Trollmark och andra berättelser

Trollmark och andra berättelser

TROLLMARKTROLLMARK

OCH ANDRA BERÄTTELSER

AV

HILMA ANGERED STRANDBERG.

AKTIEBOLAGET LJUS

: STOCKHOLM 1907 :CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1907.TROLLMARK.

SKRATTANDE hade de en gång dragit till skogs,

en stark man och en spotsk kvinna. Hela vägen,

ända ned från randen av fjorden, där de levat sitt

unga liv och sett ut över det salt blå och det klart

röda, hade deras framfärd tett sig som ett lusttåg i idel

sorglös munterhet. Det var som om silverblå gnistor

från havet i sol sprakat ut av dem. Deras ögon

tycktes spegla vattnet i sina gröna, skiftande djup. Deras

bleka hud strålade som salt skum på en månlyst

våg. Gången var dansande oförfärad, på en gång

stolt och lätt som den vila kutterns, där han en

solig söndagsmorgon sätter ut från strand, och surret

av deras glada prat kom en att tänka på ett stim af

yra löjor, sprittande i lek i middagens kvalmiga stiltje.

Var de gått fram på de dammiga byvägarna, hade

människor stannat häpna och misstänksamt blickat efter

dem. Bonden på slåtterängen hade med armen över

sin svettiga panna och lättjefullt stödd mot hästens

länd begapat dem i sävlig undran, och alla traktens

linhåriga ungar, uppradade på stugornas trösklar, hade

skrämda gömt sina ansikten i händerna och genom

fingrarna förstulet kikat på detta glada folk, som sköt

framför sig en kärra med pick och pack och nickade

och log åt hela världen. Fort gick det heller icke,

de måste ju varje minut vända sig oin och tagareda på allt, de måste plocka maskrosor och blåklockor

vid vägkanten, de måste höra på fåglarna i

björktopparna och insuga lukten från hövålmarna på ängen.

Den doften var dock alltför kvav och kryddad, här

inåt gick det icke så bra att andas. Och vad allt

föreföll tyst — på sin högsta höjd kunde hela spelet

förliknas vid en utdragen låt på dragharmonika, alltid

densamma och som aldrig tog slut. Men just detta

var som en fäst, att ingenting liknade deras eget.

Ingenting liknade sjön.

Det som väckte en sådan undran i stilla skogsbygden

var icke blott dessa märkvärdiga varelsers lätta

fram-färd, det var också deras språksamhet, man måtte aldrig

hava hört maken här uppe. Detta roade mannen och

kvinnan. Varför skulle de vara rädda för att tala?

Minst av allt behövde de hålla på sitt ärende, vem

som ville kunde få höra, att de voro skärgårdsfolk,

som nu ämnade bosätta sig i vilda skogen.

I byn nedanför skogskanten hade de gjort halt och,

sedan kärrans skalmar släppts till marken, slagit sig

ned på dessa, hemmastadda som sutte de i eget hus.

Här hade de också riktigt tagit till orda, och kvinnan

var den som talade mest. Hon satt och kastade

vårdslöst på huvudet, medan skrattet lyste innerst

i hennes ögon. — Inte vore det för nöds skull, bara

för ro skull, ingen världens orsak, kära folk, men en

kunde väl inte alltid bo vid sjön, en finge väl lov att

se sig om, en finge fresta på annat, och nu drogo de

till skogs, de, ha ha ha. Därefter började mannen.

Han menade, att nog funnes orsak, om en lodade

ända ned till djupet. Och så kisade han illmarigt på

kvinnan. Det glittrade som en solstrimma på vattnet. —Jag menar, en får bättre styr på dig, mor, inne i den

där skutan, sade han. — Försök med det, far, men

akta dig, så du inte seglar i kvav, bröt hon av vigt.

Men han fortsatte oberörd, låtsade som om han hade

det svårt, han stackare. En längtade förstås efter att

rå om sin kvinna, och där nere på stranden var det

ett farande och ett rykande och ett rännande, där

delade en henne med ackurat för många, ja, sanningen

måste fram — sådan var hon, det leda trollet.

Vad de båda skrattade åt allt detta! Öppet som

ljusa dagen. Hela världen kunde väl förstå, att sådant

blott sades på renaste tokeri.

Men det såg det sannerligen icke ut till. De tunga,

stillsamma människorna, som småningom bildat en

krets kring kärran, stirrade på dem i styv högtidlighet,

utan att öppna sin mun eller röra en min. Ja, ju mer

skärborna svängde sig i toklustig öppenhjärtlighet som

i en dans, ju längre stöttes skogsborna tillbaka i frusen

karghet. Det var likt en spelman, som uppflugen på

ruffen i sitt anletes svett gnider fiolen utan att förmå

en enda gast att röra benen. Bestämt tog man

främlingarna för komedianter — eller för strykare,

trodde kanhända att de ämnade tigga! Det var det

lustigaste af allt.

Men till slut stego mannen och kvinnan upp. De

tröttnade på detta. De tyckte, att de kunde behålla

för sig själva sina roligheter och sin godsinthet. Folk

förstodo nog icke, att de sköto en kärra, därför att det

roade dem, folk trodde kanske, att de icke mäktade

skaffa sig en häst, om de ville. Det hade väl varit

minsta svårigheten. Och så begärde mannen att få

tala vid någon, som ägde en bit skog att sälja. Hansade det mycket kort och tilläde, att den nog skulle

betalas kontant, sämre vore det icke ställt.

Om man nu tänker på en mängd av mörka moln,

vilka långsamt men säkert dragas åt sidan för att

lämna plats åt en stor, grann sol, skinande av alla

krafter på en klar himmel — då kan man se som i

en syn, hur alla ansikten klarnade, när mannens ord

hunnit rätt förstås. Vem kunde hava trott, att de

främmande voro så hederligt folk! Men för dessa

blev det en sann förnöjelse att ändtligen höra

skogs-bornas munläder sättas i gång. Böndernas tal började

mala runt i runt som ett knarrigt kvarnhjul, entonigt,

knappordigt men ihärdigt, så att det var svårt att

avbryta. — Jo, nog funnes skog, det gjorde det, skog

fanns, ingen fråga om det, men den var dyr. Ja,

minsann, man fick den icke för intet, liksom förr, inte, i

all sin tid hade de blivit lurade på skog, men nu

hade de fått bättre vett, det var säkert det, ingen finge

skog utan att betala. — Vem tänkte på sådant som

att icke betala, hörde de icke vad han sade? afbröt

skär-gårdsmannen — ville de bara vara så goda och kvickt

hala ut med priset? Ne-ej, det ville de icke, bönderna,

icke så där i en handvändning, ingen brådska vore

på färde, nog bleve man ense, när det gällde. Men

då främlingarna nu låtsade taga upp kärran för att

draga åstad till en annan marknad, måste de förstås

nämna en viss summa. Det skedde högst försiktigt

och under många dröjande och trevande blickar, och

väl var, att skärborna ställt sig så klokt, ty priset var

ju alldeles på tok. Icke vore han, köparen, en

snålvarg. — Gunås så visst, nej, bekräftade kvinnan, och

åter var det nära att de brustit ut i skratt. Mendet fanns en gräns. — Då får I la köpa trollmark’

den tör bli billig, föll en ungtupp in, han stod där

bredbent och försökte att se morsk ut. Vid denna

kvickhet stämde hela sällskapet upp ett fnittrande

kackel. Men skärbon lät sig alls icke bekomma. —

Trollmark, hvad är det för farvatten? undrade han — det

är väl mark, som I trollat bort träden från, det? —

Nej, träd funnes nog på den marken, ja vaserra, stora

träd, större än på ärlig jord, de visste vad de gjorde,

rackarna. Vilka rackare? — Jösses, var kommer

han ifrån ? inföll åter den lille piggvaren — vet han

då inte om trollena? — Troll, ha ha ha — reva

kluten i bieket! har 1 troll i skogen med? Nu

blev pojken röd. — Han behöver inte ropa så långt

efter dem, sade han och såg så sint ut, som om han

velat slåss — köp han bara marken, får han se. —

Var ligger den marken? frågade mannen. Och nu

hade han fått övertaget. Frågan blev hängande och

svängande i luften, ty ingen ville väl på allvar vara

med om att locka kristna människor i ofärd.

Emellertid hade ryktet om spekulanterna hunnit sprida

sig i bygden. Och bäst alla tego, ovilliga att orda

närmare om denna sak, fick man se en liten gubbe

komma springande nedför vägen. Han sprang så

mycket hans korta ben förmådde, och när han hunnit

fram, tog han av mössan och bockade och bockade.

— Den där rår om trollmark, han, passade

piggvaren på, ehuru det höll på att kosta honom ett kok

stryk af de andra. — Jaså, är det ni? sade skärbon.

— Di kallar"et så, men det är bara prat, sade den

lille gubben och vädjade till de omkringstående genom

att klippa med ögonen. Det var dock tydligt, att ingenhade lust att ljuga. Någon yttrade till slut dröjande: —

Folk säger, att di gör det ont är, om en tar deras

mark, men inte vet jag. — »Di», vilka »di»?

retades mannen från skären. Han njöt av att se, hur

de rakt inte visste, vad de skulle göra med honom

och att höra hur ilsket den lilla rödspottan skrek:

Trollena, trollena, hör I. Ty detta var ju det löjligaste

i världen. Nej, hade de sagt sjöormen eller hafsens

leda fru, det hade varit något, dem hade han sett

med sina egna ögon, men ingen kunde väl bli rädd

för skutan där inne, otyg på landbacken redde man

sig för. — Det var alldeles riktigt det, myste den lille

gubben, jag säljer biten för en spottstyver, jag. —

Det tål att se, sade mannen från skären.

Och så följde han och hans hustru med upp i tysta

skogen, först på en bred väg med träd, träd, träd vart

en såg, för innerligt lustigt, sedan in på en smal,

trång stig, brun af barr, där träden stodo ännu tätare,

höga stammar, med icke så mycket som en kvist nedom

kronan. Och så kom man till ett bärg, på vilket

tallar och granar, utan att låta störa sig, fortsatte att

klättra ända till toppen. — Här, sade gubben —

präktigt skulle jag tro. — Jaså det är trollmarken, ropade

mannen och kvinnan på en gång. Och nu måste

de skratta, om de aldrig förr gjort det. Ty det var ju

den allra vanligaste skogsmark, till på köpet lätt att röja.

Också blev alltsammans uppgjort i en fart. Det

var folk som visste vad de ville, ehuru de kunde

skratta. Innan solen gått ned, voro mannen och

kvinnan ägare till trollenas mark. Och smågastarna skulle

allt få varsna, vem som vore skeppare på den

skutad, lell.Ja, så hade det gått till, när de en gång dragit till

skogs, en stark man och en spotsk kvinna. Över hela

färden låg som blå gnistor från solblinkande havet, så

tindrande sorglöst. Men det tänkte de aldrig på

förrän efteråt — då de började tycka om att minnas.

Nu var det först fråga om en stuga till Pål och

Olena, som de tecknat sig i köpekontraktet. Och ingen

kunde väl trott, att den saken skulle ställa sig så

krånglig mitt i tjocka skogen, där det blott vore att

sätta yxan till roten. Men förhållandet var, att folk

icke gärna lämnade sin hjälp till det bygget. Slutligen

kom det dock till stånd. Och där Pål och Olena

stodo belåtna med händerna i sidorna mitt uppe i all

bråten och kvistverket och hamrandet, hade de sin

fröjd af att här och där bakom träden se människor

titta fram, allt för nyfikna att vända om och allt för

rädda att närma sig. Vad voro de rädda för? Vad

i all världen voro de rädda för? Gröna träd och litet

ris och mossa? — Ser du något annat? frågade Olena

högt och log menande med en blick på de nyfikna

ansiktena mellan träden. — Nej, vad skulle han se? tyckte

Pål. — Ja, men hörde han hur ogement muntert det

lät, när skutans gamla barrmaster runt omkring dem

stöpo till jorden. Ackurat likt skriket från en mås,

träffad av skott. Nej, det kunde Pål omöjligt höra.

Men nog såg han, hur stubbarna blänkte till våta

och kritvita, när yksan skilde dem från stammen —

som om de varit ilskna, de gamla döda belätena!

Äntligen stod den kåddoftande stugan och sken

vit mot de gula, sneda solstrålarna, som överallt

försökte kika ned genom den stela, svarta barren.

Inuti såg det lika nytt och främmande ut. Ty Pål ochOlena hade ingenting medfört från förr. Antingen nu

tråkiga eller roliga minnen häftade vid de gamla

bohagstingen, så ägde de ett gemensamt fel: de voro

alltför välbekanta.

Det första nybyggarfolket företog den granna

höstdag de flyttade in var att ställa sig i dörren och blicka

ut, det vill säga rätt i skogen. De hade ju alltid varit

vana att se ut mot något. — Det här är som om en

vore nygift, sade mannen och log mot hustrun. —

Såge en bara havet, så trodde en kanske det, svarade

hon och sände honom ett ljust ögonkast. Han log

ännu mer och undrade, om hon allaredan längtade

tillbaka. — Pytt, längtade! hade han någonsin sett, att

hon brydde sig om havet? Det åbäket hade hon väl

fått nog av. Nej, detta vore som att börja livet i

andra ändan. — Ja, det märkvärdigaste är lugnet och

det stilla vädret, sade mannen, en behöver icke ängslas

för att folk skall drunkna och omkomma, en behöver

inte ligga och höra, hur det tjuter och ropar. Här

går en omkring lugnt och sover tryggt, en har^ bara

dig och vår Härre. — Ja, men allra roligast, att det

är så olika sjön — upprepade kvinnan. Därpå slog

hon plötsligt om och frågade, hur långt Pål kunde

se? Hon sprang in mellan träden, stannade och

ropade: Ser du mig? Och när han jakade till detta,

sprang hon ännu längre in, och alltjämt frågade hon,

om han såg henne. Till slut gjorde han det icke

Träden skymde. — Jag var ändå icke långt borta,

sade Olena. — Nu skall du gå, så står jag kvar och

ser efter dig. Det här var ju en riktig lek! Så

underligt att vara varandra nära och dock icke se varandra.

Havet — där kunde man icke gömma sig på helamilen. Tänk om folket i bygden vetat, vad de hade

för sig! Människorna vore det besynnerligaste här,

aldrig blev en bekant med dem.

— Kom, sade mannen till sist. — Nu måste vi gå

in och börja vårt nya liv, vet du väl. De sågo litet

på varandra — och skrattade. Ja visst, det måste

de ju, icke voro de hitkomna för att leka. Och så

vände de skogen ryggen och gingo dröjande in i

stugan.

• *

*

Men det värsta var, att Pål och Olena icke riktigt

visste, hur de skulle begynna sitt nya liv.

De ville nog göra som alla andra gjorde här uppe.

Men händer och fötter och ögon och öron de drogo

alldeles som av sig själva åt annat håll. Beständigt

hittade Pål och Olena på sådant, som lockade dem

ut. De stängde icke gärna igen dörren och slogo

sig sällan ned inom stugans dörrar. Man måste dock

tänka på, hur nymodigt allt var, att ställa med kon

och kvista granruskor och att aldrig behöva räkna med

blåst och vind. Ingenting att undra på, om det blev

hit och dit, utan mycken ordning. Och så gick man

ju alltid och väntade på, vad som skulle komma

härnäst, ingenting visste man i förväg.

Först nu vintern. Den skulle ju bliva vit, allt här

inne i skogen vitt, bara vitt. Småningom började

också snön att falla. Så blev det hård skare, då Pål

kunde hyra häst och forsla ned det timmer han

huggit på hösten och köpa födan, och då Olena

lämnades ensam i stugan. Hon sprang ut och in i syss-lor, milt röd av skogens blida vinterluft, hon bara

log över sin ensamhet och frihet och lät händerna

göra vad de helst ville. Och alltid ville de strö

massor av färskt granris över trappan och i kolidret,

tills där doftade som mitt i skogen. Alltid ville de

skura byttor och bunkar, pynta, feja, rusta och gnida,

ackurat som stundade varje dag en fäst. Men när

detta var gjort, och det gick som en dans, då ville

de icke göra något alls. Allra minst ville de arbeta

för den dagen man ännu icke hört om. Och Olena

lät händerna få sin vilja fram och lutade sig mot

dörrposten och tänkte på våren. Hon tänkte på den

med spänd väntan. Snön skulle smälta bort och

tuvorna sticka fram gröna som förr, bara klädda med

vita sippor, tusentals vita sippor, och fåglarna skulle

komma — allt detta visste hon. Men vad skulle

ske mer?

Ja, det fick hon icke veta, ty när våren äntligen

kom, vem hade då ro att fästa sig stort vid den?

Då längtade man ju bara efter sommaren, något stort

och lyckligt måste nödvändigt komma med

sommaren! Och tänk — som en dröm försvann också

den. Sommaren blev egentligen bara till ett oredigt

minne av jäsande värme mellan träden och en

myckenhet av mygg och otyg — utom förstås lättheten

att få föda. Olena kunde rent av flyga som på en

kanad isbana utför den blanka barrstigen och ned till byn

— det var det bästa av alltsamman. Där nere stannade

hon dock aldrig länge. Ty vad som än skiftade hamn,

hur nyfiket man än, när man nu om rnornarna

vaknade, kunde ligga och gissa och fundera på, om det

märkvärdiga väl skulle komma, när svalkan inträdde,när den bruntorra barren föll, när det åter blev höst

— ett visste man redan, som icke förändrades. Det

var folket. Människorna här uppe voro sig lika,

ac-kurat desamma som första dagen. Och lika rädda

för att nalkas stugan på trollenas mark.

Pytt troll — dem hade man sannerligen gått fri

från!

Och nu var hösten inne. Årsdagen efter det Pål

och Olena flyttat till skogs hade randats och svunnit.

Det var full höst.

Allt oftare kunde Olena stå i stugans dörr och

blicka stort in i snåren.

Det var som hade hon undrat på, att ett år nu

verkligen gått runt, ett helt år. Att någonting var

fullbordat, färdigt. Man behövde icke längre vara

oviss, ty hösten den hade sitt sätt, vintern sitt, våren

var så och sommaren så. Ja, först nu vore det för

Pål och henne att riktigt slå sig ned och taga i

besittning marken och stugan och sin egen härd.

Olena såg ut att tänka ungefär så, där hon hela

timmar stod som frånvarande med en inåtvänd blick,

vilken icke liknade den glada Olena. Ibland, när

hon fäste den mer klarvaket på skogen, kunde i

ögonen glimta något vasst ringaktande, som sade så

mycket som så: Du dumma skog, vad är du till

sist annat än ettdera av de två: vitt eller grönt? Utom

detta vita och detta gröna är du ju rakt ingenting

annat än träd!

Men vad hade hon då egentligen väntat sig?

Å, nog hade hon väl trott, att skogen vore

någonting annat än en skog — någonting, som skulle göra

Pål och henne gladare vid livet. Ja, nog hade hontrott, att här uppe fanns något annat än bara grönt

och vitt.

Och medan hon så försjönk i åskådande av allt,

som droppade och slokade och mörknade där inne i

höstdunklet, kunde hon plötsligt taga sig samman,

lägga armarna i kors över sitt fasta bröst och säga

trotsigt: Pytt — och så blåsa, som gällde det att

jaga undan en svärm besvärliga myggor. Pytt, pytt,

pytt!

Det var svårt att veta, vad hon menade. Om

detta uttryckte förakt, likgiltighet eller — —?

Löven på bergets aspar och björkar, som gulnat

och rodnat så käckt där ovan på toppen i solen, de

hade nu länge sedan fallit av, och blott mullgrå

kvistar riste som benrangel mot den färglösa himmelen.

På samma sätt hade det gått med Olena. Hon

liksom miste mer och mer sin färg. Hon visste

själv, att hon länge endast låtsat, att allt var sig likt

och som det skulle vara. Och att hon i stället

börjat gripas av en hemlig oro, som vore hon ett

stackars darrande lövträd, färdigt att härjas av vinden.

Det var den underligaste oro hon känt i hela sitt

liv, och hon förstod även dess orsak.

Egentligen var den så enkel.

Hon borde icke stå här i dörren och blicka in i

skogen!

Det var orsaken till den oro, som vaknat inom

henne, då det nya året begynt sin kretsgång.

Hon borde göra, vad alla kvinnor i skogsbygden

vid detta lag gjorde: köpa ull och en spinnrock och

en vävstol och sedan gå in i stugan, låsa dess dörr

fast, karda, spinna och väva för en ny vinter ochännu en och ännu en. Många, många vintrar. Det

borde hon.

Och när hon nu icke kunde, när hon tyckte, att

det förskräckligaste af allt var att på allvar syssla dag

ut och dag in med ett enda enahanda — vad skulle

hon då egentligen göra här uppe? Vad skulle det

bliva till, livet i skogen? När hon icke kunde leva

som alla de andra, hur skulle hon då leva? Leva

på allvar...

Nere vid havet var det allvar detta att löpa ut och

in, stå och blicka bortåt, sitta på tröskeln och se mot

något, alltjämt väntande. Det var det stora allvaret.

Men här blev sådant blott lek. Här fordrades att

bomma till stugans dörr och inte vänta på någon

världsens ting. Det var meningen med livet i skogen.

* *

*

En kväll, då Pål och Olena länge setat tigande på

var sin sida om elden, sade Pål: Ja, här äro vi nu,

vi två allena. Allt går som ett urvärk, man har bara

att sitta stilla. — Det var ju så, du ville ha det,

svarade Olena smått hånande. — Dig ville jag ha,

sade mannen. — Nåja, nu har du mig. Pål såg ovisst

på henne, och en stund tego båda. Slutligen frågade

Olena, om Pål icke sett, hur de börjat likna

varandra. — Nej, det hade han icke märkt. — Jo, vad

han nyss sade, hade hon, Olena, tänkt på länge, och

så var det alltid. Då den ena tänkte något, yttrade

den andra detta något i samma stund. När den ena

ville en sak, begärde den andra samma sak högt.

— Det är ensamheten och lugnet, sade Pål, vi ha varit

glada i oss själva och i varandra. — Vart skulle

Trollmark.vi väl se hän? undrade Olena. Skogen är blind och

stum, den är stendöd. I detsamma spratt Pål till och

blickade oroligt mot fönstret, där mörkret bröt in som

en svart flamma. — Hysch, viskade han, vad var det?

— En uggla, sade Olena likgiltigt, den skriker ju

var kväll. Pål steg upp och hängde en schal för

rutorna. Icke behövde väl hela skogen stå där och

gapa på dem. Därefter blev han stående obeslutsam

men började så att knäppa med fingrarna och göra

sig lustig. — Nu vill jag gå ut och ge kon mat,

skämtade han, det vill bestämt inte du, du vill se till,

om det finns ägg under stora granen. Åt detta

skrattade de båda men hörde upp helt tvärt liksom

besvärade. Det hände ju så sällan. Vad skulle man

egentligen skratta åt i skogen? Men Pål visste, att han

haft en bestämd avsikt, då han slagit till med skämt.

Han önskade nämligen locka Olena med sig

utomhus, emedan han icke tyckte om att gå ensam.

