Systrarna på Liseberg - Ur en familjekrönika

Systrarna på Liseberg

Ur en familjekrönika

Foto. James Bourn

Your very affectionate old friend

Emily Nonnen

SYSTRARNA PÅ LISEBERG

ANTECKNINGAR UR FAMILJEN NONNENS BREV OCH DAGBÖCKER

UNDER MEDVERKAN AV GRETA HOLMGREN

UTGIVNA AV

EMILY E. NONNEN

ANDRA UPPLAGAN

1924 AKTIEBOLAGET PEHRSSONS FÖRLAG GÖTEBORG

FÖRORD.

Det var ej långt efter sanatoriets vid Hultafors öppnande,

som Författarinnan Anna Hamilton-Geete och jag enligt

överenskommelse sammanträffade där. Hon hade bett mig taga med

några av de gamla breven, som hittats på Liseberg efter mina

gamla fastrars död. Hon läste igenom dem och ansåg att därav

kunde göras en mycket intressant levnadsteckning, som också

kunde bliva en bild av den förgångna tiden. Hon hade gärna

skrivit den själv, ty hon värderade mina fastrar mycket. I sin

barndom hade hon av dem erhållit undervisning och uppmuntrats

till att i framtiden bliva författarinna. Men »Solnedgången»

var ännu ej fullbordad och flera andra biografier väntade på

henne. Hon rådde mig därför att själv skriva den, men jag

ansåg mig alls icke ha förmåga därtill. Då tog hon ett papper

för att visa mig hur det skulle gå till och skrev hastigt ned

följande rader:

»Sammansättningen af namnen Nonnen och Liseberg torde

på en och annan ännu lefvande Göteborgare verka som en

trollformel, hvars blotta uttalande är tillräckligt för att framkalla

bilden af ett stämningsfullt gammalt hem, en förtjusande helt

och hållet egenartad interiör, hvars make man fåfängt skulle söka

i våra dagar, och som äfven ett par generationer tillbaka torde

hafva hört till sällsyntheterna, i alla händelser här i Sverige. Ty den

doft af gammaldags förfinad bildning och kultur, hvilken liksom

helt fyllde luften i detta hem, var af en helt annan art än den,

hvilken ofta blandades med doften från blommande lindar i

förnäma svenska herrgårdssalonger, eller med ångan af syrener,

nyutslagna björkar och nyslaget hö i svenska brukspatroners hem

eller i prestgårdar från 1800-talets början.

Så långt tillbaka får man nämligen gå för att rätt definiera

arten af den alldeles egendomliga stämning, som måste bemäktiga

sig hvarje icke absolut fantasilös menniska vid inträdet i de

vackra gamla rummen på Liseberg, der de gamla, solida, engelska

mahognymöblerna och gardiner, som köpts i London före år

1811, de präktiga gamla speglarna och familjeporträtten på

väggarna, portföljerna med akvareller och teckningar på borden,

de väl inbundna gamla böckerna och de otaliga gamla småsakerna,

som alla voro minnen och hade sin egen historia, tillsammans

bildade en stilfull och harmonisk infattning åt den grupp af små

älskvärda, originella, varmhjertade kvinnor, som under nära ett

århundrade — den sist kvarlefvande nådde åtskilliga år öfver

90-talet — satte sin egen, personliga prägel på detta hem, på

ett sätt som kanske endast är möjligt för ogifta och ekonomiskt

oberoende kvinnor.

De fyra systrarna Mary, Emily, Charlotte och Annie Nonnen

hade före familjens öfverflyttning till Sverige tillbringat sin

barndom och första ungdom i England, och den efter tidens

fordringar ytterst omsorgsfulla uppfostran de der erhållit, var af samma

art som den, hvilken som bekant gjorde de väluppfostrade och

eftersträfvansvärda unga hjeltinnorna i miss Austens eller miss

Edgeworths romaner till mönster för sitt kön, medan äfven de

lyckligt lottade bland unga svenska adelsfröknar, med ett och

annat sällsynt undantag, vid denna tid, 1800-talets första

årtionden, ägnade hela sin läsgirighet åt ett någorlunda korrekt

inhämtande af »Språket» — den oumbärliga franskan — jämte

en smula musik, dans och målning, samt öfver hufvud taget alls

icke lärde grammatikaliskt sitt eget språk.

Man torde erinra sig, huru till och med en af Tegnérs »vittra»

och högförnäma beundrarinnor enligt eget medgifvande »skämts»

för att tillskrifva honom på sin dåliga och osköna svenska,

under det att dessa unga engelskor ej blott skrefvo sitt eget

modersmål med den mest pretiösa och utsökta korrekthet, utan

äfven studerade franska, tyska och italienska.»

Men resultatet av denna goda hjälp blev att jag kände mig

ännu mera oduglig till arbetet.

Många år hava förflutit sedan dess, ingen har funnits, som

velat åtaga sig arbetet, och så har jag fått försöka med hjälp

av min faster Emily Nonnens korta familjekrönika och de många

brev, skrivna på engelska och tyska, som växlats mellan

föräldrarne och syskonen. Det är ej lätt att börja skriva, när man

är över 73 år, och därför får jag bedja om överseende för alla

fel och brister.

Förutom till Anna Hamilton-Geete står jag i stor

tacksamhetsskuld till den nu hädangångna författarinnan Sophie Elkan för

goda råd och uppmuntran, samt till Arkitekt Eugen Thorburn

med flere, men dock står jag i största skuld till Fru Greta

Holmgren, som så pietetsfullt redigerat och bearbetat »Systrarna

på Liseberg», och utan vilkens kraftfulla hjälp och skickliga

penna boken aldrig kommit till stånd.

Emily E. Nonnen.

*

1. UR EMILY NONNENS FAMILJEKRÖNIKA.

Farmodern Ann Osborne är kanske den, som genom

sin varma och rika personlighet satt den starkaste

prägeln på familjen Nonnen. Hon föddes i Stockport och

gifte sig 1764 med Egbert Nonnen, som flyttat över

från Bremen till Liverpool och där etablerat sig som

köpman. Ann var en ovanligt älskvärd, begåvad och

bildad kvinna, en av den tidens väluppfostrade,

lär-domsälskande, men utmärkta husmödrar. De hade ett

vackert hem och fingo två barn, Elisabeth och John,

den siste född 1770.

Egbert Nonnen inlät sig genom mellanhänder i

affärer med Syd-Afrika, förlorade allt vad han ägde och

dog av grämelse häröver.

Ann Nonnen var nu lämnad ensam med sina två

barn. Det blev en svår tid för den unga änkan. Hon

hade ej mer att leva av än arrendet av en liten

egendom »Borough» nära Manchester. Till att börja med

försökte hon idka litet handel, men vid den tiden var

det mycket ovanligt, att kvinnor åtogo sig sådant

arbete. Hon avstod snart härifrån och försökte istället

genom sparsamhet draga sig fram.

Vid denna tid skrev hennes svåger Johann Nonnen,

borgmästare i Bremen, som själv blott hade döttrar, och

erbjöd sig att taga emot hennes son och hjälpa honom

fram i livet. Detta var ett så fördelaktigt anbud, att hon ej

ansåg sig böra förkasta det, ehuru det var mycket svårt

för henne att skiljas från sin ende son, som blott var

tretton år.

Hon bibehöll dock ständigt flitig förbindelse med

honom genom långa dagboksliknande brev. Det är

rörande att läsa dessa gulnade brev, där de ligga

framför mig, skrivna med hennes vackra nästan präntade

handstil på stora ark av tjockt linnepapper, som

trotsat tidens tand.

I första brevet berättar hon, hur de längta efter

honom, hur de, sedan de följt honom till segelfartyget

och vinkat avsked, gått in i en avlägsen berså i

stadens park och gråtit, så att ögonen voro svullna och

de ej kunde visa sig för någon, utan smögo sig hem

i skymningen.

Som dottern Elisabeth var klen till hälsan, ansåg

modern det var bäst, att de flyttade ut till Mount

Plea-sant, då en förstad till Liverpool, nu en del av dess

centrum.

Här var luften hög och ren och hyrorna lägre än i

staden. En god vän som ägde jord därute erbjöd sig

att uppföra ett litet hus för deras räkning. Genom

breven till sonen John få vi en noggrann beskrivning av

detta. Det byggdes i två våningar med källare. Vi

bli förvånade att höra, att på framsidan huset blott hade

ett enda stort utbyggt bågfönster, som gick från

källaren genom första våningen upp till andra. Och varför?

Jo, det var ett påhitt att undgå fönsterskatten, som då

var gällande. »Vi göra inte staten någon orätt»,

skriver Ann Nonnen, «proportionerna mellan rutorna äro

de av regeringen fastställda». Några år senare

beklagar hon sig:

»Jag tycker ej om Sir Robert Peel, han har upptäcktvårt lilla knep, som är ganska allmänt, och fordrar att

vi betala för tre fönster i stället för ett.»

Det förefaller som de engelska damerna på den tiden

voro mycket arbetsamma. Fru Nonnen och hennes

dotter tapetserade själva sina rum i glada ljusa färger,

och en annan dag omtala de i sina brev, att de varit

i källaren och gjort om sina bolstrar.

Mellan kl. 5—6 e. m. klädde de om sig och gingo

på besök till någon av grannarna eller togo emot

vänner i sitt hem. Då lästes högt och musicerades och

sysslades med målning.

Till huset hörde en mycket liten trädgård. Det var

märkvärdigt höra hur mycket den kunde rymma! Där

fanns både äppleträd och krusbärsbuskar och en

myckenhet rosor. Första året äppleträdet bar frukt, blev

det bara tre äpplen. Av dessa sändes två hela den

långa vägen till Hamburg, så att den frånvarande

sonen skulle få smaka dem.

När man läser breven ser man dessa kvinnor tydligt

för sig. Där står Ann Nonnen i förmaket, väntande

på sin dotter. De skola gå på en bjudning i staden.

Rummet doftar av rosor som de plockat och ställt i en vas

på bordet. Väggarna äro klädda av grå tapeter med

en mycket vacker bård som Elisabeth själv målat i

arabesker, vilket väckt hennes vänners stora

beundran. Vi se modern i den blå klänningen, i vilken hon

blivit avmålad. Hennes vackra, ljusa hår är fästat högt

upp på huvudet med små lockar, som falla ned kring

ansiktet. Nu öppnas dörren och Elisabeth glider in.

Hon är om möjligt ännu vackrare än modern. Figuren

är spensligare. Håret, som är mörkare, är också

lockigt och uppsatt som moderns. Ögonen äro mörkblåoch själfulla, näsan något böjd, »den giver karaktären

åt ansiktet», säger modern. Hennes hy är skär och

vit, och hon är klädd i en vit låghalsad klänning med

ljusrött sidenband kring livet. I handen bär hon två

små rosenröda skor, hon fått i present från London.

Modern vänder sig om, när dottern kommer in och

slår armen om henne. De stå bredvid varandra och

blicka ut mot Merseys hamnmynning och se på de vita

seglen, som fara över vattnet. De undra om något av

dessa fartyg är på väg till det tyska riket. Modern

önskar, att hon kunde få sända med en hälsning till

sin älskade son eller någon gång få följa med.

Så troppa de ut i tamburen och taga på sig sina

»pelisser», stoppa sina skor i en pirat och begiva sig

ut i staden ännu pratande om den frånvarande.

Det är rörande att läsa de många goda och ömma

råd, modern skriver till sin frånvarande son. Hon

uppmanar honom att alltid visa sig tacksam mot sin

farbror och de gamla fastrarna, som också bodde hos

honom. »Var hjälpsam, hövlig och ordentlig!»

skriver hon. »Det är underligt hur fördelaktigt det är för

en ung mans framtid att vara hövlig och noga med

sin klädsel, men framför allt är det viktigt att ej glömma

att frukta Gud och göra det som är rätt.»

Det var ej alltid så roligt för John Nonnen därborta

hos släktingarna. Att börja med kunde han ej tyska

språket, hans mor hade överhuvud taget mera lagt an

på, att han skulle vara öppenhjärtad och ärlig, mera

tänkt på karaktärens danande i rätt riktning än på

yttre förfining och kunskaper. De gamla ogifta

fastrarna ville nu taga hand om hans uppfostran och lära

honom tyska levnadsseder, att kyssa på hand, m. m.Ibland brast gossens tålamod. Han ville känna sig

ung och fri, om blott för ett ögonblick, och det var

inte lätt bland alla dessa gamla kvinnor — fastrarna och

de många kusinerna.

Det är kanske ej så förvånande, att den sedermera

så städade och ståtlige bruksägaren i Göteborg John

Nonnen vid denna tid i Bremen kröp upp på

rådhustaket och i smyg kastade äpplen ned på

gummorna, som sutto vid sina stånd på torget och

förargade tittade upp för att se, varifrån de kommo,

utan att kunna upptäcka odygdsmakaren.

I början fick John arbeta på farbroderns kontor,

men senare ansågs det fördelaktigare för honom att

komma in i en större affär. Johann Nonnen skaffade

honom därför möjlighet till plats på Lorent Amendes

högt ansedda kontor i Hamburg. Carl Anton Lorent,

principalen för denna firma, tillhörde en gammal

ungersk familj, som för sin protestantiska religions skull

fick lämna sitt land och flyttade till Frankrike,

varifrån den av samma orsak åter fick utvandra.

I Hansestäderna rådde ännu den patriarkaliska

seden, att bokhållarna bodde hos principalen och fingo

äta vid hans bord, fastän de alltid intogo de bortersta

platserna och avlägsnade sig strax efter måltidens slut.

Men det uppstod snart en så livlig vänskap mellan

äldste sonen och den nye kontoristen John Nonnen,

att han helt och hållet behandlades som familjemedlem.

För Nonnen, som hittills varit ensam bland gamla

fastrar och kvinnliga kusiner, måste det ha känts både

underligt och uppfriskande att plötsligt befinna sig i

en så stor ungdomskrets. Hans principal hade ej

mindre än elva barn. Den äldsta dottern, Anna Ma-thilda Lorent, tillbrakte en stor del av sin barndom

hos farmodern i Berlin. När hon var blott tretton år,

dog hennes mor, och hon återkallades för att taga

vård om syskonen. Det var just inte lätt, då alla

Lo-renter hade mycket utpräglade viljor, men hon fyllde

sin uppgift förvånande väl. Att den ej varit lätt

förstår man därav, att hon vid tjugoett års ålder hittade grå

hår bland sina mörka.

Med en beundran, som småningom växte till

kärlek, såg John Nonnen, hur den unga flickan

förståndigt ställde med hushållet och ledde sina syskon på

rätt väg. Ibland förekommo tvistigheter, då Nonnen

stod henne bi och försökte ställa allt till rätta. Ej

under om Anna Mathilda också fattade kärlek till

honom.

Robert Lorent var mycket omtyckt i sällskapslivet

och det var icke utan, att han var något av en sprätt.

När han följde sina systrar på bjudningar, var han

ofta klädd i en äppelgrön rock och persikofärgade

benkläder. Alla de unga herrarna lockade och

pudrade sitt hår och hade enligt tidens sed en hårfläta

med rosett hängande ned efter ryggen.

Robert var mycket begåvad. När han var borta på

resor, som ofta var fallet, skrev han hem långa, kvicka

brev på vers, som tyvärr gingo förlorade under

fransmännens vistelse i Hamburg.

Under det att ungdomen roade sig, försiggick den

hemska revolutionen i Frankrike. Paris och de större

städerna voro dränkta i blod, många högt uppsatta

personer flydde från sitt olyckliga land, och många

kommo till Hamburg och blevo väl emottagna i det

burgna Lorentska hemmet.

Det var en märkvärdig förmåga dessa flyktingar hade

att hitta på något, som de kunde livnära sig med. En

grevinna blev sömmerska och bad endast, att när hon

kom för att prova, hon ej skulle behöva sitta och

vänta länge i köket. Två grevar tillverkade konstgjorda

blommor, vilket de lärt sig genom att blott en gång

gå genom en fabrik, där sådana förfärdigades.

Troligtvis fann sonen Robert Lorent så småningom,

att det gick trögt med affärerna i Hamburg under

dessa oroliga tider, ty år 1793 reste han ut till Amerika,

dit han snart efterföljdes av sin bror Paul. De lyckades

utan mycket besvär ganska snart förvärva en större

förmögenhet.

År 1795 blev John Nonnen erbjuden att bliva

delägare i firman Lorent Amende. Kort därefter förlovade

han sig med Anna Mathilda. 1 Juni 1798 firades deras

bröllop med stor ståt. Efter vigseln åkte hela

bröllopssällskapet ut till Rainilles, ett stort hotell som låg i en

trädgård utanför staden. Där intogs middag. Det är

troligt att brudens far vid detta tillfälle var iklädd sin

senatorsdräkt av svart sammet med diamantspännen

vid knäna och på skorna.

Som en tidsbild kan nämnas, att då brudens hår

mycket sorgfälligt skulle friseras och pudras, ansågs

detta icke kunna hinnas med på bröllopsdagen, utan

måste göras dagen förut. Sedan fick den stackars lilla

bruden ligga hela natten med huvudet omsvept av

en slöja, som fastsyddes i dynan, så att hon ej kunde

röra sig och oordna håret.

För John Nonnen hade det gått som i en saga — —

Gossen, som för femton år sedan lämnade England

utan förmögenhet, hade genom arbetsamhet och

plikttrohet vunnit en aktad förtroendeställning, hade blivit

rik och vunnit sin principals dotter till maka.

En stor sorg erfor han mitt i glädjen. Kort före

bröllopet kom underrättelse att hans mor var mycket

sjuk och önskade se honom. Han avreste genast, och

lyckligtvis fann han henne vid sin ankomst ännu vid

liv. Vi kunna lätt förstå vilken glädje det måste ha

varit för modern att få återse sin son, innan hon dog.

Det förefaller nästan, som han under de femton år

han varit borta ej kunnat resa hem, fastän han mycket

önskat det. Oroligheterna i Europa gjorde sjöfarten

osäker. Systern Elisabeth kunde efter moderns

bortgång ej lämnas ensam i England, varför brodern tog

henne med sig till Tyskland, där hon mottogs mycket

vänligt av släktingar i Bremen och ofta var en kär

gäst i sin broders hem i Hamburg.

*

2. SYSTRARNA NONNENS FÖRSTA

BARNDOMSÅR.

Efter John Nonnens och Anna Mathilda Lorents

giftermål följde några lugna, lyckliga år. År 1800

föddes första lilla dottern Fanny. Två år därefter tog

John Nonnen sin hustru med sig på en resa till

England, för att hon skulle lära känna släktingarna där.

Det var i mars månad; snö låg överallt på marken,

när de lämnade Hamburg, men när de kommo till

England voro häckarna gröna, och vårblommor lyste

upp gräsmattorna.

Överallt mottogs Nonnens unga fru med mycken

kärlek. På resan var hon klädd i riddräkt, ty oftast

ordnades ridpartier, vart hon kom. Hon hade mycket

angenämt och roligt; ej under om hon då och allt

framgent omfattade sin makes fosterland som sitt eget.

Den 30 juni 1804 föddes deras son Edward i

Hamburg.

Det stilla, behagliga livet blev ej långvarigt för den

lilla familjen. Helt oväntat nådde dem nyheten, att

franska trupper voro i annalkande och snart skulle

besätta staden. De kommo, och snart voro flera

officerare inkvarterade i det Nonnenska hemmet. Det

föregavs att de kommo som vänner, och de voro därför

ganska hövliga och gjorde inte mycket besvär, men

kostnaderna för deras underhåll voro stora. De

kommenderades av marskalk Bernadotte, sedermera konung

av Sverige.

Robert Lorent hade återvänt från Amerika och gift

sig med den begåvade och förtjusande Wilhelmina

Palmié, som då de firade bröllop blott var femton år.

Robert med sin livliga natur fann fortfarande

stagnationen i affärerna olidlig i Hamburg. Han flyttade

till Köpenhamn och försökte där anlägga ett

sockerbruk, men märkte snart, att läget ej var lämpligt, utan

flyttade sin verksamhet till Göteborg, där han anlade

sockerbruket vid Klippan.

John Nonnen stannade ännu något kvar i

Hansesta-den och använde sin lediga tid till att taga lektioner i

matematik m. m. Med tiden blev hans ställning där

som engelsman allt mer och mer ohållbar, och han

önskade draga sin förmögenhet därifrån och återvända

till England.För att detta skulle kunna ske utan att väcka för

mycken uppmärksamhet, beslöt han att företaga en

längre resa med hela sin familj. Den stora vagnen, i

vilken de åkte, var inrättad på bekvämaste sätt med

lampa i mitten och bokhyllor på sidorna. Den kördes

av två postiljoner och drogs av fyra hästar. Lilla

Mary, född den 13 maj 1808, var blott två och en halv

månad, då hon tillsammans med sin sköterska Anna

Kolster anträdde resan. Fru Nonnens yngsta syster

var också med. En erfaren »courrier», som kunde

tyska, franska och italienska, var antagen som ledare

av resan. De hade just intet bestämt mål för sin färd,

de ville bara bort, om möjligt till södern, där det var

varmt.

Resan var ej utan fara, ty Napoleon hade givit

befallning, att varhälst en engelsman påträffades, skulle

han arresteras och kastas i fängelse. Nonnen reste

som borgare i Hamburg, till vilken stad han redan

1797 svurit trohetsed; genom en underbar Guds

skic-kelse undgick han ofta förekommande faror, och hans

nationalitet blev ej upptäckt. En kväll, när de reste

genom Apenninerna, kommo de till en gästgivargård,

som var full av franska officerare. Naturligtvis blevo

de resande oroliga, men måhända var det fru Nonnens

vackra franska, som räddade dem. Officerarna voro

mycket hövliga, redde plats för dem och rådde dem

att taga eskort med sig följande morgon, ty trakten,

de skulle passera, var hemsökt av rövare. Detta råd

följdes naturligtvis. Ibland, när de reste genom

bergpassen, gick vagnen så tungt i snön, att oxar måste

spännas framför hästarna, men framåt kommo de i

alla fall.

JOHN NONNEN

ANNA MATHILDA NONNEN

Barnen glömde aldrig den sköna Juldagsmorgonen,

när de vaknade i Neapel, och solen sken skönt och

varmt och gräset lyste grönt. De kände det som en

stor och ljuvlig lycka efter att ha suttit insnöade i

Lo-reto i flera dagar.

De stannade en längre tid i Rom för att riktigt bese

denna underbara stad. Det var här på Roms ärorika

gator, som Mary slet ut sina första små skor. När

hon var ett år gammal, hade hon redan

genomrest sju konungariken. Som förmögna borgare reste

de med all den komfort, som stod till buds, och när

de kommo till en större stad engagerades en »valet

de place» och förhyrdes en lättare vagn, så att de

skulle kunna åka omkring och bese sig på ett

bekvämt sätt.

I Genua fingo de underrättelse om att Mathildas far

Carl Anton Lorent dött, varför de måste återvända

hem för att ordna de ekonomiska förhållandena. De

reste genom Schweiz och fortsatte sedan nedför

Rhen-floden i en pråm med en kajuta på däcket. Om

aftonen stego de i land och sovo i något hotell eller

gästgiveri vid stranden. Ett mycket behagligt sätt att

färdas!

I Düsseldorf stannade de några dagar hos John

Nonnens syster Elisabeth, som nio år förut gift sig

med Johann Peter Jacobi, en halvbror till den kände

filosofen Friedrich Heinrich Jacobi och hans bror

poeten Johann Jacobi. Elisabeth var mycket lycklig i

sitt äktenskap, var också mycket älskad och värderad

av alla sina nya släktingar, och hennes lille son

Edmund var hennes stora glädje.

I Hamburg funno de resande tillståndet försämrati stället för förbättrat. Alla dyrbarheter, smycken och

silver, som de vid avresan gömt i källaren, voro

bortstulna av de ockuperande trupperna. Det återstod

intet annat än att försöka komma över till Sverige så

fort som möjligt och därifrån till England, ty någon

direkt förbindelse mellan detta land och Tyskland fanns

ej då. Denna resa blev för dem alla mera en flykt

än något annat. Nonnen fick nu höra, att en svensk

korvett låg ett stycke utanför Rostock. 1 mörker och

storm rodde hela familjen i en öppen båt till det

svenska fartyget, vars befälhavare lovat föra dem över

till Sverige.

Efter många svårigheter kommo de äntligen

lyckligt fram till Malmö utan att ha blivit anfallna av

något franskt kaparefartyg. Mycket glada voro de, när

de nu alla stodo på svensk mark. Ännu hade de

dock framför sig en lång och besvärlig resa med skjuts

till Göteborg.

Sverige var utarmat av olyckligt krig, och det var

svårt att få god och ätlig mat på gästgivaregårdarna

under vägen. Framkomna till Göteborg blevo de

mycket hjärtligt mottagna av Robert Lorent och hans

unga fru. Anna Mathilda kände sig lycklig att åter få

vila i ett lugnt hem, och svågrarna hade mycket att

samspråka om.

Robert var en liten livlig, mångsidig man, som alltid

sprang omkring och pratade, John däremot var lång,

ståtlig och lugn med goda, vänliga bruna ögon. Lorent

hade nyligen anlagt sockerbruket vid Klippan, som

redan var en god inkomstkälla. Han övertalade nu

sin svåger Nonnen att lägga ned hela sin då rätt

betydande förmögenhet i detta föjetag. Detta ansågs,under de oroliga tider, då Napoleon regerade med

järnspira, som det säkraste sättet att placera pänningar.

Lorent funderade ock på att köpa en egendom,

Lerje-faolm, vilket han också senare gjorde.

Vilan i Göteborg fick ej bliva lång. Redan efter

en vecka fortsatte de resan till England. Till följd av

motvind drevs båten så långt som till närheten av

Newcastle. Ett konungens ombud, som var ombord,

förklarade då, att han måste sättas i land; han vågade

ej dröja kvar ombord de tio dagar, som kaptenen

sade det skulle taga att fara till Harwich, och i detta

instämde Nonnen, då hans familj lidit mycket av

sjösjuka.

Då John Nonnen behövde mera pänningar för den

härigenom förlängda resan, gick han till ett kontor för

att försöka låna. Som han var okänd, var han i

bekymmer för vad han skulle lämna som säkerhet och

föreslog än det ena än det andra. Men då sade

principalen: »Behövs inte, edert utseende och ärliga ansikte

är säkerhet nog».

Ankomna till London hyrde Nonnens ett trevligt hus

vid Buckingham Gate, där de levde lyckligt i tio år.

I detta hus föddes Emily den 22 februari 1812,

Charlotte den 30 september 1813 och Ann 1815 (hon

kallades vanligen Nanny eller Annie). Mary Nonnen kom

till världen i en tid av oro och var kanske därför mera

orolig till sinnes än de andra, men god och

varmhjärtad. Emily, som var född i lugnare tider, var

däremot behärskad och lugn och ett verkligt stöd för

systrarna efter faderns död. Charlotte var mycket religiös,

och klen till hälsan. Nanny v^ar den mest talangfulla

av de yngre systrarna. Allt gjordes för att barnenskulle få en god uppfostran. Fanny fick (förutom de

vanliga skolämnena) lektioner i språk, sång, musik och

oljemålning för de mest framstående lärare.

Familjen Nonnen var nog lycklig att genast efter

ankomsten till London bli införd i vetenskapligt

intresserade och bildade kretsar. Emily var ett ovanligt

försigkommet barn; hon brakade sitta uppkrupen i ett

hörn av förmakssoffan och njuta av att lyssna till

konversationen, som fördes av hennes föräldrar och

intressanta besökande, särskilt resande. Vid tre år lärde hon

att läsa, vid fem satt hon på sin brors hyvelbänk, under

det att han roade sig med att snickra, och läste högt

för honom ur Shakespeare samt förstod vad hon läste.

»Vid sju år var min uppfostran fullbordad», brukade

hon säga med en rolig liten knyck på nacken.

Vad skolan angår var den avslutad, när hon lämnade

England, men självstudierna fortsattes under faderns

och Fannys ledning.

Under och efter de Napoleonska krigen var det en

nödens tid i Europa, och allt var mycket dyrt. Man

finner ofta anteckningar i Nonnens papper om gåvor

till »lidande ryssar, utlänningar i svårighet, sjuka

tyskar», o. s. v.

Lorents anläggningar i Göteborg råkade emellertid

så småningom i pänningesvårighet, så att John Nonnen

våren 1819 såg sig föranlåten resa till Göteborg för

att personligen sätta sig in i förhållandena därstädes.

Denna resa utsträcktes också till Stockholm och

Hamburg. Han fann till sin ledsnad, att det var

nödvändigt att samma år flytta över till Sverige med sin

familj för att personligen vara närvarande och deltaga

i affärerna. Dessutom blev han tvungen sätta sittnamn som säkerhet för att stödja röreisen, ett beslut

som hade ganska ödesdigra följder.

Från John Nonnen själv finns nästan inga brev kvar

från denna resa, men många kärleksfulla brev från alla

familjemedlemmarna till honom. Alla längta mycket

efter hans återkomst. Emily skriver med sin runda

barnsliga stil:

»My dear sweet darling Papa!

I hope you will soon come home. I will try to be a

good girl and am your affectionate and dutiful daughter

Emily Nonnen».

Från den tiden berättas om Fanny, att hon av någon

anledning fått låna en kopia av den Heliga Familjen

av Michel Angelo. Hon skulle blott få behålla den

över en natt. Då steg hon upp kl. 5 på morgonen

och satt och betraktade den oavbrutet till kl. halv 11,

då den avhämtades, så nog hade hon kärlek till konsten!

Samma år måste familjen lämna sitt vackra hem i

London samt det angenäma livet bland sina

konstäl-skande och litterära vänner och flytta över till Sverige.

Ett segelfartyg hyrdes, som skulle föra dem och

deras möbler till Göteborg. Emily förstod ej riktigt vad

flyttning från ett land till ett annat innebar, hon såg

blott att alla voro sorgsna och att husgeråd och

möbler packades in.

Mot slutet av juli kom den sorgliga dagen, då de

skulle lämna sitt kära hem, den nya »barouchen» körde

fram, med fyra hästar och två postiljoner i blå rockar

garnerade med silver. Alla tjänarna gräto och

grannarna viftade sitt farväl från fönstren. Modern och

Fanny badade i tårar. Emily lät sig blott tröstas ge-nom tillåtelse att få sitta på kuskbocken, men sade till

sig själv: »Om jag så lever i hundra år, skall jag aldrig

glömma detta ögonblick».

De åkte till Harwich, där de gingo ombord på fartyget.

Efter tretton dagars sjöresa lade båten till vid Klippan i

Göteborg, där Robert Lorent stod och tog emot dem.

Allt föreföll dem underligt och primitivt. De åkte

genast ut till Lerje, som Lorent köpt. Där var mycket

vackert, med den ståtliga lindallén, och fru Lorent tog

emot dem med öppna armar och förde dem in i huset.

Här försvann snart det ödsliga intryck de fått av

Sverige, när de anlände. Rummen voro stora och

väl-möblerade, så prydliga och vackra, att de kunde taga

emot en drottning, vilket de också senare gjorde vid

drottning Desiderias besök i Göteborg.

Fru Lorent var ej mera den livliga unga fru, de lärt

känna i Hamburg. Hon hade genomlevat mycket

sedan dess, och fått fly ifrån Köpenhamn, när det

bombarderades av engelska krigsskepp. Hon hade blivit klen

och nervös; det oroade henne att höra barnen leka

inne i huset, varför de fingo tillbringa sin mesta tid

i trädgården och bland bergen. Där fingo de läsa

sina läxor, inkrupna i någon vacker vrå nere vid

bäcken, som slingrade sig genom trädgården.

När de voro inne måste de vara försiktiga, när de

sydde, att ej lägga saxen ned på bordet utan först i

ett fodral, så att den ljudlöst kunde nedläggas.

Livet förflöt eljest lugnt, med undantag av att lilla

Mary den 1 oktober 1819 i ett brev berättar,

att man sett en stor svart björn i bergen ej långt

från Lerje, och att mer än två hundra man gått skall

efter honom utan resultat.

*

3. HEMLIV I GÖTEBORG.

De första svårigheterna. — Engelska kyrkans tillkomst. — Edvard Nonnens

studier. — Julafton hos Kommerserådet Dickson. —

Födelsedags-firande. — Den konstfulla hårkorgen.

På hösten flyttade familjen Nonnen in till staden

till kommerserådet Broms’ hus som låg vid hörnet av

Gustaf Adolfs torg. Denna vinter var ganska

besvärlig; alla barnen blevo sjuka, de tålde ej

klimatombytet. Robert Lorent hade försökt att ordna på bästa

sätt för dem, skaffat dem en hushållerska och ej mindre

än elva tjänare, men alla dessa förorsakade endast

villervalla. Fru Nonnen fick sända bort allesamman

och sköta hushållet efter sitt eget gottfinnande, och

snart voro alla belåtna.

Göteborg var redan då en vacker stad fast ännu ej

så stor. Största delen låg inom vallarna, gatorna voro

genomskurna av kanaler, korsade av många pittoreska

broar, som voro så branta att de utgjorde hästarnas fasa.

Nära Vallgraven voro ännu betesmarker och

trädgårdar. För barnen var det roligt att åtföljda av sin

sköterska Anna Kolster gå ut och se på, när vakten

avlöstes på Gustaf Adolfs torg.

Fastän det s. k. »British Factory» funnits i

Göteborg en längre tid, fanns ändock ingen engelsk kyrka.

Gamle herr Chalmers hade i sitt testamente bestämt

att ett rum i hans hus skulle begagnas för gudstjänsten,

men detta hade ännu inte kommit till användning.*)

*) Direktör George Dickson har godhetsfullt meddelat följande:

I British Factorys protokoll för den 17:de december 1821 läser

man: »Vid ett sammanträde som hållits av British Factory denna

dag uppdrogs åt mr. Nonnen att korrespondera med sin vän rev.

»Vår far», säger Emily Nonnen, »ansåg ej detta som

det skulle vara, utan föreslog de många skottska och

engelska familjerna, som voro här, att de skulle kalla

en engelsk präst. Detta gingo de villigt in på, och

voro redo att var och en bidraga till hans lön.»

»Det första barn som döptes», skriver Emily, »var

Caroline Dickson, sedan grevinna von Rosen. De

första gudstjänsterna höllos i samma hus där vi bodde.

Ett stort rum försågs med bänkar o. s. v. för

församlingen. Min far och några av de andra herrarna

tjänstgjorde som »Clerks». När Chalmerska rummet blev

färdigt, höllos gudstjänsterna där till år 1858, då den

vackra engelska kyrkan blev färdig.

Vi voro förtjusta att få lektioner av mr. Morgan,

som vi snart lärde oss att hålla av.

Vid den tiden voro tillfällena att inhämta kunskaper

ej stora i Göteborg. Där fanns ingen riktig

bokhandel.*) Tonen till och med i de högre klasserna

var låg, uppfostran vårdslösad. Blott i några få

familjer kunde damerna skriva sitt eget språk korrekt. Det

enda nöje de unga männen hade, var att spela kort

och dricka punsch.»

Edward var den, som mest led av flyttningen från

England. I London hade han fått åtnjuta undervis-

dr. Schwabe angående inbjudande av mr. Daniels att komma som

präst hit samt att erbjuda honom summan av 105 pund pr år som

lön samt fri resa hit och hem». Mr. Daniels kunde ej komma,

i stället var det rev. Morgan Morgan, som erhöll platsen och

ankom till Göteborg redau i april 1822.

*) Häri misstog sig Emily Nonnen, ty redan 1809, omtalar S.

Aberstén i »Göteborg i Utlandets litteratur», fanns en boklåda,

men den var stängd hela dagen, utom när dess ägare kom hem

från kontoret vid måltiderna.ning i kemi av professor Faraday, och hade med sina

skolkamrater bildat ett eget litet kemiskt sällskap. I

Göteborg fanns vid den tiden intet tillfälle för honom

att utbilda sig i den riktning, han önskade. Ej en

gång Chalmerska institutet fanns då,*) varför han på

hösten sändes till Stockholm för att bliva i tillfälle

åhöra professor Berzelii föreläsningar. Han

omfattades där med mycken vänlighet av de lärda männen,

såsom professorerna Berzelius, Retzius, Schwartz och

läraren vid veterinärinstitutet Norling.

I samma hus som Nonnens bodde vägg om vägg

med dem i en stor vacker våning kommerserådet

Dick-son med fru, född Bagge. De voro mycket hjälpsamma

och vänliga mot sina grannar. Hela familjen Nonnen

var inbjuden att fira Julafton med dem. Många

julklappar utdelades av »julbockar» och alla hade

mycket roligt. Flickorna Nonnen hade för sin mor berett

en särskild liten syrpris. Emily kom in klädd i den

skottska höglandsdräkten bärande en korg med

konstgjorda blommor, som hon räckte modern, under det

att hon uppläste en vers som hon själv skrivit. Hon

var då blott åtta år. När fru Nonnen lyfte upp

blommorna, fann hon därunder en liten prydlig handtnålad

låda, som innehöll en guldring med rubiner och pärlor.

Till juldagsmiddagen var familjen Dickson och några

andra engelska vänner inbjudna till Nonnens, och då

kunna vi vara säkra att icke rostbiff eller plumpudding

saknades, ej heller skålen för »absent friends».

Under sommaren hyrde John Nonnen Liseberg, och

alla njöto mycket av att vara på landet.

*) Ur Edward Nonnens självbiografiska anteckningar för

Vetenskapsakademin.Faderns födelsedag i januari firades alltid mycket

högtidligt. Det var hans önskan att barnen skulle söka

lära sig skriva poesi, och var och en på hans

födelsedag överlämna en på vers skriven gratulation samt

någon ritning eller målning, som de själva utfört.

På högtidsdagen 1822 kommo de utklädda till

bondflickor och bjödo sin far kaffe och presenter på

morgonen. Var och en sjöng en liten vers, som hon själv

hopskrivit. »Ty», skriver Fanny till Edward,

»Charlotte och Nanny äro poeter nu likaväl som Emily.»

De tre små flickorna dansade också en liten balett

som Mary arrangerat.

»I kväll», skriver Fanny vidare till brodern, »vänta

vi några vänner, som komma till oss: Milows,

Unge-witters, Willerdings, Dicksöns, Bagges, Carnegies, baron

Leijonhufvud, herr Petersen från Herrestad i Småland

och några andra. Men dagens stora nyhet, som säkert

skall förvåna och glädja dig, är att Pappa har köpt

Liseberg. Förliden måndag ville Valentin köpa det i

avsikt att uppsätta en fabrik på detta vackra ställe. Herr

Melin erbjöd det då ännu en gång till Pappa, och det

fanns ingen annan utväg än att han köpte det i Robert

Lorents namn, emedan han var borgare i Göteborg.

Du kan inte tro vilken glädje detta har förorsakat oss

alla, både stora och små. Du får snart höra talas om

alla de tilltänkta förbättringarna, som, om de kunna

utföras, skola göra ett litet paradis av Liseberg. Jag

hoppas att när du kommer hit nästa sommar, du

kommer att finna dem långt framskridna.»

I febr. 1822 skriver John Nonnen till sin son: »Gamle

Björnberg har nu rest till Stockholm, det säges att han

har ont om pänningar och att han tänker intecknanågra av sina egendomar i Värmland. Han viil byta

sockerbruk. Du känner till var greve Lagerberg bor;

denna egendom vill han ha i stället för sin egen i

Gamlesfaden. Vad socker angår är han oss fill mycket

besvär, och gör oss mycken skada här.»

