Teknokratin och krisen. En orientering i ett aktuellt problem

TEKNOKRATIN

OCH

KRISEN

FEDERATIVS • STOCKHOLM

Sig. Stenberg

TEKNOKRATIN

OCH

KRISEN

En orientering i ett aktuellt

problem

FEDERATIVS FÖRLAG • STOCKHOLM

1933

Förord.

Missnöjet är, även om det ibland kan ledas in i

skadliga fåror, trots allt en konstruktiv kraft av den allra största

betydelse. Predikningarna om förnöjsamhetens välsignelse

kunna icke förändra detta faktum. Det är missnöjet med

det bestående och det rastlösa sökandet efter bättre sociala

och ekonomiska betingelser, som för mänskligheten,

civilisationen och kulturen framåt i kamp mot förnöjsamheten, som

betyder stagnation. Det är också detta missnöje som fört

fram de socialistiska idéerna. Det är samma drivande,

dynamiska, skapande kraft, som ligger till grund för de

underbara uppfinningar och upptäckter, vilka syfta till att göra

mänskligheten rikare och lyckligare.

Missnöjet torde aldrig ha varit så allmänt som just i dessa

dagar. Den bestående ordningen, de krafter, som anse att

de ekonomiska och sociala förhållandena av i dag icke få

rubbas, ha störtat hela världen i en misär, som de flesta väl aldrig

ansett vara möjlig i det tjugonde århundradet.

Vad de missnöjda söka efter är en väg ut ur kaos och en

sådan lösning av de samhälleliga problemen, att ett

återupprepande av ekonomiska kriser, arbetslöshet och därav

följande massfattigdom förebygges.

En grupp tekniker, nämligen de s. k. teknokraterna ha helt

nyligen kastat sig in i diskussionen om krisens orsaker och

dess följder och lett denna diskussion in i nya fåror.

Teknokratin har väckt ett enormt uppseende och den

diskuteras för närvarande över hela världen. Frågan, vad är och

varthän syftar teknokratin, framställes från alla håll och som

introduktion till denna bok, i vilken vi sökt att från en

lekmans synvinkel återgiva huvudlinjerna i de teknokratiska

utredningarna och teorierna, så långt som de hittills

offentliggjorts, vilja vi citera professor Walter Rautenstrauchs svar

på dessa frågor. Det är nämligen under prof. Rautenstrauchs

överinseende som de teknokratiska undersökningarna sedan ett

tiotal år tillbaka bedrivits vid Columbia universitetet, varför

han följaktligen bör vara kapabel att bedöma teknokratins

innehåll och syftemål. Prof. Rautenstrauch skriver om

”Teknokratin och de sociala förändringarna”:

”Teknokratin strävar att besvara följande frågor: Vad ha

vi att leva av och försörja oss på? Hur skola vi draga nytta av

våra resurser? Hur fatta vi de beslut, som avgöra om du

och jag skola eller icke skola arbeta i samhället och hämta

vårt dagliga bröd frän naturens överflödande källor?

Teknokratin påstår inte, att landet skall styras av

ingenjörer. Den har intet intresse av att någon statlig kontroll

utövas av någon särskild grupp av personer eller klasser.

Vad den anser är, att systemen för samhällsmaskineriets

funktion och arbete skola planläggas i överensstämmelse med det

åsyftade målet samt med kunskap om de material och krafter,

som stå oss till förfogande. Teknokratin påstår, att de

metoder och åtgärder, som teknikerna och ingenjörerna använda,

även böra beaktas vid utformandet av samhällsmaskineriets

arbetssätt. Teknokratin frågar, varför det skall resas sådant

motstånd mot ingenjörernas metoder, sedan dock dessa visat

sitt stora värde genom att förskaffa oss sådana oerhörda

möjligheter till välstånd.

Teknokratin framhåller, att det inte finns någon

patentmedicin mot den sociala nöden, och inte heller erbjuder den

någon sådan. Vi hoppas emellertid, att övergången till en ny

samhällsordning skall ske efter organisatoriska och

planmässiga linjer, såsom det anstår ett folk med hög kultur och

bildning. Sedan människorna under svunna tider med stora

uppoffringar skaffat sig sin religiösa och politiska frihet, m&

vi hoppas, att de även skola vinna sin ekonomiska frihet

genom intelligent samverkan och planmässigt

rekonstruktionsarbete.”

Teknokratin syftar alltså till att dra upp planerna för en

sådan förändring av samhällets funktion, att mänskligheten

skall kunna komma i åtnjutande av ekonomisk frihet. Och

det är ju dithän som socialismen också strävar.

Teknokraterna, liksom socialisterna, propagera för samarbete mellan

handens och hjärnans arbetare, för profitsystemets raserande

och ett rationellt utnyttjande av naturens och teknikens

resurser för tillgodoseendet av hela mänsklighetens behov.

Teknokraterna visa, att detta icke är önskemål, som aldrig kunna

uppnås, utan i stället framhålla de att världen redan nu har

möjlighet att höja mänsklighetens levnadsstandard till ett plan,

som man aldrig tidigare kunnat drömma om.

Det har anförts mot teknokraterna, att deras kalkyler i

vissa fall varit felaktiga, men hittills har dock ingenting

framkommit, som i någon väsentlig mån kunnat vederlägga vad

som framlagts. Även om icke dessa ingenjörers påståenden i

alla detaljer äro absolut orubbliga, så är dock deras insats i

diskussionen om kriserna, orsaken till dessa, och lösningen,

som hela världen söker efter, den största som hittills gjorts.

I denna bok ha vi vare sig haft möjligheter till eller åsyftat

att verkställa någon djupgående utredning om teknokratin,

utan endast sökt att sammanfatta det väsentligaste, som

hittills skrivits, för att om möjligt ge de, vilka äro intresserade

av krisspörsmålen, en mera sammanfattad redogörelse för denna

teori, än vad de erhålla genom en eller annan tidningsartikel.

Om det efterföljande i någon mån kan främja diskussionen

omkring de ekonomiska problem, som i dag förefalla så gott

som olösliga, har denna bok därmed fyllt sitt syftemål.

Stockholm i april 1933.

Sig. Stenberg.

KRISENS ORSAKER OCH VERKNINGAR.

Ute på landsvägarna, i Sverge, Tyskland, England,

Förenta staterna, överallt i de s. k. civiliserade

länderna driva hundratusentals arbetare fram på jakt

efter arbete. I stekande solhetta eller i bitande köld

fortsätter den rastlösa färden. Arbete, arbete är allt

som sysselsätter deras tankar, ty de behöva mat och

kläder för sig själva och kanske för en familj, som

svälter och fryser någonstans långt borta, där de

förut haft ett hem. Ett hem, som nu övertagits av

nödens och fattigdomens spöke.

I de stora städerna driva massor av arbetslösa

gata upp och gata ned. De sluka nervöst och begärligt

tidningarnas platsannonser, de besöka

arbetsplatserna, men allt förgäves. »Arbetsstyrkan fulltalig»

läsa de på stora plakat överallt, och ryktet vet berätta

att den eller den fabriken kommer att avskeda så eller

så många man inom den närmaste tiden. Man finner

dessa tusenden i köerna utanför de kommunala och

statliga hjälpbyråerna, dag för dag, vecka efter

vecka, man ser dem vid privata eller religiösa

sammanslutningarnas soppkök, luggslitna, missmodiga,

misströstande. I storstadens gränder finner man dem,

och i medelklasskvarteren, lutade över

avskrädestunnor, sökande efter en bit mat, som någon bättre

situerad ratat, men vilken blivit begärlig för dem.

På gatan gå de sökande efter en cigarr- eller

cigarrettstump, som bortkastats, och med vilken de för

tillfället kunna stilla sitt krav för nikotin-stimulantia

8

och i gathörnen utbjuda de kängsnören till

förbipasserande eller direkt bedja om en slant till en halv

kaffe eller till logi över natten. Men det lyckas inte

för alla att anskaffa det pris, som det »välgörande»

samhället åsätt en bädd och tusentals få därför

tillbringa nattens mörka och långa timmar med att

vandra gata upp och gata ned. Ibland kanske de

kunna slumra till i något prång, men de få inte slumra

för hårt, ty polisen gör regelbundet sin rond, och det

är ett brott att vara så fattig att man icke har någon

annan sovplats än en avsides belägen lada, en prång

mellan ett par hus, bland några lådor under en

pres-senning eller på en parkbänk. Sådant ter sig livet för

en stor del av de arbetslösas miljonarmé och de som

trots arbetslösheten ha tak över huvudet, de gå

säkerligen till sängs många kvällar när hungern

hindrar dem att sova eller också åstadkommer drömmar

om läckerheter och välmåga, vilka göra

uppvaknandet till eländet ännu bittrare än vad det annars skulle

vara.

Sådan är situationen för miljoner och åter

miljoner arbetare i dag.

Men det är icke endast för kroppsarbetarna som

levnadsförhållandena förändrats och förvärrats på

detta sätt. En hel del människor, som tidigare räknat

sig till den s. k. medelklassen och levt under relativt

välordnade förhållanden, börja också drabbas av vad

man kallar dåliga tider. Hantverksmästare, som förut

haft gott om arbete och ägt goda inkomster av den

arbetarkår de sysselsatt, glida sakta men säkert ned

från sin forna ställning på en av samhällsstegens

högre pinnar. Dels ha de blivit slagna i konkurrensen

med mera moderna, mekaniserade företag i bran-9

schen, dels har arbetet minskat på grund av den

allmänna fattigdomen, på grund av affärsstagnationen.

Som en följd av den minskade köpkraften bland

arbetare- och medelklassen tvingas den ena

affärsmannen efter den andra att begära sig i konkurs; de

arbetslösas skara ökas ytterligare med personer, som

varit sysselsatta med försäljnings- och

distributionsarbete. Återigen sjunker den totala köpkraften och

nya grupper bli arbetslösa på grund därutav. Även

ingenjörer och tekniker, de som skapat den moderna

industriens mekaniska underverk och haft industriens

praktiska ledning om hand, drabbas av samma öde,

massor av dem gå arbetslösa. Så fortsätter

kretsgången.

Bland överklassen pågår också en

utgallringspro-cess. Det ena företaget efter det andra stupar.

Krascher sådana som Kreugers och Insulls störta

hundratals personer, som tidigare levt gott på andras

arbete, ned bland de egendomslösa. De reela värdena

bli därigenom icke förstörda, men de samlas på allt

färre och färre händer. Men icke ens dessa

finanskungars och bankirers miljarder och deras

aktievär-den kunna förräntas, så länge som ingen kan köpa de

produkter de ha inteckningar på eller äga. Aktierna

sjunka, deras kapital kan icke investeras rentabelt.

Krisen förtätas. Det inträder ekonomiskt kaos.

Vad är då orsaken till denna världsmisär? frågar

man. Svaret är kort och gott: kapitalismen.

Profitsystemet. Men detta svar säger kanske icke allt, t^

det kapitalistiska systemet har existerat länge, det

har inträffat ekonomiska kriser förr och samhället

har ändock lyckats komma på rätt köl igen,

arbetslösheten har försvunnit och i det närmaste alla män-niskor, som kunnat och velat försörja sig genom

arbete ha haft tillfälle att så göra. — Månne icke,

säger någon, orsaken till krisen är kapitalisterna som

sådana och icke kapitalismen som system?

Kreuger-kraschen var ju ett verk av enskilda kapitalister, som

visserligen voro produkter av systemet, men vilka

dock alltför hänsynslöst opererade utanför systemets

utstakade, officiella råmärken och just därför

åstadkommo den ekonomiska förödelse, som denna affär

hade i släptåg. Detta är sant, men om man ser

närmare på saken finner man dock att denna kris som

vi nu genomleva är en produkt av kapitalismen som

system, att det är kapitalismens idé, d. v. s.

profitsystemet, som gjort bankrutt.

MASSFATTIGDOM MITT I ÖVERFLÖDET.

För det första kunna vi konstatera att den

nuvarande världskrisen icke har sin orsak uti att det ej

finnes nog förnödenheter för mänsklighetens behov,

utan dess egentliga orsak är att det råder överflöd

på varor. I dagligt tal brukar man kalla denna

krisorsak överproduktion, men underkonsumtion torde

vara ett mera korrekt uttryck.

På grund av massfattigdomen är avsättningen

icke tillfredsställande och för att förhindra att

marknaden blir övermättad och framtvingar prisfall,

vidtager man de mest drastiska åtgärder. I stället för att

ge de fattiga möjlighet att för ringa pris köpa

närande föda förstör man densamma. Skeppslaster av

sydfrukter kastas i havet, för att »reglera» tillgången.

I Sydamerika bränner man kaffe i tonvis i bål eller

under ångpannorna och i Förenta staterna förfar man

11

på samma sätt med vete och majs. Farmarna få så

dåligt betalt för dessa sina produkter, att det för dem

blir billigare att värma huset med vete än att köpa

kol. Följden blir att farmarna icke kunna erhålla de

kontanter de behöva för inköp av andra

livsförnödenheter, att vetet undanhålles de hungrande och

samtidigt betyder det också minskad avsättning för

kolbolagen och arbetslöshet bland gruvarbetarna. Vi

vandra åter runt i samma cirkel. Minskad köpkraft

som skapar minskad avsättning av produkter och

därav ytterligare arbetslöshet — en ändlös kedja, som

leder till ökad massfattigdom, nöd och svält.

När man iakttager denna utveckling, denna

förtätning av krisen från dag till dag, så kan man icke

undgå att göra den reflektionen, att alla försök att

inom ramen av det kapitalistiska samhällssystemet

åstadkomma någon betydande hjälp mot

arbetslösheten och fattigdomen, endast kunna bli slag i

tomma luften. Man kan åstadkomma hjälp och lindring

för en del av de arbetslösa för en tid, men vi ha sett

exempel på att den ena kommunen efter den andra

nått sina möjligheters gräns. Skogssocknarna uppe i

Norrland, vars innebyggare och skatteobjekt

huvudsakligast äro skogsarbetare, med någon månads

arbete varje år, med en arbetssäsong som år från år

tenderar till att bli allt kortare utan att arbetslönen

dock ökat i motsvarande grad, i stället har den

pressats nedåt, måste förr eller senare tömma sina kassor,

om de försöka att hjälpa de arbetslösa genom

utdelandet av kontant understöd eller medelst icke produktivt

arbete. De oerhörda skatteökningarna inom en mängd

kommuner här i landet, vilka förekommit under de

senare åren, säga ju en hel del, och det är uppenbart att12

dessa möjligheter även hava sin begränsning liksom

också att statskassan icke är outtömlig. Dessa

hjälp-åtgärder hava endast betydelse för tillfället och förr

eller senare komma dessa källor att bli tömda. Vad

återstår då? Detta är säkerligen en fråga, som

politikerna helst inte vilja tänka på och vad det angår

kapitalisterna, bankirerna och andra spekulanter i

mänsklig arbetskraft, så torde framtidsperspektivet ge dem

onda aningar. Men framför allt ha arbetarna all

anledning att noga studera detta problem, ty det bli de,

som få lida mest utav det kapitalistiska systemets

vanvettiga misshushållning och av den härskande

klassens hysteriska försök och drastiska åtgärder i

syfte att bibehålla en ordning, som hittills givit denna

klass alla previlegier, medan massan pressats allt

djupare ned i umbärandets och slaveriets dy.

