Svenska tondiktare. Kortfattade levnadsteckningar

INNEHÅLL

Förord ............................................ 5

Otto Lindblad...................................... 7

Gunnar Wennerberg ................................ 23

Jakob Axel Josephson ............................. 47

Prins Gustaf...................................... 65

Adolf Fredrik Lindblad............................ 81

August Söderman ................................. 101

Emil Sjögren .................................... 112

Litteratur....................................... 125

FÖRORD

Det har alltid förefallit undertecknad som en stor

brist, att vår ungdom så föga får veta om de

män, vilkas sånger den sjunger i hemmet och i skolan.

Syftet med dessa anspråkslösa skisser är att i någon

män undanröja denna brist och att bereda Sveriges

barn och ungdom tillfälle att lära känna några av den

svenska tonkonstens märkesmän under gångna tider.

Biografierna hava alla, utom Sjögrenbiografien, förut

varit publicerade i Folkskolans Barntidning och

utgivas nu i något förändrad och utvidgad form. Vid

urvalet har den principen följts, att de tonsättare fått

framträda, vilkas sånger mest sjungas eller vilka

kunna anses vara bäst kända bland den svenska

ungdomen. Många andra, kanske större med

avseende på sin originalitet och sin betydelse för

musikhistorien än de här behandlade, skulle kunna

förtjäna att tecknas, såsom en Franz Berwald, en

Ludvig Norman och flera med dem, men dessa hava

på grund av anförda skäl måst träda tillbaka. Det

är självfallet, att huvudvikten har fått läggas på

det biografiska. Vad beträffar behandlingen av de

olika kompositörernas verk, har givetvis ett urval

måst ske, så att i allmänhet endast de mest

betydande kompositionerna blivit föremål för

omnämnande. Men stor hänsyn har tagits till de

populäraste tonverken, även om dessa ofta äro mindre

originella eller i musikaliskt avseende mindre

betydelsefulla. Någon ingående analysering av tondikterna har

av lätt insedda skäl här icke kunnat komma i fråga.

Det är min förhoppning, att dessa

levnadsteckningar skola locka till fortsatta studier, och därför

har i slutet av boken tillfogats bibliografiska

notiser, upptagande det i den tryckta litteraturen

viktigaste om de ifrågavarande tonsättarna. Det kan

måhända förefalla, som om åt dessa notiser ägnats

oproportionerligt stort omfång och att en dylik

bibliografisk apparat icke hör hemma i ett arbete av denna

art, men detta har gjorts med tanke på att

ungdomen och övriga intresserade läsare i våra

bibliotek alltid skola kunna erhålla något om de

kompositörer, som intressera dem. Om inte det ena av de

citerade verken finnes tillgängligt i ett bibliotek, så

finnes kanske det andra. Att bibliografierna därför

icke göra anspråk på fullständighet torde vara

självklart.

Stockholm den 15 april 1925.

CARL EFVERGREN.

Otto Lindblad

Bland de sånger, som sjungas av Sveriges barn och

ungdom, är det nog inte många som äro så vackra

som ”Vintern rasat”, och jag är viss om att alla tycka

det är roligt att sjunga den sången. Kan man tänka

sig något mera friskt, något mera sprittande livligt

än melodien till den. Det är som om alla dess toner

utstrålade vår och livsgladj e. Sången är ett lika

vackert som enkelt uttryck i toner för nordbons jublande

glädje över att jorden äntligen befriats från den långa

vintersömnen och att våren och sommaren äro i

antågande. En annan sång, som säkert också med nöje

sjunges, är Kungssången, ”Ur svenska hjärtans djup

en gång”. Den bär en helt annan prägel, den är mera

tung och allvarlig och den stämmer oss till högtid och

andakt. Båda dessa sånger äro komponerade — så

kallas det nämligen att ”dikta” musik — av en och

samma person, som skänkt oss icke blott dessa, utan

många andra vackra sånger, vilka äro kända och

allmänt sjungna.

Hans namn är Otto Lindblad, och han föddes i

Karlstorps socken, belägen i en naturskön trakt i

norra Småland, den 31 mars 1809, således för mer än

100 år sedan. Det var på själva långfredagen vid

sammanringningen till gudstjänsten som den lille gossen

kom till världen, och då han skrek duktigt till

klockornas klang, yttrade någon profetiskt: ”Han blir

säkert klockare, om han får leva, ty klockorna gå så

ljuvligt och han skriker så gällt.” Fadern var

komminister hos prosten Chrysander i Karlstorp och tillika

dennes måg, och enligt den tidens sed bodde de båda

familjerna tillsammans i prästgården. Som ett av

sina första minnen nämner Otto Lindblad, att fadern

tog honom på armen och sjöng: ”Inte sörjer jag föräxjö vid början på 1800-talet.barnen de ä’ små, hopp fallerallalera”. Också minnes

han från sina tidigaste barnaår, att fadern då och

då tog ner fiolen från väggen och spelte upp någon

glad smålandspolska, och då svängde lille Otto och

hans syskon om av hjärtans lust. Sin första

undervisning fick han av morfadern, men det gick till att

börja med ganska trögt med läsningen, ty han var

mera road av fågel jakt i skogarna eller fiske nere vid

sjön. Men lika ofta var det kanske hans medfödda

lust för musik, som drog honom från läxorna. Ofta

fick morfadern varna honom med orden: ”Med

fiskafång och fåglasång förstöres mång studeregång.”

Emellertid hade denna håg för ett friskt naturliv det

goda med sig, att gossen, som från början var ganska

klen och sjuklig, snart blev stark och duktig. Ett av

hans käraste nöjen var att tillverka enklare

musikinstrument, och om aftnarna, när det var lugnt

väder, brukade han klättra upp på boningshusets tak

och blåsa i sin sälgpipa eller sjunga visor, som han

lärt av fadern.

Då Otto var 10 år gammal, sändes han jämte den

ett år yngre brodern till Växjö skola. Man kan

förstå, att denna stora förändring i gossens liv skulle

göra ett starkt intryck på honom. Själv skriver han

om avresan från hemmet och förberedelserna till

densamma, så här: ”Skräddare och skomakare

tillkallades för att behörigen bekläda oss med vadmal och

skinn. Linne tvättades, bröd bakades, korvar till-mattes, skinkor vägdes o. s. v. Närmare tiden

omsågs och smordes enspännarevagnen, och Nätta, ett

gult sto, blev tillgodosedd med litet havre och bättre

hö än vanligt. Som lasset blev tungt, tillsades vi att

gå allt emellanåt, göra små dagsresor och beta som

oftast, städse ihågkommande, att det var tio mil från

hemmet till Växjö. Sist förmanades vi att akta oss

i Skurebergs backar samt för Sjunnahålan. De förra

äro de brantaste backar i hela Småland, och

Sjunnahålan ligger vid foten av en sådan backe tätt invid

vägen. En tämligen stor å kastar sig utför en brant

klippa med sådan fart, att man skulle kunna gå under

den båge, som vattnet bildar, emellan klippväggen och

forsen. Det berättas, att sju rövare, när de blevo

eftersatta, gömt sig där, men slutligen gripna, blivit

dömda att hoppa över den nedanför av forsen bildade

hålan, varvid de sex drunknade, men den sjunde

lyckades och blev benådad. Därav namnet Sjunnahålan.

Äntligen, sedan allt hunnit bliva i ordning till

resan, bar det av tidigt en morgon efter ömma avsked

med omfamningar och tårar.”

När bröderna anlänt till Växjö, fingo de undergå

examen för skolans rektor, och de blevo båda

godkända och fingo börja sin skolgång. Rektorn, som

hette Lundelius, var en mycket sträng man, och

skolgossarna hade så stor respekt för honom, att de

alltid gingo förbi hans hus med blottat huvud, vare sig

någon syntes i fönstren eller ej. Efter ett år slutadebrodern i skolan och sattes i lära på ett apotek, men

Otto, som fått premium för ”sedlighet och flit”, fick

stanna kvar och fortsätta sina studier. Då han inte

kunde få tillräckligt underhåll från hemmet, måste

han själv bidraga till sitt uppehälle genom att giva

lektioner åt yngre kamrater. Under tiden övade han

sig i musik och lärde sig noterna. Han kom ofta

tillsammans med ett par kamrater, som hette Josua

Meurling och Emil Christiernin, och de tre

ynglingarna sjöngo tillsammans trestämmiga sånger. De

fingo till och med sjunga i biskopsgården några

gånger för Tegnér, som var mycket road av deras

sång. Samtidigt övade Otto sig duktigt i fiolspelning.

En höstdag år 1829 anlände den unge Lindblad

tillsammans med vännerna Meurling och Christiernin

till Lund, där han blev student och lät inskriva sig i

Smålands landskapsforening. I början gick det raskt

undan med studierna, oaktat han ägnade rätt mycken

tid åt sång och musik.

I Lund fanns på den tiden ingen ordnad sång, utan

var och en sjöng på sin melodi, och det lät i

allmänhet föga vackert, när studenterna skulle sjunga på

Lundagård, den lummiga parken vid universitetet,

vilken på den tiden var omgiven av en hög mur.

En student, som själv deltog i studentlivet vid början

på 1830-talet, har lämnat följande skildring av den

första maj och den sång, som då av studenterna

utfördes: ”1 skymningen samlades man på Lundagårdi smärre kretsar; varje kotteri gick för sig och sjöng

sin visa på sin egen behagliga melodi, och

totalintrycket av dessa sånger från varje vrå av Lundagård

bildade tillsammans ett enda oljud. När någon gång

alla flockarna kunde förenas, hade man två sånger,

i vilka alla kunde deltaga: "Det gamla Göta lejon’

samt "Uti Kalmare stad det finnes ingen kvast’. Men

då ingen sångförening fanns, sjöng en var för sig,

och det hände ofta, att, när man i första ledet sjöng

om "Göta lejon’, höll man i det sista på med "Kalmare

stad’. För de promenerande utanför muren lät denna

studentsång snarast som en kör av underjordens

andar.” Det var sålunda högt på tiden, att någon

kom, som kunde förena sångarna och få en ordnad

sång till stånd. Denne studentsångens förste ordnare

blev den sedermera så berömde naturforskaren Sven

I./Ovén, som av de olika landskapsföreningarnas

sångare hopbrakte en kör. Han lämnade dock snart

ledningen ät Otto Lindblad, och denne bildade år 1833 det

s. k. Lilla Sångsällskapet. Först sjöngos några tyska

kvartetter, d. v. s. sånger för fyra stämmor, men så

småningom började Lindblad själv skriva musik. Han

berättar, hur det gick till, när han komponerade en

av sina första sång-er. En vacker vårmorgon blev det

ynglingen för kvavt inne i den lilla studerkammaren.

