Torpare

ALFRED KÄMPE.

TORPARE.

ALFRED KÄMPE.

TORPARE

NÅGRA SKISSER FRÅN HERREGÅRDSFOLKETS LIV.

AKTIEBOLAGET LJUS

STOCKHOLM 1909.

STOCKHOLM

VICTOR PETTERSONS BOKINDUSTRI A.-B.

1909.

Torpare.

En stekhet dag.

Det var vindstilla, så att man knappt såg ett löv

röra sig. Bort mot skogen dallrade solrök, tät som

dimman i höstetid över sjön och mossmarkerna. Det var

en dag så het, att värmen tryckte som ett järnband runt

kring huvudet.

Torparna, alla som hade dagsverksskyldighet vid

Lagerkulla, sutto i tredubbla rader på kontorstrappan

och talade lågmält. De hade kallats fram för att

underskriva de nya kontrakt, förvaltningen avfattat,

eftersom det visat sig, att de gamla inte voro tillfyllest, lovande

mera än som var skäligt och rätt. Fordom, innan

skogen skövlats, hade det varit möjligt att se genom

fingrarna med både ett och annat: med gärdsel-, vidje- och

rishyggen; men sedan tiden blivit ond, och

omkostnaderna stigit såväl utom- som inomhus, var det omöjligt

att ge något mer än det, som var alldeles nödvändigt.

Det fanns folk, som knappt ville ge så mycket; men vid

Lagerkulla, där alltid andan varit betydligt bättre än

annorstädes, var man mån om det goda namnet och det

oklanderliga ryktet.

Torparna sutto som fastnitade vid trappan,

framåtlutade, med armbågarna stödda mot knäna, och djupt

allvarliga, under det de lågmält utbytte tankar om

värme, trädesplöjning och torvbränning. Några sutto och

gissade, vad det kunde vara för nya pålagor, som lagades

till inne på kontoret; det skulle väl aldrig bli möjligt att

uppfylla dem? Andra hade för sig, att det hädanefter

skulle bli bättre villkor, penningarrenden i stället för

dagsverken; andra åter sade ingenting, utan logo åt

alltsammans med inbunden misstro.

— Det har då förstås inte varit så värst galet för

oss hittills, sade Nils Petter i Hagstugan. Det är många,

som ha det mycket sämre. Allt har gått sin jämna gång,

fastän en ju inte vetat av något överflöd. Och hur det

nu ska bli, får en väl snart se.

— En får väl det, muttrade på en gång de båda,

som sutto på var sin sida om Nils Petter.

Ute på landsvägen, som i en tät allé av lönn,

kastanje och asp stryker fram mellan kontorsflygeln och

spannmålsbodarna, susade just en tandem förbi med

ett ungt par, en pincenezprydd man, som gav intryck

av militär, och en vitklädd flicka. Det var patronfröken

och hennes fästman, löjtnanten, som hade permission

och var ute och hälsade på. Torparna höjde på de styva

nackarna och tittade slött efter det nöjesåkande

fästfolket. En del tog av sig mössorna och hälsade,

kanske under svagt hopp att bli observerade, men de flesta

vände sig bort och logo syrligt.

— Det var raggen, vad det gick . . .

Skatorna, som byggt i den stora poppeln vid

flygelns nordgavel, höllo på med att nedskälla en kattrackare,

som klättrat upp i trädet och nu som bäst roade sig med

att sticka tassarna mellan kvistarna i boet för att känna

efter, vad som fanns där inne. Han anade något mjukt

och varmt, men hur långa han än gjorde klorna, lyckades

det inte för honom att få något med sig upp. Han

kisade med ögonen, snyvade med öronen åt det skränande

skatparet och såg förargad ut. De ilskna fåglarna

skrattade hest, kretsade omkring honom och nöpo stora tofsar

ur den järngråa pälsen, så att han vart arg och, ettrigt

morrande, sökte nå sina plågoandar med små snabba slag.

Det var ett förfärligt oväsen.

Torparna sutto allvarliga och begrundande, med

intresse följande skatornas och kattens manöver. De

tycktes tänka, att kampen uppe i poppeln hade en viss

likhet med förhållandet mellan dem och patronen. De

hade just ingenting annat att fundera över för

närvarande, medan de väntade på att bli insläppta.

Somliga fubblade nervöst utefter västens glesa knapprader

eller på urkedjan med de dinglande mässingsberlockerna.

En del hade bestyr med att flytta spännena i byxhängslena,

andra slogo dammet av sina hattar eller sutto och tuggade

på naglarna. De voro så vana vid hårt arbete, att det

var nästan omöjligt för dem att en enda minut kunna

hålla sig sysslolösa.

Dörren öppnades, och inspektoren tittade ut.

— Nu få ni komma in, sade han och slog upp på

vid gavel.

Torparna reste långsamt på sig.

De snöto sig utåt gårdsplanen, torkade sig under

näsan med handens avigsida och grimaserade ett par

ögonblick framför det fläckiga spegelglaset i mässingsdosorna,

under det de förstulet sneglade på varandra.

Stortorparna klevo på först, efter följde små- och stattorpare,

samtliga ordnande sig på ett led, klampande in i

gåsmarsch, radande upp sig i dubbla led kring den höga

kontorspulpeten, vid vilken patronen och inspektoren sutto

på var sin sida. Den sistnämnde uppläste

kontraktsbestämmelserna; först vad som gällde stortorparna, så

små- och stat-torparna, och alla lyssnade andäktigt. Det var

så tyst vid uppehållen, att en flugas nervösa promenad på

ett papper å pulpeten bröt av nästan hemskt. Alla

lyddes till inspektörens monotona stämma, och när han

slutat, stodo de och tittade på varandra.

— Nu ha ni hört, vad de nya bestämmelserna

innebära, sade patronen. Tiderna äro onda, och man får lov

att begagna de möjligheter, som stå en till buds. Det

finns väl för övrigt ingenting att anmärka på detta, inte

sannt?

Ånej, det var det väl ingen, som ville påstå . . . Alla

stodo med böjda huvuden, och det syntes på dem, att de

inte haft förmåga att följa med inspektörens uppläsning.

Efter ytterligare en anmaning klev den älste fram och

ritade några streck och öglor, och efter följde

allesamman i tur och ordning. Var och en tycktes vilja säga

något, men ej ett ord blev yttrat. Det var, som hade

deras tungor låsts fast vid gommarna.

*

När alla fullgjort, vad som ålåg dem, enligt husbondens

befallning, voro utkomna från kontoret och stodo i klunga

nere vid dagsverkarestugan, där de kände sig hemma,

så de kunde säga vad som helst, framkastade en av de

yngre, att han lagt märke till åtskilligt i kontrakten, som

han inte var belåten med, och han kunde ej begripa, att

ingen av de äldre, som i förväg åtagit sig att föra ordet,

hade sagt något.

Det uppstod en pinsam tystnad under några minuter.

Det syntes, att denna fråga obehagligt berörde det stora

flertalet. Till och med han, som gjort anmärkningen,

kände sig skamsen, och därför blevo allesamman som lösta

från en svår mara, när någon hördes mumla:

— Det är minsann inte så gott, när man inte är annat

än en fattig torpare . . .

Det blev allmän rörelse, och blickarna ljusnade upp.

— Nej, min själ, det är inte så gott, när man är bara

torpare!

Syndabockar.

Nere mot sockengränsen i nordväst bildade

herregårdsån dalgång, med låga, långsluttande släntor, på

vilka torpstugorna, inom murkna staket och risiga

krusbärsbuskar, lågo så sparsamt utposterade som

myrstackarna i vildmarken.

Inte så få av torpen voro både ringa till ägovidden

och illa hävdade, så att den största möda måste förenas

med ständig omtänksamhet för att utan extra

dagsverken kunna föda två, tre personer på dem. Det fanns

endast ett par, som voro så stora, att de födde dragare

och tjänstefolk.

Två av stugorna på denna dalsluttning hade i

forntiden, när de mätts upp och utskiftats, fått ungefärligen

samma benämning. Den ena kallades stora, den andra

lilla Bygget.

Till arealen — det vill säga ägoområdets storlek —

voro de båda Byggetorpen väsentligt olika, ty till det

stora hörde en hel del åkerjord och vittomfattande

beteshagar; till det lilla ingenting mer än de små steniga

tegarna kring ladugårdshusen. Men på grund av att

torparen, som innehade denna magra håla — Larsson

hette han — var litet kunnig i träslöjd, en ganska givande

inkomstkälla, hördes det aldrig av något gnäll från

honom, trots han var den sämst lottade på ägodelar.

Larsson skötte också, med tillhjälp av sin snickarekunskap,

om byggnaderna vid torpet, så Lilla Bygget till

utseendet gav intryck av att vara ett av de bästa ställena vid

herregården.

Sven August, torparfar i det större Byggetorpet,

hade annan åsikt än grannen i fråga om husens

vidmakthållande. Han brydde sig aldrig om att göra något vid

dem, lät allting förfalla och resonnerade som så, att det

inte nyttade stort att lappsalva gammalt ruttet

timmervirke. Men det sades av litet var, att om herregården

hade sagt upp Sven August, så hade denne i husröta fått

lämna efter sig både redskap och kreatur, det vill säga

jämnt upp så mycket, som han ägde.

Snickarekunnigheten, Larssons förnämsta förtjänst, var

en nagel i ögat på Sven August, och det hände till och

med, att de båda gubbarna ofta för den skull kommo i

lufven på varandra. Det var nämligen ett faktum, att

Larsson — såsom redan sagts — trots att han hade ett litet

och uselt torp, redde sig något så när skapligt, och Sven

August, som hade stortorp och två par dragare, kunde inte

skryta med att på något vis ha det bättre.

Osämjan mellan Larsson och Sven August kom inte på

länge till sådant utbrott, att det gick någonderas värdighet

för när, fastän det ständigt låg ett stilla gnat i luften.

Först när Nils Johan, Larssons älsta son, ställde så till, att

han blev tvungen att gifta sig med Sven Augusts Sofi, om

flickan skulle få behålla sin heder ograverad, vart det

alldeles på tok.

Sven August, såsom varande stortorpare, tyckte

naturligtvis, att han hade betydligt mera att säga till om än

Larsson, som inte hade annat än ett litet uselt knapertorp.

Det var därför mycket opassande, menade han, att Larssons

pojke gått och slinkat sig fast hos flickan, som till och med,

om hon skött sig, kunnat få någon, som haft sitt eget. Men

nu tänkte det nötet till jänta gå och gifta sig med en

småtorpares pojkspoling, och så till på köpet med en sådan

som Larssons Nils Johan!

Visserligen blev det efter olyckan med Sofi ganska

svårt både för Sven August och Larsson, därför att de voro

beroende av varandras hjälp — Larsson brukade slöjda åt

Sven August, för det denne hjälpte honom med körslor —

men givetvis kunde inte något dylikt hädanefter få

ifrågakomma, för hällre än gubbrävarna krusade varandra, voro

de beredda att tåla hur stora obehag som hälst.

*

Vid mickelsmässan var som vanligt marknad i staden,

och både Larsson och Sven August begåvo sig dit, fast inte

som tillförne i varandras sällskap och efter Sven Augusts

dragare, utan var för sig. Men däremot vandrade Sofi och

Nils Johan tillsammans om natten, eftersom de måste intill

sta"n för att köpa ringar, kaffekoppar, tallrikar och stenfat.

Det var nämligen så långt gånget, att det började synas på

Sofi, och det var bestämt, att prästen skulle läsa över dem

i sakristian första söndagen i november. Nils Johan hade

tagit städja som oxdräng vid herregården.

Men fastän både Larsson och Sven August mycket

noga hade undvikit att träffa varandra på bortfärden och

under vistelsen i staden, kunde de likväl inte undgå, att

komma i sällskap på hemresan, därför att de liksom av

magnetisk kraft drogos åt samma punkt. Det vill säga,

vistandet i staden hade gjort dem sådana till sinnes, att de

gärna ville komma till tals med varandra, i allsköns vänlighet.

Sven August åkte efter ett par brokiga stutar, som

han bytt sig till för hästkraken, han haft förut, en gammal,

som inte var så mycket värd, men som han ändå fått litet

emellan på. Han var särdeles belåten med affären och

hade i glädjen köpt en liter brännvin för att ta sig själv

litet till bästa och spendera på andra, under det han

knallade mot hemmet. Även Larsson, som haft med sig en

hel dragkärra full med slöjdsaker, hade skaffat sig

åtskilligt med våtvaror.

När Larsson hann upp Sven August, gick denne och

lomade bredvid vagnen, alldenstund väglaget var dåligt.

Larsson hade också, på grund härav, ett styft göra med

dragkärran, men han var envis och uthållig och van att hänga i.

Larsson gick en lång stund på landsvägsrenen utan att

låtsas om någonting, men så kunde han till slut inte hålla

sig; han kände ett obetvingligt behov att retas med Sven

August ett tag. Med en tvär knyck av överkroppen slängde

han fram kalvskinnsväskan, han bar på ryggen, drog därur

upp en stor butelj och tog sig en sup, men sade ingenting.

Sven August blev alldeles vit i synen, när Larsson, utan

att göra den minsta häntydning, stoppade buteljen

tillbaka i väskan, som han åter knyckte tillbaka till sin plats på

ryggtavlan. Något mera oförskämt och utmanande hade

han aldrig varit med om förut bland sina gelikar.

— Din djävla småknapring, mumlade han,

tillräckligt högt för att höras av Larsson.

Denne log hjärtegott.

Sven August hade svårt att smälta den skymf, Larsson

genom sitt uppträdande tillfogat honom. Efter en stund

halade han dock i sin tur upp en flaska ur fodersäcken,

drog långsamt och sävligt ur korken, för att Larsson skulle

få lida så länge som möjligt, ränsade buteljhalsen med

lillfingret och söp med andakt. Sven August tyckte sig märka,

att Larsson såg litet lidande ut, men denne hade dock

förstånd att tiga, även om han tänkte något, och låtsade

som om det rägnade, snöt sig med omsorg med högra

handen och torkade sig under näsan med den vänstra.

Härefter tog han återigen upp sin skatt ur väskan, nickade

ringaktande åt Sven August och hällde i sig ett par

klämtare.

— Ä... ä... ä...! Skål och tack, din djäkla

torparbasse ...!

Sven August skummade av raseri. Men för att nu inte i

någon mån stå efter för grannen, fick han ögonblickligen åt

sig sin flaska och sög ett par tre gånger på halsändan

med särskilda, mot Larsson riktade häntydningar. Dessa

voro denna gång så pass tydliga, att småtorparen kände

sig förnärmad, och uppe på Solskensbacken, där Sven

August stannade stutarna, för att dessa skulle få dra andan

åt sig, överföll Larsson grannen med hugg och slag.

Larson började nämligen på att bli en smula dragen.

— Din rackare, fräste han. Här ska du få, din

rackare, för att du är högfärdig som en påfågel, och för att

du vill förmena Nils Johan den där sjanan, som skälls

dotter åt dig. Men krusar gör han inte, för han gifter sig

med henne mitt för näsan på dig.

— Gör han ...? Gör han ...?

Sven August var alldeles grönögd av ilska och visste

inte, vad han skulle säga. Han hoppade jämfota kring

åkdonet. Han retade upp sig till den grad, att han blev

alldeles från sina sinnen, fick upp buteljen ur kolryssen och

dängde Larsson i flinten med den.

Denne sjönk ihop som en spiralfjäder under en tyngd.

Sven August, som nu tyckte, att han gjort ifrån sig

ordentligt, klev upp i kolryssen, satte sig ned på bottnen,

smackade på stutarna och for hem.

Strax efter kommo Nils Johan och Sofi vandrande och

påträffade Larsson, som satt på landsvägsrenen och hade

väskan frampå magen, tröstande sig efter bästa förmåga.

*

Det kunde inte hjälpas, Larsson måste för att bibehålla

sin värdighet draga saken inför rätta, och Sven August

kom med en genstämning.

En kulen dag i november stodo de båda syndabockarna

inför domaren och sökte pådyvla varandra så mycket

elakheter som möjligt, men fingo ovett bägge två, så det

haglade om öronen på dem, därför att de kommo med

struntsaker inför nämnd och domare, och till på köpet blevo

de åthutade, för att de stodo med händerna i byxfickorna

och tilltalade varandra ohöviskt.

— Ja, si, han har i alla tider varit en sån jäkel, den här

Sven August, menade Larsson. Han har förföljt mig både

natt och dag, se"n Nils Johan knep ifrån honom dottern

hans.

— Det är inget annat än fästning, som biter på slika

rackare som Lasse, fräste Sven August. Det skulle han

ha haft för länge sedan, för han super sig full som ett svin

hälg och söcken, om han kommer åt. Han är också lömsk

och opålitlig, hälst när han får litet i sig, ska jag säga

lagmannen.

Häradshövdingen vart rasande över gubbarnas hätska

uppträdande, slog klubban i bordet och förklarade

förhöret avslutat. Han vände sig så först till Larsson, med

många allvarsord förmanande denne, och härefter till Sven

August, som också fick åtskilligt påskrivet. Det var inte

lönt, de försökte att komma med sådant här inför rätten

ännu en gång, ty då skulle det bli annat av . . . Nu kunde

de emellertid gå hem och förlika sig med varandra, och var

det så, att de inte gitte göra detta, kunde de återkomma

till nästa ting, så skulle de få se, vad det kostade att träta

i oträngt mål.

Torparna i Stora och Lilla Bygget lomade av. De

hötte argt åt varandra, när de kommo ut i förmaket.

*

Då nu Larsson en gång var inne i sta’n, ville han inte

frångå sin gamla vana att köpa litet våtvaror med sig

hem i väskan. Det kunde vara gott att ha litet att ta till

under hemvägen, och det kunde också väl behövas en

tankeställare hemma på söndagsmorgonen, resonnerade

han.

Nåja, detta var ju inte så illa uträknat, efter hans sätt

att se saken, men nu var det så, att han kom att knycka

fram väskan på magen alltför ofta under vandringen mot

hemmet, och när husbonden, patronen, på kvällen for hem

från sina uträttningar i tingsstaden, fann han sin torpare,

Larsson i lilla Bygget, liggande i landsvägsdiket uppe på

Solskensbacken.

Han steg av trillan och ruskade på Larsson, ty det var

kallt. Marken var frostig och hårt tillfrusen.

Larsson vaknade omsider ur dvalan, eftersom

patronen piskade sömnen ur honom med sin käpp. Men säll

och självsäker, som torparen var av allt, han tagit sig till

bästa, vände han sig sävligt till husbonden och sporde

kärvt:

— Va är det fråga om nu då?