Visserligen framhålles det att arbetarklassens

levnadsstandard av i dag är betydligt högre än vad det

någonsin tidigare varit. Detta är dock en sanning

med modefikation. I The Tråg edy of Waste (1925)

säger Stuart Chase: »När Grekland stod på höjden

av sin välmåga hade man fem helots till varje familj,

omkring en slav per kapita, emot våra trettio

maskinslavar per person. Hur mycket högre är den

genomsnittliga amerikanska familjens levnadsstandard

jämfört med förhållandena i Grekland för två och ett

halvt årtusende sedan? Vilka vinster i form av

livsföring, komfort, frihet och skönhet erhålla vi för det

arbete som våra 3.000.000.000 mekaniska slavar

utföra? Bland andra saker ha vi fått stålverken i

Pittsburg, som ständigt döljer staden i sot och rök från

sina tusentals fabriksskorstenar, östsidan i New

York, bakgårdarna i Chicago, de fattiga jordarren-datorerna ute i farmardistrikten och skulpturerna på

våra kyrkogårdar. Vart har denna mekaniska

arbetskraft gått, eftersom relativt så litet utvunnits av

densamma? Besvarandet av denna fråga ger oss ännu

ett skäl, varför vi skulle företaga en grundlig

undersökning om orsakerna till och omfånget av den

ekonomiska misshushållningen.»

RATIONALISERINGENS RESULTAT.

Sedan Chase skrev denna bok har antalet

mekaniska slavar, som inmonterats i industrien ökat

högst väsentligt samtidigt som löneslavarnas antal

reducerats så att närmare en tredjedel av

arbetare-antalet i de moderna industristaterna för närvarande

torde gå arbetslösa. Och vad värre är, utsikterna till

att de åter skola komma in i industrien äro

synnerligen små. Det sannolika är att de aldrig skola få

tillfälle att få deltaga i nyttigt, värdeskapande

arbete, så länge som den kapitalistiska ordningen

består.

Allt sedan de första åren efter världskriget har

rationaliseringen varit slagordet inom industri,

jordbruk, transportväsendet och alla andra

verksamhetsfält. Rationaliseringen har till syfte att förbilliga

produktionen genom koncentration och genom

installerandet av arbetsbesparande och moderna maskiner.

Det behöves knappast några bevis för varthän denna,

rationalisering lett, arbetarna i fabriker och

verkstäder veta det och de arbetslösa kunna med ännu större

sakkännedom uttala sig därom.

Produktionskapaciteten har oupphörligt stegrats, samtidigt som behovet

av manuell arbetskraft inom produktionslivet stän-

14

digt sjunkit. Tendensen i rationaliseringen kunde

ingen misstaga sig på, men på många håll, även bland

socialister, gjorde man gällande, att den arbetslöshet,

som moderniseringen skapade endast var temporär

samt att just rationaliseringen skulle, om den än

överflödiggjorde den mänskliga arbetskraften inom

vissa industrier, öppna nya utkomstmöjligheter inom

andra. Sålunda resonerade man, att det även

fordrades mänsklig arbetskraft för att tillverka dessa nya

tekniska under, varför rationaliseringens debet och

kreditkonton, evad det gällde arbetarna, skulle

balansera. På andra håll var man icke fullt så säker att

utvecklingen skulle gå i den riktningen, men man

avhöll sig från att göra några förutsägelser. Andra

återigen konstaterade rationaliseringsarbetslösheten

och fastslogo att denna icke endast komme att bli

permanent, utan att den dessutom komme att tilltaga

i omfång. De som förfäktade den sistnämnda

uppfattningen hade otvivelaktigt rätt, något som många av

dem som tidigare haft en motsatt uppfattning nu äro

redo att medgiva. Om icke rationaliseringen haft till

syfte att förbilliga produktionen, öka densamma och

minska den dyrare och betydligt svårhanterligare

energiresursen, som den mänskliga arbetskraften

representerade, så hade den naturligtvis varit

meningslös. Detta emedan moderniseringsprocessen

endast hade till syfte att tjäna den klass som har den

lagliga äganderätten till produktionsmaskineriet och

att skapa profit. Förhållandet bleve naturligtvis ett

helt annat om rationaliseringens mission vore att

tillfredsställa mänsklighetens behov, att öka den

allmänna välmågan, människornas befrielse i största

möjliga utsträckning från tungt och nedbrytande ar-15

bete, men detta skulle strida mot det kapitalistiska

profitsystemets princip, varför rationaliseringen

följaktligen under nuvarande förhållanden måste betyda

att allt större rikedomar skapades för det lilla

fåtalet, som kalla sig ägare, och proportionellt ökad

fattigdom bland proletärerna.

Men maskintekniken och rationaliseringen visar nu

starka tecken på att den skall bli kapitalismens

Frankenstein, det mekaniska monster som till sist

förgör sin egen skapare.

Som redan nämnts, var man på sina håll benägen

att tro, att den stora arbetslösheten och depressionen

var av övergående natur. I slutet av år 1932 gavs

detta hopp en dödsstöt av en grupp ingenjörer,

arkitekter och vetenskapsmän i Amerika. Dessa män hade

under tio—tolv års tid underkastat den ekonomiska

och industriella ordningen en grundlig undersökning.

De började arbeta på 3.000 tabeller, som skulle ge

en bild av den industriella och agrikulturella

utvecklingen i Förenta staterna under de senaste 100 åren.

Nu hade de kommit så långt i sitt arbete att omkring

en tiondel av vad de förelagt sig var färdigt, och dessa

siffror och påståenden, vilka utgjorde en svidande

anklagelse mot hela det bestående samhällssystemet,

framlades då för offentligheten. Vad de framlade i

sina tabeller och uttalanden var i många avseenden

sådant som den vakne arbetaren redan kände till

eller i varje fall anat, men därtill framlade de vad

som hittills saknats, nämligen till synes ojäviga bevis"

för kapitalismens destruktiva verksamhet och för den

oundvikliga nödvändigheten utav det kapitalistiska

produktions- och lönesystemets raserande, innan det

hinner göra hela världen till ett enda stort fattighusmitt uppe i allt överflöd, att skapa ett ännu värre

kaos, än det som nu är rådande.

I det följande skola vi undersöka vad denna nya

idériktning, teknokratin och dess förespråkare,

teknokraterna har att lära oss. Teknokraterna ha

examinerat civilisationen på samma sätt som en läkare

studerar blodet under ett mikroskop, för att finna den

sjukdomsbacill, som är orsaken till patientens feber.

De började sitt arbete året efter världskrigets slut. En

del av dem hade deltagit i krigsarbetet. Alla hade

blivit överväldigade av det mest förvånansvärda

faktum som världskriget klarlade, och vilket förbigått

de flesta människornas uppmärksamhet, det

nämligen, att t. ex. Förenta staterna tog miljoner män från

det produktiva arbetet, använde varor till ett värde

av 50 miljoner dollars per dag för destruktiva

ändamål, och, trots detta, kunde i det närmaste tillgodose

allas behov i samma utsträckning som i fredstid.

Detta förhållande kanske illustreras bäst av Stuart

Chase i hans förut här citerade arbete.

PRODUKTIONENS RATIONALISERING UNDER

KRIGET.

»Kanske den mest realistiska introduktionen till vårt

ämne ligger i en analys av krigskontrollen över

industrien», skriver Chase. »Vi börja sålunda icke med

en teori utan med en faktisk verksamhet. Så

långtgående, så oöverträffad — och så litet förstådd av

den stora allmänheten — var effekten av denna

kontroll och den besparing av mänsklig energi, som

åstadkoms, att vi måste skissera dess huvudlinjer.

Världskriget var kanske den största enskilda tragedi som

någonsin drabbat människosläktet — en biologisk art

som allaredan blivit tillräckligt van vid tragedier.

Men kriget hade sina biprodukter av tekniska dåd,

liksom sin huvudprodukt av destruktion och elände.

Den förnämsta biprodukten var elimineringen av

industriellt slöseri, vilket möjliggjordes genom

systematisk kontroll av den ekonomiska strukturen.

I april 1917 kastade vi oss in i världskriget. Vi

hade då 40 miljoner arbetare, vilka hittills icke

förmått förse sig själva med livets förnödenheter och

komfort. (Chase uppger arbetarnas antal till 40

miljoner då däremot teknokraterna sju år senare

beräkna att det finnes 38 miljoner arbetare i Förenta

staterna. Skillnader beror därpå, att Chase i sitt arbete

ger en vidare innebörd i begreppet »sysselsatta med

förvärvsarbete» — gainfully employed — än vad

teknokraterna göra.) Inom loppet av några få månader

gingo miljoner av de starkaste och friskaste av dessa

arbetare in i armén, till flottan eller in i industrier

18

som tillverkade krut, krigsfartyg-, undervattensbåtar,

giftgaser, bajonetter, gevär, bomber, kanonlavetter,

aeroplan. I krigsministerns rapport för år 1918

fördelas arbetskraften som följer:

Antal Procent

I aktuell krigföring i Frankrike 1.400.000 4,7

Bakom stridslinjen i Frankrike 600.000 2,0

I armén i Förenta staterna 1.700.000 5,7

Vid flottan 550.000 1,8

Totalsum. för armén o. flottan 4.250.000 14,2

Anställda inom krigsindustrien 7.150.000 23,8

Totalsumman icke produktiva 11.400.000 38,0

Anställda i icke krigsindustri 18.600.000 62,0

Totalantalet män i

produktionsåldern 30.000.000 100

Gamla män och ynglingar 24.000.000

Antal män 54.000.000

Kvinnor i krigsarbete 2.250.000

Antal kvinnor i förvärvsarbete 9.000.000 (beräknat)

Alltså, av 30 miljoner män i arbetsåldern anställdes

över 4 miljoner inom armén och flottan och 7 miljoner

i ammunitions- och annat krigsarbete, sammanlagt

11 miljoner eller 38 procent av den tillgängliga

manliga arbetskraften. Samtidigt som över 2 miljoner

kvinnor av sammanlagt 9 miljoner, som voro

engagerade i förvärvsarbete överfördes till

krigsarbetet. En del av dessa kvinnor kommo för första

gången in i industriellt arbete medan andra

överfördes från textil- till konfektionsindustrien. Av 4019

miljoner arbetare sysselsatta med förvärvsarbete

blevo icke mindre än 13,5 milj. krigare eller

anställda för att tillverka utrustningen för krigarna.

Emellertid kunna vi icke påstå att alla dessa utförde icke

värdeskapande arbete, ty en del av krigsindustriens

arbetare tillverkade uniformer, skor och andra

primära förnödenhetsartiklar, som soldaterna behövde

oavsett om det var krigs- eller fredstid. En

konservativ beräkning torde dock kunna fastställa att minst

10 miljoner, en fjärdedel av den totala arbetskraften

inom landet, voro engagerade i icke produktivt,

onyttigt arbete.

Om vi äro fyra, som skola bygga ett hus och en av

dessa fyra går hem med ett krossat finger, så innebär

detta att det kommer att taga längre tid att

färdigställa detta hus. Om 40 miljoner av oss tillverka

matvaror, hus, kläder och komfort och ändock icke kunna

fylla den budget, som hälsa och välmåga fordrar och

om sedan 10 miljoner sluta arbetet för att gå ut i

krig, så är det uppenbart att hälsans och välmågans

budget kommer att visa en ännu större underbalans.

Inträffade detta? Nej. I stället förbättrades det

allmänna levnadsstandardet.

Indexet visar, att produktionen av varor enligt vikt

(ej pengar) ökade från 112 (med utgångspunkt från

100 1911—1913) år 1915, till 124 1917, och 125 1918.

»The United States Council of National Defense» —

Förenta staternas nationella försvarskommission —

förklarade, efter ett ingående studium av situationen:

»Vad Amerika åstadkommit industriellt och

ekonomiskt under kriget, oavsett den minskade

arbetskraften och dirigerandet av produktivkrafterna till

krigsverksamheten, demonstrerar nationens förmåga att20

försörja sin befolkning i enlighet med och över

lev-nadsstandardet före kriget.»

Enligt National Bureau of Economic Research"s

statistik ökade arbetarna sin relativa andel i den

nationella inkomsten i förhållande till egendomsägarna

från 68,9 proc. 1917 till 77,3 proc. 1918.

----Sett i sin helhet, fortsätter Chase, styrka

siffrorna och bevisen den konklusionen, att, trots den

nya teknikens misstag, kunde levnadsstandardet

vidmakthållas och kanske ökas något, fastän en fjärdedel

av arbetskraften frigjorts. Huset restes fortare med

tre män än vad det tidigare gjort med fyra. 30

miljoner arbetare producerade lika mycket om icke mera

föda, hus, kläder och komfort än 40 miljoner

någonsin lyckats göra.

---Vad vi vilja demonstrera har dock

ingenting med krig att skaffa. De tio miljonerna i Amerika

kunde lika väl ha sysselsatts med att gräva en kanal

över Anderna. Vad vi vilja betona är det

förvånansvärda fenomenet, att ju färre arbetare desto större

blev produktionen av livsförnödenheter per kapita.

Hur kunde detta åstadkommas? Vilka nya krafter

introducerades inom industrien ? Var det ett mirakel ?

Det var icke något mirakel. Endast sunt förnuft.

Inför en allvarsam nationell fara, och arbetande

under den psykologiska enighet, som en gemensam fara

påtvingar en grupp, reorganiserade de krigförande

nationerna sina industriella system enligt den

principen, att en rak linje är det kortaste avståndet mellan

två givna punkter. Expresident Herbert Hoover skrev

i februari 1921: »Vissa bevis för vår ineffektiva

normala produktion ha framlagts, när vi, då 20 proc. av

arbetskraften indrogs för att överföras till armén,ändock kunde producera 20 proc. mera varor än vi

kunna göra i dag.»

Produktionen under kriget visade alltså för det

första mänsklighetens möjlighet att kunna försörja

sig väl under de mest försvårade omständigheter och

för det andra vilket oerhört slöseri som förekommer

inom ramen av det kapitalistiska

produktionssystemet, och dessa iakttagelser äro delvis upphovet till

teknokraternas undersökningar.

TEKNOKRATI.

Ett nytt ord har antagits av förkämparna för en

alldeles ny intellektuell strömning i dessa dåliga tider,

skriver George Soule i The New Republic: Teknokrati.

Denna benämning användes för det första av en liten

grupp ingenjörer och arkitekter, vilka äro anhängare

av vissa lärosatser samt sysselsatta med att utarbeta

dem. För det andra användes det som namn på den

filosofi denna grupp förkunnar. För det tredje

antages den beteckna det samhällsskick vi äro på väg

att störtas i. Aristokrati — de förnämstas styrelse;

autokrati — styrelse av en självvald grupp;

demokrati — folkvälde; teknokrati — den tekniska

vetenskapens styrelse, man vet icke riktigt vilketdera. Det

har samma klang.

Vad för det första själva gruppen beträffar, är dess

förgrundsfigur Howard Scott, en ingenjör som i sig

förenar energi, uppfinningsrikedom och övertygelse.

