Unga Roberts resa till Grönland för att uppsöka sin fader

Unga Roberts resa till Grönland för att uppsöka sin fader

UNGA ROBERTS RESA

till

Grönland

af

FRANZ HOFFMAN

Pris 75 Öre Rmt.UNGA ROBERTS RESA TILL GRÖNLAND

FÖR ATT UPPSÖKA SIN FADER.

EN BERÄTTELSE FÖR UNGDOM

AF

FRANZ HOFFMANN.

FRI ÖFVERSÄTTNING.

STOCKHOLM,

HOS J. W. LÖFVING.STOCKHOLM,

TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 1859.1 New-York, den förnämsta handelsstaden i Förenta

Staterna, bodde kapten Griffin med sin familj. Han

egde en god och kärleksfull hustru, tvänne vackra

välartade barn, en son vid fjorton och en dotter

vid tio års ålder. Sedan han i många år farit till

sjös, besökt alla jordens haf, gjort lyckliga resor

och i synnerhet som hvalfiskfångare förvärfvat sig en

stor förmögenhet, hade han på sin hustrus böner

satt sig i ro, köpt sig ett vackert hus och lefde

nu i hemmets stillhet, lycklig med de sina, hvilka

voro honom ömt tillgifna.

Men van vid ett verksamt lif, började han slut-

ligen finna tiden lång, han trifdes icke i lugnet,

och de sysselsättningar, hvaråt han öfverlemnade sig,

voro icke nog för att draga hans tankar från hafvet.

Ditut stod hela hans håg. Till hafvet, till hafvet!

Bland hans vänner var en kapten Becker, som

utrustat en brigg för hvalfisk-fångst. Allt var i ord-

ning för att lyfta ankar, då den olyckan träffade

honom, att han föll och bröt benet. Hela hans för-

mögenhet låg i Ellenor — så hette fartyget — ochhan var en ruinerad man, så vida ej en köpare in-

funne sig, till hvilken han mot kontant betalning

kunde öfverlåta skeppet och dess dyrbara inven-

tarier.

Kapten Griffin blef denne köpare. Han ville

ännu en gång göra en resa och, efter sin återkomst

från den, aldrig mer skiljas från sin familj.

Dagen för afresan kom. Åtföljd af sin maka

och sina barn begaf sig Griffin om bord på sin vackra

brigg. Han visade dem huru stark denna var byggd,

men tillika huru smäcker och lätt; han förde dem

omkring öfver allt och visade dem det rika provi-

antförrådet, pelsarne och nödbyddorna, med ett ord

allt, som kunde lugna de hemmablifvande. Detta

bidrog hvad det kunde att mildra afskedets bitter-

het. Kaptenen omfamnade hustru och barn, och

dessa stego i båten, som skulle föra dem i land.

»Gud välsigne er!» ropade kaptenen efter dem.

Strax derefter sågo de Ellenpr utbreda sina hvita

segel, och majestätiskt som en svan flög det vackra

skeppet hän öfver vågorna.

Den ena månaden efter den andra förflöt, och

hvarje dag bad fru Griffin till Gud, att han måtte

beskydda hennes man och låta honom välbehållen

återvända till hemmet. Hon plågades dock af en

ständig ängslan, och med otålighet och mörka anin-

gar motsåg hon den tid, då hvalfiskfångarne vanligen

plägade återkomma.Sonen deremot, den raske Robert, var vid godt

mod, ehuru han visst icke glömt sin far; tvärtom,

alla hans tankar sysselsatte sig med honom. Han

läste alla de böcker, som kunde göra honom för-

trogen med de nordiska trakterna, med deras egen-

domligheter och faror, och dervid sväfvade hans fa-

ders bild ständigt för honom. Han tyckte sig se

huru han med mod och beslutsamhet besegrade

eller undvek all mötande fara. Robert besökte ofta

kapten Becker, som berättade honom allt hvad han

erfarit och sett på sina färder i Ishafvet. Den

gamle sjömannen fann i Robert en uppmärksam och

lärgirig åhörare, hvars ständigt glada och lifliga vä-

sende på det högsta behagade honom. En lång tid

var kapten Becker fästad vid sjukbädden, och Ro-

berts besök var derunder hans bästa förströelse;

men äfven sedan han tillfrisknat, fann han sig gerna

i gossens sällskap. Denne ledsagade honom på alla

hans promenader. De besökte synnerligast hamnen

och de der liggande fartygen, hvarvid Becker be-

skref för Robert allt, som hörde till sjöväsendet,

och sålunda på visst sätt praktiskt fortsatte den te-

oretiska undervisning Robert erhållit af sin fader.

December månad nalkades nu, och alla de kap-

tener, som varit ute på hvalfiskfångst, återkommo,

den ene efter den andra, alla utom Griffin. Den

siste af dem, kapten Carter, som med sin rika ladd-

ning lopp in i hamnen, medförde ändtligen till Griffins

familj den underrättelsen, att han på hemresan mötthonom, och att de genom roparen vexlat några ord

med hvarandra. »Allt väl om bord; inom åtta da-

gar kommer jag efter!» Så hade Griffin sagt; detta

var ju en god tidning. — Men veckor förflöto

åter, det var full vinter, och ännu hade ej den ef-

terlängtade kommit. Det blef allt svårare för kap-

ten Becker att trösta fru Griffin, som gjorde sig de

dystraste föreställningar. Han lyckades dock slut-

ligen, genom de många tröstegrunder han uppsök-

te, att så tillvida lugna henne, att hon mera tåligt

och förtröstansfullt afbidade den mildare årstiden.

Sommaren kom, åter lupo skeppen ut på hval-

fiskfångst, och åter begynte kapten Becker och Ro-

bert sina dagliga besök i hamnen, för att forska

efter underrättelser om Ellenor. Men den vackra

årstiden förgick, dagarne blefvo åter kortara, kap-

tenerne återkommo, den första snön föll, men Griffin

uteblef, och ingen visste något om honom. Den

arma frun uppgaf åter all förhoppning, var nära för-

tviflan och begret sin man såsom död.

»Den andra sommaren har visserligen förflutit»,

yttrade kapten Becker en dag, då vinterstormen

hven derute, »men vi böra derföre icke misströsta.

Ännu kunna vi hoppas att få återse vår vän. Kan-

ske har sommaren ej varit varm nog för att smälta

de isar, i hvilka Ellenor ligger infrusen; kanske

har Griffin lemnat sitt fartyg och dragit hän öfver

isen till någon koloni på Grönland eller bland eski-

måerna, der han tillbringar vintern. Kanske —ja, det gifves månget kanske, hvarvid vi kunna fästa

vårt hopp. Derföre, mina vänner, låtom oss bida,

tåligt bida!»

»Men kunna vi icke göra något bättre?» inföll

Robert, som stillatigande åhört samtalet. »Tänk er,

att min far har förlist, att han är innesluten i en is-

öken, att han, utan skepp eller andra medel att kom-

ma till mildare nejder, kämpar mot köld och hunger,

och det enda, som uppehåller honom, är kanske hoppet

att vi skola uppsöka och rädda honom ur hans för-

skräckliga belägenhet. O, min mor, om det så

vore! Denna tanke lemnar mig icke mera någon

ro. Det förekommer mig som om min far sträckte

ut sina händer efter mig. Nej, vi måste icke längre

sitta här med armarne i kors och endast vänta på

honom, vi måste göra något mer.»

»Vid Gud, gossen har rätt!» svarade Becker.

»Ni är rik nog, min fru, för att ej sky några kost-

nader, och jag vore en dålig vän, om jag icke gjorde

allt för Griffin. Ja, Robert har rätt, vi måste upp-

söka honom. Nästa vår ger jag mig åstad och skall

med Guds hjelp nog finna rätt på honom.»

»Och jag följer er naturligtvis, kapten Becker!»

sade Robert lifligt. Hans ögon glänste och hans

kinder glödde af de ädla känslor, som uppfyllde

hans hjerta. »Ack, denna lycka, denna outsägliga

lycka att finna min far, att kanske rädda honom

ur dödsfaror, ur nöd och elände! Du får icketillbakahålla mig, min mor! Hvems pligt är det

väl, om icke sonens, att uppsöka sin älskade far!»

Fru Griffin stridde en svår strid med sig sjelf.

Hon var visserligen beredd till de största uppoff-

ringar för sin man; men skulle hon väl också gif-

va sonen till pris för de faror, i hvilka fadren kan-

ske redan dukat under? Dock, var det icke å

andra sidan en pligt Robert hade att uppfylla?

Han var icke ett barn längre, utan en stark yng-

ling, modig och beslutsam, och hans själ lifvades för

ett ädelt mål — modershjertat måste tiga.

»Välan, min son», sade hon med darrande, röst

och lade sina händer på hans hufvud, »drag hän

med Gud, Herren vare med dig! Måtte Gud haf-

va förbarmande med mig och icke taga både make

och son ifrån mig! Begif dig i väg, Robert! —

Jag anförtror min son åt er, kapten Becker; ni

skall vaka öfver honom, skydda honom».

Den högsinte kaptenen lofvade detta på sitt

trohjertade sätt, och resan var bestämd; alla för-

beredelser vidtogos utan dröjsmål Becker köpte

ett fartyg, enkom bygdt och rustadt för en färd på

Ishafvet, och försåg det så ymnigt med alla lifs-

förnödenheter, att de kunde tillbringa icke endast

en, utan ett par vintrar deruppe i den höga norden.

Stunden kom, då fru Griffin skulle taga af-

sked af sin son. Hon kände dervid mera fattning

och ståndaktighet än hon hade hoppats. Hon om-

famnade och välsignade Robert. Än en gång ladehon Becker på hjertat, att hafva omsorg om honom,

och kaptenen förnyade sitt löfte. Snart voro de

ombord på Hoppet — så hette fartyget — och

det dröjde ej länge förr än ankaret var lättadt, och

Hoppet sköt ut med svällande segel, »mot norden,

mot norden!»