— Det är stor skam, att du går och svinar ner dig på

det här sättet, Larsson, sade patronen barskt. Inte nog

med att du skämmer ut både dig och alla torpare vid

gården genom ditt uppträdande inför rätten, utan så går du

också och lägger dig i landsvägsdikena på hemvägen.

Larsson reste sig på knä och stack händerna i

byxfickorna.

— Håll käften, din djävla skitgubbe, fräste han, tror

du inte, en ann" är så god som en ann" . . .!

Patronen ruskade bekymrad på huvudet, lämnade

Larsson åt sitt öde, satte sig upp och for hem.

Evangelisterna.

Ett år kom där ett par ljusletta unga män och började

predika guds ord i stugorna. De kommo direkt från

den nya kolportörskolan, sades det, och båda två hade

gåvan att kunna tolka ordet, så det gick rätt genom

kroppen på åhörarna. Särskildt den ene av dem — det var

han, som hette Johansson — vart så gott som genast

omtyckt, för att han alltid var mjuk och mild i sitt tal och

lade till ett litet e på varje stavelse, när han talade.

Johansson var också den, som lyckades avsätta största

antalet exemplar av »Evangelisten, Herren Guds budbärare»,

ett litet blad, som med en häftesupplaga av nya

testamentet premierade fåvitskon och därför hölls av alla

torpare vid Lagerkulla. Tidningens största framgång

kom sig dock därav, påstods det, att den var tryckt i

gammal utnött fraktur, liksom biblarna, som utdelades på

herregårdens bekostnad, när barnen konfirmerades. Det

var nämligen svårt och krångligt för alla gamla stackare

att begripa den nya »latinstilen».

En häftig väckelsevind strök fram över Lagerkulla.

Men först när Johansson blev ensam, det vill säga, när den

andre brodern, som börjat känna sig överflödig, drog

till en annan marknad, började det egentliga fiskafänget.

Det följde med både små och stora i noten, unga och gamla,

och det kunde nästan sägas vara ett under, att

fridtunatorparen Anders Johan, som hade vuxna söner och

döttrar, så han själv slapp gå och göra dagsverken, ännu var

ofrälst, där han gick och myllade vårsäden å Sjötäppans

grusmängda lerknallar.

Då nu Anders Johan som bäst gick där och

småsmackade på stutarna, som vredo och knyckte på

nackarna, så det knastrade i oket, fick han se, att en svart

molnkula stack upp på andra sidan sjöviken, och han

stannade ett ögonblick för att ta den i närmare

betraktande. Det var ett rödbrunt moln med svavel i kanterna,

och det var så gott som säkert, att det bådade åska.

Av vad anledning Anders Johan kom att fästa sig vid

denna lilla molnklimp, då han annars sällan lade märke

till sådant, kunde han själv inte begripa, men trodde,

att det berodde på, att han hela dagen haft i huvudet

Johanssons inledningsord från sista bönemötet i

Hagbytorpet. Dessa hade nämligen hämtats från Andra

Moseboken, dess nittonde kapitel och sextonde vers, där det

talas om en tjock molnsky på Sinai, i vilken Gud fader

steg ned med blixt och dunder i hälarna, så att folket höll

på att stelna av förskräckelse.

Anders Johan fattade inte till fullo sammanhanget

mellan broder Johanssons text, sin egen tankegång och

molnet, som höjde sig brådskande. Han log, när han

tänkte på, att kolportören inte mindre än tre gånger efter

varandra kommit och frågat, hur det stod till med hans

själ.

— Det hade han då inte med att göra, tyckte jag,

mumlade Anders Johan. Men likaväl var han envis och

hängde efter mig, så att jag slutligen var tvungen att

raska honom ifrån mig. Det är skamligt att inte låta

gammalt folk vara i fred.

Gubben Anders gick och tog skydd bakom stutarna

och vände sig om ett tag utåt Björkmossen. När han

var färdig och skulle smacka i gång dem igen, så kom

det fruktansvärda . . .

Hur det tillgick, och hur fort det avlöpte, begriper

inte Anders Johan än i dag. Men han påstår, att en

glödvit järnstång en kort sekund hölls framför ögonen på

honom, och han fick en stöt, så att han damp i backen

likt en säck.

När han vaknade upp ur domningen, såg han stutarna

ligga på knä, med utstående ögon, och då han hojtade på

dem, ville de ej resa sig. Jorden var uppriven runt

omkring, men inte så mycket som ett hårstrå var skadat,

vare sig på Anders Johan eller stutarna. Skäftträet

hade splittrats, och den grova järnlänken, som fäste

detsamma vid harven, hade klippts av, lätt som en ståltråd.

Anders Johan rev betänksamt sitt hoptovade hår,

Molnstoden var borta, solen sken, sjön var spegelblank,

och ett par änder lågo och lekte älskog ute på viken. Nej,

detta var då det besynnerligaste, han varit med om, trots

han många gånger upplevt svåra åskväder, som dragit

fram över Fridtuna.

Men kanske det var herrans skickelse?

Torparen spände från dragarna och körde hem. Hela

vägen upp till ladugården sjöng det i hans öron om

herrans skickelse, och när han kom in till Kristin, käringen,

höll han på att skrämma livet ur henne, ty han darrade

som ett löv.

*

Samma dag, åskan slog ned på Sjötäppan vid Fridtuna

och nästan höll på att ta livet av Anders Johan och

stutarna, var symöte anordnat hos Niklas-Ersas i Hagen.

Niklas-Ersa var guds barn sedan åtskilliga år, eller

från den söndagsmorgon hans enda dotter gick ned sig

på sjön, när hon var på hemväg från ett dansgille. Han

hade av denna anledning kommit att tänka litet djupare

än de flesta andra över människorna och den syndfulla

tillvaron, och trots det att Niklas-Ersa aldrig ävlades

om att få någon framträdande plats i guds församling —

ty han var av ett fromt och stillsamt sinnelag — vart han

ganska ofta hedrad för sina djupa religiösa insikter samt

för sin goda sångröst. Han var i sanning ett utkorat

guds redskap, ett finger i herrans hand.

Nu var det, som sagt, symöte i Hagen, och Johansson

var där och förklarade guds ord. På kvällen, när pojkarna

kommit hem från herregården, och sedan Anders Johan

vid slätgröten berättat, vad han upplevt på förmiddagen,

gick också hela fridtunafamiljen dit.

— Nu gå vi över till Niklas-Ersa ett tag, hade Anders

Johan sagt och kastat rocken över axlarna.

— Det kan sannerligen behövas ett guds ord efter

en sådan här dag, hade då hustrun, som gärna gick och

rantade med läsare, svarat.

De unga sade ingenting alls, men samtyckte och

följde med.

*

Anders Johan kände sig denna kväll litet orolig och

konstig till sinnes. Annars brukade han skryta med,

att intet gudsord kunde förleda honom, men nu satt han

dock andäktigt lyssnande till Johanssons utläggningar

och kände, hur det kokade och sjöd i honom. Han satt

liksom och väntade, tyckte han, att hans nummer skulle

ropas upp och utfalla med vinst. Det kröp ända ut i

fingerspetsarna.

När kolportören slutat, satt fridtuna torparen

alldeles förkrossad, i sitt hörn. Han visste knappt, var han

var hemma, och när han späjade över församlingen för

att se efter, hur det stod till med de andra, såg han

hustrun sitta nedtyngd och förfärad, liksom hade hon haft

en kvarnsten om halsen. Nu stod det klart för Anders

Johan, att han var i stort behov av frälsning.

Plötsligt klack det till i honom, det slog lock för öronen,

och, liksom lyft av en osynlig makt, reste han sig från sitt

hörn och började tala:

— Molnstoden över sjötäppan, sade han, brann likt

svavel med blågul låga, och en lång hand från himlen

sträcktes ned rakt mot mig, arma syndaträl. . . Handen

höll en glödande vit järnten, som bländade mina ögon

. . . Jag slogs till jorden liksom Saulus, och ovanifrån

hördes en stark röst, som talade och sade: Bättra ditt

leverne, Anders Johan i Fridtuna!

När Anders Johan slutat, var det en lång stund tyst

som i graven, men så började Johansson att bedja, och

efter en dryg halvtimmes ivrig åkallan kröntes hans möda

med framgång: fridtunafolket förklarades för frälst.

Det blev den kvällen ett rikligt fiskafänge för

evangelisterna.

*

Efter denna dag anordnades symöten för varje vecka

i torpstugorna, omväxlande mellan de stora och de små,

men likväl för det mesta i de större, då i dessa

fattigdomen inte var på långt när så tryckande som hos

småknapringarna. Stortorparna brukade tjuvjaga, eller med

körslor skaffa sig extra inkomst, så det för dem gick något

så när ihop. Särskilt vart Fridtuna ett präktigt tillhåll,

sedan Anders Johans blivit guds barn.

Gud, sådan enighet! Och tänk en sådan myckenhet

praktiska och varma yllesaker det tillverkades till

förmån för dessa små syndfulla djävlar, som husera nere

i det soliga Afrika eller Asien, och som missionärerna äro

så måna om att kultivera med guds ord och andra

njutningsmedel!

En dag — det var för resten på eftersommaren, när

rågen stod färdig att skäras — var det symöte i Fridtuna,

och Johansson var förstås med och förde ordet. Han

var mer än vanligt upplagd att tala denna dag och

utlade ett bibelställe med sådan iver, att han blev svettig

och tvungen att gå ut och svalka sig ett tag.

Medan Johansson var ute, begagnades tillfället av

Kristin, Anders Johans käring, som natt och dag drömde

om att bli profetissa, och hon uppsände en bön till den

högste. Hon tog i så lidelsefullt, att hon glömde bort tiden

och höll på i det oändliga. Folk satt och våndades och

ville gå ut, men vågade inte avbryta Kristin, utan sökte

hålla god min, medan de långsamt sögo musten ur det

bresiljebruna saffransbrödet.

Kristin talade, så att halsen höll på att torka igen

på henne, det gnisslade och gnall i stämbanden, men

likafullt höll hon i.

Slutligen förargades Anders Johan, vars religiositet

efter den värsta åsksommaren sjunkit några grader, och

han gick ut för att se efter, hur kalvarna hade det på

annklöversåkrarna. Han gjorde samtidigt en lov in på

logbottnen för att känna på björklövet, som där var

uppställt till torkning.

— Det behöver ett par dagar till, kan jag märka,

mumlade han och ämnade vända, men fick i detsamma höra

något, som kom blodet att rusa fortare i ådrorna. Han

hörde folk uppe på slinnet, och han kunde inte hjälpa

det, men han igenkände Johannas, dotterns, och

evangelisten Johanssons röster.

— Kära, kära Johansson, hörde han Johanna säga

med bekymrat tonfall, inte går det an att leva så här,

som vi göra, inte ...? Det står väl inte i

överensstämmelse med ordet ...?

— När friden fått fäste i ens hjärta, väste Johansson,

då ger ordet visshet, så att man oförfärat vågar vandra

alla vägar ... se så, nu då ...

— Släpp mig Johansson!

Det lopp ett par spasmodiska ryckningar genom

Anders Johan. Som halvgalen röck han åt sig en runga från

gödselvagnen, som stod ute på ladugårdsbacken, rusade

upp på höbingen, likt en katt, kastade ned Johanna genom

gluggen bland lövkärvarna och började misshandla

Johansson. Han slog honom, så att det skvatt i skallen.

Stackaren skrek, så han kunde ta ner himlen, men det var

ingen, som hörde honom, alldenstund Kristin ännu höll på

att bedja inne i stugan. Omsider lyckades dock

Johansson frigöra sig från den rasande torparen, som svor och

skrek som en galning. Han sprang som för livet och

vågade inte stanna, förrän han var långt inne i djupa

skogen.

Anders Johan stack emellertid av inåt stugan med

rungan i högsta hugg. Han rusade fram till bordet, där

kolportören suttit, rakade ned både bibeln och

Sionstonerna och körde ut varenda en från symötet.

— Ut med er, ert djävla pack ... ert djävla pack

... djävla byke ...!

Han var så rasande, att det var omöjligt för honom

att säga något annat. Käringen tvang han på knä. Hon

måste ögonblickligen avsvärja sina villfarelser. Och, när

han hunnit lugna sig litet, slog han sig ned vid

chiffoniersklaffen och skrev ihop en anmälan till fjärdingsmannen,

om vad som hänt, ty slika rackare som Johansson var

det bäst att hålla ögonen på, menade han. Johanna

fick förbud att gå utom förstugudörren någon enda

lördagskväll på ett helt år.

Men Johansson syntes aldrig mera till i trakten,

fastän han varit tvungen att springa från både mössa,

överrock och en stor nattsäck full med Sionstoner och

andra evangeliska väckelseskrifter.

*

Efter dagens tunga.

August Jansson stod och stödde sig mot broräcket,

medan han väntade på Nils, som i dagsverkarestugan

var i färd med att breda en smörgås, som han ämnade sätta

i sig på hemvägen.

Det var ett gott stycke att gå öfver Storskogen.

Det tog så där omkring en timma eller fem kvart,

innan man varsnade ljusningarna nere mot sjöhålan på

andra sidan, och det var alltid svårt och eländigt att ta

sig fram under beckmörka höstkvällar. Det var gott om

förrädiska vattenpussar och uppstickande avslitna

trädrötter.

Nils var en trög natur och hade i alla tider varit

långsam och genstörig; hans tänkande sträckte sig aldrig

längre än till det alldagliga, då däremot August, som

var av ett livligare temperament, ville hem om kvällarna

och läsa litet i avisan, veckobladet, som komministern

rekommenderat åt honom. Nils läste inte några tidningar.

Han var av den åsikten, att det inte tjänade något till,

och så var han svag i läsekonsten, skyllde på dåliga ögon,

fast rätta anledningen var, att det inte funnits några

skolor i hans barnaår; men han hade häller aldrig haft lust

för tankeansträngning. Han tyckte, det var bättre att

sitta i spiselvrån och slöa om kvällarna, eller att gå över

till Karl Johan i Mossbacken och tröska litet kasino eller

bondtolva med denne, drängen och hjälparepojken. Det

gällde aldrig mer än två öre i stöten med sexton streck,

så några större förluster kunde det inte bli.

Men, kors i alla dar, vad Nisse svor, när han

traskade hem, ifall han hade förlorat!

August Jansson stod fortfarande och trampade bredvid

broräcket; ännu hade inte Nils visat sig i dörrgluggen.

August ville inte häller skälla på honom, för att Nils var

betydligt äldre, och så voro de svågrar, så de hade litet

gemensamma intressen, och väntade alltid på varandra.

Det var dock ständigt August, som var den väntande.

Nu, medan han hade gott om tid, funderade han på,

varför inte »gubben» huggit ned alarna, som växte utmed

ån; det var väl endast glömska, tänkte han, eller också

voro de väl för litet givande, så att det inte lönade sig att

sälja dem.

Han slutade sitt mellanmål och gick mitt ut på

vägen och ställde sig. Han började bli förargad, och ilsket

knorrande, så att det skulle höras in i dagsvärkarestugan,

skrek han:

— Nej, det här ger jag attan! Kommer inte du

på eviga momangen, så gångar jag. Nog har du väl

kunnat hinna få fast smöret nu alltid!

— Jag kommer, jag skyndar mig ju, hasplade Nils;

och efter ytterligare dryga tio minuters dröjsmål kom

han också stövlande, med de långa rockskörten flaxande

efter sig som ett par utbredda vingar.

Jansson höll teten. Nils gick några famnar bakom,

hostade och åt. Han sade sällan någonting; händelserna

räckte inte till att tala om, eftersom samma vandring

sommar som vinter, morgon och kväll, måste företagas

av de båda torparna. År efter år var det likadant — och

ständigt väntade August om kvällarna. På morgnarna

gingo de oftast var för sig, och då kom Nils nästan utan

undantag för sent. Det hjälpte inte med ovett, det var

ingenting, som bet på honom — för Nisse var hård som

sommartorr rödlera. Men denna dag hade inspektoren

gått strängare till väga än vanligt. Torparen fick inte

mer än tre kvart för dagen, och så blev han utskälld som

en gammal drivare. Allt detta gick nu Nils och

funderade på, medan han mumsade på smörgåsen.

— Hörde du, sporde han till slut, så han skällde

på mig i morse, den djäkla nötmotaren? Det var rent

för fanken, så han tog i.

Nils sprang snörflande fram ett par steg för att höra,

vad svar han skulle få av August Jansson. Då denne

teg, tog Nils vid igen:

— Han sa", att jag skulle få uppsägning på Thomas,

om jag inte passade tiden bättre. Den kanaljen vet inte,

han, hur mörkt och elakt det är i skogen om morgnarna,

när en nyss är uppstigen.

August gick och koxade uppåt skogstopparna,

liksom för att se efter, om stjärnorna, som glindrade och

gnistrade på fästet, hade något att förtälja honom.

Karlavagnens hjul glimmade som solstuckna glasbitar på

ett torrt trädesfält, tyckte han, och skackeln stod rakt fram.

August trevade med fötterna, han hade kommit av

gångstigen, och yr i huvudet av forskningen bland

himlakropparna, var han nära att falla omkull. Men han höll sig

uppe, ty han var stark i benen — betydligt yngre också

än Nils.

— Jaså, han vrok ur sig så pass, sade han. Nåja,

låt’en du göra det, låt"en säga upp dig. Torp finns det

gott om. Men han säger så mycket, som han se"n inte

kan stå för.

— Åja, inte för att jag är rädd, förstås, fortfor Nils.

Men det förargar mig likväl, att en ska vara tvungen

att ta ovett, för att en satt sig på ett torp åt dom ...

Schou!! Jag tror jag tappar flåset ... Det var en

djäkla backe att vara dryg ... Men det är ju också så

rasande mörkt, så en kliver på alla olämpliga stenar, rötter

och stubbar. Jag vånnar det vore dager hela dygnet.

August log litet för sig själv åt Nisses sentimentala

klagolåt och skulle just ge svågern ett skämtsamt svar,

då han råkade fastna med sin högra, trasiga stövelnos på

en uppstickande trädrot och dråsade framstupa, så det

skrällde i backen. Visserligen lyckades han få händerna

för sig, men hade olyckan att skära sönder dessa på

skrumisen i ett nöttramp, så att det vart två stora flängor, en

på vardera handloven.

— Anagga och anfrätta, fräste han, jag slog visst bort

båda nävarna. Aj, för katten!

Nils stannade och pustade. Han kände sig nästan

litet skadeglad över avbrottet. Han fick dra åt sig andan

Han hade dåligt bröst, och August ville alltid så fort framåt.

— Jag har slatt mig sönder så många gånger här på

skogen, mol August, under de fem och tjugu år jag gått

och gjort dagsverken, så jag tycker, det kunde vara nog

i rappet. Så här om höstarna är det värst, när regnet

blöter upp, och det droppar av träden, så en blir som en

tupp ...

