Ur en ensams dagbok

Ur en ensams dagbok

HENNING BERGER

UR EN ENSAMS DAGBOKFörsta—tredje tusendetUR EN ENSAMS DAGBOK

AF

HENNING BERGER

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAGSTOCKHOLM

M.B. BONNIERS BOKTRYCKERI 19 08I.

Jag kom en gång till ett hotell i en

främmande stad för att blifva där öfver natten.

Det var ett högt och smalt hus med sex

våningar och vindskupor. Under det branta taket

löpte längs husets hela bredd en balkong, och

från dess bröstvärn hängde gröna rankor, som

vinkade i vinden. Gatans lummiga träd

knackade med grenarna mot rutorna och en liten

sliten skylt svängde på sin stång i blåsten.

Bakom en park gick solen ned och i den röda

stoftglansen fick kullen, på hvilken stadsdelen

var byggd, färg som ett gammalt kapellaltares

sammet och förgyllning. Allt efter som det

blånade till natt blef gatan vackrare, och då

till sist månen steg öfver en kupol och

statyerna lyste hvita inne i parkdunklet, tänkte jag:

här är godt att vara. Bakom de stängda galler-6

grindarna steg ett springvattens klara stråle

och dropparnas fall i bassängen sorlade som

musik. Långt bort under löfverket glimmade

kaféets gula fönster och nattvinden förde

därifrån studentkvarterets unga stämmor och

flick-skratt. Det var på en gång lif och hvila, och

i stundens stämning, trött på resor och

ombyten, beslöt jag stanna i det lilla hotellet några

dagar. — Jag blef där ett Ar.

Odette dammade i nedre hallen. Hennes

hvita hårrosett flaxade upp och ned efter

trappräcket som en stor fjäril. Dammvippans röda

fjädrar lyste som vallmo.

Felix polerade den stora ekdörrens båda

mässingsknappar. Hans blårakade käkar rörde

sig omedvetet i en sorts tuggande takt med

sämskskinnets vridningar kring metallkulorna.

Bakom vänstra örat hade han stuckit en

cigarrett likt en penna. Fru Pelican, som ägde

Hotell Universelle, tillät icke tjänarna att röka

under arbetstiden.7

Jag satt på en soffa i förmaket och läste

en tidning. Men jag hade valt platsen så nära

den öppna dörren att jag allt emellanåt kunde

växla repliker både med Odette och Felix.

— Klockan var endast nio.

— Hvem bor nu i rummet bredvid mitt?

sade jag till Felix.

— I sjutton bor en herre — jag vet inte

riktigt hvad han heter. Men han kom

ungefär samtidigt som herrn. Och han är också

utlänning — inte sant, Odette?

Odette höll upp med damningen.

Hennes bruna ögon kisade i solstrålarna som

sneddade rummet från glasmålningsfönstret öfver

porten åt gatan.

— Han heter Hector, sade hon på sin

sydländska dialekt. — Han är en mycket trist

herre men mycket gentil. Har inte herrn sett

honom ännu?

— Nej, jag har blott hört honom.

Så blir det tyst och jag hör från

bule-varden ropen af fisk- och grönsaksförsäljarna.

Jag sitter och tänker på de människor,

jag redan hunnit träffa inom studenthotellets8

i den stora staden fyra väggar. De bilda ett

galleri, jag aldrig glömmer.

Där bor i öfversta våningen — i

vindskuporna sofver tjänstefolket — Eskilson och

Ofelia. Jag kan icke tänka mig större

motsatser. Han är svensk. En liten starkt byggd

man, en atlet som åren plattat till, en knotig

dvärgfura, öfver hvilken åskan ljungat och i

hvars stam blixten satt märken. Håret är

lin-gult och har icke tunnats af, ögonen ha kvar

barnets blick och hemlandets sommarljus. Men

det är något torftigt öfver gestalten, ansiktet

är fåradt och sönderplöjdt, det kan vara bittert

och resigneradt, det kan lysa i tro öfver en

idé och dragas samman i grämelse när minnets

moln /skugga. Då slocknar den ljusa blicken

och hvarje linje som hunger och svält ripat blir

skarpare. Men den tänds på nytt och tungan

talar om framtidschimärer. Det är som

hembygdens bleka solglimtar öfver den kalla

vårens fattiga sippor. Den mannen har aldrig

känt lifvets sommar, och ehuru han vet att

hösten kommit och vintern är när, försöker han

likväl i det längsta värna hoppets anemoner9

mot att frysa och vissna. — Han är en knäckt

och utsliten tidningsman som ifrån början

kommit på orätt plats och sedan hänsynslöst

exploaterats. Han är provinsens son, men ville vara

stadens, han skulle ha lyst vid ett universitet

men har fått mödosamt gifva sig själf lärdom,

han borde haft stämma vid en riksdagspulpet

i stället för att vara nattens orator vid

bohemkrogens kafébord. Han för alltjämt proletärens

talan och det är tragiskt att veta att ehuru han

aldrig haft några laster, är nykterhetsman och

kärnsund, så väntar honom likväl vagabondens

slutliga lott: fältet eller floden.

Men Ofelia är modell. Hon är engelska

och hennes far är en välmående präst som,

omsorgsfullt rakad, om söndagarna vandrar mellan

sitt parishs välklippta häckar till den stenstela

kyrkan i ett fett Stiltondistrikt. Gud vet hvad

hon hette den dag hon rymde med målaren

som hade ett prerafaelitiskt hufvud och talang

i förhållande till imitationen. Nu är hon litet

vriden sen hon öfvergafs och kallas Ofelia.

Hon har den vackraste engelska

rasskönheten, hon är bara sjutton år och slank ochlü

finlemmad och så fattig att hon måste gå

barfota. Hon skrattar — litet fånigt — och sjunger

och svälter och tigger och kastar diabolo. Hon

står modell och hon äter med artisterna och

sofver kanske också någon gång med en och

annan af dem — men icke gärna. Hon kan

dansa fantastiskt och graciöst, hennes ögon

växla från sorglöshet till vanvett och ibland till

tomhet och intet uttryck alls. Men hon klagar

aldrig. Hon har en lyckogris soin är en

sparbössa och en gång då hon räckte fram den för

att få en slant till bananer och bröd tog en

drucken artist och slog den i tusen bitar mot

trottoarkaféets terrass. Alla skillingarna rullade

bort, men hon blef inte ond utan skrattade,

och då hon såg att han skurit sitt finger på

skärfvorna, hjälpte hon honom att förbinda det.

Däruppe bo de två vinddrifna i hvar sitt

tomma rum. De växla aldrig ett ord, icke en

blick. Eskilson hatar kvinnor. Han lappar

själf sina byxor och syr knappar i rocken. Han

tvättar sina strumpor, sin skjorta, sin näsduk.

Han vänder och fållar halsduken, han syr ihop

skornas sprickor och sprättar bort hattens band.11

Han är gammal och kan inte sofva, han läser

en solkig svensk tidning, han hittat i en ateljé.

Han undrar hur han skall få papper till att

skrifva en nykterhetssång på till ett

landsortsblad. Han skulle också gärna vilja skrifva en

stor arbetarroman. Ännu hellre en artistroman.

Som det är måste han skrifva en social artikel.

Han kan inte sofva och den stulna ljusbiten iir

nedbränd. Nu känner han gikten igen. Hungern

är det detsamma med, men han längtar efter

tobak och kaffe.

Ofelia går i sitt lilla rum som i en cell.

Hon är rädd för ensamheten. Därför har hon

skaffat sig fyra dockor.

Hon är så fattig att hon icke har

underkläder. Icke heller hatt. Hon har blott en ful

och sjaskig svart klänning, en svart slöja och

ett par sandaler. Men hon har fyra dockor.

Nu har hon hängt klänningen på en spik

i väggen. Den hänger där som en svart

svepning tillsammans med den sorgliga slöjan.

Sandalerna stå inunder, de se så trötta ut efter

vandringen.

Ofelia går omkring spritt naken i sitt12

nakna rum. Hennes ljusa hår är upplöst och

faller i stripor öfver de späda skuldrorna, de

smala armarna, de små flickbrösten. Håret

är vått — hon har tvättat det.

På bordet brinner en lampa utan kupa.

Där sitta de fyra dockorna.

Det är två par. Det första är Monsieur

och Madame. Han är i redingote och hon har

hvit klänning. Det andra paret är en man i

röda byxor och blå röck. Det är le soldat.

Och en liten dockkvinna med smörgula lockar

och stor hatt. Det är la cocotte.

Les poupées sitta i rad under lampan.

Deras runda glaspärlsögon, blå och bruna,

stirra rakt ut. Porslinskinderna äro alla lika

runda och röda.

— Now, children, säger Ofelia, is time to

go to bed!

Och hon skrattar — litet fjolligt. — Hennes

mun är alltid öppen så två framtänder synas.

— Ni förstå inte engelska, pladdrar hon

vidare. — Så hör då: Mes enfants — c"est le

temps coucher...

Och så har Ofelia den idéen att en docka13

skall sofva hos henne i den ensamma, kalla

sängen i hörnet. Om det den natten är

Monsieur lägger hon la cocotte hos Madame till

sällskap. Le soldat får sofva ensam. Men

tar hon själf la cocotte sofver Monsieur hos

Madame. Blir det däremot Madame lägger hon

Monsieur hos la cocotte. Och när le soldat

hvilar i Ofelias stora bädd så får Monsieur

både Madame och la cocotte. Ty hon vill ej

att de skola vara ensamma i mörkret. Det är

endast le soldat som ibland blir lidande. Men

han har ju också uniform.

Så turar stackars Ofelia om med

marionetterna, och när hon ligger och mumlar engelska

ord i söinnen, med halföppen mun och det våta

håret i stripor öfver killingaxlarna, ser hon

ut som en drunknad liten människomarionett.

*

På dessa två har jag tänkt under det

solstrålarna flyttats, väfts samman till ett

gyllne band, i hvilket millioner dammpartiklar

hvirfveldansa då Odette fläktar med vippan14

eller Felix slår ined trasan. Solbandet har

riktats brantare ned som insatt från ett

ssarch-lights reflektor.

— Hvar är herr Eskilson i dag, Felix?

— Han stod upp och gick ut som vanligt

klockan sex.

— Odette! Hur mår den engelska fröken ?

— Hon är sjuk — hon måste ligga i dag.

— Såå. Verkligen?

Odette ler öfverseende:

— Hennes klänning skall tvättas.

Då säger jag i kall ton:

— Att sådant pack får bo här — de borde

köras på porten!

Felix och Odette resa sig samtidigt upp

och vända sig mot mig. Felix säger allvarligt:

— Herr Eskilson är mycket, mycket gentil.

Och Odette med stora förebrående ögon:

— Fröken är mycket, mycket vacker!

Jag låtsas läsa i tidningen.

Så bor under Eskilson den trötta

löjtnanten. Han säger aldrig något, ty han är

mycket trött. Om han säger något är allt om15

hästar och hundar. Dock kan han äfven yttra

sig ibland om en särskildt god middag i

London eller Bombay. Han säger själf att han

bor i den stora staden för att betala skulder

i Skåne. Han är för resten en sympatisk typ

med sitt korta blonda hår, den lilla ljusa

stubbmustaschen och de runda vattenblå ögonen.

Mellan slagen som stått efter hvarje arftants

frånfälle har han hvilat sig och läser då

Shakspeare. För närvarande går han för femte

gången igenom En vintersaga.

Så är där Zeckin, den utmärkta tecknaren.

Han är serbier men har vistats i Buda-Pest och

Wien och i München fått konstnärsutbildning.

Nu bor han här och arbetar som en slaf. Hans

rum är helt fylldt af ett stort bord där

ritbrädet är centrum. Och rundt om glas med

penslar och pennor, knifvar, passare och

linjaler, akvarellådor, tuber, tuschkoppar och

radergummi. Flaskor i oändlighet som

innehålla färger, gifter och parfymer. Teckningar,

fotografier, tidningar, bref och skissböcker.

Strumpeband, hårrosetter, spännen, skärp,

högklackade sidenskor, små doftande spetsnäs-16

dukar, hårnålar, puderaskar, krustänger,

damväskor, långa handskar — som hos en

ieti-schist. Bonbonjärer och chokladpaket,

fickspeglar och opiumcigarretter. — Men allt är

rekvisita för arbetet och hörndivanen skulle

icke kunna skvallra om någon slags amour

men väl om de hundratals tröttande poser

modellerna fått i långa timmar intaga för att

fylla de stora omättliga kartongerna, som inom

ett dussin par svällande pärmar belamra skåp

och stolar. — Zeckin är liten, späd och mycket

mörk. Hans svarta ögon lysa af intelligens —

men kunna också få en gammal ras" trötta och

ensamma grubbeluttryck. Händerna äro mindre

och mjukare än en kvinnas. Han har spanskt

judeblod i sina ådror — således det bästa.

Och vidare hela raden af marionetter.

Den norska målarinnan som när hon var ung

bodde i Rom och drömde om rykte och kärlek.

Som nu kopierar i det stora muséet de gamla

mästarna åt Chikago och Cincinnati, och som

delar de små honoraren därför med orkeslösa

far och mor uppe i Aafjord. Som ändå

ibland inbillar sig att hon är ung och i den17

eviga staden i någon osteria med Honom. Och

då sticker blommor i håret och sedan hon

stängt spjälluckorna för hotellfönstret dansar

framför klädskåpets spegel till dess hon faller

i bitter gråt öfver sängen och Rembrandts

själf-porträtt medlidsamt ser på.

Eller alkoholisten Klingenberg. Han är

finne och har varit gift en kört tid med en

negress som ägde tjugu sockerplantager. Nu

får han af henne en stor årsränta och den

dricker han upp. Dag och natt kör han i

sin automobil från krog till krog, ty han törs

ej vara ensam. Han har rumsskräck, säger han.

Men stundom blir han barnet och då äro hans

ögon vackra och klara, då ger han alla fattiga

pengar och skänker bort sitt ur, sina ringar och

kråsnålar. Då kan han sätta sig vid ett piano

och sjunga som en naiv skolpojke:

— Jag vet en liten gosse,

som är lika stor som jag.

Han kan små båtar tälja,

och täljer dem rätt bra.

a. — Berger.18

Ibland han plockar blommor,

ibland han plockar bär.

Han tycker om små flickor

så liten som han är.

Men nästa dag vaknar han skälfvande af

spritångest och då kommer massören som

masserar honom; och sekreteraren som skrifver

bref och snyltgästerna som springa ärenden

i banker och bordeller. Och utanför står bilen

och väntar, färdig för vefslagens antändning.

Felix bär hela morgonen upp ölbuteljer under

det toaletten fullbordas.

— Nå, Felix, har herr Klingenberg varit

hemma den här veckan?

— Nej, inte sen i torsdags natt. Då

hittade han inte sin dörr utan satt och sof på golfvet

i korridoren.

Och där bor ett tjog till. De äro

flyttfåglar från olika länder och de ha kommit

från och skola åter spridas åt alla väderstreck.

De äro alla olika men ha det gemensamt att

de äro så ensamma. De ha rest från

bekymmer, missräkningar och den vrå som blifvit19

dem förhatlig. Men de ha alla med sig i

kappsäcken hvad de rest ifrån. Ty man kan

ej fara bort från sina minnen, sin längtan och

sin sorg.

Några bära ännu frågetecknet i ögonen,

hos andra har det plånats ut. Pannorna ha

alla de af tiden nålskarpt graverade

tankestrecken, och det rycker stundom som

smärtsamt i mungiporna. Alla utom Whisky-Bill,

amerikanaren, hvars rum hvarken han eller

andra vet hvar det ligger. Han är sänd i evig

landsflykt af sin far, och den första i hvar

månad, då underhållet kommer, leder polisen hem

Bill, sönderslagen och förbunden. Med

blod-sprängda ögon och ett barnsligt leende kring

de uppsvällda läpparna stammar Whisky-Bill:

— To hell with everything — butwhisky!

Och sedan, när de stora sedlarna alla

växlats, går han från bar till bar och frågar, hvem

än han möter, den enda fras han känner på

landets språk:

— Kan ni låna mig en franc?

Men hans panna är slät som en ynglings

och som om den aldrig hyst en annan tanke20

än på det fluidum, som rinner i hans ådror

och ur hans ögon, andas ur lungorna och

glänser på den kala hjässan: visky.

Men de andra ha icke döfvat den aldrig

hvilande hjärnan. De bära hvar sin mask,

men de glömma att byta om den. Och så

blir den till sist så lik det den skulle dölja,

att man läser tvärt igenom hela historien med

parenteser och utrop, frågetecken och

tankestreck.

Till och med lilla Marcelle, som aldrig

får gå ut, har något underligt sorgset öfver

sina hvälfda ögonbryn. Hon är endast

sjutton år och bär en smal guldked om den tina

halsen. Hänger där redan, gömd under

blusens burr, ett litet första vemodigt och brustet

ungdomsminne?

Jag ser henne ibland stå i gårdsfönstret.

Ett solknippe tänder de röda krukblommorna

och låter hennes hår skina som nygjuten brons.

Med blicken följer hon en svala, som slagit

två djärfva kurfvor inne i stenbrunnen. De

fylliga läpparna darra. Hon är en fånge.

Modern sköter ensam hotellrörelsen. Hela21

dagen hör jag hennes röst, i källaren, i köket,

i tvättstugan och badrummet, i matsalen och

alla våningarnas kamrar, ända upp på vinden.

Hon tappar själf vinet på buteljerna, räknar

och utdelar linnet, väger brödet, gör alla

uppköpen och ordnar desserten. Hon grälar med

kocken och sätter fart i alla tjänarna, ingen

mer än hon får svara i telefonen och hon

mottar och afsänder all post. I själfva

trappuppgången är ett skåp utan dörr indeladt i

numrerade fack. I hvarje fack står en

mässingsljusstake med nummer motsvarande

facket, hvars siffra i sin tur korresponderar med

ett hotellrum. Där hänga också dithörande

nycklar, hvar och en numrerad, och där

läggas de bref och kort och tidningar, som komma

till de olika numren. Ty hvarje gäst blir

egentligen ett nummer som i en armé eller ett

fängelse eller ett sjukhus. Det skåpet håller

Madame extra uppsikt öfver, hon läser alla

brefkort och brefvens utanskrifter, hon ser på

frimärken och tidningsnamn, känner stilarna,

monogrammen, parfymer och valörer, de

utländska språken och titlarna. Efter ljusens22

längd dömer hon hemkomsttiden om nätterna,

och då nycklarna hänga på sina krokar vet

hon, att rumsgästen är ute. Det skåpet är

hotellets själ och Madame dess biktfader.

Men hennes egen själ är det lilla

kassaskåpet i kontoret. Där låses in hvar kväll

alla nycklar till visthus och garderober, och

böcker och räkningar följa med. Men

penningskrinet med dagskassan tar Madame med

sig upp i sin sängkammare. Och hvar

lördag far hon ned till staden och sätter in på

den stora banken pengar, som skola blifva

ett kapital, hvilket en gång skall utgöra lilla

Marcelles hemgift.

Så skulle man tro, att fru Pelican med

det af arbete utfyllda lifvet icke hade tid att

känna tomhet och ensamhet. Men det är ett

misstag. Marcelle älskar icke sin mor, hon

finner sig själf vara une prisonnière och

modern är fångvakterskan. Och mannen, som

ser så bra ut och är mycket yngre än

Madame, han är i statens tjänst i kolonierna i

Afrika och kommer hem blott en månad hvart

annat år. Hon skrifver långa bref och be-23

rättar om allt i hotellet, om gästerna, om

tjänarna, om grannarna och kvarterets

handelsmän. Om Marcelle och hur hon uppfostrar

dottern i tukt och lydnad och sänder henne

hvar söndagsmorgon till mässan och

biktstolen. Och så slutar hon sitt bref med många

kyssar och omfamningar och en halft rädd

undran, som skall föreställa skämt, om han

träffat där nere någon mörk skönhet? Och

för att öfverskyla denna djärfhet, hälsar hon

allra sist från katten Zezette och sköldpaddan

Jacqueline.

Men svaren, som sparsamt komma, äro

blott vykort och efter de postdagarnas slut

händer det, att Marcelles små snäcköron om

natten kunna uppfatta en snyftning från

moderns säng. En undertryckt suck ur ett

stackars gumhjärta, en gammal människas

hopplösa sorg öfver det som gått.

Då ler Marcelle.

*

Felix och Odette ha slutat städningen i

hallen. Jag vet inte mer hvad det är med24

dem. Det är nästan, som om de icke voro

vänner längre.

Förr städade de alltid alla rummen

tillsammans — två och två, ett hjälpande par.

Genom halföppna dörrar kunde man se dem

flytta möblerna och ordna sängkläder och

filtar, tända kolbrasorna och bära ut

frukostbrickor. Deras händer möttes alltid och de

kysstes tvärt öfver de stora sängarna. Ibland

upphörde piskningen på balkongen, Felix"

hvissling tystnade och någon af de

numrerade dörrarna var reglad. Nu gå de åt hvar

sitt håll och göra hvar för sig sitt arbete.

Jag hör Felix öppna "fönstren till vädring två

trappor upp, medan Odette ännu slamrar med

slaskhinkarna i första våningen.

Där kommer Zezette!

Hon stannar innanför portiärerna och

skjuter rygg, under det den yfviga svansen fälles

rakt upp och gör ett par vajande

plymrörel-aer. Därpå slås den åt sidorna några

missnöjda slag — det betyder: — Hvad hade

jag här att göra!25

Zezette funderar några sekunder: —

Hvart skall jag gå?

Så vänder hon makligt, svansen släpar.

Då gör jag en rörelse, en liten, liten

obetydlig handrörelse, och blixtsnabbt har

Zezette vändt sig. Nu står hon staty, de stora,

gula ögonen vidöppna och pupillerna rakt på

mig. Så lägger hon hufvudet litet på sned

— det vet hon, att det klär henne — och

beskådar mig med låtsadt misstroende. Så

sätter hon sig, utan att tappa kursen. Det

hela är humbug, ty Zezette har genast känt

igen mig, men hon vore icke en angöra, om

hon ej iakttog alla feminina koketterikonster.

Zezettes ögoncirklar bli mandelformiga

och pupillen en svart nål. Därpå börjar hon

lugnt slicka sig.

Först högerfoten. Omsorgsfullt men

endast tillgjordt. Hon bryter plötsligt af och

ser upp på mig, liksom hade jag gjort en

gest för att skrämma henne. Tassen

glömmer hon rakt ut i luften och den lilla

rosenröda tungspetsen mellan tänderna för att visa26

hur öfverraskad hon är. Jag sitter död. Då

börjar hon med många afbrott tvätta bringan.

Men allt är, som sagdt, på lek. Hon har

för en timme sedan gjort fullständig

morgontoalett, och en katts andra tvagning sker först

efter nästa måltid. Zezette väntar, att jag

skall sysselsätta mig med henne, men vill inte

synas angelägen.

Från våningen öfver hörs buller. Odette

tappar en borste, smäller med en dörr. Zezette

lyssnar spändt — triangelöronen rätt upp

och en nervös ryckning öfver den glänsande

ryggen.

Så slutar hon komedien och kommer til!

mig. Stannar, sträcker ut frambenen och

spärrar alla klor i mattan, gäspar och gör elegant

bålhäfning. De spetsiga roftänderna glimma

i det laxfärgade gapet. Och med ett litet

in-ställsamt kurrand|e i själfva språnget har hon

tagit min ax;el. Vänder rundt och gör sig

bekvämt i knät.

M;en först skall manschettknappar och

urkedja undersökas. Hon nosar på västslagen

och ser hastigt pröfvande in i mina ögon:27

är det du eller inte? — Så börjar hon med

;ens starkt spinna.

Jag borrar fingerspetsarna bakom hennes

öron och Zezette svarar med en tryckning

af sina klor. En lång stund sitta vi stilla och

endast det låga surrandet som från en

symaskin på afstånd hörs. Så med ens vänder

Zezette snabbt hufvudet och biter mig i

handen. Fäller öronen och hukar till efter

hugget, väntande ett slag. Det uteblir och hon

hoppar ned.

Men vill icke visa sig rädd. Hon skäms

litet och står med svängande svans vid mina

fötter. Så ett kort jamande och Zezette går.

Ute i hallen är trist. Zezette betraktar

melankoliskt dörrfönstret. Hon känner

dunkelt längtan till trädgrenar och takåsar. Därpå

promenerar hon in i salongen igen.

Jag sätt;er häftigt foten i golfvet, och

Zezette hoppar högt i luften och kommer ned

på alla fyra fötterna på en gång. Så retirerar

hon skyndsamt bakom ett hörnskåp och

gömmer sig. Hon tittar försiktigt fram och be-28

spejar terrängen. — Nu skall hon förskräcka

mig.

Och plötsligt visar hon sig i sin mest

fasansfulla skepnad. Hon hämtar materialet

till maskeringen från djungelns djur — i

hennes sluga hjärna bor af oss oförstådda

minnesinstinkter. Som hon nu nalkas, avancerande

snedt med ryggen i båge och pälsens hår på

ända, svansen krökt ned till golfvet, fötterna

trampande på samma fläck, hufvudet nedtryckt

och grimaserande som en japansk krigsmask,

låtsas hon föreställa skogens förfärligaste apa.

Och då hon sen hastigt byter om och hukar,

sträcker ut hela den smidiga kroppen så den

och höger framtass, vänster bakben och hela

svansen bildar ett enda streck samt plattar

ned hufvudet med långt tillbakavikna öron och

sakta krälar fram — då imiterar hon ormen

i det höga gräset. Men när hon till sist tar

språnget och alla knutna senor och samlade

muskler få fritt, svansen slår en sidsläng,

gapet spärras under resta morrhår och ögonen

brinna till, då tror för en sekund lilla Zezette,

att hon är en tiger. Och därpå låter hon sig29

lugnt läggas på rygg och kittlas på magen,

till dess hon störtar upp och ut som besatt.

Om en stund ljuder en klagande låt från hallen,

ett läte midt emellan ett utdraget jamande och

ett barns gråt. — Det är Zezette, som känner

sig ensam.

Nu skall posten snart komma och jag

reser mig. Då ser jag fönstergardinen sakta

röras. Ett litet djur kryper långsamt fram

under draperiets veck.

Det är en liten sköldpadda. Ingen vet

om den är en han eller en hon, men den är

döpt till Jacqueline. Hon bor i en schal, som

ligger under gardinen. Där sofver Jacqueline

månader i streck. Blir det ovanligt varmt

vaknar hon. Då äter hon något litet och dricker

vatten, men kan också låta bli. Hon kryper

ut ett slag på den röda mattan. Sen drar hon

sig tillbaka. Går in i sin schal och sofver. Den

här gången har hon sofvit i två månader och

hela tiden haft den ena lilla bakfoten utom

skalet, som hade hon glömt den.

Nu ser jag Jacqueline oändligt långsamt30

röra sig snedt öfver mattan. Jag vet hvart

hon vill.

Sköldpaddan har underliga och sorgsna

ögon. De äro som svarta pärlor med djupa

reflexer. En tung tanke hvilar därinne, en

svårmodig tanke, som naturen aldrig låtit

tänkas ut. Jacqueline ser undergifvet upp och

ingenting stör hennes tysta färd. Hon kryper

försiktigt mot pianot, som står i motsatt hörn.

— Det är en pilgrimsgång.

Det kan ta två timmar, innan Jacqueline

når öfver salongen. Men hon viker icke ur

sin kurs. Sakta sträfva de små fenfötterna

som årblad. Och slutligen når hon målet.

Där står den svarta flygeln, den reser sig

som en väldig byggnad. Jacqueline kryper

tätt intill det polerade träet, sträcker fram

sitt stackars lilla hufvud och de sorgsna

ögonen se förväntansfullt in i den glänsande

skifvan.

Och därinne möter henne spegelbilden af

en sköldpadda — en varelse lik henne själf.

Jacqueline stirrar länge på den andra. Hon

kan stanna i timmar och se in på illusionen.31

Hon trefvar undersökande med de otympliga

framfötterna på den hårda ytan, lyfter sig upp

till en kantlist och stenkolsögonen bedja. Men

den glänsande ytan är obönhörlig.

Och sedan hon dröjt länge, länge inför

mysteriet vänder hon tillbaka.

Färden tar två timmar. De underliga

ögonen äro skummare än förut. Skymning faller

också genom fönstret.

Hon når sitt hörn och kryper in i schalen.

Så stänger hon sig inne i sitt skal för månader

som om hon sof eller rufvade öfver lifvets

tyngsta tanke.II.

Hector är i allt min motsats — därför

håller jag mycket af honom.

Han är fin och kännande, han är god,

mild och vänlig. Han är sentimental och

tungsint, men jag tror också att han kan vara

verkligt glad — något, jag icke kan. Han är varm

och han har hjärta.

Naturligtvis söker jag ändra honom efter

mitt beläte. Jag vill han skall bli cynisk,

skeptisk, kall och hård, härdad och beräknande,

hänsynslös och egoistisk. Det är intet tvifvel

om att han också söker stämma mig i ton

med sitt sinne. I själfva verket bekriga vi

icke hvarandra mer än i inbillningen — vi

komplettera i stället. Ja, jag håller mycket af

Hector och önskar hemligt att jag vore som han33

— utan att dock behöfva släppa min individu*

alitet. Hvem vet, kanske han också tänker

liknande om sig i sitt förhållande till mig.

Jag skulle vilja göra honom stark. Man

kan vara mycket stark utvärtes och gå med

ett blodigt söndertrasadt inre, det gör ingenting,

men det upprifna får ej visas. Ändå lyssnar

jag till allt, Hector biktar för mig, jag förstår ju

att till någon måste han tala — och för mig

är det nästan som om jag därvid slapp klaga

själf. —

Han kommer in till mig om kvällarna.