Han började utveckla sina idéer och samla anhängare

redan 1921, då det liksom nu talades mycket om

kapitalismens nära förestående sammanbrott. Namnet på

denna grupp var The Technical Alliance. Den antogs

22

samla underrättelser från de strategiska punkterna

inom varje industri för den dag då, som Thorstein

Veblen förutspådde, affärsmannens makt skulle

drunkna i den allmänna förvirringen och ingenjören

tillkallas för att bringa ordning i

arbetsförhållandena. Men den förutspådda dagen kom inte, de flesta

av anhängarna vände sin uppmärksamhet mot andra

värv, och Howard Scott fortsatte att tala till vem

som än ville höra på. I och med uppkomsten av den

nuvarande depressionen slöto sig delar av den gamla

gruppen åter samman, vunno nya anhängare, funno

en tillflykt i The Engineering Department vid

Columbia University samt började ånyo sprida teser och

statistiska utredningar. Under tiden hade Scott börjat

använda namnet. Sedan följde publiceringen om

utredningarna i tidningar och tidskrifter, samt en

växande anslutning från allmänhetens sida.

Teknokrati är i få ord:

1) En grupp ingenjörer och vetenskapsmän, som

företagit sig att utröna och tala om för en modern

värld vilka lyten den lider av;

2) Det är en idé om en vetenskaplig och social

process ut ur vilken det så småningom utlöses ett

program för att kontrollera maskinålderns vilda

krafter i akt och mening att återställa välståndet

samt vidmakthålla detsamma i fortsättningen.

Men det har dragits upp många sådana planer för

produktionens och den sociala ordningens

reorganise-ring. Tusentals ha uppdragit sådana planer under

tusentals år som gått. Teknokratin kommer kanske att

betyda mera än vad tidigare planer gjort — men den

intresserar människorna huvudsakligast därför, attden sprungit fram under en tid, när världen känner

med sig att den måste finna en ny plan, ett nytt

system — eller gå under.

MASKINENS TRIUMFTÅG.

Teknokraterna börja med att fastställa den

tekniska och industriella utvecklingens tendens. En del

av de uppseendeväckande siffror de framlagt ha

återgivits i skilda tidningsorgan under de senaste

månaderna, men vi anse ändock att det finnes fullt fog för

att åter upprepa dem.

Vid hamnen i Chicago har uppmonterats en

lossningsmaskin, som kan lossa 800 ton grus per timme.

Om det vore möjligt att placera så många man på

arbetsplatsen ifråga, så skulle det erfordras 2.000

arbetare för att med tillhjälp av skottkärror och

skyfflar utföra samma arbete på denna tid.

Det är självfallet att även om en maskin som denna

gör närmare två tusen arbetare överflödiga vid

lossningsarbetet, så har dock ett visst antal arbetare fått

sysselsättning med att tillverka sådana maskiner.

Dock icke 2.000 för varje maskin, ty då skulle

naturligtvis en sådan rationalisering bli absolut

meningslös, men vi få heller icke glömma att efterfrågan på

skyfflar och skottkärror minskas för varje sådan

maskin, som sättes i arbete, med åtföljande

arbetslöshet för dem som tidigare haft sin utkomst från

tillverkningen av dessa handverktyg.

På farmerna i mellanstaterna användes numera en

kombinerad slåtter- och tröskningsmaskin, vilken

skötes av två man. Det skulle erfordras 100 man med

liar att meja samma yta som maskinen nu gör, och

ändock återstode tröskningen.

24

Numera kan en flicka vid en av de modernaste

cigarrettillverkningsmaskinerna utföra samma

kvantum arbete, som tidigare och med nu kasserade

verktyg, sysselsatte sjuttiofem personer.

På Great Northern och Western

Pacific-järnvägen installerades för ett år sedan en automatisk

räls-läggningsmaskin, som med tillhjälp av 100 arbetare

lägger lika mycket räls, som det för sju år sedan

fordrades 267 män att göra. Varje sådan maskin

över-flödiggör alltså icke mindre än 167 arbetare.

Man har konstruerat en skördemaskin för

bomullsplockning, vilken med en man vid rattarna utför

samma arbete som tidigare givit arbete och bröd åt sextio

personer under skördesäsongen.

Den senaste skapelsen på grävmaskinernas område,

ett elektriskt vidunder, som skötes av fyra man, har

ökat de arbetslösas skara med 2.000 man för varje

sådan apparat som är i verksamhet.

De svenska arbetarna känna säkerligen själva till

hurusom introducerandet av nya maskiner inom

industrien, byggnadsbranschen och transportväsendet

medfört en ständigt stegrad produktionskapacitet och

minskade produktionskostnader för de olika

företagen, samtidigt som företagarnas profit ökats och

antalet anställda arbetare sjunkit. De ha också

iakttagit att denna utveckling fortsätter efter samma linjer.

Och massarbetslösheten tilltager.

Vi kunna citera ännu några av teknokraternas

exempel rörande maskinteknikens utveckling.

Ståltillverkningen i Förenta staterna var år 1929 9,3

gånger större per man och timme än vad den var år

1887. D. v. s. att där det inom denna industri för

något över 40 år sedan sysselsattes mellan nio och tioarbetare, där behöves i dag endast en man. Att

stålverksarbetarens köpkraft under denna period icke

ökats 9,3 gånger veta vi alltför väl, varför arbetarens

relativa andel av vad han producerar ovillkorligen

måste ha blivit mindre och arbetsköparens så mycket

större. Inom gjutjärnsproduktionen utför nu en man

under loppet av en timme lika mycket arbete som det

krävdes 47 timmar att utföra för 50 år sedan.

I gamla Aten och Rom malde mjölnaren, mellan

sina primitiva kvarnstenar, en till en och en halv

tunna mjöl per dag. I en modern kvarn i Minneapolis

produceras 30.000 tunnor mjöl per dag och man, och

ändock är arbetstiden kortare och mjölet bättre. För

endast hundra år sedan producerade man i Förenta

staterna 25 ton järngöt per år och det tog lika lång

tid för en man att bryta 800 ton järnmalm. År 1929

bröts på Masaba-fältet i Minnesota 20.000 ton per år

och arbetare.

Allt sedan kriget har användningen av

maskinenergi tilltagit i ett tempo, som påminner om

snöbollen som rullar utför berget och blir större och större

för varje decimeter den tillryggalägger.

Maskinernas antal har multiplicerats och

oupphörligt förbättrats. De ha dessutom blivit mer och mer

automatiska, så att de kräva färre arbetare att

övervaka dem, stanna dem, starta dem, dirigera dem eller

förändra deras hastighets- eller arbetstempo.

Den sista gruppen av antagna säkra arbeten inom

maskinindustrin är dessa arbeten, som bestå uti att

sköta kontrollapparaterna. Men även dessa arbeten

försvinna nu, sedan man uppfunnit elektriska

kontrollapparater.

NYA INDUSTRIER GE DE ARBETSLÖSA

INTET HOPP.

Efter krisen 1907 var det den uppväxande

auto-mobilindustrin, som drog Amerika ut ur vågdalen och

nu är det många som hoppats på att återigen någon

fullständigt ny industri skulle lösa även denna kris,

och ge arbetstillfällen för miljoner.

Bland dessa nya industrier har man talat om

televisionen. Faktum är dock, att den princip som ligger

bakom televisionen och dess möjligheter är samma

princip, som hotar att omintetgöra hundratusentals

arbetstillfällen. Det »elektriska ögat» eller

fotoelektriska cellen, med tillhjälp av vilken man kan sända

fotografier både med och utan tråd, kan också

kontrollera elektriska växlar och reläer, vilka i sin tur

sköta tusentals maskiner, som hitintills krävt

mänsklig skötsel och kontroll.

Det »elektriska ögat» kontrollerar numera

vattenståndet i reservoarer på mils avstånd från städerna.

Det räknar antalet människor som gå in i en butik,

det sorterar dåliga jordnötter från goda, kastar

de-fekta spikar, skruvar och muttrar ut ur den ström

av prima sådana, vilka passera på en konveyor till

lådor och kaggar, det öppnar en masugn, när det

flytande järnet nått den rätta värmegraden.

Det »elektriska ögat» är den fulländade Roboten,

som kommit till världen före den fulländade

människan. Det kan utföra vad som helst utom tankearbete,

men det finnes redan elektriskt kontrollerade och

drivna Robots, som på några få sekunder kunna ut-

27

föra kalkyleringar i den högre matematiken, vilka

det skulle taga människor veckor att utföra.

I stället har användningen av maskiner givit mera

sysselsättning för intelligensen, nerverna, ögon och

öron, enär så gott som varje maskin, som uppfanns,

måste ha en människa som bas. På detta sätt skapade

maskinerna nya arbetstillfällen likaväl som de på

andra håll förorsakade arbetslöshet. Under de

senaste 10 åren ha emellertid maskinerna blivit

automatiska i allt större utsträckning. Elektriska växlar och

reläer, som skötas av en automatisk

kontrollanordning, som i sin tur reagera för ljus, ljud, hetta eller

köld, ersätter arbetaren-maskinskötaren. Dessutom

ha maskinerna i fabrikerna växlats samman så att de

arbeta gemensamt och utan avbrott.

Råmaterialet föres in i ena ändan av fabriken,

passerar alla maskinoperationerna och kommer ut ur

maskinerna som en färdig produkt, vilken sedan

packas, åsättes varumärke och lastas i transportörer eller

järnvägsvagnar automatiskt.

Möjligheterna för automatisk kontroll och skötsel

av maskinerna äro nu obegränsade. För ingenjörerna

är en kroppsarbetare enbart en maskin, en primär

faktor, liksom en ångpanna eller en automobilmotor.

En man eller en häst förvandlar värme till arbete

eller förvandlar värmeenergi till mekanisk energi.

Förbränningen av bröd eller socker i en människas

måge vid 37 graders temperatur skiljer sig icke det

ringaste från förbränningen av kol under en

ångpanna vid 1,000 graders värme. Allt arbete som

muskler eller maskiner kunna utföra härleder sig från

värmeenergi, som förvandlas till rörelser av en arm

eller cirkulationen av ett hjul.28

I dag utgör icke det muskelarbete som utföres i

Amerika B procent av allt arbete, och i detta är

inberäknat allt farm- och gruvarbete, som ännu så

länge fordrar en stark rygg och kraftiga muskler.

Detta innebär att mer än 97 procent av all energi som

erfordras för produktivt arbete levereras av maskiner.

Av den totala summan av den icke mänskliga energi

som användes i den amerikanska industrien för

maskinerna eller i direkt värme för hyttor och masugnar

kommer 85 proc. från kol, olja och naturgas. Detta

innebär att det mesta arbetet som i dag utföres

kommer på det minerala bränslets konto.

Dessa mineraler äro mycket lättare att frambringa

och billigare än den energi som tages från jordbruket

i form av föda. I Joliet, staten Illinois, har man

installerat en elektrisk grävskopa, som tar 12 ton kol i

en operation och lastar detta på en järnvägsvagn. Det

är mera energi och alltså mera arbetskraft i en enda

sådan jätteskyffel, än vad många farmare kunna

skörda från hundratals acres jord, även om den är

aldrig så väl kultiverad och skött. Därför har

teknokrati och allt som detta ord innebär sitt ursprung i

ersättandet av den energi som utvinnes ur föda med

energi från brännbara mineraler. Vattenkraft och

väderkvarnar äro naturligtvis i en annan klass men

för Förenta staternas vidkommande utvinnes endast

en obetydlig del av den totala energi, som erfordras

för maskindriften ur dessa kraftkällor.

Ett ton kol eller ett fat olja kan utföra många mäns

arbete, men kvitterar inga avlöningslistor, går icke på

teater eller har hustrur att köpa kläder åt eller barn

att försörja. M. a. o. maskinen framskapar varor men

den konsumerar dem icke.29

I ett fullt modernt elektricitetsverk kan ett pound

kol åstadkomma lika mycket energi för maskindrift,

som tio arbetare skulle kunna prestera under en

timmes tid, om de ansträngde sig till det yttersta.

Under ett »gott år» användes i Amerika kol och

vattenkraft motsvarande i arbetskraft energien hos

en biljon ton kol. Multiplicera denna biljon ton kol

med 2.240 pound till ett ton och multiplicera sedan

detta med tio, och vi finna då att energimängden i

det kol som användes i landet motsvarar den kraft,

som 20 trillioner män kunde prestera om de sattes

att flytta en maskin. Men det skulle inte finnas rum

för så många människor här på jorden och dessutom

utnyttjas energien i det kol som användes i obetydlig

utsträckning.

Maskinerna användas oekonomiskt och endast

under en ytterst begränsad tid. I varje fall motsvarar

det arbete som utföres av maskinerna i Amerika

under ett års tid vad 900 miljoner starka arbetare kunde

utföra om de arbetade tio timmar om dagen under

ett år. Det finnes för närvarande 38 miljoner arbetare

i Förenta staterna. Jämför detta med de 900

miljonerna arbetarna i maskinform, som aldrig gå till en affär

eller en teater, och man kan göra sig en föreställning

om möjligheterna att försälja dessa »maskinmäns»

produkter. Det är helt enkelt omöjligt, säga

teknokraterna, och det blir säkerligen svårt om de 38

miljonerna produktiva arbetare i fortsättningen skola betalas

efter samma principer, som gällde när dessa 38

miljoner arbetare levererade huvudparten av den

arbetskraft som erfordrades.

Fram till år 1904 var den mänskliga arbetskraften

dominerande inom industrien. Efter detta år blev30

dock maskinkrafterna de dominerande samtidigt som

utnyttjandet av såväl maskinell som mänsklig

arbetskraft ökades fram till 1919. Den mänskliga

arbetskraften kunde dock icke längre hålla jämna steg med

maskinkraften, ty medan den sistnämnda steg i en

djärv uppåtgående kurva förblev stegringen av den

mänskliga arbetskraften inom industrien

betydligt blygsammare. Från 1919 började antalet

muskelarbetare att sjunka, oroväckande rent av år 1921,

men steg åter fastän det aldrig kom upp till 1919 års

nivå. Sedan blir barometern orolig, med upp- och

nedgående tendenser fram till år 1929, när den

förödande arbetslösheten började och varefter antalet

arbetare inom industrien hastigt sjönk tills det år 1932

var nere i samma nivå som omkring 1904. Den

mekaniska arbetskraftens språng mot höjden har dock

aldrig hejdats, kurvan stiger oupphörligt — och vi

kunna säga obönhörligt. Detta gäller Förenta

staterna, men även om maskinens dominerande plats

inom industrien för den gamla världens vidkommande

möjligen icke daterar sig från 1904, så torde den dock

nu vara ett odisputabelt faktum i alla moderna

industristater. Skulle det till äventyrs finnas någon bland

de s. k. civiliserade staterna där den mänskliga

arbetskraften ännu har övertaget, så kommer detta

tillstånd icke att bli så värst långvarigt. Den

tekniska utvecklingen låter sig icke hejdas, ej heller

torde någon förnuftig arbetare numera vilja ansluta sig

till de tidigare maskinkrossarnas idéer. Maskinen i

sig själv är icke ett ont, det är endast det sätt på

vilken den utnyttjas av den ägande klassen som

åstadkommer skada, arbetslöshet och fattigdom.

Det måste dock betonas, att mekaniseringen avandra industrier, än den rena fabriksdriften, har

varit lika stor, ja, i vissa fall mera omfattande.