Efter en några veckors resa närmade man sig

kusten af Grönland. Det var kapten Beckers af-

sigt att lägga till vid Fiskernäs, der danskarne egde

en hufvudstation för fångst och beredning af stock-

fisk, då en egen händelse föranledde honom att nå-

got ändra sin kurs.

Robert stod en morgon i mastkorgen och spe-

jade med kikaren för ögat ut öfver det vida hafvet.

Några väldiga isberg flöto i fjerran, men hvarken

land eller segel upptäckte han. Trött af denna frukt-

lösa forskning ämnade han begifva sig ned igen,

då han vid en sista blick öfver hafsöknen varseblef

ett litet mörkt föremål, hvilket han i början tog

för en hvalfisk. Men det kunde dock ej vara en

sådan; han tyckte sig se en liten flagg röra sig

öfver den svarta punkten. Han fann sin upptäckt

allt mer och mer märkvärdig, hvarföre han slutligen

ropade till kaptenen, som jemte förste styrmannen

gick af och an på akterdäck.

Kapten Becker lät hemta sin kikare — den

bästa de hade ombord — och såg åt det håll som

Robert antydde.

»Ah, det är en kajak! »yttrade han efter enkort stund. »Jag tror der sitter en menniska som

hissat nödflagg.»

»En kajak? Hvad är det för något?» frågade

Robert, som nu kommit ned på däck.

»En kajak är en lätt båt, hvaraf eskimåerna

betjena sig vid sitt fiske eller till andra resor på haf-

vet. Den består endast af en ram, öfverdragen med

skälskinn. Med undantag af ett rundt hål i midten,

hvari roddaren sitter, är kajaken fullkomligt luft-

och vattentät. Lätt som han är, glider en sådan

båt ogement hastigt öfver vattnet, och jag kan der-

före icke begripa hvarföre denna ligger så stilla och

orörlig som ett stycke trä.»

»Någon olycka måste hafva händt den stackars

menniskan, som sitter der», sade Robert. »Se, han

svingar alltjemt sin nödflagg. Vi måste komma

honom till hjelp.»

»Visserligen,» svarade kaptenen, »ehuru vi då

komma ur vår kurs.» Han utdelade sina befallnin-

gar, och Hoppet flög snart, i ändrad riktning, rakt

mot kajaken.

»Det är några riktiga våghalsar, dessa menni-

skor», yttrade kaptenen. »När en eskimå så der

satt sig i sin båt, hvilken liksom en gördel omsluter

honom, och höljd, ända till hufvudet, i sin trånga

skälskinnskostym griper till sin åra, hvilken är för-

sedd med årblad i begge ändar, tror han sig lika

trygg och säker som fiskmåsen, hvilken på sina vin-

gar skjuter hän öfver vågorna. Men eskimåerna ärodock utsatta för många faror; synnerligast ha de

två svåra fiender i drifisen och drifveden; en törn

deremot söndersliter kajakens beklädnad, och den

arme båtkarlen går då till djupet»

Medan kaptenen och Robert samtalade om

eskimåerna, hvilka den förre kände från sina förra

resor i dessa farvatten, kommo de allt närmare den

ensamma kajaken. Der satt en yngling, han tyck-

tes vara omkring tjugo år gammal; han sträckte

bedjande ut sina armar mot sina räddare. Han

var mycket blek, och klara tårar runno nedför

hans kinder.

Man skyndade att taga upp både eskimå och

kajak. Då den arme mannen kom ombord, befanns

han i ett vanmäktigt tillstånd, hvarföre man öfver-

lemnade honom åt skeppsläkarens omsorg. Robert

åtog sig honom ifrigt, och det lyckades slutligen

hans och läkarens gemensamma ansträngningar att

återkalla honom till lifvet. Man gaf honom mat

och dryck, hvarefter man öfverlemnade honom åt

hvila och sömn, som återställde hans krafter.

Morgonen derpå förde Robert sin skyddsling till

kaptenen, som mottog honom med sin vanliga väl-

vilja.

»Nå, min son», sade kapten Becker, »du tyc-

kes ej ha gjort den lyckligaste resa. Hvad heter du?»

»Hans Christian från Fiskernäs på Grönlands

»Då har du kommit temligen långt från ditt

hem, kära Hans. Huru gick det till ?»»Jag for ut på skäljagt, herre», svarade

eskimåen, »ty jag är jägare, och mina landsmän me-

na att jag är den säkraste skytten ibland dem. Jag

tog med mig bössa och kulpung, äfvensom mun-

förråd för ett par dagar, och så rodde jag temligen

långt ut i hafvet, till en ö, der jag visste att skä-

larne pläga gå upp och sola sig. Det blef natt,

jag hade säkert somnat till, då en häftig stöt väckte

mig, och jag och båt tumlade kring flere hvarf, så

att jag trodde min sista stund vara kommen. Men

lyckligtvis stod min kajak åter upprätt igen. Jag

hade troligen stött emot en hvalfisk, eller ock hade

en stor skälhund farit öfver mig i mörkret. Orsa-

ken måtte varit hvilken som helst, jag tänkte

då icke derpå; det var något helt annat som oro-

ade mig. Bössan hade sjunkit i hafvets djup, hon

var förlorad; men se åran, herre, den var också

borta, och hvad skulle jag väl ta mig till utan åra

och på så långt afstånd från land? Jag måste söka

rätt på henne, och rodde derföre med händerna,

men i mörkret var det icke möjligt att finna hvad

jag sökte. Jag kunde ju lika väl aflägsna mig från

åran som närma mig henne; vid denna tanke be-

slöt jag att hålla mig stilla tills det blef dager.

Ändtligen rodnade det i öster, mörkret flydde, men

huru jag spejade omkring, någon åra såg jag ej.

Min belägenhet var förtviflansfull, jag trodde mig

gå min undergång till mötes, om ej en kajak eller

en hvalfiskfångare komme och räddade mig. Tredagar och tre nätter förgingo, intet hopp till rädd-

ning, mitt matförråd var slut. Åter sjönk solen i

hafvet, och åter gick hon upp. Jag hade blifvit

så kraftlös, att jag knappt kunde hålla hufvudet

upprätt och speja omkring på vattnet. Men just i

den stund jag sökte att finna mig i mitt öde och

tänkte: ske Guds vilja! — just i samma stund upp-

täckte jag ert segel, som närmade sig allt mer, om

också icke i riktning åt mig. Ack, herre, jag upp-

bjöd då mina sista krafter, svingade min tröja öfver

hufvudet, och väntade med ångest på ett tecken,

att man bemärkt mig. Gud ske lof, ni vände, man

hade sett mig, mina räddare närmade sig — ack!

jag kan ej beskrifva min glädje. Hvad sedan hände

känner ni bättre än jag. Tack, tack, kära herre,

att ni räddade ett så eländigt lif som mitt!»

»Det är den unge herrn här du skall tacka»,

sade kaptenen och tydde på Robert. »Hade icke

han sett dig från mastkorgen, skulle vi troligen

seglat förbi utan att hafva märkt dig.»

Hans betygade Robert den lifligaste tacksam-

het, berättade att han stod ensam i verlden, utan

föräldrar och syskon, och bad att Robert måtte

antaga honom till sin tjenare; ty han förstod att

handtera så väl bössan som harpunen och att jaga

valrossar såväl som isbjörnar. Robert såg frågande

på kaptenen, och då denne nickade, antog han eski-

måen till sin jägare och lofvade att utrusta honom

med allt som hörde till en sådan befattning.Efter några dagars, förlopp anlände Hoppet till

hamnen vid Fiskernäs, der man blef mycket förvå-

nad att få återse Hans, emedan alla för längesedan

hade gifvit honom förlorad. Alla de underrättelser

kapten Becker här förskaffade sig om Hans över-

ensstämde den, att denne var en förträfflig ung man

oeh ansågs för den skickligaste och djerfvaste jägare

i hela trakten.

Sedan man i Fiskernäs gjort de noggrannaste

efterfrågningar angående kapten Griffin, men icke

träffat någon, som hade någon upplysning att med-

dela, lyftade man åter ankar. Man tänkte fullfölja

den plan man uppgjort, att fara rundtomkring Grön-

lands kuster, och satte nu kurs på Melvillesbugten.

Man for från den ena hamnen till den andra

och satte sig öfver allt i förbindelse med de inföd-

da, dels för att köpa hvad man behöfde, dels för

att spörja efter Griffin. Robert hade gjort Hans

bekant med målet för resan, och denne gjorde ho-

nom goda tjenster så väl då det gällde en handel

som att uppspana något spår, som kunde föra dem

på rätt väg. Några infödingar, med hvilka Hans

gaf sig i samtal, sade honom att de på en af sina

jagtresor sett ett sådant skepp, som han beskref,

ligga för ankar vid Cap Riley, inneslutet af is, men

rikligen försedt med lifsmedel. Besättningen hade

varit frisk och vid godt mod, och man hade endast

väntat att isen skulle bryta upp för att vidare fort-sätta resan. Detta hade skett för ungefär nio må-

nader sedan.

Ehuru knapphändig denna underrättelse var,

ingaf hon likväl nya förhoppningar. Kanske låge

fartyget ännu qvar på det antydda stället, och utan

lång rådplägning beslöt man att uppsöka Cap Riley.

Funne man ej något skepp der, kunde man åtmin-

stone erhålla visshet, om det verkligen var Ellenor,

som eskimåerna berättade sig der hafva sett.

