icke min väg med

detsamma. Jag låg där en halvtimme till, vilket under

förevarande omständigheter var alt uppfylla alla

hövlighetens fordringar. Jag rullade cigarretter av tobak

som jag lånade av dem, och när jag begav mig utför

vallen ned till järnvägen, var jag försedd med allanödiga upplysningar angående näsla Låg som gick

söderut.

Nä, än sedan? Det var clt blad ur livets bok, det

var alltsammans, och det finns många värre sådana

— mycket värre — som jag har sett. Jag liar

emellanåt framhållit — man har trott att det varit på

skämt — alt den huvudsakligaste skillnaden mellan

människan och de andra djuren är, att mannen är den

ende hane som misshandlar honan av sitt släkte.

Delta är någonting vartill varken skogens ulv eller

den lömske prärivargen skulle göra sig skyldig — det

är någonting som icke ens hunden, vilken likväl har

blivit degenererad av alt leva som husdjur, skulle göra.

Hunden har i detta avseende bevarat det vilda djurets

instinkt, då människan däremot har förlorat de flesta

av sina vilda instinkter — åtminstone de flesta goda.

Värre blad i livets hok än det jag nyss har

beskrivit? Läs berättelserna om minderårigas arbete i

Förenta staterna — i öster och väster, norr och söder, var

som helst — och kom ihåg, alt vi alla i vårt

egennyttiga förvärvsbegär foga in långt värre blad i livets

bok än det, där det berättas om kvinnan som piskades

vid Susquehannas brädd.

Jag gick hundra yards utför vallen och ner till

spåret, där marken på sidan om banan var hård och fast.

Här skulle jag kunna äntra mitt tåg medan det gick

långsamt uppför stigningen, och här fann jag ett halvt

dussin andra landstrykare väntande av samma orsak.

Några av dem spelade kort med en gammal lek. Jag

bad alt få vara med. En neger började blanda. Han

var fet och ung och hadc ett fullmånsansikte. Han

strålade av välvilja. Det riktigt lyste om honom. Dåhan gav mig det första kortet, hejdade han sig och

sade:

»Ha vi inte träffats förut, kamrat?»

»Visst ha vi det», svarade jag. »Men då var du

inte klädd som nu.»

Han såg fundersam ut.

Då gick ett ljus upp för honom, och med skratt och

livliga utrop hälsade han mig som gammal kamrat

■— ty i Buffalo hade han burit randiga kläder, medan

han avtjänade sin lilla tid på Erie Countys

korrektions-inrältning. Och vad det beträffar, så hade jag då

varit klädd på samma sätt, ty också jag hade en liten

tid att tillbringa där.

Spelet kom i gång och så fick jag veta vad vi

spelade om. Utför banken åt floden till gick en brant

och smal stig ner till en källa som låg ungefär

tjugufem fot nedanför den plats där vi sutto invid bankens

rand. Den som »blev bet» skulle ta en liten burk,

vari man hadc haft kondenserad mjölk, och hämta

upp vatten i den åt de vinnande.

Då det första spelet var slut, var det negern som

hade förlorat. Han tog den lilla bleckburken och

kravlade sig utför branten, och vi sutto där uppe och gjorde

narr av honom. Vi kolkade i oss vatten som svampar.

Fyra gånger fick han hämta vatten endast åt mig,

och de andra voro lika slösaktiga i fråga om att läska

strupen. Stigen var mycket brant, och ibland halkade

negern då han var halvvägs uppe, spillde ut vattnet

och måste vända om efter mera. Men han blev icke

förargad. Han skrattade lika hjärtligt som någon av

oss — och det var därför han halkade så ofta. Oupp-hörligt lalade han om, vilken oerhörd massa vallen

han skulle dricka när en av oss andra förlorade.

När vår törst var släckt, började vi spelet på nytt.

Negern blev återigen »bet», och vi drucko allt vad vi

orkade. Tredje och fjärde spelet gav samma resultat,

och för varje gång var den tjocke negern nära att

förgås av skratt åt det öde som drabbat honom. Och

vi voro också nära alt dö av skratt, så roligt hade vi.

Vi skrattade som sorglösa barn eller som gudar, där

vi lågo vid vallkanten. Jag vet att jag skrattade så

r.lt jag trodde huvudet skulle spricka, och jag drack

vatten ur bleckburken tills jag ej kunde rymma en

droppe mera. Vi diskuterade på allvar frågan

huruvida vi skulle kunna äntra tåget då det gick uppför

stigningen, sedan det myckna vattnet hadc ökat vår

kroppstyngd. Denna särskilda sida av situationen höll

på att alldeles göra kål på negern. Han måste avbryta

vattenbärning i minst fem minuter för att ligga på

magen och vrida sig i skralt.

Skuggorna blevo djupare och nådde allt längre och

längre över floden, den milda, svala skymningen kom,

och fortfarande sutto vi där och drucko vatten, vilket

vår svarle munskänk hämtade gång på gång. Glömd

var kvinnan som jag sett piskas en timme förut. Del

bladet var läst och vänt. Jag var nu sysselsatt med

en ny sida, och när visslan skulle låta höra sig,

medan tåget arbetade sig uppför stigningen, var även den

avslutad och en ny börjad. På detta sätt fortgår det

med livets bok; man läser sida efter sida, sidor utan

tal — när man är ung.

Men så kom ett spel då negern icke blev »bet».

Offret var en mager landstrykare, som såg ut alt lida avdålig matsmältning ocli hadc skrattat minst av oss

alla. Vi sade alt vi inte ville lia något vatten, och

det var fullkomligt sant. Varken Ormuz’ och Indiens

alla skatter eller trycket av en luftpump skulle ha

kunnat tvinga ner en enda droppe till i min

vatten-fyllda lekamen. Negern såg snopen ut, men så

stramade han upp sig och förklarade, att nu skulle han

verkligen vilja ha litet vatten. Och det menade han

också. Han begärde vatten, mera vatten och ständigt

mera vatten. Oupphörligt måste den melankoliske

landstrykaren klättra ner och uppför branten, och

oupphörligt begärde negern mera. Han drack mera vatten

än vi alla andra tillsamman. Skymningen övergick till

mörker, stjärnorna trädde fram; och han fortfor att

dricka. Hadc ej tåget signalerat, så tror jag att han

skulle ha suttit där ännu och fråssat på vatten och

hämnd, medan den melankoliske landstrykaren

stretade utför och uppför branten.

Men ångvisslan ljöd. Sidan var avslutad. Vi

rusade upp och ställde oss i en rad utmed spåret. Här

kom nu tåget väsande och puttrande uppför

stigningen. Lyktorna på lokomotivet gjorde natten till dag,

och deras sken gjorde alt våra silhuetter skarpt

avtecknade sig mot vallen. Lokomotivet gick förbi oss

och vi sprungo allesammans ål samma håll som tåget

för att komma med. Några klängde upp på

järntrappsteget utmed tåget, andra sköto upp sidodörrarna till

tomma godsvagnar och kravlade sig in. Jag kom upp

i en öppen vagn med blandat gods och fann där en

lugn och bekväm vrå. Jag lade mig på rygg med en

tidning till huvudkudde, över mig blänkte stjärnorna

i härskaror, som svängde fram och tillbaka då tågettog kurvorna. Och medan jag låg och såg på dem,

somnade jag. Den dagen var förbi — en bland de

många. I morgon skulle det komma en ny dag, och

jag var ung.»FAST.»

Jag kom till Niagarafallen i en »Pullman med

sidodörrar» eller, som det egentligen lieter, en sluten

godsvagn. En öppen kallas av vårt broderskap för

»gondola», med tonvikt på andra stavelsen. Men för att

återkomma till utgångspunkten — jag anlände på

eftermiddagen ocb styrde genast kurs från tåget till

vattenfallet. Så snart jag fick ögonen på denna

underbara syn var jag förlorad. Jag förmådde icke slila mig

därifrån tillräckligt länge för att hemsöka de

närbelägna bostäderna med begäran om kvällsmat. Icke

ens en måltid vid dukat bord skulle ha kunnat locka

mig därifrån. Kvällen kom, en härlig, månljus kväll,

och jag dröjde vid fallet tills klockan var över elva.

Nu insåg jag att jag måste ge mig ut på jakt efter

någon plats där jag kunde lägga mig och sova.

Jag hade på något sätt fått hum om att Niagara

Falls var en »sämre» stad för vandrare, och jag gick

därför längre utåt landsbygden. Jag klättrade över

en inhägnad ocb lade mig på marken. Jag smickrade

mig med, att jag där kunde vara säker för lagens arm.

Jag låg på rygg i gräset ocb sov som ett gott barn.

Luften var så mild och balsamisk, att jag icke vak-nade en enda gång under nallen. Men i den första

daggryningen öppnade jag ögonen och kom genast ihåg

det underbara vattenfallet. Jag klättrade över

inhägnaden igen och gick nedåt vägen för att få se det

ännu en gång. Det var tidigt — klockan var bara fem

— och jag kunde icke börja mitt »arbete» för att få

frukost förrän klockan åtta. Jag kunde således

tillbringa tre hela timmar vid floden. Men sorgligt nog

var det mitt öde att icke få komma dit.

Staden sov ännu, när jag vandrade in där. Men

då jag kom gående framåt den stilla gatan, fick jag se

tre män, som gingo bredvid varandra, komma emot

mig på trottoaren. Det var också landstrykare, tänkte

jag, och de hade liksom jag kommit tidigt på fotterna.

Men milt antagande var icke fullt korrekt. Bara

sextiosex och två tredjedels procent av detsamma höll

streck. De bägge flygelmännen voro mycket riktigt

landstrykare, men icke den som gick i mitten. Jag

vek åt kanten på trottoaren för att låta de tre gå

förbi. Men det gjorde de icke. Mannen i mitten sade

någonting till de andra, varpå de stannade alla tre,

och så vände han sig till mig.

Jag hade ögonblickligen situationen klar för mig.

Det var en »bygel» och de bägge andra voro hans

fångar. Lagens hantlangare voro ute för att jaga

otte-fåglar. Jag var nu en sådan. Hade jag då varit i

besittning av de erfarenheter jag skulle få göra under

de närmast följande månaderna, skulle jag ha gjort helt

om och sprungit av bara tusan. Han kunde ha skickat

ett skott efter mig, och han skulle ha varit tvungen

att såra mig för att få tag i mig. Han skulle aldrig

ha kunnat springa efter mig, ty två luffare i handenär bättre än en som är på flykt. Men jag stod stilla

som en riktig idiot, då han hejdade mig. Vårt

samtal var mycket kort.

»Var har du husrum?» frågade han.

Nu var jag fast. Jag hade inte husrum någonstans,

och eftersom jag inte visste namnet på ett enda hotell

i staden, kunde jag inte påstå att jag bodde på något

av dem. Jag var också uppe alldeles för tidigt.

Allting var emot mig.

»Jag kom hit alldeles nyss», sade jag.

»Så — gör nu helt om och gå framför oss, inte på

för långt avstånd. Det är någon som har litet otalt

med dig.»

Jag var således fast. Jag visste nog vem det var

som ville tala med mig. Med bygeln och de bägge

landstrykarna i hälarna på mig vandrade jag under

den förstnämndes ledning direkt till stadens fängelse.

Där visiterades vi och man införde våra namn i

journalen. Nu har jag glömt under vilket namn jag blev

inregistrerad. Jag uppgav namnet Jack Drake, men

när jag visiterades, fann man brev hos mig

adresserade till Jack London. Det väckte uppståndelse och

fordrade förklaring, men allt som rörde den saken

har försvunnit ur mitt minne, och ännu i denna stund

vet jag icke, antingen jag blev knipen som Jack Drake

eller Jack London. Men vilketdera namnet det än var,

så står det infört i fångjournalen i Niagara Falls. Den

som vill söka finner det där. Det infördes någon dag

i slutet av juni 1894. Bara några dagar efter min

arrestering började den stora jämvägsstrcjken.

Från kontoret fördes vi till »Luffarehålan» och

stängdes in där. »Luffarchålan» är den delen av ett fän-gelse, där de som gjort sig skyldiga till mindre

förbrytelser stängas in tillsammans i en stor järnbur. Ocli

eftersom de flesta mindre förbrytare äro lösdrivare,

bar buren blivit uppkallad efter dem. Här träffade vi

nu pä en bel del landstrykare, som redan blivit

infångade på morgonen, och allt emellanåt gick dörren upp

för alt släppa in två eller tre stycken till. Slutligen

— då vi voro sexton — fördes vi inför rätta. Och nu

skall jag ge en sannfärdig beskrivning på vad som

försiggick där, ty jag måste bekänna, att min

patriotism som amerikansk medborgare där fick en stöt,

efter vilken den aldrig har helt och hållet hämtat sig.

1 domstolssalen befunno sig de sexton fångarna,

domaren ocli två rättstjänare. Domaren tycktes också

tjänstgöra som sin egen kanslist. Där fanns inga

vittnen. Där fanns ingen av Niagara Falls" borgare

närvarande för att se på och förvissa sig om hur rättvisan

handhades inom deras kommun. Domaren såg på

listan över förbrytelser, som han hadc framför sig, och

ropade upp ett namn. En landstrykare reste sig.

Domaren såg på en av rättstjänarna. »Lösdriveri, ers

värdighet», sade denne. »Trettio dagar», sade den

vör-dige. Landstrykaren satte sig igen, domaren ropade

upp ett nytt namn och en annan av landstrykarna reste

sig.

Förhöret med den förste hadc tagit ungefär femton

sekunder. Förhöret med numro två gick lika raskt.

Rättstjänaren sade: »Lösdriveri, ers vördighet», och

den vördige sade: »Trettio dagar.» På detta sätt

fortgick det som ett urverk — femton sekunder per

landstrykare, och trettio dagar.

»Stackars dumma kräk», tänkte jag för mig själv.

5—25379. Yagaboiulliv.»Men, vänta bara tills min tur kommer, så skall jag

nog ge hans vördighet någonting att tänka på.» Litet

längre fram under föreställningens gång fick hans

vördighet plötsligt det infallet att ge en av oss tillfälle

att säga något. Det hände sig så, att den det träffade

icke var genuin landstrykare. Han hade intet av de

kännetecken som utmärka en sådan. Hade han

kommit till oss övriga medan vi sutto vid ett

vattnings-ställe och väntade på ett godståg, skulle vi genast ha

sett att han var »gröngöling» inom facket, vilket är

detsamma som »ömfoting» eller »ny». Han var

emellertid vid rätt framskriden ålder — ungefär fyrtiofem,

skulle jag tro. Han hade en liten ansats till puckel

och ansiktet var fårat och väderbitet.

I många år hade han enligt sin berättelse varit

ut-körare hos någon firma i Lockport i staten Newyork,

om jag minns rätt. Men så började det gå ut sig för

firman, och slutligen upphörde affären helt och hållet

under de dåliga tiderna 1893. Honom hade firman

behållit in i det sista, fastän arbetet mot slutet varit

mycket oregelbundet. Han berättade vidare hur svårt

han hade haft att få nytt arbete under de månader

som följde — det var då så många gingo arbetslösa.

Till slut hade han kommit på den tanken alt det

möjligen kunde vara bättre att få arbete vid sjöarna, och så

hade han begivit sig i väg till Buffalo. Naturligtvis blev

han pank och nu stod han där. Det var alltsammans.

»Trettio dagar», sade hans vördighet och ropade upp

cn annan.

Denne reste sig. »Lösdriveri, ers vördighet», sade

rättstjänaren, och hans vördighet sade: »Trettio da-

gar.»Och så gick det vidare — femton sekunder och

trettio dagar per styck för samtliga landstrykare.

Rättvisans maskineri arbetade jämnt och glatt. Sannolikt

hadc hans vördigliet ännu icke ätit frukost — det var

ju tidigt på dagen — och därför hade han brått.

Men mitt amerikanska blod var i svallning. Bakom

mig hadc jag mänga generationer amerikanska

förfäder. En av de fri- och rättigheter, för vilka dessa

mina förfäder hadc kämpat och dött, var den att

rannsakas inför jury. Detta var min arvedel, som helgats

av deras blod, och nu var det min plikt att försvara

den. All right, sade jag hotfullt inom mig — vänta

bara tills han kommer till mig.

Och han kom därhän. Mitt namn — vad det nu

var — ropades upp, och jag reste mig. Rättstjänaren

sade: »Lösdriveri, ers vördighet», och jag började tala.

Men domaren började tala på samma gång, och han

sade: »Trettio dagar.» Jag protesterade, men domaren

ropade redan upp den som stod närmast mig på listan.

Han dröjde endast så länge att han hann ryta: »Håll

mun!» till mig. Rättstjänaren tvingade mig att sitta

ned igen. Och i nästa ögonblick hadc nästa

landstrykare fått sina trettio dagar och den därnäst var i färd

med att få sina.

När vi alla hadc fått vår dom på trettio dagar och

hans vördighet var i begrepp att avfärda oss, vände

han sig hastigt till utköraren från Lockport — han

som ensam hade fått tala för sig.

»Varför gick du ifrån ditt arbete?» frågade hans

vördighet.

Men nu hadc ju den anklagade redan förklarat hurarbetet hade gått ifrån honom i stället, så han blev

helt perplex.

»Ers vördighet», svarade han förvirrad, »är inte det

en lustig fråga?»

»Trettio dagar till, för att du har gått ifrån ditt

arbete», förklarade hans vördighet, och så var den

rättsliga förhandlingen slut. Det var resultatet. Utköraren

fick inalles sextio dagar, och vi andra hade fått våra

trettio.

Så fördes vi ner igen, låstes in och fingo frukost.

Det var en mycket god frukost för att vara fångkost

— och det var den bästa jag skulle få på en hel månad.

Jag var alldeles vimmelkantig. Här var jag nu dömd

till fängelsestraff efter ett löjligt spektakel till förhör,

varvid jag icke allenast varit förmenad min rättighet

att rannsakas inför jury, utan också min rättighet alt

erkänna eller förneka del man anklagade mig för. Jag

kom att tänka på någonting annat också, som mina

förfäder hade kämpat för, och det var Habeas

corpus-akten. Jag skulle nog lära dem, jag! Men när jag

begärde en juridisk försvarare, blev jag utskrattad.

Habeas corpus-aklen var nog mycket bra, men vad hade

jag för nytta av den, då jag inte kunde meddela mig

med någon utanför fängelset? Men jag skulle nog

lära dem i alla fall! De kunde in le hålla mig kvar i

fängelset för alltid. Vänta bara tills jag blev fri — då

skulle man få se! Jag skulle slå dem med skräck.

Jag visste åtskilligt om lagen och mina rättigheter, och

jag skulle blotta deras eländiga sätt att handhava

rättvisan. Fantastiska föreställningar om ådömd

skadeersättning och uppseendeväckande tidningsrubriker häg-rade för min inre syn, då fångvaktarna kommo in och

började driva oss ut i stora vaktrummet.

En polisbetjänt knäppte en handboja om min högra

handled. Aha! tänkte jag — här lia vi ett nytt

övergrepp. Men vänta tills jag kommer ut. Den andra

bojan, som hörde ihop med min, knäppte han om

vänstra handleden på en neger. Och negern var stor och

lång — åtskilligt över sex fot — så lång, alt då vi

stodo bredvid varandra, drogs min hand litet uppåt

av hans i bojan. För övrigt var han den trasigaste

och belåtnaste neger jag någonsin har sett.

Vi fängslades alla på detta sätt — parvis. När det

var gjort, hämtades en blank nickelkedja, som träddes

genom länkarna mellan bojorna och låstes fast vid

bägge ändarna av dubbelraden. Nu voro vi en

sammanlänkad flock. Så kommenderades framåt marsch!

och vi begåvo oss ut på galan, bevakade av två

polisbetjänter. Den storväxte negern och jag hade

hedersplatsen. Vi anförde processionen.

Efter det gravlika mörkret inne i fängelset var

solljuset utanför rent av bländande. Jag hadc aldrig

tyckt att solskenet var så ljuvligt som nu, då jag var

fånge med rasslande kedjor och visste att jag snart

skulle se det för sista gången på en hel månad. .

Genom gatorna i Niagara Falls marscherade vi så ner

till järnvägsstationen, begapade av nyfiket folk som

vi mötte på vägen dit och i synnerhet av en flock

turister på verandan utanför ett hotell som vi passerade.

Kedjan var tämligen, slak, och med ett ansenligt

buller och slammer slogo vi oss ned två och två på

bänkarna i en rökkupé. Uppfylld av glödande harm

som jag var över den skymf som övats mot mig ochmina förfäder, var jag likväl alldeles för prosaiskt

praktisk för att tappa huvudet för det. Alltsammans

var nytt för mig. Trettio hemlighetsfulla dagar lågo

framför mig, och nu såg jag mig omkring efter någon

som kände till saken. Ty jag hade redan fått veta,

att jag icke skulle till ett mindre fängelse, som rymde

hundratals fångar eller så, ulan till ett stort

korrektionshus med tvåtusen fångar, dömda till från och

med tio dagar till tio år.

På sätet bakom mig satt en riktig grovhuggare till

karl med väldiga muskler. Han var säkert mellan

trettiofem och fyrtio år. Jag gav noga akt på honom.

I lians ögonvrår såg jag glimtar av humor och skratt

och välvilja, i övrigt såg han ut alt vara djurisk, utan

all moral ocli med djurets alla passioner och liejdlösa

våldsamhet. Vad som räddade honom — och som

gjorde honom möjlig för mig — var de där ögonvrårna

med sin humor, sill skratt och den välvilja som djuret

kan vara i besittning av så länge det icke blir retat.

Han var ett lämpligt byte för mig. Jag började

genast ställa mig in hos honom. Medan min närmaste

kamrat, den långe negern, under omväxlande kvävt

och högljutt skratt jämrade över någon tvättinrättning

som han skulle få lov alt lämna för att han blivit

arresterad, talade jag med den som satt bakom. Hans

pipa var tom. Jag fyllde den åt honom av min

dyrbara tobak — till denna enda fyllning gick det åt lika

mycket som till ett dussin cigarretter. Men ju mer jag

talade med honom, desto säkrare blev jag att just

han var den rätte för mig, och jag delade all min

tobak med honom.

Nu förhåller det sig så, all jag är ett flytande slagsorganism med tillräcklig frändskap med livet för att

kunna passa in mig nästan var som lielst. Jag

ansträngde mig nu för att passa in mig med den där

mannen, ehuru jag icke hadc en aning om vad det

skulle ge mig för en ypperlig valuta. Han hade

aldrig varit på den korrcktionsinrättning vi skulle till,

man han hadc i olika repriser varit ett, två och tre år

på andra dylika ställen och var fullproppad med

kunskap om dem. Vi blcvo ogement goda vänner, och

mitt hjärta slog högt av glädje då han uppmanade

mig att hela tiden följa hans exempel. Han kallade

mig »Jack», och jag kallade honom »Jack».

Tåget stannade vid en station som låg ungefär fem

mil från Buffalo, och vi sammankedjade stego ur. Jag

kommer icke ihåg vad stationen hette, men jag är

övertygad om all det antingen var Rocklyn, Rockwood,

Black Rock, Rockcastle eller Newcaslle. Nå, vad den

nu heter, så måste vi marschera ett stycke och sattes

sedan på spårvagn. Det var en gammaldags spårvagn

med säten längs hela sidorna. Alla passagerarna pä

ena sidan uppmanades att flytta över till den andra,

och vi inlogo deras platser med ett väldigt

kedjeskram-mel. Vi sutto ansikte mot ansikte med dem och jag

minns, hur förfärade kvinnorna sågo ut — de logo oss

utan tvivel för mördare och banktjuvar. Jag försökte

se så barsk ut jag kunde, men min kamrat, den

gladlynte negern, kunde ej låta bli att rulla med ögonen

och skratta och oupphörligt upprepa: »Å, Herre Jes-

ses! Å, Herre Jesses!»

Så slego vi ur igen, marscherade en bit och fördes

in på kontoret i Erie County’s korrektionshus. Här

skulle vi skrivas in, och i det registret slår det ena ellerandra av mina namn infört. Vi blevo också tillsagda

att vi där måste lämna ifrån oss alla våra värdesaker

— pengar, tobak, tändstickor, fällknivar o. s. v.

Min nyförvärvade vän skakade på huvudet åt mig.

»Om ni inte lämna dem här, bli de konfiskerade

därinne», varnade uppsyningsmannen.

Min vän skakade på huvudet om igen. Han

sysslade med någonting bakom ryggen på dem som stodo

framför. Handbojorna voro avtagna. Jag gav noga

akt på honom och följde hans exempel, det vill säga,

jag smusslade in i näsduken allt det jag ville ha med

mig in i fängelset. Dessa bylten slueko vi innanför

skjortan. Jag lade märke till att våra medfångar —

med undantag av ett par som hadc klockor — icke

avlämnade sina tillhörigheter på kontoret. De hadc

bestämt sig för att smuggla in dem på något sätt och

salte sin lit till slumpen. Men de buro sig icke lika

klokt åt som min vän, ty de svepte icke in sina saker

i bylten.

Våra förra vaklare plockade nu ihop handbojorna

och den långa kedjan och begåvo sig tillbaka till

Nia-gara Falls, medan vi av nya vaktare fördes in i

fängelset. Medan vi voro inne på kontoret hadc vårt antal

ökats genom nya fångtransporter, så alt processionen

nu var fyrtio eller femtio man stark.

Och nu vill jag säga er, som aldrig ha varit i ett stort

fängelse, att all samfärdsel inom ett sådant är lika

begränsad som handelstrafiken var under medeltiden.

Man behöver endast gå ett par steg för alt stöta på

väldiga järndörrar eller portar som ständigt hållas

stängda. Vi voro nu på väg till barbcraren, men vi

hejdades oupphörligt av dörrar som skulle öppnas föross. EU sådant dröjsmål uppstod redan i första »hall»

där vi kommo in. Man får ieke länka sig en sådan

hall som en korridor. Tänk er en avlång kub uppförd

av tegel sex våningar i höjd, och i varje våning en

rad celler, låt oss säga så där en femtio stycken i varje

rad — med ett ord en kolossal bikupa. Placera denna

kub på marken och inneslut den i en byggnad med

tak ovanpå och murar runt omkring. Så ser en »hall»

ut i Eric County’s korrektionsinrätlning. Tänk er

också, att ett smalt galleri med räckverk av järn löper

utmed cellraderna, varjämte dessa gallerier på bägge

hållen stå i förbindelse med varandra genom ett

rädd-ningssystcm av smala järnslegar.

Vi blevo således hejdade i den första hallen, under

väntan på att en vaktmästare skulle komma och öppna

för oss. Här och där sågo vi fångar röra sig — med

kortklippt hår, slätrakade ansikten och klädda i den

randiga fångdräklen. Jag såg en av dem stå på

galleriet utanför den tredje cellraden. Han stod där

framåtlutad och med armarna vilande på räckverket,

tydligen alldeles glömsk av vår därvaro. Han tycktes

stirra rakt ut i tomma luften. Min vän gav ifrån sig

ett sakta väsande ljud. Fången tittade ned. Tecken

växlades mellan dem. Så flög min väns bylte ljudlöst

dit upp. Fången tog emot det, och det försvann med

blixtens hastighet innanför hans skjorta, varefter han

åter stod där och stirrade som förut. Min vän hadc

sagt att jag alltid skulle följa hans exempel. Jag

avvaktade ett tillfälle då vakten vände ryggen till, och så

gick mitt bylte samma väg som hans.