Vid elektricitetsverken, som upplysa våra städer,

pumpar vatten, lämnar kraft åt hissar och spårvagnar

samt utföra tusentals andra arbeten med tillhjälp av

ett försvinnande litet antal arbetare, har tillförseln

av mekanisk energi varit betydligt större än vid

fabriker och verkstäder.

JORDBRUKET MEKANISERAS I TAKT MED

INDUSTRIEN.

Från år 1850 till början av innevarande sekel har

det amerikanska jordbruket utökat sina

kraftresurser från 6.597.000 till 23.519.000 hästkrafter. Från

1900 fram till jordbrukets mekanisering i större skala

1910, har antalet hästkrafter utnyttjade för

agrikulturellt arbete ökats från 23.519.000 till 31.107.000

hästkrafter. När mot slutet av 1918 den kraftkälla

inom jordbruket, som representerades av hästar, oxar

och andra dragdjur nått sin höjdpunkt, var den

totala krafttillgången på detta område 43.722.000

hästkrafter. Från 1919 till 1923, när utnyttjandet av

arbetsdjur inom jordbruket började gå nedåt, ökades

kraftkapaciteten till 47.420.000 hästkrafter och i dag

torde den totala summan uppgå till 55.000.000

hästkrafter, av vilka endast 15.000.000 torde

representeras av hästar och mulåsnor och 40.000.000

ångmaskiner, traktorer, elektriska motorer och andra

jordbruksmaskiner.

Om icke dessa kraftresurser funnes inom

jordbruket skulle det fordras en jordbruksbefolkning av

32

360 miljoner för att förse Förenta staterna med föda

i stället för de 32 miljoner, som nu äro bosatta på

farmerna och producera så mycket föda att de icke

kunna finna en avsättning- för en del av dessa

produkter. På farmerna, vid järnvägarna och gruvorna

har produktionskapaciteten per arbetare ökats mera

under de första 27 åren av detta århundrade än vad

den gjort inom den övriga industrien, detta på grund

av installerandet av energidrivna maskiner.

»Vad som inträffat är helt enkelt att vi med en

svindlande hastighet förflyttat oss genom en period

av handkontrollerade maskiner, till den tekniska

mekanismens tidsålder», skriver Wayne W. Parrish i

»The New Outlook» och fortsätter: »För två

decennier sedan var maskinen ett förbättrat handverktyg,

som hjälpte arbetaren i hans arbete, men fordrade

mänsklig arbetskraft för sin skötsel. Den tekniska

mekanismen har överflödiggjort arbetaren helt och

hållet, på sin höjd erfordras det en eller ett fåtal

män för att kontrollera en hel anläggning. För 40

år sedan hade man anledning att skryta över

instal-leringen av en ny maskin, som överflödiggjorde

mänsklig arbetskraft för tungt eller obehagligt

arbete. I dag finns det inte rum för ens hälften av våra

IJp miljoner arbetslösa om också fabrikerna voro

sysselsatta i samma utsträckning som år 1929.

Till dessa fakta bör man sedan ha i minnet, att en

stor del av våra fabriksutrustningar äro så

föråldrade, att de måste kasseras för mera tidsenliga och

effektiva. Vi iakttaga utbredda och löjeväckande

försök att sätta arbetare i arbete där intet arbete finns

att utföra eller där maskinerna äro ojämförligt mera

effektiva. Har ingen tänkt på att låta maskinen göra33

människans arbete och låta henne vila och leva på det

arbete, som hennes mekaniska slav utför?»

De som hoppas på att nya industrier skola uppstå

och skapa nya arbetstillfällen, visa på de tre

industrier, som tillkommit under de senaste 30—40 åren,

nämligen elektriska-, kemiska- och

automobilindustrien. Dessa industrier icke endast absorberade de

arbetslösa från nedgångsperioden i slutet av förra

århundradet, utan de skapade också arbete för

ytterligare miljoner arbetare. Det är troligt att dessa nya

industrier och andra, som de medfört, såsom koppar,

stål, olja, gummi, cement etc., direkt eller indirekt

sysselsätta en tredjedel av alla de arbetare som i dag

stå i produktivt arbete.

De arbetstillfällen, som hädanefter komma att

skapas bli emellertid ganska fåtaliga i förhållande till

de försäljningsvärden som produkterna representera

och därtill komma många av dessa att reducera

arbetstillfällena inom andra industrier, som de

komma att remplacera eller konkurrera med. Som vi

nämnt är televisionen en av dessa nya industrier,

som komma att springa fram, men vilka kräva ringa

mänsklig arbetskraft.

Gamla industrier, såsom bomullsspinnerier och

skofabriker, kräva fortfarande ett stort antal arbetare i

förhållande till försäljningsvärdet av de produkter,

som framställas. Trots den oerhörda stegring av

produktionen per man vid jordbruket och kolgruvorna,

en produktivitet, som gör en gruvarbetare eller

far-mare i Amerika jämställd med fyra eller fem i

Europa, så erfordras ännu på dessa områden en stor

arbetarstam.

Det antal arbetare som erfordras för tillverkningenav en automobil, en elektrisk kylapparat eller en

radioapparat nedbringas med en oroväckande

hastighet. Även om t. ex. automobilindustrien ännu icke

nått sin höjdpunkt så går dock maskintekniken även

här fram med stormsteg, vilket betyder ökad

produktion och mindre antal arbetare. År 1919

erfordrades det sålunda 606.409.000 arbetstimmar för att

tillverka en halv miljon automobiler, men år 1929

producerades 4 miljoner vagnar på 84.940.000

arbetstimmar.

I Förenta staterna har uppstått en bitter strid

mellan de äldre industrierna, som fordra ett relativt

stort antal arbetare, och dessa som kräva allt färre

och färre i förhållande till värdet av de produkter

de föra i marknaden.

De äldre industrierna, vilka ha ett stort

arbetareantal fordra höga skyddstullar för att kunna

konkurrera med liknande industrier i Europa, vilka

likaledes anställa många arbetare. Automobilindustrien

däremot, t. ex., som så radikalt nedbringat

kostnaderna för mänsklig arbetskraft, befarar icke den

europeiska konkurrensen, och följaktligen propagerar

den för låga tullsatser. Dess industriidkare beräkna,

att de kunna sälja mera av sina varor i utlandet om

de låta utlänningarna sälja mera av sina produkter i

konkurrens med de äldre, inhemska industrierna.

FÖRESTÅENDE

RATIONALISERINGSÅTGÄRDER.

En del av de förändringar som förestå inom

industrien — förändringar som närmast kunna

betecknas som nya industrier äro :

Alstrandet av elektrisk energi vid kolgruvorna.

Tillverkning av bensin från (crude) råolja genom

en hydrogenerationsprocess, för att utvinna 100

procent bensin ur råvaran.

Massproduktion av monteringsfärdiga hus på

fabrikerna.

Bränning av koks och tillverkning av kemiska

biprodukter direkt vid kolgruvorna.

Ersättandet av nu använda metaller med rostfritt

stål och andra metaller, som icke rosta eller vittra

sönder.

Nedläggandet av 75 proc. av alla kolgruvor samt

ersättandet av arbetare, som nu utföra lastning och

lossning, med maskiner som utföra detta arbete.

För Sverges vidkommande kunna vi t. ex. nämna

det pågående elektrifieringen av järnvägsdriften,

vilken bl. a. komer att betyda mindre arbete för

kol-gruvarbetarna, sjömän, transportarbetare, eldare etc.

Dussintals andra förestående industriella

förändringar kunde nämnas, av vilka alla äro av stor

betydelse men av vilka var och en säkerligen kommer att

överflödiggöra mänsklig arbetskraft i större

utsträckning än den skapar nya arbetstillfällen.

De nya industrierna äro alltså en lika betydelselös

faktor evad det gäller skapandet av nya

arbetstillfällen, som »expansionen av utrikeshandeln», vilken

många statsmän förorda, när de uppmanas att finna

en utväg ur den industriella krisen. I dessa tider är

utrikeshandeln, vilken i förhållande till den inhemska

produktionen visat en stadig tillbakagång i de flesta

industriländerna, endast en biprodukt av

produktionen inom det egna landet och är därför, helt

naturligt, synnerligen känslig för de förhållanden vilka

begränsa den inhemska verksamheten.

Maskinindustrien sprider sig över hela världen och

de problem den för i släptåg äro lika alarmerande i

Shanghai, Singapore, Kapstaden, Buenos Aires, eller

vilken plats man än nämner. Man kan icke

undkomma detta problem genom att köpa en ångbåtsbiljett,

såvida man icke tänker bosätta sig bland eskimåerna

eller något annat utpräglat primitivt folkslag, som

visserligen kan anses vara ociviliserat, men vilket

dock icke lider av hunger därför att det har för

mycket att äta.

De siffror teknokraterna framlagt blotta på ett

avskräckande sätt de konsekvenser, som den

kapitalistiska rationaliseringen medför, i den händelse den

nuvarande ordningen får sitta i orubbat bo ännu en

tid.

Teknokratin har dock en konstruktiv sida, men

även om teknokraterna endast skulle ha visat

varthän det bär, när den mänskliga arbetskraften fockas

ut ur produktionsprocessen, så skulle ändock deras

mission vara nyttig och berättigad.

NATIONALEKONOMIN, EN VILSELEDANDE

VETENSKAP

De »stora nationalekonomernas» kritik mot

teknokraterna, då de förklara att det kapitalistiska

produktionssystemet innebär en naturligt balansering av

produktions- och konsumtionskapaciteten innebär i

realiteten icke en utmaning till teknokraterna att

»göra någonting åt saken». Tvärt om antyder denna

kritik att nationalekonomerna borde förklara hur

deras »balans »-system kommit i ett så miserabelt

läge, som det verkligen gjort, när miljoner människor

ingenting hellre önska än att få producera och

konsumera varor, men icke tillåtas att göra någotdera.

Egendomligt nog kan den konstruktiva idéen i

teknokratin — hur man skall åstadkomma ett

förnuftigare produktions- och distributionssystem —

bättre klarläggas om man går tillbaka till det

tidigare stadiet av teknokratin, än om man endast håller

sig till de senaste utlåtandena från denna grupp, som

arbetat vid Columbia universitet.

Teknokraterna äro för närvarande icke

huvudsakligast intresserade i någon plan eller något program,

ty i första hand vilja de samla odisputabla fakta, så

att vi kunna förstå varför förhållandena blivit

sådana de nu äro. Sedan detta gjorts blir naturligtvis

nästa fråga: Vad skola vi göra? Mänskligheten måste

naturligtvis besvara denna fråga. Om människorna

och deras ledare icke ha intelligens nog för att finna

en väg ut ur det kaos vi kommit in i, då finnes

ingenting annat att göra än att driva mot ett sammanbrott.

Detta synes vara teknokraternas uppfattning just nu.

38

Att det finnes en lösning-, vilken naturligtvis

innebär en del experiment, är självklart, anse de som

studerat de fakta som framlagts. Denna uppfattning var

kanske mera utbredd för tjugo år sedan än vad den

är i dag. Strax före världskriget ansågo många

iakttagare, att västerns industriella civilisation var på

drift mot ett sammanbrott, så som den är i dag.

Kriget stoppade denna drift, men endast för att föra

världen in på en ännu farligare avväg. Förenta

staterna deltog i denna stormiga resa, och, som vi redan

nämnt organiserades produktionen och distributionen

så effektivt, för att producera det mesta möjliga och

för att distribuera vad som producerades, att det mål

som nationen då hade för ögonen, att vinna kriget,

verkligen uppnåddes. Därför hysa också många den

uppfattningen, att det ävenledes är möjligt att

organisera produktionen för att vinna fred och permanent

välstånd för alla. Det är signifikativt, att den man

som redan för 15 år sedan myntade ordet teknokrati,

även hyser denna uppfattning, nämligen den nu

77-årige ingenjören H. Smyth.

I ett intervjuuttalande i en amerikansk tidning

säger ing. Smyth:

»Dessa ingenjörer, professorer i sociologi och

ekonomi ha endast aktualiserat och klätt i statistisk form

de idéer och uttalanden, som jag framlade i olika

artiklar under den tid när Förenta staterna, och hela

världen för den delen, var berusad av ångorna från

det då rådande välståndet.

På den tiden — för omkring 15 år sedan — trodde

många sociologer och ekonomer, att jag målade

framtiden i alltför mörka färger, men utvecklingen har

visat, att mina påståenden voro hållbara. Det är medglädje som jag nu kan konstatera, efter alla dessa år

av misstroende från sociologernas och ekonomernas

sida, att de till sist kommit till insikt om att vårt

ekonomiska system är vansinnigt — att det har varit

felaktigt i årtionden samt att det kräves radikala

förändringar för att möta behovet hos ett

industrialiserat samhälle.»

Redan för femton år sedan förutsade ing. Smyth

den ekonomiska kris som i dag är en skrämmande

verklighet. Han visar sålunda att den s. k.

depressionen icke är ett resultat av exceptionella och

oförutsedda omständigheter utan en logisk och

oundgänglig följd av det kapitalistiska systemet. År 1918 skrev

han nämligen:

»För tio, femton, ja, tjugofem år sedan fordrades

det inte någon större intelligens att förutse

världskriget, än att förutse en skörd på hösten från den

säd man sår på våren. Nu fordras det ännu mindre

vetenskaplig fantasi att förutse ett socialt

upplösningstillstånd, mera omfattande och förödande än vad

kriget var. Detta som en logisk och oundviklig följd

av vår irrationella, antikverade sociala ordning —

vårt ekonomiska och finansiella system.»

PRIS- OCH PROFITSYSTEMET.

I en artikel i Harpers Magazines januarinummer;

»Technology Smashes the Price System», poängterar

Scott att »energin» är all rikedoms ursprung — detta

är teknokraternas omskrivning av den gamla

doktrinen, förfäktad av både socialister och kapitalister, att

»Arbetet är upphovet till all rikedom».

När Scott och övriga teknokrater göra gällande att

pris-systemet (lönesystemet) icke kan bestå under

ett industriellt system, som ständigt kräver mera

mekanisk energi för att driva sina maskiner, så är

detta påstående i huvudsak baserat på följande

iakttagelser :

Enär produktionen vidmakthålles av

kapitalisterna uteslutande för att skapa profit, finnes det

endast ett sätt på vilket dessa kunna använda eller

konsumera det mesta av denna profit — det är att

åter investera densamma i nya järnvägar, skepp,

fabriker, maskiner eller andra former av fast

kapital, som kan utnyttjas för ny produktion. När

profiten på detta sätt re-investeras blir den icke

konsumerad eller förbrukad, så som fallet är med energi

och varor — nej, denna profit förvandlas till aktier

och obligationer, vilka representera kostnaden för

nya byggnader, maskiner och utensilier. Dessa aktier

och obligationer äro skulder, som det nya företaget

är skyldigt den ursprungliga mottagaren av profiten,

vilken nu blivit förlagsgivare. Detta är skulder, som

man beräknar att den konsumerande allmänheten

skall betala genom att köpa de varor som den nya in-

41

dustrien producerar och köpa dem till priser som

säkerställa profiten för säljaren.

Rationaliseringen och profitsystemet tornar upp

skulderna fortare än produktionen kan intensifieras

och varorna avyttras och det är uppenbart att detta

ovillkorligen måste utlösas i en kris, sedan dessa

skulder blivit så enorma, att de icke kunna betalas.

