Ur samtiden. Literaturstudier

Ill. I.[=Ida] FALANDER, xyl.

Ur samtiden

Gustaf af Geijerstam

Ill. I.[=Ida] FALANDER [xyl.]

WILHELM TOPSØE.

Ur Samtiden.

———

LITERATURSTUDIER

AF

GUSTAF AF GEIJERSSTAM.

———

MED TRE PORTRÄTT.

STOCKHOLM, A. W. BJÖRCKS FÖRLAG. 1883.

TILL

HERR KAPTEN URBAN VON FEILITZEN

FRÅN FÖRFATTAREN.

En stor del af efterföljande porträttutkast hafva

förut varit tryckta i tidningar och tidskrifter. Det

är således föga nytt, som härmed bjudes

allmänheten. Den förhoppning, som föranledt mig att i

denna form utgifva dem, är, att de samlade skulle

kunna säga ett och annat, som hvarje karaktäristik

för sig ej kan.

Först och främst erbjuda dessa författare

inbördes stora olikheter. Man har talat mycket om

den skola, som nu går under namn af den nya.

Men hvad som här är värdt att besinna, är, att

denna aldrig utöfvat ett nivellerande inflytande på

sina lärjungar, utan att den fastmera tyckes egnad

att uppmuntra till vårdande af individualitetens

särmärken för hvilka det är vår tids ära att hafva

väckt aktning.

Jag har så sparsamt som möjligt användt orden

realism, idealism o. d. ty de hafva oftast synts mig

snarare leda bort från än fram till själfva saken.

Men hvad är då här »saken»?

Jo, saken är den, att den nya dikten i främsta

rummet fordrar, att ett skaldevärk skall bära en

bestämd personlighets prägel. Det är den nya tidens

största och mest fruktbringande tanke, att den af

hvarje människa begär, att hon skall söka komma

underfund med sin egen innersta egendomlighet och

på detta underlag skapa sin karaktär. Den nya

diktningsande som nu går genom världen, har icke

gjort annat, när den tog de nya skaldernas sinnen

fångna, än lärt dem att böja sig under samma lag,

som gäller för andra människor. En skald i våra

dagar vill ej säga annat, än hvad som är en frukt

af hans egen utveckling som människa. Och då i

allmänhet en människa ej kan utveckla sig, om hon

isoleras från sin tid, är det ej häller gärna möjligt,

att en diktare kan säga annat, än hvad hans egen

tid lärt honom.

Se vi då på dem af Danmarks och Norges yngre

diktare, som här äro skildrade, möter oss den

egendomliga företeelsen, att de, som i dagligt tal — eller

skrift — hos oss kallas »unga», i själfva verket nästan

alla äro medelålders män. Och hos de flesta af dem

har deras utveckling gått långsamt, och de tankar,

som så häftigt angripas, äro frukten af en mödosamt

förvärfvad öfvertygelse. De äro själfva jämnåriga

med dem, som i deras hemland och här vända

kritikens vapen mot dem, och deras ungdom har

ofta haft samma ideal, som de själfva nu vända sig

emot.

Efter dem har i Danmark kommit ett yngre

slägte, som uppfostrats af de idéer, hvilka här hemma

kallas för nya, och som därför naturnödvändigt ej likt

dessa, hvilka här äro skildrade, behöft göra deras

långa väg om igen. Men om dem gäller, hvad som

gäller om de flesta af samma riktning här hemma,

att de nyss börjat, och ingen vet, hvart deras

utveckling en gång skall föra dem.

Till Sverige har den nya literära rörelsen

kommit sent. Vi äga hvarken någon Elster eller någon

Topsøe. Här är det nya literära lifvet värkligen

ungt, och det gäller för det samma att ej förspilla

sin rätt att vara till.

Men äfven hos oss är utvecklingsarbetet från

gammalt till nytt påbörjadt. Och man är berättigad att

hysa förhoppningar om den tid, i hvilken vi lefva, så

länge den fortfar att betrakta sig som sökande och ej

själfkärt slår sig till ro, med hvad den tilläfventyrs

redan funnit.

Maj 1883.

VILHELM TOPSÖE.

»Und getset Ihr nicht das Leben ein,

Nie wird eucta das Leben gewonnen sein.»

När jag här söker gifva en skildring af Topsøes

författarpersonlighet, måste ^jag till en början

erkänna, att jag ej lyckats öfverkomma hans

förstlingsarbete, »Skizzer af Xox», hvilket jag endast

genom redogörelser lyckats få en naturligtvis

ganska ofullständig kunskap om, samt att jag endast

obetydligt känner till hans värksamhet som politisk

skriftställare. Jag vill därför söka framställa Topsøe,

hufvudsakligen såsom novellist.

I viss mån k^n dock Topsøes literära

verksamhet svårligen skiljas från hans publicistiska. Ty

Topsøe var framför alt en helgjuten karaktär. Hela

hans författarskap är en enda fortsatt personlig

utveckling, och hans utveckling är en frukt af hans

arbete, går hand i hand med detta och är ej, som

hos så många andra, en sak, som försiggår

oberoende af den uppgift, han valt sig i lifvet. Redan

»Skizzerna af Xox» — enligt en redogörelse i

Il-lustreret Tidende, juli 1881 — innehålla spirorna

till de egenskaper, som sedan i så hög grad skulle

vara utmärkande för denne författare: en skarp,

nästan ängsligt noggrann iakttagelseförmåga, stor

berättartalang och en sympati med lifvets små

förhållanden, som står i en underlig kontrast mot den4

VILHELM TOPSØE.

lugna och understundom något kyliga ton, han i

allmänhet älskar att använda. Men dessutom ägde

han då ett intresse för politiska förhållanden och

en entusiasm för liberalismen, som, när åldern och

erfarenheten gifvit hans blick på lifvet en annan

riktning, när en ökad människokännedom afslöjat

de trådar, som leda det hela, det till utseendet så

stora, »världsutvecklingen», »framåtskridandet» etc.

— skulle få ett helt annat uttryck i hans framtida

produktion. Den forne entusiasten blef iakttagare.

4 Han jublade ej längre framtiden till mötes. Han

hoppades ej mycket af den. Han profvade, hvad

han såg, och han såg mycket, som gaf hans tanke

smärtans och bitterhetens, de krossade illusionernas

stämpel. Han blef oblidkeligt ironisk och ej fri

från en viss förnäm skepsis.

Men hvad som främst af alt ger tviflet dess

värde, är tviflarens egen personlighet. Topsøe

sökte aldrig tviflet, och han är nog lycklig att ej

hafva stannat vid det. När han finner något — stort

eller litet — som håller stånd inför hans kritik,

då strömmar hans sympati öfver, då kommer det

en värme i hans skildring, en kraft i hans

uttryckssätt och en energi i hans tankar, som visar, att

han ej letat förgäfves, och att han gjorde klokt,

som ej slöt ögonen till för att i ro få beundra, hvad

ej var hans beundran värdt.

Men hur hade detta gått till? Hvad hade

förändrat förf. till »Skizzerna» så, att han kunde

skrifva »Jason» eller teckna Fleming i

»Nutidsbil-leder»? I allmänhet kan man väl säga, att det

ligger rent af i tiden och omständigheterna, att den5 VILHELM TOPSØE.

nutida författargenerationen eger detta öfverdrifvet

kritiskt pröfvande skaplynne, hvilket ej ens en så

kärnfrisk natur som Schandorph eller en så roman-,

tiskt anlagd som Drachmann kan göra sig lielt och

hållet fri ifrån. Danmarks äldre författare — den

närmast föregående generationen — hade ju i högre

eller lägre grad varit barn af den rotoantiska

perioden. Aladdins lampa hade tillhört den, som

lyckan gjorde till en genius, och den, som hade

henne i sitt våld, kunde fritt betvinga alla jordens

andar. I Topsøes ungdom hade Hostrups

studentideal ärft lampan, och Plougs romantiska

skandinavism hade väckt förhoppningen, att det förenade

norden skulle blifva en stormakt och de tre

nordiska rikena ett enda. År 1864 kom och gjorde

drömmen om intet. Det är anmärkningsvärdt nog

och för öfrigt anmärkt flere gånger, att de fleste

af Danmarks nu lefvande författare af den nyare

riktningen voro unga vid denna tid. Man vet ju,

hvilket intryck det årets händelser gjorde t. ex. på

Ibsen. Och han var dock norrman.

Men i fråga om Topsøe räcker ej denna

förklaringsgrund till, eller om den skulle kunna räcka

till, är den dock ej den enda. Af Topsøes första

skisser ser man, att han önskat sig en politisk

värk-samhet, »att få tala till ett helt folk». Och när

han blifvit redaktör af danska Dagbladet, skrifver

han också om sin sysselsättning som tidningsman:

»Det er en beskjæftigelse, som tiltaler mig inderligt

og som jeg har ønsket, fra jeg blev student, o g

som jeg nu, da jeg har valgt den som min

hoved-stilling, føler mig stærkere og stærkere knyttet til.»6

VILHELM TOPSØE.

Man uppger dock, att Topsøe sedermera känt

sig mindre tillfredsstäld med denna sin uppgift, och

säkert är, att de skildringar, hans böcker lämna

oss af de ledande männen och de politiska

situationerna, röja en stor benägenhet att följa

människohjärtats sofistik och att — särskildt inom det

nämda området"— bakom de föregifna, oegennyttiga,

storslagna motiven uppsöka andra af mera

tvifvelaktig halt, hvarjämte flere af förf.is älsklingsfigurer

själfva stå tveksamma inför den frågan: »Gör en

hederlig man bäst i att, fast han ser allt det

hum-bugsartade, haltlösa och småaktiga, som blandar sig

i hvarje mänsklig sträfvan, dock taga del däri och

söka sig en värkningskrets efter måttet af sina

krafter? Eller har han ej rätt att hålla sin person

fri och som ovärksam åskådare ställa sig utanför

det hela?» Denna själsstämning är redan 1867

framstäld i »Livsanskuelserne» i Langsted, och vi

skola framdeles se, huru förf. i sitt förnämsta

arbete »Nutidsbilleder» gifver svaret. Därmed har

han ock — synes det — löst den fråga, som för

honom själf i ordets egentligaste mening är en

lifsfråga.

Den omnämde förf. i Hlustreret Tidende har

förträffligt karakteriserat denna period i Topsøes

lif, när han säger: »Foreløbig blev T. politiker,

og otte aar efter at han udgivet sine skizzer, var

han redakteur af Dagbladet. Tilsyneladende var

slaget vundet, og dog blev det i den forudgaaende

skildring af Topsøes politiske virksomhed med

ful-deste ret hævdet, at han ikke længe følte sig

til-fredsstillet. Det var skjæbnens ironi, at netop, som7 VILHELM TOPSØE.

han havde naaet maalet og erobret en pläds,

hvor-fra han, som han en gang havde drømt det, kunde

tale til et helt folk, netop da begyndte at mærke,

at som forholdene vare, var maalet ikke kampen

værd; nu vendte han tilbage til den forladte

novel-listiske virksomhed som til sin rette opgave, ja,

der var en Tid, hvor han i sin officielle Stilling

kun saae et frikort, der aabnede ham adgang til

alle de kredse og forhold, han kunde ønske at

iakttage» (enligt muntliga utlåtanden 1876).

Det, som nu blir föremål, man kan nästan

säga, för hans undersökning, är den erotiska

kärleken, och han har på detta område gjort en följd

af iakttagelser, som höra till det rikhaltigaste, mest

detaljerade och på samma gång mest djupgående

och skarpsinniga, någon literatur äger. Till denna

period höra de båda berättelserna »I Solskin» och

»Livsanskuelserne», utkomna 1867, den långt

senare anonymt framträdande »Jason med det gyldne

Skind» samt »Fra Studiebogen». Den sista utkom

visserligen senare än »Nutidsbilleder», men dess

flesta berättelser hade förut varit tryckta i

tidskrifter, en del kort efter »Jason».

Det är ett anmärkningsvärdt förhållande, att

»Jason» utkom efter en så lång mellantid,

nämligen först 1875, och att den utkom anonymt. De

1867 utkomna berättelserna röja visserligen

begåfning, och, hvad mera är, man kan utan svårighet

i dem finna liksom anslaget till den uppfattning af

lifvet, som sedan skulle blifva Topsøes, ja, man

igenkänner till och med lätteligen de typer, som sedan

fingo en mångsidigare och bättre behandling. Men8

VILHELM TOPSØE.

de röjde ock, att förf. ej ännu var herre öfver sin

konst. Beskriftiingarna voro något långdragna,

samtalen offca tröttande, personer och situationer

saknade det lif, som låter oss liksom se dem handla

och lätt och utan ansträngning följa och förstå deras

tankegång. Under åtta" år hörde man nu ej något

af Topsøe. Det såg ut, som om politiken

uteslutande lagt beslag på honom. Novellisten Topsøe

hade väl de flesta nästan glömt. När då »Jason»

utkom, då kom den anonymt. Förf. var i själfva

värket ej längre den Topsøe, som skrifvit

»Livsans-kuelserne», ej häller den, som var redaktör och

ansvarig utgifvare af Dagbladet. Sin egentliga

värk-ningskrets sökte han ej längre inom det offentliga

politiska lifvet. I menniskohjärtats dolda inre hade

han funnit en värld, som i ännu innerligare grad

tog hans energi och arbetskraft i anspråk. Det var

den offentlige mannens hemligaste tankar och

djupast gömda sympatier, som lämnades åt

allmänheten; och detta skulle ske anonymt. På så sätt

kunde han tala friare. Men på detta fält fann också

Topsøe sin egentliga storhet, liksom Hasting ej

fann lyckan i Indien, utan i den lilla oansenliga

doktorsbostaden i en aflägsen vrå af Jylland.

Hasting — hjelten i »Jason med det gyldne

Skind» — är en af vår tids oroliga naturer. I

början hade han studerat till läkare och äfven afslutat

sina studier, men ej funnit sig tillfredsstäld af detta.

När vi i första kapitlet göra hans bekantskap, är

han stadd på återresa från Indien, der han som

civilingeniör samlat en betydlig förmögenhet,

hvilken han nu tänker anbringa vid något vinstgifvande9 VILHELM TOPSØE.

företag hemma. »At han vilde bort overhovedet?

var ret vel begrundet i hans natur. Han var paa

en maade temmelig energisk. Han havde starke

ønsker og begjæringer, og han krævede dem opfyldte

med stor utaalmodighed, tilbøjelig til at sætte livet

pistolen før brystet, naar der var noget han vilde.

Vente efter noget, være sig godt eller ondt, kunde

han ikke.» — »Men da det nu stod sig saaledes,

var det ham dobbelt ulideligt, att han ikke havde

held med sig i et vigtigt punkt, kjærlighed. Fast

ovebevist om, som den slags naturer alltid ere, at

der er en stor og mægtig lykke i vente for dem i

verden, søgte han naturlig dennes højeste udtryk i

kjærlighed.»

Det är en mycket fin och ofta använd

iakttagelse af Topsøe, att en människas sätt att taga

sin uppgift här i lifvet i allmänhet står i det när- ,

"måste samband med hennes sätt att uppfatta, söka

efter eller låta sig tagas af kärleken. Stephan och

Steensen, som drömma om ett mål i lifvet så där

i allmänhet, poetisera också gentemot kärleken.

Sandberg och Svendsen, som äro jämna,

osammansatta naturer, finna lika naturligt sitt arbete, som

de finna en ledsagarinna genom lifvet. Langsted

och Fleming, som äro skeptiska i allmänhet, äro

det först och främst, när det gäller

kärleksförhållanden. I Hastings lif blir det också hans

kärleksförhållande, som bestämmer resultatet. Han söker

lyckan, och han finner arbetet. Eller rättare sagdt

— han finnner lyckan i arbetet. Han finner kanske

icke den lycka, han drömt sig. Men han får något

att värka för. Han har kämpat sig ifrån den oro,10

VILHELM TOPSØE.

som hade låtit honom längta efter det i fjärran

hägrande, det oåtkomliga. Han har lärt att bygga på

lifvet, sådant det är, att älska det, sådant det är,

ej blott det ideal af ett lif, han uppgjort för sig

själf, och som oklart och eggande stäckt hans

arbetskraft i stället för att stärka honom till allvarligt

arbete.

Som gosse och yngling hade han älskat en

ung flicka, men, som det offca händer, likväl ej

kommit sig för att närma sig henne. Han hade

varit viss om att ej vara älskad, och när det så

föreföll honom omöjligt att »begynde med at

resig-nere, begynde et stille og beskedent arbejde med

att give afkald paa den høje lykke, han troede sig

kaldet til», då hade han beslutit att emigrera och

i Indien söka »det gyldne Skind» i en mera solid

form, än som ligger i det abstrakta begreppet »lycka»,

nämligen i form af en liten nätt förmögenhet. Han

hade lyckats häri. Stenrik var han väl ej, när han

nu efter sju år vände tillbaka hem, men dock

väl-burgen, och sina erotiska drömmar hade han glömt

eller trodde sig åtminstone hafva glömt dem i det

stora landet i östern, under det trägna arbetet bland

främmande menniskor i ett tropiskt klimat. Med

mästarhand länkar nu Topsøe händelserna så, att

en rent yttre tillfällighet väcker upp gamla

önskningar på nytt och för in i hans lif ett moment,

som han trodde för länge sedan vara aflägsnad!

På ångbåten gör Hasting bekantskap med en ung

fransyska, vacker, kokett, kanske också något

lättsinnig. Natten, innan båten ankrar vid Englands

kust, stöter deras fartyg i hop med ett annat. Faran11 VILHELM TOPSØE.

är obetydlig, men dock tillräcklig att vålla oro och

trängsel. Och härunder kommer Hasting att bära

den unga fransyskan ned till hennes hytt. Hennes

nattdrägt faller åt sidan, blottar hennes barm, och

i glädjen öfver den överståndna faran trycker

Hasting en kraftig kyss på hennes bröst. Hon sam"

lade blott kläderna omkring sig och tog godnatt af

honom.

Denna tillfällighet var ju, kan det tyckas, snart

glömd. Men den efterlämnade dock ett minne.

Hasting hade i detta ögonblick känt, att han kunde

beherska en kvinna, och det var ju på tillvaron af

denna makt inom sig, som han sedan pojkåren

tvif-lat. Med detta minne friskt och lefvande, träffar

han Ida, henne, som han förr svärmat för, och som

han nu finner gift med en ungdomsvän till sig,

Bernhard, ett motstycke till Christian i berättelsen

»I Solskin», en utmärkt hygglig och hederlig karl,

men i det hela en nolla. Hela anordningen

erinrar litet om en fransk komedi, men skildringen af

den sofistik, som för Hasting och Ida till randen

af äktenskapsbrott, innehåller vida mer psykologi,

än man där vanligen bjudes på. Alt sam mans

kommer naturligt. Bernhard är alltid borta på för

middagen. Hasting kommer som sin väns gäst ofta

på besök. I böljan bor han där. Under första

aftonen kommer han då att tänka på ett och annat. Är

hon lycklig med Bernhard ? Och hvad var det, som

alltid förr stälde dem på krigsfot med hvarandra?

Morgonen därpå var han tidigt uppe och

rodde ut på sjön; han kommer för långt bort,

tycker det vara för sent att vända om till fru-12

VILHELM TOPSØE.

kosten ocli äter ute på ett litet värdshus. När han

kom hem, var kl. 1. Ida väntade ännu med

frukostbordet och hade till på köpet varit orolig för

Hastings räkning. När han nu kom så sent och

då till på köpet måste krypa fram med, att han

ätit ute, blef hon helt enkelt förargad. Och i

minnet af alla forna små oenigheter dem emellan

utbrister hon: »Men hvad har ni emot mig?

Hvarför har ni alltid varit så underlig mot mig?» Och

nu berättar han alldeles naturligt, lugnt, som när

man talar om något förgånget, hela sin

kärlekshistoria. Hasting erfor en känsla af behag vid

den förtrolighet, som häraf föddes dem emellan.

Ida å sin sida var väl bevandrad i »forelskelsernes

verden, et territorium så legemløst usanseligt fint,

at skjærsommernatsdrømmens féeverden,

sammen-lignet med den, er haandfast og tung. Det er et

Skyrige, vævet af ufødt begjær, af ikke tilbleven

længsel,af muligheder uden virkelighedsbetingelser.»

Hon förstod sig på svärmeriet. Och på den vägen,

menar Topsøe, är hvarje äkta man otrogen sin

hustru, hvarje hustru otrogen sin man. Räcker

det ock blott tiondedelen af en sekund, någon gång

kommer det. Och från det lätta svärmeriets halft

omedvetna lek stiger begäret lätt till mer och mer

reela fordringar. Ida förstod sig på detta slags

kärlek, och det var på den vägen, hon kom Hasting

till mötes. Hos Hasting fans i böljan ej mer än

en viss lust att se Ida, att njuta af denna

förtrolighet, söm var honom något så nytt. När en kort

tid hade gått, önskade han redan, att han

åtminstone ett ögonblick säkert skulle veta sig vara äl-VILHELM T0P80E.

13

skad för att sedan kunna draga sig tillbaka och

lefva ett helt lif på detta minne. Han fick denna

""visshet, som en gång syntes honom innebära alt,

och nu gjorde han sig ett helt system om kärleken,

dess absoluta kraf på förvärkligande o. s. v. Han

ville finna någon utväg, någon förevändning för att

i sitt och Idas öde kunna se ett

undantagsförhållande. — Hans vän kommer en dag upp till honom

och ber att för sin affär få låna en stor summa

penningar, mer än hälften af det, Hasting förtjänt

i Indien. Han får det genast, och Hasting känner

ett slags vild glädje öfver, att Bernhard står i

förbindelse till honom. Det var honom nästan, som

om han köpt Idas kärlek och betalt den. Och strax

därefter kommer nu det underbara kapitel, der

Hasting och Ida åka genom skogen, medan mörkret

täcker dem för hennes mans ögon, och deras läppar

mötas. Hasting är på väg att förföra sin väns

hustru. Han tänker blott på att möta henne igen,

han jublar att äga den lycka, han så länge

umburit. Som så ofta hos Topsøe är det nu en rent

yttre omständighet, som kommer till och med ens

förändrar hela förhållandet. Ida har varit älskad

af ännu en man, Felix. Denne har i

»Nutidsbilleder» i viss mån sin motsvarighet i Schwerin. Han

älskar Ida på annat sätt, djupt, passioneradt, utan

hopp om genkärlek. Hans kärlek har gjort honom

till en arbetare utan mål, som begagnar arbetet på

samma sätt som kineserna begagna opium, och som,

när han själf blifvit beröfvad sitt käraste, blifvit

hänsynslös i valet af sina medel och hittills arbetat

för sin succés, utan att fråga efter, om hans fram-14

VILHELM TOPSØE.

gång möjligen beredt andra de mest oskylda

lidanden och motgångar. Men just natten efter Hastings

och Idas färd genom skogen har han dött —

läsaren får sjelf tro hvad han vill om dödssättet — och

till sin vän Hasting har han lämnat en packebref

eller snarare lösa anteckningar och aforismer, som

äro den dödes kärleksförklaring till Ida. Dem får

hon nu, morgonen efter det hennes kärlek till

Hasting blifvit dem båda medveten. Hon läser dem,

medan han är kvar hos henne, och när äfven han

läst dem, komma hennes afskedsord till Hasting,

domen öfver deras förhållande, vändpunkten i

Hastings lif: »Hvor han har elsket mig. Jegharikke

glemt ham. Det var ham jeg elskede, ham elsker

jeg endnu. Det er ingen anden.»

Och härmed begynner ock för Hasting ett nytt

skede i hans lif, resignationens kamp, när han

måste resignera, han, som ej velat begynna dermed,

när han måste kämpa ned inom sig alla stolta

drömmar om lycka för att finna lifvets egentliga kärna,

hvilken hvarje menniska kan nå, som blott har

mod att se, hvar den är att söka. Hasting flyttar

ur staden, bort från Idas närhet, och kommer då

i beröring med fröken Rønnow, en klartänkande,

inåtvänd, arbetsduglig qvinna, hans jämbörding i

intelligens, honom öfverlägsen i säkerhet på sig

själf. Af henne lär han mycket. Det fins till och

med ett ögonblick en möjlighet för honom att blifva

förälskad i henne. Men åter är det omständigheterna,

som liksom visa Hasting vägen. Eller rättare

kanske — genom att aktgifva på omständigheterna

finner han vägen.15 VILHELM TOPSØE.

Det hus, där han bodde, låg i en enslig bygd.

En doktor hade bott där förr, en gammal änkas

ende son. En smittosam sjukdom hade för en tid

sedan bortryckt både honom och hans hustru. —

Det är dagar af ensamhet, dagar fulla af eftertanke

och med tillfälle att gå in i sig själf, de, som nu

följa för Hasting. Dag för dag försvinner drömmen

om denna olycksaliga kärlek för honom, dag för

dag förnimmer han större behof efter ett arbete,

som han kan göra till sitt eget, hvarigenom han

kan blifva nyttig äfven för andra. Och när han

så ännu en gång kommer till Kjöbenhavn, då blir

det honom ändtligen klart, att han vill blifva läkare

igen och slå sig ned i den aflägsna bygden i en

afkrok af Jylland. Fröken Rønnow tar farväl af

honom på bryggan: »Nu drager De ätter ud, Jason,

vil De denne gang vinde det gyldne skind?»

»Jeg haaber det sikkert», sagde han, »thi jeg

synes, att guderne er med mig ombord.»

Så for han åter ut i verlden, och denna gång

hade Jason »vundet det gyldne skind». — Men

när han sista gången hade sett Ida, hade hon

rodnat, och ute på sjön, just när han kände sig som •

mest fyld af tanken på den fred, han nu hade

vunnit, då var det, något inom honom, som bäfvade

af hopp och längtan vid minnet härom.

»Og ätter vil det blinke frem i kommende

tider, hvordan de end blive, i de urolige og

pine-fulde, som i dem, der vilde blive omskyggede af

fred og hengivelse, ätter vil det blinke med hem-16

VILHELM TOPSØE.

melig fryd og begjærende længsel. Thi ingen giver

guderne alt.»

*

Det fins ett slags kärlek, som, född af ett ögon-"

blicks sysslolöshet eller en tillfällig stämning och

närd af de mest sväfvande fantasier, lefver på oklara

drömmar, obestämd längtan och — om det tillåtes

mig ett sådant uttryck — öfversinligt sinliga

retelser. Det är denna kärlek, som frodas i balsalen

eller knytes under långa sommarferier, denna

kärlek, hvilken lika gerna kan träffa den ena som den

andra, men som alltid inbillar sig hafva träffat

den enda rätta. Den har stiftat många äktenskap,

flere förlofningar och ändå flere tycken. Hos oss

går den under namn af ett flyktigt tycke eller ett

oskyldigt svärmeri.

Jag vet ingen, som har en sådan blick för detta

slags kärlek som Topsøe. ingen, som så med ironiens

vapen förföljer den in i dess mest hemliga gömslen.

Understundom kan han väl fästa sig vid dess

poetiska moment såsom i »En förste Kjærlighed», denna

underfulla Donauresa i middagshetta och

middags-qvalm, der konstnären-sigenaren och den ryska

furstinnan i toner och blickar förälska sig i

hvarandra och skiljas, utan att begära mer än fantasiens

okroppsliga lek. Det hela är ett proverb, omsatt i

berättelse. Men eljest utgör hela hans behandling

af detta ämne en fortsatt polemik. Och granskar

man noga, torde ironin kunna spåras äfven i den

ofvannämnda novelletten. Studentkotteriet i «Livs-17 VILHELM TOPSØE.

anskuelserne» med dess diskussioner och tal om

»Kvinden, Hende, om hvem vi drømme i den dunkle,

den sommergrønne Skov og ved det rullendeHav,

vor Allierede i kampen mod Livets Filistere», eller

Stephan i »Daphne», som en gång, drifven af denna

obestämda längtan efter något annat än

hvardagslifvets prosa, satte sig på tåget och for till Korsör,

därifrån han dock ej medförde annat än en

»fryg-telig Tandpine» och minnet af en resande svensk

dam, som han dock aldrig kom i någon närmare

beröring med — äro blott profbitar på den

spirituella öfverlägsenhet, hvarmed Topsøe alltid

behandlar den danska s. k. studentromantiken och i

allmänhet hela detta ytliga och tillkonstlade sätt

att betrakta qvinnan. Qvinnan, begagnad som

retorisk prydnad i tal och sång, är något, åt hvilket

Topsøe ler värkligen odödliga löjen.

Fröken Rønnow talar till Hasting om hvad

hon kallar »en daarlig Førelskelse». Det fins

många sådana. Hvem mins ej Stephan i »Daphne»

(= Steensen i »Livsanskuelserne»), som hade

blifvit förälskad i Paulas porträtt? I början kände

han intet som hälst behof att råka originalet, men

när slumpen dock för dem till sammans, öfverflyttar

han sin kärlek från porträttet till henne. För sin

hälsas skull blir hon emellertid nödsakad att fara

utomlands, och som Topsøe uttrycker sig, »det var

en ren öfverraskning för Stephan, att han värkligen

saknade henne så mycket». Hans beslut är

emellertid hastigt fattadt. Han vill fara ned och

bekänna henne sin kärlek, och detta vill han göra i

det gamla Rom, under Italiens himmel. Han vill

Liter, karaktäristiker. ^18

VILHELM TOPSØE.

med ett ord gifva sitt frieri en passande ram. Resan

uppför Rhen blir emellertid mindre poetisk. Regn

och dimma hela tiden, icke ett spår af romantisk

stämning. För att då taga igen det försummade

styr han kosan öfver Nürnberg och lyckas verkligen

att fa svärma en månskensnatt i den gamla

fantastiska staden. Där far han dock veta, att hans

älskade befinner sig vid Lågo di Maggiore. Det

var egentligen en missräkning. Ty Stephan hade

tänkt sig, att fa träffa henne i själfva Rom. Men

äfven detta var ju i och för sig ganska

tillfredsställande — och så kommer han då dit. Alt går

efter uträkning. De fara ut på sjön tillsammans,

ensamma i en liten båt, just när solen håller på

att gå ned, det spegelklara vattnet under dem,

Italiens himmel öfver deras hufvuden etc. och då friar

han, som han hade drömt sig.

Det är i parentes en egendomlighet hos

Stephan, att han alltid, äfven i lyckans mest

hänryckande ögonblick, tycker sig sakna något. När han

nu kysser Paula, märker han en liten svart

lefver-fläck vid hennes mun, som han ej sett förr, och som

en mindre svärmiskt förälskad menniska aldrig skulle

ha tänkt på, men som äfven i detta ögonblick är

tillräcklig för att hos Stephan väcka en känsla af

misstämning. Här är det »estetikeren» som talar,

»estetikeren» i den mening, Kirkegaard skildrat

honom i Enten-Eller. Emellertid blifva Stephan och

Paula helt prosaiskt gifta, och till en böqan är nu

alt godt och bra. Snart märker emellertid Paula,

att något fattas, och hon kommer tämligen fort

under fund med hans griller, att människan midt i19 VILHELM TOPSØE.

sin högsta lycka dock beständigt skall längta efter

något, hon icke kan nå etc. Hon märker, att han

ännu drömmer om henne, eller som han själf säger

— »rättare sagdt om ditt porträtt» — och i ett

lyckligt ögonblick tar hon sin lilla kvinliga hämd,

som också blir en direkt väckelse för honom. En

dag, när han kom hem, fann han ett bref på

hennes sybord. I brefvet stod: »Porträttet har jag

bränt. Vill du träffa mig, är jag hos farbror Klas.

Paula.»

Och det blir värkligen tydligt för Stephan, att

han förbrutit sig mot henne. Den natten kunde

han icke sofva, men tidigt följande morgon for han

ut efter henne. — Det var en rägnduskig

novembermorgon. Trakten, han reste igenom, var ful,

passagerarne sömniga, och han steg ur vid en liten

tråkig landstation i hällande rägn. Det dröp från

taken, och leret klibbade vid hans fötter vid hvarje

steg. Men ändå var han aldrig så lycklig,

hvarken på Rhen eller vid Lågo di Maggiore. Och

när han kom in i väntsalen, kom någon emot

honom och sade: »God morgon, jag visste, att du

skulle komma med första tåget.» Nu hade han

glömt den fantasibild, han förälskat sig i, och för

honom fans endast den lifslefvande, värkliga Paula,

hans Paula.

Lägger man till dessa skildringar den

förträffliga, något elegiska cykeln »I september, I

oktober och I november», kan man nästan förstå, att

Herman Bang känt sig frestad att kalla Topsøe

»Forelskelsernes Digter».20

VILHELM TOPSØE.

Och dock är han långt mer.

Vi påminna oss, huru Hasting till sist finner

sin plats i lifvet och genom hvilka medel han gör

detta. För att återgå till den skildring Herman

Bang (»ftealisme og Realister») ger af Topsøe, så

är det en sak, som han där oupphörligt

framhäfver, nämligen det blaserade, reserverade och

skeptiska, som onekligen finnes hos denne författare.

Men trogen sin vana, när han funnit ett dylikt

karaktärsdrag, vill Bang snart sagdt icke se annat

hos Topsøe än just detta. Han hoppar öfver, hvad

som dock just är det vigtigaste, nämligen att både

Langsted och .Fleming, spm äro de förnämsta

typer, i hvilka förf. nedlagt sina iakttagelser på

detta område, under berättelsens lopp öfvervinna

sin vanmakt och tillkämpa eller kanske tillvinna

sig en bättre riktning. Då Fleming är den mest

framstående representanten för denna själsriktning

och då han, så vidt man därom kan döma,

värk-ligen tycks intaga en ståndpunkt, som skalden

själf behöft både arbete och energi för att komma

öfver, torde det vara lämpligt att nämna några ord

äfven om honom.

»Tiden er træt», säger Fleming själf vemodigt.

Han själf är också trött. Det är hans fars största

sorg, att sonen, som lefver en rik mans lif och har

en sådans alla tillfällen att fa en anställning, att

han ej har lust att taga sig något för, utan går och

drifver rent ut sagdt, ser på, iakttager, är kvick

och ironisk, gisslar sin omgifaings svagheter och

själf ej anser det löna mödan att uträtta något i

denna verld af egoister eller narrar, hvars små21 VILHELM TOPSØE.

motiv han har en nästan sjukligt intensiv

färdighet att upptäcka. Och den verld, i hvilken

Fleming skulle uppträda och ingripa, är värkligen af

förf. själf tecknad på ett sätt, som ger Fleming

fullkomligt rätt i sina sarkasmer. Uppifrån och

ned, från de högre lagren till de lägre, framdragas

med det finaste gäckeri vinningslystnaden,

egennyttan, småaktigheten och kotteriandan, kort sagdt

alla lyten, som vanställa det politiska lifvet. Man

förstår utan svårighet, att en man som Fleming

kan förlora lusten att vara med. De politiska

middagarne, ministrarnes åtgöranden, balen på slottet

m. m. förråda en iakttagare, som sett detta med

egna ögon, och en skildrare, som kan teckna den

fina verlden med begagnande af dess eget sätt att

uttrycka sig. Och det djupa vemod, som ofta

åtföljer ironien, låter oss instinktmässigt förstå, att

han känt det samma som Fleming och därför rent

af sympatiserar med den djupa bitterhet, som

förnämt drager sig tillbaka inom sig sjelf och indirekt

ger sig uttryck i sarkasmer, aldrig direkt i klagan

eller angrepp.

Harald Holst och hans parti — politiken på

landsbygden — utgör dock skildringens glanspunkt.

Aldrig har väl Topsøe i så hög grad gjort bruk

af sin blick för den makt, det oändligt lilla utöfVar

på människohjärtat. Man skrattar aldrig högt, när

man läser sådana skildringar, men man ler invärtes

ett egendomligt, halft skeptiskt, halft gillande

leende. Ty det ligger faktiskt något retande i det

slags satir, som så att säga värkar genom att lägga

sina föremål under mikroskop. Och man beröres22

VILHELM TOPSØE.

samtidigt — för att tala med den förut omnämde

kritikern i Illustreret Tid ende —» af den frågan,

om Flemingarne draga sig tillbaka, därför att män

sådana som Holst komma fram, eller omHolstarne

komma fram, därför att Flemingarne hålla sig

undan.

Men äfven här spelar kärleken sin roll med.

Helene är raka motsatsen till Fleming. Hon skulle

med glädje gripa till arbetet, endast lifvet hade

gifvit henne ett sådant. I den krets, hon lefver,

brukas det ju ej, att unga kvinnor arbeta. Men hon

sörjer öfver Flemings ovärksamhet, som hon ej kan

förstå. De ha älskat hvarandra, dessa två, sedan

barndomen, hon kan numera knappast känna igen

honom, och det är ej fritt, att med missräkningen

en smula förakt är på väg att blanda sig. Fleming

befinner sig i ett slags upplösningstillstånd, och

Helene har dagligen haft tillfälle att se, hur dessa

element, som äro henne främmande, alt mer och

mer vunnit terräng. Och* hon förstår, att han lika

litet tror på sin kärlek till henne som på, att det

öfver hufvud fins något innehåll i lifvet. Han

skulle vilja älska lika gärna, som han skulle vilja

lefva ett sundt lif. Men han vågar ej, skulle man

nästan kunna säga. — Åter blir det tillfälligheter

som bestämma utvecklingen hos de handlande

personerna. Fleming har varit på en bal med Helene,

dansat och samtalat som i forna dagar. »Om det

kunde fa fortfara så!»

Nyss förut har han vidare sett Helenes energi

i olyckan, när hon och hennes moder hotades med

half ruin. Och då kommer han en dag på besök,23 VILHELM TOPSØE.

såsom lian offca brukade, och träffar henne ensam.

Kanske var han i samma stämning som vanligt,

en sådan, som är för matt att afföda något beslut,

kanske icke. Emellertid följer deras samtal i

början »vänskapens allmänna stråkväg», till dess de

komma att tala om, hvad man kan vinna i lifvet,

och Helene uttalar de ord, som egentligen utgöra

skiljemuren dem emellan och på samma gång

kanske kärnpunkten i Topsøes hela

verldsåskåd-ning: »Ingen Indsats, ingen Vinding, og daarlig

Indsats, daarlig Vinding; den der sætter ind paa

Smaat, vinder Smaat, den der sætter ind paa

Taabe-lighed. vinder Taabelighed.»

»Men — er der aldrig dem, der "sætte Livet

ind" og som tabe ? » säger då Fleming.

»Dersom de virkelig tabe, og det er ikke altid

godt at se, saa har der dog været noget Gält ved

Indsatsen. Vær vis derpaa.»

Efter en stunds tystnad frågar han nu: »Helene,

vil De være min Hustru?»

Det är fullt konseqvent af Topsøe att här

låta Helene svara nej. »Tror De ikke jeg ved,

hvorledes De har prøvet mig og vejet mig i Deres

Sind og saa vraget mig og ätter taget mig op og

ätter vraget mig lige til de sidste Dage.---

Deres Hustru vil jeg ikke være i kræft af et

til-fældigt Lune, en Stemning, som De lyder i dag

og ikke kan fastholde i morgen... ja, maaske

hemmelig vil spotte over. — En Mands

Kjærlig-hed bestemmes af hans Liv, men den bestemmer

ogsaa dette. Havde De alvorlig elsket, var Deres

Liv ikke blevet, som det nu er blevet. En hel24

VILHELM TOPSØE.

Kjærlighed giver et helt Liv, derpaa maa vi

Kvin-der holde fremfor Alt.»

Fleming har rätt, när han säger sig vara en

dömd man, när han går. Men en3am säger Helene

tyst för sig själf sin innerliga trosbekännelse:

»Und setzet ihr nicht das Leben ein...»

Det fins vissa människor, som behöfva en

örfil af lifvet, för att deras slumrande energi skall

väckas. Nu är Fleming vaken. Han behöfver

blott ett tillfälle för att visa, att han ej är lefvande

död.

På en ö har kolera utbrutit. Det står illa till

med hälsovården därute. Till all olycka är

ställets »Herredsfoged» död, och det står hårdt att fa

en ny, ty, som naturligt är, har ingen lust att fara

dit ut. Då går Fleming till sin fader och ber

honom skaffa sig platsen.

»Paa Kolerastedet?»

»Ja, Fader, jeg vil begynde nu og begynde

for Älvor.»

Den gamle Månd tav. En Stund var det

ganske stille i Stuen. »Gud velsigne dig, min

Søn», sagde han saa. »Du vil derover for at virke

og — leve. Ikke for att dø?»

»Nej, Fader, ikke for at dø — men jeg vil

nok vove mitt Liv for at komme till at leve.»

Det säger sig själft, att det nu är Helene,

som ber Fleming om förlåtelse, för att hon dömt

honom oriktigt.

Man har klandrat Topsøe, för att ban ej har

låtit denna karaktärsutveckling försiggå utan alla25 VILHELM TOPSØE.

direkta ingripanden af yttre omständigheter. Men

med orätt. För det första påvärkas vi väl alltid

mer eller mindre af de yttre tillfälligheterna, och

för det andra behöfde Fleming mer än någon annan

denna yttre påstöt för att kunna fatta ett beslut.

Fleming hade ju gått och väntat och pröfvat, och

vid hvarje arbete, som erbjöds honom, haft det

svaret till hands, att det ej tjänade något till.

Här fick han ett, där han värkligen kunde göra

gagn, och där han kände sig behöfvas. Det är till

och med möjligt, att för en person, som så länge

vant sig att förakta det hvardagliga, den lilla

romantiska tillsats, som ligger i medvetandet att våga

sitt lif, rent af var nödvändig, om den Hamlet,

som lefde inom Fleming, skulle bringas till

tystnad.

För att fullständiga den bild, jag här sökt

gifva af en författare, som blott alt för tidigt

rycktes bort från den bana, han så glänsande begynt,

vill jag blott nämna ett par ord om den sida af

hans värksamhet, som kanske bland alla är den

mest allmänt tilltalande, nämligen hans förmåga

att rent genremässigt teckna lifvet alldagliga, små

förhållanden. Här är han alt igenom fyld af en

sympati för sina personer, som låter det ironiska

eller humoristiska drag, hvilket Topsøe sällan

underlåter att inlägga, understundom till och med

öfvergå i det sentimentala. Det är, som om förf.

själf nästan skrifvit sig vek till sinnes. Det är i

synnerhet enformigheten i lifvet, som han förstår

att återge så slående, med hvars tyngande makt

han är så alt igenom förtrogen. Tänk på den öm26

VILHELM TOPSØE.

de holländska mästarnes sätt att måla erinrande

skildringen i »Stilleben» (för öfrigt kanske Topsøes

mest formfulländade, på samma gång som

hjärtligaste arbete) af den lilla staden med dess lilla

gräsbevuxna torg och kyrkklockorna på söndagsmorgonen,

som ringa helgen in. Tänk på det ledsamma, det

enformiga, det pinsamt ensliga och enahanda, som

väntar en på ett sådant ställe dag ut och dag in. Se

sedan, hur mycken gedigen mänsklig lycka, Topsøe

här har vetat visa oss. Och man skall förstå, när

jag säger, att Topsøe aldrig varit större konstnär, än

när han här förmått skildra lifvets inre rikedom.