Så tinar det upp ena stunden och fryser den andra, så

blir det slintigt och svårt och is i nötspåren, så en slår

sig fördärvad. Fy för den lede!

Nils teg.

— I fem och tjugu år, och du i tretti — det är långa

arbetsdagar Nisse. Då det är vår och sommar, och solen

spelar mellan grenarna i storskogen, när en hör lärkorna

högt i luften, och tjädern knäpper bakom Uvbärget på

Granmon, då känner man, att det lever omkring en . . .

Hoho... ja-ja.. . Men en annan stackare, som fötts

till människa, får gå i klave och band . . .!

Suset i den resliga furuskogen lät så dovt och tyngande.

Det skulle bli dimma och rägn endera dagen, förstodo de

båda hemvandrande torparna. De grepos av en hemsk,

ängslande beklämning, och de sutto kvar på olycksplatsen

efter Augusts fall en god timme och funderade. August

hade slitit av nederdelen av ena skjortärmen och bundit

om handlovarna för att få blodet att stanna.

— Jag undrar, hur länge alla stora herregårdar ska

hålla ihop? fortfor han och bet i snibbarna, medan han

gjorde en ny knut.

— Ja, gud vet. Det går väl så länge som hälst,

tänker jag, för jag tror inte på någon förbättring. Ända sedan

jag började med torpet, har jag tänkt, att det en gång skulle

bli mitt, mitt eget, när jag gjort rätt för det både tio och

tjugu gånger. Men ännu har jag inte sett några tecken

till det. Jag önskar inte mera, än att en finge bruka

torpen som arv och ägo.

August reste sig upp och skrattade kraxande. Han

kastade häftigt upp matsäckskorgen, så att bleckburken

och mjölkbuteljen skrällde och skramlade. Så började

han gå, sakta och försiktigt, såsom hans giktbrutna

lämmar bäst tålde. Nils följde pustande efter.

— En tänker alltid så mycket galenskaper, muttrade

han. En tänker, så det går runt i huvudet många gånger.

Han teg litet och funderade, men fortsatte strax:

— I våras, när jag gick och plöjde tegarna hemma

på täppan, tänkte jag, att om det vore mitt, det jag

arbetade i, så skulle jag göra en trädgård, en örtagård av

det, för jorden är sand, och läget är gott och soligt.

Nils snöt sig, så det gav eko i skogen. August vände

på huvudet för att se efter, om han var bedrövad. Men

han kunde ingenting upptäcka för mörkret.

— Vänta mig litet, mumlade Nils, det rinner vatten

ur ögonen, så jag ser inte stort, vart jag går. Förbanna

mig — det är alldeles svart.

— Det blir så ibland, menade August lugnt. Det

är så mycket, som skymmer för en . . .

Torparna, de båda fattiga herregårdsträlarna, hade

slutat sitt ordbyte och fortsatte, ledda av stjärnorna, sin

stapplande vandring genom skogen — hem mot stugorna

på andra sidan. De liknade ett par kameler, som blivit

tröttkörda i öknen, men nu äntligen närmade sig en

uppfriskande oas.

Framför Augusts torp, som låg långt upp mot

skogsbrynet, stannade de ett ögonblick och flåsade ut, innan

de skilldes.

— I morgon är det söndag, du. Då få vi vila och

hugga litet ved åt oss, eftersom en inte kan göra något

vid jorden.

— Nej, så fanken häller, suckade Nils. Det är min

tur att hålla rent i kolagårn framme vid herrgårn.

— Jaså, är det så.

Nils försvann som en spökskepnad utför

backsluttningen.

»Vid gud och hans heliga evangelium...»

Erland Werner hade, till följd av faderns frånfälle, fått

övertaga fädernetorpet Rosendal vid mycket tidiga år.

Det var ett välbeläget och något så när bördigt ställe,

trots att det var ganska gott om jordfasta stenar i

åkrarna. Så länge gammeldrängen som inte hade mer än

kläder och snus i lön, orkade något, och modern ännu var

verksam, gick det också ganska skapligt ihop, om det

änskönt ibland var litet benigt när höstutskylderna skulle

fullgöras med körslor och extra dagsverken. Vida värre

blev det dock, när de båda gamla blevo obrukbara. Det

vart då på en gång alldeles för svårt för Erland Werner.

Rosendal födde, om det var goda år, en åtta, nio

kreatur, förutom flygfänad och andra smådjur, som äro

nödvändiga för ett torparhushåll, och för skötseln av dessa

vart nu torparen tvungen att skaffa en hushållerska, samt

därtill en ny dräng för dagsverkena, så att han själv i fred

kunde få hållas hemmavid och böka med tegar och

obändiga åkerlyckor.

Han lyckades få fatt i en duktig och arbetsam kvinna,

vid namn Tilda; visserligen ingenting för ögonen, och så

dessutom en tre, fyra år äldre än han själv, men god som

guld samt trogen och pålitlig. Tilda var änka efter en

båtsman, som blivit ihjälslagen i Karlskrona, och hade

fyra stycken barn. Det hade varit tvillingar sista gången.

Tilda flyttade in i Rosendal samma dag, som Erland

skjutsade modern och drängen till fattigstugan, där det

bereddes plats för dem, alldenstund de inte fingo något

understöd vid herregården, på grund av att de

ursprungligen voro från en annan socken.

Med Tilda kom det trevnad till stugan, ty hon var

rapp i vändningarna och höll rent och snyggt omkring sig.

Sent gick hon i säng, så sent ibland, att Erland inte kunde

begripa, vad hon stökade med så länge, och tidigt steg hon

upp och gjorde i ordning matsäck åt drängen, som alltid

fick lov att vara framme i god tid till femslaget. Själv

var likväl Erland litet bekväm av sig och låg gärna och

drog sig, tills Tilda kom in och gav honom kaffe på sängen.

Hon hade sitt nattläger i köket; drängen fick ligga

inne i stugan hos Erland, ty denne ansåg, att det var bäst

att ställa så, att det inte kunde komma ut något prat bland

grannarna eller bland annat elakt folk i bygden.

När Tilda fått drängen i väg, brukade hon gå’ och

sköta om kreaturen, mjölka, göra rent och fodra, och för

att Erland skulle få tillfredsställa sin lust, att ligga

halvvaken i sängen och fundera brukade hon också kasta för

dragarna litet, så att de skulle reda sig, tills han kom upp.

Hon pysslade om huset, så Erland ibland kände det varmt

i bröstet, hälst när hon kom in till honom med kaffet om

morgnarna.

— Du är så snäll, att jag tror, du är bättre än

morsgumman, myste han belåtet. Jag mår som en prins,

tycker jag, du . . . du . . . Tilda . . .

— Du kunde gärna ha låtit gummkräket stanna hos

dig och inte, såsom du gjorde, skjutsat i väg henne till

fattigstugan samtidigt med drängen . . . Du kan väl tänka

dig, att hon var fästad vid gården, efter så många år; och

inte kunde väl hon hjälpa, att hon nu var en stackare, så

som hon arbetat . . . Det hade nog räckt till åt henne

också, åt dig med, och mig . . .

Tilda skrattade en smula förläget, för att hon hållit

ett så långt tal för Erland. Denne hade hört på mycket

allvarligt.

— Nej, tack ska du ha, sade han mörkt. Det går

inte att försörja en kristen själ mera på Rosendal, än vi nu

göra, det har jag bäst reda på själv. Det går inte ens att

försörja en höna utöver de tio, som nu finnas vid torpet.

Tilda svarade ingenting. Tyst tog hon brickan och

gick ut. Men Erland låg länge och stirrade i taket och

grubblade. Han funderade både hit och dit. Han såg

för sig, hur huset frodades, så feta och kraftfulla kreaturen

stodo i sina bås, och så väl allt hölls i ordning, sedan Tilda

trädde till, och han tänkte, att om inte de fyra minderåriga

barnen funnits, skulle han gärna ha bett henne stanna för

alltid, ty det är bättre att ta det säkra för det osäkra.

Han tänkte på dessa fyra barn så intensivt och så länge, att

det blev svart för ögonen, och han såg, att det inte fanns

någon möjlighet för honom att försörja flera — ännu var

Tilda i sina bästa år, stark och kraftig.

Men han kunde inte släppa tanken på de fyra barnen.

— Vore bara den älsta pojken så stor, att han kunde

börja valla fåren vid herregården i sommar, mumlade han,

så bleve det åtminstone någon råd med hjälpdagsverkena,

men nu är ju den kutten inte mera än sex år, så man måste

väl dröja med att skicka honom dit ännu ett par år. Det är

ingen nytta med honom. Inte på minsta vis . . .

Erland Werner såg i tankarna ännu längre in i

framtiden, men allt tecknade sig mot en dyster bakgrund, och

han tyckte, att det under slika förhållanden inte vore skäl

i att gå och gifta sig. Han var för övrigt liksom litet

harhjärtad för fruntimmer, alltsedan han vid tidiga år höll

på att bli fast för Stat-Lasses dotter, fastän han svor sig fri

ty det passade inte så noga med tiden, som flickan velat

påstå . . . Det sades för resten, att hon inte hade varit

så noga, den sjanan . . .

— Nej, det duger inte, mumlade Erland; inte kan jag

försörja mer än fyra ungar på de här bitarna. Men är det

då nödvändigt att skaffa sig flera? Nej; och därför är det

nog bäst att låta vara med att gifta sig. Det är ju inte

mera än nätt och jämnt, att det nu går ihop.

Han steg upp betänksamt och klädde sig med omsorg.

Han gick ut till köksknuten ett tag och tittade på molnen,

som pilsnabbt jagade fram över månskivan. Men så

vände han tillbaka in till Tilda, slog sig ned vid köksbordet

och började sätta i sig potatis och sura lingon. Han tänkte

medan han åt, att den, som har potatis och lingon, har hela

livets nödtorvt, om man bara inte fått några ovanor.

Kanske skulle det räcka åt fem, sex ungar också, om man

noga utskiftade smulorna? Han sluppe ju betala lön för

hushållerska!

Tilda stod vid spiseln och slog med eldtången på

bränderna. Plötsligt vände hon sig om, och tonfallet var sorgset

och dovt.

— Du kan inte tro, så förskräckligt jolpärena

skämmes nere i källarn . . .

Erland Werner vart röd som blod i ansiktet.

— Det är alldeles, som det vore förgjort för en fattig

stackare, mumlade lian. Aldrig någon frid . . . aldrig

någon trevnad . . . ideliga brödbekymmer . . .

*

När Tilda började bli ovig och otjänlig för arbete,

kom tungsinnet och mörkret. Det värsta, att hon vart

tvungen att flytta bort från Rosendal, inträffade också

i bärgningstiden, när hon som bäst behövts. Erland kunde

naturligtvis inte reda sig med ett arbetsodugligt skrälle.

Tilda gjorde åtskilliga föreställningar inför torparen,

men denne var obändig och hård som den kalla granithällen.

— Det är din barnunge, sade hon, och nog borde du

väl ändå tänka på att dra försorg om egen avkomma,

Erland Werner. Du, som annars är en så hederlig karl.

Erland stod ganska länge och funderade, innan han

drog på sig skinntröjan och gick ut. I dörren vände

han sig om:

— Nej, det här bär sig inte — nej, inte på vis och

villkor, och än vet ingen, hur det kan bli. Kanske lika

illa nu som i fjol, så jolpärena ruttnar opp för en . . . Vart

skulle det ta vägen — om det ginge likadant i år — med

mig och drängen, med dig och fem ungar, ifall vi gifte

oss . . .?

Tilda började gråta.

— Jaså, det har nu gått så långt, att du inte kan låta

bli att håna mig för barnen, som jag har med Per August;

det var en bättre karl än du, och han var inte ängslig för

att det kom fyra. Du kunde för rästen ha låtit bli att

vara så kärvänlig, när jag kom in till dig med kaffet om

morgnarna. Då lovade du vitt och brett.

— Äsch . . .!

Erland Werner sköt till köksdörren, så det rungade

i stugan. Tilda fortfor med diskningen, lipade och tänkte

på, att om inte potatisen ruttnade till års, kanske hon skulle

få stanna. Hon gick ut och drog upp ett stånd i

trädgårdslandet. Det fanns fyra ruttna och tre friska, så

förhoppningarna voro inte synnerligen stora.

*

Tilda fick flytta in i fattigstugan, men hon var tvungen

att ta ut stämning på Erland Werner, ty ordföranden i

sockenstyrelsen tyckte, att denne hade skyldighet att

betala till barnet. Erland vart både uppskrämd och

skamsen genom detta förfarande, men när han såg, att det inte

fanns någon möjlighet för honom att komma undan,

morskade han upp sig och tyckte, att det borde vara straff

på att gå och stämma utan orsak.

Inför rätten satte domaren efter honom och sporde,

om han haft något att göra med Tilda, och om han inte

ville åta sig faderskapet.

— Nej, tack så mycket. . .

— Åja, var inte så stursk, menade domhavanden

allvarligt. Saken skall undersökas, och kanske full

bevisning finnes. Ni, min gubbe, som i grund och botten ser

så ärlig och from ut, är nog en ärkekanalje, en ljus fågel. . .

— Jag är inte barnfadern . . .

— Håll mun!

Erland Werner fick berätta ett stycke av sin

levnadshistoria inför häradsrätten, och när domhavanden lett honom

fram dit, där han tog Tilda till sig, krånglade han med honom

och slängde och snärjde, men Erland, som hade vana

sedan förra gången, bara bestred och nekade, och slutligen

förklarade han sig villig att svära.

Han vart hänvisad till sin själasörjare; och påföljande

rättegångsdag kom han med erforderligt betyg och gick

eden.

»Vid Gud och hans heliga evangelium . . .»; han gick

igenom formuläret utan att blinka. Så störtade han ned

från tribunen, och målet avdömdes.

Ute i förmaket satt Tilda; gud vet, vad hon hade där

att göra, men när Erland kom, fattade hon denne i armen.

Han ryckte till och vart röd i ansiktet som en kokt kräfta.

— Nu har du svurit bort dig, Erland Werner, sade hon

enkelt och allvarligt.

Erland stod som förstenad. Han blev blåröd i

ansiktet; men med övermänsklig ansträngning bemannade han

sig och bröt ut:

— Bevisa det, ditt otäcka stycke, bevisa det. . .

bevisa det . . .

Var ta bevisning för det, som händer mellan fyra

ögon?

Utom lagen.

Det var kav lugnt.

Södra synkretsen, som försvann i insjöns mörka vatten,

var blekt blåaktig, i väster höjde sig ett par ulliga

molnstoder; i öster kröp en svag rodnad allt högre upp över

skogskanten. Det var solen, som var i annalkande.

Visslande vårsiskor hoppade lustigt mellan grenarna,

talgoxarna gnisslade och pepo, bofinken sjöng. Frosten fräste

i ängsstubben, där Per Ers kutade fram. Dyn var

halvfrusen och skrabbade argt under stövelsulorna.

Men solen närmade sig horisonten mera och mera.

En dallring som av en avlägsen klockton vibrerade uppåt

firmamentet. Sakta och majestätiskt höjde sig ljusets

källa långt ut i öster . . .

Per Ers stannade och lyssnade.

Det var väl för hundrade gången, han hade stannat,

utan att höra något, och han insåg, att han legat och

dragit sig för länge. Men om lyckan var med honom,

skulle han nog, trots allt, få fatt i något liv. Han kände

sig så sällsamt stämd; det var, som om många och svåra

olyckor vore i annalkande. Han log överlägset inför denna

tanke och höjde ringaktande på de snedstrukna axlarna.

Det var något alldeles säreget med Per Ers. Det

fanns inte många, som kunde röra sig så ljudlöst som han,

och så säkert. Han slingrade sig fram genom ljungen.

Inte en spån eller en torr kvist knastrade under fotterna.

Han stannade då och då, men minspelet gav till känna,

att det ingenting fanns att lyssna efter. Annars var

vädret så herrans lämpligt!

Hans gamla ställe, bredvid en kullfallen gran, fanns

kvar, fast grenarna började torka ned, så att skyddet var

dåligt. Men det gick nog likaväl bra, om det fanns något

att få, och han höll sig stilla.

Nere från dälden förmärktes några svaga

knäppningar, liksom efter en människa, som varsamt hafsade

fram över rishagen . . . Ånej, det var nog bara inbillning!

Man kunde säkert vara lika trygg som förr i tiden. Den

där nye tjänaren var nog inte värre än den förre, och i

denna förvissning mumlade gubben för sig själv:

— Men kära hjärtanes, ingen skulle väl förundra

sig över, om han sökte hålla sig framme. Det är hans göra

att hålla ordning i de här markerna. Gu" hjälpe honom

dock, om han försöker med mig! Då osar det krut för

den rackarn!

Per Ers lyssnade igen:

— Åja, började han ånyo, när jag nu i så många

herrans år fått sitta i fred under granen här, så vill jag förstås

också i fortsättningen ha ro. Det är inte lönt, att någon,

vem det vara må, kommer och säger ifrån. Har inte

jag själv kanske hållit efter strykare, som gått och lurat

här ikring? Har jag inte varit likare än alla de stadda,

som gubben haft? Har jag inte både svurit och vittnat

åt honom. Men själv ser jag då inget ont i att gå ut

om morgnarna och lyssna. Det ligger i blodet. Jag kan

inte försaka vårmorgnarna, så länge jag förmår hasa

kroppen med mig.

Per Ers vek sakta undan en lös gren, som han brutit

av och ställt upp som skydd för sig, och spejade forskande

ut över bärgåsarna. Nej, det fanns ingenting att se; och

litet missmodig sjönk han dåsigt tillbaka i sin förra

ställning. Det knakade i stammen, och han undrade, om

granen, som uppehölls av sina halvmurknade grenar, hade

för avsikt att falla ned över honom. Men han flyttade sig

inte en tum. Det vore alldeles för stor möda, när han väl

en gång kommit till ro. Då var det mycket bättre att

låta världen ha sin gång.

— Den våren, när jag fick sälja för femti riksdaler,

mumlade Per Ers, då var det andra dagar än nu. Då

missunnade man inte den fattige att leva. Men nu vill

man ta ifrån honom allting. Nu unnas han ingen

framfärd i världen. För nöjen är man lika rädd som för pest

och hungersnöd. Men vänta mig, jag är seg som

gammalt sulläder.

Per Ers höll upp igen och lyssnade. Han tyckte sig

märka ett tungt, genomträngande väsande i luften . . .

Kom han nu måhända? Gubben genomlopps av en stilla

frossa, senorna i kroppen spändes likt strängar, och ögonen

fingo en sällsam glans.