Cap Riley låg långt borta, men hvarken af-

stånd eller mödor afskräckte kapten Becker och

hans raska följeslagare. Ju längre man trängde fram

mot norr, dess mer hopade sig de svårigheter man

hade att bekämpa. Stundom lägrade sig en så tät

mist öfver hafvet, att man icke kunde se ett par

steg ifrån sig, och dessutom hade man väldiga mas-

sor af drifis att bryta sig igenom, och hotades ofta

af dem med ögonblicklig undergång. Den största

fara man mötte var en häftig storm, som dref berg-

höga ismassor mot skeppet. Som man befann sig

nära land, lät kaptenen styra in i en vik. Man lade

Hoppet för tre ankare; men det dröjde icke länge

förrän det ena ankartåget sprang efter det andra,

liksom om det varit strängar på ett instrument, och

skeppet slungades åter ut i öppna hafvet. Kap-

tenen förlorade dock ej sin lugna fattning, och hans

föredöme utöfvade ett godt inflytande på besätt-

ningen. Alla man arbetade med ifver, snart lydde

åter Hoppet rodret. Men faran var dock ej ännuförbi, och först mot morgonen, då man kora ut

från drifisen och stormen började lägga sig, kunde

folket andas lugnare och i en kort sömn återhemta

sig från den ångest och de mödor de utstått un-

der natten.

Kaptenen, förste styrmannen Lowell och Robert

hade icke ett ögonblick lemnat däcket.

»Du vet nu, Robert», sade kaptenen, »hvad

det vill säga att kämpa mot polarhafvets faror.»

»Ja, och jag tillstår, att de äro vida större än

jag föreställt mig. Mången gång trodde jag i natt,

att vår undergång var oundviklig, och det är en-

dast ert mod och er skicklighet, kapten Becker,

som vi ha att tacka för vår räddning.»

»Vår räddning har kommit derofvan ifrån»,

svarade kaptenen med en blick mot himlen; »Gud

har underbart skyddat oss. — Nu är det fråga,

om vi skola fortsätta kosan mot Cap Riley eller

söka oss en tillflyktsort, der vi kunna lägga oss

i vinterläger. Farorna blifva från denna stund allt

större och fruktansvärdare.»

»Ack nej, kapten, det kan ej vara ert allvar

att redan nu gå till ankars», återtog Robert ifrigt.

»Gud skall skydda oss som hittills. Jag skulle ej

under hela vintern ha någon lugn stund, om vi

icke åtminstone uppnått Cap Riley. Mod, kapten!

Det gäller min fars räddning.»

»I Guds namn då!» svarade kaptenen. »Du

är en rask pojke, min son! Välan vi skola göra allt,som står i våra krafter, och duka vi under, så ha

vi åtminstone uppfyllt vår skyldighet!»

Man seglade vidare, och mot kaptenens förvän-

tan blef hafvet allt isfriare ju högre man kom mot

norden.

Väderleken fortfor att vara gynnande, solen

sken klar från molnfri himmel, och kaptenens be-

räkningar visade, att man ej kunde vara långt från

Cap Riley.

»I morgon äro vi framme, hoppas jag», sade

han till Robert, som otåligt sökte att få reda på

saken.

Natten kom, men så nära målet, kunde Robert

ej få en blund i sina ögon. Han skulle nu åter-

finna sin far, eller åtminstone få veta om han ännu

lefde. Då morgonen grydde, steg han upp i mast-

korgen och riktade sin kikare åt det håll, der han

hoppades få se ytlinierna af Cap Riley dyka upp

ur hafvet.

»Du är tidigt på din post», ropade kaptenen,

som något sednare kom upp på däcket. »Ännu

förgå flere timmar, innan vi komma land så nära,

att vi kunna upptäcka kusten.»

»Gör ingenting, kapten!» svarade Robert. »Jag

vill vara den förste som får land i sigte. Luften

är ren, så att man bör kunna se kusterna på

långt håll.»

Kaptenen smålog vid ynglingens ifver. Robert

fortsatte sitt spejarekall utan att bry sig om något

annat. Med den framryckande dagen, steg ett halft

genomskinligt töcken upp ur hafvet, men Robert

lemnade dock ej sin utkik, i förhoppning att mid-

dagssolen skulle skingra dimmorna. Så skedde ock;

horisonten aftecknade sig åter klar mot den gröna

vattenytan, och i detsamma skallade ett fröjderop

från mastkorgen.

»Land, kapten Becker!» ropade Robert och

svingade sin mössa öfver hufvudet. »Jag ser tvänne

klipphöjder eller stora stenhopar. Kan det vara

Cap Riley?»

Sedan kaptenen satt kikaren för ögat, bekräf-

tade han, att man nu hade det efterlängtade målet

i sigte, och der blef en allmän glädje ombord.

»På ena klipphöjden», ropade åter Robert, »ser

jag en flaggstång med ett klot på toppen.»

Alla kikare, som funnos på Hoppet, voro i

bruk, och hvar och en upptäckte detsamma som

Robert.

Ändtligen kastade man ankare vid den låga

kusten; en båt sattes ut, och kaptenen, förste styr-

mannen och Robert jemte Hans och några af be-

sättningen rodde till land. Robert var den förste

som hoppade ur båten och ilade till klippan. De

andra följde raskt efter. Utom signalstången, som

man fann icke vara upprest af eskimåer, såg man

ingenting anmärkningsvärdt. Men ett kort stycke

derifrån, på en landtunga, som mot norr var skyd-

dad af klippor, upptäckte kapten Becker tydligamärken efter fem boningar. Närmast intill klip-

porna låg vittrad kalksten i fyra cirkelrunda kret-

sar och omgifven af större stenar, hvilka tycktes

hafva uppburit ett tälttak. Några fyrkantiga sten-

hällar lågo derinom och hade sannolikt tjenat till

eldstad. Något längre bort från klipporna, men i

samma linie med de nyssnämnde ruinerna, befanns

en större inhägnad plats, med ingången mot söder.

Det var ett trekantigt rum, inneslutet af på hvar-

andra lagda stenar. Nästan midt i denna trekant

lågo skäl- och fågelben, och vid klippans fot fann

Hans ett stycke af en segelduk. På stranden, en

tjugo till trettio steg längre bort, låg en hop små

brädbitar, målade gröna, hvita och svarta, uppen-

bart delar af en båt, bestämda till bränsle.

»Detta allt är tecken nog», yttrade kapten

Becker, »att ett fartyg legat för ankar härstädes

en längre tid. Månne det varit Ellenor eller nå-

got annat? Låtom oss antaga det första, så länge

vi ej upptäcka något, som bevisar motsatsen.»

»Men hvad skola vi göra?» frågade Robert

bedröfvad. »Ingenting antyder hvilken riktning min

far tagit, då han lemnade detta ställe.»

»Vi måste framför allt vidare undersöka ku-

sten», svarade kaptenen. »Vi dela oss i tre partier,

det ena går åt höger af stranden, det andra åt:

venster och det tredje inåt landet. Före solned-

gången träffas vi åter här.»

Förslaget antogs och sattes genast i verket.Kapten Becker med några man vände sig åt ven-

ster, Lowell åt höger, och Robert och Hans gingo

inåt landet. Det dröjde ej länge förr än man hör-

de ett böss-skott från den riktning kapten Becker

tagit, derpå följde ännu ett och vidare ett tredje.

Detta var ett förut öfverenskommet tecken, i den

händelse man gjorde någon synnerlig upptäckt.

Robert och förste styrmannen vände om med

raska steg.

»Funnet, funnet!» ropade kaptenen emot dem.

»Nu ha vi visshet! Kapten Griffin har varit här.

Se här, mina vänner, de tydliga bevisen!»

Första anblicken, som mötte de framilande,

väckte hos dem sorgliga känslor. Det var tre graf-

var midt i en öken af is och sten. Grafkullarne

voro sorgfälligt täckta med flata kalkstenar och

försedda med inskrifter, som tillkännagåfvo, att

tre sjömän hvilade der. Namnen voro Braim,

Hartwell och Torrington. Vid det första och

sista var dödsdagen utsatt: 1 Januari och 3 April,

med tillägg: »aflidna ombord på Ellenor.»

»Jag kände mycket väl de tre raska män, som

sofva här den eviga sömnen», sade kaptenen; »och

inskriften »aflidna ombord» bevisar tydligt, att Elle-

nor ännu den 3 April var välbehållet. En stor

tröst för dig, Robert, och för oss alla! Några spill-

ror, som tala om ett skeppsbrott, ha vi icke sett;

således är det klart att Ellenor kommit ut ur isen

och fortsatt sin färd. Men låtom oss leta vidare.»Något österut, mot stranden till, upptäckte man

en stor svart fläck, der man fann några spikar,

jernringar och andra jernsaker; här måste alltså va-

rit en smedja. Närmare stranden, men mera söderut,

såg man tydligt att timmermannen haft sin verk-

stad. Ungefär fyrahundra steg från grafvarna fann

man stället, der ett litet hus hade stått. Litet

längre bort låg en hop af flere hundra bleckdosor,

i hvilka man fordom förvarat kött, men som nu

voro fyllda med sten, förmodligen för att tjena till

ballast för båtarne. Man fann till och med en liten

trädgårdsanläggning, der en flitig hand planterat

mossväxter och sippor. Detta antydde på att man

ämnat antingen stanna här en längre tid eller ock

komma tillbaka.

Dessutom fann man segelduksstycken, tågän-

dar, stäfver efter fat, jernsaker, ett sängtäcke, ett

par handskar, en nyckel, ett messingsbeslag, som

troligen suttit på en skeppskista, med ett ord, en

mängd saker, som vittnade om att kapten Griffin

länge härstädes haft sitt vinterläger.