Eller tänk på det ensamma hemmet vid den

lilla gatan, prestänkan och hennes dotter i »Jason»,

på skildringen af skalden och målaren i

»Nutids-billeder» och främst af alt på »skaldens» hem och

hans hustru, deras ungdomskärlek och deras lefnads

tunga sorger. Sällan har väl en förf. så sympatiskt

förstått att använda den mest minutiösa realistiska

detaljrikedom, på samma gång han, midt under den

sorgfälligaste kritiska analys af karaktärer, hela

tiden vetat att bibehålla denna innerlighet i

uppfattningen, som, om man undantager hans skildring

af politikens män, öfver alt är kännetecknande för

Topsøe.

Och till sist har han i skalden och målaren

ännu en gång sagt oss sina tankar om konsten och

lifvet. Skalden blir en nolla. Hvarför? Ej därför

att han saknar begåfning, utan emedan han går

utom sin egentliga begränsning och fikar efter en

genre, som icke är hans. »Målaren» uppträder

långt oansenligare. De båda personerna kompletterahvarandra nästan som i en sedolärande fabel. Och

det är intet tvifvel underkastadt, att förf. här velat

säga oss, att han, målaren, kommer fram, därför

att han ej drömt bort sina bästa krafter under

dådlös längtan efter ett fjärran mål, utan med fast

hand gripit det närmast liggande arbetet och, när

detta varit färdigt, haft nog kraft och ro —

framför alt ro — för att lugnt gripa till ett nytt. Och

när han så arbetat sig fram steg för steg, var han

konstnär, ej genom att pocka på en säregen

inspiration, utan genom att allvarligt hafva odlat en

begåfning, som han själf aldrig öfverskattat.

Månne detta ej är en insats, som den moderna

realismen vill göra i det mänskliga medvetandet?

KRISTIAN ELSTER.

Det er ikke den største Daad i Livet,

der faar den største Berøramelse.

Elster.

I det företal, hvarmed Alexander Kjelland

inledt en efter Elsters död utkommen upplaga af

Elsters noveller, lämnas följande korta upplysningar

om skaldens lif :

»Kristian Elster föddes den 4 mars 1841 i

Namdalen. I sitt femtonde år skickades han till

Nissens skola i Kristiania.

Ursprungligen var det bestämdt, att han skulle

blifva officer. Men denna plan måste öfvergifvas,

emedan han blef närsynt, och nu skulle han gå

läsvägen.

Latinet låg honom emellertid emot. Han

förstod själf att han börjat för sent. Därtill kom, att

Elster, ledd af ett starkt utvecklingsbegär, kastade

sig öfver den mest olikartade läsning och inom

kort tid gjorde bekantskap med hela hemlandets

och en god del af utlandets nyare literatur.

I sitt nittonde år skref han ett skådespel: »Fra

Fjorden»; strax därefter anmälde han sig som

debutant vid Kristiania teater.32

KRISTIAN ELSTER.

Trots det beröm, hans stycke inbragte honom,

trots det enstämmiga omdömet, att han ägde talang

för scenen, tog han efter förnyad genomläsning till

baka pjäsen, emedan den ej längre tillfredsstälde

honom, och när han slutligen skulle debutera, drog

han sig undan. Själf har han sagt, att detta ej

skedde, därför att han tviflade på sin talang; men

den inre oro, under hvilken han arbetade, gjorde

honom oklar öfver sig sjelf och sin uppgift.

I »examen artium» misslyckades han, och Elster

lefde nu i Kristiania som korrespondent och

medarbetare i åtskilliga tidningar.

1867 reste han till Tyskland för att utbilda

sig för inträde i skogsvärket. Hösten 1868

återvände han.

Vintern 72 till 73 tillbragte han i

Kjöbenhavn.

Sommaren 1873 var han under några månader

»konstitueret Forstmand» i Valders, och senare på

hösten erhöll han den befattning, som han behöll

till sin död: en plats som »Forstassistent» i

Trondhjems stift med årligt arvode af 1,200 kronor, som

under de 7 år, han var i ijänst, steg till 1,600.

Våren 1881, just när hans sista bok, »Farlige

Folk», var under tryckning, sjuknade Kristian

Elster, och den 11 april på e. m. dog han af

lunginflammation, efter tre dagars sjukdom. Han

efterlämnade änka och tre söner, hvaraf den äldste

var 5 år och den yngste något öfver 3 veckor

gammal.»---

Detta är ej mycket för att vara den yttre

ramen till ett så rikt lif som Elsters. Men äfven33 KRISTIAN ELSTER.

dessa fa detaljer säga dock åtskilligt, som det lönar

mödan att erinra, när det gäller att förstå Elsters

författareskap. För att begagna ett kändt citat —

»detta något säger mer än mycket.»

För det första säger det oss, att Elster fick

arbeta länge, innan ban blef klar med hvilken

uppgift han hade att fylla i lifvet. Se vi på årtalen,

då hans berättelser skrefvos, finna vi, att »En

korsgång», den första novell af hans hand, som väckte

något slags uppseende, daterar sig från 1871. Elster

var således, när den skrefs, 30 år gammal, och

före denna tid infalla alla de olika försök att finna

en lefnadsbana, hvilka voro en följd af den starka

inre »Gæring», som han själf talar om.

Vi finna vidare ett drag af allvar och

sanningskärlek, som är af så ovanlig art, att jag ej ur någon

mans lif kan erinra mig att hafva hört något liknande.

Hans första — och så vidt jag vet — sista pjes

skulle uppföras på teatern, och samtidigt erhöll

förf. all möjlig uppmuntran att utbilda sig till

scenisk artist. Elster ansåg själf sin pjäs ej

förtjänt att spelas, hvarför han tog igen den. Och för

att ej obetänkt hafva satt sin hand till ett arbete,

som han ej säkert visste sig vuxen, drog han sig

tillbaka från teatern.

Den, som så handlar, kan vara viss om att

blifva en karaktär. Huruvida han därför kan vara

säker på, att lyckan ännu en gång ler emot honom,

är en annan fråga. Men det, som gör detta

handlingssätt ännu märkvärdigare, är, att Elster då var

»i sitt nittende Aar».

Liter, karaktäristiker. ^34

KRISTIAN ELSTER.

Det fins kanske intet steg, som är svårare att

taga, än när det gäller att fa ett förstlingsstycke

uppfördt på en större scen. Man är ej känd. Det

är intet »namn», som redan från början fäster

vederbörandes uppmärksamhet på arbetet, intet rykte,

som förut banat vägen och gjort den åtminstone

farbar. Och vinsten — den yttre fördelen menar

jag — af att komma fram äger också sin

lockelse. Det fins ingen författare, som ej äger

ärelystnad, och det fins intet inre arbete, som är

svårare, än att för sig själf afgöra, om det, som sätter

en pennan i handen,, är lusten att lysa eller det

stilla begäret att gifva röst åt de tankar, som röra

sig inom en, och som vilja komma i dagen med

den rätt, som uttrycket för en öfvertygelse äger.

Och om man betänker, hur svårt det då ofta är att

för sig själf skilja godt och ondt, sant från falskt,

det äkta från det oäkta, och dessutom hur stark

hos den unge lusten är att få vara med, att få

pröfva sina krafter och bana sig väg, då skall man

sannerligen förstå, hvilken oerhörd

själfuppriktig-het — om det tillåtes mig att begagna ett

själf-gjordt uttryck — det erfordras för att gent emot

andras loford kunna säga till sig själf: du

behöfver ännu vänta. Och man skall erkänna, att en

sådan karaktär kan aldrig gå krokvägar. En sådan

man är danad till något stort.

Men det, som ligger djupt i en människa,

kräfver tid för att komma i dagen, och här i norden

växa de ädlare träden långsamt. Jordmånen är

karg, vinden skarp, och under långa månader ligger35 KRISTIAN ELSTER.

vinterns snötäcke öfver marken, bladen falla tidigt

af, och den frukt, de en gång frambringa, synes

bli sparsammare, i den mån trädet är af ömtåligare

art.

Hela Elsters lif var en bekräftelse på detta.

Ogynsamma förhållanden lade sig i vägen för den

utveckling, som gissningsvis eljest skulle hafva

kommit så mycket förr. Och han fick göra den

sorgliga erfarenheten, att en uppoffring ej alltid är

gagnelig för den uppoffrande själf. Det ser nästan

ut, som om lyckan, en gång tillbakasatt, sedan

med afsigt undvikit honom. Hela hans lif blef

motsatsen af, hvad han hoppades, och mer än de

flesta fick han öfva sig i konsten att resignera.

Han, som afskydde att skrifva för födan, fick

lifnära sig med att skrifva dagbladsartiklar, och han,

som en gång på grund af att för ifrigt och

uteslutande hafva sysselsatt sig med att studera, hvad

som låg honom om hjärtat, hade misslyckats i något

så enkelt som att taga studentexamen, måste vid

äldre år sköta en befattning, som i betydlig mån

inskränkte den tid, han kunde ägna åt det arbete,

åt hvilket dock aldrig hans stränga själfpröfning

hindrade honom att viga sina bästa krafter.

Det är något tungt öfver alt, hvad Elster

skrifver, en djup soigbundenhet och en längtan

efter något bättre, något, som länge "Varit omtaladt

som ett »äkta nordiskt sångardrag», så länge det

rörde äldre författare, men som man numera rent

af tycks vilja lägga de yngre till last. Saken är,

att detta vemod hos Elster — liksom äfven hos36

KRISTIAN ELSTER.

andra förf., men hos Elster som ett genomgående

karaktärsdrag — yttrar sig som sorg öfver den

makt, hvilken små förhållanden utöfva öfver en trakts

inbyggare, öfver människorna i det land, han

kallar sitt, och för hvilkas upplysning och förädling

han ville göra alt. Detta vemod fins ej längre

blott i sin rena allmänhet, det har tagit en bestämd

form, och detta har åter rent af gifvit det en mera

praktisk natur.

I inledningen till den förut omnämda

novellen »En Korsgång» yttrar Elster: »Naar man

selv kommer fra lavere til rigere Egne, kommer

lige ud af det menneskelige Kulturliv med den

Mangfoldighed af Fremtoninger, som farver det,

med den vældige Tanke-Magt, som arbeider i det,

eller naar, som fornys, et Ballonbud (fra Paris

under Belejringen) fyger som et varmt Pust lige

ud af en Storbrand i Verdenslivet op mod disse

iskoide Bredder og faar de to Billeder af det mest

oprørte Yerdensliv og det mest ensomme Fj

eldliv til at törne sammen i hele sin storladne

Modsæt-ning for Ens syn — da famler Tanken en Stund

efter et Samholdspunkt, som vidner om, at man

staaer föran det samme Menneskeliv med de samme

Grundkræffcer, och det er som om det store Ord om

alt Menneskelivs fælles Ophov, fælles Grundkaar

og fælles Livshaab svigter for Ens Tro, og som

om man stod föran et bortfrossent Lem af den

store Skabning, og man fristes til at spørge:

hvor-for blev dette skabt?»

»Og saalænge En bare ser paa det udvortes,

løses heller ikk Ens Tro og Fortrøstning af den37 KRISTIAN ELSTER.

Stivfrost, der holder det bundet ligsom selve den

Vidde, man stirrer paa.»--

Man behöfver ej gå upp bland ensamma fjäll

eller ut på öde hedar för att finna något af den

lifvets instängdhet, som Elster här menar. Nästan

alla hans hjältar längta mot något, som är »stort

och långt borta», som Ibsen låter Dina Dorf säga.

Det är motsatsen mellan denna längtan och den

omgifning, i hvilken de lefva, som afgör deras

lifs-riktning. Och det är under detta tryck de

utvecklas till hvad de en gång blifva. Detta är

hemlandsdraget i Kristian Elsters diktning, som är kändt

och framstäldt med osedvanlig kraft. Det är detta,

som gör honom tung till sinnes, understundom

misströstande. Och dock finnes det något i alt detta,

som han lär oss att älska, emedan han älskar det

själf.

Eör öfrigt har nog Elsters världsåskådning

undergått mer än en förändring. Hans sista arbete

»Farlige folk» torde säkert stå på annan botten än

hans föregående. Eller kanske rättare — det är

först i »Farlige Folk», man får fullt klart för sig,

hvilken världsåskådning, som är hans. Ty för

Elster är alltid människan själf nummer ett. Hvilka

åsigter hon hyllar, blir en fråga af andra rang.

Det sätt, på hvilket en öfvertygelse uppbäres, är

honom mer än öfvertygelsen själf. Dessutom —

där något s. k. samhällsproblem är satt under

debatt — är det gärna en social fråga, som

afhandlas. »Farlige Folk» är mig veterligt det enda

arbete, där Elster vidrör sin egen ståndpunkt i38

KRISTIAN ELSTER.

religiösa frågor, ehuru äfven här de sociala ställas

i förgrunden.

»En Korsgång» är den första af Elsters

noveller, som varit synlig i tryck, oberäknadt några

äldre, som nu sannolikt af de flesta äro glömda,

och som, att döma af uttalanden, ej varit särdeles

framstående. Rudolf Schmidt (Buster og Masker.

Kjöbenhavn 1882) omtalar, att Kjeld Hor ge, ehuru

tryckt först i den samling, som under namn af

»Solsky er» utgafs efter förf:s död af Alexander

Kjelland, varit skrifven samtidigt med nämda

berättelse, d. v. s. år 1871.

Trots de olika ämnen, dessa båda berättelser

behandla, är det emellan dem ett visst slägttycke,

som visst ej gör till en nödvändighet, att de skulle

tillkommit på samma år, men som gör denna

omständighet mycket förklarlig. Det hvilar öfver dem

något kargt och kärft; vida mer än öfver Elsters

öfriga tidigare arbeten, något pinsamt tungt och

nedtryckt, men ock något oändligt tilltalande,

nämligen detta personliga i framställningen, som ändå

är, hvad som i första och sista hand afgör, af hvad

art ett arbete är, och som för öfrigt är

kännetecknande för alt, hvad Elster skrifvit.

Och så känna vi igen denna tyngd. Vi veta,

hvad den betyder. Äldre skalder hafva suckat efter

sol och vår. De nyare pinas af bristen på fria

och modiga tankar.

En »Korsgång» är historien om en qvinna,

som, gift med en från böljan illa känd man, om

hvilken man dock efter hans äktenskap trott, att

han blifvit en annan, småningom med stigande ån-39 KRISTIAN ELSTER.

gest märker, att faderns onda böjelser gått i arf

till deras barn, och att de två, fader och son,

bakom hennes rygg ömsesidigt gifva hvarandras dolda

anlag fart. En man, som varit på färdvägar uppåt

fjällen, har blifvit borta, och hustrun utkämpar nu

den tysta inre kampen med sig själf, om hon har

rätt att tiga med detta brott, när hon vet, att det

gäller två själars frälsning, och när hon klart och

tydligt ser, att strafflösa skulle inga band längre

hålla dem tillbaka. Hon anger sonen för dråp,

fast hon vet, att all hemmets lycka och lefnadsfrid

har hon dermed utestängt från sitt eget bo, och

sedan sitter hon »ensom med sin Sorg paa de øde

Vidder». Det är ett hjältedåd af dem, som ingen

ser och ingen talar om, ett af dem, som ingen

historia bevarar åt eftervärlden, mesn om det är

skaldens ära att låta lefva.

Man har jämfört denna berättelse med

Björnsons bondenoveller. Men det låter nästan som en

otrolig saga, att man samtidigt ankat om imitation.

Efter alt, hvad förut sagts om Elster, är det klart,

att hvad han här skildrat, ett ensamt

människohjärtas tysta kamp för att inom sin lilla krets vara

sann och rättrådig, dess seger och det hopplösa

eländet att genom själfva segern, för dess egen

skull rent af, allena nödgas lefva det lif, som var

kvar »midt i denne rasende Vinter, som tumler

sig truende over Dalens ovre Ende, mens Havet

begraver dens Haab under den nedre» — det är

blott en dikt om hvad Elster sjelf i åratal sett med

egna ögon. Och åt detta slags lif skänkte han,

hvad han ägde starkast af sympati.40

KRISTIAN ELSTER.

Kjeld Horge är en historia af annat innehåll,

men af likartadt skrifsätt. Det är den gamla sagan

om medelmåttan, som tror sig stor och drömmer

om stordåd, och med bitande skärpa är tomheten

af ett" dylikt lif skildrad. Men den, som äger en

smula lifskraft, kan resa sig igen, äfven sedan han

lidit det nederlag, som heter att vakna upp från

drömmen om inbillad storhet. Och Kjeld Horges

historia är den, att på sin rätta plats — i det

simpla hvardagslifvet — där har han kraft att

blifva en man, och han blir det.

Det fins intet prål, ingen ordståt i denna lilla

berättelse, men där fins en svällande underström af

ett starkt lif, som när man en af de första

vårdagarna, innan ännu snön hunnit smälta eller isen

gå bort, kommer ut på landet. Det går en frisk

pust geuom skogen, där granarna höja sina grenar,

som nyss blifvit fria från snö,.här och där

kvittrar en ensam fågel, och rundt omkring hörs ett

porlande ljud af vatten, som långsamt, men säkert

undergräfver markens täcke af snö och is.

Liksom Elster länge sväfvade i ovisshet om,

hvilken väg han skulle gå i lifvet, så dröjde det

också länge, innan han, som man säger, fann sin

form, det rätta uttryckssättet, medlet att säga just

sina tankar. Ty man kan säga, att Elsters form

aldrig var färdig för än i »Farlige Folk». »Tora

Trondal» var i jämförelse med denna bok blott ett

stapplande försök.

Att döma af åtskilligt, måtte man från mer än

ett håll hafva väntat sig mera af Elster, när detta

arbete lemnade pressen. »En Korsgång» hade varit41 KRISTIAN ELSTER.

ett litet mästervärk, och en mängd tidningsartiklar

från Elsters hand hade visat både iakttagelseförmåga

och framställningskonst. »Tora Trondal» var väl

i många hänseenden ett dugtigt utfördt arbete.

Karaktärerna röjde människokännedom, flere scener

voro fulla af dramatisk spänning, och särskildt var

hela boken genomandad af den innerlighet, med

hvilken Elster genomträngt alt, som han i minsta

mån vidrört. Men där fattades dock något. Man

såg, att förf. väl själf förstått sina personer, men

de hade ej fått lif under hans hand. Ett par

bifigurer (särskildt Hans Ej ds moder och Sara Bø)

voro de mest lyckade i hela boken. Bredvid de

lyckade scenerna funnos kanske än flere af annan

art, och trots innerligheten i framställningssättet

saknade man något hos förf. själf. Det torde vara

svårt att af »Tora Trondal» sluta sig till den stånd

punkt, som gör sig gällande i »Farlige Folk». Och

dessutom låg det något tungt, trögkördt, tröttande

öfver hela boken. Den kunde gärna ha varit en

tredjedel kortare. Förf. var tydligtvis ej herre öfver

sina egna resurser.

Vid en jämförelse med »Farlige Folk»

frapperas man särskildt af en sak. I »Tora Trondal»

fins knappt ett spår af den satir och humor, som i

Elsters sista arbete utgör en så märkligt utvecklad

egenskap. Förf. drar aldrig på munnen. Med det

blekaste allvar behandlas allting. Att det på

bottnen af alt detta svårmod fans en ådra af humor,

föll säkert ingen in, som ej kände förf. personligen.

För mig är detta ännu ett tecken på, huru djupt

nedtyngd Elster var af de förhållanden, under42 KRISTIAN ELSTER.

hvilka han lefde, och hur uteslutande han var

upptagen af de inre strider, hvilka omsider frambragte

den åskådning af världen, som kom till orda i

»Farlige Folk». Ty det fordras åtminstone momentan

inre frihet för att kunna skrifva satiriskt. Ja, det

ligger en befrielse i hvarje äkta konstnärlig

produktion af hvad slag den vara må. Att en sådan

konstnär som Elster blef färdig så sent, tyder på

ett lif, hvars tyngd kanske af en och annan kan

anas, näppeligen åskådliggöras i ord.

Kjelland förtäljer, att Elster i böljan var

norsk-norsk, »i det han med Värme sluttede sig til

Maal-strævet og hele den nationale Strømning, der vakte

ungdommen i Sextiaarene». Det synes, som om

»Tora Tron dal» varit en frukt af det inre arbete,

som från en ensidigare uppfattning af det

nationellas värde fört Elster fram till en friare. Den

något karrikerade bilden af den äkta

»Maalstrævs-manden», Iioti, är tydligen ett ironiskt angrepp på

ett ideal, som förr varit förf.:s eget bra nära, och

hela Hans Ejds karaktär utgör en typ på det bästa,

som denna rörelse frambragt. Man kommer

ovilkorligen att tänka på personligheter sådana som

Kristofer »Janson och Bruun.

Det är så till vida rätt att kalla boken »Tora

Trondal», som hon, en i en aflägsen bygd uppväxt

flicka med härliga, outvecklade anlag, just en af

dessa, hvilka längta ut till något, som är »stort

och långt borta», slites i sin böjelse mellan den

bildade, föga pålitlige Grran och allvarsmannen från

folket, prästen, som vill föra ljus och frid in bland

hyddorna, Hans Ejd. Och det, att hon föres från43 KRISTIAN ELSTER.

den förre till den senare, är något, förf. särskildt

vill lägga läsaren på hjärtat.

Men den skulle också lika gärna kunnat

uppkallas efter den sistnämde. Ty den innehåller

hans utvecklingshistoria lika väl som Toras.

Felet i boken är kanske innerst det, att dess

hjältar mest framstå som typer, mindre som

indi-vider. Man får rent af att göra med

representanter för olika kulturströmningar inom det norska

folket. Grran representerar den högre bildningen,

hvad man för en tid tillbaka skulle hafva kallat

för Velhavensriktningen. Nu representerar Gran

snarare inom politiken en skeptisk konservatism,

inom konsten förlegad romantik och i religion

ingenting. Men han har godt hufvud, mycken

beläsenhet och stor förmåga att blända.

Hans Ejd är däremot en man af folket, född

i vestlandet och uppfostrad i ett hem, där ej en

glimt af beqvämlighet eller förfining fick tränga

sig in och gifva hvila från dagens släp och

förvärfs-sträfvandet. Han har sugit kraft i härdande arbete,

han har en orubblig tro på folkets sak och dess

mottaglighet för den lyftning, han satt till sin

lefnads mål att skänka den fattiga bygd, som sett

honom växa upp. När han som hjälppräst fick

tillträde till det prästhem, där dottern Tora var

själen, kom han in i en värld, som han förut ej

vetat af, att den fans. A t lifvet kunde vara ljust

och gladt, utan att vara ytligt och tomt, att det

öfver hufvud fans något i tillvaron, som hette

skönhet, att det lätta, hjärtliga umgänget människor

emellan kunde värka som ett mildt rägn efter torka,44

KRISTIAN ELSTER.

det var för honom något obekant. Och hela den

utveckling, han under inflytande af detta — pius

naturligtvis kärleken till Tora — genomgår, är

otvifvelaktigt bokens kärnpunkt, det förf.

egentligen "velat ha fram, liksom det ock är bland det,

hvari han lyckats bäst.

Det har föresväfvat Elster en idé att i Ejds

och Toras personer låta försoningen ske mellan

den folkliga och den högre bildningen i Norge.

Därför behöfver Tora vakna upp ur sitt svärmeri

för Gran, den oäkta representanten för den senare,

under det att hennes eget inflytande gör Ejd till

en mera harmonisk företeelse än den obändiga,

bottenärliga kraftmenniska, han från böljan är.

Detta är -meningen med boken. Men, som

sagdt, det hvilar något oklart och otillfredsställande

öfver det hela. Möjligen äro förhållandena för

specifikt norska, för att en svensk läsare helt skall

kunna förstå dem.

Det går en europeisk flägt genom hela den

nyvaknade norska och danska literaturen efter 1870.

Dess läsare ha fatt veta, »hvad det er at*see over

de høje Fjælde», som norrmännens mest populäre

skald en gång sjöng, och efter den upptäckten har

en landvinning blifvit gjord, som förr eller senare

blir märkbar i hvarje mera framstående fijrf.:s

arbeten. Ty den insats, som nu skall göras i de

nordiska folkens andliga lif, göres ej genom att

norskt-norskt (eller svenskt-svenskt) stänga sig inom45 KRISTIAN ELSTER.

sig själf och slå döförat till för alla röster, som

komma utifrån. Det är otvifvelaktigt en vinst

äfven för ett litet land, om dess egen kraft är tillräcklig

för det pånyttfödande arbete, som är utvecklingens

värk. Men kulturhistorien har till fyllest visat oss

att mången gång det andliga lifvet här hemma tagit

växt, just genom att följa en stark strömning, som

begynt i något af de stora kulturlanden. Och i själfva

värket torde det ej vara för djärft att säga, att nästan

alltid — påvärkningen må för öfrigt under olika

perioder hafva varit mer eller mindre märkbar —

ett inflytande kan iakttagas, utan hvilken det slag

af kultur, som är karaktäristiskt för perioden i

fråga, aldrig skulle kunna tillfredsställande

förklaras. Och det är mer än obetänkt att vilja utestänga

en lärdom eller en riktning i tänkesätt under

förevändning, att den ej är fosterländsk. Man tillegnar

sig ju, eller rättare, man gör sig en ära af att

tillägna sig, hvad utlandet gjort nytt i uppfinningar

inom det mekaniska eller andra det praktiska

lifvet tillhörande områden. Ar det mera skäl att

hålla tillbaka, när det gäller en ny tanke inom

vetenskap och konst, hälst om denna redan i andra

land visat sig mäktig att åstadkomma något?

Det är karaktäristiskt för Elster, att denna

påvärkan från utlandet så sent kom att beherska hans

diktkonst. I berättelsen »Solskyer», hvilken börjar

den samling, som i sin helhet fått bära dess namn,

märker man hela tiden denna för nordbon

egendomliga längtan att komma ut, att se det lif, som

tillhör de stora samhällena, att göra bekantskap46

KRISTIAN ELSTER.

med de idéer, som beherska dem, att själf fara den

väg, hans drömmar och tankar så ofta tagit.

Elster hade själf blott en gång varit i utlandet,

oberäknadt den vinter, han varit i Kjöbenhavn.

Vid utdelandet af stipendier hade vederbörande

föredragit andra framför honom. Den väg, på hvilken

det nya, som rörde sig i tiden, skulle komma till

honom, var derför studiets.

Det är naturligtvis alldeles omöjligt att veta,

hvad som sysselsatt Elster under åren mellan 1879,

då »Tora Trondal» kom ut, och 1881, då han

utgaf »Farlige Folk». Men att en stor och

genomgripande förändring försiggått, det är säkert. Ty

något nytt är det, som talar i denna bok, och

språnget mellan den och »Tora Trondal» är lika stort,

vare sig man tänker på hvad som är sagdt eller på

förmågan att framställa det sagda.

Ett djupt och starkt tvifvel är det

genomgående drag, som mest utmärker »Farlige Folk», ett

tvifvel, uppburet af lefvande människokärlek och,

så underligt det låter, midt bland tviflet en tro på

sanningens makt att dana en människa för lifvet.

Det är, sade jag, alldeles omöjligt att \eta, hvad

som framkallat denna förändring. Men man gör

säkert intet våld på sanningen genom den förmodan,

att det religiösa tviflet, den upproriska nitälskan

för dem, hvilkas lif går förbi utan något af alt det, som

i mera förfinade hem gör lifvet ljust och gladt, och i

etiskt hänseende en stark obenägenhet att böja sig

under hvad som vanligen förstås med moral, att

detta jämte mycket annat, särskildt hans bestämdt

uttalade anslutande till uppfattningen af såväl reli-47 KRISTIAN ELSTER.

gion som moral såsom något blott relativt,

föränderligt — varit tankar, som länge och obestämdt

lefvat sitt tysta lif inom honom, innan de trädde

fram i dagen.

Ingenstädes har Elster såsom här behandlat sitt

älsklingstema, hur en människa kan klämmas till

döds af små, ständigt nötande, pinande förhållanden

i lifvet, hur äfven den stoltaste nacke kan böjas

under det mest föraktliga ok, hur det trötta tviflet,

som gifver leda vid alt, ej det friska, sunda, som

bjuder pröfva och som väcker till energi, kan fa

makt med en människaf när hon dag för dag sett,

hvad hon håller heligt, trampas under fötterna.

Men han har ock skildrat den resignation, som ej

består uti att släppa en öfvertygelse, utan i

förmågan att vänta och värka i smått, när det ej blef

en förunnadt att som fältherre gå i spetsen för de

nyfödande tankarnes härar.

Den gamle Holt, fadern, hade länge varit

ledare för det oppositionela partiet inom den lilla

staden, dit händelsen är förlagd. Han är en af

dem, hos hvilka hängifvenheten för en öfvertygelse

är starkt uppblandad med väsentligen främmande

element. Hans frihetskärlek t. ex. har från början

otvifvelaktigt varit äkta, men har under årens lopp

öfvergått till uteslutande hat mot de maktägande.

Oädelt behandlingssätt, känslan af att ligga under

för en öfvermakt, som ej alltid hade rätten på sin

sida, och måhända också i någon mån begäret att

helt enkelt herska hade värkat detta. Vid bokens

början hör emellertid Holt till sin hemorts »mindre

välkända personligheter». »Han hade intet ondt48

KRISTIAN ELSTER.

gjort egentligen, men ...» Och detta »men» var

som vanligt särdeles innehållsrikt.

Det var en tid, när sonen, Knut Holt, delade

sin faders tro på »folkets sak», när han höll

glödande tal om »folkets man, som bar framtidens

bild i sitt öga», när äfven han tog lifvet på ett

sätt, som inom kort skulle hafva slutat med »att

göra honom omöjlig». Fadern såg detta, och han

visste ock, hur en fruktlös kamp mot hvad

Aslak-sen i "»En Folkefiende» kallar för »de lokale

Myndigheder», har något i sig, som gör menniskans

synkrets trång, hennes tänkesätt småsinta och oädla,

hennes handlingar ofta af tvetydig art. Och den

gamle Holt sade till sig sjelf, att den unge Holt

var ett bättre öde värd än att slita ut sig för

ingenting, och han sade till honom: res, se, lär och

kom åter med fördubblad kraft att föra »folkets

sak». — Det var hans dröm, att sonen en gång

skulle upptaga hans gärning och lyfta makten från

deras skuldror, som nu innehade den.

Och så for Knut Holt bort för att lära, »hvad

der er at se över de høje Fjelde». Men han kom

ej åter, sådan som fadern hade hoppats. Den Knut

Holt, som for bort, var en stormande entusiast;

den, som kom åter, var — eller trodde sig vara —

en kall skeptiker, som kallade alt, som förut

hänfört honom, för nonsens. Det hade synts honom

på det slags studieresa han gjort, som om det

uteslutande var en kamp, som fördes i verlden, den

mellan de mätta och hungriga, den mellan dem,

som hade makten, och dem, som ville hafva den.

Han hade med ett ord fått leda vid alt detta prat49 KRISTIAN ELSTER.

om »folket» och »folkets sak», som ger bröd åt

partigängare, hvilka ej tillhöra folket, och som

vänder uppmärksamheten bort från praktiska

närliggande spörsmål. Och då hade han fått ögonen

upp för människornas gränslösa egoism, han hade

stirrat sig blind på den, och när hans kritik låtit

honom inse, att han ej ensam kunde uträtta så

särdeles mycket, så hade han tagit sitt parti och

beslutat göra ingenting. »Jeg er kom piet tom, Far»

säger han i ett samtal med den gamle Holt. Det

var något, som slocknat inom honom. Hågen till

arbete, värksamhetsbegäret var borta. Men det

etsande hån, med hvilket han omtalade alt, där

han genomskådade ihåligheten, gör, att man trots

hans egen förklaring: »Jeg ian noteres paa den

politiske Børs som "behagelig". Jeg har meldt

mig in i de Ligegyldiges Förening» — dock ej

rätt kan instämma i Bjørnholts entusiastiska utrop:

»Men saa er De jo en af vore!»

Det är ett kärleksförhållande, som skall

återgifva Knut Holt den energi, som för tillfället var

slocknad. Kornelia Vik var uppfostrad i ett

träl-aktigt pietistiskt hem, alt ifrån barndomen hade

hennes egen natur varit kufvad och trängd

tillbaka, och hennes ungdom hade varit mera

glädjelös »än de flestes. Hvad hon hört om den stora

världen, hade alltid varit af den art, att hon tänkte

på den med ett slags hemlighetsfull fruktan, och

ordet »synd» torde varit den gemensamma" rubrik, 1

under hvilken hon i allmänhet inrymt plats åt

mångt och mycket, som hon ej kände till, utan

blott anade på ett nästan vidskepligt fantastiskt

Liter. karaktäristiker. 450

KRISTIAN ELSTER.

sätt. För henne var en man som Knut Holt

fritänkare, d. v. s. evigt förtappad, och i fråga om

hans ställning i sociala frågor hade hon egentligen

hört, att han »ville omstörta all ting», att han

»upphetsade menige man», och att han »ville stifta

misstroende mellan arbetarne och arbetsgifvarne».

Men Kornelia var en af dessa storartadt

sanningskära och trofasta naturer, som med hela sin

själ hålla en tro fast, men, en gång öfvertygade att

de tagit fel, ej känna några betänkligheter, när det

gäller att öppet vidgå detta. Med utmärkt finhet

är det nu skildrad!} huru hon efter ett

sommarbesök på samma ställe som Holt först småningom

kommer att se honom med andra ögon och

slutligen att älska honom. Hon hade alltid tänkt sig

honom som en dålig person, något slags lättsinnig

äfventyrare. Och hon finner en sinnets ädelhet

och ett alvar i öfvertygelsen, som hans ofta påtagna

bitterhet och värkligt skeptiska uppfattning ej är

tillräcklig att hålla tillbaka. Hon hade tänkt sig

honom själfvisk och egenkär, och hon finner en

djup natur, hvars häftigaste lidelse är den, som

äfven i »Tora Trondal» beherskade Elsters hjälte

— lusten att hjälpa dem, hvilka hjälp behöfva, och

dessutom en människa, som själfkännedomen lärt att

respektera andra.

Men äfven Knut Holt förändras under denna

tid. Han, som kastat sin ungdoms hänförelse öfver

bord och »meldt sig ind i de Ligegyldiges

Förening», han öfverraskade sig själf med att åt denna

unga flicka, som af världen förstod så godt som

ingenting, förtro sina hemligaste tankar, sin ung-51 KRISTIAN ELSTER.

doms drömmar och sin framtids förhoppningar.

Det slags »fram och tillbaka», som måste finnas i ett

dylikt förhållande, där kontrahenterna å ömse sidor

dragas från och till hvarandra, där åsigterna skilja,

hvad böjelsen förenar, och där dock böjelsen blir

den starkaste, är återgifvet med sant mästerskap.

Jag förbigår för utrymmets skull enskildheterna

och håller mig till hufvuddragen i Knut Holts

utveckling. Detta förhållande väcker den slumrande

kraften inom honom. Kornelia säger till honom:

»Hvorfor er De en anden, naar De tåler med mig,

end naar De tåler med andre? Som nu, da Strand

og de andre i Lysthuset haanede alt, hvad De

anser for ret og sändt? Hvorfor bukker De og

smi-ler til dem, som De i Deres Hjerte afskyr? Til

mig har De sagt — mangfoldige Grange har De

sagt det — at vi forkrøbles under alle disse

For-domme, vi opdrages i, og dog bekjemper De ikke

en eneste. De troer at Tusinden lider Uret, og

saa vover De ikke at træde op for en eneste af

de tusinde!»

Och det var ej för sent. Knut Holt blir

värk-ligen en annan man, än den han var, när han kom

hem. Det al varliga värksamhetsbegäret blef den

makt, som fick styra honom. Ty ingen man har

rätt att kasta bort sitt pund. Dock — och detta

är ett märkvärdigt drag i berättelsen — när Knut

yppade sin kärlek, gaf Kornelia honom nej. »Det

kunde aldrig blifve godt, aldrig.»

Så var det en afton, hon satt i sitt hem och

hörde ett samtal mellan sin far och dennes vänner.

Det rörde sig om Knut Holt. På en fabrik hade52

KRISTIAN ELSTER.

en del arbetare blifvit afskedade och de öfriges lön

nedsatt. Följden blef en strejk, och man visste

snart, att Knut Holt var den, som här gått

arbetarne till handa med råd och dåd. Följden häraf

blef först en tidningsartikel i den kända stilen.

Och så blef naturligtvis Holt samtalsämne i hela

staden och hans föregående och närvarande lif

utsatt för alla välsinnade medborgares

granskning. Det var ett sådant samtal, Kornelia nu af

hörde. Hon hörde denna förmåga att med inkvL

sitorisk färdighet uppfinna dolda karaktärsfel hos en

motståndare, hon såg hans familjförhållanden gifna

till pris, och hans eget lif skildradt så, som blott den

intoleranta råheten kan åstadkomma det. Och då

förstod hon, hur feg hon i grund och botten var,

som visste, att detta var lögn, och dock kunde åhöra

alt sammans tyst. Hon tänkte ej, hon beräknade

ej. »Med en fast, men underligt torr och

främmande röst sade hon: Ni talar om min fästman.»

Knut Holt hade från början studerat till

läkare. Det är onödigt att här närmare inlåta sig

på de detaljer, som i alla fall endast i sin helhet

kunna gifva en föreställning om sin förf:s talang.

Det är egendomligt, att för Holt liksom för Hasting

i Topsøes »Jason» läkarens kall blir hans tillflykt,

när lifvet en gång bjuder honom att resignera.

Jag vet ej rätt, hur jag skall kunna förtälja

det, som nu följer, och som gör, att Knut och

Kornelia måste skiljas åt. Ty, som jag läst

någonstädes, »det fins böcker, som man räknar till sina

bekanta, och det fins böcker, som man räknar till sina

vänner.» För min del har jag alltid räknat »Far-53 KRISTIAN ELSTER.

lige Folk» till det senare slaget, och man talar ju

ogärna illa om sina vänner. Men här måste det

ändå ske, ty slutet af boken är värkligen ingalunda

tillfredsställande, om ock erkännas måste, att i fall

man ponerar förf:s tankegång såsom riktig, han af

denna tankegång gjort alt, hvad göras kan.

Man tycker ju nu, att Knut Holt och Komelia

Yik borde kunna inregistreras bland de

undantagsmänniskor, hvilkas lycka i egentlig mening ej täres

hvarken af rost eller mal, och man tror häller ej,

att i sista stunden någon tjuf skall stjäla bort deras

lyckas skatt. Men Elster har nu menat som så,

att man skall aldrig göra sig för säker, och däri

har han tvifvelsutan rätt. Ty man må vara hur

viss som hälst på sig själf eller på en annan, det

kan ändå hända, att det fins en hemlig vrå, där

olyckan sitter på lur, och från hvilken den förr

eller senare sticker fram hufvudet.

Men felet här är, att i denna bok, som så i

sannaste mening är en värklighetsskildring, denna

upplösningens tragiska vändning motiveras eller

tillställes på ett sätt, som är bland de mest fabulöst

ovärkliga, man gärna kan tänka sig.

Under sitt kringflackande i främmande land

hade Knut Holt haft ett kärleksäfventyr med en

flicka på Pampas, ett slags sigenarartad, halfvild

företeelse, som han trott död, men hvilken nu,

efter att lyckligen hafva undkommit ett skeppsbrott,

lyckats söka rätt på sin forne älskare i Norge och

där nu vill göra sina anspråk gällande.

Skyndom dock med att säga, att man mycket

väl förstår, hvad Elster här velat framhålla. Elster54

KRISTIAN ELSTER.

har velat säga, att en mans förgångna lif aldrig är

helt förbi, och att en ungdomens förbindelse, som

kanske mera varit blodets än hjertats, han komma

tillbaka och slita sönder en aldrig så säkert timrad

lycka. Man tänker ovilkorligen på »den grønklædte»,

som i Ibsens »Peer Gynt» kommer tillbaka och

»kräfver sin del», just när Peer Gynt tror, att det

med Solvejg skall komma »Grlæde i Hytten». Men

detta borde ha kunnat framhållas på ett mindre

romantiskt tillkrångladt sätt. Man behöfver

sannerligen i vanliga fall ej låta de döde stå upp eller segla

öfver till Sydamerika för att få fram dylika fläckar

i äfven de bästa mäns lif.

Men öfverser man med denna orimlighet,

finner man lätt, att några af de mest storartade partier,

som boken innehåller, förekomma efter denna

mystiska persons uppträdande. Den moderna

diktningen i nordanlanden har inom prosaberättelsens

ram ej åstadkommit något mer gripande än den

scen, där Knut och Kornelia göra upp räkningen

med sin lefnadslycka och säga hvarandra farväl,

det kapitel, som innehåller Knuts bröllop med den

främmande och afsked från fader, fädernestad och

vänner, eller uppträdet vid den gamle Holts

dödsbädd, när Kornelia besöker honom. Här är en

enkelhet i framställningen, en kraft i replikskiftet,

en energi och åskådlighet i teckningen af de olika

lynnenas olikheter, och framför alt i den sistnämda

scenen ett försakelsens och samtidigt dödens

majestät, som är lika skakande som sant. Det är

endast åt några få utvalda, som det är förbehållet att

åstadkomma något sådant, och hvarken Jacobsen,55 KRISTIAN ELSTER.

Kielland eller Topsøe hafva någonsin i den grad

förmått att gifva en lefvande värklighet. Så

osminkadt och öfverväldigande träder det mänskliga

fram.

Det fins ännu en sida i denna bok, som skulle

kunna sägas mycket om, och som ytterligare bevisar,

hvilket kraftigt framsteg detta Elsters sista arbete

var. Jag menar behandlingen af bifigurerna och de

enskilda situationerna. Det är just tecknet på

vunnen konstnärlighet, när ej blott det hela gör intryck,

utan äfven hvar detalj framstår som ett utarbetadt

moment. Jag har förut påpekat enskilda scener,

framstälda med allvarets hela styrka och

innerlighet. Till dessa skulle än ytterligare kunna läggas

hela historien om den fattiga sömmerskans barn,

vid hvars sjukbädd Knut och Kornelia för första

gången komma i beröring. Men det fins här ett

slags scener, som ej fans i Elsters äldre böcker och

hvarom förut ett och annat blifvit antydt. En sådan

med äkta komik berättad situation, som när Kurt

Stub, skepparen, berättar, hur han varit diplomat,

eller skildringen af redaktör Bjørnholts moraliska

middagskamp med fruktan för podägern, hade

Elster förut sannolikt ej kunnat skrifva. Det är ej

Kiellands fina satiriska udd eller den lekande ironi,

som når sitt mål på omvägar. Elsters satir går

rakt på saken. Det är ju blott ett rent subjektivt

intryck. Men vid Kiellands skämt har jag alltid

tyckt mig se den verserade verldsmonnens

öfverlägsna ironiska smålöje. Elsters kvicka skil

driugar förefalla mig komna från en person, som56

KRISTIAN ELSTER.

aldrig skrattar högt, men invärtes äger ett helt

galleri humoristiska figurer.

* *

#

Det väckte egendomliga känslor, när nästan

samtidigt underrättelsen kom, att för Topsøe i

Danmark och i Norge för Elster den natt kommit, då

ingen värka kan.

