Syndikalismen i praktiken

SYNDIKALISMEN

I PRAKTIKEN

En bearbetning eftsr Maxime Leroy"s

stora standardverk La Coatume Ouvriére.

Syndicats, Boursea du Travail Fédérations

professionelle. Doctrjnes et institutions"

AV

G. HENRIKSSON-HOLMBERG

PRIS 1:25

SYNDIKALISTENS FÖRLAG, ÖREBRO

SYNDlKALISMEN

I PRAKTIKEN

En bearbetning efter MAXIME LEROY"S

stora standard-värk ”LA COUTUME

OUVRIÉRE.

Syndicats, Bourses du Travail,

Fédérations professionnelles. DOCTRINES ET INSTITUTIONS”

AV

G HENRIKSSON-HOLMBERG.

========================================

ÖREBRO 1919. SYNDIKALISTENS FÖRLAG

FÖRORD.

I min närmast föregående skrift om syndikalismen –

De två världarna arbetarklassen och syndikalismen –

som utkom på ungsocialistiska partiförlaget 1918,

framhöll jag med stark betoning att det är uteslutande

arbetarnas egen sak att dryfta sina egna klassintressen utan

utomståendes beskäftiga inblandning. När jag det oaktat

sammanskrivit föreliggande arbete om den praktiska

syndikalismen, syndikalismen i praktisk tillämpning, som just

är en angelägenhet som uteslutande vidkommer

arbetarklassen, så är det alls icke mina egna meningar som jag

fört till torgs utan arbetarvärldens egna rön och

uttalanden på kongresser och möten, i propagandaskrifter,

protokoller, förhandlingar och arbetardiskussioner.

Men utan stöd av Maxime Leroy’s standard-värk –

La Coutume ovrière — som utgör den fullständigaste

sammanställningen av syndikalismens historiskt

dokumenterade utvecklingshistoria med den franska syndikalismen

som modell och utgångspunkt, hade detta lilla arbete icke

kunnat skrivas. Det utgör även till väsentlig del en

bearbetad översättning av Leroy’s nämnda stora värk.

Med utgivandet av detta arbete om syndikalismen i

praktiken har så att säga en syndikalismens systematik

upprättats, om man med detta sammanför mina föregående

två arbeten:

Syndikalismen. Dess väsen, teori och taktik (1910);

De två världarna arbetarklassen och syndikalismen (1918)

samt

S. A. C:s Handbok (1918),

vilken förtjänstfulla handbok innehaller praktiska rad och

anvisningar för de lokala samorganisationerna och deras

medlemmar angående organisationens administrativa

skötsel, agitationens ordnande och stridernas förberedande

och ordnande.

Det återstår nu endast en den syndikalistiska

arbetarrörelsens kamphistoria, där den syndikalistiska

arbetarrörelsens kamp gentemot en fientligt sinnad värld göres

till föremål för en framställning. Den kommer givetvis

att en gång skrivas.

Vad som gör litteraturen till den kunskapskälla den är,

har jag en gång skrivit i Syndikalisten, är dess

kontinuerlighet – icke dessa lösryckta fragment som utmärker

agitationsskriften, så nödvändig den i övrigt kan vara för

ert rörelses framdrivande. Oenom planmässig, konsekvent

fullföljd litterär framställning av syndikalismen uppför man

dess byggnad på en lika fast, för att icke säga ännu

fastare grund.

G. H. H.

INLEDNING.

Arbetarklassens sammanslutning – syndikalisation

är numera både en moralisk och en ekonomisk plikt.

Diskussionerna inom arbetarvärlden gå alla ut på att

bevisa dess nödvändighet, att ådagalägga den som praktiskt

nödvändig och moraliskt förpliktande. I alla arbetarkretsar

(frånsett en liten grupp anarkister) synes den självklar; och

är det uteslutande på de organiserade, de syndikaliserade

som attributet »medveten» äger tillämpning; en benämning

som anger de känslor av ekonomisk värdighet och

intellektuellt företräde som äro inbegripna i skyldigheten att

syndikalt organisera sig.

»Varje arbetare medveten om sina rätttgheter bör vara

syndikaliserad», proklamerar en liten upplysningsskrift,

utgiven av det franska metallarbetareförbundet. »Att hålla

sig borta från den fackliga eller industriella organisationen

är en svaghet», läser man i en annan fransk

propagandaskrift, »att undandra sig den är slapphet, att bekämpa

den är förräderi». På förslag av Dunois och Monatte

blev en motion antagen å anarkistkongressen i

Amsterdam 1907 som förklarade den syndikalistiska

organisationen vara det specifika och fundamentala organet för

proletärkampen gentemot bourgeoisin och alla borgerliga

institutioner». Det är franska bokindustriarbetareförbundets

(typografförbundets) reformistiske sekreterare, A. Keufer,

som proklamerat nödvändigheten av den syndikala

organisationen, kampinstrumentet för ernåendet av ett bättre

socialt tillstånd», för övervinnandet av den av »den

egostiska kapitalismen intagna ställningen, denna kapitalism

som på ett brottsligt sätt förslösar den rikedom, varöver

den förfogar».

Anarkister, reformister, revolutionärer, förenade

socialister, oavhängiga arbetare, alla arbetare se i dag i

syndikatet eller den lokala samorganisationen den viktigaste

sammanslutningen; den »bästa» säga normalstadgarna

för de till den franska landsorganisationen anslutna

syndikaten; – »den fulländade formen för det

organiserade prolitariatet», skriva stiftarna av en fransk

syndilistisk organisation; »grundvalen för den sociala

reorganisationen proklamerar franska landsorganisationens 9:e

kongress 1906; arbetarklassens »specifika organisation»

förklarar samma organisation i sin rapport till

landskongressen i Marseille 1908; »grundvalen för ett egalitärt

samhälle» sades det å den internationella kongressen i

Bryssel 1891; »när arbetarna ena sig syndikalistiskt är målet

vunnet» säga utgivarna av svenska S. A. C:s handbok.

Att organisera sig syndikalt är en plikt som de i hela

arbetarklassens namn vilja se uppfylld, med andra ord en moralisk

förpliktelse behärskar hela den organiserade arbetarvärlden.

Vad innebär denna plikt?

Genom att tillhöra en lokal samorganisation eller någon

av dess sektioner utför arbetaren en såväl reformistisk

som revolutionär handling. Han förskaffar därigenom åt

arbetarklassen, på samma gång som de omedelbara

praktiska kraven bli tillgodosedda, de nödvändiga kamp- eller

aktionsmedlen för införandet av den kollektivistiska

samhällsordningen.

Genom syndikatet, lokala samorganisationen eller någon

av dess sektioner är arbetaren icke längre en fattig,

isolerad människa, som äger blott värde i den män han är

beroende av en annan människa, vilken betalar och

behärskar honom. Förenad med sina kamrater, sina likar,

lär han se sitt beroende och diskutera sitt yrke. Befriad

från sin isolering och vorden medveten om det beroende

som förnedrar honom, blir han tack vare solidariteten en

människa som känner progressivt undan för undan

frihetens nya känsla födas inom sig i reaktion mot den

omgivning eller miljö, varom han tagit kännedom. »Vars

och ens frihet växer i beröringen med andras frihet», har

Pouget skrivit. Han tänker: jag äger dock den känsla

av värdighet som Proudhon gjort till drivkraften för

människans moraliska liv.

Syndikatet är liksom ett samhälle. Arbetaren som

utgör del därav tänker med det. Och ju större det är,

desto mer stort och djupt tänker han. Det vidgar

blicken hos var och en av dess medlemmar och självt vidgar

det gränsen för de allmänna intressen som det grupperar

Och detta ett helt yrkes gemensamma intressen, förenande

tjugo specialiteter, livar varje syndikaliserads handlingar

och tal. Det är icke mer fabriksherrn som bestämmer,

som tänker, som talar. Den syndikalistiskt organiserade

arbetaren tänker och handlar som medintressent, som

associé.

Tillhörande en grupp, som sträcker sig utöver det lokala

facket genom lokalsamorganisationen och landsförbundet,

den syndikaliserade vidgar sin blick till begreppet om

den interprofessionella och interregionala solidariteten, till

en solidaritet mellan yrken och distrikt. Han ser utöver

sin stad och sin verkstad för att bli en intelligent

beståndsdel av hela den industriella fenomenvärld som han

förut var underordnad bara som fackman och hantlangare.

Medlem av en lokal samorganisation, ansluten till S.

A. C., omfattande alla »medvetna arbetare», blir den

syndikaliserade medlem av en avtonom grupp, av en klass

– man säger: av en nation.

Sålunda ser man den enskilde arbetarens intressen

bli mer och mer sammansatta, ordnade som våningar

över varandra och med denna komplicerade

sammansättning växer hans intelligens beträffande den industriella

produktionen. Specialisten, förlorad i ett samhälle, höjer

sig till rangen av solidarisk kamrat med alla arbetare av

olika yrken i samma stad, till solidarisk kamrat med alla

arbetare av samma yrke, slutligen med alla andra yrken

över hela territoriets yta. Hunnen till denna höga grad

av solidaritet, har han icke mer för ögonen sitt

personliga och anspråkslösa arbetsavtal utan alla övriga

arbetares avtal: från att ha varit individuellt blir hans intresse

kollektivt. Han diskuterar genom sin

lokalsamorganisation och S. A. C. ett helt yrkes, alla yrkens intressen.

Hans tillvaro på så vis utväxt, överger han sin lokala

skråmässighet, sin familjära egoism, han tar i anspråk alla

sina kamraters materiella och intellektuella hjälp, han

fordrar av andra vad andra fordra av honom. Kommen till

denna punkt ser han bättre sitt ekonomiska beroende

och sin makt som producent. Det är då som han helt

naturligt diskuterar sin lön, sitt öde, sin ställning och

sammanbinder sina lönekrav med sina sociala krav: den

organiserade blir syndikalist.

Det är genom sektionen eller lokalsamorganisationen

som arbetaren blir medveten om sig själv, det är där

som han reflekterar över sin ställning, där som han söker

få den förbättrad, där som han lär att han genom reflektion

och handling löser problemet rörande sin underlägsenhet,

sin okunnighet och sin undergivenhet.

Lokalsamorganisationen (eller syndikatet) är då en uppfostran; teoretikerna,

som t. ex. Pouget, säga att den är en skola för viljan;

de säga även att den är en skola för solidaritet. Den

syndikala sammanslutningen eger sålunda en intellektuell

och moralisk karaktär som försäkrar sina medlemmar en

viss överlägsenhet. Att reflektera och att handla, se där

vartill den sporrar. Tack vare den göra arbetarna sig

dugliga till den frigörelse de ha rätt till och »endast där

vänja de sig insupa pliktens bud», såsom en av den

franska syndikalismens skapare, Pelloutier, säger i sitt

som klassiskt betecknade historiska värk om de franska

arbetsbörserna.

*

DEN SYNDIKALISTISKT ORGANISERADE

ARBETARKLASSENS INBÖRDES

FÖRPLIKTELSER.

Den federativt organiserade syndikalismen betraktar

sig icke endast som en förnyare utan även som en

sedeförbättrare odi uppfostrare.

Genom att mana arbetaren att resa sig mot sin

arbetsgivare framkallar han hos proletariatet känslan av

värdighet. Genom att väcka arbetarens medvetande om

ett samhälle utan arbetsgivaredöme, inskärper han hos

honom frihetens fullständiga begrepp.

Genom att organisera arbetaren utdriver han dennes

egoism och utvecklar hos honom solidaritetens sanna

känsla.

Den vidgar, luttrar och skärper dessutom arbetarens

sinne för rättvisa genom den klarhet den bibringar honom

om orätten.

Slutligen lär syndikalisten i den dagliga kampen

värdet av den personliga ansträngningen och får den riktiga

föreställningen om den personliga ansvarigheten.

AUGUSTE PAWLOWSKI,

(redaktör av »Journate des Debats»).

La Confédération général du Travail, 1910, s. 95

Solidaritetsbudet.

I inledningen till den första arbetarinternationalens

stadgar heter det: inga plikter utan rättigheter, inga

rättigheter utan plikter.

Den organiserade arbetaren är underkastad ett antal

förpliktelser, uttryckligen fastställda i stadgarna.Jfr Holmberg, De två världarna arbetarklassen och syndikalismen.

Kapitlet rörande Proletärrätten eller den syndikalistiska rätten, s. 101. En del

äro sanktionerade genom ett bestämt straff: böter, varning,

strykning. Andra, saknande sanktion, böra betraktas mindre

som förbindelser av juridisk karaktär än som råd mer eller

mindre moraliskt tvingande i enlighet med det moraliska

tvång som organisationerna kunna ålägga medlemmarna.

Alla kunna föras tillbaka till en enda: solidaritetsbudet,

förpliktelsen att vara solidarisk i sitt uppförande och i

sina handlingar. »Solidaritet är grundvalen för

syndikalismens liv», skriver en fransk syndikalist.

De gamla förhållandena av beroende tili arbetsgivaren

ha så småningom ersatts av ett system som upphäver

detta beroende. Hade arbetarna förut knappast annat än

skyldigheter gentemot dem, vilka togo deras arbetskraft

i anspråk, kräva de nu gentemot dem rättigheter. De

erkänna dessutom plikter sinsemellan. På så sätt

uppstår en ny solidaritet, inefattad i en ny kollektiv moral,

som är djupt känd.

Franska metallarbetarförbundet har i en broschyr

formulerat de syndikaliserades rättigheter och skyldigheter i

följande överskådliga satser, giltiga för vilket annat land

som hälst, där arbetarna organiserat sig syndikalistiskt:

»Varje organiserad har att utföra handlingar och att

uppfylla plikter vare sig mot värkstaden eller mot

syndikatet (sektionen). Han är skyldig att med alla medel som

stå honom till buds resa sig mot varje nedsättning av

de löner, som han uppnått medelst frigivna fri- och

rättigheter; mot allt som kan vara till skada för facket som

sådant och för arbetarna i allmänhet. – Han bör genom

sitt frimodiga och lojala uppförande förvärva sina

värkstadsarbetares aktning, råda dem i alla förhållanden, om

de råka i svårigheter antingen för sitt arbete eller emedan

de resa sig till försvar. Varje resning av icke

organiserade kamrater bör vara honom ett tillfälle att påvisa nyttan

av sammanslutning. I syndikatet (sektionen) bör det

ligga honom varmt om hjärtat att infria sina förbindelser,

erlägga varje månad sin kontingent eller sin skärv, när

kamrater äro i strid. Han bör bevista alla

föreningsmötena, underrätta sig om värkställda beslut, påpeka det

som han tror vara nyttigt att göra och alltid med energi

hävda sitt sätt att se. — 1 all överläggning bör han lägga

i dagen tolerans och i varje handling ha till mäl det

allmänna intresset. Han bör sporra sig av besluten som

fattas pä kongresserna och värka för syndikatets anslut

ning til! sin arbetsbörs (lokalsamorganisation) och sitt

industriförbund. Är denna anslutning gjord, bör han

försäkra sig om att förbundskontingenten erlägges

regelbundet varje månad (eller vecka), att i intet fall

någonting försummas för propagandan. Han bör med liv

och lust sprida förbundets tidning, med ett ord söka

efter bästa förmåga värva åt organisationen nya medlemmar.

(Jämför härmed Vad en syndikalist bör minnas i Sverges

arbetares centralorganisations (S. A. C:s) medlemsbok).

Oenom sin beskaffenhet och sina syften fullständiga

obligationerna varandra ömsesidigt, bildande ett

sammanhängande helt. De visa att de organiserade arbetarna

ha otvunget en känsla av solidaritet och likställighet,

känslan och viljan att bilda ett homogent helt, d. v. s.

en klass för sig i nationen. Och det är denna känsla

av vittfamnande broderskap», som rörelsen, såsom Pouget

säger, har att tacka sin »skönhet» för. Med olika medel

tendera alla till sist att genom arbetarkollektiviteten uppta

i sig de funktioner Sv förvaltning, eganderätt och värk

samhet som äro åtskilda, rivaliserande, olikvärdiga i den

borgerliga organisationen.

Genom att fördela rättigheter och skyldigheter, arbetets

bördor och vinningar så strängt likformigt som möjligt medelst

en ordning av syndikala förpliktelser, »enkla naturliga

förhållanden mellan likar», såsom Krapotkin en gång yttrat,

detta ger åt arbetarklassens aktion en kommunistisk

karaktär, vars återsken finns redan i de socialistiska och

syndikalistiska teoretikernas läror.

Stadgarnas efterlevnad.

Skyldigheten att efterleva stadgarna, fritt diskuterade och

godkända, är organisationens konstitutionella eller

fundamentala bud.

Stadgarna äro icke bara ett slags inre reglering, en lag

rörande inträde, strykning, överläggning och beslut vid

sammanträden och å kongresser, de äro även en

principförklaring angående organisationernas ändamål och

stridsmedei. Genom att ange vad som är utmärkande

för de till S. A. C. anslutna lokalsamorganisationerna

är det möjligt att skilja de »röda» eller revolutionära

sammanslutningarna från andra korporativa

arbetarsammanslutningar. I två av franska landsorganisationens (C. G. T:s

stadgeparagrafer äro de franska syndikatens, resp.

landsorganisationens ändamål sålunda bestämda:

»lönarbetarnas sammanslutning i och för värnandet av sina

moraliska och materiella, ekonomiska och professionella

(yrkes)-intressen . . . i och för lönsystemets och

arbetsgivareklassens avskaffande». I normalstadgarna för

syndikaten äro deras uppgifter mera detaljerade: »syndikatet

har till ändamål 1) att höja arbetarnas moraliska och

ekonomiska nivå; 2) att organisera en

platsförmedlingsbyrå för kostnadsfritt anskaffande av arbete åt alla

medlemmar; 3) att fastare tillknyta solidaritetsbanden och att

förena i ett enda block alla arbetare för att kunna

bekämpa den kapitalistiska exploateringen och slutligen

konstituera det fria arbetet genom produktionsmedlens

sooialisering uteslutande till förmån för producenterna av

nationalförmögenheten, d. v. s. att realisera den

kommunistiska devisen: åt envar efter hans krafter, åt envar

efter hans behov».

Enligt grundstadgar för de svenska

lokalsamorganisationerna (L. S.) utgöra dessa såväl som deras

centralorganisation S. A. C. »en kamporganisation mot det

privatkapitalistiska produktionssystemet» för detsammas

slutliga störtande och »producenternas efter nödig träning

övertagande av produktionsprocessen och

produktionsmedlen».

I en av de resolutioner som den första internationella

syndikalistkongressen i London 1913 fattade och som

S. A. C. antagit som sin principförklaring, uttalar den sig

i punkt 3 för socialisering av de produktions- och

distributionsmedel som nu befinna sig i det privata egandet genom

uppbyggandet och utvecklandet av fackorganisationerna

till duglighet att handhava förvaltningen av dessa medel

i hela samhällets intresse».

Efterlevnaden av stadgarna för medlemmarna av

syndikatet eller den lokala samorganisationen innebär alltså

något mer än det rent professionella eller yrkesmässiga.

I en rapport tili träarbetarförbundets kongress i Paris

1900, avgiven av styrelsen för finsnickarnas syndikat i

Paris, betonas att »en medlems inträde i syndikatet bör

vara ett steg mot revolutionen, varom icke är denna

»ungskog» värdelös för vår emancipation». Samma tanke,

fast i en annan form, hade organisationsutskottet för den

socialistiska arbetarkongressen i Lyon 1886 redan uttalat

genom att kalla syndikaten »sociala skolor».

I följande målande ord uttrycka de svenska

syndikalisterna samma syndikalistiska idé: »genom sin enhetliga,

klassorganisatoriska, fria och hänsyslösa kamp mot

kapitalmakten vill syndikalismen (den syndikalistiska

organisationen) tränga sig fram till allt större delaktighet i

produktionsresultaten och kontroll på arbetsplatserna.

Efterhand som dessa förstahandsmål vinnas,

undantränges kapitalismens allhärskarmakt och snart ha arbetarna

konsoliderat sig så att de kunna proklamera sig som

herrar i sitt eget hus och avsätta kapitalförmyndarskapet.»

(S. A. C:s handbok, 1918, s. 7)

Genom sina stadgar har den lokala samorganisationen

i Sverge och syndikatet i Frankrike en tvåfaldig funktion,

nämligen en reformistisk att förbättra de för handen

varande arbetsvillkoren och en revolutionär, att

återupprätta den kommunistiska egendomen på privategendomens

ruiner. Två funktioner som de revolutionära teoretikerna

aldrig åtskilt. »Det syndikala arbetet har en dubbel

uppgift: det bör arbeta på förbättrandet av arbetarklassens

nuvarande villkor. Men böra arbetarna, utan att låta

behärska sig av detta övergående arbete, även egna sina

tankar ät att göra nästa akt av fullständig frigörelse

möjlig: den kapitalistiska exproprieringen». (Pouget).

Efterlevnad av kongressbeslut.

Resolutioner, voterade på kongresserna, äro i princip

bindande för icke endast de representerade

organisationerna men även för anslutna organisationer icke

närvarande. Deras frånvaro betraktas (i Frankrike) som ett

godkännande på förhand av de voterade

kongressbesluten. I allmänhet respekteras denna förpliktelse att

underkasta sig kongressbesluten frivilligt i mån av de

för handenvararide intressenas identitet, dock under vissa

villkor.

Med principen om varje organiserads frihet inom orga

nrsationen korresponderar principen om lokalorganisati

onemas -»avtonomi inom centralorganisationen. Denna

avtonomi kan dock icke vara-" absolut. Avdelningarna

måste nödvändigtvis offra en del av sin avtonomi, om

enhetlighet skall kunna ernås lokalorganisationerna

sinsemellan samt mellan dem och centralorganisationen be

träffande rörelsen i sin helhet, löner, arbetstid o s v.

Den enskilda sektionens eller avdelningens intressen

böra stå tillbaka eller upphöra för det allmänna intresset

Det finnes ingen avtonomi som är oinskränkt rådande,

alla federerade grupper äro solidariska med varandra, utan

detta skulle ingen federation vara möjlig.

Det är med hänsyn till denna, i själva den federativa

organisationen inneboende nödvändighet som flertalet

föreningsstadgar intaga restriktiva föreskrifter för avtono

min. Så äro t. ex. de lokala samorganisationerna >be

slutande myndighet över kontingenternas och avgifternas

storlek för alla sina sektioners medlemmar». De till

S. A. C. - centralorganisationen anslutna L S. ha

»oinskränkt beslutanderätt vad rörer deras egen

organisation, säsom exempelvis vad angår egna finanser och

egen förvaltning. Frågor av allmänt intresse och gemen

samma affärer äro däremot underställda kongressens eller

den federativa centralkommitténs beslut

I stadgarna för den franska landsorganisationen, som,

i olikhet med den svenska S. A C. (Sverges arbetares

centralorganisation), är sammansatt av syndikat, fack- och

industriförbund samt lokala samorganisationer

(arbets-börser eller som de numera vanligen benämnas unioner),

har paragraf 36 fått en så lydande formulering: All

männa arbetsförbundet, grundat pä federalismens och

frihetens principer, tillförsäkra och respektera fullständigavtonomi de organisationer som följa

(landsorganisationens) nu gällande stadgar».