»Allt hvad vi här ha funnit», yttrade kaptenen,

sedan han noga betraktat allt, »bevisar att vår vän

legat här förliden vinter. Som endast tre man af

Eliehors talrika besättning aflidit under vinterns lopp,

så komma vi till den glädjande slutsatsen, att hel-

sotillståndet varit godt och lifsmedel icke saknats.

Åtskilliga af de här qvarlemnade sakerna föranleda

mig till en annan slutsats, den nämligen, att afre-san skett i största hast. Troligen har det blåst en

varmare vind, eller har Ellenor på ett eller annat

sätt blifvit fri från sina isbojor, hvarföre Griffin be-

gagnat sig af tillfället för att gå ut i öppen sjö.

Jag kan lätt föreställa mig den brådska med hvil-

ken man brutit upp, så att den ene lemnat sina

handskar, den andre sin nyckel, den tredje sitt täcke

i sticket, för att i rättan tid komma ombord. Men

nu är frågan: hvarthän har Griffin styrt sin kosa?

Derom sväfva vi i mörker. Jag håller före, att som

vi ej söderut funnit något spår af Ellenor, måste

vi fortsätta våra forskningar norrut. Men årstiden

är visserligen långt framskriden, och vi måste såle-

des vara beredda på att tillbringa en vinter i isen.

Jag vill icke ensam afgöra det. Säg er mening,

god" vänner!»

Förste styrmannen, Robert, doktorn och alla

röstade enstämmigt för att fortsätta färden. De

förutsågo väl alla de lidanden och umbäranden de

gingo till mötes, men de voro vid godt mod. An-

karet lättades derföre, och det bar längre upp mot

nordens isiga trakter.

Några dagar efter afresan från Cap Riley

kommo våra vänner till en vik, der de, så långt

aflägset, icke hade hoppats finna några mennisko-

boningar. De blefvo derföre mycket öfverraskade,

då de sågo en mängd eskimåer på stranden. Kap-

tenen och Robert togo Hans med sig och foro iland. Den sednare inlät sig i samtal med sina

landsmän och frågade dem, såsom vanligt, efter un-

derrättelser om kapten Griffin. Men de kände in-

genting om honom. De voro jägare och fiskare,

som med qvinnor och barn endast på obestämd tid

nedsatt sig i denna trakt och ämnade vid vinterns

inbrott draga vidare mot söder. Kapten Becker

var i begrepp att lemna dem, då Hans höll honom

tillbaka.

»Detta är sannolikt», sade han, »det sista till-

fälle som erbjuder oss att få hundar och slädar.»

»Hundar och slädar?» upprepade kaptenen.

»Ah», tillade han efter någon besinning, »du har

rätt, kära Hans! De kunna vara oss till mycken

nytta i vårt vinterläger. Men hvar skola vi få föda

åt hundarne?»

»Låt det bli min sorg, herr kapten!» svarade

Hans. »Eskimå-hundarne äro inga läckergommar,

de äta hvad som helst, björn- och skälkött, till och

med fiskhufvun och annat affall. Endast salt kött

äta de ej. Så länge jag har krut och kulor, skall

icke föda fattas.»

»Nå, fråga då dina landsmän, om de vilja af-

stå några hundspann åt oss.»

Eskimåerna funnos benägna att ingå på han-

deln; man kom öfverens om ett billigt pris, och

Hans valde i den rika skaran femtio de bästa hun-

darne, hvilka fördes ombord på Hoppet, der man

inrättade ett stall åt dem. Sedan tog Hans sinbössa för att gå ut på jagt. Robert och läkaren

voro genast beredda att göra honom sällskap. Hans

hade hört af eskimåerna, att i en vik litet längre

bort funnos narvaler i mängd. Detta föranledde

kaptenen att bemanna en båt, hvari han med sina

jagtkamrater for till det anvisade stället.

Efter en timmas rodd kommo de till viken.

Eskimåerne hade rätt; man fick syn på fem till

sex narvaler, som tumlade om i vattnet. De voro

icke alls skygga; båten stannade snart i skotthåll.

Hans lyfte sin bössa och sköt. Ett af de stora

djuren hoppade i detsamma högt öfver vågorna, föll

tungt tillbaka, gjorde ett par ryckningar och vände

sig sedan på ryggen.

»Den ha vi, han är död», sade Hans förnöjd.

»Kulan gick genom ögat in i hjernan. Men se, de

andra togo ej till flykten, de simma omkring sin

döda kamrat, liksom om ingenting hade händt. Herr

Robert, nu kan ni försöka er lycka; men sigta på

hufvudet; ty eljest aktar en narval en kula lika li-

tet som en ärt.»

Läkaren och Robert lade an och sköto på en

gång. Der uppkom en skummande hvirfvel i vatt-

net, kulorna hade träffat, men icke dödligt. Det

sargade djuret sköt med hufvudet förut ned i dju-

pet och försvann.

»Tålamod bara!» sade Hans, som åter laddat

sin bössa. »Han kommer snart upp igen för att

hemta luft.»Knappt hade narvalen åter stuckit upp sitt

hufvud, än skottet brann af. Hans sänkte bössan

med ett sjelfbelåtet leende. »Han har nog», sade

han.. »Der lägger han sig på rygg bredvid den

andre. Hundarne få der föda för ett par veckor.

Låt oss nu bogsera vårt byte till skeppet.»

Så skedde ock. En annan välbemannad båt

kom jägarne till hjelp, och vid aftonens inbrott upp-

nådde de Hoppet, togo narvalerna ombord och sön-

derstyckade dem. Man hade således riklig föda åt

sina hundar; och som det dagen derpå blåste upp

en gynnande vind, gick man åter till segels.

Ju högre man kom mot norr, dess mera öka-

de sig mödorna och farorna. I de sista dagarne

af September måste man uppgifva hoppet att kom-

ma längre, ty ett oöfverskådligt isfält sperrade vä-

gen. Efter en kort rådplägning beslöt man att söka

upp en hamn, der man kunde kasta ankar och in-

rätta sitt vinterläger.

Man satte nu en något sydligare kurs och upp-

nådde efter några dagars segling en vik, som var

fullkomligt isfri, emedan en brusande ström hade

der sitt utlopp. Några grönskande växter betäckte

flodstränderna, hvilket gaf en behaglig anblick. Vi-

ken var rundtomkring innesluten af höga klippor.

— Man kunde icke finna en förträffligare hamn.

Kaptenen styrde in i viken och träffade en

god ankargrund bakom några holmar, som skyddademot drifisen. Ankaret föll, för att icke lättas igen,

förr än vårsol åter lyste.

Nu skyndade man att göra sina förberedelser

för att fullt rustad möta vinterkölden. Kapten

Becker hade gjort den erfarenheten, att det säkra-

ste sättet att skydda sig mot klimatets stränghet

var att inrätta sina boningar på samma vis som

landets infödingar och lefva af samma slags föda

som de, dock naturligtvis med undvikande af den

osnygghet, som man vanligen träffar bland eskimå-

erna. Han lät utrymma skeppsrummet på alla der

befintliga förråder, hvilka fördes till ett slags ma-

gasin, som man uppbyggde på stranden. Nu kom-

mo hundarne och slädarne till pass, ty man måste

ut att göra en stor insamling af mossa. Ett tem-

ligen stort rum inrättades under däck, väggarne be-

kläddes med ett tjockt lager af mossa, likaså golf-

vet, och öfverdrogos sedan med segelduk. Ingången

var i skeppsrummet och bildade ett slags tunnel,

äfven mossbeklädd och försedd med så många för-

hängen och dörrar, att man någorlunda kunde ute-

hålla kölden.

Alla tecken bådade nu att vintern stod för

dörren. De fåglar, som vid ankomsten till viken

hade lifvat trakten, försvunno med ens. De drogo

åt söder. September var ännu ej halflklen, då en

så stark frost inträffade, att man efter en enda natt

kunde gå på isen rundtomkring fartyget och fara

med sina slädar i land.Sedan vinterboningarrie blifvit inrättade, hvil-

ket kostat många mödor och ansträngningar, höll

kapten Becker en rådplägning med sina reskamra-

ter. Det gällde sattet huru man nu skulle gå till

väga vid efterforskandet af kapten Griffin. Till sjös

kunde det icke ske, utan till lands, och det var

hufvudsakligen för detta ändamål som kaptenen skaf-

fat sig hundar och slädar.

»Någonstädes på grönländska kusten», sade han,

»måste vår vän uppehålla sig, derest han ännu lef-

ver. Det är således nödvändigt att vi söka fram-

tränga mot norr så långt som möjligt. För att

kunna göra detta måste vi här och hvar inrätta

stationer, der vi finna en tillflykt, utan att hvarje

gång behöfva återvända till skeppet. Förse vi dessa

stationer med tillräckliga förråd af lifsmedel, så

kunna vi väl tränga framåt en sextio, sjuttio mil.»

Detta förslag sattes genast i verket. Lifsme-

del lastades på slädarne för att föras till de statio-

ner man valde. Dessa slädar passade förträffligt för

sitt ändamål. Utom skoningen på medarne ingick

ej något jern i deras sammansättning. Alla deras

delar sammanhöllos medelst remmar och voro öf-

verdragna med skälskinn, så att de på samma gång

voro både lätta och starka. Det munförråd man

medtog bestod till det mesta af pemmican, eller

torkadt och pulveriseradt kött," inneslutet i bleck-

cylindrar, hvilka voro försedda med spetsiga ändar

för att kunna motstå isbjörnarne, i fall desse villeförsöka att komma åt innehållet. De öfriga lifsmedlen

förvarades i fat och kistor, hvilka voro starkt

beslagna med jern.

Manskapets beklädnad utgjordes af en rock

af buffelhud, hvartill kom en så kallad »sofsäck» af

björnhud, i hvilken man kunde krypa in, då man

måste tillbringa natten under öppen himmel. Dessutom

medfördes ett tält och vattentäta täcken.