Solen stack fram och sken genom rutan. Han sprang

upp och fann, att "vintern rasat ut bland våra

fjällar”, och denna sin tanke och känsla uttryckte han ien sång, till vilken man med glädje lyssnade, när den

hunnit inövas.

Till sången stod hans håg mer och mer, och

fiolspelet upptog också en stor del av hans tid. Men med

studierna gick det sämre. ”Han filar för mycket pä

fiolen”, sade en av professorerna. När han var

färdig med sin kandidatexamen 1836, fick han tämligen

klena betyg. Från universitetslärarna, vilka ej hade

sinne för det sköna i tonkonsten, rönte Lindblad föga

uppmuntran för sin sång. Han hade emellertid

hunnit så långt, att han skulle blivit magister år 1838,

men strax innan han var färdig, insjuknade han i

kopporna. Ett halft års tid hölls han fjättrad vid

sj ukbädden i denna förfärliga sj ukdom, och under en

lång tid var han till och med blind. Hans enda

förströelse och tröst blev nu den kära fiolen. Allt

tydligare stod det klart för honom, att han var ämnad

för musiken och ingenting annat. Sedan han

tillfrisknat från den svåra sjukdomen, stiftade han

Lunds Studentsångförening, en större

sammanslutning än Lilla Sångsällskapet.

Under de närmast följande åren ägde de nordiska

studentmötena rum. Studenter från Uppsala, Lund,

Kristiania och Köpenhamn stämde möte och

förbröd-rade sig med varandra. Tal höllos för Nordens

enhet, och sånger sj ungos i det oändliga, och nu

visade det sig, att Lindblads sångare sjöngo så vackert,

att de utmärkte sig framför alla de andra. Självblev han erkänd som den skickligaste sånganföraren

i hela Skandinavien, och ett påtagligt erkännande av

detta fick han vid det andra nordiska studentmötet,

när konung Oscar I på Drottningholm gav en fest för

alla dess deltagare. Då det där var fråga om att

sammanslå de fyra sångkörerna till en, räcktes taktstaven

åt Otto Lindblad med orden: ”Når nordisk

kvartett-sång utföres, är Otto Lindblad dess självskrivne

anförare.”

På den tiden vistades i Lund flera unga skalder,

och till deras dikter satte Lindblad musik. De mest

bekanta bland dessa äro Herman Sätherberg, Carl

Strandberg och Gustaf Nyblæus. Det är just

Sätherberg, som skrivit orden till ”Vintern rasat”. Carl

Strandberg, en av den tidens största diktare, som

skrev under märket Talis Quaiis, har författat orden

till Stridsbön, ”Du, som världar har till rike” och

flera andra av Lindblads sånger. Den mest kända

är den nämnda ”Ur svenska hjärtans djup en gång”,

som skrevs till firandet av konung Oscar I:s

tronbe-stigning, och den s junges än i dag över hela

Sveriges land som hyllningssång åt monarken. En

annan av Lindblads allra vackraste sånger, till vilken

Nyblæus diktat orden, är Dalkarlasång, ”Jag vet ett

land långt upp i höga nord”. Nyblæus har även

författat texten till den anslående marschei ”Ur

Ossi-ans dunkla sagovärld ditt Oscarsnamn emot oss

klingar”, som tillägnades konung Oscar I.Hur uppburen Otto Lindblad var blund sina sångare

och hur dessa fröjdade sig åt tillkomsten av hans nya

sånger, har Herman Sätherberg skildrat i sina

lev-nadsminnen sålunda: ”Huru väl förstod han icke att

underhålla värt intresse för sångövningarna sä väl

genom sitt varma nit som lockelsen av nyhetens

behag, dä han emellanåt överraskade oss med sina

nyaste tondikter, dem han önskade inom sångföreningen

avprova, innan de utgingo till allmänheten! Och hur

strålade icke av fröjd hans blida ögon, då man

lyckades till hans belåtenhet utföra de nya styckena!”

Icke sällan skrev Lindblad både ord och melodi;

så är t. ex. förhållandet med Sångfåglarna, en utsökt

vacker tonskapelse, som alltid väcker hänförelse, då

den sj unges. Ångbåtssång, ”Sätt maskinen i gång,

Herr kapten”, med ord av Lindblad själv, tillhör

likaledes de mera kända och omtyckta av hans tondikter.

Av Lindblads sånger må icke förglömmas

kvartetterna ”Orfeus sjöng vid lutans toner” och ”Till skogs

en liten fågel flög”, tvenne äkta pärlor bland våra

svenska musikskatter.

Det övervägande antalet av Otto Lindblads

tonskapelser var kvartetter, och det är de, som ännu leva

kvar och sjungas, men han har även skrivit en hel

del sånger för en röst vid piano. Förr i tiden voro

många av dessa sånger allmänt sjungna och

omtyckta, men numera äro de flesta av dem bortglömda.

En och annan av dem kan man dock ännu i dag fåhöra, såsom ”Livdrabanten och kung Lrik” och

”Trollhättan”.

Med detta muntra och glada sängarliv trivdes

Lindblad utmärkt, och man skulle tro, att den person,

som diktat så vackra och glada sånger, inte skulle

haft några bekymmer. Så var dock ej förhållandet.

Vi ha redan nämnt, att de lärda professorerna inte

betraktade honom och hans sång alltför välvilligt, och

härtill kom, att han hade svårigheter att skaffa sig

livsuppehälle. Någon lön hade han inte för allt sitt

arbete med att inöva sångerna, och de tillfälliga

inkomster han kunde skaffa sig räckte inte långt.

Oegennyttig som han var, behöll han nästan aldrig

själv något av det som inflöt av hans konserter.

En sommar företog Lindblad tillsammans med tre

andra sångare en konsertresa genom hela södra och

mellersta Sverige. Stad efter stad besöktes, och

överallt, inte minst i huvudstaden, väckte de fyra

lundensarna hänförelse genom sina toner. De skördade både

ära och guld för sitt besvär, men inte ett öre

stannade i deras egna fickor, utan hela inkomsten,

uppgående till 1,500 kronor, överlämnades såsom bidrag

till byggnadskassan för studenternas hus i Lund, det

s. k. Akademiska föreningen. Detta hus blev färdigt

och invigdes under stora högtidligheter år 1851 och

har sin plats mitt emot universitetet.

Lindblad var en ivrig jägare och en duktig

sportsman. I synnerhet var han skicklig i simning. En

2 — Svenska tondiktare.gång visade han ett utmärkt prov på sin färdighet

i denna idrott, då han vid badning i Lommabukten

utanför Lund simmade fatt en vildsvan, som han

infångade med blotta händerna. Denna svan tog han

med sig till Lund, där den förvarades i en gammal

klosterdamm i en av stadens trädgårdar och där den

länge var föremål för nyfikna betraktares blickar.

Äntligen hade Lindblad blivit filosofie magister

1844, men någon befattning hade han icke. Därför

såg han sig nödsakad att söka en klockaretjänst,

som var ledig i Norra Mellby i Skåne. Han fick

också platsen och tillträdde den år 1847. Och sålunda

gick spådomen vid hans födelsestund, att han skulle

bli klockare, om han finge leva, i uppfyllelse.

Men nog var det egendomligt, att ingen kunde

komma den snillrike och ädle sångaren till hjälp och

att hans musikaliska begåvning icke blev mera

uppskattad, än att han måste leva undangömd i en enslig

landsbygd.

Det kändes ganska vemodigt för honom att

nödgas lämna Lund och att skiljas från alla kära

sångar-kamrater och övriga vänner och slå sig ner i det

torftiga klockarbostället. Han fick nu varje söndag

stå och ta upp psalmerna, utan orgel, i tvenne kalla

och fuktiga kyrkor. Men Lindblad höll modet uppe.

Enkel och anspråkslös som han var, fann han sig

snart till rätta. Han sökte förströelse i sin

älsklings-idrott, jakt, som han nu hade rikligt tillfälle att ägnasig åt. I närheten av hans hem fanns många

herrgårdar, och överallt var Lindblad en gärna sedd gäst.

Musiken följde honom, vart han kom, och sångaftnar

Lund före 1837. Huset närmast till höger Thor Anderssons.

i mindre stil anordnades. På så sätt kom han att

verka för tonkonstens fromma även här ute på

landsbygden.

Efter några år gifte han sig med Emma

Andersson, dotter till en av hans äldre vänner från

lunda-tiden, den godmodige värdshusvärden Thor

Andersson, han som var så artig, att han alltid bad sina

gäster om ursäkt, när det regnade. Under Lindblads

studietid hade han sin rörelse i ett hus mitt emot

domkyrkan, där Lindblad och hans sångarbröder alltsom oftast höllo till om aftnarna och sjöngo sina

sänger. Det berättas, att Lindblad en gång som ung

student hade tagit den li 11a flickan, som då var tre år

gammal, på sitt knä och frågat henne: ”Vill du bli

min lilla hustru, när du blir stor?” ”Ja, det vill jag

visst”, svarade flickan och slog armarna om hans

hals. i

Han förde nu ett lyckligt hemliv tillsammans med

sin unga maka. Allt som oftast voro gäster

församlade hos dem, och då var det naturligtvis musik och

sång. Då och då kommo också kamraterna från Lund

pä besök, och de gamla kära sångerna klingade då ut

i bygden ofta långt fram på natten. Ibland for han

till Lund och ledde en konsert och upplivade gamla

minnen tillsammans med vännerna.

Men inte många år dröjde det, förrän glädjen och

förnöjsamheten i det Lindbladska hemmet utbyttes

mot sorg och bekymmer. Han hade ett enda barn,

en liten dotter, som han höll mycket av, och då hon

rycktes bort av döden, greps han djupt av sorgen

häröver. Hans förut svaga hälsa hade ytterligare blivit

undergrävd av fukten och kölden i kyrkorna. Då nu

den stora sorgen kom, dröjde det inte länge, förrän

han blev sjuk. Under 14 månader fick han nu ligga,

till sängs, och äntligen en av de sista dagarna i

januari 1864 kom döden som befriare från plågorna.

