Ur larmet

HENNING BERGER

UR LARMET

HENNING BERGER

UR LARMET

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Copyright, Albert Bonnier 1913.

STOCKHOLM

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1913

INNEHÅLL.

Kandidat Jungströms ferie ............... 7

Jägmästaren ............................. 115

Opus 23 ................................. 228

KANDIDAT JUNGSTRÖMS
FERIE

Lieb Vöglein, vor Blüten

sieht man dich kaum!

Vom dämmernd beglühten

flüsternden Baum,

wann von blitzenden Funken

sprühn Thäler und Quell,

singst du frühlingstrunken —

aber die Zeit geht schnell.

Wie balde muss lassen

sein’ Blätter der Wald,

die Blumen erblassen,

die Gegend wird alt,

erstarrt ist im Eise

der muntere Quell —

rüst die Flügel zur Reise,

denn die Zeit geht schnell!

v. Eichendorff.

Solen lyste en tidig vårmorgon öfver ett

ljusgrönskande landskap, som med skogar,

höjder och slätter, där ännu icke

åkerplöjningen börjat, sträckte sig längs en vid

hafsvik. Det var kyligt i den daggstänkta

skuggan och de tunna blå rökarna, hvilka stego

rakt upp i den friska luften, fingo något

frostigt i konturer och spel. Men det starka

glittret på den lugna vattenytan, de

nyutsprungna bladens glans och färg, strandens

varmgula sand och den oändliga molnfria

himmelskupan tycktes redan vilja flytta dagen

midt in i sommaren.

Ur en lågvuxen barrskog, som gjorde

intryck af att vara planterad, slingrade en väg

UR LARMET

och fortsatte ut i solljuset upp- och nedför

och öfver små åsar, dalsänkor och backkrön,

hvilka tycktes bildade af att marken en gång

gått i vågor. Denna väg förde upp på en

hög klint och slutade vid ett stenkummel med

en grönmålad bänk. En ung man kom ut

ur skogen, bländades af dagern, halkade på

stigens färska barrfällning, som liknade en

mosskantad gångmatta, väfd af gröna nålar,

och som doftade af terpentin och kåda. Han

stannade ett ögonblick och tog af den mjuka

filthatten, strök sig öfver den bleka pannan,

med en smal, hvit hand, andades djupt och

fortsatte därpå upp till bänken.

Han var mager och litet gänglig, hade

ett fint och en smula förläst ansiktsuttryck

med kupiga blå ögon, hvars närsynta blick

ofta fick något stirrande och inåtvändt fixe*

rande hos sig. Det var en känslig mun, men

med bleka läppar och den ryckte till ibland

som vid en smärtsam erinran, öfver hufvud

taget var det något fint och sprödt öfver

gestalten, det ljusbruna hårets fall med en

pannhvirfvel, nackens rundning som syntesKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

vänta på en vänlig hands stilla smekning, den

nästan klassiska profilen, lugn och linjeren,

skuldrornas lutning och händernas form, som,

äfven de, berättade om tysta studietimmar

och medfödd kultur, något särmärkt och

ensamt, något för sig själft, som allfarvägens

vandrare hade svårt eller icke brydde sig om

att förstå.

Då han nått bänken sjönk han ned på

den och slöt ögonen, det såg ut som

svimmade han. Han blef blåhvit som

celluloid-kragen och svettpärlor sprungo fram på

pannan och handlederna. Ehuru han satt midt i

solen ristes kroppen af frossbrytningar.

Det varade endast några sekunder. Med

ett sällsamt vackert och svårmodigt leende

rätade han ryjfgen, slängde hatten från det

fuktiga håret ned i gräset, spände af sig en

vanlig turistränsel af lärft och drog några

djupa andedrag när remmarna lossnat från

axlarna, där de märkt djupa fåror i den billiga

färdigsydda kavajen, hvars färg hade det

enformigt grå som är lika för landsvägsstrykareii

och elefanten. En smal, brun rörkäpp, imi- 12

UR LARMET

terad malaga, föll bredvid hatten och ägaren

blef sittande med händerna i knät,

synbarligen betraktande sina för tjocka, nyhalfsulade

kängor. Han nynnade nigot, men melodien

var så obestämd och tonen så vag, att ljudet

kunde halft påminna om svag och sakta gråt.

Efter en stund tystnade han och hufvudet

sjönk ned mot ena armen som han lagt upp

på bänkens ryggstöd. Andedräkten blef jämn,

han sof.

Solen lyste varmare. Den sofvandes

ansikte fick blod i kinderna. Några svalor slogo

snabba kretsar kring hans hufvud så att

vingspetsarna nästan snuddade håret. Sandmyror

och tvestjärtar inspekterade hatten och

käppen.

Det gick en timme. Då gol en gök —

icke i verkligheten, men i vandrarens dröm

och han vaknade och satte sig upp. Det vackra

leendet kom igen, men ljusare. Han mindes

att han aftonen förut hört göken rakt i väster

och sagt till sig själf: bäster gök. Men då

hade den ändrat läge och ropat i norr och

det betydde sorg. Och sen hade han hört bådeKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

öster- och söder-gök, hvilket alltså skulle vara

tröster- och döder-gök, tills han tappat bort

väderstrecken och hvarken räknade eller

lyssnade mera. Nu vände han ansiktet uppit —

och tänk, svindlande högt uppe i den

dallrande ljusglansen sjöng en osynlig strupe, en

enda ling jubeldrill, en bländande löpning

som icke tog slut, och det var lärkan.

— Nu har jag hört både göken, lärkan

och näktergalen, sade han, och syrenerna

blomma som vore det midsommar och

kastanjerna stå med stora julljus i alla grenändar

och så är det ändå maj ännu! Det finns allt

sagor kvar, trots allt — för den som ej blifvit

bortskämd!

Han skrattade och såg sig omkring med

lifligare ögon, hans ansikte strålade upp.

Utsikten var underbar. Vid den höga klintens

fot skvalpade små vågor in i långa kaflar,

utan skum, men med en silfverbrytning i

ryggarna som ett ormskinn, och öfver en

hvit-snäckig sand, jämn som ett nyhyfladt golf

där fläckvis tång underskuggade ytan. Bortom

den låga barrskogen, hvars närmaste träd 14

OR LARMET

sågo ut som små julgranar i olivskrud och

pyramidform, reste sig en rik bokskog med

kupiga kronor och mahognyfärgad fotmatta.

De många kullarnas rundlinjer drogo mjuka

konturer af kvinnobröst, där ett ensamt

kummel kunde liknas vid vårtan, och långt borta

inåt det fruktbara och odlade landet lågo

hvita längor och lyste som krita mellan

häckar och små trädgårdar, hvita hus med

röda tegeltak eller torf- och rörtäckning, och

från dem alla stego smala rökpelare. Men här

och där rörde sig kritbitarna i små cirklar, och

då voro de får och getter. En och annan

häst och på lika afstånd spridda rödbruna kor,

alla tjudrade, syntes, och till sist svann

slättlandet in i horisontlinjen med ett myller af

rutor och inhägnader, små pilar, popplar, alar

och här och där en väderkvarn, ett torn eller

en kvällsglömd flagga, hvilken hängde slak

och lyste röd som en stelnad lackstrimma.

Det var i Danmark han var.

Nu hördes tydliga motordunkningar,

fiskarna kommo hem, fast inga båtar syntes.

Och då han vände sig och lät blicken löpa,KANDIDAT /UNGSTRÖMS FERIE 15

såg han en buktande strand, milsvidt,

mils-vidt. Den bildade vikar och fjordar, .reste sig

till fästningar, till sandborgar, som de kallade

klitter och skraenter, med grönskande vallar

till tak och brådstupande sluttningar, där

ibland gräs, ibland några mariga granar eller

tallar men oftast nakna sanden och leran voro

väggar. Så kom stranden med kullerstenar

och små stenar, med grus, sand och

musselskal och därefter Kattegatt, blått som

Medel-hafvet. Långt bort reste sig ett fyrtorn, ett

par båtar lågo på sida högt upp, och armar

och brytare af sten sträckte sig ut i vattnet.

Under honom, på hela sluttningen, stucko upp

villatak, spiror, terrasser och balkonger. Men

alla husen voro igenspikade, förseglade,

tomma, tillskrufvade luckor, låsta dörrar och

fönster, inga människor syntes till, inga

sommargäster hade ännu kommit. Där uppe låg

ett väldigt badhotell, men också det

igenbom-madt, man hade icke ens börjat skrapa,

spackla och måla. Tennisplanen liknade en

öde hönsgård, vindmotorn, som hissade upp

vatten, stod som fastrostad, med skofvelhjulets 16

UR LARMET

vändskifva pekande ut som en pilstjärt, och

nigra rester a! gamla nät hängde hvita som

skelettrasor på ruttnande pålar. Inga män*

niskor, inga människor — bara luft och haf

och himmel och sol och doften från växande

och blommande träd. Där, midt öfver, låg

hans eget land, det såg så märkvärdigt nära

ut, han kunde räkna träden och husen och

se röken från en järnväg. Det där var

naturligtvis Kullen och Mölle och till vänster Arild

och bakom uddarna låg Halland med röda

klippor som i södern. — Säker var han icke,

ty han var uppsvensk och det var hans första

flykt ut, så gammal han var. Sen kom hafvet,

gud hvad det glittrade! Som millioner

silfver-pengar eller fiskfjäll, och det gick en

skiftning öfver den stora vidden som öppnade

sin famn mot väster, en skiftning som ett

vattradt band i blått och purpur. Så

började ett soldis stiga — där ute lågo de

riktiga djupen.

Ofrivilligt suckade han. Han hade

kommit att tänka på hur kort hans ferie var.

Och för en kort stund sysslade tankarnaKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

med det gamla ämnet: tidens korthet. För

litet sedan, inne i den stora skogen, sort var

så vacker och omväxlande att den kunde tagas

för en park, hade han i skuggan, hvilken

under bokarna blef blå, känt vinterkyla som

lågo drifvor i de bruna mullskrefvorna där

intet kunde växa. Men när solen nått ned

från topparna så att bladverket liknade

ljusgrönt hafsvatten med simmande alger och man

trodde sig vandra på sjöbottnen, då var våren

där. Och när han hunnit morna sig här,

stekte ju solen som i själfva högsommaren.

En plötslig vision visade honom den nyss

började dagens vidare förlopp intill natten,

och det föreföll honom som om med solens

sänkande skulle eftersommar och höst komma,

för att slutligen hamna i mörkrets och

vinterns famntag. Timme till timme, dag till dag,

dygn efter dygn — hvad är ett solhvarf? Att

man så litet tänkte på detta, eller rättare sköt

undan tanken. För trettiosex timmar sedan

hade han varit i Stockholm, ett tåg hade tagit

honom ned genom en askblond natt, där

ömsom hvita björkstammar, svarta granar, röda

2. — Ur larmet. 18

UR LARMET

stugor, gri gärdesgårdar och bergknallar,

myrar och långa silfverspeglar skymtat bakom

lokomotivets böljande sotslöja och ångans

hvirflande ulltappar. För tjugufyra timmar

sen låg Sundet för hans blick, lika blått och

glänsande som nu Kattegatt, och Köpenhamns

alla torn pekade festligt upp i ljushimlen där

måsarna kretsade. Den långa heta dagen gick

i den främmande staden, i hvilken han icke

kände en enda människa, men hörde moders*

målet genljuda i sydsvenska dialekter

utanför butiksfönstren och trottoarserveringarna.

Det stora prålande Qlyptoteket lämnade

honom oberörd, men i Thorvaldsens museum

kände han sig egendomligt både lycklig och

beklämd bland de dammiga och illa hållna

afgjutningarna i de halft förfallna gallerierna.

Här liksom inför taflorna i Konstmuséet stod

han i en gammal tid som han trodde ha varit

bättre, emedan han inbillade sig vara född

för sent. Han kände sig underligt

främmande — en främling, kanske genom okänd

börd eller ras, och han tyckte sig blott litet

släkt med nuet. Han ville vara diktare menKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE 19

blicken sig bakåt, han var romantiker och

älskade en gingen tid — när han såg pi en

tafla som föreställde ett konstnärslag i en

gammal romersk taverna, fuktades hans ögon

utan att han visste hvarför och han mumlade

för sig själf:

— De hade det bättre den gingen, de

voro trofastare vänner, ärligare kamrater, kol*

leger, innerligare i sin konst. De voro goda

emedan tiden var god — ja, tiden var lättare

och ljusare di, man ville det sköna.

Och di han satt under ett litet kafés

tälttak och it smörgisar, som voro berömdare,

men sämre än dem han fick hemma, och

ville tala med kyparen, som icke förstod hans

högsvenska, ehuru han själf fattade dennes

storstadsslang, såg han med en viss

medlidsam undran på den lifliga trafiken, bruset och

rörelsen omkring sig. Det såg så banalt och

litet individuellt ut alltsammans. De

öfver-fulla turistautomobilerna och stagecoacherna

med högröstade guider, de ätande och

drickande massorna, strömmen af promenerande,

af köpande och säljande, det larmades och 20

UR LARMET

ropades och skreks för mycket, där stodo

hopar och väntade på samma i eviga åttatal

slingrande spårvagnar och omnibusar, andra

bildade kö för att få köpa en tidning, ett

vykort, ett frimärke, utanför de små

torgkioskerna och åter andra stodo och gapade

rätt ut i luften på ingenting. Till och med

rådhusklockornas hvar kvart återkommande

bitmelodi ljöd till sist som en gäspande

klagolåt och dufvosvärmarna parodierade

omedvetet människorna i ständigt ätande och

uttömmande, i vaggande gång och meningslöst

kurrande. Då han till sist på vaktmästarens

egen inrådan var tvungen att tala tyska för

att de skulle förstå hvarandra, förstärktes

hans intryck af främlingskap i allmänhet,

och med ett inre leende tänkte han osökt på

sina kära tyska klassiker, hvilka nu voro

föraktade och ingen mer läste, men af hvilka han

förde med sig en hel bunt i någon liten

billig upplaga Volksbiicher. De skrymde

icke, men rymde en hel värld — en annan

värld, gud ske lof! — och han kunde hela

långa citat utantill sedan den gången, då hanKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE 21

skulle gått vidare och skrifvit en

spedalaf-handling. — Han hade suttit länge med

tankarna långt borta, trött efter fotternas släp

öfver bonade museigolf, men full af olust vid

föreställningen om ett öfverfylldt hotell och

den väntande resandesängen. Med ens hade

han fattat ett beslut.

Hans bagage var så godt som intet —

hans kassa därnäst. Hans timmar voro

räknade, kunde han säga, en vecka var fristen

innan arresten började: ett vikariat i ett

lif-försäkringsbolag, hans första allvårliga steg

i det allmännas tjänst. Nu ville han vandra

på måfå — eller så godt som — ut i en

natur han icke förr sett och icke kände. Det

var något med mycket kust och böljor, långa

stränder, sand, och dessa höga sandkullar

från Jylland ända upp till Skagen som fått

namnet klitter. Det var flygsand som

bundits af sandrör och sandhafre, det visste han,

och nu var han på Själland och ville ut ur

staden. Ett tåg hade tagit honom från

Nord-banen strax bredvid, och efter en timme steg

han af vid en station där en liten bibana stötte 22

UR LARMET

till. Men med sin lätta packning pi ryggen

och den smala käppen i handen hade han

marscherat rakt in i bokskogen under det

solen sjönk norrut i rodnad och guldstoft och

göken spelade i väster. — Det låg en liten

karta i kavajfickan, men det hade gått bra

utan den. Och inga människor...

Det var inte tolf timmar sent

Han kisade mot solen. Den stod ju högt

på himlen och öfver det svenska landets

ås-ryggar började sticka upp små molnnystan.

— Tiden är kort, var det ja.

Nu var han så varm, riktigt genomstekt,

ty det strök ej minsta bris öfver höjden,

att ett bad skulle smaka skönt. Men tordes

han verkligen bada kallt, i öppen sjö, så godt

som, och i maj månad? Hans klena fysik

tålde icke mycket, första lilla

lunginflammation skulle också bli den sista, hjärtat skulle

svika och allt vara slut innan femte dygnet.

Det var vissheten som följde honom likt en

skugga — den hörde ihop med hans

obestämda fantasier om annan tid än nuet, de

gamla romanticidrömmarna. Han reste sigKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE 23

och blef lättjefullt stående, tänkande på några

rader ur favoriterna. Joo, det var en sär*

skildt älskvärd charme öfver det gångna...

Liksom hos gamla hus och gamla möbler,

antikviteter och bleknade bokband,

kopparstick... Vi kände trefnad, sade de.

Men på en gång brast han i skratt,

ögonens inåtvända uttryck försvann och logo

liksom munnen, hans år hörde ännu till våren

och i denna luft flöt blodet snabbare. Han

hade ofta skrattat åt sig själf, liksom han

också gråtit, när ingen sett det, men denna

gång var löjet muntrare och mera

omedelbart. De allvarliga reflexionerna hade

upplösts för vinden och vinden var denna gång

en doft och denna doft var kaffe.

Han hade sofvit ett par timmar under

natten på en bänk i ett litet öppet stationshus

vid det gröna stråket genom bokskogen, och

somnat med en månskäras milda ljus i ögat.

Men han hade icke ätit eller druckit sedan

föregående afton och kände heller ingen

hunger. Nu hade han slumrat igen och vaknat

och rufvat litet öfver trista tankar, han säkert 24

UR LARMET

fått i arf af föräldrar som redan voro gamla

då han föddes och hvars hela lif varit en strid

med bekymmer och plåga för morgondagen.

Då kom doften af kaffe och med den det

förlösande skrattet åt eget allvar.

Nu var han vaken och kaffehungrig —

tiden var plötsligt lång, en evighet hade

förflutit sedan kafébesöket och äfven semestern

fick ett oroande perspektiv.

Han spanade så godt hans syn räckte åt

alla håll och kanter. Långt, mycket långt

borta, i sydost, där hafvet kröktes af ännu

större berg eller sandhöjder låg visst en liten

stad eller ett större fiskeläge, han tyckte han

såg en gyttring hustak, i hvilka solen slog

gnistrande reflexer, och äfven ett kyrktorn

och en fyr samt en båthamn med vågbrytare

och en massa segel, röda, gula och hvita.

Men det var litet oredigt och skiftade för

blicken som solfläckar och vattenringar. Så

mycket såg han dock att hela strandremsan

alltjämt var folktom, likaså skogsvägen och

stigen bortåt fälten och klittervallen. Båtar

syntes nog, till och med en ångare, platt ochKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

låg som en af de gamla monitorerna vid

galärvarfvet. Kanske lukten kom från den,

buren af hemlighetsfulla meteorologiska lagar.

— Jag går till närmaste by och det i röda

rappet, afgjorde han. Den rulle chokladkakor

i stanniol, som är en oundviklig ingrediens i

den danske perrongförsäljarens låda, bar han

naturligtvis i fickan, men nu lockade den icke

till konsumtion. Icke heller påsen med

gra-hamskorpor, hvilka instufvats enligt årslång

vana hemifrån, ja, inte ens droppflaskan méd

patenteradt munvatten, som annars började

dagen, kom i fråga. Han såg ned på de

damm-pudrade, klumpiga svarta skodonen och tog

hatt och käpp, slängde ena ränselremmen

öfver axeln på jägarvis och började hasa sig

nedför kullen. — Doppa fotterna, åtminstone,

och sen följa stranden för omväxlings skull,

tänkte hän och hade velat hvissla om icke

nedstigandet tagit på bröstet.

Det var också svårare än han anat

uppifrån. Sluttningen blef oväntadt alplikt brant

och ett par gånger hajade han till, då stora

klumpar jord, torf och stenar lossnade under 26

UK LARMET

föttema. Ovan vid all slags sport och alla

strapatser, en stackars kammarstudent, hvars

resor och äfventyr förlupit mellan

bokpärmarna under kvällslampans mine, kände han

sig upplefva ett halft lifsfarligt företag.

Till sist var han endast några meter öfver

stranden och han ämnade just göra ett par

i hans tycke djärfva språng från en sandig

och marhalmsklädd afsats till en annan, då

han med ens stod stilla och stirrade, ännu

hållande sig fast vid en ormkrypande rot,

hvars upphof, eller rättare stam, var osynlig.

— Det är inte sant, sade han.

Han såg upp mot stigningen, som nu

underifrån förekom honom gigantisk, och

hvars sandrännor och skred bildade terrasser

och platåer, hvilka förstorades för hans

närsynta ögon till väldiga sträckor både på höjd,

bredd och längd. Qrön var den emellertid som

unga vinrankor, och han tyckte att denna

färgläggning förtydligade de siennamatta

fotografier, han sett i album från Rhentrakten

eller Tyrolen. Men det var icke det. Nästan

skyggt vände han hufvudet åter mot hafvet.KANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

Där stod i själfva strandkanten en

splitternaken ung kvinna.

Hon stod med ryggen mot honom och

den hvilade slankt svängd som en antik vas

i musselblå skugga, under det skuldrornas

och höfternas linjer skimrade i ett

pärlemor-färgadt ljus. Solen satte några

snedstrimmor i breda band kring armar och anklar,

och där blef hullet som fräsch sjöskum mot

vattenspegeln, men det i hög knut vridna håret

såg ut som skuret i bärnsten och hade en

luftgloria i spektrums valörer om sig. För

öfrigt spann ljusbrytningen kring den unga

kroppen en oval af kristall, där sol och

saltstänk och luftens tusende osynliga partiklar

bildade regnbågsbubblan. — Det var så

vackert att ynglingen velat skrika.

Men i stället höll han andan, rädd och

oviss om hvad han skulle göra för att icke

förskräcka flickan. I sin rådvillhet rodnade

han som en gosse.

Det var för sent att vända om och krafla

upp — han skulle knappt ha orkat. Att lägga

sig rak lång ned på sandtufvan skulle vid 28

UR LARMET

upptäckt tas som spioneri, och intet var i

verkligheten honom mer främmande. Ropade

han så förstod hon honom ej, hon skulle

blott blifva ännu mer skrämd. Och till sidorna

kunde han ej gå, han var ställd som på

piedestal, i sin oskuld ett riktigt pelarhelgon. Nu

vacklade grunden under fotterna och det fanns

intet annat val än att hoppa ned. Han gjorde

språnget.

Den vackra synen var i detsamma

försvunnen som hade en ridå fallit med

blixtsnabb fart. Han såg endast en grusvall

framför sig och den ljusblå himlen, hög och

oändlig. Hvad som tett sig för hans blick som

själfva jämna stranden var ett tämligen bredt

dike, eller rättare en vågdal af sand närmast

klintens fot. Det var varm, lös, gul sand,

fin som mjöl och han hade hamnat i den som

på ett mjukt bolster. Då han slutligen

vågade sticka upp huvudet ur denna graf såg

han ett par lätt brynta skuldror och armar,

som, spolade av små genomskinliga vågor,

klöfvo vattnet lugnt och säkert. Och hufvudet

med bärnstenshjälmen bars upp af en högKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

och kraftig hals, också den redan solbränd

i en första patina af valnötsbrunt.

Nu vände simtnerskan med några hastiga

tag och en båge af isklara småböljor bredde

sig på ömse sidor från den porlande kaskad

som sköts upp under brösten. Nu måste han

gå — men det var det vackraste han sett i

sitt lif, allt, det hela, solen, vattnet, flickan,

solvattensflickan, så födde hafvet Venus!

Han gick raskt på utan att se sig om,

med varma kinder och lysande ögon, hjärtat

klappade starkt. Ibland tyckte han sig

gammal och trött, det var höstens och vinterns

tid, men faktiskt var han ju ung —

tjugufem år, var det gammalt eller var det ungt?

Det berodde på. Nu, just nu, var det ungt;

hela hans fysiska välbefinnande, sinnets

lätthet och det tanklösa drifvandet utan mål

tillhörde ungdomen; bilden, som ännu fasthölls

på ögats näthinna af den badande flickan

och lusten, hvilken dröjde i hans minne som

något rent och naturligt, att ha vågat springa

ut, naken som hon, i det klara friska vattnet

och simma vid hennes sida, stödja henne med 30

UR LARMET

armen, låta handen hvila på hennes skuldra,

bäras af vågorna och värmas af solen, det var

ungdom! Men att grubbla öfver allt det me*

ningslösa, han såg rundt omkring sig i

lifvet, som han gjort i vintras — och förra

vintern och vintern före den — det var

ålderdom och det förde intet annat med sig och

förde till intet annat än ålder i förtid.

En ljusförändring fick honom att se upp

och till sin häpnad fann han sig stå framför

en lodrät vägg af sand, den största

klittforma-tion han hittills sett. Den gick brant ut i

hafvet, den kunde helt enkelt icke kringgås

och den skymde solen så att han stod i djup

och kall skugga. Det verkade plötsligt hemskt

och förändrade landskapet med en dyster ton

till något urtidsaktigt — han tänkte på jöklar

och isperioder. Här växte inte ens

strand-hafren, endast fula brungrå stenar, skarpa

och med besynnerliga utseenden som

in-älfvor, lågo i högar vid jättens fot.. Och

vattnet var svart som tjära i skuggan och blygrått

längre ut. Nu slog det honom med ens att

han, perplex och disträ, i sitt lyckorus gåttKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

norrut i stället för mot den aflägsna byn, han

sett däruppe. Och så måste han skratta igen:

ränseln låg kvar vid badstället!

Inte underligt att han marscherat så lätt

och spänstigt! Han genombäfvades af en

naiv lyckokänsla — detta gjorde ju att han var

tvungen att gå tillbaka. Bara hon icke

hunnit aflägsna sig...

Och han började half springa.

Redan på långt håll såg han en hvit

klänning, och då han kom närmare, urskilde han

tydligt figuren. Det var den unga kvinnan

som nyss tagit morgonbadet. Hon hörde

knastrandet af gruset då han andfådd pulsade

fram och vände sig om. Solen stack henne i

ögonen och hon skuggade med handen. Det var

snarare en putslustig fysionomi än ett vackert

ansikte, men det var så ungt och leende, det

lyste af friskt öfvermod — ur de grå ögonen,

ur kindernas gropar, från de jämna, hvita

tänderna och af själfva den bruna hyn. Håret

var mörkare än han först tyckt, det var

ljus-brunt och hade våta stänk av vattnet i sig.

Han lyfte på filthatten och önskade i 32

UR LARMET

detsamma att han burit sin studentmössa i

stället. Innan han hunnit säga något

ropade hon:

— År det er ränsel?

Nu upptäckte han den simpla lärftpåsen

liggande vid hennes fötter, hon hade

förmodligen flyttat den ur sandgrafven i den tron att

den fallit ned från klinten. — Jo tack! ropade

han tillbaka och först vid sitt svar uppfattade

han att hon frågat på svenska.

— Jag blef så förvånad när jag fick se

den, pladdrade hon ogeneradt vidare med

skånsk brytning, jag trodde att någon låg

gömd för att kika på mig, då jag badade. Ni

är ju svensk, vet jag, tänk att redan så många

svenskar äro ute här, nåja sommarn är tidig

i år, förstås, bor ni på hotellet eller i

pensionat? Vet ni hvad — ni ska få en kopp

kaffe om ni är hygglig, har ni också badat?

Det är väldigt kallt, men vådligt skönt,

lampan hade slocknat, jag har ett litet spritkök

med mig och kokar alltid kaffe själf, för här

lägger dom lejontand i kaffet och så får man

alltid kokt grädde med såna där otäcka klim-KANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

par i — nej, hvad det var iifvadt att möta

landsmän, e n landsman, menar jag, gud hvad

jag pratar, ni tycker väl jag är riktigt

snakke-salig, som —

Man stod handfallen inför denna

ordström, som med förtjusande munvighet

slungades emot honom p& en underbar

skånska, hvilken i hans öron lät förtrollande som

den oefterhärmliga skorrningen i franska.

Virrvarret i sammanhanget fäste han sig icke

vid, han såg fortfarande badscenen och tyckte

att han upplefde något underbart — något

sådant som annars endast förekommer i

böcker och på filmer.

Med en inre förbannelse tänkte han på

att han icke hade visitkort, han ägde inga.

Presentationen kom tölpigt och tafatt, han

stammade på orden och bad om ursäkt som

om han gjort något illa. — Kandidat Lennart

Jungström, Stockholm, slutade han, och det

var nära att han tillagt sin och föräldrarnas

bostad som i adresskalendern:

Tyskbagar-gatan sjutton, tre trappor upp öfver gården.

3. — Ur larmet. 34

UR LARMET

Flickan nickade skälmaktigt, stack hän*

derna i ett par fickor, si små att endast

fingertopparna fingo rum, och höll ut arm*

bigarna pi traditionellt ingenuesätt. Hon

hade mycket korta halfärmar och armbigar

och underarmar voro röda af solen. Ett fint

fjun aftecknades ljust mot denna hudfärg.

— Stockholm — kandidaten kan tro jag

kan tala uppsvenska fast jag ä’ en tös frin

Skine. Hör bara!

Och hon började verkligen tala en nästan

pinligt korrekt högsvenska utan minsta biljud

eller provinsaccent. Den unga mannen

lyssnade allt mer förvinad, han tyckte sig känna

igen rösten, ordens precisering, hvarje

staf-velses särskilda betoning och med ens gick

det upp för honom att si fraserade en hel

del unga skidespelerskor sina repliker. Det

var klart och tydligt, men tillika tillgjordt,

själlöst och onaturligt, ett ihåligt instrument

som icke kunde frambringa toner från hjärtat

och som därför också icke nådde till ett hjärta.

— Han blef ännu mera förlägen, nästan

förstämd.KANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

Hon märkte det och vidgade ögonen på

kattvis för att därefter halfsluta dem och se

smäktande ut. Så anlade hon en öfverdrifvet

trumpen min, putade ut med munnen och

sade med hufvudet på sned som en stor

bébé:

— Å hva ä’ lilla ja då? Bara en liten

skådespelerska åt sej! En teatermamsell (hon

neg blygt) som heter Jettan Charlson vid

Privata teatern i Stockholm och som frågar

om hon får bjuda kandidaten på en kopp

kaffe? För då blir hon så glad — åt sej!

— Oj, oj, oj — joj då! tillade hon, då

herr Jungström bockade och gjorde ett svagt

försök till handkyssning, så artig man blir!

Men var så god och hjälp till — här ska

dukas —

Och hon snurrade rundt med en van och

väl beräknad sväng som visade i en glimt

ett par smala, men ytterst väl formade ben

i tunna, lilagrå silkesstrumpor. Kandidaten

log invärtes, det var ett litet löje, han ofta

bestod sig, och det menade egentligen en

grimas åt honom själf.

UR LARMET

Mellan ett par stenar stod det nättaste

lilla tekök, skinande som guld och silfver,

och under ställningen brann en spritlåga,

alldeles osynlig i det starka solskenet, men

surrande som en stor humla och spridande den

doft af prima kaffe som kandidaten vaknat

vid. Han fattades af pojkhumör, smittades

af aktrisens bohemfasoner och tillgjorda

jargong, försökte göra sig nyttig, sysslade med

fullkomligt opraktiska och onödiga tilltag, i

det han förgäfves byggde en soffa af stenar

och sand, sköljde en kopp och ett fat som

voro rena, och på andra sätt utvecklade en

forcerad ifver, afsedd att dölja hans

förvirring. Skådespelerskan kisade på honom från

sidorna, undrande om han var dum, om han

hade pengar, om han betydde något i

pressen och om han hade nyttiga relationer. Hon

kunde icke erinra sig hans namn i litterärt

eller konstnärligt sammanhang, ehuru hon var

begåfvad med ett fenomenalt minne och lärde

en roll på ett par timmar. Men hans utseende

fängslade, det var intressant i all sjuklighet

och hon vilfe om möjligt smaka på hansKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

psyke. Därför började hon välja sina ord,

blef en smula sentimental, talade om sin mor,

som var änka och fattig och som hon alltid

.reste med, och antydde äfven en förlofning

och en fästman mot sin innersta vilja — den

sortens uppoffring man gör af hänsyn till

andra.

Han lyssnade och svarade under det de

drucko kaffe och knaprade på hans

graham-skorpor. Men han kunde icke göra reda

för den växlande känslan af stark tiUdragning

och misstänksam antipati som ömsevis

förjagade hvarandra. Han ville dra sig till min*

nes den unga kvinnan i någon roll, men kunde

icke. Det var sällan han gick på teatern, han

kände hvarken publicister eller skådespelare

och fick. inga fribiljetter. Ibland blef han

bjuden och någon enstaka gång köpte han

en billig biljett. På Privata teatern hade han

endast varit två gånger och naturligtvis hade

hon spelat med, men så fort han ville se henne

framför sig på scenen blef hon dubbel och

han var ej säker hvilken af bilderna som var

hon. Han tyckte exempelvis att hon sam- 38

UR LARMET

tidigt föreställde en ung oskyldig flicka med

stora rädda barnaögon och en elegant,

genom-fördärfvad kokott. Han skämdes att fråga

och nöjde sig med att känna igen hennes namn

och hennes porträtt från en teatertidning.

Själf blef hon så småningom tyst vid hans

enstaka svar och inga frågor. Hon

betraktade honom i smyg och upptäckte att han

var vacker och sorgsen, fick för sig att han

var olycklig och säkert icke skulle lefva länge.

Hon anade att han aldrig haft en

hjärte-historia, och om han haft det, en overklig

sådan, en fantasi, ett tycke som varit hemligt

och främmande för föremålet. Här var nog

hennes kvinnliga instinkt riktig och hon kände

en sorts moderlig känsla, som var äkta, för

denna stora och bleka pojke, hvilken såg

ut som diktare eller som en diktare borde se

ut. Hon öfverlade några sekunder och

beslöt att hastigt göra uppbrott och försvinna

ur hans horisont, efterlämnande ett minne

som skulle vara starkare än om något annat

händt.

Hon talade i trött och allvarlig ton omKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE 39

hvardagliga ämnen och just därför att d$

voro hvardagliga fingo de anstrykningen af

oförfalskad reflexion — en smula bitter

tillvaro som hans egen kanske var. Därpå reste

hon sig och de packade in de få

frukost-attiraljerna. Han blef brydd öfver att de korta

momenten flytt, så fort och att hennes afsked

var så naturligt. Ty det var med tydlig mask

hon försökte lifva upp sig och spela glad då

hon pratade något om den lilla söta gumman

som nu var vaken och saknade henne. Bakom

skulle ligga bekämpad tristesse öfver att allt

är så flyktigt och att plikten alltid står på

lur för dem som svurit att vara dess tjänare.

Med ett stort ljust leende och en käck

nick tryckte hon Lennart Jungströms smala

och känsliga hand, sade ifrån att hon ville gå

ensam, som hon var van, och hoppades att

han skulle riktigt njuta af sin romantiska

vandring.

Den unga mannen hade bockat sig, på

nytt förvirrad och rodnande. Han satt kvar

och såg efter henne. Hon gick spänstigt som

en tennisspelerska och den hvita klänningen 40

UR LARMET

lyste bländande öfver sanden där ea kort

ljusblå skugga följde som en hund. Det såg

ut som en tafla af Kroyer.

Han suckade och såg på sin klocka. Den

stod. Så kikade han på solen som var

duktigt högt uppe. Det var nästan kvaft i

luften och de små molnen öfver hemlandskusten

hade blifvit till skybankar. Ett dis höljde

konturerna. Nu hörde han hammarslag och

såg högt uppe på en villaveranda, hvilken likt

ett skatbo hängde öfver kullkanten, en man

som spikade och snickrade och sågade i

färska bräder. Det hvita träet lyste i kapp

med solblixtarna från verktygens klingor och

järn.

Och nere ifrån stranden malde vagnshjul

i gruset. Förspänd med två hästar stod i

själfva vattenbrynet en forvagn, i hvilken en

karl skoflade sand. — Nu syntes inte längre

skådespelerskans smärta gestalt.

Kandidaten reste sig och spände på

rän-seln. Hvart skulle han gå? Morgonens friska

lust och svala stämning var förbi, han var

ånyo den dådlösa drömmaren, som kände sigKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

predestinerad. Han kunde inte ens återkalla

bilden af den .badande unga flickan — nu var

hon klädd i silkesstrumpor.

Långsamt följde han stranden bortåt byn

till och efter några minuter kände han panna

och handleder kallfuktas och i hans bröst pep

det som en liten fågel. 42

UR LARMET

II.

Då Lennart Jungström för andra gången

denna dag vaknade, visste han ej strax hvar

han befann sig. Han låg på ryggen i en

be-Jcväm säng och såg upp i ett nystruket tak

under hvars hvita kalkyta växlande skuggor

rördes och förflyktigade som moln — än

skridande, än ilande, i förhållande till de

dragande skyarnas dagrar därute.

Han såg sig omkring och upptäckte en

ringknapp vid sidan af hufvudgärden. Detta

var naturligtvis ett hotell. Men hur kom det

sig att han hamnat här? Dunkelt mindes han

en portier med förgyllda knappar i lifrocken

som höll honom under armen och en vacker

flicka som räckte honom ett glas isvatten.KANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

Kunde det vara möjligt att han för tredje

gången svimmat och fallit och främmande

människor tagit hand om honom?

Han började tänka på de två föregående

tillfällena, glömmande som alltid det

nuvarande.

Första gången var då han tjänstgjorde

en kort tid i tullen. Han kom ned i det stora

packhuset för att få förklaring på ett märke

och några otydliga siffror. Det skulle

egentligen en vaktmästare ha uträttat, men han

grep förevändningen för att få litet luft, ty

.rummet däruppe hade börjat snurra rundt

med pulpeter, stolar, skåp och skrank. Nere

i de stora hvalfven förtullades just några stora

korgar med tobak, och af någon tillfällighet

.nekades tara på den största, hvarför innehållet

stjälptes och då fann man till allmän

förvåning på bottnen af bastmattorna under de

doftande yara- och sumatraviskorna en hel

samling små buddabilder, väl insvepta i

dyrbara sidentyger. Han hade stannat och stirrat

på de egendomliga exotiska tingesterna, hvars

färger passade till den genomträngande luk- 44

UR LARMET

ten af råtobak, och på en gång såg han som

tvärs igenom de grå murarna en solglänsande

hafsvik med palmer och pagoder på stranden

och svarta och bruna människor som delvis

voro nakna men också buro rikt lysande

turbaner och tygstycken. Så blef det natt. Då

han kom till sig själf satt han inne i en af

glasburarna hos kontrollanterna och sög på

en isbit. Sen kördes han han i droska och

shitade för resten, i tullen; hvilket hvarken

betydde" till eller ifrån, hvad inkomsten

beträffade.

Andra fallet var en varm julidag ute på

Dalarö, dit han var bjuden. Han hade suttit

på en drifhushet glasveranda och promenerat

i stickande sol i en utbränd

trädgårdsanläggning med svedd gräsrundel, utblommade

stjälkar, redan vissna växter och knastersand,

snäckor och glaskula. Så hade han öppnat

en grind och mellan ett myller af staket,

lusthus, spjälor och småbackar kommit in i en

susande skog med djup skugga. Och på en

gång kände han iskyla i maggropen,

kväljningar och kallsvett, började darra och föl!KANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

medvetslös i armarna på någon inföding. —

Men det var nära två år sedan.

Han sträckte på sig, satte sig upp.

Hufvudet var alldeles klart — det felades

ingenting, han var till och med hungrig. Nu ringde

han.

En klocka hördes utanför. Och som oim

flickan hade stått på lur knackade hon i

samma nu på dörren.

— Hur står det till, sade hon på svenska,

är herrn bättre nu? Skall jag kanske dra ifrån

gardinerna?

Hon drog några röda och blå gardiner åt

sidan och Lennart såg en bred altan utanför

de stora fönstren, samt utanför räcket ett

vräkande haf. Himlen klarnade och mulnade

sekundsnabbt, det gick kårar och ilningar

öfver vattnet, hvars vågor ömsom svartnade

med smutsgröna kammar, ömsom reste sig

stålblå med hättor som snödrifvor. Svenska

kusten syntes ej.

— Det är riktig storm, sade flickan och

bar in hans skodon och kläder. — Jag är

småländska, tilläde hon på hans fråga. Här 46

UR LARMET

bor ett svenskt herrskap, en fru och hennes

dotter, och dottern är vid teatern, det är si

snälla och vänliga människor. Och i

matsalen sitter en herre som kom just som

doktorn blef illamiende och han har sändt upp

sitt kort och frigar, om doktorn ville äta

frukost med honom ifall doktorn orkar, för han

är alldeles ensam och tyckte det skulle vara

roligt eftersom herrarna ä’ svenskar och

ensamma båda tvi...

Jungström läste pi kortet: Frih. Carl v.

Lindencrona. Han tyckte sig se en ung

välväxt husarlöjtnant, strilande af manlig

sundhet, kortklippt, blond, solbränd, skånsk, blå

slättblick med en viss lugn humor i

ögonvrån och en svag stalldoft af ädla rasdjur.