Han fruktade —

Tidigt följande morgon, när Olena trädde ut ur

stugan, blev hon förvånad öfver det starka ljus, som

slog henne till mötes. Det kom från den bara fläck,

som uppstått, där några träd nyss fällts. Aldrig hade

hon fäst sig vid, hur ljust och fritt där blivit. Det

var väl i dag en ovanligt skarp dager. Skogen bortom

stod ju svart, kolsvart. Hon drog ett djupt

andedrag och ropade till mannen, som sysslade långt inne

i dunklet. — Ropa inte, kom svaret, det skräller som

en mistlur, jag hör ändå. Pål närmade sig med

yxan på axeln, och då Olena förtretad påstod, att

hon talat alldeles som vanligt, sade Pål, att det länge

förefallit honom, som om åskan gått närhelst honöppnade sin mun. Olena bad honom naturligtvis

icke vara stollig utan i stället se på, hur mörkt det

var. Flere träd måste huggas bort. Pål ville icke

höra talas om detta, man släppte bara ned blåsten,

och den förde ett sådant väsen. — Jag måtte väl ha

rätt att se och andas, bet Olena till, blodröd. — Du

skriker så, att det hörs till byn, for mannen ut lika

hetsigt. Så tystnade de. Pål kastade skygga blickar

på Olena. — Aldrig har du väl tröttnat på mig?

mumlade han slutligen och såg ut som om svaret

kunde varit ett slag, för vilket han borde värja sig.

Den som nu blev riktigt ond, det var Olena. —

Han skulle akta sig, han, Pål, att på allvar beskylla

henne för sådant, som kunde gå för sig på tokeri.

Han visste väl, att hon ingen brydde sig om mer än

honom. Hon hade väl rätt att bliva i misshumör,

hon som andra. Därpå gick hon, och Pål tyckte nog,

att det var det bästa svar han egentligen kunde få.

Men från den stunden var dock något förändrat,

det hjälpte icke. Kanske vore luften i höst kvavare

än eljes — Olena erfor en så sällsam tryckning för

bröstet. I början kändes det blott som ett litet

obehag, ingenting att fästa sig vid, men det tilltog. När

hon om morgnarna kom ut, ville hon skjuta

undan skogen för att få rummet större, hon till och

med ofrivilligt höjde handen. Och då allt stod kvar

som förut, gick det därhän, att hon greps af ångest

över denna orubblighet. Just att det aldrig, aldrig,

aldrig kunde röras ur fläcken ...

Men den dag kom, då det kunde röra sig. Och

hur mycket förskräckligare blev det icke då.

Långsamt, långsamt började träden draga sig tillsammans,ett litet stycke för varje gång, tills de bildade en

ogenomtränglig mur. Icke för att Olena vågade se ditåt.

Skälvande och med nedslagna ögon satt hon på

mjölkpallen i lidret, medan färgen kom och for likt

vå--skyar över hennes ansikte. Men hon kände hur

bärg-fast muren stod och prässade på hennes bröst.

Till Pål nämde hon ingenting.

Men Pål skulle nog ha märkt, att något var på

färde, om han icke själv burit på en börda. Redan

länge hade han tyckt, att skogen, som stått där så

välsignat tyst som ett grönt åvatten, börjat giva ifrån

sig besynnerliga läten. De växte i styrka och

förökades som svampar skjuta upp ur jorden.

Yxhuggen läto som hammarslag mot ett städ, och trampade

Pål på en kvist, knastrade den till ilsket, som när en

retad katta fräser. Att nu icke tala om vad Olenas

stämma pinade honom, han trodde bestämt, att hon

för att retas skrek i stället för att tala vackert. Men

något fanns, som var värre än detta.

Första gången, en kväll, hade han hört det djupt

där inne, på andra sidan bärget. Det kom uppifrån

en hög tall — ett tjut, som lät så här: ho-åj, ho-åj,

ho-åj. Ingen kunde gärna taga fel på en levande

människas skri. Och sedan lätet tystnat, var det som

om två läderstycken ursinnigt slagits samman, ett doft,

närgånget klapprande. I samma ögonblick svepte en

pust likt en kall andedräkt över Påls ansikte.

Naturligtvis stannade han icke utan satte av hem över

stubbar och buskar, snubblande och snärjande in sig

överallt. Och medan han sprang, hörde han en stor oro

susa genom skogen. Det viskades frågor och

svarades i långa jämmerfulla suckar.Icke heller han nämde om detta för Olena.

Året artade sig således att bliva helt olika det, som

gått. Allt hade en besynnerligt beklämd uppsyn,

ehuru det värsta vek undan, så fort man ville se det

rätt i ögonen.

När började det att icke mer vika undan? När

började det att uppenbara sig i all sin hemska

värk-lighet för deras skrämda blickar? Vilket? Vad?

Å, det fruktansvärda, det som aldrig hade något

namn.

Såvitt Pål och Olena efteråt kunde minnas,

nalkades det på allvar strax efter den gamle

gårdfari-handlarens vanliga höstbesök. Så litet som händer

i obygden, sätter till och med en dylik tilldragelse

ett märke.

Det var framuti november, en eftermiddag, då de

plötsligt fingo höra det tralla genom skogen och en

stund därefter skymtade en liten man, böjd under en

packe. Pål och Olena gingo honom till mötes,

innan han hunnit uppför stigen. De räckte honom

handen och sade, att han var den välkomnaste syn i

världen. Nu måste han lova att icke göra sig brått,

det skulle varken fattas förplägning eller avsättning

på varorna. Över detta blev naturligtvis knallen både

förvånad och nöjd, han vore nu icke van vid ett

sådant mottagande, sade han, men skärborna skapades

aldrig som annat folk.

Hans tal lät skarpt och friskt som ekorrens

krick-krack. Det skar i Påls sjuka öron, men där Olena

dukade fram och bullade upp, tyckte hon, att bröstet

lättade, så märkvärdigt kändes det att träffa en

människa.Gästen gav sig också ro. Och till sist slog han

sig ned, han som de andra, vid härden, där den

väldiga klabbelden glödde.

Naturligtvis föll talet först på hur Pål och Olena

trivdes här uppe. Och denna punkt berörde

nybyggarefolket undvikande. Visst trivdes de. När man

har hälsan och sin bärgning, vad kan man mer

begära? — Ämnade de stanna här då, för alltid?

Frågan tycktes göra Pål och Olena häpna. Aldrig

hade de tänkt något ditåt. De växlade en hastig blick

och sågo därpå åter in i elden. — Ja, visst skulle

de stanna, allt vad de ägde i världen låg i marken

och stugan. Naturligtvis måste de stanna.

— Nå, det var galant det, menade handlanden.

Skogen vore annars så olik havet.

Pål och Olena sutto med händerna korslagda i

skötet. Själva märkte de, hur tysta de blivit, liksom

blyga för att uttrycka, vad de önskade hava sagt.

De tyckte även, att deras tankar voro så olika den

främmandes. Slutligen yttrade Pål varsamt något om

buller — skogen vore icke så tyst som man trodde.

Knallen började le och slå sig på knäna. — Nej

visst, nej, i skärgården gingo folk omkring lomhörda,

förstodo sig icke på småljud, allt det fina flöt bort,

därför att ingenting fanns, som stängde det inne.

Bara det grova — stormen, som röt, och västan,

som tjöt. I skogen ville det minsann andra öron till,

där höllo träden vakt om minsta låt, där susade det

fint som frökensuckar, en kunde höra småfolket tassa

fram på nakna tåspetsarna — så de lekte tittut

överallt, tisslade och tasslade, de rara små pyrena! —

Småfolket?! Olena stirrade på honom, hennes läpparstodo halvöppna. — Ja visst, sågo de inte, när de

gingo i skogen, att träden gingo med? Bara allt

småfolket, det.

Olena kände, att hon måste tala nu, hon måste,

hon måste. — Mörkret? hade icke handelsman

lagt märke till, hur mörkt skogen stod i höst —

alldeles som om träden skockat sig ihop?

Hon hoppades så väl, hon hoppades så spänt, att

han skulle förstå!

Men handelsmannen satt bara och log mot sin egen

syn på den saken, han, och när Olena tystnade,

började han tala om havet, som var som en stor flat

sol utan en enda ärlig skugga, medan skogen kunde

många konster, den. Skratta till exempel. Bli till

ett helt solblinkande skratt, om sommaren, efter regn,

när de röda solstrålarna kittlade barren, tills den

brände. Hade de icke sett det?

Nej, Pål och Olena hade aldrig sett skogen skratta.

Olena såg böjd och trött ut, när hon sade detta.

— Nå, men hur den kunde småle då, skamset som

en tösunge, när första ljuset tindrar till över

vårmossen ? Eller gråta så drypande bittert, att en bara ville

gå fram och klappa de stackars små barrena. Och

sova sedan — se så god ut i sömnen som en

ljusens ängel. Härre signe du och råde! då snön

ligger som vår Härres egen vita hand över all

jorden. Hade de ingenting sett av allt detta?

Men Pål och Olena skakade sina huvuden. De

hade varken sett skogen le eller se god ut. — När

snön kom, blev inte skogen då närmast som ett lik?

Bränderna på härden sjönko småningom samman,

och det stora röda spiselögat borrade sig hotande ini rummets skuggor, där dessa sträckte sig likt

famlande händer mot dem alla. Den främmande fortfor

att tala, ehuru människorna här varken tycktes förstå

eller höra. Kanske talade han just, emedan det hela

föreföll så konstigt.

— Visste de då inte, varför skogsfolket mest teg?

Jo, för att skogen ständigt talade, och så blev det

mest till att höra på. Inte tordes de väl heller

alltid —

— Tordes?! kom det med ens från Pål och Olena.

Nu voro de fullt med. — Tordes?! viskade de —

Är det — sade Olena men kunde icke få namnet

över läpparna. Och Pål mumlade: Skulle

värkli-gen — ?

Det var så vitt att gårdfarimannen skymtade deras

uppspärrade, blanka ögon. Han knep ihop läpparna

och sade: Hm, nog för att han — men en

gjorde bäst i att tiga om sådant.

Pål och Olena frågade heller icke mer. Strax

därpå bröt handelsmannen upp. De följde honom

på väg, och månen sken skarpt över stigen. Pål

kände ett besynnerligt behov att tala, det måtte bära

eller brista. Något drev honom att störta sig blint

in i faran. Han förtrodde knallen hemligheten om

det otäcka lätet, och hela tiden hörde han stegen de

alla togo så hårt, som om jättar trampat fram.

Handelsmannen viskade: hysch, hysch, och blinkade av

intresse. — Det där var ju gasten, visste han icke

ens det? Pål blev så blek. Gasten — fanns den

också på land?!

Och när Olena och han, efter att med en

allvarlig handskakning ha skilts från handelsmannen,gingo hemåt, sågo de nu tydligt, hur skogen gick med.

Den promenerade runt, runt, och ideligen gledo

mörka skepnader ned över stammarna och försvunno

i kratten, som om brådska varit å färde. Man och

hustru tryckte sig utan ord samman. De förstodo

varandra.

Ja, efter den dagen nalkades det fruktansvärda

uppenbart. Det kom smygande på tåspetsarna, men de

hörde det gott. Tum för tum trängde det närmare,

det sågo de. Deras skrämda ögon och bleknade

kinder talade.

Och så det lekte med dem, likt katten med råttan,

innan leken blev till fullt allvar.

Fallna kvistar lågo där de aldrig legat eller borde

ligga och böjde sig plötsligt uppåt för att nypa om

deras kläder och kroppar. Grenar fläktade till och

slogo dem hårt och grymt i ansiktet, där de

sam-manhukade i kvällningen skyndade hemåt mellan

stammarna. Var det kvistar och grenar detta?! Å —

Pål och Olena visste nu besked. Levande, levande

var det alltsammans. Stod i förbund med snårens

skugglika skepnader, vilka beständigt schasade de båda

stackars människobarnen, tills de flämtande, med

pannorna täckta av kallsvett cch ögonen stela av fasa,

nådde ut i det öppna rödjet. Då skrek det gällt

inifrån dunklet och svarades vid brynet med ett

kvidande.

De voro överens alla dessa, som levde därinne.

Blott Pål och Olena stodo utanför. Därför hatade

man dem. Man rådslog om att fördärva dem. Alla

fienderna i skogen.När Olena nu måste gå till boden, följde Pål med,

väntande på henne nedom skogsranden. När hon

mjölkade, ställde han sig utan att fråga utanför

kolidret. Och måste Pål gå inåt täta skogen, tog han Olenas

hand och sade: Kom. Olena släppte då allt och följde

honom.

Om de icke försökte att kämpa emot? Ack, visst

försökte de — tills sömnen vek från deras läger och

håret vid tinningarna förlorade sin färg. De voro

unga, friska människor, och håret började gå i grått

och pannorna fåras. De sågo ut som om de varit

fyratio år.

Då kom det en dag. Det var barmhärtigt nog att

äntligen komma. Ty ingenting var likt väntan på,

att detta skulle ske.

Efter två sömnlösa nätter, en sollös novembermorgon,

så fort Olena satte foten då dörrstenen, såg hon genast,

vad som var på färde. Muren kom marscherande upp.

Den kom stadigt och säkert. Hon skrek — men i

stället för att springa in och slå dörren i lås, greps

hon af raseri. Under begabbande ord rusade hon

blint emot för att stöta undan muren. Den lät sig

dock icke bekomma. Visst som natten nalkades den,

växande ända upp mot skyn. Olena vände — och

se! Även muren svängde om — eller var det en

annan mur? Nu fanns den på alla sidor, ingen

räddning — den är inpå henne. Qud i himmelen,

nu klämmer den!

Alltsammans hade icke tagit två minuter. Då Pål

halvklädd och badande i svett for ut genom dörren,

såg han Olena stå mitt på öppna marken och hålla

sig om strupen. Hennes ögonbryn voro onaturligtuppdragna, och hon kippade häftigt efter andan, likt en

som gråter utan tårar. Vad Pål än sade till henne, så

hjälpte det icke. Han fick ej ett ord till svar. Blott

de" vilda, skrämda ögonen och det ohyggliga kippandet.

Efter hand blev hon lugnare. Det orediga i blicken

vek för ett uttryck af tröstlös sorg. Hon följde Pål

in i stugan men fortfarande utan att giva ett ljud ifrån

sig. Ej heller kunde hon smaka föda. Mot kvällen

tog hon ett ägg och lät gulan glida ned genom halsen

och sväljde med svårighet litet mjölk. Det var allt.

Och hon skrev till Pål på ett papper: Strypt — trollena.

Pål skakade emellanåt hennes armar, som ville han

jaga ur henne den onde anden, han ropade

oupphörligt: Tala, min flicka, hör du mig, tala! Men hon

stod där stum. Hon var stum. Lik en skugga gick

hon omkring och uträttade sina sysslor.

Då föll en känsla af vanmakt över Pål. Han

förstod, att även hans tur skulle komma. Varje morgon

och varje kväll väntade han det förfärliga. Så kom

det till sist, ehuru mycket långsamt. Det började som

kittlingar i halsen, vilken liksom drogs ihop, så att det

först blev svårt att uttala meningar, därpå ord. Slutligen

gav han från sig blott otydliga läten. Han pekade på

saker och angav deras namn genom mörka eller ljusa

tonfall. Och endast den lättaste föda banade sig väg

utför hans strupe.

Nere i byn väckte naturligtvis saken stor förfäran

och allehanda tal. Egentligen visste folk ingenting

annat, än att Pål en dag kommit in i boden och

tecknat på ett papper, vad han önskade köpa. På alla

frågor och all undran svarade han icke ett ord. Men

att se de båda människorna var ju nog för att gissasig till återstoden. Man kunde trott dem vara femtio år.

Detta var alls ingen överdrift. Deras kinder hade fallit

in och gulnat, och håret grånade fort. Ingen visste

sig hava hört maken. Man nämnde det endast med

halv stämma och lät till och med ryktet stanna inom

byn. Det hemska undret var ju en skam. Vem

förstod icke dess orsak! Det enda man kunde göra var

att lämna de stackrarna åt vår Härres förbarmande, ty

här förmådde människor intet.

Men uppe i stugan på trollenas mark var livet

slocknat och tiden stannad. Kring denna boning hade

helt visst döden slagit sin ring. Om solen sken eller

månen lyste, om jorden stod torr eller regnet vätte,

det höllo de aldrig reda på de två, som sutto där

stumma, med dörren tillbommad och slött blickande

in i flammorna. Skrämseln, tankarna, allt var*förbi.

De ville intet. De tärdes av hunger utan att längta

efter föda, och det som levde starkast i deras

medvetande var en växande ovilja mot luft och ljus.

* *

*

Men vad brydde väl solen sig om det! Hon spann

och spann där ute lika muntert, och när hon åter svept in

hela skogen i sin gyllene väv, kom en dag en ung jätte

gående genom ljusdunklet upp mot rödjet. Kvava ångor

från allsköns örter slogo emot honom, men han förde

med sig havets stormvind i sitt väsen och dess salt

i sin gnolande sång. Han bar"fjordens svala, skiftande

blå i sina ögons djup, och där han trampade fram på

den glatta stigen var det något gungande, vårdslöst i

hans gång, som när stora dörjebåten styr till hafs.Redan vid hans första åsyn skulle man kunnat

svära på, att han vuxit upp i skärgården.

För övrigt var han en mycket klok ung man och

medicinare till yrket. Under de sommarmånader han

tillbringat i skogsbygden hade det fallit sig så, att han

fått reda på nybyggarnas underliga öde. Och detta

hade icke blott intresserat honom som människa utan

även rört hans fantasi och väckt hans instinkter som

läkare. Den unge mannen hade tänkt en hel del

över denna historia, han hade lagt det ena till det

andra och bildat sig en egen oförbegriplig mening om

dessa stackars skeppsbrutna, som hamnat på trollenas

mark i skogen. Och när han tyckte sig hava hela

saken klar, började han uttänka en plan. Han talade

icke därom med någon, men sedan han först gjort en

utflykt till kusten, begav han sig en vacker dag ensam

på väg upp mot rödjet.

Ju längre han trängde in i täta skogen, desto

outhärdligare fann han kvalmet och luftlösheten. Bara de

små stickande flygodjuren kunde hava förvandlat den

friskaste människa till misantrop. Den unge mannen

tyckte, att han själv gick här och tappade bort sin

värkliga människa. Han blev tung och torr och olustig,

och så tänkte han på de svala vindarna i sin hembygd, tills

tårarna nästan komnio honom i ögonen. Han målade

för sig en bild af de två där uppe, hur de måste hava

pinats innan —. Hur vore det möjligt, hur vore det

möjligt, tänkte han, för ett friboret barn av havet att

finna sig till rätta inuti ett sådant här skrov?

När han äntligen skymtade den lilla stugan, så

övergiven och allena på den sollysta fläcken under bärget,

fick han formligen hjärtklappning. Tänk om han nuändå bedragit sig. Det var värkligen en någon

äventyrlig färd han givit sig ut på. Ännu vore han ju

icke ens läkare med erfarenhet och ägde ingenting i

världen till stöd förutom sin tro och sin känsla.

Sedan han iakttagit, att stugans dörr var sluten och

dess dubbla fönster fast igensmetade, smög han fram

och hukade sig försiktigt ned för att obemärkt kunna

kika in genom de dammiga rutorna. Förut några

gånger hade han sett de stackars människorna på

avstånd, och nu varseblev han dem där inne — sittande

med armarna mot bordet och huvudena sänkta. Så

vitt han kunde skönja, buro rummets föremål spår

av att hava förpassats till sin plats på måfå och liksom

för länge sedan. Det låg något stelnat över allt.

Den unge mannen fick intryck av ett så jordfast

elände, att hans övertygelse ett ögonblick dunstade

bort som blå rök. Var icke det han kallat en

förnuftig plan till slut den luftigaste fantasi ? Skulle icke

det hela utmynna i en ohygglig komedi blott?

Medan han satt där hopkrupen, sökte han få syn

på de båda makarnas nedlutade ansikten. Och det

måtte legat stor kraft i hans ihärdiga blickar, ty Pål

och Olena lyfte värkligen sina huvuden. De

varsnade intet, men deras ansikten uttryckte en viss

rörelse, som om de i sin närhet vädrat något levande.

Och nu upptäckte den unge mannen, vad han icke

förut märkt. Han såg, att dessa människor voro unga.

Om det låg i rundningen av deras sidvända kinder

eller i ljuset vid tinningarna eller i draget vid

munnarna — allt nog, något skvallrade om att det, trots

allt, icke var gammalt folk. Ungdom låg och sov

under de härjade dragen.Knappt hade han gjort denna iakttagelse, förrän han

återfick hela sitt unga mod. Han reste sig och gick

med säkra steg till dörren, ryckte upp den i ett enda

tag och steg in i stugan. Dörren lämnade han

vidöppen.

— Goddag — ropade han — jag kan hälsa er

båda så mycket från havet.

Och när han uttalat detta med en stämma, väckande

stark som en utomskärsvind, började han genast kasta

upp benen som en tokig lättmatros och dansa Sailor-boy

utåt golvet. Han gjorde det i sorglös uppsluppenhet,

alldeles som av ett infall han plötsligt fått. Hans

jättekropp tycktes fylla hela rummet, han stampade med

klackarna, så att det smattrade, och att se hans tunga

gestalt med händerna i sidorna knega och niga och

snurra runt kunde fått en död att kikna av skratt.

Men den unge mannen skrattade icke. Han vände ut

och in på ögonen och under alla dessa galna åtbörder

släpade han med djupaste allvar fram den ena

sorgmodiga visan efter den andra. »Jag far till sjöss, min

lilla vän» och »Kärleken och böljan», vågade sig

långsamt, på det allra äktaste tungomål, genom

rummet. Och alltsammans gjorde han varken för mycket

eller för litet av. Han gjorde det ackurat just så, att

den lilla stugan småningom fylldes med lukten av

tång och salt sjö.

Det var väl den underligaste syn stugans väggar

skådat.

Och vad tänkte Pål och Olena vid allt detta? Hur

förhöllo de sig?

När dörren så oförmodat slagits upp och solen med

detsamma passat på och i en bred flod vältat sig överbordet och dem själva, hade de farit med händerna

över ögonen som i ett uppvaknande. Därpå reste de

sig hastigt till hälften och det såg ut som om de av

förfäran velat slå sönder rutorna för att slippa undan.

Men då den märkvärdiga uppenbarelsen framme på

golvet varken närmade sig eller gjorde dem något

ont, blevo de stående i samma ställning, med stolarna

halvt skjutna från bordet, och blott stirrade på honom.

De hunno nog aldrig göra sig fullt reda för hans

besynnerliga beteende, förrän de redan dragits in i

allt vad det väckte till liv i deras hjärtan. Ty när de

stirrat så där några minuter, hur skulle de kunnat

undgå att känna igen den bekantaste syn i världen?

Icke hade de så förlorat minnet? Å visst inte —

de sågo på varandra, logo gjorde de icke, ty de

hade glömt bort att le, men de förstodo. Deras bröst

började hävas. Hur många hundra gånger hade de

icke varit med om just detta! Hade icke Pål lärt

Sailor-boy av hemvändande sjöfolk, tills han blivit så

skicklig, att när han dansade på bryggan varenda

pojke och flicka kom löpande ned och tiggde honom

att dansa mer, mer ... Och hade icke Olena känt sig

så stolt över detta, att hon lockat honom till dans

varenda kväll — om hösten, då aftonstjärnan blänkte

rätt på måsklippan och svarta sjön gnistrade av

mareld ...?