Nu slog tjädern till på bärgknallen . . . Per Ers sträckte

på sig, lade upp bössmynningen på stövelnosen och

siktade — just som spelet tog sin början . . . Djuret hann

ej längre än till sisningen, när skottet dånade genom

skogen. Det tog . . . Tuppen låg död framme på bärget.

— Det var katten . . .!

Per Ers tänkte just säga, att det var nätt han hunnit

sikta ordentligt, förrän skottet lupit i väg, men i samma

ögonblick fattade en hård hand ett fast grepp om hans

magra nacke. Det var en faslig människa att vara stark!

Per Ers var inte säker på, antingen det var ett handgrepp

eller ett skruvstäd, som vred åt om halsknotorna på honom.

— Din kanalje, din tjuvstryker, jag kom på dig

till sist! Din ärkerackare där!

Per Ers låg alldeles orörlig och mottog de svidande

knytnävslagen. Skogvaktaren var en överdängare att kunna

slå. Men när han så knäckte kolven av Per Ers" gamla

knallåsbössa — gubbens tjänare och trogne följeslagare i

skogen — reste sig denne på armbågen och mumlade:

— Hade det nu varit fem och tjugu år tillbaka, så

vid liv och död, att du vore mera värd än tjäderfar där

framme . . .

— Vafalls . . .?

— Va" jag säger? Jo, du är inte värd så värst

mycket, säger jag. Du är inte gammal.

— Håll käft, din tjuvstryker!

Skogvaktaren rasade som en besatt. Gamla Per

Ers fick ytterligare många hårda rapp, men han teg och

tänkte, att inte kunde han hjälpa, att han drevs ut om

morgnarna. Det låg honom i blodet. Han visste alltför

väl, att han aldrig, om man slog honom aldrig så, skulle

bli bättre, om han än levde i hundra år.

*

— Det är så nu för tiden, sedan naturen förstörts

eller missbrukats, sade Per Ers inför rätten, att de, som

födas och uppväxa, måste underordna sig lagen, när de

känna lust till vandring i skog och mark. Men på oss

gamla, som minnas andra dagar, biter varken lag eller

förordning. Vi stå utom lagen.

Lindormen.

Distriktets länsman var ute och synade vägen efter

böndernas höstgrusning. Niklas i Lillängstorpet skjutsade

honom, på patronens befallning. Hjulen skuro jämns

med naven i grussörjan. Torpar-Niklas" rankiga

söndagsgigg skraltade av och an på den smala, illa underhållna

häradsvägen. Niklas satt och halvsov av slöhet och

ledsnad, länsmannen svor och förbannade. Han blev totalt

fördärvad; han började bli mör som en biffstek.

Men det skulle nog väghållningsskyldige få sota för.

— Hör du, Niklas, fräste han till fram på

eftermiddagen, när han begynte känna sig sönderbruten och knäckt;

kunde du inte ha tagit en trilla i stället och inte ett sådant

här sjuhelsikes elände? Man blir ju alldeles sönderbråkad

i kroppen, vet jag.

Niklas for upp litet yrvaken och gnuggade sig i ögonen.

— Kära hjärtanes, goa kumsarjen, jag har ju, gu"

hjälpe mig, inget annat söndagsåkdon än den härna giggen.

Patron ville inte släppa till någon av sina vagnar i det

här väglaget, — jag frågte honom nog. Han befallde

mig i går kväll att köra för kumsarjen. Det är så brått

med plöjningen, som di alltid ligger efter med, och så

är han rädd om sina finvagnar, förstås.

Länsmannen, som inte mer än denna gång för varje år

behövde styra sin kosa åt detta håll — ty det levde ett

fridsamt och undfallande folk vid Lagerkulla — hade väntat

sig ett bättre mottagande, på grund av att han räknade

patronen bland sina vänner. Men i stället visades

honom så ringa ära, att han fick åka genom distriktet i en

gammal rankig torparegigg.

Han grubblade över anledningen till denna vanvördnad;

han funderade, så huvudet kunde sprängas, för att finna

någon giltig orsak, och slutligen mindes han, att på

vårsidan i fjol hade han varit tvungen att åtala patronen för

körslor med selbrutna hästar. Kunde detta vara skälet för

avogheten? Begrep då inte den sjutusan, att han var

rädd om sitt eget skinn, att han varit tvungen att åtala?

Kronobefallningsmannen mumlade något i skägget

om tjurskalliga bondpatroner och drog pälskragen upp

över öronen.

Torparen började bli kryvaken. Han kunde inte

sitta stilla, utan vred och vände på sig, som hade han fått

myror på bara kroppen. Han satt som på nålar och

späjade åt alla håll, och ju närmare skjutsen kom intill

skogsbrynet, desto oroligare blev han. Plötsligt for han

upp, liksom hade någon med en syl stuckit honom i ryggen.

Länsmannen vaknade ur sina funderingar.

— Vad är det fråga om? sporde han. Vad är det

fatt med dig?

Niklas skakade av ängslan. Det låg något av ett

jagat djurs skrämsel i hans blick. Han kunde omöjligt

svara med detsamma, utan satt och stammade, utan att

få fatt i några ord: Omsider lugnade han sig något litet

och stötte fram:

— Herre gud, kumsarjen, det är här, jag var så illa

ute. Jag har inte farit denna vägen på många herrans år

— för, se, en fattig torparkarl gör sällan långa färder

— men jag minns ännu sista gången, som hade det varit

i går . . . Kumsarjen ser eken där borta i skogsbrynet?

Eken, som har torrt löv på de nedersta grenarna, fastän

alla de andra äro kala, som de ska vara vid denna

årstid .. . Vet han, kumsarjen, vad det betyder, när lövet

biter sig fast på det där viset? Vet han inte . . .? Jo,

jag ska säga det. . . Det ligger en lindorm under rotvalvet...

— Vad för något?

— En lindorm . . . Lövet sitter fastbitet. Det ska

sitta liksom fastlåst till våren, när det nya kommer. Det

är ingenting annat än det nya, som kan undantränga det

gamla.

Länsmannen satt och gapade av förvåning. Han

hade visserligen förr hört åtskilligt berättas om

allmogefolkets vidskepelse, men han kunde aldrig tänka sig, att

dylika orimliga historier kunde tagas för sanning. Han

var för övrigt inte säker på, antingen Niklas drev med

honom eller försökte slå i honom »en dalkarl».

— Det är rama sanningen, bedyrade Niklas.

Länsmannen började förstå, att torparknatten trodde

på, vad han sagt, och för att nu fördriva tiden och göra

resan så angenäm som möjligt, beslöt han sig för att

behandla honom litet hänsynsfullt.

— Niklas har då, som sagt, sett den där ohäringen?

sade han saktmodigt och gjorde målet så brett som

möjligt för att inge mera förtroende.

— Hm ... ja . . . Joho, det har jag.

— Nå, då kan väl Nildas, som är hållen såsom

sanningsenlig karl, berätta litet om det äventyret.

— Hä, ja, nog kan jag det, fastän det är en god slunk

av år, sedan det hände.

Niklas klarade strupen, lika allvarsamt, som hade det

gällt att ta upp en psalm i kyrkan, drog åt sig tömlänkarna,

så att inte märren skulle få dem under svansen, ty då ville

den rackarn både blöta och slå, och så började han:

— Det var så här på höstsidan, kanske något tidigare,

än det är nu; så där vid mickelmässan möjligen . . . Lövet

hade frusit bort, ty kylan kom ganska tidigt och gjorde

illa det året, men på eken, vi sågo nyss, satt det lika envist

fast, som det gör i denna dag. Det är ett tecken från gud

fader, att en ska ta sig till vara för att vidröra slika trän . . .

Det hade, som sagt, varit en kylig och bitande

septemberhöst, men nu i oktober var det ljumt i luften, och

solstrålarna riktigt smekte en. Det var samma ljuva

sol ända framåt jultiden.

Jag var ute och åkte, jag var nånstans här i trakten,

fast jag nu inte minns, var det var, för det är snart en tjugu

år sedan. Det var likadant här på den tiden, som det är

nu, och den gula eken stod lika gul och prasslade och

fräste . . . Det började skymma på, tror jag. Jag kommer

ihåg, att jag satt och gnolte på en gammal trall, när jag

for förbi. Har man inte sökt slita sådant löv från grenarna?

frågar kumsarjen. Jo, men det sitter, som det vore

limmat, det är säkert.

Nå, det var i skymningen. . . Hyss, var det inget

bakefter oss? — nej, för all del, jag bara tänker på, hur

det var då ... jo, då var det någonting, det tassade liksom

en käring i listskor, och när jag vände mig om, fick jag

se en otäck tingest komma rullande bakefter . . .

— Rullande?

— Jaha, just så ja. Har en inte sett lindormen,

hjulormen, så vet en heller inte, hur den ter sig i verkligheten.

Det finns folk, som kallar honom hjulormen, så det är

inte bara jag, för när han blir förbannad, biter han sig i

stjärten och snurrar i väg som en nystvinda, och det går

fort som fy fanken . . . inte ens tåget kan hinna i fatt

honom. Det går som vinden, så fort bär det i väg. Gud

nåde den stackare, som råkar ut för honom, när han är i

farten.

Niklas tystnade, och länsmannen satt och funderade

litet.

— Nå, hur gick det för dig, när du hade hjulormen

efter dig? sporde han.

— Mja, inte var jag rädd, förstås, fastän det höll på

att gå åt helsike, för han kom trillande på landsvägen

efter mig. Men så fick han ett annat ärende och hoppade

över gärdesgården. Han varsnade mig inte . . .

Länsmannen sporde vidare:

— Nå, varför skall odjuret just ligga under slika

ekträn?

— Mja, di ska väl nånstans ligga.

Det var tyst en liten stund, och båda sutto och

funderade. Men så for återigen nyfikenheten i

kronobefallningsmannen.

— Niklas har väl sett åtskilliga andra sådana figurer

annanstans också?

Torparen kuttrade ett kort och torrt skratt.

— Hä, hä! Jag har mycket främmande hemma i

lagårn, ska jag säga. Jag går inte många steg, utan att ha

känning av slika. Det går ingen dag, utan att jag både hör

och ser. Strax kommer vi fram till Slantbacken, där en

myling har bott sedan — ja, jag vet inte, hur länge —

och hemma finns det gott om rå . . .

Niklas tystnade och började lirka åt sig tömlänkarna,

som märren åter fått fatt i; länsmannen satt tyst, liksom

begrundande. Plötsligt flög ett brett leende över hans

jovialiska drag ... Så tog han på sig en allvarsam min,

högg på en gång torparen i krävan och röt, så det gav eko

vida ikring:

— Du sitter ju och ljuger med berått mod för mig,

din djäkla torparbasse! Jag för dig direkt till häktet,

om du inte tar tillbaka!

Niklas vart vit som en liksvepning i ansiktet. Han

vart stel som vax i ögonen, och utan att blinka satt han och

tittade rakt framför sig. Han tycktes resignera. Hans

uppsyn sade, att det gick an att göra vad som hälst med

honom, det var likväl sin övertygelse, han hade uttalat.

— Medge att du ljugit, din attan bövel!

Niklas begynte bli blå under ögonen, och det röck

spasmodiskt i ansiktsmusklerna, medan han mumlade

mellan tänderna:

— Gu" hjälpe mig, kumsarjen, jag kan inte ta tebaks,

för då blir jag lögnare . . .

Länsmannen satte sig ned igen och släppte offret,

som låtit tömlänkarna sjunka, så att de slogo märren på

karlederna. Rätt som det var, trampade hon på den ena,

vred åt sidan och välte åkdonet i diket.

Niklas kom först på benen och kravlade sig med

detsamma upp på giggen. Länsmannen lyckades också

omsider komma till rätta, men stannade på landsvägsrenen,

gastade och svor.

Det började mörkna, och kronans fogde vart ännu

mera ursinnig, när han tänkte på, att han inte än på en

god stund skulle vara hemma vid brasan och flaskan.

Plötsligt fick han höra en hvinande pisksläng, giggen

rullade i väg med snälltågsfart, och Niklas satt framåtlutad

och surrade med piskan över ryggen på det arma

märrkräket.

Kronobefallningsmannen stod en lång stund alldeles

stel och gapade. Han räknade ut, att han hade en halv

mil till närmaste torp och en mil hem. Han började

vandra sakteliga, ditåt han skulle: det fanns ingen annan

råd. Det var besvärligt i pälsen. Han svettades och for

alldeles förfärligt illa. Det var tacken, för att man var

gemen och gav sig i prat med sådant folk!

Sigurd Stark.

Sigurd Starck innehade ett av de minsta och

magraste torpen vid Lagerkulla. Nybygget hette det och

var beläget strax invid en mörk skogsjö, där änder, årtor

och knipor förde ett lustigt och obundet liv i ensamheten.

Det var ingen, som ofredade dem här, varken vår eller

sommar; det var strängt förbjudet för torparna att vandra

kring med skjutvapen i skog och mark. Det var endast

patronen, befallningsmännen och skogvaktaren, som ägde

rättighet att jaga, och hit till Skogssjön var det för långt

för de bekväma herremännen.

Men denna skogssjö hade åtskilliga andra fördelar

med sig. Det fanns bland annat inte så litet med fisk

i den, och det hade alla, som innehaft Nybygget — inte

minst Sigurd — haft gott utaf. Denne var alldeles

omöjlig. Han tog sin föda ur sjön både vinter och sommar,

och när alla de andra torparna hade det ganska knalt,

fanns det gott om födoämnen i Nybygget.

Det berättades, att på hösten, när kylan bet till, så

att isen drog hölje över vattnen, gick Sigurd, med fara

för livet, ut på Skogssjön och slog med yxhammaren efter

gäddor, som roade sig med att gå uppe på grunt vatten.

Gäddorna domnade av, vände upp buken ett ögonblick,

vips högg han hål . . . upp med dem i dagern ... ja, nu finge

de gärna sprattla, om de ville . . .

Om vårarna, sedan isen gått upp, gick fisket bäst.

Under den tid gäddorna lekte, sov Sigurd knappast en hel

natt. Han hade alla sina grimgarn och slätnät utlagda

i sjölaggen, där fisken stötte till kring starrtuvorna; och

på gräsängarna, där högvattnet gått upp, gick han och

smög som en gammal räv och hade ett ljuster under

armen. På sommaren, själva rötsommaren, när Sigurd

var tvungen att laborera med vasar för att narra fisken

i ryssjorna, var han inte så pigg på sitt yrke, men han kunde

dock aldrig, utom mitt i vintern, släppa det riktigt, ty

fiskfödan hade ingått bland de dagliga behoven i Nybygget.

Det fanns elakt folk, som berättade, att Sigurd

brukade skjuta efter gäddlekarna, men detta var inte

överensstämmande med sanningen, ty torparen i Nybygget var

ganska rädd för att handskas med skjutvapen, enär han

var av ett nervöst kynne, vadan han också hälst hölls

för sig själv i tystnaden och ensamheten. De andra

torparna, som voro lika fattiga som Sigurd, sade just

ingenting i början, ty de tänkte, att Sigurd inte gärna kunde

vara värre än andra, som bott i Nybygget, men när det

efter några år började te sig annorlunda vid detta torp än

vid de övriga, väcktes avunden till liv i själarna. Det

visade sig nämligen att nybyggefolket fick litet nytt på

sig själva, nya sängkläder och nya gardiner för fönstren.

Men vad som värst förargade dem, var att Sigurd gick i krage

och manschetter om söndagarna.

Då for, som sagt, den lede i folket, och det vart till

ett levande behov hos litet var att få berätta för patronen,

hur det gestaltade sig hos Sigurd, och hur illa han

skinnade Skogssjön på fisk. Visserligen var inte patronen så

särdeles nogräknad av sig, om man lät bli att gå honom

för nära på de ägor, som hörde direkt under herregården,

men denna gång vågade han ej annat än lägga sig i Sigurds

fiskafängen, ty han var rädd för, att allmänna missnöjet

och avundsjukan skulle göra, att även de andra ville

försöka skaffa sig välstånd på liknande sätt. Han tog därför

en morgon i håll med torparen, när denne kom till det

sedvanliga dagsverket.

— Nå, hör du, min käre Sigurd, började han, hur

sköter du dig nu för tiden? Det berättas åtskilligt om, att

du far fram annorledes, än du bör göra som en rättskaffens

och god tjänare. Du går ju och tjuvfiskar, har jag fått höra.

Sigurd drog av sig mössan, ty patronen hade givit

befallning en gång för alla, att huvudbonaderna skulle

vara av, när någon av folket talade till honom.

— Nä, det vet jag inte, svarade han långsamt, i det

en mörk sky drog över ansiktet. — Det vet jag inte.

— Jaså, är du verkligen så förhärdad, att du nekar?

Men jag har bevis från många håll, jag kan ta fram både

den och den, om det kniper . . .

— Men Svensson, som hade Nybygget före mig, och

som var där i så många år, fiskade också . . . Han sköt i

sjön med både byssa och dinamit.

— Det kan ju hända, men därför förbättras inte dina

synder, vidtog patronen, ty du lär inte allenast fiska med

olagliga maskor, utan till på köpet ljustrar du och far fram

som en rövare i sjön. Vet du inte, att det är straffbart,

din rackare?

— Men det gör så litet buller att fiska på det sättet,

menade Sigurd. En kan gå tyst som en katt och få de

grannaste gäddor på gaffeln utan att skrämma de andra. Jag

har aldrig tyckt om, att skjuta i sjön.

Godsägaren stod förbluffad, undrande, om Sigurd

gycklade, eller om han var så dum, att han ville skryta

med sina bravader.

— Jag vill bara göra dig uppmärksam på, sade han

efter en stund, att det hädanefter är slut med fisket för

dig. Det är stor skam, att mitt folk går och gör lagbrott

mitt på ljusa dagen. Förstår du det?

— Ja, bevars, svarade Sigurd ettrigt och slängde på

sig huvudonaden — han började nämligen på att bli

förargad — men jag förstår inte det bittersta, vad jag

hädanefter ska få att bättra upp den magra vardagskosten

med. Jag ska tala om för patron, att gäddfiskandet om

vårarna varit liksom en sötebrödshögtid för mig, käringen

och ungarna. Patron vet inte, hur liten omväxling det

annars är i en fattigs föda. Även den fattigaste, den,

som betyder minst av alla, har sina behov, om än små,

och vem hyser inte längtan inom sig så här i vårskarven.

En längtar efter någonting, och när man då inte vet något

bättre i livet än födan, blir det ditåt trånaden riktar sig.

Godsägaren kände sig nästan litet skamsen, när han

lämnade Sigurd, och han tänkte för sig själv, att inte

gjorde det honom något, om torparen satte sig upp mot

lag och förordning, hälst som sjöhålan gränsade till

Nybyggets marker. Men så kom han ihåg de andras gnagande

avundsjuka, och därför ansåg han nödigt att fråntaga

Sigurd fiskerätten.