Därefter mindes han skådespelerskan —

hvem var hon? Var hon ens vid en teater,

denna pratsamma och burdusa lilla dam som

också kunde vara allvarlig och stilla? Hon

kunde väl inte vara ledig före första juni? —

Lindencrona, mumlade han, jag känner inga

Lindencronor. — Hvad heter ni?

— Jag heter Anna.KANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

— Hälsa baron att jag skall komma ned

om tio minuter.

Och han stég upp och började hastigt

göra toalett.

— Hvarför inte, smipratade han för sig

själf, jag känner mig kry — det var längé

sen jag kände mig så rask, det är som om

jag vaknat till ett nytt lif. Kanske får jag se

en skymt af min vackra simmerska, annars

tror jag hon var en morgondröm. — Han

afbröt monologen och öppnade ett fönster,

gardinerna fläktade och slogo ut som fandukar.

Han var minst tre trappor upp och såg nu

stranden i fågelperspektiv. Några badvagnar

med röd- och hvitrandiga hytter stodo lutande

med de höga hjulen djupt ned i sanden, på

hvilken en smal brädgång löpte. Det hven

i knutarna under takåsen, där svalorna

byggde och oroligt flögo ut och in, några fina

sandkorn slogo kandidaten i ansiktet. Han

ryckte till. På altanen under hans egen satt

i en stor korgstol den unga aktrisen och

läste. Hon var omklädd och hade en tunn

ljusgrön klänning, hvilken lämnade halsen 48

UR LARMET

vidöppen, öfver knäna hade hon bredt en

hvit stickad tröja. Hon satt i lä och hörde

synbarligen intet. Lennart bekämpade

frestelsen att ropa och stängde fönstret ljudlöst.

Men denna syn hade ännu mer

upp-Hfvat honom. Här kom han, allt annat än

tefnadslustig, i ett främmadt land, och si godt

som genast var han i kontakt med nya

människor. Det blef ändi något af äfventyr öfver

en sidan färd — han begärde icke mycket.

SmignoUuide gick han nedför trapporna.

Portieren log och bemödade sig att tala

svenska. Han berättade att Jungström hade

kommit nerifrån stranden, dinglande litet

besynnerligt på benen. Men inne i hallen hade

han blifvit likblek och sjunkit ned i en stol

— det var alltsammans. Luften var stark

härute pi nordspetsen och det var ju en god

fottur han tagit sig. Nu sig han så stark

nt — var så god, den främmande herrn satt

i matsalen...

Från ett fönsterbord reste sig en ung

mörklagd man i välsittande, elegant

kavajkostym. Han var axelbred som en atlet, hadeKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

svart, omsorgsfullt benadt hår, små

kortklippta engelska mustascher öfver en

energisk och fyllig mun, som i ett leende visade

en rad hvita tänder, ögonen logo också och

tycktes därvid fulla af gnistor. Det var en

i hög grad öppet sympatisk person, och

Lennart kände sig elektriserad af den andres

robusta och blodfulla väsen, hvilket verkade som

en nyladdad dynamo, färdig till kraftdåd.

— Ood dag, ropade han med stark röst

och kom Lennart till möte med ett par långa

steg som om han marscherat på ett

excercis-fält. — Förlåt bästa doktorn, fortsatte han

och tryckte Jungströms händer så att de

knakade som brosk, att jag så här ogeneradt har

vågat proponera. Men vi äro ju svenskar,

för fan, och i det här lilla härliga landet hålla

vi ihop, inte sant? »Si saken var den, att

rätten skulle sitta» (sjöng han plötsligt med

djup bariton), det vill säga, jag skulle

egentligen ha varit i dag på flickan Mannerstråles

bröllop med Ehrenström, men då jag inte

kunde komma med mitt eget monoplan till

Vrams-Neckatorp gjorde jag processen kort

4. — Ur larmet. 50

UR LARMET

och följde med min högtärade herr faders

automobil på en tripp Själland och Jutland,

och hvad di heta, rundt. Men hast du mir

gesehn, alla bivägar, som det kallas här, äro

stängda för bilister — utom för en, en

boktryckare eller något dylikt, som får fara hvar

som helst emedan han ställt sin vagn till

härens disposition i händelse af krig, joo,

det är verkligen sant — och som det nu

nästan är bara bivägar, så var nöjet måttligt

och jag satt af vid en vägkorsning och trafva’

på apostlahingstarna neråt vattnet till — jag

ville se hafvet, för fan! Bien — arriverar just

lagom för att se doktorn — ursäkta att jag

rent ut glömt fråga hur det nu står till?

Var så god och sitt —

Han ropade på serveringsjungfrun, gaf

order och letade i vinlistan, beklagade att det

ännu var för tidigt att få hummer och pekade

i stället på smörgåsbordets räkor samt

svarade och frågade hela tiden förbindligt och

fryntligt. Jungström å sin sida kände sig

genast hemmastadd — något som annars

aldrig hände och han förvånade sig själf där-KANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

öfver. Han glömde sin mjältsjuka ensamhets*

känsla, sin fattigdom och kroppsliga svaghet,

den ovissa framtiden och det alltid tryckande

medvetandet att icke vara på sin plats i lifvet.

Efter att helt enkelt ha uraktlåtit en ursäkt

för att han icke hade visitkort på sig, samt

besvarat nekande släktskap med disponenten

som ju stafvade namnet med L, åt och drack

han med god aptit och började själf fråga.

Reducerande doktorstiteln till kandidat

undrade han om icke baronen var militär?

Och baronen skrattade så tänderna lyste.

— Nej, jag är gunås bara min pappas

son liksom salig Dumbom. Mina bröder

representera anor, traditioner och snille. Kurt

som har skänklar för oss alla rider och ryter

på dragonerna i Ystad och för resten på

kapplöpningarna i Klampenborg, Ville blir väl

landshöfding en gång och Helmer estetiserar

i Lund. Men jag, jag vill bli aviatiker, jag.

Får ej för nådig mamma! Nå — en dag är

jag det i alla fall. Skulle inte kandidaten bra

gärna vilja flyga?

Lennart Jungström, som icke var van 52

US LARMET

vid stark mat och ännu mindre vid vin — han

hvarken drack eller rökte — kände blodet

pulsera och hetsa i kinderna. Han var också

bara sin pappas son med den icke oväsentliga

skillnaden att hans far var fattig. Den flykt,

han drömt om, hade icke stäckts af den

orsaken — i själfva verket hade han flugit

mer än de flesta. Men det blef nog litet

svårt att förklara. Han smuttade på sitt glas

och log mot sin värd:

— Jag flyger allt emellanåt — fast på

annat sätt. Mitt aeroplan är gammalt som

världen, det har vingar —

Han afbröt. Det var ju egentligen dumt,

det där.

Men den unga Lindencrona blef begei*

strad och såg med tindrande ögon på sin

nya bekantskap.

— Tro inte jag är idiot, sade han, jag

såg med detsamma att ni var poet. År det

inte riktigt? Men kan det inte vara något

just för en skald att ändtligen få sväfva på

en Pegasus med motor — de där futuristema

kanske inte ä’ så galna i alla fall! Jag ochKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

Blixen-Finecke skola ner i höst och se på ett

plan i all hemlighet, och jag tror nog att vi

köpa det — det är ju inte kontanterna som

fattas, men något som, uppriktigt sagdt, är

värre: den dyrbara föräldratillåtelsen som vi

hålla på i det längsta. Då kanske jag får

invitera — hör, hvarför skola vi sitta och

åbäka oss med baron och kandidat, hva? Mitt

årtal är åttisju.

— Mitt åttiåtta. Lennart tänkte att så

skulle man vara — frisk, stark, impulsiv,

obunden, oafhängig. Det var visst också hans

samtid. På olika sätt, förstås... Han hörde

Lindencrona förtjust utbringa duskål och

kände hans hand, varm och fast tvärs öfver

bordet. — Tack skall du ha, bror! sade de

till hvarandra.

Det hade mörknat ute och uppasserskan

talade om åska. Hon var förfärligt rädd för

blixten, men ännu mer för dundret På

byffé-disken tändes en lampa och den upplyste

skänkinteriören som en grotta, där

silfver-klenoder dunkelt skimrade på hyllorna i form

af sockerskålar och champagnekylare. 54

UR LARMET

Lindencrona fyllde glasen och Jungström

drack försiktigt. Han var rädd att komma i

den stämning, då han tyckte att allt var både

sorgligt och skönt, något vemodigt och

ljuf-ligt, och då han inbillade sig mer än vanligt

att jorden icke hade någon plats för honom

och att han var född odugling. Han hörde

redan röster mumla reminiscenser i hans öra

af de gamla romantikerna, både vers och

prosa, och i fantasin omskapades han till

någon af hjältarna för hundra år sen — i

ögonblicket dröjde tanken med särskildt

välbehag vid Eichendorff och han tyckte sig vara

på vandring som mjölnarpojken i Aus dem

Leben eines Taugenichts. Men för intet i

världen ville han att Lindencrona skulle läsa

dessa hans tankar — det skulle ju göra honom

löjlig. Och han började tala och förklara,

ganska osammanhängande, hur han

afunda-des alla starka och spänstiga, de som ville

något och drefvo igenom det de ville, de

som med andra ord voro verkligt unga och

värdiga sin ålder. Lindencrona svarade, han

förstod icke riktigt Lennart, men han villeKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

påstå att alltid, alltid skulle världen behöfva

poesi, sak samma om den besjöng stål och

järn och maskiner, eller krig eller kärlek och

herdinnor, lamm och små fåglar. Då kom

kandidaten in på en annan käpphäst och red

rundt. Det var tidens korthet, hur knappt

allt var tillmätt midt i evigheten, hur

årstid flöt in i årstid och åren flögo icke i rad

utan i bredd, kunde man säga, och innan

man visste ordet af stod man ensam och

gammal under aflöfvade träd på sköflad grund.

— Just därför, kära bror, just därför,

ropade baronen, måste vi göra allt för att kunna

följa med, ja, hinna före, och därför går vårt

härliga århundrade i spetsen för allt hvad

hastighet heter, allt hvad rörelse kallas — se

filmen, se motorn och allt annat, den trådlösa,

undervattensbåtar, de sista skjutvapnen.

Därför skola vi flyga —

Men Jungström hakade sig fast vid tidens

larm och oro 90m dödade alla betingelser för

hvila, dröm och stilla njutning, ja äfven boken

var dömd, kontemplation existerade icke mer,

man tänkte mekaniskt, icke per hjärna men 56

UR LARMET

per maskin. Naturen var ödelagd, satt i scen,

organiserad den också. — Bort ur larmet, sade

han och slog handen i bordet.

— Vill du inte läsa några af dina dikter,

bad Lindencrona.

Lennart bleknade.

— Det är länge sen jag skref något, sade

han i låg ton, det är för länge sen förbi. Jag

skall säga dig att jag aldrig någonsin själf

trodde på hvad jag skref — det fanns förut

och på ett mycket bättre sätt. Därför blef

jag så tidigt enstöring och bitter på mig

själf. Jag såg dussintals andra som kommo

fram utan att jag kunde förstå hvarför, ty

det de presterade var i allmänhet svagt och

tillräckligt omtuggadt. Jag både afundades,

hatade och föraktade dem. Hade jag varit

kritiker och släppts lös i en stor tidnings

spalter skulle jag ha dödat dem allesamman af

hämndlust. Men som sagdt, det var då.

Sen —

Han teg. Med ens tyckte han att det

bredde sig en oöfverstiglig klyfta mellan dem.

Han for baklänges till en fjärran tid och denKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

nya vännen steg i frisk morgonsol som en

falk mot höjden — en falk af aluminium.

Men det var icke endast detta, allt tog plötsligt

annan form, den andres börd, hans utsökta

klädsel, de dyrbara stenarna i kråsnil,

manschettknappar och vapnet pi cigarrettfodralet.

Och först och sist hans fysiska hälsa, denna

kroppsliga sundhet, hvilken skulle tillita

honom alla lifvets lockande erbjudanden. Hvad

han själf hade velat lig ju i bli luften, var

tomma hugskott, fraser frin gulnade blad,

den si kallade andens styrka inom ett

bräckligt skal. Och hvad hade han istadkommit

pi det privilegierade gebitet? Intet.

Men han blygdes för dessa tankar och

utvecklade beskedligt hur han kommit in pi

de gamla tyska författarnas bli blomsteräng.

Det var den ging di licentiaten hägrade —

innan han fått upp ögonen för hur pass

onyttig och öfverflödig denna grad är.

Emellertid, han fördjupade sig i tjogtals namn som

de flesta icke kände och han nämnde en hel

rad som Lindencrona naturligtvis aldrig hört

talas om. Gripen af dessa minnen, hvilka likt 58

UR LARMET

vålnader af gamla vänner trädde fram i den

allt mer mulnande dagern, under det åskan

började aflägset mullra och tunga droppar

slå mot fönstren, kände Lennart sig sitta med

Hauff vid ett gammalt vin i Bremens

Rats-keller och han reste sig till sist och

deklamerade några stumpar för Lindencrona. —

Du är flygare på ditt och jag på mitt vis,

sade han, nu skall du få en liten, liten bit

om flyktens konung örnen. Jag föddes ej

till örn, jag blef inte ens gråsparf, men hågen

hade jag. Hör på, Carl!

Han memorerade tyst med slutna ögon

och kämpade för att icke tårarna skulle

komma och fördärfva intrycket. — Den är så

kort, mumlade han, den är af gamle

Eichen-dorff — han var för resten baron liksom du.

Hör nu på, den heter Durch, förstår du.

Dur ch!

Mycket långsamt och med tydligt

textuttal reciterade han:

— Ein Adler sass am Felsenbogen, .

den lockt der Sturm weit uber’s Meer.

Da hat er droben sich verflogen,

er fand sein Felsennest nicht mehr,KANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE 59

tief unten sah er kaum noch liegen

verdämtnernd Wald und Land und Meer,

musst’ höher, immer höher fliegen,

ob nicht der Himmel offen wär\

Han hade läst med allvarlig och värdig

patos, hvilken borttog all sentimental

anstrykning, trots att han ovillkorligt mot slutet höjde

blicken mot taket och gjorde ett kast med

hufvudet. Lindencrona lyssnade spändt, mest

gripen af uttrycket i Jungströms ansikte, som

nu färgades af en svag rodnad och tycktes

förandligadt, liksom man finner det hos

personer hvilka länge lidit af sjukdom. — Han

är ju vacker, tänkte han, jag håller af honom,

jag önskar våra vägar icke så snart skulle

skiljas! Och han fick förkänslan af den unga

vännens död, den snuddade som fläkten af en

vinge. För att dölja sin känsla sade han första

banala ord som föllo honom på tungan.

— Det är förbannadt vackert, Jungström,

det är sånt där som — som — ja som gör

att jag tycker en flygmaskin inte är så

märkvärdig i alla fall...

Han reste sig och gick rundt bordet. 60

UR LARMET

— Hör du, sade han och fick fatt i

Lennarts båda axlar, ska vi inte vara vänner?

Inte försvinna med detsamma utan bli

riktiga vänner — vill du vara min vän?

Greppet var kraftigt som kring en ratt,

men rösten hade kastat om i en vek

underton, det var säkert äkta, en spillra från

skol-pojks- och tonårens varma och rika

känslovärld, då ännu hjärtat, icke förståndet, söker

vänskap. Jungström såg på den unga

adelsmannen och blef förlägen. Han var i

ögonblicket den mest behärskade och det

bedröf-vade honom, ty det visade att likväl den

andre var, ännu åtminstone, mer

stämnings-och känslomänniska, mer omedelbar, mer ung.

Han tryckte hans hand och sade så hjärtligt,

han kunde: — visst skola vi blifva vänner!

men han visste att det ju icke betydde något

så högtidligt annat än för stunden.

De smålogo och satte sig.

Och som för att bekräfta denna

öfver-ilning sutto de tysta, liksom eftertänksamma,

men i själfva verket lyssnande till dén

annalkande åskan, Lennart litet matt efter denKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

ovanligt rika måltiden och Lindencrona

förstulet betraktande honom. I denna tystnad

kom flickan med kaffeservisen, och doften

från kannan födde i kandidatens minne

mor-gonäfventyret från klinten. Olad att vända

stämningen berättade han för baronen om

den lika öfverraskande synen som oväntade

bekantskapen med framställarinnan.

— Å, sade Lindencrona road, lilla Jettan

Charlson, jo för all del, hon är en mycket

gu-terad liten hoppa, isynnerhet af officerarna.

Skall vi be henne komma ner och deltaga i

avec’en ?

Men Jungström skakade på hufvudet,

förslaget tilltalade honom icke, det var som att

låta de båda episoderna bagatellisera, upplösa

och utplåna hvarandra. Och ehuru det säkert

nog var värdemåttet på dem, tyckte han ändå

det var synd. De skulle ju bägge, hvar på

sitt sätt, vara ferieminnen och ha en smula

glans öfver sig. Talmi, kattguld, tänkte han,

men ändå...

— Jag tål så litet, jag är så ovan,

urskuldade han sig med, vet du, Carl, det är 62

UR LARMET

en riktig stackare du fått till dubroder denna

gång. Jag dricker icke, jag röker icke, jag

knappast äter, och lika litet som Bacchi ha

Venus’ fröjder tilltalat mig. Men det hindrar

inte att jag svimmar som en anemisk flicka

af rama friska luften, som är för stark för

såna pjåk som jag. Och dessutom, vi ha

det bäst —

I detta ögonblick öppnades

verandadörren och i detsamma som en blixt trasade

molnväggen, hvilken stod som bakgrund till

de stora skjutfönstren, kom fröken Charlson

in i matsalen. Ett åskslag knallade och så

kom nya blixtar i sicksack och rullande brak

och dunder som gåvo eko i hela det stora

tomma hotellet. Det var en riktig

teatereffekt och skådespelerskan gjorde sig

förträffligt med klänningen uppdragen till knäna

och vassgröna strumpor, hvita, högklackade

skor, hvars spetsar buro några regndroppar,

och för resten huttrande och höjande

skuldrorna som i ängslan och bön om beskydd.

Nu flöt regnet i strömmar och vattnet

ormade in under otäta dörrlister, frökenKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

Charlson gaf ifrån sig ett par skrin och sprang

skrattande bort till en soffa, öfver hvilken

hängde en spegel. Ordnande

bämstens-frisyrens små löslockar pladdrade hon:

— Uj, uj, så man bäj sej åt — åt sej!

God dagen på baron, hur är det med det

blåda blodet? Och kandidaten sen som icke

hälsar — skall han nypas i öronet för att

han icke ser med ögonet? Gud hvad jag

känner mig tokig, det är bestämdt åskvädret

— men det är kul. Hvaföj så förskräckligt

allvarliga åt sej? Å’ man kanske rädd för

åskan ?

Hon spetsade munnen och började

hvissla en boston.

Jungström hade rest sig och bockat, i hans

öron ljöd ännu Lindencronas ringaktande

uttryck »en liten hoppa», hvilket förmodligen

kunde tydas som hvad som helst. Det gjorde

honom litet ondt — det var dock en vacker

bild han sett i den svala vårmorgonens klara

ljus, och om också icke det inre motsvarade

den sköna ytan var han likväl betagen af

bilden. En obestämd längtan bemäktigade 64

UR LARMET

sig sinnet — han önskade att han igen vore

ensam, vandrande in i det ovissa som kan*

ske hade nya skönhetsvärden i beredskap åt

honom.

Baronen hade skämtande slagit sig ned

i spegelsoffan och fröken Charlson hade stödt

sitt runda knä mot karmen, där hans ena hand

hvilade. Hon stod fortfarande upprätt med

båda händerna ordnande nacklockama, det

gaf hela gestalten en vällustig och utmanande

pose. Hon talade något om ett gästspel som

gjort att en del af personalen fick ledigt

innan säsongens slut.

Som kandidat Jungström stod och såg

ut genom fönstret hände något underbart.

Det Var endast en förändring i belysningen af

natursceneriet, men det verkade som ett

trol-lerichangement.

Från soffan hörde han skratt och.

hviskningar och han vände diskret ryggen till. Det

var också vida intressantare hvad som nu

utspelades därute. En osynlig hand svepte

de tunga åskmolnen åt sidan, de rullades ihop

i hvarandra som stora dukar och mattor, enKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE 65

himmel så blå som vid middagshöjd i juli

sken fram bakom dem, och solen bröt i en

väldig ljuskägla snedt igenom och ned på

jorden, där träden stodo glittrande i millioner

vattenpärlor. En regnbåge slog bro öfver

topparna och i detsamma började alla

fåglar sjunga och en här af små flygfän tumla

dansande om som om de varit fjärilar. Ute

på hafvet bredde en solgata en skinande väg

ända fram till Sveriges blånande kust,

hvilken kom till synes som under en uppåtgående

ridå. Och på en gång blef allt lif och rörelse,

dörrar och fönster slogos upp, en kock i

hvit mössa och köksrock kom ut på en trappa

och kikade upp mot himlen, hotellkarlar och

pigor gingo ut och in som mellan kulisser och

från en altan hördes en flöjtspelare. Hästar

gnäggade i stallängan och kuskar drogo ut

vagnar ur lidret för att fara vidare.

— Jag vill också vidare, sade Lennart,

nu vandra molnen sin väg och jag vill följa

dem.

Han vände sig raskt om. Aktrisen

fingrade på baronens juveler dem hon med kän-

5. — Ur larmet. 66

OR LARMET

narmin värderade. — Hvar är den köpt, hvad

kostar den, hvar får man en sådan? ljödo

hennes nyfikna och ifriga frågor, å, hvad den

är vacker...

Jungström nickade förstulet som om han

ej ville störa och gick ut verandavägen.

Luften utanför var klar och kristallren

som en septemberdags. Han började

lycklig nynna en melodi som han ej visste hvar

den kom ifrån.

— Anna, får jag min räkning, sade han,

då han mötte flickan med en stor handkanna

och ett lass rena handdukar. Han gick upp

på sitt rum, skref några vänliga afskedsord

till Lindencrona, förklarande att han måste gå

vidare, tackade för all den visade vänligheten

och slutade med att föreslå, att den af dem,

som först finge luft under vingarna och kunde

flyga, skulle då sända den andre sin hälsning.

Han gjorde en omväg genom trädgården,

där en förnöjdt hvisslande dräng gick och

krattade och rakade i gruset, och kom in till

portieren osedd. Garderoben var tom så när

som på hans hatt, käpp och ryggsäck. HanKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

spände den på sig, nickade och skulle gå,

då han upptäckte ett litet bord med suvenirer,

hvilka såldes som biförtjänst. Det var den

vanliga samlingen — en ståltrådsställning

fullsatt med vykort, små träskedar och dosor

i granna färger och med namnet på någon

minnesort eller utsiktspunkt glödritadt. Men

där stod också en del lergods, likaledes med

inbrändt namn på fiskeläget eller badhotellet,

och han valde en grönglaserad kaffepanna,

lät den fyllas med chokladpraliner och sände

den upp på fröken Charlsons rum. — Så var

det icke mer, glasdörrarna, som hade kulörta

kantrutor, svängde, spektrums färger lyste ett

ögonblick i solen som om regnbågen sändt en

hälsning på färden, och det sista han såg var

att den leende och nickande portieren strök

ut hans orätt stafvade namn på den svarta

hotelltaflan, där det några korta stunder varit

nedkritadt mellan ett par andra, bredvid ett

nummer. 68

UR LARMET

III.

Regnet hade icke efterlämnat andra spår

än en friskare grönska och än mer svalkande

luft. Sandjorden hade törstigt druckit hvar

droppe och vägens damm låg åter torrt, men

likväl bundet. Det var en njutning att

makligt drifva bort öfver de vågiga kullarna.

Lennart Jungström följde icke längre

stranden. Dels var vägen där nere besvärlig,

det var ingen väg utan en slags stig,

öfver-sållad med sten, dels ville han vara på

höjderna och komma in i ett annat landskap, om

ett sådant gafs. Den stora bukt, eller fjord,

som här skar in, och hvars namn han icke

visste och ej heller brydde sig om att se

efter på kartan, borde, tänkte han, dela landetKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

på så sätt att olikheter uppstodö vid de båda

stränderna. En stor fyr stod vakt på yttersta

klinthufvudet och liksom viftade vänligt öfver

till en svensk broder, hvars hvita gestalt

tydligt kunde skönjas på skånska kusten. Nu ville

han ta en genväg tvärs öfver det stora

högnäset och se hvar han hamnade.

Till börja med var färden icke anmärk*

ningsvärd. Eftermiddagssolen lyste öfver

gröna slätter, hvars linjer buktade som

båg-kurfvorna i ett bollspel. Telegrafstolpar och

telefongalgar reste sig som målmärkén, långt

borta drogo leksaksskogar låga

bakgrunds-konturer åt småtrefliga dockhus. Till gengäld

staplade himlahvalfvet rymd på rymd,

vandraren blef en liten punkt, en svart fluga, som

sakta krattade sig framåt.

Frånvaron af för stadsbon vanliga ljud

förhöjde den nästan ahdaktsfulla stillheten.

En ko kunde råma på afstånd, begärande att

bli mjölkad eller flyttad från den

omsorgsfullt af betade fläck, där hon stod tjudrad.

Men hästar och getter stodo stumt afvaktande

vid sina i jorden nedslagna kilar, hönsen hade 70

UR LARMET

tystnat och hundarna skällde ej mer. Inga

stängslen, gärdesgårdar, staket eller vallar,

med åtföljande grindar och led af delade

markerna, det var som att krypa öfver en

jättekarta, där endast färger och tryckränder

gifva de imaginära gränserna.

Det kvällades. öfver det annars

blick-stilla hafvet, hvaraf han ännu kunde skönja

en flik, när han ibland vände sig om, drog

då och då en stilla kåre som ett stim, och

vattnet fick ränder som en makrillteckning.

Han mindes vallvisor och folksånger, han

skulle ha velat sjunga, men han kunde icke.

Nu borde en klocka ringa Angelus.

Se, där låg en flock får på den gröna

sluttningen, och mot den alltmer gulnande

himlen aftecknades två mörka figurer, en

man och en kvinna som på Millets tafla.

Ett svagt knekande ljud som han icke visste

hvar det kom från — möjligen af vindspelet

vid någon brunn borta på en af de hvita

gårdarna — nådde i denna obeskrifliga ro

hans öra. Men det var så aflägset att man

kunde tro det vara musiken från en sommar-KANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE 71

tidig gräshoppa, det lät som när man låter

en fuktad kork gnissla mot en butelj.

Annars allt stilla — stilla.

Som han nu långsamt nalkades en gles

skog blef vägen bredare, han hade utan att

märka det kommit ut på stora landsvägen.

Vid ett skäl stod vägvisarn som en galge

och några runda stenar lågo likt skallar

inunder den. Det var icke utan att en viss

spökstämning kom med den fallande

skymningen.

Skogen blef tätare men det var ljust

därinne på samma vis som när en lampa

brinner under skärm i ett annat rum. Bakom

stammarna syntes långsträckta skyar, gula och

röda och gråblå, de liknade hajar, krokodiler

och äfven svanor. Solen hade säkert sjunkit

i hafvet, nu gick en vind genom löfven. De

rasslade alla på en gång och suset lät som

en godnatthviskning.

Då hördes rullandet af en vagn.

Lennart stannade och lyssnade.

Bullret var jämnt och ihållande. Det lät

underjordiskt och kom icke närmare, det 72

UR LARMET

hvarken till- eller aftog. Han gick några steg

och stannade på nytt, lyssnande. Detta

rullande irriterade honom. Han kunde icke

afgöra, om det kom bakifrån eller framför

honom, om han skulle upphinnas eller möta

den körande.

Vägen höjdes och sänktes i små backar,

kröktes till vänster och höger, löpte rak ett

stycke och buktade och svängde på nytt. Ett

par stora svarta fåglar flögo öfver den. Och

alltjämt hördes vagnens monotona rullande.

— Nu sätter jag mig här, sade

kandidaten till sig själf, och inväntar denna

nattliga skjuts.

En gräsvall bildade en bänk under ett

par ekar, hvilka stodo ensamma som ett

föråldrat par bland unga och nya släkten, helt

olika de gångna. Skogen var i själfva

verket en sällsynt blandning af alla slags träd,

det märkte Jungström sedan han satt sig.

Likt alla närsynta som icke begagna

glasögon uppfattade han ej detaljer då han var

stadd i rörelse. Nu urskilde han ett halft

dussin olika löfträdssorter midt bland barr-KANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

träden, och dessutom många busk- och

häck-varianter. Äfven en blodbok växte där, den

såg egendomlig, nästan hemsk ut, i den ljusa

natten.

Plötsligt upphörde vagnsbullret.

Det kom så öfverraskande, att Lennart

en lång stund satt och lyssnade till sitt eget

hjärtas bultande utan att veta att det var dess

oroliga klappande han hörde. Så märkte han

tystnaden och blef bestört.

Det var som om allt världens larm

förintats och i denna djupa stillhet döden skulle

komma.

Nu prasslade något, lätta fotfall hördes i

bokmullen, det knäppte som af en klöf, och

mellan grenar och blad stack fram ett

rådjurs fina hufvud med den fuktiga

sammets-nosen och de stora, sorgsna ögonen. Så var

den borta i ett mjukt hopp.

Och nu kunde han tydligt uppfatta

trampet af hofvar som sakta närmades. Det var

parhästar i skridt, de flåsade litet, hjulen

släpade långsamt. Var det en vagnslykta som

skimrade uppe på backen under en gran- 74

UR LARMET

arm — nej det var månen, blek som en opal,

ett omvändt C, den var i ny. Och från andra

hållet kom vagnen.

Nu såg han den.

Det var en öppen landå med apelkastade

hästar, på bocken satt både kusk och

betjänt i gammaldags livré med tränsar och

tofsar och hattar med kokardrosetter. Det

såg besynnerligt ut — äfven hästarna hade

en plymvippa i pannan. Midt framför

Lennart höll ekipaget och nu såg han att

tistelstången hade ett utskuret hästhufvud till krön,

att seldonet var silfverbeslaget, att bocken

hade schabrak med broderadt vapen, att vapen

fanns också på dörren, att fotsteget var att

fälla ned och att vagnslyktorna voro otända.

— Inne i vagnen satt en liten hvithårig herre

insvept i en bronsgul plyschpläd. Han

pekade på kandidaten med en smal

ebenholts-käpp och sade något till betjänten, hvilken

krånglade sig ur fotsacken och ned på vägen.

Jungström blef sittande, det hela

verkade så groteskt i den tysta och

genomskinliga försommarnatten, det var som att seKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

på en glasbild i de gamla tittskåpen. När

han såg närmare på gubben i vagnen

upptäckte han att denne hade en rökmössa i

form af en turban på hufvudet och bar ett

par kraschaner utanpå den högknäppta

rocken. — Det lefde ännu några underliga

gamla fagotter i det här landet.

Emellertid hade lakejen gått bakom

vagnen och fällt ned en klaff till en vagnslåda.

Ur den tog han ett stort mahognyschatull och

ställde på framsätet. Därefter gick han öfver

till Lennart.

— Behager den Herre at drikke et

Bae-ger med naadige Herr Qreven? sade han i

det han tog af hatten.

Jag har aldrig hört på maken, tänkte

Jungström, i dag inviteras jag af bara

baroner och grefvar. Han reste sig.

— Det skall blifva mig både en stor ära

och ett utsökt nöje! svarade han högtidligt.

— Hvad svarer den unge Herre? ropade

nu gubben och satte i detsamma en hörlur

för örat.

Lennart betänkte sig icke längre. Han 76

UR LARMET

krängde af ryggsäcken och lät den blifva

liggande på bänken, som nu liknade ett läger

med hufvudgärd. Betjänten — eller som

gubben kallade honom: jägaren — skyndade

fram till vagnen och slog upp dörren. Han

höll alltjämt hatten i hand och där ute i

ljuset såg kandidaten att den var trekantig och

hade grön fjäderplym.

— Kandidat jUngström från Stockholm,

sade Lennart och bugade sig.

— Ah, svarade den gamle lifligt och lät

luren sjunka, er De Svensk? Det glaeder

mig. Då talar jag gärna svenska. Hans

majestät konung Karl XV är en stor vän

till Danmark och vårt kungahus.

Det var han, svarade kandidaten.

— Ja, det är han, fortsatte gubben. Stig

upp, unge vän, jägaren vill nu servera oss

ett glas vin och blåsa på hornet den

sedvanliga signalen som vi använda vid våra

jakter. — Här är nyckeln, tilläde han och tog

ur en ficka en liten förgylld nyckel.

Lennart satte sig på baksätet och såg hur

den gröna jägaren försiktigt låste upp res- KANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE 77

schatullet, under hvars lock fyra flaskhalsar

med stora kristallproppar stucko upp ur de

sammetsfodrade facken. Två silfvertumlare

funnos också, grefven valde en flaska, fyllde

bägarna och skålade. Jägaren satte ett litet

valthorn af mässing för munnen och spelade

en munter melodi. Den gamle herrn knäppte

med fingrarna och smackade med läpparna,

nickade med hufvudet och trampade takt med

ena foten. — Hoho! sade han.

Till Lennarts häpnad sjöng han därpå

med ganska ren gubbstämma:

Bröder, hörden I signalen?

Klart dess eko klang i dalen.

Muntert vi till jakten gå;

vi rika byten få, hallå!

Och gladt vi sjunga så:

Hallå, hallå, hallå!

Han blef lifligare och svängde hörluren

fram och tillbaka som en taktpinne, de små

ögonen lyste som en trasts under de hvita

ögonbrynen. — Jag är grefve

Krag-Juul-Vind-Frijs till Skjoldnaesholm! ropade han,

och jag är bara fem og halvfems, nittifem år!

Jag tänker lefva länge ännu — intet är så här- 78

UR LARMET

ligt som lifvet, det finns ingenting roligare

än att lefva! Men min unga vän är så blek,

han ser ut som Döden från Liibeck...

Han fyllde tumlarna på nytt.

— Ergo bibamus!

Döden från Lubecfc, tänkte kandidaten

och ryste. Men vinet värmer...

Grefven nickade och befallde:

— Blås, jägare!

Och den gröna jägaren satte valthornet

för munnen och spelade. Det lät lustigt.

— Nu resa vi, sade grefven, kör!

Jägaren klättrade upp, kusken, som hela

tiden suttit stram och orörlig, klatschade med

piskan så det smällde som skott och vagnen

rullade i väg. På ömse sidor gled skogen

baklänges, trädtopparna bockade, det susade

och fläktade. Lennart såg hur vägen

nystades upp som ett band mellan stammar och

häckar, och hur himlen sträcktes som en

smal och ljus vimpel öfver den. Den gamla

grefven satt och log med en silfverbägare

i ena handen och hörluren i den andra. —KANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

Hoho! sade han allt emellanåt. Det lät nästan

som göken.

Men landån rullade sakta och behagligt

genom ett växlande landskap i halfljus. De

foro öfver höjder, från hvilka hafvet syntes

och längs sluttningar som stodo likt vallar

på ena sidan under det den andra visade

ändlösa slätter där dimmor började dansa.

En gång följde de en krökande å, vid

stränderna lågo små tomma båtar, man kunde tro

att de sofvo. Strömmen svängde dem sakta

och ibland ryckte de i förtöjningskättingen

som bandhundar — de kanske drömde att

de voro stora skepp som seglade på håfven.

Vid små bryggor speglades tomma bänkar och

bord på stup i åns grågröna glas och öfver

en mur klängde blommande syren. Så kom

skogen igen och då blåste jägaren, och

grefven tog upp en guldsnusdosa med krona på

locket och tog sig en stor pris. Kandidaten

tänkte på sin Taugenichts och de menlöst

älskvärda slutorden, som han upprepade i en

liten suck, önskande att resan aldrig ville

ta slut: 80

UR LARMET

— Urtd es war alles, alles gut!

— Hvad behagas ? sade grefven och satte

luren till örat. Nu fara vi till Sierra Nevada,

det är bara ett litet sommarställe med en

stor granplantering omkring, full af räfvar och

gräfsvin. Där har jag min sondotter, den

unga komtesse, henne är det blod i fast hon

är tunn som en nål, och i blodet är det eld

så att det flammar. Hon är en beauté de

tliable och rider och kör och jagar, och kan

klå upp en karl med sin piska lika bra som

jag. Det är bara att lyda och lystra.

Nu var ån framme igen och de foro öfver

en bro och sedan uppför en lång backe. På

krönet höll vagnen stilla och hästarna fingo

pusta.

— Se där, sade grefven och pekade med

käppen, där är det.

Lennart såg ett hvitt hus med rödt

korsvirke och spetsigt svart tak. Qafveln liknade

dannebrog — men omvändt, korsen voro röda

och fälten hvita. Det låg på en hög kulle, tätt

bevuxen med låga pyramidgranar. Rundt

omkring halfön bredde sig öppna hafvet utanKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

någon kustlinje vid horisonten. Från ett

väldigt klitterstup bröt ett cirklande ljusband, det

var en fyr som reste sig på sandklintens

hufvud. Strålen mejade rundt som en klinga,

slog först upp som en låga mot skyn och sköt

så ut två långa och tre korta slag, allt efter

som klipparen och bländaren arbetade i

rota-tronshufven. Då lyste gafveln till och fönstrén

blixtrade i huset på grankullen.

— Det är mycket vackert, mumlade

Jung-ström — egentligen tyckte han att det var

mer egendomligt och fantastiskt. Den

lif-aktige gamlingen med ordnar och hörlur,

eben-holtskäpp, guldsnusdosa och vinschatull, och

med fyrä namn utom gödsets, var ju också

en ovanlig företeelse. Och denna adliga

fröken som titulerades »komtesse» och prisades

som beauté de diable var säkert lika

märkvärdig. Nu satte hästarna af i traf, gnäggande

af längtan till stallarna, deras hofvars slag

ljödo i takt som reveljtrumning.

Och nedanför backen svängde vägen och

de foro in med oförminskad fart mellan två

höga, halft förvittrade sandstensstolpar bred-

6. — Ur larmet. 82

UR LARMET

vid n&gra dvärgaktigt små björkar, hvars

späda lof singlade som silfvergrå fjärilar.

Här var det en riktig hård chaussé och den

höjde sig ända upp till huset. De togo

stigningen i än mer ökadt traf och huset växte

upp med veranda och altaner, nu kom svängen

kring en gräsoval, och den körde de rundt

tVå gånger under det jägaren blåste något

som grefve Krag-Juul-Vind-Frijs till

Skjold-naesholm sade vara ur Friskytten af Carl Maria

von Weber — och till betjäntens fanfarer

stämde kusken i med klatschar och sjöng:

trara, trara, trara! och då skällde grefven

som en hund: wauwau, wauwau, wauwau!

och till och med hästarna frustade i takt

och allt detta jubel smittade Lennart så han

svängde med hatten och skrålade med: hallå,

hallå, hallå! — Det ekade öfver hela nejden.

Om någon sofvit i detta underliga hus

så väcktes de genast och grundligt af de

hemkommandes spektakel. Vid andra

hvarf-vet kring gräsplanen stodo flera tjänare på

trappan och öfver altanräcket böjde sig en

ung flicka med en dubbelbössa i handen.KANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE 83

Grefven hälsade och hon lade vapnet till

kinden, siktade mot stjärnorna och lät bida

piporna brinna af. — Bravo! ropade den gamle

och slog sig förtjust pi knäna, det är min

sondotter! Hästarna ryckte till vid knallarna

som om de träffats äf skotten, och si

stannade landån vid en stor trappa.

Kandidaten visste knappt hur han kom

ur vagnen och upp pi verandan och vidare

genom den in i en stor sal. Han sig bugande

och livréklädda lakejer och en massa ljus i

kronor och stakar, hvars sken reflekterades

i stora silfver- och kopparkärl, men allt detta

var mera som en strilande ram kring en

liten vildinna i kort kjol, hvilken kom

stormande nedför en mycket bred

balustradtrappa och därefter slog kana emot dem tvärs

öfver det bonade salsgolfvet. Klänningen,

som gick i ett stycke, var af tunt

skarlakans-rödt siden och räckte obetydligt nedom knäna,

ett brokigt orientaliskt skärp var knutet kring

den smalaste midja Lennart nigonsin sett.

Hon var brun som en zigenerska, hade kort

svart och sträft hir, hvars lockar voro klippta 84

UR LARMET

som på en rysk bondpojke och foro omkring

i ett svall, då hon nickade åt de inträdande.

Det var för resten något gossaktigt öfver

henne, och hon liknade ett porträtt af

Po-laire.

Jungström uppfattade af presentationen

endast att detta var komtessen och att hon

hette Astrid.

Hon såg ett ögonblick på honom,

ovanligt fast och iakttagande, men utan att flytta

blicken.:

— Han har en vacker nacke och bra

händer. Man skall alltid se på händerna.

Händerna säga allting.

Så brast hon i skratt öfver Lennarts

uttryck af gränslös förvåning och sprang och

kysste farfadern midt på munnen.

— Till bords! ropade denne, och först nu

märkte kandidaten att en måltid — han visste

icke hvad den skulle kallas — till hvilken han

aldrig sett maken, väntade dem. Han kunde

nu också i en hast observera salens

inredning.