En kort stund därefter öppnades dörren och vi

tågade in på rakstugan. Där funnos flera män i randigakläder. Det var fängelsets barberare. Där fanns också

badkar, varmt vatten, tvål och badborstar. Yi fingo

befallning att klä av oss och bada, varunder var och

en måste borsta sin närmaste granne på ryggen — ett

gagnlöst försiktighetsmått, emedan fängelset vimlade

av ohyra. Efter badet räckte man oss var sin klädpåse

av säckväv.

»Stoppa alla edra kläder i påsen», sade

uppsynings-mannen. »Försök inte att smuggla in någonting. Ni

få ställa upp er nakna för att inspekteras. De som ska’

sitta här trettio dagar eller mindre få behålla skor och

hängslen. De som ä’ dömda till mer än trettio behålla

ingenting.»

Detta tillkännagivande mottogs med bestörtning.

Hnr skulle en naken människa kunna smuggla undan

någonting vid en inspektion? Ingen mer än min vän

och jag var på det klara. Men här var det som

bar-berarna grepo in. De gingo omkring bland de

stackars nykomna och erbjödo sig så vänligt att ta vård

om deras dyrbara små tillhörigbeter och lovade att

lämna dem tillbaka längre fram på dagen. När man

hörde dem tala, måste man tro dem alla vara oskrym

-tande filantroper. Aldrig har man väl sett en

snabbare avlastning. Tändstickor, tobak, rispapper,

pipor, knivar, pengar — allting flödade in under

barbe-rarnas rymliga skjortor. Deras bröst välvdes

ansenligt genom uppstoppningen, och vakten låtsade som om

den icke hade sett någonting. I korthet sagt — icke

det ringaste blev återlämnat. Barberarna hade aldrig

haft för avsikt att lämna tillbaka vad de tagit. De

an-sågo det som sin lagliga tillhörighet. Det var deras

lilla biinkomst. Jag skulle snart få lära mig att detfanns många sådana biinkomster där i fängelset — och

även jag skulle komma att begagna mig av dem, tack

vare min nya vän.

Där fanns många stolar, och barbcrarna arbetade

raskt. Aldrig bar jag sett skägg rakas ocli bår klippas

så fort som där. Man tvålade in sig själv ocli

barbera-des sedan med en hastighet av en minut per man.

Hårklippningen tog en smula längre tid. Inom tre

minuter var de aderton årens dun skrapat från mitt

ansikte, och mitt huvud var så glatt som en

biljardboll. Helskägg och mustascher — allt togs bort,

liksom våra kläder och allt annat. Ni kan lila på, att

vi sågo ganska litet förtroendeingivande ut när de voro

färdiga med oss. Jag hadc icke förrän då haft

rikligt klart för mig hur genomfördärvadc vi verkligen

voro.

Så kom uppställningen — fyrtio eller femtio män,

lika nakna som Kiplings hjältar då de stormade

Lung-tungpen. Visiteringen erbjöd inga svårigheter. Det

var bara våra skor och vi själva. Två eller tre djärva

själar, som hadc hyst misstankar angående

barberar-nas ärlighet, befunnos ha tillhörigheter gömda i skorna

— tobak, pipor, tändstickor och småslantar — och allt

blev genast konfiskerat. När delta var ombesörjt,

lämnade man oss våra nya kläder — grova fångskjortor

och byxor och jackor med iögonfallande ränder. Jag

hade alltid haft den föreställningen, att den randiga

fångdräklen måste lTäras först sedan man blivit dömd

för ett urbota brott. Nu visste jag bättre besked, iförde

mig skammens kännetecken och fick därefter en

försmak av vad flankmarsch vill säga.

En och en gingo vi tätt efter varandra med bäggehänderna på dens axlar som man hadc framför sig,

och på detta sätt kommu vi in i en annan stor hall.

Här ställdes vi upp i en lång rad utmed väggen och

fingo befallning att blotta vänstra armen. En ung

medicinare, som började sin praktik på sådan boskap

som vi, gick nedåt raden. Han vaccinerade ungefär

fyra gånger så fort som barberarna hadc rakat oss.

Med en slutlig förmaning alt akta oss för att gnida

armarna och en tillsägelse att vi skulle låta blodet

torka till ruvor över såret, fördes vi så till våra celler.

Här skildes jag från min gode vän, men icke förrän

han hadc hunnit viska: »Sug ut det!»

Så snart jag var inlåst sög jag min arm läns. Och

efteråt såg jag fångar som icke hadc sugit och som

hade förskräckliga hål i sina armar — hål så stora, att

jag nästan kunde ha kört in min knutna hand i dem.

Det var deras eget fel. De kunde ju ha sugit.

Inne i min cell fanns en annan fånge. Vi skulle bli

cellkamrater. Han var ung och rask, icke mycket

språk-sam, men synnerligt förståndig — ja, en så präktig

ung man, som man gärna kunde träffa på under en

hel dagsresa, trots det att han nyss hadc sluppit ut

efter en tvåårsvislelse på någon korrektionsinrältning i

Ohio.

Vi hadc knappast varit tillsammans i cellen en

halvtimme förrän en fånge kom långsamt gående nedåt

galleriet och tittade in på oss. Det var min vän från

resan. Han hade frihet alt gå omkring i hallen,

förklarade han — släpptes ut klockan sex på morgonen

och låstes icke in förrän nio på kvällen. Han var god

vän med »pamparna» i den hallen och hade genast

blivit utnämnd att bekläda en förtroendepost som »hall-inan». Den som gav honom anställningen var också

fånge och förtroendeman och benämnd »förste hallman».

Det fanns tretton sådana förtroendemän där i hallen.

Tio av dem hadc ett cellgalleri var att svara för, och

över dem stodo förste, andre och tredje hallmännen.

Vi nykomna skulle stanna i våra celler hela dagen

för att vaccinen skulle »ta», upplyste min reskamrat.

Dagen därpå skulle vi sättas till hårt arbete ute på

fängelsegården.

»Men jag ska’ laga att du kommer ifrån det arbetet

så fort jag kan», lovade lian. »Jag ska’ nog få en av

hallmännen struken, så att du kan få hans plats.»

Han stack handen innanför skjortan, drog fram

byltet som innehöll mina dyrbara tillhörigheter, stack in

det mellan järnstängerna och fortsatte sin vandring

nedåt galleriet.

Jag öppnade byltet. Alltsammans var där. Det

fattades icke en enda tändsticka. Jag delade tobak till

en cigarrett med min cellkamrat. Då jag ämnade stryka

eld på en tändsticka för att tända cigarretten, hejdade

han mig. Ett trasigt och smutsigt stoppat täcke låg

på vardera hritsen — mera sängkläder fanns icke. Han

rev av en smal remsa av det tunna tyget, rullade den

till en lång ocli smal cylinder och tände den med den

dyrbara tändstickan. »Luntan», som han kallade den

sammanrullade trasan, flammade icke upp, utan brann

långsamt från ena ändan, med glöd som varade i flera

timmar. När den hade brunnit slut, lagade vi till en

ny som tändes vid den förras sista glöd. Vi kunde

sannerligen ha givit Prometheus goda råd i fråga om

att hålla eld vid makt.

Klockan tolv serverades middagen. Nere vid golvetfanns på dörren till vår bur en liten lucka, alldeles som

på dörren till en hönsbur. Genom den stack man in

två bitar torrt bröd och två bleckskålar med soppa.

En portion soppa bestod av ett mått vatten, på vars

yta en enda droppe flott simmade omkring. Litet salt

var det också i vattnet.

Vi drucko ur soppan, men åto icke upp brödet. Icke

därför att vi icke voro hungriga eller för att brödet

icke var ätbart. Det var riktigt gott bröd. Men vi hadc

våra skäl. Min cellkamrat hadc upptäckt att där

vimlade av vägglöss. I alla remnor och fogar mellan

murstenarna, där murbruket hade fallit bort, frodades stora

kolonier. De vågade sig till och med ut vid fullt

dagsljus och svärmade i hundratal omkring på väggar och

tak. Min kamrat visste emellertid bur de skulle skötas.

Men aldrig har man väl sett ett blodigare fältslag —

och det räckte i timtal. När så de sista kvarlevande

hadc flytt in i sina hålor och förskansningar, var vårt

värv endast fyllt till hälften. Vi tuggade nämligen

vårt bröd till deg och kittade därmed till vartenda hål

och varenda rämna. Jag ryser vid tanken på all den

hungerdöd och den kannibalism, som med tiden måste

ha rasat bakom våra fienders tilltäppta murar.

Och så kastade vi oss utmattade och utsvultna på

våra britsar för att vänta på kvällsmaten. Vi hade

gjort ett gott dagsverke. Under de kommande veckorna

skulle vi åtminstone inte behöva lida genom hela

härskaror av ohyra. Vi hade offrat vår middagsmat och

därigenom räddat vår hud på magens bekostnad, och

vi voro nöjda. Men ack — hur maktlösa äro icke alla

mänskliga bemödanden! Vi hadc knappast slutat vårt

värv förrän en vaktmästare kom och öppnade dörren.Man hadc företagit en omplacering av fångarna, och vi

fördes tvä gallerier högre upp.

Nästa morgon öppnades cellerna i god lid och i

flankmarsch tågade vi — flere hundra fångar — ned i

hallen och ut på fängelsegården till vårt arbete.

Erie-kanalen går tält förbi bakgården till Eric Countys

korrektionshus. Vårt arhele bestod i alt lasta ur

kanalbåtarna och bära stora stagbullar på ryggen in i

fängelset. Under arbetet såg jag mig om och övervägde

möjligheterna till flykt. Det fanns absolut inga.

Utmed murarnas övre kant gick vakt beväpnad med

repetergevär, och jag fick dessutom höra alt det fanns

maskingevär i vakttornen.

Nå, jag ängslade mig inte för det. Trettio dagar

voro ingen lång tid. Jag skulle stanna där de trettio

dagarna och öka det material jag ämnade använda

mot rättvisans harpyer när jag kom ut. Jag skulle

visa vad en amerikansk yngling kunde göra, när hans

rättigheter och privilegier hadc blivit trampade i

stoftet så som mina. Det hade förvägrats mig alt

rannsakas inför jury — jag hade icke fått öppna munnen till

försvar eller bekännelse — jag hade icke blivit dömd

efter lag, ty det jag hade upplevat i Niagara Falls

kunde ej komma under den rubriken — jag hade icke

fått sätta mig i förbindelse med en sakförare eller med

någon annan, och därigenom hadc man också

förmenat mig rätten att begära skriftlig arrcsleringsorder.

Jag hade blivit rakad, fått håret kortklippt och blivit

klädd i fångdräkt — jag tvangs att arbeta styvt på

en diet av vatten och bröd och att gå i skymflig

flankmarsch med väpnad vakt vid sidan. Och varför? Vad

hadc jag gjort? Vad hade jag begått för slags för-"brytelse mot de goda invånarna i Niagara Falls,

eftersom hämnden hade drabbat mig så tungt? Jag hade

icke ens förbrutit mig mot deras förbud mot

»uteliggande», ty jag hadc den natten sovit utanför stadens

område, ett gott stycke ut på landet. Jag hade icke

begärt ett mål mat eller tiggt om en slant på deras

gator. Allt vad jag hade gjort var att jag gått ett

stycke på deras trottoar och att jag tittat på deras lilla

vattenfall. Vad var det för brottsligt i det? Rent

formellt hade jag icke gjort mig skyldig till någon

förbrytelse alls — nå, det skulle jag också visa dem när

jag kom ut.

Dagen därpå talade jag med en av vakten. Jag

ville skicka efter en sakförare. Karlen skrattade åt

mig. Det gjorde också hans kamrater. Gentemot den

yttre världen var jag faktiskt incommunicado. Jag

försökte att få skriva hrev dit ut. Men man sade mig att

alla brev lästes och censurerades eller konfiskerades

av fängelsets myndigheter, och att »fångar på kort tid»

icke alls hade tillstånd att skriva brev. Litet längre

fram bjöd jag till att smuggla ut brev med fångar som

blevo frigivna, men jag fick veta att de alltid

visiterades, och om brev upptäcktes hos dem blevo dessa

förstörda. Nå, låt gå. Det gjorde endast saken svårare

för dem då jag kom ut.

Men medan dagarna gingo — jag skall i nästa

kapitel närmare beskriva min månad i fängelset — lärde

jag åtskilligt. Jag hörde historier om polismän och

domstolar och sakförare, som voro både otroliga och

hårresande. Fångkamrater berättade för mig sina

personliga erfarenheter i fråga om polismakten i stora

städer, och de voro fruktansvärda. Men ännu rysli-gare var vad de hadc hört av andra om människor

som hade dött för polisens händer och därför icke

kunde hära vittnesbörd själva. Många år efteråt skulle jag

i Lexow-kommissionens rapport få läsa historier som

voro fullt sanningsenliga och ännu förskräckligare än

dem mina medfångar berättade. Men de första dagarna

av min fängelsetid ställde jag mig orubbligt

misstrogen angående allt vad jag hörde.

Allt efter som tiden gick, började jag emellertid

känna mig övertygad. I detta samma fängelse såg

jag med egna ögon saker som voro otroliga och

ohyggliga. Och ju mer övertygad jag blev, desto djupare

respekt fick jag för lagens blodhundar och för hela

den kriminalrättsliga institutionen.

Min harm dog hort och gav rum för ett väldigt

vågsvall av fruktan. Jag såg slutligen med klara ögon

vad jag hadc rest mig emot. Jag blev medgörlig och

ödmjuk. Med varje dag beslöt jag allt

eftertryckligare att icke ställa till något bråk när jag kom ut.

Allt vad jag då skulle begära var att få försvinna från

orten. Och så handlade jag också då jag blev utsläppt.

Jag höll munnen fast sluten, gick försiktigt min väg

och styrde mina steg mot Pennsylvania, en klokare

och ödmjukare man än förut.

G—2Kf7!h Vagabond liv.FÄNGELSET.

I två dagar arbetade jag ute på fängelsegården. Det

var ett tungt arbete, och fastän jag skolkade så fort

tillfälle gavs, var jag likväl alldeles pank av trötthet.

Det berodde på födan. Ingen skulle kunna arbeta

styvt på sådan kost. Bröd och vatten var allt som

bestods. En gång i veckan skulle vi få kött, men

köttet räckte icke alltid till åt oss alla, och eftersom allt

näringsvärde först hade kokats ur det i soppan, betydde

det egentligen ingenting huruvida man fick smaka en

smula av det en gång i veckan eller ej.

Bröd- och vattendieten hade för övrigt en

väsentlig brist. Vi fingo tillräckligt med vatten, men för litet

bröd. En brödranson var ungefär så stor som ett par

knutna händer, och sådana ransoner utdelades tre

gånger om dagen till var och en. Med vattnet var det en

god sak — att det var varmt. På rnornarna kallades

det för »kaffe», vid middagarna titulerades det för

»soppa», och om kvällarna uppträdde det som »té». Men

det var ständigt samma gamla vatten. Fångarna

kallade det för »trollvatten». På rnornarna var det svart

— hade fått den färgen genom att kokas tillsammans

med brända brödkanter. Middagarna var det färglöstoch tillsatt ined salt och en droppe flott. Om kvällarna

serverades det med en rödbrun färg, som trotsade alla

definitioner. Det var ett förbaskat uselt té, men ett

präktigt varmt vallen.

Vi voro ett ständigt hungrigt följe, jag och alla mina

treltiodagskamrater i Eric Countys fängelse. Det var

endast de som sutto där på lång tid som visste vad det

var alt ha tillräckligt att äta. Orsaken var att de skulle

ha dött rätt snart, om de hadc fått samma kost som

vi. Jag vet att de hade det bättre, ty det fanns en hel

flock »långsittare» i nedre våningen i vår hall, och när

jag var hallman, stal jag av deras mat då jag delade

ut åt dem. Människan kan icke leva av bröd allena

— i all synnerhet då man inte ens får tillräckligt av det.

Min reskamrat höll ord. Efter två dagars arbete på

fängelsegården fick jag komma ut ur cellen och

tjänstgöra som förtroendeman. Mornar och kvällar

levererade vi brödet till fångarna i deras celler, men klockan

tolv använde vi en annan metod. Då kommo fångarna

inmarscherande från sitt arbete, och så snart de stego

inom dörren skulle de ta händerna från den framför

gåendes axlar. Strax innanför dörren stodo stora

trälådor fulla med bröd, och där stod också vår förste

hallman och två av hans underordnade. Jag var en av

dem. Vårt arbete bestod i att hålla fram lådorna

medan fångarna tågade förbi. Så snart min låda var tom,

slod den andre hallmannen färdig all intaga min plats

med en ny, och när hans var tömd, var det återigen

min tur. Och på detta sätt travade hela flocken förbi,

medan varje man sträckte ut sin vänstra hand och tog

en ranson bröd från den framräckta lådan.

Förste hallmannens åliggande var någonting helt an-nat. Han var försedd med knölpåk. Och han stod på

vakt bredvid lådan. De hungriga uslingarna kunde

aldrig komma ifrån den föreställningen att de någon gång

skulle kunna snatta till sig två ransoner från lådan.

Men under min tid inträffade aldrig något sådant.

Förste hallmannens påk hadc ett sätt att blixtsnabbt träffa

den hand som var nog djärv att våga försöket. Förste

hallmannen hade gott omdöme i fråga om avstånd, och

han hadc klubbat så många händer, att hans slag

ofelbart träffade. Han brukade vanligen också straffa den

förmätne genom att ta ifrån honom den brödranson han

skulle ha och skickade honom så till cellen för all hålla

måltid på det varma vattnet...

Och emellanåt såg jag — medan alla dessa män lågo

hungriga i sina celler — kanske ett hundratal extra

brödransoner gömmas undan i hallmännens celler. Det

kan förefalla orimligt alt vi logo detta bröd, men det

var en av våra biinkomster. I ekonomiskt avseende

voro vi härskare där i hallen, och vi skötte oss ungefär

på samma sätt som det går till under civiliserade

förhållanden. Vi behärskade hela tillförseln av livsmedel

och skinnade befolkningen — precis som andra

banditer ute i världen. Vi drevo affärer med brödet. En

gång i veckan fingo de som arbetade på gården för

fem cents tuggtobak var. Och den tobaken gick som

mynt hos oss. Två eller tre ransoner bröd för en stång

tobak var det vanliga priset och — de gingo in på

affären, icke därför att de älskade tobaken mindre, utan

därför att de bättre behövde bröd. Å, jag vet mycket

väl att det var lika illa handlat av oss som att ta

socker från en barnunge, men — än se’11? Vi skulle ju

leva. Och naturligtvis bör man ha någon fördel avalt vara företagsam. Dessutom gjorde vi bara

detsamma som bättre folk än vi hadc gjort utanför fängelsets

murar — folk, som i vida större skala och under ett

respektabelt uppträdande som köpmän, bankmän och

industrihärskare bete sig precis på samma sätt. Vilka

förskräckliga saker som skulle ha hänt våra stackars

uslingar, om vi inte hade funnits, kan jag knappt

föreställa mig. Himlen skall veta att vi satte bröd i

omlopp i Eric Countyfängelset. Ja, och vi

uppmuntrade ju också till förnöjsamhet och sparsamhet, då vi

vande de stackars satarna vid att försaka tobak. Och

så vårt goda exempel! I varje medfånges bröst väckte

vi det ärelystna begäret att i likhet med oss kunna

skaffa sig biinkomster. Således samhällets välgörare

— ja visst!

Där fanns måhända någon hungrig som icke hadc

tobak. Han var kanske en slösare och hadc

konsumerat den själv. Nå, men han hadc möjligen ett par

bängslen — och jag bytte mig till dem för ett halvt

dussin brödransoner eller ett helt dussin, om hans

hängslen voro mycket bra. Nu är det så att jag

aldrig använder hängslen, men det betydde ingenting.

På andra sidan hörnet bodde en som var dömd till tio

år för dråp. Han begagnade hängslen och behövde

nya. Jag kunde byta bort dem till honom mot litet

av hans kött. Ty kött var vad jag ville ha. Eller

kanske han hadc en trasig roman i pappersomslag.

Delta var att finna en skatt. Jag kunde ju, efter att

ha läst den, byta ut den hos bagarna mot kaka eller

hos kockarna mot kött och grönsaker, eller hos

eldarna mot anständigt kaffe, eller till en eller annan mot

tidningar, som då och då smugglades in — himlenallena vet hur det gick till. Kockar, bagare och eldare

voro fångar såväl som jag, och de voro inhysta i

första radens celler.

Inom fängelset drevs således en ganska utvecklad

byteshandel. Där voro till och med pengar i omlopp.

De smusslades emellanåt in av dem som skulle sitta

där på kortare lid; en del kom från rakstugan, där

alla nykomlingar måste erlägga tull; men det allra

mesta förskrev sig från långsittarnas celler — huru de

hade fått dem vet jag icke.

Förste hallmannen var på grund av sin framskjutna

ställning ansedd för att vara ganska förmögen.

Förutom alla andra biinkomster tog han också in sådana

av oss. Vi skötte våra affärer med hans tillstånd, och

vi måste betala för tillåtelsen. Han var, som sagt,

ansedd för att vara rik. Men vi sågo aldrig hans

pengar — han levde ensam i sin cell och höll sig alldeles

för sig själv i majestätisk ensamhet.

Men alt man kunde förtjäna pengar i fängelset vet

jag alldeles säkert, ty jag var en tid hortåt cellkamrat

med tredje hallmannen, och han hade mer än sexton

dollars. Han brukade räkna sina pengar varje kväll

•efter klockan nio, sedan vi hadc blivit inlåsta. Han

sade mig också varenda kväll vad han skulle göra mig,

om jag »babblade» för de andra hallmännen. Han

var nämligen rädd för att bli bestulen, och denna fara

hotade honom från tre olika håll. Först och främst

var det vakten. Ett par av dem kunde kasta sig över

honom, »randa» honom för påstådd ohörsamhet och

kasta honom i »mörka hålan». Och under allt detta

rabalder skulle hans sexton dollars få vingar.

Så kunde ju också förste hallmannen lägga sig tillined alltsammans genom en hotelse att han i annat

fall skulle bli avsatt från förtroendeposten och

skickad tillbaka ut i det stränga arbetet på fängelsegården.

Och för det tredje voro vi tio stycken kamrater. Om

vi finge begär efLer hans pengar, vore det mycket

troligt att vi en vacker dag skulle slå oss tillsammans,

tränga in honom i ett hörn och slå honom till golvet.

A, vi voro ena riktiga vargar, det vill jag lova,

alldeles i stil med affärsmännen vid Wallstreet.

Han hade goda skäl att vara rädd för oss, och det

hade jag också att vara rädd för honom. Han var

storväxt, grov och stark, hade suttit fem år i Sing Sing

och var rå över all beskrivning. När sparvar emellanåt

förirrade sig in i vår hall, brukade han fånga dem

och smita in i sin cell med dem. Och där såg jag

honom tugga på knastrande ben och spotta ut fjäder

— han åt sina fåglar råa. Ånej — jag lät nog bli

att skvallra på honom för de andra hallmänncn. Detta

är första gången jag någonsin har nämnt hans sexton

dollars.

Men jag skaffade mig i alla fall en liten biinkomst

av honom. Han var förälskad i en av fångarna på

kvinnoavdelningen. Han kunde varken läsa eller

skriva, och jag brukade läsa upp hennes brev för honom

och skriva hans svar. Detta fick han naturligtvis

betala mig för. Men så var det också någonting med de

breven! Jag lade in hela min själ i dem, bredde på

så mycket jag kunde — och jag lyckades också vinna

henne åt honom. Antar emellertid att det icke var

honom utan skribenten som hon förälskat sig i. Jag

upprepar att breven voro storslagna.

En annan av våra biinkomster var att »passa påluntan». När fångarna kommo in. från sitt arbete om

kvällarna och blivit instängda, ville de gärna röka.

Då var det vi som skaffade dem eld genom att springa

nedåt gallerierna från cell till cell med glödande luntor.

De som voro förnuftiga och lågo i affärer med oss hade

sina egna luntor färdiga att tända. Men det var icke

så med alla. Ingen vågade emellertid försöka att

skvallra, då skulle de allt ha fått se på annat.

Vi tretton hadc ungefär ett halvt lusen fångar i vår

hall alt se till. Vi skulle sköta vårt arbete och hålla

ordning. Det sistnämnda var egentligen vaktens

skyldighet, men de hadc överlämnat det åt oss. Vi skulle

hålla ordningen vid makt — gjorde vi det inte, så

skickades vi tillbaka ut i hårt arbete med »svarta hålan»

lurande bakom. Men så länge ordningen icke

stördes kunde vi sköta våra affärstransaktioner.

Hav nu tålamod några ögonblick och besinna vilket

problem vi hadc alt lösa. Här gingo vi tretton

stycken vilddjur och skulle se till tusen andra av samma

art. Det var ett rent helvete, detta fängelse, och det

var vi tretton som skulle hålla ordning där. Vi kunde

icke regera där med mildhet. Vi regerade genom

skräck. Naturligtvis hadc vi vakten att trygga oss

till som stöd. I nödfall kallade vi dem till hjälp, men

det skulle ha förargat dem, om vi hadc tillkallat dem

för ofta — och i så fall kunde vi ha berett oss på att

de skulle ha skaffat dugligare förtroendemän att taga

våra platser. Men vi aktade oss för att ofta begära

hjälp, utom i all fridsamhet någon gång, då vi ville

ha dörren till en cell öppnad för att »komma åt» en

genstörlig inhysning. Vid sådana tillfällen hade

vakten ingenting vidare att göra än att öppna dörren ochgå sin väg för att slippa bli vittne till vad som

tilldrog sig sedan ett halvt dussin liallmän hadc gått in

för att bruka sina nävar.

Om de närmare detaljerna vid sådana tillfällen skall

jag ingenting säga. De representerade i alla fall en

av de obetydligaste ohyggligheterna, som försiggingo

i Erie Counlyfängclset och som man knappast skulle

kunna återge i tryck. Rättvisan fordrar att jag kallar

dem otänkbara. Aldrig hadc jag kunnat tänka mig

något sådant, förrän jag fick se det med egna ögon —

och jag var ändå ingen okunnig barnunge i fråga om

denna världens företeelser och den mänskliga uselhetens,

hemska avgrunder. Det skulle behövas en lång lodlina

för att i det avseendet nå bottnen i Erie

Countyfängel-set, och jag vill endast helt lätt skumma av ytan på

tingen sådana jag såg dem där.

Emellanåt — till exempel om rnornarna, när

fångarna kmnmo ner för att tvätta sig — voro vi tretton

faktiskt ensamma mitt ibland dem, och varenda en

var ovilligt stämd mot oss. Tretton mot femhundra

— och vi härskade genom skräck. Vi kunde icke

överse med minsta brott mot ordningsreglerna eller med

minsta trots. Om vi det gjort, hadc vi varit förlorade.

Vår egen regel var alt slå till så snart någon öppnade

sin mun — slå till liårt och med vad som helst. Ett

slag i ansiktet med ett kvastskaft brukade ha en

mycket lugnande verkan. Men detta var icke nog. Man

måste statuera exempel — man rusade på sitt offer

och fullföljde bestraffningen. Naturligtvis visste man

att varje hallman som fanns i närheten skulle komma

till hjälp med sina knytnävar, ty det hörde också till

reglerna. Det gjorde detsamma vad orsaken var —bara slå och slå med vad man fick tag i och så länge

man orkade.

Jag kommer ihåg en vacker tjuguårig mulatt, som

hadc fått den förryckta idén att hålla på sin rätt.

Och lian hadc verkligen rätt, men vad hjälpte del?

