Ungdomens förvildning och kvinnornas ansvar för ungdomen
HARVARD COLLEGE LIBRARY
*
FROM THE
George Schünemann(Jackson
FUND
FOR THE PURCHASE OF BOOKS ON
GIVEN IN HONOR OF HIS PARENTS, THEIR SIMPLICITY
SINCERITY AND FEARLESSNESS
UNGDOMENS FÖRVILDNING
OCH
KVINNORNAS ANSVAR FÖR UNGDOMEN
TVENNE FÖREDRAG
av
ELLEN KEY
*
STOCKHOLM
ALBBRT BONNIERS FÖRLAG
Copyright. Albert Bonnier 1918.
—
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1918
Företal.
Det följande är sammanarbetat av
föredraget om
Ungdomen (hållet i Norrköping 27/10 på inbjudan
av Socialdemokratiska kvinnoklubben) samt
föredraget
(hållet i Stockholm 6/11). Som föredragen endast
voro antecknade i korta punkter har
återframställningen ej kunnat bli ordagrann. Men i
intet väsentligt avseende avviker den från vad
som vid dessa tillfällen sades.
*
Ungdomens s. k. förvildning och kvinnornas
ansvar för ungdomen.
I.
De män och kvinnor, som samlades till
det kyrkliga opinionsmötet i Stockholm den 17
oktober, uttalade som sin övertygelse »att en
oroväckande urartning på det sedliga området»
utbredde sig i vårt land De anförde som bevis
de under sista tiden förövade våldtäktsbrotten;
den »sedligt, liv och tänkesätt» nedbrytande
propagandan av den så kallade fria kärleken;
de pekade på danspalats och gem ensamhetsbad,
vykort och fotografier, teatrar och konst såsom
uttryck för denna sedliga urartning. Mötet
yrkade på de lagstiftande myndigheternas in-
grepp för »att hindra alla sådana handlingar
av enskilda elkr korporationer, som såra tukt
och sedlighet». Man fastslog således den sedliga
förvildningen såsom
fastställde som orsaker till denna en hel mängd,
sökte boten för det onda i nya
tvångslagar.
Jag vill till en början pröva dels påståendet
att ungdomen i vår tid skulle vara mer sedligt
urartad än i någon annan tid; dels framhålla
att orsakerna äro mycket djupare liggande än
de av nämnda möte funna. Och därför är även
boten att söka på andra vägar än de i
mötesresolutionen angivna. Dessa vägar böra
tillgripas. Ty de skulle leda ej till sedernas
höjning men väl till konstens förnedring och
förfall under den trångsinta fanatismens
strypningsnit.
*
De beklagansvärda, råa sedlighetsbrotten
äro ingenting nytt för vår tid och de bevisa lika
litet att ungdomen är sedligt urartad som de
lika talrika blodskamsbrotten bevisa att alla de
äldre åldersklasserna i vårt land äro sedligt
fördärvade. Och dock äro dessa våld —
begångna av fäder mot sina döttrar eller av andra
äldre anförvanter mot familjens unga kvinnliga
medlemmar — icke blott mer upprörande utan
för släktets hälsa farligare än våldtäktsbrotten.
Ingetdera slaget av brott har något samband
med den så kallade tidsandan. Ty inom alla
land och tider, liksom inom alla åldersklasser,
ha alltid funnits enstaka individer med så
våldsamma drifter och så svag vilja att ingen sed
eller lag kunnat hejda dem i deras brottsliga
tilltag. Redan för trettio år sedan yttrade t. ex.
en prästman i västra Sverige att han i fråga om
sexuella brott visste ting som om de yppades
skulle föra flera av hans församlingsbor i
fängelset, men han måste tiga enär han erhållit
bekännelserna under biktens insegel. Och vad han
om sina konfirmanders sexuella seder kunde
berätta visade: att denna lantliga ungdom levde
efter den »fria kärlekens» lära långt innan denna
blivit förkunnad i några talarstolar eller
litterära alster! Som det just var under gången till
konfirmationsläsningen, han ertappat dem, torde
de ej ha saknat kristliga lärdomar. Vad som
skedde i denna vrå av landet, skedde i många
andra. Äldre personer kunna även berätta om
Stockholms-seder och universitets-seder, som
visa att såväl otukt som dryckenskap den
tiden voro mer utbredda och togo råare former
än i vår. Och vad skilsmässorna angår, voro
dessa visserligen mycket mer sällsynta, men i
stället hade de gifta männen och kvinnorna
hemliga förbindelser. Jag minnes huru jag som
tioårig — osedd av de äldre — hörde
berättas huru, i en liten kuststad, sjökaptenernas
fruar läto sina älskare hoppa ut genom fönstren
då deras män oväntat återvände. En annan
gång fick jag på samma sätt veta om vissa
stora godsägares faderskap till en del av
godsens barnaskaror. Även då förekommo
självmord av olycklig kärlek, men de doldes bättre
inom familjerna. Det enda för vår tid nya är
att — då sådana företeelser fordom stannade
inom bygden och släkten, där de begingos — bli
de numera öppet omtalade i pressen. Och detta
ofta på ett sådant sätt att det verkar lockande på
moraliskt urartade personer — alldeles så som
de kroppsliga smittoämnena lättast angripa de
redan förut fysiskt svaga. Ingen av
sedlighetsivrarna på Östermalmsmötet talade om det
enda viktiga i de båda Kumla-mördarnas
bekännelse: nämligen att de läst i tidningarna
om våldtäktsdåd och därvid tänkt att de själva
skulle vilja vara med om ett dylikt. Innan
pressen förmår sig att meddela såväl
sedlighetsbrott som alla andra brott med torra fakta
allenast, i stället för att göra stora sensationella
nummer av förbrytelserna, så är och blir det
sant vad en lantlig yngling yttrade: »det
rackartyg, en inte hittar på själv, det får en lära
sej i tidningarna!» Som det av lätt förståeliga
skäl just är på landsbygden, de grövsta
sedlighetsbrotten i allmänhet begås, så visar detta
att varken teatrar eller konst, dans-palats eller
fotografier därvidlag öva någon nämnvärd
inverkan. Det är endast i mycket sällsynta fall
som litteratur eller föredrag kunna haft någon
inverkan på sådana sedlighetsbrott.
Den ostraffbara osedlighet däremot, som
begås i och genom den samhällshägnade
prostitutionen, står i visst samband med de
pornografiska böcker och bilder, som funnits
i alla tider och mot vilka lagen nu redan ger
skydd nog. Men är ens prostitutionen i vår
tid mer utbredd än förr? Östermalmsmötet
vidrörde ej denna form av sexuell osedlighet:
kanske av det skäl T. Holmberg givit med orden
att den är mindre farlig än den »fria kärleken»,
mot vilken mötet var riktat. Och dock torde
denna »fria kärlek» — även i sina sorgligaste
former — inför en allvarligare eftertanke än den,
Östermalmsmötet gav de invecklade problemen,
ur släkthälsans synpunkt vara mycket mindre
fördärvlig än prostitutionen. Vår allmoge har
under generationer tagit sig den »frihet», som
nu predikas. Och bland de unga
industriarbetarna leder den »fria kärleken» nog lika ofta till
äktenskap som bland lantfolket.
Men prostitutionen leder till intet annat än
individernas och familjernas förgiftning.
Prostitutionen är den tillåtna utvägen för alla
samhälls- och åldersklassers, för de gifta som de
ogifta männens enbart djuriska drift. Och det
finnes därför en bättre mätare på det sedliga
tillståndet än den Östermalmsmötet anlade,
nämligen just samtidens ställning till den
tillåtna lasten.
Vi finna, om vi bruka den måttstocken, att
kampen mot denna last ej längre, som för 30—40
år sedan, anses som »pervers lust att rota i
smutsen».
En yngling, som höll sig fri från denna
form av osedlighet, var då en så sällsynt
företeelse, att han inom kamratkretsen endast
framkallade speord. Läkare tillrådde de män, som
någon tid bestått i kampen för sin renhet, att
avstå från striden. I våra dagar nalkas
kampen mot den reglementerade prostitutionen sin
seger och hela världens kvinnor organisera sig
mot den vita slavhandeln. De unga män, som
avsky denna lägsta form av osedlighet, bli allt
fler liksom de läkare, som på hygieniska och
sociala grunder, stärka denna avsky.
Lika litet som Östermalmsmötet i sin
resolution hade något att säga om prostitutionen,
vidrörde det
en grundorsak till
Och ej endast detta: många ynglingar bekänna
att utan rusets inflytande hade de aldrig kunnat
övervinna sin motvilja att besudla sig med
prostitutionens smuts. I fyllan och villan ske
slutligen inom den så kallade underklassen även
många brott mot person och egendom. Inom
alla klasser är alkoholen dels en omedel-
bar eggelse till sexuellt låga handlingar, dels
en stor, medelbar demoralisationsfaktor genom
att verka nedbrytande på viljestyrkan och
karaktären i dess helhet.
Visserligen finnas nykterhetsvänner bland
Östermalms-resolutionens främjare. Men det är
förvånande att så många »samhällspelare» tala
högt om »ungdomens förvildning» utan att
därjämte och framför allt söka hämma det
rusdrycksflöde, som har tusen gånger större
medelbar och omedelbar skuld i den sedliga
urartningen än vare sig litteratur eller konst,
föredrag eller nöjesliv!