— Jag förbjuder dig på det bestämdaste för de andras

skull, sade han, i det han gick, och det är jag, som är

husbonden, vet du väl.

Sigurd lomade av till sitt arbete, tänkande för sig själv,

att om de fattiga och arma, som få arbeta tida och sent,

inte vore så småaktiga, att de kände lust att äta upp

varandra, skulle det mången gång vara betydligt bättre ställt

för dem.

*

Det var på våren följande år, efter det Sigurd förbjudits

fortsätta med fisket. Det påstods med skadeglädje, bland

grannarna, att nybyggetorparen bättrat sig, ty numera

sågs han aldrig hålla till i ökstocken och singla på sjön

om kvällarna eller söndagarna. Det var därför inte häller

så underligt, att några stycken svanor detta år vågade

sig kvar i sjön en tid; annars hade de bara brukat slå till

några timmar på uppflyttningen, och så åter fortsatt

färden. Men denna gång stannade de i ett par veckor.

Godsägaren beslöt att fara och titta på svanorna en

tidig morgon, efter det att en påpasslig torpare varit

framme med nyheten. Han tog med sig inspektoren och

bokhållaren och sina bästa jaktgevär. Han var övertygad

om, att de skulle ha alla de elva svanorna med sig hem.

Skogssjön var djup och sank i stränderna, men hade

delvis hunnit valla sig efter sista sänkningen, vadan det

gick något så när skapligt att ta sig fram. Det var ännu

inte fullständig dager, när herregårdsherrarna anlände,

så det var ganska svårt för patronen att få de andra båda

utposterade på lämpliga ställen, där fåglarna skulle komma

att draga fram vid uppfloget. Slutligen lyckades han

dock få dem placerade, där han ville, och begav sig själv

i väg att rekognosera.

Det var så lugnt och tyst runt omkring. Tjädern

hördes slå »klonk» uppe i mon, solen var på uppgående,

och borta från en björkkulle på andra sidan Skogssjön

började orrtupparna på att tjoa . . .

Vattnet låg spegelblankt, utom mot sydost, där en

svag krusning, till följd av strömdraget, syntes. Ett litet

stycke från land, strax intill en gammal ökstock, som gjort

haveri, summo ett par änder, äkta makar. De lågo stilla

som vettar, vissa, som de voro, att denna tid på året få

vara i fred. Lärkorna höjde sig från plogtiltorna,

drillade en kort serenad uppe i luften, och slogo härefter ned

på de närbelägna stubbåkrarna, där de intogo sitt

frukostmål. Gäddorna slogo ända uppe i videsnåren, där

godsägaren smög fram med hjärtat i halsgropen. Han hade

gott skydd av en i Skogssjön utstickande, snårbevuxen udde.

Plötsligt röck han till och tog ett snedsteg, så att han

fick in vatten i stövelskaftet. Han drog omedvetet upp

hanen på helspänn . . . Han såg en karl gå och ströva i

vattnet — han skulle nog skrämma svanorna, den

sjutusan! och han såg ingen möjlighet att få tjuvstrykern i

land, utan att samtidigt sätta vingar på fåglarna . . . Han

gick där med ett långt ljuster och lurade, den kanaljen!

— Jaså-å, det är Sigurd!

Godsägaren vart så arg, att han nära nog flängt

bössan till ögat och skjutit på karlen, och han skrek till av

ilska så det ekade runt kring sjön . . . Svanorna höjde sig

på en gång, under det de läto höra sina sorgmodiga

klocktoner . . . klong . . . klong . . . klong . . .

— Gud, en sådan kanalje!

*

Sigurd stod med nedböjt huvud och mottog de hårda

ord och tillmälen, patronen i rikligaste mått utöste. Då

och då röck det till i honom, men han sade ej ett ord —

bara tog emot — och patronen talade, tills han blev

andfådd. När han slutat, skalv han af svallande vrede, ty

han hade eggat upp sig så våldsamt, att han nästan var

från sina sinnen. Sigurd stod och tummade på

huvudbonaden, den han som vanligt ödmjukt höll i handen.

— Men patron sa" ju i fjol, mumlade han, att det var

stor skam, att jag mitt på ljusa dagen gjorde lagbrott, och

då tänkte jag: bara jag gör det nattetid, så ingen ser det,

har patron nog inte något emot det, för patron vill ju

förstås, att en fattig torpare ska leva . . . Den fattige måste

också vara till, patron, och när han inte får slå sig fram

efter förmåga, medan solen är uppe, får han väl göra det

i mörkret eller skumrasket, för se, leva måste han . . .

Godsägaren teg. Han hade ej ett ord att tillägga, och

hans vrede hade avdunstat. Långsamt slängde han

bössan på axeln och gick upp på land för att uppsöka sina båda

jaktkamrater.

Sigurd stod och tittade efter honom, tills han

försvunnit bakom videsnåren. Så började han ånyo med sitt

förvärv.

Söndag.

Solen strålade mot rägndigra, väldiga molnskyar i

väster, och himlen var röd som blod.

Efter alla gamla märken skulle det bli rägnväder

innan kvällen, vadan Jonas Petter i Hagstugan vart surmulen

och arg, när han klockan fem på morgonen tittade ut

genom gavelfönstret occh såg, hur utsikterna tedde sig, ty

både han och käringen voro av prästen uppskrivna för

nattvardsgång den söndagen.

Jonas Petter kunde inte låta bli — fast han kände med

sig, att det var syndigt och lågt — att tycka att det var

förtretligt att få lov att knalla till kyrkan en sådan här

söndag, när det såg ut att bli ett lett och elakartat väder,

men eftersom han, dumt nog, låtit teckna upp sig, var det

ingen annan råd än att hålla god min. På käringen

berodde alltsammans, förstås. Hon hade då alltid sina

galna infall, tyckte han, och han hade mer än en gång tänkt

ge henne, för att hon drev honom åt kyrkan så ofta.

Jonas Petter steg upp klockan sex, sedan Brit-Lisa,

käringen, gett honom kaffe, som han på

söndagsmorgnarna alltid gjorde anspråk på att få, medan han låg. Han

klädde sig långsamt och omsorgsfullt och blev därvid varse,

att hans livskurna rock, som kommit från skräddaren för

så många år sedan, att det nästan väckte uppseende, när

han numera visade sig i den bland folk, började bli en

smula maläten på skörten och på axlarna. Detta

berodde naturligtvis på, att käringen inte lagt tillräckligt

med malörtsknoppar i fickorna på den, och den fick ju

hänga på vinden så gott som hela somrarna.

— Jag tycker, det kunde passa dig att titta till det

lilla, en har, bättre än att ränna på symöten och annat

knävelstyg, som du gör, fräste han till åt Brit-Lisa, vilken

framför Jonas" rakspegel var sysselsatt med att reda ut

alla tovor, som under veckan snott ihop sig i hårpiskan. —

Jag tycker, förbanna mig, att du borde se efter klädtrasorna,

så inte motten finge äta opp dom.

Käringen, den argsinta Brit-Lisa, som Jonas Petter

gått och gift sig med, för att hon hade fullständig

uppsättning vid Hagstugan, ty hon var änka efter den förre

torparen där, lät sig föga bekomma, utan fortfor med att

slita i hårslingorna, gren illa och grimaserade som en

solvarg. Det knastrade efter mässingskammens framfart,

som när en ångvält köres fram över en soltorkad vedbacke,

och stora hårtestar följde med, liksom hade hon använt en

hästskrapa för söndagsansningen. Slutligen — när hon

gjort det bästa möjliga av sin hårprydnad — slängde hon

kammen på fällbordet, så att den studsade tillbaka mitt

ut på golvet.

— Du skulle huta och skäms, skrek hon till, och

inte svära, när det är söndag, och du står redo att gå till

skrift . . .

Jonas Petter teg och svalde ned de syndfulla ord,

han hade på tungan, när hustrun hutade åt honom, men

han tänkte för sig själf, att om det nu inte hade varit

söndag, skulle han nog ha vetat ge Brit-Lisa påskrifvet till

husbehov. Hon var en så led och enveten otäcka, som

alltid passade på att hugga på Jonas Petter, om det var

så, att denne förgick sig någon gång.

Under hela tiden, som Brit-Lisa och Jonas Petter voro

på väg fram till kyrkbyn, hade de inte ett enda ord att

säga varandra. Brit-Lisa gick tätt efter mannen, i

enlighet med gammal sedvänja, nedböjd och undergiven som

en åthutad stövartik. Hon höll händerna hårt knäppta

om psalmboken och svepte åt om axlarna sin stora äkta

schal, som hon fått av hennes nåd, när hon i unga år

tjänade vid herregården, så att hon såg ut som ett upp- och

nedvänt utropstecken. Glasögonen, i sitt stora fodral av

masurbjörk, stucko upp ur kjortelsäcken, och kängnosarna

pekade uppåt som kälkmedar.

Hon kom i all sin härlighet.

När de kommit fram, och Brit-Lisa väl hunnit in i

bänken, strax bredvid korsgången, där hon brukade sitta,

kom ingefärspåsen fram, och hon satte i sig så ivrigt av

den ettriga kryddan, att tårarna runno; det såg inte alls

illa ut, om prästen varsnade det. Han kunde gärna få

tro, att det var predikan, som åstadkom tåreflödet. Men

den usle Jonas Petter tilldrog sig största uppmärksamheten,

ty han satt och snarkade som en flodhäst under hela

skriftermålet. Först när orgeln började ljuda, och folket

strömmade fram till altarringen, vaknade han upp, och

han passade på att ta sig en försvarlig klunk, när adjunkten

kom bärande med kalken. Han höjde på sig och krökte på

nacken, som när en tuppkyckling fått spik i halsen, för att

inte prästsjälen skulle kunna undanhålla honom

gudsgåvorna. Han brydde sig inte om, att både prosten och

adjunkten blängde.

Brit-Lisa var också förargad och stötte skamsen

Jonas Petter i sidan. Men denne lät sig icke bekomma, utan

böjde ned huvudet och tog på sig en min, som gjorde, att

han syntes främmande för alla egennyttiga beräkningar

och begärelser.

*

Hemvägen från kyrkan var alltid lång och tråkig,

ty då var mestadels matsäcken slut; och magen var van

att få sitt på bestämda tider. Därför stack humöret åt

Jonas Petter, så han knappast kunde reda sig. Kvavt

och varmt var det desslikes såsom aldrig tillförne, och

kyrkskjutsarna rörde upp dammet från landsvägen, så att det

stod som ett moln om huvudet på de gående. Inte fanns

det häller en enda vattendroppe i dikena vid vägen, så

det kunde gå för sig att få läska den brännande tungan,

och hem till torpet var det ännu ett gott stycke väg.

Jonas Petter var så torr i halsen, att han var nära att

försmäkta. Han tyckte, att det gnisslade som i ett

smörjlöst maskineri, när han talade till Brit-Lisa.

— Jag undrar, om det skall hålla sig, tills vi komma

hem, mumlade han och glanade mot västra horisonten.

Hon sken på västanmoln i morse, och då är det aldrig långt

efter en skvätt. Det är så dovt för resten, så det blir

säkert åska . . .

— Jessanes, det skulle väl vara förskräckligt! Det

var ju åska förra veckan, vet jag.

Jonas Petter, som visste, att hans bättre halva hade

ganska stor respekt för vädrets makter och företrädesvis

åskan, kände sig tillfreds och tänkte, att han gärna kunde

ge henne litet extra, ty hon behövde väl, vad hon fick.

— Hå ja, för det så. För att det var åska i förra

veckan, kan det nog bli det i den här också ... Jag liksom

känner det i luften, och jag såg i morse, när vi gingo över

skogen, att stutarna sträckte fram nosarna och vädrade, som

väntade de något.

Brit-Lisa var arg. Hon kunde inte ännu se något moln,

som tydde på oväder, och därför blev hon rasande över, att

Jonas Petter skulle rycka henne ur den ljuva tankegång,

hon hade — hon gick nämligen och gladde sig åt

aborrsoppan där hemma, hungrig som hon var. Hon knyckte

på sig, som om det gällt att freda sig mot ett elakt

hundkreatur, och hon krökte sig som ett järn utav värme i

förargelsen.

— Det var välan du, som i stället vädrade, när du

gick till kyrkan; du vädrade färskt, din rackare. Du bar

dig åt som en vettlös stackare, när du slafsade efter

gudsgåvorna som en suput. Och du är för resten inte stort

bättre . . .

Jonas Petter fick upp något i halsen, som han

spottade ut, och han klarade strupen för att tala, men

behärskade sig och teg. Det syntes på honom, att nog gick

det honom till sinnes det, som käringen hade att anföra,

fastän han förmådde hålla sig lugn.

Brit-Lisa var förvånad. Hon gick och neg, liksom

hon allaredan kände tyngden, av vad som skulle komma.

Plötsligt stannade Jonas Petter och lyssnade.

— Nu hörde jag då tydligt, att hon är på hitväg . . .

Käringen for ihop som ett gammalt paraply, i vilket

stålredet gått sönder, och hon började ragla som av ett

bastant brännvinsrus. Hon jämrade sig högt, och visste

knappast, vad hon skulle ta sig till, eller vart hon skulle

vända sig. Jonas Petter gnuggade händerna av

skadeglädje, under det hustrun vart allt värre och värre däran,

och han gjorde det inte bättre genom att tala om andra

hemska åskväder, som han påminde sig.

— Jag minns en gång, när jag var barn, orerade han

vitt och brett, då det var ett åskväder, som . . . herre min

skapare, sådant det var! Det var så pass, att himlen var

röd som blod av bara åskeldar. Glödblixtar flögo kors

och tvärs på himlavalvet, och molnens källor öppnade sig,

som när syndafloden kom brusande. Den dagen fingo

både folk och kreatur släppa till livhanken . . .

Jonas Petter fick ett drygt arbete den sista halva

fjärdingsvägen, ty Brit-Lisa tålte inte vid allt, hon fått

höra, varför han fick släpa henne efter sig som en våt

trasa.

Så började åskan gå, och då vart det än värre.

Hustrun grät och jämrade sig som en synderska på

bönemöten, och, hemkommen, sjönk hon ihop i ett hörn

med fingrarna i öronen och den storrosiga äkta schalen

om huvudet. Jonas Petter satte sig i vrån mellan

chiffonieren och sängen och började läsa i psalmboken. När

dundret tog till, så att även han vart ängslig, slängde han

boken till Brit Lisa och puttrade:

— Du kunde väl åtminstone ha vett att hjälpa en med

ett guss ol, din leding.

Käringen svarade ingenting, men Jonas Petter såg,

hur det för varje blixt lopp som en elektrisk stöt genom

hennes seniga lekamen.

*

Brit-Lisas urgamla mor och ungarna, både de, som

funnos från förra giftet och de, som blivit till i det andra,

hade under ovädret haft sitt tillhåll i fållbänken i köket,

och först när knallarna började mattas av, kommo

allesamman framkrypande och begåvo sig in till far och mor i

stugan.

Jonas Petter gick en lång stund och tittade sig omkring

liksom litet yrvaken; även Brit-Lisa gick och trulade,

väntande på, att mannen skulle säga något, så att hon bleve

i tillfälle att ge honom litet på huden, eftersom ungarna

höllo sig stilla, så att hon inte på minsta sätt kunde komma

åt dem. Men hon fick vänta förgäves, ty i sin ordning

hoppades Jonas Petter, att käringrackarn skulle hosta

fram något, som han kunde hänga upp sig på.

Åskan drog emellertid bort, under det makarna

väntade på ett tillfälle. Det dova mullrandet förnams nu

endast likt ett avlägset eko i fjärran, molnen skingrades

och strålarna från den dalande solen stucko fram. Luften

var hög och ren.

Jonas Petter hade gått ut på förstugutrappan och

ställt sig. Det dröjde ej värst många minuter, förrän

Brit-Lisa kom efter för att se, vad han tog sig till. Hon

ställde sig tätt bredvid honom, som hon brukade göra, när

hon ville, att det skulle vara särskilt väl mellan dem.

Ungarna följde efter och tittade litet nyfiket på mor, som bar

sig så bakvänt åt. Jonas Petter var oberörd.

— Så vackert solen skiner, sade hon menlöst, och det

kom något av mjuk kvinnlighet i hennes stämma, trots

hon inte var något annat än en gammal torr torparekäring.

Jonas Petter var sträv och uppretad, för att

söndagsfriden blivit störd, och tyckte, att det var oförsynt av

vår herre att ställa till med åskväder, när han, fattige

torpare, behövde ro. Men när han märkte, att käringen

av den vackra kvällen stämts till fridsamhet, mjuknade

också han upp och sade:

— Luften är så ren, att den stryker rätt igenom en

som isvatten. En kan se, hur det växer ... Jag står just

och tittar på vårsädesåkrarna där nere. Det är rent

för märkvärdigt.

Han fumlade litet blygt efter hustruns hand, och när

han fick fatt i den, tryckte han till så hårt, att det gjorde

ont i hans egen. Han kände, att Brit-Lisa hade hårda

valkar i händerna, och han tänkte på, att hon fick arbeta

lika mycket som han för att hålla Hagstugan vid makt.

Han tänkte, att det nog inte var så underligt, om en

gammal kvinna blev vresig och karg, när det var hett och kvavt

omkring henne, och brödet var både dyrt och hårt; men

när hon nu såg upp till honom, fann han, liksom så många

gånger förr, att hon, trots allt, ville honom väl.

— Jag hör göken gala nere i Björkvreten, sade

Brit-Lisa. Man märker, att hela naturen fröjdar sig.

— Jag tror, att det blir en god och givande årgång i

år, sade Jonas Petter. Jag känner fruktsamheten i luften.

Han insöp i fulla drag de avkylande kvällsångorna.

Han kände musklerna spännas i sin kropp, och det kom

över honom stor lust att få arbeta.

Längtan.

Mer än meterdjup låg snön i Ontarios väldiga skogar,

där Simon och Bertil-Erik för fem års tid bundit sig med

kontrakt hos ett stort sågverksbolag. Det var ett

strävsamt och tungt arbete, de hade, en karg och oblid natur att

brottas med, särskilt denna tid på året, och de hade ännu

inte varsnat några av de sötebrödsdagar, som utlovats av

agenten, vilken farit omkring hemma i socknen och värvat

nybyggare åt »kanadensiska staten». Denne smarte man,

som förmedlade överfarten, förtalte aldrig med ett ord, att

emigranten måste, för så eller så lång tid, förskriva sig åt

bolagsväldet; ty i motsatt fall var det ringa utsikt att en

gång bli besittande. Det var för den skull icke annan råd

än att taga bojan på sig, fastän det var bittert och hårt

med träldomens ok, när överresan gjorts under glada

förväntningar om egen härd, egen jord. Det stod dock

intet annat åter, när pängarna voro slut, och tåget forslat

allesamman flera hundra mil in i ödemarken — in i

bolagens skogsmarker i Ontario — än att börja arbeta för en

måttlig månadspänning.