Våra rum ligga bredvid hvarandra två trappor

upp och när lampans glob speglas likt en

dunkel måne i skåpdörrar och trymåer och

pipornas rökmoln simma som långsträckta moln

öfver rumslandskapet talar Hector om flydda

dagars fröjder och fantomer. Han är en

ensam som går helt stilla bland vårdar och kors

och ser på lifvet som en kyrkogård. — Han

har rätt, och jag lyssnar gärna, men

underlåter icke att snärta till med några sarkasmer

sen han slutat, ty jag är rädd att han skall

3. — Berger.34

tro på uppståndelsen och nytt lif — nytt lif

på samma grundval som förut.

En afton hade han länge talat om en

kvinna. Han kallade henne Margit — men hon

hette naturligtvis något annat.

— Är hon död? sade jag.

Han såg ut som om han väckts ur en dröm.

Jag upprepade frågan.

— Död, sade han långsamt, död? Ja,

Margit är död. Hon meddelade mig själf att

Margit dog.

Han betonade starkt namnet som om det

varit en själ som dött och nu endast omhöljet

lefde kvar.

— För resten, tillfogade han, förefaller det

mig ibland som hade hon aldrig funnits.

Och på nytt förirrade han sig i hågkomster

— en brusten mosaik, hvars detaljer ännu talade

om hur vackert mönstret varit ämnadt.

— Det är en kyrkogård, sade han till sist,

alltsammans — vi och lifvet.35

Den bild han gaf var vacker. Ett praktfullt

träd öfver hvilket solen lyser och som,

jord-bundet, likväl sträcker sina grenar mot den

blå himlen.

Jag satt tyst och i minnet steg för mig

bilden af en cypressallé. Den skar en liten

kyrkogård, i hvilken skalder och tänkare

jordats. Det var en lugn och folktom plats ty

ingen besökte deras grafvar. Jag gick där ofta.

Jag brukade gå alléen med de skiltvaktsliknande

pyramidträden fram och åter. En känsla af

obeskriflig frid fyllde mig under dessa

promenader. Alléns ena ändpunkt var en vittrad

vård öfver en af Napoleons närmaste män och

kejsaren hade själf, fallen och i fångenskap,

skrifvit några erinringens tacksamhetsord i sin

dagbok, hvilka sedan ristats på grafstenen. Och

cypressgångens andra mynning slutade vid en

liten kulle där ett barn hvilade. Det stod det

enda namnet Alice på bronsplattan, men genom

den lilla glasdörren till kammaren med

krucifixet och vigvattensskålen såg jag att hon fått

sina leksaker med i grafven. Bland

eternell-och glaspärlekransarna satt en liten enarmad36

docka, en ullhund och en tygapa. De sutto

styfva som i stelnad sorg vid den bortgångna

lekkamratens stoft. — Mellan dessa båda

grafvar, kejsarens väns och barnets, stod i

linjerätt led och mörkgrönt livré den paraderande

cypressalléen. Och lifvet tycktes få en enkel

förklaring när man vandrade där.

Hvad betydde Hectors längtan och sorg?

Att han en gång mött en kvinna som han

älskade och som han följaktligen måste mista.

Att hon kanske också älskat honom och att de

således ännu säkrare måste skiljas. Hvarför

begrep han icke detta som är kärlekens enklaste

formel och hvarför önskade han att allt varit

annorlunda? Kärleken är en kyrkogård, själfva

det älskade föremålet är en grift och allt vi

ha att göra är blott att i ömhet tänka på de

jordade — tanken må nu ta formen af ett

kejsarord eller en tygapa.

Men i stället klagade han. Jag beslöt att

ändra Hector — kosta hvad det ville. Jag

beslöt att göra det gradvis och systematiskt, det

var nödvändigt för mig själf ty jag märkte att

vi började hålla samman som en person. Och37

jag för min del ville icke vara två hälfter eller

vidare känna mig som två motsatta naturer.

Hellre tillintetgöra Hectors.

Detta skulle bli sista gången jag tilläte

honom oemotsagd fantisera i sentimentala

hågkomster.

Hector talade under mina tysta

reflektio-tioner. När jag ånyo började lyssna var han

midt inne i en skildring af deras hem — hans

och hennes, en gömd vrå dit icke den tredje

hade nyckeln.

Jag hörde på utan att afbryta. Motvilligt

fångades jag af det mjuka tonfallet i denna röst,

som tycktes varsamt smeka gamla reliker och

klenoder, dem han förevisade. Det stål i

stämman, jag önskade, fanns där icke, men den

dämpade silfvertonen kom hemliga strängar

inom mig att vibrera.

Jag tänkte:

— Alla ha vi ju ungefär samma saga som

slutar lika otillfredsställande. Skillnaden är

endast hur långt vi hunnit...

Mitt rum låg i halfdunkel. I hörnen stodo

lyssnande skuggor och kring lampans kupa38

svepte röken som flor. Fönstrens väl fördragna

gardiner utestängde gatans buller, porträtten på

kaminfrisen skönjdes knappt. Pendylen hade

stannat, kolbrasans glöd släckts. Någon

spelade på pianot nere i salongen en osäker och

trefvande melodi — anslagen kommo matta och

med mellanrum. Ur den djupa sammetsfåtöljen

hördes Hectors röst, men hans ansikte var

doldt. Det var som hade jag varit allena med

mig själf.

Hector talade:

— Från den smala balkongen såg man

stadens spiror och torn, dömer och kupoler.

Parkernas vajande trädtoppar och många tusen

rykande skorstenar. Vi sågo in i hundratals

små hem — hvart och ett en liten värld tör sig.

Om natten lyste dess rutor som vänliga ögon

och i morgonsolen glittrade de likt ett ljust

leende. Vi lärde oss känna på detta vis ett

dussin olika par som förenat händer och hjärtan

och vi utbytte med dem vänliga nickningar.

Takrännornas sparfvar sände i kvittringar bud

mellan oss alla och telegraftrådarnas sus sjöngo

hälsningar. När det regnade ställde alla ut39

krukblommor på sina små altaner och då var

det som pryddes gråvädret till fest. När

måltidstimman slog stego lätta spiraler af blå rök

öfver taken och i det röda landtvinet drucko

vi hvarandras lycka till. Och när den violetta

kvällen förtätades till natt och alla himlens

stjärnor regnade ned mot blicken som

guldpunkter från höjden, eller stego ur det

svindlande djupet — ty så tycktes det också — då

kändes en lätt rysning och det blef kallt kring

hårfästet. Instinktmässigt drogs man samman

och flätade armarna kring hvarandras lif. Nere

i staden flammade de elektriska skyltarna, men

vi häruppe som lefde två och två sköto luckorna

för och glömde allt utomstående. Den ljumma

nattvinden kunde ha fört dit ned som ett svagt

musikeko det darrande ackordet af smekningar

och kyssar, hviskningar och lyckliga suckar. —

Det fattiga kvarterets konstnärer tecknade med

skäl favoritaffischernas bakgrunder inramade i

stadsdelens klassiska kontur af brutna takåsar

och väderkvarnsvingar, under hvilka

kattsilhuetten skars skarp mot fullmånen, som lyste40

öfver terrassmurar, där en hvit pjerrot spelade

mandolin för gatans Colombine.

Och dock visste jag ju alltid att bakom

lifvet, som lekte ferie, lurade ett spöke städse

färdigt att låta skymta sitt skrämmande anlete.

Det var fattigdomen.

Det finnes ingen rädsla så våldsam som

den för nöd. De som en gång blifvit tidigt

skrämda af detta spöke glömma det aldrig. Den

hvars barndom varit glädjelös under skuggan

af fattigdom är märkt för lifvet och intet, äfven

högsta och heligaste känsla, äger förmåga att

fullt fånga henne. Har hon en gång nått solen

och blå himmel och luftens fågelsång,

fördubblas skräcken för den mörka mullen. Och

då är intet medel förkastligt för att få njuta af

solens och lifvets guld.

Så också här. Med ångest läste jag i

Margits blick den tysta tanken på framtiden.

Bakom pannans fina rispor bodde grubblet

öfver människornas envåldshärskare, näst

Döden lifvets herre — penningen. Naturligtvis

talade vi därom. Och efter hvarje sådant

samtal blefvo kyssarna längre och omfamningen41

innerligare som var det till afsked. Vi

försökte ömsesidigt afleda tankarna på dessa

spörsmål, men just därigenom kommo de

oftare och mer fordrande tillbaka.

Ty Margits törst efter allt som tillhör och

bildar ett dyrbart yttre var osläcklig. Det var

intet ondt däri — snarare motsatsen, en sorts

skönhetsträngtan tidigt missriktad, aldrig

modererad och för sent upptäckt att omkasta och

leda in på bättre och värdefullare banor. Men

lika lätt som hon köpte en onyttig lyxsak skulle

hon gifvit den stora sedeln till gatans första

tiggare. Det var på en gång naivt och rörande

denna fullkomliga afsaknad om

värdebegreppet. Som ett stort barn stirrade hon nedstämd

och oförstående framför sig när plötsligt den

lilla myntväskan var tom, och hjärnan arbetade

fåfängt som inför en olösbar gåta. Hon visste

själf att på denna punkt var allt hopplöst.

Men jag visste det icke. Hon var ärlig i

allt, men kärleken gjorde att hon i det längsta

dolde denna sida. Kanske bedrog hon sig

själf och trodde på det omöjliga. Jag visste42

endast att från det ögonblick hon lade all sin

själ i den blick som beledsagade bönen till mig:

— Tag mig, jag är så ensam!

— skulle vi vara två, som ville försöka lösa det

eviga problemet. Och liksom jag trott mig

lyssna till ett skri ur djupet af ett hjärta, som

var färdigt att dö af brist på näring, trodde

jag länge att Margit nått det viktiga ställe på

vägen, där man tager af för att nå rätt stig till

målet. Jag visste med andra ord icke att det

var för sent, att hon för länge sedan med

bländade ögon passerat vändpunkten.

Och så kom den dag, då hon lämnade

mig. Men till trots för den köld, som jag kände

stiga inom mig vid den stora missräkningen,

var det den gången icke en allt förfrysande

kyla, som kramade hjärtat i sitt isande grepp.

Jag visste, att hon gick åter till den andra, han

som hade penningen, och jag visste, att det

för henne betydde ensamheten, om också en

förgylld ensamhet. Jag visste, att ännu fanns

själens kraf och andens hunger, hvars mättnad

icke är till salu på vanliga diskar, och jag

kände, att först nu skulle det verkliga slaget stå.43

Tiden gick. Jag satt om kvällarna på

kvarterets lilla italienska terrass, där de färgade

papperslyktorna brunno under platanernas och

kastanjernas metalltunga löfhvalf. Vid de

flät-omspunna chiantiflaskorna sutto alla paren,

två och två, vindskupornas fattiga sparfvar som

löst gåtan. I den blå natten stod Det heliga

hjärtats hvita kyrka tyst välsignande, och under

oss, vid bergets fot, brann den stora staden,

i hvars gnistrande sköte de stackars

oförstående jagade rundt för att bränna och

förbrännas. Jag satt ensam och väntade. Så kom

hon, en ny Musette. Höstsolen lyste den dagen

öfver de gamla väderkvarnarna och glimmade i

ateljérutorna. Sol hjälpte mig icke mycket den

tiden — det var nattmörkt i alla fall. Margit

kom och det blef vårmorgon — ty jag visste,

att hon kommit för mig.

Hon hade kommit tillbaka.

Margits färger och linjer äro oväsentliga.

De bilda det vackraste yttre, jag vet, men44

blekna till intet mot den inre skönhet hon

gömmer.

Men du vill ha en bild af henne, och jag

måste ge den. Detta är Margit:

Det ligger i staden en kyrkogård, dit vi

stundom gå. Första gången jag såg den visste

jag inte, att det var en grafplats. Den ligger

på en platå och bildar en vacker och

välordnad terrass mot ett stort torg. Fasaden med

sina marmortrappor visar en park och

balustraden bär urnor med röda blommor. Jag trodde

det var en rik mans privata trädgård.

Först när jag kom dit upp och såg

monumenten och korsen, visste jag hvar jag var. v

Jag läste på stenarna och fann främmande

namn. Det var mest främlingar, som jordats

där.

Det var de dödas park i hvitt och grönt,

och där var svalt och stilla, och man kände

sig som lyft upp öfver de lefvandes stad,

hvilken bullrade nedanför.

En eftermiddag gick jag med Margit upp

dit.

Himlen var hög och ljusblå, solen sken i45

starka och breda guldband mellan träden. Vi

satte oss på en stenbänk nära en stor

porfyrsarkofag. Långt bort skymtade svarta

gestalter. Det var en begrafning, och ibland förde

en vindfläkt några spridda ord från mässan

och en doft af rökelse till oss.

Vi sutto tysta. Vårdarna tycktes betrakta

oss. Klädda i kransar och med gyllne

inskriptioner på bröstet iakttogo de oss stumma och

orörliga. I denna stelnade ro låg hvarken

deltagande eller ovänlighet. De föreföllo som

bärare af en förfärlig hemlighet — stor och

oanad, och den de aldrig skulle yppa.

Margit höll sina ögon fästade på marken,

där parasollens spets ritade tecken i sanden

och åter utplånade dem. Hon var

genomskinligt blek under hattens stora, runda brätte,

och jag visste, att hon led af en periodiskt

återkommande hufvudvärk, som pinande och

ohjälplig kunde räcka i dagar.

Utan att se upp sade hon:

— Jag hade i natt en så underlig dröm,

som jag tänkt berätta dig.

Hennes ton var så mystiskt dämpad, att46

jag genast kände en stark rörelse inom mig

— denna obetvingliga lust att gråta, utan att

veta hvarför.

— Kära, hvad drömde du?

Hon undvek min blick och drog mildt sin

hand ur min. I denna plötsliga skygghet läste

jag alltid tecknet, att fjäriln omedelbart skulle

lämna puppans hölje och en själ skimra några

glimtande ögonblick för min ovärdiga syn.

Rädd att med en mans klumpighet genom ett

enda ord skrämma det skära och spröda

fenomenet på flykt, afvaktade jag. Med böjdt

hufvud började Margit, under det en svag rodnad

steg på hennes kinder. Kring munnens tina

vinklar dröjde ett vackert leende, blidt och

barnsligt. Hennes stämma var blyg och litet

dröjande, som anförtrodde hon en bikt, och

hon såg ut som ett barn på femton år.

— Jag drömde att jag sof. Jag sof och

så drömde jag, att jag vaknade.

Då stod utanför mitt fönster en vagn,

tyckte jag, en vagn eller ett skepp. Jag gick

ut genom fönstret och satte mig i vagnen bred-47

vid min vän, och så sväfvade vi bort. Det var

som att åka i luften — som att flyga.

Inunder oss var en vacker stad med många

vackra hus och breda gator och många

planteringar och träd. Men allt var så tyst och

stilla, och det fanns inga människor på gatorna

eller i fönstren. Jag såg de tysta husen och

promenaderna och parkerna och floder, som

runnö helt stilla, men icke en enda människa.

Det var solsken och så vackert.

Så kommo vi till en stor kulle, grönskande

och med blommor. På toppen stod ett tempel

byggdt af röd marmor och dess tak var af

guld och alla pelarna voro af guld. Det var

ett kärlekstempel, rundt och öppet, trappor

ledde rundt om dit upp. Mellan hvar pelare

hängde i guldkedjor stora knippen af rosor

— och ur hvarje ros droppade blod...

Här tystnade Margit och såg bort åt sidan.

Betagen lyssnade jag till denna vackra

fantasi. Det förekom mig, som lyssnade de dödas

vårdar äfven.

I låg ton fortsatte hon:

— Vi stego ur vid kullen och gingo dit48

upp och sedan uppför trapporna. Vi gingo

in i templet. Midt där inne stod en staty af

en ängel — en dödsängel.

Men på golfvet rundt om bildstoden lågo

män och kvinnor, par vid par. De voro bleka

och sågo ut som de sofvo. Man hörde icke

deras andedrag, allt var tyst därinne, och mellan

de gyllne pelarna droppade hjärterödt blod ur

de röda rosorna.

Jag betraktade dödsängelns ansikte. Det

var allvarligt och vackert. Då kände jag mig

så lugn. Min vän stod bredvid mig. Vi kysste

hvarandra, stilla. Så lade vi oss ned, sida vid

sida, helt stilla. Och hand i hand somnade

vi in.

Margits ton hade blifvit allt lägre, och nu

sjönk den till en hviskning:

— Det var inte mer.

Så såg hon bort åt sidan igen.

— Var det inte vackert?

Jag fattar hennes händer och jag talar

alla ord man äger i vissa ögonblick, men under

det hennes ansikte blir varmare och leendet

lyckligare, upprepar hon endast i förvirring:49

— Nej — säg — var det inte en vacker

dröm ?

— Och det menar du, att du har drömt?

Då först söker hon min blick, och jag ser

djupt och obeslöjadt in i en själ — en kort

sekund.

— Nej, säger hon, det har jag inte. Det

har jag tänkt.

Jag ser in i en blick så oskyldig som ett

barns, och som speglar en ren själ, den inga

människor och inte lifvet lyckats smutsa. Som

genom allt bibehållit obesmittad det fina stoff

som ursprungligen var och som vi icke känna.

Och som blir oförändradt samma rena psyke

in i det sista.

Mina ögon grumlas af tårar, hvilka äro

tacksamhetens.

*

Hector tystnade. Jag sade intet, ty jag

ville att han en gång för alla skulle få fantisera

slut. Sagan om Margit var nödvändig för hans

utveckling, men betydelsen fick icke

öfver-skattas, och jag ämnade rifva den i stycken.

i. — Berger.50

Så fortsatte han:

— Det är sant hvad jag sagt. Det var

så då, och jag tror det än. Det inre kan

vara ett tempel, oskäradt af allt som besudlar

ytterväggarna. Du skall höra mig till slut.

Det blef en fruktansvärd tid. Vi älskade

hvarandra som två dödsdömda, ty båda visste

vi, att allt var för sent och omöjligt. Man kan

icke omskapa hvarandras naturer, endast rucka

omärkligt på dem. Jag tror, att vi hemligt

längtade efter befrielse, utan att våga tänka

tanken ut. Det finns något som heter att

skiljas för att kunna hålla ihop, det är en

paradoxal lögn, men en inbjudande ursäkt. Vi

hade den båda på tungan.

Och dock ville jag innerst göra allt för

att motarbeta hvad jag visste skulle vara ett

själsmord. Min gamla symbol om

kyrkogården, som redan min barndom gifvit mig till

skänk i stället för leksaker, blef klarare än

någonsin. Jag hade känslan af att stå inför

en jordfästning.

Ibland har jag tänkt, att Margit kanske

älskade mig så högt, att hon af kärlek öfver-51

gaf mig. Det var naturligtvis icke så, inen jag

läste det dagliga bekymret i hennes ögon när

hon iakttog mitt arbete. Jag fullföljde rastlöst

en plan, hvars idé jag drömde mig skulle

inbringa penningar. — Om hon blott ville vänta!

Men hon väntade icke. 1 det ögonblick,

då allt var som svårast, gick hon på nytt och

för alltid. Det blir min lefnads obesvarade

grubbelgåta, hvarför hon gick just då. Fann

hon, att det var det psykologiska moment, då

jag antingen skulle bära eller brista ? Det v a r

så, rnen hon kunde ju icke veta...

Ärligt växlade vi de sista replikerna, som

skulle bli kransar på båren. Jag minns dem

som i går, och jag förstår dem mindre än

någonsin.

Jag sade:

— Och du går tillbaka till denne inan —

det kan du?

Hon log, ty hon försökte för sista gången

att trösta oss båda med ett skämt:

— Jag skulle kunna kyssa honom, så han

blef galen — men tänka på dig...

Och hon kysste mig öfver hela hufvudet,52

och längst höll hon läpparna tryckta mot mina

ögon, för att jag icke skulle se, att hon grät.

— Du är dock innehållet i mitt lif, käraste,

sade hon, hur skulle jag kunna vara utan dig!

Ur stånd att fatta det ofattliga upprepade

jag som ett barn:

— Men hur kan du — denne man —

Hon svarade:

— Han får min kropp, men du har min

kärlek — skulle du vilja byta?

Hon gentog frågan.

— Säg, skulle du vilja byta?

Upproriskt vansinnig inför det omöjliga

ropade jag:

— Men det är icke det! Om jag nu hade

penningar — om jag också hade penningar,

hvad så Margit?

Hon teg länge. Därpå sade hon:

— Då skulle jag kanske icke kunna älska

dig...

Och hon tillade:

— Hör! Du äger det han icke sett en

glimt af. Du har min själ.

Så gick hon.53

Det var den bittraste stunden i mitt lif

och jag öfverlefver icke en tyngre. Långt

efteråt kom ett bref som du själf kan läsa

— jag kan det icke just nu. Inunder står ett

namn som varit och blir mig främmande, som

jag aldrig känt och aldrig vill känna. Jag

har känt Margit — och om henne var jag

ensam.

Med dessa ord räckte mig Hector ett litet

bref som utsände, svagt som en andning, en

doft af viol. Jag läste:

Margit är död — jag minns ej mer

när — någon dag blef hon trött af kampen,

ty det var en svår och lång dödskamp,

hon ville dock så gärna lefva. Hvad som

dödade henne, hvad vet jag, tvifvel,

missförstående, omöjligheten att finna sig till

rätta — men nu är hon borta, lyse frid

öfver henne, och minns att det hos henne

ej fanns något svek. Hon kunde ta miste

på sig själf, på vägen, på allt, men hon

var dock ärlig. Bevara henne så i minnet,54

Det var tyst i mitt rum. Lampans låga

brann lägre. Öfver bulevardens asfalt

bullrade redan de stora varuvagnarna på färden

ned till hallarna. Jag satt med det lilla brefvet

i min hand och sökte efter ord. Jag sade till

sist så där tämligen på måfå:

— Hector, gamla gosse, ett tempel kan

också vara en kyrkogård med kors och kransar

öfver de stupade; en af de hvitmenade grifter

hvarom mannen från Nasareth ordade. Det är

mycket vackert af dig, allt det där om det fina,

inre, dolda. Men är det också så säkert att det

verkligen var så? Jag skulle vilja säga till

dig — och m i n natur diktera orden: Solen

skänkte sitt guld åt kronan, men roten som

skulle gifva lifvets märg var fästad djupt i den

mull där lik ligga och dödens maskar kräla.

Därför blef ock stammen ihålig trots

fågelsång och grönskande sommarskrud.

Jag såg upp och fann att jag hade talat

till mig själf. Hector hade tyst rest sig och

obemärkt gått sin väg under det jag läste

brefvet. Hans stol stod tom och jag var ensam.55

Jag kysste det lilla papperet som till

afsked och förlåtelse, och den späda violdoften

steg mot mina ögonlock. Därpå höll jag brefvet

öfver den slocknande lampan till dess det var

kolnadt till aska.

Askan af en själ.III.

En natt vaknade Eskilson med känslan

af att hans hjärta höll på att stanna. Den

plötsliga förnimmelsen gjorde honom kall och

svetten bröt fram kring hårfästet ända ned

till bakom öronen där det kändes som våta

fingertryck. Då han höll andan klappade

hjärtat svagt — därpå upphörde det.

Pendeln hade tröttnat — nej, nu svängde den igen,

ett matt slag — ännu ett, mattare — nu —

nu stannar — —

Eskilson satte sig häftigt upp i sängen,

sväljde och drog in luft som en gapande fisk

ur vattnet, och nu kände han att hjärtat

hamrade iväg med åttio slag i minuten. Samtidigt

sköljde en värmebölja öfver hela kroppen, det

stack som myror under huden och hans

händer skakade. Därpå började starka smärtor57

i magtrakten. Det var som hade ett tåg lagts

om veka lifvet och kraftigt dragits till. Repet

skar in i köttet, värken blef olidlig. I själfva

mellangärdet koncentrerade sig till sist plågorna

som kramp och Eskilson måste upp och bort

till tvättstället. På skälfvande ben och med de

ristande händerna stödda mot väggen,

arbetade han mot uppkastningarna, som lämnade

gallsmak i gommen, ty på tre dagar hade lian

icke förtärt, utom en kreditmiddag, annat än

sex glas kaffe och två brioscher.

Så stillade det af. Han öppnade båda

halffönstren för att få luft och böjde sig

försiktigt öfver räckkanten. Han led af svindel

och tordes icke se ner. Månen lyste öfver

parken och den stora domen i väster stod som

kulissklippt ur den blekt stjärnsållade

bakgrunden. Ballokalen nedinunder hade denna gång

helnattsrättigheter, det var en artistfest och

glammet från studenterna och modellerna steg

med lukten från den senaste kokottparfymen

på modet, Essence Bruyère des Princesses,

mot den utsvultnes fönster. Ur kastanjealléen

vid Observatoriet bolmade plötsligt ett moln68

af hvit ånga — det var ett nattåg till hallarna.

De stora vagnarna, fullastade med matvaror,

kommo marken att darra.

Eskilson satte sig på en stol. Den lilla

rakspegeln, som för dagsljusets uppsamlande

hängde på högra fönsterpanelen, klirrade sakta.

Celluloidkragen, kammen och pipsnuggan

trummade mot bordet, rutorna skallrade till

och för några ögonblick vibrerade hela

Eskilson som under massage. Det bekymmer- och

och umbäresfårade ansiktet grinade i

spegel-skifvan, och den hopfallna muskulösa gestalten,

med den präktiga torson, liknade en trött

akrobats i pausen efter ett halsbrytande nummer.

Det var Eskilsons hemliga fantasi. Han

hade nog ibland tänkt sig talande till väldiga

folkmassor, hvilka omgåfvo en i rödt draperad

tribun. Han hade också sett hur han från en

arbetarministers plats i en riksdagskammare

fällde lugna och kalla ord under andlös

tystnad från journalistläktaren, där

referentpennorna ifrigt raspade. Men ingenting var dock

jämförligt med den rent fysiska kraftens

illusionsbild. En manège fullsatt från golf till59

tak med öfverklassens yppigaste, såväl som

yngsta, feminina blomster, och uppe i

galleriet hans egna beundrande proletärgossar.

Midt i sågspånsringen Eskilson själf i

kött-färgad trikå och med pomada i håret, lyftande

de oerhördaste vikter och kulstänger. Då

skulle kvinnorna älska honom och männen

frukta och bäfva. Då skulle väldiga gager

strömma in och han skulle äta tio råbiffar

och ett tjog ägg och tidningsspalterna

återgifva intervjuer med porträtt. Och — det var

det märkligaste — intet skulle hindra att han

ändå vore folkledare och romanförfattare.

Vid denna tanke steg blodet mot hufvudet

och Eskilsons små skummjölksögon fick kanter

som en mörts. Han reste sig och gjorde några

Lingska gymnastikrörelser, därpå tog han en

kall afrifning. Han glömde att han höll på att

svälta ihjäl, att någon inre sjukdom åt hans

inälfvor, att han kanske skulle nästa dag

vräkas, glömde allt, hunger, nöd och elände

och att han borde egentligen arbeta: skrifva,

skrifva, skrifva som en besatt och för

brinnande lifvet eller också hoppa i floden. De60

tre förfärliga dagarnas kaffekur blefvo till

bosch, och samlande, eller rättare slösande, med

sin atletkropps allra sista krafter, tog

Eskilson slutligen den vanliga stolöfningen som

annars tillhörde morgonuppstigandet. Mellan två

stolskarmar — rygg mot rygg — häfde och

höjde han sig upprepade gånger så musklerna

slogo blåknutar på armarna och det hårbevuxna

bröstets båda hvalfhalfvor spändes och

flämtade som dubbelbälgar. Svetten lackade. Men

det gjorde ingenting. Månen lyste in på

Eskilson och studentbalens orkester spelade La

Mattchiche.

Då ljöd en hvissling nedifrån gatan. Den

skar som en apachesignal och upprepades två

gånger. Eskilson visste hvad det gällde.

Han sköt undan de båda stolarna och såg

ut genom fönstret. Nere på motsatta

trottoaren, invid parkhäckens gallerverk, stodo två

varelser. Det var omöjligt urskilja hvilka de

voro. Men den ena gestikulerade ifrigt med

en lång maskeradkapp, på hvilken var fästad

en kolossal fjäril af silkespapper.

Eskilson satte handen till munnen och61

sände ned med hväsande stämma en sorts

rop-hviskning:

— Jag kommer!

Därpå hoppade han i ett par byxor och

smög barfota nedför de många trapporna.

Hvisslingen betydde att någon som bodde

på hotellet ville komma in utan att väcka

portvakten. Och Eskilson, som oftast var

sömnlös, hade småningom intagit ett slags privat

nattvaktsämbete.

I andra och första våningen, hvilkas

trappor voro mattbelagda, brunno nedskrufvade

gaslågor. I hallen lyste en ampel. Eskilson

kastade en dyster blick på nyckelskåpet, hvars

breffack förekommo honom hemska och

hotande — i hans eget låg aldrig någonting annat

än månadsräkningen, en stum förebråelse, ett

hopvikt, dåligt och dammigt papperssamvete.

Men så kom glasdörren bakom hvilken

nattportiären snarkade. Ljuset slog en lodrät

reflexrand i skifvan och först alldeles inpå

luckan, såg Eskilson att mannen låg på rygg

och sof med öppen mun och ena armen under

hufvudet. Hans hustru, en tjock matrona i62

nattmössa, låg närmast väggen och endast

näs-tippen stack upp ur linnehucklet hvars

kantspets flaxade upp och ned vid draget från den

tunga och regelbundna andhämtningen.

Gummibollen till portens regleringssnöre hängde

tätt vid hufvudgärden. Eskilson behöfde blott

skjuta upp luckan och sticka in handen för

att nå den. Det var ingen risk, ty vaknade

någon af de två, gällde som ursäkt att han tyckt

det vara synd besvära dem, då han blott skulle

springa öfver gatan till hörnapoteket.