Den var aflång som en hangar, golfvetKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

var brunbonadt, och stora hudar och fällar

af olika slags djur voro strödda öfver det i

skenbar tillfällig oordning. Taket var

målat björklöfsgrönt och hade bjälkar i brunt

och blått — dessa tre färger gingo igen i

lister, ramverk och möbler. Men väggarna

voro hvitkalkade som i en kyrka och täm*

ligen tätt behängda med gamla silfver-,

koppar-, tenn- och äfven mässings- och järnarbeten,

såsom lock, grytor, fat, pannor och brickor.

Bägare, kannor, sejdlar, skålar och ljusstakar

af alla dessa metaller stodo på skåp och

hyllor. En skänk bar rader af gamla

fajanstallrikar och midt på kortväggen reste sig en

ofantlig, öppen spis, af den typ som

norrmännen kalla »pejs», ända upp till taket. Där

fanns väggfasta bänkar, stora allmogestolar

och pallar, allt täckt med kuddar och dynor

i färgrika mönster. Och från taket hängde

tre stora smidda ringkronor. Hela

belysningen utgjordes af vaxljus.

Men det långa och smala bordet var

öfverfylldt med alla slags rätter, varma och

kalla, fåglar, sallader, fisk och kakor. Där 86

UR LARMET

stodo buteljer, flaskor, kristallkaraffer och

riktiga glaspluntor, det fanns vin, rödt och

hvitt, öl, porter och gammalt brännvin. Man

blef yr i hufvudet af att se på all denna

blandning. Det var plats vid bordet för minst

tjugu personer och mat och dryck till ännu

flera och så voro de endast tre! — Bakom

hvar stol stod en betjänt och andra kommo

och gingo, buro ut och buro in, serverade,

skänkte i, bytte tallrikar och ömsade

servetter och kuvertens silfver. Framför den

norska pejsen stod den gröna jägaren, och på

en vink af grefven, som allt emellanåt utbragte

någon skål, blåste han en smattrande låt på sitt

horn. Det var nästan som i Jeppe på berget.

Lennart tyckte att han åt och drack som

aldrig någonsin tillförne. Det hängde täta,

saffransgula gardiner för alla fönster och man

kunde ej se hur natten ljusnade, men ibland

såg det ut som solsken och ibland blef

det rödt som inne i vaxlågans eldkärna.

Det hettade i hufvudet och han kände sina

ögon, läppar och kinder glänsa som de andras,

han pladdrade och skrattade som de, talade,KANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

skämtade och berättade, det var rent af som

i en förtrollning, ty han talade franska och

tyska och danska lika bra som svenska. Han

förstod alla anspelningar, och under ett

ögonblicks förnuft gjorde han ovillkorligen sig

själf den frågan: hvad är detta, är det här

jag, kandidat Lennart Jungström? Drömmer

jag eller är jag vaken eller håller jag på att

bli galen...

Till sist var denna supé slut och en

hofmästare i röd frack med broderier slog upp

dörrarna till en annan sal eller rättare

salong. Den var emellertid så pass excentriskt

möblerad, att det var svårt att gifva den

rums-namn. Den var i halfcirkelform och med

hvälfdt tak som en grotta eller musikestrad,

och var väl ursprungligen menad att

föreställa . ett rökrum. Nu var den fylld med

kinesiska och japanska möbler och

bric-å-brac i en obeskriflig förvirring. Där fanns

draperier, dockor, skåp, lackarbeten,

pagoder, solfjädrar och parasoller, skrin, porslin,

svarfvade dosor, vapen och metallsaker,

gudabilder och uppstoppade djur samt masker och 88

UR LARMET

sidendräkter, montrer med mynt och

eben-holts-, elfenbens- och lavautskärningar.

Fönstren voro små gluggar med fint snidade

trägaller och silkesskärmar, på hvilka fyrens

blinkar spelade.

Fröken Astrid placerade sin farfar i en

stor stol, sköt en silfverbrokadsdyna under

hans fötter och satte på hans hufvud en mössa

med pärlstickning i svart, gult och rödt.

Därefter stoppade hon en stor sjöskumspipa, som

hade ett skaft så långt att hufvudet hvilade

på golfvet, och drog fram ett rökbord midt

i rummet. På detta bord, hvars skifva bars

af tre skulpterade svarta elefanter med hvita

betar, satte hon en stor speldosa. Då den

blifvit uppdragen, läto tonerna som en stor

glasharmonikas spröda melodier, och den

spelade arior och baletter ur gamla, för länge

sen repertoarglömda operor. — Gubben

bolmade och nickade. Han mumlade halft i

sömn:

— Det är härligt — att vara — så ung

som jag — lifvet är härligt —

— Nu sofver han snart, hviskade denKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

unga komtessen — Lennart visste icke någon

annan titel på svenska, då hon ju icke var

grefvinna. Hon föreföll honom farligt

bedårande, häxartad, och omgifningen

förstärkte det stigande intrycket. Dörrarna voro

stängda, alla tjänare uteslutna, äfven den

outtröttliga jägaren hade ändtligen fått ledigt.

Bakom små skärmar och under färgade

glasbitar, hvilka hängde ned från ställningar som

miniatyreolsharpor, brunno korta ljus. I

denna mystiska dager rörde sig den röda,

smidiga figuren mellan de svarta, inlagda

skåpen som någon hemlig kults och nattens

prästinna.

— Nu skall jag trolla, sade hon,

öppnade ett stort lackeradt skrin och plockade

upp allehanda sinnrika små skurna och

svarf-vade pjäser. Det var bollar i bollar, allt

mindre och mindre, ringar som löstes och

bundos i en sekundsnabb vändning, dolkar

som genomborrade kroppen utan att

efterlämna sår, ormar som slingrade, kort, som

blandade sig själfva och hela askar, hvilka

för-svunno spårlöst i luften, den ena efter den 90

UR LARMET

andra. Till sist satte hon tillsammans en

hvit stege och lät en svart kanin klättra

uppför den. Då djuret var halfvägs klappade hon

i händerna och både stegen och kaninen —

vips! — voro osynliga.

Hön kastade sig i en liten låg soffa och

skakade af undertryckt skratt så att lockarna

slogo ned för ansiktet, men Lennart dock hade

känslan af att hon såg på honom genom håret.

— Hon är satan själf, tänkte han.

Med ens vippade hon baklänges så benen

stucko rätt upp i luften, gjorde en vig volt

och stod rak bakom soffan — Jungström hade

så när trott att hon skulle försvinna som

kaninen.

Hon lade fingret på mun, vinkade åt

ho-att följa och gick lätt och tyst före. Oenom

en liten snirkeldörr kommo de ut i ett galleri

och vidare in i ett litet rum i hvit och blå

empir. Här satt en liten sömndrucken groom

i rödt livré och han var mormn. Han liknade

en af de många nickdockoraa i det

kinesiska kabinettet.

Yrvaken for den lilla svarta mandarinenKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

upp och fröken Astrid lät sin fot hjälpa till

med en {ätt spark och det ogenerade utropet:

— Vill du ha en till i stussen!

Så befallde hon:

— Se till att Beduin och Hassan bli

förspända — rappa dig bara! Tag engelska

vagnen. Jag kör själf, men du skall med!

Pojken försvann som ett rödsvart kol

trillar ur en brasa och .vänd till kandidaten

fortsatte hon:

— Vill ni med på morgontur?

Lennart blef så glad som om han varit

tolf år och fått löfte om en körtur i

hyrkuskekipage kring Djurgården första maj — något

han aldrig upplefvat, men hört föräldrarna

för länge sedan tala om. Han grep den unga

kvinnans hand och hon såg honom en

sekund djupt in i ögonen och blef röd och

blek och så allvarlig, fast munnen log, att

han kände ett styng af rädsla i bröstet. Men

lika hastigt gjorde hon sig fri — det hela

var blött som en nyans af förändring — satte

en röd barett med hvit plym på hufvudet och

drog på sig ett par kraghandskar af kastor. 92

UR LARMET

Därefter tryckte hon en af sina egna

jockej-mössor på hans hufvud, förklarade att den

skulle sitta i nacken och att den klädde

honom. — Kom nu! sade Jion.

De gingo ned en bakväg till stallarna,

som lågo dolda af granträden och bestodo af

låga, hvitrappade stenlängor. Där .höll en

blänkande nyputsad, hög vagn. . Hon

klappade hästarna, två svarta, otåligt stampande

parhingstar och klättrade i en handvändning

upp på den höga bocken. Jungström följde

otympligt efter på vänster sida, groomen

svepte täcken om deras ben och krängde i

sista stund själf upp bak i vagnen, som då

redan var i full fart utför kullen.

— Hvart skola vi köra? frågade

komtes-sen och slog ut i luften med piskan,

snärtande alléens blad. — Hennes ögon tindrade.

— Hvart som helst, ville kandidaten

svara, men erinrade sig i det samma, ber

synnerligt nog, den kvarglömda .ränseln i

skogen. Den var ju icke värdefull och han

visste ej stället hvar den låg, men han kände

en okuflig längtan efter den, eller rättareKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

sagdt efter de små tyska folkböckerna som

lågo i den. Han tyckte han måste läsa upp

sina favoriter för komtesse Astrid och ehuru

han annars kunde dem utantill, mindes han

nu endast osammanhängande brottstycken.

Ja, han ville läsa för henne, det var

nödvändigt, hon förstod honom icke och nu

förklarade han allt om ryggsäcken och ätt den

låg på en gräsbänk vid foten af en backe

i en skog, där en blodbok växte. Och hon

nickade och sade: jag vet, jag vet... och

vagnen rullade vidare.

De körde genom ändlösa alléer och nu

satt han ju så högt uppe på bocken af en

jaktvagn att trädens grönskande grenar lågo

under och sidorna tycktes bestå af idel

vajande häckar. Solen stod lågt och det var

dimma, men en rosenröd dimma, som ibland

bröt i orange. Rundt om .började

fågelsången, från hafvet skrek morgonhungriga

måsar och det kom fläktar strykande med

saltluft i. Aldrig hade han sett någon köra

så fort och säkert, hon satt med ett gåtfullt 94

UR LARMET

leende bredvid honom och han kände värmen

från hennes vänstersida mot sin högra arm.

Det var otroligt hur hastigt föremålen

började dansa förbi, det flaxade rundt i

dimman af stammar, bondgårdar, stora marker

söm stego upp och föllo likt

väderkvarnsvingar. Fortare ginge ej en automobil, nej,

icke ens ett aeroplan — det var en flygmaskin,

de körde i luften, i dimma som dolde jorden,

och endast den blåa himlen var om och öfver

dem!

Han slog armen om hennes lif, han

tryckte henne hårdt till sig och hon endast

log. Nu flög han och vid hans sida satt en

gudinna.

Då höll hon inne med ■strama tömmar,

det"var i en brant sluttning, det bar nedåt,

träd och buskar växte upp, högre och högre,

där syntes vägen som ett mörkt band, här

nere var ännu icke så ljust, skogen låg i

stark skugga, endast topparna lyste. -—

Vagnen stannade, de svarta hästarna stodo

skälf-vande stilla, löddret dröp som hvitt tvålskum

om silfvermunderingarna ned på den sval-KANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

gröna mossan. Där, på andra sidan vägen,

var gräsbänken, som liknade ett läger, och

ränseln låg som hufvudgärd.

Astrid hoppade ned och Lennart följde.

Hon gaf tömmarna till groomen.

— Kör hundra steg fram! befallde hon,

och håll sen bortom kröken! Där sitter du,

till dess jag kommer, som om du vore död.

Begriper du?

Och hon gaf först morianen och sedan

högerhingsten ett rapp med piskan och

vagnen fördes bort i galopp.

De voro ensamma.

Hon kastade baretten på gräset bredvid

bänken, de svarta lockarna föllo fram i vild

oreda, ögonen glimmade sällsamt i det

zigenarbruna ansiktet. Hon lade ena handen

kring hans nackfäste och drog honom till sig.

— Så kyss mig då, din dumma gås!

sade hon.

Han kysste henne.

— Mera, mera! sade hon, besvarande

hans kyssar. Och han kysste henne allt

hårdare. ------— 96

UR LARMET

Allt hirdare och . kallare blef bänken.

Men ännu kunde han icke vakna, han

brottades med sömnen och drömmen som

allt fortare förflyktigades, han kippade efter

andan och famlade efter ett stöd "för att resa

sig. Han vände sig mödosamt om på sidan,

han var stelfrusen, det värkte i nacken, det

var som om han brutit den, han kunde knappt

röra på halsen, ryggsäcken var en kudde,

hård som sten. Han kände håll i ryggen och

ett spjutstick i lungspetsen, det gick rundt

i hufvudet — allt stod ännu så lefvande för

honom, men i skärfvor, sammanblandadt och

sönderslaget som kaleidoskopets glassmulor.

Det dagades så småningom, utom och

inom honom.

Med stort besvär reste han sig och fick

fatt på hatt och käpp — marken gungade

under fotterna. Hvilket virrvarr och nonsens

han drömt, det var följden af grefvens —

nej, baronens starka frukost, sån’t var han

ej van vid, tålde det icke. Hvad hette för

resten den hyggliga skåningen, de voro ju

dubröder, kors i herrans namn! han hadeKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

glömt, namnet... Han såg på klockan: den

stod. Det var så Goethe ville ha det.

Han gick ut på vägen, ränseln hängande

på armen, han orkade ej få den upp på

ryggen, han var som mörbultad i hela

kroppen som man säger. Han huttrade och frös,

var kall som en reptil, blodet ville ej komma

i normalt omlopp — det här blef väl

dubbelsidig lunginflammation, och då var han färdig.

Det var stark dimma. Han såg hvarken

början eller slut till höger och vänster. Från

hvilket håll hade han kommit i går afton?

Jag bryter ut ur skogen, tänkte han, jag

är uppe på en höjd, det fläktar från

Kattegatt ...

Han hoppade öfver ett lågt dike och efter

endast några steg mellan stammarna kom en

glänta och strax därpå ännu en. Plötsligt

var han ute och studsade öfver synen.

Hela låglandet nedanför stod i lyftande

och sig skingrande dimma, här och där voro

gröna oaser, de summo som öar i töcknet,

solen satt som en eldröd kula utan strålar

midt i en hvit sky, en del af fälten liknade

7. — Ur larmet. 98

UR LARMET

ringberg, vattnet var en bomullsväf, det kunde

godt vara en marsmorgon eller ett stycke

månlandskap. Det var rédan vinter — en

strof gick genom hans hjärna:

Wie balde muss lassen

sein’ Blätter der Wald

erstarrt ist im Eise

der muntere Quell —

rust die Fliigel zur Reise,

denn die Zeit geht schnell!

Som han stod och såg ut öfver landet

sköt en bleknande stråle genom töckenfloret,

den svepte rundt i en vid periferi och han

förstod att ljusradien kom från en fyr. Den

kom honom att fastare och klarare minnas

drömbildernas än bisarra och barocka, än

egendomligt tjusande och stämningsfyllda

faser och moment. Hans blick blef stirrande

och inåtvänd, som såge han syner.

Och det var en syn.

På en liten grankulle framträdde ur den

sig allt mer upplösande dimman ett hus med

högt tak. Det var hvitt och rödt, gaflarna

kunde likna landets flagga, men omvändt:KANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE

rödt korsvirke och hvita murfält. Det

klarnade, himlen blef blå som den blå

klockblom-man, solen lyste varmare. Han ville gå fram

till huset

Och han gick ned i dalgången, kom till

en fallfärdig grind, hvars spjälor lågo

murk-nade på marken. En igenväxt gång förde

uppåt, allt var misskött, glömdt och förfallet,

allt slags ogräs spirade, träden förtorkade,

flygsand låg i drifvor kring buskar och

häckar. Huset hade stora luckor skrufvade för

alla fönster, det knäppte och knakade i

väggarna som i gamla möbler, blåsten susade in

och ut genom rämnor, hål och springor.

Rappningen hade fallit af fläckvis, hakar och

beslag hade rostat till och trätrappan var

rutten, myror och mask åto bjälkarna. —

Det såg ut som om ingen bott där i en

mansålder.

Öfver den stängda dörren stod på en

trä-tafla en devis. Den var utskuren och

bok-stäfverna hade en gång varit målade. Efter

att ha stafvat sig igenom sentensen flera

gånger kunde han läsa den: 100

UR LARMET

Ikke säa méget et Hjem som et Herberge.

Thi vi leve som Traekfuglene.

Lennart satte sig pi trappan. Underliga

känslor rörde sig inom honom. Detta var

lifvet, och lifvet var kort. För tjugufyra

timmar sedan var viren honom till mötes och i

sommarglans såg han det vackraste han

någonsin sett. Det blef höst och han mognade i

en dröm, och när han vaknade var det vinter.

Detta var Lennart Jungströms ferie och

den var lika god som någon annans, emedan

alla lof äro korta och blott innebära att skolan

väntar.

Kandidaten böjde hufvudet i händerna

och grät.

Han visste icke hvarför han grät, om af

saknad eller aning. Men det kunde kanske

vara därför att han var midt i verkligheten,

eller därför att dröm är dröm och verklighet

är verklighet, och att de båda aldrig

någonsin låta sig förenas.KANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE 101

IV.

En tryckande rötmånadsdag satt vikarien,

notarien och kandidaten (vikarierande

re-gistrator lät för skrufvadt, och både fröken

Bolander och vaktmästaren kallade honom

för resten doktor) Lennart Jungström ensam

i ett stort rum, två trappor upp i

försäkringsbolagets Nordisk Säkerhet moderna och

kom-fortabla lokaler vid Nybroplan. — Sällskapet

hade ännu icke eget hus, men det skulle nog

fan komma!

Herr Jungströms närsynta ögon lyftes

trött från raden af intressanta

bokbandsryg-gar, som stodo i ett ställ framför honom på

skrifbordet. Det var Adresskalendern,

Handelskalendern, Statskalendern och Adelskalen- 102

UR LARMET

dem, några telefonkataloger och andra

kataloger, uppslagsböcker, tabeller och tablåer,

schematiska verk, årsredogörelser och

matematiska beräkningar samt äfven ett par

medicinska specialstudier. — Dessutom ett otal

direktörsberättelser från hela världens

försäkrande sällskap.

Alla chefer och öfverordnade voro på

semester — en del i Lysekil eller Hornbaeck,

eller något annat namn, ja, en kamrer satt till

och med i Luzern på hotell du Lac och

bekikade i väntan på en kongress Pilatus. De

underordnade voro för tillfället samlade på

Dramatterrassen till kräftorgie, förhärligande

en kamrats födelsedag.

Kandidatens blick lyftes, som sagdt, från

bokryggarna, snuddade parkens träd, hvars

sloknade blad voro lika dammiga som

björngruppen vid hörningången, och följde en

irrande fluga, hvilken slog sig ned på

läskpapperet. Han studerade för hundrade

gången bolagets stämpel, som inom ett

arrangemang af sköldar och flaggor symboliserade

säkerheten i norden genom två i hvarandraKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE 103

knutna händer, plus ett stycke manschett och

en bit jackärmsuppslag. Detta vapen drömde

han om ibland, han kunde se det då han

blundade, det återgafs Öfverallt och fyllde

honom med leda — en dag tyckte han det låg

som kallskuret på hans frukostsmörgåsar.

Men såg han ut genom ett annat fönster,

så låg Nybroplan där med konditoriets

soltält och den solstekta Strandvägen, tom och

hvit, och några spårvagnar, som också sågo

ut att stekas och brynas i solen, och det

var heller ingenting särskildt upplifvande, då

man såg det hvarje dag. Icke ens en

phäno-mobil från stationen till höger kunde sätta

lif i taflan. Och vikens vatten liknade olja.

Han gäspade. Nu gick den lata och feta

flugan rakt upp en kolumn i den statistiska

tabellen, han var sysselsatt med att kopiera.

Det såg ut som om kontraräknade den

siffrorna, så metodiskt gled den från rad till rad,

stannade ibland eftersinnande, undersökte

med första paret ben en sjua eller en femma,

vände litet på hufvudet och gick sen vidare. 104

UR LARMET

Man kunde blifva idiot af att sitta och se på

det...

Fanns det något själlösare än statistik?

Det var verkligheten utan dröm. Han måste

le när han kom ihåg hur han en gång tänkt

sig astronomien som världens fantasirikaste

exakta vetenskap (som han uttryckt det) och

föreställt sig Observatoriets sagolika

innandöme som själfva nyckeln till äfventyrens

äfventyr. Så träffade han nyligen en

försäkringsman, mycket äldre än han själf, som

var stor statistiker, men också sysslat något

med astronomi. Och då kandidaten, naivt

nog, muttrat något om statistik, et cetera,

hade denna sagt: astronomi, hvad tror ni då

det är? Jo, tre ting, siffror, siffror, siffror.

Jungström gäspade ännu en gång,

grundligt och länge så det knakade i käklederna.

Det var som om hela huset var utdödt,

ele-vatorn morrade icke, från

expeditionsrum-men hördes icke ett ljud, hvarken

skrif-maskiner eller telefonprat, fröknarna höllo

frukostpaus och springpojken hade väl

somnat. Man kunde ta af rocken, vrida omKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE 105

nyckeln och sätta sig i den stora

läderfåtöljen med fotterna på soffan, och låta

väggventilens surrande söfva en. Flugan kunde

så länge inspektera tabellen.

Kandidaten sträckte på sig och råkade

därvid att se i en väggspegel. Han hajade

till — såg han verkligen så dålig ut?

Det var skugga i rummet från

patent-jalusierna och hans ansikte var hvitt som

papper, utan minsta spår af rodnad eller

solbränna. Kring ögonen växlade huden i

strimmor af mattgult och porslinsblått som om han

fått ett knytnäfsslag. Han såg på sig själf

och skakade på hufvudet, det skulle dröja

länge innan han kom öfver den svåra

förkylningen från ferieresan i våras. Där inne i

glaset mötte ju hans blick en dödskalle, det

var bara två svarta skugghål under pannan

och blacka urgräfningar nedanför

kind-knotorna. — Hur var det hans drömgrefve

hade sagt? Döden från Lubeck...

Någon gick därute — gumidda, god dag,

tack, tack, adjö, ajö — en dörr smällde och

så kom efter en stund steg trippande mot 106

UR LARMET

hans rum, han hörde hur de tog diagonalen

af direktionsrummets parkettgolf och hann

sätta sig och fatta pennan. — Bara det inte

är fröken Bolander, tänkte han och skref i en

kolumn: Okt. 1 — Okt. 15. 1912. 822 mani.

704 kvinnl. Åld. ö. 25, åld, u. 40. — 28,* °/o.

Det var fröken Bolander.

— Två korsband och ett bref, sade hon

med sin tunna röst och log ett dödskallegrin,

visande ett blekt tandkött, i hvilket satt en

rad jämna, men ingefärsgula tänder. Hon

var lång och mycket mager utan någon

kvinnlig rundning, vare sig här eller där. Ålder,

tänkte kandidaten, stämmer med hvad jag

skrifver, från tjugufem till fyrtio, efter

behag...

— Tack, sade han.

Fröken Bolander dröjde ett ögonblick.

— Det är från utlandet, tilläde hon,

mid-dagsposten har varit försenad. Hennes blick

sög på Jungström som på en karamell.

— Jaså, mumlade den unga mannen,

tankspridt och resigneradt, han hade redanKANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIK 107

sett att korsbanden voro bulletiner från

amerikanska bolag.

— Vet doktorn, sade fröken Bolander

inställsamt, ni borde fara ut om söndag på

landet. Jag kunde just undra om det roade

er att se pappas villa, Qräddviken, man far

med Tor I.

Lennart ryste. Men han kunde icke låta

bli att se på fröken Bolander. Nu log hon

igen sitt hektiska leende söm blottade det

sjukliga tandköttet. Han var tvungen att le

med och tänkte i det samma, erinrande sig

spegelbilden, att nu grinade två dödskallar

emot hvarandra. Det var verkligen

makabert. Hennes tänder fascinerade honom, han

mindes den ohyggliga berättelsen af Poe om

den lungsiktiga Bernices tänder... Han sade

artigt och emot sin vilja:

— Å, för all del, det är förfärligt

vänligt — jag vet knappt om jag törs missbruka —

Hon afbröt resolut, leende ända upp till

öronen:

— Jo, jo, det skall bli så roligt, doktorn 108

UR LARMET

får inte säga nej! — Och innan han fått tid att

vidare protestera lämnade hon rummet.

— Jag är ju galen! suckade herr

Jungström, jag är sannerligen galen. När hon

öppnar munnen tänker jag på en osynlig

ström af bakterier, som står ut ur svalget

med andedräkten. Qud vet hvad det här

6kall leda till.

Han tog brefvet och såg undrande på den

obekanta pikturen. Det var returneradt hit

och dit, ty adressen var ofullständig. Det

bar franskt frimärke och i stämpeln stod

Aix-les-Bains.

— Aix-les-Bains ? Han vände kuvertet,

det stod ett vapen på baksidan i relieftryck.

Nu visste han: det var baron — baron? —

baron Lindencronas segerrika meddelande

om att han ändtligen flugit! Nåja, det var

ju, tänkte Lennart en smula bittert, på förhand

klart att han skulle uppnå sin sträfvan.

Aix-les-Bains, ja visst, han hade bestämdt

läst i morgontidningarna att det var någon

slags större flygtäflan där nere om en eller

annan champagnefirmas pokaler och pris.KANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE 109

Och si hade Lindencrona fortsatt sin ferie

söderut. Tänk, i alla fall, att han kom ihåg

Jungström med ett meddelande. Det var en

hygglig pojké —

Han skar upp kuvertet. Det lig ett

tjockt och elegant kort inuti. Ovillkorligt

förde han handen till pannan, di han läste

en vigselnotifikation: Carl v. Lindencrona och

Jettan Charlson.

Det var intet klassiskt citat frin hans

kära tyskar som läpparna högt och tydligt

utsläppte. De sade i stället:

— Det var som själfva fan!

Hopp-hop-peti-hopp!

Och han kunde inte undertrycka

reflexionen :

— Hade nu Lindencrona varit officer,

hade det nog varit slut med karriären.

Han sig hela virdagen för sig. Den

klara, blia morgonen, hafvet, i hvilket den

unga kvinnan gick ut som om hon varit en

del af det: skum och kristall och brytande

big-linjer. Allt det okändas charme och det nyas

lockelse, solens värme och ljus, den friska 110

UR LARMET

luften, där hvarje andedrag fyllde lungorna

med hälsa och kraft; det obundna i

vandringen, löftet om äfventyr, känslan af

ungdom, af romantik och behaget att vara borta

och utanför hvardagens och allfarvägens larm.

Sedan mötet med den unga landsmannen,

sammanställningen af de två starka och sunda

kropparna, ensamhetskänslan som kom på

nytt, men hvars närvaro den gången hade ett

visst njutningsdrag i smärtan, som all

själf-plågan, och till sist drömmen på gräsbänken,

hvars uppvaknande ledde till ett befriande

bad efter öfversinnligheten. — Nu hade den

lilla obetydliga och tillfälliga historien i alla

fall förenat ett par, som säkert med lif och lust

ekulle passa för verkligheten.

Kandidat Jungström gaf, sorgligt att säga,

i andanom en spark åt allt hvad drömmar

heter. Han gaf sig själf en spark. Den

förflyttade honom icke ett dugg längre fram än

han var förut, ty det var för sent redan från

början. Men den kunde — på sätt och vis

— sägas ersätta flygning, äfven

Pegasus-flykt.KANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE 111

Han såg sig på nytt i spegeln och nickade

åt bilden:

— Du Död från Lubeck, sade han, die

Zeit geht schnell!

Någon fumlade med låsvredet. Det var

fröken Bolander.

— Jag ville bara säga adjö, sade hon,

jag har telefonerat ut att vi komma om

söndag. Pappa bad om sin hälsning.

Och hon log.

För en bråkdel af en sekund svartnade

det för kandidat Jungströms inre syn. Men

därpå steg han fram som en af de till döden

invigda på den romerska arenan, fick fatt i

fröken Bolander och kysste henne midt på

munnen. — Det var som att kyssa stålkanten

på en linjal.

Hon uppgaf ett litet skrik:

— Men doktor Ju— men Lennart!

hviskade hon. — Lennart, Lennart, min

Lennart!

Och hon hviskade vidare, litet högre:

— Jag heter Selma, du skall säga

Selma... 112

UR LARMET

— Selma! sade han.

— Ja, det är godt, säg det igen, bad

hon.

Han upprepade:

— Selma...

Han tänkte på en växelsång som hans far

och mor en gång (men det var länge sen)

halft parodierande sjungit och som

diktarin-nan Wilhelmina Stålberg skrifvit. Han hörde

den smäktande melodien i luften och måste

bita sig i läppen för att ej brista i skratt:

— Nänns du att gå från din maka?

Fåfängt jag lindar min arm omkring dig.

Kan du ej sällheten smaka

längre i hyddan hos mig?

Och vidare:

— Sonen i vaggan, som leker,

se hur ljuft, hur himmelskt han ler,

se, hur ömt han dig smeker

hör hur din Selma dig ber!

Men han återvände hastigt till

verkligheten, blef allvarsam, ordnade de statistiska

tabellerna på skrifbordet, där Nordisk Säker-KANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE 113

hets trofasta hand-i-handemblem mötte ögat,

sade omärkligt »puh!» och funderade i

hemlighet på hvad för en slags villa direktör

Bolander egentligen hade.

Und es war alles, alles gut!

8. — Ur larmet.jAghAstarem I.

Jägmästarbostället låg ett stycke

utanför staden, men staden växte och med åren

sträckte den sina polyparmar, hvilka voro

gator och esplanader, närmare det lilla huset

och trädgården. Där det förut varit

potatisåkrar, tobaksland och kåltäppor, restes höga

hus, skinande nybyggda. En hage strök med,

några granbackar följde och så kom turen till

ängen, där korna gått och stadsborna förut

vallfärdat för att tidigt om morgonen dricka

nysilad mjölk. Till sist stod fasadvallen

endast några stenkast borta och om

kvällarna såg man den långa lyktlinjen lysa och

ett och annat fönster, där icke rullgardinen

fällts ned, tindra. Korna fick vallas inne i 118

UR LARMET

den glesa furuskogen närmast gården, bland

ris, mossa och bergknallar, det blefvo de icke

feta af. Jägmästaren klagade, gjorde

uppvaktningar, skref inlagor och bad slutligen

om förflyttning. Hofjägmästaren kom ridande

ut, besåg och undersökte, han tyckte bra

om jägmästaren, som var särskildt duktig i

att hålla trakten fri från uteliggare och alla

slags skälmar och lösa existenser, och

därför fann han hans kraf berättigadt. Men

han ville icke mista mannen, och som hati

var en inflytelserik person omreglerades

löneförmånerna och det byggdes en präktig och

solid vinterbonad villa högre upp i skogen

åt jägmästaren. Det lilla landtbruket och

ladugårdsskötseln slopades i stället, och nu

kunde jägmästaren känna sig nästan som

rentier.

Och därmed är den verkliga jägmästaren

ur historien.JÄGMÄSTAREN

119

II.

Meningen hade varit att staden skulle

utvidga sig vidare åt detta håll och det gamla

bostället rifvas och blifva en dyrbar tomt.

Men det är många besynnerliga viljor och

underliga institutioner, som styra och

bestämma i och om en stor stad, och däraf

kom det sig att staden plötsligt upphörde att

växa åt det väderstrecket och sökte områden

på andra kanter. Det gamla huset refs icke,

utan fick stå outhyrt.

Sent en höstafton, det år förändringen

skett, sågo ett par murare, hvilka arbetat vid

sista nybygget och ännu bodde därute hos

en gammal skogvaktaränka, ljus i huset. Det

var en lördagskväll och de båda männen voro 120

UR LARMET

på väg till en kamrat, som fått logi hos

vedkarlen vid den så kallade Malmgården ett

stycke längre österut. Klockan var mellan

nio och tio.

— Det lyser hos jägmästarn, sade den

ena och stannade vid en tom tobakslada,

hvilken, jämte ett par andra uthusruckel,

också stod kvar.

Den andra, som var närking och

följaktligen vidskeplig, tittade uppåt ladan hvars

takgluggar stodo öppna så att vinden for

igenom och spelade dystra melodier på

torkstängerna, som om de varit strängar. Uppåt

enebacken höjde sig buskar som antogo

mänsklig skepnad, det var otäckt. Och så det

där ljuset mellan fönsterluckornas springor.

Man påstod — hade deras värdinna berättat

en gång vid en kaffegök — att en man blifvit

ihjälslagen och nedgräfd i trädgården. Det

var mycket underligt med den saken, ty den

tystades ned och sades vara lögn. Det var

heller ingen som saknades på orten, och strax

efter gjordes huset till jägmästarboställe,

kronan ägde gården redan då.JÄGMÄSTAREN

121

Och lögn var det väl, men närkingen

tänkte i alla fall pi mordhistorier och

gen-gingare frin sin hembygd och ryckte

kamraten i ärmen. — Vi komma för sent till

Andersson, sade han, det här angir oss ju intel

Den andra arbetaren hade farit pi sjön

och fruktade enligt egen uppgift hvarken gud

eller djäfvulen. Dessutom voro de ju tvi.

— Huset är tomt, sade han, det finns min

själ inte ens kvar nigot som en ritta kan

gnaga. Det skulle ju rifvas, när han däroppe

flyttade — det vet hvarenda jäkel. Si inte

ä’ det tjyfvar inte! Lit oss gi opp och kika.

— Nej, hvarför det, sade närkingen och

började i förskräckelsen att tala pi e och

i, man ska inte blanda sej i det som inte

angår’en. Om det inte ä’ tjyfvar si ä" det

ju detsamma —

Men den andra afbröt:

— Si ä* det nige annat sattyg, det kan

du klappa dej pi, och här ä’ en som inte ä’

rädd. Du kan ju sti kvar här nere.

Blisten spelade uppe pi torkvinden och

det lät hemskt — Jag kommer med, sade 122

UR LARMET

den första. Han hade lyssnat och hört något

som allt emellanåt dunkade mot laduväggen.

Det kunde vara en som gått och hängt sig

där inne.

De gingo försiktigt upp mot huset. Det

var i fönstret till vänster om verandan det

lyste. Luckorna voro för, men en tumsbred

springa gapade på sidan, där undre

gångjärnet gått af. Men grundmuren var för hög

och några taggiga buskar togo dessutom emot

de nyfikna. En hundkoja stod nedanför

verandafoten. Karlen, som varit sjöman, klef

upp på kojtaket och höll sig fast i räcket. Nu

hade han ansiktet i jämnhöjd med första

rutan, där också springan var bredast. Han

hukade litet och tittade in.

Det blef ingen lång spionering, ty en

bräda brakade under honom och han hoppade

ned. I detsamma släcktes ljuset innanför.

Muraren hade -gifvit en handräckning vid

flyttningen och erinrade sig nu att en smal

stig förde längs trädgårdsplanket som en

genväg till landsvägen på andra sidan

tobaksladan. Han tog kamratens hand och drogJÄGMÄSTAREN

123

honom med sig. Då de kommit ned på vägen

och hunnit en bit från stället stannade han

och tog upp en snusdosa af mässing, lade in

en mulbänk och sade:

— Det var, anamma och anagga, kom*

missarien i La’gårdslande’ och en till!

Och han berättade att han vid skenet af

en vanlig ljusstump, som stått i en

fönstersmyg, sett två herrar stå midt emot hvarandra.

Den som stod närmast fönstret hade vändt

ryggen till, den andra stod i full belysning

och det var, som sagdt, poliskommissarien.

Och det såg ut som var han i sällskap med

en öfverhetsperson, ty han bockade sig ett

par gånger, och det ganska ödmjukt ändå.

Hvad de sade kunde ej urskiljas, lika litet som

den andras utseende — han var bara som en

stor skuggfläck. Och så hade den förbannade

plankbiten brassat...

De båda murarna pratade icke mycket

om hvad de sett. Söndagen sofvo de ut efter

pokulerandet vid kortspelet hos vedkarlen, och

måndagen flyttade de.

Men samma dag kommo några karlar 124

UR LARMET

och röjde upp kring jägmästarbostället De

lagade staket och bristfälliga träväggar —

huset var af trä. De räfsade och krattade si

godt sig göra lät i trädgirden, där det i ett

hörn stod ett gammalt ittkantigt lusthus med

kulörta fönster. De milade och spikade, och

hur de nu plistrade och förbundo, ströko och

aflägsnade brite och skräp, si fick byggningen

efter nigra dagar ett pinyttfödt utseende, en

sorts secunda primavera som i höstsolens

glans och naturens efterfägring stämde öfver*

ens med bleknande toner och mattare dagrar.

Staket och plank voro rödfärgade, huset

ocker-struket med hvita knutar, det var som gula

och ägghvita, och när verandan milades

spe-natgrön (det var en öppen veranda med sex

stolpar) si fattades intet i den symfonin. För

resten tjärades bide ladugirdens och ladans

portar och grundmuren rappades. Det lilla

hemlighuset, som hade ett utskuret hjärta i

dörren, i närheten af stallets gödselgöl, blef

grönt som verandan och ett brygghus gult

som villan och med kalkade poster. Det fanns

en primitiv vattenledning i köket, men brun-JAGMÄSTAREN

125

nen och pumpen putsades upp ändå, och till

och med den söndertrampade hundkojan fick

en öfverhalning i gult och hvitt. När en vecka

gått var det färdigt, söndriga rutor ersatta

med nya, hakar och haspar och gångjärn i

ordning, plats i källaren och på vinden, sotadt

och rensadt och en granrisruska i

halfmåne-form lagd nedanför verandatrappan till att

torka fotterna på, och ett nytt fotjärn för en

efterskrapning fastspikad på första steget. —

Någon hade hyrt stället från första oktober.

Äfven invändigt hade det reparerats, men

mera flyktigt. Golfven blefvo icke nyinlagda,

tiljorna skulle täckas med mattor. Tapeterna,

hvars mönster samt och synnerligen gingo i

det rosenrasande, fast i olika färger, fingo

sitta kvar — de limströkos helt enkelt i en

helfärgad ton, olika för hvart rum, och taken

hvitlimmades. Stegen till takluckan till

vinden målades hvit, det som var murket eller

gistet blef förbättradt, tätadt och kittadt.

Innanfönstren sattes i, mellan dem lades lavar

och mossa med små rönnbärsklasar och i

skafferierna kom utklippta pappersmönster 126

(JR LARMET

som om det varit idel tårtor hvilka skulle stitt

på hyllorna. Ny spis kom frin Bolinder och

inmurades, den hade en blänkande

varm-vattenbehållare at koppar. Och rullgardinerna,

som förut varit bli som blikulor, hvilka

användes i tvätt och kallades blielse, och haft

scener med jakter och bergslott i ramgult pi

sig, blefvo ersatta med enfärgade i beige —

och de kunde gå upp och ned af sig själfva,

om man drog i ett snöre på lämpligt vis.

Det var en amerikansk uppfinning,

naturligtvis.

Så började leveranserna.

Taket hade fitt en och annan ny

tegelpanna, annars var det bra nog. De smi

stuprännorna af bleck läckte, men lagades

och gulmilades, däremot kom det tvi nya

vattentunnor, grönmilade och med svarta

järnband, de stodo pi hvita korsfötter som

skiltvakter vid hvar sin flank af huset. Vedboden

fylldes med prima björkved, huggen, sigad

och klufven, flera famnar, och de fattiga

gummor och barn, som hade lof att plocka ris

och nedfallna kvistar till bränsle i kronskogenJAGMASTAREN

127

gapade afundsjukt. Därefter började

flytt-lassen. Möblerna bestodo af skåp, bekväma

emmor, ovalbord, skrifbord, spelbord,

matbord och långa soffor. Allt det vanliga, stolar

och byråer, men också en chiffonjé och ett

taffelpiano. Två piedestaler, runda refflade

pelare, med hvar sin byst och ett par stora

förgyllda speglar och naturligtvis en

sals-skänk. Egentligen såg det ut som

auktions-listan vid ett dödsbo — och det var det

också. Alltsammans, inbegripet mattor,

gardiner, servis och silfver, ja till och med ett

parti vin kom från ett stärbhus, hvilket sålt

det hela, rubb och stubb, till en högstbjudande

mellanhand.

Huset bestod af en bottenvåning på —

förutom kök och kökskammare — blott fyra

rum, sal, sängkammare, ett förmak och ett

herr- och arbetsrum. De lågo, två och två,

på ömse sidor om tamburen, hvilken var en

gång som löpte tvärs igenom villan från

verandan till köksingången och som på midten

kunde afstängas med en dörr. Alla rummen

hade dörrar till denna korridor och sins- 128

UR LARMET

emellan också en gemensam dörr. Alla utom

skrifrummet, som det blef kalladt, hvilket var

minst. Det hade blott en ingång, från

tamburen. Men i själfva verket fanns en smal

dörr ut till trädgården, strax bredvid

köks-knuten. Den var dock låst och

öfvertapet-serad för att bereda väggutrymme. Ett

bokskåp, med gröna gardiner innanför

glasdörrarna, kom nu att helt och h&Uet täcka den.

