Upptäcktsresor och äfventyr i främmande länder

Upptäcktsresor och äfventyr i främmande länder

FRÅN FJERRAN VESTERN.

Berättelser efter Campe

och Cooper.

Stockholm. Looström & Komp:s förlag.

UPPTÄCKTSRESOR

OCH

ÄFVENTYR

I FRÄMMANDE LÄNDER

FÖR UNGDOMEN BEARBETADE

EFTER

CAMPE, COOPER, M. FL.

STOCKHOLM

LOOSTRÖM & KOMP:S FÖRLAG.

STOCKHOLM

NYA TRYCKERI-AKTIEBOLAGET, 1890.

HERNANDO CORTEZ,

MEJIKOS ERÖFRARE

EN HISTORISK BERÄTTELSE

EFTER

J. H. CAMPE.

-

Mot slutet af 15 århundradet inskränkte sig

kännedomen om Amerika till Stora Antillerna och halfön

Florida. Amerikas egentliga fastland hade ännu icke

öppnats för européerna.

Men väl anade man redan tillvaron af stora

landsträckor, hvarför äfven, i synnerhet från Cuba och

Jamaica, forskningsresor ofta företogos af företagsamma

och djerfva riddare och sjöfarande. På denna

tid var VelasquezVeláskes, med hårdt k-ljud och tonvigten på andra stafvelsen.

(Not af den sv. bearbetaren.) ståthållare på Cuba. Han tillhörde

de män, hvilka väl sökte att förvärfva samma

eröfrarära, som en Columbus, men föredrogo att genom

andra skörda de lagrar, hvilka de åtrådde. Han

utrustade alltså några fartyg, stälde dem under befäl

af en man vid namn Cordova och uppdrog åt denne

att genomforska det vestra hafvet. Cordova upptäckte

Yucatan.

En djerf riddare, vid namn Grijalva, gjorde på

uppdrag af sin onkel Velasquez med fyra fartyg

forskningsresor och landade vid MejikosDen sv. bearbetaren får fästa sina unga läsares uppmärksamhet

på detta ord, hvilket, hvad angår så väl skrifsättet som uttalet,

så ofta blifvit missförstådt, och detta alldeles i onödan. Det har förr

på spanska skrifvits Mexico, men bokstafven x stod då, såsom ofta

var förhållandet framför de mjuka vokalerna, i stället för j och hade

samma uttal som detta, nemligen af ch. På samma sätt i t. ex. ordet

Don Quixote. Numera skrifves allmänt j i st. f. x, och hvad

tonvigten angår, ligger den icke på andra stafvelsen, såsom man brukar

undervisa i åtskilliga skolor, utan på den första. Ordet utgör

nemligen ett undantag, har i spanskan accent utsatt öfver e och skrifves

Méjico. Vi skrifva här Mejiko. kust. Han

berömde landets skönhet och fruktbarhet, invånarnes

goda skick och bildning. Genast beslöt den

egennyttige Velasquez att låta uppsöka och för egen

räkning taga i besittning det prisade landet. Men som

han misstrodde sin slägting Grijalva, valde han för

sina planer en man, hvilken han visserligen ansåg

tillräckligt skicklig, djerf och klok för att kunna

förhjelpa honom till hans mål, men icke tillräckligt

äregirig att gälla för eröfrare.

Denne man var Hernando Cortez. Vi skola under

loppet af denna berättelse finna, i huru hög grad

den utvalde egde alla en stor eröfrares egenskaper,

men likväl ingalunda motsvarade den äregirige

ståthållarens önskningar.

Hernando Cortez, son till en adelsman, föddes

år 1485 i Medellin i Spanien. Meningen var, att han

vid universitetet i Salamanca skulle egna sig åt

juridiska studier, något som likväl ingalunda tilltalade

den unga vildhjernan. Han fann större behag i

krigsyrket, än i umgänget med böcker och pennor, hvarför

han såsom tjuguårig yngling lemnade sitt

fädernesland och utvandrade till Haiti, der han hoppades finna

ett passande fält för sin ärelystnad.

På Haiti förstod den unge mannen att göra sig

så nyttig, att han valdes till domare i ett af

nybyggena. Men han önskade en större verkningskrets.

Med Velasquez tågade han till Cuba, der han

kämpade så modigt, att man gaf honom tillnamnet »den

tappre». Här gifte han sig och blef stadsdomare i

San Jago.

Denne man alltså valdes af Velasquez till

öfverbefälhafvare för den flotta, som skickades ut på

eröfring och upptäckt af ett nytt guldland. Med glädje

antog Cortez denna befattning och visade under den

tid, som egnades åt fartygens utrustning och valet

af besättning, så stor klokhet och sjelfständighet, att

Velasquez började bli helt ängslig. »Huru», tänkte

han, »om denne Cortez redan nu så föga aktar på

mina önskningar och tyckes glömma, att jag är hans

herre, hur skall det icke bli, om han upptäcker och

eröfrar ett stort rike? Jag tager ifrån honom det

befäl han fått och lemnar det åt en mera undergifven.»

Cortez märkte ståthållarens afsigt och handlade

i öfverensstämmelse dermed.

En vacker morgon lemnade Cortez med sin flotta

kusten, utan att ta afsked af Velasquez. Utanför en

aflägsnare punkt af ön kastade han åter ankar för

att fullända den afbrutna utrustningen af fartygen

och förse sig med nödig proviant. Endast den

största tillgifvenhet och trohet hos hans soldater räddade

honom undan Velasquez, hvilken visade sig alldeles

ursinnig öfver att på detta sätt se sina beräkningar

gäckade.

Den 12 februari år 1519 lättade Cortez ankar

och styrde genom den nuvarande Mejikanska viken

kurs på det okända landet. Elfva fartyg hade han

småningom lyckats samla, af hvilka dock några voro

så små, att de endast kunde användas till transporten

af proviant. De större fartygen voro bemannade

med 508 soldater och 110 matroser; dessutom

inskeppades 16 hästar, 14 kanoner och 13 stora musköter.

Med denna ringa styrka ville den djerfve

mannen eröfra ett rike, som kunde uppställa flera

millioner stridbara män!

Man landade först på den plats, der sedermera

staden S. Juan de Ulloa uppstått. Det var den 2

april. Spaniorerna funno här en vida talrikare

befolkning och en högre grad af bildning, än i det

hittills kända Amerika: ju längre de inträngde, desto

mera framskriden tycktes odlingen vara. I Tabasco

funno de stora städer, väl underhållna landsvägar,

en fruktbar jordmån, odlad med nyttiga växter.

Afskräckande var endast folkets fasansfulla

afgudadyrkan. På socklar af svart granit höjde sig beläten,

till hälften djur, till hälften menniska, merendels

gräsliga att skåda, hvilka i präktiga tempel egnades

gudomlig dyrkan, oftast i förening med

menniskooffer i massa.

Infödingarne i Tabasco voro ett krigiskt folk

och motsatte sig i början på det kraftigaste de

sällsamma främlingarnes inträngande. Det kom till en

häftig sammanstötning, hvarvid inemot 80 indianer

och några spaniorer tillsatte lifvet. Genom ett

enkelt konstgrepp förstod derpå Cortez att vinna allas

hjertan, ehuru de nyss förut voro uppfylda af hat

och raseri.

Han lät nemligen kalla inför sig två fångna

höfdingar, behandlade de dödligt förskräckta indianerna

med stor vänlighet och icke allenast förkunnade dem,

att de voro fria, utan gaf dem äfven rika skänker,

bestående af europeiska prydnadsföremål. Från och

med nu åtnjöt Cortez det största förtroende;

samtliga höfdingar i de kringliggande provinserna infunno

sig och gjorde sin uppvaktning. De ömsesidiga

fredsförsäkringarne bekräftade man genom skänker, lika

angenäma för båda parterna.

Bland annat lät en kazik (höfding) tillkalla tjugu

unga indianskor, hvilka förstodo konsten att af majs

baka ett välsmakande bröd, och skänkte dem åt

Cortez. En af dem, vid namn Marina, var dotter

till en indiansk höfding. Hon hade som barn blifvit

bortröfvad och såld till kaziken af Tabasco. Marina

förenade med kroppslig skönhet en utomordentlig

begåfning, och som hon på kort tid lärde sig

spaniorernas språk, gjorde hon sedermera fältherren

mycket stora tjenster vid hans underhandlingar med

infödingarne.

Mest af allt väckte de af spaniorerna medförda

hästarne indianernas förvåning. När kaziken af

Tabasco med sitt folks förnämste var på besök hos

Cortez, gnäggade händelsevis några af hästarne.

Indianerna, högeligen förskräckta häröfver, frågade

ängsligt, hvad som väl kunde fattas de fruktansvärda

varelserna, hvilka af dem icke räknades till djuren.

Man svarade dem, att de — de gnäggande hästarne

— voro missbelåtna öfver att kaziken och hans folk

icke straffats hårdare för fiendtligheterna mot

spaniorerna. Knappast hade indianerna förnummit detta,

förr än de skyndade, för att försona de

fruktansvärda varelserna, att hemta täcken, på hvilka dessa

skulle hvila, samt allehanda fjäderfän, som de skulle

äta. Vidare bådo de dem ödmjukt om förlåtelse och

bedyrade, att de icke mera skulle göra sig skyldiga

till någon förbrytelse mot främlingarne.

Af infödingarne erfor Cortez, att alla

kringliggande stammar voro beroende af en mycket mäktig

herskare, vid namn Montezuma, som bodde tjugu

dagsresor från Tabasco i en präktig, folkrik stad,

men var föga omtyckt af sina undersåter. Cortez

helsades såsom »solens son», hvilken kom från östern

för att förbättra deras ställning. Då främlingarne

frågade efter guld, upplyste indianerna, att Mejiko,

Montezumas hufvudprovins, egde glänsande metaller

i öfverflöd.

Uppfylda af girigt begär efter dessa skatter,

tågade främlingarne vidare, först sjöledes till den

plats, der nu Vera Cruz är beläget, derpå till lands.

Emellertid hade Montezuma, som i alla trakter

af sitt rike höll snabblöpare, hvilka måste underrätta

honom om alla tilldragelser af vigt, blifvit

underrättad om de främmande inkräktarnes ankomst.

Sändebud från Montezuma infunno sig nu hos Cortez

för att bringa honom rika skänker och för att få veta,

hvad det var, som förde honom till dessa länder.

Cortez svarade, att han blifvit skickad af en stor

och mäktig herskare på andra sidan hafvet för att

uträtta ett vigtigt uppdrag till Montezuma.

Under det sändebuden talade med Cortez, märkte

spaniorerna, att några mejikanare på ett stycke kattun

tecknade åtskilliga föremål, såsom vapen, hästar och

fartyg. På tillfrågan fick Cortez veta, att

teckningarna skulle föreläggas och förklaras för kejsaren.

För att nu gifva indianerna en föreställning om sin

makt lät Cortez sin här träda under vapen och för

de förvånade indianernes ögon uppföra en

drabbnings fruktansvärdt praktfulla skådespel.

Sändebudens berättelser försatte Montezuma i

icke ringa bestörtning. Han cxsåg det likväl klokast

att icke .uppträda fiendtligt mot främlingarne, utangenom skänker hålla dem på afstånd från sin

hufvudstad.

Efter ungefär tio dagar infunno sig de kejserliga

sändebuden åter, denna gång i spetsen för hundra

slafvar, hvilka alla voro belastade med värdefulla

skänker. Dessa skänker utbreddes på fina halmmattor.

Hur girigt fästes icke spaniorernas blickar derpå!

Hur förvånades de icke öfver att skåda prof på en

rikedom, som öfverträffade allt, hvad deras mest

utsväfvande förhoppningar förespeglat dem om detta

lands skatter! Der lågo kattuner, som i finhet och

glans liknade sidentyger; der funnos bilder af djur,

träd och andra föremål, så konstskiekligt förfärdigade

af brokiga fjädrar, att man kunde taga dem för

målningar; der voro präktiga hals- och armband och

andra smycken, förfärdigade af rent guld. Alla dessa

dyrbarheter öfverglänstes likväl af två stora skifvor

af ett vagnshjuls storlek, hvilka förestälde solen och

månen och likaledes voro af rent guld. Det såg

nästan ut, som ville mejikanerna drifva spaniorernas

roflystnad till det yttersta, ty förutom det nyss

uppräknade hade de äfven medfört några skrin fylda

med ädelstenar, perlor och guldkorn, sådana de

funnos i landets floder och guldgrufvor.

Cortez mottog dessa härliga skänker under

uttalande af stor vördnad för den kejserlige gifvaren.

Men nu framryckte sändebuden med sitt egentliga

budskap. »Vår kejserlige herskare», sade de, »har

med stor glädje hört omtalas den mäktige monarken

på andra sidan oceanen och sänder till tecken påsin vänliga sinnesstämning mot honom några

skänker. Men vägen till hans hufvudstad är lång och

farlig, och derför anhåller han, att man må afstå

från det tillämnade besöket och lemna Mejikos rike.

Derpå svarade Cortez artigt:

»Min herre har skickat mig hit för att

personligen till er store och upphöjde kejsare framföra

vänliga helsningar och lyckönskningar. Aldrig mera

skulle jag våga träda inför min berömde herskares

ögon, om jag icke nått det höga mål, för hvars skull

jag måst göra en sjöresa på tvåtusen mil.»

Detta svar gjorde mejikanerna icke litet

hufvudbry; de voro nemligen vana att betrakta hvarje

motsägelse mot sin herskare såsom ett af dödsstraff

förtjent majestätsbrott. Likväl hyste de redan så stor

respekt för européerna, att de icke vågade upprepa

sin herskares önskan, utan anhöllo om ett nytt

anstånd på några dagar för att af Montezuma få nya

förhållningsorder.

Cortez förklarade sig nöjd dermed, med vilkor,

att han så fort som möjligt erhölle underrättelser.

Efter tio dagars förlopp infunno sig sändebuden

för tredje gången. Äfven nu medförde de rika

skänker, men fordrade åter i sin herskares namn, att

främlingarne oförtöfvadt skulle lemna landet. I

motsatt fall skulle 100,000 indianer med stridsyxor, spjut

och pilar komma att tukta de fräcka inkräktarne.

Detta djerfva språk gjorde sjelfve Cortez häpen;

på hans folk verkade det högst modfällande. De

missnöjde i hären började nu sitt arbete. De utmå-14

lade farorna i de mörkaste färger och försökte förmå

sina kamrater till flykt. »Hvad skall det bli af oss,

om Montezumas oräkneliga krigarskaror öfverfalla

oss? Inberätta vi till Cuba och Velasquez, hvad

Cortez förehar, erhålla vi riklig belöning, men här

väntar oss säker död!» utropade några af

upprors-makarne bakom befälhafvarens rygg, bemäktigade

sig i hemlighet ett af fartygen och beslöto att på

detta fly till Cuba. Redan var provianten förd om

bord, då Cortez upptäckte sammansvärjningen. Han

lät fängsla anförarne och straffade dem strängt. Men

dermed, det insåg han väl, var källan till resningen

inom hans lilla här ännu icke tilltäppt. Han

grubblade länge, tills han slutligen hittade på en utväg,

som står ensam i verldshistorien. Detta medel var

visserligen osvikligt, men på samma gång så farligt,

att hvarje liten själ med fasa skulle ryggat tillbaka

derför. Han fattade nemligen det beslutet att

förstöra alla sina fartyg för att sålunda för sitt folk

afskära hvarje utväg tillflykt.

Öppet vågade han visserligen icke utföra denna

sin plan, men genom mod och list nådde han sitt mål.

Genom skeppstimmermännen, hvilka dock

naturligtvis blifvit mutade på förhand, lät han undersöka

fartygen och åt sig uppsätta en rapport derom i

enlighet med sin önskan.

Timmermännen förkunnade alltså, att fartygen

icke allenast svårt skadats af stormarne, utan äfven

voro så sönderfrätta af de farliga borrmaskarne, att

det vore omöjligt att med dem våga göra ens denkortaste sjöresa. Cortez låtsade bli förskräckt öfver

denna underrättelse och gaf nu, såsom det tycktes,

med tungt hjerta befallning att aftackla fartygen,

föra tågverket, masterna, seglen, smidet och öfver

hufvud allt, som var användbart, i land och dels

sänka de nakna skeppsskrofven i hafvet, dels

uppbränna dem. Endast ett af fartygen behöll man,

emedan det skulle tjena till ett vigtigt ändamål.

Cortez beslöt nemligen att skicka det samma med

bref och skänker till Spanien för att der låta af

konungen godkänna sina åtgärder och få sitt beroende

af Velasquez upphäfdt.

Cortez kände ett bepröfvadt medel att uppnå

denna sin afsigt. Han ämnade nemligen sända

konungen ett ansenligt prof på de skatter, till hvilkas,

besittning han ville förhjelpa honom. Men skulle

dessa prof verkligen kunna bli af någon betydelse,

måste han använda alla de af Montezuraa erhållna

skänkerna, och då måste officerare, soldater och

matroser finna sig i att afstå från sin andel deri. En

hård fordran! Likväl vågade Cortez framställa den

och, hvad mera är, genomföra den. Alla utlemnade

godvilligt sin andel för att derigenom köpa sig

tilllåtelsen att våga lif och blod på tusen förskräckliga

faror, ett bevis på, hur stor den makt var, Cortez,

utöfvade på dessa vilda, roflystna mäns hjertan.

När äfven denna sak var ordnad, sågo sig

spaniorerna afskurna från hvarje förbindelse med

fäderneslandet Modlöshet och tvekan bemäktigade sig många

bland dem, men det lyckades Cortez stora öfvertal-ningsförmåga att lugna de 600 européerna och

besjäla dem med den önskan att antingen eröfra ett

stolt rike eller duka under i fiendeland.

TREDJE KAPITLET.

Upp till Mejiko!

Nu rustade sig Cortez till sitt eröfringståg till

den mejikanska hufvudstaden. Hela hans här

räknade nu endast 500 man fotfolk, 15 ryttare och 6

kanoner, emedan han i den nybildade kolonien (Vera

Cruz) qvarlemnat omkring 50 krigare. Ehuru några

kaziker stälde hela sin krigsmakt till hans förfogande,

nöjde sig likväl Cortez med en hjelp af 1,300 man

och 1,000 lastdragare.

Folkrika orter anträffades öfver allt på

frammarschen. Anblicken af de främmande männen med

de långa skäggen, den egendomliga beklädnaden och

den märkvärdiga beväpningen väckte hos

infödingarne den största förvåning; de visste icke, hvad de

skulle tro, antingen det var gudar eller menniskor,

de sågo framför sig, och de helsade Cortez såsom

»solens son», hvilken kommit för att bringa dem

lycka och välsignelse. Den goda manstukt han höll,

spanjorernas värdiga hållning, ryttarne, som man

trodde sammanväxta med hästarne, men i synnerhet

ett par väl anbragta kanonskott — allt detta verkade

så öfverväldigande på de eljest alls icke fega

indianstammarne, att de ansågo det klokast att genast ställa

sig under skydd af de mäktiga främlingarne. Endast

derigenom trodde de sig vinna räddning, i den

händelse hela det mejikanska riket ginge under.

Synnerlig tillgifvenhet hade Cortez att glädja

sig åt i provinsen Tlascala. Infödingarne tillförde

spaniorerna lifsmedel i öfverflöd och följde dem i

tusental vid deras aftåg, ty de voro icke Montezuma

bevågna, emedan han nyligen öfverfallit dem med

krig och gjort dem sig underdåniga. Hvilken fördel

för spaniorerna! Deras här stärktes derigenom

ansenligt och med verkligt trogna anhängare.

Endast i en krets eller, som vi kunna kalla det,

ett län, benämndt Cholula, mötte de framtågande

kraftigt motstånd. Infödingarne låtsade i början

vara vänligt sinnade, men endast för att desto säkrare

kunna öfvervinna främlingarne. En natt reste de

sig och öfverföllo spaniorerna. Lyckligtvis råkade

indianernas anförare i fångenskap, och striden varade

endast några timmar. På denna korta tid

tillintetgjordes 6000 indianer i ett gräsligt blodbad, hvilket

ingaf de öfverlefvande så stor förskräckelse, att de

blefvo lydiga och villiga som rättmätigt straffade

barn och icke heller sedermera funno mod att

försvara sig. »Upp till Mejiko!» var nu de spanska

krigarnes lösen.

18

Efter långa och ansträngande marscher anlände

spaniorerna den 8 november 1519 till det mejikanska

höglandets högsta punkt. En härlig, bred dal, som

ännu i dag framkallar den resandes förtjusning,

utbredde sig för deras blickar.

Landskapets härligaste medelpunkt utgöres af

en stor. sjö, hvars stränder vid denna tid

omkransa-des af små byar, präktiga pinie-, ceder- och

ekskogar samt yppiga fruktfält. Midt i det vida

vattenbäckenet, på en ö, låg den präktiga hufvudstaden

med tjugutusen hus, på hvilkas platta tak härligt

doftande trädgårdar voro anlagda; väldiga tempel,

storartade palats och höga hvita torn skimrade

inbjudande. Till staden kunde man framkomma endast

på långa och breda dammar. Infödingarne sjelfva

kallade staden Tenoehtitlan.

Vid första anblicken af alla dessa härligheter

stodo spaniorerna alldeles förvirrade, ovissa om de

vakade eller drömde. De trodde sig ha blifvit

försatta till felandet, så glänsande och praktfullt tedde

sig för dem alla föremål. Nu ansågo de sig

tillräckligt belönade för alla utståndna mödor och faror;

nu trodde de sig redan i full besittning af omätliga

rikedomar, och nu försvunno för deras ögon, likt

töcken för solen, alla faror, hvilkas föreställning

dittills oroat dem.

Efter ännu två dagars marsch stodo spaniorerna

vid sjön. De ämnade just beträda damvägen till

staden, då derifrån satte sig i gång ett långt tåg af

mejikanska höfdingar, som med aktningsfull tystnadnalkades hären och med en djup bugning tågade

förbi Cortez. De voro klädda i långa, fina

kattunsmantlar och prydda med fjäderbuskar.

Strax derpå nalkades Montezuma sjelf.

Tvåhundra lika klädda och med vajande fjäderbuskar

prydda tjenare gingo i spetsen. De kommo parvis,

barfota och under djupaste tystnad och uppstälde

sig, så snart de nått den spanska härens spets, på

båda sidor, utefter dammarne, för att lemna öppen

utsigt öfver ett ännu präktigare tåg af förnäma

mejikaner, hvilket just nalkades. I dess midt syntes

Montezuma på en gyllene, med fjädrar och ädelstenar

prydd bärstol, som bars af fyra af de förnämsta

hof-herrarne. Framför detta lysande tåg gingo tre prester

med gyllene stafvar, som de tid efter annan upplyfte

på ett högtidligt sätt. På detta tecken nedföll folket

ögonblickligen och höljde ansigtet, liksom vore det

ovärdigt att skåda herskarens upphöjda person.

Då tåget nalkades spaniorerna på ett visst afstånd,

utbreddes hastigt dyrbara mattor, på det att

herskarens helgade fot icke måtte beröra den sträfva

marken, och derpå steg kejsaren ur bärstolen, stödjande

sig på två kazikers axlar, och gick med långsamma,

majestätiska steg de fruktade främlingarne till mötes.

Cortez steg af hästen, nalkades Montezuma med

det ädla, frimodiga och höfviska skick, som var

honom eget, och helsade honom med en djup bugning.

Montezuma kysste sin egen hand efter att förut ha

berört jorden med den samma. Detta var den

aktningsfullaste helsning mejikanerna kände, hvarföräfven denna nedlåtenhet hos deras stolte herskare,

som brukade helsa till och med sina afgudar endast

med en vårdslös nick, satte mejikanerna i förvåning

och ingaf dem den vidskepliga föreställningen, att

dessa främlingar icke voro menniskor, utan

gudomliga väsen.

Montezuma sjelf tycktes vara ungefär fyrtio år

gammal. Han var af medelstorlek och snarare smärt

än grof. Hans ansigte var något mindre mörkt till

färgen, än hans fullständigt kopparfärgade

undersåtars. En snäf, åtsittande kattunsklädnad betäckte

kroppen, men lemnade armarne bara; kring axlarne

fladdrade en bomullsmantel, som var nästan alldeles

öfverlastad med guld, perlor och ädelstenar. Kring

halsen hängde en dyrbar kedja, på hufvudet satt en

krona af guld och brokiga fjädrar och fötterna voro

beklädda med ett slags tofflor med gyllene sulor.