Då avstånden hindra central- och lokalorganisationerna

att hålla gemensamma möten för alla sina medlemmar,

har detta hinder undanröjts genom kongresser (resp.

konferenser) och referendum (allmän omröstning), vilkas

ändamål det är att upprätthålla den federativa solidariteten i

den mån denna form av syndikalistisk förvaltning är

möjlig.

Avdelningarna höras pr korrespondens över den eller

den punkten och med uppmaning att på sina allmänna

möten fatta beslut, de voterade rösterna sammanräknas av

centralorganisationens revisorer. Det är vad man förstår

med referendum, vars ändamål just är att förhindra

bildandet av något som hälst slag av parlamentarisk

delegation eller central myndighet inom organisationerna.

Kongressen är i själva värket en variation av

referendum. I princip förbehålla grupperna sig ofta rätten

att pröva sina ombuds beslut och stundom uppmana

kongresserna själva centralkommittén att underställa den

eller den frågan, sorn synes dem för delikat för att

avgöras av ombuden, referendum.

I Frankrike ha bokindustri- och metallarbetarförbunden

intagit referendum i sina stadgar såsom en regelbunden

förvaltningsåtgärd.

Så även i Sverges S. A. C., vars stadgar föreskriva

referendum dels för alla frågor, vilka icke blivit avgjorda

med ²/₃ majoritet ä kongress, dels för alla viktigare frågor,

vilka avgöras mellan kongresserna. (§ 5, mom. 4 och 7).

Plikten att bevista sammanträdena.

Denna obligation, som betraktas som »en elementär

plikt», är stundom imperativt uttryckt i allmänna regler

eller satser, stundom bli medlemmarna endast uppmanade

att övervara mötena. Bland satserna »Vad en syndikalist

bör minnas» (i S. A. C:s medlemsbok) lyder den tredje

punkten sålunda: »är det varje medlems oavvisliga plikt

att sä vitt möjligt är deltaga i L. S.-mötena och villigt

medvärka i det gemensamma arbetets utförande».

1 den tidigare fackföreningsrörelsen var bevistandet av

mötena mycket strängare påbjudet än nu är fallet. Påbudet

sanktionerades stundom medelst ett system av hårda böter.

Att bevista mötena är så mycket mer betydelsefullt som

syndikalisterna ge organisationsfunktionärerna blott en

underordnad roll. Det är genom det allmänna mötet,

vilket kontrollerar och ger funktionärerna direktiven, som

organisationens kollektivvilja manifesterar sig, som

arbetarklassens självständighetskänsla alltså kommer tiil

uttryck. En organisation, som blott uppehälles genom sin

expedition elier byrå, symboliserat genom ett

förenings-märke, skulle vara endast en vanlig sammanslutning, som

från arbetarsynpunkt icke kunde göra anspråk på

kvalifikationen av ett syndikat eller en lokalsamorgaråsation.

Den skulle icke ha rätt därtill, emedan den skulle vara

endast en förening av delegerade, i princip odugliga att

omsätta i praxis arbetardevisen: »arbetarnas frigörelse»,

såsom det heter i ingressen till Internationalens stadgar,

»bör vara ett värk av arbetarna själva».

För att ge mer liv åt avdelningen, för alt väcka lusten

till initiativ och sporra de organiserades intresse för

föreningslivet är det nödvändigt, som en fransk syndikalist,

sekreteraren för typografförbundet A. Keufer säger, »att

bevista mötena, att delta i diskussionen, att ta sin andél

i ansvaret. Men denna fördelning av föreningslivet kan

endast åvägabringas genom att avlägsna de personliga

frågorna» (de personliga striderna).Höga eller låga kontingenter?

(Rc-traktade som relativa begreop.)

Den dag då alla kamrater värkligen förstå att den

fackliga organisationen beskattas för att motstå

arbetsgivarnas förbund, skola de icke tveka att för sin budget,

väl mager tyvärr! uppta kanske nog sa höga

kontingenter men nödvändiga för att hålla alia en stark

organisations mänga drivhjul i gäng», utbrister en fransk

syndikalist (A. Keufer) i de låga kontingenternas specialland

Frankrike i ett av numren av den franska

typograftidningen för 1910.

1 Frankrike har arbetareopinionen länge tvekat mellan

systemet höga kontingenten, tillämpat i England och

Tyskland, och systemet låga kontingenter i enlighet med

de låga lönerna.

Man har i Frankrike sedan länge med ett visst förakt

kallat de engelska och tyska organisationerna

»beskatt-ningsmaskiner;. Franska textilarbetarförbundets

sekreterare Rénard sökte på basis av föreliggande tysk

fack-föreningsstatistik medelst siffror påvisa ohållbarheten av

den gängse föreställningen att fruktan för att förlora sina

medlemmar äterhölle de franska syndikaten att höja sina

kontingenter. 1 en jämförelse mellan det franska, engelska

och tyska kontingentsystemet, som prof. Rist, en bekant

fransk nationalekonom, anställde 1911 i en fransk

tidskrift, framgick att årsbidraget pr medlem utgjorde i

genomsnitt for samtliga franska arbetarsyndikat 2 francs

och 76 centimes, motsvarande sammanlagt en årsinkomst

av 1,353,260 frs. De till generalkommissioneri hörande

tyska fackföreningarna hade däremot en årsinkomst av

59,729,607 francs eller i medeltal ett årsbidrag pr

medlem å 32 francs 60 centimes. I England utgjorde de

största hundra fackföreningarnas årsinkomst vid 1907 årsslut 62,332,050 tranes och det genomsnittliga arsbidraget

av 1,457,856 medlemmar 42 francs 50 centimer. 1 Frank

rike utgjorde högsta bidraget 2 francs pr månad rnen

kunde nedgå til! 10 centimes, i England voro bidragen

1 shilling (90 öre) i veckan. (Anfört efter Brentano, Uber

Syndikalismus und Lohnminimum, 1913, s. 13).

! Sverige har man såväl i den gamla fackföreningsrö

reisen som i den nya syndikalistiska arbetarrörelsen pa för

bunds- och landskongresser sökt påvisa huru litet skål

för sig fruktan för att de högre eller successivt stigande

fasta kontingenterna skulle värka avskräckande för an

slutning till vare sig en fackförening eller en lokal sam

organisation i själva värket eger.

Vi ha händelsevis liggande framför oss kongresspro

tokollet vid svenska grov- och fabriksarbetarförbundets

9:de kongress i Stockholm 1906, där en talare från Malmö

yttrade: -sedan vi fått höja kontingenten, har förbundet

blivit starkt till numerären (s. 63). De ständiga utde

biteringarna däremot ha mer än gårig värkat manspillan. En

av kongressens gäster, Kr. Törres från Norge, yttrade för

Norges vidkommande likaledes att »sedan en högre

kontingent införts, ha de flesta medlemmarna kommit-. Med

ordinarie kontingenter kan styrelsen göra beräkningar

som vore omöjligt med en uttaxering och »de senare fä

endast de stabila betala medan andra smita undan (s. 67),

Vid S. A. C:s kongress 1912 uppträdde enligt kongress

protokollet ävenledes talare, varnande för de för låga kort

tingenterna. Ombudet frän Ejde L. S. yttrade, att i

Bohuslän hade de L. S., som haft låga kontingenter, varit

dåliga, men de som hade haft höga, hade varit kraftiga

Vi ha ej att göra med sådana medlemmar, vilka vi skola

draga till oss tned låga kontingenter (s. 17). i samma

riktning gingo anförandena av G. Staaf, Knut Lindström

( vi få ej agitera för ‘ S. A. C. såsom en biliig organisaticn, aet är att göm rörelsen en otjänst , s. 19). För

stora kassor kunde, betonade ombudet för Stockholms

L S,, även vara farliga, ty »då kunna medlemmarna slöa

till genom att för mycket lita på dem» (s. 20). Att

bestämma låg kontingent är,1) läses i S. A. C:s handbok

(s. 2ö), ett misstag, som atervärkar pä alla områden icke

minst vad det gäller de direkla striderna mot arbetskö

parna, även om »pängarna aldrig få bli det väsentligaste

vid dessa strider.

De svenska lokala samorganiäationerna bestämma för

var sin egen organisation såväl inträdesavgiftens som

veckokontingentens storlek. På de senaste två kongres

serna 1912 och 1916 uttalas i en särskild resolution att

kontingenterna böra i allmänhet ej understiga 40 öre för

hel och: 20 öre för halv betalande medlem och vecka .

Sedan dess har världskriget härjat och vänt upp och ned

på alla hittills gällande prisnormer och alltså även kon

tingenten till resp. arbetarorganisationer. För anslutna L

S till S. A. C. betalas ingen särskild inträdesavgift. Den

ordinarie avgiften är intill 1919 års kongress stadgeenligt

fastställd till resp.10 och 5 öre, som erläggas i form av

rekvirerade hel- och halweckofeontingentmärken frän resp. L. S

Den syndikalistiska landscentralen är en »billig

organisation endast i avseende på vad L. S. äro skyldiga att

i kontingenter insända till centralorganisationen. (S. A. C:s

handbok, s. 26).

Diskussionen om etl lagt eller ett högt

kontingentsystem kom i Frankrike första gången iöre pa den franska

landscentralens kongress i Tours 1896. Kongressen

stannade vid att blott uppmana syndikaten, vilkas med

lemmar voro tili antalet smä i jämförelse med hela an

talet arbetare inom deras resp. fack, att kräva av sina

medlemmar ett belopp »ytterst minimalt samt helt och

hållet på frivillig väg (fakultativt) Syndikatens inkomster,överlämnade väl mycket at siumpen, blevo rätt sa

problematiska. Man resonerade som så: i ett fack, som

räknar 5.000 arbetare, finns det sannolikt icke fler än 500

organiserade, varav’ endast [hälvten betala. Orn

kontingenten är 50 centimer (för många är den lägre) gör det

en summa av 125 francs?som syndikatet såiunde inkas

serar. För att begagna samma siffra behövdes det. i det

fall var och en av de organiserade erlägger endast 25

centimer (några ge mer, andra ingenting) 2,500

syndi-kaliserade, m. a. o. halva facket.

Kommissionen, som hade haft ärendet till beredning

trodde att detta resultat kunde uppnås. Om icke kassan

ökades, måste medlemmarna "tiodubblas, som kommis

sionen ansåg vara viktigast. En av kongresstalarna (Emile

Pouget) förklarade att »syndikatets betydelse beror mindre

av dess inkasserade pangar än av mångdubblandet av

dess medlemmars samlade energi». En libertär (anarkist)

gick än längre, då itan, genom att förorda syndikat utan

kontingent, ställde kongressuttalandet om frivilliga bidrag

på] siri spets. Han £ tänkte som sin lärofader Proudhon

fattigdomen är människosläktets sanna försyn-.

Faran£i denna frestande utsikt åstadkom emellertid en

reaktion mot de iäga kontingenternas doktrin Syn

dikaten visade småningom en tendens att öka kontingen

terna och, göra dem likformiga. Men som motvärkades

av en del omständigheter, i synnerhet av de franska

arbetarnas andliga läggning. -Vårt flyktiga ocii

fronderande temperament ligger., yttrade kommittén, som ord

nade iandskongressen i Montpellier 1902, »icke för höga

kontingenter och om vi äro villiga att göra stora offer

av andra slag, ha v.i ännu icke förstått att uppskatta de

ofantliga fördelar som härflyta frän betydelsen av vära

syndikala kassor, underhållna av starkare kontingenter»

(jfr “De tvä världarna etcs. 47 48)A lanaskongressen i Lyon aret förut hade C. G. T:s

generalsekreterare yttrat att »syndikaten böra i likhet med

grannländernas organisation bilda betydliga reserver icke

för att ställa kapital mot kapital men för att bestrida alla

cfen ekonomiska aktionens behov, ävensom för att

förstora denna aktion medelst propagandan i alla dess

formem. Efter att ha bekräftat den allmänna tendensen i

kontingenternas stigning upprepade C. G. T:s nuvarande

generalsekreterare jouhaux å landskongressen 1910 samma

åsikt med ett tillägg, att inför arbetsgivarnas nya taktik

var dei från försvarssynpunkt nödvändigt att stärka orga

sationens kassor.

I ett som allt äro i Frankrike kontingenterna mycket

varierande även inom syndikat, tillhörande ett och samma

förbund. 1 princip äro de iika för alla medlemmar. Ett

stort antal organisationer nöja sig ännu med 50 centimer,

till och med endast 20 centimer pr månad.

1 intimaste samband med denna fråga om högre eller

lägre kontingenter står det utomordentligt viktiga

spörsmålet om fonderade stridskassor. Den hittills begagnade

metoden att uteslutande genom frivilliga bidrag och extra

uttaxeringar vid varje enskilt tillfälle en strid utbrutit

bistå de stridande, börjar med rörelsens utvidgning bli allt

mer opraktiskt. Allt flera bli de stämmor, aiit bestämdare

de uttalanden, som uttala sig tor en organiserad

stridsfond, som befriar medlemmarna från en ailtid irriterande

hemställan om hjälp», irriterande genom dess ständiga

återkomst och påminnelse om »tiggeri», tillika en dylik

stridsfond ger organisationen en säker och bestämd faktor,

varmed den kan räkna.

Till S. A. C:s kongress 1912 voro (enligt protokollet

s. 23—29 samt 34—36) också ett flertal motioner

inlämnade med krav pä bildandet av fonderade stridskassorinom de enskilda lokala samorganisationerna

centralorganisationen har icke och bör icke häller ha någon

stridsfond (se S. A. C.:s handbok, s. 82) samt pä

nytt upptaget vid 1916 års kongress, som i princip antog

1912 års kongressuttalande (s. 34): med starkt hävdande

av att understödsfrågan vid stridstillfällen hur

nödvändig den än är - ej är den viktigaste, utan det viktigaste

momentet ligger i den effektivitet, med vilken striderna

föras mot arbetsgivarna, och dä kongressen för sin del

ej har befogenhet att i denna fråga fastslå det ena eller

det andra, riktar kongressen dock en allvarlig vädjan till

alla L. S. att bilda stridskassor att tillgå vid tillfällen, då

ekonomiskt stöd kräves

Ävensä antogs konstitutionsutskottets sa lydande

tilläggsförslag: »varje L. S. bör gå i författning om skapandet

av en stridsfond. Ur L. S. stridsfond bör vid anfordran

av S. A. C.:s A. U. (arbetsutskottet) utgå 20 öre pr

vecka för helbetalande medlem och 10 öre pr vecka för halv

betalande. Dessa medel skola av A. U. proportionerligt

fördelas bland de i strid varande L. S Genom

striös-bidragens insändande till S. A C.:s arbetsutskott göres

bidragslistor icke mera behov.

Frågan har sedan någon gang blivit föremål för debatt

vid de lokala samorganisationernas industriella konferenser

(gruvarbetarnas 1917).

Länge överlämnat åt de organiserades fria val, har även

i Frankrike obligationen att lämn2 bidrag till hjälp åt

kamrater i strid blivit en plikt för syndikaten som sådana

(under förmedling av förbunden och börserna).

Den visar tendens till att bli stadgeenligt imperativ

och som sådant är den blott en konsekvens av

skyldigheten att betala kontingent till syndikatet.

De franska syndikaten ålägga således sina medlemmar

en extra uttaxering vid sträjk icke endast inom det förbund de tillhöra utan även inom andra förbund och i

utlandet. Formerna för uttaxeringen äro olika: än utgår

den i form av en frivillig insamling, än i form av en

obligatorisk appell.

»1 händelse förbundskassan är uttömd, bör förbundet- ,

lyder en av franska glasarbetareförhundet antagen

resolution, appellera till de federerade syndikaten att bispringa

sträjkande kamrater med bidrag i förhållande till varje or

ganiserads lön

Kongresser, möten, generalförsamlingar av syndikat

avslutas i Frankrike alltid med en insamling för kamrater

i sträjk

Lönetariff och arbetsavtal.

Vid Arbetarinternationalens kongresser i Geneve 18öö

och i Lausanne 1867 förklarade båda att i »industrins

nuvarande tillstånd, som är krigstillstånd, bör man lämna

varandra ömsesidig hjälp til! försvarandet av lönerna

Men det är även dess plikt att förklara att det finns eti

högre må! att sträva efter, nämligen lönesystemets

avskaffande».

Al! ekonomisk strid mellan arbetsgivare och arbetare

rör sig kring lönetariffen, d. v. s. bestämmandet av

tim-pänningeri och arbetstiden. Lönens höjande och

arbetstimmarnas minskning, pänningens och fritidens stegring ärc

de omedelbaraste fördelar, vilka den syndikalistiska or

ganisationeri föresatt sig att erövra. -Välstånd och frihet»

lyder franska landsorganisationens devis. Frihet! Är del

friheten att latas? Ett syndikalistiskt franskt manifesl

har svarat: man vet inom arbetsbörserna att da arbetaren

skall vara befriad från de demoraliserande bekymren föi

det dagliga brödet, fruktar han för de sina mindre

morgondagen, skall han vara bättre i stånd att bära sin andel i ut

gifterna för arbetet för alla arbetares fullständiga frigörelse»Alla förbundskongresser ha yrkat pa arbetstidens

begränsning utan minskning av daglönen. Och

föreningarnas stadgar föreskriva vanligen, sedan de bestämt lönen

enligt tariff, arbete pr styck, som mästadeis är till tid

och ersättning obestämt ävcnså förbjuda de

övertidsarbete tiil förhindrande av arbetslöshet pä samma gång

som sänkning av arbetspriset. Ju kortare arbetsdagen

är, des lo flera arbetare kunna sysselsättas,

Inom varje yrke böra arbetarna arbeta samma antal timmar

pr.dag. Lika arbete, lika lön utan åtskillnad på arbetets

beskaffenhet, kön eller åider efter genomgången lärotid

det är materiellt den syndikaiistiska principen.

Nödväridighejen för de organiserade att godkänna en

sådan princip springer i dagen vid betraktande av att

olikheten i löner är en bland de stora svårighetersom möter

då arbetarsoiidariiet skall åvägabringas. De pä annat sät

tillgodosedda intressena tendera att göra den om intet,

de sta ofta hindrande i vägen därför. Antag en

lokal-organisition, bildad av sarnhöriga yrken eller tack, där

lönerna utgå olika. De som fä större lön skola visa en

tendens till »att finna sig nöjda och deras

tillfredsställelse kan lätt hindra dem att votera en sträjk som kam

raterna med mindre lön vilja ha till ständ. Det resulterar

i sammanstötningar och slitningar, som hindra upprättandet

av ett fördelaktigt löneavtal. De olika lönerna ge

anledning till missämja meilan arbetarna. Frågan om lönernas

uniformering eller likformighet, vartill arbetarorganisationen

dock tenderar i sin helhet, väilar inom en del yrken

såväl som pa olika trakter iviveisutan tekniska svårigheter,

som kunna vara rätt stora. Den syndikaiistiska utveck

lingen pekar likväl mot en allt tydligare tendens till lö-

* Även de unga skota sätta bo, stitta familj och förkovrasig. Om

de som ogifta äta vid sina föräldrars bord och bo under deras tak,

böra de sjäivfallet lämna dem av sin lött vad som atgär tili deras

försörjningnernas likformighet. Nutidens industriella liv har

nivel-lerat arbetet, som på den gamla värkstaden hade en

personlig karaktär, en så till sägandes duglighetens

rangordning. Den syndikalistiska tendensen till likformighet

harmonierar med industrins ifrågavarande utveckling, inom

vilken arbetarna äro fullt på det klara med sin

ställning. Bevis för denna fortgående förvandling, vartill

de mekaniska uppfinningarna för övrigt synas pressa, ha

arbetarna mindre genom medvetna strävanden än i själva

nödvändigheten, som finnes uttryckt i deras

likvärdighets-princip: likhet i arbete, likhet i lön.

Formedelst vilket förfaringssätt tro de organiserade

arbetarna sig kurma genomföra denna likformiga ökning i

lönerna och förkortning av .arbetstimmarna? Ett yttrande

av en av Frankrikes mäst kända syndikalister och

organisatörer, Pelloutier, vilken intill sin död var det av honom

skapade franska arbetarbörsförbundets sekreterare, ger

därom en fingervisning, som kan vara värd att här återge.

>På arbetsmarknaden kan syndikatet endast invärka på

arbetskraftens ställning inom de gränser," som oräkneliga

oförutsedda omständigheter uppdra, omständigheter som

komma marknaden att fyllas av armar, värktyg och

produkter och förfinade alster för förbrukningsbehov. Där. . .

kan syndikatet endast upprätta periodisk statistik över

efterfrågad arbetskraft inom varje trakt och tack vare denna

statistik pä intelligent sätt leda de arbetssökande samt

förekomma tillgång av arbetskraft till lågt pris tillföljd av

arbetslösas tillströmning till den eller den platsen. Men

att göra en motsatt operation, d. v. s. periodiskt minska

tillgången pa arbetskraft här eller där för att pä sä sätt

driva upp lönen är detsamma förbjudet pa grund av

förpliktelsen, enligt vilken arbetarna även de bättre

betalda äro skyldiga att anta första arbete som erbjudes

dem ocii ger dem uppehälle-.Arbetarorganisationerna alägga faktiskt sina medlemmar

att arbeta enligt den tariff som de fastställt. Ätt följa

tariffen är den organiserades stora praktiska skyldighet.

Den organiserade bör icke endast stanna s fabriken den

tid som organisationen (syndikatet) fixerat och utta på

avlöningsdagen den överenskomna lönen, nan bör ock

neka att göra övertidsarbete å värkstaden eller ta arbete

med sig hem, han är ocksa pliktig att anmäla för sin

organisation de firmor som betala under tariffen eller de

arbetare vilka tilläventyrs förklara sig villiga att arbeta

för en lägre lön.

1 Sverge stod denna fråga om lika lön på dagordningen

i medio av det nya århundradets första decennium i sam

band med den då livligt pågående diskussionen om

bildandet av lokala samorganisationer som en ny

organis2-ionsprincip inom den »fackliga» arbetarrörelsen, dryftad

redan pä landsorganisationens första kongress 1898 samt

på de närmast följande kongresserna 1900 och 1903.

Carl Nilsson behandlade den i sin broschyr Lokala

samorganisationar, som skrevs pa underlag av den

diskussion, som hade förekommit na landsorganisationens

kongress 1906, i undomsklubbar i Skåne och i Stockholm

samt inom vissa avdelningar inom grov- och

fabriksarbe-tarförbundet, särskilt inom avdelningarna i Helsingborg

och Jönköping, ävensa inom en. del avdelningar av

kol-gruvarbetarförbundet, exempelvis i Bjttv, och inom svenska

skoarbetarförbundet, exempelvis i Helsingborg, i

Stockholms skorstensfejeriarbetares fackförening m fl

organisationer.

Förmannen, arbetarens f. d. kamrat och like, tar av sin

arbetsgivare en högre lön än sina forna kamrater och

inbillar sig därmed att »duglighet och flit varit orsaken

till den uppmuntran han röner fran arbetsgivarens sida:

detsamma tro de med högre löner gynnade arbetarna- .skriver Nilsson i berörda broschyr, som tar särskilt i tu

med den då allmänt rådande skrå- och högfärdsandan

inom den fackiiga arbetarrörelsen. Detta kan vara fallet»,

skriver N. vidare, »men oftast få dessa den högre lönen

för det arbetsköparen skai! kunna betala den stora

massan så mycket mindre. Intressena ha splittrats - de väl

aviönade ha naturligtvis ännu sina intressen riktade på

högre lön, men de ha därjämte att tillvarataga en mer än

vanligt god brödbit och äro därför oftast måttfulla och

tillbakadragna, då massan söker genomdriva nya krav. De

stå utom dessa och få sin förhöjning ändå, sålunda

sväckes organisationens styrka

Dä broschyren numera knappast finns att fa, fortsätta

vi att citera. Den lokala samorganisationens värksamhet

skall givetvis icke gå ut på att sä fort denna

organisationsform vunnit tillämpning med ett slag söka åstadkomma lika

löner för alla sina medlemmar genom att fordra de bäst

avlönades löner reducerade till förman för de övriga.

