Till besläktade själar

Till besläktade själar

TILL BESLÄKTADE SJÄLAR

TILL BESLÄKTADE

SJÄLAR

TANKAR OM LIFVETS MENING

OCH MÅL

“Allt som är förnuftigt, är redan

en gång tänkt; det gäller bara

att försöka tänka det om igen“

J. W. v. Goethe

UTDRAG SAMLADE OCH UTGIFNA

AF

CAROLINE LEWENHAUPT

STOCKHOLM

WAHLSTRÖM & WIDSTRAND

ISAAC MARCUS* B 0 KTR Y CKERI - AKTIE B OLACi

S TOCKIOL M

19 2 0

GUSTAF BLOMQUIST

»Lyckan ligger i ökad andlighet,

i ett högre sjålslif\ i en större

människokärlek.»

GUSTAF BLOMQUIST

Lifvets outtömlighet.

“Blott den förtjänar friheten och lifvet, som

vet eröfra dem hvar dagM,-----------

J. W. v. Qoethe.

“Det positiva i lifvet består i att lefva ut

det, som just står framför en-------att känna

nuet, att kunna taga itu därmed, detta är

lefnadskonst. Ju större sådan man äger,

dess positivare är man och dess mer

positivt kommer man att upplefva“.

Rahel Varrikagen.

“Ett godt människomaterial skall, måste

arbeta sig upp till ljus, till högre höjder, trots

alla hinder och alla mörka af grunder i sin

natur. Ja, dessa hinder och dunkla djup

bli för en i grunden sund natur en sporre

att öfvervinna hindren och raskare stiga

uppåt dit, där solen lockar med sin värme",

Héléne von Schewitsch.

Det finns en olikhet människorna emellan, som

går djupare än deras politiska, ja, religiösa

meningsbrytningar. Det är olikheten mellan dem, som

se lifvet från den mörka sidan, och dem som se det

från den , ljusa. Det finns en benägenhet hos oss

alla — hos somliga af oss är den fullkomligt

dominerande — att beklaga oss öfver lifvets begränsning,

8

dess torftighet, dess njugghet. Vi ha, så säga vi,

blifvit så klent utrustade, så hindrade genom

vidriga omständigheter. Och det kan ju ej förnekas,

att många hafva skäl nog till en dylik klagan. Denna

sida af tillvaron hvilar tungt öfver dem, och det är

den sociala uppgiften att minska trycket. Men som

individer ha vi ej rätt att gifva efter för detsamma.

Där människor så göra, minskas själens spännkraft;

de krympa andligen samman allt eftersom de åldras.

Aristoteles, hvars finger förnam hvarje den

mänskliga naturens pulsslag, har skildrat för oss den

ålderdom, som väntar dem. “De äga“, säger han i sin

retorik, hvarken “storsinthet eller ädelmod. De ha

blifvit så förödmjukade genom de erfarenheter, de

gjort af lifvet, att de ej hafva någon åstundan efter

höga och underbara ting eller efter någonting annat

än lifvets blotta hjälpmedel, Rikedom betrakta de

som en nödvändighet, och de ha lärt sig af

erfarenheten, hur svårt det är att förvärfva den, och hur

lätt den kan gå förlorad." Denna skildring af dessa

gamla greker för årtusenden sedan passar in äfven

på vår tid. Det är den fullt riktiga beskrifningen

på ett lif utan hänförelse och hvad den resulterar

uti. Men för visso har naturen ej förelagt oss en

så mager uppgift. Hon har bestämdt människan

för ett trons, osjälfviskhetens, ett det begränsade

ädelmodets lif. — — —

Ett fritt, gladt och utvecklingskraftigt väsen kunna

vi endast vinna genom att lära oss se lifvet från dess

ljusa sida — se det i hela dess outtömliga rikedom.

Då vi vilja lära af naturen, böra vi börja från

grunden, med hennes fysiska resurser. Hon gifver

utan gräns. Som individer kunna vi känna oss

fattiga nog, men som släkte hafva vi ofattbara

rikedomar till vårt förfogande. Vi ha knappast mer än

börjat ösa ur de kraftkällor, som stå till vår tjänst.

Ett radium-elektroskop har uppfunnits, genom hvilket,

efter hvad man lär ha räknat ut, en klocka skall kunna

hållas automatiskt ringande i trettio tusen år. Och

radium är endast ett enda exempel på de krafter, som

upplåtits inom den materiella världen — krafter som,

allt efter som"vi lära känna dem, skola revolutionera

hela vår tillvaro. Vi förbruka en form af kraft endast

för att få sikte på en större. Tingens verkliga

beskaffenhet känna vi ännu endast helt litet. “Hvad är ett ogräs “,

säger Emerson, “ annat än en växt hvars nyttiga

egenskaper man ännu ej upptäckt ?“ Gent emot denna

naturens gåtskrift stå vi ännu som barn, som ännu ej

känna alfabetet. Men hvarje ny bokstaf vi lära är

ett nytt värde.

Materiella tillgångar äro dock, när allt kommer

omkring, endast lifvets redskap. Det är, när vi

komma till lifvet själft, särskildt i dess högre

manifestationer, som vi förnimma hela huldheten och gif- 10

mildheten i naturens tillvägagångssätt. Dess vana

är att gifva på ett rent slösaktigt sätt. Och

detsamma kräfver det af sina barn. Geniet kan här

ej isolera sig inom sig själf. Det måste rätt-a sig

efter det godhetens evangelium, som naturen

förkunnar. Och däraf kommer det sig, att

dåBeetho-ven komponerade sina symfonier eller Bach sin

pas-sionsmusik, så komponerade de för alla tider och

för alla själar. Att millioner hänförts af dem,

minskar ej med ett jota deras skönhet, deras

förblif-vande makt. Det är ett mysterium detta, att en

enda mänsklig ande förmår Öppna en källa till

hänförelse och glädje, som vi dricka ur i rikaste mått,

medan hvarken de eller vi i ringaste mån förminska

dess ymnighet. På varje punkt af det högre lifvet står

människan i förbund med det outtömliga och odödliga.

Hvad som gäller om konsten gäller också om

litteraturen. Kännetecknet på en god bok är att

den gifver, och gifver evigt. Den är en vän, som

alltid är vid samma gifmilda lynne, redo att skänka

en det bästa den äger.-----------De stora litterära nyda-

narna som dela ut sina håfvor åt människorna —

blifva genom själfva arten af sina verk predikare

af lifvets outtömlighet.

Och då vi från människans handlingar vända oss

till människans inre väsen, så finna vi samma lag

skrifven med stora bokstäfver. — Här är alltså en 11

outtömlig skatt, hvars rikedom är stadd i en oaflåtlig

utveckling. Människosjälens historia är den mest

inspirerade af all historia. Själen är en outtömlig källa,

dess rikedomar äro stadda i en härlig, oändlig tillväxt.

Mänskligheten är äfven sådan den är, bortsedt

från dess framtid, i sig själf en af de outtömliga

källorna. Oaflåtligt erbjuder den oss någon ny

öfverraskning. Hur många intresseväckande ting dyka

ej oupphörligt upp vid dess vida horisont! Våra

medmänniskor äro, om vi blicka tillräckligt djupt in

i dem, alltid och allestädes underbara. De stora

predikanterna och de stora skriftställarna komma till

denna källa och finna, att den aldrig sinar.---------------

Lifvet inbjuder oss oaflåtligt att se på dess ljusa

sidor. Det vill, att vi skola tro på det såsom

någonting stort, sagolikt, heroiskt. — — —

Människomas själar, upptagna och öfvorväldigade

af lifvets trista sidor, hålla på att förlora blicken

för dess storhet. Vi rikta hela vår uppmärksamhet

på lifvets hjälpmedel, som om de vore den stora

hufvudsaken. De äro dock när allt kommer omkring,

ej mycket att göra affär af. Vi behöfva i själfva

verket sålitet till föda, kläder, värme m. m.-----------Ju

enklare den grund är, hvarpå denna del af tillvaron

är byggd, ju större frihet äga vi att ösa ur de

outtömliga kraftkällorna, de ting som verkligen äro att

räkna med. — — — 12

I vår tid, ined vår förlamande konvenans, äro vi

slafvar snarare än kungar. — — —

Lifvet är ej, efter allt att döma, uttömdt med

döden. I stället har själen utvecklat krafter, som

dittills dolda inom den själf, afbida den befrielse,

som den stunden skänker. Den moderna

vetenskapens undersökningar gifva en allt starkare

bekräftelse på denna sanning. Mer och mer komma de i

harmoni med detta Phsedos ädla uttalande: “Därför

säger jag, att den människa kan hafva ett godt

hopp om sin själ, som lagt bort alla kroppens

njutningar och prydnader såsom varande för henne

främmande och snarare skadliga till sina verkningar, och

som i detta lifvet sträfvat efter kunskapens

njutningar; som smyckat själen med de juveler, som

tillkomma den, hvilka äro måttlighet och rättvisa och

mod och duglighet och sanning. Så smyckad, är

den redo ätt anträda färden, när dess stund

kommer". Detta* var Greklands trosstarkaste försäkran,

af Nya testamentet århundraden senare förnyad med

ännu större fulltonighet, om lifvets outtömlighet.

J. Brierley. Vår insats i lifvet.

“Lifvet har blifvit oss förlänadt och vi äro

skyldiga våra reskamrater att visa dem hur

vi ha brukat det ända till slutet. Vi måste

visa våra bröder hnr man bör lefva och hur

man bör dö.“

H. F. Ami el.

“Ädel vare mänskan, hjälpsam och god . . .

Oförtrutet hon verke, hvad nyttigt och rätt

är. Förebilda hon må dessa anade väsen !Ä

J. W. v. Goethe.

Det finns riklig anledning till eftertanke i den

apokalyptiska idén om en yttersta dom över

mänskligheten, vid hvilken stora böcker skola öppnas

och uppläsas. Tanken på en slags himmelsk

bokföring med sitt särskilda debet och kredit mellan

oss och världsalltet kan låta besynnerlig nog,

men ju mer vi fundera på saken, desto närmare

synes den ansluta sig till den faktiska verkligheten.

Lifvet, sådant vi lärt känna det, framkallar

ovillkorligen tanken på en osynlig kapitalist, som nedlagt

stora kapital i oss och som väntar sig skäligt utbyte.

I början föres räkningen utslutande på det ena kontot.

Vår tillvaro är då ännu rent passiv, en enda oafbruten 14

reception. Vårt inträde i världen, såsom ett litet

spädt bylte af öden och äfventyr, ett tunnt segment af

oändligheten, en kedjelänk mellan intet och allt, är

i och för sig en viktig insats i lifvet, men den är

icke vår egen. Själfva det lilla “jag“, som vi nu

hålla oss fast vid såsom vår mest centrala

tillhörighet, hafva vi icke själfva valt. Att det nya

medvetande, som med oss inkom i världen, skulle dyka

upp just på denna lilla obetydliga planet i stället

för på en af Sirius* drabanter, att det skulle ske i

det nittonde århundradet i stället för det femte eller

det femtionde, att det skulle äga denna bestämda

fysiska och andliga utrustning, just detta bestämda

temperament — dessa och tusen andra afgörelser

bland tio millioner möjligheter, få helt och hållet

tillskrifvas den store kapitalisten men icke oss

själfva. ----------

Äfven efter vår hitkomst äro vi, i förstone helt

och hållet och under återstoden af vårt lif till

mycket stor del recipienter och absorbenter. Lifvets

hopade kapital slösas frikostigt på oss i hvarje stund.

Den stora världsfloden rinner in i vår själ genom

myriader öppnade slussar, kvarlämnande alla slags

fällningar af sina oändliga rikedomar. Vi insupa

både det närvarande och det förflutna, Alla tiders

historia, alla länders litteratur öfva sitt inflytande

på oss. De må vara oss personligen okända, men 15

de skapa den atmosfär vi inandas. Martyrers

lidanden, patrioters strider, siares uppenbarelser,

vetenskapens eröfringar, äfventyrens frukter, allt detta

bidrager till att öka de inkomster vi uppbära. Ja,

det finns ingen aritmetik, som kan uträkna allt, livad

det kostat af tänkande, af kraftansträngning, af

lidande, af allt som utgör de liögsta värdena, att

utrusta äfven den ringaste af det nu lefvande släktet.

Detta är den ena sidan af denna underbara

bokföring. Icke mindre anmärkningsvärd är den andra.

Vi upptäcka vid studiet af densamma, att

kapitalisten, som vi ha att göra med, hur frikostig han än

må vara, dock icke är någon oefterrättlig slösare.

Han väntar sig ett bestämdt utbyte och yrkar på

att få det. Ingenting är mera underbart än det

sätt, hvarpå detta kraf yttrar sig, det sätt hvarpå

vi utväljas och skickas åstad till det för oss

bestämda arbetsfältet. Det är, som om himlame vore

öppnade och våra namn påropades. Ur våra

önskningar och våra viljeyttringar, ur våra

lefnadsomständigheter och hvad oväntadt som kan hända oss,

ur våra medgångar, misstag och motgångar, framgår

slutligen ett visst något, som ehuru formlöst,

hemlighetsfullt, oberäkneligt, vi dock med undran och

bäfvan börja förstå och uppfatta såsom vår egen

insats i lifvet.

Formlöst och oberäkneligt säga vi, ty vi hafva 16

icke den aflägsnaste aning om hvad vår andel i

företeelsernas summa belöper sig till. Vi sakna den

rätta måttstocken för beräkningen af det enas eller

andras vikt och betydelse. Icke få vi väl tänka

oss, att den helige Paulus någonsin drömde om att

hans tillfälliga korrespondens, som nedskrefs under

ögonblickets brinnande brådska och afhandlade de

olika förhållandena å viss tid och ort och måhända

snart föll honom ur minnet, som det ofta händer

oss själfva, när vi väl nedlagt pennan, skulle komma

att intaga ett så betydande rum i en af mänsk-

lighetens heliga böcker och betraktas såsom en

dogmernas skattkammare, kärnpunkten och grundvalen

för en världs religiösa tro! Ofta är det just hvad

människan själf aktat minst, som representerar

hennes största afbetalning på sin skuld till lifvet.

Då vi söka tyda människoödenas gåta, äro vi

benägna att fästa oss vid de mera lysande och

glänsande punkterna i lifvet, som om vi häruti hade att

finna förklaringen på de delar däraf, som äro mörka och

dystra. Men så förhåller det sig ingalunda.----------—

Lyckan under en period af lifvet eller i en viss del

af världen är icke något svar på lidandet under en

annan period eller i en annan världsdel. Att en så

stor del af vår insats i lifvet endast har formejj, af

tåligt uthärdande och förrättande af mödosamma 17

sysslor, som icke medföra någon synbar belöning,

kräfver en djupare lösning. Och vi behöfva icke gå

långt för att finna den. Den pessimistiska

tolkningen af lifvet begår det stora felet att tro, att våra

skenbart gagnlösa och sorgliga erfarenheter hafva

fyllt sitt värf en gång för alla, att detta är deras

slutliga form och att det enda vi ha att göra är att

beklaga förhållandet. Efter all sannolikhet är det

däremot så, att dylika erfarenheter endast hafva

begynt sin historia, att dessa skenbara gagnlösheter

och ledsamheter äro de grofva ytterlinjerna, do första

stadierna af en hel serie omätliga transformationer

och resultat, som framtiden kommer att uppenbara.

Det är endast ett sådant betraktelsesätt, af ålder

den religiösa trons, som sätter oss i stånd att

försona oss med det förflutua. Ur denna synpunkt

betraktade erhålla själfva våra fel och misstag en

förklarande dager, som ger oss kraft att kunna bära

dem. Den glädje, vi gingo miste om, och den smärta

som kom i stället te sig såsom det kors, som det

är vår plikt att med manligt tålamod bära för att

kunna göra vår förnämsta, en gång bestämda insats

i lifvet. Midt i drabbningens vimmel stå vi, glade

att vår anförare betrodt oss med en så viktig post

och fast beslutne, att det förtroende han visat oss

icke skall komma på skam.

Men vår insats i lifvet är ännu stadd i utveckling;

Till besläktade själar. 2 18

hos några utaf oss är den ännu blott i sin linda.

Hvilken form de ännu felande delarne komma att

taga är en hemlighet; så många af de faktorer, som

därvid spela in, äro ännu dolda för oss. Men en af

dessa faktorer ligger dock alltid inom våi*t

maktområde, och det är vår egen vilja. Ingen förening af

alla naturkrafter på vår planet kan för ett enda

ögonblick mäta sig med de möjligheter, som ligga

inneslutna i den mänskliga viljekraften. I dess

hemliga verkstad utsmidas människoöden. Den förening

af frihet och nödvändighet, som där förefinnes, är

ett mysterium, som vi troligen aldrig skola få

klarhet i. Måhända ligger den närmaste lösningen i den

af Hegel formulerade satsen: “Det är endast sådana

vi äro i oss själfva, som vi kunna utveckla oss, och

dock är det vi själfva som utveckla oss“. Trots

alla de täta sofistiska nät, som blifvit hopspunna

kring detta ämne, har människan dock alltid trott

på sin frihet. Plutarchos ger ett vackert uttryck åt

denna uråldriga tro, då han på tal om Homeros

säger: “Skalden framställer aldrig någon

gudomlighet såsom beröfvande människan bruket af sin fria

vilja, endast såsom ett eggande moment för viljan. “

Han skildar icke de himmelska makterna såsom

frambringande våra beslut, endast de idéer, som leda till

våra beslut!“ Men denna lifsafgörande kraft måste

för att blifva oss till gagn öfvas och stärkas. Det 19

högsta af livad vi människor kunna åstadkomma är

att fatta ett beslut och stå fast därvid. Kan en

människa icke fatta ett beslut för en hel lifstid, så

må hon fatta ett beslut för en enda dag. Hennes

viljekraft under morgondagen skall genom denna

ansträngning blifva märkbart större. Världens

frigörelse, det jordiska paradisets ankomst, beror icke

på kapitalets hopande, men på viljans frälsning och

samlande af hela sin kraft på ett ädelt lif. Tänkom

oss, hur mänskligheten skulle lyftas mot

lycksalighetens höjder, om denna härliga sentens hos

Tertullianus blef ve oss till ett oryggligt beslut: “Att

önska ondt, att göra ondt, att tala ondt eller att

tänka ondt om hvem det vara må, är oss alla lika

förbjudet utan undantag “.

Här är ett bidrag till lifvet, det ädlast tänkbara,

som hvar och en af oss kan lämna. Må vara, att vi

ej kunna öka världens rikedomar genom stora

uppfinningar eller snillrika verk. Må vara, att det ej

blef oss förunnadt att utföra de ting, som vi mest

af allt traktade efter att få utföra. Men i en

riktning utbreder sig dock för oss ett härligt frihetens

rike. Det är, då det gäller att förhjälpa världen

till ett nytt, ett kristet sinnelag. När vi såsom en

daglig själftuktan beslutsamt förkväfva inom oss hvarje

framspir ande kärlekslös tanke om vår nästa, när vi

hjälpa vår broder genom att låta honom löga sina20

dagliga vedermödor i den atmosfär, som utstrålar

från vår egen tro, när vi génom Guds nåd och egen

inre kamp lyckats frambringa denna den ädlaste och

skönaste af alla skapelser, ett rikt utveckladt inre

lif,, skola vi hafva tillgripit de bästa möjliga medel

för att inlösa vårt lifs stora skuld. Världens rikaste

tillgång utgöres af de själar, den frambringar. Låt

oss se till, att vår egen blir en värdig insats.

J. Bnerley. Optimism.

“Tvinga dina tankar, utestäng dö mörka

tankarna och frambesvärj de ljusa och goda.

Det ligger större visdom i rådet att sluta

sina ögon för det fula i lifvet än människor

vanligen vilja medgifva“.

Green.

“Fulländning växer fram ur det ofulländade;

Ofullkomligheten bevisar att där äfven måste

finnas fullkomlighet; nederlag vittna

omkommande tiders triumferande segrar;

disharmoni uppstår på det att den må lösas i

harmoni; sjukdom förstör på dét atthälsianmå

förnya".

R. Browning.

Kunde vi fritt välja, stode vår förmåga 1

jämnhöjd med vår åtrå att i mänskliga företag

lyckas, då skulle, förmodar jag alla människor vara

optimister. De flesta af oss betrakta helt visst lyckan

såsom målet för all jordisk sträfvan. Viljan att

blifva lycklig sporrar filosofen och fursten lika väl

som skorstensfejaren. Huru hög och vis, huru

enfaldig och ringa människan än må vara, hon känner

och vet att lyckan är hennes rätt.

Det är af största intresse att närmare studera de

skiftande lyckoideal som behärska människor. På 22

hvilka underliga ställen söka de ej tillvarons

lifs-källa! Huru många söka ej lyckan i sambandet af

rikedomar! Andra tro sig finna den i höghet och

makt, andra åter i utöfvandet af skön konst, i

sysslandet med litteratur. Några få söka den i

förvärf-vandet af kunskaper värda att ägas, i upptäcksfärder

i sitt inre, i sin själs dolda gömmor.

De flesta människor mäta lyckan efter de fysiska

njutningarnas och de materiella ägodelarnas

måttband. Kunde de nå det mål de satt sig före och

skönja vid horisonten, huru lyckliga voro de icke

då! Förutan den eller den gåfvan, utanför den eller

den omgifningen, i hvilken förtviflan skulle de ej

försjunka! Men lyckan mätes icke med dylika mått!

Min tidigaste erfarenhet var ett språng från ondt

till godt. Om jag också försökte, skulle jag ej

kunna orda om betydelsen af denna momentana i

rörelse sättande kraft ut ur mörkret. Att

bröst-gänges röra sig framåt är en vana som plötsligt blef

min i frihetens första ögonblick, det ögonblick då

jag kastades in i en bländande ljusvärld. Det första

ord jag lärde mig att intelligent nyttja blef mig ett

medel att lefva, tänka, hoppas. Mörkret kan aldrig

mer kvarhålla mig i fångenskap. Jag har sett en

skymt af den andra stranden och lefver nu i hoppet

att en gång nå den. 28

Deri som undsluppit fångenskapen, den som känt

sig genombäfvas af frihetens salighet, kan den

någonsin blifva pessimist?

Min optimism är ingen stilla, blid, oreflekterad

resignation. — — —

Jag lefver i en skön dröm, men den drömmen är

aktuell, är det närvarande — ej grått och kyligt,

utan soligt varmt, ej naket, utan iklädt tusen

välsignelser. “Illusionernas grymme förrädare“ kallade

en diktare det onda i världen. Han hade orätt.

Det onda utvecklar det godas rikaste möjligheter.

I beröring med det onda har jag genom

kontrastverkan lärt mig sanningens, kärlekens och godhetens

skönhet.

Ty det är ett misstag att så fördjupa sig i det

goda, att man ignorerar det onda, ty den som

ignorerar det onda är ej på vakt för fiendens öfverfall.

Där finns en farlig okunnighetens och likgiltighetens

optimism. — — —

Optimism, som ej räknar med försakelser liknar

ett hus byggt på sanden. Människan måste förstå

det onda, måste hafva stått i innerligt förbund med

sorgen för att våga kalla sig optimist med hopp om

att andra skola känna sig öfvertygade om att hon

har en fast hållpunkt för den tro som bär henne.24

Jag vet hvad det onda är. En och annan gång i

mitt lif har jag brottats med det och till en tid

känt dess förödande inflytande öfver mitt själslif.

Således talar jag med erfarenhetens kunskap, när

jag påstår att det onda ej har annan uppgift än den

att för oss vara ett slags själslig gymnastik. . Just

emedan jag kämpat med det onda på lif och död är

jag förmäten nog att kalla mig optimist. Med

öfvertygelser värme kan jag säga att den kamp som det

onda nödvändiggör är en af lifvets största

välsignelser. Den kampen stärker oss, förvandlar oss till

hjälpsamma, oegennyttiga män och kvinnor. Den

blottar för oss tingens själ och lär oss att om också

världen är fylld af synd och sorg och lidande af

alla slag, så är den äfven fylld af vapen mot all

denna ve och jämmer. Min optimism har således

ej sitt fäste i det ondas obefintlighet, utan i en glad

förtröstan på det godas seger genom villiga krafter

att bekämpa det onda. Min sträfvan går ut på att

föröka gåfvan Gud förlänat mig, gåfvan att upptäcka

och se det goda spira hos alla och i allt. Jag

gör det goda till en del af mitt lif. Världen är

besådd med det goda, Vänder jag ej min tro på detta

i praktisk verksamhet på det åkerfält som blifvit

mitt, blir det godas skörd för mig — ingen.

Min optimism har sålunda sin rot i tvenne

världar, mitt eget jag och sedan i allt som omgifver25

mig. Jag fordrar att världen skall vara god ooh

se — den . lyder mig. Jag proklamerar världens

godhet, och händelsernas gång bilda en kedja som

bevisar min proklamation vara öfverväldigande sann.

Jag öppnar min själs dörrar för . allt hvad godt och

ljufligt är, men tillsluter dem svartsjukt för det som

är ondt. Sådan är makten och kraften hos denna

sköna, målmedvetna öfvertygelse, som utan räddhåga

med öppet visir går till mötes oppositionen. Om

jag-händelsevis ej råkar på det goda blir jag aldrig

modfälld. Man kan ej intala mig hopplöshet. Tvifvel

och misströstan äro lika med panik hos en klen

och fattig fantasi, en panik som aldrig öfverrumplar

ett starkt hjärta, aldrig gör sig till herre öfver ett

sundt sinne.

Jag längtar efter att kunna utföra ett stort, ett

ädelt arbete. Det är dock min förnämligaste plikt,

min största glädje att fullborda ringa uppgifter som

om de vore stora och ädla. Det är min tjänst att

utfundera huru jag bäst skall kunna möta de kraf

som hvarje dag ställer på mig, att fröjdas öfver att

andra förunnas göra det som förmenas mig. Green,

historikern, säger oss att världens framåtskridande

ej endast berott af de mäktiga insatser dess hjältar

och märkesmän gjort, utan lika fullt och väl af hvarje

ärligt uppfylldt arbete af dess minsta och ringaste 26

tjänare. Den tanken eldar och leder mig genom en

mörk och vidsträckt värld. Jag älskar allt det goda

som utföres af andra, ty deras verksamhet är mig

en borgen för, att det goda och det sanna står

orubbligt fast, antingen jag kan eller inte kan göra

någon större insats.

Jag hoppas och tror att intet händer som kommer

mitt hopp och min tro på skam. -----------------

Filosofien vittnar om den mänskliga intelligensens

sträf van att frigöra sig från den materiella världens

nedtyngande kraft, som stäcker människoandens flykt

uppåt mot det klara tänkandets universum.

Djup allvarlig optimism bör framväxa, synes det

mig, ur en orubblig tro på Guds befintlighet i

individen. Ej en aflägsen, oåtkomlig världsskapare ocli

styresman kan i oss föda en rätt optimism, men väl

en Gud, som är oss alltid och innerligt nära, en

Gud, hvilken är allestädes närvarande, ej endast i

hafvet, i jorden, i skyarna utan i hvarje hjärtats

ädlaste impuls, en Gud, som är allt lifs ursprung

och hvarje själs fäste och medelpunkt.

Filosofien lär mig att vi veta endels, att vi se

skuggor, att allt på jorden växlar, skiftar och är

förgängligt. Den odödliga, oöfvervinneliga själen

omfattar sanningen, famnar universum och gör skug- 27

gorna till verklighet, de skiftande växlingarna til i

ett lefvande moment i evighetens stora tystnad, till

en rad i fullkomlighetens oändliga skripta, det onda

till ett “gif akt“ på vägen till det goda.

Filosofiens utveckling, är historien om

människo-andens tillväxt och lif. Utanför ligger den stora

mängden af händelser som vi kalla historia.

Skådande ut öfver dessa händelser och Guds vägar ser

jag dem taga form och gestalt.

Människans historia är framåtskridandets stora epos.

Jag ser ett underbart samband emellan den yttre

och den inre världen, en ståtlig symbol, hvilken

uppenbarar det mänskligas och gudomligas samlif,

filosofiens läror återuppståndna i lefvande lifvet. Allt

som tjänat till stoff för människans historia gömmer

i sig det godas ande och skänker mening och

innehåll åt det hela.

Jämföra vi vår egen tid med en förgången, finna

vi i all modern statistik en solid grund för en

förtröstansfull jublande världsoptimism. I lifvets bästa

»stunder glöder och bränner under tviflet, oron och

materialismen, som omgifver oss, en fast tro på det

godas slutliga seger.

Lyssna till pessimisten! Man skulle ju kunna tro

att civilisationen bivuakerat någonstädes borta i me-28

deltiden och sedan dess ej lyssnat till några order

om frammarsch. Han begriper ej att evolutionens

naturliga rörelse är vågens, ett fram och ett tillbaka,

ett upp och ett ned. Strax intill målet slungas

världsutvecklingen ett stycke tillbaka för att med

förnyade krafter tvingas framåt och uppåt. På ett

eller annat sätt blir oafbruten medgång till sist

svaghet, ständig framgång ett slutligt nederlag. En

till-bakaslagen i truppstyrka , sätter in all sin energi på

att återvinna förlorad terräng. Genom nederlagen

lär man sig att segra..............

. Samhäilssämvetet är vaknare och känsligare i vår

tid än i tider som flytt. — — —

Ett af tidens vittnesbörd om ett vaknande

samhällsintresse är omsorgen om arbetsklassens väl.

För hundra år sedan — hvem brydde sig väl då

om hur den fattige bodde, om hans hem någorlunda

fyllde krafven på en människovärdig tillvaro, om det

var rymligt, bekvämt och soligt? I “den gamla

goda tiden“ ödeläde kolera och tyfus hela

landsträckor, och pesten smög omkring som årlig fruktad

„ gäst i de flesta Europas hufvudstäder.

Våra arbetare hafva ej endast bättre bostäder,

bättre arbetslokaler. Arbetsgifvarna erkänna deras

rätt att sträfva efter mer än endast arbetsförtjänsten.

I den moderna industrikamp, som hissnande förtager 29

oss andan, skönja vi blott dunkelt de principer söln

ligga till grund för denna kamp, I erkännandet af

människans rätt till lifvet, till friheten, till

upplyftande, förädlande lifsglädje, har en

samhörighetskänsla, sådan Burke drömde sig den, allt mer trängt

igenom det allmänna medvetandet. Den starke är

villigare att taga hänsyn till den svagare,

arbets-gifvaren till arbetstagarens kraf och i allt detta ser

optimisten — tidens tecken;

Det högsta resultatet af uppfostran är tolerans.

Långt tillbaka i tiden kämpade människan för sin

tro och gick i döden för den, men det tog henne

sekler att lära sig ett annat slags mod, modet att

erkänna andras tros- och samvetsfrihet.

Fördragsamhet är samhällets grundprincip. Fördragsamhet är

det salt som konserverar det bästa och finaste

människosjälen. tänkt. Intoleransen har åstadkommit större

förödelser i stad och på land, ty inga jordbäfningar,

cykloner eller öfversvämningar hafva beröfvat

nationer så många ädla impulser, så många storsinta män

och kvinnor, hvilka hetsats till döds af denna furie.

Med undran och sorg skådar jag tillbaka till

bi-gotteriets och ofördragsamhetens ohyggliga tider.

Jag ser Kristus föraktad och fastnaglad vid korset.

I hans spår ser jag skaran af lärjungar och vittnen

förföljas, brännas, marteras. Jag sitter i deras midt,80

hvilkas upplysta sinnen revoltera möt medeltidens

råa okunnighet och vidskepelse. De anklagas för

kätteri, för häxeri och dömda skyldiga släpas de

till eldprofven, vattenprofven, bålen. Och i dag.

Hör jag ej och ser huru Israels barn förföljas och

dräpas af dem som bekänna Kristus och bedyra sig

älska honom? De drifvas från land till land, jagas

från tillflyktsort- till tillflyktsort; de stympas, gisslas,

allt under det att de under martyriets frampressade

nödskri bekänna den tro de med sådan bergfast

ståndaktighet hållit fast vid. Samma intolerans,

som pressar juden till jorden, kastar sig lik en

tiger öfver kristna non-konformister, sliter

Abilgen-sare och Yaudois i stycken samt lämnar deras ben

att multna i bergens hålor och grottor. Långsamt,

långsamt ser jag molnen skingra sig och ändtligen

hör jag protester ljunga emot bigotteriets koryfeer.

Fördragsamhetens återhållande hand lägges på

inkvisitionens, och människovännen uttalar fridens ord

öfver de förföljdas skaror. I stället för skränet “Ned

med kättarne! Dränk dem! Bränn dem!41 blir nu

människosjälen föremål för deltagande och intresse.

Det uppstår en inbördes känsla af vördnad för

förborgade tankar och de frestelser ingen ser.

Broderskapets idé går som en morgonrodnad upp

för världen, bådande en ny dag. Den vidgar hjärtan

och sinnen och i dess ljus ser man sekternas och 31

bekännelsernas trånga gränser. Stora tänkare, sådana

som Lessing, utmana världen att tala rent ut, säga

hvilket som är mest gudalikt, de hetsiga striderna

om läror och dogmer eller den kärlek som i hvarje

människa ser en broder och en like. Föråldrade

meningar och ofördragsamhet sjunka allt mer till

jorden, vissna och dö. Fiendskapen och afunden

man och man emellan vika undan för ett generösare

sinne, som ej tillåter att människan uppoffras för

former eller att hon beröfvas den tro som blifvit

hennes lifs tröst och styrka. Det ena århundradets

kätteri blir det nästföljandes ortodoxi. Vår tids

tolerans har skapat en broderskapskänsla emellan

olika tänkande, en känsla som tvingar oss att tro

på en tid, då vi ej längre famlande och sökande

irra emellan kyrkor, utan i naturens oändliga,

oförstörbara tempel tillbedja Gud i anda och sanning.

