Tal till Sverges ungdom
TAL TILL SVERGES UNGDOM
AV
ELLEN KEY
FRAMS FÖRLAG, STOCKHOLM
JÖNKÖPING 1910
TRYCKERIFÖRENINGEN SMÅLANDS BOKTRYCKERI
Emedan jag önskat offentliggöra dessa tal sådana de vid de
olika tillfällena voro, ha vissa upprepningar ej kunnat
undvikas. Ty det har varit samma ting, som legat mig om
hjärtat att -- vid dessa olika tillfällen -- framhålla. Men
jag har föredragit upprepandet framför en omarbetning,
som skulle berövat talen deras fulla äkthet.
Ellen Key.
Alvastra, allhelgonadagen 1910.
Till
Hjalmar Branting
och
Carl Lindhagen
på deras femtioårsdagar
med
sympati och beundran
VAD TIDEN GER UNGDOMEN OCH KRÄVER AV DEN
förmån för Brunnsviks folkhögskola.
Bland de tomma talesätt, som utgöra minst hälften av våra
omdömen, är också det: att den tidiga ungdomen är livets
lyckligaste tid. Undantagen frånsedda torde tvärtom åldern
från omkring femton till omkring tjugofem vara den, då
de flesta människor lidit mest. Ej av den eller den stora
sorgen, ty sådana drabba oftast i senare år. Men varje ung
människa, som både tänker och känner -- och det är endast om
och till sådana, jag talar -- lider under de åren av själva
tillvarons sorgeämnen så, som under ingen senare ålder.
De äldre taga sällan ungdomens lidanden på allvar; de se
i dem de oundvikliga vårdagsjämningsstormarna och betona
med rätt ungdomens stora, omätliga lycka: den att ha livet
framför sig. Visserligen klagar den unga människan över
»att ha hela det långa livet framför sig att lida sin
sorg». Men ur hennes undermedvetna jag
kväller snart fram den segerglada lyckobetonade vissheten
att befinna sig i livets morgontimmar, att just ha en hel
lång dag framför sig. I denna glada visshet bor kraften
till läkedom även av de svåraste lidanden. Det är kanske
emedan de gamla veta att livet står leende med famnen full
framför den unge -- som själv intet ser, emedan han gråter
med huvudet i sina händer -- som dessa gamla taga de ungas
sorger lättare än de borde. De gamla glömma nämligen ofta
de ungas lidandesförmåga, som är så stor, att den kan
släcka livsviljan och att vad andra kalla »en småsak»
driver en ungdom i döden.
Under den ålder, som nämdes, ha de unge ofta sina
svåraste personliga problem att lösa -- livsåskådningens,
yrkesvalets, kärlekens -- med alla de möjligheter till
konflikter och kval, som de problemen innebära. Men även
om dessa problem lösas lätt, bär varje ung människa -- och
tyngre ju individuellare hon är -- det lidandet att anpassa
sig till den tillvaro, hon ej längre ser med barnablick,
den blick, för vilken allt är som det skall vara.
Oklara, trevande, missförstådda, missförstående, pinas de
unga av sitt eget jag; av andras misstag rörande detta jag;
av missförhållandet mellan sin ideala längtan och sitt
svaga handlande; av mödan att skaffa sig en vilja, bilda
sig åsikter, dana sig en form: dels en yttre hållning, ett sätt
att vara, dels en särpräglad kultur, en fast individualitet.
Även om vi frånse tillvarons metafysiska problem, så
återstå tillräckligt många svårigheter i och med alla de
mellanmänskliga problem, dem ungdomen stöter pannan mot,
ifrån den stund den börjar upptäcka rucklena bakom de
fina fasaderna, de höga skyddsmurarna omkring missbruken,
de lumpbodar, som äro behängda med samhällsgagnets skylt.
Omgivningen kallar den unge grubblaren odräglig, upprorisk,
disharmonisk. Men av en sådan ung människa kan man lika
litet vänta en vacker hållning som av Messinas innevånare,
när de störtade från femte våningen ned i källaren. Hela
tillvaron vacklar omkring dessa unga; allt synes dem
vanvettigt, planlöst, ruttet, ihåligt. Röja de sina
känslor, få de vanligen svaret: »sådant är nu en gång
livet; man får finna sig i det oundvikliga; man får lämpa
sig efter verkligheten.»
Somliga lyda rådet, förhärda sitt hjärta och söka för egen
del få det mästa möjliga ur livet. Andra hamna i skepsis,
hämnas genom satir samt förkunna att detta är den enda
»intelligenta och förnäma attityden». Andra förklara den
stolta och mörka »desperationen» såsom den »heroiska»
hållningen.
Den förra satsen har hos oss förkunnats från Stockholm,
den senare från Skåne. Som smålänning anser jag att de
starkaste slutligen befinna sig i
den enda ställning, som är en tänkande och kännande
människa värdig, i samma ställning, som ynglingen på
Klingers radering, ynglingen, som lyfter sitt förgrämda
anlete, sina knutna händer mot himlen med ropet Und
doch! Trots allt skall jag icke låta mig besegras; trots
allt skall denna tillvaro, när jag lämnar den, i något
avseende vara annorlunda. Om än de ha rätt, som säga att
livet icke är bättre, varför har jag kommit in i livet om
ej för att göra det bättre?»
Men en ung människa, som nått denna punkt, kan på ett
mycket olika sätt mötas av den tid, vari hon lever. Den
ena tiden är fattig på tankar och uppgifter, den andra
rik. Många på möjligheter rika liv ha runnit ut i sanden,
emedan de unga stått med sin starka dådlust, sina sjudande
krafter i en tid, som av den intet annat begärde än -- en
vacker examen!
En sådan tid inföll t. ex. i Sverge efter de
stora reformerna i 1800-talets mitt, av vilka
representationsreformen var den sista; och efter
studentskandinavismens bankrutt vid Danmarks sista
krig. Visserligen pågick även då en klasskamp, den för
att utjämna de bördor, som så länge tryckt bondeståndet
i förhållande till de högre klasserna. Men denna
riksdagsstrid kunde ej bruka ungdomens krafter, ej tända
dess hänförelse.
Ynglingen, som då trädde in i t. ex. studentlivet, möttes
ej därav någon ungdomen samlande rörelse,
lika litet som några av hans enskilda livs riktande
idéströmningar. Ju starkare man var i pokulerande,
dess karlaktigare var man; för sexuell avhållsamhet
var den unge varnad -- ty »dygdens lön» blev kroppslig
och andlig ohälsa. Ingen talade om att den bildning,
studenten erhöll medförde annan social plikt än den att
bli en duglig statstjänare. Europa låg oerhört långt
från Sverge, där den tiden även tänkande män avfärdade
Darwinismen med skämt om vår farfar apan och socialismen,
med snusförnuftiga fraser om att, ifall allt delades lika
i dag, skulle somliga i morgon ha supit upp sin del!
Så kom 1880-talet med Verdandi -- och den denna motsvarande
föreningen i Lund, -- med livlig diskussion om de europeiska
kulturproblemen; med brinnande nit för tankens och ordets
frihet; med folkupplysningen såsom uppgift för den till
samhällskänsla väckta ungdomen. Så kom det vetenskapliga
nykterhetsarbetet, den sexuella upplysningen, den sociala
upplysningen, genom vilket allt ungdomen nu i rikt mått
av vår tid fått, vad all ungdom i främsta rummet behöver:
insikter och uppgifter.
Visserligen finnas ännu många unga, som anse det vara att
»leva livet» att förgifta sig genom alkohol och sexuella
synder. Men ingen kan nu skylla på att han icke fått veta
vart detta leder. Visserligen finnes ännu många unga utan
social ansvarskänsla. Men ingen kan skylla på att han
i detta avseende saknat väckelser. Redan i skolan får nu
ynglingen och flickan insikter i medborgerliga plikter
och rättigheter liksom anvisningar på sociala uppgifter.
Ja, tiden ger den mottagliga delen av ungdomen en sådan
känsla av samhällsansvar, att man stundom kan befara att
de sociala intressena skola inkräkta på den individuella
utvecklingen; att vetskapen om allt samhälleligt lidande
blir en allt för tung dämpare på ungdomsglädjen. Ty denna
är fullt sorglös endast så länge, den för nuet kan glömma
alla »frågor».
Den allvarligaste delen av ungdomen har med iver
lyssnat till tidens krav. Folkbildningsarbetet,
nykterhetsarbetet, fredsarbetet drives till stor del
genom ungdomen. Ungdomsmötena uttrycka insikten om en
av ungdomens uppgifter, den att genom umgänge närma
folkklasserna till varandra.
I vilket avseende man än jämför tillståndet nu och
för 40 år sedan, visar jämförelsen att vår tid givit
ungdomen vapen och verktyg, som den förr saknat. Endast
de allvarlige kristne ägde redan då både vapen och
verktyg. Men dessa voro av helt annat slag och för ett
helt annat syfte än det sociala.
*
Jag har här ovan endast kunnat snudda vid det myckna,
vår tid givit ungdomen och till gengäld kräver av den. Det
största återstår.
Vad detta är, det visste redan för 25 år sedan en och
annan ungdom. Ty städse finnas några, som är uppe med
morgonrodnaden, som äro lyhördare, klarsyntare än andra
för de tecken, som båda dagbräckningen.
En sådan människa var t. ex. han, av vars död det
socialistiska partiet just nu firar tio-års-minnet.
Axel Danielson var endast 36 år när han dog. Och dock
hade han redan hunnit utföra en stor livsgärning. Ty han
satte genast, helt, tveklöst in sin unga kraft på den
uppgift, i vilken han såg tidens stora gåva och stora
krav. Som väckare och ledare kunde han med rätt ha brukat
diktarordet:
Kom och ryck med fulla händer
Frihetsflammans bränder
ur mitt bål ....
Själv förbrann han, men den gnista han mottagit av
tidsandan, var vid hans död i många själar vorden en
värmande och lysande flamma.
Så fort har, genom hans och andras verk, den flamman vuxit,
att ingen undgår att se den; ja, envar nödgas nu göra
sitt vägval vare sig bort från eller fram mot det altare,
där den brinner.
Nutidens unga män och kvinnor kunna få njuta det
fröjdefulla i att vara unga just i en av vårt släktes
stora genombrottstider, en av dess underbara vårdagar;
de kunna äga den berusande
vissheten att hava hela sitt liv framför sig, överfullt
av nyskapandets uppgifter!
Och dock finnes det många, även unga människor, som ej
ana denna sin lycka, ja, som i tidens stora tankar endast
se »förvillelser».
Även i vårt släktes rikaste tider -- t. ex. renässansens
-- funnos dylika åldringssjälar, jämrande över att »inga gamla
märken stå» -- ej ens det urgamla att julen bör braska när
Anders behagar slaska! Men meteorologen liksom sociologen
vet att, när »gamla märken icke stå»», då beror detta ej
av »tidens ondska» utan av förändringar i den telluriska
eller sociala atmosfären.
Till dem, som i tidens rörelser endast se
»upplösningstendenser», talar jag icke. Med den mast
orubbliga trosvisshet påstår jag i stället: att en ny
religiös livsåskådnings sol håller på att förtäta sig av
nutidstankarnas nebulosa, att en ny samfundsordning håller
på att organisera sig ur nutidsstridernas kaos. När
den förra som den senare hunnit utformas, då skall
man inse huru den ena betingat den andra. Vårt släktes
uppstigande till allt högre former av liv, till en allt
rikare fullhet, detta är den nya individuella fromhetens
och det nya sociala samvetets gemensamma, med religiös
glöd omfattade, mål. När strävan för detta mål blir »det
kategoriska imperativet» för såväl all individuell etik som
all samhällelig politik, då skola nycklarna till nutidens
alla sociala
»frågor» börja lysa runt omkring omkring oss såsom gullvivorna
-- också »himmelsnycklar» kallade -- lysa i gräset vid
pingsttiden.
Denna trosvisshet, som tiden givit mig, kan den skänka
alla, som vilja mottaga den. Och äger man en gång tron,
då kommer det rätta handlandet av sig själv.
Till detta handlande räknar jag icke inträde i det
socialdemokratiska eller i något annat parti. Individuella
skäl kunna för mången -- som för mig -- utgöra ett hinder
för någon som hälst partianslutning. Men det handlande, som
blir en oundviklig följd hos den, som annammat tidens stora
tankar, är först och främst att man i ord och gärningar
visar sin förståelse av den väg, samhällsutvecklingen nu
närmast måste gå: klasskampens väg. Vägen är
icke målet och ju mer vägen kan jämnas och avkortas, dess
bättre. Men det fjärde ståndets klasskamp kan lika litet
undvikas som någon annan av de klasstrider, genom vilka
samhällsorganismen fått nya former, klasstrider, vilka,
liksom nu det fjärde ståndets, varit framkallade av
otillfredställda livs- och kulturbehov.
Sådana behov mötas i varje tid av de då maktägande
samhällslagren just så som det liberala borgardömet
-- sedan det vunnit sin egen klasstrid -- mött arbetarståndets
krav: först med ihärdigt motstånd, sedan med löften om
»tidsenliga reformer» i den mån dessa passa in i den
»bestående samhällsordningens ram». Även
högern inser att storkapitalets vinster växa om
arbetskrafterna äro av god beskaffenhet; den är ej heller
blind för rättvisan i vissa slags arbetarförsäkringar
m. m. Men varje tendens att »rubba den bestående
samhällsordningen» är för liberalen som högermannen en
»anarkiserande».
Att liberalismens, på arbetets och tävlans frihet grundade,
samhälle, redan är rubbat genom å ena sidan kapitalets,
å den andra arbetskrafternas sammanslutningar, detta ser
man icke. Och således ej heller att de båda statsmakternas
uppgift nu vore att genom lagstiftning göra slut på
anarkien inom arbetets område, avsluta kriget och på nya
grunder bygga arbetsfreden.
Den »tredje statsmakten», prässen, som under storstrejken
ropade ve över »socialisternas försök att kväva det fria
ordet», är den makten verkligen fri? Nej, även den har
blivit aktiebolagsföretag, där ekonomidirektören blir den
mäst avgörande för tidningens hållning. Ty han vet bäst i
vad mån bolaget kan tåla annonsbojkotter mot misshagliga
åsikter. Vågar ens den liberala pressen med kraft skydda
sin egen stora princip, det fria ordets rätt?
Liberalismen tror sig alltjämt ha tid att »flytta brickor».
Att kapitalismen redan »vält spelet», inser den icke.
*
Vår närmaste framtid beror till stor del av ungdomens
klarsyn i detta avseende.
En stor brytningstid ställer oerhörda krav på ungdomen:
först och främst det, att igenkänna en stor idé även när
denna icke strider så ädelt som de hoppats, när den icke
tågar fram »med vita fanor, liljeprydda spjut» utan kommer
med röda fanor, med huvuden på spjuten!
grund av dessa ord, påstå att -- jag uppmanat till en
blodig revolution!
Skall den del av nutidens tänkande och kännande ungdom,
som ej omedelbart kämpar i klasskampen, kunna inse att
hur oskön, striden nu ter sig, så kämpas den dock för
en fullkomligare samhällsordning, en större samhällelig
rättfärdighet? Liksom tillsvidare de rösträttslösa
kvinnorna, står den i intet parti inskrivna ungdomen på
så pass avstånd från slaget, att den borde kunna se dess
huvudriktning, som de, i den aktiva politiken inbegripna,
däremot lätt förlora ur sikte.
Att vi leva i sociala krigstider veta vi alla. Så som
det mellanfolkliga kriget fått sin folkrätt, måste det
sociala erhålla sin. Förr eller senare komma båda att
avskaffas. Tillsvidare komma båda att bestå. Och en
av orsakerna att de bestå, är den åsikten att ett krig
endast »angår» de stridande folken eller klasserna. När
solidaritetskänslan utvecklats därhän, att envar känner
alla andras och alla en vars sak som sin egen, då nalkas
vi såväl folk- som samhällsfreden.
Denna solidaritet har fått sin första form i
klassolidariteten. Dennas krav måste vara att arbetarnas
väsentliga vapen -- arbetsnedläggelsen -- skall bli så
effektivt som möjligt. Att bedöma t. ex. ett avtalsbrott,
som sker under en försvarsstrid, på samma sätt, som man
under fredstid skulle bedöma det, röjer en tankegång av
samma slag som deras, vilka kalla soldaten »mördare».
En handling genom vilken individen vedervågar stora
personliga fördelar, har en annan etisk halt än den, genom
vilken han vinner personliga fördelar. Det var mycket
lyckligt för Gustaf Vasa att åtminstone inga tidningar
utmålade hans avtalsbrott, när han, trots sin ed till
kyrkan, kränkte urgamla rättsförhållanden och heliga
känslor för att på kyrkans ruin bygga Sverges rike!
Pressens förmåga att förvilla rättsbegreppen visade sig
1909 så ödesdiger, att man frestades önska att regeringen,
samtidigt med förbudet mot spritutskänkningen, kunnat
utfärda förbud mot tidningsutskänkningen och allmänheten
fått nöja sig med telegram om stridsläget. Efter denna
ofrivilliga avhållsamhet från pressledarnas stimulans
skulle allmänheten ha funnit sitt självtänkande,
sin omdömeskraft, sin rättskänsla så förstorade, att
konflikternas lösning efter dessa »försakelseveckor»
blivit betydligt underlättad!
Det mest häpnadsväckande var att de, av lockouter anfallna
arbetarna, som svarade med storstrejken, av pressen
behandlades såsom angripare
av den »tredje parten», samhället, »vilket borde få stå
utom det hela»! Tillhörde då 80,000 lockoutade arbetare
med hustrur och barn icke samhället? Drabbar ej den
nöd, lockouten framkallade, medelbart även den tredje
parten? Och förbleve än denna tredje part oberörd av
nöden, borde den åtminstone inse, att den som konsument
och skattdragare lika mycket sitter emellan när kapitalet
smider sina ringar och danar sina föreningar som när
fackföreningarna proklamerar sina strejker; att med
andra ord den tredje parten aldrig i verkligheten kan
vara oberörd av det nuvarande krigstillståndet eller bör
fritagas från sin del i ansvaret för detsamma.
Så föga har man insett detta, att man jämfört arbetarnas
påtryckningsförsök på »samhället» med en krigförande stats
påtryckning på en neutral stat för att tvinga denna över
på sin sida!
Man undrar om man är vaken eller drömmer då man år 1909
finner en så mekanisk uppfattning av samhällets byggnad,
en byggnad vars organiska natur redan den gamle romaren
anade, när han på det heliga bärget berättade fabeln om
magen och lemmarna!
Den mekaniska uppfattningen av samhället -- som ett
maskineri -- leder till verop över de hjul och remmar,
som hade skulden i att maskineriet delvis stannade. För
den organiska uppfattningen blev det ett annat fenomen,
man bevittnade: de första, osäkra rörelserna av ett nytt
etiskt medvetande, klassolidaritetens nya moral. Den
visade sig som en kraft på gott och ont, alldeles så som
den sedan 1500-talet nya moralen, patriotismens moral,
visat sig vara. Den ena som den andra är en förskola till
den slutliga, den fullkomliga solidariteten inom och mellan
folken. Den höger- som den vänsterhänta borgarpressen fick
intet grepp på denna nya moral. Den ropade på maktmedel
mot samhällsomstörtningen, på polis och militär mot
bråkmakarna. Även många unga ropa på samma sätt. De
framhämta nitiskt nationalekonomiska och statistiska bevis
för att »socialismen är på återgång» och att »arbetarfrågan
fullgiltigt kan lösas på det nuvarande samhällets grund».
Men kanske finnes några andra unga, i stånd till en
psykologisk prövning av de andliga företeelserna inom
arbetarrörelsen; unga, som söka en allsidig social
upplysning, som allvarligt ägna sig åt någon social
uppgift. Dessa komma då förr eller senare att ställas
inför den samvetsfrågan: om de vilja ge sina krafter
åt att bevara den samhällsordning, som är, eller om de
vilja sätta in sina krafter på att omvandla denna ordning,
enligt vilken flertalet, klent folkskolebildat, tjänar ett
fåtal med den högre bildningens fördelar; enligt vilken
flertalet, levande vid eller under fattigstrecket, utgör
underlag för ett fåtals orimliga rikedomshopande? Med andra
ord: om de vilja bevara ett samhälle, inom vilket ekonomien
blivit självändamål i stället för medel, inom vilket
bolagens och ringarnes blomstring, icke människornas,
är avgörande för de styrandes handlingar; ett samhälle
inom vilket detta fåtals välfärd utgives vara hela folkets!
Innan den unge besvarar frågan, bör han eller hon
kasta en blick på de övriga insikter och uppgifter,
tiden givit ungdomen och fråga sig om dessa inom den
nuvarande samhällsordningen kunna komma till sin rätt? De
unga få t. ex. upplysning om det sexuella livets heliga
uppgifter och manas att bevara sig sunda och rena för
dessa. Men samtidigt minskas äktenskapsmöjligheten
och prostitutionen uppehålles, till stor del genom
svältlöner för kvinnoarbetet. Ungdomen arbetar med iver
för nykterhetssaken. Men den vet, att spritförbud komma att
kringgås så länge usla bostäder, dålig kost, låg bildning
göra spritens stimulus lidelsefullt åtrådd. Ungdomen
arbetar för folkbildningen. Men fabrikerna gripa
redan de minderåriga och arbetstidens längd utsuger
själsspänstigheten hos de vuxna. De unga syssla med
fattigvården. Men vid varje steg möta de skadade, vilkas
skador ha sin orsak i det nuvarande ekonomiska systemet. De
unga önska småbruk och egna hem. Men jordfrågan står där
olöst, bostadsfrågan även. Allt ivrigare söker man nu skapa
skydd åt mödrar och spädbarn. Men detta blir föga verksamt
i samhällen, där mödrarnas arbetskraft
utnyttjas av industrien. Ungdomen verkar för freden, men man
kan aldrig nå den, så länge det profithungriga kapitalet,
osynligt som synligt, leder folkens öden. Och även de
åtgärder, som omedelbart beröra arbetsförhållandena
-- arbetslöshetsförsäkring, arbetarskydd, arbetsavtal,
skiljedom -- bli verkligt genomgripande endast i den mån
nya grundsatser leda socialpolitiken.
Sedan de unga allvarligt och allsidigt genomtänkt dessa
och andra, med dem sammanhörande, sakförhållanden, torde
de kanske besinna sig innan de svara ja på frågan: om de
vilja sätta in sin unga kraft på reparationsarbeten av
det nu bestående samhället?
Svarar den unga människan slutligen nej på denna fråga,
då blir hon troligen vare sig socialdemokrat eller
demokratiskt social, vilket vill säga att hon icke ställer
sig under klasskampens fana men fullt och fritt samarbetar
med socialdemokratien vid samhälls-omdaningen. På
samma gång kan hon för egen och andras del hävda den
individualism, som under klasskampen ej kan komma till sin
fulla rätt, men som -- för den framtida samhällsskönhetens
skull -- måste erhålla allt mer värde för tänkesätten innan
den kan få sin fulla rätt inom samfundsordningen.
Vad jag i detta sammanhang vill säga vänder jag omedelbart
till den ungdom, jag älskar mäst, den socialdemokratiska,
som just därför nu får tåla några hårda sanningar.