I lif som i karaktär voro de hvarandras

fullkomliga motsatser. En mera bjärt kontrast till

Elsters instängda, undangömda, af motgångar uppfylda

lif än Topsøes framgångsrika, mångskiftande och

mångsidiga verksamhet, hans lysande framgång och

allmänt erkända talang kan ej gärna tänkas. Och

fast samma idéer ofta sysselsatte dem — jämför

t. ex. Knut Holt med Fleming — hvilken skilnad

var det ej mellan den reflekterande, sensible,

reserverade dansken och den djupt lidelsefulle,

energiske och på samma gång tungsinnige norrmannen!

Men det fans en märkvärdig likhet i deras

utveckling. Sent kom deras konstnärliga mognad, och

när den kom, afklipptes hvarje fortsättning af döden.

Kristian Elster dog, medan hans bok ännu var

under tryckning. Han hann aldrig fa smaka arbetarens

lön, att åtminstone veta sig ej hafva arbetat

förgäfves. Att döma af hans egna uttalanden måtte

han aldrig hafva varit viss, att hans värk skulle

lefva längre än han sjelf.

Den vida klyfta, som i tänkesätt skilde Elster

från hans samtid i allmänhet, har framkallat mer

än ett angrepp mot hans sista bok, angrepp, somman tyckt bort taga en humanare form, när de

framstäldes omedelbart efter den alt för tidigt

bortgångne förf:s död. Ty döden gör ju i allmänhet

anspråk på vördnad. Med desto större

tillfredsställelse erinrar jag mig det aktningsfulla sätt, på

hvilket Elster vid den nordiska festen i Upsala

för två år sedan omnämdes af den kyrkans man,

som då höll fästtalet. Och när jag afslutar detta

utkast, gör jag det med samma citat, som då

begagnades. Bättre än alla ord ger det en inblick i

Kristian Elsters innersta personlighet.

Vid Kornelias graf möter Knut Holt Fonn,

prästen, och deras samtal slutar med Knuts ord:

»Ydmyge mig? Forsage? Kunde jeg faa hendes

Tro derved, Præst, jeg gkulde ydmyge mig saa

dybt, som noget Menneske har gjort. Forsage?

Hvad har jeg at forsage, som jeg ej med Jubel

gaf hen for att vinde hendes kjærlighedsfulle Haab?

Hvad förlanger De? Jeg skal træde mig selv

under Fod, dræbe mig selv tommevis, kan jeg dervid

faa hendes Vished. Blot et kan jeg ikke, vil jeg

ikke: lyve for mig selv og andre.»

Det är Elsters ära, att det här ej blott var

författaren, som talade, utan också mannen.

Ill. I.[=Ida] FALANDER [xyl.]

ALEXANDER L. KIELLAND.

ALEXANDER L. KIELLAND.

Ma sensibilité est devenu trop vive;

ce qui ne fait que effleurer ?es antres

me blesae jusqne au sang. — Mais j"ai

appris à cacber tönt cela sous de 1"ironie

imperceptible au vulgaire.

Henry Beyle.

i.

Det, som lär våra nyare författare att skrifva,

är lifvet. Den källa, ur hvilken de ösa, är lifvet.

Kriteriet, om de hafva lyckats eller ej, blir då

också lifvet.

Därför är det så vanskligt, vanskligare än förr,

för en författare att debutera. Han behöfver

erfarenhet, ej blott en rik känsloverld, klar uppfattning,

ej blott liflig fantasi. Hans egen kritik bör räcka

till för att säga honom, att när han ännu af lifvet

blott känner spridda drag, kan han heller ej gifva

stora taflor. När han ännu ej känner verlden, kan

han heller ej måla den.

Hvad som då står honom öppet och till och

med blir en nödvändighet, är att göra studier. För

länge sedan insåg målaren eller bildhuggaren, att

han behöfde i detalj känna sitt föremål, innan han

vågade sig på att behandla det. Landskapsmålaren

studerade naturen, färg, linier, perspektiv, dagrar

och skuggor, genremålaren gick omkring ibland

människor för att finna typer, och bildhuggaren

måste lära anatomi för att kunna bilda en gestalt.62

-ALEXANDER L. KIELLAND.

I den mån en diktare vill gifva oss människor och

ej drömda bilder, individer i stället för typer, har

behofvet af förarbete för en förf. och i allmänhet

af arbete gjort sig alt mera känbart. En

begynnande författare gör därför korta utkast, han liksom

giiper i värkligheten för att känna sig för, om han

förstår den, han tar kanske ett mycket ringa

moment, men han gör alt för att framställa detta

lefvande. Han minskar omfattningen, men skärper

intensiteten.

Så framkomma skisser, utkast, novelletter,

utdrag ur en förf:s studiebok, modeller i lera, som

en gång utförda, kanske komma att mejslas i marmor.

Men följ detta utkast steg för steg, och när

sedan ett fullfärdigt arbete kommer, då skall ni

finna, ej något nytt, ej något oväntadt, utan

utkastens lätta vinkar och antydningar, formade till

klara och bestämda gestalter. Man kan känna igen

dessa studier i det större arbetet, ungefär som

zoologen vet, hvilken benbyggnad, som döljer sig

under ett djurs kött och hud. Kiellands »studier» hafva

varit af den art, att de själfva blifvit konstverk i

miniatyr. Motivet att göra dem blix: för deras förf.

i alla fall det samma.

Kielland är icke den ende författare i vår tid,

som arbetat så. Han var icke den förste och blir

säkert ej heller den siste. Han började med en

samling »Novelletter». Så kom hans roman

»Grar-man & Worse», så dramatiska skisser »For scenen»,

så »Nye novelletter» .Därefter »Arbejdsfolk,» »Else»

och sist »Skipper Worse».

Redan vid första genomläsningen af »Novel-63 -ALEXANDER L. KIELLAND.

letter»" slogs man af den utomordentligt behandlade

formen, den fina ironien och den ytterliga skärpa,

som låg äfven i den vid första påseendet så

glädtiga och uppsluppna humorn af »Haabet er lysegrønt»

eller »Slaget ved Waterloo». Icke ens dessa kunde

kallas harmlösa. Äfven här låg en dold udd. Det

var något af Mussets behandlingssätt särskildt af

kärleken, och bakom detta anade man redan då:

»Det hele er ingenting.»

Man läste »en balstemning», och man hörde

kommunens idéer blanda sig med orkesterns lättaste

toner. Man var med på »en middag». En lycklig

far höll en skål för ungdomen, med anledning af

att hans son blifvit student. Men allt detta var

blott till för att visa oss, att hvad som gälde vid

glaset, gälde ej i värkligheten. Fadern skulle ej

tåla ens en motsägelse af sin son, och hans ord

vid skålen — »at Ungdomen, gaaende stadig

frem-ad maa blive sine Fædre værdig, ja — ladossige

det! — voxe dem o ver Hovedet» — det var blott

ord. Och sonen skulle i sin tur ej blifva bättre,

när han blef en auktoritet. Adjunkten spådde

honom det. Och adjunkten fick rätt.

Och .kärleken! I ungdomen, när blott löftet

kräfves, då är det »Idyl og Erotik», men när lifvet

kommer med sitt mångahanda, då stryker en kall,

förstörande vind öfver det hela och lemnar blott

»Yisne Blade».

Så talade Kielland, man visste det, redan

innan man kom till Grarman & Worse. Man visste

också, om man eljest förstod att läsa, hvilken fond

af sympati, som dolde sig under ironin, och man64

-ALEXANDER L. KIELLAND.

visste, att de, åt hvilka Kielland egnat sitt studium

och sin kärlek, voro ej, vare sig genom ställning

eller begåfning, samfundets högste. Det var

hvar-dagsmänniskorna, hvilkas lif han ville teckna, och

hvilkas lif han förstod.

Realismens författare lägga stor vigt vid

skildringen af omgifningarna, af den sfer, hvari en

person lefver. De låta hans karaktär bildas och

påverkas häraf.

I barman & Worse förnimmer man hela tiden,

hur småstadslifvet, med dess trånga vyer och

ni-vellerande inflytande på karaktärerna, för

personerna med sig, antingen drager dem ned till sin

egen nivå eller eggar dem till en irriterad och

fruktlös, tyst eller öppen kamp mot

omständigheterna, som de känna fjättra sig blytungt. Men

utanför svallar hafvet, det stora, fria hafvet, »det sidste

sunde i den store sy ge Verden». Hafvet har sjungit

vid dessa människors vagga, det har sett deras

lifsgärning, det har gifvit dem kraft i trötta stunder,

och i förnedringens ögonblick låtit dem blygas

öfver sig själfva. Hvarje lif har sina stora ögonblick.

Då var det här hafvet, som talade, och småstadslifvet

som teg.

Det är två skilda kretsar, kring hvilka

berättelsen rör sig. Å ena sidan Grannans, unga och gamla,

jämte Worses, å den andra kvartetten i Anders

Begmands hydda och syflickan Marianne. Å ena

sidan firman, å den andra firmans underhafvande.

Och ur dessa olika samhällslager har Kielland

tecknat en hel mängd individer.

Först ha vi Christian Fredrik Grarman, »unge65 -ALEXANDER L. KIELLAND.

konsulen», som han ännu kallas af folket, hvilket

mindes hans fader. Han är sträf och korrekt,

affärsman till och med i sin broderskärlek, är van

vid det gamla och vill, att alt skall gå som i gamle

konsulens, faderns, tid. Men bakom detta lefver

en annan människa. Unge konsulen må sitta på

den gamla gunghästen nere i källaren och pröfva

vinet till middagen, gammalt vin i gamla, dammiga

flaskor, i sällskap med sin bror,

legationssekreteraren, och berätta gamla historier; han må bedra

sin broder med låtsad affärsmässighet, som denne

ej förstod sig på, för att få låna honom pengar;

eller han må på dödsbädden, när samme broder

gråtande lutar sitt hufvud mot kuddarna, i afvisande

ton svara doktorn: »min broder skal ligge netop

der, hvor han ligger» — i alt detta är det

människan, som hos denne formernas man bryter

formerna. Man förstår obetingadt Worses ord: »Gramle

konsulen var en missfornøiet Månd. Hele hans

Liv var en indestængt Kamp mellem det gamle

og det nye.---Men han kunde ikke faade

uensartede Strømninger at förtiges i sitt Liv. Det

umodne, stormende, ukorrekte i den nyere Tid

var ham aldeles modbydeligt; og naar hans store

Retsindighet tvang til ham at erkjende Sandheden,

som laae bag, saa var det ikke långt fra, at han

ærgrede sig».

Jacob Worse är representanten för det nya,

liksom konsul Grarman för det gamla. Och det är

egendomligt att iakttaga, hvilken skilnad det är

mellan honom och den föregående diktarperiodens

oroliga naturer. De drömde, de diktade, de ka-

Liter. karaktäristiker. 566 -ALEXANDER L. KIELLAND.

stade sitt lif öfver bord, när värkligheten ej

motsvarade deras förhoppningar. Worse har varit i

Paris, och han kommer hem med hufvudet fullt af

nya idéer. Men han svärmar ej för dem, han

söker en punkt, där ban kan låta dem värka. Och

han får i stånd en arbetareförening, där han

särskildt lägger sig vinn om att meddela arbetarne,

hvad som för dem kunde vara af praktisk nytta

att veta. Men han är fritänkare, och ehuru man

aldrig ens hört, att han i detta hänseende drifvit

propaganda för sina idéer, är han dock snart nog utträngd

från sin plats som föreningens ordförande. Och

så är han satt i bann. Hans mor gråter öfver

honom, och hela den lilla staden har på ett eller

annat sätt att skaffa med fritänkaren. Då drog sig

Worse till baka. När det var så stor skilnad på

hans åsigter och deras, han ville gagna, var det ej

värdt att" börja om igen med onyttiga försök. Han

arbetade utan mål, utan egentlig förhoppning, men

han arbetade, träget, ihärdigt, om ock med en kväfd

bitterhet, hvars enda bot dock var arbetet själft.

Härtill kommer nu fru Garman, som tyckte om

teologer, god mat och mjuka länstolar, alt under en

ständig klagan öfver lifvets tyngd; kandidat

John-sen, som, gripen at kärlek till fröken ßakel

Grar-man, strax tror sig färdig som reformator, talar ut

sina tankar från predikstolen och, »lugnad» af prosten

Sparre, tre dagar där efter förnekar dem; samt

fröken Rakel själf, den stolta fröken Rakel, som tror

hvar man feg, när han tiger med sin mening, som

tror sig älska kandidat Johnsen, därför att han

vågar tala, men när hon ser, att han ej förmådde67 -ALEXANDER L. KIELLAND.

hålla ut, kallt vänder honom ryggen. Tag så

prosten Sparre med sina hvita lockar, sitt evigt ljusa

och fredsälla smil, sin glatta hand, med hvilken

han sakta skjuter till sidan hvarje för hjorden

farlig ulf; därefter pastor Mårtens, epigonen i jesuitism,

som mild och instälsam vinner allas hjertan och af

prosten Sparre lärt Konsten att tysta ned i st. f. att

strida emot — och ni har en föreställning om den

värld, af hvilken Madeleine Garman så plötsligt

blef en medlem.

Ty om någon hufvudperson finnes i denna

roman utan hjelte, är det hon. Åtminstone synes

hon ligga författaren närmast om hjertat, äfven när

hon ej blef den hon bort, eller kanske allra mest

just då.

När hennes far, legationssekreteraren Richard

Garman, kom hem från utlandet efter ett förspildt

lif och slog sig ner som fyr mästare i hemorten,

förde han med sig en liten svarthårig flicka, enda

återstoden från hans gamla lif. Vid hafvet och med

hafvet till lekkamrat växte hon opp, med föga

bildning, men sund till kropp och själ. Hennes vän

är en ung fiskare, Vente-Per, och hennes nöje att

sköta en båt. Men när fadern en gång blef rädd

för att vänskapen mellan de båda unga kunde blifva

väl varm, lät han henne flytta in i staden till sin

broder, unge konsulen.

Alla de scener, som nu följa, äro interiörer

ur familjen Garmans lif, och med beundransvärd

konst tecknas det hela så, att läsaren ständigt

hänvisas till, hvad intryck alt detta skulle göra pä

Madeleine. När hon känner sig skygg för de stela68

-ALEXANDER L. KIELLAND.

människorna, pinad af det dämpade, reserverade i

hela deras väsen, upprörd öfver falskhet eller rent

af orätt, öfverflyttas alt detta också på läsaren, och

intrycket blir ett dubbelt. Först är hon ängslig,

skygg och försagd, men när den sköna, lättsinniga fru

Fanny tog sig af henne, när den lätte, frivole

kandidat Delphin gjorde henne sin kur, fick hon en

viss böjelse för detta lif, och hon glömde hafvet*

fyren och Yente-Per, hälst sedan fru Fanny sagt,

att sådant kunde man ej ens tala om. Men tänka

därpå kunde man som ett minne i melankoliska,

svärmiska stunder. Det var dock poesi däri.

Pastor Mårtens friade och fick nej, ett klart,

bestämdt nej. Men sedan kom upptäckten af fru

Fannys och kandidat Delphins brottsliga

förhållande, så unge konsulens död, och nu var Madeleine

ensam, aldeles ensam, utpinad och tom. Pastor

Mårtens friade på nytt, han fick ej ja, han tog det

med lämpor. Så var hon hans. Hon formades om

efter hans tankar sakta och omärkligt. Den friska,

lifliga Madeleine blef den tysta, undergifna,

resignerade »Lena», pastor Mårtens hustru. Och hvad

pastor Mårtens i slutet säger om Vente-Pers stuga,

som var timrad af ett skeppsvrak, det står som en dom

öfver Madeleines lif. — »HvadStormen havde splintet

til Vragstumper, det føiede ydmyge Hænder sammen

til et nyt Hjem, saa spirer Livet av Døden, Haabet

av Ødelæggelsen, Lykken av det knuste Vrag, og

der leves et helt Liv paa lutter Vragstumper.»

»Det var med en sidste Levning av den gamle

Trods, at Madeleine sagde: "Saaledes leve vi alle".»

Man känner, att detta är författarens innersta69 -ALEXANDER L. KIELLAND.

sorg. Ingens lif är helt, alla falla vi in under

samma dom. Ej som skulle lifvet ej gömma en

möjlighet till annat, lifvet är nog rikt, blott vi läte

det blifva, hvad det kan blifva och ej fuskade bort

det i egennytta och blindhet. Men största parten

af människor, menar förf., hinner ej längre, och

därför skärper han tonen, han vill väcka till

besinning, och hans största kraft är allvaret. Han

dissekerar skoningslöst, men han hånar aldrig, och

om man undantar de båda presterna, fins det därför

ej häller någon af hans mera utförligt behandlade

personer, som ej i något ögonblick har något

tilldragande.

Skulle man då icke kunna tillgifva Kielland,

hvad man dock så ofta förebrår honom? Det är,

säger man, .i hans bok ingen sympatetisk person,

och emedan det låter så öfverlägset att tala i

allmänhet, tillägger man, att realismen i det hela

lider af den bristen. Förstår man nu härmed, att

boken ej har någon »hjälte», med hvars hela

karakter, hela lif man kan sympatisera, ja väl, då har

boken ingen sympatetisk person. Men jag skulle

vilja påstå att förf. i själfva värket gjort mer, än om

han gifvit oss en sådan hjälte. Han har låtit oss

stanna inför de mest tarfliga hvardagsmänniskor och

se, att äfven hos dem kan det finnas en inre rikedom.

Hvad mer, om allt detta sällan kommer till sin rätt

om förhoppningarna slockna, och lifvet blir tungt.

Kielland skulle ej vara ironisk, i den mening han

är, om han vore en pessimist, som trodde, att intet

stode att hjälpa.70 -ALEXANDER L. KIELLAND.

Romantikern och realisten anfalla lifvets

banalitet på olika sätt. Den förre klagade däröfver

som öfver något ohjälpligt. Idéen hade nu sin

verld, värkligheten sin. Det låg någjt rörande i

denna klagan, men att idealet skulle fö någon

uppgift i lifvet, det betonades ej. Realisten klagar

mera sällan, men blottar bristema. Men ju

skoningslösare han därvid går till väga, ju närmare

han kommer till att lära känna värkligheten, desto

säkrare finner han, att bakom alt detta tomma,

innehållslösa, intiga, rör sig ett människolif, och

hvarje sådant har sin värld, som i någon mån är

rik. Det hopp, som leder honom, när han för

dis-sektionskiiifven, är att finna något, som ej han

dissekeras, och då skall han med glädje medgifva,

att i grunden är intet banalt. Men då skall också

alt tåla att skärskådas, grundligt skärskådas.

Det är sant. Kielland har figurer, som han

ej mäktat — eller kanske rättare ej velat —

af-vinna ens något grand tilldragande, som närma sig

symbolen för en hel klass, och som han i enlighet

med sina sympatier drifvit till karrikatyr. Jag

syftar på de båda presterna, Sparre och Mårtens.

Härmed stå vi inför ett dubbelintresse hos

Kielland. Å ena sidan vill han fullt och helt vara

realist, d. v. s. lara känna lifvet och gifva

människorna tillbaka i sanna bilder, hvad han lärt af

dem. Å den andra vill han säga ut tidens tankar,

han lägger tendens i sina skildringar. Och när

man med ironin vill angripa, hvad man anser för

ett samhällsondt, då glömmer man gärna att teckna

naturtroget, harmen talar, den inspirerade, våld-71 -ALEXANDER L. KIELLAND.

samma harmen, och man slår »med krigarens

lof-liga rätt att såra». Så sker, att realisten kommer

i strid med reformvännen, och det är vanskligt att

lyda två herrar.

Kielland hatar hvarje ens det ringaste försök

att på krokvägar söka böja en menniskas

individualitet, kväfva hennes natur och i st. f. en

karaktär göra henne till, hvad Hostrup kallar för en

tolftedel af ett dussin. Däraf denna bittra ironi

öfver prosten Sparre, när han »lugnar» kandidat

John sen. Däraf den genomgående hårdheten vid

behandlandet af Mårtens" förhållande till Madeleine,

när han aldrig sade henne emot, utan blott strök

henne sakta öfver skuldrorna.

Och i detta slags ironi, som gör Kielland

oförmögen att af dessa båda göra annat än två

kar-rikatyrer, ligger en ej ringa del, af hvad förf. hälst

vill säga oss. Man hör detta, som en sakta,

stundom händöende, stundom skarpare vibrerande ton i

basen, hvilken stör värkets skönaste melodier, borrar

sig in i vår erinring och står kvar starkare än något

annat i hela boken. Ty detta, att vi ej våga låta en

natur utveckla sig fritt i en riktning, som vi ej förstå,

utan städse vilja spela försyn och, direkt eller indirekt,

draga den öfver till oss, våra meningar, våra

sträfvanden, det glömmer Kielland aldrig. Och för att få detta

sagdt nog tydligt utsätter han sig för tillvitelsen

att vara kärlekslös. Men det är ej personerna, han

vill till lifs, det är den riktning, han i dem

förkroppsligat.

Ty detta, att »være sig selv», att äga eller

söka något att lefva för, det är Kiellands genom-72

-ALEXANDER L. KIELLAND.

gående fordran på en människa, ocli här fortsättes

ock Ibsens tanke" af det yngre slägtet.

ii.

Det ofvanstående är af gammalt datum. Det

härleder sig från den tid, då Kielland ej hade

skrifvit mer än sina tre småhäften och sin första roman.

Jag skall i det följande söka komplettera bilden.

Det, som då först bör beaktas, när man från

Garman & Worse går öfver till Arbejdsfolk, är det

samband, som förefinnes mellan dessa två böcker.

Det fans en krets i den först nämda, som Kielland

i trots af sitt fina. aristokratiska väsende visat sig

förstå, mer och hjärtligare än de flesta, som tala

högt om folket och berömma sig af att vara af dess

män. Det var firmans underhafvande, den lilla

kretsen iAndersBegmands hydda med syflickan Marianne

som ett slags föreningslänk mellan de båda skilda

samhällslagren.

Man har sagt — för att genom en enkel

osanning söka förringa dessa arbetens värde — att

Kiellands framställning af de båda olika samfundslager,

som betecknas med namnen: fattiga och rika, helt

enkelt är ett upprepande af romantikens gamla

sätt att gå till väga, när den gent emot de

förderfvade högre stånden satte sina ädla röfvare och

galérslavar, sina fromma tjänare och änglalika

syn-derskor. Kielland skulle hafva idealiserat

arbetsklassen för att få tillfälle att så mycket skarpare

angripa de feättre lottade.

Påståendet låter mycket antagligt, hälst man

gent emot ett nytt är mycket benägen att kalla det73 -ALEXANDER L. KIELLAND.

för ett gammalt i dålig förklädnad, när det alltid

kräfves ett visst arbete för att förstå, hvari det

nya och egendomliga består. Här är det dock lätt

nog att finna.

Kielland har i sjelfva verket aldrig skildrat,

hvad man med ett slagord kallat »den ädle

arbetaren». Det fins i hela Kiellands diktning intet,

som ens kan gifva anledning till en dylik förmodan.

Tvärtom har han gjort alt för att skildra arbetaren

sådan han är. Vi skola se till, hvad det är, som

framkallat beskyllningen för idealisering.

Låt oss ett ögonblick dröja vid de figurer, ban

tecknat ur denna klass! Icke är väl just sällskapet

i Anders Begmands hydda idealiseradt? Martin,

som dricker, slåss och slår dank, emedan han

aldrig dugat till något ordentligt, Gustaf Oskar Karl

Johan Torpander, den svenske boktryckargesällen,

som uppträder i den gripande scenen vid sin

käre-stas dödsbädd i lånade pantalonger och gråter i

näsduken med Abraham Lincolns porträtt, eller

Marianne själf, är kanske hon idealiserad? Ja, hon

är det, ifall man inbillar sig, att hvarje kvinna,

som fallit för en man, är dålig. Men eljest —

hvad är hennes lif annat än den gamla vanliga

historien? En lättsinnig pojke har förfört en flicka,

hon får ett barn, familjen tystar ner saken genom

att gifta henne med en kusk, som i rättan tid

rymmer till Amerika, försedd med vederbörliga

respenningar? Och hon lefver sedan kvar ensam. Är

det så öfverdrifvet att skildra hennes lif som lidande?

Ar det (»sant, att det är som en mur, hvilken

skiljer henne från dem, hon egentligen borde hafva74

-ALEXANDER L. KIELLAND.

rätt att nalkas? Förhållandet rangerar sig af sig

själft, det sjunker i glömska, och ingen tänker

vidare derpå. Det är det mäst hvardagliga i världen,

förhållandet, händelsen och hon själf också. Och

dock har Kielland gifvit oss den mest lefvande

sympati för sin hjältinna. Är detta att idealisera,

ja väl, då har Kielland idealiserat, men eljest

icke.

Men det är ej mot detta, man egentligen

vänder sig. Det är mot skildringen i»Arbejdsfolk» af,

hur motsatsen gestaltar sig mellan fattiga och rika

eller snarare af ämbetsklassens förhållande till de

mindre bemedlade.

Kielland har sagt ganska skarpa saker, och

medgifvas måste, att man borde vara norrman för

att egentligen här kunna svara på, om ban har haft

rätt eller ej. Men om vi se närmare på, hvad han

sagt.är detta då så aldeles obekant för oss här hemma?

Kunna vi omöjligt instämma i det gamla

Holberg-ska: Ligesaa akkurat er det hos os?

Han böljar med en litet och icke så litet elak

skildring af ett departement i den norska

hufvudstaden. Och nerven i satiren är den, att man

under sken af en ofantlig brådska uträttar just

ingenting. Det är det, som väckt så mycken förargelse.

Men man behöfver ju bara höra tjänstemän skämta

om sina sysselsättningar så där inter pocula, när

det inte är någon risk, för att veta, huru stora

skrymtare de ofta måste vara på förmiddagarna.

Jag tror ej, det fins någon tjänsteman, som nekar,

att vårt stora maskineri kunde gå med något mindre

buller och något mindre apparat.75 -ALEXANDER L. KIELLAND.

Så ha vi fått följa med till ett ting på

landet. Ja, en stadsbo kan omöjligt sätta sig in i,

hur sann denna skildring är. Hvarje landtbo vet

det, så framt han ej har något intresse af att för

neka fakta. Men ej häller där träffa vi på några

ideala arbetare.

Njædel och hans dotter Kristine äro de af

landtbefolkningen, som komma i beröring med

världen i hufvudstaden. Detta är egentligen hela

historien i »Arbejdsfolk». Hvad blir vinsten för

dessa människor af att komma i beröring med en

annan samhällsklass? Det är egentligen frågan,

som hela boken vänder sig om, och det är svaret

på denna fråga, som framkallat så starka

beskyl-ningar mot Kielland för partiskhet och orättvisa.

Svaret har blifvit följande, framlagdt i fakta,

utan kommentarier. Kristine flyttar in till staden,

till sin farbror, som är departementets vaktmästare,

och vållar oro i statsrådets familj, genom att

dennes båda söner hvar på sitt sätt blifva förälskade

i henne, den ene på det sätt, hvarpå de fleste unge

män blifva förälskade i en bondflicka, den andre

på ett sätt, som rent af hotar med att föra till

äktenskap. Det är den senare kärleken, som

föräldrarne frukta, och detta är orsaken, hvarför

statsrådet ej »vill lägga sig i den värde vaktmästarens

enskilda affärer,» när denne gifter sig med sin

brorsdotter, och detta ehuru såväl statsrådet som hans

fra veta, att Moe lider af en sjukdom, som borde

hålla honom ifrån äktenskap. Att detta är sanning,

har ingen försökt förneka. Hvar och en vet, hur

fa som skulle hafva mod att begagna sin ställning76

-ALEXANDER L. KIELLAND.

för att »lägga sig i» en sådan sak, hälst om man

i likhet med statsrådet har sina skäl för att ej vilja

afgifva något votum i frågan.

I parentes en anmärkning, som egentligen

kunnat sparas till längre fram, men som också

osökt kan komma med här. Man har talat om

det oanständiga i att skildra en sak sådan som

syfilis, och man har i samma andedrag försäkrat,

att det hela dessutom är onaturligt, två

anmärkningar, som egentligen hafva bra litet med

hvarandra att göra.

Kristines historia är ett undantagsfall. Äfven

om hon blifvit smittad, är det dock snart sagdt

omöjligt, att hon kunnat dö så hastigt.

Den sista anmärkningen är ytterst betydelselös

och borde minst af alt komma från dera, som eljest

äro särdeles vältaliga, när det gäller att häfda

skaldens rätt att idealisera naturen, som det så skönt

heter. Vi äro ju ense om, att det är ett delikat

ämne, Kielland företagit sig att behandla, och att

den detaljeradt patologiska undersökningen här be

tyder mindre än de psykologiska motiv, som

förenade åstadkommit detta resultat. Det är just detta,

Kielland insett, och för att tala med Brandes (i ett

bref till Gr. H. T.), Kielland har låtit Kristine dö

för att slippa att skildra hennes lif. Det hade varit

sannare, med det vanliga förloppet mera

öfverensstämmande att låta henne lefva. Men Kielland

har i hennes död sett ett försonande element,

och han har också i den scen, där hon tager

afsked af Johan, åstadkommit något, som står77 -ALEXANDER L. KIELLAND.

som en hvilopunkt i denna mörka tafla. Lycklig

hon, som fick dö. Det är intrycket.

Vill man hålla på den omutliga sanningen,

som allenaherskande i dikten, då har Kielland här

gjort sig skyldig till en svaghet. Men ingalunda

är det skäl att deklamera om någon öfverflödig

råhet, därför att han för oss fram till

dissektions-bordet. Det är i stället ett drag af finkänslighet.

Värkligheten, sådan den vid slika fall vanligen ter

sig, ett helt lif med en dylik tyngd att bära, är

tusen gånger mörkare, ej blott genom sjukdomen,

utan genom bedrägeriet, som blifvit begånget. En

sådan skildring hade varit vida pinsammare att följ a ^

och Kielland, som visat sig ej frukta det pinsamma,

där det varit af nöden, har underlåtit det, när han

på annat sätt kunnat nå ett resultat.

Men för att återkomma till utgångspunkten —

är Kristine idealiserad? Hon är en hederlig, enkel,

frisk och sund bondflicka, ingenting mer. Hon har

intet, som ställer henne öfver hennes klass. Att hon

lider oskyldigt, är väl ingen idealisering. Det gör

hvarje kvinna i hennes ställning.

Är det då öfverdrift i skildringen af Njædels,

fadrens, missöden med den där inlagan till kongl,

majestät? Det skulle väl händelsevis inte vara

osanning, att sådant öfta nog drager ut på tiden,

när målsägarne ej förstå sig på att sköta saken?

Ty det är att märka, att det är ej illvilja mot

menige man, som uppehåller saken så länge i

departementet. Det är slarf af de underordnade, ett

slarf, som ofelbart mycket förr skulle hafva blifvit

rättadt, om denne stackars Njædel vetat, hur han78

-ALEXANDER L. KIELLAND.

vid en dylik affär skulle, gå till väga. Men det

vet han inte. Han har eh mycket dimmig och

mystisk uppfattning af kungen som den mäktigaste

af alla människor och af »saken» som något högst

inveckladt, hvilket han inte kan reda ut, men som

han med ett barns hela naivitet litar på, att andra

skola göra åt honom. Han är okunnig och obekant

med världen. Kielland har här tecknat en af sina allra

yppersta karaktärer. Något »förtryck» är han aldrig

utsatt för, och ej häller gör hans enskilda lif intryck

af, att Kielland i hans rena seder velat framhålla

en motbild till de högre ståndens mera

korrumperade. Men hvad Kielland velat framhålla, är det

slags samband, han visat mellan stad och land.

Amtmand Hjorth, hvilken uppträder på den stora

middagen i ett af de sista kapitlen, är en gammal

bekant från Garman & Worse. Hans son är extra

ordinarie vid departementet, och expeditionschefen

Delphin mötte vi i Garman & Worse som

Fuld-mægtig hos Amtmanden.

Det är det egna med Kiellands teckning

af ämbetsmannaklassen, att han låter dem alla hafva

sin egen karrier som det första mål, det i allmänhet

kan vara fråga om. Man har tadlat äfven detta.

Men hur mången kan med sanning säga, att han

har ett annat?79 -ALEXANDER L. KIELLAND.

Jag har uppehållit mig något länge vid

anklagelsepunkterna mot »Arbejdsfolk»,emedan jag ansett,

att man där mer än eljest varit orättvis.

»Else» kom som ett fullständigande af

»Arbejdsfolk», skulle man nästan kunna säga. Där finnas

till en god del samma idéer om de bättre lottade

klassernas skuld gent emöt dem, som i lifvets kamp

på ett eller annat sätt gå under. Och äfven här,

vid skildrandet af en ung flickas nedsjunkande till

sköka, återfinner man hos Kielland samma fina

återhållsamhet vid det detaljerade utmålandet af

det stygga. Jag påstår ej, att ett annat

behandlingssätt af ämnet varit oberättigadt eller onödigt.

Jag anför det blott som ett betecknande drag i och

för uppfattningen af Kiellands hela karaktär.

Han sparar ej på färgerna, när det gäller att

visa, liur Else kommer så långt utför det sluttande

planet, att en vidare skildring blott skulle gälla

olika grader i resan utföre. Han gifver med en

för honom egendomlig blandning af djärf sanning i

skildringen och förnäm elegans i stilen både de

yttre påvärkningarna och de olika stadier, hennes

inre människa passerar, innan hon kommer fram

till den punkt, från hvilken ingen återgång är möjlig.

Särskildt ypperlig är hans psykologiska analys, när

det gäller att framhålla den egendomliga samvärkan

af omständigheternas inflytande och hennes egen inre

drift, samt den olika karaktär, denna drift äger under

de olika skeden af förfall, under hvilka vi följa Else.

Men när han kommit till denna punkt, efter

hvilken alt motstånd är slut, då stannar Kjelland.

Goncourt eller Zola skulle hafva följt henne äfven80

-ALEXANDER L. KIELLAND.

under den period af ett viljelöst nedglidande, som

är den närmast efterföljande. Men Kielland stannar

där. Han låter henne dö — tämligen omotiveradt —

och han låter oss höra dissonansen af julpsalmen,

som klingar bland dem, som kunna vara lyckliga

och glada. Men han låter henne dö, af samma

orsak som han lät Kristine dö — för att slippa

följa henne vidare. Det har ej legat i Kiellands

intresse att utreda de psykologiska trådar, som leda

dessa kvinnors senare öden. Han har velat visa,

hvad som fört dem in, den ena i olycka, och den

andra, om man så vill, i brott. Och däri har han

lyckats.

STcipper Worse är ännu en tämligen ensamt

stående företeelse i Kiellands produktion. Ingen

bok har han skrifvit med så mycken ro, ingen är

häller med så mycken säkerhet utarbetad. Där

finnes ej den lidelse, som gaf kraft åt skildringarna i

»Arbejdsfolk», ej häller den skärpa, som utmärkte

»Garman & Worse». Därför har han ock här mera

än någonsin lagt i dagen den humor, som i enskilda

drag förekommer nästan i alla hans arbeten. För

att styrka detta senare påstående, att det nämligen

här ej är första gången Kielland är humorist, en

sak, som ofta blifvit tämligen ensidigt förbisedd,

behöfver jag blott erinra om, när unge-konsuln och

hans broder i»Garman & Worse» pröfva vinflaskorna,

Njædels Sortie ur departementet i »Arbejdsfolk»

eller »fætter Hans"» personlighet.

Det, som ger »kSkipper Worse» ett särskildt

värde, är sambandet mellan den och »Garman

& Worse». Det är intressant att hafva blifvit81 -ALEXANDER L. KIELLAND.

bekant med de nutida förhållandena först och sedan

få se sig om bland den närmast föregående

generationens män. Det är aldeles, som när man blifvit

bekant med en familj och sedan far höra berättas

om de båda makarnas respektive -hem och de

förhållanden, under hvilka de uppväxt.

Jag erkänner, att detta intresserat mig mest i

hela boken, mer än den för öfrigt både gripande

och skarpsinniga skildringen af Haugianerne. Hur

väl förstår man icke unge-konsuln i Garman& Worse,

sedan man läst hans faders bref till honom i hans

ungdom med dess pedantiska stil, saltad med franska

glosor, och dess stränga, afsigtligt uppfostrande

affärsmässighet. Och hur klart blir ej förhållandet mellan

de båda bröderna, när man fatt vara vitne till, hur den

gamle fadern förtjust smyger sig från fönster till

fönster för att uppfånga en sista skymt af sin

Ijuf-pojke till son — sedermera legationssekreteraren —

hvilken mot skick och bruk rider ut på faderns

ridhäst, som annars ingen vågade begagna. Som

sagdt — man kände familjen förut, och man får här

lära känna familjens föregåenden.

Det gifver mycken fasthet åt en

värklighets-diktare att bibehålla samma skådeplats för sina

skildringar. Det första kapitel till Kiellands nya

roman, som finnes i första häftet af »Nyt

Tidskrift» för 1883, har visat oss, att han ej häller

nu tänker ändra lokal. Och detta innehåller en

icke obetydlig lärdom. Ty vi hafva alla mer än

en gång vistats i en sådan liten småstad, som den

Kielland i dessa böcker skildrat. Men vi hafva

icke alla haft samma förmåga af att se, hvad som

Liter. Karaktäristiker. G82

-ALEXANDER L. KIELLAND.

fins att se, eller att förstå, hur rikt ett sådant litet

område är. Att läsa en dikt eller en roman och

förstå den, det är föga konstigt. Ty där har

författaren lagt allting till rätta för att underlätta vår

uppfattning. Men att se ett stycke af lifvet och

förstå, hvad det gömmer, därtill fordras mera.

Man säger, att en ringa yta äng åt en botaniker

kan lämna hundratals olika exemplar af växter,

där en oöfvad betraktare kanske ej skulle finna

mer än ett par tiotal. Förhållandet är ett likartadt,

när det gäller iakttagande af människolifvet.

I skildringen af Haugianerne har Kielland

gått till väga på ett sätt, som är mycket modernt.

Han har främst af alt hållit fast vid, att

människonaturen ej omdanas af någon som hälst tro eller

åsigt, utan att de mänskliga lidelserna äro de samma

och förekomma i samma skiftningar, vare sig dess

representanter äro vanliga världsmänniskor,

fanatiska museimän, medlemmar af en frikyrka eller

pietistiska Haugianer. Detta är i själfva värket

grunduppfattningen, som ligger bakom och

bestämmer framstälningen. Och det är denna uppfattning^

som gjort framstälningen så lefvande. Författaren

låter den mänskliga naturens egendomligheter sticka

fram genom det pietistiska omhöljet här, liksom

han på andra ställen låtit den taga ut sin rätt gent

emot konventionela fordringar.

Haugianismen är en företeelse, som torde vara

Kiellands karaktär tämligen främmande. Men att

han, dock förstått göra den rättvisa, synes af en

karaktär sådan som Fennefos.83 -ALEXANDER L. KIELLAND.

Det kan vara på tiden att säga något om det,

som är karaktäristiskt för Kielland själf och hans

konst, att se till, hurudan mannen är, som skrifvit

alt detta. Jag vet det, hvarken genom personlig

bekantskap eller genom andras beskrifning. Återstår

då att tillse, om hans arbeten säga något därom.

Det fins två karaktärer, som säga mera om

Kielland själf än alla de andra, och det är Georg

Delphin och Jakob Worse.

Georg Delphin är fin, kvick, spirituel, smidig,

inställsam, bedårande, dubbel i hela sitt väsen,

oroande aga^ant, om jag så får säga, och full af

inre motsägelser. Han förstår världen och har

tillräckligt godt hufvud att genomskåda sig själf också.

Därtill fordras som bekant mer än för att

genomskåda andra. Men han har ej den inre energi, som

är nödig för att begagna denna själfkännedom för

ett starkt inre arbete, som skulle kunna räcka till

att länka alla dessa härliga krafter han besitter,

mot ett värkligt mål. Därtill är han för lättsinnig,

för vek, för maklig, för egoistisk och kanske också

för skeptisk. Han förför en gift kvinna. Han

kommer till hufvudstaden och blir expeditionschef.

Han har ett nästan nihilistiskt förakt för dessa

»vældige Masser af langsomt roterende Papir, der

lige som en Malstrøm dreje sig om et dybt Hul,

hvori der ikke er noget, men hvori alt trækkes

ned, hvirvles rundt, forsvinder og bliver borte uden

Spor». Men han är så inne i det lif, som han

ringaktar och blyges vid att ej kunna lösgöra sig

ifrån, att han framför en brytning föredrager att

fortsätta det dag ut och dag in, i samma kretsar,84

-ALEXANDER L. KIELLAND.

beundrad för sin kvickhet, fruktad för sin skarpa

tunga, smidig, elegant, polerad och spirituel.

Jakob Worse är raka motsatsen. Det är en

bottenhederlig, öppen, osammansatt natur (jag har

ofvan skildrat hans lefnad), hängifven de idéer, som

gå under namnet nya, och fyld af en energi, som

låter honom taga i tu med ett ringa arbete blott

för att gagna. När detta går honom ur händerna,

gör han icke som Strindbergs Falk, hvilken i

desperation slår sig på något onyttigt som numismatik.

Han tager helt enkelt till det mäst närliggande,

arbetet på moderns kontor, och det värkar på honom,

ungefär som sysslandet med landtbruk värkade på

Niels Lyhne. Men Worse har aldrig uppgifvit,

hvad han hoppas på. Han arbetar blott med detta

för att ej förspilla tiden och själf blifva slapp, under

det han väntar.

Det är enligt min mening midt emellan dessa

båda Kiellands egen karaktär bör sökas. Han har

hela Delphins naturel, hans lifliga, lekande,

bedårande kvickhet, och det är tvifvelsutan ett starkt

inre arbete, som kräfts för att bevara den fasthet

och den trots alt stolta framtidstro, som gifver Jakob

Worse kraft att hålla ut med sin lifsgärning.

Men sådan Kielland visat sig vara, besitter

han egenskaper från båda, och denna egendomliga

dubbelhet är karaktärsmärket, som ger hans konst

något så tilldragande.

Man skall bäst förstå, hvad jag menar, genom

att tänka på hans novelletter. En

konstnärsindividualitet utpräglar sig oftast lättare i de körta utkasten

än i mera utförda arbeten. Tag t. ex. Siesta. Den85 -ALEXANDER L. KIELLAND.

är visst ej hans bästa novellett. Men den är bland

dem, som karaktärisera honom bäst.

Man är inne i det lättsinniga parisersällskapet

under och efter dinern. Herrarne äro af diverse

art. Damerna äro alla lika. Man får denna tomma»

lättsinniga konversation, och man får den, gifven

med en lätthet och elegans, som gör, att den kan

läsas högt i hvad sällskap som hälst. Det är

Delphin, som berättar. Det är något pikant, något

retande i tonen, som ibland får något så öfverdådigt,

att man nästan frestas att göra sig den frågan: Är

detta bara spirituelt? Är det ingenting mer? Och

dock ligger det något i hela tonen och sättet att

berätta, som låter en ana något annat.