Pröfvostenen för all öfvertygelse är hur den

praktiskt tager sig ut i lifvet. Ligger det sanning i

påståendet att optimism tvingar världen framåt,

pessimism håller den tillbaka, då är det farligt att

underblåsa en pessimistisk filosofi. Den som tror

att världssmärtan öfverväger lifsglädjen, och den som

gifver denna sin tro uttryck, ökar blott denna smärta.

Schopenhauer var lifsfientlig. Var han fast

öfvertygad om att denna vår värld endast och uteslutande32

är en jämmerdal, så gjorde han orätt uti att

pro-mulgera en lära som beröfvar människan lusten att

taga upp kampen för tillvaron. Gaf honom lifvet

aska i stället för bröd, så var det helt säkert hans

eget fel. Lifvet är ett slagfält, och rättvisan skall

där segra om vi modigt sköta våra kanoner.

Låt pessimism få draga in i själen och lifvet blir

strax upp- och nedvändt-, en fåfängans marknad, där

afunden hångrinar och själfviskheten sitter i högsätet.

Ingen annan bot gifves för individuell oeh social

oordning än själfglömska och själföfvervinnelse.

“Låtom oss äta, dricka och vara glada", ropar

pessimisten, wty i morgon måste vi dö.“

Jag betraktar det som en plikt mot mig själf och

andra att vara lycklig och därigenom undgår jag ett

moraliskt elände. — — —

Hvem vågar väl låta sin oförmåga att hoppas, sin

bristande godhet, kasta en skugga öfver den, hvars

mod är af den art att han bär sina pröfningar som

om de vore förmåner? Optimisten tvekar ej, famlar

ej hit och dit ty han vet att hans nästa hindras att

hålla jämna steg i ledet om han gifver tappt. Utan

fruktan marscherar han framåt och håller fast vid

plikten att tiga. Hvarje hjärta har sin börda och

bör ensam bära dem. Omständigheternas jämklo

tager han i sin hand och brukar den som verktyg 88

med hvilket han röjer undan de hinder som hopa

sig i hans väg. Han arbetar som om himlens och

jordens tillvaro berodde på honom.

Vi hafva sett huru världens filosofer — ordets

förkunnare och lärare — i regel varit optimister;

äfvenså handlingens män — ordets görare.

Optimisten tror, hoppas, arbetar och segrar. Han

står alltid midt i solljuset. Plötsligt upplefver han

det vidunderliga, det outsägliga och han välkomnar

det. Hans själ möter sitt eget och uppstämmer en

jublande sång vid hvarje ny upptäckt, vid hvarje ny

seger öfver svårigheter, vid hvarje nytt plus till

mänsklig utveckling i lycka.

Våra filosofer och världens store arbetare hafva

varit optimister. Våra mest betydande författare och

skalder likaså, därom vittna deras verk . och den

framgång som blifvit deras.

Hvarje optimist följer med utvecklingen och

påskyndar den, under det att hvarje pessimist hindrar

och fördröjer den.

Optimism är den tro, som föder företagsamhet

och framgång. Intet lyckas utan hopp.----------------Värl-

dens profeter hafva alltid varit hoppfulla och

förtröstansfulla, i annat fall skulle deras ideal stått nakna och

öfvergifna på torgen, utan försvarare, utan efterföljare-

Till besläktade själar.

3 34

Ehuru ännu mycket ondt står oss åter att bekämpa

och begråta, ett ondt vi ingalunda blunda för, fylles

dock optimistens själ af hopp. Hans trosartiklar

finna intet uttryck för misströstans ve, ty han tror

på Guds eviga kärlek och rättfärdighet. Bär ej

historien vittne om människans triumftåg framåt och

uppåt? För hvarje gång det gifves ett “halt“ i denna

frammarsch, sker det för att samla sig med förnyade

krafter till ett mäktigt språng mot målet. Tiden är

icke ur led. Hafva några af de tempel störtat

samman, i hvilka vi dyrkat och tillbedt, så hafva

vi på samma heliga mark byggt nya, högre och

renare än de som fallit i spillror. Hafva vi förlorat

en del af våra förfäders fysiskt heroiska egenskaper,

så hafva vi ersatt dem med själens höghet, som

motstår det onda och förbinder de slagnas sår. Allt

hvad människan i forna tider gjort till sitt, är vårt

och mer än det, ty deras dagdrömmar äro våra

upp-lefvelser. Se där källan till vårt hopp och vår tro!

I solskenet af en djup och varm optimism målar min

fantasi “på framtidens förlåt än härligare triumfer".

Ur den väldiga kampen emellan stormakter och

system ser jag hur det långsamt ljusnar, bådande en tid

af en aldrig förut anad andlig storhet — då det ej skall

finnas några nationer, endast ett folk; en tid då endast

en lag gifves: fridens; endast en åtrå: harmoniens; endast

ett medel: arbetet; endast en läromästare: Gud. “Jag tror på Gud; jag tror på människan; jag tror

på själens herravälde öfver lekamen. Jag tror att

det är en helig plikt att tro på sig själf och andra,

att stödja och uppmuntra sig själf och andra. Jag

tror att man bör afhålia sin tunga från bittra ord

om Gud och hans skapade värld, att ingen

människa äger rätt att klandra det som Gud funnit vara

godt och tusentals människor sträfvat att bibehålla

godt. Jag tror att vi så böra skicka oss, att vi

allt mer och mer närma oss den dag, då ingen kan

finna ro i sitt hjärta så länge en medmänniska lider. “

Så lyda mina trosartiklar, och en bär alla de

öfriga, den, att hålla dem så högt, att tidens stormar

ej kunna tillintetgöra dem, att hålla fast vid dem i

all nöd och sorg och motgång. Optimism är harmonien

som råder emellan människans själ och Guds ande,

i jublande lofsång öfver allt hans verk såsom godt.

Selen Keller. Makter och krafter.

“Alltid när vi tänka, bygga vi af osynliga

substanser något, som drager till sig krafter

— att hjälpa oss eller skada oss, beroende

på arten af de tankar vi utsändt.“

P. Mulford.

Vi måste utan återvändo uppbygga idealet af oss

själfva; därmed draga vi till oss element, hvilka

alltid hjälpande medverka attförtäta den ideala

tankebilden till realitet.--------—

Verkligt lefvande lif är ett oändligt

mångskiftande tillstånd, ett öppnande af andliga

strömbanor, på hvilka ett ständigt utbyte af krafter och

idéer äger rum mellan skilda andar på samma ut-

vecklingshöjd--------------det är källsprången, hvilka

upprinna i det eviga varat!

En källa till ungdom, kroppens och själens

ungdom, är förmågan att ögonblickligen göra hela sin

mentala apparat positiv, när lägre gröfre tankar äro

i närheten, men att förhålla sig negativ, eller

receptiv gent emot uppbyggande strömmar!

Att alltid bära modet likt en eldsflamma framför sig! .

Att frukta ingenting och att kalla ingenting

omöjligt! 37

Att icke hata någon enda individ — endast

undvika hans villfarelse!

Att älska alla — men dela ut sitt förtroende med

försiktighet och vishet! —------------

Det gifs en högsta makt och härskande kraft,

som genomtränger och lifvar allt. Vi äro del af

denna kraft.

Och i denna egenskap är förmågan oss gifven

att genom ihållande tyst åstundan, bön eller önskan

draga in i oss alltmer af de medfödda egenskaperna

hos denna högsta makt. Hvarje vår tanke är en

realitet — en kraft. Hvarje tanke är en

byggnads-sten i vårt blifvande öde — till godt eller till

ondt. — — —

Sätt aldrig några gränser för framtida

möjligheter. — — —

De målmedvetna människorna hålla lifvets tömmar

med starka händer; de styra sakernas gång med

ringa arbete, utan jäkt, med klara högburna

hufvuden! — — —

En allmän villfarelse särskildt bland de bästa

människorna ligger däri att de grubbla allt för

mycket på sina fel och sålunda göra dessa större.

Bättre är att leda till sig tankar af styrka, mod,

glädje och tillförsikt, att af dessa tankar uppbygga

jagets bild och att helt enkelt icke tänka för mycket

på sina fel. — — —38

Bed dag och natt det oändliga medvetandet

om högre vishet kraft och glädje, och detta i

en sinnesstämning hvilken ödmjukt erkänner det

oändliga medvetandets öfverlägsenhet — se där

hvad som betyder att i sanning hängifva sig åt det

högsta godas flodvåg, ty allt högre kunskaps

strömmar genomflyta då vårt vara, som står i rätta

riktningen för att uppfånga dessa vågor, hvilka så

småningom skola, bära oss från våra fel mot det bättre

och det bästa. Vi föras med tiden in i andra

omgifningar, på nya lefnadsvägar och i närheten af dem,

efter hvilka vårt djupaste behof trängtar. —--------------

Förmågan att lätt mottaga tankar kan blifva en

källa till svaghet såväl som till kraft. Just de

sensitivaste, högst utvecklade andarné i nutiden

hafva ofta de svagaste kropparna emedan de

omedvetet också absorbera många skadliga vågor utan

att hafva en aning om deras blotta existens.

Personligt umgänge med olämpliga individer är en

hufvudkälla till detta onda.

I samma grad som vi börja söka vårt stöd i den

oändliga anden, hvilken skall befria oss från en

mångfald af onda krafter, komma alldeles af sig själft

materiella hjälpmedel i vår väg — men man må

aldrig uteslutande ställa sin lit till någon

människovarelse, på oändligheten måste man först och sistförtrösta, den människa vi behöfva, korsar blott

enligt hemlighetsfulla lagar vår af ödet utstakade

väg och det i rätta ögonblicket för att tjäna oss

som stöd och krycka, samt lösa oss ur de onda

strömmarnas bann, tills våra andliga lemmar blifvit

starka nog att bära oss själfva. — — — Den som

mer och mer får del af den oändliga anden,

regene-ras allt hastigare fysiskt och psykiskt, krafterna

växa med sina verkningar, all fruktan försvinner,

då det blir uppenbart att ingenting finnes att frukta

för den som flyter i det oändliga godas tankeström!

Sedan förefaller det rent af underbart, hur allt

hvad till det materiella hörer, så till synes utan

ansträngning och utan mycken möda från vår sida

tillfaller oss. Yi betrakta med förvåning

människomas jäktande och girighet. Just genom dessa

ogynnsamma egenskaper drifva de ifrån sig skatterna,

som de trakta efter. Den kunskapen börjar växa

inom oss att det lif till hvilket vi äro kallade

innebär uppstigande till allt högre grader af lycka,

att mödosam kamp blir alldeles öfverflödig, emedan

alla denna världens ting följa andliga strömningar.

Allt hvad vi önska lugnt, utan otålighet, men fast

och bestämdt, väntar oss på den väg vi vandra!

Inga gränser äro satta för den makt, hvarunder

tankeströmmarna lyda! I människans förmåga att

betjäna sig af mentala vågor af finaste art och40

en högre intensitet ligger magiens hemlighet.---------

Tro är substansen af det som önskas. — — —

Vänta endast kraft och styrka för morgondagen!

Hvarje inbillning är en osynlig realitet; ju längre,

ju intensivare den fasthålles desto mer af

densamma kommer att omsättas i den form af “varat"

hvilken man kan känna, se och beröra, korteligen

varseblifva med de yttre sinnena. Låtom oss därför

drömma — så mycket som möjligt! Vakna — under

dagen — låtom oss drömma om kraft och hälsa!

Då skall tanken också under natten uppsöka samma

regioner och detta skall verka hjälpande. Men om

vi under dagen grubbla på sorger och bekymmer, talar

all sannolikhet för att denna dystra idékrets under

vår sömn drar till sig likartade tankeströmmar från

alla håll och vi således komma att vakna dubbelt

olyckliga. — — — Människorna åsamka siglidande

och olycka, genom det dåraktiga och okunniga bruk

de göra af sina mentala krafter. Allt efter

beskaffenheten af våra tankar under dagen hopa vi guld

eller explosivämnen för vårt kommande öde. Ju

fullkomligare abstraktionen är, desto vidsträcktare

och kraftigare förmår den mentala makten att verka

på tusentals mils afstånd. Allt hvad man kallar

ockulta krafter, telepatiens fenomen och annat dylikt

åstadkommes på denna väg. Hvilken tankebild som

helst kunde om den gestaltades med behöflig in ten- 41

sitet — ögonblickligen materialiseras. I hvarenda

människa finnes fröet till dessa krafter nedlagda.

Tron är den grodd hvarur alla underverk spira!

Men ur denna grodd kan såväl ondt som godt skjuta

upp. Ett träd af ondt kan växa ur densamma, ett

träd i hvars krona mången kraxande olycksfågel

bygger sitt näste.

Vår sorgsna och dystra fantasi är tron på olyckan.

—------Man måste med hvarje fiber af sin varelse

hängifva sig åt tankar på lycka och hälsa. Vecka

efter vecka, månad efter månad, år efter år måste

man så att säga drömma fram sin egen bild “fri

från allt ondt", ända tills denna dröm förvandlas

till en fix idé, till en andra natur och sålunda

omedvetet återverkar på kroppen.

— — — — — — — — f — — — —. — — —

Bed denna bön: Vi bedja, vi önska att komma

allt närmare det oändliga medvetandet, att blifva allt

klarare medvetna om dess realitet, att erhålla bevis

på denna realitet, att lära huru man kan förtrösta

på detsamma intensivt och fullständigt.

Vi vilja renas från allt tvifvel. Vi bönfalla om

att blifva upptagna i det oändliga medvetandets

gemenskap, så att det må ledsaga oss som en vän,

så att vi i verkligaste och djupaste mening känna,

huru detta verkligen är den stora realiteten, som

intränger i, hjälper och verkar i det dagliga lifvets 42

obetydligaste ting såsom i de stora lagarna för

världs-alltet! Hvilande i denna kraft bedja vi om känslan

af frid och af lugn gent emot allt lidande, säkerhet

för olycka, sjukdom och allt ondt som människorna

frukta, så att vi i sanning kunna säga: “ Och vandrar jag

också genom dödsskuggans dal, fruktar min själ intet“.

Det sinnestillstånd, vi oftast befinna oss i, är

en kraft, som länkar händelserna för eller emot

oss! — — — Hvarje andlig längtan, hvilken vi

någon viss tid hysa, bringar oss att i lifvet möta

saker och ting, som motsvara denna längtan.---------------

Öfva konsten att vänta framgång. Lugn väntan

på framgång är öfver hufvud det bästa, mest

fruktbärande sätt som finns på jorden, att använda sin

tankekraft!

Ått frukta olycka, att förutse hinder, att grubbla

på möjliga svårigheter — detta är ruinerande och

är den säkraste vägen till armod. —---------------

Olycka är skuld eller bristande insikt. — — —

Ingen kan hafva framgång i en sak, som han ej i

tanken ständigt utvecklar och fullkomnar. Alla

stora företag äro tankar om och om igen,

andligen genomlefda, innan de antogo verklighetens

form. — — —

Sann själaspis består i ständigt nya tankar, en

alltjämt sig föryngrande lif suppfattning, växlande och 48

innehållsrikare tydningar af allt som sker inom och

utom oss! Att dagligen lära sig betrakta tingen

med friska Ögon, att dagligen öfverflygla gårdagens

planer, åsikter och mål — detta är det

själstillstånd, genom hvilket själen blir mäktig att

dagligen mottaga “lifvets bröd“ som förnyar

kroppen. — — —

För att i sanning lefva, för att med åren växa

både till själs- och kroppskraft, för att genomvandra

hvarje fas af tillvaron med allt mer stigande glädje,

under det decennierna glida fram, för att slutligen

besegra den sista stora vedersakaren “döden“, måste

en städse fortgående afsöndringsprocess af gamla

tankar äga rum ! Tankar som fyllt sitt ändamål skola

rymma platsen för nya, — alldeles som en brunn,

hvilken för att gifva det klaraste vattnet, först

måste länsas från det gamla!

I samma mån som människan genom vetande

stegrar krafterna i och omkring sig, lär hon att

stiga ned i den stora lifsutveckligen, att bringa

sig själf i harmoni med stumma makter som

förvandla hennes dödliga del till odödlig, i det de

utan återvändo ånyo uppbygga densamma af allt

finare element. — — —

Tro är den intuitiva kraften att känna en sanning,

hvilken ännu icke nått vår rent mentala sfär. Denna 44

tro ägdes af Kolumbus, då han var viss om

tillvaron af en ny världsdel; hon äges af en hvar som

tror på sin stjärna, och hon representerar en verklig

lefvande makt i människan, en makt som på

outgrundliga vägar bär människan fram mot hennes

mål. Den som beder om tro, om möjligheter, hvilka

ännu förefalla honom själf främmande och oerhörda,

han beder tillika om möjligheten att upptäcka

grunden för den nya sanningen. Den som ihärdigt

och fast sträfvar efter sanning och endast sanning

kommer att nå densamma, och hela sanningen

betyder makten att utföra det skenbart omöjliga.

Den människa kan icke fullt helt och för alltid

blifva befriad från ondt som söker efter något annat

stöd för sin tro än det oändliga medvetandet. I

denna mening måste hvarje själ hvila helt i sig

själf! Ingen, som är beroende af andra kan draga

till sig den högsta kraften; han kan på så sätt

endast låna eller absorbera främmande tro. Detta

må understundom verka aldrig så kraftigt, det är

dock byggdt på sanden; endast från den lefvande

källan inom oss själfva är skilsmässa omöjlig, hon

kväller inom oss, för oss, enär hon hämtar sitt

tillflöde från det eviga.

Den bästa bönen kommer medvetet och

omedvetet städse att lyda så: “Må min tro alltjämt växa.1"

Prentice Mulforä, Till strids för viljekraften.

“Det är ej hvad människan vet utan hvad

hon vill, som bestämmer hennes värde eller

värdelöshet, hennes makt eller vanmakt,

hennes lycka eller olycka!“

O. A. Lindner.

“Det, som är skönt och en man värdigt, är

viljans kamp och seger!“

O, Feuillet.

“Mod — är allt — andligt mod nämligen!“

Rahel Varnhagen.

För hvarje lefvande varelse gäller blott ett: att

lefva. Begäret att lefva, lefva så väl, så rikt

som möjligt, det är den urdrift, den eviga, framåt

drifvande kraft, som gömmer sig under alla våra

sträfvanden. Det är denna kraft, som vidmakthåller

världens gång. Allting lyder den, sädeskornet, hvars grodd

spirar upp ur jorden och för första gången hälsas af

solens ljus, kycklingen, som nyss lämnat ägget, barnet

som öppnar sin späda själ för tillvarons skiftande

intryck. Människan säger visserligen ibland, att lifvet är

idel elände, att det vore bäst om det aldrig funnes till. 46

Men detta hindrar icke lifvet att fortfara, det hejdar

icke den omätliga, osynliga, i varat utmynnande

strömmen eller kommer jordens fruktbarhet och

hafvets vidunderliga alstringsförmåga att utsina. Lifvet

är; detta är världsalltets grundsanning, hvilken icke

allenast erkännes af nästan alla skapade varelser;

de snarare öfverlämna sig däråt i hänryckning eller

förtviflan.

Men att blott lefva är icke nog. Ur en viss

synpunkt kan detta till och med vara ganska likgiltigt.

Hufvudsaken är att lefva väl. Frågan om att lefva

väl eller illa har ingen betydelse för varelser, hvilka

ledas endast af dunkla drifter och icke kunna handla

annorlunda än de göra. För människan däremot är

den viktigare än allt annat. En myra behöfver

blott födas för att blifva en myra. Hon sköter sitt

värf, gör sitt arbete och fyller sin plats. Men för

att vara människa är det icke nog att blott vara

född. Födelsen är för människan endast början till

en lång och mödosam utveckling. Denna utveckling

beror till en del på henne själf, af det mål hon

föresätter sig och af de ansträngningar hon gör för

att nå detta. För hvar och en af oss inträder följ*

aktligen den stund, då, det gäller att bestämma,

hvaråt vi skola ägna oss och huru vi skola använda

vårt lif. I annat fall är det fara värdt, att vi gå

miste därom eller att vi förspilla den utan urskill-47

ning och tvärtemot dess ändamål. Ingen människa

kan väl vara likgiltig för en sådan olycka. I själfva

verket ägnar hvar och en sitt lif och sina krafter

åt det i hans ögon värdefullaste. Man borde därför

vara angelägen om att söka fullständig klarhet

beträffande den viktiga frågan: Hvad är af största

betydelse för människan? Hvad fordras i första rummet

för att lefva väl? För min del tvekar jag icke att

svara, att det viktigaste är att förskaffa sig kraft,

och att den kraft, människan framför allt behöfver

här i lifvet är viljekraft. Man må hafva sitt dagliga

uppehälle, nöjen och glädje, man må äga alla

rikedomens eller begåfningens företräden: utan viljekraft

är man en omständigheternas lekboll, en slaf, af det

bröd man förtär, af den kvinna man älskar eller af

de ägodelar man besitter.

Om man äger förstånd och tankens skärpa, om

man inom sig hopat vetande om människor och ting:

utan viljekraft förblifver vetandet fruktlöst och den

skönaste tanke ett frö utan grodd.

Låt vara, att man har ett känsligt samvete,

ängsligt skiljer på godt och ondt: utan viljekraft lämna

vi de onda i ostörd besittning af jorden, orättvisan

i besittning af makten, och vårt samvete förmår ej

mer än komma oss att sucka öfver missförhållanden,

mot hvilka vi ej kunna ingripa.

Å andra sidan, du må vara fattig, beröfvad all 48

glädje och styfmoderligt behandlad af naturen: med

viljekraft förvandlar du allt ondt till godt, alla

dessa brister i tillgångar och alla fiender till dina

bundsförvanter.

Om än din bildning, är knapphändig och dina

kunskaper om människor och ting obetydliga: med

viljekraft skall du förstå att draga nytta af ditt

ringa vetande; du skall omsätta det i handling; du

skall troget använda ett helt lif på uppgifter, hvilka

de förvetna eller de betänksamma blott ägna en

kort stunds uppmärksamhet för att strax därefter

rikta den på andra föremål. Och med tillhjälp af

några få, men med kraft häfdade sanningar skall du

bryta dig igenom liksom macedoniernas falang, hvilken,

oansenlig till antal och utseende, slog persernas

omätliga, lysande men klenmodiga här. — — —

Sök att komma i besittning af viljekraft, af elt

osläckligt begär efter det godas bevarande och det

ondas förintelse, och du skall blifva ett värn för

rättvisan och en förstörande murbräcka mot det

ondas bålverk. Du skall blifva en samlad och

fruktansvärd kraft, hvilken likasom kanonkulan flyger

mot målet utan att kunna hejdas.

Hvad skall du icke kunna uträtta, om du äger

både begåfning, kunskaper, samvete och materiella

tillgångar och ställer allt detta uti viljekraftens

tjänst. 49

. Viljekraften är världens härskarinna,. Godheten,

kärleken, behaget, allt, som är tilldragande eller

ägnad t att väcka vår beundran, erhåller först genom

viljekraften sitt värde. Hvad är väl behof utan

kraft, kärlek utan mod, godhet utan fasthet? Endast

lysande laster!

Viljekraften är den starkaste af alla makter.

. Om jag anställer en jämförelse mellan viljekraften

och hvad man plägar kalla styrkan, den styrka, om

hvilken man har sagt att den är själfva rättvisans

herre, häpnar jag öfver hvilken afgjord öfvervikt

viljekraften äger. Hvad skulle väl styrkan ensamt

kunna uträtta? Kan väl oxen med sina horn hejda

andens flykt? Kan lejonets tand sönderslita

sanningen? Kan friheten inspärras i fängelse?

Öfver-röstas rättvisans stämma af kanonernas åskor? Nej!.

Och lika litet förmår hvarje materiell kraft emot

den moraliska styrkan. Den förra upphör, där den

senare börjar. Det finnes blott en enda fästning,

som. aldrig kan betvingas, och denna är: ett modigt

och starkt hjärta.. Man skulle aldrig kunna

uppräkna alla de välsignelsens skatter, som framspringa

ur en enda yttring af sann inre frihet. Och då en

människa möter en sådan på sin väg, darrar hon, ty

hon. känner fläkten ifrån det osynligas värld.. — - -—

Hvarje yttring af moralisk styrka i hvad grad

eller under hvilka omständigheter den än framträder,

Till besläktade själar. 4 50

gör städse på oss ett oförlikneligt intryck. Känslan

för moralisk storhet är, Gud vare lofvad, ännu

icke utdöd hos oss. Öfver alla störtade majestät

har åtminstone detta hållit sig upprätt uti världens

aktning. Ack, hvarför skall väl vår beundran därför

uppblandas med bitter saknad? Vi skåda hän mot

densamma med samma känsla som de sjuka mot

hälsan, de landsflyktiga mot sitt fädernesland. Hemlig

smärta, tärande hemsjuka blanda sig uti vår ödmjuka

hyllning.

Hvad som i högsta grad fattas vår tid är det

djupa och trygga lugn, som själsstyrkan skänker.

Gynnade i många hänseenden äro vi svaga och fattiga

på karaktärens vägnar. Vi förefalla att vara

alldeles utblottade på moralisk styrka. Det är af denna

anledning, som vårt civiliserade samhälle stundom

synes oss likna ett af dessa präktiga fartyg, hvilka

vetenskap, konst och industri utrustat med de

underbaraste maskiner och med den kostbaraste

inredning, men hvilkas kolförråd tagit slut på det vida

hafvet. Det stolta skeppet är då blott ett vrak,

som kastas omkring, ett byte för vind och vågor.

Vi böra alltså framför allt söka förvärfva oss

tillräcklig drifkraft. — — —

Människans mål år att blifva en makt i det rättas

tjänst. — — — Att tro på lifvet är att tro, att

det är strid, uti hvilken det rätta måste segra. 51

Det är således vår plikt att samla krafter, kämpa,

lida, om så fordras, men att aldrig öfverge hoppet.

Den förnämsta trossatsen är att tro på lifvet; det

svåraste kätteri är hopplösheten.

G. Wagner.

“Endast den starke tvingar ödefc, den svage sjunker ned.“

J. C. F. Schiller.

“Undergång och frälsning komma båda inifrån.*

Epiktet. Framgång inom oss själfva.

Jag såg bergen stå

Tysta, underbara stora,

De sågo ut Öfver landet

När det gyllene ljuset sken

Öfver aflägsen döm och spira.

Och jag hörde en röst, som kallade

“Kom upp högre, kom upp högre,

Från låglandet och träsket,

Från jordiska önskningars töcken,

Från det tomma själfviska jäktet,

Från själfviskhetens bojor:

Kom upp högre, kom upp högre.11

James G Clark.

Det materiella är öfvergående, tillfälligt, det

mentala och andliga är det verkliga och eviga. Vi

få icke bli slafvar under vanor och villkor. Det

materiella kan aldrig allena medföra lycka — och

mycket mindre tillfredsställelse. Sådant ligger djupare.

Samtalet mellan Jesus och den rike ynglingen är

mycket betydelsefullt för oss alla, särdeles i denna

ärelystna, kämpande, oroliga tid.

Öfverflöd af lif beror icke endast på våra materiella

besittningar, utan i första rummet på vårt sinnes

och vår andes rikedomar. En värld af sanning 53

innehålles i dessa ord: “Lif är det, som vi ärö

lefvande vakna inför. Det är icke tidsföljd, ett

längdmått, utan något, som omfattar och innefattar. Att

endast vara vaken och intresserad för sin aptit, sina

nöjen, för lyx och fåfänga, ära eller rikedom, och

icke för godhet och vänlighet, renhet och kärlek,

historia, poesi och musik, blommor, Gud och eviga

förhoppningar, det är bara att vara död.“

Hvarför vara så ifrig att vinna hundra tusen eller

miljoner tunnland jord eller så och så många

miljoner kronor? Snart, kanske förr än du fattar det;

måste allt lämnas. — — —

Jesus har sagt: “Hvad gagnar det on människa,

om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?“

Och just här ligger hela sakens kärnpunkt. All den

tid, som användes för att samla dessa ting utöfver

en rimlig mängd, är lika mycken tid tagen från

lifvet — från sinnets och andens angelägenheter.

I utvecklandet ocli fullföljandet af dessa ligger all

verklig tillfredsställelse. En elementär lag

bestämmer så.

Vi hafva gjort underbara framsteg eller snarare

ha utvecklat underbar skicklighet i samband med de

materiella tingen. Vi behöfva gå tillbaka och få

fatt om den rätta tråden och utveckla samma skick*

lighet i att dana lifvet själft.

Föga underligt, att hjärnor äro ofruktbara, att 54

nerver äro förstörda, att nervösa åkommor och kronisk

trötthet icke äro undantag utan snarare regel! Föga

underligt, att sanatorier alltid äro fulla, att hospitalen

äro fulla och öfverfulla — och alltid flera under

byggnad! Icke under att så många människor, så

många präktiga människor brytas ned och så många

mista sitt lif i åldern från femtio till sextio år, då

de skulle vara i sina bästa år, i sin fulla

mannakraft, just i den ålder, då de äro bäst skickade att

njuta af lifvet och mest i stånd att i högsta mått

tjäna sina medmänniskor på grund af rikare växt,

erfarenhet, medel och alltså också tid. Jesus hade

rätt — hvad gagnar det? Och tänk på de verkliga

rikedomar, som man under tiden gått miste om.

När det andligt sköna och sanna i lifvet

tillspillo-gifves, därför att man ger sig åt och låter sig

behärskas af det materiella, så blir det ett af de hårda

straff en obeveklig lag pålägger, att de finare

mänskliga förnimmelseorganen, som just möjliggöra verklig

njutning och tillfredsställelse, så att säga torka ihop.

En förkrympt, hopskrumpen mänsklig varelse, alltid

medveten om sin egen belägenhet, presenteras ofta

för världen — den eviga typ, som mästaren hade

för ögat, när han sade: “Du dåre i denna natt skall

man kalla din själ ifrån dig.“ Den hvilkens hela

eller blott främsta sysselsättning blir att bygga allt 55

större och större lador som förvaringsrum för dén

hopade spannmålen blir ur stånd att se och fatta,

att lifvet själf t och de ting som höra till det, äro

af oändligt större värde än lador eller hus, åkrar,

hjordar, värdepapper eller järnvägsskenor. Allt detta

har sin plats och är af värde, men de kunna aldrig

blifva lifvet själft. — — — Lifvet och dess

mångfaldiga möjligheter till utveckling och verklig

förnöjelse — lifvet och allt som hör till det — är

något oändligt större än de nakna tillbehören till

lifvet.

Hvilka oändliga vägar till verklig glädje, hvilken

frid i sinnet, hvilken stillhet i själen kan blifva alla

människors besittning, som äro vakna inför lifvets

inre möjligheter. —------------

Emerson säger: “Stora män äro de, som se, att

andlighet är starkare än någon materiell kraft, att

tankar regera världen. “ Och detta är sant icke

blott beträffande världen i allmänhet, utan ock

beträffande det individuella lifvet.

En af de stora hemligheterna till allt verkligt,

lyckligt lif är utan all fråga, att man i sitt lif vinner

och iakttager de rätta måtten. Det materiella här

sin plats — och en mycket viktig plats. Dårar voro

vi i sanning, om vi ignorerade eller sökt ignorera

detta faktum. Vi kunna emellertid icke utan till

vår skada sätta vagnen före hästen. Ting kunna 56

bidraga till lycka, men ting kunna icke bringa lycka

— och i sanning dystert och ofärdigt och stympat

och förkrympt blir enhvars lif, som icke är i stånd

att se och fatta detta faktum. Evigt sant är det, att

lifvet är mer än maten och kroppen mer än kläderna.

Allt lif rör sig från ett inre centrum utåt. Sådant

det inre, sådant det yttre! Som vi tänka blifva

vi, — — — Tankar äro krafter — lika skapar lika,

och lika attraherar lika. Det hör därför oss till att

välja, om vi i första hand skola intressera oss för

lifvets stora andliga krafter och gåfvor, eller om vi

blott skola intressera oss för det materiella i lifvet.

Men det finns en underbar lag, som vi ej få

förlora ur sikte. Den innebär, att när vi bli

tillräckligt vakna inför de inre krafterna och gåfvorna,

lifvets inre källsprång, så skall icke blott det materiella

följa i naturlig och hälsosam ordning, utan det skall

också intaga sina rätta proportioner. Det skall intaga

sin rätta plats.

Det var detta stora fundamentala lifsfaktum, som

Jesus vidkändes och hade i sinnet, då han sade:

“Söken först Guds rike, och allt detta skall tillfalla

eder* —, han menade, såsom han så klart utsade, andens

och själens rike, hvilka ligga öppna och tillgängliga

för ledning från den gudomliga vishet, som är den

mänskliga själen medfödd, när denna ledning sökes,

och när vi förmedels en riktig sinnesförfattning 57

åstadkomma de villkor, hvarigenom den kan träda

i kraft i det individuella lifvet.

Det stora värdet af den Gud, som Jesus lärde,

är att han bor uti oss. Han är i sanning Emanuel

— Gud med oss. Lagen måste iakttagas —

villkoren måste uppfyllas. “Herren är när eder, om I

ären nära honom; och om I söken honom, skall han

låta sig finnas af eder.“ “Den lefvande Gudens ande

bor i eder.“ Om någon af eder brister i vishet, då

må han utbedja sig sådan från Gud, som gifver åt

alla villigt och utan hårda ord, och den skall blifva

honom gifven. “Men han bedje i tron, utan att

tvifla.“ Att bön bäres af en gudomlig lag, som

förhjälper till upplåtandet af vishetens inre källådror,

hvilket i sin ordning leder till makt, var väl bekant

för Jesus, ty hans lif bevisade detta till öfverflöd.