Först och främst vill jag som ofta förr betona den
oerhörda faran av att såsom »krigstaktik» godtaga och
anbefalla omoraliska stridsmedel. På denna punkt får
ungdomen ej förblanda det som under stridens hetta sker,
med det som bör vara! Jag har redan sagt min mening om den
kortsyn med vilken de borgerliga samhällsgrupperna bedömt
avtalsbrotten. Men det vore oändligt mycket farligare om
den socialdemokratiska ungdomen nu började anse avtalsbrott
i och för sig såsom något obetydligt. Mitt hjärta står
närmast några gråhårsmän, vilka gräto som barn, då de genom
typografstrejken nödgades att -- för första gången i sitt
liv -- bryta sitt givna ord. Endast genom att vi nå fram
till de bästa möjliga avtal och till de ömsesidigt mest
bindande avtal, kan en högre ordning inträda såväl inom
samhällena som mellan dem.
Ett annat kampmedel, som på ett lika ödesdigert sätt kan
bryta ned den enskilda personligheten, är den minskade
arbetsintensiteten. Visserligen kan man hoppas att
kroppsarbetaren, när han får ett omedelbart intresse
av produktionens uppdrivande i kvalitet som kvantitet,
återfår den arbetslust, han nu håller på att mista. Men
detta hindrar ej, att den nutida arbetargenerationen
sjunker i personligt värde genom minskad arbetsduglighet
och arbetsheder. Och om detta kampmedel -- ett vårdslöst
och till minsta mått nedtryckt arbete -- får allt mer
utbredning, då minska
arbetarna själva möjligheten till en stegring av sina
levnadsvilkor. Ty denna stegring kan aldrig bli byggd på
någon annan varaktig grund än produktionens stegrade värde.
Det är en villa, när arbetare litar endast på lönerörelser
och mera sådant för att uppnå en människovärdigare
ställning i samhället. Även inom det nya samhället kommer
helt visst att finnas en underklass och en överklass. Men
det blir det personliga värdet, intelligensens och
karaktärens värde, som kommer att dana den senare. Lika
orimligt som det nuvarande tillståndet är -- det tillstånd,
där ett samvetsgrannt livslångt arbete kan leda till en
ålderdom på fattighuset, -- lika orimligt vore ett tillstånd
där fuskverk kunde lönas med samhällsanseende. Man har
oavlåtligt betonat kroppsarbetarnes faror till hälsa och
lemmar och dessa faror ha visserligen behövt famhållas. Men
det finnes faror för själen, som än starkare borde
framhållas och den här påpekade är en av de största.
Rättvisan fordrar emellertid att man minnes huru ofta
arbetare blivit korrumperade av sina arbetsherrar själva,
t. ex. i sådana fall, där dessa som entreprenörer
oredligt uppfylla sina kontrakt med staten eller
enskilda. Arbetarhedern skulle icke så snabbt avtagit,
ifall arbetsgivarhedern förblivit sådan den var i »den
gamla goda tiden!»
En tredje fara, som klasskampen medför, är klasshatets
tillväxt. Efter ett år som 1909 har man svårt att med
lugn röra just vid detta. Så mycket i det nuvarande
samhället är verkligen värt vårt hetaste hat. Och det
hatet får icke avtaga förr än det hatade är borta. Men
hatet mot förhållanden får icke sträckas över till
personer, när dessa icke ha någon omedelbar skuld i
missförhållandena. Personligt hat är alltid en fara för vår
egen själ. Det liggger djup sanning i Brunnsvikssången:
»Hat är höst och härjarlusta. Må vi muntert milt som
våren, Sopa rent i gamla snåren».
driver de unga socialisterna att tillbakavisa samverkan
med den vetenskapligt bildade ungdomen, som står utanför
klasskampen men som på allvar söker få veta allt, den
kan få veta om samhällets missförhållanden för att sedan
fördomsfritt verka för deras avhjälpande.
Visserligen kan vårstormen vara hård även den och
visserligen måste snåren stundom röjas genom eld. Men den
nya växtligheten kommer varken genom storm eller eld: den
kommer endast genom solen, genom att vi framälska det nya,
vi efterlängta.
Och slutligen bör ingen glömma, att klassolidariteten,
partidisciplinen och allt det övriga varigenom den
stridande hären nu måste sammanhållas, endast får vara
medel för ett högre mål: varje personlighets fulla och
fria utveckling under för denna utveckling gynnsammare
tillstånd.
Redan nu måste den unge sätta bestämda gränser för vad
han i solidaritetens namn av sin personlighet kan offra.
Redan nu måste den unge öva sin kritik mot den böjelse att
stelna, byråkratiseras, dogmatiseras, som socialdemokratin
likt andra partier visar. Ungsocialisterna ha rätt i
denna sida av sin kritik. De yngre socialdemokraterna
böra fortsätta den kritiken men grunda den på en
rikare kultur, en starkare tankekraft. Ungsocialismens
samhällsuppfattning är nämligen lika mekanisk som de
konservatives och deras tankar tunna som ledningstråden
till ett sprängskott. Omstörta blir därför deras slutliga
svar på alla problem.
*
Många andra krav ställer vår tid på den ungdom, som
mottagit dess stora gåva: hoppet om ett nytt samhälle
och en högre mänsklighet. Men endast det största av
dessa vill jag nu till slut och av all min kraft lägga
på ungdomens hjärta: det att icke förtröttas, under alla
erfarenheter av hur utvecklingen sniglar fram; att aldrig
genom de många hinder, som möta på vägen, frestas att säga:
vägen lönar sig icke! Det är ej nog att ungdomen sätter
in sin hänförelse, sitt mod, sin dådlust, sin offervilja
på tidens stora tanke: ungdomen måste ej endast bevara,
utan öka dessa sina krafter, om den verkligen skall
mäkta sin eviga uppgift, den att draga tiden
framåt! Vartill har ungdomen annars sina stora, skimrande
vingar -- längtans och aningens vingar -- om icke för att
lyfta sig över hinder?
De unga måste vara beredda att uppleva otaliga besvikelser
och ändå icke svika.
Våra segrar äro viktiga för det hela. För oss själva äro
segrarna ej det viktigaste. Det stora, på vilket det
ytterst kommer an, är att ej låta sin levnads största
tro förlisa. Eller för att sluta med ett av de diktarord,
jag sedan ungdomen älskar mest:
FÖRENINGSLIV OCH SJÄLVKULTUR
med ett föredrag om Stridsmål och stridsmedel, som jag --
under vårvintern 1908 -- höll i Stockholm i Folkets Hus,
på inbjudan av de socialdemokratiska ungdomsklubbarna;
i Brunnsviks folkhögskola och i Göteborgs högskola,
till förmån för Folkbildningshemmet i Göteborg och for
Brunnsviks folkhögskola.
Varje bildad vet att äkta kultur endast vinnes genom
självarbete och samarbete.
En form för detta senare är tillägnelsen av de före eller
samtidigt med oss levande kulturbärarnes verk. En annan
form är vårt eget medarbete i samtidens kulturrörelser. I
vår tid får detta medarbetarskap framför allt sitt uttryck
genom den samverkan för allmänna syften, som med ett ord
kallas föreningslivet. Detta har blivit ett av det unga
släktets viktigaste bildningsmedel.
Men detta medel förbrukar i den grad tid och krafter, att
allt mindre av båda finnes kvar för självarbetet, detta,
som ensamt ger en djupgående
och allvarlig själsodling. Det rätta förhållandet
mellan de båda bildningsfaktorerna är rubbat. Medan vissa
tidskeden givit självkulturen allt för stor plats på den
samhälleliga verksamhetens bekostnad, är förhållandet
nu omvänt. Den kulturella fara, som därigenom uppstått,
synes mig redan så stor, att den bör beaktas och om
möjligt avvärjas.
*
Att man genom sammanslutning främjar många slags syften,
detta är vår tids mast påtagliga erfarenhet. Framför
allt har sammanslutningens makt blivit bevisad genom
socialismen, som strider och som segrar i detta tecken.
Och jag vill genast betona, att jag fullt inser
nödvändigheten av denna alla tiders väldigaste
föreningsrörelse. Endast genom denna kan socialismen nå
sitt närmaste och minst omstridda mål: människovärdiga
livsvilkor för alla arbetsvilliga och arbetsoförmögna
samhällsmedlemmar. Det är således icke sammanslutningen
i och för sig, den kan klandra, som -- i likhet med
mig -- önskar seger åt socialismens grundtankar. De
illa underrättade mena att socialismens mål endast är
nya ekonomiska förhållanden; att hela striden rör sig
om sättet för och fördelningen av produktionen. Dessa
illa underrättade veta icke -- eller vilja ej veta -- att
striden
ytterst gäller ett större och fjärmare mål: ett nytt, skönare
liv på jorden genom den högsta möjliga stegring av varje
enskild människas -- och därmed av hela släktets tillvaro
-- och sålunda även av livets värde för varje enskild som
för alla tillsamman.
Drömmen om denna livsstegring är den sociala rörelsens
innersta drivkraft, en drivkraft av religiös art. Den
känsloström, som fordom riktades på vinnandet av den
eviga saligheten, har inom socialismen -- i samma mån,
som denna genomträngts av evolutionismen -- blivit riktad
på jordelivets fullkomnande.
När man från höger som vänster pekar på den eller den
socialistiska teorien såsom vederlagd, ja, av socialismen
själv övergiven -- och med anledning därav förklarar
socialismen vara död -- då ser mitt inre öga städse en bild,
tecknad av en stor diktares stift. Ämnet är Nikodemus vid
dennes nattliga besök hos Jesus. Samtalet har avstannat,
sedan Nikodemus uttalat sina tvivel och Jesus icke
kunnat skingra dem. Allt är stilla i den lilla kammaren;
endast vårvinden sätter taklampans låga i en flämtande
rörelse. Plötsligt bryter Jesus tystnaden med orden:
»Nikodemus, förnimmer du ej skaparanden, som mäktigt
brusande förnyar sin värld?»
Diktaren har i de båda gestalterna framställt den urgamla
motsatsen mellan den intellektuella och den religiösa
naturen, den, som endast
förvissas genom bevis och sakförhållanden och den, vars
visshet vilar på tro, på känsla och aning. Den senare har
just förmågan att »känna i luften» -- utan att med ögonen
se -- att en ny vår är kommen.
För naturer av denna art är det t. ex. visst, att om än
Marx flesta satser låge döda som mumier inom pyramiden
av hans lärobyggnad, så är dock det väsentligaste i hans
förkunnelse ännu groddkraftigt, just som de vetekorn
voro, dem man efter årtusenden fann inom de verkliga
pyramiderna. Detta väsentliga är just sammanslutningens
tanke, arbetarnes internationella sammanslutning, ur vilken
en alldeles ny känsla av solidaritet, av ömsesidig hjälp
och ömsesidigt ansvar framvuxit. Och därmed även nya etiska
och intellektuella krafter inom arbetarklassen. Genom sin
lidelsefulla hängivenhet och obegränsade offervillighet för
sammanslutningens tanke, ha arbetarna vunnit en storartad
kulturell utveckling, vars värde icke minskas genom de,
i och för sig sorgliga, övergrepp, dem solidaritetskravet
här och där föranleder.
Det innebär således intet underkännande av
sammanslutningens värde såsom stridsmedel, när jag här
vill betona att den är ett ensidigt bildningsmedel, ja,
att den innebär en allvarlig fara för den sociala stridens
slutmål: släktets framtida, fullkomligare tillvaro.
När jag i det följande framför allt riktar mig mot de
socialistiska föreningarna, så är det först och främst
därför att deras mål även är mitt. Men också därför att
man bäst iakttar en tidsrörelse -- i dess faror som i dess
företräden -- ifall man granskar den i dess starkaste,
maät utpräglade form.
Det, som här säges om socialismens föreningsväsen,
har emellertid sin tillämplighet för allt annat
föreningsväsen. Ty liksom det är samma element, som af
vinden röres i det stora havet och den lilla dammen, är
det samma människonatur, som påverkas av sammanslutningens
anda inom den internationella arbetareorganisationen och
den lilla gosseklubben.
När man ser på arbetarorganisationen finner man först
och främst att dess föreningsliv utgör en uppfostran
till disciplin. En nödvändig uppfostran. Ty den enskilde
måste vara i stånd till underordning och självbehärskning,
när han befinner sig inom en stridande här. Och detta går
lätt när, stridens mål är att framdeles en var skall kunna
vinna den största möjliga utveckling och det bästa möjliga
bruk för sina personliga krafter, den största möjliga
rörelsefrihet och livsrikedom eller, med ett ord, lycka.
Stridsmedlet skiljer socialismen från liberalismen som
kallar medlet ofrihet. Stridsmålet skiljer den från
konservatismen, som kallar målet
självisk lyckovilja, härflytande ur materialismens
»grodperspektiv på tillvaron».
Högerns då och då hörda sympatiuttryck för socialismen
gälla just dess svaga sida: den stränga disciplinen, den
hårda sammanhållningen, det personligas undertryckande. Ty
allt detta, som socialister själva ofta se som ett
nödvändigt ont, är just konservatismens samhällsideal:
den enskildes fullkomliga underordnande under
»statsidén». Konservatismens bifall borde således vara en
allvarlig väckelse för arbetarorganisationerna, så att de
icke alltför ensidigt utveckla lydnad och självbehärskning
på bekostnad av initiativ och självbestämning. Målet är
ju att frigöra, icke att binda och bryta de individuella
krafterna. Men har föreningslivet icke förstått att bevara
dessa, då kan inom det nya samhället ingen samverkan komma
att äga rum mellan fria, skapardugliga, betydelsefulla
människor -- eftersom striden endast danat ofria själar,
oförmögna att i frihet bruka sina krafter!
Vi stå här inför själva grundfrågan: om samverkans
inflytande på personligheten, föreningslivets på
självkulturen. Och huru svåra än de nationalekonomiska
problem äro, dem nutiden har att lösa, de äro dock en lätt
lek i förhållande till nyssnämnda, den själiska ekonomiens
problem. Vi skola för länge sedan vara färdiga med monopol
och bolagsvälden, med den oförtjänta värdestegringen och
det arbetslösa
rikedomskapandet när själens rörelse- och jämnviktslagar,
när det andliga frambringandets och förbrukandets vilkor
ännu äro problem, dem vi famlande söka lösa.
*
Ändrade samhällstillstånd kunna avlägsna vissa sjukdomar
och vanskapligheter i det nuvarande samhället. Men
det skönare, nya samhället danas icke ensamt -- ej ens
väsentligen -- genom bättre förhållanden utan framför allt
genom fullfullkomligare människor.
Nu torde någon invända, att jag nyss erkänt att
föreningsväsendet äger värde såsom bildningsmedel, att
det haft stora etiska och intellektuella verkningar.
Visserligen. Om man ser på de organiserade arbetarna,
i synnerhet de yngre, så finner man hos dem en glädjande
utveckling särskilt i fråga om det offentliga uppträdandet.
Självbehärskning, saklighet, parlamentarisk takt, förmåga
att taga och giva skäl, att klart utreda och försvara
egna synpunkter, att lugnt lyssna till motståndarnas, allt
detta vittnar om en kultur, vars snabba tillväxt just är
en följd av
föreningsliv i olika former och för olika syften, framför
allt av det socialistiska föreningslivet.
Men bredvid dessa goda, av alla erkända, verkningar vill
jag påpeka några mindre goda.
Först och främst att föreningslivet när en skötesynd
hos vårt byråkratiska och formalistiska folk,
paragrafpassionen.
Huru mycken tid och kraft spilles ej på oändliga
diskussioner om stadgar, om formfrågor, om futtiga
oväsentligheter! Huru ofta är ej detta ofruktbara
styrelse- och mötesarbete huvuddelen av föreningens
verksamhet! De, som skulle vilja handla, som äga initiativ,
som hoppas komma till saken, bli bundna genom de andras
stadgeklyverier och formskärerier. Och under detta
oändliga snack om strunt går kraften bort, kraften att se
väsentligheten, att känna för denna, att handla för denna
-- de tre vilkor varförutan intet betydelsefullt kommer
att ske! De allvarliga frågor, som blivit förpratade och
ihjälstadgade, äro fler än de, som blivit ihjältigna;
de, vilkas idéer i föreningar blivit knäckta, äro i vår
tid flera än de, vilka i ensam kamp för sina idéer bli
brutna. Det är av största vikt att ungdomen har denna
sak klar för sig, så att den åt allt vad stadgar och
arbetsordningar heter ger det minsta möjliga omfång och
den största möjliga vidd -- vilket endast låter som en
självmotsägelse!
De yngre goodtemplarna och de
socialdemokratiska ungdomsklubbarna -- med deras studiecirklar,
föredragsserier, deras söndagsskolor och sagoaftnar, deras
press- och förlagsverksamhet, -- äga en stor kulturell
betydelse. Från denna ungdom kommer helt visst en den
socialistiska arbetarrörelsens renässans. Men må ungdomen
då även låta pånyttfödelsens vind svepa undan formalism
och skenviktighet; låta självverksamhetens glädje komma
i styrelsebråkets ställe! Och må ingen fåfänga hindra
att kraft och tid sparas genom att främja flera syften
inom en förening! Huru ofta skulle ej de angelägenheter,
som nu fordra sammanträden i fyra, fem olika styrelser,
kunna handhavas av en enda?
Vi, som lyckligtvis inte behöva kämpa för vår lagstadgade
föreningsrätt, borde i stället allvarligt överväga den
sociala och individuella rätten att bilda och att ingå
i föreningar! Envar vet, att om man oavlåtligt huggor
spånor av en stock, så duger den slutligen inte till
takbjälke. Men just på det sättet behandlar man sitt eget
själsämne. Flisorna av dessa söndersplittrade själsämnen
yra omkring. Men de hela själarna, de, som sätta in sin
kraft på ett livsverk, dessa bli allt färre.
Tidens typiska sjukdom är platformomanien. De av denna
åkomma angripna kunna ej sova om natten, i fall de ej på
afton hört sin egen röst i en offentlig församling. De ila
från möte till möte och föreslå på varje möte stiftande av
en ny förening för alla tänkbara och otänkbara ändamål.
ohygieniskt väntar jag dagligen vår 111,111:te förening,
den för rationell näsputsning, en förening, som ej
torde nöja sig med mindre än 9 styrelsemedlemmar och 19
paragrafer av vilka den första -- enligt känt mönster --
bör komma att lyda sålunda: »att snyta sig fritt är stort;
att snyta sig rätt är större».
De, som redan gripits av sjukdomen, torde vara
obotliga. Dess viktigare är att i tid härda sig mot
den. Detta sker genom att skratta varje gång någon
försäkrar oss om vår oumbärlighet för det eller det verket,
medan vi väl veta att, doge vi, då vore vår plats inom
föreningsverket efter några dagar fyld! Det är endast den
skapande människan, den genom sin livsgärning enastående,
som i vissa fall kan kallas oersättlig. Föreningsmedlemmar
är det aldrig ont om. Och med denna visshet äga vi full
rätt att leende avvisa allmännitet, när detta vill tvinga
oss att tappa bort oss själva i styrelsesammanträden.
Och framför allt har ungdomen denna rätt.
Den unga människa, som tidigt får nyssnämda
platformsjuka, mister lätt förmågan av en i det tysta
verksam godhet. Vanan vid offentlighet, vid publikens och
pressens bifall, ger ofta åt den ungdomliga själens sköra
glas en av de rämnor, dem man ej märker förr än vinet
sakta sipprat ut och glaset står tomt!
*
III.
Föreningslivets allra påtagligaste fara är att maskineriet
där verkar blint, mekaniskt, utan några skyddsåtgärder
för att de där arbetande ej skola stympas till väsentliga
delar av sin personlighet. Och som den enskildes samvete
faller i sömn under den hypnos, ett parti, en förening,
en styrelse utövar, så blir faran -- emedan obemärkt --
än större. Den, som själv står utanför riksdag, parti,
förening, styrelse frågar sig ofta huru de, inom dessa
samfund verkande, kunna vara så stockblinda för sanningen,
då dock flera bland dem såsom enskilda visa sig äga
intelligens? Huru de kunna vara så orättrådiga, då dock
flera såsom enskilda visa rättsinne? Huru de kunna begå
så grova fel, då de dock var för sig äga goda avsikter?
Och svaret blir städse: att omkring varje samverkande grupp
bildar sig en allt tätare dimma av tvångsföreställningar,
sådana som »hänsyn till de faktiska förhållandena»,
till »möjligheten att uträtta något», till »det i nuet
lämpliga». För dessa dimbilder är det den enskilde allt
villigare offrar sina egna meningar, böjer sin egen vilja,
besticker sitt eget samvete. Och allt detta med -- bästa
samvete! Den dunstkrets, i vilken de samverkande leva,
gör dem »ansvars- och ångerlösa», för att bruka ett av
Kirkegaards djupa ord om samverkans faror.
Genom att aldrig i det offentliga livet handla som
enskilda utan endast som »medlemmar», sker med mångas
samvete detsamma som i medeltiden under fastan skedde med
kyrkklockornas kläppar: man virade halm om dem för att
göra dem ljudlösa. Allmängagnet är den halm, man virar om
det egna samvetets kläpp. Och så förblir denna stum. Det
finnes till sist ingen orättrådighet, ingen lögn, ingen
hämnd, intet förtryck, som man ej med samvetsro tillåter
sig samman med sin grupp -- allt uti »disciplinens»,
»kamratandans», »allmängagnets» namn!
En judisk vishetslärare förkunnade att ur varje handling
en god eller ond ängel födes, men av halva och förvirrade
gärningar, dåd utan mening och utan kraft, födas änglar
med vanskapade lemmar eller utan huvud eller händer eller
fötter. Och för en sund blick bli de flesta politiska
beslut just sådana vanskapta alster av genom politiken
förvillade själar. Denna vanförhet är den dyraste
krigskostnad, som släktet under varje kulturstrid -- i
vår tid särskilt under socialismens -- har att bära. Det
är av allra största vikt att den kostnaden nedbringas;
att den socialistiska ungdomen sätter in sin vilja på
att höja partimoralen, att ändra taktiken i de fall,
där den nu liknar den medeltida kyrkans med tvångsdop och
kättardomstolar, med tortyr och autodaféer! Sker ej detta,
komma de ädlare naturerna att alltmer aflägsna sig från
eller att aldrig sluta sig
till en rörelse, där man begår våld och orättrådigheter
i den slutliga rättfärdighetens namn. Och ehuru detta
visserligen ur stridens förutsättningar kan förklaras,
beklagas måste det dock obetingat. Ej minst emedan detta
avhållit många, särskilt bland den akademiska ungdomen,
att helt sluta sig till den rörelse, dit de dock genom
sin sympati höra.
Denna förlust kan för rörelsen endast delvis ersättas genom
den socialdemokratiska ungdomens eget bildningsarbete,
huru rikt på vackra löften detta än är.
Men den allra största faran är dock den att orättrådighet
i en strid verkar som rost på ett vapen eller verktyg:
får rosten obehindrat tära på stålet blir detta slutligen
odugligt för sitt ändamål.
*
Den kultur, som föreningslivet i dess nuvarande form ger,
verkar med ett ord såsom en på idel myndighet å fostrarens,
idel lydnad å barnets sida byggd uppfostran: den bryter
egenartens styrka, den utjämnar och likformar, den hämmar
den egna företagsamheten, viljestyrkan, beslutsamheten. Vad
uppfostran i hem och skola
börjar, fortsätter föreningslivet: de säregna
människoämnena knådas till en likformig massa.
I stället för den socialaristokrati, som är de högst
utvecklades framtidsideal, nalkas vi på detta sätt
massvälde som framtidens styrelseform. Det vill säga,
i fall socialismen behåller det demokratiska idealet och
icke slutar med att omfatta högeridealet: statens allmakt
över en lydig, samhällets idé tjänande, hjord. Men varken
på massväldets eller statsväldets väg kan släktet komma
att nå socialismens ovan angivna ideala mål.