Han sköt sakta på dörrventilen. En

kvalmig luft, som luktade kål, kom från det lilla

portvaktshålet, hvilket helt och hållet fylldes

af den stora, äkta sängen. Han nådde bollen,

kramade den och hörde hur portens lås knäppte

i förhallen. Så gick han bort. De sofvande

hade icke rört sig.

Genom portgallret såg han två personer

hastigt närma sig. De slunko in som skuggor

och stängde ljudlöst den stora dörren, innan

alarmverket hunnit börja sin anmälan.

Under ampeln såg Eskilson till sin stora

förvåning, att paret var Jakob, den norska63

målaren, och Jeanne, modellen. Ingendera

bodde i hotellet.

— Men — men hvad vill ni ? stammade

han.

Jakob log — ett litet virrigt absintleende.

Han var berusad, men höll sig någorlunda

godt uppe. Klappande Eskilson på skuldran,

mumlade han:

— Se så, Eskilson — du får ge mig ditt

rum för i natt — jag — jag — jag--

Här klickade rösten och Jakob satte sig

med en duns i hallsoffan. Eskilson blef rädd.

Den lilla svarta modellen, i fantastisk

fjärils-dräkt med svarta paljetter, hade krupit ihop

i själfva trappan och höll på att somna. Hon

satt där som en läderlapp, med en liten smal

hand fasthållande sig i räcket. Om portvakten

vaknade blefvo de alla utkörda.

Jakob lallade:

— Vi — vi ha — ha varit på

konstnärsbalen — skolbalen förstår du — he?

Därmed tappade han stången med

pappersflugan. Den skramlade till mellan bordet

och skinnfåtöljerna. Vid hvarje rörelse, ma-64

skeradparet gjorde, föll ett regn af konfetti

från deras hattar, axlar, armar och

klädnadsveck. Mattan var full af de små röda, blå,

gula och violetta cirkellapparna.

Eskilson inbillade sig höra ett ljud från

portvaktslogen, och i stum förtviflan tecknade

han med händerna, att de skulle gå upp.

Jeanne, i mjuka sidensandaler, slingrade

orm-likt uppför trappan, men Eskilson måste taga

Jakob under armen för balansens bevarande.

På gatan skrålade ett sällskap en cakewalk, och

detta oljud dränkte stegen och knarrandet vid

uppstigandet. Eskilson kände det, som skulle

han svimma.

Men slutligen voro de uppe under det

brutna taket, på hvilket redan sparfvar och

dufvor trippade. Han hörde hviskningar från

tjänarnas vindsbås och sköt in sina gäster i

det lilla rummet. Utanför fönstret ljusnade

det, en felbgrå dager, i hvilken stjärnorna

bleknade till mattgult, till hvitt — blefvo borta.

Jeanne öppnade en ruta och strödde ut

smulor af sockernötter, som hon hade i fickan.

Fåglarna flockades kring hennes bara armar.65

Jakob gräfde i öfverrocken, men kunde

icke finna annat än cigarretter och konfetti.

Han ville gifva Eskilson pengar.

Eskilson klädde tyst på sig. Trots

slöheten, undrade han öfver utgången. Jeanne

var visserligen modell, men en ung och rik

amerikan, som studerade landets

automobil-industri, var hennes vän och bankir, och han

tålde icke i sin svartsjuka några artistafvikelser.

Det kunde blifva en nog så allvarlig historia.

Med risk af att förlora det lån — han

kallade det alltid lån — som han nu emotsåg,

beslöt likväl Eskilson att varna norrmannen.

Med sin afvägda och fogliga röst började han

som vore det ett föredrag:

— Jakob! Det kan understundom inträffa

saker öfver hvilka vi människor icke hafva

någon makt. Omständigheterna göra, att vi

dragas kanske mot vår vilja in i företag och

gärningar, hvilkas följder sedermera visa sig

vara oberäkneliga. Som exempel vill jag

anföra, att jag i Italien en gång kom nära att

blifva lynchad, och detta fullkomligt oskyldigt

3. — Berger.66

och utan mitt eget förvållande. Det italienska

järnvägsväsendet står mycket lågt och —

Jakob hade plötsligt hittat ett guldmynt

i en tändsticksask och afbröt:

— Håll käft! Hvad är det för förbannadt

sludder du pratar. Här är de tjugo, som jag

är skyldig dig!

Vid denna förklaring kom Eskilson af sig.

Hans blickar blefvo stelstirrande.

— Du — du är inte skyldig mig

någonting, sade han.

— Tag myntet, skrek Jakob, eller jag

kastar ut det åt fåglarna.

Eskilson blef kopparröd upp till hårfästet.

Han slog ned ögonen och ett förläget leende

som hos en skolpojke drog den blonda

mustaschen åt sidan. Han kunde inte svara.

Jakob vidblef:

— Ta — ta — jag kastar, gud hjälpe

mig, ut slanten ...

Eskilson frågade blygt:

— Men har du själf — har du blifvit rik

— tänk på tösen där —

Målaren skrattade:67

— Ih, ja bevare, gubben far skickade mitt

kvartal igår! Och nu m å det gå!

Dröjande sade Eskilson:

— Men jag kan inte betala igen — jag

— jag vet inte när...

Norrmannen stoppade utan vidare den

vackra guldplanketten i hans västficka.

— Håll käft, sade han.

Eskilson blef het och yr. Han såg en

vision af den lilla bageributiken, där

studenterna brukade dricka choklad och få färska

kringlor midt i natten. Hans ögon lyste och

rösten blef tjock:

— Jag håller på med en roman för

Socialdemokraten — den är strax färdig, och då

får jag alltid ett par hundra kronor. Den

handlar om en proletär, som har skaffat sig

bildning, och i följd däraf går under. För han

blir ett mellanting och hör hvarken till

arbetarnas klass eller snobbarnas.

Jakob nickade. Det var af trötthet, men

Eskilson fortsatte:

— Jag hade tänkt att handlingen skulle68

spela i en liten gränsby mellan Italien och

Schweiz, där jag varit.

Nu märkte han, att norrmannen var färdig

att somna. Han steg upp och ruskade honom:

— Jakob! Nu går jag, men var bara

försiktig i morgon bittida. Ring inte, så är du

hygglig. Och så skulle jag säga dig en sak

— hur i herrans namn tror du det här går,

om amerikanen får nys om det? Han

skjuter dig och slår ihjäl flickan!

Jakob grymtade:

— Hööh--jag slår ihjäl — jag slår

fan gale mig ihjäl honom och dig med, om

du inte går snart —

Halfsnarkande ropade han:

— Jeanne — kom hit, Jeanne!

— Tänk på flickan, sade ännu en gång

Eskilson innan han försiktigt öppnade sin dörr.

Luftdraget kom konfettilapparna att yra kring

som flugor, och modellflickans hår fladdrade.

I korridoren var skumt, men takfönstren

visade grått, som mattslipadt glas. Eskilson

stannade hastigt. Dörren till Felix" rum

knarrade och en kvinna smög ut i underkjol, bar-69

fota och med hängande hår. Till sin

öfverraskning såg han att det icke var Odette

utan kokerskan.

Porten var redan öppen. Ett par

renhållningskarlar släpade en blecktunna genom

gårdspassagen. I gryningen syntes

bulevar-dens trädstammar och soffor barkbrunt

enfärgade och betäckta med fuktighet — daggvåta,

nästan drypande. Eskilsons måge började

svida, som hade han sväljt en frätande syra.

Hector hade länge suttit på en läktare

och stirrat in i karnevalsvimlet utan att se

något. Det var som att se ned i en ström en

mörk natt, när ett fyrverkeri afbrännes. I allt

det blacka speglades i hvirflande fåror och

ringlande kransar stjärnor och ljusprickar,

dansande strålsolar och slocknande glödpunkter.

Men utan sammanhang och bestämda konturer.

Allt flytande, vagt och obestämdt. Fosfor i

mörkret.

Ibland höjdes en puderhvit arm och en70

liten behandskad hand vinkade eller kastade

en blomma till honom. Han såg blixtsnabbt

någon detalj — ett ormarmband, armbågens

röda fläck eller armhålans hårtofs, sen dök

den ned och drunknade i strömmen.

Men antingen han slöt ögonen eller lät

blicken glida, såg han inom sig samma

gåtfulla ansikte. Det var en döds och det

förföljde honom blott som en skugga från något

flyktadt och ofattbart — sommarskyns flyende

fläck öfver fälten.

Där dansade den norska målarinnan med

den trötta löjtnanten. Hon hade ett soligt

leende kring sin mun, som om hon själf

förverkligats i en af de tusen kopiorna af de

gamla mästarnas fruar och frillor. Löjtnanten

förde som ledde han en tvifvelaktig

kapplöpningshäst vid betslet. Den stod icke i kurs hos

the bookmaker — men det var dock en häst.

I ett hörn stod Zeckin. Hans svarta

korplock hängde ned i pannan och ena ögat var

slutet som vid gevärsikte. Det andra,

glänsande och pupillvidgadt, strålade af

iakttagarens lif. Det sköt genomträngande blixtar som71

från en radiumsol öfver skissbokens kantrand,

och de nervösa fågelfingrarna tecknade snabbt

och pricksäkert de stackars glada

karnevalfigurernas konturer i obarmhärtigt skarpa

linjer, fina som hade de skurits med en ristande

radernål. Zeckins ansiktsteint, vanligen

olivgul, färgades småningom som en blödande

persikekärna. Hector tyckte han såg overklig ut

— en vampyr, som sög saften från redan

saftlösa.

Det var då, han reste sig, och gick ut. I

hallen, där fyra poliskonstaplar höllo vakt, stod

Ofelia med gapande mun och uttryckslösa,

vattenblänkande ögon. I hårets Dante

Rosetti-flätor hade hon hvita liljor med långa stjälkar.

En kraftigt byggd dam, med markeradt manlig

profil och kortklippt hår, talade ifrigt till henne.

Ofelia log fånigt och följde henne till sist bort

i en vagn.

Hector andades nattluften i djupa drag.

Det ljusnade öfver fontänen med de nakna

kvinnorna, himmelsgloben, hästarna och de

vattensprutande sjödjuren. Whisky-Bill stod

vid ett hörn och höll sig upprätt mot en lykt-72

stolpe. Hans ögon sökte förgäfves afläsa tiden

på ett kyrktorns klocka. Hector kom lyckligt

förbi honom.

Hotellporten var öppen. Han steg trött

uppför de dammluktande trapporna. Då han

vek om första vindeln hörde han mjuka

fotfall. I nästa ögonblick lindades två armar om

hans hals och Jeannes dunkla ögon sågo under

det tillrufsade håret in i hans. Hon var

viol-blå om kinderna.

Hector gjorde sig lös. Men hon snärjde

honom på nytt och pressade sina bröst mot

hans vänstra arm.

— Hvad vill du tös?

Hon skrattade och visade de vackra

rof-djurständerna. Han kände, att hennes kropp

genom den tunna dräkten var het som en

plåtugn.

— Jag vill sofva hos dig, hviskade

modellen.

Han skakade på hufvudet.

— Nej, tös. Så, släpp nu!

Hon endast log och kramade honom fastare

till sig.73

— Nej, hör nu, sade hon, norrmannen,

artisten, du vet, är alldeles full och sofver som

en död. Jag vill vara hos dig. Jag vill inte

vara allena.

I detta ögonblick hände det sig, att äfven

jag kom uppför trappan. Det var ingen dålig

grupp Hector och den unga flickan bildade.

Den kalla morgonbelysningen föll grå från

högsta takgluggen som i en ateljé. Jeannes lätta

klänning smög villigt efter hennes finlemmade

modellform, och mannen, som hon ömt

famnade, var ett hufvud högre än hon. — Jag

stötte upp Hectors dörr.

— Hu, det är kallt, sade jag. — Se hur

dimman stiger. Men därinne få ni det varmt

bakom de röda gardinerna. Det måtte vara

en hemsk öfvergifvenhetens känsla, att en sådan

morgon gå ensam till sängs. Din bädd, Hector,

liknar i sin tomhet en väntande, stelhvit bår.

Lycklig du, som kan få slumra in från nattens

äckel tätt vid en ung och varm kvinnas sida.

Och jag öppnade min egen dörr och steg

in till mitt ödsliga hotellrum.

Hector tvekade. Ljuset som strömmade74

ned från ofvan hade något af ett kyrkhvalfs

reflexeffekt. Från Jeannes kläder doftade en svag

parfym påminnande om rökelse. Då han såg

in genom sin öppna dörr skymtade i

rosendunkel den stora sängen där dubbelkuddarna

liknade lägrade tvillinglamm, och det

vadd-stoppade täcket vågade som violströdda tufvor.

Han kände trycket från flickans runda armar

kring sin hals likt ett solvärmdt rivierabads

böljor. Och aromen från hennes jaquette blef

till ängsblomster.

Jeanne log alltjämt under det ögonen sakta

slötos. Hon smekte mannens nacke med sina

smala händer och Hector drog en djup suck

vid det minne denna smekning väckte.

Då han lät blicken irra undan från

fresterskan, som bad vid hans bröst, löpte den

snabbt en välkänd väg genom rummets

skymning och stannade på kaminfrisens enda

porträtt. D>et var samma ansikte som skymtat för

hans inre syn i karnevalsvimlets ensamhet.

Och på tröskeln till sin cell sköt han

modellen åt sidan. Han strök henne mildt öfver75

håret och sade i samma vänliga ton man

använder mot kelande favoritdjur:

— Adjö, lilla Jeanne. Att leka är roligt

så länge man kan det. Då man inte kan

det längre skall man både dansa och sofva

ensam.

Hector slöt hastigt dörren för att slippa

se flickans föraktfulla gatjäntegrimas. Därpå

gick han fram till bilden och betraktade den

länge.

Men hur det var — det stereotypt målade

ansiktet fick icke som förr samma

hemlighetsfulla lif. Fotografien blef icke fantasi och

färgläggningen hjälpte icke. För första gången

tänkte han:

— Det som är dödt är dödt! Hon är

död. Men är det riktigt visst att äfven jag

är död?

Han lade ned porträttet i en låda. Strax

såg det så underligt tomt ut på frisen. Nu

tyckte han att ansiktet steg tydligare fram —

gåtfullt och som en skugga. Och när han

kommit i sängen och förgäfves sökte sofva flyktade76

inom de blundande ögonlocken något

ofattbart — sommarskyns flyende fläck öfver fälten.

I korridoren spottade Jeanne på hans dörr.

*

Eskilson vädrade. Det luktade nybakadt

bröd från någon källare. Han skakade på

sig som en våt och lurfvig hund:. Hur skönt

att få ur morgondimman slinka in i ett litet

varmt och upplyst kafé, fylldt af kaffeångor

och stekos.

Från en lyktstolpe skiljde sig en lång,

gänglig gestalt och tog ett par osäkra steg mot

Eskilson. Den vacklade som hade trottoaren

varit ett däck i rullning och händerna famlade

efter stöd. Det var Whisky-Bill.

— Hallå, skrek han, hallå old boy — good

friend — n"est ce pas? Kan du låna mig en

franc?

Eskilson svarade icke. Han betraktade

med nykterhetsmannens blandade förvåning,

skräck och förakt, men också medlidande,

amerikanen. Bills ansikte var uppsvälldt likt77

en drunknads och ögonen stodo fulla af tårar.

Han upprepade i bedjande ton:

— Kan du icke, käre vän, låna mig en

franc?

Eskilson ansträngde sig att formulera

svaret på engelska. Efter många stamningar

kom det:

— Jag hafver endast tjugu francs i guld.

Annars skulle ni gärna få låna en franc. Ni

dricker för mycket. Det är icke bra att dricka

för mycket kallt. Det vore bättre ni drack hett

kaffe då det är mycket kallt.

Wisky-Bill lyssnade. Han trodde sig höra

någon läsa öfningar ur en grammatika.

Eskilson fortsatte i allvarligt vänlig ton:

— Jag är en fattig man. Jag hafver dock

tjugu francs. Jag vill gärna hjälpa eder.

Bill sluddrade:

— Du är student och jag är också

student. Jag är från Princeton College. Och

du är från Sorbonne — hva" ? Vi äro alla

studenter och kamrater. Kära kamrat, låna

mig en franc!

Eskilson svarade:78

— Jag hafver icke fått studera. Jag är

proletär. Men jag hafver ändå studerat. Och

jag är journalist. Jag dricker aldrig.

Amerikanen omfamnade plötsligt

Eskilson. Denne försökte undgå Bills

wiskystin-kande andedräkt, hvilken var så stark att

svensken nästan berusades af lukten. Men

Bill ville nödvändigt kyssa honom på kinden.

Och han mumlade:

— Du är socialist, du är storartad, jag

tror du är Henry George — låna mig en

franc, Henry.

Förtviflad sökte Eskilson, hvars

hungermage ville revoltera mot spritinandningen, att

skjuta ifrån sig amerikanen som klamrade sig

fast likt en krabba. Slutligen lyckades det.

Han kändie sig matt. Eftertryckligt sade han:

— Jag skall gifva eder en franc. Då måste

jag hafva tjugu frans växlade. Jag tager

bestämdt afstånd från Henry George. Jordens

delning måste principiellt —

Men här kunde han icke komma längre

på det främmande språket. Orden togo slut

under det att tankarna tumlade på. Han gjorde79

fruktansvärda ansträngningar men det gick

icke. Ögonen rullade och munnen klippte i

luften som en sax. Whis.ky-Bill betraktade

denna hemska mimik med förstående blickar.

Han trodde Eskilson vara döddrucken och

lallade:

— Kä — kä — kära Henry, du skulle

ba — ba — bara försöka att kräkas så blir

du bättre...

Eskilson tog ett steg bakåt. Hans ansikte

blef purpurrödt. På nytt kunde han tala men

med skälfvande stämma:

— Min herre, jag är icke sjuk. Jag är

hungrig. Jag har bevarat min kropp men jag

får ofta vara hungrig. Millionären i sin

automobil —

Bill afbröt larmande:

— Nu skall du höra Cherokeeindianernas

stridsrop, gamle George! Det var vårt

collegerop. Hör bara:

Och han utbröt i en rad ohyggliga tjut

som återskallade från fontänen och

parkmurarna. Eskilson blef förskräckt. De kunde

kanske arresteras båda två och icke kunna göra80

sig förstådda. Så skulle slutet blifva att man

tog tjugufrancstycket från honom.

— Kom, sade han ifrigt, hvar kan jag

växla? Du skall få en franc.

Bill tystnade. Han tänkte efter.

— Det är icke öppet ännu, mumlade han.

— Studentkaféet midt emot muséet är

öppet.

— Du menar bagarboden, utbrast

amerikanen föraktfullt. — Nej, nu vet jag. Koin

med till hörnet här.

Han tycktes på en gång ha blifvit nykter.

Eskilson följde honom. Hörnbutiken var ett

apotek. Där stannade Bill.

— De känna mig, förklarade han. — Gif

mig myntet skall jag knacka på luckan och få

växel.

Eskilson lydde. Han kände sig hemligt

stolt öfver att kunna hjälpa denna kvarterets

enfant terrible som alla, utom hittills han, skänkt

tribut. Det var som att intagas i en orden.

— Stå där, kommenderade Bill och

pekade på en portgång. — Vi få inte synas

båda två, tillade han.81

Eskilson stod länge i portgången. Han

beklagade den stackars Whisky-Bill som var så

förfallen, och han gladdes öfver att han själf

aldrig druckit. Nu skulle han äta ett godt

mål mat och sedan gå hem och skrifva. Litet

tobak skulle han också köpa. Han hade god

tid ty Jakob måste, förstår sig, först sofva

ut. Men sedan. Hvem kunde veta om icke

dock en dag en roman om klasskampen skulle

sätta hans namn under debatt?

Det började draga kallt genom porten.

Nu var det alldeles ljust ute. Han steg ut.

Whisky-Bill var försvunnen. Han var icke

vid apoteket och icke rundt hörnet och heller

icke till synes någonstädes i de tomma

tvärgatorna. Och Eskilson förstod.

Det syntes honom så förkrossande

oerhördt att han först blef lam och stum. Me;n

därpå knöt han händerna så det knakade i

handlederna — hade han nu fått fatt i

amerikanen skulle han besinningslöst slagit ihjäl

honom. Därpå började han högt förbanna.

En Sergeant de Ville kom fram i rund-

6. — Berger.82

skuren halfkappa och med mösskärmen ned

öfver ögonen.

— Hvad är det? frågade han.

Eskilson hade förlorat allt minne af

landets språk. Han skrek på svenska:

— Jag förbannar allt! Jag förbannar dig

och mig och alla! Jag förbannar kapitalet och

kapitalisterna! Jag förbannar brännvinet!

Konstapeln stod och snodde sitt pipskägg.

Eskilson fortsatte i en sorts tuggande

ordström :

— Jag förbannar tillvaron! Ni äro alla

skurkar och idioter. Det finns inga hederliga

människor. Alla exploatera hvarandra. Jag

förbannar allting...

Och han brast i gråt.

Polismannen stirrade rådvill på det i tårar

groteska ansiktet. Han förstod icke ett ord,

men antog att Eskilson var en rysk student,

som druckit för mycket på karnevalen.

— Hvar bor du? sade han till sist.

Eskilson gjorde en mekanisk gest åt

hotellet, och konstapeln gick långsamt hvisslande

sin väg.83

Nu var solen uppe — gula fläckar stucko

fram mellan de grå molnmassorna. Men det

skulle säkert bli regn. — Doften af färskt

bröd kändes starkare.

Eskilson såg upp mot sitt upptagna rum.

Sparfvarna plockade ännu smulor af bakverk

och sockernötter ur takrännan till frukost, och

från det öppna fönstret yrde lustigt för

morgonvinden grant färgade konfettiflingor.IV.

En dag hade Jacqueline fått sällskap.

Madame fick i present från fiskhandlerskan en

liten sköldpadda, en helt liten en, som var

blind.

Det var egentligen en tragisk historia.

Den kom en morgon ur en korg, hvilken

också hyste mellan sallatsbladen snäckor,

krabbor, sniglar, grodor och languster. Den hade

ovanligt gul fläckteckning och ögonen voro,

i motsats till Jacquelines dystert och vemodigt

svarta ögonpar, af en gulbrun färgnyans.

Därför döpte en engelsman den till Gold.

Goldis kön fingo vi lika litet som

Jacquelines reda på. Att emellertid de båda

varelserna njöto af att träffas är säkert. I timtal

lågo de bredvid hvarandra, utan att röra sig.

Jacqueline kunde sticka fram sitt lilla hufvud85

och hålla det hvilande på Golds ena fot halfva

dagen. Ibland såg det ut, som om de hviskade.

— Och Jacqueline gick aldrig mer den sorgsna

promenaden till hörnets svarta flygel. Hon

hade Gold och trodde kanske, att den till sist

kommit ur den hemlighetsfulla och kalla

spegeln.

Till att börja med visste vi icke att Gold

var blind. Ögonen sågo underligt liflösa ut i

jämförelse med Jacquelines djupa och

melankoliska, men tanken att en sköldpadda skulle

vara blind uppstod icke hos någon. Det var

först när de båda små djuren flyttades upp i

balkongvåningen, fyra trappor högt, som fru

Pelican uppdagade Golds lyte. Där uppe var

det ljust, därför hade Madame själf flyttat

upp, påstod hon, ehuru orsaken väl var att de

flesta gästerna önskade så få trappor som

möjligt, och nu rum blefvo lediga i andra

våningen. Lilla Marcelle hade ännu en annan

grund att anföra. Med putande mun som ett

stort moget klarbär och vredegnistrande ögon

sade hon till mig att uppflyttningen blott

skedde för att hon icke skulle bo så nära herr86

Hector. Hon tyckte om att se på herr Hector,

och han var så fin och tyst och läste så mycket

och fick aldrig besök af damer. Därför hade

Marcelle inrättat en liten kikvrå från sin och

moderns sängkammare genom en tapetdörr

in till herr Hectors skrifrum. Det var ingen

synd att se på herr Hector — eller var det

synd? Naturligtvis icke. Till och med abbéen

som hon biktade för tyckte det icke. En

söndagsmorgon hade hon sagt till honom efter

första mässan:

— Jag betraktar ofta en ung man, min far.

Och han hade svarat:

— Det är naturen, mitt barn!

Men modern unnade henne ingenting.

Hon hade en dag upptäckt att Marcelle skref

vers. Det var icke hennes egen diktning, dess

bättre måhända, och icke heller någon farlig

poet. Hon hade helt enkelt skrifvit af Musset

som i grått omslag och med Bidas gravyrer låg

på förmaksbordet. Och det var ur Souvenir,

men en något omotiverad strof, kanske. Hon

skref med blyerts på baksidan af en räkning,

tvärs öfver en flottfläck och ined en jämmer-87

lig piktur, spetsig, haltande och linkande och

hoppande som en outvecklad skoltös. Hon

skref på sitt gudomliga språk:

Oui, les premiers baisers, oui, les premiers

serments,

Que deux ëtres mortels échangèrent sur terre,

Ce fut au pied d"un arbre effeuillé par les

vents

Sur un roc en poussière.

Och Maman blef förskräckt, och då

Mar-celle flammade upp och i hettan sade en massa

saker, som kom fru Pelican att få den

hisnande känslan af att plötsligt blicka ned i en

afgrund, fann hon inga andra uttryck än grofva

skällsord. Det haglade en hel dag projektiler

mellan de två och det fräste och smällde i

köket och sängkammaren. Slutet blef

uppflytt-ningen i fjärde våningen och ett extra

kyrkbesök med en mässa och tre vaxljus. Men

Marcelle lärde sig Souvenirs alla fyrtifem

strofer utantill och upptäckte ett gårdsfönster som88

satt så att man kunde ofvanifrån se rätt ned

i herr Hectors såväl skrif- som sofrum.

— Först nu, sade hon och den galliska

profilen blef mörkt trotsig, — först nu skall

mamma riktigt få ångra all elakhet!

De två sköldpaddorna hämtades också

upp. Man kunde lätt trampa på dem i

salongen, ty nu kraflade de omkring och sofvo

icke. De kunde ligga helt försåtligt under

en stol och likna stiliserade fläckar i

mattmönstret. En klack kunde när som helst ända

deras lif. De protesterade icke mot

förflyttningen. Däremot var Zezette lika missnöjd

som Marcelle. Hon vägrade stanna däruppe.

Dyster och ruggig satt hon hopkurad i en

gammal emmastol som stod ensam kvar i ett

af rummen, hvilket icke hotellmöblerats. Det

var som om hon rufvade öfver lifvets ständiga

oro, flyttningar, uppbrott och afskedstaganden.

Zezettes blickar voro tragikomiskt

olycksbådande. Marcelle sade:

— Hon ser ut som om hon tänkte begå

själfmord, men inte vet om hon skulle ta gift,

eller osa ihjäl sig, eller hoppa i floden.89

Plötsligt allvarlig tillade hon med

hopbitna tänder:

— Det kunde någon annan gärna göra.

Därpå skrattade hon.

Zezette öppnade sitt rosengap och lät

morrhåren skyldra. Hon slöt ögonen

föraktfullt förnämt och vände hufvudet upp och ned

för att sofva från alltsammans på sina

tillplattade sammetsöron.

— Det är rätt, sade Marcelle och strök

kattens fina päls — det är rätt, flickan min,

min lilla, allra sötaste kärlekszezette! Snart

kanske också Marcelle vill somna riktigt

--riktigt, förstår du, min stora, vackra katt!

Men —

Hon blef röd som blod:

— Men först ha det riktigt roligt. Fri!

O, min Gud!

Och hon kramade båda händerna rundt

kattens kropp så djuret skrek af smärta och

vildt satte alla klorna djupt i Marcelles smala

arm.

*90

Uppe hos fru Pelican kröpo

sköldpaddorna. Där upptäckte man att Gold var blind.

Gold gick rakt på väggar, stolsben och fötter.

Det lilla djuret såg icke. Med full fart styrde

det på muren och stötte hufvudet.

Jacqueline sökte följa kamraten och tycktes alltid

hjälpa den till rätta. Då de åto sallatsblad såg

det ut som valde Jacqueline och lade för åt

Gold.

Men en dag kom katastrofen. Gold kröp

ut på altanen. Solen lyste och fönsterdörrarna

stodo öppna. Det brusade från den stora

stads-orkestern där kvarterernas hus voro de tusen

instrumenten. Gold såg ingenting, hon kände

att det var varmt och hörde att det dånade

som strandsvall. Så kröp hon ända fram till

järnräcket. Hon kröp under järnräcket. Nu

borde hon vara vid den våta sandbädden. Det

gassade och dånade. Hon sträckte fram det

platta hufvudet och rörde det under sökande

åt vänster och höger. Det var tom, varm

luft öfverallt. Så makade hon båda sina

klumpiga fötter öfver cementkanten och föll.91

Någon såg henne falla. Felix sprang ned

och hämtade upp Qold.

Hon hade fallit på ryggen och skalet hade

bräckts i fem delar inot asfalten. Men

benstommen under magen var oskadad och höll

ännu ihop det hela. Massan invändigt var

alltjämt lefvande kött.

Man lade Gold bredvid Jacqueline.

Först blef hon rädd och kröp undan.

Men då vi aflägsnat oss kom hon tillbaka och

undersökte på sitt långsamma och tafatta vis

kamraten. Därpå blef hon liggande orörlig.

Ögonen uttryckte smärta, fasa och gränslös,

hopplös förtviflan.

Felix tröga hjärna alstrade en idé.

Tvekande sade han:

— Kunde man icke fästa ihop rämnorna

med frimärken? Kanske läks det...

Han fick i stället bära Gold ned till första

bron och kasta henne i floden. Hon var för

liten till soppa.

Jacqueline fördes ned till sitt ensamma

hörn i den mörka salongen.

*92

Det regnade.

Hector kunde från sitt fönster se tunga

skyar som drefvo från norr. Himlen växlade

i svart, grått och hvitt. Molnen fingo

malm-färger, järn, bly, zink. Stundom ljusnade det

hastigt till kvicksilfver för att åter lika fort

mörkna. Regndropparna smällde i som mot

bleckplåt och vinden skrek likt en bälg.

