Under fredsbanéret

UNDER FREDSBANÉRET

BERÄTTELSER

AV

J. L. SAXON

Illustrerade av Emil Åberg

Musikbilagor av skilda kompositörer

*

ANDRA UPPLAGAN

BOKFÖRLAGET NUTIDEN STOCKHOLM

I.

Främlingen från fjällen.

DEN yngsta av tjänstepigorna i Revsunds

prästgård kom häftigt inrusande i vardagsstugan, där

hon andlös sjönk ner på soffan vid dörren.

»Vad går åt dig?» utbrast prostinnan Alstadius

förvånat, i det hon tog en brinnande sticka ur den öppna

spisen och lyste på flickan.

»Å . . . å . . .», stötte denna fram.

»Kära barn, det har väl icke hänt dig något ledsamt?»

fortfor prostinnan med deltagande i tonfallet, i det hon

gick nedåt dörren, där flickan satt.

»Nej, men det var . . . det var något så . . . så

besynnerligt där ute.»

»Ett djur?»

»Nej, en karlskepnad . . . en mycket liten en . . . Det

var bestämt en vätte . . . Och jag har aldrig sett någon av

jordbyggarfolket förr.»

»Hur såg han ut?» frågade prostinnan, vilkens leende

flickan ej märkte i den svaga belysningen från spisen.

6

SAXON: UNDER ERliDSBANÉRET

»Jo, han var så liten till växten... Och han hade

på sig en så konstig, lång rock, som jag aldrig sett maken

till förr... Det alldeles blänkte av den... Och han rörde

sig så snabt och tyst som en katt.»

»Det var väl någon liten pojke?»

»Nej, han började få skägg.»

»Hur kunde du se det? Det är ju skumt ute.»

»Han stod här utanför köksfönstret och stirrade in,

då jag skulle gå till ladugården.»

»Och då vände du om, såsom skulle du aldrig sett

folk förr! Gå och se efter, om han står kvar där ute,

och bed honom i så fall komma in.»

»Goda, snälla prostinnan...», sade flickan med

bedjande stämma, i det hon kröp ihop på soffan. »Det...

det törs jag icke. Var det ej en av jordbyggarne, så var

det åtminstone en bov... Icke behöver en hederlig

människa smyga sig fram på sådant sätt.»

»Å, vad du är barnslig», smålog prostinnan, i det hon

gick ut i förstugan, ropande utåt gården: »Är det någon

där ?»

»Ja», svarade en stämma alldeles bredvid

förstugu-bron.

»Kom då in», sade prostinnan vänligt.

»Jag tackar», svarade stämman, och en yngling steg

sakta upp på förstugubron, följande prostinnan in i köket.

Där satte hon en stol framför spiseln, i vilken hon

samtidigt kastade några vedträn, så att elden flammade upp.

Den förskrämda tjänstepigan gav sig huvudstupa på

dörren.

»Sitt ner», sade prostinnan. »Det har ju fallit rägn,

3å att du är kanske våt.»»Sitt ner», sade prostinnan.

8

SAXON: UNDER ERliDSBANÉRET

»Jag tackar och ber så mycket om ursäkt för att

jag kommer smygande så här», svarade den tilltalade med

en bugning, i det han blev stående bredvid stolen. »Jag

är främling här och visste ej var jag skulle gå in, och

därför såg jag in genom det fönster i vilket det lyste.

I detsamma kom en kvinna ut, och hon blev synbarligen

förskräckt, då hon fick se mig, och sprang hitin. Jag

ville ej öka hennes rädsla med att genast komma efter och

dröjde därför ute en stund.»

Prostinnan flyttade ytterligare en stol till spiseln och

satte sig själv på densamma.

»Sitt ner», upprepade hon, och nu efterkoms

uppmaningen. »Du är säkert både trött, våt och hungrig...

Varifrån kommer du?»

»Från fjällbygden — från Undersåker, sänd hit från

kyrkoherde Berghemius».

Nu var det prostinnans tur att bli förskräckt.

»Du för väl inga sorgliga tidningar med dig?»

utbrast hon.

»Nej, endast goda. Alt står väl till där hemma i

prästgården, varifrån jag skulle flitigt hälsa. Mitt ärende

är att framföra tvänne brev, ett till prosten och ett till

pastorn.»

»Då är du en välkommen gäst i huset, barn. Jag

skall gå och se efter, om far och Karl äro hemma.»

Det var ej långt bort att söka dem.

Huvudbygnin-gen i Revsunds prästgård skilde sig föga från en sådan

vid en bättre bondgård, men vardagsstugan eller köket

och gästkammaren i ena ändan och storstugan i andra

ändan samt, mitt emellan dessa båda, förstugukammaren.FRÄMLINGEN FRÅN FJÄLLEN

9

Vart och ett av dessa rum hade blott en dörr, och denna

ledde ut i förstugan.

Förstugukammaren hade fordom utgjort prostens

studierum. Här hade han tillägnat sig vetandets frukter ur

sitt rikhaltiga bibliotek — ingen man i hela Jämtland ägde

så mycket böcker som han — och här hade han gjort

uppkasten till de predikningar, som söndag efter

söndag under snart tjugo år fylt Revsunds gamla tempel med

åhörare från när och fjärran. Nu när hans son Karl skötte

hans ämbete, fick denne även råda över

studiekammaren. Den gamle hade flyttat över till storstugan.

Därifrån gjorde han dock ofta påhälsningar hos sonen.

Detta var nästan alltid fallet, då Karl skulle bereda

sig på sin predikan, vilket skedde på

fredagseftermiddagarne. I likhet med fadern skrev han ej sina

predikningar, utan gjorde endast ett kort uppkast, innehållande

huvudpunkterna. Då satt den gamle i en länstol, under

det att den unge mätte golvet i långa steg, talande för

sig själv, görande anteckningar eller ställande frågor til!

fadern, vilken var det fullständigaste lexikon i såväl alla

sin tids mera kända teologiska skrifter som bibeln. Den

stora ömsesidiga tillgivenheten mellan far och son tog

sig aldrig vackrare uttryck än under dessa stunder.

Det var i sådant ögonblick som prostinnan sökte

upp sin man och son. Hon visste alt för väl, att de ej

ville bli störda och skulle icke av någon ringare orsak

än den föreliggande trängt sig på dem.

Ingendera av dem hade hört henne, då hon sakta

öppnat dörren och stält sig innanför densamma. Hon märkte

genast, att de voro nära färdiga. Karl gjorde några

anteckningar å ett papper, :som han hade i handen, och10

SAXON: UNDER ERliDSBANÉRET

gick ett par slag över golvet, varpå han stannade framför

fadern, tryckte dennes händer och sade:

»Ja, vill nu Gud ge sin välsignelse, så tror jag det

blir bra.»

Prostinnan knäpte händerna, och hennes läppar

rörde sig.

»Du här, mor», utbrast Karl och sprang emot henne.

»Ja> iag ^^ l°v att störa er...»

»Du stör oss icke als, snälla mor. Vi ha slutat»,

avbröt Karl.

»Det är storfrämmande ute i köket — en yngling

från Undersåker med brev till far och dig.»

Hon hade knapt talat ut, förr än Karl skyndat till

köket. Främlingen reste sig upp, bugade sig och blev

stående.

»Du har brev till min far och mig?» sade Karl.

»Ja, ett till prosten Alstadius från kyrkoherden och ett

till pastor Alstadius från jungfru Magnil», svarade

ynglingen medan han trevade i en innerficka å sin rock.

»Får jag dem!» sade Karl med förväntningsfull

otålighet.

Ynglingen räckte bugande fram ett brev, varå stod

»Pastor Karl Alstadius, Revsund».

»Och brevet till min far?» sade Karl.

»Pastorn får förlåta mig, men jag hade kyrkoherdens

uttryckliga befallning, att lemna det endast i prostens

egna händer.»

»Då bör du göra det, och det är duktigt av dig att

uträtta ärendet ordentligt», sade Karl och klappade

ynglingen på axeln. »Gå dit in i kammaren!»FRÄMLINGEN FRÅN FJÄLLEN 11

Karl hade så brått att öppna sitt brev, att han ej

gjorde sig tid att sätta sig. Elden i spiseln hade nästan

slocknat, men han såg gott ändå, vad brevet innehöll:

Min allra käraste vän på jorden!

All lycka och glädje tillönskandes dig, sänder jag dessa rader med

Rimpi, då han av min far skickas i särskilt ärende till din far. Jag

är vid god hälsa, önskandes dig samma Guds gåva; och min glädje

saknar alla gränser, enär brevet från min far just är en anhållan från

honom att vi få vara välkomna till eder i pingst, far och jag. Det

gör mig nästan ont om honom, att han skall nödgas färdas en så lång

sträcka till häst, vilket lär bli mödosamt nog för honom, men å andra

sidan ser jag däri en Nemesis, ty i julas, då slädföret var så utmärkt,

voro alla mina böner att få hälsa på eder förgäves. Häruppe är det

redan vår; lövet har slagit ut, och fåglarna sjunga, och med dem

gläder jag mig så innerligt i tanken på att snart få träffa dig, mitt hjärtas

efterlängtade vän. Gud skydde dig för alt ont och skänke dig frid

och hälsa!

Din i döden trofasta Magnil.

»Mor. kära mor», utbrast Karl med av glädje

genom-bävad stämma i det han såg upp från brevet, »Magnil och

farbror Berghemius komma hit i pingst!»

»Jag hörde det av far», svarade prostinnan. »Jag hade

ej tid att vänta på dig för att få min nyfikenhet

till-fredsstäld. utan måste in till far. Du har visst läst brevet

flere gånger, och kärt måtte det vara, ty du har varken

hört eller sett... Ja, det var då en stor glädje, som den

här ynglingen bringade oss. Kom barn och få lite att

äta! Vi glömma ju alldeles av dig.»

Rimpi satte sig fram till bordet.

»Ät dig nu riktigt mätt, barn. Jag måste ut och taga

reda på Gölin, som vart så rädd för dig och isynnerhet

för din långa rägnrock, och nu visst blyges för att gå in.»

Karl gick in till fadern.12

SAXON: UNDER ERliDSBANÉRET

»Vad nu?» frågade han förundrad, då han såg de

djupa vecken i den gamles panna. »Har du ej fått lika

glada underrättelser som jag?»

»Se här», sade den gamle och räckte brevet åt sonen,

som läste:

Käre frände! Frid och hälsa med Gud allsmäktig!

En av mina bästa och mest hedervärda sockenbor, nämndemannen

Kjel Enocksson i Rista, vilken som i går hemkom från en handelsresa

till Trondhjem, har där erfarit något, som jag är så angelägen att

meddela dig,- att jag ntan dröjsmål sänder dig underrättelsen därom med

säkert bud. Kjels son har på en ölstuga, dit han inbjudits att dricka

köpskål efter en avslutad handel, blivit vitne till ett samspråk mellan tvänne

dansktalande officerspersoner, de där trodde sig vara ohörda. De talade om

rustningar, hästar, kanoner och sådant, vilket alt lyssnaren ej så noga

kunde uppfatta. Däremot hörde han aldeles bestämt den ene av dem

yttra: "Då just skola vi infalla i Jämtland". Den unge mannen vart

aldeles förskräckt över yttrandet, men förrådde sig icke. I hela staden

kände han ingen, med vilken han vågade tala om saken, utan han

av-slöt sina affärer så fort som möjligt och skyndade hem. Fader och

son ilade genast efter sonens hemkomst till mig, berättande det skedda.

Vi överenskommo då om, att Kjel själv skulle ridande begiva sig till

Trondhjem för att förskaffa sig de noggrannaste underrättelser i denna

sak, och i pingst skulle jag komma ned till Revsund samt rådgöra tned dig

vad som vore att i saken åtgöra. Ingen av oss skulle något härom yppa

för någon, icke ens för våra fruntimmer och mitt besök hos dig skulle

ha utseendet av ett vanligt gästbesök, huvdsakligen anlagt på att de

unga skulle få tillfälle att träffa varandra.

Mina bästa hälsningar till din kära hustru och min präktige

blivande måg, till vilken detta brev naturligen är ställt lika mycket som

till dig.

Din vän och frände

Petrus Berghemius.

»Man kunde ju vänta, att detta skulle komma», sade

prosten, »men likväl känner man sig så överraskad då

det kommer. Det är naturligtvis intet annat att göra än

att avvakta vidare underrättelser. Emellertid skriver duFRÄMLINGEN FRÅN FJÄLLEN

13

ett svar, tackar för underrättelsen och ber dem vara

hjärtligen välkomna hit... ja, det behöver jag ju egentligen

ej bedja dig att säga. Svaret bör dock vara så skrivet,

att min frände Berghemius kan visa det för Magnil. Om

det undanhölles henne skulle det naturligen väcka

misstankar.»

»Det är ju god tid att tänka på svaret, ty ynglingen

måste väl dröja här åtminstone över morgondagen för att

vila upp sig »

»Ja visst», nickade den gamle.

»Och nu bör du far gå till sängs. Jag skall bege

mig ut till mor, som, förstår sig, är inbegripen i livligt

samspråk med brevbäraren.»

Far och son skildes. I förstugan träffade Karl

modern.

»Nu har du icke varit utan sysselsättning, mor», sade

han skrattande.

»Nej, det är då sant och visst», svarade hon.

»Du kan naturligtvis hela hans levnadshistoria och

vet alt, som hänt sedan i höstas uppe i Undersåker?»

»Nej, så väl är det icke», svarade hon. »Pojkstackaren

var så uttröttad, att han somnade ifrån maten vid bordet.

Det var bara att få honom i säng i förstugukammaren i

lillstugubyggningen.»

»Då äro vi uppe i god tid i morgon bittida och prässa

honom, mor lilla», smålog Karl, i det han smekte

modern på kinden. »Godnatt med dig!»

»Godnatt, gossen min!»

Vid frukostdags påföljande morgon tittade

prostinnan in genom dörren till Karls kammare:14

SAXON: UNDER ERliDSBANÉRET

»Nå, skall du vara med nu?»

Karl, som satt skrivande vid bordet, reste sig

genast och svarade:

»Ja, det var en fråga!»

Frukostbordet stod dukat inne i storstugan. Rimpi

var inbjuden att deltaga i måltiden, naturligtvis för att

samtidigt bli ordentligt utfrågad. Det går ju alltid lättare

att tala, då man har något »för händer», och detta så

mycket mer, om det är mat och dryck, vilka ha alldeles

särskild förmåga att lossa tungans band.

»Du heter Rimpi?» sade Karl sedan de begynt

måltiden.

»Ja», svarade ynglingen.

»Märkvärdigt namn», sade prostinnan.

»Det är lapskt», svarade Rimpi.

»Du ser ej ut som en lapp, fastän du är liten till

växten. Hur gammal är du?»

»Tjugotvå år.»

»Vilka äro dina föräldrar?»

»De äro döda... Jag är icke mer än halvlapp. Min

mor vart gift med en dragon i Undersåkers kyrkoby. Det

var många, som hånade honom för att han var gift med

en lappska. Han var begiven på att dricka, såsom

krigsfolk vanligen är, och då han blev berusad, lät han all den

smälek han lidit gå ut över mor och mig, isynnerhet

mor. Det slutade med att han en gång i sitt berusade

tillstånd blev alldeles vild och dödade henne.»

»Vad säger du, barn, dödade han henne?» utbrast

prostinnan med förfäran målad i sitt ansikte. »Nå, ville

han ej döda dig?»FRÄMLINGEN FRÅN FJÄLLEN

15

»Det var nog meningen. Jag var bara sex år och

klängde mig fast vid mor, hos vilken jag var van att finna

huld och skydd. Han slog och sparkade omkring sig

alldeles vilt, och jag mins blott att han till sist kastade

oss båda handlöst i en vrå. Då jag åter kom mig, var

han borta och mor så kall. Jag skakade henne och

ropade på henne, men hon svarade intet. Jag anade, att

detta måste vara döden. Då sprang jag ner till

prästgården ...»

»Hur kom du att gå just dit?»

»Jag var föraktad för att jag var lapp och hatad

för min fars våldsamma lynne. Överalt vart jag utmotad,

då jag kom, utom i prästgården. Alla barn voro förbjudna

att leka med mig utom kyrkoherdens ... Jag fick stanna

där medan kyrkoherden gick efter ett par karlar, som

följde honom till mitt hem, på samma gång länsmannen

efterskickades ... Mor var död, och hon vart begraven.

Far hade rymt, och han har aldrig hörts av sedan.

Förmodligen dog han någonstädes i Norge.»

»Vad hette han?»

»Olov Nord. Jag bär mors namn, ty fars var just

ingen heder att ärva. Dessutom ville jag ej gömma min

lappska börd.»

»Nå, vad blev det av dig sedan din mor begrafts ?»

»Jag fick komma i prästgården och vara där tils på

sommaren, då kyrkoherden vidtalade en av mors

släktingar att taga hand om mig. Jag har sedan dess varit

i fjällen utom på somrarna, då jag alltid fått vara i

prästgården någon tid ... Den senaste sommaren har jag dock

genom kyrkoherdens hjälp fått vara i Hernösand, och där

avlade jag examen på vad jag förut lärt av honom, så att16

SAXON: UNDER FREDS B A NÉRE T

nu skall jag fara omkring i lappbyarne och göra

särskilt barnen bekanta med kristendomens grundsanningar.»

»Ett nytt bevis för min värdige frändes förutseende

och nit», sade prosten liksom för sig själv. Det var

första gången han yttrade sig vid bordet. Prostinnan hade

hela tiden skött samtalet. Karl hade flere gånger visat

synbar lust att gripa in. Nu då det blev en liten stunds

uppehåll, passade han på:

»Jag erinrade mig redan i går kväll, att min fästmö

många gånger talat om dig. Du var lekkamrat med

henne?»

»Ja, jag mins henne ända sedan hon gav sig själv

Magnil-namnet. Hon var döpt till Magdalena. Som liten

flicka kunde hon ej uttala det långa namnet, utan kallade

sig själv Magnil, vilket hon sedan fick heta.»

»Nå var hon elak vid dig?»

»Elak! O, nej. Hon var densamma som hon är nu:

stilla, orädd, godhjärtad och finnande sin största glädje

i att lätta sorgerna och lindra lidandet för andra. Jag

minnes, huru jag en gång, sedan jag hört berättas en

sägen om, att människor kunde bli förvandlade till djur,

bad till Gud så innerligt att få bli förvandlad till en hund,

så att jag kunde följa henne jämt och ständigt och tjäna

henne och glädja henne ... Det var ju barnsligt, men det

var i alla fall ett uttryck för min gränslösa tillgivenhet

för henne ... Min enda sorg är, att jag aldrig fått tillfälle

att i handling visa denna tillgivenhet... En ädlare

människa än hon har aldrig trampat jorden, och jag vet bäst

vilken otrolig rikedom ni, pastor, vunnit i henne.»

»Tack, min gosse, för vad du berättat om henne»,

sade Karl varmt.FRÄMLINGEN FRÅN FJÄLLEN

17

»Vad Magnil angår, har äplet ej fallit långt ifrån

trädet», tillade prosten. »Det är ont om sådana män som

hennes far... Men nu måste vi sända bud till Rahm i

Ragunda, så att triumviratet från studietiden blir

fulltaligt samlat här under pingsthelgen. Rahm har varit lite

besynnerlig på senare tiden, men nog lär han komma nu.

Du Karl får skriva till honom utan dröjsmål.»

»Det skall bli gjort, far, redan i denna dag.»

»Jag ville ödmjukt be, att de brev, jag skall

medföra hem, iordninggjordes ju förr dess hällre, ty jag

önskade att utan dröjsmål återvända», sade Rimpi.

»Är du då icke trött, barn?» frågade prostinnan.

»Nej, jag är sedan barndomen van att raskt

tillrygga-lägga långa vägar.»

»Men det är väl i alla fall ingen brådska för dig?»

»Visserligen icke. Men jag vet, huru jungfru Magnil

längtar efter brev, och jag vill icke onödigtvis öka denna

hennes väntan med ett ögonblick.»

»Det var snält av dig, gosse», myste prostinnan

belåtet. ; i. ; -

»Breven äro i ordning», sade Karl och läste upp de

få raderna, vilka voro stälda till kyrkoherde Berghemius,

och vilka voro avfattade i enlighet med faderns önskan.

»Om jag då finge anträda hemfärden genast, vore

jag tacksam», bugade sig Rimpi.

»Det är ingenting som hindrar», sade Karl.

»Jo», försäkrade prostinnan, »först skall han då ha

en ordentlig matsäck.»

»Tack, prostinna, men jag fick så mycket hemma i

prästgården, att det visst räcker tils jag kommer åter dit.»

Snxon: Under fredsbanéret. 2

»Å, magen blir snart tom, då man springer så där.

Och det är ju självfallet, att du ej får gå från huset,

utan att vi lagt mat i säcken.»

Om en timme var Rimpi på hemväg med brev och

många hälsningar.

II.

Den tredje kom icke.

FRÅN Revsunds kyrkotorn bar helgsmålsklockan bud

om, att arbetsveckan var slut.

En härligare pingstafton än den, som nu sänkte

sig med sabbatsfrid över folk och bygd, mindes knappast

någon.

Våren hade kommit ovanligt tidigt. Snön hade gått

av redan i februari, och då anlände även nordens

vårfåglar, kråkorna. Björkskogen blev brun — den började

blomma — de första dagarne av maj, och nu var allting

grönt. Vid vattubäckarne prunkade kalvlekan, och

häggarne stodo vita av blommor.

Solen dalade, och Revsundssjön lyste fyllig och varm,

i det han speglade alt hennes guld.

Över Revsunds herdatjäll låg utbredd en

förväntningsfull stillhet. Alt var putsat och fejat, alt var i ordning

för gästernas mottagande.

20

SAXON: UNDER ERliDSBANÉRET

Ett leende av helgdagsro låg också över prostens

ålderdomsvackra, i snövitt hår och skägg inramade ansikte,

där han satt i sin länstol. Den fordom så resliga

gestalten var hopsjunken, men blicken vitnade om, att själen

ännu var frisk.

Prostinnan hade haft en arbetsam dag, och då hon

sjönk ner i länstolen vid sin mans sida, kände hon vilans

njutning dubbel. Hon hade ej blott fått alt färdigt i. god

tid före helgsmålsdags, utan alt var ock i den bästa

ordning. Om nu blott gästerna ville komma!

Karl hade hela eftermiddagen spanat och lyssnat utåt

vägen. Nu hade längtan blivit honom för stark, och han

hade gått för att möta dem.

Bäst det var hörde prostinnan hästtramp, och ett

hästhuvud stack in genom portgången. Det var kyrkoherde

Berghemius, som tedde sig helt ståtlig till häst.

Trots sin fyllighet var prostinnan mycket rörlig och

stod snart utanför förstugudörren.

»God afton, god afton, käre Petrus! Och tusenfalt

välkommen i vårt hus! Du har väl Magnil med?»

»Ja, Karl mötte oss vid Skiftesbäcken, och där

lem-nade de båda mig åt mitt öde, för att gående komma efter.»

»Jag kunde förstå det», sade prostinnan.

En dräng hade nu skyndat fram och tagit hand om

hästen. Berghemius hoppade med nästan ungdomlig

lätthet ned från hästryggen.

Mötet emellan de båda ungdomsvännerna var varmt

och hjärtligt.

»Tack för att du kom», sade prosten. »Jag sitter här i

länstolen och kan ej förflytta mig" över golvet utan stöd.»

»Ditt liv har varit så värksamt, att du ej kan varaDEN TREDJE KOM ICKE

21

annat än utsliten nu. Men så har du också något att

se tillbaka på.»

»Ack, du har ju varit mycket ihärdigare än jag, och

än i dag är din styrka oförminskad, fastän du ej är så

mycket yngre än jag.»

»Tror du», sköt prostinnan in, »att vi snart kunna vänta

de unga hem?»

»Det är mer än jag kan säga», svarade Berghemius,

»men de ha ju ej sett varandra på nära trefjärdedels

år, och då ha de nog ett och annat att säga varandra.»

»Då skola vi kanske ej vänta på Magnil utan börja

måltiden strax.»

»Det är jag dig tacksam för. Då man sitter och

skakar på hästryggen i flera dagar, får man en riktig

varghunger... Jag blyges för att tala om det, men gamla

Guru sände mig ett och annat till föräring åt dig, och

det har strukit åt så gott som altsammans utom

ren-spickeköttet. Magnil vart nästan rädd för mig, så åt jag...

Jag grälade på Guru för att hon lade i så mycket

matsäck — ett hälft hästlass ensamt det, påstod jag. Hon

lät sig emellertid ingenting bekomma — hon kände mig

i detta fall bättre än jag kände mig själv... Ja, jag

förgäter ju också att framföra hennes hälsningar. Ni veta

bäst, att de äro många.»

»Den trogna själen», sade prosten.

»Ja, jag tycker mig riktigt se henne, där hon står

och niger... Men nu går jag att sätta fram maten», sade

prostinnan.

»Rahm kom icke?» sporde Berghemius, då han

blivit ensam med prosten.

»Nej.»22

SAXON: UNDER ERliDSBANÉRET

»Så gott kunde det vara. Kjel Enoksson har ännu

ej återkommit från Trondhjem, vadan jag ingenting mer

vet än jag skrev till dig om. Emellertid stannar jag här

över nästa söndag, ifall ni vilja behålla oss så länge —

jag har lovat Magnil att få vara med om en

trefaldig-hetsafton vid Pilgrimstads källa, och det är ju en

utmärkt förevändning för att göra uppehållet här så långt.

Om Kjel Enoksson får veta något märkligt, så kommer

han hit ner medan jag är kvar här, så att vi få

rådgöra.»

»Det var kärt, att vi få behålla eder så länge», sade

prosten, och hans ansikte återspeglade den glädje han

kände.

»Då gå vi väl hit in», hördes Karl skratta ute i

förstugan.

»De ha varit inne hos mor, och i ivern med sin

mat, skickade hon bort dem, förstår jag», smålog prosten.

Dörren öppnades, och Magnil sprang bort till

prosten, fattande båda hans händer, i det hon satte sig- på

pallen vid hans fötter.

»Välkommen, välkommen, hjärtebarnet mitt», sade

prosten och strök henne över håret.

Prostinnan, som i detsamma kom in med ett fat i

vardera handen, vart stående vid dörren en lång stund,

försjunken i åskådande av den vackra synen.

Magnils friska fägring blev så förunderligt levande

med den gamle till bakgrund. Hon var medelstor,

ungdomligt smärt men fast bygd och hade något över sig,

som vitnade om, att hon icke var någon trög

stugusitter-ska, utan härdat sin kropp med stärkande naturliv på fält

och i skog. Det rosiga ansiktet var redan brynt av solen,. . . satte sig på pallen vid hans fötter.

24

SAXON: UNDER ERliDSBANÉRET

och mot detta fick det blå ögat en djupare färgton än

eljes. Under ritten hade håret löst sig och låg nu som

ett böljesvall kring hennes huvud.

Prostinnan återkom snart till tanken på sina

plikter, och då Gölin och hon åtskilliga gånger vandrat

mellan köket och storstugan, klappade hon i händerna:

»Nu sätta vi oss till bords!»

Karl halp sin far till bordet, Magnil flyttade fram

hans stol, och så började måltiden ined det gamla: »Gud

signe maten!»

Då den slutats med det lika gamla: »Gud ske lov

och tack för mat!» sade prostinnan:

»Nu får du Magnil låta mig rå om dig en stund,

så att jag riktigt kan få reda på, huru ni ha det hemma.

Ni karlar ha väl alltid något att säga varandra.»

Prostinnan tog Magnil med sig ut i köket medan

de tre prästerna förflyttade sig till studiekammaren.

»Hur skrev du till Rahm?» frågade Berghemius.

»Det var jag, som skrev», svarade Karl. »Det var

blott ett vanligt inbjudningsbrev till ett gästbesök. Jag

nämde, att farbror Berghemius skulle komma, men

däremot ingenting om sammankomstens ändamål. Det fick

han tids nog veta, då han kom, tänkte jag.»

»Det var ju också detsamma. Hade det varit

möjligt, nog hade han kommit, när vi kunde träffas alla tre.

Det är ju fem år sedan vi sågo varandra. Vad var det som

hindrade honom ?»

»Det vet jag icke», sade Karl. »Han svarade endast

med orden: "Jag kan icke komma." Han förebar intet

skäl för uteblivandet — han €j ens beklagade .det.»

»Det var märkvärdigt.»DEN TREDJE KOM ICKE

25

»Vi ha ju hunnit vänja oss vid, att han blivit alt

underligare i sitt förhållande till oss», sade prosten.

»Må så våra», svarade Berghemius. »Men detta var

dock nog så mycket. Han var ju alltid den, som talade

högst om vår vänskap, som skulle bli beståndande till

livets slut. Han var ju också den till sinnelaget mjukaste

av oss tre.»

»Just så, Petrus, och i följd därav också den

lättböjligaste. Mot mig har han blivit en helt annan sedan

han gifte om sig, och jag har tyckt mig finna, att han

alldeles behärskas av sin hustru, vadan jag1 tillskriver

henne förändringen. Jag har svårt att fatta, varför hon skulle

vara avogt sinnad mot mig, men därmed må vara huru

som hälst, blott hon ej i andra fall har ett inflytande,

som ej är gott, på honom.»

»Hur tiden förändrar, Isak. Aldrig trodde jag, att

någonting i världen skulle invärka på vänskapsbandet

mellan oss tre.»

»Hon ser icke ut som en av de våra.»

»Nej, det är något av tattarkvinna över henne. Jag

har ju sett henne vida färre gånger än !du, men jag

har aldrig kunnat med henne — jag har kommit att

tänka på mjukheten och inställsamheten hos katten...».

Något av en suck undföll prosten.

Om en stund kom prostinnan in med Magnil.

»Vi glömma, att våra gäster sutit på hästryggen

hela dagen och äro trötta. Gästrummen i

lillstugubygnin-gen — efter vanligheten kammaren åt Magnil och stugan

åt Petrus — äro i ordning, och det är väl bäst, att jag

följer er dit med detsamma.»

Man tog godnatt av varandra, och snart var det tyst

överalt i Revsunds prästgård.

III.

Vid Pilgrimstads källa.

INGEN gång under hela året företedde Revsunds

socken en sådan livlighet som trefaldighetsaftonen,

aldrig var socknen så besökt av främlingar som då.

Det var till Pilgrimstads källa man vallfärdade från

när och fjärran.

Nästan i varje hus hade man någon gäst, och då

bland dessa ofta befunno sig släktingar, som man

kanske ej sett på åratal, var denna dag efterlängtad i hela

bygden.

Ungdomen plägade alltid under dagens lopp smycka

källan med löv och blommor. I dag hade man gjort detta

omsorgsfullare och rikligare än vanligt, på grund av

Magnils närvaro. Hela socknen betraktade henne som sin gäst.

Folket var efter gammal sedvänja samlat vid källan

tils helgsmålsringningen. Då denna förtonat, hölls en kort

bön. Denna sed hade prosten Alstadius infört.

Det var Karl, som med på en gång ungdomlig

hurtighet och kraft samt prästerlig värdighet i afton trädde

VID PILRIMS TA DS KÄLLA

27

upp på stenen vid källan — »predikstolen» kallade man

stenen.

Då Karl blottade sitt huvud, följde alla exemplet.

Och så begynte han tala:

»I Guds faders och sons och den helige andes namn,

amen.

Sägnen berättar, att en from pilgrim på sin återfärd

från det heliga landet — där han besökt Kristi grav —

med sin stav berört och sålunda helgat det silverklara

vatten, som här springer fram ur jordens barm, så att

det fick en alldeles säreget hälsobringande kraft.

Vi luterske tro icke på denna katolska sägen. Vi

tro ej, att en fattig, syndig" människa kan göra ett sådant

under. Men det oaktat är källan helgad i våra ögon —

helgad genom alla de böner, som ifrån släkte till släkte

stigit upp vid hennes brädd.

Vi tro icke, att vattnet i och för sig själft har någon

undergörande makt, men — såsom i dopets bad — den

helige andes kraft, som är med och när vattnet. Vi veta,

att Herren lovat att göra barmhärtighet med dem, som

frukta honom. Han väljer därför medel, som ofta synas oss

egendomliga. Så också här. Det är ej underligt, om en och

annan förväxlar medel och mål, ej underligt om någon

tror, att det är vattnet, som är heligt, att det är

vattnet som värkar. Vi svaga människor äro ju så kortsynta.

Men vill du bli botad, andligt som lekamligt, så lins det

intet annat, som kan hjälpa dig än en levande tro och

förtröstan på Honom, som är stark i de svaga.

Utgjut, Herre, även denna afton din nåd över de

elända, som sucka efter förlossning från plågans marter!

Gör barmhärtighet, så att ditt folk får känna sanningen28

SAXON: UNDER ERliDSBANÉRET

av ditt ord, att du har lust därtill. Men säg framför

alt till var och en såsom Jesus sade till den kananeiska

kvinnan: "Din tro har frälst dig". Amen.»

Det var en egendomligt mäktig stämning över denna

egendomliga gudstjänst. Av åhörarne stod ett flertal på

knä. Många ofärdiga och värkbrutna voro burna dit på

stolar — ja, några lågo på bårar. Kryckor såg man här

och där. Allas ögon voro fästa på Karl, vilken hade

något av profet över sig där han stod. Hans öppna,

regelbundna, utpräglat nordiska ansikte — någon hade sagt,

att han såg ut som én kristnad viking — lyste av

hänförelse, och hans stämima böjde sig som en orgel för

själens alla växlande känslor och gav det rätta tonfallet

åt varje ord.

Så snart bönen var ändad, begynte drickningen av

vattnet. En flicka hämtade upp vattnet i ett kärl åt de

besökande, och de drucko det på stället, alltid under en

bön. Någon av kyrkovärdarne i Revsund satt bredvid

källan, och alt gick till stilla och tyst. Förr hade de

besökande offrat en slant, som de släpt ned i källan, men detta

bruk hade prosten Alstadius tagit bort och bett envar,

som ville giva något, att lemna det till sin sockens fattiga.

Då Karl steg ned från stenen, sprang Magnil emot

honom.

»Du har tårar i ögonen, Magnil?»

»Ja> jag är så lycklig, Karl. Du var så stor, där

du stod däruppe och alla sögo sig fast vid dig. Det

gick genom märg och ben på alla, vad du sade. Och

jag tänkte: "Vad har jag gjort, som skall få äga

honom?" Jag tyckte mig så ovärdig din kärlek på sammaVID PILGRIMSTADS KÄLLA

29

gång var jag så gränslöst lycklig, över densamma. Karl,

Karl, om du visste, huru ofantligt mycket du är för mig!»

»Vännen min», svarade han med ett leende av lycka,

»vet du varför blommorna slå ut?»

»Ja», svarade hon med en min, som visade, att hon

ej förstod frågan, »emedan solen kommer knoppen att

svälla».

»Riktigt, min flicka. Du har för mig varit vad solen

är för blomknoppen. Du har väckt de krafter, som lågo

slumrande inom mig, och nu känner jag mig stark som

om jag skulle kunna besegra världen. Tack, vännen, för

alt sedan barndomsdagar!»

De hade under samtalet gjort en liten omväg

genom lövskogen och nu nått fram till det ställe där hela

familjen var samlad. Det var på en kulle, så att de ägde

en förträfflig överblick över den brokiga, rörliga tavlan

runt omkring källan.

»Jag har aldrig kommit att fråga, huru källan blivit

så här besökt», sade Berghemius.

»Det är en kvarleva från katolska tiden», svarade

prosten. »Pilgrimer rastade här på väg till och från

Trond-hjems domkyrka. Källan fäste deras uppmärksamhet.

Redan det gav ju henne rykte. Såvarkanske någon gång bland

dem en, som besökt Kristi grav, och därmed var

legenden färdig. Det är för övrigt värkligt hälsovatten. Ortens

befolkning brukar gå där och dricka hela sommaren, och

från avlägsnare orter brukar man hämta vatten. Många

av de besökande taga vatten med sig hem. Men alla

tro, att vattnet just i dag har en särskild kraft. Den

katolicismen har det icke varit mig möjlig att fördriva

ur deras sinnen.»30

SAXON: UNDER ERliDSBANÉRET

»Det gör ett egendomligt intryck att se alla de gamla

kryckorna i träden omkring källan.»

»Se, se!» utropade Magnil.

Allas ögon riktades ditåt hon pekade.

En ung kvinna från Bräcke hade förts till källan på

en bår. Hon var förlamad, så att hon ej kunde stödja

på sina fötter, ej lyfta upp sina armar. Man förde kärlet

med vattnet till hennes mun. Hon drack, och med varje

klunk tycktes det komma nytt liv över hennes vissnade

kropp. Ansiktet fick färg så fort hennes läppar rört vid

vattnet. Så knöto sig hennes fingrar och rörde armarne.

Plötsligt förde hon upp dessa och grep med egna

händer vattenkärlet. Ett par ögonblick därefter steg hon ned

från båren, gick fram till källan, föll på knä och ropade

med hög röst:

»Pris ske Gud, jag är frälst!»

Det intryck händelsen gjorde var utomordentligt. Två

personer kastade bort sina kryckor och gingo fram till

källan, där de knäföllo bredvid flickan. Somliga ropade

högt, andra knäpte tyst sina händer. Men ingen var

oberörd.

»Det är underbart», sade Berghemius.

»Ja, i sanning!», svarade prosten. »Och liknande

händelser har jag sett upprepade snart sagt varje

trefaldighets-afton under de nitton år jag varit här. Det mänskliga

förståndet har härvidlag blott att böja sig och _rkänna sin

oförmåga att begripa och förklara».

Prostinnan, Karl och Magnil hade gått ner för att tala

vid de. botade.

»Jag börjar finna det märkvärdigt att Kjel Enokssonej kommer», sade Berghemius, då han blivit ensam med

prosten.

»Han fick säkerligen bevis för, att ingen fara är å

färde och hade därför ingen anledning att komma hit.»

»Det vore väl, om din förmodan vore riktig. Men

det tror du icke själv.»

»Jag vågar knapt hoppas det, uppriktigt sagt. Men

skulle du spörja något, så får du väl sända din forne

budbärare, Rimpi, till mig. Han tyckes vara lika snabb

som tillgiven.»

»Icke nog med det — han har en förmåga att hitta

som är otrolig. Han tyckes kunna vara utan mat och

sömn hur länge som hälst, om det gäller. Om oroliga

tider skulle inträffa, är en sådan av oskattbart värde.»