Något sådant är icke möjligt och skulle icke häller gagna

rörelsen det minsta. Att åstadkomma absolut lika löner

i ett nu under nuvarande förhållanden vore en strid med

väderkvarnar. Men samorganisationen bör erkänna

arbetets iika värde och rätten till likstäilighet i

levnadsställning och. bör därför ägna de sämst lottade arbetarna sin

särskilda uppmärksamhet. Och där lönerna på grund av

arbetsproduktens beskaffenhet och den konkurrens denna

har att kämpa mot på varumarknaden icke låter sig till

normal höjd uppbringa, bör samorganisationen söka bereda

en del av dessa facks arbetare annan sysselsättning» .. .

»Men för att kunna öva effektiv kontroll över

arbetsmarknaden och för att så småningom tillvälla sig

bestämmanderätten vid arbetskraftens prissättning böra arbetarna

sträva att genom sina organisationer så småningom

komma i besittning av all arbetsförmedlingEn sådan arbetsförmedling har S. A. C, infört genom

det s. k. registret (som samnianfailer med den statistik,

varom Pelloutier här ovan talar). Det tjänar icke blott

som arbetsförmedling utan ersätter, om rapporterna från

lokalorganisationerna ingå punktligt, även »fullständigt

prislistor» (Se S. A: C.:s handbok, s. .45, 53 m. fl. sidor).

»I den mån organisationen vinner mark och ett intimare

samarbete upprättas mellan de olika arbetsgrupperna

anser jag», säger Nilsson, »att organisationerna skola lyckas

skaffa sig medinflytande ocn slutligen fullständigt

herravälde över arbetsmarknaden. Redan nu finnas ju en del

fackföreningar, som upprättat arbetsavtal, vilka bestämma

att ärbetsgivaren icke får använda annat är. organiserad

arbetskraft».

Löneförhöjningarna böra alltid ställas i samband med

livsmedels- och bostadspriserna. Som Nilsson säger:

»Arbetarna vinna intet med lönernas förhöjning, sa länge

de icke ha något att säga till om vid

livsförnödenheternas prissättning».

Några exempel: Om byggnadsarbetarna, som bygga

bostäder, av vilka arbetarbostäder äro de övervägande till

antalet, erhålla en löneförhöjning om 10%, stiga hyrorna

ögonblickligen med minst 10%, vilket har till följd 10 %

dyrare hyror. Men då hyran förut, lämnade husegaren en

vinst av, vi kunna säga 20 %, så följer av förhöjningen

att han erhåller 22 — och detta är icke endast fallet med

de nyuppförda husen, ty övriga husvärdar, som längta

efter en möjlighet att dra största profit på sina kaserner,

höja omedelbart hyrorna för sina hyresgäster. Sa tjäna

tomt- och husjobbarna pängar och bli rika karlar endast

genom att passa på möjligheten; egendomarna stiga

oerhört i pris — byggnadsarbetarna vunno högre löner

men alla arbetare fingo högre hyror. Om

skrädderiarbetaren höjer sin lön med 1 krona för ett plagg, höjermästaren priset för kunden med 1: 50. Kurden är

allmänheten och arbetaren i synnerhet. Mästaren har förut profit, nu

är den 50 öre högre. Om bageriarbetaren höjer sin lön

med 10 %, så att bägarmästarens hela utgiftssumma höjes

med 1 %, dä höjes brödets pris med 2. Alimänbeten

får betala det.

Konkurrensen mellan arbetarna om sin arbetskraft bör

även upphöra eller åtminstone reduceras till ett minimum.

Nilsson uttalar även härom mänga anmärkningsvärda goda

saker. Den gagnar arbetsgivaren lika mycket som den

skadar arbetaren själv. Allt vad arbetarna .erhålla som

lön återuppsuges av kapitalet. Detta förhållande är mera

allmänt i vår tid än det någonsin varit, vilket bäst.

bevisas därav att icke ens de bäst avlönade arbetarna

förmå lägga något undan av arbetslönen. Och då det sä

är ett faktum att arbetslönen varierar med över 100 %

för manliga (organiserade) arbetare och för kvinnliga med

6 å 800 %, da maste man första, i vilken situation de

sämst lottade befinna sig. Da den bäst avlönade, vi

kunna säga den med 30 kronors arbetslön pr vecka,

behöver vad han som lön erhåller för sin existens, är det

givet att arbetaren med 15 kronor i veckar, lider brist pä

det nödvändigaste; och så vära arbeterskor, sömmerskor,

modister och fabriksflickor, vilkas löner cfta sta så lågt

att det icke kan bli tal om lön för arbete - de försjunka

i kronisk nöd. om de skola leva av sitt arbete.

»Arbetarna ha medelst organisationen begränsat

konkurrensen, men denna begränsning», erinrar Nilsson,

inskränkes blott till den speciella arbetsgruppen. Och

då nu kapitalets kretslopp är sådant att lönernas höjd

inom det ena facket måste återvärka på de övriga, blir

den begränsning som försiggår inom de olika

arbetsgrupperna efter vars och ens speciella önskningar och

möjligheter liktydigt med en konkurrens medan dessaFackorganisationerna ha saledes endast ersatt den indi

viduella konkurrensen med den organiserade, alldeles som

kapitalet håller på att ordna det för sig. Och detta kan

icke kallas att upphäva konkurrensen

Syndikalisterna i Sverge och övriga Skandinavien ha

intagit en bestämd avvisande ställning till lönetariffer,

grundade pa flerariga kollektivavtal, men i stället

upptagit som sin princip tariffenligt godkända villkor , d. v. s.

överenskommelser på obestämd tid mellan arbetarna och

arbetsgivarna, betingade av arbetsmarknadens ögonblicks

behov.

1 det uttalande, som S. A. C. a sin kongress 1916

antog angående organisationens taktik, betonas i

detsani-mas tredje punkt att olika lönegrader värka upplösande

på arbetarsolidariteten. Genom att uppta statistik över

löneförhållandena och övriga arbetsvillkor, som registreras

i likhet med vad som eger rum bland

anläggningsarbe-tama, skaffas betingelser för en utjämning och strävan

till jämlikhet. (Kongressförhl. 1916, s. 43). Man jämför

f. ö. Oad som säges om avtal i S. A. C:s handbok,

sidorna 74 och 75.

»Varför skola vi ligga och siass med den

icke-fack-lärde, när han tränger in i vart arbete?-- frågar opposi

tionen inom de danska smedernas och maskinarbetarnas

förbund i en gratisbroschyr, som det utgav 1917 strax

före förbundets kongress. Utvecklingen för med sig

Förr eller senare att industrin tar den arbetskraft den har

användning för antingen den är facklärd eller icke

facklärd, man eller kvinna. Varför skola vi finna oss uti att

en icke-facklärd eller en kvinna upptar vart arbete för en

lägre betalning. Låt oss icke ligga och slåss inbördes

utan låt oss i gemenskap, bekämpa kapitalet i stället för

att som nu gagna dess utplundring. Därför är kravet:ett förbund för alla industrins arbetare och en lön.

Som en övergångsform har nämnts kortvariga och enkla

avtal. Även om de vore att föredra framför de nuvarande

tre- eller femåriga skriftliga avtalen, har man likväl

ifrågasatt huruvida inte detta skulle kosta lika mycken kamp

som om man strax krävde det som män förr eller senare

ändock kommer till, nämligen upphävandet av allt det

som binder organisationens handlingsfrihet. Alla avtal

äro icke förkastliga, syndikalisten vill även ha

överenskommelser till stånd som trygga ingångna

överenskommelser. Men det ligger i organisationens intresse att de

band lösas som i de nu praktiserade långvariga

kollektivavtalen binda dess rörelsefrihet. Och då anmäler sig,

såsom en liten dansk skrift, utgiven på Odense

syndikalistiska diskussionsklubbs förlag 1914 säger, -de godkända

arbetsvilkoren som den naturliga formen»."*

Lokalorganisationen dikterar bestämda krav om arbets

tid, lön, övertidsarbete (när det icke kan undvikas),

ersättning vid sjukdoms- eller olycksfall och förelägger dem

arbetsgivaren. Godkännas de krav som ställts, råda de

godkända arbetsvillkoren men blott så länge bägge

parterna därmed äro tillfreds.

Detta skall, menar åberopade danska broschyr, driva

arbetarna till deras lokalorganisation, öka förståelsen för

föreningslivet och skapa kampmod och arbetslust De

lära sig förstå att lokalorganisationen är deras enda värn

mot arbecsköparklassen. Största fördelen, ligger dock

däri att tillfället siår öppet att när man finner för gott

inleda nya löneaktioner, enär man i dessa avtal ej

fastslagit någon bestämd giltighetstid för avtalet, och däri -

* Hvad ethvert inedleni af Dansk smede- og niaskinarbejderförbund

bør vide. Hvad skai vi kræve paa kongressen 1917? Köpenhamn

1917, s. 9—10.

** Syndikalismens A B. C Odense, Syndikalistisk

Diskussionsklubs Forlag, 1914.

Syndik r pr akt jgenom undgår man även att bli avtalsbrytare, vartill kol

lektivavtalen lätt tvinga på grund av deras långvarighet

och under tiden uppkomma anledningar til! nya konflikter

En fara ligger alltid, i att arbetsköparna vid en

lönekamp under »dåliga» tider kunna -ta sig anledning att sia

ned lönerna. Men det göra de när hälst tillfället är

gynnsamt alla avtal till trots, säger den danske

broschvr-förf. Det är bara arbetarnas organisation, som håller

dem tillbaka. Men denna försvagas genom den slapphet,

som de bindande avtalen åstadkomma. Under ett mer

direkt avtalsförhållande skola arbetarna hålla sin

organi-tion i ett långt kampdugligare skick. Sa den faran bleve

mindre under de godkända arbetsvillkoren än under de

nuvarande förhållandena. Men även om denna

invändning har fog för sig, så äro fördelarna så mycket, större

att de uppväga de möjliga betänkligheterna.

En annan invändning, som plägar göras mot tariffenligt

godkända villkor, är att detta friare förhållande skulle skapa

en »evig oro», som till sist komme att värka tröttande pä

arbetarna. Denna farhåga är ogrundad. Ty. resonnera

de danska syndikalisterna, med det växande intresset för

syndikalistisk organisation skali denna bättre än nu vara

i stånd att parera angreppen. Arbetsköparna skulle

f. ö. komma att ligga i ständigt kiv med en stark,

utvecklad och kampduglig organisation, som icke ville löna

sig. Å andra sidan ha de organiserade själva då

anledning att genom sin organisation bestämma när det

skall gripas till aktion. De vilka med något fog kunna

motsätta sig en dylik anordning äro arbetsköparna. Men

det vore ett skäl mer för arbetarna att intressera sig för

spörsmålet: att söka få genomfört en mer modern taktik

och såmedelst göra den syndikalistiska organisationen till

en värkiig kamporganisation icice endast till namnet men

även i dess praktiska värksamhet.Gentemot de av den gamla fackföreningsrörelsen gillade

civilrättsliga kollektivavtalen göra utgivarna av

-Syndikalismens A. B. C.» flera andra anmärkningar av värde.

Arbetsköparna vilja ha sä långa tariffperioder som mö;

ligt, ty därigenom försäkra de sig om den arbetsro» de

längta efter, ron till att utnyttja arbetarklassen. De räkna

även med en annan omständighet, nämligen att priserna

på alla livsmedel stiga i var tid med ett längt raskare

tempo än förr. När avtalet ingås, lägges mäst vikt pä

de då gällande pris. I en del tariffer intas visserligen

bestämmelser om en glidande löneskala. Men ej häller den

står i förhållande till den stigning som eger rum pä alla

levnad sförnödenheter. Vi se-därför ofta att lönerna sjunka

relativt under en tariffperiod. Det är då ingenting att

förvåna sig över att arbetsköparna äro intresserade av långa avtal.

Härtill kommer de långa avtalens sövande inflytande

på medlemmarna. Det har ofta framhållits att

tariff-perioderna skulle vara en arbets- men ingen viloperiod.

Att det borde vara sä, därom kunna vi alla vara eniga

Men vad säger erfarenheten oss? jo, att sa snart ett

avtal är avslutat och undertecknat i bindande former, avtar

intresset för fackföreningsarbetet. Största delen blir borta

från mötena och mänga låta stryka sig som medlemmar.

Detta försvagar naturligtvis organisationens kraft och ger

motståndarna ett lättvunnet spel. Arbetarnas enda

garanti ligger dock i deras organisation. Att utveckla och

göra den allt starkare är därför sammanslutningens

viktigaste uppgift.

Vid lönekonflikter och tariffrevisioner har man tillfälle

att se vilket levande intresse som då lägges i dagen.

Nya medlemmar strömma in i föreningarna. Mötena äro

fulltaliga, det råder liv och begeistring och visas

kampmod och offervilja, icke endast bland medlemmarna men

även av utomstående, som därav beröras. Arbetarenlägger vid sådana tillfällen i dagen sina bästa och mäst

berömliga egenskaper, egenskaper som man också borde

söka iocka fram på andra tider. t

Förpliktelsen att icke taga arbete pr styck

och utom värkstaden.

Med arbete pr styck eller på ackord förstår man ett

arbetssystem, enligt vilket det betalas pr vikt, mått eller

antal produkter till skillnad från arbete pr dag, vecka eller

timme, som betalas efter bestämd taxa oavsett vikten,

måttet eiler arbetsmängden, som arbetaren frambrakt.

Ackords- elier styckearbetaren får en lön som icke är

fixerad, som är större i den mån han producerar mer.

Alla fackföreningskongresser och fackföreningsstadgar

ha i allmänhet förbjudit detta slag av arbete, vars

förnämsta olägenhet är arbetarnas konkurrens med varandra,

ställande arbetarna av olika specialitet mot varandra, den

ena gruppen mot den andra; det är endast fråga om att

arbeta, att förtjäna det mästa möjiiga utan tanke på de

arbetslösa, vilkas antal växer med maskinväsendet,

»ma-skinismen». Korporationen, avdelningen eller förbundet

eller deras representanter träda emelian för att reglera

produktionen till fr.omma för det kollektiva intresset.

»Genom att åstadkomma en osund tävlan, stärker man

värkmästarens, direktörens eller arbetsgivarens herraväide

i fabriken eller på värkstaden och förkväver al! skymt av

revolt», skrev för några år sedan en fransk syndikalist,

f. sekreteraren i mekanikernas förbund. Odense

syndi-kaiisiiska diskussionsklubb uttalar sig ! sin broschyr för

såväl ackordssystemets afskaffande som bekämpande av

övertidsarbetet.

Vid S. Å. C.:s kongress 1912 diskuterades likaledes

ackordsystemet men fick diskussionen utgöra svarpå frågan.Frågan ansågs för tidigt väckt. 1 en dei fail kunde ackord

vara bra att ha, i andra vara skadlig. Av de i

debatten deltagande sju talarna voro fyra systemets bestämda

motståndare .»Med ackordsystemet hjälpa vi arbetsgivarna,

men störta kamrater i arbetslöshet... arbetslösheten

frodas genom ackordsystemet, genom detta system utsugas

och utsläpas arbetarna, även samhörighetskänslan

förstö-res». - Anläggningsarbeiarnas första konferens 1913 i

Gävle uttalade sig för undvikande »i största möjliga mån»

av allt kontrakts- och ackords- och entreprenadarbete

samt detsammas ersättande med timpänningsarbete,

ävensom för motarbetande av övertidsarbete. (Se

Protokoll förda vid konferenser med ombud från Lokala

sam-organisationer inom S. A. C-, Malmö 1915, s. 7.)

Bland alla arbetare i Danmark äro smederna det fack

som har mäst övertidsarbete. Förutnämda syndikalistiskt

sinnade opposition inom danska smides- och

maskin-arbetareförbundet sökte därför a förbundets kongress

1917 genomdriva sin fordran på avskaffande av

övertidsarbete inom sin industri utan att lyckas. Förbundets

avdelning 1 hade förut å sin generalförsamling i april

beslutat upphöra med allt övertidsarbete undantagandes

för reparationer. Styrelsen nekade först ställa sig

beslutet till efterrättelse men föll sedan undan. (Anf. skrift

Hvad skal vi kræve paa kongressen 1917?)

Bland andra olägenheter som äro förbundna med denna

arbetsmetod anföra organisationerna att den undergräver

arbetarnas hälsa, förorsakar i längden nedgång i lönen

samt föranleder bedrägliga förfaranden. Genom att

endast tänka på att producera glömmer arbetaren sin

egenskap av människa. Hemkommen till sig är han för trött

att läsa, att tillfredsställa ett andligt intellektuellt behov;

och dagen efter, offer för en fysiologisk tomhet, är

hrr; tvungen kr cn mm" -.".nr v-vr •. i" ’. V. -ningar skola uppehållas, under dageri underhjälpt av

arbetsgivarens kontroll över honom. Arbetet pr styck

nedbringar lönen genom konkurrensen arbetarna emellan,

reducerar den hastigt under perioderav goda konjunkturer

Förpliktelsen att icke utföra arbete utom värkstaden

finns vanligen icke stipulerad i några stadgar men står i

överensstämmelse med fackföreningsstadgarna i allmänhet

taget. Avsikten därmed är att ge ökad kraft åt fordran

pä arbetstidens inskränkning till gagn för egen förkovran

på fritiden.

Man förstår att arbetare, som haft en arbetsdag på 8

eller 9 timmar med en lön motsvarande 9 eller 10

timmar under en föregående tid, icke göra sig till godo den

fritid som sålunda förvärvats, ifall de använda den av

dem disponerade tiden med att konkurrera med sina

kamrater utan sysselsättning.

Arbetet utgör en sarnfälid helhet för alla arbetare. Om

det vore envar tillätet att fritt begagna sig därav, skulle

arbetarsolidariieten bli lidande därpå, till förfång för de

arbetslösa, som aldrig felas i något yrke. En del franska

syndikat ha för den skull inryckt i sina stadgar ett

bestämt förbud däremot, lydande exempelvis sålunda: »det

är uttryckligen förbjudet för alla organiserade att medta

arbete utom värkstaden - Varje organiserad förbinder

sig att icke medföra arbete om aftonen, dä det finns

arbetare utan arbete pa syndikatets anteckningslista.»

Inom vissa fack, såsom måleriarbetarfacket, tapetserar

tacket m. fl. fack, förekommer det icke så sällan hos oss

att de utföra arbete såsom s. k. självförsörjare pä fritid

eller da de gå utan arbete malaryrket är som bekant

ett säsongarbete, då flertalet av yrkets arbetare går utan

arbete under vintermånaderna. (Se »Trettio år av

Stockholms måleriarbetares fackförenings historia 1884- 1914Utarbetad av G. Henriksson-Holmberg, Stockholm 1914,

s. 10.) Men som dcvälIsarbete» plägar en del

yrkesarbetare av nämnda och andra professioner utföra hemarbete

Det är mot dylikt hemarbete som syndikalismen

vänder sig.

Skyldighet att uppträda värdigt.

Genom att lämna at de organiserade den största frihet

att uttala sina meningar har fack- eller lokalföreningen

givit uttryck för en kollektiv disciplin eller manstukt, den

man kun.de kalla den syndikalistiska medborgarplikten:

de organiserades förpliktelse att iaktta värdighet gent

emot sig själva, gentemot sina kamrater, gentemot sin

organisation.

Grundstadgarna för de svenska lokala

samorganisation-erna innehållä en sä lydande bestämmelse:

»inträdes-sökande, som misstankes för föregående ej utklarat

förkastligt elier brottsligt uppträdande mot arbetarklassen, kan ej

vinna inträde förrän rätta förhållandet vederbörligen genom

L. S. (eller sektions) styrelsens försorg blivit klarlagt, och de

bestämmelser, som L. S. (eller sektion) av denna

utredning-kan komma att fatta, iända til! efterrättelse».

I Frankrike har ifrågavarande förpliktelse avfattats på olika

sätt i respektive fackföreningars stadgar: »medlem, som i tal

eller handling kränkande åsidosätter syndikatets intressen,

kan uteslutas -envar medlem, hvilken gör sig

skyldig till sådan handling som kan vara skadlig eller

kränkande för syndikatets eller förbundets intressen, vare

förfallen till uteslutning,» polemik mellan federerade

är förbjudet» medlemmar, vilka kränkande åsidosätta

aktningen mot styrelsens medlemmar eller enskild bland

dem, uteslutas efter prövning» — »envar medlem av

föreningen, överbevisad om klandersjuka mot en annanmedlem och detta utom föreningen, skall törst offentligt

tillrättavisas och sedan utstötas, ifall det upprepas».

Dessa citat ådagalägga tillfyllest huru den, som bryter

mot denna förpliktelse) betraktas icke endast såsom den

som våldfört sig pä disciplinen men även brustit i egen

värdighet.

En av de mest begagnade termerna i den syndikaiistiska

polemiken är »klassmedveten*. I de häftiga ordstriderna

röjer den känslan för solidaritet, nitet för jämlikhet, vilka

äro djupt inristade i de organiserades hjärta. Ett annat

ord, som flitigt användes, är hövlighet. Det finns vidare

strejker sa att säga av värdighet», då det är fråga om

att försvara en kamrat, en isolerad grupp av kamrater,

orättvist beskyllda eller slagna, de s. k. personstriderna.

S. A. C. är så gott som den enda arbetarorganisation i

vårt land som för dylika strider, varöver den kan känna

sig stolt». (Se S. A. C.:s handbok, s. 89.)

Med en sällspord energi kräva de organiserade fuli

respekt för personen, betraktad som moralisk individ, som

arbetare och som medlem. Proudhon, vilken har skrivit

glödande, nästan mystiska sidor om respekten för

mänsklig värdighet, för honom principen för all rättvisa och

al! moral, har sagt, att i alla sina handlingar, som åsyfta

kollektivintressena, känna de organiserade sig pä en gång

som personlighet och som kollektivum.

De organiserade lata emellertid icke individen uppsugas

av gruppen. Inom föreningen är likväl respekten för

föreningen och respekten för envar av medlemmarna ett

och detsamma.- Den respekt, som kräves för meningarna

och varje medlems värdighet inom föreningen, är blott

en klausul i den ingångna överenskommelsen om

solidaritet. Hur ofta uppmanas icke exempelvis i de

annonserade blockadmeddelandena »envar om sin heder måneller det blockerade arbetet, söka eller ta anställning hos

den eller den firman.

Nyktert uppträdande räknas bland ingredienserna i en

organiserads värdighet. Liksom i Sverge egnas

nykter-betsfrågan även i Frankrike största uppmärksamhet. Till

bekämpandet av »den förfärliga nedsättning av fysisk och

moralisk energi», av »individens försvagande» har en

ansenlig grupp av organiserade franska arbetare stiftat en

»antialkoholistisk arbetarassociation . Det s. k.

sanitets-förbundet uppmanade vid sin kongress 1911

»militan-terna att bojkotta alkoholen». Franska

landsorganisationens organ Folkets Röst såväl som alla

förbundstid-ningar ha egnat frågan en mängd artiklar. Några tack

föreningsstadgar ha infört särskilt straff. C G. T:s

kongress i Havre 1912 uppmanade arbetarna att avhålla sig

från spritdrycker.