Endast tre dagar före sin död hade han fullbordat sin

sista komposition. Det var sången ”Minnets tempel”,som han kallade sin svanesång, och den blev sjungen

vid hans grav av lundastudenterna.

Sverige hade mist en av sina ädlaste söner. Mycket

gott och vackert har han givit oss. Hela vårt folk

sjunger hans sånger och räknar dem som sina

käraste skatter. Så länge det sj unges ”Ur svenska

hjärtans djup”, skall därför hans minne leva i

Norden, har det sagts. Och så länge vi sjunga hans

friska vårsånger, känna vi något av den glädje och

den hänförelse, som besjälade honom själv, då han

skapade dem. Få ha såsom Otto Lindblad älskat den

svenska naturen, och därför kunde han också dikta

så vackert om den både i ord och toner. Ofta blev

han så gripen av ett vackert naturskådespel, att han

kunde direkt återgiva stämningen i en komposition.

Så t. ex. gjorde åsynen av det storslagna vattenfallet,

Trollhättan, ett så starkt intryck på honom, att han

genast på ort och ställe skrev ner noterna till sången

Trollhättan, och någon ändring behövde icke göras

efteråt. Den förut nämnda ”Sätt maskinen i gång”

skrevs och komponerades i en hast ombord på

fartyget vid avfärden från ett studentmöte i Köpenhamn.

Sångarna sammankallades, och de sjöngo sången från

bladet, innan bläcket ännu hunnit torka.

Anspråkslös och ädel som få var Otto Lindblad icke den,

som framhöll sig själv eller hade någon tanke på

erkänsla. Han endast skänkte med varm hand av

sina rika håvor. För allt det vackra och ädla han gi-vit sitt land och sitt foik fick han ingenting tillbaka.

Inga yttre utmärkelser tilldelades honom, utom att

han kallades till medlem av Musikaliska akademien

år 1857.

Under stora högtidligheter och med tondiktarens

åldriga maka närvarande avtäcktes i maj 1908 en

byst av Otto Lindblad å Lundagård, där hans sånger

först klingat och där de fortfarande skola klinga

varje vår, framburna av nya ungdomsskaror.

Gunnar Wennerberg

Liksom Otto Lindblad var banbrytaren för

studentsången i Lund, så blev Gunnar Wennerberg det för

uppsalasången. Visserligen hade det funnits ordnad

sång i Uppsala, långt innan Wennerberg kom dit, men

det blev dock genom honom som uppsalasången fick

sin egentliga uppryckning, och av honom erhöll den

sin bestämda prägel, en prägel, som den delvis

fortfarande äger.

Gunnar Wennerberg föddes den 2 oktober 1817 i

Lidköping, där fadern, Gunnar Wennerberg d. ä.,

som tillhörde en gammal västgötasläkt, var prost.

Om honom berättas det, att han en gång som ung vid

de kungligas uppehåll i Uddevalla fick den stora äran

att spela schack med drottning Hedvig Elisabeth

Charlotta, Carl XIIIis gemål, och att han då gjort ett så

gott intryck, att hon utlovade honom ett pastorat med

snaraste, ifall han sökte det. Huru det än må

förhålla sig härmed, säkert är emellertid, att

Wennerberg kort därefter befann sig i Lidköping som

välbeställd kyrkoherde. Modern hette Sara Klingstedt.

Hon härstammade från Bohuslän och var känd för

sitt friska och hurtiga väsen. I det trevna

prästhemmet, som var bekant för sina goda, gammaldags

seder och där uppfostran skedde med tukt och

allvar, uppväxte äldste sonen, Gunnar, tillsammans med

sina trenne syskon.

Med Wennerbergs tidigaste minnen är förknippad

den till prästgården hörande stora trädgården. Här

bland blommorna trivdes den lille gossen bäst, och

här på gångar oeh gräsplaner brukade han leka med

syskonen. När bären blevo mogna, ställdes det till

med bärkalas för lekkamraterna, och så vidtogo lekar

och upptåg på nytt. Till sist, när det började

skymma, berättades sagor och spökhistorier.På andra sidan trädgården var landsvägen och

nedanför den älven, som naturligtvis ägde en

alldeles särskild tjusning och som lockade ungdomarna

med rodd och bad på sommaren och skridskoåkning

på vintern. Ännu lite längre bort hade de stranden av

Vänern, där de kunde stå i timtal och tävla i att

”kasta smörgås”.

Ett annat starkt framträdande minne från

barndomen var för Wennerberg musiken i hemmet. Båda

föräldrarna voro begåvade med vackra röster och

sjöngo ofta, och snart lärde sig barnen också att

sjunga. De fingo så småningom undervisning i sång

och musik av en gammal organist, och de lärde sig

till och med att sjunga i stämmor.

När Gunnar vid 12 års ålder sändes till Skara skola,

var det också trädgården och musiken i hemmet, som

han saknade mest av allt.

Skolhuset i Skara på denna tid gjorde ett allt annat

än inbjudande intryck. Det var ett stort och

otrevligt stenhus i två våningar och utan eldstäder. Hela

nedre våningen bestod av ett enda stort rum med

bänkar utan ryggstöd och utgjorde klassrum för de

fyra första klasserna. Både pojkar och lärare höllo

mången gång under vintern på att förfrysa, och för

att kunna hålla sig något så när varma fingo

pojkarna sitta med ytterockar och vantar på under

lektionerna.

Det var sed, att gossarna i småklasserna skullestiga upp klockan fem om morgnarna och väcka sina

äldre kamrater samt göra upp eld i deras

kakelugnar. På mångahanda andra sätt voro smågossarna

förtryckta av de större skolgossarna. Trots dessa

vedervärdigheter fann Gunnar sig dock snart till rätta

på sin nya vistelseort och hade det gott och bra på

allt sätt hos en fru Tengberg, hos vilken han var

inackorderad. Hon hade en egen son, som hette

Adrian och som var Gunnars skolkamrat.

Ofta kom Gunnars mor på besök, och det blev

naturligtvis stora högtidsstunder för hennes Gunnar.

Om ett av dessa besök berättas följande rörande

historia, som är rätt betecknande för den unge gossen

och hans sega ihärdighet.

”En gång hade prostinnan kommit åkande från

Lidköping; det hade säkert vankats en hel del goda

saker ur hennes medförda påsar, både till fru

Theng-berg och till gossarna, och hela dagen hade varit som

en glad högtid. Fram på eftermiddagen spändes åter

hästarna för den höga vagnen, och det var slut med

det kära besöket; efter mycket avskedstagande och

viftande rullade vagnen iväg. Men just då kom

Gunnar ihåg, att han hade glömt att säga en mycket

viktig sak, som det var alldeles nödvändigt att modern

skulle höra, och som en pil rusade han efter vagnen.

Han trodde han snart skulle hinna fatt den, om han

bara sprang på. Avståndet minskades, och snart

började han ropa, ty bara de märkte honom, såskulle de ju stanna. Men ingen märkte honom, ingen

hörde hans rop; han skrek, han sprang, han tjöt, han

måste hinna fatt dem! Prostinnan såg sig icke alls

om, hon satt nöjd och belåten i sin vagn och tänkte

på hur hennes gosse sett frisk och glad ut, och hon

anade icke all den bittra oro han utstod ett stycke

bakom henne. Och avståndet blev allt större, han

var hes av skrikandet och utmattad av springandet,

han tvärstannade — och såg vagnen försvinna

bakom en krök av vägen. Då kastade han sig

ned vid dikeskanten och snyftade, som om han aldrig

i livet kunde bliva glad mer. När han kom tillbaka,

sökte fru Thengberg trösta honom med

sirapsmörgås.” Händelsen gjorde ett outplånligt intryck i hans

sinne.

Med flit och allvar skötte han sina skolstudier

men försummade därför icke lek och idrott. I

synnerhet var det skridskoåkningen och snöbollskrigen

på vintern, som intresserade honom. Det roligaste av

allt var likväl lördagarna, då han fick komma hem

till föräldrar och syskon i Lidköping. Och för dessa

blev det nog inte mindre glädj e, då den pigge och

hurtige gossen kom hem och satte nytt liv i huset.

Av kamraterna var Gunnar mycket uppburen för

sitt skämtsamma och humoristiska sinnelag, men han

ville gärna vara den styrande i sin klass och såg

inte gärna, att han överträffades av någon. Han

hade en god sångröst, varför han ofta fick ta upppsalmen vid morgonbönen. På gymnasiet bildade han

tillsammans med några röstbegåvade kamrater en

kvartett, som vid högtidliga tillfällen såsom

skolavslutningar och dylikt lät höra sina toner.

Åren gingo, och snart närmade sig den tiden, då

Gunnar skulle sluta sin skolgång och bliva student.

Men sista skolåret fick han en svår nervfeber och

måste upphöra med läsningen nästan ett helt år, så

svag och klen var han efter sjukdomen. Han repade

sig emellertid igen, så att han kunde resa till Uppsala,

och där avlade han studentexamen med vackra betyg.

Genast vid sin ankomst till universitetet skulle den

unge Wennerberg få tillfälle att lämna bevis på sin

självständighet och oräddhet. Vid den tiden var det

sed, att den som skulle inskrivas vid universitetet

måste avlägga ed på att han till alla delar skulle

följa vissa bestämmelser och föreskrifter. Dessa voro

avfattade på 1600-talet och i många fall så föråldrade

och orimliga, att det helt enkelt var omöjligt att

åt-lyda dem. Wennerberg fann det ytterst

motbjudande att avlägga ed på att han skulle fullgöra sådant,

som han visste vara omöjligt, och vägrade att göra

detta. Det blev stor uppståndelse, och det var på

vippen, att Wennerberg icke blivit inskriven. Hans

studiebana hade då blivit avbruten, men tack vare

rektors välvilja och tillmötesgående ordnades saken

så, att han slapp ifrån att avlägga eden och ställdes

under kurators särskilda uppsikt. Längre framskulle Wennerberg åtskilliga gånger få ådagalägga,

att han var en man, som följde samvetets röst och

icke dagtingade med sin övertygelse.

Nu ägnade han sig med iver ät studierna, och då

han var klen till hälsan, var det fara värt, att han

skulle bliva överansträngd. Modern var också

mycket orolig för sin Gunnar, som förde ett instängt

kammarliv och som tidtals inte ville umgås med någon.