Detta nalkas vi endast i den mån, »massan» blir allt
mer och mer förvandlad till enskilda, som -- i och genom
en full utveckling av sina egna yppersta krafter --
bli glatt villiga att uppskatta alla de övrigas;
som sålunda bli i stånd att vist välja och frivilligt
följa en ledare, överallt där en sådan kräves, men dock
därjämte veta att bevara sin egen självständighet, sin
egen särprägel, sin egen skaparlust inom det område,
som är deras. Det utplattande tryck, som den enskilda
och den partimässiga tvångsuppfostran utöva, härflyter
ytterst ur det evinnerliga misstaget att nuet helt måste
offras för framtiden -- i stället för att framtidens värde
just beror på värdet av hela den följd av »nu», dem man
tanklöst offrar för framtiden!
Ty är icke nuet en del av denna framtid? Växer icke under
många dagar och nätter
»framtidens» bröd? Kunna vi försumma åkerns växtvilkor
i nuet och dock vänta skörd i »framtiden?»
Kan man stund för stund låta förtrycka sin natur och
i framtiden finna den rakvuxen? Dag från dag tysta
sitt samvete och i framtiden finna det talande? År
från år svälta sin själ och i framtiden finna den fullt
utvecklad? Den unga människa, som försjunker i socialt --
framför allt i politiskt arbete -- lever på den irrläran att
den enskilde skall offra sig för det hela; att man vinner
sig själv genom att glömma sig själv; att man bereder
andras lycka i framtiden genom att försaka sin egen i
nuet. Och de andligt tanklösa fröjda sig åt denna ungdom,
alldeles som andra tanklösa fröjdas åt de björklövskvistar,
som torgföras sedan spiselvärmen lockat fram deras späda
löv. Den, som tänker finner att det är skada på dessa
kvistar, som sedan aldrig komma att vaja i majvinden
eller bada i sommarvärmen. Och än mer skada är det på de
unga människor, som föregripa den naturliga följden i sin
andliga lövsprickning och blomning.
Den ungdom, som i förtid drives eller kastar sig in
i »social verksamhet» och föreningsliv, förlorar
den betydelsefullaste tidpunkten för sin egen
självkultur. Dessa unga börja svara innan de själva på
allvar frågat, och lära sig fråga innan de i stillhet
lyssnat. De förlora den ro för självfördjupande, som sedan
kanske aldrig kan
ersättas. Deras åsikter bli lösliga, deras omdömen
överilade, när de strax ge ut dem i offentliga diskussioner
och föredrag, istället för att låta dem långsamt mogna
under meningsutbyte endast med en vän eller en sluten
vänkrets.
Mera ensamhet, mindre gemensamhet, detta är vad ungdomen
i »ton»-åren behöver, ifall den ej tio år senare skall
stå med en stor inre tomhetskänsla, ja, med leda se på de
sociala uppgifter, för vilka de då borde vara färdiga och
arbetsivriga. Allt för lätt glömmer man, att skördefältet
är rikt endast när varje ax är det; att samhället får sitt
samlade värde icke endast genom vad dess individer utföra
utan genom vad de äro. Om de enskilda slita ut sig eller
utsugas för det hela, kommer det hela förr eller senare att
ge ringare frukt: detta är en så naturnödvändig erfarenhet
att man förvånas över att den åter och åter måste förkunnas
som en glömd sanning!
Arbetareungdomens ivriga nykterhets- och bildningsvilja är
just nu det mäst löftesrika tidstecknet i vårt land. Men
det är icke nog med viljan, icke nog med att de yttre
villkoren för bildning bjudas allt rikligare: det är de
inre vilkoren, det mäst kommer an på. Varje lantman vet
att sådd i storm är föga lönande. Men så är också ett
meddelande av kunskaper åt en, av det offentliga livets
krav, omstormad själ.
Bildningen -- med andra ord växten och mognaden -- är på
alla tre områdena för vår
bildning -- det etiska och estetiska liksom det intellektuella --
ett långsamt förlopp. Det finnes nu bland ungdomen mycket
s. k. »allvar» vid behandlingen av stora frågor, vilket
endast är lättsinne! Ty det verkliga allvaret avstår från
meningar och omdömen över ämnen och personer, man endast
snuddat vid. Det verkliga allvaret uppreser sig mot kravet
att man omedelbart skall vara färdig med sin åsikt. Det
verkliga allvaret prövar rätten att i något givet fall
känna harm eller hänförelse. Först sedan man nått så långt
i självkultur, att ens tankar börja erhålla en viss grad av
klarhet, att ens känslor koncentrera sig till drivkraft,
då är tiden inne för att deltaga i det offentliga liv,
som nu är så förvirrat och förfulat just genom bristen på
denna självkultur hos de däri deltagande, vare sig dessa
höra till de äldre eller yngre åldersklasserna.
*
En annan fara, som nutidens föreningsliv medför -- och för
alla klasser, åldrar och kön -- är att det minskar lusten
för yrkesarbete och hemarbete. Huru mycket nöjsammare,
lättare, mer bemärkt är icke »samhällsarbetet» än den
strävsamma, dagliga gärningen? Arbetslusten blir mindre,
ju fler mötena bli, och med arbetslusten avtar
arbetsdugligheten. Men om detta alltjämt fortfar, huru
skall man då en gång i det nya samhället kunna på ett
fullkomligare sätt än nu tillmötesgå allas alltjämt
växande behov?
Det är visserligen sant att vår beprisade materiella
kultur nu frambringar en otalig massa onödigheter för
konstgjorda behov. En högre kultur kommer att avskaffa
denna slags produktion och lägga vikten på helt andra ting
än dem, »kulturlivet» nu fordrar, om man än ej kommer att
gå så långt i sin förkastelse som den berömde sociologen
professor Sombart, vilken slår hela den »modärna kulturen»
till smulor! Han frågar t. ex. vad allt Berlins elektriska
ljus är värt, när det dock ej lyser över någon i kulturellt
avseende så viktig vandring som Goethes promenader i Weimar
från och till Herders hem, vandringar, som skedde vid
skenet av en liten handlykta?! Eller vad våra blixttåg äro
att skryta med, när de dock ej befordra något kulturvärde
jämförligt med de brev, som Goethe och Schiller växlade,
brev, dem en postgumma bar mellan Weimar och Jena?!
Men om vi än kunna hoppas på en ny tid, då den materiella
civilisationen blir underlag för en hög andlig kultur, då
industrien frambringar sina alster för på en gång enklare
och mer förfinade behov -- arbete kommer att alltjämt
krävas! Och ett allt bättre utfört arbete, ifall alla skola
komma i åtnjutande av de bättre livsvillkor, på vilka
vi vänta. För detta arbetes skull bör man varna mot den
växande hågen att, på det enskilda arbetets bekostnad,
ägna sig åt »socialt arbete». Även i detta fall måste
man finna en medelväg mellan forna tiders alltför stora
likgiltighet och nutidens allt för stora hetshunger i
fråga om allmänna angelägenheter.
*
Den minst beaktade men därför ej minsta fara, som
föreningslivet medför, är att de resultat, som genom den
förenade verksamheten utåt uppnås, äro så väldiga, att
man mister måttet för den stora enskilda personlighetens
betydelse, personligheten, som verkar genom sin ensamma
skaparkraft, enligt sina egna lagar och därför med
berättigade krav på sina säregna livsbetingelser.
Visserligen finnas personliga företräden, som ge makt över
ögonblicket, t. ex. klarhet, översikt slagfärdighet,
själsnärvaro, vältalighet. Men däremot missgynnar
föreningslivet vissa finare själsgåvor, vissa solidare
egenskaper. Och framför allt missgynnar föreningslivet
det högsta
kulturvärdet, geniet. Detta saknar i regeln de egenskaper,
som äro brukbara och uppskattade inom föreningar.
Visserligen hållas i många föreningar föredrag om
genierna -- sedan de äro döda! Men i levande livet voro
de ännu aldrig begripliga för massförståndet och geniets
övertygande makt var städse en avståndsverkan.
En diktare har skildrat snillets väsen genom att om en
genial människa säga: »att han såg på de andra, de, som
bo i hus, med samma ogenomträngligt främmande blick som
salamandern äger, salamandern vilken bor i eld».
Och elden kommer att förbli snillets livsvilkor.
Kasärnhus -- i varje bemärkelse -- passa ej genierna. Men
ju mer föreningarnas flertalsbeslut och styrelsestadgar
bli avgörande, dess mindre rörelsefrihet erhåller den
geniala skaparviljan. Och sålunda hava vi nu visserligen
demokratiska former för kulturlivet, men -- allt färre
betydelsefulla kulturskapelser! Styrelsen rättar käckt
arkitektens, bildhuggarens och målarens idéer; styrelsen --
men jag avbryter. Ty skulle jag börja orda om styrelsenas
vanstyre bleve visan aldrig slut. Summan är: att endast
en kulturell demokrati duger!
Den »praktiska politiken» låter allt hänsynslösare de
små lagarna neutralisera den stora lagen: att allas
socialpolitiska verksamhet bör gå ut på att lägga den
utövande makten i den,
inom varje område, bästes hand. De små lagarna -- egennyttan,
avunden, fåfängan, hämdlusten -- göra nu de få betydandes
inflytande obetydligt och de mångas obetydligas betydande.
Har väl någon erfarenhet blivit oftare bekräftad än den,
som kolonien Roycroft"s ledare, Elbert Hubbard formulerat
sålunda: att all stor framgång är resultatet av en mans
välde?
livsverk. Och är någon sanning i vår tid mer förbisedd? Ty
just emedan massverkan är så väldig, förledes man lätt
att giva denna en betydelse, den aldrig ägt eller kan äga.
Mången menar t. ex., att ledaren, som i ett eller annat
avseende ger ett stort svar, mäktar detta endast emedan
själarna runt om honom redan äro fyllda av frågan. Men huru
mycket oftare är det ej ledaren, som drivit alla dessa
andra att fråga? Mången menar att den ström av andlig
kraft, som sätter massan i rörelse, också uppstått inom
massan själv. Men man glömmer att den andliga kraft, som
i ett givet historiskt ögonblick sätter massan i rörelse,
vuxit sig stor sålunda att, släktled efter släktled,
ensamma själar ha hungrat efter rättfärdigheten, lidit
för sanningen, utövat broderskärleken, sett framtiden
i stora syner och tjänat den med en ren vilja. Så har,
droppe efter droppe, den känsloström blivit danad, som
socialismen nu
tillgodogör sig såsom drivkraft. Och strömmen behöver
alltjämt tillflöden från höjden, om den skall bevara
sin mäktighet: tillflöden från de ensamma själar,
vilka i alla tider varit den stora kraftens källor.
*
Nutidens oförtrutna samverkan inom alla områden --
t. o. m. naturen njutes nu hälst i »förening» -- orsakar
att för alla begåvningar, även de geniala, hos alla
åldrar, även den framskridna, inom alla livsåskådningar,
även den kristna, ro och håg saknas för den allvarliga
självransakan, varförutan ingen helgelse är tänkbar.
Vem kännes nu vid det gamla, sköna ordet? Nutiden ler åt
helgelsen som man ler åt en gammalmodig klädnad!
För varje äkta kristen innebär dock alltjämt detta begrepp
att tankar, ord och handlingar skola prövas inför den en
gång för alla givna förebilden, Jesus.
För den religiöse icke-kristne får ordet en annan
betydelse. Ty denne menar att endast den, vars själsämne
liknar Jesu eget, kan och bör utforma detta själsämne med
Jesus såsom ideal.
Det sorgliga är således icke att ordet helgelse fått en
ny betydelse för den lilla grupp av människor, som ännu
ger det betydelse. Nej, det sorgliga är att ordet för de
allra flesta mist sin betydelse.
Ty huru kunna vi hoppas att uppnå högre samhälleliga
tillstånd om ej varje enskild själ strävar att nå sina egna
högsta möjligheter; om ej en var först söker dana sig --
och sedan steg för steg närma sig -- sitt eget ideal av
det ypperst mänskliga?
Detta är helgelse i ordets nya mening. Och för att göra
denna möjlig, måste vi upphöra att utbreda oss över allt
mer omfattande områden. Vi nödgas också på den andliga
kulturens område gå från det extensiva till det intensiva
brukningssättet.
Jag riktar detta råd särskilt till de mycket unga. Ty efter
tjugofemårsåldern kan det visserligen finnas enstaka,
alltjämt andligt växande människor. Men en allmän
snedvridning i tiden rättas endast genom de helt unga,
dessa, som taga sin riktning -- eller missriktning -- före
nämda ålder, dessa, som genom sin »tendens» komma att
avgöra nästa tidskedes skaplynne.
Helgelse är endast ett annat namn på förinnerligande. Och
denna innebär att beslutsamt vända sig från de tusen
världsliga ting, som göra själen splittrad och ytlig;
de oproduktiva lidelser, som bränna den torr eller tom;
den lust
eller det kval, som göra den trång eller svag. Endast
sålunda framarbeta vi ur oss det yppersta värde, vi efter
vår egen grad och vår egen art kunna vara. Och att varda
ett allt större livsvärde -- endast detta är att, i ordets
väsentliga mening, hava levat.
Men att verkligen leva, detta är ju all själfull ungdoms
längtan, en vacker längtan och så stark att den skulle
erövra världen -- ifall den ej vore förenad med en så
tragisk blindhet i fråga om vägarna till denna längtans
mål!
Därför kan väl ingen av oss äldre se en ungdomsskara utan
att gripas av ömmaste vemod. Dessa unga, som ännu förnimma
livets brus endast så som man förnimmer havets brus då
man lutar örat mot en snäcka, men som redan steg för
steg nalkas havet självt. Och hunna dit skola de antingen
stanna skrämda på stranden eller meningslöst kasta sig ut i
bränningar, där de gå under, eller slutligen en eller annan
gång själva bygga sin båt och styra sin stäv mot den kust,
om vilken de drömde, när de ännu endast hörde livet brusa
så som vi höra havet brusa i en snäcka!
De, som stanna på stranden, pläga erhålla de gamlas
lyckönskningar, emedan de i tid insett »verklighetens
krav».
Som om något vore verkligare än just drömmen, drömmen och
det handlande, som närmar oss något enda steg till våra
drömmars värld!
Men när de s. k. verkligheterna hindra oss i detta
handlande utåt, då är det -- eller borde det vara --
vår räddning från förtvivlan över den ohanterliga
»verkligheten» att ett område finnes, där vi oavlåtligt
kunna arbeta för framtiden; ja, att detta arbete i själva
verket är det väsentligaste av allt framtidsdanande
arbete! Detta område är vår egen själ.
*
Att denna självkultur försummas, är den djupaste orsaken
till att en stor tidsrörelse ofta får så ringa följder;
att den blir verkningslös långt innan den avsatt sitt
idéinnehåll i seder och lagar. Dess anhängare hava varit
för små för tanken, den har ingen verklighet ägt inom dem
själva och har därför icke haft någon makt att djupgående
omdana verkligheten.
Ja, när denna verklighet» står som en jättevåg framför
dem, då affalla tankens förkunnare flockvis. Och det
finnes t. o. m, diktare, som trösta dem med att avfallet
var oundvikligt:
(Mäster Olof).
Vi veta att denna tanke är lika osann som bilden. Ty
himlens stjärnor falla icke, och den, som ej kan hålla
rätt kurs, har tagit sitt märke på andra lägre ljus än
stjärnornas!
Utvecklas må man, bort från en tidigare tro men aldrig
svika den man äger; förgås må man, falla av aldrig!
Den trösterika sanningen har en annan diktarekonstnär
uttryckt, när han danat en relief där människosläktet --
unga och gamla, starka och svaga, män och kvinnor, ensamma
och sammanslutna -- sträcker sig upp mot stjärnorna,
stjärnorna, dem alla dessa längtande händer stundom
nästan beröra. Oföränderligt stöta dock händerna
mot »begränsningens linje», som skiljer dem från de
stjärnbilder, vilka deras längtan evigt söker men aldrig
når.
Lyckligtvis. Ty då upphörde ju vår längtan. Och vår längtan
är vår själs andhämtning, dess liv. Den, som vare sig genom
arten av sin samverkan eller arten av sin självkultur,
mister kraften i denna längtan utöver sig själv, han brukar
ingendera till sin uppbyggelse. Och en sådan människas verk
blir intet väsentligt värde för det hela. Endast genom att
vår längtan lever, växer och stiger med en allt renare eld
mot allt högre mål, närma vi oss själva och vårt släkte
till den skönare framtid, som vi och många släkten efter
oss endast kunna skymta liksom genom ett
dunkelt glas, men som -- tack vare vår och alla tidigare
och många följande släktleds längtan och möda -- ett släkte
slutligen skall skåda, ej längre som i ett dunkelt glas,
utan ansikte mot ansikte.
-
UNGDOMENS UPPGIFTER
Från min ungdoms midsommaraftnar minnes jag som den
skönaste stunden den, då dans och glam stannat och den
gyllenvita natthimlen stod över tystnade näjder. Den
stunden ägde något underbart enande: en innerlig
närhetskänsla upphävde avstånden mellan landsdel efter
landsdel, från gräns till gräns; det var som om själen
flutit ut och smält samman med alla andra själar från
bygd till bygd, som hörde man alla pulsar gå, alla
hjärtan slå av samma känslor. Framför allt förnam man sig
som ett med alla dem, som voro ej endast i årets men i
livets midsommar, som nu voro stilla och varma av samma
vackra lyckdrömmar, av samma varma vilja att leva och
dö i den nord, över vars alla fagra bygder samma ljusa
midsommarnattshimmel bredde sig.
Månne de nu unga i denna natt känna sina själar
sålunda smälta samman med alla andra själar i Sverges
bygder? Knappast, ty samklangen
är störd av skilda livsåskådningar. De ungas omedelbara
fröjd i andra unga häjdas nu av erfarenheten att de
visserligen kunna enas i dans och lekar och sång men att
de ej alltid kunna ge varandra sitt bästa, sina ideal.
I midsommarens ljuvliga tid ville dock de unga ta hela
världen i famn; ville ej endast samlas men mötas med
alla andra unga, mötas med broderhand i broderhand, med
systerblick i systerblick. Och då detta ej är möjligt,
kännes vid tillfällen som detta missräkningen bitter.
Men ni få ej glömma att friden och enigheten för 40-50
år sedan berodde på att de unga nöjde sig med de gamla
idealen, att inga nya framträtt och blivit stridsorsaker.
Den, som nu står i livets midsommar, har fått sin ungdom
två gånger om. Ty nutidens unga människor leva i ett skede
fyllt av skaparvilja, och stora tankar ha rört tidens
vågor med sina vingar.
Därtill måste ungdomen minnas att den icke ensam lider av
tidens söndring. Det är redan längesedan vi äldre erforo
lyckan av en full samklang med vårt folk och vår tid.
Något av denna lycka fanns under 1880-talet hos dess
ungdom, då de nya tankarna drogo in i själen, en ungdom
fylld av barnslig ljussyn i fråga om möjligheten att omdana
de rådande tillstånden, som den icke kunde godkänna. Såsom
samhällskritisk blev 80-tals-ungdomen kallad
pessimistisk medan den i stället var nästan dum i sin glada
optimism!
Reaktionsskedet från 1880-talets slut och tills nu har ej
kunnat samla vårt folk i den stora glädjekänsla, som föder
sånger, samverkan, stordåd. Försvars- och rösträttsfrågan
trumfades igenom: trötthet vid striderna, icke hänförelse,
var drivkraft vid lösningen. År 1905, då Europa beundrade
Sverges självbehärskning, år 1909 då Europa beundrade
svenska arbetarklassen, stod nationen söndrad och båda
åren fördjupade svalget mellan folkklasserna. Detta svalg
är nu så djupt att vi stå i ett lika allvarligt läge som
för hundra år sedan, då vår skakade statsbyggnad fick sina
nuvarande grundvalar och Tegnér visade vårt, av förluster
och nederlag böjda, folk det stora målet
... att inom Sverges gräns erövra Finland åter.
Vi äga nu en än svårare uppgift, den
... att inom Sverges gräns erövra Sverge åter.
Med andra ord att återvinna Sverge åt de klasser, som mist
medborgarkänslan inom fäderneslandet.
Den uppgiften innebär viljan att dana sådana förhållanden
i landet att inga klasslagar stiftas eller skipas; att ett
eget hem kan vinnas inom landets gränser; att det goda
arbetet ger god bärgning; att bildning kan komma en var
bildningshågad till del; att envar äger full medborgerlig
trygghet och trevnad i nuet och sålunda med glädje
kan arbeta i det land, som var hans fäders och skall
bli hans barns. Denna sambandskänsla mellan förtid,
nutid och framtid är och var städse den bärande kraften
i fosterlandskänslan.
Att på varje sätt stärka det sambandet borde vara uppgiften
för all i sanning »fosterländsk» politik».
Men så tänka ej de ägande och styrande klasserna. Missnöjet
med det bestående väckes ej, mena de, genom
det beståendes brister utan genom »samvetslösa
uppviglare». Stillaståendets politici peka på våra
lagar, vår natur, våra minnen, vårt språk och fråga om
ej allt detta är nog att väcka fosterlandskärlek? De
egendomslösa svara: Ni tala om vår naturs skönhet: den
mättas man ej av och den skövlas utan hänsyn, då detta
kan ytterligare berika rikmännen. Ni tala om landets
ekonomiska möjligheter: de omhändertagas av truster; om
vår fäderneärvda jord: från den tvingas vi av bolagen
liksom det fäderneärvda bohaget lockats från oss av
uppköpare och hemslöjden knappt hunnit återupplivas innan
fabriksintresset skall förrycka den. Ni tala om »egna
hemsrörelsen»: den utnyttjas redan av spekulationen och
den kommer -- i det stora hela -- att stranda på bristande
driftkapital och för dyra inköp. Ni tala först och sist
om vårt samhällsskick och våra minnen; tala allra högst
när det gäller att öka militär- och skattebördor av vilka
vi redan bära de tyngsta, liksom även de tyngsta
arbetsbördorna för frambringandet av landets tillgångar.
Men av dem äga vi intet, kunna således intet mista och
ha intet att försvara».
Slutsatsen är felaktig. Men dylika felslut rättas
ej -- som på vissa håll tros -- genom att behandla de
»fosterlandslösa» såsom en sinnessjuk husbonde behandlade
sina torpare. Han sammankallade dem för att fråga om de
älskade honom? Men när svaret dröjde, lät han piskan vina
för att påskynda kärleksförklaringen.
Ett säkrare medel än att »piska upp de fosterlandslösa
lymlarna» vore ett nydaningsarbete, genom vilket det bästa,
landet kan ge -- bröd och bildning, rätt och frihet -- komme
alla dess barn till godo. Endast så skall den oavlåtliga
blodstörtningen ur landets bröst -- utvandringen -- kunna
häjdas.
*
Skall ungdomen ställa sina krafter i det nydaningsarbetets
tjänst? Svaret på den frågan avgör vår framtid.
Det finnes vissa skäl att hoppas. Framför allt att
ungdomens egenart är att ha själen öppen åt många håll;
att vara lätt vunnen för hänförelse, att vara fylld av
sjungande krafter som en skog av vårfåglar. Ungdomen
är ännu ej bunden av en massa hänsyn till fördelar och
ställning; kampen om makt och mynt har ej trängt samman
hjärtat, ej torkat ut fantasien. Den unge vågar brinna av ädel
harm; han kan drömma drömmar, han vill bringa offer.
Visserligen är ungdomen även ofördragsam och övermodig i
striden för sina ideal och -- i sin hänförelse för dessa --
ej sällan omdömeslös.