Visserligen ha vi förut påvisat att

produktionskapaciteten nått oerhörda omfång, men till vilken nytta är

detta om konsumtionsförmågan, eller rättare sagt

köpkraften saknas. I vår redan citerade artikel av

Wayne W. Parrish framhålles det:

»Vi ha tillräckligt med koppar för alla våra behov

för de närmaste två åren, utan att behöva uppfordra

ett enda gram. Vi ha så mycket bomull, att vi icke ens

behöva odla ett enda tunnland under nästa år.

Gummiförbrukningen har sjunkit ned till lägsta punkten

på tio år, men de lager i Amerika och på andra sidan

oceanen, som äro avsedda för vår förbrukning, räcka

15 månader. För ett par år sedan fraktade vi 16

miljoner ton järnmalm på de stora sjöarna, detta år

endast tre miljoner ton, och vi ligga inne med lager för

minst ett år.»

Trots exempel som dessa finnes det människor som

sätta tilltro till de regelbundet återkommande

artiklarna i tidningspressen, i vilka man gör gällande att

depressionens botten nåtts och att en ljusning kan

skönjas. Det är ju så att människorna gärna vilja

tro allt som styrker deras önskningar, men det är

dock ansvarslöst att inge de arbetslösa, svältande

miljonerna förhoppningar, som ej kunna

förverkligas. Sant är att ett och annat företag sätter igång

driften, men detta har sin orsak icke i en uppåt-gående konjunkturkurva, utan i den omständigheten

att lagren av de speciella produkter, som denna

industri förser världen med äro tömda. Med den

enorma produktionskapacitet, som industrien har äro

dock dessa snart fyllda igen, helst som

konsumtionsförmågan är så ytterst begränsad för närvarande, och

inom kort börjar de återupptagna företagen ånyo att

inskränka driften eller helt nedlägga densamma. Det

är uppenbart att konsumtionen och världshandeln

aldrig helt upphör och följaktligen kommer det alltså

att finnas arbete om än i ringa utsträckning och

likaså komma enstaka industriföretag här och där att få

tillfälliga, korta uppgångsperioder, men de allmänna

allt omfattande uppgångstendenserna komma med

all sannolikhet icke att inställa sig. Men även om så

skulle bli fallet, så kommer högkonjunkturen att bli

av synnerligen kort varaktighet, samtidigt som

endast en del av de nu arbetslösa därigenom skulle

absorberas av industrien, ty när kroppsarbetaren gick

ut ur fabriken som permitterad, så vandrade

maskinen in och denna maskin ersättes icke av

kroppsarbetare utan endast av en ännu effektivare, ännu

mera arbetsbesparande maskin. För en stor del av de

»permitterade» är alltså permissionen permanent så

länge som det nuvarande på profitalstrandet baserade

systemet består.

PRODUKTIONEN BELASTAS MED ALLT

STÖRRE SKULDBÖRDOR.

Arbetslösheten är dock icke det enda problem, som

moderniseringen av industrien reser. Till detta

kommer också den skuldbörda som trycker produktionen

och vilken måste förräntas och amorteras genom

försäljningen av de varor som produceras, såvida icke

den invecklade ekonomiska byggnaden helt skall falla

samman. Konsekvenserna av detta förhållande

belyses av Howard Scott.

»Den första Curtis-turbinen, som byggdes av

General Electric för Insull-koncemens räkning år 1903,

måste kasseras redan år 1909, fastän den var fullt

användbar, och nu står den på General Electrics

fabriksområde som en relik från svunna tider»,

skriver mr Scott. »Denna otidsenliga turbin håller man

ännu på att betala i räntor och amorteringar å de lån,

som upptogos för att inköpa densamma.

Sedan omoderna maskiner måste vrakas innan de

blivit betalda, återstod ingenting annat än att taga

nya lån, utställa nya obligationer, nya

aktieemissioner och taga nya inteckningar för inköp av

modernare utensilier och sedan betala räntor å dessa

samtidigt med räntorna å de första lånen. På så sätt blir

landets skuldbörda allt större och större.

Vi låna för att skaffa profit, för att betala vad vi

lånat två gånger, sedan kunna vi göra en ny

lånetransaktion. En noggrann undersökning av

skuldsiffrorna och produktionssiffrorna här i landet — och

dessa siffror ha blivit kontrollerade gång efter an-

44

nan, varför de ej kunna bortresoneras — avslöjar det

överraskande faktum, att sedan år tillbaka ha våra

skulder ökat fortare än produktionen, och båda dessa

fortare än befolkningsstockens tillväxt.

Landets industriella skuld — obligationer, aktier,

inteckningar, banklån och alla andra räntebärande

amorteringssäkerheter — belöper sig till,

approximativt, 218 miljarder dollars. Kostnaderna å skulden

belöpa sig till mer än hälften av den nuvarande

nationalinkomsten.»

Orsaken varför inte allmänheten kan betala den

skuld i vilken den står till obligationsinnehavare,

aktieägare och innehavare av andra säkerheter,

anser Scott vara den, att under prissystemet måste

arbetslönen bli så hög att allt som produceras kan

återköpas. Men företagarna kräva profit. För att erhålla

denna profit, måste de pressa

produktionskostnaderna, så att de bli lägre, än de konkurrenterna utbetala.

För att åstadkomma detta måste de använda

maskiner, flera maskiner och bättre maskiner. Det vill säga,

de måste ersätta den mänskliga arbetskraften med

energi, som utvinnes av kol, olja och vattenkraft, för

maskindrift, vilket innebär att antalet arbetare som

erhålla lön reduceras.

Enda sättet varpå den stora majoriteten av den

konsumerande allmänheten i ett modernt samhälle

kan erhålla pengar för inköp av de varor som

produceras, är att utbyta sin arbetstid mot pengar. Men

när företagaren har installerat maskiner som kräva

mindre mänsklig arbetskraft kan han icke längre

fördela arbetstiden inom den ursprungliga arbetsstyrka

som varit anställd, emedan den moderna

maskinmetoden reducerar den totala arbetstiden som erfordratsinom produktionen och maskiner som arbeta

automatiskt överflödiggöra totalt allt behov av mänsklig

arbetskraft och — tid i produktionsprocessen.

PRISSYSTEMET BYGGT PÅ MÄNSKLIG

ARBETSKRAFT.

Men när företagaren installerar flera, bättre och

nyare maskiner så utökas också det kapital som han

investerar i sina maskiner, d. v. s., de skulder som

tynga anläggningens produktionskraft multipliceras

och för att kunna betala de nya skulderna, räntor på

dessa och utdelningar på aktierna, tvingas han att

ytterligare minska kostnaderna för mänsklig

arbetskraft. Detta i sin tur förhindrar obönhörligen

möjligheterna att höja arbetslönerna och fördela

arbetstiden. Med andra ord: prissystemet kräver mänsklig

arbetskraft (för att ha möjlighet att avyttra

varorna), och denna mänskliga arbetskraft inom

produktionen blir allt mera någonting som tillhör det

förflutna i den mån kilowatt-timmar intaga dess plats.

Scott fastslår, att: »Kreditorema, som inneha de

obetalbara skuldförbindelserna mot vår moderna

maskincivilisation, kontrollera denna civilisation utan att

ha det ringaste begrepp om dess verkliga natur.

Skolade som de äro endast i spekulationer i skulder och

kredit, veta de helt enkelt inte hur man skall få detta

system att fungera och fungera effektivt och

förnuftigt. Deras huvudsakliga intresse är icke att

vidmakthålla produktionen för att tillfredsställa behoven, men

att uppehålla just en så pass stor del av denna

produktion och på ett sådant sätt att möjligheterna för

utdelningar och räntebetalningen säkerställas. Un-

der prissystemet är det skulderna som äro

kontrollerande och det har överlåtits åt bankerna att sköta

dessa skuldaffärer». Nationalekonomin kallar Scott

»skuldernas patologi». »Bankirerna äro kanske icke

dåliga människor», säger han, »men de tillhöra en

förgången tid. Det är ingenting i den

nationalekonomiska "vetenskapen", som kan vara till någon som

helst hjälp då det gäller att uppehålla det oavbrutna

utnyttjandet av energin i modern industri, vilket dock

är världens livsblod.»

Finans och nationalekonomi äro icke längre några

vetenskaper, förklarar Scott, vilken, liksom många

framstående vetenskapsmän, anser att det icke kan

existera någon vetenskap utan mått. Pris är icke ett

mått för energi eller för industriell verksamhet och

produktion — det är endast ett mått för »värde».

DEN EKONOMISKA REVOLUTIONEN EN

VERKLIGHET.

En av teknokratins meriter är att den ger

mänskligheten möjlighet att hoppas på en bättre ordning.

Dessa idéer kunna kanske rubbas genom diskussioner

och argument, men de böra icke avfärdas med en

axelryckning. Helt säkert skola dess förespråkare

dra sig för att helt och fullt understryka det

påstående, som tillskrivits dem, att teknokratin förutser

elimineringen av aUt arbete och att människorna i

stället helt och fullt skulle få hänge sig åt ett liv av

full frihet från arbete för sin försörjning.

Sådana antydningar och drömmar komma att

utsättas för kritikernas angrepp, men det finns

säkerligen icke någon vetenskapsman eller nationalekonom,

som kan förneka de huvudsakliga anklagelserna som

47

teknokraterna och deras föregångare ha utslungat

mot ett system, som gjort tiotals miljoner arbetare

världen över arbetslösa. Vad man måste göra är, att

acceptera vad som är värdefullt och använda detta

för att lösa det problem, som krisen utlöst.

I mitten av 19 :de århundradet var det många som

förutsade att maskinens produktionskapacitet skulle

leda dithän, att världens största problem skulle bli

hur man skulle distribuera varorna, icke som alltid

förut varit förhållandet, hur man skulle kunna

producera vad som behövdes. Smyth, som år 1919

myntade ordet »teknokrati», var därför icke en av denna

rörelses första pionjärer. För trettio år sedan sade

Simon Patten, professor i nationalekonomi vid

universitetet i Pennsylvania:

»De som försöka förutsäga förhållandena av i

morgon på basis av studierna om förhållandena i Rom

och Venedig, förbise skillnaden mellan ett samhälle

som kämpar för att bemästra ett underskott och ett

samhälle, som är så väl situerat att dess tankar

kunna koncentreras på en rättvis fördelning av

överflödet.

I det ena fallet måste civilisationen utveckla sina

traditioner att hålla underbalansen så liten som

möjligt och eventuellt eliminera densamma och i det

andra att använda överskottet för det allmännas

bästa — icke för att underminera energin eller för

att skapa parasitklasser, utan för att fördela över-

-flödet så att det gynnar den allmänna välgången och

befrämjar bättre utrustning för framtiden. All

civilisation före det 19 :de århundradet, såsom de

primitiva samhällena i västern i dag och de efterblivna

länderna i östern, voro riken som trycktes ned av48

nöd och brist på det nödvändigaste och där

människornas traditioner voro produkter av de

förhållanden som voro en fara för den allmänna trevnaden och

för livet. Det tänkande, som var ett resultat av detta

fortfor att göra sig gällande långt efter det de

ekonomiska förhållanden varur de framsprungit hade

försvunnit, och den allmänna tankegången var en reflex

av den period, som kännetecknade naturens oförmåga

att möta de mänskliga behoven.

Den ekonomiska revolutionen är här, men den

intellektuella revolution, som kan förmå människorna

att förstå dess oerhörda betydelse, låter ännu vänta

på sig.»

»Det omfattande och intensiva intresse, som

teknokrati i dag väckt, ger oss en antydan om att det

kanske är förebudet till den intellektuella revolution,

som professor Patten ansåg nödvändig för att

människorna skulle förstå och kunna kontrollera sin egen

tid», skriver Harper Leech, författaren till

»överflödets paradox» i en nyligen publicerad artikel om

teknokrati^ och fortsätter:

»Doktrinen om »överflödets ekonomi» har dock

vunnit flera anhängare i England än i Förenta staterna.

Där finnes det en klar skola av »new economists»,

bland vilka vi finna Kitson, Trotter, Henderson,

Douglas och andra, vilka kanske tvista sins emellan,

men vilka alla basera sina teorier på Pattens doktrin,

att världen kommit in i en era av »överflödets

ekonomi» — i många avseenden det rent motsatta till alla

andra tidsåldrar.

Det var t. o. m. möjligt att finna ett eko av dessa

män och deras idéer i en hel del av de extravaganta

och perversa diskussioner om den nya era, som för-49

des i själva Wall street under den senaste

högkonjunktursperioden. På grund av deras

missuppfattning av den produktiva kraften och överflödet runt

omkring dem, försökte spekulanterna att rättfärdiga

emissionerna av tvivelaktiga säkerheter för miljarder

dollars värde och uppehållandet av

börsspekulationerna i en omfattning, som man aldrig tidigare

kunnat drömma om, med argument om

produktionskapaciteten i en modern nation — argument, som i vissa

avseenden voro identiska med dem teknokraterna nu

framföra. Men detta gäller endast till en viss punkt,

ty teknokraterna fastslå, att den stegrade

skuldbördan och spekulationerna sträcka sig utöver alla

tänkbara möjligheter för produktion, konsumtion och

betalning.»

Liksom de amerikanska teknokraterna förklarar

Nobelpristagaren, prof. Soddy, att nationens eller

världens energiresurser äro de fundamentala faktorer

omkring vilka alla affärs- och politiska principer

måste byggas upp och anpassas, om vi skola bli i

stånd till att kontrollera maskinåldern i stället för

att låta denna göra oss till sina slavar. Det är helt

naturligt att Soddy skulle komma till denna

konklusion, detta därför att hans vetenskapliga karriär var

baserad på forskningarna beträffande dessa nya

former av energi, som världen för trettio år sedan

började få en aning om, när M:me Curie upptäckte

radium. Soddy själv var medveten om att

»energilagens» dominerande betydelse icke var hans upptäckt,

lika litet som teknokraterna nu kunna tillräkna sig

äran, ty dessa idéer hade framförts av många andra

och man kan finna densamma vidrörd i

ingenjörs-och vetenskaplig litteratur sedan 20—30 år tillbaka.50

Vi ha tidig-are påpekat hur billig den energi, som

utvinnes ur kol, olja, vatten etc., är i förhållande till

mänsklig arbetskraft. Steinmetz — »den elektriska

trollkarlen» — gjorde vid ett tillfälle det

uppseendeväckande påståendet, att elektriciteten snart skulle

kunna framställas och distribueras så billigt, att man

skulle finna det löjligt att debitera konsumenterna

för densamma. Han förklarade att den dagen skulle

komma, när kostnaderna för bokföringen,

utskrivandet av räkningar och inkasseringen skulle överstiga

alla andra kostnader för elektrisk energi. Detta har

ännu icke inträffat, men faktum är, att kostnaderna

för framställandet av elektricitet, endast belöpa sig

till en ringa bråkdel utav vad konsumenterna få

betala. De största omkostnadskontona äro: 1) räntor

å de pengar, som investerats i anläggningar, maskiner

och distributionsanordningar, 2) kostnader, sådana

som avläsandet av mätarna, bokföringen, utskrivning

av räkningar, inkassering, advokatarvoden o. s. v. —

pappersarbete, men icke produktivt sådant.