Svenska S. A. C. gjorde desslikes på sin senaste

kongress 1916 ett uttalande i samma riktning. »Ehuru

kongressen för sin del anser att en nykter arbetarklass har

större förutsättningar att befrämja arbetarklassens

intressen anser den sig dock icke kunna pålägga S. A. C:s

medlemmar några absoluta förpliktelser häruti»

(protokollet, s. 27). Ett uttalande ytterligare understruket i

centralorganisationens handbok, .där (sidan 18) den

syndikalis-tiska agitatorn ålägges ett nyktert uppträdande.

»Storheten i den sak han representerar, den idé han skail söka

göra arbetarna förtrogna med, bör finna sin motsvarighet

i ett värdigt uppträdande;

‘ 1 Svenska grov- och labriksarbetareförhiuidets förbunds- och av

delningsstadgar intogs enligt beslut a dess kongress 1906 (se

protokollet, s. 109) ett sa lydande moment: medlem, som uppträder

berusad under pågående strsfk eller lockout och därigenom

bevisligen skadar rörelsen, förlorar sin rätt till understöd under en tidLiksom i nykterhetsfrågan intar den franska

syndikalisten en bestämnd ståndpunkt till pornografin, d. v s.

det oanständiga framställningssättet i bild och skrift.

Teaterförbundet förde 1910 en kampanj mot teatralisk

oanständighet. Syndikaten kräva även fritid för att kunna

komma i åtnjutande av »den rika skatt av vetenskap,

litteratur och konst som våra förfäder samlat», såsom

orden falla i den rapport angående iäriingsfrågan som

avlämnades vid byggnadstorbundets 4:de kongress 1912.

1 den äldre fackföreningsrörelsen var det rätt vanligt

att i föreningsstadgarna föreskriva »gott arbete» till

arbetsgivarnas förmån. ! dag ålägges plikten att utföra

gott arbete i konsumentens intresse.

Bakunins biograf, Nettlau, en känd anarkistisk

teoretiker, har föreslagit arbetarna att av respekten mot sig

själva och solidariteten bojkotta i det allmännas intresse

allt arbete som skadar dess kvalitet. Murarna borde

sålunda vägra att reparera osunda kyffen, där de olyckliga

varelserna packa hop sig i en ryslig blandning om

varandra i strid mot alla hälsovårdens och moralens lagar;

hamnarbetaren bör vägra att lossa sjöskadade

livsförnödenheter; handelsöiträdet bör vägra att »bättra upp»

dåliga varor för att få dem sålda. Propagandan för

sabotage är, varom man kan förvissa sig genom att läsa

broschyrer, vilka sysselsätta sig därmed, til! stor del en

reaktion mot bedrägliga förfaranden, som arbetarna tvingas utföra

til! båtnad för föga nogräknade arbetsgivare. Sabotagen är

förklarlig som värn mot repressalier; den är även ofta ett

uttryck för en starkt märkbar känsla av kränkt yrkesmoral

Värdigheten hos arbetaren är frän teknisk synpunkt ett

bejakande av hans värdighet som producent och i detta

bejakande finns redan en första yttring av förpliktelse som

är icke utan moraliskt värde.

Syndikalismen kastar över bord gamla auktoriteter somgud, fädernesland, egendom, skapande en ny moral,

arbetets moral. Hos dessa nihilister av de gamla

traditionella moraliska idéerna; hos dessa människor, vilka

förklara sig vara »passionerade vänner av självkultur», såsom

Pelloutier uttrycker sig, finns ingenting av den

»amoralism», d. v. s. indifferent moral, som förkunnas t. ex. av

Stimer. Organisationen är för nödvändig i den

ekonomiska kampen för att något av »den endes»

individualism skall kunna göra sig gällande i vare sig teoretisk

eller praktisk moral. Syndikalismen ger, såsom de

danska författarna av »Syndikalismens A. B. C.» även

säga, massorna idealer att tro på, vilka värka torädiande

på dem genom att framkalla deras bästa sidor. Man mä

ej häller glömma det ideella moment, som syndikalismen

förin i arbetarrörelsen». Medan den borgerliga

nationalekonomin huvudsakligen talar om »två händer», lär

syndikalismen att man är vad ens yrke gör en till; det finns

en kärlek till och ett uppgående i arbetet som icke kan

värdesättas nog högt: man icke blott lever av sitt arbete,

man lever i sitt arbete. Envar skal! göra sig skicklig i

sitt arbete till gagn för andra . . . Det lider intet tvivel

om att arbetslusten växer ju mer det blir plats för

personligheten i arbetet. Och detta mena vi syndikalister,

kan uppnäs genom att göra arbetarna till herrar i

syndikaten .

Förpliktelse att “syndikalisera“ yrket rörande

uppgörelser.

Alla en lokalorganisations regler tendera att göra de

organiserade solidariska med varandra. Principiellt kunna

de organiserade icke bojkotta fabriken utan att ha

meddelat sig med sin lokalorganisation för erhållande av dess

* Syndikalismens A. B. C, 1914, s. 44.samtycke, emedan saken angar hela gruppen, kanske en

storsträjk, i vart fall pänningmedel till arbetslösas understöd.

Det är (i Frankrike) tillåtet för en arbetare, som varit

utsatt för en skymflig oförrätt från arbetsgivarens eller

värkmästarens sida eller som utan vidare fått sin lön

sänkt under den för syndikatet -gällande minimilönen, att

omedelbart lämna värkstaden. Godkännas efter en

undersökning motiven, mister han icke sin rätt till

understöd. Det är ett fall av sträjk, benämd »greve de

dig-nité», d. v. s. en sträjk på grund av en hederssak.

Det är emedan de äro solidariska och skyldiga att

hjälpa varandra ömsesidigt som de organiserade arbetarna

ålägga varandra att icke inläta sig i några svårigheter

utan gemensam överläggning. Lokalorganisationen

förintade sig själv, om den tolererade en isolerad,

individuell aktion i strid mot sammanhållningen. Allt

individuellt initiativ rörande organisationen är hart när ett

våldförande på medassocierades frihet, följaktligen av

solidariteten, emedan det kan" ha till följd att arbetsvillkor

ändras, förut godkända av var och en efter gemensam

överläggning.

1 princip böra tvister mellan organiserade (eller

organisationer) angående yrkes- eller förvaltningsanlägenheter

underkastas lokalorganisationens skiljedom. I den

svenska fackföreningsröreisen har dylik skiljedomstol inom

organisationerna benämnts kcmpromissnämd. (jfr.

Protokoll förda vid Svenska Grov- och fabriksarbetareförbundets

nionde ordinarie kongress i Stockholm den 10 16 sept.

1906, s. 143.)

En organiserad, som uppfyllt en syndikalistisk

förpliktelse, av strafflagen stämplad som en förbrytelse, vägrar

att erkänna sig individuellt ansvarig utan att förneka dess

utförande. Han förklarar, att han endast har varit orga-det högst orättvist att skilja honom från sina kamrater.

Enligt den organiserade finns det icke individuell

ansvarighet, då det är fråga om handlingar, som ett

gemensamt, kollektivt rådslag beslutat skola utföras: allt i

lokalorganisationen varande gemensamt, följaktligen även det

gemensamma intresset som är föreningens grundval, kan

en medlem aldrig isoleras frän denna kollektivitet,

åtminstone såvitt kollektiviteten fattat ett beslut. Alla

medlemmar äro delaktiga i detta beslut ur det samfällda

intressets synpunkt. Alla förkiara sig ansvariga utan att

man lagligen kan göra ett va! bland dem.

Ett exempel bland hundrade. 1911 utgav en

syndikalistisk ungdomsförening i ett av Frankrikes

arrondisse-mang en antimilitaristisk tidning, betitlad L’Abattoir

(Slaktarhuset). Dess redaktion åtalades. Seines

syndikaiistiska ungdomsförening, som hade tagit del i

tillkännagivandet om dess utgivande, fordrade att bli dömd till

samma straff. Den skrev till instruktionsdomaren ett

brev, bakom vars propagandasyfte tydligt framträder

berörda känsla av solidaritet.

Organiserades förhållande till oorganiserade.

Kamratskapets mellan organiserade strängt praktiserade

förpliktelse har som tillsats en moralisk plikt att råda

och hjälpa icke organiserade. Någon gäng intagen i

stadgarna, är denna regel merändels grundad pä

sedvänja elier hävd.

Tili deii inre manstukten, manstukten inom föreningen,

hör en manstukt utåt. Under oro att upplösas äro

föreningarna tvungna att vara »polis» utom sina egna

gränser till sammanhållningens fromma.

Bland de icke organiserade finns det olika kategorier.

De icke organiserade äro icke alla att betrakta som likabrottsliga, brottsliga emedan de icke följa det största av

alla arbetaresolidaritetens bud: att organisera sig. Många

bland dem äro självständiga naturer, t. o. m. stridslystna,

vilka, ehuru vägrande att organisera sig vare sig av

moraliska eller filosofiska skäl, icke desto mindre uppfylla

alla solidaritetens bud. Dessa föra krig mot

arbetsgivaren liksom de organiserade, förena sig med dem vid

sträjker, neka att arbeta under en viss lön. Anarkisterna

kunna betraktas som typ för detta slag av icke

organiserade. De förklarades hederliga på den tid da de ansägo

syndikalistisk sammanslutning som ett brott mot den

individuella friheten.

Allians mellan organiserade och oorganiserade anses

tillåtet vid sträjker. Då de oorganiserade göra sin plikt,

d. v. s. vägra att arbeta under de gamla villkoren och strida

för ernående av samma tariff, uppföra de sig i det stora

hela nästan som. organiserade. Därav plikten att

understödja dem. Det är också nödvändigt, ett väl förstått

intresse. På en värkstad eller fabrik, varest sträjk

beslutats, finns det, säg 5G organiserade och 50

oorganiserade kamrater. På det att sträjken skal! vinnas, måste

man ingå förbund. De icke organiserade förstå i själva

värket icke sir. värkliga plikt, men de organiserade kunna

icke neka dem den hjälp, som de behöva. Träffande

uttalas denna sanning i S. A. C:s handbok (s. 95): den

oorganiserade känner aldrig samhörigheten med

kamraterna så intensivt som den organiserade, liksom han

häller aldrig betraktar en organisations beslut bindande

på samma sätt som den organiserade. Organisationen

är för honom något främmande . . . Även om han haft

tillfälle att med sin röst öva inflytande pä fattat beslut,

ser han icke i organisationen den avgörande».

Rävarna, skubbarna, rackarna äro en utskämd

kategori av icke organiserade, i ty att det är dessa som intakamraternas plats vid en sträjk. De äro icke blott de

likgiltiga i egentlig mening utan de värkliga förrädarna,

de avfallna från arbetarsolidaritetens plikt. Ordet

förrädare, som är det gängse ordet, varmed man brännmärker

dem, är rakt motsatt den innerliga känsla, som

konstituerar de organiserade arbetarna som en klass för sig i

överensstämmelse med deras moralitet.

I Amerika kallas »räven» råtta (rat) eller skabbdjur

(scab), i England svartben (blackleg), får (sheep) eller skojare

(knobstick). Vårt svenska räv är det franska renard,

i Frankrike kallas »rävarna även sarrazins, svartskinn (?)

och mackabéer (macchabées), alla dessa ord äro fyllda

av djupaste förakt.

Harmfylld är de t protest, som stär att läsa i

Syndikalisten för den 2 nov. förra året (1918), mot en »avbön»

av en »brytare», som en L. S. beviljat men en annan

L. S. vägrat att godkänna Den brytare, som här fått

avbön, är så gemen och fräck, sa inte ens en hund vill

vara kamrat med honom, mycket mindre stä i samma

organisation som han . . Han var ej blott brytare, utan

var det denne, som lurade de andra fem att bli det. Det

var ej av nöd, ty alla hade gott ställt. Nej, han, fick löfte

om att bli bas, och det var nog. Dä striden bröt ut,

hade vi stora utsikter till en snar lösning, ty dammar

och bryggor höllo pa att rasa; och det fick icke ske, ty

då stoppades hela trafiken fcr järnvärket. Det var detta

arbete, som skurkarna utförde. Att striden blev längre

härigenom är självklart. Men ej nog härmed. Den

fräckhet, varmed de uppträdde, har ej sitt motstycke. Avesta

L. S. har dömt dessa hundar, och de komma aldrig att

fä den förlåtelse de iura på, ty de kunna ej göra någon

handling, som uppväger deras brott, och till dess äro vi

mot ail avbön . . . Vi ha ingen plats för dem i våra

organisationer. Pa avskrädeshögen är deras rätta plats . .1 Frankrike gör man, som väl även i Sverge, noga

skillnad på »rävar» och oorganiserade. »De icke orga

niserade äro», yttrade en talare på en fransk arbetarkon

gress 1901, »olyckliga arbetare, emedan de äro omed

vetna om organisationens betydelse. Man bör icke fälla

modet att söka omvända dem. Men les sarrazins (de som

inta de sträjkandes plats, sträjkbrytarna) äro renegater,

som förstöra de organiserades arbete, det är av vikt att

icke sammanblanda dem».

Svenska S. A. C:s ställning till förräderiet inom arbe

tarvärlden är klart angiven genom dess uttalande å 1916

års kongress att L. S. böra »med eftertryck bekämpa

förräderi, dock i varje särskilt fall efter grundade motiv

och andrå skäl själva bevilja eller avslå medlemskap»

Politisk neutralitet.

Den bland arbetarna rådande likgiltigheren för politiken

är icke någon vår tids företeelse. I ett så politiskt och

parlamentariskt utvecklat land som Frankrike är den

politiska indifferentismen nästan lika gammal som den fack

liga organisationen, vars början går tillbaka till slutet av

andra käjsardömet (1852—1870). Närmare bestämt kan

den politiska neutraliteten som en förpliktelse för den

syndikalistiskt organiserade arbetarvärden återföras, liksom

de flesta syndikaiistiska principerna till första

Arbetar-internationalen, vars franska stiftare voro motståndare til i

den politiska aktionen inom de professionella samman

slutningarna.

Länge blott en bisak, en tillfällig och underordnad sak,

har den politiska neutraliteten genom den syndikaiistiska

värksamheten tagit fast form som en stadgeenlig

förpliktelse. Enligt franska landsorganisationens

normalstadgar för de til! C. G T anslutna syndikaten är den.imperativt sålunda formulerad: syndikatet förbjuder all

politisk diskussion i sina församlingar, i överensstämmelse

härmed är syndikatet icke medlem av någon politisk or

ganisation, men står det envar fritt att individuellt göra

som han för bäst finner . ! enlighet med sina egna

stadgar »sammansluter C. G. T., utan att taga parti för

någon politisk skola, alla arbetare som målmedvetet kämpa

för lönesystemets och arbetsgivaredomets avskaffande

och ingen får använda sig av sin titel som medlem

av-landsorganisationen eller som funktionär inom densamma

i politiskt valsyfte av vad art det vara må». 1 fråga om

centralkommitténs åligganden heter det i en densamma

rörande paragraf att »då de grupper, vilka bilda lands

organisationen, böra hålla sig utanför alla politiska skolor,

kunna de av centralkommittén- anordnade diskussionerna

föreläsningarna och föredragen endast omfatta ekonomiska,

syndikalistiskt bildande och vetenskapliga ämnen .

Förbunden och arbetsbörserna upprepa i sina stadgar

samma regel utan någon väsentlig skillnad i uttrycket, om

deras tillägg av ett förbud även för religiös propaganda

frånräknas. Metallarbetarförbundets motsvarande punkt

lyder: »förbundet bör absolut förbli på ekonomisk botten,

all politisk eller religiös diskussion är absolut förbjudet

inom förbundskommittén ... . Förbundsstyrelsen kan

endast representeras på kongresser, vilka stå utanför varje

politisk sammanslutning» Keramikförbundets stadgar

föreskriva: »från förbundet uteslutes alla politiska och

religiösa spörsmål . Bokindustriarbetareförbundets:

»centralkommittén kan endast representeras på kongresser

som stå utanför varje politisk sammanslutning», . Skogs

arbetareförbundets: förbundet må endast sysselsätta sig

med ekonomiska frågor. » Arbetsbörsförbundets 8:e

kongress i Paris 1900 gjorde ett uttalande så lydande.

»I betraktande av att arbetsbörsförbundets indragande i

Syndig, i praktdetsamma ovidkommande politiska ting skulle giva

anledning till tvedräkt och säkerligen avleda de syndikaiistiska

organisationerna från det enda mål som de böra eftersträva:

arbetarnas frigörelse genom arbetarna själva, beslutar

kongressen att arbetsbörsförbundet under inga omstän

digheter må ansluta sig till någon politisk

sammanslutning».

Ta vi sa kännedom om vad som härom stadgats av

den syndikaiistiska organisationen i Sverge, sä ställer

enligt lokala samorganisationernas grundstadgar

»samorganisationen sig som sådan utanför alla politiska partier, enär

partipolitiken utövar ett splittrande och därför fördärvligt

inflytande på arbetarnas organisationsstråvan och värkliga

kamp». S. A. C. har godtagit som sin principförklaring

den första och hittills enda hallna internationella

syn-dikalistkongress" uttalande, där det fastslås att de

internationella syndikaiistiska organisationerna blott kunna

lyckas i sina strävanden, »när de upphöra att vara

splittrade genöm politiska och religiösa åskådningar», vidare

understruket i S. A. C.:s handbok, varest deltagandet i

det parlamentariska arbetet förklaras vara en

medlemmarnas privatsak. I sin ekonomiska kamporganisation ega

arbetarna »den enda värkliga makten, varmed t. o. m

parlamentet kan betvingas», (s. ö 7).

De franska säväl som de svenska organisationerna

ställa sig sålunda utanför den aktiva partipolitiken, den

borgerliga likaväl som den socialistiska, enkannerligen

v alagitationen. Oberoende av socialistpartiet söka de

syndikaiistiska lokalorganisationerna såsom självständiga

organ för den professionella kampen att bilda en enhet

för sig genom centralorganisationen, ävensom att

formulera sin egen lära eller doktrin, syndikalismen. Om de

som organiserade syndikalister avsta från att delta i

regeringsbestyr och lagstiftningsarbetet vare sig som riks-dagsmän eller som ministrar, avvisa arbetarna dock icke

all aktion av social och ekonomisk natur. Avstå de från

den allmänna rösträtten, uppställa de en plikt lika

bjudande, nämligen att arbeta för förbättrandet av

arbetsvillkoren och lönesystemets avskaffende. Då de

uppmana sina kamrater, som ingå i partier, att icke dra in

politiken i yrkesorganisationerna, så är det emedan de

medel böra komma till användning som skapas genom

organisationen själv i enlighet med den princip, som

uppställdes av Arbetarinternationalen (18Ö5): arbetarens

frigörelse måste vara arbetarens egen sak. Därför

klasskamp, därför utom-laglig och illegal aktion. Under dessa

villkor är politisk neutralitet en regel angående strid, den

grundläggande regeln för arbetarklassens självständighet

i revolutionens tecken. Likgiltiga för, fientliga mot den

borgerliga politiken undersöka, besluta och praktisera

arbetarna sitt eget »regeringssystem», specifikt för deras

intressen, nämligen den »direkta aktionen». Gentemot

staten är arbetarnas politiska indifferentism negativ, gent

emot sig själva är den positiv och aktiv.

8-timmarsdagen.

För mycket arbete och för mycken vila är lika skadligt

för människan. Det är civilisationen, som tenderar att

finna en medelväg mellan behov och arbete. Socialismen,

vars mål är att organisera arbetet, arbetar utan rast eller

ro för ett system, som skiljer sig frän det nuvarande

lönesystemet så som lönesystemet skiljer sig från slaveriet.

Så mycket man kan döma, leder den proletariska

organisationen civilisationen icke mot en lättjefull ovärksamhetutan

mot ett skärpande av plikten att arbeta. Vad innebär

det? Att människorna skola arbeta mer, att arbetet skall

vara en elementär plikt för kommande civilisation, att envar

födes arbetare.Arbetarklassens strävan går ut pä en ny ekonomisk

ordning. Den har redan nu gjort betydande insatser.

Man har nu icke mer framför sig en vacklande ideologi

utan en organisation. Denna organisation, så outvecklad

som den ännu synes vara, utför samma civilisatoriska roll

som borgarklassen gentemot feodalismen under dess

första kommunaiistiska strävanden. Det är i den tekniska

samvärkan, som vi böra se begynnelsen till den kollektiva

kontroll, som skall göra värkmästaren överflödig och

ersätta konkurrensen arbetarna emellan.

Vår teknik är den gamla överlägsen. Det mänskliga

arbetet, produktionens organisation, har gjort ofantliga

framsteg, icke bara arbetsgivarnas men även den

syndikaiistiska organisationen. Kan man tro, att en teknisk

evolution, som frambrakt så överlägsna

organisationsformer, kan föra til! en människans kvalitativa försämring,

till utvecklandet av en varelse mer lat, d. v. s. mer fattig

på behov, utan kraft att finna nya kombinationer? Hela

den samtida fabriksorganisationen synes motsäga en sådan

pessimistisk profetia. Så ofullkomlig den må vara,

den visar redan betydelsefulla prov på en likställd,

kollektiv ordning. Fruktan för en lättingarnas framtid, en

maklig sysslolöshet är tvivelsutan ogrundad, ty det synes

säkert, att arbetet skal! upphöra att vara en tyngande

börda och en orsak till turnult, i den mån det

organiseras, det förallmänligas bättre. Det skall kanske bii ett

frivilligt behov för människan lika naturligt som lättjan

nu, varemot all det nuvarande samhällets tvångsreglering

insatt alla sina krafter. Maskinväsendet skall invecklat

säkerligen komma att utjämna, utplåna kroppsarbetets

nedpressande karaktär. Redan nu tenderar det att göra

arbetaren till kontrollant över maskinen. Arbetarklassens etik

gör arbetet icke till en plikt för arbetets skull, den lär

att arbetet bör åläggas allå, emedan dess alster tjäna aiia;och därmed upphör arbetet att vara ett hinder för

individens utveckling, begåvad som han är med förnuft och

en sällskaplig drift.

8-timmarsdagen är icke, som man sagt, en matematisk

formel», som föreskriver en oföränderlig regel. Den bör

endast användas som bas i diskussionen. Därför ock

benämningen normalarbetsdag. Vissa yrken tåla icke en

träng reglementering.* Utgångspunkten är given. Ett

ihållande arbete absorberar och förstör arbetaren;

arbetaren är då icke mer en människa i ordets nobla mening.

Det är från denna synpunkt som arbetarkongresser och

arbetarmöten i alla land upptagit den stora frågan om

arbetstidens begränsning.

Dess historia är intressant.

Praktiskt har rörelsen för 8-timmarsdagen utgätt trån

Amerika och historiskt från England, dä England befann

sig i den period, som trade-unionismens historiker kalla

dett revolutionära perioden.