Hans stora fallenhet för de ting, som höra till

andens värld, satte honom i stånd att intuitivt se,

förstå och göra bruk af detta. Och Jesus gjorde

ingen hemlighet, han dolde ingenting beträffande

källan till sin makt. I klara och omisskänneliga ord

har han talat om den — och hvarför skulle han göra

annat? Det var sanningen, sanningen om detta inre

rike, som skulle göra människor fria, som han kom

för att uppenbara. “De ord, som jag talar till eder,

talar jag icke af mig själf, men Fadern som bor i

mig gör gärningarna."4 Min Fader verkar intill nu58

och jag verkar... Ty såsom Fadern har lif i sig

själf, så har han gifvit Sonen att hafva lif i sig själf.. .

Jag kan intet göra af mig sjä!/.“ Och såsom han

följde de villkor, genom hvilka denna högre upplysning

kan gifvas, så måste också vi göra. Den föreskrift,

som Jesus gaf med hänsyn till bönen, rörde sig

otvifvelaktigt om den metod, som han fann så effektiv

och som han själf begagnade. Huru ofta få vi icke

höra, att han drog sig undan upp på berget för

att få stillhet, för att umgås med sin Fader, så

att förnimmelsen af enhet med Gud måtte bevaras

okränkt. I denna ständiga förnimmelse — jag och

Fadern äro ett — låg hans ovanliga insikt och makt.

Och det bestämda påstående, som han gjorde på tal

om sina egna krafter — såsom jag är, -skolen I

vara — ådagalägger klart möjligheterna af mänsklig

utveckling och mänskliga framsteg, eftersom han

upptäckte och lefde och sedan uppenbarade vägen.

Om icke denna gudomliga källa af vishet och kraft

vore hvarje mänsklig själs arfvedel, så låge det en

klar osanning i Jesu ord: “Ty den som beder han

får, den som söker han finner, och för den som

klappar skall det upplåtas. “ Godt är det att veta,

att man har denna inre källa till vägledning och

vishet, som ständigt blifver alltmer distinkt, mera

klar och ofelbar i sin ledning, allt eftersom man

upplåter sig själf för den. — — — — —------------------------------— 59

Icke att problem och pröfningar icke skola komiiia.

De skola komma. Det har aldrig funnits och skall

aldrig finnas ett lif, som är fritt ifrån dem. Lif är

icke fattbart på andra villkor. Men den underbara

källan till tröst och styrka, källan som gifver frihet

från oro och frihet från fruktan, är förståendet af

det faktum, att den ledande och danande kraften

finnes inom oss. Den blir aktiv och rådande i

samma grad, som vi fatta den och kunna upplåta

oss själfva för den, så att den gudomliga

intelligensen och kraften kan tala till och verka genom oss.

Förståndig fysisk öfning medför större kroppslig

styrka och kraft. Ett aktivt och vaket själslif, med

andra ord själslig aktivitet, alstrar större

intellektuell förmåga. Och under samma allmänna lag står

utvecklingen och bruket af andlig kraft. Men ehuru

detta är det viktigaste af allt, emedan det mera

fundamentalt har att göra med lifvet själft, äro

vi mest böjda för att försumma det. Och de förluster

som härröra från denna försummelse, kunna

knappast beräknas.

Att få sitt lifs medelpunkt i rätt ordning innebär,

att man tillser, att alla lifvets verk och händelser

och resultat flöda ut från denna medelpunkt i ordnad

följd. En modern insiktsfull författare har sagt:

“Förståendet af, att Gud är till och är allt som verkligen

finns, skall ställa dig på en grund, från hvilken du 60

aldrig kan drifvas. “ Att veta att den makt, som är Gud,

är den makt som verkar i oss, är en kunskap af

utomordentlig vikt.

Att veta, att den oändliga vishetens och kraftens

ande, som är den skapande, den drifvande och

bärande kraften i allt lif, tänker och verkar i och

genom oss som vårt eget lif och det i samma mån

vi medvetet och afgjordt åstunda att den skall blifva

den ledande och besjälande kraften i vårt lif, och

att till fullo upplåta sig själf för dess anvisningar

och följa dem, det är att uppnå det tillstånd af

medveten enhet med det gudomliga, som Jesus

upptäckte, lofde och uppenbarade och som han lärde som den

naturliga och normala lifsmetoden för alla människor.

Vi äro så upptagna af det sinnliga lifvets

angelägenheter, att vi alldeles omedvetet bli behärskade, styrda

af de sinnliga tingen. Nu ser och känner man i

sitt reala lif väl till det förhållandet, att lifvets

källor alla rinna upp inifrån och att det inre alltid

leder och styr det yttre. Så sker alltid i kraft

af den elementära lagen af orsak och verkan —

vare sig vi veta det eller ej. Men skillnaden ligger

i detta: Den som är lifvets mästare allierar sig

medvetet och bestämdt i sinne och ande med den

stora centrala kraften och regerar sin värld inifrån.

Den som är en slaf under omständigheterna gör icke

detta antingen på grund af brist på ärlig åstundan 61

eller på grund af svaghet i viljan, och i brist på ledande

och dirigerande kraft drifver han med strömmen och

blir så en omständigheternas slaf.

En djupt insiktsfull människa har sagt: “Att vi

icke spontant se och känna Gud, såsom vi se och

känna hvarandra, och därmed visa oss äga en

gudomlig natur, liksom vi visa oss hafva en sinnlig natur,

det beror därpå, att denna natur ännu ligger latent

och i viss mening slumrande inom oss. Dock

förbinder vår inre gudomliga natur oss lika direkt och

vitalt med Guds väsende och rike inom, bortom och

öfver världen, som vår sinnliga natur förbinder oss

med den värld, som är utom OS3. Och liksom det

sinnliga medvetandet väckes och stadfästes därigenom,

att man genom sinnena igenkänner, och träder i

förbindelse med den yttre världen, så måste

gudsmed-vetandet också väckas genom ett motsvarande

igenkännande af och förbindelse med Guds väsen och

rike förmedels intuition — den inre människans

andliga sinne. . . Den sanna bönen — den tysta

bönen — är den enda dörr, som Öppnar själen för

Guds direkta uppenbarelse och därigenom

åstadkommer förverkligandet af det gudomliga i oss.“

Såsom nyckeln till sinnevärlden är aktivitet så är

nyckeln till andligt ljus och andlig makt stillhet.

Det individuella medvetandet måste bringas i

harmoni med det kosmiska medvetandet. — — —62

Inom människan finnes något, söm upplyses och

vinner kraft genom beröring med Guds ande. Vi

kunna bringa våra själar i rapport, i sådan harmoni

och förbindelse med den oändlige gudomlige anden,

att han talar i oss, vägleder oss och därför handlar

genom oss såsom vårt eget jag. Tack vare denna

förbindelse blifva vi upplysta genom gudomlig vishet

och stärkta genom gudomlig kraft. Det blir därför

vår uppgift att handla och verka under ledning af

denna högre vishet och stärkta af denna högre kraft.

Den ändlige anden kommer då med alla sina

begränsningar i själfva sin medelpunkt i rapport med

den oändlige anden, dess källa. Det ändliga blir

därigenom den kanal, hvarigenom det oändliga kan

verka och verkligen verkar.

Att upprätta denna förbindelse, att aktualisera

detta gudsmedvetande, så att det icke må vara för

ett enda upphöjdt ögonblick, utan blifva konstant och

kontinuerligt, så att hvarje tanke stiger upp och

hvarje handling går fram från detta inre centrum,

det är det högsta goda som kan komma en människa

till del. Intet större finns. Det är intet annat än

förverkligandet af Jesu maning: “Söken först Guds

rike och hans rättfärdighet, så faller eder allt detta

till.* Det var vid samma tillfälle han sade: “Sörjen

icke för edert lif.M Edert sinne och vilja stå under 63

den gudomlige andens ledning; hvarje eder handling

göres under denna ledning och så skall allt som

hör till edert lif komma i sin rätta ordning. Sörj en

därför icke för edert lif.

När en människa finner sin medelpunkt, när hon

får sin medelpunkt i den Oändlige, då försiggår

hennes återlösning och förlossning. Hon förlossas

från sinnenas bojor. Hon lefver därefter under andens

ledning, och detta är frälsning. Det är ett nytt lif

som hon inträdt i. Hon lefver i en ny värld, emedan

hennes vyer äro helt nya. Hon lefver nu i

himmelriket. Himmel betyder harmoni. Hon har bragt

sitt eget personliga sinne och lif i harmoni med det

gudomliga sinnet och lifvet. Hon blir en Guds

medarbetare.

Det är genom sådana människor, som Guds planer

och syftemål utföras. De höra icke blott utan de

tolka för andra Guds röst. De äro vår tids och alla

tiders profeter. De göra Guds verk i världen och

finna däri sin egen högsta tillfredsställelse och lycka.

Malph Waldo Trine. Själslifvets tysta i det dolda verkande

krafter.

“Det gifves ögonblick i allas vårt lif, då vi

uppfånga glimtar af ett lif — vårt lif —

som ligger öfver det vi nu lefva. Vi

upptäcka att vi lefva under våra möjligheter.

Vi längta efter förverkligandet af det lif,

som vi känna borde vara.“

R. W, Trine.

Instinktsmässigt märka vi, att inom oss finnas

krafter och gåfvor, af hvilka vi endast

ofullständigt göra bruk, och andra, som vi knappast alls

utnyttja. Praktisk metafysik, en mera förenklad och

konkret psykologi, all psykologisk vetenskaps

välkända lagar bestyrka oss i denna slutledning.

William James, han som på efct så utmärkt sätt

hänförde psykologi, filosofi och äfven religion till lifvet i

högsta potens, gjorde heder åt sitt kall och beredde

hela mänskligheten en oerhörd tjänst, då han så

klart utvecklade det faktum, att vi inom oss hafva

stora kraftreservoirer, som vi hittills knappast ens

begynt att tappa ur. De människor, som ha vakna

Ögon för dessa inre hjälpmedel — dessa ledande,danande och uppehållande krafter och gåfvor, som

höra till själens och andens rike — finna3 aldrig

bland dem, som fråga: “Är lifvet värdt att lefva?"

För dem har lifvet blifvit mångfaldigt — två- tio,

— hundrafaldt.

Felet är i regeln icke det, att vi ej äro

intresserade af dessa saker, ty instinktmässigt känna vi,

att de äro betydelsefulla, och våra erfarenheter styrka

oss ytterligare i denna åsikt. Nej, det dagliga

lifvets tryckande omsorger — i den stora massan

fall lifvets nödtroftiga utkomstproblem, som efter

allt för. nittionio af hundra är hufvudproblemet —

allt tycks sammangadda sig för att hindra oss att

ägna dem den tid och uppmärksamhet, som vi känna?

att vi borde skänka dem. Men vi förlora därvid

oerhörda hjälpmedel för vår dagliga lifs vandel.

Medels kroppen och dess förnimmelsevägar stå vi

i intimt samband med den fysiska världen omkring

oss. Genom själen och anden stå vi i samband med

den oändliga makt som är den lif gifvande, den

uppehållande kraften — lifskraften — på alla objektiva,

materiella områden. Det är genom sinnets

förmedling, som vi äro i stånd att medvetet förbinda

dessa båda. Grenom detsamma är det möjligt för

oss att fatta de lagar, som ligga till grund för andens

verkningar, och att upplåta oss själfva för dem, så

att de kunna blifva vårt lifs rådande krafter. Det

Till besläktade själar. 5 66

finns en gudomlig strömfåra, som i frid och

trygghet skall bära oss i sitt sköte, om vi äro visa och

nitiska nog att finna och följa den. Att kämpa mot

strömmen är alltid svårt och ovisst. Att följa

strömmen lättar resans mödor. I stället för att ständigt

känna oss osäkra och till och med förbi af trötthet

genom blotta ansträngningen att komma igenom, få

vi njuta af vägens behag, liksom ock förmåga att

till vår granne, som också är på väg, tillropa ett

uppmuntrande ord eller räcka en hjälpande hand.

Det naturliga, normala lifvet är genom en

gudomlig lag ställdt under andens ledning. Det är allenast,

när vi underlåta att söka och följa denna ledning

eller när vi med berådt mod undandraga oss dess

inflytande, som osäkerhet uppstår, berättigade

önskningar blifva ouppfyllda och kränkta lagar medföra

sitt straff.

Lifvet är icke så invecklat, om vi icke envist

framhärda att så göra det. Det Högsta Väsendet,

den skapande Makten verkar endast genom lag.

Vetenskap och religion äro endast olika infartsvägar

för vårt förstående af lagen. När båda äro verkliga

och äkta, fullständiga de hvarandra och deras resultat

äro identiska.

Genom andens förmedling blef vo de gamla hebreiska

profeterna i stånd att uppfatta och förkunna vissa 67

det naturliga och normala lifvets underbara lagar —

som nu bekräftas af den psykologiska vetenskapens

välkända lagar och som i våra dagar framkalla

identiska resultat i stora skarors lif ibland oss, — när

de sade: “Och dina öron skola höra en röst bakom

dig som säger: “Detta är vägen, vandra på den, då

du vänder åt högra sidan och när du vänder åt

vänstra."

Och åter: “Herren är med dig, så länge du håller

dig till honom: och om du söker honom, skall han

finnas af dig;“ “men om du Öfvergif ver honom,

skall han öfvergifva dig.“-----------------“Anbefall din

väg till Herren, förtrösta på honom, och han skall

låta faran gå öfver. “ Alla dessa satser betyda

något af mycket bestämd art, eller också betyda de

ej något alls. Om de äro verkliga uttryck för

realiteter, så behärskas och regeras de af vissa bestämda

och oföränderliga lagar.

Dessa män gåfvo oss emellertid ingen upplysning

om de lagar, som ligga till grund för vissa inre

krafters och gåfvors verkningar; kanske ägde de

själfva ingen kännedom därom. Det fanns hos dem

en intuitiv uppfattning af sanningen. Vår tids

vetenskapliga ande var för dem någonting fullkomligt okändt.

Släktets förkofran, den vetenskapliga andens utveckling

med hänseende till sökandet och finnandet af

sanningen ställa oss oändligt öfver dem i somliga saker, 68

medan de i andra voro långt framför oss. Men ett

faktum står fast, och detta är det väsentliga: Om

det nämnda var verkliga realiteter i dessa tidiga

hebreiska profeters lif, så är det verkliga realiter

äfven i vårt lif, den dag i dag är; eller om det

icke var verkliga fakta, så är det dock fakta, som

fortfarande ligga inom möjlighetens värld, endast

väntande på att föras ut i verklighetens värld.

Dessa män voro icke ovanliga i den bemärkelsen,

att den Oändliga Makten, Gud Allsmäktig, talade

till eller kunde tala till dem allena. De äro typer,

de äro exempel på huru hvilken människa som helst

genom åstundan och vilja kan upplåta sig själf för

den gudomliga visdomens ledning och i sitt lif

förverkliga en ständigt växande känsla af gudomlig

kraft. Ty i sanning: “Gud är densamma i går och

i dag och i all evighet. “ Hans lagar äro oföränderliga

såväl som orvggliga.

Ingen af dessa män lärde oss alltså, huru vi skola

igenkänna den gudomliga rösten i vårt inre eller

blifva i alltjämt fortskridande grad ett

förkroppsligande af den gudomliga Makten. De gåfvo oss

dock kanske allt hvad de voro i stånd att gifva.

Sedan kom Jesus, efterträdaren till denna långa rad

af lysande hebreiska profeter, med en högre förståelse

för den osynliga världens realiteter, — det högsta

förkroppsligandet af gudomlig verklighet och uppen- 69

barelse. Med större kunskap om sanningen än de,

gjorde lian större ting än de.

Han icke allenast gjorde dessa gärningar, utan

han visade också, huru han gjorde dem. Han icke

endast uppenbarade vägen, utan allvarligt och ifrigt

anropade han sina åhörare att följa den. Han låter

oss veta sin kunskaps och sin makts hemlighet. “De

ord, som jag talar till eder, talar jag icke af mig

själf, men Fadren som förblifver i mig, han gör själf

gärningarna.“ Och åter: “Intet kan jag göra af

mig själf." Och han talar sedan om sin afsikt, om

sina syften: “Jag har kommit på det att I mån

hafva lif och hafva öfver nog.“ Litet senare

tilllägger han: “De gärningar, som jag gör, skolen I

ock göra. “ Härmed åsyftas återigen något, af mycke t

bestämd art, eller också betyda dessa ord

ingenting alls.

De verk, som blifvit utförda, de resultat, som

er-nåtts af Jesu egna omedelbara lärjungar och

efterföljare och dessas efterföljare i sin ordning lika väl

som i den tidiga kyrkan under nära två hundra år

efter Kristus, bekräfta alla sanningen af hans lära

och ådagalägga ofelbart hvilka frukter som åtfölja den.

Fram igenom de mellanliggande århundradena

hafva mångahanda siare, vise och mystiker inom och

utom kyrkan, genom sina läror, genom lif och verk

likaledes bekräftat sanningen af Jesu lära. Massan 70

i den kristna världen har emellertid sedan det tredje

århundradet varit så upptagen af olika teorier och

läror om Jesus, att den nästan fullständigt gått miste

om de verkliga vitala och lifgifvande lärorna af

Jesus.

Vi hafva icke blifvit lärda att i första rummet

följa hans föreskrifter och tillämpa de sanningar,

han uppenbarat, på hvardagslifvets problem. Under

de sista fyrtio åren eller något mera kan man

emellertid iakttaga ett starkt tillbakagående direkt till Jesu

förkunnelse och ett beslut att pröfva dess sanning

och göra dess försäkringar effektiva. Också ha på

den psykologiska vetenskapens område åtskilliga

lagar blifvit klart fastställda och formulerade, hvilka

bekräfta alla hans väsentliga läror.

Det finns nu bestämda och noga definierade lagar

beträffande tanken som en kraft och de metoder,

enligt hvilka den bestämmer våra materiella och

kroppsliga villkor. Det finns nu också vissa noga

definierade lagar beträffande vårt undermedvetna

sinne, dess oaflåtligt verkande krafter, hur det alltid

ledes af det aktiva, tänkande förnuftet och huru vi

medelst detta medium kunna så att säga på ett

intuitivt och effektivt sätt förbinda oss med dolda

kraftkällor.

Det finnes nu väl förstådda lagar, som ligga till

grund för andlig suggestion, genom hvilka denna 71

kan göras till en oerhörd kraftkälla i vårt eget lif

samt tillika ett verksamt medel för att hos en annan

väcka till lif drifkrafter till hans helbregdagörelse,

till utformande af hans lefnadsvanor, hans

karaktärs-bildning. Det finns ock väl etablerade fakta icke

endast i fråga om värdet utan den absoluta

nödvändigheten för oss af perioder af eftertanke och

stillhet, då vi äro ensamma med vår varelses urkälla,

då vi bringa våra yttre kroppsliga sinnen till tystnad

och fullfölja de villkor, under hvilka Andens röst

kan tala till oss och genom oss och Andens kraft

uppenbaras i och genom oss.

Ett land är stort, endast i mån som dess folk

är stort. Dess folk är stort i den mån, som det

träffar det rätta målet mellan själens och andens lif

— alla lifvets ädlare krafter och känslor — och

dess yttre yrkesorganisation och verksamhet. . När

denna senare öfvergifves, när den växer stor på det

förras bekostnad, då inträder oundvikligen förfallet,

-som bebådar den nationens undergång, och dess tid

är räknad alldeles på samma sätt och enligt samma

lag som alla andra nationers före densamma, hvilka

sökt omkasta lifvets gudomliga ordning.

Människosjälen och dess välfärd är den högsta

angelägenhet, som någon stat kan ägna sin

uppmärksamhet åt. Om man erkänner eller underlåter att

erkänna värdet af densamma inom andra folk, det72

afgör en nations verkliga storhet och upphöjdhet

eller röjer dess själfbelåtna, men väsentliga tomhet.

Det är möjligt för ett folk att genom spetsfundigt

själfbedrägeri få ett sådant anfall af

högfärdsgalen-skap, att det slår öfver och i denna sin blottställda

belägenhet är utsatt för att träffas i sina ömtåligaste

organ.

Att låta drifva sig alltför långt på effektivitetens,

de stora affärernas, expansionens, världsmaktens och

världsherradömets vägar på bekostnad af de stora

andliga realiteterna, det nationella lifvets

grundläggande andliga principer, hvilka befrämja folkets

verkliga lif och välfärd och äfven ställer det i sant och

riktigt förhållande till andra länder och folk, är både

farligt och i längden ett själfmord — det kan icke

sluta i annat än förlust och slutlig undergång. En

stilla tankerevolution pågår för närvarande i

själs-lifvet hos alla folk, och kommer att fortsätta ännu

någon tid. En inventeringsperiod med oerhörda

omvärderingar är i antågande. Den blir skarp och

afgörande.

Ralph Waldo Trine. Vår högsta vinning.

“Insikt i den mänskliga tillvarons absoluta

enhet med det gudomliga är förvisso den

högsta kunskap en människa kan ernå. “

J. G. Fichte.

“Ju mera insikt vi erhålla, ju mera skola

vi komma att instämma med lifvet själft.

Lifvet är icke ett dödt upprepande utan en

utveckling till insikt och genom insikt."

Ellen Key.

Vi få aldrig frångå det faktum — äfven med risk

att upprepa det för ofta — att lifvet är

hufvud-saken — att misslyckas eller gå under däruti är att

misslyckas, gå under i allt. Att förfela det är att

förfela allt, äfven om vi till synes lyckas — kanske

alldeles utmärkt — på något dess enstaka område.

Ingen människa kan sålunda utvecklas ensidigt eller

lefva ett förkrympt själfviskt lif utan att afgjordt

förfela sitt lif smål. Må vi aldrig offra eller riskera

framtiden för nuets tillfälliga eller skenbara vinning!

Ingen människa bör ens för sitt eget bästa nedlåta

sig till att begå en ohederlig handling eller att

tillgripa ett medel, som är tvifvelaktigt, vanhederligt 74

eller oärligt. Med rättrådighet och ärlighet kommer

man längst både i vänskap, affärer, politik, ja, i alla

lifvets skeden och faser.

Ryktet om omutlig redbarhet och pålitlighet är

en af de största tillgångar en affärsman kan äga.

Det har gifvits oräkneliga fall, då det uppvägt det

största kapital i världen. En affärsman som varit

kortsynt nog att någon gång riskera detta sitt rykte, inser

kanske bättre än någon annan hvad det kostat honom.

En man, som inlåter sig på en tvetydig politik

eller som allierar sig med korrumperade eller

korrumperande politici, inser — många gånger för sent

— att han därigenom stäckt sin bana. En ung man,

som inträder i det politiska lifvet och är klarsynt

nog att hålla sig fjärran från dylika allianser och

som gör folkets intressen till sitt enda mål, som

med andra ord har blick för statsmannaegenskaper

i stället för att ta politiken som ett yrke blott,

kommer — oafsedt allt — att till sist segra öfver

den, som fallit offer för partichefens smicker eller

som icke förmår tyda tidens tecken.

Detta är sant, äfven om partichefen och detpolir

tiska maskineriet för tillfället synas vara allsmäktiga.

För att vinna det bästa, det högsta af allt, fordras

att vi leda våra tankar i en bestämd riktning, att

vi lära oss att tänka rätt. Det är nödvändigt att

vi ha en mer eller mindre bestämd lifsplan och en 75

viss klarhet i fråga om dess realiserande. Det är

ej nödvändigt, att vi vid starten ha planens alla

detaljer klara eller alla detaljer i fråga om dess

realiserande, somliga, ja, många af dessa kunna vi

komma till insikt af under vägen, om vi verkligen

mena allvar.

I lifvets alla perioder gifves det plikter, det gifves

arbete, det gifves skyldigheter, liksom det gifves

glädjeämnen. Ungdomen, medelåldern och

ålderdomen — hvar och en har sina särskilda plikter och

skyldigheter. — — —

När man kommer till medelåldern, måste man akta

§ig att man icke låter lifvets och särskildt det egna

verksamhetsfältets intressen med dess många gånger

invecklade förhållanden hindra en från att lefva i

Andens och Fantasiens rike. Om man i tidigare år

gått miste om uppfostran och bildning, behöfver man

därför icke — för så vidt man icke själf vill —

utestängas från det höga och härliga umgänget med

världens tänkare och författare — ett umgänge, en

förtrolighet, som gör en människa rik på tankar,

vetande, ja, till och med kultur. Det beror helt

och hållet på en själf, om man har detta förnäma

umgänge eller ej.

Macaulay sade: “Om någon ville göra mig till den

störste konung, som någonsin lefvat, med palats och

trädgårdar, fina middagar, viner och ekipage, vackra 70

kläder och hundratals tjänare, på villkor, att jag icke

skulle få läsa några böcker, skulle jag icke vilja bli

kung — jag skulle hellre vilja vara en fattig man

i en vindskammare med en massa böcker än en kung

som icke älskade sådana/4

Vid denna ålder uppstår också en särskild

skyldighet eller plikt, som skulle kunna kallas

skyldigheten att bibehålla sig. Att göra och bevara sitt

yttre så tilldragande som möjligt borde vara icke

endast hvarje människas glädje, utan också hennes

plikt. Hushållsbestyr, ekonomiska bekymmer och

angelägenheter eller brist på förstående af dess rätta

värde göra att många, särskildt vid denna tidsperiod#

bli likgiltiga för sitt yttre. Liksom lifvet

vidfyra-tiofem och femtio reglerats af de förhärskande

tanketyperna och vanorna vid tjugofem och trettiofem år,

så få de senare lefnadsåren oafvisligt sin prägel af

medelålderns tanketyper och lefnadsvanor.

Medelåldern har en särskild plikt att så de rätta

utsädestankarna, som kunna göra den senare

lifs-perioden så skön och så tilldragande som den i

själfva verket kan bli. Att städse bevara ett

ungdomligt intresse för lifvets alla ting och intresse för

allting i alla de oss omgifvande människornas lif, leder

på ett enkelt och naturligt sätt till denna ljusa

ålderdom, som borde utgöra alla deras ärelystnad och

storhet, som förunnas upplefva densamma. 77

Då vi närmare undersöka saken och finna att allt

vetande, all tillväxt och utveckling tilltar, kunde

det synas, som om de sista lefnadsåren borde vara

de gladaste, värdefullaste och lyckligaste af alla.

Deras fröjder och dyrbara förmåner komma

otvifvel-aktigt genom att städse lefva i tillvarons högre sfärer.

Sinnestillståndet hos många människor beskrifves

alldeles riktigt af Brooke Herford sålunda: “Det

finns människor, som hela lifvet igenom rida

baklänges på- hästen. De se alltid tillbaka på det

förflutna. Där finns allt, som är af värde. De tala

ständigt om den gamla, goda tiden och om hur

annorlunda allting var i deras ungdom. Nuförtiden

finns ingen romantik i s-ärlden, ingen heroism. Till

och med vintrarna och somrarna äro ingenting mot

hvad de brukade vara; korteligen, lifvet går numera

i en liten, tarflig skala. . . Detta är olyckligt: det

kastar liksom en förlamande kyla öfver hela lifvet

och förtorkar glädjens naturliga källa, som städse

borde framvälla öfver cle nya nådegåfvor, som hvarje

dag skänker oss.u

Lifvet är aldrig en bädd af rosor. Städse kommer

det att bjuda på de dagliga problemen:

brödproblemet t. ex. eller problemet hur man klokt skall

förvalta sin egendom. Lifvet bjuder på missräkningar,

på lidande, på död; men det härliga är, att de som

mena allvar, och de, som bygga på lifvets stora 78

realiteter, för dem gifves en visdom, som sätter dem

i stånd att möta allt detta med förstående och kraft,

och de skola därför alltid få sin belöning.

Arbeta måste vi alltid, men Ruskin lyfter en flik

af förlåten då han säger: “Nöjet består i arbetet

och icke i lättja och själfviskhet. Den människas

lif är lyckligt som lärt sig att älska arbetet. “

Lycka är något naturligt och normalt; den följer

med rättfärdigheten.

Rättfärdighet är strängt taget att lefva i full

öfver-ensstämmelse med universums och vårt eget väsens

lagar. Vilja vi blott göra ett svagt bemödande att

lära känna och följa dessa lagar, skall också lyckan

i det hela taget stå oss bi.

Det finns så mycket omkring oss, som kan skänka

glädje och lycka. Hvarför låta mellankommande

händelser beröfva oss det? Världen har så mycket att

ge oss, om vi blott laga så, att vi komma in på

rätt spår. Ingen klart tänkande eller klart seende

människa kan vara en förtviflans apostel. Ingen

människa — sak samma i hvilken ålder eller under

hvilka omständigheter hon lefver — kan göra annat

än klokt i att inse, att soluppgångens och

solnedgångens färger äro lika härliga, lika vackra som

någonsin förr. 79

Om vi städse hålla oss modiga och glada till

sinnes kunna vi icke gå under. —------------------

"Glädtighet och förnöjsamhet", sade Dickens,

"försköna och bevara ungdomen,"

I allmänhet taladt är det lönlöst att påstå, att man

skulle vara lyckligare i något annat läge eller

tillstånd. Det är emellertid sant att vi behöfva ombyte.

Vi behöfva ombyte från den dagliga rutinen, de dagliga

plikterna och ibland, märk väl, från de hjulspår, i

hvilka vi ha så stor benägenhet att fastna. Det är

nyttigt och godt för oss att emellanåt komma ifrån vår

ständiga omgifning, våra ständiga vänner, från

medlemmarna af vår egen familj. Det är bra för oss och

bra för dem. Det så att säga eggar den försvagade

aptiten. Vi återkomma med friska och många gånger nya

intressen och mål. Vi uppskatta dem bättre, och

de uppskatta oss bättre. Det tar bort spindelväfven

från våra hjärnor. Det rättar på våra nerver och

många gånger på våra handlingar.

En tillfällig ledighet, en liten tripp, en resa, ja,

till och med endast en kort bortovaro kan sålunda

beforda vår lycka. Men vi måste taga lyckans

sinnelag med oss, ty göra vi icke det, kunna vi ej finna

den någonstädes i världen, vi må resa och söka den

hur mycket som helst. "I själfva verket", säger

Lowell, "är det den värld man bär inom sig, som 80

är hufvudsaken; det är från den, som den yttre

världen hämtar allt sitt behag, sin färg och sitt

värde. “

Lifvet är icke så invecklat, om vi ej envisas att

göra det så. Vi behöfva förtröstan, vi behöfva mod;

vi måste se till att våra mungipor icke äro

neddragna, utan tvärtom. Och när allt kommer omkring,

är det ju blott fråga om att taga ett steg i sänder.

“Hvarenda människaw, har någon sagt, “kan bära

sin börda, hur tung den är, till kvällen. Hvarenda

en kan fullgöra sitt arbete, hur svårt det än Ur, en

dag. Hvarenda en kan lefva stilla, tåligt, modigt,

kärleksfullt, rent, tills solen går ned, och det är

allt, hvad lifvet egentligen innebär. “ Och så börjas

det hvar morgon på nytt. På det sätt, på hvilket

vi i dag möta våra uppgifter och utföra våra

åligganden beror allt — och sedan på morgondagen, då

den kommer men icke förrän den kommer. Däri

består i själfva verket konsten att lefva lyckligt.

Och allt eftersom dagarna och åren fortskrida,

skola många och rika hjälpkällor springa fram längs

vår väg, hvilka förhållanden och hvilka svårigheter

än uppstå. De skola bida oss och vara redo att

hjälpa oss att möta dessa med klokhet och kraft

och att afvinna dem det bästa möjliga. Och när

slutligen den sista kallelsen kommer — att förena oss

med den “skara som ingen kan räkna", skall den 81

finna oss redo. Gladt skola vi lägga af den gamla

klädnaden och beredvilligt ikläda oss den nya. Vi

skola icke rädas eller visa oss motvilliga, vi veta

nämligen, att vi nu lefva Guds lif och att vi där

skola lefva för evigt. Vi skola därför välkomnande

räcka budbäraren handen i det medvetandet, att han

endast kan bringa oss godt. Vi vilja till och med

följa honom med glädje. Öfve^gade om att

Sve-denborg hade rätt, då han lärde, att de, som här

varit oss närmast och kärast, fått det gudomliga

uppdraget att välkomna oss, taga hand om oss och

undervisa oss, då vi öfvergå till den andra lif sfasen,

till den andra stranden. Lyckliga, starka och

segerrika intill slutet bli vi, om vi städse känna den

osynliga handens grepp. Då äro vi längs hela Guds

allfars väg bäst rustade, bäst ägnade att nå vår högsta

vinning.

Ralph Waldo Trine.

Till besläktade själar,

(> Lidandets Hemlighet.

“Endast i lidandet förnimma vi riktigt

fullständigt alla de stora egenskaper som äro

nödvändiga för att kunna bära det.“

J. W. v. Goethe.

“Jag känner klart att det fordras geni till

allt, också till att vara martyr.M

J. W. v. Goethe.

“Allt gifva gudarna sina älsklingar helt.