Moderns och Emilys gemensamma födelsedag den 22

februari firades liksom faderns alltid mycket högtidligt.

Ungefär 120 personer voro inbjudna detta år. »Vi

dansade», skriver Fanny, »uti stora matsalen. Fru

Dickson var mycket vänlig och hjälpsam och lånade

oss tre ljuskronor samt lät oss använda tre av hennes

rum. I ett av dem serverades supén. Baron

Åker-hielm och Överstelöjtnant Hjerta fingo i uppdrag att

ordna danserna, vilket de gjorde på ett mycket

tilltalande sätt. Mellan var dans fingo samtliga lämna

rummet och fönstren öppnades en kort stund, så där blev

aldrig kvavt eller trängsel. Mamma dansade Anglaise

efter kvällsmaten med greve von Rosen. Det dansades

med mycket liv till kl. halv 3 på morgonen.»

*

Emily, fast ännu blott ett barn, ansågs mycket

skicklig uti att sätta upp håret smakfullt, och brukade roa

sig med att hjälpa sina syskon och vänner härmed,

vårföre hon blev bjuden till landshövdingeresidenset

för att frisera sin väninna fröken Rosen, när denna

skulle till en bal. Hon var då så liten att hon fick

stå på en stol, men med håret lyckades det bra. Det

flätades enligt då gällande mode uti en mycket bred

fläta, som sedan fästes stående på kant, och liknade

en korg ovanpå huvudet. »Jag gjorde», berättar EmilyNonnen 80 år därefter, »ett handtag till korgen och

fyllde den med konstgjorda blommor. Den var

mycket vacker.» Troligtvis saknades ej heller de små

lockarna, som så klädsamt brukade hänga ned kring

ansiktet.

»Men», frågade den hon berättade detta för, »kunde

en sådan korg sitta stadigt på huvudet hela natten, då

det dansades?* Svaret blev: »När jag satte upp håret

på någon, föll det aldrig ned.»

*

4. LISEBERG.

Landeriet köpes. — En vacker vårafton. — I trädgården. — Liseberg

blir vinterbostad. — David Carnegie.

Sällan har väl någon egendom köpts på så

egendomliga villkor som Liseberg, om man ens kan tala

om köp, då marken ännu tillhör Göteborgs stad. I

ersättning erhöll staden årligen grundlega uti säd efter

markegång, enligt priset för årets skörd.

Liseberg hade tillhört handlanden W. Berg, som

kommit i pänningsvårigheter. Utredningsmännen i hans

konkurs voro handlandena G. Peters och Olof Melin.

Liseberg utropades först på auktion för 30,000 Rdr

Banco, men då ingen bjöd denna summa, inropades

egendomen av herr Melin, som hade en inteckning i

densamma på 12,500 Rdr. När Nonnen köpte den för

10,000 Rdr banco, överenskom man att hela

köpesumman med därå upplupna räntor skulle likvideras i

porter, socker och sirup av herr Lorents brukstillverkning.

En del trädgårdsredskap och möbler följde med i

köpet, men de stora väggspeglar, som funnos där, ville

ej mr. Nonnen ha kvar, rädd att döttrarna skulle börja

spegla sig och bli fåfänga.

Där funnos också långa soffor, sådana som fruarna

förr i världen brukade sitta på i rader vid de stora

bjudningarna och beskåda sina dansande döttrar. Dessa

soffor räckte nästan hela väggen utefter och voro alls

icke i fru Nonnens smak, varför de fingo gå samma

väg som speglarna.

På Liseberg funnos två flygelbyggnader, en på var

sida om corps de logis. Emily Nonnen skriver, att

ingen säkert visste vad dessa hus hade använts till.

Hon hade hört att det ibland i den gamla goda tiden

festades så mycket, att gästerna blevo redlösa, och för

dessa stodo då sådana byggnader redo, dit gästerna

buros ut och fingo ligga kvar, tills de åter blevo nyktra.

Huruvida de verkligen använts för detta ändamål eller

ej är ej bevisat, men sedan Nonnen inköpt landeriet

behövdes de i alla händelser ej, utan flyttades ned till

ingångsporten, där de tjänstgjorde som portvaktstugor.

De förändringar, som Fanny i ett föregående brev till

brodern Edward talar om, tyckas också genast ha blivit

påbörjade.

Redan den 10:de mars 1822 skriver hon: »Vad

Liseberg angår, skulle du knappast känna igen det, så

stora förändringar hålla på att göras där! Alla de höga

steia häckarna, som liknade fängelsemurar, äro

nedskurna, boningshuset syns nu tydligt från landsvägen,

och från fönsterna kan man se över hela trädgården.

Bakom huset är en stor gräsplan. Den klippta

lindallén, som gick hela vägen från huvudbyggnaden nedtill ån, är också borta. Dessa träd äro omplanterade,

några så att de med tiden komma att skymma bort

sockerbruket, några invid vägen, vid ån, vid

ankdammen o. s. v. Invid drivbänkarna är en plankvägg

uppsatt för spaljéträden. Ängarna utmed ån äro

uppplöjda och planterade med potatis till förbättring av

jorden. Den långa vita byggnaden, som låg nästan

mitt emot boningshuset, och som innehöll vagnbod,

vedbodar och hönshus, är nu flyttad närmare stallen

och ladugården. Dessa två byggnader skola stå mitt

emot varandra, men med så stort område emellan,

att det bildar en gård för höns etc., som då ej kunna

åstadkomma så stor skada i trädgården som nu. Major

Granbom har varit här med några arbetare från Lerje

och givit far mycken hjälp. Robert Lorent, som är

förtjust i Liseberg, intresserar sig mycket för alla dessa

förbättringar och har gjort ritningar och sänt några

man från sockerbruket för att vara behjälpliga vid

deras utförande».

När nu Liseberg blivit deras eget, flyttade Nonnens

redan i april dit ut och voro mycket glada och

förtjusta att vara där, när vårblommorna började titta upp

ur marken, och träd och buskar klädde sig i sin lätta

ljusgröna dräkt. Allt var så nytt, de ville beskåda varje

vrå av egendomen.

Vi tänka oss att John Nonnen en vacker vårafton

tar sin lilla hustru under armen, och de vandra

tillsammans nedför den långa raka gången till ån. Där

stå de en stund och se på det fridfulla landskapet och

det klara vattnet, som flyter förbi.

Egendomen sträckte sig från öster till väster mellan

Mölndalsån och Södra Vägen, och från norr till södermellan Danska Vägen och Bohus verkstad, där ett högt

staket skilde egendomen från vägen utanför. På detta

sätt låg landeriet avskilt från granngårdarna; kanske

har det därför så länge bevarat sin gammaldags

lantliga stämning.

Nonnen och hans fru fortsätta sin vandring genom

trädgården och stanna här och där för att beundra

växter, buskar och blommande fruktträd. Sedan vända

de och gå in i den redan då åldriga parken med sina

ståtliga, sekelgamla ekar. Jag förmodar terrasserna

redan då voro anlagda, och de vita sofforna stodo säkert

här och var inbjudande till vila under trädens skugga.

Herr och fru Nonnen lämna terrasserna och vandra

upp för berget, som på södra sidan är sluttande och

klätt med gröna frodiga betesängar. Snart nå de

kullens höjd och betrakta länge den underbara vidsträckta

utsikten. De se staden med alla dess torn och spitor

den slingrande Göta älv och långt bort de kala grå

bergen, som nu fått rosenfärg av den sjunkande

solen.

De vandra nedför bergets motsatta sida och ha just

nått den plats där vildäppelträden stå blommande, då

de höra glada röster, och snart komma deras barn

emot dem med händerna fulla av vitsippor och andra

vårblommor, ty Lisebergsberget är rikt på olika sorters

blommor.

Ack, hur tacksamma känna de sig inte alla, att de

i det främmande landet fått ett så vackert hem.

De yngre barnen lekte, som alla andra barn, hus och

fästning på berget, endast med den skillnaden att de

fantasimänniskor, som befolkade deras byggen, voro

grekiska och romerska hjältar.John Nonnen tyckte mycket om att intaga sina

måltider under de stora granar, som stodo i närheten av

huset. Med detta fortsatte familjen till sent på hösten,

då kvällsmaten åts vid lampsken, och underbara

ljuseffekter bildade sig under träden, lyste upp i en krets

kring bordet och gjorde färgerna klarare och

intensivare på den stora daliebukett, som Nonnen älskade

att ha på bordet. Han var för övrigt den förste som

införde dalior till Sverige.

Mot hösten kom Edward Nonnen hem en kort tid

och var fadern till stor hjälp med lantbruket och

trädgården. Han anskaffade också en mycket skicklig

trädgårdsmästare vid namn Stenberg, från Stockholm.

Vinkasten skötte fadern dock mest själv och förde

noggrann dagbok över vinstockarnas utveckling och

avkastning.

John Nonnen värderade den långa promenaden ut

till Klippan därför att den gav honom en god och

nyttig motion. Han åkte mycket sällan och var så

punktlig, att de som bodde vid hans väg brukade

ställa sina klockor efter den tid, då han passerade.

Hela familjen hälsade med glädje hans förslag, att

de skulle bo kvar på Liseberg*) även om vintern och

inte som förut flytta in till staden.

För att huset skulle bli varmt och trevligt sattes en

stor öppen spis av tegel in i hallen, och en kakelugn

*) Ritningarna till Lisebergs prydliga gammaldags byggnad

voro utförda av arkitekt Carlberg (troligen den yngre Carlberg,

Carl Vilhelm), men en italienare, Frulli, som kommit över för att

verkställa några arbeten vid Gunnebo, kom till Liseberg och

utförde en del prydnadsarbeten där, t. ex. de vackra stuckväggarna

i stora salen.LISEBERG

AKVARELL

i rummet näst intill matsalen på nedra botten. Detta

rum ordnades till bibliotek, men användes också vid

större bjudningar som extra matsal. Liseberg stod

gästfritt öppet för alla vänner och resande främlingar

med konstnärliga, vetenskapliga och litterära intressen.

Fanny berättar i ett brev att de nyligen haft en

middag för fyrtio personer, och än fler kommo på

kvällen. »Olyckligtvis», berättar hon, »rägnade det,

men en av gästerna hade tagit med en herr Berg

från Uppsala; han hade en vacker röst och sjöng

uttrycksfullt; biträdd av några damer roade b an hela

sällskapet.»

Den 22 okt. skriver"’ Fanny åter: »Om några

dagar skola vi åka in till staden och packa allt som är

kvar i våningen och få sakerna båtledes förda till

Liseberg. Vi sätta då in dubbelfönster och lägga

mattor på golven, så jag tror att vi skola få det riktigt

trevligt här. Jag gläder mig åt att få vara på landet

i vinter. Nog har det rägnat mycket sista tiden,

vägen till staden är nästan ofarbar, detta är ju värsta

tiden på året, men när marken är betäckt med

snö och hårdfrusen, träden täckta med glittrande

rimfrost och den uppgående och nedgående solen lyser

upp de vita bergen, då blir utsikten sannerligen

härlig».

Fanny hade rätt i sin förmodan. Något vackrare

än utsikten från deras barnkammarfönster kunde man

knappast se. Att stå däruppe och se månen mellan

de höga, snötäcki a granarna i stillheten och friden var

sannerligen både högtidligt och vackert.

Under sommaren 1827 nämnes för första gången

David Carnegie, som skulle spela en så stor roll i

brukens på Klippan historia. Han kom med sin far på

besök till Sverige och var då blott femton år, men

beskrives som en stadgad ung man, alls inte någon

sprätt, utan fin och väluppfostrad.

*

5. DET NYA HEMMET.

Brudparet. — Det första barnbarnet. — På Baldersnäs. — Gästande

främlingar. — Systrarnas stadier. — Ater en ny familjemedlem,

och en resa till England.

Den engelske pastorn Morgan var mycket på

Liseberg. Det var inte endast därför att han var ensam

och främling, som han drogs dit. Han finner, att han

är lika intresserad av Edward Nonnens systrar, som

vore de hans egna. I verkligheten drogs han mer till

den äldsta, den begåvade, älskvärda Fanny. Och för

henne fick livet ett nytt intresse, ett hopp om lycka

för framtiden.

Det dröjde ej länge, innan deras förlovning

eklate-rades, och den väckte inom hela familjen stor glädje

och tillfredsställelse. Morgan är också mycket lycklig

över att ha kommit in i den Nonnenska familjen, som

han högt värderar. Sin svärmor hyser han en stor

beundran för, och finner hos henne en fin takt och

förmåga att ge råd och vinkar utan att stöta eller såra.

»Jag kan tåla allt av henne, men intet av andra, ty

deras liv motsvarar ej de råd de giva.»

Kärleken till Morgan har dock ej tagit bort Fannys

håg för studier. Hon skriver till brodern: »Jag skall

berätta en liten hemlighet för dig. Jag har

återupptagit mina latinska studier, jag ägnar dem ej mycken

tid^ blott en halv timme ungefär om dagen, men har

dock gått igenom en stor del av grammatikan och

studerar nu Horatius. Nämn ej härom till någon, ty

svenskarne skulle tro, att jag är en opraktisk varelse,

olämplig för livets husliga krav. De veta icke, att

under det att jag lär mig latin, lär jag mig också

kokkonsten, och lämnar Horatius för att lära mig den

ädla konsten att bereda skinkor. Jag har icke målat

mycket på sista tiden. Jag har mest varit sysselsatt

med att göra upp planer och giva order för nu

pågående ändringar i trädgården, vi göra om den så fort

som arbetarnas lättja tillåter. Stenberg är avgjort

mycket skicklig, har smak och förstår hur man bör

plantera för att uppnå god effekt.»

Robart Lorent gjorde ritningarna till de ändringar,

som skulle vidtagas å byggnaden på andra sidan

gården, där det nya hemmet skulle inredas åt Fanny och

Morgan. Arbetet måste påskyndas, ty redan den 9

oktober 1823 skulle vigseln äga rum.

Det blev ett vackert bröllop. Vädret hade hela

hösten varit mycket milt, så att daliorna ännu stodo i sitt

flor. Brudens systrar gjorde långa girlander av de

färgrika och skiftande blommorna och hängde dem i

festoner kring stora ingångsdörren.

En vacker höstdag med klarblå himmel och alla

lövträd i rött och gult och brunt, med bladen ännu

delvis kvar elier som en prunkande matta under dem på

marken, är i och för sig underbar. Liseberg måste

därför ha varit som en syn i en saga, då det ståtliga

och vackra brudparet stod på trappan under girlander

av dalier, med festklädda skaror av vänner vandrande

kring i parkens gångar.Det sidenband, som bruden hade kring sin

brudbukett, finns ännu kvar, tryckt med åtta verser på tyska,

möjligen skrivna av dr Schwabe, Morgans vän. Av

verserna kunna vi sluta oss till, att glädjeeldar senare

tändes på berget intill Liseberg och flammade högt i

den mörka höstnatten.

Den sista versen på det mjuka, blankt blåvita

bandet lyder:

Was den fernen Kranz der Stunden,

Froh beseeligt und beglückt,

Was Begeistrung je empfunden,

Alles Grosse was entzückt,

Euer sey’s! und wenn des Lebens

Himmel einst sich euch verhüllt,

Sucht den Himmel nicht vergebens

Dann im innern Lebens Bild.

*

Det nya hemmet var bekvämt och vackert med

smakfulla möbler och mjuka mattor i alla rummen. Fanny

hade ett väl fyllt bokskåp, och allt fanns som kunde

bereda de unga ett trevligt hem. Men ett stort

misstag gjordes. Det bestämdes att de nygifta skulle

intaga sina måltider i det gamla hemmet; man ansåg

att det var en stor lättnad för Fanny att ej ha eget

hushåll, och att det bleve billigare för dem, då pastorns

lön ännu ej var så stor. Detta ingick ej i Fannys

planer och tankar. Hon hade glatt sig åt att få visa

vilken duktig husmor hon var, hon hade velat laga

sin mans favoriträtter just så som han ville ha dem,

och hon hade drömt om sitt eget avskilda lilla hem,

där de i ensamhet kunde njuta lyckliga stunder. Nu

föreföll det henne mera, som om de voro inackorderade

hos föräldrarna, och föräldrarna ville också att det unga

paret var närvarande, när de läste högt om kvällarna.

Ej under om hon missmodigt skrev i sin dagbok:

»Är detta att vara gift ?»

I augusti 1824 fick unga fru Morgan ett nytt

livsintresse. En liten flicka föddes och beredde både det

gamla och det nya hemmet lycka och glädje. Fanny

skötte sin lilla dotter mönstergillt, och barnet var

ovanligt friskt och vackert. På den tiden var det vanligt

i Göteborgs societet att fruarna skaffade ammor till

sina små. Unga fru Morgan följde icke detta bruk,

utan ammade själv sin lilla. Det hände därför ofta

att mormodern fick höra de besökande fruarna tala

sinsemellan härom. »Det är ovillkorligt säkert», viskade

de, »att ett barn mår bättre, när modern ammar det

själv, men vem kan stänga in sig som fru Morgan gör

eller gå hem från bjudningar, som hon gör, eller alls

icke gå. Det kan jag åtminstone icke!» Fanny som

hörde dessa yttranden genom sin mor, trodde att alla

svenska mödrar som hade råd därtill, höllo sig med

ammor, men hon fick andra tankar på en resa, som

hon 1831 gjorde med sin man och två barn över

Värmland till Stockholm.

På vägen tillbrakte de en förtjusande och angenäm

dag hos Wgerns på deras vackra egendom Baldersnäs.

Här funno de båda trevnad och lyx. »Jag har ej

tid», skriver Fanny, »att beskriva hemmet, men mina

systrar skulle bliva hänryckta om de fått se templen,

sjöarna, öarna, badhusen, båtarna, fiskerier och 50

andra bekväma saker, som man ej väntat att finna i

Sverige. Fru Waern är en rar kvinna, jag har ockmött flera husliga och älskvärda kvinnor, som amma

sina barn. Det är roligt att nu vara i Stockholm och

få äta på hotell, ty vi ha ej smakat någon god mat,

sedan matsäcken fru Waern gav oss tog slut.»

Fanny hade många intressen, och tiden blev henne

inte lång fastän hushållsbestyren ej voro så många.

Hon målade ett stort porträtt i olja av sin man, sig

själv och den lilla dottern, och hon arbetade på en

allmän historia »för att befästa händelserna i mitt

minne», som hon själv sade; men hon tillägger: »Jag

har ej hört att det finns någon god allmän historia för

ungdom i England, så lyckas den, kan den kanske

utgivas i tryck». Denna förhoppning blev dock aldrig

verklighet, hushållet växte och hemmet krävde mer

och mer tid; antagligen har fru Fanny ej funnit den

behövliga tiden för att fullborda sitt litterära verk.

All denna olikartade verksamhet tog emellertid för

hårt på Fannys krafter, som hon säkerligen

överskattat; plötsligt gåvo de vika, och hon blev sängliggande.

Doktorn eftersändes och ordinerade fullkomlig vila,

samt att hon skulle upphöra med amningen. Något

senare i juni företogo Morgans en rekreationsresa i vagn

till Trollhättan, Vänersborg och Uddevalla. Emily och

Charlotte fingo till sin stora glädje medfölja, och långt

innan de skulle avresa packade de in skissböcker och

blyertspennor.

Sommaren 1824 besöktes Göteborg av presidenten

för the Royal Institute i London, Sir Humphrey Davy,

uppfinnaren av Davylampan och mycket annat. Han

var på väg till Köpenhamn, men skulle uppehålla sig

något i Falkenberg för att fiska lax, samt hoppades

träffa professor Berzelius i Hälsingborg.En stor middag gavs på Liseberg. Lord Bloomfield,

hans son och brorson, Sir Humphrey och Lord

Cast-lereagh voro där. Sir Humphrey var en liten man,

kvick och livlig, med skarpa ögon. Han vann

barnens hjärtan genom att leka med dem i trädgården,

något som de aldrig tänkt sig att en så stor man

skulle kunna ha lust att göra. —

Flickorna på Liseberg fingo som förut nämnts sin

uppfostran nästan uteslutande genom självstudier. Hela

dagen indelades enligt schema, ingen tid fick

förspillas. Modern var fullkomligt hemma i franska, engelska

och tyska språken, och av henne kunde de därför lära

sig prononciationen; sedan fingo de själva lära sig

grammatiken. Deras skrivningar på de olika språken

översågos och rättades av föräldrarna eller äldsta systern.

Fadern undervisade i matematik. Latin voro både

Emily och Mary mycket intresserade av, Mary särskilt

kunde aldrig vara utan de kära latinska böckerna,

de följde henne vart hon gick, och det stora latinska

lexikonet väckte ständigt de övriga

familjemedlemmarnas förtret. Att latinstudiet drevs på allvar

förstå vi därav, att Emily i ett brev till brodern säger

sig snart kunna korrespondera med honom på detta

språk. Det är dock ej troligt att Edward varit hågad

upptaga sin dyrbara tid med en så besvärlig lektyr.

Han var nu vid den berömda lantbruksskolan i

Möglin nära Berlin och hade tillräckligt arbete med att

skriva av statsrådet Thaers föreläsningar, utom alla

praktiska göromål därstädes.

Det är emellertid ej endast latin, som sysselsätter

och intresserar Mary. Hon skriver till brodern, att

hon anser det väl värt att dela tiden mellan latin ochpuddingar. Hon berättar att hon nyligen gjort två så

obeskrivligt goda: »Tänk vad du skulle ha ätit av

dem, om du varit hemma!» utbrister hon. »Jag är

bara ledsen, att jag ej kan skicka en bit till dig på

posten. Nu lär jag mig sjunga och skrika», fortsätter

hon, »så vore du hemma skulle du fly huset».

Breven från denna tid antyda att John Nonnen har

många bekymmer och besvärligheter. Morgan

förvånar sig över hur väl han står ut trots allt, och det

förvånar honom ej att svärfadern nu om vintern, då

det är före varje dag, åker i släde ut till Klippan och

sitt arbete. Det är mycket kallt och blåser en hård

nordanvind, men Nonnen far ändå alltid i öppen släde

och njuter av den friska luften. —

I maj 1826 föddes George Osborne Morgan. 1827

beslöt pastor Morgan med fru att göra en resa till

England. Fanny ville gärna lära känna sin mans

föräldrar, och båda hade ju vänner att besöka, men det

egentliga och viktigaste ändamålet med resan var att

söka få statsunderstöd till engelska församlingen i

Göteborg.

Morgan hade en morbror, dr. Richardson, skald och

lärd man. Denne var kyrkoherde i St. Martins

församling i London och en mycket inflytelserik person,

bekant med utrikesministern George Canning, och

därför rätte mannen att framföra den engelska

församlingens i Göteborg ansökan om bidrag till ökad lön för

deras präst.

I London sammanträffade de med Edward Nonnen,

som just avslutat sin kurs vid Möglin med glänsande

betyg. Han stannade en vecka för att råka sin svåger

och syster och gamla vänner; därefter fortsatte hansin resa för att studera lantbruk i England och

Skottland.

Morgans voro mycket ofta tillsammans med dr

Richard-son och hans älskvärda och intelligenta fru. En dag då

fru Richardson läste upp några av sin mans outgivna

dikter för dem, passade pastor Morgan på att omtala att

hans lilla hustru också skrev poem, vilka han visade.

Dr Richardson fann dem mycket vackra och med

originella tankar. Detta beröm gav pastorn mod att

omtala, att Fanny även arbetade på en allmän historia. Dr

Richardson bad då att få se den, och efter att ha läst

inledningen och tolv sidor sade han, att sammansättningen

av berättelserna var bra och språket enkelt, just som det

borde vara för barn; han ville gärna göra allt han kunde

för att hjälpa henne med utgivandet. Men som vi

redan hört, fick Fanny aldrig tid att slutföra boken.

Pastor Morgan lyckades verkligen att få det begärda

statsunderstödet till den engelska församlingen i

Göteborg, och de kunde med väl uträttat ärende återvända

till Sverige. Hemresan gjordes över Liverpool, där

den avhållna farmoderns vänner besöktes. De funno

Fanny i allt vara en avbild av deras värderade väninna

mrs Ann Nonnen. En kortare tur in i Skottland

avslutade denna i alla avseenden lyckade och angenäma resa.

Den förbättrade ekonomi, som för Morgans blev en

följd av det beviljade statsunderstödet, tillät dem

ganska snart efter hemkomsten att skaffa sig en rymligare

och bättre våning i staden. Byggnaden på Liseberg

började nämligen bli väl trång för den ökade familjen.

Möjligen fanns det ock en önskan hos de unga att mera

självständigt få sköta sitt eget hem och ej alltid vara

så beroende av det gamla hemmet.

6. DEGEBERG.

På hösten 1828 fingo flickorna på Liseberg för en

tid lägga undan sina latinska böcker och sina färger

och i stället flitigt sy på örngott och lakan. Anna

Kolster, deras trofasta gamla sköterska, hade varit inne

på Larsmässomarknaden i staden och köpt både lin

och blångarnsväv härtill.

Deras bror Edward hade nämligen köpt en

egendom, Degeberg, långt bort i Skaraborgs län. Nu skulle

en skuta lastas med alla de möbler, som kunde

undvaras i föräldrahemmet, och allt som kunde behövas

för ett lanthushåll. Fru Nonnen hade mycket att göra

med att plocka fram allt som skulle med. Det var

väl att Trollhätte kanal nu var färdig, så att skutan

kunde gå in i Vänern till trakten av Kollandsö, där

Degeberg låg. Någon mindre tilltalande egendom kan

knappast tänkas. Fälten voro vårdslösade, och allt

vittnade om många års dålig skötsel. Här fanns

mycket att göra för en ung man med aldrig svikande mod

och energi. Edward Nonnen övervann alla

svårigheter, och med tiden blev Degeberg en av

Västergötlands mönsteregendomar.

Nästa sommar några dagar före midsommar fick

Edward besök av sin far och två systrar. Emily fick

stanna kvar en tid efter de andra. Det var så roligt

för henne, som hemma alltid var en av de yngre,

att hos brodern få vara värdinna och ta emot hans

gäster. Nonnen hade många goda ädla grannar, som

i intressen och verksamhet förenade sig med honom

i arbete för fosterlandets väl.

En gammal torparhustru kunde många år därefter

berätta, hur glad den sjuttonåriga unga flickan föreföll

att vara, och hur hon i sin fladdrande blå klänning

följde brodern över åker och äng. Att egendomen

var ful brydde hon sig icke om, den var ju broderns,

och han skulle helt omskapa den. Att han lyckades

häruti fick hon ock senare med glädje se.

Fru Nonnen var mycket klen och led ofta av

huvudvärk, men hennes längtan att se, hur sonen har

det på sin lantgård, är dock så stark, att hon i augusti

beslutar sig för att resa dit åtföljd av sin man och

dottern Mary.

Att resa kunde den tiden vara mycket tröttande,

men också rätt bekvämt för den, som hade råd att

åka i eget ekipage. Det var blott att stiga in i

vagnen vid sin egen dörr och sitta kvar, om man så ville

ända till resans mål.

Det är tidigt en skön augustimorgon på Liseberg.

Daggen hänger ännu tät och glittrande på gräset och

till och med gruset på gården är vått av dagg.

Luften doftar av lövkojor och nejlikor och allehanda andra

blommor. Det är så stilla. En tupp hörs gala långt

borta, så börjar bandhunden skälla, han har hört

rullandet av hjul. Snart komma flera karlar dragande

med täckvagnen, som ställes framför ingångsdörren.

Nu öppnas grinden och trädgårdsmästaren kommer

bärande med en korg vindruvor och meloner, som

skall med. Det blir en stor diskussion mellan dem,

som samlats kring vagnen, hur allt skall placeras för

att kunna rymmas. Den stora kofferten surras fast

bak, herrskapets matsäckskrin och kuskens matknyte

stoppas ned i en av vagnslådorna, och så småningomhar allt som skall med blivit instuvat. Nu kommer

kusken ledande de två hästarna, som spännas för; så

kommer fru Nonnen ned, iklädd en lång reskappa.

Hon stiger försiktigt in i vagnen, och efter henne herr

Nonnen och Mary. Hela tjänstepersonalen och de

kvarvarande döttrarna stå samlade vid dörren, kusken

fattar tömmarna, lyfter piskan till mössan, och

vagnen rullar i väg under ständiga viftningar från dem

som sitta i vagnen och dem som stå kvar på

trappan; alla vifta tills vagnen försvinner bortom

Lise-bergsportarna.

På Degeberg har man berett sig att värdigt mottaga

det kära besöket. Det har skurats, fejats och bakats.

Sängkläderna ha varit ute och vädrats, och remsor

ha klistrats kring fönsterna för att hindra draget, ty

det blåser gärna genom de gamla bristfälliga ramarna;

den nya byggnaden är ännu ej uppförd och den gamla

är mycket dålig.

Vilken glädje blir det ej, när de resande äntligen

anlända. John Nonnen går genast nästa dag med sin

son ut att se på fälten och de nya dikena och alla

förbättringar, som redan påbörjats. Fru Nonnen, som

är en utmärkt husmor, inspekterar inomhus och har

långa diskussioner med hushållerskan.

De uppleva goda, glada dagar hos sin son, tiden

går fort, och avresan nalkas hastigt. På hemvägen

vila de över en natt på Kilanda hos Gustaf Ekman.

Fru Nonnen kunde blott en gång till besöka sin

son, men flickorna kommo ofta turvis till Degeberg,

och då gjordes vanligen under vägen ett kort

uppehåll på Såtenäs hos broderns vän, kapten Kylberg,

som inte blott var en duktig lantbrukare utan ocksåkonstnär. Det var både lärorikt och nöjsamt för

flickorna att diskutera konst med honom. När de voro

där, togs alltid papper, pennor och penslar fram, och

alla, även husets värd, tecknade och målade.

*

7. RESOR TILL MARSTRAND.

Emilys skyddslingar. — Händelser och äventyr. — Marstrand förr och nu. —

Lasse-Maja. — Den första ångbåten. — Praktiska husmödrar. —

Det gästfria Liseberg.

I våra dagar är en resa till Marstrand blott en liten

lusttur, men på systrarna Nonnens tid var det ej så.

Kommunikationerna med Göteborg uppehöllos då

endast av en skuta, som gick en gång i veckan, och för

att få andra förbindelser måste man först resa i vagn

över Lerje och Kungälv till Tjuvkil.

I augusti 1825 berätta breven, att Fanny och

hennes man i egen vagn rest till Marstrand över Tjuvkil

för att bada. De fingo ett stort och rent rum hos

konsul Alsing. Värdinnan lät sin egen jungfru hjälpa

dem; hon ville på inga villkor tillåta någon främling

komma in i bostaden, ty alla voro tjuvaktiga enligt

hennes mening. För att underlätta hushållningen

sändes dem stekta höns och ankor samt smör från

Liseberg.

Morgans funno den gamla fästningen och hela

Marstrand mycket dystert, ty halva staden var då nedbränd,

men de tröstade sig med varandras sällskap och sutto

och kuttrade tillsammans på bergen som duvor.

Sommaren 1830 reste Mary, Charlotte och Nanny

till Marstrand för att bada. Emily stannade hemma;

där väntade henne viktiga omsorger, ty knappt hade

systrarna rest förrän hon kunde meddela, att en ny

liten medborgare kommit till det Morganska hemmet,

och det just natten efter deras avresa. Emily hämtade

genast de andra barnen och tog dem ut till Liseberg

till morföräldrarna. Hon var nu som en mor för dem.

När Emily om kvällen stoppar om sina skyddslingar

och ser dem ligga söta och rosiga i bäddarna, tycker

hon, att de likna små änglar, och känner en mors

ömhet och kärlek för dem. Hon sysselsätter sig dagligen

med dem och tar dem med till den nyslagna ängen

för att leka i höet. Men denna omvårdnad får ej taga

all tid från läsning, intet ögonblick får förloras. Hon

tar därför med sig en diger bok, Humes Essays, och

studerar den medan barnen leka. Det är väl, att de

äro så lydiga och snälla, annars kunde det lätt hänt,

att de gått till den närbelägna Mölndalsån och fallit i

vattnet under leken, medan hon satt fördjupad i sin

läsning. Hon talar i ett annat brev om att de en dag

lekt i höet på Getebergsängen, där gräset alltid var

frodigare än på andra ängar.

Från systrarna i Marstrand höra de hemmavarande

mycket litet. De hade eget hushåll och det var

mycket svårt att få mat, till och med vatten måste sändas

från Liseberg med skutan, som en gång i veckan

uppehöll förbindelserna mellan Göteborg och

Marstrand.

Charlotte tycks olyckligtvis ha vårdslösat sin

stavning i något brev, ty Emily skriver litet spetsigt, att

hon borde försöka ta rättstavningsläran med sig i ba-det; fadern hade nämligen lärt dem, att tid inte blott

är pengar, utan ock lärdom.

Det tycks ha varit mycket billigt att leva i Marstrand

på den tiden. Rummen, baden och hyran av ett piano

gick dem under den månad, de voro där, till endast

100 rdr. Mary skriver: »Om jag ej har sedlar att

betala detta med, kan jag få 12 och 16 skilling i

pap-perspängar bytta mot sedlar».

Sommaren 1831 är det Emilys tur att följa med Mary

till det sköna Marstrand, och som hon är den som

lättast skriver brev, få vi höra ganska mycket om deras

vistelse där. Den omständliga resan i vagn tycks ha

varit full av äventyr och händelser.

Flickorna resa med sin jungfru Lena och ligga först

över natten på Lerje. Därifrån starta de kl. 8 följande

morgon. Fru och fröken Castillon, som också skulle

med till Marstrand, åka före i en täckvagn, och

systrarna Nonnen följa efter i en halvtäckare. Till

ledsagare och beskyddare under resan ha de Paul Lorent,

en bror till Robert, som nu övertagit Lerje.

Den första olyckan inträffade vid färjan över Göta

älv. En av hästarna fick sin fot insnärjd i ett rep,

blev orolig och stampade, så att den del av färjan, som

var närmast land, brast sönder, och hästarna föllo i

älven. Till all lycka var älven där ej särdeles djup,

men flickorna och kusken blevo rädda att hästarna

brutit benen. Folk skyndade till hjälp och hästarna

blevo slutligen uppdragna. Glädjande nog hade de

endast ådragit sig några smärre skador och kunde

omedelbart fortsätta till Kungälv. Men kusken var så

uppskrämd, att han ännu darrade, då de kommo till

Tjuvkil.Missödena fortsätta. Emily skriver: »När vi lämnade

Kungälv började det att störträgna, så vi fingo spänna

upp sufletten och taga Lena emellan oss».

I tidningen Talltrasten, tidskrift för barn och

ungdom (1866), utgiven av Emily Nonnen, skriver hon

följande om denna resa i en artikel: »Marstrand förr och

nu»: »Jag hoppar öfver några små olägenheter, som

hände oss i Kungelf, der man icke fick någon

men-niska att hjelpa sig, utan måste sjelf släpa med

kappsäckar m. m., som vållade några obetydliga

försträckningar, och så vidare, och man hade icke en gång tid

att handla med pepparkaksgummor, som plötsligen

uppdykade från alla håll.

Så bar det utaf öfver stock och sten, eller rättare

sagdt, öfver sand och grus, och vi hade just kommit

till ett rätt vackert ställe, som hette Gullbringa, och

beundrade några bokar, hvilka bildade en lund invid

vägen, då den gula täckvagnen stannade, och det kom

bud till mig för att be mig byta plats med någon

der-inne, som icke mådde bra i den kvafva atmosferen.

Älskare utaf frisk luft som jag är, har en täckvagn

aldrig varit i min smak, men — hvad var att göra? Jag

stufvade in mig bland askar och nattsäckar, dock

varade den glädjen icke heller länge, ty plötsligen måtte

hjulet ha kommit mot en sten, pladask gick det utaf,

och der sutto vi — midt på vägen. Lyckligtvis voro

vi icke långt ifrån gästgifvaregården, Tjufkil, en treflig

ort, såsom namnet redan utvisar.

Och nu får jag tala om en saga, som skjutsbonden

under vägen berättade för oss. Den vackra egendomen

Gullbringa skulle nemligen fått sitt namn af ett

guldsmycke, som drottning Margareta der fick tillbaka, se-MARSTRAND 1830

AKVARELL AV CHARLOTTE NONNEN

dan det blifvit henne frånstulet vid Tjufkil, hvars namn

äfven skall erinra om denna tilldragelse. Det säges

också att den lycklige återbringaren af guldet fick af

Drottningen Gullbringa till belöning. Huru dermed

kan förhålla sig, vet jag icke, men säkert är att när vi

besökte Tjufkil såg det ut som ett riktigt näste.

Gästgifvaregården låg under en grå klippa, ingen

dörr syntes på framsidan, vi hade helst blifvit utanför,

men några tunga regndroppar föllo, och de mörka

moln, som sammandragit sig på himlen, tycktes lofva

ett hällregn; vi trefvade alltså öfver några smutshögar,

och upptäckte en dörr på baksidan, hvarpå vi gingo

in i ett rum, der luften kändes blytung af kallnad

tobaksrök och mycket annat, hermetiskt inneslutet medelst

fastspikade fönster. Och golfvet! Bäst att icke tala

om det, ty i detta rum fingo vi dröja, till dess att

båten var i ordning, och der fingo vi packa ut våra

matkorgar, och njuta någon förfriskning, men den gjorde

godt, trots rummets oaptitliga tillstånd, och ett glas

fradgande porter, nordens nektar, bidrog också till att

höja vårt mod, som af dagens olägenheter nästan gått

ned till noll, och när det ändtligen tillsades, att båten

var färdig, svepte vi in oss i våra kappor, och brydde

oss icke om ösregnet, utan togo under skämt och skratt

plats i den något ruskiga farkosten, och framkommo

ändtligen genomvåta, men utan vidare äfventyr till

Marstrand.

Marstrand, hvad det var tyst och öde på den tiden.

Intet badhus fanns på ön; för att få sig ett bad måste

man fara till Koön. Inga så kallade nöjen vankades,

nå, det var just ingen förlust; för att roa sig klättrade

man i bergen, och botaniserade eller samlade nypon-rosor eller kaprifolium i parti, eller om man hade lust

att se något grönt träd, som gerna kan behöfvas under

den korta sommartiden, så försökte man få sig en

säker båt — det fanns ingen sådan båtflottilj då, som

nu för tiden — och for till det täcka landtstället

Halsen eller till Rosenlund eller Klöfverön, som föreföllo

särdeles vackra, jemförda med det kala Marstrand, och

många skizzer hemfördes efter en sådan färd. Det

enda som annars gjorde ett litet afbrott i lifvets

enformighet var arrestanternas dagliga rund under

soldatbevakning, då fick man tillfälle att studera det

mensk-liga ansigtet från dess sorgligaste sida. Ibland kommo

fångarna in i köken och utbjödo små arbeten, så fingo

vi en gång besök af den beryktade »Lasse-Maja», han

hade ett illslugt utseende, men såg annars temligen

belåten ut. När han såg någon som stickade på en

strumpa skrattade han och sade: »Sådant der brukade

jag också göra, när jag tjente som hushållsmamsell.»

Vi blefvo rätt glada, när han gått sin väg, ty sådana

gäster äro mindre behagliga.