Han hörde till det översta galleriet. Åtta förtroende-

män gjorde fullständigt slut på hans självtillit pä en

och en halv minut — ty så lång tid tog det för honom

att hl i sparkad utåt hela galleriet och utför de fem

järntrapporna. Han lillryggalade denna sträcka på

varenda del av sin kropp utom på fotsulorna, och de

åtta förtroendemännen lågo icke på lalsidan.

Mulatten hamnade på stenplaltorna där jag slod och såg på.

Han reste sig och stod upprätt ett ögonblick. I detta

ögonblick sträckte han ut armarna och uppgav ett

ohyggligt skrik av fasa och hjärtslitande smärtor. I

detsamma föll hans fångdräkt av honom i trasor, och

han stod där naken med blodet strömmande ned över

licla sin kropp. Så sjönk han medvetslös till golvet.

Han hade fått en läxa, och varenda fånge inom

fängelsets murar, som hade hört lians skrik, hade också

fått en läxa. Jag hland andra. Det är just icke

uppmuntrande att se en man fullständigt knäckt på

halvannan minut.

Följande är ett exempel på hur vi bedrevo affären

med att »passa på luntan». En flock nykomna ha satts

in i sina celler. Man går förbi gallerdörrarna med sin

lunta. »Hej, kamrat, ge oss eld», ropar någon. Det är

en antydan alt vederbörande har tobak. Man sticker in

luntan och går vidare. Om en stund kommer man

tillbaka och lutar sig liksom i förbigående mot gallret.

»Hej, kamrat, kan jag få litet tobak?» säger man. Omman inte hör liil de invigda, är det sannolikt att lian

högtidligt bedyrar att han inte har någon tohak kvar.

Nå, det är bra. Man beklagar honom och går sin väg.

Men man vet att hans lunta bara räcker dagen ut.

Följande dag går man förbi, och han säger återigen:

»Hej, kamrat, ge mig eld.» Och man svarar: »Du

har ingen tobak, och då behöver du ingen eld.» Och

man ger honom inte heller någon eld. En halvtimme

eller ett par tre timmar därefter går man förbi, och

karlen ropar till en i bevekande ton: »Kom hit, kam-

rat.» Och man kommer. Man sticker in handen mellan

järnstängerna och får den tillbaka full med dyrbar

tobak. Sedan ger man honom eld.

Men ibland kommer det en ny som man ej får »ta»

på vanligt sätt. Ett hemlighetsfullt besked att han skall

behandlas »ordentligt» går från mun till mun.

Varifrån det har utgått kunde jag aldrig fä reda på. Men

det är tydligt och klart alt mannen måste vara »väl

sedd» av någon med inflytande. Det kan hända att

han är god vän med förste hallmannen — eller kanske

med fångvaktarna på någon annan avdelning. Det är

möjligt att andra, som ha biförtjänster högre upp i

samhället, ha mot betalning skaffat honom en bättre

behandling — men hur det än må förhålla sig därmed,

så veta vi att det tillhör oss att behandla honom

hyggligt, om vi vilja undvika obehag.

Vi hallmän tjänstgjorde också som mellanhänder i

affärsväg. Vi förmedlade byteshandel mellan fångar

på olika avdelningar. Naturligtvis togo vi

kommis-sionsarvode både av avsändaren och adressaten.

Emellanåt kunde en sak gå igenom minst sex mellanhänder

innan den kom fram, och alla dessa togo sin del av by-let eller gjorde sig på ett eller annat sätt betalda för

sitt besvär.

Ibland slod man i skuld för tjänster och ibland hade

man fordringar utestående. Jag var sålunda strax vid

min ankomst i skuld till den som smugglat in mina

tillhörigheter. Ungefär en vecka därefter kom en

el-dare och slack ett brev i min band. Han hadc fått det

av en av barberarna, som å sin sida bade fått det av

den som smugglat in mina saker. Eftersom jag stod i

skuld till honom, skulle jag nu föra brevet vidare.

Men det var inte han som skrivit brevet. Den

ursprunglige avsändaren var en »långsittare» i hans hall.

Drevet var adresserat till en flicka på kvinnoavdelningen.

Men antingen det var till henne själv eller hon i sin

tur skulle tjänstgöra som mellanhand, det visste jag

icke. Allt vad jag visste var hur hon skulle se ut —

och att det hörde mig till att skaffa brevet i hennes

händer.

Två dagar gick jag och bar brevet på mig, men så

kom del avvaktade tillfället. Kvinnornas arbete

bestod i alt lappa och stoppa fångarnas alla

klädespersedlar. En del av våra liallmän skulle gå till

kvinnoavdelningen och hämta stora bylten med kläder. Jag

gjorde upp med förste hallmannen att jag skulle få

gå med. Dörr efter dörr låstes upp för oss under

vandringen genom fängelset till kvinnoavdelningen. Så

kommo vi in i ett stort rum, där de sulto vid sitt

arbete. Mina ögon stodo på skaft för alt söka den jag

hade fått beskrivning på. Jag upptäckte henne också

och lagade så att jag kom i hennes närhet. Ett par

matronor med skarpa ögon höllo noga vakt. Jag höll

brevet inuti handen och såg på flickan så ihärdigt atthon kunde förslå att jag hadc något ärende till henne.

Hon visste det tydligen på förhand — hon måste ha

väntat brevet och hadc vid vårt inträde gissat sig till

vilken av oss som var budbäraren. Men en av de

vakt-havandc gummorna stod helt nära henne. Och mina

kamrater hadc redan börjat ta hand om de klädbylten

de skulle bära med sig. Tiden var inne. Jag sysslade

med mitt bylte och låtsade som om det ej vore

ordentligt tillknutet. Skulle gumman aldrig ta ögonen

ifrån oss? Skulle jag misslyckas? Men just i samma

ögonblick började en annan kvinna på lek något skoj

med en av hallmännen — hon trampade honom på foten

eller nöp honom i armen eller vad det nu kunde vara.

Gumman märkte det genast och vände sig till henne

med skarpa förebråelser. Jag vet verkligen icke om

detta var en uppgjord plan för att avleda käringens

uppmärksamhet, men jag begagnade tillfället. Kvinnan

bredvid mig sänkte handen ur knäet och nedåt sidan,

och jag lutade mig ner för att ta upp byltet. Då jag

reste mig igen, hadc jag smusslat brevet i hennes hand

och fått ett annat i utbyte. I nästa ögonblick hadc jag

mitt bylte på axeln, gumman hadc återigen fäst

ögonen på mig, därför att jag var den siste som gick, och

jag hadc brått alt hinna upp mina kamrater. Brevet

som jag hadc fått lämnade jag till eldaren, och från

honom gick det vidare till barberaren, vidare till

fången som smugglat in mina saker och fortsatte sålunda

tills det hamnade hos »långsittarcn» på andra sidan.

Ofta befordrade vi brev, för vilka

kommunikationerna voro så invecklade, att vi varken hadc reda på

avsändare eller adressat. Vi voro ingenting annat än

länkar i en kedja. Det hände emellanåt att någon avfångarna stack ett brev i handen på mig med besked

att det skulle gå vidare till nästa länk. Allt sådant var

tjänster som man senare fick belalt för, då man kom

i direkt förbindelse med den som hadc förorsakat

besväret. Hela fängelset var som ett nät av

kommunikationslinjer. Och eftersom vi arbetade efter samma sy- ,

stem som det kapitalistiska samhället, togo vi

naturligtvis grundligt belalt av våra kunder. Vi gjorde dem

tjänster för vinnings skull, men det hindrade icke att

vi också någon gång kunde göra det för intet.

Och under hela den tid jag var i fängelset bibehöll

jag solidariteten med min kamrat. Han hade gjort

mycket för mig, och till gengäld väntade han att jag

skulle göra mycket för honom. När vi kommu ut,

skulle vi resa tillsammans och naturligtvis också »jobba»

tillsammans. Ty min vän och kamrat var förbrytare

— å, ingen juvel av renaste vatten, utan bara en vanlig

bov, som kunde stjäla och plundra och göra inbrott och

inte heller dra sig för ett mord, om det knep. Många

stilla stunder sutto vi och talades vid. Han hadc ett

par jobb i kikaren för den närmaste tiden, som vi

skulle utföra gemensamt, och jag hjälpte honom alt utarbeta

detaljerna. Jag hadc ofta sett och varit tillsammans

med brottslingar, och han drömde icke ett ögonblick om

att jag hela denna månad höll honom för narr. Han

trodde att jag var »av den äkta sorten», han tyckte om

mig för att jag inte var enfaldig — och kanske också

litet för min egen skull. Naturligtvis hade jag aldrig

en tanke på att slå mig tillsammans med honom för att

öva snuskiga och lumpna förbrytelser, men jag hadc väl

varit en idiot, om jag hadc försmått alla de goda

saker som hans vänskap kunde tillföra mig. När manbefinner sig mitt i ett helvetes sjudande lava, kan man

icke så noga välja sin väg — och så var det med mig

där i fängelset. Jag hadc att bibehålla vänskapen med

pamparna eller också arbeta strängt på vatten och bröd,

och ville jag stå väl hos pamparna, så måste jag

fortsätta att vara god vän med min kamrat.

Livet i vårt fängelse var ingalunda enformigt. Varje

dag hände någonting nytt — antingen att någon av

fångarna fick ett anfall av raseri och började slåss, eller

alt någon av förtroendemännen hade supit sig full.

Luffare-Jack, en av de ordinarie hallmännen, var en

riklig fackman i fråga om dryckjom och därtill en

sådan fullfjädrad expert i allt vad som rörde

luffareyrket att han åtnjöt stor respekt av hallmyndigheterna.

Pittshurg-Joe, som var andre hallman, brukade vara

Luffare-Jacks kumpan i hans backanaliska excesser,

och det var de där båda som hadc uttalat det

bevingade ordet att Erie County-fängelset var det enda ställe

där man kunde begå fylleriförseelser utan att bli

arresterad. Jag är inte säker på min sak, men det

påstods att de på omvägar hade fått bromkalium från

medikamentsforrådet, och att detta var vad de berusade

sig med. Jag vet bara att, vad det än var de hadc att

dricka, så nog voro de grundligt påslrukna emellanåt.

Vår hall var en riklig avskrädeshög full med

samhällets smuts och drägg — ärftliga idioter,

degenererade, förfallna, dårhusmässiga, förvridna intelligenser,

epileptiker, missbildade, svaga stackare — en

mänsklighet som liknade en elak dröm. Konvulsiviska

anfall förekommo ofta hos oss och tycktes vara

smittsamma. Då en började, följde andra hans exempel.

Jag har sett sju stycken få anfall på samma gång ochutslöta de vedervärdigaste tjut, medan lika inånga

dårar rasade och pratade galenskaper. Ingenting annat

gjordes ål dem än att vi kastade kallt vatten över dem.

Det tjändc icke till något att skicka bud efter doktorn

eller hans assisenl. Dem fick man icke besvära med så

alldagliga företeelser.

Där fanns en ung holländare om aderton år, som hadc

sina anfall oftare än någon annan. Han hade i regel

ett om dagen. Av den orsaken hadc vi honom inhyst

i en av nedre våningens celler, i samma rad där vi

själva bodde. Sedan han haft ett par anfall ute på

fängelsegården förklarade vakten att den icke ville besvära

sig med honom vidare. Och så fick han sitta instängd

dagen igenom tillsammans med en kamrat från

London, som skulle hålla honom sällskap. Men kamraten

var honom icke till ringaste gagn. Så snart

holländaren fick ett anfall, blev den andre förlamad av skräck.

Holländaren kunde icke tala ett ord engelska. Han

hadc tjänat hos en farmare och hadc fått sina tre

månader för att han kommit i slagsmål med någon där.

När anfallen skulle komma, började han tjuta. Han

tjöt som en varg. Och han slod då alltid upprätt,

vilket var synnerligt olämpligt, därför att anfallet

ständigt slutade med att han kastade sig handlöst

fram-stupa på golvet. Så snart jag hörde att det långa

vargtjutet började, tog jag en kvast med mig och sprang till

hans cell. Förtroendemännen hadc inga nycklar till

cellerna, så att jag kunde icke komma in till honom.

Där stod han upprätt mitt på golvet i sin trånga cell

och skakade i hela kroppen, rullade med ögonen så att

endast vitan var synlig och tjöt som en fördömd. Hur

mycket jag än ansträngde mig, kunde jag aldrig för-må lians kamrat att gc honom cn handräckning. Medan

den olycklige stod där och tjöt, låg den andre

hopkrupen på den övre britsen och stirrade förfärad på

den skräckinjagande skepnaden med de rullande

ögonen, som stod där och ljöt och tjöt. Det var nog

också rätt pinsamt för den stackars engelsmannen. Hans

eget förnuft satt tämligen löst i gängorna, och det var

verkligen märkvärdigt alt han icke blev alldeles från

vet tel.

Allt vad jag kunde göra var att hjälpa till med

kvastskaftet så gott jag förmådde. Jag stack in det mellan

järnstängerna, riktade det mot holländarens bröst och

väntade. Då krisen nalkades, började han vagga fram

och tillbaka och jag följde noga efter med kvasten, ty

man kunde aldrig veta när han skulle kasta sig

fram-stupa. Men när han gjorde det var jag tillhands och

försökte mildra fallet genom att hålla emot med kvasten.

Det lyckades mig aldrig att få honom fullt oskadad ned

på golvet, utan hans ansikte fick vanligen skråmor då

det stötte mot stenplattoma. Så snart han hade fallit

slog jag en spann vatten över honom — om det kalla

vattnet var till gagn eller ej, det vet jag icke, men på

det sättet gick del alltid till där i fängelset. Något

annat gjordes aldrig för honom. Så låg han där

genomvåt en timme eller två, sedan kravlade han sig

upp i sin koj. Jag visste bättre än att springa efter

någon av vakten till hjälp. Vad betydde det om någon

hadc fått ett anfall!

I cellen bredvid satt en egendomlig människa — en

som hadc fått två månader för att han hade ätit

svinmat ur Bamums skultunna — i alla händelser var

detta hans egen förklaring på saken. Det var en vir-

7—2W79. Yagabondliv.rig stackare, men i början mycket mild och foglig. Det

förhöll sig för övrigt också som han hade sagt. Han

hade kommit bortåt cirkus till, och eftersom han var

mycket hungrig, hade han letat sig fram till tunnan,

där avskrädet från cirkusfolkets bord hälldes ut. »Och

det var gott bröd», försäkrade han mig, »men något

kött såg jag inte till.» En polis hade emellertid fått

se honom och arresterade lionom, och så satt han där.

En gång gick jag förbi hans cell med ett stycke smal

metalltråd i handen. Han bad mig om den så

bevekande, att jag stack in den till honom. Utan annat

verktyg än sina fingrar hade han inom en helt kort

stund brutit tråden i små stycken och böjt dem till

ett halvt dussin ganska passabla säkerhetsnålar,

vilkas uddar han slipade mot stengolvet. Jag skaffade

mera material som han bearbetade på samma sätt, och

vi startade en hel liten affär med våra nålar. Jag

betalade lionom med extra ransoner bröd och då och då

en bit kött eller ett soppben med märg i.

Men fängelselivet tog på honom och så småningom

blev han våldsam. Hallmännen roade sig med att reta

honom. De proppade hans svaga hjärna full med

historier om att han hade fått en stor förmögenhet i arv,

och att det var för att beröva honom den som man

hade satt honom i fängelse. Det fanns ju — som han

själv mycket väl visste — ingen lag som förbjöd någon

att äta ur en skultunna. Och därför satt han orättvist

i fängelse. Det var bara en komplott för att komma åt

hans pengar.

Det första jag hörde om saken var när de andra

skrattade åt den historia de hade inbillat honom.

Sedan höll han en allvarlig konferens med mig, berät-tade om sina millioner och komplotten som var

anstiftad för att lura honom på hans pengar. Under

samtalets gång utnämnde han mig till sin detektiv. Jag

försökte lugna honom, föreställde honom att det hela

kunde vara ett misstag — att det kanske var en annan

med samma namn som var den rätte arvingen. Han

blev nu fullkomligt avkyld, men jag kunde ej avhålla

de andra från alt egga upp honom värre än någonsin.

Till sist ställde han till ett våldsamt uppträde, bröt

med mig, tog tillbaka min utnämning till

privatdetektiv och upphörde att tillverka säkerlietsnålar, så att

jag måste sluta med den affären. Han gick till och

med så långt att han bombarderade mig med

råmaterial då jag gick förbi hans cell.

Jag kunde aldrig återvinna hans vänskap. De andra

inbillade honom att jag var en detektiv som stod i

de sammansvurnas sold. Och samtidigt gjorde de

honom alldeles galen med sina uppeggande historier. Han

blev slutligen en farlig och mordisk vanvetting.

Vakten vägrade att lyssna till hans prat om de stulna

millionerna — och han beskyllde dem för att vara med

i komplotten. En dag kastade han en skål sjudhett

té över en av dem, och nu blev hans sak undersökt.

Uppsyningsmannen talade några minuter med honom

genom gallerdörrcn. Så blev han bortförd till

läkarebesiktning. Han kom aldrig igen, och jag undrar om

han är död eller om han ännu sitter och mumlar om

sina millioner på någon anstalt för sinnessjuka.

Slutligen kom den stora dagen då jag blev fri. Tredje

hallmannen kom ut på samma gång, och flickan som

jag hade vunnit åt honom väntade på honom

utanför fängelseporten. De följdes överlyckliga åt därifrån.Min gode vän från ditresan gick tillsammans med mig,

och vi följdes åt in i Buffalo. Skulle vi inte alltid vara

tillsammans? Den dagen tiggde vi tillsammans ute på

gatorna, och de kopparslantar vi fingo spenderade vi

på öl. Hela tiden gick jag och funderade på en utväg

att komma undan. Av en landstrykare som jag

träffat på galan hadc jag skaffat mig upplysning om hur

dags ett visst godståg skulle gå, och efter detta

beräknade jag min tid.

När stunden var inne, satt min kamrat och jag på

ett kafé med ett par bägare skummande öl framför

oss. Jag skulle gärna ha sagt adjö till honom. Han

hade varit god emot mig. Men jag vågade inte göra

det. Jag smög mig ut bakvägen och hoppade över

staketet. Det hela var några ögonblicks verk, och ett

par minuter senare hade jag hamnat på godståget och

var på väg söderut på banan mellan Newyork och

Pennsylvania.»KOMETER» OCH ANDRA VANDRARE.

Under mina vandringar har jag träffat hundratals

landstrykare, som jag har talat till eller som ha talat

till mig, som jag har väntat tillsammans med vid

an-haltplalser, som jag har drivit omkring med för att

tigga nattkvarter eller mat, som jag har äntrat tåg

tillsammans med, men som sedan ha försvunnit och

aldrig mera kommit i min väg. Å andra sidan har jag

råkat på sådana som förvånande ofta kommit igen,

och återigen andra som ha skymtat förbi likt spöksyner

i natten, helt nära, knappast synliga och aldrig sedda.

Det var en sådan landstrykare jag följde tätt i

spåren genom Canada — en sträcka av tretusen mil —

utan att en enda gång ha sett honom för mina ögon.

Hans namn var »Skyskrap-Jack». Jag stötte på det

första gången i Montreal, där jag fann skyskrapsrået

på ett skepp ypperligt utskuret i trä med fällkniv, och

ovanför stod V. 15. 10—94. Vilket skulle betyda, att

han passerat Montreal på väg västerut den 15 oktober

1894. Han hade en dags försprång för mig. På den

tiden kallades jag »Sjömans-Jack» och jag listade

genast in detta namn bredvid hans jämte datum och

upplysning att också jag var på väg västerut.Jag hade otur de närmast följande hundra milen,

och åtta dagar senare fann jag Skyskrap-Jacks spår

trehundra mil väster om Ottawa. Där stod det

återigen inskuret på en vattencistern, och av hans datum

kunde jag se att också han hade blivit uppehållen på

vägen. Han var endast två dagsresor före mig. Jag

var ju »komet» och »fullblodsluffarc», och det var

också Skyskrap-Jack, och det blev en hederssak för mig

att hinna upp honom. Jag »hängde på» tåg både natt

och dag och jag kom till och med förbi honom, — men

så blev det han som fick försprånget och kom förbi

mig. Så fortgick det omväxlande — än var han en

dagsresa före mig, och än var jag någon dag före

honom. Av andra landstrykare som jag mötte under

färden fick jag höra att han hadc fått intresse för

Sjö-mans-Jack och gjort frågor om mig.

Vi skulle ha varit ett par präktiga parhästar om vi

hadc träffats, del är jag övertygad om, men vi

träffades aldrig. Jag behöll försprånget över Manitoba, men

så tog han ledningen över Alberta, och en kall och grå

morgon fick jag strax invid en växelstation öster om

Kicking Horse höra att han varit sedd kvällen förut

mellan Kicking Horse Pass och Rogers’ Pass. Jag fick

denna upplysning på ett rätt egendomligt sätt. Jag

hade åkt hela natten i en godsvagn, och halvdöd av

köld kravlade jag mig ut vid växelslationen för att be

om mat. Det var dimmigt och isande kallt, och jag

slog ned på ett par eldare, som jag träffade på i

lokomotivstallet. De förärade mig vad som var övrigt

av deras frukostmat och därtill nästan en halv liter

gudomligt kaffe. Jag värmde upp kaffet, och just som

jag skulle börja äta kom ett godståg västerifrån. Jagsåg en godsvagns dörr öppnas och en ung landstrykare

kravla sig ner och linka emot mig i dimman. Han var

nästan stel av köld. Jag delade vad jag fått med

honom, fick höra talas om Skyskrap-Jack och fick också

del av hans egen historia. Han var från min egen stad

— Oakland i Californien — och medlem av den

berömda Busligan, som jag någon gång hade fraterniserat

med. Vi pratade och åto med fart under den följande

halvtimmen, innan mitt godståg gick och jag färdades

västerut i hälarna på Skyskrap-Jack.

Mellan »passen» hlev jag försenad, gick två dagar

utan mal och måste vandra elva mil den tredje dagen

innan jag fick något, men lyckades ändå komma förbi

Skyskrap-Jack vid Fraser River i British Columbia.

Jag for med persontåg de dagarna och kom fram

myckel fort, men det måste också han ha gjort och

därtill haft mera tur än jag, ty han kom till Mission före

mig.

Mission är en knutpunkt fyrtio mil öster om

Vancouver. Då jag kom till vattencisternen, fann jag där

Sky skrap-Jacks märke eller »monica», som vi kalla det

— och jag skyndade efter honom till Vancouver. Men

han var försvunnen. Han hadc genast gått ombord

och flög nu vidare västerut på sin världsomfattande

äventyrbana. Sannerligen, Skyskrap-Jack — du var

en fullblodsluffare lika väl som »vinden som stryker

fram över världen». Hatten av för dig! Du var av

äkta sorten. En vecka därefter hade också jag funnit

milt fartyg och befann mig ombord på ångbåten

Uma-tilla, där jag som matros arbetade mig fram utmed

kusten till San Francisco. Skyskrap-Jack och

Sjömans-Jack — hej, om vi hade träffat samman!Vattencisternerna äro luffarnas upplysningsbyråer.

Det är icke bara av klåfingrighet som landstrykare där

skriva sina namn, dala och uppgifter om den kurs de

ämna ta. Ofta har jag träffat på luffare som på fullt

allvar ha frågat om jag någonstans har sett den eller

den »trampen» eller hans »nmnica». Och mer än en

gång har jag kunnat ge färska upplysningar om

vederbörande, tack vare de inskriptioner han lämnat

efter sig på den eller den vattencisternen. Och vips gav

sig luffaren, som frågat mig, ut på språng efter

kamraten. Jag har träffat på luffare som, under sökandet

efter en kamrat, ha travat tvärsöver kontinenten och

tillbaka igen och höllo på med detsamma ännu.

»Monica» är del öknamn som luffare antaga eller

underkasta sig då det hakas på dem av deras

kamrater. Har-Joe t. ex. var feg och hade fått det

namnet av sina kamrater. Ingen luffare med självaktning

skulle heller självmant välja sig namnet Kurhus-Dick.

Myckel få luffare tycka om att påminnas om forna

dagar då de förrättat tarvligt arbete, så att en »monicas»

syftande på yrken äro mycket sällsynta, fastän jag

kommer ihåg alt jag har träffat på följande: Gjut-Svarten,

Målar-Bob, Chi-plåtslagarn, Sjömansgrabben och

Sät-tare-busen. »Chi» (uttalas sluj) betecknar »Chicago»

på slangspråket.

En favoritidé hos luffare är att i sina öknamn

anspela på den ort varifrån de härstamma, t. ex.

New-york-Tommy, Pitlsburg-Jack, Svracuse-Blanken och

Connecticut-Jimmy. Och så »Smala Jim från

Vine-gar Hill, som arbeta varken kan eller vill». En »blank»

är alltid en neger och kallas kanske så på grund avglansdagrarna han har i ansiktet. Texas-Blanken och

Toledo-Blanken beteckna både ras och hemort.

Bland dem som angivit sin nationalitet kommer jag

ihåg Frisco-Blanken, Michigan-i"ransosen och

Cockney-grabben. Andra tyckas välja sina namn på grund av

den färg de fått av naturen, t. ex. Chi-Blcken,

New-Jersey-Rölle, Boston-Svartcn och Gula Dick och Gula

Tjockis — den siste en kreol från Mississippi, som

antagligen inte har givit sig namnet själv.

Livade Joe, Skrän-busen, Arga Svarten och Flaxiga

McCall äro namn som kräva en viss fantasi. Andra

antyda mera prosaiskt sina rent yttre egenheter t. ex.

Ohio-Klunsen, Långa Jack, Blink-Johnny, Chi’n med

näsan och Rundryggen.

De helt unga luffaregrabbarna utgöra ett släkte för

sig med en oändlig mångfald av öknamn. T. ex.

följande som jag har träffat på här och där: Dvärg-

grabben, Frälsningsgrabben, Koksgrabben och Fräcka

grabben.

På vattencisternen i San Marcial, Nya Mexico, stod

för tolv år sedan följande luffarcrapport:

1) Snobbrännan kul.

2) Byglarna inte svåra.

3) Rotundan bra alt knyta sej i.

4) Nordgående låg inte bra.

5) Brackorna kymiga.

6) Restauranter bara för kockar.

7) Järnvägshotellet bara för nalljobb.

Numro 1 meddelar den upplysningen att det går

bra att ligga pengar på huvudgatan; n:r 2 att polisen

inte bråkar med luffare; n:r 3 alt man kan sova i

lokomotivstallet. Men n:r 4 är svårtydd. De nordgåendetågen kunna vara svåra att tjuvåka på eller ett

otacksamt arbetsfält för tiggare. N:r 5 betyder att

privathusen ogärna öppnas för tiggare och n:r 6 att endast

luffare som ha varit kockar få mat på restauranterna.

N:r 7 sätter mig myror i huvudet. Jag kan inte få

klart för mig om Järnvägshotellet är ett bra ställe för

luffare att tigga på om nätterna, eller om luffaren,

antingen han är kock eller inte, kan få ge

Järnvägshotellets kockar en handräckning om nätterna med deras

grovsysslor och få litet mat i ersättning. —

Bland landstrykare som man råkat helt flyktigt

kommer jag särskilt ihåg en som jag träffade på i

Californien. Han var svensk, men hadc vistats så länge

i Förenta staterna att man icke kunde gissa sig till

hans nationalitet, ulan han måste tala om den själv.