Af alla fröjder de oändliga, af alla smärtor

de oändliga, allt . . . helt!“

J. TF. v. Goethe.

Lidandet måste skapa sin egen tröst, om det öfver

hufvud skall kunna trösta oss, eller snarare, det

måste skänka mer än tröst — det måste skänka

glädje. Om det på detta sätt kan göras

fruktbringande, om en glädje kan upptäckas vid sorgens rot,

ej endast någon gång utan i absolut mening,, då

skulle åtminstone en del af hemligheten, och

måhända den hårdaste och mörkaste delen, vara

af-lägsnad. — — —

Anden är tröstaren. — — — Evangeliet manar

oss — det är ju en af dess främsta uppgifter —

att vara vid godt mod; att Gud lofvat att själf bort- 83

torka alla tårar från sina barns ansikten; och att

Kristus, som förutsade den nöd, som skulle komma,

bedt oss vara vid godt mod. Låt oss åter erinra

oss de fröjdefulla orden! låt oss förvissa oss om

att de verkligen uttrycka sanningen; låt oss ha mod att

tro dem, och i tro på dem afbida och välkomna alla

de verkningar hvarigenom de gå i uppfyllelse. Från

hvilka oväntade håll, eller från hvilka hotande och

fientliga håll, trösten än framväller, skola vi ej

förtröstansfullt igenkänna den som Guds sändebud, som hans

tjänare, som uppfyller hans ord? Då han ju själf ej är

ovillig att spela tröstarens roll — ja, han finner däri

den högsta glädje — skola vi då undra öfver att han

leder allt till samma mål, gör alla de mänskliga

ansträngningarnas resultat, den mänskliga

täflingskam-pens historia, till sina tjänare, att åt honom utföra hans

bästa och käraste verk: att förvandla vårt lif och

komma dess mörka trådar att lysa med glansen af

en härlighet som är hans egen lik?

Kunna vi undra öfver, om allt hvad mänskligheten

erfarit och uträttat samverkat, henne själf ovetande

visserligen, men under Guds ledning, till detta måls

förverkligande: att nu komma till oss som hans

tjänare i vår svåra nöd och bringa oss

vederkvickande vatten, då vi hålla på att dö af törst? Ty

förvisso, aldrig har helande vatten behöfts bättre än

nu. Människan har lärt sig många ting, men hon 84

har ej iärt sig, hur hon skall kunna undvika sorgen.

Bland hennes eröfringar saknas ännu trygghet mot

elände. Kanske skall den knappast kunna beskyllas

för öfverdrift, som håller före, att massan af

mänsklig olycka ökats med den tillväxande kulturen, och

att den stora känsligheten och de mångdubblade

anledningarna till lidande mer än uppväga det större

område, hvarifrån hennes njutningar tillföres henne

och de talrikare medel till lättnad och

vederkvickelse, som stå henne till buds. Åtminstone synes det

visst, att hopandet af förströelser, om det var afsedt

att vara ett medel att skapa lycka, visat sig vara

ett oerhördt misslyckande. Om vi betrakta vår

tidsålders allmänna känsloläge, vare sig detta kommer

till uttryck i dess litteratur, i dess sociala

förhållanden, eller än mer kanske i dess nöjen, finna vi oss

ej då stå inför ett samhälle, där den verkliga glädjen

nästan dör ut, där hoppet nästan slocknat? Man

påminnes om det så ofta gjorda och lika ofta

misslyckade försöket att genom yttre njutningar och

ökade förströelser bedraga eller åtminstone lugna

ett såradt hjärta. Människans hjärta är såradt i dessa

dagar; hennes ungdoms strålande drömmar ha

försvunnit; ropen från hennes djupaste längtan

åter-studsa gäckade mot henne själf, men hon kan kläda

sig i prunkande dräkter och lefva hvar dag kräsligt.

Hon kan lägga alla länder under sitt välde och låta 85

naturen tjäna sina njutningar, hon kan förvärfva all

kunskap — om hon vill af stå från att göra någon

fråga, som det dock i sanning tillhör hennes

mänsklighet att få besvarad. Men förvisso, det är ej nu

längre en öppen fråga, huruvida mättadt lyxbegär

och stillad vetgirighet kan hela en sårad ande.

Om lyckan än en gång skall besöka jorden, eller

0111 den, i fall den städse varit en främling där, skall

upphöra att så vara, måste den komma i form af

en äkta hjärteglädje, ett tillfredsställande af vårt

djupaste väsen. Den måste komma omgifven af ljus

och med hoppet i sitt följe; den måste bjuda våra

största och ädlaste känslor att spira upp och blomma

på nytt. Den måste besöka oss som våren besöker

de frusna landen och komma vårt lifsblod att

åter-rinna som en varm ström genom våra ådror.

Och det finnes tankar, som förmå åstadkomma

detta; tankar som äro möjliga för oss nu; i en mening

i själfva verket först nu möjliga för oss, ehuru

tillgängliga för alla människor, alltsedan Kristus och

hans apostlar predikade. Gamla tankar och dock

nya, lika gamla som evangeliet, och dock inskärpta

hos oss med ny klarhet och styrka genom

vetenskapens senaste upptäckter, som ej göra annat än

foga naturens testamente till dessa goda nya ting, och

bjuda oss att bakom det synliga söka vårt lifs

hemlighet. 86

Det är visserligen sant, att ingen förändring i

våra tankar kan förändra tingens natur eller kasta

om det verkliga förhållandet mellan njutning och

lidande. Ingen åsikt kan göra bittert sött eller

förvandla smärtans läger till en behaglig hviloplats.

Men låt oss också ge akt på hvad som är sant å

den andra sidan. Kunskapen har förmåga att på

det mest genomgripande sätt bestämma våra känslor

och stundom göra samma saker i hög grad

behagliga eller motsatsen.------------Det är därför tydligt

att kunskapen kan ändra hela vår känsla gent emot

världen. En riktigare uppfattning af det skenbart

goda och onda i lifvet kan helt förändra det

ursprungliga intrycket. Vi behöfva därför ej vara hopplösa

inför lidandets problem. Kunskapen kan förändra

hela dess utseende. Ja, vi äro ej begränsade till

denna allmänna tanke. Ty det finns ett fall, där

alla veta, att lidandet i själfva verket ej är ett ondt

utan ett godt. Nämligen då lidandet frivilligt bäres

för en annans skull. Hela dess art är då en annan.

Det ej endast öfverflyttas till de goda tingens kategori,

utan blir det goda i ordets högsta bemärkelse. Vårt

lif har ej att uppvisa någonting därmed jämförligt.

Alla slags njutningar ligga oändligt lägre. Mätta med

själfuppoffringens, heroismens måttstock sjunker allt

annat godt ej endast till ett lägre plan, utan det

blir uppenbarligen af ett lägre slag. Ingenting annat 87

förtjänar eller erhåller 1 samma fullkomliga mening

namnet godt. Alla hjärtans hyllning bekräftar

otvetydigt detta. Om det oj finns mannamod tillräckligt till

att efterlikna det, då den lägre naturen inom oss

föredrager den lägre vägen, så uteblir aldrig själens

protest däremot. Martyrernas lidanden eller den

själfuppoffrände fromhetens förluster räknas aldrig

till världens onda ting. De äro i stället dess

strålande stjärnor, kulminationspunkterna, där

mänskligheten utvecklat sin sanna storhet och nått

fullkomlighetens stadium. En okuflig stolthet och glädje

äro de känslor, de uppväcka: en stolthet, som ingen

ånger kan undertrycka, en glädje, som ingen harm

kan öfverväldiga. Föreställ dig allt martyrskap

utplånat ur världens historia; hur tomma och öde skulle

ej dess blad vara!

Vi äga således uppenbarligen inom oss medel att

fullständigt förändra vår ställning gent emot lidandet.

Världen tyckes, det känna vi nästan, i detta

hänseende darra i sitt jämviktsläge. En lätt beröring

skulle kunna helt förvandla den. En ljusstråle från

det osynliga, ett ord taladt af Gud, skulle vara nog

för att göra de mörka platserna strålande ljusa och

komma det sorgtyngda människohjärtat att helt gå

upp i en outsäglig härlighets under.

Om all smärta kunde ses i martyrskapets ljus, om

det minsta och lägsta i människans fattiga och ringa 88

lif — eller skola vi säga i Gruds stora värld —

skulle kunna förklaras af det bästa och högsta, vore

då ej verket fullbordadt? Det är fullbordadt: ty ljuset

har lyst, ordet är uttaladt.

*

Lifvet är i många fall ej endast uppfyldt af

gagnlösa och öfvermäktiga lidanden, utan själfva vår

känslighet synes mer utvecklad i riktning mot lidande

än mot njutning. Är ej vår förmåga att lida större

än vår förmåga att njuta? En intensiv njutning kan

endast räcka en kort stund, och när en gång

trött-hetsgränsen är nådd, kan själfva njutningen bli en

källa till plåga; men lidandet kan fortsätta i

oförminskad grad, ja tillväxa i intensitet, ända tills lifvet

själf slocknar.

Nödgas vi ej i själfva verket, om vi allvarligt

fatta i sikte hela den faktiska verkligheten, erkänna,

att vår natur — åtminstone kroppsliga natur — är

mera danad för lidande än för njutning? Det är för

det förra, den vibrerar, om ej redobognast så

åtminstone intensivast och uthålligast. Ej heller få vi här

förbise den egendomliga lag för vår konstitution,

enligt hvilken en jämförelsevis ringa smärta

fördärf-var mycken lycka, och till och med vänder det som

annars är njutning i plåga. Det ligger därför ingen

nöjaktig förklaring af lidandet i de välgörande

verkningar, som det framkallar med hänsyn till vårfysiska tillvaro. Det tjänar dessa goda syften —

är afsedt att tjäna dem utan tvifvel, såsom våra

hjärtan ovedersägligt betj^ga — men det existerar,

oberoende af dem. Dess källa ligger djupare, och

dess syften nå högre.

Men för det andra tjänar lidandet till bestraffning

af synd; det åtföljer ett oriktigt handlingssätt i form

af kroppslig sjukdom eller brist, själsångest eller

social misär. Lidandet är rättfärdighetens tjänare.

Detta är delvis sant, men är äfvenledes otillräckligt

att förklara verkligheten. Ai all den sorg, som

drabbar mänskligheten hur ringa del träffar den

sär-skildt skyldige; hur mycket tyckes ej snarare söka

ut den gode! Nätter, tillbragta i utsväfning, medför

förstörd hälsa; nätter, tillbragta under ömma omsorger

vid smärtans läger medför samma följder. Hvilka

lidanden äro ej barn underkastade och i själfva

verket alla, som äro oförmögna att skydda sig själfva!

Vi äro frestade fråga, 0111 det ej är svagheten snarare

än orätten, som bestraffas i denna värld?

Ej heller har den tanken större räckvidd, att fysiskt

lidande straffar kränkandet, ej af moralisk, men fysisk

lag. Bortsedt från den grymhet, som sålunda lägger

det hårdaste straffet på den okunnige och behandlar

olyckan som ett brott, så är själfva den relation, det

här är fråga om, lika partiell som i de föregående

fallen. Ingen fysisk lag kan visas ha blifvit kränkt 90

vid deri förstörelse, soin storm och jordbäfning

åstadkomma, eller vid den fattigdom, som tynger på de

svagare innebyggarne i ett tätt befolkadt land.

Lidandet hämnar den kränkta lagens majestät, den må

vara fysisk eller moralisk, men det existerar ej för

detta syfte.

Men det finnes ett annat mål, som lidandet fyller,

ett värdigare och mer tillfredsställande måhända än

något af dem, som nämnts. Det tuktar och för till

rätta den felande, renar och böjer den stolte,

af-vänjer från falska njutningar, lärer sann visdom.

Lyckligtvis förhåller det sig så, men endast i

vissa fall. Olyckligtvis inträffar det ofta, att

lidandet hvarken undervisar eller tuktar. Ofta förhärdar

det eller för vilse. Det är ägnad t att tukta, men

kunna vi säga, att det existerar endast för detta

ändamål, då de, för hvilka det ej är till någon

välsignelse utan en förbannelse, hos hvilka det endast

uppväcker bitterhet eller endast nedsänker i

förtviflan, ej röna någon försköning och som tyckas fåfängt

bedja om barmhärtighet? Oftast verkar i denna

sorgliga värld lidandet i våra ögon till ondo och

ej till godo; och där det ej verkar något godt, där

drabbar det ofta tyngst. Någon annan grund måste

finnas för lidandet än det synliga moraliska gagn,

det bringar den lidande.

Och om ingen enstaka af de goda verkningar, vi01

således sett lidandet medföra, är tillräcklig för att

motivera dess förhandenvaro, så kunna de ej heller

tillsammantagna göra det. Det finnes otaliga

lidanden, som gagna hvarken kroppen eller själen; som

ej bestraffa någon moralisk orättvisa, som ej ha till

uppgift att skaffa respekt för någon fysisk lag gent emot

godtyckligt brytande däraf. Tänk t. ex. på idoghetens

lidanden, då den dömes till nödtvungen sysslolöshet,

som så ofta leder till missnöje och bitterhet i hjärtat.

Alla de lidandets ändamål, vi hittills nämnt äro af

sekundär art. De leda oss ej till dess källa eller

afslöjå för oss dess mening. Ej heller göres detta

af den omständigheten, att människans framåtskridande

och utvecklingen af hennes förmögenheter väckas

och vidmakthållas genom de missförhållanden och

olyckor, som hon är underkastad. Ty lidandet

förlamar ofta i stället för att egga och bringar till

vanmakt krafter af det högsta värde.

Vi måste därför antaga, att lidandet är något, som

existerar på grund af en djup nödvändighet, att det

har sina rötter i världens ursprungliga ordning. Om

vi skola kunna förstå detta, måste vi lära oss att

betrakta det med andra ögon än hittills. Och månne

ej en annan uppfattning tränger sig fram, just därför

att vi inse, att de andra svika? Ty om lidandets

orsak och ändamål ligga bortom de verkningar, vi

hittills nämnt, då ligga de utanför det individuella 92

lifvets sfiir. Lidandet måste, om det öfver hufvud

tjänar något ändamål — och hvilken lidande människa

kan uthärda att tvifla härpå — äga något mål, som

sträcker sig utanför den persons intressen, hvars

lott det blifvit att bära det. Ty de mål, som nämnts,

omfatta alla sådant, som angår individens jag. Det,

som går utöfver detta, lyfter sig till en högre plan

än det individuella. På grund häraf blir det

återigen uppenbart, att vi för att lära känna vårt

lidandets hemlighet, måste blicka utöfver oss själfva.

De ur lidandet stammande förmåner, som beröra

endast den, som lider, måste befinnas vara

otillräckliga; de måste så, därför att de ej omfatta det, som

är osynligt. Så länge vi begränsa oss till det, som

kan ses af oss, måste vi kvarblifva i mörkret, ur

stånd att besvara frågor, som vi ej förmå

undertrycka. Men om vi vidga vår tankesfär och

upptäcka, ej endast, att det i lidandet gömmer sig

ändamål, osynliga för oss, utan att dess ändamål ej kunna

vara begränsade till vår egen intressesfär, då börjar

förvisso ett ljus glimma fram genom mörkret. Så

länge vi endast ha vår blick fäst på det, som direkt

berör den individ, som lider, kan ingen verkligt

tillfredsställande förklaring af lidandet vinnas. Men

om vi förmå blicka bortom det individuella och i

våra egna lidanden och i alla människors lidanden,

se någonting, i hvilket människosläktet också har 93

siri andel, då lia de bragte in i en sfär, där hjärtat

kan förlika sig med dem och finna dem goda. Och

om hjärtat gör det, gör äfven förståndet likaså. Ty

här är det själen, som är domare; och om hjärtat

är tillfreds, så är förståndet tillfreds.

Lidandet, kunna vi säga, är latent i vårt högsta

själstillstånd. Det ligger doldt och medvetet i form

af hängifvet offer; men det. finns där, och det skulle

göra sig förnimbart som lidande, om den kärlek,

som finner glädje i att bära det vore borta. Tänk

t. ex. på den omvårdnad, en mor bevisar sitt lilla

barn: låt kärleken fattas, och hvad återstår? Ej blott

likgiltighet utan plåga, arbete, förtret. Ett med

glädje bnret lidande ligger i moderns kärlek; det

finns i all kärlek, som ej motsäger namnet. Att

taga ifrån oss möjligheten till det, som vi känna

som lidande, vore att beröfva lifvet dess bästa del,

att göra det nästan, nej, alldeles värdelöst.

Möjligheten till kärlek är oss gifven i vår förmåga af

uppoffring; och kärleken bringar denna förmåga

omedelbar verksamhet.

Vår naturliga känsla manar oss att från oss

utestänga allt, som förorsakar oss lidande; att grunda

vår lycka på dess frånvaro. Men Hr ej detta en

ytterlig villfarelse, och vore det ej en olycka, om en 94

sådan afsikt kunde förverkligas? Förvisso kastar en

sannare kunskap sitt fullaste och starkaste ljus öfver

lifvets plågsamma element och fastslår dem som de

väsentliga betingelserna för dess glädje. Orsaken

hvarför vi äro danade till, eller tyckas vara danade

till lidande, är att vi äro danade för kärlek. Att

offret intager en så dominerande plats är ett tecken

till och ett bevis på efter hvilken god plan världen

formats; efter hvilken hög sällhetstyp. Den

omständigheten, att vi förnimma det som lidande, bevisar,

att någonting fattas hos oss själfva.

Förvisso ha vi rätt till att känna motvilja mot,

att afsky lidandet och räkna det som ett ondt att

nödgas underkasta oss detsamma. Att vara lycklig

är någonting godt, att lida är ett ondt och tecken

på ett ondt. Gud danade oss för det goda, danade

oss till att rygga tillbaka för det onda. Men frågan

är denna: Hvilken är den lycka, Gud bestämdt oss

för, den lycka för hvilken människonaturen är af"

passad, hvilken den bör eftersträfva? Ar det den,

från hvilken lidandet är bannlyst eller den, hvari

lidandet är latent? Bör lidandet vara helt och hållet

borta, eller uppgånget i kärlek och förvandladt till

glädje?

Förvisso kunna vi endast svara på ett sätt. Att

önska det förra vore att utvälja det mindre goda,

att utestänga oss själfva från vår yppersta förmån. 95

-----------Då vi söka efter lycka, längta efter det

goda, så gripa vi efter njutning och vända oss bort

från lidandet. Gud måste lära oss bättre, och för

att så göra visar han oss källan och grunden till

sin egen sällhet. Han afkastar sin oändlighet, ikläder

sig en svaghet, lik vår egen, och ber oss se och

betrakta! Den enda lycka, han liger, eller kan

skänka bort, bär martyrskapet inom sig. Om han

ej lider, är det endast för att hans lif är fullkomligt;

hans kärlek vet ej af hinder, ej af brist, och kan

förvandla hvarje offer i glädje. Han står som vår

stora förebild: han fritager ej sig själf från mödor

och offer för att lägga dem på oss; han lägger ej

tunga bördor på människors skuldor utan att själf

vilja röra vid dem; utan han pålägger sig dem med

ett hjärta så fullt af kärlek, att de förvandlas till

hans härlighets klarhet, och våra skumma ögon förmå

ej uppfatta dem med mindre de uppenbaras för oss

med klarheten beslöjad, härligheten bannlyst,

kärleken själf dämpad till en mindre flammande låga. I

det han uppenbarar sig i starka rop och tårar, som

påminna oss själfva om vår egen erfarenhet, lär han

oss inse, hvilken del af densamma, som är

förbunden med hans namn. Det är offret, som binder

oss samman med Gud och gör oss mest lika honom:

offret som för oss är lidande, af brist på lif och

kärlek; men som för honom, som är den störste i 96

bådadera, är glädje. Och då vi säga, att Jidandet

är ett ondt, kunna vi endast rätteligen mena, att

den omständigheten, att vi förnimma det som lidande,

är ett ondt. Det anger ofullkomlighet och brist,

frånvaro af äkta mänsklighet, att vi ej förstå att

begagna oss af vår rätt till glädje. Väl må vi söka

efter och bedja om att bli befriade från lidande

— men genom hvilken befrielse? Det kan aflägsnas

på två olika sätt — genom att taga bort eller genom

att lägga till. Lidandet kan aflägsnas på ett passivt

sätt genom aflägsnandet af det, som är dess orsak,

så att vi åter försjunka i den rena hvilan, hvilket

på grund af kontrastverkan kan se ut som glädje,

eller genom att döda känsligheten, hvarigenom både

lidande och njutning upphöra. Men lidandet kan

också aflägsnas på ett aktivt eller positivt sätt: ej

genom upphäfvandet af dess orsak eller genom

förminskad känslighet, utan genom en ny och ökad

makt, som förmår förvandla det i glädje — en glädje

liknande Guds.

Genom lidandets förhandenvaro är grunden lagd

till en enastående sällhet; böra vi ej söka den?

Skola vi ej tro, att Gud vill gifva oss den? Om

tanken synes oss för stor, anstår den ej då honom

så mycket bättre, harmonierar den ej så mycket

bättre med hvad vi erfarit om honom ? Och om han

måste nyskapa oss för att gifva oss en lycka sådan 91

som hans egen, har han ej lofvat att skapa oss på

nytt? Ja, månne vi ej här finna bekräftelse på

hans löfte, då vi finna oss behöfva dess uppfyllande?

Eftersom sålunda kärleken är offret, så inse vi,

att för varelser sådana som vi äro, ännu i saknad

af vår sanna mänsklighet, måste lidandet finnas.

Vi se, att vår skapare, som påtagit sig våra villkor

för att vi må lära känna honom, också påtager sig,

och måste påtaga sig vårt lidande, som är oskiljaktigt

förknippat därmed. Vi inse äfven, att befrielsen

från lidandet måste vinnas inifrån: det måste ske

genom en förändring af lifvet själft, och icke af de

yttre förhållandena. Hur mycket än de senare må

förändras, förr än kärleken själf förändras, skall

detta faktum aldrig förändras — att endast i form

af det, som vi kalla offer, kan vårt sanna goda

skänkas oss. Hvadhelst annat må försvinna eller

förändras, därom kunna vi vara förvissade, att ända

tills Gud upphör att älska oss, skola vi stå ansikte

mot ansikte med offret. Härom, liksom om vår

skapares närvaro, kunna visäga: “Om jag uppstiger

till himlen så är du där; om jag bäddar åt mig i

dödsriket, så är du där. Om jag tager

morgonrodna-dens vingar och slår mig ned i hafvets yttersta trakter,

så skall din hand äfven där leda mig, och din högra hand

upprätthålla mig“; ty där Gud är, där är kärleken.

Till besläktade själar.

7 98

Det är sant, att mänskligheten är underkastad

lidanden till kropp och själ, som ofta äro

öfverväldi-gande, fullkomligt outhärdliga, hvilka ingen

ansträngning, ingen filosofi kan sätta henne i stånd att

uthärda. Det elände, som omgifver människolifvet,

synes oss ofta så stort, att det ej kan öfverdrifvas;

det tyckes ej medgifva någon tröst, någon lindring.

Vi kunna inför detsamma ej känna någon glädje;

vi kunna ej lyfta oss öfver det. Det tränger till

våra själars djup, och uttorkar själfva källorna till

vår kraft. Men ehuru allt detta är sant — ehuru

det mänskliga eländet är oerhördt — följer ej däraf,

att alltsammans ej är lyckans sanna verktyg och

grund. Vi se under kroppslig sjukdom, att den

omständigheten, att vi känna vissa ting ytterligt och

outhärdligt plågsamma, ej kan härleda sig från något

ondt i tingen själfva utan därifrån, att vårt lif är

ofullkomligt; de kunna vara betingelserna för en

naturlig och sann njutning.

Människans lif, hennes sanna och egentliga lif,

hennes hälsa, är af en sådan storhet, af en sådan

kraft och vidd, att det borde absorbera och förvandla

till sin glädjes tjänare allt, som vi nu känna som ett

oerhördt lidande, all ångest, alla förluster. Människans

lif mätes efter hennes lidande. Det är ett sådant

lif, så väldigt, så djupt medvetande, så rikt 99

kärlek, att det i dessa offer kan finna sin glädje,

sin fullkomliga tillfredsställelse, sina njutningar. Dessa

ytterliga förluster och ofattbara olyckor och grymma

slag, som ej lämna oss någonting öfrigt, äro dess

vederkvickande ansträngningar, dess glädjebringande

gåfvor, dess glada verksamhet. Så mycket fattas

oss; och så väldigt och ärorikt är det sanna

männi-skolifvet. För att fatta det måste vi mäta det med

dess lidanden, med andra ord, med dess förmåga af

uppoffring. Människans väsen är lagt på denna

vågskål, danat till denna storhet; det kräfver denna

kraft, som förmår förvandla det svåraste och det

största offer till en del af sig själf — outhärdliga

lidanden för oss nu, men som skänka den hälsosamma

ansträngning, den stärkande möda, som kommer ens

lemmar att svälla af öfverströmmande lif.

Så härligt är människans sanna väsen, så högt böra

vi låta våra förhoppningar stiga. Det lif, vi skola

mottaga är sådant, att det kan förvandla alla offer till glädje,

äfven de allra svåraste, för hvilka vi mest rygga

tillbaka. Detta har Gud beredt dem som älska honom.

Visserligen kommer höjden, vår tanke att svindla och

nästan förlama vår tro. Och dock, hvarför skulle vi

rygga tillbaka därför? Äro vi ej bestämda att bli

förenade med Kristus i hans härlighet; och finns väl

någon höjd af offerglädje, af förmåga att gifva och att

glädjas öfver att gifva som är för stor för honom? 100

Och förvisso är denna tanke om människans storhet

endast lik dessa nya tankar om den storhet, som studiet

af Guds verk Öfverallt ingifver oss. Omätligt långt

borta från verkligheten äro alla våra tankar om

skaparens verk; såväl med hänsyn till naturen som

med hänsyn till människan. Äfven hon är outsägligt

mycket större än vi trodde, outsägligt mycket större

än vi förmå fatta. Men då Gud danade henne sådan,

kan väl då någon tanke vara för hög eller

fröjde-full? Ett fullkomligt människolif skulle kunna

förvandla allt lidande i glädje; det vill säga en kärlek

till andra skulle vara så mäktig inom oss, och ett

medvetande af andras bästa skulle vara så helt vårt,

en sådan hänförelse skulle gripa oss, att alla

förluster och sorger skulle vara de obetydliga

uppoffringar, som kärleken gläder sig åt att få gifva. Att

de nu ej äro detta, visar den sjuka människans läge,

som behöfver, ej hjälp eller njutning utifrån, utan

hälsa inifrån.

Den börda som våra lidanden pålägga oss, borde

komma oss att utbrista, icke: hvilken tung börda

ha vi ej att bära! utan: hur fjärran äro vi ej —

är ej människan — från det sanna människolifvet,

eftersom detta offer är en börda för oss. Den skulle

drifva oss till att söka befrielse, men befrielse genom

hälsa: den befrielse, som bringas oss genom ett

fullkomligt lif; den glädje, som är kärlekens glädje 101

och finner sin nödvändiga näring i offret. Hvarje

annan föreställning om lycka, hvarje annan förväntan

eller önskan, hvarje förväntan, som ej räknar med

offret, är som om en sjuk människa skulle önska,

ej tillfrisknande, ej förmåga att njuta af

ansträngningen och att förvandla mödan i njutning, utan

endast mjuka och bekväma kuddar, hvila och dämpat

ljus. Detta är att sätta vårt mål alldeles för lågt,

att göra sjukdomen till vår måttstock, att vilja äga

ett lif, som ej är lif, njutningar, som ej äro verkliga

njutningar. Måste vi ej sikta högre? Måste vi ej

söka, Önska, bida en lycka, som består i att gifva;

ett lif som är så vidt, och högt och rikt, att det

kan taga emot, ja, måste taga emot allt, som för

oss betyder den största tänkbara uppoffring, och

göra det till själfva villkoret för dess jublande kraft?

— ett lif, för hvilket det skulle vara lika omöjligt

att begagna våra fattiga egen-njutningar till annat

än till offer, som det skulle vara för hälsan att lefva

sjukdomens lif.

Är ej detta människolifvet, sådant det bör vara?

Ett sådant lif, som skulle göra människans alla bittra

lidanden, hennes outsägliga förluster och

öfvermäk-tiga bekymmer, till ett det glada tjänandets medel,

till kärlekens jublande offerhandlingar? Vi skola ej

betrakta våra lidanden som för stora utan vårt lif 102

som förvanskat. Det är ej mörkret, utan det klara

dagsljuset, som är vårt febermatta öga öfvermäktigt.

Men gör oss helbrägda, och glädjen skall förjaga

lidandet.-----------

*

“Se mina vägar äro rättfärdighet, säger Herren.“

Om vårt lif vore bestämdt till att vara ett godt, ett

sannskyldigt godt, skulle det endast på ett sätt

kunna göras till detta. Det måste vara ett lif af

offer, ty alla andra förmåner komma här till korta

— vi veta, att de komma oändligt till korta, och det

måste vara offer för osynliga ändamål, enär de högsta

ändamål måste vara osynliga för oss. Vårt lif måste

för att nå sin högsta gestalt vara offer, och detta

för osynliga ändamål. Det måste därför för oss vara

just det som vårt lif är. Måste vi ej därför tro,

att vårt lif är detta: det bästa?

I mina tillsynes ändamålslösa lidanden och olyckor,

äger det betingelserna för att vara det bästa lif, för

att uppenbara det godas högsta form och för att

ledas mot de bästa mål. Det är detta Gud manar

oss att tro; detta är det kraf, han ställer på tro, i

det han för att rättfärdiga och befästa den,

uppenbarar för oss ett lif, liknande vårt eget, af lidande

och förödmjukelse; eller om häri olikt vårt eget,

olikt endast däri, att lidandet var större och

förödmjukelsen djupare; ett lif af lidande, hvari meningen 103

och ändamålet ej längre äro dolda, utan gjorda

uppenbara för alla. I det han på detta sätt afslöjar vårt

lifs hemlighet, manar han oss till tro.

Och på detta sätt göres lifvets lidande till ett

godt — allt dess lidande; visserligen, ej för vår

sinnliga känsla, men för den djupare känsla, som

behärskar den förra. Denna tro har makt att göra

lidandet till ett godt; att komma oss att öfver allt

prisa det, som vi för det mesta skulle rygga

tillbaka för. Låt endast kärleken vara stark nog, så

kan lidandet ej vara för stort eller förlusten för

fullständig.

Vårt lif behöfver endast fullkomnas, för att det

skall förvandlas till glädje.

Vi söka bli befriade från lidande och sorger, och

Gud beslutar att befria oss. Vi söka förgäfves, men

han uppfyller vår önskan. Vi misstaga oss ej om

målet, men vi misstaga oss om medlen. Vi söka

befrielse genom att taga bort; han skänker befrielse

genom att lägga till; och Gud vår fader, som känner

vår sjukdom och ombesörjer botemedlet därför, lär

oss också inse vårt behof däraf.

Det är sålunda förvisso ej svårt att ändra vår

uppfattning, då vi inse, att vårt lif är alltför

begränsat, och vårt hjärta därför alltför trångt, hvilket

kommer oss att söka ett godt, som är allt för ringa 104

och att bli allt för lätt tillfreds, som skänker oss

en tillfredsställelse, som ej kan förbli ostörd,

uppväcker hos oss önskningar, som Gud ej kan uppfylla,

emedan det skulle lända till förbannelse i stället

för välsignelse, till förbannelse i stället för till

välsignelse för den, som kan bestämdt till den högsta

salighet.--------—

Vi kunna lära oss att bedja om förmåga att höja

oss från människans oriktiga uppfattning, till Guds

riktiga.

Då, som belöning, vår framtidsutsikt vidgar sig

till en oändlig härlighet, lyfter sig vår uppfattning

af människonaturen till en förut ej anad höjd; Gud

uppenbarar sig för oss som den oändligt kärleksfulle;

och det mänskliga lidandets mörker, all lidandets

olycka och nöd, som nu lysa med glansen af Kristi

eget offer, förvandlas till glädjens verktyg och

profetior.

Ett skönt yttre lif är frukten af ett inre lif,

sär-skildt af det lif som pulserar i glädjen. Om glädjen

skulle kunna bringas till sorgtyngda hjärtan, skulle

deras väg blomstra af goda gärningar; den inre

glädjen skulle strömma öfver i handlingar af

hjärte-varm och offer vill ig kärlek.

Och växer ej glädjen fram ur sorgen, då vi se

den på detta sätt — en oändlig och ljuf glädje som 105

öfverg&r allt? Känna vi ej själfva pulsslagen af

Guds hjärta, och se vi ej äfven denna dystra värld

skön och god långt öfver hvad vi förmå fatta, eller

hoppas. —------------

Det är godt att vara välsignad med hälsa och

styrka, hem, vänner, framtidshopp och framgång,

med duglighet och makt samt ett rikt

verksamhetsfält; med en kärlek, som är besvarad och som växer

då den besvaras, som gifver och mottager mer med

hvarje år; med gärningar som sträcka sina

välgörande verkningar vida omkring, som gör nationernas

lif rikare. Det är godt att vara välsignad härmed;

men det är ej ett så stort godt som att offras, fattig

och eländig, lam och lytt och full af sår, förkrossad

och modlös, oduglig, tillspillogifven — att så offras

för människans frälsning. Detta är att vara lik Kristus;

det är att höra honom säga: “Du dricker min kalk,

med mitt dop döpes du. Jag gör dig till ett med

mig: du är bestämd att dela min glädje.“

Det är ej för mycket; nej, det är ej för mycket;

men det är mer än som kan gifvas, utom i den

3"ttersta förnedring. Det hufvud, hvarpå denna

välsignelse skall utgjutas, måste vara böjdt i stoftet.