Idén om en 8-timmars arbetsdag lancerades av

Nationalföreningen för arbetsskydd, som grundades 1829 av

sekreteraren i spinneriarbetarnas fackföreningsförbund,

Do-herty, samt av Samfundet för nationell pånyttfödelse, vars

stiftare var Owen. Den drivande kraften var

bomullsarbetaren Fielden, medlem av parlamentet, men idén hade

* Bland gruvarbetarna diskuteras om en arbetsdag olika för

arbete ovan jord och under jord. Sa ha vissa L. S. förordat

6-tim-marsdag för allt underjordsarbete och 8-tinimarsdag för arbete ovan

jord. Gruvarbetarnas industriella konferens t Ludvika 1917

underströk ocksa 8- och 6- timmars arbetsdag. (Se Protokoll förda vid

industriella konferenser med L. S., tillhörande S. A. C., örebro, 191S).

— Inom Jordbruksnäringen, vars arbete i skog och. pä äker växlar

med den ljusa och den mörka årstiden och där skördarnas

inbärgande är sä beroende av ■bärgningsvädret», ställer sig

normalarbets-dagsfragan helt annorlunda än inom fabriks- och värkstadsindustrin.

Så även inom en del av de s. k. säsongyrkena, exempelvis för

mäleri-arbetarna.utgatt fran Owen, som hade föreslagit den 1817 i sitt

projekt om inrättandet av hemkolonier.

Engelska nationalekonomiska författare, såsom Adam

Smith och Arthur Young, ha i sina arbeten framhållit, att

8-timmarsdagen hade redan tillämpats i England i slutet

på 1700-talet, innan alltså Owen hade gjort den till före

mål för en speciell propaganda, nämligen vid Englands

och Skottlands gruvor. En arbetsdag på 6 och 7 tim

mar var känd biand gruvarbetarna i Newcastel. Men

arbetsdagen förlängdes sä småningom inom alla indu

strier under inflytande av maskinväsendet.

De stegrade anläggningskostnaderna och de allmänna

utgifternas tillväxt väckte hos industriidkarna tanken pä

att producera mycket för att avvinna sina kapital största

avkastning. Därav den överdrivna arbetstiden som kom

Owen att protestera.

Propagandan var beundransvärt organiserad.

Specialkommittéer tillsattes. Owen redigerade en katekes. Pä

frågorna rörande nödvändigheten att införa en 8 timmars

arbetsdag svarade han att den var nödvändig:

1) Emedan det är den längsta arbetstid som människo

släktet i enlighet med den genomsnittliga arbetsför

magan och rätten att existera för de svaga som för de

starka kan uthärda och förbli intelligent, lyckligt och

vid god hälsa; 2) emedan de modärna upptäckterna i

kemi och mekanik utesluta nödvändigheten att fordra

en för läng fysisk ansträngning; 3) emedan en 8 tim

mars arbetsdag och en god organisering av arbetet kunna

skapa ett stort överflöd av rikedom för alla; 4) emedan

ingen äger rätt att kräva av sina likar mer arbete än det

som i ai"mänhet är nödvändigt för samhället i det simpla

syftet att göra sig rik genom att kräva mycket av fattiga,

5) emedan en vars sanna intresse är, att alla mänskliga

varelser må vara vid god hälsa, intelligenta, nöjda och rikaInom den engelska fackföreningsrörelsen upptogs

frå-gan på nytt första gången vid facktoreningskongressen i

Liverpool 1890. Kongressen uttalade sig för en

8-tim-mars arbetsdag, men endast med 38 rösters majoritet

Mot 193 röster för, stodo 155 mot. Beslutet blev

emellertid början till en ekonomisk och politisk kampanj för

en 8-timmarsdag. Vid de följande kongresserna 1891,

92 och 93 upprepas beslutet. Men protesten från vissa

yrken, uttryckligen av Durhams och Northumberlands

gruvarbetare ändade med ett tillägg, att arbetarna kunde

efter gottfinnande förkasta reformens tillämpning. Denna

frihet upphävdes a följande års kongress och beslöts i

stället rätt att välja mellan 8-timmars arbetsdag och 48

timmars arbetsvecka Denna frihet i sin ordning

upphävdes vid följande kongress~och blev ersatt av en

klausul, som uteslöt gruvarbetarna, vilka fordrade en special

lagstiftning för reformen.

Vid kongressen i Birmingham 1897 upphävdes alla

förutvarande bestämmelser. Arbetsdagen inom alla. yrken

och industrier bör fastställas genom en 8-timmars lag».

hette det nu. Kongresserna i Liverpool 190Q och i

Not-tingbam 1903 stadfästade detta kongressbeslut.

1 engelska kolonien Viktoria i Australien blev

8-tim-marsdagen för första gangen omsatt i praktiken, men

långt efter Owens kampanj. Sedan 1856 arbeta endast

8 timmar murare, stenbryiare, tegeisiagare, timmermän

gipsarbetare, blysiöpare, målare och hantlangare; sedan

1859 mekaniker, kopparslagare, skulpturarbetare; mellan

1869 och 1879 tegel b ränn are, gas- och sägvärksarbetare

Lagarna av 1874 och 1881 bestämma 8-timmars arbets

dag för kvinnor i fabrikerna. Lagarna av 1883 och 1886

ha utsträckt denna arbetsdag till gruvarbetarna, kolonins

talrikaste arbetarkär. i kortegen den 21 april 1891, som

celebrerade i Melbourn 34:de årsdagen av denna reformdeltogo 60 yrkeskårer. Denna dag har blivit kolonins

nationalfest.

Den första rörelsen i Amerika för 8-timmarsdagen är

av yngre datum eller av år 1865. Fem tusen arbetare

samlade i San Francisco (Kalefornien) votera då en

resolution för 8-timmars arbetsdag, som, inlämnad till den

lagstiftande församlingen där, upphöjdes till lag. Lagen

vände sig mot arbetsgivare, som anställde arbetare pr

timme. Förbundskongressen antog j sin tur lagen av 25 juni

1865 att tillämpas på arbetare, använda i statens tjänst

men blev aldrig tillämpad. Den förnyades genom en lag

av 18 maj 1872, samma år som en liga för

8-timmars-dagen biidades. Sedan tQ12 existerar en ny lag om

8-timmars arbetsdag, nämligen lagen av 19 juni 1912.

Fackföreningarnas amerikanska federation igangsatte en

rörelse för 8-timmarsdag enligt beslut å dess 4:de

kongress i Chicago 1884. Denna rörelse, som skulle

fortsättas till l:sta maj 1886, lyckades blott delvis. Några

yrken övergingo från 16 till 8 timmar, från 12 och 14

till 10 och 9 timmar, frän 14 till 10 och 12 timmar.

Amerikanska arbetsfederationen, vilken avlöste

ovan-nämda organisation, upptog frågan med kraftigare medel

och efter en mer koncentrerad metod. Och skulle den

enligt kongressbeslut 1888 fortga till 1 maj 1890. Den

22 februari i 889 höils möten i 210 städer, den 4 juli i

311 städer, 2 september i 420, 22 febr. 1890 i 526 städer

med 300 mötesanordnare och utgävos 60,000 broschyrer

samt 250 cirkulär. De extra kostnaderna fördelades på

förbunden sins emellan.

Det var icke fråga om att driva en hela organisationen

omfattande rörelse, skiljaktigheterna mellan

organisationerna gjorde en enhetlig agitation icke möjlig.

Kongressen hade även överlämnat ät värkställande utskottet

att utse ett av yrkena, varpå agitationen skulle koncen-treras. Man valde nordamerikanska timmermäns och

snickares förenade broderskap. På ett år erhöllo 47,197

timmermän i 137 städer en reducering av arbetsdagen.

Nebraskas stat fastställde 1891 arbetsdagen till 8 timmar

för alla arbetare utom jordbruksarbetarna men

överdom-stolen förklarade lagen »inkonstitutioneil», d. v. s.

olaglig. Oaktat ett stort antal sträjker avstannade agitationen

till arbetsfederationens 14:de kongress i Denver 1894, då

man beslöt att återtaga den ursprungliga taktiken. Vid

dess 25:te kongress i Pittsburg 1905 förnyades de

föregående kongressernas beslut. Gompers, amerikanska

arbetsfederationens ordförande, uppmanade arbetarna att

vara desto mer energiska som omständigheterna icke

kunde inge • dem någon förhoppning om en unionsbill,

det vil! säga en lag gällande för hela amerikanska

unionen.

Rörelsen för 8-timmarsarbetsdag har sedan spritt sig

till andra land. Och sedan 1890 har kravet återkommit

år efter år l:sta maj på hela den organiserade

arbetarvärldens sä kallade stora mönstringsdag, som den inter

nationella socialistkongressen i Paris 1889 hade beslutat

skola firas som världsproletariatets årligen återkommande

vilodag. Idén är amerikansk, i ty att det var den Gom

persska arbetsfederationen, som ä sin kongress i Chicago

1884 hade beslutat att från och med 1 maj 1886

fortsätta att på denna dag årligen demonstrera för

8-timmarsdagen.

Nymalthusianism.

Begränsning av barnalstringen som en arbetarklassens

obligatoriska plikt.

Frankrike är nymalthusianismens hemland, där den

praktiskt nått den största tillämpningen, ehuru den teoretiskt forskriver sig från England. En engelsk präst

man, den sedermera som nationalekonom berömde T. R

Malthus, är den egentlige upphovsmannen till den lära,

som bär hans namn, om ock icke i den råa och partiska

anda som han hade framställt den.

Den engelske prästmannen hade i en broschyr mot

Godwin, den engelske anarkistiska teoretikern, den han

utgav 1798, uppställt en tes, enligt vilken ett lands folk

mängd hade en tendens att inom varje 25-årsperiod för

öka sig mycket hastigare än livsmedelproduktionen, var

igenom den fattiga befolkningens förut stora elände

ytterligare förstorades, rör att avhjälpa detta

missförhållande mellan folkmängdstiilväxten och tillgången pä

lev-nadsfömödenneter maste de fattiga klasserna inskränka

sm barnalstring genom avhäilsamhet i äkenskapet, resten

gjorde en s. k. naturlag, som återförde barnalstringen

inom sina naturliga gränser, d. v. s. utjämnade

missförhållandet mellan folkmängd och livsmedel medelst

epidemier, krig, hunger, elände, brisi av allehanda slag.

Nymaithusianismen har akcepterat Malthus" teori till

dess huvuddrag, men modifierat den i dess praktiska

tillämpning, varför anhängarna av teorin tagit sig namnet

nymaithusianare. i stället för den av Malthus förordade

moraliska av- eller återhållsamheten (moral restraint), förorda

ue spridandet av upplysning om förfaringssättet att av

egen fri vilja eller självbehärskning göra kärleken

ofruktsam De ha förkastat avhållsamheten, förklarat moral

restraint» vara ett ovärksamt medel. Från att ha varit

en ren moralisk plikt, har nymalthusianismen blivit en

innerlig hälsovård.

Den frivilliga och förnuftiga begränsningen av

födelserna är en idé. som intagit en allt större plats i den

franska arbetarklassens medvetande. Den har varit

föremål för diskussioner och voteringar i flera a~betareorga-nisationer. Utan att vara någon stadgeenlig föreskrift, om

den någonsin bör bli det, tenderar den att bli ett slags

moralisk förpliktelse redan noga bestämd.

Till kongressen i Marseille 1879 hade den engelske

läkaren C. R. Drysdale sänt en adress, som åstadkom

sensation. Det är det äldsta nymalthusianska dokumentet

i Frankrike, det ledde dock icke till några konsekvenser.

Man kan sedan åberopa en rapport från samfundet för

humanitär barnalstring» (Ligue de la Regeneration huntain),

vilken var ämnad att tillställas anarkistkongressen i Paris

1900 men som regeringen förbjöd; vidare en rapport till

antimilitaristkongressen i Amsterdam 1904; vidare

diskussionerna och voteringarna vid läder och

skinnarbetarförbundets kongress 1901, vid tunnbindareförbundets kon

gress 1910, vagnarbetarsyndikåfens förbundskongress 1909,

byggnadsarbetarförbundets kongress 1910, där något

svävande uttalades att »överbefolkningen är en orsak till

arbetslöshet, elände och urartning och att arbetarklassen för sin

frigörelse bör vara stark fysiskt som moraliskt», samt

diskussionen pä keramikarbetarnas kongress 1911.

Härtill kan läggas följande organisationer, vilka bedriva

nymalthusiansk propaganda: pappersindustriarbetarför-

bundet, frisörbiträdenas förbund, vagn

industriarbetarförbundet, Seines fackföreningars förbund, syndikalistiska

ungdomsföreningarna i Brest och Mans, Seines

vatten-ledningsarbetares syndikat, brcnsarbetarförbundet,

gravö-rers och ciselörers syndikat etc. Sedan 1910 existerar

dessutom en »federation av nymalthusianska

arbetargrupper» som delvis dubblerar ligan för humanitär

barnalstring».

A landsorganisationens kongress i Bourges 1904

avgav Pas-de Calaisgruvarbetarförbundet samt arbetsbörsen

i Saint-Denis en rapport, som var en resumé av de

nymalthusianska arbetarnas hela argumentation.Nymalthusianerna göra gällande olika skäl för sin

propaganda. Bland de speciellt syndikaiistiska anföres:

genom förhindrande av befruktning skulle konkurrensen

med dess fördärvliga följder: låg lön, överarbete, drycken

skap’ förekommas. Livsmedelsfördyringen har släppt

till de kraftigaste argumenten för propagandan. Värkställda

undersökningar Ita bekräftat att livsmedelsprisernas

stegring förorsakas icke av lönernas direkta höjning,

sträjker-nas andel däri är minimal eller så gott som ingen, men

desto mer spekulation, daliga skördar, guldets fallande

värde Lönestegringen har i Frankrike före kriget varit

lika med 1 5 av varupriset, medan levnadskostnaderna ha

ökats med hälvten. Den nymalthusianska propagandan

är dä icke oförenlig med den syndikaiistiska

arbetarrörelsen. Den senare driver til! lönernas höjande, den förra

till födelsernas inskränkning i den mån dessa, som det pä

stås, ha inflytande på prisstegringen å produkterna.

Vad än må invändas mot den nymalthusianska

propagandan, man kan endast konstatera, att

nymalthusianis-men, sä långt den låter sig förklaras av syndikaiistiska

principer, är ytterligare en obligatorisk rätt tiil kontroll

över produktionen i proletärsolidaritetens namn.

I den svenska litteraturen blev nymalthusianismen och

dess preventivlära först bekant genom översättningen av

ett engelskt arbete, som anses som denna internationella

rörelses »grundkodex», nämligen det av en engelsk läkare

1854 anonymt författade arbete, som i den svenska över

sättningen bär titeln • Samhällslärans grunddrag eller fysisk,

sexuell och naturlig religion. En framställning av den

värkliga orsaken till och av det enda botemedlet för

samhällets tre förnämsta olyckor fattigdom, prostitution

och celibat. Av en medicine doktor. Översättningen,värkställd efter det engelska arbetets lö:de upplaga 1878,

har sedan utkommit i ytterligare tva upplagor 1883 och

1885.

Agitatoriskt fördes frågan fram här i landet av prof.

Knut Wicksell, då studerande vid Uppsala universitet, ett i

föredrag 1880, som därpå utgavs i tryck under titeln

»Några ord om samhällsolyckornas viktigaste orsak och bote

medel etc.» Nya föredrag höllos några år senare i olika delar

av landet, under vilka agitationsresor Wicksell råkade i

konflikt med en och annan stads myndigheter, dock utan

att leda till åta! men väl förbud för deras hållande. Även

dessa föredrag utkommo 1887 frän trycket, nämligen

under titlarna »Om prostitutionen etc.» samt »Om

folkökningen i Sverge etc.» 1886 utkom skriften

»Försiktighetsmått i äktenskapet. En framställning av de s. k.

preventiva medlen. Av en läkare» (efter vad det med stor

säkerhet antas prof. Öhrvall). »Med förord av Knut Wicksell,

fil. lic.» (35 sidor stor). Under mycket bång bildades

våren 1910 i Stockholm »Sällskapet för humanitär

barnalstring* med filialer i landsorten men som efter en

mycket uppskruvad stämning nu lever ett tynande liv.

Det är ett genomgående draghos de exklusiva

nymalthus-ianerna att tillskriva den för långt gående barnalstringen

huvudorsaken till allt det nu rådande sociala onda. Så

säger förf. till Samhällslärans grunddrag etc. fattigdomen

är en sexuell fråga, icke en politisk eller

barmhärtighets-angelägenhet och kan omöjligen botas genom annat än

sexuella medel» (l:a uppl., s. 323).

Vid det nybildade Socialdemokratiska vänsterpartiets

konstituerande kongress, maj 1917, frambars en

nymalthus-iansk motion av Magnus Lithner frän Enköping sä

lydande:

»Beder liärmed fä sända förslag till utökning av Sverges soc,

dem. vänsters program med följande trenne programpunkter;1. Minskning av folkmängden i enlighet med nymalthusianismens

principer ned till ekonomiskt optimum.

Efter preventivlagarnas upphävande, undervisning för

arbetarklassen om de säkraste och i övrigt tjänligaste sätten att begränsa

barnalstringen samt gratisutdelning av medel härför genom fattigvården

eller arbetarorganisationerna.

Inskärpandei arbetarklassens medvetande attbarnrika arbetare rnäste,

säsom bringande arbetskraften i vanvärde, betraktas som farliga

fiender till sin klass.

2. Då även den bästa miljö endast kan åstadkomma ett klent

resultat, om individens arvsanlag äro otillfredsställande och dä

människans rasförädling icke kan vara mindre angelägen än husdjurens

och kulturväxternas, mäste en förädling av rasen genom

föräldra-skapsurval planmässigt genomföras. För detta ändamål böra

anordnas årliga, obligatoriska och kostnadsfria läkarundersökningar av båda

könen från könsmognadens inträdande ined tillfälliga eller ständiga

avrådanden eller förbud mot föräldraskap och med rätt för läkaren

att genast eller vid ohörsamhet värkställa sterilisering. 1 jämbredd

med ärftlighetsforskningens framsteg bör en allt strängare sällniug av

släktet åvägabringas. - Vår solidaritet bringas härigenom att

omfatta även kommande släkten.

3. Arvsmaximum fixeras. Med utmärkt högaktning Magnus

Lithner, Enköping. (Kongressprotokoliet, s. 107.)

Motionen avslogs.

Medlemskap eller icke medlemskap i ett annat

lands arbetarorganisationer.

Frågan om arbetares av främmande nationalitet

upjdta-gande i eget lands organisationer eller bildandet av

egna organisationer i det främmande land, varest de

som arbetsanställda för obestämd, längre eller kortare,

tidrymd sig uppehålla, är av vikt i synnerhet 1

gränstrakter, vilkas industri använder arbetskraft från nabo

landet, ävensom i land, varest in- och utvandring av

arbetsanställda förekommer, såsom t. ex. mellan Sverge och

Norge, men av varaktigare natur än de periodiskt återkommande vandringar av säsongarbetare, som blivit allt

allmännare särskilt inom det europeiska jordbruket,

inbegripet även det svenska jordbruket, vandringar av galiziska.

polska, tyska m. fl. jordbruksarbetare, vilka rekvireras och

engageras från vår till höst för isynnerhet betodlingen.

Inom Frankrikes syndikalistiskt organiserade

arbetarvärld har denna fråga underkastats en ingående diskussion

alltsedan 1884, då landet fick en speciallag för

fackföreningar* Enligt denna lag** får arbetare av främmande

nationalitet vara medlem av fransk fackförening men icke

motta förtroendeuppdrag inom densamma, alltså icke

väljas till styrelseledamot e. dyl. Har

fackföreningslagen varit en direkt anledning til! frågans upptagande till

behandling av arbetarorganisationerna, är det dock andra

vida viktigare omständigheter som gjort den praktiskt

betydelsefullare i Frankrike än som blott och bart en

jurist-angelägenhet av snäv nationalistisk innebörd.

1 en av Frankrikes större hamnar, Bassin de Briey, har

enligt Merrheim, metallarbetareförbundets kraftiga

sekreterare, vilken 1910 företog en undersökning på platsen,

sysselsatts över 42 tusen främmande arbetare och enligt

samma källa voro av de hos stålugnsbolaget i Longwy,

Lothringen, anställda 3500 arbetare 2900 av främmande

nationalitet. Man kan redan därav förstå frågans betydelse

för Frankrike. Under sträjkerna i Longwy 1905 lämnade,

såsom Merrheim skrev i Lagardelles syndikalistika

tidskrift, den tyska och den franska armén en och samma

fabrik, stålugnen i Micheville, militäriskt skydd, belägen

* Se Holmberg. Syndikalismen. Dess väsen teori ocli taktik, 1910,

s. 131 o. 215.

** Kompletterad ined en ny lag av 1 juli 1901, enligt vilken

associationer som bestä till större delen av »utlänningar», kunna

upplösas, sådana vilkas värksamhet är av natur att göra marknadens

normala villkor osäkra eller bota statens inre ocli yttre säkerhet »som fabriken är till hälvten på franskt och till hälvten på

tyskt område,,

Oaktat 1884 års lag ännu är gällande, göra de syndi

kalistiskt organiserade franska arbetarna ingen skillnad

mellan franska arbetare och arbetare från annat land,

såsom Italien, Spanien, Tyskland, Belgien. Den ena såväl

som den andra användes för funktioner inom organi

sationema. De främmande arbetarna upptagas i syndi

katen och uppmanas även däri ingå. Redan pä 1880

talet hävdades vid de ekonomiskt organiserade arbetarnas

kongresser främmande kamraters rätt att sluta sig

tillsammans antingen genom bildandet av egna syndikat

eller genom anslutning till redan befintliga franska

syndikat. »Arbetaren har», hette det då, »intet annat kapital

än sin arbetskraft. Han bör därför ha rätten att försvara

den, varhälst han än befinner sig ... de främmande ar

betskamraterna böra åtnjuta samma rätt som vi, i stället

för att stöta dem bort, böra vi räcka dem handen och

uppmana dem att ingå i våra föreningar. De fa

därigenom bättre pris för sitt arbete, de arbeta icke pa bättre

marknad än vi». Och tjugo år senare lyder samma tema:

»För arbetarna är deras egenskap av tysk eller fransman

av underordnad vikt jämförd med deras egenskap

av-producent. Proletariatet har helt vackert att ställa sig i

en tysk eller fransk fabrik. Fabriken är alltid en fabrik,

arbetsgivaredömet är alltid arbetsgivaredöme och deras

ställning som löntagare är densamma inom hela produktionen .

För övrigt hade Arbetarinternationalen av 1864 givit

uttryck för denna åskådning i ingressen till dess stadgar

»Arbetets frigörelse är varken ett lokalt eller nationellt

utan ett socialt problem, som framträder i alla iänder,

där ett modärnt samhälle existerar och vars lösning be

ror av de mäst framskridna ländernas praktiska och

teoretiska medvärkan*.Såsom produktionen numera är organiserad, har denna

internationella solidaritet blivit en arbetsklassens bjudande

förpliktelse. Marknaden är universell, samma industriella

teknik gör lika regler nödvändiga utan hänsyn till

nationalitet. Fabrikerna tendera mot likformighet i alla land.

Begagnande samma maskiner, äro arbetarna i första rum

met producenter, i andra rummet medborgare. De kunna

utföra sitt arbete överallt, varest arbete står att få.

Kommunikationsmedlen ha öppnat möjlighet för arbetare av

alla nationer att söka sig dit, där arbetsförtjänst erbjudes.