När Steinmetz påstod att elektriciteten skulle bli

så billig att det vore löjligt att debitera

konsumenterna för densamma, så satte han fingret på kärnan

av vad teknokraterna i dag ha att säga om att

prissystemet icke kan existera i en fullständig

mekaniserad tidsålder.

För några år sedan påvisade Leech denna paradox,

att det slutliga och teoretiska resultatet av

moderniseringen av maskinindustrien skulle leda till att

allting skulle bli så billigt, att det inte kunde åsättas

ett pris. Att det i vissa fall är ett faktum i dag

framgår därutav, att t. ex. produktionskostnaderna för

tändstickor äro så låga, att det icke är ovanligt att51

affärsmän ge bort dem gratis för att underlätta

försäljningen av någon annan vara. Det är emellertid

en stor skillnad mellan det teoretiskt oundvikliga och

vad som i verkligheten kan uppnås.

Träd växa icke upp till himmelen och

produktionskostnaderna kunna sänkas undan för undan utan att

de därför någonsin kunna nå nollpunkten. I fysiken

är den absoluta nollpunkten helt enkelt teoretisk,

varför vetenskapen kanske aldrig kan nå densamma.

Och prissystemet, som teknokraterna proklamera

måste raseras, kan kanske bli reparerat eller radikalt

förändrat, men det är icke säkert, att det helt och

hållet kommer att slopas. Den saken kan närmare

diskuteras sedan teknokraterna, eller någon annan

kommer med något nytt mått, t. ex. »energienheten».

Att den kapitalistiska produktionsordningen och dess

prissystem i det närmaste löpt linan ut, torde dock

vara uppenbart för envar.

Av sina undersökningar ha teknokraterna dragit

den slutsatsen, att om förhållandena få fortsätta som

hittills, om vi fortsätta att vänta på att någonting

skall inträffa, komma mer än hälften av alla arbetare

att befinna sig i de arbetslösas armé inom loppet av

18 månader eller på sin höjd två år. År 1940 skola

vi ha nått nollpunkten, när det praktiskt taget inte

kommer att finnas något nämnvärt produktivt arbete,

som kräver manuell arbetskraft.

Vad inträffar då? Med allt flera och flera som

måste leva på understöd från det allmänna, hurudan

kommer världen då att se ut? Vem skall betala

understödet, och hur kommer det att betalas? Detta är

en del av de frågor teknokratin framställer.

Om maskinen ställes under kontroll, medger den52

maskinella utrustningen, som nu finnes och vad som

med lätthet kan införas icke endast en komfortabel

försörjning utan en luxuös sådan för varje invånare

i Förenta staterna. Och för detta kräves icke mera

än sexton timmars arbete per vecka för varje

arbetsför person i landet.

Denna teknokratins uppseendeväckande

konklusion, förbluffande i sin djärvhet och nästan otrolig i

fråga om de förändringar som man förutsäger skola

inträffa i människornas livsföring, är emellertid

endast en av den mångfald av gripande, skrämmande

och dock hoppfulla fakta, som teknokratin har

avslöjat och är redo att framlägga för oss.

Lågt räknat ha tio miljoner arbetare, män och

kvinnor i Förenta staterna blivit överflödiga på

grund av depressionen. Detta enligt arbetsköparnas

egna siffror. Amerikan Federation of Labor

beräknar att de arbetslösas antal kommer att bli tretton

miljoner i början av 1933. Politici och affärsmän ha

grubblat sig själva sjuka i sina försök att finna en

lösning och kanhända en miljon arbetare åter

kommit i arbete på ett eller annat sätt sedan

lågkonjunkturens bottenpunkt i juli i fjol. Naturligtvis vänta alla

dessa tio miljoner arbetslösa, att de åter skola

komma i arbete.

Men nu kommer teknokratin med den nyheten att

människan, som muskel- och energiarbetare numera

icke har större betydelse än oxen som dragare.

Praktiskt taget allt manuellt arbete, kommer snart att

kastas på skräphögen. De återstående

kroppsarbetarna övergå till att bli en kuriositet.

Om ingen förändring sker kommer

överflödiggörandet av alla dessa arbeten i fabriker, gruvor ochinom transportväsendet att medföra att även de

miljoner affärs- och »service»-anställningarna i kontor,

butiker, skönhetsinstitut etc. också måste försvinna,

ty dessa hållas vid makt med tillhjälp av de pengar

som utbetalas av jordbrukare, fabriksarbetare,

järnvägs-, automobil- och övriga transportarbetare.

Det finns inte tillräckligt med nödvändiga arbeten

kvar för människohänder att utföra eller för

mänsklig intelligens att dirigera för mer än fyra timmar

per dag och fyra dagar i veckan, enligt de nu

framlagda siffrorna.

Om nu teknokraterna ha rätt, så är det uppenbart

att industrien icke kan hållas i gång, människorna

kunna icke erhålla sin föda och staten sina skatter,

som äro nödvändiga, i den händelse arbetstiden blir

sexton timmar per vecka och timlönerna bibehållas

vid sin nuvarande nivå. Men denna sak ordnade sig

naturligtvis om vi under sexton timmar i veckan

producerade lika mycket som vi nu göra på fyratioåtta

timmar när alla stå i arbete, och teknokraterna säga

att detta är möjligt. Men för att kunna förflytta

produkterna från den ena arbetaren till den andra

måste arbetslönerna höjas liksom också priserna

måste stegras i samma tempo som arbetarna förmå

producera mera varor på kortare tid än tidigare.

Teknokraterna vidhålla dock att detta icke låter sig göra

med mindre än en radikal förändring av hela

produktionssystemet kommer till stånd.

KONSUMTIONSMÖJLIGHETERNA HA

SPOLIERATS.

I sin artikel i Harpers Magazine har Howard Scott

förklarat att maskinen, när den överflödiggör den

manuella arbetskraften och avlöningskontot, så har

den också därmed tillintetgjort människornas

möjlighet att köpa, använda och konsumera samma

produkter som maskinen skapar.

Scott säger, att en producent inte installerar en ny

maskin för att göra arbetet lättare eller ge de

anställda mera fritid. Han använder maskinen därför

att den mångfaldigar produktionen och utför arbetet

fortare och billigare än vad det är möjligt med

mänsklig arbetskraft.

Med andra ord: hundrafemtio år har världen talat

om arbetsbesparande maskineri, men nu, när

maskinen verkligen har börjat spara mänsklig arbetskraft,

så finna vi till vår överraskning att den också sparar

arbetslöner, förorsakar prisfall och omintetgör

profiten, vilket medför industriellt och kommersiellt

stillestånd.

I ett föredrag, som Scott höll i Chicago i slutet av

januari månad 1933 illustrerade han det nuvarande

tillståndet på följande sätt: »Ombord på ett modernt

statsskepp är ingenjörerna nere i maskinrummet.

Skeppet navigeras av »skuldmånglarna» uppe på

kommandobryggan.

Dessa båda grupper tala inte samma språk, men

under den nuvarande depressionen ropa

skuldmånglarna — bankirerna och finansmännen — ned genom

talröret till ingenjörerna att lägga om spakarna och

55

slå back. Ingenjörerna försöka emellertid tala om för

skuldmånglarna uppe på bryggan, att maskinen icke

har någon backspak — d. v. s. att maskinåldern icke

kan förhindras från att utveckla sig till en punkt där

krisen måste inställa sig. Detta emedan skulderna

ökat fortare än produktionen, samtidigt som antalet

timmar representerande manuell eller intellektuell

arbetskraft och betalningen för denna oupphörligt

sjunker.» Någon i auditoriet frågade då Scott om

icke svaret från statsskeppets maskinrum till

skuld-månglarna-navigatörerna, var orsaken till att

teknokratin och teknokraterna sparkats ut från Columbia

universitetet.

Scott svarade skrattande: »Kanske. Vad som

förundrar oss är att de inte gjort det långt tidigare.»

Att den härskande klassen med frenesi vänder sig

mot teknokratin är självfallet, ty teknokraterna ha

placerat det kapitalistiska systemet på de anklagades

bänk och bevismaterialet som samlats mot detta

system är överväldigande och till synes konklusivt.

Såväl skuldmånglarna som ock representanter för

olika riktningar inom arbetarrörelsen kasta dock

oupphörligt fram frågan till teknokraterna: »Vad ha

ni att sätta i stället för kapitalismen och

prissystemet?» På denna fråga har ännu intet direkt svar

lämnats. I stället har man förklarat att teknokratin

är en undersöknings- och utredningsorganisation,

icke en politisk eller social rörelse.

Om alltså icke lösningen av problemen direkt

utsagts av teknokratins förespråkare, så har dock

vägen ut ur kaos antytts, och för massor av ekonomiskt

klassmedvetna arbetare ha icke de siffror och de

uttalanden som gjorts i denna sak på något sätt rubbatde grundprinciper för uppbyggandet av ett

socialistiskt samhällssystem på ruinerna av den

kapitalistiska ordningen, som i organisatorisk plan framförts i

syndikalismen. Teknokratin har i stället stärkt dessa

principer och givit syndikalisterna värdefullt

material varpå de kunna bygga vidare. Vi skola också

längre fram återkomma till just denna sak, samt visa

att lösningen av de problem, som teknokraterna

blottat i hela dess vidd, är att finna just i syndikalismen,

ett resultat som säkerligen dessa ingenjörer måste

komma till sedan de slutfört sina vetenskapliga

utredningar.

Teknokraternas påståenden, att mänsklighetens

levnadsstandard skulle kunna höjas tiodubbelt även

om varje arbetsför människa utförde blott sexton

timmars arbete per vecka, verka förbluffande, även

om vi veta att t. ex. Krapotkin för omkring fyrtio år

sedan chockerade världen med ett liknande påstående

och utopisterna i ett par århundraden framfört denna

teori i sina drömda samhällen. Om denna teori nu är

korrekt så har man naturligtvis icke längre någon

som helst anledning att tvista om vad som är

orsaken till den rådande arbetslösheten eller om den över

huvud taget skall kunna likvideras under det nu

rådande produktionssystemet. Och de som hållit på att

åtta timmars arbetsdag var en ekonomiskt lagbunden

arbetstid vars slopande för en kortare arbetstid icke

skulle medföra några som helst ekonomiska fördelar

för arbetarklassen i sin helhet, äro nu ohjälpligt

borta.

VÄRDEN SOM SLÖSATS BORT.

I det föregående ha vi med siffror visat varthän

den tekniska utvecklingen hunnit leda oss och vilka

konsekvenser denna utveckling medfört för en

mänsklighet, som prisgivits åt profitsystemet. Men vad som

åstadkommits på det industriella området förtäljer

icke hela historien, ty samtidigt som

rationaliseringen gått ut på att förbilliga produktionen och

minska behovet av mänsklig arbetskraft, så

kännetecknas också systemet av det mest uppenbara slöseri

som tänkas kan. Värden förstöras eller slösas bort

utan att mänskligheten får någon som helst nytta

därav, i många fall åstadkommer detta slöseri skada

både för den enskilde som ock för samhället i sin

helhet.

Vi ha i det föregående citerat Stuart Chase, där

han framhåller att enbart Förenta staterna under

världskriget producerade för femtio miljoner dollars

värde varje dag, värden som icke kommo

mänskligheten till godo utan användes för destruktiva

ändamål. Icke mindre än en fjärdedel av den arbetande

befolkningen var under den tid kriget pågick anställd

i icke produktivt arbete. Förhållandet var ungefär

enahanda beträffande alla krigförande stater. Detta

under krigstid, men huru mycket arbete och huru

mycket material offras ej på krigsmakten i alla

länder även under fredstid. Det är oerhörda summoiv

det veta vi. Om de pengar, den energi och den

arbetskraft, som helt och hållet reserveras för

militärväsendet i stället inriktades på tillverkning av

nyttigheter, matvaror, kläder och bostäder skulle detta —

förutsatt att finanssystemet sanerades — naturligt-

58

vis bidraga till att höja det allmänna välståndet i

världen.

Men även om militarismen är det mest upprörande

och påtagligaste slöseriet under det kapitalistiska

samhällssystemet, så är det ingalunda det enda.

överallt möter man den allra ansvarslösaste

misshushållning, men vi skola i detta sammanhang endast

vidröra det slöseri, som förekommer inom

produktionslivet, vilket kanske icke kan stämplas som

ansvarslöst i samma utsträckning som militarismen,

saluförandet av narkotica, undermåliga och adultererade

födoämnen o. dyl., utan vilket i många fall beror på

bristande insikt från dem som äga och kontrollera

industrien, och i andra fall har sitt ursprung i

strävandet att säkerställa den profit som utvinnes av en vara

genom att undertrycka tillverkningen och

introducerandet i marknaden av en annan, som är bättre och

billigare.

Beträffande ansvaret för slöseriet inom olika

industrigrenar har Federated American Engineering

So-cieties undersökt saken och fördelat detsamma enligt

följande tabell:

Förlust på, grund av inkompetent ledning Förluster som tillskrivas

arbetarna Förlust p& grund av andra orsaker Totala ansvaret

Metallbranschen 81 % 9 % 10 % 100 %

Herrkonfektion 75 16 9 100

Skoindustrien 73 11 16 100

Byggnadsindustrien 65 21 14 100

Tryckeriindustrien 63 28 9 100

Textilindustrien 50 10 40 10059

Det skulle taga alltför stort utrymme att specificiera

på vilket sätt alla dessa onödiga utgifter uppstå,

varför vi nöja oss med några exempel i anslutning till

tabellen.

Inom byggnadsbranschen har man funnit att cirka

600 dollars kunde sparas vid uppförandet av ett hus

genom standardisering av väggkonstruktionerna.

Man har också funnit att dupliceringen av

kostnadsberäkningar och entreprenadanbud drar en kostnad

som belöper sig till miljoner varje år. I en stad där

det ansågs att 400 byggnadsentereprenörer borde

vara tillräckligt voro icke mindre än 4.000 i

verksamhet.

25 till 35 procent av all arbetstid som går förlorad

inom de skofabriker som undersökts berodde på att

arbetarna måste vänta på material.

Sedan den s. k. Hoover-kommissionen verkställde

dessa undersökningar torde en hel del av dessa

förluster, som man ansåg kunde förebyggas ha eliminerats,

men fortfarande går helt säkert mycket förlorat på

grund av arbetsledningarnas inkompetens. Om man

kunde undvika dessa förlustmoment, så skulle

säkerligen ännu flera arbetare än vad nu är fallet bli

överflödiga. Detta är dock intet som helst försvar för

slöseriet.

Enligt »Geological Survey and the Bureau of

Mines-» fördelar sig förlusten från ett ton kol* som

användes för alstrandet av energi som följer:

* Engelskt »short» ton = 3.904 pounds = 1.016.048 kg.60

Pound Procent

Förlust vid brytningen 600

» under transporten från

gruvan till ångpannan 126

Gas som går upp i skorstenen 446

Förlorat på grund av utstrålning 51

Förlorat i asklådan 51

Förlorat vid förvandlingen av värme

till mekanisk energi 650

Den totala förlusten 1.924 96 %

Vad som slutligen utnyttjas 76 4 %

3.904 100 %

Det är uppenbart att hela denna förlust aldrig kan

elimineras, men ingenjörer synas vara ense om att

den kan nedskäras med 50 proc., vilket icke är så

obetydligt om man betänker att man nu — eller

åtminstone för 6 à 7 år sedan — icke tillgodogör sig

mera än 4 procent av varje ton kol som brytes.