Icke heller hade Östermalmsmötets
resolution något att säga om
oerhört inflytande på hemlivets och sedernas
förfall.
förråande och förpinande även där familjen är
ensam; inneboendet är en omedelbar
orsak till den fattiga ungdomens sedliga
urartning. Ej heller talade man om
fullgoda kroppsliga och andliga utbildning men
även tidigt vänjer dem vid utelivet i städerna
och utsätter dem för detta utelivs frestelser.
Till detta kommer att barnen genom sitt
utomhusarbete erhålla inkomster av vilka hemmet
delvis blir beroende och sådant gör barnen
svårhanterliga. Barnen vinna på detta sätt medel
till sina egna nöjen. Föräldrarna få därför allt
svårare att avhålla dem från de nöjen, de med
skäl anse dåliga. Nyligen hörde jag även
framställas faran av att de organiserade, omyndiga
arbetarna erhålla lika löner med de äldre
arbetarna, liksom samma rösträtt i
föreningarna. Detta gör de unga ej endast
självständiga utan ofta fräcka mot föräldrarna med
vilka de jämställas. Den återhållande inverkan,
som föräldra-myndigheten fordom utövade,
saknar sålunda sin ena grundval: barnens
beroende av hemmet för sitt uppehälle.
Följden härav blir det sakförhållande, som är en
ê
av tidens sorgliga företeelser: att inom många
hem barnen äro herrar i huset. Ty föräldrarna
— dels i sin känsla av barnens större bildning,
dels på grund av sin ekonomiska likställighet
med söner och döttrar — falla nu undan för
dessa, även då de allvarligt ogilla deras sätt att
leva livet.
iaktta verkningarna av arbetareungdomens tidiga
ekonomiska självständighet, har man, på grund av de
missförhållanden till vilka denna ofta leder,
föreslagit — och jag tror även genomfört ~ att en del
av de omyndiga arbetarnas löner kunna insättas på
sparkassa för deras räkning och innehålles till deras
myndighet. En åtgärd, som i ungdomens sanna
intresse borde mana till efterföljd.
Men ännu betydelsefullare i fråga om
ungdomens sedliga urartning är
ute-arbete, om vilket Östermalmsmötet ej
heller hade ett ord att säga.
Jag hörde nyligen en änka — vilken som
sömmerska på en syateljé försörjer sina barn
— berätta om sina känslor, då hon tidigt om
morgnarna måste lämna dem för att sent på
aftonen återkomma. Hon bor i ett stort
hyreshus för arbetare, där barnens antal uppgår till
omkring tre hundra. Bland dessa barn finnas
några rötägg, som på de andra kunna öva det
mest förskämmande inflytande. Men mödrarna
måste medvetna härom dock gå bort och lämna
barnen åt gårdens och gatans inflytande,
såvida de ej hunnit till skolåldern och
åtminstone om förmiddagen äro upptagna. Mödrarna
ge barnen rumsnyckeln, styra till litet kallmat
åt dem och återse barnen vid läggdags. De
få, som kunna få plats för sina barn i en
barnkrubba, känna sig lyckliga. Inom huset
självt finnes ej ringaste anordning till de tre
hundra barnens bästa! Samma kvinna talade
om den tid, då hon som ung flicka fick
försörja sig på sex kronor i veckan, men — tack
vare sitt hederliga hem — höll i med att förakta
de utvägar genom vilka lika eller än mer
svältlönade kamrater — en av dem hade 3 kronor
i veckan — lyckades förbättra sina villkor. Då
man vet att mödrarnas utearbete göra många
tusen barn i landet lika hemlösa som dessa
tre hundra; då man vet att ej mindre än
tusen barn uppfostras i fattiggårdarna, ej
sällan samman med drinkare, idioter och före
detta brottslingar; då man vet att samhället
tillåter alkoholister, sinnesslöa och på annat
sätt urartade att bli mödrar och fäder till nya
barn, som sålunda få än sämre villkor; då
man vet att samhällets hittillsvarande syn på
de
sämsta uppfostringsvillkor; då man vet att
många föräldrar göra barnen till krymplingar,
tiggare och brottslingar; då man slutligen vet
att bland de
samhället i vårt land nödgas vara uppfostraren,
många hos sina fosterföräldrar eller inom
barnhem och anstalter leva i mycket ogynnsamma
villkor för den moraliska fostran — ja, då
förvånas man sannerligen icke över att de flesta
brott begås mellan femton och tjugoett år
liksom de svåraste mellan tjugoett och trettio!
Denna ålder är ju inom alla samhällsklasser
den farligaste liksom den mest avgörande för
den senare levnadshållningen.
Östermalmsmötets talare uppehöllo sig ju
visserligen mer vid sederna än vid brotten.
Men i avseende å de ena som de andra gälla
den store tyske kriminalpsykologens ord:
»Vår tid har ej fler födda förbrytare eller
genom yttre förhållanden tankeförsvagade
människor. Men de beklagansvärda offren för ingen
eller dålig uppfostran ökas. Ty den dag i
dag som städse förut är ungdomens
brottslighet väsentligen en produkt av den
samhällsordningen och
föräldrarnas sociala förvärvsförhållanden.»
Ingen tänkande kan bestrida, att den dag
i dag samhällets brott mot ungdomen äro
många gånger större än ungdomens mot
samhället
*
Utom de nämnda orsakerna till en del
sorgliga företeelser bland nutidens ungdom,
finnas andra, som stå i samband med riktningar
inom tiden, vilka i och för sig äro goda eller
— tills vidare — oundvikliga. Till de senare
hör möjligheten att numera
sig från hembygden till andra
arbetsplatser. Det ligger ett oberäkneligt moraliskt
stöd i att vara känd inom sin hemtrakt, där
man icke vill bli »utskämd» och där man har
släkt och vänner, som med råd och dåd öva
en fostrande inverkan. I den nya bygden åter
saknas hela det etiska tryck, som hembygden
utövar: man har inget rykte att uppehålla,
ingen släkt för vilken det dåliga ryktet blir en
anledning till bedrövelse och blygsel. De unga,
som sålunda äro lössläppta, låta sig också gå
på ett sätt, som vore dem omöjligt i
hembygden.
Vidare kommer skolans alltjämt ökade krav
på barnen liksom omhändertagande av barnen.
Hemmet är, för många barn, numera endast
en mat-, sov- och läxläsningsplats. De glada
och förtroliga hemstunderna — under vilka
modern samlar barnen omkring sig till sagor, prat,
musik, läsning och lek — försvinna allt mer och
därmed en av de mest uppfostrande och
förinnerligande inflytelser i barnens liv. Skolan
tar nu även en god hand om barnens lekar
och nöjen; därjämte upptages fritiden av
klubbar och föreningar, idrott och scoutliv: allt
i och för sig nyttiga ting, som öva en fostrande
inverkan. Men de utarma hemlivet och göra
de unga utåtvända. Föräldrarna ha så vant
sig att vara fria från omtanke om barnen, att
om någon skola har försökt lägga självarbetet
till skolrummet, ha föräldrarna klagat att de
ej kunna sysselsätta barnen hemma! Vilja
föräldrarna inskränka barnens förenings- och
sportsliv till förmån för hemmen, då ropa
barnen att hemmen ej ersätta sålunda förlorade
fröjder.
Barnen ha i detta fall ofta rätt. Ty även
när förvärvsarbete ej drar modern från hemmet
äro barnen ofta hemlösa på grund av i ena
fallet mödrars och fäders eget nöjesbegär, i
det andra på grund av alla deras sociala
uppgifter. Redan på 1880-talet skrev jag — med
anledning av det även då hörda talet om
skolungdomens urartade seder — om
hemlöshet.
är omtryckt i
utgav nuvarande biskop Personne med anledning av
dessa företeelser bland skolungdomen — som mina
då ännu ej skrivna böcker icke gärna kunnat
demoralisera! — sin skrift
och osedligheten bland skolungdomen. Vad jag då skrev har
alltjämt sin tillämplighet. Innan skolan återger
barnen åt hemmen under eftermiddagarna —
genom att självarbetet förlägges till skolan —
och innan mödrarna återgivas från utearbetet
eller återtaga sig från samhällsarbetet under
den tid, barnen kunna tillbringa i hemmen, kan
i stort sett ingen hemlivets pånyttfödelse bli
möjlig. Och innan hemlivet pånyttfödes, är
det lika dåraktigt att fordra en i alla avseenden
utmärkt ungdom som att be i kyrkorna om
solskensväder när det blåser regnvind!
De nu nämnda liksom andra omvandlingar
av förhållandena till ungdomens bästa, kunna
endast ske genom ett nytt kvinnosläkte, det som
för. Men må ingen ung kvinna under kampen
glömma Kleists ord:
»
tanken såsom ett pansar av diamant omkring
ditt bröst så att intet annat där intränger för
att förvilla visheten: att av alla de uppgifter,
du kan fylla för mänskligheten, är ingen större
än den att fostra en ädlare mänsklighet.»