»Under alla förhållanden inser du vikten av att

genast underrätta mig, om något skulle inträffa. Jag bor

ju i landets ena ända med vägar åt alla håll, däribland

landets hjärtpunkt, Frösön. Det är så svårt att bestämma

sig för något visst handlingssätt, då man icke vet

hurudan ställningen är; men vi måste innan du reser i alla

fall överenskomma något. Då skola vi emellertid ha Karl

med, ty han ser skarpare och tänker klarare än vi.»

Prostinnan, Karl och Magnil återkommo nu, och man

började anträda hemfärden till prästgården.

IV.

Farhågorna besannas.

»DET är en bonde från Undersåker här», sade

prostinnan på söndagsmorgonen till Berghemius, då

man satt sig till bords.

Berghemius behövde ej spela överraskad. Han kände

sig värkligen så. Han hade nämligen blivit övertygad

om, att Kjel ej skulle komma, då han ej anlänt

föregående afton.

»Jo, jag tror det kännes lite märkvärdigt att få

påhälsning av sina sockenbor, då man är så långt borta»,

skrattade prostinnan.

»Det har väl ej hänt något hemma?» sporde Magnil

ängsligt.

»Sade han sitt namn?» frågade Berghemius på samma

gång.

»Han heter Kjel Enoksson och är ute blott i egna

ärenden. Han har varit till Frösön med dragonhästar,

och då han var så nära tyckte han sig gärna kunna vara

med om en trefaldighetsafton vid Pilgrimstads källa.

Emellertid vart han hindrad på vägen och kom hit först sent

FAR HÅ G ORNA BESANNAS

33

på aftonen i går. Han har legat hos en bekant bonde,

och där fick han veta att du och Magnil voro här.»

Berghemius och prosten växlade en hastig blick.

»Han har redan varit här en hel timme, och jag- har

förplägat honom efter bästa förmåga. Det tycks vara en

kunnig och bra karl.»

»Det är en av mina bästa sockenbor», sade

Berghemius. »Tillåter du, att han kommer hit in?»

»Så gärna, om du det vill!» svarade prostinnan och

prosten nickade bifall.

Karl gick ut i köket efter honom.

Sedan han hälsat, bjöds han att sitta ned vid bordet,

men han tackade för redan erhållen välfägnad och tog

plats vid dörren.

»Nu få vi väl ej far i sällskap till kyrkan?» sade

Magnil.

»Nej, jag får stanna hemma och förmedla bekantskapen

mellan Alstadius och min sockenbo.»

»Då föreslår jag, att du, innan gudstjänsten börjar,

följer mig till Skepparhällen», sade Magnil vänd till Karl.

»Det hinna vi nog ej», svarade Karl och fäste en

frågande blick på fadern.

»Jo, bevars», svarade denne, »om ni taga Ante till

roddare.» Karl förstod av svaret, att hans närvaro ej var

nödvändig för tillfället.

»Vad är "Skepparhällen"?» frågade Berghemius.

»I västra Grimnäsfjärden fins en inskärning i en stor

häll. Enligt sägnen har denna inskärning gjorts av Olov

den heliges järnskodda skepp, då han seglade fram här

på sitt tåg till Norge 1031. Det är naturligtvis blott en

Saxon: Under fredsbanéret. 334

SAXOX: UNDEli fkudshanéret

sägen, men denna utgör ett bevis för att den store

konungens arbete för kristendomens utbredning nådde även hit.»

»Då fara vi utan dröjsmål», sade Karl till Magnil,

»och jag tänker, att jag kan ro den biten utan Antes hjälp,

eller vad tror du?»

»Det tror jag visst», svarade hon leende och glad

över att den korta stundens samvaro ej skulle störas av

tredje man. »Och om du tröttnar, skall jag hjälpa dig.»

»Såsom alltid i livet», nickade han, i det han reste

sig upp. »Det är ingen tid att förlora, om vi skola hinna

tillbaka tils gudstjänstdags. Och revsundsborna äro ej

vana att vänta över tiden.»

»Då går jag till mina grytor», sade prostinnan.

Prosten, Berghemius och Kjel gingo in i

förstugukam-maren.

»Du har ej kunnat komma förr?» sade Berghemius

sedan de satt sig i ro.

»Nej», svarade Kjel stilla. »Det var intet lätt uppdrag,

jag åtog mig. Köpmännen voro ogenomträngliga, huru

skickligt man än bar sig åt. Den enda antydning, de

tilläto sig. var att tillråda större varuinköp, ty tiderna

vore osäkra. Så sade dock blott några av de större

köpmännen. På min fråga, vad de menade, svarade de

ingenting bestämt. De hade gjort ett antagande i

allmänhet, förklarade de. Jag låtsades tro, att de blott ville

bedraga mig att köpa en myckenhet varor. Somliga små-,

logo, liksom erkände de sig ha blivit genomskådade.

Andra läto förstå, att det vore bäst att ej vara för säker.»

»Det var i alla fall nog för att stärka våra

misstankar», sköt Berghemius in, liksom för att leda Kjels

berättelse in på dess fortsättning. Han var nyfiken ochFAR HÅ G ORNA BESANNAS

35

ville ej veta mera om den misslyckade delen av

beskickningen.

»Så gick jag på ölstugorna. Ett yttrande här, ett

annat där gåvo mig visshet om, att något var i görningen,

men något bestämt gick ej att utleta. Menige man och

underbefäl, med vilka jag sammanträffade, gåvo svävande

och varandra motsägande uppgifter. De flesta låtsades

veta mera än de visste. Dessutom gick det ju ej att

få dem att säga något förr än ruset lossat tungans band,

och i en rusigs föreställning blir ju alt förstorat och

förändrat.»

»Det är så», sade prosten nästan för sig själv.

Liksom han nu bekämpade det inträngande

tobaksbruket, hade han alltid varit en utpräglad motståndare till

bränvinet.

»Så när hade jag givit alt förlorat — ty tanken på

att hos fästningskommendanten anmäla mig som spion

och blivande vägvisare, för att dymedels få veta något,

hade jag alltid tillbakavisat såsom motbjudande, då den

kommit för mig. Då träffade jag slutligen hos en köpman

på en jämtbonde — Esbjörn Sivertsson från Frösön —

som gjorde mycket stora uppköp. När jag uttryckte min

förvåning däröver, svarade han:

»Du skulle göra som jag.»

»Vad menar du ined det?»

»Att det snart nog blir avsättning för varor i

Jämtland.»

»Emedan?...»

»Emedan vi få främmandes.»

»Du vill väl ej påstå, att ofred är å färde ?»

frågade jag, som nu ej längre kunde hålla mig.36

SAXON: UNDER ERliDSBANÉRET

»Jo, just det.»

»Skall det bli snart?»-

»I juli eller augusti.»

»Hur vet du då alt detta?»

»Det är mer än jag vill säga dig nu. Vore du ej

Kjel Enoksson från Undersåker, så hade du ej fått veta,

vad jag nu förtalt dig.»

»Därmed var mitt mål uppnått, och jag återvände

men fortsatte genast till Frösön, medförande bud till hans

hustru. Jag var sålunda i tillfälle att göra honom

tacksam genom en visad tjänst. På vägen från Frösön och

hit började min häst bli trött, så att färden gick sakta

och jag hitkom sent i går kväll. Att jag velat vara med

på en trefaldighetsafton här, finner varje människa i sin

ordning, vadan min närvaro ej väcker någon

uppmärksamhet.»

Kjel hade slutat, och det blev tyst en stund.

»Det där infallet i Jämtland är vad jag fruktat under

alla de krigsoroligheter, vari riket är invecklat», sade

prosten. »Detta är den naturliga följden av vad som hänt

nere i Götaland. Ack, konungar och adel leva ännu i

den föreställningen, att riken vinnas genom svärdsslag.

Om detta vore sant, så behövde ju ej vårt fattiga, utarmade

land digna under de krigets bördor, som nu tynga det...

Sverges gränser äro utstakade av Gud själv och utgöras

av havet i öster och söder och av fjällryggen i väster.

Avlandet att utöka vårt område över detta har prässat

vår svett och vårt blod så, att vi äro fattiga och sakna

näringar, vetenskap och konst, under det att vårt land skulle

ha kunnat blomstra som en lilja i Saron ... Ingenting harFAR HÅ G ORNA BESANNAS

37

gjorts för att värkligen vinna provinserna i söder. Tvärtom,

de ha tyngts med skatter och utskrivningar i en sådan

grad, att en var längtat tillbaka till det danska väldet.

Detta veta naturligtvis danskarna, och så få deras härar

falla in i dessa landskap, där altså ofredens förhärjande

eld brinner. Hur göra danskarne då? Jo, de betala för alt,

men svenskarne taga utan pänningar. När så

befolkningen sluter sig till danskarne, huru behandlas den? Med

en grymhet som saknar like. Det har hänt, att nästan

hela socknars manliga befolkning spetsats på störar och

satts ut efter landsvägarne. Detta sedan de plundrade

gårdarne bränts och ej ens kvinnorna skonats till livet,

ännu mindre från att bli våldförda ...»

Han försjönk i begrundande. Ingen ville dock störa

honom, och han fortsatte strax:

»Det är alldeles givet, att Norges ståthållare, den

oss allom bekante Gyldenlöwe, ej skall nöja sig med att

vinna Halland och Bohuslän, utan även rikta sina blickar

på Jämtland och Härjedalen. Han har dubbla skäl att

anfalla oss. Han föreställer sig nog, att vi äro dansksinnade

och att altså även här ett snapphanekrig skall kunna

åstadkommas. Det är hans ena skäl. Det andra är, att hans

infall här skall föranleda truppsändningar hit och altså

försvaga den redan förut klena svenska hären å de övriga

punkterna.»

»Uträkningen är ej dålig», inföll Berghemius. »Om den

blott slår in så ...»

»Det var dig ej möjligt att få reda på vad slags

knektar man skulle sända hit över?» frågade prosten,

vänd mot Kjel.Prosten, Berghemius och Kjel gingo in i förstugukammaren.

FAR HÅ G ORNA BESANNAS

39

»Nej, så långt tänkte jag ej då. Nu inser jag, huru

viktigt det varit.»

»Ja visst», fortfor prosten. »Blir det norska trupper,

så ha vi ingenting att frukta. Ej blott vänskapens utan

även blodets band förenar oss med de norske. En svensk

bär ej hand på en norrman, och en norrman ej på en

svensk. Mellan dessa folk är krig omöjligt. Skickas

däremot danskar och tyskar hit, då blir det svår tid för oss.»

»Ja i sanning svår tid», suckade Berghemius. »Vi få

lida under en dubbel fiende. Ty de svenska knektarna

bli oss kanske ej mindre farliga än de danska. Lägerlivet

förråar alltid, och nu ha ju svenska krigsmän blivit vana

att inom Sverges egna gränser fara fram som i

fiendeland. Gud vare oss nådig!»

»Bedrövliga tider stunda, men vi få ej bli rådlösa

för det.»

»Vad är då att göra?»

»Ja, det frågar jag mig själv. Vi få visst lov att

invänta Karls råd.»

»Det är jag överens med dig om», sade

Berghemius. " :

Samtalet gick så över på andra ämnen.

Sedan Karl och Magnil återkommit från kyrkan och

man ätit middag, sade Berghemius:

»Kjel Enoksson skulle ha fägnad av att se, huru

jordbruket bedrives vid Revsunds prästgård, ty ända upp till

Undersåker ha revsundsprästerna blivit namnkunniga, ej

blott som predikare utan också som jordbrukare. Under

förmiddagens lopp kunde ju ej Kjel och jag lämna vår

vän Alstadius, och även om vi det kunnat, hade vi ej40

SAXON: UNDER ERliDSBANÉRET

haft så stor nytta av ett besök ute på ägorna, då vi

ej haft någon att fråga om det. som för oss är nytt eller

egendomligt. Nu föreslår jag, att Karl följer på en

vändning omkring fälten.»

Karl förstod genast meningen, och de tre männen

följdes åt.

Under deras vandring var samspråket mycket livligt,

såg Magnil då hon emellanåt genom de blyinfattade

rutorna följde deras gång. Karl tycktes dock ej det

minsta tänka på jordbruket, ty han såg knappast någonsin

nedåt. Han föreföll ha sina tankar på annat håll — Magnil

trodde sig förstå var, och det gjorde henne så glad.

Lycklig hon, som ej hade någon aning om alt det,

som nu bredde vemod över hennes trolovades sinne!

På aftonen, då Berghemius ostörd kunde växla ett

ord med prosten, sade han:

»Vi blevo överens om, att Karl skulle fara in till

Frösön och tala vid guvernören.»

»Hur så?»

»Han vet troligen mer än vi. Och vet han ej det,

så kan han få underrättelser, där detta ej är oss

möjligt. Karl ansåg det mycket viktigt att få veta vad slags

folk, som skulle gå emot oss. På detta hängde, enligt

hans mening, hela försvarsplanen. Kjel Enoksson skall

under en förnyad färd till Trondhjem fortsätta

efterforskningarna. Nu på hemvägen besöker han Esbjörn

Si-vertson, på Frösön, varmed också vinnes, att vi ej

komma i sällskap hem.»

Prosten satt länge och tänkte efter. Så tryckte han

Berghemii hand och sade sakta:

»Jag gillar planen.»

— — —

Arla påföljande morgon bröto de så kära gästerna

upp, och det var liksom hade en sky dragit över solen,

när Magnils ljusa gestalt försvann vid skogsbrynet.

V.

I Ragunda prästgård.

OM en främling helt oförmodat kommit in i

Ragunda prästgårds helgdagsstuga, skulle han frågat sig,

om han ej genom något trollslag förflyttats till

ett slottsgemak. Så dyrbart inrett, möblerat och utstyrt

var rummet.

Och den unga kvinna, som satt bekvämt utsträckt

i den mjuka länstolen, skulle icke ryckt honom ur

illusionen. Kall och hård såg hon ut, men det var ett

omisskänneligt drag av härskarinna i hennes ansikte och i

hennes sätt att bära upp den anspråksfulla dräkten.

Tavlan fullständigades av, att på en mindre stol

framför henne satt en i sammet och siden klädd ung herreman.

»Han dröjer», sade hon, i det hon såg ut genom

fönstret åt vägen.

»Ja, lyckligtvis för mig, fru Karin», svarade den unge

mannen, som talade danska.

»Lyckligtvis?» svarade hon. 1 saimma sekund som

frågan halkade över hennes läppar insåg hon, att den

RAGUNDA PRÄSTGÅRD 43

var oklok. Den kunde tolkas som en uppfordran till den

unge mannen att säga något smickrande. Och så gärna

hon än hörde dylikt, ville hon dock icke så öppet

framkalla det. Hon bibehöll emellertid gott fattningen och

visade blott en förvånad min.

»Just så. Jag prisar alltid min lyckliga stjärna, då

er herre och man blir bortkallad i sockenbud.»

Nu sade fru Karin ingenting. Hon blott såg ut som

om hon icke förstod.

»Ty då får jag njuta av edert angenäma sällskap.»

»Mitt sällskap står er väl till buds även då min man

är hemma, riddar Urne?»

»Det tyckes så, men det är dock ej så... Har ni

varit uppe i fjällen om våren någon gång?»

»Ja.»

»Nå, då har ni sett, huru björkarnes kronor stått

gröna, medan rötterna dolts av snödrivor. Man har

njutit av vårens härlighet, då ögat fästs på trädens ljusa

lövskrud, och man har velat kasta sig till deras fot med

ett: »Natur, vad du är härlig!» då snön där kommit en

att rysa... Så är det när jag ser er bredvid er man.

Mitt öga njuter av att se er ungdomliga skönhet, men

njutningen är ej ostörd. Ty så fort mitt öga faller på

den gamle, vid vilken ni, oförklarligt nog, länkat edra

öden, skakas mitt hjärta av en köldrysning. Detta kan

ej inträffa, då jag har er ensam framför mig, såsom nu.

Har ni nu förstått mig, fru Karin?»

Hon ryckte lätt till, då hennes namn nämdes.

»Förlåt mig, riddar Urne. Jag satt och tänkte pä

något helt annat och edra ord gingo mina öron förbi.44 SAXON: UNDER ERliDSBANÉRET

Det var kanske något, som det var bäst, att jag icke

hörde.»

Hon ljög beundransvärt väl. Det var ej nog med,

att hon hört varje ord — hon hade också njutit åt dem,

njutit som en febersjuk av varje droppe vatten.

»Det var en ny värs i min hyllningssång till er, en

upprepning av den fråga, jag gjort mig sedan första

ögonblicket jag såg er: varför är ni här, i en omgivning där

ni ej hör hemma?»

»Passar jag då ej i denna omgivning?» utbrast hon

med en min, som skulle hon ha känt hans ord som en

förebråelse .»Är jag för glad? Är jag...»

»Missförstå mig icke, fru Karin. Jag menade att en

kvinna med eder skönhet...»

»Riddar Urne! Även här uppe bland fjällen förstå

vi oss på att skilja smickret från sanningen, då det blir

så tydligt...»

»Om det vore mitt sista ord, fru Karin, så skulle

jag säga, att ni är skön — ja, det är för lite sagt, men

jag skall nöja mig därmed så länge...»

Hon gjorde en avvärjande rörelse.

»Det hjälper icke — nu vill jag ha det sagt, ty jag

vill icke jämställas -med en simpel smickrare. Jag vill

ha det förklarat för er, varför ni måste stå så skön i mina

ögon... Nej, jag ber er, gå icke utan låt mig tala ut!»

Hon hade gjort min av att resa sig, men satte sig

åter till rätta i stolen.

»Mitt svarta hår, min mörka hudfärg, mina mörka

ögon och mitt livliga lynne vitna ju om, att jag är en

son av södern. Så är det ock. Min far inkallades från

Italien till danska hovet för att utföra en hel del vägg-I RÅG UN DA PRÄSTGÅRD

målningar — han var en framstående konstnär. Han

be-fans snart nödvändig, erhöll statsanställning, överhopades

med utmärkelster och adlades slutligen. Han bortlade då

alldeles sitt italienska namn för att ej behöva stöta de

danska patriotiska känslorna för huvudet — det var visst

för resten på konungens begäran. Men aldrig glömde

han sitt Italien, och alla de sagor, som fylde min

barndom, voro därifrån... Nåväl, jag växte upp och gick i

krigstjänst, såsom en riddersman ägnar och anstår, och

jag skall stiga till de högsta äreställen, ty jag vill det.»

En blixt av beundran sköt fram i fru Karins öga.

Och den var icke hycklad.

»Jag känner mig överlägsen dessa nordbor, och

därför skulle jag fram ... Ack, förlåt mig, jag blir het och

tappar mitt ämne! ... Det är ju naturligt, att jag sett

mig omkring även på kvinnomarknaden i mitt land.

Dyrkandet av det sköna är en alt för viktig del av mitWliv,

ett altför dyrbart arv från min far, för att jag skulle kunna

underlåta att dyrka det skönaste av det sköna: kvinnan.

Men jag bedyrar er, att jag aldrig beundrat de

nordiska kvinnorna. Jag finner intet vackert i deras

genomskinliga hy, deras urvattnade ögon och deras lingula hår.

De äro bleka drivhusplantor i mina ögon. Och jag vet,

att det rinner fiskblod i deras ådror. Nej, tacka vill

jag barnen av södern. De ha blod i den kind, åt vilken

solen givit färg. En svart, böljande lock, som glänser, det

vill jag kalla hår. Och ett mörkt öga, som kan stinga

likt en dolk eller bränna som vulkan, det vill jag kalla

ett öga... Nu förstår ni varför jag finner er skön!»

»Nej, det förstår jag1 icke, riddar Urne, men väl att

ni tycker om mörka fruntimmer.»46

SAXON: UNDER FREDS B A NÉRE T

»Å, om ni visste, huru jag kände det, när jag såg

er första gången, fru Karin. Naturligtvis trodde jag, att

ni var dottern i huset i stället för dess fru. Jag hade velat

falla på knä.»

»Ni tillåter väl, att jag skrattar?»

»Den första känslan var icke beundran för er skönhet.

Nej, det var ett utbrott av glädje över att se en kvinna

av min egen ras. Jag hade gått mig trött många gånger

om i nordens kvinliga blomstergård av bleka liljor, då jag

fick ögonen på er, den friska rosen.»

»Ni saknar då åtminstone icke ord, riddar Urne»,

skrattade fru Karin.

»Jag har icke slutat ännu, fru Karin... Snart märkte

jag, att ni ej blott tillhörde min egen ras, utan också var

ett utmärkt species därav. Och ej nog med: det: inom kort

vart det mig klart, att ni såväl i begåvning som bildning var

min jämbörding. Det var detta, som gav förklaringen åt

det hela, glansen åt er skönhet. En vacker kvinna utan

begåvning" och bildning är en blomma utan doft. Man ser

på henne en stuncl och går vidare.»

»Inser ni då icke, vilken ofantlig grad av enfald det

skulle förutsätta, att jag trodde, vad ni säger. Ni har rört

er i den danska huvudstadens finaste kretsar. Ni har haft

tillfälle att beundra alt vad där fins av börd, bildning,

rikedom och skönhet. Och ni tror, att jag ett ögonblick

skulle inbilla mig, att ni menar allvar med ert rökvärk

för mig.»

»Jag har sett mycket vackra kvinnor, det är sant —

däribland även kvinnor av min egen ras. Men jag har

aldrig sett någon så skön som ni. Nu är det sagt!»47

Hovmannen och världsmannen Jörgen Urne behövde

fara upp till Lappland för att finna den skönaste. Och

hon hade en obetydlig prästhustrus skepelse. Ni är en

mycket stor skämtare!»

Hon njöt gränslöst av att höra alt hans smicker, och

hon ville icke att samtalet skulle taga en annan riktning.

Nog hade hon förut hört sägas, att hon var vacker —

ja, hon hade också hört motsatsen — men hon hade icke

hört det sägas med så väl lagda, så honungssöta ord som

denne man använde. De kommo från en värld, i vilken

hon aldrig ens drömt att få blicka in, än mindre känna

strömma emot sig med livets hela rikedom och fullhet.

Hon tog emot denna hyllning med värklig hunger,

och hennes njutning stördes blott av ett: av tanken på,

att den ej kunde räcka länge.

»Även för min senaste förklaring ligger en naturlig

grund. För att fortsätta bilden: den blomstergård av

kvinnor, vari jag hittills rört mig, har varit rik. Blomstren

ha varit så många, att jag icke hunnit stanna och betrakta

någon särskild, än mindre njuta av deras doft. Jag har,

såsom ordstävet säger, icke sett skogen för bara träd.

Det är möjligt att jag, oun jag haft tillfälle och lust att

stanna vid ett och annat särskilt blomsterstånd, skulle

funnit detta vara det skönaste. Men man hinner knappast

detta i en stor stad, där umgängeslivet blott tillåter oss

att flyktigt se varandra på en bal, ett gästabud o. s. v.

Detta är det ena beviset för att jag talat sanning. Det

andra kommer nu. Dessa unga kvinnor har jag mött

med misstro. I den ena har jag- fruktat koketten, som

endast önskar erövra hjärtan; i den andra den egennyttiga,48 SAXON: UNDER ERliDSBANÉRET

som intresserade sig för mig endast på grund av min

samhällsställning.»

»Ni...»

»Jag har strax slutat... Med er var förhållandet ett

helt annat. Jag fick tid att lära känna er. Och mot er

fans ingen anledning till den misstro, varmed jag mötte

de unga jungfrurna. Ni stod inför mig i en helt annan

ställning än dessa, eftersom ni är gift... Vill ni nu tro

mig, då jag säger att ni icke blott är skön, utan (den

skönaste jag sett?»

»Nej», svarade hon leende, »ingendera. Men jag tror

värkligen, att ni ej finner mig alldeles avskräckande. Detta

dock icke på grund av mitt särskilda utseende, utan på

grund av att jag, såsom ni sade, hör till er ras. ," Edra

ord i detta fall ha värklig innebörd, det inser jag. De

kasta ett förklarande ljus över sympatier och antipatier, som

jag själv känt, men vilkas orsak jag aldrig förstått. För

övrigt tackar jag er för sådana stunder som denna -—

icke för vad ni sagt om mig, utan för att ni kan stå

ut med att i timtal sitta och prata med en obetydlig liten

kvinna så långt bort från de platser, där livet värkligen

rör sig. Flär står det stilla. Jag förstår, att ni emellanåt

måste finna mig gränslöst enfaldig, och er vänlighet att

skingra långsamma timmar för mig, är därför så mycket

större. Att jag tager emot denna vänlighet är kanske

en börda för er. Men ni får förlåta mig för att jag låter

er bära den. Jag har sutit ensam så mycket inom dessa

fyra väggar ...»

Hon sänkte blicken mot golvet. Jörgen Urne skulle

ha velat trycka hennes vita, mjuka hand, som slapt sjönk

ner utmed länstolen. Han vågade det dock icke.

Men om fru Karin någonsin sett bra ut, så gjorde hon

det nu, när orediga, vansinniga drömmar kommo hennes

hjärta att slå med fördubblad fart.

Så suto de båda tysta och försjunkna i tankar tils

bullret av den kärra, vilken hemförde kyrkoherde Rahm,

väckte dem till erinring om världen utanför.

Fru Karin.

ÄR kyrkoherde Rahm inträdde i helgdagsstugan,

var fru Karin ensam där.

Jörgen Urne förklarade, när kyrkoherden

hördes komma, att han för det fängslande samtalets skull

glömt ett viktigt brev. Han måste skynda till sitt rum och

gottgöra försummelsen.

Med detta hade han försvunnit, vig och smidig som

en katt, men också med en ledighet och finhet, som fru

Karin aldrig förr funnit hos en man.

Jämförelsen mellan honom och hennes make, som fet

och däst och gammal släpade sig in, var snart gjord.

Och den utföll ej till den senares fördel.

»Du har varit länge», sade hon.

»Ja, de ville ej, att jag skulle fara förr än han själats,

och jag kunde ju knapt säga nej. Han dog i sin hustrus

armar.»

Fru Karin gjorde en rörelse av otålighet, liksom hade

hon velat skaka av sig det av döden, som vidlådde

hennes man och som denne nu förde med sig in till henne.FRU KARIN 51

»Jag visste nog, att tiden gjordes dig lång, men jag

tänkte, att den unge riddaren möjligen skulle förkorta den.»

»Den högättade riddersmannen skulle visst göra sig

det besväret för en prästfru i en avkrok av världen!»

svarade fru Karin med hånfull ton.

»Å, så länge som han är gäst under samma

prästfrus tak...»

»Gäst! De lejdebrev han medför från Norges

ståthållare och Trondhjems stifts biskop utgöra naturligtvis

i själva värket en befallning att mottaga honom.»

»Ingalunda. Varken Norges ståthållare eller

Trondhjems stifts biskop kunna befalla mig i något...»

»Å, i oroliga tider som denna är det bäst att ej stå

på fiendefot med den starkaste.»

»Det var ett skarpt ord, Karin ... Du vet intet

vidare om riddaren?»

»Jag har ju icke sett honom, hör du. Tjänstepigan

trodde, att han sov.»

»Men det har han ju gjort nästan oavbrutet i de fyra

dagar han varit" här. Nog kan jag förstå, att han —

såsom han själv sade - behöver vila ut, innan han

framför sitt ärende, men nu borde han ha återhämtat sig

tillräckligt ... Du vet icke, om han skriver brev. eller...»

»Jag vet ingenting om honom och vill ingenting

veta...» i

»Hon är missnöjd, duvan min, för att hon haft det

långsamt.»

»Ja, det är förfärligt, att man skall bli levande

begraven här i ödemarken, då man är ung och vill se något

av världen och Uträtta något i världen!»52

SAXON: UNDER ERliDSBANÉRET

»Så, så, så. Var ej ledsen, så skall jag söka något

pastorat söderut igen.»

»Och icke få det! Nej, jag blir nog sittande här,

tils det växer mossa på mig.»

»Jag måste gå in och vila mig lite. Jag vart förfärligt

trött av resan», sade kyrkoherden.

Detta var dock blott en förevändning för att komma

ifrån fru Karin. Ty då hon var vid dåligt lynne, fann

han alltid rådligast att tillämpa den gamla satsen: »Bättre

fly än illa fäkta.» • I dag var han dock nästan belåten

över hennes lynnesojämnhet. Det var bättre att några

yttringar därav gingo ut över honom än att hon läte

trösta sig av den unge riddaren!

Då han sagt sig vara trött, måste han naturligen

bära syn för sägen, och så sträckte han ut sig på soffan

i sin studerkammare. Med tillfället att få vila kom

tröttheten, och snart sov kyrkoherden de rättfärdiges sömn.

Fru Karin fördjupade sig i läsningen av senaste

numret av »Svenska Mercurius», rikets enda tidning.

Snart inträdde åter Jörgen Urne.

»Jag ber om ursäkt, ifall jag stör», sade han.

»För ingen del.»

»Det var min mening att begagna tillfället att få tala

med kyrkoherden.»

»Han var trött och har lagt sig att sova. Det kan

dock ej bli så länge. Det är ju snart kvällsvardsdags.»

»Tillåter ni då, att jag sitter ner hos er och väntar

tils han kommer? Mitt brev är skrivet, och då man ej

har något för sig, blir vistelsen i den ensamma

kammaren lång.»53

»Det behöver ni ej säga mig, riddar Urne. Var så

god och sitt ner!»

Han satte sig i en av de tunga stolarne på andra

sidan bordet mitt emot henne.

»Vad ser jag», utbrast han i det han fäste ögonen

på tidningen, som fallit ner i hennes knä, »har ni sinne

för politik?»

»Ja, vad skall man göra för att ej förgås av ledsnad?»

»Ni läser värkligen alt det där om krigshändelserna?»

»Vart enda ord. Och min man har ritat en karta åt

mig, så att jag i min föreställning följer truppernas

rörelser. Han har dessutom satt mig in i de historiska

händelser, som föranlett kriget, givit mig upplysningar

om de ledande personerna och berättat om småhändelser,

som dunstat ut, fastän de ej stått i tidningen. Dessa

enskilda underrättelser äro ju de intressantaste. Ty på

denna kontrollerade krönika» — hon slog med handen

på tidningen — »tror jag naturligtvis ej mer än till

hälv-ten, vare sig hon skildrar segrar eller nederlag.»

»Ni ökar ideligen min förvåning, fru Karin», sade

Jörgen Urne. »Och min beundran. Redan däri att en

kvinna läser tidningen ligger något ovanligt. Men ännu

ovanligare är det, att en sådan tänker över det hon läser...

Ni anser mig Väl icke ogrannlaga, ifall jag frågar, om ni

är född av svenska föräldrar?»

»Min far var kyrkoherde Mikael Eriksson Noraeus

i Resele i Ångermanland.»

»Född svensk?»

»Ja.»

»Och er mor?»

»Hon var av finsk börd.»»av läser värkligen alt det där om krigshändelserna?»55

»Där ha vi förklaringen! Ni liknar henne mycket?»

»Det säges så.»

»Hur kom ni — jag framställer frågan under anhållan

om överseende ifall ni skulle anse den otillbörlig och

utan alla de tillbehör, som min beundran för er skulle

vilja förse henne med — att gifta er med kyrkoherde

Rahm ?»

»Det är en mycket enkel historia. Min far och Olov

voro bekanta, lite släkt t. o. m. Min man är, liksom min

far, ångerman, född i Högsjö. Han hälsade på hos min

far ibland, och det var riktiga högtider för mig.

Förhållandet hemma var ej det bästa. Far var sträng och hård

— han tillät ej en gång ett skratt och att ge en smekning

skulle han ansett som en tillgjordhet. Jag kände aldrig

någon hel glädje. Ty även då mitt skratt ljöd ute eller

borta någon gång kom tanken på min far mig att

förlamas. "Tänk om de hörde mig", sade jag till mig själv.

"Farbror Rahm" var glad, hade alltid något vackert eller

gott med sig, berättade sagor för mig o. s. v. Jag fäste

mig ofantligt vid honom ... Förut hade jag aldrig hållit av

någon annan än min mor, men hennes fruktan för

min far gjorde henne viljelös. Hon tillförde mig visserligen

ömhet men på samma gång också sin undertryckthet och

sin sorg... Samma år som jag konfirmerats friade Olov

till mig. Han var då änkling för andra gången. Jag var

ett barn, knapt fylda femton år, och förstod icke

mycket vad det ville säga att gifta sig. Min far — till vilken

"farbror Rahm" vände sig, innan han talade vid mig —

upptog giftermålsanbudet med stor tillfredsställelse. Han

ville hällre se mig förenad med en äldre, stadgad man56

SAXON: UNDER ERliDSBANÉRET

än med yngre — det stod ju också i vida fältet, om

någon yngre skulle anmäla sig.»

»Ert hjärta .var altså fritt, då ni gifte er?»

»Ja. Det var en pojke — son till en rik bonde i

socknen och lite släkt till mig på min fars sida —

vilken studerade i Hernösand för att bli präst, ehuru han

sedan övergav studiebanan. Denne hade något slags

tycke för mig, men det berörde mig icke als. Jag endast

skrattade åt honom och tyckte, att han var dum... Han

är för övrigt nu ett av min mans får, bosatt i

Bisp-gården.»

»För att återkomma till vårt ämne: hvad sade er mor

om giftermålet med "farbror Rahm"?»

»Hon tillstyrkte det ivrigt. Det vore tillräckligt sade

hon, att hon själv förginges. Jag vore ung och mindre

motståndskraftig för en glädjelös tillvaro. Hon kunde

falla ifrån när som hälst, och då... Icke vore det väl

världens högsta lycka, som stode mig till buds såsom

fru Rahm, men det led intet tvivel, att han höll av mig.

Och det är så få, som beskäras "den högsta lyckan. Tag

emot det!... Så talade min mor. Och "jag tog emot det.

Jag hade tagit emot vad som hälst för att få komma

bort från det fängelse, som kallades mitt hem. På det

sättet blev jag gift hit.»

»Och flyttade från fängelse till fängelse», sade Jörgen

Urne sakta.

Fru Karin svarade icke.

»Jag kan så väl förstå denna historia», fortfor Jörgen

Urne. »I början var alt nytt för er här. Ni kände er

så fri, och det var så egendomligt ätt få mottaga den

hyllning, som tillkom själasörjarens maka. Detta alt på-FRU KARIN 57

skyndade hastigt utvecklingen av edert själsliv, men i

samma mån som detta famnade vidare omkring, insåg

ni eder belägenhet. Glädje är icke en visa för en

ensamstämma. Hon förutsätter samklang och altså minst två

stämmor. Men alla stämmor kunna ej klinga samman.

Detta är ej stämmornas fel — ty de kunna var på sitt

håll vara klara och vackra — utan är att tillskriva de

omständigheter och makter, som satt dem att ljuda

bredvid varandra.»

Icke häller nu svarade fru Karin. Hon kände sig

av hans vackra ord liksom lyft och buren bort, högt,

högt så att hennes huvud svindlade.

En tjänstepiga inträdde och frågade, om hon fick

duka, vilket fru Karin bejakade.

Då kvällsvarden var färdig, väcktes kyrkoherden.

»När jag hörde, att ni "kommit åter, skyndade jag

hit för att få prata bort en stund», sade Jörgen Urne,

i det han gick emot kyrkoherden med framräckt hand.

Fru Karin sysslade vid bordet, men intet ord, ingen

min undgicik henne. Hon kände sig så ofantligt liten inför

denne man utifrån. Icke för hans höga rang, icke för

hans ridderliga låter, idke för hans fina dräkt, utan för

hans skarpa förstånd och förmåga att lägga sina ord.

Hon hade insett, att idke häller Jörgen Urne ville låta

hennes man förstå, att de båda träffats under mannens

bortovaro. Men huru skickligt hade ej Jörgen Urne löst

denna svårighet, blott med ett piar ord. Hon själf hade

behöft många ord, .och hon h"ade behöft ljuga... Hon

kände inga samvetsförebråelser därför, men hon fann

lögnen vara en tarvlig nödfallsutväg, som blott de

oskicklige behövde tillgripa. Att höra till dessa oskicklige på58

SAXON: UNDER ERliDSBANÉRET

en gång förödmjukade henne och fylde henne med avund

mot den skickligare.

Så gingo de till bords, och under måltiden fick fru

Karin för andra gången höra (kyrkoherden berätta om sin

resa under dagen.

Genast efter måltidens slut drog sig Jörgen Urne

tillbaka till sitt rum, där han skrev följande brev:

Till Konungens högst betrodde Troman, Ståthållaren över Norge,

Högvälborne Herren Ulrik Frederik Gyldenlöwe.

Det är lördags afton, och i morgon kommer Torjus Hansen för

att — obemärkt bland de gudstjänstbesökande — taga detta och föra det

vidare.

Såsom lätt förståeligt är, har jag hittils ej mycket kunnat uträtta,

men så mycket är vunnet, att jag erhållit en utgångspunkt.

Sedan fyra dagar befinner jag 111ig i Ragunda prästgård i Jämtland,

och här skall huvudkvarteret för vår verksamhet bli. Jag känner att så

skall ske, ehuru ingenting därom blivit talat eller bestämt.

Saken är den, att jag haft den lyckan att påträffa en kvinna, som

skall bli oss en utmärkt bunsförvant. Det är värdinnan i detta hus, fru

Karin Rahm, som har alla betingelser för att bli oss, vad jag nyss

sade. Jag skall här tillåta mig att säga varför. Ty jag var naturligtvis

så klok, att jag förskaffade mig kännedom om hennes lifsförhållanden/

innan jag kom hit. Mitt förutseende i detta fall har redan visat sig nyttigt.

Ty just i dag har hon för mig berättat sin levnadshistoria på ett sätt,

som har så lite gemenskap som möjligt med sanningen.

Hennes far var präst i Ångermanland. Han hade olyckan att bli

förälskad i en finska — en vacker kvinna, men häftig, behagsjuk,

ärelysten — och gifte sig med henne. Han var en stark man och lät sig

ej böjas för hennes vilja och infall, men det kostade honom också hans

husfred. De fingo ett enda barn, en dotter, moderns avbild. I samma

mån som hon växte till, blev hön moderns bundsförvant, och den gamle

prästen fick det alt hetare.