Så frågar någon, om ingen kan göra litet musik.

Man är just sysselsatt med matsmältningen, röken

ringlar upp från cigarretterna mellan likörglasen.

Det är för tidigt ännu att tända ljus. Och

irländaren börjar att spela.

Ännu ser man något af Delphins leende. Men

så kommer skildringen af konstnärens spel, och

leendet stelnar allt mer och mer. Det går en iskall

rysning öfver läsaren. Man vet ej hvarför. Det

är hela hans sätt att röra tangenterna som man

förstår. Det är Kielland, författaren själf, som talar

genom de toner, han låter oss ana, och vi skakas

upp så häftigt, emedan han förstått att insöfva oss

så säkert.

»Han spiller fattigdomen».

Det kommer som ett anskri midt i all denna

lyx och lättfärdighet. Och vi förstå det. På hela86

-ALEXANDER L. KIELLAND.

jordens vida rund fins ingen tanke, som här skulle

så tala med röst af en domsbasun.

Men tonen klingar åter bort. Sällskapet

återhämtar sig så småningom. Men en liten brodd

sitter kvar, en brodd, som de ej kunna göra sig

kvitt. Den lämnar dem icke, lika litet som den

lämnar läsaren.

Eller Karen, slutraderna frånräknade det

yppersta småstycke Kielland skrifvit. Ty den borde hafva

slutat med: »undtagen Anders Postkarl og en til».

De sista raderna se ut som koketteri. Men det

öfriga! Han beskrifver. Han berättar icke. Han

skildrar naturen, och han skildrar den som alltid i

rörelse, aldrig som stillastående tafla. Det är räfven,

som ute i ljungen lurar på haren. Inne på krogen

se vi den unga flickan. Han, som reser med posten,

kommer dit, och man vet, att de träffats. Så har

han rest igen, och hon står ute i skänkstugan och

far höra ett par ord, som säga henne, hvem han

var, hurudan han var. Och så fa vi höra, att haren

kom undan räfven, ty han blef skrämd af ett

plaskande i vattnet bredvid. Och räfven kan inte

begripa det, ty han gjorde intet buller.

Det är det bedårande i Kiellands konst detta,

att han kan säga alt under sken af att säga intet.

Det fins intet groft hos honom. Alt är lätt,

elegant, fint. Och dock är det djupt allvar, och man

kan aldrig misstaga sig på meningen. Men i

»Karen» har han som aldrig lyckats i att fa fram ett

helt lif, utan att dock med orden vidröra annat än

det rent yttre och tillfälliga.

Och ännu mer bedårande — jag begagnar ej87 -ALEXANDER L. KIELLAND.

ordet i dålig mening — är hans manér att

oupphörligt kasta om från det lättaste skämt till det

djupaste allvar. Tänk på den fattiga Mariannes

dödsbädd, där han midt i den mest enkelt gripande

skildring har sinne för en sådan detalj, som att

hennes olycklige älskare gråter i Abraham Lincolns

porträtt. Eller på den öfverdådigt ironiska Slaget

vid Waterloo, där han flikat in den lilla

stämningsrika skildringen af fröken Schrappe, som genom

fönstret mellan två tak ser ut långt bort öfver sin

lilla bit af fjorden, den väg, »hvor saa månge unge

Ønskefugle har fløjet sin Vinge træt».

Det fins ingen egenskap, hvarigenom Kielland

gjort sig så förstådd af det nu lefvande slägtet som

genom denna förmåga af känslornas peh

stämningarnas snabba växling samt genom sin benägenhet

att säga alt utan att vara patetisk. Ty med rätt

eller orätt hafva vi ett slags fruktan för att visa

oss alt för. känsliga. Ett lätt markeradt uttryck,

ett understucket litet ord, ett nästan omärkligt

minspel, en blick eller en åtbörd fa räcka till att säga,

hvad en viss själens blygsel hindrar oss att kläda

i altför vältaliga ord. De, om hvilkas mening vi

äro måna, förstå oss ändå, och de, som ej förstå

detta slags frimurarspråk, är det en vinst att ej

hafva onödigtvis blottat sitt innersta för.

Det ligger möjligen någon grad af förnämitet

i detta, men det är näppeligen grundmotivet. Man

är i. almänhet så rädd för den ohöljda hänförelsen.

Hvarför? Ej därför att det är mera ondt om

hänförelse nu än förr, ej häller därför att den nu är

mindre äkta. Men den har på sitt sätt som varasjunkit i pris, ty tillgången har en tid varit nästan

för stark, så stark, att den äkta blifvit tämligen

svår att skilja från den oäkta. Därför är man rädd

för att blifva hänförd i otid. Ty man vill ej fa,

ett större lass af krossade illusioner att draga på

än nödvändigt, och man är misstrogen gent emot

andras hänförelse, ty det är svårt att veta, hvad

den kan gälla, när dess reela värde någon gång

blifvit noggrannare undersökt. Man föredrager att

låna mask och låta den, som har goda ögon och

förmåga af urskilning, söka komma underfund med,

hvad som döljes där bakom.

Kielland skrifver egentligen för sådana

människor. Han själf är sådan. Därför blir han läst af

alla, omtyckt af många och förstådd af några. Men

de, som förstått honom, veta, att sällan en författare

varit så ytterligt känslig, så vek och så rik på

mildhet som Kielland. De, som ej förstå honom,

tycka att han är rolig, men kall.

Det är kanske denna fruktan för kritik eller

löje, som gjort, att Kielland så sent framträdt inom

literaturen. Han lär hafva varit 29 år gammal,

när han sände sin första bok ut i världen. Men

redan den var ett fullt färdigt arbete. Den

utveckling Kielland haft att genomgå, innan han kunde

skrifva sådana saker som sina första novelletter

eller »Garman & Worse», har almänheten aldrig

fått vara med om. Och det egendomligaste af alt

är, att Kielland aldrig har skrifvit några

ungdomsarbeten. Han lär själf hafva yttrat, att han ej ens

visste af, att han kunde skrifva, förr än han var

närmare trettio år gammal.

J. P. JACOBSEN.

Det gifves författare, vid hvilkas arbeten man

ovilkorligen kommer att tänka på författarna själfva.

Det gifves andra, vid hvilka man mest tänker på

arbetet, man har för händer, och till dessa hör

obestridligen Jacobsen. Hela hans metod är också af

den art, att författarens person mer eller mindre

måste träda i bakgrunden. Jacobsen är nämligen

här i Norden den ende egentliga representanten

för den art af romanstil, som kallas den

analyserande. Vill man söka förebilden till en bok sådan

som »Marie Grubbe», må man gå till Flauberts

»Madame Bovary». Man berättar om Flaubert,

att han användt flere år på utarbetandet af denna

enda bok, och man vet, att den framkom, när

förf. var 35 år, och att den då var ett

förstlingsarbete.

Jacobsen har, utom ett litet häfte »Mogens

og andre Noveller», endast skrifvit två böcker

»Marie Grubbe» och »Niels Lyhne», emellan dessa

bådas författande ligger en tid af fyra år, och

redan när den första utkom, fick Jacobsen plats bland

sitt lands bäste, ja, hans arbete var i själfva värket

sådant, att det ännu i dag bland hela den mängd92

J. P. JACOBSEN.

böcker, hvilka i Danmark på sista tiden

framkommit som en frukt af den moderna literära rörelsen,

står skäligen ensamt i sitt slag. Detta är ett

märkvärdigt nutidsdrag. Dels den sena mognaden. Det

är, som om en skald i våra dagar behöfde lefva

längre, ionan han vågar sig fram, och skälet är

lätt funnet. Låt oss taga ett exempel i stort! När

Goethe var 19 år, tror jag, skref han sin Werther.

Man har sagt, att äfven detta var en anatys af ett

själstillstånd, och i viss mån är detta sant. Men

skilnaden låg däri, som man af Goethes egna

själf-bekännelser far veta, att det hela egentligen var

en analys af honom själf under en viss period af

hans lif, gjord med tillhjälp af ett timadt faktum,

som slumpen samtidigt fört till skaldens kännedom.

Det var en själfbekännelse och tillika en

kraftansträngning för att göra sig fri från ett slags sjukligt

patos, som liksom behöft ett afledningsrör. Men

hur öfvervägande lyriskt är icke detta! Hvilken

sjudande lidelse, hvilket svärmeri, hvilket

känslosvall! Jag-nämner det ej som ett fel, blott som

ett faktum. Den analyserande romanen i våra

dagar — det har blifvit sagdt ofta och med rätta —

är rent vetenskaplig. Den kräfver därför

nödvändigt en mogen man, om den skall gifva ett

tillfredsställande resultat. Ty den nöjer sig aldrig med

att enbart berätta, om än så genialt och tilltalande,

den framställer aldrig ett själstillstånd, en händelse

eller en fortlöpande utveckling helt reflexionslöst.

Den har äfven påtagit sig vetenskapsmannens

uppgift att förklara de fakta, den framställer, och den

nöjer sig ej med att blifva förstådd af fantasin, på93 J. P. JACOBSEN.

det sättet som man t. ex. blixtsnabbt förstår, att

iClärchen i »Egmont» måste handla, som hon gör,

när hon hör, att Egmont är fangen och skaliföras

till döden. Den analyserande romanen vill förklara

ett psykologiskt problem, gifva svaret på det hvarför,

som uppställes af förståndet. Men härför fordras

arbete och framför alt erfarenhet. Det är därför klart,

att en författare som Jacobsen måste framträda sent

och skrifva sällan.

Jag har en gång hört en originel

grundtvigi-ansk utläggning af berättelsen om Moses. Det

säges, att han var 40 år, när han oöfverlagdt slog

ihjäl den egyptiske mannen. Då var han ej mogen

att framträda, och sättet, på hvilket han framträdde,

ådagalade det. Därför fick han också vänta i 40

år till, men när han då trädde i spetsen för Israels

folk, då var det Herran, som kallade honom.

Med en liten förändring gäller detta vid hvarje

arbete, man vill göra i lifvet. För öfrigt må man

fatta detta »kallande» hur man vill. Men konsten

att vänta, är stor. Och när man vill gifva

skildringar ur verkligheten, far man vara bättre beredd,

än när man vill skrifva lyrik, och ännu alvarligare

blir uppgiften, om man också åtager sig att

vetenskapligt förklara, hvad man berättar. Nutidens

styrka är den kritiska reflexionen. Och blott när

man kan vända den mot sig själf, är man den

egentligen mäktig. Jacobsen har kunnat vänta,

har kunnat se tiden gå sig ur händerna, utan att

ännu »vara med», har kunnat se andras eröfringar,

viss att också hans dag en gång skulle komma. När94

J. P. JACOBSEN.

den så till sist kora. var det första slag, han slog,

en stor seger.

Det är om »Mogens» och »Marie Grubbe»,

särskildt den sist nämda, jag vill tala först. Mogens

är liksom förspelet till »Marie Grubbe». Samma

problem är antydt, stilens färg, prakt och rytmik äro

gemensamma för båda. Och dock äro alla Jacobsens

mindre noveller, trots att hvar och en bär tydlig

prägel af sin författare, i jämförelse med hans båda

hufvudarbeten af mera underordnad betydelse. En

skildring af Jacobsen blir därför hufvudsakligen en

skildring af Marie Grubbe och Niels Lyhne. Det

man häraf kan gissa sig till om författaren, blir en

fråga, som må gömmas till sist.

Berättelsen om »Fru Marie Grubbe» är ett

historiskt faktum, som kräfver sin förklaring, och

det är denna förklaring, Jacobsen velat gifva. Det

är ju tillräckligt att höra berättelsen om henne,

som var gift med en fursteson, och som slutade

som hustru åt den fattige Søren Ladefoged, för att

spörsmålet skall väckas: hur är detta möjligt? Hvad

har hon, som var hofvets prydnad, sin konungs

gunstling och en furstes brud, hvad har hon måst

genomgå, innan hon sjönk ända därhän? Hvar

går vägen, som bär dit? På hvad sätt är en

människa anlagd och hvilka stadier passerar den, som

gått den vägen? Svaret blir en hypotes, denna hypotes

är egentligen hela uppfattningen af Marie Grubbes

karaktär, och huruvida hypotesen är riktig eller ej,

afgöres, ifall denna Marie Grubbe, såsom Jacobsen

skildrar henne, naturenligt skall komma att hamna

där, hvarest den värkliga Marie Grubbe hamnade.95 J. P. JACOBSEN.

Författaren har åtagit sig att fylla historiens luckor,

att låta oss se sammanhanget mellan de olika

stadierna, de fina trådar som bilda öfvergångarna i ett

intressant menniskolif.

»Fru Marie Grubbe» är emellertid ett intressant

arbete, icke blott genom sin egenskap att i anförda

riktning vara det första arbetet på nordiskt tungomål.

Äfven i ett annat afseende är det epokgörande. Det

är nämligen en historisk roman med verkliga

ansatser att vara en tidsskildring, och detta är så

mycket intressantare, som boken tillkommit i ett

land, hvarest föregångarna på detta område —

exempelvis Ewald och Ingemann — just ej gifvit

någon illusorisk bild af förgångna tider. Det skulle

vara af intresse att närmare undersöka, i hvad mån

Jacobsen skiljer sig från föregångarne i sättet att

handskas med en förgången tid. Här måste dock

ett par ord räcka till för att antyda, hvad som eljest

skulle behöfva ett helt kapitel för sig.

Det är sällsynt att träffa en behandling af

forntiden, som ej på ett eller annat sätt bär spår

af tendens. Så t. ex. tala personerna i Walter Scotts

och Ingemanns romaner rätt ofta ett språk, som

skulle klinga mycket bra i de respektive

författarnes egna munnar, men som låter mycket egendomligt

finslipadt högstämdt, när det kommer från

medeltidens riddare och väpnare, hvilka knappast ens

yttrade sig så städadt som nu för tiden ett sällskap

herrar, när inga fruntimmer äro närvarande. Och

särskildt hvad angår medeltiden, ger man oss ofta

en förestälning om den, som om man då ej tänkte

på annat än bragder och kärlek, jagt och torneringar96

J. P. JACOBSEN.

Hjältarna äro för öfrigt nutidsmänniskor, klädda i

forntidskostym, deras känslor, önskningar och

framför alt deras kärleksförhållanden äro fullkomligt

moderna. Af den förgångna tiden hafva de nästan

ej fått mer än ett visst romantiskt skimmer, som

visserligen bidrager att sätta läsarens fantasi i

starkare spänning, men som dock vid hvarje kritiskt

anlopp försvinner.

Det är visserligen sant, att ett och annat finnes

i Jacobsens »Marie Grubbe», som starkt erinrar om

de resonnemang, hvilka man skulle kunna tilltro

den forne naturvetenskapsmannen och öfversättaren

af Darwin snarare än den utsökta hofkrets, i hvilken

Marie Grubbe en tid utgjorde medelpunkten. Och

särskildt gör den starkt reflekterade analysen, att

man gärna kommer att betrakta tidskostymen som

något underordnadt. Men här är dock en stor

skilnad. Man känner hela tiden, hur förtrogen

författaren måste vara med den tid, han skildrar. Han

skulle eljest ej hafva kunnat t. ex. på sätt som

skett imitera den gängse brefstilen, ej häller gifvit

samtalstonen sin ålderdomliga form eller med den

sakkännedom han lagt i dagen, skildra scener ur

1600-talets privatlif. Man erinre sig scenen mellan

Erik Grubbe och hans hushållerska, scenen mellan

honom och presten, när de dricka öl och tala om

det förestående kriget, hela det kapitel, som skildrar

Köpenhamn, när kriget nyss brutit ut, eller

värdshusscenen i slutet af boken, där Søren sitter i lag

med sina värda stallbröder af landsstrykare och

taskspelare. Ty här ligger det egentligen nya och

märkvärdiga. Man far värkligen reda på den tidens97 J. P. JACOBSEN.

hvardagslif och hvardagskänslor, när man läser

Jacobsens skildring. Det är ej blött i högtidsdrägt

hans figurer presentera sig för läsaren.

Men hur har han nu skildrat denna

märkvärdiga kvinna? Vi gå till boken själf och följa i

korthet hufvudskedena af Marie Grubbes lif.

Som fjortonårig flicka presenteras hon för

läsaren i en af dessa mästerligt framkastade situationer,

på hvilka Jacobsen är så rik, där man har en

karaktär gifven redan i de yttre handlingar eller

händelser, som få rum på ett par sidor. Hon går

fram och åter i trädgården på Tjele, vankar

omkring utan mål, till dess hon kommer in i

ett litet lusthus, där det växer rosor utanför. Där

satte hon sig, lutade sig tillbaka och lade armarne

i kors. Så slöt hon ögonen och satt aldeles stilla;

det kom fram ett par små rynkor i pannan, alt

emellanåt rörde hon ögonbrynen och smålog. Och

så skildrar Jacobsen hennes drömmar. En saga,

som hon hört och nu fantiserar om, blandad med

tankar på dagens mera triviala händelser. Det är

en djärf, stolt fantasi och en för ett barn sällsamt

utvecklad sinlighet. Men det är en flykt och en

kraft i denna fantasins lätta lek, som är bedårande.

Med ens springer hon upp, samlar ett helt fång af

rosor, plockar upp dem en för en och lägger dem

på bordets glatta, kalla stenyta. Hastigt strök hon

undan ärmarna på sin klädning och lade de nakna

armarna i rosornas milda, fuktiga kyla. Så sprang

hon upp och strök med ett tag bort altsammans,

som fans på bordet, och gick ut i trädgården, i det

hon rättade på ärmarna.

Liter. karaktäristiker. 798 J. P. JACOBSEN.

För öfrigt berättar Jacobsen ej mer om Marie

Grubbe som barn, än att vi få höra om hennes

motvilja, när hon blef vitne till, hur en af karlarne

fick stryk, och att hennes fars frilla — hennes mor

var död — säger om henne, att hon var elak mot

sin oäkta halfsyster och ej ville lyda henne själf.

Hon var med ett ord ett begåfvadt, illa

uppfo-stradt, trotsigt, försummadt barn, som i ensamheten

fört ett kanske ej aldeles oskyldigt drömlif, ett barn

med goda anlag och onda, men ingendera i vanliga

små portioner, en af dem, som ej skulle stanna

inom det hvardagligas sfer. Hemligheten i Marie

Grubbes karaktär ligger däri, att där alltid lefver

hos henne en viss äfventyrsaktig sträfvan efter

något i lifvet, som är mer, än hvad i allmänhet

komma dödliga till del. Hon är modig äfven efter

nederlagen, och hennes läppar må aldrig så starkt

tala misströstans ord, det, som äfven under hennes

största förvillelser tyder på en lefvande kraft inom

henne, är, att hon alltid äger energi nog att våga

en brytning.

Emellertid blir Marie Grubbe sänd till fru

Rigitze i Köpenhamn. Det är det stora krigsåret

1658 och 59. Köpenhamn belägras af svenskarna,

och Marie Grubbe hör knappt talas om annat än

om Köpenhamns ridderlige hjälte, den unge Ulrik

Kristian Gyldenlöwe. Och det var ej underligt,

att hon kom att älska honom. Men det, som kom

henne att älska, det var, att »det store Navn, som

Heltenavnet er, løftede ham ganske ud av de

al-mindelige Menneskers ßækker. Hun havde

egentlig aldrig tænkt sig Helte være til som andre Men-99 J. P. JACOBSEN.

nesker. — At man kunde møde en Helt, en

vir-kelig Helt, møde ham ridende i store Færgestræde,

saa vildt havde hun aldrig drømt. Livet saa

plud-seligt helt anderledes ud, der var Andet till i

Verden end det Dagligdags.» Och när hon sedan ser

honom hemma hos fru Rigitze, när hon osedd af

honom ser på honom, så som en kvinna kan låta sina

ögon stråla mot sina drömmars hjälte, när hon tror

sig obemärkt, och när han så blir varse blicken,

som hvilar på honom och med en lättsinnig

bon-vivants djärfhet begagnar sig däraf för att kyssa

henne, då fick hon för första gången denna

förtryckta, bäfvande, lycksaliga känsla af att ej längre

vara fri. Och när hon sedan hör honom ligga för

döden — hans sjukdom var en följd af

utsväfningar i förening med ansträngningar under försvaret

af hufvudstaden — då fans det för henne blott ett.

Hon måste se honom, måste tränga in till hans

sjukbädd, endast och allenast för att se honom.

Vi minnas den storartade teckningen af denna

dödsbädd, den vilda, burleska kraften i skildringen, hånet,

bespottelsen i samtalet med prästen, föraktet hos den ♦

döende libertinen, som viker för dödsångesten och

tager sig luft i det förfärliga utbrottet, när den sjuke

kastar sig på knä i sängen, bryter värjan i tu, håller

stumparne upp i luften och ropar: Pardon Jesus.

Strax efter kommer Marie in. Den sjuke ligger i

feber och ångest efter den starka öfverretningen nyss

förut. Han ber henne bedja. Ty det behöfves

ord, många ord. Men i ett anfall af gamla tankar

drar han henne till sig och sjunger en lättsinnig

visa. Då vaknar den gamla sjuksköterskan, och100

J. P. JACOBSEN.

vid hennes förskräckta tilltal tänker han åter på

döden, han krymper samman af fruktan, och han

ropar åt Marie att gå: »Vig bort Satan! ud! udl»

Och han slog kors påkörs. Marie sprang förskräckt

därifrån, och ett par timmar senare dog Ulrik Kristian.

Detta var ett nederlag för Marie Grubbe. Så

hade hon ej tänkt sig en hjältes död. Hon hade

tänkt sig, att han med klingande sporrar och

högburet hufvud skulle rida in i det land. som

döljer det stora obekanta. Hon var som

bedöfvad af slaget, både af att han var död, och att

han dött så. Det var den första illusionen, som

brast, och det känner man starkast. Ej häller fans

det något, som kunde förströ henne. Svensken

låg ännu kvar utanför Köpenhamn, och alt lif, all

rörelse voro som afstannade inom staden. Barnet

gjorde, hvad hennes hjälte velat göra. Hon bad,

hon gret, hon vakade. Hon fråssade i tanken på

undret, på uppenbarelsen, på det öfversinliga. Hon

flydde den värld, som hon tyckte bedragit henne,

och sökte en annan, som kunde ersätta, hvad denna

brutit.

Men det kom en annan tid. Belägringen

upphäfdes. Det låg liksom i luften att vara glad, man

andades ut öfver det långvariga tvånget, och Marie

Grubbe kläddes i guld och siden för att upptagas

i hofvets krets, bland dess nöjen. Nunneperioden

var förbi.

Marie Grubbe blir nu gift med Ulrik Frederik

Gyldenlöwe. Det är ett s. k. tillstäldt, godt parti,

som Marié-Grubbe tog emot, utan att hon älskade

honom. Det var prakten och makten, som lockade,101 J. P. JACOBSEN.

den stälning, som medföljde att vara en furstesons

brud. För att förstå Marie Grubbe måste man bär

lägge märke till, att bela hennes giftermål nu lika

väl som sedan, när hon är gift med Palle Dyre,

är ett uppgifvande af hennes egentliga naturel.

Hon slår sig till ro med det hvardagliga. Hennes

fantastiska tro på lyckan i lifvet, särskildt på

kärlekens lycka, hela hennes luftslott hade ramlat i

stycken den där aftonen, när hon såg honom dö,

som hon drömt sig så stor. Verlden hade krympt

tillsammans för henne. Hon var trött och behöfde

förströelse. Därför gifte hon sig med Ulrik

Frederik. Under de första månaderna af deras

äktenskap var det lidelsen, som kom henne att älska.

Han var sedan borta ett helt år, och den ensamhet,

i hvilken hon då lefde, förde henne åter in i

drömmarnas värld, där hon då ej gjorde annat än att

pryda sin man med fantasins fagraste smycken.

När han så kom tillbaka och glömde henne för de

sämsta skökor, då var det, hon lärde sig förakta

honom och hata honom. Men den passivitet, som

tillåtit henne ingå detta äktenskap, var bruten, och

när äktenskapet lagligen blef upphäfdt, gjorde Marie

Grubbe ännu ett försök att finna lyckans underbara

ros och fästa den vid sitt hjärta.

Om det tillåtes mig ett yttrande, som möjligen

för mången låter något paradoxt, ville jag säga, att

Marie Grubbe, när hon gifte sig med Ulrik Frederik,

begick det brott, till hvilket Faust ej fick förfalla,

om hans själ skulle lefva. Hon tröttnade att

kämpa emot och lät världen råda. Eller med andra

ord. Det fans hos henne som hos så många ett102

J. P. JACOBSEN.

starkt sinligt begärande element, och ett, som

fordrade något mer. Hon var aldrig utan sinlighet,

hennes önskningar aldrig som Fausts af rent ideal

natur. Hon var en kvinna, som trodde på kärleken

och sökte den. Hon ville, säger hon, »at Livet

skulde tage mig så starkt at jeg nedbøjedes eller

opløftedes, saa der intet var Tankerum i mitt Sind

for Andet end som det, der løftede mig op, eller

det, som der bøjed mig ned; jeg vilde smelte ned

i min Kummer eller brænde sammen med min

Glæde.» Det var detta, hon glömde, när hon gifte

sig med Ulrik Frederik och nöjde sig med

hvar-dagsträlens ljumma dryck.

Efter de skakningar, Marie hade genomlefvat

under sitt äktenskap, vaknade hon emellertid upp

ur den likgiltighet, som förmått henne att ingå

det, och föremålet för hennes nästa kärlek blef nu

hennes egen svåger, Sti Høg. Marie var ej längre

ett barn eller en svärmande jungfru. Det, som nu

skulle festa henne vid en man, skulle också vara

af annan art än det, som en gång hade fört henne

till Ulrik Kristians dödsbädd.

Sti Høg var en man, som hade lefvat. Han

hade ett slags erfarenhet, som för kvinnan innebär

något retande, och vid ett tillfälle hade Marie sett,

att han äfven besatt fysiskt mod och fysisk styrka.

Han var alltid ny, alltid intressant, det var, som

besatt han en alldeles egen färdighet att förstå

menniskor och andra ting. Hans kritik var kall och

skoningslös. »Det var med en frejdig Haan, syntes

Marie, at han bekjendte sin Tro paa, hvor stærkt

Dyret i Mennesket var, eller hvor liuL Guld der103 J. P. JACOBSEN.

skjulte sig i dets Naturs Slakker--hvor led-

deløs og famlende og ganske i Tilfældets Vold det,

der var ædelt og det, der var lavt, brødes i Ens

Sjæl.» Han vann Marie genom sin skenbara

öfverlägsenhet. Men han var ej den, hvars kärlek

kunde lefva. Den, som tviflar, kan ej älska, och

Sti Høg var för stark tviflare, för att ej Marie

och han skulle dragas från hvarandra. Det blef

ett tomrum dem emellan, ingen visste, hvarifrån

det kom, eller hur det kom, men kom gjorde det,

och eo vacker dag voro de främmande för

hvarandra och skildes utan saknad, åtminstone från

Maries sida.

Än en gång flammar emellertid lågan upp

inom Marie Grubbe. Det är vid hennes förhållande

till »den gyldne Remigius», den ljuslockige,

adertonårige ynglingen i Nürnberg. Hon hade skilt

sig från Ulrik Frederik mest därför, »at hun

havde bevaret hine sin første Ungdoms Drømme

om, at den, en Kvinde skulde følge, han skulde

være hende som en Gud paa Jorden at hun med

Kjærlighed og ydmygt kunde tage av hans

Hæn-der Godt og Ondt.» Så hade hon i ett svagt

ögonblick trott, att Sti Høg var denne gud, han,

som icke en gång var en man. Och nu

blyg-des hon öfver sig själf och gaf sin kärlek de lägsta

namn. Hennes lif var förbi, hennes lefnadslopp

fulländadt, en lugn vrå, där hon kunde lägga sitt

trötta hufvud till hvila för att aldrig lyfta det mera,

det var hennes önskningars mål. Det var då,

denna ynglingakärlek kom som ett friskt rägn.

Hans ungdomliga afguderi, hans glada tro på henne104

J. P. JACOBSEN.

och hans lycka i denna sin tro, det gaf henne nya

krafter och liksom lyfte henne i hennes egna ögon.

Hemigius dog hastigt, och nu var altsammans

förbi. Marie for efter en mellantid af »slö, tårlös

sorg» tillbaka till Tjele, och inom kort tid var hon

gift med en af sin faders grannar, velb. hr Palle Dyre.

Det var ett sextonårigt, »aldeles

begivenheds-løst» äktenskap, »i dagligdags Bekymringer, i

smaa-lige Pligter og i sløvende Ensformighed, og intet

Tillids- eller Fortrolighedsforhold til at give det

Värme, ingen forsonende Hygge til at gjøre det

lyst.» Under den första tiden hände det ofta, att

hon vände åter till sina gamla skönhetsdrömmar,

och det, som då oftast föresväfvade henne, det var

sagan om det slumrande slottet, som var öfverväxt

med rosor. Att kunna hvila, drömlöst, tårlöst,

sorglöst. Men det blef annorlunda. »Som en skjøn

cg ædel Bygning i Barbarers Hænder forsømmes

og forderves, i det de dristige Spir trykkes ner til

plumpe Kuppelhatte, de knipplingsfine ornamenter

bry des Led efter Led og den rige Billedpragt

dæk-kes Lag paa Lag med dødende Kalk, saaledes

forsømtes og fordærvedes Marie Grubbe i disse

sexten Aar.»

Från detta äktenskap var det hon rymde med

Søren, sin mans kusk. Man har påstått, att

Jacobsen har gjort orätt, som ej här »sagt rent ut», att

Marie Grubbe böljade med att söka en man och

slöt med att söka en kropp, och man har förebrått

honom, att han äfven här antydt, att det hos henne

fans kvar en viss själshöghet, ja, att detta steg till

och med var en yttring deraf. Hade Jacobsen ej105 J. P. JACOBSEN.

velat skildra något mer, än det ofvan antydda, då

hade han kunnat taga sina typer från gatan, och

han hade sannerligen ej behöft gripa till Marie

Grubbe för att få fram något så simpelt. Jag tror

gärna och vet äfven, att också ett slikt förhållande

kan kräfva sin skald. Men här hade det varit att

lägga plumpa barbarhänder på ett ädelt konstverk,

om författaren hade stannat vid en så torftig

förklaring af hennes sällsamma steg. Hade Marie

varit sådan, då kunde hon väl hafva skänkt honom

sin kärlek, men hade den en gång blifvit upptäckt,

skulle hon otvifvelaktigt ha gjort något för att

hindra en katastrof. Hon hade ej följt honom som

en hund i alt hans elände.

Saken är den, att det gick, som Sti Høg spådde

vid deras afsked. »Den vil komme en Gang,

Marié,» sade han, »som er din Kjærlighed værd

eller som du tror den værd og han vil intet tvivle,

intet tygle eller skjælve, han vil bøje dig som

lødigt Guld i sin Haand og sætte sin Fod paa din

Yillie, og du vil være ham følgagtig i Ydmyghed

og Glæde; men det er intet fordi han elsker dig

mere end som jeg, men for han har mer Tro til

sig selv og mindre Öje for dit uskaterlige Værd.»

Att Marie kastade sina ögon på Søren, dertill

bar hans fysiska kraft skulden. Men att hon följde

honom som hans maka, det måste ha betydt

något mer. Ty det ligger ofta i kvinnans natur

samma längtan att få böja sig för någon, som det

ligger i mannens att få herska. Det skulle kunna

tänkas, att författaren tänkt sig en sådan absolut

hängifven kärlek möjlig endast med en man, som106

J. P. JACOBSEN.

det ej ett ögonblick kan falla in att tvifla på sig

själf. Och derför blef detta Marié Grubbes tredje

äktenskap det enda förhållande, under hvilket hon

ej knotade, från hvilket hon ej drömde sig bort.

Och dock var det en karrikatyrbild på den dröm,

som en gång var hennes.

Man har riktat en annan förebråelse mot

teckningen af Marie Grubbes karaktär, som skulle

kunna tyckas vara af högst allvarsam natur. Man

har sagt, och det tämligen allmänt, att Marie Grubbe

under hvaije nytt stadium varit så olik sig själf,

sådan hon var i ett föregående, att man står rådvill,

om man värkligen har att göra med samma person.

Och man har noterat detta som en stor brist hos

författaren. Men granskar man så slutet, där magister

Holberg samtalar med Marie om hennes lefnads

öden, så finner man ju, att just detta varit något

författaren velat betona. Det är ett spörsmål, han

uppställer.

Det fins säkert ingen, som ej lagt märke till

så skarpt begränsade skeden i ^itt lif, att när han

jämfört sitt s. k. jag nu, med hvad det var då, han

erfarit en känsla, som tänkte han på något aldeles

främmande. Jag tror, att man knappast behöfver

hafva genomgått så starka växlingar som Marié

Grubbe, för att man vid tanken på sig själf under

olika perioder af sitt lif på frågan: »Men de har

jo kun havteerø sjæl?»—skall instämma i hennes

dröjande fråga: »Ja, har jeg?» Och hvad säkert

är, det är just denna brist på enhet, eller kanske

denna svårighet att se enheten, författaren velat

hålla fram. Det är denna människonaturens under-107 J. P. JACOBSEN.

bara förmåga af förändring ända in i det

©igenkänliga, som är en del af det problem, som här

sysselsatt honom. Detta drag i teckningen kan altså

knappast annat än af tanklöshet förevitas Jacobsen

som ett fel.

* *

*

Författaren säger själf i fråga om Niels Lyhnes

inre utveckling den tid, han ännu ville blifva skald:

»Nu havde han endelig fattet at det ikke var nogen

Naturnødvendighed at være enten oldnordisk eller

romantisk og at det var simplere selv at sige sine

Tvivl end at lægge dem i Munden paa Gorm

Lokedyrker, rimeligere at finde Lyd før sit eget

Væsens Mystik end at raabe mod Middelalderens

Klostermure og faa det samme ekosvagt tillbage,

han selv havde sendt».

Något dylikt erfor man, när man från Marie

Grubbe kom till Niels Lyhne, det andra af

Jacobsens hufvudarbetet Och det var nog mången, som

kände sig glad därvid. Ty hur det nu är, vår tid

intresserar oss mera än andra tider. Och det är

också ganska naturligt. Hvaije diktare, som på

nämnvärdt sätt gripit in i sin tids lif, som åt sin

tids människor gifvit mer än ett blott tidsfördrif

på lediga stunder, har gjort detta genom att tala

till denna tid ett språk, som den kan förstå, genom

att lida dess lidanden, dela dess fröjder, lefva dess

lif, eller kanske också omsätta dess dunkla aningar

i en form, som låter dem i människornas själar taga

gestalt af tankar. Det är nog godt och väl, att

skalden skall tolka det eviga. Men så rent abstrakt108

J. P. JACOBSEN.

är väl ändå ej fordran på en skald, ty då skulle en

dikt från t. ex. 1500-talet ej blott till form, utan

äfven till innehåll kunna vara precis lika med en

dikt i våra dagar. Och så skulle det i själfva

" verket också vara, om ingen utveckling ägde rum,

om människornas hjärtan vore sig lika, om tankarna

vore lika, intressena desamma, om känslorna ej

förändrades, och om aldrig en ny slägt med sin

egendom ökat arfvet från den förgångna. Men så

är det ej. Hvad af evigt, ständigt närvarande,

lefvande, som kan spåras i människoslägtets historia,

uppenbarar sig dock städse i ständigt nya former

och på olika sätt. Det är för detta skalden måste

hafva öra, om han skall tala till sin tid och förstås.

Det fins skalder, det är sant, som stått så långt

framom sin tid, att först en eftervärld uppskattat

dem. Men det är epigonernas stora slägte, som

talar med missaktning om tiden, som kläder sig i det

misskända geniets lånade fjäderprakt och klagar att

vara missförstådt, då i stället faktum ofta är, att

tiden lärt mer än de, som dock göra anspråk på

att lära tiden. Ty diktaren lär själf af sin tid,

men ger tiden tillbaka, hvad han lärt af den. Mer

kan han ej gifva.

I våra dagar ser det ut, som om

värklighets-diktningen med personer och händelser ur själfva

samtiden vore snart sagdt det enda, som intresserar

diktarna själfva. Det är tvifvelsutan något, som

förtjänar beaktas, att just Jacobsen, som trognare

än någon i sitt hemland förstått tränga in i en

förgången tid, påvärkad af den almänna strömningen

inom literaturen, lämnade detta fält och genom en109 J. P. JACOBSEN.

nutidsroman gjorde ett framsteg, som ej gärna kan

misskännas eller förbises. Saken var den, att han

till sin dikt valde ämnen ur det lif, som låg honom

själf närmast.

Niels Lyhne är det ofullgångna geniets historia.

Den är tillika en undersökning om, hvad en

menniska kan bygga på i lifvet. En kort

framställning af hufvudkaraktärens utveckling skall visa,

hur nära han ligger vår egen tid. Och då denna

bok är den mest pessimistiska, som utkommit i en

tid, hvilken har rykte om sig att gärna se allting

i svart, är det klart, att hvad den djupast och

bäst skildrar, är den sorg, som är karaktäristisk

för det nu lefvande slägtet. Ty hvarje tid har ett

dràg af sorg, vår- som alla andra.

Niels Lyhne är frukten af två aldeles motsatta

naturers förening. Hans moder är af ett

drömmande, svärmiskt lynne, hans fader var en praktisk

man, hvars tankar ej sträckte sig utom jorden och

det jordens är. Och dessa två riktningar är det

som strida om herraväldet i Niels Lybnes själ.

Men moderns natur är det, som från början

har väldet öfver honom. Gången af hans

utveckling betecknas deraf, att faderns blir den, som

segrar.

Han hade stält sitt mål högt, Niels Lyhne.

Han skulle ej blifva en af hvardagslifvets böjda

trälar, som kappas om brödbiten och girigt sträcka

sin hand efter alt, hvad de af jordens goda kunna

göra till sitt. En af de utkårade skulle han bli,

en af dem, »som äga sin egen himmel och sitt eget

helvete», en af dem, som fara på strålande vägar i110

J. P. JACOBSEN.

ärans gyllene vagn, högt öfver vanliga dödligas

stigar. Och han säger det själf— det var sin moder

han hade att tacka för, »at der var saa højt til

Löftet i hans sjæl». Men redan i hans barndom

ser man spirorna som skulle skjuta upp och göra

vårbrodden om intet.

Hans barndom gick förbi i fantasiens gyllene

drömmar, så som barn i almänhet kunna drömma

sig in i lekar, der sagans och lektyrens hjältar äro

med och de själfva bjuda och befalla öfver

sågböckernas hela brokiga värld. Med en tolfarig

pojkes hela brådmogna och oegennyttiga lidelse

hade han förälskat sig i en tant, en ung 28-årig

skönhet. Hon dog i lungsot, och det var då, ban

för första gången vaknade till tvifvel på den störa

underbara Gud, som dittils hade herskat i hans

verld. Ty han hade bedt till Guden, bedt honom

om undret i skälfvande tro, bedt, att hon skulle få

lefva. Han hade hört, att Gud hörer bön, och nu

sade han sig själf i barnsligt trots, att det fans

ingen Gud hvarken i himmel eller på jord, och

han erfor en med rysningar blandad glädje vid

tanken, att när andra vände sin fot till kyrkan

eller lyfte sin själ i bön, var han den ende, »som

ej knäppte sina händer, som nekade Gud sin

hyll-ning.

Och detta är ett mycket riktigt drag af

författaren. Där det religiösa tviflet finnes, där har

det ofta vaknat långt förr, än man vanligen tror.

Låt vara, att detta — vid 12 år — var barnslighet.

Låt vara, att det hann glömmas bort, innan en

mognare ålders reflexion kunde bemäktiga sig det.J. P. JACOBSEN.

111

När sedan tviflet fullkomligt blef lefvande hos

Lyhne, då var det dock blott en växt, som hade

sin rot i detta frö. Ty orsakslöst finnes intet inom

människan.

Men åren gingo, och Niels Lyhne kora till

Köpenhamn som student. Han kom midt in i en

stark jäsningsperiod. Det var förunderligt lockande

att höra andra med klara ord uttala alt, som i

aningsfull, tyst förbidan legat inom honom själf

och aldrig helt vågat stiga fram i dagsljuset. Man

vet, att Jacobsen här genom en anakronism —

Lyhne dör ju i kriget 64 — tecknat någon af de

kretsar, som under hans egen studenttid mottogs

och hänfördes af de idé^r, hvilkas förnämsta

målsman inom Danmark Georg Brandes varit. Och det

är hänförande skildradt detta ungdomens

vaknande mod att kasta sig öfver all världens frågor,

dess håg att tillegna sig alt, dess jublande

öfvertygelse, att »det är lika skönt att lära som att

lefva».

Men hos Lyhne var det dock mest fantasin,

som tog fart och växte. Arbetet, som borde hafva

kommit till och gifvit det anade stadga, fångat

inbillningens foster, gifvit dem värklighet, som

värklighet kunde få, hållit dem kvar och jagat de

öfriga bort, arbetet uteblef, och i ett oarbetadt,

löftesrikt kaos låg hans inre. Han gaf sig själf löften,

men han höll dem ej. Han drömde sig diktare,

men han diktade ej. Han gjorde utkast och planer,

men fullbordade ej. Han svärmade och drömde,

men älskade ej.112

J. P. JACOBSEN.

Ty i denna tid var Lyhne också förälskad.

Det var i fru Boye, en ung änka, som lefde med

bland hufvudstadens artister och literatörer, en ung

fru, soin satte sig öfver världeus förtal, men hvilket

världen också betalade henne med ränta.

Det var ett egendomligt, vagt kärleksförhållande,

som knappast ens uttalades i ord, utan som kom

af sig själft, och som båda parterna undveko att

nämna vid namn. Det var ett slags öfversinlig

sinlighet, som fängslade dem vid hvarandra, ett

förhållande, så blekt, så värklighetslöst, så utan alt

kött och blod, som ett förhållande kan vara, hvilket

ej rent af är fantasteri. Man var bunden och dock

icke bunden, fri och dock icke fri. Ett onaturligt,

förslappande, löst förhållande. Hvarje annat skulle

hafva varit bättre. Sådant det nu var, skildes de

åt, när fru Boye till sist blef förlofvad »för att träda

in i världen igen», utan att hafva vunnit något,

utan att ens hafva älskat. Ty som sagdt, en

enbart sinlig kärlek behöfver man just ej predika

emot. Men detta är något, som saknar alt, hvilket

skulle kunna gifva kontrahenterna lust att ens

minnas hvarandra.

Och detta förhållande ingriper mäktigt i Niels

Lyhnes utveckling. Ty det var efter dess

upphörande, han började känna, hur marken liksom

långsamt vek undan hans fötter, när han ville träda

på den. Det var efter detta, modlösheten

bemäktigade sig honom och stal den kraft, som skulle

hafva gjort honom till bärare för de idéer, som

voro hans.J. P. JACOBSEN.

113

Och hvilka voro dessa idéer? Hvad var det"

han trodde på, som han ville föra ut i verlden?