Och han hadc ju också kommit till Amerika under

sina allra första levnadsår. Jag råkade honom först

i bergsstaden Truckee. »Vart ska’ du ta vägen,

kamrat?» hälsade vi varandra ömsesidigt. Och »österut!»

svarade vi bägge. Den natten var det en hel massa

luffare som ville med på tåget, och under

äntrings-krånglet tappade jag bort svensken. För resten

tappade också tåget bort mig.

En tid efteråt kom jag till Reno i Nevada i en

godsvagn, som genast kördes in på ett sidospår. Det var

en söndagsmorgon, och sedan jag skaffat mig litet

frukost, vandrade jag bort till Piute-lägret för att se

indianerna spela om pengar. Och där stod svensken,

högst intresserad. Naturligtvis slogo vi oss

tillsammans. Han var den enda bekantskap jag hadc där

på platsen, och jag var den enda han kände. Vi

skyndade emot varandra likt ett par eremiter somtröttnat på sin enslighet, och vi tillbragte dagen

tillsammans, skaffade oss middagsmat och försökte på

eftermiddagen »hugga» samma godståg. Men han blev

nedvräkt och jag kom ensam med — dock endast för

att bli vräkt på ett ställe mitt ute i ödemarken, tjugu

mil från Reno.

Bland alla ödsliga stationer i världen var nog den

där jag blev vräkt den värsta. Det var en s. k.

signalstation och bestod av ett skjul, som på måfå

blivit uppfört mitt ibland sand och salviebuskar. Det

blåste kallt, natten var i antågande och den ensamme

telegrafisten på platsen var tydligen rädd för mig. Jag

visste att jag aldrig skulle kunna förmå honom att ge

mig vare sig mat eller logi. Därför att han så tydligt

visade sin rädsla, trodde jag honom ej då han sade

att tågen österut aldrig stannade där. Jag hade ju

för övrigt nyss blivit vräkt från ett dylikt tåg som

stannat där för fem minuter sedan. Men han

försäkrade att detta tåg hade stannat på grund av särskild

order, och att det kunde gå ett helt år innan ett tåg

stannade där på nytt av samma anledning. Han

upplyste mig om att Wadsworth låg bara tolv å femton

mil därifrån, och att jag skulle göra klokast om jag

begåve mig dit så fort som möjligt. Jag föredrog

emellertid att vänta och hadc det nöjet att se två

godståg passera västerut utan att stanna. Likaså ett

som gick österut. Jag undrade om svensken var med

på det sista. Och nu hade jag ingenting annat att

göra än att ge mig av på egna fötter till Wadsworth,

vilket jag också gjorde till stor lättnad för

telegrafisten. Han har emellertid mycket att vara mig tacksam

för, ty jag underlät att mörda honom och bränna upphans skjul. Då jag hadc kommit ungefär halvvägs,

måste jag vika åt sidan på banan för att låta det

österut gående tåget passera. Det gick med stark fart,

men på en av de »hlinda» vagnarna såg jag

emellertid en gestalt som liknade svensken.

Detta var det sista jag såg av honom på långa tider.

Jag strävade mig fram över Nevadas ödemarker, som

sträckte sig hundratals mil åt alla håll, »hängde på»

genomgående tåg om nätterna för alt konmia raskare

i väg och for om dagarna i godsvagnar för att få en

smula sömn. Det var tidigt på året, och det var

mycket kallt i dessa höglänla trakter. Här och där på

slätten låg snö, alla berg voro överdragna med vitt

om natten och det hlåste kallt — den skarpaste blåst

man kan tänka sig. Det var icke ett land som

lockade en att dröja kvar. Och kom så ihåg, käre läsare,

att landstrykaren färdas genom ett dylikt land utan ett

skyddande tak över huvudet och utan pengar — att

han tigger sig fram och sover om nätterna utan täcke.

Det sista är någonting som ingen kan förstå utan att

själv ha erfarit vad det vill säga.

Tidigt på kvällen kom jag ner till Ogdens

järnvägsstation. Union-Pacificbanans genomgående tåg skulle

just avgå österut, och jag hadc bestämt mig för att

äntra det. I den labyrint av spår, som låg framför

lokomotivet, träffade jag på en dimfigur som smet

omkring i dunklet. Det var svensken. Vi skakade hand

så hjärtligt som två bröder, vilka icke ha sett

varandra på länge, och vi upptäckte då alt vi bägge voro

klädda i handskar. »Var har du fått dina?» frågade

jag. »I en förarhytt», svarade han. »Och dina då?»»De ha tillhört en eldare», sade jag. »Han lade dem

ifrån sig så vårdslöst...»

Vi äntrade tåget när det sattes i gång, och det var

väldigt kallt. Banan gick uppåt en trång hålväg

mellan snötäckta berg, och vi rys le och skakade av köld

där vi lågo och utbytte förtroliga meddelanden, hur vi

hadc haft det på vägen mellan Reno och Ogden.

Föregående natt hade jag fått ungefär en timmes sömn,

och vår nuvarande liggplats var icke tillräckligt

behaglig för att fresta en till att ta cn lur. En gång vid

ett uppehåll gick jag fram till lokomotivet. Vi hadc

två sådana — det behövdes för att draga oss uppför

höjden.

Jag visste att det skulle bli för kallt i blåsten på det

första lokomotivets kofångare, och därför valde jag

lokomotivet numro två, som hadc skydd av det första.

Men där var platsen redan upptagen. Jag kände mig

för i mörkret och fann, att det var en helt ung gosse

som låg där. Han sov djupt och gott. Kröpo vi ihop,

så var där plats för två, och jag fick honom att maka

åt sig och kravlade mig upp bredvid honom. Det blev

en »bra» natt. Bromsarna störde oss icke, och inom

några minuter voro vi insomnade. Emellanåt väcktes

jag av att det föll varm aska ned på oss, eller vid att

tåget häftigt ryckte till, men så kröp jag bara närmare

min sovkamrat och slumrade in igen under

lokomotivens pustande och hjulens gnisslande.

Tåget passerade Evanston i Wyoming, men sedan

kom det icke längre. Ett stycke därifrån hade det hänt

en järnvägsolycka, och linjen var spärrad av grus och

spillror. Tågföraren hade blivit dödad, och hans lik

— som fördes över till oss — utvisade hur farlig linjenvar. Det var också en landstrykare som dödats, men

hans lik fördes icke till oss. Jag talade med gossen

som legat bredvid mig. Han var tretton år. Han hade

rymt från sina föräldrar, som bodde någonstans i

Oregon, och nu var han på väg österut till sin farmor.

Han berättade om den grymma behandling han utstått

i hemmet, och historien föreföll sann. Varför skulle

han också ljuga för mig, en okänd luffare, som han

träffat på sin väg.

Och gossen hade brått att komma vidare, det

märktes nog. Baninspektörerna bestämde sig för alt skicka

vårt tåg tillbaka samma väg det hade kommit och

sedan uppåt en bibana till Oregon Sliort Line, varifrån

det kunde komma in på stambanan igen på andra

sidan om det vältade tåget. När gossen fick höra detta,

klättrade han upp på kofångaren igen och sade, att han

ville stanna där. Det skulle emellertid ha varit för

mycket för både svensken och mig. Det vore ju att

resa hela den iskalla natten utan att vinna mer än

ungefär tio mil. Vi sade, att vi skulle vänta tills banan

blev klar, och under tiden ville vi söka oss en bra

sovplats.

Men det var nu icke så lätt att komma till en

främmande stad vid midnattstid, utan pengar, i en

förskräcklig köld, för att söka en plats där man kunde

sova. Svensken hade icke en enda penny. Allt vad

jag ägde var två tiocentslantar och en på fem cents.

Av några infödingar hade vi fått veta att en flaska öl

här kostade fem cents och att utskänkningsslällena

höl-los öppna hela natten. Det var just vad vi behövde.

Två flaskor öl skulle kosta tio cents — men där fanns

också en värmande kamin och stolar, och vi kundesitta där och sova till det blev morgon. Vi styrde med

raska steg kurs på ett upplyst ulskänkningsställe. Snön

knarrade under våra fötter och den kalla blåsten

trängde rakt igenom oss.

Men ack — jag hadc missförstått mina sagesman.

Det fanns blott ett enda utskänkningsställe i hela

staden, där ölet ej kostade mer än fem cents, och det var

inte dit vi hadc kommit. Men eljest var det ett

utmärkt ställe. Där fanns en härlig kamin, vitglödgad

av värme, där fanns sköna rottingstolar med armstöd

— och en icke alltför tilltalande värd, som betraktade

oss misstänksamt då vi kommo in. Man kan inte

gärna vandra omkring nätter och dagar i samma kläder,

äntra tåg, kämpa mot sot och aska, sova hur och var

det faller sig, och ändå bibehålla en god apparition.

Våra apparitioner voro avgjort till vår nackdel, men

vad frågade vi efter del? Jag hade ju pengar i fickan

att betala med.

»Två flaskor öl!» sade jag helt nonchalant till

värden, och medan lian drog upp dem, stodo svensken och

jag lutade mot disken och trånade efter de bekväma

stolarna vid kaminen.

Värden ställde två skummande bägare framför oss,

och det var med stolthet jag lade mina tio cents på

disken. Men så fick jag vela att jag hadc misstagit

mig om priset. Nå, än se’n? Jag skulle ha tagit upp

tio cents till ur fickan. Jag skulle inte ha frågat det

ringaste efter att jag sedan icke ägde mer i världen än

fem cents. Jag skulle ha betalat — ja, visst skulle

jag del! Men värden gav mig intet tillfälle att få göra

det. Så snart han hadc fått syn på den slant jag

lagt på disken, tog han glasen ett i vardera handen, ochslängde ölet i vasken bakom disken. Och samtidigt

stirrade lian illvilligt på oss och sade:

»Ni ha skabb på näsan! Ni ha skabb på näsan —

jaha! Ni ha skabb på näsan, si!»

Det hadc jag inte, och inte svensken heller. Det var

intet fel med våra näsor. Den direkta innebörden av

lians ord var det omöjligt för oss att begripa, men den

indirekta var så mycket tydligare. Han tyckte inte om

vårt yltre och ölet kostade tio cents per glas.

Jag grävde nu upp min andra silverslant, lade den

på disken ocli sade obesvärat: »Å, jag trodde, att här

serverades öl till fem cents.»

»Edra pengar tas inte emot här», svarade han och

sköt slantarna till mig igen över disken.

Modfälld stoppade jag pengarna tillbaka i fickan,

modfällda kände vi mer än någonsin en trånande

längtan till den härliga kaminen och länstolarna, och

modfällda gingo vi ut igen i nattkylan.

Och när vi komino till dörren, ropade värden, som

hela tiden följt oss med ögonen: »Ni ha skabb på

näsan, si!»

Jag bar sett mycket av världen sedan dess, jag har

rest i många främmande länder och vistats bland

många främmande folk, läst många böcker och hört

många föreläsningar, men fastän jag bar funderat

länge och djupt, har jag aldrig varit i stånd alt kunna

gissa mig till betydelsen av de gåtfulla ord som

slungades emot oss av krögaren i Evanston i Wyoming. Det

var absolut intet fel med våra näsor.

Den natten sovo vi ovanpå ångpannorna i en

kraftstation. Hur vi upptäckte den sovplatsen minns jag

icke. Vi måste ha styrt kurs ditåt instinktmässigt —så som hästen drages till vatten eller brevduvan till

den plats där hon har sitt ho. Men det var en natt

som vi ej kunna minnas med välbehag. Ovanpå

ångpannorna låg ett dussintal landstrykare före oss, och

där var för hett för oss alla. Till råga på eländet ville

maskinisten på inga villkor tillåta oss att uppehålla

oss på någon annan plats i rummet. Han föreläde oss

att välja mellan den anvisade platsen och snön utanför.

»Ni sa’ ju att ni ville sova — sov då för tusan»,

sade han till mig, då jag kom ned i eldrummet utpinad

och alldeles utom mig av värmen.

»Vatten!» flämtade jag och torkade svetten ur

ögonen. »Vallen!»

Han pekade mot dörren och försäkrade mig, att

någonstans därute i kolmörkret skulle jag finna floden.

Och jag gick för alt söka upp floden, gick vilse i

mörkret, föll omkull i snödrivorna ett par tre gånger och

vände halvt förfrusen om till platsen på ångpannorna.

När jag hade töat upp, var jag törstigare än någonsin.

Överallt omkring mig lågo landstrykare som klagade,

jämrade, suckade, flämtade och stönade, kastande sig

av och an i sin vånda. Vi kunde jämföras med en

flock fördömda som stektes på halster i helvetet, och

maskinisten — denna inkarnation av Lucifer — gav

oss intet alternativ utom att frysa till is därute i

kölden. Svensken satte sig upp och förbannade

ursinnigt den vandringslust som är nedlagd hos människan

och som hadc drivit honom ut på vägar och stigar för

att utstå sådana lidanden som dessa.

»När jag kommer tillbaka till Chicago», orerade han,

»skall jag skaffa mig ett arbete och hålla fast vid det

.S—25379. Vagabondliv.ända tills helvetet fryser till. Se’n ger jag mig ut som

luffare igen.»

Och ödets ironi gjorde att svensken och jag dagen

därpå — sedan spillrorna efter tågolyckan blivit

avröjda — lämnade Evanston i isbehållama på ett

»apelsintåg» från det soliga Californien. Isbehållarna voro

naturligtvis tomma på grund av den rådande kölden,

men det gjorde dem icke varmare för oss. Vi släppte

oss ned i dem genom öppningarna i kylvagnens tak.

Behållarna voro av galvaniserat järn, och i den bitande

kölden var det ingalunda behagligt att röra vid dem.

Vi lågo där skälvande av köld och rådgjorde med

skallrande tänder, men beslöto i alla fall att hålla oss

till islådorna både natt och dag, tills vi hadc kommit

ifrån den ogästvänliga bergsplatån och ner till

Missi-sippidalen.

Men vi måste ju också äta och bestämde oss för att

vid nästa växclstation skaffa oss litet föda, varefter vi

skulle skyndsamt återvända till isbehållarna. Sent på

eftermiddagen ankommo vi till staden Green River,

men det var för tidigt att kunna få kvällsmat. Före

måltiderna är det nämligen svårast att förmå folk att

bjuda på mat, men vi togo mod till oss, klättrade

utför järnstegama när tåget körde in på stationen och

rusade i väg bortåt bostäderna.

Vi blevo snart skilda från varandra, men hade

kommit överens att mötas igen i våra isbehållare. Först

hade jag otur, men så fick jag till sist ett par bitar vid

en köksdörr och med dem innanför skjortan skyndade

jag tillbaka till tåget. Det var redan i gång och hade

ökat farten. Den kylvagn där vi skulle mötas hade

redan passerat, och ett halvt dussin vagnar längre nedåt

svängde jag mig upp på en dylik, klättrade skyndsamt

upp pä järnkramporna ucli släppte mig ned i

isbehållaren.

Men en bromsare hade sett mig från finkan, och

vid nästa hållplats, Rock Springs, ett par mil därifrån,

stack han ned huvudet genom luckan pä min

isbehål-lare och skrek: »Ut med dig, din förbannade drum-

mel! Ut med dig!» Och så grep han tag i mina hen

och drog mig ut — och apelsintåget och svensken körde

vidare utan mig.

Det började snöa och natten skulle säkert bli kall.

Sedan det hadc blivit mörkt, vankade jag omkring

på stationen tills jag fann en tom kylvagn. Där

klättrade jag in — icke i isbehållarna, utan i själva

vagnen. Jag stängde de tunga dörrarna, och eftersom

de voro försedda med gummilister, var vagnen

fullkomligt lufttät. Väggarna voro tjocka, och där fanns

inga springor genom vilka kylan kunde tränga in. Men

inne i vagnen var det lika kallt som utanför den, och

nu var frågan den hur jag skulle kunna få

temperaturen att stiga. Men en yrkesluffare måste veta råd

för allt möjligt. Jag drog upp några tidningar ur

fickan, och dem hrände jag, en i sänder, på golvet i

vagnen. Röken steg upp mot taket. Icke en smula

värme kunde tränga sig ut, och jag tillbragte en

härlig nalt i min uppvärmda tillflykt. Vaknade icke cn

enda gång.

När morgonen kom, snöade det ännu. Medan jag

var ute för att skaffa mig frukost, gick jag miste om

ett godståg som gick österut. Längre fram på dagen

»högg» jag två andra godståg och blev vräkt från

bägge. Det snöade nu tätare än förut, men i skym-ningen for jag vidare i den första blindvagnen på det

genomgående tåget. Just då jag svingade mig upp

på blindvagncn från ena sidan, svängde någon sig upp

från den andra. Det var gossen som hadc rymt från

Oregon.

Men att färdas på den första blindvagnen i ett tåg,

som går med siark fart i häftig snöstorm, är ingen

lustresa. Blåsten går rakt igenom en, slår emot

framsidan av vagnen och kommer igen. Vid första

hållplats, sedan det blivit mörkt, gick jag och intervjuade

eldaren. Jag erbjöd mig att skövla kol, tills vi

kom-mo till den station där han skulle bli avlöst. Anbudet

antogs. Jag skulle sköta mitt arbete ute på tendern,

i snön — krossa kolstvckena med slägga och sedan

skövla dem in till honom. Men efter som jag icke

behövde arbeta oavbrutet, kunde jag emellanåt gå in

till honom och värma upp mig.

»Hm», sade jag till eldaren under min första rast,

»det ligger en liten pojkvasker därborta på första

blindvagnen. Han fryser som en hund.»

Hytterna på Union-Pacificbanans tåg äro ganska

rymliga, och vi stoppade in gossen i en varm vrå

framför eldarens plats, där han genast föll i sömn. Vid

midnatt kommo vi till Rawlins. Det snöade värre än

någonsin. Här skulle nu lokomotivet föras under tak

och utbytas mot ett annat. När tåget stannade,

släppte jag mig ner från lokomotivet och hamnade rakt i

armarna på en storväxt man i lång överrock. Han

började göra frågor, och jag svarade med att fråga

honom vem han var. Han var icke sen att upplysa mig

om att han var sheriff där i orten. Jag drog in

tentaklerna, hörde på honom och svarade.n

Han började nu beskriva den lille pojken som låg

och sov inne i eldarens hytt. Jag satte mig raskt in

i situationen. Det var tydligt att gossens anhöriga

hade kommit honom på spåren, och att sheriffen hade

fått instruktioner per telegraf från Oregon. Jo — jag

hade sett gossen. Jag hadc träffat honom första

gången i Ogden. Det datum jag uppgav passade in med

de upplysningar sheriffen hade fått förut. Men

pojken var ännu ett stycke efter på linjen, förklarade jag,

ty han hade blivit vräkt från just detta genomgående

tåg, då det avgick från Rock Springs. Och hela tiden

bad jag i tysthet till himlen att gossen icke måtte

vakna och komma ner från tendern för att fördärva

alltsammans.

Sheriffen gick ifrån mig för att intervjua bromsarna,

men innan vi skildes sade han:

»I den här staden har ni ingenting alt göra, förstår

ni. Följ med tåget när det går vidare — se till att ni

lyder. Får jag tag i er sedan det har gått, så...»

Jag försäkrade, att det inte alls var i enlighet med

min egen önskan som jag befann mig i hans stad —

att enda orsaken varför jag var där var att tåget

gjorde uppehåll där — och att jag skulle försvinna från

hans lumpna stad så fort att han inte skulle se röken

av mig.

Medan han gick för alt intervjua bromsarna,

klättrade jag upp igen. Pojken var vaken och gnuggade

sig i ögonen. Jag talade om för lionom vad som hänt

och rådde honom att följa med lokomotivet in i stallet.

Så blev det också. Men med samma genomgående tåg

följde gossen sedan installerad i kofångaren och med

tillsägelse att vid nästa hållplats be eldaren om tillå-telse all få silta inne i hvilen. Vad mig beträffar, blev

jag vräkt. Den nye eldaren var ung och ännu icke

tillräckligt demoraliserad för alt trotsa bolagets förbud

mot att låta luffare åka i eldarchvlten. Så att han

avslog milt anbud att skövla kol. Jag vill hoppas att

pojkvaskern hadc bättre tur — tv att åka en hel natt

i kofångaren under en sådan snöstorm skulle ha varit

detsamma som döden.

Egendomligt nog har jag intet minne av hur det

gick till när jag vräktes från tåget i Rawlins. Jag

kommer endast ihåg, att jag stod och såg efter tåget

då det försvann i snöstormen och att jag strax

därefter rusade till ett utskänkningsställe för att värma

mig. Där fanns ljus och värme, där var allt i full

fart och dörrarna vidöppna. Farao, rulell- och

pokerbord fullt besatta, och några galna cowboys hadc

riktigt slagit sig lösa. Jag hadc just lyckats komma i

lag med dem ocli höll pä att tönmia min första drink

på deras bekostnad, då en hand lades tungt på min

skuldra. Jag såg mig om och drog en suck. Det var

sheriffen.

Utan ett ord log han mig med sig ut i snön.

»Det står ett apelsintåg därnere vid stationen», sade

han.

»Det är en förbannat kall natt», sade jag.

»Tåget går om tio minuter», sade han.

Det var alltsammans. Det blev ingen diskussion.

Och när apelsintåget gick, hadc jag tagit plats i

ishe-hållaren. Jag trodde alt mina fötter skulle förfrysa

innan morgonen kom, och de sista tjugu milen innan

vi uppnådde Laramie slod jag upprätt i luckan och

hoppade upp och ned. Det snöade för tätt för attbromsarna skulle kunna se mig — och jag frågade icke

heller efter om de gjorde det.

För de pengar jag hade köpte jag mig litet varmt

till frukost i Laramie, och strax efteråt äntrade jag den

hlinda godsvagnen på ett genomgående låg som

arbetade sig upp till passet genom ryggraden av Rocky

Mountains. Man brukar eljest inte försöka att »hugga»

blindvagnar vid dagsljus. Men under snöstorm uppe

på toppen av Rocky Mountains kunde jag icke tro att

någon bromsare skulle ha hjärta alt vräka mig. Och

del gjorde de inte heller. Däremot togo de för vana

att vid varje hållplats komma och se efter om jag

hadc frusit ihjäl.

Vid Ames’ monument uppe på bergstoppen — jag

har glömt hur högt där är — kom en bromsare till

mig för sista gången.

»Hör på, kamrat», sade han, »ser du godståget som

står därinne pä sidospåret för att låta oss gå förbi?»

Jag såg del. Tåget höll på närmaste spår, sex fot

ifrån oss. Hade avståndet varit ett par fot längre,

skulle jag inte ha kunnat urskilja det för snöstormen.

»Ser du, efterlruppen av Kellys armé ä’ där i en

av-vagnarna. Dom har en två fot tjock halmbädd under

sig — och för resten ä’ dom så många att dom håller

vagnen varm.»

Rådet var gott och jag följde det, ehuru jag var

beredd — ifall rådet bara vore ett knep — att »hugga»

blindvagnen på nytt, när tåget skulle gå. Men det

var ärligt spel. Jag fann vagnen — en stor kylvagn,

vars dörr åt läsidan stod öppen för ventilationens skull.

Jag klättrade upp och steg in. Jag trampade på en

mans ben och sedan på en annan mans arm. Dagernvar dålig, och allt vad jag kunde urskilja var en röra

av sainmantrasslade armar, ben och kroppar. Aldrig

förr hade jag sett ett så hopplöst kaos av mänskliga

lemmar och gestalter. De lågo allesammans i halmen

— över, under och runt omkring varandra. Åttiofyra

stora, starka landstrykare ta en hel hop utrymme om

de ligga utsträckta. De jag trampade på blevo arga.

Kropparna hävdes under mig likt havsvågor, och jag

drevs ovillkorligt framåt. Kunde omöjligt finna någon

halm att sätta fotterna på, och därför trampade jag på

människor. Förbittringen tilltog och jag drevs framåt

med allt större fart. Så förlorade jag balansen och

satte mig plötsligt och eftertryckligt. Olyckligtvis var

det på ett huvud jag satt mig. I nästa ögonblick hade

karlen ursinnigt rest sig på händer och knän och jag

slungades upp i luften. Vad som kastas uppåt måste

komma ned igen — och jag kom ned på en annan

mans huvud.

Jag har ett mycket dunkelt minne av del som nu

följde. Det var som att gå igenom ett tröskverk. Jag

flög som en boll från den ena ändan av vagnen till

den andra. De åttiofyra landstrykarna slungade mig

tills det lilla som fanns kvar av mig genom ett

underverk fann en smula halm att vila på. Men därmed

var jag också upptagen i samfundet, och det var en

munter samling. Hela återstoden av dagen foro vi

vidare i snöstormen, och för att fördriva tiden beslöts

det alt var och en skulle berätta en historia. Det

föreskrevs också, att varenda historia skulle vara »bra»

och dessutom aldrig förut hörd av någon av de

närvarande. Brott mot dessa bestämmelser skulle

straffas med all den skyldige fick gå igenom tröskverket.Ingen enda bröt mot bestämmelserna. Och det vill jag

nu säga, att jag aldrig i hela milt liv har varit med

om ett så översvallande flöde av »bra» historier. Där

lågo åttiofyra män från alla världens kanter — jag den

åttiofemte — och var och en berättade en historia som

var ett riktigt mästerverk. Det var nöden som drev

oss — ty här gällde det antingen mästerstycke eller

tröskverk.

Långt fram pä eftermiddagen kommo vi till

Chey-enne. Snöstormen hadc nu nått sin kulmen, och

fastän ingen av oss hadc ätit något sedan frukosten,

brydde sig likväl ingen om att gå ut för att tigga kvällsmat..

Resan fortgick hela natten i storm, och dagen därpå

foro vi över Nebraskas härliga slätter. Vi hade

kommit ifrån stormen och lämnat bergen bakom oss. Den

välsignade solen lyste över leende fält, och vi hadc

icke ätit någonting på ett helt dygn. Vi räknade ut

att godståget vid tolvtiden skulle anlända till en stad

som — om jag minns rätt — skulle heta Grand Island.

Vi företogo en insamling och skickade av ett

telegram till stadens överhet. Innehållet var alt

åttiofem friska och uthungrade landstrykare skulle anlända

dit vid tolvtiden, och all det skulle vara en god tanke

att ha ett middagsmål i ordning åt oss. Styresmännen

i Grand Island hadc två vägar öppna för sig. De

kunde ge oss mat, eller också kunde de sätta oss i fängelse.

I sistnämnda fall skulle de under alla omständigheter

nödgas ge oss mat, och de insågo klokt nog att det

blev billigare alt slippa ifrån oss med ett enda mål.

När godståget vid tolvtiden rullade in i Grand

Island, sullo vi uppe på vagnstaken och dinglade med

benen i solskenet. Stadens hela polisstyrka var medi mottagningskommittén. Man samlade oss troppvis

och ledsagade oss till de hotell och restauranter där

middagsmål var anordnat åt oss. Vi hadc varit ulan

mat i trettiosex timmar, och ingen behövde säga oss

vad vi skulle göra. Sedan återvände vi under samma

konvoj till järnvägsstationen. Polisen hade varit

omtänksam nog att ge tåget order att vänta på oss. Det

sattes långsamt i gång, och vi åttiofem stodo

uppställda i rad utmed spåret och äntrade tåget.

Det blev ingen kvällsmat av den aftonen — det vill

säga inte för de andra, bara för mig. Just vid

kvälls-vardsdags, då tåget sattes i gång från en mindre stad,

kom cn ny kamrat inklättrande i vagnen där jag salt

och spelade pedro med tre andra luffare. Den

nykomnes skjortbröst svällde på ett misstänkt sätt. I

handen höll han ett buckligt halvlilermåtl, varur ånga steg

upp. Jag kände på lukten att del måste vara »java».