I deras ögon tändes ett sällsamt ljus, läpparna

öppnades, händerna famlade darrande.

Plötsligt slutade mannen upp. — Så där ja, tjo,

sade han blott, torkade sitt svettiga ansikte och slog

sig ned ackurat som en lättmatros slår sig ned på en

stol. Och så började han prata. Du storaste, vadden mannen kunde tala och på tungomål, som bar

hafsvinden rakt in över stugan i skogen. Tycker

någon, att han brydde sig om de båda där borta —

han såg icke på dem, blott skärgärden fanns till för

honom. Han gav ingen varelse tid att tänka, knappt

att andas. — I skärgården skulle de varit i år —

vackrare senvår hade en väl aldrig sett, de skulle bara

känt! Gott fiske, fjordarna sörefter täckta av skutor —

lyste som kritvita tärnor under den granna

himmelen. Bara laber bris — så skummet pärlade och

stänkte. Ävenledes skulle han hälsa — ja, vad var

namnet?

Med en snabb vändning såg han Pål i ansiktet.

Makarna hängde med blickarna vid sin gäst. Den unge

mannen upprepade vårdslöst, litet brådskande, som

hade han icke tid att uppehålla sig länge vid denna

småsak, han hade så mycket att berätta: — Hur var

ert namn? Jag skulle hälsa —

— Pål.

Det kom svagt, men fullkomligt tydligt. — Ja visst

ja — Pål — och ni då? Gästen kastade den flyktigaste

blick på Olena — Maria var det ju? Men Olena teg.

Hon blott såg på honom — och teg. Den unge

mannen vände sig åter till Pål: Ja, hon heter ju

Maria, hon, sade han.

— Nej, Olena — viskade Pål hastigt. Och när

han uttalat detta, var det som om han först blivit

medveten om, att något märkvärdigt försiggått. Hans

blick föll förskräckt på Olena. Men gästen tog

obesvärat fatt: Så, jaha. Och nu var det en hel mängd

han glömt av det han hade att framföra. Varken

platser eller personer kom han ihåg, han beskrev hur

Trollmark. qdär såg ut och vad som hänt, om Pål blott ville

vara snäll och hjälpa honom med namnen? För

se namn kunde han, goddam, aldrig lära sig.

Och Pål hjälpte honom ibland. Men ibland teg

han. Det kom mest an på, i fall han blev tagen

med överraskning eller något förekom, som han var

rädd att gå misste om.

Till slut reste sig den unge läkaren för att gå.

Han var lycklig över vad som vunnits. Han hade

räknat ut, att hans uppträdande antingen skulle verka

kraftigt med ens eller också icke verka alls. Och han

hade ej tagit fel. Dessa människor förmådde lika väl

tala som han själv, de ville blott icke eller trodde,

att de icke kunde. Men skulle de helt räddas åt livet?

Vad borde han göra härnäst?

Under det han tänkte detta, räckte han Pål och

Olena sin hand, vilken de fattade efter en liten

tvekan, helt lamt, och sade att han skulle komma

tillbaka. Han hade medfört till dem några små gåvor

hemifrån. Men när han gick mot dörren, märkte han

att Pål kom efter, och förstod vad meningen var.

Pål ämnade stänga dörren efter sin gäst. Den unge

mannen vände sig om och yttrade muntert, att det

borde Pål alldeles inte göra. Ingen människa i

skärgården låste sin dörr, mindes han inte det? De kunde

gå misste om en liten svalkande bris — vem visste?

Och när han sedan långsamt avlägsnade sig, kunde

han förstå, att Pål funderade över hans ord. Ty det

var först när han hunnit ner på stora vägen som han

genom den lyhörda skogen förnam ett ljud likt en

dörr, som slås igen.

* *

*Då den unge läkaren nästa gång besökte Pål och

Olena fann han dem sysslande ute. Det kom något ljust i

deras ögon, då de sågo honom, de gjorde också en

skygg hälsning men yttrade naturligtvis icke ett ord.

Gästen satte sig på trappan och bad dem slå sig ned

bredvid. Icke vore det väl så bråttom, att de icke hunno

med att höra nyheter från gamla hembygden. Nej, de

kommo, ehuru dröjande, satte sig på kanten af

dörrstenen och lade händerna i skötet. Olenas ansikte bar

samma uttryck af sorgsen slöhet, men Pål hade fått

något yngre, skarpare i blicken, tyckte den unge

mannen. Och så började han tålmodigt samma

förfaringssätt som förra gången. Och med en liknande följd.

Pål kunde fås att uttala enstaviga ord. Det syntes

icke längre förvåna honom att så skedde. Men orden

skruvades fram liksom ur en maskin. Livet och viljan

voro borta. Olena endast teg.

Så där gick det en tid bortåt. Främlingen kom och

avlägsnade sig åter, och Pål och Olena vande sig vid

honom. Han kunde se, att han var välkommen.

Han kunde även se, att en liten förändring inträtt

i deras väsen. En dag varsnade han till och med

en kokande gryta på den tända elden. Och dock

misströstade han om att lyckas i sina bemödanden.

Han vågade icke hoppas att få dessa människor

verkligt levande.

För länge sedan hade den förklädnad, varuti han

svept sina avsikter, fallit bort. Den hade fallit av sig

själv och utan att det tycktes förvåna Pål och Olena.

Just detta var så förtvivlat, att intet förvånade dem,

intet rörde dem. Den unge mannen talade nu ofta

med dem om deras eget liv. Han sade, att de vorofullkomligt lika alla andra människor, men att de icke

passade i skogen, emedan de icke vuxit upp i dess

jordmån. Och därför borde de bryta upp och återvända

till sin hemtrakt, sade han.

När denna sak första gången vidrördes, märkte den

unge läkaren, att Pål lyssnade. Och för varje gång

han sedan nämnde härom, tändes ljuset i Påls ögon

klarare. Men så fort denne blickade på Olena, vilken

stirrade oberörd som förut, föll han åter ihop, under

det han mumlade obegripliga ord. Den unge mannen

försökte tyda detta mummel. Efter upprepade försök

lyckades han också leta ut, att Pål tänkte på deras

utkomst, vilket först gjorde honom riktigt glad.

— Allt vad de ägde, sade Pål, låg i stugan och

marken. — Nå, men sådant kunde ju säljas! Då

blickade de båda makarna på främlingen med en

hopplöshet, som ingen motsägelse övervinner. Och sedan

denne ånyo med tålamod sökt förstå vad meningen

var, blev deras misströstan honom klar:

Den marken lät icke sälja sig! Och ej heller ville

väl någon åt stugan på trollenas jord.

Ungefär så förstod mannen att Pål menade. Och

naturligtvis skrattade han däråt i början. Men efter

att hava hört sig för nere i byn, måste han giva

nybyggaren rätt. Det fanns nog ingen som önskade

den egendomen, om han så fått den för intet.

Åtminstone icke just nu. Medicinaren svor över folks

oresonlighet. Hade han blott icke varit så fattig, skulle

han köpt den själv.

Men nu såg det värkligen ut som om hela hans

stora plan till slut skulle stranda. Dessa stackarsmänniskor tycktes rent av vara dömda att tvina bort

på trollenas dumma mark.

* *

*

Säg, är det icke egendomligt att beskåda, hur en

mogen frukt faller från trädet? När det sker utan den

minsta lilla vindfläkt till hjälp. Om man också gåve

akt på företeelsen genom mikroskop, kunde man ju

icke upptäcka, hur det kommer till, att den lilla

stjälken just nu slites från grenen. Och ändock skola i

detta ögonblick många många små fibrer lossas!

Det är bara det, att stunden har kommit, och så

faller frukten stilla, rätt ned på jorden ...

En afton på eftersommaren stodo Pål och Olena

på stugans trappsten. Olena hade där inne rest sig

från stolen, öppnat dörren och gått ut, och Pål hade

följt efter. Himmelens stjärnor brunno och skälvde,

och hela rödjet glänste. Olenas ögon sågo rätt in

i skogen, och dock tyckte Pål, att det var som om

hon ingenting sett. Så varsnade han, hur hennes

tunna kinder fylldes av blod, och hur hennes blick

skimrade fuktigt.

— Jag tyckte jag såg havet, sade hon med ens

klart och stilla. Pål började snyfta. — Såg du havet,

viskade han och tog hårt om hennes hand. — Ja, det

gjorde jag, sade hon lyckligt. — Vill du gå dit ned

då? — Ja, det vill jag, sade Olena. Nu gå vi.

Det var dagen därefter i bräckningen som de med

var sitt knyte i handen likt rädda tjuvar smögo ur

stugan och genom skogen ut på vägen. Dörren

lämnade de på vid gavel efter sig. Och på bordet i

stugan låg ett öppet brev, där Pål bad den gode,unge mannen, som besökt dem, att taga vara på deras

ägodelar. Om det var så, att något blev sålt, kunde

han skriva. Annars finge det vara, som det var.

Olena ville nu gå ned till havet, och Pål följde henne.

Så länge de ännu hade skogen i ryggen, gingo de

fort, fort, som rädda att bliva återförda. De sågo

sig aldrig tillbaka. De visste, hur mörk skogen stod

där bakom.

Men när de hunnit ned mot sluttningen, där heden

breder sig milsvitt, togo de varandra i hand och

saktade sin gång, vandrande långsamt med sänkta

huvuden. Lika rädda voro de nu för att blicka på det vida,

lika rädda för att insuga den besynnerliga luften, som

kom dem att darra så, att deras sammanslutna händer

försattes i en sakta gungande rörelse.

Ju högre solen steg, desto klarare strålade ljuset åt

alla sidor. Men deras ögon, vanda vid dunklet i skogen,

vågade icke skåda omkring. Vinden tog i deras kläder

och svängde dessa fladdrande hit och dit. Det

sjungande vinet fyllde dem med skräck och fröjd. Gråt

steg upp ur deras bröst. Men likt hemlösa vandrare

höllo de sina huvuden ödmjukt böjda.

Då ljöd i deras öron med ens ett mäkta stort brus

och dån. Och när de skyggt blickade upp, sågo de

havet. De stodo på fjordbackens krön, och vid deras

fötter vaggade havet, gnistrande blått i sol. Över dem

skar en mås genom den ljusfyllda luften. Den styrde

rakt ut till hafs. Och liksom hade åsynen af den

fulla härligheten varit mer, än de kunde bära, fäste

de sina tårskymda ögon vid den vita fågeln, så att

deras blickar genom hans långsamma flykt sakta drogos

dit ut. Plötsligt ropade Pål — ty han måste ju ropa nuför att höras: Se, den stannar på måsklippan! Det

var första gången Pål höjde stämman över en

viskning. Men Olena log, medan tårarna störtade utför

hennes tunna ansikte.

Och under gråt och skratt, ägande intet utom

varandra i världen, gingo de hand i hand ned mot havet.ANTONIO.

ANTONIO, kittelflickaren, satt och frös i

februariskuggan på det lilla torget i Kirano "by uppe

under alpen och längtade av hela sin själ efter

solskenet. Ännu gassade det skönt över kvinnfolken,

som stodo i en lång buktande räcka och tvättade

kläder borta i stenbassängen. Allt vad han såg av

Sarcadalen var en snötopp ovan torgets vita hus, på

den kunde han följa solens gång, snart skulle hon

försvinna, den välsignade, nedför Roccakammen

bakom honom, men att handla vore en viktig och

våg-sam sak, och varje förhastande kunde bli ödesdigert.

Nog strömmade vattnet, som glittrade så frestande i

ljuset, men också skvallerpratet, som sprutade elakhet,

och Antonio visste, att förargade han kvinnfolken,

var han såld. Han hade kommit vandrande inifrån

trånga, mörka dalkjusor hit ut till ljusa slätten vid

Qardasjön, där varenda bonde ägde sin vingård och

kunde tänkas ha det bra, själv var han utfattig och

fick äta poletan utan olja, inte hade han behövt det,

om arbetet betalats. Men då folk gav honom 5 —

inte 10 ens, nej bara 5 centesimi, när han skulle ha

15, och 25, då han skulle ha 50, vad kunde han göra

åt det? Låta bli att laga deras grytor naturligtvis, men

vann han på så vis något? Alltsammans var mycket

sorgligt och mycket dystert, och skuggan var skuggahär som innanfjälls. Och nu bet ora’n till, var

middag svepte den genom dalen, snöbärgsvinden från

Bresciahållet, en trasig jacka eller ingen jacka alls kom

då på ett ut. Tvärt över torget drogs som ett hårt

streck, på ena sidan skuggan, blåsvartare och iskallare

än förut, på den andra ett gullflöde, som lyste likt

sommar i kvinnornas hårflätor, det stod inte längre

till att hålla sig undan, man var väl människa med

rättigheter. Antonio flyttade manhaftigt sitt fyrfat och

sina kittlar mitt i solen, och ett par sälla minuter

njöt han obeskrivligt. Det hopknorrade skinnet töjde

sig och mjuknade, och blodet sjöd i kroppen som

het olja. Men trevnaden blev kortvarig, det skedde

som han fruktat: röken från träkolen och salmiaken

han strödde i elden för lödkolvarna satte

fruntim-merna i näsan, och hamrandet hindrade dem att snattra

fritt. De blevo etter befängda, spottade och galnades,

grälade och gycklade och vände sig om och kastade hela

nävar av smutsigt vatten på hans don. En ilter jäntunge

till och med slog bakut och sökte få träskon att flyga

av foten och träffa honom i magen.

— Inte fryser fett fläsk och skinande olja, ropade

de, maka dig genast tillbaka, ditt gödda svin.

Antonio suckade och drog sig litet längre bort, så

att han vände bröstet åt skuggan men fick solen att

åtminstone steka en stund på ryggtavlan. Ånyo stack

han kolvarna i elden, pustande och flåsande af

ledsnad och bekymmer, inte minsta vedervärdigheten detta,

att när han gick, såg det ut som om han rullat fram,

sade folk, magen sköt ut som en tunna. Dessutom

hängde kinderna som påsar, ögonen lågo instoppade

som russin i vetebullar, och det pärlade gärna ur varpor. Ingen kunde tro annat än att Antonio spisade

makaroni och ost varenda dag, man fick liksom inte

för sig att han var en stackars familjeförsörjare med

åtta barn. Rådde han för att han bara tilltog i

välmåga, ju hårdare han svalt? Svetten berodde på

svaghet, sade fader Giovanni, så där lackade också han i

fastan, Beppo, smeden hemma, som hade den

oskattbara förmånen att se ut som en vinrankstake — när

han om sommaren stod naken framför ässjan kunde

man räkna alla revben fram och bak — honom ömkade

folk, livet var mycket grymt.

Då Antonio blivit färdig med förtenningen,

doppade han en yllelapp i vitt pulver och gned kärlen

blanka, ivrigt nu som om det gällt livet. Han höll

upp dem högt, tillräckligt länge för att det skulle

sjunga djupt ned i kvinnornas medvetande hur grant

kopparn glänste i solen, så vände han långsamt

insidan åt dem, och där glindrade tennet likt silver.

Ett ögonblick gladdes Antonios betryckta hjärta, ty

han älskade att se arbetet lyckat och vackert, sedan

flög tanken till det viktiga, som förestod, och då

kändes det som om varenda blodsdroppe stannat och

stått still, hjärnan dunkade i takt med hammarslagen,

vilka fastnat i öronen: vågar jag — begära 50 — eller

bara — 40 eller — kanske 60, 60, 60. Omöjligheten

att förutsäga hur nästa timme skulle te sig, ljus eller

mörk, kom skinnet att åter snörpas hop av kall

spänning. Framför allt dög inte att förefalla angelägen.

Om han bara kunde säga något roligt. Det väntade

folk, han hade skepnaden för sig, de trodde att han

var till bara för lustighet och glam. Men Antonio

hade aldrig i sitt lif kunnat finna ett trefligt ellerskämtsamt ord, allt flöt in i en ängslan, som

förvirrade. Han reste sig mödosamt, släckte elden och

körde ett finger i vart hål på kastrullskaften. Så rustad

vände han sin tunga lekamen långsamt mot den

fruktansvärda stenbassängen, bugade högtidligt och bredde

värdigt ut armarna med tillbehör:

— Högädla, sade han — dygdädla fruar.

Kvinnorna vaggade sina huvuden, beundrade och

gäckades. Men inte trodde han väl att det rann soldi

ur vattenledningen? Pengarna finge han se sig om

efter på krogen, inne hos Paolo, där höllo

karlarna till.

Antonios hjärta lättade, ty kvinnfolk voro sig

tämligen lika, hur öden och lotter skiftade, men männen

förmodades handla efter omständigheterna och råd

och lägenhet, vilka härvidlag borde ställa sig

gynnsamma.

Fortfarande med sina grytor hängande från krokarna

av härdade fingerknogar stultade han flåsande uppåt

den steniga backgatan till vinstugan. Redan ett stycke

ifrån hördes tal och slag af knytnävar mot bord, och

när Antonio sköt upp den halvöppna dörren, stod

pipröken ut tät, och bakom lyste vita tänder, och

händer foro kring upprört. Bönderna sutto på bord

och bänkar och på spiselhärden som i en bred,

bekväm soffa och voro tydligen inne i ett ämne, varom

de hjärtligt enades. Då Antonio avlassat sitt gods på

ett ledigt bord och ordnat det i en blänkande ring,

kom värdinnan, som var ägarinna till största kastrullen,

fram och snappade sin skatt, nickade uppmuntrande

och gjorde rum för den på hyllan ovan spiseln. Därpå

skänkte hon i en kvart vin. Antonio följde ängsligthennes rörelser, han förstod att ingenting annat fanns

att göra än vänta.

Han suckade, satte sig i en vrå och knäppte

händerna på magen. Af hjärtats djup hoppades han på

verkan av den blänkande synen, som inte borde

förfela att slå an hemliga strängar. Hade man präktiga

kopparpannor, så hade man väl också ett präktigt kök,

med väldig spisel, som de brukade här nere, och som

det alltid brann i, och någon som höll allting nätt

och snyggt, en präktig hustru, kanske vackra barn,

ack ja, som fingo äta sig mätta och värmas vid brasan,

ack ja. Även småbönderna i Sarca voro burgna mot

folket inåt, allting dyrare också, det vore därför att

hoppas, att soldo’n inte hade lika högt värde, åh

inte på långt när, ack nej. I alla fall bekymmersamt

att ingen låtsade om varken honom eller sina egna

tillhörigheter — vad kunde han göra? Pratet gick

hela tiden löst på usla förtjänster och nedtryckta

druvpriser — Antonio började tycka att kopparglansen

mattades i den grå rökluften, ja rent av dog bort.

Det svartnade för hans ögon, han slog i glaset och

drack ur hela karaffinen på en gång.

Det hände sällan, att Antonio fick smaka vin, fast

detta var sämre än deras vin hemma, kanske sån’t man

bjöd fattigt folk på förstås, det var i sin ordning.

Men här inne kändes gott, något likt om natten,

när man vaknade och rummet stod iskallt men täcket

värmde kroppen och man låg där, över på säkra sidan

liksom, och kände dagens sorger och suckan flyta in

i det stora kalla, som för närvarande inte kunde nå

en. Litet lök och bröd var allt vad Antonio i morse

förtärt, och det erbjöd svårigheter att reda upp avvilken anledning hoppet småninom infann sig, och

varför olyckan tycktes honom lik en främmande fågel,

som en stund oroligt flaxat och smällt med vingarna

mot väggar och tak men till sist hittat gluggen och

flugit sin kos. Dunlätta moln ville lägga sig ljummande

över världen, han stred emot dem, men intet på

allvar, de voro mest behagliga. Och ur dimman hörde

han en hop ord, som fingo en sällsamt klar och

förlösande klang:

— Storbönderna, uppköparna — klingade det, —

kan man tänka sig större nedrighet, här stiger

arbetspriserna runt omkring i landet, och varan går upp i hela

Lombardiet, och håller man sig så vid ett sunt och

måttligt pris, trycker de kanaljerna ändå ned det, hälften

får man, hälften, de vet förstås att man inte kan ge

sig utom gränsen, för vinodlare växer som svamp

överallt, och tullen, den tullen —.

Nu hade Antonio funnit det: silverklockan i

tornet var det, den lilla, som hängde bland de andra,

vardagsklockorna, tunga och kärva, helt vanliga, och

som fader Giovanni någon stor helgdag ringde med,

dallrande och ljuvligt, tills ögonen på en föllo igen

och man såg för sig obekanta berg och dalar av ett

sådant ljus, att det kanske var paradiset, vem visste?

Ingen hade sett paradiset, och vår Härre är nådig

och syndares vän.

— Vad ha de för grundsatser ? ringde klockan. Ha

de några alls? En stackars sate trampas ned för att

han skall bli liggande vackert still, där han legat i

århundraden.

Inte var det bara klangen, nej, vartenda ord

blixtrade som kastrullerna gjort i röda solen av fröjdefullmening. Antonio var minsann inte den åsna, man

trodde, hej — Nu föll värdinnans stämma in, Antonio

mindes som i en dröm att den förut låtit skrällande

gäll, nu liknade den en välstämd flöjt.

— Di tänker inte på, att vår Herre kan träffa dem,

han, när han vill, men en vacker dag ska ni bönder

sluta er ihop om en sådan där nymodig press, en

press är väl inte hela världen? för den käre Guden

menar, att varenda människa ska leva som en

människa, märk det.

Antonio satt och vaggade med kinder och mustascher

hängande fuktiga som av flott, de små ljusblå ögonen

välvde simmiga och sälla. Han hörde sig skratta

invärtes vilt och fritt, han var förenad med dem alla

här inne i ett kärt och broderligt band, de voro hans

goda vänner, hans trogna grannar, han önskade att

han kunnat skratta högt men hade glömt, hur det gick

till — Hör hur det sorlade av innerligt samförstånd:

— Ja Han som sitter där uppe kan hjälpa de små

och stjälpa de stora, som jäklas.

Antonio reste sig. Han förekom sig själv gjord av

bara luft, något märkvärdigt skulle ske nu, han var

så viss därom, att rösten slog klick av pur övertygelse.

— Mina herrar, vänner, ädla män och fruar —

han famlade och drog i sina trasor som för att visa

fram dem — jag tackar eder, jag tackar eder, det är

Antonio från Toblino, som talar, se om ärmar på

rocken kan man knappt tala, han är allt för billig och

använder bara äkta tenn, varför jag nu ädla vänner i

min sällhet anhåller om en ringa pänning.

Och darrande av glädje bredde Antonio ut armarna

och vaggade fram och lyfte som förut var kittel påfingret och bar den runt i salen. Hans minne för

kunders namn var kungligt, han skulle kunnat räkna

upp dem i sömnen, och var man fick svara för sitt.

Bönderna skrattade åt den beskänkta tosingen, de

kastade upp alla tio fingrarna i vädret och ropade, att

det vore kvinnfolkens sak och i varje fall måste

anstå, det gick inte så kvickt att få mynt, och den

som var så välmående kunde nog leva en bra stund

på hullet.