Men fördragsamhet, ödmjukhet och vishet köpas ofta för
priset av en svagare glöd, en ringare offervilja. Endast
den allra högsta kultur gör det för en eldsjäl möjligt
att fördubbla sina idéers kraft genom att tillägna sig
även det mått av styrka, som finnes i motståndarens --
såsom Sigurd Fafnersbane fördubblade sin vishet genom
att äta Fafners hjärta!
Ungdomen, som ej hunnit nå denna höga kultur, är således
nästan med nödvändighet fanatisk. Men om detta ger
svaghet åt dess tänkande, ger det däremot styrka åt dess
känsla. Det är därför som ungdomen -- enligt Almqvists
djupa ord -- inom varje släktled drar världen framåt. Ty
intet tankesystem, ens det yppersta, har någonsin omdanat
verkligheten förr än en stark känsla blev dess drivkraft
och utlöste idéerna i handling.
Det politiska handlandets ålder har för den svenska
ungdomen blivit framflyttad. Och detta just i en tid,
då ungdomen andligen är mer röstberättigad än någonsin,
mer upptagen av samhällsfrågorna än under någon tidigare
generation! Detta just i ett land som Sverge, där både
gamlingarna och de olösta reformerna äro övertaliga!
Men även medelbart kan ungdomens politiska vakenhet och
verksamhet få en stor betydelse. Och den skulle erhålla en
genomgripande i fall ungdomen i alla klasser kunde enas
omkring en tanke, lika mäktig att sammanhålla krafterna
som t. ex. för 40 år sedan kristendomen var det.
Visserligen hjälper det icke ofelbart till stordåd att
samlas omkring en stor tanke. En sådan anpassar sig efter
den själ, som upptar den. Ej alla själar äga den rätta
jordmånen eller klimatet för stora tankar och huru rik
tanken än varit, ge själarna dock missväxt.
Men jag vill emellertid påminna den yppersta ungdomen om
den största tanke, samtiden äger, den tanke, som under
de senaste årtiondena vuxit som en flod med tillopp
från många källor: tanken på hela släktets fortsatta
höjning. Denna höjning innebär att ehuru vissa raser, folk
och individer fortfarande komma att lyfta sig som högslätter
eller toppar på mänsklighetens kontinent, skall denna
därjämte i sin helhet alltjämt höja sig ur varandets ocean.
*
Tron på möjligheten av en sådan hela släktets höjning är
redan, omedvetet eller medvetet, den
drivande kraften i t. ex. ungdomens nykterhets- och
bildningsarbete, de uppgifter i vilkas tecken Sverges
ungdomsmöten allt från början stått. Och dessa allvarliga
uppgifter förena även ungdom med i övrigt vitt skilda
meningar.
Men när skall hela den svenska ungdomen inse att även
klasstridens djupaste innebörd är frågan om släktets
kroppsliga och själsliga höjning? Insåge ungdomen detta,
då skulle denna strid ej längre kunna söndra landets
allvarliga ungdom; då skulle viljan till samhällsomdaning
bli en religiöst enande och förbindande makt för hela
den tänkande ungdomen, så som den redan är det för den
organiserade delen av ungdomen. Om Sverges allvarligaste
ungdom ur alla klasser under de tio, tjugo år, som
ligga mellan nuet och deras eget omedelbara deltagande
i det offentliga livet, av all sin håg och all sin kraft
utbredde en klar insikt om samhällsomdaningens problem och
en levande tro på nödvändigheten att lösa dem, då skulle
denna ungdom, när den en gång blir landets styresmän och
lagstiftare, finna möjlighet beredd att göra vårt folk till
ett föregångsfolk i samhällsförnuft, samhällsrättfärdighet
och samhällsskönhet.
Vi äga ypperliga vilkor härför. Vårt folk har lyckan att
vara enhetligt i språk men rikt särpräglat i fråga om
egenarter inom folklynnet. Vi utgöra den renaste delen
av den yppersta rasen, den ariska. Vi ha på alla områden
skapande
krafter, ja, just nu i större antal än något annat land med
vår folkmängd. Vi bära stora minnens bragdvilja i blodet;
vi äga det religiösa skaplynne, som ger troskraft åt vår
idealitet; vi ha ett land med stora skönheter och obrukade
möjligheter; ett klimat, som skaffar oss den stålande
kampen mot hinder utan att göra dessa oövervinneliga. Till
sist: vi äga en god, gammal grund av lagbunden frihet att
bygga vidare på!
Men våra krafter hålla på att ödslas, våra möjligheter
att spillas under klasstrider, som visserligen kämpas
allestädes men som inom vårt stolta, slösande och sorglösa
folk tagit väldigare mått än någonstädes.
Vår nationella tillvaro hotas ej -- som en
verklighetsfrämmande filosof, Vitalis Norström, nyligen
påstått -- av ungdomens förvekligande genom fred och
överkultur. Den hotas av det sociala kriget och av råheten
-- hos alla klasser -- i det sociala tänkandet.
Skall ungdomen ur alla klasser inse, vad dess fäder icke
kunnat inse, att våra »söndrade nationer» -- som redan
Thorild sade -- måste göras till ett folk» och att till
detta mål endast finnes en väg? Det är den, som leder
framåt mot den ekonomiska demokrati, som nu är det tjugonde
århundradets och det fjärde ståndets uppgift att genomföra,
liksom det adertonde århundradets och det tredje ståndets
uppgift var att göra genombrottet för den konstitutionella
demokratien,
i frihetens, jämlikhetens och broderlighetens namn. Att
dessa stora idéer till sin djupa innebörd ännu icke blivit
förverkligade, bevisar ej att de ej kunna förverkligas. Men
de kunna det först sedan den ekonomiska demokratien blivit
verklighet. Det blir verklig medborgerlig frihet först
när ingen arbetsvillig kan nedtryckas i en utsiktslös och
utslitande kamp för tillvaron. Det blir verklig jämlikhet
först när endast naturens icke uppfostrans olikhet danar
över- och underklass. Det blir verklig broderlighet först
när envar kan bestå utan att göra det på andras bekostnad.
Den ekonomiska demokratien kommer med samma nödvändighet,
som alla andra stora vinningar, dem vi nu äga som
vardagsverkligheter, men tidigare släkten kallat
utopier. Ty i alla tider funnos människor, som sågo på
det vardande med förståndskalla blickar och av drömmarne
fordrat bevis för deras drömmars värde. Dessa äro de
verkliga gamlingarne, även om studentmössan för några
veckor sedan sattes på deras huvuden. Till dessa har
framtiden aldrig bud. Men den har bud till de många,
som sorglöst leva i den naturliga egoism från vilken de
behöva omvändas och hälgas genom en stor strävan. Och den
har framförallt bud till den snabbt växande skara, som
redan brinner av vilja att ställa alla sina förtidsärvda
krafter i framtidens tjänst.
Dessa unga män och kvinnor veta redan att det icke är nog
att de göra sitt bästa inom sitt
släktled, nej, att de måste omdana släktet till det bästa
detta kan varda av sund, stark, stor mänsklighet. Dessa
unga, som äro djupt bestämda av denna stora, osjälviska
lyckodröm för släktets framtid, äga den nya moralen,
solidaritetens moral. Ej på känslans väg allena utan
på insiktens, på förståelsens ha de kommit till den
övertygelsen: att de »ekonomiska lagar», som nu --
omväxlande med strafflagar -- brukas mot socialismen,
tillkommit på grund av mänskliga behov och av dessa
bestämda förhållanden. Således kunna de ändras genom nya
behov och förhållanden. De »lagar» t. ex. vilka nu dana
ett fåtal, som är rikt långt över njutningsförmågan och
ett flertal, som är fattigt intill svältgränsen, komma att
rubbas när det nuvarande systemet för frambringande och
omsättning allmänt förkastas såsom oförnuftigt, osedligt
och oskönt.
De ägande klassernas organ tala ofta hoppfullt om
»socialismens tillbakagång». Med samma rätt kunde de
tala om vattenfallets tillbakagång, när dess massa
omvandlas till elektrisk drivkraft. Agitationens skede
avlöses allt mer av organisationens. Men den omedelbara,
strömmande kraftkällan -- de stora massornas kroppsliga
och andliga livskrav -- är kvar. Och den håller rörelsen i
gång tills dessa krav blivit tillfredställda. Men denna
kraftkälla åter får sitt renaste tillflöde ur en högt
belägen fjällsjö. Denna är den nyssnämda vissheten att
hela släktets höjning till
en ädlare livsförelse beror av socialismens
seger.
Så länge det var dag händer att av tvenne barn, som lekt
samman, det mindre begåvade föres fram till bildning
och ledareplatser, emedan det föddes i ett burget hem
men det mer begåvade, från det ej burgna hemmet, nödgas
stanna i obildning och vid ett arbete, som ej ens ger
trygghet i sjukdom och ålderdom, så länge kommer den senare
att .... »minnas en gammal fabel, om den stackars försummade
Kain, som slog ihjäl den bortskämde Abel».
Och så länge gagnar det föga att predika
broderskänslor. Dessa bli psykologiskt möjliga endast inom
det samhälle, vars art man kan kortast känneteckna sålunda:
att den solidaritet mellan klasserna i varje land och
mellan landen inbördes, som nu i bästa fall är en tanke,
i de flästa endast ett talesätt, att denna solidaritet
är vorden verklighet inom arbetet, seden, lagen och hela
samfundsordningen. För dem, som vilja nå detta ideal,
finnes något som står högre än t. o. m. plikten mot det
samfund som är: plikten mot det som kommer. Det är denna
pliktkänsla, som svetsat samman den starkaste solidaritet,
vår tid företer, arbetarnas med sin egen klass, en
solidaritet, som är av helt annat slags än den kast-anda,
andra klasser länge företett. Ty visserligen
avser arbetarnas solidaritet i främsta rummet att värna om
klassens intressen, men modet, uthålligheten, offerviljan
hämtas innerst ur nyssnämda pliktkänsla. Erkännas
måste att denna klass-solidaritet ej sällan verkar
villor och våldshandlingar. Men den utvecklas även till
självbehärskning och offervilja, de egenskaper, som av
gammalt varit samfundsbyggande och som även skola visa
sitt värde inom ett nytt samhälle.
Visserligen påstå »samhällets vänner» -- med andra ord de
av samhället gynnade -- att »samhällets fiender» -- med andra
ord de av samhället missgynnade -- just sakna medborgerliga
dygder. Anklagelsen är ej ny. Den ljöd allestädes där en
klasskamp stod, som avsåg stora maktförskjutningar. Den
blev t. ex. mycket högljudd i vårt land, när Gustaf Vasas
reduktion drabbade kyrkan, när Karl XI:s drabbade adeln.
Och den förblir nu högljudd tills den tredje reduktionen,
som måste drabba borgardömet, blivit fullförd. Men
framtidens skolpiltar torde få lära: att den sista
reduktionen var lika välgörande för landet som de båda
första!
I Sverge höjdes redan 1844 en profetisk röst, som manade
de bättre ställda klasserna till en »medveten allvarlig
strävan att frigöra sig från en nedärvd egoism»; manade
dem att medverka i bekämpandet av den fria konkurrensen,
som i en ny form infört den starkares rätt; i en ändring
av det tillstånd, som medfört arbetets frihet men
arbetarnas ofrihet; som framkallat ett oinskränktare
förmögenhetens välde än världen hittills sett; som i den
modärna industriens jättelikt sig utbredande rike befäst
ett allt större svalg mellan rikedom och fattigdom, som
skapat en massa proletärer, vilka, ställda utom samhällets
fördelar, nära fiendskap mot detsamma. Endast denna politik
kan, fortsatte talaren, hindra blodiga revolutioner. Ty
skulle nutidens borgerliga adel av vattenbi och drönare
komma att stadga sig, då är den i och med själva sin
uppkomst förlorad. Hopen skall visserligen först kasta bort
sitt liv i förtvivlade uppror men slutligen tillintetgöra
denna adel. Ty kapitalisternas bekvämliga vila efter väl
förrättat jordiskt förvärv är icke mänsklighetens mål».
Orden äro ingen socialistagitators. De äro E. G. Geijers
i hans föreläsningar Om vår tids inre samhällsförhållanden.
Det var sedan Geijer begivit sig ut »ensam i bräcklig
farkost», som han blev så lyhörd att han i tidsbruset
förnam huru
.... nornorna virka sin väv.
Hans ord förklungo inom hans samtid. I dag är den
världsstrid, de bebådade, en brännande verklighet.
Tidens vägar gå mot det nya land, Geijer anade vid
synranden. Släktet når det med nödvändighet. Men de
enskilda kunna nalkas det på skilda sätt: antingen som
viljelös drivved, gungad
av tidströmmen eller som målmedvetna seglare med handen
vid rodret.
Visserligen finnes en tredje utväg, den att beslutsamt
segla mot tidsriktningen för att förlisa på ett öde skär
eller komma i någon säker hamn.
Ungdomen har att välja mellan att inte alls ta
parti; att verka i närmare eller fjärmare samband med
socialismen eller att göra »front mot socialismen». Ty
liberalismen kommer ej länge att bjuda de villrådiga sitt
färdemedel. Inom tjugo år har liberalismens »höger» smält
samman med högern, dess vänster med socialismen och de,
som då ännu kalla sig liberaler, komma att äga en liknande
betydelse med lapparnes på Skansen: det etnografiska
intressets.
*
Att ungdomen måste ta sitt parti i nutidsstriden, innebär
ej att den oundvikligt måste ingå i ett parti. För den ena
naturen kan partilivet vara en god fostran, på den andra
verka nedtryckande. Även i bästa fall innebär det faror
för karaktären, som lätt försimplas genom maktlust, avund
och ränker och för intelligensen, som lätt förtunnas genom
förenklingen av problemen eller förbenas genom ensidigheten
i de till dogmer vordna lösningarna av problemen. Att
som
ledare sammanhålla ett parti innebär tyvärr ofta
att ledaren själv som personlighet går i stycken.
Medvetandet om partilivets faror skrämmer många
stilla, sanningskära och samvetsömma naturer.
Särskilt dem, som på allvar äro kristna. Dessa
inse att kyrkans män ofta inom mindre än tre
hanegäll förneka sin mästare; de inse att envar,
som ej stänger in Jesus i sitt hjärta utan vågar
taga honom med sig ut i livet, kommer att se honom på
»samhällsomstörtarnes», icke på »samhällsbevararnes»
sida. Men på samma gång skygga dessa kristna tillbaka
för klasskampens nuvarande, ofta »okristliga» former.
Detta hindrar dock ej att dessa partihatande unga, kristna
som icke kristna, medelbart kunna deltaga i striden genom
att hos sin omgivning väcka eller stärka behovet av en
ädlare samfundsdaning. De kunna visa på det nuvarande
systemets vanvettiga kraft-slöseri, dess disorganisation,
dess omvägar, dess oförnuft. De kunna väcka känslan för
dess orättfärdighet, dess demoraliserande verkan på de
över-rika som på de utfattiga. De kunna påpeka alla dess
vidriga fulheter.
*
Den ungdom åter, som redan står i det ena eller andra
partiet, önskade jag kunna omvända
till den sanningen, att striden med hand i hår och kniv
i strupe är varje stor sak ovärdig. Den socialistiska
ungdomen har på ett präktigt sätt upptagit kampen
mot Nick Carter-litteraturen men själv tillåter den
sig ännu kampmedel, som äro lika förråande som denna
litteratur. Den socialistiska ungdomen blir allt mer
fientlig mot rusdryckerna men själv berusar den sig med
smädelser mot andras avsikter och glåpord mot deras
åsikter. När skall ungdomen inse att det just är de
väsentliga orden i språket, en stor sak behöver men
att dessa väsentliga ord icke äro skällsorden? Skurvis
riktas dessa mot motståndare. Skuren tätnar när den
faller på meningsstrejkare inom det egna partiet. Och
dock borde varje parti, som vill behålla sin livskraft,
ej endast tåla, nej uppmuntra den vidaste meningsfrihet
inom hela periferien av sitt program och endast kräva
enig sammanslutning kring dess medelpunkt.
Att vidga den personliga tanke-, tal- och rörelsefriheten
inom partiet, borde nu vara den socialistiska ungdomens
stora uppgift. Endast så bli de många goda krafter,
som radikalismen å ena, ungsocialismen å andra sidan
innesluter, oförhindrade att tillföra partiet sin entusiasm
som sin kritik.
När de liberala visa från sig radikalerna, när
socialisterna visa från sig anarkisterna, avskära de en
huvudåder till sina egna idéers förnyelse,
Lika visst som radikalen eller anarkisten, genom att ställa
sig »utom partierna», avskär sig från huvudvägen till
sina idéers förverkligande. Ett partis likformighet står
alltid i omvänt förhållande till dess framtida styrka,
medan dess styrka i nuet vinner på likformigheten. Att
finna den goda medelvägen mellan nuets och framtidens krav,
är de politiska ledarnes stora härföraruppgift.
Tvenne element måste varje framstegsparti från sig
avskilja: det, som anlitar våldet som samfundsdanande
makt och det, som endast slutit sig till rörelsen
av arbetsovillighet. Denna dödvikt avlastas ofta i
partipressen. Men sådana individer borde aldrig få synda
med trycksvärta, ja, ej ens med blanksvärta, ty de äro ej
värda att borsta de skor, förnuftiga människor gå i!
Men dessa undantag frånsedda -- liksom även frånsedd den
i kampen om arbetslön och andra arbetsvilkor nödvändiga
solidariteten -- måste jag vidhålla, att icke åtstramandet
men vidgandet av partibanden nu torde vara en av den
socialdemokratiska ungdomens viktiga uppgifter.
Men än viktigare är att denna ungdom bekämpar den inom
dess eget parti framträdande villan: att endast man visar
lydnad, offervilja, solidaritet gent emot sitt parti,
då har man givit moralen vad den tillkommer; då kan man
i övrigt ge laglydnad och arbetsheder, familjekänslor och
fosterlandssinne avsked såsom gamla »borgerliga» dygder,
dem man väl kan umbära!
Aldrig visar sig ungdomens omogenhet tydligare än genom
sådana tanklösheter. Det nya samhället behöver ej endast
en hel del nya dygder utan även alla de gamla! Lagar och
arbetsvilkor måste nydanas. Men det nydanade samhället
skall icke kunna fylla löftena om människovärdigare
tillstånd, ifall icke laglydnad och arbetsheder
mångdubblas. Äktenskapets former måste omdanas. Men så,
att föräldrarnas sedliga värde bedömes efter huru de fylla
sitt ansvar mot varje barn, de ge livet. Fosterlandssinnet
måste omvandlas. Men så att nya och högre mål sättas
för detsamma.
Personlig heder, laglydnad, familjeansvar,
fosterlandskänsla måste alltjämt förbli grundvalarna
för den nya samfundsordningen och det nya
världsborgarsinnet. Okunnighet om själslivets lagar,
om andliga orsaker och verkningar, kommer ungdomen att
förbise, att visserligen kan samhällsträdets grenverk
och bladverk förnyas, men dess rötter kunna aldrig helt
avskäras om trädet skall bestå.
*
Det nya samhället behöver ej endast nya former men en ny
levande ande. Vem skall inblåsa denna om ej ungdomen? Men
månne den mäktar det?
Vår gamla gudalära förtäljer att när jättarna -- med
andra ord råhetens, dumhetens, ondskans makter -- ville
besegra gudarna -- med andra ord ordningens, snillets,
godhetens makter -- då brukade de »synvändningen» som sitt
mäst verksamma medel. Och än i dag har detta medel samma
makt, vare sig striden står inom vår egen själ eller på
en vidare valplats.
Ungdomen villas i vår tid genom den farligaste av
synvändningar: den att förväxla personlighetens frihet
med den opersonliga tygellösheten.
Vår ungdom blir allt mer fri från det tryck, föräldrar
fordom övade på de ungas tro, arbetsval och kärlek. Inåt
som utåt har ungdomen sprängt de gränser, som ännu för ett
halvsekel sedan hämmade dess mäst berättigade valfrihet,
dess allra individuellaste livsförelse. Denna frigörelse
har gått så snabbt, att ingen borde undra över att ungdomen
tillsvidare icke förmått sätta sig själv nya gränser. I
många hem förtryckas nu ej barnen men föräldrarna. De ungas
brist på försynthet och hänsyn i hem- och sällskapsliv,
motsvaras av bristen på återhåll och behärskning i studier
eller sport eller socialt arbete eller vad det nu må vara,
som de unga hänge sig åt. Frihet betyder för nutidens
ungdom att tumla som fålen på ängen. Den skolade rashästen,
som har varje muskel och sena i sin makt vid de svåraste
kraftprov, äger dock en stoltare frihet!
Ungdomen borde minnas, att ingen är fri emedan han bryter
sedeläror och lagar, dem han aldrig försökt hålla. Endast
den, som kunnat hålla bud och lagar och sålunda lärt
sig bedöma deras värde och verkan, har rätt att bryta
dem. Att låta sig gå i allt slags självsvåld, detta kan
varje pöbel. Men den »frihet», man sålunda äger är icke
»personlig». Den personliga friheten är ett kostbart
förvärv, vunnet under den dagliga självtukt genom vilken
det väsentliga växer fram ur det oväsentliga eller med
andra ord: mitt personliga jag mejslas fram ur mitt med
massan sammanhängande själv.
*
I denna levnadskonst var ungdomen för 30--40 år sedan,
nutidens överlägsen.
Den förra saknade visserligen den nutida ungdomens sociala
känsla; den var ofta egoistiskt försjunken i sin egen inre
värld. Men det var ej endast lyckodrömmar den drömde utan
även helgelsedrömmar; den sträckte sig efter ett ideal,
den trånade efter andlig växt.
Det är denna själsart som en stor del av nutidens ungdom
förlorat i och med kristendomen. Men den hade ej behövt
gå förlorad, lika litet som idealet självt. Ty detta är
mycket äldre än
kristendomen och kan fortleva utan samband med denna. Dess
vardagsenkla bud är att göra andra vad vi av dem önska och
att ej göra dem, vad vi ej vilja de skola göra oss. Förra
seklets ungdom hade ro att sluta sig samman i självprövning
inför detta ideal av handlande, som nu -- enligt mångas
mening -- är en föråldrad eller naiv levnadsvisdom. Men
i själva verket ställer den ett krav som växer på höjden
och djupet och vidden ju allvarligare man söker fylla det;
ja, det kravet innesluter den etiska kärnan av det sociala
nydaningsproblemet.
Den unga människa, som nu ej har tid att stilla sitt hjärta
i självprövning inför detta höga mått på mänskligt samliv;
som ej har kraft att döma sig själv och upprätta sig själv,
när den sjunkit under måttet, en sådan ung man eller kvinna
står först stilla på den etiska nivå, naturen givit dem
och snart nog sjunka de under den nivån. De må sedan vara
huru socialt verksamma som hälst, sin själ frälsa de därmed
icke. Men säger du dig i dag, att du borde återhållit den
sårande kvickheten eller den en annan kränkande handlingen
eller den ogrundade misstanken eller det hätska ordbytet --
då står du i morgon högre än i går!
Det är hög tid att ungdomen i alla klasser inser att,
lever den alldeles för dyrt, när den på andefattiga nöjen
och livsfarliga njutningar spiller sin kraft, så lever
den däremot alldeles för billigt, när den icke avfordrar
livet allt det innehåll, detta kan ge som svar på de ungas
ädlaste längtan.
Ungdomens härliga rikedom består just däri att den ej
endast är utan har rätt att vara längtans ålder. Längtan
in i det underbara, obekanta land, som kallas livet;
längtan in i den underbara, halvbekanta värld, som är den
egna själen.