Han var ofta svårmodig och stängde sig inne i sitt

rum flera dagar å rad tillsammans med sina böcker.

Han beskrives från den tiden som en lång och gänglig

yngling med långt hår. Underligt klädd som han var,

lär han ha gjort ett besynnerligt intryck, när han

någon gång visade sig på Uppsala gator.

Wennerberg hade emellertid lyckligtvis kvar sin

håg för musiken och 1‘ann omväxling och

vederkvickelse genom att på lediga stunder ägna sig åt den.

I synnerhet sedan han knutit vänskapsband med den

unge tonsättaren Jakob Axel Josephson, började han

studera musik på allvar, och han försökte sig till och

med på egna kompositioner av religiös art.

Snart trädde han fram ur sin instängdhet och

deltog så småningom i det sällskapliga livet i Uppsala.

Många av professorshemmen öppnades för honom,

såsom Geijers, Atterboms och Elias Fries’. Särskilt

det förstnämnda, där musiken flitigt odlades och där

snillet och vettet hade sitt hemvist, var en kär

tillflyktsort för den begåvade studenten, som väckteuppmärksamhet på grund av sin härliga röst och

snart gjorde sig bemärkt genom sin utpräglade

personlighet.

På våren 1838 gjordes ett uppehåll i Wennerbergs

uppsalavistelse, då han mottog plats som informator

för en ung son till baron von Essen på Munstorp i

Västergötland. Han stannade här ett år och trivdes

utmärkt på det vackra slottet. Friherrinnan von

Essen var mycket musikalisk, och han hade rikliga

tillfällen att idka musik tillsammans med henne.. På

hösten 1839 tog han sin elev med till Uppsala och

kunde sålunda själv, samtidigt som han undervisade

honom, fortsätta sina universitetsstudier.

På den tiden fanns i Uppsala ett studentsällskap

med namnet ”Juvenalerna”. Juvenaler betyder

ungefär detsamma som ”de ungdomliga”, och

medlemmarna i sällskapet hade också satt sig i sinnet att

framför allt vara glada och ungdomsfriska. Allt tvång

var bland Juvenalerna bannlyst, och såsom fria och

ystra naturbarn hängåvo sig dessa ungdomar under

upptåg, sång och glam åt stundens glädje.

Första gången Wennerberg såg Juvenalerna var

vid en vårfest. Han omtalar, att de sutto i en

skogsdunge vid Eklundshofsslätten, klädda till zigenare,

och sjöngo en körsång.

”En samling av så uppsluppet glada ansikten hade

jag ej sett förut, ej heller hört en så stämningsfull

samklang av ungdomliga röster”, säger han. Genastkände han sig dragen till detta sällskap. Det dröjde

inte många dagar, förrän han tillhörde detsamma,

och snart skulle han bliva medelpunkten däri.

Denna händelse blev av stor betydelse för

Wen-nerbergs utveckling som tonsättare och skald. När

han kommit hem till sitt rum efter första

juvenal-aftonen, var det ganska sent på natten. Rummet

föreföll honom kvavt. Han kunde icke sova, och

genom hans hjärna drog den ena bilden efter den andra

förbi. Han fick ingen ro, förrän han slagit sig ner

vid sitt klaver. Nu började bilderna samla sig till

ett helt och togo sig uttryck i toner, och innan

morgonen grydde, hade Wennerberg komponerat en sång.

Det var den första juvenalsången, som på detta sätt

kom till, och den åtföljdes snart av flere andra, vilka

sjöngos av sällskapets sångare. Dessa, som i början

voro ganska talrika, smälte alltmer tillsamman, och

snart voro de endast tre, en tenor och två basar.

Men några lämpliga sånger för dessa tre röster

fun-nos egentligen icke på den tiden, och därför måste

sådana skrivas. Wennerberg grep sig verket an, och

sålunda tillkom sångsamlingen ”De tre”, vilken

sedermera blev tryckt 1853.

Efter ytterligare ett par år lämnade tenoren

Uppsala, och då återstod endast ”tvenne basar”,

nämligen en uppländing vid namn Beronius och

Wennerberg själv. För dessa två komponerade han en

samling duetter, d. v. s. tvåstämmiga sånger, som fingonamnet Gluntarne. Beronius kallades bland

kamraterna för ”glimten” (d. v. s. pojken) efter ett

uttryck i en av de visor han brukade sjunga pä

upplandsdialekt, och efter honom fingo sångerna heta

Gluntarne.

Dessa sånger blevo mottagna med en hänförelse

utan like av studenterna i Uppsala. Snart blevo de

spridda genom avskrifter i hela landet, och överallt

hälsades de med jubel. Wennerberg nödgades, till

hälften mot sin vilja, att låta trycka dem, och de

utkommo häftesvis åren 1849—1851. Sedan dess

hava en mångfald upplagor av Gluntarne blivit

tryckta.

De sista Gluntarne skrevos, sedan Wennerberg

lämnat Uppsala.

I dessa duetter och växelsånger mellan glunten

(Beronius) och magistern (Wennerberg själv)

lämnar han ypperliga skildringar av studentlivet i

Uppsala under 1840-talet. Han har här i ord och toner

givit uttryck åt det lustiga och uppsluppna däri,

såsom när han så dråpligt skildrar, hur glunten

somnar mitt under en föreläsning, så att alla åhörarna

brista ut i gapskratt och professorn får sluta. Eller

när glunten förtvivlad utbrister:

”Nu har jag sprungit mig trött och fördärvad

Ur hus och i hus kring helaste sta’n”

för att uppbringa den summa, som behövs för attklarera ett lån. Magistern, som är hans något mera

förståndige vän och rådgivare, lovar att hjälpa

honom ur knipan, om han vill avgiva ett löfte att noga

följa hans föreskrifter. Glunten avlägger löftet med

glädje, men då han till slut får höra, att det gäller

att gå och be sin stränga moster om pengarna och

sålunda nödgas för henne bekänna sitt slöseri, blir

han allt annat än glad. Men vad var att göra? Det

var enda utvägen ur förlägenheten. Säkerligen var

det inte första gången hon fick träda hjälpande

emellan.

Andra Giuntar, som utmärka sig för uppsluppen

munterhet och glatt studentlynne, äro ”Magisterns

misslyckade serenad” och ”Nattmarschen i S:t Eriks

gränd.” I den misslyckade serenaden får man höra de

båda studenternas förtvivlan över att de icke, hur

vackert de än sjunga, kunna väcka den sköna, som

de ägna sin hyllning. Till slut brister deras tålamod,

de bulta och väsnas på allt upptänkligt vis, men

förgäves. Hon blott fortfar att sova, och de båda

uppvaktande ha haft sitt besvär förgäves.

Wennerberg hade emellertid även sinne för det

allvarliga i studentlivet, och ibland kan mitt under

ysterheten och skämtet till och med en stämning av

bitterhet och svårmod framträda, såsom i ”Magisterns

monolog” efter Gluntens avresa från Alsike,- dit

magistern följt sin vän, efter det att denne tagit sin

examen och för alltid skall lämna Uppsala:

3 — Svenska tondiktare.”Ack vad vårt liv är eländigt!

Finns någon fröjd på vår jordiska stråt,

som ej börjas med ståt

och så ändas med gråt?

Nämn en sällhet, som varar beständigt!”

i)e Gluntar, som kanske dock äro mest omtyckta,

äro de som innehålla de stämningsfulla

naturskildringarna. Bland dessa böra särskilt framhållas

”Slottsklockan” och ”En solnedgång i

Eklundshofs-skogen”. Ett vackert natursceneri upprullas också i

den allmänt kända sången ”Här är gudagott att vara”,

som är inlagd i en av Gluntarne.

Något, som i hög grad bidrager till att Gluntarne

blivit så omtyckta är, att Wennerberg i dem

lyckats träffa den vanliga samtalstonen så väl.

Ingenting är konstlat. Allt faller sig så naturligt. Och så

har han förstått att på ett enastående sätt låta ord

och musik smälta samman till en enhet.

De unga prinsarna Carl, sedermera konung Carl

XV, och Gustaf, som vid denna tid bedrevo

universitetsstudier i Uppsala, voro stora älskare av musik och

sång och slöto sig till Juvenalerna. Med flera av

dessa, särskilt med Wennerberg, blev prins Carl

intim vän. Denna sin ungdomsvänskap blev han

trogen hela livet, och som konung fick han ofta tillfälle

att visa, att han icke glömt bort sin vän från

ungdomsåren.I början av år 1846 hade Wennerberg blivit vald

till anförare för ”Allmänna sången” såsom

student-sångföreningen i Uppsala kallades. Som sådan

kvarstod han dock endast en termin och kom därför inte

genom denna sin verksamhet att få så stor betydelse

för uppsalasången. Men så fick han det i stället så

mycket mera genom sina kompositioner.

Han hade redan förut komponerat en kör, nämligen

den vackra ”Bjöd så i Thule en konungased”, som

skrevs 1844 vid Oscar I:s tronbestigning. Nu följde

den ena körkompositionen tätt på den andra. Det

var frihetshymner och fosterlandssånger, som alla

mottogos med stormande bifall av sångarna och

sedan av åhörarna. ”Det var i sanning upplyftande att

se och höra den hänförelse, varmed dessa

studentkörer mottogos, när de övades och först utfördes av

Allmänna sången. Det var som om ett nytt liv inom

studentvärlden hade begynt, som om nya ideal blivit

uppställda att leva för”, skriver en av dem som var

med och hörde dem vid deras första framträdande.

Snart blevo de kända och uppburna av hela

Sveriges folk, och ännu i denna dag tillhöra de det bästa

vi äga av svensk sång.

Vem har inte hört och känt sig hänförd av den

mäktiga fansången: ”Stå stark du ljusets

riddar-vakt”, med ord av uppsalaskalden Johan Nybom!

Vilken gammalsvensk kraft och vilket högtidligt allvar

präglar icke den härliga fosterlandshymnen: ”0 Gud,som styrer folkens öden”! Den mest kända och

omtyckta av dessa körer är dock: ”Hör oss, Svea”, som

nästan blivit en svensk nationalsång. Den skrevs, med

ord av Wennerberg själv, år 1853, några år efter det

han lämnat Uppsala. Ännu många fler körer skrev

han, men det skulle föra för långt att uppräkna

dem alla.