Och hvarför blef denna hans tro blott en bubbla, som

brast? Det var »ateismens hellige Sag», på hvilken

Niels Lyhne trodde, och det, som i början gjorde

denna tro så lefvande i honom, var tanken, att den

skulle kunna omskapa jorden till ett paradis. Tv

hvilken intensitet skulle det ej gifva åt lifvet, om det

rymde alt, och intet funnes, som vore lagdt utanför

det, ingen tanke"på detta obekanta, som Hamlet talar

om, intet hopp om, att hvad som försummades Mr,

skulle bättras där! Och hvilken summa af kärlek

sparades ej åt jorden, när alt som på bönens eller

längtans vinge flöge uppåt, kunde riktas på

medlidande med de olyckliga, och på försök att hjälpa,

der hjälp vore af nöden!

Detta trodde Lyhne på, och tilläggas må, att

han aldrig ändrade öfvertygelse. Men det fans

dock ett något, som gjorde denna tro i honom

svag, och det var ett slag af tvifvel, som är

ytterst märkvärdigt, därför att det är så nytt och

så uteslutande modernt. Det är icke blott vår

hjärna, säger han, som behöfver öfvertygas. Det

är ej blott vår tanke, som behöfver danas om

för att en ny öfvertygelse skall blifva lefvande

i oss. Våra känslor, våra. drömmar, fantasier och

önskningar skola alltid taga en annan väg. Ty vi

hafva sjungit och läst därom i vår barndom, den

har växt sig in med hela vår förestälningskrets,

denna vår tro på en styrande Gud och en himmel

efter döden, och skulle ateismens seger vara tänk-

Liter. Karaktäristiker, 8114

J. P. JACOBSEN.

barr skulle den endast kunna vara en frukt af ett

arbete, som sysselsatt generationer. Man må i

religiösa frågor tänka, hvad man vill. Jag tror,

att man alltid skall erkänna, att ett mera förtvifladt

själstillstånd näppeligen är tänkbart, och att en sådan

slags misstro är tillräcklig för att suga all märg ur

äfven hvarje den mest glädjebringande öfvertygelse.

Huru mycket mer då, när det gäller en, som redan

i sig innebär något tröstlöst! »Det er paa det Sunde

i dig, du skal leve, det er det Sunde, der bliver

det Store», säger Jacobsen själf någonstädes. Men

3et var just det sunda i Lyhnes natur, som aldrig

helt kom till sin rätt.

Med sin vän Erik Refstrup, målare, kom Lyhne

efter en tid på ett feriebesök hos en familj i

landsorten, och der såg han nu för första gången husets

unga dotter Fennimore. Inom fjorton dagar blifva

de unga vännerna båda förälskade i henne, och

Erik blir den lycklige, som hemför henne som sin

maka.

Det är efter denna händelse, den ofvan antydda

reaktionen inom Niels Lyhne tager sin början. Tre

år hafva gått förbi, när vi åter göra bekantskap

med honom. Han arbetar ännu, men mera planlöst,

han umgås med många människor, men de intressera

honom icke. Tviflet inom honom blir alt starkare,

tron på hans ideal alt mattare. Och förr eller

senare kommer det kanske en dag »hvor

Resignationen kommer till En som en Frister og lokker

før" En, at man skal sige Farvel til det Umulige

og nøjes. Og Resignationen har saa meget før sig,

thi hvor offce er ikke Ungdomens idealske FordringerJ. P. JACOBSEN.

115

bleven vist tilbage, dens Begejstring bleven be-

skæmmet, og dens Haab lagtøde».--»Han var

træt, og det var fra hans fej slagne Elskovshaab, at

Træthedens Rod var rundet». ""

Under detta tillstånd af afmattning fick han

bref från sin vän Erik. Denne hade emellertid blifvit

gift med Fennimore, och deras äktenskap hade

varit ett af dem, där makarna draga hvarandra ned

i stället för tvärtom, ett äktenskap, som böljat i

kärlekens sjunde himmel och slutat i "den mest

jordbundna lidelse, hvilken nu också var förbi. Nu

skref Erik, att han saknade idéer, att hans konst

ej längre lefde för hoaom, och att han behöfde

Niels, som man i nödens stund behöfver en vän.

Niels Lyhne kände en hastigt upplågande

lust att hjälpa. Han återfick med ens denna

pojkårens innerliga tillgifvenhet, som han alltid hyst

för sin vän, och kände alt detta, »Aarene til Trods

og hvad Aarenes var». Ja, han ville hjälpa honom,

gifva honom hans kraft igen, han, som ej kunde

hjälpa sig sjelf, och Fennimore skulle han ej med

ett ord låta ana, att han mindes, hvad som varit.

Så for han dit. Men när han for därifrån,

hade han svikit sin vän — man kan lika litet

hjälpa en annan att arbeta, som man kan hjälpa

en lam att röra ett finger — hans hustru hade han

gjort till sin älskarinna, och under detta förhållande

hade Erik dött af en olyckshändelse.

När nu Niels flackat omkring en tid i utlandet

utan mål, fick han med ens lust att komma hem.

Och han tog itu med skötseln af sin faders gård.116

J. P. JACOBSEN.

Det var honom en njutning detta arbete, som

alltid gaf ett resultat. När han lade sig om aftonen

efter en ansträngande dag, var han viss att hafva

ett arbete gjordt. En följande dags ovisshet eller

tvifvel kunde ej göra det ogjordt. Hans kritik

kunde ej bryta sönder det mellan hans egna händer.

När han så blef gift med ett sjutton års barn,

som afgudade honom, som gjorde hans bildlösa tro

till sin, därför att hon som bibelns kvinna sade:

din Gud skall vara min Gud, din tro min tro. och

detta endast för att hon älskade honom — själf

hade Niels aldrig velat beröfva henne den himmel,

dit hennes tankar alltid förut vallfärdat — då var

Niels lycklig, lycklig i tre år, och han sträfvade

redligt att göra deras lif rikt och deras äktenskap

utvecklande för dem båda.

Men så blef hans hustru sjuk, och när hon

kände döden nalkas, bad hon Niels hämta en präst.

Och hon dog med tanken på sin Gud, till hvilken

hon gick, och Niels kände, att han var ensam,

redan innan hon lemnat honom.

Ännu ytterligare skärper Jacobsen den tragik,

som ligger i att äga en öfvertygelse, som man ej

helt gjort till sin. Äfven Niels" barn dör. Men

när fadern såg dess plågor — han väntade på

läkaren — då bad Niels till »den Yorherre i Himlen,

som holder Jorderig i Ångst ved Prøvelser og

Tugt, som sender Nød og Sygdom, Lidelse og

Død».

Och nu hade Niels Lyhne mist det sista,

han ägt, tron på sig själf. Ty han hade ej bedt

därför att han hoppades eller trodde på hjälp. HanJ. P. JACOBSEN.

117

hade ropat till himlen i sin nöd, »skjøndt han

vidste, at ingen kunde høre Raabet.»

Det är värdt att lägga märke till detta. Det

är här ej fråga om, huruvida hans öfvertygelse var

den rätta eller ej. Men detta var nu en gång hans

öfvertygelse, och den hade han svikit med denna

sin bön. Den, som står ensam eller isolerad med

en tro, har ju intet utom sig att trygga sig vid.

Sviker han sig själf, har han ej längre ens ett

halmstrå att hänga sig fast vid. Han må förklara

det på tusen sätt; denna gång, när det riktigt gälde,

hade han fallit. Om det skedde flere gånger eller

ej, kunde nu vara det samma. Och detta är

det oändligt smärtsamma, men också det

tänkvärda vid slutet af denna bok. Man behöfver

ej begå någon indiskretion, om man förutsätter,

att Niels Lyhnes tro är författarens. Det kan

vara en stor sorg att släppa tron på alt, som

är annat än jord. Men det är förtviflan att, fast

man gjort detta, nödgas säga till sig själf: du kan

dock ej drifva ur din själ, hvad ditt förstånd fördömer

som vantro.

Lyhne gick ut i kriget 64 och blef skjuten.

Men medan han låg på lasarettet, tänkte han än

en gång tillbaka på sitt lif. Och han uppkallade

för sitt minne alla dem, han älskat i lifvet. Alla

hade de gått bort och lemnat honom ensam. Men

hade han varit trofast? Han hade blott negationer

att svara med. Och han fick ut slutsumman af sitt

lif. »Det var det store Triste at en Sjæl er altid

ene. Det var Løgn hver Tro paa Sammensmeltning

mellen Sjæl og Sjæl. Ikke den Moder, der tog118

J. P. JACOBSEN.

En paa sit Skjød, ikke en Ven, ikke den Hustru,

der hvilede ved ens Hjerte ...»

Boken slutar: »Og endelig døde han da Døden,

den vanskelige Død».

♦ *

*

Jag har uppehållit mig så utförligt vid

Jacobsens båda böcker, emedan jag som sagdt, egentligen

vet så litet, jag vill säga om förf. själf. Af det

nu föreliggande åtminstone har man svårt att

påvisa någon bestämd utveckling hos honom. Det ser ut,

som om verldsåskådningen i Marie Grubbe varit

den samma som i Niels Lvhne. Att den senare

som literär produkt är ett framsteg, har redan

antydts.

Blott ett om författaren. Det är ej för intet

som Jacobsen böljat sin bana med att öfversatta

Darwin. Af honom och af egna vetenskapliga arbeten

har han lärt sig forskarens flit och den omutliga

sanningskärlek, som förmår honom att utan

skonsamhet till det yttersta fullfölja ett arbete^ resultatet

må blifva af hvad art som hälst. Det skulle

kunna sägas mycket om hans sätt att använda

läran om anlagens ärftlighet. Men det skulle

föra mig alt för långt. Jag vill blott påminna

om den utmärkta skildringen af Lyhnes föräldrar,

som blott är tillkommen för att motivera de båda

olika lifsriktningar, som under hela hans lif brötos

inom sonen.

Det faller genast i ögonen, att Jacobsen är

pessimist, ja, han är säkert den mest utpräglade,J. P. JACOBSEN.

119

som den nordiska literaturen öfverhufvud fr ambragt.

Och han tycks besynnerligt nog vara det lika

mycket af naturligt anlag som genom reflexion.

Han är starkt kritisk. Det är ej mycket, som

håller profvet inför hans öga, och med en nästan

ängslig noggranhet fortsätter han analysen af ett

förhållande eller en karaktär in i detaljer, som

säkert undgå äfven de flesta iakttagare. Detta gör,

att hans scener och figurer — om man undantager

enskilda undantag såsom den storartadt framstälda

Ulrik Christians dödsscen m. fl. scener i »Marie

Grubbe», eller i »Niels Lyhne» afskedet mellan

honom och fru Boye— ej äga det dramatiska lif eller den

påtagliga individualitet, som man finner hos Elster,

Kielland eller Schandorph. Han är ej lika

omedelbar, utan kräfver en ständigt spänd reflexion hos

läsaren för att blifva förstådd.

Ett författarskap sådant som Jacobsens är frukten

af den mest öfverförfinade bildning. Hans analys

går så långt i detaljrikedom, att äfven de mest

utmärkta iakttagare måste förvånas öfver det

öfverflöd, han bjuder på. Jacobsen är själf sjuklig, har

måst föra ett instängdt och tidtals ensamt lif. Det

är därför påtagligt, att en ej ringa del af denna

kunskap om människohjärtats detaljer vunnits

genom själfiakttagelse. Han skildrar med

förkärlek, hvad man skulle kunna kalla hans sam

tids intellektuela lidande (Niels Lyhne), och han

sysselsätter sig nästan alltid med dem, som på ett

eller annat sätt sträfva till höjderna. Därför

skrifver han egentligen för ett litet publikum. Han ärsnart sagdt en författare för författare, olycklig och

förnäm, skarpsinnig och öppenhjärtig.

Och han är ytterligt sensibel. Äfven vid den

hårdaste kritik förstår man, hur djupt och innerligt

han känner med sina personer.

Dessa egenskaper hafva också tryckt sin prägel

på hans stil. Än är den nykter och uttömmande

i sin breda skildring eller omsorgsfulla undersökning,

än sätter den läsarens alla nerver i dallring genom

den veka musik, som ofta är ett af dess mest

säregna märken. Och nästan altid tyder den genom

periodbygnadens tonfall på en sorg, som ger själfva

prosan ett slags tung rytmik, hvilken i värkan

erinrar om de mest konstmässigt bygda versers

melodiska fall.

Jacobsen är vetenskapsman i sitt skaldskap.

Däri ligger både hans styrka och hans svaghet.

Han lämnar aldrig ett halffkrdigt arbete. Men i

själfva den metod, han använder, ligger en

påminnelse för läsaren om, hvilken möda arbetet kostat.

HOLGER DRACHMANN.

Du er naturmagt halvt og halvt en Månd,

Og da har endnu ikke enet begge.

B. Björnson.

När man läser Drachmann, har man intrycket

af en naturmakt. Man läser hvar dikt för sig,

och man hänryckes vanligen, tröttnar någon gång,

när hans underbara öfverflöd på stämning och hans

svällande känslokraft får något, som nästan

förefaller en nutidens läsare främmande. Man

beundrar skalden i ett poem på två sidor, framkastadt

med en innerlighetens centrala kraft eller en

lidelsens obändiga våldsamhet, som är hänryckande.

Man bäres på melodien i hans vers, man liksom

låter vagga sig in i hans prosas böljande rytmer,

man blir betagen af hans ständigt unga käckhet^

man tror på honom på hvarje särskild punkt. Man

står rent af under inflytandet af en förtrollning.

Men har man så volym för volym läst igenom alt,

hvad han skrifvit, jämför man för eftertanken alla

dessa mångartade försök i de mest skilda arter af

skaldskap, då frågar man sig ovilkorligen: står det

en man bakom ordet? Ar det en personlighet, en

efter utveckling letande personlighet, som i dessa

böcker kastat ned frukterna af hvad han i lifvet

för egen del funnit? Fins det en enhet i denna

heterogena massa, en tråd, som genom labyrinten124

HOLGER DRACHMANN.

leder oss ut i dagsljuset? Eller är det blott ett

löst aggregat af flyktiga, om också intensivt gifna

stämningar? Och man har svårt nog att svara på

den frågan. Det är, som jag sade, lätt att blifva

gripen som af en naturmakts elementära

våldsamhet, nästan i alt, hvad man läser af honom, men

det är med trollkraften hos Drachmann som med

vinden. Man vet icke, hvarifrån den kommer eller

hvart den far. Mannen har man svårare att komma

till rätta med. Ty Drachmann är väsentligen

romantiker. Af realismen torde han ej hafva tillegnat

sig mer än formen och uttryckssättet. Till kärnan

af nutidens sträfvanden har han näppeligen hunnit.

Därför är han mera beundrad än älskad. Man kan

finna dem, som helt gått upp i beundran för

Kielland, Elster eller Jacobsen bland de nya,

näppeligen någon, som är djupt och personligt gripen af

Drachmann. Därtill fordras intrycket, ej blott af en

skald, utan också af en karaktär.

Yare härmed ej sagdt, att den brist på inre

enhet, som jag antydt, att man snart nog märker

hos Drachmann, skulle värka så, att det ena arbetet

ej skulle vara det andra likt, eller att man ej

genast skulle förstå, när man läser en sida eller en

vers, om den är skrifven af Drachmann eller ej.

Långt derifrån! Drachmann kännes genast igen

på sin stil med dess än poesiartadt rytmiska klang,

än nästan medvetet eftersträfvade enkelhet. Men

det egendomliga med Drachmann är, att om man

hade alla hans arbeten framför sig i en hög, utan

att förut vara förtrogen med dem, och man så hade

på dem alla bortklippt angifvandet af det år, då125 HOLGER DRACHMANN.

de blifvit tryckta, skulle sannolikt äfven den finaste

kännare fa svårt att ens approximativt bestämma,

hvad som varit det första eller det sista verket i

denna kolossala produktion. Detta orsakas af en

egenskap, som är säregen för Drachmann och som

ställer honom tämligen ensam i en tid, hvilken just

tyckes kännetecknas deraf, att äfven dess mest

fjärrskådande andar utstaka för sig ett bestämdt fixeradt

och preciseradt mål, som just de vilja vinna, en

tid, när förmågan af begränsning rent af synes vara

vilkoret för och nerven i hvarje verklig och

varaktig framgång.

Saken är den — inom konstens värld — att

arbetet kommit att betyda så mycket mer, än det

betydde förr. Konstnären har nödgats stiga ned

från sin usurperade plats af halfgud eller

undantagsmänniska och erkänna, att han icke är mer än

en vanlig dödlig, som kanske visserligen är i

besittning af en grad begåfning, hvilken torde vara

för mer än de flestes, men som till sin art ej på

annat sätt är skild från andras, än t. ex. den som

är nödig för en vetenskapsman eller en

maskinkonstruktör. I och med detta har skalden fått en

annan blick på sig själf och sin uppgift. Det är

ej längre nog med att hos sig upptäcka, att den

poetiska begåfningen förefins som ett faktum, och

tillräckligt har väl detta häller under inga tider

varit. Men säkert är, att arbetet för en nutida

konstnär har kommit att betyda mycket mer, än

det någonsin gjorde förr. Under den romantiska

perioden gick det till en del an att »skrifva på

inspiration». Ty så länge stämningen var ungdomlig126

HOLGER DRACHMANN.

och frisk, så länge det gick an att i dikten endast

lämna, hvad stunden ingaf skalden att skrifva, så

länge gick det för sig att skilja på människan, som

skref, och det, som skrefs af denna människa. Man

kunde njuta af det diktade, äfven om detta xax

något,1 som den diktande aldrig tänkt på allvar, ja,

kanske ens aldrig skulle vilja tänka på allvar. Och

man kom aldrig på den idén att gå till rätta med

en person, därför att hans diktning visade sig sakna

den personliga öfvertygelsens adelsmärke.

Det blef annat, när de tankar, som en gång

togo ett så storartadt, sin tid långt föregripande

uttryck i Kierkegaards kritik öfver H. C. Andersen,

verkligen trängde ned till hela den diktande

generationen och blefvo den lösen, som är vida mer än

det mången gång andefattiga och intetsägande ropet

på realism. Det är det krafvet, som Goethe talar

om, när han säger:

»Niemals kann"s vom Herz zura Herze gehen,

Wenn es Euch nicht vom Herze geht.»

Men krafvet har formulerats något bestämdare.

Allting kan gå från hjertat på så sätt, att jag i

dag brinner för ett, i morgon för ett annat. Krafvet

har formulerats så, att en mans diktning skall, om

den vill vara något värd, vara hvad hans eget lif

skänkt hononi såsom bäst och orubbligt visst. Och

liksom hvar menniska begär, att i sitt eget inre

lif gå från erfarenhet till erfarenhet, från frågor till

frågor, från trängre synvidder till vidare, från tve.

kan till visshet, eller kanske stundom från skygga

tysta spörsmål till de djärfva och fordrande, så begär

man ock att äfven i en skalds värk läsa hans andes127 HOLGER DRACHMANN.

väldiga framåt, så som han kan läsa det hos sig

själf. Och i hans lif känna vi då igen något af

vårt eget, derför att vi äro barn af samma tid och

samma tankar.

Men af hvad man vet om den mänskliga

begränsningen framgår, att hvarje författare liksom

utstakar åt sig eller rättare finner det fält, som är

hans. Man kan rent af säga, att hvar och en har

sin specialitet. Jag har påpekat detta vid Topsøe,

vid Elster. Förhållandet ställer sig något olika

med Drachmann. Jag menar icke, att Drachmann

ej skulle äga en specialitet. Ty det har hvar

menniska och följaktligen äfven hvarje skald. Konsten

ligger i att komma under fund med denna

specialitet. Om man har några allvarliga grunder, som

invärka på valet, så är det nästan lika svårt som

att välja lefnadsbana.

Det har understundom sett ut, som om

Drachmann funnit sin specialitet. Man har läst arbeten

af honom, såsom hans Dccmpedc Melodier eller hans

präktiga samling fiskarberättelser, Paa Søniands

Tro og Love, där man tyckt, att man haft Drachmann

lifs lefvande, helt och hållet, så som en skald gifver

sig själf, när han skrifver äfven för slägten, som

komma. Men så har man helt hastigt fatt tag i något

annat t. ex. Østen for Sol"og Vesten for Maane. Och

man har tyckt, att äfven där var Drachmann hel,

sig själf och framför alt skald, skald på hvar enda

rad. Men jämför man så just de båda sistnämda

arbetena med hvarandra, då frågar man sig

ovilkorligen: Hvilket utaf detta är af Drachmann och

hvilket är af någon annan? Eller äro de kanske128

HOLGER DRACHMANN.

i lika hög grad hans värk båda, fastän sambandet

är af det slag, som ligger så djupt ned inom

känslo-lifvets oåtkomliga område, att Drachmann själf

sannolikt skulle erkänna sig vara den siste, som

kunde utreda detta?

Rättvisast är väl att antaga det sista

alternativet. Ty Drachmann besitter i själfva verket

också en egenskap, som jag med detta velat komma

till, nämligen hvad han själf på ett ställe i

»Van-denes datter» kallar för »Al-Kjærlighed». Han har

en universelt anlagd naturs hela lätthet att mottaga

intryck, dess förmåga att bemäktiga sig det mest

olikartade stoff, men han saknar dess förmåga att

fullkomligt genomtränga och omsmälta, hvad han

funnit. Ett romantiskt ämne gör honom till

romantiker, ett realistiskt till realist.

Detta är nu Drachmanns svaghet, och den är

ej af de minsta. Hvad han värkligen gifvit oss,

ses bäst, om vi anföra ett par exempel.

Drachmann är framför alt lyriker. En natur

sådan som hans måste vara det. Som lyriker når

han längst med den egenskap, jag ofvan angifvit

såsom den innerst värkande i hans karaktär, och

han är också på detta fält samma den skiftande

stundens barn. Men i känslornas värld är

omväxlingen rikedom, och därför är Drachmann stor som

lyriker, ja, han är egentligen den ende lyriker, den

moderna strömningen i grannlanden affödt. Han

är på ett underbart sätt herre öfver den poetiska

formen, eller rättare han har skapat en ny poetisk

form, många former. Metriken skulle kanske ej

altid hafva så lätt att klassificera dessa vers med129 HOLGER DRACHMANN.

rytmer så växlande, som hafvet i olika väderlek,

detta haf, som först och sist väckt diktarens kärlek.

Ty det är hafvet, som lärt Drachmann att dikta.

Det har blifvit sagdt förr, men om man därför

underläte att säga det, kunde man aldrig gifva ens

en föreställning om Drachmann. Det var hafvet,

han målade, när han ville vara målare. Det var

om hafvet han diktade, när han blef skald. Tänk

på Bölgernes sang, där vågorna blifva till

naturväsen, som ana menniskan, »hvilken higed

beständig, gik aldrig tilbage. — Vi aned, vi öjned hans

slægt med os», sjunga böljorna. Eller Kan du

for-Mare mig hav7 denna dikt om hafvets eget väsen,

diktad af en, hvilken känner sig som barn af de lätt

flytande, starka böljor, som gå öfver ett stort djup.

Eller dikterna från Italien, från haf och land, dessa

yppiga, sydländska, glödande dikter där lidelsen på

ett egendomligt sätt flyter tillsammans med känslan

för naturen. Svärmeri vet man ej af.

Drachmann är ovanligt djärf, understundom

nästan barnsligt utmanande djärf. Det är honom

en fröjd att säga ting, som han vet skola låta illa

i mångas öron. Men till och med vid sådana

tillfällen bäres han af ett slags käck stämning, som

låter honom vistas »ovenover Skyerne, hvor Himlen

alltid er blaa». Det är sällan ro i detta underligt

öfversvallande skalderus, som griper en, när man läser

Drachmanns lyrik. Det sjuder ett kraftigt rinnande

blod i hans sångmös ådror; där är en åtrå, som aldrig

blyges för att à la Byron blotta sitt eget väsen af

naturdrift och frisk sinlighet. Där fins också något af

den helleniska lifsglädjen,som man påstår vid

kristen-Liter. karaktäristiker. 9130

HOLGER DRACHMANN.

domens införande hafva gifvit upp andan med den

suck, som sades gått genom Hellas" dalar: »Den

store Pan är död.» Sagan sade icke sant. Det

fins mer än ett tecken på, att han lefver.

Drach-mann är en ande, som förstår en målare sådan som

Rubens, och som är slägt med den konst, hvilken

frambragte Rembrandts hustru, sittande på sin mans

knä, medan han med sin lediga arm höjer ett

bräddadt champagneglas. Men han äger också den

djupa melankoli, som man lär vid hafsstranden en

afton eller Inde i skoven, där vattnet af en bäck

sakta porlar fram och söker den väg, som leder

mot hafvet. Ty som sagdt — Drachmanns lyrik

är outtömlig på stämningar.

På gränsen till lyrik står Derovre fra Grænsen.

Man har kallat dikten för Danmarks Fänrik Stål,

och författaren har sjelf gifvit en vink om

slägtskapen mellan den gamle fänriken och sin sötare,

som varit med ute i kriget. Det skulle vara mycket

att säga om denna härliga dikt, hvilken med ens gjorde

sin författare ryktbar och populär på ett sätt, som

ingen af de yngre är eller kanske ens kan blifva.

Men jag vill inskränka mig till att fästa

uppmärksamheten på en sak, som är ganska tänkvärd.

Det är det nya sätt, på hvilket kriget blifvit

framstäldt. Det har skett på många sätt hos de äldre

författarne. Men ett drag har dock varit

gemensamt för de flesta. De ha lofsjungit kriget och

dess hjeltar, och om också tonen i deras skildringar,

såsom t. ex. just hos Runeberg, stundom varit mörk,

om krigets elände också kommit fram i all sin

nakenhet, så har dock hufvudtemat egentligen varit131 HOLGER DRACHMANN.

de handlande personernas bragder. Men här är

det annorlunda. Man vet, att i det nittonde

århundradet är det massrörelser, som afgöra slaget.

Och skildringen här rör sig ock omkring denna de

mångas maskin artade kamp, där den enskilde

försvinner som ett stoftgrand, hvilket ingen talar om

eller ens märker. Eller ock försätter oss författaren

som i det dråpliga qvädet om de fyra i skansen

midt in i en krets af dessa enskilda, dessa små

kuggar på det stora hjulet, och låter oss se, hur de

kämpa eller dö utan buller och utan personalier

vid grafven. Och ständigt ligger det fängslande

och nya i hans stora förmåga att se det hvardagliga

så, att det blir betydelsefullt.

För resten har Drachmann skrifvit romaner och

noveller ur nutidens lif, och det egendomliga med

dem är, att de alla handla om lidelsen, eller det

naturenligas rätt gent emot det konventionella. Och

han har lyckats understundom som i Dædalus, der

kärlekens hänsynslösa berättigande fått en poetisk

tolkning, som i kraft endast kan jämföras med

hvad Byron i sina stora stunder gifvit oss, och

detta fast förhållandena här äro hvardagliga, helt

och hållet flyttade ut ur den belysning, i hvilka

skalderna älska att låta dessa lidelsens barn

taga öfveraaturlig storlek. Tannhäuser behandlar

samma ämne; det är äfven där en parentes i en

mans lif, under hvilken han älskar eller, för att

fullfölja den bild, som ligger i titeln, långt borta

från hvardagsvärlden drömmer sin dröm om lycka

inne i Venusberget, blott för att sedan vakna upp

till en så mycket trivialare värklighet. Och så ha132

HOLGER DRACHMANN.

vi En Overlcomplet med dess präktiga partier och

svaga sammanhang mellan partierna, dess utmärkt

gifna bifigurer och dess fullkomligt obegripliga

hufvudperson, som är ett barn i slutet som i böljan,

ett stort, starkt, lidelsefullt, fåfängt och lättledt

barn.

Karaktärsteckningen är i allmänhet icke

Drach-manns starka sida. Hans hufvudpersoner i

synnerhet göra intryck af att vara bygda på en stämning

hos förf., som på försök blifvit omsatt till mänsklig

gestalt. Man märker ej något studium, och det är

nog en förtjänst, men man får det intrycket, att

där aldrig funnits något häller. Det är därför de

äro så nära i slägt alle sammans och likna

hvarandra så mycket. Kärleken och kraften spela en

stor roll i deras tillvaro, och deras kärlek är ej

den manliga, karaktärsutvecklande kärlek, som vi

vant oss att betrakta som lifvets kärninnehåll. Den

är elementär, våldsam, sann, kraftig och säker på

sig själf. Men begäret att göra den fullt reell och

fri från alt fantasteri har medfört, att den har

bra mycket af njutning och ofta nog mindre af

äkta personlig hängifvenhet. Drachmann gör

intryck af att skildra ßousseauska naturmenniskor,

som medvetet söka en »natur», som de i grund

och botten till följd af sitt eget väsen ej kunna

äga.

När man helt nyligen gjorde bekantskap med

Drachmanns senaste arbete, skådespelet Puppe og

Sommerfugl, gjorde man en något enahanda

iakttagelse angående bristen på en närmare

individua-lisering, så snart det gäller mera sammansatta133 HOLGER DRACHMANN.

naturer. Paul Barring, den äkta mannen, är en

karaktärsteckning och såsom sådan tämligen ensamt

stående. Hans hustru är det redan vida mindre.

Malcolm, man vet aldrig ens hvad han är mer än

kär, är helt enkelt mannen, som älskat, njutit och

nu är halft utbrunnen. Lerche är Malcolm i

embryo, en slags underlig nutida Cherubin, Lorenzen

är den narraktigt beundrande vännen och ingenting

mer. Hvarje figur är så att säga utförd på bas af

ett enda enkelt karaktärsdrag. Detta är aldrig

tillräckligt, men eger sin förklaring i Drachmanns

lyriska skaplynne, som hindrar honom att allsidigt

fatta och framställa en karaktär.

Men det fins två former af diktning, där

Drach-mann lämnat storartade saker, och detta därför, att

de i viss mån stå lyriken nära. Den ena är sagan,

den andra är fiskarnovellen.

Världenes Dotter är bland dessa kanske den

svagaste. Den är skrifven på prosa, och förf. har

här öfvergifvit sin gamla konst att dikta om en

gammal saga i dess egen art och med dess egna

tankar. Han har af den gamla Undinemyten velat

göra en ny dikt, en stor allegori, ett slags

nutidssaga med nutidsmystik och nutidstankar i ett

egendomligt brokigt virrvarr. Det har icke lyckats

honom, och det är häller ej underligt. Ty ett

sådant företag lyckas näppeligen i en tid, hvilken

som vår ännu i det hela är sökande.

Men i »æventyrdigtet» Østen for Sologvesten

for Maane samt det likartade Prinsessen og det

halve Kongerige har han förfarit på annat sätt. Där

är det helt enkelt en nutidsskald, som förtäljer134

HOLGER DRACHMANN.

henne på sitt sätt och med inläggandet af den

tankegång, som är honom egen. Ty det är det stora

och underbara med sagan, att hon låter dikta sig

om igen af de mest olikartade tidehvarfs barn. och

alla finna de i henne något, som gör henne till ett

uttryck för hvad de sjelfva tänka och känna: »Østen

for Sol og vesten for Maane» är ju den gamla norska

sagan, som vi återfinna hos Asbjörnsen i den

nordiska upplagan af sagan om Eros och Psyke. Man

vet, att det här är en björn, som tagit Eros" roll

och om natten besöker sin brud i manlig gestal^,

till dess hon som Psyke af nyfikenhet lyser på

honom, när han sofver, för att se, hvem hennes

brudgum är. Så kommer då pröfningens tid, ty

med kunskapen är hon ute ur paradiset och måste

med egen uthållighet och arbetsduglighet tillkämpa

sig, hvad hon förut var i omedelbar besittning af.

Detta är nu sagans ram. Men så som det är

skildradt! Eller låt oss säga diktadt! Vi föras in i

det lilla fattiga torpet, där »den yngsta lefver», och

vi fa hennes vaknande jungfruliga längtan och

drömmar i verser, som i enkelhet och finhet äro

bland det yppersta, Drachmann åstadkommit. Hans

naturskildringar, »brudehymnen», de inströdda

romanserna och först och sist » Natte rgalens Sang»,

deras återseende och de storartadt enkla strofer,

med hvilka dikten slutar, utvisa, enligt min mening,

höjdpunkten af Drachmanns verskonst. Det är en

naturuppfattning, som oftast är fri från metaforer,

fri från fantasteri, fri från alt främmande. Men

där talar i stället något af naturens eget stora lynne.

Där är skogens sus, barrdoft, friska vindars kyla,135 HOLGER DRACHMANN.

värmande sol och böljornas stora, tunga, sjungande

slag. Det är frisk dikt, som stärker och

vederkvicker.

Jag har nämt, att Drachmann ej egentligen

ligger för att teckna karaktärer, och jag har påvisat,

att detta rent af beror på Drachmanns företräden i

andra riktningar. Men det fins ett slags skildringar,

där Drachmann blir mästerlig som. psykolog, så

snart han ger sig in på detta område, och detta

gäller alt, hvad han gifvit af berättelser ur

sjöfolks-lifvet. Man har sagt, att detta beror på, att deras

karaktär är mindre sammansatt, och vi hafva ju

nyss sett Drachmanns benägenhet att bygga en

karaktärsteckning på ett enda enstaka drag eller en

enda stämning. Men det beror också på ett annat

drag hos Drachmann, nämligen hans förkärlek för

det enkla, okonstlade och naturliga i motsats mot

det reserverade, tillbakadragna och någon gång

trång-bröstade, som civilisationen ofta för med sig. Det

är Rousseau, som verkar ännu efter hundra år, till

och med på dem, som kanske aldrig läst honom.

Det luktar också riktigt saltvatten af dessa

utomordentliga fiskarnoveller, som han i Paa Sömands

Tro og Love gifvit oss. Paul og Virginie är också

en med romantik försatt sjömanshistoria, och Lars

Kruse är en tung, djupt känd skildring »från

värkligheten och sandens regioner». Men så slående

sant har Drachmann aldrig diktat som i den

förstnämnda samlingen. Den står ensam i hela nordens

literatur, och alla Lies teckningar från samma håll

i hans fädernesland väga ej upp denna enda bok.

Yi lära känna deras lif i storm och stiltje, när lif-136

HOLGER DRACHMANN.

vet där som annanstädes kommer med stor sorg

eller våldsam glädje, eller när det lugnt och

omärkligt glider fram som utefter en jämn väg. Vi se

för oss hela det stora slagsmålet på kyrkheden,

som af brytes af klockaren och det lilla barnet, som

frågar, om »de store Drenge ere uartige». Vi lära

känna hela detta mödosamma lif, detta tunga

arbete, dessa .faror, som ge" sinnet vidd och modet

spänstighet, denna sega ihärdighet, som mången

skald förr ej vågat sig på, emedan den sett ut som

ett alt för tungt gods för att passa i dikten, vi fa

vara med om en bröllopsglädje så äkta, som när

»den store björn» seglar hem med sin lilla Stine,

och vi fa också stå i stugan hos honom, när han

drages med den sista tunga mödan, när

novemberregnet slår där ute på rutan, hustrun har stannat

klockan, för att det skall vara tyst i stugan, och

hon själf läser för det stora barnet där i sängen ur

den stora boken med spännena.

Drachmann har förstått, hur tyst detta lif lefves,

hur rikt det är, hur enkelt det gifver sig uttryck,

och hur starkt i lifvets stora ögonblick tystnaden

talar. Derför är han här skald, mer till och med

än i sina mest konstmässiga rytmer. Ty här har

han en innerlighet, som låter en förstå, att han

aldrig varit så nära att finna sin egen personlighet,

som när han så enkelt och gripande skildrade dessa

hafvets arbetare.

Drachmann har på sista tiden, som nämdt,

uppträdt som dramatisk författare. Hans sista stycke

känner allmänheten ännu icke, och man vet%ej,

hvad däraf kan blifva. Mer än om de flesta, gällerom Drachmann, hvad man eljest i allmänhet kan

säga om hvarje lefvande författare, nämligen att

när man talar om en sådan, talar man ej om något

afslutadt. Han är altid ett vardande.

Jag har sagt ett och annat om hvad jag anser

vara Drachmanns svaghet, nämligen den brist på

verklig personlig fasthet, som man tycker sig ögna

hos honom. Jag tror mig ej häller hafva tagit fel i

detta. Men när man läser Drachmann, hänföres

man ändå, reflexionen må säga hvad som hälst, af

den stora diktarkraften, och för hvarje dikt man

njuter minnes man hans egen apologi:

Tag mig paa det vide

Som et Hav i store aabne Træk.

S. SCHANDORPH.

Det är ingen stor skald, vi här hafva att göra

med, ingen af dem, som tagit verlden med storm,

som slagit ett enda kraftigt slag och så med ens

stått vid böljan af en redan anad framtida storhet.

Schandorph är fastmera en af dem, som genom

troget arbete långsamt kommit till^den höjd, ^ftn

nu intager. Och det arbete, som varit honom nö-.

digt, har endast varit en frukt af det gamla

grekiska ordet: känn dig själf. Hela Schandorphs

utvecklingshistoria har varit det ingalunda lätta

sträfvandet att begränsa sin diktarförmåga inom det

område, som för den samma varit det rätta. Men

den företer ett stärkande skådespel. Ty i

Schandorphs natur fins intet brutet eller förstördt. Han

har gått genom lifvet som en man. Han har vågat

bekänna för sig sjelf, där slik bekännelse var af

nöden: jag har satt mig ett mål, som jag ej mäktar

hinna. Oförtrutet har han så sökt ett annat, han

har omsider fatt syn på det rätta, och han har

vunnit det. Inom sin sfer är han diktare. Ej i

den stil, han tänkte sig det i sina ungdomsdrömmar,

men lifvet har lärt honom en diktkonst, som är

hans och ingen annans. Sin egen väg har han

funnit, och leder den ock ej till parnassens topp,142

8. SCHANDORPH.

så leder den dock till mången mellanafsats i berget

med frisk grönska omkring och vida vyer utåt.

Det är Schandorphs ära, nerven i hela hans

personlighet, att han kunnat afstå från ungdomsdrömmen,

att nå den högsta spetsen, och dock ega energi och

själfFörsakelse nog att med friskt sinne gå en stig,

som är mindre lysande, men som det dock kan

löna mödan att följa.

Schandorph är född 1837 i ßingsted på Sjælland,

där hans fader var postmästare, blef student 1855

och tog 1862 teologisk examen. Småstadslifvet

med dess egendomligt skiftande företeelser har också

blifvit ett fält, där Schandorphs skildrarkonst rätt

är i sitt esse, och minnena från diligensstallet

torde i hans berättelse lämnat mer än ett spår.

Det år, som på gossens fantasi gjort det

mäktigaste intrycket, var dock 1848 med dess för

Danmark så minnesrika händelser. Borchsenius

meddelar härom i en uppsats i Ude og Hjemme:

»Vid tullen till »Kjöbenhavnsvejen» lågo pojkarne

i höstackarne ute på gärdena och väntade på

truppernas ankomst; långt borta kunde de se bajonetter

och sablar blänka. Då det gula hästgardet, som

nuvarande konungen då anförde, drog genom staden,

var det, som om riddarne från Ingemanns romaner

blifvit lifslefvande. Entusiasmen blossade upp i den

på allmänna intressen eljest tämligen fattiga

stadsbefolkningen. Inkvarteringspligten blef en glädje.

Man bäddade på golfven, i köken kokade man och

stekte, och hade man officerare eller frivilliga

inkvarterade, kom det vin på bordet. Soldaterna

fingo punsch ute i lusthuset i trädgården, och ungaS. SCHANDORPH.

143

och gamla uppstämde de nyaste fosterländska

sångerna — först och främst »den tappre landsoldat!» —

Det är: tydligt, att sådana intryck skola värka

väckande på ett lifligt barn, och det är ej blott i

»Thomas Fris"s historie» man märker, att

Schan-dorph under sin ungdom tillhörde det parti, som

bär namnet de nationalliberale.»

I september samma år blef Schandorph satt i

Sorö akademis skola. 1855 blef han student och

kom strax derefter till Kjöbenhavn, der han under

de närmast följande åren kom in i en krets, dit

bland andra B. Björnsson och Kr. Arentzen hörde.

1858 träffade Schandorph för första gången sin

sedermera blifvande motståndare H. V. Kaalund,

hvars diktsamling »Et Foraar» då ännu icke

utkommit.

När Schandorph år 1862 tog »teologisk

Atte-stats,» var han redan helt och hållet Straussian,

och redan förut hade han börjat de vetenskapliga

studier i romanska språk, som han sedan skulle

idka jämte diktningen. Efter hans examen lär

man till och med en tid hafva trott, att Schandorph

skulle blifva vetenskapsman och icke skald. Han

uppehöll sig också en lång tid med att undervisa

i franska och italienska, och från denna tid har

man af hans hand flere literära karaktäristiker.

Borchsenius uppgifver äfven Leopardi, Rabelais och

Beaumarchais. 1874 disputerade S. för

doktorsgraden med en afhandling öfver »Groldoni och

Gozzi», hvarmed hans egentligen vetenskapliga

produktion för närvarande synes afslutad. Ännu

en frukt af hans romanska språkstudier äro de144

8. SCHANDORPH.

öfversättningar, hufvudsakligen af spansk folkpoesi,

som återfinnas i Berggrens stora samling af

folkvisor och melodier från alla land.

Af de äldre arbeten, som numera i det hela

fallit i glömska, må nämnas »Digte» af 1862, en

samling dramatiska scener med titel »Ude i Skoven»

från 1867, »Nye Digtninger» af 1868 och »Nogle

Digte» af 1875, där dock det nya och originella hos

honom brutit igenom, och som därför äro att

betrakta som vändpunkter i Schandorphs poetiska

produktion.

I slutet af förra året har Schandorph utgifvit

ett häfte »Samlede digter, céldre og nyere», som äro

ytterst intressanta i och för uppfattningen af deras

författares utveckling. Samlingen har till inledning

ett stycke, kalladt »Min ven presten og jeg» (en

slags fortale til denne digtsamling). Det är till

största delen hållet i samtalsform. En af skaldens

ungdomsvänner har gjort honom ett besök, och de

båda äro glada att råkas igen, om ock lifvet fört

dem in på skilda banor. Men den gamla

förtroligheten vill icke riktigt infinna sig. Lifvet har ju

gifvit dem en så helt olika uppfattning, och alt,

hvad ungdomen har gemensamt för att utplåna

meningsskiljaktigheter, är icke längre tillstädes.

Det är dock ej egentligen religiösa eller politiska

meningar, som göra de båda vännerna främmande

för hvarandra. Prästen klagar, att hans vän svikit

sina gamla ideal, han är »arrig paa ham», för att

han har »forladt den gamle gode fane, som fordom

var os begge to saa kjær». Och så uppstår ett af

dessa lugna, godmodiga meningsutbyten, där ingenS. SCHANDORPH.

145

blir het och ingen bär agg. Prästen talar med

vemod om sin väns dikter från yngre år och frågar,

om ej allmänheten kan fa se dem jämte det nya,

som ligger honom mera fjärran. Han har också

ett annat skäl.

»Han har lyst at se

ind gennem en fortykket cellehinder

kanalen til den lyriske gelé

om den oprindelige cellekjærne

og granske ud, hvorlunde der har dannet

sig ud af den en prosa-epopé.»