»Men kol användes icke endast för framställandet

av mekanisk energi», framhåller Stuart Chase. »Inom

loppet av fyra minuter kan Henry Ford förvandla ett

ton bituminös kol till:

8.000 kubikfot gas

10 gallon bensin (c:a 40 liter)

20 pound ammonium sulfat (c:a 9 kg.)

30 gallon tjära (c:a 120 liter)

3 gallon kreosot-olja (c:a 12 liter)

2 gallon smörjolja (c:a 8 liter)

10 pound fett. (c:a 4,5 kg.).

Sedan har han kvar 3/4 ton koks för

ståltillverkning eller bränsle. Hans kol kostade honom 5 dollarspå platsen och marknadsvärdet av de produkter han

utvunnit är 13,56 dollars.»

»Det är icke otänkbart», säga Gilbert och Pogue,

,»att förutspå att en husfader i stället för ett ton

antracit, för vilket han nu betalar 11 dollars, kan

erhålla ett ton rökfri koks, en månads behov av kokgas,

motorbränsle för 40 miles, nog gödningsämne för en

liten trädgård och nog tjärolja för att binda dammet

på gatan utanför sitt hus — allt detta till ett billigare

pris än vad han nu betalar för undermålig kol. Detta

kanske förefaller fantastiskt, men dessa möjligheter

finnas i kol.»

VISSA NYA UPPFINNINGAR UNDERTRYCKAS

MEDVETET.

Men vi skola återgå till teknokraternas anklagelser

mot det bestående systemet. Tekniken kan,

framhåller man, utan vidare av ett tunt stålblad tillverka en

rakklinga med karbidegg, som skulle bli 20 proc.

dyrare än det rakblad som nu föres i marknaden, men

det skulle räcka ett helt liv eller längre. Denna

industri skulle då på en kort tid kunna förse hela

världen med alla de rakblad som behövdes för en hel

mansålder, men fabriken måste då slå igen, ty efter

några veckor eller månader skulle all efterfrågan på

rakblad upphöra. Industrien ifråga arbetar för

närvarande endast för att kasta ut i marknaden en

artikel som oupphörligt måste ersättas.

Man har nyligen upptäckt en fiberartad växt, som

om den skulle utnyttjas komme att hota hela ylle-,

bomulls- och sidentillverkningen. Av dennas fiber kan

utvinnas 750 kg per 1/2 hektar (av bomull 75 kg på

62

samma areal) och två eller tre skördar skulle årligen

kunna inhöstas på de sydligare breddgraderna.

Bearbetad till kläder varar den sju gånger längre än ull

och hundra gånger längre än bomull. Den lämnar

billigare papper än trämassa. Den har samma glans

som siden och linne och kan hopvävas med siden,

konstsilke, ylle och bomull samt låter sig lätt färgas.

Men silkes-, ylle- och bomullsfabrikanterna ha sina

profitintressen att bevaka och därför få vi fortsätta

att använda kläder och linne, som snart förslites och

kräver ersättning ganska ofta.

Det föreligger redan skisser till en automobil med

rostfria ståldelar och friktionsfria lager, som har en

genomsnittlig livslängd om 300.000 till 350.000 eng.

mil utan tillsyn. Under det att

produktionskostnaderna skulle bli 50 proc. högre än för den mest

fulländade av de automobiler som nu finnas i

marknaden, skulle livslängden bli tio gånger större än det

nuvarande genomsnittet. Och vi skulle icke behöva

kasta miljoner vagnar på skräphögen för att

förhindra prissystemets sammanbrott. Med en

produktionskapacitet om 8 miljoner vagnar per år,

skulle man inom tre eller fyra år utbyta alla

i Förenta staterna cirkulerande vagnar, varigenom

behovet av vagnar för de närmaste 50 åren —

frånsett reservdelsanskaffning — skulle vara fyllt. Men

hur blir det då med profiten, lager, obligationer,

fabriker ?

Tekniken kan tillverka läder, som är vattentätt och

som ger ett par skor en livslängd av två och ett

halvt år.

»För att fullständiga bilden», skriver mr Parrish:

»Demagogen av 1932 skriker sig hes efter program63

för statliga och kommunala arbeten. — "Bygg flera

vägar"! säger han. För det första räcker det inte

längre med vanligt handarbete för våra vägar med

dess tunga lasttrafik. Endast maskiner kunna fylla

maskiners fordringar. För det andra har redan en

maskin tillverkats och väntar på att lanseras, å vilken

två man jämte avlösning, d. v. s. 6 man, kunna på

24 timmar riva upp en gammal väg, lägga grunden

för ny vägbeläggning och därpå framställa en 60 fots

bred beläggning med en dygnsavverkning om 8 eng.

mils längd. Kan man hejda en sådan utveckling? En

fabrik för konstsilke närmar sig nu i New Jersey sin

fullbordan. Dess arbete är fullständigt automatiskt

och fortgår dygnet runt utan en enda arbetare i

fabriksanläggningen. Medelst fotoelektriska celler

kan varje tjänsteman på kontoret i New York i varje

särskilt fall ändra färgningen utan att behöva lämna

sin kontorsstol och utan att anlita mänsklig hjälp på

fabriken.»

I det föregående ha vi på basis av det material, som

teknokraterna och andra framlagt sökt att efter

måttet av vår förmåga i breda drag skissera den

ekonomiska världssituationen av i dag, speciellt med

utgångspunkt från vad som i första hand intresserar

arbetarna och då särskilt de arbetslösa och de som

redan äro medvetna om att den dag kommer, när

maskinen även tränger ut dem från arbetsplatserna.

Bilden är dyster, perspektivet skrämmande. Men ett

oretucherat fotografi kan knappast bli bättre än vad

originalet är. Om situationen för arbetarnas

vidkommande är mörk, så blir den dock icke bättre därför

att man blundar för realiteterna. Det är lika gott att

se verkligheten i vitögat. Det är ju så att människan64

har alltid större möjligheter att skydda sig för en

fara som hon känner till, än för en okänd sådan.

Men även om den bild som teknokraterna tecknat

endast komponerats av mörka färger, så ge deras

utredningar dock löften av det allra största värde för

mänskligheten, ty den diagnos som dessa

vetenskapsmän ställt beträffande samhällets sjukdom ger oss

också anvisning på vilka medel som böra användas

för att spränga sjukdomshärden och böta patienten.

Undersökningarna äro icke mindre värdefulla

därför att de bestyrka vad från socialistiskt håll alltid

framhållits beträffande det kapitalistiska systemets

metoder och konsekvenser. Snarare komma

teknokraternas på vetenskaplig basis framställda fakta att

övertyga många, som icke velat tro att

mänsklighetens räddning undan fattigdom och ekonomiska

orättvisor var att finna i socialismen, att socialisterna

ändock ha rätt.

Det vore dock kanske på sin plats att i detta

sammanhang göra en åtskillnad på socialister och

socialister. I sina undersökningar ha nämligen

teknokraterna icke alls räknat med politiken som någon

inverkande faktor evad det gäller de ekonomiska, sociala

och industriella förhållandena, ej heller ha de gjort

någon som helst antydan om, att politikerna skulle

ha någon funktion att fylla vid omorganiseringen av

produktionsapparaten från att nu vara en apparat,

som har till syfte att skapa profit för ett fåtal till

att bli ett instrument vars hela uppgift skulle bli att

tillgodose mänsklighetens behov av föda, kläder,

bostäder, nöjen och komfort. Utan att vara

syndika-lister (möjligtvis med undantag för teknokratins

främste, Howard Scott, som för ett tiotal år sedanvar nära allierad med den syndikalistiska

organisationen i Förenta staterna) ha dessa teknologer

ändock kommit till samma resultat evad det gäller det

kapitalistiska systemets roll i världshushållningen och

nödvändigheten av dess avskaffande, som

syndikalis-terna gjort, om ock — vi erkänna det gärna — de

senares synpunkter och idéer även om de ha varit

och äro logiskt odisputabla icke tidigare haft en så

grundlig och vetenskaplig bas som de nu fått tack

vare teknologernas undersökningar.

DE EKONOMISKA PROBLEMEN LÖSAS EJ AV

POLITIKER.

Alla socialister såväl som tusentals teknologer anse

alltså, att den misär som råder i världen är en logisk

följd av kapitalismen och profitsystemet, samt att

detsamma måste avskaffas för att kunna bereda

mänskligheten större frihet och en människovärdig

tillvaro, för att de möjligheter som finnas, de

rikedomar som jorden och naturen bjuder skola kunna

utnyttjas och komma alla till godo.

Därefter skilja sig emellertid idéerna och

önskningarna. Socialdemokraterna sträva efter

statssocialism, den politiska statens hegemoni över all

verksamhet i samhället, staten som arbetsköpare.

Kommunisterna bygga på ungefär samma principer och

hur man tillämpat idéerna i praktiken ha vi exempel

på från Ryssland, där all makt lagts i händerna på de

politiska diktatorerna, där arbetarna i sin egenskap

av producenter knappast ha större frihet än vad de

ha under det privatkapitalistiska systemet, och där

man 16 år efter revolutionen ännu icke helt frigjort

66

sig från de kapitalistiska företagarna. Det är i det

landet icke medborgarnas och det allmännas väl som

kommer i första rummet, utan kommunismens,

partiets, liksom det i den övriga världen är

kapitalismens intressen och fortbestånd som går före de

enskilda medborgarnas välfärd. Vi skola villigt erkänna

att man i kommunismens Ryssland utfört stordåd,

som icke skulle ha varit tänkbara under en

kapitalistisk regim, men samtidigt hysa vi den bestämda

uppfattningen att ännu mera skulle ha kunnat

utföras, ett större mått av välmåga och lycka skulle

ha kommit det ryska folket till del därest icke all

aktivitet varit beroende av ett politiskt parti och av

politiska hänsyn.

Att teknokraterna lämnat politiken helt ur

räkningen är så naturligt, kanske mest därför att de icke

äro politiker utan tekniker och som sådan ha större

kännedom om industri och produktion än vad någon

politiker kan få, oavsett hur hög post han än bekläder

i samhället.

Vad göra vi om t. ex. vår telefon kommer i olag?

Vända vi oss till en stadsfullmäktige eller någon

annan yrkespolitiker för att bönfalla honom om att

finna felet och avhjälpa detsamma? Nej, vi vända oss

till en telefonmontör. Om huset som vi bo i skulle

börja att brinna, så skulle väl ingen vara så bakom

flötet att han på brandplatsen föresloge att en

kommitté valdes för att uppvakta ett borgarråd och

framlägga vår svåra belägenhet för honom. Det

är ingen som är så urbota dum, att han icke

vet att han måste vända sig till sakkunniga

fackmän i varje särskilt fall. Men då det gäller

mänsklighetens mest vitala spörsmål, möjligheterna till för-67

sörj ning, när kapitalisterna och bankirerna

åstadkommit en kris, som hotar största delen av

arbetarklassen med permanent arbetslöshet, nöd och svält,

då vänder man sig till de icke sakkunniga, till

kvacksalvarna, politikerna och ber dem lösa problemet!

Och dessa lova att de skola göra det. När ha inte

politikerna lovat? Under den nuvarande krisen ha

de ingenting lyckats göra, medan de diskuterat,

föreslagit och genomdrivit lagar, hållit otaliga

konferenser, så har eländet endast tilltagit, krisen har

förtätats. Dessa politiker veta att de ingenting kunna göra,

men de äro icke ärliga nog, ej heller ha de mod att

tillstå sin inkompetens. De fortsätta att existera på

människornas blinda tro på dem.

Det är den till vidskeplighet gränsande tron på

politikens allmakt som gjort det möjligt för politiska

äventyrare sådana som Mussolini och en Hitler att

svinga sig upp till makten. De ha icke nått sin

maktställning på grund av sina insikter i ekonomiska ting,

på grund av förmågan att ge människorna ett högre

levnadsstandard eller större frihet, de ha svingat sig

till makten i kraft av sin förmåga att kunna inbilla

folk att de verkligen skola kunna uträtta någonting

och, som sagt, på folks dumhet. Diktatorer ha lyfts

upp på de högsta samhällsklipporna, burna dit på

kammen av de bränningar, som kastats upp av det

ekonomiska havet i vilt uppror. Lika litet som kung

Knut, kunna de med sina tal och sina frodiga fraser

förmå havet nedanför dem att lugna sig, ty de äro

ovetande om orsaken till stormen och förstå ej dess

natur.

Världen lider icke av en politisk kris, utan av en

ekonomisk och industriell sådan. Den tekniska ut-68

vecklingen har nått dithän, vilket vi allaredan

påpekat, att det snart sagt inte finnes någon gräns för

produktionsapparatens möjligheter. Vi ha nått

dithän, tack vare den mänskliga hjärnans förmåga att

kunna konstruera maskiner, vilka framställa hundra

och tusenfalt mera varor än vad det vore möjligt att

göra utan dessa maskiner. Men därmed har också den

mänskliga arbetskraften överflödiggjorts i allt större

utsträckning och ännu flera komma att utrangeras ur

industrien dag för dag. I och med arbetslöshetens

tilltagande sjunker också den totala köpkraften, och

nöden och fattigdomen tar plats mitt i överflödet, som

vi i det föregående visat.

Så borde och så behöver det dock icke vara.

De lärdomar som de teknokratiska utredningarna

ge oss är att arbetarna — handens och hjärnans

arbetare — måste övertaga produktions- och

distributionsapparaten. Inga andra faktorer ha någon som

helst möjlighet att övervinna den misär som nu råder.

Endast den enfaldige kan tro på att politikerna skola

kunna göra detta. De sakna den grundläggande

förutsättningen för en sådan uppgift, ty de tänka

politiskt och icke ekonomiskt-industriellt. De tillhöra en

förgången tidsålder. Samma är förhållandet med

finansiärerna, även om dessa äro industriens verkliga

ägare. Deras verksamhet går icke ut på att organisera

produktionen och framför allt distributionen så att

alla behov tillfredsställes, utan deras verksamhet tar

uteslutande sikte på profiten. Profitsystemet håller

på att störta samman. Det enda »säkra», guldet som

valutabas, har måst frångås. Tidningarna berätta

varje dag om stora bankföretag som störtar

samman-och i hela Förenta staterna skakar bankväsendet be-69

tänkligt i sina grundvalar. Moratorieåtgärder måste

vidtagas för att avvärja sammanbrottet.

Kapitalismens centrala och vitalaste organ är hårt angripet.

Dock är det möjligt att patienten kommer att repa

sig, men den kommer aldrig att helt tillfriskna, utan

ett återfall och en svårare sjukdom än den vi nu

iakttaga kommer då att inställa sig.

Arbetarna kunna inte passivt åse hur allt faller

samman, de kunna inte stå till svars med att låta

kapitalismen skapa ännu mera arbetslöshet och

fattigdom. Vad betyder den politiska demokratin,

rösträtten och arbetarregeringarna om folket ändock

svälter? Politikerna kunna visserligen för tillfället kasta

några smulor i form av arbetslöshetsförsäkringar och

nödhjälpsarbete till de arbetslösa, men det är icke en

otillräcklig fattighjälp arbetarna behöva, utan arbete

så att de kunna försörja sig själva och sina familjer

ordentligt. Och detta kunna icke världens statsmän

giva dem. I detta hänseende äro socialdemokrater

och nationalsocialister lika oförmögna att uträtta

någonting, ty livsförnödenheterna kontrolleras av

samma personer som kontrollera och dirigera politikerna,

en handfull finansmän och industriägare, och

arbetarna kunna icke genom politisk aktion erhålla mera

än vad de senare vilja avstå. Ett eller annat ben åt

den hungrande att gnaga på.