Alltför snart står den unga människan mitt i det, som
kallas »verkligheten». Hon når ett eller flera av sin
längtans mål: ett arbete, en kärlek, t. ex. Men snart
bli målen ämbete, förvärv, ära och dylikt mera. Inför
de livsvärden, människan en gång kände som de högsta --
kärleken, naturen, vetandet, skönheten, sanningen,
den ideella tron -- firar hon ej längre stilla
andaktsstunder. Samling inåt blir omöjlig; rytmen
mellan arbete och vila, socken och helg blir allt mer
oregelbunden. Själen, som är underkastad samma lagar
för vila, näring och ämnesomsättning som kroppen,
blir utsvulten, utfrusen, utsliten av allt detta,
som kallas »verkligheten». Inom denna är människan
vorden taxeringsföremål, styrelsemedlem, rangsperson,
partikamrat. Men inom själens värld har hon blivit
fattighjon,
*
Så händer det, kanske en midsommarnatt som denna, att en
stilla stund kommer, då en sådan stackars själ kan spegla
sig i sin ungdoms heligaste längtan. I den stunden förstår
människan vad det djupaste av alla bibelord betydde,
ordet om att taga skada till sin själ. I den stunden
blir hela denna s. k. verklighet, som ligger mellan nuet
och ungdomens stora stunder -- dessa, som voro fyllda av
världsfamnande kärlek, av oändlighetsfamnande längtan --
idel overklighet och den enda levande verkligheten blir
drömmen, den svikna drömmen, om att leva ett liv i anda
och sanning!
Ni unga, som ha Era flesta dagar framför Er, ägen ännu i
Er makt att aldrig behöva uppleva en stund som den nyss
skildrade, en stund, som måste vara den bittraste av alla.
Vare sig att Ni komma att kämpa för framtiden eller med
förtiden mot framtiden, söken att föra striden så, att
Ni en gång kunna se Ert innersta jag i ögonen och säga:
jag svek dig icke!
Alla de unga, som denna afton i Sverges bygder, mött
varandra, bära själva i sina själar midsommarnattens
färger, midsommarnatten under vilken årets längsta dag
blir ett med dess tidigaste morgon. Så som i denna natt
aftonrodnad möter morgonrodnad, sammansmälter i Eder ljuset
från alla flydda kulturer med gryningen till en ny kultur
och alla svunna släktens längtan lägger sin glöd till
Er egen!
Denna Er midsommarlycka -- lyckan att vara en höjdpunkt,
att vara den längst bortifrån komna och tillika den
yngsta ljusbölja, mänskligheten sänt ut i oändligheten --
denna lycka är allt för stor att sorglöst spillas. Må en
var av Eder lova sig själv, att han eller hon aldrig i en
framtida midsommarnatt skall möta den kalla skuggan av sin
nu varma och levande själ. Må en var lova sig själv, att
hans eller hennes livsdag ej skall dala i färglös skymning;
nej, att den skall utstråla ljus till det sista och ännu
glödande sträcka sig mot den morgonrodnad, som en då ny
ungdom bringar.
Med denna sin högsta lycka signe Eder livet!
Detta föredrag hölls -- i förkortad form -- först
midsommardagen 1910 vid ungdomsmötet i Kil; sedan 26 Juni
vid goodtemplarnas sommarmöte i Östersund och 3 Juli vid
ett av socialistiska kvinnoföreningen i Örebro anordnat
friluftsmöte.
De »kristliga» tidningar, som haft panna att påstå att
den onykterhet som tyvärr förekom bland de 9,000 i Kil
samlade, liksom andra anstötligheter, härledde sig därav,
att »Ellen Keys ande svävade över mötet», ha nu tillfälle
att se i vad ande, jag talade.
-
DE UNGA OCH ANTIMILITARISMEN)
I stora själar, i stilla hjärtan levde drömmen om frid
på jorden långt innan den genom änglabudskapet blev ett
himmelens löfte till människan. Ett löfte, som alltsedan
av släkte efter släkte, samman med andra arvklenoder, vid
julen brukat framtagas för att därmed smycka fästen. Men
efter denna har klenoden åter blivit lagd åt sidan. Ty
mänskligheten har väntat fredslöftets uppfyllelse av det
tusenåriga riket, då denna uppfyllelse skulle komma som
en himmelens nådeverkan, ej som ett människornas verk.
Först vår tid ser på freden, ej som en Guds gåva utan
som ett jordiskt mål, vilket närmar sig i den mån, det
av mänskligheten eftersträvas. Ju längre fredsarbetet
fortgår, ju mer det bäres ej av den kristna men av den
evolutionistiska livsåskådningen, dess mer inser man, att
detta mål är avlägset; ja, att friden på jorden kommer att
uppnås genom ett skapelseförlopp, lika långsamt som det
varigenom vårt släkte själv uppstått.
I fråga om skapandet av freden befinna vi oss ännu i
den första skapelsedagen, den, då ljuset skiljes från
mörkret: d. v. s. de ljusa och värmande elementen
i fosterlandskärleken måste skiljas från de mörka,
med vilka de äro sammanblandade i det kaos, som den
folkliga sammanlevnaden ännu utgör, ett kaos, i vilket
vildens instinkter och folksuveränitetens fördomar ännu
tillägna sig patriotismens namn. Detta skiljande av
ljuset från mörkret pågår framför allt under de dagliga
erfarenheterna av den »nationernas sammanväxning»,
som vår nu döde tänkare, Gustaf Björklund, med genial
framsyn visade vara vägen för fredens nödvändiga,
lagbundna, organiska tillkommelse. Nämligen sålunda
att de ur mindre enheter sammanvuxna nationerna uppgå
i en, ytterst hela mänskligheten omfattande, organisk
sammanslutning. Det är denna sammanslutning, som varje
framsteg i materiell och andlig kultur befordrar, framför
allt nutidens samfärdsel -- till lands, till havs, i luften
-- och dess storindustri. Mänskligheten som helhet blir allt
ömtåligare för varje ingrepp i en av dess delar och var
del blir alltmer beroende av tillståndet hos organismen
i dess helhet.
Här nedan meddelas ett brottstycke ur prenumerationsanmälan
till "Folkens framtid", som G. Björklund började utge 1889:
»De nutida rörelser och strävanden, vilka en framtid
skall tillerkänna den största betydelse, äro ofta just de,
som samtiden mäst förbiser och underskattar, icke blott
därför att dessa strävanden i sin första början visa sig
svaga och vanmäktiga, utan därför att de stå i strid med
den rådande tidsanden och sålunda te sig såsom utopier
eller till och med såsom missriktningar.»....
Så sker det, fortsätter han med en nästan samtidigt i
alla civiliserade länder börjad rörelse, »vars mål är
ingenting mindre än krigens avskaffande och mellanfolkliga
tvisters slitande på rättslig väg. Anhängare av denna
riktning finner man inom alla stånd och yrken, från
kroppsarbetaren ända upp till medlemmar av folkets
lagstiftande församlingar, lärde samt flera av världens
mäst upplyste och praktiske statsmän.
Mot dessa strävanden ställer sig den stora allmänheten
visserligen icke fientlig; tvärtom man anser ett sådant
sakernas tillstånd som fredsvännerna åsyfta för högeligen
önskvärt Men, säger man, det är omöjligt. Historien visar
oss, att krig aldrig skola upphöra att finnas till.
Ingen uppfattning av historien är mera allmän och röjer mer
ytlighet än denna. Historiens vittnesbörd går i en alldeles
motsatt riktning. Den lär oss att de områden, inom vilka
ett freds- eller rättstillstånd genom själva utvecklingen
blivit en nödvändighet, befinna sig i en fortskridande
utvidgning. De mänskliga samhällena börja som mindre
enheter, vilka genom utvecklingen gruppvis sammanväxa
och uppgå i allt högre ock mera omfattande enheter, efter
vissa i deras natur liggande lagar. Taga vi en överblick
av den historiska utvecklingen ur denna synpunkt, så
finna vi, att de nu levande nationerna endast för några
århundraden tillbaka icke funnos till. Varje nation var
då i stället en grupp av självständiga provinsstater,
vilka förhöllo sig till varandra som nationerna i våra
dagar. Några århundraden längre tillbaka i tiden finna vi
provinsstaterna i sin ordning vara grupper av
ännu mindre enheter (härader), vilka då ägde en
historisk individualitet. Ännu längre tillbaka finna vi
dessa härader vara löst sammanhängande aggregrater av
oberoende bysamhällen, vilka sins emellan förhöllo sig
som självständiga krigförande makter.
Historien visar sålunda en långsamt fortskridande
utvidgning av de områden, inom vilka ett rättstillstånd
blivit nödvändigt. Och i samma riktning pekar även den
nationella utvecklingen i våra dagar. Ingenting kan
giva vår tid en mer egendomlig prägel än de allvarliga
bemödanden, som överallt göras för att bevara freden
mitt under dessa oerhörda och ständigt pågående
krigsrustningar. Fruktan för krig håller världen
i en ständig, orolig spänning och fredsutsikterna
diskuterades oavlåtligt inom prässen. Vad är orsaken
härtill? Har möjligen den mänskliga naturen undergått
någon genomgripande förbättring? Säkerligen icke. Det
kan visserligen icke nekas, att sederna blivit mildare,
tänkesätten ädlare och mer humana, men i det stora hela
hava vi samma brister och ofullkomligheter, samma passioner
och lidelser som föregående generationer. Grundorsakerna
äro av helt annan art. Genom utvecklingen bliva de
särskilda nationernas intressen mer och mer gemensamma och
solidariska. »Det är ingen överdrift», säger den engelske
historieskrivaren Macauley, »om man påstår, att en veckas
krig på engelsk grund nu skulle frambringa olyckor och
missförhållanden, som gjorde sig kännbara från Hoangho
till Missouri, och av vilka man skulle kunna iakttaga spår
under en tidrymd av ett århundrade.»
Men ehuru fredsvännen med absolut visshet vet, att
hela utvecklingsförloppet medelbart arbetar för hans
mål, vet han även, att hans eget målmedvetna arbete kan
påskynda nationernas organisering till ett internationellt
rättsamhälle
och i än högre grad påverka den själarnas omvandling,
som är villkoret för att en sådan rättsordning skall
kunna uppehållas.
I och för denna omvandling borde man i främsta rummet kunna
räkna på förkunnarna av den religion, som redan för 2,000
år sedan lärde att vi alla äro lemmar i en lekamen. Och
så länge kyrkan ännu var kristen -- d. v. s. ägde något
av Jesu anda -- var den även pacifistisk. Kyrkofäderna
vantolkade ej Jesu ord för att bevisa hans godkännande
av kriget. Luften var då ännu het av den värmevåg, som
kristendomen medförde. Var kristen kände att, när Jesus
talade om att giva käjsaren vad käjsaren tillhörde och Gud
vad Gud tillhörde, då menade han med det senare själen,
men en själ, frigjord just från alla de lidelser, som
framkalla och underhålla krigstillståndet mellan folken.
Nu, i den avkristnade kyrkans tid -- en tid, i vilken en
äkta kristen präst är det enda stora underverk, man ännu
bevittnar -- är det icke av kyrkan, man kan vänta sig
det uppfostringsarbete varigenom själarna skola bildas
för den samfolkliga rättsordning, som skall avlösa det
nuvarande tillståndet. I detta äro krigen endast de
akuta utbrotten av en sjukdom, där »den väpnade freden»
motsvarar den oavlåtligt fortskridande tärsoten, alldeles
som blodstörtningarna äro utbrott av lungsoten, den de
visserligen vittna om men ej utgöra.
Nej, det är av den nya tidens kvinnor och främst av de unga
mödrarna, man kan hoppas en omdaning av själarna. Icke av
nutidens, för sitt kall ännu ouppfostrade och ofta odugliga
mödrar. Mödrar, som ännu uppfostra med handen i stället för
med huvudet; som i sin prygelpedagogik äro ledda av samma
låga och råa föreställningar som männen i sin krigspolitik,
dylika mödrar kunna ej dana själar för freden. Ej häller
sådana mödrar, som fostra sina barn i den dubbla moralen;
som lära dem att som enskilda människor hällre lida ont
än göra ont, hällre uppge sin fördel än främja den genom
dåliga medel; som be dem försaka hämnden och förlåta
fienden, men sedan med gnistrande ögon och hetsande
ord mana sönerna att som »fosterlandsförsvarare» begå
handlingar, dem de som enskilda lärt sig anse låga: Allra
minst de mödrar, som med fulla lungor blåsa upp hatets och
fanatismens flammor, kunna bereda sina barns själar för
freden! Endast nya mödrar, ledda av utvecklingstanken,
genomträngda av livskärleken, skola kunna ingiva det
nya släktet en allt djupare vördnad för det andliga och
materiella kulturarbetet, ett allt mer brinnande hat
till de livsförödande, kulturhärjande, själsförnedrande
tillstånd, i vilka de latenta som de akuta krigen kvarhålla
mänskligheten.
Dessa nya mödrars andliga inverkan får ej bestå i ett
tanklöst nedsättande av den förtid, inom
vilken kriget ännu var oundvikligt och de genom detta
framkallade bragderna blevo stora, personliga insatser vid
samhällsdaningen. Ej häller bör mödrarnas inverkan bestå
i förkunnelsen av den livets grundlagar vantolkade läran,
att all strid är av ondo, att den obetingade eftergiften
är det enda etiska handlandet. Men de måste lära sina barn
att vörda, älska och tjäna livet med sådan fromhet, att
barnen vända hela sin viljekraft till det stridsfält, där
nutidsmänniskans dådkraft äger ett sig alltjämt vidgande
område, ju mer världsmedborgarriket växer, alldeles så,
som vördnaden, kärleken, verksamheten erhöllo en större
räckvidd, en djupare innebörd, när stånds- och bygdekänslan
vidgades till nationalmedvetande, till fosterlandskärlek.
De nya mödrarna måste rikta sina söners stridshåg
och dådlust, deras fantasi och vilja på upptäckter
och uppfinningar, på sjukdomsbekämpandet och
arbetsfullkomnandet, på räddandet av liv i stället för
härjandet av liv, men framför allt på det målmedvetna
fullkomnandet av samfundsorganisationen. De måste visa dem,
huru vi stackars jordinnevånare ej endast mötas av faror
från elden, från vattnet, från luften utan även från i
tiden avlägsna men oundvikliga kosmiska revolutioner. Inför
dessa nutidskatastrofer och framtidsmöjligheter böra
mödrarna kunna visa barnen vanvettet däri, att vårt släkte
-- på den lilla nypa jord i världsaltet, som det mycket
osäkert besitter -- alltjämt
avlas att genom guldet och järnet förslappa och förgöra sig
själv, ödsla kulturmedel, ödelägga kulturskatter, släcka
livsvärden. Borde ej alla på slagfältet söndertrasade
lemmar och hjärnor, alla av rustningarna uppsugna krafter
och tillgångar ha brukats för att vårt släkte bättre kunde
bestå inom den natur, inför vars jordiska och utomjordiska
revolutioner det ännu är vanmäktigt?!
Den nya tidens mödrar måste lära sina barn, att en jord,
överfylld av människor, som kivas om plats och om bröd, av
stater, som -- för att uppehålla sin isolerade suveränitet,
sitt tullavspärrande, sitt väpnade försvar -- förringar
sina invånares livsbetingelser, en sådan jord är ännu
ett kaos, ur vilket en ny jord måste framgå, en jord med
färre men fullkomligare människor, människor med rikare
livsmöjligheter, bättre livsvilkor, säkrare livsförelse,
högre livsformer. Och detta kommer när all tävlan och allt
samarbete äga rum i världsorganisationens tecken. Inom
denna organisation kommer en nations enhet att avgöras
ej genom av erövring danade gränser utan genom inre
nödvändighet på grund av historia, språk, ras. Med ett ord:
nationerna varda enhetliga individualiteter, först sedan
staterna ur sitt nuvarande, territorialt-separatiska skede
inträda i det internationellt-sociala.
Den mellanfolkliga organisationen skall skydda allas rätt,
således även infödingarnas i de land, där
nu samtidens kapitalistiska kolonialpolitik danar helveten.
Det politiska parti, som allestädes håller tillbaka
den socialt-internationella utvecklingen -- d. v. s.
kapitalister, som endast se sina egna intressen,
präster, som uppträda likt Guds generalstabsofficerare,
med hans fälttågsplaner i fickan; diplomater, som utan
kontroll kunna gå sina egna eller sina regeringars vägar,
militärer, som vilja utlösa sin innestängda energi --
detta parti kan nu strafflöst skapa och underhålla
krigspaniken. Detta parti monopoliserar städse »nationens»
namn, medan det dock endast är en liten del av folket, och
den mäst tillbakablivna delen, som på det mäst hänsynslösa
sätt utsätter den andra större, mer framskridna delen
av folket för ödesdigra händelser och oöverskådliga
förluster. Ansvarslösa regenter, samvetslösa kapitalister,
andelösa präster, vettlösa diplomater och den både
ansvars- och samvetslösa, ande- och vettlösa »gula»
prässen skapa i alla land krigsfaran.
Vi måste lära våra barn, att den »väpnade freden» utsuger
folkens andliga och materiella styrka -- d. v. s. dess
yppersta försvarskraft -- lika säkert ehuru långsammare
än kriget; att den fredspalm, som hålles i »den pansrade
näven» icke ger den »trygghet mot överfall», som påstås
vara rustningarnas mål. Ty, när A ökar sina 10 krigsskepp
till 20, emedan B ökat sina lika mycket, då ökar B sina
till 30, och så
fortsätter kapprustandet, utan att det ursprungliga sakläget
därigenom ändras. De små folken vinna intet i säkerhet,
men de utarmas och landen avfolkas genom utvandring; de
stora vinna intet i makt. Då alla rusta av sina yttersta
krafter, blir ej endast försvarsställningen densamma
utan krigsfaran växer med tävlan, som danar spänning,
föder misstro, väcker avsky. Och då man hunnit därhän, gör
den -- än från höger än från vänster blåsande -- vind, som
man kallar »folkmeningen», snabbt en brand av den hetta,
som uppstått genom friktionen mellan tvänne nationella
intresseytor.
Vi måste lära våra barn, att i vår tid ett litet folks
varaktiga fred icke tryggas genom väpnad makt; icke genom
de slags statsförbund, vilka aldrig äro riktade på fredens
bevarande utan städse mot någon gemensam fiende; ja, icke
ens genom skiljedomstraktater. Freden tryggas säkrast
genom det medvetna motstånd som agitationen för kriget
möter från folkets flertal. Varje tänkande nutidsmänniska
vet, att krigen varken bestämmas genom omständigheter,
över vilka människorna intet välde äga, eller inträffa
enligt en gudomlig världsplan, utan att de bestämmss av
omständigheter, dem människorna kunna omdana i den mån,
de själva få ett klarare omdöme, ett högre förnuft, en
ädlare vilja, en finare känslighet. I samma grad som inom
ett folk det medvetandet växer, att det
tidvisa nedslaktandet av ett par nationers kraftigaste
manliga befolkning intet annat är än brottsligt vanvett,
så beredes inom det folkets hjärnor plats för den motsatta,
den förnuftiga tanken. Och denna är världsorganisationen,
i och genom vilken den nya, ädlare samfundskänslan --
mellanfolkligheten -- och den vidare medborgarandan --
världsborgarandan -- skola erhålla en rörelsefrihet, en
styrka, en omfattning, som de aldrig kunna erhålla under
den nuvarande internationella anarkien, där varje folk vill
det egna landets supremati, bestånd och växt på bekostnad
av och i motsats till andra land. Härav följer att känslor,
tankar, handlingar, lagar inriktas på folkfiendskapen såsom
permanent tillstånd och på rustningsoffer såsom vilkor för
att värna folkindividens integritet och självständighet.
Genom socialismen har det militaristiska själstillståndet
hos stora skaror av människor börjat ändras och
pacifismen har nu hos de organiserade arbetarna
sitt mäst betydelsefulla stöd. Den »Pan-idealism»,
som en österrikisk tänkare Holzapfel satt i system,
bestämmer allt fler av de själar, som överhuvud
äro i stånd till idealism. Att ryska soldater vid
lägereldarna i Mandschuriet läste den boken, är ett
av de många betecknande dragen från den sista, stora
människoslakten. Denna idealism borde driva alla kvinnor,
ej endast de socialistiskt tänkande, att sluta sig till
den antimilitaristiska propagandan. Om de kvinnor,
som äro verkligt kristna, började inse att krigs
tillståndet är det mäst okristliga av alla tillstånd;
om de politiskt vakna kvinnorna började förstå att
krigsutbrotten endast medföra provisoriska »lösningar»
av de nationella konflikterna; om de för kvinnokönets
rättigheter ivrande kvinnorna kände att kriget är den
största kränkningen av kvinnans rättigheter, kriget, som
söndertrasar de söner, dem ömma mödrar givit sitt blod
och sin själ -- om allt detta av kvinnorna behjärtades då
skulle nästa generation äga en ny syn på kriget. Först när
alla mödrar, alla andra uppfostrarinnor, alla lärarinnor
se nutidskriget i hela dess verklighet -- och det är varje
tänkande människas plikt att skaffa sig en osmyckad bild
av denna fasansfulla verklighet -- då skola de även kunna
skildra det sålunda, att barnen lära hata det. De skola
visa barnen, att krigen icke äro »ett nödvändigt ont»,
nej att de som eldsvåda och översvämningar och farsoter
kunna bekämpas; de skola lära barnen, att denna kamp mot
krigen måste börja i deras egna hjärtan och att den sedan
måste föras på varje punkt, där det gäller att skilja
ljuset från mörkret i fråga om rättvisa i den enskilda
eller mellanfolkliga sammanlevnaden. Kvinnorna måste hos
barnen och ungdomen målmedvetet bekämpa alla de ideal,
känslor och begrepp, som nu framkalla krigen och skydda
alla späda begynnelser till det högre själstillstånd,
som skall medföra ett nytt
mellanfolkligt samförstånd. Kvinnor ha bildat en allians för
freden genom uppfostran i vilken 5 miljoner kvinnor
ingått, men till vilken alla kvinnors anslutning vore
önskvärd. Denna förening söker med såväl vetenskapliga som
humanitära medel verka för krigsmoralens omvandling till
fredsmoral. Den påkallar alla kvinnors medverkan på alla
områden -- inom det enskilda som det offentliga livet, från
hemmet till fängelset, från boksalarna till sjuksalarna --
men alldeles särskilt vid barnens uppfostran. De grymma
lekarna, den chauvinistiska historieundervisningen
bekämpas. Och samtidigt verkar alliansen för barnens
uppfostran till solidaritetskänsla och altruism i
förhållande till varandra och hela sin omgivning. Den söker
lära barnen och ungdomen att inse fredstankens samband med
en ädlare fosterlandskänsla, en högre rättvisa. Föreningen
söker även uppmuntra alla slags internationella närmanden.
Det verksammaste medel, genom vilket barnen och de unga
kunna värmas för freden är att lära dem känna de fakta,
som bevisa att de i sina intressen nu så nära förbundna,
av varandra nu så beroende folken behöva en större trygghet
än den rustningarne förläna, en trygghet, som endast kan
vinnas genom det ömsesidiga skydd, som nya organisationer
för mellanfolklig arbetsordning och rättsordning kunna
bereda.