Jag lämnade mina kort åt en som slod bredvid och såg

på spelet och ursäktade mig. Varpå jag gick till

motsatta ändan av vagnen följd av de övrigas

avundsamma blickar, slog mig ned hos den nykomne och

delade med honom både kaffet och det som kommit hans

skjortbröst alt svälla. Det var svensken.

Ungefär klockan tio på kvällen nalkades vi Omaha.

»Låt oss skiljas från den här busligan», sade

svensken till mig.

»Gärna det», sade jag.

När tåget rullade in i staden, gjorde vi oss redo

att utföra vårt beslut. Men befolkningen i Omaha

var också redo. Svensken och jag hängde på

järnstegarna färdiga att hoppa av. Men tåget stannade icke.

Och för övrigt stodo långa rader av polisbetjänter,vilkas metallknappar och stjärnor blänkte i det

elektriska ljuset, uppställda på bägge sidor om banan.

Svensken och jag visste nog vad som skulle hända oss,

om vi hoppade i armarna på dem. Vi höllo oss alltså

fast där vi voro, och tåget gick vidare över

Missouri-11 iver till Council Bluffs.

Några mil längre bort låg »general» Kelly lägrad

med en här av tvåtusen landstrykare i Chautauqua

Park. Det var lians eflerlrupp som vi hadc kommit

tillsammans med, och sedan vi hadc stigit av tåget i

Council Bluffs, begav sig hela truppen på marsch till

lägret. Det hadc blivit kallt, och svåra stormbyar

åtföljda av regn gjorde oss både våta och frusna. En

massa poliser följde med som vakt och för att visa

vägen till lägret. Svensken och jag passade på ett

tillfälle och lyckades smila.

Bcgnet flöt nu i strömmar och vi famlade oss fram i

mörkret, ur stånd att se någonting framför oss och

sökande efter skydd. Instinkten hjälpte oss så alt vi

snart tornade på ett utskänkningsställe — icke ett som

var öppet och där affären var i full gång, icke heller

ett som var stängt för nallen eller ens ett som hadc

fast adress, ulan ett som var uppfört på tungt

bjälklag med rullstoekar inunder, så att det kunde flyttas

från ett ställe till ett annat. Dörrarna voro stängda.

En häftig regnby piskade oss i ansiktet. Vi tvekade

icke ett ögonblick. Krasch — dörren sprängdes upp och

vi gingo in.

I fråga om nattlogis har jag prövat på åtskilligt i

mina dagar — jag har »gått brandvakt» i infernaliska

huvudstäder, sökt nattläger i vattenpölar, sovit i snön

under ett par filtar då sprittermometern visade sjut-tiofyra grader under noll — en bagatell av hundrasex

graders köld — men jag kan uppriktigt säga att jag

aldrig har haft en mera obehaglig sovplats eller

till-bragt en bedrövligare natt än den jag hade tillsammans

med svensken i den rullande utskänkningslokalen vid

Council Bluffs. För det första hadc byggnaden, som

ju låg ett gott stycke från marken, åtskilliga stora

springor i golvet, där blåsten for fram efter behag. För det

andra var disken tom. Där fanns icke en enda flaska

sprit alt värma oss med, vilket ju eljest hade kunnat

komma oss att glömma vårt elände. Inga filtar hade

vi, och vi måste försöka sova i våra våta kläder —

genomvåta in på bara kroppen. Jag lade mig inunder

disken och svensken lade sig under bordet.

Springorna i golvet gjorde platsen omöjlig, och efter en

halvtimme klängde jag mig upp på disken. Om en stund

förflyttade svensken sig upp på bordet.

Och där lågo vi skälvande av köld och längtande

efter dagsljuset. Jag vet då åtminstone alt jag

skakade så att jag slutligen inte orkade längre, utan mina

uttröttade muskler bara värkte och värkte. Svensken

jämrade och stönade och mumlade allt emellanåt med

tänderna skallrande: »Aldrig mer — nej, aldrig mer!»

Han upprepade det oupphörligt, väl lusen gånger, och

då han äntligen dåsade till, mumlade han det

fortfarande i sömnen.

När morgonen grydde, lämnade vi vårt pinorum och

möttes utanför av en tät och kall dimma. Vi

stapplade framåt tills vi nådde järnvägsskenorna. Jag ville

tillbaka till Omaha för att försöka skaffa mig frukost,

och min följeslagare ville vidare till Chicago.

Skilsmässans slund var kommen. Våra så gott som för-lamade händer sökte varandra. Vi skakade kägge i

hela kroppen. Då vi försökte tala, skallrade våra

tänder så att vi måste tystna. Och där stodo vi

ensamma, avskurna från världen. Allt vad vi kunde se var en

liten sträcka järnvägsspår, som på bägge hållen

uppslukades av dimman. Vi stirrade på varandra utan att

tala, och våra händer skakade som av ren sympati.

Svensken var blå i ansiktet av köld, och jag vet att

det måste ha varit på samma sätt med mig.

»Aldrig mer — vad för något?» lyckades jag

slutligen få fram.

Ett svar kämpade för att få ljud ur hans strupe, och

till sist kom som en svag och avlägsen viskning från

själva bottnen av hans frusna själ de orden:

»Aldrig mera — luffare.»

Han tystnade, men fortsatte sedan med en röst som

blev starkare och grövre allt efter som han

eftertryckligare bekräftade sin vilja:

»Aldrig mera luffare. Jag skall skaffa mig arbete.

Det borde du också göra. Så’na nätter som denna

får man reumatism av.»

Han kramade min hand.

»Adjö, kamrat», sade han.

»Adjö, kamrat», sade jag.

I nästa ögonblick voro vi försvunna för varandra i

dimman. Det var vårt sista möte. Men lycka till,

broder svensk, var du än månde vara! Jag hoppas

du har fått det arbete du ville ha.LUFFAREGRABBAR OCH AMATÖRER.

Da och da har jag i tidningar, tidskrifter och

biografiska lexikon flinnit levnadsbeskrivningar över mig

själv, vari det i hänsynsfulla ordalag berättas alt det

var för att studera sociologi som jag blev landstrykare.

Delta är mycket vackert och välvilligt av herrar

biografer, men det är alldeles oriktigt. Jag blev

landstrykare — nåja, därför att jag nu en gång var skapad

som jag är, därför att del låg en vandringslust i mitt

blod som icke lämnade mig någon ro. Sociologen

var endast av underordnad betydelse — den kom

efteråt, på samma sätt som man blir våt av att dyka.

Jag begav mig ut på vandring därför alt jag inte kunde

låta bli — därför att jag inte hadc pengar i fickan att

betala min biljett med — därför att jag var så danad

att jag inte i hela milt liv kunde arbeta »i samma

skift» — och för att det föll sig lättare för mig alt göra

det än att låta bli.

Det började i min egen stad, Oakland, när jag var

sexton år. På den tiden hadc jag förvärvat mig en

viss ryktbarhet inom den utvalda krets av äventyrare,

bland vilka jag gick under benämningen

»Ostronpiraternas prins». Det är visserligen sant, att de som ickehörde lill min umgängeskrets — till exempel

hederliga sjömän i viken och utmed kusten,

yachtbesättningar och ostronens lagliga ägare — kallade mig både

»bandit», »kanalje», »rövare» och »tjuvslryker»

förutom åtskilligt annat, som alls icke var vackrare, vilket

allt endasL uppfattades som komplimanger och bidrog,

att göra den ställning jag intog ännu mera lysande.

Jag hadc då ännu icke läst »Det förlorade paradiset»

— och när jag längre fram läste Miltons: »Hellre

härskare i helvetet än träl i himmelriket», var jag fullt

och fast övertygad om att stora andar alltid följa

samma banor.

Det var vid den tiden som ett tillfälligt

sammanträffande av omständigheter första gången förde mig

ut i ett äventyr som vagabond. Det råkade nämligen

falla sig så, att del just då egentligen icke var

någonting att göra i fråga om ostron, att jag hadc ett par

filtar all hämta i Bcnicia, fyrtio mil från min stad,

och att en stulen båt låg förankrad vid Port Costa,

åtskilliga mil från Bcnicia, beslagtagen av polisen.

Båten tillhörde en av mina vänner som hette Dinny

Mc Crea. Och den hadc blivit stulen och lämnad vid

Port Costa av Whisky-Bob, som också var min vän.

(Stackars Whisky-Bob! Förra vintern blev hans lik

funnet vid kusten, genomborrat av en massa kulor

— ingen visste vem som hadc gjort det.) Nå, jag hade

för någon tid sedan kommit tillbaka från ett ställe

uppåt floden och talat om för Dinny Mc Crea var hans

båt fanns, och så hadc Dinny Mc Crea på fläcken

bjudit mig tio dollars, om jag kunde skaffa båten ner lill

Oakland åt honom.

Jag hade ingenting att fördriva tiden med. Jag sattnere vid dockan och talade om saken med Grek-Nicky,

cn annan tjuvfiskare som också gick och slog dank.

»Vi ge oss av», sa’ jag. Och Nicky var med om det.

Han var alldeles pank. Jag hade femtio cents och

en liten julle. De förstnämnda omsatte jag och

stuvade in dem i den sistnämnda i form av skorpor, cn

hurk konserverat kött och en tioccntsflaska fransk

senap — vi voro alldeles vilda på fransk senap den

tiden. Sent på eftermiddagen hissade vi vårt lilla

spri-segel och startade. Vi seglade hela natten, och på

morgonen kommo vi med frisk fönlig vind och på det

härligaste begynnande högvatten seglande uppåt

Car-quinezsundet till Port Costa. Där låg den stulna

båten, knappa tjugufem fot från bryggan. Vi lade oss

långsides med den och läto spriscglct gå. Så skickade

jag Nicky föröver att lätta ankaret, medan jag började

kasta av beslagssejsingarna.

Då kom en man springande ute på kajen och ropade

till oss. Det var en poliskonstapel. Nu kom jag

plötsligt ihåg att jag hadc underlåtit att ta skriftligt

bemyndigande av Dinny Mc Crea att få ta hans båt med

mig därifrån. Jag visste också all konstapeln skulle

fordra minst tjugufem dollars för att han tagit båten

ifrån Whisky-Bob och sedan vakat över den. Och jag

hade ju givit ut mina sista slantar för salt oxkött och

fransk senap — och när allt kom omkring, var den

överenskomna vedergällningen icke mer än tio dollars.

Jag tittade hastigt bort till Nicky. Han stretade som

häst med ankaret. »Ombord med del!» viskade jag

till honom och vände mig i detsamma och svarade på

konstapelns tillrop. Resultatet var att han och jag

talade på samma gång, så att våra uttalade tankar kolli-derade halvvägs och rördes ihop till en obegriplig

rot-välska.

Konstapelns ton blev emellertid mer och mer

befallande, och jag blev tvungen att höra på. Nicky hävde

på ankaret så att jag trodde något av hans blodkärl

skulle springa. När konstapeln hade givit luft åt sina

hotelser och varningar, frågade jag honom vem han

var. Den tid han förspillde på att säga mig det satte

Nicky i stånd att bli färdig med ankaret. Jag gjorde

en hastig beräkning. Framför fotterna på konstapeln

stod en stege, som nådde från kajen ner till vattnet,

och bredvid stegen låg en julle förtöjd. Årorna lågo

i båten, men den var fastlåst med hänglås. Det

låset var mitt hopp. Jag kände vinden stryka över min

kind, jag såg flodvattnet sliga, jag såg på de sejsingar,

som ännu höllo seglet fast, jag lät blicken glida uppåt

fallen till blocken — jag visste att allt var klart och

uppgav ail förställning.

»Pass på!» skrek jag till Nicky och sprang till

be-slagssejsingarna, kastade dem loss och tackade min

lyckliga stjärna för att Whisky-Bob hade bundit dem

med ordentliga knutar och inte med »käringknut».

Konstapeln hadc emellertid kilat ut för stegen och

famlade med en nyckel på låset. Ankaret var

ombord och den sista sejsingen lossad i samma ögonblick

som konstapeln fick jullen klar och rusade till årorna.

»Pikfall!» kommenderade jag, medan jag samtidigt

tog itu med klofallet. Upp kom seglet och det i en

handvändning. Jag gjorde fast och sprang akterut till

rodret.

»Hal ut!» ropade jag till Nicky. Konstapeln var

nära vår akter. En vindpust fyllde i detsamma vårt

9—25379. Vagabondliv.segel och vi susade i väg... Det var storartat. Om

jag hade haft en svart flagga, vet jag att jag hade

hissat den — så stolt var jag över min seger.

Konstapeln reste sig upp i jullen och kom dagens strålande

ljus att mattas i jämförelse med hans gnistrande

ut-gjulelscr. Han klagade även över att han ej hade

någon bössa — det var också en fördel på vår sida.

Vi hade i alla fall inte stulit båten. Den tillhörde

inte konstapeln. Vi hade bara stulit den

vedergällning han hadc väntat sig och som var hans speciella

lilla biinkomst. Men vi hadc inte stulit den för egen

räkning, utan åt min vän Dinny Mc Crea.

Det dröjde icke många minuter förrän vi voro i

Benicia, och mina filtar hadc vi snart ombord. Jag

lade båten längst ner vid ångbålskajen, varifrån vi

kunde hålla utkik och se om någon kom efter oss.

Man kunde ju aldrig veta! Konstapeln vid Port Costa

skulle kunna hitta på alt telefonera till någon kamrat

i Benicia. Nicky och jag höllo krigsråd. Vi lågo på

däck i det varma solskenet. Friska vindar fläktade oss

i ansiktet och högvattnet skummade susande förbi.

Det var omöjligt att återvända till Oakland förrän på

eftermiddagen, då det började bli ebb. Men vi

föreställde oss, att konstapeln skulle kunna hålla utkik

över Carquinezsundet sedan ebben hade inträtt, och

att vi icke hade annat att göra än alt vänta tills det

nästa gång bleve ebb — det vill säga till klockan två

på natten — om vi ville komma obemärkta förbi

Cerberus.

Och där lågo vi nu på däcket, rökte cigarretter och

gladde oss åt livet. Jag spottade över båtkanten och

prövade hur stark strömmen var.»Med den här vinden kunde vi komma ända till Rio

Vista medan detta högvatten varar», sade jag.

»Och det är frukttid nu på floden», sade Nicky.

»Och lågvatten är där också», sade jag. »Den här

tiden på året är den bästa att resa till Sacramento.»

Vi satte oss upp och sågo på varandra. Den

härliga västanvinden strömmade över oss berusande som

vin. Vi spottade bägge över båtkanten och mätte

strömmens hastighet. Jag anser nu att det var

strömmen och den härliga vinden som var skuld till

alltsammans. De tilltalade våra sjömansinstinkter. Hade

de icke varit, skulle hela den kedja av tilldragelser,

som drev mig in på luffarens stråt, ha brustit.

Vi sade icke ett ord, men vi kastade loss och hissade

segel. Våra äventyr under färden uppåt

Sacramento-floden höra icke till denna berättelse. Men omsider

kommo vi till staden Sacramento och förtöjde båten

vid kajen. Vädret var vackert, och vi tillbragtc vår

mesta lid med att simma. Vid sandrevet ovanför

järnvägsbron kommo vi i sällskap med en flock andra

simmare. Mellan simturerna lågo vi på sandbanken

och pratade. Våra nya bekanta talade helt

annorlunda än de jag dittills hade sällskapat med. Det var

rent av ett nytt språk. De voro allesammans

landstrykare, och för varje ord de yttrade greps jag

oemot-ståndligare av lust till vandrarens fria liv.

»När jag en gång var nere i Alabama», kunde en av

dem börja, och cn annan sade: »När jag kom åkande

med C. & A. upp från K. C.», varpå en tredje föll in

med ett: »På C. & A. finns det inga trappsteg upp

till blindvagnarna.» Och jag låg där alldeles tyst

och hörde på. Så började en annan: »Det var i enliten stad i Ohio vid Lake Shore och Södra Michigan»,

ocli då ropade en: »Har du någonsin åkt med

kanonkulan vid Wabash?» varpå en tredje inföll: »Nej,

men jag har rest med det ’vila’ posttåget från

Chicago.» — »På tal om järnvägar — vänta tills ni ha

prövat på dem i Pennsylvania! Fyra spår, inga

vattencisterner, tar in vatten milt under farten — ja,

det är tåg som gå raskt.» — »Nord-Pacific har blivit

en riktigt dålig linje.» — »Salinas ä’ på upphällningen,

för byglarna ä’ så kitsliga.» — »Jag blev fast i El Paso,

jag och Moke Kid.» — »Tigga mat vid köksdörrarna,

ja — vänta tills vi kommer till de franska prissarna

utanför Montreal! Inte ett ord engelska begriper dom.

Man säger: ’Manger, madame, mänger’ — och gnider

sej på magen och ser hungrig ut, då får man kanske

en bit salt fläsk och cn torr brödkant.»

Jag fortfor att ligga där i sanden och höra på. I

jämförelse med dessa vandrares äventyr tog sig mitt

ostronrövarliv eländigt futtigt ut. En ny värld

öppnade sig för mina ögon — en värld där allt andades

äventyr. Nåväl — jag ville också vara med. Jag

gjorde tysta jämförelser mellan mig och de andra.

Jag var lika stark som någon av dem, lika rask, lika

oförskräckt — och lika gott huvud hade jag som de.

Då vi hade badat nog och det blev skumt, klädde

de på sig och gingo uppåt staden. Jag gjorde

detsamma. Och nu började de tigga pengar på den

förnämsta gatan — »snobbrännan» som de kallade den.

Jag hadc aldrig i mitt liv prövat på att tigga, och det

var vad jag hade svårast att gå med på under den

första tiden, sedan jag blivit landstrykare. Jag hade

rätt löjliga föreställningar om tiggeri. Dittills hadcjag filosoferat på det sättet, all det var finare att stjäla

än att tigga — och alt rövarliv var ändå bättre, därför

att både risken och straffet voro proportionsvis större.

Som ostronrövare hadc jag redan förvärvat åsikter i

fråga oin rättvisan, vilka — om jag hade försökt leva

efter dem — med säkerhet skulle ha skaffat mig tusen

år i statsfängclse. Att stjäla var en bedrift som anstod

en man, att tigga var lumpet och föraktligt. Men

sedan utvecklade jag mig så småningom tills jag kom

därhän alt jag betraktade tiggeriet som ett lustigt skämt,

en förståndsövning, ett sätt att uppöva sina nerver.

Men den första kvällen kunde jag icke förmå mig

till det, och följden var att när de andra voro färdiga

att gå till en restaurant, var jag det icke. Jag var

alldeles pank. En av de andra gav mig pengar att

betala med, och vi åto alla tillsammans. Men medan

jag åt, funderade jag grundligt. Att ta emot stulet

gods var ju lika illa som att stjäla själv, påstods det

— och nu hade den andre tiggt ihop pengar som jag

drog nytta av. Jag kom till det resultatet att jag var

sämre än han och att sådant icke skulle få hända mig

vidare. Det gjorde det icke heller. Dagen därpå var

jag ute och »begärde» mat och pengar lika väl som de

andra.

Grelc-Nickys äregirighet gick inte i samma riktning

som min. Han var inte lämplig till landstrykare, och

en kväll smög han sig ombord på en flodbåt och följde

med den ner till San Francisco. För en vecka sedan

träffade jag honom vid en boxningskarneval. Han har

haft framgång i världen. Han satt på en hedersplats i

ringen. Han anordnar pristävlingar i boxning och ärstolt över det. Inom sportkretsarna där i orten är han

faktiskt ett klart lysande, ljus.

»Ingen grabb är luffaregrabb förrän han liar varit

över "backen’», lydde en paragraf i vandringslagen som

jag hörde i Sacramento. Nå, så fick jag väl då se till

att komma över »backen», så att jag kunde bli intagen

i matrikeln. Med »backen» menades Sierra

Nevada-bergen. Nu skulle hela vår tropp över »backen» på

en liten lustfärd, och naturligtvis ville jag med. Det

var »Franska grabbens» första bedrift som

landstrykare. Han hade nyss rymt från sin familj i San

Francisco. Både han och jag skulle nu visa vad vi dugde

till. Jag vill i förbigående anmärka, att min

prins-titel numera hörde till det förgångna. Jag hade fatt

ett annat namn. Jag kallades för »Sjömansgrabben»

och blev sedermera känd som »Friscograbben», då jag

hade Rocky Mountains mellan mig och min födelsestad.

Klockan 10.20 avgick det genomgående

Central-Paci-fietåget österut från Sacramentos station, och denna

tågtid står outplånligt inristad i mitt minne. Vi voro

ett tiotal inalles, och vi stodo i en lång rad i mörkret

ett stycke i förväg för tåget för att »äntra» det. Alla

stadens luffaregrabbar som kände oss hadc gått ut för

alt se oss starta, och för att »vräka» oss, om de kund o.

Det var nu deras uppfattning om vad ett gott skämt

ville säga, och de voro bara fyrtio som skulle

hjälpas ät. Deras anförare var en rask och hurtig

pojke vid namn Bob. Sacramento var hans födelsestad,

men han hade farit vida omkring, och varit nästan

överallt i hela landet. Han tog »Franska grabben» och

mig avsides och gav oss goda råd — ungefär så här:

»Vi ska’ försöka vräka’ de andra, ser ni. Men ni bäg-ge ä’ ett par klena stackare. Dom andra kan klara sej

själva. Men så snart ni bägge ha »huggit» en

blindvagn, så kravlar ni er upp på taket, förstår ni. Och

där stannar ni tills ni ha kommit förbi Roseville, för

där ä’ poliskonstaplarna ett argsint byke, som ryker på

en så snart dom får syn på en.»

Lokomotivpipan ljöd och tåget sattes i gång. Det

medförde tre blindvagnar — således fanns del rum för

oss alla. Vi skulle nog ha föredragit att få gå ombord

i all stillhet, men våra fyrtio vänner trängde sig

omkring oss med den mest fräcka och häpnadsväckande

offentlighet. Jag följde Bobs råd och klättrade upp på

taket till en av postvagnarna. Där låg jag sedan, och

mitt hjärta slog hastigare än vanligt medan jag

lyssnade till det uppträde som följde. Hela tågbetjäningen

var med i leken, och där »vräktes» med liv och lust.

Sedan tåget hadc gått en halv mil stannade det på

nytt, och tågpersonalen gjorde åter en lyckad razzia.

Jag var den ende som kom med.

Kvar vid stationen och omgiven av ett par tre

kamrater, som hade bevittnat olyckshändelsen, låg

»Franska grabben» med bägge benen avskurna. Franska

grabben hadc halkat eller snubblat, det var

alltsammans, och så hadc hjulen gjort resten. Detta var nu

mitt inträde på luffareslråten. Först några år efteråt

sammanträffade jag åter med Franska grabhen och

undersökte hans benslumpar. Jag gjorde det av

artighet. Krymplingar tycka alltid om alt få förevisa

sina »stumpar». Det är verkligen underhållande att

bevittna ett möte mellan två krymplingar. Deras

gemensamma lyte blir ett aldrig sinande ämne för

samtalet dem emellan. De beskriva hur olyckshändelsenhar gått till och vad de veta om amputationen ocli

kritisera hadc sin egen ocli den andres läkare. Till

slut dra de sig en smula avsides, la av sig bindslen

och klutar av åtskilliga slag och jämföra sina slumpar.

Men det var först en tid efteråt, då de övriga hunno

upp mig nere i Nevada, som jag fick veta något om den

olycka som drabbat Franska grabben. Hela troppen

var för övrigt i elt bedrövligt tillstånd. Den bade

varit med vid en järnvägsolycka. Livade Joe hadc fålt

bägge benen krossade och gick på kryckor, och alla de

andra höllo på alt plåstra om sina skråmor och

skavanker.

Emellertid låg jag nu uppe på postvagnens tak och

försökte komma ihåg, antingen Bosevilles

saminan-bildningsstation — den som Bob hadc varnat mig för

— var den första eller andra hållplatsen för tåget.

För säkerhets skull lät jag bli att kravla mig ned på

blindvagnens plattform förrän tåget höll för andra

gången. Och jag steg icke av. Jag var ju ny i

yrket, och jag kände mig säkrare där jag var. Men jag

omtalade aldrig för de övriga att jag hela natten låg

på vagnstaket under färden över Sierra Nevadabergen.

i snöstorm och genom tunnlar ända ner till Truckee,

dit jag kom klockan sju på morgonen. Del skulle

ha varit nedsättande för mig, och jag hade utsatt mig

för allmänt åtlöje. Detta är första gången jag

bekänner hur jag gjorde min första lur »över backen».

Vad kamraterna beträffade, förklarade de mig vara

»all riglil», och då jag kom samma väg tillbaka till

Sacramento, ansågs jag för fullfjädrad luffaregrabb.

Jag hadc emellertid mycket att lära. Bob var min

mentor, och han förstod sig på den saken. Jag kom-mer iliåg en kväll — det var marknad i Sacramento,

oeli vi drevo omkring och roade oss på mångahanda

sätt — tlå jag miste min hatt under elt slagsmål. Där

stod jag barhuvad på gatan, och del var återigen Bob

som kom mig till hjälp. Han tog mig avsides från de

övriga och sade mig vad jag skulle göra. Jag kände

mig en smula ovillig alt lyda hans råd. Jag hade

alldeles nyss kommit ut efter tre dagars fängelse, och jag

visste att om polisen knep mig på nytt, skulle jag råka

värre ut. Å andra sidan kunde jag icke visa mig feg.

Jag hade varit »över backen», jag följde

landstrykar-troppen som fullfjädrad, och jag måste nu visa vad

jag dugde till. Jag tog således Bobs råd för gott, och

han följde med mig för alt se om jag skulle kunna

klara mig.

Vi ställde oss i ett gathörn, som jag tror vid K-street

och Femte galan. Del var tidigt på kvällen och galan

var full med folk. Bob studerade uppmärksamt

varenda huvudbonad som bars av förbigående kineser.

Jag hadc alltid undrat hur det kom sig, att alla

landstrykare brukade vara klädda i femdollars

Stelson-hattar med styva brätten, och nu fick jag veta det.

De »höggo» dem från kineserna, på samma sätt som

jag nu skulle skaffa mig en. Jag var nervös — där

var ju så mycket folk — men Bob var kall som ett

isberg. Flera gånger, när jag tog ett steg framåt mot

en kines och var beredd till handling, drog Bob mig

tillbaka. Han sade att jag måste ha en bra hatt och en

som passade åt mig. Än kom där en hatt med den

rätta storleken men som icke var ny, och efter ett

dussin omöjliga hattar kunde där komma en som var

ny men icke hade den rätta storleken. Kom så ensom både var ny ocli hade den rätta storleken, så var

kanske brättet för stort eller icke tillräckligt stort. Bob

var minsann kinkig, han! Jag var så nervös att jag

skulle ha huggit vilket slags huvudbonad som helst.

Till sist kom emellertid den rätta hatten — den enda

i hela Sacramento som dugde åt mig. Så snart jag

fick se den visste jag att det var prima vara. Jag

såg på Bob. Han kastade en forskande blick omkring

sig efter polisen och nickade sedan. Jag tog hatten

från kinesens huvud och satte den på mitt eget. Den

passade så väl som om den blivit köpt åt mig. Så

for jag i väg. Jag hörde elt ulrop från Bob och såg

en skymt av honom, då han satte krokben för den

uppretade mongolen för att hindra honom från att springa

efter mig. Och jag sprang. Jag vek av vid nästa

hörn och vid det därnäst. Där var icke så fullt med

folk som på K. Street, och jag vandrade stillsamt

framåt i det jag hämtade andan och lyckönskade mig till

min hatt och min lyckade flykt.