Den 20 September var allt i beredskap för

resan. Att Robert var en af deltagarne behöfva vi

icke säga, och Hans var oumbärlig, ty ingen förstod

bättre än han att umgås med hundarne. Klockan

half ett lemnade de fartyget, under hurrarop

från de qvarblifvande. Först for Hans med sin

med sex hundar förspända släde, derpå följde fem

andra slädar med ett lika stort anspann, hvar och

en med en matros till körsven, och sist kom Robert,

som ville ha en öfverblick af det hela. En glatt

isgördel hade slagit sig kring stranden; färden gick

lustigt, och hundarne skällde muntert, då de efter

en lång hvila åter kommo ut i den friska vinterluften.

---

Med godt mod fortsatte våra »resenärer» färden

på sin obanade väg. Hundarne voro uthålliga

och bevisade sig som starka och snabba springare.

Robert, Hans och deras kamrater voro beväpnade

med bössor och långa knifvar. På Grönlands

kuster är det icke sällsynt att träffa på isbjörnar;

man måste derföre vara beredd på ett möte med

dessa fruktansvärda djur.

Aftonen inbröt, stjernorna tindrade, man måste

alltså tänka på ett nattläger. Hans styrde derföre

sin släda närmare mot stranden, der han såg några

öfverhängande klippor, under hvilka han hoppades

finna skydd mot nordanstormen. De öfriga slädar-

ne följde efter, och inom några ögonblick befunno

sig alla vid foten af klipporna. De blefvo på det

högsta öfverraskade, då de här funno flere små hyd-

dor uppförda af lösa stenar.

»Hvad betyder detta, Hans?» frågade Robert.

»Har slumpen fört oss till en eskimåby?»

»Nej, dessa hyddor äro icke bebodda», svarade

Hans. »Ingen trampad väg förer till dem. Månget

år måtte ha förflutit sedan menniskor vistats här.

Men låt oss tända en lampa och stiga in.»

Han hemtade från sin släde en stor jernlam-

pa, fyllde henne med tran och tände henne. Åt-

följd af Robert gick han in i hyddorna. De begge

första funno de tomma, men då Hans upplyfte skinn-

förhänget till den tredje hyddan, uppgåfvo han och

Robert ett rop af bestörtning. De stannade liksom

förstenade vid ingången och sågo med bleka ansig-

ten på hvarandra.

»Låt oss träda närmare», yttrade slutligen Hans,

sedan han åter kastat en blick in i hyddan. »De

arma varelserna der göra oss ej något ondt.»

Robert hade äfven sansat sig och steg in.Hans följde honom och belyste skådeplatsen med

upplyftad lampa. Det var en ohygglig syn som

mötte dem. Kring ett bord, på hvilket stod en

lampa utan olja, sutto, liksom om de ännu lefde,

fem menniskolik med svartnade läppar och djupt

insjunkna ögon. Deras kroppar, stelfrusna af den

eviga kölden, hade bibehållit sig nära oförändrade.

Man hade vid första blicken kunnat tro att de

slumrade. De sutto tillbakalutade, med armarne

slappt nedhängande och fötterna utsträckta. En

hund satt hopkrupen vid sin husbondes fötter,

och ett litet barn, höljdt i pelsverk, låg i sin

moders sköte.

Flere minuter betraktade Robert och Hans

den sorgliga gruppen.

»Hvilken olycka har här tilldragit sig?» fråga-

de Robert nästan hviskande.

Hans pekade mot de små rökhålen i taket,

hvilka voro alldeles tilltäppta af is och snö.

»Förmodligen», sade han, »hafva dessa stackars

menniskor nattetid blifvit öfverraskade af en snö-

storm, som tilltäppt rökhålen. Det är enda förkla-

ringen. De ha blifvit qväfda, och deras död måste

ha inträffat samtidigt.»

Robert var af samma tanke. Han föreslog

att man skulle begrafva dem. Hans var dertill ge-

nast beredd. Man hvälfde en grafhög af sten öfver

de döda och bad en andäktig bön för deras sjä-

lars salighet.Dagen derpå gjorde man en kortare resa, eme-

dan Hans måste skaflFa föda åt hundarne, hvilka

uthärdat ett helt dygn utan mat. Man gjorde halt

redan vid middagstiden. Hans menade att man i

närheten skulle finna skalar. En släde aflastades

derföre. Robert och Hans satte sig i och foro i

galopp öfver den glatta isbanan.

I början gick allt väl, men snart kommo de

på tunnare is. De gåfvo likväl ej någon akt på

denn$ omständighet, helst som Hans i detsamma

lät höra det glada ropet: »Skalar! skalar! De äro

våra! Framåt, framåt!»

En vak hade uppkommit i isen, och vid bräd-

den af denna lågo några skälar och solade sig.

Hundarne jagade framåt i fullaste fart, och han

hade kommit ett godt stycke, innan Robert gjorde

Hans uppmärksam på den svaga isen.

»Ah, vi äro, snart framme», svarade Hans.

»Vända om kunna vi icke, ty då gå vi miste om

bytet. Det bästa är att fara så fort som möjligt,

och nog bär isen, endast hundarne göra sin skyl-

dighet.»

Med rop och pisksmällar dref Hans på sina

springare, och dessa förökade farten till en otrolig

snabbhet. Endast ett litet stycke till, och man

skulle uppnå ett fastare isfält. Våra jägare sväf-

vade mellan hopp och fruktan, men just som de

trodde sig hafva öfverstått faran, tilldrog sig något

som de minst hade väntat. Hundarne stannadeplötsligt, förmodligen skrämda af den tunna och

sega isens vågformiga rörelse. Det var omöjligt att

åter sätta dem i språng, och inom få ögonblick var

det äfven försent. Isen brast under den venstra

meden, äfvenså under den främste hunden.

»Rädda er, herre!» ropade Hans. »Framåt!

Släpa er på magen öfver isen, och lemna släde och

hundar åt mig. Ännu är det icke farligt, endast

ni gör som jag säger.»

Robert följde instinktmessigt detta råd, lem-

nade släden och lade sig nedpå isen, hvarpå Hans

gaf honom en stöt, så att han for väl sina tio steg

framåt. Inom en half minut befann han sig på

fast is.

Hans gjorde emellertid en förtvillad ansträng-

ning att afskära hundarnes dragremmar och rädda

de stackars djuren. Han lutade sig framåt och

simmade nästa ögonblick i ismörjan. Robert fruk-

tade att se honom och hundarne sjunka, då det

slutligen lyckades den skicklige simmaren att af-

skära dragremmarne och hjelpa hundarne upp på

den fasta isen. Derpå skyndade han tillbaka till

släden och fastband vid den en lina, hvars ända

han tog i munnen och simmade mot iskanten. Men

hans ansträngningar att komma upp voro fruktlösa,

isen brast ständigt under honom, och på detta sätt

skulle hans krafter snart varit uttömda.

»Släden!» ropade då Robert. »Tag släden

till hjelp!»Hans förstod genast meningen. Han förde

släden tätt till isranden, lade sig på den med ena

knäet, gjorde sig så lätt som möjligt, sköt fram

bröstet, sträckte försigtigt ut armarne, skuttade till

hastigt i det han stötte tillbaka släden med fötter-

na, och kom sålunda lyckligt upp på det torra.

Den redlige Hans var räddad, Men han låg der

utan rörelse, lik en död. Robert gned hans stel-

nade lemmar, tog fram en liten flaska ur sitt bälte

och gaf honom något vin att dricka. Lifvet åter-

vände, och snart stod Hans upprätt.

»Se så», sade han, »tack, herr Robert! Låt

oss nu helsa på skälarne!»

Robert såg på honom förvånad. »Har icke

jagtlusten förgått dig, kära Hans?» frågade han.

»Nej, tvärtom», svarade han. »Sådana små

olyckshändelser äro vi eskimåer vana vid. Jag vill

icke för intet hafva utstått denna ångest. Jagten

skall åter sätta mitt blod i rörelse, och våra stac-

kars hundar behöfva mat.»

Han hade hållit fast linan, som var bunden i

släden, och drog således lätt upp denna på den

fasta isen. Derpå gjorde han åter seldonet i ord-

ning och spände för hundarne igen. Bössorna hade

man lyckligtvis qvar, de hade endast blifvit något

våta. Men Hans torkade och putsade dem, försåg

dem med ny laddning och skakade friskt krut på

fängpannorna. Skälarne lågo ännu qvar, ungefär

en hundra steg bort, somliga uppe på isen, andramed hufvudet öfver vattnet, och glodde nyfiket på

våra jägare.

Desse satte sig försigtigt i väg och stannade

bakom en snödrifva.

»Nu skola vi skjuta på en gång», sade Hans,

»för att få två stycken, ty vid första skott dyka de

andra ned och försvinna. Sigta på den der store

tröge besten, herr Robert, den som ligger närmast;

jag håller mig till kamraten. Är ni färdig?»

»Färdig.»

»Ge fyr!»

Tvänne skott brunno af. Skälarne plumsade

ned i vattnet, men två af dem blefvo liggande

orörliga.

»Väl träffadt!» jublade Hans. »Kulorna gingo

in i hufvudet. Ah, med liten öfning blir ni en

skicklig skytt.»

De skyndade att hemta sitt byte Hans skar

upp skälarne, kastade innanmätena för hundarne,

tog fram sin lilla yxa från bältet och styckade rof-

vet, som lastades på släden. Derpå tillträddes

återresan.

Der blef muntert i lägret, då de återkommo

till kamraterna; hundarne tjöto af glädje, när de

fingo sin efterlängtade föda. Som den korta dagen

redan var till ända, beslöt man att här tillbringa

natten. Slädarne ställdes i en krets och bildade

sålunda en vagnborg, inom hvilken man skulle ligga.