Hector låg i sin säng. Han gitte icke

stiga upp. Öfver fotgafveln såg han

kaminspegeln hvars glas reflekterade de tågande

regnskyarna. Rummet var i dunkel, de

lialf-dragna gardinerna insläppte ett ljus som

liknade höstdimma.

— Hvarför skall jag stiga upp, tänkte han.

— För femtusende gången, eller hvad det nu

är, göra precis det samma som igår, i förgår,

dagen förut — alla dar ända sedan jag var

barn. Där stå nu alla toalettsakerna och vänta,

för håret, för tänderna, för mustaschen, för

naglarna — borstar, kammar, saxar, tänger,

rakknif, tvål, gurgelvatten och pasta, tinktur

och eau-de-cologne. Och där är badrummet

med dusch och de olika handdukarna, och byrå-lådornas innehåll af det som skall bytas, linne,

strumpor, underkläder. Och så askarna med

kragar och knappar och halsdukar — allt skall

jag välja ut och sätta på mig i tur och ordning

som tusentals gånger förut. Spegeln ger min

egen ensamma bild där jag går och sysslar

med allt detta som en fåne i cell, och mina

koffertar se stumma på, betäckta med lappar

och adresser kors och tvärs från när och

fjärran. Hvarför gör jag allt detta? — å, herre

gud i himlen, jag orkar inte mer!

Och Hector kastade sig i nervös kramp

rundt i sängen.

Det regnade alltjämt. Dropparna sköljde

rutorna i långa, plöjande vattenfåror som

tårar. Blåsten drog djupa suckar i trädens

löftomma kronor. Ibland syntes en mager

svart trädgren likt en arm vaja för fönstret

som ville den öppna det och komma in. Våt

och sur tecknade den figurer i luften under

några ögonblick, för att därefter af en vindil

våldsamt böjas undan i en kaskad af fina

regnstänk.

— Hvad var klockan? För länge sedan94

hade Felix burit in den första frukosten — den

stod nu där kall på bordet. Han kunde ändå

icke ha ätit den. Alltid det samma: två hvita

bröd, en liten smörrundel, mjölksnipan, den

stora chokladkoppen, saltkar, knif och en

hoprullad servett. På brickans kant ett par

tidningar i korsband och måhända ett vykort eller

en räkning. — Nej, han brydde sig icke om

att stiga upp.

Så dåsade han af. Regnet och vinden

spelade. Han såg ansikten och drömde något

förvirradt. Talade med sina koffertar och

kappsäckar — det fanns inga fler att tala till.

Han drömde ett helt långt samtal med den

bruna kofferten. Den sade bland annat, att

den var trött och icke orkade packas upp och

ned mer. Den blef sjuk af att rifvas i. Han

kände sig själf som koffert — en förfärlig

känsla. Man tog ut alla inälfvorna genom

munnen. Sedan packades ned igen. Men nu

fick icke allt rum. Det måste stufvas upp i

hufvudet. Hjärnan blef fylld. Men ständigt

mer lades in, packades till, trängdes hop, tätt,

tätt. Stora fyrkantiga lådor sattes in i hufvu-95

det. De kunde ju icke få rum. Men de måste.

Mer, mer. Han kände, att han sväljde

föremål flera gånger större än halsens rymd, ja,

större än han själf. Stora säckar. Äfven in i

fingrarna packades saker — stänger, käppar

och kläder. Under naglarna pressades böcker

och papper. Han ville skrika af ångest, men

det fanns ingen luft. Han var fylld af stybb,

af sågspån, af sand, damm och trämassa. Allt

hade murknat och gått sönder, smulnat till

stoft. Och det välte sig som en stor gröt af

maskar rundt inne i hufvudet. Nu skulle han

skrika. Han såg sig själf som ett enda stort

ansikte, hvilket grimaserade ohyggligt och

vände sig rundt på alla håll. Nu skrek han.

Men då kände han att han vändes ut och

in — krängdes afvig som en söndrig

gummiboll. Allt som var invändigt skulle ut, och

tvärtom. Ögonen skulle sitta inåt och

nervtrådarna fladdra som blodig spindelväf i trasor

utåt. Alla packor och lådor råkade i

fruktansvärd oordning och nu spände och brast det hela

och han vaknade med ett tjockt kväfningsrop.

Kroppen darrade och händerna voro svettiga.96

Det började mörkna och regnet hördes

icke längre. Röster skreko i trappan och ett

par dörrar smällde. En klocka ringde. Han

kände hunger och den nervösa

ensamhetskänslans fasa. Det till leda bekanta

hotellrummet förskräckte honom. Rumsskräcken kom.

Där är skåpet med kläderna, som hänga

i invanda veck, där stå skodonen och gapa efter

foten, hattarna vilja fylla tomheten med den

skalle som omformat deras oval. Paraply och

käppar luta uttröttade i en vrå — det ser ut

som önskade de att ändtligt en gång få ligga.

Stolarna stå tysta, litet på sned, emot hvarandra,

de bli mänskliga i sin form och se ut som om

de talat ut med hvarandra och nu lida

enformighetens kval. Se skrifbordsstolen! Den

svängda karmen är två armar, ryggen går i

båge så det osynliga bröstet sjunker in, sitsen

är tom, benen ha vikts litet, armstöden ropa

efter någon att omfamna. Och skrifbordet —

hur väntande hemskt! Papper, bläckhorn,

böcker, allt ligger och väntar, väntar lika som

igår. Pennan, som handen släppt,

pappers-knifven, de dammiga brefven i sina brutna97

kuvert — alla vänta och pocka. Hvarje fläck

och kvadratcentimeter af tapeten känner han,

alla väggens brister och takets sprickor,

gardinernas stela drapering och eldstadens aska.

Mot hans egna fönster stirra andra hundratals

rutor och de se ut som förgråtna och utbrunna

ögon. Hela staden med millioner lif är en

ensamhetens stenöken.

Hector reste sig. Han måste göra

fullkomligt våld på sig själf för att genomföra de

olika toalettbestyren. Rent mekaniskt slog han

vatten i handfatet, drog knifven öfver strigeln,

blandade en essens, öppnade och stängde lådor,

valde en halsduksfärg, knäppte och putsade.

Det tog honom en dryg timme att kläda sig.

Ofta häjdade han handen och sjönk in i någon

labyrinttanke. Han tänkte ringa på Felix men

visste i samma nu icke hvarför. Han tände

i distraktion det elektriska ljuset och lät det

brinna utan att se det. Han glömde skilja

gardinerna för fönstren och gick slutligen ut

utan sin klocka.

Det hade blifvit nästan mörkt. Landets

vinter var inne och nu skulle det regna hvar

7. — Berger.98

dag. I den våta skymningen stodo de gröna

gasljusen på stup i asfalten och spårvagnars

signallampor blänkte längs skenorna. I denna

belysning gledo gestalter förbi som skuggor.

Män i gummirockar och spanska målarkappor,

kvinnor i makintoshs och österländskt

draperade schalar. Statyernas granitsocklar dröpo af

vatten, bronsfigurerna förlorade sig i mörkret.

Det regnade icke, men blåste kallt, och uppe i

bulevardträden lät det som pratande stämmor i

en tunnel.

Vid hörnet af en bred aveny och en smal

klostergata, där ständigt präster och munkar

skymtade, låg kaféet. Där sutto alla kvarterets

poeter och målare, artisterna på stipendier och

mecenatförskott, författarna med förlagsanslag

och journalisterna utan, dagdrifvarna med och

icke med ateljé, och hela den kosmopolitiska

hop som kunde vara en arabisk bondby eller

ett polskt anarkistsamhälle. De spelade kort

och bryggde absinth på sockerbitar, rökte

dåliga cigarretter och ännu värre pipor, stötte

med biljardköerna och läste tidningar.

Värdens hundar och kattor gingo omkring och99

luktade och kyparna serverade och gåfvo evig

kredit. Det kunde surra som i en bikupa

därinne och det kunde grälas och slås i borden

så serveringstallrikar och dominobrickor

hoppade, men det kunde också blifva så underligt

tyst som satt enhvar i ensamma tankar, och

mindes öfver det gröna glaset sin ungdoms

dröm om lyckans land och den blåa kust, dit

han skulle dra med sin älskade.

Terrassen låg tom. Borden voro vikta

under det våta tälttaket, hvars dukar smällde

som segel, och i sanden flöt regnbäckar där

ensliga sparfvar letade efter brödsmulor mellan

korkar och staniolkapslar. Bakom en

trädstam stod Eskilson gömd som en röfvare, och

spejade försiktigt med hungriga ögon genom de

immade rutorna efter en bekant som kunde

gifva honom ett glas kaffe.

Hector tänkte på kaféets eviga kredit.

— Det är ett ställe för Eskilson, sade han.

Och han beslöt att taga in Eskilson,

introducera honom, placera honom för återstoden

af hans eftermiddagslif. I ett hörn vid kami-100

nen skulle Eskilson med tiden få sin orubbliga

plats bland kaféets öfriga väggprydnader.

Hector tryckte en silfverslant i Eskilsons

hand och sköt in honom genom glasdörrarna.

Den lilla korpulenta värden stod nedanför

kassapulpeten och bockade.

— Det är Eskilson, sade Hector, en

världsberömd skandinavisk skriftställare.

Och vänd till den motsträfviga Eskilson

som blifvit blodröd i ansiktet och hvars gula

hårtestar reste sig som igelkottstaggar, sade

han:

— Det är det berömda litterära kaféets

ägare. Han talar tyska flytande och hoppas ni

blir stamgäst så länge ni uppehåller er här på

det stora stipendiet.

Eskilson stammade med ögonen stelt

riktade på kassörskan, hvilken tronade på sin

kateder likt en fet feminin Buddha och

beskyddande smålog ned mot honom:

— Jag har aldrig fått något litterärt pris

hvarken af akademin eller enskild förläggare.

Jag kan nämligen inte skrifva vers som ingen

begriper. Jag är en proletär. I Italien —101

Hector afbröt och öfversatte till den artigt

leende värden:

— Herr Eskilson lofvar att komma hit hvar

dag- JaS gratulerar er båda.

Därpå lät han Zeckin presentera Eskilson

för en bajersk arbetarskald, hvilken för

majestätsbrott, religionshädelse och uppmaning till

osedlighet blifvit utvisad från München. — De

två kommo genast i ett långt politiskt samtal

och Hector satte sig hos den ryska professorn

i matematik.

Sorlet steg och föll. De små hvita

tallrikarna på hvilka hvarje konsumtionspris var

utsatt, slamrade mot marmorskifvorna när

uppassaren räknade samman det förtärda.

Rösterna, som samtalade, ljödo på alla språk.

Svenska, norska och danska blandades med

engelska och tyska, och ryssar och japaner

läto sina tungor löpa på hemlandets mål. Där

sutto också negrer, syrier, egyptier och

kineser. Men alla beställningar och hälsningar

gåfvos på landets eget språk. Spanjorerna och

italienarna fyllde i med musikaliskt ljudande

vokaler.102

— Das Leben ist eine Strafe, sade den

ryska professorn.

Han såg tärd och utmärglad ut. Hans

linne var halfrent och han var orakad. Den

blå blicken flackade oroligt. Med en spelares

nervösa rörelser flyttade han tändsticksstället

af och an och läste oupphörligt halfhögt

porslinskantens kininvinannons. Eller makade

den blåa sodavattensifonen till och ifrån

ka-raffen med fruset vatten.

— Har ni fått ny anställning ännu,

frågade Hector utan att veta hvad han sade.

— Han satt och tänkte på ett hem, han en

gång haft.

— Jag har två elever. Och till nyåret

har ministern lofvat — — —

Hector hörde icke. Han undrade om de,

hvilka en gång haft honom kär, voro friska och

hade allt godt och icke voro ensamma.

— Får jag en absint till, sade professorn.

En sked klirrade i glaset och isbitarna

rasslade i hinken.

Hector mindes en vän som nu var hans

ovän. — Vi hade mycket gemensamt, tänkte103

han, och hade ofta roligt tillsammans. Jag

hoppas det går honom väl.

— Das Leben ist eine Strafe, sade

professorn.

Hector såg som i en dimma den långa

väggsoffans alla ansikten. Där sutto de två

norska målarna, gamla män med det röda

bandet i knapphålet, hvilka voro dödsfiender och

icke hade talat ett ord med hvarandra på

femton år. Men hvarje dag hälsat förbindligt på

hvarandras hustrur. Och där satt den danska

diktaren bredvid den svenska skulptören. De

träffades så dagligen i tio år men förstodo

icke hvarandra. Båda talade några ord ut i

luften, men ingen uppfattade hvad den andra

menat. Så sutto de stilla samman och smuttade

fredligt på hvar sitt glas.

Hagelsmiths Daudetprofil lutade sig öfver

bordet mot en lomhörd norsk författare för

att föreställa två landsmän.

— Två finska konstnärer, sade han, en

bildhuggare och en målare.

— Äro de författare? frågade den döfve

med pipande röst.104

— I Finland äro alla skalder, sade

Hagel-smith. — Vi ha hundratusen skalder, som sitta

och spela på kantele i själen.

Några lägre utländska korrespondenter

stafvade mödosamt igenom dagstidningarna för

att kunna öfversätta det viktigaste och sända

hem som artiklar. En baron klippte silhuetter

af sällskapet och en fet, slätrakad herre som

såg ut som amerikansk . Christian

science-missionär, men var skulptör och talade med

kastratstämma, gick omkring och läste i

händerna. En af damerna hade hunnit till sin

fjärde absint. Hon log frånvarande och

sim-migt. Hon var starkt berusad och tappade

ofta sin cigarr. Askan låg som renmossa öfver

hennes fläckiga, mörkgröna sammetslif.

Plötsligt tog hon fel på glas och tömde lugnt den

trötta löjtnantens visky.

— Das Leben ist eine Strafe, sade den

ryska professorn.

— Äro de verkliga, dessa marionetter,

tänkte Hector. — Att sitta år efter år i samma

soffa och hata hvarandras åsyn... Att på

slaget klockan fem opalisera drömdrycken och105

i fantasin minnas hvad man trodde det skulle

blifva till — det som aldrig blef. Att minnas

ungdomen...

Vid fransmännens bord satt poeten Paul,

som aldrig tvättade sig. Han klippte och

kammade sig icke, och det ramsvarta håret växte

in i öronen som iglar. Den aldrig bytta

skjortkragen satt limmad vid halsen. Bredvid honom

stod en ursprungligen grekisk diktare, som

blifvit berömd i sitt nya fädernesland. Han

höll sig stram och någorlunda ren. Med

handen i sidan för att rockslagets dekoration skulle

synas, mönstrade han skarpt och närgånget

genom en enorm monokel de unga norskornas

urringningar och kolossala bröstsmycken.

En liten flicka kom in och sålde

aftontidningar. Hon var mager och blek, men hade

långa, ljusa lockar. Hennes nakna, smala,

blåfrusna ben voro stuckna i grofva snörskor, som

lämnade stora fjät i golfvets sågspån. Med

klanglös, klagande röst upprepade hon från

bord till bord:

— La Presse! — La Presse! — La Presse!

Hector mindes sitt barn och gaf henne106

alla växelmynt, han hade i fickan. Hon

svarade med ett svagt och undrande smil. Det

kom litet blekrödt på de hvita kinderna. Hon

såg ut som vårens och fattigdomens blomma,

anemonen.

— Jag har en gosse, sade professorn. —

Han skall icke bli matematiker.

Han drack ur sitt glas och tecknade efter

ett nytt. Då vätskan började opaliseras

fortsatte han att med de välvårdade händerna

slå rytmiska rörelser, som anförde han en

osynlig orkester. Han mumlade också några ord

och algebraiska formler.

Kaféet började tömmas. Gästerna

försvunno utan afsked. Hector lade märke till,

att alla försökte få sällskap. En och annan,

som måste gå allena, såg rådvill ut. Det var

samma spår af fruktan, som hos en vilsegången

i främmande terräng.

— Jag är inte riktigt klok, hviskade den

urspårade matematikern. — Jag är litet på

sidan af — ein bischen verrückt. Jag gör

tecken i luften med fingrarna och säger

underliga saker. Det betyder ingenting...107

Hector tänkte: är det någon som är klok?

Hvad betyder det att vara klok? Das Leben ist

eine Strafe, det är säkert.

— Jag orkar icke äta något, sade

professorn och reste sig.

— A» revoir, sade Hector.

Ryssen kastade en skygg blick mot

kassapulpeten.

— I går natt förlorade jag igen i

Filatelistsällskapet. Vet ni hvad det är? Det är en

vanlig simpel spelklubb dit alla världens skojare

höra. Man plundras systematiskt. Men jag

måste gå dit ändå.

— Jaså, sade Hector.

Matematikern log ett underligt leende.

Han sade hemlighetsfullt:

— Jag har skrifvit fem band vetenskapliga

arbeten som väckt uppseende och blifvit

analyserade i Acta Matematica. När jag var yngre

kunde jag sjunga bedårande. Hör!

Med spår af en vacker stämma och

musikalisk daning sjöng han:108

»Ön revient toujours — toujours — —

à ses premiers amours.»

Rösten svek när han gentog i stigande:

— à ses premiers amours...

Han slank ut genom dörren som en svulten

och strykrädd hund.

Hector satt kvar. Efter hand hade alla

gått. I ett inre rum åt värden tillsammans

med sin familj den sena middagen. Kyparna

stötte upp fönstren för vädring och slogo bort

tändstickor och aska från borden. Deras

handdukar smällde hårdt mot marmorn. Hundar

och kattor kröpo under skinnsofforna.

Men Hector kunde icke komma sig för

med att gå. Han satt som fastbunden. Soffans

ryggstöd och ryggen blefvo ett. Då han satt

alldeles orörlig, tyckte han sig känna hur han

öfvergick till trä — blef en möbel. Känslor

och tankar domnade, maskineriet stannade. I

rummet bakom åt familjen. Han hörde deras

knifvar, gafflar och skedar. Tallrikens ljud109

och glasets. Då och då en oförståbar mening,

och så ett par höga skratt. I en spegel såg

han en väggklocka. Men det var omöjligt att

räkna ut hvad den visade. Förmodligen half

nio. I spegeln såg det ut som half fyra. Allt

var barockt. Genom glasdörrens åt gatan

immade rutor tittade oförmodat ansikten. Det

grå intet skingrades när någon andades

utifrån och i mörkret syntes ett hvitt ansikte med

brinnande, svarta ögon, som blickade in i

kafélokalen. Så försvann det hastigt och efter en

stund dök ett annat upp, tryckte näsan platt

mot glaset så det liknade en vanställd mask

med ögon af porslin och hår af tagel. Andra

sågo ut som drunknade och en var gul som vax.

Det var främmande ansikten som spejade efter

bekanta.

Till slut höll han icke ut längre. Det

föreföll honom en minut — eller kanske var det

blott bråkdelen af en sekund — som om visste

han hvarken hvar han var eller hvem han var.

Då blef han rädd och sprang upp och skrek

till. Han hade utstött ett högt rop som om

hjälp. Och två uppassare hade skyndat fram.110

De trodde han var sjuk. Emile med

trubbnäsan frågade:

— Är monsieur sjuk?

— Ja, svarade Hector.

Han kände att han skakade i frossa.

— Då skall monsieur taga kinin i vieux

calvados.

— Ja, sade Hector. — Han förstod icke ett

ord af hvad kyparen sagt. Det lät som ett nytt

språk.

— Och gå i säng.

— Ja.

Då han lade sin hand på skänkhyllan för

att få stöd, kände han hur det ryckte i fingrarna.

Och plötsligt hoppade handen till som en groda.

— Jag måste ut i luften, tänkte han.

Han gick utan att invänta Emiles medicin

och utan att säga adjö eller betala. Då han kom

ut och hade gått ett stycke erinrade han fig

betalningen. Han vände och märkte först då

att han glömt rocken.

Detta samlade honom litet. Han rätade

upp sig och gick med raska steg tillbaka. I

dörren stod Emile.111

— Tack, jag är bättre, sade Hector i kylig

ton. — Får jag min röck. Hvad är jag skyldig?

Det fanns ingen orsak att vara kort mot

uppassaren som vänligt och deltagande

betraktade honom. Men han kunde icke hjälpa det.

Replikerna föllo som hade någon annan sagt

dem. En annan, som han kände, och som

brukade håna hans sentimentalitet.

*

Hector satt i den lilla restaurangen. Det

hade tagit tredubbel lång tid mot vanligt att

nå den. Först hade han gått blindt på mellan

lyktor och omnibusar, längs trädgårdsmurar

och annonsplank, likgiltig hvart vägen bar. Han

mumlade för sig själf samma fraser gång på

gån g:

— Det är likgiltigt. Allting är likgiltigt.

Det är det samma — allt är det samma. Hela

lifvet är fullkomligt betydelselöst. Man är

en-som och därmed är allting sagdt. Sak samma

hvad man gör. Hvarken det ena eller det andra

betyder något. Du är ensam — det är

slutsumman.112

Den nervösa ensamhetskänslan gaf honom

emellertid upphetsningens energi. Han gick

vidare som om det gällt ett viktigt mål. Men

så stannade han. Ljusen hade blinkat törbi

honom som kupéfönster. Plötsligt var det

svart. Han hade nått ett illa beryktadt kvarter,

det var icke långt till fästningsvallarna. På

en gång kände han sig trött och önskade han

åtminstone haft en käpp. Spårvagn kunde han

icke förmå sig gå in i. — Det var ännu mer

ensamt att sitta bland människor. Den känslan

kunde han få riktigt stark i en fylld

teaterparkett.

Och på återvägen, då han gick

långsammare, grubblade han öfver detta.

— Alla människor äro lika ensamma,

tänkte han. I stort sedt lida de alla af hvad

jag kallar rumsskräck. Det är lifsskräcken.

Därför slå de sig ihop för att dela den,

förminska den, halfvera. Och det är naturligtvis

det enda riktiga. Den ena hjälper den andra

äfven när det ser ut att verka raka motsatsen.

De komma ifrån tankarna pä tomheten. Men113

det är sant att det dock finnes människor

som lida mer än andra.

Han drogs till det lilla matstället, där

kvarterets studerande inom olika grenar brukade

äta. Det var ändå bättre än gå in på ett

vildt främmande ställe. Det var ett något.

— Djuren äro också ensamma och lida

däraf, tänkte han så. Hur ofta hade han icke

sett hundar som tydligt visat melankoli i

enslighet. Och han log vid en tanke som vidare

föll honom in: träd, buskar, blommor, kunde

se ut som om de voro sorgsna när de växte

ensamma.

— Ja, sade han till sig själf, jag har

kommit så långt att det rent af förefaller mig som

hade också döda ting ensamhetskänsla.

Åtminstone kunna de få prägeln. — Ett ensamt

och öfvergifvet hus. En kulle. Och möbler!

Kanske mest möbler. Det är väl därför att

de mer än andra ting formas för dagligt

umgänge med oss. Ser man dem stå i ett stängdt

rum, från hvilket ägaren rest, är det som om

de grämdes. Ja, jag har i gamla antikvitets-

8. — Berger.114

butiker sett en soffa, ett bord, en gammal

stol eller byrå, som sörjde ...

— Du blir en sådan där öfvergifven möbel

till sist, sade han.

Och han fortsatte att tala i tredje person

till sig själf, som hade han varit två, haft ett

sällskap med hvilken han vandrade och tör

hvilken han både beklagade sig och ondgjordes.

Det märkliga var att denna andra svarade,

tröstade, satiriserade, talade kalla ord och

förnuft, gjorde honom starkare. Det var en

dubbelexistens, men samtidigt medveten. Han

visste godt att den fanns och tydligast när han

var som ensammast. Då var det som vore han

dock icke ensam.

Nu som förr lugnade detta tal till sig själf.

Hector kände ångesten lägga sig som en

aftagande vind och det blef svalt i hjärnan. Han

slog minnen och ansikten åt sidan, de sjönko

åter ned i dimma och han kunde klart

iakttaga de förbipasserande.

Kring en stor öppen plats lyste det från

småkaféernas fönster. Och i midten reste sig

som en mäktig bergskontur mot natthimlen sta-115

dens skönaste monument: det sårade lejonet.

Väldigt och imponerande i sin storslagna

enkelhet, samladt det blickar och tankar, drogo

dem med in i blockets fasta form och gaf

styrka lugn och kraft. Hector hade stått en

lång stund framför bilden och glömt alla små

individuella sorger. Därpå hade han gått en

bulevard: rakt ned och ändtligen nått den lilla

restaurangen.

Nu satt han där.

Det var ett långt hvitt rum, med en aflång

alkov — icke olik aktersalongen på en

ångbåt. En trång dörr förde till en smal och mörk

passage, som ledde till köket och ett par små

bakrum, icke större än garderober. Dessa små

hvita hål fylldes hvar afton af hungriga gäster,

hvilka sutto i knä på hvarandra för att få rum

vid de små borden. Det luktade ständigt mat

härinne, olja, fisk, frukt och omelett. Ägaren,

en ung kock, lagade själf all maten och hustrun

satt vid kassan. Leverantörerna, slaktaren,

bagaren, grönsakshandlaren och fiskmånglerskan,

kommo och gingo, kasserade in och hälsade

på stamkunderna. Tvättmannen räknade upp116

sina servettpackor midt på alkovbordet och

fönsterputsaren drack ett litet glas i själfva

ingångsdörren. Vissångare och gatmusikanter

kommo ända upp till fönstren och krymplingar

och tiggare trängde sig in mellan borden. När

artisterna och deras modeller voro fattigare än

vanligt skrefvo de på en liten lapp sin skuld

och den träddes på en nål hos värdinnan. Hon

hade fem sådana staplar af skuldsedlar på den

lilla hvita katedern.

Hector mindes legenden. För många,

många år sedan, då den gamla värden, som

varit någon handtlangare under den stora

köks-chefen hos Napoleon III, gick omkring och

småpratade mellan grytor, stekpannor och

artister, studerade äfven en ung amerikan

konst i kvarterets berömda skola. Han var

mycket fattig och det var svårt ibland med

betalningen. Men han fick kredit som de

öfriga. Det blef dock sämre och sämre. Han

försökte äta det minsta möjliga och alltid det

billigaste, men det hjälpte icke. Summan steg

oafbrutet vid kassan. Han tordes icke mer117

addera ihop den i hufvudet. Den belöpte sig

till slut upp i tresiffrigt tal.

Så blef han plötsligt borta en dag. Och

han var borta ett halft år. Då mötte värden

honom händelsevis en afton i ett helt annat

kvarter.

Den stackars artisten kände sig nog illa

till mods. Men källarmästarn hade endast lett

fryntligt och frågat hvarför han icke mera kom

och åt hos honom.

— Jag törs inte, hade så den fattiga

målaren svarat, jag är ju skyldig så mycket

pengar hos er. Och jag ville icke drifva det

ännu längre — det är nämligen alltjämt lika

dåligt...

Då hade värden förklarat att det gjorde

ingenting. Endast han ville fortsätta att äta hos

honom. Att däremot blifva borta kunde han

icke med.

Och så kom det sig att främlingen på

nytt åt på kredit en lång tid — visst ett par

år, och det tresiffriga talet hos värdinnan blef

fyrsiffrigt fastän artisten mest lefde på soppor,

bröd och hvita bönor. — Och en dag var han118

åter borta, men denna gång på allvar, ty han

hade återvändt till sitt land på en

kreatursångare, när han till sist insett att konstens

gyllne gallergrindar för honom alltid skulle

förbli slutna.

Men många år efteråt, när hans namn

var glömdt i den lilla artistrestaurangen, kom

ett bref till värden, som blifvit litet gammal

och korpulent, och brefvet var från den fattiga

konststudenten.

Han var icke längre fattig — och han

var icke heller längre artist. Han var

handtverkare, men hade fått helt oförmodadt ett stort

arf. Och nu sände han en check på tiodubbla

summan af det fyrsiffriga tal, hvilket stått

skrifvet en gång på små lappar i den hvita

kassapulpeten hos Madame.

Sedan den tiden lefde legenden och många

lefde på den. Den gamle köksmästaren gaf

sin dotter till underkocken och flyttade ut på

landet. Och det unga paret fortsatte rörelsen

i de små hvita lådorna och höll traditionen i

ära och väntade hvar dag ett underbart bref

från Amerika.119

Hector satt vid det långa bordet i

akter-alkoven. Han var den enda gästen, alla hade

längesedian ätit och gått. Nu åt familjen och

tjänstefolket, samtidigt, men vid hvar sitt bord.

Kocken i hvit mössa, som satt långt bakåt och

på sned öfver den svarta luggen. Han hade

muntra spelande ögon och rullade cigarretter

mellan rätterna. Hustrun, ung och naivt kokett,

lade för, blandade såsen, tillredde salladen och

skalade frukten. Den Lilla dottern, en docka

med långa, ljusa lockar, höll den stora, feta

huskatten om halsen. Och mannens föräldrar,

som voro på besök, sutto bredvid hvarandra.

Gumman såg beundrande på sonhustrun och

gubben stafvade igenom en aftontidning.

De unga flickorna — uppasserskor och

kökspigor — pratade ogeneradt vid

långväggens bord. Den som hade kvällens tur att

servera delade ut bröd och vinglas. De

diskuterade sina älskare och veckans frikväll.

Det långa bordet i alkoven var öfvergifvet.

Men det visade ännu tydligt hvar alla de suttit

som nyss befolkat det. De skrynklade

servetterna, de tömda buteljerna, det fläckade duk-120

tyget, brödsmulorna och tallrickarnas

matrester, skvallrade om hvar kunds ställning och

smak. De tomma stolarna stodo ännu halft

vända mot hvarandra, som konverserade de,

knifvar och gafflar lågo nyss släppta ur lefvande

händer. En kvarglömd aftontidning, en

ser-vettring, ett band, en nypa tobak eller en

tändsticka gaf klaf åt gissningen.