Och denna samling är i själfva värket enligt

Schandorphs egen utsago

»en fragmentarisk

beretning om en livskamp, der er ført,

mens stærke drøn har buldret rundt omkring,

og hvirvelstorme aandens luft har rørt,

— hvad eller om du vil — om et ikarisk

paa lyrisk solfart anlagt opadsving.»

Schandorphs historia har varit karaktäriserad och

väl också med all rätt som en utveckling från en

romantisk ståndpunkt till en mera realistisk. Men

detta är nu sagdt i största allmänhet och är för

öfrigt en genomgång, som varit gemensam för flere

författare under hans period, ej blott inom Danmark.

Att han länge kämpat för att lära förstå sig själf,

är väl lika allmänt sagdt. Men synpunkten synes

mig ändå bättre. Ty man talar så mycket om

idealism, realism och alla andra ismer, att man vid

bedömandet af en författare ofta nog synes rent af

komma bort från det, som dock är det allra

väsentligaste, huruvida hans diktning värkligen uttrycker

hans eget väsen — han må nu tillhöra hvad skola

som hälst — eller om han helt lugnt svär in verba

Liter. karaktäiistiker. 10146

8. SCHANDORPH.

magistri, det må nu ske på nytt eller gammalt

manér. Eller som här angående Schandorph —

det gäller att undersöka, huruvida den nya vägen,

han själf slagit in på, gjort honom till en dugligare

författare, än han förut var, om han på den blifvit

mera herre öfver sina inre resurser, om den vägen

således varit den han bort gå, eller om man kunnat

vänta mer af honom på den bana, han från början

tillhörde. Frågan ställer sig som en rent personlig,

och svaret torde få gifvas olika, alt som det gäller

olika individualiteter.

Schandorph är intet poetiskt geni. Det säger

han själf, och man har af honom ej anledning

befara, att han sagt det för att få säga något, som

låter bra. Den första afdelningen i denna samling

härrör emellertid från »Studenteraarene» 1855—1862.

Samlingen innehåller ej alt, som trycktes i dikterna

af 1862. Det synes, som om författaren från de

särskilda epokerna valt de dikter, som med sina

brister eller förtjänster dock härröra från honom

själf. När man diktar, påvärkad af en äldre

ståndpunkts alster eller i allmänhet under trycket af

förebilder, från hvilka man ej ännu hunnit göra sig

fri, torde det vid mognare år ej vara omöjligt att

ur det myckna epigonartade urskilja det, som är

mera själfständigt eller åtminstone i någon mån bär

prägeln af att verkligen vara upplefvadt och kändt.

Och det är detta, Schandorph här tycks ha

sammanfört med utlemnande af mångt och mycket, som

han nu vet vara långods.

Man finner i de båda första afdelningarna af

dessa dikter flere drag af den Schandorph, som viS. SCHANDORPH.

147

sedan lärt känna, men man finner ock mycket, som

hos den nuvarande mannen är öfvervunnet, om

också ej glömdt. Man finner ofta samma sunda,

kraftiga uppfattning af lifvet, samma ironi mot alt

officielt, samma öppna sinne för hvad lifvet har

att bjuda af godt, samma skalkaktiga gäckeri med

affektation och pryderi. Man läse t. ex. det i all

sin bredd särdeles kostliga stycket om Etatsraaden,

som, något påverkad af champagne, går hem öfver

Yesterbro och där under inflytande af ruset trätfar

en gammal kamrat från studentåren, som narrar

honom, den stadige allvarsmannen, med i ett lag

af lustiga sällar, där etatsrådet emellertid trifs så

väl, att han alt ibland, i all hemlighet förstås,

återvänder dit och då alltid dagen därpå är vid

bättre humör än någonsin. Men där finnas ock

andra sånger, som tyda på ett inre missmod, hvilket

ej är riktadt mot rådande förhållanden eller slikt,

utan ett, som kommer af, att Schandorph ej trätfat

den »Sangbund» inom sig själf, som kunde blifva

en tolk för just hvad han ville säga. Han må låta

aldrig så uppsluppen i vissa sånger, aldrig så jämn

och lugn, han må tala om, att han alltid vill vara

glad, han må prisa skämtet och skatta sig lycklig

att äga den välsignade lyckan att kunna le af fullt

hjerta, det går dock genom båda de afdelningar,

som beteckna tiden före 1875, en viss misstämning,

som alt ibland dyker upp och ej låter tysta sig.

Hur offca komma vi ej åter till det för en

brytningsperiod som vår så ytterst betecknande, att just

de mest betydande personligheterna ofta mogna så

sent, eller rättare så sent komma under fund med,148 8. SCHANDORPH.

hvar deras egentliga uppgift är att söka.

Schan-dorph vet vid denna tid, att han ej är sig själf,

att han ej är ett geni, man spårar drag af

inflytande från Heine, till och med i denna kärnsunda

natur, som minst af alla synes ha något gemensamt

med detta aggregat af geniala episoder. Det är ej

en blott ögonblicklig nedslagenhet, när Schandorph

utbrister:

»Det er usalifft at eje kun

di8jecta metnbra poetæ».

Saken var den, att Schandorph hade ännu ej

fått ögonen upp för, att han bättre kunde återgifva

det lif, som rörde sig omkring honom, än sitt eget

inre. Han hade sysslat med lyrik, och hans

senaste utveckling har visat, att han är ägnad att vara

genretecknare, och att han på detta område äger

egenskaper, lika solida och märkans värda, som dem

han med smärta fann sig sakna på ett annat felt.

Ty det var ett misstag af Schandorph, när han

klagade, att han hos sig blott fann stycken af en

skald. Det käns så, när man som han under en

lång period af sitt lif liksom ser tiden rinna sig ur

händerna och sina bästa år förgå, visserligen ej

under andlig ovärksamhet, men i stället under ett

slag af värksamhet, som hans vakna kritik sade

honom aldrig skola bära någon frukt, om ej möjligen

för hans utveckling. Det är ej svårt att förstå en

människas själstillstånd under sådana dagar.

Schandorph har i sitt väsen något sundt och oförfäradt,

som har satt honom i stånd att genomgå alt detta.

Men man må vara hur sund som hälst, sådant tar

dock på krafterna, och det är ett märkligt drag iS. SCHANDORPH. 149

hela Schandorphs karaktär, att han trots sin sena

mognad dock tydligen är den mest harmoniske af

alla . det yngre Danmarks diktare.

När man länge varit epigon, är det ett tecken

till friskhet att kunna undersöka sitt eget eller ett

snarlikt själstillstånd och opartiskt och strängt säga

domen deröfver. Efter Schandorphs första

novellsamling 1875 kom också romanen »Uden midtpunkt»,

der han tecknat gengångaren från 1840-talet, den

entusiastiske gamle studenten, som hänförts af alt och

arbetat i intet, som nött ut sin energi vid bålarne

och som aldrig gifvit en själfständig insats i hela

den ofantliga massa af andras idéer, han upptagit

som sina och hvilka han bar till torgs som en

täckmantel öfver sin egen inre nakenhet. Sådan

har för visso Schandorph aldrig varit. Men det

har varit en tid, när han fruktat att blifva det,

och det är ej enbart iakttagelsen af andra, som lärt

honom greppet på denna karaktär. Det har varit

en akt af frigörelse, under hvilken han själf växt

stark, och efter hvilken han blifvit en annan.

* *

*

När det gäller att förstå en författare, kan man

lära icke så litet af att se efter, hvilka slags

karaktärer han med förkärlek tecknar. Schandorph har

naturligtvis, som de flesta andre, gifvit typer af den

mest olika art; men i början vill jag hålla mig till

ett slags naturer, som komma igen och som hvar

på sitt sätt äro lika karaktäristiska för mannen och

för hans utveckling.150

8. SCHANDORPH.

Vi träffa då först, som ett slags

öfvergångs-företeelser, skulle man kunna säga, i hans första

två novellsamlingar, i »Unge dage» också något

däraf, och nu senast i »Thomas Fris" historie»,

figurer, som förefalla oss till sina grunddrag bekanta

och som tydligen hänga nära till sammans med

den böjelse för romantik, som så länge hämmade

utvecklingen af Schandorphs egentliga naturel.

I »Fra provinsen» förekommer en berättelse,

kallad »Mit sidste skoleaar», der hjälten är en vän

till författaren, som här kallar sig »jag», och denne

vän är en af dem, som det kan löna sig att med

ett par ord klargöra för läsaren. Han är något

slags sydländing, har en erfarenhet af lifvet, som

gör honom på en gång fruktad, beundrad och

af-undad af de andra pojkarne, inlåter sig i ett

kärleksäfventyr, som slutar med enlevering och olycka,

och har i hela sin natur något af sigenare och poet

i förening. Han har starka passioner, och han låter

sig ledas af dem. Han är ett naturbarn, som blifvit

ett litet grand depraveradt, men som blir intressant

och i viss mån sin omgifning öfverlägset genom sin

förmåga att fullkomligt hänföras af och gå upp uti

en enda hel, odelad lidelse.

I »Fem fortællinger» bär den fjärde titeln

»Kagepigen». Hon är af samma slägt och har

dessutom, vill jag minnas, veritabelt sigenarblod i

sina ådror. Hon blir ett slags kurtisan, men en af

dem, hos hvilka lidelsen aldrig blir mekanisk. Hon

begår själfmord af kärlek och förtviflan, och man

har hela tiden af henne intrycket af något sällsamt

demoniskt, som ställer henne utom kretsen af van-S. SCHANDORPH. 151

liga dödlige. Hon är en af »jene Azra, welche

sterben, wenn sie lieben», men med en tillsats af

realitet, som gör, att man tror på benne, äfven där

man tydligt ser idealiseringen.

I »Unge Dage» visar hjälten själf, som väl

egentligen ej är en författaren alldeles

ovidkommande person, tydliga spår af samma slags

medvetet trotsiga och passionerade sigenarlynne, och

ändtligen har Schandorph i »Thomas Fris"historie»

i Friehling tecknat, och denna gång ej blott tecknat,

utan äfven kritiserat en natur, som blott är den

yngste, raffinerade brodern till ofvannämda

personer. Friehling är en komplett Heinesk-Byronsk

företeelse, en af dem, som, om hans geni ej brustit

sönder i utsväfningar, med fog kunnat skrifva

»For-førerens dagbog» i »Enten-Eller» och utan vidare

sätta sitt namn därunder.

I de föregående karaktärerna har det funnits

mycket, som ingifvit författaren sympati. De ha

aldrig handlat efter system. »Sie haben geliebt

und gelebet» utan hänsyn till hvad deras omgifning

dömde om saken eller ej. De ha varit lyckliga och

kanske blifvit olyckliga. Men där har aldrig varit

skrymteri eller beräkning i deras sinnen. Det fins

hos dem något sundt, starkt och oförderfvadt, som

harmonierar med mycket hos Schandorph själf och

som också utgör föreningsbandet mellan dessa

extravaganta karaktärer och de mera osammansatta

existenser, Schandorph ofta så öfverlägset skildrat.

De äro slägt med Byrons korsar, hans giaur och

med hans Haidie. Men de ha aldrig smakat

giftdrycken till sammans med Mussets »Holla». Frieh-152

8. SCHANDORPH.

ling åter betecknar en annan sida af Scliandorpbs

erfarenhètsrön. Han har varit rik och lefvat ett

helt lif i njutningar och excesser af alla slag. Han

har kanske från början varit de andra lik, men

när vi göra bekantskap med honom, är han

raffinerad. Hans sinneslust är satt i ett system, där

den nakna egoismen är principen, omgifven af en

rosenröd, fast något anfrätt slöja af en märglös

erotiks fantasifoster. Bilden är ej så obetydligt

dimmig och sväfvande. Den äger på långt när ej

den realitet, som annars är Schandorphs bästa

egenskap som karaktärstecknare. Men den är i hög

grad psykologiskt märkvärdig såsom typen för en

världsåskådning, som Schandorph mer än en gång

velat till lifs. Den är en sammanfattning af alt

det, som måste vara hans ärliga och starka natur

förhatligt.

Schandorph har, såsom förut påvisats, stått

under invärkan af den riktning, som plägar

betecknas som den Heineska, hvilken väl knappast

kan sägas ha affödt någon egentlig skola, men som

i stället räknat adepter rundt omkring i hela verlden

och skapat en hel massa epigoner och lättingar.

Alt det koketteri, som medföljer detta slags

själf-behagliga pessimism, all den moraliska slapphet,

den gifver åt karaktärerna, dess tomma frasmakeri

och lata ordgyckel har Schandorph ofta framstält,

stundom med det honom egendomliga »lune», som

t. ex. när han i en af sina sista historier »Dilettantr

komedien» skildrar, hur Heine tar sig ut omsatt i

skolpojkshjärnor och skolpojkspoesi.

Men Friehling har ännu ett drag, hvilket ställerS. SCHANDORPH.

153

honom nära ett annat slag af karaktärer, som

Schan-dorph ett par gånger återkommit till, och som

representeras af prästen i den utomordentligt väl skrifna

berättelsen »En Enkestand» och af ästetikern i

»Smaa folk». Friehling är ästetiker i den

meningen, att han fritagit sig själf från all skyldighet

att uträtta något i den prosaiska värld, som synes

honom så alt igenom banal,, och det inre lif, han

lefver — oberäknadt sinnesnjutningen — är ett

njutningssjukt, tanketomt drömlif.

Presten i »En enkestand» hör till de bästa

teckningar, den nyare nordiska literaturen frambragt.

Han är en modern Tartuffe, kan man säga, men

bilden har onekligen undergått högst väsentliga

modifikationer. Ty pastor Alstrup är aldrig

medvetet hycklande. Han är visserligen ej i strängare

mening kristen. Kristendomens stränga kraf är ej

hvad han erfarit och predikar om som

hufvud-summan af all vishet. Ty pastor Alstrup är

framför alt bildad och belefvad. Genom hela hans

världsåskådning går ett drag af förfining, han har

förskönat religionen, klädt den i blomsterskrud, lånat

den fantasiens mest förledande smycken och gjort

den till en afart af ett slags fint poetiskt

ästeti-serande. Hos honom, som hos Zolas abbé Mouret

finnes en stark sinlighet, som ständigt är på väg

att genombryta det kristliga pansaret. Men hos

honom är den ingen hel och kraftig passion, som

banar sig väg med en naturmakts våldsamhet.

Hans lidelse lefver på fantasier, söker sig näring

i drömmar och nöjer sig med att fladdra omkring

det älskade föremålet, som flugan omkring ljuset,154

8. SCHANDORPH.

dock ej tillräckligt nära för att utsätta sig för faran

att sveda vingarne. Och han har naturligtvis som

alla dylika naturer denna obestämda, ynglingaåren

eljest tillhörande böjelse att se ett nytt ideal i

hvarje på något sätt utmärkt qvinna, som kommer

i hans väg. Herman Bang har mycket riktigt

anmärkt, att det är en inkonseqvens af författaren

att låta denne man förklara sin kärlek för den

unga änkan, bokens hufvudperson. En pastor

Alstrup framkallar inga katastrofer.

Ästetikern i »Smaafolk» står denna karaktär

mycket nära. Eller rättare, det är blott en ny sida

af samma typ, som gifvit Schandorph anledning

att teckna denne. Han är idealens man, som mycket

sällan lemnar den till äfventyrs något fattiga

skönhetsvärld, hans fantasi skapat, för att nedlåta sig

att i egentlig mening lefva med här nere på jorden.

Han har de mest lofvärda maximer, han har lifliga

och vackra intressen, som han i synnerhet om

aftnarne, då som bekant nervösa personers intelligenta

kraft är högst uppdrifven, förstår att låta värka rent

af inspirerande både på sig själf och andra. Han

saknar ej häller lust att göra något af alla sina

vackra tankar, llen de hafva egentligen makt öfver

honom, endast så länge den första hänförelsen varar.

När den förgått, inträder gärna en afmattning, som

efter opiirus, och han saknar den energi, som fordras

vid det ofta nog både mödosamma och nedslående

arbetet att i praktiken realisera, hvad som i

fantasien synes så utförbart och hänförande. För öfrigt

har han reflekterat så litet öfver värkligheten, att

han gent emot den förhåller sig tämligen tafatt.S. SCHANDORPH.

155

Den, som afslutar raden af dessa karaktärer

(om också ej såsom den till tidën senast framstälda),

är hjälten i Schandorphs säkerligen ypperligaste

större arbete, »Uden midtpunkt».

Albrecht är student. Han är gammal. Tiden

har gått honom förbi. Han har upplefvat flere

generationer vid universitetet. Den tid är slut,

då han med sina klingande vers, sin spirituela

konversation och sina djärfva idéer hänförde

kamratkretsen. Han har om igen försökt samma spel

med de yngre, han har gjort sig ung med dem,

men äfven de hafva lemnat honom bakom sig, och

han är en gammal student, gammal och ensam.

Och det är ej yttre olyckor, som gjort honom till

hvad han är. Han har ett grundfel. Han har

aldrig arbetat, och han har aldrig tagit något på allvar.

Det är beundransvärdt skildradt, hvilket intryck

det gör på denne, som dock läppjat på alt, hvad

andlig förfining vill säga, och som nu står på gränsen

af förfall, när han plötsligt genom en vän, som var

prest i landsorten, får ett fördelaktigt anbud, på en

plats som informator i ett grefligt hus.

Han kände sig ung på nytt och såg genast

i spegeln, att han, trots den lilla kala fläcken i

nacken, dock ännu kunde uppträda ganska passabelt.

Han bestälde sig en elegant uppsättning i kläder,

och han kände, när han drog på sig dem, att han

med det samma iförde sig sin gamla rustning som

en idéns kämpe mot den simpla filisterverlden.

Och när han for dit ut — i första klass för att

imponera på kusken — hade han en försmak af ett

vaknande nytt lif, med nya intryck, nya stämningar156

8. SCHANDORPH.

och nya tillfällen att låta det ljus lysa, som ingen

längre aktade på, lflen som där kanske kunde

förvåna verlden.

Hans entré i familjen är briljant. Familjen,

som då var samlad, bestod af en gammal nåd, som

hvarken hörde eller såg mycket af lifvet, men hade

en ingrodd fruktan för att bli förbisedd, frun i huset,

som ännu var tillräckligt ung för att, då hon aldrig

älskat sin man grefven, i smyg kunna gifva näring

åt ett och annat oskyldigt svärmeri, och så en ung

dotter Alvilda, en af dem, som instinktmässigt veta

sig behöfva något mer, än hvad hennes uppfostran

gifvit henne. Också hon längtade efter något nytt,

som hon ej rätt kanske kunde uttrycka i ord, hvad

det var. Men i motsats till Albrecht var hon en

helgjuten och kraftig karaktär, som väl behöfde

utvecklas, men som ej förstod sig på att göra något

till hälften.

Albrecht visste, som sagdt, att göra sin entré

briljant. Utom damerna fann han där före sig sin

hederlige vän, pastor Jespersen, en präst, som är

en helt annan natur än den ofvannämde pastor

Alstrup. Jespersen är en grof natur med tämligen

råa drifter, ofin i hela sitt yttre, men med en viss

prästerlig salvelse, som var lätt att parodiera.

Albrecht var för klok att väcka skandal genom att

under första samvaron med pastorn upplifva deras

gamla dispyter från studentåren. Men i ett

ögonblick, när Alvilda såg på honom, passade han på

och härmade med en skicklig rörelse Jespersens

åtbörd, när han knäppte händerna omkring ena

knäet och såg upp i taket.S. SCHANDORPH.

157

Denna inledning till Albrechts förhållande till

Alvilda är ett mästerdrag. Det karaktäriserar båda,

och det visar arten af det välde, han fick öfver

henne. Han, som läppjat på alt, men gått till

bottnen med intet, ban, som deklamerat sig till

hänförelse, men aldrig uträttat något dugligt, denne

aktör, hvars smidiga natur kunde lämpa sig efter

hvad som hälst, blef den unga flickans drömda

ideal. Han sjöng sig in i hennes hjerta med poem,

hvilkas epigonnatur hon ej kunde kritisera, ban

sade henne ting, som hon aldrig drömt om, som

ban hade på tredje eller fjärde hand, och som hon

trodde honom kallad att föra ut i verlden som nya

sanningar. Han ljög sig till hennes kärlek, till

dess att omständigheterna demaskerade honom och

räddade henne. Då reste han sin väg helt simpelt.

Komedien var slut, och han hamnade i en liten

skola på landet.

Dessa karaktärer bilda till sammans liksom ett

helt af iakttagelser, som ömsesidigt fullständiga och

förklara hvarandra. De utgöra den negativa

kritiska sidan af Schandorphs produktion och peka

alla hän på den art af mänsklighet, som eger

författarens sympati och som han tecknar — med dess

misstag, brister och ensidigheter visserligen — men

alltid med en medkänsla, som gjort Schandorph

till den ende af Danmarks nyare författare, hvilken

egentligen är humorist. Hvad ban älskar och

förstår, är hvardagsmänniskorna af alla klasser, folk,

som kanske ej förstå att tala så vackert för sig,

som hafva en ingalunda hög eller ideel uppfattning

af lifvet, som taga världen sådan den är och ej158

8. SCHANDORPH.

förstå sig på drömmar och fantasteri, människor

med osammansatta känslor och grofva nerver, men

med något ärligt, godt, oförderfvadt och sundt i

karaktären, folk, som gör sitt dagliga arbete utan

prut, och hvars bästa känslor just ej i hvardagslag

komma till orda.

Bland sådana är Schandorph hemma, och det

var efter den upptäckten han blef mästare i sin

konst, så som han nu är.

I sin sista större roman Thomas Fris" historie

har Schandorph gifvit en skildring af sin egen

utvecklingsgång. Jag stöder denna uppgift särskildt

på den intressanta redogörelse för arbetet och

der-med i sammanhang stående företeelser i Danmark

under de sista årtiondena, som Otto Borchsenius

skrifvit i »Ude og Hjemme», ehuru jag därmed

ingalunda vill hafva sagt, att han skulle ha tecknat

sig själf, som man säger. Men han har begagnat

de stadier, han själf genomgått, för att tydliggöra

sin hjältes.

När man har att göra med en författare, hvilken

skrifvit så mycket som Schandorph, är det hardt

när omöjligt att fullständigt genomgå alt. Man får

söka taga ut det mest karaktäristiska för att

dy-medels göra karaktären begriplig. Det är en

intressant anmärkning af dr Borchsenius, att d«n första

delen i nyssnämda bok synes vara af äldre datum än

den senare. Det förklarar mycket i teckningen af

hjältens egen barndom, särskildt hans förhållande till

sin mor, som hör till de där ofta omtalade

sigenarpoe-tiska företeelserna, hvilka som kvarstående rudiment

från en förgången lifsform i Schandorphs senare pro-S. SCHANDORPH.

159

duktion påminna om hans föregående romantiska

period. Det förklarar Friehlings fantastiska figur,

hvilken, om också behandlad med ironi, dock ej

egentligen kan sägas bära prägeln af att vara fullt

värklighetstroget skildrad.

Hvad är nu hufvudpersonen här? Jo, en person,

utrustad med sällsynta gåfvor, student på 50- och

60-talet, som med den dåtida hänförelsen svärmade

för poesi, frihetsidéer och nordens enhet. Det

är hans »Lehijahre», som boken handlar om, hans

små versförsök, hvilka utskrikas som något stort,

den inom honom begynnande aningen om andra

lifsmål, förhoppningen om det där nya, som alla

tala om och tänka på. Boken skildrar hans

deltagande i det literära lifvet, i sällskapslifvet och i

studentlifvet, och låter krisen, som afslutar

»Lehr-jahre», inträda i och med ett upplöst

kärleksförhållande.

Och han resignerade på att blifva skald. Han

köpte sig en landtgård, och det var hans plan att

realisera något litet af de demokratiska idéer, han

i sin ungdom svärmat för och diktat om. Men

han hade lärt sig en sak under sitt lif i

hufvudstaden, nämligen det, att bland hundra, som talade

vidt och bredt om folket och folkets sak och folkets

upplysning, fans det knapt en, som i egentlig

mening förstod denna allmoge. Om han nu skulle

slå sig ned i sin födelsebygd? Om han där skulle

taga ett tag med i det arbete till verklig

folkupplysning, som han trodde förestå!

Det var detta, som blef Thomas Fris1

lifsgärning. Och samtidigt följde en period, under hvilken160

8. SCHANDORPH.

hans eget inre undergick en total omgestaltning.

Under trägna studier fann han den väg, han skulle

gå, och den vägen ledde honom till England, d. v. s.

till dess tänkare och vetenskapsmän. Han

stannade själf på den plats, där ödet stält honom — Hic

Rhodus, hic salta — och han förvandlade sitt hem

till en uppfostringsanstalt, där han undervisade

traktens befolkning, med hvilken han förstått göra

sig förtrogen, i sådant praktiskt vetande, som kunde

vara af mesta gagn och mest närliggande att gripa

till.

Han blef väld till »Folkethingsmand» för sin

födelseort. »Det Nye, han havde haabet paa og

længtes efter, rejste Hovedet paa Aandens

for-skjællige Gebeter. Det var ikke blevet forundt

ham at blive Høvding for Bevægelsen, men han

mødte som en vel øvet Soldat, en moden og

be-sindig, stille og udholdende Subaltern i den unge

Falanx».

I mera enkla ord kan aldrig kärnan i

Schandorphs lifsuppfattning uttryckas, än han själf gjort

i detta lilla citat. Nödvändigheten att begränsa

sitt mål inom en sfer, som ej är för vid för ens

förmåga, att stanna på den plats, der man Tean

värka och ej genom att sträfva högre försumma det

mindre, har varit den lärdom, han under sitt lif

tillkämpat sig, som burit honom fram och i

egentligaste mening gjort honom till, hvad han nu är.

* *

*

Vi hafva följt Schandorph genom de olika

arter af karaktärer, han gjort till föremål för sittS. SCHANDORPH.

161

studium. Jag har därvid påvisat, i hur hög grad

man i dem kan spåra det själfironiens rensningsarbete,

som åt honom själf skulle gifva andens spänstighet

oeh lifskraft. Det gäller att tillse, på hvilket

område han slutligen blifvit mästare, hvar han

omsider gjorde den insats, som han länge antog skola

blifva ogjord eller åtminstone gjord blott till hälften.

ag förbiser ej värdet af en karaktärsanalys sådan

som den öfver Albrecht, ej häller en teckning sådan

som af hjältinnan i »En Enkestand». Men det fins

dock ett fält, där Schandorph enligt min mening

hunnit allra längst, där hans natur utvecklat sig

bäst, der han med ett ord mest är sig själf.

Det är vid skildringen af lifvet i småstäder

eller på landsbygden, där hans humoristiska

berättarkonst rätt får göra sig gällande. Och detta gäller,

vare sig han gifver rena humoresker eller såsom i

Et levnetslob fortaU paa Kirkegaarden, säkert det

bästa Schandorph någonsin skrifvit, en

hvardagslifvets historia, lika rik på sorg som på poesi, liksom

mättad med den innerliga sympati, som är

utmärkande för Schandorphs sätt att i allmänhet betrakta

människolifvet.

Hans humoristiska teckningar föra oss mera

sällan till. hvad man egentligen kallar folklifvet:

Nya förhållanden hafva tagit bort det slags poetiska

nimbus, hela den apparat af folkvisor och

solskensstämning, hvarmed man älskat att omgifva det.

Schandorph har, som sagdt, aldrig tecknat det s. k.

rena folklifvet, d. v. s. sådant detta ter sig i bygder,

där man mindre kommer att tänka på förhållandet

Liter, karaktäristiker. 11162 8. SCHANDORPH.

mellan de olika samhällsklasserna. Han har aldrig

såsom t. ex. Björnson skildrat folket, sådant dess

lif lefves dem emellan med bortseende från deras

förhållande till husbondfolk o. d. Ej häller har

han idealiserat det. Men hvad han i stället gjort,

är att han skildrat det, sådant det värkligen är, i

enkla och simpla, ofta grofva drag, men alt igenom

med en hjertats godhet, som låter honom se det

sympatiska och tilldragande och framställa detta,

fast han samtidigt har ögonen öppna för mycket,

som ej just alltid är gjordt att sägas inför alt för

ömtåliga öron. Det är övergångsstadierna mellan

klasserna, för hvilka hans öga är skärpt.

Halfbil-dade och halfherrar, småstadstyper, kälkborgare och

drängar äro hans hjältar. Man kan nästan säga,

att han infört dem i literaturen.

Tänk på skildringen i Stine bliver

Gaard-mandshone af den tretioåriga pigan, som på sin enda

lediga dag under sommaren går 11/2 mil för att hälsa

på sitt lilla barn, frukten af ett felsteg under hennes

ungdom. Hon råkar att få åka med en rik bonde,

ijugu år äldre än hon, som hon fångar genom att

hon satt tyst hela vägen och till och med teg,

under det de tillsammans njöto något reskost. Ty

han hade varit gift två gånger förut, men de

kvinnorna hade hållit på att prata ihjäl honom, och då

smakar det att få en, som kan hafva tand för tunga.

Och giftermål blir det också, utan vidare tal om

saken. Ty det kunde ju Stine omöjligt hafva något

emot, när hon nu blef bondhustru, och då det icke

fans någon svärmor i huset. Och när han så icke

brydde sig om, att hon råkat illa ut den der gångenS. SCHANDORPH.

163

för åtta år seX då var det hela klappadt och klart>

och mannen ansåg sig ej ens behöfva särskildt bedja

om samtycke.

Schandorph trifs bra i stallet. Hans kuskar

och drängar, vare sig de äro bottenärliga, rättframma

karlar, som diligenskusken i »Et levnetsløb», eller

de äro behäftade med en viss, kuskar tillhörande

slyngelaristokratism, som den värdige »Povl kusk»

i »Uden midtpunkt», äro skildrade på ett sätt, som

mer än något visar, att den ådra af danskt lynne,

som skapade Holbergs Henrik och Arv, ännu ej

sinat ut.

Schandorph har gifvit ett helt galleri af sådana

figurer. De båda vännerna i »Thomas Fris"

historie», smeden och den gamle bokhållaren, som

berusa sig till sammans, gräla till sammans, tala

om ungdomens kärlek, och till afsked för hvar

gång sjunga en sång om lifvets glädje, gå nästan

längst i det burleska. Fyllbulten i »Et oprør»,

som välter i smutsen utanför borgmästarns

hus och söijer öfver, att borgmästaren skall

göra sig besvär för »et saadant * snavs menneske

som jeg er», och som anser sig kunna försaka en

sup på förmiddagen, mot löfte att få sig ett helt

rus på kvällen, är nästan lika frisk som

murmästaren Kolbe, hvilken ställer till revolution för att

roa sig. Och så garfvaren och poliskonstapeln i

»En aftenpassiar»! Aldrig har Schandorphs förmåga

att låta de stora idéerna blifva komiska genom att

passera genom små hjärnor tagit ett mera

humoristiskt uttryck. Och öfverst i samlingen hänger

ett blekt kvinnohufvud, porträttet af Else, hon,som var förlofvad i tjugu år med honom,

diligenskusken, som hon möttes med i vagnshuset och

jasminbersån; hon, som fick honom att vänta,

emedan affären ej kunde föda flere, så länge modern

lefde, och sonen skulle vara student, utan att arbeta;

hon, som slutligen, när giftermålets dag var en

möjlighet, stälde sig bredvid fästmannen framför

spegeln och visade honom deras grå hår och

rynkiga ansigten. Ja, hvad skulle folk säga? Det

var ej vardt att göra sig till narr på gamla da"r.

Ett själfförsakelsens och resignationens offer, hvars

martyrgloria är oförgänglig.

Schandorph har hunnit fram. Han har gifvit

sig själf helt i sin diktning, och öfver hans mannaår

strålar full, klar, värmande middagssol. Hvad han

är, har han blifvit genom ett troget, gediget arbete,

och detta arbete har fört honom från ett gammalt

ideal till ett nytt, från en förgången tids tankar

till hans egen. Hans utveckling är i mer än ett

hänseende typisk, och den har säkert ej heller

skett utan offer. Det fins hos hvarje människa en

seg, konservativ motståndskraft, hvilken till hvad

pris som hälst sträfvar att bibehålla en en gång

intagen ståndpunkt. Schandorph har ägt den

sällsynta styrkan att vid mogna år öfvervinna detta

inre motstånd, och han har därigenom blifvit hvad

han är, väl ej general i »den unge falanx», men

dock vida mer än »subaltern».

Ill. I.[=Ida] FALANDER [xyl.]

AUGUST STRINDBERG.

AUGUST STRINDBERG.

Facit indignatio versus.

Juvenalis,

Man har klagat länge och med rätta öfver den

stiltje, som rådt inom den svenska literaturen.

Man har till och med hållit på därmed så länge,

att när ändtligen lifstecken här och där yppat sig,

man af gammal vana låtit talet härom fortfara.

Medgifvas måste dock, att om man jämför

Sveriges literatur med utlandets, så äro de känslor,

som därvid väckas, ganska egendomliga. Det är,

som om man från ett upprördt, stormigt haf med

vid horisont och mångskiftande vågor helt hastigt

vände blicken till en liten täck skogsidyll med i

midten en tjärn, som lugnt, enformigt och troget

afspeglar samma himmel, samma omgifning år ifrån

år. Eller om en vindstöt från de större vattnen

understundom kastat upp nya vågor, har den dock

sällan varit tillräcklig för att gifva den jämna,

dunkla spegeln ett helt och hållet-nytt utseende,

röra upp de djup, som ännu slumra osedda och

okända.

Det är karaktäristiskt för ett litet land som

vårt, hvilket ligger afsides borta i ett hörn af

Europa, att egentligen så fa af de stora politiska

hvälfningarna i vårt land satt sig ett blifvande märke168

AUGUST STRINDBERG.

i vår literatur. Den svenska diktningen är sent

född, ocli när den kommit till lif, för det mesta

barn af inflytanden utifrån. Hvar och en vet, hvar

han har att söka förebilderna till den diktning,

som kom till orda vare sig i Dalins eller Gustaf

III:s tidehvarf. Den ny-romantiska riktningen med

Atterbom i spetsen tog blott förebilderna från annat

håll än den närmast föregående tiden, och när den

skola kom, som ville vara nationel, fans det redan

bland dess egna samtida de, som påstodo, att

utlandets diktare äfven här haft sin hand med i

spelet

Enligt min mening är nu detta ingenting, som

med rätta kan klandras. Det är blott en lag, som

städse gjort sig gällande, att då hvarje nytt

tidehvarf gjort sin insats i utvecklingsarbetet, denna

tanke eller art af sträfvande som en elektrisk ström

måste passera genom alla de särskilda ländernas

tänkare och diktare, för så vidt det är fråga om

ett land, som ej kämpat ut och börjat tillhöra de

länder, som varit. Men det ligger i sakens natur,

at t strömmen blir svagare, ju längre bort man

kommer från det egentliga batteriet. Tänk t. ex.

på reaktionen i början af detta århundrade.

Hvilken mängd af fenomen inom den literära verlden

blef ej en frukt däraf bara i Frankrike. Hos oss

finnes andra delen i »Lycksalighetens ö» jemte en

del lyrik. Eller 1848^års idéer, som likaledes i

Frankrike födde af sig en hel literatur, medan de

här hufvudsakligen togo sig uttryck i »Sånger i

pansar».

Under de sista årtiondena har emellertid den169 AUGUST STRINDBERG.

poetiska produktionen inom Sverige varit tämligen

mager. Yi berömma oss i allmänhet af det lugn

och det rika jämnmått, som fördelaktigt utmärker

vårt kära fädernesland framför andra mindre

lyckligt lottade länder. Men att ett dylikt beprisadt

lugn på vissa håll kan blifva liktydigt med

stagnation, därpå är vår nutida literatur — eller var

den åtminstone för ej länge sedan — ett tydligt

bevis.

Strindberg är otvifvelaktigt den ende i Sverige af

det nyare slägtet, som är en författare af rang. Han

är ett fullkomligt barn af sin tid, och han är lika

intressant i sina misstag som i sina förtjänster, lika

utprägladt originel, vare sig han, som i första akten

af Mäster Olof \ höjer sig i jämnbredd med

skaldekonstens stormän eller i Nya riket gör sig skyldig

till saker, som mildast taladt äro honom ovärdiga.

Det är ett stort misstag, hvad man från åtskilliga

håll hört, att den, som skrifvit »Nya riket,» för

alltid »gjort sig omöjlig», som det heter. Det är

blott medelmåttor, som kunna göra sig omöjliga.

Med Strindbergs geni är det egentligen ingen konst

att bringa ett förgånget i glömska. Saken i fråga

blir ju ej bättre för det. Men så förhåller det sig

i alla fall.

Strindberg har behöft lång tid, innan han,

som man säger, slog sig igenom. Den efter »Röda

rummet» utgifna, särskildt i psykologiskt afseende

mycket intressanta samlingen I Vårbrytningen

lämnar tydliga bevis härför. Ty det är ingen liten

samling denna, och den innehåller det mesta, af

hvad på olika håll var skrifvet af Strindberg, innan170

AUGUST STRINDBERG.

namnet Strindberg ännu var ett namn. Där fins

I Rom, ett dramatiskt proverb med Thorvaldsen (!)

till hjälte, hvilket var sin författares första försök

i den dramatiska genren. Vidare träffa vi der

Hermione och Den fredlöse, i mina ögon de enda

af dessa förstlingsalster, som gifva ens en aning

om förf. till »Mäster Olof». Där finnes värkligen

något af den våldsamma energi, som sedan skulle

utmärka alt det dugliga, som kommit från

Strindbergs hand. Det samma gäller om den genialt

utkastade teckningen af Markus Larssons äfventyr

med de båda lotsarne, hvars snöpliga slut tillika

är färgadt af den bittra ironi, som sedan blifvit

ett af Strindbergs kraftigaste vapen. Och med

hänsynslös kvickhet har han i Anno 48 gifvit

uppslaget till de teckningar, som utförda skulle

gifva »Röda rummet».

Men det är ett faktum, att trots allt detta,

som värkligen fans skrifvet, var Strindberg ännu

icke känd. »Mäster Olof», hvars versifierade

upplaga utkom 1878, väckte mera uppseende i

tidningarna än hos allmänheten. Men af hvad värde

detta arbete var, lärde man sig ej inse, förr än

förf. på ett helt annat sätt fäst ögonen på sig.

Strindbergs hela karrier är en illustration till Zolas

egendomliga yttrande, att för att i våra dagar taga

sig fram måste en förf. vara en kraft, som ingen

kan skuffa undan, men som bryter sig väg

»bruta-lement». Och detta — menar Zola — är en vinst

för vår tid. Den, som ej kan skaffa sig plats själf,

må ej vänta att på en annan väg få sig odödlighet

garanterad. Man tar ej patent på skaldens lager.171 AUGUST STRINDBERG.

Man får kämpa sig fram steg för steg. Och det

är de svaga existenserna, som äro dömda att gå

under. Men till dem hörde nu icke Strindberg.

1878 utkom emellertid ett litet häfte, som

åtminstone i någon mån blef läst, och som också

finnes bland de ungdomsarbeten, som äro inryckta

i den ofvan nämda samlingen. Det var skisserna

från Upsala, Från Fjärdingen och Svartbäcken.

Förf. till dessa rader mins mycket väl, hvilket

intryck dessa skisser då gjörde på honom. Det mesta

förstod jag ej, emedan jag då varit för kort tid i

Upsala, dels ock derför, att teckningarna egentligen

torde träffa in på tiden närmast före och omkring

1870 och särskildt vis-àvis en del satiriska utfall

i den sista historien var jag mest benägen

att instämma med veteranen på sjukhuset:

»Insul-terar du den store mannen? Vara är förnimmas.

Det kliar i hjernan, när den stora tanken gör sitt

intåg».

Saken var den, att här som på så många andra

håll hade Strindberg brutit med traditionen, och

hvar och en, som åtminstone för några år tillbaka

kom till Upsala, sökte i böljan att betrakta lifvet

därstädes på samma sätt, som han af historien och

de äldres berättelser om sina ungdomsintryck trodde,

att det var. Och följden var naturligtvis den, att

Strindbergs skildringar syntes honom osanna.

Upsala! Bara namnet var fullt af poesi. Det väckte

en hel här af föreställningar om allt, som

ynglingen drömde om. Det friska kamratlifvet,

ungdomsglädjen och ungdomsyran, den oegennyttiga

vänskapen, sökandet efter sanningen, alla de rika172

AUGUST STRINDBERG.

vyer, som lärdomens stad skulle öppna öfver

världen — med ett ord, redan innan ynglingen kommit

till Upsala, hade han lärt sig sjunga: »Svara mig

Glunten på ära och tro etc.» Ty här ligger

egentligen hemligheten, i hvad folk i allmänhet tänka

om Upsala. De ha hört för mycket »Grluntarna»

för att ej nästan uteslutande tänka sig Upsala som

en stad, där glädjen och poesien (»Nu kommer

våren, re"n vindarnas troppar» etc.) äro

envålds-herskare. Och i det hela är det ej underligt, att

man minnes Upsala med vemod. Ty hurudant det

nu är, nog är det väl ändå vanligt, att

ungdomsåren rymma mest glädje, och att de sedan därför,

sedda med ålderns ögon, taga sig ut, som hade de

gått fram i idel solljus.

Emellertid hade Strindberg här gifvit taflor

ur Upsalalifvet, sådana litet hvar torde känna till

det. Man har naturligtvis sagt, att han såg sakerna

för mycket i svart. Jag vill ej nu inlåta mig

härpå. Men jag frågar hvilken Upsaliensare som

hälst, låt ock vara, att mycket på de sista åren

förändrat sig, om ej »Inackorderingarna» existera,

om skildringen af latinskrifningen eller

begrafningen är öfverdrifven, om talen på nationen äro stort

bättre än de anförda, om han aldrig sett någon

gammal öfverliggare à la »svinet» i den sista

historien, och om han själf aldrig haft sin lilla period

»mellan drabbningarna».

Det, som gör dessa skildringar särskildt

märkvärdiga, är, att här både stil och uppfattning äro

fullkomligt »Röda Rummets». Och hvad som mest

visar, hur riktigt Strindberg träffat tonen i sin tids173 AUGUST STRINDBERG.

Upsala studentkretsar, är den mängd mer eller

mindre lyckliga skildringar af Upsalalifvet, som på

sista tiden förekommit, men hvilka alla delvis eller

helt och hållet gå i den riktning, på hvilken

Strindberg visat vägen. Och eget är, att flere af de mest

vällyckade partierna i »Röda Rummet» äro

skildringar ur det studentikosa i våra dagar (Borg och

hans kotteri).

Det mottagande, som kom Röda Rummet till

del vid dess första framträdande, är ett slående

bevis på, hur föga man tager hänsyn till ett arbetes

förtjänster, så snart partilidelserna på det ena eller

andra hållet fått en stöt. Jag vill ej tala om, att

man påstod boken vara osedlig. Det har man sagt

om Dickens och Thackeray lika väl som om

Strindberg. Och det har ännu icke skadat någon af dem.

Men här grät den dygdiga harmen värkliga

krokodiltårar. Det var smuts — naturligtvis — och

skandal. Jag har ej lust att citera de uttryck, som

fäldes under den första hettan, och som — det

måste rättvist erkännas — på sista tiden gent emot

detta arbete blifvit betydligt modererade. Det

löjligaste af alt var, att man började kalla

Strindberg Sveriges Zola, och att man till och med ville

veta, att han där hämtat sina förebilder.