Det har förut framhållits, att det var Wennerberg,

som kom att sätta sin prägel på uppsalasången, och

den uppsvenska studentsången utmärker sig än i

dag-för de egenskaper, vilka äro typiska för de

Wenner-bergska körerna, nämligen manligt allvar och

storvulen kraft. I motsats härtill har sången vid det

sydliga universitetet ansetts kännetecknas av lyrisk

vekhet och idylliskt natursvärmeri, sålunda av samma

drag, som utmärka Otto Lindblads tonskapelser. Det

är givet, att denna olika karaktär hos den

uppsvenska och den sydsvenska sången icke enbart beror på

de nämnda kompositörerna och skillnaden dem

emellan, utan det är väl snarast så, att Wennerberg i

sina tonskapelser träffat just den grundstämning,

som är utmärkande för Uppsverige, under det att

Otto Lindblad på samma sätt i sina kompositioner fått

fram det mest betecknande för sydsvenskt kynne.

Wennerberg har också komponerat sånger för en

röst. De mest bekanta av dessa äro den mäktiga

basarian, ”Jätten”, till Tegnérs ord, den vemodsfyllda

”Avsked” (”Så skiljas vi åt”) med ord av honom själv,den folkliga visan ”Fiskaren från Kinnekulle” samt

den fosterländska soldatvisan ”För frihet,

fädernesland och kung”.

Fastän Wennerberg ägnade så mycket av sin tid

och sitt intresse åt sång och musik, försummade han

likväl icke sina studier, utan dessa sköttes

samvetsgrant. År 1845 blev han filosofie magister och året

därpå docent vid universitetet i estetik, d. v. s.

vetenskapen om det sköna. Då emellertid utsikterna att

bliva professor inom rimlig tid voro ganska små,

ansåg han det icke vara lönt att längre stanna vid

universitetet utan sökte snart härefter en lektorstjänst

i Skara, som han också fick och som han tillträdde

1849.

Det blev nog i börjah ganska dystert och enformigt

för den unge lektorn i den lilla undangömda

landsortsstaden. ”Att behöva lämna Uppsala, det var för oss

som att gå i landsflykt”, var ett av hans yttranden.

Ej var det underligt, om han kom att sakna och

längta tillbaka till sången och vännerna däruppe i

lärdomsstaden. Han hade ju också i Glunten sjungit:

”Är inte Uppsala märkvärdigt bra

bättre än alla andra städer här i Norden?

Jag vågar till och med påstå, jaha,

bättre än någon annan plats på hela jorden.”

Men han ägnade sig med iver åt sitt arbete och fick

snart rykte om sig att vara en utmärkt lärare. Hansundervisning var livlig och medryckande. Bland

skolpojkarna var han fruktad för sin stränghet men

också avhållen på grund av sin omutliga rättvisa och sitt

käcka och hurtiga sätt. En gång under en lektion fick

han erfara, att ingen kände till Neckens polska.

Omedelbart sjöng han då med ljudelig stämma den vackra

folkvisan till stor förnöjelse för sina unga åhörare.

Skvaller kunde han aldrig fördraga, något som

framgår av följande händelse. En dag fick

Wenner-berg i korridoren se, hur två pojkar a\ alla krafter

höllo på att ge en tredje stryk. Han stannade och

ämnade ge de två slagskämparne en tillrättavisning

för deras oridderliga uppträdande att slåss två mot en

samt frågade dem, vad som stod på. Den ene av

angriparna var strax färdig med svaret: ”Han får

smörj för han skvallrar.” ”Jaså, förlåt, då ska jag

inte störa”, sade Wennerberg och gick sin väg.

Hans gamla värdinna från skoltiden, den goda fru

Thengberg, fanns ännu kvar i Skara. Hon måste

fortfarande livnära sig med att ha skolgossar

inackorderade, och det kunde nog vara rätt påfrestande ibland

att hålla humöret uppe, då de bråkade för mycket.

Inte var det kanske heller så lätt att få ekonomien att

gå ihop, då ungdomarna helt säkert voro synnerligen

matfriska. Men så kom hennes ”gullgosse” från forna

tider, den nye lektorn, och piggade upp henne med

skämt och glam, och då glömdes alla sorger och be-Wennerberg på bal, omsvärmad av unga damer. Skämtteckning av en av hans vänner.kymmer. För Wennerberg voro dessa pratstunder hos

gamla fru Thengberg det roligaste han visste.

Så levde han i minnet om sitt uppsalalfv, och den

ena bilden rullades upp efter den andra för honom,

när han på kvällen kommit hem på sitt rum och tänt

sin lampa. Då slog han sig ner vid pianot och lät

bilderna taga sig uttryck i melodier och ord. Det var

de sista Gluntarne, som kommo till på detta sätt, och

så livligt framträdde minnena för honom, att dessa

Gluntar blevo lika verklighetstrogna och lika mycket

uppfyllda av sann uppsalastämning som de

föregående, så att ingen skulle kunna tro annat, än att de

äro skrivna i Uppsala allesamman. Genom

Gluntar-nes utgivande av trycket blev den unge skaralektorn

i ett slag hela nationens gunstling, och ”gluntfebern”

spred sig vida omkring. På en resa genom mellersta

Sverige blev Wennerberg på flera ställen firad med

storartade festligheter, och särskilt var han föremål

för de unga damernas svärmiska beundran.

Även i våra grannländer blevo Gluntarne livligt

uppskattade, särskilt i Finland och Danmark, där de ännu

i dag höras med nöje.

Åren 1851—1852 företog Wennerberg en resa på

statens bekostnad till Tyskland och Italien för att

studera konst. Han kom under denna resa att stifta

bekantskap med en mängd konstnärer. Tidigt hade

han börjat samla konstsaker, och han ansågs vara en

av Sveriges förnämsta konstkännare. Han hade juvarit docent i estetik i Uppsala och hade nog inte

släppt tanken på att helt få ägna sig åt konsten.

Hemkommen från resan firade han sitt bröllop med

sin ungdomsbrud, Hedda Cronstedt, som han lärt

känna i Uppsala. Han levde nu i lugn och ro lyckligt

tillsammans med sin maka i Skara. Mycket arbete

hade han visserligen, kanske ej alltid av angenämaste

slag, men musiken skaffade honom nu som förut

förströelse. Hur det var, längtade han dock efter högre

uppgifter, och framför allt önskade han komma till en

ort, där han kunde få mera tillfälle att höra musik.

Snart skulle han få sin önskan uppfylld.

När frågan om inrättandet av ett nationalmuseum

för Sveriges konst kom på tal, vände man sig till

Wennerberg, som var känd för sitt stora

konstintresse. Han kallades till Stockholm på nyåret 1861

för att jämte fyra andra personer arbeta på planen

med museets ordnande. Detta arbete varade ett par

år, och det roade honom i hög grad.

År 1863 fick han på statens bekostnad göra ännu en

utrikes resa för att studera de utländska museerna

och för att öka sina konsthistoriska kunskaper.

Det var hans kunglige väns, från ungdomsåren, Carl

XV :s avsikt, att Wennerberg skulle bliva intendent för

nationalmuseum. Härav blev likväl intet, men år 1865

blev han åter kallad till huvudstaden, denna gång som

byråchef inom ecklesiastikdepartementet, och nu

lämnade han Skara och lektoratet för alltid. Han gjordesig nu alltmer bemärkt i det offentliga livet. År 1870

utsågs han till ecklesiastikminister och kom i

egenskap av kyrkans och skolans högste målsman att

genomföra en hel del förbättringar, särskilt på den högre

undervisningens område.

Är 1875 avgick han från sitt ämbete och blev

utnämnd till landshövding i Växjö. Tretton år därefter,

år 1888, blev han åter ecklesiastikminister, och som

sådan kvarstannade han denna gång i tre år.

Som riksdagsman tillhörde han första kammaren

ifrån 1876 ända till sin död. Här gjorde han sig

genast bemärkt genom sina varmhjärtade och väl

formulerade anföranden.

Ivrigt arbetade han på att främja de sköna

konsterna, och som statsråd verkade han särskilt 1875

för anslag åt svenska tonsättare. Visserligen fick

han denna gången förgäves uppbjuda sina krafter,

men äntligen vid 1893 års riksdag blev det honom

förunnat att se målet uppnått.

Under sin andra ministertid förmådde Wennerberg

riksdagen att bevilja anslag till ombyggnad av

Konstakademien i Stockholm, och den nya byggnaden

invigdes 1897.

Under de många olika värven i det allmännas tjänst

bibehöll Wennerberg sin kärlek till musik och

diktning. Hans kompositioner riktade sig med åren allt

mer åt det religiösa hållet. Hans främsta

tonskapelser på detta område äro musiken till Davids psalmersamt de båda oratorierna (större religiösa

kompositioner för sång och orkester) ”Jesu födelse” och ”Jesu

dom”.

Wennerberg har även utvecklat ett rikt

författarskap. De mest kända av hans diktsamlingar äro

”Trollrunor”, som utmärka sig för ett fosterländskt,

nordiskt kynne samt ”Romerska minnen”,

innehållande minnen om stämningar från Rom. År 1881—85

utkommo Wennerbergs samlade skrifter i 4 band.

År 1850 hade Wennerberg erhållit Karl Johanspriset

av Svenska akademien, och samma år hade han blivit

invald i Musikaliska akademien. 16 år senare kallades

han till medlem av Svenska akademien.

Många gånger under sin växlingsrika bana blev

Gunnar Wennerberg firad av sina landsmän. Den

högtidligaste och mest anslående hyllning, som kom

honom till del, ägde rum i Uppsala på våren 1901, 50 år

efter det Gluntarne hade blivit tryckta. Denna

studenternas fest för den åldrige skalden och

tonsättaren blev ett oförgätligt minne för alla de

närvarande, och en särskilt högtidlig prägel fick den genom

de vackra och manande ord, som han då riktade till

de unga. Bland annat yttrade han: ”Det var

fordomtid en gammal sed, att åt en förtjänt man reste hans

anhöriga en gravhög, dit han bars in med alla sina

dyrbarheter. I unga ha samlat och tagit vara på alla

mina dyrbarheter, som voro spridda vida omkring,

och därför tackar jag eder. Högen står färdig, detåterstår blott för den gamle att gå ditin. Jag är villig,

om också ej färdig därtill”, slutade han med av rörelse

darrande stämma och tårade ögon, ”och det skall bliva

mig en glädje att där drömma om att ännu finns

förutsättningar för att Sverige skall bliva ett stort land”.