Dessutom var det tre vindsrum. Två voro

tämligen stora gafvelkammare med

ordentliga fönster åt hvardera hållet, öster och

väster, det tredje, som blott hade en

taklucka, blef skräp- och förvaringsrum. Det

var för mycket möbler och det som ej passade

där nere staplades utan vidare upp på vinden.

Ja, äfven brygghuset, som inredts till bostad,

blef möbleradt med öfverflödiga

herrskaps-möbler — det skulle bo en karl där, en slags

betjänt, och han fick ligga i mahognysäng.

När skafferier och matskåp, källare och

visthus voro fyllda, och drängen, som hette

Palm och var rödlett och undersätsig, och

kokerskan, som varit både hos Cadier ochJAGMASTÄREN

120

hos landtmarskalken, och hette Mathilda

Vin-roth, samt en pigsnärta, hvilken lydde

namnet Beda, ankommit och vederbörligen

installerat sig själfva och hvarandra, väntades

husbonden, ägaren, eller hvad han nu skulle

kallas. Oenom ett kontor vid Skeppsbron, en

bankirfirma, som utfört alla uppdrag rörande

stället, äfven lejningen af tjänarna,

underrättades dessa att deras herre skulle komma

nästa söndag morgon — så där ungefär vid

elfvatiden.

Det var bankirhusets faktotum, en herr

Swartz, som meddelade detta. Han hade

utfört allting efter en lång lista, på hvilken

tydligen ftiinsta detalj fanns föreskrifven. Det

var en sirlig liten herre med små grå

poli-songer och glasögon. Han hade en

storblom-mig sidenväst och i en af fickorna ett guldur,

i en annan en dosa med pastiljer. Han tog

alltid omväxlande upp uret och dosan, knäppte

först med boetten och såg på klockan, knäppte

därefter med locket och tog en pastilj. Och

så sade han:

9. — Ur larmet. 130

UR LARMET

— Nu är det riktigt. Efter order, efter

order.

Denna dag, sedan han tagit tiden och

pa-Btiljen och sagt frasen, tilläde han:

— Qud i himlen vare evigt lofvad och

tackad!

Denna utgjutelse kom si direkt ur

innersta hjärta, att tjänstetrion ovillkorligen sig

pi hvarandra. Hvem var deras herre? Att

friga herr Swartz var lönlöst. Han hade

redan ett tjog ginger af klippt med: en mycket

rik man. Och idet betviflade de ej pi grund

af de rikligt tilltagna löner som erbjudits.

Men nog var det besynnerligt att för vintern

hyra detta" hus med alla dess

obekvämligheter, i stället för att bo i staden? De hade

sinsemellan fitt uppfattningen att han

kanske var sjuk pi nigöt visst sätt — och med

det menade de hufvudet. Sidana fall kände

de alla till. En rik släkt ville ha den sjuke

litet ur vägen, jojo mänsan!

De flyttade blickarna till herr Swartz’

glänsande glasögon som för att afläsa enJAGMÄSTAREN

131

kompass. — I hvilken riktning borde man

styra?

— Så är det en sak till, sade han, och

gnuggade händerna, den där flaggstången,

hm, hm. Jo. Det är Pälms göra, det

— Jaha, sade Palm och hans kulögon

stodo stela.

— Söndag morgon, fortfor bankirfirmans

faktotum, hissar Palm två vimplar, på samma

stång och samma snodd — eller snöre — eller

rep, hvad det nu heter — den ena under

den andra förstår sig! De ligga i lusthuset.

Flaggor finns ej, och — och om de

någonsin hissas igen, vet jag inte. Omedelbart

sedan herrn anländt, tagas — eller hissas —

eller strykas de, eller hvad det nu kallas,

ned, ned, förstår Palm, igen! Begrips?

— Joo då.

— Nå. — Och han fortsatte:

— Ja. Men se nu kommer det. Dessa

vimplar äro: den ena svensk, den andra

amerikansk. Enligt alla begrepp skall landets flagga

(eller vimpel) vara i topp. Och den

främmande inunder. Äfven om det så vore en 132

UR LARMET

amerikan som bodde här. I Amerika iter

fick vår flagga så att säga stryka på foten,

förstår sig. Enligt min mening, oberoende

af flagglag, eller hvad det heter, vore det ju

lämpligast att ha två flaggstänger, en för

hvarje nation. Men ehuru det, hvad

omkostnaden beträffar, icke skulle ha betydt en smula

för denna herre, så — så .var ordern tydlig

nog: en flaggstång och två vimplar, hvaraf

den svenska underst, jaha, hvaraf den

svenska under den amerikanska.

Herr Swartz blixtrade med glasögonen,

såg på klockan och tog en pastilj. Därpå

sade han:

— Det gör ju ingenting. Hvar och en

har sina idéer — och alla ä’ de ju icke så

riktiga. Men herrn betalar då åtminstone

för sina påhitt. Alltså, Palm, söndag

morgon — det är god tid om vi säger klockan

tio — hissar du vimplarna, som jag sagt.

Kokerskan hostade.

— Kommer herr Swartz med ut om

söndag?

Herr Swartz tittade upp i luften.JÄGMÄSTAREN

133

— Nej, svarade han, det gör jag inte.

Nej, det gör jag inte!

Och han nickade och gick ovanligt fort

ut på landsvägen.

Mamsell Vinroth tänkte följande:

— Att han kommer klockan elfva på

förmiddagen en söndag, det är ju nästan som

litet högtidligt i alla fall. Under själfva

högmässan! Fast det förstås nog kunde uttydas

som motsatsen också. Ja vaserra tri.

Palm sade:

— Det är en som blifvit rik i Amerika.

Kanske han är rent af slafhandlare. Och

ingen titel har han heller. Jag kommer att

kalla’n för jägmästare. För mig själf förstås.

Beda sade ingenting, men undrade hur

han såg ut. Slafhandlare? Tänk att man

kunde rysa af nyfikenhet!

Det var äfven något med namnet. Deras

blifvande herre hette Otto Stenstrand. — Otto

Stenstrand? Hur svenskt det än kunde låta,

var det litet konstigt, som om det var

på-hittadt. Det lät icke som ett verkligt namn

utan som en pseudonym. Adel var det heller 134

UR LARMET

icke. Hushållerskan uttryckte detta på

följande sätt:

— Det kan vara antaget. På hotellet

kom det både furstar och prinsar som ibland

hade helt andra namn än de riktiga. Det är

fint, och det kallas för att resa inkonjito, hade

portieren sagt.JÄGMÄSTAREN

135

III.

Tidigt söndag morgon gläntade Palm på

gardinen för att se hur vädret var. Lördag

kväll hade varit kylig med klar och

strålande stjärnhimmel, och en svärm stjärnskott

som i slutet af november. Man var i nedan

och det kunde ju hända att hon ändrade

sig. »Hon» var i detta fall väderleken,

hvilken Palm under sitt lif funnit vara af feminin

karaktär.

Brygghuskammaren var så liten och

sängen så stor att betjänten godt kunde utan att

vända på sig, sträcka ut armen och föra

gardinen åt sidan. Vädret var ej det, han

önskat.

Det var jämnmulet odi de små rutorna

runno. Han hade nog hört regnet — det lät 136

UR LARMET

som trippande fågelfötter pi stritaket, men

i den söta morgonsömnen hänvisat det till

drömmen. Han sig på cylinderuret hvilket

hängde pi en liten broderad kudde öfver

•sängen. Det visade sju. Ute var nästan

mörkt.

Palm suckade. Det här var inte roligt.

Allt var sä ovisst. Han tänkte pä den tiden,

di han tjänade hos brukspatron Rosén — kors

i herrans namn sina middagar brukspatron

kunde äta! Och huset i stan, midt för Karl

XIII: s torg, det som nu kallades Sagers, som

hade en matsal i svart och guld. Annars var

ju den här platsen märkvärdigt bra, en sidan

lön hade han aldrig drömt sig. Och han

bodde ju schangtilt, pi sätt och vis, ehuru

utrymmet piminde honom om

drängkammaren pi Hedenlunda, där han ocksi varit.

Men allt var nystruket och det gjorde

ingenting att det ännu luktade litet unket efter

de stora bryggkaren. Han hade bide en

matta med rosor och girlander och ett

rakbord hvars spegel kunde skjutas upp och

ned — maken till jägmästarens i sängkam-JÄGMÄSTAREN

137

tnaren. Ja, jägmästaren komme han att kalla

herr Stenstrand.

Palm rullade upp gardinen, och under

det att han klädde sig betraktade han lika

surmulet som himlen världen utanför. Där

stod tobaksladan och skymde, ofvanför den

svarttjärade dörren hade spikats ett bock*

horn — trodde de att det hjälpte mot Hin

hiie för tobak ocksi? Han sig en skymt

af marken mot staden, den liknade ett moras,

och landsvägen sen, usch! Här borde man

ha träskor på sig. — Palm beslöt att lägga

en flyttbar gångbro upp till huset. Här

kommo inga andra förbi än en och annan

trädgårdsmästare eller mjölksurra, och en

flock dragoner eller ett artillerispann när de

hade öfningar i småskogen.

Nu skulle han in i köket och få en tår

kaffe och litet varmt rakvatten. Han gick i

pjäxor, som voro nedhasade, och bar stöflarna

i hand. Det hade ljusnat litet och regnade

icke mer.

Inne i köket var allt glänsande rent. Pi

ett fotogenkök puttrade en kaffepanna och 138

UR LARMET

Beda gick omkring med en vedhillare — det

skulle sättas in brasor i alla kakelugnar, det

vill säga tre. Hushållerskan hade drömt så

styggt frampå morgonsidan, hon mindes icke

hvad, men det var om någon som sprang efter

henne i en trappa och hon kunde inte lyfta

benen, de sutto fast som i ett kärr. — Palm

tänkte på väglaget och skakade på hufvudet.

Sen han artigt borstat skodonen åt dem

allesamman och ställt kängorna i rad nedanför

spiseln, gick han ut i sina nedkippade skor.

— Bara det ville torka upp litet! var hans

bekymrade tanke.

Trädgårdsgrinden var sur af regnet och

de vissnade grästufvorna som våta svampar

att trampa på. De enkla rabatterna där bruna

likrester stodo kvar efter stockrosor,

georg-iner och ringblommor, voro uppmuddrade och

i sandgångarna hade bildats gölar.

Syrenhäckar och knotiga äppel-, päron- och

plommonträd hade samma mossaktiga färg och

dröpo af vatten. De lof som ännu lågo kvar

klibbade som dy och i dikeskanten växte

nakna stänglar, som han icke kände, blandJÄGMÄSTAREN

139

brännässlornas ruttnande kvarlefvor. Något

grönt stod ej att upptäcka, här väntades på

den första snöns barmhärtigt skylande lakan.

— En sån trädgård! suckade Palm.

Men där var flaggstången, och den var

då åtminstone ny och på sitt sätt festlig, ty

den var hvitmålad och sken som lackerad efter

regnet, dropparna runno i långa ormslingor

nedåt masten. Linan, som var slagen några

hvarf rundt, var fuktig och stretade i spelet

— han hade haft lust att hissa vimplarna

redan nu, om det ej varit det där med

rangordningen.

Som han stod och kisade mot dagern

uppåt stången — det ljusnade och kom

zink-hvitt i molnens blyformationer kring

knoppen — fick han en plötslig förnimmelse af

obehagliga ögonstick i ryggen. Han lät linan

slakna, samlade ändarna och knöt ihop dem,

samt nystade dem långsamt i korsslag kring

dubbelklykan. Det var bestämdt någon som

iakttog honom bakifrån. Men han ville ej

låtsas om det för att ej verka öfverrumplad.

Så! Lika långsamt vände han sig om. 140

UR LARMET

Först upptäckte Palm ingenting.

Flaggstången var rest på en liten kulle, eller rättare

jordhög, det var den lilla täppans högsta

punkt och han kunde se ut öfver det manshöga

planket, som bitvis, där det varit sönder,

blifvit lagadt med spjälor. Där stod på andra

sidan ett halft sönderbrutet dufslag, det enda

som man icke funnit värdt att ens nödtorftigt

reparera. Det var mögelgrönt och rostbrunt

och pålen Icnäckt — det liknade mera en

fågelskrämma än ett fågelhem. Men tätt intill

fotstocken stod där tau en man och han hade

ansiktet pressadt mot de glesa plankspjälorna.

I detta ansikte satt det ett par ögon som på

ett obeskrifligt lömskt och likväl fräckt sätt

stirrade rakt på betjänten.

Palm måste behärska sig för att ej rycka

till. Han stod litet högre än karlen utanför

och det ingaf honom en viss känsla af

öfver-vikt. Samtidigt var han underligt osäker.

Hade det varit på en af herrgårdarna eller

bruken eller godsen så skulle han ha rutit:

— Hvad i helsicke står du och glor påJÄGMÄSTAREN

141

— pallra dig i väg bara, annars släpper jag

hunden...

Men här fanns ingen hund, bara en tom

hundkoja, det hängde en bit rostigt länk*

koppel kvar efter sista gårdvarn. Inte ens

en kökskatt hade de, för att ej tala om att

stallet var tomt pi hästar, lidret pi vagnar,

hönsgirden utan höns. Och: de hade ju icke

en husbonde heller — inte ännu.

Det var ett obehagligt ansikte, det där.

En lurande, men ocksi hotande min. Nej,

nu gick det för långt.

— Hvad är det ni s:er efter? ropade han

och gjorde stämman grof.

Mannen tog ett par steg tillbaka och klef

upp pi ett rös af ituslagna tegelstenar, som

bildats vid reparationen. Nu voro de i

jämnhöjd och Palm kunde se honom tydligt. Han

hade ett rödt och groft, väderbitet ansikte,

som var slätrakadt, men icke nyligen. Bli

skäggstubb bildade botten pi haka och

kinder. Han hade en kort nankingul öfverrock

knäppt ända upp till halsen och med kragen

uppfälld, dessutom en ytterhalsduk virad ett 142

UR LARMET

par hvarf kring halsen. På hufvudet hade

han en låg rundkullig hatt med löjligt små

brätten — just då voro de mycket breda

moderna. I handen höll han ett hopruliadt

paraply, det såg tjockt och bastant ut. Hans

mörka byxor voro ovanligt smala — man

begagnade mycket vida benkläder — och

upp-vikna öfver galoschema, som voro leriga och

tydde på vandring i oländig mark. Det var

något af simpel jockej öfver mannen, en

brutal jockej som kunde ge hästen en spark

i ljumsken. Ovillkorligt fullföljde Palm denna

bild med en komplettering: om jag mötte

den där figuren, tänkte han, på en ensam väg,

kunde jag inte vara säker på om han inte,

just när han gått förbi, vände sig om och

gaf mig en sinkadus i nacken med det där

grofva paraplyskaftet...

Vid denna föreställning blef den annars

säfliga och beskedliga betjänten hastigt

het-lefrad. Han skrek till:

— Har ni mål i mun, hva?

Främlingen" ryckte på högra axeln och

sade med morrande röst, men mycket lugnt:JÄGMÄSTAREN

143

— Får jag lof att fråga hvem som bor

här?

Palm lät sig instinktivt ej afväpna. Han

svarade snäsigt:

— Det gör jägmästaren.

— Jägmästaren! Hvilken jägmästare?

Med förlof — hvad heter han?

— Han heter Stenstrand.

— Jägmästare Stenstrand. Sååå —

Karlen såg så oförskämdt stryktäck ut att

Palm retades på nytt. Men han hann inte

säga något för än den andra lyft en smula

på hatten och sagt:

— Ursäkta, jag har gått vilse — jag skulle

till Uggleviken. Vet herrn vägen dit?

— Nej, sade betjänten kort.

— Och kanske inte heller till

Fiskartorpet?

Det lät underligt spefullt och Palm

svarade ännu kortare och sträfvare:

— Nej!

Då förändrades frågarens väsen. Han

såg sig hastigt omkring och sade med en

slags vagabondsk förtrolighet: 144

UR LARMET

— Säg, är du kanske med frin Amerika?

Det klack till i Palm. Med frän

Amerika? Utan betänkande svarade han:

— Ja.

— All right — then let’s talk english!

sade mannen.

Palm förstod hvad han sagt, men själf

kunde han ej ett ord engelska utan blef

stående svarslös. Den andre brast ut i ett rått

hånskratt:

— Ood damn you — you do look like

it, do you! Och han tilläde en lång rad

oförståeliga ord, förmodligen eder, och gjorde

en så otäck gest med ena handen att betjänten

kände det som om han blifvit spottad, eller

något ännu värre, midt i ansiktet. Innan han

fattat sig hade karlen tagit ett par långa

skutt och var på väg snedt in i skogen.

Palm följde honom med blicken ända

till dess han nått bryn et. Men han vände

sig icke om utan dök in mellan stammarna

och blandades bort med dem.

— En sån knöl, skrek betjänten till, en

sån knöl! Han upprepade epitetet flera gån-JÄGMÄSTAREN

145

ger och knöt näfvarna. Han kunde inte finna

något annat ord och försökte förgäfves i stumt

raseri hitta på något starkare uttryck. Till

sist tuggade han fram mellan tänderna:

— Årkeknöl.

Och med det lugnade han sig. Så här

uppträdde icke en bättre betjänt. Mamsell

Vinroth hade väl icke hört honom? Nej, i

köket var det tyst, hon stod nog på verandan

och tittade, och den låg på andra sidan.

Han såg ännu en gång bort åt

tallstammarna som i det grå oktoberdiset tycktes stå

förklädda som teaterröfvare med kappor och

skägg på. En fantastisk tanke korsade hans

hjärna: tänk om det varit herr Stenstrand själf

som nyss uppenbarat sig maskerad, inkonjito,

som hushållerskan uttryckte sig, för att se hur

tjänstefolket var? Men nej, det var endast i

böcker sådant hände.

— Jag hissar vimplarna, sade han, här

finns inte en själ i dag som ser det.

Han gick in i lusthuset, i hvilket stod ett

maskätet bord och ett par pinnsoffor.

Vimplarna Iågp ännu i sitt kardusomslag. Han

10. — Ur larmet. 146

UR LARMET

vecklade ut dem, de voro splitternya och lyste

grant, öfverst band han den rödhvita med

stjärnmärket i en cirkel, och under deq

blågula med unionsmärket. Så lät han dem gå

till väders och surrade linan. De blåste rätt

ut, slingrade som eldstungor för en nordlig

vind och pekade på staden nedanför som om

de sett jägmästaren nalkas. Så kastade de,

gåfvo hvarandra rapp och liftag som i

slagsmål och fladdrade därefter ilsket hvar för sig

i en ihållande il som om de gjorde på stället

kapplöpning. — Palm gick in.

Klockan blef elfva och hon blef tolf, men

ingen kom. Hushållerskans oro ökades —

hon hade tänkt att laga en omlett med Karl

Johans-svamp, som hon själf lagt in i smör

och glas, till frukost, men nu närmade sig ju

klockan middagstid och hon vågade icke

bestämma rätterna. Beda hade svart klänning —

den hon sörjt sin mor med — och hvitt

förkläde samt en stor rosett i håret som kom

henne att likna en hottentottkvinna, och hvad

betjänten beträffade var han i svart och hvitt,

det vill säga hvit halsduk och svart bonjour.JÄGMÄSTAREN

147

De uppehöllo sig i tamburkorridoren, där en

smal divan fått sin plats bredvid en

konsolspegel.

Hvarannan minut gick Palm ut på

verandan och såg bort mot staden. Han ville icke

gå ned på vägen för att ej smutsa de skinande

stöflarna. Och hans lädergaloscher skulle

också ha tagit bort något af glansen.

Några minuter före ett hördes hjulbuller

och till de väntandes stora förvåning kom en

stor täckvagn rullande i backkröken på vägen

från Gärdet och Djurgården — en väg som

den gången utgjorde en inledning till den så

kallade Drottning Kristinas väg. Det måste

vara deras jägmästare, och han kom således

ej från staden. Palm skyndade nedför

verandatrappan och stod med klappande hjärta på

sista steget, under det de båda fruntimren

drogo sig ut i köket.

Det var en svart vagn med svarta hästar

och bakpå var en stor svart koffert fastspänd.

Kusken hade en svart napoleonshatt med

sorgflor — det var icke utan att det verkade

likvagn och begrafning. Men Palm hann ej 148

UR LARMET

reflektera öfver huruvida det var

hyrkusks-eller privatekipage, ty paret satte plötsligt

fart och trafvade upp så att smutsen stänkte

högt omkring och trappan fick en törn vid

svängningen — det var ju ingen ordentlig

gårdsplan, bara en gropig gräsrundel. Icke

fick han heller tid att öppna vagnsdörren,

ty innan åkdonet stannat stöttes den våldsamt

upp och ut steg eller snarare föll en lång,

ståtlig herre i svart kappa och med en rund

svart mössa på hufvudet. — God dag, ropade

han, du är väl Palm, spänn loss min koffert,

men kvickt som tusan! — Och tack för

skjutsen, fortfor han i samma höga tonfall, vänd

till kusken, hälsa tillbaka, du vet till hvem.

Här har du en slant till en sup på Blå Porten,

om det finns kvar! — han räckte några

silfver-mynt till mannen som skyldrade med piskan

flera gånger. — Hur går det med remmarna,

Palm?

Det var tydligt att han ville ha in

betjänten, innan han själf gick in, och Palm

ansträngde sig för att fortast möjligt få bukt

med det stora åbäke till reskoffert som hängdeJÄGMÄSTAREN

149

mellan bakhjulen. Nu kom mamsell Vinroth

och Beda, bägge nigande som i en fransäs,

och herr Stenstrand kommenderade genast:

— Det är Vinrothskan och det är Beda

— hvarför är du så blek om näbben ditt pyre?

Seså, det finns ingenting inne i vagnen, hjälp

i stället Palmen så att kusken får köra. Nå

ändtligen...

Vagnen vände och körde samma väg den

kommit, tjänarna släpade vidunderkofferten

in i sängkammaren, herr Stenstrand drog af

sina svarta handskar och slog ihop ett par

hvita, men kraftiga händer så att det smällde

och ekade i hela huset och så sade han:

— Välkommen, Otto Stenstrand!

Han tycktes vara fullkomligt hemmastadd.

Han gick igenom alla rummen och sade »bra»

till allting. Han var en högväxt man och det

var lågt i rummen, han kunde ledigt nå taket

med handen. Men det föreföll att roa honom,

det var också bra, sade han, och att det var

varmt var bra, och att de gjort det så

hem-trefligt var likaledes bra — allt var bara bra!

Hushållerskan och betjänten skeno i kapp af 150

UR LARMET

allt mer stigande belåtenhet och Beda smilade

som en Nurnbergerdocka från Leja. Det var

utseende på deras husbonde, sedan han tagit

af kappan och mössan såg han ut som en

officer. Han var klädd i en mörk

kavajkostym af engelskt snitt, och tyget var nog

också engelskt, dét var tjockt och luddigt

och finrutadt. Han hade en klockkedja af

guld, och den var så lång, att han bar den

om halsen och sedan trädd genom flera

knapphål i västen innan den försvann i en ficka.

Och i halsduken satt en grön sten med

guldram. Den var skuren som ett porträtt i

profil, och nålen bröt igenom knuten så att man

såg att den också var af guld. — Men han

bar inga ringar.

Hufvudet var dock det som omedelbart

fängslade — väl till märkandes: icke alltid.

Det fingo de alla senare erfara, det var ingen

som kunde se så olika ut som herr Stenstrand.

När det tunga humöret, det sjuka sinnet, kom,

då sjönk han ihop, då blef det stora hufvudet

litet och de stolta dragen slätades ut — det

var som om man torkade ut ett ansikte påJÄGMÄSTAREN

151

krittaflan i skolan, sade Beda. Och de mörka

stunderna förvandlade äfven gestalten, när

blicken släcktes, slocknade spänstigheten.

Men i detta ögonblick, vid ankomsten,

var han idel eld och låga. Hans hudfärg

var utan tvifvel mycket blek, men den syntes

tillfälligt brynt af en sydligare sol och af ett

stort hafs vindar. Han hade örnnäsa —

hushållerskan kallade den romersk — och ett par

märkvärdigt kloka och vänliga, nästan sorgsna

ögon, bruna, men skiftande i grått ibland.

De liknade salig kungens, Karl XV, påstod

mamsellen, som en gång fått hälsa på

majestätet, då hon var hos landtmarskalken. Han

kunde vara mellan femtio och sextio, men var

rak och slank, det kortklippta, järngrå håret,

som vid tinningarna var silfverhvitt och

tyvärr förtunnats till måne högst uppe på

hjässan, förökade det militäriska i

apparitionen. Det stämde för resten icke riktigt

med masken i öfrigt: hade han burit tupé

och en smula polkahår på ena sidan, hade

frisyren gått bättre ihop med den lilla

mustaschen, som kröktes nedåt öfver öfverläppen 152

UR LARMET

som en tofs, och med de små tättklippta

po-lisongerna. Nu förvirrade det onekligen, så

att man förgäfves sökte efter en likhet. —

Någon af de kungliga, menade kokerskan

(det var hennes svaghet), någon af prinsarna,

af hertigarna — och också landtmarskalken,

kunde man säga...

Emellertid gick Otto Stenstrand

små-gnolande fram och tillbaka, ur rum och i

rum. Han öppnade sin koffert och Palm fick

hänga upp kläder toch lägga in linne. Under

tiden pratade han. "

— Kan du barbera? frågade han.

— Barbera — ja i—

— Ja> jal? menar raka.

— Joo då, jag rakade alltid brukspatron

och han —

— Brukspatron, ja det -är ju sant, du

var hos honom. Hm!

Herr Stenstrand promenerade vidare.

— Nu skall Vinroth (han kallade henne

vid efternamn som om hon varit en karl)

ge mig mat två gånger om dagen. Hvad som

helst, men alltid en gång oxkött, ju blodigareJÄGMÄSTAREN

153

dess bättre, rostbiff förstår hon. Vi äta

klockan två och klockan åtta. På morgonen

klockan nio en stor kopp te — jag har själf

te med, Palm, ge Vinroth den där röda

lackerade burken med silfverpåsarna! — och två

löskokta ägg. Lösa, sa jag. Förstår hon?

Hushållerskan neg.

— Det skall väl vara lite smörgåsbord

till — till klockan två? föreslog hon.

— Smörgåsbord? Smör — gås — bord.

Det lät som om han smakade på det.

— Nej, sade han, nej. Icke

smörgåsbord.

Herr Stenstrand vankade rundt.

. — Å, Palm, får jag det där fodralet —

tack. Hm. Det är en revolver och den är

laddad. Den låser jag in här i högra

skrif-bordslådan.

Han var inne i skrifrummet och pratade

vidare genom de öppna dörrarna.

— Gud vet hvem som suttit i den här

stolen före mig! undrade han. — Och skrifvit

och räknat och plitat. Försökt att få det 154

UR LARMET

att gå ihop. Gjort sin gärning, fyllt sitt kall,

som det heter. Fyllt sitt kall, var det ja!

De hörde honom skratta.

Palm plockade upp och ordnade,

kofferten tycktes bottenlös. Otto Stenstrand

stuf-vade in några lådor cigarrer i bokskåpet, de

voro smala, underliga tingestar, vridna om

hvarandra i spiral, han stack ett dussin ned i

en liten vas som stod på skrifbordet.

Hushållerskan rumsterade i köket — hon skulle

i alla fall öfverraska med svampomletten, det

var en bra ugn med jämn värme. Beda

började duka i salen.

— Häh! utbrast betjänten och höll upp

en rock mot ljuset.

Herr Stenstrand kom in.

— Hvad är det? sade han.

Palm blef förlägen.

— Patron — jag menar herrn, får

ursäkta mig. Men när jag fick se den här

rocken så — så —

— Så hvad?

Husbondens stämma hade fått en så

mörk, nästan hotande klang, att tjänaren för-JÄGMASTAREN

155

skräckt och villrådig började en stapplande

förklaring, som Stenstrand tyst lyssnade till.

Den gick ut på att han icke vetat hvad han

skulle kalla sin nya herre för. Han var ju

van till någon titel — brukspatron eller

grefven eller presidenten eller hofrättsrådet eller

åtminstone patron. Så hade han, men

förstås bara på skämt och för sig själf, kallat

herr Stenstrand för jägmästarn eftersom det

här var det gamla jägmästarbostället —

lustigt nog hette jägmästarn som nu bodde

uppe i skogsvillan också Otto. När han nu

fick se den här rocken — det var ju en

riktig jaktrock — fast en fin en — så —

Otto Stenstrand brast i skratt, nu var han

ljus igen, hans ögon blefvo så goda och

vänliga. Han tog plagget och bytte rock, knäppte

jackan, spände skärpets slejfer och stack

händerna i fickorna.

— Jaså, myste han, ser jag ut som en

jägmästare nu? Oärna det, gärna det. Kalla

mig jägmästarn, det är mycket bra. Bara

Inte den riktiga jägmästar Otto får höra det,

då kanske han tror jag vill stjäla ämbetet. 156

UR LARMET

Han gick ånyo rundt och småpratade för

sig själf — det var något han ofta gjorde,

märkte de snart. Vinroth sade att folk som

varit mycket ensamma få den vanan.

— Men ser han, Palmen, det här är nu

min rökrock — apropå det, så tag den här

cigarren, den är inte så krokryggig som den

ser ut, det är för resten tre som äro

flätade i hvarandra. Ja, jag trifs bäst i den

här, jag har alltid den på, när jag larfvar

omkring för mig själf. Men som sagdt, säg

gärna jägmästarn. — Det är bättre, förstår

han, att vara jägmästare-än villebråd!

Och så skrattade han.

Betjänten var färdig och stod afvaktande.

— Kofferten får bli här nere, sade

Stenstrand. Det kan alltid vara något man vill

slänga ned i den. Skjut in den i vrån där

vid sängen och flytta i stället rakbordet midt

framför fönstret. Så där ja.

Palm beundrade kavajen. Den klädde

.hans herre, satt som gjuten, som skräddarna

säga. Det var en dubbelknäppt rock i

grå-pappsfärg med gröna uppslag och kant-JÄGMÄSTAREN

157

skoning af fint läder, både kring den stora

kragen och ärmarna. Knapparna voro

svarf-,vade af vildsvinsbetar — äfven de fyra

fick-locken gingo att knäppa. Nu borde han ha

haft en jägarhatt äf samma slags filt, och

med grön fjäder, och så en bössa i rem öfver

axeln. Som förra kungen. Han var

fotograferad i den kostymen, hans hatt satt på

sned och han såg så bra ut. — Palm ryckte

till vid en gäll hvissling.

Stenstrand stod i dörren till korridoren

och log. Han höll en lång hvisselpipa af

silfver i handen.

— Ser du den här, sade han, den hittade

jag i en af fickorna. Den kommer utmärkt

till pass. Vi har ju ingen ringledning. Nu

få ni vänja er vid att jag hvisslar och —

och inte ta illa upp! En gång, det är du

Palm. Två gånger betyder Vinrothen och tre

Bedan.

Han svängde på klacken och gick ned

genom gången ut på verandan. Strax efter

hvisslade han.

Palm skyndade ut. 158

UR LARMET

Herr Stenstrand stod nere på gräsplanen

och kikade upp mot flaggstången. Hans

ansikte uttryckte ett växelspel af löje och något

annat, som hvad det nu än var, dock icke

var oblandad munterhet. Palm hörde honom

mumla:

— Narrstreck! Jag menade det ju icke

bokstafligt. Fast något kan det ju vara

i det.

Betjänten kände ett omedelbart styng —

han hade glömt att ta ned vimplarna, som

herr Swartz befallt honom. Men det hade ju

blifvit ett sånt sabla rutsch med kofferten...

— Stryk dem! sade herr Stenstrand.

— Ja, jägmästarn!

Titeln kom burdust utan hans eftertanke.

Stenstrand skrattade. Med händerna i

jaktrocksfickorna stod han bredbent och rak

och stirrade öfver ängsmoraset mot

stadsgränsen. Det hade mulnat och tätnat och

mörknat på nytt, några droppar föllo. Inne

i salen tändes lamporna och rullades ned

gardiner.

Palm gick in genom grinden, löste vind-JÄGMÄSTAREN

159

ningen kring klykan och började fira. Han

tänkte:

— Det är en karl. Ja, det är en karl,

ta mej tusan. Det är då väl att det var en

riktig karl som kom i huset!

Det var nästan som om han städslat

husbonden i stället för tvärtom och nu var nöjd

med utfallet.

Han rullade ihop de halffuktiga

tyg-tungorna och lade in dem i lusthuset. I

detsamma erinrade han sig tydligt den

obehagliga scenen om morgonen. Ovillkorligt

såg han bort mot staketet. Men ingen syntes.

— Borde han berätta episoden för herr

Stenstrand ?

Nej, kanske icke. Där nere stod

jägmästaren som förut, lång och ståtlig. Det

skulle min själ inte vara klokt för hvem som

helst att tackla honom. Och Palm log bredt

och belåtet. — Stackars knöl om han kom

igen, tänkte han.

Då såg han husbonden oväntadt ändra

ställning. Han måtte ha glömt att betjänten

var däruppe. 160

UR LARMET

Otto Stenstrand höjde bägge händerna

mot den mörka himlen, ur hvars blyiga moln

regnet nu. började falla stridt. Därpå förde

han dem häftigt, som i förtviflan, mot

pannan och lät hufvudet sjunka. Så blef han

stående.

Palm smög försiktigt bakom huset till

köksingången. Han var i hög grad

förvirrad. Det gjorde honom också ondt att hans

jägmästare hade sorger. — Kanske ett

dödsfall...

Verandadörren knarrade och Stenstrand

rätade med ens upp sig. Där stod Beda i

nystärkt förkläde och med den stora

hotten-tottrosetten flaxande som vingar och neg:

— Var så god, bordet är serveradt.JÄGMÄSTAREN

161

IV.

Oktoberdagarna gingo en efter en, med

regn och rusk, med kall blåst och någon

sällsynt och blek stråle sol. Antingen stodo

molnen kompakta som en vägg och det var mulet

och kulet, eller också jagade skyarna

hvarandra under en mimosagul himmel. Allt

kortare blef dagen och kvällen så lång. Den

första snön hade fallit och gått, men hvar

morgon satt frostens isspindlar på

trädgårds-trädens svarta och knotiga grenar.

Det var märkvärdigt med trädgården.

Den var liten och obetydlig, en aflång

fyrkant, omgärdad af ett plank, hvars starka

rödfärg minde om blod, under det den svarta

jorden och rabattkullarna förde tanken på

11. — Ur larmet. 162

UR LARMET

kyrkogård och uppkastade och tillstoppade

grafvar. Den hvita flaggstången hade blifvit

smutsig, det åttkantiga lusthusets kulörta rutor

på nytt knäckta och de gamla fruktträdens

grenar bräckta och brutna i sista stormen.

Hur som helst, det var i denna trädgård

Otto Stenstrand tog sin hufvudsakliga motion

utomhus. Han marscherade i den som en

soldat, följande en smal stig längs planket och

därefter en bredare korsgång från hörn till

hörn. Sedan stod han stilla en stund på den

lilla lusthuskullen — i napoleonsställning,

med händerna på ryggeji af den långa

regnkappan. Palm iakttog honom förstulet från

brygghusknuten.

Det var mycket Palm iakttog och han

hade sina anledningar. Det fanns ögonblick,

då han trots den goda lönen och det lätta

arbetet var hågad säga upp sig. Detsamma

gällde hushållerskan och flickan. Dels blef

med dagarna, som gingo, deras herres humör

allt dystrare och svårare, men det gjorde

mindre, ty det gick aldrig hvarken direkt eller

indirekt ut öfver dem. Dels blef det enfor-JAGMÄSTAREN

163

migt därute i gränskanten som ju icke ens var

en förstad. Ty hvad förmåner än tjänsten

hade — den medgaf icke tillräcklig frihet.

Det var, utan att ett ord sagts därom, en

öfverenskommelse, ett tyst samförstånd, att

ingen borde lämna villan eller

boställsom-rådet. Deras jägmästare gick sällan längre

än en bit på vägen, ned till tobaksladan eller

upp till backkröken, han var alltid i synhåll

och hade själf huset i synhåll. Och staden

låg nu så märkvärdigt nära aflägsen, den

upphörde helt enkelt, och i höstdiset såg den ut

som en synvilla, en skogsrand på andra sidan

en slätt, eller en bergkam med en öken

framför. Det som skulle ha blifvit en esplanad

med trottoarer, rid- och körvägar låg ännu

outstakadt med en och annan landtmätarpinne

nedstucken här och där i stället för

planteringar. Inga sprängskott ljödo, ett par

verk-tygshus och några lass gråsten, en hög bjälkar

och tre fyra ställningar med röda lyktor var

det tröstlösa sceneriets dekorationer, resten

en flytande makadamvälling som ömsom frös,

ömsom tinade upp, men som aldrig tuktats 164

UR LARMET

af ångvälten. Saken var den, att utom den

olämpliga årstiden hade stadens många olika

fäder på nytt ändrat tankar, och det som

kanske skulle ha hvilat i många decennier,

påstods nu skulle iverksättas redan till våren.

Man sade att staden skulle få växa några

kvarter norrut, ytterligare några gator, ja,

förbi hela den eleganta villastaden. Då var

det gamla jägmästarboställets öde besegladt,

och till den framtidsvyn skådade herr

Sten-strands tjänarskap förhoppningsfullt.

För öfrigt fanns inga grannar och

följaktligen intet skvaller och ingen nyfikenhet.

Det var som om högre order hade gifvits:

inga rykten och inga besök nådde den lilla

gårdens koloni. Det var nästan som på en ö.

Men det hufvudsakliga skälet till

åtminstone Palms ängslan och iakttagelser var hans

jägmästares tungsinthet. Den smittade.

Betjänten, som annars hade det mest flegmatiska

och jovialiska humör i världen, blef orolig

och kolerisk, nedstämd och melankolisk. Han

hade aningar om förestående olyckor, han

drömde om mord och dödsfall och han blefJÄGMÄSTAREN

165

spök- och mörkrädd. Jägmästarens dystra

perioder blefvo allt längre, han kunde stänga

in sig för flera dagar med ett par buteljer

vin och konjak och de hörde honom då tala

högt med sig själf så att det lät som om det

varit ett helt sällskap hos honom. Han kunde

skratta, snyfta, gråta, prata och deklamera

och plötsligt ryta till och slå i bord och dörrar

så att de voro fullt öfvertygade om att han

var både drucken och galen. Men i nästa

minut öppnades någon af dörrarna och

jägmästaren kom ut, blek, lugn, småleende, rak

och spik riykter. Vänligt frågade han om

vädret, stack en af de besynnerliga cigarrerna

i mun på Palm, nöp Beda i kinden och

berättade för mamsell Vinroth om ett recept

på saltgurkor, hvilket varit hans släkts stora

delikatesshemlighet i hundra år.

De enda omväxlingarna bestodo i

leverantörernas besök. Allt togs från staden och

sändes ut med vagn. De kommo från alla

stadsdelar, Söder och Norr och Kungsholmen,

allt efter olika specialiteter. Därnäst var det

posten. Jägmästaren höll ingen tidning och 166

UR LARMET

fick nästan aldrig bref. Däremot kommo alla

slags illustrerade veckojournaler och

tidskrifter från både Tyskland, England och

Frankrike samt en massa böcker, mest

resebeskrif-ningar, häftesverk, subskriptionslitteratur,

porträtter och memoarer. Och allt detta hade

också personalen tillgång till.

De voro alla mycket fästade vid sin herre.

Han hade engagerat dem för ett år med två

års betalning, hvilken utföll äfven om han

skulle dö, eller bryta upp, resa, nödsakas

afskeda dem inom dag och månad. Allt var

i så god och behörig ordning som tänkas

kunde, det hade det gamla fina bankirhuset

nere i staden mellan broarna sörjt för. Herr

Swartz — Palm beundrade honom därför han

var gammaldags sirlig och hade en vackert

blommig sidenväst — kunde vara belåten,

liksom hans två principaler med de gamla fina

namnen voro belåtna med honom. Och

jägmästaren borde också kunna känna sig

tillfredsställd, då han fick ha det som han

tydligen helst önskade — det vill säga ensamt och

ensligt, oberördt och utan kontakt.

Som på en ö.JÄGMÄSTAREN

167

Den tionde november hade varit en kall

och klar dag, den vackraste sedan

inflyttningen. Solen hade lyst oförhindrad af minsta

molnfläck, det hade varit något af kornblått

i luften midt på dagen. Jägmästaren hade

också iklädt sig ett underbart godt lynne. Och

det påverkade genast de andra. Beda

gnolade hela dagen på Det står ett ljus i

österland utan att kunna lyckas få en enda ren

ton i den.