Och som Hector åt sin halfvarma portion,

togos de tomma platserna åter i besittning.

Han var icke längre i främmande land utan

hemma. Därborta ljöd ett annat tungomål än

hans, men vid det afätna bordet talade

skuggorna hans hemlandsspråk. Där sutto familj

och vänner, kamrater och släkt, som de en

gång suttit vid hans hus" härd. Lampan brann

varmare och duktyget blef rent, vänliga händer

räckte brödet och saltet, någon spelade och

sjöng en gammal melodi och utanför fönstren

steg konturen af en hel stad, öfver hvars

kyrk-spiror sju stjärnor lyste på natthimlen.

Men bilden bleknade och svann, liksom de

han mindes tröttnat och blifvit borta då han

icke hade mer att gifva. Och han satt vid121

ett söladt bord, med tomma stolar, med tömda

och fingermärkta glas, bland affall och skulor.

Det yttre blef öken, när det inre blef tomt.

Kvar var endast orena aftryck och fläckar.

En dimma fördunklade synen. Han dolde

sig bakom den flottiga matsedeln, hvars

hekto-graftryck klibbade som sås. Nyss hade han

icke känt ensamheten, de hade varit två som

talats vid, då de gingo ned till restaurangen,

och kallat hvarandra för du. Han hade känt

att en ensam icke är så ensam — men nu

var allt meningslöst igen. Hela lifvet en trasa.

Den som kunde alltid vara kall och resonera

med sitt förnuft, den var icke ensam. Men

han kunde icke — endast ibland.

Och dessa ständiga omkastningar från höjd

till djup, i svart och i sol, togo de sista

nervkrafterna. Man skulle icke hafva nerver.

Hector såg bort till familjehörnet.

Gruppen drack svart kaffe och konjak. De sutto

som hade en målare arrangerat dem. Värden

hette Leduc. Och därför kallades den lilla

vackra hustrun med sitt lustiga pjerrotleende

för Madame la duchesse. De sågo nöjda och122

lyckliga ut. De gingo helt och fullt upp i sitt

yrke och de visade fullt förtroende mot

kundkretsen. Hvar gäst skref själf sin nota. Det

var bruket, och skulle någon gång ett

underslef begås, var Hector säker på att ingen

nerv-kris inträffade. — Han önskade att han var herr

Leduc i hvit kockmössa och med

fingertopparna saffransgula af cigarrettrullningen.

Hector lät kökspigan blanda

rödbettssalla-den. Han lagade den bättre själf, men det gaf

en sista illusion af att någon beskäftigade sig

med honom. Och äfven kaffet bad han flickan

hälla upp och sockra.

Han satt länge och såg midt på den hvita

väggen med blinda blickar. Han kände

tomrummet växa, det kom inifrån, en förtärande

saknadiskänsla som steg ur djupet af hans

hjärta, fläkte upp bröstet som ett par dörrar och

bredde sedan ut sig, svepte kring och flöt om

i rymden. Och det var tomt rundt om.

Så reste han sig då han kände något

brännande hett droppa från kinderna. Och gick

hastigt på det de icke skulle se hans ögon.

*123

Det blef en underlig vandring hem till

hotellet.

Gatorna lågo öde och månen lyste mellan

skyar som snabbt flögo lindor det höga

hvalfvet likt stora svarta fåglar. Alla portar voro

omsorgsfullt låsta, butikdörrarna tillbommade

och skyltfönstren täckta af luckor eller fällda

järnblecksridåer. Våningarnas rutor hade

gardinerna väl dragna innanför och glaset

reflekterade iskallt månens strålar. Här och där

kunde en purpurstrimma lysa varmt, och högt

upp i ett vindsfönster brann en ensam

orangeflamma. Asfalten gaf genljud under fotstegen

som ett håligt källareko.

Hector gick med händerna i fickan. Han

såg sitt hotellrum, stelt, kallt, allt lika som då

han gick ut, endast städadt enligt evigt samma

princip — vattenkannan fylld, karaffen fylld,

ett hvitt täcke på sängen, stolarna makade till

rätta, gardinerna ordnade. — Han frös vid

tanken.

Icke en människa att se! Långt bort

korsade i susande fart en elektrisk nattspårvagn

bulevarden. Den var tom, lyste till, det gni-124

strade om hjulen, och så var den borta. Litet

därefter kommo två polismän, sida vid sida,

de rökte cigarretter och gingo långsamt,

insvepta i sina halfkappor, längs husväggens

skuggrand. Och under trädens mörker följde

ännu ett par vakter på cykel. Ljudlöst och utan

lanternor gledo de fram som skuggor.

Pedalerna klirrade icke och luftringarna löpte lätt

öfver asfalten. Icke ett ljud och intet ljus från

de smygande spökena. När de passerade en

lykta glänste ett par uniformsknappar.

Och Hector frös alltjämt. Hans hjärna

frös och tankarna stelnade. Hjärtat darrade af

köld, en ishand kramade det. Då rann blodet

ka lt och huden krympte i knottrigt gåsskinn.

Han afundades tiggarna som sofvo på

dubbelbänkarna. De lågo där två och två — kamrater

i köld och trasor.

En röd lykta brann under tälttaket till en

krog. Det var tecknet på att tobak och

frimärken såldes där. Hector gick in och köpte

en cigarr. En soldat stod och skref ett vykort

vid disken.

— Jag borde också skrifva ett vykort,125

tänkte Hector. — Sända en hälsning, en vänlig

hälsning... Det är roligt få bref, som säga

något vänligt. Det är goda tankar, födda

kanske i ögonblickets flyktighet, en stämning bara.

Men de gå genom luften och öfver haf och

under jorden och komma fram som en varm

handtryckning. Då känns det för minuten godt

och inte så tomt och bortglömdt. — Se, säger

det meningslösa lilla kortet, här är en som

kommer ihåg dig och tänker väl och vänligt...

Och af så litet blir det ljusare.

Men Hector hade ingen att skrifva till.

Då han tänkte efter fanns det ingen. Han

erinrade sig med bitterhet de otaliga hälsningar,

han slösat med, utan att någonsin hvarken få

eller fordra ett gengäldande. — Nej, det var

ingen, som var längre värd ett frimärke.

Han snoppade cigarren och tände den.

Krogvärden betraktade honom intresselöst.

Hector önskade att säga något, men mannen

såg afvisande ut. Han ordnade litet med de

indigoblå, de ockergula och de krappröda

cigarrettpaketen. Därpå rörde han om med horn-126

skeden i en snusburk och började slutligen

skölja glas under zink- och mässingsdisken.

Då föll Hectors blick på en bunt käppar

i ett rörställ. Han mindes att han tidigare halft

önskat en käpp och ehuru han hade flera

stående i hotellet valde han ut en vanlig, simpel

imitation af engelsk walkingstick. Den kostade

icke ens en franc.

Utanför butiken höll kastanjeförsäljaren

på att packa in för natten. Det var släckt i

den lilla kolugnen och säcken med de ostekta

kastanjerna var tillknuten. Hector köpte en

liten påse af de sotbruna och varma frukterna,

blott för att höra månglaren säga tack och

godnatt.

Så gick han vidare. Vid ett hörn frågade

en främling honom om vägen. Han kunde

knappast urskilja mannens form och ännu

mindre hans utseende inom en vid gummikappa

med kapuschong, men det var en människa

som tilltalade honom, och han var tacksnam

för rösten i den ensamma natten. Han drog i

det längsta ut på samtalet, utpekade noga

gatukorsningar och avenylinjer, följde honom en127

bit och tog honom slutligen i hand som hade

det varit den främmande, hvilken gjort en

tjänst, och icke tvärtom.

Längre fram mötte han en kvinna. Hon

log inbjudande och ropade vünligi ett god

afton. Han kände sig ödmjukt i skuld för

hennes tilltal och för ögats uppmuntran. Det var

en blick — och det gjorde detsamma hvarifrån

den kom och att den endast var en yrkesgest.

Ännu längre upp bad en tiggare om

almosa. Det var också en varelse. Och då

han därefter kom att snudda vid en

förbi-skyndandes armbåge, blef den brådskande

beröringen i all sin flyktiga tillfällighet till en

känsla af kontakt, som han tyckte sig böra vara

nöjd, vara glad, vara tacksam för.

Nu hade han en lång sträcka bulevard

kvar. Månsken och lyktljus flöt samman öfver

asfalt och träkubb, men förhärskande var den

flera meter breda och djupsvarta skuggranden

från vänstersidans husrad. Vid ett träd med

ett tillslutet stånd, en tidningskiosk eller

telefonkur, kom en mager och öfvergifven hund fram.

Den sänkte strykrädd hufvudet och slokade128

med svansen. Då Hector vänligt lockade blef

den vild af glädje. Den tog några famlande

språng, viftade, dansade och lät de bruna

ögonen lysa. Därpå följde den tätt efter honom,

ängsligt spejande efter hans rörelser, i ångest

att bli bortvisad.

— Jag tar den med mig, tänkte han. —

Det är ett sällskap. Det har jag gjort många

gånger. Den får sofva på skrifbordsmattan,

och på morgonen får den mjölk och socker och

skorpor. Kom bara, stora, stackars hunden!

— vi få ty oss till hvarandra...

Men vid ett hörn var den plötsligt borta.

Den hade funnit ett spår i mörkret, som den

trodde sig bättre känna, eller blifvit skrämd,

och så var den försvunnen i natten.

— Jag har cigarren, tänkte Hector, den

är ett sällskap. Jag tror att det är därför, vi

röka. Icke för tobakssmakens skull, utan för

att det är en kamrat, en följeslagare. Se vi

icke röken, smakar det ju icke, det veta vi

alla. Men annars blir det något lefvande, som

vi förbränna, som värmer och ger lust, i det vi

förinta det — alldeles som med vänner.129

Cigarren brann till sista stump. Han

nändes icke slå af askan. Glödringen skimrade

som blinken från en röd stjärna.

— Jag önskar en figur dök upp, mumlade

Hector, någon som bad om eld. Det är ett

sådant vackert frimureri, människor emellan

som röka. Det nekas aldrig af någon. En

gatans tiggare kan bli betjänad af en guldbuk

och tvärtom.

Men cigarren tog slut. Den sista fuktiga,

tuggade stumpen, icke större än en tumnagel,

måste slängas. Ännu på asfalten glödde den

ett god natt till den ensamme.

Käppen smällde mot trottoaren. — Klick

— klack — kluck. — Jag — är — med. Den

enkla kryckan rundade sig som ett finger i

handen.

— En käpp är något, tänkte Hector. —

Ett sorts sällskap. Alla tiders vandrare ha

användt den. Den går med och hjälper till,

försvarar, deltar, man håller den i handen...

Och handtaget blir varmt — träet liksom

utstrålar värme.

Vid en annonspelare stannade han.

9. — Berger.130

Genom de sista kastanjelöfven sken lyktljus

med bizarra skuggschatteringar på

teaterplakaten. Han läste världsberömda namn och

inbillade sig vara i rapport med dem. De

liksom samtalade med honom och sade i

trycksvärta:

— Här ä" vi. Du känner oss ju och ser

att vi finnas kvar.

Men bulevarden låg tom och månen lyste

som på en kyrkogård.

Då han svängde vid observatoriets trekant,

brann ännu ljus i hörnkaféet. Alla gäster voro

gångna, uppassarna sofvo i sofforna. Endast

ute på terrassen stodo bord och stolar som

förut. De gapade tomma, här och där var

hop-plockadt en laddning tömda flaskor och glas.

Midt på träestraden satt en ensam man.

Hector stannade.

Det var den gamla målaren. Hans stora

vackra hufvud med det hvita patriarkskägget

var böjdt mot bröstet. Han sof.

— Hur underligt, tänkte Hector. — Nyss

har han haft rundt om sig sina vänner, de

uppväxta barnen, sin hustru, gamla kamrater131

och andra. Nu ha de alla gått. Man kan ännu

se hur de varit grupperade under samtalet —

stolarna stå i krets. Men nu är han ensam och

höstlöfven blåsa kring hans fötter. Alla ha

lämnat honom åt natten och gått hvar och en

till sitt...

Den gamle satt äfven i sömnen lugn och

värdig. Hans svarta redingote var korrekt

till-knäppt och det hvita skägget strömmade ned

öfver dubbelslagen, några strån höjdes och

sänktes kring det röda ordensbandet. Den

höga hatten, litet gammal och slitglänsandie,

hade han tagit af och ställt bredvid

bordeaux-glaset. På en packe tidningar låg hans

glasögon, och en massiv käpp med ett ofantligt

hufvud lutade sig vandringstrött mot hans

knän. Han liknade på en gång ett godt barn

och en öfvergifven gammal gud.

— Förskräckligt, mumlade Hector. — Det

är hemskt — lifvet. Alla människor äro

ensamma. De gamla därför att de icke få de

unga med sig, och de unga emedan de icke nå

de gamla. — Men kyrkogården samlar dem

alla. Ja — ännu medan de lefva!132

Han sneddade torget. Månen rullade som

en silfverboll ut och in i fläckmolnen, som lågo

strödda som bläckplumpar på ett ljusblått

läskpapper.

Helt nära hotellporten greps han af fasa.

Han önskade att kunna gå hem till någon

hvem som helst, och ligga hur dåligt som helst

— på en soffa, en brits, ett ateljégolf, hellre

än behöfva beträda cellen däruppe.

Polisstationen förekom honom bättre. — En

konstapel — en fånge, förbrytare — en

människa ...

Vid själfva dörren ryckte han till. Något

skubbade mot hans ben. Det var Zezette.

Hon krummade och spann. Hon sköt rygg och

fick puckel och låtsade vara en kamel. Svansen

stod rakt upp och slog bukter som röken från

ett talgljus. Hon trampade med tårnas små

kuddar och spände klor och strök hufvudet på

sned så öronen vekos likt blomblad. — Surr —

surr, spann Zezette. Då han strök den mjuka

ryggen gnistrade det om fingerspetsarna.

Men då Hector öppnat hoppade hon vigt

undan och var borta i hallens skuggor. Han133

lockade och letade, men Zezette var betjänad

och önskade intet mer.

Från portvaktslogen kom regelbundna

snarkningar — två par. Ett hårdare och

manligt, det andra mera dämpadt och utdraget. Det

lät som sof fyra därinne.

Vid skåpet med facken och ljusen

blundade han. — Kanhända finns det ett bref — ett

brefkort — ett korsband? Måhända ett

visitkort — någon som sökt mig--

Men då han såg upp fann han genast att

det lilla båset som bar hans nummer var tomt.

Rundt om stodo stuckna tidningar och

tidskrifter, alla möjliga postmeddelanden, till och

med reknotiser och värdeaviser — polska,

ryska, spanska, engelska och norska. Men i

hans eget bås var det endast mässingsstaken

med det halft förtärda stearinljuset och

dörrnyckeln med ring och sifferplåt.

Han började uppstigningen så tungt som

ledde trappan till en schavott. På ett af stegen

låg en tappad ros. Fladderskenet från staken

föll på den lilla blomman men Hector tog

icke upp den. I stället satte han klacken hårdt134

på det skära höljet — det var en oredig

tankesammanställning i hans trötta hjärna att någon

trampat hårdt och föraktfullt på det bästa och

mjukaste i hans känslovärld, och att han gaf

tillbaka, lika mot lika, i det han trädde tungt

på en tappad ros.

Genom en halföppen dörr såg han den

gamla ensamma karmstolen belyst af månen.

I sin stumma stelhet tycktes den fylld af

minnen som den frysande grubblade öfver. Och

Hector skyndade på — han började frukta

för sin fantasi som monomaniskt rörde sig

kring det ständigt enahanda.

Då han öppnat sin dörr vred han upp det

elektriska ljuset öfverallt — i taket, i

toalettrummet, på nattduksbordet. Därpå värmde

han hastigt en liten skvätt vatten och tog två

gram veronal.

Under det han klädde af sig, sökte han

låta bli att tänka. Men det hjälpte icke att

ögonen ändå såg blixtskymtar af det hatade

och fruktade hotellrummet. Skrifbordet, som

stod som han lämnat det, med pappersknifven

mellan en boks sidor och två cigarrer på sned135

i en askkopp. Kofferten med alla

hotelladresserna och tåglinjerna och sista tullens

krit-märke.

Men så kom han i säng. Han tordes icke

släcka ljuset genast. Länge låg han med den

heta globen i hand till dess det brände. Och

sedan då endast bordets lampa brann sträckte

han ut handen och klappade den strålande

glasklockan och sade:

— God natt, kära ljus. Du är bara en

maskinprodukt, men du är när mig och lyser.

Kära döda elektriska ljus, det är väl att jag

har dig!

Narkosens dvala nalkades. Då släckte

han. Och i mörkret tyckte han sig vara

ensam i en stor och öde rymd utan fotfäste eller

hufvudgärd. Med en nervös snyftning öfver

sin egen blödighet steg han upp.

Hector tog käppen, han köpt, och som

följt honom hem, och lade den bredvid sig

i sängen som en kamrat. Han somnade med

armen om den.

*136

Månen kastade skuggan af

salongsfönstrets kors öfver mattan. I den blanka

strimman rörde sig något.

Det var Jacqueline.

Mödosamt och långsamt kröp den lilla

sköldpaddan snedt öfver rummet. Hon var

på väg till hörnets flygel för att i dess svarta

spegel speja efter bilden af den gångna Gold.

Ögonen hade i det kalla ljuset ett uttryck af

underlig och ofattlig sorg.v.

Jag har icke på länge sett till Hector och

det gläder mig. Hans förbannade

sentimentalitet är ju nästan fnoskighet och ju mindre

jag hör af den, dess bättre mår jag själf. Dock

kan jag icke neka till att hans sällskap en lång

tid var mig behagligt — ja, äfven hade, så

löjligt det må låta, ett godt inflytande. —

Mitt temperament är ju så olika.

I går kväll var det spökafton på

hörnkaféet. Jag gick dit för att slippa sitta ensam

— det blir långsamt i längden att läsa

utmärkt litteratur. Och de engelska

detektivromanerna har jag strängt reserverat

uteslutande till nattlektyr. De ge åt tankarna ett

sällskap, hvars värde är lika med noll och

likväl just därför dyrbart: man minnes ingenting.

I hotellfönstret midt emot mitt eget, åt138

gården, såg jag Odette städa. Hon bäddade

den stora sängen. Men Felix hjälper henne

icke mer. Han gör sin del af sysslorna ensam,

antingen före eller efter hennes arbete.

Gästen däröfver är visst en amerikan.

Plötsligt öppnades dörren och han kom in.

Först promenerade han några slag fram och

tillbaka mellan stolarna och bordet, under det

Odette alltjämt fortsatte sin städning. Så blef

han stående och betraktade henne. Därpå gick

han raskt fram till flickan och omfamnade

henne. Hon stod stilla. Han omfamnade

henne på nytt och kysste henne. Hon gjorde

intet motstånd. Så blef han djärfvare och

närgången. Men hon lät honom hållas. Jag tror

de icke växlade ett ord. Slutligen kom han

fram till fönstret och drog nèd gardinen.

I trappan mötte jag Marcelle. Hon var

förändrad på något sätt. Ögonen voro större

och brunno till då de mötte min blick.

Hållningen var också en annan, något utmanande.

Det såg ut som spände hon ut brösten. Midjan

var ännu smalare än förr som hade hon snört

in sig i en låg korsett. Det var något nytt139

och konstladt och jag hade intrycket af att

hon var sjuk, hade feber.

Zezette rusade på mig i hallen. Hon hade

lurat bakom en gardin. Hon spände klorna

i mitt ben och kastade sig på rygg och bet

i stöfveln och trummade med bakfötterna. Då

jag gick jamade hon en liten råmning och

slog förargad med svansen. — Från köket,

hörde jag fru Pelican förbittrad beklaga sig

öfver två servetter som fattades i tvätten.

Ute regnade det. Ett iskallt regn som

små pärlor. I gränden till kyrkan stod en

gatflicka och grät. Hennes vän lomade omkring

i små cirklar. Han hade mössan djupt nere

öfver den låga pannan så att lockarna hängde

ned i ögonen. Kragen var uppfälld och båda

händerna djupt i byxfickorna — slidknifven

syntes under kavajkanten. Han gick upp tätt

till henne och gaf henne ännu ett

knytnäfs-slag. — Inne i kyrkan spelades orgel.

Kaféet var fylldt. 1 tobaksröken hängde

gaslågorna som apelsiner. Spegelväggarna

återkastade ett virrvarr af hufvuden, hattar,

peruker, nackar och likbleka, uppåtvända an-140

sikten. Sifonerna hväste som ormar och de

tjocka kaffekopparnas smällar mot faten läto

som tärningsslag. På små gröna dukar

spelade kvartetter kort och vid fönsterborden hade

ryssarna på en gång bräde-, schack- och

dominobrickor i full gång. Starkt parfymerade

kvinnor stego upp och kommo ned i ständig

växelström längs trappan till första våningen,

där de gemensamma toalettrummen lågo.

Vid kaminhörnet satt mitt sällskap. Det

var en sällsynt kompott. Alla spökmänniskorna

voro där och de raraste exemplaren ur

menageriet. Det var åtta olika nationer och de flesta

af dem voro genier och alkoholister. Men det

fanns också nykterister, spiritister och vanliga

humbugsmakare. Tre af de yngsta och

vackraste damerna hade hundar med sig, och en

spansk artist, i svart sammetskappa med

eld-rödl foder, hade medfört sin apa, José —

uppkallad efter Echégaray. Dessutom dåsade

värdens två angorakattor på en pälskrage i själfva

soffvinkeln. Och allt som kan tänkas drickbart

mellan himmel och jord, stod i fantasifulla

flaskor på bordet.141

— Jag skall nu säga farväl, hörde jag

Eskilsons röst långsamt och tydligt förkunna.

Och därpå följde omedelbart en suck från den

ryska professorn:

— Das Leben ist eine Strafe...

Klingenberg, som föreföll nykter, lät sina

stora diamant- och safirringar blixtra öfver

bordet. På sin godmodiga och sjungande

finsksvenska dialekt sade han:

— Jag har ju antagit dig till sekreterare,

Eskilson! Hvarför kom du inte i dag klockan

tio, som det var uppgjordt?

Eskilson blef kräftröd ända ned på den

ärriga och sol- och väderbarkade halsen.

Ögonen stirrade och hela ansiktet ryckte i fåror

och skrynklor. Han ansträngde sig till det

yttersta att svara i värdig form. Efter många

stamningar sade han, artikulerande som i en

profpredikan:

— Den fattiga vagabonden hafver inga

klockor. Den rike mannen ser på sitt

dubbel-boetterade guldur, men proletären får titta på

kyrktornen och solen. Icke heller hafver han

lyxautomobiler att fara i. Jag var nere i staden142

för att snåla till mig en bit mat hos en rik

procentares son, som tror att han är

akvarellmålare. Jag hade inga penningar till omnibus.

Jag fick gå. Vagabonden åker icke. Då kan

man i en världsstad misstaga sig på tio

minuter. Men klockan tio minuter öfver tio

förmiddagen, stod proletären i millionärens

vestibul. Och då kom en lakej och körde ut honom,

och sade: drag åt helvete! Baron Klingenberg

får icke störas. Han sofver.

Eskilson tecknade med fingrarna i luften

som en epileptiker och såg ut som hade han

hallucinationer. Stora svettdroppar sprungo

fram ur det ljusa hårfästet.

Klingenberg nöjde sig med att generad

mumla:

— Hå, inte tror jag nu att det är sant...

Samtidigt stack han ett litet guldmynt i

Eskilsons hand.

1 detta ögonblick uppstod ett slagsmål

mellan två modeller om Zeckin. Den ena

flickan, en vacker baskiska, drog ut en

hattnål ur sin gigantiska hatt och försökte

genomborra en liten fransyska med saffransfärgadt143

hår. Denna åter fällde upp en liten pennknif

och skar baskiskan i armen. Vänninor skilde

dem åt och Zeckin formerade småleende sin

blyertspenna. Med pannlocken öfver ena ögat

började han därefter lugnt teckna ansikten och

händer på små blocknotes.

Eskilson tinade upp. Han meddelade

hviskande till en af fruarna sina erfarenheter af

barnskötsel i Italien. Under tiden drack han

kaffe, åt hårdkokta ägg och skinksandvviches,

samt rökte de små svarta

demi-londres-cigar-rer som stodo i en nickelvas. Klockan slog

half elfva och nya figurer trängdes in mellan de

tätt bänkade gästerna.

Harrison, målaren, var berusad. Han

envisades att sjunga för en blond norska. Hon

försökte lära honom att uttala hennes namn:

— Janna, sade hon, can"t you say Janna?

Och Harrison, dreglande visky i skägget,

babblade idiotiskt leende:

— Why — certainly — Janna — I love

you, Janna ...

Jag ser på alla dessa pratande och

lyssnande varelser. Som de nu sitta tyckas de bilda144

en syskonring, en vänskapskrets. Men hos

hvar och en lurar den oundvikliga isoleringen.

De äro fösta samman fem minuter i en

vänt-sal under uppehållet mellan tåg som gå åt

världens alla väderstreck.

— Skål, Eskilson!

— Skål. Nu reser jag snart. Jag kan

icke gå på bulevarden.

— Hvarför det då?

Eskilson drog efter luft. Han kämpade

med osynliga hinder och pekade ut i luften.

Därpå talade han:

— När jag går på bulevarden blifver jag

öfverkörd.

— Hvad för något?

— Jag blifver öfverkörd. Antingen

kommer jag att dö i ett landsvägsdike eller också

blifver jag öfverkörd af en automobil. Jag

hatar dem. Chaufförerna sikta efter mig. I dag

såg jag hur en elegant dam sade åt sin

chaufför att köra öfver mig. Det var i sista stund

jag hann hoppa upp på trottoaren. Detta är

ingen inbillning. Dessa lyxmänniskor måste

ha retning för sina nerver. Och då köra de145

öfver folk. Men de töras icke köra öfver

välklädda och välfödda herrar af öfverklassen.

Men då de se en stackars fattig sate som mig

så köra de öfver honom. Ned i smutsen med

honom bara!

— Nej, men —

— Jo, säger jag! Därför reser jag. Jag

reser till Genève. Jag hade tänkt resa i dag

men då hade jag blifvit arresterad som

mördare.

— Hvad!

— Jag hade i går tvättat mina kläder —

två skjortor och två par strumpor och två tröjor

och fyra näsdukar. Jag tvättade dem själf

i handfatet. Men de torkade icke på natten.

Då tordes jag icke resa på morgonen.

Därför att om jag packat ned dem i nattsäcken

våta, så hade man vid tullvisitationen trott att

jag begått mord och försökt att tvätta på tåget.

Då hade jag blifvit arresterad och aldrig mer

hörts af.

Eskilson stirrade på mig. Hans läppar

ryckte under den halmgula hängmustaschen.

Utan öfvergång tillade han:

10. — Berger.146

— Nu har jag skrifvit en lång dikt mot de

svarta. Men den blir aldrig tryckt. Blir den

tryckt så är det någon som stjäl den och sätter

sitt namn inunder. Då går det an att skrifva

mot prästerna. Det gjorde för resten mig

detsamma bara jag fick litet betalning. Men det får

jag aldrig. Jag har skrifvit flera hundra

nykterhetssånger och artiklar som gjort en annan rik,

inen själf har jag fått intet. Jag skulle skrifva

hvad som helst åt ett berömdt namn om jag

fick en hacka med.

Nere vid dörren spelade en trasig och

förryckt italienare handklaver. De brustna

tonstumparna ljödo som hackiga flickskratt. Och

ibland kom torrhosta emellan.

— Hvar är spökhistorien ? frågade den

danske skalden. Han såg ut som en liten

satyr-grinande vingud.

— Där är Kleopatra, sade en bildhuggare

och pekade på en modell.

— Nattens drottning, rättade Jakob.

Plötsligt blef diet uppståndelse. En polack

hade rest sig upp och hällt några droppar ur

en medikamentsflaska i sitt ölglas. De om-147

kringsittande trodde att lian ämnade begå

själfmord och försökte hindra honom att dricka.

En lång och hetsig förklaring följde.

Skulptören, som spådde i händer, begagnade

tillfället att närma sig den svenska författarinnan.

— Jag tror endast på en medicin, sade

han med sin falsettstämma. — Det är sur mjölk.

Jag har flera buteljer med sur mjölk. Vi veta

att alla sjukdomar uppkomma af infusionsdjur

som taga människokroppen i besittning.

Mjölken är också full med osynliga djur. Men de

äro oskadliga för organismen och mycket

starkare än de andra infusionsdjuren. Om man

nu dricker sur mjölk förtär dens infusionsdjur

de andra infusionsdjuren. Jag har exempel på

att infusionsdjur i magen —

— För guds skull låt mig slippa, mumlade

författarinnan.

En gulblek dam, som liknade en dödskalle

med pincenez, sade helt omotiveradt:

— Jag tror på andar. Jag tror också att

inan kan på afstånd döda en person genom

vissa manipulationer.

— Kan ni tänka er, hviskade skulptören till148

författarinnan, att hon dansar orientaliska

danser med mässingslock?

— Och pincenéz?

— Ja.

Ett skugglikt och lidande utseende

skymtade några ögonblick öfver en axel. En

kvinnoröst fladdrade ut i sorlet:

— Jag har hvar natt besök af en

skriftställares ande. Vi voro förlofvade innan han

dog.

Italienaren med dragspelet hade fått vin

att dricka. Han grimaserade och krumbuktade

till sin musik, tog några klumpiga danssteg och

svängde omkring. Det var en vals af Métra

han spelade — La Vague.

Den gamle norske målaren såg upp från

sin tidning. Han sade:

— Det är ju spökafton i kväll. Spöken ser

jag nog af — men hvar är spökhistorien ?

Och hans landsman, diktaren, som var

lom-hörd, och konfys som ett jättebarn, spratt till

af nervositet och hviskade med flöjtstämma:

— Ja, ja, berätta någon någonting — bara

jag slipper.149

— Du har lofvat, sade Hagelsmith.