*
För varje människa, som verkligen
genomtänker de här i korthet antydda orsakerna
till det unga släktets delvisa urartning, blir
det ofattligt att kvinnor finnas i vårt land
vilka tala om att vi på fosterlandets altare böra
offra vår rösträtt! Som om det icke vore den
kvinnorna just nu kunna utföra, att åt sig
erövra makten till verksamt arbete
mot dryckenskapen och den vita slavhandeln,
bostadseländet och barnarbetet och så många
andra missförhållanden, först och sist mödrarnas
förvärvsarbete utomhus under barnens tidiga
år. Det är icke allenast kvinnornas rätt, det är
deras högsta
de villkor, som avgöra det nya släktets fysiska
och psykiska utveckling, över omdaningen
av det samhällsskick och de lagar, som skola
bestämma detta släktes väl eller ve. Så långt
ifrån att kvinnornas rösträtt bleve till skada
för försvaret komme den i stället att verka mer
än något annat till stärkande av försvaret. Ty
utan tvivel torde kvinnorna hos oss som i andra
land rikta sitt politiska arbete på att Sverige
skulle erhålla ett kroppsligt som andligt starkare
och sundare folk. Och detta måtte väl vara
den allra
försvarsfrågan, eftersom det i farans stund först och
sist blir
människomaterialet — och endast i andra rummet
av krigsmaterialet — som avgör ett folks
nationella oberoende och bestånd!
II.
Det var antagligen med avsiktlig ytlighet,
Östermalmsmötet behandlade orsakerna till det
faktum, att vissa slag av sexuella brott under
senaste åren ha, om än i ringa grad, ökats.
Men det vore, å andra sidan, avsiktlig ytlighet
att frånkänna nutidens
den sedliga urartningen.
Redan i juni detta år framhöll jag
nödvändigheten av en allvarligare syn på nöjeslivet och
behovet av nöjeskultur.
borg och Trollhättan på inbjudan av arbetarkommunerna — offentliggöres nu i en artikelserie i
veckotidskriften Biografen. Det utkommer senare som
broschyr. Grundtanken i föredraget är att ungdomen
måste bli allt mer självverksam i sina nöjen,
såsom den t. ex. redan är det vid idrotten, folkdanser,
danslekar och — i somliga skolor och klubbar —
teaterlekar, liksom vid sinnrika spel m. m. Man bör
låta den erfarenheten bestämma sitt handlande att
att, när kraften ej finner oskyldiga och ädla mål, söker
den dåliga. Det är med ett ord
tvångslagar vi behöva, utan insikt i de psykologiska
lagarna, ifall vi verksamt vilja motarbeta sedernas
urartning genom de dåliga nöjena.
Men i stort sett äro de företeelser, som
Östermalmsmötet påpekade, snarare
av tidsriktningen än
Tidsandans lösen inom alla klasser och alla
områden — även nöjeslivet — är
pengar, allt mer pengar, detta är för de bättre som
för de sämre samhällselementen livets
grundtanke. Är det underligt om de, som förtjäna
sitt uppehälle på människornas obildade
nöjesbehov, icke visa sig mera samvetsgranna än
t. ex. alla de, som med dåliga eller förfalskade
varor tillfredsställa andra livsbehov? Är det
underligt att i ett samhälle, där allt fler fäder
förfalska och förskingra, allt fler söner som
skolpojkar fuska eller snatta? Är det underligt
att i ett samhälle, där fäder och mödrar låta
hela sin årsinkomst gå för att tillfredsställa de
allt mer uppjagade lyx- och njutningskraven,
också söner och döttrar vilja »leva flott» på
föräldrarnas bekostnad? Ur denna låga syn på
livets alla värden, följer även den låga synen
på de erotiska värdena, som också de sjunka
ned till lek eller lusta.
Den yngling, som lever högt på föräldrars,
mecenaters och kamraters pengar; som ej
blyges att dricka champagne när hans
understödsgivare dricka vatten, blir sedan ej sällan
den, som förskingrar när han ej längre får låna;
eller som gör dåliga verk för att tillmötesgå
den köpstarka publikens smak; eller som sviker
en kvinna, en övertygelse, ett ideal när detta
lönar sig i form av möjligheter till ett nytt
erotiskt äventyr eller till ett »högt liv».
Förunderliga missbruk av orden! Ett »högt liv»
borde kallas ett av självständighet och idéer
uppburet. Men däremot måste det, som nu
kallas »högt», erhålla sin rätta beteckning:
nadssätt i landet bortrullande miljonerna taga
med sig så mycken stolt självkänsla, så mycken
modig självständighet, så många tillfällen till
lugnt oberoende, hälsofull livsglädje, varm hem-
levlycka, ädel kultur att vi sannerligen ha skäl
att mäta dem, ej blott i förlorade medel för
försvaret, men i förlorade möjligheter för en sådan
livsförelse, som blir avgörande för folkhälsan
och folkkraften i fredens som i ofredens tider.
och Uppsala för att äta festmiddag på Hasselbacken;
när unga män ur överklassen bestå sig cigarrer à
1,50 styck och konjak à 2,50 glaset — är det då
underligt om arbetarna bestå sig det brännvin och
de mullbänkar, som Hedin nyligen manade dem att
offra på försvarets altare, medan ingen maning hördes
till studenterna att där offra cigarrer och punsch!
Först när de äldre omvärdera
värden, kan man begära att ungdomen skall inse
att ett liv, som svinner mellan förvärv och
förströelse, icke är värt att levas.
De, av arbete och samhällsuppdrag jagade,
föräldrarna anse som en vinning av sitt
mödosamma liv att de kunna låta sina barn njuta
av allt, de kunna bjuda dem. Särskilt inom
arbetarhemmen, där föräldrarna ofta slitit ont,
är det en lätt förståelig önskan »att barnen
ska ha det bättre än vi själva haft». Och det
är självklart att allt, som verkligen behöves för
barnens fulla kroppsliga och andliga
utveckling, detta bör hemmet ge dem i mån av sina
tillgångar. Där hemmen ej äga tillgångar, bör
samhället inskrida.
Men i vår tid — då förmögenheter växa
och smälta som snöbollar; då motsatsen mellan
samhällsklasserna hos de fattiga alstrar en djup
bitterhet, särskilt vid åsynen av vad de rika
kunna slösa på sina barn och de fattiga
nödgas se sina umbära — ville jag till efterföljd
anbefalla några föredömen från äldre tider.
Det ena var en svensk allmogekvinna, som till
sin son — vilken som yngling deltog i Sveriges
sista krig — brukade vispa upp vällingen med
vatten, medan hon åt tjänarna vispade upp den
med mjölk. »Ty,» sade hon till sonen, »jag
vet inte om du alltid får råd att ha mjölk i din
välling.» Det andra var en engelsk hertiginna
som, då hon tidigt blev änka med en enda son
som arvtagare till den stora förmögenheten,
besinnade hur många sådana unga arvtagare,
som gått förlorade på grund av den säkra
ställningens och rikedomens demoraliserande
inflytande. Hon bosatte sig därför i ett enkelt
hus, lät sin gosse uppväxa i tron att han
behövde arbeta och först när hon vunnit sitt
mål — att göra honom till en nyttig
medborgare — lät hon honom inträda i sina
medfödda rättigheter. Det tredje exemplet är det
av Runebergs mor, som lördags- och
söndagsafton höll stugan öppen för sonens unga
vänner, då dessa ville dansa och leka. Men ingen
annan traktering bjöds än den vattsån gav då
de voro törstiga!
Det är icke
dessa föredömen, jag anbefaller, men väl
man aldrig bör ge barnen allt, som
hemmet kan ha råd till; att man aldrig bör låta
barnen lita på oförtjänt ställning och rikedom
i stället för på egna krafter; att aldrig hemmet
bör neka dem frihet för sund ungdomsglädje
men ge denna anspråkslösa former. Jag vet
själv huru tacksam jag varit mot mina
föräldrar för de ytterst enkla vanor i vilka vi
barn uppfostrades. Ty när sedan fattigdomen
kom, då var den — ur vardagsvanornas synpunkt
— ej svår att bära. Jag har själv — inom
kretsen av vänner och anförvanter — iakttagit
att de barn blivit dugligast, som med egna ögon
sett nödtvånget av mors och fars allvarliga
arbete för familjens bestånd och som själva,
i mån av sin förmåga, deltagit i detta arbete.
Sålunda ha de förtjänat de fickpengar, de kunnat
bruka till sina nöjen. Och så borde alla, allt från
späda år, själva förtjäna de slantar, som gå till
karameller eller andra fröjder. På samma sätt
vet jag att det är de hem, där föräldrarna
villigast och sinnrikast giva barnen tillfälle
till oskyldig ungdomsglädje, som säkrast
behålla barnen hemma. Nutidens hem ha i
regeln icke funnit den rätta medelvägen mellan
barnens rätt och deras plikt. De ofta
överansträngda föräldrarna ha inte ro att bereda
barnen den lekfrid, som är barnens rätt — så
mycket mer, som leken hör till de viktigaste
medlen för barnets utveckling — och ej förmåga
att finna för barnet lämpade hemsysslor. Så
väl hem som yrkesskola måste samverka för
att hos barnen väcka den arbetsglädje och
arbetsheder, som i vår tid avtaga och sålunda
medelbart göra sinnet mer vänt till njutningar
och nöjen. Å andra sidan blir det ensidiga och
oändliga läs- och examensplugget en anledning
till behovet att dessemellan »slå sig lös».