Till middagens svartsoppa, gås och

äppelkaka hade Stenstrand druckit hälften af en

flaska god bourgogne och sagt till att resten

skulle tömmas i köket. Mot vanan hade han

tagit en middagslur och vaknat ur den i om

möjligt ännu bättre humör. Likaledes mot 168

UR LARMET

vanan hade han sen spatserat på vägen nära

en timme under en gnistrande stjärnhimmel

och kommit in så strålande och upprymd att

de kände det som fest i hela huset. Slutligen

hade han, också mot vanan, gifvit sig till

att på gammalt maner brygga en punschbål af

sjudande arrack, citron och socker och

inbjudit Palmen, Bedan och Vinrothen att dela

den med honom liksom de förut delat vinet.

Det blef en hemtreflig afton. Alla

ytterdörrar voro väl stängda och alla

fönstergardiner omsorgsfullt nedsläppta och

fördragna. Men alla innerdörrar skulle stå öppna

och i alla rum, samt i köket och gången,

brunno lampor och ljus. I förmaket hade

lampan på divansbordet en stor rosenkupa och

kronans ljus lyste vaxgula. I salen gaf

häng-lampans stora mjölkhvita glaskupol klart ljus

öfver den ostindiska bålen, och

sängkammarens vägglampetter hade små gula

skärmar med svarta silhuettklipp. Korridoren

hade en vägglampa med reflexskifva och den

sken som en strålkastare. Också i trappan

hängde en sådan lampa och dessutom spra-JÄGMÄSTAREN

169

kade en brasa i salen — för att Beda skulle

kunna steka äpplen och kastanjer, sade

jägmästaren. Men inne i hans eget rum lyste

helt stilla arbetslampans gröna kupa och på

det lilla konsolbordet framför empirtrymån

två smala ljus i höga mässingsstakar på

ömse sidor af pendylen, hvars öfverstycke af

guldbrons föreställde Diana med pilkogret och

och hinden.

I detta på en gång rika och varma

ljusflöde kändes trefnaden af ett hem. Hvad Otto

Stenstrand än haft för skuggor från forna

dar att kämpa med i sitt sinne, så tycktes

de denna afton förflyktigas inför den

stämning som spreds i jägmästarbostället. Och

långt ifrån att de enkla människor, som voro

hans gäster, skulle verka förstämmande,

befolkade de, så att säga, tvärtom rummen med

ytterligare gäster, framkallade genom deras

okonstlade berättelser. Den doftande

ar-racken hade löst tungbanden och uppmuntrade

af husbonden, hvilken i verkligheten sade

minst, gled samtalet in på det mystiskas och

öfvematurligas område. Det var som om med 170

UR LARMET

flit jägmästaren fört dem in på gebitet, den

ena historien gaf den andra, han kunde sitta

tyst och lyssna, endast då och då inflickande

ett ord för att få nytt lif i erinringarna. De

hade alla tjänat vid herrgårdar och på gods

och kommo ur bondesläkt, hade hört från

barndomen sägner och sagor, visste allt om

tomtar och troll, nissar, sjöjungfrur och rån,

vättar, älfvor och skogsfrun. Herrskapen hade

också haft släkthistorier, de gamla husen sina

spöken, prästgårdarna andar och gengångare,

där fanns skepnader, vålnader och syner i

massa. Det blef riktiga spökhistorier och

Beda måste flytta sig närmare hushållerskan

— det kunde kanske titta någon in från

gången. — Palm berättade från Hedenlunda:

— Si han var dubbelgångare. Man hörde

alltid en halftimma förut hans steg och hur

vagnen kom rullande och nere vid bryggan såg

både jag och grefvinnan så tydligt, så

tydligt, hur han gick där, fast han var i

Stockholm. Ja då, många, många gånger...

Jägmästaren fyllde de små grepglasen.JÄGMÄSTAREN

171

— Det finns gengångare, sade han, jag

känner en.

Det blef ett ögonblicks tystnad. Alla sågo

på honom. De väntade en historia. Men herr

Stenstrand satt och såg ned i sitt glas.

Pendylen i arbetsrummet slog elfva

silfverklingande slag.

— Icke mera, sade han och ryckte till.

Skål, tilläde han, få vi nu höra vidare, Palm

har minsann hört och sett mycket, han.

— Inte sett, protesterade betjänten, men

hört har jag. Hos Rammama på Borg visade

sig —

— Hos hvem? afbröt jägmästaren.

— Hos baronerna på Borg, sade Palm.

Där visade sig hvar julnatt en herre som

kom resande i en stor gammal kalesch med

fyra hästar för. Han körde så det gnistrade

om ekrarna — det har många, många sett.

Och precis klockan tolf så slog det tre slag

på porten och utan att di öppnade så hörde

man någon gå in och smälla igen dörren och

gå uppför trappan —di har stentrappa i gamla

huset. Och så såg di inne ifrån salen, där 172

UR LARMET

di alltid satt på julnatten, hur en herre i grå

kappa och kragstöflar och med en piska i

handen kom in i blåa salongen. Och där

gick han midt in i väggen och var borta.

Hvareviga julnatt!

— Kunde ingen ta fatt i honom? sade

Beda. Hennes ögon stodo stela och mörka

som jetknappar.

— Det kanske var en lönndörr i tapeten,

sade mamsell Vinroth.

— Hm, sade jägmästaren.

— Hvem var han då? frågade flickan.

— Tja, di sa att han var en Ramm, han

också, som för länge sen blifvit mördad. Och

det lär ha varit brodermord och skett själfva

julnatten. På själfva tolfslaget för resten.

— Hvarför, började Beda, men

Stenstrand utbrast:

— Snicksnack! Det var väl något om

pengar eller om en kvinna — hvad skulle

det annars ha varit om? Eller hur, Palmen?

Han dricker ju ingenting — var så god.

Jägmästaren puffade till glasslefven så

att skaftet åkte rundt bålkanten.JÄGMÄSTAREN

173

— Tackar. Joo — det var visst för en

tös’ skull och för pengar också. Det vill

säga, den ena hade allt och den andra

ingenting. Borg var fideikommiss.

Den nyfikna Beda stack fram hufvudet:

— Hade den ena både pengarna och

flickan, då?

— Nej, den fattiga var den som hon

tyckte om och därför skulle det ha skett,

förstås ...

Nu blandade sig hushållerskan i

samtalet.

— Jag har hört en likadan historia men

det var om en annan släkt. Jag kan nu inte

minnas namnet. Det var när jag var hos

de Marés. Hennes nåd brukade berätta —

— Asch! sade jägmästaren och reste sig

gäspande, det blir för mycket af samma sort.

Nej, nu tror jag vi tala om något annat annars

blir Bedan så rädd att hon inte kan sofva i

natt. Törs du, fortsatte han vänd till flickan,

gå upp i lusthuset och hämta vimplarna?

Beda blef röd.

— Inte ensam! sade hon. 174

UR LARMET

Hvad? Inte ensam? Jo naturligtvis!

Alldeles ensam och utan lykta och med

köksdörren stängd, det är stjärnklart och du vet

vägen rakt fram genom trädgården så att du

kunde hitta den i sömnen eller om du var

blind. Nåå, ditt lilla sjåp?

— Det är inte allvar, snälla jägmästaren!

.ropade flickan halft utom sig och Stenstrand

skrattade sitt ekande bullerskratt Nej, nej,

sade han, var du lugn. Det vore synd. Vi

ha det för bra härinne.

Pendylen slog ett klingande, förtonande

slag.

— Half tolf, sade de alla på en gång

som gripna af samma tanke.

— Det blir visst sent, mumlade

hushållerskan och såg frågande på herr

Stenstrand.

Beda reste sig och sköt spjället.

Brasans rester hade för länge sen kolnat, en

liten pust aska blåstes ut. Hon sopade bort

den med eldställsvippan och stängde

plåtluckorna. Kakelugnens blänkande mässings-JÄGMÄSTAREN

175

dörrar reflekterade den gröna kupans ljus och

vägglampetterna.

Mamsell Vinroth hviskade något till

betjänten och han såg tvekande på sin herre.

— Hvad är det, sade Stenstrand, sjung

ut bara! Sent är det ju inte och vi ha en

duktig bottensats kvar.

— Törs vi inte be jägmästaren att själf

berätta något — något som jägmästaren

upp-left eller — eller sett —

— O, ja! bad Beda, något riktigt hemskt

och underligt...

— Något riktigt hemskt och underligt,

eftersade herr Stenstrand långsamt. Hemskt

och uriderligt!

Han gick in i sitt rum.

— O, om han ville! hviskade flickan och

de andra nickade.

Palm vred hufvudet så han kunde se

genom dörrspringan. Jägmästaren stod i sin

napoleonsställning med händerna på ryggen

och hakan på bröstet. I den dunkla

belysningen därinne var hans hår svart. — Hvem,

hvem, hvem är det han nu liknar? tänkte 176

UR LARMET

betjänten och vankade förgäfves tillbaka i

hågkomster och herrgårdsminnen. — Nej, det

blef han inte klok på.

Stenstrand gick rundt den lilla våningen

och kom åter in genom tamburdörren. —

Jag skall berätta något för Beda att drömma

om, sade han.

— Det var här i staden och i ett stort

hus på Drottninggatan, ett fint och förnämt

hus där ägaren bodde ensam med sin familj.

Inpå gården hade han stall och vagnshus och

där fanns också ett rum åt kusken, som var

ogift och hette Eriksson — om vi ska vara

riktigt noggranna. Och i porten bodde

portvakten, det var en gammal gumma.

För öfrigt stod nedra botten tom och

tredje våningen var gästrum. En och två

trappor upp var familjens residens och de

båda våningarna stodo utom farstuuppgången

i förbindelse med hvarandra äfven genom en

spiraltrappa. — Palm spärrar upp ögonen,

har han kanske varit i det huset?

Betjänten ryckte till och blinkade för-JÄGMASTAREN

177

virradt. — Nej, sade han, inte i det huset,

det var ett annat hus, det låg på Hamngatan.

— Jaså. Då fortsätta vi.

Jägmästaren makade sin stol närmare

bordet och drack ett glas. Därpå fyllde han

det och talade vidare:

— En gång väntades gäster och som

vanligt under sådana förhållanden gjordes en

extra rengöring, vädrades, piskades och

vändes upp och ned på hela huset, men

isynnerhet tre trappor upp. Eriksson fick hjälpa

till med att flytta möbler — skåp och sängar,

lägga på mattor, och så vidare. Därvid föll

det tjänstefolket in att rubba ett stort skåp

som aldrig i deras tid varit flyttadt. Men

det lät sig icke makas. Det var som

fast-grodt vid väggen och ändå kunde det icke

vara väggfast, ty man såg panelen försvinna

bakom ryggen. Hur de nu bände och bråkade

upptäckte de att bakom denna skåprygg var en

dörr, det var till den panelen ledde. Men

hvad var det för en dörr ? De gingo igenom

alla rummen och kunde icke finna en

motsvarande dörröppning, icke heller en lönn-

12. — Ur larmet. 178

UR LARMET

dörr eller en igentäckt och öfvertapetserad

dörr — det måste helt enkelt finnas ett rum

som de icke kände till. Men det kunde de

heller icke få reda på och så beslöto de i

sin nyfikenhet att fråga herrskapet. — Har

Palm kanske hört den här historien förut?

— Aldrig herr — herr jägmästare! sade

Palm osäkert.

— Nå, då gå vi vidare. Joo, som sagdt,

de ville fråga någon af husbondfolket men

det blef icke af. Ett par af gästerna kommo

nämligen tidigare än väntadt, det var på den

tiden då herrgårdsfolk sprängde i väg i egen

rack och med utsökta hästar, och de som nu

kommo voro ett par unga herrar, de voro

för resten bröder. De fingo sina rum, två

kammare bredvid hvarandra och inåt gården.

De andra julgästerna — jag tror att det var

jul, eller om det var något annat, i alla fall

var det redan vinter det året, snö och mycket

kallt. Nå — den har också blifvit kall,

punschen, men duger ändå. Skål, Palm!

Palm drack. Han såg så besynnerligtJÄGMÄSTAREN

179

altererad ut att Beda måste bita sig i

underläppen för att icke säga något.

— Det blir för långt att ta med allting,

fortsatte jägmästaren likgiltigt, nog af: den

första natten kom den äldsta brodern — han

som var fideikommissarie — in i sin brors rum

och berättade att han nyss sett en hvit figur

komma rakt ur väggen och fram till hans

säng. Han hade somnat från ljuset och

vaknade plötsligt och då såg han synen. Men

i detsamma var den försvunnen och nu

undrade han hvad det skulle betyda.

Den yngre brodern sade att han hört att

det spökade i huset och att det var

släktspöken — de funnos både i staden och på

det stora godset, ja, äfven på herrgårdar,

som tidigare tillhört familjen. Men det var

naturligtvis bara bosch, det hela, och nu ville

han sofva. Nästa dag bytte de rum.

Och då hände det att den yngre brodern

kom in till den äldre, blek och darrande.

Precis på tolfslaget — den tiden gick man tidigt

i säng — såg han en man komma midt ur

väggen (han låg med tändt ljus och väntade) 180

UR LARMET

och den mannen hade en stor bila i handen.

Han gick rakt pi sängen och höjde det

fruktansvärda vapnet, som annars endast

bödeln begagnar, och mittade ett förfärligt slag

mot gästens hufvud. Utom sig af skräck

hade denne sprungit upp och di var allt

borta. Men ännu darrade hans ben och

hjärtat klappade och tänderna skallrade i

munnen under det hans hir var våtklibbigt

af ingestsvett. Han ville ha sitt rum igen.

Och de tvi bröderna bytte igen.

Jägmästaren tystnade.

Hans åhörare väntade. Men han teg.

Ändtligen sade hushillerskan:

— Försökte de inte att fi förklaring —

— Jo, sade herr Stenstrand tankspridt

och med ett tvunget leende under den mjuka

tofsmustaschen, jo naturligtvis. Hur var det

nu? Lit mig se... Inte kan Palm hjälpa

mig heller! Tja, det var nigot om en tråkig,

för att inte säga hemsk och underlig, som

Bedabarnet helst vill ha det, släktkrönika.

Där fanns mycket riktigt ett igenmuradt rum

och i det rummet hade en bror mördat sinJÄGMÄSTAREN

181

bror — för pengar var det den gången...

Han hade smugit sig uppför spiraltrappan,

som då gick ända upp i tredje våningen,

och med en yxa, eller något liknande, slagit

brodern i sömnen. Sen dess —

— Sen dess? hviskade flickan, som

iakttog hur färgen svann från jägmästarens

ansikte.

— Sen dess — det var besynnerligt, jag

tyckte jag hörde steg? — sen dess visade

sig den mördade, men endast för någon i

samma släkt hvilken hade — hade ondt i

tankarna, onda planer, elaka uppsåt... Ja,

så sade man. Och då kom han med rackarens

bila — högt Iyftad — det var som ett varsel,

en varning. Man kunde ju tro att han kom

både till den tilltänkta förbrytaren och det

tilltänkta offret — om — om, förstår sig,

icke två, icke bägge hyste brottsliga afsikter.

Det underligaste med denna historia är, att

knappt ett år efter —

— Slog den ena brodern ihjäl den andra!

utbrast betjänten och reste sig. Ursäkta,

jägmästaren, men jag kunde inte hålla orden 182

UR LARMET

tillbaka, jag har hört historien på ett ställe,

där jag —

— Tyst! befallde herr Stenstrand. Hans

panna var rynkad, men stämman vänlig. Sitt

ned igen, Palm! Det är som han säger.

Det vill säga: så sade man. Ingen visste

riktigt hur det hängde ihop. Men efter en

del prat hit och dit talade man om annat.

Jag minns att det fanns folk som sade att den

yngsta brodern skjutit den äldre ute på

landet någonstans och sen begraft honom i en

skog eller en trädgård. Andra menade att

bara en tvist ägt rum — det var något om

en vacker flicka — och så ett häftigt uppträde,

ett slagsmål, rent ut sagdt, som kanske

slutade med blodsutgjutelse, möjligen dråp. Intet

blef klart. Men en af dem, en af bröderna

måste resa. En sorts landsflykt, frivillig eller

ej, det visste ingen.

— Det har jag också hört, sade mamsell

Vinroth, herre gud, det är länge sen, det.

Jag var som Beda den gången, bara stumpan.

Men nu är det glömdt — man sade till och

med att släkten ändrade namn alldeles somJÄGMÄSTAREN

183

hans, Ankarströms, som sköt Gustaf III. Men

jag minns att det sas att brodern bjudit ut

den äldre till sig på middag — det var någon

festdag, födelse- eller namnsdag, eller dylikt.

Och de hade druckit mycket vin.

— Nu minns jag, sade betjänten, det var

Mårtens gås! Och — och —

Jägmästaren hade stigit upp. Han höll

glaset med sista bålskvätten i handen. Han

var mycket blek, men ögonen voro mildare

än vanligt. De voro nästan pilknoppsgrå.

— Kära Palm och Vinroth och Beda, sade

han vekt, nu lägga vi alla gamla lögnhistorier

på hyllan. Sanningen vet endast en, sade

man förr i tiden, numera kan man undvara

också denna ende. Men jag vet att själf har

jag fått plikta hårdt för hvad möjligt orätt

jag bedrifvit här i lifvet. Ingen dom —

Han sökte efter ord och såg ned i glaset.

De hade alla rest sig och fattat glasen som

om det varit ett skåltal. Nu stödo de med

återhållen andedräkt och i denna spända

tystnad slog pendylen tolf silfverklara slag.

Hvar och en lyssnade, omedvetet räk- 184

UR LARMET

nande invärtes: ett — två------------fem — tio

— elfva — tolf!

Det sista slagets bortdöende ton, som

en vibration af stämgaffeln. Så ljudlös stillhet.

Då —

Hvad skedde?

Betjänten Palm skulle alltid senare få

svårt att återgifva det förlamande intrycket.

— Det var som om någon osynlig huggit dem

i hjärtat.

Ty då skakades stillheten af tre starka

slag i natten utifrån på den låsta och

igentapetserade smala dörren, framför hvilken

bokskåpet stod i skrifrummet, och som förr ledt

ut i trädgården, strax bredvid köksknuten.

Jägmästaren tappade sitt glas och raglade

baklänges med utsträckta händer ända tills

han slog hufvudet i dörrkarmen till

sängkammaren. Beda skrek till som för en knifstöt

och hushållerskan sjönk ned i sin stol. Det

var endast Palm som satte sitt glas på bordet

och fick tag i herr Stenstrand.

— Hvad är det — hvad var det? ljödo

utropen. Flickan började storgråta.JAGMASTAREN

185

Men nu var det lika dödstyst och lugnt

som strax förut och alla ljus och lampor

tycktes brinna ännu klarare eller än mer för*

sonande och andäktigt dämpadt — man hörde

lågorna sakta susa som syrsor i vekarna. Inga

fotsteg, ingen skrapning, icke minsta

tass-ning, där ute var det säkert kallt, klart och

ensamt under novemberstjärnorna. Icke en

gren knackade mot någon ruta och nattvinden

sjöng ej i skorstenen, den lilla pendylens tie*

kande var ej högre än ett fickurs gömda

hjärtslag.

— Det är bra, tack... mumlade

jägmästaren, det var någon af strykama från skogen

som skulle skrämma oss. Han har gått förbi,

full förstås, och sett att det lyste. Kanske

erinrade han sig jägmästarens kraftiga näfvar

från ett nappatag vid någon razzia, han lär

inte ha varit så blödig mot uteliggarna, min

namne Otto. Så steg spriten i hjärnan och

han sparkade på — han trodde nog det var

köksdörren. Det är alltsammans och nu gå

vi till kojs. Sof godt! Och släck alla

lamporna. 186

UR LARMET

Herr Stenstrand såg sig godmodigt leende

omkring på de beigefärgade rullgardinerna

och nickade. — Se på stora Bedan, sade han,

håller mamma i kjolen! Ood natt Vinrothen,

god natt Palmen-------------

De nego och betjänten började släcka.

Men allt efter som han båste ut och

skruf-vade ned tyckte han det blifva kusligare.

Han stängde alla dörrar och hörde

fruntimrens steg uppe i öfre våningen. Han

skakade på hufvudet och muttrade för sig själf.

Det var en stark punsch, det där, fast den var

så söt, på själfva Mårtensdan.

Det var en sak. Ja, det var e n sak...

— Hur ville jägmästaren förklara att den

där nattmänniskan (om det var en människa!)

tog fel på blinddörren och köksingången?

Trädgårdsplanket låg emellan.

Nej, nej. Palm sneglade inåt

arbetsrummet. Nu var allting släckt. Endast den gröna

lampan brann därinne och belyste hur

husbonden drog ut högra skrifbordslådan och

tog fram revolvern som han sedan stack i

den stora jaktrocksfickan. — Nu kom BedaJÄGMÄSTAREN

187

på strumplästerna i trappan och med ett ljus

i handen, skuggorna flaxade upp och ned

som stora läderlappsvingar. Palm smög bort

i tamburgången.

Hon skulle stänga efter honom.

Men han valde hastigt och tyst i

käppstället det gröfsta röret, som till knapp hade

ett öfverflätadt blyhufvud.

Det var verkligen smällkallt och

gnistrande stjärnklart. Ingen syntes.

Han hörde nyckeln vridas om två

gånger. Gruset knastrade hårdfruset under hans

fötter, då han gick ned till brygghuset.

Hvad skulle det bli för en natt?

Men inte för allt i världen ginge han in

i trädgården.

Palm stod en kort stund i

brygghusporten med dörren på glänt bakom sig.

Tobaksladan tycktes dubbelt stor i mörkret och

flaggstången skymtade som en jättemast,

hvilken nådde stjärnorna. Från staden hördes

det döfva rullandet af en budningskärra.

— Hvad skall man med hundkoja utan

hund! sade han. 188

UR LARMET

Nu började bålens verkning och han gick

sömndrucken in i den sköna kammarvärmen.

— Qås, punsch och verkliga gengångare, det

borde kunna blifva marridter så att det

förslog!

Och om några minuter snarkade han så

att det genljöd i bryggkaret som en förstämd

sorgtrumma.JÄGMÄSTAREN

189

VI.

Följande morgon försof sig Palm för

första gången. Beda måste ned och väcka

— jägmästaren hade hvisslat flera gånger,

och allt gällare och längre för hvar gång.

— Hur har Palm sofvit? frågade hon.

Han hade sofvit som en stock och icke

drömt ett dugg, hans hufvud, förklarade han,

kändes som en dunkudde.

— Det har nog inte jägmästarn, sade

flickan, han är alldeles gul i ansiktet och

i dag äro ögonen svarta. Men gud i himlen

hvad det var hemskt i natt! Hon hade trott

att hon skulle dö och gamla Vinroth hade läst

i psalmboken bönen för dem som i svår nöd

stadda äro. 190

UR LARMET

Otto Stenstrand såg också ut som om

han tillbringat en sömnlös natt. Då Palm

rakade honom lade han märke till den

sjukliga hyn och den mörka, liksom urgräfda,

för att icke säga uppgräfda blicken. Men

äfven nu var det något vagt i uttrycket. Hade

ögat kvällen förut haft pilskottets fingrå

skiftning, bar svärtan i dag sammetens mjuka

kolorit.

Han observerade också sängens

oordnade tillstånd med skrynklade lakan och

kringkastade kuddar som om den sofvande vändt

och rullat sig i en nattlång feberyrsel. Och

då han till sist gaf det kortklippta hufvudet

en lätt amykosdusch föreföll det betjänten

som om tinningarna hvitnat mera och

hjässan blifvit ännu skalligare.

För första gången var också tonen

retlig ända till skärpa, ehuru tankarna icke

tycktes ha direkt med detta att göra. Herr

Stenstrand sade utan att besvara hälsning och

ursäkt:

— När jag hvisslar skall du vara här!

Hurdant är vädret? Nå, fort!JÄGMÄSTAREN

191

— Det är icke så vackert som igår, men

solen skiner. Det blåser.

— Har du reda på tågtider?

Frågan kom så oväntad att Palm icke

genast kom sig för att svara. Han råkade

säga:

— Menar jägmästarn till utlandet?

Stenstrand brusade upp:

— Hvarför till utlandet? Tågen till

Malmö och Qöteborg stanna väl på en massa

platser inom landet, skulle jag tro. Men det

gör detsamma.

Och då betjänten ville fortsätta afbröts

han kort:

— Det gör detsamma, hör du. Strigla

knifven, den är slö.

Det var icke sant. Palm hade, nu som

alltid, af gammal vana profvat eggen mot

tummen, som han först sugit på.

Rakningen fullbordades i stumhet.

Därefter sade Stenstrand att han ville gå ut och

de sågo honom försvinna bortåt vägen till

Gärdet.

Städningen började och Beda kom in med 192

UR LARMET

balja, borstar och skyffel. Palm hörde henne

raka under sängen. Han tog sin mössa för

att gå. Fönstren stodo öppna i skrifrummet

och skälfde på hakarna i den kalla blåsten.

Följande en ingifvelse drog han ut

skrifbords-lådan. Revolvern låg där icke, jägmästaren

hade den med sig. Han hörde ett utrop från

flickan och sköt hastigt in lådan. Hon stod

redan i korridordörren med något i handen.

— Se hvad jag hittade under sängen!

ropade hon ifrigt, röd om kinderna och med

barnsligt strålande ögon.

Det var en svart medaljong i vanlig

ovalform och med en liten korallkvist på

locket. Inuti satt under glas en liten krans

blondt hår, ett smalt och blekblått band höll

den ihop. Den andra halfvan var tom och

visade under sitt glas endast skifvans

förgyllning.

— Hvar skall jag lägga den, tror Palm?

Betjänten tänkte efter. De hade båda

ställt sig tätt vid skrifbordet med ryggarna

mot fönstret för att få ljuset att falla på

medaljongen, som Palm höll i ansiktshöjd,JÄGMÄSTAREN

193

vändande den rundt och med locket

uppslaget.

— Å, jag vet inte, jag har aldrig sett den

förr, det kan ju vara en sak som jägmästarn

inte gärna visar, ett minne, förstår Beda.

Kanske är det bäst att inte alls låtsa om den

— ifall han inte frågar — och bara lägga

den här på skrifbordet, men så han genast

ser den...

Och Palm lade den midt på en fransk

tidskrift i laxfärgadt omslag, där den genast

skulle falla i ögonen, och där för resten den

lilla korallkvisten kom att harmoniera med

omslaget. — Lustigt, tänkte han, nu ser det

svarta ut som en krans mot papperet...

Han hjälpte hushållerskan med en del

bestyr — till hans sysslor hörde

vattenhämtning, vedinbärning, piskning och så vidare.

Då han var färdig iförde han sig hvad han

kallade sitt civila livré, den svarta rocken

och en hvit spännhalsduk. Herr Stenstrand

hade varit borta i två timmar, hvilket aldrig

händt förut, men det var ännu en dryg timme

till frukosten.

13. — Ur larmet. 194

UR LARMET

Med en snugga i munnen och

knappkäppen i hand gick Palm ut och slog nigra

lofvar kring backens uthus. De voro honom

bokstafligt en nagel i ögat — han blinkade

och halfblundade föraktligt när han gick förbi.

De hade intet med en riktig villa att göra och

ännu mindre med en herrgård, tomma som

de voro på all slags besättning. Ånnu lyste

de glada färgerna, grönt och ockergult och

rödfärg; pump och vattentunnor, staket, plank

och väggar lyste i det kyliga och

valörlösa vädret, solen stod bakom en tunn, nästan

brungrå skyväfnad, blåsten hven här uppe

— fy fan! hur ödsligt. Det var som de höga

och nakna tallarna därborta, något grenlöst,

afbarkadt. Och utan att förstå

sammanlik-ningen fick Palm en känsla af att så var också

lifvet, då man hunnit vissa år och fällt kvistar

och gröna hugskott. Stämningen förde honom

till reflexioner öfver framtiden — närmast

till hands låg undran öfver våren som skulle

följa vintern. Tänkte jägmästarn resa? Det

där med tågtiderna? Nåja, det vore rama

förtjänsten fördubblad. Dessutom skulleJÄGMÄSTAREN

195

säkert jägmästarbostället rifvas, senast i går

hade brefbäraren talat därom, han hade hört

det af byggmästar Nilsson.

Palms tankar hoppade som kråkan,

hvilken tungt korsade vägen framför honom. Nu

stannade de kraxande kring Stenstrands

spökhistoria och hackade bitar ur den. Hvem var

han? Hvarför berättade han sånt? Hvem

liknade han? Hvarför gjorde han underliga

frågor? Hvarför — hvarför — krax — krax!

Betjänten slog med käppen hit och dit,

arracken satt ännu i hufvudet, han hade lust

att gå ner i källaren och lätta på

svagdricks-ankaret. Nää, det var andra tider hos

brukspatronen. — Så föll det honom in att titta

ett slag i trädgården.

Den låg där om möjligt ännu tristare och

mera svartgrå i dag. Marken var frusen och

såg ut som stora smutsfläckar och sårskorpor

på något vidunder, något prehistoriskt djur,

en mammut, eller dylikt. Vid en afloppsränna

var det en miniatyrjökel, rämnan liknade ett

djupt snitt i kallbrandskött. Här var

dörren invid knuten och här hade någon stått 196

UR LARMET

och bultat de tre midnattsslagen. Men inga

fotspår kunde skönjas i den hårda

grusbädden.

Pafan ryckte till som träffad af en

pisksnärt. Genom de öppna fönstren från

skrif-rummet strax ofvanför hans hufvud ljöd

hvisselpipans genomträngande ljud,

infernaliskt hårdt och ondt som en

örhinnespräng-ning. Jägmästaren hade kommit hem.

Hvad var det nu — han blåste ju som

en besatt. Dörrar slogo därinne och skodon

klampade. Betjänten sprang så fort han

kunde, snafvade på verandatrappan och fick

en foderrispa af dörrvredet. I salen stod herr

Stenstrand med hatt och öfverrock på,

mamsell Vinroth och Beda höllo sig darrande och

uppskrämda i ett hörn och den senare

upprepade gång på gång samma ord:

— På bordet, på bordet.

Jägmästaren röt:

— Hvar på bordet? Hvar?

— Midt på bordet, på tidningen — på

bor— där är Palm!JÄGMÄSTAREN

197

— Hvar har du medaljongen som Beda

hittade?

Han pekade med silfverpipan ömsom init

sängkammaren och bort pi skrifrumsdörren.

— Den lig —

— Den finns där icke.

Palm stirrade häpen pi sin husbonde.

Jägmästaren teg. Han bet ihop tänderna si

det knakade i käkarna.

— Får jag tala med Palm.

Han vinkade afvärjande it de andra. De

bida kvinnorna gingo ut i köket och stängde

dörren. Stenstrand tog af rocken och mössan

och slängde dem i en vri. — Kom in hit,

sade han och gick före. Stäng fönstren

till-lade han. Därpi drog han ut högerlidan och

lade ner revolvern. Palm upptäckte nu att

den bakficka, han förr antagit vara afsedd

för en större portmonnä, passade precis som

ett fodral till vapnet. Det brukades väl så

långt bort i främmande länder. Så blek

jägmästaren var, han såg sjuk ut och ögonen

flackade. — Lite konjak ? undslapp det

honom. 198

UR LARMET

— Konjak? He — ja, hvarför inte. Tag

i skänken pi öfversta hyllan.

Han satt i skrifstolen och trummade med

fingrarna pi bordets läderinläggning. Glaset

tömde han i ett stort stjälpdrag med en

hufvudsläng bakit. Si sig han pi betjänten.

— Sitt, Palm.

Med en rossling snarare än en harkling

för att klara strupen började han:

— Nigon har tagit medaljongen genom

fönstret. Det är nigon som vet hur här

ser ut. Det är denna nigon som i natt

knackade pi dörren där. Jag vet hvem det

är. Det kan inte hjälpas. Men nu vill jag

veta om Palm eller nigon af de andra sett

en misstänkt figur stryka omkring. Har ni

det?

Jägmästarens blick var lika kort och rak

på sak som de abrupta meningarna. Palm

berättade om mannen som tilltalat honom

den söndagsmorgon, herr Stenstrand skulle

komma. Och utan särskild uppmaning

be-skref han honom i detalj — han sig honom

si lifligt framför sig, stiende pi skräphögenJAGMASTAREN

199

i den korta gula öfverrocken och svängande

med det tjocka paraplyet. Den lilla löjliga

hatten, det brutala, orakade ansiktet med

stubblå förbrytarhaka, de genomborrande och

fräcka ögonen. Hans engelska ord, den fula

gesten di han till sist insåg att han var

genotn-skidad. — Stenstrand lyssnade med

hufvudet i handen och utan invändningar, det var

som var han van vid beskrifningen och alla

vidare kompletteringar onödiga.

— Ja> )a> ja! sade han slutligen med en

suck. Du borde ha sagt mig det. Men du

visste ju icke hvem jag var. Känner du inte

igen —

Han hejdade sig. Pahn reste sig upp

i gif aktställning:

— Jo, nej —

Det skimrade en svag ljustråd i dunklet,

det var, det måste vara grefve — en af

gref-varna — han som för tjugu år sedan —

Betjänten skälfde på målet, han ville säga

namnet, det namn som då släpades af skvallret

land och rike rundt. Men Otto Stenstrand 200

UR LARMET

sträckte ut handen, den skälfde också. —

Ånej, sade han, låt bli!

En stund var det alldeles tyst i rummet.

Himlen hade molntäckts och det blef skumt

i den låga våningen. Nu drogo skuggor förbi,

ett långt tåg af minnen. Så ljusnade det som

om hvitare skepnader följt i de mörkas spår.

Det var reflexen af snön — där ute hade det

börjat snöa. Och snöfallet tilltog. Stora mjuka

bomullshvita tussar lagrade sig på

fönsterblecken och emellan de fastare klickarna

dansade flingor — nu blef det yrväder, det hvita

skiftade i grått. Snart skulle drifvor hopas,

marken ligga hvit. Och så kom kölden, och

sen sol, och då skulle skogen, där tallarna

kastade blå skuggor, genljuda af bjällror. Det

var ändå något festligt med snö — månntro

också jägmästaren tyckte det? Palm såg

skyggt på honom.

Joo — han såg så envist ut genom

rutorna, där det hvita sceneriet oupphörligt

växlade i samma form. Det yrde som ejderdun

och slog som svanvingar, det föll hvita stjär-JAGMÄSTAREN

201

nor och regnade kristaller där ute. Hvad

tänkte han på?

Det fick betjänten hastigt och lustigt veta.

Otto Stenstrand slog plötsligt handen i

skrifbordet så bläckhornets lock flög upp. Själf

flög han också upp och började trafva genom

rummen, pratande för sig själf. Palm stod

och vände sig på samma fläck som en

positivdocka, hvilken dansar rundt till vefvens drag.

Ån var jägmästaren i sängkammaren, och då

såg Palm dit, än var han i förmaket, och då

gjorde betjänten halft om i den riktningen.

Men han lyssnade samtidigt och urskilde ett

och annat ord:

— Hvarför for jag hem ? Dumheter!

Sentimentalitet! Hvad skulle jag här att göra?

Lik är lik, dödt är dödt, det som är begrafvet

är begrafvet. Aldrig gräfva upp, aldrig

uppväcka. Jag är färdig. Och nu bort, bort,

bort!

Här stannade han midt framför Palm,

hvilken genast upphörde med sin

marionettsvängning.

— Jag reser i morgon och vi packa efter 202

UR LARMET

frukosten. Det kommer en vagn klockan åtta

från — nå, det gör detsamma.

Palm kunde endast bockande stamma:

— Det ser ut att bli slädföre.

— Så får jag åka släde. Det är tjugu

år sen sist. — Ställ in konjaken och säg till

att jag vill äta.

I köket blef det en slags resignerad

uppståndelse. Det var ingen af de tre tjänarna

som ej tänkt sig en oväntad upplösning på

hushållet, de voro städslade på den

förutsättningen. Men före jul hade de dock icke

beredt sig på en flyttning. Nu ville mamsell

Vinroth besöka släktingar på landet, Beda

hade en gift syster i Skåne och Palm en

gammal klockarkärlek för Östergötland.

Jägmästaren hade meddelat att allt bohag, et

cetera, togs om hand af bankirfirman, herr

Swartz utbetalade lönerna, och —

egendomligt nog — kommissarien i Ladugårdslandet

skötte resten, låste huset och såg till att allt

var i aflämningstillstånd till vederbörande.

Hela eftermiddagen packades det och

ordnades. En stor päls och en pälsmössaJÄGMÄSTAREN

203

hängdes i tamburen. Den stora svarta

reskofferten, som hade ett visst tycke med en

likkista, fylldes så småningom. Palm fick alla

cigarrer, de uppdragna vinflaskorna och andra

öppnade buteljer fördelades mellan tjänarna

efter behag, Vinroth fick dessutom ett

armband och Beda en brosch samt Palm ett

cigarrfodral — saker som voro köpta i

utlandet och tydligen varit afsedda till

julklappar. Hushållerskan och flickan gräto då och

då i hemlighet och äfven betjänten kände

emellanåt en klump i halsen — det var något

sorgligt och obegripligt, som smakade af

lifvets orättvisa, öfver detta uppbrott. Och

framför allt kände de att det var en mycket

ensam man som drog bort mot sitt

slutliga öde.

Det var en sak Palm icke kom sig för

med. Han kunde icke förmå sig själf till

att den dagen diskutera husbonden. Han

trodde sig kunna gissa hvem han var —

eller rättare varit. Och han visste att gamla

Vinrothen anade detsamma, de hade på olika

tidpunkter tjänat i ungefär samma hus eller 204

UR LARMET

hos släkt till släkterna och hade reda på de

hufvudsakliga skvallerhistorierna. Men det

var ju länge sen och herrskapens intimare

förhållanden förbehöllos de gamla trotjänarna

hvilka på den tiden, underbart nog, voro både

blinda och döfstumma inför utomstående och

yngre. — Snärtan Beda kunde ju, förstås,

ej alls komma i fråga, men någon gång efter

afresan skulle han väl ha en pratstund med

Vinroth. Men inte i dag, inte i dag!

Han sneglade bort till jägmästaren, som

stod och plockade med några papper. Joo,

det var en karl, i alla fall. Rak och

militärisk. Svensk, på något vis. Den urgamla

tjänarsatsen föresväfvade Palm: man skall inte

tro att de höga ä’ lyckliga, nej, nej, nej.

De ha det ibland värre. Ocih så måste de

upprätthålla, på sitt sätt, det så kallade

namnet. Brrr... Det visste han ooh hans

gelikar hur pass mycket det var värdt numera.

Och sämre blef det nog! För herrskapen...

— Palm, sade jägmästaren och kom in i

sängkammaren. Jag har skrifvit ett bref, som

du skall lämna till kommissarien i morgonJAGMASTAREN

205

sen jag rest. Det ligger på skrifbordet. Alla

tidningar, och dylikt, är bara att kasta bort.

Hvad beträffar den där gynnaren, som

hemsökt oss, får du ej vidare se honom. Tänk

och tala hur du vill — det är likgiltigt. Men —

Han gjorde ett kort uppehåll.

— Men ju mindre, dess bättre. För dig

själf, Palm!

Middagen serverades af betjänten i stället

för af Beda, men den var öfver på tio minuter,

herr Stenstrand rörde knappt vid rätterna. —

Tack för mat! ropade han som vanligt och

skrynklade servetten. Han sköt undan

stolen och tände en cigarr. — Jag vill icke ha

kaffe, förklarade han, nu gå vi hvar till sitt.

Du, Palm, skall vara uppe här klockan sex.

Qod natt allesamman!

Palm satt en stund i köket. Klockan

var icke mer än half nio. De hörde

jägmästaren gå därinne bakom låsta dörrar, fram

och tillbaka, ut och in i rummen. Men han

pratade icke för sig själf. Ej heller klingade

något glas eller butelj. Endast lukten af

stark tobak visade att han fortsatte att röka. 206

UR LARMET

Då hushållerskan och flickan voro färdiga

sade de god natt, den fåordiga betjänten var

ett för melankoliskt sällskap i den allt annat

än upplifvande situationen. Dessutom skulle

man vara på benén tidigt, senast klockan fem,

menade Vinroth. Palm funderade ett

ögonblick — han ville fatta ett beslut. Kunde

han inte sofva i kökskammaren i natt?

Där inne stod en soffa, han skulle bara

hämta ett par filtar och en kudde. — Qå ni

upp, sade han, jag stänger och går

köksvägen.

Han låste verandadörren i dubbla slag,

lät nyckeln sitta i, som Beda brukade, och

smög tillbaka in i köket, hvars lampa han

blåste ut. Så stod han orörlig bakom dörren

— och mycket riktigt: efter en minut hörde

han jägmästaren, som väntadt, tassa ut i

tofflor och ruska på dörren. Skulle han också

komma ut i köket? Jo, sannerligen... Men

han nöjdes med att stanna på tröskeln med

ett ljus i handen och lysa för att se att

nyckeln satt i inifrån. Därefter gick han på

tå in i våningen, stängande alla dörrar.JÄGMÄSTAREN

207

Nu kunde Palm gå öfver till brygghuset.