Han hade en bekant präst, Olof Rahm, som ibland hälsade på, en

begåvad man — fastän osjälvständig — mycket rik och kär i gods och

guld. Ragunda är ett fett pastorat, och han hade genom två giften ökat

sin förmögenhet. När nu denne blev änkling för andra gången, beslöto

mor och dotter att fånga honom, vilket också lyckades. Fadern gav

efter för att få en plågoande mindre, och så blev den gamle Olof Rahm

och den unga Karin ett par.FRU KARIN 59

■ Vad utgjorde hennes skäl för att gifta sig med honom? Jo, han

var rik, och hon fick sålunda tillfälle att omgiva sig med den prakt och

det överflöd, varefter hon trånade med behagsjukans hela kraft.

Prästgården här är inredd som en bättre herremansboning i en storstad.

Och hon har också smak. Hon kläder sig förträffligt och bär upp dräkten

så, att hon skulle göra heder åt vilket sällskap som hälst. Icke mer än

några och tjugo år gammal, står hon ock i sin bästa fägring. Och hon

ser bra ut.

Jag är fullt säker på, att hon tog i beräkning hans ålder och

utsikten att snart bli änka samt sålunda arvtagare till förmögenheten.

Hit-tils har hennes man dock krossat alla hennes förhoppningar i den vägen,

ty i trots av sina år är han riktigt kry.

Ett annat skäl för henne att gifta sig med honom var hans ansedda

ställning. Det tillfredsstälde hennes ärelystnad att vara gift med en så

framstående prästman. Hon har arbetat ej så litet för att få honom

nedåt södra Sverge. Han har sökt, men ej haft någon lycka med sig.

Han har egentligen ej velat härifrån, och hennes bearbetningar på

vederbörande ha ej haft någon framgång.

Nu förstår Eders nåde, att hon är en kvinna för oss. Hon

behärskar sin man fullständigt, och i hennes hand skall han bli det mjuka

vax, som vi forma efter vårt behag.

I Bispgården, som ej är så långt härifrån, bor en ung bonde vid

namn Isak Ingemarsson. Han är sockenbarn med fru Karin, och det

var barndomskärlek dem emellan. Han skulle bli präst, men afbröt sina

studier, då hon svek sitt ord till honom och gifte sig med Rahm —

han sörjde så, att man fruktade för hans förstånd. Det säger sig själft,

att han ej glömt henne utan när som hälst är beredd att gå i döden

för henne. Jag skall draga försorg om, att han skall få försöka sig.

Jag vill ju dock icke söka upp vare sig honom eller någon annan förr

än jag talat vid fru Karin och kyrkoherden och uppgjort om fältplanen.

I morgon efter gudstjänstens slut skall jag göra första stormningen

av fästet. Omständigheterna få avgöra huru stark stormningen skall

bli. Nu har jag emellertid sett mig för så mycket, att jag vet, att första

försöket kan göras.

Det vill dock säga: jag har den bästa utsikt att lyckas.

Eders nådes tropliktigaste och ödmjukaste tjänare

Jörgen Urne.VII.

Förrädarplanen.

OLKET strömmade ut ur Ragunda kyrka.

Bland besökarne voro tvänne främlingar. De

väckte dock ^ej synnerlig uppmärksamhet, ty

kyrkoherde Rahms rykte som predikant hade nått vida, vadan

främlingar ofta kommo till Ragunda för att höra honom.

Den ene främlingen — Jörgen Urnes Torjus — var

iförd bondekläder. Han följde med skaran ut och gick

uppåt Pålgård. Vid en liten biväg in i skogen vek han

av och blev stående tils alla kyrkobesökarne gått förbi.

Då gick han åter ut på vägen, som han fortsatte

framåt, räknande stegen. Då han räknat till femtio,

stannade han.

Där låg en liten granbuske, tydligen avskuren med

en slidkniv. ■

Han spanade försiktigt omkring sig, varpå han

sparkade till busken, så denne flög in i skogen.61

På den plats, där busken legat syntes några röda

stenar. Han böjde sig ner och räknade.

»Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju... Riktigt!»

Och så gick han tjugo steg rakt in i skogen,

stannade vid en större flat, röd sten, som låg där liksam

händelsevis ditkastad.

»Här skall det altså vara», sade han och böjde sig

ner, tagande upp stenen.

Under densamma låg det brev, som på aftonen

föregående dag skrivits av Jörgen Urne.

Det ingick icke i dennes planer att någon — icke

ens fru Karin — skulle veta om detta brev och därför

fick Torjus avhämta det på detta ställe.

Den andre främlingen bland kyrkobesökarne var

Jörgen Urne själv. Hans närvaro väckte ännu mindre

uppmärksamhet, ty det var ofta gäster i prästgården.

»Ni måtte icke vara mycket för att fästa

uppmärksamhet vid er person, riddar Urne», sade fru Karin, då

de satt sig ned vid middagsbordet.

»Hur så, fru Karin?»

»Jo, under det att ni på sökendagarne går klädd

i den vackra, färgrika dräkt, som brukas av finare

herremän, ser ni i dag på helgdagen nästan ut som en bonde.»

»Min hustru har ungdomens oförskräckthet att säga

alt, som kommer för henne», smålog kyrkoherden

urskuldande.

»Funnes ej det ungdomliga modet, skulle världen stå

stilla», svarade Jörgen Urne. »För övrigt var fru Karins

fråga mycket naturlig... Då jag är ute i min konungs

ärenden och icke önskar väcka uppmärksamhet, är det

givet att jag icke genom klädseln vill skilja mig från62 SAXON: UNDER ERliDSBANÉRET

mängden. För övrigt har jag alltid ansett, att prål och

grannlåt icke passa i Guds hus.»

»Det är rätt», sade "kyrkoherden.

Fru Karin hostade bort ett leende.

»Vad är det som gör, att kyrkoherden så länge

stannat på en så ringa plats som denna?» frågade Jörgen

Urne om en stund.

»Detta är ingen ringa plats. Det är ett av Jämtlands

alra bästa pastorat, och ingen församling i provinsen

består sin herde en sådan prästgård. Jag har varit bosatt

här i tjugotvå år och levat mig in i förhållandena.»

»Men önskar ni ingen större värkningskrets ?»

»Icke just.»

»Ni anser icke som en plikt att bruka edra gåvor

på ett fält, där de komme till rikare användning?»

»Jag tror ej, att mina gåvor betinga större fält än

det de nu ha.»

»Sedan jag var barn har jag ingen söndag utan

trängande skäl uteblivit från gudstjänsten. Jag har altså haft

tillfälle att höra lite av varje. Och jag må säga, att jag

blott sällan hört en predikan, som haft en sådan värkan

på mig som eder i dag, kyrkoherde Rahm.»

Det for en ljusning över kyrkoherdens drag, och

Jörgen Urne tänkte: Vi äro alla svaga människor, och beröm

fägnar sinnet. Så fortsatte han:

»Ni är vältalare. Och det, ni säger, ej blott klingar

gott för örat. Det har sin djupa invärkan på förståndet

och - vad ännu mera är på hjärtat. Alt detta är

ju framstående egenskaper hos en präst. Men med

alla dessa förenar ni ytterligare en, vilkens befintlighetFÖRRA DAR PLANEN

63

tillsammans med de övriga skulle ge er en biskopstol,

om ni vore dansk.»

Fru Karin ryckte till, och blodet rusade henne åt

huvudet.

Kyrkoherden satt i ett tillstånd mellan förundran och

glädje och kom sig ej för att säga något.

»Fru Karin vet, vad jag menar med denna alldeles

särskilda egenskap?»

Hon skakade på .huvudet.

»Jag måste altså säga det själv, kyrkoherde Rahm.

Jo, "ni ser bra ut.»

»Det har jag också alltid tyckt», sade fru Karin.

»Å, ni borde blygas, bäda två», skrattade

kyrkoherden "smickrad, »att så driva gyckel med en gammal man!»

»Jag yttrar mig endast om eder såsom prästman»,

sade Jörgen Urne. »Tänkom oss en ung, spinkig man

på predikstolen. Han ger intet intryck av stadga. Hans

ord få ingen auktoritet. Lika litet blir detta fallet, om

en skröplig, darrande gubbe kommer. En äldre man med

sura ögon eller kal panna verkar avskräckande. Man snäll

se ut som ni, herr kyrkoherde: kraftigt hull utan fetma,

rent ansikte med hälsofärg och snöhvitt hår och skägg.»

»Det är också min åsikt», fylde fru Karin i. »Det

mins du nog, Olof, att jag många gånger redan innan

vi gifte oss sade, att jag tyckte om dig även därför, att

du såg bättre ut än de yngre männen.»

»Det är skada, att jag ej är dansk präst, så att mina

egenskaper kunna bringa mig den framgång de

förtjäna», skämtade Rahm.

»Det kunde väl gå att bli», sade Jörgen Urne.

Fru Karin borrade ögonen i honom för att se, om64

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

han "skämtade eller menade allvar. Men han var

ogenomtränglig. Hon förstod icke vart han ville komma,

denne märkvärdige främling, men det var något stort över

honom.

»Ni har väl icke kommit för att värva mig till dansk

tjänst?» sade kyrkoherden i samma ton som förut.

»Nej, men mitt ärende kan i alla fall få vittgående

följder nog, även för ;er», svarade Jörgen Urne nu helt

plötsligt allvarlig.

Prosten lade bort solskensminen, och fru Karin satt

i spänd förväntan, färdig att i sitt minne inprägla varje

ord, varje min, varje ögonkast av Jörgen Urne.

»Innan jag går vidare, vill jag framför alt betona,

att "min uppgift endast är att inhämta framstående

jämt-ske prästmäns åsikter i det föreliggande fallet. Och så

skall jag lämna en överblick för att bli bättre förstådd.»

Han satte sig tillrätta i stolen och fortsatte:

»Det är numera ingen, som tvivlar på, att Skåne och

Blekinge skola återgå till det förutvarande moderlandet,

Danmark, sedan befolkningen själv stält sig på

danskarnes sida. Huru skall det gå med Halland och Bohuslän

är mera oavgjort, men för närvarande lutar segern åt

Danmarks sida. Det är gifvet att dessa framgångar skola

öka segrarens mod.»

Kyrkoherden nickade, och en ihalfkvävd suck undföll

honom.

»Tillfölje därav har det av kung Kristian förts på

tal att sända trupper in i Jämtland för att lägga även

detta under danska kronan.»

Rahm "satte sig häftigt tillbaka ii stolen och skulle

säga något, men Jörgen Urne ,gav honom icke tid därtill.FÖRRA DAR PLANEN

65

»Ståthållare Gyldenlöwe "strävar, som allmänt bekant

torde vara, mycket för näringarnas uppblomstring,

isynnerhet bärgsbruket. Han vill följaktligen icke kriget, om

det kan undgås, och är detsamma oundvikligt, vill han

"göra det så lindrigt som möjligt. Hans förslag är, att

föreslå Sverges konung fred på det villkor, att Halland

och Bohuslä(n — vilka dock äro så gott som erövrade

— återlernnas obestritt till Sverge mot att till Danmark

lika obestritt lemna Skåne, Blekinge och Jämtland med

Härjedalen. Ifall att Karl XI inginge därpå, skulle de

sistnämda provinserna, som ej varit svenska mer än i

30 år, altså bli återlagda till Danmark utan svärdsslag.

Huru skulle Jämtlands präster ställa sig till en sådan

anordning?»

»Det är ej gott att säga», svarade kyrkoherde Rahm.

»Alt vad ni förtäljer är för övrig-t"så nytt och överraskande,

att jag icke kan tänka redigt över det.»

»Jag skall svara i min mans ställe, ty för mig kommer

det, ni säger, icke överraskande... De fleste jämtske

prä;ster skulle med stort lugn finna sig i en sådan

nödvändighet.»

»Det vill säga», sporde Jörgen Urne, som tydligen

väntat något mer, »att de skulle stanna vid sina ämbeten?»

»Ju"st så — i alt fall de förnämligare prästerna. De

ha vuxit fa"st i sin ställning. De ha vant sig att känna

sig hemma här, ifall de ej äro födda här. De ha sina

flesta släktskaps- och vänskapsförbindelser just här. De

ha här jordagods, jaktmarker och fiskevatten. Ha de

några pänningar mer än de behöva, så ha de dem

utlånade här. Alt sådant kastar man icke gärna bort, i all

synnerhet då man kan vara ganska viss om att få blott

Saxon: Under fredebanéret. *66

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

sämre i stället. Svenska kronan skulle naturligtvis skaffa

anställning åt de präster, vilka, såsom det heter, bleve

henne trogna. Det bleve att inrätta nya lärdomsskolor

— men man tager väl vida hällre en jämförelsevis dålig

komministratur än en kollegabefattning — och att dela

på större pastorat i de svenska landskapen. Den senare

anordningen är emellertid ej genast genomförd —

väntetiden kan nog på sina ställen bli rätt lång —• och det

blir ej så roligt att sålunda anställas. Den präst, på

vilkens bekostnad man fått sin anställning" mottager en med

fientlighet, och stort bättre lär det väl ofta ej bli med

den församling, man blivit påtvingad. Därtill kommer att

inkomsterna bli mindre. Ty det är givetvis också en del

präster i de södra provinserna, som står i samma

belägenhet.»

»Min hustru har alldeles rätt», sade kyrkoherden med

en blick av beundrjan på henne.

»Jag böjer mig djupt för styrkan och klarheten i

edra ord, fru Karin», sade Jörgen Urne. »Ingen statsman

behövde blygas för ett sådant yttrande. Jag vill blott

till dem lägga det, att om jag icke hade något annat

skäl att önska framgång åt ståthållarens plan, skulle jag

göra det ensamt därför att den möjliggör förflyttningen

till en fullt värdig plats av det snillrika och ädelt

tän-kand,e par, i vars hus jag nu har förmånen att gästa.»

Kyrkoherden förmådde ej dölja sin belåtenhet, men

fru Karin bibehöll lugnet.

»Jag har», fortfor Jörgen Urne, »av biskopen först

hänvisats till ,eder, kyrkoherde Rahm, ty eder förmåga

och edert inflytande äro kända även hos oss. Det var

edert omdöme man i första hand ville höra. Jag är ålagdFÖRRA DAR PLANEN

67

att vända mig till även andre jämtske prästmän. Min

bön är, att kyrkoherden vid tillfälle ville giva mig

uppgift på och rekommendation till lämpliga sådana, om

kyrkoherden därtill skulle finna anledning. Med den saken

brådskar det ju dock icke. Min resa får taga den tid,

som för henne är nödvändig.»

En tjänsteflicka inträdde.

»Lars Ersson i Klrångede är ute i köket och önskar

att kyrkoherden måtte följa honom hem. Hans mor ligger

för döden.»

»Har han kommit nu?»

»Nej, han har bevistat gudstjänsten, men han ville

ej besvära kyrkoherden förr än nu.»

»Jag skall taga mig en stunds vila och sedan följa

honom.»

»Då skall jag begagna tillfället att draga mig

tillbaka, både för a"tt få följa kyrkoherdens föredöme och

för a»tt få tid till skrivning», sade Jörgen Urne.

Han bugade sig och gick.

Länge hade doc;k icke kyrkoherden varit borta förr

än Jörgen Urne knackade på dörren till helgdagsstugan,

där fru Karin tronade i länstolen såsom om hon väntat

honom.

»Det var mig omöjligt att sova, och icke häller ville

det gå att samla tanjkarne till brevskrivning. Det är

därför som jag ber om tillåtelse att få tillbringa någon stund

hos er, fru Karin.»

»Mycket gärna, om det roar er.»

Han tog en stol och satte sig mitt emot henne.

Det hade varit hans hopp, att hon skulle börja

samtalet, men hon var honom för klok, och efter en nästan

besvärande tystnad började han:68

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

»Jag öns;kar tala öppet med er, fru Karin.»

»Intet är mig kärare.»

»Vi ,måste från början ha klart för oss, att det är

mellan oss båda som iden föreliggande sa,ken skall

avgöras. Det förenklar densamma och lättar

underhandlingen.»

»Som ni vill.»

»Ert yttrande vid middagsbordet var, antager jag, i

själva vär;ket avsett för er man och icke mig,».

»Ni misstager er icke.»

»Men sikulle det vara så svårt att bringa

jämtlandsprästerna till den övertygelsen?»

»Det beror på vad man gör för att ernå ett sådant

mål.»

»Se här att börja med», svarade Jörgen Urne och

räckte henne ett papper, som hon tog och läste:

»Ståthållarens förtrciendeman riddar Jörgen Urne

be-fullmäktigas härmed att utlova domprostbefattningen vid

Trondhjems domkyrkoförsamling åt den präst i Jämtland,

vilken kan vinna .ett flertal kyrkoherdar inom provinsen

för densammas återgång till dans,ka kronan.»

Skrivelsen var försedd med biskopens över

Trondhjems stift und|ers,krift och sigill.

Fru Karins ansikte var orörligt under läsningen av

papperet. I det hon återlemnade detsamma frågade hon:

»När s,kulle infallet ske?»

»Infallet?»

»Ja> jag förstår ju, att ett sådant måste äga rum.»

»Ifall så skulle vara, få omständigheterna bestämma

tiden. Det första, som måste vara färdigt, är min

beskickning: att vinna kärnan "bland Jämtlands präster.»FÖRRA DAR PLANEN

69

»Och ju förr detta siker, dess bättre?»

»Det faller av sig själft.»

»Ni s,kall redan i morgon bli försedd med nödiga

papper till dem, som kunna besökas av er. Resten få

min man och jag på lämpligt sätt söka nå och få.»

»Med eder benägna tillåtelse Ikommer jag hit ibland.»

»Ni har naturligtvis edert huvuduppehåll här, varest

ni, alldele;s oavsett eder beskickning, alltid är välkommen.»

»Tack fru Karin! Jag ser en alldeles särskild försynens

skickelse i att jag mött er och i er vunnit den

bundsförvant jag sökte. Jag hade aldrig förestält mig att få böja

mig så djupt inför kunnigheten och skarpsinnet som jag

gör nu. Och om än detta varit tänkbart, kunde jag dock

aldrig drömt mig att finna alt detta hos en ung, härlig

kvinna.»

»Se så, riddar Urne, börjar ni nu igen! Vi måste

från början vara överens 10m, att >ej förslösa tiden medi

att säga varandra artigheter.»

»Någon sådan har jag icke sagt ännu. Mitt hjärta

har dikterat varje ord, som flutit över mina läppar. Mitt

huvud svindlar...»

»Det får det ej, riddar Urne. Alla segrar förutsätta

kallt blod.»

»Det är jag icke säker på, fru Karin. Jag tror att

hjärtat vunnit lika många segrar som huvudet.»

Han ville se henne in i ögonen, men hon sänkte dem,

och han frågade sig förgäves vad som rörde sig i denna

kvinnas inre.VIII.

Guvernör Karl Sparre.

Å DET BESLÖTS, att Karl Alstadius skulle

uppsöka guvernören, var det allmänt bekant, att

denne uppehöll sig på ett besök å Frösö

kungsgård.

Emellertid kunde icke Karl fara genast. Ty då hade

han kommit i sällskap med Undersåkersgästerna och det

hade kunnat väcka ett uppseende, som ej varit nyttigt

för saken.

I slutet på veckan var det ej möjligt för Karl att

fara. Det var nämligen gudstjänst i Bräcke söndagen

efter pingst, och denna gudstjänst kunde ingen annan

än han förrätta.

Sålunda anträdde Karl sin resa först på påföljande dag.

Framkommen tog han in hos sin ämbetsbroder och

fick snart företräde hos guvernören.

»Jag känner er far och skattar honom högt», sade

guvernören med ett förbindligt leende, sedan han hälsat

och bett Karl sitta ner i en sitol mitt för honom. »Hur

står det till med honom?»

tGUVERNÖR KARL SPARRE

71

»Kroppshyddan vacklar, men själen är ännu frisk.»

»Han var varit en träben arbetare i sin Herres

vingård, så att det är ej att undra på, om han tränger till

vila. Ni sköter hans ämbete?»

»Ja.»

»Det skall ju Vara honom en stor lättnad att så stödjas

av sin egen sön... Det är mig dessutom bekant, att ni

i alla avseenden värdigt trätt i er fars fotspår.»

»Ni är alt för god, nådige herre.»

»Å, jaig har bra reda på .mitt folk. Jag känner också

er blivande svärfar, som jag gästat många gånger, och

jag skall häSsa på "honom, då jag inom kort far upp för

att se om Hjärpe skans. Också jungfru Magnil, er

tro-lovade, har jag i gott minne. Det är en av de

präktigaste unga kvinnor jag "lärt känna, och jag lyckönskar

er att ha vunnit en sådan skatt.»

Karl blev var in om hjärtat och röd om kinden.

Sparre hade rest sig upp och gått ett slag omkring

på golvet. Karl gjorde min av att stiga upp.

»Bliv sittande, för all del. Och förlåt mig för att

att jag är så orolig. Jag har så mycket i mitt huvud.

Det gläder mig emellertid mycket att se er. Det är unga,

handlingfelystna och handlingsdugliga män som ni, vi

behöva.»

»Jag är mycket glad över att höra eder tala så,

nådige herre, ehuru jag ej kan tillräkna mig de egenskaper

ni haft godheten tillskriva mig. Mitt ärende är nämligen

att erbjuda eder min tjänst, om jag på något sätt kan

varda eder nyttig.»

»Jo, visst kan ni bli det. Men jag förstår er icke.

Ni tyckes syfta på något särskilt...»v Bliv sittande f ör all delGU VERHÖR KARL SPARRE

»Ja, på det väntade danskla överfallet.»

Sparre ryckte till.

»Vet ni då om det?»

»Ja, något.»

»Och vad vet tii?»

»Att det planeras för att bli utfört i sommar.»

»Hur har /ni fått veta det?»

Karl berättade (Utförligt hela historien. Guvernören

var en mycket uppmärksam åhörare. Då Karl slutat, sade

Sparre med rörelse:

»Jag är djupt gripen över det nit, som utvecklats

av de personer, ni omnämt. Vare detta ett förebud till

enig samvärkan mellan provinsens präster och

danne-män!... Vad själva saken beträffar, så är det där

inbrottet i Jämtland avgjord sak. När det kan komma att

ske, är ännu ovisst, men det är bäst att vara beredd

därpå till början av juli, så snart det kan gå an för

den danska härstyrkan, att någorlunda lätt komma över

fjällen även med packning och kanoner. Det är med

anledning därav som jag är här nu för att i tysthet förbereda

försvarsåtgärder. Ni kommer altså mycket lägligt. 1 vad

avseende ville ni bistå mig?»

»Tillåt .mig först att fråga: kommer den här, som

går emot oss, att bestå av norrmän eller danskar?»

»Med stor visshet av — åtminstone i all huvudsak

norrmän. Garnisonen på Munkholmen i Trondhjem

blir naturligtvis kärntruppen och för övrigt gör man

utskrivningar i Tröndelagen. Att taga folk söderifrån skulle

kräva tid och ansträngning, som vore bortkastad, då alla

krafter där nere äro fullt behövliga.»74

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

»Nå, då är olyckan icke så förfärlig», sade Karl.

»Vad menar ni?»

»Svenskar och norrrnän vilja ej slåss.»

»Jag tror icke häller, att detta är meningen med detta

krig.»

Karl blev så förvånad, att han blott stirrade på Sparre

utan att komma sig för att saga något.

»Vad ... vad är då meningen?»

»Att intaga Jämtland genom mutor, list, stora löften

o. ,s. v. Varje befäl i hären blir en partigängare och

manskapet blott till för att besätta skansarne och

plan-tera danska flaggan därpå, sålunda betecknande segern.»

»Vad föranleder eder, nådige herre, till ett sådant

antagande?»

»Mitt medvetande om, att de listiga danskarna räknat

med det jämtska folklynnet, då de beslutat sig för anfall

mot oss. Danskarna veta mer än väl, att jämtarne skulle

strida som lejon för hem och härd, om främmande

inkräktare kornme med vapen i hand och hotade dem. Och

danskarna veta lika väl, att ,man genom att tala i godo

med jämten kan komma långt med honom — alldeles för

långt. I affärer är jämten både skarpsynt och misstänksam,

men i många andra fall saknar han -dessa egenskaper. Jag

har sällan sett ett folk, som så godtroget låter draga

sig vid näsan av förste bäste, blott han uppträder med

stora låter och ser säker ut.»

»Vad ni, nådige herre, säger om jämtarnes

skap-lynne är fullkomligt riktigt, men ...»

»Jag ville tillägga det, att denna stridsplan är farlig

just nu. De gamle här minnas mer än väl, att skatterna

voro mindre, då Jämtland låg under danska väldet. Sä-GUVERNÖR KARL SPARRE

75

kerheten var större då, ty det var ej svårt att genom

ett ilbud till Trondhjem få hjälp, om infall från svenska

sidan skedde. Varubyte mellan jämtar och norrmän var

då fritt — nu skall det väl snart bli tull. Och till på

köpet hotas Jämtland, såsom alla andra svenska

provinser, av nya utskrivningar. Ställningen är sålunda

bekymmersam nog.»

»Nej, den är icke farlig als, ifall att hären blir

sammansatt av norrmän. Alt är vunnet, blott vi undgå det

öppna kriget, blott vi undgå mördandet, brännandet,

plundringen ...»

»Jag förstår er icke nu.»

»Om vårt land förödes, är det intet värt. Ett härjat

Jämtland har hundra gånger svårare att blomstra upp

igen än andra trakter, där naturen ej är så karg... De

skogar, so;m gå högst upp på fjället, kalla bönderna

skyddsskogar. 0:m man hugger bort en sådan, behöver

den flere hundra år för att växa upp igen. I den nedanför

liggande dalen är odling omöjlig sedan stormen, frosten,

fjällfloden och snön ohämmade tränga på. Befolkningen

får flytta, och när skyddsskogen ånyo är färdig, har så

lång tid förflutit, att de ödelagda heimmanen äro blott

en sägen i folkets mun ...»

»Bilden är slående, men jag inser ej dess

tillämpning på förevarande fall. Ty om undgåendet av härjning

är detsamma som danskt herravälde ...»

»Oim vi ej hotas till liv och egendom, så återstår

ju blott att skydda oss för en enda fara — att icke låta

överlista oss av danskarne.»

Sparre log belåtet.76

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

»Det låter värkligen bra enkelt det där, och jag skall

uppriktigt bekänna, att jag aldrig tänkt på den utvägen.

Krigaren hänger i mig alldeles för mycket — när det

ej gäller att mötas med vapen i hand, står min hjärnas

urvärk ofta stilla. Men hur har ni tänkt er

genomförandet av er plan?»

»Någon plan har jag icke. En sådan har jag just

tänkt bedja eder, nådige herre, uppgöra, om mitt förslag

annars gillades. Jag har blott velat påpeka vikten av att

i denna strid begagna prästerna.»

»Ett förträffligt råd, unge vän. Prästerna ha

kunskaper, talgåva och — vad ännu bättre är — folkets

förtroende.»

»Det sistnämda är lyckligtvis oomtvistat, hur det sedan

kan vara med det övriga.»

»Men vad förtroendet angår, så kan dettas

befintlighet utgöra en fara, därhos danskarne skulle lyckas vinna

någon pra ...»

Sparre fick ej tala ut förr än Karl sprang upp som

träffad av en blixt, och en harmens rodnad färgade hans

ansikte. Han ångrade ögonblickligen sin häftighet och

framstammade ett: »Förlåt!»

»Ingen orsak! Denna häftighet hedrar blott ert

redliga hjärta. Måtte ingen bringa dettas höga tanke om

Jämtlands prästerskap på skam!»

Karl bugade sig.

»Prästernas ställning är given. De äro ju bland annat

satta till att värka för, att krig oc"h blodig klädnad må

kunna undvikas. De ha dessutom all timlig fördel av,

att ej krig utbryter. I ett krig kunna de icke allenastGUVERNÖR KARL SPARRE 77

mista vad de äga, utan tionden blir också dålig i ett skövlat

land.»

»Det är riktigt. Dock — ni får förlåta, att jag ånyo

nämner det, men man måste taga även det värsta

tänkbara i betraktande då man planlägger något — vad

tillförsäkrar oss, att icke prästerna just för dessa fördelars

skull kunna frestas att bli Sverge otrogne?»

»De ha givit konung Karl sin ed, och den skola de

ej svika, just därför att det är prästerna, som — genoim

att lära Jämtlands befolkning att tala svenska — gjort

denna provins till svensk, långt innan detta beseglades

i Brömsebro 1645.»

»Både mitt hjärta och mitt förstånd ge er rätt, och

jag vill slå bort alla mina farhågor och tro er. Hur skall

jag vinna och huru skall jag använda dessa mäktiga

bundsförvanter?»

»Framför alt genom att hindra att en svensk

försvarsstyrka blir hitkommenderad.»

Karl hade talat ytterst långsamt med eftertryck på

varje ord.

»Nu sätter ni mig ånyo i förvåning. Ni måste

förklara er tydligare.»

»Svenska knektar äro farligare för Jämtland än

norska. Qrannprovinsernas befolkning har i århundraden

kallat oss "norskarne som tala svenska". Jämtarne äro

fintlige i handel, och deras köpenskap med

medelpadin-gar, ångermän och helsingar har mycket sällan varit till

förlust för jämtarne. Detta har väckt ilska mot oss. Vid

kraftprov ha de reslige jämtarne oftast avgått med segern.

Detta har skapat hämdlust. Jorden här är bördigare än

åtminstone i Medelpad, där folket är fattigare. Det ena78

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

med det andra har väckt avund mot oss, och detta

tog fordom ofta utslag i fientliga infall hos oss —

små hämdetåg, som fördes med stor råhet och

besvarades med hänsynslös bitterhet. Mestadels är detta till

all lycka blott sägner i folkmunnen, men något fins i alla

fall kvar, och jag är viss på att svenske krigsmän överalt

i Jämtland skulle mottagas med köld eller illa dold

fientlighet — kanske ofta öppen sådan. Det ena gåve det

andra, och nu förelåge fara för, att ett danskt

lismare-utsäde skulle kunna bära frukt.»

»Vad vill ni då, att vi skola göra?»

»Göra alt tänkbart för att undvika strid, men om

sådan skulle bli oundviklig, utkämpa den med egna

krafter.»

»Min hand på, att det är min högsta önskan, unge

vän», sade Spjarr.e i det han tog Karls hand och kraftigt

skakade den. »Det är också min timliga fördel, att landet

skonas — det är varken givande eller ärofullt att vara

guvernör över ödemarker. Och efter kriglareära trånar

jag ej... Huru nu nå prästerna?»

»Genom att sända pålitliga ombud till dem, som för

dem förklara, vad d,e böra göra och varför de böra

göra så.»

»Jag skall, med ledning av vårt samtal, sätta upp

en cirkulärskrivelse till alla kyrkoherdar i Jämtland och

skall, då konceptet till denna blir färdig, rådgöra med

eder om densamma och om lämpliga ombud. Jag får

väl räkna på eder som ett sådant?»

»Så långt mitt kall det tillåter, står jag till eder

tjänst.»GUVERNÖR KARL SPARRE

79

»Som vanligt utgår nu uppbåd till vlapenövning. Med

de förut tillgängliga, som vid behov kunna utskrivas,

uppgår hela den här befintliga krigsstyrkan till ungefär

trettonhundra man. Det är ej mycket. Kanonerna äro

få och små.»

»Om — det Gud förbjude — mera manskap skulle

behövas, så går folket hällre man ur huse än det utsätter

sig för de faror, som äro förbundna med inkvarterandet

av en söderifrån kommande krigshär. Och nästan varje

man i Jämtland har en bössa och kan hantera densamma.»

»Då därtill kommer, att befolkningen är van vid att

tillryggalägga långa vägsträckor, så ha vi egentligen ett

ganska dugande krigaremateriel inom våra egna gränser.

Ty i krig är skjutskickligheten och marschdugligheten

huvudsaken Det övriga, såsom hälsning och parader och

dylikt varvid, isynnerhet i fredstid, lägges alt för mycken

vikt, är av underordnad betydelse. Men vi befäl skola

ju ha något att roa furstarne med... Emellertid bör

befolkningen icke på något sätt kallas till vapenövning nu.

Det får ej häller tillåtas, att den fosterländska ivern

tillställer frivilliga sådana. Bleve det känt, kom me danskarne

att rätta sig därefter. Vi skola blott vara fullt beredda

på allting, men icke låtsas om det... Blir ni kvar här

länge ?»

»Så länge som ni befaller, nådige herre. Dock vore

det icke nyttigt, att jag vore borta från hemmet över

söndagen.»

»Ja, det skall ni för all del icke vara. Det vore ju

också alldeles överflödigt. Kanske kan jag vara färdig

redan i morgon. Jag sänder bud efter er, ifall jag skulleHO

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

behöva tala vid er om något. Ni bor i prästgården,

förstås ?»

»Ja.»

»Tack då för i dag. Jag är mycket glad över, att

ni kom och över alt Idet, ni sagt mig. Alt hos er tilltalar

mig, och jag hoppas att kunna tacka eder i fosterlandets

namn en gång.»

Karl hade gärna velat uttrycka sjn glädje över att

ha fått se och tala vid guvernören. Men vördnaden tillät

det ej, och han skulle nu saknat ord — vad just ej ofta

hänlde honom — för vad han kände.

Då nu Sparre neste såg och sträckte ut handen till

avsked, gav han en tilltalande bild av konungens högste

troman inom provinsen. Ståtlig till utseendet, förbindlig

i sitt uppträdande och tal samt med något

förtroendeingivande i hela sitt väsen, hade han en ovanlig förmåga

att vinna alla.

»Ett ord, innan vi skiljas», sade Sparre. »Esbjörn

Sivertsson är en duktig man, men det är ej skäl, att

ni uppsöker honom. Ingen har sagt honom något. Han

har på grund av obetydligheter slutit sig till, vad han

berättat för undersåkersbonden. Det är skarpsynt av

honom, men det är därför ej skäl i att inviga honom i

något förtroende förr än det visar sig behövligt.»

»Naturligtvis hade jag ej tänkt tala vid någon om

vafcl här förekommit.»

Guvernör,en nickade fryntligt och Karl bugade sig

djupt, i det han avlägsnad.e sig.IX.

Sveket mot barndomsvännen,

Å JÖRGEN URNE lemnat Ragunda prästgård,

sökte fru Karin upp sin kammare.

Hon ville reda sina tankar, sina känslor och

alt det som hänt henne under föga -mer än en veckas lopp.

Var det värklighet och icke en saga?

Hon hade gått häruppe i långa år och sett det ena

hoppet brista efter det andra, så att hon till slut ibland

begynt tro, att hon skulle tvingas att leva hela sitt liv

i sådana småförhållanden som de, i vilka hon befann sig.

Och annat hade hon drömt en gång!

Då lyser plötsligt ett stjärnskott till i hennes

hopplöshets mörker — ett stjärnskott av så utpräglad

ljusvärkan, att hennes ögon bländas och hennes huvud svindlar.

Det kommer henne till mötes en man ur samtidens

högsta kretsar. Han kläder sig;, han rör sig, han talar

på ett sätt, som är fullständigt olikt alt, hon hittils träffat.

Det är som toge hennes obestämda drömmar form och

Saxon: Under fredsbavéret. 682

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

gestalt, som sade henne något: du har alltid längtat dit,

varest han och hans likar höra hemma.

Och det är ej blott hans sätt att tala, som tjusar

henne. Han säger henne också ord, som hon hungrat och

törstat efter, även om hon på förhand skulle ha vetat,

att de varit hyckleri från början till slut.

Och han hycklade dock förvisso icke. Det kom så

oförberett, så enkelt, så naturligt fram, vad han hade att

säga om henne och det intryck hon gjort på honoim.

Varför skulle han för resten ljuga för henne?

Älskade hon honom ? Ville hon icke känna brännande

kyssar på sina läppar? Ville hon ej se in i ögon, som

glödde? Ville hon ej tryckas till ett manligt bröst av

armar med ungdomlig styrka oc,h häftighet?...

Och så bäras bort på mjuka drömmars vingar...

Hon sprang upp.

Nej, här gälde det att — såsom hon själv sagt till

Jörgen Urne — vara kallblodig. Miste hon

självbehärskningen, kunde spelet vara förlorat. Och det gälde alt för

mycket. Domprostinna i Trondjijem... en hög och aktad

ställning i Norges finaste stad. Då målet nåtts kunde det

vara tid att tänka på att ,hängiva sig åt njutningen att

smekas av söta ord oc,h brusande känslor...

Dä kriget vore slut, skulle Jörgen Urne söka

kommendantsbefattningen vid Munkholmen, hade han sagt.

Man hade lovat honom, att han finge välja lön för sina

tjänster. Han hade förut ej tänkt på något bestämt. Men

nu visste han, att han ville bo i Trondhjem, hade han

sagt.,...SVEKET MOT BARNDOMS VÄNNEN

83

Det hade, när alt kom omkring, visat sig, att det

var ytterst få ämbetsbröder, som kyrkoherde Rahm kunde

lita så fullt ut på, att han i brev öppet sade dem, vad

Jörgen Urne ville.

Närmast skulle emellertid denne sträcka sin färd

uppåt norra Jämtland, och han försågs altså med brev till

kyrkoherdarne i Lit och Hammerdal.

Under tiden skulle fru Karin, till Fors och upptaga

resterande tionde samt då tala vid sin släkting Isak

Ingemarsson, hos Vilken hon skulle taga in under vistelsen

i socknen.

Att det varit något kärleksförhållande mellan denne

och fru Karin, visste kyrkoherden ej. Han skulle ej ha

kunnat tro, att denne vågat lyfta sina ögon så högt o-ch

hade altså ingen anledning till svartsjuka tankar. Tvärtom

fann han det alldeles naturligt, att hon ej gick förbi sin

släktings hus.

Den vackra junidag, då fru Karin, skjutsad av en

dräng, anlände till Bispgården, var Isak Ingemarsson icke

hemma. Har hade gått ned till Indalsälven för att fiska.

Det var just i »mellantiden», såsom bönderna kalla

det. Vårbruket var över och säden i jorden. Innan

höskörden begynte, inträdde altså en ledighet. Här i orten

begagnad-: man denna tid till fiske, isynnerhet laxfiske,

vilket räckte ända intill hösten och var mycket givande.

Detta bidrog också till, att Fors sockenbor i bygnadssätt

som klädedräkt och mathållning stodo över de andra

socknarna i pastoratet.

Emfred — den tjänstepiga, som förestod Isak

Ingemarssons hus — tog med djup ödmjukhet emot den84

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

oväntade gästen, förde henne in i helgdagsstugan, och

frågade, om hon önskade mat eller vila.

Fru Karin var dock varken trött eller .hungrig. Hon

önskade endast tala med husbonden.