Sedan Cortez — på hvad grund är icke godt att

säga — till Montezuma framfört en helsning från

konungen af Spanien och högtidligt till honom

öfverlemnat en brokig, lysande kedja af glasperlor,

hvilken han bar öfver rustningen, följde spaniorernas

intåg i staden,

Montezuma anvisade åt de främmade gästerna

till bostad ett stort stenpalats, beläget midt på en

af murar omgifven gård. Cortez fann denna

byggnad särdeles passande för sina planer. Han lät

genast besätta alla ingångarne med vaktposter, köra

fram kanonerna till passande platser och inrätta allt

fästningslikt.FJERDE KAPITLET.

Montezuma göres till fånge.

En tid bortåt lefde Cortez och Montezuma i

bästa förstånd med hvarandra. Den sistnämnde

erinrade sig en gammal sägen, att hans urfäder skulle

ha kommit från öster, men deras anförare åter gått

sin väg, med löftet att en gång återkomma och

förbättra landets lagar. Derför kan det möjligen vara

skäl till det antagandet, att Montezuma verkligen

var uppfyld af de välvilligaste tänkesätt mot

främlingarne. Mindre förtroendefulla visade sig likväl

många af hans kaziker, hvilka på mångfaldigt sätt

lade i dagen sin fiendtlighet mot spaniorerna. En

af dem lät till och med hugga hufvudet af en

spanior och skickade det till sin kejsare såsom tecken,

att äfven dessa män voro dödliga.

Underrättelsen om denna illgerning framkallade

hos Cortez en djerf plan. Han föreslog sina

officerare att med goda ord eller med våld bringa

Montezuma i deras palats och der behålla honom såsom

fånge, tills spaniorernas alla önskningar blifvit

uppfylda. Till och med hans tappraste officerare

ryggade tillbaka för detta förslag; endast en så klok

omtänksamhet som hans kunde det lyckas att utföra

vågstycket.

Följande morgon lät han allt sitt manskap ställa

upp sig på den rymliga gården och befalde, att man,om så behöfdes, genom ett utfall skulle komma honom

till hjelp. Några små truppafdelningar fingo order att

uppehålla sig på gatan, som ledde till Montezumas

palats.

När stunden var inne, då Cortez vanligen

brukade besöka kejsaren, begaf han sig med fem af

sina tappraste officerare och tolken Marina till

kejsarens palats.

Cortez och hans följeslagare mottogos på det

aktningsfullaste sätt och fördes genast till Montezumas

gemak. Efter några artiga ord besvärade sig Cortez,

full af djup ovilja, öfver det trolösa beteende

kaziken gjort sig skyldig till, då han under fredstid

anfallit spaniorerna och deras bundsförvandter, i

omensklig blodtörst Slagtat en fånge och skickat omkring

hans hufvud i landet till förevisning. Cortez tillade,

att ryktet gjorde Moiitezuma sjelf till anstiftare af

denna afskyvärda handling och att han derför såg

sig nödsakad att fordra upprättelse för den skymf,

som derigenom blifvit hans herre, den spanske

konungen, tillfogad.

Montezuma blef så förskräckt öfver denna

beskyllning, att han bleknade; han bedyrade upprepade

gånger, att han icke hade minsta andel i den

fasansfulla illgerningen. Genast skickade han efter några

snabblöpare och befalde, att den upproriske kaziken

ofördröjligen skulle kallas att infinna sig i Mejiko.

Cortez förklarade, att han skänkte kejsarens

försäkringar full tillit; men för att äfven gifva sina

förbittrade soldater denna visshet anhöll han, attkejsaren måtte tillbringa några dagar i spaniorernas

qvarter, tills den brottslige kaziken fått sitt straff.

Vid denna sällsamma anhållan råkade

Montezuma utom sig af förvåning och vrede. Han

förmådde icke tala, under det Cortez förestälde honom,

att det ju var hans eget palats han skulle bo i och

att alltså hans, Cortez", anhållan icke innebure något

opassande. Ändtligen lyckades den bestörte

kejsaren beherska sig och fann nu ord för sin ovilja.

Ȁnnu aldrig har en mejikansk herskare lydt en

annans vilja!» utropade han. »Aldrig skulle mitt

folk tåla, att dess kejsare sjelf gjorde sig till fånge!»

Cortez, som ogerna ville bruka våld, använde

hela sin öfvertalningsförmåga för att genomdrifva

sin begäran. Men kejsaren förblef obeveklig.

Ändtligen, då ordvexlingen redan varat tre timmar,

utropade en af de spanska officerarne, en ung, hetsig

man: »Hvarför alla dessa omständigheter! Låtom

oss gripa honom, och gör han motstånd, så stöta vi

ned honom med våra svärd!» Montezuma måste

märka, att dessa ord icke innebure något vänligt

mot honom, hvarför han äfven frågade Marina, hvad

riddaren yttrat. Då han fick veta det, bröts hans

motstånd. Under häftig darrning förklarade han, att

han litade på Cortez försäkran och var beredd att

följa honom.

Bärstolen fördes fram och Montezuma begaf sig

i väg. Som en löpeld spred sig underrättelsen

derom, och det förvånade folket skockade sig till

sammans. Några skreko, andra gräto eller kastade sig

klagande ned på jorden; andra sågo efter bärstolen

och skakade på hufvudet. Montezuma ville icke gå

och gälla för fånge. Med leende min försäkrade

han, att han fullkomligt frivilligt ämnade några

dagar vistas hos sina spanska vänner. Denna försäkran

lugnade i någon mån de upprörda infödingarne, och

spaniorerna med sin fånge framkommo lyckligt till

sitt qvarter.

Montezuma fick åt sig utvälja de bästa rummen

i palatset och bemöttes af alla med den största

vördnad. Hans gamla rådgifvare hade obehindradt

tillträde till honom. Men Cortez förde den mäktige

mannen gradvis från den ena förnedringen till den

andra.

Redan om några dagar anlände den blodgirige

kaziken, jemte några ansedda höfdingar af hans

stam, till hufvudstaden. Cortez sammankallade en

krigsrätt, som dömde de olycklige att brännas på

bål. I hopp om att derigenom kunna rädda sig

tillkännagåfvo de dömde, att de handlat på Montezumas

befallning.

Denna beskyllning — om sann eller falsk, lemna

vi derhän — kom mycket lägligt för Cortez. Han

begaf sig genast till kejsaren och sade honom, att

äfven han måste plikta för sitt brott! På ett gifvet

tecken skyndade några soldater till och belade den

olycklige mannen med de vanärande bojorna. Derpå

lemnade Cortez rummet och återvände först då, när

kazikernas afrättning var fullbordad. Som det

tycktes i djupaste vördnad nalkades han Montezuma,sade honom, att rättvisan nu var tillfredsstäld och

äfven hans brott utplånadt, och löste egenhändigt

hans bojor.

Montezuma kunde icke annat än känna sig rörd

öfver generalens goda hjerta! Han omfamnade sin

förtryckare och gaf honom försäkringar om evig

tacksamhet.

Sålunda tog Cortez steg för steg till folkets

undertryckande. Han sände några officerare genom

landet, dels för att lära känna hvarje enskildt

landskaps storlek och beskaffenhet, dels för att uppsöka

de platser, der guld och silfver funnos. Montezuma

sjelf lyckades han, än under en, än under en annan

förevändning, öfvertala till att afskeda de djefvaste

och modigaste bland sina kaziker från deras

embeten och i deras ställen insätta sådana män, af

hvilkas dumhet och feghet spaniorerna hade föga att

frukta.

Under förevändning att gifva honom ett

begrepp om europeisk skeppsbyggnadskonst, hvarpå

han redan länge gjort honom nyfiken, lät Cortez

från Vera Cruz hemta spillrorna af de sönderslagna

spanska skeppen och timra två små krigsfartyg, så

kallade brigantiner. Derigenom försäkrade han sig

slugt nog om hela farvattnet kring staden, allt under

det han lät kejsaren förstå, att Dvattenhusen» bygts

endast till hans, kejsarens, nöje.

Ändtligen förestälde Cortez den nu tillräckligt

förödmjukade herskaren, att det vore till största

fördel för honom och hans rike, om han ville för-klara sig för en vasall till konungen af Spanien och

betala en årlig tribut. Den olycklige mannens

viljekraft var redan till den grad bruten, att han efter

längre tvekan ändtligen ingick äfven på denna fordran.

De förnämste bland mejikanerna

sammankallades. I en högtidlig församling förklarade Montezuma,

att han i enlighet med gudarnes vilja med hela sitt

rike ville underkasta sig den mäktige konungen

öfver vattnet, då enligt den gemensamme

stamfaderns vilja öfverherskapet tillkomme denne. Han

uppfordrade alla sina underkonungar att följa hans

exempel, vara den nye öfverherren lydige och

erlägga sina afgifter till denne på samma sätt, som

de hittills gjort till honom sjelf.

Förvånade och misslynta, hörde de församlade

höfdingarne detta budskap; ett betänkligt sorl gick

genom salen. Kanske hade det kommit till

ögonblicklig resning, om icke Cortez allvarligt försäkrat,

att hans herre icke hade för afsigt att taga det

raejikanska riket, utan nöjde sig med att kallas dess

skyddsherre. Denna försäkran, liksom Montezumas

öfvertalning, lugnade sinnena. Utan vidare

invändningar svuro de församlade den spanske konungen

trohetsed och lemnade så mycket skänker, som de

kunde åstadkomma.

Dessa skänker hade ett penningvärde af mer än

tio millioner kronor; en femtedel deraf bestämdes för

konungen af Spanien, en femtedel föll på fältherrens

lott, det öfriga fördelades mellan de spanska

officerarne och soldaterna. Denna delning förorsakade27

stort missnöje bland soldaterna. Cortez lyckades

lugna dem genom löftet att af sin egendom gifva,

hvad som fattades.

FEMTE KAPITLET.

Cortez besegrar Narvaez och erhåller oväntadt

förstärkning.

Montezuma lefde i den tysta förhoppningen, att

de fruktade gästerna nu, då de hade alla skatter i

sina händer, åter skulle aftåga. Cortez lät honom

lefva i denna tro och sade, att aftåget fördröjdes

endast derför, att nya fartyg först måste byggas.

Rätta förhållandet var, att Cortez väntade en ny

truppstyrka från Spanien, dit han, såsom redan

nämnts, redan för nio månader sedan skickat ett

fartyg med vigtiga bref och värdefulla skänker.

En dag lemnade snabblöparne, som skulle för

kejsaren anmäla alla nyheter, ett stycke kattun,

hvarpå aderton fartyg och mycket krigsfolk voro

målade. Cortez var förtjust. Han hoppades fullt och

fast, att den efterlängtade förstärkningen från

Spanien ändtligen anländt, men skulle snart få erfara,

att han misstagit sig fruktansvärdt. Det af honom

till Spanien utsända fartyget hade blifvit uppbringadt

af hans fiende Velasquez, och denne utrustade ge-nast en flotta af 18 fartyg med 900 man fotfolk,

80 ryttare, 80 bösse- och 150 armborstskyttar jemte

12 kanoner och stälde hela denna styrka under

befäl af en viss Narvaez (uttal. Narvåeds) med

uppdrag att skicka Cortez i bojor till Cuba och i hans

ställe fortsätta eröfringarne.

Cortez försökte först att genom rika skänker

vinna Narvaez. Men den unge hjelten drömde

alltdeles för ljuft om de lagrar, han ville tillkämpa sig

i Mejiko, för att han skulle låtit Cortez köpa dem.

Han hotade Cortez" sändebud med fångenskap och

förklarade, att han ansåg Cortez för en rebell och

förrädare och ämnade bekriga honom med eld och

svärd. Vidare lofvade han den, som lemnade

upp-rorsmakaren lefvande i hans händer, en stor belöning.

Alltså måste det komma till krig, och här gälde

endast seger eller död.

Cortez ordnade sina angelägenheter i Mejiko,

qvarlemnade en af sina skickligaste officerare, vid

namn Alvarado, att med 150 man och alla kanonerna

hålla slottet besatt, inbillade Montezuma, att han,

Cortez, reste sina vänner till mötes, och aftågade

derpå med en högst ringa styrka från Mejiko. I

Tlascala erhöll han den förstärkning han bedt om, och

nu gick det raskt löst på de fiendtliga bröderna.

Det var en lycka för Cortez, att Narvaez var

en oklok, enfaldig menniska, som hvarken hos sina

soldater eller hos indianerna väckte förtroende, så

att de förre endast ovilligt följde honom och de

senare lade alla möjliga hinder i vägen för honom.När nu till och med hemliga sändebud från Cortez

smögo omkring i Narvaez läger och utdelade

frikostiga skänker ur Cortez" penningpåsar, så måste

följden bli, att minst halfva antalet soldater var på

Cortez sida, innan ännu ett slag utkämpats.

Men icke klokheten ensam skulle komma att

fälla utslaget. En ansträngd marsch förde Cortez

tappra krigare fienderna in på lifvet förr, än desse

anat. I kolsvarta natten vadade Cortez soldater

genom den breda flod, som ännu skilde dem från

fienden, och ett fruktansvärdt öfverfall framkallade så

stor förvirring bland de i trygghet slumrande, att de

icke kunde göra sig reda för, hvar fienden var och

hur manstark han var.

På några ögonblick var allt tungt artilleri i

Cortez händer och rigtades nu mot Narvaez egen

här. Denne rusade sjelf med blind tapperhet in bland

fienden, men sårades genast dödligt och

tillfångatogs. Cortez erbjöd alla, som ville gifva sig, pardon,

och innan morgonrodnaden inbröt, hade Cortez

tillkämpat sig en lysande seger.

De fångna spaniorerna behandlade han på det

vänligaste sätt och lemnade åt dem sjelfva att

afgöra, antingen de för framtiden ville tjena under

hans fanor eller återvända till Cuba. De fleste valde

det förstnämda, och på detta sätt hade Cortez

plötsligt förökat sin här med 800 hurtiga, väl beväpnade

krigare, en tillväxt, som tycktes höja hans för

denna verldsdel redan förut stora makt till dess

högsta spets.Så snart den sårade Narvaez åter kom till sans, var

han färdig att sjunka i jorden af förargelse. Cortez

gjorde honom ett besök för att försona äfven honom.

»Sennor Cortez», sade fången, »ni har skäl att

prisa er lyckliga stjerna för den framgång ni haft.»

»Ni har rätt», svarade Cortez stolt; »men jag får

likväl upplysa er om, att jag räknar min seger öfver

er till de obetydligaste af mina bragder i denna

verldsdel.»

Cortez befalde, att man skulle vårda och pläga

amiralen väl och efter hans tillfrisknande hålla

honom i förvar i Vera Cruz.

Cortez var som bäst stadd på återtåg till

hufvudstaden, då han genom ilbud erhöll den

fruktansvärda underrättelsen, att mejikanerna voro i full

resning mot spaniorerna. I ilmarscher fortsatte nu

eröfraren sitt tåg. Han befarade redan, att

infödingarne kunde ha upprifvit de till hufvudstaden

ledande dambroarne för att afskära återtåget för

honom; men antingen hade man varit för enfaldig

eller för feg dertill. Cortez fann broarne i samma

skick, som han lemnat dem, oskadda och obesatta,

och intet hindrade honom att inrycka med sin här.

Men hur olika var icke det nuvarande intåget

mot hans första inträdande i staden! Nu fans der

ingen, som mottog honom, ingen, som i likhet med

då med förvåning betraktade de intågande, ingen,

som upphöjde ett glädjerop. På gatorna var det

tyst och öde; portarne till palatset, som inrymts åt

spaniorerna, voro stängda.Högljudda jubelrop läto höra sig först då, när

fältherrens ankomst af vaktposterna anmältes in åt

palatset. Å båda sidor var ingen ände på

omfamningarne och de glada helsningarne. Alvarado och

hans folk voro förtjusta öfver att så oväntadt se sig

räddade ur en högst farlig belägenhet. Cortez och

hans följeslagare voro utom sig af den dubbla

glädjen öfver segern och återseendet, och till och med

Montezuma, som troget hållit sitt löfte att icke lemna

spaniorernas qvarter, tycktes upprigtigt deltaga i

sina förtryckares förtjusning.

SJETTE KAPITLET.

Hur Montezuma bringas om Iifvet. — Sorgnatten.

Nu fick Cortez veta orsaken till resningen.

Alvarado hade vid en festlig dans endast på en lös

misstanke låtit öfverfalla och mörda många förnäme.

Detta var dock de hittills så tåliga mejikanerna

förstärkt. Alla krigare, inemot 60,000 man, samlades i

staden och började en vecka efter Cortez" återkomst

en regnig natt sitt angrepp mot det befästa palatset.

Beundransvärdt mod och stor dumdristighet parades

hos de ursinniga indianerna med klokhet och list.

Flere anfall tillbakaslogos visserligen, men åtskilliga

spaniorer förlorade dervid lifvet. Cortez sjelf såra-des i venstra handen; öfverallt rasade död och

förderf. Dertill kom att det hade lyckats mejikanerna

att sticka i brand en tillbyggnad till palatset,

hvilken användes till förrådshus, så att Cortez måste

använda en del af sitt manskap till släckningen.

I denna sin nöd försökte Cortez att rädda sig

genom Montezumas tillhjelp. Vid dagens inbrott

öfvertalade han honom att från palatsets tinnar tala

till sitt folk, hvarigenom han hoppades, att lugn åter

skulle inträda.

Montezuma iklädde sig sina präktigaste kläder:

den blå- och hvitrandiga manteln, som öfver bröstet

sammanhölls med ett dyrbart spänne af gröna

ädelstenar, vidare den gyllene kronan och half skorna med

gyllene sulor. Sålunda prydd, gick han ut på palatsets

platta tak. Då hopen fick se kejsaren, förvandlades

genast det fruktansvärda larmet till ljudlös tystnad.

Med lugn stämma utropade nu Montezuma:

»Mina kära och trogna undersåtar, hvarför

gripen I till vapen mot våra gäster? I tron, att jag

är fånge, och I viljen befria mig. Men jag är ingen

fånge. Frivilligt uppehåller jag mig hos spaniorerna,

ty de äro mina vänner. Jag vill lära känna deras

seder och bruk och derigenom betyga den mäktige

herskare, som sändt dem till vårt land, min

högaktning. Redan under den närmaste framtiden skola

främlingarne lemna staden. Lemnen dem derför

vägen öppen, nedläggen edra vapen och hållen frid!»

Detta välmenta tal förfelade alldeles den

dermed afsedda verkan. Det uppstod ett allmänt sorl,som slutligen öfvergick till ett upproriskt,

fruktansvärdt skri. »Fege usling! Slaf! Qvinna!» skrek det

förbittrade folket. Montezuma försökte ännu en gång

tala och vinkade med handen. Förgäfves! En skur

af pilar och stenar flög mot kejsaren. Spaniorerna

skyndade visserligen till och försökte skydda honom

med sina sköldar; men det var för sent. Några väl

rigtade pilar sårade honom, och en kraftigt slungad

sten, som olyckligtvis träffade hufvudet, fälde honom

sanslös till marken.

Då mejikanerna sågo sin furste falla, grepos de

af bestörtning, fasa och ånger. De skingrade sig

plötsligt, liksom hade de fruktat, att eld kunde

nedfalla från himmelen för att hämnas illgerningen.

Montezuma kom efter några timmar åter till

sans; men tanken att ha blifvit misshandlad af sina

egna undersåtar gjorde honom nästan vansinnig. Man

måste hålla honom för att hindra honom att sjelf

tillfoga sig skada. Förgäfves sökte Cortez lugna

honom, kejsaren försmådde hvarje tröst och slet

ursinnigt förbandet af sina sår för att sjelf göra slut

på sitt lif. Denna häftiga sinnesrörelse och den mest

hårdnackade vägran att taga någon föda påskyndade

hans död, som inträffade efter två dagar.

Sedan mejikanerna hemtat sig från sin

förskräckelse, beslöto de åter att till hvad pris som helst

befria sig från spaniorerna. Bredvid stenpalatset

stod ett högt torn, hvarifrån indianerna oupphörligt

kastade ned sten på spaniorerna. Fåfänga voro alla

försök att fördrifva dem från detta torn, tills Cortez

sjelf, trots sina sår, lät binda skölden vid venstra

armen och i spetsen för sina tappraste stormade dit

tipp. Hans jettekraft nedslog hvar och en, som kom

i hans väg, men ändock flydde endast få. När

Cortez kom upp på tornets bröstvärn, omfattades han

plötsligt af två mejikanska, efter hjeltedöden

törstande ynglingar, som modigt svängde sig öfver

bröstvärnet och försökte draga honom med sig.

Endast hans herkuliska styrka räddade honom; han slet

sig ]ös, och ynglingarne störtade ned ensamma. Först

efter lång ansträngning lyckades dat spaniorerna att

kasta eld i tornet, hvarigenom fienderna skrämdes

bort.

Att längre kunna hålla platsen, derpå tänkte icke

Cortez mera. Han insåg fullkomligt det ohållbara i

sin ställning och gaf derför, en kolsvart natt,

befallning till återtåg. Tåget hade just hunnit till en af

de långa dammarne, då från alla håll pilar och

stenar kommo flygande i mängd. I tusentals båtar

hade mejikanerna inväntat sina förtryckare. En

förskräcklig strid uppstod. Spaniorernas bemödanden

att rädda sina skatter ökade den sammanträngda

hopens dödliga förlägenhet. Ångest och förtviflan grepo

de tappraste. Då det måste stridas man emot man,

vunno indianernas dödsförakt och öfvermakt segern.

Om morgonen, som följde på denna »sorgens

natt», fann Cortez endast hälften af sitt folk. Många

af de tappraste officerarne voro dels ihjelslagna, dels

drunknade; af de goda tlascalanerna saknades 2,000

man, af hvilka mejikanerna tagit många till fångalefvande för att offra dem åt gudarne. Alla

kanonerna, hela krutförrådet och nästan alla hästarne

saknades, och af de rika skatterna hade endast föga

räddats.

Cortez skyndade att med återstoden af sina

följeslagare komma utom håll för den öfvermäktige

fienden. I denna nöd var fältherren den enda

trösten och ett föredöme för sina nedslagna soldater.

Han delade alla försakelser och umbäranden med dem

och uppmuntrade dem genom sitt lugn och sin tillit.

Men ännu var icke det värsta öfverståndet. En

omätlig här af mejikaner stälde sig åter hindrande i

vägen för återtåget. I denna fara räddade sig Cortez

genom list. Han hade en gång i Mejiko hört, att

af riksfanans öde berodde hvarje slagtnings utgång.

Knappast hade han derför fått syn på helgedomen,

förr än han med några tappra följeslagare sprängde

fram, slet fanan af fanbäraren — och si! fulla af

förfäran grepo mejikanerna till flykten.

I Tiascala, dit Cortez nu vände sig, fingo de

uttröttade trupperna åter hemta sig. En lycklig slump

tillförde honom oväntadt förstärkningar. Från Cuba

anlände nemligen två fartyg, som skulle tillföra

Nar-vaez, hvilken emellertid dött, proviant och

krigsförråd. Det lyckades Cortez" bekanta

övertalningsförmåga att för sig vinna manskap och laddning. Då

kort derefter tre nya fartyg anlände, hvilka af

Ja-maikas ståthållare skickats ut pä upptäcktsresor,

förstod han att för sig och sina planer vinna äfven

dessa fartygs besättningar.SJUNDE KAPITLET.

Mejiko eröfras.

Med 500 man, 40 hästar, 80 musköter och

armborst anträdde Cortez med gladt mod sin marsch till

Mejiko, följd och understödd af 10,000 trogna

tlascalaner.

Guatemozin, den nye kejsaren af Mejiko,

inväntade med en ofantlig krigshär sin fiende. Långvariga

och blodiga strider följde; ännu en gång måste

spaniorerna, efter att ha förlorat ett slag, med stora

förluster draga sig tillbaka. Men hvad hjelpte väl

till sist de stackars mejikanerna allt mod och

dödsförakt? Spaniorernas krigslist voro de icke vuxna.

Cortez lät förstöra den vattenledning, som från

ett närbeläget berg tillförde staden Mejiko sött

källvatten!; derpå fördelade han sin truppstyrka så, att

ingen längre kunde slippa hvarken in eller ut ur

staden» Hungern rasade nu fruktansvärdt i

staden, hvartill kommo smittosamma farsoter, som ryckte

bort tusental af de stackars infödingarne.