Vi ropa i vår smärta, i vår svaghet, i våra olyckor,

i vår hjärteångest, att det ej finnes något hopp,

någon hjälp. Ingen hand stillar stormen, ingen

barmhärtighet hör oss. “Gud har öfvergifvit oss“, säga 106

vi. Kunna vi säga så utan att minnas de ord, som

föllo vid den stora segern på Golgata — föllo från

segrarens läppar: “Min Gud, min Gud, hvarför har

du öfvergifvit mig?“ En natt af mörker och

förtviflan, och en sorg, som skymmer undan Guds hand,

och en svaghet, som sjunker utan uppehåll — detta

är ej att ha misslyckats. Med dessa bokstäfver skrefs

första gången vårt frihetsbref; detta är de bokstäfver,

livarmed det förnyas.

James Hinton. Själarnes dvala.

“Det högsta goda för jordens barn hafva de

blott i sin egen personlighet.“

J, W, v. Goethe.

“Vår själ måste kunna svinga sig upp i det

oändligas rymd, och den måste hvarje

ögonblick erfara att just i känslan af att ej kunna

nå gränsen för sina eröfringar består dess

djupaste glädje, dess högsta frihet.“

“Vår själs utveckling liknar en fulländad

dikt. Den äger en oändlig tanke, som en

gång upptäckt, gör alla rörelser fulla af

mening och glädje."

llt går framåt", säger Michelet, “utom själen."

Man kunde likna henne vid en fågel, som fått

sina vingar upprifna mot burens galler och nu sitter

hopkrupen på sin pinne och låter sin längtan efter

frihet och hög flykt kväfvas. Ja, det finnes en

obeveklig lag, att det som icke tillväxer, aftager; ödet

tvingar oss att antingen gå framåt eller tillbaka.

Intet i världen förmår i längden stå och trampa på

samma fläck; det tyckes själen hafva velat göra,

R. Tagore.

R. Tagore. 108

Religionens och filosofiens män hafva dragit sig för

att säga till henne: “Gör framsteg, utveckla dig,

till väx! “ Man har dragit upp en trollkrets omkring

henne, man har förkrossat henne under känslan af

att vara oundvikligen bunden vid sin lidande

ställning och omöjligen kunna uppnå någon fulländning

och lycka, och hon har i resignation böjdt sig och

förblifvit tyst och orörlig. — — —

Synnerligen under senare hälften af nittonde seklet

hafva de flesta själar slumrat in i en tung, drömlös

sömn, i hvilken de förlorat både mod att kämpa

och lust att segra. Hos somliga märkes ännu någon

lifsrörelse, andra kämpa för att vinna medveten

gestaltning, ljus glimma här och där, men deras

skimmer är oftast mycket svagt och osäkert.

De kunna lätt räknas i hvarje land och stad; de

utgöra ett försvinnande litet antal i jämförelse med

alla de millioner varelser, som låtsa sig hafva en

själ och tro på dess odödlighet.

Sådana affällingar lefva, omedvetna om sitt

förräderi, i trög bekvämlighet, om de äro rika, i stum

förtviflan, om de äro fattiga, och i en mod- och

hopplös stämning om de höra till de tänkande. Men de

göra icke klart för sig, att om deras läge synes

dem alldeles oförbätterligt så beror det endast på

att de försummat själen och icke gjort något för att

skaka upp henne ur hennes bedöfning och väcka109

henne ur den dödsliknande dvalan. — — — De

som kalla sig troende kristna, hafva icke sökt sin

styrka på själens väg; de hafva tagit sina ingifvelser

från hufvudet, möjligen från hjärtat, men dessa hafva

icke framsprungit ur denna hemlighetsfulla helgedom

där det andliga lifvet spirar, och som har löftet om

evigt lif.

Själen är något som tydligt skiljer sig från

människans intellektuella och moraliska egenskaper och

dock omfattar dem alla. De måste silas genom henne

liksom blodet genom hjärtat, för att renas och få en

fast riktning för lifvet. Från själen kommer all kraft

och allt ljus; hon allena besitter hemligheten af inre

frid,. harmoni, lycka.

Den kärlek och vänskap, i hvilken man inlagt sin

själ kan aldrig fullkomligt dö; känslolifvet vinner

en högre styrka, som härstammar från evigheten.

Det förhåller sig på samma sätt med all den

verksamhet, hvaruti själen inlägges; hvad så företages

lyckas nästan alltid och blir aldrig utplånadt; det

efterlämnar åtminstone ett spår. När människor jaga

efter framgång med ofta ytterst motbjudande

glupskhet och snikenhet, veta de icke, att det säkraste

medlet att uppnå den är, att inlägga sin själ i

sträf-vandet. Men man frågar icke efter och kallar icke

till hjälp denna utomordentliga makt, som en hvar 110

bär inom sig, som borde vara en styrande, ansvar

utkräfvande makt i lifvet och som borde få förklara

svagheten till kraft och bedröfvelsen till glädje.

Man har låtit den falla i sömn och tänker icke på

att väcka den. Om den gifver något svagt

lifstecken ifrån sig, kväfver man ögonblickligen under falska,

tarfliga, själfviska och hårdhjärtade resonemang den

stämma, som höll på att göra sig hörd. Själen,

förskräckt af sådan köld och hårdhet, somnar eller flyr.

Man kunde stundom vilja säga att hon dör. Man

måste nu för att rädda världen väcka henne med

rop, med böner och bevekande ord.

Själen är försoffad. Människan låter alltjämt sin

själ dö, och utan själens bistånd bli alla

ansträngningar fruktlösa, som företagits på förståndets

ingif-velse eller till följd af andras påverkan. Endast med

själens tillhjälp kan människan komma fram till seger,

endast med själen träder hon i gemenskap med Gud,

med dess högre krafter, dess goda, rätta och stora

tankar, som bilda den moraliska luftkrets, som världen

lefver af, fast den finner ett nöje i att förneka

tillvaron af de element, hvaraf den är sammansatt.

Hvarje förnuftig varelses första omsorg skulle

följaktligen vara att bevara sin själ vid lif, att aldrig

förlora den ur sikte, liksom man är angelägen om

att bevara sin personliga säkerhet. Hon är den dyr- 111

bara skatten i högsta bemärkelse, det enda, som icke

kan blifva människan beröfvadt, emedan hon är af

evig natur. Till och med stoikerna, som icke

erkände någon odödlighet och särskildt förnekade den

individuella odödligheten, satte ett oändligt högt

värde på själen. Läs hvad Epictetus och Marcus

Aurelius säga! Vare sig man ser saken ur

synpunkten af det tillkommande eller det närvarande, visst

är, att ingenting af sedligt värde kan utföras utan

dess tillhjälp. Själen måste vara med i alla beslut,

ty hon är lik gnistan, som tänder; lågan, det är

lifvet. Alla framsteg förutsätta ansträngning; hvarje

ansträngning måste bäras upp af viljan, om den skall

hafva någon verkan, men om icke själens värme

genomtränger viljan, så förblir denna kraftlös.

Den som börjar tänka och inser nödvändighen att

göra en ansträngning, tager viljan till hjälp, och den

första åtgärden blir att väcka själen, utan hvars

bistånd intet andligt lif kan uppkomma. Men

svårigheten ligger just i att få människan att begripa denna

nödvändighet.

Flertalet af dem, som kallas kristna människor —

bland hvilka vi finna beundransvärda undantag —

tyckas föga bättre än flertalet af de uppenbart

ogudaktiga hafva begripit plikten att oupphörligen

anstränga sig för att närma sig fulländningen, på 112

hvilken väg den enda möjligheten finnes att fylla

det inre tomrum, som plågar så många sinnen. De

sysselsätta sin uppmärksamhet uteslutande med de

traditionella grofva synderna, undviker man dem är

man frälst, och om de lyckas göra detta, kan deras

själ vara trätgirig, sniken och själfvisk, och dessa

rättfärdiga känna ingen samvetsförebråelse därför och

anse sig icke alls vara ansvariga för den anda af

fiendskap, simpelhet och missmod, som de breda

omkring sig i världen. De bli aldrig rädda för att

lämna ett stort tillskott till de onda makter i lifvet,

mot hvilka dess goda makter hafva att utkämpa en

daglig, bitter strid.

Nu skulle tvärtom hvarje tänkande varelse betrakta

det såsom sin första plikt att utveckla de välgörande

krafterna; det är en plikt både mot henne själf och

samhället. Ökar man den ärfda moraliska rikedomen,

så fråntager man de skadliga makterna en del af

deras rike och minskar de faror af alla slag, som

omgifva tillvaron för goda och rättsinniga människor.

Man skänker dem sålunda ett tillskott af kraft, man

underlättar följaktligen för dem deras arbete och

bidrager till deras framgång. Af kärleken till sig

själf borde människan redan ha lärt detta, om hon

icke känner det som en oeftergiflig plikt, såsom det

bör te sig för hvarje rättrådigt sinne.

Där icke en religiös bokstafsträldom har uttorkat 113

lifvets källor och där icke vanan vid oärlighet har

beröfvat människan förmågan att rätt uppfatta saken,

kan man omöjligen förblifva blind för denna sanning;

det är hvars och ens plikt att göra framsteg i det

goda. Skulle själen vara det enda, som står stilla

i en tid, då allt utvecklas och går framåt? Det

finns de som tänka så och till och med önska det

och skulle vilja, att hon ginge tillbaka, till den grad

anse de dess inblandning i det mänskliga lifvet vara

onyttig, besvärlig, ja, farlig.

Gå in på en offentlig lokal, betrakta ansiktena,

pröfva blickarna och säg sedan, hvar man där finner

strålglansen från den lefvande själen! Lyssna till

hvad som säges, hvad får man höra? Hvad röja de

ord, som talas? Uppsynen är merendels tvär; fåfänga,

girighet, tryckande jordiska omsorger eller narraktiga

tankar afspeglas på de mänskliga anletena. Det är

mycket sällsynt att finna något dylikt, där ett högre

lif synes pulsera. Hvad det är nedslående att göra

sådana iakttagelser! Man tycker sig vara omgifven

af dödsdömda, som icke en gång hafva kraft att söka

försvara sig. Det finnes utan tvifvel bland dem

goda, hederliga, rättsinniga människor, som dock

aldrig rätt insett nödvändigheten och plikten att

anstränga sig och med hela sin energi eftersträfva det

goda för själen. De hafva försoffade själar, som icke

längre förmå sända något ljus till deras anleten.

Till besläktade själar. 8 114

Människans begär att vilja förbättra, förstora och

försköna allt utom sig själf är en företeelse, som

borde väcka tänkande sinnens uppmärksamhet. Hvad

skulle man tänka om den, som slösade med sin

rikedom för att smycka det yttre af sitt hus, men läte

de rum han bebor, vara i tarfligt, eländigt och

snuskigt skick. Man skulle betrakta honom som en

galning eller idiot, och nu är detta ändå de flesta

människors historia! I sitt hus vill man icke

mottaga annat än besökande af utvald t slag, men man

öppnar sitt hjärtas portar för de simplaste, lägsta

och till och med vederstyggligaste gäster. Man rodnar

icke för det, man vänjer sig vid detta dåliga

sällskap, man säger, att sådan är människans natur, och

man anser sig icke pliktig att göra motstånd.

Människans natur? Tydligt är, att den är svag,

behäftad med passioner och böjelser, som det icke

alltid är möjligt att motstå; hvar och en har haft

och kommer att hafva sina svaga stunder, men det

är icke detta, som det kommer an på, utan det

viktiga är att förstå, hvad man bör blifya, och sträfva

efter det med hela sin kraft. När människan insett

detta, kan hon falla gång på gång, hon står upp

igen. Men har hon icke begripit det, blir hennes

utvärtes, respektabla lif ur stånd att skänka henne

en anda, som kan bli lif gifvande för andra själar.

Denna plikt att göra ständiga ansträngningar i 115

det goda är i öfvervägande grad en kärleksplikt mot

andra människor, hvilket icke nog ofta kan inskärpas.

Under det människan arbetar på att utveckla sitt

eget inre lif, kommer hon också att arbeta på andras

utveckling. Den sedliga skönheten besitter en

oemotståndlig, magnetisk kraft. Denna gör sig förnummen

icke blott i den omedelbara omgifningen utan den

ökar de välgörande makternas inflytande i världen

och kommer alla till hjälp, då det gäller att

öfvervinna det skadliga inflytande, som de dåliga själarna

utveckla.

Samhällstillståndet i Europa har numera uppnått

en viss grad af materiell trygghet; i skydd af lagarna

äro lif och egendom så godt som fullkomligt

skyddade för fräcka angrepp. Skall nu månne också det

moraliska lifvet en dag uppnå samma trygghet?

Strafflagen kan icke bereda någon säkerhet där vid

lag, men den allmänna meningen skulle, jag säger

det ännu en gång, kunna uträtta mycket, emedan

den enligt Pascals ord, “förfogar öfver allting, skänker

bort både skönhet och rättfärdighet." —------------Annu

mera än af den numera så förvirrade allmänna

meningen skulle kunna uträttas af de verkligt lefvande

själarnes osynliga gemenskap. En gång upprättad,

skulle den framkalla mäktiga rörelser, som skulle

kunna återverka på hela samtiden och lyfta den ur

dess andliga förfall och dvala. 116

Att älska för föremålets egen skull, för hvad det

ar och icke för den fördel därmed följer; att vilja

vara god, storsinnad och redlig blott af kärlek till

dessa krafter och icke för att bära dem som en

skylt framför sig, det är vishet och klokhet! Detta

är icke blott liktydigt med att lefva i sanningen,

utan därmed arbetar man också verksamt på att

tillförsäkra sig inflytande och framgång. Ty de som

se allting i svart, må säga hvad de vilja, det verkliga

segrar alltid till slut öfver det skenbara. Det finnes

en i tingen inneboende rättfärdighet och okränkbara

lagar. Men personlig fördel får icke vara syftemålet

för arbetet; man må icke drifva gäck med de

gudomliga makterna!

Människan har blifvit skapad för lifvets lycka;

genom syndafallets hemlighetsfulla sorgespel har hon

förlorat möjligheten att blifva lycklig, och hon får

nu mödosamt söka den borttappade skatten. Här på

jorden kommer tydligen lyckan att förblifva

ofullkomlig, ty här råder döden, och våra Ögon förmå

icke med säkerhet urskilja hvad den tillkommande

odödligheten innebär. Men redan nu kunde

människan föra ett af lycka strålande lif, om hon förstode,

att hon bör med hela sin kraft sträfva efter det

goda och det sanna. Då skulle hon upptäcka okända

krafter hos sig och mäktiga redskap till handling,

hvaraf hon icke förut kunnat betjäna sig. Den psy- 117

kiska världens tillgångar äro utan tvifvel jämnställda

med eller öfverträffa till ocli med den fysiska världens.

Detta är ännu ett nästan outforskat land, ty

människosjälen har förblifvit stillastående i nära två tusen

år. Det tyckes, som om man varit rädd att röra

därvid, fastän kristendomen icke har pålagt någon

inskränkning i detta fall; Kristus har själf gifvit de

rikaste löften och beklädt sina lärjungar med en

obegränsad makt, som kunde omfatta till och med

profetians och undergörandets gåfvor.

Idealet har emellertid sjunkit mycket hastigt. Den

gudomliga fulländning, hvartill människosjälen blef

vägledd, har förskräckt henne; af rädsla för hvad

man fordrade af henne har hon tagit sin tillflykt

till formalismen, och denna har k väft henne. Detta

århundrades materialistiska och positivistiska läror

hafva icke befriat henne ur träldomen, de hafva

tvärtom blott tjänat att öka tyngden af den kappa

af bly, som förkrossade henne, och att skapa en lång

dödsliknande period af försoffning.

Nu för tiden hör man larmklockans ljud från alla

håll, och fastän dessa ännu äro svaga, märkas tecken

till en pånyttfödelse af det andliga lifvet Öfverallt

på skilda sätt. Somliga framlägga förkastliga, ja

farliga läror — villfarelsen måste ju alltid^blanda

sig i mänskliga förehafvanden — men det kommer

icke att få någon betydelse. En väckelse har emel- 118

lertid skett och på denna , skola arbete och

ansträngningar följa. De som inse nödvändigheten häraf,

böra ropa ut detta kring hela världen, på det att

de som nu icke sofva längre, må resa sig, gå fram

och göra sitt bästa.

Om blott varje mänsklig varelse sedan världens

begynnelse hade uppbjudit sin bästa kraft, hvad

skulle då denna världen ha varit? På vetenskapens

område skulle de nu uppnådda framstegen varit

uppnådda och öfverträffade för länge sedan, man skulle

vara flera sekler längre fram. Inom den sedliga

världsordningen skulle rättfärdigheten hafva upprättat

sitt herravälde, och hjärtat skulle hafva undgått en

mängd onödiga lidanden. Naturligtvis måste

ansträngningarna ledas af förstånd och urskiljning och riktas

mot det som är värdigt att eftersträfva. Att gifva

hvar sak dess rätta värde är en af de första läxor

man har att lära, för att kunna styra sitt lif och på

verksamt sätt nyttja sina krafter.

Intelligens, med sundt förnuft och logik såsom

barlast, vaket samvete, klar tanke, lefvande själ —

så utrustad, skulle människan kunna i moraliskt

afseende förnimma samma tillfredsställelse, som hon i

fysiskt afseende känner öfver att kunna utveckla

sina krafter i rikt mått. Hon skulle känna sig af

sin längtan dragen till Gruds härlighet och förnimma

i sig en gnista af hans väsen. Ingen torr och slö 119

pessimism i medelåldern; ingen bedröflig och

half-död ålderdom. Allt som nu ofta förefaller

outhärdligt under de dagliga göromålen, skulle lättas. De

personer, som på grund af sina aftagande

kroppskrafter måste draga sig tillbaka från lifvets verk,

skulle fortfarande kunna inverka därpå med makten

af sin själs längtan och bön. De åldriga skulle på

detta sätta blifva mänsklighetens öfverstepräster,

fast utan ord och formler, utan ritual och skrud.

En kristen behöfver blott läsa evangelium för att.

se, att det utlofvar en nästan obegränsad makt. Om

tänkarne toge i öfvervägande, hvilka underbara

upptäckter vetenskapen gjort, så måste de erkänna

sannolikheten af att själslifvets outforskade fält kan gömma

lika många oanade möjligheter. Människovännerna

måste, om de icke skola förneka sig själfva, tro på

möjligheten af ett oupphörligt socialt framåtskridande.

Den lilla skaran är då stark nog att gå framåt och

upptaga striden med de skadliga makter, som

förtorka eller förstöra. Men de skola komma ihåg att

både på det moraliska och fysiska området gäller

det, att en svag eggelse framkallar svaga

ansträngningar och att man för att på verksamt sätt

uppkalla själarna till motstånd bör visa dem en stor

belöning, nämligen möjligheten att redan här i lifvet

vinna del af det gudomliga.

* 120

När de själar, som rest sig ur sin dvala, kunnat

bibringa flertalet vanliga kristna människor och

“hyggligt folk“ insikten, att de icke böra vidare beundra

det onda, kväfva sitt hjärta och göra det ofruktbart,

och älska sig själfva med falsk egenkärlek; när de

upprättat en tillbedjan af godhet, sanning och

skönhet och ingifvit alla sinnen aktning för ångern och

en lefvande känsla af deras plikt att oupphörligen

eftersträfva sitt härliga mål; då först kan människan

börja inse, öfver hvilken makt hon förfogar, och söka

utöfva denna makt.

Människosjälen har gått tillbaka under sin långa

dvala; hon har blifvit tyst och tappat bort sin

förbindelse med viljekraften. De själar, som icke

gått tillbaka, hafva stannat på samma ståndpunkt

och skulle nu hafva en lång väg att genomlöpa för

att ersätta det förlorade. De måste söka utveckla

sig för att vinna ökad viljekraft och kunna på

verksamt sätt träda i tjänande gemenskap med de goda

makterna i lifvet.

Den dag, då människan kommit därhän att kunna

kasta af sig alla de själfgjorda lidanden, som skapats

af hennes oförnuft och falska kärlek till sig själf,

kommer en djup suck af tillfredsställelse att lätta

världens hjärta.

Den dag, då den uppvaknade själen såsom ett

med människans vilja söker frid och lycka och går 121

till verket med nyttjande af alla sina af Gud

förlänade gåfvor, blir människan bländad af förundran

öfver den makt hon fått öfver sitt lif, om också

donna makt nödvändigtvis har sina gränser.

Likgiltigt är, när hon upptäcker detta, hon blir

gripen af en djup glädje, om hon också uppnått

framskriden ålder och sorgen öfver förlorade år blandar

sig med hennes tillfredsställelse. Hon känner sig då

såsom herre öfver sig själf, inom vissa gränser mäktig

att styra sina öden och i stånd att mellan sin själ

och andra själar upprätthålla en osynlig “andens

gemenskap" utan ord, hvarvid hon småningom

kommer till den insikten, att tal och handling äro hennes

svagaste verktyg och att hon besitter dem, som äro

verksamma på annat och mäktigare sätt.

De människor, som inlagt sin själ i hvad de vilja,

hafva i sin makt att skapa oemotståndliga andliga

stämningar. — — —

Människan bör lära sig att hafva vördnad för

själen; om man har det, vill man omgifva densamma

med skönhet och bannlyser följaktligen allt fult. Den

sanna skönheten innesluter i sig äfven dygden.

Mot de goda makterna draga de onda till strid,

och om det finnes kraft i det goda, så är och visst,

att det onda ej heller saknar det. Men dess slutliga

öde är att bli öfvervunnet, ehuruväl “hyggligt folk “ 122

kunna genom sin lågsinthet förlänga dess välde. Hur

har det gått till i detta sekel? Det började med

en ansats till broderskap och rättvisa men har slutat

med att förguda pengar och brutalt våld. Ansvaret

för denna bedröfliga utgång hvilar helt och hållet

på de aktningsvärda samhällsmedlemmarna, de kor.

rekta, de hyggliga, som ju alla nämnas kristna. De

stå hundra mot en, men de nyttja icke sina vapen

utan låta dem falla ur sina slappa händer, under det

motparten står med fast grepp, spända knän och

stadig blick; han siktar rätt och sårar alltid.

Ett nytt sekel har ingått; det gamla tillhör det

förflutna. Mänsklighetens sinne borde också förnyas

och kasta de gamla villfarelserna bort bland

utran-geradt gods. En af dessa villfarelser har varit

resignationen under olyckan. Människan är skapad att

vara lycklig; lycka för oss själfva och andra, detta

borde blifva det tjugonde seklets valspråk. Men man

måste eröfra denna lycka och inse, att den består i

den frid med Gud, som vi kunna ernå endast genom

att odla det goda, sanna och sköna i vår egen själ.

Straffet för dem, som förfelat denna uppgift, blir

väl sannolikt icke just den eviga elden, utan det

blir att de komma att stanna kvar på sin lägre nivå,

därvid de klart inse sin underlägsenhet och tillika

hafva ännu klarare uppfattning af hvad de hade

kunnat vara. Vare sig detta straff drabbar dem i 123

detta lifvet eller det tillkommande, kan man icke

tänka sig något värre. Skulle människan icke göra

den yttersta ansträngning för att undslippa denna

plåga, om den också vore öfvergående. Grämelsen

är ibland värre än alla samvetsförebråelser. Att hafva

erhållit obegränsade krafter för att kunna vara lycklig,

utbreda lycka omkring sig och bekämpa de

fördärf-liga element, som undergräfva och hota världen,

och att dock icke hafva betjänat sig af denna kraft

och sålunda hafva fallit offer för sig själf — är det

icke något, som kan komma en att i förtviflan slå

sitt hufvud emot murarna?

Alla som erkänna, att människan kan träda i

förbindelse med Gud, tyckas hafva af fri vilja afstått

från den inre tillfredsställelse, som åtföljer känslan

och utöfningen af makten; men om deras själ varit

lefvande, skulle den hafva upplyst dem om hvad de

försummat. Å kristna människors sida är denna

glömskå af deras företrädesrättigheter alldeles

oförklarlig. De tro på evangeliernas gudomliga

inspiration, och dessa lofva tydligen både makt och glädje

redan här på jorden åt dem som lefva i andan.

Världen har gråtit nog, lidit nog, och sjunkit djupt

nog. Den törstar icke blott efter lycka utan efter

det höga, sublima. Det går icke an att längre säga

henne: “Hvad du gläder dig åt är något förgängligt,

allt är stoft och går tillbaka till stoft. “ Är då icke 124

förnyelsens lag lika lefvande i människans hjärta

som i hela naturen? Om människan inlade något af

sin själ i hvad hon älskar, skulle detta förvandlas,

förevigas.

Man må icke längre säga: “Ungdomen vissnar

bort, den kommer att förlora sin lefnadslust, när

den mogna åldern och den försvagande ålderdomen

komma. “ Om den mogna åldern förtager lifslusten

så beror det på att den icke känner omfattningen

af de krafter, hvaröfver den förfogar. Detta är just

tiden för deras verkliga utöfning; passionerna störa

icke människan under denna period af hennes lif, de

genomlefda åren hafva utvecklat hennes klara blick

och herravälde öfver sig själf. För dem, som i

ungdomen med klokhet sörjt för sin själs odling, är

detta skördetiden. För dem, som blott långsamt

begripit sanningen, erbjuder sig ett rikt fält för inre

arbete. De böra nu samla på några få år hvad de

dittills icke mäktat fullborda med sin själ och sin

viljekraft. Den mogna åldern skulle taga bort

lef-nadslusten! Den är ju nedtyngd af öfverflödande

rikedomar!

Hvad ålderdomen beträffar, borde den vara lifvets

solbelysta topp. Skörden har ägt rum, ladorna äro

fyllda, det återstår blott att njuta däraf och glädjas.

“Men man kan icke,“ svarar man. Hvarför kan man

icke? Därför att själen sofver, är förslöad och döfvad. 125

Om den vore lefvande såsom den enligt sin natur

är oberörd af åren och förblifver evigt ung, så skulle

hjärta och intelligens därigenom bibehålla sin styrka

och sin förmåga att känna och glädjas. Till och med

den store pessimisten Schopenhauer förklarar i sina

afforismer öfver lefnadsvishet, att “hvad en människa

är i sig själf, hvad som ledsagar henne i ensamheten

och hvad ingen kan hvarken skänka henne eller

fråntaga henne, är tydligen af väsentligare betydelse för

henne än den egendom hon kan förvärfva, och det

anseende hon kan hafva i andras ögon.“ Om tiden

utöfvar sitt välde på kroppen och stundom också på

tankeförmågan, så förblifver dock den moraliska

karaktären oangriplig. Följaktligen kan åldringen

bevara sin själs hela personlighet oberörd, och då

de utvärtes sysselsättningarna till en del upphört

för honom, är han i stånd att helt och hållet ägna

sig åt odlingen af sitt hjärtas örtagård.

Hvarför skulle solnedgången vara något ringare

än morgonrodnaden ? Hela lifvet, ungdom,

medelålder, ålderdom, kan vara ett enda skönt helt, såvida

människor lefver i och för sin själ. Det sköna, det

är nu lycka, harmoni, frid, i högsta mening är det

frid med Gud.

Det tjugonde seklet bör rikta sin väg emot ett

lyckligt lif. Ett fåtal skall göra början, denna elit

skall, medveten om sitt ansvar och i den öfvertyget 126

sen, att segern tillhör de starka, tala med hög röst,

utbreda det glädjerika budskapet, och kan starkare

vorden för hvarje dag, verksamt arbeta på en

förbättring af de allmänna lifs villkor en. Mänskligheten

skall småningom befrias från hela raden af onödiga

lidanden, lära sig älska sig själf rätt, motarbeta,

tidens förnedrande riktningar och bidraga till

upp-byggandet af det tempel, där framtiden skall i

sanning och rättfärdighet tillbedja Gud, som är det

allsmäktiga och högsta goda, med hvilket själen bör

träda i en innerlig och evig gemenskap.

Dora Melegari. Själens frigjordhet.

ftLef i ljusets rike! — — — Ljusets rike är

intelligensens, fantasiens, hjärtats, andens

och själens ting . . .“

G. B. Tech.

“Det er ikke altid smaating det drejer sig

om . .

ången gång kan det tyckas, som voro människor

i regeln så vana vid att blott röra sig med

“småting", att de liksom fått svårt att fatta hvad

det gäller, när det handlar om lifvets största frågor,

när det rör sig om själens djupheter, om människans

förmåga till inre frihet. Om detta icke vore fallet,

skulle bra mycket nonsens i oppositionsväg utebli,

då någon haft den djärfheten att sätta psykiska frågor

under debatt.

Man skulle från olika håll förstå, att så dock måste

ske, att mänsklighetens omyndighetsålder är förbi,

att hvarje människa har både rätt och plikt att söka

lära känna sig själf, på det att hvars och ens lif må

bli rikare, mera gifvande, än hvad det hittills varit.

I vår tid ges där verkligen ett tvingande “ måste “. 128

Där gifves i oss en den individuella viljans

uppvaknande, där gifves ett brännande medvetande om, att

de i oss slumrande krafterna börjat röra på sig. De

starkaste bland oss “måste" därför söka göra sig

hörda, “måste" söka ingjuta kraft i de trötta och

räddhågade själarna, få dem att skälfva af samma

glädje, att darra af samma lycka, bringande dem att

inse, hurusom vi alla inom oss äga kraftresurser och

utvecklingsmöjligheter, hvilka — omedvetet brukade —

skola komma oss att inse lifvets storhet, komma oss

att älska dess härliga allvar, älska såsom

evighets-varelser, älska allt det, som af evighet hör dem till.

Vi äro icke detta lifvets slafvar, vi äro icke ödets

trälar, — vi äro fria. Vi äro människor med makt

att genom våra tankar — och genom vår viljas

riktning — omgestalta alla yttre förhållanden. Intet

blir någonting annat, än hvad vi i tankarna göra

det till. Vi kunna omforma allt. Vi kunna sätta

oss till motvärn mot händelserna, reagerande

allenast, då det behagar oss. Vår vilja är den

stämgaffel, med hjälp af hvilken vi förbyta missljud |

välljud, olycka i lycka, oro i frid. Vårt inre —

våra själar — äro en tummelplats för stridiga makter,

likna träd på godt och ondt; så gäller det då att

segra, att bli herre öfver sig själf, att älska det

goda och hata det onda. Vi kunna bli så stora, —

därför ha vi icke rättighet att vara så små. Viljan 129

i en hvar af oss måste bli lik en brinnande eld,

tankarna varda lika bart huggande svärd, hvilka

nedsabla allt, som skymmer själens fria utsikt. Oss

liöfves vidder och luft, perspektiv och oändlig

horisont. Så må vi då storma fram, banande väg i öde

marker, hälsande den nya tiden, hälsande solens

uppgång i kunskapens rike.

När själen är nog stark att jublande bryta sig väg

igenom allt motstånd, när fantasien äger nog

liffull-het att fasthålla det eljest flyende, när tankekraften

är på en gång nog glödande och nog mäktig att gripa

— och i ord uttrycka — själens finaste skiftningar

och stämningar, då inträffar undret: nya lif svärden

blifva till. Och deras tillblifvelse beror på ett

kraftigt samarbete inom en människa mellan tanke och

vilja, mellan fantasi och känsla i den brinnande

kampen för vinnande af ett bestämdt syfte: att lära känna

sig själf, att kunna utnyttja hela sitt väsens innehåll.

Men innan någon människa vinner målet, måste hon

ha lärt sig mångt och mycket — bland annat att

dyrka alla stora möjligheter, hvilka glida inom

räckhåll för hennes själ. Hon måste “dyrka"

möjligheterna för att tvinga dem att blifva till verkligheter.

Hon måste ständigt och alltjämt sträfva efter att

utvidga sin egen intressesfär, sträfva efter att göra

Till besläktade själar. 9 130

hvarje lifsimpuls harmonisk, sträfva efter att nå upp

till sitt väsens högsta uttryck. Hon måste vara fri

från skygglappar — kvitt alla fördomar. Hon måste

vara utan betsel och töm, det är känna sin egen makt

till frihet och veta att bruka friheten rätt. Så vågar

hon då köra i galopp i branta uppfartsbackar, vågar

att ge sina hästar lösa tyglar, vågar att leende sätta

dem i sken och att sjungande hejda dem vid gapande

afgrunder. Visserligen kan denna stormande

framfart förskräcka Per och Paul, men det är dock enda

sättet att skaffa sig djärfva kamrater, hvilka utan

tvekan begynna pröfva. metoden — för att finna,

att “det är metod i galenskapen" och att de största

resultaten städse vannits i öfverdådets och

djärfhe-tens tecken. “Lyckan står den djarfve bi“, heter

det. Den försagde är — genom själfva sin trötta

tvekan — på förhand dömd att misslyckas i alla

sina förehafvanden. Så låtom oss därför vara djärfva

utöfver måttet, men tillika vara behärskade — ja,

vara uppfyllda af det stora lugnet, som icke af något

rubbas. Det ena må vi göra och det andra icke

låta! Se, det är parollen: våra själar skola ej

förkrympas, skola aldrig förgås. Må vi taga stridens

hetta, kampens möda, dagens tunga och nattens skräck

hellre än att riskera försumpning och förgängelse.

Må vi i heligt raseri brottas med våra egna krafter

för att frigöra dem, pröfvande dem på alla upptänk- 131

lika sätt. Äfven om vi ibland skulle känna oss

bristfärdiga, skola vi likväl stå orubbliga. Äfven om

vi blifva flämtande, skola vi likväl aldrig en sekund

vara tviflande. Midt i vår glödande ifver skola vi

alltid vara i stånd att kallt rannsaka våra egna resurser

för att — till sist — när styrkan i oss segrat —

helt lösgöra oss från allt det som binder, fria oss

från allt det som tynger, beredda att förgås eller

segra.