Med en besynnerligt omständlig varsamhet lade

Antonio ned var panna bredvid dess ägare. Han

försökte att dra munnen till något, som kunde gälla för

leende. Om han bara kunnat roa dem litet, Jesus

Maria att ingenting, ingenting fanns i huvudet. Det

kändes tomt som en ärtbalja. Han blev stående med

handen framsträckt, i värkligheten stirrande slött. Några

centesimi föllo i den. Antonios lediga fingrar lade

slantarna snabbt i sär — det var 30, och han skulle

ha 50. Bonden stoppade avgörande händerna i

byxfickan. Den ena efter den andra kom nu och lade

mynt på bordet, och Antonios fingrar bredde fort ut

dessa — mycket för litet, alltjämt mycket för litet.

Han stönade i nöd. I hans bultande hjärna

dansade som yrflingor ljuvliga ord, som fått honom att

hoppas, på något sätt tyckte han att de förvandlades

till bösskulor, som han jagade genom samtligas

skallar, men utan att läpparna kunde forma minsta grand,

farligt, mördande eller bara rättvist. Han endast stod

där mitt på golvet, nu med båda händerna räckta mot

dem — som mot ödet, mot livet, mot solen —

och pustade: — Jag är arm och fattig — gräs och

polenta.Bönderna bullrade med bord och bänkar, stimmade

omkring honom, klappade honom godlynt på magen,

väsnades och gnydde:

— Du min gubbe: gräs och polenta? grisstek och

feta höns menar du — för resten om du inte är nöjd

så finns det gudi nog av kittelflickare i dalen.

Det lyste till rött för Antonios blick, han såg sig

flyga Sarcabonden om halsen och märka honom med

sin kniv. Han slöt ögonen och begick dådet i

tankarna, varvid han genomilades av en sällsam njutning.

Därpå tog han upp en trasa och knöt sorgfälligt in

mynten. När han försäkrat sig om dem, höjde han

den knutna näven och gav sig till att guppa upp och

ned och rista den som en galning. Så föll han ihop,

blev tungsint, nästan nykter, och gick ut.

Torget låg helt i skugga. Bortifrån sjön nalkades

dimman — ditåt skulle han ju. Över huvud föreföll

sol att vara ett så konstigt och avlägset begrepp, att

det inte vidare kunde tas med i räkningen. Där

Antonio med sitt fyrfat vaggade töcknet i möte, kunde

han allt mindre föreställa sig, hur det kändes att sitta

upplenad och varm och hoppfull, någorlunda så där,

i solen. Men det fanns något annat, vitt och svävande,

alldeles för svårt för förståndet, bäst man sökte fånga

det flöt alltsammans bort som rök under himlen. Det

var om alla orden, som talades, och som man tyckte

betydde något, men så betydde de ingenting alls, de

voro bara till, när man satt i varma stugan och var

glad och vinet rann, de voro som silverklockan och

paradiset och solen.

Med ens stannade Antonio förfärad — värdinnan!

Hon hade varit försvunnen, henne hade han glömt,yr och förvirrad av ledsnad och det oväntade — det

oväntade, som bort vara väntat — ja. Allra största

kitteln — och inte en cent! Han finge väl vända om,

större bit än så hade han gått för 50 c. — säg 30.

Men han rörde sig ej. Dimman, som glidit längs

jorden, hade svällt ut över hela dalens bredd,

bortskurit vingårdarna och husen, höjt sig och fallit över

olivskogen, stigit till cypresserna och de gamla

klippborgarna och slukat själva Alptoppen. Antonio

stirrade på det blinda glupande, som närmade sig från

alla sidor, han tyckte att det liksom sög honom till

sig ... Han som intet haver, han — honom skall

ock ... åhja, just detsamma om han inte kom ihåg

orden, fader Giovanni upprepade dem i söndags, fader

Giovannis ord stodo sig i alla fall längst, meningen

var att det lönade sig inte, ingenting. Och Antonio

gick in i den isande dimman, längre och längre in,

tills den tätnande slog igen om honom.

Troll mark.

4MOT DEN VITA SNÖN.

HELA landet ligger vitt och slätt, ty pälsen av snö

täcker över vad som är knaggligt och knotigt

och hårt. Mjukast och jämnast är det här i skogen,

vita pösande bäddar ha lägrat sig under granarna,

packat sig högre och högre, uppöver alla dignande

grenar, ända ut på den yttersta lilla sviktande kvisten

tills hela skogen står full av jättestoder av vita moln

med armar, vilka välsignande sänka sig över jorden,

döljande alla gröna taggar. Och allra vitast, allra

mjukast, allra stillast är det djupt inne, där tjärnet

vilar bundet och fruset, så stilla att icke ett vingpar

slår, icke ett barr skälver, icke en fågel utstöter en

lockton. Och på dörrtröskeln till sin stuga, som för

fem år sedan timrades i rödjet kring det blanka

skogsvattnet, sitter skomakaren Gustav Hök med

händerna i skötet och stirrar ut.

Långa stunder i dag har han suttit så, lika lugn

och oberörd han som naturen, och stillsamt och

drömmande häfta hans ögon vid en och samma fläck, som

han förmår fasthålla, just emedan den icke är något

bestämt i sig själv utan blott en del av ett vitt

oändligt något. Van är han att vara ensam, van att sitta

stilla, timme efter timme, icke är han heller

bortskämd med stuguvärme. Här är gott, mildare än detvar i den råkalla fängelsecellen, och vackert är det

att se på allt detta, mycket vackert. Vill han, så kan

han ju när han behagar stiga upp och sträcka på sin

kropp, lyfta armarna, svänga dem villt, rusig av

modet och lusten att leva, och så löpa i full obändig

frihet den igenyrda stigen bortåt. Det är

medvetandet härom, som kommer honom att ibland kasta

huvudet tillbaka under skarpa undrande blickar, liksom

hade han plötsligt vaknat, tills aningen av ett löje

arbetar sig fram i hans tungsinta anlete. Och just

för att friheten sjunger inom honom lik en glad

fågel, sitter han kvar tryggt, sitter och tänker, utan plåga

nu, obestämt och lätt som en, den där blivit

fullständigt befriad från en så stor börda, att han icke har

den ringaste känning av allt det lilla, som återstår att

bära.

Och visst och sant är, att han haft det gott och

lättvulet, sedan han för ett par månader sedan slapp

ut ur straffanstalten och kom hem en kväll — sent

— för att undvika att möta någon, till Malins

överraskning, emedan hon icke väntat honom förr än

dagen därpå. Föda är det väl ej så gott om, men han

är icke kinkig, ovanpå fångkosten smakar alltsammans

bra och gärna knappar han in på det ännu litet.

Blott ingen begär, att han skall göra, vad han

aldrig ämnar göra!

Vid detta hugskott, som likt en rovfågel skjuter ned

mitt i det näste av fredliga, färglösa tankar, där han

hela dagen byggt och bott, börja mannens blickar att

irra omkring. Det glimtar till i dem av trotsig oro.

Nej — icke fråga om att han gör det. Må det

bliva hur som helst, man får se tiden an. Har hanicke lidit tillräcklig smälek? Skulle han nu också

underkasta sig att möta de hemmavarandes försmädliga

miner — kanske till och med rädda, vem vet?

Gustav Hök, som i hetsigt mod slog till marken sin

egen gesäll, så att dennes huvud träffade en sten,

å, den karlen kan ingen vara säker för, änskönt om

slaget nu icke, sannerligen för Gud och värkligen

icke, var ämnat att bliva ett dråpslag. Håhå, Gud

allsmäktig hjälp, nej bättre att svälta. Vem talar om

svält? Han tål mycket han, och vad Malin angår,

förtjänar hon ju — nåja, icke så värst mycket, men

i alla fall.

Åter börja ögonen sin oroliga vandring över

tjär-nets döda yta. Hök får en besynnerlig förnimmelse

av, att allt icke är så stilla som förut, han tycker sig

höra ljud — eller att något rör sig omkring honom,

ehuru han icke ser, vad det kunde vara. Bestämt

smyga skuggor fram över det vita.

Är det någon som tvingar honom till det, han icke

vill? Är det någon, som begär, att han skall gå ned

i byn och tigga om arbete? Nej, han skyller ju ingen

för det. Hon, Malin, är ett duktigt kvinnfolk, aldrig

ett ord har hon sagt. Konstigt bara hur gul hon

blivit, gul som halm och svart under ögonen, det har

väl kommit av längtan. Ja, Gud sig misskunde, så

vacker och ung och glad, som hon var, när de

flyttade in hit i stugan. Det visste han ju, att den andre

även funnit ut, annars hade han, Hök, väl aldrig —

nej, icke tänka på det mera, icke nu, då blir det åter

för tungt att leva. Och leva är just vad han har en

så obetvingelig lust till.Han reser sig hastigt och ser mot den blinda

himmelen, ty sannerligen ha icke grantopparna börjat sakta

vagga och en och annan stor våt flinga falla. De

komma tätare och tätare dessa flingor, genom skogen

susar det doft, och för första gången i dag undrar

Hök, varför hans hustru dröjer så länge. Nu borde

hon kunna vara här. Tidigt på morgonen drog hon

åstad med sin kälke proppfull av kvastar och

mattruskor, dem hon skulle avyttra i grannstaden, och

ehuru det visserligen är mer än en dryg mil dit in

och tid går åt att skrapa ihop de små slantarna, så

faller skymningen dock snart mellan träden. Hök

tänker på slättbygden, hur fort vinden ökar sig där

nere och blir underlig och ombytt till mods.

Långsamt, utan någon egentlig plan, börjar han

vada fram genom skogen. Han sätter sina stövlar i

de djupa spår, dem Malins fötter redan bildat. Det

kan ju vara tungsamt för henne att draga kälken uppåt,

och till brynet kan han alltid gå, säkert möter han

henne innan dess.

Alltsom skogen glesnar, brusar det starkare och

granarna välta ned hela fång av snö över hans

huvud. Han påskyndar sina steg, men när han nått

skogskanten och skådar över fältet och vägen, vid

vilkens slut byn skymtar, synes icke en levande varelse

till. Blott snön yr och blåsten viner över öde åkrar.

Ett ögonblick står Gustav Hök obeslutsam, därpå drar

han mössan ned över pannan och stiger dröjande ut

på landsvägen. Han kan ju vänta på henne ett stycke

hitom byns sista hus... Satan till vind, den biter in

på bara kroppen, aldrig kan väl Malin frysa? Det

har han icke tänkt på förr, hon har aldrig klagatöver, att hon frös. Men där han nu vankar fram med

händerna djupt nedstuckna i byxfickorna, ser han henne

livslevande för sig, just som hon försvann i allt det

vita och nog var hon väl för tunnt klädd för en färd

som denna.

Hur länge han stått bakom ladan till byns yttersta

gård och spejat ut, stampande för att kvarhålla

kroppsvärmen, vet han icke, men han tycker att det mer

än någonting annat liknar första dagen i cellen, så

långsamt går tiden. Och ju längre han betraktar

dessa omgivande gårdar och hus, där varje vinkel och

vrå är honom bekant, däss stoltare och kallare min sätta

de på sig, ackurat som ville de säga: gå din väg,

utböling, vad har du egentligen här att göra! En gång,

då en arbetssläda ryker förbi, hejdar han skjutsen och

frågar den för honom obekante körkarlen, om denne

icke sett en kvinna, dragande en kälke, en liten kvinna,

icke värst stor i kroppen, och som såg ut att hava

kommit långväga ifrån? Och då mannen skakar sitt

huvud och ljudet av bjällran snabbt åter dör bort, blir

luften för Hök med ens till ett stort, tomt djup, där

han på något sätt vill sjunka ned. Han stiger fram

bakom knuten och börjar mekaniskt röra benen

bygatan framåt, nästan utan att känna eller frukta

någonting. Av gammal vana håller han huvudet sänkt, och

ögonen, skuggade av den ludna mössan, löpa vilsna

åt alla sidor. Överallt är öde och tomt, knappt en

racka skäller. Först då Hök passerar den upplysta

handelsboden, ser han folk röra sig där inne —

kanske är det sådana, som överraskats av yrvädret och

gärna dröja kvar i värmen och lugnet, icke göra sig

brått med att åter gå ut i den stygga kvällen.Han, Hök, var också gärna sedd där en gång, kunde

väl säga, att han i handelsmannen ägde både en vän

och en god kund, den mannen var det väl Malin

egentligen haft att hålla sig till i sin nöd. — Nej,

över den tröskeln stiger Gustav Hök aldrig mer i

detta livet.

Men om det nu vore just där, som Malin befunne

sig?

Tanken slår honom så plötsligt, att han

tvärstan-nar — hur skall han kunna fortsätta vägen till

staden utan att få visshet härutinnan?

Rådvill drar han sig i skygd för fönstret — står

minut efter minut och stirrar hjälplöst på de röda,

muntra, små rutorna. Hon måste väl komma snart,

varför i Jesu namn dröjer hon? Han skall slå henne,

slå henne, då hon äntligen kommer ....

En best den östan att sätta hårdare och hårdare

åt, snöfanorna rent av piskas mot husets väggar. Hök

börjar till sist skälva som av frossa, och en varm våg

arbetar sig upp ur bröstet, längre och längre upp.

Så gott som det var i dag, han hade riktigt trott, att

vår Härre ville unna honom livet tillbaka, och som

vinden har allt vänt sig. Här står han usel och

övergiven som en rädd tjuv. Ja ett ögonblick tyckes

honom hans egna kläder bokstavligen likna en vandrande

uslings slitna och urblekta dräkt. Och på vägen drar

och stretar Malins tunna gestalt ensam. Han ser det,

han ser det, varför släpper honom då aldrig den

synen? Om han nu bara försummar tiden, om hon

icke skulle finnas där inne.

Med en smäll öppnas dörren till boden, och i det

utströmmande ljuset ser Hök sin egen svåger, han Lag-åsbonden, som varit hårdast av alla i sin dom över

dråparen, och följd av själva fjärdingsmannen, komma

ut på den höga trappan. Instinktlikt ryggar han

tillbaka, men då männen avlägsna sig är det, som

fattade någon i hans strupe, han vill kvävas, och en

sekund därefter hör han sig själv säga med sin vanliga

tunga stämma: Är det bekant om Malin är i byn?

De båda männen, som genast häjdat sig, gapa,

vimmelkantiga av den ilskna blåsten, och i sin djupa

förvåning får Lagåsbonden icke fatt i något bättre svar

än rätt och slätt:

— Nej det är hon inte.

Gustav Hök väntar heller icke för att få höra mer.

Han har ingen rätt förnimmelse av detta

fruktansvärda möte, han endast tar ut stegen, så att de bliva

långa som två andras, och slutligen börjar han springa.

Han pölsar uti och skjuter bort snön, han brottas

med landsvägens drivor som med en ond människa,

och under den svettiga pannan glimma ögonen spända,

med något tröstlöst på bottnen. Han läppar röra sig

som i förvirring, och om något ljud når över dem,

så dör klangen bort i allt pipet och vinet.

Så tunner och liten, så tunner och liten . . . och

ingenting hade hon väl heller fått till livs att räkna

på. Skall han till att bliva galen nu, han som kunde

tåla sig i allt det mörka, därför att en fanns, som satt

hemma och väntade.

Då stöter han plötsligt emot något hårt och ser ett

föremål mot den vita snön. Det är Malin — Malin,

som hukat sig ned på kälken och icke rör en lem.

— Är du frusen Malin, så var snäller och svara,"

hör du mig?Han ropar i hennes öra, där han griper henne

som ett bylte i sina händer och rister henne hårt.

Kvinnan öppnar trögt ögonen och säger svagt,

likgiltigt som i en dröm: Är det du Gustav — jag

är bara trötter, jag kom till att bli sittande, rätt vad

det var.

Gustav Hök svarar icke ett enda ord, fast det i

hans inre yr och dansar vilt som här ute på slätten.

Och han är så märkvärdigt ostadig på handen, då

han knyter fastare om henne schalen och åter sätter

henne ned på kälken. Därpå sliter han av sig jackan

och hänger den om hennes axlar. — Nu får du hålla

dig fast, säger han högt och tycker att det låter

underligt — du får inte släppa tag, förstår du.

Kvinnan kryper lydigt samman och fattar om

kälk-stolparna, och spännande alla muskler börjar Gustav

Hök draga sin hustru hemåt genom snön.

Det är ett tungt arbete för honom, som så länge

varit van att sitta stilla. Allt inuti kroppen liksom

kastas härs och tvärs, upp och ned, tills styrkan

slutligen slites fram, hel och obruten, käck och jämn.

Och bland allt, som tumlar omkring i hans bröst,

får också småningom något öfvertaget, något

märkvärdigt färdigt och fast. Det förefaller honom som

bures olyckan bort på blåstens armar för att aldrig

mer komma igen.

Slutligen hinner han då fram till byn och stannar

flämtande framför handelsboden.

Hur skall han kunna återvända med Malin till den

tomma, kalla stugan? Osäkert är väl ock, om hon

härdar ut så länge.— Du får kanske in hit och skaffa dig något starkt,

säger han tveksamt och lutar sig över henne.

Malin försöker resa sig och mumlar, att dit in måste

hon, ty de ha ingenting att äta där hemma.

— Försök att stödja på benen, säger han skyggt

och hjälper henne upp. Men då hon tagit några steg,

sjunker hon tillbaka på kälken och svarar med gråten

i halsen: Jag litar mig inte till det.

Åter piskar det invändigt i Hök som med vassa

spön. Men han sätter tyst på sig jackan och leder

därpå Malin stödjande uppför bodtrappan, ett steg i

sänder. Då han öppnar dörren, ljuder klockans

ping-lande ända in i hans hjärta, hårt som en gevaldigers

kommandoord, och ljuset, värmen och pratet, som slå

honom i möte, lägga ett töcken för hans ögon.

Mycket omständligt sätter han sin hustru ned på en

fjär-ding, han känner det, som om han utförde allt i

sömnen, och då han slutligen går fram till

handelsmannen, som i hast fått brått med att inlägga varor, äger

han knappast medvetande av sina egna rörelser.

Det har också blivit tyst här inne som i en kyrka,

när lysningarna förkunnas, och vid disken, där våta

vadmalsrockar nyss trängdes i en lång rad, uppstår

plötsligt ett stort tomrum för den nye kunden. Ingen

präst kan mer uppmärksammas än Gustav Hök, när

han med sina ögon naglade vid brädet begär att få

låna ett glas brännvin med tilltugg för sin sjuka

hustru. Och det är först, när han riktigt slutat, som en

suck av lättnad far genom rummet, där folk åter börja

röra sig och dämpat talas vid.

Handelsmannen har med påfallande beredvillighet

gått Höks önskan till mötes. Han anstränger sig tyd-ligen för att vara så obesvärad som möjligt i

betraktande av omständigheterna. Ty en mer förbluffande

uppenbarelse än skomakar Hök, som alltsedan

hemkomsten hållit sig fullständigt osynlig, kan icke gärna

tänkas.

Detsamma står nog-att läsa i alla de blickar, som

omgiva Hök, där han nu ensam vid den utrymda

disken väntar på några fattiga matvaror, han begärt.

Men det besynnerliga inträffar, att han knappt

märker detta. Alltsedan det första förskräckliga väl gått

över, känner han mer och mer ett sällsamt

välbefinnande få makt med sig. Den varma luften, mättad

av kända dofter och åsynen av alla bekanta ansikten

värka på honom likt friska regnskurar på en törstande

planta, det smyger över honom en mjuk längtan efter

sådant som är ljust och lättvulet, efter goda ord och

goda blickar, allt som är ljuvligt för hjärtat. Den

längtan riktigt tigger honom om något. Som i

drömmen hör han, hur kvinnorna, där de samlats borta

kring Malin, tala avbrutna ord av medlidande. —

Stackars kräk, stackars dig, Malin — jo du har fått

känna på, du, det är stor synd om dig stackare, säga

de. Och Hök erfar ingen harm, intet trots, ehuru

detta ju egentligen är en anklagelse mot honom.

Tvärtom vill den varma vågen i bröstet rent av välla

över. Och liksom nyss när han i snön fann Malin

levande och oskadd, vidgas hans hjärta och blir

mycket stort, så stort, att det rymmer dem alla här inne,

antingen de vilja vara av med honom eller icke. Han

har den önskan, att allt skall bliva som förr. Ty en

stor olycka och en stor lycka har han smakat i dag,

och då faller det sig tungt att åter tvingas ut i köldoch ensamhet. Han ville så gärna få stanna här inne,

han, bland alla hederliga människor, som han aldrig

velat något ont, och som aldrig förr velat honom

något ont. Han vill det så starkt, att han tycker alla

människor böra förstå, hur det hänger samman. Men

kanske har han värkligen gjort hela byn ont genom

vad som skett — och då är det väl ingen annan än

han själv, som —

Plötsligt vänder han sig om och ser skarpt på

Malin, där hon sitter späd och böjd och håller någon i

hand. Spriten har färgat hennes kinder och det har

kommit något ljust över hennes ansikte, något som

liknar ett leende, ehuru för svagt att kunna få namn

därav. Så knäpper hon upp sitt klädningsliv och

letar fram en hopknuten duk, vilken hon ber en kvinna

räcka Hök.

Denne förstår, att det är pänningarna, hon

förtjänat i staden. — Var så god, säger i detsamma

handelsmannen och skjuter till honom det lilla

paketet med de begärda varorna.

Som Gustav Höks huvudbonad är långt neddragen

och hans huvud böjt, kan ingen se, att han blivit röd

som blod. Och hur han fumlar och fumlar med sin

darrande hand, får han aldrig upp dessa knutar, vilka

dölja priset för hennes svåra möda, hon Malin,

stackare. Men med ens slänger han bort duken, rätar

beslutsamt på sig, tar av mössan och säger högt och

säkert, som om han läste ett stycke ur katekesen:

— Är det så, att någon behöver arbete gjort, så vill

jag bara omtala att jag är mycket tacksammer, ifall

jag får mina kunder tillbaka, och så vill jag anhålla

hos handelsman att få krediten öppnad.När han talat ut, kommer nog den gamla rädslan

över honom, ty han tycker, att orden studsat tillbaka

utan annan värkan än att utskämma honom ännu

mer. Fumlig och oviss står han där tummande

mössskärmen och ser under lugg på kvinnorna, vilka

betänksamt titta ned framför sig, och på männen, som

utbyta tveksamma blickar. Men hur han ser,

förefaller det honom, som om alla dessa ögon och alla

dessa ansikten bleve mer och mer godsinta. Och

utan att efteråt förstå, var han fick sin djärvhet ifrån,

går han stilla fram och räcker alla sin hand, den ene

efter den andra. Och män och kvinnor fatta den

långsamt, men skaka den stadigt och för var och en,

som icke nekar honom sin grova näve, känner Hök

det, som fölle en småbörda från hans själ, och han

kan icke begripa, hur han förut kunnat känna sig fri

och glad.

Malin har rest sig, mest lika röd i ansiktet hon

som Hök själv, och en blick ger hon honom, som

han gömmer länge. Den är som en lärkdrill. — Ja,

adjö nu alla och tack, nickar hon, som om ingen

trötthet funnits till.

Men handelsmannen, vilken hittills stått utanför detta,

lutar sig över disken och håller självmant ut sin röda,

varma hand.

— Qod kväll, Gustav Hök. I kan titta ned i

morgon, om vädret är passeligt.

Skulle någon trott, att kälken kunde skutta i väg på

detta sätt uppför skogsstigen! Han hoppar som en

tosing genom drivorna. Det är Malins skull, hon

borde sitta på, men det är ingen ordning med Malin

i kväll. Hon skyller på brännvinet, det har gjort hennegalen i huvudet, säger hon — tro om hon icke

orkade löpa till staden och hem igen?