Flere gånger erbjöd Cortez kejsar Guatemozin

fred; men den stolte herskaren tillbakavisade med

förakt alla dylika förslag.

Under det Cortez på dammarne dag för dag allt

mera nalkades staden, fortfor den dödsföraktandeGuatemozin att med orubblig ståndaktighet göra

er-öfrarne hvarje fotsbredd mark stridig.

Omotståndligt trängde dock spaniorerna fram, eröfrade nästan

tre fjerdedelar af staden och stucko flere härliga

byggnader i brand.

Så stodo sakerna, då den 13 augusti 1521 inbröt.

I daggryningen öppnade spaniorerna från alla sidor

stormningen. Timtals rasade de ursinniga

spaniorernas kamp mot de som vansinnige kämpande

mejikanerna. Desse insågo, hvad som väntade dem,

och försökte att åtminstone undandraga sin herskare

ett skymfligt öde. I det de ledde fiendens

uppmärksamhet på den trakt, der den mellersta dammen

förde till staden, sökte de på några båtar att med

Guatemozin undkomma på den yttersta dammen.

Flykten blef upptäckt, och Guatemozin togs till fånga.

Då den fångne fursten fördes inför Cortez, var hans

mod brutet.

»Jag har gjort», sade han, »hvad min pligt

fordrade. Nu kan jag ingenting mera uträtta, och en

fånge som jag måste falla sin besegrare till besvär.

Vill du alltså bevisa mig en nåd, så fatta din dolk

och stöt honom i mitt hjerta!

Guatemozins gemål grät vid dessa ord bitttert,

och äfven Cortez var rörd. Han försökte lugna den

olyckliga furstefamiljen och lemnade dem derpå för

att icke pålägga dem något tvång.

Sedan hela staden blifvit eröfrad, ansågo de

roflystna spaniorerna som sin förnämsta uppgift att

leta efter skatter. Bytet blef mot förväntan ringa,och derför spreds snart det ryktet, att Guatemozin,

innan han flydde, låtit kasta alla skatter i sjön.

Cortez lyckades icke lugna de missnöjde; de vunno

öfverhand inom armén och tvungo slutligen

fältherren att åt dem utlemna Guatemozin och hans

vän kaziken af Tacuba for att få dem att

bekänna, på hvilket ställe i sjön man sänkt skatten.

De grymma krigarne skydde icke att lägga

Guatemozin och hans trogne kazik — på pinbänken! Den

olycklige kejsaren bar alla de qval, hvilka hans

bödlars uppfinningsrika grymhet förstod att uttänka, med

beundransvärd ståndaktighet. Hans olyckskamrat var

mindre ståndaktig; qvidande och skälfvande sade han

sig vara den olyckligaste bland menniskor. Ogillande

sade då Guatemozin: »Tror du då, att jag ligger på

rosor ?»

Cortez kom till platsen, blygdes öfver det

ovärdiga uppträdet och befriade de olycklige.

På stadens eröfring följde inom kort

underkufvandet af alla dertill hörande provinser. Den ena

provinsen underkastade sig efter den andra, och

infödingarne erforo samma hårda öde, som nu sedan

några och tjugu år kommit infödingarne på de först

upptäckta öarne till del.

Sålunda hade Mejikos store eröfrare lyckligt nått

sitt mål. Men hans fiende Velasquez på Cuba hade

icke underlåtit något, som kunde reta den dåvarande

spanske konungens (Karl V, tillika tysk kejsare)

vrede mot honom, och så infann sig äfven, just som

rikets eröfring var fullbordad, en spansk adelsman,don Tapia, för att på konungens uppdrag taga

Cortez till fånga, indraga hans förmögenhet och

undersöka hans beteende.

Don Tapia var en enfaldig, feg menniska, som

af Cortez vid första anblicken genomskådades. Cortez

låtsade vara uppfyld af den största aktning för

honom, talade med djupaste vördnad om konungen,

men förstod att för Tapia framhålla så många

afskräckande saker, att denne ansåg det rådligast

att åter draga sina färde och hemta nya

befallningar.

Derigenom fördröjdes endast för någon tid det

oväder, som drog sig till sammans öfver Cortez

hufvud, men skingrades ej. För att nu nå äfven

detta sände Cortez en beskickning till Spanien,

hvilken skulle för konungen aflägga en fullständig

berättelse om Cortez" handlingar och vapenbragder och

på samma gång för monarkens fötter lägga den för

kronan bestämda andelen af bytet.

Då Karl V, sjelf en företagsam krigsman, af de

utskickade hörde berättas om de utomordentliga

vapenbragderna och den fullbordade eröfringen af ett

stort och härligt land, hänfördes han af berättigad

beundran och glädje. Han icke allenast gillade alla

Cortez" åtgärder, utan uppdrog äfven åt honom

värdigheten af ståthållare öfver Nya Spanien, såsom man

kallade Mejiko. Velasquez anspråk deremot

afvisade han.

Cortez stod nu på höjden af lycka. Han

började att ur ruinerna åter uppbygga Mejiko. Detskulle bli drottningen bland städer i hela Amerika

och blef det äfven för en längre tid. De eröfrade

landskapen fördelade han bland sina officerare och

soldater; de olyckliga mejikanerna åter betungades

till den grad med arbete i bergverken och

guldgruvorna, att de synbarligen minskades till antal.

Framför ingången till hvarje schakt lågo liken efter

mejikaner, som dukat under, och förpestade luften;

marken tycktes på afstånd liksom betäckt med en svart

duk, så talrika voro gamarne, hvilka skockade sig

omkring dessa på föda för dem så rika platser.

Upprepade gånger försökte det pinade folket att

afskudda sig träldomens bojor och åter tillkämpa sig

friheten. Men dessa försök betraktades såsom

slafvars trots och bestraffades fruktansvärdt. Så t. ex.

lät man en gång i landskapet Panueo på en gång

lefvande bränna 60 kaziker och 400 mejikanska

ädlingar. Sjelfve Guatemozin drabbades, på grund af

en lös misstanke, af ödet att jemte två af sina trogne

—"bli hängd.ÅTTONDE KAPITLET.

Cortez" sista lifstid och död.

Cortez egde nu stor makt; men alldeles ensam

fick han likväl icke styra och ställa i det eröfrade

riket. Spanska embetsmän skickades för att förvalta

kronans inkomster. Desse försökte olagligt att

utvidga sina fullmakter och till och med att gifva sig

min af att vara domare öfver ståthållaren. Detta

kunde Cortez icke tåla, och derför uppstodo stora

misshälligheter. Embetsmännen anklagade honom

hos konungen, ja, förtalade honom derhän, att

oupphörligt nya utskickade infunno sig, hvilka ville draga

ståthållaren inför sin domstol och mästra honom. För

stolt att i det land, som varit skådeplatsen för hans

stordåd, låta döma sig såsom en brottsling, fattade

han beslutet att resa till Spanien för att personligen

anropa konungens rättvisa.

Han anlände till Spanien, och allas ögon voro

med aktning och beundran rigtade på den

utomordentlige man, hvars bragder tycktes fördunkla de

största hjeltars ära. Hans konung mottog honom

med utmärkelse, upphöjde honom till grefve och

skänkte honom en stor landsträcka i Mejiko såsom

enskild egendom. Af hans önskningar uppfyldes

likväl endast ett fåtal. Allt, hvad han lyckades erhålla,

var bekräftelsen på sin fältherrevärdighet och full-makten att gå ut på nya upptäcktsfärder. Att styra

landet deremot och förvalta den högsta makten

insattes en särskild domstol, som man kallade den

kungliga audiensen.

Misslynt återvände Cortez till Mejiko. Från och

med nu var hans lif en oafbruten kedja af

förtret-ligheter. För att förströ sig kastade han sig i nya

besvär och faror. Efter obeskrifliga mödor lyckades

det honom, år 1536, att upptäcka den stora, med

Nordamerika sammanhängande halfön Kalifornien.

Då man vid hans återkomst fortfor att förbittra

lifvet för honom, beslöt han, i förtroende på sin

konungs rättvisa och nåd, att ännu en gång begifva

sig till Spanien för att der anföra sina klagomål.

Den olycklige anade ej, hvilka nya, ännu mycket

bittrare kränkningar han gick till mötes.

Kallt blef han mottagen, vårdslöst åhörd, med

ringaktning affärdad. Hvad han uträttat i

fosterlandets tjenst, var antingen redan glömdt, eller också

tyckte man sig redan ha tillräckligt belönat honom

derför.

Sju år uppehölls han med fagra ord, tills

ändtligen sorg och missmod öfver hans herres

otacksamhet gjorde slut på hans lif. Han dog den 2

december 1547 på sitt landtgods vid Sevilla i en ålder af

63 år. Hans lik blef på hans uttryckliga

bestämmelse fördt öfver till Mejiko, kanske emedan han

ansåg sitt fädernesland ovärdigt att i sitt sköte

upptaga stoftet af sin med otack belönte välgörare.FRANCISCO PIZARRO

PERUS ERÖFRARE

EN HISTORISK BERÄTTELSE

EFTER

J. H. CAMPE.FÖRSTA KAPITLET.

Upptäckten af Stilla (Stora) Oceanen.

Då i våra dagar ett barn ser jordgloben i

lärarens hand och hör om de fem verldsdelarne och de

fem verldshafven, gör det sig svårligen ett begrepp

om de mödor och besvär, det kostat att vinna full

kännedom om vårt jordklots yta.

Amerika var ännu för 400 år sedan obekant; den

djerfve genuesen Kristoffer Kolumbus* var det

förbehållet att 1492 upptäcka Amerika. Han landsteg

på Bahamaöarne och Antillerna. År 1502, på sin

fjerde resa, befor han Sydamerikas nordöstra och

norra sida, utan att likväl någon längre tid uppehålla

sig vid land. Hans diktan och traktan gingo ju ut

på att upptäcka en genomfart till Indien.

Hade Kolumbus då följt sina följeslagares råd

att genomforska trakterna, så skulle Mejikos

upptäckt bragt honom ny ära. Men han hade alltid sin

resas stora hufvudmål för ögonen och försmådde att

* Hans rätta namn var icke Kristoffer Kolumbus, utan Gristoforo

Colombo, och icke heller borde han kallas »genues», ännu mindre

»genuesare», utan »genovan», emedan staden Genuas rätta namn är

Genova. (Not af den sv. bearbetaren.)genom någon lockande vinst, hvilken den än måtte

vara, låta förmå sig att öfvergifva sin plan.

Ännu i Kolumbi lifstid, år 1500, fann portugisen

Alvarez Cabral Brasilien, och nu gjordes nästan hvarje

år nya upptäckter.

Ojeda, Kolumbi oförskräckte följeslagare, fann

Dariennäset, som förbinder Nord- och Sydamerika.

Invånarne i denna trakt voro ett krigiskt folk; de

förstodo att skickligt sköta båge och pil och, det

värsta af allt, de nyttjade förgiftade pilar. Minsta sår

medförde döden, så att Ojeda förlorade många af

sitt folk. Han måste derför tänka på förstärkning

och skickade en officer till Haiti att hemta sådan.

Bland de äfventyrare, som slöto sig till tåget,

befann sig en man vid namn Vasco Numiez de

Balboa, som hade smugit sig med på fartyget. Han

var beskyld för ett svårt brott och löpte fara att

dömas till döden. För att undgå repet anmälde

han sig att få medfölja fartyget, men afvisades af

kaptenen, emedan det var strängeligen förbjudet

att medtaga några förbrytare från ön. Likväl

lyckades det Balboa att få följa med. Han gömde

sig i en tunna och fördes i denna om bord på

fartyget. Först när man nått öppna sjön, kröp Balboa

fram ur sitt gömställe. Kaptenen blef ond och

hotade att landsätta Balboa på första obebodda ö, man

anträffade; men hela besättningen lade sig så varmt

ut för den listige mannen, att kaptenen ändtligen

lät förmå sig att taga honom med.

* Uttal. Balbåa, med tonvigten på å.Så kom Balboa till en trakt, der han skulle

förvärfva odödligt rykte. Snart lade han i dagen så

utmärkta prof på mod, oförskräckthet och

företagsamhet, att han utnämdes till anförare och

ståthållare i en koloni, som han kallade Santa Maria.

På sina ströftåg förstod han att genom sitt

vänliga uppförande göra indianerna så välvilligt stämda,

att de gerna gåfvo honom allt. En gång, när han

lät utdela ett antal guldbleck, råkade hans soldater

i kif om delningen. En ung kazik märkte detta med

förvåning. Han trodde sig lättast bilägga tvisten

genom tvisteämnets undanskaffande, hvarför han

skyndade att slå ut vågskålens innehåll, i det han

utropade: »Hvad viljen I med det här skräpet! Om I

ären så begärliga derefter, så vill jag föra er till ett

land, som ligger sex solar härifrån och i vester

begränsas af den andra oceanen, der man äter ur

gyllene fat och dricker ur silfverbägare. Men till den

färden masten I vara många.»

Den unge indianens ord voro en gnista, som

satte spaniorernas roflystnad i ljus låga. Nu återvände

Balboa till Santa Maria, hemtade förstärkning från

Haiti och uppgjorde en plan att eröfra det så länge

sökta landet.

Med guldlandet menade indianen det nuvarande

Peru0, med den andra oceanen, sex dagsresor längre

bort, förstod han Stilla hafvet eller Söderhafvet, hvar»

tillvaro Kolumbus alltid anat.

* Uttal. Peru, med tonvigten på sista stafvelsen, och skrifves

äfven så på spanska (El Peru). (Not af den sv. bearb.)Lockade af utsigten att vinna stora rikedomar,

satte sig ett hundra sextio djerfva äfventyrare, under

ledning af Balboa, i gång för att åt konungen af

Spanien eröfra ett land, hvars like han ännu icke egde.

Ett koppel af de blodhundar, hvilka spaniorerna

begagnade i sina strider med de stackars nakna

infödingarne, medfördes på marschen. Den unge

kazi-ken höll sitt löfte och tjenstgjorde som vägvisare.

Hufvudsaken för Balboa var visserligen

guldlandet i söder; men han hade äfven ett annat mål för

ögonen, hvars uppnående syntes honom icke mindre

vigtigt. Då, enligt vägvisarens berättelse, åt söder

till ett annat verldshaf begränsade landet, förmodade

Balboa med rätta, att detta var det haf, hvilket

Kolumbus sökt i denna trakt, men icke lyckats finna,

och på hvilket i rak kurs Ostindien kunde uppnås.

Hoppet att göra en upptäckt, som misslyckats till

och med för denne store man, tycktes honom, redan

det, värdt de mödor, hvilka han nu gick att utsätta

sig för.

Ansenliga berg, betäckta med urskog, måste

öfverstiga®, djupa träsk och moras i dalarne

genomvadas, emedan det i detta himmelstreck plägar under

två tredjedelar af året regna nästan oupphörligt

Ormar och stickmygg (mosquitos), bristen på friskt

vatten och sund föda — allt detta gjorde färden till

en af de besvärligaste, som någonsin företagits.

Befolkningen visade sig i början vänlig mot

spaniorerna; med kazikerna var det lätt att sluta

vänskapsförbund. Men ju längre man framträngde,desto mera krigisk blef vildarnes hållning.

Lyckligtvis injagade skjutgevärens knall en så stor

förskräckelse hos de indianska krigarne, att de grepo

till flykten, fast öfvertygade, att de hade att göra

med varelser, hvilka himmelens blixt och dunder

stodo till buds.

Stort byte i guld föll vanligen i soldaternas

händer, derjemte förstod Balboa genom sitt älskvärda

väsen till den grad att vinna infödingarne» hjertan, att

mer än tusen indianer frivilligt följde spaniorerna för

att bära deras packning.

Dag för dag trädde nya hinder och faror i

vägen. Spaniorerna tycktes ha kroppar af jern. Med

oändligt tålamod och ståndaktighet röjde de hvarje

hinder ur vägen, fördrogo hunger och törst och togo

sig smidigt fram genom skogar, som knappast

tycktes gångbara för vilddjuren. Öfver allt, der marschen

var som besvärligast, gick Balboa i spetsen; ej en

förtrytsam min grumlade hans muntra uppsyn, brist

och omak bar han som den lägste bland sina

soldater med det största lugn, och hans exempel utöfvade

ett så mäktigt inflytande på hans följeslagare, att

de utan knot följde honom, ehuru målet för deras

marsch tycktes ligga i ett oöfverskådligt fjerran.

Ty redan hade af de sex solarne blifvit

tjugufem, och ännu visade sig ingen ocean. Naturligtvis!

Man hade, trots all ansträngning, mången dag icke

kunnat framtränga längre än en mil. Ändtligen

kommo de till ett högt berg, hvarifrån de enligt

indianernas utsago skulle se det sökta hafvet ligga

framfor sig. Denna anblick måste den entusiastiske

Balboa först af alla förskaffa sig, så att äran af en

så vigtig upptäckt icke måtte beröfvas honom af

någon af hans följeslagare. Han befalde sitt folk

att stanna nedanför berget och först på ett gifvet

tecken följa honom. Derpå besteg han toppen. Och

si! der låg det vida verldshafvet för hans berusade

blickar och vältrade från ett oöfverskådligt fjerran,

från den yttersta horisonten, sina böljor. Han bredde

ut. armarne, föll på knä och tackade under varma

glädjetårar Gud, som fört honom ända dit. Hans

följeslagare kunde nu icke längre lägga band på sig.

Alla skyndade upp för berget för att med Balboa

dela glädjen öfver en så vigtig upptäckt. Det var

den 25 september 1513.

Derpå skyndade Balboa ned till stranden, gick

med höjdt svärd och fladdrande fana ända till

bröstet ut i hafvet och tog det i besittning för den

spanska kronans räkning. »Jag kallar er alla till

vittnen», utropade han, »att jag ställer detta vidsträckta

haf med alla dess öar och kuster under den

spanske konungens herravälde.»

Den punkt af Söderhafvet, der dessa mycket

sägande ord uttalades, kallas ännu i dag med det

namn, Balboa gaf den: S. Miguelvikon.

Äfven här förstod den kloke anföraren genom

sitt redliga uppförande att göra sig indianerna

bevågna; de tillförde honom lifsmedel i mängd, skänkte

honom guld och perlor och till och med räddade

honom ur lifsfara, då han med några dumdristigakamrater på lätta kanoter vågade sig för långt ut i

hafvet på upptäcktsfärd.

Öfver allt bekräftades sagan om det rika

guldlandet, som skulle ligga söderut, men var uppfyldt

af talrika vilda stammar och beherskades af en

mäktig konung. Denna omständighet förmådde Balboa

att vända om och först hemta förstärkning. I början

af år 1514 var han tillbaka i sin koloni Santa Maria,

öfverhopad med stor ära och ännu större rikedomar.

Balboa skickade nu till konungen af Spanien en

skänk i guld, sådan denne ännu icke erhållit från

något af sina nya länder, och bad om

ståthållarskapet öfver Darien och förstärkning af sin lilla

truppstyrka. Man kan tänka sig konungens förtjusning!

Men nu visade sig den misstrogne monarken ännu

en gång rätt trångbröstad. Balboa var honom en

allt för företagsam ande för att anförtro honom

"styrelsen öfver de af honom upptäckta länder. Man

beslöt derför att visserligen med största ifver

fullfölja företaget, men på samma gång — skicka en

annan man till Santa Maria, hvilken i Balboas ställe

skulle öfvertaga ståthållarskapet.

Pedrarias hette den man, som var utkorad att

afsätta Balboa och sjelf öfvertaga ståthållarskapet

öfver Darien. Han var en dugtig krigare, men af

oädla tänkesätt och full af låga ränken Med femton

sjödugliga fartyg och 1,200 soldater begaf han sig

till den nya verlden, och 1,500 adelsmän inskeppade

sig frivilligt med honom» Ryktet hade nemligen

utmålat dessa länders rikedom i så hjerta färger, atti Spanien en sägen gick, att man endast behöfde

kasta ut ett nät i hafvet för att fiska guld.

Då flottan korn in i Darienviken, skickade

Pe-drarias en af sina officerare till Balboa för att

meddela honom hans afsättning. Man hade trott, att

den högt berömde mannen fråssade i öfverflöd i

ett af guld prunkande palats. Men hur skulle icke

den utskickade Spanioren finna sig besviken i sina

förväntningar! Han fann den hederlige, redbare

Balboa klädd i en grof linnetröja, i lika simpla

benkläder och skor af flätad bäst och som bäst

sysselsatt att med några indianers tillhjelp täcka sin

torftiga koja med rör. Den förvånade officeren hade

svårt att tro, att den man, hvilken han fann så

tarfligt klädd och sysselsatt med ett så lågt arbete,

verkligen var den berömde Balboa. Men han

öfvertygade sig snart, att han funnit den rätte. Balboa

fann sig i konungens orättvisa åtgärd, ehuru hans

soldater ansatte honom att han skulle göra sin rätt

gällande med vapen i hand. Men långt ifrån att

vilja besvara orättvisa med otrohet förklarade han,

att han och hela kolonien underdånigt underkastade

sig de kungliga befallningarne.

Men nu visade sig den nye ståthållaren i all sin

uselhet. Han anklagade Balboa för ett uppdiktadt

brott och dömde honom till döden. Hela kolonien

bad med en mun för honom, men förgäfves! Och

så fick man till sin stora förvåning och ännu större

sorg se en man, som måste anses för den

skickligaste bland befälhafvare, offentligt afrättas!Bland alla Balboas soldater var ingen modigare

och företagsammare än en spanior vid namn Pizarro,

hvars namn for all framtid är förknippadt med

»Guldlandets» (Perus) upptäckt.

ANDRA KAPITLET.

Ett vigtigt förbund.

Balboas usle mördare fann ej de skatter, han

hoppats anträffa. Hans soldater, som han icke

förstod att hålla i tukt, genomströfvade som röfvare

landet, plundrade vildarne och uppförde sig så

våldsamt, att alla de goda och trogna vänskapsförbund,

som Balboa stiftat med kazikerna, ögonblickligen

för-derfvades. Ståthållaren var för feg att sjelf våga ett

företag och för afundsjuk att hjelpa andra dertill.

Sålunda lågo alla upptäcktsresor nere under flera år,

tills slutligen tre män erbjödo sig att på egen

bekostnad företaga en färd till det så mycket omtalade

och efterlängtade landet. Detta kunde icke

ståthållaren förhindra.

Den främste bland de tre, hvilken det var

förbehållet att utföra bragder, stora och lysande som en

Alexanders, var den ofvannämnde Pizarro.Francisco Pizarro var af tvifvelaktig härkomst.

Hans försumliga föräldrar hade icke ens i

barndomen brytt sig om honom, så att han hvarken fick

lära läsa eller skrifva. Såsom gosse vaktade han

svin för att förtjena sitt uppehälle. Då han mognat

till yngling, väcktes hans själfständighetskänsla och

håg att se sig om i verlden. Han begaf sig till

Italien, lät värfva sig till soldat, inskeppade sig derpå

till Amerika och tågade med Ojeda, som gjorde

honom bekant med Cortez, Balboa och andra. Den

sistnämnde följde han ofta på hans tåg, hvarvid han

redan såsom iinderanförare ådagalade utmärkta prof

på förstånd och tapperhet.

Den andre i förbundet var hans vapenbroder

Diego d"Almagro*. Denne var ett hittebarn, d. v. s.

han hade som litet barn af sin mor, antingen till

följd af onaturlig kärlekslöshet, eller emedan hon

helt och håller saknade förmågan att lifnära honom,

blifvit utlagd på en kyrktrappa eller utanför ett

barnhus och öfverlemnad åt främmande menniskors

barmhertighet. Slumpen förde ynglingen till Amerika,

der han blef temligen förmögen. I mod,

ståndaktighet och outtröttlig företagsamhet var han sin

bundsförvandt Pizarro lik; i ädelmod och redbarhet

lemnade han honom långt efter sig.

Den tredje i klöfverbladet var en prest, vid namn

Hernando de Luque, som förfogade öfver ansenliga

penningsummor och erbjöd sig att försträcka

medlen till eröfringsexpeditionen, kosta hvad den ville.

* Uttal, med tonvigten på första stafvelsen.Almagro lofvade likaledes att använda hela sin

förmögenhet på företaget, och Pizarro, som icke egde

något annat än sina friska lemmar och framstående

förståndsgåfvor, erbjöd sig i utbyte att öfvertaga

den svåraste posten, nemligen anförarskapet.