Men man kan icke lefva af hafsluft och bad allena,

icke en gång af fisk — så tyckte vi åtminstone —

något annat skulle man ha, och dermed var det rätt

illa beställt på Marstrand. Våra matförråder fingo vi

alltid ha hemifrån, och man kan tänka sig hvilken

uppståndelse det blef i hemmet, när det plötsligen kom bud

att »Sven Nilsson seglar om ett par timmar». Då fick

i största hast bröd och kakor bakas, smör tjernas, höns

slaktas, m. m., och när allt väl kommit ombord, kunde

min käre Sven Nilsson ligga qvar i hamnen flera

dagar, utan att någon visste ordet af, — och när då

ändtligen den efterlängtade korgen ankom till Mar-strand, och öppnades med begärliga blickar — O hvilka

svikna förhoppningar. Det sköna brödet mögligt, smöret

smält, och köttet, — ja, derom vill jag icke ens tala.

En gång fingo vi den läckraste oxstek, men i hvilket

tillstånd! Händelsevis var en gammal hjelphustru i

köket när den packades upp, och hon såg på den

med så längtansfulla blickar, att vi frågade om hon ville

ha den? Gummans förtjusning var rörande att se,

ehuru hon icke tordes ta emot en så dyrbar gåfva,

tills hon frågat den gamla damen, som tagit oss under

sitt beskydd, om vi kunde ha rättighet att gifva bort

något så dyrbart?

Blef någon sjuk och man skickade till apoteket efter

en salva, som doktorn ordinerat, fick man sig

medika-menterna tillsända i ett gammalt sprucket téfat, med

tillsägelse att lemna det tillbaka sedan, enär det då skulle

expedieras till någon annan patient. Det var i sanning

en menlös tid.

Allt detta låter ju ganska enkelt, som det kunde varit

för hundra år tillbaka, men nu inträffade plötsligen en

ny händelse, en ny stjärna gick upp på vår himmel,

som bådade helt andra tider. Ty på en gång hette

det: »I dag kommer en ångbåt till Marstrand.» En

ångbåt! Den första, som någonsin synts till i denna

del af verlden. Vi blefvo bjudna till en vän från

Göteborg, Kommerserådet E., som bodde helt nära quain,

för att deltaga i festligheten.

Och snart hörde vi det stånkande lätet, vi sågo den

svarta röken, som uppsteg i lätta moln ur skorstenen,

vi sågo de plaskande hjulen, och vattnet som föll i

ett diamantregn omkring dem, lemnande ett långt

glittrande spår på det lugna hafvets yta. Ja, det helasåg vidunderligt ut, jag kan icke neka dertill, men

när landgången lagts ut, när stånkandet och pustandet

upphört, så blef det lif på Marstrand!

Det var ett ståtligt sällskap, som följt med ifrån

Göteborg på denna profresa, det var landshöfdingén,

kommendanten, och en hel mängd i samhället högt

uppsatta herrar, men inga damer — sådant hörde icke

till tonen då för tiden. Emellertid var det rätt roligt

för oss att få mottaga helt färska helsningar från

hemmet. Hos vårt gästfria värdfolk bjöds på melon och

många goda saker, som de fått ifrån Göteborg, och

en sådan rörelse, som det var i deras rum, har väl

aldrig funnits der förut.

Sedan öns märkvärdigheter i hast tagits i

betraktande begaf sig hela vikingaskaran tillbaka till

ångbåten, det började plaska och sqvalpa under hjulhusen;

ångan pep, röken flämtade och hvirflade emot den

klara aftonhimlen, det väldiga odjuret sattes i gång,

hattar svängdes, hurrarop höjdes; först långsamt, och

så med allt snabbare fart lemnade det första ångfartyget

Marstrands stränder, och det var åter tyst och öde på ön».

Av breven få vi ytterligare detaljer om denna resa

och vistelsen på Marstrand. Det berättas att när

vagnen gick sönder vid Gullbringa, skrek fröken Castillon

av förskräckelse, och alla stodo under paraplyer i

regnet tills vagnen blev reparerad. I Tjuvkil styrde de ut

sig med sjalar över huvudet för båtfärden, regnet

upphörde lyckligtvis snart, men då började det i stället att

blåsa. Emily fann resan behaglig, men fru och fröken

Castillon blevo så sjösjuka, att de föredrogo att gå

tvärs över Koön. Mary och Emily följde däremot med

båten runt ön.Klockan 3 e. m. ankommo de till Marstrand och

funno rummen ordentliga och ganska trevliga. Fru

Castillon hyrde det hela och flickorna hyrde i sin tur

en del därav av henne. Nästa morgon gick Emily

och badade redan kl. 5. Hon ådrager sig en svårare

tandvärk, och då fadern frågar doktor Westring vad

hon bör göra härför, får han till svar: »Hon skall sätta

tre blodiglar inuti munnen, så blir hon snart bra». En

följd av denna tandvärk blir, att Emily framskjuter sin

badtid till kl. 7, då vattnet hunnit bli litet varmare.

Marys ögon äro klena och tåla ej vid att se på havet

och de glittrande vågorna. Hon får i stället vara

tacksam för att sitta i ett skuggigt hörn på gården bredvid

Dit kommer ingen sol, de ha satt upp ett tältliknande

skydd, under vilket den stackars Mary sitter och stickar

med en grön skärm för ögonen. Till henne var det

som den beryktade Lasse-Maja fällde de i Talltrasten

citerade orden: »Sådant där brukade jag också göra

när jag tjänte som hushållsmamsell.»

Innan ångbåten började gå var det som sagt

besvärligt att komma till Marstrand. Deras vänner, familjen

Ekman, försökte resa med segelskutan, men detta blev

nästan ändå besvärligare än att åka, och resan blev

långvarig. De fingo gå i land under natten och hade

det mycket otrevligt. 14:de juli 1831 hade de en

liten tebjudning för de kvinnliga ungdomarna Ekman

och Wahlberg, de sydde och språkade och kommo

slutligen överens om att dricka »systerskål» och kalla

varandra för »du». Den 18 juli var den stora dagen

då den första ångbåten ankom.

I sitt brev hem härom berättar Emily: »Ungefär

klockan 5 e. m. vandrade vi ned till kajen, där störstadelen av Marstrands innevånare voro samlade. Efter

en kort stund sågo vi båten nalkas, hela däcket var

fullt av passagerare. När den närmade sig saktade

den farten, och allt emellanåt utsläpptes vit ånga i

närheten av hjulen. Snart igenkände vi flera av våra

bekanta. Båten stannade mitt emot Ekmans och alla

passagerarna stego i land. Där blev stor uppståndelse,

alla talade på en gång, och vi erhöllo många

hälsningar från hemmavarande bekanta. Sedan gingo vi

ombord med Ekmans och besågo allt som kunde ses.

Endast damsalongen var fullt färdig. Den var

mycket vackert möblerad med speglar och med soffor som

voro klädda med skarlakansfärgad merino.

Alla de anlända tågade till Ekmans, där det så gott

det sig göra lät var berett för deras mottagande, men

man hade ej väntat så många. Vi voro också bjudna.

Endast 12 skedar och 8 koppar funnos, så dessa måste

ständigt diskas. Det var mycket tröttande för fru

Ekman och flickorna. Efter att ha varit i land ungefär

en timme, återvände hela sällskapet till ångbåten, som

åter gav sig iväg. Kanonerna på båten och på

fästningen dundrade om varandra, alla herrarna lyfte på

hattarna och hurrade. Sjön var lugn som en spegel,

utom där hjulen lämnade spår av fradga efter sig.

Till att börja med gled båten sakta fram, men sen ökade

den farten, tills det föreföll som den flög fram som en

pil. Aldrig har jag sett en skönare och mera

majestätisk syn. Så ledsamt att vår käre pappa ej kunde

besöka oss med den».

Dagarna förflöto lugnt och angenämt. Detta år hade

de inga större svårigheter med maten. Fröken

Ca-stillon var rådig. Hon köpte kycklingar, som hon för-varade på vinden i en hönsbur. Systrarna Nonnen

följde hennes exempel och beställde 12 kycklingar

hemifrån, som de stängde in i vedboden. Som alltid

förenades nytta och nöje. Emily tog lektioner i italienska

för fröken Castillon, och om kvällarna sutto de på

klipporna och läste högt, bl. a. Iliaden.

Medan Mary och Emily voro på Marstrand pågick

som vanligt ett livligt umgängesliv på Liseberg. Fru

Nonnen, som numera led av en svårartad periodisk

huvudvärk, hade ändå en storartad förmåga att sätta

liv i allt och alla, och var en förtjusande och

fängslande värdinna. Nanny berättar, att de en dag haft

middag för stadens notabiliteter. Vädret var

förtjusande, bordet dekorerades rikt med blommor och frukt

och dukades i trädgården mitt för huset. Alla voro

naturligtvis förtjusta att få äta ute, och stämningen

var den allra bästa. Generalskan Edenhjelm

överhopade värden med beröm för alla anordningar på

Liseberg. Landshövding von Rosen var också med bland

gästerna och senare på kvällen kommo ännu flera från

staden, bl. a. Kennedys och en greve Gyldenstolpe.

*

8. BEKYMMERSAMMA TIDER.

Sockerbruket inställer sina betalningar. — Koleran. — David

Carnegie kommer.

Ända till 1833 levde familjen på Liseberg lyckligt

i förhoppningen om att bruket på Klippan skulle ge

dem en riklig och god inkomst. Visserligen hade John

Nonnen många gånger funnit det svårt att hålla affären

i gång, men det hade alltid lyckats honom att

övervinna och reda ut svårigheterna. Robert Lorent v^r

en stor optimist och hade förmåga att få andra att se

allt från samma ljusa sida som han själv, men vid hans

död i maj nämnda år gjordes den sorgliga och

överraskande upptäckten, att ställningen vid bruket var

mycket dålig och affärerna synnerligen intrasslade.

Vad som i hög grad ökade svårigheterna var att

chefen för en firma i Hamburg, hos vilken de haft

obegränsad kredit, dött, och arvingarna ville ha ut alla

sina pänningar.

Hade Nonnen varit yngre, är det troligt att han

fortsatt rörelsen. Många av hans vänner, och troligen

även sonen, ansågo, att med det förtroende, som

sattes till hans namn, med hans ordningssinne, ärlighet

och grundliga kännedom om affärerna, skulle han med

framgång ensam kunnat fortsätta affären och till slut

skulle bruket bliva en guldgruva för honom — vilket

det ju också senare blivit för andra.

Men John Nonnen var gammal, över 60 år, och

slaget kom så hastigt och överrumplande. I stället för

att se tiden något an och kraftigt ta itu med affärernas

utredning, ansåg Nonnen det riktigast att låta bruket

inställa sina betalningar. Han ville icke ytterligare

inveckla det hela genom att belasta bruket med ännu

större skulder. Och själv måste han också göra cession

och sälja allt vad han ägde för att hjälpa till med

betalningen av sockerbrukets skulder. Till hans stora

glädje fingo de flesta ut sina fordringar sedan bruken

blivit sålda och allt uppklarerat; det återstod endast

några få och mindre skulder till personer, som ej voro

i behov av pänningar eller fordrade betalning.Sorgligt nog förlorade även Nonnens svåger Paul

Emil Lorent, vilken liksom han själv anförtrott sin

förmögenhet till Robert, nu också vad han insatt i affären.

Under denna svåra tid fick John Nonnen erfara, att

han hade verkliga och trofasta vänner. Kommerserådet

James Dickson erbjöd sig vid auktionen av deras

lösöre att inköpa allt, som var familjen kärt eller

behövligt, och detta fick Nonnen sedan så småningom efter

råd och lägenhet återbetala.

För Edward Nonnen kom underrättelsen som en

blixt från klar himmel. Vintern hade varit mycket

lycklig och god för honom i alla avseenden. På

nyåret hade han också ingått förlovning med en ung

och älsklig kvinna, som han hade mycket kär. Men

glädje och sorg växla: med samma post som fadern

omtalade, att han blivit tvungen inställa sina

betalningar, kom ett brev från hans fästmös far, som fått

reda på John Nonnens ekonomiska svårigheter och i

brevet återsände sin dotters ring.

Edward reste genast ned till Göteborg för att se

om han kunde vara fadern till någon hjälp. 1

för-maksdörren möttes han av sin syster Emily; hon

omfamnade honom och sade: »Jag är glad att du

åtminstone är lycklig». »Jag? För mig är allt slut»,

svarade brodern sorgset.

Om denna sorgens tid skriver Emily: «Jag vill ej

uppehålla mig vid allt detta sorgliga och besvärliga,

som nu följde. Var dag tycktes ha med sig något

nytt hårt slag, som förmörkade våra framtidsutsikter.»

Men intet ont, som ej för något gott med sig.

Edward Nonnen fick nu med mera allvar vända sina

tankar och sin företagsamhetslust mot bildandet av ettlantbruksinstitut. Dessa hans planer förverkligades och

blevo till stort gagn för Sverige. Om han icke råkat

i dessa personliga svårigheter och sorger, hade han

kanske aldrig kommit att utföra vad som nu blev

hans livsverk och för alltid befäste hans namn som

»svenska lantbrukets fader».

De minskade inkomsterna åstadkommo en förändring

i hela levnadssättet på Liseberg, som nu måste

anordnas mycket sparsamt. Flera tjänare avskedades

genast, och Mary lämnade sina kära böcker och sitt

latin för att hjälpa fadern i trädgården och modern i

hushållet. Det var för henne en stor lycka att kunna

känna sig vara till verklig nytta, men de första

försöken utföllo ej särdeles väl.

Mary var ej av naturen vidare praktisk, utan fick

som alla andra göra sina dyrbara lärospån, innan hon

blev verkligt kunnig.

De hade en hel del kalkoner på Liseberg, och Mary

tyckte att det såg illa ut att dessa lyxdjur fortfarande

spatserade omkring därute, fastän familjen gjort

konkurs.

»Vad skulle människor säga?»

Hon lät därför slakta ner dem den ena efter den

andra; i tre veckors tid åto Nonnens ingenting annat

än kalkon, tills det läckra köttet blev dem vämjeligt,

som i forna tider vaktlarna för Israels folk. När Emily

var yngre ville hon ej kritisera systern, men då hon

var över 90 år sade hon på tal om dessa kalkoner:

»Jag har ofta tänkt, att det kanske varit ekonomiskt

bättre, om vi behållit fåglarna, och så småningom sålt

dem till skapligt pris åt sådana personer, som behövde

kalkoner till stora bjudningar».Mary satte sig emellertid energiskt in i

hushållsgöro-målen och blev snart en utmärkt och duktig husmor.

Lisebergsträdgården omdanades från lyxträdgård till

handelsträdgård. Nytta och skönhet förenades så

mycket som möjligt. Blomsterlökar och perenna växter,

som voro till salu, stodo i rabatter och grupper här

och var i de gröna gräsmattorna och lyste upp dem

med sina glada, rika färger. Trädskolan fann John

Nonnen bar sig bäst, och han gladde sig åt att på

detta sätt uppmuntra trädgårdsskötsel. Många hem

på landet fingo genom Lisebergs trädskola bättre

fruktsorter än de förut haft. Trädgårdsmästaren for

om torgdagarna in till staden med grönsaker, bär och

frukt, och det var mycket lättare att sälja nu än tio år

förut, då samma försök gjorts.

Sommaren 1834, skriver Emily, var den varmaste i

mannaminne. Termometern visade 34 grader i

skuggan, och till och med om nätterna var det föga

kyligare. »Pappa var tvungen att resa till Hamburg och

England för att försöka sälja bruken. Under hans

bortovaro i början av augusti, när hettan var som svårast

och luften så tung att den nästan föreföll pestsmittad,

hörde vi helt oväntat: »Koleran har brutit ut i staden».

Det var en förskräckelsens tid. Inga förberedelser hade

vidtagits; ingen visste vad som borde göras. De första

patienterna lades in på allmänna sjukhuset.

Sjukdomen spridde sig med fruktansvärd hast; knappast

något hus sparades. I ett hus dogo fyrtio personer.

I varje gathörn brändes tjära i stora grytor för att

rensa luften, massor av likkistor fördes var morgon in

till staden och fingo genast användning, sjundedelen

av Göteborgs befolkning bortsopades. Man påmindesom beskrivningar av digerdöden i fjortonde

århundradet. Rädslan för smitta var så stor, att det nästan var

omöjligt att få människor att bära bort de döda.

Men det fanns en del uppoffrande och kärleksfulla

personer, bland dem en ung herr Moritz Magnus, som

gjorde sig särskilt berömvärda. De gingo in i

husen, där koleran rasade, och vårdade de sjuka, som

övergivits av sina tjänare och av dem som skulle

vårda dem.

Den siste, som föll offer för sjukdomen, var

landshövdingen greve von Rosen. En av systrarna Nonnen,

Nanny, blev också svårt angripen, och trots att hon

övervann sjukdomen, återfick hon dock aldrig fullt

sin hälsa.

Lisebergs trädgårdsmästare var så rädd för koleran,

att han fullt frisk tog in de medikamenter, som

ordinerades för de sjuke, och som han var tysk och ej

kunde läsa svenska, svalde han hela salvan, som skulle

strykas på magen. Därav blev han verkligt illamående,

och bud sändes efter ej mindre än fem läkare, den

ene efter den andre, men alla voro sjuka, mest av

överansträngning. Ändå hade Göteborgs läkarekår

förstärkts med fem läkare från Stockholm och en från

Köpenhamn.

Intet år hade Lisebergsträdgården burit så vacker och

så riklig frukt som detta, då koleran härjade. Emily

skriver: »Det är nästan sorgligt att se grenarna

nedtyngda av mogna äpplen, och vinkasten fylld av

hängande, härliga druvklasar och ej få äta därav. Vi kunna

ej heller sälja, ty ingen vågar nu äta frukt».

Den svåra sjukdomen hade emellertid ett stort och

märkligt inflytande på familjen Nonnens framtida liv.Liseberg skulle säljas, och fordringsägarna bestämde

att auktionen skulle försiggå den 8:de augusti, ty vid

den tiden hölls årets stora marknad, som lockade många

besökande från olika delar av landet, och bland dem

kunde det tänkas, att någon skulle vilja bjuda ett högt

pris på Lisebergsegendomen, som var vitt och brett

beryktad för sin skönhet.

Pastor Morgan gick dock i den tanken, att om

Liseberg kunde fås för samma pris, som John Nonnen

givit för tolv år sedan, då ville han återköpa det och

uthyra det till sin svärfar, så att familjen ej skulle

behöva lämna sitt kära hem. Men det föreföll ej, som

han hade stora utsikter att kunna få det till så lågt

pris, då ju egendomen ökat mycket i värde sedan

Nonnen köpte den.

Den 8:de augusti, som fordringsägarna ansett så

lämplig som försäljningsdag, kom, men de hade ej

beräknat och ej kunnat förutse, att en koleraepidemi då

skulle rasa, —- paniken stod på sin höjd, människorna

dogo runt omkring, ingen tänkte längre på att sälja

eller köpa, ty vem kunde veta, om han levde till

dagens slut!

Det märkliga inträffade därför att ingen enda köpare

infann sig på den utsatta auktionsdagen, utan Liseberg

slogs ned till Morgan för 12,150 Rdr. »Detta», skriver

Emily, »var för oss en mycket lycklig tilldragelse, men

efteråt hörde vi, att flera spekulanter voro fasligt

besvikna, när de helt oväntat upptäckte, att stället, för

vilket de gärna givit hur mycket som hälst, var sålt

utan att de visste något därom. Det har alltid

förefallit mig, som denna händelse var lika romantisk, som

något vi läsa om i berättelser».I sina svåra bekymmer och sin oro för framtiden

anropade både herr och fru Nonnen och döttrarna Gud

om hjälp, och den uteblev heller icke, utan kom på

ett oväntat och alldeles överraskande sätt och blev

därför också så mycket mera glädjande.

Frampå hösten avtog epidemin. Ett häftigt

åskväder rensade luften, och därefter förekommo blott några

få fall av koleran. Systrarna Nonnen kunde med glädje

mottaga sin far vid hans hemkomst från utrikesresan,

ty nu var faran för smitta avlägsnad.

John Nonnen hade ej lyckats sälja bruket utrikes,

»men», skriver Emily, »han hade tänkt ut en plan

som visade hans stora förmåga att bedöma karaktärer».

År 1830 kom unge mr. David Carnegie, då blott

aderton år, att besöka sin farbror D. Carnegie senior,

John Nonnens gamle vän. Denne unge man, som då

nyss blivit myndig, gjorde ett så gott intryck på

Nonnen, att han föreslog honom att övertaga affären och

bliva egare till bruket.

Uppgörelserna härom försiggingo under strängaste

tystnad. Den unge Carnegie satt i kvällens skymning

instängd i John Nonnens arbetsrum på Liseberg, och

ingen i världen mer än de två visste något om vad

som mellan dem avhandlades.

John Nonnen bevisade för honom hur bruket skulle

bliva en guldgruva för den, som kunde befria det från

de gamla tryckande skulderna, och de svåra

omständigheter, det haft att kämpa emot under många år.

Carnegie svarade, att då han inte förstod saken, kunde

han intet annat göra än förlita sig på Nonnens ord,

men om han ville åtaga sig att sköta alltsammans, var

Carnegie villig att ingå på förslaget.

Dagen för auktionen kom. Många hjärtan klappade

av oro, ty flera personer i Göteborg hade bestämt sig

att vara köpare, om de kunde komma över bruket till

rimligt pris. »De hade ingen klar föreställning om

affärens verkliga värde», skriver Emily, «stor var

därför deras förvåning och missräkning, när de helt

oväntat hörde bruket slås ned till en ännu högre bjudare,

vars namn icke nämndes, men som senare visade sig

vara den ännu okände ynglingen David Carnegie och

hans kusin Mr. Robertson. Vår glädje var mycket stor.

Ty fastän vår fars förmögenhet var borta, hade han

dock på detta sätt en bestämd inkomst och ett arbete,

som han grundligt förstod. Nu var han ej längre

nedtyngd av bekymmer, som så länge tryckt honom, vi

kunde få bo kvar i vårt gamla hem, och ändå visste

vi ej då, vilka flera välsignelser denna lyckliga

händelse skulle föra med sig åt oss i framtiden.»

*

9. HEMLIV PÅ LISEBERG.

Familjen Morgan flyttar till Conway. — Anna Kolster och kokerskan

Greta. — Trädgårdsarbete och sömnad. — Emily får

löfte om en Köpenhamnsresa.

Pastor M. Morgan hade nu i tretton år innehaft sin

plats i engelska kyrkan. Hans äldsta söner voro

så gamla, att de behövde komma i skola i England,

ty det var faderns önskan, att de skulle tillbringa sitt

framtida liv där.

Det beslöts därför, att hela familjen skulle flytta över

dit år 1836. För systrarna på Liseberg var det svårt

att skiljas från Fanny och alla barnen, men på samma

gång skulle familjens flyttning till deras gamla hemland

återknyta de band, som förenade dem med England,

och de skulle kunna bli i tillfälle att resa dit och hälsa

på sin syster.

Till en början fick Morgan nöja sig med en sämre

avlönad plats i London, men snart blev han erbjuden

att bli kyrkoherde i den vackra, romantiskt belägna

staden Conway i Wales. Flyttningen visade sig senare

ha varit till gossarnas förmån, mostrarna på Liseberg

fingo snart glädja sig över att höra, hur de vunno den

ena framgången efter den andra.*)

Den av sönerna Morgan, som mest fäst sig vid Sverige,

var Henry, den yngste. Han kom ibland under ferierna

tillbaka till Liseberg, antingen ensam eller följd av sin

familj. Han berättade en gång i ett sällskap på Liseberg

om sin lyckliga barndom i Göteborg och om

julaftnarna, som alltid firades på Liseberg. »Vi hämtades

alla i en stor täckvagn till morföräldrarnas hem, där vi

mottogos mycket hjärtligt av mostrarna, men allra

hjärtligast av sköterskan Anna Kolster. Vi barn kallade

henne endast »Boo». 1 den stora öppna tegelspisen

brann en flammande julbrasa, framför vilken vi först

stannade och värmde oss, men snart fingo vi gå

uppför trappan och sitta i mörkret och vänta, tills dörrar-

*) Osborne Morgan blev kronadvokat (Queen’s Counsel), ledamot

av parlamentet, Judge Advocate General och baronet. John blev

professor i medicin vid universitetet i Manchester och

praktiserande läkare. Henry blev teologie doktor vid universitetet i

Cambridge, och var under trettio år tutor vid Jesus College därstädes,

vilket college han under denna tid arbetade upp till det tredje i

ordningen. Från 1885 till sin död 1912 var han rektor vid samma

college.ANNA KOLSTER

AKVARELL AV NANNY NONNEN, 1845

na till salen slogos upp, och vi gingo in till de i ljus

strålande rummen och den tindrande julgranen med

alla presenterna under sina skyddande grenar. Allt var

så vackert ordnat av mormor och Boo.»

Anna Kolster hade en underbar förmåga att göra

allt trevligt i hemmet. Hon var den som stod vid

dörren och tog emot alla gäster, och ingen som

hälsats välkommen på Liseberg av den lilla rara gumman

glömde någonsin hennes blida, fryntliga väsen. Hon

talade ett egendomligt språk, en rolig blandning av

platttyska, engelska och svenska; barnen kallade hon »Lyttje

dears».

En annan trotjänarinna på Liseberg, som också var

en vacker typ för den tidens tillgivna och trogna

tjänare, var kokerskan Greta. Hon var lång och ståtlig

och orimligt fortfärdig, hon hann med allt på ett

förunderligt sätt. Greta lagade mycket god mat, mjölkade

korna, skötte kycklingarna och fick ändå tid över att

vårda fru Nonnen, som blev klenare för vart år. 1837

bröt hon benet två gånger, först i maj och sedan i

juni. När hon försökte att gå, orkade hon inte utan

föll. Lyckligtvis var sommaren så vacker, att hon oftast

kunde ligga på en soffa i trädgården bland rosor och

dalior. Hennes man vandrade troget och punktligt

som vanligt till kontoret och skötte affärerna lika

samvetsgrant, som voro de fortfarande hans egna. På

kvällarna var han mest i trädgården, tog del av allt

som försiggick där och intresserade sig varmt för

arbetet. Trädskolan utvecklade sig alltjämt, och det är

intressant att veta, att de ståtliga, gamla lindar, som

nu pryda Vänersborgs stad, ha haft sitt barndomshem

på Liseberg. Drätselkammaren därstädes beställde ejmindre än 70 stycken lindar, som skulle vara 12 fot

höga, när de levererades. Till parken vid Frugården,

som då nyanlades, sändes också olika sorters träd.

Systrarna Nonnen, som på allt sätt ville hjälpa sina

föräldrar att spara, sydde själva sina kläder, trots att

det var ett arbete, som ej det allra minsta intresserade

dem. På den tiden funnos inga symaskiner, och det

tog lång tid att sy de åtsittande snibbliven, som då

användes. Vilken tålamodsprövande, irriterande

sysselsättning att sy in alla dessa fiskben i sömmarna för att

få livet att sitta som svarvat på kroppen! Hur de än

ansträngde sig, lyckades det dock sällan att uppnå det

moderna idealet. Troligen användes samma modell,

de en gång fått, år ut och år in, och härigenom fingo

systrarna på Liseberg även i det yttre den gammaldags

prägel, om vilken Anna Hamilton-Geete talar i de få

rader hon hann nedskriva om dem.

Hemlivet med sin sömnad och sina små hushållsbestyr

kändes ibland lite för trångt för Emily. Hon längtade

efter något arbete, som kunde bli till mera gagn för

framtiden, och slutligen beslöts att hon skulle få resa

till Köpenhamn för att utveckla sina konstnärliga anlag

och lära sig måla. Lyckades hon ej bli konstnär, kunde

hon ju alltid vid hemkomsten giva lektioner i ritning

och målning. Miniatyrmålning var också en konst

som intresserade henne mycket, och som hon med

någon framgång försökt; det fanns således flera

möjligheter öppna för hennes levande begåvning och stora

arbetsförmåga.

*

10. I KÖPENHAMNS

KONSTNÄRSKRETSAR.

Resan. — Hos Rörbye. — Thorvaldsens återkomst. — Systrarna brevväxla.

Emilys tablåer. — Vänner och kamrater.

För Emily, som aldrig förr varit hemifrån någon

längre tid, var det ett ganska stort företag att ensam

bege sig av till Danmarks huvudstad. Men det var

intressant och lärorikt för henne att se något av

världen, och nyttigt att vara på egen hand.

Det var med gott mod hon den 2 maj 1838

anträdde sin resa. Hon var den enda damen ombord

på ångbåten, men hon hade det bra, ty en gammal

vän till hennes far tog hand om henne. Vädret var

förtjusande. Hon satt länge på däck och såg på

solnedgången över sjön. Den var magnifik. Snart

visade sig månen, och den ena stjärnan efter den andra

tittade fram mellan de mjuka duniga molnen. Hon

njöt av fartygets rörelser, där hon satt och språkade

med en mycket intressant major L. och en norsk

general, men det dröjde inte länge innan hon fick lov

att gå ned i sin hytt.

Nästa morgon kl. 7 väcktes hon med den

underrättelsen, att danska kusten var synlig. Hon klädde

sig så fort hon kunde och gick upp på däck. Där

mötte henne en härlig syn!

Himmelen var alldeles blå utan ett moln, sjön

glittrade som strödd med diamanter, och några seglare

gledo över vattnet, andra lågo för ankar. Danska

kusten med sina låga skogbevuxna kullar och öppna

ängder visade sig för henne, och här och där såg

hon hus, som förvånade henne, ty de voro vita och

hade spetsiga tak. Vid tvåtiden skymtade hon

Köpenhamn med alla dess torn och spiror.

Hon skall bo hos några avlägsna anförvanter, och

när båten lägger till är hon glad att höra en röst, som

välkomnar henne. Herr Surleau med dotter hämta

henne till sitt hem, som nu också skall bli hennes.

Det rum hon får, har egentligen inte alls de

egenskaper hon önskar. Det enda fönster som finns går

endast till ett förmak, och ger därför mycket litet

dager och mycket litet luft. Både hon själv och hennes

målning lida härav.

Vad hon först och främst genast efter sin ankomst

söker är god och lämplig undervisning i sin konst.

Hon lyckas också verkligen få lektioner i oljemålning

av professor Rörbye, vilket ansågs vara en stor och

oväntad lycka, då han aldrig tog mer än fyra elever

och var utan jämförelse den bäste läraren i hela

Köpenhamn. Hon arbetade nu mycket flitigt hela

förmiddagen; om kvällarna var hon oftast bortbjuden till

de många vänner, hon snart fick.

I brev till Liseberg beskriver hon vad som gör mest

intryck på henne, och när Thorvaldsen kommer hem

från Italien är hon ute och ser på ståten. Hon

skriver: »I september kom Thorvaldsen hem från Italien

och mottogs kungligt, tusentals båtar med musik,

flaggor och girlander mötte honom, och stranden var

fullsatt av människor. Till och med de himmelska

makterna hade spänt en sjufärgad triumfbåge i skyarna,

under vilken den kungliga fregatten passerade, somförde fursten bland levande bildhuggare hem till sitt

eget land. När han steg i sin vagn, spändes hästarna

i I rån och folket drog honom över Amalienplads, där

annars blott kungliga personer få åka. Han är en

förtjusande gammal man. Jag har haft den stora

lyckan att bli presenterad för honom och göra hans

bekantskap.

Han vandrade med oss genom sin ateljé, där en

mängd av de sköna skulpturer, han fört med sig hem,

höll på att packas upp. Det var en njutning för mig

att se dessa utsökt vackra konstföremål, under det att

mästaren, som framkallat dem ur det hårda, kalla

berget, stod bredvid med sitt vita långa hår, vilket föll

som en helgongloria kring det vänligaste anlete man

kan tänka sig.

Gruppen som representerar Johannes Döparen

predikande i vildmarken och som nyss har placerats över

portalen till Vor Frue Kirke, är mycket skön, alldeles för vacker

för den kyrka som den pryder, vilken i mitt tycke är tung

och klumpig, men kanske just detta gör att gruppen

vinner genom kontrastverkan». Senare skriver hon:

»Thorvaldsen var allt igenom mycket vänlig mot

mig> jag brukade rita i hans ateljé och kopierade

några av kans sköna marmorstatyer, och äger ännu

ett litet huvud modellerat i lera av honom, som han

skänkt mig, och som jag anser vara en av mina största

skatter.»

Mary blir inspirerad, när hon erhåller Emilys brev

om besöket hos Thorvaldsen och hör hur Emily sett

så många av den store konstnärens skulpturer samt

statyerna i Charlottenborg.

Hon skriver till systern i Köpenhamn: »Du blir ejnöjd med att se konstverken blott en gång, du

återvänder om och om igen, tills din själ växer av det

stora du ser. Skönheten, som till att börja med

inger vördnad, fyller dig med hänförelse när du lär känna

konstverket djupare. Din anmärkning, att varken

teckning eller utkast kan ge någon idé om skulpturers

oförlikneligt mjuka konturer eller om marmorns

polityr, är sann. Själv bevarar jag ännu intrycket av den

enda marmorskulptur jag kan komma ihåg att jag sett,

nämligen två vackra barn av Chaudet. Jag tycker

mig ännu se det himmelska uttrycket i deras ansikten,

så oskyldigt, så rent, där de lågo och sovo i den

djupa sömnen inneslutna i varandras armar. En hand

hängde orörlig ned på sidan om vilolägret och höll

med sina små, fina fingrar några liljor och

vallmoblommor, emblem av oskuld och sömn. Jag kan ej

heller glömma de kopior av Apollo di Belvedere och

Venus di Medici, som jag såg som barn. Deras

majestätiska form och uttryck imponerade på mig. Jag

var då blott sju år. Känslan för det sublima, som då

väcktes inom mig, vill jag för ingen del vara utan,

minnet därav är mig ännu till hjälp, när jag läser

beskrivningar av sådana antikens under, det hjälper mig

att framkalla dem i min fantasi. Jag har alltid ansett

skulptur vara en högre konst än målning. Den giver

själen en lugnare, högre lyftning, och flyttar intrycket

från sinnena. När ögat mottagit intrycken, som

skulpturens sköna former förkroppsliga, övergå de helt att

vara själens egendom, under det att de färglagda,

rägnbågsliknande målningarna störa själens rena

överjordiska glädje. Tänk på mig, när du kopierar

»Gracerna», och på hur lycklig jag skulle vara, om jagblott en gång finge se dem för att sedan kunna

behålla dem i mitt minne som en motvikt mot det

enahanda i mitt liv».

Mary tröstar sig dock med att hon har

trädgården på Liseberg och beskriver en promenad där efter

kl. 9 på kvällen. Det var så obeskrivligt vackert, hon

kunde ej njuta därav ensam, utan gick in och

hämtade Charlotte och Nanny, som sprungo omkring

utefter vägarna, glada och livliga som unga hjortar. Hon

ville så gärna ha fler med sig, som voro litet mera

stillsamma, och som kunde njuta av kvällens skönhet,

och hämtade därför också deras gamla sköterska Anna

Kolster, kokerskan Lena och Beata. Dessa njöto var och

en på sitt sätt och sutto länge ute, tills nattkylan kom

med rå och fuktig luft och tvingade in dem.

På hösten 1838 flyttade Emily till en överstinna,

men fortsatte att äta middag och tillbringa aftonen hos

sina anhöriga Surleaus. Först kl. 10 på kvällen gick

hon hem. »Detta är inte trevligt i dåligt väder»,

skriver hon till sin bror, »men jag har blivit så van att

under vintertider vara ute i snö och rägn och storm

och gå ut vilken tid som hälst och hur långt som

hälst, utan att något annat än mina skor eller andra

klädespersedlar, som ej kunnat härdas så väl som

människokroppen, tagit skada härav.»

Nyårsaftonen var Emily på en stor bjudning hos

Tutiens. Fru Tutiens var skicklig pianist och

underhöll sällskapet med sin konst, men när tolvslaget ljöd

höllo de på med att äta supé, vilket Emily fann högst

prosaiskt. De avbröto endast måltiden ett ögonblick

för att önska varandra ett gott nytt år. Här träffade

hon Köpenhamns vackraste flicka, fröken Clara Falbe.Emily finner den unga skönheten något påminna om

Göteborgs stolthet, fru Hilda Wijk, Tegnérs berömda

väninna »Den Blåögda».

På nyårsdagen gick hon i Peterskyrkan och åhörde

en predikan, som mycket rörde henne. Vädret hade

varit någorlunda på morgonen, »men», säger hon, »när

jag skulle lämna kyrkan ösrägnade och blåste det.

Detta var särdeles obehagligt för mig, ty jag hade en

alldeles ny hatt på mig. Den var gjord av mörk

mo-rellfärgad sidensars, garnerad med svarta spetsar. Nu

användas endast sådana hattar. Sidenkappor med stora

sjalliknande kragar, ofta garnerade med päls, användas

också. Till all lycka för min hatt bjöd mig fru W.,

i vars bänk jag satt, att åka med henne hem.»

Då Mary fått brevet om Emilys hatt skrev hon om

andra hattar hon sett, och visade sitt intresse för den

stora och viktiga modefrågan. Hon talar även om

ett besök på Stora Torp. »Som vanligt blevo vi

mycket vänligt mottagna av Carnegies; vad som

mest av allt intresserade dem att få veta var om

vi hört något från dig. Den gamle herrn frågade

oss härom, innan han hälsade, och först senare efter

vårt befinnande.

De gamla voro ensamma. Isabella och svenska

Susan hade farit till Gunnebo (Susan var dotter i huset

och kallades »svenska Susan» till skillnad från en

engelsk kusin med samma namn, som just då var på

besök). Flickorna återkommo, medan vi ännu voro

där, den ena hade ett ordinärt utseende, men den andra

var ovanligt vacker, hyn så blommande frisk, och hennes

vackra lockar slingrade sig ned om den gröna

siden-bonnet hon hade och som klädde henne så väl»,I februari lyckades det Emily att få det så ordnat, att

hon tillika med sju andra damer, som ägnade sig åt

konsten, fick genomgå en kurs i anatomi för den

utmärkte professorn Stein. Denna kunskap ansåg hon

vara mycket viktig för sin utbildning som

porträttmålarinna. Hon njuter mycket av att gå på konserter,

och redogör för dessa på ett sätt, som visar att hon

har en god musikalisk uppfattning. Själv spelar hon

också ofta violin. En dag besökte Emily tillsammans

med två andra konstälskande damer »Kunstforeningen».

Av tavlorna slår först ingen an. Vad hon där finner

skönast är en gravyr efter en tavla av Rafael. Den

föreställer Kristus på väg till korsfästelsen. »Han

sjunker ned under korsets tyngd, det lidande, undergivna

uttrycket och hela figuren är så gripande, som jag

aldrig tror mig sett förut. När vi fingo se den,

utropade vi: »En sådan tavla kunna ej nutidens målare

åstadkomma!»

»Därefter», skriver hon, »for jag med Caroline Surleau

till Frederikskirke, Christianshavn, för att höra

Grundt-vig predika. Kyrkan är mycket gammal, Grundtvig

predikade i synnerligen enformig ton, predikan vi åhörde

ansågs vara en av hans bästa, men gjorde ej något

fördelaktigt intryck på oss. Jag kunde ej tro att det var han,

som författat min älskade bok ’Nordisk Mytologi’.»