Då kan Gustav Hök icke längre hålla fågeln inom

sig i styr. Vinden har saktat och över grantopparna

stiger den gula månen, och plötsligt börjar Hök sjunga.

Först helt varligt, ty det är länge sedan sist, och han

har glömt att hålla tonen. Men ju högre upp det

bär, däss fastare ekar det genom den vita skogen.

%FONTANA Dl TREVI.

DE voro allesamman för fattiga att ha råd att taga

livet på fullt allvar. Och i afton hade de slagit

sig ihop om en droska, hängt sig fast ända ut på

fotstegen och så stojande manstarka, stående upprätta

som packade sillar i en notvarp rent av imponerat sig

till en plats i trängseln mellan alla vagnar ovanför

Colosseum i den svarta kvällen under stora darrande

stjärnor. I all sin storhets ensamhet stod där nere

forntidskolossen och bligade mulet med sina hundra

tomma logeöppningar likt halvslutna ögon, där

aftondagern, som silade in, blev den vita strimman.

Sluttningen dit ned var ett enda hav av betsel vid betsel

och cigarreld vid cigarreld, blänkande genom dunklet,

mättat av konstgjorda vällukter och sorlet av de

mång-tusendens otåliga väntan. Och på en gång flammade

jätteruinen upp, ur varenda glugg slog som en röd

eldtunga och från innandömet fräste ymnigt raketer mot

det mörka fästet. Hela Colosseum brann. Gripen

af skådespelets nästan ohyggliga förtrollning reste sig

mängden i vagnarna och ropade i yrsel: se Rom

brinner, se Rom brinner. Den bengaliska lustelden

gick över från rött i blått, i purpur, i gult, i violett,

näjden föreföll som sedd genom färgat glas. Innanför

vidundrets långsmala ögon tyckte man sig skönja

människor, som onda andar matande jättebålet, springaomkring på arenan, och alltjämt berusade sig det

nöjeslystna Rom av den praktfulla synen. Man

tröttnade aldrig att som överraskning mottaga varje nytt

nummer. Men på skandinaverna värkade det

konstlades retelse till slut otillfredsställande. Deras

pojkaktiga uppsluppenhet domnade av, de blickade från

leken och spanade i natten efter fäste för djupare

drömmar, äktare glädje, efter Rom i däss stolta

stillhet, däss eviga sömn, som endast hörde natten till

under de blå stjärnorna. Skymtade de ej Capitoliums

tinnar, Titus segerport, Venustemplets apsis? Den

skarpa glansen i deras ljusa ögon angav att

konstnären i dem kommit i värksamhet, att de vägde

tankar på guldvåg och fångade och förkastade förlösande

ord och bilder.

— Vänd, befallde en ung röst tvärt.

Och så hade de farit tillbaka i långsam skritt genom

gamla, smala gator. Månen hade vandrat upp över

Trajanus’ torg, det var så tyst, som om all världen

gått till ro. Trots fattigdom och omöjligheter av hundra

slag hade de likväl alla nått Rom, sin längtans mål.

Här åkte de fram — det var ett under. Själva

fukten från den heliga fornjorden, Roms egendomliga

kvällsluft, insöpo de med bävande andakt. Slutligen

hade de stannat på platsen framför Fontana di Trevi

vid en osteria, känd för sitt ypperliga vita vin.

Och nu flockade de sig kring bassängens rand

under gamle Neptun. Naturligtvis skulle de som alla

andra ge ödesguden sin gärd. De skulle kasta sin

gåva över axeln ned i vattnet, detta osvikliga medel,

av tusen prövat. Ett mynt offrat i Trevis grunda

djup, och var du sedan i världen vankar, har du löstdin returbiljett till den eviga staden — men på ett

villkor. Du måste finna den rätta punkten. Bara från

ett ställe i den ofantliga vattenskålen suger en

underjordisk kanal till sig det ikastade och leder detta ned

i en offerhungrig jord.

En efter annan av det glada sällskapet slängde sina

centesimi på måfå och skrattade när de hörde dem

träffa bottnen — i morgon i gryningen skulle förstås

gatpojkarna infinna sig till stort fiskafänge. Vem visste

ej att hafsguden där uppe aldrig förmådde behålla sin

skatt. Det var blott Åke Månsson, bildhuggaren, den

yngste i laget, som inte kunde förmå sig att singla

så där vårdslöst om en dyrbar insats.

För honom var egentligen aldrig någonting smått.

Han hade inte råd att förlora minsta livsmöjlighet.

Nu gick han med blicken spänd som när ögat riktar

in pilen mot målet, runt bassängen och spejade ivrigt

ned i det mörka våta efter hemligheten.

Under tiden hade en elegant kalesch svängt om

hörnet. Kusken höll inne hästarna, och en härre

hoppade av och hjälpte med yrkesmässig artighet, som

lät ana till en första klassens guide, varsamt ur

vagnen en ung man, som knappt kunde hålla sig

upprätt. Guiden lade hans arm stödjande under sin, steg

för steg drogo de sig fram till fontänen och gjorde

halt rakt bakom den unge svensken.

Det hade fallit en märklig ödslighet öfver den lilla

skumma platsen. En storstads sällsynta ljudlöshet,

djupare än öknens, en stillhet där tillvaron ger intryck

af skenliv, där omgivningen förefaller som rörde den

sig på ett plan, som icke längre är värklighetens. Åke

Månsson vaknade upp — Ja, lyckokastet finge ske nu.

T roll mar k. 5Han gjorde beslutsamt helt om — men ryggade mot

bassängens värn.

Vad han såg framför sig var döden.

Ur halvmörkret lyste ett par onaturligt stela ögon

av en blind glans. Han urskilde ett ansikte grönt

likt dödkött, huden såg ut som om livssaften vore

bortrunnen. Läpparna voro hoptorkade till två streck

och läto tandraderna grina fram som på ett

kranium. Gestalten var en torr benstomme, kring vilken

kläderna slogo och slafsade som på en påklädd

spök-docka.

Åke Månsson grep ovillkorligen ett fastare tag om

räcket.

Den friska av de två främlingarna vidrörde hans

arm och sade i låg ton:

— Skulle härrn vilja lämna oss rum?

Åke dröjde. Som trollbunden stirrade han på

dödsmasken. Så vek han mekaniskt åt sidan. Han såg

mannen, som talat, sticka något i den sjukes hand,

snurra honom om som en ömtålig docka och leda

upp hans högra arm över axeln. Ett plaskande ljud.

Åke förstod allt.

Döden sökte roffa åt sig livet — vilket vämjeligt

narrspel.

Sannerligen han, Åke, hade haft tur. Det var ju

nära att han kastat sin egen slant just på denna fläck,

som tydligen var vigd åt besvikenheten.

Med ett blev det som om den oväntade berörigen

med en människa i upplösning bara stegrat hans egen

lyckodrift. Och drucken av sin ungdoms härskarrätt

till all livets härlighet, höjde Åke Månsson övermodigtsegerviss sin hand och slungade lösepenningen bakom

sig i vattnet.

* *

*

Skymningen, en nordisk vårnatt lik, föll över Venedig.

Hettan låg ännu som en slöja över land och vatten.

I trädgårdsosterian i hörnet, där en smal bikanal

mynnar ut i Giudeccasundet, satt gruppen skandinaver och

såg de otaliga ljusen tändas överallt mittemot, i

gondoler och barkar och längs stränderna. Uppträdda på

trådar skimrade lyktorna som kulörta pärlrader, spända

tvärs över småkanalerna och båtdäcken och ormande

sig kring balkongerna, och från hundratals glidande

barkar och gondoler glimmade blossen — en orolig

stjärndans i natten.

Ty i afton skulle det bli kyrkfäst på Giudecca.

Från östaden hade lagts ut en tillfällig bro ditöver,

och allt som fanns hemma af Venedigs fina värld

samlade sig här på stranden söder om Punta delle

Salute för att njuta av högtidligheten.

Trädgården var helt enkelt en liten vinlövssal, en

av dessa som sparsamt förekomma utanför Venzeias

värdshus. På två sidor omgavs den av murar, från

vilkas krön djupröda näjlikor i gröna lådor hängde

ned. I dagern som ännu dämpat spelade in genom

spaljétaket, glänste det vid minsta vinddrag till som

blodstänk på det kalkvita. Doften från rosenslingorna

uppefter värdshusdörren sögs oupphörligt upp av fadda

fuktdunster, något som verkade egendomligt retsamt.

Nere vid kanaltrappan gäspade värden i väntan på att

skådespelet skulle börja, och en stympad, mossig faun

blåste flöjt över hans pomaderade huvud.Konstnärerna sutto tätt samman i nästan orörliga

ställningar kring bordet med fyllda, alltjämt orörda glas. En

af dem knäppte på gitarren och gnolade sorgmodigt:

Döden är rosen ur jordblommans knopp. Och det var som

om de själva liknat rosor, dem frosten bitit, och som lutat

sig närmare varandra i känslan af förintelse. Vad var

det väl som i kväll framkallade deras oändliga

förstämning? Var det vetskapen om att samkvämet

betydde för dem avsked — från varandra och från

deras drömmars land? Långsamt hade de dragit sig

norrut och skulle om ett par dagar lämna Alperna

bakom sig, om för alltid visste himlen allena. Vem

ägde utsikt att återse Italien? Ingen. En gång skedde

undret, inte kunde man på allvar tro att det skulle

upprepas. De voro varken unga nog att räkna med

orimligheter eller tillräckligt gamla att själva taga ödet

om hand. Och när nu han, den yngsta, den starkaste

i vilja och längtan, bara drog en nit i det stora

lifs-lotteriet, då —

Ty Åke Månsson var död, Åke Månsson var död.

Kanske var det budskapet härom, som fortfarande

vilade lika tungt över dem. I en toskansk

småstads-håla, innan landsmän hunno komma till hjälp, knäckte

honom febern.

Han den starke, den löftesrike — måhända den

löftesrikaste — och ändå hade livet haft råd att

undvara honom. Vilken fruktansvärd slösare är icke livet,

hur fjäderlätt väger man icke.

Ja, detta just, det isade dem med en plötslig, dödlig

räddhåga: väga för lätt. Var icke det nog till att

krossa ett livs mod, den dåraktiga föreställningenatt man betydde något, att man var något i och för

sig, en, som av ingen annan kunde ersättas?

Tigande, utan känsla för ljuvheten av lagunens

sommarnatt, blickade de unga männen bort över den

livliga kanalen. I växande nöd ansträngde de sig

barnsligt att mana fram inre skaparsyner. De sökte

hålla fast dem, som man söker hålla fast de läjon,

troll och borgar, molnen bilda, men liksom dessa

veko alla fantasier undan, löstes upp och smälte in i

varandra, blevo till vad de voro, luft.

Då begynte det ringa i alla klockor. Borta från

Giudecca, från Venedig, från Maria Salute här norr ut,

från världens alla hörn buros till dem,

sönderhackande varandra som i ursinnig fäjd, gälla, dova, klara,

grova, bullrande, melodiskt sköna, i oredig yra

små-pinglande klocksånger, det var ett villt tumult av

stämningar som kappades om jordens själar.

Konstnärerna stego upp och gingo ända till kanten

av vattnet.

På den väldiga träbron rörde sig framåt mot

Giu-deccas helgedom II Redentore en skog av röda

facklor och gula vaxljus, som vickade och fladdrade för

den svaga brisen. Alltemellanåt kastade rökelsimman

från korgossarnas svingande kar ett fint flor över

prästornatens purpur, guld och ädla stenar, över

hostians blodröda täcke, buren främst i ledet, men då

alltsammans blixtrade fram fritt blev det till en sådan

glans, att alla andra ljuskällor sinade och hav och

land tycktes sjunka in i kvällsskuggorna.

Tåget skred långsamt fram över vimlet av farkoster,

och hunnen till Giudeccas strand, blottade biskopen

den gyllene kalken och steg med den uppför templetshöga trappa. Här vände han sig om och stod

ansikte mot ansikte med mängden. Under honom radade

sig trappsteg nedefter trappsteg prästerskapet med

fingertopparna ihop till bön.

Som ilskna käringtungor sökte klockorna att nå

över varandra, de jagade likt furier bort över det

svarta havet, och se, detta väcktes ur slummern och

sände in ett vågsvall, som satte båtarna i sakta

gung-ning, medan alla lyktor på sina trådar svängde

långsamt i takt, alla facklor flammade upp och alla tusen

små ljuslågor flämtade.

Prelaten lyfte hostian högt mot himlen.

Ett mäktigt sus som av ett oändligt antal vingpars

slag gick över strand och sjö.

Och som stormvinden kastar sädesfältets ax till

jorden, tvang blodets gnistrande symbol allt folket ned i

stoftet. På gator, broar och torg, uppe i fönstren och

på husens balkonger, i gondoler och jakter och på

trapporna till vattnet, överallt störtade människorna

framstupa, själva gondoljären böjde sitt knä, och under

det den ena handen höll kvar åran, gjorde den andra

korsets tecken.

Men sönderskärande varandra i korta, vassa hugg,

föllo klockspelets andar samman och dogo klagande bort.

Det hela värkade ett stycke häxsabbat.

När skandinaverna åter sågo inåt trädgården, vilkens

enda gäster de varit, varseblevo de en man, som måste

ha kommit in genom gatporten, sitta nedhukad vid

deras bord. Så fort han märkte sig iakttagen drog

han fumlande tillbaka ur sin ärm ett föremål. Hans

darrande rörelser visade oskickligt en liten spruta —

det var tydligen en morfinist, som blivit störd.I detsamma kom rusande ut från osterian en

betjänt i livré, skrämd för att ha släppt sin härre ur sikte.

— Tåget till Rom går tidigt i morgon, greven,

sade han vädjande.

Mannen reste sig viljelöst. Under dörrens sömniga

gaslåga framträdde ett rent av fjolligt ansikte med

ögon som av glas.

Det var gengångaren från Fontana di Trevi!

Han levde ännu — och han återvände till Rom!

— Så var det ändå en guide den gången, en,

som visste rätta platsen.

— Och ruinen som en stund lånade livets färger,

minns ni, Colosseum i brand?

— Han stal livet från Åke — Åke fick vika.

— Nej, men är då allt ett gränslöst gyckel, finns

då ingen levande mening?

Äntligen hade tungorna lösts. Det borttog den

hemliga beklämning som vilat över dem alltsedan

kamratens död. Ingen kunde längre vara stilla. Under

häftigt tal, gripna av ett intresse, som gav ny glans åt

blicken rörde de sig planlöst om varandra på den

trånga fläcken. De beställde av en gemensam ingivelse

in bättre vin och mycket vin. Från vattnet brusade musik

in över dem, musik i eggande, sällsamma rytmer och

mängde sig med minnet av den lilla händelsen i Rom.

Hur skärande klart den stod för dem,— växte över sig

själv in i den trolska natten med klockornas galna

häxeri och blossens sagodröm, med rökelsens

förkvävande makt och aningen om under.

De skådade djupare in i livet — de tyckte sig

kunna reda ut några trådar av det virrvarr, som väver

människornas öde.Den av livet utvalda — han beskyddades sannerligen

av trofasta makter. Inte ett hår skulle krökas på hans

huvud, innan han fullbordat vad han ensam blivit

till för. Det är i alla fall storslaget detta.

Finns till sist underverk?

Och om — varför skulle det inte hända dem?

Döden, olyckan, oturen, hade fordrat sitt offer, ödets

glupska förströelsehunger var mättad, försoningen för

obekanta brott fullbordad — han blev offret, nåväl —

så mycket värre för honom.

Men de hade sluppit undan — de levde!

Skygga jordkrypare likt hade deras innersta tankar

under allt ordflöde trevat genom mörka irrgångar

fram till fullt medvetande. Nu hälsade de varandra

ur blickar, vilka genast gledo isär och sänktes — som

om den dödas vänner blygts för något.

Ett ord om uppbrott fälldes. Det var ännu tidig

kväll, men ingen sade emot. Var i sin stad längtade

efter ensamheten. I hans hjärna trängdes nya planer,

starka uppslag till storverk.

De gingo genom den lilla osterian förbi värden,

som avvärjande höjde händerna och vaggade sitt oljiga

huvud i missräkning, ut i en smal gränd. Under olika

förevändningar togo de strax vägen åt skilda håll.

Lika mycket som de nyss i afton fruktat sitt livsöde,

lika otåligt väntade de nu att möta det.

De kände sig på förhand som segervinnare.NÄR VINTERN KOMMER.

PÅ bonden Eliassons ägor låg det orödda fältet,

tätt sått med sten av alla storlekar från den lilla

runda kiseln ända upp till den tunga gråstenen, varav

en är börda nog för en man. Och alldeles

tröstlöst vitt och stort var det, större än de

uppbrukade och fruktbara tegarna nära skogskanten, vilka

makat sig så tätt upp till bondens stuga, att axen

sommartiden på långt håll tycktes snudda vid

fönsterrutorna. Kanske var det just emedan gärdet var så

oändligt, som det hittills fått ligga där i fred, ty skall

man börja ett dylikt arbete, som ingen ände är på,

bör det vara så ställt, att man icke ser sig råd till att

annorledes uppehålla livet. Och detta hade icke varit

fallet varken i Eliassons eller i hans fars tid.

Gården var liten, men familjerna hade också varit små.

Eliassons fader, gammel-Eliasson hade blott fött till

världen en enda son, och intill sena mannaåldern

bodde Eliasson i den trånga stugan hos far och mor

och hjälpte gammelfar, tills denne lade sig ned i sin

säng och dog. Först då gifte han sig och födde

även han en son, en enda, Andreas, och nu på hans

ålders och bräcklighets dagar finge Andreas taga vid.

Brödstycket blev icke stort och icke heller mjukt men

jämt nog för tre och en till — förnöjsamheten.

Alltid fanns det rum för den hedersgumman, rum ochen tallrik välling på köpet, brukade Eliasson säga.

Hon hade bott där i gammalfars tid, och hon

trivdes lika väl i hans. Han såg ej, varför hon icke

beständigt skulle sitta vid den Eliassonska härden

och pusta på elden, så att denna brann klar och

värmande.

Eliasson den äldre, Andreas’ fader, hade alltid haft

det med sig, att han förstått att tala om mycket

mellan himmel och jord och i så vida ringar, att väl

endast han själv hittade reda på den begynnande

änden. Och minsann är det icke en vacker konst att

kunna trassla till orden så pass. Detta hade ju varit

det enda roliga han haft här i världen, och något får

människan ha. Men nu var han gammal vorden, nu

sinade orden och hans tal fördes i allt trängre och

trängre kretsar och på sistone i så trånga, att vem

som helst kunde hålla fast utgångspunkten. Åtminstone

förstod Andreas gott, hvad detta ständiga ordande

om förnöjsamhet innebar.

Egentligen hade det börjat den ottemorgon i

september, när Eliasson med pipan i munnen kommit

vandrande ned för trädesåkerns ren och sett Andreas

med en skottkärra bredvid sig stå krökt på gärdet

och plocka sten. Han hade då stannat och stått där

tigande så länge, tills Andreas känt det tvärsigenom

ryggen och långsamt rätat sin långa gestalt, varpå far

och son stillatigande betraktat varandra. Slutligen

hade Eliasson tagit bort pipan och försiktigt blåst ut

askan, varefter han yttrat märkligt kort och rakt på

sak: Nyttigare kunde du göra. — Jag vet inte det,

hade Andreas svarat icke utan trots — det här får

väl en gång börjas. — Det ser jag ingen orsak till,sade Eliasson, han har legat där, den stenåkern, så

länge jag hört. — Jag tar ingen tid från gården nu,

sedan grödan är bärgad och kreaturen drivna från

skogen och fösta i bås, sade Andreas, och så får I

en dag till skänks av mig en sädesåker. — Hm, makt

i det, svarade Eliasson — alltid är det bruk för tiden,

när den finns. Därpå hade han då tegat och stultat

hem. Men Andreas stannade kvar. Så litet gav han

sig icke för. Han hade svårt att tänka sig, hur det

skulle se ut, som kunde förmå honom att i denna

sak giva tappt. Ty nu var han bestämd.

Vid detta orödda fält hängde hela hans glädje och

lycka i livet, det visste han nu, utan tvekan.

Oktober skred fram helt raskt, och bittida och sent

gick Andreas där ute på gärdet, plockade och bar,

lyfte och hävde, det var sannerligen icke ett litet stycke

han redan hunnit med. Hölle blott det vackra vädret

uti, skulle nog en halv åker vara färdig till plöjning

i vår. Eller om icke i vår, så dock efter nästa höst,

när han åter fått draga bort kärra på kärra med denna

förbannelsens sten — då skulle en vår komma, när

plogen sattes i jorden och därpå en höst, när säden

kom upp och så —

Ja, så skulle kanske det kunna ske, som allt detta

stora verk var ämnat för. Och fullt av sådan livsens

härlighet var målet, att han gott kunde vänta ännu

längre utan att finna någonting för tungt.

Det var ju också den mest välsignade oktober, alla

dagar med helg över sig. När Andreas tyst, i

sockorna, smög ur huset och ute vid skjulet drog på

sina stövlar, stod morgonen där redan beredd för

honom och log, vit av ljus likt om sommaren, blottatt den starka, kryddade lukten från jorden dunstat

bort, smält in i luftens renhet. Det var som om det

doftat av mångfaldiga örter utan att egentligen dofta

någonting alls. En renhet så hög och märkvärdig, att

man bara väntade få höra det klinga som ett

klockspel, när man andades. Och när han sedan stod ute

på gärdet, där himlen välvde sig oändlig och fältet

bredde sig vitt, började det bulta i hans bröst av

spänning, alldeles som en hunger att taga uti, en

rädsla att icke få alltsammans gjort. Men då han

arbetat, tills ryggen värkte av trötthet, rätade han sin

gängligt långa, icke vidare kraftigt byggda gestalt i

den alltför korta jackan, stötte spaden i jorden och

lutade sig tryggt däremot med uppsynen av en man,

som vet, att han är vilan värd.

Andreas brukade då alltid blicka mot skogen högt

ovan den lilla mullgrå stugan med sina två äppelträd,

nyss omvärvda av den böljande rågen, så att

grenarna summo över axen, och i hans tungsinta ögon

skimrade som en djup glad undran. Kunde det

värk-ligen vara så, att asparna förr skälft lika mörkrött

och rönnarna lyst som c., ellande brand? att

björkarna glimmat lika guldgult och granarna stått gröna

som ärg mot en himmel, gjord av bara blåklint? Nej,

aldrig hade åtminstone han sett något så stickande

klart, så grant i färgen. Det verkade som ljudet av

en smattrande trumpet, ja ackurat som om tio

skallande jägarhorn blåst och blåst sprittande melodier

ända in i honom. Så ystert dansande kändes det

att leva. Hur många gånger förut, under långsamma

våraftnar, när ljuset dröjde pinsamt länge över tegarna,

hade han icke förstått, att det var något han ville,ehuru så oklart och hopsnörpande ängsligt, att han

räddes för att känna efter. Nu erfor han det

annorlunda, nu var det något han kunde och hade makt

till, något klippfast. Just en sådan morgon, då all

den klingande höstglädjen stormat på, var det han

utan att tänka varken hit eller dit börjat rensa en

ny åker. Ty det stod plötsligt för honom, att hvad

han väntade på, lyckan och friheten, skulle aldrig

komma av sig själva. Men grepe han sig blott an,

skulle det hela sedan följa efter, lika visst som att

allt omkring honom stod där sjungande påtagligt,

bjudande honom räcka ut sin hand för att hösta vad

han sått, när han längtat så grufligt.