Almagro skulle då och då tillföra honom trupper, och

den eröfrade egendomen skulle fördelas lika mellan

alla tre. Sedan de trenne bundsförvandterna väl

kommit öfver ens om vilkoren, uppsattes och

under-skrefs ett kontrakt.

Den 14 november 1525 seglade Pizarro med ett

fartyg och 113 man söderut. Han anträdde färden

just vid den olämpligaste årstiden och hann på 70

dagar knappt så långt, som ett godt fartyg i våra

dagar på 70 timmar. Flere af manskapet fingo

febersjukdomar, det började lida mot slutet med

provianten, men öfver allt visade sig krigiska

folkstammar, som motsatte sig landstigningen. Pizarro insåg

snart, att under dylika förhållanden resans mål var

förfeladt; utan större hjelptrupper var det icke

möjligt att upptaga striden med de hoptals utefter

strän-darna kringströfvande, välbeväpnade indianerna. Man

beslöt att på en ö, kallad Gallo, invänta Almagro,

som skulle infinna sig med manskap och proviant.

Men den väntade hjelpen uteblef, hvarför nöd

och umbäranden snart instälde sig. Trots sin

öfvertalningsförmåga öfvergafs fältherren af nästan allt

sitt manskap, »Vänner och kamrater!» utropade han,

»här ligger Peru, der Panama* i sin fattigdom. Må

* Uttalas Panama, med tonvigten på sista stafvelsen, och skrifves

äfven så på spanska. (Not af den sv. bearbet.)

hvar och en af er välja, hvad som passar för en-spansk

hjelte. Hvad mig beträffar, begifver jag mig

söder ut!»

Endast 13 af hans folk och en mulatt, idel

beslutsamma våghalsar, stannade hos honom. Han

beslöt att hålla ut med dessa fjorton modiga kamrater,

i den vissa förhoppningen, att hans lycka och hans

bundsförvandters ifver icke skulle lemna honom i

sticket.

Som ön led brist på färskt vatten, så förlade

Pizarro efter några veckor sitt qvarter till en o, som

han förut upptäckt och gifvit namnet Gorgona. På

en af trädstammar timrad båtverk stälde man

öfverfarten, utan att ana, att man nu råkat i ett flera

månaders fängelse. Till all lycka var denna ö

bebodd af ätbara fogelarter och ur marken framqvälde

uppfriskande källor.

Det första spaniorerna företogo var byggandet

af en båt, som de ämnade använda till fiske. De

lyckades härmed, och Pizarro sjelf blef den ifrigaste

fiskaren. Hvarken den qväfvande hettan eller de

dagliga regnskurarne eller de smärtsamma styngen

af de luften förmökande insekterna kunde förmå

honom att vara sysslolös. Dagligen genomströfvade

han skogarnes täta snår, och det bästa bytet han

lyckades få gaf han sina kamrater. Då några bland

dem snart efter ankomsten sjuknade och blefvo

alldeles kraftlösa, kommo anförarens, hvars kropp

tycktes vara af jern, kloka omsorger dem väl till pass.

Sju långa,, ängsliga månader gingo till ända,och ännu lät intet frälsande fartyg se sig. I denna

sin nöd fattade de beslutet att anförtro sina lif åt

några hopbundna bjelkar, dermed våga sig ut på

hafvet och försöka, om icke de möjligen kunde uppnå

fastlandet.

De voro just som bäst sysselsatta med sitt

arbete, uppfylda af bekymmersam ovisshet, huru vida

den eländiga farkosten vore duglig till en längre

färd, då de till sin outsägliga glädje varsnade ett

fartygs hvita segel; detta fartyg höll kurs på ön,

och om en stund kastade det ankar utanför den

samma. Ännu större blef deras glädje, då det

visade sig, att detta fartyg utsändts från Panama, af

Almägro, hvilken ändtligen lyckats af ståthållaren

utverka sig tillåtelsen dertill.

I befrielsens ögonblick glömde dessa ovanliga

mennskor allt, hvad de utstått. Fastare än någonsin

voro de beslutna att uppsöka guldlandet.

TREDJE KAPITLET.

Guldlandets upptäck.

Efter tjugu dagars färd, i slutet af 1526,

anlände Pizarro till Perus kust. Hur förvånades icke

spaniorerna, då de sågo framför sig en stad af stortomfång och tätt befolkad. På en landstigning i

fiendtlig afsigt var icke att tänka, så mycket

mindre på att här fatta fast fot.

Invånarne i staden Tumbez — detta var den

indiska stadens namn — kommo nyfikna ned i hamnen

för att taga i betraktande blekansigtenas stora

simmande hus. De medförde lifsmedel och inbjödo

vänligt de främmande gästerna att besöka staden.

Spaniorerna brunno af begär att följa denna

inbjudning för att få sina roflystna händer fulla med

landets skatter; men Pizarro ansåg det rådligast att

gå försigtigt till väga och sände derför först en

spanior och mulatten på rekognoscering. Peruanerna

visste icke rätt, hvilken af de båda de mest skulle

beundra, den hvite europeen eller den svarte

afrikanen. Till sist togo de i tu med negern för att tvätta

honom hvit, hvilket till deras stora förvåning icke

lyckades dem.

Pizarro nöjde sig med att mot några europeiska

småsaker af ringa värde tillbyta sig en mängd

guld-och silfverkärl och medtog ett par peruaner, hvilka

han ämnade låta undervisa i spanska för att

framdeles kunna använda dem som tolkar. Efter tre

mödosamma och nästan förgäfves förspilda år var

han 1527 tillbaka i Panama.

Då man insåg, att det började företaget kräfde

mer än dubbelt, hvad de tre förfogade öfver; då

vidare ståthållaren icke kunde bevilja något understöd

och intet egentligt godkännande af landeröfringen

förelåg, kom presten Luque på den tanken att läggasaken för konungen. Pizarro, såsom den

skickligaste och mest oförtrutne, försågs med nödiga medel

och afreste till Spanien. Han uppträdde vid hofvt i

med en värdighet, hvilken förvånade dem, som kände

hans låga härkomst och dåliga uppfostran. Af sina

utståndna vedervärdigheter gaf han en rörande, af

Perus rikedomar en lockande skildring. Till bevis

på sanningen af sina skildringar framlade han de

medförda profven.

Karl och hans ministrar råkade vid denna

beskrifning i den lifligaste beundran. Pizarro erhöll

icke allenast den önskade fullmakten att eröfra det

peruanska riket, utan äfven värdigheten af

ståthållare, öfverdomareembetet i Peru skulle enligt

öfverenskommelse lemnas åt Almagro, men Pizarro

anhöll äfven om detta embete för sin person, och

kejsaren beviljade hans bön. Denna bakslughet var

första orsaken till, att Almagro sedermera blef så

fiendtligt stämd mot Pizarro. Presten Luque blef

utnämnd till biskop i Tumbez. Pizarro lofvade mot

dessa titelförläningar att, utan allt tillskott af den

spanska regeringen, på egen bekostnad sörja för

fartygens utrustning, liksom för företaget i sin helhet.

Cortez, som just vid denna tid befann sig i

Spanien, hade icke väl hört talas om företaget, förr än

han genast förskotterade sin gamle krigskamrat en

ansenlig summa och efter bästa förmåga bistod

honom med råd och dåd.

Inemot 100 personer, deribland Pizarros

styfbröder, Hernando, Juan och Gonzala, samt hans half-broder Francisco Alcantara*, hvilka under tidernas

lopp gjorde honom stora tjenster, slöto sig i Spanien

till honom. Väl anländ till Mejikanska vikens

farvatten, styrde han genast kurs på Dariennäset,

landsteg, värfvade ytterligare omkring 90 soldater och

begaf sig nu med sin här till Panama. Den glädje,

Almagro erfor öfver hans återkomst och den lyckliga

utgången af hans beskickning, förvandlades snart till

ovilja, då han fick veta, hvilken trolöshet Pizarro

gjort sig skyldig till gent emot honom. Först

afsade sig den hederlige Almagro med afsky all vidare

gemenskap med en man, som gjort sig skyldig till

ett oredligt förfarande gent emot honom, och det

var först på Luques föreställningar Almagro åter

lugnade sig, så att ett nytt fördrag kunde ingås.

Med tre fartyg och 190 man inskeppade sig

Pizarro; bland manskapet befunno sig 29 ryttare. Med

denna ringa styrka, men med ett mod, som ersatte

tusen, gick Pizarro i januari år 1531 under segel.

Efter 13 dagar landade han vid den peruanska

kusten. I tillit till sina kanoner och musköter och sina

36 hästar, hvilka för infödingarne voro en underbar

företeelse, använde han icke några af Cortez"

försigtighetsmått, utan bröt som ett utsvultet lejon in bland

den förskrämda hjorden. Indianerna flydde och

äfventyrarne plundrade deras kojor, der de funno icke

allenast lifsmedel i mängd, utan äfven en

myckenhet råämnen till silfver- och guldsmycken samt olika

* Uttal. Alcantara, med tonvigten på andra stafvelsen.sorters ädelstenar. Sedan man fått kännedom härom,

blef det Almagro i Panama lätt att värfva en mängd

nya rekryter och skicka dem till Pizarro.

Med en oförvägenhet, hvartill man knappt

skådat maken, fortsatte Pizarro sitt tåg. Fruktan och

fasa gingo före honom och fördrefvo infödingarne.

Vid floden Piura anlades den första kolonien och

erhöll namnet San Miguel de Piura.

Nu förde vägen öfver Andernas bergsmur.

Sti-garne öfver klipporna voro i allmänhet så smala, att

ryttarne måste sitta af och leda sina hästar vid

tygeln; ett enda felsteg, och både häst och karl hade

störtat ned i det fasansfulla djupet. Nedstigningen

utför bergets andra sida var mindre farlig; utan

uppehåll tågade nu Pizarro framåt.

Med ett så våldsamt tillvägagående hade det

väl varit omöjligt att i ett folkrikt land, som sträckte

sig omkring 200 mil längs hafskusten, med några

hundra man framtränga så långt och till sist eröfra

det, om icke just vid denna tid riket varit splittradt

af en inre strid. Kort före spaniorernas ankomst

hade landets inka, d. v. s. konung, äfven kallad

solens son, vid namn Huana Capac, dött. I sin

härsklystnad hade han ansett sitt rikes gränser för trånga

och derför eröfrat det angränsande landskapet Quito

och gift sig med den besegrade furstens dotter. Detta

stred mot lagarne, ty han hade redan en gemål.

Med sin första hustru hade han en son vid namn

Huascar, med sin andra hustru en yngre son vid

namn AtahualpaEnligt faderns önskan skulle båda sönerna mellan

sig dela hela riket; men detta ville icke Huascar,

och derför rasade i det olyckliga riket broderkriget.

Huascar hade för sig lagarne och folkets röst,

Ata-hualpa åter hade på sin sida en mäktig här af

öfvade krigare, hvilken hans far efterlemnat åt honom

i Quito. Utgången kunde icke länge bli tvifvelaktig:

rätten måste vika för styrkan. Atahualpa segrade

och Huascar blef hans fånge.

Denna tvedrägt hade Pizarro att tacka för, att

man lät honom intränga så djupt i landet utan att

göra honom motstånd. Så snart Huascar fick höra

talas om de främmande männen, skickade han

Pizarro sändebud med anhållan om hjelp. Atahualpa,

som befarade obehagliga följder, skickade likaledes

bud till Pizarro och försökte genom rika skänker att

vinna hans vänskap. Till Atahualpa sände Pizarro

det svaret, att han var beredd att bistå honom, men

först måste han tala med honom, ty han var en stor

konungs sändebud och hade vigtiga saker att

afhandla med honom.

Atahualpa anvisade de främmande gästerna till

bostad i den peruanska staden Capamalca några

offentliga byggnader af sten, som det tycktes

soltempel och palats, och lofvade att följande dag

besöka lägret.

Pizarro förvandlade så fort som möjligt de fasta

stenmassorna till en förskansning, lät gräfva en graf

framför den samma och planterade två kanoner

framför ingången.FJERDE KAPITLET.

Inka tillfångatagen. — Pizarros löfte.

Pizarro hade tagit Cortez till förebild; att

efterhärma honom och hans tillfångatagande af

Monte-zuma var hans varmaste önskan, och inkas tillitsfulla

godmodighet gjorde utförandet lätt.

Inka infann sig med stor prakt. I spetsen gick

ett tåg af unga adelsmän, derpå följde inka, buren

på en bärstol och klädd i en dyrbar mantel af

glänsande dunfjädrar efter tropiska foglar. Honom följde

de förnäme, rikt klädda, och på båda sidor om tåget

gingo sångare och dansare.

Hvad inka sade, var så förståndigt, att en

menniskovän skulle erfarit stor glädje öfver denne

aktningsvärde halfvilde; men Pizarro såg endast guldet

och sökte en förevändning, att taga inka till fånga.

Det var tolken omöjligt att för fursten förklara

allt på det peruanska språket. Så mycket förstod

likväl inka, att han måste afträda sitt herravälde

till en annan inka. Med värdighet svarade han:

»Jag anser det för en ära att blifva en vän till

den store konungen på andra sidan vattnet, men

känner ingen böjelse att bli hans undersåte».

Då vinkade Pizarro med en hvit bindel. Ett

kanonskott affyrades, ryttarne kommo framrusande,

värjorna blottades och indianerna öfverföllos. Enobeskriflig förskräckelse bemäktigade sig peruanerna;

alla flydde, och på några få minuter var en här på

kanske 30,000 man, som stod kringspridd, på slätten,

bortskrämd af några skott, likt en flugsvärm genom

ett slag på bordet. Inka sjelf förblef lugnt sittande

i sin bärstol, utan en aning om det öde, han gick

till mötes. Först; då han Släpades bort af råa

spaniorer, kom ett slags stum bedöfning öfver honom.

Han grät, darradp och visste icke, hvad han skulle

göra, hvad han skulle säga.

Spaniorerna skyndade under tiden till konungens

palats, der de gjorde en stor mängd föremål af guld

eller silfver till sitt byte, som de triumferande förde

med sig till lägret.

Då Atahualpa såg, hur girigt hans fiender gräfde

i guldet, kom han på den tanken att genom

tillfredsställandet af denna deras roflystnad köpa sig

friheten. Han erbjöd sig att låta med denna gula

metall fylla, lika högt som han sjelf räckte, det rum,

der han hölls fången, om Pizarro i utbyte återgåfvo

honom friheten. Likaledes erbjöd sig inka att låta

med silfver fylla två angränsande mindre rum.

Spaniorerna häpnade öfver detta, som de trodde,

skrytsamma: löfte, ty rummet var sju meterlångt

och sex meter bredt. Pizarro gick naturligtvis in

på inkas förslag, drog på den afgifna höjden upp

ett rödt streck och lofvade skriftligt, att han skulle

skänka Atahualpa friheten, så snart denne uppfylt

sitt löfte.

Nu skickade Atahualpa ut snabblöpare kring

sitt vidsträckta rike, hvilka uppfordrade hans

undersåtar att inom två månader aflemna alla sina förråd

af guld och silfver. Helt visst hade det varit

peruanerna en lätt sak att försvara sig mot de få

spaniorerna och förjaga dem ur landet; men deras

kärlek till sin inka förmådde dem att villigt foga

sig, och så anlände om några veckor dagligen

lastdragare, som kommo släpande med guld- och

silfver-föremål, husgeråd, redskap o. d., hvilka ofta hade

en vigt af tjugufem, ja, ända till fyratio kilo.

Likväl förgingo de två månaderna, utan att rummet

blifvit fyldt till strecket.

Pizarro låtsade, som vore han vredgad deröfver,

och beskylde Atahualpa att med afsigt förlänga det

bestämda anståndet med löftets uppfyllande endast

för att gifva peruanerna tid att samlas. Inka, som

förvånades öfver dessa förebråelser, föreslog Pizarro

att skicka några af sitt folk till hufvudstaden Cuzco

för att öfvertyga sig, hur peruanerna ansträngde sig

att uppfylla sin inkas befallningar. På

beskyllningen, att peruanerna tänkte öfverfalla spaniorerna,

svarade den gode inka förvånad:

»Huru? Hvad frukten I? Hafven I icke mig,

mina qvinnor och barn i ert våld? Äro vi icke en

tillräcklig underpant, att ingen af mitt folk gör er

något för när?»

Emellertid hade Huascar, som ännu hölls fången

af Atahualpas folk, hört omtalas spaniorernas

lystnad efter guld och broderns löfte. Då skickade

han bud till Pizarro och erbjöd $ig att lemna ännu

mycket mera guld än brodern, om Pizarro ville

förhjelpa honom till sin rätt. Atahualpa, som fick

kännedom härom, blef orolig och gaf nu befallning att

döda Huascar. Inkas vilja uppfyldes, och snart nådde

underrättelsen om Huascars mord Pizarros öron,

hvarigenom han fick en kärkommen förevändning

att bryta sitt ord. När nemligen efter långvarigt

sammansläpande rummet var ända till strecket fyldt

med guld och inka bad att bli frigifven, meddelade

honom Pizarro till hans stora fasa, att han under

inga omständigheter kunde släppa en

brodermördare.

Under tiden anlände till Capamalca

underrättelsen, att Almagro med 150 man landat i San Miguels

hamn för att tillföra sin förbundne hjelptrupper.

För Pizarro var denna hjelp välkommen. Men då

soldaterna fruktade, att Almagros krigare kunde

begära att få vara med och skörda der de icke sått,

pockade de på skattens skyndsamma delning.

För att underlätta denna delning nedsmältes

allt husgeråd och all redskap af guld; endast de

konstnärligt utförda föremålen lemnades orörda.

En dag gåfvo trumpetstötar signalen, att

delningen begynte. En femtedel af det hela lade man,

enligt det gängse bruket, å sido för konungens

räkning. Enligt trovärdiga meddelanden var Pizarro

dervid så samvetsgrann, att han ofta sprang upp

från stolen för att plocka upp små guldstycken, som

sprungit af, och lägga dem till den kungliga

andelen. Man skrattade åt denna noggrannhet, menderför lät han sig icke bekomma. »Jag skulle», sade

han, »taga upp dessa småbitar med munnen, om jag

icke längre hade några händer». Derpå erhöllo

Pizarro, hans bröder och de öfriga officerarne, hvar

och en efter den värdighet han beklädde, sin andel.

Af de öfrige erhöll hvarje ryttare åtta tusen, hvarje

man af fotfolket fyra tusen guldpesos. (En

guld-peso gäller ungefär 37 kr.)

För Almagro och hans folk hade Pizarro

bestämt 20,000 pesos (omkring 740,000 kr.), en i och

för sig ansenlig, men i förhållande till bytet mycket

ringa summa. Då Almagro icke var belåten dermed,

gaf denna delning ny anledning till tvistigheter,

hvilka sedermera i hög grad förvärrades. Med en

andel af bytet, hvilken belöpte sig till millioner,

sände nu Pizarro sin broder Hernando till Spanien.

Till honom slöto sig de, hvilka, nöjda med sitt byte,

nu ämnade föra ett fridfullt lif i Spanien.

Hernando hade alltid visat sig vänlig och

aktningsfull mot inka. När han nu kom för att taga

afsked, utropade derför inka sorgset: »Du

öfvergifver mig, höfding? Då är jag förlorad! Under din

frånvaro skola helt visst Tsterbuken" och "Den

enögde" låta döda mig!» — Med Isterbuken menade

han den kunglige skattmästaren, med Den enögde

Almagro. Atahualpas aning skulle kort efter

Hernandos afresa komma att uppfyllas!

För Pizarro hade hans fånge redan länge varit

en besvärlig gäst. Han sökte efter en utväg att

under sken af rätt skaffa Atahualpa ur verlden, så

mycket mera, som han ansåg sig personligen

förolämpad af honom. Af alla européernas konster

beundrade nemligen inka ingen så mycket, som konsten

att läsa och skrifva. Det framkallade hans högsta

förvåning, då han såg, med hvilken lätthet man

genom denna konst kunde meddela en annan sina

tankar. Han visste icke rätt, hvad han skulle tro,

antingen denna färdighet var spaniorerna medfödd

eller förväfvad genom undervisning och öfning.

För att vinna visshet i saken bad han en af

soldaterna, som bevakade honom, att på hans

tumnagel skrifva namnet på sin gud. Nu visade

Ata-hualpa sin tumnagel för alla, som kommo in i

rummet, och frågade, hvad det hade att betyda. Med

förvåning hörde han, att alla nämnde samma ord.

Pizarro kom just på besök. Atahualpa bad äfven

honom att läsa, hvad som stod på nageln. Nu hade,

som vi veta, Pizarro hvarken lärt läsa eller skrifva,

hvarför han råkade i stor förlägenhet öfver inkas

begäran. Från detta ögonblick föraktade honom

Atahualpa, ty han insåg, att konsten att läsa och

skrifva var inlärd, och att den, som icke kände den,

måste vara en menniska utan uppfostran. Pizarro å

sin sida kunde icke smälta förtreten att se sig

föraktad af en indian. Han sökte tillfälle att i blod

aftvå denna smälek.

En krigsrätt tillsattes, alla möjliga

anklagelser gjordes, vittnen hördes, korteligen en formlig

process inleddes. De fiendtligt stämda domarena,

i främsta rummet Pizarro och Almagro, funno Ata-hualpa skyldig och dömde honom till döden på

bålet.

När domen förkunnades för inka, bleknade han

af förskräckelse, tårarne störtade ur hans ögon, han

kastade sig för Pizarros fötter och bönföll om nåd.

Till och med bland domarena voro ej få, som högt

uttalade sin afsky öfver den tillämnade

mordgerningen; men likafullt befalde Pizarro, att domen ännu

före solnedgången — man skref den 29 augusti

1533 — skulle fullbordas.

Fältpresten Vincenzo Valverde följde den

olycklige till afrättsplatsen och lofvade honom någon

lindring i straffet, om han antoge de kristnes tro och

läte döpa sig. Inka ingick derpå; han blef döpt

och — strax före förbränningen — strypt vid pålen.

FEMTE KAPITLET.

Striden om staden Cuzco.

Då underrättelsen om det omätliga byte, som

gjordes i Peru, hastigt spreds i alla spanska

kolonier, erhöll Pizarros armé nästan hvarje månad ny

förstärkning. Pizarro beslöt derför att anträda

marschen till Cuzco, peruanernas hufvudstad.

I början af september 1533 uppbröt den af

omkring 500 man bestående hären i sydlig riktning till

den peruanska residensstaden. Den 14 november

skådade spaniorerna för första gången Cuzcos dal;

om några dagar var staden i deras våld och gaf så

rikt byte, att hvarje gemen soldat, ehuru man nu

var långt fler än vid den första delningen, åter

erhöll 300 pesos. Derför voro ock spaniorerna belåtna

och vid godt lynne: sång och musik ljödo från

morgon till afton i lägret, och pengarne hade

knappast något värde mera. Gemene man kastade

tärning på trumskinnen om summor, som konungar

skulle dragit i betänkande att sätta på spel.

Emellertid hade Hernando Pizarro anländt till

Spanien och af inkas lösepenning öfverlemnat den

åt konungen anslagna delen. Hela Spanien

förvånades öfver den rika skatten, och hofvet äflades att

med hedersbetygelser öfverhopa öfverbringaren

deraf. Han utnämndes till riddare af San Jago, en ära,

som spanska adelsmän af de äldsta ätterna pläga

vara stolta öfver. Hans broder Francisco och

Alma-gro blefvo icke heller glömda. Den förstnämnde

erhöll bekräftelse på sin värdighet såsom ståthållare

i Peru; Almagro erhöll den honom af Pizarro

utlofvade värdigheten såsom underståthållare och

dessutom ett eget, oberoende ståthållarskap öfver en

landsträcka på två hundra mil, söder om Pizarros

område, hvilken han likväl först måste eröfra.

Då dessa underrättelser nådde Peru, var ingen

gladare än Almagro, som hittills alltid trott sig

tillbakasatt; han blef så mycket gladare, som det vid

närmare undersökning visade sig, att redan Cuzcohörde till Almagros område. Pizarro kände sig

ingalunda hågad att afstå den värdefulla platsen, under

det Almagro hårdnackadt stod på sin rätt. Man tog

saken hett; afunden sporrade båda att genomdrifva

sina förmenta anspråk. Båda understöddes af

anhängare, och redan tycktes det ögonblick vara inne,

då ett ödesdigert broderkrig skulle komma att

upplåga.