Det enda sätt, på hvilket dylikt kan förklaras,

är, att de herrar, som uttalade slikt, aldrig läst

Zola, utan bara hört, att han skrifvit åtskilligt,

som ej gick an att läsas högt för fruntimmer, och

när det nu onekligen fins dylikt i Röda Rummet,

helt hastigt och lustigt gjort den slutsatsen, att

här var en produkt af det splitter-nyaste-nya, somv

174 AUGUST STRINDBERG.

den franska naturalismen fört in i verlden. Här

måste allmänheten fa höra ett riktigt Zions

väktarerop. Literaturen var i fara. Vandalismen höll på

att bryta in.

Den, som läst Zola, vet, hur litet Strindberg

har gemensamt med honom. Utgående från ett

bestämdt vetenskapligt system, har Zola gjort till

sin uppgift att skildra en hel slägts öden och

genom dem konstatera ärftlighetslagarna. Och han

skildrar som vetenskapsman, lugnt, opartiskt,

pröfvande. För honom gäller det aldrig att blott

berätta. När han skildrar en utveckling, säger

han ej blott, att så har det gått, utan äfven: det

fans ingen möjlighet, att det kunnat gå annorlunda.

Och särskildt — han är aldrig tendensiös.

Hvad man synes mig oftast åtminstone hafva

förbisett hos Strindberg, är, att han utgår från de

strängaste kraf på sina hjältar, hvilket tillhör hans

verldsåskådning och i ingen mån har att göra med,

huruvida alla de scenerier han tecknat varit af så

särdeles uppbygglig art. Och vidare — det är

falskt att påstå, det Röda Rummet endast skildrar

vidrigheter. Det är ej svårt att påvisa, hur många

drag af den ädlaste mensklighet där finnas, hvilka

hvar och en kunde se, endast han gjorde sig möda

själf. Eller begär man kan hända, att en författare,

som skildrar en person, till läsarens vägledning

skall sätta ut noter, där han upplyser om, hvilka

af hans personers handlingar som äro fullt plausibla

och hvilka icke?

Det är karaktäristiskt för Strindberg och

kanske också för det tidsskede, i hvilket vi lefva, att175 AUGUST STRINDBERG.

båda de karaktärer, på hvilkas skildrande förf.

själf tydligen nedlagt mest sympati — Falk och

Mäster Olof — båda hafva något, som de vilja

uträtta i verlden, båda kämpa de därför ända till

blods, hos båda fräter den mask, som heter tvifvel

på hvarje framtid, och båda affalla de, från hvad

en gång var deras högsta i lifvet, och eget nog,

detta affall sker med ett underligt föraktfullt löje,

ett gäckande trots mot den värld, som framtvingar

förnekelsen af det bästa, en människas inre kan

rymma. Ty här äger intet själf bedrägeri rum.

Hvarken Olof eller Falk svika sin öfvertygelse,

därför att åldern på själfpröfningens eller

slapphetens väg lärt dem en annan. Olof bekänner för

att få nåd, och Grerdts ord: »Affälling» kastar

honom tillintetgjord på skampallen. Falk vänder

åter från sina försök att med obefläckade händer

utan kompromisser med sitt samvete gå literatörens

knaggliga stig, oaktadt han själf vet sig handla

lumpet, endast därför att han är trött på en

hopplös strid och längtar att få vara i ro och åter

räknas bland hyggligt folk.

Olof säger i slutrepliken:

»Lugn jag står på den ensliga strand,

Dit vågen mig vräkte, ty jag ar dock i land!

Och nu jag vinkar mitt lycka på färden

Åt djärfve seglarn, som ej ville lyss

Till honom, som förliste där ute nyss!

Styr högt mot vinden, rätt ut på fjärden,

Dit bort mot målet, dit du vill så gärna:

Du faller dock af, som vi gjorde alla,

Om ock ditt märke du tar på en stjärna,

Ty himlens stjärnor ju också falla.»176

AUGUST STRINDBERG.

Det har varit ett lifsproblem för Strindberg

detta: kan en menniska lefva för annat än den

lumpna daglönen? är det möjligt att sätta sig ett

mål och nå det? är det tänkbart att vinna — icke

Aladdins lampa eller Fortunati pung — utan

simpelt och enkelt kraften att fasthålla och förfäkta,

hvad man lefvande tror på? Samt detta — har man

kanske rätt, att när arbetsförsöken strandat, lägga

armarne i kors, draga sig undan från lifvet och se

på? Erfarenheten har i Strindbergs mun lagt ett

bittert svar. Men allt är vunnet, så länge den

svarande ej är tillfreds med negationen. Och

Strindberg låter ej förgäfves Borg skrifva om Falk: »Han

kommer igen endera dagen, det är säkert. Ingen

vet, hvar man har honom.» — Det är detta, man

så ofta glömmer, när man förebrår Strindberg och

andra deras pessimism, deras brist på positivt

innehåll, och hvad det nu heter alt. En energisk

protest, om den är aldrig så bitter, aldrig så

skärande, tyder dock på mera lifskraft, än om man

söker glömma, att lifvet har en frånsida, sättet må

sedan vara hvilket som hälst. —

Falk har lemnat sina olika befattningar som

extra ordinarie i diverse verk, man får veta det

redan i böljan på boken, och han har beslutat att

blifva literatör. Han vill föra de fattiges och

betrycktes talan, säger ban. För öfrigt visar han,

liksom den unge Renhjelm, hvilken vill bli en stor

konstnär, en högst anmärkningsvärd obekantskap

med världen. Man har sagt, att bokens

komposition är lös, och det må gerna vara sant. Det

förringar här egentligen icke dess värde. Ty allt,177 AUGUST STRINDBERG.

som skildras, är nog så till vida till för sin egen

skull, som förf. haft; intresse af att teckna

just dessa sidor af Stockholmslifvet. De äro

erfarenheter, som den unge Falk — eller också

Renhjelm — gör, »Stadier paa Livets Vej,» som de

h^fva att passera, innan de äro färdiga och dragit

full nytta af skolan.

Falk har lemnat ämbetsmannabanan för att få

arbeta på ett fält, der han tyckte sig äga fullt bruk

för sina krafter — förf. säger dock i en not,

att den satiriska skildringen af ämbetsverken

egentligen hade full tillämplighet för en del år tillbaka

— och han gör sin rond hos förläggare och på

tidningar. Det är nu ej fråga om, att hvarje

förläggare skulle bete sig som hr Smith, eller att

hvarje tidningsredaktion skulle vara sådan som

Gråkappans och Rödlufvans. I alla dagar har

satiren haft för sed att så att säga utmåla de lyten,

den häcklar, för att låta dem träda mera i ögonen.

Det kan naturligtvis ifrågasättas, huruvida ej den

satir, söm skildrar utan öfverdrift, vore mera

värksam än den nämda. Men detta hör egentligen icke

hit. Hvad man för att här förstå Strindberg rätt,

bör ihågkomma, är, att han vid en skildring af

dåliga förhållanden, som fullkomligt äga motstycken

i värkligheten, aldrig sagt, hvad mången af hans

vedersakare påstått honom hafva sagt, nämligen att

det alltid är så. Saken är så enkel, att den

förefaller som ett axiom. Erfarenheten visar dock, att

äfven axiom behöfva upprepas för att ej falla i

glömska.

Men den erfarenheten gör Falk och mången

Liter, karaktäristiker. 12178

AUGUST STRINDBERG.

med honom, att det är lika svårt att gå sanningens

ärenden på författarebanan som på någon annan.

Han far lära känna förbannelsen af att stå i ett

partis tjänst, man må höra till hvilket parti som

hälst, joärligheten mot antagonister, tidningarnas

riksdagsreferat, där motpartiets anföranden

utelemnas, förläggarnes anbud på affärer i religion och

patriotism, och han får på nära håll se den

arbetande klassens nöd och eländet hos samhällets

olycksbarn, medan han som en bakgrund till taflan

ögnar de obildade, rika köpmännen med den

brutalitet, som kommer af att äga makt, och hos deras

fruar den lätja, som kommer af att ej behöfva göra

något. Och Falk förtviflan Han bär hat till hela

samhället för dess refvors skull. Men han griper

ej till revolvern som nihilisten, trots att han hatar

dem, som hafva något, därför att han sett så många,

som intet ägt, och dem, som äro något, därför att

han sett så många, som oförskyldt stannat på en

obemärkt plats. Han underkastar sig ej häller det

stränga själfarbete, som ger till resultat förmågan

att vänta och hoppas på, att den dag skall komma,

när äfven han kan få göra något vid det långsamma

arbete, som har vårt slägtes förädling till mål. Han

ryckes ner i hvirfveln och »räddas» af en vän, som

»lugnar» honom, d. v. s. förmår honom att hålla

mun och taga sitt förnuft till fånga. Han tar en

befattning, lika godt hvad som hälst, för att bara

kunna lefva. Det är ett slags desperat resignation,

full af kväfd bitterhet, undertryckt harm och det

mest genomgående människoförakt.

Och Renhjelm! Han, som ville in på konstens179 AUGUST STRINDBERG.

fält, hur går det med honom? Han älskar,

naturligtvis, skulle Strindberg säga, och blir bedragen,

också naturligtvis. Det fins knapt en mera

gripande skildring i hela boken än den sida, som

tecknar dagen, när han gjort denna upptäckt.

Fa-lander, den gamle syndaren, som man tycker nästan

bitit hufvudet af skammen och ej borde hafva

mycket af mänsklighet igen, är emellertid den, som

åtager sig att rädda Renhjelm. Han har öppnat

ynglingens ögon för sanningen, och den unge gråter

de krossade illusionernas första, outsägligt bittra

tårar, gråter med hufvudet i Falanders knä.

Plötsligt kände han något hett falla på sin hals och

en hand på sitt hufvud: Stackars gossel

Af bifigurer äger Röda Rummet ett helt

galleri, och deras stora förtjänst är, som Falk säger,

»att de tala som människor och inte som böcker».

Hvem mins ej sällskapet hos Lill-Jans? Olle

Montanus" trista existens och sorgliga slut, Lundells

mera banala lefnadshistoria och Sellén, den med

oändlig humor tecknade Sellén, som ber Olle stoppa

omkring sig med penslarna för att inte frysa, när

han ligger och läser högt ur en kokbok af brist på

mat, Sellén, som rifver upp golftiljorna i ateliern

för att elda med, och som tröstar Falk, när denne

första gången pantsätter sin klocka, med, »att

världen är nog svår ibland. Men man får väl dras

med den ändå». Ett uttryck af hjärtlighet, som

är mera värdt än hela sidor af vanligt romanprat.

Ty säga hvad man vill, där fins en rik fond

innerlighet och värme i denna bok, som tager sitt

skönaste uttryck i den ypperliga beskrifningen på det180

AUGUST STRINDBERG.

underliga liktag, som följde det lilla oäkta barnet

till grafven, och i den syn, Falk såg, när han med

en känsla af tacksamhet och frid såg ned i det

mörka djupet på den lilla kista, som gömde en

död, som intet nainn hade fått. Det är en likartad

idé, som när Hellqvist i sin hemska tafla »Mäster

Knut och Peder Sunnanväder» midt i den

ohyggliga svärmen af nyfikna och råa anleten låter det

lilla barnet undrande titta på narrens skramla. När

jag såg det anletet, tänkte jag ovilkorligen på Falks

tankar, när han såg ned i den öppna grafven. Och

innerligheten fins äfven i en så på en gång burlesk

och ohygglig skildring som den af rummet, afdeladt

med kritstreck, där enkan med fem barn,

skomakaren och snickaren bodde tillsammans.

Röda Rummet är en tafla ur vårt samfundslif,

gjord med en kraft och en uppskakande sanning,

till hvilken hela vår literatur ej äger ett motstycke.

I tekniskt hänseende har dess förf. aldrig lemnat

ett mera fullfärdigt arbete. Det berättas också med

anspråk på tillförlitlighet, att han under tio år varit

sysselsatt därmed.

Mäster Olof har från de mest olika håll med

all rätt blifvit framstäld som ett dramatiskt arbete,

hvilket hos oss står skäligen ensamt. Dess

uppförande på Nya teatern har varit en triumf för vår

svenska vitterhet, och detta fastän man visst ej kan

eller mig veterligt någon ens försökt påstå, att det

är ett helgjutet arbete. Men äfven detta är

prägladt af denna för Strindberg egendomliga,

våldsamma energi, som oemotståndligt rycker en med sig.181 AUGUST STRINDBERG.

Dramat har kommit till allmänheten i två

omarbetningar, en på prosa, den äldre, som dock

var den, hvilken blef antagen till spelning, en

omarbetad, delvis på vers, som försedd med ett

efterspel utkom i bokform, blef föga läst och förlåtligt

nog äfven föga förstådd.

Jag säger förlåtligt nog öch skall längre fram

vid påpekandet af skiljaktigheten mellan de båda

upplagorna söka motivera detta.

På ett egendomligt sätt har Strindberg

begagnat sig af den historiska omklädnaden för att få

rum för de tankar, han ville tolka. Men trots ett

och annat faktiskt våld mot de historiska

händelserna, har han dock gifvit oss en bild af

reformationstiden, man får verkligen en idé om denna

oro-fylda jäsningsperiod i och genom dikten. Ett och

annat faktum må vara något godtyckligt

behandladt, men de principer, som då stredo om

herraväldet öfver världen, som ännu strida, och som

kanske alltid skola strida därom, blifva lefvande

för öss i och genom sina kraftfullt framstälda

representanter.

Det djärfvaste greppet är, att Strindberg utfylt

en lucka i uppfattningen af Olaus Petris karakter.

Hypotesen är ej bekräftad af den historiska

forskningen, må så vara, men den har åtminstone den

förtjänsten att gifva en förklaring öfver hvad den

vill förklara. Jag menar här Mäster Olofs bekanta

förhållande till den mot Gustaf föranstaltade

sammansvärjningen. Motivet härtill finnes i den

ypperliga scen i tredje akten, där adelsmannen delgifver

Olof Vesterås" riksdagsbeslut och talar om de olika182

AUGUST STRINDBERG.

punkterna i beslutet, förbindelse att straffa uppror,

rätt för konungen, rätt för adeln etc. etc. För

hvarje punkt svarar Olof med ett secundo! tertiol

qvarto! som med stigande spänning visar, att han

finner reformationens sak förvandlad till en

penningspekulation.

Olof.

Intet vidare!

Adelsmannen.

Jo, 8e"n komma litet småsaker. Men det är inte af

synnerlig vigt.

Olof.

Låt mig höra!

Adelsmannen (läser).

Det står 5:o om rätt för predikare att förkunna Guds

ord, men det fingo de ju förut också!

Olof.

Ocli ingenting mer?--

Var god läs upp den punkten, som handlar om tron.

Adelsmannen.

Tron — det står ingenting nämdt. Jo, låt mig se —

»evangelium skall läsas i alla skolestugor.»

Dessutom fins där en fullmakt åt sekretarius

Olaus Petri som kyrkoherde i stadens kyrka med

3000 daler om året. Och det är, när adelsmannen

gått, Olof utbryter: »Detta var allt, jag lidit och

kämpat för! En fullmakt! En kunglig fullmakt!

Jag tjänte Belial i stället för Gud! Ve dig, falske

konung, som sålde din herre: och Gud! Ve mig,

som sålde mitt lif och mitt arbete åt mammon:

Gud i himmelen förlåt mig!»--183 AUGUST STRINDBERG.

Det är nu, Olof beslutar sig för, att »en skall

dö, på det att alla må lefva.» Det är efter denna

scen, ban enligt den äldre versionen af pjesen ej

blott blir medveten om, utan ock delaktig i anslagen

mot kung Gustafs lif.

Den märkvärdigaste personen i styckef är dock

Gerdt Bokprentare, han, som blifvit insatt på dårhus

af Brasken, emedan han blifvit satt att trycka anti*

lutherska skrifter och i stället tryckt lutherska.

Det är hans karaktär, Strindberg velat förklara eller

ersätta i det märkliga »Efterspel» han skrifvit till

den sista upplagan af Mäster Olof. För folket

uppföres där ett skådespel i de gamla

medeltidsmysteriernas stil, där författaren dock inom en

ovanligt trång ram vetat inlägga en den originellaste

världsåskådning, till idén nära befryndad med Yiktor

Rydbergs dikt, »Prometeus och Ahasverus.» Här

råder också »den Evige,» men »han besöker dessa

trakter blott hvaije myriad af år.» Emellertid är

det nu Gud och Lucifer (här uppfattad som

ljus-bringaren), hvilka gemensamt styra verlden, och då

Gud vantrifves vid det eviga »ja, ja,» hvarmed

englarna interfoliera alt hvad han säger, så besluter

han att skapa en värld mellan Mars och Venus,

der »de som lefva skola tro sig vara Gudar som

vi, och vår glädje skall vara att se, huru de äflas

och yfvas.» Lucifer lofvar att säga människorna

sanningen, men Gud nedkastar honom under

dårskapernas värld och förkunnar, att dårarnas namn

på honom skall vara den onde.

»Du har segrat,» säger Lucifer, »ty du var starkast,

och därför kallas du Gud, du onde.»184

AUGUST STRINDBERG.

I paradiset är det nu Lucifer, som skänker

människorna kunskapens gåfva, lär dem, att lifvet

är ett ondt och visar dem till den store befriaren,

döden, då de ju blott äro till för gudarnas

förströelse. Då skapar Gud Kärleken, på det de må

föröka"sig, innan de dö. Lucifer låter visserligen

vattnet stiga för att af barmhertighet förgöra dem,

men Gud räddar »ett par af de minst vetande, som

aldrig skola komma till sanningen.» Och mot krig,

pestilens m. m., som alla skänka befrielsen, gifver

Gud kärleken till lifvet. Lucifer har ock lärt dem

fråga, men Gud gör Lucifer stum, att menniskorna

må fråga frågor utan svar, och när sist Lucifer

sändt sin son, som sagt dem sanningen och lärt

dem dö, så säga en del, att han är Gud, och en del,

att han hafver djäfvulen.

»Och hvem mena de med djäfvulen?»

»Lucifer.»

»Ännu veta de intet, de dårarna.»

Jämför med detta, hvad Gerdt säger: »I masten

bäfva för att vakna ur er sömn! Jag heter den

förkastade engelen, som tiotusen gånger skall gå igen,

jag heter befriaren, som kom för tidigt, jag heter

Satan, därför att jag älskade er högre än mitt lif,

jag har hetat Luther, jag har hetat Huss, nu heter

jag Anabaptista.»

Om Gerdt helt och hållet är en

fantasiskapelse eller ej, lämnar jag därhän. Säkert är, att

han blifvit det under Strindbergs händer.

Strindberg har velat säga, att ingen reformation är ett

afslutadt arbete, att bakom hvarje för tillfället löstAUGUST STRINDBERG.

185

uppgift ligger en större, som också skall lösas, att

därför den, som är apostel nu, i sin tur skall vika

för en mäktigare, och att de världsomskapande

tankarna behöfva tid för att skjuta växt. Deras

första uppspirande skott kunna mejas af, men rötterna

gå blott allt djupare i jorden, tills stammen skjuter

upp, som blir till ett väldigt träd. Olof var en

sådan där liten apostel som ej såg längre än till

det värk, han själf hade att utföra. Gerdt har i

sitt bröst något af alla tiders framtidssiande andar.

Han var en af utposterna, som Ibsen kallar dem i

»En Folkefiende.»

Förhållandet mellan Olof och hans mor är

tecknadt med särskild finhet, kanske dock bäst i

den senare upplagan. Det är i sakristian, innan

Olof skall upp och predika för folket, som modern

får veta, att hennes son är lutheran. Och som

Olof säger till Christina: »hon älskade mig så högt,

att hon endast kunde banna. Låt aldrig din kärlek

blifva så stor.» Detta är Olofs hårdaste prof, och

utmärkt är i den nyssnämda scenen motsatsen

mellan modern, som till följd af sin uppfattning

nästan förbannar sonen, när han vågar sitt lif för

den nya läran, medan Christina just då lär sig att

tro på honom, fast hon ej kan förstå. Hon frågar

också: »Det är en stor och rättfärdig sak, du skall

tala för?»

Olof.

Du vet icke?

Christina.

Jajr vet blott, att den är större än kärleken till din

mor. Är den?204

AUGUST STRINDBERG.

Olof.

Du såg det nyss!

Christina.

Då skall du gå upp!

Scenen vid moderns dödsbädd, där Olof

drifver ut munkarne, men själf tänder vaxljusen

kring hennes läger, är väl tänkt och konseqvent

utförd.

Däremot är förhållandet mellan Olof och

Christina ej rätt klart, eller också erkänner jag mig

gärna ej förstå, hvad författaren därmed velat säga.

Olofs ombytliga, för att ej säga nyckfulla sätt emot

henne förefaller stundom aldeles obegripligt, om

man ock här och der tycker sig ana, att författaren

hos Olof velat lägga ett slags fruktan, att kärleken

skulle göra honom oduglig till sitt kall.

Hvilken af de båda versionerna är den bästa,

är en fråga, som är svår att afgöra. Hvad som

emellertid, för att nu upptaga en ofvan gjord

antydan, gör den senare mera svår att sätta sig in i,

notabene för en, som ej känner båda, är, att Gerdt

i den senare omarbetningen fullkomligt trädt i

skuggan. Så t. ex. har hela den stora scenen i

l:sta akten mellan Gerdt och Olof sammansmält

till summa två sidor, hvaremot en del däraf här

är förlagd till 4:de aktens slutscen. För öfrigt

uppträder Gerdt blott i 3:dje akten, och i slutakten

förekommer han icke alls. Hvad förf. velat

säga genom denna figur, är förlagdt till efterspelet,

en anordning, som ej är fördelaktig för sjelfva den

dramatiska spänningen i stycket.AUGUST STRINDBERG. 187

I allmänhet synes det hafva varit förfis

plan att vinna större koncentration. Så har hela

-den förträffligt anordnade scenen, där Olof

försvarar skökan mot pöbeln, slutande med de skarpa,

men strängt rättvisa orden: »Gå! och synda icke

härefter, men visa dig icke för presterna, ty de

skola kasta dig för kvinnorna,» lämnat plats för en

helt enkel tirad, där Olof förklarar, att om han

komme i den situationen, så skulle han göra så

och så.

Femte akten erbjuder de största olikheterna.

Det ser nästan ut där, som om författaren i viss

mån dömde sin hjälte på annat sätt. Ty i

prosaupplagan var det knapt fråga om annat än att Olof

»drefs af andan» och från Gerdts dom: »Affälling»

finnes det ingen appell. Det har här kommit ett

tvifvel in om, hvilken ande, som har rätt. Lars

säger: »Är du viss, att du icke gått längre, än

anden bjöd?»

Olof.

Anden sade alltid: »gå den väg, jag kallar dig.» Och

jag gick!

Lars.

Anden sade så äfven åt mig, men jag gick icke din väg.

Olof.

Om det icke vore Andens röst? it dig säger han: »stå

stilla!» och åt mig ropar han: »statt upp!» Hvad har han

sagt åt kungen och Brask?

Äfven talar marsken här ett helt annat språk.

Han uppträder med en öfvertygelse, som inger

respekt på ett helt annat sätt än i den första

upplagan. Och Brasks uppträdande är också ägnadt188

AUGUST STRINDBERG.

att göra slutet till en tveksam fråga i stället för

till ett afgjordt energiskt svar. Ty hvad Brask

vill sätta en gång på sin graf:

»Han ville det rätta, men den gången

Var det rätta orätt; sitt lif han gaf

I strid för sanning, och i blodad strid

Föll han för dygd; men han trodde sig som mången

Kämpa mot Satan, nar han brottades med Gud»,

— det är i själfva värket den stora gåtan, som går

genom all historia, och den går ock, uttalad eller

icke uttalad, genom hela denna dikt, om ock, som

antydts, förf. i sin första upplaga hugger af den

gordiska knuten med Gerdts kategoriska slutreplik.

I hvad mån förf. värkligen uppfattar sin hjälte

olika eller ej i dessa båda upplagor, är osäkert.

Tänker man på efterspelet, blir svaret nekande.

Ty där uppträder mäster Olof på gamla dar som

en välfödd, något slö och maklig »Pastor

Primarius», den store profeten,

»Som ref ner himmel och ref upp jord

En gång på sin tid, som med våld och mord

At oss ville kämpa för saligheten!

Der ser I nu huru fet och from

Den Gudsman blef, sen han fick mat i kräfvan;

Förr kunde han ryta med fruktan och bäfvan,

Men när magen blef full, så blef munnen tom.»

Skådespelet med sina djärfva tankar blir en

kolossal ironi, när man vet, att denne mäster Olof

sitter som åskådare till det förut omtalade

efterspelet.

*

Yi hafva här uteslutande att göra med

Strindberg såsom diktare och kunna derför saklöst förbigå

stridsfrågan om »Svenska folket» så väl som denAUGUST STRINDBERG.

189

andel lian tagit i författandet af »Gramla

Stockholm.» Men i ett par af hans arbeten spårar man

ett lyte, som lätt nog kan blifva till väsentlig skada

för hela hans författareskap. Utkastet, böljan är

ofta genial, utförandet svagare. Det är ej en blott

tillfällighet, att både i Gillets hemlighet, Herr Bengts

hustru och äfven i prosaupplagan af »Mäster Olof»

första akten är så väsentligt öfverlägsen de

följande. I »Herr Bengts hustru» kan den mycket väl

tänkas fullkomligt fristående, man far rent af det

intrycket, som ju för öfrigt mycket väl kan vara

ett misstag, att förf. från början skrifvit ett proverb

i en akt och sedan kommit på den idén att däraf

göra ett femakts skådespel. Betraktad som

fristående är denna akt ett mästervärk, raskt utkastad,

en liten perla i sitt slag. Det är skada att

fortsättningen ej svarar mot början. Det är ej fråga

om, att icke mycket i pjesen är bra utom första

akten. Den är rik på idéer. Men dessa idéer

skulle hafva blifvit förstådda på ett annat sätt, om

de kommit oss tillhanda genom den tids

människor, till hvilken de höra.

Strindberg skrifver i allmänhet för mycket,

kastar sig in på för många olika håll. Därför

företer hans författarebana en sådan brokig samling

af de mest olikartade försök, men en bestämd

utveckling låter sig der knappast påvisas. En

utpräglad karaktär visa dock alla hans stycken, ett

visst något för honom ensamt karaktäristiskt, som

gör, att man, äfven om hans namn ej stode t. ex.

under en berättelse, dock genast skulle igenkänna

mannen. Han har i utpräglad grad, hvad frans-190

AUGUST STRINDBERG.

männen kalla för »le style personne!» Detta har

trots de senaste årens öfverproduktion icke

försvunnit. Det är därför, man ännu kan hoppas, att

Strindberg skall blifva, hvad man väntat af förf.

till »Röda Rummet» och »Mäster Olof.»

I ett bref till Thorild, af hvars karaktär

Strindberg tycks hafva fått icke så litet på sin del, yttrar

den bekante Tham af Dagsnäs något om, att »min

herres skrifter utgöra en blandning af den rätta

sanningen och enskildt agg, privatgräl.» Yttrandet

föll mig i minnet, när jag läste »Det nya riket»,

som på sista tiden väckt en så häftig diskussion.

Det är sant, att Strindberg varit utsatt för

något, af hvad han så ypperligt framställer i

efterspelet till »Mäster Olof.» Folket skriker efter

pjesens slut:

»I skall ge oss försoning! Hvad är det för ett spel,

som inte har försoning!

Anföraren (för teatertruppen.)

Säg åt författaren; jag har inte gjort stycket.

Röst I.

Han svarar och vill skylla ifrån sig! Slå honom!

Röst II.

Slå honom!

Sedan står det bara i parentes: »folket slår

honom.»

Derpå följer en hel massa streck. Så står det:

»Scen Y.» Men der under står ingenting.

Det är sant, Strindberg har mer än en gång

råkat ut för det där obehagliga »folket slår honom.»

De angrepp, som riktats mot »Röda Rummet», voro .AUGUST STRINDBERG.

191

lika hätska som orättvisa. Han har i djupaste

mått erfarit olyckan att i ett litet samhälle hafva

vågat kasta fram idéer, som ej stämde med, hvad

pluraliteten tänkte. Pluraliteten slår alltid,

och man må vara hur viss som hälst, att man har

rätt, det är ej godt att bibehålla sinnets jämvigt,

när man jämförelsevis står ensam. Strindberg har

i »Det nya riket» begagnat sig af det ingalunda

ädla sättet att slå igen helt enkelt. Men skall

galet vara, så erkänner jag, att jag har mera

sympati för den ensamme, som slår de många, än för

de många, som i klump kasta sig öfver den

ensamme.

Och dock — den, som har känt en flägt af

den ande, som bjuder att säga människorna

sanningar, borde aldrig hafva skrifvit »Nya riket.»

Eller rättare, när han skref den, borde han hafva

glömt, hvad som rörde endast honom själf. Dess

satiriska skildringar flöda af kvickhet. Hvem nekar

det? Tonen och stilen tillhöra den s. k.

amerikanska humorn, och Strindberg har vetat, att med

bibehållande af full själfständighet täfla med sina

förebilder. Hela stycket Illusionernas dagar är ju

skrifvet ej blott med kraft, utan äfven med värma.

Nog är det berättigadt att skämta litet med

Svenska folket, sådant det förekommer vid festmiddagar,

järnvägsinvigningar, dödliga frånfällen och i

retoriska vändningar. Vår Nationela bildningsanstalts

franska repertoar har värkligen också sina löjliga

sidor, som det väl knappast är något helgerån att

gyckla med, och hvad angår Våra Idealister och

d.et som skrifvits om svenska akademien i Så går192

AUGUST STRINDBERG. 192

det till, sä vet hvar människa, hurudan den literära

satiren i alla dagar varit.

Men man gör sig skyldig till en betänklig

sammanblandning af två vidt skilda saker, när man

som hr Staaff i sin broschyr om Det Nya Riket

söker försvara Strindbergs tillvägagående med

nödvändigheten för en författare att, när han vill skildra

värkligheten, taga förebilder ur lifvet. Detta sista

är nu alldeles icke något, som har med detta

arbete att göra. Hr Staaff talar om noveller. Men

»Nya Riket» innehåller inga noveller. Från

Scar-ron eller ännu längre tillbaka och ända upp till

de allra nyaste skildrarn e af modernt samfundslif

kan man vara säker på, att de nog sett, hvad de

skildrat, att de aktgifvit på lifvets minsta detaljer,

i minnet inpräglat händelser och karaktärsdrag, som

kanske oftast undgått andra, och sedan vid

nedskrifvandet af sina alster öst ur den källa, deras

eget lif skänkt dem. Men Strindbergs Nya Riket

har icke allt igenom karaktärn af diktning. Det

är personlig satir, och vid den torde man medgifva,

att en viss försigtighet far iakttagas. Detta har

nog hr Staaff gjort, men så i förbigående, att hela

hans bok far utseende af en genomgående apologi,

och det medgifvande, han gör på slutet, kommer

som en ren öfverraskning för läsaren. På så sätt

tjänar man ingen sak.

Den personliga satiren torde tills vidare få

anses berättigad. Åtminstone fa vi lära oss det,

när vi läsa literaturhistoria, och det är knapt

tänkbart, att ett undantag skulle behöfva göras för det

19:de seklet. Man har tvifvelsutan rätt att med.AUGUST STRINDBERG.

193

satirens vapen angripa en person, i hvad som gäller

hans offentliga uppträdande. Ty i detta har han

stält sig under allmänhetens dom och måste vara

beredd på den. Men i sitt enskilda lif bör man

vara fridlyst, för så vidt den satsen står fast, att

en människas handlingar tillhöra henne själf, så

länge hon ej kränker andras rätt. I)et är detta,

Strindberg ej respekterat. Och hvad angår de

stötar, tvifvelsutan ganska känbara, som Strindberg

själf fatt emottaga, så har detta varit en sak, hvilken

han bort från början ej blott förutse, utan äfven

när angreppen värkligen kommo, vara man att

bära.

Det fins bland Strindbergs ungdomsskrifter en

för hela hans författarskap mycket karaktäristisk

saga, hållen i fornnordiskt manér*). Det är den

gamla sagan om askepilten, omsatt i en säregen

form, han som ej fick vara med, när bröderna drogo

i härnad, därför att ingen visste, hur stark han

egentligen var. När han då gifvit sitt

mandomsprof, sprang han i båten, och »draken blef rodd ut

i fjorden för att komma till väder! —»

»Solen gick ned. Landet låg som en ljusblå

rand bakom dem. Då hördes ett dån i luften.»

»Hvad är det? sad" Ån och sprang upp.

»Det är vädret, som kommer.»

»Ha vi långt qvar?»

»Yi ska böqa nu», sa Thore och lät hissa på.»

*) Förf. anser sig böra erinra om, att detta skrefs,

innan ännu »Svenska öden» utkommit.

Liter, karaktäristiker. 13

Den har till titel »Början af Ån Bogsveigs

saga.» Den är kraftigt gjord, men den rätta

fortsättningen har ännu ej kommit. När man tidigt

kommit »långt ut,» bör det vara en stolt fröjd att

veta sig kunna komma ännu längre.

A. CH. EDGREN t: LEFFLER.

Fru Edgren liar skrifvit ganska mycket, mer

än hvad åtminstone pluraliteten af den läsande

allmänheten vet om. Utom de två samlingarna

»Ur lifvet», har hon skrifvit fyra dramer,

Skådespelerskan, Pastorsadjunkten, Under toffeln och

Elfvan, hvaraf den sista är uppförd på nya teatern

och nu senast i öfversättning på Taliateatern i

Hamburg, hvaremot de tre första spelats på

dramatiska teatern. Dessutom utkom 1869 under

signaturen Carlot hennes första samling berättelser

under titeln Händelsevis. Hennes första

dramatiska arbete Skådespelerskan uppfördes första

gången i December 1873.

Det har förflutit en tämligen lång tid mellan

1869 och 1882, då den första samlingen Ur lifvet

utkom. Men man misstager sig betydligt, om man

i Händelsevis tror sig finna något, af hvad man i

allmänhet menar med ungdomlighet. Jag slog

upp det lilla häftet med en viss nyfikenhet. Jag

väntade mig, att fru Edgren, som nu skrifver så

passionsfritt, då skulle hafva skrifvit på annat sätt.

Jag väntade med ett ord att finna henne själf på

det sätt, som en förf:s individualitet i allmänhet

klarast träder i dagen i ett ungdomsarbete., A. CH. EDGREN, F. LEFFLER. 198

Men det var ett misstag. Fru Edgren var

densamma då som nu. Skilnaden ligger blott i

den olika graden af fulländning. Fru Edgren

gifver aldrig sig själf, när bon berättar. Det är

ytterst egendomligt, att i ett arbete från hennes

tidigaste år finna denna egenskap redan fullt

utpräglad, och det är ännu egendomligare för dem,

som tro, att man alltid är fyld endast af sig själf,

när man är ung. Men nästan i alla förf:s yngre

arbeten, kan man dock finna någon antydan om,

att han eller hon tecknat sig själf, eller åtminstone

med förkärlek uppehållit sig vid de »Stadier paa

Livets Yej», som de själfva passerat eller ännu

värre just hålla på att passera. De tre korta

berättelser, af hvilka den lilla samlingen är

sammansatt, äro eller förefalla ej att vara frukter af något

genomlefvadt. De hafva uppkommit genom

iakttagelse och reflexion. Fru Edgren visade sig

redan där älska lifvet, sådant det är, utan tillsatser

och utsmyckningar, älska det i alla dess underbara

skiftningar eller enkla utvecklingsformer, och hon

var då som nu återhållsam i meddelanden om sig

själf. Man fick ej tillfälle att läsa mellan raderna.

Blott en gång har hon återkommit till en

karaktär på ett sätt, som låter kritikern ana, att

den legat henne själf närmare än hennes öfriga

lifsbilder. Jag tänker härvid på hufvudfigurerna i

hennes båda bästa dramer »Skådespelerskan» och

»Elfvan». Båda dessa framställa konstnärsnaturen

i konflikt med hvardagslifvet. Den ena är en

blandning af koketteri^ konstnär och kvinna. Den

andra är ett barn med alla möjligheter slumrande, A. CH. EDGREN, F. LEFFLER. 199

outvecklade, för tidigt gift ined en man, som ej

förstod, att han begått ett våld på hennes lif

genom att göra henne till sin hustru. I grund och

botten äro de dock samma karaktär sedd under olika

förhållanden.

Men eljest finner man ej förf:s karaktär i

valet af personer eller ämnen, ej häller i bestämdt

uttalade påståenden och sympatier. Ty hon delar

jämt sitt intresse mellan de personer, hon skildrar.

Hon tecknar ej en på de andras bekostnad. Hon

väljer ämnen af ganska skiljaktig natur, och hon

uttalar sig mycket sällan bestämdt om någonting.

Hon endast skildrar. Så och så gestaltar sig ett

förhållande i värkligheten. Hvad är rätt? Och

hvad är orätt? Hur skulle denna konflikt lösas

för att gifva en tillfredsställande lösning? Ja, det

är något, som förf. ej inlåter sig att svara på.

Man kan sätta i fråga, om denna metod, som

fru Edgren följer i sina skådespel lika väl som i

sina berättelser, i längden är tillfredsställande. Man

kan ju ställa spörsmål på många sätt. De mest

innehållsdigra af fru Edgrens arbeten innehålla och

sluta med spörsmål. Ibsen t. ex. framställer också

dylika. Men genom den energiska rikedom på

protester och antydningar af alla slag, som hans

arbeten innehålla, svarar han i grund och botten

vida mer, ger vida mer positivt, än alla dessa

systemmänniskor, som* ej hafva någon ro, förr än

de fått en formel, som för dem räcker till att säga

A och O, där en annan ständigt ögnar ett bortom.

Det torde väl icke vara någon oartighet att säga,

att fru Edgren icke kan mäta sig med Ibsen i att, A. CH. EDGREN, F. LEFFLER. 200

fråga. Hon drager lugnt upp de olika sidornas

gränslinier, visar motsatsen mellan två lägers

ställning till samma frågor, tager upp alla svårigheter

för och emot, är med ett ord rättvis, lägger sällan

en personlig insats i vågskålen, utan lämnar

afgörandet åt läsarens eftertanke. Hon håller

framför alt läsaren vaken, vaken mer än varm.

Låtom oss som ett exempel dröja vid »Tvifvel»,

den sista af berättelserna i hennes första samling,

Den är ej den förnämsta. Men den tjänar till att

belysa detta sätt att gå till väga. Hon böljar med

skildringen af kyrkan och predikanten, denne —

man skulle kunna säga — hvardagsupplaga af

Brand. Han föres in i det förfinade, något ytliga

hemmet vid Trädgårdsgatan, där Ellinor och Tea

uppväxt. Båda lika mycket tidens barn i

fritän-keri och skepsis, Ellinor på alvar och Tea af

lättsinne. Ellinor kommer att älska Adrian, och

genom kärleken lär hon sig att tro, eller hon vill

tro. Hon måste för hans skull. Det är samma

psykologiska förhållande, som när Arla älskar

Berndtson. Deras utvecklingshistorier äro rika på

jämförelsepunkter. Men hela tiden är förf.

objektiv i sitt sätt att skildra. Tonen i hennes

framställning skiftar aldrig, vare sig hon talar om

Adrian, Ellinor, Tea eller den unge målaren, som

här representerar den egoistiska skönhetsdyrkan.

Ellinor blir olycklig i sitt äktenskap, emedan ett

helt föregående lif har större inflytande öfver henne

än ett par månaders beslut och efterföljande inre

arbete. Adrian blir olycklig, därför att han ej, A. CH. EDGREN, F. LEFFLER. 201

förstår, alt hvad hans hustru har att genomgå, om

hon någonsin skall kunna blifva lik honom.

Berättelsen slutar med, att Ellinor dör. Därigenom

blir frågan obesvarad, och som sagdt förf. har ej

för vana att lämna svar. Hon gör det lika litet

här som i »Skådespelerskan», »Elfvan» eller »I

krig med samhället». Om hon ej lemnar någon i

tvifvel om, hvad hon tänker angående »Aurore

Bunge» eller »En stor man», är detta ju mindre

underligt, då gåtan där just ej är synnerligen svår

att taga parti i.

Det skrifsätt jag ofvan sökt skildra, beror på

en egenskap, som man plägar beteckna med

uttrycket, att »vår tid är analysens tid». Man har till

och med börjat orda vidt och bredt om, att vi haft

så mycken analys, att vi nu äro trötta på den och

börjat längta efter litet syntes. Ja, det är

möjligt, att man är trött på analysen och längtar efter

något annat. Men då blir frågan, om denna

trötthet icke innerst är en svaghet hos den trötte själf,

som borde bekämpas. Ty i grund och botten hafva

vi väl just ej haft så mycket af den varan här

hemma. Hos oss är detta ganska nytt. Begäret

att analysera är i stället att betrakta som en

reaktion mot en föregående romantisk period. Och

intet bevisar väl egentligen analysens nödvändighet

så starkt, som att den är så allmän. Och hvad

särskildt hvarje enskild förf. angår, så torde man

få medgifva, att det skrifsätt hvar och en väljer är

en mycket individuel sak, som endast kan

besvaras af honom eller henne själf. Den, som kan,

må säga något positivt. Den som det icke kan,, A. CH. EDGREN, F. LEFFLER. 202

må väl hafva rätt att draga sitt strå till stacken

genom en undersökning. Om han är tillräckligt

samvetsgrann för att ej i otid skrika ut, att han

funnit ett almängiltigt resultat, då han icke gjort

det, bör väl ej detta läggas honom till last. Ingen

lider dessutom mera af en olöst fråga än den, som

själf arbetat på dess lösning och fått lägga den

ifrån sig utan att helt mäkta lösa den.

Men vill man nödvändigt söka reda på fru

Edgrens författarindividualitet, så får man söka den

i hennes stil. Med en paradox har jag hört någon

säga, att förtjänsten af hennes stil ligger däri, att

hon inte har någon stil als. Och det uttrycket är

ganska riktigt. Fru Edgren begagnar inga säregna

vändningar. Hon har ej »le style personnel» i

den mening, att man utan att på förhand veta förf.

efter att hafva läst ett par rader genast skulle

kunna säga, hvem som skrifvit det. Hennes stil

är fri nästan från alla prydnader, den begagnar sig

sällan af bilder, och den värkan, hon med den

samma i alla fall uppnår, beror på den åskådlighet,

hvarmed hon får fram allting, och den säkerhet,

med hvilken alla konturer uppdragas. Hennes stil

är flärdlös, enkel, klar och genomskinlig. Den

framhäfver kraftigt innehållet och låter oss aldrig

glömma kärnan för skalet. Man tänker hos fru

Edgren aldrig på förf. själf, utan alltid på det hon

skildrar. Det är detta, som är det förnämsta i

hennes konst.