Vad arbetarna nu måste göra, och läget tillåter

inget som helst uppskov, är att organisera sig för

störtandet av de kapitalistiska systemet och övertagandet

produktionen. Det är icke längre tillräckligt att

organisera sig för att tillvarataga ett visst skrås

intressen, utan vad som kräves är industri- och

klassorganisation, att bygga upp organen, icke endast för de70

dagliga striderna mot arbetsköparna utan för den

slutliga avgörande revolutionära kampen mot

kapitalismen samt för att övertaga och förvalta den

produktionsapparat som vuxit kapitalisterna över

huvudet, därför att den ej längre kan fungera som

profitskapare. Arbetarna måste organisera sig för att

sätta igång de fabriker och verkstäder som nu stå

stilla, för att bearbeta och utnyttja jorden, för att

tillgodose mänsklighetens behov.

Detta kan endast åstadkommas om de organisera

sig syndikalistiskt och organisera produktion och

distribution på basis av den syndikalistiska

organisationsplanen. I detta värv kunna vi med säkerhet

påräkna teknikernas bistånd. Vi ha i det föregående

visat att teknikerna känna till industriens

organisation och möjligheter och de veta också hur dessa

möjligheter skola kunna utnyttjas för att

tillfredsställa de mänskliga behoven. Endast handens och

hjärnans arbetare äro värdeskapande ,oeh de äro

också de enda, som äro fullständigt sakkunniga i allt

som berör produktion och distribution.

Länge nog ha arbetarna demonstrerat för

fattighjälp, länge nog ha de sänt deputationer till de

politiska institutionerna för att tigga och be om en bit

mat eller om en säck bränsle för familjer, som sitta i

dragiga, oeldade rum, emedan familjeförsörjaren

knuffats ut från arbetsplatsen av en profitskapande

maskin. Alla dessa demonstrationer kunna aldrig

resultera i annat än i bästa fall ett snävt tilltaget

fattigunderstöd. Vore det inte på tiden att finna nya

framgångsmetoder ? Hur skulle det vara om arbetarna

i stället satt sig i besittning av industrierna?

Omöjligt, säger man. Visst inte. Arbetarna kunna med ma-71

skinens hjälp utföra vilket arbete som helst och de

tusentals ingenjörer, som nu gå arbetslösa och vilka

äro liksom alla andra offer för profitsystemet, skulle

ingenting hellre önska än att få bistå arbetarna. Men

arbetsköparna och samhället skulle sätta sig till

motstånd? Sant, men vilket moraliskt försvar skulle de

ha för att förhindra arbetarna att producera sina

livsförnödenheter, när de f. n. säga att deras enda

önskan är att industriens hjul åter börja snurra?

De skulle ändock resa ett intensivt motstånd, men då

hade de ingenting annat att komma med än att

profitsystemet vore heligt, att det inte finge antastas.

Men till detta ha arbetarna ingen anledning taga

någon som helst hänsyn. Arbetarnas övertagande av

produktionen skulle innebära en revolution — nå än

sen, om de icke göra det så återstår ingenting annat

än ett permanent hungertillstånd för det stora

flertalet av den s. k. civilicerade världens innebyggare.

Vilket skola de välja, en revolutionär handling, som

visserligen i början skulle komma att innebär

försakelser och stora svårigheter för hela klassen som

sådan, men en handling som samtidigt vore inledningen

till en nya era, en ny produktions- och

distributionsordning, som hade till syfte att tillgodose alla

människors behov, och att skapa större välstånd och lycka

i stället för den fattigdom och de olyckor, som nu

gor nvet värdelöst för miljoner, skulle de välja detta

eller resignera inför det bestående och det som

förestår om kapitalismen får sitta kvar i högsätet.

Men hur skulle arbetarna kunna avyttra de varor

de producerade om de skulle sätta sig i besittning av

fabriker och verkstäder? Kapital och

kreditmöjligheter skulle naturligtvis bli spärrade. Men vilken72

nytta skulle arbetarna ha av det kapitalistiska

pris-och kreditsystemet, när det just är detta som ligger

till grunden för den arbetslöshet och den fattigdom

som för närvarande råder?

Under den senaste tiden har man börjat diskutera

och i viss begränsad utsträckning även tillämpat

bytessystemet. Skräddaren behöver smör och bonden

kläder, vad är det då som hindrar att dessa varor

bytas. Skomakaren behöver bränsle och skogsarbetaren

skor, är det då alldeles nödvändigt att detta byte skall

förmedlas med tillhjälp av pengar och en massa

mellanhänder, som fördyra varan innan den slutligen når

konsumenten? Vi erkänna villigt att detta

bytessystem är otymligt och besvärligt, men det kunde

till-lämpas under övergångsperioden tills ett smidigare

system kunde utarbetas. Därmed vore också

kapitalisternas möjlighet att profitera på arbetarna satt ur

spelet. Arbetarnas egna organisationer skulle då icke

endast ha till uppgift att leda produktionen utan de

skulle också ombesörja distributionen. De arbetslösas

intåg i fabriker och verkstäder bleve då upptakten till

den ekonomiska-industriella och sociala revolutionen,

det enda som kan rädda en värld i nöd.

Teknikerna betona att mänskligheten har inom

räckhåll allt vad den behöver för sin försörjning och

för en försörjning som skulle bli ojämförligt rikare

än den som nu kommer de värdeskapande

medlemmarna i samhället till del. Förutsättningen för ett

förnuftigt utnyttjande av dessa möjligheter är att

profitsystemet raseras och att detta system ersättes

med en produktions- och distributionsordning, som

bygger på och dirigeras av producenterna själva med

mänsklighetens fulla försörjning och lycka som endasyftemål. Detta betyder icke att de värden som

mänskligheten har i form av industrianläggningar,

snillrika uppfinningar och på forskningar och

erfarenheter grundade ekonomiska, sociala och kulturella

tillgångar skola spolieras, utan att kontrollen av dessa

skola fråntagas profitörerna och läggas i händerna

på dem som utföra det samhällsnyttiga,

värdeskapan-de arbetet — arbetarna och teknikerna. Det nya, det

socialistiska samhällssystemets hjälpmedel finnas

allaredan, endast sättet för deras utnyttjande måste

omorganiseras — detta är den industriella,

ekonomiska och sociala revolutionen.

ARBETARKLASSENS HISTORISKA UPPGIFT.

Linjerna för denna omdaning, som

teknokraterna framhåller som oundgänglig om icke hela

mänskligheten skall gå under i svält mitt uppe

i överflödet, äro redan uppdragna i S. A. C:s

principförklaring, i vilken det bl. a. heter:

»Syn-dikalismen förbereder och fullföljer den sociala

revolutionen genom klasskampen med en strängt

realistisk-konstruktiv syn på uppbyggandet av det

nya samhället och vänder sig därför till handens och

hjärnans arbetare för att förmå dem att

samorganisera sig i sin egenskap av producenter på sätt som

förestavas av deras uppgift att genom denna

organisation utarbeta de nya formerna för samhället,

varvid socialiseringen — arbetarnas övertagande av

produktion och distribution — är den i organisatoriskt

och tekniskt hänseende ojämförligt svåraste och

viktigaste och därför grundläggande uppgifter varpå

samhällets omdaning i övrigt är beroende.

74

Då den första betingelsen för allt mänskligt liv

och all samhällelig och kulturell utveckling är

tillfredsställandet av de materiella behoven måste de

arbetande massorna i första hand inrikta sina

strävanden och sin kamp på uppbyggandet redan nu av en

ny produktions- och fördelningsorganism genom

vilken de kunna övertaga produktion och distribution, en

organism som kan undantränga, övervinna och

ersätta kapitalismens organ och organisera arbetet i

alla samhällsmedlemmars intresse.

För detta ändamål bilda samtliga arbetare i varje

företag en driftssektion. Samtliga driftssektioner

inom samma produktiva eller merkantila verksamhet

och på samma plats utgör ett syndikat i den lokala

samorganisationen, vilken ifråga om allmänna och

gemensamma intressen bildar organisationsenheten

i centralorganisationen. För befordrande av

respektive industrigruppers produktiva eller merkantila

verksamhet och speciella intresse bildas federationer,

som vila på syndikaten och ingå som led genom resp.

näringsgrenars departement i centralorganisationen.

Denna organism skola arbetarna utveckla med

hänsyn till alla livsfunktioner i samhällslivet och till

duglighet att träda i statens och de borgerliga

institutionernas ställe.

Samtidigt som arbetarna under sin kamp göra sina

organisationer mäktiga att störta kapitalismen, måste

de själva skaffa sig förmågan att tekniskt och

moraliskt bära upp denna nya ordning.»

Det är till detta, produktionens organiserande för

tillfredsställandet av mänsklighetens behov och

slopandet av profitsystemet, som teknokraterna syfta.75

Teknokratin har mött motstånd från politikerna inom

arbetarrörelsen, och detta är så naturligt, ty den

lämnar icke minsta rum för dessa kvacksalvare. Om

arbetarna själva övertaga produktionen då finns det

knappast längre någon plats för dessa herrar, ty de

frågor som parlamenten nu syssla med äro sådana

som ha till syfte att säkerställa den privata

äganderätten, eller också att överföra denna äganderätt till

en stat, till en grupp politiker, som om de komme till

makten skulle lägga politiska regler och grunder för

den industriella verksamheten. M. a. o., man skulle

även i fortsättningen sätta de icke sakkunniga som

ledare och diktatorer över de sakkunniga — arbetarna

och teknikerna.

Samarbetet mellan tekniker och arbetare för att

organisera och bygga upp produktionen är mondism,

säga kommunisterna. Detta är rätt om man utgår

ifrån att endast kroppsarbetaren är värdeskapare och

alla andra äro parasiter. Syndikalisterna ha dock

alltid givit ordet arbetare en bredare innebörd. Till de

värdeskapande räkna vi icke endast kroppsarbetaren,

utan jämväl alla tekniker, även om en hel del av dessa

själva anse sig tillhöra den privilegierade klassen,

en uppfattning som de dock allt mera börjat revidera.

Till arbetarklassen räkna vi även lärare vid skolor

och universitet, läkare och en hel del andra

professioner, vars arbete bidrager till att höja det allmänna

levnadsstandardet, bildningen, folkhälsan och

trevnaden. Alla dessa äro samhällsnyttiga och därför måste

också dessa krafter samarbeta. Detta är icke

mondism, utan endast tillämpningen av sunt förnuft.

T. o. m. de som nu leva på andras arbete skulle kanske

få rum under ett socialistiskt system om de lärde sig76

arbeta, och under ett produktionssystem som till fullo

utnyttjar de tekniska möjligheterna och endast

syftade till att tillfredsställa mänsklighetens behov,

skulle icke arbetstiden bli längre än att varje frisk

person skulle kunna utföra vad på honom ankomme.

Om arbetarna inte vilja samarbeta med dessa grupper

utan upphöjde sig till diktatorer över dem, då skapade

man endast en ny klass av förtryckta, och det är ju

icke dithän vi sträva.

Att teknokraterna understrukit de syndikalistiska

idéerna är odisputabelt. För oss är detta ingen

överraskning, men vi välkomna dock den förstärkning som

detta ger oss i vårt arbete. För alla dem som

frenetiskt bekämpat syndikalismen och framhållit den

politiska aktionen som det enda saliggörande, borde

dock dessa nya rön ge anledning till allvarlig

eftertanke. De äro säkert villiga att acceptera de resultat

som framlagts, men vilja de också dra ut de logiska

konsekvenserna av dessa, uppbyggandet av

produktionen på en ekonomisk-industriell basis? I så fall

måste de acceptera syndikalismen. Möjligheter för

kompromiss finnes inte.

Vi leva mitt uppe i tider av den största oro. Av allt

att döma närmar sig med stormsteg den dag när

arbetarklassen måste kasta sig in i en avgörande strid

med det kapitalistiska systemet. Vilka former denna

kamp kommer att taga eller vad resultatet blir, kunna

vi icke förutsäga. Allt är beroende av arbetarnas

organisatoriska styrka och organisationsplanens

förutsättningar att fylla de stora fordringar som komma

att ställas på densamma.

Syndikalismen, som icke bygger på politiska

teorier utan på de existerande ekonomiska-industriella77

förhållandena liksom också på de krav som

människorna ställa på sig själva och ett socialistiskt

samhällssystem, har de allra största förutsättningarna

att fylla den funktion, som är nödvändig för att skapa

frihet, välmåga och lycka åt alla.

Även om vi kunna iakttaga hur det kapitalistiska

systemet vacklar, så få vi dock icke lägga armarna i

kors och vänta på att det skall störta samman av sin

egen tyngd och att det socialistiska samhället skall

falla ned ibland oss som en mogen frukt, ty som vi

förut nämnt är kapitalismen trots allt vital och den

kan finna nya former, som förlänger dess existens

ännu en tid, och därmed också förlänger den

ekonomiska ofriheten, arbetslösheten och nöden inom

arbetarklassen. Arbetarna måste redan nu stärka och

bygga upp sina organisationer för de revolutionära

uppgifterna som förestå och dag för dag intensifiera

kampen. De arbetslösas miljonarmé utökas dagligen

av nya skaror som strömma ut från arbetsplatserna

och därtill kommer andra miljoner som växa upp,

andra som ännu icke äro födda, som aldrig komma att

få utföra ett enda dagsverke, aldrig få förtjäna så

mycket med sina händers arbete att de kunna leva

människovärdigt, om det nu rådande systemet

kommer att bestå. Med detta tillstånd kunna vi icke stå

till svars, utan alla krafter måste enas och samlas för

den avgörande drabbningen. Låt de politiska

kvacksalvarna prata om de ha lust, men arbetarna ha inte

råd att längre ödsla sin tid på att lyssna till dem,

ty dessa ha ingenting att ge, annat än möjligen

fattighjälp, och de kunna ingenting göra som kan vara

av värde i nuet eller i framtiden.

Arbetarna ha i årtionden kämpat för politisk ochekonomisk frihet. De ha vunnit politisk demokrati

men samtidigt ha de förlorat det väsentligaste,

brödet för dagen. Brödet måste återerövras och detta

kan endast ske om kapitalismen störtas och ersättes

med ett socialistiskt samhällssystem. Syndikalismen

visar vägen.

RÄTTELSE.

På sidan 59 i noten står: Engelskt "short" ton 3,904 pounds

= 1,016,048 kg.

Skall vara: 2,000 pounds = 907,18 kg.

Albert Jensen

Socialiseringen

Socialdemokratisk

Kommunistisk —

Syndikalistisk —

Samhällsfilosofi

Pris 4 kronor.

Federativs

FRANS SEVERIN

ARBETARNAS

ÖVERTAGANDE

AV PRODUKTIONEN

ETT FÖRSÖK TILL KONSTRUKTION AV

EN SYNDIKALISTISK

PRODUKTIONSORONING

Pris 1 krona.

FEDERAT1VS