— Nej, men jag kan inte. Jag har sett

en antik pendyl i dag och en gammal italiensk

madonna. Nu funderar jag bara på hur jag

skall kunna få köpa dem. Det är hos den där

gamle antikvitetshandlaren vid hörnet af

Bonaparte och kajen. Men stipendiet räcker icke.

— Das Leben ist eine Strafe, suckade den

ryske professorn och skref en triangel i luften.

Jag skålade med Hageismith som drog i

sitt Daudetskägg och leende såg sig omkring

i kretsen. Han tände en cigarrett och sade:

— Nog kunde jag berätta en heinsk och

förfärlig historia ...

Men Van Tassel hade förekommit honom.

Den unge amerikanen lät sin pipa slockna

under det han långsamt berättade.

— Det är om månen, började han.

Alla hade blifvit tysta och stilla — som

sutto de modeller till en tafla: I kaféhörnet.

— Nere från dörren kom en och annan

valstakt, en pust af toner, upplösta innan de nådde

fonden. Men en tunn och svag meloditråd höll

dem likväl samman till skelettet af La Vague.150

— Det var i Kanada. Min farfar, gamle

Peter Van Tassel, hade en stor gård där. Den

hade ett holländskt namn med indianskt tillägg

som jag aldrig kunnat minnas. Det lät något

sådant som Hookchipewa — eller så. Jag är

ju från östern och har aldrig ens varit nere

till Niagara. Men far brukade berätta den

här historien om vinterkvällarna när månen

sken och vi pojkar gärna ville ut i allt det

hvita frostsilfret.

De hade en dräng där på farfars gård som

hette Thomsen. Hans far hade invandrat från

Danmark och därför kallades pojken danske

Tom. Det var en stor och stark karl, sund

och frisk som ett ungträd och han var också

gladlynt och öppen och ovanligt intelligent.

Meningen var också att han med tiden skulle

börja en affär, förestå ett

skogsafverknings-kontor, eller dylikt, nu var han på gården mest

för att sätta sig in i en del timmer- och

trädförhållanden. Han kunde icke ett ord af sitt

fädernespråk, men en del gamla sägner brukade

han berätta på engelska och de handlade mest

om gengångare och spöksyner från alla möj-151

liga gamla slott därborta i old Denmark. Han

berättade med ett visst allvar, som imponerade,

men knappt hade han slutat förr än han

brukade brista i ett högt och hjärtligt skratt som

var lika blondt till klangen som färgen på hans

lugg-

En kväll i januari hade alla på gården

suttit i stora hvardagsrummet — en sal som

användes till både arbete, måltider, dans, och

stundom äfven sängplats för resande. Där

fanns en hyfvelbänk, som Thomsens far

förfärdigat, och ett stort matbord i sex delar.

Gamla länstolar och empiresoffor, träbänkar,

och sittplatser, som liknade huggkubbar.

Spiseln var öppen och i taket hängde tre

kopparlampor och två glaskronor. Men alla trifdes

bäst i det rummet de riktigt långa och kalla

vinterkvällarna.

Den kvällen var det månsken. Ett

bländande månsken, som regnade ned från en

skylös himmel likt millioner silfverspetsar. Det

var fullmåne och mycket kallt — snön låg

ljusgrön i belysningen och knastrade under

fötterna som när kastanjer spräckas. På efter-152

middagen hade ett lätt snöfall duggat och

ännu, då den sist hemkomne bokhållaren med

danske Tom i sällskap trädde in i salen, snöade

hvita flingor därute i skymningen. Men sedan,

då man ätit och satt och dåsade i vråarna med

pipor och kortlappar, och det blef tal om

morgondagens väder och någon lyft på

storfönstrets gardin, hade det klara månskenet

kommit. Det var en praktfull syn. Man såg

från fasaden ut öfver en stor slätt, soin låg

hvit och ren och jämn och nyfrusen som ett

nyss tvättadt, hårdstärkt och glansstruket stycke

damastduk. Far skildrade så ofta intrycket

af det månlandskapet, om jag så får säga, att

jag har det för mig som en tafla. Vid

husflyglarna, sade han, stodo några glesa dungar

träd, och de sågo i sin nakenhet ut som

underliga djurformer med sträckande polyparmar.

Längst bort voro stammarna svarta och hvita

i skugga och ljus, inen närmare syntes de

elefantgrå med mossgröna strimmor af

månsken. Och grenarna stodo ut som tjocka och

uppåtsvängda snablar. Några klippor och

stenar, hvilka lågo kvar från grundspräng-153

ningen, liknade metallklumpar och slaggstycken,

och på dem sken månens ljusplättar som

ärg-fläckar. Det var förgrunden. Sedan bredde

sig snöslätten, oskärad och otrampad, en

fosfor-grön matta som täckte diken och stubbar för

flera mil. Icke ett fotspår af hvarken djur

eller människa, icke minsta skugga eller plump

på denna lysande skifva. Och längst bort vid

synranden stod skogen som en låg mur af

gjutjärn med topparna underligt klara mot

horizonthimlen. Öfver alltsammans steg

himmelskupan, ofantligt hög och strålande, men

kall och ödslig som jorden inunder. Och midt

på hvalfvet var det stora, lysande klotet —

ett rundt hål, till synes stort som

skogsvagnarnas största bakhjul. Det var både vackert och

hemskt, sade far. De hade alla stått tysta

en stund vid fönstret och sett på månnatten.

— Den gaf en bild af den stora ensamheten,

sade han. Jag förmodar, han menade

evigheten.

Emellertid hade de sedan länge suttit och

språkat som vanligt. Först afhandlades

arbeten och bestyr för följande dag, men därpå,154

efter téet var drucket, hade man erinrat sig

sportbragder, skridsko- och skidfärder och

kälk-åkning. Och så småningom kom man från

tal om olyckstillfällen in på öfvernaturliga

tilldragelser. Slutligen hade då Thomsen berättat

en af sina många danska slottssägner.

Jag kan tänka tnig hur det såg ut inne i

farfars stora sal den kvällen. Vi hade hemma

en vattenfärgsmålning i en blekt guldram just

af hvardagsrummet. Och där såg man hur

elden brann i klumpigt målade gula och röda

lågor, som liknade hästsvansar, på den stora

härden. Kring bordet sutto de alla — drängar,

bokhållare, barn och de äldre Van Tassels.

Jag skulle kunna föreställa mig att Tom, som

var tjugo år, satt på hyfvelbänken och kanske

gestikulerade med en hammare eller ett

borrjärn, under det han berättade. — Och så ser

jag honom hoppa ned och skratta, när han

slutat.

Men utanför låg den kalla snö- och

månskensslätten. Rundt om i hvitgrönt som liksom

själflyste. Tomt, kallt och öde. Just det där

på en gång kalla, tomma och lysande måste155

ha gifvit ökad hemstämning åt dem därinne vid

brasan och fladderskenet i hörn och krokar.

En riktig kanadensisk vinternatt — klar men

urvärldsödslig. Och de därinne kännande sig

som pioniärer i ett stockhus.

Ja, så hade då Thomsen slutat, förstås,

och efter en stund hade han rest sig utan ett

ord och gått mot dörren. Farfar, som trodde

han tänkte gå upp till kammaren pä löftet,

hade sagt:

— Om du inte kommer ned igen, Tommy,

så ska du ha den här boken med dig för i

morgon. Det är nya afvirkningsnummer.

Men drängen hade svarat:

— J°) jag kommer genast tillbaka. Jag

skall bara gå ut ett slag.

Så hade han gått. Ingen hade då tänkt

på att han tagit sin stickade ullmössa med sig,

de hade inte uppfattat att han ville gå utom

huset. Och först efteråt hade min far tyckt

erinra sig att Tom såg så besynnerligt hvit

ut — som månsken pä en spegel, brukade han

säga.

De hörde honom gå genom ytterrummet.156

De hörde honom gå genom förstugan. De

hörde honom öppna ytterdörren och hörde

den falla igen med en smäll.

— Gick Tommy ut? sade då min farfar.

Någon svarade:

— Ja, det var underligt.

Och alla hade ett ögonblick betraktat den

månbelysta fönstergardinen.

Men så samtalade man igen.

Hur det var tynade frågor och svar ut i

kapp med den slocknande elden. Och till sist

blef det tyst. Ingen sade något. Man kunde

höra kölden utifrån. Så tyst var det.

Men månen lyste alltjämt på gardinerna,

som klarnade efter som brasan brann ned.

Slutligen reste sig farfar.

— Klockan är snart midnatt, sade han,

nu gå vi till sängs.

— Hon är mer, sade en af bokhållarna,

hon är snart två.

— Är det möjligt!

Och alla reste sig förvånade öfver den sena

timmen och hur fort tiden gått.

Det var då någon plötsligt utbrast:

167

— Men hvar är Tom? Han skulle ju

ha kommit tillbaka och hämtat —

På en gång blefvo alla lifaktiga. Sista

stundens slappa dåsighet, närd af den

kol-nande brasans värme, tobaksröken och

sömnförnimmelserna, var försvunnen. De vaknade

alla upp och saknadfe en kamrat.

— Hvad har det blifvit af Tommy?

Jag ser hela scenen — männen i farfars

stora sal, den månsilfrade gardinens kvadrat

och jag förnimmer deras känsla af ödsligheten

utanför.

— Hvar är Tom?

— Han gick ju ut —

— Det hörde vi.

— Men vi ha inte hört honom komma

tillbaka...

De stå några sekunder orörliga och lyssna.

De äro gripna af en förkänsla om något hemskt

och oförklarligt. — Herre gud, tänka de, att

någon går ut en klar månskensnatt och man

inte hör honom komma tillbaka, det är ju

intet märkvärdigt — men ändå... Hvad vänta158

vi egentligen på? Intet märkvärdigt har händt

— men ändå...

Då drar farfar med ett ryck undan

gardinen för fönstret och salen fylles af en flod

grönt sken, hela rutan skimrar i

stanniolskift-ningar, men man kan intet urskilja förr än

fönstret öppnats. Den kalla nattluften

strömmar in, vinterbitande, andedräkten står på en

gång som rök ur allas munnar, och aska och

glöd dansar ut från spiseln. Men landskapet

ligger öppet som en stor, tom, praktfull

dekoration på en öde jättescen.

Och på en gång peka alla stumma mot

midten af snötäcket.

Därute löpa de tydliga aftrycken af ett par

människofötter i grofva vinterstöflar. Spåren

gå lugnt och fredligt i två linjer bredvid

hvarandra — vänsterfot — högerfot — vänster —

höger — man tycker sig se och höra

marschen: ett — två — takt — tu. Hvart spår

är klart och fast och djupt tecknadt och

for-madt som i gipsmodell, klacken och så en liten

vall snö, därpå den breda sulan. Det ena

före det andra — vänster — höger, hela vägen159

utan afbrott eller sidosteg, länk vid länk som

en dubbelkedja, till midt ut på fältet. Där

upphöra de med ens vid något svart som ser

ut som en sten, men kanske också är en kropp

— afståndet och ljuset bedrager ögat på

storleken. Rundt om sveper snöslätten, obruten

och ren, dränkt i månljus.

De störtade ut — alla fattade af samma

tanke: därborta låg Thomsen död —

ihjäl-frusen. Hvarför han gått ut på heden var icke

nu spörsmålet, det gällde blott att komma till

hans hjälp.

Och så gingo de alla. Utanför huset och

nedanom den höga förstutrappan sågo de icke

längre så vidt som från salsfönstret. Men

månen lyste bländande, och stegen ledde direkt

från nedersta trappsteget ut mot den långsamt

sluttande slätten.

Det var en god kvarts vandring. Och

så stannade de alla plötsligt, lamslagna och i

stum skräck. Ty midt ute på heden hade med

ens spåren upphört och det svarta som låg

där var endast Tommys stickade ullmössa. Två

sista steg — ett vänster — ett höger, och det160

var som om han stigit direkt in i evigheten.

Snö, så långt ögat kunde nå, rundt om. Och

öfver, den höga, blågröna himmelskupan i

hvars midt månen rullade. Den lyste som

ett väldigt hål och de kunde tro att Tom

sugits rakt in i det.

Far har sagt mig att de alla sedan erkänt

hur de genomilats af en rysning så förfärlig

som hade de slungats in i Niagaras isforsar.

De hade stått öfverväldigade inför det

öfver-naturliga. Därpå hade ett letande begynt som

räckte i dagar.

Men det gagnade till intet. Inga spår

ledde ju tillbaka och hur än saken vändes,

kom man icke ifrån det faktum, att drängen gått

ensam ut på ett snöfält, en klar månskensnatt,

och där försvunnit, blifvit borta, blifvit till intet

som om luften, rymden, tomheten tagit honom.

Alla tidningar diskuterade länge detta

hemska försvinnande och äfven vetenskapen

sökte att förklara gåtan. De vildaste

hypoteser uppställdes, men ingen har kunnat lösa

det olösliga.

Jag vet att sedan dess gick far aldrig161

ensam ut en natt då månen lyste. Och äfven

jag fattas ofta af en köldvåg då jag allena

skådar upp mot den glänsande skifvan — det

är som om jag då först riktigt förstod hur

ensamma vi stackars människor äro.

Här slutade Van Tassel och det var mycket

tyst i vårt hörn. Jag trodde mig dunkelt

minnas ha hört eller läst historien förr, men den

verkade nu så stark att jag kände hjärtat

krympa. Egendomligt nog tänkte jag på

Hector.

Den gamle norske målaren sade:

— Det var en nog så märklig historia,

den, herr Tassel. Men vet ni hvad — det är

egentligen allas vår historia. En dag äro vi

borta och några spår i snön och en stickad

ullmössa är allt vi lämna efter oss.

På nytt tego alla. Jag hörde ett och annat

glas skramla. Så sade midt i tystnaden

Eskilson :

— Jag hafver blifvit spådd att jag skall

omkomma i ett landsvägsdike. Det tror jag.

11, — Berger.162

Men ingen skall någonsin veta af det.

Kanske skall någon fråga om ett par år: — livar

är den där Eskilson, — den där fattiga fantasten

som aldrig hade ett öre? Och då skall någon

säkerligen svara: — det vete tusan. Han är

borta. Och så skall ingen fråga mer om den

saken. — Månen tar mig en vinternatt.

Vi sågo Eskilson resa sig. Han tog sin

svarta, slitna hatt och bockade sig höfligt. Jag

såg att hans skrumpna och väderbitna

kinder voro våta af tårar. Han gick genom

kaféet och ut genom dörren. Ingen höll honom

kvar.

Men strax därpå bröto alla upp. Och de

flöto ut och bort som vågor, hvilka man icke

kan skilja från hvarandra i en stor ständigt

skiftande ström. — Jag kände mig plötsligt

som Hector.

Nere vid dörren spelade alltjämt deri

gamle italienaren sin sorgliga och utslitna La

Vague.VI.

Hector vaknade vid ett lätt buller från

tamburen. Det lät som hade en stol rubbats.

Åter var allt tyst.

I rummet var det halfmörkt, men det höll

på att långsamt ljusna. Möblernas former

trädde fram som svepta i flor och dammet

öfver kaminens stora spegelskifva liknade ett

tunt lager af fin cigarrettaska. De tunga

gardinernas smala springa visade en mjölkhvit

strimma dager mellan den blodröda

sammetsgarneringen.

Hector slöt ögonen.

En dörr knarrade.

Han var hvarken vaken eller sofvande.

Ljuset från fönstrets gardinglänta opaliserade.

Strimman blef till svagt sjöskum, under det

att spegelglaset blånade.164

Någon rörde vid förmaksdörrens lås.

Hectors hufvud klarnade.

— Hvad är klockan? tänkte det.

Men så ville hjärnan åter dåsa bort. Det

for som skyar öfver spegeln och under taket

simmade rök. Han blundade.

Från gården hördes kvastar sopa öfver

asfalten. De hväste:

— Zum. Zum. Zum.

Han var nära att slumra in:

— Klockan kan icke vara — mera — än —

Kvastarnas halfcirkelslag brummade som

stora bromsar:

— Zum — zum — zum ...

Då knäppte det tydligt i dörren där ute.

Hector spratt till. Tankarna ordnades:

— Klockan kan icke vara mera än fem.

Är det Felix som vill elda? Eller börjar Odette

städa ytterrummen så tidigt? Är det kanske

en hotelltjuf eller Klingenberg som kommer

full hem och går fel som vanligt.

Kolen glödde ännu i spiseln. De voro

stora och runda som ägg och brunno i dunklet

som rubiner. Han höjde blicken mot spegeln.165

Den reflekterade förmaket. Han såg den

hvita dörren från entréen, det svarta skåpet

med guldlisterna och bysten af David med

Qoliaths hufvud. Allt gungade litet som i ett

gråhvitt morgontöcken. Och han höll på att

sjunka in i kuddens mjukhet och vaddtäckets

värme.

Nu smällde det för andra gången som i

en gammal möbel och Hector såg i spegeln

hur den hvita dörrens låsvred rördes. Kolfven

trycktes ned och förblef så en sekund. Därpå

sköts dörren sakta och ljudlöst upp.

Han såg oafbrutet in i glaset.

En hvit skepnad blef synlig. Den stängde

varsamt dörren bakom sig och skred därefter

långsamt genom förmaket.

— Drömmer jag? undrade Hector.

Nu försvann spegelbilden in i ramen. 1

nästa ögonblick stod den på sängkammarens

tröskel.

Det var en ung flicka i långt nattlinne.

Håret, rikt och svart, var vårdslöst uppfäst

med några stora nålar i nackknut. De

blå-ådrade fötterna voro stuckna i ett par små166

sidentofflor. Under armen bar hon, halft

hängande, en stor katt, hvars bärnstensögon sågo

rakt på Hector.

— Jag drömmer, tänkte han.

Flickan stod orörlig. Kattens runda ögon

fixerade alltjämt sängen. Svansen slog små

krumma pendelslag.

Så släppte hon plötsligt djuret på täcket

och log. Hector kände den mjuka stöten och

var fullt vaken:

— Men Marcelle! utbrast han.

— Sch! hviskade hon. — Tyst —

Ma-man...

Och hon stod lyssnande i en mjuk attityd

med fingret på mun och lossnande flätor öfver

skuldrorna, hvilka stucko fram som späda

lammungars hvita och runda ryggar.

Katten jamade sakta.

Marcelle log, så de jämna och glänsande

tänderna syntes mellan läpparnas röda oval.

— Det är Zezette, sade hon, den kära,

stygga besten! Jag tog henne med för att

kunna säga, om maman vaknar och frågar,

att jag varit ute med Zezette ...167

Zezette krökte rygg och vände sig ett

par hvarf. Därpå gäspade hon, putsade en

tass och gaf pälssidorna ett par vårdslösa

slick-ningar. Så lade hon sig ned i en grop vid

fotändan af sängen.

— Men Marcelle, upprepade Hector.

Det ljusnade långsamt. Rummet sköljdes

af en mjölkhvit dager.

Marcelle lät sitt linne hastigt falla och

sparkade af tofflorna. Hennes ansikte var

rödt som vin, men halsen och de smala

armarna hade det tunna porslinets

genomskinliga blekhet. I det ljus, som nu flöt från

gardinens springa, skimrade barmen likt

blåskum-mad mjölk och vårtorna liknade unga smultron.

Mellan de små brösten hängde på en smal

silkessnodd en liten konfirmationspenning af

silfver med den heliga jungfruns bild.

— Min gud, hvad hon är ung, tänkte

Hector.

Med hackande tänder sade Marcelle:

— Jag fryser--

Hon kom upp tätt till sängkanten.

Kaminens spegel återgaf den fina ryggens sväng-168

ning och skulderbladens muskelrörelser. En

doft af te och mandel strömmade från den

hvita kroppen.

— Jag fryser, upprepade hon.

Hectors häpnad låg kvar som domnad i

hans hjärna. Han slog upp täcket och makade

sig in mot väggen.

Flickan hoppade upp och med armarna om

hans nacke hängde hon sig fast vid honom

som en drunknande.

Han såg en skymt af hennes ögon i det

heta lilla ansiktet. De brunno triumferande.

— A, hvad jag hatar maman...

mumlade hon.

Hector förstod icke.

— Hvad är det du säger, undrade han.

Marcelle svarade icke men tryckte sig ännu

närmare.

Genom inkörsporten rasslade en tung vagn

och fönsterrutorna skallrade. — Allt var nu

opal och ljusaste pärlemor.

— Det är en hvit saga, sade Hector.

Marcelle, tryckt tätt till mannen, darrade

i hela kroppen. Hennes små fötter, som stötte169

till hans, voro iskalla. Men kinderna brände

som glödgade.

Han tänkte alltjämt:

— Hvad hon är ung — hvad hon är ung!

Då hviskade flickan:

— Jag kan endast stanna en timme...

Han kysste och omfamnade henne hårdt.

— Je t"aime — je t"adore... hviskade

Marcelle med vidt skilda och i lycka leende

läppar. Hennes ögonlock voro slutna och i

deras täta och svarta fransar sipprade smärtans

tårar.

Zezette spann. Först sakta, sedan

hårdare.

Solen började blänka på fönsterpanelen

och alla gårdens sparfvar skreko i

mångstäm-mig kvitterkör.

I yttre rummet hängde på väggen framför

Hectors arbetsbord — som stod midt på golfvet

— i glas och gyllne ram ett enda porträtt.

Den tunga vagnen körde åter ut öfver går-170

dens kullerstenar. Det bullrade som åskan

och hela huset skakades så murarna skälfde.

Det ensamma porträttet föll från sin spik

och glaset splittrades i tusen skärfvor.

Men det var ingen som hörde det.VII.

I dag har jag haft ett samtal med min

koffert.

Jag vet inte hur många det är som förstå

ensamheten. Jag tror att alla känna den —

att enhvar någon gång brottats med den eller

kanske bara tagit den i handen. Sedan ha

de två skilts — åtminstone till det yttre. Men

alla ha icke varit vid den punkt på vägen där

ensamheten blifvit till ett sällskap.

Har du någonsin suttit på din kammare i

främmande land, en förmiddag, då solen skiner

och hela gatan ler så att stojet från stadens

vägar stiger som fågelsång mot fönstret —

suttit där ensam och bara bittert gråtit? All

känsla af och för det som varit kommer på

besök och sitter rundt omkring dig. Alla

minnen vakna och all obesvarad längtan, alla dröm-*

172

mar och önskningar, allt hopp och all undran är

där. Men själf är du den enda lefvande bland

skuggorna och i allt du tänker och minnes

hinner du icke längre än till ett obesvaradt och

meningslöst frågetecken. — Det är att känna

ensamheten.

Men har du en annan gång — kanske är

det en trist höstdag med kaktusgrå molnväggar

och regn som rinner som tårar på rutorna —

suttit allena i ett halfnaket rum och gräft bland

papper och porträtt och haft intet att hoppas

och intet att tänka fram emot, men ändå med

stilla ro och ett lugnt leende låtit lifvet, som

varit, taga gengångarform? — Det är att

säll-skapa med ensamheten.

Det har jag gjort i dag.

Jag kom att språka med min koffert.

Det var den som började.

Efter frukosten hade jag lagt mig på

divanen. Jag låg på rygg och stirrade upp

i taket. Blicken löpte längs gipspanelen, följde

gasröret till ornamenten kring takkronan, gick

tillbaka öfver den elektriska ledningstråden

och korn från dörrens dammiga öfverstycke in173

i en vrå med gammal spindelväf och två

gråbruna fuktfläckar. Där steg den ned på

hufvudet af David, som står på ett svart skåp med

guldlister, och då den sedan halkade längs

tvärytan hamnade den på min koffert. Det

var då kofferten sade:

— Hur länge skola vi stanna här?

Jag vände mig litet på sidan och

svarade :

— Jag vet icke. Hvart skall man

egentligen ta vägen ...

— Å — resa kan man ju alltid. Jag har

en hel del planer och kartor och böcker kvar

med uppgifter och förslag. De ligga i min

vänstra öfverficka.

— Det är sant, sade jag och steg upp.

— Låt oss se —

Och jag öppnade locket och började

bläddra i prospekten och vyalbumen.

— Den där gamla medeltidsstaden var

vacker, sade kofferten. — Och jag for på

diligens. Det var vida angenämare än i

gods-finka.

— Det var en påsk, sade jag, och under174

den gamla vindbryggan var flodens vatten

nate-grönt, och vinrankor täckte terrasserna, och

inurgröna klängde öfver de raserade

fästningsvallarna. Tänk, jag minns att luften var så

sydländsk ljum att magnolian blommade.

— Ja, det var inte illa. Och det gamla

värdshuset hade rum så rymliga att jag fick

stå alldeles fritt för mig själf. Och när vi

sedan reste igen, blef jag så omsorgsfullt

tvättad och borstad och skurad och torkad, att

jag kände mig som en ny koffert. Det var två

de finaste och mjukaste händer jag någonsin

känt. De doftade som blommor. Jag hade

kvar den doften länge inom mina väggar. Det

var fina och goda händer —

— Ja, sade jag.

— Och de packade mig också. Aldrig

i mitt lif har jag varit så väl och klokt och

kärleksfullt packad! Jag blef som en helt annan

koffert. Minsta sak lades ned så varsamt och

ömt som skulle den aldrig mer tas upp.

Händerna rättade på veck och ströko ut skrynklor

— det var som smekte de dina gamla kläder.

Och till sist lade de öfverst försiktigt i ett175

hörn — litet gömdt, men ändå så det måste ses,

när jag öppnade mig, ett porträtt i kartong

och några rosor i silkespapper och ett litet bref.

Det kändes så underligt —

— Ja, sade jag.

— Och jag fick mer värde än förr, ty

jag kände att jag bar på något allvarligt.

Jag bar också på två tårar som föllo på

brefvet då det lades ned — just som locket

stängdes. Sen såg jag aldrig händerna mer...

— Nej, sade jag.

— Men jag minns dem, sade kofferten.

— De buro så vackra ringar.

— Ja, sade jag, de kräfde vackra ringar.

*

Ofelia har blifvit arresterad för det hon

varit i slagsmål på gatan. Egentligen var det

hon som fick stryk — och det af den man som

öfvergifvit henne — men hon blef nu i alla fall

tagen och förd till kvinnofängelset. I följd

däraf ha hennes fyra dockor ingen som ser

till dem.176

Och hela hotellet tycks på en gång i

upplösningstillstånd. En osynlig vakt har slagit

revelj och skuggorna bryta upp.

Hvar är Hector? Jag vet icke. Han har

inte visat sig på veckor. För att ha något att

göra, har jag möblerat om min dubblett. Nu

liknar den något helt annat än förr. Skåpet

gömmer små tunna och obeskrifbara plagg af

finaste linne. Toalettbordet har fått en

spritlampa och hårtång och en stor gul ask med

rispuder, på hvars lock ligger en rosenröd

pudervippa. Och band och nålar och kammar

äro strödda mellan nya essensflaskor.

Ett korgflätadt serveringsbord bär på sin

damastduk ständigt skålar med frukt och

guld-halsade champagnebuteljer. Ibland lysa

lackröda hummerskal under de afplockade

druf-kvistarna.

Och alla porträtt äro borta. I stället har

jag fått en samling gravyrer" i smala guldlister.

Jag tröttnar icke att betrakta alla dessa naivt

frivola scener i väl stämda klangtoner af stål

och granit, hvitt och elfenbensgult.

Blommor bäras också in, mig ovetande,177

och ordnas öfverallt i hörnen, på kaminfrisen,

på skrifbordet — ja, öfver den mjuka

djur-fällen framför spiseln och öfver sängens läckra

vaddtäcke.

Och Zezette ligger spinnande och drar sig

i alla vinklar och vrår, och det slår som en

svag doft af te och mandel mot mig från allt

hvad rummen innesluter, gardiner, möbler och

skåpets linne, från Zezettes skinande päls och

från min egen mustasch och mina fingerspetsar.

Men själf har jag mest lust att bryta upp,

äfven jag. Det är kvalm mellan sidenväggarna

och tomt i ljuset kring blommor som dö och

speglar som spegla ingenting. Och ute börjar

vårvinden gå.

*

En dag då jag ringer på morgonchokladen

sticker ett främmande ansikte in genom dörren.

Kroknäsigt, brunhyadt. Håret, kortklippt, är

svart men det tunna skägget rödblondt.

Bakom örat är stucken en cigarrett.

Jag stirrar på denna individ som förefaller

12. — Berger.178

mig maskerad. Nu ser jag att han i handen

håller en dammborste med långt skaft.

— Monsieur ringde?

— Jaa —

— Monsieur önskar?

— Som vanligt.

— Hvad är det?

— Choklad för satan ...

— Pardon, monsieur, men jag är ny och

vet inte...

— Hvar är Felix?

— Felix? Vet inte, monsieur.

— Får jag så min frukost.

Han går och kommer tillbaka med

chokladen. Men han har glömt honungen. Han

hämtar den men tar icke upp posten och

tidningar ...

I korridoren möter jag en timme senare

fru Pelican. Hon bär ett bref i handen och

har gråtit.

— Ack, säger hon, allt är galet, kära, kära

monsieur! Min man som skulle ha kommit

hem till påsken skrifver nu i dag att han

stannar ett år till. Ett år till! A, min gud!179

Och hon börjar högljudt snyfta.

Jag vill säga något men hon fortfar:

— Här går jag ensam och arbetar och

sköter allting och bara längtar och tänker på

honom. Nu har han permission — det vet jag,

jag har frågat i ministeriet — och då kommer

han inte och han skrifver inte ens orsaken!

Jag börjar bli trött och kanske jag snart dör —

ett år är så långt — hvem vet — och hvad

blir det af Marcelle — och han får inte se

hur jag ordnat allt —och jag får inte se honom

— Å, monsieur, jag älskar honom så

förfärligt högt — det är bara för honom jag lefver

och han får gärna ha så många andra han vill,

som är yngre än jag och svarta och gula —

det gör ingenting bara han någon gång kom

hem! Å, min gud — min gode gud och du

heliga moder —

— Kära madame, säger jag, han kommer.