Det gjorde ett oerhört starkt intryck på alla att se

den högreste, ståtlige åldringen, iklädd

studentmössan, och att höra hans varma och fosterländska ord

till den ungdom, som han höll så mycket av.

Kort därefter, den 24 augusti 1901, avled han i

trakten av sin födelsebygd, å Leckö kungsgård, där

han gästade sin svåger, greve Axel Rudenschöld.

Några dagar före sin död fick han här emottaga en

sångarhyllning från deltagarna i det vid Leckö

samlade nordiska studentmötet. Han var för svag för att

kunna med ord besvara hyllningen, men såsom farväl

tog han ljuset vid sitt sjukläger och förde det med

handen sakta fram och tillbaka, och viskande yttrade

han till de omgivande: ”Säg dem, att det är sista

gången de sjunga för mig och att jag är glad, att

studentsång är den sista musik jag hör i detta livet!”

Som vi sett, var Gunnar Wennerberg en

utomordentligt mångsidig begåvning, och på alla de olika

områdena av sin verksamhet har han gjort en ovanligt

stor och betydelsefull insats. Ett drag som genomgår

hela hans väsen och som satte sin prägel på hans

personlighet framför alla andra, var hans stora, aldrig

svikande fosterlandskärlek. Främst kom detta till ut-Wennerberg mottager studenternas hyllning i Uppsalatryck i diktningen och musikkompositionerna, men

även i det politiska livet hade han mångfaldiga

tillfällen att visa detta. I de stora meningsutbytena om

Sveriges försvarsfråga inlade han hela sin kraft och

vältalighet för att förmå riksdagen att gå med på en

för Sverige lycklig och nödvändig lösning. Med

flammande harm bekämpade han dem, som ville anlägga

småaktiga och egennyttiga synpunkter på detta för

vårt land så viktiga spörsmål.

Som en gärd av tacksamhet åt fosterlandsvännens,

tondiktarens och skaldens minne ha stöder av

Gunnar Wennerberg blivit resta både i Uppsala och i

Stockholm. Den senare avtäcktes våren 1916 ute på

Djurgården under tillströmning av tusentals

åskådare.

För att sprida kännedom om Wennerberg och hans

musik bildades 1919 i Stockholm ”Gunnar

Wenner-bergssällskapet.”

Jakob Axel Josephson

Den 23 april 1847 är en betydelsefull märkesdag

för vårt land. Den dagen slöt en av Sveriges

ädlaste män, skalden och hävdatecknaren Erik Gustaf

Gei jer, sina ögon för alltid. Ett egendomligt

sammanträffande gjorde, att just på Geijers dödsdag skulle

Runebergs ”Vårt land”, denna pärla i vår svenska

diktning, bli känd av svenska folket. Det var

nämligen den 23 april 1847 som de vackra, fosterländska

stroferna stodo att läsa i Aftonbladet, och de väckte

stormande hänförelse och gdädje i alla svenska sinnen.

Ty fastän Runebergs hemland var Finland och dikten

tillägnats dess folk, kunna vi dock med rätta räkna

skalden till en av de våra och dikten som vår

nationella egendom, då den skrivits på vårt språk och av en

skald med svensk härstamning och svenskt sinnelag.

”Vårt land” diktades av Runeberg på sommaren

1846, och det dröjde inte länge, förrän den vackra

dikten sattes i musik, vilket naturligtvis bidrog till att

den hastigare än eljest blev känd i Finland. Redan

samma år hade en finne vid namn Ehrström

komponerat en melodi till ”Vårt land”, men denna melodi blev

dock snart undanträngd av den, som två år därefter

gjordes av den tysk-finske tonsättaren Fredrik Pacius.

På denna melodi sjöngs ”Vårt land” första gången

den 13 maj 1848, då Helsingfors studenter firade sin

vårfest, och den framkallade sådant bifall, att den

fick sjungas om och om igen. Finland hade fått sin

nationalsång.

Snart härefter framträdde en svensk kompositör

med musik till ”Vårt land”, och hans namn är

Josephson. Denna musik är skriven för fyrstämmig

manskör, och den lämpar sig onekligen bäst att

sjungas på detta sätt, men den vackra melodien var så an-slående, att den inom kort blev känd och sjungen i

hela Sverige även såsom unison sång.

Jakob Josephson föddes i Stockholm den 27 mars

1818 och var son till köpmannen Salomon Josephson

och dennes hustru Beata Levin, båda av judisk börd.

Familjen var fattig, och fadern hade stora svårigheter

att draga sig fram med sin talrika barnskara. Han

omtalas som en ädel personlighet med rik

musikbegåvning, och denna begåvning visade sig ha gått i arv

på sonen Jakob. Som skolgosse var han allvarlig med

ett stilla, drömmande väsen. Hans största nöje var att

läsa poesi, och han försökte sig också själv på att

skriva vers. Redan tidigt började musikstudierna,

och i skolan hade hans musikaliska anlag väckt så

stor uppmärksamhet, att han vid den högtidliga

Gustaf Adolf s-festen den 6 november 1832 fick det

hedrande uppdraget att anföra skolkören i Klara kyrka,

och det fastän han icke var mer än 14 år gammal.

Vid 17 års ålder kom Josephson till Uppsala och

avlade där studentexamen på hösten 1835. Året förut

hade fadern avlidit, så att något understöd från

hemmet kunde den unge studenten knappast få, utan han

fick nog ganska tidigt pröva på ekonomiska

bekymmer. Själv har han omtalat, att han började sina

universitetsstudier med 30 riksdaler, som en farbror hade

skänkt honom. Så värst länge kunde denna summa

väl icke hava räckt, och det är obekant, varifrån han

4 — Svenska tondiktare.fick medel till sitt uppehälle under de första

terminerna.

I Uppsala stiftade den unge musikaliske och vittert

intresserade studenten snart många bekantskaper,

både bland kamrater och i stadens familj or. En av

hans förtrognaste vänner blev en norrlänning vid

namn Anders Sidner, något äldre än Josephson och

även han mycket musikalisk. Umgänget med Sidner

var för Josephsons utveckling av stor betydelse. Hos

honom sökte och fann den unge och på sig själv

osäkre ynglingen det stöd, som han så väl behövde.

I alla bekymmer och trångmål vände Iran sig till

vännen och erhöll alltid tröst och uppmuntran.

”Jag var som ett barn, som vid allt mitt görande och

låtande nödvändigt måste höra hans mening först”,

har han själv intygat. Då de båda vännerna voro

skilda åt någon längre tid, brevväxlade de alltid flitigt

och meddelade varandra allt som berörde dem, och

ännu som gamla män skrevo de långa, utförliga brev

till varandra.

Lika betydelsefull för Josephsons utveckling blev

emellertid den umgängeskrets i Uppsala som han kom

att sluta sig till. I överstinnan Malla Silferstolpes

salong samlades på den tiden Uppsalas intressantaste

och lärdaste män, sådana som Gei jer, Atterbom och

Bottiger, och till denna fick snart den unge studenten

tillträde. Man kan förstå, hur uppfostrande det skullevara för honom att få vara närvarande vid de snillrika

samtal om konst och litteratur m. m., som här fördes.

En annan familj i Uppsala, med vilken Josephson

kom i nära förbindelse, var landshövding Krsemers.För

att skaffa medel till studierna fick Josephson om

somrarna och även eljest giva musiklektioner, och bland

hans elever voro också landshövdingens döttrar,

Mathilda och Lotten.

Tidtals bodde han hos familjen på slottet i Uppsala,

som är landshövdingeresidens, och under somrarna

vistades han tillsammans med den på de vackra

egendomarna Taxnäs i Uppland och Stenhammar i

Södermanland.

I de natursköna trakterna kring dessa båda gods

brukade Josephson ensam göra långa promenader,

och under natursvärmeriet och drömmandet i skog

och mark började hans musikaliska alstringslust

vakna. Det var under vistelsen på Taxnäs sommaren

1838 som han komponerade sin första sång. Den har

titeln ”Stormen” med text av skalden Bottiger och är

en skildring av en förfärlig storm på havet mellan

Åland och Finland. Denna Josephsons första

tonskapelse blev emellertid icke tryckt, men han fortsatte

nu att komponera, och på våren 1841 utkom i

tryck det första häftet av hans sånger. Dessa voro

5 till antalet och hade alla skrivits under åren 1839

och 1840. En bland dem var den vackra, innerligavisan ”Bida, härliga blommande tid” med text av

kompositören själv.

Dessa sånger blevo genast mycket

uppmärksammade, och stor blev naturligtvis glädjen bland

upp-salavännerna, då de funno, att den stillsamme och

allvarlige ynglingen i deras krets gav löfte om sig att

bliva kompositör.

Josephson var, som ovan blivit nämnt, en yngling

med utpräglad allvarlig läggning, och alltifrån

barndomen hade han, fastän tillhörande den mosaiska

trosbekännelsen, känt sig dragen till kristendomen. Detta

hade nog till stor del sin grund i att hans

kristendomslärare, Pehr Axel Fröst, genom sin undervisning

och sina predikningar, vilka Josephson ofta bevistade,

förstod att sä fängsla sin unge lärjunge, att denne

alltmer kände sig övertygad om kristendomens

sanningar. År 1841 övergick han formligen till den

kristna trosbekännelsen och lät döpa sig. Dopet

försiggick i Solna kyrka utanför Stockholm och

förrättades av Fröst, efter vilken Josephson tog namnet Axel.

Bland faddrarne befann sig ingen mindre än Erik

Gustaf Gei jer, och ett av dopvittnena var den

sedermera världsberömda sångerskan Jenny Lind. Med

henne hade Josephson stiftat bekantskap ett par år

tidigare, och denna bekantskap övergick snart till en

vänskap, som räckte hela deras levnad.

Fastän Josephson ofta fick avbryta sina studier

för att giva musiklektioner och dessutom hade varitmusiklärare vid Katedralskolan i Uppsala — en

befattning som han behöll till år 1843 — skötte han dem

dock med flit, så att han redan 1842 kunde avlägga

kandidatexamen, och samma år blev han filosofie

magister, sedan han skrivit och försvarat en avhandling

i ett musikaliskt ämne.