Han kunde knappt hålla stånd mot glädjen, han

kände ett galet begär att hoppa som en fåle, hade

han icke haft det mödosamma verket framför sig,

skulle hans bröst väl sprängts i stycken. Ty den

stora verkligheten var där ju redan, just den sjöng

luften om med sina nya låtar. Sjöng klarare och

vissare för varje dag.

— Där på kullen, högstupp under granarna skulle

hon stå, stugan, helt röc. som varmt blod med vita

fönsterkarmar och tak, som blänkte likt mors

salm-boksspännen i solen. Icke finge sädesåkrarna tränga

inpå, å nej, inga breda ladugårdar och inga långa

lador, de skulle alla ligga kvar där nere vid den grå

stugan, där passade de, far och mor tyckte bara om

åkrar och granna fähus, men Andreas och hon —

de tyckte bäst om skogen och fågelsången. Och när

kvällen kom, då skulle de gå upp till sitt eget, upp

till den lilla gården med flaggstång, ty en gård, lagd

med fint grus, skulle det vara. Blott intet stängselomkring, ty granarna måste stå så tätt intill, att han och

hon med ens kunde smyga ut på barrstigen, där

skulle de vandra hand i hand, längre och längre in

i dunklet. Och när de satte sig ned på mossen, sken

runt om dem en underlig grön dager likt i hafsens

djup — då skulle han spela. Vad visste han icke

riktigt, ty något instrument kunde han icke ännu, men

han visste, att han skulle spela där inne, och så

vackert att fåglarna tystnade. Blott icke om våren, då

kom trasten, och då hade han icke lust. Då skulle

han blott lägga armen om hennes liv, och hennes ögon

de skulle glänsa som bäckar i solen, och hennes kind

bränna het som friskt blod, då han sade till henne:

du är min hustru, du är min hustru. Om och om

igen skulle han säga det. Och hennes svar skulle

ljuda lågmält, som från en främmande värld: Ja

Andreas, jag är din hustru — medan hennes mun, som

han aldrig vågat riktigt betrakta, skälvde och öppnade

sig litet, leende.

Hej Andreas, nej ännu är du icke där, far, icke

heller får du allt detta för intet, skynda dig att skaffa

nya åkrar och större lador.

Han kunde tala högt för sig själv, hårt,

förtryt-samt, där han högg spettet framför stenen, så att

marken darrade. Men i hans ögon låg het

segervisshet och kring läpparna stod ett halvt löje —

egentligen låtsade han sig bara bliva rädd för att räkna

med den fågel, som ännu flög i skogen.

Och detta han ville stänga inne trängde i alla fall

ut genom andra gluggar. Det rann upp som små

vattendrag från okända källor i hjärnan — visor, visor,

visor, eller sådant som ville bliva till visor, någotlustigt och flödande, som icke gav ro, och som växte

liksom i kapp med honom själv. Då han slutligen

fick fatt i de rätta orden, liknade dessa visserligen

ord i böcker med gammalt grått papper, som han

brukat leta reda på i dragkistan på vinden,

pärmlösa skrifter, komna Gud vet varifrån, men med de

finaste, grannaste ord. Icke hade han förstått

mycket av vad han läst, ty ingenting var likt vad som

verkligen fanns på jorden, men det hade fängslat

honom just därför. Nu var det som en

förtrollning att känna, hur nya visor formade sig av allt

detta. Och i en sådan skulle han en dag fria till

henne, det bleve det allra bästa, ty att tala mäktade

han visst aldrig.

Om nu verkligen något fanns, som han icke

mäktade?!

När han tänkte detta, så stolt han då kastade

huvudet tillbaka och såg ut över den solblanka nejden.

Han visste nog han, att ingen i byn kunde tala

till Beda i Lysgården på ett sådant sätt. Hon skulle

höja sina skrattande ögon till honom, som hon så

ofta gjort. Men den gången skulle icke de ögonen

våga möta hans — det bleve för varmt och rött!

Hur tryggt var det icke att känna, att just de två

passade för varandra bland alla världens gossar och

flickor. Någonting hade gått på båd mellan Andreas

och henne, något som var vissare än döden. — Hej

du latmask, stick och spänn!

Så förrunno dagarna, och ehuru november med

stora steg nalkades, gick det lika förträffligt att hugga

i jorden. Det var mer som en bit ur sagan om

trollet, det här att allt gick så lätt. Den tur han hade,Andreas, var märklig. Han kunde samla vad han

upplevde till ett helt under sina ögon och riktigt

beskåda, hur allt gick honom i händer. Vår Härre

ville minsann åt samma håll som han.

Ju mer han funderade på detta, ju tydligare blef

det. Hade någonsin skörden varit så god som i höst?

Icke en potatis fördärvad, knappt ett ax spilt, den

nyköpta kon trivdes och mjölkade för två. Varenda

morgon sken solen lika milt, och kom under dagen

en åskby varade den aldrig längre, än att Andreas

torr och välbärgad kunde vänta ut skuren under

björkträdet där borta. Men icke endast detta. Det var

hundra små besynnerligheter, som ej kunde undgå

att uppmärksammas. Tänkte han lyfta en viss tung

sten, vips var handen på den, och ögonblicket efter

låg den som ditlyft av trollen i kärran. Aldrig grep

han miste, aldrig glömde han en syssla, säker var

han på varje steg han tog och på varje åtbörd han

gjorde. Han behövde bara tänka: efter klockan tolv

går vinden över på syd — eller: den där kråkan

flyger sidväders, in på Lars Johans ägor och sätter

sig på tredje gärdsgårdsstören — så spådde han

rätt.

Ackurat som om en hand stuckit fram någonstädes

och lagt allt till rätta.

Andreas tog sig till sist för att ropa ut sin tur högt

i vinden, och då fåglarna, som i flockar flögo över

fältet, svarade med hesa kraxanden, böjde han sig

bakåt och följde med ögonen deras hisnande flykt,

i det han övermodigt skrattade.

Hur kom sig egentligen det, som nu hände?Det kom när de granna löven började falla, ett

för ett, tills ingenting mer var att vänta från det hållet,

varken glädje eller vederkvickelse.

Man kan dock knappast säga att något hände, ty det

gjorde det ju icke. Vad skulle väl inträffa så här

invid skogskanten, långt från byn? Gården stod som

förut, kon mjölkade snällt och fläsket fräste i mors

panna.

Det var bara liksom när solen fördunklas mitt på

klara dagen utan att den minsta lilla sky kan upptäckas.

En dag hade Andreas, litet trött väl av arbetet, haft

en plötslig förnimmelse, som veke fältet undan och

han stod ensam på en ö, i ett stort, böljande hav.

Ingenting fanns utom himmelen och detta stora haf

med en enda liten ö, och på ön stod Andreas allena

med sin spade och sin glädje och sin lyckosamhet.

Han stod orörlig som en sten. Blott lyckohanden

snodde omkring honom. Ovan och nedan, till vänster

och höger for den runt som en slåttermaskin. Det

gick förfärande kvickt undan. Oupphörligt tyckte

Andreas, att han ville falla.

När den stygga svindeln släppte, lade sig

något, lätt som ett fjun, på Andreas hjärta. En skugga

gled över marken, och då han skyggt vände

huvudet, såg han gamlingen komma nedför stigen. Han

var redan nära, och innan Andreas hunnit sätta

spaden i jorden, stannade gubben och sade med

dallrande gammelmans röst:

»Frosten är här vad det lider.»

Då blev fjunet på Andreas’ hjärta till tungt bly.

Och från det ögonblicket var det som om en

annan hand stuckit fram och i stället vänt bakfram

Troltmark. 6på saker och ting. Det spordes i hundra små

göranden och låtanden, ej värda att nämnas. Han hade

ju god tid att fästa sig vid allt, Andreas, där han

hela dagen gick ensam och rödde mark.

Om det nu kunde vara så, att gamlingens

avog-het till sist började verka ont! Den kom i allt fall

för varje dag tätare och tätare inpå, kom likt en

levande människa, vilken blir större, ju närmare hon

nalkas. Den stal modet från Andreas, den mäktade

kanske rent av slå ned den där undergörande handen,

som arbetat på hans lycka.

Var det så, att gubben i verkligheten besökte åkern

oftare och oftare och blev segare och envetnare i sitt

kält om slä’an, som skulle målas och om gamla

märren som skulle bytas bort och om fan och hans

tus-singar? Och om frosten sedan, alltid frosten — den

skulle nog begynna tidigare i år än man trodde,

kan en veta!

För Andreas föll det sig åtminstone snart, som

om gamlingen infunnit sig varje timme, ja till slut,

som om han aldrig riktigt lämnade fältet. Det var

icke annat dagen i ände än att se honom, först som

en liten rörlig prick överst där uppe, skrida vaggande,

med ålderdomens stapplande gång och pipan i

mungipan, nedför renen och för varje steg växa sig

myndigare och tvärsäkrare. Om Andreas så vände

ryggen till, kände han det tvärs igenom kroppen. Och

långsamt föllo skuggor runt om, luften mörknade,

marken hårdnade under spaden. Den gjorde verkligen

det, järnet slant gnisslande mot den orubbliga stenen.

Men alltsammans måste ju ändå kallas för påhitt,

icke kunde gamlingen göra något. Allt var klart be-ställt. Ett stort arbete höll på att fullbordas,

gården höll på att utvidgas, orimligt mycket behövdes

icke, för att den skulle giva bärgning åt fyra. Det

var den stora vissheten, det var verkligheten.

Andreas reds av maran blott. Som en galning red hon

honom mitt på ljusa dagen. Varför var han

ängslig? Vad i Härrans namn hade han att vara

ängslig för?

Men just då han sålunda intalat sig lugn, kunde

gubbens gestalt skymta. Gången, som på långt håll

verkade trippande och struttande, klang som små

korta, försmädliga skratt, tills hela luften dallrade av

löjen. Och med ens är lugnet borta. Andreas

gripes av rasande harm, släpper spettet och stirrar mot

den sakta skridande skepnaden, tills harmen

övergår till kallt hat. Hans egen ofärd nalkas där, icke

hans far, å nej, ett spöke är det ur armodets grå

koja, vrångt och obarmhärtigt som hin ondes öga.

Det kommer för att hämta honom — kan inte tåla

sig, inte. I tankarna höjer han spettet för att slå

till. Så levande står detta för honom, att han måste

fatta kraftigt tag om järnet för att häjda vapnet.

Han vet icke, om han vill hindra det onda på

dess väg eller om han vill straffa, hämnas. Han vet

ingenting utom att ångesten för var dag blir

orimligare.

Var det morgon eller middag den lördag,

november skrev man redan, då han stod där och brottades

med jordklumparna, ty marken var hård, och efter

vanligheten såg fadern komma? Vem kunde hålla

reda på tiden, nu var luften alltid töckning och

gråvit. Fast efter middagen var det nog, ty på morgo-nen hade Andreas försökt att sjunga, det mindes han.

Han hade försökt att vara glad, han hade försökt att

se på skogen och bliva munter, men skogen var död.

Endast rönnbären sutto i ensamma klasar och ropade i all

livlösheten. Lika fullt hade Andreas försökt att sjunga.

Gamle Eliasson närmade sig fortare än vanligt,

han hade icke på mången god dag sett så nyter och

pigg ut, riktigt föryngrad. Också hade han varit nere

i byn, han själv, far, fått anbud på märren. — Vintern

kommer, sade han krytt — det är snö i luften, första

snön i år.

Så började han att prata om nyheter från byn,

stannade emellanåt och sög på pipan, tills det bar av

vidare som ett strå på forsen. Det flöt över Andreas

huvud, där han bände och bröt. — Om Per Olssons

ko som äntligen kalvat, skröpliger som hon är, ho"

som ja’, ho" som ja’, märkelit det, och om Erik i

Kalfås, som ger sej till Amerikat, gu" gör han så, för

han inte fick henne, han ville ha, för i morgon

så lyser det för Beda i Lysgården och Kalle i Säter,

och många ha väl de varit, som —

Jesus i himmelrik!

Det lät skärande i sin sprödhet. Pipan låg

krossad i stenröset. Eliasson stod knäsvag och stirrade upp

med sina ljusa ögon, vattniga av ålder, på Andreas.

Ty hastigt som blixten träffar hade denne ryckt

spaden ur marken och rätande sig till hela sin längd

svängt den villt över far sins huvud. Blek var han

och hemsk i ögonen.

Men i nästa ögonblick föll spaden ur hans

hand, och Andreas stod där böjd och fattig som den,

vilken tigger om en allmosa.Eliasson hämtade sig och började tala, ehuru

darrande på målet. Han var sint, men prövade varligt

vad han tordes säga. — Är du stolliger, pojke, vet du

inte hut? Underlig har du varit sista tiden, det är väl

åkern, du var aldrig rätt starker. Ja ja, inte missunnar

jag, om du så nöddigt vill, så till våren —

Andreas skrattade till kort. — Ja, nu unnar I mig

den, började han, men tystnade. Icke var det värt

att tala om. Allt var ju ett misstag. Hans tur var

en synvilla bara, hans stora tro var ett misstag. Och

det här hade han ju vetat länge.

Den nyheten hade kommit med bud på bud.

Med det hade också hennes kärlek gjort en gång

— den hade kommit med bud, vissa som döden.

Ingenting att lita sig till i hela världen.

Jo ett — sorgen! Aldrig mer behövde han lida

den gruvliga ängslan, som intet visste, ej ens sitt eget

namn. Nu tog sorgen fatt — med klara, rediga tag

grep den om hjärtat, säkert och utan hopp.

Å — var hon icke likt ett bekant ansikte, sorgen?

Var det icke hon, som beständigt suttit och värmt

sina händer vid elden i den grå stugan? Var det

icke hon, som lockat ur det bleka vårskymmet?

Överallt skulle hon nicka honom till mötes, och han

skulle nicka tillbaka och säga: Sorg, kära sorg, du är

icke ond, sorg, sorg, du är god, du är ärlig.

Andreas såg upp. Himlen gick ihop med jorden.

Alltsammans utan början och utan slut. I luften flögo

torra vita korn ned mot den frosthårda jorden.

Över hans stora smärta föll en sällsam ro.

Med en rörelse av undergivenhet samlade han sina

verktyg och stjälpte skottkärrans få stenar tillbaka påmarken. Ett ord borde väl sägas åt fadern, som stod

där och såg på och ingenting förstod, men Andreas

kände, att han aldrig mer kunde tala. Gamle far!

icke hade Andreas velat honom något ont, vad skulle

han väl vilja?

»I har rätt, far», sade han äntligen saktmodigt

stilla, »vi gå hem nu, vintern kommer.»EN HALVTIMME PÅ

SILVERDUVAN.

JAO stod i ett valv och såg mitt över den smala

gatan på en grå, slittrig vägg, där vattnet skvalade

och höll på att förgöra ett rött plakat. Bit för bit gled

detta ned, upplöst, otäckt och försvann utför gatan i

den översvällda rännstenen. Rägnet forsade, och

himlens dunder rullade som salvor ur

femtonpundskano-ner från Alpen ned i dalen — jag tyckte, att jag

skulle våga vad som hälst för ett verksammare skydd

än det här draghålet.

I detsamma fick jag över en port se en

vinlövs-ruska, varunder sköt ut en stång med en silverduva

— gissar för resten att hon var av ädelt tenn —

svävande på utbredda vingar likt den helige Ande från

predikstolstaket. Och utan betänkande skyndade jag

åstad för att bringa min person under hennes milda

hägn.

Vägen bar genom en lång portgång och över en

gård, allt öde tyst. Mitt fram ledde glasdörrar

in till vinstugan, som befanns vara en ofantlig välvd

källare med tjocka stenväggar. Även den tom med

sin massa bord och stolar. Jag satte mig längst bort

i vrån för att slippa se de fräsande blixtarna, som

av någon orsak föreföllo mig ännu mindre tilltalandeän vanligt. Fortfarande ödslighet — på Silverduvan

ej en mänsklig varelse, varken kypare eller värd.

Endast rägnets smattrande på gårdens stenläggning,

dånet från bergen och viggarnas väsande. Småningom

invaggad i övergivenhet föll jag i stilla betraktelser.

De rörde sig helt enkelt om min egen dumhet,

att, trots varningar, ha förjupat mig så här i de

ensliga stadsdelarna uppe på Arcos borgklippa. Dessa

ödesdigra dagar ville främlingarna knappt gå ensamma

uppe i olivskogen eller ute i byarna. Alltsedan

studentbråket i Innsbruck, där man som bekant inte

kunnat smälta de nyinrättade italienska

akademifakulteterna, hade rashatet österrikare och italienare

emellan runt hela Tyrolen och ett gott stycke längre

blossat upp i full låga. Här vid gränsen åt Oardasjön

var ju folket egentligen italienskt, därför kom

fältropet att något entonigt lyda: ned med tysken, och

som detta samma folk hyste en envis föreställning om,

att allt främmande, som inte var engelskt, måste vara

tyskt, gick litet var av oss och kände sig otrevlig till

mods. Nere i Riva, tullstaden, som vi skymtade ute

vid ändan av Qarda, ståtade alla plank med sådana

där blodröda plakat, manande till kraftig resning mot

främlingarna: islossningen vore börjad, bojorna brutna,

nya tider i antågande, därför rent hus på hotell och

pensionat, och Italien — eller vad man då hälst ville

tänka sig som Italien — åt italienarna! Det

storståtliga > Lidos» gäster hade hals över huvud flytt,

rykten om stundande fasor flögo över allt omkring,

värdarna, österrikare alla, logo lugnande åt ena hållet

och spottade av ilska åt det andra. Men att folkets

uppsyn mulnat, kunde den oerfarnaste iakttaga. Arcostrashankar, som hittills hållit sig vackert i

gammelstaden, där jag nu fastnat, och aldrig dristat hänga

kurgästerna i hälen längre än till brynet av parken ovan

villorna, klevo var dag djärft ned och upptogo bänkar

och lusttorn, de sågo mycket bistra ut, rådplägade

utmanande, skrattade högljutt och sjöngo »Su fratelli,

su compagne». Vi främlingar kände också på oss,

att det inte skulle duga att komma med det eljes

osvikliga mutningsmedlet: soldi.

En vanvettig åskskräll fick mig, där jag satt, att

hoppa högt till. Den gamla källarhålan fylldes med

outhärdlig skräck, och mina nerver spändes i en enda

längtan efter levande människor. Och så på en gång

— likt om höstkvällen vid brasan, när mörkret till

den grad laddats med spökhistorier, att man till sist

ser skepnader glida utefter väggarna och hör fötter

tassa — öppnades dörren och stängdes åter varsamt,

och det var som om jag just nu väntat att detta

skulle ske. En man kom in och såg sig om åt alla

håll. Därpå gick han bort och kände på en tjock

ekdörr, som bar in till huset. En god minut stod

han där och smusslade, den var väl stängd, eller

kanske — jag fick plötsligt en skärande klar förnimmelse

av var jag befann mig och av mitt farliga läge —

kanske stängde han den själv. Ty väl försäkrad om denna

utgång, gick han tillbaka till glasdörren, lutade sig

in på rutan och letade med blicken på gården efter

något, eller någon. Denna någon, som fortfarande

lyste med sin frånvaro, ja visst. Jag blef sittande utan

att knysta här i mörka vrån — kanske komme han

aldrig att märka mig! Om min vilda fruktan för

ensamheten verkligen hypnotiskt dragit hit den där männi-skan, så vore jag grymt straffad för att ha inträngt på

ödets mark — ty nu kände jag igen honom. Det

var en av upprorshjältarna från lusttornet, en stor,

järnhårt senig karl, med ett kort munskägg som ett sotat

streck över läppen och en lång, sylspetsig näsa med

puckel på mitten. I svältremmen bar han en av de

vanliga vingårdsknivarna, en vass, buktig skära. Hela

människan uttryckte energi och hetsighet. Jag

påminde mig hur lidelsefullt han klämt i med

revolu-tionssången — den karlen visste vad han ville, därom

tvivlade jag ej. Och som för att genast ta" mig ur den

barnsliga inbillningen, att jag kunde spela osynlig,

styrde han kurs rakt på mig. Tydligen alldeles

särskilt upprörd, stirrande med ett par små svarta ögon,

mordlystet tyckte jag, började han ramsa upp några

korta frågor, hastigt och på dialekt, varav jag inte

begrep ett ord utom >scolare» och »professore».

Skönt, tänkte jag, du misstänker mig, gud vet av

vilken anledning, ty ingenting i min dräkt anger det,

för att vara tysk student.

På den oklanderligaste engelska jag kunde

uppdriva, upplyste jag honom om misstaget. Han

skakade otåligt på huvudet och mumlade: niente,

niente. Trodde mig förstås inte! Vad skulle följa

härnäst? Jag sneglade åt dörren, men på flykt var

ej att tänka, dessutom vore det naturligtvis oklokt att

visa mig rädd. Jag rätade ryggen, stel, blek, det

kände jag, beredd på — vad visste jag?

Alltjämt kastande skarpa blickar mot dörrarna —

han fruktade att överraskas! — slog min vaktare

några obeslutsamma lovar kring sin fånge och

pratade ondskefullt för sig själv. Slutligen måtte hanledsnat att hålla utkik. Han vände, kom tätt inpå mig

och brast i en ström av hotande och våldsamt vreda

ord. Hela hans varelse skakade, han lyfte armarna

och viftade med händerna så snabbt, att jag inte

urskilde fingrarna, det var som när hjulekrar rulla runt,

han studsade upp från golvet och ned igen som en

boll och tjöt likt en besatt, han böjde sig mot

golvet och gned fingertopparna mot varandra, som om

han hastigt skuddat av dem sand och mull — för

att strax igen resa sig i hela sin längd och slå

handen i bordet, lik en man den där vet, vad han

säger. — Scolare, skrek han, professore. Så med ens

rusade han till och tog i mina kläder, ryckte i en

arm, en rosett, en skärpända och sporde mig något

befallande otåligt. Hur jag såg ut, när jag blickade

in i hans ögon, där iris överdrogs som med en slöja

av hat, skum lik luften en het middagsstund, det

vet jag inte. Jag tror, att jag log — en stenbild lik

med ett fånigt, oföränderligt leende på döda läppar.

Detta leende menade visst inte att muta eller lugna,

den punkten var jag länge sedan över, det menade

ingenting alls, bara stilla hopplöshet, mitt öde var

oundvikligt och jag ville möta det utan stora

åtbörder.