Han tviflade icke på att något var i

görningen, att jägmästaren beredde sig på en

ny sömnlös natt och att det brutala

jockej-ansiktet ville göra ett fjärde besök.

Förmodligen var han en penningafpressare, som visste

något, och så pass mycket och af sådan natur

att han var både farlig och oåtkomlig. Men

Palm ville vara till hands om han skulle

be-höfvas — man kunde ju aldrig veta. Han

tyckte han var skyldig jägmästaren detta. Hur

det än var skulle han aldrig få en sådan herre

mer, strunt samma hvad som än lådde vid

honom.

Det hade upphört att snöa och mellan

molnen syntes stjärnor. Snön lyste i en

blå-hvit glans, öfver den småbackiga terrängen

bortåt Liljansskogen, på det stycke hage, som

fanns kvar, i trädgården, på vägen, planen

och nivelleringen mot staden, på

tobaksladans branta tak och på träd, buskar och

bergknallar låg snön som ett tjockt

vaddtäcke. Betjänten höll sig tätt till husknutarna,

när han kom ned till brygghuset såg han 208

UR LARMET

hur hans fötter lämnat en kroklinje af spir i

den tjocka snömattan. Ljuset föll ut ur

jäg-mästarboställets fönster mot öster, pi

gardinerna aftecknades Stenstrands rastlöst

vandrande skugga.

— Nu är det snart slut, tänkte Palm,

kanske redan nästa ir stir här en rad sidana

där femviningshus vid en bred gata med ett

schangtilt namn. Det blir minsann inte minga

som skola minnas att härute bodde nigra

veckor en underlig herre, som döptes till

jägmästaren. Och sä godt som inga skola veta

hans historia. Inte ens vi som tjänte hos

honom.

Han hade kommit in i den alltid varma

bryggkammaren. Men det var mörkt som i

en säck och han miste tända ljuset. Sängen

sig si inbjudande ut att han nästan

ing-rade sitt beslut. Nigonstans knarkade en

rostig väderhane, det lät obehagligt, och

genom en springa vid pannmuren hvisslade

vinden svagt. Palm kom ihig alla historierna

frin föregiende natt och sig pi den hvita

väggens skugga af honom själf — ett stortJÄGMÄSTAREN

209

oformligt hufvud som nickade. Men han var

ingen kruka och dessutom stod köksdörren

olåst — han måste tillbaka.

Hur det nu var blef han emellertid

sittande. Det var af lutter slöhet för tillfället,

han skulle resa sig i nästa lilla momang.

Flöjeln gnisslade, vinden pep, det ångade värme

från ugnen. Nu skulle han ta filtarna och

kudden och gå upp, nu genast. Han skulle inte

sitta här längre i den dåsiga luften, det var

en riktig länstol han hade, en sådan som

prästerna på landet satt och lurade i med en

långpipa och nattrock — den hade till och

med skygglappar, som han brukade säga,

att luta hufvudet emot. Och hvit och

röd-randigt öfverdrag som

pepparmyntskaramel-lerna.

Han spratt till och hörde sin egen

snarkning. Min själ, hade han inte sofvit!

Palm gnuggade ögonen och såg på ljuset,

långt hade det icke brunnit ned. Han

rafsade till sig sängkläderna och stack byltet

under armen, släckte och trefvade sig ut.

Det var icke minsta skifva måne, men

14. — Ur larmet. 210

UR LARMET

snön liksom själflyste, ett likblitt ljus öfver

snölakanet. Villan tecknade sig konturskarp

mot stjärnhimlen, på hvilken blott ett par

ofantliga skybigar hvälfdes frin öst till väst,

ej olika teckningen af kometsvansar.

Betjäntens ögon vande sig genast vid öfvergången.

Och han såg en rad fotspår som från tullsidan

promenerat upp mot huset. Först till

hörnfönstret och sen i en vändkurfva fram till

verandatrappan och vidare uppför den. De

svarta märkena, som tydligen satts af fötter

i galoscher, liknade ett led af mullvadar i

gåsmarsch. — Långt till höger såg han sina

egna aftryck, och de nya kunde heller icke

vara jägmästarens ty de ledde enbart upp

till huset, voro icke dubbelspår, icke en

återvändandes, men en kommandes.

Han hade så när släppt filtpacken.

— Hade jägmästaren märkt, att

köksdörren var olåst? — Nej, ty spåren visade, att

den nattliga besökaren — och hvem det var,

var icke Palm osäker om — gått direkt upp

till närmaste upplysta fönster och knackat

på. I går natt badade hela våningen i ljus,JAGMASTAREN

211

men i natt ville han säkerligen icke störa

tjänstfolket, som han antagligen trodde sof

på nedra bottnen. Och herr Stenstrand hade

nog samma önskan. Han väntade äfventyraren,

hade sändt dem alla i säng, ville ensam ta

dusten med bofven. (För Palm var

inkräktaren hvad som helst, tjuf, rånare, mördare.)

— Och nu hade han släppt in honom

verandavägen för att minst väcka uppseende.

Palm betraktade fotspåren. Det var

något hemskt med dessa svarta fläckar i den

blåbleka ytan, som kommo i novembernatten

från det okända upp till det ensamma huset.

Och tätt bredvid låg denna trädgård, död och

underlig, med en lönndörr och planket, som

nu var svart i mörkret. Han tyckte han

hörde mumlande stämmor.

Försiktigt smög han in. Köket var mörkt,

dörren till korridoren stängd. Han tände en

ljusbit inne i kökskammaren, tog af sig i

skjortärmarna och drog af stöflarna. Med

ett par halfslitna broderade tofflor på

fotterna gick han ned gången ända till

sals-dörren. Den stod på glänt. I den lilla tam- 212

UR LARMET

burspegeln sken en ljuskil. Han stirrade

länge på denna reflex och kunde till sist

af-Itäsa återspeglingen. Det var nämligen en

dubbelbild, i det att spegeln uppfångade en

annan spegelytas återgifning — trymån i

förmaket. Nästa rum till detta var skrifrummet

och därinne voro de samtalande. Deras

dämpade stämmor ljödo som ett

sammanhängande mummel, ett upprepande af ord, ej

olikt framsägandet af en hebreisk bön.

Om Palm kunde ljudlöst komma in i

salen, kunde han från ett visst hörn se in i

trymån och möjligtvis i den följa händelserna

i arbetsrummet. Till all lycka voro inga

dörrar stängda. Då knackningen kom hade

jägmästaren gått igenom alla rummen åt östra

sidan och sedan glömt låsa, ja ens tillskjuta

dörrarna.

Alla gångens dörrar knarrade mer eller

mindre, betjänten sköt i sitt tycke en evighet

på salsdörren. Till slut var den nästan

half-öppen och han gled in som en skugga. Med

handen följande skänkkanten gled han vidare

ända fram till väggen och dörröppningen tillJAGMASTAREN

213

förmaket. Mycket riktigt, trymåns glas visade

en grön interiör som i månsken, det var

skrifrummet. Och på yttersta kanten af en

stol satt mannen i gula rocken, han höll ena

handen på knäet och i handen den lilla

rund-kulliga och smalbrättade hatten. — Han såg

mycket yngre ut utan hatt, hade knollrigt

brunt hår och var i profil en ganska vacker

karl. Säkert hade ett tämligen vildt lif

åldradt honom i förtid, han kunde ej vara

trettio år, kanske blott några och tjugu.

Palm böjde sig ännu mera fram — det

var svårt att se hvad de hade för sig, man

såg ju allt baklänges i spegeln, det han var

van att ha till vänster i skrifrummet fanns

till höger inom trymåns ram, och tvärtom.

Likaså den bit förgrund af förmaket, som

gafs i spegeln.

Jo, nu såg han. Jägmästaren satt vid

bordet i en vanlig stol och läste ett papper,

eller ett bref. Men ett stort bref i så fall.

Och han satt så att främlingen höll med en

hand i ett hörn af brefvet och följde med

läsningen. De läste bägge två på en gång, 214

UR LARMET

båda halfhögt, men jägmästaren litet högre.

Däraf kom den besynnerliga recitationen,

hvars ton liknade en frammumlad bön.

Palm lyssnade och gjorde en åtbörd af

missräkning och förargelse. Det var engelska

som lästes. Han förstod det på ljuden och

enstaka ord. Nu var det slut. De sista orden

upprepades tre gånger. Det var en fras som

fastnade i hans öron: So help me Qod!

läste de.

Jägmästaren vek ihop papperet och

räckte det tigande till mannen. Skulle de

tala engelska? Nej, nu kom det på svenska

och det var herr Stenstrand som började:

— Det är icke så! sade han.

Den andra for upp, men jägmästaren lade

en hand på hans axel och tryckte honom ned

på stolsätet.

— Det är icke så! upprepade han i lugn

och bestämdt öfvertygande ton. Det är icke

så. Sitt still och var tyst. Du skall få bevis.

Nu vill jag ha fred och ro.

Jägmästarens raka rygg vändes i

spegeln och dolde bordet. Men det klack tillJÄGMÄSTAREN

215

i iakttagaren ty vid denna rörelse blef ett

hörn med tidskrifter starkt belyst af den

gröna lampan. Och öfverst på tidningen med

det laxröda omslaget låg åter den lilla svarta

medaljongen, hvars korallkvist harmonierade

i färg med underlaget. — Den hade sålunda

kommit tillbaka!

Liksom läsande lyssnarens tankar vände

sig Stenstrand om med medaljongen i

handen. — Hvad tjänade det till? sade han

föraktfullt.

— Å nej, svarade inkräktaren och lät

hatten rulla mellan fingrarna, den var jag

heller inte efter då jag kikade in genom

fönstret sen den där betjäntidioten gått ut. Men

då jag såg den ligga midt framför näsan på

mig kunde jag inte låta bli att se efter om

porträttet satt kvar. I detsamma hörde jag

honom öppna grinden och det var bara att

släppa taget i karmen och hasa öfver planket.

Det var inte min mening att behålla den —

den är ju värdelös utan mors bild.

Palms öron förlängdes i hans inbillning

till dubbel storlek. — Mors bild? Han ön- 216

UR LARMET

skade att han vare nere i brygghuset, det

här var saker som icke skulle höras.

— Mors bild, härmade jägmästaren med

ett obeskrifligt tonfall. Hon var icke din

mor mer än hon var min. Hon —

— Nej nu går det för långt.! utbrast

mannen och knöt handen* som hvilade på

bordet. Min mor är icke min mor, hva?

Ens far har en svårt att bevisa så här utom

lagen, men om ni tror att ni också ska kunna

förvända synen angående mor så hugger du

i sten så Stenstrand du kallar dig! Jag —‘

Jägmästaren vände sig på stolen och

ehuru Palm icke kunde se hans blick i spegeln

kände han den. Mannen tystnade i ett sorts

undertryckt morrande likt en hund.

— Tig och hör på hvad jag säger, sade

Stenstrand. Din far var min bror, han är

död. Du har fått allt hvad du kan begära

och mera till. Han var icke rik, men du fick

en förmögenhet i din ställning. Hvar gick

den? På bordeller och i spelhus i Frisco och

Chicago. Du fick en ny af mig, litet då och

då, undan för undan. Hvar är den? På krog-JAGMASTAREN

217

diskar och i alla slags hålor från Stilla hafvet

till Atlanten. Nu skall du få för sista gången

en summa ett för allt. Sen ser du mig icke

mer, hvart du än må resa. Ty dit jag tänker

fara, törs du inte följa med. Och så, hvad

din mor beträffar — henne var det icke,

ehuru det kunde se så ut för dina ögon,

genom de bref, du lyckades stjäla. Men det är

oftast icke som det ser ut här i lifvet. Här

får du läsa ett bref, som i morgon lämnas i

rätta händer. Det är en kopia af originalet,

hvilket också sändes dit det skall — till min

kvarlefvande släkt. Där finner du alla bevis,

bevittnade attester, dödsbäddsförklaringar,

utdrag, och så vidare, hvilka äro ofelbara. Men

det betyder ändå mindre —

— Ja, hväste plötsligt främlingen och

ryckte undan sin arm, ja det betyder mindre.

Ty hvem dödade min far, hvem gjorde det?

Till Palms oerhörda förvåning svarade

Stenstrand utan minsta skälfning i rösten:

— Det gjorde jag. Men det var icke mord

som alla trodde, icke ens dråp, som senare

troddes, det var olycksfall, för att ej säga 218

UR LARMET

sjätfmord. Det var i själfförsvar — i alla

händelser — di min bror vände vapen emot

mig och jag vred det ur hans händer. Han

föll själf öfver den knif han sökte stöta i mig.

Nog härom! De som behöfva veta det, veta

det. Jag är en fri man och en glömd man,

jag kan godt säga en död man. Jag har

lidit mitt straff och jag har själf — med två

tomma händer, ty jag var fattigare än min

bror, jag ägde intet, arbetat mig till hvad

jag nu har. Jag lämnade mitt land med hat

och jag kom öfvermodig tillbaka. Det var

en dumhet, som alla chimärer, en dumhet

och en svaghet, ty hvad hade jag väl att

vänta? Jag drogs hit och jag kom i sista

stunden, jag hade fått veta att huset skulle rifvas.

Vet du, din stackare, att det var här, här i

detta rum som din olyckliga far drabbades

af sitt öde, och att det i går var årsdagen?

Men det var icke sant, som endast djurisk

illvilja kan hitta på, att mördaren, det vill

säga jag, släpade liket ut genom den där

dörren och begrof det i trädgården. Han

dog vid full sans och berättade själf hur alltJAGMÄSTAREN

219

tillgått. Men jag var ju dömd ändå, och

därom är intet att säga.

— Och min mor?

— Din mor kände jag icke. Men hon

var syster till henne hvarom vår strid och

all vår oenighet gällde. De äro alla döda

— alla, alla. Jag löfvade din far vid hans

sista andedrag att sörja för dig, om möjligt.

Det har jag gjort. Du var en dålig afkomma,

men något har du till försvar: du föll i ännu

dåligare händer — min släkts fiender, som

ville fullborda vår undergång och därför

begagnade dig. Läs nu dessa papper!

Betjänten hörde hur ett kuvert slets upp

och därpå rasslet af papper. Han tordes icke

flytta en fot, ehuru hans ben sof, och det

kröp som ettermyror inne i det. Han stödde

handen mot salsskänken och blef stående som

en fakir, hvilken är beredd att förstelna. Nu

mindes han namnen, både släktens och

fiendens — ack, de betydde icke mycket

någondera nu för tiden, och snart vore väl

grenarna utslocknade. Men han skulle icke säga 220

UR LARMET

något, det var en slags ära och botgörelse

för att han lyssnat.

— Och hvad skall jag nu göra? hördes

den buttra stämman, men den var ej fullt

så trotsig som förut.

— Du skall resa liksom jag. Här hemma

ha vi intet hem och du har i alla händelser

ingen mer som hjälper dig, du kan tvärtom

få allvarliga obehagligheter. Den sedel jäg

gaf dig är stor, och på konsulatet i London

ligger resten. Qå nu tillbaka till den där

skogvaktaränkan, som du bott hos, och visa

dig icke mera här.

Ett mummel blef svaret. Palm urskilde

något om att mannen trott att Stenstrand gaf

sig i väg för alltid då han reste hem till

Sverige. Ännu några meningar växlades — han

uppsnappade ord om medaljongen, om falskt

bref, om att modern och hennes syster varit

lågt och"fattigt folk annars hade det nog gått

annorlunda — i alla fall-------------

Så skrapade Stenstrands stol och Palm

makade sig med hårdt klappande hjärta

bakom dörren. Han såg skuggorna af de JÄGMÄSTAREN 221

två männen passera, hörde nyckelns fall i

låset och visste att jägmästaren kom ensam

tillbaka. Därpå hörde han honom sucka

tungt och slutligen snyfta inne i

skrifrummet.

Det sista han såg i trymåns gröna glas,

innan han smög ut, var en böjd rygg och ett

par skakande skuldror i en grå jaktrock.

Men nästa dag sedan vagnen rullat bort

med jägmästaren och äfven mamsell Vinroth

och Beda gifvit sig af, stod Palm kvar och

väntade på herr Swartz. Som han stod på

verandan i Otto Stenstrands ställning med

händerna på ryggen föll hans blick på

flaggstången och det gick ett skimmer öfver hans

runda betjäntfysionomi. Han gick in i

trädgården uppför midtelgången och öppnade

lusthuset. Där lågo de båda vimplarna.

— Jag vet inte om det brukas, sade

Palm, men det ger jag attan...

Och han kastade den amerikanska i en

vrå, fäste den blågula vid linan och lät den

ensam gå på half stång. 222

UR LARMET

Han var en bra typ, Palmen, ocji lefde

länge, och sades vara tät och ha egen kåk

nånstans. Patriotiska sällskapets medalj hade

han också.

Berätta kunde han, fast det var mest

fragmenter, men hvad är lifvet annat än episoder

och fragment er? För en pojkvask, som ej

var bortskämd med "nöjen, var d.et en

högtid att ibland någon lördagskväll fi sitta i

en vrå och höra pi när några gamla tjänare

och vaktmästare, hvilka alla äro weg, togo

sig en pratstund och en toddy på källaren

Göta vapen — som för resten också är borta!OPUS 23 Moderato.

Ballade Opus 2$.

cs^Tft

ialea —^

p dolce

I den fattigare delen af en större stad

bodde två familjer, som hvardera hade två

‘barn, en gosse och en flicka. ."Barnen voro

ungefär jämnåriga, brodern något 4r äldre än

systern. De voro mycket goda vänner,

lekkamrater och skolkamrater. Pojkarna höllo

ihop för sig och flickorna lekte tillsammans

med ett par trasdockor, åt hvilka de voro

mammor.

Men då skymningen föll och barnen

skulle in från gårdar och portgångar lades

också dockorna "till sängs «och de små

möd-rarna sjöngo vaggvisor för dem. Sängarna

voro trälådor från specerihandlaren på i

hörnet, och sängkläderna voro lappar och klutar.

15. — Ur larmet. 226

UR LARMET

Den ena flickan, som hette Minna Arnold,

hade vacker röst, och det var hon som sjöng

under det Klara endast nynnade. När de

båda pojkarna syntes, arm i arm och med

dröjande steg, låtsades flickorna att det var

deras män som kommo hem från arbetet på

fabriken. Och de tystade på dockbarnen,

hvilka voro kvällssömniga och skrikiga, och

sade att nu kom pappa — då var det

bäst att vara snäll. Klara lekte att hon var

gift med Minnas bror, Emil, och han var så

stor och stark och skulle bli förman. Men

Minna nickade åt den bleka och blonda Frans

Björk och fortsatte att sjunga vaggvisan, sakta

vickande docksängen. — Hon sjöng:

— Vyss, vyss, lilla barn,

sofva sött och länge — länge.

Det var några ord som hon själf hittade

på och äfven någon fras hon hört om döden,

att den är en sömn för evigheten. Men

melodien smög sig full af vemod till dessa ord,

beklämmande och klagande som en

vilsegången människodocka i en stor skog. Frans, opus 23

227

som dröjde i bakgårdsdörren, lyssnade,

underligt berörd. Han var musikalisk, men visste

det icke. Han lyssnade och kunde ej göra

reda för intrycket Det var så tungt och

ensamt och förtvifladt. Han ville gråta.

Skymningen blef tätare, gården svartnade, mot en

brunröd himmel restes alla de fula

fabriksskorstenarna. Och ur mörkret sjöng

Minnas späda röst, vaggvisan var en suck, en tår,

en bön, ett lifvets vanmäktiga,

ångestunder-tryckta largo.

Det fanns i staden många vackra

byggnader, parker och planteringar. Där stodo

byster och statyer omgifna af praktfulla

blomsterrundlar och där spelade

militärorkestrar utanför dyrbara kaféer och

restauranger. Vattenkonster och fontäner sprutade

och sjöngo, om kvällarna stego raketer mot

den mörkblå stjärnhimlen och läto de fallande

skotten speglas tillsammans med kajernas

lyktor och fartygens lanternor i svart och

guldormande vatten. Där var terrasser och

strandpromenader, torg och vackra teatrar,UR LARMET

•och (där fanns också ett museum med många

Jconstskstter. — Men altt detta låg" långt iborta

ifrån den tattigaie stadsdelen.

"Därför var det som en fest, då ite ;fyra

unga en helgdag eller annan fridag fingo

beröka dessa stadens mera privilegierade

om--riden. Det var nästan som en resa till

främmande städer. De kunde .fara med ångslup

■eller :åka; med .spårvagn, men det var ändå

ro-ligaTe att gå. Färden gick genom långa, gator,

hvilka sågo ut som ny tvättade till

söndagsmorgonen, och öfver broar, där solen glänste

-i strömhvirflama kring pelarna och under

■hvalfven. I alla kyrkor ringde klockor så

det dånade i luften, alla människor voro

-bättre-klädda än på hvardagarna, och då det

■kom en vaktparad, hade den plymer i

;kaskarna och musiken spelade dubbelt starkt

-en klingande rhögtidsmarsch. Den gick rakt

tupp till det gamla slottet på hvars tak landets

flagga vajade, visande att Jcungen var hemma.

Sedan öppnades nationens museum

det var det märkvärdigaste. Det kostade

ingenting, inträdet var fritt .och där gingo de OPUS 23:

229

omkring i: salår och galleri enafi raarmcm och

porfyr på* bonade golf: och emellan: underbara»

konstverk. Det var som i ett slott" med: da

sällsyntaste dyrbarheten möbler och fajanser;

dräkter, rustningar, vapen och siden;, taflor:

från;alla länder, och antika bildhuggararbeten;.

De blefvo så trötta att de knappt kundestå.påi

benen, men då.fanns det mjuka, soffor, af röd!

sammet att sitta på; och. ljuset föll in genom;

höga fönster och målade rutor som" sutto ■ i?

takel Det var många våningar adr. massiva;,

skulpterade dörrar och: breda,, mattbelftgdap

trappor. Emil drog dem från sal till.saij. de:

voro färdiga att"digna, men han. var; stark-acht

outtröttlig" — det var alla målningar och;

taflor som intresserade honom: Han; fick:

aldrig nog, blef aldrig mätt. Han: såg lika:

länge på dfem allesamman&,äfven:pådfemsom

icke voro roliga, eller föreställde någraLhisto*

riskt: eller en annan: händelse, ja* som. inte

ens voro färglagda utan. liknade, tryck: dier

blyertsteckningar. — Om jag kunde: bli.

målare, sade"han, om jag bara fick: lärai mig

rita>! 230

UR LARMET

Men då muséet stängdes blef det Frans’

och Minnas tur. I parkerna spelade de stora

kaféernas musikkapell och där blefvo de

stående utanför spaljéhäckarna och lyssnade till

nummer efter nummer. Emil och Klara

spat-serade i gångarna bland de öfriga

söndags-promenerande, men de två andra rörde sig ej

från sina platser, rädda att de skulle upptagas

af andra i massan. Äfven då det fanns plats

på någon af sofforna i alléerna satte de sig

icke. Och då en paus kom gick en af dem

och köpte några kakor i ett bakelsestånd —

annan hunger kände de icke. Vid en

vattenkastare drucko de ur tennskopan. Och sedan

hörde de ånyo på potpurrierna och

uvertyrerna, marscherna och valserna från

orkesterestraden.

— Jag ville kunna spela, sade Frans, och

du, Minna, skulle sjunga.

Det ena paret knotade öfver det andra.

Nu måste de hem. Det blef bannor öfver den

försummade maten. Och till sist återvände

de till sin stadsdel, dödströtta och med

släpande steg. Det var en hel folkvandring opus 23

231

hemåt a! svarta, lutande gestalter och små

gråtande barn. öfver proletärhusen, hvars

fönster tycktes grå som spindelväf, döda och

dammiga som den, stod den gula

aftonhimlen med någon ensam och sorgsen stjärna.

Nu var gatans granit åter solkad och hård,

morgondagens slit väntade hotande och Frans

förnam på nytt innerst i sin själ vaggvisans

klagande och trötta tema.

Vid ett vackert torg i staden låg den

gamla operan och att en gång få komma där

var Frans’ och Minnas barndoms högsta

önskan.

Till slut uppfylldes den.

Långt innan löftet infriades talade de om

denna kvälL Emil och Klara skulle också

med, men det var för dem mera synen än

hörseln som skulle tillfredställas, ögats

njutning före örats. Emil tänkte på

dekorationerna, om hvilka han läst och hört, och flickan

fråssade i tanken öfver de dräkter som bars 232

UR LARMET

afr sångare och sångerskor och af dem som:

dansade i baletten. Frans tänkte på orkestern,

hvilken var större, än alla parkernas

tillsammans och som hade instrument som han aldrig

sett, ja, inte ens anai Det stora underverket"

att- hålla ihop alla dessa- stämmor* att få dem

i- samklang och att uttrycka hvad

kompositören menat» det skulle han, nu. bevittnai

Minna föreställde sig den berömda tenoren;

och den vackra sopranen — hon såg dem i

månsken och hörde arior och duetter, men

också applåderna, och hon neg för sig själf

som primadonnan under blomsterregnet

Alla.de kände, som varit på operan; måste

berätta om undren därborta. Det fanns både

snickare och målare och skräddare, som når

gon gång haft med teatern, att göra, och de

visste skolkamrater, hvilka varit statister där

en dier annan afton. I leksakshandlarnes

fönster funnos dockteatrar och i boklådans stado

-porträtt af alla skådespelare och. artister i

deras-roller. — De studerade de hvita

affischerna som. sutto klistrade på svarta taflor

under trottoartaUet, och de gingo in> i för-- opus 23

233:

stugan; där. biljettluckan, var,.de kände vännen

och gasoset, teaterns lukt,, från trappar, och

korridorer. De: funno-en väg genom, skräpiga

gärdar ordt smala passager oeh smällande

fjädérdörrar,. ända ifrån porten vid: den. stora

strömmen, där personalen gick in, och till en

ingång midt emot" den stora kyrkan;, där. det

var. en> trädgårdservering. Det var-: ett: riktigt

äfventyr,, ooh de tyckte sig vara bakom

kulisserna, d& de sågo smala brandstegar’ af! jim>

klättra uppför sotiga murar, odrsmåirödg-gaa»

bloss; brinna. innanför glober af: mässingstråd;

Och en afton sågo de kungen- komma, han

gick in från det vackra torget, och framför

hans- vagn redi en förridare med flammande

och; rykande fackla, som sprakade - gnistor i:

den frostiga luften. Det var så grant som; det

miste vara pi; teatern.

Och sii kom. di denna kvåll

De sutto däruppe på fjärde radens sida

i. sina bästa> kläder och allt var så

besynnerligt; Bara det att gå hemifrån med de stora

gula; biljetterna* som voro-riktiga tjockapapp*

kort med ett"stort nummer, och. ett lyrvapen. 234

UR LARMET

pi, hade varit en kittlande stämning af

förväntan. Och så se torget där den historiska

kungen till häst red högt upp i mörkret,

hvilket kandelabrarna ej kunde skingra, och

snön på marken, hvars spår, både efter slädar

och fötter, ledde till den upplysta teatern.

Människorna som trängdes under takskärmen,

slogo med glasdörrarna och stodo i kö i

vestibulen, programmen med den tragiska och

den komiska masken, vandringen uppför de

många trapporna, den smala krökande

korridoren med alla de på glänt stående dörrarna

som visade mystiska glimtar af salongen och

släppte ut vilda och brutna ljud från orkestern

som stämde instrumenten. Allt var en saga

som berättades och blef verklighet. De smala

bänkarna med de urblekta röda öfverdragen,

trappstegen ner i logen, barriären,

afbalk-ningarna — hur underligt! Och uppöfver

ännu en rad, den femte, riktiga bås. Det

svindlande djupet, där en massa ljus lyste

under skärmar och alla de små, små

musikanterna stämde och stämde, skrufvade, tutade,

spelade till, drogo ett stråkdrag, klämde på opus 23

235

stämmor och profvade munstycken och

ventiler, det var underbart! De fina herrskapen

som småningom fyllde golf och rader, den

tomma kungalogen med kronor på klädet,

den oerhörda ridån som stupade ned som ett

Niagarafall, och scenbågen högt upp i taket,

där änglar med basuner sväfvade och höllo

rokokokungens namnchiffer på vapnet i guld

och blått — han som (tänk det!) fallit

därinne för ett skott på en maskerad. Underligt,

underbart! Och nu blef musiken starkare,

flera och flera toner blandades, flera ljus

tändes, det började mullra, starkare stämmor

trängde igenom, nu kom löpningar, drillar,

rullningar, det började liksom ordnas,

melodier trängde fram och stego upp ur myllret

i orkestergrafven, kaos ljusnade, reddes ut,

trängseln blef större, men ljuden renare, alla

dörrar smällde liksom i vestibulen, ett sorl

af samtalande steg och föll, nu var det bara

stråkinstrument, som strökos och hartsades,

nu kom mässing och bleck och nickel, och så

stråkar igen, stora, små, första och andra,

å hvad de spelade om hyarandra! Och alla 230

UR LARMET

andra instrument, af; trä, flöjter, klarinetter

och" stora: tinga* svarts med klaffar, raka som

rörj krokiga som ormar — där var en

guld-skimrande" harpa och dir borta, trummar adr

pukor; Nu .gick den stora kronan. medmingä;

hundra: ljus ända upp-i taket, hela. den

tyg-omvitade: bärstången försvann i ett hil, dét

mörknade: och blev dödstyst, en liten, insekt

framför sufflörluckan lyfte en svart arm med»

eir. Inrit hand. med en; svart pinne; Och:

så-brusade uvertyren, fnun, det sade klack i. allai

hjärtan, alla.öron vidgades och;ögonen slätos».

Frans-satt- med Minnas hand i. sin* där nere

spelade de som ingen, människa nigonsin. i

hela världen trott att någon människa kunde

spela/— detta, var mer än lifvet, kände, gus»

sen. Hör Minna! hviskade det i hans. bröst,

i; hans" hjärta» genom hvilket musiken, ström»

made sonr en flod. Och: hör Frans!

hvi*-skadé det- tillbaka ur - flickans innersta där

tanema: fläktade som vinden i en eolsharpa.

Emil och. Klara sutto. med öppna, munnar*

alldeles bakom dem, men de. väntade på. att"

den. stora väggen skulle höjas liksom kronan opus 23

237

— då först började sagan riktigt. — För

Frans kunde musiken ha "fått fortsätta >i

•evighat

"Och så gled .aftonen från akt till .akt

ochde såg» rödt ljus och-blått .ljus,-.grönt oeh

gult, odet var månsken och silfver,-det1 var;sol

och guld, där var ^städer och landskap,

him-imel och i helvete, en .röd man -.var "djäfvulen

oeh en hvit kvinna en ängel. Det .var en

"saga, en -af de största, som diktats, dar var

.tårar och .pärlor .i musiken, rösterna klungo

öfv erna turliga, hälften af • hvad de sågo och

hörde förstodo barnen ej, men allt var lika

■underbart hela tiden — hela tiden. Det är

■‘blott en gång i lifvet så. »Hela tiden»

kommer aldrig tillbaka, så snart, så obegripligt

snart styftkas den ut i olika -valörer och

.värden, det är icke blått > eller rödt eller

guld och silfver hela "tiden, -utan det :är

-stona stycken af grått och svart och

jämmer och elände. Men nu var allt lika,

musiken och stämmorna sjöngo i samklang

ofch vare sig att det betydde gråt eller jubel

var det lika bedårande och "berusande. Sågo 238

UR LARMET

de icke allt däruppe, så hörde de desto bättre,

utan att v.eta det sutto de på bästa plats.

Och när allt till sist var öfver, när ridån

obevekligt sänkts och människorna strömmade

ut, tyckte Frans och Minna att det slocknat

alltsammans som stjärnskott i natten, som ett

eko i en väldig och susande skog.

De stodo på gatan, i snön, mellan spåren

af medar och skor och sågo häpna på

hvarandra. I deras hjärnor tumlade det som en

karusell och ännu voro blickarna bländade,

öronens hinnor i dallring. Hvad natten var

kall och tyst, hur öde voro gatorna, hur mörkt

var det icke under vintermolnen! Något

sådant skulle aldrig mer hända. Icke på samma

sätt.

Då Frans låg i sin säng och ,ej kunde

sofva hörde han musiken. Men det var icke

samma melodier som på operan, det var hela

orkestern, ja, en ännu större, det var en

orkester öfver hela staden — gud vet för resten

hvar sådana tankar kommo ifrån ? Och denna

stora orkester spelade, men fastän det lät

lika vackert, om ej rent af vackrare än på opus 23

239

teatern, så innehöllo melodierna något så

hopplöst, ett förtviflans utbrott, en suck så

djup, som endast kan komma ur ett

människohjärta hvilket känner lifvet genom toner.

Och ehuru han icke kunde fatta

innebörden visste han nu att med musiken följde

lifvets lycka och kval.

Operakvällen stod för dem alla fyra som

det upplefda äfventyret, men af olika skäl. Om

hos Frans den slumrande musikbegåfningen

väckts, hade hos Emil ytterligare stegrats en

önskan att handgripligt omsätta anlagen för

färg och form. Han snickrade ihop en liten

dockteater, tecknade, målade och klippte ut

alla figurer, kulisser, fonder och andra

dekorationer. Det var papp och papper, lim,

tändstickor, askar och de billigaste vattenfärger,

men det kunde icke nekas att det var duktigt

gjordt alltsammans. Det visade både öga

och minne. Och Minna sjöng dag ut och

dag in repriser och brottstycken, stumpar och 240

UR LARMET

öfveTgångar ur verket Hon gjorde mer §n

tdet, .hon agerade .i hemlighet den olyckliga

- sångerskan, hvars blonda flätor och oskyldiga

.ögon uppväckte afgrundens begär. För Klara

•var det däremot själfva teaterbesöket som

diclhet, hvilket utfyllde hennes dagliga tankar

efter den minnesvärda aftonen. —:Han;kunde

icke tänka sig högre framtida lycka än många

kvällar få sitta så, men med Emil och som

hans fru.

Egentligen var det sålunda Frans som

ipå sätt och vis fått både mest och minst" i

"behållning. Ideellt varhan måhända den. rikaste

af kvartetten — han visste han tillhörde

musikens utvalda .broderskap. Men i realiteten

>fann i han intet uttryck .för hvad som sjöng

inom honom. Han kände icke noterna och

ännu mindre hade han tillgång till ett

instrument. "Och -han kunde hvarken sjunga .eller

eirehvissla. Hvad den saken beträffade kunde

;han .godt ha .varit dof och :blind och stum,

melodierna spelade inifrån. Att låta dem.gå

vidare, det kunde han icke.

"Som^minnenafrånieatevkvällen efterhand opus 23

241

ordnade sig, liksom de förvirrade stämmorna

ordnats i orkestern, trädde en och annan

detaljerinring fram. Det var ansikten och

individer, mest från pauserna. I en

mellanakt hade han bland annat iakttagit en blek

och dåligt klädd man med rufsigt svart hår,

i hvilket en och annan grå lock stack af.

Hans kläder skeno som blanksvärta, hans

kängor hade sprickor i lädret. Och skjortan

var solkig, kragen grå, manschetterna

fran-sade. Då stod han och drack öl i den lilla

serveringen för de öfversta radernas publik.

Sedan upptäckte han honom i salongen. Då

satt han med hufvudet i handen, strax

bredvid dem, men ännu närmare scenväggen. Han

stirrade ned i orkestern som förtrollad, hans

ögon lyste likt kol. Det var något förryckt

i apparitionen. Men Frans glömde honom

hastigt för allt som hördes och skedde där

nere. 1 nästa uppehåll såg han på honom och

nu var ansiktet uppsvälldt och rödt och

alldeles vått af tårar. Ja, han grät, man kunde

höra snyftningarna komma stötvis. Sedan

lade han ej mer märke till honom.

16. — Ur larmet. 242

UR LARMET

Men en dag gick han förbi porten till

huset ute pi arbetarmalmen. Han hade

samma slitna och sjaskiga kostym och därtill

raglads hatt litet. Han tecknade med ena

handen i luften* eller kanske slog takt. Några

gatpojkar rusade upp ur en rännsten och

skreko fula ord. efter honom. Han försvann

i en port. några hus längre upp.

Hvem var han? Och han hade också,

liksom de, varit i äfventyrslandet den kvällen!

Han bodde liksom de härute och var fattig

som de. Hän var full — det var icke så

ovanligt i kvarteret Men han vaT icke arbetare,

Frans mindes nu att hans händer varit hvifta

och med smala fingrar, fast kanske icke riktigt

rena. Ha» var något som borde" ha varit

annorlunda. Det var en melodi också öfver

honom, men en beklämmande.

En afton i skymningen såg Frans genom

köksfönstret hur den lurfviga figuren kom

ut ur mjölkmagasinet tvärs öfver gatan med

en liten papperspåse i handen. — Hvem är

det? frågade han sin mor och pekade. OPUS 23

243

— Det är en afstgkommes musikant,

svarade modern med outsägligt förakt i rösten.

Också skynaaingen spelade för gossen.

Denna gång något så sorgligt- att haa måste

snyfta mecb

Begreppet konsttur var sväfvands. Irrans

kände strängt taget endast en typ — den aom

satt och kopierade uppe på muséets

tafvel-afdelning om hvardagarna och som han sett

blott en gång. Emil blef stående orörlig,

iakttagande allt,, färgskimcet, penselbunten»

tuberna,, flaskorna, linnetrasorna, paletten och

staffliet. Det kunde vara en ung man^ som

målade, men också en gammal fru med

pin-cené och löslockar. Man blef stående, mä”

tande, värderande. Det var konstnären.

Oeh en sådan vitte Emil vara;

Teaterfolket var också konstnärer. De

som sjöngo och uppträdide; Om författare

kade ham hört. och läst, de voro diktare,

skalder, konstnärer. Naturligtvis också

bildhuggarna. Men dessa tvi senaxe kategorier hade

han aldrig sett i lefvaad* lifvet —- endast 244

UR LARMET

deras verk, böckerna i boklådan, statyerna på

torgen. — Var också folket i orkestern

konstnärer? Den afsigkomna musikern?

Och var det en sådan han ville blifva?

Men det behöfdes intet grubbel. Nu voro

de alla stora — de hade för länge sen

konfirmerats och därmed voro de, som andra

arbetarbarn, färdiga att träda ut, att börja, att

förtjäna och bidraga. Flickorna hade att välja

på verkstaden och butiken, möjligtvis också

sömmerske- eller skrädderiyrket, tjänarinnorna

kommo från landet. Pojkarna väntade

fabriken på. Ville de ett yrke skulle det dock

icke hindras, men i lära måste de.

— Jag vill bli målare, var Emils stående

refräng, så kan jag komma på teknisk

aftonskola, jag kan få hum om dekorationer och

kanske komma ut till utlandet. I värsta fall

tapetserare, som dekoratör kan jag också få

tillfälle till undervisning...

Minna var i målbrottet, hon kunde vänta

ett år eller par, hon drömde om friplats vid

akademin. N^- Ville hon till börja med lära

något lätt, det var en konditor som ville ha opus 23

245

henne, både i bageriet och bakom disken.

— Men lilla Klara skulle sy västar.

Frans undrade om han icke kunde få

någon hjälpplats i en musikhandel eller ett

pianomagasin. Vore det icke en början? De

gingo om söndagarna utåt landet, där den

stora kyrkogården och det gamla lustslottet

lågo, och dryftade framtiden. Det var tyst

därute, snön låg mellan höga stammar och

i ett litet krypin serverades glögg, kaffe och

våfflor. Men äfven då de någon gång sutto

kring ett lågt fönsterbord och sågo ångan från

de varma kopparna imma rutorna, hvilka

svagt gåfvo återsken från en tidigt röd

vinterhimmel, stod spörsmålet som ett osynligt

frågetecken emellan dem. De läste det i

hvarandras ögon när blickarna möttes öfver ett

glas eller en brödbit, och hörde, sågo, tänkte

det i hvarandras ängsliga miner. — Nu var

barndomen slut, och Frans tyckte han kunde

göra den känslan i en melodi. När den

spelades skulle man ha samma hisnande

förnimmelse som i en stor slänggunga, då den

går än upp, än ned. * 346

UR LARMET

Det blef emellertid en lösning som de

äcke väntat sig. Arnolds emigrerade.

Familjen Björk tog det -som något

ofattligt. Massor reste till Amerika, flera och flera

‘drogo bort Men det var mest ungdom.

Orsaken här var fru Arnolds död. Hon bade

Jänge tärts af nigot inre lidande och en dag

kom det -så plötsligt Hon kördes tifl

sjuk-fatsét, kom på operationsbordet -och -dog.

Kräfta, antogo vännerna, ehuru doktorn Icallat

det något annat.

Arnold hade en bror där ute i västern

som det gått bra för. Han var bas vid .ett

stort faktori. Nu skref han att han gärna

tog både Emil orfi Minrra, själf hade han inga

barn. Och ville brodern komma med, så

fanns det utkomst för honom också.