Hösten 1841 bildade Josephson ett sångsällskap i

Uppsala med namnet ”Lilla Sällskapet” och blev sedan

ledare vid dess övningar. En av medlemmarna i detta

sällskap var Gunnar Wennerberg, med vilken

Josephson från denna tid knöt de starkaste vänskapsband.

Samma termin som han tog sin examen utkom ett

nytt häfte sånger, och det blev mottaget med ännu

större bifall än det första. I detta häfte ingå sångerna

”Stjärnklart”, som av många anses vara den allra

vackraste av hans sånger, samt de båda ofta sjungna

”Tro ej glädjen” och ”Fågeln i november”.

På sommaren 1842 företog Josephson en resa

genom mellersta Sverige. Först vistades han några

veckor såsom musiklärare hos greve Kudensköldpå Leckö.

Vistelsen här blev för honom mycket angenäm.

Inspirerad av den härliga Vänern-naturen komponerade han

här en av sina bästa sånger ”Längtan frän havet”,

som han kallade sin Leckövisa. Efter kortare besök i

Marstrand och Göteborg anträddes återresan i slutet

av sommaren. Under denna tillbragtes några sköna

dagar å egendomen Säby i Östergötland, och detta

natursköna ställe blev honom så kärt, att det var medstort vemod han skiljdes därifrån. En ”Säbyvisa”

blev naturligtvis skriven till minne av den angenäma

vistelsen där.

På vägen hem till Uppsala gjorde han en påhälsning

bos familjen Kræmer på Stenhammar, och här blev

det nu åter musik och sång. Men plikten kallade,

och redan efter ett par dagar måste Josephson skiljas

från vännerna och fortsätta till Uppsala. Det var dock

med glädje han återsåg universitetsstaden och åter

tog itu med arbetet vid Katedralskolan.

Ett nytt häfte sånger, det tredje i ordningen, blev

tryckt på våren 1843, och detta innehöll en hel del

goda och värdefulla sånger med kompositörens egna

ord, såsom ”Vårsång”, ”Om sommaren”, den ovan

nämnda ”Längtan från havet” m. fl. och dessutom

”Det suckar så tungt uti skogen” till ord av skalden

Bernhard Elis Malmström.

Vid denna tid började Josephson på allvar tänka

på sin framtid och sitt blivande levnadskall. Musiken

var ju det som lockade honom mest, men han hade

icke tillförsikt nog, utan tvivlade ofta på att han

skulle kunna uträtta något dugligt och värdefullt

inom denna konst. Till slut övervann han likväl sina

betänkligheter och bestämde sig för att ägna sitt liv

ät musiken.

Då han nu på allvar beslutat sig för att bliva

konstnär, ansåg han det vara nödvändigt för sin utbildning

att göra en utländsk studieresa. Hans förhoppning attUtsikt över Uppsala på 1850-talet.få ett statsbidrag till resan slog fel, och han hade nog

fått slå alla resplaner ur hågen, om inte en av hans

ungdomsvänner trätt hjälpande emellan. Denna vän

var Jenny Lind. Hon hade sjungit Josephsons sånger,

och hon förstod, vilket värde det fanns i dem och

vilken förlust det skulle vara för vår svenska tonkonst,

om inte sådana anlag blevo tillvaratagna.

Vid pingsten 1844 höll hon, med biträde av andra

vänner till Josephson, till hans förmån en konsert,

som slog synnerligen väl ut. Han erhöll nu medel till

en resa till Tyskland och Österrike, som påbörjades

1844 på sommaren. I Berlin, Dresden,Leipzig och Wien

hade vår unge kompositör rikliga tillfällen att få höra

den tyska musiken, som nu stod på sin höjdpunkt.

Han fick göra personlig bekantskap med många

framstående kompositörer och utövare av musik, av vilka

isynnerhet den tyske tondiktaren Mendelssohn kom

att utöva stort inflytande på honom.

I Leipzig komponerade Josephson två av sina mest

omtyckta sånger, ”Vårhälsning” (Nu klingar det i

skog) och ”1 skogen vandrar jag gärna”.

På Jenny Linds bekostnad utsträcktes resan i

augusti 1845 till Italien. Här njöt Josephson i fulla

drag av landets skönhet, men han fick icke så stort

utbyte i musikaliskt avseende som han väntat. Den

kyrkliga musiken tilltalade honom mest, och den står

ju också utomordentligt högt i detta land.

I Rom, som vid denna tid var en brännpunkt för detkonstnärliga livet och där han sammanträffade med

en hel del framstående skandinaviska och tyska

konstnärer, stannade han icke mindre än sju

månader. I sina dagboksanteckningar har han utförligt

skildrat sitt och umgängesvännernas dagliga liv här

nere i Södern, och av dessa skildringar framgår, att

musiken var det förnämsta foreningsbandet dem

emellan. De stiftade till och med en skandinavisk

sångförening, för vilken Josephson naturligtvis blev

anförare. ”Den lilla skandinaviska sångföreningen gör

småningom framsteg, och det kan då och då för

minnets skull fröjda att höra gamla välbekanta sånger så

långt från deras verkliga hemort”, skriver han bland

annat. Ensamhetskänslan var nog icke främmande

för den känslige tondiktaren, skild som han var från

de kära vännerna hemma i Sverige, och det var ju

inte så underligt, om han ibland hade förnimmelse

av hemsjukans kval. Julaftonen firades tillsammans

med konstnärerna, och vid julträdet sjöngs en visa

med ord av bildhuggaren Molin och musik av

Josephson.

Efter nära ett års vistelse i Italien återvände

Josephson till Leipzig, den stad där han ansåg sig ha

mest att lära och där han själv kände den största

arbetsglädjen under hela resan. Här skrev han också

en hel del nya kompositioner, vilka utkommo på ett

tyskt förlag och i någon mån skaffade honom en

tillökning i kassan.Det var fortfarande mest sånger och visor som

han komponerade, ofta med ord av honom själv. Mera

sällan ägnade han sina krafter åt utarbetandet av

större musikverk.

På försommaren 1847 befann sig Josephson, efter

tre års vistelse i främmande länder, åter i Sverige.

Han slog sig först ner i Stockholm och verkade

här i två år såsom dirigent för Filharmoniska

sällskapet (det ”musikälskande” sällskapet). Under denna

tid stod han i livlig förbindelse med alla de kära

upp-salavännerna, och mångfaldiga voro de besök, som av

honom gjordes i den gamla lärdomsstaden.

1849 skulle bliva ett betydelsefullt år för Josephson.

Den 3 maj detta år blev han nämligen vald till

direc-t o r m u s i c e s, så kallas med en latinsk benämning

den person, som har sig anförtrodd studenternas

musikundervisning i Uppsala. Det var helt visst med

glädje som han mottog denna befattning, ty han

älskade sitt Uppsala så högt, att han inte skulle känt sig

fullt lycklig, om han inte fått leva och verka där.

Samma år på sommaren, strax efter utnämningen

till director musices, företog Josephson åter en längre

resa genom Sverige, denna gången genom Dalarna och

Norrland. Den storslagna naturen i dessa nejder av

vårt land gjorde starkt intryck på honom, och hans

fosterlandskärlek fick ny näring. Det var också

omedelbart efter denna resa som han komponerade ”Vårt

land.”Redan samma år stiftade han Filharmoniska

sällskapet i Uppsala. Detta sällskap gav årligen vid

pingsttiden stora konserter, vilka väckte mycken

uppmärksamhet både i Uppsala och vida däromkring.

Följande året blev Josephson vald till anförare för

studentsången, men denna plats innehade han endast

i två år. Med sitt stilla, allvarliga väsen passade han

inte så bra till den; det fordrades nog en kraftigare

vilja än hans och framför allt en person med mera

yttre livsglädje och livlighet för att kunna behärska

och leda de bullersamma och levnadsfriska

studenterna.

Större betydelse för studentsången skulle han

emellertid få som kompositör. De mest kända av hans

manskörer äro, utom ”Vårt land”, den storslagna,

men något tunga ”Rings drapa’” (Sitter i högen,

högättad hövding), den vackra serenaden, ”Stjärnorna

tindra re’n”, den muntra ”Vårsången” (Vårliga vindar

draga) och den religiösa och stämningsfulla ”Requiem

æternam” (Evig vila).

Josephson försökte sig även med framgång på verk

av mera krävande natur. Bland dessa äro i synnerhet

den 1844 komponerade ”Islossningen”, kör för

mansröster, soloröster och orkester, samt ”Korsriddarne

utanför Jerusalem”, kantat likaledes för kör,

soloröster och orkester, som han skrev 1850, mycket högt

skattade. Berömd är även hans Essdursymfoni för

stor orkester.Även en stor mängd sånger för en röst vid piano

komponerades under Josephsons första år som

direc-tor musices. Av dessa märkas särskilt ”Värme och

ljus” samt ”Den resande studenten”.

I dessa sånger finner man kanske bäst de drag, som

äro betecknande för den Josephsonska musiken. Den

veka och innerliga stämningen är den förhärskande.

Melodien är enkel men vacker och anslående.

Josephson har väl icke av någon svensk kompositör

överträffats i melodifägring. Och han har dessutom

förstått att synnerligen väl träffa det svenska i sina

sånger. Ingen har heller såsom han lyckats fånga de

sköna, svenska folkvisornas stämning.

Ofta diktade han själv orden till sina sånger. Och

då dessa ord, som en av hans levnadstecknare så

träffande har sagt, ”bära prägeln av samma värma,

samma omedelbarhet som hans toner och alltid äro

uttryck för hans eget inre personlighetsliv, så få

dessa sånger en helgjutenhet, en kraft, som stundom

verkar rent av gripande.” Av de 153 sånger till piano,

som Josephson komponerat, äro icke mindre än 54 med

text av honom själv.