Frågan om huruvida arbetarna från andra land böra

bilda egna sammanslutningar eller inga i syndikatet pä

den plats, varest de arbeta, anses i Frankrike vara en

icke sa alldeles lättlöst fråga,“förnämligast på grund av

att de främmande arbetarna vanligen vandra frän plats

till plats och sålunda äro ständigt pä rörlig fot. En annan

svårighet vållar deras clika språk, då de äro än italienare, än

spanjorer, än tyskar, men en svårighet som minskas av det

faktum att främlingarna ä varje trakt merändels tillhöra

samma nationalitet. Främlingar, tillhörande samma nationalitet,

ha även sammanslutit sig sins emellan på de olika orterna.

Pä arbetsbörsernas kongress i Paris 1900 föredrogs en

rapport av ombudet från Algier, som mera i detalj

undersökte denna fråga. Gruppering efter nationalitet hade

enligt denna rapport den fördelen att dra till sig ett stort

antal individer, som eljes icke brydde sig om att ingå i

näg;on förefintlig organisation; en dylik gruppering tilläte

även en ändamålsenligare propaganda bland vissa

element. Sådana organisationer kunde också säkrast

mot-värka omflyttningen av sådana arbetare, vilka lämna ett

land, där elände är rådande, för att överföra detsamma

till ett annat land, genom de förbindelser som deras

medlemmar uppehålla med sitt eget land. I de

»kosmopolitiska» städerna skapades på sä sätt syndikala organisationer

Synd i k » pra# 5efter nationalitet, vilka böra uppdelas i sektioner med yrke t

som indelningsgrund för sektionerna.

Ifrågavarande förslag upptogs till behandling såväl vid

landsorganisationens kongress i Paris samma är som vid en

internationell kongress några dagar senare, till vilken C. G.

T. stod som inbjudare och arrangör, ävensom vid

arbets-börskongressen året därpå i Nice, vid

jordbruksarbetar-förbundets kongress 1906, där dock man övervägande

uttalade sig för en sammanslutning av arbetare inom

gemensamma syndikat. Vore det icke att befara, anfördes

som huvudargument, att, då arbetarna i en

»kosmopolitisk» stad vore organiserade efter nationalitet,

internationalismens höga idé lämnades ur sikte och att man komme

att bekriga varandra mer än förut. Föredraga vore det

därför att organisera uteslutande sådana syndikat, varest

arbetarna, från vilket land de än må komma, beviljades

tillträde till samt säte i förvaltningen inom syndikaten; och

sektioner bildades efter språk. Kongressen i Nice

resolverade t. o. m. att arbetsbörsen vägrar syndikat, som icke

erkände främlingarna som »anslutna medlemmar», att vara

medlem av börsen. Arbetare av främmande nationalitet

utgöra de! av den proletariska solidariteten, förklarade

jordbruksarbetarkongressen, vadan .de endast kunna

uteslutas, i fall de handla i strid mot de regler vilka

konstituera denna solidaritet.

I allmänhet taget kan som regel uppställas att de

främmande arbetarna i Frankrike äro upptagna i syndikaten

och uppmanas att däri ingå. Undantagsvis bildas egna

syndikat. Som en mellanform existerar i Paris ett

förbund av uteslutande tysktalande arbetare: tyskar,

österrikare och schweizare. Dessa bilda sektioner av franska

syndikat och uppta som medlemmar i sin

»fackförenings-kartell» endast grupper, vilka äro anslutna till syndikat

som själva äro medlemmar av landsorganisationen (C. G. T.)Konferenser ha dessutom egt rum vid belgiska gränsen

mellan den franska Konfederationen och representanter

för belgiska syndikat för åstadkommande av en

reglering-av konkurrensen mellan belgiska och franska arbetare,

som sysselsättas vid fabrikerna, varven och gruvorna i

de bägge landens gränsdistrikt.

Här i Skandinavien har frågan fått en lycklig

lösning-genom bildandet av Skandinaviens Arbetares

Centralorganisation (Sk. A. C.). Denna interskandinaviska

organisation stiftades ä en konferens mellan Sverges

arbetares centralorganisation och Norsk syndikalistisk

federation (N. S. F.) i Malmö 9 april 1917. Denna

interskandinaviska syndikalistiska samorganisation är naturligtvis

avsedd att omfatta även Dammark, när det en gång får

en egen självständig syndikalistisk organisation. Genom

denna organisation kan nu fri övergång ega rum mellan

alla Skandinaviens lokala samorganisationer, vilka tillhöra

Sk. A. C., möjliggjort av dess upprättade och till Örebro

förlagda statistikbyrå (»register»).*

Det rivalskap mellan arbetare av främmande nationalitet,

som man fruktade i Frankrike men som därstädes aldrig

kommit till något anmärkningsvärdare obehagligt utbrott,

har däremot fått ett osolidariskt utbrott i Norge. Den gamla

norska landsorganisationen såväl som den inom densamma

opererande Fackoppositionen ha med oblida ögon åsett

den syndikalistiska propaganda som i Norge bosatta

svenska syndikalister bedrivit i landet, en agitation som

slutligen ledde till en rad utvisningar av svenska arbetare

särskilt under år 1917. En rätt så häftig tidningspolemik

förekom 1916 i den norska arbetarpressen om svenska

syndikalisters befogenhet att som icke infödingar

bedriva syndikalistisk såväl agitation som organisation bland

* Se S. A. C:s handbok, 1918, s. 24 ff.norska klassbröder, varom Syndikalisten hade referat och

artiklar.

Efter beslut å sin kongress juli 1917 utskickade Norsk

syndikalistisk federation ett manifest till Norges arbetare

som protest mot dessa utvisningar och den

nationalistiskt passiva ståndpunkt som Norges organiserade

arbetare hade intagit till desamma.

»Det er bevist >, heter det bland annat i ifrågavarande

manifest, »at paa sine steder har reaktionens

voldshandlinger mot vore klassekamerater direkte hat støtte ikke

mindst av visse reformistiske fagforeningsledere, bl. a

av Norsk Arbeidsmandsforbund saasom paa Fotlandsvaag

og Saude, hvorfra utvisninger av svenske kamerater ogsaa

har fundet sted og i et enkelt tilfælde støttet av denne, i

det det i en utvisningsdom heter at forbundet hadde

ikke noget at indvende herimot», naar personen ikke var

medlem av forbundet .*

Genom bildandet av Sk. A. C. ha Skandinaviens

syndikaiistiska organisationer, i likhet med vad förut egt rum

i Frankrike, sålunda kraftigt tillbakavisat varje försök att

göra frågan om medlemskap i syndikaiistiska

organisationer till ett speciellt nationalistiskt eller patriotiskt

spörsmål.

Hade man i Amerika i föreliggande nationalitetsfråga

hatt samma nationalistiskt inskränkta syn som i Norge,

hade en syndikalistisk organisation därstädes varit otänk-

* Intresserade hänvisas till »Protokol over Norsk Syndikalistisk

Federations konferance julen 1916, Skandinaviens Arbeideres

Centralorganisations konferance i Malmö april 1917, Norsk

Syndikalistisk Federations kongres juli 1917» samlade ocli utgivna, som av

titlarna synes pä norska 1917 i ett litet häfte om 31 sidor samt

tryckt hos H. Olsen, Kristiania. Jfr även Syndikalisten under 1916,

fru F-llisif Wessels artiklar om utvisningarna för den 30 juni och

4 jnli 1917, ävensom Brand för 1918, två referat i årgångens fjärde

nummer av Norska fackoppositionens kongress samt Norges

ungsocialistiska förbunds kongress.bar. I där utbrytande sträjker delta arbetare av skiftande

nationaliteter. Som exempel må anföras arbetarsträjken yid

Pressed Steel Car Company 1909, framgångsrikt ledd av

Amerikas syndikalister, 1. W. W.-isterna, i vilken sträjk

deltogo arbetare, tillhörande 16 olika nationaliteter.

Här kan åter erinras om en av satserna i ingressen till

1864 års Arbetarinternationals stadgar.

Alla på de arbetande klassernas ekonomiska frigörelse

riktade ansträngningar ha hittills strandat på bristande

solidaritet mellan de olika arbetsgrenarna i samma land

och på saknaden av ett broderligt endräktens band mellan

arbetare i skillda länder .

Val- och röstsätt.

(Till och vid kongresser och konferenser.)

Det förekommer inom den syndikalistiska organisationen

två olika val- och röstningssystem, vilka ha vardera sina

försvarare, nämligen röstning pr grupp eller lokalförening

samt röstning pr capita eller, som det riktigare bör heta,

proportionellt enligt den proportionella principen. 1 en

lighet därmed kan det förra röstningssystemet pr grupp

kallas unitär röstmetod (unitär av det latinska ordet

unitet = enhet). I senare fallet väljer, när det är fråga om

vai, lokalföreningen ett anta! delegerade i förhållande tili

föreningens antal betalande medlemmar, i förra fallet ett

ombud för varje syndikat eller grupp, oavsett dess

medlemsantal.

Båda röstsätten tillämpas i Frankrike. Vissa förbund

medge endast en röst åt varje syndikat, men kan ett

ombud representera flera syndikat (numera statutenligt högst

10 syndikat vid landsorganisationens kongresser). Det

hade förut varit tillåtet ombud att representera ett

obegränsat antal syndikat, så att en delegerad, representerande20 syndikat nted tillhopa 2 000 röster, disponerade över

20 röster, då representanten för ett syndikat, räknande

ensamt 20 000 medlemmar, hade blott en röst. På

textil-arbetareförbundets förbundskongress 1903 disponerade

ett ombud ensamt över 48 röster. Enligt C. G. T.:s

nuvarande stadgar har varje syndikat, såsom är

representerat å kongressen, endast en röst, oavsett dess antal

medlemmar.

Det reformistiskt lagda bokarbetareförbundet är typ för

ett förbund med proportionellt valsätt, det tillstädjer

endast ett ombud pr sektion (eller syndikat) men det ger

ombudet ett antal röster proportionellt med hans syndikats

numerära betydenhet. »Kongressombuden skola väljas

ett pr sektion. Varje sektions ombud eger rätt till ett

antal röster proportionellt med antalet medlemmar som

det representerar: för 1 till 100 medlemmar en röst, för

101 till 200 medl. två röster, 201 till 500 medl. tre röster,

för 501 till 1 000 medl. fyra röster, för 1 001 till 2 000

medl. och därutöver sju röster». Till samma grupp höra

handelsbiträdenas och järnvägsmännens förbund.

Hattarbetarförbundet har sökt förena båda systemen men

på ett något svårfattligt sätt. Syndikaten, varav det är

sammansatt, sända en delegerad »pr 40 medlemmar eller

fraktion på 50» och är som regel uppställt att »varje

delegerad icke kan avge vid röstningen mer än en

röstsedel, vilken numerisk storlek varje syndikat må ha».

Omröstningen har vid landskongresserna tvivelsutan

visat en stigande tendens för den proportionella

representationen. Rösterna därför voro 1901 endast 26 mot 438

eller 5 %, 1902 74 mot 379 eller 16 %, 1904 368 mot

808 eller 29V, %, 1908 383 mot 741 eller 33 % etc.

Härvid bör man då inte förbise, att franska

Konfederationen (landsorganisationen) består av både reformistiska

fack- och industriförbund med deras avdelningar, syndi-katen, och revolutionära sådana eller, som man ock säger

Frankrike, av en majoritet och en minoritet. Somliga

fack- och industriförbund och deras avdelningar äro

minoritet, andra majoritet, av vilket sakförhållande

utgången av röstningen vid en kongress givetvis till stor del

är beroende. Röstberättigade äro också endast syndikaten,

alltså icke vid en kongress representerade arbetsbörser

och förbund. Ett större reformistiskt förbund med många

syndikat kan således överrösta ett förbund med färre

syndikat (fackföreningar).

För proportionalisterna synes den proportionella

representationen såsom det enda rätta och överensstämmande

med den individuella friheten. Ty vilket annat medel

finns att låta det största antalet viljor delta i

bestämmandet av förbundsstadgarna^ Kunna två syndikat med 20

medlemmar rättmätigt ha två röster jämförda med ett

syndikat, som omfattar hundra, tusen, flera tusen medlemmar?

Om det är omöjligt, efter allt att döma, att förekomma

bildandet av en majoritet och en minoritet, bör man icke

då söka att ge även minoriteten hela sin styrka? Att

ställa frågan sä, det är att lösa den. Endast den

omständigheten synes nödvändigtvis tala för denna lösning.

Antiproportionalisterna anse a sin sida det unitära»

representationssystemet (en röst pr grupp) på

kongresserna såsom mäst överensstämmande med den

»konfede-rala ■ organisationen Centralorganisationen, d. v. s.

riksorganisationen grupperar icke individernas intressen utan

de professionella gruppintressena; och det vore att

sammanblanda de individuella intressena, vartill varje

yrkesgrupp tenderar att sträva, i stället för att skilja dem åt.

Tillätes den proportionella rösten, skulle den icke upphäva

var och en av dessa gruppers enhet och deras inbördes

avtonomi? Alla yrkena äro lika (likställda), se där, ut-brister den syndikalistika unitarien, det faktum, varpå den

unitära representationen stöden sig.

För honom är »den unitära rösten» den enda riktiga,

såsom mäst i överensstämmelse med den syndikala

organisationens allmänna tendenser. Kollektiviteten men

icke individen är ansluten den lokala samorganisationen,

resp. förbundet. I den mån solidariteten växer ut från

kommunen, lokalorganisationens säte, till riket, som inom

sin ram sluter landscentralen, avtar f. ö. gradvis det

individuella intresset. Inom lokalsamorganisationen, varest

sektionen synbarligen eger samma intressen

lokalsam-organisationens roll är att göra dem enhetliga för att

förekomma konkurrensen mellan arbetarna — är frågan i

vart fall av sekundär betydelse; den får först sin

egentliga betydelse vid de allmänna kongresserna och

konferenserna samt vid referendum till följd av de tekniska

skiljaktigheterna och olikheterna i de ekonomiska

förhållandena yrkena resp. industrierna emellan.

Denna fråga om val- och röstningsmetod inom den

syndikaiistiska organisationen i sin helhet har varit uppe

även i Sverge på S. A. C.:s två senaste kongresser i

Örebro 1912 och 1916. Vid den senare kongressen

föreslog en motionär (Svahn, medlem av Stockholms L. S.)

»en ny grundprincip för rösträtten inom S. A. C.»,

gående ut på att varje L. S. röstar som (en) enhet vardera

med två röster och borde detta röstsätt tillämpas såväl

vid kongresser som »vid distrikts- och industriella

konferenser, ävensom vid varje påbjudet referendum.

Motionen avslogs. Samtliga i debatten deltagande 8

kongressombud, utom förslagställaren, funno förslaget

oakceptabelt, då detjcke innebar något företräde framför

det nu tillämpade röstsättet; det var ej häller av behovet

påkallat eller som en av talarna (V. Nord) uttryckte det:

»först när behovet påkallar en ändring behöva vi den,men då fä vi försöka fundera ut något bättre förslag än

det förelagda».*

Vid S. A. C.:s kongresser eger endast ombud rösträtt,

frågor som ej bli avgiorda med -/.? majoritet utsändas

till allmän omröstning, likaså alla viktigare frågor meilan

kongresserna, då allmän majoritet gäller.

* Protokoll fört vid Sverges arbetares Centralorganisations kongress

i Örebro den 24—28 juni 1916, s. 40. — Se ang. det franska

val-och röstsättet Holmberg, Syndikalismen, dess teori och taktik, 1910,

s. 143.

KAMPMEDLEN,

DISKUTERADE I TAL OCH SKRIFT, VID

KONGRESSER OCH I PRESSEN.

Den direkta aktionen — ett kollektivbegrepp.

Det är en mycket vanlig föreställning att all

arbetar-aktion, som går ut på förstörandet av arbetsvärktygen

eller anställandet av gatutumulter är direkt aktion. En

så förenklad uppfattning av direkt aktion vilja arbetarna

icke godkänna. De ge den en fylligare, en mer moralisk

betydelse. De säga: direkt aktion, det är syndikalistisk

eller revolutionär aktion. Al! aktion, utförd av syndikatet

eller lokalorganisationen i yrkets namn, är för dem vare

sig den är våldsam eller icke direkt aktion. Såsom

Niel, den franska konfederationens förre

generalsekreterare, har uttryckt det: »den sanna formen för direkt aktion

är helt enkelt den syndikalistiska formen med alla dess

konsekvenser». Eller som en annan fransk syndikalist,

Emile Pouget, har sagt: »direkt aktion är rätt och slätt

syndikat aktion . . all spontan eller reflekterad

manifestation av arbetarviljan».

Direkt aktion är det gemensamma namnet för de olika

arbetarmanifestationerna, utförda uteslutande av arbetarna.

Den direkta aktionen eger följaktligen icke en, utan

många fysionomier. Den omfattar alla syndikalistiska

manifestationer vilka de än må vara: sträjk, sabotage,

boykott, agitation, resp. demonstrationer för en viss lag,

utomparlamentarisk påtryckning, protester, revolter,

diskussioner angående löneförbättringar, ekonomisk aktion

mot stat och kapitalism, antiparlamentarism,

arbetsvärk-tygs sättande ur bruk, tillfälligt nedbringande av arbets

och varukvalitén o. s. v., o. s. v.

Direkt aktion är alltså icke någon viss, speciell

manifestation av arbetartaktiken, ej häller något av de nyss

uppräknade taktikmedlen. Den är som sagt

kollektivbenämningen på alla slags arbetarmanifestationer, utgångna

från arbetarna själva. Vill man veta vad som är direkt

aktion, sä skall man göra sig underrättad om vem eller

vilka ha handlat. Det är icke manifestationens föremål

eller syfte, icke häller resultatets formella karaktär, icke

häller förfaringssättet, utan det är den eller de, vilka ha

handlat, som ge den direkta aktionen dess karaktär. En

lag som voteras i riksdagen blir direkt aktion, då den

vunnits genom en systematisk påtryckning av arbetarna

på lagstiftningsmakten. Direkt aktion är då en metod; den

metod som ger enhetlighet åt all arbetarnas egen värksamhet,

tillika den även är en filosofi, innefattad i dessa ord:

arbetarnas frigörelse måste vara ett} värk av arbetarna

själva.

Man kallar utomparlamentarisk påtryckning den

arbe-taraktion som tar sig uttryck i möten,

gatudemonstrationer, politiska affischer, uppslagna å offentliga platser,

m. fl. dylika åtgärder, förmedelst vilket massuttryek manvill driva regering och riksdag till att anta och godkänna

lagar, vilka kunna vara proletariatet i dess frigörelsekamp

till nytta. Man har oriktigt trott att denna viljeyttring är

hela den direkta aktionen.

I stället för att intränga i staten för att ge dess ten

denser en ändrad riktning genom att minska dess makt

eller dra fördel därav, vilja de revolutionära syndikalisterna

till skillnad från parlamentssocialisterna värka endast på den

utifrån utan att deltaga i dess arbete. Syndikalisten vägrar

eller avhåller sig från att föra kampen mot den offentliga

makten på parlamentarisk väg. I stället för den av parla

mentssocialisterna begagnade taktiken att söka »erövra

statsmakten -, som förleder arbetarklassen - till dess egen

skada - att syssla med partisaker, föredrar och begagnar

syndikalismen den yttre påtryckningstaktiken, som ensam

är i stånd att skapa ett klass-block på ekonomisk grund.

Den utomparlamentariska påtryckningen är sålunda av

helt och hållet politisk karaktär, en politisk taktik,

riktande sig såväl mot lagstiftningsmakten som mot

regeringen

Denna »den yttre påtryckningens» taktik är icke något

för arbetarklassen specifikt. Den begagnades exempelvis

av| franska borgare under den världsbekanta

Dreyfus-kampanjen 1895-99. Men som direkt aktion är den olik

arbetarnas därigenom att hos de senare utgör den yttre

påtryckningen ett led i en systematisk arbetarkampanj;

den är antiparlamentarisk samt kollektivistiskt

syndikalis-tisk; ett bland medlen i den syndikaiistiska kampanjen.

I den direkta aktionen inbegripes proletariatets alla

kampmedel, och är den således det allmänna uttrycket för

dem alla.

*

Sträjk och generalsträjk.

1. Om sträjken i allmänhet. Sträjk är aktionsmediet

för såväl höjandet av lönerna som förhindrandet av deras

sänkning när de en gång tillkämpats. Och som sådant

den mäst kända arbetstaktiken. De andra operationerna,

vilka fullständiga eller supplera sträjken, såsom boykott,

sabotage, labell, äro, ehuru även de äro, av gammalt datum,

mindre kända, emedan deras metodiska och systematiska

användning är av ett relativt sent datum.

Franska metallarbetarförbundet ger följande definition

på sträjk: »Arbetarnas vägran att uthyra sina armar och

sin intelligens på villkor, vilka de anse ofördelaktiga».

Denna vägran, ursprungligen endast tillfällig, har blivit

sedan ett 20- eller 30-tal år tillbaka systematisk, helt

enkelt en ekonomisk och revolutionär aktion.

De äldre sträjkerna voro mer eller mindre tumultariska

revolter. Nutidens sträjker, även de våldsamma, äro

planmässigt ordnade, man kan säga reglementerade i enlighet

med organisationsstadgarna. Först utkämpade för lidna

oförrätter, betraktas de i dag såsom ett av de

nödvändigaste elementen i arbetarnas liv. Och från denna

synpunkt har man sagt att syndikalismen i grund och botten

är en sträjkernas filosofi.

Sträjkens historia eger att uppvisa många skiftande

uppfattningar angående sträjken som kampmedel. Den

gamla arbetarinternationalen betraktade den i det stora

hela som ett ont, om ock som ett oundvikligt ont. Ar.

betarkongresserna uttalade sig både för och mot den,

och enskilda bland ombuden intogo en mer eller mindre

bestämd ställning til! densamma. Vid Internationalens

kongress 1868 yttrade -ett franskt ombud, vilken var

motståndare till sträjken som kampmedel, att

»arbetarinternationalen gillar icke sträjken i princip, den tror den vara

ett anti-ekonomiskt medel; den har förklarat det i Oenéve

den har alltid sagt det». Sträjken är för Internationalen

en pänningfråga. Den kunde icke hoppas någon seger

för arbetarna på ett stridsfält, varest kampen

ögonsken-iigen vår så ojämn: de samlade kapitalen mot de små

besparingarna. Var på Internationalens tid

soiidaritets-eller sympatisträjken mellan yrkena och mellan städerna

icke helt och hållet okänd, så var den dock blott

tillfälligtvis. Den allmänna meningen bland arbetarna var

då för den sociala freden, d. v. s" för förbättringar genom

lagstiftningen, reformistisk såsom vi skulle säga i dag

Jämsides därmed hoppades man även mycket av

arbetar-kooperationen, av självhälpsföreningarna o. dyl.

Enligt den nutida teorin är sträjken en rörelse av

revolutionärt innehåll. Sträjkerna förbereda, fostra och träna

arbetarklassen för revolutionen och klassfrigörelsen och

som sådana nödvändiga. (Griffuelhes, 1908).

2. Olika slag av sträjker - Sträjkerna äro av flera

olika slag, var för sig karaktäristiska.

Anfallsslräjkcr ha till syfte att erna vissa, av de

organiserade uppställda villkor.