»Till honom sändes bud så fort eder vagn syntes»,

svarade Emfred. »Han är nog också snart här.»

Det dröjde icke häller länge förr än han kom. Karin

öppnade dörren mot honom.

»Du här!» utbrast han med livlig förvåning.

Det var nämligen ej mindre än tre år sedan hon

sist gästade hans hus.

»Ja, du känner min obenägenhet för att fara ut, sedan

fängelset där i Ragunda gjort mig folkskygg», sade fru

Karin med en suck.

" Isak nickade. Han tyckte det var bäst att tiga, då

han ej visste vad han skulle säga.

»Men jag ber dig om överseende för att jag ser ut

så här», utbrast han plötsligt och kastade en blick på

sin dräkt.

»Man kan väl ej vara kyrkklädd, då man går på fliskfe»,

undskylde fru Karin.

»Visserligen icke, men man kunde byta om, innan

man visade sig för sådant storfrämmande.»

»Tackar ;så mycket iför artigheten», sade fru Karin

i det hon med ett förtjusande leende reste på sig och

neg. »Det är emellertid lite svårt att göra det, som

"storfrämmandet" hindrar en ifrån. Jag skall emellertid nu

släppa dig lös med förbehåll, att du skyndar dig.»

Isak begagnade slig genast av tillåtelsen.

Då han kom tillbaka, föreslog fru Karin, att de skulle

gå ut en stund. Hon hade sutit i kärran så länge, attSVEKET MOT BARNDOMS VÄNNEN

85

hon behövde sträcka på sina lemmar, sade hon. I

värk-ligheten ville hon emellertid ut, ©medan hon förstod, att

Emfred snart skulle komma och duka. Hon visste ej vilka

känslor denna hyste för husbonden, men förnam

instinkt-likt, att denna stilla, tysta kvinna hade en fråga i sina

stora, allvarliga, nästan sorgmodiga ögon, då hon fäste

dessa på sin husbondes gäst. Och ägde hon något

inflytande över denne, var det bäst, insåg fru Karin, att

så mycket som möjligt undandraga honom detta.

Då fru Karin fyra dagar därefter lemnade Bispgården,

hade hon fullständigt, vunnit sitt mål: att i Isak förvärva

en bundsförvant, som skulle värka bland bönderna.

Isak var ingen djup natur, men strängt hederlig och

mycket ansedd såväl på grund av sin vandel som sin

välbärgade ställning.

I huru hög grad hon lyckats övertyga honom om,

att såväl dera,s enskilda som det allmännas väl fordrade

Jämtlands övergång till danskt välde, visste han icke

själv. Men det visste han, att han ville leva och dö för

den sak, (som fru Karin gjort till sin.

Kvällen före sin avresa hade hon biktat sig för honom,

såisom hon själv kallade diet.

Hon skildrade sin glädjelösa ungdom, däri hennes

barndomsväns kärlek varit den enda ljuspunkten, utan

vilken hon icke skulle ha kunnat leva. Då hennes far

tvingat henne att gifta gig med en gubbe, som redan

jordat två hustrur, hade hon varit viss om, att hon skulle

dö. Men livet flyr icke så lätt som man tror i ungdomen.

Hon hade sökt fylla ut sin tomma tillvaro med att

pryda prästgården hemma, så att den stod såsom ett86

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

dockskåp — han hade ju vid sina besök sett det — men

det viar en klen tröst.

Hon hade sökt förströelse genom att deltaga i

gästabuden i orten. Ack, munterheten där kom henne blott

att så mycket livligare påminna sig, huru glädjelöst

hennes eget liv var.

Hon hade klätt sig själv i siden och sammet — hon

ville se, om det kunde ge någon lisa. O nej, det föreföll

henne som om hon prydde sig för den man, hon

avskydde.

Så hade hon blivit led åt och hatfull mot allting.

»Du mins väl, huru jag plägade mottaga dig, när

du kom och hälsade på?» sade hon.

»Ja, Karin. Jag hade ofta förtvivlan i hjärtat, då jag

vände ut genom din dörr. Jag hade ju icke några krav

på välvilja av dig, men jag förstod icke varför du skulle

vara ovänlig mot mig, då jag intet förbrutit... Stackars

Karin, nu förstår jag dig!»

Han smekte sakta hennes kind, och hon tog hans

stora arbetsvalkiga hand i sina små mjuka fingrar.

Då så — berättade hon vidare — den danske

lejde-brevsdragaren kommit med sitt erbjudande, hade hon

mottagit det ungefär som en livstidsfånge mottager

tillfället af; rymma och på samma gång som ett tillfälle

att hämnas på den, som inspärrat henne. Det kunde icke

gå värre än illa, och för övrigt hade hon just ingenting

att frukta. Hennes man vore ju den ende synlige

handlande personen och den, som stode i ansvar för alt, som

åtgjordes.

Sedan hon fattat sitt beslut att mottaga danskens

erbjudande, hade hon känt sig så underbart fri och lätt.SVEKET MOT BARNDOMS VÄNNEN

87

Hon tyckte sig ha brutit med det gamla och börjat något

nytt. Hon hade kastat om seglen och lagt ut mot okända

kuster, som lockade med det oseddas hela makt.

Då hade det också kommit över henne att söka upp

sin barndoms älskade. Icke för något annat än för att

få öppna sitt hjärta för någon i den stund, som det hotade

att sprängas under trycket av alt det, som stormade på

henne. Hon hade kommit till honom just emedan hon

i hela vida världen icke ägde någon mer, som hon kunde

giva sitt förtroende.

»Och när du ej blott förstod mig och tillgav mig för

att jag gjorde det, som i så mångas ögon måste se så

vanvettigt ut, eftersom det ej fans något synbart skäl

därtill» — det hägrande domprosteriet hade hon ej låtit

honom veta om — »utan även frågade om du fick vara

med på seglatsen, då var min lycka fullständig.»

Så hade hon talat.

Hans liv hade förflutit så lugnt och jämt. Det hade

ärrat över hjärtesåret. Hon stod framför honom i

barndomsminnenas dager, ren och skär som ett högre väsen.

Han hade försonat sig med tanken på, att han ej fick

äga henne. Hon hade stått för högt för honom. Han

levde i minnet av det förflutna medan dagarne gingo,

den ena lik den andra, i idog strävan. Han märkte sällan,

huru stenarne röjdes bort från hans väg av Emfreds

trogna händer, och när han märkte det, kunde han dock

aldrig komma att tänka på, att hon, utan att han begärt

det, givit honom sitt hjärta.

Så kom hans ungdoms Karin igen. Hon var sig så

lik — samma djärva drömmar. Nu voro de dock icke

flyktiga hugskott som förr. Han kände, att hon visste,88

SAXON: UNDER FREDS BANERET

vad hon ville. Och nu skulle han ej släppa henne. Han

visste icke vart det bar — det visste ju ej hon häller

— och det gjorde egentligen också detsamma. Stilla,

enformiga dagar hade han fått nog av. Nu skulle han leva!

Emfred satt ensam ute i köket. Och det var tårar

i hennes stora, sorgmodiga ögon, som stirrade ut i

skymningen.X.

Det krossade fönstret.

TANFÖR Stugu gästgivaregård stod ett i denna

ort mycket ovanligt fordon. Det var en

fyrhju-lig vagn, vars överrede hade lock, vilket var

tillåst.

Det hade från socknens alla delar varit formlig

folkvandring till Stugubyn för att beskåda detta underting,

som också av de förbifarande tilldragit sig livlig

uppmärksamhet.

Vagnskorgens innehåll vart, då locket öppnades,

ingalunda mindre begapat och beundrat. Det bestod av finare

tyger, dukar och andra smärre klädes- och

prydnadspersedlar för män och kvinnor — isynnerhet för kvinnor

— samt smärre bohagsting. För mången var detta det

skönaste de drömt: sammet som skiftade, siden som

frasade, färger som lyste och metall som speglade.

Innehavaren av all denna härlighet var ingen mer

och ingen mindre än ståthållare Gyldenlöwes sändebud90

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

riddar Jörgen Urne, som iklädt sig en gårdfarihandlandes

skepelse.

Jörgen Urnes blygsamma uppträdande i Ragunda

kyrka var intet undantagsfall. Han trivs hälst i många

former, alla lämpade efter omständigheterna, och

vagnskorgen innehöll ej blott det, som falbjöds, utan ock

ägarens växlande samling dräkter för eget behof.

Då han åtog sig den beskickning, vari han nu var

stadd, undrade han mycket, huru han bäst skulle dölja,

vilken han verkligen var, men på samma gång nå in vart

han önskade komma. Förslagen voro många, men han

återkom alltid till det, som han i första rummet tänkt

på — att uppträda som gårdfarihandlande — och detta

hade också visat sig som det mest antagliga.

Sålunda fick han tillfälle att medföra en packning,

som eljes skulle ha väckt uppseende. Han hade tillfälle

att anlägga den förklädnad, som bäst passade sig för

varje särskilt tillfälle. Han hade häst att tillgå för ritt,

då så behövdes — i sådant fall kvarlämnades Torjus och

den ena hästen på lämpligt vänteställe. Han hade en

tjänare till sitt förfogande. Han kunde, om han så önskade,

samla nyfikna, och fick sålunda lätt tillfälle att

sammanträffa med befolkningen, på samma gång

ståndspersonernas dörrar stodo öppna för honom. En prydnadspersedel

lossade mången tungas band. Alt gynnade hans företag.

Dä Jöigen Urne själv var borta, fick Torjus uppträda

som krärrare och som partigängare eller spion på egen

hand. Torjus var vald ej blott med hänsyn till sin

vapenduglighet — han var i värkligheten dragonkorpral — och

styrka, utan även med hänsyn till sin förslagenhet.DET KROSSADE FÖNSTRET

91

Jöigen Urne föregav sig vara skåning, vilket

lätte-ligen gick för sig. Häruppe kunde man ej skilja skånska

och danska åt. Han sade, att han i hela sitt liv idkat

handel i hembygden, men då ofreden utbrutit, hade han

dragit sig uppåt. I samma mån som han såg nya

landskap, hade vandringslusten fallit på honom, och så hade

han kommit ända hit.

Här hade han ett huvudkvarter. Vagnen hade stått

här medan han vistades i Ragunda. Därunder gjorde

Tor-jus små utflykter, bärande en låda med kramvaror å

ryggen. Torjus sade sig då skola besöka avsides belägna

byar, dit man ej kunde köra, men avsikten var att träffa

husbonden och av denne mottaga befallningar eller brev,

vilka senare befordrades med lämpliga bud.

Då Jörgen Urne kom från Ragunda, fick Torjus

tillsägelse att hålla sig hemma i Stugun under fyra dagar.

Finge han ej bud efter sig, skulle han efter denna tid

begiva sig till Lits prästgård, varest husbonden

uppe-hölle sig.

Visserligen hade gästgivaremor i Stugun riklig

tillgång på starkt öl, något som Torjus mycket älskade, men

dagarna blevo dock långa.

På fjärde dagens eftermiddag väcktes plötsligen

Torjus, där han satt odh dåsade i kammaren innanför

skänkstugan, av raska steg.

Han for upp, och sedan "hans ögon genom den öppna

dörren spanande irrat kring skänkstugan och övertygat

honom om, att denna var tom, utbrast han:

»Tusenfalt välkommen hem, nådige herre! Jag har92

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

hållit på att gäspa käkarna ur led av brist på

sysselsättning och längtan efter er.»

»Du skall snart få fullt upp att göra.»

»I Lit?»

»Även där.»

»Är det något rörande ställningen där, som jag

behöver veta på förhand?»

»Prästen där — han heter Hans Klockhovius — är

en man för oss. Han är född i Mecklenburg och har

studerat i Köbenhavn. Hans avlidna hustru — som han

lärde känna under studietiden — var danska, och gubben

grät som ett barn, då han hörde mig tala. Alt, som för

honom var kärt och vänligt, hade dansik prägel och dansk

tunga, sade han. Beklagligtvis är han gammal, sjuttiosex

år, så att han kan ju ej bli oss till så stor nytta genom

personligt arbete, men hans erfarenhet och anseende

betyda så mycket mer.»

»Han hade gott rykte i sin socken?»

»Mycket. Hans son är komminister i pastoratet,

bosatt i Häggenås. Denne har försvenskat sitt namn till

Klockhoff, men torde ej vara vidare svensksinnad för det.

Han är ende sonen och stod altså modern nära. Det

torde ej vara svårt att vinna honom.»

»Var ni även i Häggenås, nådig herre?»

»Nej, jag hann ej ens rycka fram med mitt

egentliga ärende till gubben. Det kom brev från fru Karin.»

En fråga svävade på Torjus läppar.

»Hon skriver, att hon värvat en klok och förståndig

bonde, som skall hjälpa oss att uträtta något bland

bönderna.»DET KROSSADE FÖNSTRET

93

»Äntligen!» utbrast Torjus med livlig tillfredsställelse.

»Då få vi slå in på den väg, som — jag säger det än

en gång, och ni skall få sanna mina ord, nådig herre

—• är den enda säkra. Och så får jag något att göra...

Skall jag fara och tala vid honom?»

»Nej, han kommer hit.»

»Hit?»

»Ja. Han plägar, som alla andra välstående bönder

i Jämtland, göra handelsresor. Komme vi hem till honom,

skulle det väcka uppseende. Nu gör han en resa och

träffar oss händelsevis här, där han är okänd.»

»Bra uträknat. Det märkes, att fru Karin är med

i spelet. Vad heter han?»

»Isak Ingemarsson från Bispgården.»

»Och när skall han komma?»

»Redan i afton skulle han vara här. Kanske han redan

är kommen.»

»Jag skall göra ett slag utomkring.»

»Gör det, Torjus. Men var försiktig!»

»Var lugn, nådig herre!»

Isak kom först i skymningen. Han medförde ett brev

från fru Karin, men detta innehöll endast ett bestyrkande

av, att han var den han var, så att Jörgen Urne skulle

veta, att något misstag på person icke kunde äga rum.

Snart suto de i förtroligt samspråk i kammaren

bredvid skänkstugan: riddaren, dragonkorporalen och bonden.

Isak utvecklade sina tankar om vikten av att vinna

bönderna och sättet att ernå detta syfte. Torjus nickade

bifall, samtidigt med att han sköt in en och annan fråga.

Samtalet gick så, att Jörgen Urne slutligen började undra94

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

på, om det icke vore minst lika viktigt, att ej säga

viktigare, att vinna bönderna som prästerna — ja, att man

i nödfall kunde avstå de senare, om man hade de förre.

Under alla betingelser insåg han vilket fynd han gjort

i denne bonde, som genom sina handels- och

vänskapsförbindelser ägde ett betydligt inflytande Jämtland runt.

Då Jörgen Urne, efter det de intagit en stark

gemensam måltid med mycket dryckjom, lemnade Isak och

Torjus — vilka skulle dela bädd i det rum, vari de

uppehållit sig — var belåtenheten allmän.

Någon överenskommelse var dock icke uppgjord.

Därtill hade under aftonens senare del ölkannorna och

bränvinstumlarne väl flitigt anlitats. För övrigt var det

ingenting, som bråskade.

Bäst Torjus låg i sin goda sömn på natten, vaknade

han vid det att ett klingande ljud nådde hans öra.

Blixtsnabt reste han sig upp ur sängen, där han nu

fann sig ligga fullt påklädd.

Vad var det? Icke var det Isak, ty"denne låg- raklång

under bordet och sov som en stock.

»Det gick hett till i går afton», tänkte Torjus.

»Kanske är det blott mina egna drömmar, som väckt mig.

Jag låg visst mycket illa.»

Men hur kunde han se mitt i natten? Hans blick

följde riktningen av månskenets strimma från golvet upp

till fönstret...

Fönstret var borta!

Han störtade till fönstergluggen, genom vilken

nattluften fläktade in. Utanför gluggen låg fönstret nedkastat,DET KROSSADE FÖNSTRET

95

delvis krossat Borta på vägen åt Ragunda tyckte han

sig höra steg.

Ifrån Torjus" uppvaknande till denna upptäckt hade

blott några ögonblick förgått. Det var ej tid att grubbla

mycket. Han slog sig ett slag på sidan, sålunda

övertygande sig om att han hade sin pistol på sig, ryckte till

sig sin mössa och rusade ut. Han tog dock ej vägen

genom fönstret, vilken syntes honom både tidsödande och

vågsam, utan genom förstugan.

Han hade ingen föreställning om vilken tid på natten

det var och altså icke häller om, huru länge han sovit.

Därpå hade han icke tid att tänka — det var också

mindre viktigt. Huvudsaken var att hinna upp den flyende.

Vem kunde denne vara? En tjuv eller en spion? Hade

han varit inne i rummet eller blott misslyckats i sitt

försök att bryta från fönstret och sprungit, då detta fallit

och krossats? Det senare föll sig angenämast för Torjus

att tro. Men om så icke var fallet? Huru länge hade

mannen varit inne?... Med visshet så länge, att han hört

hela samtalet med Isak Ingemarsson... Torjus kände sitt

blod isas. Den mannen vore farlig, även om han vore

aldrig så dum, endast och allenast han hade goda öron...

Han finge icke leva — han måste rödjas ur vägen.

Torjus hade sålunda beslutit sig för ingenting mer

och ingenting mindre än ett mord, där han störtade fram

å vägen. Han hade pistolen i hand, färdig att bränna till,

så fort han kom inom håll.

Plötsligt såg han en manlig skepnad i halvdunklet

ett stycke framför sig. Mannen gick raskt, men märkte

tydligen icke, att han var förföljd. Torjus fördubblade96

farten, på samma gång han sökte göra sina steg så lätta

som möjligt.

Slutligen blevo dock dessa förnimbara för den

förföljde, som vände sig om. De båda männen voro då

endast några få steg från varandra.

»Försök ej att fly», sade Torjus och höjde pistolen.

»Jag släpper dig ej ett ögonblick ur sikte, och vid minsta

rörelse, du gör, smäller det. Att du ej redan är död, beror

därpå att jag vill pina dig en smula i gengäld för den

ångest jag fått utstå sedan jag upptäckte dig, din

eländige tjuvstryk och spion.»

»Ni talar underliga .ord, vilkas mening jag icke

förstår», svarade den tilltalade.

»Mer denne skall tala ett språk, som skall bli dig

begripligt», svarade Torjus och hötte med pistolen. »Mig

lyster dock först att höra, vad du fick med dig.»

»Varifrån ?»

»Gästgivaregården, förstås.»

»Där har jag icke varit.»

»Jaså, du vill påstå, att du idke varit inne där?»

»Jag har icke varit inne å gästgivaregården.»

»Vad skulle du då dit att göra?»

»Jag har icke ämnat mig dit.»

»Varför skulle du då ut med fönstret där?»

»Jag har idke tagit ut något fönster.»

»Säå, du nekar alldeles. Det skall emellertid föga

hjälpa dig. Gör nu upp ditt testamente, men raska tag

skall det vara, ty jag börjar tröttna att hålla den här

tingesten på rak arm.»

»Här föreligger något förfärligt misstag ...»

»Tig, usling!» skrek Torjus och stampade i marken.DET KROSSADE FÖNSTRET

97

»Jag är...»

»Vid första ord, du yttrar, skjuter jag. Men om du

tiger alldeles still, skall jag räkna till tjugo. Jag vill icke

neka mig nöjet att se, hur du skall taga det.»

Den fasta, öppna blidk, som riktades mot Torjus,

kunde denne knapt möta, ehuru han lärt sig att icke

rygga tillbaka för någonting.

För varje ord, som gick, blev den hotade blekare,

men blicken var altjämt lika fast och klar. Torjus

började nästan "känna sig hemsk till mods över att möta en

sådan själsstyrka.

Det var också en så egendomlig färg över detta den

nordiska sommarnattens hårda, darrande ljus ...

Han skulle just till att säga »aderton», då han kände

sig träffad av ett hårt slag i bakre delen av huvudet och

medvetslös störtade till marken.

Saxon:

Under fredsbanérel.»Vid första ord du yttrar, skjuter jag.»XI.

En underbar räddning*

EN SÅ underbart räddade stod en stund som

förlamad. Innan han visste ordet av, hade räddaren

bundit hans vederdeloman till händer och fötter

samt lyft ner honom i landsvägsdiket.

»Rimpi!» utbrast den räddade med livlig förvåning.

»Pastor Alstadius!» svarade Rimpi i ej mindre

förvånad ton.

»Hur här du "kommit hit?» frågade Karl.

»Det är en lång historia, som jag får tala om sedan.

Vi få ej stanna här. Dennes medhjälpare» — Rimpi

pekade på den fortfarande medvetslöse Torjus — »kunna

vara efter oss när som hälst. Jag känner en hederlig

bonde här i byn — han heter Hemming Nilsson — och

ber er, pastor, att vi skynda dit, berätta för honom vad

som hänt och begära hans råd och hjälp, ifall så skulle

behövas.»100

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

»Du är fullt säker på honom?»

»Ja.»

»Hur känner du honom?»

»Det är också för långt att tala om nu, men jag

vet med fullkomlig visshet, att han är att lita på.»

»Låt oss då gå dit.»

Rimpi förde Karl genom skogen ovanför landsvägen

till den mitt emot kyrkan liggande gården. Där gingo

de in.

En flicka kom och öppnade. Till henne sade Karl:

»Hälsa husbonden här och bed honom, att pastor

Alstadius från Revsund får tala med honom. Bed honom

om ursäkt för att jag faller till besvär just nu, men

besöket kunde ej uppskjutas till lämpligare tid.»

Flickan visade Karl och Rimpi in i

förstugukamma-ren, tände ett bloss i spiseln och gick efter husbonden

i gården.

Det dröjde icke länge förr än denne kom.

»Förlåt att jag kommer så här oförberett och mitt

i natten ...»

»Ingen orsak, pastor Alstadius. Ni är mig icke

obekant. Jag hör till de många, som mer än en gång ärendes

farit till Revsunds kyrka för att höra eder far och eder

själv... Får jag bjuda eder på något, mat eller dryck?»

»Nej, tack...»

»Önskar ni en bädd och att gå till vila?»

»Tack för er omtanke, icke häller det. I stället ber

jag er — som blivit mig anvisad som en redlig man

— att lyssna till det märkvärdiga, som denne yngling

och jag ha att berätta samt sedan bistå oss i råd och dåd.»EN UNDERBAR RÄDDNING

101

»Jag är tacksam för det förtroende ni skänker mig

och skulle vara mycket glad, om jag kunde vara eder

till någon nytta. För att kunna vara det, vill jag icke

lemna något ospart. Och berätta nu.»

»Jag förrättade i går gudstjänsten i Sundsjö.

Därifrån skulle jag i dag till fots fortsätta till Ragunda.

Emellertid vart jag av åtskilliga orsaker kvarhållen i Sundsjö

till fram på aftonen. Ifall jag stannat över natten

befarar jag, att jag icke häller påföljande dag kommit iväg.

Mitt ärende brådskade och jag beslöt att använda natten

för att nå fram till min bestämmelseort. Jag gick med

raska steg — vädret var behagligt och väglaget var gott

— och ingenting hände mig. Ingen mötte eller körde förbi

mig. Över Stugusundet rodde jag mig själv i en av

nattbåtarna och väckte altså ej färjemannen. Överalt i hela

Stugubyn var det mörkt och tyst. Då jag hunnit ett stycke

öster om byn fick jag höra, att någon kom springande

efter mig. Jag vände mig om och därpå följde några

de underbaraste ögonblick jag upplevat i mitt liv.»

Han berättade, vad den för honom okände

pistol-mannen sagt och gjort.

»Det enda, som var mig bittert», slöt han, »var att

jag icke låtit min fästmö veta i vad ärenden jag var ute.

Hon skulle kanske betrakta det som brist på förtroende.

Jag kände mig eljes förundransvärt lugn, och ju närmare

han kom tjugo under sitt räknande, dess mindre häftigt

slog mitt hjärta. Jag var dock alldeles övertygad om,

att min sista stund var inne och hade befalt min själ

i Guds hand, då räddningen så plötsligt kom. Denna

däremot nästan bedövade mig för en kort stund.»102

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

Han berättade vidare om vad som hänt intill dess

de kommit dit de nu voro och tillade:

»Det är mig sålunda i denna stund en gåta, icke blott

varför jag blivit överfallen utan ock huru jag kunnat bli

räddad och räddad av denne unge man, vilken jag minst

av alla väntade att få se här. Nu må du berätta, Rimpi.»

»Jag är sänd av jungfru Magnil...»

»... min trolovade, kyrkoherde Berghemius" i

Undersåker dotter», sköt Karl in med en blick på Hemming

Nilsson.

»... med ett bud, som rör endast och allenast pastor

Alstadius. Det är mig bekant vad underrättelse brevet

innehåller, ty vad jungfru Magnil meddelar har hon fått

veta av mig. Då jag förtaide detta för henne, skedde

det med anhållan att få bära bud till eder, pastor, därom.

Detta säger jag icke för att berömma mig, utan av en

annan orsak. Om ni skulle känna missnöje med brevet

och att detta sänts till eder, ber jag nämligen att samma

missnöje må gå ut över mig, som varit orsaken till

bådadera.»

»Du är en präktig gosse, Rimpi, och jag skall lika

litet bli missnöjd på dig scwn på min fästmö, vad brevet

än må innehålla.»

Han mottog brevet ur Rimpis händ, öppnade det

och läste:

Min egen hjärtans vän och outsägligt älskade!

Rimpi har på ett egendomligt sätt fått veta något mycket

märkvärdigt.

En natt, då han låg på en höskulle i en bondgård i Duved, komma

två forbönder, som hade härbärge i gården, också dit upp. De skulle

ligga där över natten. De voro ganska druckna och märkte ej Rimpi,

som låg inkrupen i ett hörn, och talade utan fruktan.EN UNDERBAR RÄDDNING

103

Den ene, som sedermera befans vara från Stugun, berättade att

han av en skånsk gårdfarihandlande, vilken uppehöll sig inom samma

socken, mottagit ett brev som han förbundit sig att egenhändigt

över-lemna till kommendanten på Munkholmen i Trondhjem. "De ville icke

släppa in mig, men då viskade jag i örat på vakten ett ord, som

skåningen lärt mig säga, och blev genast mottagen", sade han.

Han hade fått en vacker pänning af skåningen och löfte om mer,

då han korn till Munkholmen, vilket löfte också frikostigt infriats.

Kommendanten hade skrivit ett svar — han visade detta för kamraten —

och skåningen skulle ge honom riklig lön, då han överlämnade detta.

"Det är naturligt, att jag lovat hålla tyst med alt det här, men då

jag talar om det för dig, vet jag, att det ej kommer längre", sade han

till kamraten.

Så småningom blevo de alt enstavigare, och till sist somnade de.

Det dröjde ej länge förr än Rimpi steg upp och smög sig fram till de

båda männen. Han hade sett var brevdragaren stoppat sin skatt. Det

dröjde ej häller länge förr än brevet ömsat plats och befann sig hos

Rimpi.

Nu blev Rimpi, som du lätt förstår, icke gammal i gården. Han

begav sig genast på väg till Undersåker.

Så fort han kom för sig själv, tog han fram brevet — han har

detta med, så att du kan läsa utanskriften.

Karl begärde det av Rimpi, som var beredd på att

aflämna det. Han höll det nämligen i handen.

Detta brevs utanskrift lydde: »Gårdfarihandlande

Torjus Hansen». Innehållet bestod endast av några rader:

"Hälsa din herre, att hans brev skall befordras med ilbud till

ståthållaren redan denna dag. Säg honom, att de bästa välönskningar om

en lycklig utgång av hans viktiga uppdrag följa honom.

von Baumgarten.

Omedvetet stoppade Karl detta brev i sin ficka och

fortsatte brevet från Magnil:

Rimpi hade genast förstått — det var just detta, som kom honom

att handla som han gjorde — att denne forbonde gjorde något olovligt,

kanske något ofärdsbringande. Rimpi säger att han hört folk tala om,

att det vore fara för krig och tänkte, att detta brev kunde ha något

slags sammanhang med den saken.

04

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

I alla fall gjorde ju också Rimpi något olovligt, då han tog brevet

från bonden. Efter att ha tänkt både hit och dit, beslöt jag mig för

att delgiva dig altsammans, innan jag sade något åt far. Han är så

benägen för att anse alt som obetydligheter och kunde underskatta

värdet av Rimpis fynd. Å andra sidan: om detta skulle vara värdelöst och

Rimpi och jag gjort något orätt, ville jag be dig att lägga ett gott ord

för mig hos far, då jag talar om det för honom.

Min egen hjärtans kär! Jag önskade så innerligt, att jag vore hos

dig och finge tala vid dig. Det kom för mig så många sällsamma tankar,

när jag hörde Rimpi tala om krig. Du må icke tro, att jag blev rädd

för att något skulle hända mig. Nej, jag blev full av ängslan för att

du kunde komma i någon fara. O, min hjärtans kär, om jag kunde vara

när dig och skydda dig, vore det så med min egen kropp! . . . Tusende

hälsningar till dig från din i döden trogna

Magnil.

»Det är», sade Karl till sin värd, »ett meddelande

från min fästmö, vilket ej kan ha något sammanhang med

nattens händelser.»

»Dä vet jag bättre», sade Rimpi. »Och om ni, pastor,

vill för Hemming Nilsson redogöra för brevets innehåll,

skall han lättare förstå, vad jag sedan kommer att

berätta.»

Karl följde uppmaningen, varpå Rimpi fortsatte:

»Då jag kom till Pilgrimstad, fick jag höra att pastor

Alstadius var i Sundsjö. Och väl kommen dit, berättades

det mig, att pastorn fortsatt till Stugun. Altså gjorde

jag detsamma. Färjemannen vid Stugusundet omtalade,

att pastorn ej farit över detta — jag hade sålunda kommit

före, vilket ej förvånade mig. Ty jag har ju lättare om

fjäten, och dessutom kunde pastorn ha blivit uppehållen

hos någon känning utmed vägen. Jag frågade

färjemannen, var jag skulle bedja om husly för natten, och han

visade mig till eder, Hemming Nilsson, sågandes

mycket gott om edert redliga sinnelag och den givmildhet,EN UNDERBAR RÄDDNING

105

varmed ni av det myckna, som blivit eder beskärt,

delade med er åt de behövande.»

»Det är hela saken, att han är alldeles för tacksam

för en ringa hjälp, som han en gång fått av mig», inflikade

Hemming Nilsson. »Varför kom du då icke till mig?»

»Jag kom att gå ända till gästgivaregården. Min

nyfikenhet fästes nämligen av ett där stående fordon, vars

make jag aldrig skådat. Bäst jag gick där, kom

gästgivaremor ut och tilltalade mig vänligt. Då hon fick veta,

att jag färdats långt, bjöd hon mig aftonmåltid och att

ligga i sängen uppe vid taket i kammaren bredvid

skänkstugan. Jag tog emot och tackade, föga anande att jag

nu skulle uppleva en så märkvärdig fortsättning på mitt

äventyr i Duved.»

»Fortsättning?» sporde Karl.

»Just det... Bäst jag låg där, kommo tre män in.

Två av dem talade ett egendomligt skorrande språk, som

jag aldrig förr hört. Men det kom för mig, att det måste

vara skånska. Dömen då om min otroliga förundran, när

jag får höra, att den ene af dessa kallas Torjus och att

han tilltalar sin landsman "nådig herre". Detta

sammanlagt med vagnen, gav mig anledning att förmoda, att

denne Torjus just var den, vilkens brev jag bar, och att

hans herre var den, som omtalades i brevet. De voro

mycket druckna och talade oredigt, men vad de sade,

gav efterhand visshet åt min förmodan. Av samtalet

förstod jag fullt ut, att det gälde en sammansvärjning, för

vilken den tredje — en bonde, som talade vårt mål med

någon brytning — skulle stå i spetsen. Jag kan icke

säga, om den redan förefans eller om den skulle bringas

till stånd. Bonden, som de kallade Isak, försäkrade att«

106

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

Jämtlands bönder hällre stode sammanslutna i

statsförbund med sina fränder på andra sidan fjället än de lydde

under svenska kronan, som aldrig givit dem annat än

tunga pålagor. I detta sammanhang talade Torjus illa

om eder, Hemming Nilsson, sägande att man finge vakta

sig för eder. Ni måtte i något samtal med honom

uttryckt eder belåtenhet med vår konung.»

»Det har sin riktighet», svarade Hemming Nilsson.

»Jag fick en gång anledning att säga, att Karl var en

kung just för bönderna — jag tänkte då närmast på

indragningen av vad adeln roffat åt sig.»

»Den "nådige herren" och bonden talade ofta om en

fru Karin, som syntes ha mycket att göra med

sammansvärjningen — ja, det föreföll mig som om hon skulle

utgöra något sammanhållningsband för densamma. Men

i detta senare fick jag dock ingen klarhet. Den "nådige

herren" gick slutligen ifrån dem. De fortsatte att dricka

och prata. Efter en stund tumlade dock bonden under

bordet och begynte ljudligt snarka. Torjus gick nu och

lade sig i sängen under mig. Det, dröjde icke länge förr

än även han sov.»

Rimpi gjorde ett uppehåll, hämtande andan, och

fortsatte strax-

»Nu var det tid för mig att handla. Jag måste komma

ut, söka rätt på eder, pastor, och berätta vad jag hört.

Men huru komma ut? Skulle jag1 gå vanliga vägar,

befarade jag, att finna en stängd förstugudörr. Altså

beslöt jag att taga vägen genom fönstret. Jag smög mig

ner på golvet, satte en stol till fönstret och lösgjorde

detta. Alt gick förträffligt tils jag skulle taga in fönstret

i kammaren. Det slant då ur min hand och föll i markenEN UNDERBAR RÄDDNING

107

mecl ett ganska ljudligt krasande. I en blink var jag ute

och uppe i skogen för att fortast möjligt osedd komma

från gården... Så får jag plötsligt höra högljutt talande.

Jag styrde så ljudlöst som möjligt mina steg däråt, och

jag trodde knapt mina ögon, då jag såg Torjus stå med

en pistol, siktande på er, pastor. Jag fick tag i en stör

och dängde med denna till honom i huvudet.»

»Förklaringen är mycket enkel», inföll Karl. »Då

fönstret krossades, vaknade Torjus. Han gav sig genast

ut efter den förmente tjuven — ty av hans ord framgick,

att han endast misstänkte en sådan — och då jag

händelsevis befann mig på vägen, trodde han mig vara den

sökte. Tydligen är han också av den sorten, som det

ej bekymrar särdeles mycket, om han skulle bringa en

oskyldig om livet.»

»Att tänka "sig, att ni varit död, om jag kommit några

ögonblick senare!» utbrast Rimpi.

»Det, som skett, är ingen slump, och Gud har nog

haft sin särskilda mening med att skydda edert liv», sade

Hemming Nilsson allvarligt.

»Det står i hans hand att taga det när det behagar

honom. Må jag blott kunna använda det så, att jag lugnt

kan återlemna det, då stunden är kommen.»

»Må vi hoppas, att den är långt borta», sade Rimpi

nästan för sig själv.

»Nu gäller frågan, vad som är att göra», återtog Karl,

»och det är edert råd därom, Hemming Nilsson, jag ville

be att få höra.»

En stunds tystnad inträdde.»Altså beslöt jag att taga vägen genom fönstret.»XII.

Igensopade spår.

IG TYCKES», sade Hemming Nilsson, som bröt

tystnaden, »att vi först böra tala vid Per

Simonsson.»

»Vem är Per Simonsson?»

»Det är just gästgivaren.»

»Kan man då lita på honom?»

»O, ja! Han är en ärans man av första ordningen.

Och dessutom ser han längre än mången annan. Mig

har det aldrig kommit för, att den där gårdfarihandlaren

och hans dräng voro sådana ljusa fåglar, som det nu

visar sig att de äro. Jag var för dum att kunna tänka

längre än näsan räckte. Per Simonsson däremot har nog

haft både ögon och öron öppna.»

»Man måste på något sätt se om mannen däruppe

i landsvägsdiket», sade Karl.

»Kanske är det fördelaktigast för oss, att han ligger

däruppe så länge. I den saken vill jag ingenting åtgöra

förr än jag talat med Per Simonsson.»110

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

»Det går ingen nöd på honom», skrattade Rimpi.

»Han ligger både torrt och rent, och av slaget dog han

icke... En annan sak är: kan det vara lämpligt att de

bovarna få veta, att jag hört vad de sagt? Om så icke

är, måste gästgivaremor förtiga, att jag låg inne i

kammaren.»

»Bra att du nämde det, min gosse», nickade Hemming

Nilsson. »Nu går jag till gästgivaregården och tager med

Per Simonsson hit.»

»Går det an, mitt i natten? Jag menar: kan det icke

röja oss?» sade Karl.

»Ifall någon märker mig eller att Per Simonsson

följer mig, skola de blott tro, att jag fått någon häst

sjuk. Han är nämligen en mycket anlitad djurläkare. Nu

ber jag eder att taga en blund i var sin av dessa sängar

medan jag är borta. Man kan ju vaka nästan huru mycket

som hälst vid edra år, och vakenhet är ju också

nödvändig nu, men en stunds vila är alltid bättre än

ingenting.»

»Jag skulle omöjligt kunna få ihop mina ögon nu»,

sade Karl.

»Jag lika litet», tillade Rimpi.

»Nå, så har väl ynglingen några muntliga hälsningar

att medföra från eder käresta, pastor. Jag skall icke vara

borta mer än nödigt är.»

Mycket förr än Karl tänkt sig, var Hemming Nilsson

tillbaka med Per Simonsson.

Den senares utseende tilltalade Karl högeligen. Det

var längesedan han sett ett ansikte, som så otvetydigt

vitnade om begåvning. Han var också i sin krafts bästa

dagar — ett par och fyratio år gammal.IGENSOPADE .SPÅR

111

»Ni är mig icke obekant, pastor», sade Per

Simonsson. »Jag har mer än en gång befunnit mig bland edra

åhörare, oc"h jag år mycket glad öVer, att det blev mig

förunnat att få trycka eder hand. Kan jag vara eder

till någon nytta, ber jag eder förfoga över mig efter

beha;g... Först ber jag eder att omtala, vad ni anser

nödigt och lämpligt att meddela mig om nattens

händelser, vilka Hemming Nilsson i alra största

knapphän-dighet antytt för mig. Jag har sett ett och annat, som

förefallit mig konstigt. Då därav ej kunnat dragas någon

bestämd slutsats, har jag behållit det för mig själv, i

avvaktan på framtida händelser. Om emellertid edra

erfarenheter och mina läggas tillsammans kan måhända

därav bli någonting redan nu.»