Men åter for min fiende ut på golvet, denna gång

med minen hos en man, vars raseri hunnit

vitglödgas ända därhän att verka med långsam planlagd

grymhet. Högtidligt lyfte han handen och skar med den,

som med en lie, flere gånger luften — dödstecknet,

det visste jag. Så sprang han fram, och medan

svadan alltjämt rullade över läpparna och förde till mig

en förfärlig vitlöksstank, sköt han plötsligt, flämtandesom en varg — jag undrar om jag någonsin skall

kunna tänka på det ögonblicket utan att blekna? —

knutna näven rätt under min näsa, ryckte med andra

handen kniven ur slidan och lät den svänga i

närheten av halsen. Och lik apan, som utan att förmå

röra en lem, tjusad möter pythonormens blick, satt

jag där och stirrade viljelös in i den förskräckliges

gnistrande ögon. Bara mina läppar rörde sig och

släppte fram, med en underlig dov klang, tyckte jag,

namnen på madonnan och alla de helgon hjärnan

hade den stora godheten att minnas. Kanske skedde

det ljudligare än jag trodde, ty min man tog ett steg

tillbaka. Med näsborrarna fladdrande, med de vita

tänderna skinande, skrattande lömskt och vilt, som ...

ja, så där, som man antagligen skrattar i

underjorden.

Därpå nickade han grymt:

— Si, si, si, signora.

Ja, ja, ja, han ämnade, han skulle, han ville göra

det! Egentligen hade hittills allt försiggått så, som

saker hända i drömmen. Nu grep mig en

verklighetens ångest, mot vilken det förut skedda blev ett

skenverk. Tänk om han följt mig genom gatorna

och planlagt dådet — fullkomligt antagligt! Med

dödsfruktan vaknade min domnade kraft, och jag

började, i avsikt att uppehålla honom, tala på min bästa

italienska lena, smickrande ord om hur jag dyrkade

hans dyra fosterland och avskydde blotta åsynen av

en österrikisk näsa. Men under tiden spanade jag

kallt efter väg mellan borden och beräknade.

Karlen bara stirrade på mig, hans vita tänder

glimmade. Hånande lekte fingrarna med mordvapnet.Misslyckades det måste jag dö, men stannade jag

väntade mig samma öde, sålunda ett försök — i

Herrans namn.

Jag störtade i väg mot dörren — och föll pladask

på stengolvet, med stolar, bord och glas över mig

och i mina öron ett domedagsbrak, som genljöd i

källarvalvet. Ekdörren smällde upp och en flicka

kom in . . .

* *

*

Var hon en fisk? en idiot? ett odjur, hon med?

Där stod jag tilltygad, ömlemmad, smutsig, med

hatten på ena örat och det gräsliga, som hotade,

strömmande över läpparna — och hon bara gapade kallt

och pratade rotvälska med banditen och mätte mig

med svarta, undrande ögon. Så öppnade hon

munnen och talade sävligt lugnt:

— Ä, signorina — det är ju bara bror Beppo,

han var lite ledsen för att han gått och köpt ny

klänning och krans till tösen sin, se magistern hade lovat

att hon skulle få uppträda i dag i skolan, och så blev

stycket inte av.

Hon sade: lite ledsen. Jag fprsäkrar att jag tydligt

hörde, att hon sa" lite ledsen.

Naturligtvis var det mycket roligt, att jag ännu

levde, fast — nåja — vad skulle jag egentligen

säga?

Beppo såg ut i ansiktet som en sol.

— Signoran rädd?! sa’ han fridsamt milt. — Inte!

När jag kom ut lyste himlen, luften, gatan, husen

riktigt närgånget blåa och klara. En ynklig röd

affischlapp höll sig ännu fast på väggen och såg vilse-kommen ut. Nere vid lusttornet i parken väsnades

karlarna, som ^>m aldrig något åskväder funnits till.

Jag tittade förstulet på vinskvättarna, som gjort nya

mönster på min snygga kjol — rädd för detta folk?

Nej, det skulle jag minsann akta mig för!PAN.

Högt, högt uppe någonstans i ett töcken, dit ingen

vågade se, satt solen och härjade.

Hela lilla Riva sov högsommarens middagssömn

bakom slutna fönsterluckor. Husens glindrande vithet

stack ögat till plåga, höll man handen på murarna,

kunde brännblåsor slå upp, och trädgårdsgångar och

bottenterrasser föreföllo som gungade de i kväljsam

takt för vimlet af rägnbågsgranna ödlor. Det ångade

nästan outhärdligt från orangeblommor och violer;

libanoncedrarnas torra kvalm ville kväva, och som en

feberdröm stod bambuskogens fjäderlätta dun mot

flammande azurn. Här och där mellan husen lyste

Qardabuktens tröttsamma praktblå, och en fadd lukt av

sjö sög sig in över stranden och blandades med skämda

dunster från det kringbyggda torget, där folket dåsigt

stekte sina fiskar vid oljeköket i stenvalven, som

bildade genomgång till hamnen. På landsgårdarna kunde

geten stulits ur lidret och älsta vinet ur tunnan,

bonden lyfte ej ögonlocken till vaksamhet. Icke en

kristen själ fanns under bar himmel. Det var tyst som

midnatt och glödimman tätnade.

Då gick Qardas vatten över i en silvervit krusning,

som gnistrade ilsket mot himlen, alpkransens blacka

grå djupnade som för en skugga, de slaka båtseglen

inne i Torboleviken fylldes med luft och över bärg-kammen stego ljusa, farliga moln. Det var

middags-brisen, som kom listande mellan passen, och folk glänte

på balkongdörrarna för att uppsnappa fläkten.

Fru Katinka Peljev slog tillbaka fönsterluckorna och

lutade sig över karmen i slagskuggan från tre cypresser

vid grannens lilla runda privatkapell, som för rästen

kunde tagas för ett lusthus. Flennes väldiga, lätt

grå-sprängda fläta låg lindad kring huvudet, följande

hårfästet, som kineserna bära sin på främmande jord bland

kristna hundar, och strax nedanför, så låg var

pannan, rynkades hennes tjocka, svarta bryn över grå,

svårmodiga ögon, som det minsta hon blev upprörd

fingo en het glans. Läpparna voro grovt skurna,

och när de skildes, glänste det starka ansiktets hud

dubbelt varmbrun mot pärlvita tänder. Av bystens

breda fyllighet, nu höljd i något tunnt, svart stoff, anade

man till en storväxt gestalt.

Hon såg ned i trädgården, där herr Müller satt

troget vid stafflit. Det ingav henne ständigt samma

beundrande högaktning att se hur hans uthållighet och

flit övervann allt, en värkligt fin karl, Miiller —

förnäm, ja, alldeles som en man skall och bör vara.

Hur den vore beskaffad, som vågade förolämpa

honom, kunde man inte tänka sig. Och så taktfull

sedan — vart ord han fällde kom i rätt tid och på

rätt plats och var ämnat, det kände man, att höja en

medmänniska, lära och lyfta henne. Inte

predikantmässigt, nej som händelsevis, inte tyngande, men

ofelbart. Vad än saken handlade om, fick man klart för

sig, att Leopold Müller förstod den bäst.

Fru Peljev gäspade. Det fanns ingenting att göra

så här års i Rivas berömdaste pensionat. Varendafrämling hade flytt. Ensamt herr Müller höll ut. Hon

betraktade från sidan hans vårdade skägg, hans bleka,

långa näsa, och manade framför sig den blå, jämna

blicken. Hans rödvita hud hade knappt brunskats,

och aldrig blev han illamående, han skötte sig

beundransvärt, drack ej en droppe vin, och föreföll morgon,

middag och kväll lika lagom sval. Han tycktes glida

mellan tyfus, rödsot och överhettning, jifst som han

gled ur allt annat, som vidlådde vanliga dödliga. Ja,

herr Müller var utan tvivel den fullkomligaste man

hon sett.

Nu suckade fru Peljev — utan minsta orsak. Få

människor hade så litet att sucka för som hon. Utom

huset skuldfritt och en tryggad kundkrets, ägde hon

sitt eget hjärta att förfoga över, ty för länge sedan var

salig Peljev bleven en okroppslig skugga, en oredig

dröm. Egentligen mindes hon ingenting annat av

tiden hemma i Sydryssland, än att hon gick i en

ständig undran över att vara så orubbligt frisk och

stark, medan hennes man tynade och slocknade. Hon

hade skött honom som ett samvetsgrant barn lär

läxan, men för var dag förstått mindre av hans

sjuk-ruinsvärld, hans bleka sorgedrömmar. Och mässorna

hon sedan lät läsa för hans själ syntes henne för vart

år allt tommare. Hon kunde få så gräsliga fantasier.

Ån föreställde hon sig denna själ som något blött,

slaskigt, en — lever t. ex., slinkande behändigt genom

öde riken, än som Guds moders hjärta, infattat i

silver i templet, än som en vit slöja, som fladdrade från

en klippspets över avgrunden. Själ — vad var själ?

Den måste väl ha någon skapnad. Hur säg den

ut?

Trollmark. 7Fru Peljev kom till sig själv igen och gjorde hastigt

korstecknet. Hon sneglade ned på den eleganta ryggen

i bländvit linnerock — som om den kunnat

genomskåda hennes syndiga inbillningar. Så drog hon ett

andetag av lättnad och sträckte sig inåt rummet efter

en flaska rosenvatten, som hon hällde över sina

breda händer och viftade dem sedan torra med en

lättjefull åtbörd. Hon log och tänkte på det, som

egentligen ingen hemlighet var, att hon sysselsatte sig

en hel del med herr Müller, och att herr Müller

sysselsatte sig en hel del med henne ock, så där stillsamt,

som han tog allt annat i besittning: sin konst, sin

hälsa, sina otadliga benkläder. Han var alltid utsökt,

utan att man märkte vad han hade på sig, rocken bar

inte honom, utan han bar rocken, det kunde

sannerligen inte sägas om många.

Småningom stego de många söta ångorna fru Peljev

åt huvudet, hon kände dem binda likt en förtrollning

och blickade frånvarande med ögon, som ljusnade

ända till blackhet. Herr Müller arbetade alltjämt flitigt

framför en rosenbuske. En svettig barfotabroder klev

försiktigt i skuggan av grannens mur, och kommen

mitt för det runda kapellet neg han och korsade sig.

Grinden till pensionatets trädgård öppnades, och en

skärslipare, böjd under sin sten, kom gången fram

och stannade nedanför fönstret. Under här låg köket,

och tjänstflickan skaffade snart arbete. Fru Peljev

roade sig åt den löjliga figur karlen gjorde. Då rätade

skärsliparen plötsligt upp sig och såg rakt in i

hennes ögon.Det blev herr Mullers mjuka stämma, som avbröt

stillheten.

— Fru Peljev, var vänlig och kom ned ett slag.

Husets fru flyttade förstrött blicken till målaren.

Han hade lämnat stafflit och stod med paletten i hand

och synade uppmärksamt den unge italienaren, där

denne likgiltigt surrade sitt hjul. Så lik Müller var

den banalaste sortens Kristustyp: ljuslätt med fasta milda

ögon, rak tunn näsa, trång panna och det blonda

skägget kluvet.

Hon böjde huvudet till bifall och reste sig ur sin

bekväma ställning i fönstret. Ned från axlarna föllo

kläderna sida och helskurna och dolde den tunga

gestalten, på väg till matronlik fetma. Hennes rörelser

vore mycket makliga, som hon skred fram vaggade

hon en smula på platta fötter, eljes var gången

myndig och säker som det anstod härskarinnan över detta

stora, rika hus. De många rummens dörrar stodo på

vid gavel till våningarnas breda stenkorridorer, hon

såg på allt husmoderligt granskande och slog hjälplöst

ut med händerna — överallt tarvades förbättringar,

men dels hatade hon att ge ut pängar, dels var det

förskräckligt mödosamt. Hon kunde sannerligen

behöva att stöd, en hjälp. Som allt detta strömmade in

på Katinka Peljev, åldrades hennes ansikte, man anade

hur hon komme att te sig om 20, kanske 10 år med

slappt pussiga kinder och grov hud, prickig som av

ärr. Jordbundenhet på gränsen till råhet. Men strax

ljusnade hennes ögon, fingo sitt varma fuktiga

skimmer, och när hon skyndade nedför sista trappan

verkade hon ung i försöket att övervinna kroppens

tröghet.Herr Müller kom vänligt i möte. Med sin

behagliga stämma uttryckte han just så livligt, att det klädde,

sin konstnärliga förtjusning över italienarens

uppenbarelse, hållningen en forn-romares — hvilken skada

att det där skulle tvina bort under en rund sten.

Det lämpade sig bra för honom, Leopold Müller, att

Guiseppe stannade kvar en tid som modell.

Fru Peljevs barm hävdes ännu högt efter den häftiga

gången, ’med ögonlocken sänkta och sin enkla hårklädsel

ägde hon ett flickaktigt tycke. Skygg och dock

genomträngande sköt blicken under de täta ögonbrynen bort

på karlen, som väntade, tydligen förhoppningsfullt

medveten om att herrskapets utländska samtal gällde

honom. Ur röda garibalditröjan stack hans bröst fram,

brunt och friskt, nedom slokhatten föll en len, svart

hårslinga. När han mötte den ädla fruns ögonkast,

höjde han huvudet stolt, och ett käckt leende kom

och försvann som ett bländsken.

— Bästa Katinka, fortfor herr Müller med ett

förtroligt, lite överlägset leende, som om han egentligen

av pur godhet inhämtat hennes mening om en så

enkel sak — huset står ju tomt.

Hon gjorde en åtbörd av uttråkad motvilja, minen

blev riktigt ondskefull.

Katinka! det var första gången han kallat henne

så, hon hade nog ibland väntat detta och undrat —

nu fann hon det likgiltigt, ja, äcklande. Hon brydde

sig verkligen inte om honom, inte alls, hon hatade

hcnom för den makt han vunnit över henne, Gud vet

hur, han hade vetat begagna sig av den händelselösa

tomheten och snärjt henne i ett nät, hon skulle visa,

att hon kunde göra sig fri — och svara tvärt nej.Men när hon åter vände huvudet mot italienaren

var det som om karlens hårda leende dragit fram

hennes eget svävande, lite trånsjukt. En glödande

sky for över hennes olivbruna ansikte, hon såg hastigt

på herr Müller dolskt förläget och skrattade till

behag-sjukt.

— Ja visst herr Müller, sade hon och tog ett tag

i sin klänning, så att en nätt sko med blankt spänne

blef synlig. Guiseppe får stanna så länge ni behöver

honom.

* *

*

Ett sådant oväder mindes ingen. Det hade lyft

tak av hus och getter upp genom luften, slitit

vin-rankor från störarna och bränt gårdar till grunden.

Mitt på dagen svartnade luften, och tordönet rullade

ned för alpen som om alla helvetets krigshärar tågat

fram. Husens fönsterluckor slötos och gasen tändes.

Det blev natt dygnet om.

Till sist visste Katinka knappt skillnad mellan den

verkliga och den konstgjorda, så ofta måste

bottenvåningens mörka sal lysas upp av små gula,

flämtande lågor. Till Casa Peljev, nedbäddat i

rosengården, kom ej en varelse, och ingen gick ut därifrån.

Men vad som dragit in i huset var glam och

mando-linspel vid fyllda vinkrus. Alla de tomma rummen

stodo som bräddade av en sugande, eggelsefylld luft

med en evig, lite däven lukt av rosor. Överretad, i

obestämd trånad gick Katinka omkring i kvava,

halvljusa gemak, och i hennes huvud fladdrade tankarna

skumma. Vad vill du? tänkte hon. Å vill, å vill,

vad vet man? man gör det bara, man gör det, Vil-ket? Å ingenting, men leva måste man, måste.

Någongång i ett obetäckt fönster lyste nattens flammande

himlar in och svepte henne som i eld. Hon var klädd

i tunnaste vitt, och när hon kom till någon spegel

höjde hon sina fasta, lite för fylliga armar, så att de

metervida ärmarna lämnade dem bara, och ordnade

om några mörkröda blomknoppar hon stuckit i

flätan bakom örat. Hon log mot sig själv het och

drömmande i blicken ... Dröm — ja visst, det var

det hela. De där slags drömmarna, där man vet,

att man bara drömmer och får ge fritt lopp åt

underliga böjelser och handlingar, där man har lov

att fresta det otroliga och främmande, det vildaste

och dunklaste — sådant som man vetat utan att veta,

känt utan att känna.

Då plötsligt, blixtlikt, genomilade henne i bottenlös

sorg, för tung att hon i detta ögonblick skulle

kunnat röra ens en lem av sin kropp: Ve ve, är detta

vad som finns på djupet av mig? Är detta vad som

ligger fördoldast hos mig? Är detta vilda, dunkla,

min själ?

Hon hade stannat vid ett fönster och vilade ögonen

på de fjärran bärgen, i dag så nära, att det skrämde.

Undertill voro de blåsvarta, men snöspetsarna tindrade

i ett hemlighetsfullt ljus högt över de vältrande

koppargröna molnen och oändligt avlägset. Den

skärande smärtfullhet hon erfor fick nu en sådan bärkraft,

att hon tyckte sig föras genom luften bort mot

förklaringens ljus och smälta in i det. Och då den

svindlande förnimmelsen föll av, så att säga miste

luften under vingarna, genom att den andliga

synförmåga, som framkallat den, tappades, grep hon ännu medsina stackars flaxande tankar blint efter det stora som

flydde, famlade efter själva den namnlösa sorgen

hopplöst vilsen, med ett hjärta, som föreföll sällsamt dovt

och allt okänsligare i sin lamhet. Åter slöt sig

drömmens töcken samman, yran tog om henne,

kammarluften sög med sin eviga, lite dävna lukt av rosor,

och Katinka skyndade behagsjukt ned till mandolinspel

och vin och slutna fönsterluckor.

Vad gjorde hon väl för ont? Pytt, bara hårt

tyglade nerver som släppte sig lösa och lekte en smula.

Vem menade verklighet? Vem menade allvar? En

dröm var det hela.

* *

*

Så kommo äntligen skyfallen och begravde vägar

och parker, gravar och rosenhäckar ja stycken av

kyrkmurar. Jämmer rådde utefter dalen, tills vattnet

tum för tum sjönk undan och jorden steg ur badet

förnyad och glänsande frisk. Då begynte folk löpa

kring, upprörda och klarvakna, de kände att de levde

och kunde både harmas och slå igen.

Katinka Peljev gick så fort hon förmådde genom

korridoren. Det var bittida morgon, flätan slängde

rufsig och dräkten föll hur som helst. Stengolvet

ekade, hon kände hur hon vaggade oskönt på platta

fötter. Platta voro de — alldeles säkert, men vad

det var likgiltigt.

Hon skyndade in i sitt rum och kastade upp

fönsterluckorna. Hon visste redan vilken syn, som

väntade: Quiseppe rullade sina don från lidret, axlade

bördan och gick mot grinden. Väl utom den, brast

han i skratt och svor rått. Katinka föll ned på sto-len intill, hon höll händerna knutna på bröstet, som

behövde hon hålla dem i styr och i hennes vida

pupiller stod fasa inför det ofattliga. Där avlägsnade

han sig, försvann slutligen bakom muren — och hon

ägde inte rätt att ropa, inte rätt att kalla på folk.

Det var ju så vanvettigt omöjligt och lösryckt från

hennes lif hittills, hemskt som en sinnesförvirring.

Och ändå så vanskapligt löjligt, att om folk visste

-—tänk om folk finge veta, det skedde nog! — skulle

de vika sig dubbla av skratt. Skratt skulle slå ut

av alla dörrar och grindar, på torgen, i bodarna och

i båtarna skulle man skratta, skratta, skratta.

Hela släkten bortåt skulle Katinka Peljevs namn ge

ämne till löje och skämt,

Katinka Peljev.

Hon sprang upp. Hon stod i all sin praktfulla kraft,

med sida manteln i ståtligt fall utefter höfterna — den

anseddaste frun i Riva, hennes lif som en snörrät tråd.

Och ändå hade hon inte bara haft en älskare, utan

älskaren hade dessutom varit en tjuv, en tjuv —

Jesus Maria.

Hon började kvidande gå om i rummet och vrida

händerna. Borde inte vår Härre ändå se till hennes

offer? hon hade ju velat sona sin synd. Han visste,

att när hon nyss smög ned, ämnade hon bjuda den

okände, den låge främlingen ett hederligt äktenskap

med rätt över henne själv och alla hennes jordiska

ägodelar. Besinna detta. Och då och då — där står

han i matsalen vid den uppbrutna silverlådan, en

vanlig simpel tjuv! Till råga på allt fick hon köpa

hans tystnad, och troligen skulle han inte ens hålla

köpet ärligt.Hon greps av otämt raseri och hytte åt sig själv.

Därpå kallnade hon i ångest och gav sig till att

meningslöst famla bland rummets föremål, ordna och

blåsa bort damm. Men ingenting gav ro. Tänk om

hon bleve riktigt galen, hon måste ju ha ro. Hon

sjönk på knä och släpade sig snubblande på

klänningen fram till den brinnande oljelampan under

jungfrumoderns bild. Bedja kunde hon ej, men hon böjde

sig till golfvet under pustan och suckan.

— Vad har jag gjort, Vad har jag gjort, upprepade

hon mekaniskt. Men ångern hade ingen rätt kraft,

den domnade bort i ett segt inre motstånd.

Trögt, med dyster, nästan trumpen uppsyn reste

hon sig ur sin ödmjuka ställning. I alla fall, hon

kämpade väl emot jämt så mycket hon fått förmåga

till, och nog var det en smula underligt att vår Härre,

som visste att det lurade i henne en eld, färdig att

bryta ut — att inte han då, när hennes stund kom,

skickade den som kunnat böja lågan in på den heliga

härden? Nu blef det vådeld av, ja visst men —

Hon korsade sig flera gånger för att besvärja

trotsets hädiska ande, och satte sig därpå att hjälplöst

stirra ut i trädgården. En av grannens cypresser lutade,

knäckt av slagbyn, och på lilla kapellet dinglade en

rutas blå och röda glasskärvor för vinden. Där inne

brukade läsas själamässor för en ung flicka, som dött

i synd.

Död — något som dött, det passade- Ingenting

annat passade. Dött var det himmelshöga — varför

kom det, så borrande hårt, så levande sant, och

varifrån? bara för att försvinna? — som blandats med

det smutsigt låga, också det dött nu. Här satt hon återden vanliga Katinka — och ändå allt så olika. Herr

Müller läste en gång något ur en bok, något om all

jordens härlighet, som försvunnit. Slutorden hade

låtit så lustiga, just nu mindes hon dem, de hängde

sig envist fast i örat:

Pan är död. Pan är död.

Den tunga porten där nere dånade till, och det

blev liv i huset. En utbjudare ropade sömnigt in i

förstugan, diligensen for ovigt och rasslande förbi,

och någon trallade en slagdänga. Herr Müllers lätta

steg hördes på sanden.

Utan att ses lyssnade Katinka till de kända ljuden.

Som tecknat i himlens blå såg hon för sig hur han,

den oförvitlige, som trippade sorglöst omkring i den

glada morgonen — ack glad var den säkert, molnfri

och glad — hur han skulle vika tillbaka, sträng och

förkastande.

Utstött, utstött ur de hederligas samfund.

Men var den verkligen så mycket värd den

obe-fläckade vardagligheten, som gömde på hemliga

synder? Inte vore hon den enda — å, fegt, dådlöst,

skrymtaktigt var livet de alla levde.

Katinkas hand låg fast knuten på stolens karm.

En förvirrande aning om möjligheten att bli en

annan, en helt annan, större, strängare, drog igenom

hennes själ, hon trängde bort ur sina tankar, så långt

bort att det blev henne likgiltigare än väggen där,

det forna livet och manade i stället fram ett annat.