»En annan dag», berättar hon, »var jag bjuden till

Commendeur Wulff. Han är skald och har översatt

delar av Shakespeare och Tegnér. H. C. Andersen och

Kellerman voro också bjudna men förhindrade att

komma. Ni kunna förstå hur ledsen jag var över detta.

Weise (organist i Vor Fruekirke) var där och vid

briljant humör. Han spelade förtjusande ett stycke, somframställde en storm med åska och blixt. Han hade

allehanda kvicka och roliga infall.■»

Under denna sin intressanta vistelse i Köpenhamns

konstnärskretsar blev Emily även i tillfälle att se

Oehlen-schläger på nära håll. Hans tragedi »Knut den store»

skulle spelas på teatern för första gången, och Emily

är mycket intresserad av hur den skall mottagas av

publiken.

I mars månad öppnades Vor Fruekirken åter efter

de tretton marmorstatyernas insättande. Emily var

närvarande vid denna första gudstjänst och mycket förtjust

att se de vackra skulpturerna pryda kyrkan. Framför

altaret knäböjde den skönaste av dem alla,

bildhuggar-konstens vackraste skapelse, ängeln hållande snäckan,

som användes till dopfunt.

En mycket god predikan hölls av Kolthoff, men

knappt var predikan slut, innan det blev rörelse bland

åhörarna. Någon kom in och hällde varmt vatten

i snäckan, så slogos båda dörrarna upp, professor

Freunds hustru kom in med sitt lilla barn i armarna,

så några av faddrarna och sist Thorvaldsen, den

vördnadsbjudande gamle mannen med sitt silverhår, en

riktigt patriarkalisk figur, ställets genius. På bröstet

bar han en mängd ordnar och utmärkelsetecken.

De majestätiska konstverk, han framskapat ur den

hårda stenen, föreföllo att andas och välkomnade

honom, vars tanke kallat dem till liv. Han åtföljdes av

professor Freund och ännu fler faddrar, de flesta av

dem konstnärer. Fryde döpte barnet och höll därefter

ett tal. Vi hade god plats att se, men kunde ej höra

ett ord av talet.»

Hemifrån hör Emily, att en av hennes systrar skullefå resa och hälsa på Fanny i England. Hon

skriver hem, att hon gläder sig åt detta, men att hon

ej avundas henne, då hon själv njuter ett så intressant

liv i Köpenhamn. Hon träffar många konstnärer, och

de komma till hennes ateljé, där hon nu börjat måla

porträtt. De ge henne goda råd och kritisera hennes

arbete, vilket hon är mycket tacksam för. Bland de

konstnärer, hon lärt känna, äro porträttmålaren

Bae-rentzen, professor Becker samt Stockebye. Den

sistnämnde ämnar sig till Sverige nästa sommar och lovar

då att besöka Liseberg.

Men alltid återkommer hon till Thorvaldsen som

numro ett av alla, vilken hon är lycklig att ofta träffa.

Så reser hon åter en dag med Caroline Surleau till

Charlottenborg för att beskåda hans konstverk, och

där i rummet näst intill står Thorvaldsen själv vid sitt

staffli med en hög lera bredvid sig. Han håller på

att göra en modell till en bas relief. »Han bjöd oss»,

skriver hon, »komma in, som vi med glädje gjorde.

Bas reliefen han arbetade på skulle ställas över

kollekt-bössan för fattiga i Vor Frue kirken. Den föreställde

en kvinnofigur med ett barn. Han frågade om vi ville

se hans ritningar och förde oss in i sitt rum. De

flesta av ritningarna hade jag sett förut. Borden och

delvis golvet var betäckt med vaser, böcker, papper,

gravyrer, allt uti smakfull artistisk oordning. Vi sågo

på dessa, men mest följde våra ögon Thorvaldsen

själv. Han gick långsamt och föreföll något

melankolisk och nedtryckt. Han sade, att han kände

skillnaden i klimatet här. Han led ej av kölden som

vanligtvis är fallet första året här, men han led av dess

följder, reumatisk värk och andra krämpor. Efter attha beskådat hans kuriositeter, gingo vi åter och sågo

honom arbeta. Jag var ledsen, att jag ej bad att få

taga en liten bit lera som minne. Fru W. gjorde det,

hörde jag, och han modellerade hastigt därav ett äpple

och bad henne giva det till sin dotter från den gamle

Paris».

I ett av breven skildrar Emily det konstnärliga

sällskapslivet i Köpenhamn.

Herr och fru Garingius, vänner till Emilys far, skola

fira silverbröllop med en fest, däri även dans med

tablåer skola ingå. Emily blir ombedd att ordna

tablåerna. Härmed har hon mycket besvär, men

äntligen blir allt färdigt och på den bestämda dagen går

hon, iklädd vit mollklänning med ljusröda bandrosetter

och svarta spetsvantar, till silverbrudparets hem. I

flickornas rum mötte henne en lustig syn. Flickorna

sprungo omkring i alla möjliga kostymer; några

liknade änglar med vingar.

Emilys arrangemang för tablåerna voro synnerligen

originella. Hon hade låtit flytta fram familjens stora

himmelsäng, tagit alla sängkläder därur, och ställt den

framför dubbeldörrarna till stora salongen. Sängen

försågs nu på tre sidor med mörka gardiner och

skulle utgöra scenen för tablåerna. Här grupperades

de spelande, och effekten blev bedårande. Där såg

man Tron, Hoppet och Kärleken. Tron i blått silke

med vit slöja och ett kors i de sammanknäppta

händerna. Hoppet i lätta gröna draperier stödde sig mot

ett ankare, och Kärleken höll en röd ros i handen.

En tablå visade ett sovande barn bevakat av två

änglar. Som slutscen visades guldbröllopet och det

var det mest lyckade av allt.När det börjar våras, tänker Emily med vemod på att

det år, hon skulle få vara i Köpenhamn, lider mot sitt

slut. Hon känner sig nedstämd över att ej ha gjort

så stora framsteg, som hon velat. Alla hennes vänner

råda henne att stanna längre, och hon inser, att hon

haft mesta nyttan av de sista månaderna. Vad som

först föreföll henne dunkelt, börjar nu att klarna.

Då inträffar en oväntad händelse. Fru Garingius

erbjuder henne att i deras dotters frånvaro komma och

bo kostnadsfritt hos dem. Hon skall få ett eget rum

och ateljé och allt så bekvämt som möjligt.

Emily är mycket rörd över all denna vänlighet och

det förmånliga erbjudandet, men känner det svårt att

ännu så lång tid vara skild från de kära

hemmavarande, och att tillbringa de skönaste

sommarmånaderna i en stad.

Hon svarar tacksamt, att hon skulle höra om

professor Rörbye är villig att fortfarande giva henne

lektioner, samt fråga sina föräldrar, om hon får

stanna. Professor Rörbye svarar, att så länge hon är

kvar, vill han ej övergiva henne, då hon gör så goda

framsteg. Då hennes far också giver sin tillåtelse,

stannar hon.

Professor Rörbye var ganska klen och kände, att

det skulle vara mycket välgörande för honom att

komma till södern under nästkommande kalla vinter,

men han hade ej medel därtill. Hans vänner rådde

honom att begära ett anslag av akademin, men han

ville ej, då han nyligen erhållit ett sådant. Han blev

då en dag inbjuden till middag av greve Moltke, och

när han lyfte upp sin servet, låg därunder en

pän-ninggåva stor nog ej blott för ett utan för två års vi-stelse i Södern. Vi kunna lätt tänka oss hans glädje

och överraskning.

Emilys vistelse i Köpenhamn blev längre än hon

tänkt sig, ty hennes sista brev däriirån är daterat 15

augusti 1839. De elever som jämte Emily

undervisades av professor Rörbye voro: Prinsessan Louise,

sedermera Danmarks drottning, Miss Kate Wynne,

dotter till engelske ministern Sir Henry Wynne, och en

dotter till den ryske ministern baron Nicolai. Dessa

voro alldeles förtvivlade över att nu förlora sin

utmärkte lärare, och frågade, vem han skulle kunna

rekommendera i sitt ställe. Han svarade, att han inte

visste någon annan, såvida icke Emily Nonnen skulle

vilja åtaga sig deras undervisning. Saken föreslogs

för henne, men hon hade redan gjort alla

förberedelser för sin hemresa och längtade till Liseberg, som

hon så länge varit borta ifrån.

»Jag kände mig ej särskilt hågad för att undervisa

prinsessor,» säger hon, »och så avslog jag detta

smickrande anbud och har aldrig ångrat det.»

*

11. EMILY ÅTER HEMMA.

Besök pä Degeberg. — Fest och besök hos grannar. — Ny verksamhet

pä Liseberg. — Lindansarna. — Emily ledamot i Göteborgs

konst- och slöjdförening.

I augusti 1839 återkom Emily till sitt kära Liseberg,

fick åter omfamna sina föräldrar och systrar och sitta

med dem i skuggan av de höga, doftande granarna och

berätta om allt hon upplevat, den tid hon varit borta.

Emilys intresse för och kärlek till konst hade som

naturligt var tilltagit under studietiden i Köpenhamn, och

hon hade hälst fortsatt arbeta i München eller

Düsseldorf, men därtill hade hon ej råd. Nu var det också

Nannys tur att få komma ut. Systern Fanny Morgan

hade bjudit henne till sig i Conway; hon reste dit och

stannade där i två lyckliga år.

Edward Nonnen på Degeberg ville gärna få sin syster

Emily till sig, innan vintern kom, och han reste själv

till Liseberg för att hämta henne. Hon fann den fula

västgötagården alldeles förvandlad, allt tycktes henne

förändrat sedan deras besök där för elva år sedan.

En stor ändamålsenlig manbyggnad höjde sig på den

förr kala kullen, som nu var omgiven av en park och

stor trädgård. Edward hade efter många

besvärligheter lyckats få sitt planerade lantbruksinstitut i gång,

och hade nu kring sig en skara intresserade elever.

Dessa unga män ville hedra sin avhållne föreståndares

syster genom att ställa till en fest för henne. Detta

gladde Edward. Han tar sin syster med sig till

grannarna för att presentera henne och personligen inbjuda

dem. Alla vilja med glädje komma, några resa till

och med gärna den långa vägen 6—7 mil.

Anordningarna voro så enkla som möjligt. En

prydlig ljuskrona bunden av lingonris lyser upp den stora

lektionssalen, och alla gästerna ha beslutat sig för att

ha roligt och glädja både sig själva och andra. De

komma redan kl. 2 e. m. och vandra i det härliga

sommarvädret omkring i mönsterträdgården och på de

välskötta ägorna, som väcka allas beundran.

Festen kulminerar på kvällen, då herrarna spela en

liten teaterpjäs och recitera verser skrivna för tillfället,Till sist avslutas den lyckade dagen med dans, som

fortsätter ända till klockan två på morgonen.

Emily gläder sig mycket åt att se brodern lyckas

förverkliga sitt mål att uppfostra ungdom till goda

lantbrukare. Hon är rörd över den tillgivenhet, de

hysa för sin lärare, och det gör henne lycklig att märka,

vilken aktning och vänskap grannarna visa hennes

dyrkade Edward. De ge honom sitt stöd och arbeta

tillsammans med honom för fosterlandets bästa.

Umgänget med grannarna blev mer och mer livligt.

En gång då både Mary och Emily voro på besök i

västgötagården, tog brodern dem med sig på en tur

till Skara, Lundsbrunn och Härlingstorp. På hemvägen

besökte de också Frugården och lärde där känna

grevinnan Louise Posse, född von Platen, och hennes

älskvärde man excellensen Arvid Posse. »En mera

älskvärd man», skriver Charlotte senare, »kan man ej

tänka sig. Det är skönt att vara i ett hem, där aldrig

ett sårande ord höres, där ingenting stör harmonien.

Det är underbart se, med vilken grace den gamla

grevinnan von Platen, född Ekman, lämnar allt i de

ungas händer, fastän hon egentligen är den, som äger

det hela.»

Den »snälla artisten mamsell Emily Nonnen» var en

gärna sedd gäst på de stora västgötagårdarna, i

synnerhet Såtenäs och Truve. De unga flickorna hade

stor lust att rita och måla under hennes goda ledning,

och det var också lärorikt för dem att tala engelska

med henne och hennes systrar. Ofta hade de någon

ny bok eller ett nytt musikstycke med sig från

Göteborg, som det var roligt och intressant för de

kunskapstörstande ungdomarna på landet att få låna.

EDWARD NONNEN MINIATYR AV EMILY NONNEN

FANNY MORGAN FOTOGRAFI

Hemma på Liseberg blev livet för systrarna numera

ganska arbetsamt och enahanda. De levde på sina

barndomsminnen, som blevo ljusare och ljusare ju

längre bort de själva kommo från dem. England, det

verkliga hemlandet, blev dem allt kärare, och i brev

kallade de alltid Liseberg »Albion villa».

I det enformiga livet blev en stor omväxling, då de

fingo ta emot inackorderingar i sitt hem. Det var två

flickor, som de skulle undervisa. Den ena av dessa

var en släkting, barnbarn till John Nonnens syster

Elisabeth Jacobi. Elisabeth och hennes man hade

endast en mycket liten förmögenhet att ge i arv åt sin

ende son. John Nonnen föreslog då, att han skulle

lära sig bryggeriyrket, och sedan komma över och

hjälpa honom i porterbryggeriet vid Klippan. Så skedde

även, och det var en glädje för alla på Liseberg att

ha honom och hans älskliga hustru så nära. Men han

var uppfostrad till lantbrukare och lämnade snart bruket

vid Klippan samt köpte senare egendomen Cederslund

vid Gullmarsfjorden.

Då systrarna på Liseberg en gång börjat att mottaga

unga flickor som inackorderingar och elever, följdes

snart de två första av fler, och det blev åter livligt och

glatt i det gamla hemmet.

Vägen från Liseberg till staden var sorgligt nog vissa

tider av året nästan ofarbar. Jag vet ej, om det var

den vinter då systrarna Nonnen började undervisa

unga flickor, som Göteborg gästades av ett sällskap

mycket skickliga lindansare, kanske var det något

senare, men Emily hade i varje fall sett dessa och

skämtsamt sagt, att de borde lära sig gå på lina för att

kunna komma in till staden. Hon ritade en rolig skizzsom framställde huru de och deras grannar balanserade

på ett rep in till staden. Först såg man herr Silvander

med familj, sedan grannarna med sina barn och sist

herr och fru Nonnen med döttrar. Alla gingo i ängslig

oro, svängande armarna och sviktande i benen över

dy och vatten och under stodo följande humoristiska

verser:

We are not like sylphs of airy form

Nor like the fiery salamander,

Nor mermaids riding on the storm,

How shall we get to town, Silvander?

If we were birds through air we’d skim,

If we were frogs on mud we’d wander,

If we were fishes we would swim,

But now what shall we do, Silvander?

The difficulties are so great

That even the glorious Alexander

Would have turned back overcome by fate,

How then shall we get through, Silvander?

I know that you are not of stone,

Surely your heart has feelings tender,

You will be softened by our groan

And you will mend the road, Silvander.

Then when through all the autumn long

Dry shod and clean to town we wander,

We will greet you with a song

And bless you all the way, Silvander.

But if you leave us in the mire,

Think how your fair fame it will slander,

Be sure our ghosts will never tire

But haunt you night and day, Silvander!

En av deras vänner fick händelsevis se teckningen

och bad att få taga den med och visa herr Silvander,

som var en av de ledande i kommunen. Emily hade

ganska snart den stora triumfen, att hennes lindansare

och verserna åstadkommo en ändring i de vidriga

förhållandena. Vägen blev nämligen förbättrad.

I februari 1842 blev Emily Nonnen invald till

ledamot i den nybildade konst- och slöjdföreningen i

Göteborg »då», som det heter i inbjudningen, »hennes

tillgivenhet för bildande konst och därmed

gemenskapsägande slöjder är lika allmänt känd som värderad».

*

12. EN VINTER I HUVUDSTADEN.

Emily utslällcr. — Resan. — Ateljéerna i Brunkebergs hotell. — Fadderskap.

— Hos professor Berzelius. — Folkdanser i överste Forsells hem. —

Ett barnporträtt. — Södermark, Sandberg, Fahlcrantz, C. G.

Santesson. — Svenska akademien sammanträder.

Hösten 1840, då Edward Nonnen reser upp till

Stockholm, får han i uppdrag av sin syster Emily att

medföra ett av henne målat porträtt till

konstutställningen därstädes. Detta var hennes första offentliga

framträdande, och säkert kände hon det med sin blyga

och tillbakadragna natur som ett mycket vågsamt och

djärvt försök.

Så mycket större blir hennes glädje, då professor

Sandberg uttalar sig synnerligen fördelaktigt om

hennes arbete; han anmärker blott, att figuren var väl

liten för att göra effekt bland övriga utställda stora

målningar. Han visar emellertid stort intresse för

Emilys konstnärskap och föreslår henne att komma till

Stockholm, så skall han gärna ge henne råd och

anvisningar.

Trots hans vänliga och smickrande anbud dröjde

det ända till hösten 1842, innan hon kunde besluta

sig för att tillbringa en vinter i huvudstaden.

Känslig och anspråkslös fruktar Emily, att hon inte skall

kunna slå sig fram som konstnärinna i Stockholm,

hon oroar sig mycket härför, och modet är nära att

svika henne redan på ditresan. Men brodern Edward,

som ledsagar henne, försöker med all makt uppmuntra

henne och stärka hennes vacklande självkänsla.

Resan tog dem hela tre veckor och var mycket

angenäm, med behagliga avbrott hos vänner och bekanta

— Richerts på Truve, Ramsays på Hellekis, von Achens

på Högsjö, Anckarsvärd av Bystad, Bondes på

Eriks-berg och den gamle blinde greve Bonde på

Säfsta-holm. Den sistnämnde visar Emily sin dyrbara och

vackra samling målningar, han talar om dem och

beskriver dem så livligt och känsligt som om han såge

dem. Om sin ankomst till Stockholm skriver Emily:

»Jag blev mycket vänligt mottagen av familjen

Win-qvist på Brunkebergs hotell, där jag bor, och har fått

ateljé i högsta våningen. Södermark har sin alldeles

under min. Om aftonen tecknar jag tillsammans med

några andra damer efter gips och levande modell i

fröken Adlersparres ateljé. Dit komma olika

professorer såsom Södermark, Sandberg och Qvarnström,

och ge oss vänliga råd och kritisera vårt arbete.» De

arbetade från 5—6 em. fyra eller fem gånger i

veckan, och voro sju till antalet. Amalia Lindegren var

en av deltagarinnorna i dessa aftonkurser; Emily Non-nen säger om henne, att hon är en enkel, arbetsam

dam, som talar mycket litet.

Målarinnan Sofia Adolfina Adlersparre visade Emily

mycket intresse och mycken vänlighet under hela

hennes vistelse i huvudstaden. I breven beskrives hon

som mycket enkel och allvarlig, med uttrycksfulla vackra

ögon. Hennes hem på Söder var mötesplatsen för

många av den tidens intressanta och framstående

personligheter. Första kvällen Emily var bjuden dit,

träffade hon skulptören Qvarnström, som då nyss

hemkommit från Rom. Han gjorde ett mycket sympatiskt

intryck på henne, var en fin, tänkande ung man,

säger hon.

Emily arbetade med stor uthållighet och varm

kärlek till sin konst, men det dröjde länge, innan hon

fick de så efterlängtade beställningarna på porträtt.

Till julen fick hon dock fullt upp att göra. Men

me-dpn hon gick i Stockholm och arbetade på sin

utveckling och förgäves väntade på inkomster, fick hon

till sin stora förvåning höra att systern Nanny, som

inte fått någon annan utbildning i målarkonsten, än

den de själva tillägnade sig i hemmet, i hennes

frånvaro fått beställning på flera porträtt. Nanny, som ej

haft några utgifter för sin talang, tog naturligtvis mindre

betalt än Emily, och däri låg kanske en orsak till

hennes framgång. Emily tog dock ej mer än trettio

kronor för en bröstbild i akvarell. Emily, som alltid är

anspråkslös, säger i ett brev om systern: »Här ser man

företrädet av medfödd talang framför inlärd sådan>.

Vistelsen i Stockholm var rik på omväxling och

beredde Emily tillfälle till att liksom i Köpenhamn

komma i beröring med de främsta inom vetenskapligt, lit-terärt och konstnärligt intresserade kretsar. Överallt

blev hon vänligt mottagen, främst naturligtvis hos sin

bror Edwards vänner, professorerna Berzelius,

Wahlberg och Retzius. Hos professor Anders Retzius blev

hon bjuden på fadderskap och att vara gudmor åt

hans lille son; härpå satte hon stort värde.

»Vi voro fyra kvinnliga faddrar», skriver hon. »Jag

skulle stått mitt emot baron Anckarsvärd, men han var

tyvärr förhindrad närvara. Han är stor målare,

ordförande och president i Konstakademien, så det hade

varit roligt, om han kommit. Det lilla barnet var

mycket snällt och tyst hela tiden, och bars under

ceremonien av tjänstgörande prästens hustru. Gossen fick

namnet Magnus Gustav. När dopet var över, gav hon

honom till mig, och jag bar den lille till hans moder.

Detta hörde till etiketten. Jag var mycket rädd att

tappa barnet, då jag tog emot det ur den andras

händer. Lyckligtvis fordrade ingen denna gång, som

eljest lär vara fallet i Stockholm, att faddrarna skulle

kyssa varandra.» Emily gick sedan under vinterns

lopp ofta och hälsade på sin lille gudson, där han

låg så söt och rosig i vaggan. Hon följde också

senare hans framgång i livet, och det förefaller, som om

hon kände sig ha haft någon del i att han blev en

så lärd och framstående man.

En månad senare är hon på en större mottagning

hos professor Berzelius. Härom skriver hon: »Det

är givetvis smickrande för mig att vara med på en

mottagning i ett hem som detta, men det är inte så

roligt just, då jag ju knappast känner någon av

damerna, som alla tillhöra den högsta societeten i

Stockholm. Några av herrarna känner jag däremot ganska\

väl, som t. ex. överste Forsell, professor Retzius m. fl.

Jag blev också i tillfälle att samtala något med Sir J.

Ross. Jag sade honom att om han än en gång

ämnade resa genom »The North West Passage», så borde

han göra det i år, då skulle han säkert finna

blommor där — vi ha ju nyss plockat fullt utslagna

pen-séer här. De lärda herrarna hedra numera sällan de

rum där damerna vistas med sin närvaro, ty sedan

Berzelius gift sig ha så många av diplomaternas fruar

och andra aristokratiska damer tillträde till hans

soi-réer. En lätt supé serverades, och sedan gick jag

hem under gamle presidenten Poppius’ beskydd».

Sällskapslivet blir allt livligare. En dag mottager

Emily inbjudan till icke mindre än tre familjer samma

kväll, överste Forsell, fru Bratt och president Poppius.

Som hon först fått överste Forsells bjudningsbrev, går

hon dit och har där ofantligt roligt.

Hos Forsells dansades svenska folkdanser; Emily

fann häri stort nöje. De utförde Björndansen,

Kvarndansen, Neckens polska och Nigaredansen, den sista

tyckte hon var särskilt lustig.

»Jag deltog i allt», skriver hon, »och det gjorde mig

gott, jag hade en lindrig förkylning, men den försvann,

då jag blev varm av dansernas livliga rörelser.»

Men det är inte bara glädje och nöjen Emily är med

om. I ett av breven från denna vinter i huvudstaden

berättar hon om en rörande händelse.

»En dag när jag satt i min ateljé och väntade på

baron Cederström, som jag skulle måla, inträdde en

lång herre, som något liknade honom. Han tager av

rocken och galoscherna. Jag väntar och ser på

honom med förvåning. Kan verkligen baron Cederströmha blivit så förvandlad? Då närmar han sig djupt

rörd och säger, att hans namn är Oxehufvud, och att

han fått en svår och hjärtslitande sorg, och ber mig

göra honom en stor tjänst. Han har förlorat sitt enda

barn, den vackraste lilla flicka man kan tänka sig,

blott tio månader gammal. Han var förtvivlad. Nu

hade han hört att jag målade porträtt, som blevo

mycket lika originalet, och han bad mig enträget och

innerligt att måla av den lilla dottern. Detta föreföll

mig mycket påkostande och svårt, men det var

omöjligt att neka en far, som var så djupt bedrövad. Jag

lämnade därför återbud till baron Cederström och följde

med honom till hans hem. Han hade en mycket vacker

fru, de kände båda bror Edward. Han förde mig in

i rummet, där barnet låg i en kista klädd med vitt

siden och vilade på en vit sidendyna garnerad med

spetsar. Hon måtte ha varit ett vackert barn, fastän

döden nu gjutit sin kalla blekhet över henne. Att se

faderns sorg var mycket gripande. Han kom då och

då in till mig, där jag satt ensam och tecknade. Han

föreföll så tacksam och rörd. Jag målade den lilla

liggande på en dyna med ögonen öppna och armarna

utsträckta, alldeles som om hon nyss vaknat ur sömnen.

Jag fick den nästan färdig, men måste gå dit en gång

till. Föräldrarna tyckte, att barnet var sig likt, sådant

det varit i livet. Jag tyckte det var en älsklig men

sorglig liten tavla. Kontrasten mellan munterheten

och glädjen i går och döden i dag är mycket lärorik

— en bild av livets växlingar. Stackars Major

Oxehufvud, han visste ej, huru han skulle kunna visa mig

nog stor tacksamhet. Det var ett sorgligt arbete för

mig att utföra, men en stor glädje att kunna en konstsom kunde vara föräldrarna en hugsvalelse i deras

stora sorg.»

Hos professor Sandberg njuter Emily mycket av de

musikaftnar, som han ofta ordnar i sitt hem. »Supén

intages i hans ateljé, där väggarna äro beklädda med

tavlor och gästerna njuta både lekamligen och

andligen», skriver hon.

Grevinnan von Rosen hörde till dem, som gynnade

Emily, visade henne vänlighet och skaffade henne

beställningar på flera porträtt, bl. a. av greve von

Plåtens och de Geers barn. Det var tal om att hon skulle

måla drottning Desideria, men då denna ville målas

ung och i skymningen, vågade sig Emily ej på

försöket.

En dag tog grevinnan von Rosen henne med sig

till Södermarks. Häröver är hon mycket förtjust. »Man

kan ej se sig mätt på hans målningar», skriver hon,

»jag blev mycket glad, när han sade, att han ville

komma och besöka mig, det är för mig en stor ynnest.»

Han kom verkligen någon tid därefter, till hennes

stora glädje. På det hela taget föreföll han belåten

med hennes arbete, gav henne det rådet att låta de

personer hon målade, kläda sig i ljusa glada färger.

Detta råd roade henne, ty professor Sandberg hade

nyligen sagt just motsatsen.

Emily talar om ett porträtt av grevinnan Fersen, som

hon beundrade hos professor Södermark. »Hon är

målad i en graciös ställning, klädd i svart, med en

röd sjal, som hon låter falla kring sig. Han hade

nästan fullbordat figuren, då han tyckte, att en liten

förändring skulle förbättra den. När den var gjord,

skrapade han bort alltsammans, detta är hans sätt attarbeta, han kan aldrig måla så, att han själv blir

belåten därmed, det dröjer därför mycket länge, innan

hans tavlor bli färdiga. Han hade också några

italienska studier, som voro förtjusande. Det är mycket

sorgligt att hans ögon äro så svaga. Han har blott

kunnat måla fyra porträtt på fjorton månader.»

En annan gång följer hon med fröken Adlersparre

till professor Fahlcrantz, för att hon skall få se hans

landskap. »Några av dessa», säger hon, »voro mycket

sköna. Hans himlar äro målade i briljanta färger,

kanske icke fullt naturliga, men det är alltid något varmt

och poetiskt i vad han framställer. Om hans arbeten

också ha mera fantasi än verklighet, äro de dock vida

behagligare, än de kalla, livlösa kopior av naturen, som

en del landskapsmålare ge oss. Personligen är han

livlig och full av lustiga påhitt. Han härmade W. så

utmärkt att jag trodde mig se honom.»

Någon gång kommer C. G. Santesson, då helt ung,

och ännu ej med. lic., på besök till familjen Winqvist

om kvällarna. Han roar sig med att hjälpa Emily sätta

sig in i den "nyare svenska litteraturen. Han har med

sig några av B. E. Malmströms sista dikter, och de

läsa tillsammans Angelika. Med Tegnérs skrifter var

Emily förtrogen; innan hon fyllt tjugo år hade hon

redan översatt Axel till engelska.

Doktor Santesson förhjälper henne också att få

bevista ett av Svenska akademiens högtidssammanträden.

Emily skriver: »Mitt i salen stod ett långt bord med

18 stolar omkring och 18 brinnande vaxljus framför

de 18 av Sveriges mest ansedda, begåvade och lärde

män, som skulle samlas där. I rummet voro även

stolar och bänkar för åhörare, och de voro många.Mitt emot oss hade vi den kungliga logen, som intogs

av kronprinsen, kronprinsessan och deras söner.

Drottningen kom först senare.

När alla voro samlade inträdde medlemmarna av

Akademien. Men, o ve! de voro blott sju, så att

elva stolar stodo tomma. Geijer var ordförande,

bredvid honom satt Brinkman och Beskow, Grubbe,

Schen-holm och Atterbom, en liten man med obetydligt

utseende. Några poem upplästes, som tillerkänts andra

priset. Den stora guldmedaljen hade sänts till

Oehlen-schläger, som i sin tur sänt Akademien ett litet poem

kallat »Sangertak». Detta upplästes, men olyckligtvis

översatt till svenska, varigenom det säkert förlorat. I

alla fall var det mycket enkelt och vackert. Ett av prisen

tilldelades greve Adlersparre, en kusin till fröken

Adler-sparre, om vilken jag ofta hört henne tala. Han fick

sitt pris för ett skaldestycke »Idealet». Det högtidliga

mötet varade två timmar, varefter vi gingo hem i

ösregn och genom stora vattenpussar.»

*

13. STOCKHOLM OCH UPPSALA.

Nyårsdagen. — Jenny Lind. — Kungajubileum. — Konsinärsframgång. —

Studentmöte i Uppsala. — Maria Röhl. — Fiskartorpet och

Ladugårdsgärde. — Miss Smith. — Hemresa. —

Lotten Wennberg pä Yxe bruk.

Nyårsdagen 1843 gjorde Emily icke mindre än

tjugofem visiter för att tillönska sina vänner ett gott nytt år.

»Vädret», skriver hon, »har varit mycket växlande och

föränderligt. I januari seglade ett fartyg obehindrat ur

hamnen och jag hör att utslagna blåsippor hittats.

Den 3:dje januari fingo vi fullständigt vinterväder,

mycket snö och 8 — 10 graders frost. Många slädar

åka omkring. Utsikten i går från Kungsholms bro var

förtjusande. Himmelen härlig i ultramarin och guld.

Från bron såg man slottet, flera stora byggnader och

fyra, fem kyrkor. Med den färgrika himmelen över

det klara vattnet i förgrunden föreföll allt simma i ett

eteriskt ljus. Det var en så skön syn att jag var

ledsen att ensam njuta därav. I dag har jag gått flera

miles, men känner mig ej alls trött, jag är så van att

ströva omkring, går överallt ensam, utan något som

hälst obehag».

I februari får hon det nöjet att för andra gången höra

Jenny Lind. Första gången hörde hon henne i »Lucia».

Därom säger hon blott: »Mamsell Lind utförde sin roll

utmärkt, med mycken känsla och patos i sitt spel.»

Andra gången hör hon henne i »Robert». Hon hade

hört samma opera i Köpenhamn, men Jenny Linds

uppträdande i Stockholm gav föreställningen där en

glans, som vida överträffade uppförandet i den danska

huvudstaden. »Hon var överdådigt bra i scenen med

korset och i sista akten, men i början slog hon inte

an på mig. Hennes makt ligger i att med känsla och

värme utföra patetiska roller, då är hon verkligen stor.

Ingen musik har gjort så starkt intryck på mig som

trion mellan henne, Belletti, och Günther i sista akten,

då de båda försöka draga den stackars Robert åt olika

håll. Han lyckades blott komma ifrån dem genom att

klockan slog tolv. Detta gjorde ett så överväldigande

intryck på mig, att jag knappast kunde gå eller stå;

jag kände mig fullkomligt förintad och visste inte, hur

jag kom ut från Operan.»Emily upplever det ena starka intrycket efter det

andra under denna vår. I februari är hon med om

det stora kungajubiléet. Därom skriver hon: »I

början av februari firade Karl XIV Johan sitt

25-årsjubi-leum som konung av Sverige. Man brukar alltid räkna

med gott väder en dag som denna, ty konungen lär

ha en lycklig tur i detta hänseende. Men i hans

åttionde år svek honom hans goda stjärna — det blev

tjock dimma. Balen på börsen, till vilken den

kungliga familjen och alla förnämiteter inbjudits, måtte ha

varit splendid och lokalen överfylld, ty inte mindre än

elva hundra personer voro inbjudna, och alla voro

beslutna att visa sig i sin allra högsta elegans. Materialet

till en enda klänning lär ha kostat 400 Rdr. Varenda

aln sammet eller sidensars lär ha varit uppköpt för

denna dag, och enormt stora penningsummor

bortkastade. På kvällen gingo vi ut för att se på

illumi-nationerna. Drottninggatan, Regeringsgatan och några

andra gator voro upplysta av marschaller, ett ej så

tilltalande sätt, men Gustav Adolfs Torg, Myntet,

Sera-fimerlasarettet och några andra betydande byggnader

samt en del privata hus voro mycket vackert

illuminerade. Börsen var naturligtvis synnerligen lysande, och

framför den var en stor folkmassa samlad. Alltsedan

klockan 4 e. m. hade vagnar kört fram gäster till den

högtidliga balen. Kyrkorna voro upplysta med en eller

två rader lampor, som hängde kring tornen; i dimman

gjorde det en underbar effekt, ty man såg intet av

själva kyrkan, blott ljusen, som hängde som en krans

i luften.

Jag har nu sett en illumination i Stockholm. Det

var vackert att på många ställen se ljuset reflekteras ivattnet och på gatorna, som voro våta överallt, där

inte stora smutshögar lågo kvar. Dessa gåvo det hela

ett pikant utseende. Så förskräckliga som gatorna här

äro, gör man klokare i att skratta åt dem än att gråta».

Med den anspråkslöshet, som karaktäriserade den

gamla goda tiden, satt Emily själv och inramade sina

miniatyrer med hjälp av gummi, glas och prässade

guldremsor. Hennes flit och energi är mycket stor,

och hon har ej mindre än fyra oljemålningar och fem

porträtt i akvarell att sända till konstutställningen i

Prins Carls palats. När de väl äro avsända, finner hon

det tomt i sitt rum efter de kära ansiktena, som förr

blickade så vänligt ned på henne. Hon nästan ångrar,

att hon lämnat bort dem att kritiseras av vilt

främmande människor, som ej alls ha något intresse för

dem. På utställningen finner hon dock senare alltid

en intresserad grupp framför sina målningar, men hon

vågar aldrig gå så nära, att hon hör de omdömen som

fällas. Till sin förvåning får hon i Aftonbladet läsa en

mycket smickrande artikel över sina porträtt; så

berömmande är den, att hon känner sig generad och

rädd, att hon ej i framtiden skall kunna motsvara de

fordringar, som ett dylikt beröm ställer på henne, och

hon vet ej, om hon skall våga visa sig mer i

Göteborg, där förväntningarna om hennes konst kanske

äro större, än hon kan uppfylla. Men i Göteborg

mottages artikeln med stort jubel av hennes syskon

och vänner.

Den angenäma, intressanta Stockholmsvistelsen glider

snart förbi, och i början av juni reser hon på

inbjudan att gästa hovpredikanten Ture Wensjoe och hans

familj i Uppsala. Det var under en högtidlig ochfestlig tid hon anlände dit, ty det var då de danska

och norska studenterna för första gången besökte

Uppsala, där de mottogos med oerhörd hänförelse.

I Lund hade de redan varit år 1839. För Emily måste

det helt säkert ha varit förtjusande att se all den

entusiasm, som fyllde ungdomen, och få deltaga i

festerna. Hon skriver ej mycket härom, men har

antagligen varit allt för upptagen för att hinna med

korrespondensen. I familjekrönikan få vi blott veta,

att hon porträtterade flera av de mera framstående

personligheterna, såsom B. E. Malmström, Johan

Nybom, Gunnar Wennerberg, Fahlcrantz, Carl Johan

Bergman m. fl., och i en självbiografisk tidningsartikel

omtalar hon, att hon på detta möte förskaffade sig

många intressanta bekantskaper ur den litterära

världen, samt att samtalen med dem ytterligare livade

hennes håg för poesi och litteratur. Troligen blev

hon också införd i de kretsar, där Geijer och Malla

Silfverstolpe utgjorde medelpunkten. Professorskan

Alida Knöös hade hon redan förut träffat i Stockholm

och funnit henne intelligent och älskvärd.

Gunnar Wennerberg tyckte hon var mycket rolig

att teckna, ty han var så underhållande.

Att hon var mycket lycklig och trivdes gott i

Uppsala, förstå vi därav, att hon på tal om en utflykt till

Skokloster avslutar sitt brev sålunda: »Och så voro

vi åter i det kära Uppsala».

När Emily kom tillbaka till Stockholm, hade redan

ryktet spritt sig, att hon i Uppsala fått teckna så många

porträtt och gjort lycka med dem. Maria Röhl hade

också hört härom och kom till Emily för att få se

dem. I breven säges intet om vad Maria Röhl yttradeom porträtten, troligen var hon något kritisk, ty hon

var själv snart sagt den enda, som i egentlig mening

sysslade med dylika blyertstecknade porträtt. »Det

hörde nästan till god ton, att man fick sitt porträtt

ritat av henne», säger Anna Geete. Den komplimangen

gjorde Maria Röhl dock, att hon bad att få teckna

Emily för sitt album av notabiliteter, och Emily var

glad att få tillfälle att be henne om samma tjänst för

sitt eget album. Så tecknade de båda konstnärinnorna

artigt av varandra.

Nu på sommaren var det mycket kvavt och varmt

i huvudstaden. Emily fann det visserligen uppfriskande

att se alla de små björkarna, som såldes på torget,

och alla de glada barnen, som köpte majstänger och

buro omkring dem — men det var ändå staden. När

därför major Oxehufvud och hans friherrinna bjödo

henne ut till Fiskartorpet över midsommar för att få

se den stora revyen, som då försiggick på

Ladugårdsgärde, blev hon mycket glad och tacksam. »Jag

hoppas ni fått mitt sista fridfulla brev», skriver hon, »detta

kommer i stället att bli mycket krigiskt.

På fredag eftermiddag åkte jag ut med

kammarherre Oxehufvud till Fiskartorpet, ett trevligt, lantligt

litet ställe, där de tillbringa somrarna. Vädret hade

förut varit mulet, men klarnade upp, så att jag med

förtjusning kunde se de vackra omgivningarna. Jag

hade ej förr sett Djurgården i grönska. Vi bo så

vackert något avsides från den allmänna vägen.

På kvällen åkte vi ut till Ladugårdsgärde, där 1,400

soldater voro lägrade. Scenen var mycket pittoresk.

På en kulle i mitten, kallad Drottningberget, står en

liten fästningsliknande byggnad, som benämnes Borgen,

CARL GUSTAF QVARNSTRÖM

CARL JOHAN BERGMAN

BLYERTSTECKNINGAR AV EMILY NONNEN

där den kungliga familjen för närvarande bor.