— Ensam blir jag inte kvar liär,

förklarade Arnold för Björk. Det var inte som

det skulle vara. - Ända sen den nya

verkmästaren kom hade han icke trifts. Det hade

varit tal om att han själf kunnat tänka pä opus 23

247

verkmästarplats — han kände maskinerna lika

bra som ingenjörerna. Nej, nu reste han.

Det var något främmande öfver Arnold,

trots hansi svenska börd. Han var mörk och

häftig. Också inbunden, och själfva namnet

lät ju tyskt. — Han kanske stammar "från

de där vallonerna, menade Björk.

Hemligt gaf Frans sin far rätt Nu sig

han det själf. Det var oro öfver den gamle,

hur lugn än Emil var. Hos honom fanns i

stället något obeskrifligt starkt och stadigt,

brutalt måhända. Men Minna var flyktig,

tänkte ynglingen med bitterhet Hon sjöng

och trallade dubbelt gladare, hennes ögon

lyste vid tanken på resan. Nu först såg han

hur vacker hon var — eller skulle blifva. Och

-Iton hade mörkbrunt hår och det skiftade af

både svart och blått i blicken. Systern var

blond och blek som han själf, men Minnas

hy hade en annan blekhet som var finare än

Klaras och de vanliga storstadsbarnens, joo

— något främmande var det hos dem!

Så kom dagen då de skulle resa — den

kom så hastigt som allt annat kommit den 248

UR LARMET

sista tiden. Det var som om den hoppade

öfver veckans närmast föregående dagar,

lördagen förrann, den sista söndagen gick och

måndag och tisdag märktes ej. Tidigt

onsdag morgon följde hela familjen Arnolds till

stadens centralstation.

Det var kallt, mörkt, ruskigt. Här och

där brunno ännu gaslyktorna.

Planen framför den gråsmutsiga och

nedrökta järnbanegården låg i ett dis,

gråsmut-sigt och sotigt som byggnaden och modden

på stenläggningen. Lokomotiv hvisslade gällt

och ångestfullt.

1 vestibul och väntsalar lyste det gult.

Kärror slamrade.

— Finns det något hemskare än en

järnvägsstation? undrade Frans, huttrande i det

kalla korsdraget.

Och på perrongen var det ännu

ohyggligare. De knuffades hit och dit,

kommenderades af en agent fram och tillbaka. Deras

repombundna utvandrarkistor behandlades ej

sämre.

Det var det tidiga, billigare tåget söder- OPUS 23

249

ut till en stor hamnstad. De skulle resa hela

dagen genom sitt långsträckta land.

Längs räckan af de fula bruna tredjeklass*

vagnarna stod hopen af gråtande släktingar

och vänner som lämnades kvar. OenQm

kupéfönstren sträcktes grofva och magra, starka,

unga, svaga, darrande händer till farväl. Klara

grät konvulsiviskt, men ingen tystade på

henne.

Emil hviskade till Frans:

— Ni komma efter om vi få det bra!

Öfverallt hördes förvirrade rop, frågor

och svar, uppmaningar:

— Ha ni matsäcken? Qlöm inte skrifva!

Sänd adressen! Måtte det allt gå bra... Skrif

— glöm oss ej — skrifva--------------

En kväljande rök och ånga sam i moln

under det svartnade glastaket Nu ringde en

klocka, dörrar smällde, koppel och buffertar

darrade. En hvissling som besvaras från

maskinen med ett vrål.

Och för sista gången knytas händer i

hvarandra, alla näsdukar vifta, det stiger ett

mummel af sorg och förtviflan, hjulen börja 250

UR LARMET

ratta, ttet dunkar pustande som af

jättelungors suckar, nigon hurraT och en annan

-skriker högt — .de resa, de fara bart, tiget

glider ut i det gri, nu ser man icke längre

ögonen, endast hvita och svarta fläckar, altt

försvinner och endast tomhet och sorg är

tillbaka.

Klara gråter som förut, fm Björk torkar

ögonen, Frans känner en hand krama sitt

hjärta som om det vore en svamp. Hur

skärande äro icke tonerna, det gnisslar som på

brustna strängar, ljus och ljnd äro lika

obarmhärtiga och nu gör allt detsamma, för nu är

allting slut Han hade icke ens fått kyssa

Minna ett sista farväl opus 23

251

II.

Det gick månader innan Björks hörde

från de utvandrade Arnolds.

Under denna tid hade f rans börjat på

titt stort hvitvarulager i den gamla affirsdelea

xf staden, tian stod fyra trappor upp i ett

moderniserad* gammalt hus vid en smal och

krokig gata, hvars alla hus voro batiker v.Ut

batiker, affärslokaler, kontor och upplag.

Gasen bratra hela dagen och lyste öfver «tt

systematiskt virrvarr af lår ax, kartonger och

■askar, ur hvilka packades upp och packades

ned, mättes, skrefs upp, numrerades,

jämfördes, kontrollerades och verifierades med

kontofairanter, fakturor, fraktlistor och

be-Rtäiiiringssediar. En varahiss gick upp och 252

UR LARMET

ned genom alla våningarna, på smala spår

löpte små lastvagnar, staplar af domestik

reste sig som pelare och luktade en

blandning af olja och spannmål. Det var nästan

som på godsafdelningen af en järnvägsstation,

och hammarslagen från packafdelningen nere

på gården, hvilka ekade mot murarna, kunde

vara bullret af skenor och hjuL

Klara sydde herrvästar i ett etablissemang

strax bredvid, och de följdes åt hem om

kvällarna.

En söndagsmorgon, då den första

vårsolen stack i ögonen och Frans fått på sig

rena underkläder och nystärkt skjorta, druckit

kaffet med färskt bröd och tändt en

amerikansk cigarrett, hörde han musiktoner. Det

var riktig musik, som kom utifrån, de inre

melodierna hade så godt som upphört att

kvälla. — Han hörde tyst på. Någon spelade

piano och ljuden vällde in genom det öppna

köksfönstret, där en fikus lyssnade i fladdret

från en bit randig gardin.

Det var icke de vanliga slagdängorna

och instrumentet var jämförelsevis välstämdt opus 23

253

Den hand som slog an hade åtminstone en

gång kunnat spela, hans instinkt och gehör

sade honom det. Det var icke skrällarna från

klumpiga och orytmiska fingrar, icke

klam-pandet i basen, feltagningar och

öfverhopp-ningar, och icke det grofva pedalmissbruket

— hela den gemensamma misshandlingen som

kännetecknade prestationerna i kvarterets

kaféer och föreningslokaler. Men framför allt

var det själfva stycket, hvad nu det än kunde

vara.

Frans tog hatten, knäppte kavajen och

gick ui

Nere på gatan lekte barnen den första

vårleken. I den smältande sörjan på de icke

stenlagda trottoarerna, mellan planstenen och

takdroppets isskorpa, hade klackarna borrat

gropar i sanden och här rullade de brända

och olikfärgade lerkulor, som de spelade om.

Deras gälla skrin skuro i luften.

Men annars var det söndagsaktigt tyst.

Från den stora hufvudgatan hördes de

enformiga spårvagnsklockorna och långt nedåt

i sydost ringde ett par kyrkklockor, tungt 254

UR LARMET

och ojämnt. Deras malm akorrade, han lör*

sant kläppslagen efter att ljudvågorna redan

burit föregående klangvibrationer till örai —

Men alla fabriker tego, inga hjul rullade, inga

städ ekade och ingen ånga fräste.

Inifrån de öppna gårdsportarna kommo

emellertid röster, gäUa och grofva» slitna och

diskanhmga om hvartannat Det var nisiga

röster och det var bedjande,, det var en som

lallade en oanständig visa och det var en

annan som till gitarrknäpp prisade gud med

en frälsningssång. Hennes halleluja kom om*

växlande med utbrotten från ett par somtritte

och ett annat par hvilka skreko på sina ungar

från harar sitt fönster.

Detta hade Frans hört i åratal, så långt

han kunde minnas, och han hade höet det

si* att han icke hörde det om- han ej viUe.

Denna, morgon hörde han (fet helt oväntadt

Det kom sig af musiken från pianoi

Och nu hörde han allt aom kon

inifrån- gårdarna — kaffepannors puttrande,

grytlocks smäUandev porslinsskramntet och

vattenledningars rinnande. Dibarn sorasltreko^ opus 23

255

kattor som jamade och huiid&läfs, dufkuitcr

och sparfpip. Allt surr, som siäp och slit

medför äfven i hvila, brummade mat

örhinnorna. Och ölver och igenom ljöd den

främmande musiken.

Frans gick fram: till. nästa: gathörn, men

där upphörde tonerna, liksom blåsta bort af

tvärgatans korsvincL Han vände och- gick

långsamt, tillbaka och då fångades de igen.

Blicken flög sökande uppåt väggarna och

mellan dem.. Den träffade tvärs öfver gatan

de simpla skyltarna, skomakarens stöfvel,

struken som i tjära på själfva portmuren,

skrothandlarens källarfönster mod mässings*

kranar och. bleckkärl och så magasinet hvars

skylt var en rostfrätt plåtbit på hvilken; målats

en kromgul kringla och de skummjolksblä

orden: Orädde. Bröd.

Frans ryckte till. Blixtsnabbt såg han

i vision den sjaskiga gestalten af mannen från

opeirakvällen, den. afsigkomna musikanten som

modern uttryckt sig, han såg honom som

en suddig kolteckning" midt i söndagssot

skenet,, såg honom komma, ut från. mjölk- 256

UR LARMET

magasinet med den lilla brödpåsen i hand

och försvinna i en af de ständigt sopfyllda

uppgångarna. — Han var det som spelade!

De bodde i sjuttiofyran, tre portar längre

upp tyckte han sig minnas att figuren gått in

— alltså i åttio. Han gick fram till huset,

dörrhalfvan stod öppen och visade den

vanliga smaklösa interiören med gången som

förbi källartrappan ledde till asfaltgården.

Han gick in, pianot hördes tydligt, den

spelande måtte ha ett gårdsrum. Han gick ut

på gården.

Två trappor upp stod ett fönster öppet,

och därifrån ljöd musiken. Det var ett

fönster som alla de andra med dammsolkiga

gardiner och något skräp vårdslöst stufvadt

undan i karmen. Innanför låg rummet svart,

intet syntes, icke ens ett stycke tapet, solen

låg snedt nedför brandmuren och fönstret

satt i skuggvinkeln, hörnet blef en

resonans-tratt. Underligt att ur dénna skuggvrå

strömmade sådana toner, tänkte ynglingen, toner

som ingen lyssnade till. Nu var det som om

något gick sönder, det kved i jämmer, och opus 23

257

så slutade plötsligt musiken med en skräll

som om pianisten i vredesmod slagit båda

knytnäfvarna i klaviaturen. — Därpå blef

allt tyst.

Frans stod kvar och stirrade uppåt

fönsterrektangeln, som liknade en graf ställd

på tvärkant. Ingen stol skrapade, intet buller

af ett lock som slogs igen, ingen hand som

räcktes ut för att lossa fönsterhaspen.

Ingenting. Men han kunde inte gå, han måste stå

kvar.

Och verkligen! Med ens syntes på den

mörka bakgrunden ett blekpussigt och

orakadt ansikte med rödsvullna ögonlock och

förvriden mun. Det var musikern, hans

rufsiga lockar stodo ut åt allä håll, en föll ned

i pannan hvars tinningar hvälfde utåt. Han

var i skjortärmarna och utan krage, västen

var oknäppt och visade den solkiga skjortan

ända ned till byxlinningen. Med ena handen

stödde han sig mot fönsterposten, den andra

trefvade efter det öppna fönstret.

I det samma upptäckte han Frans och

mötte hans stirrande blick. Han blinkade

17. — Ur larmet. 258

UR LARMET

ett par gånger som för att försöka erinra sig

om det var en bekant, någon i huset, han såg.

Därpå böjde han sig ut.

— År klockan elfva ännu? ropade han

ned med hes röst.

Frans kände en underlig glädje vid

tilltalet. Han kom sig knappt för med svaret.

— Nej, inte ännu! fick han ändtligen

fram.

Musikern såg på honom som om han

betänkte sig och ynglingen gissade snabbt att

han kanske fann honom för stor och

välklädd — det var naturligtvis något ärende

han ville bedja om.

— År det något, sade han leende, så vill

jag gärna uträtta det för herrn. Jag har god

tid i dag.

— Tack, kom det halft öfverraskadt, det

— det var hyggligt och jag säger inte nej.

Saken är den — jag är inte riktigt klädd och

jag skulle behöfva ett par halfva öl från

magasinet midt öfver. Inte vill —

— Men det är stängdt, sade Frans. Han opus 23

259

visste det förut, men hade dessutom just sett

att träluckorna voro förskjutna.

— Nej, nej, vidblef mannen ifrigt, gå in

bakvägen och hälsa från mig, innan

gudstjänsten får ni dem. Tombuteljerna lämnar

jag i morgon. Se här!

Han tog upp en liten silfverslant ur

västfickan och kastade ned. Den studsade och

rullade framför ynglingens fötter.

— Jag vet inte namnet? sade han

frågande och förväntansfullt.

— Fågel! uppfattade han det nedslängda

namnet som.

Frans nickade och skyndade bort. Han

fick ölet och kom tillbaka med flaskorna

under kavajen. Två trappor upp såg han en

dörr midt för trappan fullsatt med visitkort,

gulnade och flugsmutsade. Ett förkunnade

något om inackordering, andra buro vanliga

namn med de kända ändelsérna och på ett,

som var fäst med häftstift, lästes: Ludvig

Vogel, musiklärare. Under var skrifvet med

bläck: Ring tre gånger! och därefter: träffas

säkrast 9—10 f. m. Men klockslaget var 260

UR LARMET

öfverstruket med blyerts och någon hade i

stället skrifvit ordet aldrig.

Han såg på namnet och mumlade:

— Ja, naturligtvis stafvas det så...

Ofrivilligt kom han att tänka på Arnolds

— detta var också ett främmande namn,

tyskt förmodligen. Han kände ett litet styng

af smärta, längtan och öfvergifvenhet. — Att

vara bortglömd, tänkte han, är visst det värsta,

det tyngsta, det bittraste som. finns. Hvarken

Emil eller Minna skref någonsin... Qud vet

hvad som blifvit af dem. Amerika var något

stort, något oerhördt, öfver alla begrepp stort,

man sjönk i djupet som ett sandkorn bland

andra sandkorn eller man höjdes till tinnarna

af templet som det stod i bibliskan. Och

här stod han — hämtade öl åt en afsig—

Hastigt ringde han tre gånger.

Musikern måtte ha stått och väntat i

tamburen, ty dörren öppnades genast och

herr Vogel stack ut hufvudet

— Förbannade pojkrackare, sade han,

pekande på visitkortet, hela detta bushus är

fullt med ohängda lymlar, riktiga anarkist- opus 23

261

frön — tack, unge vän, för er stora och ädla

uppoffring, men kvicka på litet, annars

kommer satkäringen — så, saaat —

Frans hörde med häpnad denna mustiga

ordström, som så föga hade med musik att

skaffa. Men han fick icke tid att säga något.

En stor rödbrusig kvinna, hvilken tydligen i

sin tur stått vakt i köket, slog plötsligt upp

en dörr och skrek:

— Hvad är det du smusslar med vid

dörren, ditt ärkekräk, ska styfrarna gå till

brännvin igen —

Hon bröt tvärt af, teg och gick baklänges

in. Vogel hade stött upp tamburdörren på

vid gafvel så att Frans blef synlig. Han

bockade och pratade"i ett:

— Lektioner? Javisst — Var så god

och stig in — till höger, till höger — jag

ber om ursäkt att jag är så oklädd, på

söndan väntar man ju inget besök — den här

vägen, var så god!

Den förvirrade Frans fann sig utan vidare

skjutsad ned i en mörk gång, hvars flottos

förmodligen harmonierade med tapeternas 262

UR LARMET

fläckar och brister. Han stötte emot en dörr,

famlade med de utsträckta händerna och stod

i nästa ögonblick inne i herr Vogels rum.

— Så ja, sade musikläraren och reglade

dörren, nu ä’ vi i säkerhet. Den där

me-gäran skall föreställa min värdinna och jag

ä’ gubevars skyldig henne ett par dars hyra.

Här ser jäkligt ut, ty det städas ju inte, men

jag går ut till mina elever, i den här

stadsdelen finns inga som ta lektioner. Var så god

och sitt ett ögonblick — hur var namnet?

Björk — det låter så grönt och vårligt, men

jag menar inge’ illa med det, förstås... Tack,

tack, herr Björk!

Han tog buteljerna och satte dem på en

kommod, där det redan stod en hvit literbutelj

bredvid ett brännvinsglas och ett papper, ur

hvars skrynkliga hölje stack fram en bit korf,

hvitt bröd och ett par krossade äggskaL

Rummet såg förfärligt ut — Frans tänkte att hans

eget enkla hem tedde sig som en praktvåning

vid jämförelsen. En ouppbäddad utdragssoffa,

en gungstol med sönderbrutna medar, ett

par andra stolar, ett bord utan duk och som opus 23

263

skärande kontrast en valnötsflygel öfver

hvilken hängde två porträtt. Några buntar noter

lågo på en rankig hylla och ytterligare

not-trafvar på golfvet. Allt var dammigt,

svart-nadt eller gulnadt, och en lampa som

balanserade öfverst på hyllan hade spräckt kupa

och en trekantsbit borta ur glaset Med

undantag af de två porträtten fanns intet på

väggarna, hvars ohyggliga färg och

tapetmönster gick i brunt och grått med en massa

små och stora prickar som löss och

kacker-lackor på vandring.

— Usch! sade herr Vogel, gissande Frans’

tankar. Och dock, min unga herre, har jag

haft ett hem med fina möbler, fina gardiner

och mattor, allt var så blankt och propert,

och jag hade också en ung, vacker hustru som

älskade mig — mig Ludvig Vogel, suputen

och fyllrackan, för det är ju inte värdt att

försöka mässa bort det! — och ett litet barn,

ett litet barn! Hå hå. Alles ist weg. Tjo.

Han drog upp den ena flaskan och satte

den för munnen.

Frans hade satt sig. Trots misären om- 264

UR LARMET

kring honom brände en önskan att fi höra

musik. Han låtsades icke se hur Vogel vant

tömde buteljen som en sjåare, utan

betraktade i stället porträtten öfver instrumentet

Det var två herrar som sutto vid

gammaldags klaver, men den till vänster var sia

rf-vigt klädd, han satt med ena benet korsadt

öfver det andra, ett finger tryckte ned en

tangent, den högra handen höll en gåspenna.

Han hade nedkippade tofflor på fotterna, en

lång rock och smala byxor med knappar vid

benändan. Det såg ut som satt han i

nattskjorta med stor krage utan halsduk. Hans

ansikte var allvarligt och högtidligt, nästan

strängt. Han hade en underbart sorgsen och

likväl fast mun, hans ögon sågo på Frans och

dock ut i rymden. Det var ett märkvärdigt

ansikte med en panna som ett hvalf och en

mäktig, rufsig man öfver. Ynglingen blef ej

klok på uttrycket, det imponerade öfver all

beskrifning, det var en guds utseende och

samtidigt så mycken stelnad smärta som

endast en människa kan känna.

Han flyttade blicken. opus 23

265

Mannen till höger satt i profil. Han

spelade med bägge händer och såg halft upp

i taket. Han var mycket finare än den andra,

han hade pudradt hår och rosett i piskan, man

kunde se att hans kläder voro af siden, rocken

hade broderier, han bar knäbyxor och hvita

strumpor, hals- och bröstkrås och

spetsmanschetter. Också hans ansikte uttryckte

finhet och själ, men det var ej så fåradt och

luttradt som den andras. — Frans ryckte

till vid ölbuteljens duns mot kommodlocket

och Vogels stämma. Han hade glömt hvar

han var i det intensiva åskådandet.

— Det är Beethoven och Mozart, sade

musikern, det var ett par gossar det! Jo jo

mänsan!

Han kom fram till Björk.

— Jag såg herr Vogel på operan en gång,

sade Frans.

Vogel ryckte till.

— På operan?

— Ja, det var i vintras, på fjärde radens

sida till vänster.

Och han berättade utförligt alla sina in- 266

OR LARMET

tryck, hela den sagolika aftonens förlopp från

början till slut. Musikern lyssnade

uppmärksamt, i början en smula förvånad, sedan allt

mer intresserad, det var som om de på en

gång naiva och brinnande skildringarna hade

föryngrat honom, gjort det härjade anletet

klarare och renare, hans blick blef mindre

grumlig, det kom litet färg i den vissna hyn.

— Älskar ni musik? sade han slutligen,

förstår ni musik, kan ni något, har ni aldrig

fått lära...

— Jag kan intet, svarade Frans och

rodnade.

Vogel satt tyst, då och då kastande en

blick på Björk.

— Jag kunde heller intet, mumlade han,

och sen kunde jag mycket, och hvad ledde

det till? Jag har varit i hofkapellet, tilläde

han i en annan ton.

— Nej, tänk!

— Haha, ja tänk! det kan man verkligen

säga. Men inte var det det ändå som jag

ursprungligen drömde om. Nej, fy fan. Det

var min själ annat, lilla herrn! opus 23

267

Frans visste intet att säga och bara såg

på Vogel.

— Ibland, sade denne afledande, får jag

då en biljett af någon för detta kamrat, och

så går jag upp på den gamla hyllan. Och

sitter och glor. Både baklänges och

framlänges. Men mest bak. Det är inte roligt,

det. Tjo.

— Hvad var det herr Vogel spelade, då

jag kom in på gården?

— Hvad det var! Kors i herrans namn,

gosse. Det var G-mollballaden — den första,

den djäfligaste, lifvets egen ballad. Jo jo

mänsan. Den är af en jycke som hette

Cho-pin och han gick icke heller af för hackor,

må du tro. Ska vi spela’n, hva?

Hjärtat hoppade i Björk. Han tyckte

nästet blef fullt af solsken.

— Nu ska du inte tro att jag kan spela

den som jag har kunnat, sade Vogel och

gick tillbaka till kommoden. Ånej. Den är

bland det svåraste som finns och maskineriet

är slut här uppe, förstår du, för att ej tala

om fingrarna. Men med en dragnagel går 268

UR LARMET

det — last det är rama svineriet mot hvad

det skulle vara. — Annars var det en tid då en

enda droppe sprit förstörde allt för mig.

Endast med klar hjärna kunde jag spela. Det

var då det, och skål på dig, Ludvig 1

Han tog en sup ur den hvita buteljen.

— Så, sade han och harsklade sig, det

var hyfvens. Nu blommar magsåret!

Hur gärna än Frans ville höra honom

spela fylldes han af tyst motvilja, kvarterets

råa ord som dagligen haglade i luften hade

icke gjort honom kräsen, men här svuro de

emot den konst som musikern utöfvat. Han

reste sig och ville gå.

— Nej, nej, bad Vogel förskräckt, icke

gå,- icke gå. Nu skall jag till och med

förklara balladen för er, som jag uppfattat den,

och som min gamla professor också lärde.

Vänta nu, sitt i gungstolen, den håller, fast

den ser besynnerlig ut — drag den hit till

flygeln.

Han öppnade dubbellocken och slog upp

skifvan, höjde den på staken så man såg

harpan och stämstockarna, letade bland no- opus 23

269

terna och fick fatt i Leipzigerupplagan, ställde

upp de lösa bladen och satte sig. Det låg ett

par böcker som underlag på pianostolen.

— Nu, sade han, och slog an largot, skall

du höra.

Han spelade ut de sju takternas.

— En suck, hviskade han, en suck —

men den kommer ur djupets djup, må du tro!

Han fortsatte en två, tre sidor ända till

det stigande kärleksmotivet öfvergår i

lugnare tempo och utlöses i vaggsångens meno

mosso. Där fantiserade han fram och

tillbaka letande i minnen, och till sist upphörde

han och vände sig på stolen som bilden på

väggen med ett finger på c-tangenten i

ett-strukna oktaven. — Så här tänkte vi oss det,

sade han.

Och med blicken långt borta började han:

— Det är två — två gamla vänner, som

mötas efter många och långa år. De sitta

i ett stort rum, å, jag tänker mig en sal som

jag sett en gång på en stor tafla i utlandet,

en sal med marmorkolonner och tunga röda

draperier. Där står en flygel och ett bord 270

UR LARMET

med grön duk, de väldiga fönstren äro öppna

och vetta ut mot en terrass, man ser parkens

popplar, en damm med svanor, hvita statyer

... Solen går ned, himlen rodnar och skenet

faller in öfver flygeln, öfver de två vännerna

som mötts — man kunde tänka sig att den

ena uppsökt den andra i hans slott, han är

rik och lycklig, denna andra. Och nu sitta

de där vid bordet med den gröna duken, i

en slipad karaff glöder vinet som

solnedgången ger ökad reflex åt Och han som

kommit dragande utifrån berättar sitt lif,

berättar om hvad som händt honom, hur han

njutit lyckans goda och smakat dess kval —

allt berättar han. Det är sitt lif han återger

i förtviflade och passionerade ord.

Han talar om den kvinna, han älskade,

och allt hvad han led och hoppades för denna

kärlek. Ån tror han, än tviflar han, det är

blandadt i hvartannat, men hela tiden står

hennes bild där och hans längtan och älskog.

Hur han åtrår henne, hur han ber och dyrkar

henne och hur hon slutligt bönhör. Ack,

gosse, det är otroligt hvad som står här på opus 23

271

dessa blad — och du förstår mig nog icke ?

Det kunde äldrig skrifvas eller målas, endast

diktas i toner —

Vogel afbröt och såg på Frans.

Björk nickade och nickade. Det var sant

att han icke förstod och i alla fall förstod

han. Han tänkte på Minna och med Minna

följde musik. Men han var också slagen af

musiklärarens ord och stämma, han var ju

som en omvänd hand, nyss var det den råa

öfverhuden med knogar och naglar och hår

och nu den fina, mjuka innersidan med

känsliga fingertoppar och slingrande lifs- och

ödeslinjer. Han visste ej hvad han skulle säga,

de stora namnen på väggen spelade och

lyssnade och han ville själf lyssna och spela.

Vogel strök tangenterna sakta, en och annan

spröd ton gaf ljud, och så gick han vidare

med ögonen seende och sökande ett fjärran.

— Nu blir det vildt jubel, ser du,

hvilken stigning! Och så är det där som jag

kallar vaggsången — ack så vemodig. Det är

barnet, menar jag, de äro gifta, de ha ett

barn, de äro treenigheten, gåtans lösning i 272

UR LARMET

lifvet — underbart, underbart... Och så

brister det löst, nu är jublet utan gränser —

en gigantisk stigning, men icke länge! Här,

här hör du: nu faller det och det blir ett

mellanstadium. Så kommer denna förtjusande,

fina lätta dans, en minnesdans. Ja, de dansa.

Temat vänder tillbaka, hör vaggsången! Hvad

har händt, tror du? Hon finnes icke mer,

barnet finnes icke heller, det är blott minnen.

Hvar äro de? År det döden eller något annat

som stulit lyckan ? Kanske kom det en annan,

en bättre, en starkare, en skönare. Nu är

det spillror och han är ensam — presto con

fuoco, står det här, det menas starkt hastigt,

mycket hastigt, rasande... Det är hans egen

stämning och den innefattar det oundvikliga

som säges i orden: ingenting mer!

Hör, hör — och så slutet, vanvett,

vanvett, förstår du, kan du höra hans vilda skrin

— nu smäller ett skott — det är ett fall

— slut för evigt, död och förbannelse, all

jämmer och allt elände som inte ens kan

spelas bort. Om du tänker dig — ja hvad? opus 23

273

Ett fall från en alptopp i svart natt — intet

förbannande...

Musikern skrattade, han var hvit i

ansiktet och ögonen glimmade. Han vände sig och

kastade sig öfver klaviaturen med

krampaktigt spärrade fingrar, han gick lös på de

svarta och hvita benbitarna i en urladdning

af raseri, och under det han spelade sjöng

han halfhögt för att hjälpa hjärnan hålla ihop

balladen och täcka alla felslag och brister.

Notbladen föllo ned och fladdrade bort, men

han spelade vidare, tog om och tog om, ville

nå upp till höjden för att kunna själf känna

hur han kastade sig utför i de svindlande

svårigheterna som afsluta verket. Och rummet

fylldes med dessa intensivt kända toner, det

vibrerade rundt omkring, själfva flygeln sjöng

ur de brinnande strängarna och Frans satt

på sin stol lika hvit som Vogel, om det också

kunde utföras hundrafaldt bättre och säkrare,

så betydde det intet denna gång, ty nu visste

han ånyo, att han var inne i den förborgade

värld, hvars skönhet når öfver gränserna för

lifvets och dödens fasor.

18. — Ur larmet. 274

UR LARMET

Musikläraren slutade abrupt och sträckte

upp händerna mot taket, de sista takternas

accelerando med satsens betecknande tre /

kunde han icke mera, han grimaserade

konvulsiviskt och ynglingen reste sig rädd. —

Sitt, sitt, stötte Vogel hest fram.

— Jag måste gå, tror jag... stammade

Frans.

— Ja, ja, gå, gå.

Då han var vid dörren rusade Vogel upp.

— Om du vill skall jag lära dig litet —

litet början, förstår du. Kom när du vill

om kvällarna.

— Pengar —

-Tig.

Han drog undan regeln och sköt ut Björk

genom dörren. opus 23

275

III.

Hela våren och sommaren spelade Frans

för Ludvig Vogel. Han lärde snabbt, det

som skulle utvecklas fanns fröet till från

födseln, och musikern var ingen dålig

ped-agog — han hade både fantasi och känsla.

Men det blef naturligtvis en ömsesidig

begränsning i hvad som kunde meddelas och

mottagas. De rent tekniska uttrycksmedlen

voro svåra för Björk, det själsliga ägde han,

men kunde icke jnekaniskt omsätta det i

anslag och pedalbehandling. Och en gång hade

det nog varit ungefär motsatsen med

musikern, ehuru han utan tvifvel också varit

konstnär i sitt inre.

Det var en sak Frans alltid kom till- 276

UR LARMET

baka till — berättelsen eller liknelsen om de

två vännerna i Chopins ballad Han såg dem

sitta i den rodnande kvällsstunden inne i den

stora salen; i en illustrerad veckotidning hade

han för resten sett ett träsnitt som föreställde

något dylikt. De fingo då gestalter och

anletsdrag som porträtten af kompositörerna på

Vogels vägg, och där sutto de i den stilla

skymningen, den ena skildrande sitt lif och

den andra lyssnande.

Han ville veta mera detaljer:

— Men h v a d berättade han ? Hur hade

det egentligen gått till? Hade hustrun varit

otrogen, hade hon en älskare, Vogel, jag vet

alltsammans, jag har läst om det i romaner.

Vogel svarade vänligt eller irriteradt, allt

efter sinnesstämningen, som vanligtvis

berodde på den hvita flaskans innehåll.

— Det är ju bara en bild, det kan lika

gärna betyda allt möjligt annat, i musiken

finns intet exakt, allt får stå för hvar och

ens uppfattning eller förmåga att uppfatta.

Jag vet inte —

Eller också kunde han säga: opus 23

277

— Naturligtvis hade hon flytt från honom

och där satt han ensam. Då spelade han —

spelade och drack. Och då såg han dem:

kvinnan och den andra som hon älskade.

Och då spelade han vildare och drack mycket,

mycket. Då ville han själf komponera, göra

något som aldrig förr var gjordt — han ville

bli som en af dem där på väggen. Men han

kunde inte. Och då ville han dö, men inte

heller det kunde han! Fy fan...

Nyfiken som ett barn fortsatte Frans med

sina frågor. Nu ville han veta om forte

for-tissimot i slutet var liktydigt med ett

själf-mord. — Sköt han sig?

— Han borde ha skjutit sig, svarade

Vogel, han borde ha skjutit alla och sen sig

själf.

— Men det sägs ingenting om hur han

skildes från vännen, envisades Frans, fick han

ingen tröst, intet hopp, kunde, ville inte

vän-nen, som ju var rik och hade ett slott, göra

någonting för honom?

Den stackars musikläraren såg på sin

fattiga elev. 278

UR LARMET

— Hvad menar du? Hvar får du det

ifrån? Rik — slott? Det har jag inte sagt.

Förbannadt prat...

Och han började förvirrad fantisera på

flygeln, oroligt, nyckfullt. Men så småningom

kommo brottstycken ur balladen, en bit af

vaggvisan, en spetstrasa ur minnesdansen.

— Tror du jag någonsin kan lära spela

den? frågade Frans sakta.

Vogel smålog:

— Om tio år kanske. Kanske om tjugu.

Kanske aldrig. Vet du att det finns verkliga

virtuoser som spela helt olika samma sak?

Och den här har jag hört spelas en gång

— en gång — af en kvinna. Ingen spelade

den som hon. Flygeln behöver stämmas,

till-lade han och slog hit och dit, plockande

toner på måfå.

Han såg upp på Frans och pekade på

den rankiga hyllan, där en stämnyckel och

den lilla kilen lågo på en notbunt:

— Pianostämmare har jag också varit —

det finns öfver hufvud taget ingenting som

jag ej försökt inom området, kan du lita på. opus 23

279

Det är ingen skam, begriper du! Kan man ej

bli herre, får man bli tjänare, alla duga inte

till det heller! Det är också konst om man så

vill. Du kunde bli pianostämmare — som

yrke är det icke det sämsta. Jag har stämt

till de finaste konserter, både för sångerskor

och berömda virtuoser. Fast jag också en

gång spelade med — ackompanjerade, ja, till

och med utfyllde ett program med

mellan-nummer. Jo jo mänsan, lilla Frans Björk,

blif tjänare du, det är kanske det lyckligaste.

Och det hindrar inte att du inombords spelar

vackrare än de största uppe på tribunerna!

— Jag vore nöjd om jag bara kunde

spela litet för mig själf, ensam i skymningen,

svarade ynglingen.

Vogel föll öfver klaveret som ur ett

bakhåll och rusade upp och ned med skalor och

löpningar, ömsom stönande, ömsom sjungande

främmande melodier utan ord.

1 augusti kommo bref från Arnolds —

icke mindre än tre stycken. Ett från den 280

UR LARMET

gamle till Frans’ far, ett till honom själf från

Emil och ett till Klara från Minna.

Arnold skref kort och knaggligt, det var

ett både bittert och öfvermodigt bref, fullt med

utfall mot fäderneslandet. Han skröt med

hur bra de hade det och hur praktiskt allting

var. Själf var han icke vanlig arbetare längre,

han var »vaktman» och »tidkipare» — hvad

det var, visste icke Björk, men antog att det

var ett mellanting mellan arbetsbas och

vaktmästare. Dessutom hade barnen fått det så

ställdt att de säkert skulle göra sin lycka.

Emil gick på en målarskola, det var en af

fabriksherrarna som intresserade sig för

honom. Och Minna hade en fin plats hos själfva

ägaren af den stora fabriken, hon var en

slags kammarjungfru, men frun hade hört

henne sjunga och nu fick hon ta lektioner

tillsammans med döttrarna — det var annat än

hemma det!

För öfrigt var brefvet så besynnerligt

staf-vadt att gubben Björk hade svårt att läsa

och förstå det.

Men Emil skref friskt och öppet och han opus 23

281

berättade en smula om landet och vanorna.

Värst var det med värmen, man svettades som

när man kramar på en citron, uttryckte han

sig. Nu fick han ändtligen både teckna och

måla, han gick i en akademisk aftonskola och

ritade, och lördagar (fabrikerna stängde

klockan tolf) och söndagar målade han efter

modell på en privatateljé. Han hade redan

gjort teckningar till en tidning och en stor

affisch till fabriken. Här ute kunde man

komma fram, skref han, om man var ung och

stark och ihärdig. Men man måste veta sitt

mål, hvad man menade och ville. Trodde

man bara riktigt på sig själf och var sig

själf närmast, iså gick det. Annars inte.

Engelskan var lätt, skref han vidare, och

Frans borde komma ut innan det var för sent.

Svärmade han ännu för musiken? Minna,

hon sjöng och spelade, hon hade också fått

det bra förspändt. Plats fanns det för alla.

De behöfde och ville ha konstnärer — de hade

inte själfva hunnit följa med i branschen. Och

så gjorde det ingenting att man jobbade med

något annat bredvid. 282

UR LARMET

Nu hälsade han så hjärtligt, han skulle till

med porträtter, hade han tänkt — porträtt

och naket betalade sig bäst. Här lämnade

han ett par raders plats till Minna.

Och Minna hade skrifvit några ord med

en stor, likformad piktur som hon måste ha

lagt sig till med därute. Det stod:

»Många goda önskningar till Frans från

Minna.»

Det var allt.

I Klaras bref låg ett ovalt fotografi af

Minna. Frans kände knappt igen henne. Det

såg ut som om hon var klädd i idel hvita

spetsar och hon hade blifvit mager och hade

uppsatt hår med band i. Han stirrade på

bilden, vackert var det och vacker var hon,

hennes ögon sågo så stora ut. — Hon skref

om sin sång och alla lektionerna och hur ifriga

alla vore att hon skulle komma fram. Hon

berättade också om några teatrar och operor,

det var utländingar som uppträdde — de

berömdaste i världen. Och hon hade blifvit

presenterad af familjen för en italiensk pro- opus 23

283

fessor och en polsk och en tysk sångare —

de berömdaste i världen. Hon slutade:

— »Nu hoppas jag min lilla Klara blir

stor och duktig och lyckligt gift med en som

håller mycket af henne.»

Under namnet kom ett post scriptum:

»Min stora målarkladd till bror hälsar

många gånger.»

Det var allt.

Den kvällen gingo de båda syskonen icke

hvar för sig. Frans uteblef från sin lektion

hos Vogel och Klara stannade ej hemma.

De gingo som efter tyst öfverenskommelse ut

tillsammans och upp på den gamla

kyrkogården, hvilken låg högt öfver den stora

insjön. Det var månsken och de sågo en

strimma vatten försilfras mellan

sjukhusparkens träd. De sutto på en bänk under

en stor lind framför några grafhällar. Ingen

sade något, men de tänkte båda på

samma sak.

Strimman blef bredare och glänste

starkare.

Frans kände en melodi. Han mindes 284

UR LARMET

hur Minna sjungit vaggvisor för trasdockorna.

Nu spelade det inom honom — bredt, mycket

långsamt, ett largo. Han blundade.

Klara grät ljudlöst. Hon kom ihåg hur

Emil kommit hem i skymningen och hon

låtsats att det var hennes man, under det hon

vyssjade det lilla dockbarnet. Hon försökte

hålla tårarna tillbaka så att det värkte i

bröstet.

Strimman blef smalare, blef borta.

De reste sig och gingo hem utan att

tala.

Det gick dåligt med Frans’ spelning, han

stod och stampade på samma fläck. Han

kunde nog allt det elementära och mycket

mer, men sen upphörde tekniken. Det kunde

ju ej heller talas om skola eller system med

Vogel som lärare, och icke utvecklades

klaver-tekniskt händer och fingrar på ett stort

affärslager. Värst var att ingen tid gafs och

först och sist att han icke hade ett

instrument själf att öfva sig på.

Ifall han haft ett piano, om än aldrig opus 23

285

så dåligt, att spela öfver på, hade han fått

läxor eller åtminstone själf gifvit sig uppgifter.

Men allt hvad fingeröfningar och skalor hette

kunde han icke sitta och hamra hos musikern,

icke heller taga ut stycken. En gång hade

de mött en kantor, som Vogel kände, och

denne hade gifvit Björk en bok, det var en

öfversättning, hvilken lärde allt om musik i

katekesform. Han läste den gång på gång,

kunde den till sist utantill från pärm till pärm

med de många hundra frågorna och svaren,

visst ett halft tusen, med förklaringar, noter

och register. — Och då förstod han att

kampen var hopplös.

En annan sak var också den att sen

hösten kommit drack den olyckliga

musikläraren mycket mera. Sommaren var hans

ljusa period, det kunde gå veckor utan att

Frans såg brännvin i gårdsrummet.

Egendomligt nog förtjänade han mera på sommaren

än under vintern — förklaringen var den att

han af gamla kamrater, som lågo på landet

eller spelade vid brunnsorter, fick öfvertaga

en och annan nybörjarelev. 286

UR LARMET

I ruset, eller halfruset, förvandlades den

lilla beskedliga pianoläraren till en fantast,

som fråssade i egna olyckor. Frans kunde

icke förneka att på sätt och vis blefvo hans

ord, och äfven åthäfvor, pompösare och öfver

hvardagsnivån, men samtidigt såg han,

numera, teatermasken. — Då gafs det, återigen,

andra stunder, hvilka uppvägde

similidiaman-terna, men de hörde, så att säga, till ett

högre plan, som Björk icke, rent mekaniskt,

nått. Det var, då de, sedan säsongen åter

börjat, fingo biljetter till musikälskarnas rad.