Om vi finna arbetarklassens ungdom
alltför tidigt oberoende av föräldrarna, så är å
andra sidan den fara större, som de i det
orimliga förlängda studierna medför: att
ungdomen lever på sina föräldrar ännu i den
ålder, då den borde vara självförsörjande. Här
har man mycket att lära av Amerika, där de
unga männen och kvinnorna sätta sin stolthet
i att på olika sätt själva bidraga till sitt
uppehälle under sin akademiska studietid.
förmögna fäders söner finna det hedersammast att
medarbeta till sina studiekostnader. Så träffade jag
nyligen en ung kalifornier, som under sommarferierna
gått bland de andra lönarbetarna på sin faders
orangeplantage. En annan rik mans son var om somrarna
spårvagnskonduktör, om vintrarna med. stud.
överallt finner man studenter under sommartiden som
jordbrukare eller trädgårdsarbetare; anställda som
biljettförsäljare under säsongens livliga samfärdseltid eller
såsom uppassare, såsom lärare under terminerna. Även
studentskor ta plats som barnasköterskor och
uppasserskor om sommaren och som lärarinnor under vintern.
Härvid är att märka att, medan folk-(botten)-
skolan och den högre skolan (till omkring 18 år) i
Amerika äro fullkomligt fria, äro universitetsstudierna
mycket dyra.
Det hos oss vanliga låne- eller
understödssystemet kan ju äga den fördelen att — i
bästa fall — förkorta studietiden och bereda
en djupare studiero. Men dessa fördelar torde
icke uppväga den stålsättning av
personligheten, som det amerikanska sättet medför. Detta
danar en helt annan samhällsopinion, ur vilken
följer att de unga män och kvinnor, som måste
anlita lån för att fullfölja studierna, anse det
som den största skam att icke snarast möjligt
återbetala lånet, medan i den gamla världen
snart endast de gamla äga kvar den forna
stoltheten »att göra rätt för sig». Samhället
omhändertager nu på så många sätt barnen och
ungdomen, att dessa under den övergångstid,
i vilken vi leva, ofta förlora blicken på sin
plikt under pockande på sin rätt.
Visserligen är denna rätt den största av
alla och ännu långt ifrån att vara allmänt
erkänd och tillgodosedd. Detta sker först när
får full utbildningsmöjlighet.
Men om vi å ena sidan måste ställa allt
högre krav på samhället i fråga om ungdomens
livs- och utvecklings villkor; om vi allt starkare
böra betona samhällets skuld i ungdomens
sedliga urspårande, så fordrar rättvisan att också
allt starkare betona
senare och
det förra. Det är icke vare sig rättvist eller vist
att, som det alltför ofta sker från socialistiskt
håll, uteslutande framhålla samhällets plikt och
samhällets skuld, en tendens, som kan medföra
framtidsvådliga verkningar.
Ett välmående par hade förra vintern, på grund av
arbetslösheten, tagit två barn ur en arbetarfamilj som
matgäster. De fingo emellertid veta att fadern
förtjänade sex kronor om dagen och frågade honom
varför han, under dessa förhållanden, anmält sina
barn till fri bespisning? Han svarade: »det måtte
väl inte vara för mycket att de rika föda mina ungar;
jag har annat att använda pengarna till». Det
välmående paret ville ej låta barnen umgälla faderns
ansvarslöshet utan läto dem behålla sina matdagar.
Men då de tillsade barnen att säga »tack för maten»,
fingo de svaret: far hade sagt dem att de icke
behövde tacka för maten ty det var bara de rikas
skyldighet att ge mat åt de fattiga. Denna sanna
berättelse talar för sig själv om föräldrarnas del i
den oförsynthet, som man ofta med rätt förebrår den
uppväxande ungdomen.
Den ungdom, som hör till de ideligt
hjälpfordrande, är icke den socialistiska. Men den av
samhället allt mer krävande tidsandan har slappande
inverkat i vida kretsar. Och det slags folk, som skyr
arbetets och försakelsens allvar, blygas icke att t. ex.
tigga för »verk», som de varken börjat eller någonsin
komma att fullborda.
För alla oss, som hoppas på det nya
samhälle, där varje barn skall erhålla en full
där alla barn skola äga samma möjligheter till
den för dem bäst lämpade
begreppet om den
arbetsplikten, bli drag som de nämnda
oroväckande. Ty ett släkte, som lär sig ställa
allt högre fordringar på samhället men allt
ringare på sig själv, är sannerligen icke det,
som kan skapa »framtidsstaten», den stat, som
måste vila på
ansvarskänsla och
synpunkt är den urartade moralen i fråga om
ekonomisk heder, självständighet och stolthet
mycket mer oroande än den sexuella
urartningen.
III.
Då fädernas nutida arbetsbörda såsom
familjeförsörjare, föreningsmedlemmar, politici
m. m. i de flesta fall gör dem ur stånd till
ett sammanhängande och målmedvetet
uppfostringsarbete, är det alltjämt på mödrarna,
som största ansvaret för barnens första fostran
vilar.
Men det vore omänskligt att ställa de
stackars mödrar till ansvar, som under veckans
alla dagar gå ut tidigt om morgonen och
komma hem sent om kvällen och som om
söndagarna måste tvätta och laga och koka för
veckans behov. Endast de mödrar, som få
stanna i hemmet, kunna ansvara för vad detta
ger eller icke ger barnen. Och om vi se på
de hem, som ännu äga modern, så finna vi
många fattiga hem, där präktiga barn bli
fostrade och många hem, ur vilka dåliga barn utgå
ehuru de hemmen kunnat ge dem alla
möjligheter för den bästa utveckling. Vi finna
samvetslösa mödrar i alla samhällsklasser, lika
väl som samvetsgranna. Vi se huru de
samvetsgranna stundom erhålla förlorade söner och
döttrar, medan de samvetslösa då och då kunna
framvisa en god avkomma. Vi måste, med ett
ord, taga hänsyn till
som gott till
inflytelser på gott som ont liksom när vi bedöma
resultaten av hemmens fostran, då dessa resultat
synas förvånande goda eller förvånande
dåliga — jag menar förvånande på grund av
hemmens art Men då de äro goda, torde man
i de flesta fall kunna påstå att det i främsta
rummet är mödrarnas ansvarskänsla och allvar,
som gjort det bästa även av ogynnsamma yttre
förhållanden. Funnes icke alltjämt så många
pliktmedvetna mödrar i landet — icke minst i
de fattiga hemmen — då vore det svenska
folket icke som helhet taget så värdefullt som
det, trots all klagan över »tidens ondska», i
själva verket är.
Detta erkännande hindrar icke att ofantligt
mycket fattas även i de
insikter om och utförande av sin fostrande
uppgift Denna är så oändligt mycket mer
krävande och sammansatt än vad ens de
yppersta nutidsmödrar inse. Hur få av dessa ha ännu
anat hela innebörden i Ibsens djupa ord till
kvinnorna:
»Det är på mödrarna det beror; beror på
om de genom mödosamt och långsamt arbete
förstå att väcka en medveten vilja till kultur
och disciplin. Ty dessa måste finnas i
människorna innan hela folket kan höjas. Det är
kvinnorna, som ha att lösa mänsklighetsfrågan.
Det är som mödrar de skola lösa den.
endast så kunna de det. Där ligger den
stora uppgiften för kvinnorna. Kvinnosaken
är för mig en mänsklighetens sak. Det är
också önskvärt att kvinnofrågan löses. Men ej
som huvudmåL»
Detsamma kan man säga om den sociala
frågan. Den må lösas huru väl som helst,
men så länge mänskligheten har de låga
lidelser kvar, dem en vaken mor i sin
barnkammare kan iakttaga — således innan barnen
kommit i beröring med de yttre förhållandenas
demoraliserande inverkan — få vi ingen ny
värld. Ingen socialismens seger skaffar bort alla
antisociala drifter ur barnasjälen. Men
mödrarna kunna utföra detta underverk när
kvinnofrågans fulla lösning givit dem
makt att undanröja de yttre orsaker, som
släktled efter släktled närt dessa drifter och när de
genom
moderskallet själva vunnit den disciplin och
kultur, de behöva för sin uppfostrande uppgift.