Hvar och en kröp in i sin »sofsäck», höljde öfversig med pelsar, och inom kort lågo alla i djup

sömn. Der rådde en djup tystnad rundt omkring,

man hörde endast då och då en snarkning, eller

morrandet af en hund, som blifvit ofredad af någon

bland kamraterna.

Ett rödt skimmer i öster förkunnade morgo-

nen, ingenting hade hittills oroat de sofvande, men

nu var det något som nosade på slädarne och sökte

stöta omkull en och annan af dem. En dof flås-

ning lät höra sig; hundarne vaknade först, och se-

dan den vaksamme Hans.

Djurens oro bevisade att det var något ovan-

ligt å färde, hvarföre Hans genast grep sin bössa

och reste sig försigtigt och lyssnande. En blick

öfver slädarne var nog. En väldig isbjörn smög

utanför lägret och visade god lust att göra en på-

helsning derinne.

»Bra, att slädarne äro så fast bundna», mum-

lade Hans, »eljest kunde Nalle öfverraskat oss i

sömnen. Nu är han välkommen. Vänta, jag skall

ge dig något i pelsen, som skall förvåna dig.»

Morgongryningen var redan så långt framskri-

den, att man tydligt såg konturerna af björnen.

Och som denne i detsamma visade sig utanför en

liten öppning mellan ett par slädar, tog Hans till-

fället i akt, sigtade och sköt. Björnen brummade

af raseri, kulan hade träffat, men icke dödligt.

Nalle gjorde ett nytt anfall på slädarne och skaka-de dem väldigt. Klokare hade dock varit, om han

tagit till flykten, ty skottet hade satt lif i lägret.

»Hvad står på, hvad står på?» skreko de yr-

vakna kamraterna.

»Upp, upp!» svarade Hans. »Bössan i hand!

Vi ha fått ett besök på morgonqvisten.»

Björnen brummade, hundarne tjöto, det behöf-

des icke mer för att ge vigt åt uppmaningen. Man

var snart färdig att mottaga sin gäst med varma

servetter. Sex bössor voro genast riktade mot ho-

nom, som icke lät oroa sig på minsta sätt. En

skarp eld började,, hvarhelst björnen blef synlig, fick

han en kula i pelsen. Men han stod länge ut med

denna traktering, ristade sig endast, liksom om han

velat skaka kulorna af sig,

»Nej se, der är en liten en också!» yttrade

Hans. »Det är en björninna! Deraf hennes vildhet

och hårdnackenhet. Hon har fått väder på skäl-

köttet; det hade varit en läckerbit för hennes un-

ge. Men björnskinkor smaka ej heller illa. Ut

derföre! Framåt!»

Han hoppade öfver slädarne, och Robert följ-

de genast efter. Björninnan hade nu beslutat sig

att fly, men hon kom icke fort nog, ungen hin-

drade henne. Hon stannade derföre, vände sig om

mot sina förföljare, reste sig upp på bakbenen och

visade ett blodrödt gap, väpnadt med tvänne glän-

sande tandrader. Robert och Hans höllo stånd och

fyrade på en gång af sina bössor. Kulorna hadeträffat, björninnan slog vildt omkring sig med fram-

tassarna och lät höra ett läte af smärta och raseri.

Ett ögonblick såg det ut som om hon ville störta

sig på sina djerfva motståndare, men skallet af nå-

gra hundar, som rusade fram, kom henne på andra

tankar. Hon stötte till ungen med nosen, så att

han flög ett stycke framåt, hvarpå hon luffade efter.

Hundarne omringade henne, men hon aktade icke

på dem, hon var endast bekymrad om sin unge.

Denne fick sig en stöt igen, derpå vände hon sig

mot sina förföljare, för att gifva honom tid att kom-

ma undan. Men den dumme sonen stannade alltid

på den fläck, dit modren slungat honom, och vän-

tade helt lugnt tills mamma återkom till honom.

Så gick det en lång stund, hvarunder Hans och

Robert fingo tid att åter ladda sina bössor och

komma efter.

Hundarne drefvo emellertid björnhonan in i en

trång och stenig dal, der hon hade svårt att kom-

ma fort. Hon gick allt långsammare, ungen var

alldeles uttröttad, och begge blefvo åter omringade

af hundarne.

Robert och Hans nalkades stället. Björninnan

skred endast steg för steg tillbaka, reste sig upp-

rätt, tog ungen mellan bakbenen och slog med

framramarne mot hundarne. Det såg ut som om

det varit ett par qvarnvingar som rört sig i luften.

Allt emellanåt högg hon med sina hvita tänder efter

sina angripare.

Då Hans och Robert kommit till stridsplatsen,

tycktes ungen ha hvilat sig något, ty han höll nu

jemnare steg med modren. Men hundarne kunde

icke låta bli dem, utan svärmade omkring dem som

bromsar. Hans ropade hundarne vid namn för att

få dem ifrån björnhonan, men i stridshettan lyss-

nade de ej till hans röst.

»De dumma djuren!» sade han förargad. »Jag

måste skjuta, äfven med fara att såra någon af dem.

Bättre så, än att fienden gör alldeles ända på en

och annan af dem.»

Hans lyfte bössan, sigtade noga och afvaktade

ett gynsamt ögonblick för att trycka af. Kulan

gjorde sin tjenst, björninnan föll till marken, träffad

midt i hufvudet. Hundarne föllo nu öfver den lilla

björnen, och striden var dermed slut.

De andra skyttarne hunno nu först fram till

valplatsen och hjelpte Hans att afpelsa den slagne

fienden. Köttet lemnade en ypperlig föda åt hun-

darne. Deras husbönder höllo sig deremot till den

unga björnen och tillagade sig en förträfflig stek

till frukost.

Först mot middagen blef man färdig att fort-

sätta resan. Den var mödosam, men man uthär-

dade ståndaktigt alla besvärligheter. Kölden var i

ständigt tilltagande. Man hade redan anlagt två

stationer eller nederlag för proviant, på behörigt

afstånd från hvarandra och från hufvudstationen.

Det var nu fråga om att äfven anlägga den tredje.Men Robert ville innan dess tränga upp mot norr

så långt som möjligt. Han hoppades alltjemnt att

finna något spår efter sin far. Men då de slutligen

kommo till ett brant isberg, som sperrade vägen

för dem, och de förgäfves försökt att kringgå det,

beslöto de att vid dess fot inrätta den sista statio-

nen. Provianten lades i en håla, som de påträf-

fade; de vältrade stora stenblock deröfver, lade

mindre stenar ofvanpå och skottade slutligen sand

och snö deröfver. Derpå höggo de en vak i isen

och göto vatten öfver alltsammans. De trodde sig

nu gått så klokt till väga, att isbjörnarne förr skulle

förderfva klorna på sig, än komma åt provianten.

Innan återresan företogs, ströfvade Robert och

Hans en hel dag omkring i trakten, men de upp-

täckte intet af hvad de önskade. Man måste såle-

des begifva sig på hemvägen.

Resan gick nu mycket snabbare, emedan slä-

darne voro tomma och lätta, hundarne uthvilade och

väl födda, och isbanan jemn som en spegel. De

uppnådde slutligen skeppet och helsades med jubel.

Alla voro välbehållna, med undantag af några smärre

frostskader, men dessa veko snart under läkarens

behandling.

Man hade nu kommit till sednare hälften af

Oktober, och den halfåriga vinternatten ryckte allt

närmare. I början af November höjde sig solen ej

öfver himlabrynet, utan stannade der liksom fast-bunden. Men dagsljuset var stundom af en egen-

artad skönhet. Ett rosigt skimmer utbredde sig

öfver himlen, blekast i zenith, sedan öfvergående

från rödt till violett, och från violett till ett skim-

rande purpur, som bebrämade hela horisonten.

Då fullmånen gick upp, såg han i början ut

som en stor lusteld, och ju högre han steg, dess

mer silfver göt han öfver de glänsande ismassorna

och utbredde ett mildt ljus öfver snöfälten. Stjer-

norna gnistrade ej mer, utan brunno i en stilla

glans; de sågo ut som hål borrade i det djupblå

hvalfvet.

Vinternatten var snart inne. Mot slutet af

November såg man endast en svag lysning åt sol-

kanten, den korta dagen förvandlade sig till en dy-

ster skymning, och det var blott med ansträngning

man kunde läsa i bok.

Ehuru sorgfälligt man inrättat sin vinterbo-

ning, led man dock af kölden. Tvänne ugnar höl-

los jemt eldade, men då man vaknade om morgo-

nen, voro hufvudkuddarne öfverdragna med is. Fly-

tande vatten fann man icke mer; ville man dricka,

måste man först smälta stenhårda isstycken, och

satte man bägaren ifrån sig, så var vattnet deri inom

några minuter åter bottenfruset. Alla ätliga varor

blefvo likaledes hårda och fasta som sten. Man

måste sönderhugga faten tillika med deras innehåll

för att komma åt ptovianten. Så var det med

köttet och fläsket, så äfven med torkade äpplen

och andra frukter. Oljan var en hård gulaktig

sammangyttring, och smöret, som undergått mindre

förändring, måste dock brytas upp ur fatet. Ingen

mat var åtkomlig för knifvar, skedar och gafflar;

nej, man måste använda yxor och handspakar.

Kaptenen hade sörjt för en varm beklädnad

åt manskapet. Hvar och en hade eskimå-stöflar

af hund- eller skälskinn med det ludna inåt, och

var för öfrigt höljd i pelsverk från hufvud till fot.