Man skulle kanske kunna karakterisera hela

hennes konstnärliga metod, om man säger att den

består i att så allsidigt som möjligt undersöka och, A. CH. EDGREN, F. LEFFLER. 203

skildra ett förhållande, utan att annat än med lätta

vinkar •antyda för läsaren, hvad hon själf skulle

vilja säga i frågan. Men hela skildringen är alltid

så energisk, att hon vid behandlingen af en tvistig

fråga nödvändigt tvingar läsaren själf att taga parti

för eller emot, eller ock lugnt och säkert håller

fram för honom den vid bedömandet af alla

mänskliga förhållanden så sällan helt erkända sanningen,

att man far tänka sig för två gånger, innan nian

afgöp, när en annan handlat rätt eller ej. Fru

Edgrens metod är som sagdt väsentligen analytisk. Hon

utgår aldrig från en tes, som hon ville bevisa, och

lägger ej in tendens i berättelsen. Hela hennes

framställningssätt blir därför något reserveradt.

Man känner på sig att hon är rädd för hänförelsen,

som gör blind, när det gäller att döma. Hon väger

sina personers handlingar på guld vigt, och hon

aktar sig att lägga sina egna sympatier i vågskålen.

Därför får läsaren sällan intryck af någon

indignation från hennes sida. Jag vill därmed ej säga

att hon saknar denna egenskap, blott att det ej

fins plats för den i hennes skrifsätt. Hon vädjar

aldrig till läsarens lidelse, sällan till hans energi

eller känslor, men nästan alltid till hans reflexion.

Detta är karakteristiskt för alt hvad fru Edgren

skrifvit, och är en egenskap, som man kan urskilja

både i hennes förra novellsamling och i de fyra

pjeser från hennes hand, som utan angifvande af

förf:s namn spelats på härvarande teatrar.

Hennes dramatiska arbeten röja ett ovanligt

sinne för det tekniska äfven inom detta område,

och detta blir så mycket tydligare, när man vet,204 A. CH. EDGREN, F. LEFFLER.

att hon skref sitt första skådespel, utan att hafva

varit på teatern. Undantager man

»Pastorsadjunkten», som i det hela är ett svagt stycke, böra också

hennes stycken, som man säger, i det hela göra

sig utmärkt väl från scenen.

Och dock är äfven här hennes förmåga af

karaktäristik det, som drager till sig lejonparten

af intresset. Här liksom i novellerna. Och man

bör tänka på bifigurerna för att rätt förstå, hvad

en förf. förmår. I »Skådespelerskan» t. ex. hafva

vi hela familjen, där den ende sonen för in sin

fästmö, en skådespelerska, och familjens

medlemmar karaktäriseras genom det sätt, hvarpå de

mottaga henne, modern som är ond på sin son, därför

att han trolofvat sig utan hennes vetskap, som redan

vid första ögonkastet misstror den stackars fästmön,

som förstår att bringa förstämning i hemmet, utan

att säga ett ord, och som tål alt, utom grannarnas

skvaller öfver svärdotterns uppträdande på en bal,

och dottern, som är hennes afbild i miniatyr,

som vanligt med unga pryda flickor mycket

värre än sina egna mammor, och så lilla Agda,

som ensam bär sitt lilla hufvud för sig.

Sällan har dock fru Edgren gifvit ett sådant

galleri af mästerligt utförda porträtt som i novellen

En bal i societeten, enligt min tanke den bästa af

hennes hand, innan nu i våras hennes sista

samling kom ut. Hur raskt och lätt och dock hur

tydligt äro ej alla dessa personer karaktäriserade.

Aurore Bunge, som talar om, att hon tänkt gifta

sig med en konstberidare, Arla, som iakttager alt

med förvåning, nyfikenhet och hemlig bäfvan, den, A. CH. EDGREN, F. LEFFLER. 205

gamla damen, som snusar och säger »förbaskadt»,

statsrådet själf, som innan gästerna komma har ett

litet halft religiöst gnat med sin mera fromma fru,

den unga hustrun, som vid supén ser sin man rusig

slå omkull champagneglaset och tyst för honom ut,

och sist den fjortonåriga Gurli, den ypperliga Gurli,

Stockholms-pensions-flickan par préférence, som

läppjat litet på det förbjudna, som är stolt att vara

älskad af »en man, en riktig man du», och som

är genomlysten efter att få veta ändå mer, än hvad

hon vet förut — dem känna vi alla. Särskildt är

Gurli lyckad. Förf. har aldrig så förstått att taga

en karaktär på kornet och i ett par drag göra den

lifslefvande värklig. Här fins endast en, som är

halfgången — förföraren. Han är romanfigur

och ingenting annat. Han säger ingenting, som

är onaturligt. Han gör ej annat, än hvad vi

dagligen se och höra talas om. Och dock tro vi ej

på honom. Han är ej framstäld, så att vi tvingas

att tro.

Fru Edgrens sista novellsamling har

emellertid varit ett framsteg, SQm är betydande. Den äger

alla hennes föregående arbetens förtjänster, och

dock utmärker den sig tillika genom något nytt. Det

kan nämligen vara mycket, som säges, som är bra.

Men det är icke alt, som det ligger vigt på, om

det blir sagdt eller ej. För den, som visat sig

äga välde öfver det tekniska, gäller det ock att

använda denna teknik till något värkligt godt.

Det gäller att välja motiv, och v-id det valet visar

det sig ofta, att det äfven fordras mod för att äga

talang. Fru Edgren har visat sig äga detta mod,206 A. CH. EDGREN, F. LEFFLER.

trots sin samhällsställning, trots att hon är kvinna.

Det är företrädesvis denna egenskap, som gjort

hennes sista arbete, till hvad det är. Förf. har

aldrig sagt så djärfva saker, aldrig gripit i ämnen,

som det i den grad fordrat mod att framställa. Det

är alltid innehåll i hvad fru Edgren skrifver, men

denna gång rikare än förr. »Barnet» är en

utomordentligt fin psykologisk bild. »Ett bröllop» erbjuder

ett godt detaljarbete, men torde svårligen vara

hämtadt »ur ifvet». Intressantast äro de båda öfriga

berättelserna, »Aurore Bunge» och »I krig med

samhället», lika mycket genom behandling och val af

motiv, som genom sitt inbördes sammanhang.

De hafva nämligen båda utvecklat motiv,

hvilka redan funnos i den förut nämda

berättelsen »En bal i societeten». Bland de personer,

som där presenterades för läsaren, förekom

också en fröken Aurore Bunge, kokett,

nyckfull, njutningslysten, något extravagant och mycket

vacker. Man får också göra bekantskap med en

parentes i hennes lif, när hon gifver vika för

omständigheterna och i tre dagar blir en simpel

fyr-vaktares älskarinna för att sedan, som om ingenting

hade passerat, återvända till sitt förra lif. Hennes

mor understödjer henne i att ingå äktenskap med

en man, som behöfver hennes pängar. Hon gifter

sig, för att förseelsen skall kunna döljas, och prästen

lyser välsignelsen öfver detta kristliga äkta förbund.

Fru Edgren har aldrig skrifvit något mera

fulländadt. Händelserna länkas märkvärdigt naturligt,

och det sätt, hvarpå Aurore tvingas in i

konvenansens stora maskineri igen, är skildradt så, att, A. CH. EDGREN, F. LEFFLER. 207

det lemnar ett varaktigt och uppskakande intryck.

Det synes nästan som om fru Edgren för ett

ögonblick lemnat den lugna, kyliga berättarton, som

eljest är hennes vanliga, och talat med hela

kraften af en ädel indignation, som ej tvekar att säga

sanningen. Förträfflig är också den psykologiska

analysen i berättelsens början.

»I krig med samhället» är den längsta

berättelse, som fru Edgren skrifvit. Den är 150

sidor stark och skulle mycket väl kunna hafva

utgjort en liten bok för sig. Den är kanske ej

alltigenom så konstnärligt fulländad som den

föregående, men är af flere skäl ännu mer

uppseendeväckande.

Frågan oin berättigandet af skilsmässa inom

äktenskapet, särskildt när denna orsakats af en

nyväckt kärlek, har ju på sista tiden lifligt sysselsatt

sinnena. Man har talat för och emot. Man har

visserligen haft litet svårt att förneka det

förnedrande i ett äktenskap, som ej helgas af annat än

tillfälliga yttre band, men frågan om barnen, i fall

sådana finnas, har alltid stått som ett frågetecken.

Fru Edgren har alldeles icke löst denna fråga, men

hon har tagit upp den till behandling, och hon

har med stor skicklighet under skildringen af ett

olyckligt lefnadslopp framstält alla skäl för och

emot. Och detta med nästan ängslig

samvetsgrann-het. Hon gifver ingen allmän sats som resultat

vid berättelsens slut. Hon säger endast, att så och

så bör det blifva med de och de förutsättningarna

i karaktär, vanor och omständigheter för dessa

individer. Hvilket parti hon i frågan ansluter sig208 A. CH. EDGREN, F. LEFFLER.

till, är ej så alldeles godt att afgöra. Sannolikt

träffar man förf:s mening bäst genom att vid denna

berättelse, liksom i allmänhet, ej låta henne taga

något parti als. Hon har blott skildrat en konflikt,

som är af den art, att man svårligen kan säga

hvilken af de. stridiga sedliga makterna, det varit

rättast att lyda. Slutreflexionen i stycket ligger

kanske i dessa ord: »Stackars barn, stackars barn!

och stackars mor! Hvad lifvet ändå är grymt!

Hvarför skulle hjärtats pligter komma i en sådan

fruktansvärd konflikt med hvarandra? Hvarför

skulle man nödgas slita sig själf i stycken och

öffra halfva sitt lif för att rädda den andra hälften

från undergång?»

Äfven här fortsätter fru Edgren hvad hon

börjat i »En bal i societeten». Hon skildrar

fortsättningen på Arias och Gurlis lif, eller rättare —

hon ger en vink om Gurlis, men behandlar

utförligare Arias. Då f. d. statsrådet Pfeifers dotter,

Arla, är den egentliga hufvudpersonen i

berättelsen. och då denna karaktär är tecknad på ett sätt,

som ställer henne i jämbredd med de yppersta

karaktärer novelliteraturen äger, kan det löna

mödan att gifva en exposé af hennes utveckling.

Ingenting karaktäriserar förf. bättre.

Arla är en af dessa djupt anlagda,

karaktärsstarka, inåtvända kvinnor, som skulle vara jordens

salt, om deras lefnadsförhållanden skänkte dem en

annan uppfostran, än som vanligen beskäres

kvinnor. Hon hade haft sitt lilla svärmeri på sin första

balafton för denne man, om hvars rätta karaktär

hon så hastigt blef öfvertygad. Efter denna kata-, A. CH. EDGREN, F. LEFFLER. 209

strof återstod henne endast resignationen. Hon led

djupt af sina krossade illusioner, och när den

betydligt äldre byråchefen Örn friade till henne,

svarade hon ja, emedan hon trott sig hafva lärt af

lifvet, att tillgifvenhet och högaktning äro en bättre

grundval för äktenskapet än ett flygtigt tycke. Ty

detta var ju den form, under hvilken hon lärt att

känna kärleken. I tio år hade hon varit gift. Hon

hade två barn, hon höll af sin man, hon var ej

olycklig; men hon lefde för sig själf. Den

innerlighet, som fans i hennes natur, hade det lif, hon

förde, egentligen icke plats för. Då blef hon

bekant med en ung man B. Berndtson, som en

sommar var informator i hennes fars hem. Statsrådet

och byråchefen bodde nämligen på två närbelägna

villor under sommarmånaderna. Han var en

häftig, radikal natur. Han sade saker, som hon ej

hört förr, tankar, som upprörde hennes innersta,

men som hon ej kunde göra sig kvitt. Han stod

i opposition till den lilla värld, han lefde i, och i

parentes sagdt är hans ställning som informator i

ett förnämt hus återgifvet med värklig virtuositet.

De små dagliga förödmjukelserna, öfversitteriet från

familjens sida, den misstänksamma stoltheten från

hans sida, hans ovana vid sällskapslifvet, hans

begär att öppet visa sitt förakt för allt konventionelt

— detta är iakttaget och återgifvet med

mästerskap. Man skulle blott kunna anmärka att hans

oppositionsbegär knappast borde gifva sig luft första

dagen. Därtill är han dels för blyg, dels mot sin

vilja duperad af den för honom ovana elegansen.

Emellertid blir det snart ett slags förhållande

Liter. Karaktäristiker. 14210 A. CH. EDGREN, F. LEFFLER.

mellan Arla och honom. Han är ej van vid att

tala förtroligt med en fin kvinna. Han tycker om

att blifva tillrättavisad af henne för sina förseelser

och svagheter ; hon får välde öfver hans handlingar

och han öfver hennes tankar. Det kyska,-

tillbakadragna och kvinliga, som fans hos henne, var

för honom lika nytt, som hans hänsynslösa

uttalande af de mest kätterska åsigter var det för henne.

Efter en tid reser Berndtson till utlandet, och det

enda samband, som nu finnes dem emellan, utgöres

af de bref de växla. Af pligtkänsla visar Arla

brefven för sin man, utom ett, som innehöll en

förtäckt kärleksförklaring, och på hvilket hon i

stället skref ett afvisande svar. Berndtson svarade

med att afbryta all korrespondans dem emellan.

Något därefter kom Berndtson hem, och nu

uppträdde han offentligen, först med ett

revolutionärt drama i 6 akter och sedan genom att hålla

föreläsningar. Arla följer med allt detta, och deras

förhållande återknvtes. Så råkar Berndtson henne

på en badort, där hon vistas, medan hennes man

är i Karlsbad, och nu sker brytningen mellan Arla

och hennes man, hvarefter hon följer Berndtson

till utlandet. Fint är här skildradt, hur Arla ej drages

till Berndtson genom att först väckas till

öfvertygelse om hans åsigters rigtighet, utan att tvärtom

hennes kärlek lär henne tro på hans åsigter. Häri

ligger också den ofvan antydda psykologiska

likheten med Ellinor i »Tvifvel». All den hänförelse,

hon är mäktig af, slösar hon på sin nya öfvertygelse,

men den blinda tron för med sig något sterilt,

människan må med denna sin tro omfatta hvad, A. CH. EDGREN, F. LEFFLER. 211

som hälst, och Arla blir lika dogmatisk i sin nya

tro, som hon var det i den gamla.

Hela det följande är blott en undersökning af,

om det är möjligt för en kvinna — eller rättare

om det var möjligt för Arla — att blifva lycklig i

detta slags förhållande. Hon älskar Berndtson, men

denne är en för kritisk och ideelt anlagd natur för

att vara nöjd med att blifva föremål för afguderi.

Och han finner att han egentligen älskat Arla mer,

när han trodde henne oåtkomlig, än sedan hon

blifvit hans. Därtill kommer att han är svartsjuk

på hennes föregående och på ett oädelt sätt

förebrår henne, att hon ej kan glömma sina barn. De

komma hem, och nu uppstå alla dessa oundvikliga

slitningar mellan Arias känslor som maka och som

mor. Berndtson förstår ej detta. Han vill ej veta

af att — en människa må hafva hängifvit sig

aldrig så helt åt något nytt — det dock alltid

måste finnas någon vrå inom henne, där det gamla

lefver kvar. Ty det, som växt in med vårt väsen,

kan långsamt utplånas, men aldrig häftigt ryckas bort.

Det fins kanske också mycket, som aldrig kan ryckas

bort. Vändpunkten inträffar vid Arias förste mans

död. Då vill Berndtson resa ut igen för att få

arbeta i 10. Han ber Arla följa sig, och hon

svarar: »Kan jag lemna mina barn?» Då reser han

ensam. Båda känna, att de ej längre äro något för

hvarandra. Han lofvade att komma åter om någon

tid, men ingen hoppades mycket af detta

återseende. »Det förflutna var dödt — hvad framtiden

kunde bygga upp, var osäkert».

Fru Edgren har här skildrat ett äktenskap,baseradt på brytandet af ett föregående äktenskap

eller på ett äktenskapsbrott, och hon har gjort äfven

denna nya förbindelse olycklig. Men man begår

ett misstag, om man tror att förf. därmed sagt, att

Arla handlade orätt, likaväl som om man skulle

söka få fram härur en apologi, för att hon skulle

hafva handlat rätt.

Det är här som nästan alltid hos fru Edgren.

Hon gifver ej läsaren i handen de trådar, som

föra till ett bestämdt resultat. Hon synes själf

osäker, och hon vill göra läsaren osäker, ej skaka

upp honom, utan tvinga honom att undersöka.

Det är kanske därför, hon så sällan visar

indigna-lion. Det är därför, hon kan väga skäl och

mot-skä! så lugnt och passionsfritt. Det är därför, hon

så säkert och väckande in värkar på vår reflexion.

Detta är på samma gång hennes styrka och

hennes begränsning.

HARALD MOLANDER.

Det är blott lätta antydningar om de sannolika

konturerna till en författarindividualitet, som dessa

rader kunna skänka. Hr Molander har ännu ej

skrifvit mycket, hvilket torde få anses naturligt, då

han ej är mer än tjugufem år, och det han skrifvit

är ej af den art, att det direkt pekar öfver på

författarens egen personlighet.

Detta är emellertid det för honom särskildt

egendomliga, det som i viss mån ställer honom ensam

bland vårt lands yngre skriftställare, och det förtjänar

dessutom att tagas vara på, emedan det i allmänhet är

rätt sällsynt, att en ung författare väsentligen

uppträder som iakttagare. Det är eljest så frestande

just för ungdomen att gifva vissa vinkar om sin

egen person. Ju yngre man är, dess mer plägar

man vara upptagen af sig själf, hvarför en böjelse

för lyrik plägar vara skönjbar äfven i de sedermera

mest decideradt objektiva författares förstlingsalster.

Dessutom ligger det i allmänhet rent af i

luften i våra dagar för våra författare, äldre som yngre,

att taga parti. De flesta äga en betydligt

utvecklad indignation, som där den är af äkta sort,

förlänar deras arbeten något personligt öfvertygande,216

HARALD MOLANDER.

som är af egendomlig värkan. Jag påstår

ingalunda, att Molander saknar indignation. Långt

därifrån. Jag är till och med böjd att tro, att han

äger den i mycket hög grad, och att detta

sannolikt någon gång kommer att spörjas. Men faktum

är, att i intet af de arbeten, som ännu från hans

hand kommit till allmänheten, är denna egenskap

på något sätt dominerande. Hufvudintresset är

öfvervägande psykologiskt. Man frågar sig t. ex.

vid läsande eller åskådandet af »Furstinnan Gogol»

ej: hvar ligger rätten, hos nihilisterna eller hos

kejsaren? Utan man frågar sig: på hvad sätt har

den personen blifvit nihilist? På hvad sätt har

den eller den utvecklat sig under invärkan af den

revolutionära rörelsen? Hvilka trådar leda den

eller den personens handlingssätt vid detta tillfälle?

Och i hvilket samband stå dessa trådar med

personens i fråga karaktärsutveckling i allmänhet?

Förutom ett par poem, tryckta i Upsala vid

högtidliga tillfällen, finnas ej många äldre arbeten

af Molanders hand. En novell, kallad I storm,

tryckt i Familj-journalen och ett par humoresker i

tidningen Upsala-Posten — det är alt.

Men äfven i dessa är man i tillfälle att se, i

huru hög grad den psykologiska iakttagelsen alltid

varit en hufvudsak för honom. Drag ur den

tjänande klassens lif, sådant detta invärkar bildande

på karaktärerna, det är hvad man får af den första

berättelsen. Och i de små humoreskerna är

intresset väsendtligen ett likartadt. Fin iakttagelse,

välde öfver formen, en udd i satiren, som kommer

af reflexion mer än af hänförelse, och en ej217 HARALD MOLANDER.

obetydlig portion kvickhet märka vi i dessa

småbitar.

Men där fans också en egenskap, som osökt

visar öfver på Bococo, den enaktskomedi,

hvarigenom förf. först gjorde sig egentligen känd. Där

fans ett fint, glädtigt sjelfsvåld, uppblandadt meden

ej ringa grad af skepsis. Det var som en läcker rätt,

försatt med någon ovan, pikant kryddsmak. Och detta

var något, som finnes redan i de nämda humoreskerna.

Men för öfrigt är det äfven här iakttagelse och

godt studium, som är nerven i det slags

produktion, som frambragt ett sådant stycke. Det

förefaller, som om författaren studerat Frankrike under

1700-talet, kanske mest dess literatur. Så har han

böljat undra: hur sågo det tidehvarfvets människor

ut, dessa underliga varelser, som ömsevis

beundrade Voltaire och svärmade för Rousseau, som ville

lösa lifvets gåtor lika lätt, som de skrefvo ett

epigram eller en madrigal, dessa människor, hvilka

lekte herdar och herdinnor med rörpipor och

lamungar, som de ledde i rosenröda band, under det

att den väldigaste revolution, världen ännu skådat,

förbereddes midt för deras ögon? Hur sågo de ut i

hvardagslag, denna crème de la crème af blandadt

ga-lanteri, konstförgudning och hofetikett? Och så skrefs

då »Roeoco»,ett bland de underligaste förstlingsalster,

någon författare släppt ut i världen. En nära nog

öfverlägset behandlad dialog, en förträfflig

scenanordning och framför alt en så äkta gammalfransk

touche öfver hvarje samtal och hvarje karaktär, att

man vid läsningen själf nästan böljade känna efter,

om man ej hade allongeperuk, och när man kom218

HARALD MOLANDER.

till de inflikade gammaldags poemen, fick lof att

kasta en blick tillbaka på titelbladet för att

öfvertyga sig om, att de ej förskrefvo sig från någon

af våra egna gamla gustavianska skalder.

Men bakom alt detta lätta, lekande, detta

gyckel med kärleken, denna indifferens för lifvets

större intressen, skönjde man bela tiden något

annat. Det var mer än en läsare, som redan af

»Rococo» anade sig till, att författaren kände till

äfven de stora passionerna, att den Amor, som bar

knapp på floretten, ej egentligen var hans ideal.

Och det var denna slags dubbelhet i stämningen,

som enligt mitt omdöme var pjesens största förtjänst.

I Furstinnan Gogol visade sig också förf. i

många afseenden som raka motsatsen till den, som

nyss skrifvit »Rococo». I ett fall var han dock

den samme. Hufvudintresset låg på det

psykologiska. Här var ej fråga om att få en tendenspjes

i vanlig mening. Det var intet inlägg i frågan om

nihilismens berättigande eller ej. Syftet var ett

allmännare, men pjesen blef därför ingalunda mindre

modern.

Det kan möjligen vara skäl att här säga något

om en sak, som nära nog synes hota att öfvergå

till trosdogm. Och har den väl kommit så långt,

är den som bekant mycket seglifvad. Man tycks

nämligen börja få för sig, att tendensen i ett stycke

är det, som först och sist afgör, huruvida det är

modernt eller ej. Detta beror nu hemma hos oss

på att Ibsens sista dramer haft en dylik förborgad

eller tydlig tendens, hvilket också varit fallet med

arbeten af Björnson, Strindberg m. fl. Jag anser219 HARALD MOLANDER.

mig ej behöfva göra reda för hvad jag här menar

med tendens. Det har länge sedan blifvit utredt,

att ordet i våra dagar har en annan betydelse, än

det hade på 1700-talet.

Men skulle det vara en fordran på hvarje

arbete som ville göra anspråk på att innehålla något

nytt, att det skulle bäras upp af en politisk,

religiös eller sedlig tendens, då misstänker jag, att

åtskilliga af de yppersta nyare diktare skulle få

ställas på en ganska underordnad plats. En sak

är, att tendens, i den mening ordet här användes,

får finnas, en annan sak att den måste. Turgenjew

är sällan i egentlig mening tendentiös, Zola icke

heller, annat än i vissa af sina arbeten, hos

Dau-det och Goncourt torde det ock vara svårt att leta

ut tendensen. Ty man inbillar sig väl aldrig, att

Daudet skrifvit t. ex. »kungar i landsflykt» för att

få säga om konungamakten, att den är »une grande,

vieille chose, morte?»

Nej, det är icke blott de djärfva och nya

tankarna, som gifva ett arbete karaktären af »modernt».

Den noggranna, sorgfälliga, på värkligt studium

stödda psykologiska analysen, den detaljerade

iakttagelsen, själfva intresset för människan såsom

sådan, oberoende af tillfälliga egenskaper såsom parti,

tro, fädernesland o. d. — detta är kanhända ett

väsentligare drag hos nutidsdiktningen än apologier

för republik eller angrepp på en gammal troslära.

Just i denna mening är det »Furstinnan

Go-gol» är så alltigenom modern. Och det är från en

sådan synpunkt, man bör betrakta den, om man220

HARALD MOLANDER.

ej alldeles vill missförstå ej mindre förf:s afsigter

än modern konst öfver hufvud.

Men för att återgå till »Furstinnan G-ogol» —

det, som i och för ett porträttutkast af författaren

där är det vigtigaste, är tvifvelsutan hans sätt att

skildra hufvudpersonen, som här trots styckets titel

gifvet är Boris Dmitrijeiv. Jag säger, att han är

dramats hjälte. Ty kring honom koncentrerar sig

hufvudintresset, och dessutom är han revolutionär

på ett sätt som ingen mer än han i hela stycket.

Hr Molander har ej helt abstrakt tecknat

den revolutionära rörelsen enbart i typer, hvilka

liksom uttryckt olika sidor af denna revolutions

idé (sådana typer finnas visserligen två, nämligen

Zotov och Folenko, och detta med all rätt), utan

han har velat visa, hur och af hvad skäl hans

hufvudpersoner drifvits in i den revolutionära

rörelsen, hurudana de blifva under inflytande af den,

och hur de personliga intressena, hela en

människas genomlefvade fordom, blandar sig in i hennes

kamp med det allmänna, lägger hinder i vägen

för hennes mera oegennyttiga sträfvanden eller ock

rent af gör det henne omöjligt att göra värklighet

af sitt tal om att lefva och dö för en tanke. Det

blir fakta, som bestämma henne.

Och en annan sak! Ingen blir revolutionär,

därför att han vill vara det, eller därför att hans

tanke brutit ett par af broarna, som leda tillbaka

till tron på ett föråldradt åskådningssätt. Ty det

gå många broar, som leda tillbaka på känslornas,

fantasiens, minnenas och drömmarnes väg. Och221 HARALD MOLANDER.

det är icke så svårt att göra sig fri från ett gammalt,

så länge det blott gäller att resonnera. Det blir

värre, när det gäller att handla i öfverensstämmelse

härmed. Då blir det lätt dessa tusen osynliga

trådar, som omärkligt fjättra oss, hvilka fälla utslaget.

Därför tvekar Romilov att sända sin dotter i

elden. Därför sitter Folenko och fantiserar, när

han borde tänka på minan. Därför vill Natalija

ej, att minan skall springa, när det gäller

hennes far. Därför får hon i sin ångest i femte

akten en frestelse att rådfråga korten och kan

ej slita sina ögon från Kristusbilden på väggen.

Därför utropar också Dmitrijev sitt förtviflade

»Du», när han får veta, att Tatijana är den,

som mördat hans far. Öfver alt är det

gengångare från ett i reflexionen skenbart öfvervunnet

fordom, hvilka vakna till lif. Det är detta, som

visar, att vi hafva med människor att göra och ej

med abstraktioner.

Som sagdt — de ledas ej enbart af »idéer».

Personliga motiv gripa in. Romilov vill hämnas

sin ära på det höga onämda föremålet för

attentatet. Tatijana har kastats in i revolutionen,

emedan hennes man blifvit piskad till döds, och det

är kärleken, som lärt Natalija att sätta sitt lif som

insats för ett högt mål.

Nå än" Dmitrijev? Hvad söker han som

revolutionsman? Jo, hans utveckling är litet mera

egendomlig och dock, kanske just i våra dagar, ej

ovanlig.

Boris är son af en kejserlig ämbetsman. Han

har i sin barndom varit sjuklig, hans ungdom har222

HARALD MOLANDER.

varit full af svärmerier om denna frihet, som han

trodde alla andra äga, derför att han själf saknade

den. Han har emellertid varit utomlands, och när

han kommer hem, ser han förhållandena i

Ryssland i en annan dager, än innan han for bort.

Hans far har blifvit mördad af nihilisterna, och

klyftan mellan, hvad han drömt sig om friheten,

och hvad som i lifvet synes kräfvas för att göra

den till värklighet, är sådan, att han bäfvar tillbaka

för att ens i tanken fylla den. Mordet på fadern

har till och med gifvit honom hat till frihetens

förkämpar och försvarare.

Ty hans kärlek till friheten har varit rent

abstrakt och fantastisk på ett sätt som endast är

möjligt för en man — ung eller gammal. När

Boris efter slaget vid Plevna låg sårad på

lasarettet, vårdades han af en rysk furstinna, styckets

hjältinna Natalija, och han ingaf henne kärlek till

friheten, därför att han lärde henne älska sig. Men

hos henne tog frihetssvärmeriet en annan riktning.

En kvinna behöfver i allmänhet något reelt för

att kunna älska, och hon såg sig om efter något

sätt att arbeta i lifvet för detta, hon lärt att tro

högt om. Så kom hon in i den revolutionära

rörelsen, samtidigt med att Boris drefs emot den.

Och det är hennes inflytande, när de nu i böljan

af stycket råkas, som blir bestämmande för Boris"

utveckling.

Ty frihetskärleken var ej död inom honom.

Själfva hans häftiga utbrett mot revolutionärerna

gifva vid handen, att det blott var hans sårade

frihetskärlek, som reste sig mot dem, hvilka skändat223 HARALD MOLANDER.

friheten med brott. Därför slår som en blixt ned

öfver honom den upptäckten, att Natalija tillhör

de revolutionära. Ty han själf famlar, går som i

feber sökande efter något att gripa till för att fa

ett värk att utföra, som han helt kan offra sig för.

Därför behöfver han blott underrättelsen om, hvem

fadern egentligen varit, att hans far varit den, som

gjort sig skyldig till de värsta grymheterna mot

folket, och att han därför blifvit mördad — för att

med lif och själ förklara sig vara revolutionär.

Då är tviflet inom honom slut, han ser blott en

snörrät väg för sig, och han går till värket utan

att se hvarken till höger eller till vänster.

Men hvad han söker, när han kastar sig in i

revolutionen, är sin egen personlighets räddning.

Och det är detta, som gör honom, ej blott till en

frihetshjälte, utan till en modern sådan. Ty det

fins intet drag, som mera är karaktäristiskt för

nutiden än detta medvetna sträfvande efter att hålla

sin egen inre människa upprätt. Därvid kan

mycket blifva medel, som kanske borde vara ändamål.

Frihetens sak blef ett sådant medel för Boris.

Det var hans tragiska märke, och detta är ett

modernt sådant.

Om själfva stycket har mycket blifvit yttradt,

och det torde kunna förutsättas såscm tämligen

bekant. Men icke sant — det företer en bjärt

kontrast till »Rococo»? Vi hafva f;j på länge på

vår kungliga scen sett ett stycke så mättadt med

lidelse, där de stora passionernas kamp varit så

envåldsherskande. Det gör i det afseendet

knappast intryck af att härröra från samma person somdet föregående. Och dock fins det ett samband

dem emellan, en egenskap som är gemensam, och

som förut blifvit sagdt, den ligger i det

psykologiska intresset, som för Molaoder är det första och

det sista, och i den tekniska färdighet, hvarigenom

han i detta afseende öfverträffat alla, som på sista

tiden här hemma skrifvit dramatiska arbeten.

A. U. BÅÅTH.

Vid hvaqe försök att bilda sig till författare

måste förarbetet upptagas af att skapa sig en egen

form, ett själfständigt uttryck för själfständiga tankar.

Detta vare sig man arbetar under inflytande af

förebilder eller ej. I någon mån och. under någon

period af sitt lif gör hvaqe skriftställare detta,

antingen hans alster af dylikt slag komma till

allmänhetens kännedom eller icke. Hans utveckling

betecknas då af, att han alltmer blir fri, att han

bortränsar det, som är främmande, och blir sann

mot sig själf och sträng. Ty det går ej lätt att

bryta med ett manér, som man tillägnat sig af andra.

Gamla tankar, gamla föreställningar, stämningar

och fantasier, födda af reminiscenser från barnaårens

och de tidigare ungdomsårens lektyr, omsätta sig

gärna i vers, som på grund af sin likhet med gamla

kända saker for en främmande ofta taga sig något

komiska ut, men hvilka för den, som skrifver dem,

synas som direkta foster af honom själf, emedan

man vid den antydda åldern tillägnar sig alt

främmande med en friskhet och en styrka, som gör det

omöjligt för den skrifvande själf att bland alt det

myckna osmälta, som jäser inom honom, och som

gör, att han känner sig så rik, skilja mellan mitt

och ditt. Men kommer så den tid, när själfkritiken228

A. U. BÅÅTH.

vaknar, då ser han på sina produkter och gör en

inventarieförteckning i sin portfölj. På en bundt

skrifver han Tegnér, på en annan Runeberg, på

en tredje Heine, på en fjärde Byron. Allt efter

omständigheterna. Och är han klok, anställer han

så en munter autodafé på de stulna varorna och

ser sedan efter, om han ej kan finna tillräckligt

inom sig själf. Därefter böljar det egentliga

själf-ständighetsarbetet. Man når aldrig originaliteten

med ens. Det kan i början komma att födas många

underliga öfvergångsformer, andra intryck komma

från annan lektyr och blanda sig med, hvad man

själf upplefvat och tänkt. Men den, som är mäktig

af detta slags arbete, är på den rätta vägen, om ej att

blifva ett geni, så dock att såsom talang blifva gedigen.

Bååth har gått denna väg. Han har haft sin

Tegnérsperiod och sin Runebergsperiod, ehuru han

ej lemnat den offentligheten i våld, och han har

haft så mycket svårare att slå sig fram, som .han

efter denna tid ej lämnat versen åt sitt öde och

kastat sig på prosan, utan sökt att skrifva lyrik

med bibehållen originalitet.

Man behöfver just ej läsa mycket af den

samtida versproduktionen i vårt land för att se, hur

andefattig den i allmänhet är. Man känner igen

den ene på den andre. Man känner igen

tankarna och man känner igen formen. Får

man höra de två första verserna i en fyraradig

strof, kan man ibland nästan fylla i de två följande

själf. Det är ungefär som vid vissa orkestergångar,

där man efter ett par toner känner det följande,

emedan kompositören begagnat ett gammalt skema.A. U. BÅÅTH.

229

Tekniken är så uppdrifven och så utbredd, att man

i fråga om poesi nästan har svårt att skilja mellan

äkta och oäkta. Vi äga t. ex. Snoilsky-imitatörer,

som gått så långt i virtuositet, att om skaldens

namn stode under deras stycken, det säkert skulle

vara få, som misstänkte förfalskningen.

När en gammal form är utnött, måste man

söka en ny. Men först och främst måste man göra

klart för sig, hvari den gamlas svaghet ligger. Svaret

härpå torde få sökas däri, att vår tid är trött på abstrakt

vers och sträfvar alt mer efter konkreta uttryck och

konkreta bilder. Man vill se, hvad skalden skildrar,

ej blott känna det intryck, som väckts af de omtalade

föremålen. Detta sista gäller naturligtvis i första

rummet naturmålningar, åt hvilka Bååth ägnat icke

så få stycken. Låtom oss taga ett exempel, så blir

saken genast klar. I den första samlingen »Dikter»,

som Bååth utgifvit, finnes ett stycke, som kallas

Sydskånsk sommarkväll. Vi hafva många gånger

läst poem med titeln Aftonstämning, I solnedgången,

I kvällen, och hvad dessa slags stycken nu allt

kunna heta. De kunna vara mästerliga poem eller

efterklangsalster. En sak hafva de dock

gemensamt. De skildra ett natursceneri i allmänhet. De

gifva tankar, som födas af en dylik anblick,

stämningar, som skalden haft, minnen, som väckts till

lif, förhoppningar och sorger, som anknyta sig till

erinringen af en.dylik afton. Bååth har försökt något

annat. Han har velat skildra naturscenen själf.

Det är en bestämd natur, en viss trakt, han diktat

om, vare sig han nämt detta i poemets titel eller

ej. Och hvad Bååth eftersträfvar, är att i ett lyriskt230

A. U. BÅÅTH.

poem få fram alt det, som samvärkar vid

väckandet af en stämning, för att dymedels väcka denna

stämning, som han själf erfarit, äfven hos läsaren.

Och han försmår ej att därvid begagna äfven mera

triviala detaljer, dem skalderna eljest försmå, väl

vetande, att äfven det mest obetydliga utöfvar sitt

inflytande, äfven om de flesta ej göra sig tillräckligt

reda härför. Hvar och en vet, att erinringen om

en tarflig koskälla kan väcka minnen lika lifliga

som någonsin den praktfullaste utsigt.

Bååth värkar genom sinne för detaljen och

ännu mer genom förmågan att välja med smak.

Han hopar ej iakttagelser endast för att briljera

med virtuositet. Han griper ur högen dem, som

skänka den åsyftade stämningen.

Vill man se ett annat exempel, läse man En

ftyttdag i april, Köbenhavn 1881. Scenen är en

gata. Han skildrar en mylrande massa af skräp,

som ligger i högar utmed trapporna. Han rotar

litet i högen, och han visar oss, hvad där fins:

»utträdda skor, tapeter sönderrifna, splittrade glas»

etc. Han går öfver till att tala om dem, för hvilka

denna dag är en festdag. Krokiga gummor,

gulbleka ungar, ett par lumpsamlare. Hvar tager,

hvad han kan få. Barnet far sig en leksak, de

äldre en liten lättfången förtjänst. Vagnar köra

fram med sina kända lass af möbler, speglar och

»Öfverst i ram af gall

Leende tafla, af sol och sommar full.»

Skalden ser på allt detta armod eller halfva

välstånd. Som af medlidande slutar han dikten:

»Sakta i taflans sol, som frän lasset ler,

Falla smältande, kalla flingor ner.»A. U. BÅÅTH.

231

Jag undviker med flit de tillfällighetsdikter,

Bååth skrifvit. De äro ej precis utan värde, men

lemna häller intet bidrag till hans karaktäristik.

Samma är förhållandet med en och annan dikt i något

antikverad fosterländsk anda, hvaraf ett prof finnes

till och med i den andra samlingen. Som

öfversättare har han utom flere ypperliga försvenskningar

af fornisländska och nyisländska dikter lemnat en

öfversättning af Njals saga, hvilken af kännare

förklarats för klassisk.

I hans karaktäristik som diktare fattas

emellertid ännu ett par drag. Bååth har en gång försökt

sig med en längre dikt, ett slags novell i romanser

skulle man kunna säga. Dikten bär namnet Ett

fragment. Det är en liten historia, framstäld med

ovanlig finess och enkelhet, djup och klagande som

den ftr. Det är historien om en ung man, som fångats

i en ungdomskärlek af ett par vackra ögon, hvilka

kunde konsten att förtrolla, en ungdomsförbindelse

af den art, att den mynnar ut i hvardaglighet och

joller, i stället för att gifva kraft till ett värkligt

lif. Hjälten i berättelsen — om jag så får kalla

den — har ej förmåga att, fastän han inser

förbindelsens lösa beskaffenhet, bryta den i tid, han

är fjättrad med tusen osynliga band, och följden

blir, att han söker ersättning på annat håll, där

han kan träffa dem, som »förstå hans andes lif —

sådant nu det är.» Slutsången skildrar, hur modern

hade tillyckt hans ögonlock, och man har ej svårt

att gissa dödsorsaken.

Det är en fin dikt, som visar lika mycken

innerlighet som iakttagelse. Det är en skildring232

A. U. BÅÅTH.

af ett kärleksförhållande, som går åt motsatt håll

med de flesta dylika, som skildras i våra dagar.

Ty här är det hon, som förstör honom, genom att

hon ej är mer än ett barn, ett förhållande, till hvilket

lifvet ej sällan torde bjuda ett motstycke. Dikten

lider emellertid af ett fel, som man ej sällan på

träffar hos Bååth. I sin sträfvan att tillägna sig

en egen versifikation blir han ofta nog just genom

sina märkvärdigt koncisa strofer svår att förstå.

Man kan säga, att det är en förtjänst hos en

författare, när hans stycken vinna på att läsas om.

Men det är bestämdt ingen förtjänst, att man måste

läsa om dem för att komma underfund med

innehållet.

Med andra diktare i vår tid har Bååth det

draget gemensamt, att liksom han har öga för

detaljer i naturen, så ligger vid skildringen af

människo-lifvet hans styrka i att uppfatta och återgifva det

skenbart obetydliga, lilla, som mången eljest går

förbi. Han griper sina bilder ur lifvet och försmår

ej, såsom i de fina bilderna Från gatan, att söka

pärlor, äfven där mängden af människor ej tro, att

sådana finnas. Han har en tanke för, hvad

tjänsteflickan ute i köket kan känna, när tonerna från

dansen inne hos herrskapet nå hennes öra, han

förstår hennes stumma alvar, när hon vid försöket att

titta dit in mötts af lorgnetter, hviskningar och

närgångna leenden; i vimlet utanför butikfönstret,

där taflan öfver Jairi dotter hänger, har han öga

för kvinnan i trasor, som går därifrån med »fuktig

glans i det klarnade ögat»; han uppsnappar »vid

Café du lac» i Köpenhamn dagakarlarnes hotfullaord, när de berusa sig ett stycke från de rika; ocb

i dikten om Magdalena vet han att gifva en

hänförande bild af,,hvad hennes lif kunde hafva varit.

Det vore fåfängt att af så ringa material som

två diktsamlingar och ett par här och där tryckta

senare poem söka ställa författarens horoskop och

påvisa, hvari han lyckats bäst, och hvad man af

honom följaktligen kan vänta. Men en sak kan

man dock se och glädja sig åt. Det är, att hans sista

dikter, de som stått i Literärt albums sista årgång,

jämte ett par i Ny svensk tidskrift intagna,

öfverträffa hans föregående. Motiven äro alvarligare och

djärfvare gripna, versbehandlingen enklare, utan att

vara mindre originell. Ståt, som skrefs med

anledning af Gustaf-Adolfs-festen, är ett kraftigt

väckningsord, så kraftigt, att den ärade tidskriften, i

hvilken det infördes, fann sig föranlåten att

beledsaga det med en reservation; och dikten Ett

socialistmöte i Literärt album skulle, om Bååth ej skrifvit

mer än den, ensam räcka till för att gifva honom

namn af diktare. Lägger man till dessa det i all

sin enkelhet utomordentligt gripande poemet Syskon,

har man rätt att vänta sig något af den nya

diktsamling, som af Bååths hand väntas till julen.

Hvad man kallar en stor skald, är Bååth ej. Men

han är en gedigen talang, en af dem, som sökt

och funnit sin egen väg, och som på denna väg

förts allt närmare till att förstå den tid, i hvilken

de lefva, och för hvilken de dikta.

INNEHÅLL.

• Sid.

Vilhelm Topsøe........................ 1.

Kristian Elster.......................... 29.

Alexander L. Kielland.................... 59.

J. P. Jacobsen.......................... 89.

Holger Drachmann............... ........121.

S. Schandorph.........................139.

August Strindberg .....................165.

A. Ch. Edgren, f. Leffler..................195.

Harald Molander........................213.

A. U. Bååth.......................- . . . 225.