Lyckligtvis hade de båda anförarne en allt för

hög tanke om hvarandras egenskaper och betydelse

för att icke önska, att saken måtte komma till ett

fredligt afgörande. Pizarro visade sig såsom den

mest eftergifne, och Almagro, trohjertad som han

var, lät förleda sig att sätta tro till den andres

förslag. Alltså bestämdes det, att Almagro skulle

försöka eröfra de södra länderna, och visade det sig

sedan, att dessa länder icke vore nog stora eller

rika, skulle Pizarro åt honom afstå en del af Peru.

Almagro anträdde nu tåget öfver de vildaste och

högsta bergskedjorna till Chile.

Omkring 600 spaniorer följde hans fanor och

inemot 15,000 peruaner slöto sig till ett

eröfringståg, som hörde till de besvärligaste och

otacksammaste, hvilka någonsin blifvit företagna. Af guld

fann man endast föga, och folket var så krigiskt,

att det ännu icke var att tänka på att kunna grunda

några kolonier.

Under Almagros frånvaro ordnade Pizarro

styrelsen i Peru och lade, trettondagen år 1535,

grunden till en ordentlig hufvudstad, det nuvarande Lima.Länderier och infödingar fördelades på det gamla

sättet. Många officerare spredo sig med små

truppafdelningar rundt landet, dels för att lära känna

dess inre, dels för att söka guld. Af denna inbillade

säkerhet, hvari spaniorerna invaggade sig, begagnade

sig Manco, en broder till den af Atahualpa mördade

inka Huascar.

Han samlade i hemlighet en indiansk här på

200,000 krigare och stod en dag, till förskräckelse

för de öfverraskade spaniorerna, som till högsta

befälhafvare hade Hernando och Juan Pizarro, framför

Cuzco. Fem månader varade belägringen. Den lilla

spanska besättningen ansattes så hårdt, att den var

nära att dö hungersdöden; Juan Pizarro blef vid ett

utfall dödligt sårad.

Då infann sig plötsligt en man, hvilken vi

lemnat på Chiles dammiga fält, nemligen Almagro,

Pizarros förbundne. Då det vilda Chile på intet sätt

kunde jemföras med det rika, vackra Peru, så trädde

det fördrag i kraft, enligt hvilket den gamla

hufvudstaden Cuzco skulle tillfalla Almagro. Till hvarje

pris sökte derför denne att sätta sig i besittning af

staden. Först slog han peruanerna och jagade dem

på flykten, derpå inträngde han i staden, tog de

båda bröderna Pizarro till fånga och förklarade Cuzco

såsom hörande till sitt område.

Almagros vänner rådde honom att låta

halshugga fångarne, framrycka raka vägen till Lima

och utrota ståthållaren och hela hans anhang. Men

detta ville den gode mannen — vare det sagdt tillhans heder — på inga vilkor höra talas om. Han

förklarade, att han icke skulle taga ett steg öfver

gränserna för sjelfförsvar, för att icke vara skyldig

till det blod, som skulle komma att flyta i det nu

oundgängligt vordna inbördeskriget. Med detta

beslut stannade han i Cuzco för att afvakta, hvad

Francisco Pizarro nu skulle besluta sig för. Då denne

fick veta Almagros återkomst, sina bröders

fångenskap, förlusten af hufvudstaden — då han erhöll alla

dessa sorgliga underrättelser, hade det icke varit att

undra på, om han blifvit modfäld.

Men han kände Almagros trohjertade heder och

sin egen outtömliga förslagenhet, och på båda bygda

han den förhoppningen, att han skulle lyckas till

sin fördel ordna äfven denna affär. Som han

väntade förstärkningar från Panama, var det af

högsta vigt for honom att vinna tid och hålla sin

medtäflare i overksamhet så länge, tills han sjelf blefve

honom vuxen eller kanske till och med öfverlägsen.

Det var den förslagne mannen icke svårt att anlägga

förställningens mask, och Almagros lättrogenhet

kom honom till mötes på halfva vägen.

Pizarro låtsade alltså, som hade det varit hans

önskan att genom en uppgörelse i godo få ett slut

på stridigheterna, och Almagro var genast beredd att

träda i underhandling med honom. Pizarro förstod

så skickligt att draga ut Underhandlingarne på

längden, att han fullständigt uppnådde sin afsigt att

vinna tid. Än lät han förstå, att han var hågad att

ingå på Almagros fordringar, än gjorde han nya in-vändningar, hvilka hans ärlige motståndare alls icke

kunnat förutse. Sålunda gingo flere månader, utan

att från Almagros sida det minsta företogs mot

honom.

Under tiden drog Pizarro till sig de ansenligaste

förstärkningar i manskap och krigsförnödenheter och

såg sig om efter en lämplig man, som han kunde

ställa i spetsen för hären. För att erhålla en honom

troget tillgifven, pålitlig och modig anförare beslöt

han sig för en ny trolöshet. Han fortfor nemligen att

hyckla försoning och föreslog att hänskjuta deri

olycksaliga tvisten till konungens afgörande. Almagro

ingick på förslaget att släppa den fångne Hernando

Pizarro, på det att denne såsom deras gemensamme

fullmäktige måtte begifva sig till Spanien för att

personligen öfverlemna angelägenheten till konungens

afgörande.

Men hvad hände nu? I stället för att resa till

Spanien samlade Hernando 700 man under sin fana

och vände sig mot Cuzco. Almagros här räknade

endast 500 man. Den 25 april 1538 kom det till

en blodig slagtning, hvari Pizarro blef segrare. Den

gamle, sjuke, 75-årige Almagro blef tillfångatagen

och förd till Lima.SJETTE KAPITLET.

Den, som utgjuter menniskors blod, hans blod

skall ock af menniskor utgjutet varda.

Man anklagade den gamle Almagro för

högförräderi, d. v. s. brott mot landets lagstiftande makt.

Förgäfves försäkrade Almagro, att han aldrig haft

för afsigt att göra intrång på sin forne

bundsförvandts herravälde, utan att han bemäktigat sig

staden Cuzco endast derför, att den tycktes honom

ligga inom de gränser, konungen anvisat honom.

Men förgäfves! Man brydde sig icke om hans

invändningar, utan dömde honom till döden. Med en

tapper riddares ståndaktighet gick han afrättningen

till mötes. I sitt testamente insatte han sin ende

son samt konungen till arftagare af hans egendom

och rättigheter.

Nu såg sig Pizarro utan medtäflare och styrde

och stälde som en verklig tyrann. Alla den afrättade

Almagros vänner lät han försmäkta i fattigdom,

under det han med egodelar öfverhopade sina egna

anhängare. Men endast fyra år fick han stå på

höjden af sin makt, ty redan några månader efter

Almagros död drogo sig hotande ovädersmoln

tillsammans öfver honom.

Hernando Pizarro, som genom en stor skänk

fick tillträde till konungen för att rättfärdiga mordetpå Almagro, qvarhölls och dog förmodligen i fängelse.

Gonzala Pizarro, som med 340 soldater och 400

indianer försökte upptäckten af landet på andra

sidan Anderna, hade otur. Indianerna omkommo alla

samman; af spaniorerna återvände endast 80 och

visste att skjuta hela skulden till sitt öde på

bröderna Pizarro. Dertill kom att alla missnöjde slöto

sig kring unge Almagro, en ståtlig och behjertad

man, nästan dagligen sammanträffade hos honom

och smidde planer till tyrannens undanrödjande.

»Chile-folkets», såsom man kallade Pizarros

motståndare, talrika sammankomster förblefvo

naturligtvis icke obemärkta. Ståthållaren tillbakavisade

likväl med stolt tillförsigt hvarje vänlig varning.

»Varen obekymrade för mitt lif!» svarade han leende.

»Den makt, jag eger att låta afslå hufvudet på andra,

är en borgen för mitt eget hufvuds säkerhet.»

Emellertid hade man redan uppgjort en plan

till tyrannens undanrödjande och bestämt söndagen

den 26 juni 1541 till utförandet deraf.

Några dagar förut befann sig Pizarro i sin

trädgård, då Almagros hofmästare, vid namn Herreda,

lät anmäla sig. Då denne var känd såsom en ytterst

klok och redbar riddare, hyste Pizarro inga

betänkligheter att mottaga honom. Han gick honom

vänligt till mötes och frågade efter hans ärende. Med

bekymrad min sade riddaren, att han hört, att

Pizarro umginges med planen att rödja ur vägen unge

Almagro och hans anhängare. Ståthållaren bedyrade,

att aldrig en dylik tanke uppstått hos honom, ehuruman varnat honom att sjelf vara på sin vakt mot

Ohilefolket, som umgingos med planer mot hans

eget lif. Herreda försäkrade nu å sin sida, att

detta endast var ett påhitt af elaka menniskor, och

gick efter att ha tackat för de fredliga försäkringarne.

Pizarro hade ingen aning om, att Herreda

blifvit utskickad af de Sammansvurne för att af

ståthållarens uppförande söka utforska, om denne hade

någon kännedom om det öde, som hotade honom.

Så kom söndagen. Det var vid middagstiden,

då det enligt spansk sed brukar vara tyst på

galorna och i stora hus till och med tjenarne hvila på

sina kamrar. Då rusade 18 Sammansvurne med

Herreda i spetsen ut på gatan under utropet: »Lefve

konungen! Ned med tyrannen!» och inträngde i

ståthållarens palats. Pizarro hade nyss stigit upp

från bordet och underhöll sig med några vänner.

Då störtade en page dödsblek in i rummet och

omtalade faran. »Regla dörren!» ropade Pizarro till en

riddare. Men denne hade tappat hufvudet och

försökte hejda de Sammansvurne i trappan. Värnlös,

som han var, blef han genast nedhuggen.

Då de Sammansvurne inträngde i matsalen,

hoppade några af de innevarande ut genom fönstret,

andra drogo sig med Pizarro tillbaka i ett

angränsande rum. En kort, förtviflad strid följde; den gamle

Pizarro försvarade sig som ett lejon. »Varen lugna,

kamrater!» utropade han, »ännu äro vi tillräckligt

många att tukta dessa förrädare!» — Men i samma

ögonblick blixtra tio svärd öfver honom, han sårassvårt i halsen, faller och erhåller af Herreda

nådestöten. — —

Ett så ömkligt slut fick Perus eröfrare, den man,

som ännu för några timmar sedan herskat lika

enväldigt öfver landet, som en gång dess ärftliga inkas.

Hans död var hans lefnad värdig; ingen tår fäldes

öfver den, som sjelf aldrig känt medlidande.

-

MARKSKÄRET

DEN AMERIKANSKE ROBINSON

EN BERÄTTELSE

EFTER

J. F. COOPER.

-

FÖRSTA KAPITLET.

En olycklig seglats.

Vår berättelse tilldrager sig i slutet af förra

århundradet. På denna tid var en resa i Stilla eller

Stora Oceanen förenad med många faror. Lika fullt

seglade, i oktober 1786, »Rancocus», ett stort och

mycket vackert skepp, från Philadelphia för att

begifva sig ut i det omätliga farvattnet. Af fartygets

egare hade kaptenen fått i uppdrag att landa vid

några öar, der inskeppa sandelträ och i Kina utbyta

det mot té.

Kapten på fartyget var en man vid namn

Crutchely, en dugtig sjöman, men som var behäftad med

ett stort fel. Han drack nemligen ibland för mycket

grog, så att han råkade i ett tillstånd, som gjorde

honom oförmögen att sköta sin tjenst. En lycka var

att hans förste styrman, Mark Woolston, trots sin

ungdom, icke stod kaptenen efter i skicklighet

och vid de tillfällen, då denne endast föga kunde

bekymra sig om fartyget, sjelf var så mycket ifrigare.

Mark Woolston var son till en ansedd läkare i

Bristol och ursprungligen bestämd för den lärda

vägen. Men anblicken af ett fartyg väckte hans

beundran till den grad, att hvarken hans fars hotelser

eller hans mors tårar kunde förmå honom att frångå

sin föresats att bli sjöman.

Det af Mark valda yrket motsvarade hans

anlag. Vid 25 års ålder redan hade han aflagt alla

examina, tjenstgjorde som förste styrman och hade

såsom sådan under många och långa sjöresor lagt

stor skicklighet i dagen.

Denna gång hade afskedet från landbacken icke

blifvit honom så lätt som eljest, ty kort före afresan

gifte han sig med en vacker, älskvärd flicka vid namn

Bridget Yardley. Kärleken till sjön lindrade likväl

afskedets smärta, i synnerhet som det var bestämdt,

att Rancocus inom nio månader åter skulle inlöpa i

Philadelphias hamn.

Bland besättningen funnos många dugtiga

sjömän och präktiga karlar. Till ingen kände sig

likväl Mark så dragen som till Bob Betts, fartygets

konstapel, till sammans med hvilken han redan gjort

många sjöresor och hvars tillgifvenhet och trofasthet

voro honom väl bekanta.

Resan till Rio de Janeiro, kring Kap Horn och

till Valparaiso, gick lyckligt; men nu förestod den

besvärligaste färd.

Nära två månader seglade kapten Crutchely öfver

det väldiga hafvets djup för att uppsöka de öar, der

han skulle lasta sandelträ. Men intet spår af land

visade sig.Ännu var ingen orolig; men öka försigtighet

tycktes nödvändig, ty här och hvar visade vattnet

en misstänkt färgskiftning.

En afton, ungefär en halftimme före

solnedgången, utropade utkiken plötsligt: »Hvitt vatten förut!»

Detta rop satte alla i rörelse. Mark gick till

kaptenen för att varsko. Men olyckligtvis hade denne

ännu en gång druckit för mycket och upptog

meddelandet med misstro. Först ett förnyadt utrop:

»Bränningar förut!» bragte honom till insigt om den

stora fara, hvari fartyget sväfvade.

Han befalde, att man skulle pejla och minska

segel. Redan trodde man sig ha undgått faran,

emedan hvarken något misstänkt ljud lät höra sig eller

hvitt vatten längre syntes, då med ens horisonten

upplystes af ett egendomligt ljus; hafvet rundt

omkring visade sig plötsligt hvitt och ett dån af

störtsjöar uppsteg. Fartyget befann sig midt i

bränningen och ögonblicket derpå grundstötte det

Nattens djupa mörker höjde detta ögonblicks

fasor. De hade närmast den goda verkan, att

kaptenen återvann sans och handlingskraft. Han

utdelade sina befallningar lugnt och tydligt och

övervakade allt»

I skeppets för, der andre styrmannen var så

upprörd, att han knappast visste, hvad han gjorde,

gick arbetet illa. Kaptenen öfvertog sjelf befälet

och hade just ordnat allt ordentligt, då fartyget åter

tornhögt omgafs af brottsjöar. Då vattnet dragit sig

undan, var kaptenen försvunnen. Utan tvifvel hadeen brottsjö spolat bort honom och fört honom med

sig i lä.

Mark gjorde genast, hvad som var hans pligt.

Han gjorde ett försök att rädda kaptenen. En båt

firades ned; sex matroser gingo uti den och rodde

sin väg. Mark stod på bogsprötet och såg farkosten

skjuta förbi, men nästan i samma ögonblick försvinna

i mörkret. Han fick aldrig mera se hvarken båt eller

besättning: ett gemensamt, okändt öde hade nästan

i samma ögonblick bortryckt kaptenen och sex af

hans bästa karlar.

Trots dessa plötsliga förluster måste arbetet på

fartyget fortgå. Mark fann till sin stora glädje, att

han redan nått djupare vatten, och han ämnade just

ge befallning att låta ankaret gå, då en väldig

brottsjö åter kom insättande och hotade att sluka

fartyget.

När utsigten åter blef klarare, varsnade Mark i

mörkret en båt, som skyndsamt aflägsnade sig från

fartyget. O, fasa! Andre styrmannen, som gaf

skutan förlorad eller också icke ville tjena under Mark,

med hvilken han råkat i delo, hade i hemlighet fylt

barkassen med proviant och grep nu med åtta

matroser till flykten för att någonstädes söka land. Men

ännu anade icke Mark i hela dess vidd den olycka,

som drabbat honom. Först när han såg sig omkring

efter de fyra matroserna, hvilka ännu för några

minuter sedan voro hos honom, öfvertygade han sig till

sin stora förskräckelse, att utom honom och Bob Betts

ingen mer fans om bord.Men han hade föga tid att grubbla öfver

olyckan; hans största bekymmer var, hur han skulle kunna

rädda fartyget. Till all lycka stoppade ankaret, och

vinden började att märkbart mojna. En undersökning

af fartyget gaf vid handen, att det kommit ifrån

grundstötningen utan vidare skada. I hopp om att

återfinna fyra till fem man och komma ut i rum sjö

kände han sig i djupet af sitt hjerta tacksam mot

försynen för sin räddning.

ANDRA KAPITLET.

En välkommen tillflyktsort.

Det är lätt att tänka sig, med hvilken otålighet

de båda sjömännen motsågo den långsamt kommande

morgongryningen. Långt före soluppgången sutto

de i mastkorgen för att hålla utkik. Då ändtligen

dagen grydde, sågo de ingenstädes land, men väl ett

dussin ref alldeles i närheten, mot hvilka de

fartyget omgifvande sjöarne bröto sig.

På ett afstånd af mindre än en sjömil, vester ut,

låg ett slags dunstmoln på vattnet; detta moln hade

hittills utgjort ett hinder för en noggrann

undersökning af horisonten vid denna punkt. Solens kraftförjagade molnet, och nu varsnade de båda spejande

sjömännen med tillhjelp af tuber på ett afstånd af

något mer än två sjömil ett skär, som höjde sig

temligen öfver vattnet och var bebodt af talrika

sjöfoglar. De skeppsbrutne uppfyldes af en svag

förhoppning, att detta land måtte vara en ö, der de kanske

kunde återfinna sina förlorade kamrater.

»Tror du det är möjligt, Bob, att vi två kunna

få henne flott?» frågade Mark.

»Vi äro båda två starka, friska karlar», svarade

Bob, »och mod i kroppen ha vi också. Här kunna

vi inte stanna, finna vi ingen kust, äro våra dagar

räknade. Låt oss undersöka landet vi se der borta,

kanske kunna vi få det åtminstone som Robinson

Crouse. Ja, styrman, låt oss ta giggen och ro dit

bort. Vädret tyckes komma att bli stadigt, och ju

förr vi ge oss i väg, desto bättre.

Detta förslag tycktes Mark allt igenom klokt,

och man tog genast i tu med dess utförande. När

allt var ordnadt, gingo de båda männen i båten. I

början hotade bränningarne att sluka den lilla

farkosten, den enda de hade att tillgå. Lyckligtvis

funno de, när faran var som mest öfverhängande,

mellan två långa rader af undervattensskär, ett slags

kanal, som förde till den sökta ön.

Ju närmare båten kom land, desto mera

afskräckande blefvo Utsigterna till en längre vistelse der.

Ön utgjordes af ett öde, kalt skär, omkring en half

mil långt och en qvarts mil bredt, och det visade sig

icke spår af vare sig träd, buskar eller gräs. Midtpå ön höjde sig en kulle, som upptog i det

närmaste hela dess bredd.

Mark och Bob gingo i land. Öns enslighet

afbröts endast af foglarne, hvilka djerft flaxade

omkring de båda inkräktarnes hufvuden och genom sitt

skri visade, att de icke voro vana vid anblicken af

menniskor.

De båda skeppsbrutne gingo genast till den nyss

omnämnda höjden, emedan de hoppades att på dess

topp få bättre utsigt. Uppstigandet var besvärligare,

än de tänkt sig. Sluttningen var betäckt med

förvittrad sten, på hvilken de halkade, så att de ofta

måste räcka hvarandra handen till hjelp. Då de

ändtligen nådde spetsen, utbröto båda samtidigts ett

utrop af förvåning. I stället för att, såsom de väntat,

på toppen finna en bergsplatå, varsnade de en

cirkelrund urhålkning, i hvilken Mark ögonblickligen

igenkände en slocknad vulkans krater.

Sedan den första förvåningen hunnit lägga sig,

började Mark nogare undersöka platsen. Den

förvittrade stenen utgjordes af lava; kraterns botten

kunde väl mäta ett ytinnehåll af några hektar,

väggen var omkring tjugu meter i höjd. På den ena

sidan syntes nedtill en öppning, ett slags port, som

tycktes föra ut i det fria. Mark och Bob gingo, icke

utan fara att bryta nacken af sig, ned i kratern och

funno dess botten särdeles jemn och betäckt med

aska, som under påverkan af tiden och väderleken

kommit att bilda en temligen fast skorpa.

Sedan de åter klättrat upp ur kratern och utom»Markskäret», hvartill Mark genast döpte den öde

ön, endast sågo några små holmar, der. en oerhörd

massa fogel hade sitt tillhåll, kände de sig föga

tilltalade af platsen.

»Vi äro värre deran än Robinson», sade Bob,

»ty vi befinna oss på en naken klippa. Han hade

åtminstone en fruktbar ö och källvatten. Om vi bara

kunde få skutan hit, så kunde vi kanske ha hopp

om att få lefva ännu ett år.»

»Vi vilja försöka af alla krafter!» utropade Mark

beslutsamt, hvarpå de beredde sig att återvända till

fartyget. Vid tretiden voro Mark och Bob åter om

bord på Rancocus och funno allt som de lemnat det.

Efter en kort öfverläggning, huruvida de redan

denna dag, medan de ännu hade vägen i friskt minne,

skulle fortskaffa fartyget, eller om de skulle lemna

det åt dess öde ännu en natt, beslöto de sig för det

första. Med några yxhugg kapade man ankartrossen

och gjorde fartyget flott. Man gick ytterst

försigtigt till väga och lyckades derigenom i sitt företag.

Om några timmar låg Rancocus lyckligt på en lugn

plats, hvarifrån man med jollens tillhjelp lätt kunde

uppnå skäret.

Nu tog Bob af sig sydvesten och ropade tre

gånger hurra, under det Mark begaf sig till

fartygets akter och i tyst bön tackade Gud för den

lyckliga utgången.

Mark och Bob hade all orsak att glädja sig, ty

natten blef så stormig, att fartyget omöjligt hade

kunnat förbli liggande för sitt ankar, utan helt vissthade gått förloradt. Till klockan tolf på natten höllo

båda sig vakna, derpå öfverväldigades de af sömnen.

Följande morgon voro båda åter fullständigt krya.

»Vi ha gjort vår sak bra», sade Bob, under det

de åto frukost, »och jag hoppas, att vi här kunna

hålla ut några år. Vi ha ju om bord tillräckligt med

dricksvatten, dertill oxkött, fläsk, mjöl och bröd.»

»Rancocus är väl försedd», svarade Mark. »Men

alldeles utan bekymmer kunna vi likväl inte vara.

Det är nu redan femtio dagar vi lefvat mest af salt

kött och fläsk; fortsätta vi femtio dagar till, få vi

skörbjugg.»

»Gud bevare mig för den, sjukdomen!» utropade

Bob. »Jag hade den en gång, jag vet, hvad den vill

säga, och jag önskar inte min värste fiende att få

den. Vi vilja försöka hålla sjukdomen på afstånd

genom att då och då äta fisk.»

»Ja, fisk är bra», svarade Mark. »Om för öfrigt

menniskan vill förbli frisk, så behöfver hon blandad

föda, ibland äfven grönsaker, men hur ska" vi skaffa

oss grönsaker, då vi inte ha någon jord att

plantera i?»

»Hvad säger styrman om den saken», svarade

Bob, »om vi skulle blanda askan i kratern med

spillningen efter våra fyra svin? Om bord ha vi utsäde,

gurkor och melonkärnor tillräckligt. Kunde vi bara

få fatt i litet jord, skulle vi senast, om två eller tre

månader kunna lefva som prinsar.»

»Det var inte så illa påhittadt!» utropade Mark

gladt. »Hvad angår gödsel, behöfva vi inte ha någrabekymmer, ty klipporna äro betäckta med guano,

och dessutom är årstiden passande att sätta frön.»

Båda togo genast i tu med anläggandet af några

grönsakssängar. Derpå gick Bob om bord och

kastade svinen i vattnet; de summo grymtande i land

och funno snart öppningen till kraterns botten. Mark

såg till sin stora belåtenhet, hur svinen bökade upp

den fasta skorpan och derigenom gjorde gräfningen

lätt för dem. Gödsel, ruttnad halm och sjögräs

blandades med askan, och i den sålunda beredda

marken sattes melonkärnor. Då om bord på fartyget

fans all möjlig jordbruksredskap, bearbetade man

ännu mera jord och besådde den med potatis, bönor,

gurkor, lök och andra köksväxter.