Försvarssträjker åsyfta upprätthållandet av redan

tillkämpade fördelar.

Hederssträjker, (franska greves de dignité) avse

upphävandet av förhastade beslut från arbetsledningens sida

eller ock åsyfta de avskedandet av en för härd eller

uppenbart partisk arbetsledare, chef, värkmästare eller bas.

Solidaritetssträjker igångsättas av sympati för egna

kamrater eller kamrater inom andra organisationer i strid,

på grund varav de även kallas sympatisträjker. De sprida

sig till värkstäderna i samma stad, till provinserna eller

till hela landet samt omfatta samhöriga yrken eller alla

yrkena på en ort, i ett landskap eller i hela landet.

Härigenom äro dessa strider generaliserade och få karaktär

av en revolutionär akt.Sympatisträjken, utbredande sig från ett yrke till ett

annat eller från en värkstad till en annan inom samma

yrke, utvecklar sig ofta undan för undan, steg för steg

och får i detta fall namn av vad fransmannen kallar

gréve-tampon, som måhända kunde översättas bäst med

sträjk-bollning. Tampon betyder på svenska icke blott plugg,

propp, stopp, utan även boil. Medelst detta förfarande

understödja arbetarna enligt ett franskt kongressprotokoll

»de sträjkande indirekt genom arbetsgivarna, vilkas

fabriker fortfara att ännu vara i gång».

Det talas ytterligare om en sträjk päristräjken, som en

svenskspråkig finsk tidning för några år sedan översatte

med »pärlan bland sträjker», vilket är felaktigt.

Fransmannen menar därmed vad- vi pläga benämna

obstruktion. Den hör sålunda rättiigen till sabotage, liksom

obstruktion är en form av sabotage, d. v. s. ett antingen

avsiktligen långsamt eller ytterst pedantiskt utfört arbete

till arbetsgivarens nackdel. Franska

byggnadsarbetarför-bundets tidning rekommenderade 1907 päristräjken

la greve perlée som ett sabotagemedel. »Arkitekter

och arbetsgivare beklaga», yttrade tidningen, »sig aldrig

över att få arbetena för väl gjorda. Genom att utföra

ett för noggrant arbete varar det för länge. Men genom

att så göra, skall arbetslösheten minskas och mindre

elände råda. Pärla — ett värb som även finns upptaget

i svenska språkets ordlista* eger i franskan den särskilda

betydelsen av ett (hand)arbetes utförande mycket nätt,

prydligt eller omständligt. »Pärla arbetet» vill från

syndikalistisk kampsynpunkt sålunda säga ett för arbetsgivaren

avsiktligen fördyrat arbete genom detsammas utförande

onödigt saktfärdigt.

I England praktiseras en särskild form av sträjk, som

där kallas irritationssträjken, en sträjkform som i Frank-

, Pärla: sätta pärlor på ytan (Dalin), tillra som pärlor (Sundén.)rike skulle betraktas som ett slags sabotage. Vid

irritations sträjken stannar en del av de sträjkande kvar på

arbetsplatsen, varigenom arbetsgivaren hindras från att

anställa gulingar eller sträjkbrytare. »Om arbetarna önska

åstadkomma ett effektivt tryck», heter det i en engelsk

broschyr, »måste de använda metoder som minska

profiten för arbetsgivaren eller bolaget. En av dessa vägar

är att minska produktionen under det att arbetet fortsättes,

genom att förbli vid arbetet men förminska sin

arbetsproduktion och sålunda medelst ett allmänt uppträdande

nedbringa arbetsavkastningen.

Irritationssträjken som kampmedel bars fram i

nyssnämnda broschyr, som gruvarbetarna i Syd-Wales släppte

ut under titeln »The Mimers’ next step (gruvarbetarnas

nästa steg) omedelbart före utbrottet av deras stora

sträjk 1912; jämte Tom Marins småskrifter om

syndikalismen räknad som den förnämsta källskriften rörande

den engelska syndikalismen. Broschyren är bl. a. en

kraftig protest mot fackföreningsledarnas förhalningspolitik

i arbetarnas ekonomiska klasskamp.

En konflikt bryter ut», säges det där, i en gruva.

De vanliga sektionsförhandlingarna ega rum utan att leda

till något resultat. Förtroendemannen hämtas. På nytt

utan resultat. Sedan blir den hänskjuten till

exekutivkommittén och senare till skiljedomstolen. Här blir den

satt på dagordningen tillsammans med andra saker. Efter

loppet av några månader kommer dess tur; och man

börjar överlägga. Frågan överlämnas nu till en

subkom-mitté. Denna kommitté behöver tid för att sätta sig i

förbindelse med gruvledningen och för gruvans

besikti-tigande. Sedan börjar förhandlingarna. Ibland räcka

dessa i två år. Men kanske även nu vägrar gruvegaren att

gå med på en uppgörelse. Dä, men också först då kunna

arbetarna gå till sträjk, föregången av en månads varning.Gentemot denna kraftlösa, bluf fart ade procedur tar

broschyren till orda för arbetarnas självbestämmanderätt.

Härom säges det bland annat:

Under förhandlingarna om det nya avtalet (1911)

fordrade medlemmarna mer och mer att få kontrollerande

bestämmanderätt. Det blev snart beslutat att icke ge

ledarna någon obegränsad fullmakt utan skulle arbetarna

genom referendum själva bestämma cm varje avtal.

Därmed hade man uppställt en helt ny princip, genom vilken

ledarna blevo befriade från allt ansvar för avtalets

innehåll och återstod för dem blott ansvaret för

underhandlingarnas ledning. Men även om detta betydde ett

framsteg, vay det ingalunda någon tillfredsställande lösning.

Denna till hälvten genomförda princip om direkt kontroll

av arbetarna blev ånyo tiliarnpacbvid en sträjk vid slutet av

året. Ledarna klagade över den tilltagande anarkistiska

andan. Därigenom växte arbetarnas misstro till ledningen

och krav på större kontroll. Vi stodo halvvägs mellan

två administrationssystem, vilka upphävde varandra och

gjorde saken löjlig. Nu börja vi inse att det är

omöjligt att förena de bägge metoderna. Och det saknas

icke tecken som varsia och bevisa att, om icke

förhåll-ningsregler bii träffade för utkristalliserandet av den nya

andan och skapandet av ett nytt system som

överensstämmer därmed , vi äter skola bli drivna tillbaka till den

gamla avtokratiska metoden-:.

Den största, måst fulländade och avgörande av alla

stråjker är generalsträjken, som avser kapitalistsamhällets

rasering. Syndikalismen gör sträjken till ett vapen för

frigörelsen, till en resning i den fulla frigörelsens namn.

Generalsträjken fäller utslaget i den sociala produktionen.

»Den upphäver det nuvarande samhällets sterititet och

vanmakt, ådagalägger dess skröplighet och förgänglighet,

visar det mänskliga arbetets värde.,och konstaterar arbe-

Syndik- i prakt 6tamas vilja att helt trigöra sig från arbetsgivarens

ok».

Av vad som sålunda anförts om sträjken som

kampmedel är tydligt, att sträjker, länge utkämpade uteslutande av

ekonomiska skäl, betraktas av nutidens syndikalister även

som medel såväl för revolutionen som för arbetarnas egen

fostran och solidaritet.

3. Det organiserade sträjkbryteriet (gulingsväsendet). —

Sträjkerna äro i sin tendens att bli alltmer syndikaiistiska

mer än någonsin nödsakade att stödja sig på den

professionella solidariteten. Det är fråga om en kamp, som

numera är oskiljaktig från nästan al!

arbetarsammanslutning. De sträjkande bekämpa lidelsefullt arbetare, vilka

inta deras platser i värkstaden, i fabriken, i gruvan eller

på fältet under pågående kamp. De ansätta »rävar* och

»renegater». Man har förebrått dem, även syndikalister

men syndikalister av den moderata kategorin, detta tvång

som tvång på individens rätt; och rnan har sagt att det

är ett olidligt och tarvligt tyranni, detta tväng. 1 själva

värket är denna strid en konflikt mellan borgerlig rätt

och proletärrätten.

Där civilrättens juriser se en opinionsyttring,. se de

organiserade, vilka äro engagerade i striden och lida av

följderna av sin ställning, i renegaten en fiende. Av al!

praxis, som bryter arbetarsolidariteten, har endast

arbetsgivaren fördel. Syndikalisterna mena att alla böra lida,

njuta fördelar och vara lika i arbete. Inför en fransk

domstol, som skulle döma i ett mål angående brott mot

»ar-betsfriheten», gjorde en syndikalistisk militant, vilken stod

anklagad därför, gällande att »de förbättringar, som

vinnas genom kampen, skola delas lika mellan alla, av

de icke-sträjkande lika väl som av de sträjkande; det är

då inte rättvist att några löpa riskerna och utstå hunger

för utkämpat välstånd åt andra.*.Individens rätt att få fortsätta att arbeta må i och för

sig vara än så respektabelt, men det är icke mindre

sannt att mellan arbetare i samma värkstad, i samma

etablissemang — i synnerhet när personalen är talrik

finns en intim solidaritet som framträder i likformigheten

i arbetsvillkor, gällande dem alla. När en del av

arbetarna går till sträjk för att tvinga arbetsgivaren att

förbättra deras arbetsvillkor är det icke endast för de sträjkande

själva; även de andra arbetarna dra, om den lyckas,

liksom de fördel av de tillkämpade förbättringarna. Man

skall säkerligen icke kunna förete något exempel på

arbetare, vilka, fortsättande att arbeta medan deras

kamrater befinna sig i sträjk, ha vägrat att efter deras seger

ta sin andel av de vunna fördelarna. Det finns en

orättvisa, som synes arbetare i sträjk så mycket nier

upprörande, som gulingarna och renegaterna, såsom de kalla

dem, icke endast icke ha någon andel i erövrandet av dessa

fördelar utan genom sin ställning som sträjkbrytare tvärtom

bidraga att göra striden långvarigare och segern ovissare

Under dylika omständigheter synes våldet mer såsom

en reflex av en djup rättfärdighetskänsla.

Saken har sin moraliska sida. Den danske filosofen

Harald Höffdings ord äro värda att här påminna om. 1

sin berömda bok om moralen skriver han: »For den

enkelte arbejder kan der under en av fagforeningen

besluttet arbejdsnedlæggelse komme en alvorlig etisk

konflikt, i det han kan blive stillet mellem sin sultende familie

og det han maa anse for sin standsære og velferd.

Fagforeningernes færd overfor de saakaldte "skruebrækkere"

nar ofte vaeret streng, men man maa erindre, at det her

foreligger en etisk konflikt. Hvis arbejdsnedlæggelsen

virkeligt er i hele standens interesse er det utvivlsom

pligt for den enkelte — en pligt, som solidaritetsfølelsen

indskærper overalt, hver den rører sig, — at holde udsaa længe som muligt. Selvom Sian ikke hører til

fagforeningen, vil han høste gavn av dens sejr, og han vil

derfor ikke kunne skille sin sag fra dens i kampens tid.

Det er et stort ansvar, som de paatage sig, der erklære

krigen, men er krigen erklæret, maa den enkelte finde sig

i den uundgaaelige lidelse. Og i disse kampe er der

utvivlsomt i de snevre og skjulte forhold lagtegenskaper

for dagen, som paa en større skueplads vilde have ført

historisk berømmelse med sig».*

Bliven universell betraktas bruten solidaritet i alla land

av arbetarna som ett brott. Gentemot »svartbenen»

förklaras — syndikalistiskt — allt våld berättigat eller

legitimt i England, i Tyskland, i Amerika och så vidare i

hela världen. Varken lagstiftningen eller domstolarna

genom sina utslag ha kunnat göra slut därpå, som

väl bevisar att det existerar ett svalg mellan civilrätten

och proletärrätten.

Scke endast de revolutionära syndikalisterna tjekämpa

det organiserade sträjkbryteriet, även de mer reflekterande

reformisterna göra sina allvarliga föreställningar mot

det alltmer överhandtagande gulingsväsendet, som har

Frankrike till sitt hemland och varifrån även termen har

kommit. Sålunda säger Keufer, de franska typografernas

moderate förtroendeman, i en av honom författad och av

bokindustriarbetarförbundet 1905 utgiven broschyr

»Refor-mism och direkt aktion», att »de gula exploatera de

organiserades uppoffrande arbete och äro hjälptrupper åt

arbetsgivarna». — 1 sin rapport till den internationella

metallarbetarkongressen i Amsterdam 1904 förklarar tyska

metallarbetarförbundet »att protegera arbetsfriheten är det

samma som att protegera black legs, d. v. s. de

arbets-villiga». •— Är icke det tvång -— frågar en annan fransk

* HSffdi"ip Etik. En fremstilling af de etiske principer og deres

anvendelse paa de vigtigste livsforhold, 3:dje tippl., 1905, s. 377.reformist - som personer, vilka befinna sig i strid för

sina intressen, utöva pä personer med samma intressen

som de, renegaterna även däri inräknade, vilka icke göra

några offer, i annan mening berättigat än det tvång som

utövas av arbetsgivaren under en lockout?

Sträjkbrytare, vilka ställt sig til! arbetsgivarens

disposition, ha, såsom S. A. C:s handbok ävenledes framhaller

(sidan 8), ett skadligt inflytande även på organisationens

framtida arbete, även om uppgörelse uppnåtts på drägliga

villkor. De under striden tjänstvillige, som det icke

lyckas att få bort efter striden, bli ett nytt stridsfrö av

allvarligaste art. De, som kämpat ut, tvingas arbeta sida

vid sida med sträjkbrytare; och man står mellan valet att

uppta förrädarna i organisationen, som bjuder emot, eller

att ställa dem utanför, som återigen kan innebära en fara

för organisationens styrka. Förrädare äro, säger

handboken, farliga både utanför och innanför organisationen.

4. En ny sträjkföring. —~ Syndikalisterna i .Frankrike

och i Amerika ha infört en ny sträjkföring genom

anordnandet under pågående sträjker av »kommunistiska kök»

samt inackordering av barn til! sträjkande föräldrar hos

icke sträjkande arbetarfamiljer på andra orter, som

fransmannen efter ett bibilskt uttryck kallar barnutvandring

(man erinre sig »Israels barns utvandring»).* Idén att vid

långvariga sträjker sända barn till arbetarfamiljer i andra

städer eller distrikt, varest de härbärgeras, har utgått från

en medlem av den gamla Arbetarinternationalen vid namn

Perron i Geneve samt praktiserades första gången vid en

sträjk i den belgiska fabriksstaden Verviers. Vid den

stora, två månader pågående textilarbetarsträjken i

Lawrence i Amerika (Massachusett) 1912 skickades 320 barn

* »L’exode des enfanis». De kommunistiska köken kallas pä

franska »cuisines communistes» eller --"Soupes communistes»

(gemensamma soppkokningsar.staHer).av sträjkande arbetarfamiljer till olika trakter av Amerika,

ett par hundra till Newyork, ett 80-tal till Filadelfia och

Manchester i New Hampshire m. fl. platser.

Beträffande bespisningen organisera i Frankrike

arbets-börserna gemensam bespisning för de sträjkande; och

anordnas, när årstiden så tillåter, dessa bespisningar ute

i det fria och få då ofta en fästlig prägel. En konferens

av franska arbetsbörserna, hållen omedelbart efter franska

landsorganisationens kongress i Marseille 1908,

uppmanade börserna att inom sina respektive områden

anskaffa de nödvändiga ingredienserna till

gemensamhets-köker. genom inköp med medel ur

arbetarorganisationernas fonder.

Det säger sig självt att genom dylika gemensamma

bespisningar inbesparas betydliga utgifter medelst

mass-inköp av levnadsförnödenheter och det inköpta blir även

bättre ekonomiserat. I en del trakter av Frankrike stå

syndikaten i förbindelse med sin orts eller sitt distrikts

kooperativa konsumtionsföreningar eller distriktscentral.

Så har i Ardennerna mellan därvarande kooperativa

föreningars distriktsforbund och syndikatens

distriktssam-manslutning ingåtts en överenskommelse om att vid sträjk

på en plats inom distriktet förskotterar

konsumentcentralen de nödvändiga livsförnödenheterna, för vilkas

gäldande syndikatens förbund ansvarar.

Bojkott och blockad.

Bojkott som kampmedel räknar sin upprinnelse från år

1879 och har till sitt hemland Irland, varest det nämnda

år kom till användning vid jordbruket.

Kapten Bojkott, förvaltare av ett stort irländskt gods,

vars egare var en engelsk lord vid namn Erle, hade gjort

sig så impopulär genom sitt brutala uppträdande motgodsets underlydande bönder att de en dag vägrade att

arbeta just som skörden stod för dörren. Regeringen,

underrättad om denna fredliga revolt, skickade dit

soldater och arbetare, men de kommo för sent. Den pä

rot stående grödan hade då redan ruttnat. Bojkott flydde,

ruinerad,"; till Amerika. Hans namn har sedan blivit

benämningen på den arbetartaktik,.för vilken han blev första

offret. Ordet och taktiken spridde sig sedan till

England, Tyskland, Frankrike, Skandinavien, Nordamerika

och sä vidare.

Bojkott är en systematiserad arbetsnedläggelse genom

att personer hindras eller utestängas från arbete. Den

franske syndikalisten betraktar-bojkott som ett slags sträjk.

»Vi betrakta användandet av bojkott varken mer eller

mindre än som en partiell sträjk», yttrade ett av ombuden

vid den nionde franska metallarbetarkongressen 1903.

»Bojkotta vi en fabrik kunna kamraterna icke arbeta där.

Bojkott vil! enligt vår mening helt enkelt säga

avspärrandet av en värkstad från arbetskraft och är i ett sådant

fall endast ett korollar till en partiell sträjk». Bojkott tas

i Frankrike likasom i England i en vidsträcktare

mening än i Sverge, varest vi göra skillnad på bojkott

och blockad, 1 utlandets syndikaiistiska litteratur skall

man aldrig finna senare ord nämt som ett arbetarklassens

kampmedel.

I enlighet med bojkottens vidsträcktare betydelse i

Frankrike och England än ordet begagnas hos oss ingår

som beståndsdel i bojkotten sträjkpostering (engelska

picketing) till upprätthållandet av bojkotten, blockaden

som vi skulle säga Vakter utställas vid fabrikens eller

värkstadens port för att såvitt möjligt hindra, med

eller utan våld, s. k. arbetsvilliga att inta de genom

striden lediga platserna i fabriken eller värkstaden.

På fransk fackföreningskongress diskuterades bojkottsom kampmedel första gången vid samma kongress,

varest sabotagen desslikes diskulerades första gången,

nämligen i Toulouse 1897. Strax före denna kongress

hade typografsyndikatet i Paris begagnat bojkott

mot ett par Paristidningar le Rappel och le Siécle

i den dubbla avsikten att försvara sina intressen och

avråda arbetare i allmänhet att köpa de bojkottade

tidningarna. Att arbeta på ett tryckeri, som blivit bojkottat,

har allt sedan dess varit beviset på ärelöshet och moraliskt

yrkesförfali, skriver typografförbundets merberörde

förtroendeman Keufer Och de, vilka gjorde sig skyldiga till

en sådan »vanhederlig» handling, blevo utsatta för kam

raternas påtagliga förakt, intet kamratskap, ingen hjälp,

ingen upplysning egnades dem. Fa korporationer ha

enligt Keufer med så stor stränghet praktiserat bojkott

som press på allmänna opinionen och brännmärkt dem, vilka

brustit i sin professionella plikt, som de organiserade

typograferna i Paris. Bojkottens franska term är la mise å 1’indix.

Under det att bojkott beskrives mer elier mindre

utförligt i utlandets syndikalistiska litteratur, finner man som sagt

ingenting om blockaden. I Sverge är blockad både som

ord och som kampmedel mycket mer använt än bojkott,

varom man kan göra sig förvissad genom att kasta en

blick på arbetarpressens annonsspalter med deras

vanligen långa rad av blockadkungöreiser. Ffur ordet

kommit i bruk hos oss, kunde ju vara icke utan

sitt intresse att veta. ! den utförliga svenska fack-

föreningsrörelsens historia, som ingår som särskilt band

i den svenska landsorganisationens arbete om fackföre

ningsrörelsen i olika iand finns ingenting därom. Där

talas blott om sträjkernas nyare historia i Sverge. Tro-

ligen har ordet sä småningom vunnit burskap inom den

svenska arbetarrörelsen utan att vara knuten vid någonviss större händelse som t. ex. ordet bojkott. I

folkrättsvetenskapen behandlas blockaden mycket ingående, men

sä främmande som man i Sverge är för denna gren av

den allmänna samhällsvetenskapen, ehuru vi ha en mycket

stor och skicklig författare på området, är det knappast

troligt att ordet överförts därifrån till den svenska

kampterminologin.

Blockad består som bekant däri att arbetsgivare, vilka

vägra tillmötesgå arbetarnas krav, hindras från tillgång

på arbetskraft utan att sträjk i egentlig mening därför

förklaras. En sträjk innebär samtidigt en blockad, men

blockad är ännu ingen sträjk. Blockad blir i allmänhet

använd endast mot arbetsgivare, vilka vid den tidpunkt

angreppet göres antingen ära utan arbetare tillföljd av att

de organiserade arbetarna avspärrat oorganiserade frän

arbetsplatsen eller sysselsätta arbetare, vilka tillhöra

organisationer som icke samarbeta med de syndikalistiskt

organiserade arbetarna (t. ex. i Danmark Kristligt dansk

fællesforbund» och delvis danska landsorganisationen, i

Sverge en del fackföreningsförbund och

landsorganisationens sekretariat). Vid sädana fall kan sträjk icke sättas

i gång på annat sätt än att de blockerande arbetarna

öppet förhindra sträjkbrytares tillträde till den blockerade

arbetsplatsen.*

Man skiljer vä! till märkandes pa öppen och hemlig

blockad. Den öppna blockaden är den nyss

karaktäriserade. Den hemliga blockaden användes med fördel inom

* 1 Nordisk familjebok definieras blockad sälunda: »i den moderna

arbetarrörelsens sträjkterminologi har blockad av en värkstad, ett

bygge eller annan arbetsplats betydelsen av en utifrån företagen

avspärrning av levande arbetskraft frän värkstaden (arbetsplatsen), i

det att organiserade arbetare vid en arbetsinställelse allmänt

förbju-des av organisationsiedningen att arbeta vid arbetsplatsen, varjämte

de sträjkande med alla till buds stående medel söka hindra även

icke organiserade arbetare att taga anställning där, sä länge som

arbetsplatsen är sålunda blockerad.» — Jfr även Salmonsens (danska)

Konversationslexikon, 2:dra ttppl.ett väl organiserat facK, vilkas arbetare äro svåra att

ersätta med i facket oövade sträjkbrytare. För

arbetsgivaren är det då även svårt att fä nya arbetare, då han icke

som vid den öppna blockaden kan skaffa sig någon säker

underrättelse om de blockerande arbetarna och dessa

följaktligen räddas från att komma på arbetsgivarnas

svarta listor. Förenas den hemliga blockaden med en

organisationens egen arbetsförmedling, såsom Sverges

S. A. C. strävar att fä fullständigt genomförd inom de

olika industrierna medelst sitt »register», kunna de

blockerande få anvisning på arbete å andra platser. —

Vid arbetsplatserna utställas blockadvakter, vilka vaka

över att blockadbrytare icke bereda sig tillträde till den

blockerade fabriken, värkstaden, tilll bygget eller vad

arbetsplatsen nu må benämnas.*

Vid anläggningsarbetarnas andra konferens i Gävle

1915 dryftades frågan om blockads användning särskilt

i aktionen för 8-timmars arbetsdag men ansågs ej därför

tjänligt. 1 stället för att blockera arbetet av arbetslag, som

tilläventyrs avskedats för deras aktion för 8 timmarsdagen,

böra »andra lag sändas fram i de avskedades ställe,

varefter dessa i sin tur fortsätta aktionen genom att ej häller

arbeta mer än 8 timmar». (ProtGkol! förda vid konferenser

med ombud från lokala samorganisationer inom S. A. C.,

Malmö, 1915, s. 20).