I många hem finns nu varken disciplin eller
kultur. I somliga förstår modern att skapa
disciplin men icke kultur. I andra finnes en
fin estetisk kultur men utan disciplin. Hur
få mödrar äga de för uppfostran mest
oumbärliga egenskaperna:
det väsentliga i fråga om vad man
av barnen obevekligt bör fordra av
lydnad, självbehärskning och andra goda vanor;
vanor och, under alla barnens åldrar,
och glädje. Men icke den godhet, som visar
sig i klem och smek, icke den glädje, som
framkallas genom ständig lek och skoj, genom
oupphörliga gåvor och nöjen. Nej, den
godhet och glädje, som bli outtömliga källor till
värme och ljus i hemmets luft. Det finnes
ömma mödrar, som äro efterlåtna och
hållningslösa; det finnes andra, som äro stränga nog
men hårda och bråkande. Hur ofta har icke
en mor, isynnerhet i de trånga arbetarhemmen,
34
genom slammer och skräll jagat ut barnen på
gatan, då dessa inte bättre önskat än att få
sitta i en vrå med sin bok! Hur ofta packar
icke modern in hela familjen i köket, medan
»rummet» står uppstädat för sällsynta »hög-
tidliga» tillfällen — som om någon högtid vore
viktigare än den, att varje dag bereda man och
barn trevnad i hemmet! Hur ofta skickar ej
modern ut barnen, därför att deras »bråk» stör
hennes arbete och hon icke bryr sig om att
tilldela barnen några små sysslor, som bleve
avledare för deras verksamhetsbehov. Hur
ofta stores icke onödigtvis barnens oskyldiga
lek. Huru ofta förstöra icke föräldrar lekens
utvecklingsvärde genom att överlassa barnen
med färdiga leksaker och för deras ålder
olämpliga nöjen. Barnbaler med champagne-
supéer, ständiga teater- och biografbesök, allt
slags dyrbart sportmaterial; en toalett-lyx, som
tävlar med de vuxnas — allt detta ge dåraktiga
rika föräldrar sina barn. Vem kan undra på att
de fattiga i sin ordning klema bort sina barn?
De ena som de andra misslyckas fullkomligt i
sin strävan att göra barnen lyckliga. Ty lyckan
består, ej minst under barnaåren, i själv-verk-
*
samhet, i skapandets glädje. Vem kan undra
på att ur dessa förutsättningar de följder visa35
sig som sedan kallas ungdomens själviskhet
och njutningslystnad, dess nöjesraseri och tygel-
löshet? Hur ytterst få äro ej de hem, som
genom en målmedveten hälsoplan, en genomförd
härdning i fråga om diet och kläder, frisk luft
och kroppsrörelser förstå att i barndomen
grundlägga och i ungdomen bevara hälsan och
den könsliga renheten? Man förbiser vanor
som bli oseder och oseder, som kunna bli brott.
Man inför vanor, som anses goda och dock
erhålla farliga följder.*
Med ett ord: huru få äro ej de barn, som
kunna säga: »Vi blevo följdriktigt fostrade
att lyda utan fruktan och med fri vilja; att
känna stolthet av vår självbehärskning; att villigt
ge den ömsesidiga hemhjälpen; att med jämn-
* I detta samband har jag, av bildhuggaren Aron
Järndahl, fått ett meddelande, som här i korthet må
anföras i och för väckande av eftertanke i detta
ämne. Med hänvisning dels till våra förfäders be-
klädningssätt, dels till däggdjuren — vilka ha den sva-
gaste hårbeklädnaden omkring sina könsorgan — på-
står han: att nutidens överdrivet varma beklädnad
liksom de alltför varma baden äro en av orsakerna till
den alltför tidiga könsmognaden och de överuppjagade
sexuella drifterna. Den, som är intresserad för när-
mare inblick i denna tanke — för vilka Järndahl
hoppas de vetenskapliga experimentens stöd — kunna
utbyta meddelanden med honom själv, per adress
Tvetaberg.I
I
36
mod bära motgångar och uthärda motstånd;
att erfara det välgjorda arbetets ära och njuta
det självvunna nöjets ljuvhet.»
Emedan en sådan fostran i vår hetsade tid
blir allt sällsyntare, bli också de unga allt tal-
rikare, som kasta bort sorgens eller missräk-
ningarnas börda med sitt liv. Visserligen bör
man inför dessa företeelser minnas att den
nevros, som hela nutidslivet — ej minst skolan
— alstrar, har sin dryga skuld häri; visser-
ligen bör man erkänna, att den förfinade käns-
ligheten hos nutidens ungdom gör många
kränkningar olidliga dem äldre tiders ungdom
tog med lugn. Men en stor orsak är helt visst
att den genom uppfostrans veklighet
uppkomna livsillusionen brister vid
första hårda grepp av verkligheten och då finnes
ingen kraft att besegra livsledan.
*
Även när föräldrarna gjort sitt allra bästa
vid den fostrande uppgiften; även när de en-
samma eller med samhällets hjälp kunnat göra
allt som är önskvärt för barnens fysiska och
psykiska kultur, så kan man lika litet i vår som
i någon annan tid hindra att de unga under de37
kritiska ton-åren — den s. k. slyn- och slyngel-
åldern — ofta bli ytterst svårledda. Retlighet,
överspändhet, växlingar mellan tungsinne och
vild munterhet hör alltid till denna ålder. I
vår tid har den större förtroligheten mellan
föräldrar och barn — liksom inom arbetsklassen
den ovan påpekade likställigheten — haft till
följd att de unga under dessa år ofta visa sig
vanvördiga och hänsynslösa. Och det stannar ej
vid väsendet. De slå ofta in på vägar från vilka
föräldrarna stundom med all rätt söka vända
dem. Vår tids föräldrar få ännu oftare än andra
tiders erfara att, om de så gåve allt sitt hjärteblod,
kunna de icke hindra barnen från de smärt-
samma upplevelser, barnens egen halsstarrighet
bereda dem. Först när de unga bli visa genom
sina egna sår skola de kanske ge föräldrarna
rätt. I många fall komma de nog aldrig att
ångra de livsförsök, som visserligen kostat dem
dessa sår men tillika givit dem rikare livsrön.
Om det sålunda må medges att ungdomen i
vår tid är mer ohövisk i sina former och mer be-
slutsam i valet av sina egna vägar, så är det långt
ifrån fallet att vår tid har fler förlorade söner,
inom vare sig över- eller underklass, än för
några årtionden sedan. I min barndom talade
man med dämpad stämma om söner i Amerika38
— något som då betydde att de varit oför-
bätterliga eller vanärade. De förlorade sönerna
äro tvärtom i vår tid färre, såvitt jag kan finna
av en jämförelse mellan de familjer, jag kände
i min ungdom och dem jag nu känner, där
knappt en enda sådan son finnes. Och dock
rådde strängare tukt i de hem, där jag i min
ungdom såg de urspårade. Men orsaken till
bättringen är att, medan ungdomen ännu för
tjugo—trettio år sen icke erhöll någon hjälp från
samhället och allmänmeningen i fråga om att
motstå frestelserna, så finnas i vår tid en
mängd nya, gynnsamma inflytanden
i detta avseende.
Först måste man då ställa hela det väldiga,
av ungdomen själv bedrivna nykterhets-
arbetet; vidare den genom sexuell upp-
lysning bekämpade prostitutionen;
framför allt det alla lager genomträngande
folkbildningsarbetet, inom vilket ung-
domen själv — genom godtemplarnas och
socialisternas organisationer — gått i spetsen.
Men först och sist genom socialismen, med
dess till allvarliga intressen, social ansvars-
känsla och stora mål tändande väckelse. En i
Stockholm känd — och avgjort a n t i socialistisk
— polisman yttrade nyligen till en av mina39
vänner: att socialismen har en ofantlig för-
tjänst i den på senare årtionden
märkbara minskningen i råheten.
Den samhällsklass, som för 30 år sedan i rus
och slagsmål, i kortlapparna och »Fädernes-
landet» ägde sina förströelser, har år efter år
allt mer ryckts upp till andliga intressen. Folk-
bibliotek och föreläsningssalar ha ej varit öpp-
nade förgäves. Föreningslivet har — bland
mycket annat — varit en skola i disciplin, i
hållning och skick.
Även nutidens skolor utveckla de sam-
hälleliga känslorna hos ungdomen, liksom
idrotten upptar och förädlar den förut råa
kraften. Verkan av allt detta är att vår tid,
jämte en del förvildad ungdom, inom alla klasser
och åskådningar fått en ungdom, ypperligare
än någon annan tid ägt den. En ungdom, där
såväl de radikalt fritänkande som de kristna
äro fyllda av social ansvarskänsla, av själv-
behärskning över sitt driftliv, av erotisk ideal-
ism, av ädel offerlust för höga mål. En sådan
ungdom fanns knappt i min ungdom. Även i de
fall, då kristendomen gav de den tiden unga
en allvarlig livshållning, stodo de långt efter
nutidens kristna ungdom i samkänsla med det
hela. Det var endast i en eller annan form av40
välgörenhet som det sociala samvetet då uppen-
barade sig.
Det är, med ett ord, en stor orätt mot vår
tids ungdom att fälla en allmän dom över
densamma såsom mer sedligt urartad än äldre
tiders.
IV.
Från många håll hör jag nu den upprörda
frågan: »Vill ni således påstå att allt är väl
ställt, att inga oroande företeelser finnas i
fråga om t. ex. den sexuella sedligheten?» Och
jag vill oförbehållsamt medge att en sådan
företeelse finnes.
Denna är att de unga flickornas nu-
tida frihet att — gemensamt med yngling-
arna — arbeta, studera, sporta och roa sig
utomhus, icke enbart haft den följd, man i
min ungdom väntade: att de unga kvinnorna
i alla avseenden skulle höja de unga män-
nens seder. Flickorna ha tvärtom alltför ofta
antagit manliga oseder.