Därifrån utgå långa rader tält, som tillhöra de olika

regementena. Dalkarlarnas tält äro uppresta i en mörk

granskog lämplig för ett zigenarläger. Vi åkte förbi

alla regementenas tält och hörde deras musik.

På midsommardagens morgon hade alla regementena

uppvaktat konungen med en guldmedalj som gåva.

Kammarherre O. var då med som representant för

hästgardet och han fann ceremonien mycket

stämningsfull. När vi klockan 5 e. m. åkte till

Ladugårdsgärde, red konungen utefter alla lägren, varefter alla

regementena defilerade förbi honom två gånger; denna

syn verkade högtidligt stämningsfull.

Just som solen sjönk vid horisonten, galopperade

den gamle kungen på sin häst upp till Borgen, åtföljd

av en del högre officerare, bland dem många av

främmande nationer. Han är en märkvärdig gammal man,

som kan stå ut med sådana ansträngningar, han har

ju inte suttit till häst på fem år. Klockan tio åkte vi

hem mycket nöjda med vår afton.»

Vid återkomsten till Stockholm uppsöker Emily sin

goda vän miss Anna Aston Smith och hennes bror.

Här känner hon sig alltid hemma och är glad åt att

få tala sitt älskade modersmål engelska. Hon finner

miss Smith sysselsatt med att översätta de danska

studenternas tal i Uppsala till engelska, ty den

amerikanske ministern vill ha det att sända till sitt land.

Miss Smith har också översatt Fredrika Bremers »Strid

och Frid». Det roar Emily att genomse detta åt henne,

och kanske var det just miss Smith som uppmuntrade

henne att själv försöka med översättning som

mellan-arbete, då hon ej var upptagen av målning.I Stockholm tog man för givet, att Emily skulle

återkomma även nästa vinter, men så blev ej fallet. Mot

slutet av juli kom hennes bror Edward och hämtade

henne. Hemresan gjordes över Yxe bruk, Riseberga,

Svaneberg m. fl. stora bruk och egendomar. Vid Yxe

bruk lärde Emily känna Lotten Wennberg, vars

gagne-rika, uppoffrande liv och verksamhet hon senare så

livligt skildrar i sin ungdomstidning Talltrasten.

Hon skriver: »För flera år sedan var jag på Yxe

bruk, en vacker egendom tillhörande menniskovännen

öfverste Forsell; ett gladt sällskap var samladt under

hans gästvänliga tak, och der gjorde jag bekantskap

med ett ungt fruntimmer, som just icke hade någon

yttre dragningskraft, ty hon var icke vacker, men i

hennes blick låg en godhet, en enkelhet, som i

längden tilldrager mycket mera än den förgängliga

skönheten. Vi blefvo snart mycket goda vänner, och

under de dagar, jag tillbragte på Yxe, njöt jag mycket

af hennes sällskap, ehuru jag då icke visste, att hon

skulle spela en så vigtig role bland sina lidande

medmenniskor, eller att jag en gång skulle fatta

pennan för att inför Sveriges uppväxande slägte tala

om deras ädla landsmaninna, Lotten Wennberg, ty

så hette det unga fruntimret, som jag träffade på

Yxe ....

Känna mina läsare till en gammal spådomslek,

hvil-ken sedan långliga tider varit bruklig bland den

svenska allmogen? Man slår en ägghvita i ett glas vatten,

och i den form, som densamma antar, ser man sin

framtid afspeglad.

En midsommarafton ville några muntra unga flickor

på detta vis försöka sin lycka, men ägghvitorna för-blefvo som en klump och ville ingenting säga, endast

i den ena unga flickans glas antog densamma

omisskänneligen formen af en krona.

»Kära Lotten», utropade en af flickorna, »en

spåkäring har ju redan förutsagt, att du skall bli

drottning. Hvad slags drottning kommer du väl att bli,

efter denna dubbla spådom?»

»Det blir väl på Drottninghuset»,*) svarade den

tilltalade muntert.

I sitt enkla, anspråkslösa sinne anade hon icke,

hvilken oförgänglig krona skulle blifva henne till del,

i hennes medmänniskors aktning och kärlek, och i

tillkommande tiders tacksamma minne.

Lotten Wennberg föddes i Stockholm den 2 juni

1815. Hon uppväxte under de gladaste förhållanden.

Hennes föräldrar voro rika, älskvärda människor, som

förde ett lysande lif, såväl i hufvudstaden som på

det stora braket Yxe, i Nora bergslag. Lilla Lotten

var ett särdeles gladt barn, alla beundrade och

fjä-sade för henne, och hennes egen far var kanske

den, som var mest svag för henne, hon lopp alltså

stor fara att bli bortskämd. Men hennes goda natur

och föräldrarnas förträffliga föredöme räddade henne.

I hemmet tog lilla Lotten varje tillfälle i akt för att

tjena och bereda glädje åt andra, och i skolan

brukade hon taga sig an sådana barn, som voro

tillbaka-satta eller mindre försigkomna; ett af dessa utropade

en gång i förtjusning öfver sin elfvaåriga

beskydda-rinna: »Å det måste jag säga, att Lotten Wennberg

är den märkvärdigaste menniska i verlden».

*) En försörjningsanstalt, stiftad af Drottning Ulrika Eleonora

för s. k. bättre, fattiga fruntimmer inom Stockholm.Men I fån icke tro, kära barn, att Lotten var en

fullkomlighet, och att I aldrig kunnen likna henne.

Tvert-om, hon hade sina fel, såsom vi alla ha, hon kunde

bli häftig, liksom andra, men hennes fasta vilja och

gudfruktiga sinnelag kommo henne småningom att

öfvervinna detta fel. För att icke svara när hon kände

sinnet uppbrusa, brukade hon »taga en klunk vatten

i munnen,» och när »sinnet gått öfver» sväljde hon

ner sin »klunk». Sålunda blef hon med tiden den

mest milda och saktmodiga qvinna, från hvilkens mun

ett häftigt ord aldrig hördes.»

Härefter ger Emily Nonnen en utförligare

beskrivning av den uppoffrande kvinnans liv, huru hon helt

gav sina krafter åt sjuka och fattiga och huru hon

särskilt under år 1853, då koleran rasade i

Stockholm, och många hundra barn lämnades fader- och

moderlösa i fattigdomens bostäder, visade storartade

prov på människokärlek.

Hennes praktiska godhet och glada lynne skildras i

de ljusaste färger, och hennes allvar och vänlighet,

ståtliga utseende och alltid vårdade klädsel väckte

förtroende och imponerade tillika. Hon kom som en

solstråle, en vårfläkt till de sjuka och ofärdiga och

orkeslösa, säger Emily Nonnen, och hon hade en outtömlig

källa av kvickhet och gott lynne. Nyårsdagen fick hon

ibland besök av över sjuttio gamla kvinnor,, till vilka

hon utdelade vad förmögnare medmänniskor med

fullaste förtroende skickat henne att användas efter behag

för de fattiga. När de bättre lottade levde i lust och

fröjd, gick Lotten omkring till de fattiga i deras mörka

kojor och ingav dem mod och förhoppning och tröst,

och var dem ett stöd i deras sorg och bekymmer.Hennes vänner hörde henne ofta säga: »Om ändå

de som äro lösa och lediga visste, hur gott och

upplivande det känns att riktigt på allvar få arbeta i

nästans tjänst, hälst när de ha både tid och medel

därtill. Vad ha de själva för gott av dessa Guds gåvor,

när de icke förstå att använda dem? När de en gång

blivit väl i ordning, möblerade och broderade i sina

vackra rum, så sitta de där och ha ledsamt».

Men Lotten Wennberg hade aldrig ledsamt; hur skulle

hon haft tid därtid, säger Emily Nonnen.

Den 4 november 1864, då hela landet firade den

stora föreningsfesten och klockorna överallt ringde Te

Deum, utandades hon sin sköna själ utan suck eller

kamp.

Några dagar därefter, skriver Emily Nonnen, stod i

Jacobskyrkans kor en svart likkista, alldeles betäckt

med lysande blomsterkransar och buketter. En klar

röst sjöng:

»Av jord äst du tagen, till jord skall du åter varda,

Jesus Kristus skall uppväcka dig på den yttersta dagen.»

Solen sken glatt in genom de höga fönstren.

Kyrkan var uppfylld av folk av alla klasser, män och

kvinnor. Få ögon voro torra. När liktåget rörde sig

långsamt genom gatorna, bort emot Johannes

kyrkogård, såg man fattiga och gamla, stödda på käppar

eller kryckor, stå längs husmurarna, med tårfyllda

blickar följande henne, som ofta burit till dem stöd

och tröst och som nu bars bort till graven. Många

vänner och beundrare hade slutit sig till tåget. Solen

sken och en mild och vårlig vind andades genom

Novemberluften.

I den älskades grav föll ett regn av blommor ochgröna löv. Så slöt sig jorden däröver och allt blev

tyst kring Lotten Wennbergs sista hemvist. Men hon

lever ännu i många hjärtan, och en oförgänglig

minnesvård har blivit upprest åt hennes ära under namn

av: Lotten Wennbergs fond för hjälpbehövande, stiftad

av Sveriges och Norges ädla Drottning, och ämnad

att lämna medel till fortsättande av Lotten Wennbergs

välgörande verksamhet »på det den ädla, oförgätliga

kvinnans namn må hädanefter, såsom hittills välsignas

av de fattiga».

*

14. SYSTRARNA PÅ LISEBERG.

Göteborgs första målarskola. — Eleverna. — Talltrastens avskedssång. —

Tacksamhet. — Bröllop och festligheter. — Carnegies brev. — Oscar l:s

intåg. — Med de kungliga på Frugården. — John Nonnens

75-årsdag. — Brevet i lönnlådan. — Romantik. —

Faderns porträtt. — Kärrpartiet, till Kasen. —

Den otålige brudgummen. — Omyndiga

kvinnor. — Mary trädgårdsmästare.

När Emily återkom till Göteborg från sin vistelse i

Stockholm och Uppsala, hyrde hon genast ett rum hos

fru P. Malm i samma hus som familjen Keiller,

bredvid Grens apotek. Där öppnade hon en

tecknings-och målareskola, den första i sitt slag i Göteborg, ty

vid denna tid fanns varken Valands eller någon annan

konstskola därstädes. Hon fick också omedelbart både

manliga och kvinnliga elever.

I längden blev det dock både dyrt och besvärligt

för henne att ge lektioner i staden, och hon började

därför meddela sin undervisning ute på Liseberg. Där

hade systrarna redan förut börjat mottaga elever, som

de undervisade i skilda ämnen, först och främst engelska,

men även teckning, historia, geografi m. m. Mary

undervisade företrädesvis i grekisk och romersk historia.

Så småningom växte elevernas antal, och det uppstod

en slags privat utbildningsskola i mindre skala på

Liseberg.

I februari 1842 skriver Mary om de små flickorna

Svensson, som jämte lilla Sarah Bourn kommo dit för

att läsa tillsammans med deras första inackordering,

släktingen Alma Jacobi: »De förefalla böjliga och

intelligenta. Den äldsta, Jacobina, är snart elva år. Hon

är van att arbeta träget med sina lektioner och har

Gud ske lov något reda på grammatiken. Hon är

avgjort musikalisk och har en röst, klar som silver. Hon

skall visst ta sånglektioner för fru Lorent. Det är en

vacker flicka med ett intressant utseende. Den yngsta,

Minnona, är en rolig liten en. Båda flickorna ha mycken

talang, så jag hoppas att Emily får heder av dem.»

Att döma av följande lista, som endast upptager

namnen på Marys elever, var det ganska många

ungdomar som fingo tillfälle att inhämta kunskaper hos

systrarna Nonnen på Liseberg.

Det nu åldriga och gulnade bladets innehåll

återgives här nedan i sin helhet.

List of Mary Nonnen’s Pupils.

1 Alma Jacobi married to R. Thorburn

2 Bina Swensson, m. to Th. Dahlgren

3 Mimmi Swensson, m. to L. Lundgren

4 Sarah Bourn m. to H. Hindmarsh

5 Alida Elliot m. to O. Magnus

6 Gerda Wetterling m. to [B. A.] Danelius

7 Alida Sundberg m. to E. Biljer later to Berndt Hedgren

8 Amanda Bazier

9 Virginia Bazier

10 Märta Åkermark

11 Blenda Claesson

12 Hulda Claesson m. to Th. Noring

13 Harriet Barclay m. to Capt. Norton

14 Alma Gerle

15 Rosa Gerle

16 Fanny Gerle m. to Arthur Jacobi

17 Clara Gerle

18 Sophie Carlsson

19 Harriet Levgren

20 Hildegard Broddelius m. to John Bottiger

21 Bernadine Broddelius

22 Charlotte Valentin

23 Amalia Valentin m. to Dr [Alfred] Levertin

24 Adolphine Valentin

25 Alida Hofgren m. to Gustaf Dahl

26 Olga Lang m. to Baron [T. W.] Wrangel [v. Brehmer]

27 Ellen Billqvist

28 Gertrud Billqvist m. to [Svante] Grönvall

29 Agnes Billqvist

30 Malin Matsson

31 Eliza Willerding m. to St. Helling

32 Charlotte Holmström m. to Dr [C. J. N.] Bylund

33 Mina Nordenfeldt

34 Elisabeth Fleetwood

35 Aurelia Wetterberg

36 Ingeborg Kjellberg m. to William Gibson

37 Ellen Gibson m. to Capt. [P. G. R.] Tellander

38 Gustaf Ekman m. to Gerda Gödecke

39 Johan Ekman m. to Hedda Richert

40 Amy Kobb m. to Edman

41 Alice Kobb m. to Anker

42 Ellen Kobb

43 Isabel Dickson m. to Arvid Faxe

44 Georgine Beckmann m. to [Frans] Lilienroth

45 Hildegard Kjellberg m. to H. Sternhagen

46 Eliza Gibson m. to C. A. Kjellberg

47 Mina Evers m. to James Hammarberg

48 Mary Dickson m. to Ivar Wijk

49 Hilma Lampe

50 Adelheit Wienchen, m. to Capt. Silfversköld

51 Charlotte Willerding

52 Ebba Ramsay

53 Mrs Carl Lundström

54 Ellen Thorburn betrothed to Baron Conrad Posse

55 Gustaf Richert, m. to Elise af Billbergh

56 Daga Reimers m. to [Carl Robert] Matton

57 Amanda Henning m. to Öfverstelöjtnant Axel Braune

58 Ivar Lindström m. to Ellen Keiller

59 Malin Kjellberg m. to Wilfred Ullman

60 Maria Kjellberg m. to Arthur Seaton

61 Elin Abramson

62 Willi Biljer m. to W. Scherlman

63 Hedda Richert m. to Johan Ekman

64 Sigfrid Jacobsson m. to Emmy Leffler

65 Fritz Abramson

66 Amelie Kullman

67 Hellevi Kullman

68 Märtha Lundström

Denna långa elevlista är också delvis försedd med

årtal, men som de ej äro fullständiga, vill jag endast

nämna att de omfatta tiden 1842—1879.

Vid sidan av denna undervisningsverksamhet använde

Emily för sin del också mycken tid till författande av

ungdomslitteratur, och under året 1866 utgav hon

dessutom tidskriften Talltrasten.

I december 1866 lästes i Talltrasten följande:

TALLTRASTENS AFSKEDSSÅNG.

När vintern lagt sin iskalla hand

På löfrika skogen, på ödsligt fjäll,

Och vinden hviner kring sjö och land,

Då tystnar sången i lummigt tjäll.

Men bland de gröna granarne satt

En liten fågel och dröjde än,

För eder I unga han qvittrade gladt

Ty han är vårens och ungdomens vän.

Men nu klingar hans enkla sång ej mer.

Ur skogens djup, der han satt i ro,

Sin sista helsning han sänder er,

Och smyger sig in i sitt tysta bo.

Men har hans sång ifrån granens topp

Väckt någon fröjd i de ungas själ,

Då slutar han nöjd sitt lefnadslopp

Och helsar er alla, farväl, farväl.

Som ett svar på denna avskedssång kom från den

stora okända ungdoms- och barnskaran, som med kärlek

och intresse omfattat den sjungande talltrastens korta

levnadslopp, följande lilla rörande brev, skrivet med

stora välformade bokstäver på ett mjukt blårutigt

postpapper:

Lilla kära Talltrast.

Nyss har jag fått ditt sista nummer. Hvad betyder

det, att du säger oss Farväl? Du tänker väl aldrig

flyga från oss, som haft så roligt af din sång, och

som längta efter Historien om Storken som fått ett

guld-halsband påsatt i Indien.

En af Dina tacksamma Läsarinnor.

Göteborg d. 10 Dec. 1866.

Till svar på det lilla barnbrevets fråga syntes en

insändare i en av Göteborgs tidningar:

Till Talltrastens unga läsare.

Enär flera utaf Talltrastens unga läsare både

muntligen och uti mycket vänliga men anonyma bref,

förfrågat sig hvarför den lilla tidskriften upphörer, tager

jag detta tillfälle i akt för att nämna, att det sker

der-före att förläggaren icke ämnar dermed fortfara, och

som jag icke vågar att sjelf förlägga den, så tystnar

Talltrastens röst tillsvidare. Sorgen har också, såsom

han sjelf sagdt, tittat in i den lilla fågelns bo, och då

är det svårt att sjunga, men skulle gladare tider stunda,

och skullen I, kära unga vänner, fortfara att hysa

samma välvilja för vårens enkla sångare, då kunde det

hända, att han någon gång flöge ut igen för att

försöka sin lycka i världen, och då lofvar han, såsom

svar på en liten brefskrifvarinnas förfrågan, att hanskall berätta mera om sin vän Storken med

guldhalsbandet, som genomgått många underbara öden, —

Emellertid tackar han Eder för all den välviljan I visat

honom och försäkrar af hjärtat, att om I tycken det

vara ledsamt att skiljas, så kostar det ännu mera på

honom. Bevaren alltså ett vänligt minne af Eder vän

Talltrasten.

En av systrarna Nonnens forna elever, numera

professorskan Alida Dahl, skriver till mig ett förtjusande

och hänfört brev och berättar, att »miss Mary»

undervisade dem i tyska språket genom att låta dem läsa

högt några sidor ur Beckers Welt-Geschichte, vars

innehåll de sedan nästa lektion skulle återgiva på

tyska. För Mary studerades >School Geography by

James Cornwell». »För Miss Charlotte hade vi»,

skriver den forna eleven, »Willaker’s Improved edition of

Pinnick’s Goldsmith’s History of England, The principles

of English Grammar by William Lennie, and Poetry

Book for Schools ’by heart’ etc. För miss Nanny:

Drawing and English ’Hand’.

När någon av de ordinarie lärarinnorna hade

förhinder, övertogos lektionerna av miss Emily, vilket

mycket uppskattades, upptagen som hennes tid var

med författarskap o. d.

Ett från hjärtat gående tack vid minnet av The Misses

Nonnen på Liseberg — det är idel sköna minnen av

de ädlaste, bästa Gentle-Women vår Herre skapat.

Välsignat vare deras minne!»

Så slutar hennes brev, och vackrare kan ej

tacksamhet från en lärotid i ungdomsåren uttryckas.En annan elev, Isabel Dickson, numera fru Faxe,

har också de mest rörande ord om sina lärarinnor.

Ett av hennes tidigaste minnen är, när hon fick läsa

upp Wilhelm Tell, och miss Mary slog ihop sina

händer av stolthet och hennes ansikte sken av fröjd över

den lilla elevens framgång. Lilla Isabel var mycket

rädd för kattor, men det vågade hon ej visa sina

lärarinnor. Med bävande hjärta gick hon genom den

långa allén, som ledde upp till boningshuset, och måste

då varje gång modigt möta en eller flera kattor, innan

hon fick sina lärotimmar. Särskilt minns hon en stor

katt vid namn Garibaldi, som hade stor förmåga att

sätta skräck och fasa i hennes unga hjärta.

*

Våren 1842 förefaller ha varit mycket livlig. Breven

tala om många bjudningar och festligheter.

»Balen hos Dicksons i går var mycket angenäm.

Där voro många gäster, men i deras stora rum blir

aldrig någon trängsel. Damerna voro ovanligt eleganta.

Fru Alexander Barclay hade en svart sidensarsklänning,

som släpade ett långt stycke efter henne på golvet,

och på huvudet hade hon en riktig krans eller tiara

av pärlor formade till blommor, och en brosch i samma

stil. Hon såg bra och ståtlig ut.» Brevet fortsätter

med beskrivning av de skönaste damerna: »Fru Seaton

var mycket vacker i en ljus rosafärgad klänning

garnerad med blonder, och rosa och vita blommor i de

rika, mörka lockarna. Caroline [Dickson] var

förtjusande söt i går, klädd i en vit blommig

musslinsklän-ning garnerad med vit sidensars».Ett annat brev omtalar: »Emily och Edward skola

i kväll till Edenhjelms. Det var många olika sorters

människor hos E., men soirén var angenämare än jag

väntat. Seatons voro där och herr Hagström, kallad

Don Carlos, ty han spelade den rollen i Orphei vänner.

Han utmärkte sig genom sitt fina sätt att vara.»

Längre fram ha Edenhjelms åter soiré, och Emily

är närvarande. Där kom Palmstedt fram och höll ett

vackert tal för henne och bad henne hedra

konstföreningen genom att bli medlem därav. »Till vilket jag

svarade ja med ett vördsamt tack», skriver hon.

»Björkfeldt lämnade mig den formella inbjudningen.

Vårt första möte skall hållas i början av mars i Bloms

sal. Jag tänker att sända pappas och Edwards porträtt.

Jag vet ej ännu, vilka de andra medlemmarna äro,

utom två av kavaljererna, som jag dansade med i går,

herr Keiller och löjtnant von Hofsten.»

I februari 1843 omtalas i brev hemifrån till Emily:

»En betjänt har just varit här med bjudning till oss

att övervara James Dicksons och Eleonore

Willer-dings bröllop om fredag.» Om detta bröllop skriver

John Nonnen den 11 :te februari samma år: »I går voro

vi på miss Willerdings bröllop. Jag har ej förmåga

att skriva som dina systrar, men det kan jag säga, att

aldrig har jag sett en vackrare och oskyldigare brud.

Om torsdag äro vi alla bjudna till Willerdings på bal.

Hela denna månad blir det en enda rad av fester. Den

dag du får detta brev är det D:r Dicksons

bröllopsdag. »

*1844 var en mycket kall vinter. Den 17:de mars

snöade det ännu så mycket, att det blev höga drivor.

Det var 20 graders köld, och Nanny skulle på bal till

Nyströms. Hon hade ingen tanke på att gå till fots, ty

vägarna över Heden och Burgården voro alldeles

igensnöade, man kunde blott ta sig fram i en liten lätt släde.

Hon berättar själv härom i ett brev: »Den goda fru

Malm bjöd mig komma tidigare och kläda mig hos

henne i hennes våning och vara hos henne över

natten, hon bor ju i samma hus. Balen var mycket rolig.

Jag hade röda och vita camelior från vårt växthus i

håret, de beundrades mer än om de varit kostbara

ädelstenar. Unge greve Hamilton från Hönsäter var där.

Jag tror att han är en av Löwenhjelms adjutanter. Den

senare har nyss kallats till Stockholm och skall fara

som ambassadör till Paris, och general Stierncrona till

London, så att aristokratien som just börjat slå rot i

Göteborg, kommer lika hastigt att bortsopas.»

»Det skulle vara roligt att vara i Stockholm,» skriver

hon vidare, »då riksdagen sammanträder och kröningen

försiggår. Det sägs, att konungen skall vara

närvarande när Trollhätte kanal inviges. Vad mig själv

angår, kan jag berätta, att jag avslutat mitt andra porträtt

av Mary Barclay, detta förefaller väcka mera allmän

belåtenhet än det första. Utöver den överenskomna

summan gav hon mig ett mycket vackert armband av

silver, som jag alltid bär med mycken glädje som ett

minne av en verkligt god vän.»

*

Kapten Heydon, som förde en av de stora båtarna

emellan Göteborg och Hull, hade alltid varit mycketvänlig och tjänstaktig mot systrarna Nonnen och

medtagit paket till och från England. Nanny bodde också

några dagar i hans hem, då hon först kom till

England. När därför kaptenen bad att få inackordera sina

två flickor och deras moster en tid på Liseberg under

deras ferier, mottogs denna förfrågan med största glädje,

och de blevo innerligt välkomna.

Jane och Avice voro glada och trevliga flickor klädda

i mycket nätta dräkter. De engelska monsterna

avklipptes genast av Nanny för att sedan användas vid

ändring av Almas*) klänningar och ge dem ett mera

elegant och modärnt snitt.

När de små Heydons äro hos dem, åka de ut till

Torp med sina gäster. »Vi ha ej sett Susan Carnegie

sedan hennes mors död», skriver en av systrarna, »vi

funno henne och miss Coilett ensamma. Hon såg blek

ut, men hade återfått sitt goda lynne, sen hon flyttat

ut till landet. Susan var mycket road av barnen, som

bliva allas favoriter. De voro förtjusta, när hästen

leddes fram och de fingo sitta i damsadeln. Fanny var

en verklig ryttarinna, men lilla Avice satt som ett

bylte på hästen och hoppade upp och ned. Till och

med Alma fick mod att rida och sade att det var roligt

Mr Dickson bjöd barnen till Överås följande dag

att komma och träffa de små Lilliehöökarna. På

kvällen kl. 9 återkommo de, körda av Mr Robertson i hans

gigg. De voro överlyckliga åt att ha ridit och

galopperat på Carolines häst.

Vi hade lovat barnen en båtfärd på Mölndalsån. En

dag då vädret var vackert togo vi Wikström och

Gustav som roddare och gledo behagligt ned efter ån,

*) Alma Jacobi.UTSIKT FRÅN LISEBERG

BLYERTSTECKNING

förtjusta i de vackra vyerna på båda stränderna. Vi

stego i land vid Stampen och vandrade genom den

svenska kyrkogården därstädes. Hemresan var lika

lyckad och vacker och vi alla i mycket gott lynne.»

I samma brev berättas att en adjunkt Hallström helt

oväntat kommit på besök med hälsningar från brodern

Edward. Denne Hallström hade de gjort bekantskap

med för sjutton år sedan, just när Fanny blev förlovad.

Han var då en fattig gosse, som hon helt romantiskt

hittade sittande vid vägkanten. Han satt där studerande

Homerus, och djupt bedrövad över att han ej hade

medel att fortsätta sina studier. Hon fick i gång en

insamling åt honom, och unga damer ur deras

bekantskapskrets gjorde arbeten, som såldes till hans förmån.

Vid denna tid studerade han i Lund och undervisade

i latin och grekiska.

En vacker afton i juni månad 1844 kom chefen vid

bruken på Klippan, David Carnegie, genom den långa

allén ned till Liseberg. Som vanligt stängde han in

sig med John Nonnen i hans arbetsrum, och de

samspråkade i fred och ro. Då han gick, lämnade han

Nonnen ett förseglat brev, som han bad honom icke

läsa, förrän han hunnit avlägsna sig.

John Nonnen uppfyllde naturligtvis hans begäran,

och sedan han djupt rörd genomläst dess innehåll

kallade han in sina döttrar.

»Brevet innehöll», berättar Emily, »de vänligaste och

tacksammaste ord till vår far för all den rikedom, han

erhållit genom hans outtröttliga arbete och hans

utmärkta ledning av bruken, och som ett ringa bevis

8på sin tacksamhet skänkte han oss fyra döttrar

Liseberg samt 2000 Riksdaler Banco årligen. Detta var i

sanning en stor glädje för oss alla och vår far kände

det säkert mest, ty han hade ofta haft oro för vår

framtid, och hur den skulle gestalta sig. Nu var denna

tunga börda lyftad från honom, han var så övermåttan

glad, att vi nästan fruktade, att det kunde bliva för

mycket för honom, och att han skulle bli sjuk av den

starka sinnesrörelsen.»

Gåvobrevet som åtföljde Carnegies personliga brev

till John Nonnen hade följande lydelse:

Såsom bevis af vår belåtenhet med Herr John

Non-nens omtanke och nit i afseende på vården af våra

Fabriksangelägenheter, förbinda vi oss härmed att från

den dag Herr Nonnens frånfälle inträffar till hans Enka

Fru Anne M. Nonnen, född Lorent, derest hon honom

överlefver, betala såsom pension under Fru Nonnens

återstående Lifstid ett belopp af Två Tusende (2000)

Riksdaler Banco årligen, äfvensom att från dagen för

Fru Nonnens dödsfall, ifall hon efter sin man aflider,

men eljest från den dag Herr Nonnen utur tiden

bortgår, utbetala en fjerdedel årligen af berörda summa

till hvardera af deras fyra Döttrar Mamsellerna Mary,

Emily, Charlotte och Anne Nonnen, att för hvarje af

dem utgå så länge hon efter begge Föräldrarnas

dödsfall lefver ogift,

försäkras

Götheborg den 29:de Maj 1844.

D. Carnegie et Co

På en gång närvarande wittnen

Fredrik Malm. Vollrath Minton.Pänningarna skänktes årligen med förbehåll att gåvan

endast gällde så länge systrarna förblevo ogifta. Mot

slutet av deras liv, då de ej kunde öka inkomsterna

genom att giva lektioner, och då de behövde mera

pän-ningar på grund av klenhet eller sjukdom, erbjöd dem

James Carnegie, David Carnegies son, att lyfta medel

hos honom när hälst de önskade, mot säkerhet i

lan-deriet Liseberg.

I samband med systrarna Nonnens ekonomi kan

nämnas, att de stodo i stor tacksamhetsskuld till sin

svåger Morgan. När David Carnegie skrev till honom,

och bad att av honom få köpa Liseberg för att sedan

skänka det som gåva till hans svägerskor, framställde

han som villkor för att detta köp skulle komma till

stånd, att Morgan icke skulle begära mera för

egendomen än han själv givit. Under de år, som gått,

hade egendomarna kring Göteborg stigit mycket i värde;

av en annan köpare hade Morgan kanske kunnat

begära fyra gånger så mycket, som han själv gav år 1834.

Men han och hans fru Fanny voro så glada och

tacksamma mot Carnegie för hans godhet mot systrarna

på Liseberg, att de gärna överlämnade egendomen till

det låga pris, som Carnegie önskade.

»Följande dag», berättar Emily vidare, efter

redogörelsen för Carnegieska brevet, »bad David Carnegie

oss komma in till staden för att se konung Oscars

högtidliga intåg från hans fönster; då fingo vi

tillfälle att genast till honom uttala vår glädje och

tacksamhet.»

Konung Oscar mottogs med pomp och ståt av Rikets

andra stad. En storslagen och elegant fest gavs i en

paviljong, som för tillfället uppförts i Kungsparken; tilldenna fest hade bland många andra även systrarna

Nonnen på Liseberg mottagit inbjudan.

Den 24 Sept. 1845 skriver Emily till Edward: »Den

nuvarande konungen har såsom sin far lycka med

vädret. Illuminationerna voro verkligen mycket

praktfulla, synnerligast andra natten, ty det blåste mycket

hårt den första. Lamporna utefter häckarna vid Lyckan,

Hedås och Wennbergs blåste för det mesta ut.

Broarna i staden voro mycket vackra, så ock templet,

som unga Arvidson låtit uppföra på sin tomt näst

intill Dicksons. Hela Hamngatan gjorde en strålande

effekt. Vår trädgård plundrades på alla blommor, men

håller nu på att repa sig. Daliorna äro nu så sköna,

vi darra för den kommande frosten, som två nätter

hotat infinna sig.»

*

Emily och Nanny hade också den äran att bliva

bjudna till Frugården, under den tid då konung Oscar

och kronprinsen skulle avlägga besök därstädes efter

Trollhätte kanals högtidliga öppnande.

Emily skriver härom från Frugården till Liseberg:

»Dagen innan de kungliga kommo, var mycket att göra,

silver skulle poleras, blommor isättas, kärnorna rensas

ur russinen, som skulle användas till Kronprinsens

favoriträtt, plumpudding, och slutligen skulle också

bordet dukas dagen förut. Alla hade händerna fulla med

arbete, men här råder en så fullkomlig ordning och

reda, att allt gick i lugn och ro; så hade det aldrig

kunnat göras hos oss. Den 6 juni voro vi tidigt uppe

och färdigklädda, då Fåhrseus, d’Orchimont och kungl.

befallningsman Svan ankommo kl. x/2 11 f. m., ochstrax därpå Hans Majestät och Kronprinsen, åtföljda av

baron Wrede och livmedicus Thelning. Familjen gick

ned att taga emot de höga gästerna, Nanny och jag

däremot stannade kvar i salongen. När Hans

Majestät kom in nego vi förstås djupt. Han satte sig

och gjorde en gest åt oss att göra detsamma och

konverserade livligt och intressant med greven och

grevinnan. Han föreföll mycket belåten med allt som

försiggått vid Trollhättan. Jag var ej det ringaste

generad, ty vi kände så många av de närvarande herrarna,

och de talade med oss. Konungen ansåg att mitt

porträtt av grevinnan de Geer var mycket likt henne.

Kronprinsen sade det var mycket vackert, men han

förstår ej sådant. Aldrig i mitt liv har jag sett en så

livlig ung man. Han hade ett originellt sätt att utan

omsvep uttala sina idéer. Han ritade hastigt upp

Frugården och var mycket förtjust att ha tagit denna

skiss. Sedan kom han upp och språkade med oss på

engelska och förklarade, att detta språk snart skulle

komma att användas i sällskapslivet i stället för

franskan. Han förklarade att han icke tyckte om att åka

för att han hade så långa ben, och det har han

verkligen, men en ståtlig figur, fastän den ännu är något

gänglig.

Klockan V2 12 intogs den eleganta »Déjeuner å la

fourchette». Jag kan säga att jag aldrig varit med om

en angenämare middag. Konversationen var mycket

livlig utan den minsta stelhet.

Besöket blev tyvärr kort, ty Hans Majestät fruktade

att komma för sent fram till Degeberg, som han ville

besöka samma dag. Lyckligtvis var vädret så lungt,

att Konungen kunde åka genom sjön Dettern i sundet,ty vattnet var så lågt att detta var möjligt. Greve

Posse återkom, sedan han eskorterat de kungliga

genom vattnet och talade om för oss, att allt gått bra.

Före téet åkte vi tillsammans med grevinnan till sundet

för att se på dekorationerna, som utförts av Hjalmar

Kyhlberg.»

*

Vintern 1845 roade man sig också ovanligt mycket

i Göteborg, bjudningar och tillställningar förekommo

synnerligen ofta; den livliga dansen polka dansades då

för första gången och blev genast på modet. Samma

vinter i januari firades John Nonnens 75-årsdag med

en lyckad fest på Liseberg.

»Supén», skriver Emily, »intogs i hallen, varefter

pappa höll ett vackert tal till tack för den skål, som

utbringats för honom. Han liknade sig vid ett 75-års

gammalt slagskepp, som snart måste läggas avsides i

hamnen. Efter hans tal hurrade de unga herrarna

mycket och buro honom i triumf på sina skuldror

uppför trappan.»

John Nonnen fick rätt i sin liknelse, att han snart

skulle läggas åsido. Den 5 maj samma år fick han

ett slaganfall och slutade tre dagar senare sitt

verksamma liv, sörjd och saknad av alla sina många vänner,

men allra mest av sina döttrar, för vilka han varit så

mycket.

*

När sonen Edward efter faderns död kom till

Liseberg för att hjälpa systrarna med ordnandet av affärerna

m, m., fann han en dag vid genomgåendet av ettschatull, där de viktigaste papperen och handlingarna

förvarades, en lönnlåda. I detta lilla fördolda fack låg

ett friarebrev till systern Emily från en adelsman, som

förr varit en gärna sedd gäst på Liseberg. Antagligen

hade John Nonnen av en eller annan anledning funnit

partiet olämpligt och helt enkelt, utan att därom nämna

något till Emily, avslagit frieriet, i den tanken att han

gjorde en god gärning. Edward, som väl kände

personen i fråga, delade ej denna faderns åsikt; han

trodde i stället, att systern skulle blivit lycklig med

denne man. Nu ville han ej göra henne ledsen

genom att omtala schatullets hemlighet, ej väcka några

bittra tankar hos henne om den älskade fadern;

han förstörde helt enkelt brevet utan att säga något

därom.

Emily Nonnen hade verkligen haft en kärlek, som

kanske var djupare än hos de flesta människor.

Troligen hade den sitt ursprung mer i själsfrändskap och

sympati än i erotiska känslor. Ingen utom brodern

hade någon aning härom. Men många år efter hennes

död hittades ett utrivet blad, antagligen tillhörande

någon dagbok, som hon möjligen tänkt förstöra, men

som av en händelse skonats. På detta lilla blad

omtalar hon på ett enkelt och rörande sätt, hur hon en

kall, dyster decemberdag vandrade vid hans sida, med

handen vilande mot hans arm och huvudet lutat mot

hans axel. Det var mörkt och det rägnade, men hon

märkte det icke, ty allt omkring dem var upplyst som

av ett himmelskt ljus. Hon kunde dock ej helt glädjas,

ty han föreföll så tankfull och tvekande. Så kom julen

med all munterhet och fröjd, och efter den en vinter

full av växlande hopp, oro och kval.Ingendera hade pengar och man kan ej leva av bara

kärlek. Dessutom, var han sjuklig och klen. På våren

reste Emily utrikes — och så skildes de åt. Han fann

en annan, som hade både hjärtats godhet och denna

världens goda, men det dröjde inte länge, förrän han

lyfte sina vingar till en bättre värld. Emily miste sin

lycka — så är livets gång. Hon föreföll ofta

onaturligt stoisk, det var som kunde hon tåla och bära allt.

Kanske var det emedan hon fått underkuva denna sin

kärlek, som hon fick en sådan karaktärsstyrka.

Sorg och glädje växla i denna värld. Samma vinter

som fadern dog, förlovade sig sonen Edward Nonnen

med Margaret Thorburn, dotter till William Thorburn

och hans maka född Macfie. När Edward glad i

hågen kom till Liseberg på våren för att berätta om sin

förlovning och sin trolovade, var moderns första fråga .

»Håller hon sitt hår slätt och ordentligt?»

Det var inte så lätt för Edward att svara på denna

fråga. På Liseberg värderades allt som var fint och

konstnärligt, men i hans fästmös hem Kasen

uppskattades det som var enkelt och naturligt. Han var

övertygad om att hans Margarets hår aldrig klibbats

till med kvittenkärna, som just då var på modet för

att få håret att ligga alldeles slätt och blankt.

Antagligen fick modern nöja sig med ett mycket svävande

och diplomatiskt svar.

*

I juni 1845 skriver en av systrarna från Liseberg:

»Carnegie har just nu varit här på besök. Det var

en vemodig glädje för oss att få tacka honom för allt

vad han gjort för vår älskade pappa. Han såg blekoch tärd ut, men har ett sällsynt nobelt anlete.

Han deltager mer än de flesta andra människor i vår

sorg. Det är osäkert om han kan resa söndag, han

har mycket att göra här. Vad han måste sakna

handen och huvudet, som besparade honom så mycken

möda och besvär. Han sade, att vår fars minne var

underbart vackert.»

Emily målade ett vällyckat porträtt av sin far åt

Carnegie och hängde upp det på kontoret. Han

önskade att det första som skulle möta hans blick när

han återkom till Sverige, var bilden av hans gamle

vän och rådgivare, ty detta skulle mildra saknaden att

ej se honom personligen.