Odlingens anläggning väckte hos Mark helt

naturligt den önskan att äfven bevara den. Han

försökte derför att medelst ett segel, som han i stället

för en dörr anbragt vid kraterns sidoöppning,

utestänga svinen.

Emellertid hade ett häftigt åskväder drifvit de

båda skeppsbrutne om bord på fartyget, der de kommo

på nya lyckliga tankar. De beslöto att på kraterns

botten göra sig ett tält, för att framdeles vid häftiga

regnskurar ega ett skydd, samt vidare att på ön

släppa det fjäderfä, som ännu var instängdt om bord,

nemligen sex hönor, en tupp och sex ankor, för att

låta dem obehindradt förökas.

Knappast voro djuren utsläppta på skäret, förrän

de började picka, liksom hade man släppt dem i den

bäst försedda hönsgård. Då Mark såg efter nogare,fann han ett stort antal små, slemmiga kroppar på

marken, hvilka utan tvifvel nedfallit med det sista

regnet och som girigt förtärdes af foglarne, likaväl

som af svinen. Man hade alltså här ett slags manna,

som åtminstone för några timmar kunde tillfredsställa

djuren.

Nu fans icke längre något lefvande om bord,

undantagandes getterna. Mark ansåg det klokast

att icke föra dem i land förr, än man kunde erbjuda

dem grönfoder.

-

TREDJE KAPITLET.

Glädje och sorg.

De närmast följande dagarne egnades åt arbetet

att förmedelst en bro förbinda Rancocus med land

och fylla de tomma faten med regnvatten, som man

fann i bergshålorna.

Så kom söndagen. De båda männen öfverenskommo

att på denna dag alltid hvila från hvardagssysslorna,

så att hvar och en kunde lefva, som han

önskade. Mark tog bössan och gjorde en promenad

kring sin egendom. Bob var vän af fiske, hvarför

han tog båten och med sin fiskredskap begaf sig till

en af de nakna klipporna.

Mark fann icke en enda fogelart, som var ätbar.

Så mycket lyckligare var Bob, som i solnedgången

återvände från sin fisktur. Han hade fått omkring

ett dussin fiskar, hvaraf några voro af ansenlig

storlek. De båda vackraste fiskarne behöllo sjömännen

för egen räkning, de öfriga kastade de åt svinen,

hönsen och ankorna, hvilka mot förväntan gjorde

sig ett godt mål på den för dem ovana födan.

Båtens vigtigaste last bestod likväl icke af fisk,

utan af ett slags gyttja, som Bob funnit i en ihålig

klippa och ansåg särdeles passande till beredning af

åkerjord.

Som dylik gyttja, hvilken förmodligen uppstått

genom blandning af aska och sjögräs, fans i stor

mängd i bergshålorna, så voro Mark och Bob under

den närmaste tiden från morgon till qväll sysselsatta

med att forsla så mycket dylik jord som möjligt till

sitt skär och på passande ställen anlägga och beså

trädgårdar och åkrar.

Deras förhoppningar skulle icke komma att

gäckas. Snart betäcktes bergets yttersida af den

vackraste grönska; i trädgårdarne och på åkrarne visade

sig på alla sådda ställen små späda plantor, så att

de båda skärkarlarne, såsom vi ju kunna kalla dem,

måste tänka på att till skydd mot de bökande

svinen och de krafsande hönsen och ankorna omgifva

nyodlingen med stängsel.

Regniga dagar vistades båda om bord för att der

hålla undersökning. Ett fat vin och en kagge ättika

utgjorde ett välkommet fynd. Ättika skulle de an-vända vid inläggningen af den frukt de hoppades

skörda på sina odlingar.

Under uppodling af nya områden, deras

gödsling och sådd förgingo raskt för de båda

skeppsbrutne de första tre månaderna af deras vistelse på

skäret. För att skydda sig mot regn och allt för

stark hetta hade de i kraterns inre gjort sig ett tält,

der i synnerhet Mark gerna sysselsatte sig med

läsning och skrifning.

En dag, då de genomforskade det undre

skeppsrummet, framdrog Bob ur en mörk vrå ett stycke

krokigt trä, hvilket Mark genast igenkände såsom

utgörande ett spant till en större båt.

»Der en del ligger, måste äfven de andra ligga!»

utropade Mark, uppfyld af glädje, och nu började

man ifrigt söka. Efter några timmars arbete hade

man lyckats samla allt trävirket till en vacker båt.

Hvilken storm af glädje uppväckte icke detta fynd

i den unge Marks själ! Han såg sig åter ute på

hafvet och i sin unga makas armar. Bob hängaf sig

icke åt så stora förhoppningar. Han visste mycket

väl, att sammansättningen af en båt icke gerna

lyckades någon annan än den, som lärt en

skeppstimmermans yrke. Men hur skulle de båda, han och

Mark, kunna gå i land dermed?

Mark aktade föga på Bobs betänkligheter. Alla

hans tankar och ord, all hans diktan och traktan

gingo ut på en enda sak, nemligen att komma bort

från skäret och återvända till menskliga

boningsplatser. Trots den rådande hettan arbetade Markoch Bob ifrigt på att föra i land båtvirket och

sammanlägga de delar, som passade i hop. Vid

närmare undersökning fann man, att

skeppstimmermännen med siffror betecknat hvarje bord och allt

annat, som hörde till båten, så att arbetet alltså i

sjelfva verket icke var så svårt. Lika fullt höll

man på ett halft år och arbetade flitigt, innan man

fick båten färdig. Då den stod der färdig på

stapeln, döptes den till »Georg». Men det svåraste

arbetet återstod. Det var lättare att sammanfoga en

dylik båt än att, så pass stor som den var, få den

af stapeln. Innan detta skedde, fördes ett passande

förråd af proviant och vatten om bord, och »Georg»

utrustades så, att man, då denne väl var i vattnet,

endast behöfde sätta till segel för att genast kunna

sticka ut till sjös.

Tidigt följande morgon skulle det stora

företaget börja; samtidigt beslöts att göra en flere

dagar varande prof- och upptäcktsresa med det nya

fartyget. Mark hyste den tysta förhoppningen, att

de dervid kunde möta ett fartyg, som åter förde dem

bland menniskor.

På skäret hade tiden gjort underverk. Hela

ytan prunkade i den vackraste grönska; ärter,

gurkor, bönor och potatis funnos i öfverflöd, och

melonerna började mogna. Samtliga djur trifdes väl;

hönsen hade redan ansenligt förökats. Marks själ

uppfyldes af sorg vid tanken på att för alltid lemna

denna plats.

Följande natt sofvo Mark och Bob om bord påskeppet, ty de tänkte att det kanske var för sista

gången. Ljufva drömmar omhvärfde dem, tills de

på morgonen väcktes af vindens tjut. En sådan

storm hade de ännu aldrig upplefvat. Oceanen

böljade våldsamt och steg synbarligen; en allmän

öfversvämning var att befara. De båda männen

skyndade i land för att skydda sin nya båt, hvars

bevarande nu var mycket vigtigare för dem, än

»Rancocus». Bob sprang förut och höll just på att

med en grof tross fästa båten vid en af de tjocka

pålarne, då farkosten började röra sig. En väldig

sjö lyfte den i höjden, och i nästa ögonblick

dansade den med Bob uti på det ursinniga hafvet.

Förlamad af förskräckelse föll Mark ned på

klippan och vred händerna. Vattnet, som båten

löpte genom, liknade en omätlig kittel, som kokade

för en underjordisk elds vilda glöd.

Ännu en qvarts timme såg Mark båten kämpa

med böljorna. Derpå började ett fint regn, och den

var för alltid försvunnen för hans blickar.FJERDE KAPITLET.

Ensam och öfvergifven.

Marks läge hade plötsligt och oväntadt

försämrats. Han hade icke allenast förlorat medlet att

komma från öd, utan hade äfven att begråta

förlusten af en ärlig vän och modig kamrat. Tröstlös

irrade han omkring. Vågornas dån och stormens

ljut fortforo hela dagen. Först fram på af aftonen

blef det åter lugnt. Genomblöt af regnet och frusen

begaf sig Mark ut på skeppet att söka några

timmars hvila. Han insomnade snart, men på morgonen

vaknade han med en känsla, som hade en

blytyngd tryckt på hans hufvud; han kände en häftig

törst, och en vild feber rasade i hans ådror.

Nu först fattade den stackars enslingen i hela

dess vidd den olycka, som drabbat honom. Han

kände, att en allvarlig sjukdom förestod honom,

hvarför han på bästa sätt ville använda den tid, som

ännu kunde återstå honom. Skeppsapoteket stod

alltid i kajutan. Som han kände till de brukligaste

sorterna medicin, tillagade han en blandning, som

passade för hans tillstånd, hvarpå han till sin bädd

hemtade vatten och skeppsskorpor för att vara

försedd med det nödvändigaste, i den händelse det blefve

honom svårt att stiga upp.Om en timme kunde han icke längre hålla sig

upprätt. Han kastade sig på sitt läger och tillbragte

väl två dygn nästan utan sömn, i ett tillstånd af half

bedöfning. Ändtligen bröts feberns makt; men

sjukdomen hade gjort den ännu för några dagar sedan

starke mannen fullständigt kraftlös. Mark kände

detta och funderade på, huru han skulle kunna

afhjelpa det. Om bord på fartyget fans godt rödvin

och en butelj deraf stod till och med på en hylla

ofvanför hans bädd. Med mycken ansträngning

lyckades han taga ned flaskan och drack ur den till

hälften. Derpå föll han i djup sömn.

Hur länge denna sömn varat, visste han icke —

helt visst flere dagar. Men då han åter vaknade,

kände han sig fri från sjukdomen, ehuru han icke

genast märkte, hur utomordentligt han försvagats

deraf. I början trodde han att han endast behöfde

stiga upp, intaga föda och återgå till sina vanliga

sysslor; men snart öfvertygade han sig, att sannolikt

ännu en lång pröfning förestod honom, innan han

åter blefve samme kraftige Mark som förr. Nu var

han sin egen på samma gång läkare och sjukskötare.

Han tog vinbuteljen och drack ännu en dugtig klunk,

som hade till följd att han kom i lätt svettning och

åter föll i sömn. Då han sedan vaknade, kände han

han sig så kraftig, att han kunde gå några steg i

kajutan. Ett stycke skorpa, doppadt i vin, stillade

den hunger han kände.

Småningom vågade Mark allt längre utsträcka

sina försök att gå, tills han slutligen kunde förlänga

promenaden ända till kratern. Men hvad skulle han

icke der komma att finna! Trädgårdarne voro

ödelagda af svinen, plantor och rötter till större delen

uppätna. Redan fruktade Mark att åter bli hänvisad

till salt kött för att stilla sin hunger, då han till

sin förvåning fick se tio små grisar springa omkring

bland svinen. Med bössan nedlade han en gris, bar

den till fartyget och beredde af det slagtade djuret

alla slags välsmakande, närande rätter, hvilka

mycket bidrogo till hans fullständiga tillfrisknande. Snart

delade ännu tre digrisar samma öde, och på samma

sätt gick det ett halft dussin kycklingar och flere

ankor. Trots detta behöfde vår eremit två hela

månader, innan han åter blef så kraftig, att han kunde

förrätta samma arbete som förut.

För att för framtiden afhålla kreaturen från

kraterns inre var det första han nu företog sig

förfärdigandet af en port. På detta sätt räddade han

åtminstone hvad som återstod af skörden, som

bestod af oranger, citroner och fikon. Så snart han

väl åter hade att glädja sig åt full helsa, började

han att återställa de förstörda grönsakslanden och

att anlägga nya, som han denna gång

hufvudsakligen sådde med sådana växter, hvilka hittills

trif-vits bäst.

Enligt Marks beräkning måste årstiden ha

framryckt till vinterns midt, då han började ett nytt

arbete, som utlofvade större beqvämlighet och kan

hända äfven kunde komma att utöfva inflytande

på hans framtida lif. Han fattade nemligen det be-slutet att bygga en båt, tillräckligt stor, för att han

skulle kunna fara rundt ön och i hela dess omfång

undersöka stranden. Slumpen kom honom dervid i

hög grad till hjelp. Vid mönstring och

genomsökning af skeppsrummet fann han ännu tillräckligt

med virke för att kunna bygga ett haft dussin

mindre farkoster.

De närmaste två månaderna arbetade nu Mark

flitigt på sin båt. Det blef honom högst mödosamt,

dels emedan han icke förstod något af

timmermansyrket, dels äfven emedan han icke hade någon

medhjelpare. Men tålamod öfvervinner allt! Till sist

stod den lilla farkosten der färdig. För att skydda

den mot skeppsmaskar förhydde han båtens botten

med kopparplåt, och till sist strök han den

smakfullt både in- och utvändigt. Icke heller glömde han

att i akterspegeln måla det namn, han gifvit båten.

Detta namn lydde: »Bridget Yarley», till minne af

hans unga hustru. Sedan båten äfven fått mast och

segel, tog Mark i tu med hvad som var nödigt för

att få den flott.

Allt gick öfver förväntan väl. Mark var

förtjust, då hans lilla farkost som en svan sam på

vattnet. Ehuru den var mycket mindre än »Georg», var

den likväl en god båt. Nu kunde Mark icke längre

lägga band på sin otålighet att få göra en profresa.

Till barlast i båten tog han några vattenfat, förde

om bord proviant och begaf sig så ut på hafvet.

Då båten rörde sig framåt, tycktes det Mark,

som hade han funnit en ny kamrat, med hvilken hankunde språka. Han for en stund omkring i

bassängen närmast ön, seglade rund »Rancoeus» och

vågade sig derpå vidare ut genom den naturliga

kanalen till den plats, der »Rancoeus» nåtts af

bränningarne. Utan fara kunde »Bridget» gå fram öfver

de flesta skären, emedan den icke låg djupt.

Vår vän torde väl ha aflägsnat sig omkring åtta

sjömil från skäret; »Rancoeus"» master tjenade honom

till märke, ty kratern, som icke hade samma höjd,

var icke längre synlig.

I tvenne afseenden förde honom hans

undersökningar till så godt som fullkomlig visshet, nemligen

först och främst att större segelfartyg tillfälligtvis

kunde komma att befara denna del af Stilla hafvet,

hvarför han äfven beslöt att dagarne i ända kryssa

utanför grunden. Vidare kom han till den

öfvertygelsen, att mellan undervattensklipporna och hans ö

funnes ett samband och att just hans ö utgjorde

spetsen af en kanhända för årtusenden tillbaka i

hafvet sjunken mäktig bergskedja. Om sanningen

af detta antagande skulle han snart komma att bli

öfvertygad.FEMTE KAPITLET.

Jordbäfningens följder.

Halfva eftermiddagen var förliden, då Mark vände

om hem. Under färden mulnade det synbarligen,

och då han åter fick syn på kratern, tyckte han sig,

allt sedan han första gången landade på skäret,

aldrig ha sett en dystrare himmel. Atmosferen var

uppfyld af en glödande rodnad, som förskräckte

honom. En svag bris framdref den lilla farkosten mot

ön; tusentals sjöfoglar flögo, skriande och tydligen

fulla af ängslan, omkring båten.

Först vid niotiden landade Mark. Då han åter

fruktade oväder med öfversvämning, träffade han

alla förberedelser, som han ansåg nödvändiga. Derpå

gick han in i kajutan och sträckte ut sig på sin

bädd, icke för att sofva, utan endast för att unna

sig en smula hvila. Den trötta kroppen utkräfde

snart sin rätt. Vår vän glömde i en djup slummer

sin båt ooh dess farliga läge.

Först efter flere timmar vaknade han och erfor

en känsla, som om han måste qväfvas. I början

trodde han, att fartyget stod i ljus låga, ty ett

egendomligt sken lät se sig genom den öppna

kajutdörren. Förskräckt sprang han upp och skyndade ut

på däck. Men knappast var han utkommen, förr än- 102

han kände, hur hela fartyget, från mastknoppen ned

till kölrummet, darrade. Derjemte hörde han ett

buller som af en annalkande vattenflod, förnam ett

hväsande läte och såg skarpa blixtar och eldqvastar

korsa den i svartgult lysande himmelen. Det var en

förskräcklig anblick: Mark kunde icke tänka sig

annat, än att verldens sista stund var inne.

Ännu en gång darrade fartyget i alla fogar.

Då varsnade han i söder en skinande glöd; nästa

ögonblick nedföll aska tätt på fartyget och rök

uppfylde luften.

Mark begrep nu, trots mörkret, sitt läge. Hvad

han känt var stöten af en jordbäfning, och han trodde,

att vulkanen åter plötsligt blifvit verksam.

Ofrivilligt blickade han bort mot vulkanen, men der var

allt lugnt.

Med oro afvaktade Mark dagens inbrott. I

soluppgången slog vinden om och förjagade

svafveldunsterna. Der stod nu Mark och blickade full af

oro mot öster. Hvad fick han icke se!

På platsen, der ännu för några timmar sedan

vatten funnits i öfverflöd, höjde sig nu nakna

klippor ur hafvet. Kratern hade gemensamt med alla

andra klippor på flere mils omkrets höjt sig, utan

att likväl förändra sitt yttre. Detta gaf Mark med

ens beviset, att jordbäfningen höjt en vidsträckt del

af skäret och fullkomligt förändrat dess hittills

varande utseende.

Så snart dagen var inne, skyndade Mark med

den mest spända nyfikenhet ned till stranden för attundersöka förändringarne på skäret. Allt var ännu

så, som han lemnat det. Svin och fjäderfä gingo

som vanligt och sökte sin föda; men öfver klipporna

låg aska strödd så djupt, att han kunde se sina

fotspår deri lika tydligt som i mjuk snö. I kratern

förhöll det sig på samma sätt.

Från dess topp kunde enslingen på skäret

tydligt se, hur jordskorpan i omnejden hade plötsligt

höjt sig. Kratern intog ungefär medelpunkten i

denna nya skapelse. I alla händelser tycktes hafvet

ha förvandlats till land. Han såg sig nu i stånd att

timtals, om icke dagen i ända, torrskodd gå längs

de uddar, kullar, stränder och dälder, hvilka bildats.

Om ett par dagar tog Mark litet proviant, sin

fogelbössa på axeln och begaf sig i väg för att

genomströfva sitt nyförvärvade område. Efter flere

timmars marsch kom han till en plats, der vatten

tycktes framqvälla genom sanden. Han tog litet

vatten i sin ihåliga hand och fann det sött, mjukt

och friskt. Hans förtjusning öfver denna upptäckt

låter icke beskrifva sig.

Under sin fortsatta vandring fann Mark ännu

flere källor. Då han följande dag nått skärets slut,

besteg han en klippa för att tåga en öfverblick af

nejden. Söder ut varsnade han nu för första

gången ett högt, taggigt berg, som låg kanske tjugu

sjömil från skäret och hvarifrån då och då ett

rökmoln uppsteg. Med föresatsen att så snart som

möjligt på »Bridget» göra en seglats till detta berg

vandrade Mark åter, full af glad tillförsigt, mot hemmet.

Redan fyra dagar senare, på morgonen, anträdde

»Bridget» seglatsen. Den gick genom flere naturliga

kanaler af större eller mindre bredd, ut på öppna

sjön, der Mark varsnade, att den aflägsna vulkanen

endast då och då utstötte ett rökmoln, alltså var

nära att åter slockna. Följande morgon visade sig

vulkanen tydligare. Nu först fick Mark en riktig

föreställning om sin upptäckt. Vulkanen låg i norra

ändan af en ö, som, ehuru den icke var fullt en mil

bred, hade en längd af nära sex mil. Länge letade

vår sjöfarande efter en landstigningsplats. Mellan

två klippor med smult vatten vågade han slutligen

löpa in. Han kom till en sandig strand, hoppade i

land och förtöjde båten; derpå nedföll han likt

Kolumbus på sina knän och tackade Gud.

Från denna hamnbassäng slingrade sig upp

utefter hela berget en klyfta, från hvilken under brus

och dån en vattenrik bäck nedstörtade. Beväpnad

med sin bössa och med matsäck i jagtväskan, gick

Mark upp för klyftan och följde bäckens lopp. Efter

en halftimmes vandring fann han, att bäcken

förgrenade sig åt vester, och efter ännu en qvarts

timmes promenad utbredde sig för den förvånade

vandrarens blickar en förtjusande dal, beväxt med

kokospalmer, brödfrukts-, fikon- och andra tropiska

träd, bland hvilka härliga gräsarter grönskade.

Mark vederqvickte sig med mjölken af en

kokosnöt och hvilade länge i den uppfriskande skuggan.

Så långt hans blick nådde, visade sig en prakt, hvars

like han aldrig skådat. Äfven talrika foglar medhärlig fjäderbeklädnad förekommo; deribland

igenkände han ett slags kramsfogel, som i Amerika är

mycket omtyckt för dess fina kötts skull. Han sköt

några och gjorde sig en präktig middag. Gerna skulle

han stannat för alltid i detta paradis, hade han

endast haft sin älskade hustru hos sig.

SJETTE KAPITLET.

Ett oväntadt återseende.

Stärkt af den goda måltiden, fattade Mark åter

bössa och jagtväska och gick upp på den temligen

branta bergtoppen för att taga en öfverblick af

nejden. Om en timme hade han nått sitt mål.

Utsigten var storartad. Öns hela yta låg utbredd framför

honom som en karta. Med tillhjelp af tuben, som

han alltid hade hos sig, undersökte han nu hvarje

punkt af öns synliga yta, ängsligt spejande efter

invånarne, hvilka han antog vara menniskoätare. Men

ön visade sig obebodd. Då Mark vände tuben mot

norr, såg han mycket tydligt sitt skär. Vester ut

kunde han urskilja konturerna af land; då han till

sist blickade öster ut, möttes hans blick af ett

föremål, hvilket gjorde honom så glad, att han nästantog ett språng i luften och gaf till ett högljudt

utrop. Han såg ett segel!

Visserligen tog det, betraktadt från höjden, sig

ut endast som en hvit punkt på oceanens blåa vatten;

men efter längre undersökning öfvertygade sig Mark,

att han icke misstagit sig. Ett fartyg höll ned

mot ön.

Mark darrade i alla leder, så att han måste sätta

sig ned. Derpå steg han åter upp och uppfyldes af

ängslig fruktan, att fartyget åter kunde försvinna.

Då han nu rigtade tuben mot fartyget, bröt han ut

i ett högljudt glädjerop. »Georg» utropade han

förvånad. »Bob är ute på upptäcktsresor efter mig!»

var hans första tanke.

Fjorton månader voro förgångna, sedan Bob med

båten slungades ut i hafvet — och nu återsåg Mark

plötsligt båten. För att leda uppmärksamheten på

sig afsköt han båda piporna i sin bössa. Äfven från

fartyget lossades ett gevärsskott.

Vår unge vän skyndade pilsnabbt ned till

stranden och hoppade i båten för att segla »Georg» till

mötes. Bob stod upprätt i båten, kastade hatten i

höjden och utbröt i tre kraftiga hurrarop, under det

Mark af sinnesrörelse nedsjönk på toften. Om några

minuter lågo Bob och Mark i famnen på hvarandra.

Sedan de båda farkosterna landat, berättade man

för hvarandra sina äfventyr. Mark fick nu veta

följande:

Efter långa irrfärder hade Bob blifvit kastad i

land på en ö, som visserligen var bebodd af vildar,men rätt ofta besöktes af handelsfartyg. Bob gaf

ön namnet »Rancocusön». En månad stannade han

hos vildarnes höfding, hvilkens vänskap han förstod

att vinna. Derpå begaf han sig med ett fartyg till

Amerika, der han uppsökte Marks hustru och

anhöriga. Den präktige sjömannens meddelanden väckte

stor uppståndelse bland Marks alla anhörige. Hans

hustru Bridget beslöt genast att jemte Bob uppsöka

sin make; Bridgets syster Anna och hennes make,

doktor Heaton, erbjödo sig att följa med.

Derpå afreste sällskapet och hade till frivilliga

följeslagare en slaf, vid namn Sokrates, och två

slafvinnor, vid namn Dido och Juno.

Som Bob hade skyndat att gifta sig och hans

hustru Martha och hennes ogifta syster Johanna

Waters likaledes inskeppade sig, hvarjemte i Panama en

ung skeppstimmerman, vid namn Bigelow, med hustru

och ett barn slöt sig till tåget, bestod alltså hela

sällskapet af tretton personer.