Behagsjuka kvinnor ha funnits i alla tider
och förförerskan är ingen ny företeelse. Men
hon framträder nu med större yttre fräckhet41
just vid sådana tillfällen som t. ex. i danspalats
och gemensamhetsbad m. m. När denna typ
förr var barhalsad till midjan, är den nu »bar-
fota upp till halsen». Då man förut nöjde
sig med ögonkast och handtryckningar, är man
nu för tiden mer oblygt anfallande. Vad man
i min ungdom inom den bildade klassen kallade
»pig-fasoner» möter man nu ej sällan inom den
s. k. överklassen. Det är ej endast fabriks-
samhällenas flickslinkor, som dricka, röka och
äro lättfärdiga samman med ynglingarna, nej,
den s. k. familjeflickan uppträder stundom på
samma sätt. Och det är icke knarriga gamla
damer eller herrar, nej det är unga och fri-
sinnade män, som jag hört beklaga att
de nutida unga kvinnorna ej alltid ge det
strålande föredöme av ren och vacker livs-
hållning, som är ynglingarnas bästa hjälp i
strävan efter en sådan. Det nya och glädjande
i vår tid är att bland de unga männen
ttt9 visserligen ännu litet men dock växande,
antal finnes, som äro i stånd till en sådan livs-
hållning även på det erotiska området. Det
oroande är att det finnes ett ännu litet men
växande antal unga kvinnor, som icke anse
det som »fall» utan som »frihet» när de sjunka42
ned till den erotiska och ekonomiska lösaktighet,
som tidigare varit ett männens »privilegium».*
Efter det ovan sagda vet jag att man från
många håll utropar: —
»Du själv bär stor skuld för de missförhål-
landen, du nu dömer.» Jag svarar:
Ingen har skuld för förvrängnin-
garna av sin lära. Det är endast genom
* Vad särskilt gemensamhetsbaden angår, så bör
här betonas att dessa utomlands länge pågått men
under fullt anständiga former. I detta som andra
■
fall bestämmer vanan ofta anständighetsbegreppet. I
Amerika t. ex. anses våra badseder, där männen
icke erhålla manliga utan kvinnliga badare, oerhört
oanständiga. I Finland t. ex. anses de gemen-
samma bostaden av allmogeklassen fullt anständiga.
För femtio år sedan menade man stundom att bad i
öppna sjön vore opassande för unga flickor, och att ett
par makar badade tillsammans betraktades såsom
ytterst oblygt. Att föreställningarna om blygsamhet
sålunda växla hos olika folk och under olika tider,
är en sanning, som sedernas historia till överflöd
bevisa. Jag tror med Fröding på en tid, då naken-
heten kommer att äga oskuldens hela frimodighet.
Men innan dess behöves, allt ifrån spädaste barn-
domen, också här den kultur och disciplin, som en-
samma kunna skapa en sådan andra oskuld. I en del
enskilda fall finnes den redan. Men sannerligen icke
hos d e unga flickor, mot vilkas närgångenhet fin-
känsliga unga män nu värja sig!43
förvrängningar, flertalet i Sverige kän-
ner mina läror. Det är i regeln endast
dessa förvrängningar, som de unga hört, vilka
kalla sig eller kallas mina lärjungar, när de
föra ett lösaktigt liv. Det är icke nog med att
mina skrifter äro okända av de flesta, som för-
döma — eller åberopa — dem; deras syfte
har därtill blivit fördunklat genom den täta
slöja av förtal i vilken min person under år-
tionden varit svept. Ett förtal, som brett sig
runt landet och från Sverige till andra land och
har blivit godtaget hur smutsigt eller hur löj-
ligt det än må ha varit! Jag bar det länge
med det rena samvetets ro. Men vad det
kostade mig av inre kraft för att ej förbittras,
hör till det myckna, som ingen vet av dem, vilka
tanklöst utbreda förtalet. När slutligen en
Strindberg drev det till sin yttersta höjd och
många trodde honom, frestades jag att
välja landsflykten framför att återvända till
ett land, där jag så länge erfarit sanningen av
professor Sundbärgs ord: att man i Sverige är
lika värnlös mot förtalet som en människa utan
bössa bland djungelns vilda djur! Endast styrkan
i den känsla, som man även frånkänt — och
alltjämt frånkänner — mig, fosterlandskärleken,
kunde besegra plågan av att i det egna landet
b44
ej allenast personligt framstå i den mest van-
ställda gestalt utan framför allt att genom denna
vanställning av min person och mina ord för-
lora det väckande inflytande, som jag med mina
verk velat utöva.
Mina böcker ha ej endast blivit falskt
tydda, de ha även varit svårtillgängliga för
flertalet. Intet är således vissare än att — då
de nu kallas det onda utsäde, som slutligen
bär frukt i illdåd sådana som Kumlamordet och
andra liknande — ha de sålunda talande ingen
aning om vad de tala om.
De ha således ingen allvarligare plikt
än att i mina, nu i billiga upplagor
tillgängliga, böcker (»Barnets århun-
drade» samt »Kärleken och äktenskapet»,
d. v. s. Livslinjer I) taga kännedom om
vad jag verkligen lärt ungdomen.
Anklagelsen att demoralisera ungdomen har
aldrig brett ens det lättaste moln över
mitt inre medvetandes klarhet. Ty jag vet
att de, som läst dessa böcker och som
förstått dem och som efterlevat dem,
dessa unga höra icke till landets sämsta utan
till dess bästa ungdom. Men det kräver möda
att läsa rätt eftersom det är på skiftnin-
garna, den rätta förståelsen beror. Jag har dock45
många bevis från såväl utländska som svenska
läsare att, med god vilja, dessa skiftningar
kunna bli urskilda om det än kostar tankearbete.
Det är nämligen mycket lätt att förstå den, som
har en livsåskådning, rak och smal som en
flaggstång från vilken den fana svajar, som
han svurit. Men en sådan flaggstång har med
livets träd ingen annan likhet än den uppåt-
strävande resningen. Livet har mångfaldiga
och berättigade sidovägar och förgreningar,
dem jag ej kan bortse från, även när jag talar
om den huvudriktning, ungdomen bör
följa. Endast det ur livets synpunkt sjuka och
döda har jag behandlat utan hänsyn.
Jag har talat om självhävdelsen i min
mening av rätten till d e livsvillkor, som göra
livet till ett större värde för oss och oss
själva till ett större värde för det
hela. Men jag har tillika uppställt som gräns
för självhävdelsens berättigande att den, som
på en annans bekostnad nödgas nå dessa livs-
villkor, också måste kunna visa att han blir
detta större värde för det hela.
Jag har talat om kärleken som religion,
vilket aldrig betytt att kärleken för hela släktet46
skulle kunna ersätta religionen, men att kär-
leken själv och dess högsta uppgift — da-
nandet av ett nytt släkte — böra betraktas
med religiös vördnad och andäktigt
allvar. Jag har överallt betonat
släktförädlings-synpunkten såsom
avgörande för den sexuella moralen.
Jag har sagt:
»När släktförädlings-synpunkten genom-
trängt människornas etiska begrepp, torde
dessa, med nu oanad styrka, såsom osedligt
beteckna:
Varje föräldraskap utan kärlek; varje oan-
svarigt föräldraskap; varje föräldraskap av
omogna eller urartade människor; alla, för
släktuppgiften väl ägnade, makars frivilliga
ofruktsamhet; och slutligen
alla sådana yttringar av könslivet, som
innebära våld eller förförelse; som medföra
ovillighet eller oförmåga att väl fylla släkt-
uppgiften.»*
Ensamt detta citat ur mina skrifter — och
citaten kunde hundrafaldigas — borde vara
nog för att visa att min förkunnelse till ung-
domen är en annan än den, som i Strindberg
* Se Livslinjer I, sid. 136.47
har sin förste lärofader. I »Röda rummet» — som
1910 utgick i sin 13: de upplaga och som i och
genom folkupplagorna trängt ned i de vidaste
kretsar — uppmanas en yngling på aderton år att
»ta» en flicka på sexton.
Den 18-årige invänder: »Jag förstår dig
inte! Uppmanar du mig till en dålig handling?
Eller hur?»
Strindbergs språkrör svarar: »Jag upp-
manar dig att litet lyda naturens stora röster
och inte dumma människors. Om människor
förkasta ert beteende så är det avundsjuka och
moralen, som de bestå, det är deras elakhet,
som anlagt en lämplig presentabel form. Har
inte naturen redan bjudit er i flera år till den
stora fest som är gudarnas glädje men sam-
hällets fasa som fruktar att få betala barnupp-
f ostringsh jälp ?»
Ynglingen frågar åter: »Varför råder du
oss inte till giftermål?» Och svaret blir:
»Därför att det är något annat! Man bin-
der sig inte för livet, efter en kvälls samvaro
och det är inte sagt att den som är med i lust
vill vara med i nöd! Äktenskapet är en själs-
angelägenhet, det är inte det här just vidare!
För övrigt behöver jag inte uppmana er till vad
som kommer att ske ändå. Älska ni varandra
i■
i ungdomen innan det blir för sent, älska som
fåglarna utan tanke på bosättning eller som
blomstren av den klass, som heter Dioecia»...