Att mana de unga till värnpliktsvägran, detta
är däremot att mana dem till ett lagbrott, som endast
blir en kraftförlust för den enskilde och -- under
nuvarande förhållanden - en fara för folket. Men ett led i
utvecklingen av det antimilitaristiska samhällstillståndet
kunde bli att de värnpliktige i alla land sammanslöte
sig i ett förbund, vars enda paragraf vore den att neka
fullgöra militärtjänsten i fall det egna folket börjar
ett krig. Visserligen kan en stat framägga en annans
krigsförklaring. Men denna och andra möjligheter till
samvetskonflikter för de värnpliktige borde ej hindra den
ovannämda samverkan till förekommande av anfallskrigen. Ty
när regeringar, börsmän och andra krigshetsare veta
att de icke kunna räkna på de värnpliktige för annat än
det otvetydiga försvarskriget, då tvunges de styrande
att på fullt allvar söka de medel för trygghet mot
krigskonflikter, dem de försumma så länge de veta sig
kunna sända ut ungdomen att som slaktboskap blöda för
brott eller dårskaper, dem de själva begått.
Den enda, stora fara, som en sådan ungdomens
internationella
att staterna åter införde yrkeshärar. Men månne ej
sönernas sammanslutning även skulle kunna svalka fädernas
krigshetsande, ett hetsande vars systematiska bedrivande
och smittoförande makt man nu i England och Tyskland
bevittnar.
*
Tre månader sedan jag skrivit ovanstående, erhöll jag
liten skrift av en ung dansk fredsvän, Olof Forchhammer:
JEG NEGTER.
Där påvisas den oerhörda individuella frihetskränkning, de
staterna begå, som grunda försvaret på värnplikten. Ty den
värnpliktige har icke, som yrkesmilitären, valt krigarens
kall. Han nödgas för det första sätta in sitt eget liv på
helt andra ting än sin egen livssak. För det andra tvingas
han själv att, mot sina heligaste känslor, mörda och
lemlästa. Han har levat i ett samhälle, där hans fostran
avsett att hos honom inplanta den kristna moralen. Men när
han senare vill taga dessa moralbud -- kärlekens och fridens
bud -- på allvar, då straffas han av samhällets lagar!
Så långt har Forchhammer obetingat rätt. Vad han glömmer
är att en del antimilitarister icke ha något emot våldet,
då det tjänar deras syften, att de ej hysa någon helig
kärlek till freden som kulturbärande. Nej, de bli
försvarsvägrare av brist på storsyn och varmhjärtenhet,
av fosterlandslöshet och bekvämlighet. Än mindre delar jag
Forchhammers mening när han nekar att ens taga del i sitt
lands försvar. Ty, säger han, med nutidens maskinslakt
är det för ett litet land otänkbart att försvara sig
mot övermakten. Att göra sig till medskyldig i ett krigs
demoralisation, detta blir därför ej endast upprörande för
den enskilde utan även gagnlöst för landets försvar. Och då
blir det även meningslöst att rusta. Varje stat deltar
i och genom sin rustningsiver mer eller mindre till
krigsfabrikationen. I stället för att rusta, borde de små
staterna verksamt deltaga i det internationella kultur- oah
fredsarbete, som är det enda tryggande försvarsarbetet. Men
ungdomens bästa insats i detta fredsarbete är att, i
försvars- som anfallskrig, neka att förse krigsmaskineriet
med det människomaterial, som håller det i gång. Så långt
Forchhammer.
Jag har ovan betonat i vad mån jag delar och i vad
mån jag icke delar denna radikalt antimilitaristiska
ståndpunkt. Med Finland för ögonen borde envar kunna
inse, att försvarskriget ej är det värsta av öden, ett
försvarskrig, som åtminstone bevisar folkets livsvilja,
medan under nuvarande förhållanden, avrustning vore
detsamma som att utfärda sin egen dödsdom som fri nation.
Må vara att ett lås för vår lada ej med visshet hindrar
inbrott, men står dörren öppen inbjuder man till ett
sådant. Och jag har senare hört Forchhammer medge att:
gent emot en barbariskt styrd stat som t. ex. Ryssland,
står man inför valet att se sin högre kultur krossas av
den lägre eller att försvara sig.
Mera fruktbart för freden än värnpliktsvägran, vore att
ungdomen med vakna och vänliga ögon såge bort till andra
land, isynnerhet grannlanden. Det vore lyckligt om de unga
åter började räcka varandra händerna över Kölen och Öresund
för samarbete inom det nordiska kulturlivet. Men de böra
även låta blickarna stanna vid Sønderjylland och Finland
för att inse att även de svenska, som ha det sämst, ha
oskattbara värden, dem de kunna förlora.
Vad de unga i alla land böra verka för synes mig först
och främst vara: att deras utbildning för fosterlandets
försvar blir ändamålsenlig, hygienisk och medborgerlig i
stället för att -- trots gott reformarbete på detta område
-- under värnpliktstiden alltjämt medborgerliga friheter
kunna kringskäras, hälsan vedervågas och tiden missbrukas.
Oavlåtligt måste reformerna fortgå: i fråga om den militära
lagstiftningen, framför allt så att befälets övergrepp mot
manskapet straffas lika strängt som det senares förseelser
mot det förra; i fråga om sättet för disciplinens
uppehållande så att denna ej hos de outvecklade alstrar
blind auktoritetstro och hos de utvecklade blint hat;
i fråga om paradexercisens fullständiga avskaffande;
i fråga om utrotandet av den militaristiska åskådning,
som danat en från andra medborgare skild kast, vilka anse
sig -- armén -- vara statens egentliga ändamål. Men så länge
värnplikten är nödvändig borde de värnpliktige, som komma
från fabriken och studentrummet inse att utbildningen
ej endast är av ondo: att den ger kroppslig utbildning;
förbättrar hållningen och stundom även hälsan; att den för
många utfyller den tyvärr ännu bristfälliga folkskolekunskapen:
att den utvecklar vissa, i livet överallt behövliga
egenskaper: uthållighet, punktlighet, reda, vakenhet,
samt förmågan att raskt fatta och utföra ögonblickets krav
Och slutligen att den är en viktig faktor i utjämnandet
av klasskillnaderna.
*
Endast den ungdom, som väl genomgått sin värnplikt, kan
äga auktoritet ifall den vill verka för den ovannämda
internationella sammanslutningen att neka krigstjänst,
då det egna landet börjar eller söker framägga ett krig.
Ungdomen skulle -- om den miljonvis förenades -- ofelbart
kunna bidraga att undanrödja krigsfarorna. Och efter 25 år,
då denna ungdom fått den politiska ledningen, kunde Europa
med utsikt till framgång upptaga avrustningsproblemet.
Denna slags antimilitarism synes mig tillsvidare vara den
enda, som tillgodoser såväl nuets som framtidens krav;
den enda, varigenom ungdomens plikt att skydda sitt eget
lands kulturarv och dess plikt att verka för den mänskliga
kulturens höjning samtidigt kunde fyllas.
*
Den antimilitaristiska propagandan borde drivas av
kvinnorna inom alla folk. Må männen sörja för nuets
försvarskrav. Men må kvinnorna, som i och med sina barn
i sina sköten bära framtiden, med all sin fostrande
kraft verka för den tid, då krigstillståndet mellan
folken skall avlösas av den ömsesidiga hjälpens och den
mellanfolkliga rättens tillstånd. Må de från hem till
hem, från bygd till bygd, från land till land sprida den
upplysning, dana de tänkesätt, fördjupa de känslor, ägga
det motstånd, ur vilka släktets evolution från krigs- till
fredstillståndet slutligen skall framgå. Kvinnorna
utföra därigenom ett värv, lika betydelsefullt som det
att föda det nya släktet: värvet att pånyttföda det.
-
FREDSPROBLEMET
den 3 augusti och det föredrag, jag höll på Folkets Hus
9 augusti på en av Soc.-dem. ungdomsförbundet anordnad fest
för Brunnsvik och för förbundets egen folkbildningsverksamhet.
Varje världsomskapande verk börjas av drömmare. Deras
profetior behandlas som brott eller dömas som dårskap,
ända tills de trängt så djupt in i människornas medvetande,
att de behärska detta med makten av ett problem, som
måste lösas.
Även fredsverket har denna förhistoria.
När en Shelley -- anaren av alla de problem, som nu äro
vårt släktes brännande -- i förra århundradets morgon även
sjöng om freden, blev han ansedd som en brottslig dåre. Och
som stora tokar bedömdes de båda amerikaner, vilka 1810 --
sålunda för jämnt hundra år sedan -- bildade den första
fredsföreningen. Ty denna ringa början att förverkliga
den frid på jorden,
som redan haft talsmän bland Israels profeter och antikens
filosofer, denna början skedde just vid den tidpunkt,
då genom Napoleon I krigets glans och ära mer än någonsin
berusade mänsklighetens fantasi.
Månne dessa drömmare ens kunde ana den omfattning,
fredsrörelsen nu, hundra år senare, erhållit? Ett nät
av skiljedomsfördrag och fredsföreningar omspänna
jordklotet. Kongress efter kongress samlas för att
behandla fredsfrågan. Man ser den ej längre som en svaga
hjärnors dårskap. Nej, fredsproblemet är numera ett av den
statsrättsliga och sociologiska vetenskapens allvarliga
föremål, ett av den praktiska politikens stora spörsmål;
fredförandet själv har bakom sig de utopiska förslagens
skede och står fast och fullt på möjlighetens område.
Trots allt detta är det varken den äldre fredsrörelsen
eller den nyare pacifismen, som kraftigast arbeta för
freden.
Den stora fredspropagandan har utövats genom det
mellanfolkliga samarbetet och värdeutbytet; genom den
ideella och materiella samfärdsel, som danat ett allt
innerligare sammanhang, en allt fastare intressegemenskap,
ett allt närmare beroende mellan folken. För hundra år
sedan kunde krig utbryta mellan tvenne stater; nu utbryter
varje krig över hela jordklotet, ty folken ha nått så
långt i sitt oavsiktliga och oavlåtliga sammanväxande,
att ett krig blir ett
djupt ingrepp i allas tillvaro. Detta sakförhållande har
minskat de akuta krigsutbrotten, men i och med rustningarna
fortfar alltjämt det latenta krigstillståndet. Och detta
kommer att fortfara, tills folken söka sin trygghet i
den ekonomiska och politiska organisation, som ensam kan
upphäva den nu inom och mellan folken rådande anarkien.
Fredsvänner av den äldre skolan grunda sitt hopp om freden
på skiljedomstolar, avrustningar, nekad militärtjänst
o. s. v. Men intet av detta kan medföra freden, så
länge nämnda anarki består. Skiljedomstolarna komma
endast att anlitas för sådana fall, som -- enligt det
bekanta förbehållet -- »ej beröra staternas heders- och
och livsfrågor». Den enskilda statens avrustning skulle
endast betyda, att den frivilligt lämnade sig till byte
åt de fullrustade. Massvägran av värnplikten skulle endast
medföra, att yrkeshärarna återkomme.
Därför menar den nyare pacifismen, att den handlingens
propaganda, som ofelbart påskyndar freden, är att
överallt främja fasta och förbindande mellanfolkliga
inrättningar. Med oavvislig nödvändighet måste dessa
slutligen få sin överbyggnad i ett staternas förbund,
som verkligt och varaktigt skall avlösa krigstillståndet
och införa fredstillståndet.
Denna staternas stat kommer att bildas, även om all
fredsrörelse upphörde. Ty den uppstår
i kraft av sakförhållandena, de sakförhållanden, som
allt mer upphäva isoleringen och skapa en i institutioner
uttryckt solidaritet mellan folken.
Gustaf Björklund, i och med sin bok om Nationernas
sammanväxande. Som denna tyvärr aldrig blivit översatt till
något europeiskt språk, är det oberoende av G. Björklund,
som utgivaren av Die Friedenswarte, d:r A. Fried, kommit
till samma ståndpunkt. Han har utvecklat den bl. a. i sin
lilla skrift Die Grundlagen des revolutionären Pacifismus,
som borde översättas till svenska och få en vidsträckt
spridning.
Så länge fredsvännerna, säger A. Fried, hoppades nå
sitt mål genom konstruktioner, som ej stodo i levande
samband med det i verkligheten givna, befunno de sig ännu i
utopiens skede. I samma stund de börja främja det organiska
sammanväxandet mellan folken och den naturliga omvandlingen
av själarna, har fredsproblemet lämnat utopiens område
och står på verklighetens.
i och genom konstruerade idealsamhällen och nu, då den
vet, att det nya samhället organiskt framväxer ur de
givna förhållandena.
Ehuru pacifisten vet, att freden på jorden slutligen kommer
hans bön förutan, så vet han även, att många släktleds liv
och lycka till dels bero av om han målmedvetet påskyndar
det utvecklingsförlopp, som nu långsamt pågår.
Och denna målmedvetna inverkan kan äga rum dels på det
politiska området, dels på det
psykologiska, i och genom själarnas omvandling. Icke
en omvandling sådan som Tolstoy hoppas, en omvandling,
som skulle upphäva all strid. Ty striden är ett av
utvecklingens villkor. Men en omvandling, som åt striden
ger ädlare och förnuftigare vapen än krigets.
*
Politikens liksom själarnas riktlinjer började ändras,
när industrialismens skede efterträdde militarismens. Och
i denna stund är det icke på grund av krigiskt sinnelag,
folken fortfara med kapprustningarna. Nej, det är emedan
de nu vilja freden och anse rustningar som en visserligen
dyr, men god fredsförsäkring. Kunde dessa premier bytas
mot billigare och tryggare, skulle flertalet föredraga
de senare.
Visserligen finnas ännu enstaka anhängare av kriget såsom
ett medel för folkens etiska pånyttfödelse.
Men folken själva äro nog inte hågade att av det skälet förbli i
krigstillståndet, ifall de funne en fullgod ersättning för
krigets maktmedel. Att kapitalister och militärer alltjämt
skulle föredraga den gamla metoden, beror säkert
ej på etiska motiv, utan på helt naturliga, egoistiska
orsaker.
Det finnes en hel del såväl pacifister som socialister,
vilka sätta sin lit till nya rättsordningar och hoppas,
att, när dessa väl blivit införda, så komme detta
att omdana själarna. Och visserligen har det lagligt
fastslagna en stor makt över massornas själsliv. Men
innan de ledande fått nya åskådningar, införas inga nya
rättsordningar. Och således kvarstår behovet att främja de
fredsbringande meningarna liksom möjligheten att motverka
krigsäggelser och främja det mellanfolkliga sammanväxandet
i och genom utveckling av den mellanfolkliga skiljedomen,
fördragen och andra parlamentariska eller statsrättsliga
institutioner.
redan förfogar över mer än 80 förvaltningsorgan. Dessa
beröra samfärdseln, handeln, privaträtten, polisen,
vetenskapen, socialpolitiken, lantbruket och kriget. Det
finnes i denna stund omkring 36 internationella ämbeten
och kommissioner e. d. Folken har således redan nått vida
utom det skede av samverkan, som kongresser, konferenser
o. d. inneburit: folksolidariteten har ur tankens och
talets nebulosor börjat förtäta sig i institutioner, som
redan tillgodose alla folks fördelar lika naturligt, som
-- utan någon som helst rubbning i folkens integritet de
fredsförsäkrande organisationerna småningom skola uppstå.
I övrigt kan fredsverket icke påskyndas. Ty de nya
upptäckter, som omdana de ekonomiska och andliga
tillstånden inom folken; de politiska händelser, som
framkalla nya erfarenheter, de
förlopp, genom vilka de rådande förhållandena visa sina
följder, allt detta måste avvaktas.
*
De allmänmeningar, som först och främst måste påverkas,
äro otvivelaktigt de, som nu fördröja den ekonomiska
organisationen inom och mellan folken. Ty innan den
fria konkurrensens anarki är upphävd och den lagbundna
ekonomiska demokratin införd, kan den internationella
statsorganisationen icke lyckas. Det kapitalistiska
utvidgnings- och vinstbegäret är redan nu den farligaste
krigsorsaken. Snart kunna världstrusterna beställa sig
sina krig enligt den form, färg och storlek, de behöva
dem. Rustningarna ske i själva verket för att bevaka
kapitalisternas koloniintressen. Så länge kapitalisterna
låna ut pengar till krigen och förtjäna pengar på
rustningarna, laga de att folket hypnotiseras till den
tron, att det är dess välfärd och heder, som rustningarna
bevaka. Så länge två folk finnas inom varje nation och
varje nation är de andras ekonomiska medtävlare, bli
skiljedomstolsfördrag som dammar av spån mot havet och
ingen utsikt finnes att i en högre enhet sammansluta de
skilda staterna. Först när konflikterna mellan dessa ej
längre inträda som följder av ekonomiska intressen, kunna
de lösas genom nya rättsmedel.
Därför kan det ej, som pacifisterna hoppas, bli den
politiska organisationen som får den ekonomiska till följd,
utan tvärtom, såsom socialisterna ofta betonat. Men oaktat
denna meningsstrid, i vilken tiden skall fälla utslaget,
arbeta pacifister och socialister medelbart för varandras
mål. Ty båda söka väcka samvetena och vidga själarna för
den sanningen, att solidaritet inom och mellan folken
bättre befordrar allas fördelar än isoleringen.
insulära folket i sin »splendid isolation», har
givit principen dess knappaste formel; på det ekonomiska
området med satsen: »every man for himself and the devil
take the hindmost»; på det politiska med satsen: »right
or wrong my country». Solidaritetens lära är däremot »en
för alla och alla för en»; dess fosterlandskänsla yttrar
sig framför allt i önskan att det egna landet skall stå
främst i rättskänsla.
På solidaritetens väg skall mänskligheten slutligen nå
även den rättfärdighet och broderlighet, av vilka Tolstoy
och hans meningslikar vänta freden. Men förgäves. Under
den nuvarande ekonomiska och politiska anarkin kunna
människorna utöva barmhärtighet mot de nedtrampade. Men
i stort sett kan ingen rättfärdighet, ingen
broderlighet förverkligas innan vårt släkte funnit en ny
väg att lösa den första plikt, som åligger var enskild
och varje folk: den att bestå i kampen för tillvaron. En
Tolstoy, som ej räknar med den givna människonaturen,
ej med det nu oändligt sammansatta kulturförloppet, som
tror på människokärleken såsom en allmän egenskap och på
återgången till primitiva tillstånd som lyckomedlet, må
predika om broderskärleken som vägen till freden. Framtiden
kommer att visa, att broderskärleken blir den senast
mognande frukten av den ekonomiska och politiska
freden, som endast kan uppnås genom en allt högre social
organisation av det ekonomiska och politiska livet, en
organisation, som kommer att i lagar och seder förverkliga
den ömsesidiga hjälpens, d. v. s. intressegemenskapens,
d. v. s. solidaritetens idé.
Att vinna hjärnorna för solidaritetens idé, detta är det
säkraste sättet att verka för freden.
Men att införa denna idé i hjärnorna innebär just den stora
svårigheten. Ty i hjärnorna upptaga vanebegreppen platsen
för de nya tankarna. Flertalet äro ej i stånd att bilda
sina meningar genom egen iakttagelse, eget tankearbete,
eget urval.
Flertalet är m. a. o. intalat. Suggestionens makt
förklarar, att vissa begrepp bli orubbliga. Varje anledning
att pröva meningarnas halt, att ändra omdöme, att ge rum
åt en ny åsikt, avvisas.
Hjärnorna stelna och i denna förstelning hålla sig
urtida fördomar friska som urtidens mammut i polarisen.
En sådan urgammal fördom är den att »kriget alltid måste
förbli den slutliga domaren mellan skilda rättsanspråk».
Det behöves endast att några krigshetsande tidningar
skickligt avfatta sina ledares rubriker för att t. ex. den
tyska Per och den engelska Pål, som i förrgår ej ens
anade någon konflikt mellan sina folk, i övermorgon ropa
på krig och rustningar för att skydda vardera sin nations
»vitala intressen».
Krig och rustningar äro i de flesta hjärnor
ännu oupplösligt förbundna med patriotism och
pliktkänsla. Endast mycket kraftiga grepp kunna lösa denna
association och bana väg för den tanken att samma motiv --
patriotism och pliktkänsla -- kunna ge upphov åt tvänne
serier av handlingar, som sinsemellan bli fullkomligt
olika.
Den, som inser, att just kapprustandet väcker oro och
ovilja; att det döda försvarsmaterielet numera hinner
att föråldras, innan ens beställningarna äro färdiga;
att kostnaderna för detta krigsmaskineri berövar folken
medlen att höja sin livs- och kulturkraft -- m. a. o. det
viktigaste försvarsmedlet -- denne inseende kommer att
motarbeta krigsutbrott och militaristiska rustningskrav
just på grund av sin djupa känsla för
fosterlandets värde och trygghet, som han
anser säkrare bevarade med nya medel.
*
Vill man rikta mänsklighetens syn mot dessa nya medel, då
måste man vända sig till de unga. Deras själar äro ännu
mjuka för intryck, öppna för nya idéer, levande. Men
så snart genomsnittsmänniskan gripes av yrkes- och
samhällsvärven, blir hon småningom hård för intryck,
stängd för idéer, till sist andligt död. Omdömeskraften
har pressats samman till en trång behållare för allmänna
meningar, som sedan med orubblig säkerhet glida längs de
vanenötta banorna: automathjärnan är färdig.
I den mån genomsnittskvinnan också blir gripen av förvärvs- och samhällsarbetet, blir kanske även hon andligt död.
Men tillsvidare äga kvinnorna i alla åldrar en större
sinnets rörlighet än de dem motsvarande männen. Och
det är denna kvinnans större själiska livaktighet,
som genom seklerna givit henne en stor betydelse såsom
själaförvandlerska, en betydelse, som endast kan jämföras
med den kyrkan en gång ägde.
Så länge denna var kristen, övade den bland annat sitt
inflytande i såväl pacifistisk som
socialistisk anda. Men sedan staten förband sig med kyrkan,
har den senare avkristnat mänskligheten genom att ge
sin sanktion åt läran om makt som rätt. Klerikalismen,
kapitalismen, militarismen uppehålla nu var på sitt sätt
den individuella och nationella isoleringens princip
mot solidaritens. Och i den mån kvinnorna äro klerikala,
kapitalistiska och militaristiska äro de även mottagliga
för den suggestionen, att folkens »heders- och livsfrågor»
sammanfalla med kapitalismens och kabinettens, militärernas
och biskoparnas syn på dessa frågor. Dessa kvinnor -- och
de äro många -- måste tillsvidare lämnas ur räkningen i
och för själarnas omvandling.
Äro kvinnorna däremot verkliga kristna, då känna de,
att pacifismen och socialismen äga mer av Jesu ande än
kapitalism och militarism och de inverka för solidariteten
mot isoleringen.
samma, äga erfarenheter, som bekräfta det ovan sagda om
kyrkans nuvarande ställning till tidens stora frågor:
socialism och pacifism.
Men det är dock ej från de kristna -- vare sig kvinnor
eller män -- man kan vänta att den genomgripande
själsförvandlingen skall utgå.
En inverkan, så kraftig att den omskapar instinkter,
inriktar urgamla känslor i nya banor, framkallar nya utslag
av viljekraften, sätter nya mål för längtan, en sådan
inverkan kommer endast i och genom en ny livsåskådning,
en religiös tro.
Mångfaldiga kvinnor och män besjälas redan av en sådan. De
veta sig leva i en värld, danad av förgångna världar
och veta sig själva framgångna ur otaliga försöksformer,
tillkomna under årmiljoners arbete. De vörda sig själva som
skapelser av detta i evighet varande och vardande kosmos
och såsom medarbetare i detsamma. De äga en alldeles ny syn
på sin solidaritet med alla andra väsen inom och bredvid
deras eget släkte. Österns djupa ord Tat twam asi -- det
är du -- börjar även i västerlandet bestämma känslorna. Och
därmed växer västerlänningens olust att omkring sig sprida
förödelse. Nödgas han till detta inom sitt eget släkte,
känner han det som ett självmord.