Simon och Bertil-Erik, som varit grannar hemma

vid herrgården, hade förskrivit sig åt samma konsortium,

och kämpade tillhopa som goda stridskamrater.

Simon hade krupit upp på storändstocken av ett

jätteträd medan han väntade på middagsmålet, som

Bertil-Erik höll på att reda till. Det hela bestod av drygtuggat

majsbröd och konserverat nötkött från slakterierna i

Chicago. Båda två sågo nedtryckta och utsläpade ut.

Det stack fram något tröstlöst i deras ögon, och de gåvo

intryck av i burar inspärrade björnhanar, där de hungrigt

sutto och spejade ut över det vida fältet.

Simon var en fullkomlig jätte i storlek och styrka, och

det sades om honom, på den tiden han var dagsverkare vid

Lagerkulla och söp och gastade som en borstbindare, att

han varit till fasa och skräck för alla ordentliga människor.

Men så gifte han sig, och sedan blev han helt förvandlad.

Han blev en så duktig karl, att han framhölls som exempel.

Bertil-Erik däremot var liten och spinkig; inte på långt

när så manhaftig och stark som Simon, men i stället

uthållig och vig i arbetsväg, så han gick fram med sin ända lika

långt som kamraten. Men var det fråga om att freda sig

för påträngande människor eller lyfta undan något, som

var tungt, var det alltid Simon, som måste främst.

Bertil-Erik var hushållare åt sig och Simon, ty han

hade hemma en tid rett sig utan kvinna, fastän torpet

var ganska stort, och därför var han bäst skickad att

förestå det matlag, han och Simon bildade i bolagsskogen

i Ontario. Framme vid sågverket fingo alla sin utspisning

från bolagets stora köksanstalt, men i ödemarken fick

folket efter eget tycke hålla sig med allting, fastän inköpen,

bröd och konserver, gjordes från kompaniets magasiner.

Simon åt under tystnad, medan Bertil-Erik vid

flågbrandselden lät sin egen konservburk undergå samma

procedur som nyss kamratens. Det var något särskilt med

skogsarbetarna denna dag. De syntes båda två oroliga

och nedslagna. Simon satt och såg ned, liksom om han

fruktade att möta den andres blickar, och denne var också

skygg och bortkommen. När Bertil tinat upp de stelfrusna,

illaluktande köttslamsorna, klättrade han upp på stocken

bredvid kamraten. Där sutto de så en lång stund, sida

vid sida, utan att säga något. Simon tuggade ur munnen

och svalde gång på gång, liksom ämnade han tala, men så

ångrade han sig och bet åter betänksamt ett stycke av det

torra brödet och slafsade i sig några bitar av de talgiga

konserverna. Slutligen förmådde han likväl inte hålla

sig längre utan stoppade ned brödstycket i tröjfickan och

fördelade med avigsidan av handen flottet från läpparna

över hela ansiktet.

— Jag begriper inte, hur det är fatt med mig i dag, sade

han, men det går så förfärligt trögt att äta. Det vill

fastna i halsen, tycker jag. Gud vet, hur det är . . . Det

är något, som brinner inne i bröstet. Jag tvivlar på, att

jag kan trivas här i landet, änskönt jorden lämnas i våra

händer, stugan blir byggd, och man får folk och kreatur

att pyssla om.

Simon suckade, rätade långsamt på sin gängliga

kroppshydda, svängde med benen för att bli varm om

fotterna och drog åt svångremmen, ty middagsmålet hade

inte krävt den vanliga platsen denna gång. Bertil-Erik

stack också ned sina matbitar, när Simon började tala,

och satte sig med huvudet i handen och funderade. Han

satt med stela ögon, dystert blickande ut över snöfältet,

där de elektriska skogssågarna härjat. Det syntes, som

ville han med sin blick tränga bortom den mörka blånaden

vid horisonten

— Jag, som är äldre än du, sade han, förnimmer

mången gång en hart när obetvinglig känsla . . . Det

kommer över mig, så jag blir yr i huvudet, och jag går

ibland, som om jag inte visste, vart jag skulle ta vägen.

Jag har länge grubblat över, vad detta kunde vara för en

privande, hemsk kraft, och det är först på sista tiden, jag

kommit under fund med den.

Simon satt så frånvarande, som om han ej hade hört,

vad Bertil-Erik anfört. Han tycktes följa en annan

tankegång, fastän han var på samma spår som kamraten.

Till sist sade han:

— Ibland har jag funderat på, om det inte möjligen

kunde vara, för att hustru och barn äro kvar där hemma,

som vi inte ha någon riktig trevnad här ute, men stundom

tror jag inte, att detta är anledningen häller. Kanske

det dock bleve bättre för oss, om vi hade de fem åren

uttjänta, så vi finge jorden, man lovat oss.

— Jag tror det knappast, svarade Bertil-Erik

allvarsamt. Jag har för mig, att det är något annat, som

ligger på djupet och gror. Du kan vara förvissad om,

att när vi fått vår jord, fått stugorna uppförda, och

kvinnorna kommit hitöver, så skall likafullt den där känslan

som en smygande och hemsk fiende falla över oss, störa

vår sömn om nätterna och vår själaro om dagarna . . .

Simon rätade på sig.

— Varför tror du det? ropade han.

Bertil-Erik gjorde en långsam åtbörd med högra

handen, liksom för att ge mera kraft åt sitt tal. Han

talade med allvaret hos en gammal profet, som erfarit och

uppleft mycket.

— Kommer du ihåg, sporde han, när vi båda, du och

jag, voro torpare vid Lagerkulla och goda vänner och trogna

grannar, såsom det står i hustavlan?

Simon nickade bifallande.

— Jag tänkte nog det, fortfor Bertil-Erik, för man

glömmer sent, vad som en gång genomlevts. Varken

du eller jag, glömmer, att vi för tre, fyra år sedan hade de

där båda skogstorpen med en dagsverksgäld, som var

både tung och okristlig. Vi ha fötts i de där stugorna

i skogen; och vi ha lekt där på backarna i barndomen, när

inte svälten tvang oss att springa vildmarken runt för att

söka örter och bär till föda.

Du minns de gråa, halmtäckta lagårdshusen — det

var slagpiskad halm på taken, minns du? — och svalorna

byggde under takfoten. Senare, när vi tagit arv efter

fäderna, kommo bekymren och sorgerna, det enda, som

beskäres fattigt herregårdsfolk. Du minns, hur det hårda

tvånget kom oss att drömma om nya tider, som ännu inte

infunnit sig, och nya ägodelar . . .

Och så kom agenten. Vi följde honom hit, och nu gå

vi här och vänta, på att de fem järnhårda tjänståren skola

utlöpa, så att vi få våra ägoskiften av staten och bolaget.

Simon hade suttit tyst och låtit Bertil-Erik tala,

men nu, när denne givit luft åt sina känslor, började även

han märka, att det hos honom var något mera, som ville

fram. Han försökte med all makt att hålla tårarna

tillbaka, han bet ihop tänderna, så att det knakade i

käkbenen, men det ville inte lyckas.

— Jag svalt som en hund många gånger, minns jag,

tog han vid, och allt som oftast fick jag gå till

herregården med en kaka ugnstorkat bröd, ett kvarter mjölk och

ett par sillstjärtar i ränseln. Jag minns, hur jag många

gånger bittert grät under vägen till arbetet, för att jag

visste, att det i hemmet inte fanns något att äta . . . Det

var en tid så hemsk, att den aldrig går ur minnet. Men

lika fullt vaknar jag ännu mitt i nätterna med känsla av,

att jag drömt om den där usla torphålan, jag besatt på den

tiden. Jag kan inte hjälpa det, jag gör det ändock, fastän

jag av alla krafter arbetat på att komma ut ur eländet.

Jag tror, att — även om våra familjer komma hit — vi aldrig

kunna bli kvitt denna stingande orm . . .

Bertil-Erik tänkte på forna tider. Han visste, att

Simon — när de blevo uppsagda från torpen — varit den

ivrigaste att driva på om överresan, men att han nu

likväl tärdes av en brinnande längtan till de stenbundna

tegar, där han upp fötts, och där hans ungdomskraft

utnyttjats. Även Bertil-Erik förnam ju samma tärande

känsla. Han förstod, att Simon, liksom han, tidtals gick

som i tät dimma i avlägset fjärran och såg otydliga

konturer av de magra torpens tegar vid Lagerkulla.

— Även jag känner ibland den där trånaden, sade

Bertil-Erik, och då far blicken, ofta mot min vilja, i väg

bortåt öster. Jag känner, att de där stugorna, de där

åkerlapparna, äro till för mig, och allting är så lockande

och solfagert. Men så kommer den tanken desslikes,

att om man väl ännu en gång komme dit, så bleve det inte

samma lockande tillvaro, som det synes oss på avstånd.

Det är besittningsrätten, som fattas oss, och därför

kastas vi också hit och dit som spån för ödets vindar.

Simon knep hårt ihop munnen. Gråten var nära

att kväva honom.

— Trots att jag vet, att vi aldrig skola få besitta det vi

älska, så längtar jag i alla fall som en galning. Jag längtar

så bröstet kan sprängas . . . Gud vet varför!

Bertil-Erik rätade på sig. Ett litet sarkastiskt

leende lyste upp hans garvade drag.

— Kanske du hört, sade han, att hunden längtar

tillbaka till sin spya . . .?

Simon svarade ingenting, men han böjde ned huvudet

mot bröstet, liksom hade han varit medveten om, att han

givit luft åt brottsliga tankar. Han hoppade ned från

stockändan och gick långsamt tillbaka till arbetet.

Bertil-Erik följde efter.

Långt bort i fjärran förnams det gälla ljudet av en

ångvissla. Det var från sågverket inne i ödemarken, där

floden strök fram, ett av de hundrade verken i Ontarios

bolagsskogar.

Den elektriska sågen uppe på hygget skar med

blixtens hastighet. Det mekaniska arbetet dövade för en

stund emigranternas gnagande hemlängtan.

En händelse.

Stugan var så låg, att man endast med största svårighet

kunde tränga in genom dörren; till och med en småvuxen

kunde från marken, medels ett bastant tag i gräsluggarna,

hiva upp sig på taket. Skulle man vistas någon stund där

under, fanns ingen annan råd, än att skjuta rygg som

ett gammalt grävsvin. Taket tycktes ligga på axlarna

på de förkrympta fattiga, som voro tvungna att bärga sin

varelse där inne.

Byggnaden kallades Harstugan och var fattighus —

dit alla änkor, orkeslösa och förolyckade skyfflades i väg

— vid Lagerkulla. Alla gamla torparänkor, som efter

träldom och många barnsängar blivit ur stånd att göra

något på gamla dagar, fingo i främsta rummet sin bostad

här. Men även åtskilliga torpargubbar, som det gått illa för

i livet, genom slarv och fylleri eller annan orsak, bereddes

plats för här inne på ett eller annat sätt.

Alla dagar voro precis lika. Det syntes aldrig en

ljusning, det var svart som sot bakom rutorna i stugan,

och trätor, gnäll och okvädingsord haglade.

Det blev värst denna vinter, snöig och kall, som den

var, så att de gamla stackarna endast med största möda

kunde hålla sig varma, hälst som Sten-Brita var ovarsam

om dörrgluggen, då hon gick ut och hämtade vedbördorna.

Framåt julsidan blev snövädret särskilt svårt, just när

herregårdens kusk med provianten för julen, mjölet, sillen

och talgljusen, var väntad.

Men bakveden hade tagit slut; och var skulle man få

någon mer ifrån i detta väder? Det var ganska långt efter

torrgranar, av det torkade hade gallring skett under

generationer, och det hann inte att förstöras så fort, som det

gick åt i Hartorpet. Det var därför ingen lätt sak att gå

och skaffa hem bränsle från skogen.

Åtta sängar, i vilka fattigstugans värkbrutna invånare

sutto, stodo tätt intill varandra kring väggarna. Det

rådde den största ängslan, och alla sökte räkna ut, hur

det skulle gå till att få hem litet från skogsdjupet för att

slippa svälta ihjäl under hälgen. Det var inte gott att

leva, om man inte hade bröd.

Sten-Brita, som varit hustru till en gammal roteknekt,

gav sig omsider ut några dagar före julafton, sedan kusken

varit nere med litet matnyttigt. Ett par av gubbarna hade

varit ute och skottat en bit för henne, men det förslog inte

mycket i förhållande till den långa sträcka, hon hade

att vandra. De hade ej häller annan redskap än stugans

båda brödspadar, och hur långt kom man väl med dem?

Brita hade tagit på sig ett par gamla byxor, som

hon lagt undan efter mannen för att kunna ha att ta till

vid påfallande behov, och hon fann nu, att det var bra

att ha sparat dem.

Hon var manhaftig som en karl; plumsade käckt på

en halv mil inåt skogen, utan att känna trötthet, stannade

och kvistade ned några grenar från en soltorr gran på

stensluttningen, tog ett helt litet lass på ryggen och vände hemåt.

Det hon hade, skulle nog räcka till julbaket, tänkte hon.

Det fanns gott om råvulen björkved att fylla på med.

Sten-Brita myste av belåtenhet. Hon kände sig inte

så litet kavat, att hon och ingen annan vid Hartorpet orkade

gå till skogen efter ved i halvannan aln djup snö. Men

hon var väl inte Sten-Brita för ro skull häller! Änka efter

herregården starkaste grenadjär!

— Inte för att det gör mig nånting, att jag måste ut,

sade hon för sig själf, men nog känner jag det liksom en

orätt, att inte herregården gitter köra hem julveden — litet

att baka smulorna vid — åt stackarna i Hartorpet. Ändå

ha de slitit och släpat som dagsverksfolk, så länge de orkat!

Hon stod stilla en stund och vilade sig, och fortsatte

sedan, utan att känna, att hon var genomblöt av snö och

svett. Bördan gjorde, att hon sjönk ned, så långt benen

räckte, och litet till, och snön kröp upp under kläderna och

klibbade sig fast.

Usch, vad det var ruskigt att känna sig gammal och

usel!

— Hade jag inte litet av min gamla seghet kvar, så,

vid gud, jag stode ut. Men det är fasligt, vad en ändå

orkar mycket. . . Usch, jag tycker nästan, det susar för

öronen . . . Det blixtrar för ögonen!

Hon mindes, medan hon envist strävade framåt, att

herregårdsfröken, som gick i Uppsala och studerade, förra

julen, när hon var hemma, berättat en historia nere i

Hartorpet om en gammal gumma, som stupat i snödrivorna

med postväskan, som hon hämtat i kyrkbyn. Men då —

när hon känt döden komma smygande — hade den fattiga

stackaren tagit upp patronens tjocka pänningebrev och

stoppat i barmen, för att detta ej skulle skadas eller

förfaras. Hon komme nog att hos herren gud få en stor

nådaplats för sitt välförhållande!

Sten-Brita stapplade. Hon hade svårt att få bördan

att ligga kvar på ryggen, och slutligen tog den också

överbalansen och åkte över huvudet på henne. Brita själv

gjorde en kullerbytta över veden och blev liggande. Det

var så behagligt, så skönt, att få ligga med de stela

grenarna som huvudgärd. De voro mjuka som fjäder, tyckte

Sten-Brita . . .

*

I Hartorpet, fattigstugan vid Lagerkulla, var det så

tryckande på kvällen som under kvävande het sommar.

Gubbstutarna och käringarna, hela högen, sutto dystra och

nedböjda i sina sängar, med händerna knäppta om knäna

och funderade.

August Sik, som skulle vara litet läsaraktig, satt och

vojade:

— Sannerligen vi nånsin få se en skymt av Sten-Brita

mera. Sannerligen fick hon inte se himlen före oss. Vi,

som ändå voro betydligt mera beredda än hon . . . Hon, som

alltid trätte och åberopade mörksens furste.

Nisse med klumpfoten nickade förnumstigt. Han

hade en son, som var komajor vid herregården, och denne

hade skickat med ett kvarter konjak med kusken.

Nisse firade jul.

— Visst var hon både karg och svår, medlade han,

och bet ifrån sig ilsket ibland som en sugga, men hon

kunde vara mjuk som vax också, om det var någon av oss,

som for illa.

— Hon var mjuk som vax . . . Hon var mjuk som

vax . . . interfolierades det från de andra sängarna.

Läsar-August teg.

Käringarna sutto med huvudena på sned, gnällde och

snusade. Det riste i dem för varje knäppning, de hörde

i förstugan.

Det började bli mörkt. Vinden gnisslade i rutorna:

frid . . . frid . . .

Nej, det fanns ingen frid i Hartorpet!

*

Efter det stora blidvädret på nyåret påträffades

Sten-Britas döda kropp av skogvaktaren, som gick och

stämplade ut fällningar. Hon låg med vedbördan under

huvudet och händerna knäppta över bröstet.

Ensam.

Ossian, drivaren, som han kallades för det mesta,

var torpare vid Lagerkulla, med föreskriven skyldighet att

varje dag på året infinna sig som hjälpreda i ladugården,

ett krävande och tungt dagsverke.

Han hade en gång för många år sedan kommit

dragande till gården, uthungrad som en varg, smutsig och

trasig, så han knappast liknade en människa. Men som

det var mitt i skördeanden och ont efter arbetsfolk, fick

han stanna. Sedan hade han hållit sig fast, arbetade

troget och var mån om husbondens bästa, så att han omsider

fick en gammal skogsstuga och ett par åkerlappar för att

kunna känna sig riktigt hemmastadd.

Det fanns hos Ossian något konstigt, som ingen kunde

begripa sig på. Nästan ständigt var han sluten, ängslig

och skygg, likt en tjuvstrykare, som går och är rädd för

att bli fast; endast någon gång, när han fått i sig litet

brännvin, kunde han lössläppa skämtet och levnadslusten.

Men efteråt var han lika dyster och sorgmodig som förut.

Det var inte svårt att förstå, att drivare-Ossian hade

ett tragiskt liv bakom sig. Det låg i luften; bara han kom

i närheten, kände man det på sig.

Fröken på herregården, hon, som sedermera gifte sig

med en löjtnant vid regementet, brukade berätta, att under

första tiden drivaren vistades vid gården och hjälpte till

med att köra vete från Storängen, var hon en gång ute vid

vägskälet och spenderade brännvin och bredda smörgåsar,

och då hade hon flera gånger kommit på honom med, att

han talade så belevat och överlägset, att hon blivit

förbluffad och nästan tänkt huta åt honom för slika later, då

han ju inte var annat än dagsverkare.