Månne det — i hela människosläktets historia —

blott är Jacob allena som brottats med Gud —

brottats till dess att morgonrodnaden gick upp. För

visso nej! Hvarifrån skulle väl en ocli hvar af de

stora andar, som på olika sätt i olika skepnader på

olika tider påverkat människosläktet, fått sin kraft,

om icke från det djärfva ropet: “Jag släpper dig

icke med mindre du välsignar mig.“

Hvarifrån stammar dessa någras förmåga att taga

själar tillfånga och att sätta hjärtan i brand, om icke

ur det förborgade djupet, där Anden talar och säger :

“du har kampat med Gud och människor och fått

öfverhanden“ . . . “du har sett Gud ansikte mot

ansikte och din själ är frälst“ . . . Hur skulle väl

annars någon själ så mäktigt kunna påverka andras

själar, kunna genom ett starkt ryck lyfta dem upp

utöfver deras lilla “normala“ nivå, försåvidt där icke

finnes ett fördoldt kraftplus inom den ena och en- 182

samma själen? Ännu aldrig uträttade någon

människa — elio det vara må — något stort i andligt

afseende, utan en “brottning med Gud“ föregått

hennes verksamhet utåt. Den stora drabbningen —

inåt — den ligger bakom allt, en är kraften i hennes

handlingar, makten i hennes ord, lifvet i hennes tal,

den heliga elden i hennes själ.

Seger! Hvilket annat ord har väl en sådan klang?

På alla områden kunna segrar vinnas, Öfverallt och

allestädes blir det jubel, när ett victoria klingar:

— hjärtan bulta, pulsar flyga, blickar flamma, glädje

tänds i trötta sinnen. Men hvilken seger är väl större

än den, då en människa har segrat öfver sig själf,

öfver sin litenhet, öfver sin själfviskhet? Hvilken

seger är betydelsefullare än den, som haft makt att

göra ett väsende till herre öfver sig själf, göra henne

till ett slutet helt i sig? Ett jag är därigenom

vordet “jag“ så starkt och egenartad t, så själfständigt

och fullkomligt, att ingen kontakt med andra —

olika strängade själar — längre kan bringa detta

“jag" — ur dess jämvikt eller inom detsamma

framkalla en dissonans.

Säg, hvilken är större än den? Åh, där ljuder ett

victoria och ett miserecordia hvarje gång en

människosjäl har gått till Gud — gått att kämpa medGud, gått att segra. Men likväl: “Ho kan bestå

inför Honom?“ Ingen! Däraf kommer det sig att

i samma andetag som vi ropa vårt victoria,

fram-sucka vi ett miserecordia, hvilket ljuder inom oss,

allt intill dess att “solen gått upp“. Svaret på alla

frågor, nyckeln till alla gåtor, trösten för alla sorger,

styrkan i all vår kamp, gafs oss af Honom, som kallats

den förste och den störste bland människors barn.

Honom som symboliskt kallats “ Rättfärdighet ens sol

I rättfärdighetens ljus upphör i ett slag alla

motsättningar, alla pinsamma kontraster, och tvenne

ställas icke längre emot tvenne, det ena icke mot

det andra. Allt smälter samman, allt förenas med

allt: stolthet och ödmjukhet, mod och tålamod, hat

och kärlek, djärfhet och kärlek, djärfhet och

hänförelse — allt, allt faller in i själen, allt blir till ett

i medvetandet. Likt snöstjärnor — likt

tvillingsflingor — hvilka smälta för solens strålar, så

borttages motsättningarnes udd, så bringas kontrasterna

att förenas med hvarandra.

Därför — var välkommen till hvarje själ, du seger

öfver alla segrar!

Ljud starkt, du lockande, du stolta segerhymn!

Ljud ända in i själarnas djup, fyll dem med

längtans starka brus, fyll dem med tillitens ro, fyll dem

med modets rungande kraft. Lär dem tålamodets

ljuflighet, lär dem kärlekens mildhet, lär dem att134

dyrka möjligheternas stora möjlighet, så att de —

en och hvar -— till sist må famnas af — det

lefvande lifvets verklighet, förgätande fåfängHgheternas

fåfänglighet.

Lucie Lagerbielke.

(Vitus). Med blicken på idealet.

“Aldrig har en så sfcor tanke arbetat inom

människornas bröst som nu. Det nästan

ser ut, som om den läran, hvilken fordom

uttalades i gåtor och bilder, nu skulle

uttalas klart och tydligt, den nämligen om

Skaparens inneboende i människan."

R. W. Emerson.

‘‘Hvarje sträfvan mot det högre närmar oss

till lifvets förborgade källa."

Lucic Lagerbielkc.

(Vitus).

t Tp| eskådandet af det fullkomliga är alltid

upplyf-x3 tande.“ Det är ingenting, som så stärker sinnet,

vidgar tanken och höjer människan, som det ständiga

bemödandet att nå höga ideal.

Sträfvan att göra vårt bästa, att hålla kvar våra

bästa stunder, sinnets ständiga sträckande efter det

som är ofvanom och framom, det oaflåtliga jagandet

efter idealet, som alltjämt ilar framför oss, detta har

fört vårt släkte från vildens ståndpunkt till det

tjugonde århundradets civilisation. — —- —

Utan ett ideal är där ingen tillväxt; och där ingen

tillväxt sker är återgång. Intet stillastående finnes. 136

Ingen af oss står stilla. Vi färdas alla i någon

riktning, antingen framåt eller tillbaka. Allt beror på

idealet.

Hvad vi beundra och sträfva efter intränger i

själfva vår varelse, blir en del af oss själfva.---------------

Det är ytterst viktigt att välja sitt ideal tidigt,

ett högt och skönt ideal, som blir vår polstjärna,

det klaraste ljus vi känna. En författare har sagt:

“Mitt råd till alla dem, som begynt vandringen

genom lifvet är: Tag ej ett steg förrän du har ett

ideal, men stanna ej förrän du nått det.“

Den ständiga kampen för att nå ett högt ideal är

den enda makt i himmel och på jord, som kan göra

ett lif skönt och fruktbringande. Om vi vilja

åstadkomma någonting af värde, 0111 vi vilja fastställa vår

samhörighet med vår Skapare och utföra det verk

han anförtrott oss måste vi sträfva till vårt ideal.

Med blicken fäst på detta ideal måste vi arbeta

med hjärta, händer och tankar; med en tro som

aldrig fördunklas, en fasthet som aldrig vacklar, ett

tålamod, som är outtömligt, måste vi hålla ut till

slutet; ty i samma mån vi gå framåt, stiger vårt

ideal högre.

I hvarje människa finnas gudomliga krafter, som,

om de blifva rätt ledda, skola utveckla idealet stog 137

för steg. Den som ser en bildhuggare arbeta på ett

marmorblock, ser hvad som tyckes blott ett

mekaniskt arbete. Men i bildhuggarens inre finnes något,

som man icke ser; och hvarje rörelse af handen styres

af tanken därinne. Detta är idealet. Utan det voro

han en handtverkare, genom det är han en konstnär.

“Idealet är det verkliga.“ Genom det forma vi

vårt lif, såsom bildhuggaren formar bilden ur

marmorm. Yttre medel endast kunna ej utföra detta.

Du måste fatta de eviga sanningarna, eljest kommer

du aldrig nära ditt ideal. Ditt första närmande till

det ligger i hvad du gör och tänker nu. Icke på

någon fjärran höjd eller i ett sagoland, där våra

önskningar liksom genom trolleri uppfyllas utan några

ansträngningar å vår sida, skola vi forma ut det ideal,

som föresväfvar oss, utan, som Carlyle säger: “här

och nu i detta ringa närvarande, här eller

ingenstädes är vårt ideal — — — Öfverallt där ett

hederligt arbete finnes att utföra — inom de trånga

gränserna för våra dagliga plikter, är det fält, där

vårt ideal skall arbetas fram.

“Dina förhållanden torde vara ogynnsamma" säger

James Allen, “men de skola ej längre vara detta,

om du blott finner ett ideal och sträfvar att nå det. “

Genomsnittsmänniskans stora brist är

hvardaglighet — saknaden af eggande ideal. 138

Det finnes tusentals landtbrukare, som aldrig komma

högre än till kreatur och säd; läkare, som aldrig

höja sig öfver sjukdomar och recept; jurister, som

aldrig helt komma ifrån sina “mål“. Den stora

mängdens ideal stiger sällan öfver det medelmåttiga. De

flesta af oss bebo lifvets jordvåning, medan de öfre

våningarna stå obegagnade. Millioner människor komma

aldrig ur tillvarons lägre regioner. Vi behöfva höga

föredömen för att lyftas upp.

Grud har hviskat i örat på allt lefvande: “Se uppåt. “

Det finnes inom hvarje människa en dragning till

det himmelska. Det finnes i mänskligheten en andlig

hunger, som skall, om den får näring, leda till

upp-byggandet och utvecklingen af ädla själar. Det

finnes hos hvarje människa något innebonde af det

gudomliga, hvilket måste väckas, innan det kan blifva

någon större individuell lyftning. — — —

Hvarje godt begär, om än så svagt, som stiger

upp i hjärtat, är en himmelsk säd inom oss, som

skall gro och utvecklas i rik skönhet, om det blott

näres och underhålles. Hvarken i andlig eller jordisk

mark växer något godt utan omsorgsfull vård. Endast

ogräs, törne och giftplantor trifvas lätt.

De önskningar, som ej omsättas i bemödande, bli

utan resultat, på samma sätt som alla gåfvor och

krafter, hvilka ej bli använda, försvagas och

försvinna. — — — 139

Vi stiga eller falla med våra ideal genom att följa,

eller försumma dem. De flesta af oss förfuska sitt

lif. Vi använda mycken dyrbar tid ocli kraft på att

tillfredsställa vår lägre naturs begär och följa

förnämligast lifvets lägre syften, då vi kunde stiga

högre.

Öfverallt se vi människor, som ha framgång i sin

kallelse, men som icke gå framåt som personligheter,

i det de släppa sina högsta ideal för att skrapa ihop

mer pengar. På alla håll se vi dem som offra det

högre för det lägre, som förkväfva det bästa inom

sig för yttre, materiella förmåner, och sälja sin själs

ideal för en grynvälling. — — —

Vi offra mycket för att vinna rikedom, men

faktiskt intet för att nå vår själs åstundan.

Idealet är dock den “kostbara pärlan mot hvilken

allt hvad en människa äger är alls intet. Världens

förnämsta män ha alltid haft höga ideal och varit

dem trogna: de ha sagt: “just detta skall jag göra“,

och nedlagt hela sin kraft på arbetet att nå sitt mål.

Om du alltifrån början lyssnar till och lyder detta

något inom dig, som drifver dig att söka vägen,

som leder högre upp; om du lyssnar till och lyder

rösten som manar dig att se uppåt och icke ned,

då kan ditt lif ej bli förfelat, hur det än må te sig

i det yttre. De som äga verklig framgång äro de,

som genom sitt ädla föredöme bidraga till lifvets 140

höjande, vidgande, lyckliggörande, till världens

upplysande — icke de, som endast själfviskt samla pengar.

En rik personlighet riktar enhvar, som kommer i

beröring med densamma. — — —

Jag tror, att den tid skall komma, då icke

rikedomen utan andlig och moralisk tillväxt i ett ädlare

lif skall vara den allmänna måttstocken för verkligt

framåtskridande. En människa skall värderas efter

sitt inre.

Philip Brooks sade: “Det fulla ideella lifvet är

alltid i våra tankar. Vi känna hvad vi borde vara

i jämförelse med hvad vi äro. Gud döljer något

ideal i hvarje människas själ. Någon gång i sitt lif

känner enhvar en bäfvande åtrå att uträtta något

stort och godt. Lifvet finner sin ädlaste drifkraft

i den dolda impulsen att göra sitt bästa."

Hvar och en, som sätter det vackrare målet högre

än det lättare vunna, hvar och en, som i dag och

alla dagar är trogen sitt höga ideal trots allt som

vill föra därifrån, påskyndar i samma mån den dag,

då ett sådant ideal blir den stora hopens och en

kraft, som förer världen framåt.

Orison Sivett Marden. Sömnens mysterium.

“Uncler sömnen sammanbinder ett tankeband

kroppen med själen — ocli själen förmår

också aflägsna sig långt ifrån kroppen.

Genom detta band sänder själen den sofvande

kroppen en lif sström af god eller skadlig

art motsvarande den tankevärld i hvilken

själen rör sig. — — —

Nattens verk är af annan art — än under

dagen då de fysiska sinnena äro vakna —

då uppsuga icke sinnena, men den kraft, som

absorberats under vakandet lifvar anden ocli

hjälper honom att tränga framåt i en osynlig

värld, ur hvilken han skall hämta andra

skatter. Ju högre han stiger, desto finare

är det psykiska element, som där absorberas,

desto starkare blifva de andliga sinnena tills

de slutligen förmå tränga fram till

dags-lifvet. “ — — —

P. Mulford.

“Sömnen är dödens yngre broder och så lik

denne, att jag ej vågar anförtro mig åt

honom utan att bedja.“

Th. Brown.

När kroppens och viljans yttringar äro i

overksamhet, då verkar Herren säger Svedenborg.

Den store svenske filosofen trodde fullt och fast på

det andra jagets verksamhet under sömnen. Han 142

påstod, att hans “andliga syn“ var upplåten under

nattens omedvetna timmar.

Bibeln har många exempel på verkligheten af det

undermedvetna sinnets eller jagets verksamhet under

sömnen. Varningar gifvas, arbete påbjudes, syner

ses, planer utstakas, änglar samtala,

tillvägagångssätt anvisas; och hvarje ingifvelse, som själen erhåller

under drömtillståndet, utföres bokstafligen under dc

vakna timmarna.

Teosoferna tro, att själen eller anden under sömnen

handlar oberoende af kroppen; att den lämnar kroppen

och går ut i natten för att verkställa Skaparens

uppdrag. Det är gifvet, att högst få göra sig ett

begrepp om hvilket oerhördt arbete, som automatiskt

utföres i kroppen under det undermedvetna sinnets

ledning. Om hela hjärnan och nervsystemet skulle

somna om kvällen, skulle alla kroppens funktioner

afstanna. Hjärtat skulle upphöra att slå, magen,

lefvern, njurarna och de öfriga körtlarna skulle ej

längre vara i verksamhet, matsmältningsprocesserna

skulle sluta upp, alla de fysiska organen upphöra

med sitt arbete, och vi skulle ej mera andas.

Ett af de djupaste mysterierna i naturens

verksamhet är det, att hon lägger en del af hjärnan och

nervsystemet samt största delen af

själsförmögenhe-terna, som varit i bruk under dagen, under sömnens

milda välde, medan hon återställer och föryngrar 143

hvarje cell och väfnad, men på samma gång håller

i fullt arbete en mängd af de kroppsliga

funktionerna samt äfven vissa af de själsliga och skapande

förmögenheterna. Dessa äro vakna och lifliga hela

tiden, medan den sofvande befinner sig i ett

tillstånd af medvetslöshet.

De flesta af oss ha sannolikt någon gång gått till

hvila nedslagna, emedan vi ej kunnat lösa ett svårt

problem på ett tillfredsställande sätt. Det var kanske

ett matematiskt under vår skoltid, eller llingre fram

något viktigare i affärslifvet; och se på morgonen

var problemet löst utan någon medveten

ansträngning å vår sida; alla dess knutar voro lösta, och

det som så förbryllat oss kvällen förut var fullt

klart, när vi vaknade på morgonen. Vårt medvetna,

objektiva jag trängde ej in i det hemlighetsfulla

laboratoriet, där undret utfördes. Vi veta icke, hum

det tillgick. Vi veta blott, att det skedde utan

vårt deltagande, medan vi sofvo.

Några bland de bästa uppfinningar och upptäckter

ha blifvit verkställda af det undermedvetna sinnet

under sömnen. Mången uppfinnare, som gick till

sängs förbryllad och missmodig, emedan han ej kunde

finna sambandet mellan sin teori och dess praktiska

tillämpning, vaknade på morgonen med problemet löst.

Matematiker och astronomer ha fått märkvärdiga

resultat utarbetade under sömnen, svar på frågor, 144

som gjort dem stort bryderi under vaket tillstånd.

Skriftställare, poeter, målare, musiker, alla ha fått

inspirationer för sitt arbete, medan kroppen slumrade.

Många söka förklara dessa ting på rent fysisk

grund. De tillskrifva det skenbara fenomenet blott

och bart det faktum, att hjärnan blifvit vederkvickt

och föryngrad under natten och vi följaktligen kunna

tänka bättre och klarare på morgonen.

Detta är sant i sin mån, men det finnes

någonting mer, något jämte detta. Vi veta att tankar bli

ingifna och problem verkligen lösta på vägar, som

icke förekomma i det vakna sinnet. De flesta bland

oss ha haft erfarenheter af ett eller annat slag, som

visa, att det finnes en stor princip, en intelligent

makt bakom kroppsligheten men icke af den, som

är ständigt verksam i vårt lif, i det den hjälper oss

att lösa våra problem.

Alla känna vi till något af det märkvärdiga, som

utföres af sömngångare. De kunna stiga upp och

kläda sig sofvande, öppna och stänga dörrar, gå ut

och vandra på de farligaste platser, där de aldrig

skulle försöka något sådant under vaket tillstånd.

Många ha setts gå med stadiga steg utmed takkanter,

tätt invid vattnet eller vid randen af ett bråddjuj:),

där ett enda falskt steg skulle vållat deras död. De

tala, skrifva, röra sig och uppträda alldeles som om 145

de vore fullt medvetna om hvad de göra. En

sömngångare kan svara på frågor, som göras honom under

sömnen, och underhålla ett förnuftigt samtal.

I detta afseende är sömngångarens tillstånd lika

med dens, som befinner sig i hypnotisk trance. Han

kan påverkas utifrån och förblifva alldeles omedveten.

Operationer ha utförts på en hypnotiserad person

utan användning af bedöfningsmedel; och utan tvifvel

skulle sådant äfven vara möjligt under djup sömn. Det

subjektiva sinnet är vida mer mottagligt för

suggestion, när det objektiva sinnet är utan medvetande.

Det finnes då intet motstånd på grund af fördom

eller inverkan utifrån.

Att vi stå inför underbara möjligheter att behandla,

sjukdomar under sömnen, lider ej det ringaste tvifvel.

Detsamma gäller bildandet af vanor, sinnets

förändrande och utveckling, stärkandet af bristfälliga anlag,

utplånandet af egenheter och idiosynkrasi,

upphäf-vandet af ärftliga fallenheter, stärkandet af förmågan.

Möjligheterna att förändra och utveckla sinnet under

sömnen ha först helt nyligen blifvit erkända.

Det är nu ställt utom allt tvifvel, att en viss del

af hjärnan förblir verksam under natten, medan

återstoden af densamma är bedöfvad genom sömnen.

Men vi ha knappast börjat inse, hvilken öfvermåttan

stor bundsförvant denna sömnlösa, skapande del af

Till besläktade själar. 10 146

hjärnan kan göras till i vår själsutveckling. Det är

bekant, att hos barnet det mesta växandet af dess

benbyggnad, muskler, nerver och alla de tolf olika

väfnaderna i dess kropp äger mm under sömnen,

och jämförelsevis föga under dagen. Man fattar ej

lika lätt, att också våra sinnen växa under natten;

att de utvecklas i enlighet med de tankar, ideal

och känslor, hvarmed vi nära dem, innan vi gå till

hvila. “Alla analogier visa, att sinnet alltid är

vaket säger M. Jouffroy. “Sinnet är icke under

sömnen i något särskildt tillstånd, utan det

utvecklar sig alldeles som under vaket tillstånd." Det är

gifvet, att vi aldrig äro alldeles desamma, när vi

vakna, som när vi somnade. Vi äro antingen bättre

eller sämre. Vi förändras under sömnen. Medan

sinnena äro bundna af sömnen, är det subjektiva

sinnet i full verksamhet. Det antingen bygger eller

rifver ner. Det är min fasta tro, att vi genom en

förståndig, systematisk ledning af denna hjärnans

egenskap af sömnlöshet kunna verkligen få den att

skapa åt oss enligt våra önskningar. Såsom det är,

försumma de flesta att rätt bereda sitt sinne före

insomnandet, och därför icke blott blir denna

underbara egenskap ej förståndigt använd, utan de förstöra

dessutom hvarje möjlighet till goda resultat af dess

verksamhet. Det är nödvändigt att bereda sinnet

för sömnen lika väl som kroppen. 147

Huru vi känna oss om morgonen beror på våra

tankars och känslors beskaffenhet, då vi gingo till

sängs. — — —

Icke många tänka på att bereda sinnet för sömn,

och likväl är detta ännu mer nödvändigt än att

bereda kroppen. De flesta af oss nedlägga stor

omsorg på det senare, medan de icke ägna en tanke

på sinnets beredande.

I stället för att låta våra undermedvetna

själsförmögenheter arbeta för oss under natten, låta vi

dem rifva ner mycket af det vi byggt upp under

dagen. — — —

Om vi endast beredde själen för hvila lika

noggrant och förståndigt, som vi bereda kroppen; om vi

gaf ve den ett andligt bad och ströke ut alla mörka

tankar, all förtret och oro, som plågar oss under

dagen, i stället för att låta allt detta upprepas under

sömnen och beröfva. oss hvilan och upphäfva de

återställande krafterna, huru olika skulle ej vårt lif och

vår verksamhet gestalta sig!

Jag känner människor, hvilkas lif totalt förändrats

därigenom, att de gjort till sin vana att försätta

sig i en harmonisk stämning, innan de gingo till

sängs. — — —

Många påstå, att de ej kunna sluta upp med att tänka,

när de gått till hvila. Hjärnan är i verksamhet för

nästa dags arbete, de kunna ej på flera timmar få 148

den att vara stilla. Naturligtvis kan man ej hämma

allt tänkande redan den första kvällen man börjar

bilda den nva vanan, när man i många år öfvat den

gamla, när man kanske så långt man kan minnas

tillbaka har gått till sängs hvar kväll under

bekymmer och tankar och planer för dagar, veckor och

månader i förväg, kanske för nästa år. Men om

man håller i och gör det till en orubblig regel att

icke låta oro, fruktan eller förtretligheter af något

slag följa med in i sofrummet, skall man lyckas drifva

saken igenom,

Tänk på ditt rum såsom en till hvila helgad plats,

dit de ting, som oroa och jäkta under dagen, icke

få komma med. — — —

Om du är offer för sömnlöshet och går till hvila

hvar enda kväll med den tanken fast inpräglad i

ditt medvetande, att du icke kommer att sofva, är

du till stor del ett offer för denna din tro.

Öfver-tygelsen i ditt undermedvetande, att din

sömnförmåga är i olag, har till stor del skulden för att

det onda fortfar.

Vi veta genom erfarenheten, att vi kunna

öfvertyga oss om nära nog livad som helst genom att

försäkra det tillräckligt länge och ofta. Det

ständiga upprepandet alstrar omsider tro, att det

förhåller sig så. Vi kunna förvärfva vanan att sofva 149

lika väl som hvarje annan vana. Det är fullt möjHgt

att genom ett ständigt upprepat påstående återfå

förmågan att sofva normalt. Ditt undermedvetna jag,

den sida af din natur, som härskar öfver de

ofrivilliga eller automatiska funktionerna under sömnen

såväl som när du är vaken — t. ex. när du går

eller företager något annat, som ej fordrar någon

särskild viljeyttring — kan fås att lyda dina

befallningar, eller rättare suggestioner, att öfvervinna

sömnlösheten. -----------

Bered ditt sinne för sömn genom att drifva ut

därifrån all oro och fruktan, afund och ovänlighet,

allt som stör, retar eller upprör. Träng ut allt sådant

genom glada och välvilliga tankar, tankar på hvad

som kan vara till hjälp och lyftning. Lugna dig

med den öfvertygelser att du skall somna ledigt

och lätt, låt hvarje muskel slappas och upprepa

långsamt för dig själf: “Jag är så sömnig, så sömnig.44

Ditt undermedvetna jag skall lyssna och inom en

kort stund automatiskt följa din maning.

Det behöfver ej sägas, att om sömnlösheten är en

följd af dåliga eller oregelbundna vanor, måste offret

för densamma först och främst ändra sina vanor,

innan någon förbättring kan vinnas.

Människan är en samling af vanor. Vi utföra de

flesta af våra lifsfunktioner mer eller mindre

regelbundet, så att de faktiskt blifva automatiska. Regel- 150

bundenhet, system, ordning äro nödvändiga för vår

hälsa, vår framgång och lycka. Detta gäller särskildt

beträffande sömnen. Vi måste iakttaga bestämd tid

och vara systematiska i våra vanor, eljest skall sömnen

säkert lida.

Om du tager dig en god stund till vederkvickelse

efter arbetets slut och så vid en bestämd timme på

kvällen bereder sinnet för sömn, skall du snart

komma i vanan att sofva lugnt.

Och hvad du än gör eller icke gör, lämna ett

budskap till ditt undermedvetna jag, innan du lägger

dig till hvila. Du önskar att ditt sinne skall vidgas

och höjas,. men vet ej, hur detta skall tillgå. Denna

önskan skall arbeta som en surdeg i ditt

undermedvetande under natten; och alla uppbyggande krafter

inom dig skola förena sig i att främja ditt syfte,

hjälpa dig att förverkliga din synbild.

Sömnens tid kan blifva en underbar växandets

tid, för själen såväl som för kroppen. Det är en

tid, då du kan vinna dina önskningar; det är en

gynnsam tid att främja ditt syfte.

I stället för att göra ditt omedvetna jag till en

fiende genom att ge det förstörande tankar att arbeta

med — så gör det till din vän genom att ge det

goda, skapande, nyttiga tankar, som skapa och bygga

åt dig under natten.

Det gifves underbara möjligheter till uppbyggande 151

af hälsa och utveckling, framgång och lycka under

sömnen. Hvarje tanke, som lägges ner i

undermedvetandet, innan vi gå till hvila, är ett sädeskorn,

som gror under natten, medan vi äro medvetslösa,

och som skall omsider alstra en skörd af samma sort.

Om, såsom nu tyckes uppenbart, undermedvetandet

kan bygga upp eller rifva ner, kan göra oss lyckliga

eller olyckliga allt efter det mönster vi lämna det,

innan vi gå till hvila, om det kan lösa problem åt

uppfinnaren, åt den orolige affärsmannen, hvarför

göra vi då ej mera bruk däraf? Hvarför begagna vi

oss icke af denna fruktansvärdt hemlighetsfulla kraft

till lifvets, karaktärens, framgångens, och lyckans

uppbyggande i stället för till lifvets ödeläggande?

En orsak är, att vi så nyligen upptäckt, att vi

kunna styra detta vårt andra jag eller den

intelligens, som reglerar alla kroppens funktioner utan

några omedelbara befallningar från det objektiva

jaget. Vi ha sett en skymt af hvad det är i stånd

att uträtta genom experiment med hypnotiserade

subjekt, då det objektiva sinnet, det hvilket får sitt

mesta material genom de fem sinnena, är af stängd t,

och det andra, det subjektiva sinnet, är bestämmande.

Vi ha funnit, att det är relativt lätt att, då en person

befinner sig i hypnotiskt tillstånd, genom suggestion

åstadkomma märkvärdiga förändringar i sinnelaget 152

och att rätta dåliga vanor eller själsliga och

moraliska brister.

Det lider intet tvifvel, att, hvad det subjektiva

sinnet beträffar, vi äro i samma tillstånd under sömnen

som i hypnotisk trance, och experiment ha visat,

att underbara resultat äro möjliga. —-----------------------

I de underbara inre skapande krafterna ligger

lifvets stora hemlighet, och lycklig den, som finner

densamma.

Orison Swett Marden. En stund af stillhet inför naturen och

vänskapen.

“Hvad som fattas oss för att göra framsteg

i vårt inre lif — i själens lif — är sinnets

samling. “

Elise Hoslcief.

“Det är genom otaliga tidigare väsen ocli

otaliga hemlighetsfulla inflytanden, som

årtusenden innan vi föddes de fina trådar

blefvo spunna hvilka med oemotståndlig

makt fängsla den ena människan vid den

andra

Ellen Key.

Du, som oroligt griper en bok, läser några

meningar och kastar den åsido eller tar upp ett

jäktande arbete, utan något särskildt innehåll, har du

kännt den stora hvilsamma stillheten?

Har du suttit i ensamheten och sett vägorna mil a

mot stranden med sakta entoniga slag och kännt

att hvarje våg är en sekund i evigheten, en del af

den omätliga tidrymd, som varit, och en del af den

framtid, som ingen kan utforska? Hvad betyder i

ett sådant ögonblick ett kort människolif. Det är

som en doft från menthan vid strandbrädden, en enda

försvinnande ton i den oändliga världsrymden. På 154

den plats där du vistas ha många förut tryckt sina

fotspår i sanden, du kände dem ej, så skola andra

komma efter dig och veta icke ens att du funnits

till. Höstens storm skall sopa igen alla spår och

hafvet fortfara att slå mot samma strand, oberörd

af människornas öde.

Eller gå ut en afton, när stjärnorna tändas på

himlen. Hur mången har ej före dig, när sorg och

strider i världen tyngde deras hjärtan, stannat en

stund inför de ljusa världarna där uppe och funnit

sitt eget så smått och obetydligt, när de ställes

under ljuset af de högsta, ofattbaraste af

universums lagar.

Så kan för hvarje människa, det tillsynes liflösa,

men i sig själf sig ständigt förnyande, i det omätliga

världsalltet, lära henne inse sin oändliga litenhet,

men på samma gång den storhet, hon är kallad att

besitta. Ty "världar skola varda slut och stjärnor

skola slockna ut", sjunger skalden, men människan,

som här lefver i det förgängliga lifvets skepnad, bär

inom sig evighetens oförstörbara lif.

För hvar och en som känner denna tvåfaldiga

uppgift inom sig, blir det alltid en stund af hvila

och vederkvickelse att fly ut till den natur Gud

gifvit oss att älska och lära af. Vi behöfva så väl

glömma oss själfva och det vi ställt upp för oss

som så viktiga ting. Och ingenstädes kunna vi 155

lättare göra det än i naturen, om vi riktigt fördjupa

oss där i livad som möter vårt öga.

Hvarje gräs, hvarje den minsta blomma sträfvar

ju att utveckla det mesta och bäst möjliga af de

förutsättningar den fått. Den mister ej hoppet fast

vintern lägger sin ishand och fryser bort dess

skenbara lif, nej den samlar sig i stillhet igen, bidar

sin tid och hälsar solen på nytt i vårtidens fagraste

skrud.

Lika litet som vi minnas den första barndomens

tår, lika litet betyder våra påtagna bekymmer något,

om vi försöka se dem från evighetens ståndpunkt

och i stillhet bida den tid, då vi kunna få växa och

utveckla alla de möjligheter, vi likt frön samla och

söka vårda till uppståndelsens lif. En stund inför

sådana tankar är en upplefvelse, en hvila för sinnet.

Det finns på denna jord en annan lustgård än

naturen, som blifvit människorna gifven till

uppmuntran och till vederkvickelse, men det är en lustgård

till hvilken de endast äga tillträde med rena hjärtan

och där de endast få gå med varliga steg. Denna

lustgård kallas vänskap. Den är liksom människan

själf på jorden förgänglig, men den är som

människosjälen det mest eviga. Hur mycket har ej ordet

vänskap dragits ned för att uttrycka de mest banala

förhållanden, de ytligaste bekantskaper och dock

leder den sitt ursprung, enligt språkforskningens156

utsago, från samma källa som kärleken. Den bygger

på de bästa och ädlaste egenskapernas grund och

högaktning liksom förtroende äro två af de faktorer,

som bana väg för dess inträde i hjärtat. När den

har fått plats där, tager den med sig värme och

ljus och upplyser mången dunkel vrå och kommer

månget blomster att spira, som väntade på och

behöfde ljus och vård.

Den sanna vänskapen är den mest osjälfviska, ty

den frågar icke sitt hvarför och begär inga egna

fördelar. Den är “samstämmighet i åsikter angående

lifvets och evighetens alla frågor", säger Cicero. Den

begär ingenting själf, därför att den vet att dess

största lycka är att få dela en annans glädje och

hjälpa att bära hans bördor. Genom vänskapen

fördjupas på så vis och förökas glädjen och sorgerna

kännas lättare, ty de ställas inför ögonen af en

annans synvinkel liksom då de underordnas Guds

skapelses stora verk.

En idéel vänskap, och sådan är ju den verkliga

vänskapen, tänder alltid en stråle af ljus för sin vän

när han ser denne famla i mörkret, han glömmer

sig själf i bemödandet att inge hopp hos den andre

och på så sätt känner han sig själf lyckligare.

Vänskapen tar ögonblickets stunder i akt, inger mod

och förtröstan och samlar en fond af goda minnen

för den framtid öfver hvilken den kastar hoppets 157

förklarade och tröstefulla sken. Vänskapen behöfver

i sådana stunder inga ord, den vet att såväl den

högsta glädje som den djupaste sorg gör människan

stum och därför kan den med blott ett handslag,

en blick, slå bro både öfver djupen och mot höjderna.

De band, som sålunda bundits på jorden, de lösas

icke ens af döden. Den som lämnats kvar här är

glad, att hans bättre jag, som han såg afspeglat hos

sin vän, har gått före att vänta honom där uppe.

Och den andre å sin sida, våga vi hoppas och tro,

lefver med förbönens tankar i den kvarlämnades

hjärta och fyller ut hans saknad ej endast med ljusa

minnen utan också med återseendets hopp.