Men plötsligt fick jag se den barhuvade kinesen

svänga om ett hörn bakom mig. Han var åtföljd av

ett par andra kineser, och i hälarna på dem kom ett

halvt dussin pojkar och karlar. Jag satte av åt nästa

hörn, sprang tvärsöver gatan och vek om ett hörn

längre bort. Nu trodde jag mig alldeles säkert vara

kinesen kvitt och saktade stegen. Men i detsamma hade

jag den envise mongolen hack i häl efter mig igen.

Det var den gamla historien om haren och

sköldpaddan. Han kunde icke springa så fort som jag, men

han var ihärdig och lunkade illslugt framåt och

ödslade myckel andedräkt på högljudda klagorop och

förbannelser. Han kallade hela Sacramento till vittne påden skymf som blivit honom tillfogad, och en stor del

av Sacramento hörde honom och samlades omkring

honom. Jag sprang som haren, och den ihärdige

mongolen och hans ständigt växande följe var ständigt tätt

efter mig. Men till sist — sedan jag hade sett att en

polis hadc sällat sig till flocken — började jag sträcka

ut av alla krafter. Jag gjorde krökar ocli vändningar,

och jag kan svära på att jag sprang förbi minst tjugu

kvarter rakt fram. Jag såg aldrig till kinesen vidare.

Hatten var finfin, en splitter ny Stetson, nyss kommen

från butiken, och hela ligan avundades mig min kupp.

Det var också ett bevis på att jag klarat mig. Jag

gick med den mer än ett år.

Luffaregrabbar äro riktigt trevliga pojkar — när man

är ensam med dem och de få tala om »hur det gick

till». Men nog är det bäst att se upp med dem, när

de komma i flock. Då äro de som vargar och i stånd

alt stuka den starkaste karl. Vid sådana tillfällen äro

de icke rädda av sig. De kasta sig över mannen och

hålla honom fast med all den styrka som finns i deras

sega pojkkroppar, tills han faller omkull och är

alldeles hjälplös. Jag har mer än en gång sett dem göra

det, så att jag vet vad jag talar om. Motivet är

vanligen att de vilja plundra sitt offer, och man bör

särskilt passa sig för »den starka armen». Varenda pojke

i den liga jag tillhörde var expert i fråga om den

saken, till och med Franska grabben innan han fick

benen avskurna.

Jag kan, när jag vill, tydligt se framför mig ett

uppträde, som jag en gång bevittnade i en träddunge

nära järnvägsstationen i Sacramento. Det är natt och

svagt stjärnljust. Jag ser en stor och grov arbetaremitt i en flock ligapojkar. Han är ursinnig och svär

och gormar, men han är icke det minsta rädd, ty han

litar pä sin styrka. Han väger sina modiga åttiofem

kilo och har muskler som järn. Men han vet föga vad

lian har alt kämpa emot. Grabbarna morra, och det

låter icke vackert. De rusa över honom från alla

sidor, och han slår ifrån sig och snurrar runt.

»Barbcrar-grabbcn» står bredvid mig, och när karlen snurrar

runt, rusar grabben fram, knuffar honom i ryggen med

sitt knä och lägger bakifrån sin högra arm om hans

hals, så alt benet i handleden pressas mot halsådran,

varpå grabben kastar sig bakåt med hela sin tyngd.

Del är en väldig hävstångskraft, och för övrigt kan

karlen ej dra andan. Det är detta knep som går

under benämningen »den starka armen».

Karlen gör motstånd, men han är faktiskt redan

hjälplös. Grabbarna äro över honom från alla håll,

klänga sig fast vid hans armar, ben och kropp, och

»Barberargrabben» släpper ej sill lag, utan hänger fast

vid offret, liksom vargen vid älgens hals, och drar

bakåt. Mannen faller omkull, ocli hela svärmen störtar

sig över honom. »Barberargrabben» byter om ställning,

men släpper ej för ett ögonblick sitt lag. Somliga av

grabbarna undersöka den fallnes fickor, medan andra

hålla fast hans hen, så all han icke kan sparka, och

de förbättra situationen för sig genom att dra av honom

skorna. Nu har han givit tappt. Han är slagen. Och

han har ju också svårt för att andas. Han uppger

kanske ljud som om han vore nära att kvävas och

grabbarna skynda sig. De vilja alls inte döda honom.

Nu är det färdigt. På kommando släppa allesammans

sina tag på en gång och grabbarna skingras — en avdem »hugger» mannens skor, ty han vet, var han kan

få cn halv dollar för dem. Mannen salter sig upp,

vimmelkantig och hjälplös. Även om han hade lust

att förfölja sina plågoandar vore det hopplöst att

försöka det i mörkret och utan skodon. Jag stannar ett

par ögonblick och ser på honom. Han känner på sin

strupe, harklar och vrider på nacken, som om han

ville förvissa sig om att icke halsen är ur led. Så

skyndar jag mig efter kamraterna och ser honom

aldrig mer — fastän jag alltid skall se honom framför

mig så som han satt där vimmelkantig i stjärnljuset

och gjorde små underliga knyckar med nacken.

Fulla karlar äro speciellt utsatta för angrepp av

ligapojkar, och var grabbarna än befinna sig, äro de

ständigt på utkik efter sådana. De druckna anse de för sitt

lagliga byte, på samma sätt som flugan är spindelns.

Det är ibland rätt lustigt att se dem hantera en

drucken, i synnerhet om han är alldeles hjälplös och ingen

kan komma och störa dem. Vid första angreppet ta

de hans pengar och värdesaker. Sedan slå de sig ned

omkring honom, som om de vore en flock indianer.

Så får en av dem ett plötsligt begär efter den drucknes

halsduk. Den går. En annan behöver underkläder.

De gå också — och tröjärmar och kalsonger avkortas

med kniv. Emellanåt tillkallas någon vänligt sinnad

fullväxt landstrykare som tar hand om rocken och

byxorna, vilka alltid äro för stora åt grabbarna.

Slutligen gå de sin väg efter att ha lagt sina kasserade

paltor i hög bredvid den druckne.

Jag påminner mig också en annan, tilldragelse. Det

är en mörk kväll, och vår tropp kommer gående på

trottoaren i en av stadens utkanter. Framför oss iskenet från en elektrisk gatlykta går en man som

tydligen ämnar snedda över gatan. Det är någonting

försiktigt och trevande i hans gång. Pojkarna vädra

genast ett byte. Karlen är full. Han vacklar över till

trottoaren pä andra sidan och försvinner i mörkret, där

han lar en genväg över en obebyggd tomt. Intet

jaktrop uppstämmes, men hela flocken sätter i väg efter

honom. Men vad är detta? En annan flock unga,

spänstiga, småväxta och hotande gestalter stå plötsligt

mellan ligan och dess byte. Det är också ligapojkar, och

under deL fientliga uppehållet få vi veta att den

druckne hör dem till — att de ha följt efter honom förbi

mer än ett dussin kvarter, och alt vi inte ha någonting

där att göra. Men bland oss råder urtidens lagar.

Vargungar äro också vargar, ehuru jag knappast tror

all en enda av våra antagonister var mer än tolv eller

tretton år. Jag träffade några av dem efteråt och fick

veta att de samma dag hadc kommit över »backen»

och alt de hörde hemma i Denver och Sall Lake City.

Vår flock störtar fram. Vargungarna tjuta och skrika

och slåss som små avgrundsandar. Runt omkring den

druckne rasar striden om vem som skall ta honom i

besittning. Han faller omkull mitt i liandgemänget och

striden rasar över hans fallna kropp — alldeles som

när greker och trojaner kämpade om en fallen hjältes

döda kropp och rustning. Under skrik och gråt och

klagan från vargungarnas sida drivas dessa hort från

bytet, och det är mitt band som har segrat. Men alltid

skall jag minnas den stackars karlen och hans dimmiga

förundran över det slagsmål, som så plötsligt bröt löst

på den obebyggda tomten. Jag kan ännu se honom

silla där nästan dold av mörkret, gapande av undranoch godmodigt försökande uppträda som fredsmäklare

i det stora slagsmålet, vars betydelse han icke förstod.

Jag glömmer icke heller det verkligt förolämpade

uttrycket i hans ansikte, då han — den oskyldige — greps

av en massa händer och drogs in milt i striden.

»Byltgyckar» höra också till luffaregrabbarnas mest

omtyckta villebråd. En »byltgycke» är en landstrykare

som arbetar. Namnet har han fått därav, att han

alltid bär med sig ett par hoprullade filtar, elt s. k. hylle.

Eftersom han arbetar, antar man att han måste ha

några småslantar i fickan, och det är dessa som

ligapojkarna vilja åt. De bästa jaktmarkerna när det

gäller alt finna »byltgyckar» äro skjul och lador,

sågbac-kar och bangårdar i städernas utkanter m. m. Och den

lämpligaste jakttiden är natten, sedan byltgycken har

uppsökt dylika platser för att rulla in sig i sina filtar

och sova.

Amatörer inom landstrykarfacket äro också utsatta

för alla slags övergrepp från luffaregrabbarnas sida.

Man betraktas som amatör, om man slår sig på yrket

sedan man har kommit över pojk- och ynglingaåren,

varemot en pojke, hur »grön» han än är, aldrig

betraktas som amatör. Jag kom in på banan vid så

unga år, att jag aldrig räknades för amatör, utan

övergick från luffaregrabb direkt till de yrkesmässiga. Det

var visserligen en kort tid — då jag utbytte mitt forna

öknamn »Friscograbben» mot Sjömans-Jack — som

jag emellanåt misstänktes för att vara amatör. Men

så snart de som hyste dylika misstankar gjorde närmare

bekantskap med mig, ändrade de genast denna

uppfattning, och jag vande mig mycket snart att uppträda

med hela den yttre pondus, som är kännetecknet på en ,fullfjädrad yrkcsluffare, the professionals. Och här vill

jag anmärka, att det är de som utgöra aristokratien

hland landsvägsriddarna. De äro de övrigas herrar och

mästare, de givna angriparna, den borna adeln — de

blonda djuren, som Nietzschc sätter så högt...

Då jag kom tillhaka »över backen» från Nevada,

upptäckte jag att någon hadc stulit Din ny Mc Creas båt.

Löjligt nog kan jag ännu icke i denna dag påminna

mig vad det blev av jullcn som Nicky och jag seglade

med från Oakland till Port Costa. Jag vet att

konstapeln icke fick tag i den och att vi icke hade den

med oss uppåt Sacramcntofloden, men det är också

allt vad jag vet om den saken.

Och därför alt Dinny Mc Creas båt nu också hadc

gått förlorad, var jag ju rent tvungen att sluta mig

till luffarnas kår. Då jag tröttnade på Sacramento,

sade jag farväl till ligan, som på sill vänskapliga sätt

sökte få mig »vräkt» från godståget då jag lämnade

staden. Och så drog jag ut på en lur genom San

Joa-qu indalen. Vandringslusten hade gripit mig och ville

icke släppa laget. Och när jag sedan hadc varit till

sjöss och företagit mig åtskilligt annat, vände jag

tillbaka till landsvägen för att göra längre turer, för att

leva som »komet» och »professionell» och dyka ned i

det sociologiens djup där jag blev genomvåt inpå bara

kroppen.TVÅ TUSEN LANDSTRYKARE.

En gång var jag nog lycklig att få färdas ett par

veckor tillsammans med en trupp landstrykare som

räknade tvåtusen medlemmar. Den kallades för

»Kellys armé». Tvärsöver den vilda och ohyfsade västern,

ända från Californien, hade general Kelly och hans

hjältar kunnat äntra tåg, men under färden över

Missouri, då de tornade ihop med den förslappade östern,

kunde de icke klara sig längre, östern hadc icke på

minsta sätt för avsikt att transportera tvåtusen

landstrykare gratis. »Kellys armé» låg en tid maktlös vid

Council Bluffs. Den dag då jag stötte tillsammans med

den, voro de tvåtusen alldeles ursinniga över att ha

blivit fördröjda och marscherade ut för att lägga

heslag på ett tåg.

Det var en ganska imponerande syn. General Kelly

satt på en ståtlig svart gångare, och med vajande fanor,

skrällande krigslrumpeter och dånande trumvirvlar

tågade hans tvåtusen landstrykare — det ena kompaniet

efter det andra — i två divisioner upp framför honom

och styrde kurs nedåt körvägen till den lilla staden

Weston, som låg sju mil därifrån. Eftersom jag var

den siste av rekryterna, hade jag min plats i andra

10—25379. Vagabontlliv.divisionens sista regementes sista kompani. I Weston

lägrade sig armén utmed järnvägsspåret — eller

rättare sagt spåren, ty det var två linjer som gingo genom

Weston, nämligen Chicago — Milwaukee och St. Paul

— Rock Island.

Vi hadc lör avsikt alt storma första låg som skulle

gå ut från stationen, men järnvägsstyrelsen förstörde

vära planer och avgick med segern. Där kom intet

»första låg». De hägge linjerna slängdes, och man

upphörde att skicka några låg pä dem. Men medan vi

lågo där vid de öde spåren, började de goda invånarna

i Omaha och Council Bluffs röra på sig. De förberedde

sig att uppvigla pöbcln till alt bemäktiga sig ett låg i

Council Bluffs, köra det ned till oss och ställa det till

vårt förfogande. Men också den planen korsades. Man

gav icke pöbcln lid alt samla sig. Följande dag kom

ett lokomotiv med en enda salongsvagn till stationen

och körde in på ett sidospår. Vid detta tecken till att

del åter skulle bli liv och rörelse på de döda linjerna

ställde licla armén upp sig utmed spåren.

Men aldrig liar det väl kommit etl så onaturligt liv i

en död järnbana, som det nu blev på dessa bägge linjer.

Vi hörde plötsligt ett lokomotiv signalera — det kom

emot oss på väg österut. Vi beredde oss på att äntra.

Visslan ljöd skarpt och ilsket, och tåget rusade förbi i

vildaste fart. Den landstrykare är ännu inte född som

skulle ha kunnat äntra det. En ny signal ljöd, och ett

nytt tåg susade förbi med samma fart. Så kom ett till

och ännu ett — tåg efter tåg, tåg efter låg, tills de

slutligen voro sammansatta av passagerarevagnar,

postvagnar, »döda» lokomotiv, godsvagnar,

ambulansvagnar, och allt det sammanrafsade skräp av utslitet ochobrukbart rullande materiel, som hopas på stora

bangårdar. Då stationen vid Council Bluffs var

fullständigt klar igen, körde den privata salongsvagnen med

sitt lokomotiv österut, ocli nu voro linjerna döda på

allvar.

Den dagen gick och likaså den nästa. Det hände

fortfarande ingenting, och under hela denna tid lågo

de tvåtusen landstrykarna invid banan i snöslask, regn

ocli liagel. Men följande natt blevo järnvägsmännen

i alla fall lurade av det goda folket i Council Bluffs.

En pöbelhop samlades där och gick över floden till

Omaha för att sammanträffa med ett annat uppbåd av

meningsfränder, varefter de tillsammans gjorde ett

angrepp mot Union Pacifics järnvägsstallar. Först

bc-mäktigade de sig ett lokomotiv, sedan samlade de ihop

vagnar till ett tåg, och därefter begav sig hela

sällskapet ombord på detsamma, förde det över Missouri och

nedåt Rock Island-linjen för att överlämna det åt oss.

Järnvägsmännen försökte nog att också tillintetgöra det

företaget, men deras plan misslyckades till dödlig

förskräckelse för stationsförmannen och en annan

järnvägstjänsteman i Weston. Dessa, som hade fått

hemliga order per telegraf, försökte välla tåget med våra

medlidsamma hjälpare genom att riva upp skenorna.

Men nu förhöll det sig så, att vi hadc haft misstankar

mot dem och skickat ut patruller. Gripna på bar

gärning under försök att ställa till en järn vägsolycka, och

omgivna av tvåtusen ursinniga landstrykare, beredde

sig de bägge männen på döden. Jag kommer nu icke

ihåg vad det var som räddade dem — men det är

möjligt att tåget kom just i detsamma.

Nu var det dock vår tur att bli lurade, och det blevovi grundligt. I sin brådska hadc de bägge

pöbelho-parna icke tänkt på att skaffa tillräckligt långt tåg.

Där fanns icke plats för tvåtusen luffare. Det hölls

följaktligen en stor sammankomst, där man förbrödrade

sig och sjöng sånger — och så skildes man åt. De

håda pöbelhoparna vände om till Omaha med tåget

som de hade lagt beslag på, och morgonen därpå

startade landstrykarna den hundrafemtio mil långa

marschen till Des Moines. Det var först sedan Kellys

armé hadc kommit över Missouri som den började

marschera, ocli därefter åkte den icke mer på tåg. Det

kostade järnvägen en orimlig massa pengar, men det

var för principens skull den hindrade det — och

segern stannade i alla fall i järnvägsbolagets händer.

Underwood, Leola, Menden, Avoca, Walnut, Marno,

Atlantic, Wyoto, Anita, Adair, Adam, Casey, Stuart,

Dexter, Carlham, De Soto, Van Meter, Bouncville,

Commerce, Valley — hur livligt dessa städers namn

stå för milt minne, då jag studerar kartan och följer

den väg vi togo genom det feta Iowa. Och de gästfria

farmarna i Iowa! De kommo med sina vagnar och

transporterade vårt hagage, de hjödo oss på varm

frukost utmed vägen. Borgmästare i välmående småstäder

liöllo hälsningstal till oss och skyndade på oss att

gå vidare, deputationer av små flickor och unga

kvinnor kommo oss till mötes och dc goda borgarna infunno

sig i hundratal, togo oss under armarna och

promenerade genom de förnämsta gatorna med oss. Det blev

festdag så snart vi kommo till någon stad — och på

det sättet hade vi festdagar alla dagar, ty där fanns

fullt med släder.

På aftnarna vimlade vårt läger av folk. Varje kom-pani hadc sin särskilda lägereld, och vid varje eld var

det något slags underhållning. Kockarna vid mitt

kompani voro riktiga konstnärer i fråga om sång och dans

och ombesörjde till stor del underhållningen. På ett

annat håll i lägret sjöng sångföreningen flerstämmiga

sånger — en av de bästa rösterna tillhörde

»tandläkaren», en man på vårt kompani, och vi voro oerhört

stolta över honom. Han drog också ut tänder på hela

armén, och efter som tandutdragningen i regel

försiggick under måltiderna, stimulerades vår matsmältning

genom växlande tilldragelser. Tandläkaren hade inga

smärldövandc medel men alltid fanns det ett par tre

av oss till hands som voro färdiga att gripa tag i

patienten och hålla fast honom. Förutom kompaniernas

och sångföreningens prestationer höllos där också

regelmässiga gudstjänster — platsens predikanter uppträdde

— och oupphörligt förekommo politiska tal. Allt detta

försiggick emellanåt samtidigt. Man kan sikta ur en

massa talanger bland tvåtusen landstrykare. Jag

kommer ihåg att vi hade ett utvalt bollspelslag, och på

söndagarna brukade vi kämpa mot platsens bollspelare.

Ibland gjorde vi det två gånger på söndagen.

Då jag förra året var ute på en foredragsturné, kom

jag till Des Moines åkande i Pullmanvagn — jag

menar nu inte en »Pullman med sidodörrar», utan en

ordentlig. Vid utkanten av staden fick jag syn på det

gamla gjuteriet, och mitt hjärta klappade högt. Det

var där vid gjuteriet som armén hade lagt sig på

marken och svurit en väldig ed på att nu hade den

skoskav och ville inte gå längre. Vi togo gjuteriet i

besittning och upplyste Des Moines om att vi hade

kommit för att stanna där — vi hade gått dit till fots,men vi skulle så lusan heller inte gä därifrån. Des

Moines var en gäslfri stad, men delta var alt fordra

för mycket av det goda. Låt oss räkna efter! Tre

måltider om dagen åt tvåtusen landstrykare gör

sextusen måltider per dag, fyrliolvålusen måltider per

vecka eller etthundrasextioåttatusen måltider per

kortaste månad i kalenderåret. Ett ansenligt belopp. Och

vi hadc inga pengar. Det var Des Moines’ tillgångar

det gällde.

Staden var förtvivlad. Vi lågo där i läger, höllo

politiska tal och andliga konserter, drogo ut tänder, spelade

kort, idkade bollspel och åto vära tre mål om dagen.

Des Moines betalade. Så bönföll Des Moines hos

järnvägsstyrelserna, men där hjälpte inga böner. De hadc

sagt att vi icke skulle få åka, och därmed var den

saken avgjord. Hade vi fått tillstånd till det, skulle detta

ha varit att skapa ett prejudikat som de ej ville veta av.

Så att vi fortsatte att äta. Del var detta som gjorde

situationen så skrämmande. Vi skulle till Washington,

och Des Moines hadc fått lov alt ta upp kommunala

lån, om det skulle betala järnvägsbiljetter åt oss alla

— även om man hadc fått dem efter nedsatt taxa. Och

stannade vi mycket längre, skulle staden under alla

omständigheter bli tvungen alt la upp lån för alt

skaffa oss mat.

Men så fanns där ett lokalt geni som hittade på en

lösning av problemet. Vi skulle inte gå till fots. Gott!

Så skulle vi bli transporterade därifrån på annat sätt.

Från Des Moines till Keokuk vid Mississippi gick en

flod, Des Moines River, som var trehundra mil lång.

Den vägen kunde vi befordras, förklarade det lokala

geniet, och när vi då en gång blivit försedda med fly-tande materiel, kunde vi själva transportera oss utför

Mississippi till Ohio och därifrån vidare uppåt, tills

vi slutligen efter en kort vandring över bergen kunde

komma till Washington.

Des Moines satte i gång en subskription. Borgare

som hade intresse för stadens allmänna väl bidrogo

med tusentals dollars. Timmerplankor, tågverk, spik

och bomull att dikta med köptes upp i stora partier,

och vid Des Moines’ stränder utvecklades ett nytt

skede av skeppsbyggeriets historia. Des Moines River är

ett litet eländigt vattendrag, som med orätt betecknas

som »flod». I västern, där allt är så mycket

omfångsrikare, skulle den på sin höjd kallas »bäck».

Stadens äldsta invånare skakade på huvudet och sade att

det aldrig skulle gå — där fanns icke tillräckligt med

vatten för att vi skulle kunna flyta. Men Des Moines

frågade tusan efter det, bara staden blev av med oss,

och vi voro nu så välfödda och optimistiska, att vi inte

heller brydde oss om det.

Onsdagen den 9 maj startade vi på vår kolossala

lustfärd. Des Moines hade sluppit ifrån oss

jämförelsevis billigt, och det lokala geniet, som hjälpte staden ur

klämman, gjorde sig helt visst förtjänt av att få sin

staty rest där i brons. Visserligen kostade vi Des

Moines åtskilligt. Vi hadc förtärt sextiotusen måltider i

gjuteriet, och tolvtusen togo vi med oss till vägkost.

Vi måste ju försäkra oss mot hungersnöd i

vildmarkerna. Men vad skulle det icke ha betytt för Des

Moines, om vi hade stannat där elva månader i stället för

elva dagar? Vid avfärden utlovade vi, att om vi icke

kunde flyta fram på floden, så skulle vi nog komma

igen.Det var naturligtvis mycket skönt att ha tolvtusen

mål mat hos vår inlendentur, och de som hörde till

intendenturen hade det nog alldeles storartat, ty all

utdelning upphörde mycket snart för oss andra, i alla

händelser syntes den icke till vidare i min båt.

Indelningen i kompanier gick alldeles sönder under denna

färd nedåt floden. I varje läger finns det alltid vissa

procent skolkare, oduglingar, medelmåttor och riktigt

styva karlar. I min båt voro vi tio man, allesammans

styva. Jag var av två skäl upptagen bland dem. För

det första var jag så styv som någon, och för det

andra var jag Sjömans-Jack. Jag visste besked om

bålar och segling. Vi tio glömde snart de andra fyrtio

som hadc tillhört samma kompani som vi. Och så

snart vi hadc gått miste om ett mål, glömde vi genast

intendenturen. Vi ansågo oss för oberoende. Vi

seglade utför floden för egen del, skaffade oss själva mat,

ströko förbi varenda båt i hela flottan och — det gör

mig ont att nödgas säga det — lade emellanåt beslag

på förråd som farmare hade samlat ihop åt hela

armén.

Under hela den trehundra mil långa färden voro vi

ständigt en halv till och med en hel dag före den övriga

hären. Vi hadc fått fatt i ett par amerikanska flaggor,

och så snart vi nalkades någon liten stad eller sågo en

flock farmare samlade vid flodstranden, hissade vi flagg

och sade att vi utgjorde »förtruppen» samt begärde att

få veta vilka livsmedel som samlats ihop åt hären. Vi

representerade således armén, och förråden

överlämnades åt oss. Men vi voro aldrig småaktiga. Vi togo

inte mer än vad vi kunde föra med oss. Däremot togo

vi alltid det bästa. Om till exempel någon filantropiskfarmarc hadc skänkt tobak liil flera dollars värde, så

stannade den hos oss. Likaså lade vi beslag på smör,

socker, kaffe och konserver. Men om förråden

utgjordes av bönor och mjölsäckar eller ett par tre slaktade

slutar, avstodo vi beslutsamt från alltsammans och

avlägsnade oss efter att ha givit order alt det skulle

överlämnas åt intendenturens båtar, som hadc sig ålagt att

följa efter oss.

Bevare oss, vad vi levde högt under de dagarna!

Länge bjöd general Kelly till att hejda vår framfarL

Han skickade ut elt par roddare i en lätt, rundbottnig

båt för att de skulle hinna upp oss och göra slut på

våra strandhugg. Och de hunno visserligen upp oss

— men de voro bara två och vi däremot tio. General

Kelly hadc givit dem fullmakt att ta oss till fånga,

och det talade de också om för oss. Då vi förklarade

oss vara mindre benägna att träda i fångenskap,

skyndade de i förväg till närmaste stad för att påkalla

myndigheternas hjälp. Vi begåvo oss genast i land, lagade

till en tidig kvällsvard, och i skydd av mörkret färdades

vi sedan förbi staden och dess myndigheter.

Under en del av turen förde jag dagbok, och när jag

läser i den, ser jag ett uttryck som ofta kommer igen

och del är »levde flott». Det gjorde vi verkligen. Vi

nöjde oss icke ens med att koka kaffe med vatten, utan

lagade det med mjölk, vilken utomordentliga dryck vi

kallade för »Wienerkaffe».

Med oss i spetsen, som skummade grädden av det

hela, och med intendenturen på långt håll efteråt, fick

arméns huvudstyrka i mitten så gott som svälta. Det

var svårt för dem, det medger jag gärna, men vi voro

individualister. Vi voro företagsamma och energiska,.och vi hyste en bergfast övertygelse att provianten var

till för den som kom först. En gång måste hären klara

sig två hela dagar ntan mat, och så kom den till en

liten stad på trehundra invånare, som jag tror hette

Red Rock. I den staden var — som överallt i städerna

där vi drogo fram — en välfärdskommitté tillsatt. Om

man i medeltal räknar fem individer på varje familj,

skulle befolkningen i Red Rock utgöras av ungefär

sextio hushåll. Deras välfärdskommitté blev slagen av

skräck, då tvåtusen utsvultna landstrykare kommu

farande och förtöjde sina båtar i två eller tre rader utmed

flodstranden. General Kelly var en rättsinnig man.