*

Den 11 augusti 1846 firades Edwards och Margarets

bröllop på Thorburns vackra egendom Kasen.

Mary och Emily reste dit några dagar förut,

Charlotte som gjort ett besök där redan på våren, stannade

hemma på Liseberg hos modern.

Edward Nonnen hade hjälpt sin blivande svåger W.

A. Macfie med köpet av Anfasteröd nära Ljungskile,

och hjälpte sedan sin kusin Edmund Jacobi, då han

upphörde att vara bryggare vid Klippan, med att köpa

egendomen Cederslund. Dessa släktingar väntades nu

komma dagen före bröllopet och hela familjen på

Kasen väntade med spänning deras ankomst. Bäst de

sitta och vänta, få de se vagnar vända in i den långa,

ståtliga allén, som leder upp till gården. De rusa alla

i hast ned till trappan att taga emot dem; men där

stanna de häpna och stirra. Vad kan det vara för

underliga åkdon? Höga och spinkiga, klädda med grönt

och på hjul skrangla de fram, vickande hit och dit ien lång rad den ena efter den andra. Sannerligen är

det inte badgäster från Gustafsberg på utflykt i

»kärrparti». När de komma, bruka de be att få duka upp

sitt kaffe på gräsplanen i närheten av huvudbyggnaden

med utsikt över sjön och Gustafsberg, och sedan

inbjuda de vanligen medlemmarna av familjen Thorburn

att deltaga i festligheten. Men dagen före bröllopet

har nog ingen av Thorburns tid att vara med på

kafferep; möjligen hann någon av Lisebergssystrarna närvara.

Gustafsberg var på den tiden en mycket omtyckt

och besökt badort. Sveriges förnämsta familjer reste

gärna dit, och bland dem, som deltagit i de

sedvanliga kärrpartierna till Kasen, voro grevinnan Brahe med

dotter, sedermera gift med excellensen Fredrik von

Essen, skalden Bottiger och »Den blåögda», Fru Hilda

Wijk.

Vädret på bröllopsdagen var strålande. Emily och

Nanny samt brudens yngre systrar voro brudtärnor,

klädda i vitt med kransar av blommande ljung kring

håret. Ljungen påminde dem om deras hemland

Skött-land, därifrån de hitflyttat. Säkerligen saknades inte

heller bland bröllopsdagens dekorationer »the bluebells

of Scotland», och troligen inte heller Bohusläns långa,

doftande kaprifolierankor, slingrande sig i buktiga

guirlander bland de otaliga rosorna, som klädde de

många rummen.

Det finns ett gammalt skrock, att det ej är lyckligt,

om brudgummen ser sin brud på bröllopsdagen, innan

de vigas. Edward stängdes därför in i gästrummet

bredvid salen på nedre botten.

Alla gäster samlades och bruden stod lång och

ståtlig i sin bruddräkt av vit sidensars och väntade, menvigselförrättaren, prosten Björck, sedermera den aktade

Göteborgsbiskopen, kom ej. Det drog längre och

längre ut på tiden, och till sist blev den instängde

brudgummen otålig och orolig och kröp ut genom

fönstret för att få reda på orsaken. En av hans

blivande svägerskor fick se honom sticka fram bakom

en stor Tujabuske och sände genast in honom igen.

Äntligen kom den efterlängtade prosten, antagligen

fördröjd av något angeläget ämbetsgöromål

Den unga, blyga bruden leddes in vid sin faders

hand, med det långa vita släpet bakom sig och följd

av de vita tärnorna med höstens lysande ljung på sina

huvuden. Brudgummen befriades och hämtades ur sin

arrest av sin kusin Edmund Jacobi. Trots sina unga

år hade Edward redan fått silvervitt hår av bekymmer

för lantbruksinstitutet, dess ekonomi och lärare och

många elever.

Efter bröllopet reste de nygifta genast ned till

Liseberg, så att brudgummens mor skulle få lära känna

sin nya dotter.

&

Efter John Nonnens död ansågs det enligt gällande

lag vara nödvändigt att systrarna på Liseberg sattes

under förmyndare. Men utan vidare foga sig häri ville

de ej, därtill voro de allt för självständiga. De

korresponderade härom med brodern på Degeberg. Han skriver:

»Jag finner att bildade damer över 25 år snart komma

förklaras myndiga. Kronolänsman Svan och Kylberg äro

av den åsikten, att ni såsom varande engelskor i varje

fall äro det. Att insända en ansökan till Konungen

kostar 107 Rdr banco. Jag anser, att ni ha bra redapå edra affärer och lagman Ekman behöver blott

godkänna dem.»

En petition uppsattes för systrarnas räkning av en

lagkarl med ansökan om befrielse från förmynderskap.

Skrivelsen hade följande lydelse:

Stormäktigste Allernådigaste Konung!

Sedan vår Fader John Nonnen aflidit utan att

efter-lemna någon förmögenhet, och då Grosshandlaren

David Carnegie under sista året af vår Faders lifstid

medelst gåfvobref tillegnat oss Landeriet Liseberg vid

Götheborg, samt derjemte för vår Moder Anna

Ma-thilda Nonnen bestämt ett årligt underhåll af 2000 rdr.

banco, som efter hennes frånfälle tillfaller oss, att delas

i fyra lika delar, hvaraf en för hvarje Syster, så få vi,

som redan uppnått den ålder, att vi kunna sjelfva

ombesörja våra angelägenheter, i djupaste underdånighet

anhålla, att det täcktes Eders Konglig Majestät i nåder

förklara oss myndige, häldst vi äro nog lycklige att

här i Götheborg, bland Stadens mest ansedda

affärsmän äga vänner, af hvilka vi i påkommande vigtigare

angelägenheter kunna inhämta råd.

Stormäktigste Allernådigste Konung

Eders Kongl. Majest:s

underdånigste tropliktigste undersåter.

Innan denna ansökan avsändes, rådgjorde Edward

Nonnen med sin lärde och insiktsfulle vän

Expeditionschefen Richert på Truve. Denne avrådde dock åtgärden

i fråga, »ty», sade han, »beviljades deras petition skulle

var och en av dem behöva betala en summa av 100 Rdr

för befrielsen från förmynderskap, och det vore sanno-likt att redan inom ett par år en lag stiftades, som

tillerkände kvinnor myndighet».

Richerts goda råd följdes och den tilltänkta skrivelsen

avsändes aldrig.

*

Redan medan John Nonnen levde, hade han ordnat

så för sina döttrar, att trädgården bortarrenderades för

en summa av 600 Rdr kontant första året, senare

något mer årligen. Härigenom trodde han sig bespara

döttrarna många bekymmer, men arrendatorerna voro

besvärliga och vårdslösa och läto trädgården förfalla,

vilket vållade systrarna både smärta och oro.

Vid den tiden hade de en mycket präktig, duglig

och intelligent dräng, Nils Bengtsson. Han skötte

hästen och korna och gjorde varjehanda sysslor på

gården. Denne Nils delade Marys sorg över att se

trädgården vanskötas, och en dag vågade Mary föreslå

honom, att han under hennes ledning skulle övertaga

trädgårdens skötande.

Sagt och gjort.

Det var ett vågat företag men gick över förväntan

bra. Största delen av trädgården plöjdes upp och

havre såddes i den första året. Det blev en så rik

skörd, att omkostnaderna betalades härmed, men det

var ej lätt för dem att i fred och ro få arbeta med

trädgårdens skötsel. De andra trädgårdsmästarna

an-sågo att det var ett intrång på deras gebiet, att låta

någon, som ej berett sig för facket, övertaga en så stor

trädgård, och därför sökte de att förvilla honom hällre

än att hjälpa, när han bad om ett råd. Men varken

Bengtsson eller hans matmoder läto sig avskräckas.De hölio ut, och företaget kröntes med framgång. Nu

inbringade trädgården årligen en bruttoinkomst av 8000

kr., utom all frukt och alla grönsaker, som hushållet

fick nytta utav, och trädgården var åter prydlig,

välvårdad och vacker.

För Mary var det ett stort och kärt intresse att

kvällarna före torgdagarna gå och se över allt, som skulle

torgföras, även stora korgar fulla med bundna

blomsterbuketter.

Bengtsson blev deras allt i alla i över fyrtio år, och

genom hans omsorger om trädgården och hela

lande-riet besparades dem många bekymmer på gamla

dagar, och deras årliga inkomst ökades mycket.

Att Mary hade hjälp i sitt trädgårdsarbete även av

systrarna bevisas av ett brev vari hon säger: »Du kan

hälsa greve Torsten Rudenschöld, att hans bok redan

haft god verkan på oss, ty Nanny och jag äro ivriga

att följa hans råd angående kroppsarbete, vi ha börjat

såga ned syrénerna mitt framför huset, det var ett

varmt arbete, men huset ser nu vida ståtligare ut.»

Mary var en varmhjärtad men något häftig och

lidelsefull natur, och tog sig lätt alltför nära av och

bedömde något för hårt, vad andra kanske av ren

tanklöshet utan någon ond mening gjorde emot henne. Men

hon kände sina fel, led därav och var mycket ödmjuk

och anspråkslös i sitt omdöme om sig själv. Hennes bror

Edward hade i något brev förebrått henne för hennes

häftighet. Härpå svarar hon med rörande

undergivenhet och uppriktighet: »Jag vet att mitt lynne ej är som

det borde vara, det är mycket felaktigt tyvärr, men det

är ej lätt att ändra de vanor, man kommit in i under

närmare fyrtio år. Jag skall dock försöka att göra mittbästa att motarbeta mina fel, fastän jag vet, att det är

en svår uppgift. Min fars död kom så hastigt, och jag

fick genast därefter så mycket att tänka på och styra

med, och allt det gjorde mig mycket orolig och nervös».

I ett senare brev skriver hon: »Jag är mycket

tacksam för ditt brev och skall försöka lägga på minnet

allt vad du däri säger. Var försäkrad om, att under

stunder av lugn eftertanke är jag alldeles av din åsikt,

men jag saknar karaktärsstyrka att styra mina känslor,

och detta är något som behövs, för att vår övertygelse

om vad som är rätt skall kunna leda vårt liv.

Olyckligtvis har jag inte ärvt vår käre faders goda lynne,

han kunde alltid vara älskvärd och vänlig mot alla,

men jag skall försöka att göra vad jag kan för att

förbättra mitt. Du får blott ej tro, att jag är nöjd med

mig själv, långt därifrån, men det är ej lätt att bryta

med gamla vanor, då man ej är stark till hälsan».

Mary lyckades dock märkvärdigt i sin strävan att bli

älskvärd och kärleksfull mot alla, och blev innerligt

avhållen av alla sina elever.

*

15. RESOR OCH ÄVENTYR.

Den stora sjögången. — Krigsmakten i Göteborg. — Militärmusik

och dans på Liseberg.

På våren 1847, då Carnegies yacht skulle återvända

till Edinburgh, inbjöd han några av sina vänner,

däribland Emily Nonnen, att medfölja till Skottland.

Det övriga ressällskapet var två unga herrar Ekman,

unge Waern från Baldersnäs och kammarherre Skölde-

brand. Waern hade rest mycket, och Emily fann

honom intressant, kammarherra var trevlig och kände

hennes bror Edward.

Nanny följde henne till båten, Emily var naturligtvis

förtjust, och vid hemkomsten gav Nanny en entusiastisk

skildring över hur systern skulle få det under resan.

Hon skulle få bo i Susan Carnegies egen privata

hytt. Där var sängen så inrättad att den hängde fritt

och ej skulle svänga med i alla yachtens rörelser.

Bolster och täcke var av finaste, mjukaste dun, hon

skulle ligga som en prinsessa i sagan.

Så länge de båda systrarna sågo en skymt av

varandra, viftade de glatt med sina tunna näsdukar. Sjön

föreföll ej orolig, allt gick lungt och bra, men när de

kommit förbi Vinga blåste det plötsligt upp till storm,

och färden blev allt annat än angenäm.

Bäst som Emily låg i sin sköna säng, började båten

kränga. Hon hörde hur allt porslinet i den närbelägna

matsalen lossnade från sina fästen och åkte av och an

på golvet med skrammel och klirrande efter alla

svängningarna. Hon ligger och lyssnar och hör de

besynnerligaste ljud; rätt som det är hör hon ett förfärligt

brakande. Pianot har lossnat från väggen och ger sig

i väg över golvet, åkande och hasande, tills det med en

väldig krasch stannar mot hennes dörr, så att hon blir

alldeles instängd och säkrare förvarad än en svår

förbrytare i fängelse. Emily var en modig kvinna och

tappade inte så lätt sitt goda humör, men situationen

blev mer och mer obehaglig och farlig, genom att

vattnet började sippra genom det tillskruvade fönstret

ned i den mjuka dunsängen, och ljuset slocknade.

Rullningarna voro fasliga, och när hon låg där i mörk-

CHARLOTTE och NANNY NONNEN BLYERTSTECKNING

MARY NONNEN MINIATYRMÅLNING

ret och väntade och väntade, blev oron till sist så

stor, att hon trodde hennes sista stund var kommen.

Hur länge hon låg där i mörkret och våndades visste

hon ej, men slutligen bedarrade stormen, och hon hörde

röster i rummet utanför, något stort, tungt släpades

bort, dörren öppnades på glänt och ett svart

människoansikte tittade grinande in. Hur ful den gode negern

än var, så tyckte sig ändå Emily i det ögonblicke

aldrig ha sett ett skönare ansikte.

Så blev då allt snart gott och bra igen, och hon

kom lyckligen fram till Edinburgh, visserligen lite våt

och ruskig, men ändå glad att välbehållen stå på fasta

marken och att bliva hjärtligt välkomnad i Carnegies

vackra hem vid Moray Place.

Sedan hon tillbringat några veckor där, hade hon

mod att åter företaga en sjöresa. Hon for med

ångbåt till London och även denna färd blev svår och

obehaglig — hon tycktes förföljd av otur på sjön.

I London möttes hon av sina systerbarn Avarina och

Osborne Morgan, som nu voro vuxna, och skulle

åtfölja sin moster på resan till deras hem i Conway i Wales.

Emily fick då från London till Chester för första gången

i sitt liv åka på tåg. Av denna märkliga händelse har

hon dock ej givit någon utförligare skildring i sina

brev till de hemmavarande. Troligen var återseendets

glädje allt för stor, och antagligen hade hon och

ungdomarna Morgan så mycket att språka om, att

hon ej hann reflektera så synnerligen över den nya

erfarenheten. I breven talar hon blott om, att de

sutto som i ett trevligt förmak, och innan de visste

ordet av voro de framme i Chester. Där fortsatte de

resan med diligens, och fast det rägnade, klättradede upp på taket för att bättre kunna njuta av den

vackra utsikten.

Hela vintern stannade Emily hos sin syster Fanny

och hennes familj. Under julen fingo de besök av

professor Santesson, som »upplivade dem med sin

intressanta konversation.» De företogo under hans

vistelse där många långa promenader, för att han skulle

bli i tillfälle att lära känna traktens stora skönhet.

Dessa vandringar roade Emily särdeles mycket, hon var

ju en outtröttlig fotgängare.

Då Emily skulle anträda sin hemresa, hade

revolution åter utbrutit i Frankrike, men till all lycka fick hon

sällskap med sin systerson Osborne Morgan, vilket var

en stor trygghet i all oro, både för henne och

hennes anhöriga.

Troligtvis gingo inga båtar direkt till Göteborg, ty

Emily och Osborne följde med ångaren Camilla som

skulle till Köpenhamn. Under vägen råkade de ut för

ett besvärligt missöde. Maskinen kom i olag och de

blevo landsatta i Varberg, varifrån de fingo åka med

skjutskärra ända fram till Göteborg.

Det var en mycket kuslig och obehaglig färd att

fara den ensliga vägen utmed hela kusten och lyssna

till skjutsbondens hemska berättelser om alla mord och

överfall, som inträffat just på den sträcka de foro.

*

Då uppror utbröt i Holstein, som med Tysklands

stöd sökte lösrycka sig från Danmark, sände konung

Oscar I med svenska folkets gillande den preussiske

konungen en not, i vilken han sade sig ämna

sammandraga sina trupper i Skåne för att skydda den allie-rade konungen i Danmark. I juni inskeppades

följaktligen från Göteborg och Malmö tredje

militärdistriktets infanteriregementen till Fyen.

Mary berättar på sitt livliga sätt om truppernas

inkvartering i Göteborg. Hon börjar med att säga:

»Tysklands krig mot Danmark är icke endast orättvist,

det är opolitiskt.»

I fortsättningen säger hon: »Det har varit liv och

rörelse i Göteborg under det att trupperna voro

inkvarterade här. De kommo hit på söndag efter att ha

marscherat från kl. 6 f. m. till 3 e. m. Det var

Skaraborgs, Västgöta och Västgöta Dals regementen. De

sistnämnda voro de ståtligaste och hade en vacker

militäriskt god hållning, de sågo härdiga ut med ett

ärligt och gott uttryck i sina ansikten. Vi åkte in till

Göteborg för att se regementenas inmarsch i staden.

Soldaterna hade mycket att bära, och efter dem kom

trossen, ammunitionsvagnarna och några åkdon avsedda

att transportera de sjuka, som voro tvungna följa med.

Många av dem voro ståtliga män, kapten Flach, major

Ericson från Vänersborg och baron Posse, en grann

karl med stram hållning.

Det var mycket intressant att se trupperna defilera

förbi, synnerligast då man visste att det var allvar

därmed och ej blott parad.

Kort efter vår återkomst hem fingo vi se våra

inkvarteringar komma. Det var musikanter från Västgöta

Dals regemente, mycket hövligt folk med något visst

belevat, fint i sitt sätt. Svenssons och Collianders

hade också fått musikanter, så vi hade hela

musiktruppen samlad omkring oss. För oss var det en

ovanlig syn att se soldater tåga in genom vår ingångs-port, ofta mitt i natten, ty de fingo ej ledigt förrän

sent. Några hade trummor, andra messingsinstrument.

De bodde i vår bagarstuga, men intogo sina måltider

i hallen. Som tack för undfägnaden, med vilken de

voro mycket nöjda och tacksamma, spelade de några

vackra melodier för oss. På måndagen var en stor

parad, de exercerade mycket bra. Så många trupper

ha ej varit samlade här sedan 1814.

Nästa dag åkte Alma och jag till Klippan. Vägen

ditut var kantad av soldater, som gjorde honnör, så

vi fingo hela tiden hälsa åt alla håll. Dessa män sågo

bättre ut än allmogen i allmänhet häromkring, alla

hade en tydlig nordisk typ. Det var en glädje att se,

det svenska folket ej degenererat.

När vi kommo till Klippan sågo vi det danska skeppet

passera med Dannebrogen vajande för vinden och två

andra danska fartyg i släp. Tre ångare och flera

fartyg hade kommit från Danmark för att hämta

trupperna. Vi åkte hem över Surbrunn till ångbåtsbryggan.

Där var mycket liv och rörelse. Hela kajen var full

av soldater, som buro stora lådor ombord på

fartygen.

På hemvägen mötte vi en vagn, i den skymtade det

mest intellektuella, förfinade, eteriska ansikte, som

någonsin en mänsklig varelse haft, en underbar

kontrast till de väderbitna, djärva ansikten vi så nyss

skådat. Det var mr Scott*) som åkte ut för första gången

efter sin långa sjukdom.

På kvällen foro vi åter in till staden för att höra

på musiken. Det var en härlig afton. Himmelen var

klar med glödande moln, som återspeglade sig alldeles

*) Den engelske prästen.röda i kanalen. Musiken var ståtlig och uppeggande,

i synnerhet när trummorna slogo allarm och

trumpeterna föllo in med fylliga, skallande toner. Effekten var

mäktig. När vi senare på kvällen kommo hem, togo vi

avsked av våra egna soldater, som skulle bege sig av

klockan 2. Barnen hade klätt deras matbord med

blommor. Snart hörde vi musiken hos Svenssons spela en

livlig melodi. Tonerna närmade sig, och vi sågo deras

musikanter tillsammans med våra egna marschera upp

i allén. Ju närmare de kommo, desto starkare hörde

vi deras toner ljuda, medan vi sågo deras gestalter

skymta mellan de höga, mörka träden. Då de

kommit fram till gården, ställde de sig i en cirkel under

fönsterna framför gräsplanen och spelade först

stillsamma melodiska stycken ur Norma och Friskytten,

så en marsch, polketter och valser, till vilka Nanny

och Charlotte dansade i hallen, och tjänarna i

trädgården. Alla dessa figurer i uniform, som blott svagt

skymtade i det inbrytande mörkret mellan 11—12 på

natten, och de dansande som svängde runt, runt kring

dem, var en underlig och ovanlig syn på Liseberg.

Två av musikanterna företogo sig en låtsad fäktstrid

för att roa åskådarna. Till slut togo vi avsked av dem

och önskade dem lycklig resa och välkomna åter.

Jungfrurna stannade uppe för att koka kaffe åt dem,

innan de gåvo sig i väg, och deras avsked var mycket

rörande —- icke utan tårar. Klockan 2 på natten

väcktes jag av ovanliga ljud nerifrån. Jag steg upp och

tittade ut genom fönstret, och såg trumman stå

utanför köksdörren. Snart hördes på avstånd reveljen till

tecken att de måste bryta upp och hela sällskapet

lämnade vårt fridfulla hem.»

Det är lätt att tänka sig vilket innehållsrikt avbrott

dessa musikanters besök måste ha varit i det stilla

livet på Liseberg, och säkert kände båda parterna

ganska stor saknad, då den nattliga avfärden ägde

rum. Nästa dag hade allt åter inträtt i de vanda,

vardagliga gängorna, och ingen livande militärmusik

smattrade längre bland de höga träden i Lisebergs

vackra park.

*

16. DEN NYA TIDEN.

Det holande järnvägsbygget. — Systrarne Nonnen mista sin mor. —

Barnbarnens Liseberg. — Emily börjar författa. — Pä Särö. — En

trogen tjänarinnas bortgång. — Brev från miss

Nightingaie. — Stina och S. A. Hedlund.

Då järnvägen höll på att byggas till Mölndal för att

sedan fortsättas utefter Västkusten, opponerade sig två

av ägarna på högra sidan av Mölndalsån mot att den

skulle gå över deras marker. Styrelsen för

järnvägsbygget vände då sina tankar till Liseberg, där bodde

ju blott kvinnor, de skulle nog ej kunna göra någon

effektiv opposition — på den tiden hade kvinnor så

litet att säga, och det var långt än tills de fingo

rösträtt. Utan att nämna ett ord härom till fröknarna

Nonnen, sände styrelsen helt enkelt ut en skara lantmätare

till Liseberg med order att mäta upp terrängen. De

nöjde sig ej med att bara mäta, de började också

spränga och togo bort ett bra stycke av berget, som

låg dem i vägen. De förklarade, att järnvägen skulle

gå strax bakom flygelbyggnaden på gården, sedan rakt

genom källaren och tvärt över terrassen, där således

4e gamla ståtliga ekarna skoningslöst måste

nedhuggas.

Det blev naturligtvis stor nppståndelse på det lugna

Liseberg. Gamla fru Nonnen var mycket klen, och

hennes döttrar fruktade med skäl att denna oro skulle

ha skadliga följder för hennes hälsa. De skrevo därför

genast till sin bror Edward på Degeberg och bådo

honom om hjälp till avvärjande av denna hotande olycka.

Antagligen har väl hans sansade och sakkunniga brev

till järnvägsstyrelsen varit orsaken till att det hotande

järnvägsbygget över Liseberg till innevånarnas stora

glädje avvärjdes. 1904 då frågan om omläggning av

Statens station var på tal, kommo åter lantmätare och

satte ut sina pinnar över landeriet, men även den gången

räddades Liseberg från förstörelse och planen ändrades.

%

Alltsedan sin mans död hade fru Nonnen varit klen

och nedstämd, och hennes krafter avtogo så

småningom under årens lopp, tills hon den 17:de september

1856 stilla insomnade utan någon föregående sjukdom.

Döttrarna som ständigt haft henne i sina tankar och

ägnat henne den kärleksfullaste vård och omsorg, tyckte

nu att de inte längre hade något att leva för. Men

tiden läker alla sår, de fingo nu helt ägna sig åt sina

elever, vilkas barn och barnbarn de under årens lopp

också lärde känna, och deras intresse för dem alla var

stort och innerligt. »Det säkra är», skriver

författarinnan Amanda Leffler i Folkskolans Vän febr. 1902, »att

misserna Nonnen’s lärjungar nästan trädde i

dotterligt förhållande till dem, och att Emily Nonnen hade

något av en oldmors kärlek till dessa hennes eleversbarn och barnbarn, vilket gör, att hon med del

livligaste intresse följer även den nyaste tidens ut\

veckling». \

För Edward Nonnens barn var det ett ofantligt stort

nöje att få resa till fastrarna på Liseberg. Allt där var

så olikt vad de voro vana att se. När de trädde in

genom porten, kände de det, som gingo de in i en

levande berättelse. Gamla »Boo» — Anna Kolster —

tog så varmhjärtat emot dem och klappade om dem

med sina beniga kärleksfulla händer. De voro ju

hennes »Dear Master Edwards lutje Kinder.» Och Greta,

den ståtliga, långa Greta, som lagade all den goda

maten, hon log också så vänligt och blitt, när de små

gästerna trippade in i det stora huset. Hur skönt var

det ej att känna sig så välkommen och hur

oförgätligt att se de kära fastrarna med sina vänliga leenden

komma nedför trappan i de fina, mångfärgade

mollklänningarna och de vackra hängande lockarna. Och

faster Emily med sina många smycken, som klädde

henne så väl! Allt var stilla, fridfullt och vackert,

och allt föreföll brorsbarnen underbart och ljuvligt.

De mindes hur högtidligt det var, när fastrarna förde

far och mor in i stora gästrummet, där de skulle bo.

Där stod den stora sängen med de fyra snidade

stolparna och de underbara omhängena, där hela buskager av

gröna träd med skarpa konturer voro avbildade i tryckta

mönster, och på borden stodo vaser med gammaldags

blommor, som fyllde hela rummet med en säregen

doft. När kappsäckar och koffertar packats upp och

flickorna blivit omklädda, kammade och snygga, fingo

de gå uppför den breda trappan, som gick från två

håll i hallen och möttes halvvägs.Hallen användes på Liseberg, som i alla gamla hem,

ända fram till de sista åren som arbetsrum, där

strykning och andra hushållsgöromål utfördes. Salen

föreföll barnen mycket ståtlig och imponerande med de

marmorliknande väggarna, de många fängslande

tavlorna och de vackert draperade, grå ylleripsgardinerna.

Dessa gardiner voro försedda med applikationer i rött

och hade inköpts i London till det gamla hemmet där.

De hängde uppe i 98 år utan att förlora sitt prydliga

utseence. Förmaket var också ljuvligt och

stämningsfullt, med vildvinet, som hängde kring fönsterna, fastän

rummet låg i övre våningen.

Överallt spred sig en förunderlig doft av blommor

— och kamfert, ty fastrarna förvarade sina mångfärgade

äkta sjglar och andra dyrbara yllesaker inlagda i

kamfert i pappaskar, som sedan fingo sin plats i skåp och

garderober och under sängarna."

Att gå omkring i trädgården var förtjusande. Daliorna

stodo liöga som en skog i rabatter och lyste i

skiftande färger, och liljor av flere arter öppnade sina

doftande kalkar mot deras strålande ansikten. Där fanns

en rosenbuske två gånger så hög som faster Nanny,

alldeles överfylld med små söta bukettrosor, och många

blå blommor, konvolvolus, petunier, akvilejor, som

lyste som om en flik av sommarhimlen fallit ned på

jorden. Rosor och reseda doftade var man gick.

Det var också roligt attt gå på berget i de många

gångarna, där marken kändes så mjuk och god under

fotterna, ty de gingo så tyst på garveribark i stället

för hård och rasslande sand.

Men allra roligast var det att få vara med, när

fastrarna hade sina lektioner, ty då fingo de små brors-barnen på rasterna träffa de vänliga, välväxta och

prydliga Göteborgsflickorna. Var sommar hölls en

avslutningsfest, då undervisningen för läsåret upphörde, och

det var ett av barnen Nonnens allra största nöjen att

få deltaga häri, vara med om springlekar i trädgården

och sen dricka mandelmjölk i små muggar av

Wedge-woodporslin, framsatta i den stora lindbersån mitt

emellan byggnaden och ån.

*

I sin familjekrönika berättar Emily själv hur hon

började med sin författarverksamhet:

»Våra utsikter hade ljusnat, penseln fick ibland vila

och pennan fattades i stället. Jag roade mig med att

till engelska översätta flera av Tegnérs och Runebergs

dikter, varav några ha utkommit i tryck i engelska

tidskrifter.» *

Ett brev från denna tid kan i detta sammanhang

citeras. Emily var på Särö hos sin väninna Bina

Svensson*). För att förlänga den korta tid hon kunde vara

därute, steg hon upp redan klockan 5 om morgonen

och fick sin väninna att göra detsamma. Emily njöt

i fulla drag av det vackra Särö med de pittoreska

bergen och skogarna, och älskade de tidiga

bergsbe-stigningarna i den svala morgonluften, innan hettan

tvingade dem att sitta stilla i paviljongens öppna

veranda, där badgästerna samlades. Efter middagen sutto

de i trädgården och drucko kaffe och lyssnade till

musik.

Emily skriver: »På eftermiddagarna voro vi ofta

bjudna till té i de olika villorna; vi gingo också långa

*) Sedermera gift med Th. Dahlgren.promenader utmed havet. Min vistelse där förflöt som

en lysande dröm. Allt var solsken och njutning. En

dag då Mr Erskine visade mig ett nummer av

Illustrated London News och fröken Weylandt samtidigt

såg i ett annat exemplar av tidningen, gav hon till

ett förvånat utrop och omtalade, att hon funnit en

översättning där av ett poem av Runeberg. Fröken

W. bad mig läsa Sven Duva högt, och det var mycket

lustigt att höra deras anmärkningar under det jag läste,

ty alla voro okunniga om vem som översatt dikten.

Till sist kunde inte Bina bevara hemligheten, utan lät

dem veta vem översättarinnan var. Senare kom

Hedlund ut med tidningen, som han fått direkt från

förläggaren i London.»

Vi återvända till familjekrönikan, där Emily

fortsätter skildringen av hur hon blev författarinna:

»För omkring tolv år sedan hände det, att jag fick

ont i en fot och under flera månader måste hålla mig

i stillhet på soffan. För att under denna långvariga

fångenskap finna någon förströelse, kom jag på den

tanken att till svenska översätta en ganska intressant

politisk avhandling, som författats av min systerson

Osborne Morgan i London. Översättningen utkom i

Handelstidningen härstädes, vars redaktör sedan

uppmuntrade mig att fortsätta på samma bana. Några

småsaker, dels i översättning, dels i original, infördes

även i julkalendrar, och följden blev att en förläggare

härstädes en vacker dag anmodade mig skriva några

originalberättelser för barn och ungdom, vilka han

ämnade utgiva vid jultiden.

Skulle jag våga mig på ett sådant förslag? Jag

tvekade i början, men »får gå» tänkte jag slutligen,möjligtvis kunde någon lucka härigenom fyllas, någon

god tanke ingivas det uppväxande släktet, ty

barnlitteraturen var då tämligen klen här i landet. Jag

fattade alltså raskt pennan och skrev »De tvenne

Guldhjärtan».

Denna första ungdomsberättelse följdes under de

närmaste tio åren av sex andra. Dessutom sysselsatte

Emily sig mycket med översättning.

1859 översatte hon gratis från egelskan, dels för

den goda sakens skull, dels för att bliva mera känd som

översättarinna, »Kristna religionens sanning.

Vittnesbörd och bevis hämtade från profetiornas bokstavliga

uppfyllelse» av D:r Alex Keith. Bokens tryckning

bekostades till stor del av herr John Barclay i Göteborg.

Översättningen gjordes från den 37:de engelska

upplagan, och även här väckte den mycken

uppmärksamhet och utkom i två upplagor.

Från engelskan översatte Emily också »Biskopens av

London upplysta hälsning till Prästerskapet». Denna

utdelades av Domprosten Wieselgren till prästerna under

ett stort prästmöte i Göteborg. J. Carnegie omtalar

i ett brev, att David Carnegie var på en middag hos

biskopen av London och då omtalade för honom, att

hans tal blivit översatt till svenska av Emily Nonnen

och utdelat till hela Sveriges prästerskap av Göteborgs

domprost. Häråt blev biskopen mycket glad och sade,

att det var den största heder han upplevat.

1867 översatte Emily Fredrika Bremers efterlämnade

poem till engelska. För att få reda på vad hon borde

begära i honorar härför rådfrågade hon Viktor

Rydberg. Denne sade, att ett sådant arbete borde betalas

bra och nämnde, att han beräknade 12 Rdr rmt förvarje sida originalmanuskript. Detta var mera än fru

Charlotte Quiding, Fredrika Bremers syster, som

uppmanat Emily till arbetet, beräknat. Emily var villig

att göra det billigare, men herr Quiding ville, som han

sade, handla ärligt och som en gentleman, vårföre han i

detta ärende vände sig till postdirektör Auréen, som i

sin tur rådgjorde med herrar Rydberg, Hedlund och även

med Lars Hierta, som vid detta tillfälle var i Göteborg.

Viktor Rydberg uttryckte sitt beklagande över att ett

missförstånd uppstått. Han hade sagt vad han brukade

få för en spalt i tidningen, men miss Nonnen borde

för ett arbete som detta kunna göra anspråk på mera.

Han betonade starkare än de andra, att då ett arbete

sådant som detta göres samtidigt med originalets

utgivande, och därför ger författaren större inkomst, måste

man fästa avseende härvid.

Herr Auréen yttrade en förmodan, att herr Rydberg

kanske väl mycket jämfört miss Nonnens

översättningsarbete med ett, som han själv höll på med, och för

vilket han gjorde sig ett otroligt besvär, samt tilläde

att en tidningsspalt är många gånger större än en

boksida.

Saken strandade slutligen helt och hållet därpå, att

ingen förläggare ville åtaga sig utgivandet av poemerna.

Slutligen blev en amerikansk förläggare hågad, men

då fick Emily nöja sig med mycket mindre honorar

än hon väntat.

1878 översatte Emily också Viktor Rydbergs Kantat

till engelska. Hon har bl. a. även översatt miss

Nightingales förträffliga bok om sjukvård.

Denna sin översättning sände Emily till miss

Nightingale och fick senare från hennes syster lady Verneyett mycket vänligt brev, däri hon omtalar att miss

Nightingale varit mycket sjuk under vintern och lidit

av nervsmärtor i ryggen, som tidtals alldeles satt henne

ur stånd att arbeta. Då brevet avsändes var hon

emellertid något bättre och lika verksam som någonsin

förut, fastän hon inte lämnade sin säng i sovrummet

annat än för att en stund lägga sig i en annan bädd

i förmaket. »Det är förvånande», skriver lady Verney,

»huru mycket hon utfört trots sin svaghet. Hon

rådfrågas om allt möjligt, som rör lasarett, både civila

och militära, ja, i sanning allt som har att göra med

de fattigas väl. Det var en stor glädje för henne att

få höra att ni översatt hennes lilla bok, och edert brev

som medföljde den fägnade henne mycket.»

Lady Verney sände med brevet dels en fotografi av

miss Nightingale som ung, gjord efter en teckning

som Lady Verney utfört, dels en bild av hennes

fädernehem, också gjord efter Lady Verneys skisser. Hon

antog, att Emily, som hade ett så stort och varmt intresse

för systern och hennes verksamhet, skulle kunna ha

glädje av dessa fotografier.

Om tillkomsten av den förut omtalade »Talltrasten»

skriver Emily följande: »Nu har jag emellertid på min

förläggares anmodan åtagit mig ett större arbete, som,

i fall det fortfar, kommer att taga mina krafter

tämligen mycket i anspråk. Det är nämligen en tidskrift

för barn, som under namn av »Talltrasten» är ämnad

att utkomma en gång i varje månad, och varav texten,

ävensom illustrationerna, komma att av mig utföras

och ombesörjas. Dess ändamål är att genom

berättelser och biografier över personer, som gjort sig

förtjänta av sina medmänniskors synnerliga aktning, väcka

den uppväxande ungdomens håg för allt sant och

ädelt här i livet. Om detta företag lyckas, skall det

bliva mig en stor glädje.»

Talltrasten fick som vi redan veta endast ett

kortvarigt liv, men Emily Nonnens ungdomsböcker

däremot gingo utmärkt och lästes med förtjusning om

och om igen och utlånades så ofta att de fullständigt

nöttes ut och försvunno. »Kom så ett nytt och

läshungrigt släkte. Fäder och mödrar sökte åter efter en

god och förädlande nöjesläsning åt sina barn och

framförallt den, vilken skänkt dem själva så mycket

nöje. Men Emily Nonnens böcker funnos ej mer,

knappast ett spår efter dem», skriver Amanda Leffler i

Folkskolans vän.

Då kom en av Emilys forna elever, fru Hildegard

Böttiger, på den goda idén att en ny upplaga borde

utgivas, och i detta instämde den då ålderstigna

författarinnan hjärtligt. Hon hade sedan en längre tid

fått förfrågningar från mödrar både när och fjärran,

om hennes berättelser ej ånyo skulle utkomma, och

hon kände sig glad om hon återigen kunde komma i

kontakt med en ungdomlig läsekrets. Men förläggaren

önskade att de skulle något modärniseras.

Emily Nonnen var nu 85 år och kunde ej längre

själv utföra detta påkostande arbete, varför det

uppdrogs åt fröken Amanda Leffler, som utförde det

mönstergillt.

Det var för det mesta Emily Nonnens brorsdotter

förunnat att vara närvarande, när fröken Leffler läste

upp det modärniserade manuskriptet. Rörande var att

se, hur ödmjukt den åldriga författarinnan böjde sitt

huvud i erkänsla för fröken Lefflers gjorda förändringar.

Ett utmärkande drag i Emilys böcker var, att

personerna i berättelserna alltid till slut fingo varann och

blevo lyckligen gifta. Detta ansåg fröken Leffler ej

vara tidsenligt, utan lät en del bli sköterskor och en

del lärarinnor, som ogifta ägnade sig åt sitt kall, och

detta fick Emily motvilligt finna sig uti.

En gång då brorsdottern följt fröken Leffler från ett

av dessa besök, fann hon vid sin återkomst till

Liseberg fastern sittande med ett tankfullt och mycket

sorgset uttryck i sitt ansikte och den ena armen slappt

nedhängande efter sidan, en rörelse hon alltid gjorde,

när hon var modfälld.

Då hon tillfrågades vad det var som gjorde henne

så vemodig, svarade hon: »Å tänk att inte mina små

människor skulle få varann och bli lyckliga. Och tänk

att det nu skall vara omodärnt att gifta sig.»

Emellertid utkom den nya, omarbetade upplagan år

1898 i 5000 exemplar, illustrerad av Jenny Nyström;

den tycktes verkligen fylla ett behov och blev mycket

vänligt mottagen.

*

Förteckning på fröken Emily Nonnens litterära

arbeten enligt avskrift av hennes eget manuskript.

SKANSEN LEJONET

BLYERTSTECKNING

7 Lifvets Skola, eller Ädel Säd och Rika Kärfvar. 1868

8 Smugglarens Dotter, eller Hvad Vågorna Sade. 1873

9 Talltrasten. Tidskrift för Barn och Ungdom.

Talltrastens Julberättelser.