Det är dock ej alla gifvet att möta en sådan

vänskap på jordelifvets slingrande stigar.

Det är själfviskheten som hindrar lika väl som

de låga, ytliga, neddragande tankarna och

handlingarna. Det som skalJ byggas starkt och högt måste

hvila på förtroendets och högaktningens säkra grund

och gör vänskapens b}"ggnad detta, då kan den också ha

utsikt öfver de stora vidderna och kan skänka samma

rogifvande stillhet och uppmuntrande vederkvickelse

som den stora ensamheten inför hafvets

mångskiftande färgspel och stjärnevärldarnas majestät.

Allt är förgängligt på denna jord, men när det

förgängliga kan vara så rikt och skönt,.hvad skall då

icke urkällan vara.

Ingrid Sundström. Afsked.

“Att mötas och skiljas är lifvets gång,

Att skiljas och mötas är hoppets sång.“

Belena Nyllom,

Hvarje timma på dagen säges det farväl i den tron,

att det endast är för en stund, och dock kan det

blifva ett farväl för evigt.

Lifvet är mycket kritiskt. Hvarje ord kan bli det

sista. Hvarje farväl, äfven uttaladt under glädje och

munterhet, kan bli ett sista afsked. I fall denna

sanning brände sig riktigt in i vårt samvete, ifall

den härskade som en djup öfvertygelse i vårt lif,

skulle den icke då förläna en ny mening åt all vår

umgängelse med människor? Skulle det ej göra oss

mera kärleksfulla, än vi i allmänhet äro? Skulle den

ej ofta lägga band på vårt oöfverlagda och häftiga

tal? Ville vi då i vårt hjärta gömma så mycken

småaktig misstänksamhet och afund? Vore vi då så otåliga

gent emot andras fel? Skulle vi tillåta obetydliga

missförstånd att uppbygga starka murar mellan oss och våra

närmaste ? Skulle vi gå förbi grannar eller forna vänner 159

utan att låtsas se dem, på grund af en verklig eller

inbillad förnärmelse? Eller vore vi då så sparsamma med

vänlighet, sympati och tröstande ord, under det att

hjärtan rundt om oss längta efter just sådana uttryck af

intresse och hjälpsamhet, som vi hafva i vår makt att

gifva.

Vi veta alla, huru kärleksfullt vi känna för en

människa, när vi sitta vid hennes dödsbädd. Vi

tillbringa den sista timmen med henne, och icke för

allt i världen ville vi säga ett hårdt ord. Det skall

aldrig bli tillfälle att taga tillbaka hvad som säges

nu eller utplåna ett obehagligt intryck. Vi skola

aldrig senare kunna skänka någon glädje åt detta

hjärta, som så snart skall upphöra att slå. Hvilket

förmildrande inflytande har icke denna tanke! All

vår köld smälter framför ögon, som hafva dödens

fjärrskådande blick.

Vi veta äfven, huru den slumrande kärleken vaknar,

huru de kalla känslorna bli varma vid den dödes

kista. Då äro alla vänligt stämda. Ingen bitterhet

finns kvar i hjärtat. Oförrätter och förnärmelser

glömmas och förlåtas. Kärleksfulla ord höras från

allas läppar. Beröm och loford, som aldrig uttalades,

när den trötta själen var i behof däraf, få fritt lopp

nu, då örat ej hör dem mer. Människor bäfva, när de

stå inför evigheten, och känna sig så innerligt skamsna

öfver sin kalla, liknöjda vänskap. Huru skönt och 160

välsignadt skulle det ej göra lifvet, i fall vi införde

denna omtänksamma, tåliga, förlåtande och

kärleksfulla ande i vår umgängelse med hvarandra! I fall

vi alltid kunde vara mot människor, som vi skulle

vara, om vi sutto vid deras dödsbädd! Tänk om vi

kunnat bringa något af denna “post-mortem“

-uppskattning, tacksamhet och barmhärtighet tillbaka in

i det betungade, sträfsamma hvardagslif, som nu är slut!

Det skulle vara omöjligt för oss, att handla

annorlunda, i fall vi hade klart för oss, att hvilken som

helst timme vi äro tillsamman kan blifva den sista.

Ifall en man vore öfvertygad om att det vore den

sista dagen, den sista kvällen han tillbringade med

de sina, huru skulle icke hans hjärta bli renadtfrån

all bitterhet och egoism och fyllas af en nästan

gudomlig kärlek. I fall en moder visste, att denna

dag vore den sista, på hvilken hon hade sitt barn

hos sig, skulle hon säkert inte bli otålig vid dess

många frågor oller förargad öfver dess fel och

tanklösa sätt.

Skulle vi vara så anspråksfulla, kalla och

beräknande, i fall vi visste, att denna dagens solnedgång

blefve den sista vi skulle se? Skulle icke en sådan

visshet lägga band på all köld och själfviskhet och

verka som en mäktig impuls, till att kalla fram alla

goda och varma känslor?

Månget hjärta plågas dag och natt vid tanken på 161

ovänliga ord, som aldrig kunna tagas tillbaka. Många

ångerns tårar fällas vid aflidnas grafvar af dem som

skulle vilja ge en värld för att under blott ett

ögonblick kunna be om förlåtelse.

Lifvet är så osäkert och dess skiftningar så

mångfaldiga, att hvarje farväl kan bli det sista. Vi kunna

aldrig vara säkra på att få tillfälle att taga tillbaka

vreda ord eller att draga ut de törnen vi lämnat

kvar i en annans hjärta. Den goda gärning vi känna

oss manade att göra i dag få vi kanhända aldrig

tillfälle att utföra, i fall vi försumma den nu. Det

enda sättet att bespara oss själfva fåfäng sorg och

ånger är att alltid låta kärleken regera vårt hjärta

och styra vår tunga. Hafva vi talat obetänksamma

ord, som gjort en annan ledsen, låtom oss då genast

göra afbön. Solen skall aldrig gå ned öfver vår

vrede.

Våra handlingar te sig olika för oss, om vi se

dem vid dagens solljus eller i aftonskymningen.

Småsaker, som i det brådskande affärslifvet eller i det

oroliga sällskapslifvet icke se ut som något orätt,

komma kanhända att fylla oss med ånger, när vi se

dem i skuggan af den sista skilsmässan. Vi se aldrig

så sant på lifvet, som när vi kasta en återblick

därpå. Inför hvarje handling böra vi fråga: “Huru

skall detta se ut, när jag ser tillbaka på det? Skall

det skänka mig glädje eller sorg?

Till besläktade själar. 11 162

Vi hoppas alla få ett vackert slut på lifvet. Vi

hoppas få lämna ljufva minnen i våra käras hjärtan.

När vi stå vid en väns graf, önska vi, att vi intet

gjort som förbittrat hans lif, ökat hans börda eller

skadat hans själ, utan att vi gjort, hvad vi kunnat,

för att hjälpa, trösta och uppmuntra honom. Vi kunna

försäkra oss om detta endast genom att alltid lefva

så, att hvilken dag som helst vore en vacker

afslut-ning, att hvarje handtryckning vore ett lämpligt

farväl, att hvarje samtal med en vän eller granne

komme att lämna goda minnen, och genom att alltid

handla så mot andra, att vi intet hade att ångra, i

fall tid och rum skulle skilja oss för alltid.

Glöm aldrig, att hvarje pulsslag, hvarje samtal,

hvarje afsked kan blifva vårt sista! När vi minst

ana det, kan Gud skrifva sitt: “Finis".

F. R. Miller. Egoismen.

“Blir hvad själfviskt är förgätet,

Blir inom dig gud sb el ätet

Härligare danadt ut

Genom släkte efter släkte,

Skall, hur långt än öknen räckte,

Du Jordanen nå till slut.a

V. Rydberg.

H var och en, som under detta: lif vill närma sig

den moraliska fullkomningen, bör ur sitt hjärta

utrota all känsla af egoism. Egoism är oförenlig

med rättvisa, kärlek och barmhärtighet, ty den

förlamar alla de andra egenskaperna---------------— Egois-

men, långt ifrån att förminskas, växer med

civilisationen, som synes uppväcka och underhålla den.--------------

Ju större det onda är, desto mera fasaväckande blir

det; det fordras att egoismen gör mycket ondt för

att låta människorna förstå nödvändigheten af att

utrota den. Då människorna befriat sig ifrån

egoismen, som behärskar dem, så skola de lefva som

bröder och icke göra hvarandra något ondt, utan

hjälpa hvarandra sins emellan, genom den inbördes

känslan af solidaritet; då skall den starke vara ett 164

■ stöd för och icke en förtryckare af den svage, och

man skall ej mera se människorna sakna det

nödvändiga, emedan alla skola utöfva rättvisans lag.

Man gör utan tvifvel lofvärda ansträngningar för

mänsklighetens framåtskridande; man uppmuntrar och

hedrar de goda känslorna mera än i något annat

tidehvarf, och likväl är den gnagande egoismens

mask alltid samhällets frätsår. Det är ett verkligt

ondt som uppspirar öfver hela världen, och för hvilket

hvar och en är mer eller mindre offer; man måste

således bekämpa det, såsom man hämmar en

epidemisk sjukdom och söka källan. Må man då i alla

delar af den sociala organisationen, ifrån familjen

ända till folkslagen, ifrån kojan till palatset söka alla

orsaker, alla de dolda eller tydliga inflytanden,

hvilka uppväcka, underhålla och utveckla den

egoistiska känslan. Då orsakerna en gång äro kända skall

läkemedlet framställas af sig själft; det skall icke

vara fråga om mera än att man kan bekämpa

den, om icke allt på en gång, så åtminstone delvis,

och så småningom skall den blifva utrotad.

Tillfrisknandet kan ^blifva långsamt, ty orsakerna äro

talrika, men det skall ej blifva omöjligt. För öfrigt

kan man ej lyckas utan att taga det onda i dess rot,

d. v. s. genom uppfostran; men icke den uppfostran

som gör människorna lärda, utan den, som åsyftar 165

att göra dem goda. Uppfostran, rätt förstådd, är

nyckeln till det moraliska framsteget. När man

kommit till kännedom om konsten att betjäna sig af

karaktärerna, såsom man känner konsten att betjäna

sig af förståndet, kan man uppresa dem såsom man

gör med unga plantor, men denna konst fordrar

mycken urskiljning, erfarenhet och en djup

iakttagelseförmåga. Det är en stor villfarelse att tro, att det

endast behöfves kunskap för att utföra den väl. Den,

som följer ett barn ända ifrån födelsen och

observerar allt farligt, som återverkar på det genom följden

af svaghet, sorglöshet och okunnighet hos dem, hvilka

leda det, samt huru ofta de medel, som man

använder för att moralisera dem, visa sig falska, kan icke

förundra sig öfver att i världen möta så mycken

orättfärdighet. Må man göra lika mycket för moralen,

som man gör för förnuftet, och man skall få se, att

om det äfven finnes gensträfviga naturer, så finns

det däremot flera andra, än man kunnat tro, hvilka

endast begära en god ledning, för att bära goda frukter.

Människan vill vara lycklig; denna känsla ligger

i naturen; det är därför hon arbetar utan uppehåll

att förbättra sin ställning på jorden; hon söker

orsakerna till sina olyckor, för att kunna afhjälpa dem.

Då hon väl kan förstå, att egoismen är en af dessa

orsaker, som alstra högmod, äregirighet, snikenhet,

afund, hat och svartsjuka, hvaraf hon i hvarje ögon- 166

blick är obehagligt berörd utaf, och som medför

förvirring i alla de sociala förhållandena, förorsaka

miss-sämja, förstör förtroendet, nödgar henne att hålla

sig beständigt på vakt emot sin granne, och som

till slut gör vännen till ovän, då skall hon äfven

förstå att denna last är oförenlig med hennes egen

lycka; vi kunna t. o. fn. tillägga, med hennes egen

säkerhet. Ju mera hon lidit däraf, desto mera skall

hon känna nödvändigheten af att motverka den, liksom

man bekämpar pesten, de skadliga djuren och alla

de andra landsplågorna; hon skall nödgas därtill af

sitt eget intresse.

Egoismen är källan till alla laster, liksom kärleken

är källan till alla dygder. Att förstöra den ena och

utveckla den andra bör vara målet för människans

alla sträfvanden, om hon vill försäkra sig om lycka,

både här och i det tillkommande lifvet.

Den s anna~ o egennyttan är en så sällsynt sak på

jorden, att man beundrar den såsom ett underverk,

då den visar sig. — — —

Fästandet vid materiella ting är ett allmänt

kännetecken på låghet, emedan ju mera människan håller

på denna världens goda, desto mindre förstår hon

sin bestämmelse. Genom oegennyttan däremot

bevisar hon, att hon ser framtiden från en mera

upphöjd synpunkt.167

Den människa, som är genomträngd af

barmhär-tighetskänsla och kärlek till nästan, gör det goda

för det godas skull, utan tanke på vedergällning.

Hon är god, mänsklig och välvillig emot hela världen,

emedan hon anser alla människor såsom sina bröder

utan afseende på ras eller trosbekännelse. Om Gud

gifvit henne makt och rikedom, så betraktar hon

dem som ett anförtrott gods, af hvilket hon bör göra

bruk för det goda; hon högfärdas ej däröfver, ty

hon vet, att Gud som gifvit henne dem äfven kan

fråntaga henne dem.-----------— Hon är fördragsam

mot andras svagheter, emedan hon vet, att hon själf

har behof af fördragsamhet och hon påminner sig

dessa Kristi ord: som är utan synd, han kaste

den första stenen.“ Hon är icke hämdgirig. Hon

förlåter, efter Jesu exempel, oförrätter för att endast

påminna sig välgärningar, ty hon vet, att henne skall

varda förlålet, såsom hon själf förlåtit.

Kännedomen om sig själf är nyckeln till den

individuella förbättringen.-----------Må den som har en

allvarlig vilja att förbättra sig, utforska sitt samvete

— och därifrån upprycka de elaka tankarne, såsom

man upprycker ogräset. Om du kan säga till dig

själf, att ditt dagsarbete varit godt, kan du somna

i lugn och utan fruktan afbida uppvaknandet i ett

ånnat lif. — — —

Allan Kardec. Den högre egoismen.

“Låfc oss vörda vår mänsklighet. Den är

Guds helgedom och af bild. “

J. Brierley.

“Genom dagliga segervinnare öfver den lägre

människan bygga vi upp den nya.“

Arne Garborg.

Få frågor hafva orsakat en mera sällsam

tankeförvirring än den om egoismen. Såsom detta ord i

allmänhet uppfattas, har det fått en dålig bismak.

Das verdammte Ich, som Goethe kallar det,

fram-hålles Öfverallt såsom någonting man måste se att

göra sig kvitt. Egoisten fördömes af vanligt folk

som en narr och ett plågoris. Inom religionen

förklaras det egna jagets tillintetgörelse vara den enda

vägen till andlig fullkomning. Och inom det

nationalekonomiska området förklara en agressiv skolas

anhängare, att kollektivismens utveckling och

individualismens bekämpande är den enda vägen till frälsning

för staten.

Å andra sidan möta vi vissa uttalanden, som på

en gång representera en populär uppfattning och de 169

högsta auktoriteters åsikter, och som peka åt rakt

motsatt håll. Historien, religionen, konsten, från en

viss sida betraktade, synas uttala sig för egoismen

såsom utvecklingens sista och högsta produkt. Den

synes utgöra etikens kulmen. Under primitiva

förhållanden var moralen icke en individens utan en

stammens angelägenhet. Det var nationen, staten,

som var den ansvarige, icke individen.

Föreställningen om den individuella själen, såsom

förverkligande sitt eget värde i himmelens åsyn och

fullföljande ett mål, som där uppe betraktades med

oändligt intresse, representerar ett långt senare och

mycket högre trappsteg i människans andliga

utveckling. “Hvad båtar det väl människan, om hon vunne

hela världen och toge skada till sin själ“, är ett

uttalande af den mest absoluta religiösa egoism.

Och allt det ädlaste inom konst och litteratur

bekräftar samma grundsats. Hvad vi känna inför en

storartad målning eller en storslagen bok är, att den

ena såväl som den andra öfvergjutes af en själ —

dess upphofsmans individuella natur eller

egendomlighet. Den uppfattning af lifvet eller universum

hos målaren eller skalden, som skiljer honom från

hvar och en annan — hans individuella jag, med

andra ord — är det som väcker vårt intresse för

honom. På samma sätt inom den sociala

utvecklingen. I fråga om egoismens värde inom detta170

område torde följande passus, hämtad ur Léon

Bour-geois’ arbete “ Solidaritetkunna anses såsom

representativ för nutidens bästa ekonomiska tänkande:

“I samhällenas såväl som arternas historia framstår

kampen för den individuella utvecklingen såsom första

villkoret för allt framåtskridande. Den fria

utvecklingen af de personliga anlagen är det enda, som

kan gifva den första rörelseimpulsen. Och slutligen,

ju mer den rent individuella friheten ökas, desto mer

kan och bör också den sociala aktiviteten i sin tur

tillväxa."

Inför dessa skenbara motsägelser kan det vara på

tid att uppsöka någon högre, gemensam princip, som

kan försona desamma.

Det är uppenbart, att det finnes en god och en

dålig egoism, och hvad vi behöfva är, att finna något

särmärke, hvarigenom de skilja sig från hvarandra.

Vi finna då till en början, att det högsta

tänkandet inom skilda områden lutar åt egoismen, för så

vidt därmed afses ett fullt förverkligande af vårt

eget jag. Att vi icke voro ämnade att försvinna

eller helt uppgå i den stora massan, bevisas af det

sätt, hvarpå vi blifvit skapade. Det är icke för

ingenting, som vårt särskilda jag blifvit så

fullständigt afspärradt från andra existenser, dess innersta

hemlighet blifvit så ogenomtränglig för utomstående,

medan det inom sig på ett hemlighetsfullt sätt upp- 171

bygger sitt universum af de tusentals skuggbilder,

som dansa omkring på medvetandets vägg.

Individualitet står med stora bokstäfver inristadt på

människo-lifvets tröskel. Denna underfulla inre värld komma

vi hvar för sig i besittning utaf och får göra af den

hvad bäst vi förmå. Det egna “jaget44 får växa ut

till ett så stort och mäktigt och innehållsrikt jag,

som det möjligtvis kan.

Det är vid denna punkt, som gränslinjerna mellan

den goda och den dåliga egoismen börja divergera.

På vägen till vårt sanna jag ha vi att passera

åtskilligt, som är af underhaltig beskaffenhet.

Underbart, med hvilken ömhet, ibland rent af med hvilken

lekfullhet vi behandlas i vår andliga uppfostran! En

ung man t. ex. börjar vanligen med en egoism,

hvilken består i tron på ett eget “jag44, som han

föga kan definiera och knappt nog förstår. Han har

ännu icke fått ^tillfälle att uppmäta sin egen natur

eller än mindre den värld, med hvilken han så

småningom skall utstå en dust. Äldre män, som redan

haft sin fejd med ödet och lärt känna sin egen

begränsning, småle åt nybörjarens själf förtroende, men

icke ovänligt, ty de veta, att detta är naturens sätt

att framlocka det bästa ur honom. Hvem skulle

väl kunna tro på honom, om han icke hade en smula

tilltro till sig själf?

Men förr eller senare, om vår novis i lifvets skola 172

troget fasthåller vid allt det bästa, som rör sig och

verkar inom honom, skall problemet om det egna

"“jaget* inträda i ett nytt skede. Han finner, att

detta ord hade en långt djupare mening, än han

någonsin kunnat tro. “Jaget", som han arbetar för

och söker tillfredsställa, blir mer och mer fordrande.

Han upptäcker, att hans innersta jag icke är en blott

matsmältningsapparat eller en djurisk passion. Och

vid närmare iakttagelse finner han, att det gränsar

intill det gränslösa. Han inser, att hans natur hvilar

på en annan Natur, som utgöJ dess egentliga grund

och väsen. Det börjar gå upp för honom, att hans

djupaste “jag" är en bölja från en oändlig ocean, en

stråle från en evig sol.

“Jag påverkas“, sade Sokrates, “af ett visst

gudomligt och andligt inflytande". Och på samma sätt

förhåller det sig med hvarje människa, som har

någonting af värde att meddela sina medmänniskor. Samma

grundsats arbetar också med lika stor säkerhet inom

den sociala utvecklingen. Samhällets fulländning kan

endast uppnås genom individens fulländning, ty den

ena vinnes i och genom den andra. — — —

Den högre egoismen skall öfverlefva döden. Det

är en outrotlig tro hos själen, när den kommer till

klarhet om sig själf och förädlats genom beröringen

med sin urkälla, att den kommer att bevara sin sär- 173

skilda existens äfven bortom grafven. Den har en

känsla af att hvad den utvecklat inom sig under

sin långa kamp och möda här nere, är någonting,

som förtjänar att bevaras och som också kommer att

bevaras.

J. Brierley. Själens musik.

“Stilla gå

De melodiska vågor.

De härska, de rå

Öfver nöjen och plågor.

Ur himmelsk källa

De flöda, de välla!44

E, G. Geijer.

“Tanke, hvars strider natten blott ser,

Toner, hos eder om hvila den ber!

Hjärta, som lider af dagens gny,

Toner, till eder, till er vill det fly!

E. Q. Geijer.

En stor musiker är den förnämsta tolkaren af

själens inre värld. Det finns ingenting, som rätt

förstådt, leder oss djupare än musiken in i själfva

hjärtat af tingen, ingenting som skänker oss mer

öfvertygande bevis om att människan tillhör ett högre

andligt brödraskap och står i ett innerligt och

oupplösligt samband med en osynlig värld. När vi närmare

begrunda, hvad musiken innehåller och hvad den

väcker för känslor och tankar, så finna vi det mindre

underligt, att Platon, idealismens store profet, satte

musiken så oändligt högt såsom ett uppfostrande175

element och såsom en sporre till dygd. Om vi vilja

veta, hvad Gud är och i hvilket förhållande han står

till människans själ, så finna vi inom detta stora rike

af harmonisk ordning, hvad man nästan skulle kunna

kalla för en handgriplig, otvetydig uppenbarelse.

Vi tala om olika slags instrument och om olika

virtuoser på dessa. Men ett studium af musikens

elementära grunder visar oss, att det primära

musikinstrumentet är människans själ. Vårt medvetande

är som en klaviatur, på hvilken en osynlig musiker

ständigt är i verksamhet. Låt oss se till, hur saken

står. Konsten att frambringa musik kan betecknas

som en konst att skilja anden från materien. Å ena

sidan en mängd metall, trä, järntråd, strängar, som

beröfvas sin naturliga grofhet och förvandlas till ett

tjänligt material. Å andra sidan en människas händer,

ögon, öron, röst, som öfvas till att samarbeta med

dessa element på ett särskildt sätt. Resultatet är,

att olika ljud frambringas, högre och lägre toner,

hvilka samverka i en förening, som kallas harmoni

och som framkallar enrviss känsla i själen.

Fortsätta vi vår undersökning, så finna vi, att dessa ljud

frambringas förmedelst olika ljudvibrationer, hvilkas

antal och inbördes förhållanden kunna på det

noggrannaste sätt beräknas och uttryckas med

logarit-miska termer. Musiken lyder alltså vissa lagar. Den

grundar sig på svårfattliga beräkningar. Människan 176

skapade icke dessa lagar. De ligga färdiga en gång

för alla och vänta på henne. De hafva en osynlig

upphofsman, som tydligen är en stor räknemästare,

en matematiker.

Men detta är endast början. När vi studera

musiken, finna vi, att en idérik själ varit där före oss

och nedlagt de principer, hvilka människan med sin

svagare fattningsgåfva får stafva sig till stycke för

stycke. Hvad vi därnäst upptäcka är, att den icke

endast röjer ett preexisterande ingenium utan äfven

en intensiv estetisk känsla.

Med andra ord, vi upptäcka icke blott en Person,

som är matematiker, utan också en Person, som har

en musikers själ. Låt oss se, hvad fakta utvisa.

En af de första är, att själen uppdagar i de

musikaliska ljuden, ordnade som vi hafva sett af ett

matematiskt sinne, ett hemlighetsfullt språk, riktadt till

själen själf, hvilket den intuitivt förstår och som

omedelbart väcker genklang i dess inre. Hvad är

det för en makt själen har, att när mäktiga

orgeltoner brusa genom templet uppfånga de skiftande

ljudvibrationerna och förvandla dem till känslor af

sublim hänförelse? Hvad är det som gör, att en

vanlig molltonart kan komma själen att erfara en

sorg, som om den återigen skulle drifvas ut ur

paradiset, eller att en mäktigt stigande halleluja-kör kan

komma oss att känna liksom Händel, då han kompo-lierade den, som om vi “såge himmelen öppen och

de heliga änglarne och den store Guden själf “? Huru

framkallas dessa inre känslor vid åhörandet af hvad

som rent materiellt taget blott är en serie

luftdallringar? Hur kunna alla dessa människor gemensamt,

ehuru på olika sätt allt efter olika kulturståndpunkt,

inom sig erfara glädje, sorg, storm, lugn, förtviflan,

hänförelse, himmel, helvete, efter hand som

ljudvågorna träffa deras örhinnor? Hvilket mysterium

är icke detta, att själen tycker sig i musiken

återfinna liksom en gammal bekant, som med vännens

privilegium får inträda i dess hemligaste vrår, öppna

alla dörrar och väcka känslor till lif, som när en

ande umgås förtroligt med en ande?

Man kan icke förvåna sig öfver att människor,

som grubblat öfver dessa frågor, skänkt ett villigt

öra åt det platoniska svaret, att själen hälsar musikeu

som en gammal bekant, emedan den är en gammal

bekant, att människosjälen är af urgammalt ursprung

och kommit hit till denna världen från en högre sfär,

hvarest den kände alla dessa saker, så att när den

möter dem liär, känner den igen dem och kan tolka

deras språk. För vår del föredraga vi ett enklare

och med kristendomen mera öfverensstämmande svar.

Det ligger däri, att människan såsom bibeln säger,

skapats Gud till ett beläte. De mänskliga

förmögenheterna äro, på sitt sätt, en replik af de

gudom-Till besläktade själar. 12 178

liga. Människan är musikalisk, emedan Gud, på ett

oändligt sätt är musikalisk. Den känslorörelse, som

musiken framkallar, är samma känslorörelse, som Han

däri nedlagt. Musikens store mästare äro hvarken

uppfinnare eller skapare. De äro endast förmedlare,

tolkare af musiken i Gud. Hvad de göra är blott

att upptäcka Hans eviga lagar, att uppfylla sig själfva

med denna sida af Hans väsen, och sedan komma

ned till oss och tala om för oss hvad de hafva hört

och sett. Det är på detta sätt som vi, i samma mån vår

förmåga växer, få lära känna mer och mer af hvad

Gud, inom skönhetslifvets område, tänker och känner.

Men vi ha mer att säga. Vi hafva förut

anmärkt, att harmonin, genom sin oafhängighet af

matematiska lagar, står i visst förhållande till det rena

förnuftet. Kanske, när allt kommer omkring, är den

åtskillnad, vi uppdraga mellan dessa olika sfärer, i

verkligheten icke så skarp som vi göra den. Musiken,

sådan den ingår i Guds väsen, har troligen en vida

större räckvidd än vår andliga uppfattning af

densamma, och det är ju tänkbart, att det dock ligger

en sanning i hvad neoplatonikern Iamblichus säger

om “världsalltets sublima symfonier, sfärernas

universella harmoni och samstämmighet, och stjärnorna, som

röra sig genom dem och frambringa en mera fulltonig

och skön harmoni, än mänskligt öra någonsin

förnummit/* Efter hand som människans vetande ut- 179

vidgas, skall hon troligen uppdaga, att musiken är

inväfcl i själfva tingens väsen. Kanske skall hon

komma till insikt om, att skönheten i själfva verket

är en form af harmoni, och att Keats använder både

vetenskapens och poesiens språk, när han sjunger:

O, hvilken ljuf, harmonisk melodi

Min själ förnummit från allt skönt i världen!

Kärleken kanske också visar sig bestå af sådana

samstämmiga pulsslag från besläktade själar, hvilka,

omsatta i en annan form, skulle utgöra musik. Och

när vi besinna, hurusom den musikaliska harmonin

i sina högre former uppfylles af en lydnadens och

disciplinens ande, hurusom dess fulländning absolut

beror på ett väl afpassadt förhållande mellan dé

svagare, underordnade tonerna och de starkare, mera

dominerande, och hurusom de förra icke kunna reda

sig utan de senare och dessa senare måste komma

på sin rätta plats, så börja vi få en aning om den

gudomliga idén med världsutvecklingens fulländade

musik, då alla olika samhälls villkor, alla skilda

intressespel, alla sinnliga lidelser, ideella begrepp och

andliga ingifvelser skola samverka under åtlydnad

af samma eviga lagar och uppgå i en högre harmoni

till det stora gemensamma slutmålet. Vår tid kommer

icke att få lyssna till denna konsert. Vi äro ännu

sysselsatta med att stämma instrumenten och lära

noterna. Men partituret är redan färdigskrifvet, och180

den store konstnären leder det hela säkert om än

långsamt, fram till det slutliga resultatet.

Nära besläktad med denna sidan af vårt tema

är tanken på den inre harmoni, själen kan erfara

utan tillhjälp af " några instrument. Det är en

ingalunda sällsynt erfarenhet hos högstämda naturer,

att, när de i andlig måtto nått en högre utsiktspunkt,

vare sig genom någon själfuppoffrande gärning, eller

genom en inre reaktion eller någon tyngre sorg, eller

genom den gudomlige andens utgjutelse hafva de

haft en förnimmelse, som om outsägligt ljufva

harmonier sväfvade öfver deras själ. — — —

Att bereda ett folk rikliga tillfällen till god musik

är förvisso ett bland de yppersta medel att utveckla

dess själ. Den njutning musiken bereder, är en af

medvetandets högsta former och banar en direkt

väg till det andliga och eviga. — — —

J. Brierley. Om lifvets korthet m. m.

“Dagarna ocli åren fly med en så rasande

fart, att man knappast hinner sansa sig, och

i utförsbacken tycks det gå fortare än

någonsin."

J. W. v. Qocthe.

“Största delen af sin tid använder människan

till att göra det ondt är, en stor del af tiden

tillbringar hon med att göra ingenting, och

resten med att göra allt annat än det hon

borde göra."

Seneca.

‘‘Det finns intet som jag är mera rädd för

än att icke uppfatta alla mina plikter eller

icke lyckas att uppfylla dem.“

De dödliga klaga så allmänt öfver naturens

karghet emot oss. Vi födas, heter det, till en så kort

tids tillvaro, och de stunder, som förunnats oss,

förrinna så hastigt. Ja man tycker, att med ganska

få undantag lifvet öfvergifver oss, medan vi ännu

som bäst tillreda oss för att lefva. Och det är icke

blott massan och den fåvitska hopen, som låtit sina

suckar öfver denna, som man förmenar så allmänna

olycka förnimmas; äfven berömda mäns klagan har 182

denna känsla framkallat. — — — Nej, vi ha icke

för liten tid oss tillmätt, men vi förslösa för mycket

af den.

Lifvet är tillräckligt långt, och äfven för de största

verks fullbordan är vår tid riklig nog, blott den i

sin helhet blir väl använd. Men där den får flyta

hän i vällefnad och slarf, där den icke användes för

något förnuftigt ändamål, då märker man en gång,

när den obevekliga timmen slår, att den tid, hvars

förrinnande man ej lade märke till, nu är och förblir

förfluten. Så är det: naturen har icke gifvit oss

ett för kort lif, men vi ha själfva gjort det sådant;

vi lida ingen brist på tid, vi slösa med den. Liksom

stora och furstliga rikedomar, om de falla i en

vårdslös ägares hand, gå sin kos i ett ögonblick, men en

liten summa, om den kommer i goda händer,

småningom växer och förkofras, så innebär vårt lif, om

det väl begagnas, stora och vida möjligheter.

*

Hvarför klagar man då öfver naturen? Naturen

har unnat oss allt godt. Lifvet är långt, om man

förstår att bruka det. Men den ene behärskas af

en omätlig girighet, den andre fjäskar och gör sig

ständigt besvär med fullkomligt onödiga arbeten, en

tredje drunknar i vinets flöden, en fjärde sitter slö

och overksam sin tid lång, åter en annan jäktar och 183

uttröttar sig, ständigt ängslad af tanken på

människors omdöme om honom, åter en annan jagas kring

alla haf och länder af sitt vilda vinstbegär. Några

göra sig till offer för krigarlifvet, och måste i hvarje

ögonblick antingen vara i spänd uppmärksamhet för

att bringa andra i lifsfara eller gå i ängslan för sitt

eget lif. Och somliga få under ett ofta otacksamt

fjäsk för de höga lefva sitt lif i frivilligt slafveri.

Många ha sin tanke oaflåtligt fästad vid begäret

att nå andras lott eller vid harmen öfver sin egen.

De flesta ha intet bestämdt mål utan drifvas

lättrörliga, evigt missnöjda, hit och dit från en plan till

en annan. Åtskilliga kunna icke besluta sig för någon

plan alls, utan medan de gå där slöa och vacklande

griper dem döden. Vid tanken härpå kan jag icke

annat än ge den store diktaren Menandros rätt, när

han på sitt orakelspråk säger:

Den minsta delen blott af lifvet lefva vi? ty hela

den öfriga delen är visserligen en tidrymd, men

intet lif.