Sedan Strindberg kallat sig kristen har det
icke fallit de kristna sedlighets-ivrarna in att
peka på h o n o m som, den förste i fråga om den
förkunnelse, vilken senare i Folkets Hus och
annorstädes utbrett lärorna i »Röda rummet»,
i »Dygdens lön» m. m. Läror i vilka tankegången
och känslan äro lika ytliga, vadan också lärans
följder bli lika sorgliga för individerna som för
släktet
I denna förkunnelse har jag alltid sett en
olycka. Och det har ofta förvånat mig att den
socialistiska ungdomen, som har en så djup
känsla av klass-solidariteten, icke har en
motsvarande känsla av solidaritet med
släktet. Allt vårt handlande danar med nöd-
vändighet omkring den handlande en ring av
ljus eller en ring av mörker. Framför allt det
erotiska handlandet. Det är efterlevandet av
de nyss anförda lärorna, som danar det mörker
i vilket så många stackars barn och kvinnor
sedan måste leva. Skulden för barnamord och
änglamakeri, liksom för fosterbarnens lidanden
faller ej endast på samhällets hårda syn på de
s. k. oäkta barnen. Nej, i främsta rummet är49
det fädernas ansvarslöshet, som be-
reda barn och mödrar deras mörka öde.
Det är den s. k. fria kärlek, som saknat
+
all trohetsvilja, vilken kommer många övergivna
kvinnor att glida in i prostitutionen. Och
även när så ej sker, blir hela känslolivet för-
ytligat, livsförelsen hållningslös, karaktären för-
svagad av läran om »kärlek utan barn». Intet
stärker så viljan, uppbygger karaktären, fördju-
par känslan och ger livet mål och mening, som
den könsliga självbehärskningen i den tidiga
ungdomen och — i den senare ungdomen — den
trofasta, familjedanande, äktenskapliga kärleken.
■
Det är sannerligen icke den hycklande sam-
hällsmoralen, det är naturen själv, som fäst
välsignelse vid den kärlek genom vilken en
ny, stark länk fogas till släktets kedja men
■
förbannelse vid den lösaktighet, som utsuger
kroppens och själens hälsa.
»Men,» invänder man, »ni glömmer att ni
själv förkunnat denna den "fria kärlekens"
r
lära!»
f
Aldrig. Vad jag sagt och vad jag konjfner
att stå för till min sista timma, det är att ett par
unga människor icke behöva vigseln för att
göra sin hängivenhet åt varandra berättigad.
Men jag har tillika sagt att denna hängivenhet
4.50
måste helgas av kärleken. Och kärleken
är — bland mycket annat — de ungas inner-
liga vilja till ett trofast samliv i nöd och lust,
och — då goda betingelser finnas för det-
samma — till ett föräldraskap under ömsesidigt
ansvar. Jag har sagt, och jag kommer att stå
för det till min sista timma, att det avgörande
för moderskapets helgd icke är om modern
är vigd men om hon äger ömhet och ansvars-
känsla för sitt barn.*
* Det är förunderligt att se huru snabbt denna,
först som osedlig ansedda åsikt börjat intränga i
allmänna medvetandet. Nu finner man präster ta sig
an de ogifta mödrarnas sak och allvarliga lagstiftare
det oäkta barnets, liksom kvinnor av alla åskådningar
börjar verka för de ogifta mödrarnas och deras barns
välfärd.
Bland de senaste exemplen må framhållas att
ett av de konservativas organ, Svenska Dagbladet,
nyligen — 31 okt. — utan. gensaga meddelade en
lång artikel, vars innebörd just var den, som kallats
osedlig när jag (i Barnets århundrade och flerstädes)
framfört densamma. Några citat må bestyrka
exemplet:
»Det allmänna medvetandet har småningom
genomträngts av det djupt omoraliska uti, att samhället,
i sedlighetens namn, blott på grund av deras börd,
berövar tusentals oskyldiga varelser de förmåner,
exempelvis rätten till fadersnamn och fadersarv, vilka
det eljest tillerkänner alla.
Man har i allt större utsträckning fått ögonen
öppna för att det helt enkelt icke finnes några51
Jag har sagt och kommer alltid att säga,
att det inåt söndrade äktenskapet bör kunna
upplösas, om ej på bådas så på enderas önskan,
ty tvångsäktenskapet är vidrig onatur. Men
jag har även sagt, att den lättare skilsmässan
kräver mer allvar i det äktenskapliga samlivet
vilket — som varje annat samliv mellan männi-
skor — fordrar självbehärskning och självuppoff-
ring, hänsynsfullhet och självprövning. Jag har
sagt, att äktenskapet är en dagligt ny uppgift,
som endast kan fyllas genom ett ömsesidigt och
målmedvetet bruk av alla de nämnda och många
andra egenskaper. Men i vår oroliga tid är
det få makar, som äro i stånd till denna själv-
behärskning och hänsynsfullhet; få, som ge sig
ro till en sådan självprövning. Och därför
bli skilsmässorna många. Å andra sidan har vår
tid en djupare känsla av vad äktenskapet bör
vara och därför finna många makar med all
rätt de missförhållanden outhärdliga, dem
tidigare släkten lätt kunde bära.
»oäkta» barn, men väl »oäkta» föräldrar, som sträva
att undandraga sig den vårdnadsplikt, vilken till-
kommer dem, och man har även lärt att inse, att
samhällets indignation inför utom-äktenskapliga för-
bindelser bör riktas mot onaturliga och försumliga
föräldrar i syfte att av dem med lämpliga medel
utkräva ansvar.»52
Jag vet att mina, här i korthet upprepade,
åsikter om den sexuella moralen i sig bära
fröet till en ny högre moral. Och
den hade redan kunnat vara utbredd bland
ungdomen, om denna fått sin fostrares ledning
i att rätt förstå mina skrifter i stället
för idel ängsliga varningar för deras påstådda
»osedlighet». Ungdomen behöver främst av allt
lära att de nya krafter, som den känner vakna
inom sig, icke äro vare sig synd eller skam som
de fordom kallades, utan att dessa drifter äro
natur — således i och för sig varken onda
eller goda — men att även på det erotiska om-
rådet disciplin och kultur behövas för att kär-
leken skall ge individerna all den lycka, de
kunna erfara genom densamma och för att de
värdigt skola fylla naturens heliga ändamål med
den erotiska kraften. Men hur sällan äro fäder
och mödrar i stånd att ge barnen denna erotiska
disciplin och kultur! Huru ofta ge ej de äldre
de unga världskloka — d. v. s. dåraktiga — råd
eller åtminstone alltför små motiv för den själv-
behärskning, de tillråda. Huru få mödrar kunna
med klara ögon se in i sina barns blickar och
tala öppet om kärlekens helgd och föräldra-
skapets ansvar. Huru kunna mödrarna lära
barnen att deras första plikt är att hålla53
kropp och själ i helgelse och ära för att längre
fram kunna ge sina barn sunda och rena för-
äldrar, när dessa mödrar ofta valt sina barns
fader bland drinkare eller annars urartade män?
Eller när de själva gift sig utan kärlek, av
världsliga hänsyn? Vad skall den far kunna
säga sina söner, som själv löper ständig risk
att föra könssjukdomar in i sin familj?
Nej, det fordras ett helt nytt släkte
av fäder och mödrar innan ungdomen
på det sexuella området kan erhålla de med-
födda förutsättningar och den mål-
medvetna fostran som krävas för att den
i detta, som i alla andra fall, kunna nå fram till
det etiskt fullkomliga tillstånd, där den person-
liga lyckan och det sociala ansvaret ingått en
harmonisk förening.
Slutligen måste man ge skolan sin dryga
skuld för ungdomens brist på etisk styrka.
Denna utvecklas genom mötet med verklig-
heter. Men hela det nuvarande skolsystemet
har först och sist insikter som mål. Och ju
mer kraven på insikter stegras, dess senare
kommer ungdomen i kontakt med livet. Ung-
domen blir således allt mer upplyst och allt54
mindre uppfostrad. Inga kunskaper förändra
på djupgående sätt lidelser och drifter; ingen
minnesbelastning gör karaktären jämviktsfull,
omdömet klart och viljan stark. Innan skolan,
sådan den nu är, slås i spillror; innan allt
vad minnesplugg och examensväsen heter åter-
sändas till det helvete varifrån de kommit;
innan sinnenas och lemmarnas och hela krop-
pens fostran, innan omdömets, iakttagelsens,
känslans och tankens, inbillningens och viljans
utveckling bli bottenskolans enda mål; innan
man får råd och rätt att »förlora tid» på denna
fostran och utveckling, till dess kommer skolan
att minska i stället för öka lärjungarnas
livsduglighet. Den i Frankrike gjorda er-
farenheten att brottsligheten är tre gånger
större bland de bildade än bland de obildade,
visar vart det leder att under minst tio år kvar-
hålla barnet i en skola, där nästan hela dess
pliktområde täckes av läxplugg. Arbetsklassens
barn erhålla under tiden verkliga livserfaren-
heter. Och detta motväger i sin mån de för-
luster, som vissa av dessa barn — och genom
dem samhället — göra när de rikt utrustade inom
underklassen ej få tillfälle till full utbildning
av sina anlag. Mer än en ypperligt begåvad
yngling blev brottsling emedan den andliga55
kraft han ägde icke erhöll sitt rätta mål. Den
ståndscirkulation, om vilken Torsten Ruden-
sköld talade sina visa ord, skulle verka på ung-
domens sedlighet i dubbel riktning: otaliga,
som nu bli bokbildade odågor, bleve då dugliga
arbetare och mångfaldiga arbetare, dem miss-
belåtenheten nu gör sam hälls farliga, bleve då
stora samhällsvärden. Redan i »Barnets år-
hundrade» talade jag för den gemensamma
bottenskola, ur vilken sedan vid omkring fem-
tonårsåldern borde förgrena sig utbildnings-
vägar för alla anlag och med lika möj-
ligheter för alla klassers barn att
gå dessa vägar. Och när denna min drömda
skola blir verklighet, torde man inte komma att
få se många yttringar av ungdomens sedliga
urartning!