Karl berättade vad han och Rimpi upplevat, utan att

utelemna någon viktigare omständighet. Han upplyste ock

om, hur det i värkligheten stod till med krigsfaran.

»Det lider, efter vad ni nu berättat, intet tvivel, att

Torjus och hans herre äro här i brottsliga avsikter, ehuru

det synes oavgjort av vad slag», sade Per Simonsson.

»Troligast är väl, att de skola utspionera någonting *—

om det nu kan vara landets försvarsanstalter och

försvarsförmåga i övrigt eller något annat. För oss är det nog

att veta, att de äro fiendevärktyg.»

»Vore det icke så gott att fara efter länsmannen och

häkta alla tre?» frågade Hemming Nilsson.

»Ingalunda», smålog Per Simonsson. »Härvidlag är

det bäst att fara sakta fram i backarna. Eller hur?»

»Ja, visst», svarade Karl.

»Om vi häktade dem, så varnade vi alla de

medbrotts-lingar de till äventyrs kunna ha, så att desamma endera112

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

kunde igensopa spåren av sin värksamhet eller försvinna.

Och de häktade talade säkerligen icke mycken sanning

inför rätta. Deras bekännelse vore ju liktydig med deras

dom. Och sedan de utstått lagens straff, väntade kanske

ett mycket värre sådant dem från deras sida, som de

förrått.»

»Kanske de dessutom äro danska undersåtar», sade

Karl. »Om man häktade dem utan att kunna visa värkliga

skäl därför, skulle detta kunna ge danskarne ett sken av

berättigande för väpnat överfall på oss. I ömtåliga tider

kan man aldrig vara nog försiktig.»

»Det är riktigt», betygade Per Simonsson.

Hemming Nilsson nickade bifall.

»Jag går hem och ser efter, huru det står till där.

Är det tyst och stilla, "nådig herrn" i sin säng i

gästkammaren och Isak — det var ju så han hette? —

fortfarande under bordet, så ha de varken hört fönstret klinga

eller sett Torjus bege sig efter tjuven. I sådant fall

kommer jag strax tillbaka hit, och då få pastorn och Rimpi

genast över skogarne fotledes anträda färden till Revsund.

Hästar går ej an att bruka. Det skulle alltid spörjas och

väcka uppmärksamhet, att två av Hemming Nilssons hästar

voro borta. Att fortsätta till Ragunda nu är väl icke

lämpligt, då vi icke veta vad fru Karin — som ingen

annan kan vaia än kyrkoherde Rahms hustru — har med

denna sak att göra.»

»Jag har alldeles övergivit tanken på att fortsätta

dit nu», insköt Karl.

»Gott! Sedan vi satt eder båda i säkerhet, skola vi

göra vårt bästa för att komma till klarhet om, vad dessaIGENSOPADE .SPÅR 113

personer föra i skölden samt befordra dem till

bestraffning, om detta sig göra låter.»

»Men Torjus däruppe i skogen?» frågade Karl.

»Han bör ha galit sig hes nu», skrattade Rimpi.

»Han har nog icke givit ett ljud ifrån sig», sade Per

Simonsson.

»Hur så?»

»Är han illa slagen, förmår han ej. Är han lätt sårad,

skriker han ej ut för hela socknen något, som han ej

kan bedöma Han är en listig krabat.»

»Farligt träffades han ej. Han hade ej ens ett hål i

huvudet», förklarade Rimpi. »Han endast bedövades.»

Per Simonsson sträckte ut handen till avsked.

»Förhållandena skulle», sade Karl, »kunna vara

sådana, att ni icke kunde komma hit upp, men Rimpis och

mitt avlägsnande ändå önskvärt eller nödvändigt. Jag

föreslår, att ni i sådant fall tänder upp i skänkstugan, så

att det lyser genom dess fönster, som vi se hit.»

»Ett gott förslag, som skall efterkommas.»

»I fall ej detta eldsken synes», fortfor Karl, »så sitta

vi trygga här tils ni kommer åter. Men om vi ej mer

skulle träffas denna gång, viljen I båda göra ett besök i

Revsunds prästgård, så snart endera av eder erfarit

något?»

»Det faller av sig själft, att vi skola underrätta.»

»Det är mig särskilt angeläget att få veta något om

fru Karin. Kyrkoherde Rahm är min fars studiekamrat

och ungdomsvän och bör på lämpligt sätt underrättas om

vad hans hustru företager sig bakom hans rygg.»

»Intet skall glömmas.»

Saxnn: Under fredsbanéret. o114 SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

»Och nu tack för all eder välvilja mot oss! I

bekymmersamma tider måste emellertid alla rättsinniga

medborgare vara beredda på att göra offer för det allmännas

bästa. Tack ännu en gång!»

Kar] skakade kraftigt Per Simonssons hand.

»Tack själv», svarade Per Simonsson. »Det är

egentligen jag som skall vara tacksam — både över att få

tillfälle att lära känna er och över att kunna få bli nyttig.

Träffas vi ej mer i dag, ber jag om min vördnadsfulla

hälsning till er far.»

Det vart intet ljus tänt i skänkstugan, och om en

kort stund var Per Simonsson åter.

»Alt är tyst där hemma. Uppbrott bör altså ske utan

dröjsmål.»

»Jag vågar sålunda ej bedja eder intaga en måltid

i mitt hus», sade Hemming Nilsson. »Min dotter — det

var hon, som öppnade — har hängt en väska över Rimpis

axel, och jag ber er att ej försmå anrättningen.»

»Tack, jag skall tvärtom låta den mig väl smaka, då

jag kommer på vederbörligt avstånd från detta

grannskap. Ännu en gång tack, farväl och välkommen till

Revsund !»

Snart voro Karl och Rimpi på väg, följda av en säker

vägvisare, en ung son till Hemming Nilsson.

»Nå vad ha vi nu att göra?» sade Hemming

Nilsson, då han blivit ensam med Per Simonsson.

»Du får utrusta ett kvarnlass till

Fagerstrandsbäc-ken, och detta utgör då också förklaringen till, att det

lyst här på natten — ifall någon skulle ha lagt märkeIGENSOPADE .SPÅR

115

till det. Då du far förbi där, får du helt naturligt sikte

på Torjus. Du stannar, löser honom, vänder med lasset

och skjutsar honom hem.»

»Och sedan?»

»Ja, sedan få vi handla efter omständigheterna.

Berätta de något om nattens händelser, skall jag noga lägga

på minnet, vad de säga. Själv för jag emellertid icke

ämnet på tal.»

»Nej, det faller av sig själft... Ha de sett Rimpi?»

»Det tager jag för avgjort.»

»Aj, aj!»

Ȁ, ingen skada skedd med det, Hemming. Det skall

— ty man har naturligtvis icke någon skyldighet att springa

dem på näsan med, att Rimpi legat i skänkstugukammaren

— blott vara oss till. nytta.»

»Hur så?»

»Det skall komma dem att tro, att här blott varit fråga

om ett inbrott.»

»Säger du det?»

»Ingen förklaring ligger närmare till hands. Då de

få se det krossade fönstret, förstå de altsammans:

lapppojken har illa lönat min hustrus gästfrihet. Han har

sett, att tumlarne och annat silver fans där i kammaren.

Han tog avsked, men höll sig gömd i närheten tils det

blev mörkt, då han smög fram för att fråntaga fönstret,

krypa in genom detsamma och bortstjäla silvret.

Uträkningen slog emellertid fel, ty han tappade fönstret, och

med detta var Torjus på benen.»

»Mer det var olyckligtvis pastor Alstadius och icke

"tjuven" han påträffade», invände Hemming Nilsson med

ett leende1 1;

116 SAXON: UNDER FREDS BANERET

»Också denna omständighet låter sig lätt förklaras»,

sade Per Simonsson. »Tjuvarna voro två. Den mindre

och smidigare var egentligen endast värktyget. Den andre

höll sig undan i närheten för att mottaga bytet. Att denne

gick så trygg berodde endera därpå, att Torjus skickligt

kunde dölja sig eller också på, att tjuven trodde det

vara kamraten, som kom tillbaka efter välförrättat ärende.»

»Men slaget som Torjus fick?»

»I första förskräckelsen sprang inbrottstjuven

naturligtvis upp i skogen för att gömma sig. Först i andra

hand tänkte han på kamraten, som för resten var en stor,

kraftig karl och altså kunde fönsvara sig själv. Då han

hunnit sansa sig, beslöt han söka upp kamraten — det

kan ju också vara möjligt, att han hörde Torjuis och altså

skyndade till sin kamrats försvar. I, vilket fall som hälst,

fick han tillfälle att giva denne bistånd just i det

ögonblick, då TorjuS stod redo att minska tjuvarnas på jorden

antal med en...»

»Tror du värkligen, att de Skola föreställa sig sakens

gång på det sättet?»

»Det är omöjligt, att de för sig kunna uppgöra någon

annan förklaring.»

»Må din profetia gå i fullbordan», sade Hemming

Nilsson. »Nu måste jag fram och hämta Torjus, ifall han

ligger kvar däruppe i skogen.»

De skildes med ett handslag.XIII.

De frivillige från Ström.

|tttJ|ÅGRA veckor hade gått, och det var en av de

I All första dagarna i augusti.

lEöla Sommaren stod ännu i härligt flor. Men

ingenstädes doftade och prunkade den högre än vid

herda-tjället i Undersåker, som var alldeles inbäddat i ett fält

av dessa markens små, om vilka så vackert sagts, att

Salomo i all sin härlighet icke var klädd som en av

dem.

Ingenstädes trivdes kyrkoherde Berghemius bättre än

i sin kryddgård, och dottern hade trätt i faderns fotspår

— ja, i många fall överträffat honom i iakttagelser om

köks- och prydnadsplantors skötsel och lifsvilkor.

De stora skogseldarna hade tvungit den jämtska

befolkningen att ha en fri plan för gården. Ty stod denna

mitt i skogen, fick den, ifall av brand, dela skogens öde.118

SAX O A".- UNDER FREDSBANÉRE T

Stor jordbit hade ju ej heller varit odlad så länge jakt,

fiske och bo-sJkapsskötsel utgjorde de viktigaste

näringsfången. Men så småningom hade sädesodlingen fått alt

större betydelse, såsom alltid fallet är då ett folk är i

uppsving, så i andligt som lekamligt avseende. Ty det

ena avhänger av det andra.

Seden att »hålla skogen från husen» höll emellertid

i sig, vilket också var lätt förklarligt. Den jämtske

bonden kunde ej plantera fruktträd omkring sin gård, ty

sådana gingo ej till i detta klimat och han hade altså ingen

praktisk anledning att frångå urgammal, nedärvd sed. Att

plantera rönn och björk och asp och hägg och alm endast

för prydnads skull — så långt var han icke kommen ännu.

Icke häller var han kommen så långt, att han börjat

odla köksträdgårdsväxter, vilket alltid tyder på högre

kultur: att befolkningen höjt sig över fiskarens, jägarens

och herdelivets ringare utvecklingsgrader, nått en mera

utpräglad form av bofasthet och förstått att avlocka

naturen nya utvecklingsmöjligheter.

Det var följaktligen icke så märkligt, att bönderna

blevo smått misslynta på Berghemius, då det vart fråga

om att bygga ny prästgård. Han ville nämligen ej als

ha den på gamla platisen, utan önskade den uppflyttad

till skogsbrynet, till en lövbacke, där grönt gräs bredde

en mjuk matta under bladrika kronor. Och träden skulle

ej få huggas ner! Bönderna tyckte, att de sålunda fingo

skämmas för andra socknar. Det skulle se ut, som de

ej förmått rödja rent kring sin prästgård.

»Gören I blott som jag önskar», svarade han.

»Skammen skall jag taga på mig. Men hedern för att I unnatDE FRIVILLIGA FRÅN S"JRÖM

119

er präst att njuta av gröna träd och att lyssna på sången

av himmelen,s fåglar, den skäll j;ag ge åt er. Då Gud

skapade människan, satte han henne i en lustgård; då

I ,skaffat hem åt er präst, gjorden I sammaledes. I ha"n

följt ett högt föredöme för min räkning, vilket snart skall

lära er att göra det för er egen!»

Undersåker blev också ryktbart för sin prästgård, och

man for dit långa vägar för att se den och beundra den.

Där fans en mängd bär, rotfrukter och löksorter, som

man förut knapt hört talas om. Gångarne voro omgivna

med sibiriska ärtbuskar, syréner eller hallonbuskar. De

alra skönaste blomster voro planterade, såsom

ringblommor, vallmo, sammetsrosor, människans olikhet,

tusen-skönor, solblommor, studentblommor, _ jungfrun i det

gröna o. s. v. Men Magnil hade ej nöjt sig därmed.

Hon hade från skogen hemfört blågull, myrkung,

gökskor, granärter m. fl. vilda växter, vilka icke understego

de planterade i skönhet.

En dag, då Magnil gick ensam och pysslade ute i

trädgården medan fadern satt och skrev på söndagens

predikan, stannade hon plötsligt, ivrigt lyssnande.

Var det icke hästtramp, som hördes? Jo, bestämt!

Hon begynte gå med skyndsamma steg nedåt vägen.

Där långt borta kom en ryttare i starkt trav,

omgiven av ett dammoln. Hon skyggade med handen för

ögonen. Åjo, visst var det han!

Hon fick upp sin näsduk och viftade mot honom.

Han svarade med att svänga sin hatt i luften. Och så

skyndade hon emot honom.120

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

Til; och med Brunte — som också många gånger

gästat Undersåkers prästgård — igenkände henne och

hälsade henne med en gnäggning.

Det var en fröjd att se henne, där hon kom

springande, röd och varm och glad.

»Välkommen, välkommen!» ropade hon honom till

mötes så fort hon trodde, att han skulle höra henne.

Han nickade. Och så hoppade han av hästen och lopp

emot henne, ledande hästen vid betslet!

»Välkommen, Karl! Å, vad jag är glad över att ha

dig här!» utbrast hon och flög honom om halsen.

»Tack, vännen min!» svarade han, i det han fast

omslöt henne med den arm, som ej av hästen togs i anspråk.

»Jag behöver icke säga dig, Karl, att det var jubel,

när far i går omtalade, att du kanske komme i dag. Jag

har knapt kunnat sova i natt. Också var jag uppe arla.

Nästan hela dagen har jag gått i trädgården och lyssnat

och lyssnat. Och nu är du här!»

»Egentligen borde ej jag, som ser ut så här, få

omfamna eri så fin jungfru», skrattade Karl och såg på sina

dammiga kläder.

»Det tror jag — siden och sammet blott», svarade

Magnil i samma ton.

»Nej, icke sådant skräp, utan finaste sommarljusa tyg,

som bärarinnan själv väft.»

Nu tyckte Brunte, att de unga fått säga så mycket

åt varandra, att det kunde vara tid att räkna även med

hans tillvaro. Och så sökte hans nos upp Magnils hand.

Han hade ej misstagit sig. Hennes ena hand bjöd honom

snart något gott, medan den andra klappade honom.■ flög honom om halsen.»12

SAX O A".- UNDER FREDSBANÉRE T

»Det är riktigt synd om dig, Karl, ty du får alt dålig

middag. Jag har tänkt för mycket på dig själv för att

kunna vana med i -köket, och gamla Guru har också haft

en sä märkvärdig oro över sig.»

»Hur är det med farbror då?»

»A, han är lugn och trygg som vanligt. Han stängde

in sig med sin predikan, bana för att slippa se mig»,

sade han.

»Och Rimpi?»

»Är rörlig och rask som alltid.»

»Det har ej varit något bud från Norge?»

»Nej, och jag hoppas, att det må dröja så länge som

möjligt.»

»Hur så?»

»På det att jag må få ha dig här så länge som

möjligt ... Sedan är det ovisst när vi träffas. Ja, det kunde

ju till och med hända...»

Hennes ögon blevo fuktiga.

»Du vet, huru lätt jag har för det», sade hon

urskuldande, i det hon torkade bort de tårar, som kvält

fram i ögonblickets känsla.

»Nog kan det dröja, innan vi träffas. Men någon

anledning till oro för mig fins ej. Jag går ju ej ut i

striden, och om jag än gjorde det, så stode jag ju alltid

omgiven av sådana, som ville skydda mig.»

»Vi skola ej tala om det nu. Förlåt att jag väckte

frågan.»

De hade nått till uppkörsvägen. En dräng kom emot

dem och mottog hästen. Och uppe vid bygningen stod

kyrkoherde Berghemius och skrek något •— de hörde ej

vad. De påskyndade emellertid sina steg.DE FRIVILLIGA FRÅN S"JRÖM

123

»Där gå ni och kuttra, obekymrade om att jag

fördärvar mina lungor», skämtade han då de kommit

närmare och i det han räckte Karl handen. »Det är väl

egentligen överflödigt att säga dig, huru välkommen du är?

Den sakei har väl Magnil ombesörjt?»

»Till fullo», svarade Karl leende.

»Men på något så tarvligt som mat har hon ej

förmått tänka i dag. Jag har bestä,mt anrättningarna och

Guru har tillagat dem efter behag. Få se, hurudant det

blivit.»

På förstugubron stod Guru och neg. Även hos den

gamla trotjänarinnan var Karl en stor gunstling.

Karl behövde ej lång tid för att befria sig från

vägdammet, och snart suto de till bords.

»Alra först måste du berätta o(m ditt äventyr i Stugun»,

sade Magnil. »Riktigt fullständigt. Jag har gjort en och

annan gissning på grund av Riinpis skildring samt vissa

uttryck i ditt brev, och det skall bli roligt att se, om

de slå in.»

Karl berättade, och båda lyssnade ivrigt. Magnil

glömde av maten långa stunder, och hon var så livligt

inne i stämningen, att färgen vek från hennes kinder och

tårarne komrao henne i ögonen, då Karl skildrade

händelsen mellan honom och Torjus uppe i skogen.

»Något sådant får icke en var uppleva», sade

kyrkoherden, då Karl slutat. »Du ser där betydelsen av att

utveckla lugn.»

»Tänk om jag varit så lugn och ej sänt Rimpi», sköt

Magnil in.

»Lugn är ej slöhet, min unge, och det där snilledraget

av dig var så bra och slog så väl ut, att det bestämt124

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

icke går an att — berömjna dig mera därför», sade

kyrkoherden med ett småleende till Magnil.

Efter middagen förflyttade de sig ut i trädgården,

där Karl besåg alt.

»Trädgården hemma i Revsund befinner sig i år i

dåligt skick», sade han.

»Naturligtvis, då trädgårdsmästaren är borta.»

»Far har sutit på en stol och haft uppsikt över

pigorna, som fått arbeta efter hans befallningar. Men jag

är en klen fördräng», klagar gubben.

»Växterna måste känna, att de hanteras av en som

älskar dem, eljes gå de aldrig till med någon ordning»,

sade kyrkoherden.

»Nu sätta vi oss därinne i syrénrundeln, och där

berättar du Karl mera o,m vad som hänt dig under din

resa, icke sant?» sporde Magnil.

»Gärna.»

»Det blir så helt annorlunda då du berättar själv

och så där fullständigt mot vad det är i breven»,

fortfor hon.

»Rimpi och jag», började Karl, »ko,mmo utan äventyr

tillbaka till Revsund. Vad som hänt oss väckte hos dem

där hemma stor uppståndelse. Far betecknade utan

tvekan Torjus och hans herre såsom danska spioner och

tillrådde mig att endast påskynda det uppdrag, som

guvernören pålagt mig: att fara till Jä,mtlarids kyrkoherdar

och tala vid dem. Såsom jag väl nämt i något brev, hade

han övergivit tanken att skicka flere ombuti och lemnat

altsammans åt mig. Det var naturligt, att jag först velat

tala med min fars barndomsvän, och därför hade jag först

vänt mig åt Ragunda... Nåväl, jag fick altså vända migDE FRIVILLIGA FRÅN S"JRÖM

125

åt annat håll. Alt har gått utmärkt. Varje kyrkoherde

har fått ställningen klargjord för sig och har i sin tur

talat med sina komministrar. Hela Jämtland är ett enda

sammanhängande nät, där det på en given order handlas

ögonblickligt och likformigt.»

»Storartat!» utbrast Berghemius. »Men äro alla präster

värkligen att lita på?»

»Med undantag av farbror Rahm vågar jag ansvara

för åtminstone alla kyrkoherdar. En och annan är

.måhända ljum, mindre hågad för att göra något, rädd för

förföljelse o. s. v., men i sitt hjärta är en var på Sverges

sida. Motsatsen hade ju också varit skamlig, framför alt

därför att det är vi, som gjort Jämtland till en svensk

provins.»

»Du har icke erfarit något mer om, att Jörgen Urne

vänt sig till präster?»

»Han har icke ens givit sig tillkänna för någon mer

kyrkoherde, ännu mindre sökt värva någon sådan. På

ett par, tre ställen hade en dansk gårdfarihandlande visat

sig, men man hade ej lagt något särskilt märke därtill,

eftersom dylika ej äro så alldeles sällsynta. Ifall det

ursprungligen varit Jörgen Urnes mening att vända sig till

prästerna — något som jag knapt vill tro — har detta

av någon orsak övergivits.»

»Du har ej hört av dem sedan?»

»Nej, icke sedan vi träffades i Stugun. Men icke lära

de ha upphört med sitt arbete, ehuru de nog ej kunnat

uträtta mycket. Ty var de farit fram ha de haft någon

av Per Simonssons utskickade efter sig. Den mannen

var en stor erövring för oss.»126 SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

»Bara han farit fram med tillbörlig klokhet.

Danskarne äro så listiga. Det hade varit så gott att häkta

dem på en gång och fört dem till Gevle», sade

Berghemius.

»Och retat danskarna till hämd, då hären kommit hit!

Nej, det hade ej varit ,klokt. Bättre då att, som skett,

ställa dem under Per Simonssons uppsikt. För övrigt

torde farbror Rahm vara väckt till besinning. Far lät mig

till honom skriva ett brev, som både med bevis och

känsloskäl klargjorde honom det ovärdiga och farliga i hans

ställning samt besvor honom att vända om.»

»Det var ett hårt silag för din far att erfara Rahms

handlingssätt?»

»Mycket hårt.»

»Han har gjort färre förluster än jag», sade

Berghemius allvarligt.

Det var nio år sedan han förlorade sin hustru och

ändå hade det knapt ärrat över såret. »Och dock har

jag haft dig», brukade han säga och stryka handen över

Magnils ljusa hår.

»Då jag återkommer till Revsund, får jag närmare

reda på vad Per Simonsson haft att förmäla och vad

som kan vara att företaga på grund därav. Nu är intet

annat att göra än att avvakta härens tåg över gränsen ...

Har farbror fått tag i några lämpliga budbärare?»

»Förträffliga. Du skall få se och tala vid dem i

eftermiddag. Rimpi är just nu ute och budar dem.»

Frampå eftermiddagen kom Rimpi med sin skara.

Rimpi hälsade Karl med den mest oförstälda glädje.DE FRIVILLIGA FRÅN S"JRÖM

127

Budbärarne utgjordes av ett tiotal unge män. De

voro alla starka och friska, och deras dräkt gav vid

handen, att de voro välbärgade bönders söner.

»Dessa unge män utgöra ett tilltalande prov på sin

sockens ungdomliga kraft», sade Karl.

»Mycket säkert», svarade kyrkoherden med något av

skalk i mungipan.

»Varifrån är du?» frågade Karl den närmaste.

»Frår Bredgård», löd svaret.

Karl såg en smula fundersam ut, men sade

ingenting.

»Och du?» frågade han nästa man.

»Från Tullingsås.»

»Och du?»

»Från Strand.»

»Men vad vill detta säga ?» frågade han, vänd mot

Berghemius. »De här bynamnen har jag aldrig hört här

uppe i Undersåker.»

»Icke jag häller», skrattade Berghemius.

»Pojkarne äro altså ej härifrån?»

»Nej, det äro de icke. De äro från Ström.»

»Ja, där finnas alla de där bynamnen. Hur hänger

det då ihop, att...»

»Per Simonsson, som icke varit sysslolös sedan ni

sist sågo varandra, har bland annat besökt Ström och

talat vid framstående bönder om ställningen. En av desses

söner — det är just han», sade Berghemius och pekade

på en av de unga männen, »erbjöd sig då att åtaga sig

den omtalade budbäraretjänsten samt att anskaffa nödigt

antal kamrater. Detta gillades högeligen av hans far, och

så många anmälde sig, att man fick lov att draga lott om128

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

vilka skulle få medfölja. Eftersom det är just här som

vi först skola få bud om fiendens antågande, så ha de

kommit hit och här inkvarterats.»

»Det var präktigt gjort av er, gossar», sade Karl.

»Nå, hur står det till där uppe i bygderna?»

»Folket är vid gott mod», svarade den av

Berghemius utpekade ynglingen, »och de anbefalda åtgärderna

äro vidtagna.»

»Med ett sådant folk är det ingen fara», utbrast Karl

hänfört. »De älska sin bygd och älska den så högt, att

de ej vilja äventyra dess väl för en simpel slagsmålsäras

skull. De äro förståndiga och inse vikten av att

uppträda enigt. Men de äro tillika offervillige, vare sig det

gäller gods eller krafter — ja, vore det så livet.»

De unge männen kvarstannade i prästgården hela

aftonen, och i samma mån som deras blyghet vek vid

den närmare bekantskapen, insåg Karl, att han här hade

framför sig en samling som mer än väl förtjänade det

omdöme han givit Jämtlands befolkning i gemen.

Med Berghemius och Magnil syntes de vara väl

bekanta.XIV.

Fienden kommer!

QfrM TRAX efter middag två dagar därefter kom en man

mfm sprängande på en löddrig häst upp emot

Unders-åkers prästgård.

Han var ej oväntad. Ty man hade i flera dagar

timme efter timme gått och spanat, om han icke komme.

Och dock ingav redan hans åsyn på långt avstånd en

nästan förlamande känsla. Förut hade det funnits

möjlighet till hopp. Nu var alt sådant uteslutet. Den

fientliga styrkan kunde vara här, man visste icke när —

kanske om några timmar. Och här på landsvägen skulle den

komma, led efter led ...

Detta varade dock endast ett par ögonblick. Det hade

varit så som när det blixtrar: man kan ej låta bli att

rysa till i det ögonblick då blixten flammar, äfven om

man på förhand förvissat sig om, att åskan är långt borta.

Den förste, som fick ljud, var Karl.

Saxon: Under fredsbanéret.130

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

»Så är det då öfver oss. Gud vare oss alla nådig!»

»Amen», hviskade Magnil för sig själf i det hon klängde

sig fast vid honom.

»Det tyckes som om de vore nära eftersom han rider

så fort», saide Karl.

»Mycket möjligt, men ej säkert. Vi ha ivrigt och

troget folk på utkik, och de äro ålagda att utan något

som hälst dröjsmål meddela sorgebudet.»

»Jag vart så rädd», utbrast Magnil. »Men endast

för ett ögonblick. Nu är jag åter lugn.»

»Vi ha också mycket säkert upplevat den ängsligaste

stunden på hela detta krig, .mina barn. Faran värkar alltid

mest skrämmande på avstånd och så länge hon är ett

obestämbart något. Då man kan se henne in i hvitögat,

blir man alltid lugnare, ty då vet man åtminstone, vad

hon är.»

Även på gården hade de varsnat ryttaren, och alt

gårdsfolket hade samlats.

Berghemius, Magnil och Karl gingo ut på

förstugu-bron.

Då ryttaren kastade sig av hästen, tog en dräng emot

densamma.

»Äro de långt borta?» frågade Berghemius, innan

ryttaren hann hälsa.

»Drygt en dagsresa härifrån», ljöd svaret.

»Är den iakttagelsen att lita på?»

»Fullkomligt. Utkiken har gynnats av det klaraste

väder.»

»Gå och buda hit Strömsgossarne», sade Berghemius

till Rimpi, som hade åtlytt befallningen lika fort som den

gjorts.FIENDEN KOMMER

13!

»Detta a? alt du vet?» fortfor Berghemius till

ryttaren.

»Alt.»

»Skall du återvända dit upp?»

»Så fort jag hunnit få en kort stunds vila och en

annan häst.»

»Gå in i köket här, så får du mat och blir anvisad

ett viloläger. Vi skola så under tiden skicka bud till

ditt hem, ifall någon där vill tala vid dig, och medföra

hästen dit samt få en ny i stället.»

Ryttaren tackade, och Berghemius, Magnil och Karl

gingo in i helgdagsstugan.

»Det är tid för mig också att tänka på affärd», sade

Karl.

»Ja», svarade Berghemius, »och nu vill jag än en gång

spörja dig Magnil, om !du ej vill be Karl att få följa honom

till Revsunds prästgård och vara där tils fientligheterna

äro över.»

»Nej, far, det vill jag ej be Karl om. Han vet, utan

att jag behöver säga det, huru ofantligt jag håller av

honom och huru glad jag under andra förhållanden skulle

vara över att få vistas i hans hem. Men nu vill jag icke

följa honom. Du vet, far, att när mor dog, gjorde jag

mig själv det löftet att så långt i min kraft stod söka

bli dig en ersättning för henne, och i det löftet ingick

också, att jag aldrig skulle skiljas vid dig.»

Det var uppgjort så, att Karl skulle vara i sitt hem

tils hans yngre bror, som nu låg nere i Upsala och

studerade, avlagt prästexamen. Denne skulle då bli faderns

adjunkt i stället för Karl, och Karl skulle bli Berghemius"

adjunkt samt gifta sig med Magnil.132

»Häl gälde det ju blott ett tillfälle», sade Berghemius.

»Och ett tillfälle, då du bäst behövde mig. Vem vet

vad som kunde komma att inträffa.»

»Jag har icke sagt något förr än nu», föll Karl in,

»för att ej beröva mig nöjet att höra Magnil tala som

hon gör. Så talar en god dotter, och den, som det är,

blir också en god maka.»

»Edra ord fylla mig med glädje, barn», sade

Berghemius rörd. »Ty de göra mig så stolt över eder båda

två, att jag blott väntar som fågeln efter dagen på att

få ha eder bägge hos mig... Vad faran angår, så är

den nog ej så stor, men oron, ängslan — det var denna

jag ville bespara dig, Magnil.»

»Den, som gör sin plikt, den är i Guds hand, och

den, som är i Guds hand, kan alltid vara trygg», sade

Karl, smekande Magnils kind.

»Pojkarne från Ström äro här», meddelade Guru i

det hon såg in genom dörren.

»Jag skall tala vid dem», nickade Berghemius åt Karl,

som gjorde min af att resa sig, i det han gick ut.

»Det är något, som jag velat säga dig alla dagarne»,

viskade Magnil till Karl, då de blivit ensamme, »men som

jag hafi: så svårt att komma fram med. Nu är det

emellertid ingen råd — nu måste det ske.»

Hon sprang in i sin kammare, lemnande honom

ensam i livlig undran.

Det dröjde ej länge förr än hon kom tillbaka. Hon

höll framför sig ett standar av vitt siden. På detsamma

var ett stort blodrött kors broderat, och under korset

stodo i guldskim rande bokstäver salmistens ord: »I vår

Guds namn resa vi baneret upp.»»Hon bar framför sig ett standar . , .»134

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

»Detta har du gjort», utbrast Karl, i detta ögonblick

så fyld av beundran över standarets skönhet och den

sällsynta skicklighet, varmed konstsömnaden var utförd, att

han ej tänkte på att fråga efter meningen med detsamma.

»Ja, Karl, och ...»

Hon fick ej fortsätta, ty nu tog hans beundran form

i ord.

»Det var roligt, att du tycker om det, Karl, ty det

är åt dig jag gjort det.»

»Åt mig?»

»Ja.»

»Men jag skall icke ut i strid!»

»Du vet, huru jag avskyr blodsutgjutelse av varje slag

och varför jag gör det. Du vet, att jag däri ser orsaken

till all mänsklighetens lastbarhet och råhet. Du vet, att

jag icke tror på någon synnerlig framgång i arbetet för

sedernas"mildrande och tänkesättens höjande så länge våra

ädlaste icke förstått diet värsta hindret i deras väg — så

länge människorna mörda och låta mörda.»

»Ja> jag vet det, älskade, som givit mitt liv en

fullkomligt annan färg, ett fullkomligt annat innehåll genom

att lära mig detsamma. Jag vet det, eftersom det ytterst

är din anda, som utgör den levande kraften i Jämtlands

försvarsrörelse mot inkräktarne.»

»Min ? ...»

»Just din. Såsom min fars son och din fars blivande

måg blev jag sänd till guvernören, och väl ditkommen

fick jag bli hans förtroendeman. Slutligen kom jag genom

förunderliga händelsers makt att bli ett slags hjälpreda

åt framstående bönder. Alt, vad jag hade att säga och

råda dessa, hade till A oCh O, vad du lärt mig: undvikFIENDEN KOMMER

13!

att utgjuta blod! Gå våra planer genom, så är det ytterst

hos dig deras upphov är att söka. Så mycket betyder

du i dessa dagar, som på det djupaste ingripa i en hel

provins" närvarande och framtida öde. Och det är

därför, som jag ej förstår meningen med standaret, som ...»

»... ju är ett krigstecken. Standar i allmänhet pläga

vara det. Men detta skall vara ett fredstecken. Ni, som

vilja rädda oss från blodsutgjutelse och förstörelse, kunna

ju också behöva ett samlingstecken.»

»Älskade, älskade Magnil min, vad kärlekens ögon

se långt! Den skall ge mig en alldeles ny kraft, denna

vita duk med sitt röda kors och sin härliga inskrift. Den

skall vara mig en maning från dig om att gå fram i

Hans makt, som mig sänt och söka elda dem, som fylka

däromkring att tro på dessa ord i samma salm, varur

du hämtat din inskrift, nämligen: "De andre förlita sig

på vagnar och hästar, men vi tro på Herren vår Guds

namn".»

Berghemius kom åter.

»De frivillige från Ström äro redan på väg!»

»För mig är intet annat att göra än att följa deras

föredöme», sade Karl. »Och då jag far, glömmer jag

avskedets bitterhet genom den resekost Magnil sänder med

mig på vägen.» ,

Han pekade på standaret, som Magnil varsamt lade

ihop.

Tillrustningarna för Karls avresa undangjordes nu

med skyndsamhet. Och snart stod Magnil nere vid

trädgårdsgrinden, viftande med sin vita näsduk efter den

bortilande.XV.

Jörgen Urne åter framme.

Sjjjj EN SKOGSBACKE alldeles bredvid vägen, ej så

| In långt från en bondgård i Nylands by, Undersåker,

LUKlJ lågo två män utsträckta i gröngräset. De hade nyss

slutat en måltid ur sin medförda väska och vilade sig

nu efter ätandets ansträngning. Deras hästar, som voro

bundna i närheten, fortsatte sin måltid så långt bindslena

tilläto.

Den ene av männen hade slumrat in. Den andre

vakade åtminstone med ena ögat.

Bäst det var, hördes hästtramp från vägen. Den

slumrande vaknade dock >ej härav, och den andre öppnade

visserligen båda ögonen, men rörde ej ens ett finger.

I detsamma som ryttaren kom mitt för och han fick

sikte på honom, rusade han dock upp som träffad av

blixten. Inom ett ögonblick hade han ryckt till sig sin

karbin och avskjutit ett skott.

Nu vaknade kamraten, och instinktmässigt grep han

efter sitt vapen. Han skulle just till att säga något, men

hann icke. Den andre väste nämligen:

»Skjut, nådig herre, skjut!»

I detsamma small skottet.

Ryttaren hade icke träffats av någondera, men hästen

hade synbarligen blivit svårt skrämd därav, ty han satte

av i vildaste fart, obekymrad om ryttarens försök att

tygla honom.

De båda skyttarne hade liksom av en tyst

överenskommelse skyndat att lösa sina hästar, kasta sig i sadeln

och spiänga av åt det motsatta hållet.

Först då de kommit förbi Romo by saktades

farten, som varit så stark, att de ej kunnat säga ett ord

till varandra.

»Vad var det för vanvett att skjuta, Torjus?»

frågade då den ene. »Vad var det, som kunde komma dig att

glömma order: att skott ej får lossas annat än till

självförsvar?»

»Hav misskund med mig, nådig herre, men blodet

brann i mig, då jag fick se vilken det var, och

dessutom gick ju alt så fort, att jag icke hann att tänka

mig om.»

»Vem var det då?»

»A, det var den, som vi förgäves spanat efter under

alla våra resor — den hemlighetsfulle från Stugun.»

Det lyste till i Jörgen Urnes ögon.

»Sannerligen skulle det icke ha varit en fet stek»,

mumlade han nästan för sig själv.

Ȁ, att jag kunde tro, att han var en simpel tjuv!

Det antagandet var värdigt en dum gästgivare, som just

ingenting annat tänker på än sjuka hästar.»

»Men sådana förstår han sig på, det måste

erkännas», skrattade Jörgen Urne. »I sommar tyckes han ha

farit kring hela Jämtland och övat sin läkarevärksamhet.

På huru många ställen ha vi spanat honom?»

»Det har jag ej hållit räkning på, nådig herre... Men

var det ej en dum historia, det där att den

hemlighetsfulle skulle vara en tjuv?»

»Nej, den lät mydket antaglig. Varken färjemannen

eller någon annan i byn hade sett honom. Om han velat

spionera så skulle han väl sökt att lfå tala vid någon

människa.»

»Han hade ju lappojken, nådig herre.»

»Om denne spionerade, varför skulle han då behöva

gå själv?»

»Ja. det är mydket konstigt altsammans det där. Och

det är dubbelt förargligt, att man skall stå inför en gåta

-i att man ej skall veta varken vad eller vem man kämpar

emot. Om man såge fienden eller visste var man skulle

söka upp honom! Den vore då ej så fruktansvärd. Nu

är det som att strida med lyktgubbar. Det

hemlighetsfulla är alltid det starkaste.»

»Dina filosofiska spekulationer äro riktigt

skarpsinniga, min käre Torjus», smålog Jörgen Urne.

»Jag förstod icke alt vad ni nu sade, nådig herre;

men ett förstår jag, att alt sedan vi träffade den där

hemlighetsfulle i Stugun, har det ej gått oss som förut.

Det har mer än väl kunnat märkas, att man varnats för

oss i varenda prästgård, och vi ha sedan dess ej ens

vågat försöket att tala med en präst.»

JÖRGEN URNE ÅTER FRAMME

139

»Vi ha nog av Rahm och fru Karin.»