Men när Ossian varsnade, att han bar sig dumt åt,

tog han sig själv till vara, drog sig undan och ville inte

tala längre vid fröken, trots hon var enträgen och prompt

ville veta, vad han var för en.

Men häri hade hon ingen framgång. Ossian såg så

underligt på henne med sina sorgsna ögon, att hon förläget

drog sig tillbaka. Sedan dess hade ingen försökt med

honom. Det lyckades ej häller, hur upprymd han än kunde

vara av brännvin eller andra starkvaror, att få ur honom

det minsta om hans föregående.

Han fick emellertid, som sagt, en skogsstuga med

idelig dagsverksskyldighet. Han gifte sig, fick barn, flera

stycken, men fortfor likafullt att vara otillgänglig. Han

hölls för att vara hemmahörande på orten, ty han hade

varit länge på platsen och började bli gammal.

Frågade någon, varför han inte var så glad som andra,

vände han sig bort, och det kunde hända, att man fick se

honom göra en rörelse åt ansiktet, som om han borttorkade

en tår.

En dag kom en resande militär — till rangen kapten —

till Lagerkulla.

Kaptenen, som var morgonkry av sig, stötte en dag

i ottan samman med Ossian, när denne var på väg till

arbetet. Kaptenen stannade, stel av häpnad. Ossian

sökte komma förbi, men den andre fattade honom i axeln

och höll honom kvar.

— Du är sålunda inte död, sade främlingen.

Ossian teg.

— Vi hade hoppats det, fortfor den främmande.

Ossian rätade på sig. Hans drag fingo ett trotsigt

uttryck, och han såg den andre käckt in i ögonen.

— Jag är död för er, sade han dovt; för dig och de

andra.. .

— Det ser inte så ut.

— Jag kan sannerligen inte hjälpa, att du gräver upp

mig ur graven.

Den främmande piskade med käppen sina skinande

stövlar.

— Du kanske gör klokast i att inte omtala vårt

sammanträffande, sade han. Jag skulle önska, att du inte

gjorde det. . .

Ossian skrattade strävt.

— Jag förstår; du blygs för broderskapet. Ja visst,

det vore ju ganska obehagligt för dig, om släktskapen med

dagsverkaren, med skogstorparen, bleve uppdagad.

— Jaså, du är torpare?

— Ja, och jag har hustru och barn.

— Hm, jag kanske skulle kunna göra något för dem,

för . . . för . . .

— För att jag påtog mig en annans brott, menar du,

vidtog Ossian skarpt; nej, jag tackar, jag vill inte ha dina

syndapängar. Jag har aldrig bett dig om något.

Den främmande hade blivit blodröd i ansiktet. Han

stod en lång stund och sökte efter ord.

— Det är så länge sedan . . . började han slutligen.

Ossian ryckte till och gick ett par steg närmare den

andre. Blicken var isande kall.

— Hur lång tid, som än förflutit, skall jag likväl

minnas den äldre broderns nesliga dåd . . .

Ossian liksom stötte fram varje ord. Så gick han med

taktfasta, långsamma steg sin väg vidare. Han gick som

en segrande från valplatsen.

Kaptenen stod kvar. Benen ville knappast bära

honom, och när han äntligen blev sig själv, smög han likt en

brottsling genom parken upp på sitt rum, där han stängde

sig inne, så länge han vistades vid Lagerkulla.

Men Ossian, döv för alla smygande rykten, gjorde

alltjämt sina dagsverken, då han inte gömde sig på det

magra skogstorpet.

Vem var han, och varifrån var han kommen? Ett

offer måhända för den brutala styrkans rätt? En ensam?

En fågelfri?

Ett dödsdrama i ödemarken.

Lars-Anders i Björkhyttan och Per Kula i

Kullatorp, som ibland brukade byta dagsverken för att

såmedels bistå varandra, voro mitt ute på sjön, när de först

förnummo ljudet av timmertallarnas hemska brakande

uppe i Storskogen, vars yttersta uddar sträckte sig ända

ner till stranden på andra sidan.

De båda torparna, som i ottan voro på väg till sina

utsyningshyggen, dit budkaveln kvällen förut hade kallat

dem, därför att strejk utbrutit bland skogsfolket och

arbetarna vid sågen, gingo långsamt och tankfulla.

»Skattetimret» skulle huggas, nedforslas och försågas först som

sist, ansåg förvaltningen, som ständigt höll tummen på

ögat på torparfolket.

Men när nu Lars Anders och Per hade tillryggalagt

vägen över sjöhålan och kommit ett stycke inåt skogen,

varsnade de, att det började ljusna litet omkring dem,

fastän det ännu var långt ifrån dager. Det var ju

visserligen endast en svag ljusning, som syntes i österled, men

långt innan denna hunnit vidare fram, voro många av

torparna redan i gång med arbetet. Det var lika gott,

tyckte en del av dem, att få hugga hustimret, medan föret

var kvar. Men andra svuro och brummade över, att

man nödvändigt måste gå i vägen för de strejkande, som

voro raska och tilltagsna karlar.

— Det är då för rasande, om en tänker efter, menade

Lars-Anders och tog ett par häftiga steg, som om ilskan

hade stuckit till i honom, vad gubben ändå vet att passa

sig! Så vitt jag känner, har det inte någonsin förr

inträffat, att hustimret blivit hugget, förrän solen gått så illa

åt snön, att vi fått hemsläpa stockändarna på bara backen.

Men nu så vart det strejk . . . hm. . .

— Åja, nog för att jag kommer ihåg ett år, vidtog

Per Kula och flåsade som en blåsbälg. Minns du, när jag

körde Grålla genom isen, som sol och vår gjort osäker?

— Du fick ingen ersättning från herregården för

kräket, tror jag? frågade Lars-Anders.

— Nej, inte ett kronans öre, svarade Per och sköt

upp huvan.

— Ja, är det inte förbannat, fortfor Lars-Anders.

Och jag tror nästan, att det blitt ännu värre för oss sedan

dess, för nu skyfflas man hit och dit som gamla utslitna

dragare . . . Det är tacken för man arbetar; men det är

också tacken för fjäsket, för som du vet, så ha somliga här

vid gården inget större nöje, än när de få springa och göra

sig till ... Jag tycker, att det är galet, att vi ska hugga

hustimmer, när det är strejk . . . Men man ska

naturligtvis tjänstgöra som stackare, för att man, mot skälig

arbetsgäld, får bo i ett hybble, och för att man får plocka

stenbetter ur några magra åkertegar, som kanske

förvaltningen rafsar åt sig, ifall man lyckas få dem litet bättre.

Jag tror, att det är hög tid för oss att söka rätt på vårt

och att inte längre låta pådyvla oss pålagor, som själva

hin håle syns ha hittat på. Jag anser det vara

orättvist, att vi måste gå och hugga timmer, när det är till

förfång för andra, och vintern är så pass otjänlig, som den är.

— Tvång och orättvisa, det är det enda, som vi få

njuta utan betalning, menade Kula dystert.

Han talade med svårighet, och han kände liksom en

klump i bröstet. Han gick famåtlutad, som en

sjuttioåring, fastän han inte hade sett flera årsdagar än ett par

och fyrtio. Det sved och brände som eld i lungorna, och

ibland kom den svåra hostan som ett oväder, så att han

blev tvungen att sätta sig ned.

— Det är sannerligen ganska mycket här i livet,

som inte är så rättvist, fortfor Per Kula långsamt. Tänk

nu bara på mig, som för var dag får gå och göra arbete,

fastän jag är så gott som halvdöd . . . Hör, ska du få höra.

hur det djävlas i kroppen på mig! Det jäser som i en

dynghög.

Lars-Anders lyssnade ofrivilligt till rosslingarna.

Han visste ju mycket väl förut, hur det stod till med Per

och tänkte, att det nog inte kunde vara mycket kvar av

de där slamsorna i bröstet, och att Per nog inte hade så

särdeles långt igen. Nåja, Per Kula gick ju själv och

väntade på, att det skulle ta slut med honom.

— Du har nog tagit dig knäcken på skogshygge,

du Per, sade slutligen Lars-Anders allvarsamt. Jag minns,

hur ovarsam du var i ungdomen om vintrarna.

Kommer du inte ihåg själv, att du ibland, när det rök av dig

som en mila, kunde kasta barkskyffeln ifrån dig och lägga

dig framstupa på tillfrusna vattenhålor och bälja i dig

av det kalla vattnet? Det var nog inte så bra det, tänker

jag. Jag åtminstone skulle då inte ha tålt vid det.

— Nej, det kan ju hända, vidtog Kula, men jag

ska säga, att en är så illa tvungen många gånger, när

blodet brinner, och det inte står till att få något annat att

dricka.

— Jag reder mig bra ändå, menade Lars-Anders,

utan att så där gå och slå hål på isen efter vått; jag tar mig

en mun snö, när arbetet torkar det våta i mig. Det kunde

väl också du ha nöjt dig med.

— Nej, tack ska du ha, det gick inte, det var alldeles omöjligt; och du har nu aldrig varit så förbannat

het invärtes som jag, för då talade du inte så där, tog Per

i hetsigt. Far min var ett svin genom brännvinet, vet

du väl, och jag tror, att det är något arv från honom, som

bränner upp mig invändigt.

Lars-Anders nickade. Han trodde inte mycket på,

att kamraten ärvt sitt dåliga bröst, ty fadern hade varit

stark och oböjlig. Men just nu ville han inte disputera med

Kula — och han tänkte, att det onda i världen nog inte

kom precis av sig självt; han hade sett, att inte fattigdom

häller brukar göra det.

Allting hade sin rot någonstans.

*

När Lars-Anders och Per kommo fram till hygget i

Storskogen, som var utstämplat för deras räkning, började

det dagas, så att man kunde se, vad man hade för

händer. Men då de varsnade, att de andra hade dragit omkull

i det närmaste så mycket, som gick åt att arbeta på för

dagen, blevo de litet misslynta, över att de försovit sig.

Men man fick väl ta i så mycket häftigare, bara man väl

hann komma i gång.

Det gick ju visserligen litet trögt i början, ty på

vintrarna var man inte van vid så stora och styva arbeten,

men efter hand mjuknade ryggarna, och arbetsförmågan

sprang upp till en förvånansvärd höjd.

Stocksågen flög som en blixt fram och tillbaka i det

benhårda tjurträet; ryggarna stodo i halfcirkel, och det

knakade i lederna, när man flyttade på benen, allt efter

som skåran gick framåt vid kulldragningen. Det rök

genom deras uppfläkta tröjor som från läckande ångpannor,

och det luktade svett lång väg från de båda torparna.

Det var inte tid, att för en enda minut hämta andan,

förrän klockan slog tolv på dagen, den timme, som är

middag både vinter och sommar.

Nu undanslängdes yxor och skyfflar för ett ögonblick —

ty barkningen hade börjat — och andfådda skyndade båda

tillbaka till platsen, där de huggit in, och framtogo sina

magra matsäcksknyten.

Kula skalv i lemmarna som en febersjuk, och i halsen

satt någon lös slamsa, som åkte fram och tillbaka — från

lungorna och ända upp till struphuvudet. Han drog åt

sig mjölkbuteljen och drack i ett enda drag ur

alltsammans i den.

— Drick inte så häftigt, Per, varnade Lars-Anders.

Du kan ju rakt fördärfva dig . . .

— Å, jag är van, framstötte denne med galghumor;

jag har inte så mycket att hålla på, tycker jag.

— Men du har hustru och barn, sade Lars-Anders

lågt.

Kula hade, trots att han förut var eldröd av värme,

blivit vit som snö över hela ansiktet.

— Det är nog inte så farligt, urskuldade han sig,

när mjölken är uppkokt förut, som den här var. Men det

är ju klart, att en får lov att akta sig.

Lars-Anders svarade ingenting på en stund, medan

han med sina brunbetsade, glesa framtänder högg stora

stycken ur det isiga brödet och oavbrutet dunkade med

stövlarna mot varandra. Han nickade emellertid

instämmande.

— Jag fryser som en hund, sade han för att säga

något; jag har visst fått isbitar i tassarna.

Han satt en stund och lystrade efter svar, men när

han inte hörde till något, vände han sig om för att se, vad

Kula tog sig för. Han såg då, att denne sjunkit ihop

som en trasa bredvid stocken, han nyss hade suttit på,

och att det stod tjockt med blodfradga kring munnen.

Nåja, det var ju inte så särdeles ovanligt, så mycket hade

han sett flera gånger förr, när han varit ute med Per.

Men nu vart han rent av förargad på honom, för att han

kunde släppa efter så här ute i skogen.

— Res på dig, din djäkel, gnatade Lars-Anders och

gick fram till honom. Inte duger det att lägga sig sjuk

så här mitt i ödemarken.

Det rosslade och pep i Per Kula. Ögonen trängde

ut ur huvudet. Det syntes krampryckningar i benen och

kring munnen, och hur än Lars-Anders slet och drog,

gick det inte att få Kula på benen. Fradgan frös till en

vid iskrage på bröstet. Lars-Anders svor och förbannade.

— Nej, för tusan djävlar, Per, inte går det här an!

Res på dig ... res på dig ... res på dig . . .!

Lars-Anders sparkade på den sjuke, så det åkte i

kropben på honom. Han sparkade i ren förtviflan, och tårarna

tillrade långsamt utför kinderna. Han visste inte, vad

han skulle ta sig till.

— Du kan väl begripa, att du inte får lägga dig här

och stelna och dö. Kom, så gå vi med detsamma hem

till mor . . .! Du har ju hustru och barn att tänka på, din

rackare. Och vad tror du, patron ska säga, när det

kommer fram, att vi för din skull inte få ut skattetimret till

fredagen?

När Lars-Anders kastade fram det där om husbonden,

så tyckte han, att han sagt något, som borde bita på den

andre. Kula vände också på sig nästan ett halvt slag,

och det stack fram ett skrämt uttryck i hans ögon. Men

i detsamma började blodet forsa ur munnen . . . Ett par

krampryckningar . . .

Allt var slut.

*

Lars-Anders högg av några lummiga grenar från en av

granarna och kastade över liket, och så gick han hem.

Han sade inte ett ord till hustrun, när han satt och dåsade

framför brasan om kvällen, men påföljande morgon gick

han över till Per Kulas för att berätta om dödsfallet.

När han steg in över tröskeln hos Kulas, kom det för

honom, att han kanske bort gå dit föregående kvällen,

men han hade tänkt, att det inte just var någon nyhet, som

det brådskade med. Det var vinter också, så att inte

liket kunde börja lukta.

— Nu kan jag tala om för dig, Kristin — började

emellertid Lars-Anders och tummade på hättan, när han såg

Pers hustru stå med gapande mun, väntande på det värsta,

— att i går, när vi skulle äta middag, satte det gamla åt

Per igen, så han strök med. Men jag risade ned honom

och satte ett märke, så det skulle gå att hitta honom,

även om det vart snö.

Kristin, hustrun, gick och satte sig på soffan, men hon

grät inte en tår. Hon bara satt och funderade.

— Det var ju, gunås, länge väntat, sade hon

stillsamt. Men nu undrar jag, om patron ska låta mig behålla

torpet för barnens skull.

— Det får nog gå likadant, som när Per levde, menade

Lars-Anders förtröstansfullt, om du bara gör rätt med

samma beredvilliga noggrannhet som han.

Lars-Anders grep tag i klinkan för att vända om hem,

men kom att tänka på något, som han också beslöt säga.

Han strök med näven ett slag över luggen.

— Per var då ett sjukt skrälle i alla tider, mumlade

han, så om du skaffade dig en stark och frisk karl och

gifte om dig, skulle ingen människa undra på det . . .

Kvinnan tittade stort på Lars-Anders, men nickade

instämmande.

Granåsen.

Ett av torpen vid Lagerkulla hette Granåsen. Det

var ett magert ställe med dåliga åbyggnader, beläget invid

en liten sjö; den täta, lummiga granskogen stod som en

mur ända in på stugknutarna. Men ändå gav torpet och

Jon Jonssas arbete levebröd åt hela familjen, dock aldrig

mera än som väl behövdes. Det var så knappt, som det

kunde ibland.

Jon Jonssa var en riktig arbetsmyra. Han hade under

många herrans år tjänat vid herregården och hade fästat

sig vid både trakten och människorna, så när det bar så

till, att han vart tvungen att gifta sig med Anna-Stina,

lagade han strax, att han kom över Granåsen efter Nils

Gustav, som var så gammal och usel, att han inte kunde

sköta sig, utan kördes i väg till fattigstugan.

Granåsen gav inte så särdeles mycket, eftersom det

var syrsand i åkerlyckorna, och skogen runt omkring stod

och skymde för solen. Sjön sköt dessutom upp kalla

vindar och dimmor, och tidigt på höstarna kom kylan och

knäppte till ömtåliga stjälkar och ax. Det vart därför

somliga år inte mycket att glädja sig åt av själva torpet.

Men var man förnöjsam och satte värde på det lilla, som

växte, kunde man ändå reda sig, när det fylldes i med

dagsverksarbete. Det tyckte både Jon Jonssa och

Anna-Stina.

Jon Jonssa hade blivit så van vid det ideliga dags

verkandet, att han endast med största möda kunde förmås att

göra något arbete på annan plats än vid herregården. Till

och med hemma vid Granåsen var det motbjudande för

honom. Det var måhända därför, att tegarna gåvo så litet,

eller för att han ej hade torphålan i arv och ägo, men

säkert också på den grund att han hängde så fast vid

kamratlaget, att han aldrig hade någon riktig trevnad utom denna

miljö.

Han var alltid medelpunkten i dagsverkslaget vid

Lagerkulla. Han hade i alla tider förstått att vidmakthålla

en viss myndighet, ty han var ganska styv i sina stycken —

han kunde exempelvis lägga upp tiltor och slag som ingen

annan — och så hade han i ungdomen varit en överdängare

på handklavér. Och han var ännu i dag vida beryktad för

denna sin händighet.

Men åren gingo. Jon Jonssa började bli gammal,

Anna-Stina var död, och barnen hade givit sig ut i världen.

Han bodde emellertid kvar och utgjorde sina onera

såsom fordom, fastän jorden vid Granåsen fick ligga i

lägervall, ty numera trivdes han sämre än någonsin hemmavid.

Han tillbrakte inte en gång söndagarna vid torpet, ty han

hade åtagit sig rykten vid oxstallet, och nu vart detta en

välkommen anledning för honom att komma bort från den

tråkiga stugan. Sedan han fullgjort sitt åliggande,

kvarlåg han i fodergången, tills han tyckte det vara lagom att

gå och hämta mera matsäck för morgondagen.