Man bar en kapuschong kring hufvudet och äfven,

när det var mycket kallt, en mask för ansigtet

Gick man ut i fria luften, var det bäst att hålla

munnen tätt tillsluten och endast andas genom näs-

borrarne. Det var farligt att tala, och begick

man den oförsigtigheten att sticka ut tungan, så

frös hon genast fast vid istapparne i skägget. Icke

blott skägget, utan äfven ögonhåren och det fina

hårfjunet på öronen blefvo öfverdragna med is. Rör-

de man med blotta banden vid kallt jern eller stål,

hade detta samma verkan som ett stycke jern i

glödgadt tillstånd, skinnet på fingrarne lossnade vid

beröringen.

Robert led i början mycket af denna förskräck-

liga köld, men han vande sig småningom dervid,

och erfarenheten var här såsom vanligt en god lär-

mästarinna.

Lifvet ombord var enformigt. Robert steg

upp klockan sju, liksom de öfrige. Först drack

han ett glas kallt vatten på sängen, sedan gned hankroppen med snö och en grof handduk, klädde sig

så skyndsammast som möjligt och gick upp på för-

däck, der han gjorde några slag, tills kölden dref

honom ned igen. Varmt kaffe, bröd af maismjöl,

eller hvad annars han fick till frukost, förtärde han

med bästa aptit; derpå gjorde han åter en van-

dring på däck och fann vid återkomsten tempera-

turen rätt behaglig i kajutan, ehuru thermometern

äfven der stod under fryspunkten.

Vanligen klockan half elfva samlade sig befä-

let och en del af manskapet ute på isen, der de

roade sig med fotboll och kälkåkning, så länge kraf-

terna tilläto; derpå tog man stundom sina bössor

och ströfvade ut på jagt i närmaste omgifning.

Klockan tu åt man middag, och det öfriga af da-

gen sysselsatte man sig så godt man kunde

Robert fann något hemskt i den djupa ensam-

heten och tystnaden, som rådde i hela naturen.

Allt lif tycktes utdödt, liksom om det aldrig skulle

vakna mer. Under flere månader smög ej något

annat lefvande väsende kring skeppet, än då och

då en polarräf eller en skäl. De tusen fåglar, som

befolka detta land under den korta sommaren, voro

försvunna. De andartade fåglarne snattrade nu vid

de stora vikarne och floderna i det mildare söder.

Fiskmåsarne hade sökt upp öppet vatten, och kor-

pen sjelf, som eljest är framme öfver allt annorstä-

des under vintern, hade flytt till ett mildare kli-mat. Med ett ord, hvarken öra eller öga förspor-

de minsta tecken till lif i denna eviga natt.

Vintern var lång, men hade dock ett slut.

Den 21 Januari såg man ändtligen vid middagsti-

den första spåret till det återvändande ljuset. Det

var väl endast endast en svag, gulaktig färgskift-

ning på södra horisonten, men hvarje hjerta ombord

helsade med glädje denna ljufva morgongryning, ty

den långa vinternatten hade icke undgått att för-

stämma det eljest sä raska folket.

Robert hade dock hållit sig vid godt mod och

med sitt muntra lynne sökt att äfven uppmuntra

besättningen. Han drog försorg om många små ro-

liga tillställningar, om lekar och lustbarheter, för

att hålla sinnena friska och muntra. Kaptenen kun-

de icke undgå att berömma honom härför.

»Ingenting att berömma, kapten», svarade Ro-

bert »Det är för min fars skull vi alla lida, och

måste icke jag då föregå de andra med godt ex-

empel. Om ock alla hänga hufvudet och misströ-

sta, jag får icke göra det!»

Dagens ljus steg småningom allt högre upp,

de dystra ansigtena blefvo gladare, de sjuke blefvo

bättre, hoppet om befrielse från denna isöken lif—

vade allas hjertan. Den 21 April kunde man släc-

ka lampan i kajutan och liksom den öfriga verlden

nöja sig med solens ljus. Det ena vårtecknet vi-

sade sig efter det andra. En ensam snösparf in-

fann sig som sommarens förste budbärare. Fisk-måsar kretsade åter öfver ismassorna och slogo ned

kring fartyget, der de som läckerbitar förtärde det

affall man kastat ut från köket. Ejdergäss och

andra vandringsfåglar drogo i stora skaror genom

luften; de trängtade tillbaka till sin kära korta

sommar i norden. Man hade nu också kommit till

medlet af Maj.

Men ännu låg skeppet i sina isbojor; det tyck-

tes som om dessa aldrig ville smälta.

Den sista Maj uppstod en förfärlig snöstorm,

som varade hela dagen och följande natt, tills mot

morgonen man hörde ett väldigt brakande och skep-

pet kom i rörelse, liksom om det hade häfts af

vilda vågor. Man skyndade med förskräckelse upp

på däck, och nu såg man orsaken till denna ovan-

liga företeelse. Rundtomkring drefvo stora ismas-

sor, hvilka stormade mot skeppet, liksom om det

velat sönderklämma det. Man afbidade med äng-

slan hvad slutet skulle bli. Plötsligen sköt sig ett

ofantligt isblock under kölen, höjde upp skeppet och

kastade det närmare stranden, der det blef liggan-

de orörligt och liksom räddadt genom ett underverk.

Dagen derpå visade sig en glädjande syn; stor-

men hade fejat viken ren ifrån is, man hade klart

vatten rundtomkring. Nu gällde det blott att kom-

ma ut från strandisen, och detta lyckades ock. Man

gungade åter i öppen sjö.Våren var kommen, icke blott fåglar visade

sig, utan äfven insekter; plantor och gräs stucko

upp på flodstranden. Den 6 Juni fångade Robert

en fluga, som surrade kring hans hufvud, och Hans

kom med en puppa, hvarur en brokig fjäril arbe-

tade sig ut Ripor och snäppor fladdrade kring

fartyget; der var solljus och fägelqvitter, der var

lust och fröjd.

Nu hade man obehindradt kunnat anträda åter-

resan, men derpå tänkte naturligtvis ingen. Kap-

tenen begagnade de första dagarne i Juni till att

återbringa allt ombord i dess förra skick, och se-

dan höll han med Robert och sina närmsta män

en rådplägning om bästa sättet att åter börja forsk-

ningarne efter kapten Griffin. Hundar och slädar

befunnos i godt stånd, alla af besättningen vid bä-

sta helsa, och kaptenen utvalde de bästa karlarne

för att vara honom följaktige på den färd han nu

ville företaga. De andra deltagarne voro naturligt-

vis Robert och Hans, och skeppsläkaren slöt sig till

dem. Befälet ombord lemnades åt Lowell, som

skulle förblifva liggande i viken, tills man återkom-

me, och i ingen händelse aflägsna sig derifrån.

Man bröt upp en klar Junimorgon i samma

riktning som Robert och Hans hade tagit, då de

voro ute och anlade proviantmagasinerna. Det gick

nu icke så lätt som då, man hade ej mer en fast

isbana att fara på, utan oftast djupa snödrifvor att

arbeta sig igenom. Men man besegrade alla hin-der och kom efter ett par dagar till första statio-

nen, der man nedlagt lifsmedel, Tvärtemot hvad

man hoppats fann man här en vild förstörelse. Is-

björnarne hade kastat sten- och sandmassorna vidt

omkring, äfvenså stenblocken, och gjort sig ett godt

kalas i det väl försedda visthuset. Af tunnor och

fat fann man endast spillror. Kaffe, gammal segel-

duk, mjöl, bröd, allt hade de objudna gästerna för-

tärt eller sönderrifvit. Endast ett par små fat med

salt kött och bleckcylindrarne, som innehöllo pre-

parerade födoämnen, lågo qvar. Detta sednare var

en glädjande upptäckt, man hade lifsmedel för fjor-

ton dagar, och tröstade sig således lätt öfver för-

lusten af det öfriga.

Den andra depoten fann man i lika tillstånd

som den första, men till all glädje befanns den tre-

dje orörd, ehuru man äfven der fann spår efter de

vilda påhelsarne. Här fann man proviant för ett

par månader.

Ett tält blef uppslaget här; man hvilade sig

ett par dagar efter alla de mödor man utstått.

Men Robert kunde ej tänka på någon ro.

»Tiden är dyrbar», sade han till kaptenen. »Hvarje

stund vi dröja här kan vara en lidandets stund för

min far. Tillåt åtminstone mig, sonen, att få be-

gynna efterforskningen.»

»Nej, vi följa dig alla», svarade kaptenen. »I

god tid i morgon bryta vi upp. Vi dela oss i två

flockar oclr förse oss med lifsmedel för åtta dagar,efter hvilken tid vi åter mötas här, sedan vi i oli-

ka riktningar genomströfvat trakten.»

Robert ansåg riktningen norrut leda säkrast

till målet, hvarföre han ville taga den i sällskap

med Hans. Kaptenen förklarade sig för att följa

dem. Redan på qvällen förut gjordes slädarne i

ordning och lastades med lifsmedel, hackor, spadar,

tåg och allt annat som kunde vara af nöden. Ti-

digt på morgonen skedde uppbrottet; läkaren med

sina följeslagare vände sig åt höger, och kaptenen

med sina for mot den isbetäckta bergskedjan.

Allt gick lyckligt och väl tills man kom till

foten af berget och uppstigandet skulle börja. Här

var icke att tänka på någon stig eller väg. Man

sträfvade dock uppför så godt man kunde och kom

till isregionen, der man här och hvar träffade fem

till sex hundra fot höga, lodräta väggar. De djerf-

ve klättrarne trängde uppåt emellertid, förbi af-

grunder, der en enda slintning skulle medfört en

säker död; öfver snöfält, under hvilka förrädiska

remnor kanske gapade mot dem, hotande att upp-

sluka dem; öfver klyftor, der en svag, vacklande

bräda måste tjena till bro. Flere gånger måste

man göra långa omvägar, emedan man kom till så

breda svalg, att den lilla brädan icke räckte till

att. sammanbinda de begge väggarne; flere gånger

måste man ock hugga trappsteg i isen, der den

glatta isväggen icke gaf något fäste för foten.