Samtidigt med denna solidaritetskänsla växer medvetandet om
individens möjlighetsvärde för släktet. En enda människa
kan för detta innebära en aldrig förut varande, en aldrig
återkommande kraft. Av såväl solidaritetskänsla som
individualism söka de nya människorna ej endast bevara och
stegra sitt eget liv till den högsta höjd och den ädlaste
halt, utan även att höja arten av det liv, släktet lever
och den energi med vilken det leves.
För den livssyn, som i jordelivet såg beredelse- och
nådatiden före den eviga avgörelsen, kunde endast den
obotfärdiges död bli för tidig. Annars kom döden, även
på slagfältet, städse i rätt stund. Nu åter har den tron,
att livet självt är
livets mening så genomträngt tidsmedvetandet, att en mängd
människor sig ovetande handla därefter. Många socialt
arbetande t. ex. anse sig endast drivna av den kristliga
tanken att lindra nöden. Men deras arbetes verkan är dock
just den, att höja livets halt, att bevara och stegra de
levande värdena.
Och emedan kvinnorna länge varit de mest verksamma på den
sociala hjälpens område, börja de klarast inse, att kriget
står i skriande motsats till alla våra yppersta strävanden
under freden. Denna »antimilitaristiska agitation»
pågår överallt och med så snabbt växande styrka, att en
konsekvent lagstiftning mot antimilitaristisk propaganda
allra först borde -- förbjuda den sociala hjälpen!
Allt medvetnare längtar nutiden efter en väg, som kan föra
vårt släkte ur den vanvettiga motsägelsen att fredstidens
ivrigaste strävan -- livsstegringen -- tillintetgöres av
krigstiden. Kvinnan, som under årtusenden stängdes bakom
murar, har därigenom blivit stark som längterska. Mannen
har handlande kunnat omsätta sin längtan. Kvinnan har
måst uppspåra sin. Nu har hon denna sin längtans kraft
att sätta in på fredsverket.
Sitt allra starkaste nya motiv har fredslängtan funnit i
och med det utvecklingshopp för släktet, som evolutionismen
stegrat i det oändliga.
Så länge antikens statsbegrepp behärskade
själarna, fostrade fäder och mödrar -- som ännu i Japan --
sina söner till krigare, utan att ifrågasätta statens
rätt att offra dem för sina ändamål. Mödrarna manade
sönerna att modigt dö för statens makt och ära, dessa då
som de högst ansedde värdena, vilka med alla medel borde
ej endast bevaras men ökas. Kristendomen mäktade endast
delvis omvandla detta statsbegrepp. Den nödgades -- trots
sin individualism -- anpassa sig efter detsamma. Först i vår
tid har utvecklingstanken gjort släktet till ett heligare
begrepp än staten.
Det är icke så som vissa filosofer söka bevisa, en jagets
förhävelse, ett individens lösslitande från sambandet
med det hela, som framkallat nutidens krigshat och
fredsvilja. Nej, det är nutidens insikt om att statens
hittills varande s. k. ändamål ofta stått i motsats till
vissa högre ändamål, dem individerna, i och genom släktet,
vilja tjäna.
Nutidens människor börja förneka statens obetingade rätt
att kräva offer. Medan fordom medborgare uteslutande voro
till för statens skull, anse nu mångfaldiga män och ännu
flera kvinnor staten vara till för medborgarna. Medan
staten fordom tveklöst riktade sin politik på t. ex,
territoriala utvidgningar och koloniala äventyr, bestrides
nu allt kraftigare dess rätt att för sådana syften offra
släktets högsta värden, de unga
liven, som det tvärtom borde vara statens främsta plikt att
skydda och stegra.
Många män och kvinnor anse nu som sin högsta kulturhandling
att föda och fostra det nya släktet. De känna det som
en hädelse mot livet -- ett annat namn för Gud -- om de
väsen, dem kärleken framkallat och under otaliga mödor
vårdat, väsen, som bära arvet från alla gångna släkten och
möjligheter för alla kommande, i förtid skulle ryckas ur
utvecklingens kedja.
Varje sådan länk, som slites bort från olevade
erfarenheter, från ofärdiga verk, var en begynnelse,
som kunnat få de vidast gående verkningar inom släktet --
eftersom allt, vad detta ypperst äger, är skapat genom
individuella krafter, individuella krav och lidelser,
individuella fröjder och lidanden.
För denna livssyn kan förlusten av ett lovande eller
redan viktigt människoliv endast uppvägas i och genom
stora vinningar för släktet i dess helhet.
exempel må nämnas de offer, dem nu luftens
erövring kräver -- den erövring, som man redan ämnar
utnyttja för kriget! -- eller de offer, dem rönen med
radium, röntgenstrålar och elektricitet kräva bland
vetenskapsmännen, särskilt läkarna.
Ty det är icke döden, de nya människorna frukta, endast
den förtidiga och meningslösa döden. Det naturliga, stilla
slocknandet i livets afton eller en död i livets morgon
och middag,
sådan att den blir det högsta uttryck av livet, detta är
den död, de önska sig.
Att döden i striden för fosterlandet fordom ofta var en
dylik livsstegring är troligt.
besjungit krigardöden var den nog
aldrig. Konsten har i detta fall talat sannare; särskilt
minnes jag de »Masker av döende krigare», vilka -- i själva
tyghuset i Berlin -- vittna om krigardödens bitterhet.
Men nutidens krig bereda
sällan en sådan död. På avstånd och under vanvettsväckande
fasor förvandla krigen levande människomassor till
köttslamsor och blodpölar.
Och denna massdöd träffar ej folkens älsta, dessa, som
redan gjort sin insats i livet, ej de urartade -- i detta
låge ett visst förnuft -- nej, den nedmejar just de unga och
bland dessa de starka, de för fredens värv gagnerikaste,
de till fäder åt det nya släktet bäst ägnade.
försvarare tala numera om det fredliga arbetets
offer för att bevisa att, i ena eller andra formen,
kulturens framsteg kräva människoliv och att det är sak
samma om slagfältet eller arbetsfältet kräva offren. Så
visar t. ex. Tysklands statistik, att under perioden 1886--
1906 på arbetets fält 141,049 blivit dödade och 1,552,749
skadade, av dem 871,490 illa skadade.
Men orsaken till dessa skador är till största delen
bristannde skyddsåtgärder, trötthet genom undernäring och
överarbete; brist på utbildning för arbetet o. s. v. Och
antalet av dessa offer kunde nedsättas till det minimum,
naturmakterna kräva, ifall den hälft av staternas
inkomster, som nu brukas för rustningar brukades för att
bereda goda livs- och arbetsvillkor åt hela folket. Nu
saknas arbete åt de arbetsvilliga, föda åt de hungrande,
bildningsmöjligheter åt de bildningstörstande, vård åt de
sjuka, omsorg om barnen.
Nu äro flertalets livsvillkor sådana, att de medelbart
eller omedelbart framkalla brott, dryckenskap, vansinne,
lungsot, könssjukdomar hos stora delar av folket.
Det är icke allenast när de unga fylla sin värnplikt,
som de ställas i den hårda nödvändigheten att döda
och dödas. Nej, denna ej självvalda plikt kan föra med
sig att de kastas in i territoriala utvidgnings- och
kolonialäventyr. Och under utbildningstiden bli de unga
berövade en dyrbar tid och än dyrbarare medborgerliga
rätttigheter, eftersom de värnpliktige ännu stå under
undantagslagar, som avse att göra dem till villiga
krigsredskap, ej till självständiga medborgare.
Ehuru värnplikten sålunda blivit en masshypnos i
militaristisk riktning, har den dock även -- hos de
mera tänkande -- haft en kraftig antimilitaristisk
inverkan. Sålunda har den blivit en av de många omvägar,
på vilka mänskligheten närmar sig freden.
Först och främst har den blivit detta, emedan värnplikten
gjort härarna så stora, att krigsapparaten blir oerhört
dyrbar att sätta i rörelse och kapitalisterna således tveka
att bruka detta maskineri för de ekonomiska intressen,
dem krigen nu ytterst gälla. Och var gång, ett par stater
rygga tillbaka för kriget, har freden vunnit mark, ty
folken vänja sig därigenom vid tanken, att konflikter
kunna lösas fredligt.
Därnäst har krigsäggelsen fått mindre makt att tända
sinnena, när kriget kan taga sina offer
i varje familj och varje yrke. Och med den avtagande
hänförelsen för kriget ha regeringarna mist något av sitt
forna mod att lättsinnigt kasta folken i krig.
Slutligen växer av redan nämnda orsaker ungdomens ovilja
mot den -- möjliga -- mordplikten; mot den, trots reformer
delvis ännu fortgående exercisdrillen och den stundom
ovärdiga behandling, mot vilken de värnpliktiga stå ganska
skyddslösa.
Alla dessa skäl ha samverkat att göra den allmänna
värnplikten till en huvudfaktor såväl i Europas långvariga
fred som i den antimilitariska sinnesstämningen.
*
Den antimilitaristiska ungdomen är delad i tvänne
grupper. Den ene fullgör sin värnplikt och söker genom
samvetsgrann pliktuppfyllelse bevara sin rätt till --
senare -- kritik av systemet. Den andra gruppen reser från
eller nekar att göra militärtjänsten.
Somliga, t. ex. Tolstoys lärjungar, neka av religiösa
skäl. För dem måste danas en fredlig värnplikt i den
militäras ställe. Ty en stat, som kallar sig kristen och
som i sin grundlag inskrivit
att ingens samvete får kränkas, begår ett dubbelt
brott, när den tvingar sina medborgare att synda
mot såväl Mose femte bud som Jesu hela lära.
Det finnes däremot många försvarsvägrare, som själva
bruka eller anbefalla våld i den sociala striden och
således ej hata krig ur religiös synpunkt. Deras skäl
till värnpliktsvägran erhöll en snabb belysning genom en
ung arbetare, vars replikskifte med en äldre kamrat jag i
Folkets Hus åhörde. Den äldre framhöll mot försvarsvägran
att den, som blev personligt anfallen, ju försvarade
sig? Den yngre medgav att detta skulle även han göra,
men att han däremot icke ämnade gå ut att försvara »en så
kallad nation».
Jag frågade honom, om han ej kände, att nationen givit
honom något? Svaret blev ett kort nej. Jag kunde ej avhålla
mig från att säga honom att den, som ej inser att han
fått något av sin nation, han är en av dem, nationen väl
kan undvara.
Visserligen finnas många, som i Sverge lidit så mycket av
arbetslöshet, nöd, orättrådighet, att de frestas glömma,
vad de i sitt land äga, glömma att de, under t. ex. ryskt
välde, skulle lida allt detsamma som nu, men dessutom
mångdubbelt mera genom förlusten av mycket gott, som de
nu åtnjuta lika omedvetet som den luft de andas.
Så gärna kan bladet neka, att roten och stammen
givit det något som individen kan neka, att nationen
för honom ägt betydelse. Även om jordmånen varit mager
och bladen sålunda fått en fattig näring, även om frost
eller torka skadat deras friskhet eller skuggan deras fulla
utveckling, så länge de ej löst sig från grenen ha de dock
mer livskraft än när de fladdra omkring med vinden. Och var
enskild äger som medlem av ett folk en fullhet av liv, som
han, löst från sitt samband med sin stam, aldrig kan äga.
Särskilt starkt har jag under de senare åren känt detta,
när jag 1905, återkommen från utlandet, möttes av den
norska konflikten och 1909, likaledes återkommen från
Italien, möttes av storlockout och storstrejk. Var gång jag
under senare år vänt tillbaka till Sverige, där också jag
slitit ont, har jag förut stått i valet att stanna borta,
att dana mig mitt ålderdomshem i Italien. Men 1905 som
1909 kände jag med hela min varelse huru omöjligt detta
skulle vara; huru jag måste lida och glädas med mitt eget
folk för att känna mig i alla avseenden leva; huru jag
ingen annanstädes kunnat lida så eller glädas så som
hemma. Endast där kunde jag gripas av en sådan ångest,
som den jag med många kände 1905: ångesten att Sverige
genom ett krig skulle draga skam över sig -- medan vi nu
med stolthet höra vårt land nämnas såsom ett föredöme i
fredskärlek. Och visserligen har jag i andra land fröjdats
åt arbetarnes hållning vid några stora
sociala kamptillfällen. Men dock var det med en helt
annan personlig glädje, jag 1909 såg våra arbetares
självbehärskning, offervilja och solidaritetskänsla.
Ty det var svenskar, det var mitt folk, som utvecklade
denna kraft, som gav världen detta föredöme. Och detta
medvetande höjde min livskänsla, så som samma intryck från
ett annat folk ej kunnat göra. Om det å ena sidan är visst
att vår själ blir vidare när vi känna oss, ej som ensamma,
utan som medlemmar av en nation och att vårt väsen än
mer vidgas, när vi känna oss ej endast som medlemmar i en
nation utan som världsmedborgare, så är det å andra sidan
visst att vårt väsen djupnar på den omvända vägen, den
att från världsborgarkänslan samla oss i det nationella
medvetandet och från detta i det individuella. Vi kunna
numera ej leva i antikens syn på folket som allt, individen
som intet. Men lika litet kunna vi fortleva i den nutida
synen på folket som intet, individen som allt.
De svenskar, som ej förstå, att deras nation givit dem
något, borde besöka Sönder-Jylland och Polen, Finland och
Ryssland och se vad det vill säga att med list eller våld
drivas från fädernejorden; att berövas modersmålet, att
dagligen kränkas i sina mänskliga rättigheter, att sakna
möjligheter att med lagliga medel ändra dåliga lagar,
att sakna den personliga rättssäkerheten.
T. ex. den oskyldiges rätt att vila trygg i sin bädd -
vilken svensk anser ej denna rätt självfallen? Men jag har
nyligen talat med en ung ryska -- och med flere andra före
henne -- som redan 2 gånger, utan alla skäl, blivit ryckt
ur sin bädd till fängelset!
Att få inbjuda så många gäster man vill -- vilken svensk
anser ej detta som en självfallen rätt? Men i Ryssland
måste varje antal utöver fyra anmälas hos polisen. Och
skulle slumpen sammanföra flera personer i ett hem, kan
detta leda till stora obehag.
Att få giva eller taga undervisning - vilken svensk anser
ej detta som en självfallen rätt? Men jag känner en ung
flicka, som sändes till Sibirien endast emedan hon i sitt
rum lät ett par arbetare lära algebra! Vi ha sett huru
Finland mist rätt efter rätt, som även för de armaste där
haft värde. Vem av oss kan undgå att darra vid tanken att
samma råa våld, samma barbariska system kunde komma att
utsträcka sig över oss?
I ett läge som vårt är det en tanklös förenkling av
fredsproblemet att endast neka strida.
För min del tror jag ej, att detta nekande hölle
stånd inför verkligheten. Ty försvarsviljan är så
djupt inorganiserad i mänskonaturen att även den mäst
principfaste krigshatare troligen komme att ställa sig i
ledet, om fosterlandet orättrådigt överfölles. Den danske
diktaren Einar Christiansen har, i sitt gripande drama
Frædreland, åskådliggjort instinkternas och känslornas
allt annat besegrande makt vid ett sådant tillfälle.
Varje fredsrörelse med livskraft utgår ej från den
villfarelsen, att vår nation intet givet oss, men från
den vissheten: att den givit oss oändligt mycket; att
det är av yttersta vikt att trygga vårt språk, vår jord,
vår lagbundna frihet och alla andra villkor för vårt folks
fortsatta kulturutveckling enligt den inneboende egenarten,
en egenart, lika betydelsefull för de övriga folken som
individens egenart inom varje särskilt folk.
Just vissheten att rustningsmilliarderna bereda en
mycket ofullständig trygghet för alla våra högsta
nationella värden -- jämte det att milliarderna, brukade
för fredliga ändamål, kunde möjliggöra en oerhörd livs-
och kulturstegring inom varje särskilt folk -- bestämmer
den radikala och revolutionära pacifistens handlande. Denne
inser väl, att en de organiserade arbetarnas generalstrejk
inför utsikten till ett europeiskt krig ännu så länge är
gagnlös. En de värnpliktiges krigstjänstvägran sådan den
190Q ägde rum i Spanien eller sådan som Z. Höglund 1905
föreslog den i Sverge, kan däremot äga både betydelse
och berättigande. Men den nyare pacifismen står alldeles
bestämd mot varje sådan försvarsvägran, som skulle lägga
den värdefullare kulturen under den värdelösare, som gjorde
de betydelsefullare människorna eller folken eller raserna
till de mindre värdas offer.
Fredsproblemet löses lika litet genom folkens utplånande
som socialismens problem löses
genom allas likformande. Mellan folken som inom dem behövas
kraftmätningar och kraftspänninningar för nationella
och individuella mål. Emedan krigen stundom medförde
en ädel kraftspänning, medförde de även en kulturell
höjning. Och man har bevisat krigens kulturvärde genom
att peka på denna höjning. Att krigen i andra avseenden
omätligt skadat kulturen och ödelagt kulturvärden,
framkallat undermänskliga själstillstånd och barbariska
handlingar, detta allt förtiga förhärligarna av kriget som
kulturmedel. Numera erbjuder kulturarbetet mångfaldiga
andra möjligheter till den ädlaste kraftspänning och
utan att denna medför nyssnämnda bakslag i kulturellt
avseende. Ej jordklotets landområden allena, nej kosmos
ligger numera öppet för erövring. Och denna visshet
utrotar småningom den vidskepelsen, att fortvaron av
mannamod och mannabragd skulle bero på fortvaron av
krigstillståndet eller att kulturen för sin växt då och
då behöver kulturtjänarnas på slagfälten utrunna hjärnor!
Med ett ord: tidsandan förvandlas även i fråga om
krigen. Förvandlingen kan iakttagas på otaliga, var för
sig ringa verkningar av ofta omärkliga inflytanden,
inflytanden, som emellertid omvandla åskådningar,
känslor och stämningar lika fullkomligt som de ljus-
och värmevågor, i vilka allt flyter, omvandla vår yttre
varelse. Allt mer medvetet längtar mänskligheten efter
ädlare och säkrare medel än kriget och rustningarna,
för att trygga de små som de stora folkens tillvaro.
Visserligen behöver man ännu påverka allmänmeningen,
men i synnerhet sålunda, att man uppklarar och stärker
de antikrigiska tankar och känslor, som redan finnas.
Sådana känslor och tankar behöva numera väckas endast
i vissa »högre» kretsar.
*
Det är framför allt av mödrarna man kan hoppas ett
livligt nit i och för den själsomvandling, som måste
föregå freden. Mödrarna, för vilka de unga liven äro de
dyrbaraste, måste använda hela sitt inflytande mot kriget.
Ej genom att förbjuda gossen krigslekar eller genom att
förringa äldre tiders krigiska bragder. Ty det förra vore
opsykologiskt, det senare ohistoriskt Men genom att bruka
hela sin lyckoskapande makt för att göra livet värdefullt
och hela sin själsbevekande makt för att rikta viljorna
på uppgiften att ändra de tillstånd, genom vilka krig och
rustningar fortfara. Mödrarna måste lära sönerna hata den
politik, som kan komma att kräva deras liv för syften, dem
de ur såväl politisk som etisk synpunkt kanske fördöma. De
måste lära sönerna drömma om att ge sitt land ej sitt
liv men sitt livsverk; förbinda sönernas bragdlust, deras
offervilja med freden i stället för med kriget.
Mödrarna kunde, i och med sina barns fostran, hjälpa till
att väcka världssamvetet och att dana världsförnuftet.
Sålunda skall mänskligheten småningom bli fullt mänsklig
och därmed äro krigen psykiskt som fysiskt omöjliga. Ty
världssamvetet skall resa sig mot varje försök till
orättrådighet och våld; världsförnuftet mot den oförnuftiga
kraftförlust, kriget även som försvar medför. Båda skola
förena sig för att slutligen dana de institutioner, där den
högsta mänskliga kraften -- hjärnornas kraft -- avgör folkens
strider och nationerna sålunda nå det största möjliga mått
av trygghet med den minsta möjliga kraftförlust. Och därmed
omedelbart även en högre kultur, ifall denna med W. Ostwald
definieras såsom energiförvandling, såsom förädling av
råstoff till mänsklig kraft.
Men ännu äro mödrarnas, som andra uppfostrarinnors,
makt kringskuren. Även om barnets håg blivit vänd från
kriget, så motverkas barndomens inflytanden redan hos
gossen i skolan genom dennas försvarsföreningar och
fosterlandsfäster för krigiska bragder, dess exercis och
målskjutning. Och senare gripes mannen av de »bestående
förhållandenas» makt.
Först när kvinnorna erhålla valrätt och rösträtt, kunna
de på fullaste allvar verka för freden -- ifall de då
vilja det. Vilja de det icke, ja, då komma ej deras
nya rättigheter att i något väsentligt avseende omdana
mänsklighetens öden.
Kvinnorna borde börja sitt politiska verk för freden
genom att göra värnplikten verklig, d. v. s. genomdriva
att de värnpliktigas utbildningstid ej spilles på
ting, som äro betydelselösa för deras uppgift; att de
disciplinära förhållanden, genom vilka medborgarsinnet
och den personliga självkänslan ofta kränkas, bli ändrade
och slutligen att de värnpliktiga aldrig få brukas till
anfallskrig eller i de inre strider, där son kan ställas
mot far, vän mot vän.
Vidare borde kvinnorna genomdriva, att krigsagitationen
blir straffad så som nu antimilitaristagitationen. Och
den nya strängheten skulle äga allt det berättigande,
som antimilitaristlagarna sakna. Ty den antimilitaristiska
agitationen är, trots sina missgrepp, en famlande början
till högre tillstånd. Men krigsagitationen är en kvarleva
från lägre skeden.
Kvinnorna borde genomdriva, att regeringarna berövas makten
att störta folken i krig.
Kvinnorna borde verka för alla sådana mellanfolkliga
inrättningar, som främja folkens utbyte och samverkan:
t. ex. handelsfördrag, världsfrimärken, enhet i mynt,
mått, vikt o. d. De borde verka för en internationell lag
om äktenskaps
ingående och upplösning, en lag, som i dessa de
internationella giftermålens tid är en skriande
nödvändighet. För de enskildas rättsskydd liksom
för brottslingars behandling i främmande land
behöves en fortsatt lagstiftning i syfte att dana
mer enhetlighet, annat mer att förtiga.
Detta allt bleve dock endast förberedelser till sådana
mellanfolkliga institutioner, som komma att bli verkliga
och verksamma i den mån, folkens sammanväxande genom alla
medelbara inverkningar nått så långt, att de även önska
omedelbara uttryck för den uppnådda enheten.
Till dess att kvinnorna fått sin del i den politiska
makten, kunna de på många andra sätt främja förståelsen
mellan folken. De kunna verka för ett internationellt
hjälpspråk och för samma internationella skrivtecken;
för internationellt utbyte av skolbarn under ferierna;
för internationell korrespondens m. m. dylikt.
på alla språk och i alla ämnen.
Kvinnorna kunna, i familjelivet som i sällskapslivet,
under samhällsvärven som under yrkesarbetet, i sina
hem som under sina resor spinna de fina trådar, av
vilka banden mellan folken danas. De kunna på otaliga
personliga sätt stärka sympatierna och främja växelverkan
mellan folken. De kunna rycka patriotismens mask från
de krigshetsande egennyttorna; sticka hål på de
nationalistiska ordbubblorna, skämta bort de
upparbetade farhågorna. De kunna sätta de högsta mål för
sina fäders och bröders, sina mäns och söners politiska
dådlust Framför allt kunna de alltid och allestädes förädla
känslan, förfina rättsbegreppen, skärpa omdömet hos de
människor, vilka komma under deras inflytande.