Men förvaltningen började tycka, att Jon Jonssa var

för gammal och otjänlig för arbete. Han kunde inte gå i

land med sitt lika lätt som fordom, och så hade han ingen

kvinna i huset, som kunde göra hjälpdagsverken under

sommarmånaderna. Detta behövdes så väl, ty det var

ganska svårt efter folk nu för tiden, sedan så många, efter

de senaste pålagorna, flyttat sin väg. Därför blev Jon

Jonssa en tomædag uppkallad på kontoret och uppsagd

till avflyttning vid nästa laga fardag.

Jon Jonssa vart stel av förvåning och förskräckelse.

Han visste inte, vad han skulle säga, och han begynte darra

som ett löv för jämn sommarvind.

— Men herre gud i himlen, jag har väl inte gjort något

illa, mumlade han med skallrande tänder.

— Nej, för all del, svarade inspektoren, men patron

önskar kraftigt och ungt folk i sin tjänst, ty tiderna äro så

dyra, att man får lov att ha sådana, som kunna göra rätt

för sig. Jon Jonssa behöver vila sig, tycker jag. Han är

ju bra nog till åren . . .

— Men man är väl tvungen att arbeta, om man skall

kunna reda sig? menade Jon.

Inspektoren satt och knackade med pennskaftet i

pulpetskivan.

I fattigstugan här i socknen, sade han, går det ingen

nöd på folk nu för tiden. Fattighjonen behöva ju inte

göra ett tecken mer än hugga ved och skaffa hem vatten,

och det blir inte stor börda på en och var. Det är ju så

många där.

Jon Jonssa högg ett fast tag om pennan och skrev

under uppsägningen, och utan ett ord, vände han

inspektoren ryggen och gick sin väg. Denne satt länge helt

fundersam och tittade efter den gamle torparen, som med böjt

huvud och hårt knutna händer med vacklande steg ställde

kosan uppåt ladugården. Det låg något av en dödsdömds

förtvivlan i alla hans rörelser.

*

Det hade varit auktion vid Granåsen. Jon Jonssa

hade sålt det lilla, han skrapat ihop under sin levnad.

Socknen skulle inte få ett kronans öre av hans egendom;

han skulle skänka bort det, han lämnade efter sig, ifall

det inte blev någon annan råd, hade han sagt. Han hade

aldrig legat det allmänna till last, och därför behövde han

ej häller ödsla bort smulorna, så han ej kunde se, vart de

togo vägen. Man trodde därför, att något av barnen lovat

hälpa Jon Jonssa, när han nu skulle lämna både torpet och

Lagerkulla.

Auktionen hade gått bra; skräpet hade överbetalts,

och torpargubben fick ihop ett par hundra riksdaler, och

han var ganska belåten med resultatet. Men på kvällen, när

han blev ensam inom de nakna väggarna, stack ängslan till i

honom, och han började gå oroligt fram och tillbaka.

Han kände det så tungt och kvavt inne, och han var tvungen

att gå ut för att få luft.

Det blåste hårt, snön blaskade under fotterna, och

det susade i skogen, som ämnade det bli vår på fullaste

allvar, fast man ännu blott hunnit fjorton dagar in i mars.

Jon Jonssa lyssnade sorgmodigt till det skärande

gransuset och tänkte, att det nu inte skulle dröja så många

veckor, förrän jorden åter komme att skrudas i grönska och

vårfägring.

Han stod en stund ute på trappan och lyssnade, men

så gick han ned och in i skogsbrynet samt slog in på den

slingrande gångstigen nedåt sjön. Det var mycket snö

mellan träden, men han pulsade fram med okuvlig energi,

tills han nådde den höga strandknallen, bredvid vilken det

starka strömdraget till åmynningen strök fram. Han

stannade och funderade, medan mörkret tilltog. Hela hans

förflutna liv drog förbi honom.

— Det är allt fullkomnat, mumlade han sakta.

Så fortsatte han framåt.

*

Dagen därpå flöt liket upp nere vid dammluckorna till

kvarnen. Patronen, med inspektoren i sällskap, kom

händelsevis förbi, när mjölnardrängarna voro i färd med

att hala upp kroppen på det torra. Allesamman stodo

tysta inför döden. De båda herremännen, med händerna

i kors på ryggen och käpparna dinglande fram och åter,

gingo utan ett ord därifrån. Först framme vid

mangårdsbyggnaden vände sig patronen om, liksom hade han hört

någonting bakefter sig, och muttrade halvhögt:

— Gud vet, vad som rör sig i en gammal torpares

hjärna . . .

Inspektoren skruvade på sig oroligt. Han tyckte

nästan, att han var skyldig att säga något, men stundens

allvar gjorde, att han inte visste, vad som var rådligast

att draga till med. Han visste inte riktigt, var han hade

husbonden.

— Man har ju, förstås, hört talas om folk, som vuxit

fast vid hus och hem, gamla tider och seder, mumlade han.

Julgranarna.

Inne i djupa skogen bakom inägorna låg ett litet uselt

torp, som hette Fågelmossen. Det hade, sades det, för ej

så långt tillbaka i tiden inte funnits annat än ouppodlad

mossmark, där nu torpets bästa tegar voro belägna; och

här sprang då tjädern och spelade i snåren om vårarna.

Gamla jägare minnas ännu i dag, hur han gick och

högfärdades, svängde med stjärten och sprättade med klorna i

tallbarret, så att detta stod som ett yrväder ikring honom

— som när tuppen står på gödselhögen bakom fejset och

spjärnar efter föda. Någon gång, när tjäderfar var

upplagd att skämta, kunde han också kliva ut i bäcken, som

ringlade genom mossen, och nysta med vingarna i vattnet,

tills han var våt som en gammal säck. Då skuttade han

upp på land och rullade sig som ett klot i barret och mossan.

Men nu var mossmarken torrlagd, tjädern hade dött ut

eller flyttat. Vart visste ingen, men man gissade, att han

dragit sig undan till häradets stora skogar, där det var

förbjudet att hålla efter honom under alla årstiderna.

Fågelmossen fick likväl området heta alltjämt; och i närheten,

i en jordkula, som uppkallats efter platsen, hade också

bott en beryktad och fruktad krypskytt, som hette Klaus.

Klaus hade varit så våldsamt skicklig i skytte, att

ingen kunde minnas någon, som varit värre än han. Som

en hedning levde han och brydde sig varken om folk eller

fä. Den enda föda, han höll sig med, bestod av vilt. Han

trängtade aldrig efter något annat. Det skogen gav,

var nog för honom.

*

Nu hade likväl Fågelmossen — den egentliga

myrmarken och sluttningarna, där timmerträden fordom stodo

och bugade för blåsten — blivit uppodlad, och tegarna

lagda till ett torp i grannskapet, som hette Ängstugan;

och efter detta fick man aldrig mera se några magra

statare med bössan smita omkring bland snåren, när tjädern

spelade på andra sidan skvackrakärren. Men

Ängstugutorpet uppe på svedjesluttningen fick hädanefter heta

Fågelmossen. Omsider petades namnet in i

dagsverksjournalerna. Slutligen också i kyrkboken.

Fågelmossen vart i början använt som ålderdomshem

för utslitna fodermarskar vid Lagerkulla, men efter den

nya regimen blevo de gamla forslade till fattighemmet, och

på torpet sattes en yngre dagsverksdräng, som gift sig med

Ladugårds-Lotta, som nu var i vantarna för husbonden.

Det berättades för resten, att Lotta aldrig varit så noga

med, hur hon farit fram, när någon kommit över henne, och

fick nu därför på visst sätt uppbära skulden för att ha

bortkört de fattiga från Fågelmossen.

Svante var det beskedligaste kräk, som kunde

uppletas under solen. Men det sades, att om han varsnade,

att någon gick honom för nära i hans rätt, kunde han bli

vildare än vargarna i norskogen. Det var ingen, som visste

hur det var, men länge dröjde det inte, förrän patronen

upphörde att besöka det lilla undantagstorpet borta vid

mossmarken.

Somliga år gav Fågelmossen knappt föda åt ett får,

och det var ett ideligt slitande bittida som sent. Svante

arbetade vid herregården, Lotta hemmavid, men likväl

var det ständigt smått och dåligt. Det var tidvis så uselt

det gärna kunde vara, och till julen ett år syntes det bli

värre än någonsin tillförne.

Det var samma år, som Svante blivit förbjuden att

arbeta på andra håll än vid herregården. Men det, som

där förtjänades, räckte inte på långt när till att leva på.

Men nu rann det upp i torparkarlens hjärna, att han

borde skaffa sig några slantar för granbuskarna, som stodo

som ohyra i dikena på Storlyckan. Han skulle hugga ned

dem och sälja dem i staden till julgranar, tänkte han. På

detta hade Svante för övrigt funderat ganska länge, och

till slut vart den tanken så fastvuxen hos honom, att han

i förväg till och med gick och räknade ut, hur mycket

han skulle kunna få för buskarna. Han kunde inte finna,

att det var någon orätt i att rödja i åkerlyckorna . . . Nej,

bevars! Detta hade åtminstone alltid varit tillåtet för

undantagsfolket, som före honom innehaft Fågelmossen.

Julmånaden det året var ovanligt snörik, så det vart ett

skäligen bistert dagsverke för Svante att gå och nosa rätt

på alla buskarna, eftersom snön hade tryckt ned dem, så

att de knappast syntes. Det var en dag strax före

julafton, han tog sig fritt från herregården och utförde arbetet,

och han vart trött som en hund innan kvällen

Samma dag hade också skogvaktaren varit ute och

sett efter villebråd till julen för herrskapsbordet, och

detta var nu inte så särdeles lyckosamt för Svante i

Fågelmossen. Stål, skogvaktaren, var egentligen ingen elak

person, och han såg mycket väl, att med Svantes

åverkning ingen skada åstadkommits, men som han för tillfället

stod lågt i gunst hos husbonden, och han hade reda på

dennes avoghet mot Svante, tänkte han, att här var ett

lämpligt tillfälle att åter komma upp i smöret. Det kunde

ingen hjälpa, att det var synd om Svante, ty det är nu så

i livet, att en var är sig själv närmast.»

Det blev ingen ro för Stål, varken dag eller natt, efter

upptäckten, ty han gick ständigt på vakt för att få se, när

Svante skulle fara till staden. Men han fick vänta ända

till julafton, Då, i otta, var torparen uppe, lassade granarna

på dragkälken och lunkade i väg. Stål, som vaktade, smög

efter i mörkret och räknade noggrant, hur pass många

buskar han hade.

När Stål en stund hade gått och lurat bakefter lasset,

smet han in till Skat-Olle, som bodde i en backstuga

bredvid vägen, Hagtorpet kallad, och bad denne komma ut ett

tag och kasta ett öga på fågelmossetorparens stadslass.

Skat-Olle, som fått sitt otäcka namn därav, att han

brukade skjuta skator och äta om vintrarna, förstod, att det

var fråga om att få tjäna en styver och var därför inte sen

att kasta på sig klädtrasorna. Snart hade han också, med

Stål som vägvisare, hunnit ifatt Svante, som drog och

stretade, så ryggfenan stod krokig som på en aborre.

Svettångorna sjödo som milrök genom barskinnspälsen, och

han flåsade och flämtade som en smedbälg.

— Kan du tänka sådan rackare, som inte håller sig

för god att gå och stjäla skog för patron! eggade Stål.

Räkna får du se, hur många storändar det är. Skat-Olle

räknade, så han slog kors med benen, ty han började se illa

och hade aldrig varit styv att hålla siffror i huvudet.

Likväl försökte han fullgöra uppdraget med omsorg, ty han

begrep mycket väl, att det gällde något. . . Två fingrar

på bibeln måhända?

— Nå, ser du, hur många det är? viskade Stål efter

en stund, när han tyckte, det kunde vara tillräckligt räknat.

— Tjugotvå, så vitt jag kan finna, viskade Olle

tillbaka, och ingen är mindre än en verktum i storändan.

— Kom nu bara ihåg, vad du sett och iakttagit,

manade Stål, för den dagen kan komma, när det kan duga att

minnas . . .

Skat-Olle svarade ingenting, men nickade tvärsäkert

och instämmande.

Svante fortsatte emellertid mot staden, under det

Stål och Skat-Olle vände tillbaka, när de följt lasset, så

långt Lagerkulla ägor räckte. Svante visste inte av några

lömska anslag. Han fann intet ont i sitt förvärv, utan

var trygg och lugn.

*

En sådan jul . . .!

Det hade aldrig förr varit så stor välsignelse samlad

i Fågelmossen. Det var annars för jämnan så krångligt

att komma tillrätta med utkomsten, så att det inte blev

någon skillnad på julen och de andra dagarna i året. Men

just vid denna hälg, kunde det dock bli litet mera

högtidligt — för de fattiga granruskornas skull. Kaffe och

socker köptes hem, så det skulle räcka i fjorton dagar. Mor

fick en röd och grå ylletröja, ungarna vantar och strumpor,

mjuka och varma och så fina desslikes, att i Fågelmossen,

liksom i de andra torpen under godset, där man fick nöja

sig med grovspunna ylleklutar, aldrig tillförne setts såna

rara saker. Och trots det att granarna inte blevo betalda

med mera än sjuttiofem öre stycket, räckte det även till

litet extra i matskåpet under hälgdagarna.

— En kan med litet nog, sade mor Lotta, när hon

tillsamman med familjen satt och njöt vid det ovanliga

julbordet, få det en smula mänskligt mitt i fattigdomen, bara

en har aldrig så litet att bjuda till med. Men i vardagslag

finns det jämnt ingenting för en . . . Det finns inte så

mycket som en vetemjölssåda till gröt om lördagsaftnarna,

inte en tår kaffe, som en så gärna önskar sig att fördriva

ensamheten med om vintrarna eller läska sig med i

sommarvärmen, det finns ingenting alls . . .

— Det är så styrt, trodde Svante, att inte den fattige

ska ha något. Han ska bara träla och släpa, och gitter han

inte det, så får han inget alls att leva av, för att han

ingenting äger . . . Då får både hustrun och barnen svälta som

gamla hemlösa hundar. Det är minnsann inget nöje att

svälta.

— Nej, förr trälar en väl till blods, menade hustrun

och ruskade på sig.

Glädjen stod högt i tak och räckte ända till

annandagen.

*

Men samma dag, på aftonen, kommo fjärdingsmannen

och en annan stämningsman och inkallade Svante till

vintertinget, där han också utan fruktan infann sig, ty han

kunde inte finna något ont i att rödja i åkerlyckorna. Han

kom inte ett ögonblick att tänka på, att även dessa,

liksom allt annat i trakten, hörde under herregården.

När därför häradshövdingen sporde, om han gjort

sig saker till stämningens påståenden, var han beredd på

att ge ett frankt och avvisande svar, men fick i samma

ögonblick se Stål och Skat-Olle, som sutto nedhukade i

ett hörn och logo så illvilligt, att han inte kunde begripa,

hur människor kunde se så djävulska ut, och det blev

svart för ögonen på honom. Han visste, att skogvaktaren

och Olle voro vittnen. Men han kunde inte fatta, varför

den ena fattiglappen skulle behöva äta upp den andra.

— Ja, jag tänker, det är väl bäst, jag erkänner först

som sist. . . sade han bittert.

Häradshövdingen slog knytnäven i bordet, så

bläckhornet hoppade högt upp.

— Här övas ingen mannamån, kom det ihåg! röt han.

Bekänn, anklagade, och gör reda för ställningen!

Gud vet, hur Svante kunde berätta så, som han gjorde,

men han omtalade, högt och bestämt, hur det gått till

från början, och det ena ordet gav det andra. Han

berättade, att det vid herregården var så dåligt ställt för de

fattigaste satarna, att de aldrig kunde få en bit bättre mat

till hälgerna, nej, aldrig någonsin . . . Ville de roa barnen

någon gång aldrig så litet — och barnaglädje är ju

solskenet i livet — så gick det inte för sig . . . Det gick inte på

några villkor att komma över det mått, patronen skurit

till åt stackrarna, och måttet, som det mättes efter, var

så jämnt efter de minsta behoven, så det kunde inte läggas

ett hårstrå emellan . . . Och när nu granbuskarna endast

stodo och snyltade i dikena och drogo musten ur åkrarna,

hade han inte sett någon orätt i att hugga bort dem, och ej

häller i att avsätta dem i staden, så barnen, hustrun och han

själv en enda jul finge en liten, liten smula glädje, ty

mycket var det ju inte, om man betänkte, hur patronen hade

det. . . Det funnes egentligen aldrig någon glädje för den

fattige. Och väl må man tycka det var illa ställt, när inte

husbonden unnar tjänarna julglädje.

Häradshövdingen satt och skar bort stora stycken av

pännan, så att den vart omöjlig att använda, och nämnden

var enhällig om att ge patronen en bakläxa, så han inte

skulle komma igen. Men då framträdde Stål och

Skat-Olle med sina vittnesmål, och nu fick lagen lov att ha sin

gång. Den glädjen hade man emellertid, att få så lågt

värdesätta granruskorna, att förseelsen nätt och jämnt

kunde dömas som snatteri.

Svante fick alltså böta några kronor; och han tänkte,

när han lyssnade till de torra termerna, att lagen

uteslutande skrivits i sådan anda, att den fattige och

egendomslöse ständigt skulle känna dess svidande slag.

*

När Svante på senkvällen vandrade hem från

tingsstaden, var himlen klar, och stjärnorna tindrade. Nästan

omedvetet föll då tanken på den gamla sägnen, som

förtäljer, att var och en människa har sin egen stjärna, och

därför gick han nu och sökte undrande efter, var hans

stjärna kunde finnas.

— Kanske det är den — eller månne det är den?

undrade han.

Men han fick spörja förgäves, och han gick länge oviss,

rov för en tyngande, dyster beklämning. Slutligen

varsnade han likväl långt nere vid horisonten en stjärna, som

var så matt i sin glans, att man kunde föreställa sig, att den

var inhöljd i en slöja.

— Visst är, att denna stjärna är min, mumlade han,

ty den är lika skum och dyster, som hela mitt liv har varit

. . . Denna stjärna är alla fattigas, allas, som ingen

rörelsefrihet äga på jorden.

Han gick och stirrade på stjärnorna, tills det blev

svart för hans ögon, och han var tvungen att stanna och

sluta ögonen, för att kunna komma åter till sig själv.

Men då mindes han, att allt i himlen och på jorden — så

också stjärnorna — var i oavbruten rörelse, och därför

skulle också denna stjärna, hans egen stjärna, en gång

komma mitt upp på zenit och stråla så, som solen strålar.

INNEHÅLL.