Skrif bara att han måste komma. Eller ännu

bättre: telegrafera.

Madame ser upp.

— Telegrafera? Ja, det kanske hjälpte.

Men hvad kostar ett telegram till Tonkin? Det180

är nog dyrt, inte sant? Kanske man kunde

få det billigare genom ministeriet? Om man

gick till ministern? Kanske rent af gratis!

Eller något som heter tjänstetelegram? Eh?

— Ja, det är möjligt. — Men hvar är

Felix?

Nu är fru Pelican åter lugn. Hennes

stämma blir obehagligt skarp och hela

ansiktet ondt då hon svarar.

— Det är mycket ledsamt, monsieur.

Felix har slutat. Han har rest till London, där

han fått plats i ett stort hotell. Det finns intet

att säga om den saken. Han var i sin fulla

rätt. Visserligen hade han icke sagt upp två

veckor i förväg, utan slutadt plötsligt i går.

Men han motsatte sig icke heller sista

veckolönens afdrag i ersättning. Så det finnes intet

att säga!

— Ja -

— Nej, vänta, säger madame.

Och hennes ögon lysa skalbaggsgröna, då

hon går vidare:

— Men Odette! Odette, den slynan, den

förbannade slynan, har jag kört bort i morgse.181

Tänk er monsieur, hon skall ha barn! Inte

ett dugg har jag vetat förr än hon kom

tjutande till mig och skrek och åmade sig öfver

Felix. Då såg jag, att magen var alldeles

rund — så här! Och marsch ut på porten!

Kofferten fick hon packa på gården. Och en

veckas afdrag! Och till modern har jag

skrifvit! Det är Felix naturligtvis, men det hjälper

icke! Hvarför har hon icke talt med mig?

Jag har hvar söndag sändt henne till mässan,

till samma biktfar som Marcelle — som hade

hon varit min egen dotter. Och det vill jag

säga, att likadant skulle det gå Marcelle, fast

hon är mitt eget barn. På porten — genast!

Men så äro de där slynorna nerifrån södern.

Nu har jag en ny — hon är från Bretagne.

Hon heter Marthe. Och den nya uppassaren

heter Gustave.

Fru Pelican såg ut som en furie. Dreglet

rann mellan löständerna och andedräkten

luktade gammal ost. Jag hade så när stött henne

utför trappan.

Telefonen ringde och madame störtade

i väg.

*182

Jag knackade på hos Zeckin.

Därinne var allt kaos. Cigarrettmoln och

mysklukt. Zeckin stod i skjortärmarna öfver

ett stort ritbräde. På soffan låg en naken

flicka — knappt mer än ett barn. Hon hade

ljust, utslaget hår med skära rosor i. Långa,

svarta strumpor med stora, mörkröda rosetter.

I handen höll hon en morfinspruta och

föreställde att just låta nålspetsen pricka den magra

armen. På schäslongkanten satt en negerpojke

i hvit allongeperuk. Han höll en uppspänd

parasoll i fyrtitalets miniatyrstil, blommigt

siden med fransar och elfenbenskrycka, öfver

flickans hufvud.

— Förlåt, sade Zeckin, men denna sköna

målning skall Simplicissiinus ha i morgon.

Den heter: »Im wunderschönen Monat Mai,

vvenn alle Knospen» — och så vidare.

Han arbetade febrilt hastigt.

Akvarellpenseln flödade. Men ändå spetsades tonerna

till som streck vid streck och

valöröfvergån-garna voro omärkliga. Detaljer af ett

knappnålshuvuds storlek voro utarbetade som i ett

brysselbroderi, men helhetsintrycket kom fram183

som en kompakt massa i väl afvägd

komposition inom några stora och enkla gränslinjer.

— Ni få hvila, skrek Zeckin till de små

modellerna. — Rök och titta i tidningar, men

håll käften!

Och han strök luggen ur pannan.

— Du är blek, sade jag, du arbetar för

mycket.

— Nå, sade Zeckin med sitt tunga leende,

det har väl också andra orsaker.

Han tog korken ur en liten brun flacon

och luktade flyktigt:

— Det är eter.

Därpå tillade han:

— I sommar skall jag måla — olja. Far

till hafvet. Vill göra sjömanskneiper i Havre.

Men till julen far jag hem till min

födelsehåla. Där har jag en gammal mamma.

Och då jag teg fortsatte han:

— När jag var mycket liten brukade hon

säga till mig att alla barn, som voro elaka,

hade icke blod utan sand i sina ådror. Tänk

dig det: fin skrifsand skulle rinna ut om du

stack ett hål på armen. Hvilken storartadt184

hemsk fantasi — inte sant? Nåväl — en dag

skar jag med flit ett snitt i ett finger med

min kroatknif för att se sanden rinna. Jag var

nämligen ett mycket elakt barn. — Men det

kom bara — droppe efter droppe — det

rödaste blod...

Zeckin log, så alla hans hvita tänder lyste.

Jag tänkte gå. Men så fick jag plötsligt

syn på fyra dockor, som lågo bland några

nattrestaurangers solfjädrar i ett hörn, där

sminkburkar och tuschflaskor stodo staplade.

Det var två par — en herre, en dam, en

soldat och en grann flicka.

— Men Zeckin — det är ju Ofelias

nattsällskap!

— Ja, det är det. Nu sofver Ofelia i

häktet och så tog jag mig an dockorna. Men

det var bara egoism. Jag behöfver dem som

modeller. Du kan inte tänka dig hvad

oanständiga ställningar dockor kunna inta!

Han såg perverst lastbar ut då han sade

detta. Men i själfva cynismen låg en ursäkt.

Jag tror han ljög. — Han ville bevara

Ofelias leksaker till dess hon återvände.185

— Apropå, sade Zeckin, nu flyga de.

Klingenberg lyfte i går. Han lastade sin

automobil full med sex korgar champagne, en

mu-lattbetjänt och två kokotter. Så for han till

Spanien. Men jag är viss på han stannar för

evigt i Biarritz när han väl hinner dit. — Och

så norskan som kopierar Rembrandt. Hon och

den svenska löjtnanten ha flyttat ut till Villa des

Artistes i Barbizon. Med två format spännram

och tio meter lärft, en sköljkanna och

Shakspeares samlade arbeten.

1 detta ögonblick knackade det på dörren.

Men Zeckin hörde icke. Han såg så elak och

genomfördärfvad ut att jag kom att tänka på en

läderlapp och en vessla i något Hoffmannskt

spökfönster.

— Det knackar, Zeckin, sade jag.

Dörren öppnades och där stod en bicykel-

smutsad telegrampojke.

Zeckin bröt den blå depeschen.

Han blef hvit som ritbrädets kritkartong.

Jag ropade:

— Hvad är det då, Zeckin?

— Mor är död, sade han.186

De två barnmodellerna sågo med skrämda

ögon och öppna munnar på honom. Därefter

började de leta bland klädesplaggen.

— Mor var mycket ensam, sade Zeckin. —

Nu skall jag resa ned — genast — och

begrafva henne. Stackars mor! — Och nu först

blir också jag riktigt ensam ...

Med häpnad såg jag tårar stiga i degenera-

tionsartistens svarta och smärtfyllda ögon.

*

Då jag kom ned i hallen var där stor

uppståndelse. Madame larmade och skrek. — I

dörren stod en polistjänsteman med trefärgadt

skärp.

Det var om Odette.

— Å, monsieur!

Odette var död. För en timme sedan hade

man funnit hennes kropp i floden. Nu låg

hon bakom glasväggarna med det rinnande

isvattnet på bårhuset, strax under skuggan af

den gotiska mästerverkskyrkans dubbeltorn.

Jag tog min nyckel och gick upp. Jag visste187

egentligen icke hvart jag ville gå. Jag hade

en obestämd känsla af att helst skulle jag vilja

i natt sofva hvar som det än bjöd sig utom här.

Det spökade af ensamma i alla vrår.

Jag gick i tankarna ända upp i öfversta

våningen. Där vaknade jag och stötte på måfå

upp Eskilsons dörr.

Gud vet när han gått. Rummet var oeldadt

och så tomt att själfva möblerna ökade

tomheten. Den tomma sängen — utan sängkläder

eller ens stålfjädersmadrassen — skrek af

ödslighet. På lavoarens vaxduk syntes blott en

ring efter tvättfatet. I fönstersmygen lågo döda

flugor på rygg.

Eskilson var borta — så borta som en

plump slukas af läskpapperet. Jag skulle aldrig

mer se honom ty jag visste att månen tagit

Eskilson.

Men på golfvet låg vid sängfoten en bit

sula. En nött och uttrampad sula. Den var

så sliten och tunn att vindsråttorna skulle på

en natt förtära den.

Då jag slutligen ryckte mig loss och gick

ned igen, for jag i gången på Gustave och188

Marthe. De stodo hoppressade i en krok och

kysstes som två djur.

*

Jag kom in i mitt rum och hade så när

tumlat öfver min koffert. Den stod oförskämdt

bligande med sina adresslappsögon midt på

golfvet.

— Hvarför står du här? sade jag och

sparkade den i vänstra ljumsken — alldeles under

läderhandtaget.

— Där lämnade du mig, mumlade

kofferten buttert.

Och jag flängde rasande upp locket,

gräfde bland pappaskar och halsdukar och fick

fatt i en bunt bref.

Kolelden glödde i den öppna spiseln.

Jag skrynklade samman kuverten och

kastade dem i brasan. En blå låga fladdrade

upp.

Men ur ett af konvoluten föll en pressad

blomma. Den liknade en fjärilsvinge. — Gud

vet hvem som gifvit mig den och en gång andats

en kyss på dess blad.189

Då jag böjde mig ned och rörde vid den

blef den stoft.

Och ett minne vaknade. Jag kom ihåg

den kvällen, då Hector berättade om Margit

och hur jag sedan brände det lilla brefvet

till aska. Till stoft och aska bli de sprödaste

minnen och de skäraste drömmar. Blomblad

och fjärilssjälar tåla icke att tagas hårdt på.

Och hur det var blef jag en smula

sentimental — som hade jag varit Hector — inför

min koffert.

När jag sakta stängt locket, gaf jag den

en vänlig klapp på ryggen!VIII.

Det var den gröna timmen.

Hvar timme har sin färg, såväl den allra

morgontidigaste — hvilken är »den hvita

timmen», då pelarna till Magdalenas kyrka

frost-blekna — som den sena kvällsstunden, hvilken

är blå som delftfajans. Men när det skymmer

under parkens vårgrönskande träd och

solstrålarna falla snedare och tyngre, som

flätade guldband, öfver den nya och varma

rabatt-mullen, då är det den gröna timmen. Och

kring de tusentals borden längs gator och torg

sitta människor och tala eller minnas, drömma

och hoppas.

Det var vår — ny vår med spirande

tankar, hvilka endast voro gentagningar från

gångna vårar. Och de — de vårar som varit

— släppa icke taget, det är som att hälla nytt191

vin på gamla läglar. Ju mildare och vackrare

det blef, dess oroligare kände jag mig och jag

valde till sist ett kafé, där jag kunde vara

fullkomligt ostörd. Ena fasaden låg åt parken

och där satt ingen. Alla sutto åt gatan för de

promenerandes skull, men dem ville jag ju

icke se, och så blef jag, som jag önskade,

lämnad i fred allena.

Där föll ljuset hafsgrönt som i ett

oerhördt akvarium öfver det gamla spjutstaketet

och dammen med guldfiskarna. De höga

hvalfven, som trädkronorna flätade, släppte ned en

silande dager, hvilken föll som gröna droppar

likt vattnet från sockerstrilen öfver

absint-bägaren. Och i detta flor af genomskinlig

smaragdglans lades tankarna lugnade till hvila.

Men en dag spårade Hector upp mig.

Han kom snedt genom parken och han såg

så förändrad ut, att jag icke strax kände igen

honom. Han var yngre, spensligare och

lifligare än förut, och hans hår rikare än förr.

Kinderna hade färg, ögat glans och munnen

var röd som kom han från ett kärleksmöte.

Då han satt vid mitt bord med sitt gröna192

glas — så tätt att våra armbågar snuddade

— såg jag närmare på honom och märkte,

att hans verkliga ansikte var kvar. Men det

låg liksom under det andra, det nya ansiktet.

Som en mask af glas var det påsatt, och hur

väl än formen var stöpt, såg man genom den,

helt klart, anletet den täckte.

Men ung och olik sig var han då

verkligen.

— Det är väl våren som förändrat dig,

sade jag.

Han log.

— Nej. Vår, sommar, höst och vinter

spela nog lika och slå samma tärningsögon

upp. Men tiden löper. Och så är det ju så

gudomligt väl att i loppet susar och hvirflar

bort, blåser undan och förskingras så mycket!

Då han sade detta, var han sig icke alls

lik. Det var icke det gamla, fina ansiktet,

icke heller det nya, litet ungt öfvermodiga,

det var ett annat, ganska hårdt och kallt, som

jag kanske sett någon glimt af förut, men då

i en spegel.

— Ja, fortfor Hector, våren är emeller-193

tid bra, den också. Har du sett alla droskorna ?

Det finnes icke en droska i hvilken det icke

sitter ett par — en man och en kvinna. Och

de sitta och omfamna hvarandra och kyssas

som oin de voro galna midt på ljusa

förmiddagen och när vagnen rullar öfver största torg

och genom trängselskockade affärspassager.

Det är våren. Alla människor i den här staden,

unga och gamla, älska våren i hvarandras

armar. Öppet och fritt och liderligt. Köttets

evangelium för alla. För mig också!

Hans ton var fonografiskt främmande och

då han log såg jag för första gången att

tänderna hade ett grymt snitt. Blicken var också

litet skarp — som frusen.

— Det är lustigt med Marcelle, pratade

Hector likgiltigt vidare. — Sedan den morgonen

då hon kom helt resolut in till mig i sin hvita

nattdräkt och med Zezette under armen, har

det icke gått en dag utan att vi träffats.

— Såå.

— Ja — hahaha. Hon kommer klockan

fem hvar morgon och kryper ned som en katt

och vet icke själf hur väl hon vill mig. Det

13. — Berger.194

är något rörande öfver henne — kanske inest

för det hon är så ung, ja, det är något rörande

öfver al! ungdom. Något fattigt och rörande.

Ungdomen är rik, brukar det ju heta. Men det

är ett misstag — ungdomen är alltid fattig.

Hans röst var icke längre obehaglig, men

stämman hade en glashård klang, som under

fortsättningen likväl då och då förbyttes till

silfver. Från den mjuka sänkningen steg den

dock genast åter till skeptisk och förbindlig

berättarton.

— Zezette är alltid med. Men icke blott

om morgnarna. Sedan nu fru Pelican åter

flyttat ned från fjärde våningen äro vi ju

grannar vägg om vägg. Och där är en igenklistrad

tapetdörr från deras sofrum in till min

sängkammare. Där står Marcelle med Zezette i

famnen och hviskar de ömmaste namn. Hon

uppfinner smekord i det oändliga. De låta

som kyssar. Kramande katten intill sig hviskar

hon, med munnen tätt vid dörrspringan:

— O, gud, hvad jag älskar dig! Du min

lilla egen rara söta älskade Hector Zezette!195

Jag kysser dig tusen gånger — hör bara: en

gång — två gånger — tre ...

Och madame som går förbi säger till sin

dotter:

— Jag tror du blifvit tokig, Marcelle!

Förr tålde du ju inte den stackars katten och

nu kramar du lifvet ur den! Den blir alldeles

för bortskämd. Usch, låt bli att kyssa djuret

så där!

Marcelle säger i hätsk ton:

— Missunnar du mig också katten? En

katt kan jag väl åtminstone få hålla af!

Och när modern försvunnit hviskar hon

till mig:

— Hector — hör — jag älskar dig. 1

kväll går mamma på Operan. Då komma vi

— Zezette och jag!

När jag sitter vid mitt arbete hör jag

en svag hvissling — det är Marcelle. Och vi

utbyta meningslösa och doftande ord som

fladdra likt fjärilar på ömse sidor tapetdörren.

Ibland sjunger Marcelle. Men alltid i

närheten af den stängda dörren. Och alltid

med Zezette i famnen.196

Hon skrifver också små bref. Små

tre-kantsbref med blyerts. De innehålla verser,

kyssar och kärleksförsäkringar. Och så ha vi

gårdens köksfönster. Där står Marcelle och

låtsas visa Zezette sparfvarna. När hon då

pekar ut dem hinner hon skicka mig en

slängkyss, snabb som den voltigerande svalan.

Och när hon någon afton lyckas lista sig in

till mig, så har jag gjort allt så behagligt som

möjligt, och för henne, barnet, är det fest. Jag

har lärt henne att röka och att njuta bubblorna

som stiga ur champagneglasets flyktiga,

fräsande skum. Hon dricker ett par små glas och

strax glöda hennes kinder och ögonen bränna.

Läpparna äro två små heta kuddar som

blodröda och vibrerande pressas öfver min nacke,

mina kinder och mot min mun. Hon begär intet

— bara ger och ger, vet ej själf hur hon skall

ösa nog ur sin fattiga ungdom för att göra mig,

som hon tror kräsen, rikare.

Ibland sitter hon på den stora djurfällen

framför kolbrasan — den är numera alltid

dubbelfylld och hettar som en masugn. Hon

sitter i en lustig grodställning och det röda197

skimret flackar öfver hennes nakna hvita

lemmar. Zezette ligger raklång på rygg och

njuter värmen och rullar ibland: dåsigt öfver på

sidan, biter i en mattfrans och välter tillbaka.

Marcellè sträcker armarna uppåt som bilden af

en sjöjungfru och häfver sig upp på knäna.

— Ah, säger hon, hvad jag älskar dig!

Den lilla silfverslanten med Mariabilden

darrar mellan brösten.

Hon brukar läsa långa tirader för mig ur

poesiböcker och teaterstycken, mest klassiker.

Gud vet om hon själf förstår hvad hon

deklamerar. Jag lyssnar till orden som trilla likt

pärlor ur hennes lilla röda och runda mun,

språket rinner som ett melodiskt och källklart

vatten. Det är kristall och musik.

Men under det hon låter versens rytmer

stiga och falla, höjes och sänkes i mitt minne

drag och ord och blickar, tårar, suckar och

hviskningar från svunna dagar. Det är blott

reminiscenser som fladdra likt eldskenet öfver

Marcelles snöskuldror, och rösterna äro så

svaga som ekon från kyrkogårdens vårdar och

kors. De döda tala icke högt och deras vink-198

ande hälsning är blek och hvit som svepningens

flik. — Jag minnes sagan som Margit en gång

drömde.

Men Marcelle älskar sin Musset. Ända

sedan hon i höstas lärde sig Souvenir"utantill,

ger hon mig gån g på gång alla stroferna, och

hon har fått ett underbart uttryck för den

gammalmodiga versens mått. Hennes ögon bli

borta i en dimma redan då hon börjar:

O la pius chère tombe et la pius ignorée

Oü dorme un souvenir!

Jag hör icke hvad hon läser. I min varma

och tysta kammare flyta orden ut som

paradisfåglar, gunga i den röda och aromatiska luften

och träffa då och då mina öron som mjuka

vingeslag.

Ainsi de cette terre, humide encor de pluie,

Sortent, sous tes rayons, tous les parfums du

jour;

Aussi calme, aussi pur, de mon åme attendrie,

Sort mon ancien amour.199

Och jag, nedsjunken i en stor emmastol,

blundar och ser en grön matta hvars kullar

bära sarkofager. Under de solbelysta träden

simma rökelse och mässång. 1 den blånande

rymd, där Kärlekens tempel med de blödande

rosorna skulle stå, växa kors under vaggande

popplar och cypresser.

Men Marcelle deklamerar vidare:

Loin de moi les vains mots, les frivoles pensées,

Des vulgaires douleurs linceul accoutumé,

Que viennent étaler sur leurs ainours passées

Ceux qui n"ont point aimé!

Den ena strofen följer den andra i ett

vällustigt smärtans tåg — jag hör icke orden.

Jag tänker på det underliga uti att sitta så och

höra en bitter tröst på ett ljuft språk af en

främmande, med ord från död mans mun. Den

lilla Marcelle har ingen aning om hur den

olycklige skaldens souvenir berör mig. Då jag ser

upp, fångar ögat henne i en pose lik det

bedjande Johannesbarnet i Luxembourggalleriet.

Och helt naivt säga dessa unga läppar:200

J"ai vu ma seule amiei, à jamais la pius chère,

Devenue elle-mëme un sepulcre blanchi,

Une tombe vivante oü flottait la poussière

De notre mort chéri,

De notre pauvre amour---

Då måste jag ju le. Under det att

emellertid för mig står bilden af Margit, blek och

älskande, men evigt lefvande död midt i all

sin kärlek. Så kall och arm och fattig i

öfverflöd och rikedom. En lefvande hvitmenad

grift.

Kärlek! du tomma ord. Älskade mig icke

nu den lilla på vilddjurshuden — älskade mig

med ett sjuttonårs hjärtas svärmeri och

för-gudning? Helt visst. Hvad som börjat i trots

och för hämnd och på lek hade snart nog

från hennes oerfarna sida slagit ut till en af

de blödande rosorna kring dödsängelns bild.

Själf hade jag ju för länge sedan på samma sätt

bidragit med att smycka kullens kärlekstempel.

I drömmande ton läser Marcelle de

berömda slutraderna:201

Je me dis seulement: »A cette heure, en ce lieu,

Un jour je fus aimé, j"aimais, elle était belle.

J"enfouis ce trésor dans mon åme immortelle,

Et je l"emporte à Dieu!»

Hon tystnar. De sista orden ha klingat

allvarliga som i bön.

Du ler, tycks det mig? Och nu ser du

högtidlig, nästan förebrående ut. Ack, min vän,

intetdera passar här riktigt. Antingen skall

man gråta eller hånskratta. Men det går ju

icke alltid för sig. Och så blir man indifferent.

Jag är icke samme Hector som förr — tro

mig! Nu är jag snart helt och hållet en annan,

som du ville ha mig. Ja, jag är snart borta

och du har dig själf!

Marcelle kommer hvar dag, inen hon

förstår att allt skall snart vara öfver, ett brustet

minne. Och en dag såg jag att hon bar en fin

liten guldkedja om halsen. Den hängde

samman med och snodde sig om

konfirmationsamulettens band. Senare, då hon klädt af sig,

såg jag att den bar en medaljong med små

pärlor.202

— Hvad är det, Marcelle?

Hennes ögon fylldes plötsligt med tårar.

— Det är en lock. Det är en lock af

min första älskades hår. Jag var bara femton

år och han var nitton. Han var min kusin

och han studerade till doktor. Vi voro

förlofvade och våra föräldrar önskade ett giftermål

så snart han blifvit färdig med alla studierna.

Men efter ett år dog han. Jag älskade honom

mycket — som ett barn älskar för första

gången. Och jag har alltid varit hans minne

trogen ända till dess du kom. Hvar dag har

jag kysst medaljongen med locken af hans

hår, som jag klippte då han låg död. Och

jag har ständigt burit den. Men jag tog af

kedjan den morgonen jag gick in till dig...

— Och hvarför bär du den nu?

— Därför att du älskar mig icke mer!

O, nej, det gör du icke! Så bär jag åter

min stackars döde lille kusins lock — det är

blott en relik — un souvenir.

Högt snyftande sjönk hon ihop i mina

armar.203

Jag hviskade så pass ömt jag kunde lägga

rösten:

— Visst älskar jag dig, barn ...

Men hon snyftade:

— Nej, nej! Jag är alltför liten och

obetydlig.

Hon gaf mig, när hon gick, sitt lilla

silfvermynt. Det skulle jag ha, ty det skulle bringa

mig lycka. — Här är det.

Och jag såg Hector med road min taga

upp ur västfickan den lilla penningen. Han

bollade med den och skrattade.

— Får jag se, sade jag.

Inom ovalens kant stod den oskärade

jungfruns bild med barnet på armen. Och på

baksidan var under en blomslinga ristadt Marcelles

namn och dag och år då hon konfirmerades,

öfverst stod det: Alma Mäter...

— Gif hit, sade Hector — Kanske den

bringar lycka i Monte Carlo.

— Se inte så sträng ut, gamle cyniker!

hånade han. — Vet du hvad jag räknat ut?

Jo, att hela Marcelle är en förbannadt bra

gjord komedi för att få mig att stanna i hotellet.204

Bah, det behöfver du inte grimasera åt!

Modern vet allt och dirigerar det hela och lilla

Marcelle är lockbetet åt den främmande

guldfisken. Sådant är vanligt i det här

rackar-landet!

Och Hector skrattade ett obehagligt skratt.

Jag kände ej längre igen honom.

Samtidigt tyckte jag att jag själf förändrats.

Det var som hade jag inympat på Hector något

af min forna brutalitet, min hänsynslöshet och

mitt förakt, under det att han gifvit mig del

af sin finare sida, sin mildhet i omdöme, sitt

öfverseende och sitt blida förstående. Det var

som icke bytte vi, men upplöste naturer. Jag

hade under min ensamma period i spökhotellet

tillkämpat mig lugn och resignation, och jag

hade lämnat ifrån mig mycken oro och mycken

hårdhet.

Det fanns ännu några droppar i mitt glas

där isen smälte. Jag rörde tankspridt om

kristallbiten med den långa skeden så att det

klingade svagt. Mer aflägset hörde jag

Hectors röst:

— Ack, hvad tjänar det för resten till att205

orda om det som skett eller varit! Tro mig

— det som sker, sker. Och det är alltid någon

mening med det. Ibland är man handen,

ibland verktyget. Men hvarken handen eller

verktyget bestämmer något själf. Och ibland

är man offret. Då är man lika skuldlös som

när man är handen. Och vi bli alla offer,

hand, verktyg, och offer om igen, i tur och

ordning och evig kretsgång!

Jag drack de sista dropparna ur mitt gröna

glas och hörde Hectors stämma allt mer fjärran.

— Hör, hviskade Hector — och jag tyckte

mig se honom böja sig fram emot mig långt

bort ur en dimma — hör!

— Då jag i förmiddags gick upp den

breda, solstrålande promenadvägen, som genom

parkanläggningar och mellan palats för upp

till det stolta triumfmärket, under hvars

mäktiga portalhvalf arméer marscherat, och från

hvars krön man ser hela den stora, blåa,

rykande och fönsterglittrande staden, tänkte

jag på detta. När hela hären af guldets

dagdrifvare strömmade mot mig i en skiftande

vagnsparad, som glänste af lack och siden,206

och luften blef tung under dammskyarna af

parfym och benzin — då tänkte jag: det är

kretsgången, det är hand och offer och

verktyg om och om igen — rundt, rundt, rundt!

Det är den stora ensamheten som varder

evin-nerligen.

Och hvarje cylinderhatt eller ilspinnande

hjuleker, som fångade en solreflex, blinkade

ordet. Biltrumpeterna skreko det, piskorna

smällde det och hästarnas hofvar trummade det

i rastlös takt. Tidningsgamängernas hesa rop,

de trasiga blomsterflickornas violbuketter,

gendarmernas stereotypa kommandogester och till

och med fåglarnas skrämda flykt mellan

kolonner, girlander och gyllne tinnar, proklamerade

för mina ögon och öron samma idé: en jagande

ensamhet.

Denna idé, som så småningom bitit sig fast

i min hjärna och där utvecklats, kom mig att

kallt småle under det jag långsamt skred upp

asfalten under de spädgröna kastanjerna. Och

mer och mer, som i ett förklaringens skimmer,

såg jag handlingar och följder och läste klart

ur öppen bok de naturliga konsekvenserna af207

allt ytlighetslifs ensamhetskänsla. De

innefattade som ett grant och oäkta pärlband alla

brott, hvilka lättja och lyx kunna skapa. Lögn,

svek och bedrägeri, förakt för plikt och känsla

voro så sammanväfda med det dagliga lifvets

rutin att de blefvo ett med hjärna, hjärta och

själ. Och den stora kölden af ensamhet och

förtviflan hos alla dessa lifvets parasiter kunde

icke taga sig djupare uttryck än luftens vift

i en damhatts plym eller isblixten från en

monokel.

Men jag gick småleende vidare och det

föll ro öfver min egen ensamhet som jag trodde

mig skymta kanske ett slut på. Därför var det

icke med bitterhet utan enbart medlidande jag

vid ett hörn för några sekunder stod öga mot

öga med Margits vålnad.

Det var uppe vid den cirkelrunda

stjärn-platsen, hvars uddar peka mot gapen af

bländande avenyer med lysande och klingande

namn. Där kom i trängseln hennes vackra

landå, och då jag såg denna gestalt, som under

andra lifsbetingelser kunnat blifva slott för en

andens furstinna, ligga halfdöd bland pälsverk208

och mjuka dynor, smyckad i allt ett

kokott-sinne åtrår, var jag färdig att gråta. Tomheten

och ensamheten ropade alltjämt som förr efter

en hand och en hjälp, hvilken var oåterkalleligen

för sen, talade i ångestblicken och i pannans

och munnens för tidiga åldersrispor. Solskenet

omspann som en gloria håret, hvars glans var

värd det pris, det inbringade.

Och då mindes jag dina ord den första

kvällen, vi talade riktigt samman, och i det

jag mumlade dem, gaf jag dig rätt:

— Solen skänkte sitt guld åt kronan, men

roten som skulle gifva lifvets märg var fästad

djupt i den mull där lik ligga och dödens

maskar kräla. Därför blef ock stammen ihålig

trots fågelsång och grönskande sommarskrud.

Då Hector sagt dessa hårda ord — som

voro mina egna — blef det tyst. Jag satt

en lång stund med böjdt hufvud och tänkte

på de ensammas hop. — Ensam är en hvar,

men ensammast de, som icke längre orka se

ensamheten i ögat.