Det var icke hans mening alt bereda staden

förtretligheter. Han väntade icke att sextio hushåll skulle

kunna leverera en måltid åt tvåtusen man. För övrigt hade

ju armén också sitt kassaskrin.

Men välfärdskommillén lappade alldeles huvudet.

»Ingen uppmuntran åt inkräktare», ljöd dess program,

och när general Kelly ville köpa mat, blev hans

begäran avslagen. Där fanns ingenting att sälja.

General Kellys pengar »togos inte emot» där i staden. Men

då samlade generalen sin här. Hornen skallade.

Armén steg ur båtarna och ställde upp sig i

stridsordning utmed stranden. Kommittén stod och såg på.

General Kellys tal var helt kort.

»Kamrater!» sade han. »När var det ni sist hade

något att äta?»

»I förgår», svarades det i korus.

»Ä’ ni hungriga?»

Ett eftertryckligt ja från tvåtusen strupar skallade

genom luften. Och nu vände sig general Kelly till

väl-färdskommittén.»Nu se ni själva hurudan situationen är, mina

herrar. Mitt folk har inte fått mat på fyrtioåtta timmar.

Släpper jag dem lösa över er stad, så kan jag inte svara

för vad som händer. De ä’ hragta till förtvivlan. Jag

har begärt att få köpa mat åt dem, men ni ha

nekat att sälja. Nu tar jag tillhaka mitt anbud. Jag

kommer i stället med en fordran att få mat. Jag ger

er fem minuter att besinna er på. Antingen slaktas

här sex nötkreatur åt mig och vi få fyratusen

matportioner, eller också släpper jag hären lös. Fem minuter,

mina herrar.»

Den förskrämda välfärdskommittén såg på de

tvåtusen uthungrade landstrykarna och föll genast till

föga. Det behövdes visst icke fem minuter till det.

Här var ingenting att besinna sig på. Slakten och

anskaffandet av allt som begärts vidtog genast •— och

armén fick sin middag.

Och fortfarande seglade vi tio fräcka individualister

i förväg och lade beslag på allt vad vi kunde komma

över. Men general Kelly lurade oss till sist. Han

skickade ryttare nedåt bägge stränderna för att varna

både lantbefolkning och stadsbor för oss. Dc gjorde

sin sak grundligt, det måste jag medge. Farmarna,

som förut visat sig så gästvänliga, bemötte oss nu med

isande köld. De tillkallade till och med polis, när vi

lade till vid kusten, och de hetsade hundar på oss. Det

fick jag erfara. Två hundar togo fast mig, då jag

hade ett taggtrådsstängsel mellan mig och floden och

bar på ett par spann med mjölk till vårt wienerkaffe.

Taggtrådsstängslet for inte illa alls — men vi måste

nöja oss med tarvligt kaffe kokt i bara vatten, och jag

nödgades fortast möjligt tigga mig till ett par andrabyxor. Jag skulle just vilja veta, om mina läsare

någonsin försökt att i hast kravla sig över ett

tagg-trådsstängsel med ett spann mjölk i vardera handen.

Ända sedan den stunden har jag hyst djup motvilja

för taggtråd, ocli jag har samlat en del statistiska

upplysningar i fråga om dess användande.

Eftersom vi omöjligt kunde förtjäna vårt bröd på

hederligt sätt så länge de bägge ryttarna fortsatte att

rida i förväg för oss, vände vi om till armén och ställde

till revolution. Det var en helt liten affär, men den

ödeläde i alla fall kompaniet L i andra divisionen.

Kaptenen vid detta kompani — vårt eget — vägrade

all la emot oss igen. Han sade att vi voro desertörer,

förrädare och sluskar, och när han tog ut matransoner

från intendenturen, vägrade han alt ge oss någonting

med. Den kaptenen förstod då alls inte att uppskatta

oss, ty i annat fall skulle han aldrig ha nekat oss föda.

Ku började vi intrigera med förste löjtnanten. Han

övergick till oss med de tio han hadc i sin båt, och till

gengäld valde vi honom till kapten vid kompaniet M.

Då rev kaptenen vid kompaniet L upp oväder.

General Kelly, överste Speed och överste Baker kommo och

läste lagen för oss. Men vi tjugo höllo fast vid vårt

beslut och revolutionen godkändes.

Intendenturen besvärade vi icke vidare. Våra »styva

karlar» skaffade oss bättre föda från farmarna. Men

vår kapten hyste misstro till oss. Då vi väl hade givit

oss av ut om rnornarna, visste han aldrig när han skulle

få se oss igen, och därför skickade han efter en

grovsmed som skulle fastslå hans kaptensvärdighet. I

akterändan av vår båt blevo ett par grova järnmärlor

indrivna, och i fören på hans fästes ett par väldigahakar. Båtarna fördes tillsammans och hakarna drevos

stadigt in i märlorna. Yi kunde icke bliva av med

kaptenen. Men vi voro oförbätterliga. Till och med

våra bojor blevo ett medel till en ofelbar uppfinning,

som satte oss i stånd att ta loven av varenda en av

de andra båtarna i flottan.

Liksom alla stora uppfinningar föranleddes den vi

gjorde av en tillfällighet. Yi gjorde upptäckten

första gången då vi stötte på en uppstående trädstam i

en liten fors. Den främsta båten fastnade och låg

stilla, och den andra svängde runt i forsen med den

främsta, som låg på trädstammen, till vändtapp. Jag

stod i aktern på den eftersta båten och styrde. Vi

försökte förgäves komma loss. Då gav jag order att

manskapet i den främsta båten skulle gå över i den andra.

Då gick den främsta genast klar, och manskapet vände

om till den. Efter den stunden behövde vi aldrig vara

rädda för att stöta på trädstammar, rev eller grund.

Det var bara att gå ur den ena bålen i den andra när

så behövdes.

De båtar som armén använde voro allesammans lika

och gjorda efter samma mått. Det var flatbottniga

rätvinkliga båtar, var och en sex fot bred, tio fot lång

och halvannan fot djup. Då våra två båtar voro

sam-manhakade, satt jag således i aktern och styrde en

farkost, som var tjugu fot lång och rymde tjugu stora,

kraftiga landstrykare, som bytte ut varandra vid årorna.

Den var dessutom lastad med filtar, kokkärl och våra

egna privata munförråd.

Vi förorsakade general Kelly ännu en del besvär.

Han hadc dragit in sina ryttare och använde i deras

ställe tre polisbåtar, som seglade i förväg och icketilläto någon annan båt komma förbi. Den farkost som

inrymde kompaniet M. pressade dem emellertid liårt.

Vi kunde med lätthet ha gått förbi dem, men det stred

mot reglerna, och därför höllo vi oss på ett aktningsfullt

avstånd akter om dem och väntade. Vi visste att

framför oss låg en oberörd, obeskattad och gäslvänlig

landsbygd, men vi väntade. Vitskummande vallen var allt

vad vi åslundade, och då vi vid en krök av floden fingo

se en fors dyka fram, visste vi vad som skulle hända.

Pang! Första polisbåten törnar emot ett klippblock och

står fast. Bom! Andra polisbåten gör på samma sätt.

Krasch! Numro tre delar samma öde. Naturligtvis

går det oss sammaledes, men vi begagna oss av den

nygjorda uppfinningen, klara oss och gå vidare. »Håll,

edra förbaskade skojare!» ropas det från polisbåtarna.

»Hur ska vi kunna göra det? Svär hellre över den

förbaskade floden», ropa vi tillbaka i klagande ton,

då vi susa förbi, indragna i den samvetslösa strömmen,

som snart har drivit oss ur sikte för dem och i förväg

till den gäslvänliga bygd, där man fyller vår privata

inlendentur med det bästa av jordbrukets alster. Nu

få vi återigen dricka wienerkaffe och säga till oss själva

alt provianten är till för den som är först på platsen.

Stackars general Kelly! Men så hittade han på ett

nytt knep. Hela flottan salte sig i gång innan vi fingo

starta. Kompaniet M vid andra divisionen skulle ha

sin rätta plats, det vill säga sist. Men vi behövde bara

en dag för att komma den fiffigt uttänkta planen på

skam. Det låg tjugufem mil »dåligt» vatten mellan

oss och nästa segelbara stycke — idel små fall, grunda

ställen, rev och klippblock. Det var den sträckan som

bade kommit de äldsta invånarna i Des Moincs attskaka på huvudet. Nära tvåhundra bålar kommo in

j)å den sträckan före oss, och de klumpade ihop sig på

ett märkvärdigt sätt. Vi gingo fram mellan de

strandade hålarna så lätt som aldrig det. Man kunde icke

undgå klippblocken, reven och trädstammarna, och det

gjorde vi icke heller. Men vi begagnade oss av vår

»upptäckt för klarerande av sammanhängande båtar»

och klarade oss präktigt. Den natten slogo vi läger

ensamma, och hela den följande dagen låg vår farkost

och drev, medan de övriga lappade och lagade sina

skamfilade båtar och så småningom hunno fram till

oss.

Det var ingen ände på våra finter. Vi riggade en

mast till, försågo den med segel — det vill säga ett par

filtar — och gjorde helt korta dagsresor, medan armén

slet och strävade både dag och natt för att kunna hålla

ögonen på oss. Men så uppfann general Kelly en

krigslist. Ingen av båtarna kunde segla i kapp med oss.

Vi voro utan gensägelse del hetsigaste kompani, som

någonsin färdats den vägen. Den bannlysning

polis-båtarna utfärdat mot oss upphävdes, överste Speed

fördes ombord, och med denne högtstående officer hade

vi så den äran att vara de första som anlände till

Keokuk vid Mississippi. Och här vill jag bara säga alt

det var hjältemodigt och manligt handlat av både

general Kelly och överste Speed. Och jag beklagar

åtminstone tio procent av den förtret som kompaniet M:s

främsta båt förorsakade dem.

Vid Keokuk blevo alla bålarna sammanfogade till

en väldig flotte, och efter att ha legat slilla för blåst

en dag togs den på släp av en ångbåt utför

Mississippi till Quiney i Illinois, där vi lägrade oss på GooseICO

Island, på andra sidan floden. Här övergavs nu idén

med timmerflotten, och i stället sammanfogades

båtarna i grupper på fyra stycken och däckades. Jag

fick höra att Quincy i förhållande till sin storlek skulle

vara den rikaste staden i Förenta staterna — och jag

kände genast ett oemotståndligt begär att pröva min

lycka. Ingen äkta professionell landstrykare kunde

lämna en så lovande plats obesökt. Jag satte över

floden till Quincy i en liten kanot, men jag kom

tillbaka i en stor flodbåt, som var fullpackad med

resultatet av milt besök. Naturligtvis behöll jag själv alla

de pengar jag hadc fått och betalade hyran för båten.

Jag tog också allt vad jag behövde av underkläder,

strumpor, avlagda kostymer, skjortor, skor och

huvudbonader. Och när hela kompaniet M hade gjort

sammaledes, återstod i alla fall en hel mängd som

överlämnades åt kompaniet L. Ack, jag var ung och

slösade med mina gåvor på den tiden! Jag berättade

historier i tusental för de goda invånarna i Quincy —

men sedan jag har börjat skriva för våra tidskrifter,

har jag ofta med saknad tänkt på den rikedom av

fantasialster som jag slösade med den dagen i Quincy

i Illinois.

Del var i Hannibal i Missouri som »de tio

oövervinneliga» skildes ål. Det var icke planerat på förhand

— det blev bara så att var och en gick åt sitt håll.

»Plåtslagaren» och jag deserterade i hemlighet. Samma

dag försvann Scolly och Davv, och det lyckades också

för Mc Avoy och »Fisken» att komma obemärkta

därifrån. Vad det blev av de övriga vet jag inte.

Som exempel på vagabondlivets växlingar vill jagmeddela följande utdrag ur den dagbok jag förde

under de närmaste dagarna efter min desertering.

»Fredagen den 25 maj. Plåtslagaren och jag

lämnade lägret på ön. Vi foro med en roddbåt över till

Illinois-sidan och vandrade sex mil på C. B. &

Q-banan till Fall Creek. Vi hade nu gjort en sex mils

avstickare från vår rätta väg, men vi träffade på en

dressin och åkte sex mil till Hull’s vid Wabash.

Medan vi voro där, träffade vi Mc Avoy, Fisken, Scotty

och Davy, vilka också hade smitit från armén.

Lördagen den 26 maj. Klockan 2.11 f. m. äntrade

vi "Kanonkulan’, då den långsamt gled in på

foreningsstationen. Scotty och Davy blevo vräkta. Vi andra

fyra blevo vräkta vid Bluffs, fyrtio mil längre bort.

På eftermiddagen äntrade Fisken och Mc Avoy ett

godståg, medan Plåtslagaren och jag voro borta för att

skaffa litet att äta.

Söndagen den 27 maj. Klockan 3.21 f. m. liöggo vi

"Kanonkulan" och träffade Scotty och Davy uppe på en

godsvagn. I dagningen blevo vi allesammans vräkta i

Jacksonville. C. & A.-tåget passerar där, och det

ämna vi följa med. Plåtslagaren gav sig i väg, men kom

inte tillbaka. Han fick förmodligen tag i ett godståg.

Måndagen den 28 maj. Plåtslagaren kom inte igen.

Scotty och Davy gåvo sig ut för att sova någonstans

och kommo ej tillbaka i tid för att hinna med

persontåget 3.30 f. m. Jag äntrade det och kuskade med det

till efter solnedgången, till Mason City, 25,000 invånare.

Äntrade ett kreaturståg och åkte hela natten.

Tisdagen den 29 maj. Ankom till Chicago kl. 7

f. m____»

It—25379. Vagabond liif.Flera år efteråt, i Kina, gjorde jag den ledsamma

upptäckten, att det knep vi använde för att lotsa oss

fram över grund och klippstycken i floden Des Moines,

alls inte var nytt. Kinesiska flodskeppare hade i

tusentals år begagnat sig av det. En bra uppfinning är

det i alla fall, om vi också inte kunna tillräkna oss

äran att ha gjort den. Och den består det prov som

doktor Jordan kallar »sanningsprovet», och som lyder

så här: »Kan den användas? Kan man våga sitt liv

på den?»BYGLAR.

Om alla luffare plötsligt skulle försvinna från

Förenta staterna, skulle det bli mycken nöd inom många

familjer. Landstrykarna sätta tusentals män i stånd

att förtjäna sitt bröd på hederligt sätt och uppfostra

sina barn, så att dc växa upp till gudfruktiga och

arbetsamma medborgare. Jag vet det, jag. Ty det fanns

en tid då min far var poliskonstapel och jagade

lös-drivare för att förtjäna vårt uppehälle. Samhället

betalade honom så ocli så mycket per styck för alla de

landstrykare han kunde fånga, och jag tror att han

också hadc visst betalt per mil. Hos oss var det ett

ständigt problem hur vi skulle få pengarna alt räcka till.

Om vi skulle kunna få köpa så och så mycket kött

eller ett par nya skor eller göra en efterlängtad utflykt

eller skaffa en lärobok som behövdes för skolan —

allt detta berodde på hur stor tur min far hade under

sin jakt. Jag kommer så väl ihåg den bekämpade

iver och spänning varmed jag varje morgon väntade

att få höra resultatet av nattens arbete — hur många

lösdrivare han hadc knipit och hur stora utsikter det

fanns att få dem dömda. Och det var orsaken till att

jag längre fram — sedan jag hadc blivit landstrykareoch lyckades lura en eller annan rovgirig

poliskonstapel — aldrig kunde låta bli att känna mig ledsen

för de små gossarnas och flickornas skull som väntade

på honom i hans hem. Det var som om jag på sätt

och vis hadc bedragit de små gossarna och flickorna

på en del av livets goda.

Men sådan är livets gång. Landstrykaren trotsar

samhället, och samhällets spårhundar leva på honom.

Det finns landstrykare som sätta värde på att bli tagna

av polisen — i synnerhet om vintern. Naturligtvis

väljer den sortens landstrykare en ort där fängelset är

»bra», d. v. s. där det icke skall arbetas, och där

maten är närande. Vidare har det funnits — och finns

troligen ännu — poliser som dela sitt arvode med den

landstrykare de arrestera. En sådan konstapel har icke

mycket besvär med sin jakt. Han visslar, och bytet

infinner sig självmant. Det är förvånande så mycket

pengar som förtjänas på utfattiga landstrykare.

Åtminstone på min luffaretid fanns det överallt i södern stora

fält och plantager som uteslutande bearbetades av

dömda landstrykare. Det finns också sådana ställen som

stenbrotten i Rutland, där landstrykare användas och

där den livskraft de helt mekaniskt ha samlat genom

att gå och tigga på gator och vid dörrar exploateras

till förmån för den speciella orten.

Jag för min personliga del känner emellertid icke alls

till något om stenbrotten vid Rutland i Vermont. Och

jag är mycket glad över det, då jag besinnar hur nära

det var att jag hade kommit dit. Landstrykare låta

gärna upplysningar gå från mun till mun, och första

gången jag hörde talas om de där stenbrotten var i

Indiana. Men då jag kom till New England, hörde jagoupphörligt detsamma. Det var ständiga varningar.

»Dom behöver arbetare i stenbrotten därborta», sade

luffarna, »och det händer aldrig att någon blir dömd till

kortare tid än tre månader.» När jag kom in i New

Hampshire, hade jag hunnit bli tillräckligt uppskrämd

av allt vad jag hört och var därför mera försiktig än

någonsin. Jag höll mig på lämpligt avstånd från allt

vad poliskonstaplar hette, såväl på järnvägen som

eljest.

En afton gick jag ner till stationen i Concord och

träffade där på ett godståg som var färdigt att gå.

Jag fick tag i en tom godsvagn, öppnade sidodörren

och gick in. Jag hoppades kunna vara vid White

River på morgonen — den stationen låg i Vermont och

knappt tusen mil från Rutland. Men sedan skulle

avståndet mellan mig och det farliga stället bli allt

längre, ju mer jag strävade norrut. I vagnen träffade jag

på en »amatör», som blev ytterligt förskräckt då jag

kom in. Han trodde att det var en bromsare som kom,

och när han fick veta att jag bara var en yrkeskamrat,

började han tala om stenbrotten i Rutland och sade

att det just var för deras skull han blivit så rädd för

mig. Han var ung och från landsbygden och hadc

hittills bara färdats på vägar som han kände till.

Tåget sattes i gång och vi lade oss i ett hörn och

somnade. Ett par timmar senare hade tåget stannat

vid en station, och jag väcktes av att dörren på högra

sidan av vagnen försiktigt öppnades. Amatören sov.

Jag rörde mig icke, men låg med nästan slutna ögon

och kikade genom en smal springa som skuggades av

ögonfransarna. En lykta stacks hastigt in genom

dör-öppningen, och bakom den syntes en bromsares huvud.Han upptäckte oss och betraktade oss. Jag var

beredd på att få höra honom svära och ryta det

sedvanliga: »Ut med er, förbannade drumlar!» men i stället

drog han tillbaka lyktan och stängde dörren med

ytterlig varsamhet. Det slog mig genast som någonting

ovanligt och misstänkt. Jag lyssnade och hörde honom

försiktigt lägga på haken utanför. Nu kunde dörren

icke öppnas inifrån. Flykt åt den sidan var omöjlig.

Det dugde inte. Jag väntade ett par sekunder innan

jag smög mig till dörren på vänstra sidan och prövade

den. Ännu var den icke stängd. Jag öppnade,

hoppade ner på marken och stängde dörren efter mig,

varpå jag gick över buffertarna till motsatta sidan av

tåget, öppnade den dörren som bromsaren hadc lagt

haken på, gick in och stängde efter mig. Nu voro bägge

utgångarna tillgängliga. Amatören sov.

Tåget sattes i gång och vi komrno till nästa hållplats.

Jag hörde steg utanför och så öppnades dörren till

vänster med buller och bång. Amatören vaknade, och jag

låtsade också vakna just då. Vi satte oss upp och

stirrade på bromsaren och hans lykta. Han förspillde

ingen tid, utan började genast tala om affärer.

»Jag vill ha tre dollars», sade han.

Vi stego upp och gingo närmare för alt tala om saken.

Vi uttryckte vår absoluta och innerligt goda vilja att ge

honom dessa tre dollars, men vi måste på samma gång

beklaga att vårt utblottade tillstånd tvingade oss alt

lämna denna vår varma önskan ouppfylld. Bromsaren

trodde oss inte. Han underhandlade. Han skulle nöja

sig med två dollars. Vi beklagade att vi voro alldeles

utfattiga. Nu sade han oss obehagligheter, kallade oss

en mängd fula saker och visade oss rakt ner i det röd-glödgade helvetet. Sedan kom han med hotelser. Han

förklarade att om vi inte ryckte fram med det begärda,

skulle han låsa in oss och ta oss med sig till White

River för att överlämna oss åt myndigheterna. Och så

följde en noggrann beskrivning på stenbrotten vid

Rutland.

Och nu trodde bromsaren att han var fullkomligt

säker på oss. Höll han icke vakt vid den ena dörren

— och hadc han icke själv haspat till den andra för

några minuter sedan? När han började tala om

stenbrotten, gjorde den förskrämda amatören en rörelse för

att smyga sig till den andra utgången. Bromsaren

gapskrattade. »Inte så bråttom», sade han. »Jag

stängde den där dörren utanför vid den förra hållplatsen.»

Han trodde så fullt och fast på det han sade, att det

lät fullkomligt övertygande. Amatören trodde och var

förtvivlad.

Så kom bromsaren med sitt ultimatum. Antingen

skulle vi punga ut med hans två dollars, eller också

skulle han stänga in oss och överlämna oss till polisen

i White River — vilket var detsamma som att bli dömd

till tre månader i stenbrotten. Tänk nu om den andra

dörren hadc varit stängd! Så vanskligt kan det

mänskliga livet vara. Därför att jag icke hadc den begärda

dollarn, skulle man ha skickat mig till stenbrotten,

där jag sedan hadc fått lov att arbeta i tre månader

som straffånge. Detsamma skulle ha drabbat

amatören. Besinna det! Efter de tre månaderna kunde

han ju komma ut för att möjligen slå in på brottets

hana. Och längre fram i liden kunde han krossa

huvudet på dig, käre läsare, för att ta pengarna du har

på dig, — och om icke just ditt huvud krossades, såkunde någon annan stackars oskyldig människa

drabbas av hans tillhyggc.

Men dörren var olåst och jag ensam visste det.

Amatören och jag tiggde om förbarmande. Jag tiggde och

jämrade också, egentligen för att lura bromsaren. Och

jag gjorde mitt bästa. Jag berättade en historia som

borde ha rört vem som helst, men den lumpne och

gi-rige bromsaren förhärdade sitt hjärta. Då han till slut

hadc övertygat sig om att vi icke hade några pengar

slog han till dörren och lade på haspen, men stannade

utanför några ögonblick — ifall vi ändå kunde ha

narrat honom och nu skulle bjuda honom de två dollars

han så ivrigt åstundade.

Men nu var det jag som log vid. Jag kallade honom

drummel och allt annat som han hadc kallat mig för

— och kanske ändå ett par saker till. Jag kom från

västern, där man alltid var särskilt styv i att svära,

och jag ville visst icke ha den skammen alt en usel

bromsarc på en lumpen bibana i New England skulle

la loven av mig i fråga om kraftuttryck. I början

försökte bromsaren slå bort alltsammans som ett skämt.

Men så lx;gick han det misstaget att bjuda till att

svara. Då blev jag alldeles ursinnig — det storartade

vredesutbrottet var icke heller bara komedi, ty jag var

fruktansvärt förbittrad på den uslingen som ville låta

döma mig till tre månaders slaveri därför att jag icke

hadc en dollar att ge honom. För övrigt misstänkte

jag honom också för alt ta vissa procent av polisen för

de kap han skaffade den.

Men jag gav honom ordentligt på huden. Han

försökte skrämma mig med en hotelse, att han skulle

komma in och sparka inkråmet ur mig, och jag för-klarade till gengäld att jag skulle sparka honom i

ansiktet så snart han öppnade dörren. Därför höll han?

dörren stängd och ropade till den övriga tågpersonalen

att de skulle komma honom till hjälp. Jag hörde dem

svara honom, och jag hörde gruset knastra under

deras fötter då de kommo springande. Och under allt

detta var den andra dörren alls icke stängd, men det

visste de icke, och amatören var nära att dö av skräck*.

Ja, visst var jag en hjälte — med min reservutgång

så nära till hands. Jag fortfor alt ösa ut ovclt över

bromsaren och hans kamrater, tills de ryckte upp

dörren och jag såg deras förbittrade ansikten i lyktskenet.

Hela saken var ju så enkel i deras ögon. De hade oss i

fällan, och nu ville de in och ta oss om hand en stund.

De klättrade upp. Jag sparkade ingen av dem i

ansiktet. Jag stötte upp den motsatta dörren, och

amatören och jag hoppade ut. Tågbetjäningen följde efter.

Om jag minns rätt, klättrade vi över en stenmur.

Och var vi sedan hamnade minns jag mycket väl. Jag;

ramlade över en gravsten i mörkret. Amatören

stupade över en annan. Och så sprungo vi som aldrig

förr över kyrkogården. Spökena måste ha tyckt att det

var folk som kunde springa. Och så tyckte nog också

våra förföljare, ty då vi kommo ut från kyrkogården

och rusade tvärsöver en väg in i en mörk skog, brydde

de sig icke om att följa efter oss längre, utan vände

om till sitt tåg. Litet längre fram på natten kommo

vi till en brunn vid en lantgård. Vi ville gärna ha

litet vatten, men så lade vi märke till ett rep, som

hängde ned på ena sidan om brunnen. Vi halade och

drogo — och vid andra ändan av repet funno vi ett spanntgrädde. Detta är den närmaste beröring jag har haft

med stenbrotten i Rutland.

När ens kamrater bland landstrykarna säga om en

stad, att »där ä’ byglarna svåra», bör man helst

undvika den staden eller åtminstone gå igenom den så

stilla som möjligt. Somliga städer måste alltid

passeras på det sättet. Till exempel Ghcycnne.

Det var känt över hela landet som »svårt», och det

berodde helt och hållet på cn viss Jeff Carr (om jag

minns namnet rätt). Jeff Carr såg ögonblickligen om

han hade en luffare framför sig. Han inlät sig aldrig

i några diskussioner. I en blink tog han fast

luffaren, och i nästa ögonblick slog han till med båda

knytnävarna eller med en batong eller vad som

fanns till hands. Sedan han givit luffaren ett kok

stryk, körde han ut honom ur staden och lovade att

han skulle få mycket mera smörj om lian någonsin

visade sig där igen. Jeff Carr kunde sitt yrke. At alla

väderstreck, ända till Förenta staternas yttersta

gränser (Canada och Mexico inbegripna) spredo de

misshandlade luffarna den underrättelsen alt Cheycnne var

»svårt». Lyckligtvis råkade jag aldrig ut för Jeff Carr.

Jag passerade Cheycnne under en snöstorm — jag och

åttiofyra kamrater. Vårt stora antal gjorde oss

tämligen likgiltiga för allting utom för Jeff Carr. Hela

truppen var dödligt orolig för att råka på honom.

Det lönar sig aldrig att försöka ingå i förklaringar

gent emot en bygel, om han ser ut alt vara »svår».