»Ni är lycklig, som kan se alt så ljust, nådig herre.

Kyrkoherde Rahm oah fru Karin äro ovärderliga, men

av det goda får man aldrig för mycket. Det hade ej

skadat att äga en sådan bundsförvant här och var i

bygden.»

»Visserligen, visserligen, men då det nu ej kunnat

ske... Och vi ha i alla fall gjort vårt bästa.»

»Det skall ingen bestrida. Men nu ha vi fått smyga

oss fram och nöjt oss med bönder. Och vart hade vi

tagit .vägen med detta utan Isak Ingemarsson? En

ele-menskad otur ha vi haft, och denna söker sig ytterst

tillbaka till den där hemlighetsfulle i Stugun. Är det en

människa eller ett troll? Har ni någonsin förr skjutit

bom på tjugo stegs avstånd, nådig herre?»

»Aldrig, såvitt jag kan minnas.»

»Och mins ni er ha sett mig bomma på liknande

håll?»

»Du! Den skickligaste skytten i danska armén!»

»Och ändå träffade ingen a,v oss!»

»Det var värkligen otur, min käre Torjus.»

»Otur? Nej, det är trolleri. Han är naturligtvis

skott-fri. Förmodligen kan han också göra sig osynlig. Död

och pina! Ställ fram tio man, och jag skall slåss med

dem — men med spöken!...»

Jörgen Urne skrattade, men inom sig kände han dock

något av samma vidskepliga rädsla som bemäktigat sig

hans tjänare.

»I alla fall kunna vi tacka vår lycka, att händelsen

avlopp så lindrigt. Tänk om han besvarat skotten och

träffat bättre än vi! Eller om han fått förstärkning i när-140

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

måste gård och satt efter oss. Det skulle just ha varit

vackert, om vi ej kunnat möta hären vid gränsen.»

»Förlåt mig, nådig herre. Jag skall bättre bibehålla

fattningen en annan gång.»

»Det var ingen förebråelse mot dig, Torjus. Det är

bättre att vara för nitisk än för slö... Nu öka vi

farten igen!»

De kommo utan äventyr fram till

Stalltjärnsstugetrak-ten. De hade gärna velat närma sig gästgivaregården,

men tiderna voro osäkra, oqh det skadade ej att vara

försiktig. Jörgen Urne mindes vad han blivit utsatt för

på Frösön för ej så länge sedan, oclh framför alt gälde

det att vara försiktig just nu. De slogo altså läger uppe i

skogen, bundo hästarna på en saftig grön plan, intogo

aftonmåltid ur sin matsäcksväska och lade sig att sova

med var sin tuva till huvudgärd.

Jörgen Urne hade väll väntat sig både stora

ansträngningar och frånvaron av bekvämligheter, då han åtog sig

sin beskickning. Men han hade dock icke dröimt om

hundradedelen af vad han fått utstå, alra hälst sedan "den

hemlighetsfulle i Stugun" kommit i hans väg. Men han

var ung och stark, och belöningen skulle ej utebli!

Tidigt följande morgon voro de uppe och på

häst-ryggen. Själva hästarna syntes medvetna om att något

ovanligt väntade. Det var en ritt utan like.

Vid gränsen slogo de halt. Varje fjälltopp hade

lockat dem — de hade velat upp och se, om ej hären

syntes. Men tiden hade ej medgivit det.JÖRGEN URNE ÅTER FRAMME

\

141

Nu voro de framme och i god tid. Ej ett ljud störde

stillheten häruppe, om ej någon ripa, som förskrämd flög

upp ur ripgräset.

»Hurra."» skrek Jörgen Urne, soim först nått upp på

höjden.

»Hurra!» instämde Torjus, ehuru han ej nått upp.

Han förstod emellertid, vad det gälde.

»Är det icke en syn?» utbrast Jörgen Urne

hän-ryckt.

»Jo, det vill jag lova», svarade Torjus, soim nu

hunnit efter.

En fjärdingsväg borta syntes ett ändlöst tåg av ryttare

och fotfolk sträva uppför höjden. Fanor fladdrade, och

vapen och uniformer lyste i solskenet. Så långt borta

soim de voro, föreföllo de som en enda sammanhängande

massa. Intrycket förhöjdes av att ej ett ljud nådde fram

till åskådarna.

Jörgen Urne och Torjus hade vid avsittningen

försett sig med en lång stör, vid vilken de fäst en

med-havd dansk flagga. Denna nedsattes nu på högsta höjden,

och ett litet stenrös upplades omkring stången, så att

den skulle stå säikiert.

Tecknet var på förhand överenskommet, på det att

det ej iskulle välcka någon oro hos hären. Knapt hade

duken fladdrat ut förr än rörelse föranärktes där nere.

Snart ljöd ett tusenstämmigt jubel, varav sorlet nådde

ända fram till de två ås kåda me.

I dessas ögon skred tåget sakta. Men ju närmare

det kom, dess mäktigare blev det. Det var som en drake,

vars huvud och främre kropp var stor och som sedan142

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

avsmalnade till en stjärt, som man knappast kunde se

slut på.

Då tåget kom fram, gjorde Jörgen Urne och Torjus

honnör. Detta besvarade befälhavaren general Heinrich

von Hoven med att vinka dtem till sig.

»Du stannar, Torjus, och tager vara på fanan, som

skall sitta tils hela styrkan gått förbi. Så följer du i

sista ledet och söker i kväll upp mig hos generalen.»

Sedan Jörgen Urne utdelat denna befallning,

skyndade han ner, tog vara på sin häst, svingade sig upp

på densamma och skyndade fram till generalen.

»En tilltalande Välkomsthälsning, i vilken jag vill se

ett gott järtecken», sade generalen. »Jag är anbefald att

fara fram med mildhet. Ginge det blott så lätt att få se

Danmarks flagga planterad på de viktigaste punkterna

i Jämtland!»

»Ers nåde skall finna, att detta blir vida lättare än

någon kunnat tänka sig», svarade Jörgen Urne.

»Jag är er högeligen bevåge,n för edra goda anstalter,

om vilka jag senare och mera enskilt önskar erfara så

mycket som möjligt», sade generalen i låg ton i det han

lutade sig mot Jörgen Urne. Därpå fortfor han högre:

»Vad ha de vidtagit för slags försvarsanstalter vid Hjärpe

skans?»

»Inga als.»

»Vad säger ni?»

»Rena sanningen.»

»Inga försvarsanstalter vid det första försvarsvärket

inom gränsen! Det låter som en saga.»JÖRGEN URNE ÅTER FRAMME

143

»Men är icke desto mindre den renaste värklighet.

I går eftermiddag fans ej så mycket som eri katt inom

skansen.»

»Ni vill väl ej påstå, att vi komma och överraska

dem ?»

»Jo, ingenting mindre.»

»De skulle icke hart ute någ,ra spejare på oss?»

»Med fullkomlig visshet icke. Nog veta de, att en

dansk hä,r skulle komma över fjället under sommaren,

ty guvernör Sparre har ju iordningstält sin styrka. Men

endera hn de ej reda på när ers nåde kunde vara ätt

vänta eller ock ha de blivit missledda om tiden.»

»Säg mig, var håller då guvernören till?»

»I gå,r vid middagstiden låg han i Mörsil.»

»I någon av skansarne vid kyrkan?»

»Det var folk i båda.»

»Hur stor är hans styrka?»

»Tretton hundra man.»

»Var det stor rörelse i lägret?»

»Jag talade med flere personer, men alla hade för

sig, att det var ovanligt stilla där.»

»Det kan väl ej vara möjligt, att vi kunna hinna till

Hjärpe skans före dem ?»

»Jag skulle till och med finna det mycket troligt.»

»Det vill säga, att de skulle låta sig överraskas av

oss ?»

»Just .det.»

»Detta måste bli ett lustigt krig», skrattade generalen

med full hals.

»Det lider intet tvivel», svarade Jörgen Urne med

ett leende.144

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

Då hela hären tågat genom passet, tog en officer emot

danska flaggan samt sprängde, omgiven av en fanvakt,

i sporrsträck fram till generalen med henne.

Hon höjdes, och nu ljöd åter ett hurra. Men det

var dock många, som icke deltogo i detta jubel på

kommando.XVI.

De tre hundra fångarne.

SjftCKE MÅNGA DAGAR härefter uppträdde Rimpi

/ B helt plötsligt i Revsunds prästgårds vardagsstuga.

LMa Nu blev Gölin, tjänstepigan, icke längre rädd

för honom utan syntes till och med betrakta honom med

ett visst välbehag. Åtminstone begagnade hon tillfället

att tillfredsställa sin nyfikenhet om lapparne, deras seder

och bruk, så långt ti"de,n och Rimpis meddelsamhet det

medgåvo.

Och de hade ganska god tid. Det var fredags

eftermiddag, och Karl — vilken Rimpis ärende gälde — höll

på med sin predikan, då Gölin ej vågade störa honom,

ehuru Rimpi sagt, att hans ärende vore ganska angeläget.

Prostinnan hade gått bort, Gölin visste icke vart.

Solen sjönk ett gott stycke ned mot Sundsbärget,

innan p.rostinnans tunga steg och pustande andedräkt

hördes ute i förstugan.

Saxon: Under Jredsbanéret. ,146

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

Rimpi sprang och öppnade. Gölin var nämligen

bunden vid grötgrytan, i vilken hon rörde alt ivrigare i

samma mån som husmodern närmade sig.

»Å!» skrek prostinnan till, i det hon fick se Rimpi.

Rimpi bugade sig djupt i det prostinnan räckte

honom sin hand.

»Jag blir alltid både glad och rädd, när du kommer,

pojke — glad för att du kommer däruppifrån, rädd för

att du skall ha något ledsamt att berätta. Och nu äro

ju tiderna sådana, att man kan vänta att få höra vad

som hälst från de där trakterna.»

»Å, det är icke så farligt som man tror nere i

bygderna. Och även i dag bär jag endast goda och glada

underrättelser.»

»Det är Karl du vill tala med, förstår jag.»

»Ja, det är pastorn, men Gölin ville ej störa honom,

och det jag har att säga gäller ju ej livet, ehuru han

nog gärna vill höra det.»

»Är det hemligheter du för med dig nu igen?»

»Nej.»

»Jag skall gå in och höra efter, om han snart är

färdig.»

Prostinnan gick och stäl"de sig" lyssnande vid dörren.

Hennes man och son talade om, vad alla andra människor

i Jämtland talade om: kriget. Predikan var altså i ordning.

Hon öppnatie dörren och gick in.

»Rimpi är här», sade hon.

»Rimpi!» utropade Karl glad, medan den gamles

anlete fick ett eftertänksamt uttryck, där han satt i sin

länstol.

»Han me"dför endast goda underrättelser, säger han.»DE TRE HUNDRA FÅN G ARNE

147

»Låt honom komma in!»

»Han har inga hemligheter denna gång, säger han

också.»

»Sitt ner här och hör på, mor lilla, ifall det roar dig.

Jag skall gå efter honom.»

Det syntes, att prostinnan med stor: beredvillighet

efterkom uppmaningen.

Detta berodde dock icke endast på, att hon skulle

få tillfredsställa sin nyfikenhet. Nej, orsaken låg djupare.

Ty hon anade Rimpis ärende.

Hela iden tid, som gått sedan ryktena om kriget

började flyga omkring, hade varit en ängslans tid för

kvinnorna och barnen. Männen haide haft sammankomster

och viskat och mumlat sins emellan, farit bort utan att

säga vart o. s. v. »Vad skall det bli av alt detta?»

frågade kvinnorna sig med1 växande oro. Nu när

krigsbudet kom, kändes det dem nästan som en lättnad. Nu

skulle de åtminstone få veta, vad detta okända var.

»Vem är det, som skickat dig?» frågade Karl sedan

Rimpi hälsat. »Jag menar: vilken har givit dig de

meddelanden, du för med dig?»

»Kjel Enoksson.»

»Utmärkt!» saide Karl.

»Kjel Enoksson kom naturligtvis strax upp till

kyrkoherden och förtaide alt. Jag fick Vara närvarande under

tiden för att kunna med muntlig berättelse fylla ut, vad

kyrkoherden ärnade skriva. Jungfru Magnil var borta hos

en sjuk kvinna då. När hon kom tillbaka, fick jag för

henne upprepa, Vad Kjel Enoksson sagt. Kyrkoherden

hörde på. Och när jag slutat, var han så god att säga,

att jag uppfattat Kjel Enokssons ord så bra, att det var148

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

onödigt att nedskriva dem. Därför har jag endast dessa

små brevlappar.»

Han överräckte ett brev till prosten och ett till Karl.

Båda innehöllo endast korta hälsningar, det förra

natur-ligen från kyrkoherden, det senare från Magnil.

»Nå berätta nu, Rimpi», sade Karl sedan breven voro

lästa. Denne var ej sen att efterkomma uppmaningen.

»Så fort budet o,m, att danskarne voro i antågande,

nått bygden, begåvo sig Kjel Enoksson och de andra

bönderna, so,m enligt överenskommelse skulle ligga i

Mörsils västra skans, i väg. I övrigt var, enligt

överenskommelse, alt i Undersåker som om ingenting skulle ha

hänt.»

»Förlåt mig att jag avbryter er», föll prostinnan in,

»men jag har en smula svårt att följa med. Här talar

Rimpi redan om två överenskommelser, om vilkas

innebörd jag ej har någon föreställning.»

»Den första kommer själva berättelsen att förklara.

Den senare trodde vi, att vi talat o,m för dig eftersom

du sett följderna runt omkring dig i dessa dagar... Vi

ha ej lemnat oss någon åtgätfd osparad för att lära känna

danskarnes anfallsplaner, så att vi därefter kunde rätta

våra försvarsplaner, och vi ha lyckats riktigt bra. När

våra kunskapare på gränsen spanade hären, gick genast

med de frivillige från Ström bud därom till alla präster

i provinsen. Dessa fortskaffade budet till byarne. Vid

min rundresa till prästerna tillsades dessa bl. a. att, i

enlighet jndd guvernörens önskningar, söka förmå

bönderna att gräva ner sitt silver och att ,med alt sitt hus

begiva sig upp till fäbodarna och vistas där till

sommarens slut. Ty innan snö föll i fjällen, måste danskarneDE TRE HUNDRA FÅN G ARNE

149

draga sig tillbaka. Detta bud har nu nått fram överalt,

och det är bland annat orsaken till att Revsunds socken

är folktom.»

»Jag tror, att jag förstår meningen meid den där

allmänna flyttningen till fäbodarna. Därom kan jag

emellertid fråga vidare sedan. Men Rimpi säger, att

Undersåker var sig likt, och detta strider ju alldeles mot

överenskommelsen.»

»Nej, ser du mor, för Undersåkers vidkommande

bestämdes det, att ingen flyttning till fjällen skulle ske förr

än danskarne kommit. Ty om danskarne funnit denna

bygd tom, då skulle de ha insett, att de varit väntade.»

»Nu förstår jag. Mycket bra uttänkt. Fortsätt nu,

Rimpi!»

»Då danskarne kommo på vägen, stod folket i

fönstren, i härbärgesgluggar o. s. v. och såg efter dem. De

voro förfärligt dammiga och sågo trötta ut.»

»Huru många kanoner hade de med sig?» frågade

prosten.

»Ätta.»

»Jaså, icke mer.»

»Det mest överraskande var emellertid att i spetsen

för hären och brpdvidi den, som tydligen hade befälet,

se — den "nådige herren" från Stugun.»

»Jörgen Urne?»

»Just han.»

»Hur har han kunnat rymma från Frösön?»

»Det är mer än jag vet. Men det är icke något

tvivel o,m, att det var han. Torjus var också med. De

båda mötte danskarne vid gränsen och planterade

danne-brogen på svenska sidan av densamma.»150

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

»En ledsam historia», sade Karl nästan för sig själv.

Det for också för honom, att det var dessa båda, som

skjutit efter honom, då han befann sig på hemväg från

Undersåkers prästgård. Därom hade han ingenting sagt

i hemmet för att ej skrämma upp modern. Hon var

tillräckligt ängslig för hans skull ändå.

»Då hären kom i närheten av Hjärpe skans,

skickades en förtrupp jägare ut emot densamma. Denna

nalkades .mycket försiktigt. Kommen inom skotthåll

avlossade denna förtrupp en salva. Intet svar avhördes. Nu

uppstod livlig rådplägning. Så laddade man, gick

närmare och sköt ånyo. Detta upprepades tredje gången,

men då ändå ej svar avhördes, sprungo skyttarne över

den höga vallen. Det faller av sig själft, att de insett,

att skansen var folktom. De voro borta en stund,

förmodligen för att spränga dörren till förrådshuset, något

som de nog ej förmådde, utan värktyg som de voro, och

det kunde ju också göra detsamma, eftersom där

ingenting fans att taga. Så kommo de tillbaka upp på vallens

krön och avsköto några skott i egendomlig följd —

säkerligen en "signal, ty nu ryckte hela styrkan fram. Här

slogs nu läger, och vi som höllo utkik trodde länge att

det var meningen att besätta skansen och stanna.»

»Jag är väl dum», avbröt prostinnan, »men mig

förefaller det alldeles oerhört, att den närmast gränsen

varande skansen, som tillika är den svårintagligaste och

bäst iordningstälda, icke är besatt av de våra.»

»Innan Rimpi slutat skall du förstå också detta, mor.»

»Det åts middag», begynte Rimpi igen.

»Köpte de något i bygden?»DE TRE HUNDRA FÅN G ARNE

151

»Nej, det var ingen, som gick ur lägret någon gång.

De hade med sig stora mängder förrådssäckar, som de

klövjat över fjället... Efter maten lade de sig att sova.

Vakter syntes under tiden överalt. Om ett par timmar

gick trumman. Kommandorop började ljuda, och det

dröjde ej så länge förr än de marscherade i väg. Jörgen

Urne red fortfarande framme bland det högre befälet.

Snart voro de ur synhåll för oss.»

»Och där sluta dina erfarenheter och börja Kjel

Enoks-sons ?»

»Ja.»

»Hur länge var han borta i lägret?»

»Han kom igen andra dagen.»

»Innan vi fortsätta skall jag inviga dig, mor, en smula

i ställningen. I Mörsil finnas två skansar. I den västra,

som danskarne först skulle komma till, lågo tre hundra

bönder; i den östra låg guvernören med sin egen styrka,

ungefär tretton hundra man. Mor vet ju, att det är

jämtarnes mening att ej slåss i detta krig?»

Hon nickade.

»Del var bestämt, att guvernören skulle vända till

Frösön med sin styrka så snart det spordes, att danskarne

voro i antågande. De tre hundra bönderna i västra

skansen skulle emellertid bli kvar — du skall strax få höra

varför. Nu tager Rimpi vid igen!»

Och Rimpi berättade:

»Danskarne kommo i morgongryningen. De trodde

självklart att hela styrkan fans kvar oCh att denna låg

i västra skansen. Danskarna sände även här ut en

förtrupp, som avsköt en salva. Så fort detta var gjort sköto

svenskarna ett signalskott med sin enda kanon i rikt-152

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

ning mot den andra skansen, men visade sig dock icke

för angriparna, som hastigt drogo sig ur skotthåll. Om

en stund sköto svenskarna ännu ett signalskott, och om en

stund åter ett tredje. Detta väckte synbarligen stor

undran hos danskarnes förtrupp, som i sin tur gav en

signal-salva, och snart framryckte mycket folk. Nu sprungo ett

par tjog svenska bönder upp på vallen, borrande

böss-piporna i marken och fallande på knä, sålunda

antydande att de gåvo sig. En befälsperson vinkade med

handen, varpå tre bönder, bland vilka Kjel Enoksson var

en, skyndade utför sluttningen. Komna i närheten av

den befälsperson, som vinkat, blottade de sina

huvuden.»

»Vad viljen I?» frågade han, som snart befans vara

generalen.

»Nåd!» ropade de.

»Huru många ären I ?»

»Vid pass tre hundra bönder», svarade Kjel

Enoksson å de övrigas vägnar.

»Icke knektar?»

»Nej, bönder.»

»Var är då huvudstyrkan?»

»Det veta vi icke.»

»Å, nog veta ni det.»

»Nej, beklagligtvis veta vi icke det, ers nåde. Visste

vi det, så vore vi ej här.»

»Nå, varför äro då ni här?»

»Det är två skansar här, ers nåde. En där borta.»

Kjel Enoksson pekade mot östra skansen.

»Jag vet det», svarade generalen.»Vad viljen I?» frågade generalen.54 SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

»I den andra skansen låg ännu i går kväll

guvernören med huvudstyrkan. Ers nåde hörde, att det sköts

tre .kanonskott från denna skans. Det var den

överenskomna signalen, som skulle bringa oss undsättning, ifall

vi bleve anfallna först. Vi lågo alla i djup sömn, då

detta inträffade. I stället för att besvara anfallet, gåvo

vi vår signal. Till vår fasa få vi intet svar. Vi

upprepa signalen en andra och en tredje gång. Vårt blod

isas. Er förfärlig aning genomfar oss: guvernören, som

fått veta, att den danska styrkan till överlägset antal

an-tågade, hade flytt, i brådskan förgätande oss och

lämnade oss åt vårt öde.»

»Kan det vara någon slags krigslist?» frågade

generalen sakta, vänd mot Jörgen Urne. »Jag menar, att

huvudstyrkan ligger där nere och tiger still.»

»Omöjligt», svarade den tilltalade. »Det vore en alt

för dålig krigslist att låta oss taga en skans och 300

försvarslösa man innan drabbningen komme till stånd.

Bondens farhåga däremot är med all säkerhet riktig. Han

känner sin herre, tyckes det, och vet att han ej är någon

hjälte.»

»Låt besätta denna skans på alla sidor och sänd en

förtrupp ner till dem andra!» befalde generalen.

Snait ljödo komma,ndoro,p till höger och vänster, och

det vart liv och rörelse överalt. Kring de tre bö,nderna

stäldes en liten vakt.

Den ner till östra skansen skickade skaran kom snart

igen. Där var alldeles tomt. Tydligen hade ett förtvivlat,

hastigt uppbrott ägt rum.

»Ni äro då våra fångar», förklarade generalen. »Jag

får sedermera besluta, vad jag skall göra med eder. NuDE TRE HUNDRA FÅN G ARNE

155

vill jag blott säga eder, att ni ej behöva hysa .någon

fruktan för edra liv.»

Kjel Enoksson log invärtes åt denna

översvallande nåd.

Den gamla kanonen, som var mest livsfarlig för dem,

som sköto, och de gamla utskjutna bössor bönderna hade

för syns skull, fråntogos dem såsom segrarens byte.

Något nämnvärt förråd av livsmedel fans däremot ej.

Bönderna avgåvo den förklaringen, att detta fans hos

huvudstyrkan.

Fångarne fingo hålla sig inom skansen och kommo

ej i omedelbar beröring med de,n danska styrkan. De

höllo emellertid både ögon och öron öppna. Det var rätt

mycket danskar och tyskar med, särskilt de beridna. Dessa

skrattade högt åt "de svenska backhararna, vilkas styrka

låge i bakbenen". Norrmännen höllo sig lugna.

Frampå förmiddagen blevo de tre bönderna kallade

till generalen.

»Jag har beslutit att giva eder fritt avtåg på tre

vil-kor», sade han. »Det första är, att I förbinden eder, alle

och envar, att ej under detta krig bära vapen emot

danska hären i dess helhet eller enskild man därav.»

»Det skall, ers nåde, bli lovat vid Qud och våra

själars eviga salighet.»

»Det andra vilkoret är, att I alle och envar, i mån

av tillgång och mot skäljg betalning i reda penningar skola

tillhandahålla oss livsmedel, om vi därpå skulle göra

anspråk.»

»Det skall, ers nåde, bli lika heligt lovat.»

»Det tredje är, att I skolen betala en lösepänning

av in summa 18,000 mark för eder alle och envar.»156

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

»Ers nåde förkrossar oss», svarade Kjel Enoksson

djupt bugande, »men om det gälde våra liv så kunde ej

detta vilkor bli fylt. Detta är en fattig fjällbygd, ers!

nåde. Pänningar äro en så gott som okänd vara här.

Den köpenskap vi driva med Norge sker mest — det

kunna nog otaliga norrmän i ers nådes här intyga —•

genom byte. Vi föra fågel, skinn och sådant till

Trond-hjem och Levanger och få därför i stället mjöl, sill, tobak

med mera.»

»Så få ni i stället för pänningar ge mig 1,800 lod

lödigt silver.»

»Det vore lika svårt att åstadkomma detta, ers nåde.

Det fins ej hälften så mycket silver i hela Jämtland, och

att hopsamla detta skulle draga många år.»

»Då härjar jag denna bygd.»

»Ädle, nådige herre, ej kan det vara er mening att

härja Mörsils socken därför att bönder från Jämtlands

alla delar fegt lemnats i sticket av sin anförare.»

Detta gjorde ett synbart starkt intryck på generalen,

vilkens ansikte genast fick ett blidare uttryck.

Han red bort med det högre befälet och Jörgen Urne

samt höll överläggning med dem. Den sistnämde tog

en mycket livlig del däri, ty han pratade ivrigt och slog

lika ivrigt omkring sig med armarne.

Då generalen kom tillbaka, sade han:

»Det vore fullt rättvist, att jag avfordrade er en

ordentlig lösen, och jag är tämligen övertygad om, att ni

förmådde utbetala densamma. Men jag vill vara högsinnad

mot eder, vad min konung och regering äro och anbefalt

mig att vara mot eder. Jag skall avstå från det tredje

vilkoret.»DE TRE HUNDRA FÅN G ARNE

157

»Ädelt handlat, ers nåde», sade Kjel Enoksson under

det han och de andra bönderna föllo på knä.

Nu framkallades de övriga bönderna av Kjel, som

redogjorde för vilkoren och tillstyrkte dem såsom goda.

Så avlades eden, och bönderna avtågade.»

Rimpis berättelse var slut.

»Nu få ni lov att förklara mig, vad meningen är

med denna fångenskapshistoria», sade prostinnan.

»Mycket gärna», svarade Karl. »Att börja med var

det önskligt att få danskarna att lägra sig långt uppe

i landet. Dess längre upp de togo fäste, dess mindre

del av bygden led fara att bli härjad och plundrad. Om

guvernören gått så långt upp som till Hjärpen, så hade

strid varit oundviklig. Nu behövdes ej detta. Det såg

däremot så naturligt ut, att han varit på väg till Hjärpen

men sölat och överraskats av fienden i Mörsil samt

huvud-stupa flytt.»

»Men vad skulle då. komedien med de tre hundra

bönderna tjäna till?»

»Å, den var nyttig på många vis. Deras

huvuduppgift var att uppehålla danskarne, som annars möjligen

skulle ha kunnat få det infallet att sätta efter

guvernörens styrka, och detta ingick, såsom mor förstår av vad

jag förut berättat, ej i beräkningen.»

»Nej visst, fienden skulle kvarhållas uppe i landet.»

»Just så. Vidare tänkte man sig, att de där

bönderna skulle kunna upptäcka någonting, som var nyttigt

att veta. Detta var dock av underordnad betydelse.»

»Men om generalen ej låtit bönderna avtåga?»

»Vad skulle han göra? Han kunde ju ej skjuta ner

dem. Och länge kunde han ej behålla dem som fångar,158

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

ty det hade varit detsamma som förplägning av tre hundra

man.»

»Och eden?»

»Kunna de innerligen väl hålla. Så fort de komma

var till sitt, giva de sig i väg upp till fäbodarne, där

de redan ha de sina. Det är, som jag sagt, ej meningen

att slåss i det här kriget, mor lilla.»

»Jag förstår, gossen min.»

»Nu ha guvernörens beräkningar gått igenom till tre

fjärdedelar. Och danskarna äro insövda i säkerhet och

tro sig vara herrar på täppan.»

»Kjel Enoksson visste ej, om det var danskarnes

mening att ligga kvar i Mörsil?» frågade prosten.

»Nej, men han trodde, att de ärnade sig upp till

Hjärpe skans.»

Det vart tyst. Ämnet var uttömt.

»Det är sent», sade prostinnan. »Vi få se till att

komma i bädd, ifall det går att sova på så här mycket nytt

och märkvärdigt.»En rymning.

XVII.

ÖR fjällbygdsfolk utgör fäboden sammanfattningen

av alt vad sommaren har ljust och vänligt.

Fäbodtösen längtar hit upp. Ty här bär

hennes arbete alltid synliga spår, i ostens och smörets mängd

och godhet, i kreaturens välmåga. Här råder hon ju

också över sig själv i en grad som annars aldrig.

Hit gå de unge mäns tankar, vilka ha kärestor

häruppe. Det är ofta långt mellan bygden och fäboden, och

ibland händer det, att den unge mannen — undantagandes

slåttertiden — ej får se sin käresta mer än en gång så

länge sommaren varar.

Då slåtterkullan blommar beger hela huset sig upp

till fäboden och stannar tils höskörden är över. Då är

det kalas, glam och glädje varenda dag. De ha haft det

magert nere på bygden medan alla korna funnos häruppe L160

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

Ibland under sommaren drager far i huset upp till

fäboden för att se- om korna och getterna, mor för att se

huru det är med osten.

Varje vistelse vid fäboden är sålunda alltid ett

angenämt avbrott i vardagslivets enahanda. Ofta har besöket

en djupare mening. I älla händelser slår det rot i sinnet

under soliga dagar och går i blom under mörka och tunga.

Då befolkningen flydde undan krigarskarorna och

krigsförödelsen upp till fäbodarna, var det en väsentlig tröst

i olyckan, att målet var så älskat av alla.

Men vistelsen vid fäbodarna blev icke, vad man

förestält sig. Man lärde sig förstå, att ett och annat besök

där var något helt annat än att bo där hela sommaren.

Framför alt led man av dådlösheten. Fäbodtösens arbete

blev fördelat på två, tre, fyra kvinnor. Den lediga tiden

blev utfyld med samspråk, och ingen talade om något

annat än kriget. Det var blott att skrämma upp varandra.

En del av männen tog sig för att bryta mark och odla,

sålunda utökande fäbodvallen. Det var ju alltid en

sysselsättning, men det var ej häller mer. Arbetet var ej

förestavat av behov, och dess nytta var åtminstone omtvistad

eller ej till fullo insedd.

Andra av männen slogo dank dag ut och dag in.

I början sökte man fördriva tiden med upptåg och lekar,

men skrattet dog på läpparne, och de muntra orden fingo

en ihålig klang. De begynte då att öva dryckjom, men

bränvinet och ölet smakade äckligt. Ruset gav ingen fröjd,

och efteråt kväljde det dubbelt mot annars.

Icke mindre outhärdligt var livet nere i bygden för

dem, som av nödtvång blivit kvar där.EN RYMNING

161

Stor var därför glädjen i Revsunds prästgård, då

gästgivare Per Simonsson från Stugun en dag kom dit.

»Jag har intet egentligt ärende», sade han redan vid

hälsningen, »och for hit för att skingra något av dagarnes

gränslösa enformighet.»

»Det är just också vad ni gör, då ni kommer hit»,

förklarade prostinnan. »Då man blir gammal, bruka

dagarne gå så fort, att man knapt hinner blinka förr än

veckan är slut. Men även för mig ha de nu fått

snigelgång... Huru ha ni det i Stugun?»

»Där finnas inga bönder hemma mer än

fjärdingsmannen och jag. Som vårt sällskap tjänstgör ett

tattar-följe och ett hästslaktarpack, som under dessa dagar

kommit, vi veta ej varifrån, och nu slagit sig ner vid

Middagsbärget, där de leva av, vi veta ej vad.»

»Det är ungefär som här», smålog prostinnan. »Jag

vet ej av att någon bonde är hemma mer än Olov

Engel-brektsson i Grimnäs — en man om vilken det berättas,

att han grundat sin stora förmögenhet genom att mörda en

gårdfarihandlande, som legat hos honom. Alla övriga

hemmavarande äro löst folk, varibland jag med bestämdhet

vet, att två äro tjuvar och att fyra undergått kyrkostraff.

Det är trevligt sällskap vi ha!»

»Men de uppföra sig hyggligt och anständigt?»

»Jo, jag tackar! De leva som om varje dag vore

den sista. Jag vill ej tala om, att de fiska och fågla ända

in på husknutarne till och med hos oss. Men vid varje

gård, där rovor sätts, ha de bortstulit dessa och förmodligen

gömt i gropar i skogen för vinterbehov. At sina hästar

ha de skurit havre till grönfoder överalt. Å, ett sådant

elände!»

Saxon: Under fredsbaiiéret. i i162

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

»En dylik upplösning av begreppen om mitt och ditt

följer alltid kriget», sade prosten. »Det ena onda avföder

alltid det andra. Vi få vara glada så länge eländet ej

tager värre former.»

»Då kornet blir moget, komma de naturligtvis att

skära det», menade prostinnan.

»Det lider intet tvivel om, att så kommer att ske

på de platser, där ej befolkningen själv kan taga vara

på sitt, d. v. s. där större eller mindre del av den danska

hären är förlagd», sade prosten.

»Om det stannar ens därvid», kom det allvarligt från

Per Simonssojn. »Jag är rädd för, att det kommer att

bli svårare ändå. För några dagar sedan brann en gård

i Månsåsen i Sunne socken. Elden var mycket säkert

anlagd och anlagd av hämd för att ägaren gjort vad varje

hederlig karl borde göra. Och än mer: det är mycket

säkert, att Jörgen Urne hade sin hand med i spelet.»

»Jörgen Urne!»

»Ja, just han. Det är väl eder alla bekant, hur det

gick till vid hans rymning från Frösön?»

»Nej», svarade Karl. »Ynglingen här» — han

pekade på Rimpi — »omtalade nyheten för oss i går, men

visste intet närmare om saken.»

»Då de våra i Brunflo», återtog Per Simonsson,

»lyckades gripa herrn men icke drängen, är det givet, att

den senare ej skulle lämna någon möda osparad för att

få den förre fri, i synnerhet som denne var en så pass

viktig person. Jag kan icke frigöra mig från fruktan för,

att Jörgen Urne med fru Karins hjälp lyckats åstadkomma

en sammansvärjning, som grenar ut sig över hela

Jämtland, och som är så farlig därför att medlemmarne gåEN RYMNING

163

mitt ibland oss och äro våra vänner och bekanta, för

vilka vi omtala våra planer, som sedan bäras fram till

det danska lägret. Det oroväckande är att varje

överenskommelse bland oss sålunda kan bli känd för fienden.»

»Ni är rädd i onödan, Per Simonsson», lugnade Karl,

»och hade ni rätt, så vore för oss intet annat att göra

än att bilda en sammansvärjning, vi också. Men hur var

det nu med Jörgen Urnes flykt?»

»Smeden Jöns Ersson i Månsåsen, vilken alltid varit

fattig, emedan han är starkt begifven på dryckenskap,

började för omkring tre veckor sedan visa sig ha gott

om pängar. Detta väckte hans grannars uppmärksamhet.

Ty alla förstodo att penningarna ej kunde vara bekomna

på ärligt sätt. Ingen hade dock någon föreställning om,

huru han fått dem. En bonde — just den vilkens gård

brunnit — begynte forska i saken. Man erinrade sig då,

att en gårdfarihandlande besökt byn och trodde, att en

gammal historia återupprepats.»

»Att han blivit mördad», sade prostinnan sakta.

»Ja visst. Nåväl, ett besök hos kyrkoherden i Sunne

i och för rådslag om denna sak gav vid handen, att

gård-farihandlanden ingen annan var än vår gamle bekanting

Torjus Hansen. Nu låg det ganska nära till hands att

antaga, att Jöns Erssons pängar utgjorde en hederlig

betalning för att han varit behjälplig vid Jörgen Urnes

rymning, som då var känd för kyrkoherden. På denna

misstanke häktades Jöns Ersson.»

»Det var raskt», tyckte Karl.

»Ja, man får icke vara så nogräknad, då mycket kan

vara att vinna. Det lyckades också förträffligt. Jöns

Ersson nekade i sten att börja med, men då han sutit i164

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

häktet på Frösön ett par dagar, bekände han

altsammans.»

Prostinnan slog ihop händerna.

»Under guvernörens tåg mot Mörsil ägde

naturligtvis ingen vakthållning rum på Frösön annat än vid

färjesunden. Sedan Jöns Ersson ingått på Torjus" förslag, satte

de en mörk natt över i en båt till Frösön. Där

mot-togos de av ett par bönder, som kommit fram sedan

Torjus låtit höra en långt utdragen vissling.

"Alt klart?" sporde Torjus.

"Ja", svarade bönderna.

"Ni äro säkra på, att de ej vakna?"

"Fullkomligt."

"De kände väl ej den gamla käringen?"

"Nej."

Detta samtal förstod ej Jöns Ersson genast. Snart blev

det dock honom uppenbart. En gammal kvinna bar

brän-vin till vakten å skansen. Bränvinet var tillsatt med

sömnmedel, och vakterna sovo snart som grisar. Under sådana

förhållanden var blott att dyrka upp låsen, och det var

detta Jöns Ersson fick uträtta. Snart var fången i

frihet. Han sade ej många ord och önskade blott komma

iväg. Jöns Ersson fick sin betalning — Torjus stoppade

en summa i hans hand, och Jöns Ersson säger, att det

var först vid hemkomsten han fann, att det var så mycket

som 300 mark. Han satte nämligen över tillbaka i sin

båt. De fyra andra togo vägen åt Rödösundet. Detta är

Jöns Erssons berättelse.»

»Nog är det väl troligt, att Torjus på förhand lovat

honom någon viss summa?»

»Ja.»»Där mottogos de av ett par bönder, som kommit fram sedan Tor jas låtit höra

en långt utdragen vissling.»166

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

»Är hans berättelse i övrigt trovärdig?»

»Ja. Men det var så sant! Jöns Ersson säger, att

han av Torjus vänner blivit bortnarrad från sitt hem under

förevändning att han på Frösön skulle laga en vagn. Och

då han kom fram hotades han till livet, om han ej gjorde

som Torjus befalde. Låge häri någon sanning, skulle han

dock ha anmält saken och icke behållit pängarna och

tigit med altsammans.»

»Kände Jöns Ersson igen de båda bönderna?»

»Ja. De äro Sjul Pålsson i Kälen och Brodde

Larsson i Backe.»

»De ha väl också blivit häktade?»

»Nej, man har iqke kunnat finna dem.»

»Det var skada.»