Resan varade länge, men gick lyckligt. På

Rancocusön, der fartyget landade, mottogos amerikanerna

vänligt af infödingarne, så mycket mera som Bob

skänkte höfdingen, Orony, det skjutgevär han lofvat

honom. Nu gälde det att uppsöka Markskäret. På

»Georg», som Bob på sin tid hade lemnat i

höfdingens förvar, skulle öfverfärden göras. Klokt nog

beslöts, att Bob, åtföljd af Sokrates, först skulle fara

ut på rekognoscering, och först då han funnit Mark

skulle hela sällskapet fara öfver dit. Hur de båda

männen funno hvarandra, är redan omtaladt.Vi öfverlemna åt våra läsares inbillningskraft

att föreställa sig de känslor, med hvilka Mark

lyssnade till denna berättelse. Hans älskade hustru

Bridget, som, alltsedan han strandat på skäret,

utgjort ett oupphörligt föremål för hans tankar — hon

befann sig nu på en ö, som han med några timmars

seglats kunde uppnå! Hans glädje var obeskriflig.

Solen skulle snart gå ned, då »Georg» med tre

passagerare lemnade den lilla hamnen vid bergklyftans

fot och styrde kurs på Rancocusön.

Efter tio timmars seglats kom ön i sigte. Vid

stranden stodo flere tält, som beboddes af våra

amerikaner. Då båten var på ett afstånd af en sjömil

från ön, hissade Bob på stormasten en flagg, den

öfverenskomna signalen, i den händelse hans

efterspaningar lyckats. Genast blef det lif och rörelse

på stranden; en älsklig qvinnogestalt gick helt nära

landningsplatsen,utbredde armarne och nedsjönkderpå

vanmäktig på klippan, der hon suttit, allt sedan hon

varsnade det aflägsna seglet. Ännu några

minuter, och Mark slöt sin älskliga unga maka i

famnen! --------

Det var en morgon af den renaste glädje, den

innerligaste tacksamhet mot Gud. Hela dagen

förgick endast med frågor och svar. Nybyggarne

stannade ännu en vecka på Rancocusön, tills man

ändtligen beslöt sig för att fara. Då det icke var

möjligt att på »Georg» på en gång befordra alla

personerna och varorna, fördes först fruntimren, derpå

männen och till sist husdjuren,. bestående af någranötkreatur, hästar, får och getter, till Vulkanön,

såsom man uppkallat den ö, der Bob fann Mark.

Doktor Heaton blef så förtjust öfver öns skönhet

och fruktbarhet, att han genast beslöt att här grunda

ett nytt hem. Bridget längtade till Markskäret. Hon

ville se den plats, der hennes make tillbragt så många

dagar, ensam och öfvergifven.

En vacker morgon erbjöd sig Mark att föra

sina vänner till det mycket omtalade skäret. Då man

landade, öfvertygade sig vår hjelte snart, att under

hans frånvaro ingen mensklig fot trampat ön. Han

undfägnade sina gäster endast med sådana

födoämnen, som stodo honom till buds på ön, och på köttet

efter unga svin, höns och ankor, åtskilliga

salad-och grönsaksarter, meloner och oranger var ingen

brist.

Nu tänkte af samtliga nybyggarne ingen på

att återvända till Amerika, hvarför man beslöt att,

så godt det lät sig göra, inrätta så väl Marskäret

som Vulkanön till blifvande vistelseort.

Doktor Heaton och hans hustru skulle slå sig

ned på Vulkanön, under det Mark och de öfrige

beslöto att bo på den gamla ön. De sistnämnde hade

tillräckligt med bostäder om bord på Rancocus, de

förstnämnde bodde en tid i tält, men önskade snart

af sundhetsskäl att, få ett ordentligt boningshus.

Heaton, som var mycket hemma i mekaniken, hade

nu tillfälle att draga nytta af sina kunskaper. Den

punkt på Vulkanön, der bäcken från klippan

nedstörtade i hafvet, tycktes honom förträffligt passa tillanläggningen af en sågqvarn. Såg hade han tagit

med från Amerika, emedan han tänkte, att ett dylikt

verktyg kunde komma att behöfvas, och tre

månader efter det de första arbetena dermed begynt var

qvarnen färdig. Nu tog man i tu med teakträdet

och ett slags förträfflig gul gran, som fans i stort

antal och med särdeles grofva stammar i omedelbar

närhet af qvarnen, och snart hade man staplat upp

tillräckligt med plankor och bräder för att deraf

kunna bygga några hus.

Heaton bygde sitt hus icke utan smak och

temligen beqvämt. Det bestod af en enda våning, men

var fulla hundra fot långt och femtio fot bredt.

Äfven de öfriga husen, alla samman prydligt inredda,

erbjödo en behaglig anblick.

Ett lifligt umgänge uppstod mellan Markskäret

och Vulkanön. Från det förstnämnda forslades färskt

fläsk, ägg och salt, frukt och grönsaker samt derpå

några höns och ett halft dussin grisar till Vulkanön;

frakten från Vulkanön bestod af en ko, en

myckenhet fogel, såsom papegojor, paradisfoglar m. fl., samt

kokosnötter, bananer och annan frukt, som fattades

på skäret.

Synnerlig uppmärksamhet egnade Mark åt

skeppstimmermannen Bigelows arbete. Denne var ifrigt

sysselsatt med släthuggandet af stockar, som skulle

lemna virke till ett fartyg, hvilket satte nybyggarne

i stånd att besöka hvilken del de behagade af Stilla

hafvet och hemta allt, som de för framtiden kunde

komma att behöfva.Dessa skilda sysselsättningar togo flere månader

i anspråk och gåfvo våra nybyggare fullt upp att

göra. Då alla deltogo i arbetet, lifsmedel funnos i

öfverflöd och man, så härligt som klimatet var, väl

kunde glädja sig åt sin tillvaro, så kände sig

koloniens samtliga invånare lyckliga. Men inom kort

skulle äfven de komma att erfara, att den

frommaste icke kan lefva i fred, när det icke behagar hans

elake granne.

SJUNDE KAPITLET.

Strid och seger.

Alla nybyggarne voro en dag tillfälligtvis

församlade på Vulkanön, då den utstälda vaktposten

sent på aftonen meddelade den öfverraskande

underrättelsen, att söder ifrån tre till fyra kanoter

nalkades ön. Förmedelst en tub öfvertygade man sig

snart, att det här icke kunde vara fråga om något

annat, än ett krigståg af vildarne; och Bob trodde

sig till och med bland vildarne kunna upptäcka

hvite.

Natten inbröt, utan att likväl, för så vida man

kunde se, kanoterna gjorde något försök att landa.Under det de andra nybyggarne vidtogo alla

försvarsåtgärder, som voro möjliga, beslöt Bob att göra

sig litet närmare underrättad om dessa fiender. Han

smög sig bort i den riktning, der de möjligen kunde

ha landat. Han gick försigtigt från buske till buske,

utan en aning om, att någon såg honom. Plötsligt

kände han en hand på sin axel och på god engelska

tillfrågade honom någon: »Hvarthän, kamrat?»

Framför honom stodo två hvita män i

matrosdrägt. »Var inte rädd!» började den ene ifrigt.

»Vildarne ha slagit läger nere vid stranden och sofva.

De äro från Perlöarne, hvilka beherskas af den

fruktansvärde höfdingen Waly. Denne tyrann gjorde

oss stackars skeppsbrutne, som kastades i land på

hans ö, till slafvar och ämnar nu plundra er ö och

bortföra er som fångar. Men hellre vilja vi här dö

i striden, än återvända till dessa vildar. Tag oss

med dig, du skall icke behöfvo ångra dig.»

Bob var icke sen att med en så vigtig

förstärkning af de hvites stridskrafter återvända och

förbereda alla nybyggarne på den hotande faran.

Då nybyggarne följande dag bestego bergets

topp, sågo de till sin stora glädje kanoterna åter

segla sin väg. Utan tvifvel var det förlusten af de

två hvite, som föranledde vildarne att anträda

återtåget.

Hvad nybyggarne fingo veta af de båda

matroserna — Jones och Peters voro deras namn — var

likväl föga uppbyggligt. Waly, en roflysten och

grym höfding, förfogade öfver tusentals krigare och

var icke den man, som utan vidare uppgaf ett

krigståg, som utlofvade rikligt byte. De båda matroserna

hyste den åsigten, att Waly inom kort skulle med

hela sin krigsmakt återkomma, hvarför man genast

samlades för att öfverlägga om försvaret.

De församlades första åtgärd var att välja Mark

till guvernör på ön; alla skulle lyda honom. Till

vice guvernör valdes doktor Heaton. Som på

»Rancocus» funnos åtta kanoner, forslades sex af dem,

med ett tillräckligt förråd kulor och krut, till

Vulkanön, upp på berget, och planterades der på

passande ställen. På gevär och bössor var ingen brist.

För att beqvämare och säkrare kunna förvara

ammunitionen ordnade man en bergshåla, som var torr

och skyddad mot vattens inträngande. Derpå

sammanfördes på vulkanens kala topp en väldig hög af

torr ved, som skulle antändas om natten, i den

händelse några kanoter anfölle under Marks eller någon

annan nybyggares frånvaro.

Månader förgingo. Sokrates, Brigelow och ännu

några andra begåfvo sig åter till skäret, och redan

trodde kolonisterna, att vildarne glömt dem, då de

en dag fingo se en kanot, som strök fram utefter

Vulkanön och hvars besättning ögonskenligen ville

utforska berget och söka en lämplig landningsplats.

Alla invånarne på Vulkanön, äfven qvinnorna,

beväpnades, signalelden underhölls och kanonerna gjordes

i ordning — icke förgäfves, ty några dagar senare

kom en flottilj på öfver hundra kanoter i sigte,

bemannade med kan hända öfver 1,000 stridslystna vildar.

»Vår styrka är allt bra liten för att draga i fält

mot dessa landstrykare», sade Bob till svar på en

anmärkning af Mark, »Hur bra här var medan vi

ännu fingo vara i fred. Då var allt frid och lugn

— nu ha vi bekymmer och oro i öfverflöd.»

»Det har du rätt i», svarade Mark; »men

undandraga oss striden kunna vi likväl icke, eller vill du

kanske gifva din hustru till slafvinna åt den vilde

höfdingen. Endast vi göra vår pligt, skall den

allsmäktiga Försynen — denna makt, som skonade

dig och mig, då så många af våra kamrater

oförmodadt bortrycktes — äfven i denna nöd bistå oss».

»På tal om våra kamrater faller mig något in.

Jones omtalade nyligen, att Waly på Perlöarne håller

i fångenskap ännu sju hvite, som en gång landade

med en barkass, i hvars akterspegel en fogel var

målad. Derjemte skall en af dem i ansigtet ha ett

födelsemärke. Som styrman kanske minnes, var vår

barkass prydd med en örn och timmermannen Bill

Brown hade ett födelsemärke. Det är inte omöjligt

att fångarne hörde till besättningen på »Rancocus».

Mark hann icke svara, ty i samma ögonblick blefvo

minst hundra indianer, hvilka alldeles nyss måste ha

landstigit, synliga på bergets sluttning. På en vink

af Mark for ett välrigtadt kanonskott in i högen.

Inemot tjugu vildar föllo, döda eller sårade, till

marken, de öfriga grepo till flykten. En större hop

uppträdde nu och dref flyktingarne tillbaka upp för

berget. En kraftig salva ur flere kanongap for in

bland lederna och anstälde stor förödelse. Ny flykt.Nu landsteg Waly med huvudstyrkan under ett vildt

skri. Alla kanonerna affyrades, gevären smattrade,

och i samma ögonblick blef »Bridget» synlig med

Bigelow, Sokrates och de öfrige från skäret, hvilka

med de två kanonerna från »Rancocus» nu föllo

fienden i ryggen.

Vildarne grepos af en ytterlig förskräckelse, och

intet maktbud af deras anförare förmådde nu att

hejda deras flykt. Tre af de större kanoterna

öfver-seglades af »Bridget», en del af farkosterna kantrade

till följd af för tung last, och endast ungefär sextio

kanoter foro med största skyndsamhet söder ut.

Aldrig har i ett krig förekommit en mera afgjord

flykt.

Bland de nio fångar man gjort befann sig en

ung krigare, i hvilken Jones och Peters genast

igenkände höfdingens älsklingsson. Detta var en vigtig

fångst, hvilken Mark förstod att väl begagna. Af

fångarne skickades en med en palmgren till

Perlöarne för att föreslå Waly en utvexling. Från Waly

infann sig ett sändebud och erbjöd kanoter,

fjäderkläder och hvalfiskben såsom lösepenning för Walys

son. Det är lätt begripligt, att Mark icke ingick på

ett dylikt byte. Han förklarade kort och godt, att

sonen först då skulle återlemnas åt fadern, när den

sistnämnde utlemnat de sju matroser, han qvarhöll i

fångenskap.

Faderskärleken och önskan att behålla fångarne

utkämpade nu en svår strid i Walys hjerta. Men

till sist segrade faderskärleken, och det kom till af-slutandet af ett fredsfördrag. Waly sjelf förde de

hvita männen, hvilka af Mark och Bob igenkändes

såsom matroserna från »Rancocus», till Vulkanön och

icke allenast mottogs vänligt af Mark och Heaton,

utan erhöll äfven rika skänker.

Detta besök blef af stor vigt för våra nybyggare.

Den vilde Waly, som dessutom lärt sig respektera

de hvite för deras tapperhets skull, fattade genom

vänlig behandling så stort tycke för dem, att han

förklarade sig för deras bäste vän, hvilket han ock

sedermera bevisade.

ÅTTONDE KAPITLET.

Marks resa till Amerika och hans återkomst

Sålunda hade sakerna tagit en öfver förväntan

gynsam vändning, och man kunde nu hoppas på en

lugn och trygg framtid.

En annan angelägenhet upptog nu Mark.

»Rancocus» var ännu godt i och sjödugligt skick, hade

ett värde af minst trettiotusen kronor och var

äfven inombords försedd med allt nödvändigt. Som

han nu hade sju matroser till sitt förfogande att

göra fartyget flott, ansåg han det för sin pligtatt göra ett försök härmed och, om det lyckades,

återställa fartyget till dess egare i Philadelphia.

Utan dröjsmål skred man till verket. Samtliga

förråd i lastrummet lossades; de fylda faten, hvilka

tjenat till barlast, tömdes, och verkligen var icke

fartyget efter en veckas arbete åter flott. Högljudda

hurrarop helsade den lyckliga utgången.

Nu for Bob till de båda höfdingarne Orony och

Waly för att med dem öfverenskomma om att hålla

sandelträ i beredskap, hvarmed man ämnade lasta

fartyget.

Ännu en månad och fartyget afseglade med

Mark och åtta hvite samt åtta svarte, hvilka man

lyckats få lega. Man gick till sjös och styrde kurs

på Kanton i Kina, der sandelträt skulle utbytas

mot té.

Det är icke nödvändigt, att vi längre uppehålla

oss med »Rancocus», dess resa till Kina och dess

återresa till Amerika. Nog af, då Mark anlände till

Philadelphia, blefvo alla de intresserade parterna

högst öfverraskade af hvad de fingo höra. Abraham

White, som egde »Raneocus», var en rättskaffens

man. Som han redan för länge sedan glömt

förlusten af fartyget, tog han endast emot

försäljningssumman för teet, men lemnade fartyget åt

kapten Mark Woolston såsom belöning för hans

redbarhet och kloka uppförande. Som Mark dessutom

af sin svärfar erhöll tjugufem tusen kronor kontant,

kan man lätt fatta att vår vän visade sig högst

belåten med utgången af den långa resan.Marks afsigt att medtaga ett större antal

personer blef snart bekant. Bland de många, som

anmält sig hågade att utvandra, gjorde en ung, dugtig

landtbrukare, vid namn Pennork, urvalet. Den, som

icke hade ett fullkomligt godt rykte, afvisades;

handtverkare, såsom timmermän, murare, smeder,

skräddare och skomakare m. fl., mottogos i synnerhet

gerna. Till sist beslöto äfven två bröder till Mark

att sluta sig till det nya samhället. Samtliga

männen hade hustrur, undantagandes endast de fall, då

yngre bröder och systrar ville följa med sina

anhörige.

Sammanlagdt var det, barnen oberäknade,

etthundra sju personer, som beslöto att utvandra med

Mark. Till last fick »Rancocus» en mängd nyttiga

saker, såsom åkerbruksredskap, utsäde, vagnar,

kärror, alla slags jernvaror, vidare ett halft dussin kor,

två tjurar, en myckenhet svin af ädel ras och några

får. Sedan man dertill fylt krutkammaren, tagit in

tolf nya kanoner, tvåhundra gevär och hundra

pistoler, stack »Rancocus» åter stolt till sjös.

Etthundra sextio dagar hade de resande varit

på sjön, då en morgon trollordet: »land!» ljöd från

utkiken. Med stor glädje helsades detta rop, men

ännu hade fartyget en mil qvar till landningsplatsen,

då ännu ett rop: »segel i lovart!» förmådde kaptenen

och det öfriga vaktfria befälet att skynda upp på

däck. Tre europeiska fartyg, hvaraf ett af ansenlig

storlek, voro synliga. Mark kunde icke fatta,

hvarifrån fartygen kommo på en gång» Då han medtubens tillhjelp vidare varsnade, att det stora

fartyget var försedt med kanoner och väl bemannadt,

kände han sig en smula orolig. Till sist hissade det

stora fartyget hvit flagg, till tecken att den

främmande kaptenen önskade ett samtal.

Mark var villrådig, hur han skulle göra. Hade

han skäl att tro dessa menniskor? Klokheten bjöd

dock att icke lemna den hvita flaggan obeaktad.

Han befalde att likaledes hissa hvit flagg. Genast

satte en båt ut från det främmande fartyget. Äfven

Mark besteg med fyra man en båt, och snart voro

de båda båtarne på årlängds afstånd från hvarandra

och lade sig långskepps. En tolk, som främlingarne

hade om bord, öppnade förhandlingarne.

»Ha ni om bord på båten någon, som kan föra

talan för öboarne der borta?» frågade han.

»Ja väl», svarade Mark, som icke ansåg det

rådligt att tillkännagifva, hvem han egentligen var.

»Jag har fullmakt.»

»Till hvilken nation hör er koloni?»

»Innan jag svarar, skall jag be att få veta, hvad

det är för fartyg, som segla i vårt farvatten.»

»Krigsfartyg svara endast krigsfartyg», invände

tolken med ett elakt leende. »För resten ha vi inte

kommit hit för att besvara frågor, utan för att göra

fordringar. Alltså fordra vi först och främst

utlemnandet af alla er tillhöriga fartyg, stora och små.

Vidare önska vi tjugu tunnor fläsk, som vi ännu ha

just lagom utrymme för om bord. För det tredje skolani skicka om bord till oss tre kraftiga män, som

kunna tjena oss som roddare.»

Nu kunde Mark icke längre betvifla, att han

råkat ut för sjöröfvare, hvilka han i främsta rummet

måste bemöta med list. Han förklarade att han icke

utan nybyggarnes samtycke kunde bevilja så mycket

på en gång. Han ville fara till ön, der hemta

föreskrifter och sedan gifva nogare besked.

Sjöröfvarena, som voro medvetna om sin makt,

gingo in derpå, och så seglade »Rancocus» till

Vulkanön. Mark hade icke tid att helsa sin hustru och öfriga

anhörige, som skyndade honom till mötes; han

befalde hastigt att man skulle skynda till kanonerna

och framskaffa krut. Snart märkte sjöröfvarena, att

de voro öfverlistade, och affyrade en kanonkula, som

slet bort handen på en af kolonisterna och anstälde

åtskilliga skador. Nu läto äfven nybyggarne sina

kanoner spela. Skott följde på skott. Sjöröfvarena

ville i synnerhet komma ät nybyggarnes i hamnen

liggande båtar; flere voro redan svårt skadade. Man

måste uppbjuda alla medel att göra slut på

kanonaden.

Bob gjorde ett förslag, som lofvade räddning.

Han kände farvattnet fullkomligt; han visste, att en

half mil söder om den plats, der de fiendtliga

fartygen lågo, funnos farliga undervattensskär, öfver

hvilka väl en liten, lätt båt, men inga större fartyg

kunde gå fram. Derpå bygde han sin plan, som

vann bifall.

Han gick jemte några djerfva män om bord på»Bridget», lät besätta dess däck med tomma kistor,

fat, husgeråd, klagande qvinnor och skrikande barn,

liksom ville alla nybyggarne fly, och sjelf betedde

han sig oroligt och ängsligt, som hade han sökt ett

gynsamt sätt att undkomma.

Fienden gick i fällan. Knappt hade man fått

syn på »Bridget», förr än det fiendtliga fartyget

instälde kanonaden och började förföljelsen. »Bridget»

seglade likväl, utan att stöta på, mellan skären,

hvilka stucko upp ur vattnet som en gaffel med två

klor; fiendens stora fartyg åter satt plötsligt

fullkomligt fast och alla sjöröfvarenas ansträngningar att

göra det flott voro förgäfves.

Nu hade nybyggarne om bord på »Rancocus» en

liten ässja. Denna fördes skyndsamt i land för att

deri glödga några kulor. Redan den första glödande

kulan anstälde skada på det fiendtliga fartyget. Man

såg, hur sjöröfvarena började pumpa af alla krafter.

Ännu några sådana hvitglödgade kulor affyrades; då

uppsteg plötsligt rök från däcksluckorna om bord

på det fiendtliga fartyget, och snart blefvo äfven

lågor synliga. Sjöröfvarekaptenen lät utsätta båtar,

i hvilka besättningen rusade som besatta, hvarpå de

utan att taga hänsyn till de talrika grunden och

skären försökte undkomma. Följande dag såg man

minst sex barkasser med kölen i vädret drifva mot

land.

Men hvart hade väl de två mindre

sjöröfvare-fartygen tagit vägen? De råkade under flykten —

af hvilken orsak vet man icke — i strid och beskötohvarandra. Småningom försvunno de fiendtliga

fartygen ur nybyggarnes åsyn. Man hörde aldrig

vidare af den farlige fienden.

Efter den oväntade, lyckliga utgången af

»sjöröfvarekriget», såsom nybyggarne kallade striden,

hade nybygget att glädja sig åt ostörd fred och

välstånd. Några år till, och vid vulkanens fot sträckte

sig en stad af mer än tvåhundra vackra hus; i

hamnen lågo tjugutvå större och mindre fartyg.

Invånarne lifnärde sig hufvudsakligen af den fruktbara

jordens alster. Mark, Bob, Bigelow och åtskilliga

andra bedrefvo från Markskäret hvalfiskfångst med

rik vinst, och många, som deltogo i detta

näringsfång, vunno stor förmögenhet, emedan tran och

hvalfiskben i Amerika lika väl som i Europa köptes

till högt pris.

DEN RÖDE FRIBYTAREN

EN BERÄTTELSE FÖR UNGDOMEN

EFTER

J. F. COOPER.

-

Vår berättelse för oss till den nordamarikanska

hamnstaden Newport, der man just — det var i början

af oktober 1759 — på brukligt sätt firade en

stor segerfest. Nordamerikanerna, som då ännu voro

engelsmännen underdåniga, hade undanryckt

fransmännen deras sista besittningar i Nordamerika. En

tallös folkhop rörde sig under jubel på Newports

gator.

Det festliga vimlet tycktes likväl icke bekymra

tre män, hvilka gjorde en promenad till en staden

omgifvande höjd.

Den ene af dessa tre personer, synbarligen den

förnämste, var en vacker ung man på omkring 26 år.

Den enkla, men smakfulla klädseln förrådde

sjömannen.

Af de båda andra var den ene en hvit, den andre

en neger. På båda kunde man se, att de redan

under nära ett halft århundrade burit lifvets tunga,

att de ofta varit utsatta för klimatets hårdhet och

hafvets stormar. Deras klädsel var den simple

matrosens. Den hvite var en undersätsig, groft bygd

och axelbred man; den svarte var smärtare till växten

och förrådde icke allenast större smidighet, utan

äfven mera godmodighet.

Den unge sjömannen gick förut, de båda andra

följde efter.

»Det är mig fortfarande lika omöjligt att begripa»,

började den hvite matrosen efter ett längre uppehåll

i samtalet, »hvarför det vackra, ståtliga fartyget, som

vi varsnade i middags, ligger längst ut i hamnen;

låge det längre in, skulle det dock väcka alla

kännares beundran. Det måtte aldrig stå rätt till med

den der skutan. Kanske kan du, Sip» — med dessa

ord vände han sig till sin svarte följeslagare — »förklara,

hur det hänger ihop med den saken?»