Det är förunderligt, att någon kunnat fatta
mitt tal om individualism såsom en medgift
till barnens självsvåld eller de ungas sedes-
löshet! Oskick och utsvävningar stå i rak mot-
sats till det individuella; råa drifter
äro det i hög grad allmänna, medan det
individuella är det säregna; är de krafter,
genom vilka vi ha något för oss särskilt att
meddela och uppenbara. När jag betonat de
ungas rätt till sin egenart, då är det•
56
bland annat därför, att intet bättre hjälpmedel
finnes vid uppfostran än att ta fasta på det
bästa anlaget i barnets väsen; att samla
dess viljeyttringar på de mål, dit detta anlag
pekar; att främja denna barnets lust i stället
för att motarbeta den, som så ofta sker, då
den ej går i riktning av föräldrarnas önskan.
Hur ofta heter det ej: »låt mig slippa ditt
evinnerliga klink»! Eller »häng ej jämt över
boken»! Eller »du får inte skräpa ner med
dina verktyg»! Eller »släpp den där dumma
samlarvurmen»! Föräldrarna ana ej att de så-
lunda motverka den starkaste frälsningsmakten
inom sitt barn. Hemligheten av att värdefulla
människor kunnat utgå ur de fattigaste hem,
där lastbarheten varit närmaste grannen, har
ofta varit att ett avgörande anlag eller en stor
känsla, blivit den benbyggnad, som givit karak-
tären dess resning och riktning.
Och när jag talat om plikten till lycka, har
jag alltid betecknat lyckan just såsom den
fullaste utveckling och användning
av våra bästa krafter, aldrig såsom yttre
nöjen eller njutningar eller framgångar vid sidan
om vårt eget yppersta väsen.57
V.
Slutligen vill jag påpeka huvudorsaken till
hemmens nuvarande osäkerhet i fråga om etisk
fostran. Flertalet inom det släktled, som nu
är det uppfostrande, har aldrig varit kristet
men heller icke vunnit någon ny livsåskådning
med en religiöst förbindande etik. Sederna ha
förlorat sin forna stränga stil just emedan
kristendomen ej längre varit ansedd som mo-
ralens enda möjliga grundval. Men de, som ej
längre trott på kristendomen, ha icke själva
skaffat sig — och således ej åt sina barn kunnat
ge — nya, starka motiv och normer för
ett etiskt handlande. Och icke endast
detta. Nej, under det man med all rättfrigjort sig
från kristendomen såsom den enda värdefulla
livsåskådningen, har man också frigjort sig från
det, som i kristendomen finnes av aldrig vissnan-
de etisk idealism och försummat att i hem och
skola ge barnen denna idealism skild från
den vanliga religionsundervisningens begrepps-
och känsloinnehåll.* Att det uppväxande
* Ett vackert försök härtill har skett genom
kyrkoherde Herman Waden i skriften Tio Guds
Bud.58
släktet alltjämt inläres i den kristna
bekännelsen, medan de unga märka att
man runt om icke längre tror vad man inlär
dem, detta är den djupast liggande
orsaken till den omkring sig gri-
pande demoralisationen. Redan i
»Barnets århundrade» påpekade jag denna oer-
hörda etiska fara. Och innan man inser att
ungdomen behöver en målmedveten etisk
fostran, som icke sammanbindes med den
kristna bekännelsen, så länge lämnar man ung-
domen ur etisk synpunkt vind för våg.
Från olika håll har man under senaste
tiden hört kristendom och prygel anbefallas
såsom de verksamma botemedel mot ung-
domens förvildning. Jag vill då påminna om,
att man i östern har ypperliga uppfostrings-
metoder, där ingendera delen anlitas.* Och
dock lyckas man där bättre än i Europa
att lära de unga själviakttagelse, själv-
behärskning och självutveckling. Den gosse
som t. ex. i Japan uppfostras till yogi lär
sig gymnastisera sin vilja lika väl som sin
kropp. Han genomgår, för båda ändamålen,
ett helt system av övningar och idrotter; hans
* Raja Yoga är en sådan. Just nu läser man
ju även om Nobelpristagaren Tagores skola i Indien.59
diet och alla hans levnadsvanor avse att stärka
honom kroppsligt och andligt, att väl utveckla
alla organ. Hans intelligens utbildas i rikt-
ning av att koncentrera tankarna; att iakttaga
och urskilja; att skärpa omdömeski¼ften i etiskt
som i intellektuellt hänseende. Slutligen når han
den själens adel, som består i herraväldet över
lägre drifter och känslor, i viljan att inställa sig
på och obrottsligt leva efter ett högt ideal.
Detta ideal är icke ett asketiskt, det innebär
tvärtom full frihet till livsglädje, till konst och
naturnjutning, till alla den bildade människans
fröjder. Men det är motsatsen till den njut-
ningslystna esteticism, som man här i Sverige
envist förblandar med levnadskonst, den höga
konst, om vilken man hos oss ännu är anings-
lös. Det är därför, de unga växa upp i håll-
ning-slösa hem, där man lever över sina till-
gångar, arbetar över sina krafter, umgås utöver
sina verkliga önskningar och förströr sig bort
från sitt innersta väsen. De ärliga »läsarna»
hade ännu stil och hållning i sitt stränga liv.
Men hur få av nutidens kristna äga en sådan
hållning! Huru kunna då de äldre begära att
ungdomen skall äga den stil, de själva sakqa?
Vem har givit ungdomen föredömen i den vis-
het, i vilken Nietzsche sammanpressade den äkta60
individualistiska moralen: »endast den, som
fullkomligt kan hålla lagen, har rätt att
b r y t a d e n.» En individualism, som man bäst
kan belysa genom att hänvisa till idrotts-man-
nens stränga träning för att nå fram till den
stund, i vilken han med jubel känner sin indi-
viduella kraft slå ut i segerns blomma!
*
Just nu samlas man i kyrkor och salar för
att fira Gustav Adolfs-dagen. Man kommer att
bruka anledningen till väckelse för en foster-
landskänsla, som man med orätt anser död, när
den ej tar den militaristiska formen och en kyrko-
lära, som verkligen hör till det försvinnande.
Ty lika litet som de nu fallande löven åter skola
fästa sig vid sina grenar, lika litet komma de
från kristendomen allt mer avfallande skarorna
att åter söka fäste i den livsåskådning, som
fordom lyfte dem mot höjden. Men ehuru jag
varken delar den slags fosterlandskänsla eller
den tro, som tar sitt uttryck i det gängse Gustav
Adolfs-firandet, så är det icke av bristande
känsla för det stora minnet, som jag denna afton
föredragit att fira festen på ett mer framåt- än
tillbakablickande sätt, det sätt, jag anser som
det fruktbaraste förhållandet till våra höga61
minnen. Särskilt detta stora och strålande
minne är mig tvärtom sedan barndomen heligt.
Och jag hör icke till dem, som tro att folk-
trädets krona kan runda sig vid och hög, ifall
man icke vårdar de rötter ur vilka trädet vuxit.
En av dessa rötter är kristendomen. Och
det är den största skada, kristendomsundervis-
ningen gjort ungdomen att den låtit bekännel-
sen, som måste förgå, skymma de sanningar,
som komma att bestå, de för vilka lärorna varit
endast symboler. Den största och den eviga
sanningen i denna som i alla frälsnings-religio-
ner är medvetandet om den egna sjä-
lens värde. Det är detta människans djupaste
och högsta medvetande, som danat alla religioner
och den är det alltjämt levande hjärtat i dem alla.
Ju mer denna känsla fördjupas, dess mer mötas
i den alla religioner, liksom de alla i den upp-
hävas. I och med vissheten om vårt mänskliga
värde och vår makt att själva »frälsa» oss, kan
ungdomen åter bli idealistisk, d. v. s. brinnande
viss om den sanning, vår tid vid sina värde-
sättningar förgätit, den sanning, som är blom-
man av kristendomens anda:
»Vad gagnar det dig om du vinner hela
världen och tager skada till din själ.»
*
v
I
i t
*-«» .
This book should be returned to
the Library ön or before the last date
stamped below.
A fine of nve oents a day is incurred
by retaining it beyond the specified
time.
Flease return promptly.
v •V1
W.DtNER
W†OtJN
f>OOK DUE
■« -I
mr
¾!
¾ss
»
¾s
J¾
y¼¾¾^
"*r
."■l"*
I
e ¾
i
¾S¾j*
■=!?,:
,^?-
i
**-•■
5
, 1
s $
L"U
"Si >.
%
I
!?-!"
^
II
1
m
4*>
å
- hr
fr"
^
l
•
>.
■^
H
"v*
**
1
v
I
t
• i
\
r
I *
i
J
M
t
<-
-\^f!
- .i¾