»Ja. mycket stor skada. De där båda äro i sin ort

framstående bönder. De ha hittils intet företagit sig, som

skämt deras heder. Att Jörgen Urne kunnat vinna dem

är ett starkt bevis för hans inflytande. Har han endast

ett par sådana i varje socken att börja med, så tager

han snart storslumpen av bönderna. Jag återkommer till

min förut uttalade farhåga och ber eder att ej slå bort

den. Jag tror, som jag sagt, att Jörgen Urne har

förmått åstadkomma en sammansvärjning, vilken kan bli

farlig nog — måhända har den i det tysta redan uträttat

mycket, som kan komma upp i dagen, då vi minst ana

det och då det är oss ovälkomnast.»

»Vi få väl skicka ut våra budbärare från Ström.»

Per Simonsson såg spörjande på Karl såsom om han

icke förstått dennes mening.

»Vi få», fortsatte då denne, »sända bud till

kyrko-herdarne, att vi fått anledning att misstänka tillvaron avEN RYMNING

167

en dylik sammansvärjning och bedja dem aktgiva på alt,

som kan se misstänkt ut och som kan bidraga till att

ge oss visshet i saken. Misstänkta personers namn böra

angivas.»

»För er, pastor, förstås?»

»Ja.»

»Det skrives ett brev till varje kyrkoherde?»

»Ja. Vad Rödöherden angår, skall jag särskilt bedja

honom att lägga sig vinning om meddelandet av

noggranna efterforskningar rörande de båda avvikna

bönderna.»

»Tack, pastor! Ni riktigt lassar en börda från mina

axlar. Själv skall jag icke vara ovärksam.»

»Tack, själv, Per Simonsson. Kunde fosterlandet blott

löna en sådan nitälskan som eder! En man som ni betyder

mycket mer än en truppstyrka.»

Per Simonsson vart förlägen över detta beröm och

rodnade som en flicka.

»Det har ej hörts något från Ragunda ?» frågade

prosten.

»Nej», svarade Per Simonsson. »De ha blivit så

ofantligt försiktiga på senare tiden, isynnerhet sedan Jörgen

Urnes häktning. Men vi ha nog ögonen på dem. Isak

Ingemarsson från Bispgården är där litet emellan.»

»Skulle man ej kunna häkta också honom på

misstanke?» frågade Karl.

»Ingenting vore oklokare. Han skulle ej tala om ett

smul. Det skulle blott göra dem mycket försiktigare och

svåråtkomligare.»

»Är det troligt, att Jörgen Urne varit där på senare

tiden ?»168

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

»Nej.»

Gölir såg i dörren och vinkade åt Rimpi, som snart

efterkommit den ptumma kallelsen.

»Det passar bra, att han är här», sade Karl och nickade

åt dörren varigenom Rimpi försvunnit. »Nu får han taga

breven till guvernören, som genast sänder i väg

budbä-rarne. De ha, såsom vi veta, numera sitt högkvarter å

Frösö skans.»

»En annan sak», sade Per Simonsson. »Nu snart

kommer en del av männen från fäbodarne hem till gårdarne

för att bärga kornet. Det lär väl då bli gudstjänst

åtminstone i gällkyrkorna. Medan bönderna sålunda äro

samlade, vore det lämpligast att tala med dem, och det

borde stå om den angelägenheten också i rundskrivelsen

till kyrkoherdarne. Dessa skulle anbefallas att omtala för

bönderna, att partigängare och spioner äro ute och att

man borde taga sig akt för dem. Den dubbla vådan av

framgång för sådana kunde ju lämpligen framhållas.»

»Mycket bra, Per Simonsson. Man får endast akta

sig för att åstadkomma den olyckan, att en var okänd eller

mindre känd blir betraktad och behandlad som en

misstänkt. Sådant skulle förlama varje enigt uppträdande av

bönderna, om ett sådant skulle behövas.»

»Ja, varje sak har två sidor», sade Per Simonsson

eftertänksamt.

Gölin kom och budaide, att det var färdigt att duka till

middag. De tre männen gingo in i studerkammaren —

prosten vid sin sons arm — medan prostinnan dukade.

Då Per Simonsson kom i dörren blev han stående

fastnaglad med blicken fäst på kammarens långvägg mitt

emot honom.EN RYMNING

169

Där hängde Magnils standar. Dess vita grund blev så

bländande ljus emot den mörka väggbonaden, och dess

röda kors liksom sträckte sina armar emot den

inträdande, under det att orden »1 Herren vår Guds namn

resa vi banéret upp» brunno såsom eld i solskenet, som

gnistrade in genom fönstret.

»Det är min trolovades gåva till mig», sade Karl, som

förstod orsaken till att Per Simonsson ej kom längre än

till dörrtröskeln. »Det är ej meningen att detta skall vara

med, där blod flyter. Det skall i stället erinra oss om Jesu

namn, om Jesu frecj och om Jesu tro.»

»Jag har aldrig sett något så vackert», sade Per

Simonsson. Och hans stämma skalv av rörelse.

Karl tänkte på, vilken makt standaret skulle kunna

bli, om samma rörelse, som nu fängslade denne starke man,

brusade genom ett oändligt led av dylika. Och han blev

helt varm i sinnet i det han i tankarne vandrade upp till

hjärtevännen, tog henne i sina armar och tackade henn ^

för vad hon här givit, honom själv till styrka, andra till

väckelse.XVIII.

Stulen lycka.

LOCKORNA i stapeln till Ragmnda kyrka hade nyss

ringt samman. Fru Karin sträckte ut sig i

helgdagsstugans bekvämaste länstol och gäspade

förtvivlat.

Innan kyrkoherde Rahm gått till kyrkan, hade han

frågat, om hon ej ville följa med. Därpå hade han ej

erhållit något svar.

Han hade ej de gladaste dagar under denna tid. Fru

Karin gick som i feber mellan varje underrättelse från

danska lägret eller från de sammansvurne, vilka här hade

sitt högkvarter. Och då dessa underrättelser kommo, blev

det sällan bättre. Endera voro de för litet uppmuntrande

eller också nedslående. Isynnerhet hade detta varit fallet

under senare tiden.

För Rahm var det tämligen likgiltigt, huru striden

gick. Belöningen för hans tjänster var en gång för allaSTULEN LYCKA

171

fastslagen, och därmed var han nöjd. Icke så fru Karin.

Hon drömde också om att bli ärad. Hon drömde om att få

komma upp på hovet och lysa som en stjärna där, då

konungen i närvaro av alt vad hans land "hade högboret och

framstående tackade henne för att hon fäst Jämtland och

Härjedalen som nya ädelstenar i hans krona.

Detta hopp om ära sjönk alt mer och mer hos henne,

och i samma mån ökades hennes retlighet, som ytterst gick

ut över hennes man.

Då nu en tjänsteflicka kom och sade, att riddar Urne

bad att få tala vid henne, rusade alt hennes blod henne

åt huvudet, och hon visste icke rätt vad hon svarat

tjänsteflickan, när han helt plötsligt stod bugande framför henne.

»Det har väl ej hänt något ledsamt?» stötte hon fram.

»Alltid generalen, aldrig kvinnan», sade Jörgen Urne

och visade en missnöjd min.

»Jag har aldrig fått vara kvinna», svarade hon hårt.

»Det är då ej för snart. Låt nu er kvinlighet gå i

blom! Giv mig det hjärta, som är mig dyrbarare än

alt på jorden!»

Han hade fattat hennes båda händer och såg henne

in i ögonen. Hon fick använda all sin självbehärskning för

att bibehålla lugnet.

Detta undgick ej Jörgen Urne, och han smålog vid

sig själv. Hon trodde sig klarsynt, men härvidlag var

hennes blick skum. Den kärlek, han hycklat för tidsfördrivs

skull samt för nöjet att hålla denna kvinna i sina armar

och kyssa dessa fylliga läppar, hade hon tagit för äkta.

Han hade trott, att segern skulle ha varit vida lättvunnare,

den hedern måste han ge henne.172

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

»Nej, nej!» nästan skrek hon. »Tala icke om sådant

nu ... Jag förgås ay nyfikenhet rörande det, som är viktigt.»

»Det fins intet viktigt därifrån. Och det fins för mig

intet så viktigt som att få visshet om, att mitt djärva hopp

är värklighet och icke blott en irrande villa.»

Hon kände sig glida ut i något ljuvt obestämt av

färger och toner. Hon hade aldrig förr erfarit något

sådant. Allting hos henne ropade: »Följ med!» Men

ändock satte hon sig till motvärn.

Hon stampade foten i golvet och rynkade ögonbrynen.

»Riddar Urne!»

»Fru Karin! Om alt det där, som ni nyss kallade

viktigt, kan jag tala i närvaro av er man. Nu äga vi ett

par timmar medan predikan varar. Det är ej gott att veta,

när de återkomma. Jag måste resa i morgon.»

Nu ljög han. Men hans puls slog, och han hade själv

väckt den törst, som endast fru Karins läppar kunde släcka.

Han såg upp i det han talat ut. Hon var som

förvandlad. Det låg köld över hela hennes väsen, såsom hade

i ett nu en frostvind dragit däröver.

Han frågade sig själv, vad som framkallat

förändringen. Och det slog honom genast: »Den kloke Jörgen

Urne var nog dum att tala om mannen!»

Det var också rena sanningen. Påminnelsen om

honom, som hon hatade, tog henne med ens ur det drömland,

vars port hon nyss sett stå öppen.

Då olyckan var skedd, gjorde Jörgen Urne en dygd

av nödvändigheten.

»Som ni vill, fru Karin. Då tala vi om de

obetydligheter, som ni kallar det viktigaste. Vår här har dragit

sig ned till Mattmar.»STULEN LYCKA

173

»Varför det?»

»Av två skäl. Det ena, att vi komma mera mitt i

landet. Det andra, att vi komma närmare Frösön.»

»Tänka ni våga ett anfall på densamma?»

»Därom är intet avgjort ännu. Men förr eller senare

måste vi, förstås, ehuru utsikterna äro små... Å, hela

detta fälttåg är en fördömd historia, där vår otur varit

gränslös, och där ingenting hjälper.»

»Börjar ni tappa modet, riddar Urne?»

»Det är gjort för länge sedan, och man har kunnat

göra det för hälften av vad jag fått genomgå. Jag

kommer hit med uppdrag att söka vinna prästerna. Början

är ypperlig, ty jag finner er. Men så råkar jag ut för

en olyckshändelse, vars mörker det ännu ej varit möjligt

att genomtränga, och genom denna blir mitt uppdrag

outförbart.»

»Nej, riddar Urne. Detta var ingen olyckshändelse.

Det vart tvärt om ett nytt bevis för under vilken lycklig

stjärna ni är född. Nu veta vi, vad vi ej visste då, att

prästerna ej stå att vinna. Om vi fått veta detta i tid,

hade kanske alt varit förlorat. Nu fick ni i stället en annan

uppgift: att vinna bönderna.»

»Jag skall aldrig förgäta det kraftiga handtag jag

härvidlag fick av er, fru Karin. En sådan man som Isak

Ingemarsson är helt enkelt ovärderlig. "Ramarne" äro också

en makt.»

Han visste icke varifrån han fick det just nu men

han frågade sig själv: »Varför gav hon namnet "Ramarne"

åt sammansvärjningen? Var det för att fästa mannens

håg och nitälskan vid densamma, eller var det för att

han skulle vara den ende synlige, ifall något skulle in-174

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

träffa? Eller förstod hon överhuvud taget, att hennes

värksamhet kunde få några följder?»

»Det gläder mig, att så är», svarade hon.

»Men det är ej nog. Vi behöva hela folket — med

godo eller ondo. Och det förfärliga är, att det icke står att

taga på någotdera sättet.»

»Såå», sade fru Karin, och det var något av hån i

tonen.

»Kunna vi komma någon väg med goda ord och

pänningar?» frågade Jörgen Urne en smula häftigt.

»Nej, icke i någon vidare grad, det se vi nu, sedan

vi prövat saken. Men vi ha vunnit mäktige bönder

landskapet runt. Nöj er med vad ni ernått på den vägen

och slå in på den andra.»

»Pä våldets?»

»Ja.»

»Men hur skall detta gå till bland ett folk, som ej

har något begrepp om äran? Vi komma för att kriga, och

det fins ingen att kriga med. Gårdarne stå tomma —

det fins icke ens något att plundra, ty alt av värde är

borta. Folket har givit sig till fjälls och till skogs. Vi

kunna icke giva oss efter dit. All krigföring

förutsätter att man möter motstånd, och det är sådant vi sakna.

Om jämtarne beväpnat sig och gått emot oss, hade det

blivit slaktning av, och efter som vi äga krigskonst och

kanoner, under det att de sakna båda delarne, skulle

saken snart varit klar.»

»Men de voro er för kloke, riddar Urne. De läto

sig ej fångas i den överlägsna krigskonstens nät, och de

stälde ej beskedligt upp sig, så att ni kunde skjuta ihjäl

dem med edra kanoner», log fru Karin.STULEN LYCKA

175

»Ja, är det icke harmligt, när packet blir så listigt!

Det iär också några märkvärdiga präster ni ha här i

Jämtland, vilka ej kunna rensa bort dylika bondinstinkter

och ersätta dem med de högre begreppen ära, frihet och

fosterland.»

»Det är bedrövligt, riddar Urne», skrattade fru Karin.

»Dessa bönder äro fullkomligt likgiltige för om de bli

aldrig så djupt förlöjligade i krigsbulletinerna. Ja, än värre:

de ha ingen aning om att de ha skyldigheter mot historien.»

»Håna ni, fru Karin, som ej kan förstå sådant som

detta. Vill ni då, att vi skola slåss med luft? Vi kunna

ju icke göra annat än intaga landets alla befästningar. Och

när vi gjort det, så få vi lägga oss stilla och äta upp

våra förråd eller skaffa nya intill dess vi nödgas bryta upp

och begiva oss hem. Ty vi måste vara över fjället innan

snön kommer, i annat fall är vårt återtåg avskuret, och

vi äro fångar. Sköna utsikter!»

Han hade resit sig upp och gjort en rund omkring"

golvet.

»Vi trodde, att dessa bönder blott voro backharar,

men då bedrogo vi oss grundligt. Vi trodde detsamma

om guvernör Sparre och bedrogo oss lika grundligt. I

vilken skans han än lägrat sig utom Frösö, hade han

varit besegrad, så överlägsna honom som vi äro. Vi äro

dubbelt imanstarkare och mera övade än han, att nu ej

tala om vårt artilleri. Men på Frösön sitter han trygg.

Där är en landstigning för oss så gott som omöjlig. Varje

bit av stranden är bevakad natt som dag, och var vi än

försökte landstiga, vore vi nedskjutna innan vi nådde fast

mark. Vi vore ju en utmärkt skottavla, samlade å få

punkter på våra svårmanövrerade flottar, under det att176

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

de kunde taga skydd bakom stenar och skog, så att vi

ej finge död på en enda. För resten är det i detta krig

ej meningen att döda.»

»Endast att segra», sköt fru Karin in spefullt.

»Å, ni vet "lika bra som jag, huru det hänger ihop

med alt detta. Varför skall ni då håna? Det är ej nog

med att erövra ett land. Man skall också söka behålla

det. Detta kan ej ske bättre än genom att vinna

befolkningens hjärta. Vi drömde om att kunna erövra jämtarne

med löften och gåvor. Sedan skulle vi alltid hänvisat

till, att bröderna lupo i varandras armar i stället för att

gjuta varandras blod. På det sättet skulle vi undgått den

upphetsning till förmån för det gamla fosterlandet, de

oroligheter, det ränksmideri som alltid förekomma i ett

med vapenmakt taget "land och vilka alltid bli både

ledsamma och dyrbara för segraren — ja, ofta rycka bytet ur

hans hand. Denna beräkning slog, som sagt, fel.»

»Och det är häller icke skäl att göra en ny beräkning?»

»Jag säger ju, att vi få väl lov att våga ett anfall

på Frösön. Men det är ej, det vet ni också, fru Karin,

nog med de svårigheter jag nämde. Våra norskar äro ej

att lita på.»

»Det kan ej nog förvåna mig, att en dansk

befälhavare kan vara så dum, att han går över gränsen med

en här, vars ena hälft består av norrmän. Det är ej nog

med, att dessa ingen nytta äro till — de äro rent av till

skada. Och dock hade ni oss att lära av. De jämtske

soldaterna äro skickade till Skåne, och Sparre har i stället

fått upplänningar. Ni veta liika bra som vi, att det ej går

att få jämtar och norskar att slåss. Men under det attSTULEN LYCKA

177

vi rättat oss därefter, ha ni gjort tvärtom. Vad tror ni,

att edra norskar göra, om ni anfalla Frösön?»

»De hitta på något knep för att bedraga sitt befäl

— de äro för kloka att öppet trotsa oss. Deras

uppfinningsrikedom, när det gäller anledning att retirera, är otrolig.

Trakten är ju också full av sägner om, huru norskar och

jämtar, då de blivit skickade emot varandra, i skön

förening lurat sina befäl för att slippa slåss. Det är alt för

troligt, att de stå i förbindelse med varandra.»

»Låta ni då norskar gå utom lägret?»

»Nej. Alla uppköp få göras av danskar, liksom alt

annat som förutsätter samtal med befolkningen. Men man

kan ju ej alldeles skrinlåsa de norska knektarne, och om

de nu vilja träffa svenskar, så är det nästan omöjligt

för oss att hindra det. I värsta fall kunna de ju också

rymma. Det har mer än en dunstat av på det sättet under

senaste tiden. Alt som alt: vi befinna oss i en ställning,

som är lika ohållbar som outhärdlig.»

»Ni förtjänade då icke häller bättre.»

»Såå!»

Nu var det Jörgen Urnes tur att anslå en hånfull ton.

»Ja, här sitter jag, en kvinna, som aldrig sett ens

så mycket som tjugo soldater på en gång, och kan

bedöma ställningen tusen gånger bättre än ni alla, som

överlägset tala om krigskonst.»

»Vad skulle vi då göra, om jag törs fråga?»

»För. det första skulle ni skicka hem edra norskar,

som äta upp edra förråd och till lön därför sätta er black

om foten.»

»Ifall detta läte sig göra — vad sedan?»

Saxon:. Under fredsbanéret. 12178

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

»Sedan skulle ni anfalla edra farligaste motståndare,

böndernas ledare — prästerna.»

»På vad sätt?»

»Skicka ner edra danskar att bränna och döda. Få

de löfte att plundra, så komma de nog att utföra sitt

arbete samvetsgrant.»

»Har ni beräknat följderna av något sådant, fru Karin ?»

»Ja, naturligtvis. Endera tvingas guvernör Sparre att

krypa ur sitt skal, och då få ni ju, vad ni åstunda:

tillfälle till öppen slaktning.»

»Eller ock?» frågade Jörgen Urne, då fru Karin

syntes ärna göra ett uppehåll.

»Eller ock få ni bönderna att krypa ur sina skal,

d. v. s. de komma från skogarne. Ni vinna därmed samma

fördel som i det förra fallet, endast med den skilnaden,

att en bondhop skall vara så mycket lättare att besegra.»

»Och om vi "vinna" båda fördelarne — om vi få både

Sparres knektar och bönderna emot oss?»

»Det är just då eder krigskonst skall göra sig gällande.»

»Men övermakten?»

»Den skulle ni ha tänkt på, innan ni gåvo eder över

gränsen.»

»Vi medtogo alt, som fans att taga.»

»Skicka då efter förstärkning.»

»Ifall sådan kan fås.»

»När man sagt a, måste man alltid säga b. Annars

kan ju bränningen och plundringen att börja med ske

genom "Ramarne". De kunna lätt skaffa sig biträde av en

hop löst folk, som i sådana här tider vill vara med där

något är att förtjäna. Ledes detta arbete klokt, kan det

lösa slöddret få skulden för altsammans.»STULEN LYCKA

179

»Det sista förslaget var värkligen något att tänka på,

fru Karin.»

»Ni kunde ju till dömes börja med Revsund. Jag

träffade härom dagen i min mans papper på ett brev,

skrivet i prosten Alstadius namn av dennes son Karl, som

är sin fars adjunkt. Prosten är en ungdomsbekant till

min man, vilken sålunda väl har vissa hänsyn för honom.

Det lär väl vara detta som gjort, att han ej talat om

brevet för mig.»

»Nå, vad stod det i brevet?»

»Han hade hört ett rykte, som han ej ville tro, att

min man stämplade mot fäderneslandet. Alstadius besvor

min mar att göra något, som bevisade att des^a rykten

voro osanna och att han vore trogen sin ed mot Karl XI.

Och så framhölls faran av Jämtlands övergång till

danska kronan. Brevet var riktigt gott skrivet.»

»Ni tog det ej?»

»Jag vågade icke. Men jag lät det ömsa plats. Frågar

han ej efter det, så har han glömt av det, och då skall

jag taga det och sända det till generalen.»

»Utmärkt.»

»Det skulle vara möjligt, att vi här vore på spåren

mer än vi kunde ana. Alstadius är en ytterst framstående

präst. Sonen är en nitisk ung man. Det skulle ej förundra

mig, om de utövade något slags ledareskap i sin ort.

Man borde följaktligen om möjligt ej döda fader eller

son utan föra dem fångna till lägret. Med tillhjälp av

tumskruvar eller dylika utmärkta hjälpmedel skulle man

till äventyrs få lösning på många gåtor och i och med

detsamma lika många anvisningar om tillvägagångssätt

för att ernå den seger, som hittils låtit vänta på sig.»180

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

»Tanken är ypperlig, fru Karin», sade Jörgen Urne

med strålande min.

»Vi få tala vidare om den saken sedan. Men ej ett

ord därom till min man! Det kanske hos honom fins

någon svaghet för ungdomsvännen, och detta kunde

fördärva altsammans. Ty i krig får man ej taga några

hänsyn.»

»Alldeles som i kärlek, fru Karin!»

»Jaså, ni har kommit tillbaka dit nu», skrattade hon.

Men skrattet var matt och klanglöst.

»Med samma naturnödvändighet som fågeln söker sitt

näste när aftonen kommer.»

Hon försökte att ge sin läpp en spefull krökning,

men detta ville ej gå. Hon hade under senare tiden i

sina drömmar ofta vilat vid Jörgen Urnes bröst, och då

hon slitit sig ur drömmen hade hon alltid sagt sig, att

den ej finge bli värklighet förr än detta krig vore över.

Nu behövde hon kallt blod — nu behövde hon kunna tänka

lugnt. När striden vore över och hon sute i sin kammare i

Trondhjems domprostgård och Jörgen Urne komme, då

skulle hon giva sig segerlön genom att sjunka i hans

armar.

Tusen gånger hade hon sagt sig detta. Och dock

— vart togo alla hennes föresatser vägen? Detta okända

grep henne alt fastare, och hon vart ej längre vred på

sig själv för att hon ej gjorde motstånd.

Han såg vad som försiggick inom henne, och han

var ej sen att handla.

Hon låg snart sluten i hans famn, fastlänkad vid

honom såsom med järnkrampor. Hans andedräkt var het,

och hans kyssar brände.STULEN LYCKA

181

»Karin, min egen Karin!»

Hon hade aldrig hört sitt namn uttalas så — med

en sådan mjukhet, innerlighet och värme.

»Jörgen, vad har du gjort?» sade hon i ett tillstånd

mellan glädje och gråt.

»Jag har tagit, vad mig tillhörde.»

»O, jag är så rädd, att det är slut med mig nu —

slut med mig som din hjälparinna. Jag ville så gärna

ge mig åt dig, men det skulle ej få ske nu, nu då jag

behövde min styrka för stridens skull. Jag ville så gärna

vara din, så att all min själ och all min håg var hos

dig och endast dig, men icke nu. Nu är jag dock din...

Jag fruktar att alt annat är förbi.»

»Om också detta vore sant — vad mer? Nu bär

du mig med ditt stolta, stora hjärtas kärlek. Nu är jag

tiodubbelt starkare än förr — gjorde du ej mer, så vore

det värv nog. Men du skall ej stanna därvid. Du skall

känna din kraft fördubblad.»

Hon svarade med att luta sig upp mot honom och

sluta sina ögon för att se sig omkring i det land, som

så länge varit hennes längtan.

Ja, nu, nu — det ville hon så gärna tro — skulle

hennes kvinlighet slå ut i blom.

Hon hade alltid haft stora drömmar. Och framför

alt hade hon haft stora drömmar om kärleken. Hon hade

väntat på den länge, och till sist trodde hon, att den

aldrig skulle komma. Men en vacker dag stod han

framför henne. Och då gav han henne rik lön för hennes långa

väntan.

Andras kärlek var självisk, där den ej var ett

självbedrägeri. Där hägrade giftermålet framför. Hon endast182

SAXOJV: UNDER FREDSBANÉRET

älskade, hon endast drömde om att få blomsterströ sin

älskades väg. Hon endast gav och begärde därför ej

lön, ej namn, ej rang.

»Kyss mig, kyss mig!» utbrast hon häftigt och föll

honom hårt om halsen.

Jörgen Urne var ej sen att efterkomma den

uppmaningen.

»Å, nu ville jag somna», sade hon, »somna och förgäta

gamla band som binda, somna för att drömma om min

lycka och vakna för att se, att den vore värklighet.»

I detsamma började klockringningen därute i stapeln,

och folket strömmade ut ur kyrkan.XIX.

Revsunds prästgård brinner!

EVSUNDS pastorat var vidsträckt och mycket

fordrande. Det omfattade nämligen ej mindre än

fyra socknar. Då det var blott en präst i hela

pastoratet, hade denne altså långa vägar att fara, när

han skulle predika i annexförsamlingarna.

I dessa senare var det vad jämtarne kalla »mässlöst»

— d. v. s. ingen gudstjänst hölls — de flesta söndagar.

Det var altså mindre underligt, att de söndagar, då det hölls

gudstjänst i kyrkan, utgjorde ett slags bemärkelsedagar för

socknen.

Folket for ner redan på lördagen till kyrkan, där var

och en hade sitt särskilda kyrkstall. Ibland var detta

försett med en överbygnad, i vilken var inrett ett rum. Eljes

inkvarterade man sig hos folket i kyrkbyn eller höll till i

den rymliga sockenstugan.184

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

På lördagen avslötos affärer med de handelsmän, som

mött upp, och bytte man hästar. Hästaveln och hästhandeln

ha sedan långa tider intagit en betydande plats i jämtska

folkets liv. Emellertid är det ej jämtens svaga sida att

förhasta sig, så att de flesta hästaffärerna avslötos nog ej

förr än på måndag. Men man talade i alla fall om saken

på lördagen, besåg djuren och provred dem.

På söndagen ägde barndop, vigslar och begravningar

rum. Och socknen var ju ej folkrikare än så, att alla

kände varandra och kände varandra väl samt deltogo

sålunda i varandras sorg och glädje.

Dessutom hördes det predikade ordet med

uppmärksamhet och andakt, evad det gav form åt lagens bud eller

evangelii tröst, evad det rörde sig om jordelivet eller

pekade ut över tidens gräns.

Prästen var aktad och älskad. Endera hade han

utgått från folket eller också hade han ägnat sig åt kallet

för att gå ned till folket. I varje fall blev ingen annan

präst än den, som älskade folket, ville vara dess föresyn

i och lärare, njuta sin glädje med detsamma och dela dess

bekymmer. Den, som ej ville det men ändock önskade

bryta sig en annan bana än mannen av allmogen, blev

borgare i staden, tjänsteman eller knekt, alt som hans

lust och levnadsomständigheter medgåvo eller befalde.

I riksförsamlingen stodo präste- och bondestånden

sida vid sida, och när det förra talade, ropade alltid det

senare ja. Bondens klagan fick ljud genom prästen. Och

aldrig var någondera ståndet mäktigare än då de sålunda

stodo eniga. Alla visste, att prästen tagit sin mödosamma,

mindre lönande, allvarstunga syssla av nit för

kristendomen och kärlek till folket — han var en man, som velatREVSUNDS PRÄSTGÅRD BRINNER

185

något och som offrat något — och att bakom honom stodo

de, som utgjorde landets must och märg. Det blev därför

tyst, där hans stämma ljöd, vare sig han klandrade

furstens egensinne, herremännens förtryck, knektadömets

krigslystnad, borgarnes vällevnad, eller fogdarnes

hänsynslöshet. Det var folkets stämma, det var prästens stämma

och det var framför alt Guds stämma. Hon ljöd ej i

onödan, men där hon ljöd, där lyssnade man. Ty där

talades den bestraffande sanningen så utan hänsyn, att

även konungen påmindes om att folket hade plikt att

mera lyda Gud än människor.

På få ställen var prästen i högre grad en folkets man,

på få ställen var han i högre grad älskad än i Revsunds

pastorat; och de känslor befolkningen hyste för prosten

Alstadius, hyste den ock för hans son.

Bodsjöborna hade tillfrågats, om de ej önskade avstå

från den prästhelg, som tillkom dem tredje söndagen i

augusti, eftersom de ej kunde få någon nytta av den utan

att färdas de långa vägarne från fäbodarne till kyrkan. Men

överalt hade frågan besvarats nekande, och så hade Karl

farit dit bort.

Det fans ingen, som mindes, att så mycket folk kommit

tillstädes vid någon gudstjänst. Icke ett ögonblick var

det att tänka på att begagna det lilla träkapellet, som

ej kunnat rymma hälften av åhörarne, och predikan hölls

altså ute på kyrkovallen, vilket också den härliga

sommardagen mer än väl tillät.

Karl hade medfört Magnils standar, som han hissat

på en stång bakom sig, där han stod i lä vid kapellets

långvägg. Det bidrog mäktigt att ge sin särskilda prägel åt186

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

denna gudstjänst. Efter dess slut trängde sig många gamla

kvinnor fram och kysste standarets flikar.

Då Karl om aftonen gick till vila hade han utfört ett

kraftödande dagsvärke. Men det hade ock varit

utomordentligt rikt på uppmuntran. Han var mycket trött men

också glad och nöjd.

Han visste ej, huru länge han sovit, då han plötsligt

väcktes av ett hårt slag på dörren till det rum, vari han låg.

Det var i dagningen.

»Vad är det?» sporde han.

»Kom upp genast, pastor. Det har hänt en

förfärlig olycka», sade en gossröst, som mycket liknade en

bondsons från Revsund. Det kunde dock ej vara den Karl

kom att tänka på, ty han var mecl sina föräldrar uppe

vid fäbodarna.

»Kom in», sade Karl.

Det var icke någon tillfällig röstlikhet — det var

Gullik Gullikssons i Andviken son. Karls hjärta

samman-prässades. Ty han hade genast föreställt sig att något

hänt bland kyrkfolket.

»Kommer du hemifrån?» frågade Karl, ehuru han sade

sig själv, att frågan var överflödig. Ty ynglingen var

röd av ansträngning och alldeles betäckt av dam.

»Ja», svarade gossen, men fick ej fram något mer.

»Är far illa sjuk... döende kanske?...»

»Nej, men prostinnan ... Far genast hem ... De ha . ..

ha bränt upp prästgården ...»

Gossen föll i en gråt så häftig, att det liknade ett

anfall av fallandesot.

Karl störtade ut till värdfolket — kyrkovärdens i

församlingen — förklarade med ett par ord vad som häntREVSUNDS PRÄSTGÅRD BRINNER

187

och bad att få hästen sadlad medan han kastade på sig

kläderna. Så bad han värdfolket, dels att taga hand om

den av ansträngning och förskräckelse halvdöde gossen och

att sända honom till Revsund så fort han förmådde

komma efter, dels att skicka ett ridande bud till

gästgivare Per Simonsson i Stugun, med begäran att han

utan dröjsmål måtte komma till prästgården.

»Prostinnan är hos... Olof Olofsson i Sund»,

stammade gossen, som likt en drucken raglat fram till

förstugu-dörren, då Karl steg till häst.

Långt innan Karl nådde.fram till prästgården kände

han lukten av brandrök, och då han kom närmare fann

han den sorgliga underrättelsen bekräftad. Hans hem var

endast en rykande askhög.

Under den med vansinnig hast gjorda ritten,

därvid standaret var den enda packningen, hade den ena

skrämmande tanken efter den andra jagat genom hans

hjärna. Nu var han lugn. Han hade genomgått denna

hemska värklighets alla stadier i sin föreställning. Nu

skulle han ej låta något sig bekomma — han skulle

endast handla och trösta.

På prästgårdens ruiner kastade han blott en blick.

Han måste innan han tog dessa i betraktande till Olof

Olofssons. Där såg alldeles dött ut. Förstugudörren var

stängd.

Då han nådde inom hörhåll öppnades dock dörren

och i densamma visade sig Gölin med ett av gråt alldeles

uppsvält ansikte.

Karl störtade in i stugan. Där låg prostinnan i

sängen. Flickan hade klätt av henne, men tydligen ej

förmått mera. Den gamla var nämligen ej vid sans.188

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

I likhet med de alra fleste prästmän på sin tid var

Karl även kunnig i sjukdomars botande. Läkemedlen

voro enkla — vatten och örter. Snart hade han

upptäckt, att modern hade ett svårt sår i bakhuvudet. Detta

var således orsaken till medvetslösheten.

Denna ville ej giva med sig, trots den bästa

behandling. Slutligen slog hon dock upp ögonen.

»Mor, kära mor, du är hos mig», sade han ömt,

smekande henne om kinden.

Hon stirrade på honom med ett frånvarande

uttryck.

»Isak!» skrek hon till, och så slocknade blicken igen.

Fadern! Ja, varest var han? Gossen hade ju endast

talat om modern, och denna hade nu upptagit såväl

hans arm som sinne så fullständigt, att rum ej givits

något annat. Hans blod nästan stelnade. Men det var

dock endast en stund. Han skulle ju vara stark!

Sedan han ägnat modern all den vård som

omständigheterna medgåvo, lemnade han henne i stillhet för

att låta naturens självläkekraft värka.

»Hur är det med far?» sade han viskande till Gölin.

Flickar såg på honom med en min som hade hon

ej förstått honom. Han upprepade därför sin fråga.

»Vet då icke pastorn ...»

»Död!» snyftade han till, i det han sjönk samman.

»Nej, nej...», svarade flickan.

»Var är han då?»

»Jag vet ej.»

»Berätta mig så utförligt du kan, huru denna olycka

gått till.»REVSUNDS PRÄSTGÅRD BRINNER

189

I detsamma hördes hästtramp ute på gården. Karl

såg ut. Det var kyrkovärden i Bodsjö.

»Min hustru skickade mig med dessa läkemedel och

dessa matvaror», sade han, i det han avtog sig ett par

väskor, som hängt över hans axlar. »Hon tänkte, att

det kunde vara ont om bäggedera, då bygden stod

folktom och prästgården var bränd.»

»Tack för ert deltagande och er omtanke!»

»Hon kommer själv efter, ifall hennes hjälp skulle

kunna vara till någon nytta. Men hon behövde rusta

ut sig litet bättre än jag, och hon kan ej färdas så

fort.»

Kyrkovärdens hustru hade av prosten lärt sig att

tillreda läkemedel och bota sjukdomar, varför hon hade

stor håg och fallenhet.

Karl tryckte kyrkovärdens hand.

»Och alla karlar, som äro framme till helgen, lära väl

också snart vara efter för att höra, om de kunna vara

till någon nytta.»

Tårarne trängde fram i Karls ögon.

»Det fins ingen av oss, som ej skall anse som sin

största glädje att ge eder all den tröst och all det stöd,

han är mäktig», fortfor kyrkovärden... »Sköt nu om

prostinnan, så få vi talas vid sedan.»

Karl skyndade in till modern. Nu då han hade

lämpliga vapen i händerna mot sjukdomen lyckades han

bättre. När hon nu slog upp blicken, var den

visserligen matt men fullt redig.

»Du är hos Olof Olofsson i Sund, mor. Far är i

gott förvar, men jag får ej tala vid dig om detta för190

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

att ej oroa dig. Sov, så att du får krafter. Jag och

Gölin skola vaka över dig.»

Hon föll värkligen i sömn, och Karl kände sig

därmed trygg för hennes vederfående.

Då kyrkvärdens hustru kom, hade hon Gullik med

sig. Denne ansågs icke ha återhämtat sig från

förskräckelsen och ansträngningen, men han hade så enträget

och med en sådan oro över sig bett att få följa med,

att hon icke vågat låta honom stanna.

»Kom in», sade Karl till henne.

»Nej, då prostinnan vaknar, skall hon se endast ert

eller Gölins ansikte — inga nya. Detta kunde göra henne

rädd och avbryta eller försvåra tillfrisknandet. Jag skall

vara i lillbygningen här bredvid och komma, då jag

får bud.»

Nu skulle Karl äntligen få visshet om nattens

tilldragelser. Han beslöt att först utfråga Gölin, som njutit

en stunds sömn och nu fått ett stärkande mål mat.

»Jag vet just ingenting», svarade flickan. »Jag

vaknade vid ett skrik från prostinnan — ett skrik, som

gick genom märg och ben. Det var som då en

människa är i sjönöd. Men så vart hon tyst. Huset gciljöd

emellertid av röster — alla obekanta. Förfärliga

svordomar blandades med skratt och rått tal... Jag tyckte

mig höra prostens stönande ett tag, men är ej säker...

Utan att riktigt veta vad jag gjorde, sprang jag in i

gästrummet, hoppade ut genom dess fönster och kom

osedd ut på ladugården. Nu smög jag mig upp på

stall-skullen och kröp ner i höet, så rädd att jag ej kunde

röra mig. Det tycktes mig som om de buro bort saker

härifrån, mycket saker, men det var nog ej så, ty detREVSUNDS PRÄSTGÅRD BRINNER

191

var en karl som talade ett besynnerligt mål, som jag

ej förstod just något av, och honom hörde jag litet

emellan... Detta höll på länge... Så var det en röst,

som sade: "Å, hon är ju död!"... Jag tyckte, att de

stodo över mig allesamman och att de skulle taga mig...

Då vardt jag så rädd, att jag ej visste något till mig

på en lång stund, och då jag kom till mig själv igen,

kände jag brandos. Jag tyckte, att det brann i höet där

jag låg och hade så när åter blivit alldeles stel. Men

nu samlade jag all min kraft, reste mig, gick fram till

väggen och såg ut genom en springa. Vilken syn här

mötte mig! Prästgården brann! Annars var alt tyst...