»Jag tänker det är en slafhandlare, som snart

ämnar gå till sjös», svarade den tilltalade, hvars

hela namn var Scipio, men som vanligtvis kallades

Sip helt kort och godt.

»Det kan inte vara verkliga orsaken», svarade

den hvite, som hette Richard Fid. »Hvad tror ni,

mr (mister) Harry?»

»Sip har rätt», svarade den tredje. »Skeppet,

som är lastadt med "svarta varor"D. v. s. negerslafvar. , vill endast hålla

sig färdigt att gå till sjös. En liten bris är tillräcklig

att föra det utom batteriernas eld.»

»Ni tyckes vara en god domare i slika saker»,

hördes en obekant stämma bakom de tre.

Nykomligen var en man på mellan 30 och 40

år. Liten till växten med vackra anletsdrag och

milda ögon, liknade han nästan ett fruntimmer. Hans

klädsel, bestående af hög hatt, ljusgrön rock,

ridbyxor af Sämskskinn, kragstöflar och sporrar, gaf

honom nästan utseendet af en adelsman.

»Finner ni det så märkvärdigt, att jag icke är

okunnig i det yrke jag bedrifvit från det jag var

barn?» svarade den tilltalade.

Under samtal om likgiltiga ämnen uppnådde det

lilla sällskapet, till hvilket »den gröne» utan vidare

slöt sig, bergshöjdens topp, som pryddes af ett

gammalt, förfallet torn.

Från höjden hade man utsigt öfver hela hamnen.

Sjömännens blickar hvilade på det präktiga

skeppet, om hvilket Richard Fid och Scipio disputerat.

»Ett präktigt fartyg, inte sant?» började »den

gröne», som lurande följt de tre sjömännens blickar.

»En härlig skuta!» utbrast den unge sjömannen.

»Jag önskar jag finge segla på en sådan.»

»Ja, den kapten måste vara en narr, som afvisade

en man som ni. Men för en underordnad plats

tyckes ni inte uppfostrad.»

Den unge mannen fixerade den talande skarpt,

men svarade icke, utan klättrade upp för stegen, som

ledde till ruinen. Den grönklädde främlingen gick

efter; de båda matroserna vände sig åt annat håll.

»Jag är advokat, Burton är mitt namn», presenterade

sig nu främlingen.

»Mitt namn är Wilder», svarade den unge

mannen leende, i det han ännu en gång med

genomträngande blick såg på advokaten.

De båda männen voro ännu inbegripna i samtal

om tornets uppkomst, dess ändamål och förfall, då

qvinliga stämmor läto höra sig.

»Låtom oss inte störa damerna i deras förtroliga

samtal eller kanske till och med skrämma dem»,

sade advokaten, i det han gömde sig bakom en

mur och vinkade åt sin följeslagare att göra det

samma.

Ett sällskap af tre damer, åtföljda af en svart

tjenstqvinna, nalkades tornet, och de båda lyssnande

kunde nu tydligt höra det förda samtalet.

»Alltså blir det dervid, min älskade Gertrud»,

började den äldsta af damerna, »du skall helsa din

far hjertligt från mig och säga honom att han skall

göra sig af med sina egendomar i Carolina och flytta

till norden till mig, så att vi oftare kunna få vara

till sammans.»

»Det vill jag visst, snälla tant», svarade den

tilltalade, en älsklig ung flicka, »och jag hoppas, att

min far gerna lyssnar till sin systers råd och i

hennes närhet tillbringar sin lefnads afton. Om nu bara

den långa sjöfärden vore öfver! Det ligger något

förskräckligt i att tillbringa en hel månad i ett

dylikt fängelse.»

»Jag tror knappast, att på »Carolina», som du

ser ligga der nere, nästan klar till affärd, resan

kommer att räcka så länge», tog den tredje damen, ett

medelålders fruntimmer till ordet.

»Det kan jag intyga, min kära fru Wyllys»,

till-lade den äldre damen. »Min salig man, den tappre

amiral Lakey, gjorde resan på icke fullt tre veckor.

Men så hade han också brådt om, ty han förföljde

konungens fiender.»

»Ack ja!» suckade fröken Gertrud, »vore det icke

för stormarne, bankarne och Mejikanska viken, så

kunde jag odeladt öfverlemna mig åt nöjet att få

återse min älskade fader.»

Fru Wyllys, som varit den unga frökens

uppfostrarinna, vände sig med allvarlig min till sin

skyddsling.

»Inte skall man vara så klenmodig», började hon

i tröstande ton. »Vet du, min kära Gertrud, att om

dessa faror alltid vore så stora, som du tror, så skulle

inte folk färdas den vägen daglig dags, såsom nu

är förhållandet. För resten måste du såsom dotter

till den berömde general Grayson vissa större mod.»

»Fru Wyllys har rätt», bekräftade fru de Lakey,

fast hon sjelf ännu aldrig gjort en sjöresa. »Man

kan inte tänka sig ett härligare skådespel, än ett

ståtligt fartyg, som genomskär vågorna, hvars

för-stäf plöjer sjön och hvars akter lemnar efter sig en

ljus strimma likt en orms slingringar.»

Dessa voro de sista ord, de båda lyssnande

kunde uppfatta. Det var för dem tillräckligt. Med

olika tankar blickade båda efter de bland buskskogen

försvinnande damerna. I synnerhet på den unge

sjömannen tycktes damerna ha gjort stort intryck.

»Förekomma icke inom ert yrke vissa ord, hvilka

tjena liksom till lösen och hvarpå den ena kamraten

igenkänner den andre?» frågade advokaten. »Det

förefaller mig, som hade jag redan hört uttryc-

ket: »med för stafven plöja sjön» betecknas såsom

sådant.»

Wilder mätte advokaten med en forskande blick

och tänkte: »Den der är inte så främmande för mitt

yrke, som han låtsar.» Högt tillade han, temligen

häftigt: »Hvarför dessa frågor?»

»Var lugn min vän! Ni söker en anställning —

glöm inte orden: »med för stafven plöja sjön», de äro

den nyckel, som för er skall öppna det vackraste

fartyget i Newports hamn. Farväl!»

Den grönklädde främlingen uttalade dessa ord

med starkt eftertryck, klättrade hastigt utför den till

tornet ledande stegen, stjelpte omkull den och

skyndade bort.

»Hvad vill detta säga?» utbrast Wilder. Men

innan han ännu kommit till besinning, var

grönrocken försvunnen. Med tillhjelp af de båda matroserna,

hvilka just nu kommo till platsen, kom Wilder åter

ned på marken och beslöt att uppsöka den gåtfulle

främlingen i hans qvarter; ty han kände sig

öfvertygad om att ha funnit, hvad han sökte, nemligen

»Den röde fribytaren», en beryktad sjöröfvare, som

med sina mordiska sällar gjorde hafvet osäkert. Att

uppspåra denne sjöröfvare och taga honom till fånga

hade Wilder for tre månader sedan fått i uppdrag,

och Fid och Scipio skulle dervid vara honom

behjälpliga.

Sedan Wilders efterspaningar och försök att i

staden finna främlingen visat sig fåfänga, lät han

följande natt af sina båda tjenare Fid och Scipio rosig ut till det gåtfulla fartyget, erhöll tillträde och

träffade der den grönklädde främlingen, hvilken nu

för honom presenterade sig såsom kapten för

sjö-röfvarbandet.

Det lyckades Wilder att med sjöröfvaren afsluta

ett fördrag, i kraft hvaraf han såsom förste styrman

jemte de båda matroserna trädde i sjöröfvarens tjenst.

Den första uppgift, som i denna hans egenskap gafs

honom, var att öfvertaga kommandot på skeppet

»Carolina», hvars kapten sjuknat, och att prisgifva det

åt Den röde fribytaren.

Skeppet, på hvilket äfven fröken Gertrud, fru

Wyllys och hennes svarta tjenstflicka befunno sig,

afseglade några dagar senare från Newport. Ute på

öppna sjön uppsteg en fruktansvärd storm, som

rasade två dygn och anstälde svår förödelse om bord,

hvarjemte den kostade förste styrmannen och flere

matroser lifvet.

Fram på morgonen den tredje dagen började

vinden bedarra. Då fartyget nu tycktes räddadt,

lemnade Wilder kommandot åt andre styrmannen

Nigthead, en opålitlig, mot honom fiendtligt stämd

man. Sjelf ville Wilder gå in för att efter de

långvariga ansträngningarne och nattvaket njuta en smula

hvila.

Snart försjönk han i djup sömn. Han drömde

om sin mor, som han aldrig känt, och tänkte att

hon måste ha sett ut som fru Wyllys.

Men hur skötte under tiden den pligtförgätne

andre styrmannen sin plats? Då han såg, att farty-get tagit in mycket vatten, hade det varit hans pligt

att låta några bland besättningen arbeta vid

pumparne. I dess ställe sammankallade han hela

besättningen, talade föraktligt om den obekante kaptenen,

som ingen förut känt och som endast ville deras

förderf, samt förklarade att fartyget knappast skulle

hålla sig flytande några timmar till. Han föreslog

att man på barkassen skulle lemna fartyget och

uppsöka land, som måste finnas på mindre än fyrtio

sjömils afstånd. Besättningen var nog feg att ingå på

dessa ondskefulla planer, och nu nedfirades barkassen,

försågs med dricksvatten och nödig proviant och

rustades till affärd. Hvar och en kom släpande med

sina tillhörigheter. Äfven damerna uppmanades att

lemna fartyget.

Fru Wyllys skyndade i sin ångest till kaptenen

för att väcka honom och underrätta honom om hvad

som försiggick.

Förskräckt sprang Wilder på fördäck.

»Hvad står på?» frågade han med torndönsstämma

de församlade matroserna.

»Vi lemna fartyget, innan det ohjelpligt går

under», lydde det enstämmiga svaret.

»Alltså myteri, uselt, fegt myteri?» skrek Wilder.

»Räddning för oss! — Binden missdådaren!»

utropade den råe styrmannen.

Genast sprungo några matroser fram för att

binda kaptenen.

»Tillbaka!» utropade denne och drog sin dolkknif.»Faren, hvart ni vilja, men må ingen drista sig att

bära hand på mig.»

Nu måste Wilder åse, hur hans folk lemnade

fartyget, men förhålla sig stilla för att icke reta de

vilseledde till nya våldsgerningar. Damerna följde

likväl icke matroserna, utan anförtrodde sitt öde åt

kaptenen. Men äfven denne nödgades snart lemna

fartyget och gick jemte damerna om bord på en båt,

som han lyckades nedfira. I denna båt tillbragte de

två dygn, tills slutligen på morgonen tredje dagen

ett segel blef synligt. Strax derpå ljöd den dofva

knallen från en kanon. Man hade om bord på

seglaren sett dem och ändrade nu kurs och höll rätt

ned på dem. Båten rodde äfven i riktning mot

fartyget — och Wilders aning, att det var Den röde

fribytarens fartyg, han såg framför sig, visade sig

sann. På däck såg kan en lätt smidig gestalt utdela

nödiga befallninger åt ett hundratal matroser.

Läsaren gissar lätt, hvem kaptenen var.

De skeppsbrutne fördes om bord; båten

öfverlemnade man, emedan den ej behöfdes, åt

vågornas lek.

På »Pilen», såsom fartyget hette, gaf de

skeppsbrutnes ankomst orsak till åtskilliga anordningar.

Kaptenen afstod åt damerna sin egen, beqvämt och

praktfullt inredda kajuta och lemnade Wilder

kommandot såsom förste styrman, tolkande sin

tacksamhet, för det han ditfört damerna; han hoppades

nemligen på en rik lösepenning. Hur förvånades icke

damerna, då de sågo sin gunstling omgifven af tvåtrogna tjenare — det var Richard Fid och Scipio,

hvilka han återfunnit — redan i full verksamhet och

kommenderande på det nya fartyget, liksom hade

han alltid tillhört det samma; de blefvo så mycket

mera förvånade, som de redan ett par dagar efter

sin ankomst till fartyget insågo, att de råkat ut för

en sjöröfvare.

Sin tillgifvenhet för Wilder, om hvilken de nu

antogo, ätit han sjelf hörde till bandet, hade de svårt

att nedtysta. Till kaptenens — hans namn var

Heid-egger — heder må äfven anmärkas, att han alltid

bemötte damerna på det artigaste sätt

En dag, då »Pilen» redan flere veckor undvikit

alla mötande fartyg — ty det var mest örlogsfartyg

som beforo oceanen — varskodde utkiken: »segel i

lä!» Man väntade i de farvatten, der man nu befann

sig, ett rikt lastadt handelsfartyg, som skulle

komma att gifva ett präktigt byte åt de redan länge

sysslolöse sällarne. Alla förberedelser till ett anfall

vidtogos.

Men hur förvånade blefvo icke alla, då fartyget

kom i sigte och det visade sig vara en stor, präktig

engelsk örlogsman. Wilders tycktes mest af alla

förskräckt öfver sammanträffandet; örlogsmannen var

»Delfin» på hvilken han var förste löjtnant. På

hvilken annan tid som helst skulle fartyget varit honom

välkommet, men hur skulle det gå med damerna, om

en blodig strid uppstode?

Derför öfvertalade han kaptenen, som han

emellertid lärt värdera för hans ädla tänkesätt, att påfredlig väg rädda sig ur det farliga läget, i det han

använde en krigslist, och gaf »Pilen» utsendet af en

engelsk örlogsman.

Inom kort hade »Delfin» kommit så nära, att ett

lifligt utbyte af signaler kunde ega rum. Kaptenen

på »Pilen» utgaf sitt fartyg för det engelska

krigsfartyget »Najaden» och sig sjelf för kapten Burton.

Detta föranledde kaptenen på »Delfin», Bignall, att

om bord hos sig inbjuda sin »broder» Burton, som

han tog för en son till en af sina ungdomsvänner,

en inbjudning som antogs.

Om bord på »Delfin» fick Den röde fribytaren

veta, att hans förste styrman Wilder var en

värderad officer på »Delfin» och hette Henry Arch. Denne

liksom kapten Bignall sjelf, hade i uppdrag att fånga

Den röde fribytaren.

Då den sistnämnde återvändt till sitt fartyg, lät

han genast tillkalla Wilder, demaskerade honom som

spion och ämnade låta hänga honom, men tillät

honom på fru Wyllys enträgna böner att med damerna

taga sin tillflykt till »Delfin». Då Wilder anländt

dit, meddelade han den förvånade kaptenen, att Den

röde fribytaren nyss gjort denne sin uppvaktning.

Han lade ett godt ord för honom och utverkade,

att han, Wilder, fick till sjöröfvarekaptenen

öfver-bringa de vilkor, hvarunder en fredlig uppgörelse

skulle ega rum.

I fribytarens enskilda kajuta utvecklade Wilder

sitt uppdrag. »Befälhafvaren på örlogsmannen der»,

började han, »som tjenar vår kunglige herre, Georgii,har befalt mig att för er framlägga följande till

mogen öfverläggning: Under vilkor att ni till honom

öfverlemnar, oskadadt, detta fartyg med hela dess

innehåll, vill han låta sig nöja med er och tio man

af er besättning såsom fångar; resten af

besättningen vill han tillåta att gå, hvart den behagar, för

att egna sig åt ett aktningsvärdare yrke. Hvad er

sjelf beträffar, förbinder han sig att sörja för, att ni

blir benådad, om ni förbinder er att öfvergifva

hafvet och för alltid afsäga er namnet engelsman.»

»Det sista har skett redan för länge sedan»,

svarade Heidegger, »ty jag är af den åsigten, att

England med orätt herskar öfver mitt fädernesland; jag

är en fri amerikan och hoppas på den dag, då alla

i Amerika skola tänka och tala på samma sätt som

jag. Hvad mera skäl har ni att anföra, för att jag

med ens skulle ändra lefnadsbana?»

»Se här en beskrifning öfver "Delfins"

stridskrafter, den måste öfvertyga er, att allt motstånd är

gagnlöst», svarade Wilder, i det han lemnade

fribytaren ett papper.

»Unge man», började Heidegger rörd, »huru

gerna skulle jag icke antaga era vilkor, om jag kunde,

utan att skada min ära och af mina underordnade

bli söndersliten i ursinning vrede. Ja, jag är trött

på en fribytares lif. Men i åsyn af denne örlogsman

kan jag icke draga mig tillbaka. Jag vill segra,

men helst dö i striden!»

Med detta budskap återvände Wilder till

örlogsmannen. Knappt var han om bord, förr än på »Pi-len» den hvita flaggan ersattes af en blodröd. Skott

på skott brakade, spridande död och förderf

omkring-sig. De båda fartygen hade kommit hvarandra så

nära, att endast sällan ett skott bommade; till sist.

lade man ombord med hvarandra och kämpade man

emot man.

Kapten Bignall hade länge öfvertager Redan

trodde han sig öfvervunnit sin motståndare, då

plötsligt inemot femtio karlar, med grymt utseende och

beväpnade med knifvar, svärd och yxor, stodo på

»Delfins» fördäck och höggo in på den gamle

kaptenen och hans officerare. Bignalls svärd flög i vilda

svängningar genom luften tills han, träffad af

fiendens vapen likt en gammal trädstam nedföll död.

Nästa ögonblick hördes fribytarens djupa, fulla

kommandostämma. Wilder, som öfvertagit befälet,

kämpade med sitt folk modigt som ett såradt lejon,

och Richard Fid och den svarte Scipio bistodo

honom trofast. Förlusterna på »Delfin» voro oerhörda

under det sjöröfvarena tycktes skjuta upp ur jorden.

Endast genom ett underverk undkom Wilder döden,

ty i samma ögonblick en sjöröfvare höjde yxan

öfver honom ljöd kommandot: »Stopp! Den som lyfter,

ett finger mer, är min fiende! Vi ha gjort vårt

verk.»

Ett förstörelsens och blodtörstens verk såg Wilder

framför sig. . »Kapten Heidegger», sade han och

betvingade sina tårar, »lyckan har i dag förklarat sig

för er, jag ber om nåd och förskoning för de

öfverlefvande.»»Rätten att öfva nåd tillhör enligt våra lagar

besättningen», svarade Heidegger. »Hur önska ni?»

frågade han efter en stunds tystnad det upproriska

sällskapet.

»Död åt förrådarne!» var det förgrymmade,

enstämmiga svaret.

Alla böner af fru Wylles, fröken Gertrud och

den gamle skeppspresten voro förgäfves.

»Negern först!» skrek »Pilens» råe styrman, och

i ett nu hade man gripit den stackars Scipio, som

dertill var svårt sårad, och lagt snaran om halsen

på honom.

»Mister Fid .. . tag af halsbandet», stammade

negern.

»Ja väl, ja väl», svarade Fid.

Om några minuter hade den stackars Scipio

utandats sin sista suck.

»I sjön med liket!» skrek en hemsk stämma.

»Vänta! vänta!» framstälde Fid ur djupet af sitt

bröst, skyndade bort till sin döde vän och drog af

ett band af någon gul metall, hvilket Scipio bar på

sin herkuliska arm. »Detta band af guld ha vi

öfverenskommit att lemna åt kyrkan, så att man må

bedja för våra arma själar», sade Fid till den

andlige, i det han ödmjukt lemnade honom ett stort

hundhalsband, som likväl tycktes vara af idel guld.

»Opp med honom under nocken!» skrek

styrmannen å nyo och redan kände Fid strecket, då

den andlige högt uppläste följande inskrift på

halsbandet: »Neptun, tillhörig amiral Paul Wyllysi».Fru Wyltys gaf till ett högljudt skri. »Hur har

negern kommit öfver halsbandet?» utropade hon som

en vansinnig. »Neptun, vår trogne hund, bar det

och togs med om bord, då man skulle föra mitt

enda barn till mig i Newport. O, låt Fid tala!» bad

fru Wyllys fribytaren, som stod der kall och lugn.

»Ty, ser ni», berättade hon i flygande fart, »jag var

i Newport på besök hos min dödssjuke fader, då

kriget utbröt. Min man, den berömde amiral Paul

Wyllys skulle öfvertaga befälet öfver flottan och

skickade mig vårt barn med dess sköterska jemte

hunden. På en och samma dag erhöll jag de båda

jobsposterna, att min make stupat i striden och att

skeppet »Höken», som skulle tillföra mig mitt barn,

gått under. Nu ha de båda männen, som det visar

sig, funnit hundens halsband. Låt honom berätta,

låt Fid berätta!»

Fid hade redan med egna händer lösgjort sig

från den hotande snaran och stod i afvaktande

hållning framför fru Wyllys.

»Halsbandet bars af hunden, som var hos

neg-rinnan med barnet», började Fid. »Vi funno dem

alla tre på ett öfvergifvet, nästan alldeles förstördt

fartyg och upptogo dem i vår båt. Barnsköterskan

dog ännu samma dag, hundens kött fick i vår stora

nöd bli föda åt den lille, och den lille — ja3 han

står der och är den tappre Henry Areh.»

Fru Wyllys drömde redan vid den trogne

matrosens första ord om den lycka, som nu kom henne

till del.»Mitt barn!» utropade hon högljudt snyftande

och slöt den unge mannen kärleksfullt till sitt bröst.

Derpå vände hon sig till Den röde fribytaren,

kastade sig ned för honom och utropade, vändande sig

till honom och hans folk: »En mor kryper i stoftet

för er och bönfaller om nåd för sitt återfunna barn.

O, gifven mig mitt barn! mitt barn!»

En högtidlig tystnad rådde. Tveksamma

betraktade de råa fribytarne hvarandra, och till och med

i deras hårda drag lästes en smula medlidande.

Likväl skulle kanhända hämdkänslan haft dåliga

följder, hade icke en man, hvars befallningar ännu

aldrig förblifvit obeaktade, plötsligt trädt i deras

midt. Med en stolt åtbörd utropade han:

»Skingren er! Ni veta, att jag älskar rättvisan.

I morgon skola ni få veta min vilja.»

Under natten arbetades flitigt på båda fartygen.

Då morgonen inbröt voro alla spår efter striden

utplånade, och fredligt seglade »Pilen» och »Delfin»

mot land.

Det var vid niotiden på morgonen, då kapten

Heidegger genom kanonskott tillkallade en af de

många kryssande kustfararne, hvarpå han

sammanmankallade sin besättning på fördäck och tilltalade

dem på följande sätt:

»Under många år har ett gemensamt öde

förenat oss. Länge lydde vi en och samma lag. Ni

kunna icke beskylla mig för någon orättvisa, sorg

och glädje har jag delat ärligt med eder. Men vår

sammanvaro var frivillig. Från och med i dag harvårt förbund upphört. Jag återgifver er den trohet

ni lofvat mig... Ni vredgas! ni knota! låten bli

det! På det ni icke må ha någon orsak till

förebråelse, skänker jag er min skatt. Se här», sade

han, i det han drog undan den blodröda flaggan,

hafvets förskräckelse, och blottade penningpåsarne för

de roflystrfla sällarnes blickar, »sen hit, detta var min

egendom, nu är det er. Det skall föras om bord på

den der kustfararen, der må ni dela det rättvist. I

utbyte mot denna rikedom begär jag endast dessa

fångar; dessutom tillhör fartyget mig. Lef väl!»

Stum förvåning följde på detta oväntade tal.

Man visade benägenhet för myteri. Men

kaptenen hade träffat sina åtgärder. Långskepps med

»Pilen» låg »Delfin», hvars besättning med brinnande

luntor stod stridsfärdig vid kanonerna.

Den tillkallade kustfararen nalkades. Alltså hade

man intet val. Alla fribytarne skyndade att taga

vara på sina egodelar. Då alla voro om bord på

kustfararen, langades det utlofvade guldet öfver dit.

Derpå vände sig Heidegger till Wilder, hans mor

och till de öfrige.

»Nu måste äfven vi skiljas», sade han, »vården

mina sårade. När ni, min fru, ber för er son, så

glöm icke en man, som också behöfver er bön. Och

nu, mina vänner, gå nu öfver på »Delfin», och

lycklig resa!»

Wilder, eller rättare kapten Wyllys, ty

kommandot hade genom Bignalls död öfvergått på honom,

lät styra kurs på sitt fäderneslands närmaste hamn.Hans blick var fäst på den orörliga »Pilen». Redan

nalkades »Delfin» land, då plötsligt en eldslåga sköt

upp från hafvet, hvarpå följde det storartade

skådespelet af ett brinnande fartyg. Ett väldigt dån, ett

svart moln — detta var de sista spåren af ett fartyg,

hvars like sällan plöjt hafvet.

-