Sabotage.

Noga taget äro de av de organiserade arbetarna begagnade

kampmedlen (med undantag av labelien) sträjk i mer eller

mindre modifierad form eller, säga vi måhända bättre,

utgreningar från sträjken.

* Jfr S. A. C.:s handbok, s. 85 ni. fl. ställen, där blockaden

behandlas som vapen.Enligt fransk och engelsk uppfattning är sabotage,

liksom bojkotten, en variation av sträjken. Päristräjken i

Frankrike och irritationssträjken i England räknas som vi

förut erfarit (s. 79—80) till former av sabotage. I de engelska

gruvarbetarnas åberopade broschyr »Gruvarbetarnas nästa

steg» tiilrådes avdelningarna att »såvitt möjligt bortkasta

den gamla metoden att gripa till sträjk för en sak av

mindre betydelse». De böra i stället använda »det mer

vetenskapliga vapnet passivt motstånd» (irritationsträjken).

Genom att helt enkelt stanna i arbetet men förminska

sin produktion bringa de »genom sitt allmänna

uppträdande det därhän att gruvans avkastning nedbringas».

Sabotagen har även blivit benämnd en »förtunnad» sträjk.

Arbetaren strider utan att helt upphöra med

arbetet-Sabotage har i det hänseendet därför likställts méd en

krigslist, i sin så att säga mer förädlade form är sabotage

ett avsaktande av arbetet eller som man också sagt:

»sträjk utan avbrott i arbetet». Sabotagen eger nämligen

flera gradationer. I sin mildaste form utför arbetaren,

som befinner sig i strid, arbetet dåligt eller alltför noga;

i senare fallet »pärlas arbetet», i det förra fallet arbetar

arbetaren »som en sabbot», såsom fransmannen säger,

d. v. s. som en träsko, vilket ater vill säga otympligt »likt

en fattig bonde som nyligen kommit från sin hembygd

i sina sabots (träskor). I sina svåraste former användes

sabotage för att sabotera maskiner och värktyg, d. v. s.

de antingen sättas för tillfället ur bruk eller ock förstöras

de alldeles. Detta kan även gälla arbetsprodukten, som då

antingen försämras, så alt den blir mindre njutbar eller

efterfrågad, eller förstöres.

De primitiva yttringarna av sabotage hade en blind

karaktär, i det att den praktiserades utan metod och

ur-skillning. Medlet är gammalt som kampmedel, använt även iSverge under skråtiden.* Men ordet är fullkomligt nytt,

gående icke längre tillbaka i tiden än till 1894, då Emile

Pouget lär ha kommit på namnet under det han som

landsflykting uppehöll sig i London.** Han lärde där

känna det brittiska go eller ca’ canny. »När två skottar

gå tillsammans men den ene går fortare, säger den andre

till honom go canny, det vill säga: gå långsammare, om

jag får be»; ett talesätt som upptagits av den

organiserade engelske arbetaren i överflyttad bemärkeise.

Från en hamnarbetarsträjk i Glasgow (Skottland)

berättas följande lilla nätta historia:

Hamnarbetarna hade begärt en påökning av 10 öre i

timman. Det förvägrades dem, varför de sträjkade. Ar

betsgivarna anskaffade med stora kostnader lantarbetare

* I nordiska museets tidskrift Fataburen för 1911 liar framlidne

borgmästaren A. Ulrich, den kände nykterhetsivraren, framlagt några

aktstycken. I kongl. niaj:ts förnyade Ordning angående

hammar-smeder och bruksfolk den 27 dec. 1703 stadgas »alt om någon

ham-marsmed och dennes medarbetare beträdes med att de antingen av

arghet för att erhålla »öfwerjern» och »öfwerkol» eller ock eljest av

försummelse och oförstånd tillverka av »swarsgodt tackjern »sa

straffbart illa och owuligt handteradt stängjern att det sutmgen

komme alt vräkas eller ock att det ej kunde bortsäljas for gott järn

sä skulle den som av arghet och egennyttighet eller owulighet

sä-daut gjorde, jämte det att han skulle ersätta järnet och skadan, plikta,

första gången tio daler silvermynt, andra gången dubbelt och

tredje-gängen trettio daler silvermynt samt förvisas från Bergslagen. Om

han ej orkade böta, skulle han plikta för var gäng utan »skonsmåh

med kroppen. 1 en förordning för boktryckerierna i riket den 12

augusti 1752 stadgas, att nidingsverk vid boktryckerierna, då stilarna

egenvilligt fördärvas, förblandas, göras defektuösa eller bringas i

oordning samt pressar och andra verktyg uppsatligeu skadas,

bestraffas med 40 daler silvermynts böter, varjämte skadan av den

brottslige skulle ersättas. Förmådde den skyldige ej böta, skulle

han plikta med allmänt arbete. -Därjämte skulle Societeten pröva,

om en sädan person vidare skulle få arbeta vid boktryckerierna.

** Året därpå eller 1895 upptog Pouget sabotagen till diskussion

i en av honom utgiven mycket spridd och ytterst revolutionärt

hällen tidning Pére Peinard. Diskuterad av franska arbetare första

gängen pä syndikalistkongressen i Toulouse 1897, vid samma

kongress där även bojkotten för första gängen diskuterades å fransk

fackföreningskougress.som sträjkbrytare. Hamarbetarna måste erkänna sig" vara

besegrade. De återgingo alltså till arbetet på samma

vilkor som förut och sträjkbrytarna skickades bort. Men

innan de började arbetet, höllo de ett möte och därvid

höll deras fackföreningssekreterare till dem följande tal:

»Vi gå alltså tillbaka på samma villkor som förut.

Arbetsgivarna ha påstått sig vara mycket nöjda med

sträjkbrytarnas arbete, de ha rentav överhopat dem med

lovord. Vi däremot veta nog hurudant deras arbete varit.

De visste knappast hur man skall gå på ett skepp, och

när de buro något, fällde de det till hälvten efter sig.

Två av dem gjorde ej samma arbete som en av oss och

lika fullt få de beröm för sitt arbete. Nåväl: Låt oss då

arbeta på samma sätt. Låt oss arbeta så som

sträjkbrytarna gjorde det. Dock f-mner jag onödigt att vi

också ramla i sjön såsom de gjorde.»

Och hamnarbetarna p-jorde så. I tre dagar rådde där

go canny. Sedan kallade arbetsgivarna fackföreningens

sekreterare till sig och bådo honom säga arbetarna att

de skulle få sina 10 öre blott de arbetade såsom förut.

Det var historien om de skottska hamnarbetarnas

sabotage.

■ Sabotagemetoden har blivit allt oftare föremål för

diskussion bland arbetarna själva; och man har bland dem

talat mer mot än för sabotagens användning som kampmedel.

Att sätta maskiner, maskindelar och värktyg ur bruk,

sa att de icke kunna användas för tillfället, eller att

förstöra vare sig maskiner, värktyg eller produkter,

betecknades av en f. d. sekreterare vid arbetsbörsen i Toulouse

som vandalism. — Sabotage har, hävdar det motsatta

lägret, ingenting gemensamt med vandalism, som består

i ett dumt ödeläggande utan någon tanke eller grund

därför. Sabotage innebär icke ödeläggelse blott för nöjes

skuil eller att av blott dårskap utföra dåligt arbete elleratt bestjäla arbetsköparen för att individuellt ha fördel därav.

Sabotage har ej häller något gemensamt med överklassens

bedrägerier antingen dessa äro förfalskningar eller tjuverier

från köpare och förbrukare.

Vid den franska syndikalistkongressen i Toulouse 1897,

då som sagt sabotagen första gången behandlades i

Frankrike å syndikalistisk arbetarekongress, förklarade

föredraganden Paul Delesalle, som då var biträdande sekreterare

i arbetsbörserna förbund, att arbetarna respekterade

maskinen först den dag den blivit arbetarens vän som

förkortar hans arbetsdag i stället för att vara fienden,

brödtjuven, arbetarslaktaren. Genom att sätta värktyget ur

funktion hindra sträjkande arbetare arbetsgivaren att

ersätta dem med rävar.* Delesalles rapport blev efter en

kort debatt enhälligt godkänd och med applåder bekräftad.

På en kongress tre år senare i Rennes, (se noten s. 92) är

det Pouget, som är frågans inledare. Pouget, en av den

franska syndikalismens främste arbetarteoretiker, har varit

sabotagetaktikens specie"-e teoretiker. Utan att tillägga

något nytt till vad Delesalle hade sagt 1897 anförde han

en serie exempel på sabotages användning inom industri

och hapdel.

Så länge arbetarna icke äro nog upplysta att sluta sig

liil sin organisation, finns alltid renegater, vilka vilja’

arbeta, yttrade sekreteraren i

iivsmedelsindustriarbeiar-förbundet, A. Bousquet. »De finna maskiner, redskap,

ugnarna i fullgott skick. De sträjkandes stora misstag

att sålunda lämna arbetsmedlen användbara, när de ga

till sträjk, blir fördenskull orsaken til! deras nederlag och

* I samma anda har den danske filosofen H. riöffding yttrat sig

i sin bok Etik. Han säger nämligen där: »slaver och hovedarbej-

dere staa sig ikke ved at göre mere, end der lige netop

forlanges av dem, det vilde jo kun føre ti), at fordringerne for

fremtiden forhøjedes. De have ingen grund til at vise særegen omsorg

for redskaper og materiale, som ikke tillhører dem. Hvad der

spildes, er kun ti! tab for herren* (3:e uppl., s. 347).till deras egen skada. De sträjkandes plikt är, dä de

lämna arbetsplatsen, att sätta värktyg och redskap ur

bruk. Det är inte fråga om ett dumt förstö-ande av

värktyg och makiner. Nej, det är tillräckligt att utföra en

förståndig sabotage, som icke tillåter andra att ta. dessa

maskiner och dessa arbetsinstrument utan vidare i bruk,

när de sträjkande gå ut i kamp för sig och alla sina

kamrater, för hela arbetarklassen. Det är på detta sätt

som förrädarna och de klenmodiga skola tvingas att

upphöra med att arbeta och det berör arbetsgivarna i

det som för dem är dyrast .

Sabotagen blir då tillika ett kampmedel riktat icke bara

mot arbetsgivaren utan även mot en hel grupp av

arbetare, nämnligen sträjkbrytarna, de så kallade

arbets-viiliga. ~

Vid en senare kongress i Pari r 1900 uppträdde en enda

bland ombuden mot sabotagen, förmenande att den var

arbetarna mer till skada än nytta och stod i strid med

arbetarnas värdighet. En typograf Maynier »beundrade»

dem, vilka hade kuraget att sabotera en exploatör, han

hade ofta skrattat ät de historier som man hade berättat

om sabotagen. För sin de! skulle han inte ha vågat

göra det som dessa goda vänner hade gjort. Jag

bekänner öppet», yttrade han till sist, »att om jag avhåller

mig från den handling som består i att försämra ett

värktyg eller vilken annan sak som lämnats i mina

händer, är det icke av fruktan för gud som paralyserar mitt

mod men fruktan för gendarmen».

Vid omröstningen å ifrågavarande kongress röstade

117 för sabotagen som stridsmedel och 7ö mot, två

röstsedlar voro blanka.

Vid anarkistkongressen i Amsterdam 1907 ansåg en

holländsk anarkist, Sarnson, att sabotagen degraderade

arbetarnas yrkesmoral. En annan anarkist, Jean Grave,har skrivit om den som demoraliserande och enligt eri

reformist, A. Keufer, skapar den hycklare. Sabotagens

motståndare inom arbetarnas egna led anse i allmänhet sabo

tagen i flertalet fall vara ett vapen mot arbetarna själva

och ett bevis på bristande eller otillräcklig solidaritet.

Sabofagen som kampmedel kommer da, hoppas de, att

försvinna i den mån som den syndikaiistiska solidariteten

tilltar, i den mån som arbetarna bli bättre i stånd att

genom obrottslig sammanhållning försäkra sig om

enigheten mot arbetsgivarna. Emellertid står fast att en hel

rad av fackliga förbundskongresser i Frankrike ha voterat

motioner till förmån för sabotagetaktiken, såsom

metall-arbetarförbundet å sina kongresser 1900 och 1903, livs

-medelsindustriarbetarförbundet 1903, transportarbetarnas

förenade förbund 1905, jordbruksarbetat förburidet samt

byggnadsarbetarförbundet samma år m. fl. förbund.

I den förut åberopade danska broschyren

»Syndikalismens A. B. C.» tas sabotagen livligt i försvar. »Den

borgerliga pressen är», säges det där, »mäkta bekymrad

å moralens vägnar. Men vi märka ingenting motsvarande

för medmänniskors väl, när det gäller effektiva

förhåll-ningsregler mot olyckor och till förekommande av

förfalskning av livsmedel. Arbetarna böra icke låta förvirra

sig av borgerliga moralbegrepp utan undersöka vad som

är gagneligt för klassens intressen och därefter ställa sig .

Reformisterna iriom den svenska fackföreningsvärlden

äro i regeln sabotagens motståndare. Men de torde

häller aldrig ha gjort sig någon större möda att närmare

studera frågan i hela hennes vidd och ingått i någon

allvarlig undersökning om dess fördelar, vilka finnas, och

om dess nackdelar, vilka ävenledes finnas. Vid

skogs-oeh fiottningsarbetarnas industriella konferens i Ljusdal

3—4 februari 1918 diskuterades sabotagen som

taktik-medel gentemot i dessa fack rådande mellanhandssystemet.Den allmänna meningen tycks ha varit den att medlet

med fördel kunde användas Konferensen instämde i

S. A. C:s principuttalande rörande stridstaktiken

med ett tillägg att man genom tidningarna skulle

upplysa alla skogsentreprenörer att »man komme

att föra strid mot dem såväl som mot bolagen, så kanske

de inte längre vilja stå som mellanhänder». »Protokollförda

vid industriella konferenser med L. S. tillhöranda S. A. C.,

1918, s. 26).

Labeil.

Under det att bojkott är ett vapen mot motståndarna,

signalerar labellen vännerna... Märken, levererade

fabrikanter och handlande, vilka tillämpa i sina värkstäder eller

magasin de syndikala tarifferna, äro i sådant fall en appell

till industrin och handeln. Det är kännetecknet på att

arbetsgivaren använder organiserade arbetare, att han

betalar efter tariff, respekterar lärlingsreglementet och

lagarna rörande fabrikshygienen, såsom det heter i en

instruktion angående märkets användning inom

bokindustrin.

Labellen är ett igenkänningstecken. Den presenterar sig

som en vignett, som begagnas än som affisch i ett

magasin, än som emblem, åsatt varorna. Bestämd att

utmärka det tariffen respekteras, kan man från

syndikalistisk synpunkt definiera labellen: »proletariatets

för-brukningsförmåga tagen i tjänst av arbetarorganisationen».

Labellen diskuterades i Frankrike första gången å

bok-industriarbetarförbundets kongress i Marseille 1895. Dess

första;,användning, som gär tillbaka till 1876, synes ha

tillkommit. på initiativ av cigarrarbetare i San Francisco

i Amerika.

En rapport av ombuden för

bokindustriarbetarförbun-det å världsutställningen i Boston gjorde den bekant iFrankrike. Efter att ha akcepterats av de franska

typograferna på deras nyssnämnda kongress i Marseille,

diskuterades den på nytt å deras kongresser 1896 och 1897.

Vid den förra kongressen framhölls labellen framför allt

som medel till att påskynda propagandan för den

fackliga sammanslutningen, vid den senare kongressen

uppmanades de syndikalistiska kamraterna att endast dricka

vin från handlande som begagnade buteljer, tillvärkade

av arbetarnas eget glasbruk; och gjordes en hemställan

till arbetsgivare, vilka följde syndikatens tariffer, att

påsätta sina arbeten ett tecken, som tydligt skiljde dem

från andra. Det var dock efter typografkongressen i

Rennes 1898 som de första praktiska försöken gjordes

med labellen och inom typografyrket. Ombudet för Paris

typografer å kongressen, J. Maynier, meddelade att ett

20-tal tidningar av olika färg hade akcepterat

typografernas »märke» samt att under valkampanjen en mängd

affischer hade varit påklistrade meddelandet: »arbete

värkställt av organiserade tidningar» (travail exécuté par

des journaux syndiqués).

På typografernas kongress 1900 i Paris debatterades

ånyo frågan om labellen. Maynier, som även denna

gång var rapportör, påvisade ännu en gång att denna

taktik visade sig överlägsen agitationen på

lagstiftningsväg genom det faktum att den appellerade till

proletariatets egna och direkta ansträngningar; och lian

markerade det samband som existerade mellan labellen och

bojkotten: »på ena hållet rekommenderar man sina

produkter genom åsättandet av sin stämpel, å andra hållet

uppmanar man" genom propaganda de organiserade att

icke använda en bojkottad artikel».

Labellen, avsedd för handel och industri, har dock

vunnit ringa spridning i Frankrike, och i flera land har

den ännu ej ens upptagits till behandling. I Frankrikehar likväl flertalet tidningar akcepterat den utan hänsyn

tiil politisk ståndpunkt. Flertalet kooperativa föreningar,

några kommuner, såsom städerna Voiron, Mans, Belfort,

Fougéres*, en del associationer, såsom ligan för

människans rättigheter, ha beslutat att uppta den på allt sitt

tryck, cirkulär, bulletiner etc. ävensom några frisörer och

vinhandlande. Faktiskt existerar den på fullt allvar

endast inom typografin.

All labell bör enligt en fransk typograf D. Sieurin

uppfylla följande fem villkor: 1) vara ett monogram

gemensamt för organisationen i sin helhet, alltså som

landsor-organisation; 2) innehålla en hänvisning på dess

funktion; 3) ange namnet på det syndikat eller den

lokalorganisation som levererar den; 4) uppta ringa plats samt

5) kunna inpassas i etiketter, angivande sak och

syftemål.

Använt av hela det organiserade proletariatet, skulle

arbetarna praktiskt taget ha förvärkligat

överensstämmelsen mellan sina intressen som konsumenter. Vore den

dessutom konsekvent genomförd, skulle arbetarna faktiskt

vara herrar på marknaden; och det skulle icke finnas

längre något syndikalistiskt problem i det hänseendet.

»Antalet organiserade arbetare i Frankrike är», skrev

nyssnämnde franske typograf Sieurin 1905 i Lagardelles

syndikalistiska tidskrift, »800,000, vilka representera minst

2y2 miljon förbrukare och som depensera 1 V, miljon pr

år. Man inser lätt den styrka som detta stridsmedel

kunde ha i händerna på lika många kunder eller

förbrukare». Men om labellen som kampmedel haft ringa

framgång, är det därför icke utan värde. Proletariatet

* Några stater i Nordamerika ha givit den syndikalistiska labellen

en legal valör, såsom Massachusett, Idaho, Delaware etc. - 1904

förelåg i franska kammaren ett lagförslag att även uppta labellen i

lagstiftningen för fabriksmärken.utvecklar blott långsamt och stegvis sin ekonomiska ka

pacitet som klass. Arbetarna respektera som

konsumenter de tariffer som de avslutat som producenter. Labellen

har då ett syndikalistiskt värde, som skiljer den i samma

mening som sträjk och generalsfräjk från andra

kampmedel, vilka mindre specifika vädja till borgarklassens

samvärkan: lagar och dekret eller ministeriella beslut.

Labell, sabotage, bojkott, blockad äro kampmedel av

olika värde. Den aktiva syndikalisten betraktar dem som

tillämpningar av den direkta aktionen. De ha uppfunnits

av arbetarklassen och tagits av den i bruk utan

medvär-kan eller hjälp av staten. För att de skola lyckas,

behöver den endast proletarisk solidaritet. Man kan då säga

att deras utveckling är det säkraste kriteriet på syndikatens,

resp. lokalorganisationernas sociala betydelse, på deras

faktiska förmåga, på deras avtonomi, mycket säkrare än

antalet av deras medlemmar eller deras inflytande som

valkorporationer, direkt eller indirekt.

INNEHÅLL.

Sid.

Förord................................................... 3

Inledning .............................................. 5

DEN SYNDIKALISTISKT ORGANISERADE

ARBETARKLASSENS INBÖRDES FÖRPLIKTELSER.

Solidaritetsbudet .............................. 10

Stadgarnas efterlevnad-......................... 13

Efterlevnad av kongressbeslut................... 15

Plikten att bevista sammanträdena ..............17

Höga och låga kontingenter. — Fonderade

stridskassor ................................. 19

Lönetariff och arbetsavtal ..................... 25

Förpliktelsen att icke arbeta pr styck och utom

värkstaden eller fabriken .................... 36

Skyldighet att uppträda värdigt................. 39

Förpliktelsen att »syndikalisera» yrket rörande

uppgörelser .................................. 43

Organiserades förhållande till oorganiserade. 45

Politisk neutralitet ........................... 48

Åtta-timmarsdagen ............................. 51

Nymalthusianismen .............................. 57

Medlemskap i ett annat lands

arbetarorganisationer......................................... 62

Val- och röstsätt............................... 69KAMPMEDLEN, DISKUTERADE 1 TAL OCH

SKRIFT, VID KONGRESSER OCH i PRESSEN.

Direkt aktion — ett kollektivbegrepp 74

Sträjk och generalsträjk ..•................ 77

Bojkott ................................... 86

Blockad..................................... 88

Sabotage — engelska Go canny ............. 90

Labell...................................... 97RÄTTELSER: Å sid. 5 sista raden skall stä egoistiska; s. 6, r. 9

syndikalistisk; s. 10 Journal samt générale (i st. f. Journale och

général); s. 11 sista textraden värkstadskamraters (i st. f.

värkstadsarbetares); s. 70 r. 6 som (i st. f. såsom). — En del oegentliga

tryckfel rättas benäget lätt av läsaren själv.Av samma författare har förut utkommit:

SYNDIKALISMEN.

Dess väsen, teori och taktik.

Pris: Häft. 1:20, inb. 2:50.

De två världarna

Arbetarklassen och Syndikalismen.

Pris: Häft. 1: 25, inb. 2: 50.

Dessa såväl som

Syndikalism och socialism

av Lagardelle, Labriola, Michels, Kritchewsky och

Griff-uelhes, pris 30 öre, kunna rekvireras från

Brands Förlag, ölandsg. 48, Stockholm, och

Syndikalistens Förlag, Box 51, Örebro.

1

Varför jag är syndikalist.

Av Tom Mann. 3:dje uppl., pris 60 öre.

Vilka äro splittringsmännen?

Av Harry Orkan. Pris 40 öre.

Syndikalismens demokratiska väsen.

Pris 60 öre.

SYNDIKALISTENS FÖRLAG,

BOX 51, ÖREBRO.