En kvällsvind drog under det gröna hvalf-209

vet. Det blånade kring parkens statyer.

Spring-vattnet föll klockrent i marmorbassängen.

Jag såg upp. Det fanns icke längre någon

Hector vid min sida — han var försvunnen och

jag visste att han var gången för alltid. Och

jag kände mig mindre ensam.

Det var som bultade med våren något

nytt, något starkare och bättre på lifvets dörr.

14. — Berger.IX.

Hector har rest. Han är borta. Jag går

hvisslande genom korridoren och in i hans

rum. Blommor, frukter, gravyrer och

toalettsaker äro försvunna. Fönstren stå öppna mot

bulevarden och stora knoppar, som dofta som

kåda och honung, sticka ibland in sina

glänsande hufvuden då vårbrisen gungar grenarna.

Men i skrifbordslådan fann jag ett par

novellutkast. De lågo kvarglömda som ett

minne, och då de på sätt och vis gifva min

vän i hans egen belysning, antecknar jag dem

här. Den första flyktiga skissen hade han

kallat:

Svunnen kärlek.

Jag hade beslutit att taga ferie. Den

mörka vinterns tunga arbete, den ljusa vårens211

sjukdom och — tyckte jag — de långa åren,

som började kännas i sinnets trötthet,

berättigade till sommarlof.

Hvart skulle jag då resa?

Ju varmare solen sken och under det

dagarna förlängdes, dess obeslutsammare blef

)ag- Jag visste hela tiden att det fanns blott

en stad, till hvilken jag kunde i stor längtan

vallfärda, men en underlig rädsla återhöll mig.

Det var som fruktade jag att mista något ifall

jag uppsökte gamla minnesmärken, rotade

bland relikerna och på nytt trampade mark, där

så många förhoppningar jordats. Till sist gaf

jag efter och jag reste natt och dag och åter

natt, och därpå oändligt långa otålighetens

timmar, till dess i rök och stoftglans stadens

torn och spiror skimrade högt öfver den

buktande flodens band med broar och gungande

bryggor och båtar. Det var aftonen af en

högtidsdag och bostadskvarteren på höjderna

lågo folktomma. En sabbatsstämning med

solnedgång och klockklang hvilade öfver

gränderna, och dë gamla husen hälsade, i det att

i deras rutor tändes en svag förgyllning och212

väggarna rodnade. Öfver en mur sträckte ett

träd en arm och bjöd mig en hvit blomma.

Jag kom genom små slingrande gator

slutligen upp till den bulevard, jag en gång

brukade benämna min egen. Där stannade

jag vid ett hörn och sökte inpassa konturerna

efter gammalt minnesmått.

Och så småningom lyckades det mig. Här

och där var en ny gafvel, en främmande ås

som bröt linjen, eller gapade det ett tomrum

där något rifvits. Några träd voro kanske

nedhuggna, ett par nya passager hade genombrutit

kanalens vallar och någon trafikbana svängde

vid nytt hörn. Men det mesta var där som

förut, och sedan jag sett mig om åt höger och

vänster för att få hållpunkter, ville jag se det

hus där jag bott och varit lycklig och lidit.

Men jag hade glömt numret. Jag mindes

icke mer om det var ett hundra eller två. Det

borde vara där borta någonstans. Riktigt säker

var jag dock icke. Bulevarden sträckte i öster

och väster och det stod en flammande solgata

i asfalten. Jag vandrade långsamt med ryggen

mot solen och min skugga gick före och såg213

på skyltania, som lyste i aftonglansen, och allt

efter som vi gingo döko hågkomsterna upp och

visade vägen.

Där är bagarens bod, där vi köpte det

goda brödet, och där är gallret för slaktarens

butik, som gaf oss rödt kött och hvita fåglar.

Allt är stängdt, ty det är helgdag, men luckorna

visa skomakarens och skräddarens namn som

klädde oss, och i apotekarens fönster glimma

glaskulorna i granna färger — där inne fick vi

hjälp då sjukdom gästade. Och här är

spece-risten som sålde vin och grönsaker och de enkla

husgerådsartiklar, vi behöfde. Där är bänken

under plataneraa, och där står ännu en kiosk

som hade alla tidningar, vi läste. — Där måste

också mitt hus vara.

Och jag går öfver till gatans motsatta sida

och ser upp mot takkrönet. Där löper en

smal balkong längs öfversta våningen och

äfven vindskuporna ha små hvita altaner. Men

det är tomt mot förr, inga spaljärer af växter,

inga blommor och gröna rankor, och bakom

facettrutorna nickar icke ett leende ansikte sitt

välkommen åter! Där står i stället på ett214

smutsigt plakat med stora, svarta bokstäfver:

Att hyra.

Så sneddar jag igen och träder in i

portgången, jag stiger uppför de knarrande

trapporna af trä till portvaktslogen. Genom

fönstret ser jag den lilla kammaren med sängen,

på hvars bolstertäcke en fet katt sofver. Och

skåpet och bokhyllan. Men i länstolen, med

ryggstödets sidstycken för hufvudet som två

skygglappar, sitter en skrumpen gumma, en

annan än fordom. Hon har katt och handarbete

som den gamla, hvilken kände oss, men hon

är en annan och jag är en främling.

Då jag knackar på rutan ser hon upp

samtidigt som katten och tiger soin den. Och

då jag frågar efter våningen däruppe, ger hon

mig nycklarna och säger något om sina ben

och att jag själf kan gå dit upp — herrn och

frun äro resta till hafvet.

Herrn och frun! Under det att jag

långsamt — mycket långsamt — stiger steg efter

steg upp de brunbetsade trapporna, tänker jag

på det par, du och jag bildade. Vi voro herrn

och frun i sjätte våningen. Det hviskade port-215

vakten ocli bagaren och slaktaren, det sade

brefbäraren och det omtalade kafévärden för

sina gäster. Huset och gatan voro stolta öfver

oss, droskkuskarna blefvo glada när vi kommo

ned, och till och med spårvagnskonduktören

hälsade oss bekant. — Det är herrn och frun

från sjätte, hette det — och alltid med ett

gillande leende. Det var därför att vi sågo

unga och lyckliga och så förfärligt förälskade

ut. Det är någonting som världen i alla fall

ler uppmuntrande och öfverseende och

medhållande åt.

Det är skumt i trapporna. Men högst upp

genom takfönstret ses en liten rosenröd

kvällssky — som en liten skär dundyna. Två stjärnor

se ned öfver den.

Men på inin gamla dörr läser jag ett

främmande namn, och då jag öppnar och stiger

in och känner hur hjärtat klappar, våldsamt

som blott vid minnen och möten, slår emot

mig en instängd luft, mängd med kamfert.

Tamburens krokar äro kvar, men där hänga

icke längre de kära plagg som förr gaf

färgvärme i de mörka hörnen. Golfvet är trampadt220

af okända sulor, möblerna ha annan form och

ställning — hvad som var vår sängkammare

är nu matsal. I det lilla förmaket sätter jag

mig på en stol och ser hur det skymmer. De

sista bleka strålarna dö bort vid fönstrets

dammiga luckor. Svepta i tyll stå ett par soffor,

där fordom divanen bar dig, du älskade döda!

Ännu ser jag spåren af ovala ramar och

rektangulära ytor där din dyrkade bild hängt —

men nej, det är icke så, vår tapet var röd som

dufblod och denna är ärggrön. Det är

främmande alltsammans, och hvarför skulle det icke

vara så — vi veta ju hur snabbt allt växlar,

inte sant, min skugga?

Jag gick in i den forna sängkammaren och

min skugga föll på knä som jag så ofta förr

gjort. Här hade allt varit blått och hvitt, violer

och spetsar, rent som snö, doftande som

sensommaräng. Men nu fanns där intet

spegel-skåp mer, hvars inre kunde gömma de tusen och

en bagatellerna åt den smidiga, hudglänsande

bild, som ytans glas brukade fånga. Från en

trasig byffé luktade unket och mögel, och

golfvet hade fettfläckar af sås och salladsolja.217

Jag gick i köket. Vattenledningens

zinkbål utsände en stank som från en bakgård, i

en slaskhink ruttnade rester af mat, öfver hvilka

kackerlackor krälade. Där var det väggfasta

skafferiet som dina fina händer fyllde —

lekande som med dockskåp. En klick härsket

smör på en trasig assiett är allt, hyllornas

tidningspapper bjuder.

Och då jag till sist i det svinnande ljuset

slår upp altandörrarna och går ut på

balkongen, kastar sig min skugga hufvudstupa

ned i djupet som ville den förtviflad fly från

det kära som svunnit.

Men själf går jag med torra och underliga

ögon ned i trappmörkret som gapar likt ur

ett grufhål. Jag räcker utan ett ord nycklarna

till den sofvande portvakten, och jag fortsätter,

stel och okänslig, gatan fram under träden.

Det är sommartungt och sommarödsligt, min

stadsdel är död som det, hvilket en gång varit,

men länge sedan passerat. Den kärlek, som

svunnit, går också till sist ur minnet. — Ur

syn, ur sinne.218

Det var dock äfven den staden jag älskade.

Så hade jag aldrig hållit af en stad. Den blef

lefvande den gången, och i dess murar, parker

och luft bodde själ. Jag tyckte jag kunde tala

till den och att den svarade mig. Jag inbillade

mig att jag smekte den och att den log under

mina kärleksbevis.

Det var då. Nu var det icke längre samma

stad. Dess själ var gången. Hvart jag än

vandrade den sydländskt mörka sommarnatten,

mötte jag icke under stjärnljuset som fordom

en blick ur stadens svarta ögon. Och hela

min stackars feries räcka af heta och soltorra

sommardagar gaf mig intet i gengäld för allt

det de gångna åren gömt på, och diktat till

på, i minnet af min ungdoms kärlek och min

ungdoms stad.

Det var allt borta. Svunna år och svunnen

kärlek.

+219

Den andra skissen hette:

I n c o n n u e.

Sent en eftermiddag sökte jag i en

främmande stad ett kafé, där jag kunde intaga

en måltid. Jag hade så länge fördröjt mig

med att irra kors och tvärs i det jäktande

myllret, som fyllde gatorna, att jag glömt

middagstimmen. Stora och lysande

restauranger öppnade öfverallt sina portar och läto

fönsterramper och dörrskyltar springa strålande

fram i ständigt tändande och åter slocknande

elektriskt ljus. Men dagens hufvudmatsedel

var förbi — och nu började den döda timme

då ingen gäst hemsöker lokalerna, som stå

tomma och tråkiga till vädring och i halfmörker.

Därför var det jag alltjämt tvekade i valet,

ofta hejdande mig på själfva trappan eller i

halföppen dörr. Och allt mer obeslutsam ju

längre tiden fortskred, var jag nära låta

måltiden gå förlorad.

Då kom jag vid en vändning att stå ansikte

mot en lång, upplyst fasad. De rika

bild-huggeriarbetena, trottoartakets mattslipade220

rutor, båglampornas kolonner och en hel räcka

konstnärliga affischtaflor koin inig i första

ögonblicket att tro byggnaden vara en teater

eller något utställningspalats. Men genast

därpå upptäckte jag att den i stället var en

ny och för en gångs skull smakfull och modern

lyxstation. Järnvägstågen rullade oafbrutet,

hvisslingar skuro i öronen och ånga steg i

spiralmoln från den sänkta spårbanan, under

det att omnibussar och baggagetrucks drogo

förbi i bullrande karavan. Och midt för mig

såg jag ingången till järnvägsstationens

restaurang — en praktfull och enorm sal med gallerier

och orkester, brådskande och liflig som

clou-scenen i ett utstyrselstycke.

Det var hvad jag sökte och jag gick

genast in.

Jag fick ett bord vid en bekväm pelarsoffa

ungefär midt i det stora rummet och nära en

af de höga glasdörrarna som förde till

tåghallen. Här brusade af lif och jag glömde

främlingskänslan i vimlet af kommande och

gående, hemvändande och bortdragande. Hela

världen var på resa och alla människor drogo221

sina färde. Vid borden rundt omkring mig

åto och drucko kända och okända, där var

sorg och glädje, grupper som gräto, vänner

som skildes och älskande som möttes. Men

öfver det hela låg resans sorl och distraktion,

äfventyrets löften, uppbrottens reveljmelodi och

det okändas fantasi.

Som jag satt i denna omgifning fick jag

en hastig känsla af att någon betraktade mig.

Jag kunde dock icke snabbt nog bland alla

dessa masker utleta den, hvars tillfälliga

uppmärksamhet jag väckt. Själf studerade jag i

smyg en afskedsscen strax bredvid mig — det

var en ung soldat som skulle ned till kriget i

kolonierna. Han hade mor, bror och syster med

sig. De voro på en gång upprörda och stolta

öfver den blå- och rödklädda gossen. Den lilla

brodern bar hans sabel. Men systern bar

blommor.

En auto tutade vid ingången. Strax därpå

larmade ett sällskap in. En rik affärsman från

provinserna, fabrikör eller godsägare, var på

hemtåg. Han följdes till stationen af en kokott

i elegant mundering, hennes väninna och en222

kammarjungfru. De voro i lifligaste stämning,

troligtvis direkt från dinérbordet — under

mannens pälsslag skymtade ännu

sällskapsdräkten med det röda bandet. De drucko

champagne.

Klockor ringde och tågutroparna skreko

tider på timmar och minuter, med ortnamn och

väderstreck. En jägare med betjänt och ett

koppel hundar välkomnades af en klubbkamrat

och de skulle dricka något vid bordet bredvid

mitt. Jag var nu midt i en klunga talande och

gestikulerande människor som gjorde mig dold

som i ett bakhåll. — Det var då, jag först

observerade henne.

Hon satt snedt emot mig — också i en

pelarsoffa. Hon bar en tätt åtsittande

tailor-made af mörkt tyg, nästan svart, förnämt enkel,

liksom den lagom proportionerade hatten och

den släta reskappan — utan prydnader, men

af finaste stoff. Det sälgblonda håret, orördt

af krepertång, låg i en mjuk våg under brättet.

Det var ett blekt och aristokratiskt ansikte med

ovanligt fina drag och en stor, sorgset lugn

och själfull blick. De smala, väl manikurerade223

fingrarna — utan en enda ring — lekte med

handskarna. Men det fanns ingen nervositet

i dessa långsamma handrörelser, hela figuren

var kylig och säker som i stram skolridt. Och

dock — under denna ro, som endast gifves

sedan ett sinne tuktats, bodde säkert både

värme och temperament, snabb förståelse och

impulsiv handlingsförmåga, men mest värme.

Då flickan med blommorna i sista ögonblicket

räckte dem till sin bror, soldaten, fick hon af

damen i tailormade en blick och ett leende

som voro släkt med solen.

Jag njöt af att betrakta denna okända

kvinna, hvilken jag aldrig sett förut och som

om några minuter skulle vara försvunnen ur

min åsyn för alltid. Jag hade ingen aning

om hennes existens, visste icke hennes namn

och historia — och ville icke heller veta. Jag

kunde icke ens säga hennes nationalitet.

Men hon skänkte mig likväl en

tillfredsställelse som jag har svårt att återgifva. Ju mer

jag såg på henne, dess mer beundrade jag. Hon

var ett mästerverk i sitt slag. Jag aktade mig

väl för att låta henne märka mitt iakttagande.224

Och hon såg mig icke. En enda kort

sekund lät hon blicken hvila på mig som på

de andra sakerna, hvilka gåfvo dödt och

lefvande staffage i miljön. Då satt jag kall och

uttryckslös och hon lät nöjd ögat vandra

vidare.

Så diktade jag i min ensamhet på

järnvägsstationen i den främmande staden hur vi två

skulle ha det. Hur vi möttes och hur vi lärde

känna och älska hvarandra. Det frågades

ingenting, ty vi hade båda genomgått klasserna,

och nu voro vi två som menade att hålla hop

utan att bandet skulle brista. Och jag visste

hur dina ögon läste allt och förstod och

förlät, och hur den lilla ringlösa handen var både

varm och muskelstark. Jag såg åren komma

och gå, och jag kände hur trofast jag själf

höll vakten, och hur vi sida vid sida — icke

före, icke efter — drog lasset. Jag smälte

samman i lugn och kraft med själen i de

lifs-sorgsna ögonen, och jag fick frid och gaf själf

styrka och ro. Och vi två voro ett och sagan

blef verklighet och ändades först med döden.

Så älskade jag dig, min okända bland225

resandehopen i tåghallen i det aflägsna landet.

Och jag var så säker och så glad, ty jag visste

att endast det som icke knytes i stark och

våldsam knut, som icke tages hårdt på och som

icke får nötas mot lifvets fula hvardagskanter

— det bär sin frihet och blir söndagssaga

hela veckan ut och håller intill det sista. Och

därför var det endast en liten varm droppe

af tacksamhet mot ödet, hvilket gifvit mig den

korta och likväl långa stundens salighet, som

steg under mina ögonlock då du reste dig

och långsamt gick mot dörren. Jag såg dig

försvinna, och jag vet att snart susade du mot

söder, under det att mitt tåg ilade mot norr.

Men din kupé var full af osynliga rosor som

jag önskade dit. — Ty du, o tillbedda Inconnue,

har varit mig närmast af alla!

*

Jag ref till sist sönder Hectors

manuskriptlappar. Som symbolik och i sammanhang, gåfvo

de kanske min afvikne väns lifstro — men

själf hade jag ännu icke hunnit långt nog att

15. — Berger.226

bygga axiom. Jag talade för resten med den

ryska professorn härom, då jag tillfälligtvis

mötte honom.

Sommaren har börjat bränna, ovanligt

tidigt för öfrigt. Kolonierna upplösas och

draga bort mot hafvet. Artisterna och

studenterna bli bönder. Kvar gå endast de

penninglösa och en och annan monoman.

jag mötte honom i parken. Han reste

sig från ett säte nära springvattnets

cirkeldamm. Kläderna voro mycket skrynkliga och

hängde som på en fågelskrämma. Han var

orakad, skäggstubben var hvit. Han såg

gammal ut. Näsan var röd och litet svampig.

— Alla ha rest, sade han, jag är ensam

kvar i kaféet. Men utan kunder ges ingen

kredit. Min son är nu hos sin mor. Hon

är förmögen — min hustrus föräldrar voro

mycket rika. Men jag fick intet vid skilsmässan.

— Till hösten får jag tillbaka min professur.

Jag har just fått löfte från ministeriet. Das

Leben ist eine Strafe.

Han ritade med pekfingret ett

cirkelsegment i luften.227

Vi satte oss på bänken. Vattnet porlade

sömnigt.

— Hvad tror ni om kärleken? sade jag.

— Uff, sade professorn.

Men jag var envis. Jag ville att denna

vrakspillra skulle yttra sin mening.

Och så småningtom kom det.

— Jag tror, stammade professorn, att den

finnes — ty motsatsen är icke bevisad. Men

den har icke funnits för mig. Jag har alltid

älskat kvinnor, men det är något fel med mig

— de bry sig icke om mig. Jag tror att jag varit

för beskedlig. Min hustru bedrog mig och

på den tiden, jag hade älskarinnor,

tyranniserade de mig som dumme August i Cirkus.

Det var egentligen förfärligt! Men jag hade

en kollega som var lycklig. Gud, hvad de två

människorna älskade hvarandra! Och när hon

dog, sköt han sig. De voro fattiga och hade

varit gifta i aderton år. Ja. Das Leben ist

eine Strafe.

Och han skref i det blå en algebraisk

formel.

En liten barbent pojke kom med en lek-228

saksbåt och satte i bassängen. Vattnet

skvalpade mot sidorna med små smäckar som

spelet på en flaggstång.

— Ja. Das Leben —

— Men allting förgår, professorn. Äfven

minnet.

— Ja, man mister själsförmögenheterna.

Jag är ibland litet tokig. 1 min ungdom kunde

jag sjunga. Hör:

»Ön revient toujours — toujours —

à ses premiers amours ...»

— Nå, är det verkligen så sant det? —

jag menar orden i sången? Det tror ni väl

ändå inte?

— Nej, men det är ju vackert! Och just

därför är det väl omöjligt. Det vore för vackert!

Men, hvem vet? Kanske ändå i minnet —•

i minnet...

Solen lekte med de små mumlande

snäck-böljornai dammen. Och reflexerna från

vattenspegeln satte solkatter på den ryska professorns

grönslitna bonjour. Han tecknade ett stort229

X i den tomma rymden — det såg ungefär

ut som att göra korstecknet på kryss.

— Das Leben ist eine Strafe, sade han.

>— Kluck-kluck, sade vattnet — liksom

inbjudande.

*

Ibland ser jag Marcelle stå i köksfönstret

till gården, hvilken nu om förmiddagarna

magasinerar värme som en bakugn för att mot

kvällarna bli kallfuktig som en brunn. — Hon står

och gråter, stackars liten!

Men så en dag då jag trött och varm

nådde hotellet, hvilket i allt sommarljuset stod

krittorrt och fönsterdammigt, fick jag se

Marcelle i en ny, ljusblå hatt, stor som ett

parasoll. Hon var litet blek i skuggan af de blå

flätorna, men munnen log röd och en smula

spotsk.

— Jag skall resa till hafvet, sade Marcelle.

— Til! en kusin. Det är en vacker gosse.

— Det var roligt, lilla Marcelle.230

Bronsögonen sköto en plötslig blixt:

— Han är icke barbar. Han kan mitt

språk och är af min egen ras.

Och så reste Marcelle.

På trappan jamade den öfvergifna Zezette.X.

Hotellet »Universelle» står så godt som

tomt. Bladen utanför fönstren äro gulbrända

af solen, fönsterglasen själfva skifta i

butelj-grönt och innanför dem krypa dåsigt feta

flugor. Skylten poleras icke mer, mattan piskas

icke, trappräcket dammas ej och Gustave är

afskedad af brist på gäster. Marthe sköter

ensam städningen, och hon ids inte ens fylla

vattenkarafferna.

Det faller mig in en dag att glänta på

dörrarna när jag går ned från vinden, där

jag varit och gräft fram en koffert. — Jag

blir här icke länge.

Eskilsons kammare är låst. Genom

nyckelhålet ser jag vindskupefönstret, som står öppet.

En sparf sitter i takrännan.

Ofelias bur är tom. På golfvet står en232

stor, flat badbunke af bleck. Den är torr och

har rostfläckar. En spindel kryper

undersökande på botten. — Den förtjänsten hade

Ofelia att hon höll sig ren. Hon älskade sin

tubb. Och hon brukade hvar morgon också

tvätta dockornas ansikten.

Målarinnan är borta och den trötta

löjtnanten likaså. I hennes rum luktar det af

terpentin, i hans af läder. Hos henne står

en ofullbordad Louvrekopia — det är som

vanligt Rembrandt. Det är porträttet af en

kung i half profil, han sneglar, och det ser

precis ut på näsan som om han cyniskt

vädrade fruntimmer. — Hos löjtnanten står ett

par ridstöflar med förnicklade sporrar.

Och så våning efter våning. Hos

Klin-genberg är låst — i rummen äro staplade

huller om buller kappsäckar, antika möbler,

konstsaker och massor af vinlådor. Genom

dörren står en spritdoft som från en

lagerkällare.

Hos Zeckin är allt fantastiskt som i en

magisk kikare. Budoar, klädloge, laboratorium

och japansk lanterna. När jag ser rummet,233

ser jag också hans ögon. Det är soin om voro

de glömda kvar och de svarta blickarna

fladdrade kring öfver plagg och grejor.

Så orkar jag icke mer. Nu är här öde,

men snart komma de åter — lika osaliga som

när de reste. De eller andra. På nytt befolkas

kaféet af de eviga väggprydnaderna, och

spök-hotellet har sina ensamma gäster som lida af

rumsskräck.

Och där nere sitter väntande madame

Pelican. Hon sitter i en stor länstol och sysslar

med något som ser ut som ett hårarbete. Jag

tror hon försöker göra löslockar. — På bordet

ligger den stora nyckelknippan och ett tre

månader gammalt vykort från Asien.

Jacqueline har fått bad i en bleckbunke

och somnat med ena foten på ett sallatsblad.

— Flygeln är höljd i filtar och ombunden med

rep som skulle det bli flyttning.

Och så går jag upp i första våningen. Till

mina och Hectors rum.

— Kära Hector, säger jag, det hjälper

hvarken med minnen af kärlek, som svunnit,

eller med fantasier oin okända. Vill man vara234

ensam så blir man det också. Det är nämligen

icke utifrån hjälpen och sällskapet skall

komma!

Om jag kunde säga detta till alla ensamma,

jag mött, så att de förstodo mig! Men det lyder,

som så mycket annat, likt en docerande fras.

Det har blifvit mörkt och jag ser under

parkens tunga löfmassor, hvilka hänga som

gjutna, en stor röd måne skjuta upp sin skifva.

Jag skall gå dit ned och se på vattenkonsten.

Och då jag vankar kring där nere och

känner hur melankolien och tungsintheten lura

i buskagerna, tappar jag icke som förr — då

jag var ensam med Hector — modet. Utan

säger mig själf att med seger och nederlag

är det som enligt probalitetskalkylen för rödt

och svart — vinst- och förlustchanserna äro

i längden lika. Det kommer ut lika många

röda som svarta nummer.

Alltså är det egentligen segerherren som

efter hvar seger har anledning att känna sig

orolig. Nederlaget väntar. — Under det den

tappande kan börja räkna på en kommande

seger.235

Men just detta tror jag dock är det som

gjort de oförstående — mig också — så

ensamma. När jag tänker på raden af figurer

ur kvarterets maskeradvimmel, buro de alla på

ett nederlag, som de icke mäktade glömma

och arbeta sig öfver, och det var ytterst en

desillusion och grämelse, som ställde dem alla

så allena.

Parken har intet att invända. Mörkret

tiger i snåren. Jag går tillbaka upp i mitt

rum och vrider på det elektriska ljuset.

Väggarna äro tomma. Plats för nya bilder

— liksom i mitt sinne och hjärta! Till dess

den kommer som håller färgen och blir den

innersta helgedomens altartafla.

Porträttet framför arbetsbordet föll af sig

själft. — På spiken hänger nu ett radband.

*

Det hänger på min vägg ett radband af

röda stenar. De äro alla lika röda, och när

solen faller öfver dem, gnistra facetterna som

ljust vin, men berör dem skuggan, bli de

nattsvarta.236

Radbandet har jag köpt uppe i Det heliga

hjärtats kyrka, hvars silhuett står i den blånande

luften som en hvit hägring öfver parkens träd.

Det lilla krucifixet, länkarna och

törnekransen af silfver lysa mellan de femtionio

stenarna, och hvarje sten är som en stor tung

bloddroppe. Långa stunder kan jag sitta och

se på mitt radband och man kan ju få många

symboler ur ett sådant stycke arbete. Men

kedjans stenpärlor ha sin egen mystik för

mig.

De liksom parken.

När jag först kom hit till hotellet och

blott tänkte dröja ett par dagar, var det den

som narrade mig att stanna. Då jag om

kvällarna, sedan trumman gått och grindarna

stängts, vandrade längs det höga gallret, hvars

gyllne spjutspetsar stuckos stumma och

obönhörliga rätt upp mot nattmolnen och

stjärnorna, fick den mig att länge blicka in och

ned mot bassängen. Där sköt i månskenet den

ensamma silfverstrålen upp mellan popplarna,

och vattendropparnas toner talade tröst till min

egen ensamhet. Den blef mig en bild af allt237

det ödsliga i lifvet, men en vacker

öfvergifven-hetens bild, som kom mig att afundas

statyernas hemortsrätt därinne.

Det tog mig nära ett år att komma ur

detta drömtillstånd.

När jag nu i afton stod vid gallret, kände

jag icke mer denna känsla, som förr så fröjdat

Hector. Jag såg att redan började de första

bladen falla, några hvirflade kring fontänens

skål i en danse macabre, och andra flöto

krumma på spegelytan. Då längtade jag från

parken, och jag kände, att hela lifvet stod ännu

och bidade.

Liksom jag lyckligt skilts från Hector så

har jag skilts från min ensamhet. — Jag känner

mig icke längre ensam.

Och alla de stackars ensamma skuggor som

korsat min väg bli borta i minnet som

tillfälligheter. Lika öfvertygad som jag är att

ensamhetskänslan sen evig tid bott inom oss, lika

viss är jag att blott vi själfva förmå mildra

eller utfylla den. Jag minnes en kväll vid

hörnbordet då den gamle målaren yttrade sig

om problemet:238

— Man kan ju icke resa bort från sig

själf.

Och när han sade det och strök sitt hvita

skägg, såg han ut som en patriark eller en

lifsvis gammal viking.

Nej, vi resa icke bort från oss själfva.

Men vi resa med oss själfva och då skall

ressällskapet vara friskt och starkt och med

tro på ett resans mål — hvad det nu än

må befinnas vara. Något är det, det är säkert.

All lärdom skall betalas. Vinner man

något får man offra något för det. Jag miste

och vann i vännen Hector. Han skymtar

kanske än en gång åter, men då känner jag

honom. Och för hvad annat jag förlorat, väntar

jag rik ersättning.

Därför bort. När höstens första dagar

snart bryta in, går jag vidare. Och härmed

farväl, ni alla andra ensamma, som jag så gärna

skulle se i eget härdadt sällskap draga ut mot

egen viljas mål.

Mitt radband tar jag med mig som ett

minne af den stora staden, hvilken gaf mig

mer lif och mer ensamhet än någon annan.239

Som skänkte röd glädje och svart sorg och

en gyllne läxa. Som gaf styrka och lugn och

lärde mig att rätt läsa lifvets radband af röda

dagar, hvilka alla äro lika röda, men som, när

solen skiner, ha vinets färg, och då sorgen

skuggar, bli svarta som natten.

Så reser jag med min lärdom och min

nya kunskap om vinna och förlora. Ty just

det, att jag mist något, ger mig visshet att

jag ånyo har något att vänta.

Så är det.

Qui perd gagne.