10 Bilderbok med Text av E. N—n. 1864

11 Våra Husdjur » » 1864

Contributions to Tidskrift för Hemmet.

12 Minnen från Ön Wight, 3 årg. 1 Häft. 1861

13 En »Weddingtrip» i Högländerna, 4 årg. 4 häft. 1863

14 Maria Edgeworth, 7 årg. 1 häft. 1865

To Dr Hofbergs Förr och Nu.

15 Rutger von Aschebergs Husliga Lif, 20 häft. 1887

16 Edward Nonnen, Stiftaren af Sveriges första

Lantbruksinstitut, 28 häft. 1878

17 Strödda bilder från Wales 1879

»Flora» för 1861.

Blomsterflickan från Ahrdalen. Ett Reseäfventyr.

Fiskarfamiljen, Donna Inez, poem.

»Flora» 1862.

»Alprosen», Berättelse. Poem: »Elmina».

»Framtids-fantasier».

»Götha» för 1858.

»Midsommarafton i Wingåker». »De båda skyarna».

Poem: Grafven i Wingåkers Kyrkogård.

Humleskörden. Ur Törnrosens Dagbok. Diverse Poemer.1858 reste Eraily och Nanny till London för att se

utställningen i Kristallpalatset. Eraily berättar, att när

alla vattenkonsterna med sina praktfulla kaskader voro

i gång, såg hon som en saga ur Tusen och en natt

för sig.

Från London fortsatte de resan till sin syster i Wales.

Där fingo de ett mycket vänligt brev från Jane

Carne-gie, som bjöd dem att komma till deras hem i

skott-ska höglandet. Hon säger: »David ber mig tillägga,

att som det i detta landet mycket snart tar slut på

svenska pengar, vill han ej låta edra finanser lida

härav».

I sitt brev hem härom utropar Emily entusiastiskt:

»Var det ej i sanning underbart godhetsfullt av honom?»

De antogo genast med glädje den vänliga

inbjudningen. När de anlände till Calendar med tåget,

möttes de av Carnegies eleganta vagn och ett välkomnande

brev från hans syster Jane, och snart sutte de väl

ombonade med sjalar och filtar i den bekväma vagnen.

Det var i oktober månad och började bliva kyligt.

De njöto hela vägen oerhört av den härliga utsikten.

Mr Carnegie hade engagerat en mr Livingstone,

troligtvis någon ledare av kyrkosång, som skulle förbättra

hans underhavandes psalmsång, och nu skulle kursen

avslutas med en konsert, till vilken mr Carnegie

inbjudit ett åttiotal av sina underhavande som åhörare.

Emily var mycket intresserad och road av att se alla

dessa högländare med sina karaktäristiska, väderbitna

drag; många i den pittoreska höglandsdräkten. De

voro alla samlade i hallen och sutto dekorativt i den

stora, breda trappan. Konserten var mycket lyckad

och många originella skottska sånger sjöngos.Emily och Nanny gästade sällan något hem utan att

som minne lämna någon målning, ett porträtt av en

familjemedlem, eller något motiv från egendomen, som

kunde vara kärt för deras vänner att ha avbildat.

Också här förberedde de under vistelsen gåvor som senare

avlämnades.

Medan dessa systrar voro på resande fot, satt Mary

nöjd och glad på Liseberg. Hon gjorde endast någon

gång en kortare utflykt till sina vänner, bland andra

till familjen Wemyss på Bryngelsnäs. Sommarnöjen,

tyckte hon, borde kallas sommarledsamheter i stället,

ty enligt hennes erfarenhet hade vännerna oftast besvär

och bekymmer av sina bortflyttningar och alla de

omsorger, som dessa förde med sig för husmodern.

*

Den 22:dre februari 1860 drabbades systrarna

Non-nen på Liseberg av en svår förlust, då deras gamla

»Boo», Anna Adelheid Kolster, efter att i 52 år med

sällsynt trohet och nit tjänat dem, stilla avsomnade.

Med öm saknad följdes hon till den sista vilan, och

att systrarna kände den största tacksamhet för allt vad

hon gjort för dem, det se vi vackert uttryck i

nedanstående lilla dikt, som infördes i en av

Göteborgstidningarna.

VID

EN TROGEN TJENARINNAS GRAF.

Om en ålder, krönt af dygd och ära

Någonsin förtjent ett minnesord,

Skall ditt minne, o du gamla kära,

Ej så snart försvinna från vår jord.

Åttioåtta år sitt silfver strödde

På ditt trötta hufvud, gamla vän,

Men hur varmt ditt trogna hjärta glödde,

Och hur kärligt log ditt öga än!

Öfver femtio år så ömt och troget,

Skötte du ditt kall i samma bo.

Döden kom — fann axet hvitnadt moget;

Väl vi unna dig din ljufva ro.

Se, du gått en högre lön att vinna.

Hör, en röst dig hviskar ljuf och blid:

Gack nu in, du trogna tjenarinna,

I din Herres salighet och frid.

*

I mitten av 1800-talet fanns ej som nu sjukhus, där

tillfälle gavs för unga flickor att utbilda sig till

sköterskor i Sverige. En ung svensk flicka, som vid denna

tid var mycket intresserad för sjukvård, reste därför till

London för att i St. Thomas’ Hospital få verklig

utbildning och sedan i sitt hemland kunna verka för

sjukvårdens höjande. Hon hade föreställt sig, att

undervisningen där skulle vara teoretisk, och kände sig

därför mycket besviken, när hon där, som nu också

är fallet här, fick utföra alla slags grova sysslor samt

helt enkelt vårda de sjuka.

Häröver blev hon så missnöjd, att hon förtalade

sjukvårdskursen. Emily Nonnen fick höra talas härom

och skrev till miss Nightingale och bad att få en

förklaring.

Miss" Nightingale svarade henne: »Vår kurs i

England för sjuksköterskor har endast ett mål i sikte, och

det är att utbilda goda sjuksköterskor, ej kvinnliga

halvläkare. Vi veta, att ingen större olycka kunde

hända ett lasarett, än att däri insattes en massa kvinnor,

som inbillade sig att de förstode medicin eller kirurgi.

Vi giva vår undervisning vid sjuksängen, och våra

föreläsare giva blott råd i vad som rör yrket. Vårt

ändamål är, att utbilda kvinnor till disciplinerade,

intelligenta och nyttiga sjuksköterskor. Detta tilltalar kanske

icke kvinnor med hög ambition. Fröken N. N.

uttrycker till mig sitt beklagande över att hon

omedvetet varit orsak till allt detta tråkiga, och härmed bör

saken ha ett slut.»

#

Till S. A. Hedlund stod Emily i ett gott och

vänskapligt förhållande och fick av honom uppmuntran

och stöd i sitt arbete. Om hans förestående giftermål

med greve Torsten Rudenschölds dotter Stina skriver

Emily till sin bror Edward:

»Jag undrar om du kommer att vara på bröllopet

på Leckö? Jag hoppas du gör det, det vore så

angenämt att få höra något därom. Jag kan ej hjälpa,

att jag mycket intresserar mig för den person, genom

vars umgänge jag erhållit mycken lärdom och mycket

nöje under den korta tid, jag känt honom. Kanske

vi få se honom mera sällan sen han gift sig. Han

blir väl då så lycklig i sitt hem, att han ej kommer

att vilja lämna det. Jag hoppas att hans fagra Stina

kommer att känna sig hemma bland oss. Vi glädja

oss åt tanken att få välkomna henne här. Av vad jag

vet om människor och ting i Göteborg, tror jag att

hon kommer att finna en del motigheter här; dock

är jag av allt jag hört om henne övertygad, att honhar eit hjärta och en begåvning, som komma alt

övervinna dem. Och en älsklig och upphöjd känsla är det

för en hustru att veta, att hon har att lugna och mildra

alla svårigheter, som komma i vägen för en, som är

henne den käraste. Jag sade till honom, att det är genom

sann kärlek i prövningens timma, som de svaga bliva

starka. Men jag hoppas att vägen skall jämnas för

dem, och att de bliva mycket lyckliga, som alla måste

bli, som äro verksamma för sina medmänniskors bästa,

när denna verksamhet bygges på rätta grunden.»

I stället för att få se Redaktör Hedlund mindre ofta

efter hans giftermål blev det tvärtom, ty fru Stina

älskade att komma ut till det vackra Liseberg.

År 1860 före det stora lantbruksmötet, berättar Mary,

väntade de tio gäster, hela broderns familj och några

andra släktingar. Hon hade så mycket att göra, att

hon fick tillbringa sin mesta tid ute på trapporna,

säger hon, för att ge order åt tjänarna, kusken och

trädgårdsmästaren.

Emily fick stå alla till tjänst, springa och möta vid

båtarna och taga emot gästerna. En dag var hon

tre gånger inne i staden, vilket betraktades som

något alldeles ovanligt märkvärdigt — att fara in till

Göteborg från Liseberg var på den tiden en resa. Först

for hon in klockan sju på morgonen med Edward

Nonnen för att besöka den gamle ärevördige Nathorst

några ögonblick, sedan gick hon in klockan elva för

att tala med Carnegie om en sittplats för barn i

Haga kyrka, som Eva Keventer dagen förut kommit

ut till Liseberg och anmodat henne göra. »Jag fann

Carnegie just på väg att gå ut och följde med honom

til! ångbåtsbron. Han lovade göra allt vad som stodi hans makt för att uppfylla hennes önskan.» Därifrån

gick Emily till fru Stina Hedlund för att få höra litet

om Södertelje, dit Charlotte ämnade sig.

»Stina hade mycket att göra», berättar Emily »och

var i köket, men tog mycket vänligt emot mig och

bjöd mig äta middag med dem kl. 3 och hjälpa henne

att taga emot 40 herrar. Detta var just något för mig,

så jag lovade med glädje att komma, såvida jag ej

fick något förhinder. Sedan följde jag Margaret och

hennes guvernant till Doktor Ekström.

Doktor Ekström var mycket nöjd med hennes

förbättring efter hans behandling och var mycket livlig,

och guvernanten förtjust i doktorn. Sedan gick jag

med dem i många olika bodar, åkte så hem och

klädde mig i all hast i min nya musslinsklänning, som

tog sig riktigt bra ut, och åkte därefter åter till staden

i vagnen, som väntat vid dörren, ty det ösregnade.

Hos Hedlunds var blott två damer utom jag, en fru

Bagge och fru Carlström från Kollandsö, men alla de

mest framstående herrarna voro samlade där. Jag har

sällan haft roligare än på denna middag och var

mycket tacksam, att jag blev bjuden vara med. En av

de första som kom och talade vid mig var Bergvall,

förr elev på Degeberg, nu ägare av egendomen

Stjernvik.

Middagen var gående, fastän vi damer sutto, och

det var förtjusande att åhöra alla talen. Magister

Hedlund utbrakte en skål för de tre veteranerna: Major

Schultz, en livlig gammal herre, som fått fyra sår i

Finland, den åldrige Nathorst, och så Edward Nonnen,

som ännu ej var en veteran vad åren angår, och

mycket ungdomlig till lynnet, men ändå ledare och fadertill det svenska lantbruket. Han talade mycket bra

och alla svarade i utmärkta tal. Sedan nämnde han

flera andra vid namn, som utmärkt sig i olika

riktningar, och sist hela sällskapet, sägande något vackert

och lämpligt till var och en. Detta besvarades av

professor Arrhenius och några andra. Sedan föreslog han

damernas skål och började med min i ett särskilt

vackert tal, i vilket han nämnde att jag kunde kallas

»landtbrukets faster» såsom varande syster till

lantbrukets fader. Han tilläde att Emily Nonnens skål ej

behövde drickas blott därför att hon var Edward

Nonnens syster, utan därför att hon gjort svensk poesi

känd i utlandet o. s. v., mycket smickrande men ock

mycket vackert uttryckt och uppmuntrande, som du

kan förstå. Greve Hamilton sade, att han ansåg denna

middag vara mötets glanspunkt. Stina såg mycket söt

ut. Efter kaffet vandrade vi alla av till utställningen.»

Lantbruksmötet tycks i sin helhet ha varit systrarna

till stor glädje. Emily berättar med stolthet att brodern

fått pris för en kviga, och dessutom erhållit en stor

silvermedalj. Lisebergs trädgårdsarrendator hade till

utställningen sänt in ett femtiotal växter, däribland ett stort

apelsinträd samtidigt bärande både blommor och frukt.

Emily gick till Arsenalen för att se prisutdelningen och

fick stå och vänta ganska länge, medan herrarna

samlade sig i en paviljong, som uppförts för domarna.

»Fåhraeus överräckte en stor silverbägare med 1000

Rdr till Nathorst; den stora gåvan hade åstadkommits

genom subskription. Många tal höllos, som vi dock

ej kunde höra, och andra pris utdelades.»

På hemvägen lämnade de i förbifarten in en stor

silvermedalj till Malmsjö, som han fått för sina pianon,

På kvällen samma dag som prisutdelningen ägde

rum, var en stor fest ordnad för de familjer, som

kommit för att närvara vid mötet. Emily var också där.

»Jag kan ej beskriva, hur angenäm denna kväll var.

Vädret förtjusande. Den gyllene solen sände sina strålar

genom trädens yppiga grönska, på flaggor och

girlander och de många människorna, som vandrade kring

på vägarna; det var en vacker syn. Det var inte många

damer där, men Stina Hedlund var med en kort stund

och så alla Gibsons, Keillers, Schwartz m. fl.»

*

Den 8 oktober 1861 sammanträffade Emily med

grevinnan Agnes Hamilton, Geijers dotter, som följt sin

man till Degeberg att närvara vid rättareelevexamen

där. Grevinnan Hamilton övertalade Emily att resa

med henne på några dagars besök till Blomberg, vilket

var roligt för de båda vännerna. De upplivade nu

gemensamma glada Uppsalaminnen.

*

17. SLÄKT OCH VÄNNER.

Jaquette Virgin. — Det gamla magasinet. — Nattvakts!ugan blir doktorsboställe.

— S. A. Hedlund, Fredrika Bremer och domprosten Wieselgren. — Taffeln.

— Resa till Carlsbad. — Anna Hamilten-Oeete. — Ett rörande minne

frän Lisebergs trädgård. — Edward Nonnens bortgång. — Nanny. —

En lycklig förlovning. — Charlotte. — Badortsresor. — Pä

Lagklarebäck. — Hos Esselde. — Silverarmbandet. —

Utställning på Qnistan. — Dagboken. — En rolig anekdot.

— Två dikter.

Om sommaren när solen sken och blommorna lyste

i mångfärgad prakt under de höga träden, ville

systrarna på Liseberg ogärna ensamma njuta av den sköna

trädgården, därtill voro de alltför osjälviska. De gladde

sig mer, då de kunde dela sin trevnad med de

många vänner, de hade förvärvat under årens lopp.

En av dem var fröken Jaquette Virgin, i många år

föreståndarinna för Kjellbergska flickskolan. Hon hörde

till systrarna Nonnens allra närmaste krets; med henne

kunde de fira 50-årsjubileum av sin vänskap och gjorde

det också — i systrarna Nonnens dagbok står

nämligen antecknat för den 29 dec. 1894: »Mary and Emily

dined with Jaquette and celebrated 50th anniversary

of our intercourse with her.

*

Mary berättar, att hon och Emily en morgon åto

frukost i trädgården redan kl. sju, ty Emily skulle giva

en tidig lektion i staden. Före lektionen ilade hon

upp till redaktör Hedlund för att bjuda honom och

hans fru att äta middag med dem i trädgården.

Redaktören hade ej tid att komma ut förrän på kvällen,

men fru Stina kom och njöt av att vila i gräset, sedan

middagen var över. På kvällen kom helt oväntat

musikern Lindhult och därefter redaktör Hedlund. Man

promenerade ut över berget, och redaktör Hedlund

fick syn på ett gammalt magasin, som stod till ingen

nytta. Han hade alltid goda idéer och förslag och

påpekade genast, att de borde flytta byggnaden

närmare landsvägen och inreda den till

tvårumslägenheter att hyra ut. Mary insåg att detta var en god och

praktisk plan och beslöt att följa rådet. Hedlunds

intresse för saken gjorde, att han en annan dag åter

kom ut och hjälpte Mary sätta upp kontrakt med en

bonde, som skulle vara byggmästare, och så blev det

gamla magasinet förvandlat till Lisetorp med åtta små

lägenheter, som blevo en god inkomstkälla för systrarna.

Nattvaktstugan, som förr låg på berget, hade

flyttats till västra hörnet vid Danska vägen. I augusti 1850,

då koleran åter kom till Göteborg, besökte

polismästare Norin, James Dickson och flera andra styrande

herrar systrarne på Liseberg och bådo att få hyra

nattvaktstugan från 1 oktober till bostad åt en ung

läkare, som de ville skulle bo där för att övervaka

undersökningen av resande, som kommo till staden.

¡•Vi kunde naturligtvis ej neka dem detta», skriver

Mary, »och så i går förmiddag kom med. kand.

Asplund, en svartögd yngling med ett hyggligt utseende,

och bosatte sig där tillsammans med två

poliskonstaplar, som skola vara på vakt. En bättre plats kunde

de ej ha funnit, stugan ligger så nära vägen och där

är nätt och fint, alldeles passande för en bildad person».

*Mellan Redaktör Hedlund och systrarna Nonnen

växlades många små biljetter och brev om än det ena

än det andra.

Ofta var det någon översättning, som skulle göras,

eller bad han dem komma och hjälpa fru Stina med

underhållningen av en eller annan engelsk gäst, ty

det Hedlundska hemmet var besökt av alla

förnämligare resande, som av någon anledning gästade

Göteborg.

»Min goda miss Emily», skriver Hedlund en dag,

»just nu kom M:lle Bremer — hon ämnar resa i afton

till Stockholm, men dricker the hos oss derförut. Går

det ej an att spänna för Droschkan genast och

komma hit och göra henne sällskap. Pianot för quatre

mains är i ordning».

Nyårsaftonen 1853 får Emily följande vänliga och

skämtsamma rader:

»Min goda fröken Emily.

Sedan alla mina planer att få den lyckan att

personligen besöka Eder strandat emot

prenumerations-fisket, sammankomster m. fl. förargelseklippor, tager

jag mig friheten till Eder genom bud öfversända ett

helt tarfligt exemplar af »the Mayflower», hvilken ni ju

önskade läsa. Red. af H. T. hade velat, såsom en

ringa gärd af sin tacksamhet för alla Edra godhetsfulla

bidrag till H. T., lemna Eder åtminstone ett rigtigt

praktexemplar af Eder älsklingsbok, men då ett sådant

ej funnits att tillgå, har jag tagit mig orådet för att

bifoga ett litet fransyskt verk, hvaraf Ni, om jag ej

misstager mig, varit road. Det skulle vara mig mycket

kärt, om Ni ej försmådde det och om Ni dermed skullevilja förbinda ett vänligt minne af den rabulistiske

tidningsredaktören och Eder tacksamme och tillgifne,

ödmj. Tjenare S. A. Hedlund.

All glädje och lycka på det nya året åt Eder, Miss

Emily, och åt Eder familj.

Den sista dagen på året 1853.»

%

Domprosten Wieselgren syntes någon gång som en

ärad gäst på Liseberg. När han visade sig på någon

bjudning, blev han genast medelpunkten för hela

sällskapet. Han var ovanligt högrest, och imponerade

med sin ståtliga gestalt, och hans konversation var så

intressant att alla samlade sig för att lyssna till vad

han sade.

*

Fru Eleonora Dickson var ständigt en god och

beskyddande vän till familjen på Liseberg. Var jul tänkte

hon på dem med stora gåvor, som kunde göra nytta

och glädje.

En av hennes mest välkomna överraskningar var,

då hon en jul lät sända till dem en taffel från

Malmsjös fabrik. Denna gjorde systrarna en outsäglig

glädje, och då hemmet fylldes av klingande toner

kände de en ständig varm tacksamhet för den, vars

kärleksfulla omtanke berett dem ökad hemtrevnad och

stämning på Liseberg.

*

Fru Frigga Carlberg har berättat om ett minne från

Lisebergsträdgården, som är både vemodigt och

rörande, och som kastar ett vackert ljus över Emily

Nonnens personlighet. Det hände under 1870-talet.»Lisebergs trädgård står i sommarprakt, lindarna

dofta och blomsterrabatterna lysa i alla regnbågens

färger. Utanför de vita trädgårdsgrindarna står en ung

kvinna och ser med längtande blickar inåt härligheten.

Så har hon stått där varje dag under flera veckor.

Efter några minuter går hon tillbaka in i huset mitt

emot, Ultorp, f. t. upplåtet till folkskola och bebott

av den unga lärarinnan och hennes mor.

Den förra har länge varit klen. Flickan vid grinden

är den sjukas kusin, vilken som nygift flyttat till den

stora staden och känner sig mycket ensam. När den

sjuka somnat, smyger hon sig helst ut och då till

Lisebergsgrindarna i hopp att få se en skymt av —

Emily Nonnen.

Hon hade ju varit lycklig nog att få tillfälle läsa

»Guds öga vakar» och »Rubinringen» och tänk om

hon fick den stora lyckan att se författarinnan själv!

Hon hade en gång frågat modern om henne och fått

ett mycket avvisande svar: »Mamsell N. skrev ihop

romaner!» En dom som avskräckte från vidare frågor,

men ej minskade intresset — tvärtom.

Den gamle mannen, som bodde i en av stugorna

vid grindarna, måtte ha läst längtan i hennes ögon

och erbjöd henne en gång stiga in i trädgården.

På hennes fråga om ej fröknarna skulle misstycka,

svarade han att de ej voro hemma och de visst skulle

låta henne gå där, »då det väl inte var så roligt att

ständigt sitta hos en sjuk».

Så slog äntligen befrielsetimman — den sjukas hand

hade kallnat i vännens, och denna smög sig därifrån

till sin kära tillflykt, Lisebergs trädgård. Antagligen

skymde tårar blicken, ty hon märkte intet, förrän enhand lades på hennes skuldra och en vänlig röst sade:

»Vad är det som är så svårt?»

Det var Emily Nonnen själv. När hon talat om sin

kusins och barndomsväns död, hur ung hon var och

hur mycket hon lidit, sade den andra, med ett tonfall

så fullt av medlidande att det aldrig gått ur den

lyssnades minne: »För den som lidit mycket, är döden

den allra bästa vännen. Nu skall vi plocka rosor och

pryda henne med. Vänta litet» ... så kom hon ut

igen med en trädgårdssax och plundrade de stora

buskarna vid trappan. »Kom och plocka fler när de

vissnat», var den vänliga avskedshälsningen. Nu

skymde inga tårar längre blicken.»*)

❖

Edward Nonnens hälsa hade länge varit klen.

Slutligen kom han till Göteborg för att rådfråga läkarna

där för ett svårare leverlidande. Doktorerna kunde

intet göra, utan rådde honom att fara till Carlsbad.

Emily Nonnen utsågs till hans ledsagarinna. Det blev

en mycket svår resa. Vistelsen i Carlsbad var ej

långvarig, ty läkaren där ansåg, att skulle Nonnen kunna

orka med hemresan, fick den ej uppskjutas. Emily,

som kände sig mycket orolig hur detta skulle utfalla,

var glad och tacksam, när hon lyckligen hemfört

honom till hustru och barn på Degeberg. Hon stannade

där vintern över för att hjälpa brodern med

brevskrivning och läsa högt för honom.

Lantbruksskolan var nedlagd, men det fanns ändå

enstaka elever kvar. Edward Nonnens döttrar hade

*) Utdrag ur »Systrarna på Liseberg» i Kvinnornas tidning,

10 dec. 1923, med författarinnan Fru Frigga Carlbergs tillåtelse.en engelsk guvernant, och de hade då en del andra

ungdomar där som deltagare i hennes undervisning.

Bland dem, som en tid vistades där, var Anna Hamilton,

Geijers dotterdotter, vars stora begåvning genast väckte

Emily Nonnens intresse; hon förespådde henne en

lysande framtid som skrifställarinna. Ledsamt nog levde

hon ej så länge, att hon fick se »Solnedgången»

utkomma. »Jag tror», skriver Anna Hamilton-Geete

många år senare, »att Emily Normens inflytande var

av stor vikt för mig. När jag nu blickar tillbaka,

förvånar det mig, hur mycken vänlighet och intresse de

vuxna visade oss barn, och vi togo det som skulle

det så vara. Ingen av oss visste då, hur ovanligt det

är, att någon kan uppgå i andras intressen, och deras

sätt att se saker och ting, som äro i en annan ålder

än man själv. För min del vet jag, att jag är skyldig

alla de vänliga människor, jag då var tillsammans med,

mera tacksamhet för alla de goda impulser de gåvo

mig, än jag någonsin kan uttrycka.»

Den 2:dra mars 1861 slöt Edward Nonnen sin

gagne-rika levnad. Allt gjordes som kunde göras för att om

möjligt förlänga hans liv, men förgäves.

Emily stannade ännu någon tid kvar hos den

sörjande familjen och var deras stöd och hjälp.

Mary reste kort förut från Liseberg till Degeberg i

hopp att ännu få se brodern i livet. Resan var

på den tiden mycket besvärlig. Hon fick taga tåget

till Skövde,1’ och därifrån gick en diligens till

Lidköping. Vädret var blitt ända tills hon kom till Skara,

då började det häftigt snöa. Hästarna strävade fram

i snön, som gick dem till knäna. Ibland syntes ej ett

spår av vägen i de stora drivorna. Mary åkte i öppenLISEBERG

KOLTECKNING

släde och slet ganska ont i den svåra snöyran. När

hon så äntligen kom fram till Lidköping, möttes hon

av den sorgliga underrättelsen, att hennes älskade bror

redan på morgonen avlidit. Hon hade ännu en mer

än timslång resa kvar, men fick nu åka i täckt släde.

Fastän djupt sorgsen över att hon ej hann fram i tid

att se sin bror än en gång, var hon dock tacksam att

få vara hos de sörjande.

*

Det hade alltid varit Nannys ivriga åstundan att få

några goda lektioner i akvarellmålning. Denna hennes

önskan uppfylldes och hon fick komma till London

och måla under ledning av den framstående läraren

W. Riviere.

Återkommen till Sverige utförde hon två

genremålningar, som sändes till London, men de kommo ej

fram, ty ångaren sjönk vid Doggers bank och med

den Nannys målningar. Hon var redan då mycket

klen. I hopp om att hennes hälsa skulle förbättras,

bekostade en av hennes vänner 1867 en resa till Schweiz,

men det var för sent. Efter ett tåligt buret lidande

avled hon i tron på sin Frälsare och tacksam att få

befrielse från sina plågor.

*

Charlotte Nonnen omtalar i några efterlämnade

anteckningar om sitt inre liv, hur i början av 1800-talet

en slags moralreligion var på modet. Denna kunde

dana präktiga och plikttrogna människor, men saknade

liv och värme. Fru Nonnen läste nog predikningar

och böner om söndagarna, men de mindre barnen

för-stodo ingenting därav.Charlotte Normen och systrarna förbereddes av sin

svåger Morgan till konfirmation. I engelska

episkopal-kyrkan är det icke tillåtet för prästen att själv

konfirmera sina läsebarn, delta måste biskopen göra. Men

då ingen biskop kunde komma från London, hände

det märkliga att den lutherske biskopen i Göteborg

fick förrätta konfirmationen i Engelska kyrkan. Detta

inträffade icke mindre än två gånger.

En dag, berättar Charlotte i sina anteckningar, kom

fadern helt lycklig hem med en bok under armen, som

han fått av Lord Bloomfield, en levnadsteckning över

Leigh Richmond, engelsk präst och religiös författare.

Denna lästes högt och förde med sig en ny och

lyckligare syn på religionen än de haft förut.

Charlotte var från sin tidigaste barndom klen, och

kunde därför sällan följa med sina systrar på några

nöjen, utan blev merendels hemma. Härigenom blev

hon mera tänkande och inåtvänd och kände sig

lyckligast, när hon fick vara i stillhet och ensamhet med

sina tankar och goda böcker. Bland dem hon med

förkärlek läste var Madame Gayons liv och religiösa

erfarenheter. Charlotte försökte sig också på litterär

verksamhet. 1877 utgav hon en berättelse med

religiös tendens kallad »Familjen på Klintviken».

Hon hade flera goda vänner, bland dem Eva

Ke-venter. Denna insåg, att det ej var nyttigt för

Charlotte att ej ha några yttre intressen, och hon föreslog

därför att Charlotte skulle börja en söndagsskola. Första

söndagen infunno sig blott två barn, men snart ökades

antalet till aderton. Barnen samlades i hallen och

omfattades med mycken kärlek och stort intresse av sin

lärarinna. Varje jul hade hon sedan en liten fest medsin söndagsskola; den firades i glädje och

stämningsfull högtidlighet med en gran full av tindrande ljuslågor.

Charlotte besökte också två gånger i veckan

ögon-sjukhuset, som ligger nära Liseberg. Där lästo hon

högt för de blinda och därav erhöll hon även själv

lärdom och uppbyggelse.

Senare fick hon kronisk ischias, som förorsakade

henne mycket lidande, så att hon för det mesta måste

ligga på soffan eller dragas omkring i trädgården i en

liten vagn.

Det var nog mycket för hennes skull, som den lilla

gammaldags enspännarvagnen anskaffades, som blev

så välkänd i Göteborg. Ofta såg man en jungfru i

huvudduk sitta på bocken bredvid kusken; hon följde

med för att hjälpa Charlotte ut och in i vagnen.

Efter att ha legat på soffan i fyrtio år övertalades

hon en sommar att resa till Lysekil för att få massage

av professor Curman. Denna färd utföll förvånande

väl. Professorn lyckades med sin massage fullständigt

återge henne den rörlighet hon så länge saknat. När

hon anlände till badorten bars hon från ångbåten till

sin bostad, men tre veckor senare kunde hon själv

gå till ångbåtsbryggan och taga emot Emily, som kom

för att besöka henne. Emilys glädje och överraskning

kan lättare tänkas än beskrivas, och alla deras vänner

gladdes åt Charlottes tillfrisknande och förvånades över

ilen Curmanska underkuren.

Det är inte lätt att veta, om Charlotte efter denna

lyckade kur i Lysekil en dag överansträngde sig vid

en promenad upp på det höga berget invid Överås,

eller om modet svek henne, men efter en tid vilade

lion åter på soffan. Dock blev hon aldrig så mycketinvalid som förr, utan kunde företaga resor både till

Danmark och England.

Kring Charlotte samlades en stor liktänkande

vänkrets, och många av de ungdomar, som besökte

Liseberg, sutto gärna vid hennes soffa och gåvo sina

förtroenden och funno i henne alltid en god rådgiverska

och en intresserad åhörarinna, som hade sympati för

dem. I fru Jemima Westerberg hade Charlotte särskilt

en mycket god väninna. De sammanfördes av

gemensamma religiösa intressen, och Charlottes största glädje

var att om somrarna få göra ett eller annat längre

besök på Särö hos fru Westerberg.

Även Emily måste, trots att hon var märkvärdigt

seg och stark, då och då sköta sin hälsa vid en

badort. Hon led av någon slags benhinneinflammation i

handen och ena benet. Hon reste till Skövde

badanstalt och även till Strömstad och sökte läkare för

sitt onda både i Göteborg och England.

En sommar reste hon och Charlotte till Köpenhamn

och rådfrågade den mycket ansedde och beryktade

homeopaten doktor Feveile. Han rådde dem att stanna

någon tid under hans vård. De hyrde en stuga vid

Charlottenlund, och deras jungfru Mia kom från

Liseberg för att hjälpa dem med hushållet. I ett brev hem

före hennes ankomst skriver Charlotte: »När Mia

kommer hit, får hon inte fråga efter mamsellerna utan

efter fröknarna Nonnen, ty här i landet finns inga

mamseller». Efter denna Danmarksvistelse var Emily

åter en sommar vid Skövde vattenkuranstalt. Hon får

då brev från Mary, som berättar, att Charlotte och hon

tänkt roa sig med en utflykt till Lerje på

midsommardagen. De ville gärna se det gamla hemmet därLorents bott. Men vädret var så kallt, att de ej kunde

tänka därpå, utan de åkte i stället till Lagklarebäck.

När de kommo dit bådo de om lov att få bese

trädgården. Då kom herr Boye ut, följd av fru Olbers

och två fruar Malm — svärmoder och svärdotter —

och bådo dem mycket vänligt komma in. De sutto

alla på verandan. Rummen på nedre botten voro

trevliga och glada. »Efter en stund gingo vi ut»,

skriver Mary, »Charlotte satt på sin lilla stol, under det

Elise Malm slog sig ned på marken bredvid henne.

Vi andra gingo en promenad utefter en liten bäck,

som slingrade sig mellan magnifika ormbunkstuvor

under stora skuggande träd som växte på en sluttning.

Denna plats kalla de Schweiz, och det är verkligen en

miniatyrbild av detta vackra land. Fru Boye var nyss

hemkommen från Carlsbad, hon kom senare ut till oss

andra och vi drucko alla té på verandan. Du hade

väl aldrig tänkt dig, att vi skulle fira midsommardagen

på Lagklarebäck!»

Året därefter, 1871, gästade Emily sin släkting Alban

Jacobi*) i Stockholm. Hon reste dit för att få elektrisk

behandling av professor Bruselius. Det var i oktober,

och när hon lämnade Göteborg låg staden i dimma,

men vid Jonsered började det redan klarna. »Aldrig»,

skriver Emily till de hemmavarande, »har jag sett

något så underbart som denna dimma. Den svävade

som massor av kardad ull över Aspen. När solen steg

tipp blev hela sjön lik en kolossal, kokande gryta,

alldeles omhöljd av bleka, ljusröda flammor och böljande

"") Då disponent vid Bolinders mekaniska verkstad. A. J. var

«011 till Edmund Jacobi, ett mekaniskt geni. Han liknade en

italienare och klädde sig i stor slokhatt.rök, som helt bortgömde andra stranden och gav allt

ett mystiskt utseende, under det att skogen på

motsatta sidan låg i strålande klart solsken.»

Emily bodde i samma hus som Sophie Adlersparre

(»Esselde»), Clara Strandgata 2, och gjorde genast

första dagen ett besök hos denna. »Hon tog mycket

vänligt emot mig», skriver Emily, »jag tyckte hon

föreföll alldeles oförändrad. Hon satt i ett hörnrum med

fem fönster och med många av sin svägerskas

målningar på väggarna. Några av dem kände jag igen

från gamla tider. Jag fick också se en av hennes

styvdöttrar; hon är mycket intresserad av arkeologi och

hennes styvmor har berett henne tillfälle att förkovra

sig häri. Det är mycket roligt att vara så nära Sophie,

hon bad mig komma in när hälst jag kände mig hågad.»

Emily blev också bjuden att återkomma fredag kväll,

då Eric Leijonhufvud och flera vänner skulle komma.

Emily skriver: »Jag tog på mig min svarta

moiréeklän-ning och min hårprydnad av spetsar med de mörkröda

rosenknopparna. När jag kom in gav Elmira till ett

utrop av förvåning. Både hon och hennes man sågo

krya ut. Kommendören välkomnade mig mycket

vänligt. Han sade att han aldrig kunde glömma Liseberg,

det föreföll honom som ett paradis fullt av rosor och

sköna blommor, och han mindes hur hjärtligt han

mottogs där för många år sedan. Bland andra som voro

där var friherrinnan Diiben och Lotten von Diiben,

Olivecronas, Adlersparres från Gustavsvik och

dom-prostinnan Torén från Uppsala. Det var så många att

tala med, kvällen förflöt mycket angenämt, det bjöds

omkring té och därefter följde en enkel men god supé.»I april 1870 skriver Emily till Margaret Normen: »En

ny förlovning har väckt stor sensation i Göteborg. I

tisdags erhöllo vi kort med namnen Olof Wijk och

Caroline Dickson. Detta var för de flesta en verklig

överraskning, ty nu tänkte ingen alls härpå, fastän det

för några år sedan talades om saken. Nu började man

undra vem som kunde anses god nog att våga tänka

på Caroline! För fjorton dagar sedan reste hon upp

till Stockholm med sina föräldrar, ty hennes far hade

något att ordna med byggnaderna för utställningen

därstädes 1871. Medan de voro där, var Olof Wijk

vid riksdagen, friade och blev genast antagen. Hon

återkom på lördag, han på måndag. Det unga paret

förefaller fullkomligt lyckligt, deras familjer mycket

glada och alla deras känner belåtna.»

*

Livet på Liseberg förflöt till det yttre alltid lugnt

och stilla, men de små dagshändelserna där

observerades noga av systrarna. En händelse som gjorde

djupt intryck på Emily var, att samma dag som

hennes goda vän, Mary Hammarberg, dog i Göteborg,

brast låset på det silverarmband hon för längesedan

erhållit till minne av henne. Då det rasslande föll mot

golvet, tänkte hon med en plötslig ingivelse, att något

måste ha hänt den kära givarinnan. Detta bekräftades

också senare av brev.

*

Allt som inträffade i deras avskilda värld antecknades

noga i en stor inbunden dagbok, och alltid på

engelska. Men det var inte blott de små händelserna inomden krets, som var deras närmaste, som fröknarna

Non-nen upptecknade, utan också de märkligaste

världshändelserna. Systrarna på Liseberg hyste ett stort

intresse för politik och följde särskilt noga med

boerkriget. På kartan utmärkte de dag för dag med

knappnålar var de stridande befunno sig, och engelsmännens

framsteg.

Dagbokens innehåll är därför mycket skiftande. All

ankommande och avgående post införes, alla visiter

antecknas, hela Göteborg passerar revy i detta

mjuk-slitna band. På Emilys födelsedag den 22 februari är

varje år en sannskyldig folkvandring ditut, och

dagboken omtalar alltid hur många vänner som gjort sin

uppvaktning och hur mycket blommor, brev, kort och

telegram som kommit. Man följer dem dag för dag,

hör hur de åka i sin egen eller Överåsvagnen till

Slottsskogen, och Emily tillägger en gång, att trakten

där var idel ny bekantskap för henne. De ha

förtjusande små intima middagar med sina närmaste

vänner; det talas mycket ofta om att Jaquette Virgin gästat

dem, och att de varit på Överås. Asta Bolander med

sin lille vackre gosse har varit där, och fru Emily

Wijk med sin förtjusande lilla Mary, fru Jemima

Westerberg med Olga Bratt och doktor och fru von

Sydow.

En dag är det oro i köket därför att hunden Don

blivit utbytt mot en annan, och till slut måste Don

återtagas för att husfreden skall bevaras.

Genom hela boken går trots de oftast rätt knappa

raderna en ordningsfull varsamhet och en kärleksfull

rättrådighet. Varje ord väges, och dock lyser en varm

kärlekens sol mellan varje rad. Alla de många, somnämnas såsom kommande och gående, lysa upp i

systrarnas värld som glimmande stjärnor, och de äro fyllda

av tacksamhet mot livet självt och dess skapare.

Det är intressant att se hur små saker bli av intresse

och vikt för gamla, isynnerhet för gamla som levat i

en lugnare tid. Mary och Emily voro på besök hos

anförvanter i närheten av Uddevalla. De skulle

följande dag återvända hem och nu diskuterades vilket

tåg de borde resa med. Resan gick denna tiden över

Öxnered och det befanns att eftermiddagstågen ej

passade riktigt ihop med varandra. »Skulle det ej vara

bättre då», frågade en av de yngre närvarande, »att

resa med förmiddagståget som går direkt?» »No,

my dear», svarade Mary hastigt, »det går icke, ty vi

anordna alltid våra resor så att våra svampar hinna

torka, innan vi giva oss av.»