Det livet var hårt och sunt. Det bjöd på

mager kost och bädd av strå, på faror och hänsynslöshet.

Hon ryste — men räddes likväl att det skulle vika,

dunsta bort som en spöksyn, blotta föreställningenhärom drev upp brännande gråt i bröstet. Hon slöt

ögonen, handens naglar skuro djupt in i huden och

hennes inre frös sig våldsamt samman i hård

beslutsamhet.

— Ack, Peljev, Peljev, far lille, hjälp, viskade hon,

skakad ända in i sitt innersta.

Ja, ja, nu förstod hon hans sjukrumsvärld, hans

drömmar, som en gång synts henne så bleka mot

hennes eget, röda liv. Nu fyllde hans starka ord på

en gång det bottenlösa, som skrämde. Hans hjärta

som blött för att han ej fått dö i striden för sitt

bundna folk, kom henne så nära, att hon tyckte sig

känna slagen mot sitt eget.

Och plötsligt sträckte Katinka Peljev upp sina armar

— det var något av tigrinna i sättet varpå hennes

stora händer grepo luften, som om hon velat riva

något till sig. Ögonen lyste aktgivande, pupillen

genomborrade. Hennes mörka ansikte fick en rent av

skrämmande skönhet.

Nu förstod hon. Synden skulle föra henne till

Gud, den store Guden, salig Peljevs Gud, som lärde

människorna att leva, så att de när som helst kunde

dö, och som hon fruktat och begabbat. Hem, hem,

ville hon gå — till de tusen andra bortkastade. Som

de hade också hon lidit. Hon skulle sälja huset och

vända tillbaka till sitt eget land och tjäna sitt lidande

folk.

Småningom gick Katinkas upphetsning över i en

djup blekhet — hon kände genom hela sin varelse

att nu gällde det. Hennes tillfälle var kommet. Vem

visste om ej salig Peljevs ande tillåtits att leda

hennes öde just hit? Hon förnam redan de stora ving-slagen susa kring sig, de drogo hennes lata, tunga

vilja uppåt, och nu mäktade hon det: nu mäktade

hon att dö.

Snabbt lutade hon sig över fönsterkarmen. Hela

hennes kropp darrade i djärv väntan — på vad visste

hon inte klart, en blick, en min, ett ord — hon var

väpnad mot nådestöten, hon längtade efter den,

utmanande.

* *

*

Aldrig log en morgon mer välluktsmättad och

svalkande. Den var oändligt ljuvlig och klar.

Gnistrande vit lopp vägen ned till det djupblåaste vatten,

varenda blomma glindrade, vartenda olivblad var ett

silverlöv, och i daggiga gräset gick herr Muller nätt,

med uppvikna byxor och plockade till en bukett.

Han såg upp och lade ena handen på hjärtat, den

andra höll mot henne de prunkande blommorna.

— God morgon, viskade han betaget.

Och så kysste han rosenbladen.

Det var en främmande man.

Katinka tyckte, att hennes lemmar vissnade. En

för en dogo de långsamt bort.

Hon hade alldeles inte hycklat dessa dagar. Hon

hade inte beräknat, inte brytt sig om något, hon hade

tvärtom gjort allt för att han skulle se, han kunde

icke undgått att se. Hon hade varit så alldeles utan

den gamla fruktan och behandlat honom spotskt, ja

hånande.

Och ändå — det var inte lönt att längre bedraga

sig själv, intet tvivel fanns om att han bara blivit

ömmare, enträget, ängsligt öm.Tänk — om han inte skulle bry sig om hela

historien!

Med ens såg Katinka Peljev solblankt tydligt denne

man. Icke som den hon drömt om honom till, utan så,

som hennes hemliga medvetande fattat honom.

Han skulle finna ord, han fann ord för allt, han

skulle rentvå henne, hon behövde inte klappa på

himmelrikets dörr, den stod vidöppen, det var bara att

träda in och fortsätta det gamla livet som om

ingenting hänt, snart vore det lilla åskvädret glömt, ett

äventyr, som det bleve en kristlig plikt att förlåta.

För han ville äga henne, eller kanske bara huset,

rosengården. Och hans vilja öfvervann alla hinder.

Katinka låg alldeles stilla, händerna hängde ned

över fönsterbrädet. En slö förundran eller

beundran över denna märkvärdiga viljekraft förlamade henne,

hon skulle inte orkat lyfta ett finger. Hon log visst

lite, trodde hon, då hon girigt insöp den kryddade

luften. Hur skulle det egentligen vara att inte få

andas den? Och hon drog en lång, darrande suck.

Var det lättnad, var det leda, var det kval? Hur

skulle hon kunna veta? Allt i henne hade ju skakats

om, det dröjde väl, innan hon fann sig tillrätta. Men

väljer någon verkligen att dö, när livet bjuds till

skänks? Det undrade hon.

När man noga tänkte efter hade vår Härre i morse

bevisat henne en nåd, vore det rätt att inte låtsa om

den utan blint slå in på egna vägar?

Kanske — hon inte ens behövde säga något till

Muller? Pan var ju död.

Rivas klockor begynte ringa till morgonmässa. Med

klangen gled Katinka, tyckte hon, som hon så oftaglidit, sakta ut på händelsernas flod, det bar mot ett

land med högblå himmel och kvalmig mispeldoft,

utan synd, utan sorg, om också utan synnerlig glädje.

Hennes tunga ögonlock höjdes. Grå, skimrande

vilade blicken i intet. Munnen stod halvöppen, och

tändernas vithet kom ansiktet att lysa i bronston.

Då började det att sjunga någonstädes, det var inom

henne, och det sjöng sprittande, värmande:

— Död var han den där Pan — men han hade

ändå levat!MI FAME.

JAG steg in, kanske litet ansträngt ystert, i trattorian.

Där var folktomt, blott från rummet intill trängde

stojande sorl. Makaronin och vinet kom fram, jag

log: också en symbol av denna våraftons hunger efter

upplevelse. Vilken dag det varit, en dag i ömtåligaste

blått, bräddad av skön hetsdyrkans hela hänryckning.

Hundra gånger hade jag tyckt mig pånyttfödd, hundra

gånger hade förlåtar ramlat och töcken skingrats, jag

hade sett vad jag aldrig förr sett, förstått vad jag

aldrig förr förstått. Inte ville jag yvas — men så pass

medveten är varenda människa, ingenting är så

tarvligt som hyckleri inför sig själv, och jag hade

överträffat mina egna djärvaste drömmar. Tillägnat mig

det väsentliga av tingen i en grad, jag aldrig trott

mig mäktig, med min instinkt fattat mästerverkens

innersta tillblivelsetanke på ett sätt, som omöjligt kunde

annat än uppenbara för mig egna okända djup och

vidder.

Nå, naturligtvis gick jag inte hela tiden och

frossade av mitt höga jag, naturligtvis var jag ingen narr,

det kom oemotståndligt, jag var mätt, rik, stark,

lycklig, se där summan av historien.

Lycklig, ja kanske hade det allra härligaste bestått

i att jag trots allt gått och lyssnat, väntat på något

— på ödet? På att lyckan som ju ändå egentligen blottomgav mig som ett underland, höljt i röd

morgondimma, skulle avslöja sig helt, bli min personliga

egendom handgripligt, försinnligat? Ja, något ditåt

var det jag hemligt lyddes efter. Under de sjudande

krafternas spel tändes en låga, som rent av fick siande

glöd. — »Det kommer att hända dig något» brände det

mig i blodet, medan jag jagade från skönhetssyn till

skön-hetssyn. Och ehuru jag blygdes som för en svaghet, en

barnslighet, ja greps av farhåga för att icke vara fullt den

starka ande jag trott, då så groft retmedel behövdes,

jag som borde kunnat vila mitt skönhetsmättade själv

i hög olympisk ro — så genomilades jag av ganska

jordisk spänning. Varför skulle icke den stora

framgången kunna möta mig, just nu, i någon form, ett

brev, ett möte, ett meddelande — jag var färdig. Att

taga, taga. Mina händer kunde både gripa och hålla

fast. Aldrig hade jag väl varit så färdig för att rida in

med palmen i hand i ärans och medgångens land.

Som dagen lidit hade visserligen en egendomlig

beklämning —--

Nej, nej. Där jag satt här och läppjade på mitt

sura »nostrano», omfluten ännu tyckte jag av

skymningen där ute med vårstjärnorna speglande i silkeblanka

vatten, ville jag bara leva om och om igen i

inbillningen det trolleri jag senast kom från och skulle

återvända till.

Ånyo glider jag nedför Venezias mörka Canal

Grande, där återskenet från alla de gravtysta båtarnas

lyktor irrar kring, glimmande som mareld. Då och

då bryts stillheten av en sång, som skjuter mot dunkla

fästet likt en raket lätt svajande, när den högst uppe

springer ut i granna solar. Den kommer från tru-badurernas lampprydda bark, och ljudlöst lägger

gondol på gondol tätt intill för att lyss. Som sagoväsen,

dem jag anat, känt kanske i någon förtillvaro, så

främmande och dock sällsamt bekanta stiga palatsen ett

efter annat ur djupet, alla dessa krön och pelarrader,

gömda i nattskuggorna som i andehamnar, bli för mig

till lösningen på någon gåta, vilken aldrig haft form

men levat i mig som en otillfredsställelse. Här och

där brister förtrollningen sönder av ett kallblått

ljusflöde ur hotellens portiker, av det gälla färgskriket

från pråliga gondolpålar. Sedan glida vi åter, min

stumme förare och jag, in i det mörka. De mjuka

årtagen lägga bakom oss Dogernas vita drömslott.

Som svarta jättegastar teckna sig plötsligt in på relingen

Riva Schiavonis barkasser och ångare — och försvinna

även de. Vinden från lagunerna möter kylig och

gungar sakta min farkost. Lättjefullt stödd mot

kuddarna tycker jag att det vore fysiskt omöjligt att slita

mig ur detta drömtillstånd. Varför skall icke även

jag en gång få vara rik och handla som de rika:

mätt och lat vältra mig i överflöd och rus, bada mig

i skönheten som i en bädd av svala rosenblad och

låta deras söta ångor gunga mig i ljuvlig yrsel . . .

Ja, är ens skönheten värd att jag släpper till min

personlighet? Äro intrycken utifrån verkligen värda, att

jag låter mitt eget väsens strängar dallra? Mer och

mer tycker jag mig erfara mitt innersta som ett väsen

av främmande och gudalik art vilande i sig själv i

upphöjd oberördhet.

Min roddare böjer sig och viskar lent som

sunnan-fläkten:

— Signora: Lido, Murano.

Trollmark. gIngen kunde förstått mig som denne smidige

italienare, vilken jag på dagen hört gorma som en vildsint

käring om en soldo. Nu driva Venezias nattliga

andar sitt spel, och det är hans sak att akta, så de

icke störas.

— Murano.

Jag vet inte alls varför, om inte .för att Lido, som

är närmast, varit naturligare. Det hela är vansinnigt,

skall tömma min magra kassa — än sedan, fråga

efter det i dag! Nu slukas vi redan av småkanalernas

irrgång. Gondolen slinker hurtigare genom de

fattiga prången mellan unkna husmurar, där kvinnor stå

på baktrappan och skölja kläder i skenet av lyktan,

som upphängd på väggen speglar sin glåmighet i

vattnet, förbi vinkrogarnas små trädgårdar med

gitarrspelande jäntor.

Så ut på lagunen med alla tusen slingor, rader,

bågar, festoner av ljus, ramp under kyrkornas,

kupolernas, tornens och palatsens mörka fantastiska kulisser.

Mitt medvetande står stilla i en formlöst svällande

förnimmelse av det betydelsefulla i att jag, just jag finns

till. Där jag förnämt glider bort från världen på det

stora vattnet, ensam med de bleka stjärnorna, ligger

jag och känner det maskineri, som verkar i detta mitt

vittfamnande medvetande till den grad sammansatt

och märkligt, att jag hemligen finner de strålande

himlakropparna utan mening — litet dumma, värdiga

att sugas fast på mina ögons näthinnor, ja men

ingenting mer. De endast snudda vid min tillvaro.

Nu fara vi under de dödas ö — det är bara en

naken grå mur, och plötsligt erfar jag en alldeles

saklös vrede. Jag reser mig i känsla av att någotvåldsamt störande kastats in i min stämning. Under

det vi skjuta in i den smala kanal, som skär Murano

itu, skulle jag vilja slå ned något eller någon, t. ex.

dräpa en motståndare med giftigt stingande ord. Ehuru

jag samtidigt smakar det kval som följer

självförstörelsen, är det som om detta bara ökade mitt begär.

Då vi ro längs den breda Hamngatan, kan jag se tvärt

igenom huslängornas portar in på gårdarna. Ännu

lyser det i Salviatis ryktbara glasverkstäder. En och

annan nattvandrare i slängkappa hastar den ödsliga

kajen fram, eljes är här på ön, helgad åt arbetet,

lika tyst som i världsstaden jag kommer ifrån, blott

att där var stillheten konstgjord, här är den

dagsverkarens vila. — Vad skulle jag här? kokar det i mig.

Det är som om morgonens överdåd och friska glans,

dess segerlöften långsamt sjönke undan, jag famlar

efter att komma ovanpå igen, efter tryggheten,

äventyret, lyckan — tänk hur jag avlägsnat mig från varje

möjlighet för ödet att träffa mig! Och då jag ser en

vinstugas röda ruta, griper jag efter något så enkelt,

stiger ur gondolen och skyndar in.

* *

*

Var finnas de väl nu, Muranos gamla släkter, som

en gång genom sina händers ypperliga frambringelser

tillerkändes furstars rang? Ströva här ännu omkring

ättlingar av dessa konstkännare, som räknade anor i

kapp med Venedigs mäktigaste, men som till sist inte

förmådde bärga sitt livsinnehåll undan tidens

kullerbyttor? Kanske smyga de, urspårade, med

adelsvär-jan rostad, tärda av avund över att se den ädla

konsten väckt ur sin hundraåriga dvala av flinka borgare,som fått den att ränta av sig med hundra tusen lire

om året och en hederlig direktörstitel?

Se nattvandraren där borta, hur stolt han lyfter

huvudet, medan han sveper om sig kappan och talar

högdraget: pängar, pängar, signori, jag arbetar för

äran eller jag arbetar inte alls, det roar mig att göra

denna konst, signori, det är min gloire och mitt nöje,

gen mig min bägare vin och min minestra och låten

mig i fred dyrka stjärnorna.

* *

*

Jag vaknade — jag satt i trattorian med

makaro-nin kallnad och vinet urdrucket. Hade jag halkat

över i fantasileken genom att stirra på främlingen,

som nyss kommit och slagit sig ned vid ett bord

mitt emot?

Hans ansikte var bildskönt och marmorstelt.

Ögonen, då han emellanåt trött slog upp dem, lyste stolta.

Munnen var skuggad av en nästan skuren mustasch,

kappans vida flik behagfullt kastad över axeln och

den mjuka hatten försynt anbringad på huvudet.

Under det han läste i tidningen han tagit upp från

bordet, sög han oafbrutet på en pipa, som aldrig gav

ifrån sig rök. Antingen det nu skedde av

tankspriddhet eller nyck.

Vid disken sysslade värden bland flaskor och glas,

och borta framför spiseln rörde sig mycket bestämt

den välmående och bredhöftade värdinnan i

mästerligt upptornad hårklädsel och långa dinglande örhängen.

En angenäm lukt av grönsakssoppa spreds i rummet.

Då och då slogs dörren från angränsande rum på

vid gavel och en uniformerad herre, anförare väl fördet högröstade ordensällskap av något slag, som roade

sig där inne, kom bullrande fram till disken och

befallde, att man skulle raska på. Värden var idel leende,

bugningar, men när den dryge vänt ryggen, gjorde

han en grimas och ryckte på axlarna.

— Underklassare, patrask, rama tarvligheten,

talade han med händerna fulla till den nykomne. —

Vill ni tro det? Det var hösten 1900 som själva hans

majestät for förbi här en dag, och en av de höga

herrarna kommer uppspringande, nå Josefin där visste

förstås ingenting och låter honom vänta i tre minuter,

minst tre, vi hade räkning på det sedan, och aldrig

ett ord sa’ han, gentile från topp till tå, men så"na

där — han fnös — såna där!

— Ögonblickligen signor, förtvivlad att behöva —.

Främlingen hade sugit och sugit på sin tomma

pipa, nu kastade han tidningen ifrån sig, det var

tydligt att han aldrig läst på allvar utan följt med vad

som försiggått. Han strök sitt skägg, och ögonen

glittrade litet oroligt, då han nu log instämmande mot

värden. Ett leende som missklädde honom.

— Ecco, äntligen till otjänst, bäste herre: vin, ost?

Värden lutade sig förtroligt över disken. — Oss

emellan, jag har lagrad Valpolicelli — 85 — från

Veronatrakten, den skall jag ge er men inte — han kastade

tummen föraktligt åt sidan och sköt ut läpparna —

å långt ifrån.

Den främmande sprang upp, plötsligt så muntert

olik sitt vilande själv, att jag skvatt till. Alltjämt med

kappfliken behagfullt över skuldran började han gå

fram och åter framför disken, lade sig in över och

skrattade, det lät klanglöst otrevligt, och pratade —en ström av ord, dem jag inte riktigt fattade, blott

att han likt värden lade tummen bakåt över axeln och

sänkte rösten, förmodligen berättade han historier om

»så’na där», om popolo basso, som sökte flyga högre

än vingarna buro. Ty den smickrade värdshusägaren

log av full hals och nickade, allt emedan han letade

bland buteljerna på en undangömd hylla. Den

dammiga flaska han slutligen valde förskrev sig säkert så

långt tillbaka i tiden som möjligt.

Rummet stod nu mättat av den angenäma doften

från soppan, jag kände det för lockande att kunna

motstå och begärde en portion. Det blev brådska

och spring för att få in de rykande tallrikarna i nästa

rum, på dessa följde högar av vita bröd och ost,

värden skar ivrigt skiva efter skiva av den feta gula

stra-chinon, vägde den noggrant och borttog så litet som

en nagelbredd övervikt.

Främlingen tycktes ha glömt nektarn, som väntade

på hans bord, för att i stället åtaga sig rollen av

passupp, han flög från och till, slog upp dörren för de

bärande och stängde den igen, erbjöd sig till och med

som kypare, men då tallriken av någon orsak

skvalpade över handen, måste han med en ursäkt avstå. Jag

såg honom obemärkt föra handen upp och långsamt

avtorka den på mustaschen. — Sic transit — min

riddare med 16 anor en lakejsjäl, kanske en fadd

provryttare. Jag sparade ej på självspe, där jag sökte

få bukt med mitt förträffliga men ganska obehövliga mål.

På en gång gick mannen rakt på disken och sade

några lågmälda ord.

Värdens leende min stelnade. Han drog upp sina

penslade svarta ögonbryn och sneglade på gästen.Denne fortfor att viska ivrigare. Med ett skratt stack

han armen under kappan och visade en ut- och

invänd ficka, medan andra handen slogs ut nervöst

beklagande: myntet glömt, en tillfällighet, vad skulle

han göra?

Vid sin närgångna granskning av kunden, tycktes

värden under den oklanderliga härrekappan ha gjort

vissa upptäckter, som stadfäst hans misstankar, ty han

höjde rösten bestämt avvisande:

— Nej, på det här stället kokas inga kreditsoppor,

sade han och skrattade. Kvickheten gjord för mig,

han hade i hast överflyttat på mig sin förtrolighet.

Dröjande, mycket dröjande vände den främmande

sig om. Hans ansikte var spökblekt, med en min av

motvilja öppnade och slöt han de torra läpparna, som

kväljde det honom att insuga matångorna, och dock

måste han göra det girigt så att näsvingarna spändes.

Men tunga svettdroppar pärlade upp på pannan. Så

skred han mot dörren.

En fysisk tyngd lik en sömndvala hade fallit över

mig. Det var något jag skulle göra, som jag glömt,

trögt öppnade jag munnen, men det kom inga ord,

jag reste mig men så obetydligt, att visst ingen kunde

märka det. Och hela tiden iakttog jag med en

vakenhet, som om en annan hjärna arbetat inuti min ...

Intet ostadigt glitter nu i mannens blick, den brann

lik en klar låga i sin stolthet och vände sig alltmer

inåt som funnes ingen yttervärld. Det krampaktiga

försöket att efterlikna laterna och väsendet hos en på

livets solsida var avskakat som en börda. Han

samlade sig kring det enda han ägde kvar, som var hans,

det ingen kunde taga ifrån honom, det han ej be-hövde smila och förnedra sig och bocka för att få

äga. Som ädlingen kastar sin handske i den

föro-lämpandes ansikte, så slungade han emot oss ett ord,

ett ord jag under dessa sekunder av fasansfull oförmåga

hört i förväg i mitt spända öra.

Och dock sade han det så sakta, för sig själv, med

det omedvetna, milda, nästan ljusa leende, som

hopplöshet intill döden kan mana fram. I själva ordet låg

redan segern, hämnden. Han gav oss det att bära på

och icke glömma.

— Mi farne,1 sade han och var så borta. Icke

tiggarens patos detta, ty i samma ögonblick han sagt

det var han försvunnen. Då jag rusade fram och slog

upp dörren, visste jag, att jag, kropp, själ och sinnen,

behärskats av den ömkligaste fruktan för att behöva

ge ut pängar, så dyr som den här dagen blivit. Jag

ropade — ur tomma natten kom intet svar. Vad jag

sade, vet jag inte, men jag bad högt om misskund,

barmhärtighet. Det kastades likgiltigt tillbaka till mig

från det döda vattnet, och små vassa ljusögon stirrade

stickande nyfiket. Jag gav ett brinnande löfte att göra

av mitt liv ett enda offer, om bara — bara. För sent,

De dunkla makter jag denna lyckodag anropat hade

bönhört mig, jag hade icke behövt giva, endast taga.

Det sista jag njutit var en akt ur livets skådespel, och

även här slapp jag betala. Festen var slut —

bakruset min egen sak.

Värdfolket kom emot mig med lyftade armar och

vaggande huvuden.

— Eh signorina, ecco, ecco.

Jag slog min hand i disken, så att det förstods.

1 Mi farne — jag hungrar.— Vem är han, var bor han, svara genast.

Nu blängde värden argt.

— Vet jag det, en högfärdig gök, en bättre

fattiglus, en så’n där — kappan fin och paltor under. Se

hit, han hade inte vett ens att hindra mig slå upp

buteljen, så"nt ska man ha.

Jag såg ned, plötsligt ödmjukad. Denne man hade

gjort mer än jag. När jag betalade buteljen, kände

jag det som en nåd.

Jag for åter ut på vattnet. Över dödens vita mur

reste cypresserna sina hjässor sorgset stilla, jag såg

med dem upp mot djupa, outrannsakade världar. Det

fanns ett ord — ett ord av skrikande nöd. Men som

det bröt fram ur mitt hjärta, mödosamt, tungt, spirade

i dess spår en underbar lycka och bar över läpparna

skälvande stilla:

— Mi fame.INNEHÅLL.

Sid.

Troll mark ..................................................................................5

Antonio......................................................................................40

Mot den vita snön ..............................................................50

Fontana di Trevi ................................................................63

När vintern kommer............................................................73

En halvtimme på Silverduvan ....................................87

Pan...................................................................................g5

Mi Fame ..............:......................................................111