Publiken var tunnsådd, och de gingo tämligen

ofta, så att Frans fick höra olika verk. —

Men, sade Vogel, du skulle höra Wagner,

då först får du känna hur det vänder sig ut

och in i hjärnan, och när allt är öfver skulle

du helst vilja gå och göra slut på

alltsammans!

Under mellanakterna förklarade han för

Björk hela orkesterns sammansättning och

utpekade alla instrumenten, sträng-, blås- och

slaginstrument, de af trä och de af bleck. Nu

fick han veta namnen på dessa hemlighets- opus 23

287

fulla arter, och han kunde skilja mellan

hak-harpa och pedalharpa, visste att altviolen

kunde kallas så vackert som violon, kände

violoncell och kontrabas. Det fanns många

flöjter — piccola och den stora, och tersflöjt,

Essflöjt och flera ändå. C-, B- och A-klarinett,

fagott och kontrafagott, det var otroligt hvad

som gömdes från hörn till hörn i den stora

grafven framför rampen, men han tog med

allt, från vänster till höger och tillbaka igen

under de många lampskärmarna, där bleka

ansikten sågo upp från notställarna på den

lilla mannen med taktpinnen, midt framför

sufflörluckan. Oboe och engelskt horn,

bas-sett och bas, de gammalmodiga ofikleid och

serpent, den moderna tuban, de nio hornen,

de fem trumpeterna, de tre basunerna. Och

där var mycket mer — kornetter och

tenorhorn och den märkvärdiga och förfärliga

bom-bardon. — En gång fingo de stå nere i

högerhörnet i en vrå, och där ljöd det som om

åskan gått och jorden bäfvat, men också

ibland klingade det som sunnanvind i

björk-löf och fågeldrillar, och där funnos pukor, 288

UR LARMET

hvilka understundom fingo täcken på som

dämpare, och si förstis trummor och triangel,

bäcken, klockspel och till och med harmonika.

— Till sist kunde han trollvärlden. Och han

tänkte att det underbaraste af allt mitte vara

att sti högst upp, midt i, och dirigera det

hela.

Vogel log:

— Det finns inte en där nere, och i alla

orkestrar i hela världen, som icke drömt en

ging att komponera musikens musik, att blifva

virtuosernas virtuos och att som dirigenternas

anförare leda det hela!

En ging sade han:

— Det gör mig ondt om dig, Frans. Du

har icke den bittra äregirigheten, den som

fräter som ett kräftsår. Därför borde du ha

kommit på en annan plats i lifvet och fått det

lilla du begär. Du kunde ha blifvit lycklig

af att få sitta kväll efter kväll som ett litet

kugghjul i maskineriet. Eller nigot annat

liknande. Jag menar det hade varit bättre om

du alls icke kunnat försti musik.

Frans svarade med griten i halsen: opus 23

289

— Jag ville inte vara utan den känslan

för någonting i världen!

— Nej, nej, det säga vi alla...

En annan gång beklagade han att han sålt

eller pantsatt — utan att kunna utlösa —

så mycket som borde ha gagnat Frans. Och

han berättade om sitt musikbibliotek, med de

bästa inbundna editioner, om instrument, han

ägt, och en hel samling bibliografika och

porträtt. — Men, slutade han som vanligt,* det

hade kanske bara gjort dig otillfredsställd...

Han rådde Björk att slå döförat till för

musiken. — Jag önskar att någon rådt mig till

det! utropade han och slog hit och dit vilda

ackord på klaveret.

— Jag har fått påökt, sade Frans med sin

stilla och undergifna stämma, och blifvit

flyttad till en annan afdelning. Nu skall jag

föra två stora lagerböcker och inte alls ha med

packning och sånt att göra. Det behöfs —

pappa är sjuklig och kan falla ifrån.

En dag nämnde han Amerika. Det kom

öfver honom ett oemotståndligt behof att tala

om Arnoldska familjen.

19. — Ur larmet. 290

UR LARMET

Det hade gått veckor och månader innan

brefven blifvit besvarade. Oubben Björks

styfva fingrar kunde knappast hålla en penna

och han visste icke hvad han skulle skrifva.

Det senare gällde också barnen — hvad skulle

de skrifva? Inte fanns det något att berätta

för dem som lefde därute i den gigantiska

världen. Klara skref i både faderns och eget

namn till Minna, men det var ett litet

hjälplöst och intetsägande bref som slutade med

en försagd hälsning till Emil. Och Frans

dröjde och uppsköt ännu längre. Nu om

någonsin törstade han efter uttrycksmedel, hade

han kunnat skrifva till Minna skulle han

bestämdt tillgripit notskrift. Hur det var totade

han till en frimodig epistel, talade om Vogels

bekantskap, om de täta operabesöken samt

om den relativa framgång han haft i sin plats.

Han öfvervägde länge om han skulle våga

framkasta en antydan om att resa öfver till

dem. Bara ett råd? Men det kunde

missförstås och dessutom var han rädd för en ännu

värre sak: att frågan icke skulle besvaras. Och opus 23

291

den grämelsen ville han bespara sig. Han

nämnde intet.

— Skall jag hälsa Emil? vände han sig

till systern.

Klara satt i soffan och sydde. — Ja,

naturligtvis, sade hon.

— Kanske du vill skrifva ett par rader

själf, här är plats på sista sidan?

— Nej, jag har ingenting att säga utom

det vanliga, och det ser så fånigt ut. Jag

kan ändå inte få det skrifvet i ord som jag

tänker, tilläde hon.

Frans stödde hufvudet i händerna och

blundade — en vana han hade, han såg och

hörde bättre då. — Nej, det är just det, tänkte

han, hvarken Klara eller jag kunna uttrycka

oss. Minna sjunger och Emil målar — hvad

det är olika med människor. — Han älskade

systern, hon var god, undergifven, öm som

en mor. Hvem vet, tänkte han vidare, om

icke Klara skulle kunna ha gifvit mycket mer

i toner än andra, ifall hon fått röst? Från

hjärtat skulle de ha kommit! Och det är

möjligt att jag — 292

UR LARMET

Men där afbröt han. Han sköt numera

alltid bort tankarna om sig själf som något

misstag. I stället lät han dem följa en melodi

som vilset irrade i hans hufvud och afslutade

brefvet med hälsningar »från dem alla till

alla».

Sedan hade han gått upp till Vogel. —

1 hemmet hade man blifvit van vid dessa

besök, hvilka alltid oroat fru Björk ända tills

en gång Frans tagit musikern med sig. Han

hade varit spik nykter, haft ren krage och talat

om teater och utländska städer. Hon hade

icke hört något så underhållande i hela sitt

lif. — Men tryggast hade nog varit om Frans

alldeles hade släppt musikgrillerna. I herr

Vogel såg man hvart det ledde, äfven-om

människan hade en smula hufvud.

— Amerika ? sade Vogel, du och Amerika!

Nej, Björk. Dina vänner känner jag inte, men

det är säkert ett annat gry i den där målaren.

Det måste för resten vara härligt att vara

målare och gå ut i naturen och sätta Upp ett

staffli och bara måla! Det tar inte så mycket

som att måla i musik. opus 23

293

Frans beskref Minna och hennes röst.

— Röst, röst, sade Vogel, ja, det är

pengar det! H a de röst och väl fått sin

utbildning, så ligger vägen klar om det är något

riktigt med rösten. Men du, kära Björk, har en

inre röst som aldrig kommer att höras och

därför är den ingenting värd — inte på det

sättet. Hjärtats toner betalas icke. Du skall

stanna hemma här och arbeta i den där

affären och få litet bättre betalt för knoget,

undan för undan. Så gifter du dig med en

bra och enkel flicka och ni få ett litet barn som

du skrifver en vaggvisa för. Du köper dig

ett pianino — om harpan är horisontal eller

upprättstående gör detsamma och så tar det

mindre plats i en lägenhet på två rum och

kök, där ju med åren hela våningen blir

barnkammare och sängkammare. Där spelar du

om kvällarna små danser och marscher, som

barnen hört i vaktparaden, och hvem vet —

kanske din hustru kan gnola en liten sång?

Du kan själf sitta och ta ut små bitar, du

minnes kantorns bok, som du ännu bitvis kan

stycken ur, liksom man erinrar sig »hvad är 294

UR LARMET

det?» ur katekesen. Här blef ju1 aldrig fråga

om läsande eller spelande af partitur (ehuru

du vet hvad ett partitur är), eller andra svåra

och högre saker, nej, den harmonilära, du nu

måste kunna, tillhör hemmet och där gäller

det, att de två stämmor, som tala, stå i så

utmärkt förhållande till hvarandra att de

kunna byta plats med hvarandra, när det

behöfs — omvändas, som vi säga — så, förstår

du, att den öfre blir understämma och den

lägre öfverstämma, precis som i dubbel

kontrapunkt. Och det tviflar jag inte på att du

passar till.

— Ja, fortsatte Vogel och såg med

underliga ögon på klaveret och porträtten, det är

lifvet i det stilla och tysta. Naturligtvis

känner du ibland som ett litet stick i bröstet, och

det kan hända att du vill vara ensam och

gå ut och gå — långt, långt bort, och när du

kommit långt bort gråta en skvätt. Eller sitta

vid pianinot, när familjen en

söndagseftermiddag är ute, och bara fantisera, menlöst och

meningslöst, dikta i all enkelhet, känna

töväder och vårsol, hur det smälter, tinar, börjar opus 23

295

porla som i ungdomen. Det blir ingenting,

men du känner dig barnsligt glad och from

och du märker icke att heta tårar rinna

utför kinderna som äro ganska skrynkliga. Du

blir förskräckt då tamburklockan skramlar och

du ser din bleka hustru och barnen, som

borde ha nya kläder, du hade nästan glömt

dem — och tänk att det är vinter, de äro ju

blåa af köld! Du var nyss i en grön skog,

din ungdoms skog, och du gick i det vackra

ljuset med någon helt annan vid din sida,

en ung flicka i hvitt och som sjöng så

klingande friskt och ungt. Tänk — hvar är

hon nu?

— Naturligtvis, sade musikern i en

resonerande ton, naturligtvis har du då och då

hört om dessa vänner, som du i afton talat

om. Märk väl jag säger: hört om, icke hört

ifrån. Jag tror att de där Arnolds — jag

får den uppfattningen — passa i Amerika,

att det var lyckligt för dem att de kommo dit.

Det är icke absolut säkert att de här hemma

blifvit tagna vara på. Du hör ibland som ett

rykte, som ett eko, en svag genklang i obyg- 296

UR LARMET

den, hur berömd målaren blifvit. Han har

stora utställningar, han målar furstar och

fläskmillionärers och sköna kvinnors porträtt. Han

är stark som en björn och han njuter lifvet,

det gör ingenting, han kan storma på sin hälsa,

ty han är bottensund, kommer från de undre

lagren liksom du. Nu har han villor och hus

— både här och där, litet hvarstans, i

nordens granskogar, vid Medelhafvets alper. Och

systern är en firad sångerska, hennes

konserter världsevenemang, hon sjunger i operor,

i den opera som du och hon såg tillsammans

från fjärde radens sida. Nu är det äkta juveler

hon kan briljera med i arian, om hon vill. Och

hon är vackrare än någonsin, du kan inte

känna igen henne — du står på gatan och

ser hennes porträtt i alla rollerna i

bok-handelsfönstret. Ty hon gör turnéer och en

gång kommer hon barmhärtigt upp till sin

fädernestad. — Hade du blifvit

pianostäm-mare kunde du kanske ha haft den äran att få

stämma hennes konsertflygel, då hon skulle

uppträda. — Sådana celebra sångerskor bli

ofta gifta med höga adelsmän, det är icke opus 23

297

godt att veta hvad lysande utländskt namn

hon di bär.

— Men själf, pratade Vogel trött vidare,

i det han tog en klunk ur en hvit butelj, har du

det bästa. Du dör förmodligen före din

hustru och di sti hon och barnen kring din

dödsbädd och tillsluta dina ögon. Du går

bort ifrin dem, det är visserligen sant, men

du gir efter lyktad arbetsdag, du har gjort

det du kunde, utan att förhäfva dig eller

pocka pi något och det är nog möjligt att du

i den minuten hör en musik som är skönare

än någon jordisk. De himmelska härskarorna

sjunga och det spelar på harpor långt bort och

du når förklaringen på allt som var gåta,

mörker och försakelse. Kanske minns du

några takter af ett motiv i opus 23 — eller

något annat opus — och då förstår du med

ens meningen och hur det borde spelas. Om

det är G-mollballaden så blir allt det

förtviflade i den, all sorg, saknad och längtan

på en ging förbytt i jubel. — Ja, sade Vogel,

(och han började sluddra pi milet) tro mig

du — du har intet att ingra och du har intet 298

UR LARMET

ondt gjort. Du tog ingenting från någon

annan, du fick aldrig anledning att hata eller

vara svartsjuk, afundsjuk eller grälsjuk. Du

blir till mull och stoft som de andra, hvilka

tro att de gifvit något. Och därför — därför,

lilla Frans Björk, skall du stanna här, med

Amerika har du ingenting gemensamt.

Året därpå dog Ludvig Vogel. — Han fick

den död, han förtjänade, sade alla grannarna,

döden i fyllan och villan. Man fann honom en

morgon i stentrappan med< spräckt

hufvud-skål, han hade kommit full hem om natten,

klifvit miste, snafvat och fallit.

Valnötsflygeln bars bort, porträtten och

notbuntarna skingrades. Af den vänliga

kantorn, som köpte några noter, fick Frans de

lösa och gulnade bladen af balladen. Han

gömde dem väl. De lågo begrafna med hans

barndoms drömmar. opus 23

299

IV.

Det kom aldrig något svar på brefven

till Amerika.

Åren gingo och utplånade de längst bort

liggande hågkomsterna. Nya växte fram som

gräs på kullarna, det som försvann i

medvetandet ersattes af andra händelser och

ansikten. Också staden ändrade fysionomi och

man inbillade sig till och med att

temperaturen var annorlunda — det var varmare förr

i tiden, eller tvärtom.

Klara gifte sig med en skräddare och nu

kunde hon sy västar i egen verkstad. Hon

fick ett barn, en gosse, och han döptes till

Karl Emil — Karl efter fadern och Emil

emedan det var ett vackert namn. 300

UR LARMET

När morbror Frans, som ännu var ogift,

kom på besök om söndagarna satt han stilla

som vanligt och såg på den lilla. — Nu har

du ett riktigt barn, Klara, sade han, att sjunga

vaggvisor för.

— Jag kan ju inte sjunga, sade hon och

ångrade i detsamma att hon svarade så,

hvarför visste hon icke. — Jag har alltid bara

gnolat... Men, tilläde hon och log emot

brodern, du kunde verkligen dikta en vaggvisa

åt lilla Karl Emil, nu sen du fått pianino.

Björk hade köpt efter en annons ett

obetydligt användt pianino och fått det för

billigt pris. Sedan faderns död hade han flyttat

till den nya stadsdelen, där också systern

bodde som gift. Modern hushållade för

honom och då Klara drog ur hemmet fanns

det god plats. Där hennes ärfda

mormors-byrå stått, stod nu det länge eftersträfvade

instrumentet. — Frans hade det bra, han var

andra lagerbokhållare.

— Dikta, svarade han och log tillbaka

mot systern, dikta kan jag lika litet som du

sjunga. Minns du Ludvig Vogel, som en opus 23

301

gång var hemma hos oss och som jag så

ofta talade om? Han som lärde mig klinka

litet? Han var diktare på sätt och vis, äfven

om han tog hjälp ur flaskan. Och han lärde

mig att inte tro, att jag var märkvärdigare

än andra därför att det fanns musik i mig

och ett öra som uppfattade. Jag kommer

ihåg en af de sista gångerna där ute i västra

stadsdelen. Han sade — hvar han tog sina

bilder ifrån, vet jag inte — en kväll, då vi

sutto i hans ruskiga kammare och han som

vanligt omväxlande klunkat ur buteljen och

spelat på flygeln:

— Man kan ha en åder gömd, en både

rik och frisk vattenåder, och det är en sak.

Men en annan är om den någonsin flödar

fram i ljuset i ett kristallklart och kylande

källsprång? Förstår du det?

Systern skakade på hufvudet och såg med

en moders blick på sitt barn, hvilket kröp

omkring på mattan med en boll och en

gummiskallra i händerna, under fåfänga försök att

äta dessa ting.

— Du talar så allvarligt och den där 302

UR LARMET

Vogel var en stackare i alla fall... Tror du

inte Karl Emil kanske kan bli något riktigt

märkvärdigt? Jo du, sade hon lycklig och

grep fatt i barnet som i en stor docka,

hissade det i luften, tryckte det till sitt bröst

och kysste det tunna håret, den varma nacken,

den mjuka halsen. Jo, det kan jag visst,

fula, stygga, rara morbror Frans! jollrade

hon vidare och kittlade den lilla dubbelhakan

med gropar i, jag skall bli sångare och

målare, och spela positiv också, och bli

skräddare som min pappa! Och bli min

mammas —

Plötsligt brast hon i gråt och kramade

den lilla så hårdt, att han också började gråta.

— Tänk om han skulle dö, snyftade hon,

dö ifrån mig, då fanns det ingen rättvisa i

världen. Om jag bara har honom, då är

allt bra och då är lifvet lyckligt och jag önskar

ingenting, ingenting annat!

Hon bar in gossen i sängkammaren.

Frans satt ensam och såg stelt framför

sig. Hon var lycklig, Klara, och det gjorde

honom godt. Var han själf lycklig? Eller OPUS 23

303

kunde han blifva lyckligare? Modern dog

en gång och då var han en gammal ensam

ungkarl. Borde han icke gifta sig och få ett

litet barn, han också. Han tänkte på Vogels

underliga, hånande skildring af ett sådant lif.

Det hade dock varit en äkta ton bakom de

gäckande orden — kanske han menat allvar?

Och var det icke lifvets mening? Ett barn

och döden. Och för barnet i sin tur — ett

barn och döden. Vaggvisa och dödspsalm.

En af landets största skalder hade en gång

för länge, länge sedan skrifvit en vaggvisa

till en liten kronprins som hette Carl. Den

kunde Klara — och alla andra mödrar —

sjunga för sina små. Han hade ofta gnolat

på en liten melodi åt den. Orden kommo

honom så lätt på tungan, ibland midt på

dagen, uppe på lagret. I tankarna läste han

dem upprepade gånger och hade han en liten

kronprins så skulle han verkligen, som Vogel

förespeglade, spela den på sitt pianino.

Och mycket tyst läste han första strofen:

Lille Carl, sof sött i frid,

ty du får tids nog vaka, 304

UR LARMET

tids nog se vår onda tid

och dess galla smaka:

världen är en sorge-ö:

bäst man andas skall man dö

och bli mull tillbaka.

— Nu kommer det vackraste, tänkte han,

jag vet hur melodien här skulle flyta

porlande mellan små stickor och strån, det skulle

vara sol och svalka på en gång, den

blekgula rågen, den ljusblå himlen... Och man

hör hur i sista raden det faller en skugga —

en skugga med en rysning i — öfver vattnet,

öfver fältet, som när ett moln glider mellan

solen:

En gång, där en källa flöt

förbi en skyl i rågen,

stod en liten gosse söt

och spegla’ sig i vågen:

bäst sin bild han såg så skön

uti böljan, klar och grön,

strax han inte såg’en.

Frans slutade mumla. Han hörde

svågerns steg i trappan.

Inom honom fortsatte det tysta

ackompanjemanget con tenerezza: opus 23

305

Så är med vår lifstid fatt

och så försvinna åren:

bäst man andas godt och gladt,

så ligger man på båren.

Lille Carl skall tänka så,

när han ser de blommor små,

som bepryda våren.

Klara kom in på tå.

— Nu sofver han, sade hon, han är

nästan sötast då han sofver. Vill du se honom ?

Men du måste gå tyst! Nu kommer Karl

och så ska vi äta. Kom!

Söndagssolskenet föll in i det lilla

hemmet i varma strimmor. På sängen låg en

liten knubbig pilt, varm, rödmosig, i sund

och oberörd sömn. Systerns ögon lyste

lyckligt varma.

— Jag behåller vaggvisan för mig själf,

tänkte Frans.

Björk förblef ungkarl. Ett par gånger

då han fyllde tiotal skimrade i hågen bilden

af hem, kvinna, barn. Ett par gånger var det

nära att han tagit steget. Men en obestämd

känslä af att han icke var den rätte återhöll

20. — Ur larmet. 306

UR LARMET

honom. Och till sist tyckte han, att han var

gift med något förflutet — att han redan

upplefvat ett äktenskap, att han ägt en hustru

i högre betydelse och att hon fanns ännu,

fast osynlig.

Den lilla Karl Emil växte och blef stor.

Han kunde redan spela med ett finger små

stycken. Men när det blef tal om två

händer var nöjet sin kos.

— Det är väl, tänkte morbrodern.

Ju större gossen blef dess mer liknade

han Emil Arnold. Det var som såg Frans

den forna lekkamraten. Till Klara sade han

intet och hon sade icke något. — Jag ser

väl fel? undrade han.

Men det var icke fel. Klara såg det

själf och någon gång vidgades hennes blick

och såg långt bort. Emil och Minna! Om

de kommo på gatan skulle hon ej känna igen

dem. Hon såg sig i spegeln — hur såg hon

själf ut? En liten kvinna, hvars axlar böjdes

allt mer framåt och hvars panna hade nålfina

rynkor, tätt, tätt. Men ögonen voro som

Frans’ ögon, lika klara som i barndomen. Och opus 23

307

då hon såg på sin stora pojke och log, låg

leendet kvar och föryngrade.

Arnolds. Deras namn voro på allas

läppar. Björk läste om dem dagligen i

tidningarna. Det blef som musikern förutsagt och

det var ju att vänta. Han var den stora

målaren, hon den stora sångerskan — Minna

hette för resten nu Minnie Arnold-Véczinsky,

hon var gift med den stora klavervirtuosen,

men de reste hvar för sig emedan det

inbringade dubbelt. Man sade för resten alltid

endast Arnold — har du hört Arnold? har

du sett Arnold i den eller den operan?

Liksom man om Emils taflor uttryckte sig: en

Arnold, han äger en Arnold, det och det

muséet har förvärfvat en Arnold.

Nu voro de båda i hemstaden. Emil

hade en stor utställning och Minna skulle

sjunga sex partier på den nya operan. En

rad af festligheter förbereddes, från hofvet

och ned. De båda syskonens lif liknades vid

en saga. För en gångs skull utpekades det

som en ära att de kommit nerifrån.

— Har du lust, frågade Frans en kväll 308

UR LARMET

sin syster, att gå med på utställningen och

sen på operan? Jag bjuder er på

alltsammans, jag har fått en liten löneförhöjning

och så skulle vi väl också festa litet för oss,

till ära för våra gamla lekkamrater. Vi ska

till och med äta middag ute.

Klara betänkte sig. Hon blef blek och

såg ned på golfvet.

— Nej, sade hon till sist, nej, Frans, jag

går icke. Jag förstår ingenting af allt jag

skulle få se. Jag minns ännu som om det

var den da’n i går hur vi alla fyra gingo på

muséet och sågo på alla taflorna. Och jag

minns den kvällen på gamla operan, den skall

jag minnas till min död. Jag förstod

ingenting den gången heller, men något så lyckligt

och märkvärdigt upplefver man aldrig mera.

Det var mycket mera en saga för oss alla än

den saga de skrifva om nu, om Arnolds. —

Men, tilläde hon, naturligtvis skall du gå och

höra Minna sjunga. Och du förstår ju

dessutom musik.

Frans blef med ens lika blek som systern.

För enda gången i sitt lif — det hade aldrig opus 23

309

händt förr och hände icke igen — kände han

en våldsam smärta och bitterhet. Det kom

så plötsligt och varade endast ett ögonblick,

men i denna bråkdel af tid såg han sig själf

och systern den aftonen för många år sedan,

då Amerikabrefven kommit. De sutto på den

gamla kyrkogården, tysta, stumma. Det

darrade månljus ute på sjön. Lilla Klara grät,

hjältemodigt ljudlöst. Ingen sade något.

Och lika hastigt såg han Vogels rum med

flygeln, de två porträtten och den hvita

buteljen. Han hörde honom utlägga sin fantasi

om G-mollballaden. De två vännerna. Den

ena berättar om lifvets allt och intet, om den

stora lidelsen och fasorna och döden. Nu

kände han med sticket i hjärtat, som kommit

så obegripligt oväntadt genom systerns egna

omedvetna grämelseord, hur han egentligen

var en sådan af lifvets förorättade, som kunde

ha gått till en vän och klagat. Men liksom

en djup suck befriande försvinner ur det

hjärta den födts i, kände han åter den gamla

harmonin inom sig, var åter den tjänande

brodern i samfundet, önskade intet och hade intet 310

UR LARMET

att pockande fordra. — Lugnet kom tillbaka

och han såg som nyss leende på Klara.

— Jag kan förstå dig, sade han, ja, ja,

så går jag väl ensam kanske.

Men hon hade lika snabbt följt de

sekunder som sårat brodern i hans innersta,

och om hon också icke till djupet fattade hvad

som rörts inom honom, var hon kvinna, mor

och syster. Hon slog armarna om hans hals,

kysste hans kind, kände heta hjärtetårar stiga,

och de voro hvarandra utan minsta ord så

innerligt nära som den gången på

kyrkogården.

Qenom en månglare hade Frans Björk

lyckats få en biljett till den tredje

föreställningen, då Minnie Arnold-Véczinsky skulle

sjunga det stora sopranpartiet i den opera,

de en gång sett tillsammans som barn.

Han beslöt att göra dagen till en högtid,

det var ju en minnesfest, och för första

gången på tjugu år tog han fritt från affären.

Klädd i sina bästa kläder gick han

hemifrån tidigt om morgonen. Först promenerade opus 23

311

han i det vackra höstvädret långt utom

staden, han följde en strandpromenad och kom

öfver en bro längs en stilla kanal. Ovan vid

att en hvardagsmorgon på detta sätt" njuta

tiden i en folktom omgifning, stämdes hans

sinne till andakt. Det sena höstlandskapet,

där träden stodo nakna med alla de skrumpna

bladen kring stammarnas fot, talade

förgängelsens språk. Men det var icke något

afskräckande i denna predikan. Solen sken

och den pastellblå himlen med små kritiga

moln var högre än sommarens djupfärgade.

Det var renare och klarare, lättare att andas,

det var en stor och stark orkester i sceneriet,

men den förenades som biåsinstrumenten i

ett instrument — en mäktig orgel, hvars alla

pipor stämde i, långt borta och högt upp,

som hade alla manualerna kunnat spelas på

på en gång. Och där ljöd också registret vox

humana, men icke som en klangefterlikning

af människorösten utan något annat. Något

som hörde höjderna till och måste uppfattas

inifrån. — Björk hörde det.

Och hans sinne blef blidt som ett barns. 312

UR LARMET

Han befann sig i jämvikt, han tyckte han

aldrig saknat något, aldrig varit fattig utan

tvärtom rik. Han fick en slags öfverbevisning,

en trosvisshet, om att det han älskat och känt

i musik, men ej kunnat själf uttrycka, icke

dog med honom. Det hörde det

öfversinn-liga till.

Det var i denna sinnesstämning han

vänd^ åter mot staden. — Han hade indelat

sin dag sålunda:

Först skulle han gå upp på Arnolds

utställning. Så tidigt voro nog icke många

människor där. Han skulle se alla taflorna och

försöka igenkänna drag af Emil. Nog fanns

hans styrka där, om inte annat. Tekniskt

begrep han ju intet, men det gjorde ju heller

ingenting, Emil hade världsborgen för sin

konst. Och det som låg bakom och den stora

hopen kanske icke såg, eller ens brydde sig

om, det kunde hända att en oförstående

fattade.

Sedan hade han tänkt sig att hélt djärft

göra Arnold ett besök. Både han och systern

bodde på det stora hotellet med alla balkon- opus 23

313

gerna, som vette mot den brusande strömmen

och det gamla kungliga slottet. Han skulle

icke behöfva träffa Minna, det visste han,

de hade skilda våningar — allt fanns

be-skrifvet i tidningarna från dag till dag — och

hon var dessutom på teatern. Han tviflade

icke på att han skulle blifva mottagen, den

öppenhet, han mindes från ungdomen, var

säkert kvar, den hörde samman med Emils

robusta väsen. Och den hade också

framhållits i intervjuerna.

Och sedan — ja, sedan han fått språka

med vännen från fordom (han ville bara skaka

hand och lyckönska, själf hade han intet att

berätta) skulle han äta middag ute och så

kom då ändtligen operakvällen. Det var icke

utan att han smått fruktade den, en naiv

bäfvan att den skulle taga slut för hastigt.

När han kom till utställningshuset vid en

park midt inne i staden och såg flaggan och

affischerna med namnet Arnold i stora, svarta

typer, stannade han. På en gång försvann

lusten och en ängslan grep honom. Hvad 314

UR LARMET

hade han där att göra? Han blef så

underligt liten och främmande. Och han gick.

Sedan han ätit frukost var det tid att gå

till hotellet. Med allt mer dröjande steg

närmade han sig den stora ingången. Och nu

kom samma ängslan tillbaka, men i ännu

högre grad. Hvad ville han Arnold, hur

kunde det falla honom in att tro —

Han stirrade på fasaden med de många

blänkande fönstren, kände sig ohjälpligt

bortkommen som om han varit i en stor utländsk

stad där ingen förstått honom och språket

varit honom okändt. Och långsamt vände

han om.

Och då till sist aftonen kommit och alla

lyktor brunno och vagnarna körde i en lång

rad fram till den ljus- och marmorglänsande

vestibulen i det nya operahuset, stod också

Frans Björk där med sin biljett i handen.

Men han var så underligt ensam midt i den

böljande och iskrattande massan, han blef rädd

för dem allesamman, han kände hur det var

en missräkning och hur han själf var

utomstående. Detta var icke hans hus, hans plats, opus 23

315

och den som sjöng därinne, sjönge hon ock

som en näktergal, var icke Minna och kunde

ej gifva honom mera än han redan fått i

lifvet.

Han trefvade sig ut ur trängseln.

Utanför i människohopen, som stod och

såg på de anländande, upptäckte han ett hvitt

ansikte, som liknade Vogels. Det var en

torftigt klädd individ, han hade tunn

sommarrock och dåliga skor. Det var slående så

han minde om den döda musikern.

Frans gick fram till mannen.

— Vill ni ha min biljett, det är andra

radens sida, sade han brådskande, den kostar

ingenting, jag har blifvit illamående...

Han stoppade lappen i hans hand.

Mannen såg mållös på honom.

— Ni är musiker, icke sant, fortsatte

Björk i samma hastiga ton, det ges inga

fribiljetter, de här dagarna, det vet jag nog!

Och han skyndade bort så fort han

kunde. 316

UR LARMET

En biåsvart vinterkväll gick Frans Björk

hemåt genom de öde gatorna i den nya

stadsdelen, som ej längre var ny. Hans systerson

hade konfirmerats, han hade gifvit honom

en vacker klocka, ätit middag hos svågern,

suttit och pratat, halfsofvit i gungstolen,

vaknat upp och pratat igen vid lampljus och en

toddy. Så hade han gått efter den enkla

smörgåsen — han kände sig så trött och i

morgon var det ju arbetsdag igen för dem

alla.

Det var ovanligt mörkt, tyckte han, det

var ju förstås söndagsafton och inga butiker

öppna, men det lyste heller inte några

stjärnor. Gatan gick in i ett dunkel som i opus 23

317

ett biåsvart moln, lyktornas prickar upphörde,

det var vinternatt. — Som han gick började

det snöa.

Flingorna som satte sig på högra armen,

hvilken höll käppen, liknade stjärnor. De

föllo först sparsamt, en och annan, så han

kunde tydligt se dem mot det mörka

rocktyget. Några halkade undan, andra smälte,

men nya kommo till och så småningom

bildades som en liten drifva, hvilken höll sig

fast i armledsvecken. Och denna lilla hvita

drifva gaf hans tankar en trist och

egendomlig riktning.

Han började tänka på att nu var han

alldeles ensam, att han gick hem till något som

icke var ett hem och att alla voro döda —

äfven de som ännu lekamligen lefde.

Karl Emil var icke längre ett

vaggvise-barn och systern och svågern hade med åren

funnit hvarandra — Klara var icke mera lilla

Klara och hon var, helt naturligt, mest maka

och mor, icke syster. Modern sof under en

hvit drifva, en del vänner, och andra, voro

också hädangångna och ehuru han ju alls 318

UR LARMET

inte kunde sägas vara gammal kände han

sig så, både gammal och trött. Han hade

ingen att tala till och var rädd, försynt som

åren gör den ensamme, att blottställa och

torgföra. Nu gick han längre tillbaka och

fann allt flera kors på den tillryggalagda

vägen. Där var fadern och där var Vogel, där

voro Arnolds, ack, de lefde nog fortfarande

i glans och prakt och ära, men, å, så

längesen döda! Ju mer han fördjupade sig i dessa

reflexioner, dess tydligare såg han dem alla

som aflidna för lång, lång tid tillbaka.

Snön föll och dansade för hans fötter.

Han hade gått förbi sin port utan att genast

märka det. När han nu vände, såg han en

rad ensamma fotspår i det tunna snölagret

öfver trottoaren. De kommo långt bort ur

mörkret och fortsatte in i ett dunkel.

Han tog upp portnyckeln och låste upp

porten. Det var mörkt och kallt i farstun och

trapporna. Han räknade afsatserna och

förstugorna för att ej gå för högt upp. Tre

trappor upp var hans dörr.

Då han kommit in och tagit af rocken, opus 23

319

tände han lampan i sitt lilla förmak. Där

stod pianinot på ena långväggen, midt emot

soffan och divansbordet.

Han var mycket trött, men tankarna från

gatan hade följt med in i rummet och de

lämnade honom rolös. Han fällde gardinen

för att slippa se mörkret, det fanns inga

stjärnor, de ensammas sällskap, i afton.

Frans satte sig i moderns stora länstol,

den var så skön att sitta i, gumman hade i

det längsta hållit sig uppe i den, ända till

dess sängen icke släppte henne förrän allt var

slut. Den hade en lös långkudde som

ryggen och skuldrorna kunde hvila emot, det var

nästan som att ligga på fjäderbolster, så mjuk

var den. Om stolen icke varit en smula för

låg hade han haft lust att sitta i den och

spela litet, men det var nu också för sent,

klockan var öfver tio.

Pianinots lock stod öppet för att icke

tangenterna skulle gulna och notklaffen var

nedfälld. Han fick lust att sätta dit några

noter. 320

UR LARMET

— Balladen, tänkte han, ja visst,

balladen ...

Den låg i faderns gamla chiffonjé i

lönnlådan tillsammans med sparbanksboken, som

Karl Emil en gång skulle ha. Trots känslan

af öfverväldigande trötthet reste han sig och

tog fram notrullen.

Han knöt upp bandet, blåste dammet

från kanterna och rullade bladen omvändt

för att få dem att stå raka. — Ballade I.

F. Chopin, Op. 23, läste han. — Largo.

Då knackade det sakta på dörren.

— Jag glömde visst låsa tamburdörren,

föll det honom in, hvem kan det vara som

kommer så sent?

— Stig in! sade han emellertid.

Dörren sköts upp och Frans såg en

vördnadsbjudande gammal man med hvitt skägg

och stora, klara ögon. Han hade äfven vackra

hvita lockar strukna tillbaka från en ofårad

och imposant panna. Han var klädd i en vid,

svart reskappa.

— Jag söker musikern Frans Björk, sade

han med lugn och välljudande stämma. opus 23

321

— Bokhållare Björk... stammade Frans.

Främlingen nickade som om det visste

han nog, men nu var det musikern det gällde.

Och han tilläde i samma djupa och

klang-fyllda ton:

— Ja, ja, och musikern, diktaren,

konstnären, kompositören Frans Björk.

— Jag är ingen konstnär, ingen diktare

— jag är ingenting, hviskade bokhållaren.

— Jag ville gärna höra er spela, sade

mannen, ni är väl icke rädd för mig?

— Inte alls, svarade Björk, som kände

sitt sinne fyllas af en obeskriflig ro. Men jag

kan inte spela, jag har aldrig kunnat det.

— Här står G-mollballaden, ser jag, den

passar utmärkt, vill ni spela den?

— Jag har aldrig i mitt lif kunnat den,

utbrast Frans, det är ett misstag, ni söker

någon annan, någon med samma namn, som

jag inte känner!

Den gamle log, det var ett så mildt och

vackert leende, också de klara ögonen blefvo

mildare och stämman ljöd ännu mer

musikalisk i Frans’ öron.

21. — Ur larmet. 322

UR LARMET

— Nej, det är intet misstag, men jag

skall gärna spela den först för dig, Frans

Björk.

Frans satte sig i länstolen och såg hur

den främmande började spela. Det var

märkvärdigt, han lyfte knappt händerna, men

öfver-och undertangenterna på alla oktaverna rörde

sig under hans fingrar och en musik så fyllig

och ren och rik strömmade ut ur det lilla

instrumentet, det lät som hade det varit en

stor orkester. Det var balladen, men i

för-klaradt skick. Han hörde och kände hvar

sats, jublet och gråten, vaggsången,

minnes-dansen, det vilda och det klagande, barnet,

temats återvändande och den hejdlösa finalen.

Det blef så klart inom honom, så skulle det

spelas, detta var musikens själ. Och det blef

också ljust i rummet, det var som upplyst af

gullvifvor.

Frans kände hur tårar tillrade utför

kinderna, ty nu blef musiken sådan, att det var

som spelade det också inne i hans hjärta

som den gången då han var barn.

— Ni är en stor musiker, ni är en mä- opus 23

323

stare! sade Frans, jag tror icke det finns er

like!

— Nu skall du spela, sade den gamle,

han såg helt majestätisk ut där han stod

upprätt i den vida, svarta reskappan och med

det hvita skägget, som böljade ned på bröstet.

Frans blef förskräckt.

— Det är omöjligt, bad han, det är för

sent, klockan är öfver tio. Jag kan ju inte

heller, och jag är så trött, så trött.

— Det går genast öfver, sade mästaren,

och det finns hvarken något sent eller något

tidigt. Sitt kvar i länstolen, så skall du få se.

Han sköt med stark arm fram stolen till

pianinot, det var som om Frans ifcke vägt

mer än en fjäder. — Jag vet ju att den är

för låg, tänkte han, och att jag inte kan. Men

han lade i alla fall båda händerna på

klaviaturen.

Och i detsamma genomströmmades han

af en underbar kraft, all trötthet var borta,

hans skrifkrampsfingrar blefvo smidiga, starka

och unga, fingertopparna fasta som stål och

ändå känsligt mjuka. Han kunde hela opuset 324

Ur laRmET

utantill eller inifrån, om man så vill, han såg

det som blinken från en stjärna, och nu

spelade han brusande bredt och klingande klart,

alldeles som mästaren. Tonerna fördubblades

och stego i körer, det var en hel orkester och

han var icke längre gammal eller bokhållare,

han var en ung gosse, som satt i den stora

teatern med Minna och Emil och Klara. Det

var han själf som dirigerade hela kapellet

med alla de många stämmorna och de

märkvärdiga instrumenten, ja, det var hans egen

musik de spelade, han hade själf skrifvit den

och hans namn stod på det tjocka partituret.

Närmast honom till vänster satt Vogel —

han var konsertmästaren och de nickade

förstående åt hvarandra. Musikern var alls icke

förfallen och försupen, han såg så strålande

ut som en yngling och han spelade som en

ung gud. Alla spelade som gudar, alla voro

lyckliga och ödmjukt stolta, mest Frans själf.

Och ljuset som af gullvifvor omsväfvade dem

alla.

Till slut blef musiken så stark och mäk- opus 23

325

tig, att det svindlade i hans hjärna och han

fruktade att hjärtat skulle brista.

I det ögonblicket vände han hufvudet

och såg på mästaren, som stod vid hans sida

och hade lagt handen på hans skuldra. Det

var från honom ljuset utgick.

Med en mildhet utan gräns mötte den

store mästarens blick Frans’ sökande ögon.

— Det är källsprånget, talade han, det

som aldrig fick uttryck i lifvet, men som du

bär inom dig. Det är evigt.

Han böjde sig öfver Frans Björk, hvars

hufvud hade sjunkit tillbaka mot länstolens

kudde. Den ena armen, som stöddes af

karmstycket, hade handen ännu hvilande på

tangenterna.

— Stoftet finna de här i morgon, sade

han, men själf följer du mig!

Det såg ut, som om Frans med ett

lyckligt leende tackat Döden.

Ur larmet

Henning Berger

Full Text

Ur larmet

HENNING BERGER

UR LARMET

HENNING BERGER

UR LARMET

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG

INNEHÅLL.

KANDIDAT JUNGSTRÖMS
FERIE

Ur larmet

HENNING BERGER

UR LARMET

HENNING BERGER

UR LARMET

STOCKHOLMALBERT BONNIERS FÖRLAG

INNEHÅLL.

KANDIDAT JUNGSTRÖMSFERIE

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG

KANDIDAT JUNGSTRÖMS
FERIE