I lefven, såsom I aldrig skullen dö: aldrig tänken

I på eder förgänglighet. I läggen icke märke till,

huru mycket af eder tid, som redan förflutit. I låten

tiden förfaras, alldeles som I haden obegränsad

tillgång därpå, under det dock just den dag som är,

och som I skänken bort åt en människa eller en sak, 184

mycket väl kan vara eder sista lefnadsdag. Allt fästen

I eder vid, som om I skullen skynda^att njuta det,

innan döden kommer, och allt eftersträfven I liksom

haden I en evighet att lefva. Du kan höra de flesta

resonnera så här: “Från mitt femtionde år skall jag

draga mig tillbaka till lugnet och stillheten, sextionde

året skall frigöra mig från statsplikterna. “ Men hvem

får du som går i borgen för, att ditt lifÄvarar längre?

Hvem skall respektera dina planer, så att de få gå

i fullbordan just så, som du uppgör dem? Blygs

du icke att anslå sista resten af ditt lif åt ditt

egentliga bättre jag, att bestämma åt andens förädling

endast den tid, som icke duger att använda till någon

egentlig verksamhet? Ar det icke bra sent att börja

på allvar lefva, först då lif vet nalkas sitt slut? Hvilken

dåraktig glömska af dödlighetens lott att uppskjuta

det enda viktiga till femtionde eller sextionde året

och att börja sitt verkliga lif vid den ålder dit endast

fåtalet når!

I gripen ej tiden i dess flykt och fasthållen den;

det snabbaste som existerar låten I, utan ett försök

att hejda det, fara bort, som vore det något

likgiltigt och återkommande. —-------------

Om man kunde beräkna de kommande

lefnads-årens antal för hvar och en, liksom man kan räkna

upp de förflutna, huru skulle då icke de, som såge 185

att de blott hade ett fåtal kvar, vara ängsligt

sparsamma med denna korta tid? Och dock är det en

lätt sak att hushålla med ett bestämdt mått, äfven

om det är litet. Men det som man icke vet när det

tar slut, det bör bevaras med vida större omsorg.

Men kan väl någon af dessa människor vara

beredd på döden, hvilka äro så stolta öfver sin kloka

omtanke, och äro så ifrigt sysselsatta, att de icke ha

tid att tänka på hvad bättre är. På bekostnad af

lifvet själft äro de sysselsatta med att inrätta sitt

lif och göra upp planer för en lång framtid. Men

detta siktande på framtiden innebär en stor

lifsför-lust. Det flyttar fram hvar dag, det rycker bort

det närvarande, medan det ger löften för ett ovisst

kommande. Det största hindret för ett verkligt lif

är den förväntan som beror af morgondagen. Du

förlorar den dag, som är; du ordnar och ombesörjer

hvad som ligger i ett ovisst ödes hand, men hvad

du har i din egen hand, det låter du fara. Hvart

riktar du ditt öga, hvad är det, du sträcker dig

efter? Allt som komma skall, är ovisst. Lef redan

nu! — — — Om du icke griper den flyende dagen,

så flyger han sin kos. Äfven om du griper honom

flyger han. Därför måste du lära dig konsten att

nyttja tiden lika snabbt som den flyr, liksom man 186

får skynda sig att ösa ur den hastigt nedstörtande

bergsbäcken, som snart skall förrinngi. Äfven i själfva

ordet dag, ligger en fin förebråelse mot det ändlösa

dröjandet och planläggandet: han säger icke den bästa

lefnadsåldern utan just den bästa dagen. Hur kan du

tanklöst och trögt midt i detta tidens rastlösa lopp draga

dina framtidsväxlar på månader och år och hela den

långa tidsföljd, dina begär förespegla dig? Han talar

med dig om en dag, och just om den, som i dessa

ögonblick flyr. Ja, det är verkligen intet tvifvel om att just

lifvets yppersta dag jämt och ständigt flyr undan för de

beklagansvärda dödliga, det vill säga för dem, som

alltid äro upptagna af sitt eviga jäkt. När ålderdomen

smyger sig öfver dem, äro deras själar ännu lika

outvecklade som barnens, oförberedda och vapenlösa komma

de till ålderns möte. De ha nämligen ingenting

förutsett; de ha helt plötsligt råkat ut för den, intet

anande. De märkte ej, hur den dagligen nalkades.

Ett samtal, en bok, som man läser, eller en tanke,

som man fördjupat sig i, kommer den resande att

glömma tiden: man upptäcker, att man är framme

förr än man ens märkt, att målet var i närheten.

På samma sätt är det med detta lifvets oafbrutna

och framilande färd, som stormar hän med oss, lika

hastigt ehvad vi sofva eller vaka. Farten märker

man ej, om man ständigt är upptagen, förrän lifvets

resa är slut. — — — Du är upptagen af ditt eviga 187

jäkt, lifvet hastar, under tiden står döden för dörren,

och när han begär företräde, måste du taga emot

honom, vare sig du har tid och lust eller ej.

*

Lifvet kan delas i tre perioder: det som är, det

som var och det som kommer. Det ögonblick vi

lefva är kort, den tid vi skola lefva är oviss, det vi

hafva lefvat är visst. Ty öfver detta har ödet

förlorat sin makt, och det kan icke bringas under

någons våld igen. Detta förlora de, som jäkta sitt

lif fram. Ty de hafva ju icke någon tid att se

tillbaka på det förflutna, och skulle de så göra, så

är minnet af hvad de måste ångra allt annat än

behagligt. Också återkalla de ogärna i. minnet sin

illa tillbragta tid, och de sky att fasthålla dess minne,

när det dyker upp, ty felstegen, som"wkanske genom

någon ögonblickets njutning undandrogos från deras

inre syn, träda i öppen dag vid en sådan återblick.

Ingen vänder sig gärna tillbaka till det förflutna,

därest han icke lefvat sitt lif så, att han noga granskat

sina gärningar. Den som i fåfänglig ärelystnad sträckt

sig efter mycket, den som visat öfvermod i gt

människoförakt, den som våldsamt tillskansat sig

framgångar, den som gått fram med försåt och bedrägeri,

den som girigt roffat åt sig många ägodelar,

slösaktigt förstört dem, alla dessa måste nödvändigt

bäfva för det förflutnas minne. Och dock är det188

förflutna vår lefvnadstids heliga och invigda del, den

som öfverskridit gränsen för alla mänskliga

tillfälligheter, undandragen den ombytliga lyckans regemente,

oberörd af nöd, af fruktan, af sjukdomsfall. Den

kan icke störas, icke bortryckas, den är en

evärde-lig och trygg besittning. De dagar, som gå i detta

nu, komma endast en i sänder och fördela sig på

ögonblick ett i sänder efter hvarandra, men det

förflutnas dagar infinna sig alla, om du befaller, och

låta sig efter behag betraktas och fasthållas, hvilket

emellertid de, som ständigt jäkta sin tid fram, aldrig

hinna med. En själ som är fri från bekymren och

befinner sig i jämvikt och sinnesro, kan genomlöpa

alla sitt lifs gångna skiften. Men de jäktades själar

äro liksom tvingade under oket, de kunna icke vända

sig om och se tillbaka. Deras lif har alltså runnit

bort i djupet, och liksom det ingenting tjänar till,

huru mycket de än gjuter in, om det icke finns

någon botten, som tager upp och bevarar det, så

betyder det ingenting, hur lång tid, som förunnas,

om ingenting finns, där den kan förblifva. Genom

gistna och genomborrade själar rinner den igenom.

Ögonblicket är försvinnande kort, till den grad till

och med, att det för några synes vara utan existens,

det befinner sig ständigt i loppet, det flyter fram

som den nedstörtande vattendroppen: dess tillvaro

är slut, förrän det kommit, och det låter lika litet189

hejda sig som världsbyggnaden, som stjärnorna, hvilkas

evigt oafbrutna rörelse aldrig låter den stanna på

samma punkt. Allenast detta korta Ögonblick är det

alltså, som det jäktande lifvets människor kunna

kalla sitt. Och det är ju i sig själft så snabbt

förflytande, att det icke kan gripas. För öfrigt få

de ju icke ens njuta utaf ögonblicket, upptagna som

de äro af allt möjligt. — — —

Somliga följer oron äfven i sysslolösheten: i sin

villa, på sin soffa, midt i ensamheten, äfven om de

dragit sig tillbaka från allt hvad människor heter,

äro de sig själfva en börda. Somligas lif bör icke

benämnas ett lif i stillhet och ro, utan ett lif i

lättjefull oro.

*

Nej, de allena och inga andra lefva i verklig ro,

som ägna sin tid åt vishetens öfning: de äro de enda

som verkligen lefva. Och de taga ej blott väl vara

på sin egen lefnadstid, de lägga älla tidsåldrars

erfarenhet till sin egen. Alla de år, som förflutit före

deras egen tid, lägga de till sitt andliga förvärf.

Alla dessa frejdade religionsstiftare, om hvilka

forntidsminnena tala, äro födda för vår skull, för oss

hafva de brutit en banad väg, om vi icke äro mer

än lofligt otacksamma. Till de härligaste andliga

ägodelar, framdragna ur mörker i ljuset, ledsagas vi 190

genom deras möda, som fordom hafva varifc. För oss

är intet tidehvarf af de förgångna tillslutet: till dem

alla hafva vi fritt tillträde, och om lusten griper oss,

att med vidgade vyer utträda ur den mänskliga

svaghetens trånga värld, så är fältet, genom hvilket

vi kunna vandra, vidsträckt, alla tiders vida värld.

Det står oss fritt att samtala med Sokrates, att

tvifla med Karneades, att njuta en sorglös ro med

Epikuros, att besegra människonaturen inom dess

egna gränser med stoikerna, att öfverskrida dess

gränser med kynikema, att följa naturens

utvecklingsgång genom alla tidsåldrar. Hvarför skulle vi

ej från denna ögonblickets begränsade och

förgängliga värld vända oss med hela vår håg till detta

oändliga och eviga, som förenar oss med tidernas

yppersta andar? — — —

De människor kan man säga göra verkligt

värdefulla besök, hvilka dagligen söka upp de store

filosoferna — det ädla vetandets mästare. Ingen af

dem skall man finna förhindrad, när man kommer,

och ingen af dem skall låta någon gå ifrån sig utan

att ha gjort honom lyckligare och mera fästad vid

sig; ingen af dem skall låta någon gå tomhändt bort.

Do äro tillgängliga för hvarje dödlig, när som helst,

dag och natt. Ingen af dem skall tvinga dig att

dö, men lära dig att dö skola de alla göra; ingen

af dem skall förstöra din tid, men väl skall han 19.1

skänka dig något af sin egen tids vinst. Ingen af

dem skall snärja dig genom sina samtal, ingen bli

dig farlig genom sin förtrogenhet, ingen vålla dig

några kostnader för ditt umgänge med honom.

*

Du skall ur deras rika förråd få taga allt hvad

du vill, i hvad på dem ankommer skall intet hindra

dig att hämta så mycket du någonsin kan bära.

Hvilken lycka, hvilken skön ålderdom väntar icke

den, som ansluter sig till deras klientel! Han kommer

att alltid ha vänner, med hvilka han kan rådgöra i

de minsta liksom i de största angelägenheter. Dem

kan han hvar dag fråga till råds angående sig själf,

af dem kan han få höra sanningen utan kränkande

ord, af dem kan han få beröm utan smicker, efter

deras exempel kan han bilda sig. Yi pläga säga,

att det icke stått i vår makt att afgöra, hvilka

föräldrar ödet skänkt oss. Men det står oss fritt. Det

finns så att säga familjer af de ädlaste andar; du

kan välja någon af dem; du blir gärna upptagen och

det icke blott till deras namn, utan till full

delaktighet i deras egendom. Och denna egendom

behöfver icke med simpel snålhet bevakas; den har den

egenskapen, att ju mer man delar med sig, dess

mera har man kvar. Dessa höga andar skola lära

dig det eviga lifvets väg, de skola lyfta dig så högt 192

upp, att ingen skall kunna störta dig ned. Detta är

den enda möjligheten att föröka det förgängelsen

underkastade lifvets mått, eller rättare att ikläda det

förgängliga oförgänglighet.

Hedersposter, ärestoder, allt hvad fåfängan skrifvit

i protokoller eller hugfäst i uppförda monument, allt

detta är en snar förgängelse underkastadt. Det finns

ingenting som icke åldern i längden förstör, och icke

sällan aflägsnar en ny tid, hvad en gammal

omgärdat med evärdelig helgd. Men visheten är

oåtkomlig för all tidens åverkan. Nutiden skall ej

förstöra den, ingen kommande tid skall förringa den;

tvärtom kommer tiden, ju längre det skrider, att

tillägga något till dess ära. All afund gäller det

som är nära. Det som befinner sig på långt afstånd,

ägna vi en mera ogrumlad beundran. Den vises

lif är alltså mycket långt, för honom är ej samma

gräns, som för andra, bestämd. Han ensam kan

frigöra sig från de lagar, som binda människonaturen;

honom tjäna alla släkten, liksom en Gud. När en

tid redan förgått, då fasthåller han den med minnets

fasta grepp. Är tiden inne då brukar han den. Är

det fråga om en tid, som ännu ej är kommen, då

genomlefver lians fantasi den i förväg. Denna

förmåga att famna alla tider i ett ögonblick är det,

som gör hans lif så långt, det vill säga så

innehållsrikt. 193

Lifvet är däremot några korta och oroliga

ögonblick, för dem, som ingenting minnas eller veta om:

det förflutna, medan de försumma det närvarande

och gå i fruktan för hvad komma skall. När de stå

inför slutet, då först inse de, men försent, att de

under ett helt lif ingenting uträttat, ehuru de jämt

haft mycket att göra. — — —

❖

På ett fartyg, som tager in vatten kan man väl

tillstoppa den ena eller andra rämnan, men när det

börjar gistna Öfverallt och falla i sär, då återstår

intet mer att göra. Så är det också med vår

stofthydda. Bräckligheten kan till en tid motverkas, så

att byggnaden kan hållas samman, men när redan

fogarna lossnat, och när ett nytt hål går upp, så

snart ett annat tillstoppas, då är det ovisst, om det

öfver hufvud finns någon räddning. — — —

Filosofiens förtjänst är, att den håller

människo-anden upprätt äfven vid stor kroppslig bräcklighet,

den gör människan lugn och glad till sinnes inför

själfva dödens anblick och räddar henne från att gå

under, äfven om krafterna gå nedåt. En duktig

styrman färdas vidare, äfven om hans segel äro

sön-derrifna och tacklingen ruinerad, han håller sin kurs

ändå med själfva vraket. Så skola vi motse slutet

med sinneslugn. — —■ ■— Att kunna skiljas hädan

Till besläktade själar. 13 1U

med fullständig sinnesro, när

oundvikliga stunden nalkas, det är storhet och det krä&rer

lång tid att lära den konsten, Vid andra

dödsorsaker har man dock hoppet kvar: en sjukdom kan

upphöra, en brand släckas, vid mången jordbäfning har

man funnit människor oskadade, som man trott

lefvande begrafna; hafvet har ofta återgifvit människor

åt stranden med samma makt hvarmed det slungade

dem ut; mången soldat har dragit svärdet tillbaka

från det hufvud, som redan var vigdt åt döden.

Men den, som af ålderdomen ledsagas till dödens

rike, han är räddningslöst förlorad för detta jordelif

och måste finna sig i sitt öde. Det finns intet

stillsammare, men icke heller något långsammare

dödssätt. -------- — Om det är något obehag eller någon

skräck förbunden med döden — så är det

uteslutande den döendes fel, icke dödens eget: döendet

är lika litet något ondt, som hvad därpå följer.

*

Att kunna hålla sig stilla och umgås med sig själf,

det anser jag som det första beviset på att själen

har nått sin ro. Men tänk också efter, om icke

läsningen af många olika författare och allehanda böcker

innebär en benägenhet för det fladdrande och

ostadiga. Du måste dröja hos vissa bestämda andar och

från dem söka dig näring för din själ, om du verk-ligen vill vinna någon förblifvande behållning af hvad

du läser. Den, som är Öfverallt, han är ingenstädes.

Den som tillbringar hela sitt lif på resor, han får

nog många bekanta, men inga vänner. På samma

sätt är det med dem, som icke med varaktigt

förtroende sluta sig till någon bestämd människoande,

utan brådskande hälsa på hos dem alla. Ingen föda

gör något gagn och ingår i organismen, om den

af-lägsnas strax efter intagandet. Ingenting är så

hinderligt för tillfrisknandet, som om den sjuke ofta

byter om medicin. Det sår läkes icke, som man

jämt sätter olika plåster på. Den planta slår dåligt

rot, som ständigt ryckes upp. —-----------------Mängden

af böcker distraherar. Då du icke kan läsa så många,

som du önskar dig äga, så är det nog att äga så

många, som du kan läsa. “Men“ säger du, “ jag

skulle gärna vilja bläddra än i en bok, än i en

annan. “ Det bevisar, att man har en förstörd mage,

om man smakar på allt möjligt. Det, som är af

inbördes olika och motsatt art, vållar blott

matsmält-ningsrubbningar, men ger ingen näring. Läs därför

blott bepröfvade författare, och har du nu haft denna

lust att se dig om äfven hos andra, så vänd åter

till de gedigna. Hämta dig ur deras förråd

dagligen något, som hjälper mot armodet, mot döden och

mot alla öfriga olyckor. Och har du genombläddrat

mycket, så välj åtminstone ut ett stycke, som du 196

kan smälta för den dagen. Så gör jäg själf: af

åtskilligt, som jag läst, fastnar jag vid något. I dag

har jag fastnat vid följande, som jag funnit hos

Epi-kuros (ty jag gör äfven ströftåg in i fiendelägret,

icke som öfverlöpare, men som kunskapare): “Ara

vare“, säger han, “det förnöjsamma armodet." I

själfva verket är det icke något armod längre, när

det är förnöjdt. Fattig är icke den, som äger litet,

utan den, som hyser begär efter mer. Ty hvad ligger

det för vikt på, hur mycket man har i sin kista, i

sina magasiner, huru många hjordar man kan föra i

bete, huru stora summor man utlånar, om man ändå

hyser åtrå efter andras egendom och räknar öfver

icke hvad man förvärfvat, utan hvad man hoppas

kunna förvärfva? Du frågar, hvilket mått rikedomen

har. Jag svarar: det är rikedom, så snart man äger

allt, som är nödvändigt och finner det vara

tillfyllest.

*

Gud är nära, han är hos dig, ja, han är inom dig.

— _ — En helig ande bor i oss, som iakttager

och vakar öfver allt, som i oss är, det vare godt

eller ondt. Såsom vi behandla den gode anden, så

behandlar äfven han oss; ingen kan vara en god

människa, utan den gudomlige anden. Och kan någon

vinna någon lycka utan honom? Ar det icke han,197

som ingifver människorna stora och upphöjda tankar.

I hvar och en redbar människa bor en gud; hvilken

gud det är, kan jag icke saga. Om du träder in i

en skog af gamla, ovanligt höga träd, hvilkas

virr-varr af kvistar och grenar undandrager dig anblicken

af himlahvalfvet, väcker icke då en sådan lunds

upphöjda ro och majestät och den underbara skuggan

under detta fria och dock täta hvalf hos dig tron

på ett högre väsen? Och när i en urhålkad klippa

under ett framskjutande berg en grotta öppnar sig,

icke byggd af människohänder, utan af naturen själf

så danad, genomtränges icke då ditt sinne af ett slags

religiös känsla? Vi betrakta de stora flodernas

källsprång som heliga; där ur djupets dunkel en

vattenåder framspringer, står ett altare; varma källor ägna

vi dyrkan; mången sjö hålles helig för sitt skuggiga

dunkel eller för sitt omätliga djup. Träffar du en

människa oförskräckt i faror, oberörd af begären,

lycklig i olyckan, lugn i stormen, upphöjd öfver de

vanliga dödlige, en gudarnes like, griper dig ej då

en helig vördnad? Måste du då icke säga dig: en

sådan upphöjd varelse är dock något annat än en

usel stoftmassa. En gudomlig kraft är där verksam.

En så utmärkt ande, full af harmoni, upphöjd öfver

allt smått, som ler åt allt hvad vi frukta eller

efter-sträfva, en sådan besjälas af en himmelsk makt.

Något sådant kan icke finnas utan gudomlig med- 198

verkan. Till sin väsentliga del tillhör en sådan ande

de högre regioner, från hvilken han är utgången.

Liksom solens strålar visserligen beröra jorden, men

dock äro hemma där, hvarifrån de utgå, så är det

ined en stor, en helig människa, som blifvit oss

sänd, på det vi måtte bättre lära känna den

gudomliga världen. Hon umgås väl med oss, jordevarelser,

men hon tillhör dock egentligen sitt ursprungliga

hem; dit skådar hon, dit sträfvar hon; bland oss

vandrar hon såsom ett högre väsen. — — —

En människa med en upphöjd, en ädel, god och

stor ande — är icke det Gud själf boende i en

stofthydda? — — —

Från hvilken vrå som helst kan man liöjia sig till

den himmelska världen. Svinga dig blott upp och

blif gudomen värdig!----------—

Lucius Anncieus Seneca.

Handlingens betydelse.

“Äfven jag, huru obetydlig jag än är, har

af Gud, min Fader, fått ett verk att

fullborda i världen. Äfven min själ är en liten

ljuspunkt i den stjärnesådd, som Herren

utstrött öfver andevärldens firmament; och han

har sagt till henne; detta är din bana; gå

henne för min skull och för att min vilja

måtte ske; jag skall själf ombesörja, att din

bana stämmer in i evighetslifvets harmoni."

Pontus Wikner.

“Människans förblifvande lycka består ej i

att förvärfva något, utan i att offra sig själf,

för hvad som är större än hon själf, för

värden, som äro större än hennes

individuella lif: för sitt land, för mänskligheten

för Gud“. — — —

R. Tagore.

En del människor ha den uppfattningen, att lagen

står i motsats till glädjen, förväxla rus med

glädje och det finns många i vårt land som

föreställa sig, att handlingen står i motsats till friheten.

De mena, att arbetet, såsom liggande på det

materiella planet, innebär en begränsning af själens

frihet. Men vi måste komma ihåg, att, liksom glädjen

tager sig uttryck i lagen, så finner själen sin frihet

i handlingen. Det är emedan glädjen ej kan gifva sig

uttryck endast genom sig själf, som den har behof af lagar,

som äro utanför den. På samma sätt är det emedan

själen ej kan finna friheten inom sig själf, som den har

behof af yttre handling. Människans själ är ständigt i

färd med att genom sin verksamhet befria sig från

sina egna stängsel; hade så ej varit fallet skulle den

ej kunnat fullgöra något frivilligt arbete.

Ju mera människan handlar och aktualiserar hvad

som förut var latent hos henne, ju närmare bringar

hon det aflägsna futurum. Genom denna aktualisering

gifver människan sig själf en allt mer och mer

utpräglad gestalt och ser sig själf allt klarare från

ständigt nya sidor midt under sina skiftande

verksam-hetsyttringar inom staten, inom samhället. Denna syn

stärker friheten.

Friheten lefver ej i mörkret, ej i oklarheten. Det

finns intet slafveri så fruktansvärdt som mörkrets.

Det är för att fly undan detta mörker, som fröet

kämpar för att spricka ut, knoppen för att blomma.

Det är för att bli kvitt oklarhetens hölje, som våra

tankar ständigt söka efter tillfälle att taga yttre

form. På samma sätt skapar vår själ för att befria

sig från oklarhetens dimma och för att komma ut

under fri himmel oaflåtligt åt sig själf nya fält för

handling och är ifrigt sysselsatt med att uttänka

nya verksamhetsformer, äfven sådana, som ej äro

behöfliga för det jordiska lifvets ändamål. Och

hvarför? Emedan den eftersträfvar frihet. Den vill se

sig själf, lära känna sig själf.

Då människan undanrödjer den pestbringande

djungeln och skapar åt sig själf en trädgård, är den

skönhet, hon på detta sätt frigör från dess fula hölje,

hennes egen själs skönhet: utan att gifva den denna

frihet utåt, kan hon ej göra den fri inåt. — — På detta

sätt är människan ständigt sysselsatt med att genom

handling frigöra sina krafter, sin skönhet, sin godhet,

sin egen själ. Och ju bättre hon lyckas häri, desto

större finner hon sig själf vara, desto större blir

hennes själfkännodoms räckvidd.

Upanishaden säger: Endast midt i arbetet kan du

vilja lefva i hundra år. Så tala de, som riktigt

smakat själens glädje. De, som blifvit helt

medvetna om själen, hafva aldrig talat i vemodiga

tonfall om lifvets dysterhet eller om handlingens

träl-dom. De likna ej den tynande blomma, hvars skaft

är så svagt, att den faller af, innan den befruktats.

De hålla fast vid lifvet med hela sin kraft och säga:

“Aldrig gifva vi tappt, förr än frukten är mogon“.

Deras oaflåtliga sträfvan är att uttrycka sig själfva

i sitt lif och i sina verk. Smärta och sorg komma

dem ej att förtvifla, de böjas ej till marken af sitt

eget hjärtas sorg. Som segrande hjältar gå de med

lyftat hufvud genom lifvet, seende sig själfva och

manifesterande sig själfva med en själens allt starkare

glans, under både glädje och sorg. Glädjen öfver

lifvet håller jämna steg med glädjen öfver den kraft,

som verkar byggande och nedbrytande i hela

universum. Glädjen öfver solljuset, glädjen öfver den

fria luften, en glädje, som blandar sig med glädjen

öfver att lefva, kommer en enda ljuf harmoni att

härska inom och utom dem. Det är dessa, som säga:

“Endast midt i arbetet kan du vilja lefva i hundra är“.

Denna lifsglädje, denna arbetsglädje hos människan

är absolut sann. Det gagnar till intet att säga, att

den är ett själf bedrägeri; att om vi ej befria oss

därifrån, vi ej kunna komma in på själfkännedomens

väg. Det tjänar ej det minsta till att försöka lära

känna det oändliga afsides från handlingens värld.

Det är ej sant, att människan är verksam af tvång.

Om det å ena sidan finns tvång, så finnes det å den

andra njutning; å ena sidan sporras handlingen af

behofvet, å den andra sträcker den sig mot sin

naturliga fulländning.

Detta är grunden till att människan, efterhand som

kulturen skrider framåt, ökar sina förpliktelser och det

arbete, som hon frivilligt utför för egen räkning. Man

skulle ha trott, att naturen gifvit henne fullt upp att göra

för att hålla henne sysselsatt, att den i själfva verket

höll på att jäkta henne till döds med hungerns och

törstens piska — men nej. Människan anser ej detta vara

tillräckligt; hon kan ej gifva sig tillfreds med att

endast utföra det arbete, som naturen föreskrifver

henne liksom fåglar och vilddjur. Hon måste

öfver-träffa alla, äfven i verksamhet. Ingen varelse har

att arbeta så hårdt som människan; hon har blifvit

tvingad att uppsöka åt sig ett verksamhetsfält inom

samhället; och på detta område är hon ständigt

sysselsatt med att bygga upp och rifva ned, att

stifta och upphäfva lagar, att hopa massor af

material och att oafbrutet tänka, söka och lida. På detta

område har hon utkämpat sina väldigaste strider,

vunnit ständigt nytt lif, gjort döden ärofull; och

långt från att undfly mödan, har hon frivilligt och

oaflåtligt tagit på sig bördan af nya mödor. Hon

har upptäckt den sanningen, att hon ej är en

hel människa, så länge hon stannar kvar inom sin

omedelbara omgifnings inhägnad, att hon är större

än sitt närvarande, och att, hur bekvämt det än må

vara att stanna kvar på samma plats, lifvets

hämmande kommer henne att förfela sin sanna uppgift

och det verkliga målet för sin tillvaro.

Denna stora förstörelse kan hon ej underkasta sig,

och följaktligen sträfvar och arbetar hon för att växa

sig större genom att öfverskrida sitt närvarande, för

att blifva det, som hon ännu ej är. I detta

födslo-arbete ligger människans ära, och det är, emedan

hon vet det, som hon ej sökt inskränka sitt

verksamhetsfält, utan oaflåtligt är sj^sselsatt med att

utvidga gränserna härför. Stundom vandrar hon så

långt, att hennes arbete tenderar att förlora sin

mening, och hennes rusande från och till skapar farliga

hvirfvelströmmar omkring skilda medelpunkter —

hvirfvelströmmar af själfviskhet, af högmod öfver

vunnen makt. Och dock finnes, så länge strömmens

styrka ej gått förlorad, ingen fara; hindren så väl

som det slagg, hennes verksamhet afsätter, aflägsnas,

den starka farten korrigerar sina egna misstag. Endast

då själen sofver i stagnation, vinna dess fiender en

öfvermäktig styrka, och hindren bli allt för stora för att

kunna besegras. Därför ha våra lärare varnande

inpräglat hos oss, att vi måste lefva för att arbeta,

att vi måste arbeta för att lefva; att lif och arbete

äro oskiljaktigt förbundna med hvarandra.

Det är just det karaktäristiska för lifvet, att det

ej är fullständigt i sig själf; det måste gå utom sig

själf. Dess sanning ligger i en förbindelse af det

inre och det yttre. För att lefva måste kroppen

bevara sina skilda relationer med det yttre ljuset

och den yttre luften — ej endast för att vinna

lifs-kraft, utan äfven för att manifestera densamma.

Betänk hur fullt upptagen kroppen är af sitt eget

inre arbete; hjärtslagen få ej stanna en sekund, magen,

hjärnan måste oupphörligt arbeta. Och dock är detta

ej nog; kroppen är i yttre måtto rastlöst verksam

hela tiden. Dess lif leder den till en ändlös

växling af yttre arbete och lek; den kan ej vara

tillfreds med att dess inre maskineri fungerar och

finner den fullkomliga glädjen endast i sin yttre

verksamhet.

Samma förhållande med själen. Den kan ej lefva

på sina egna inre känslor och inbillningar. Den har

alltid behof af yttre föremål; ej endast för att få

näring för sitt inre medvetande, utan för att häfda

sig själf i handling, ej endast för att mottaga, utan

äfven för att gifva.

Sanningen är, att vi ej kunna lefva, om vi dela

honom som är sanningen själf, i två delar. Vi

måste hafva vår boning i honom i inre såväl som

i yttre måtto. Från hvilken sida vi förneka honom,

bedraga vi oss själfva och ådraga oss förlust. Brahma

har ej öfvergifvit mig därför vill jag ej Öfvergifva

Brahma. Om vi säga, att vi finna honom endast

genom inre beskådande och utesluta honom från vår

yttre verksamhet, att vi erfara honom genom

kärleken i vårt hjärta, men ej dyrka honom genom

yttre tjänande; eller om vi säga motsatsen och

förfalla till en motsatt ytterlighet, skola vi likaledes

gå mot vår undergång.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Det är endast då vi helt underkasta oss

sanningens tvång, som vi helt vinna frihetens glädje. — —

Glädjen härskar, då allt vårt verk blir vägen till

föreningen med Brahma; då själen upphör att ständigt

kretsa kring sina egna önskningar; då vår

själfupp-offring blir allt mer och mer energisk. Då ha vi

vunnit fulländningen, då ha vi vunnit friheten, då

kommer Guds rike till denna värld. — — —

Vi måste offra oss själfva i en mångfaldig, mot

skiftande mål riktad verksamhet. — — — “Gud är

världsalltets begynnelse och ände — och för vårt

arbete är han källan och ingifvelsen, han är dess

mål, därför är all vår verksamhet genomändad af

frid och godhet och glädje.

Upanishaden säger: Kunskap, makt och handling

äro hans natur. Det är emedan denna natur ännu

ej blifvit vår natur, som vi söka skilja glädjen från

arbetet. Vår arbetsdag är ej vår glädjedag —

därför vilja vi hafva en särskild helgdag; ty eländiga

som vi äro, kunna vi ej finna vår helgdag i .vårt

arbete. Floden finner sin helgdag i sitt framåtilande

lopp, elden i sin lågas flammande, blommans doft i

sin spridning i rymden; men i vårt dagliga arbete

finnes ej någon sådan helgdag för oss. Det är

emedan vi ej släppa till oss själfva, emedan vi ej

gladt och helt gifva oss hän åt vårt arbete, som

detta öfver väldigar oss.

O, du som gifver dig själf! Låt vid åsynen af

dig såsom glädjen våra själar flamma upp emot dig

såsom elden, strömma emot dig såsom floden,

genomtränga ditt väsen såsom blommans doft. Gif oss

kraft att älska, att älska helt, vårt lif i dess glädje

och sorg, i dess vinster och förluster, i dess

upp-höjelse och fall. Låt oss få styrka nog att helt se

och höra världsalltet och att arbeta med hela vår

kraft där inom. Låt oss lefva helt det lif, du gifvit

oss, låt oss dristigt taga emot och dristigt gifva.

Detta är vår bön till dig. Låt oss en gång för

alla kasta ifrån oss den dåraktiga tanken, som vill

göra din glädje till något, som är skildt från

handling, till något svagt, formlöst, hjälplöst. Hvarlielst

bonden bearbetar den hårda jorden, där strömmar

din glädje ut i sädens grönska, hvarhelst människan

rödjer undan de ogenomträngliga skogarna, jämnar

den steniga marken och bereder sig själf ett hem, där

utvecklar sig din glädje i ordning och frid.

O, världsalltets store arbetare! Vi bedja dig att

låta den oemotståndliga strömmen af din allverkande

energi komma likt vårens mäktiga sunnanvind, låt

den komma frambrusande öfver människolifvets vida

fält, låt den föra med sig många blommors doft,

många skogslands sus, låt den bringa ljuflighet och

sång . åt vårt förtorkade själslifs öken. Låt våra

nyvaknade krafter ropa efter obegränsad fullkomning

med blad och blommor oGh frukt.

Rabindramth Tagore.

Ur Tolstoys dagbok.