Besvärligast var det att föra fram hundarneoch slädarne. Man måste ofta lassa af, för att styck-

vis transportera sakerna uppför isväggen. Det ko-

stade, som man finner, den allrastörsta ansträngning

att komma uppför denna väg, som gestaltade sig

på tusenfaldigt sätt, och sedan man i några timmar

hade gått, klättrat, krupit och åkt, voro nästan alla

krafter medtagne. Ännu en timme, och man för-

mådde icke mer. Kapten Becker vid sina fram-

skridna år var nästan vanmäktig, och Hans satt

skälfvande på en snödrifva, en bild af utmattning.

Hundarne hade lagt sig och flämtade som blåsbäl-

gar. Robert ensam stod ännu upprätt. Tanken

på hans far ingaf honom mod och kraft.

»Det går icke mer», sade kaptenen med matt

röst. »Jag kan ej taga ett steg vidare.»

Hans nickade bedrofvad; han instämde.

»Välan», yttrade Robert; »stanna här, eller

vänd om; jag går vidare. — Farväl, kapten!» tilla-

de han. »Farväl, Hans! Kommer jag ej tillbaka,

så bedjen för mig. Trösta min moder, kapten!

Jag måste fullända mitt verk eller dö.»

Det var icke värdt att hålla honom tillbaka.

Han skakade sina reskamraters händer och fortsatte

färden. Kaptenen och Hans gjorde visserligen en

förtviflad ansträngning att följa honom; men det var

förgäfves.

Roberts mod vacklade ej ett ögonblick. Sedan

han stigit uppåt omkring en timma, märkte han

att vägen blef mindre brant, han kunde gå medraskare steg. Han kom slutligen till en jemn väg,

hvilken, som det tycktes, förde kring bergets hög-

sta topp. Denna gick han, och vid en skarp böj-

ning af vägen kom han oförmodadt till en punkt,

hvarifrån han hade en vidsträckt utsigt öfver den

på andra sidan berget liggande trakten. Han hade

verkligen kringgått bergets ishöljda hjessa; den lyck-

ligaste framgång hade belönt hans mod.

Liksom bedöfvad af sin lycka stod han en

stund alldeles orörlig; derpå uppgaf han ett glädje-

rop och föll på knä för att tacka Gud.

Han började sedan Öfverlägga. Skulle han

vända om och meddela sig med kaptenen och Hans?

Nej, det var redan försent; ville han komma ned

till bergets norra fot, måste han skynda sig. Be-

slutsamt fortsatte han derföre sin väg och steg ned-

för sluttningen, som här var mindre brant än på

södra sidan. Han ömsom gick och sprang; stun-

dom satte han sig också ned och gled sålunda ned-

för isen. Slutligen kom han åter till en isvägg,

hvilken han måste gå omkring, för att erhålla fri

utsigt åt vester.

Han studsade och stannade. Framför honom

låg öppet vatten, en spegelklar yta, som sträckte sig

långt mot norr, der den begränsades af ett oöfver-

skådligt isfält. Hans blick sväfvade öfver vatten

och strand, så långt han kunde se. Allt syntes så

öde och Öfvergifvet. En känsla af bedröfvelse in-

tog honom. Han fortsatte mekaniskt sin väg; hop

50

pet hade nästan vikit ifrån honom. Med ens stod

han vid randen af en isvägg, som lodrät sänkte sig

mot hafvet. Han vek med förfäran ett steg till-

baka, han hade nära störtat ned i det ofantliga

djupet. Men plötsligen uppgaf han ett högt rop

och tumlade åt sidan; med begge händer måste han

hålla sig fast, för att icke störta ned. Han kasta-

de åter en blick i samma riktning, och ett nytt

rop följde, ett rop af den outsägligaste fröjd och

lycka. Under honom, helt nära stranden, låg ett

skepp, en vacker och ståtlig brigg. På stranden

såg han menniskor röra sig af och an, likaså på

däcket. Några foro i en båt mot land.

Kunde detta vara Ellenor, hans. faders brigg?

Afståndet var för stort, för att få visshet derom.

Men Robert besinnade sig; han hade ju en kikare

i sin jagtväska. Han tog upp och satte honom till

ögat, men hans hand darrade som ett löf för vinden.

Slutligen lade han sig ned på isen och sökte en

stödjepunkt för kikaren. En enda blick sade ho-

nom allt... det var Ellenor!

Det dröjde en god stund innan Robert hann

sansa sig så mycket att han kunde fortsätta sin

väg. Ändtligen reste han sig upp och sökte ett

ställe, der nedstigandet vore lättast. Sluttningen var

mindre brant, han uppbjöd all sin snabbhet, och

nära andlös kom han till målet.

»Kapten Griffin! Min fader, lefver han?» ropa-

de han till några män, som kommo emot honom.Ett jakande svar följde, och sedan ett glädje-

rop från männens sida; de hade igenkänt Robert

Sedan såg och hörde han intet mer, han hade af

utmattning och sinnesrörelse fallit sanslös till marken.

Då Robert åter vaknade, fann han sig i sin

fars armar. Fadren slösade på honom all sitt hjer-

tas ömhet och gjorde honom de lifligaste frågor

angående hans uppenbarelse här i högan nord. Det

dröjde länge, innan Robert blef så mycket herre

öfver sina känslor, att han kunde afgifva en samman-

hängande berättelse. Kapten Griffin och hans folk

lyssnade till honom med glad förvåning, och då

Robert slutat, uppstämde de ett högt hurra för

att uttrycka sin tacksamhet för honom och kapten

Becker.

I sin ordning berättade Griffin sin son, huru

han i två vintrar legat infrusen i den vik, der Ro-

bert nu funnit honom. »Isfältet der», sade han,

»hvilket sträcker sig flere mil i nordvestlig rikt-

ning, är den ogenomträngliga vall, som skiljer oss

från öppna hafvet, och den vi numera aldrig skola

genomtränga. Sannolikt öppnar den sig endast på

ovanligt varma somrar, och hvem vet huru länge

en sådan låter vänta på sig. Vi skulle för länge-

sedan öfvergifvit Ellenor och anträdt vår återresa

till fots, om ett sådant försök varit möjligt. När-

maste kolonier ligga hundratals mil härifrån, vi hade

hvarken hundar eller slädar och kunde således icke

medföra proviant. Hungersdöden skulle blifvit vårtoundvikliga öde. Derföre lågo vi hellre här, i för-

hoppning att genom en lycklig slump blifva befriade.

Ännu hade vi lifsmedel qvar, och jagten försåg oss

med mera. Men tack vare Gud, att ni kommit!

Endast en vinter till hade vi kunnat härda ut i

detta hårda klimat, ty när proviantförrådet tagit

slut, hade vi icke kunnat lefva endast af jagten.

Derföre tusen gånger välkommen, min son! Om

icke Gud gifvit dig mod och; krafter att ensam

fortsätta din väg, hade ni aldrig funnit oss; ty nästa

vår hade intet mer varit öfrigt af oss än våra stel-

nade lik»

En ny omfamning följde, och manskapet upp-

stämde åter ett hurrar.

Men Robert af böjde alla deras tacksägelser,

»Gudi allena äran!» sade han. »Låtom oss

tacka Herran, som ledde mina steg och gaf mig

styrka att gå vidare, då mina följeslagares krafter

voro uttömda. Gud allena vare pris och tack och

ära!»

Det var naturligtvis redan försent att samma

dag företaga vandringen öfver bergen; men under

natten gjordes alla anstalter för afresan morgonen

derpå. Hvar och en medtog det bästa han

egde, allt det öfriga jemte skeppet öfvergaf man.

Ingen klagade deröfver, fastmer tackade de Gud

i sitt hjerta för att de nu ändtligen voro befriade ur

sin långa fångenskap.

Vandringen var mödosam och varade sex fullatimmar, men så väntade dem ock en så mycket

större glädje vid stationen. De begge gamla vän-

nerna, Griffin och Becker, follo med djup rörelse i

hvarandras armar, och fröjd och lycka strålade ur

allas ögon.

Som man ej hade någon anledning att stanna

här längre, så skickades Hans ut med de snabbaste

hundarne för att uppsöka doktorn och hans följe-

slagare, och när desse nästa afton infunno sig, blef

der ett nytt jubel. Det syntes alla som ett un-

derverk, att man hade återfunnit de länge förlora-

de, och de hemburo nu Gud sin tacksägelse af fullt

hjerta.

Vi hafva icke mycket att vidare berätta. Alla

uppnådde välbehållna Hoppet, som låg för ankare

i viken. Resan gick lyckligt och Hans blef af-

lemnad i sin hemort. Han skilde sig med sorg

från Robert, för hvilken han fattat en innerlig till-

gifvenhet.

Ändtligen låg Hoppet i New-Yorks hamn, och

en timrtte sednare omfamnade fru Griffin sin man

och sin son, hvilken så hjeltemodigt bidragit till

sin fars räddning.

Lycka och frid återvände i kapten Griffins

hem. Hans längtan efter äfventyr på hafvet var

stillad, och han egnade sina återstående år åt sin

familj. Kapten Becker förblef deras trogne vän,

älskad och värderad af alla. Han berömde ofta

Roberts mod under resan och i synnerhet bans sista hjeltebragd, utan hvilken man svårligen kunnat hop-

pas ett lyckligt slut.

Men Robert afböjde blygsamt allt beröm och

sade: »Gud allena vare, ära pris och tack!»