*

Då Emily Nonnens »Berättelser för ungdom» utkom

i ny upplaga, köpte fru Emily Wijk genast ett

exemplar. När författarinnan fick höra detta, skrev hon

nedanstående tillägnan, som fru Wijk fäste på bokens

första blad.

Proud is the Authoress to see

This new Edition, actually

In hands — none worthier could you seek,

Than those of Mrs Erik Wijk!

A friend, so ever bright and true,

Sprung from an honoured lineage too! —

And much she wonders, now so old,

Two Generations to behold,

One long ago that read her Stories,

And one quite lately, and what more is,

Both liked them well, as will appear

Even from this new Edition here.

Now fain her gratitude she’d show,

To young and old, to high and low,

For kindly thought and loving word

On her and on her Work conferred:

Such tribute warm she offers here

To Mother and to Daughter dear!

Januari 1899.

Emily Nonnen.

*

18. DEN SISTA TIDEN.

Hyresgästerna. — Ett gammaldags hem. — Lisebergskattorna. — Födelsedagen

— Hos miss Nightingale. — Dr Henry Morgan besöker Göteborg. —

Charlottes död. — Sveriges äldsta författarinna. — Den

nya bröllopsseden. — Emily utställer på Idun. —

Den sista tiden. — Drömmen.

De kvarlevande systrarna fortsatte ännu några år att

ge lektioner, men då de numera voro oberoende av

denna inkomst, upphörde de så småningom härmed.

Intresset för sina forna elever behöllo de dock till

livets slut.

Sedan år 1857 hyrde de ut huset mitt emot

huvudbyggnaden, och hyresgästerna, i synnerhet de som

stannade där i många år, blevo deras goda vänner.

Gamla herr och fru Krook voro de första, därefter kom

familjen Wahlgren och slutligen tullinspektor Lieberath

med familj. Hur glad blev Emily ej, då många år

senare sonen löjtnant Ebbe Lieberath kom på besök

och visade henne en skissbok med bilder som han

målat åt sina barn. Hon tyckte att målningarna röjde

mycken talang, och var rörd över hans vänlighet att

tänka på henne genom att visa dessa minnen. Hur

skulle hon ej glatt sig, om hon vetat till hur mycket

gagn denne Lisebergsgosse skulle bliva för ungdomen

i Göteborg och hela Sverige, som ledare av

scoutväsendet i rätta och goda spår.

De sista hyresgästerna, som bodde där, voro

postmästare och fru Thorsander. Fru T. var född engelska,

och det var en stor glädje för systrarna Nonnen att ha

en engelsktalande granne, som sympatiserade med dem

och deras kärlek till det gamla hemlandet England.

De små flickorna T. blevo snart de gamlas gunstlingar

och fingo till och med tillstånd att begagna det

förtjusande lusthuset i parken till lekstuga. I detta

lusthus, som helt romantiskt dolde sig under de skuggiga

hundraåriga ekarna, brukade Emily förr sitta och

författa.

*

En bland de många som varit i tillfälle att på nära

håll se systrarna Nonnens avskilda och vackra hem

skriver härom följande artikel i en känd veckotidning:

»ETT GAMMALDAGS HEM.

Ja, sådana finns det sannerligen inte många nu för

tiden. Alltid har något af nutida lyx eller mode smugit

sig in och sticker af mot det öfriga, men bilden här*)

visar ett hem, som i det längsta, ja, så länge det fanns

till, bibehöll sin gammaldags prägel.

De nyskurade golftiljorna i matsalen voro snöhvita,

kakelugnen helt hvit med mässingsdörrar så blanka som

*) En fotografi av förmaket i övre våningen på Liseberg.guld. Tak och dörrar voro äfven hvita och väggarna

marmorerade i gråblått. Från breda kornischer hängde

de stärkta gardinerna och stela lambrequiner af tjockt

brokadsiden med tofsar och fransar. Framför det

mellersta fönstret (det fanns tre) stod en egendomlig

låg mahognyskänk, slät och stel med mässingsknappar

på dörrarna och lådorna och ett rätt högt räcke längs

skänken, äfven detta af mässing, och anbragt där de

nyare skänkarna hafva ett öfverstycke eller en spegel.

På skänken stod det stakar, té- och sockerdosor jämte

kannor, allt af blankaste silfver. I stället för de vanliga

serveringsborden såg man där klaffbord af mahogny.

Ett par bokskåp fingo äfven plats i rummet och ett

gammalt taffelpiano. Egendomliga speglar prydde

väggarna jämte ett och annat fint kopparstick. Möblerna

voro i hvardagslag klädda med öfverdrag, som blott

vid hälg och högtid, eller då det kom främmande,

togos af.

Alla rummen hade samma stela prägel, som för öfrigt

passade så väl i stycke till de gammaldags människor,

som ägde detta hem. Allt som hörde till gamla tiders

nobla förfining fanns där, och en blick på bokskåpens

innehåll, liksom en pratstund med de gamla sade, att

de följde med det bästa och gedignaste af den nyare

tiden, fast det ytliga och värdelösa gled dem förbi.

I ett af de mindre sofrummen stod en lustig gammal

säng af polerad björk, som liknade en bred släde, öfver

hvars bakre del man anbragt en mindre sänghimmel.

Byggnadens yttre, liksom dess inre, var stelt och

regelbundet, utan utsprång eller torn, och trädgården,

som omgaf den, var lagd i raka gångar med

kantrabatter, där tunga georginer, solrosor och stockrosorstodo stela och prydliga. Blomsterlindarna spredo sin

doft, bien surrade och de höga granarna susade stilla.

T. o. m. den gamle trädgårdsmästaren, grånad i

tjänsten, passade i stycke med det hela.

Ja det var ett hem det! Man gick därifrån i en

stämning som om man hade hört en gammal dikt,

satt i toner från spinetten.

C. T.»

*

En egendomlighet för Lisebergshemmet var de många

kattorna. Trefärgade och grårandiga lågo de snart sagt

i varenda soffa, varenda stol och varenda himmelsäng.

De två förnämsta buro de stolta namnen Joseph Haydn

och Garibaldi — det uttalades på Liseberg på engelskt vis.

Kattorna voro alla synnerligen intelligenta, vilket väl

mycket berodde på att de fingo vara inne och i

ständigt sällskap med de gamla damerna. Vilhelm

Sten-hammar, gift med en dotter till systrarna Nonnens

väninna fru Jemima Westerberg, kom en gång till

deras stora glädje och spelade på taffeln. Han var då

mycket road av att se, hur ett av de underbara djuren,

medan han musicerade, stod som fastnaglad mitt på

golvet med huvudet vänt mot pianot och öronen stramt

spetsade.

En gång i tiden var en av Lisebergskattorna ute på

ett märkligt äventyr. 1 en av de störa granarna — som

nu äro nedhuggna — till vänster om Lisebergs

huvudbyggnad, fanns ett skatbo med ungar. En av de stora

grå kattorna beslöt sig för att anfalla dessa och

bör-jada sakta krypa och klättra uppför stammen. Då

hördes plötsligt ett fasligt liv och skärrande skrattande,alla i huset störtade till fönsterna för att se vad som

stod på. De tittade ut och vad fingo de se? Jo ett

helt moln av skator förmörkade himlen, slog ned på

katten och högg fast honom med näbbar och klor och

flög bort med honom. När de kommit som de tyckte

tillräckligt högt upp i luften med förbrytaren, släppte

de honom och kissen dalade blixtsnabbt ned mot

marken. Märkvärdigt nog lär han ej ha lidit något

allvarligt men av fallet, men troligen gjorde han inte

om försöket att jaga skatungar.

*

När Emily fyllde åttio år, blev hon mycket firad av

sina vänner.

Mary lämnar en livlig och utförlig skildring på

engelska av denna högtidsdag. Den återgives här nedan

i sin helhet.

»Description of the charming Party on dear Emily’s

80th Birthday. Feb. 22, 1892.

After we had sent out our list of invitations for dear

Emily’s Birthday, and most of the guests accepted, kindly

expressing the pleasure they felt in doing so, and those

who were prevented from coming, seeming really

disappointed, we got rather alarmed and feared we should

be packed like herrings in a keg, but after we had

resolved to open my room, where my bed which could

not be removed was disguised by artistically arranged

shawl draperies, and the room furnished as well as

might be on the spur of the moment, then there was

plenty of space for locomotion, and we were only sorry

we had not asked more, especially Mr and Mrs EmilEkman, Mr and Mrs Helling, as well as Miss Caroline

Dickson, Blanche’s stepsister, who, we afterwards

learned, had been very desirous to come. Dear Emily had

worked hard, both on the previous days and the day

of the party itself, arranging everything in the prettiest

and most artistic manner, showing pictures and

engravings off in the best light, making use of various old

and new articles of vertu for divers small tables and

athéniennes, and even finding a suitable place for dear

Mamma’s christening bowl, bonbonnières and other old

silver heirlooms, which were of great interest.

Fortunately the weather was mild, which made it

easier to move about in rooms which dared not be

much heated, so she draped a sofa here, and there

festooned parts of walls which required masking,

arranged the small rooms leading to the passage very

tastefully with all sorts of quaint things which suggested

themselves to her esprit d’arrangement. All the morning

a number of beautiful bouquets and other floral

decorations came pouring in from various friends, in the shape

of lyres, cornucopias, etc. among them a kind of car,

filled with a number of delicate pink hyacinths from

young Mr. Carnegie, while a quantity of lovely flowers

were furnished by the Liseberg wintergardens and

greenhouses, which our good Bengtson had reared for this

special occasion, so that the buffet sparkled with

brilliant colours, as the light from the chandelier and lamps

fell on them from above. This splendid show caused

quite a sensation when the guests first entered, and

they wondered where we had procured such a number

of lovely plants in the depth of Winter, and were much

struck when they found that they were all the produc-tion of our own small greenhouses, and reared by the

skill and energy of our own plain gardener.

It was very nice that the beautiful standard lamp

sent by 17 British ladies to their good friend Emily

Nonnen for her 80th birthday, and measuring more

than 2 yards from the floor, arrived as early as 2 p. m.

and was seen by Fröken Snoilsky, who called about

that time to express her disappointment at not being

able to spend the evening with us, and brought

»hels-ningar» and congratulations from her brother and

sister-in-law to the birthday body.

At about 7 p. m. our guests began to arrive and the

rooms were soon filled with lively groups, ladies and

gentlemen joining in animated conversation, while a

bright spirit seemed to pervade them all. The tall

lamp which lit up the whole room, shining like

burnished gold and greatly admired by the assembled

guests, caused quite a sensation; to its stem was

suspended a basket painted by Miss Gertie Young,

containing cards from the 17 ladies who were the kind

donors of the lamp. After a while Mrs Dr von Sydow

and Mrs Hallén played some pretty duets with much

expression, and a touching poem was recited with

considerable dramatic effect by Mrs Gustaf Bolander, a

young Norwegian lady. Meantime conversation seldom

flagged, but was carried on vigorously between the

musical entertainments, sometimes in a byway in the

smaller rooms leading out to the passage. Caroline

Wijk and her husband were particularly pleasant, talking

now to the one and then to the other of the guests,

apparently glad to meet some persons out of their

usual circle. Eleonore Dickson was also very nice andlooked particularly well, and Beatrice was quite bright

and lively.

Soon after 10 o’clock a march was struck up, and

the gentlemen took the ladies down to the hall, where

a long table was spread with many good things, and

plenty of them, and every one did ample justice to

the game, omelettes, cakes etc. I was taken down by

Mr Edwin Willerding, and Emily by Mr Olof Wijk,

and Charlotte and her sofa were safely conveyed by

Eugene Thorburn, Mr Despard and other gentlemen.

Several of the young ladies grouped themselves on

the double flight of stairs leading to the hall, under

the light of reflecting lamps, while the gentlemen were

assiduous in helping them to whatever might suit their

fancy. We had asked Eugene Thorburn to be »vice

várd» and assist us to see that all our guests were well

attended to. As Mr Edwin Willerding had known us

and our antecedentia since he himself was a small

boy, he was considered the right person to propose

dear Emily’s health, which he did in a very kind and

satisfactory manner, touching on her various talents

and selfforgetful goodness, only striving to make

others happy, and he included us two sisters in his

hearty good wishes for our future welfare. Emily

answered in a very nice little speech, thanking warmly

for his kind good wishes but disclaiming all merit of

her own, and only praying that while it was the will

of a merciful God to prolong our life here on earth,

his blessing might rest upon us and follow us into

a higher and better life.

She then observed as a rather uncommon

circumstance that we sisters had in this same house welcomedas guests no less than 5 generations, as, f. i., in the

Dickson and Willerding families. And she ended by

proposing the health of the 2 »fästmös» who graced

our party, namely Miss Marta Lampe, though we were

sorry that her fiancé, Dr Borelius, could not be

present, and Miss Mabel Young and Mr James Wemyss,

who where both here. Then hip, hip, hip hurrah

resounded on all sides, and while three times three grand

cheers vibrated through the hall the carriages drove

up to the door, and with many expressions of hearty

thanks for the enjoyment of the evening, all our kind

guests took their departure.

The 22nd Feb. 1892 is a day which we shall never

forget, even if any of us were spared to enter another

century, which seems neither likely nor desirable.

Mary Nonnen

in her 84th year.»

Som bilaga till denna skildring följer:

»List of Guests invited for

Emily Nonnen’s 80th Birthday, Feb. 22, 1892.

Fröken Snoilsky, Mrs James Dickson, Miss Beatrice

Dickson, Mr and Mrs Olof Wijk, Baroness Dickson,

Miss Helen Dickson, Fröken Piper, Mrs Edward

Dickson, Miss Ellen Dickson, Mr George Dickson, Mr and

Mrs Erik Wijk, Miss Gerda Wijk, Dr and Mrs von

Sydow, Mr Willerding, Miss Willerding, Mr Freddy

Willerding, Mr and Mrs Despard, Mr and Mrs

Åkerblom, Mrs Westerberg, Mrs Thoresen, Miss Thoresen,

Mr Harald Thoresen, Consul and Mrs Bolander, Mr

and Mrs Hedgren, Dr and Mrs Stål, Captain and MrsWahlström, Mrs Seaton, Mr Wemyss, Misses Wemyss,

Misses Young, Mrs Hallén and daughter, Mr G. Lampe,

Mr and Mrs Lundström, Misses Levgren, Mrs James

Gibson and daughter, Överinspektör Lieberath and

Mrs Lieberath, Miss Kathinka and Ebbe, Mrs Prehn,

Eugene Thorburn, James Wemyss, E. Carnegie,

Hjalmar Lech, Carl Victor Lundström, Mr Wahlgren,

Mr Lyell.»

Då Mary avslutat sin utförliga beskrivning på

födelse-dagsfirandet gör hon på baksidan av det stora arket

följande tillägg: »I cannot refrain from mentioning that

our servants all did their best in assisting with the

arrangements for and during the birthday party, which

gave them not a little extra work. Of Bengtson"s zeal

and energy I have already spoken, Anna was very

helpful, Amanda assisted where she could, and Lotta did

her very best in preparing every kind of excellent viands

for supper, the delicious marrow pasties which people

only get at our house, delicate omelettes etc. etc. with

no other help than that of Christine Bergman, our

former dairymaid, now married. I wonder indeed that

she could get it ready all in time, and each dish just

when wanted. Johanson managed the invitations very

well and made a good looking and handy »waktmästare»,

poor Anderson had only to attend to the cattle, our

horse was never taken out that evening. I have thus

tried to give each their due, and must say that without

such efficient servants we could not have given the

party at all; to have procured help from strangers

would have been far too expensive for us. Maria at

the gate also did all she could in the way of helping,

both on the birthday, and the days before and after it.»Sommaren efter sin åttionde födelsedag reste Emily

ensam över till England. Kaptenen på Thulebåten

kände sig antagligen något orolig för att lämna den

gamla damen utan skydd på tågresan fram till London,

ty Emily skriver hem: »Kapten hjälpte fröken de Maré,

fröken Kollberg och mig i en droska på sin egen

bekostnad.»

Men det var ej endast till London fröken Nonnen

reste. Hon fortsatte alltjämt ensam till närheten av

Manchester för att besöka sin systerson professor John

Morgan, som, fastän han kunnat bota så många andra,

nu själv låg sjuk, i en svår hjärtåkomma. Det var

tungt för hans moster att se honom så, men hon

hade stor förmåga att behärska sig. Om detta besök

skriver fru John Morgan till Mary på Liseberg: «Emily

har en stor gåva i sin oändliga energi och ungdom,

hon springer ut och in i rummen med otrolig lätthet,

och så läser hon så underbart vackert högt. John är

mycket känslig härför, några som läst för honom har

han inte alls tålt att höra, men från Emilys mun faller

vart ord för hans öron likt juvelen från sagoprinsessans

läppar. Jag tror att hennes läsning skulle kunna göra

den tråkigaste bok intressant.»

Från Manchester fortsatte Emily sin ensamma färd

till Cambridge, där Henry Morgan nu var »Master»

(Rektor) vid Jesus College. Hon bodde där i deras

vackra gotiska hem, som utgjorde en del av

högskolans komplex. Hon mottogs mycket hjärtligt av Henry,

hans fru Linda och deras fem barn, som mycket

intresserade och roade henne, återvände sedan till

London, och det är förvånande att höra vad hon

dagligen orkade med i den stora staden, och dettafastän hennes fot allt som oftast förorsakade henne

svåra smärtor.

Den märkligaste händelsen vid Englandsresan var

Emilys besök hos miss Nightingale i hennes hem i

London. Hon som bistått så många lidande, låg nu

själv sedan många år sjuk till följd av alla de

umbäranden och besvärligheter hon utstått, då hon ledde

skötseln av de sårade under Krimkriget. Från

sjukbädden var hon dock fortfarande en ledande kraft,

upptagen med korrespondens angående sjukvårdens

ordnande. Samma dag som Emily besökte henne,

sysslade hon med brevskrivning i anledning av

sjukvårdsfrågans ordnande i Indien. Hon var mycket glad

att få träffa den som översatt hennes bok till svenska,

och att få tala med Emily om sjukvården i Sverige.

Allt var så vackert kring miss Nightingale där hon

låg. Överallt vackra blommor och vid hennes fötter

en stor vit persisk katt, ty miss Nightingale ansåg, att

det drog tankarna från sjukdomen att ha sitt

favoritdjur så i sin närhet.

*

Ett par år efter Emilys Englandsresa kom hennes

systerson Dr Henry Morgan med hela sin familj på

besök till sin födelsestad och det blev en angenäm

omväxling för systrarna på Liseberg. Morgan var mycket

fäst vid Göteborg och sade, att han inte visste någon

plats, där man kunde tillbringa så angenäma

sommarferier som just där, ty från Göteborg kunde man

dagligen företaga ångbåtsutflykter utmed kusten. Emily

fick nu på gamla dagar resa med dem till Styrsö,

Kalvsund, Öckerö m. fl. platser, där hon förut ej varit.Men hon orkade inte länge med alla dessa

ansträngningar, hon blev svårt sjuk. Hennes syster Charlotte ville

gärna hjälpa och bistå henne så mycket hon kunde,

men fick själv en svår bronchit. Emily bars till hennes

säng för att taga avsked av sin älskade syster, som

stilla insomnade för att aldrig vakna mer här nere.

Charlottes dödsdag den 25:te februari 1895 skildras av

Mary i Dagboken sålunda: »Our darling Charlotte was

poorly with cough and cold, so remained in bed

Tuesday and Wednesday, very weak, but we did not think

dangerously ill. Christine watched beside her the night

to Thursday, she slept quietly, so we would not wake

her to give her medicine, but between 8 and 9 next

morning a change came on. I hurried out of bed,

we were all about her, but she was unconscious; we

never got one word or look of our beloved one. We

had sent at once to Dr v. Sydow, and Mr Despard,

but nothing could be done. About 11 a. m. she must

have drawn her last breath, calmly, without a pang;

a blessed end, peaceful and sweet, as her whole life

had been. »For her to live is Christ, to die is gain»,

may well be said. She had suffered much in her life;

but oh so patiently, such an example for us all. —

Several kind friends came to express their sympathy.

On Saturday John came from Degeberg. Saturday March

3 was the sad day when this darling sister was to be

taken to her last resting place. We had seen her lying

so sweetly asleep in the upper spare room, arranged

like a little chapel, with bright flowers and greenery

around her, the first yellow rose in her hand. Then

came the most beautiful wreaths, about 50 in number,

from friends far and near. John, Robert Thorburn,Kllen Posse, Willie Thorburn, Eugene and Louise and

Hjalmar Leeb all came so kindly to follow the dear

departed one, besides all the people in the place; none

invited, but we heard the church was quite full, prettily

decorated, numbers of kind friends, even Baron Dickson,

Mr Olof Wijk, J. Hammarberg, Mr Wemyss, etc. The

English funeral ceremony so solemnly performed by

Mr Despard, very beautiful. Soft sunshine on the pure

snow as the dear one was laid in her bed of »white

samite, mystic, wonderful», where all that is mortal

now rests, while we trust that the glorified spirit has

joined the saints above, round the throne of Him in

whom she trusted with such firm faith. But oh, it was

a sad day. Dear Eleonore and Caroline Wijk came

in and told us how beautiful it had all been.

Of the number of kind sympathising letters and cards

from far and near, I can keep no count. How dear

Charlotte would have wondered, could she have seen

them.

I will now begin the regular diary», slutar Mary i

rörande ordningsfullhet.

Handelstidningen skriver vid Charlotte Nonnens

från-fälle: »Syskonringen är bruten, men det högt aktade

namnet Nonnen skall länge leva kvar i vårt samhälle

och vårt land och särskilt inom de vänkretsar, vilka

trofast omslutit de gamla systrarna.»

*

Emily Nonnen blev också på sin 90-årsdag föremål

för mycken vänlighet och uppmärksamhet från alla

vänner och släktingar, och hyllades i pressen med

hjärtliga och berömmande ord. I Hvar 8 Dag återfinnesbl. a. följande känsliga och stämningsfulla skildring av

»Sveriges äldsta författarinna» och hennes Liseberg.

»Framför inkörsporten till det gamla Liseberg

utanför Göteborg rörde sig lördagen den 2 febr. täta leder

af vagnar och promenerande, som då lämnade stadens

gator för att aflägga besök i ett af de älskligaste gamla

hemmen, som ännu dröja i oförändradt skick sedan

förra århundradets början. Fröken Emily Nonnen

firades då med anledning af 90-årsdagen, och det blef

för alla af hennes stora vänkrets en sann högtid att

till den vördade gamla författarinnan framföra sina

lyckönskningar. När man uppnår sitt 90:de år efter ett

lif af arbete och intresse för de flesta mänsklighetens

lifsfrågor inom litteratur, konst och politik, då

förundras vi knappast öfver att finna hur denna andliga

lifaktighet präglat äfven själens omhölje. Vi finna ej

fröken Nonnen i hvilstol eller på soffa, nej, beställsam

vandrar den lilla damen omkring i de solbelysta

rummen, en lycklig värdinna, som åt ingen vill öfverlåta

uppdraget att vara cirkelns medelpunkt. Blommor

pryda bord och fönstersmygar, rummen fyllas af vänner

från när och fjärran — för en hvar har hon ett leende

och hela sitt varma sinnes uppmärksamhet.

För att älska fröken Nonnen behöfver man ej att

läsa de böcker, som i många år utgjort en ungdomens

skattkammare, nej, redan på tröskeln af detta hem slår

en till mötes en fläkt af flydda tiders bildade smak

och vittra förfining. Fröken Nonnens akvareller,

porträtt i olja samt fint penslade miniatyrer pryda här

hvarje rum, där möbler, bohag och gardiner nästan

utan undantag stamma från empirens dagar. I den

vackra parken utanför stå åldriga, högresta granar ochi den väna skogsbacken skola äfven i vår sipporna

lysa hvita. Må den 90-åriga kvinnan med det unga

hjärtat länge förunnas kraften att kvarhålla tjusningen

af detta idylliska hem, där så många vänner allt

fortfarande skola söka henne för att med henne dela glädje

och sorg. Den kända författarinnan lämnar så gärna

plats för den kännande vännen, och till sist är det ju

dock från mänsklig synpunkt äfven de yppersta af oss

skola dömas.

Olga B.»

I »Folkskolans Vän» ger Amanda Leffler vid samma

tidpunkt en längre varmhjärtad skildring av Emily

Nonnen. »Ännu i sin höga ålderdom», skriver hon,

»griper hon till pennan. Ett bref från henne gömmes

som en skatt, och för endast ett par tre år sedan gjorde

hon en utmärkt vacker metrisk öfversättning till

engelskan af julpsalmen »Var hälsad sköna morgonstund».

Icke heller penseln och nålen ligga nere, och allt är

så fint och flyter så harmoniskt i hvartannat som hennes

egen skära, barnarena karaktär.

Det är dock icke endast med penna och pensel i

hand, vid pianot eller ens med det fina broderiet

framför sig, man skall lära känna Emily Nonnen.

Lifvets pröfningar ha strött den hvitaste snö öfver

hennes hjässa och djupt smärtat det känsliga hjärtat,

hvars strängaspel så lätt vibrerar, men hon har tagit

allt af sin himmelske Faders hand, och därför har hon

fått tröst i lidandet och kraft att sätta in sin

personlighet, där den behöfts, och då efter hennes systers

bortgång och genom en äldre systers sjuklighet,

hushållsbestyren, den stora trädgården och de mångahyreslägenheterna saknade tillsyn, öfvertog Emily

Non-nen vid 80 års ålder vården om det hela och sköter

det fortfarande med nit, förstånd och intresse, på samma

gång med aldrig svikande kärlek och tålamod vårdande

sin äldre syster.

Den nya tiden har kommit mycket nära inpå det

gamla landeriet. Fabrikernas höga skorstenar höja sig

i trädgårdens omedelbara närhet. Järnvägståget rusar

fram på berget bakom det vackra boningshuset, men

ännu förra sommaren gick Emily Nonnen bland sina

praktfulla blommor, glad öfver den tid, som i mångt

och mycket står framom den, till hvilken hennes första

minnen gå.»

*

Under de tre till fyra sista åren av sitt liv var Emily

för sin klenhets skull i behov av en sköterska som

vårdade henne. I dessa unga flickors glädje och sorg

tog hon en så livlig del, att det nästan var för mycket

för hennes klena kropp. Stor var hennes glädje, när

en av dem, syster Bertha Packendorff, förlovade sig

med Gustaf Bengtson, son till deras allt i allo, Nils

Bengtson. Emily önskade få vara närvarande vid

deras bröllop, och till allas stora förvåning kunde

denna hennes önskan verkligen gå i uppfyllelse.

Någon tid därefter berättade hon med förtjusning

för sin brorsdotter: »Nu ha de uppfunnit ett nytt sätt

för brudar att lämna föräldrahemmet». Detta sätt

fann Emily synnerligen behagligt, ty härigenom

undvekos de sorgliga avskedsscenerna med alla

smärtsamma tårar. »Hela sällskapet dansar», berättade hon,

»brud och brudgum naturligtvis tillsammans, och rättsom det är dansar brudparet ut genom en sidodörr —

och så äro de borta!» Denna nya sed infördes också

till Emilys stora glädje på Berthas bröllop.

*

Vintern 1903 blev Emily hedrad med en begäran

om att få lov att utställa hennes och hennes systrars

målningar på ett av föreningen Iris’ sammanträden i

Göteborg. De gamla fint målade porträtten,

miniatyrerna och akvarellerna väckte stort intresse. »Jag

har hört att utställningen varit mycket lyckad», skriver

Emily till sin brorsdotter, »det var väl tack vare att

Eugen Thorburn så smakfullt och artistiskt arrangerat

den», tillägger hon ödmjukt och anspråkslöst. »Jag

skrev särskilt och tackade honom för allt besvär han

haft.»

Hennes andliga vigör var trots den höga åldern

fullständigt orubbad. Följande lilla poem skrevs till

en bazar för sanatoriet på Styrsö 14 Mars 1902. Emily

var således över 90 år.

Hvi suckar det så tungt här på jorden

Ur de bleka barnens led?

Det hörde en Himmelens Engel,

Och hon sväfvar till jorden ned.

Den ljufvaste bland Guds Englar,

Det kärlekens Engel är.

Hon kom — och en ny Betesda

Sprang fram utur stenigt Skär.

Der behöfva de sjuka ej trängas,

Ty Engeln är ständigt der,

Hon hör de lidandes suckar

Och så vänligt hon mot dem ler.

Och se, hur de bleka kinder

Snart blomstra som vårens ros,

Hur de arma, förvridna fötter

Så hurtigt springa sin kos!

Och hur välsignande sträckas

Små händer åt alla sen,

Som hjelpt dem från sjuksäng och kryckor

Till hälsa och glädje igen!

*

Emily Nonnen ägde sällsynt viljekraft och karaktärsstyrka.

Fru Louise Thorburn berättar att hon fjorton

dagar före Emilys död besökte henne och då frågade,

om hon ej kände sig trött? Den livfulla, energiska

åldringen svarade raskt: »I never allowed myself to

feel ti red.»

*

När systrarna Mary och Emily sutto ensamma kvar

på Liseberg, sysselsatte de sig ivrigt med varjehanda.

Emily, fast över 90 år, målade blomsterkort, Mary åter

sydde flitigt skjortor och lintyg åt fattiga barn. Som

hon alltid noggrant antecknade allt, finns det även

kvar en förteckning på vad hon under årens lopp

förfärdigade. 1894—99 gav hon bort omkring 200

stycken små plagg.

Söndagarna, då arbetet fick vila, skulle säkert blivit

långa, och saknaden efter de kära bortgångna svår att

bära, om inte goda vänner då haft för vana att

besöka dem på deras fridfulla, avskilda Liseberg. Fru

Emily Wijk kom ofta med sin lilla dotter Mary,

nuvarande landshövdingskan von Sydow, och friherrinnan

Marika Dickson for sällan till Engelska kyrkan utan

att på hemvägen besöka de båda gamla på Liseberg.

Hon hade alltid något att berätta som hon visste skulle

intressera och roa dem. »Ser du, Mary», sade hon

en gång, »jag vet att du tycker om att se det som är

vackert, därför har jag tagit på mig denna nya

klänning enkom för din skull. Är den ej smakfullt sydd?»

Och Mary lutade sig tillbaka i den höga karmstolen,

där hon satt och utropade: »It is beautiful och du är

så god!»

Två år före Emily, vid nittioåtta års ålder, fick Mary

den 14:de juni 1903 sluta sitt långa jordiska liv. Emily

var nu den sista, som var kvar av syskonringen, och

måste ensam sköta allt, som de förut hjälpts åt att

bära ansvaret för. Redan de sista åren av Marys liv

måste hon på grund av systerns förminskade krafter

övertaga räkenskaperna, hushållet och trädgårdens

skötande, omsorger som hon ej hade någon vana vid,

men trots hennes höga ålder gick även det arbetet

bra. Hon hade alltid till sin hjälp den gamle trofaste

trädgårdsmästaren, som inte blott mönstergillt vårdade

Lisebergsträdgården, utan även utförde och ombesörjde

reparationer inomhus och var den som med sina goda

råd ledde hemmets ekonomi.

❖

En natt hade Emily en vacker och egendomlig dröm.

Hon drömde, att hon stod vid ett av fönstren, som

vette åt gården. Då såg hon ett begravningståg komma,

och kistan var översållad med blommor.

»Vems begravning är det?» frågade hon då, och

fick till svar: »Det är Emily Nonnens.»

Då vinkade hon ut till den blomsterhöljda kistan,

som bars bort:

»Farväl, farväl min gamla skröpliga kropp! Länge

nog har jag dragits med dig, nu är jag glad att bli

av med dig.»

Och så försvann synen.

Om morgonen då hon vaknade, berättade hon denna

dröm, och det dröjde inte länge, förrän hon den 14:de

januari 1905 verkligen blev befriad från sin gamla kropp.

Det blev en gripande och vacker begravning i gamla

Örgryte kyrka. Kistan var, som hon sett i drömmen,

översållad med blommor, och många vänner följde.

På den fridfulla vackra kyrkogården, under de höga

gamla träden, lades hennes stoft till vila bland alla de

kära, som gått före henne att invänta uppståndelsens

morgon.

LISEBERG.

Efter uppmätning av Arkitekt E. Thornburn, Göteborg. 1917.

INNEHÅLL:

Förord ...................................................... 3

1. Ur Emily Nonnens familjekrönika ............ 7

2. Systrarna Nonnens första barndomsår...... 14

3. Hemliv i Göteborg................................. 23

De första svårigheterna. — Engelska kyrkans

tillkomst. — Edward Nonnens studier. —■ Julafton

hos kommerserådet Dickson. — Födelsedagsfirande.

— Den konstfulla hårkorgen.

4. Liseberg................................................ 28

Landeriet köpes. — En vacker vårafton. — I

trädgården— Liseberg blir vinterbostad. — David Carnegie.

5. Det nya hemmet.................................... 34

Brudparet. — Det första barnbarnet — På

Balders-näs. — Gästande främlingar. — Systrarnas studier. —

Åter en ny familjemedlem och en resa till England.

6. Degeberg ............................................. 42

7. Resor till Marstrand ........................... 45

Emilys skyddslingar. ■— Händelser och äventyr. —

Marstrand förr och nu. — Lasse-Maja. — Den första

ångbåten. — Praktiska husmödrar. — Det gästfria

Liseberg

8. Bekymmersamma tider.............................. 55

Sockerbruket inställer sina betalningar. — Koleran.

— David Carnegie kommer.9. Hemliv på Liseberg................................. 63

Familjen Morgan flyttar till Conway. — Anna Kolster

och kokerskan Greta. — Trädgårdsarbete och

sömnad. — Emily får löfte om Köpenhamnsresa.

10. I Köpenhamns konstnärskretsar ............... 67

Resan. — Hos Rörbye. — Thorvaldsens återkomst.

— Systrarna brevväxla. — Emilys tablåer. —Vänner

och kamrater.

11. Emily åter hemma ................................. 78

Besök på Degeberg. — Fest och besök hos grannar.

—- Ny verksamhet på Liseberg. — Lindansarna. —

Emily ledamot i Göteborgs konst- och slöjdförening.

12. En vinter i huvudstaden ........................

Emily utställer. — Resan. •— Ateljéerna i

Brunke-bergs hotell. — Fadderskap. — Hos professor

Ber-zelius. -— Folkdanser i överste Forsells hem. — Ett

barnporträtt. — Södermark, Sandberg, Fahlcrantz, C.

G. Santesson. — Svenska Akademien sammanträder.

13. Stockholm och Uppsala ........................ 91

Nyårsdagen. — Jenny Lind. — Kungajubileum. —

Konstnärsframgång. — Studentmöte i Uppsala. —

Maria Röhl. — Fiskartorpet och Ladugårdsgärde.

— Miss Smith. •— Hemresa. — Lotten Wennberg

på Yxe bruk.

14. Systrarna på Liseberg ........................... 102

Göteborgs första målarskola. •— Eleverna. —

Talltrastens avskedssång. — Tacksamhet. — Bröllop och

festligheterna. — Carnegies brev. — Oscar I:s intåg.

— Med de kungliga på Frugården. — John Nonnens

75-årsdag. — Brevet i lönnlådan. — Romantik. —

Faderns porträtt. —• Kärrpartier till Kasen. — Den

otålige brudgummen. — Omyndiga kvinnor. —

Mary trädgårdsmästare.

15. Resor och äventyr................................. 127

Den stora sjögången. — Krigsmakten i Göteborg

— Militärmusik och dans på Liseberg.16. Den nya tiden....................................... 134

Det hotande järnvägsbygget. — Systrarna Nonnen

mista sin mor. — Barnbarnens Liseberg. — Emily

börjar författa. — På Särö. — En trogen tjänarinnas

bortgång. — Brev från miss Nightingale. — Stina

och S. A. Hedlund.

17. Släkt och vänner ................................. 154

Jaquette Virgin. —• Det gamla magasinet. —

Natt-vaktsstugan blir doktorsboställe. — S. A. Hedlund,

Fredrika Bremer och Domprosten Wieselgren. —

Taffeln. — Resa till Carlsbad. — Anna

Hamilton-Geete. — Ett rörande minne från Lisebergs

trädgård. — Edward Nonnens bortgång. — Nanny. —

En lycklig förlovning. — Charlotte. — Badortsresor.

— På Lagklarebäck. — Hos Esselde. —

Silverarmbandet. ■— Utställning på Gnistan. — Dagboken.

— En rolig anekdot. — Två dikter.

18. Den sista tiden .................................... 170

Hyresgästerna. — Ett gammaldags hem. —

Lise-bergskattorna. — Födelsedagen. — Hos miss

Nightingale. — Doktor Henry Morgan besöker

Göteborg. —• Charlottes död. — Sveriges äldsta

författarinna. — Den nya bröllopsseden. — Emily

utställer på Iris. — Den sista tiden. — Drömmen.Ur pressens omdömen:

En betagande skildring av ett hemliv på en gärd i

hem-livskultens Göteborg

Stockholms Dagblad.

En kulturskildring som har sin betydelse kanske mest

därför att den rör sig uteslutande med vad som verkligen

timat utan ett försök till romantisering... Växer ut till en

kulturskildring av betydande värde.

Göleborgs-Posten.

Ett synnerligen värdefullt tillskott till vår personhistoriska

memoarlitteratur... En förtjusande skildring, som på ett

vederhäftigt och pietetsfullt sätt ger oss en intressant och

värdefull skildring av en intellektuellt högtstående familj,

under ett så särskilt charmfyllt tidevarv som 1800-talet.

Blekinge Läns Tidning.

Kan med nöje läsas i familjekretsen vid julbrasan, då

den kommer att bli en outtömlig källa till det slags

stillsamma familjeprat, som huvudsakligen består av ömsesidiga

erinringar om gamla bekanta, som ens föräldrar brukat tala

om eller som man själv en gång för länge sedan råkat.

D:r Lydia Wahlström i Svenska Morgonbladet.

Står på ett sådant plan att den med behållning och nöje

kan läsas av vem som helst. Den är i själva verket ett stycke

god kulturhistoria, vars icke minsta charme ligger i att förf. så

att säga sitter inne med erfarenheter från ett par tre

generationer, tack vare den pietet med vilken den ifrågavarande

familjens öden bevarats i anteckningar och muntlig tradition

under mer än 100 år.

Lunds Dagblad.

Man möter här icke blott allt vad Göteborg hade av

kulturpersonligheter under förra seklet ända ned till Ebbe

Lieberath och Stenhammar, utan även en Thorvaldsen,

Oscar I och Carl XV, Florence Nightingale o. s. v. Ja, t. o. m.

den beryktade Lasse Maja såsom straffånge på Karlsten.

För bohuslänningar finnes där åtskilligt av intresse:

badlivet i Marstrand på 1830-talet; när den första ångbåten

kom dit; Gustafsbergs-badgästernas kärrpartier till Kasen,

o. s. v____ En innehållsrik och underhållande jullektyr.

C. Vilh. Jacobowsky i Bohuslänningen.

A. Lindgren & Söners Boktryckeri. Göteborg 1924