Det enda man kan göra är att springa. Det tog rätt

lång tid för mig att lära det, men mina insikter i den

saken fullkomnades en gång i Ncwyork. Ända sedan

■dess har det hos mig blivit en rent automatisk processatt ta till fotterna så snart jag ser en polis sträcka

klorna efter mig. Jag kan aldrig övervinna den

känslan. Om jag också blir åttio år och måste linka

genom gatorna på kryckor — så vet jag, att om en bygel

styrde kurs mot mig, skulle jag slänga mina kryckor

och springa som en antilop.

Denna fulländning i fråga om poliskännedom

förvärvade jag en het sommareftermiddag, som

inträffade under en olidligt varm vecka. Jag hade tagit

för vana att gå omkring och begära på förmiddagarna

och sedan tillbringa eftermiddagarna i den lilla parken

som ligger nära Ncwspapcr Row och City Hall. I

grannskapet kunde man för ett par cents per styck

få köpa nya böcker, som blivit skadade vid tryckningen

eller inbindningen. Och mitt i själva parken fanns

det små kiosker, där det såldes härligt iskall,

steriliserad mjölk och kärnmjölk till två cents per glas. Varje

eftermiddag satt jag på bänkarna i parken och läste

och hängav mig åt mjölkorgier. Jag drack fem å

tio glas varje eftermiddag. Det var alldeles oerhört

varmt.

Där satt jag då, en ödmjuk, kunskapstörstandc och

mjölkdrickande landstrykare — och nu skall jag tala

om vad jag fick för det. En eftermiddag kom jag

gående ut till parken med en ny bok, som jag nyss hadc

köpt, under armen, och en väldig kärnmjölkstörst

inombords. Mitt på gatan utanför City Hall var det

folksamling. Just där skulle jag snedda över gatan för att

komma till mjölkförsäljningen, och jag stannade för

att få se vad som hade förmått de nyfikna att samlas

där. I början kunde jag icke se någonting alls. Men

att döma av några ljud som jag hörde och av en glimtsom jag uppfångade kunde jag förstå att det var en

hop gatpojkar som lekte »pee-wee». Men den leken

år icke tillåten på Newyorks gator. Det visste jag

icke, men jag skulle snart få upplysning om det. Jag

hade kanske stått där en halv minut, då jag hörde

en gatpojke skrika: »Bygeln kommer!» Och pojkarna

visste vad de gjorde. De sprungo av alla krafter.

Men inte jag.

Folksamlingen skingrades genast och spred sig

bortåt trottoarerna på ömse sidor om gatan. Jag

styrde kurs åt den sida där parken låg. Det var säkert

femtio personer som från början hade varit med i

folksamlingen, vilka nu gingo åt samma håll som jag, men

spridda från varandra. Jag såg poliskonstapeln

komma — en stor, stark karl i gråa kläder. Han gick mitt

på gatan och utan brådska. Händelsevis lade jag

märke till, att han ändrade kurs och gick snett över

gatan till samma trottoar, dit jag var på väg. Han

gick långsamt förbi den spridda skaran och jag såg att

lians väg skulle korsa min. Jag var så oskyldig till

något ofog i den stunden, alt jag trots den kännedom

jag hadc om polisen och dess vanor icke anade det

ringaste. Hade icke en tanke på alt griphummern

kunde vara på jakt efter mig. På grund av min

aktning för lagen var jag faktiskt färdig att vika åt sidan

för att han skulle få gå förbi mig. Jag blev i stället

tvungen att stanna, och det skedde icke frivilligt. Utan

någon varning hade konstapeln plötsligt slagit mig för

bröstet med bägge händerna. I samma ögonblick

började han göra min härkomst till föremål för

ondskefull kritik.

Jag var ju ändå en fri amerikan, och mitt blod bör-jade sjuda. Alla mina frihetsälskandc förfäder ropade

högt inom mig. »Vad menar ni?» Jag ville

naturligtvis ha en förklaring. Och det fick jag. Pang!

Hans batong träffade min hjässa, och jag raglade

bakåt som en drucken. Åskådarnas nyfikna ansikten

böljade upp och ned som havsvågor för mina ögon och

min dyrbara hok föll i smutsen medan han höjde

batongen till ett nytt slag. I detta virriga ögonblick fick

jag en hallucination. Jag såg batongen träffa mitt

huvud gång på gång — jag såg mig själv blödande,

sönderslagen och trotsig inför polisdomstolen — jag

hörde en anklagelse mot mig för förargelseväckande

uppförande och otidigheter, för motstånd mot polis

och så vidare, läsas upp av en skrivare — och jag såg

mig överförd till ISlackwclls ö. Å, jag kände nog till

deras finter. Jag förlorade allt intresse för vidare

förklaringar. Jag tog icke upp min dyrbara, olästa bok.

Jag bara vände mig om och sprang. Jag kände mig

riktigt sjuk, men jag sprang. Och springa skall jag

till min sista stund, så snart jag ser en poliskonstapel

börja avge förklaringar med batongen.

Flera är efteråt, då jag hadc upphört med

luffarelivet och studerade vid Californias universitet, var jag

en afton på cirkus. Efter föreställningen och

konserten stannade jag kvar för att se hur de buro sig åt

för att transportera hela del maskineri som hör till

en stor cirkus. Den skulle nämligen resa vidare samma

kväll. Vid en lusteld utanför träffade jag på en hop

småpojkar. Det var ungefär tjugu stycken, och av

deras samtal kunde jag förstå att de tänkte rymma med

cirkussällskapet. Men direktören hade icke lust att

belamra sig med en hop gatpojkar, och ett telefonmod-delande till poliskontoret gjorde slag i saken. En

avdelning på tio polisbetjänter skickades ned för att

arrestera småpojkarna på den grund att de hadc

överträtt förordningen att alla lusteldar skulle vara släckta

klockan nio. Polisbetjänterna omringade elden och

närmade sig i mörkret. Vid given signal rusade de

fram och höggo efter grabbarna som om de hade häften

korg slingrande ålar framför sig.

Jag visste ju ingenting om alt polisen var tillkallad,

och när jag så helt plötsligt fick se denna trupp

uppenbara sig så nära med sina glittrande knappar och

hjälmar och utsträckta händer, verkade det alldeles

förlamande på den kraft och den fasthet jag eljest kan

berömma mig av. Men den automatiska processen

gjorde sig gällande, och jag sprang. Jag visste icke

att jag gjorde det, jag visste ingenting. Det skedde,

som sagt, automatiskt. Jag hade ingen orsak att

springa. Jag var icke landstrykare. Jag var

medborgare i detta samhälle. Det var den stad där jag

hörde hemma. Jag hade icke gjort något ont. Jag

var studerande vid en högre undervisningsanstalt.

Mitt namn hadc just börjat nämnas i tidningarna, och

jag hade snygga kläder som jag aldrig hadc sovit i.

Och ändå sprang jag — sprang blint och vanvettigt

som ett skrämt rådjur, förbi ett helt kvarter. Och

när jag kom till mina sinnen, fann jag mig fortfarande

springande. Det fordrades en riktig viljeansträngning

för att förmå mina ben att vara stilla.

Nej, jag skall aldrig övervinna det. Jag kan icke

hjälpa det. Så snart en bygel sträcker ut händerna,

springer jag. För övrigt har jag en olycklig otur att

få »åka in». Jag har varit i fängelse flera gånger se-dan jag upphörde att vara landstrykare, än medan

jag var det. Jag startar en söndagsmorgon

tillsammans med en ung dam för att göra en cykeltur.

Innan vi hinna utom stadens gränser bli vi arresterade,

därför att vi med för stark fart ha åkt förbi en

fotgängare på trottoaren. Jag beslutar att vara försiktigare.

Nästa gång jag sitter på en cykel är det natt, och min

acetylenlykta krånglar. Jag vårdar omsorgsfullt den

flämtande lågan, för förordningens skull. Jag har

bråttom, men jag färdas med en snigels långsamhet

för att lågan icke skall slockna. Jag kommer till

stadsgränsen, jag är utanför det område där

förordningen gäller, och jag börjar kila på för att ta igen

tiden. En halv mil längre bort blir jag knipen av en

polisbetjänt, och morgonen därpå måste jag ställa

borgen för mig hos polisdomstolen. Staden har förrädiskt

nog utsträckt gränsen en mil längre utåt landsbygden

till, och det visste jag icke — det var hela saken. Så

kommer jag att tänka på min okränkbara rättighet

alt tala fritt och i all fridsamhet samla åhörare

omkring mig, och jag stiger upp på en packlåda för att

ge luft åt mina tankar angående något särskilt

ekonomiskt problem som ej lämnar min hjärna någon ro —

men genast kommer en polis och drar ned mig från

packlådan för all ledsaga mig till stadens fängelse,

varifrån jag släppes ut mot borgen. Det tjänar

ingenting till att försöka undgå det. I Korea brukade jag

bli arresterad ungefär varannan dag. Och det var

på samma sätt i Manschuriet. Sista gången jag var

i Japan, kastades jag i fängelse under förevändning

att jag var rysk spion. Det var icke jag som gav

den förklaringen, men den bragte mig i fängelse likabra för det. För mig finns intet hopp. Jag är av

ödet utsedd att spela rollen av fången på Cliiflon.

Detta är en profetia.

En gång hypnotiserade jag en bygel på Boston

com-mon. Det var över midnatt, och han hadc mig fast,

men innan jag var färdig med honom, hadc han letat

fram en tjugufemcentslant ur sin ficka och givit mig

adress på en matservering, som var öppen hela natten.

Så var det också en polis i Bristol, i New Jersey, som

tog mig och lät mig gå igen, fastän himlen skall veta

att han hade tillräcklig orsak att sätta mig i fängelse.

Jag gav honom antagligen den värsta upptuktelse han

fått i hela sitt liv. Så här gick det till. Yid

midnattstiden »högg» jag ett godståg på bangården i

Philadel-pliia. Bromsaren körde ut mig. Tåget gick ganska

långsamt genom hela den labyrint av spår och

sidospår, som slingrar sig på godsbangården. Jag äntrade

tåget om igen och blev vräkt på nytt. Och den gången

måste jag ha en plats utanpå, ty det var ett

genomgående godståg och alla dörrar voro låsta och

förseglade.

Andra gången jag blev vräkt, höll bromsaren ett

litet föredrag för mig. Han upplyste mig om att jag

satte mitt liv på spel, att detta godståg gick fort. Jag

upplyste honom i min tur att jag var van vid att själv

gå fort, men det tjänade ingenting till. Han sade att

han alldeles icke kunde tillåta mig alt begå

självmord, och jag blev vräkt. Men jag högg tåget för

tredje gången och kom in mellan bufferterna. Det

var de magraste jag någonsin sett — jag menar inte

bufferterna, utan järnbalkarna som gå tvärsöver

ändarna på godsvagnarna, alldeles ovanför bufferterna.När man åker på buffer tern a, står man på dessa balkar

med en fot på vardera, och man har bufferterna strax

nedanför mellan sina fotter.

Men de balkar jag nu befann mig på voro icke av

den breda och solida sort som på den tiden brukade

finnas på godsvagnar. De voro tvärtom mycket smala

— hade endast halvannan tums bredd. Icke ens halva

fotsulan fick rum på dem. Och så fanns där

ingenting att hålla sig fast i med händerna. Det enda jag

kunde göra var att pressa flata händerna mot

vagnarnas sidor för att få stöd. Men detta skulle ha varit

tillräckligt, om bara balkarna under mina fotter hade

varit någorlunda breda.

När godståget hunnit ut från Philadelphia, började

det öka farten. Och nu förstod jag vad bromsaren

menade med alt varna för självmord. Godståget tog

allt starkare och starkare fart. Det var ett

genomgående godståg och det fanns ingenting som hejdade

det. På den delen av Pennsylvaniabanan gå de fyra

spåren sida vid sida, så alt mitt östgående godståg

aldrig behövde genera sig för mötande eller

upphinnande tåg, utan hade spåret helt och hållet för sig

självt. Och det använde det också. Jag var

emellertid i en rätt prekär situation, där jag stod med

kanten av föttcrna på de smala balkarna och i förtvivlans

mod pressade händerna mot de bägge vagnarnas flata,

lodräta väggar, under det att dessa vagnar rörde sig

oberoende av varandra och på olika sätt, upp och ned

och fram och tillbaka. Har ni sett en cirkusryttare

stå på två hästar, som äro i full fart — med en fot på

vardera hästen? Ungefär så hade jag det, men med

någon skillnad. Cirkusryttaren har tyglarna att hålla

12—25370. Vagabo ndlii*.sig fast i, och jag hade ingenting — han står på hela

fotsulan och jag stod på bara kanten av mina — han

kan böja benen och hela sin kropp hur han vill för att

hålla balansen, och jag måste stå upprätt och hålla

benen raka — han rider vänd framåt och jag vänd åt

sidan. Och om han faller, trillar han runt i

sågspån, då jag däremot skule bli krossad under hjulen.

Och detta godståg gick sannerligen med en fart som

förslog. Dundrande och gnisslande svängde och

susade det omkring kurvor och broar, medan min ena

vagn hoppade upp och den andra ned, eller den ena

rycktes åt höger och den andra åt vänster. Och jag

stod hela tiden och bad och hoppades, att tåget skulle

stanna. Men det stannade ej. Det behövde icke göra

det. För första, sista och enda gången under min

land-slrykartid fick jag så mycket jag tålde. Jag lämnade

platsen på bufferterna och lyckades komma ut på en

av järnstegarna utmed sidan av tåget. Det var ett

riskabelt företag, ty jag har aldrig träffat på vagnar

där det varit så sparsamt med handtag och plats för

fotterna som på det tåget.

Så hörde jag lokomotivet signalera och jag kände att

farten saktades. Jag visste att tåget icke skulle stanna

men jag hadc bestämt mig för att våga försöket, så

snart farten saktades det ringaste. Här gick nu banan i

en kurva, förde över en bro över en kanal ocli därefter

genom staden Bristol. Det var dessa sammanstötande

omständigheter som gjorde det nödvändigt alt sakta

farten en smula. Jag klängde mig fast vid kramporna

och väntade. Jag visste icke att det var staden Bristol

vi närmade oss. Jag visste icke vad som var orsaken

till att farten saktades. Allt vad jag visste var att jag.ville av. Jag ansträngde mina sinnen till det yttersta

för att trots mörkret kunna få syn på en gatkorsning,

där jag kunde hoppa av. Jag var rätt långt nedåt

tåget, och innan min vagn var inne i staden, hade

lokomotivet passerat stationen och ökade farten på nytt.

Så kom gatan. Det var för mörkt att se hur bred

den var eller vad som fanns på andra sidan. Jag

visste att jag måste ha hela gatan till mitt förfogande,

såvida jag skulle kunna hålla balansen sedan jag hade

släppt mig ned. Jag släppte mig ned på den närmaste

sidan. Det låter lätt och ledigt nog. Men det

innebar åtskilligt mera. För det första böjde jag mig så

långt fram jag kunde i den riktning tåget gick. Så

svängde jag och svängde fram och tillbaka igen med

hela min kraft — och släppte så taget, i det jag

samtidigt kastade mig bakåt, som om jag hade för avsikt

att köra nacken mot jorden. Allt detta gjorde jag för

att så mycket som möjligt motverka den drivkraft

framåt som tåget i första hand hade givit åt min

lekamen. När mina fötter rörde vid marken, lutade jag

mig bakåt i fyrtiofem graders vinkel; jag föll icke

genast framstupa. I stället reste sig min kropp lodrätt

och började luta bakåt. Kroppen ägde nu samma

verkningskraft som förut, men fotterna tycktes ha

mistat den, och jag måste återförvärva den genom att

lyfta upp dem så raskt jag kunde och driva dem framåt.

Resultatet blev, alt mina fötter rörde sig så raskt som

trumpinnar över gatan. Jag vågade icke hejda dem.

Hade jag gjort det, skulle jag ha ramlat på näsan och

jag måste laga så att jag höll mig i rörelse.

Jag var som en projektil utan vilja, och hela tiden

ängslade jag mig för vad som kunde finnas pä andra si-dan om gatan. Jag hoppades att det icke var en

stenmur eller en telegrafstolpe. Och just då stötte jag

emot någonting. O fasa! Jag såg det i samma

ögonblick som olyckan skulle ske — det var en

poliskonstapel som stod där i mörkret! Vi ramlade omkull

tillsammans och rullade om den ena gången efter den

andra. Ty den eländiga människan hade gripit tag i

mig i samma stund som vi tornade ihop, och han

klängde sig fast och ville icke släppa. Vi voro bägge

vimmelkantiga, och det var en märkvärdigt from och

beskedlig landstrykare lian höll fast, då han hadc

hämtat sig igen.

Om den mannen haft någon fantasi, borde han ha

trott att jag var en varelse från en annan planet — en

invånare från Mars som nyss hade kommit hit — ty i

mörkret kunde han icke ha sett mig hoppa av tåget.

Hans första ord till mig lydde också: »Varifrån

kommer ni?» Och hans nästa — innan jag ännu fått tid

att svara — voro: »Jag har lust att ta er med till po-

lisvaktkontoret.» Jag är övertygad om att det skedde

rent mekaniskt. Han var i själva verket en

godlijär-tad man. Ty sedan jag hade berättat en historia för

honom och hjälpt honom borsta dammet av sina

kläder, gav han mig uppskov till nästa godståg — men

då måste jag lova att ge mig av. Jag betingade mig

likväl två saker. För det första skulle tåget vara ett

som gick österut — och för det andra skulle det icke

vara ett genomgående snälltåg med alla dörrar

förseglade och låsta. Det gick lian in på — och på grund

av »fredstraktaten i Bristol» slapp jag att bli fast.

Jag kommer ihåg ännu en natt i samma trakt, då

jag var nära att törna ihop med en annan polis. Omjag gjort det, skulle han alldeles säkert ha blivit

hoppressad som en kikare, ty jag kom farande genom

luften utan något att hålla mig i, och med ett par andra

griphumrar på språng efter mig, beredda att slå klorna

i min värda person. Saken var den att jag en tid hade

haft logis hos en hyrkusk i Washington, där jag hade

en spilta och en massa hästfiltar till min disposition.

Som vederlag för dessa storartade förmåner skötte jag

varje morgon om ett antal hästar. Jag hadc kanske

varit där ännu, om icke polisen hade kommit emellan.

En kväll vid niotiden kom jag tillbaka till stallet för

att gå till ro, och där fann jag en massa negrer i full

fart med något hasardspel. Det hadc varit marknad

den dagen, och alla negrerna voro sladda vid kassa.

Stallet hade ingång från två olika gator. Jag kom in

genom stora ingången, gick igenom kontoret och nedåt

den smala gången mellan de bägge spiltraderna, som

sträckte sig utåt byggningens licla längd och hadc

utgång till den andra gatan. Mitt i gången, under en

tänd gaslåga och mellan de bägge hästraderna, hadc

ungefär fyrtio negrer slagit sig ned. Jag ställde mig

hos dem och såg på. Jag var totalt utan pengar och

kunde således icke deltaga i spelet. Den negern som

höll bank satt och passade hela tiden, fastän han gott

kunnat säga något och ta insatsen, men han frestade

oupphörligt lyckan, och varje gång han passade

fördubblades insatsen. Det låg en massa pengar

framför dem och spänningen var stor. För varje gång

negern passade blev det allt mindre utsikt till att han

skulle ha samma tur nästa gång. Spänningen var

oerhörd — och i detsamma bullade det våldsamt på de

stora dörrarna utåt den mindre trafikerade gatan.Ett par av negrerna sprungo åt det motsatta hållet.

Jag stannade ett ögonblick för att hugga pengarna

som lågo på golvet. Detta var icke tjuveri. Det var

helt enkelt vanligt skick och bruk. Alla som icke

hade lagt benen på ryggen stodo där och rakade åt

sig. Så sprungo dörrarna upp med ett brak, och in

travade ett helt kompani poliser. Vi rusade mot den

andra dörren. I kontoret var det mörkt, och dörren

var så smal att vi icke kunde alla på en gång komma

ut på gatan. Det blev en förskräcklig trängsel. En

av negrerna kastade sig ut genom fönstret, tog ramen

med sig i fallet och följdes av andra. Bakom oss

sysslade polisen med att ta fångar. En storväxt neger

och jag rusade samtidigt på dörren. Han var större

än jag, och han snurrade mig runt och kom ut först.

I nästa ögonblick fick han ett våldsamt slag i huvudet

av en polisbalong och föll som ett klubbat djur.

Utanför väntades vi av en annan trupp polismän. De

visste att de aldrig kunde hejda vår flykt med bara

händerna, och därför svängde de sina batonger. Jag

stapplade över den fallna negern, som hade trängt sig

förbi mig i dörren, lyckades undvika ett batongslag,

kröp mellan benen på en bygel och var fri. Vad jag

sprang! En mager mulatt var strax framför mig,

och jag följde efter honom. Han kände till staden

bättre än jag, och om jag ville vara säker, gjorde jag

klokast i att springa åt samma håll som han. Men

han trodde visst alt jag var en av griphumrarna, som

ville fånga honom. Han såg sig icke om en enda

gång. Han bara sprang. Jag hade goda lungor, och

jag fortfor att hålla mig tätt efter honom, tills jag så

när hade jagat livet ur honom. Till sist snubbladehan av utmattning, sjönk på knä och överlämnade sig

ät mig. Och då han nu upptäckte att jag icke var

polis, blev det min enda räddning att han var för

andtruten att företaga sig någonting alls.

Detta var orsaken till att jag övergav Washington

— icke för mulattens skull, utan för polisens. Jag

gick till stationen och högg den första blindvagnen i

ett expresståg på Pennsylvanialinjen. Sedan tåget väl

hadc kommit i gång och jag lade märke till farten,

blev jag med ens betänksam. Det var en fyrspårig

bana, och lokomotivet hämtade upp vatten under det

att tåget var i gång. Jag hade ofta blivit varnad

för alt färdas med den första blindvagnen på tåg som

hämtade upp vatten medan de voro i gång. Och nu

vill jag förklara hur det går till. Mellan skenorna stå

låga melallhoar. Då lokomotivet går över dem i full

lärt, faller ett slags dammlucka ned i dem. Och allt

vattnet pressas då upp i luckan och fyller tendern.

Någonslädes mellan Washington och Baltimore

hände sig att luften fylldes av ett fint duggregn där jag

satt på plattformen till den första blindvagnen. Det

gjorde mig ingenting. Aha! tänkte jag, det är bara

bluff det där, att så’na här tåg äro obehagliga att åka

på i första blindvagnen. Vad betyder det där lilla

duggandet? Så började jag fundera över den förträffliga

uppfinningen. Del kunde man kalla järnvägar! Del

var någonting helt annat än de primitiva banorna

därborta i västern ... Och i samma ögonblick var

tendern full av vatten, innan den ännu hadc nått andra

ändan av hon. En väldig sjö sköljde in över den

bakre delen av tendern och in över mig. Jag var ge-nomblöt inpå bara kroppen — lika våt som om jag

hade fallit i vattnet ur en båt.

Tåget rullade in i Baltimore. Som skick och bruk

är i österns stora städer, gick banan lägre än gatan,

på bottnen av en djup ränna. När tåget körde in

på den upplysta stationen, gjorde jag mig så liten som

möjligL på min blindvagn. Men där stod en

polisbetjänt som fick se mig, och han tog sig för att förfölja

mig. Ett par andra slölo sig till honom. Jag hadc

hunnit förbi stationen och sprang utmed spåret. Jag

var som i en fälla. På bägge sidorna hadc jag rännans

branta väggar — och försökte jag komma uppför dem

och det misslyckades, visste jag att jag skulle falla i

händerna på polisen. Jag sprang och sprang, och hela

tiden studerade jag de där väggarna för att möjligen

få tag i ett ställe där jag kunde klättra upp. Till sist

fann jag verkligen ett sådant. Jag hadc nyss förut

passerat en bro, där en gala gick över rännan. På

händer och lotter kröp jag uppför den branta väggen,

och de tre poliserna följde efter på samma sätt.

Då jag kom upp befann jag mig pä en obebyggd

tomt. Pä ena sidan var en låg mur som skilde den från

gatan. Jag hade icke tid att anställa några

undersökningar. De tre voro mig i hälarna. Jag rusade

bort till muren och tog ett hopp över den. Och där

möttes jag av den största överraskning jag haft i mitt

liv. Man antar vanligen att en mur skall vara lika hög

pä bägge sidor. Men så förhöll det sig icke med denna.

Den obebyggda tomten låg myckel högre än gatan för

övrigt. På min sida var muren helt låg, men på den

andra — ja, då jag med full fart kom farande över

muren, var det som om jag hadc störtat ner i en avgrund.Och därnere under mig, på trottoaren i skenet från en

gatlykta, gick en poliskonstapel. Jag antar att

avståndet ner till trottoaren var omkring nio eller tio fot,

men då jag under min luftresa tittade ner föreföll det

mig i förskräckelsen dubbelt så långt.

Jag rätade ut mig och kom lyckligt ned. Först trodde

jag att jag hade fallit rakt pä konstapelns huvud, och

mina kläder ströko tätt förbi honom, då mina fötter

med en väldig duns slogo mot trottoaren. Det var

ett underverk att han icke föll ned död, ty han hade

icke hört mig komma. Det var återigen inbyggaren

från planeten Mars som kom farande. Konstapeln

hoppade till av förskräckelse. Han skyggade för mig,

liksom en häst skyggar för en bil, men så ville han

lägga vantarna på mig. Jag gav mig icke tid att

komma med några förklaringar. Det överlät jag åt mina

förföljare, som helt varligt kravlade sig utför muren.

Men jag fick en ordentlig snabblöpning. Jag sprang

gata upp och gata ned, vek om hörnet på en tredje

och fjärde och kom slutligen lyckligt undan.

Sedan jag hadc förbrukat en del av pengarna, som

jag hadc huggit från de hasardspelande negrerna, och

fördrivit en timme med att göra ingenting, vände jag

tillbaka till banrännan, ställde mig ett stycke bortom

ljusskenet från stationen och väntade på tåg. Mitt

blod var avkylt, och jag skakade av köld i mina våta

kläder. Slutligen kom ett tåg in på stationen. Jag

höll mig undan så gott jag kunde och lyckades äntra

tåget då det sattes i gång. Den gången aktade jag

mig för blindvagnar. Ville inte ha mera dusch över

mig under vägen. Tåget gick fyrtio mil innan det

stannade första gången. Jag kom in på en upplyststation som föreföll mig så egendomligt bekant...

Jag var tillbaka i Washington! Under all den

uppståndelse som jag hade varit med om i Baltimore och

under min besvärliga flykt av och an genom obekanta

gator hade jag tagit fel om riktningen och stigit upp

på orätt låg. Jag hade gått miste om en nalts sömn.

Jag hade blivit genomvåt in på bara kroppen, jag hade

fått springa som om det gällde livet — och trots allt

detta befann jag mig fortfarande vid min

utgångspunkt. Ack nej — landstrykarens liv är långt ifrån

bara lek! Men jag gick inte tillbaka till hyrkusken.

Jag hade gjort en ganska god kupp där i stallet, och

jag hade ingen lust att göra upp någon räkning med

negrerna. Därför lämnade jag staden med första tåg

och frukosterade dagen därpå i Baltimore.INNEHÅLL:

I. EN BEKÄNNELSE .................. 1

II. HUR MAN TJUVÅKER .............. 21

III. VÄXLANDE BILDER ............... 44

IV. »FAST» ........................ 62

V. FÄNGELSET ..................... 82

VI. »KOMETER» OCH ANDRA VANDRARE . 101

VII. LUFFAREGRABBAR OCH AMATÖRER .. 126

VIII. TVÅ TUSEN LANDSTRYKARE ....... 145

IX. BYGLAR ....................... 163