Jag förstod, att kriget var över oss. Alt var ödelagt,

kanske alla döda utom jag... Kanske stod man på lur

efter mig ... Jag vågade ej röra mig... Då fick jag

höra någon pusta nedanför mig på marken. Mina ben

darrade, och jag kunde knapt hålla mig upprätt... Så

sade en röst: "Prostinnan, prostinnan!" Det lät som om

det var Gullik i Andviken. Jag lutade mig fram för att

se... Ja, det var han. Och han höll på att tala till

prostinnan, som låg utsträckt vid väggen. Han fick intet

svar. Jag är så ledsen över, att jag varit så dum och

rädd, och det får pastorn lov att förlåta mig, för jag

visste icke till mig riktigt. Men nu fick jag mod på en

gång. Jag blygdes över att en främmande människa

skulle taga hand om min matmor, medan jag sprang.

Och nu hade jag ej varit rädd för att gå ned bland

knektarne... Gullik var ensam där, och prostinnan låg

avdånad. Vi försökte förgäves att få liv i henne. Så

satte vi för hästen och höskrindan och lade henne i

den och jag körde henne hit medan Gullik löste kornat Gullik var ensam där, och prostinnan låg avdånad.»REVSUNDS PRÄSTGÅRD BRINNER

193

och hästarne och släpte ut fåren och grisen, för vi tänkte,

att också ladugården skulle brinna. Och sedan han hjälpt

mig att få prostinnan i säng, körde han in höskrindan

i skogen, så att det skulle se ut som ej folk bodde här,

ifall bofvarne kommo igen. Och så red han ned till

Bodsjö... Vad han sett och hört talar han väl bäst om

själv, men förfärligt snäll och hjälpsam var han... Och

så får pastorn ej vara ond på mig för vad jag brutit.

Jag är själv så... så... så förtvivlad däröver.»

»Jag är ej ond på dig, barn, utan jag är dig tvärtom

innerligt tacksam för vad du gjort. Det förvånar mig

ej als, att du vart rädd — jag blott tycker att det var

stort, att du kunde ha så mycket själsnärvaro och

besinning, som du visat dig äga.»

»Jag förtjänar ej att få pastorns förlåtelse, men jag

är i alla fall glad över att ha fått den. Jag skall vaka

natt och dag hos prostinnan och göra alt vad hon och

pastorn vill...»

»Tack, barn... Jag går nu och talar vid Gullik. Ifall

mor skulle vakna, säger du genast till.»

»Det skall jag göra.» .

Gullik hade nu återhämtat sig. Han var i de år,

då en natts vaka och kroppslig överansträngning ej så

mycket betyder. Det var den ovana och starka

sinnesrörelsen, som tagit honom hårdast.

»Jag var skickad hem till prästgården», begynte han,

»för att höra om vi kunde komma ner till bygden och

skära kornet. Det hade sports däruppe, att dansken

bredde ut sig över landet. För att ej väcka onödigt

uppseende tillryggalade jag vägen till fots och gick så

Saxon: Under fredsbanéret. |3194

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

sent, att jag skulle komma fram först i skymningen. Det

lyste i prästgården på långt avstånd — lyste i alla

fönster. Då jag kom närmare märkte jag, att gården var

upplyst med facklor, och strax innan jag skulle gå in,

såg jag några män komma bärande med en människa.

Jag skyndade fram, och vad får jag se? De hade

prosten på en bår, och ett vitt kläde var knutet för hans

mun. Jag förstod ej als, vad jag skulle tänka om detta.

Var han sjuk? Men vart skulle de då taga vägen med

honom? Var han död? Och vad då? Jag sprang fram

och sade: "Hur är det fatt med prosten?" — "Jaså det

är ugglor i mossen", svarade en stämma, och i

detsamma smälde ett skott — bärarne voro fyra och en

gick framför båren. Efteråt smälde flere skott. Intetdera

träffade mig, som tagit till benen med blixtens

hastighet. Nu förstod jag: det var kriget. Jag var så dum,

att jag ej stannade på en god stund. Jag gömde mig

uppe i skogen. Men så ångrade jag att jag sprungit

och smög mig tillbaka. När jag kom tillbaka, brann

prästgården. Ingen människa fans där. De hade tagit

allting och sedan tänt på, förstod jag... Så fick jag

se prostinnan ligga där. Jag trodde genast, att hon var

död. Men snart märkte jag, att hon endast dånat. Nu

kom Gölin till, och resten vet väl pastorn?»

»Ja, tils du lemnade henne.»

»Sedan var det bara, att jag höll på att rida livet

ur både hästen och mig, innan jag kom fram till Bodsjö.

Och där var jag mycket enfaldig. Men så snart jag

ej hade något att göra, som upptog mina tankar, vart

jag så ängslig... Och jag visste ej, hur jag skulle kunna

säga det åt pastorn...»195

»Du har handlat som en hel karl, min gosse, och

jag skall ej glömma den stora tack jag är dig skyldig...

Säg mig, det var ned emot stranden de buro min far?»

»Ja.»

»Såg han blek ut?»

»Det kunde jag ej se i det svaga eldskenet.»

»Icke häller, om han var sårad?»

»Icke häller det.»

»Du tror ej, att han var död?»

»Nej. Men jag fäste mig egentligen endast vid den

vita duken över hans mun... Och så — det är ju nästan

det alra viktigaste — jag måste med förfäran säga, att

det var en sockenbo med...»

»Bland bärarne?» stötte Karl fram otåligt.

»Nej, de voro som sagt fyra, och han gick framför

och liksom visade vägen...»

»Det var?» Karls hjärta stod nästan stilla.

»Olof Engelbrektsson i Qrimnäs... Så nu förstå vi,

att talet om, att han mördat gårdfarihandlaren ej är

osant.»

Karl klappade gossens huvud.

»Tack, min gosse. Var ej långt borta. Jag kan

behöva dig när som hälst.»

Karl tog sig för pannan. Nu gälde det att handla.

Men vad skulle han uträtta? Han hade ingen annan

hjälp än denne gosse, Qölin och kyrkovärdens. Och vad

skulle han göra? Om åtminstone modern vaknat, så

att hon fått lägga till, vad som brast i Qölins och Gulliks

skildringar, för att han skulle rätt förstå, vad som hänt.

Men hon sov tungt den dvallika sömn, som räddade

hennes liv.XXIII.

Bondehövdingen i prästrock.

ARL SATT vid moderns säng, sökande att av

Qölins och Gulliks berättelser och de

slutledningar, som därav kunde dragas, bilda sig en

föreställning om nattens händelser, deras grund och

gång samt sålunda också om vad nu vore att göra.

Gölin hade från sitt hörn i rummet följt hans

tankegång, så långt den återspeglade sig på hans uttrycksfulla

ansikte. Och hon förstod gott, att det var oro, undran

och grubbel i Karls sinne så länge vecken lågo djupa

i hans panna och blicken var inåtvänd, liksom ock att

han vann klarhet och lugn i samma mån som pannans

veck jämnades ut och blicken miste sitt frånvarande

uttryck.

Då han reste på sig och nickade för sig själv,

förstod Gölin, att han fattat något beslut, och nu trädde

hon fram.BONDEHÖVDINGEN I PRÄSTROCK

197

»Jag ville be pastorn att njuta lite vila. Vi bero

alla av er styrka och rådighet, och därför är jag så rädd

att ni tager er för hårt. Och pastorn kan väl ingenting

företaga förr än prostinnan vaknat.»

»Tack, barn! Om du kan lova mig, att du ej somnar,

skall jag värkligen gå till vila en stund», svarade Karl.

Han var ej det ringaste trött, men han visste, att han

framför sig hade ansträngningar, vilkas vidd han ej

kunde mäta.

»Nej, jag skall ej somna.»

»Och om mor vaknar eller folket från Bodsjö

kommer, skall jag genast väckas.»

»Jag förstår.»

Strax på förmiddagen kommo männen från Bodsjö.

Kvinnorna hade anbefalts att kvarstanna, ehuru åtskilliga

av dem velat följa med.

Karl hade väckts av Qölin så fort bodsjömännen

syntes. Han skyndade emot dem och bad dem att, då

de besett prästgårdens ruiner, samlas i en stor, en smula

avsides belägen lada, som han utpekade för dem.

Det var hans hopp, att modern skulle vakna, så

att han av henne kunde få någon bekräftelse på sina

förmodanden. Men hon sov altjämt, och slutligen måste

han samla bodsjömännen.

Han berättade från sin tillfälliga talarstol, bakom

vilken standaret var upprest, om moderns tillstånd samt

vad han fått veta av Oölin och Gullik. Och så

fortfor han:

»Det är självklart, att danskarne anstiftat denna

ogärning. Oavgjort är däremot, huruvida värktygen varit198

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

knektar eller förrädare ur våra egna läger. Tydligt är

under alla förhållanden, att den revsundsbo, vilkens

namn jag med djup blygsel måst nämna, varit ett slags

vägvisare åt illgärningsmännen — en sockenbo har altså

varit med om att förstöra allmän som enskild egendom

och att bära hand på socknens åldriga herdepar.»

»Uselt!», »eländigt!» och liknande ord banade sig

väg över männens läppar, händer knötos och ögon

gnistrade.

»Mycket säkert har företaget letts av den danske

partigängaren Jörgen Urne — det var nog dennes röst

Gölin upprepade gånger hörde — och igångsatts av

hämd mot min far samt mot mig såsom min fars

medhjälpare och guvernörens ombud. Lika säkert var det

ej meningen att döda någon av oss utan att föra oss

som fångar till danska lägret. Det är detta som gör,

att jag ej känner mig så orolig för min fars öde. Det

skall ingen nöd gå på honom, vad livets nödtorft

angår. Då de finna, att de ej ha hopp om att kunna locka

ur honom något, skola de söka att tilltvinga sig

lösen för hans utlemnande... Min mor blev kvarlemnad,

eftersom de trodde henne död — det var förmodligen

icke häller så noga, om hon kom med eller ej — och

mig funno de ej hemma. Det var dem nog en stygg

missräkning, ty de lära visserligen förstå, att jag ej skall

lemna någon möda ospard för att få min far befriad.»

»Vi skola göra det!» ljöd det ur en mun, och de

övriga gåvo högljutt sitt bifall tillkänna.

»Tack, tack!» sade Karl. »Jag kommer nu till den

andra sidan av saken. Flickans berättelse ger vid

handen, att plundring ägt rum, gossens att denna bråd-BONDEHÖVDINGEN I PRÄSTROCK

199

störtat avbrutits. Jag gissar, att bovarne gjort som

rovdjuren — gömt vad de ej kunnat föra med sig och att

de komma tillbaka för att hämta det. Detta skall bli

den rävsax, vari de skola fångas, om I viljen hjälpa mig.»

»Vi vilja, ja, ja!» ropade allesamman.

»Jag behövde nog icke er alla, men ju flere man

dess bättre lycka. Vi kunna ingenting göra förr än

aftonen — om de komma igen så snart. För att ej

skrämma dem, ifall de skulle skicka ut någon spejare,

måste vi dölja oss även under dagens lopp. Under tiden

få några vända till Bodsjö efter livsmedel, om I ej haven

med eder tillräckligt av sådana.»

»De flesta av oss äro utrustade med mat för flera

dagar», sade en bonde.

»Så mycket bättre. Jag föreslår, att vi dela oss i

två hälfter. Den ena stannar här, den andra får begiva

sig till Grimnäs. Skulle min förmodan om rovgömningen

vara oriktig, kunde dock något vara att vinna hos Olof

Engelbrektsson — man kunde få honom själv, om icke

annat. Huvudsaken ligger däri, att alt ser ut som

ingenting hänt, att ej ljus tändes och att alt går till under

ljudlös tystnad. Förstå ni?»

»Ja, ja», svarades det, och de vore så inne i

ställningen redan, att de viskade fram svaret.

»Och så det viktigaste av alt: skott får ej lossas,

kniv ej dragas utan till självförsvar i högsta nöd

och ej i något fall för att döda. Ifall

illgärningsmännen — det Gud förbjude — skulle vara av

våra egna landsmän, kan deras fängslande ha den

mest vidgående betydelse. De äro många, som tro, att

den nämde danske partigängaren lyckats få till stånd200

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

en sammansvärjning av jämtar. Är detta sant, så lära

väl dessa ha fått "gå i elden" nu — tillfället att plundra

skulle naturligtvis utgöra lönen för de minas och mitt

bortrövande — och lyckades vi få fast några av dem,

kunde detta leda till upptäckt av hela ligan... Äro

illgärningsmännen danskar, så kunna de begagnas som

vederlag för min fars utlemnartde. Detta är också oss

värdigt, som samlats under detta standar. Ni ha

förstått mig?»

Nu sade ingen ett ord — så långt hade deras grepp

på ställningen vuxit. Men deras kraftiga nickningar och

det livliga uttrycket i deras ögon visade, att de både

förstått och gillat Karls ord.

»Jag har senare på dagen mera att meddela er,

och jag ber er därför att ej avlägsna eder långt

härifrån. Ni kunde ju vara här till dömes då skuggan av

kyrkotornet faller rakt i öster. Jag kan ju ej själv

bestämma tiden, utan denna är beroende av när min mor

vaknar. Och jag hoppas att detta skett tils sagda tid.»

»Det är bäst, att vi slå läger här i ladan», sade en

bonde, och detta syntes röna allmänt bifall.

Karl steg ned, vecklade samman standaret och gick.

På eftermiddagen, då Karl satt vid moderns säng,

slog hon upp ögonen.

»God morgon, mor», sade han. »Du har sovit gott.»

Hon såg sig oroligt omkring, såsom sökte hon något

eller visste hon ej varest hon var. Så kom det ett

smärtsamt drag över ansiktet och tårarne trängde fram.

»Var ej ledsen, mor. Det är ingen fara för

någonting. Ju lugnare du kan vara, dess bättre går alt...»BONDEHÖVDINGEN I PRÄSTROCK

201

»Var är Isak?»

»Du kan vara fullkomligt lugn för far. Vill du nu

berätta dina erfarenheter från natten, så skall du sedan

få höra, vad vi gjort och varför du är här.»

»Det är snart omtalat. Jag vaknade vid att tre män

kommo in i stugan, där vi lågo.»

»Främlingar?»

»Allesammans. De hade bloss med sig. "Vad viljen

I?" frågade far. "Våren icke rädda, intet ont skall ske

eder", svarade den ene av dem. Men det var något

så stygt i hans blick och över hela hans väsen, att hans

ord hällre ökade än minskade min förfäran.»

»Talade han jämtmål?»

»Ja... "Varför trängen I hit in mitt i natten?" sade

far. "Vi äro utsända att hämta er, men frukten ej, att

något ont skall ske eder", svarade den som nyss talat.

Jag var så förskräckt, att tungan lådde vid min gom.

I detsamma som han talat ut, stego de fram till sängen,

och två av dem lyfte upp far och lade honom på något,

som de hade med sig. I detsamma som de kommo fram

till sängen fick jag ljud och bröt ut i ett skrik. Detta

kvävdes dock till hälften — de bundo en handduk om

min mun och skulle just till att göra det även på Isak,

då han sade: "Får jag först säga farväl åt min hustru?"

"Ni få göra sällskap", ljöd svaret. Isak såg då mycket

förvånad ut, det kunde jag uppfatta. Emellertid buro

de bort honom. Han vände sig om och såg på mig

just som bödlarne förde ut honom genom dörren. O ...»

»Nu skall du ej tänka på det och oroa dig med

det, mor.»202

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

»Jo, det skall jag tänka på när oron och sorgen

blir för stor, gossen min. Det var så mycket tröst, så

mycken trygghet i den blicken ...»

»Far är en hjälte.»

»Ja, långt mer än de, som bära svärd... Så började

de rycka upp skåpen och plocka fram husgerådssaker.

I detsamma reste jag på mig. Du vet, huru rädd jag

alltid varit om vårt. Jag tänkte egentligen ej på, att

de stulo det. Jag tyckte blott det vara förfärligt att

se våra vackra saker så ovåligt behandlade. Då tog

en av karlarne fram en stor kniv, visade den med ett

förfärligt grin och sade: "Vid första rörelse ni gör, har

ni den här i bröstet". Om jag också velat, hade jag

ej kunnat röra mig efter detta, så förlamad av rädsla

blev jag — mer för att få se blod än av fruktan för

livet... Så buro de bort alt av värde.»

»Du såg ej vart?»

»Nej, men så långt kunde det ej vara, ty samma

personer kommo altjämt igen.»

»Hur många voro de?»

»Jag tror ej, att de voro så många — kanske ej

mer än ett tiotal... När plundringen var färdig,

be-gynte de bära in hö och halm. Jag förstod, att det

var meningen att dölja stölden med mordbrand och jag

frågade mig med fasa, om det var deras avsikt att bränna

oss båda gamle inne... Plötsligt hördes en utdragen

vissling. »Överrumplade!» skrek en av dem till och satte

eld på höet. I detsamma förlorade jag medvetandet och

mins ingenting till mig förr än nu.»

Karl förstod, att de, sedan de antänt huset, tagit

även modern för att föra bort henne. Då de upptäcktBONDEHÖVDINGEN I PRÄSTROCK

203

hennes medvetslöshet hade de i brådskan ansett henne

död och kastat henne ifrån sig, varvid hon fått såret

i huvudet.

Han berättade för henne nattens händelser i övrigt

och vad han företagit sig. Han förstod att så lugna

henne, att det t. o. m. kom en prägel av glad tillförsikt

över hennes ansikte.

Gölin kom in. Hon föll på knä vid matmoderns

säng och kysste hennes hand.

Nu vart också kyrkovärdens hustru efterskickad.

Hon medförde den bästa av all sjukmat — den som

förenar de eftersträvansvärda egenskaperna att nära och

lugna: havresoppa. — Och så bäddade hon om i sängen

och flyttade prostinnan med en skicklighet, som i högsta

måtto ökade hennes välbefinnande.

Karl såg det och gladdes däråt. Det var gott, att

hon från första ögonblicket fick förtroende för sköterskan

— som hon för övrigt väl kände förut — då det var

nödigt att föra henne till Bodsjö. Där kunde

kyrkovärdens hustru ge henne bättre vård än här. Där i

omgivningen kunde ej något störande inträffa, vilket

ej var uteslutet här. Här utgjorde hon också på sätt

och vis en börda för omgivningen. Ty var hon här,

kunde åtminstone ej denna gård antaga det övergivna

utseende som den, i likhet med bygden i övrigt, borde

ha. Själv fick Karl ju i alla fall ej vara hos henne. Gick

det ej att snart fånga mordbrännarne, måste han

vidtaga andra åtgärder för att befria fadern, därvid

natur-ligen själv gående i spetsen för sin bondehär.

Senare på aftonen talade han med henne härom,

och hon hade ingenting att invända. Hon skulle flyttas

redan dagen därpå.XXXI.

I egen snara,

SȀ FORT KARL avslutat samtalet med modern,

niill sandade han bort till bodsjömännen, bland vilka

MWmiå det förspordes allmän glädje, då han kom.

»Min mor har nu återkommit till sans», sade han.

»Hennes berättelse har till fullo bestyrkt, att plundring

ägt rum. Måhända har denna letts af danskar, men

pliktförgätne jämtar ha utfört den — hon kände dock

ingen av dem. Många ha de icke varit. Hon trodde

tio. Det är ej häller troligt, att de voro flere, om de

ens voro så många. Det behövdes ju ej många man

för att övermanna oss. Motstånd kunde ifrågakomma

endast från min sida. Ju färre de voro, dess mera byte

blev det ock på vardera. Vi äro altså övernog

manstarka för att dela på oss. Kyrkovärden, som är född

i Mellgård i Grimnäs och altså känner till trakten —I EGEN SNARA

205

Olov Engelbrektsson är honom också väl bekant — har

erbjudit sig att vara anförare för den avdelning, som

går dit. Det är väl bäst, att ni dela er i två hälfter och

göra det medels lottning? Gillas det?»

Ingen hade något däremot, och så värkstäldes

lott-ningen.

»Grimnäsmännen fara härifrån så fort det börjar

att bli skumt», fortfor Karl. »Detta har flere fördelar.

De hinna fram innan det blir mörkt. Och skulle här

några spejare finnas, få dessa tro, att det är

allesamman, som begivit sig av. Det ser ju även så naturligt

ut, att skymningen inväntats. Vi, som stanna här,

behöva ej gå ut förr än det blivit mörkt. Jag känner

ju till varje sten, varje tuva här. Allas vår gemensamma

signal är denna efterhärmning av nattvakan».

Med en vissling återgav han denna fågels lock.

»Vi begagna den, då samling skall ske, då någon

behöver hjälp, och så vidare. Ju häftigare signalen är,

dess mera är skyndsamhet av nöden... Skulle någon

av fienden bli fångad, sättes han genast ur stånd att

varsko kamrater, som itiilläventyrs äro i närheten, och

bakbindas hans händer... Jag går nu hem till min mor,

som i morgon skall flyttas till Bodsjö. Eder,

grimnäs-män, får jag ej se mera i dag och eder önskar jag lycka

och välgång. Ni övriga vänta mig här».

Deras väntan var förgäves den natten. Detta

bekymrade Karl blott helt föga. Han hade knapt väntat,

att skattegömmarne — om det funnes några sådana —

skulle komma åter så snart som första natten. Därpå206

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

hade han ock berett sina män, så att de ej skulle känna

sig besvikne.

Vad som däremot bekymrade Karl, var att Per

Simonsson från Stugun icke kom. Han borde ha hunnit

anlända.

Då Karl återkommit från sin nattvakt, ombesörjde

han att modern kom i väg. Alt var iordhingstält på

förhand, så att det drog ej lång tid. Den gamla såg

jämförelsevis kry ut, och hon och Karl intalade varandra

mod och tröst.

Efter det de skilts från varandra gick Karl till vila,

och han hade knapt kastat sig på sängen förr än han

insomnade. Så trött han än var, sov han dock endast

med ett öga, och hans blund hade icke vatat länge, då

steg hördes i förstugan,

I ett nu var han uppe och vid dörren, utanför

vilken en sakta vissling, efterbildande nattvakans slag,

hördes. Han öppnade. Utanför stodo en af

bodsjömännen och Per Simonsson.

»Välko,mmen!» utropade Karl glad och räckte honom

handen.

»Jag förstod, att ni måste vara mycket trött, men

vågade dock ej uppskjuta med att ge tillkänna min

ankomist».

»Det var bra. Budet fann er icke hemma?»

»Nej».

»Jag kunde förstå det... Ni har träffat

bodsjömännen?»

»Ja, gopsen som var efter mig, fann dem efter en

kort stunds sökande».I EGEN SNARA

207

»Ni har av dem fått veta vad som hänt och varför

vi äro har?»

»Ja. Och nu står jag till er tjänst».

»Tack!... I första hand har jag ej velat oroa

rev-sundsmännen. Gullik har altså fått stanna här tils jag

fått tala vid er. Då jag till min hjälp här har endast

bodsjö,män, vilka naturligen ej kunna vara så kända

med platsens förhållanden, är min personliga närvaro

här så gott som nödvändig. Det är ju dessutom trygt

för min mor att veta mig vara så nära. Men det måste

utan dröjsmål göras något för att få reda på var min

far är och för att befria honom. Det är därom jag

ville be er».

»Jag kunde nästan förstå det, då jag fick höra, huru

det var stält, och det är mig en stor fägnad, att ni

ville ge mig detta förtroende».

»Det är nog ej värst mycket att fägna sig över.

Ty jag tänker, att ett sådant företag är vågsamt nog.

Det är då så .mycket mer glädjande, att ni vill åtaga

er det. Ni är dessutom den ende jag riktigt litar på

att kunna gå i land ,med detsamma. Det kräver både

förslagenhet, erfarenhet, oräddhet och styrka».

»Ni är alt för god, pastor, som tillskriver mig så

många goda egenskaper, men...»

»Jag blott kan nämna några av dem... Att

uppgöra några beräkningar på förhand är väl ej tänkbart?»

»Nej, det är nog bäst att handla efter

omständigheterna».

»I första hand ber jag er att besöka guvernören

och meddela honom, hvad som hänt. Avråd honom

dock på det bestämdaste från att hitsända några knek-208

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

tar. Det vilja vi ej, ty det skulle blott vara till skada.

Vad ni behöver för min fars upptäckande och

räddning får ni af honom. Jag skall förse er med ett brev

till honom. När kan och vill ni fara?»

»Så fort brevet blir färdigt»1.

Karl satte sig att skriva, och snart hade Per

Simonsson sprängt bort på hästryggen.

I tre nätter hade Karls män förgäves väntat

plundrar-nes återkomst. En och annan hade fullständigt

övergivit hoppet att få se dem och kände sig missmodig

vid uttåget fjärde natten.

Karls män lågo dels utmed stranden, så att de kunde

hålla spaning ut över sjön, dels vid sidan av en

trä-desåker, som ansågs lämpligen kunna ha tjänstgjort som

gömma för tjuvgodset.

Vid midnattstid hörde Karl, som låg i närheten af

stranden, smygande steg i skogen. Snart visade sig två

skepnader. Det anade honom genast, att de voro ett

par spejare, som kommit att se sig för, och han var

blott rädd, att någon av hans män skulle märka dem

och göra alarm. Efter att ha sett och lyssnat omkring

sig en stund invid båtstaden, försvunno de lika tyst som

de kommit.

Det var givet, att de andre ej voro långt borta,

och nu gälde det att handla raskt.

Karl samlade sina män i närheten av båtstaden,

men skyddade av buskar, träd och stenar, ifall

mordbrän-narne skulle tända facklor. Varje man blev strängt

tillsagd att icke undfalla sig ett ljud och att ej företagaI EGEN SNARA

209

sig någonting utan att Karl därom givit honom

särskild befallning.

Plötsligt hördes på något avstånd en gäll, långt

utdragen vissling. Den besvarades på samma sätt. Det

var förposterna, som signalerade kamraterna och av dem

erhöllo svar. Ingen av Karls män förrådde sin rörelse

med så mycket som en dragning efter andan, men nog

var spänningen stor.

Så kommo förposterna igen och slogo sig ner vid

stranden. En kort stund därefter gledo båtar fram för

lätta årtag. De stannade vid båtstaden, men endast den

ene rodde intill land.

»Det är alldeles säkert, att luften är klar?» frågade,

en stämma, som Karl icke hört mer än en gång, men

aldrig skulle glömma. Det var Jörgen Urnes

vapendra-gare Torjus.

»Fullkomligt säkert», svarade en annan stämma,

som Karl ävenledes kände igen. Det var Olov

Engel-brektsson i Grimnäs.

»Kom då hit», sade Torjus, och Olof Engelbrektsson

steg i båten under det en annan steg ur.

Karl frågade sig, vad detta skulle tjäna till och

var just färdig att ge sina män befallning att ingripa,

då Torjus sade till de båda männen i land:

»Om någon fara skulle yppas, så varsko ni

ögonblickligen och taga själva till bens. Och nu tända vi

blossen, så får Olov Engelbrektsson peka ut stället».

Via fackelskenet syntes de båda männen å strån-"

den ha kastat sig framstupa. Båda voro försedda med

bössor. I vardera båten voro två personer, samtliga

Saxnn: Under fredsbanéret. ..210

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

beväpnade. De rodde ett kort stycke ut ifrån land,

varpå de stannade och begynte att stöta ned i djupet.

Karl förstod nu, att de samlat det rövade godset

i kopparkittlar eller liknande och sänkt det här i sjön,

där sandbottnen tillät dess upptagande med lätthet. Nu

var det tid atc skrida in!

Fyra män fingo befallning att smyga sig på de båda

förposterna å stranden. De övriga skulle stiga i de

trenne vid båtstaden förtöjda båtarne, flertalet i Gällö

bys kyrkbåt, som händelsevis befann sig här. Karl tog

plats i densamma. I detsamma som den lade ut,

avlossade Karl ett skott, i riktning mot skattefiskarnes båtar

men så högt, att kulan ej skulle träffa dem.

Ett ögonblick höjde de sina facklor åt det håll,

varifrån skottet kom. Så kastades facklorna i sjön, och

i vardera båten grep en man till årorna. Tydligen voro

de dock rådvilla vart de skulle fly. På tre håll hade

de sett båtar, och från sina utposter å stranden hade

de ej hört ett ljud. Så satte de av i riktning mot andra

landet, avskjutande tvänne skott.

Ett par ivrige i Karls båt togo till årorna.

»Stilla!» ropade denne.

1 detsamma smälde ännu två skott från de flyende

båtarne.

»Efter dem!» ljöd nu Karls befallning, och båten

sköt för sex par åror fram som en pil.

»Det är ej meningen, att vi skola låta döda oss,

och alra minst i onödan. Då de skjutit fyra skott äro

de vapenlöse tils de hunnit ladda oro. Och därtill skola

vi ej ge dem tid».I EGEN SNARA

211

Karls båt förföljde den ena av mordbrännarnes,

under det att den andra eftersattes av hans övriga män.

Tvänne rop av fasa blandade sig, i det Karls båt

upphann de flyende, som den satt efter.

»Den skottfrie från Stugun!» väste Torjus.

»Sonen!» rosslade Olof Engelbrektsson och sjönk

saimman.

Snart lågo de båda bakbundna i Karls båt. Deras

kamrater i andra båten hade lika fort rönt samma öde.

Deras båtar omhändertogs af Karls folk.

»Fångna!» ropade Karl in mot land.

»Fångna!» svarades det därifrån.

Snart stötte de mot stranden.

»Hvarje fånge bevakas af två man», befalde Karl.

»Om någon av dem skulle göra försök att säga något

till den andre, så bindes ett kläde för hans mun. Vi

gå upp emot Olof Olofssons».

Tyst gick detta tåg framåt i natten. Karl närmade

sig därunder de fyra, som infångat förposterna,

spörjande huru de gått tillväga.

»De märkte ingenting förr än vi voro över dem.

Innan de hunno hämta sig från förvåningen eller

förskräckelsen hade vi bakbundit dem och sagt, att den

förste, som lät undfalla sig minsta ljud, var dödens.

Så enkelt gick det till.»

»Bra gjort!» nickade Karl och skyndade åter i

spetsen för skaran.

Då de kommit in på Olof Olofssons gård sade Karl:

»Fångarne måste sättas så långt från varandra, att

de ej kunna talas vid. En mar får vakta varje fånge

och ansvara för honom. Denna vakttjänstgöring får för-212

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

delas mellan er efter tur såsom I bäst för gott finnen.

Så många man som nödigt kan vara gå genast i

dag-ningen ut på sjön och söka reda på de sänkta sakerna.

Jag företager nu ett kort, enskilt förhör med fångarne,

en i sänder. Sedan måste jag fara efter de övriga av

våra män.»

»Kunna ej vi göra det?» frågade flere på en gång.

»Nej, det är ingen, som hittar där mer än jag. Men

jag kan ju få ett par man till sällskap och hjälp, i fall

sådant skulle behövas... Sätten in alla fångarne,

såsom jag sagt, utom Olof Engelbrektsson, som genast

föres till mig.»

Den ene efter den andre förhördes.

Olof Engelbrektsson tog minen av en djupt

förkrossad. Några män, som han icke kände, hade

kommit till honom på aftonen samma dag prästgården brann

och förklarat, att han vore dödens man, om han ej

visade dem till prästgården och var dem behjälplig.

De endast önskade tala med prosten. Hade han vetat,

att det var fråga om att bortföra prosten eller att plundra

eller att bränna, så hade han visst icke följt med. Hällre

ha de fått döda honom. Han visste ej vart de fört

prosten.

»Varför tjänstgjorde du då som vägvisare åt

tjuvarne och mordbrännarne ?»

»Ja se, ja se», stammade Olof Engelbrektsson

förlägen och svarslös.

»Ja se, du är en mycket stor bov, min käre Olof

Engelbrektsson. Jag skall ej nu uppehålla mig med att

höra på dina lögner. Nästa gång vi råkas råder jag dig

att hålla dig vid sanningen.»I EGEN SNARA

213

»Det är vad jag gjort, gode pastorn!»

»För ut honom och tag in dansken!»

»Jag hade av mitt befäl blivit anbefald att bortföra

prosten och prostinnan», förklarade han, som med ett

slags ansträngd morskhet sökte tillbakahålla den

instinktlika fruktan han alt fortfarande hyste för Karl.

»Och mig?»

»Ja, er också.»

»Ingen mer?»

»Nej.»

»Var är då min far?»

»I lägret, där han blir väl skött och förplägad.»

»Du var med honom dit?»

»Ja.»

»Varför häktades han?»

»Det vet jag ej.»

»Hade befälet också befalt er att plundra?»

»Tvärtom.» ;

»Och ändå gjorde ni det?»

»Icke jag. Jag kan ju ej förvara gods och föra

det över fjället.»

Ȁ, lika bra som en stor vagn med

gårdfarihan-delsartiklar ... Vilka utförde då plundringen?»

»Bönderna.»

»De hade väl ditt lov?»

»Nej, de äro förbjudna att plundra och betalades

för den skull ordentligt.»

»Vad kommer det då till, att du är med för att taga

reda på tjuvgodset?» sporde Karl med ett hånleende.

Torjus såg ut som om han fått ett slag mitt i

ansiktet.214

SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

»Jag vill ej ha något svar på min fråga, kränkta

oskuld», fortfor Karl. »För ut honom!»

Alla de övriga hade ungefär samma berättelse som

Olof Engelbrektsson, undantagandes Måns Olofsson från

Bensjö i Bräcke — således ännu en av Karls

pastorats-bor — som ingenting kunde förmås att svara utan grät

och jämrade sig över, huru illa han gjort. Karl

tilltrodde sig ej att avgöra, huru djup denna sorg var,

ifall den ens var värklig. Han var snarare böjd för att

betvivla detta.

Efter förhörets slut begåvo sig Karl och två man

till Grimnäs. Olof Engelbrektssons hus var stängt, och

i alla övriga gårdar var det öde. Bodsjömännen stodo

ingenstädes att finna, och till slut måste Karl återvända

med oförrättat ärende.

De hemmavarande kände livlig undran över var

deras kamrater kunde hålla till, men ingen hyste någon

oro för dem.

Karl föreslog nu att sända bud till

revsundsmän-nen, så att dessa fingo avlösa bodsjömännen.

»Gärna skall vilken som hälst av oss buda dem»,

lovade en bonde, »men icke för att bli avlösta. Ty här

stanna vi i alla fall tils ni befaller oss att gå hem. Och

det får ni ej göra förr än prosten kommit tillbaka...

Vi äro trötta på att gå uppe vid bodarne och ingenting

ha att göra. Kornet brådskar det ej med ännu. Och

här kunna vi möjligen bli till nytta».

»Tack för det, mina vänner», svarade Karl.

Han var gränslöst trött och hade snart sökt upp ett

viloläger.XXIII.

Två bragder.

A KARL VAKNADE vid middagstiden, var

gården där utanför ett enda sorl av röster.

Han spratt till. Vad kunde det vara?

Danskarne, som kommit att taga igen Torjus och sina övriga

kreatur? Ånej, då hade han nog icke fått sova i fred

så länge. Det var naturligtvis bodsjömännen, som

kommit tillbaka. Det skulle bli roligt att höra vilka äventyr

de upplevat.

Karl kom dock icke längre än i förstugan förr än

han insåg sitt misstag. Där satt nämligen gårdens ägare,

Olof Olofsson.

»Goddag», hälsade Karl. »Jaså, ni kommer och

överraskar mig under min våldgästning».

»Då jag kom, fick jag höra, att mitt hus fått hysa

både prostinnan och eder. Det var mig en stor ära...»,

svarade Olof Olofsson, i det han steg in i stugan och216 SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T

bjöd Karl att återvända dit. »Och vilket fint främmande

ni skaffat mig i uthusen också! Det råder bland oss

livlig beundran för eder bragd, och vi äro smått

avundsjuka på bodsjömännen, som haft den turen att få

bistå er».

»Ha då alla revsundsmännen kommit ned från

bodarna?»

»Alla, som ha ben under sig. Gullik-s berättelse väckte

det största uppseende hos andviksborna och spreds

genast till folket runt omkring. Förbittringen var oerhörd.

Varenda en kände det som hade illgärningen gjorts

mot honom, och hämdlusten brann hos oss alla. Det

tog ej lång tid för oss att bli utrustade och komma iväg.

Vi voro så vredgade, att vi ej tänkte på eder och edra

föräldrars sorg och ängslan... Det är åsynen av de

svarta ruinerna av prästgården, som påmint oss

därom... Nu ha vi alla blott en enda önskan: att få göra

vad i.vår förmåga står för att bota de skador ni lidit.

Ni måste hitta på något innan ni går ut till dem,

annars blir det bland dem stor förstämning».

»Jag förstår rakt icke, vad jag skulle hitta på».

»Kunna vi ej draga ut till prostens räddning?»

»Omöjligt. Revsunds- och bodsjömännen äro

tillsammans vidpass tvåhundra. Det går ju ej för en sådan

liten flock att med makt uppträda mot en övad härstyrka,

som är tiodubbelt starkare och därtill är försedd med

kanoner».

»Nej, jag förstår det», sade Olof Olofsson nedslaget.

»Det går ej med bara mod».

»Dessutom känner jag mig ovanligt trygg för min

far. Han är en viktig politisk fånge, och det ligger iTVÅ BRAGDER

217

danskarnes eget intresse att behandla honom väl. Det

säger sig själft, att han lider vid tanken på mor och

det brända hemmet, men hans själ har också starka

skuldror... Så fort ske kunde sände jag rätter man till

hans undsättning ...»

»Per Simonsson?»

»Ja. Och han vänder sig till guvernören».

»Då äro både förslagenhet och makt på benen och

all åtgärd från vår sida onödig», sade Olof Olofsson

och stirrade framför sig med hopplös min.

»Ja, jag ser intet annat att göra än att bärga kornet

och för resten avvakta händelsernas gång...»

»Det går icke att få dem att tänka på kornet nu.

Det skulle sprida dem alldeles för mycket».

»Men det blir ju hungersnöd i landet, om säden

ej tages till vara».

»Nog lär det bli ett hårt år... På andra ställen

ha de ej kunnat bärga, om de velat aldrig så gärna —

där de haft danskarne in på sig. Men alt sådant hör ihop

med ofred. Nu ber jag er emellertid att gå ut till dem

och lugna dem efter bästa förmåga».

Just som Karl skulle träda ut, hördes bland

folkmassan höga rop, och alla skyndade ner till stranden.

»Far räddad!» klang det till inom honom, och han

skyndade efter.

Ute på sjön syntes tavnäsbornas stora kyrkbåt, som

Karl igenkände på långt avstånd. Det kunde altså ej

vara fadern utan måste vara en samling sundsjömän,

som upp till sina bodar fått budskap om de senare