Detta inflytande får då som medelbar följd, att kriget
allt mer blir det för känslan olidliga, för rättsbegreppen
vidriga, för tanken orimliga.
När sålunda de bästa inom folken blivit seende i fråga om
krigen, varda de slutligen seende även i fråga om vägen
till den verkliga -- icke den väpnade -- freden.
*
Människor, som vilja se snara verkningar av sin strävan,
avhållas ofta från att sätta in sin energi i fredsrörelsen,
emedan tidpunkten för fredens förverkligande är så
avlägsen.
Detta är sant. Ej ens de mäst hoppfulla tro att
förverkligandet kan äga rum tidigare än i de nu nyföddas
sena ålderdom. Det enda, vi med visshet veta, är att
kommande släkten skola leva i fredstillståndet såsom det
naturliga och nödvändiga, släkten, som ej förmå fatta,
att nutiden betraktade krigstillståndet såsom naturligt
och nödvändigt.
Vi, mångåriga troende på rättens slutliga seger över
makten, skola däremot icke uppleva den segern under
det ögonblick, vi kalla vår livstid. Men vad kan detta
göra oss?
Vi äro alla, alla äro vi. De döda segra i oss, såsom vi
skola segra i de ofödda. De döda och de ofödda, vilkas
bud vi gå, äro de mäktiga, medan den rörelse, som även den
starkaste inom sin tid åstadkommer, endast är ett vingslag
i det oändliga lufthavet. Men otaliga snabba vingslag
bliva rörelsen vid mänsklighetens färd framåt och uppåt.
Vi och våra verk äro gångna släktens gestaltvordna
längtan; vår längtan får sin gestalt i framtida släkten
och deras verk. Vi nu levande och verkande äro snart
skuggor. Men våra drömmar vandra redan med vita fötter i
morgonrodnadens ljus.
-
»KLASSMÄRKEN»
bazartidning, som 1908 utgavs i Göteborg till förmån för
den socialdemokratiska ungdomens bildningsarbete och senare
i Glimtens midsommarnummer 1910.
En vårdag gick jag i Stockholms omgivningar med en
för mördare ängslig väninna. Ett par arbetare skrämde
henne redan på långt håll, tills jag visade henne --
att de plockat blåsippor! Ty hon insåg genast att det
själstillstånd, som föranlett arbetarn att mödosamt leta
upp de första sipporna, icke gärna kunde förenas med
onda anslag mot våra liv. Sipporna verkade den gången som
»klassmärke» genom att otvetydigt visa att dessa arbetare
ej kunde höra till bovarnes kategori!
Och liknande slutsatser -- från det yttre till det inre --
företaga vi medvetet och omedvetet varje gång vi uppfatta
något klassmärke såsom vare sig en stängande mur eller
en förbindande bro mellan oss och någon grupp av våra
medmänniskor.
Karrikatyrtecknarens styrka visar sig ofta just i att
upptäcka och uttrycka klassmärken. Strix blir om hundra år
oumbärlig för den, som vill studera vissa, då antagligen
utdöda, människotyper, just som skelett äro oumbärliga
för att framställa utdöda djurarter.
Men nya karrikatyrtecknare skola då finna nya klassmärken
hos nya människoslag. Ty socialisterna komma nog inte att
bli sannspådda däri, att alla klassolikheter upphöra i och
med att klasskampen segrande blivit slutförd. Yrkesprägeln
kommer aldrig att helt försvinna. Och detta är lyckligt
eftersom livets mångfald är en glädjekälla. Ja,
de inre egenarterna äro då kanske mer utpräglade än
nu. Likformigheten skall blott visa sig i en del yttre
ting, som tillsvidare skilja under- och överklass.
Den renlighet t. ex. som arbetaren nu ofta anser vara
»överklasshögfärd», torde då vara allmän egendom, ja,
vatten och borstar i alla former ett livsbehov. Men om
så ej blir fallet, då skola inga socialismens segrar
kunna utjämna klasskillnaden mellan dem som bada och
dem som icke göra det. Ty näsan är otvivelaktigt vårt
mäst »klassmedvetna» organ. Och detta organ kräver att
man i Europa skall komma lika långt som i Amerika, där nu
arbetsdräkten ofta lämnas i verkstaden och arbetsspåren
utplånas i fabrikens badhall. En växande renlighet och
ändamålsenlighet -- med andra ord en växande god smak
-- kommer
helt visst att få till följd att man ej som nu söker
dölja sin arbetsuppgift utan tvärtom betonar den sålunda,
att varje yrke, där en särskild dräkt är ändamålsenlig,
skapar sig en »arbetsuniform». Långt ifrån att nu
t. ex. bondflickan ser »fin» ut när hon i arbetet bär
utsliten stadsgrannlåt, verkar hon på ängen löjlig
bredvid en annan flicka, i sin bomullsklädning, en lika
ändamålsenlig som klädsam arbetsdräkt. Och långt ifrån
att våra arbetare se fina ut i sin arbetsdräkt, som ofta
är gamla dåliga »herrekläder», se de tarvliga ut jämförda
med den franske arbetaren i blå blus, han, som av en var
på kaféet blir behandlad som herre -- så länge han själv
uppträder som en sådan!
Ett annat klassmärke är saknaden av förfinat
natursinne. Visserligen är det ej endast arbetare, men dock
företrädesvis dessa, som bevisa sina besök i naturen med
flottiga papper och sönderslagna buteljer, med kringströdda
skal och nedbrutna grenar, med skoj och skrål. Och så
länge pöbeln -- inom över- och underklass -- drar flaskorna
och larmet ut i naturen kunna inga socialistiska segrar
utjämna klasskillnaden mellan massan och det förfinade
fåtal, som i andakt och stillhet vill njuta naturen.
Här hemma i Sverge säges ofta att vårt folk skulle vara
råare än andra, i fråga om skadegörande i naturen och
misshandling av konstverk samt annat liknande.
Mina iakttagelser i utlandet ha emellertid ej lett mig
till den slutsatsen, att dylika råheter äro svårare i
Sverge än i andra land. I Paris skadades t. ex. nyligen
åtskilliga statyer på offentliga platser; att dådet
skedde genom unga »rojalister», ur fina kretsar och av
politiska motiv, förbättrar ej saken. I Rom har jag sett
klottring av namn från och med Peterskyrkans kupol till
och med katakomberna! Mitt första intryck av ett grekiskt
tempel -- på Sicilien -- stördes av en högre gosskola, som
var på utflykt och avslutade denna med att slå sönder de
tömda läskedrycksflaskorna mot bärget. Såsom tyskar med
skrål kunna förstöra en vacker stämning, förmå knappt
svenskar göra det. Och en rysligare pöbel än Londons
under t. ex. Mafeking-jublet har jag aldrig sett.
Hos vårt som hos andra folk framkallas vissa arter av
råhet genom fanatism av religiös, patriotisk eller annan
art. Men såväl detta som alla andra slag av råhet erhåller
sina vidrigaste uttryck -- framför allt slagsmålen --
under rusets inflytande. Kamp mot rusdryckerna och ett
hänsynslöst inburande av alla berusade -- vilken klass de än
tillhöra -- som visa sig på gator och offentliga platser,
detta är det första och viktigaste medlet mot utbrotten
av råheten.
Ruset är allt jämt det avgörande »klassmärket» men ej
emellan »över-» och »under»klass utan emellan människor,
som äro herrar över sig
själva och dem, som äro sina egna trälar: en klasskillnad,
som tyvärr kommer att bestå längre än varje annan.
Att spotta omkring sig hör däremot numera endast till
de obildades råa och hälsovidriga vanor. Den som sett
vilken omfattning denna osed har i skönhetens eget land,
i Italien, finner vårt folk i detta avseende jämförelsevis
förfinat. Men en -- i alla klasser -- ny osed är den,
att hänsynslöst röka folk i ansiktet; att förgifta
offentliga lokaler med tobaksrök; att mot förbudet,
röka i järnvägsvagnarnes korridorer, ja, att på trots
rökande taga plats i de för rökning förbjudna kupéerna,
även när de medresande påminna om förbudet, det förbud,
som avser att skydda allas trevnad. Särskilt har jag hos
»klassmedvetna» arbetare funnit detta råhetsmärke, som
dock minst av alla borde anläggas av dem, vilka hoppas på
ett framtida samhälle, där allas rätt skall skyddas genom
allas solidaritet i uppehållandet av laga ordning!
Då en svensk vänder hem från utlandet, menar han ofta att
hans landsmän framför alla andra folk har ett råhetsmärke:
svordomens och skällsordens. Man glömmer lätt att man i
utlandet ofta ej förstår ordskatten i detta avseende! Huru
få svenskar begripa t. ex. att de ord, som besvikna
italienska tiggare ropa efter en -- »må du dö mördad» --
är en av italienska språkets värsta förbannelser? Visst
är emellertid att svenska
öron ideligen sargas av råa svordomar. Vid midsommar
räknade jag t. ex. -- under ett par berusade beväringars
vänliga samtal med varandra -- 27 eder på 3 minuter! Men
huru skulle bondpojkarne kunna veta bättre, när ännu
mången korpral, ja, löjtnant flitigt brukar svordomarna
som »uppryckningsmedel»?
ofta berättigad benägenhet -- att se mörkt på råheten
inom vårt eget land, må här ett omdöme anföras av
Nobelpristagaren W. Ostwald:
»1909 besökte jag Stockholm för att närvara vid
Arhenii-institutets invigning. Storstrejken hade just
då utbrutit, och det fans ingen droska, så att vi hade
litet svårigheter att få vår packning befordrad. En stor
del av de väntade gästerna hade uteblivit av fruktan för
strejken. Men allt, som vi kunde iakttaga av densamma,
var ett mycket stort antal metare, som sutto överallt
vid vattendragen för att på en gång fördriva tiden och
få något till det karga brödet. Intet larm, intet gräl,
intet upplopp, ingen blodsutgjutelse, och detta icke blott
i Stockholm, utan i hela landet. Jag tror icke att det
för närvarande finns ett enda annat folk, som skulle kunna
göra detta efter. Alkoholförbudet, som var genomfört i så
gott som hela landet, har otvivelaktigt mycket bidragit
till detta glänsande resultat. Men det bevisar också en
avundsvärt hög kulturgrad hos de lägre lagren, så att
förbudet kunde genomföras. Så fick jag bekräftat, vad jag
redan några år förut hade uttalat: att svenskarna i fråga om social kultur för
närvarande äro den ledande nationen i Europa och därmed i
hela kulturvärlden. Den fullständigt oblodiga skilsmässan
från Norge, trots det den fysiska överlägsenheten låg på
Sverges sida, var värdig en kulturstat av första rangen,
det var det första exemplet i världshistorien på något
dylikt. -- -- --»
Och historien skall ej glömma att det från första stund
var Sverges organiserade arbetare, som yrkade på denna
oblodiga skilsmässa och således gingo i spetsen för den
kulturbragd, som nu prisas allestädes i Europa!
Ännu några andra klassmärken kunde anföras, vilka alla
skulle kunna sammanfattas däri att den obildade griper
efter skenet och offrar väsendet, väljer flärden och
förbiser de verkliga värdena. Men även detta råhetsmärke
finnes inom över- som underklass. Grosshandlarfrun med
sin granna, ljusa salong men sin trånga, solfattiga
barnkammare, visar lika tydligt sin okultur som
arbetarhustrun, vilken låter familjen både äta och sova i
köket, för att ha ett »fint» uppstädat rum att -- ta emot
främmande i!
Och just detta sakförhållande, att det finnes en rik
lika väl som en fattig pöbel, borde bevisa socialisterna
att klassmärket sitter djupare än yttre klasskillnader
och klasslagar nå; att det är låga känslor och simpla
tänkesätt, som dana det verkliga underklassmärket, och
att detta endast inifrån kan bortarbetas. Detta inre
arbete kommer att återstå långt efter att den breda
samhällsrättfärdighet, vi nu kämpa för, är vunnen och
de yttre missförhållanden, vi nu kämpa mot, äro
svunna. Ty även om vi för alla samhällsmedlemmar nå de
utvecklingsmöjligheter, de arbetsvilkor, den livshöjning,
vi nu drömma om, skall det alltjämt finnas mer eller mindre
bildbara själsämnen, just som det finns mer och mindre
bildbara stenarter. Och därför komma vi nog -- ehuru på ett
högre plan -- att i det nya samhället återfinna det lilla
genombildade fåtalet, bredvid ett allmänbildat flertal
och ett obildat mindertal. Ingen skall då sakna tid och
tillfälle till utveckling av sina möjligheter. Men våga
vi antaga att -- under de närmaste tusen åren åtminstone --
alla vilja bruka dessa möjligheter?!
Vi se ju nu t. ex. att
den »klassmedvetna» socialistiska ungdomen alltför ofta
liknar den överklassungdom, som på kaféer och varietéer
försimplar sin tillvaro; som på alkohol och nikotin
förspiller tillgångar och hälsa! Man ser ju t. ex. huru
den »klassmedvetne» arbetaren visar sin självkänsla genom
samma dumdryga »stramhet» mot överklassen, som dennas
snobbar visa mot alla enklare samhällsmedlemmar! Man ser
ju t. ex. huru den »klassmedvetne» arbetaren tror sig verka
»herre» genom att »vräka sig» i droskor och antaga än sämre
överklassfasoner. När skall arbetaren inse att han med allt
detta just lägger i dagen sin brist på verklig förfining;
att råhetens klassmärke under detta apande allra mäst
sticker i ögonen?
Och vi se ju att arbetarna, som med skål hata överklassens
råhetsmärke, det hjärtlösa arbetarförtrycket och med skäl
hata de mellanfolkliga krigen, föra sitt sociala krig
med förtryck och grymhet. När t. ex. små arbetsgivare
göras brödlösa emedan de ej låta påtvinga sig odugliga
och supiga arbetare; när arbetare med handgripligheter
utbreda sina meningar... Men jag slutar ty det är mig
alltför pinsamt att upprepa vittnesbörden för det faktum:
att en del arbetare brukat våldets vapen samtidigt med
att de fördömt kriget!
Och vi se ju arbetare, som med skäl hata ofördragsamheten
mot socialismens läror, nu själva visa samma »klassmärke».
Några exempel rinna mig i hågen. Den socialistiska ungdomen
i en bygd nedrev en sommar alla anslag om bönemöten
på en plats, där socialisternas mötesanslag lämnades
oantastade! Med andra ord: de kristna visade sig äga
det kulturklassmärke, som heter aktning för andras rätt,
medan socialisterna saknade det.
På en astronomisk föreläsning rätt nyligen började en del
socialistiska ynglingar bråka. En herreman, som fått plats
i deras närhet, sökte -- utan ord endast med blickar --
stävja det störande ofoget. Strax riktades ynglingarnas
glåpord mot »överklassaren». Med andra ord: ynglingarna
visade sig ej endast själva sakna, utan t. o. m. avsky
det kulturklassens kännemärke,
som heter hänsyn för andras rätt -- här den att i ro få
höra vad man intresserar sig för.
Arbetarna uppretas med allt skäl när deras namn eller
yrke av överklassen brukas som smädeord. Men den råhet
de beivra, då den riktas mot dem själva, den bruka de
själva till övermått: »snusmalare» och »justitie-Pelle»
om tvänne av statsråden äro de senaste exempel, som falla
mig i minnet.
En författare -- själv socialist -- betonade i förbigående
den solklara sanningen: att kroppsarbetarne icke
ensamma äro i stånd att skapa de nya kulturvärdena. Han
erhöll omedelbart en skrapa i partipressens blad,
som sålunda visade sig sakna kulturklassens märke,
självbegränsningen men i högt mått äga den ofördragsamma
självtillräcklighet, som just är den råa okunnighetens
likaväl som den ensidiga fackbildningens kännetecken.
Exemplen kunna mångfaldigas.
Å andra sidan finner man redan många kroppsarbetare, vilka
på gatan som muséet, i naturen som föreläsningssalen, vid
partimötet som arbetet, visa den yttre och inre förfining,
som vilar på den slags själsodling, vilken ger ej endast en
berättigad självaktning utan även försyn för andra. I fråga
om renlighet och nykterhet, språk och hållning, aktning
för ändras rätt, inre finhet och yttre försynthet,
stå dessa arbetare långt
över en stor mängd av »överklassens» dryckeshjältar
och skränare.
Men ännu finnas tyvärr allt för många arbetare, som
inbilla sig att deras stora strid kämpas bäst utan detta
slags förfining; att man bör möta glåpord med glåpord,
råhet med råhet.
Den djupaste orsaken till råheten hos oss som överallt är
att ungdomens kultur -- trots alla vackra ord om denna --
icke är målet, på vilket skolarbetet inriktas och att
den »hållning», som i skolan uppnås genom disciplinära
tvångsmedel, icke betyder att någon inifrån verkande
självtukt är vunnen. Efter skolåren vänder således råheten
tillbaka.
Till detta kommer den, genom de skilda skoltyperna
redan utpräglade, klasskillnad, som fråntar barnen ur
arbetarhemmen det förfinade kamratskapet med barn från
bildade hem och berövar de fullvuxna av alla klasser den
ömsesidiga uppfostran, som handens och huvudets arbetare
kunde giva varandra. Denna ömsesidiga uppfostran är, som
C. J. L. Almqvist med rätta påpekat, själva grundvillkoret
för att det »skall bli folk» av de olika klasserna inom
ett folk.
En medelbar skuld i allmogebarnens råhet har den ännu
flerstädes härskande meningen: att katekesplugg är
folkskolebarnets rätta bildningsmedel. Ty därigenom
har det verkligt själsodlande, som redan på folkskolans
stadium kunde
meddelas, ofta måst offras för en, även religiositeten
dödande, religionsundervisning.
Intet »klassmärke» präglar sig djupare än den olika vård
och utbildning, som barnen erhålla. Och det enda medel,
som i stort sett kan motarbeta råheten -- och därmed
klasskillnaden -- vore en för alla landets barn gemensam
skola intill ungefär 15 års ålder. Men denna skola måste
alldeles befrias från såväl det kyrkliga överväldet som
examenstvånget. Därmed skulle följa utplånandet av den
olyckliga skillnaden mellan folkskollärares och andra
lärares utbildning. Vi erhölle en enda typ av lärare och
lärarinnor. Dessa borde med alla de yppersta medel utbildas
till örtagårdsmästare för unga människosjälar, mästare, som
äga ro och rätt att helt ägna sig åt dessa själars odling,
icke åt deras beredande för vare sig konfirmationsläsning
eller något slags examen.
Men på dylika klassmärkesutplånande bildningsskolor lära
vi få vänta! Den socialdemokratiska ungdomen måste därför
fortsätta det självbildningsarbete, den så väl börjat
och ej minst fortsätta det inom sin egen klass, på sina
egna möten, i sina egna föredrag!
Ty, låtom oss erkänna det, där fattas ännu mycket av
kulturklassens bästa kännetecken. Och tyvärr finnas falska
profeter, som predika att klasskampen bäst kämpar utan
den förfining, som tillhör nämda kännetecken. Men alla vi,
som i och med socialismens stora sak älska den ljusare
framtid, vi vilja frambesvärja ur nuet, vi veta att
denna stora sak ej har någon värre fiende än just dessa
förkunnare av hänsynslösheten, av råheten såsom nödvändiga
stridsmedel.
Det finnes ingen symbol, socialismen nu borde allvarligare
begrunda, än den djupsinniga om kämpen, vilken endast
kunde fällas med sitt eget svärd! Oövervinnerlig däremot
blir socialismen i den stund, den till sinnesbild tar den
ärkeängel, vars namn denna gyllenröda och strålande höstdag
bär, den ängel, som i sin ena hand bar sitt flammande
svärd men i den andra rättvisans vågskål.
Mikaëlidagen 1908.
BARNA-BALKEN.
en skrift utgiven för Barnens dag i Malmö under redaktion
av Anders Österling. Ungdomen -- ej minst den socialistiska
-- har genom sagoaftnar, barnbespisningar, bekämpandet av
den dåliga ungdomslitteraturen visat sin vakenhet för de
tankar, som här uttalas.
Skrivet under stark snöstorm och vårsol i April, den
månad då »sommaren blir till» -- utan att de
mellan murarna boende ana det!
En ung italiensk konstnär sände mig nyligen en teckning,
som visar ett naket nyfött barn, lyft upp ur ett mörkt
vatten av tvenne blomstjälklika kvinnoarmar, medan
storstadens torn och rykande fabriksskorstenar stå dunkla
mot bakgrunden.
Konstnärens tanke torde böra tydas så: liksom näckrosens
stjälk lyfter den vita blomman upp mot solen, måsta starka
och ömma händer lyfta vårt släktes blomma, barnet, mot det
ljus och den luft, som storstaden och stordriften nu göra
allt mindra tillgängliga.
Om framtidssamhället vet jag med full visshet detta:
Första och främsta balken i denna lag blir den om barnets
rätt.
Denna balk kommer att fastställa:
Alla barns rätt till sunda, för sitt kall fostrade, föräldrar.
Alla barns rätt till skydd för såväl själ som kropp mot
slag och slit, mot svält och smuts.
Alla barns rätt till en, under hela uppväxttiden
fortgående, kroppslig och andlig utveckling genom
full delaktighet i en allsidig hälso- och sjukvård, en
examenfri natur- och kulturtillägnelse, en anlagsmässig
-- ej ståndssmässig -- yrkesutbildning.
Alla barns rätt till arvlöshet, med andra ord deras
hänvisande till den lyckoskapande nödvändigheten att helt
bruka sina fullt utvecklade krafter.
Men månne denna barna-balk kommer att skrivas -- och än mer
att efterlevas -- innan de vuxna människorna verkligen börja
varda såsom barn, med andra ord bli själfulla istället för
rikedomsgalna? Visst är, att lagstiftningen för barnets
fulla människorättigheter icke kan komma till stånd innan
de omdaningar skett, dem nutidens »samhällsbevarare»
kalla »samfundsomstörtande».
Framtiden kommer att döma nutidens kulturnivå såsom nutiden
dömt de tidsåldrars, då nyfödde barn utsattes och erövrade
städers spädbarn slogos mot muren.
Ja, domen över vår tid måste bli strängare. Ty dessa
fornfolk visste icke vad de gjorde, när
de läto barnablod rinna bort som vatten. Men vår tid låter
miljoner barn bli utnyttjade, utsvultna, misshandlade,
vanvårdade, skolpinade, urartade, brottsliga och vet dock
följderna -- för släktet som för samhället -- av att allt
detta sker. Och varför? Emedan man ännu ej vill räkna med
livsvärden istället för med guldvärden.
En »barnens dag» om året är som en bägare vatten till en
här av törstande.
Varje årets dag borde först och främst vara barnens,
så att barnaåren kunde levas under de villkor, som är
oundgängliga för att sunda och starka, glada och goda
människor skola uppväxa.
Den stat, som först omsätter detta krav i handling, blir
framtidens främsta kulturland, dess »pedagogiska provins»,
enligt Goethes program.
-
INNEHÅLL:
sid.
I. VAD TIDEN GER UNGDOMEN OCH KRÄVER AV DEN .... 7
II. FÖRENINGSLIV OCH SJÄLVKULTUR ............................. 28
III. UNGDOMENS UPPGIFTER ............................................ 55
IV. DE UNGA OCH ANTIMILITARISMEN ............................ 80
V. FREDSPROBLEMET ..................................................... 99
VI. »KLASSMÄRKEN» ...................................................... 130
VII. BARNA-BALKEN ...................................................... 143