Minst lyckade bland hans musikverk äro nog de,

som han komponerat vid högtidliga tillfällen, såsom

”Sorgkantat vid Uppsala universitets minnesfest över

konung Carl XV :s död” och ”Vid Uppsala

universitets jubelfest den 5 september 1877”. Tydligen

saknade han då den rätta inspirationen.År 1853 bildades av några musikälskande

studenter i Uppsala ett sångsällskap, som kallade

sig ”Orphei Drängar”, ett namn som togs

efter Orpheus, sångkonstens gnid hos de gamla

grekerna. Detta sällskap, vanligen kallat helt

enkelt O. D., bestod av ett urval bland de bästa

sångar-förmågorna i Uppsala. Följande år utsågs

Josephson till anförare för sällskapet, och på denna post

visade han sig vara rätte mannen. Med nit och intresse

verkade han under återstoden av sitt liv i O. D. Han

samlade de bästa rösterna, som funnos att tillgå, och

under outtröttligt arbete utbildade han dem, så att

rent förvånande resultat åstadkoms. O. D. blev snart

känt för sitt goda utförande av vacker och gedigen

musik icke blott i Uppsala utan i hela Sverige och

snart även utomlands, och än i dag är det berömda

sällskapet högt uppskattat för sin väl utförda sång.

I O. D. var Josephson mycket uppburen, och själv

trivdes han så bra bland dessa sina sångarbröder, att

han yttrat, att han ej känt sig fullt förstådd

förrän här.

Ännu en befattning skulle Josephson erhålla i

Uppsala, och det var när han 1864 blev utnämnd till

organist i domkyrkan. Med sin allvarliga och religiösa

läggning och med sitt intresse för kyrklig musik kom

han även att på denna plats utöva en välsignelserik

verksamhet. Få äro väl de som med en sådan

sam-vetsgrannhet som han skött orgelspelet. Dessutombildade han en kyrkokör, vilken genom sin sång gav

lyftning och ökad skönhet åt gudstjänsten.

Till alla dessa uppgifter, som Josephson åtagit sig,

kom, att han fick i uppdrag att hålla musikhistoriska

föreläsningar vid universitetet, och dessutom gav han

enskilda lektioner. Följden av denna kanske alltför

rika praktiska verksamhet var, att på 60-talet en viss

avmattning förmärktes i tondiktningen. Allt

emellan-år utkom dock fortfarande en och annan tonskapelse

av hans hand. Bland annat utgav han en religiös

sångsamling med titel ”Zion, andlig musik för hemmet,

skolan och kyrkan”, bestående av lättfattlig och enkel

kyrkomusik från äldre och nyare tid jämte ett par

bidrag av honom själv.

För allt det trogna och fruktbringande arbete, som

Josephson nedlade vid sitt kalls utövande och såsom

erkänsla för de värdefulla tonskapelserna rönte han

mångfaldiga gånger uppmuntran, och med åren

kommo allt flera utmärkelser honom till del. Så blev

han 1857 kallad till ledamot av Musikaliska akademien.

På 50-årsdagen blev han föremål för en storartad

hyllning i Uppsala och erhöll vid detta tillfälle

nordst järneorden. Och vid hans 25-årsjubileum som

direc-tor musices tilldelades honom professors namn, heder

och värdighet.

Josephson förenades 1858 i äktenskap med Hilda

Augusta Schram men blev redan efter fyra år änk-ling. 1866 ingick han nytt äktenskap med Anna

Charlotta Piscator.

Under större delen av sitt liv hade Josephson

åtnjutit en god hälsa, och först då han uppnått

60-års-åldern, började han egentligen känna några krämpor.

Mot slutet av 1878 blev han sjuk, så att han fick hålla

sig instängd i sina rum i sex veckor, och en lång tid

efteråt var han klen och skröplig. Han repade sig dock

fram på sommaren följande året, men på

nyåret 1880 blev han dålig på nytt. Han var

emellertid inte sämre, än att han kunde sköta det

dagliga arbetet. Den 16 mars var han närvarande vid

en god väns begravning, och i den kyliga vårluften

ådrog han sig en svår bröstkatarr, som snart

övergick till en häftig lunginflammation. Redan efter få

dagar hade han dukat under för sjukdomen. På

aftonen den 29 mars avled han, omgiven av sina

närmaste. Begravningen ägde rum den 3 april i Uppsala

domkyrka, som till trängsel var fylld av människor,

alla med sorgen målad i sina anleten. Särskild

rörelse framkallade det, när hans eget ”Requiem” sjöngs

av O. D., vackert och stämningsfullt som kanske aldrig

förr.

Josephsons frånfälle var en smärtsam förlust för

Uppsala. I över 30 år hade han här verkat och varit

den ledande för stadens musikliv. Med outtröttlig

energi och en sällspord hänförelse hade han gripit sig

an de största uppgifter, och tack vare honom hadeuppsalaborna fått höra de stora utländska mästarnas

verk, under hans skickliga ledning städse utförda på

ett i allo värdigt sätt.

Det kan utan överdrift sägas, att det är tack vare

Josephsons ihärdiga och målmedvetna arbete för

tonkonstens främjande i Uppsala som denna stad ryckt

upp till att bliva en av vårt lands förnämsta

musikstäder.

Men ännu större var förlusten för landet, som nu

miste en av sina verksammaste tondiktare. Hela det

musikälskande Sverige stod också sörjande vid den

älskvärde och avhållne mannens bortgång.

Men ett lever kvar, och det är det arv han

efterlämnat åt oss i sina vackra, innerliga och melodiösa

sånger. I hemmet, i skolan och i konsertsalen skola

dessa sånger säkerligen aldrig upphöra att sjungas,

och så länge de sjungas, skola de framkalla minnet

av deras ädle upphovsman.

Prins Gustaf

Ett utmärkande drag för vår nuvarande

konungaätt är den konstnärliga begåvningen. Carl XV :s

käraste sysselsättning var målning, och han skulle

sannolikt ha hunnit långt i utövandet av denna konstart,

om inte hans konungsliga kall och förberedelserna

till detta lagt hinder i vägen för den grundliga

skolning, som är nödvändig för att uppnå bestående

resultat. Brodern, Oscar II, var en diktare av rang och

har skänkt vårt folk flera vackra och anslående

skaldeverk ; vi behöva blott erinra om den välbekanta

dikten ”Östersjön”. Prins Eugen är en av Sveriges nu

levande förnämsta målare, och prins Vilhelm synes ha

fått i arv sin höge farfaders skaldebegåvning.

Även inom musikkonsten hava flera medlemmar av

vårt konungahus ådagalagt verklig begåvning.

Konung Oscar I var synnerligen musikalisk och har

komponerat åtskilliga sånger, marscher, valser m. m.

En betydelsefull insats på musikens område har gjorts

av en av Oscar I:s söner, prins Gustaf. Han anses med

rätta som en av våra mest framstående tonsättare,

och vissa av hans kompositioner äro av den art, att

de väl kunna betraktas som odödliga.

Den 18 juni 1827 föddes dåvarande kronprinsen

Oscars och kronprinsessan Josefinas andre son,

Gustaf Frans Oscar, hertig av Uppland. Mitt i

högsommarens fägring, omgiven av den leende naturen vid

Haga, slog han för första gången upp sina ögon. Vid

hans vagga uttalade en av Sveriges störste vältalare,

psalmdiktaren Johan Olof Wallin, den önskan, att den

nyfödde fursten måtte bliva skönhetens och

godhetens älskling, en önskan som till alla delar skulle

komma att gå i uppfyllelse.

Föregående år hade kronprinsparets äldste son,Carl, kommit till världen, och redan två år efteråt,

1829, föddes tredje sonen, Oscar. Syskonkretsen

vidgades ytterligare 1830 och 1831 genom födelsen av

prinsessan Eugenie och prins August.

Kronprinsparet hade under större delen av året sin

bostad i Stockholms slott, och deras våning var

belägen i östra delen. Barnen hade sina rum med

fönstren utåt Logården. Denna trädgård utgjorde en

härlig lekplats för dem, och de kunde här fritt springa

omkring i gångarna bland rabatterna under vår och

höst och tumla om i snödrivorna under vintern. Men

sä snart någon spelade piano eller sjöng uppe i

slottet, var det nästan omöjligt för bröderna att förmå

Gustaf att komma med och deltaga i lekarna. Då

ville han blott stå och lyssna till musiken.

Såsom ett bevis, bland andra, på huru prinsens

tidigt utvecklade musikanlag togo sig uttryck, har

anförts följande. Han upptäckte en dag, att när man

kastade en liten sten mot de små glasrutorna i

slotts-fönstren, frambragtes en ganska klar ton. Och då

han gjorde om experimentet, erfor han, att från

nästa krossade ruta framkom en ny ton. Om han nu

kunde slå sönder två rutor hastigt efter varandra,

erhölls två olika toner nästan samtidigt, och sålunda

kunde han på detta sätt åstadkomma ett slags

harmoni. Flera gånger hade den lille prinsen ägnat sig

åt denna ”musik” på de lägst ner belägna fönstren,

innanför vilka ingen människa vistades (ty eljesthade hans förehavande nog genast blivit upptäckt),

då han överraskades av slottsfogden. Denne hade

iakttagit de många sönderslagna fönsterrutorna och

länge förgäves sökt få tag i gärningsmannen. Han

visade sig inte ha det ringaste sinne för skönheten i

”musiken” utan förbjöd på det bestämdaste varje

fortsättning härav och hotade att anmäla saken för

prinsens fader, kronprins Oscar, om han ej bleve

åtlydd. Och så fick Gustaf till sin stora sorg avstå

från denna originella musikutövning.

Under de första barnaåren slöto sig helt naturligt

de båda äldsta och mera jämnåriga bröderna Carl och

Gustaf mest tillsamman. Hos bägge kunde man

redan då spåra deras blivande karaktärsegenskaper.

Carl var käck och manhaftig och ofta framfusig,

Gustaf däremot var mera blid och känslig. Följande

historia berättas från denna prinsarnas barndomstid.

En gång hade Carl slagit sönder en dyrbar vas och

till straff därför fått några timmars arrest i ett av

de rum, som han tillsammans med sina bröder be

bodde. Efter att ha suttit tyst en stund gjorde sig

hans goda lynne gällande, och han började sjunga

och tralla i sitt fängelse, så att det hördes ut i det

yttre rummet, där Gustaf satt och spelade på pianot.

Gustaf närmade sig dörren till Carls rum och frågade

honom, om det var så roligt därinne. ”Åh, alldeles

gudomligt!” förklarade Carl. ”Men”, sade Gustaf,

”hur skall jag då bära mig åt för att få vara med omroligheten?” ”Jo”, svarade Carl, ”det skall jag säga

dig: jag har slagit sönder en vas, maken till den står

ännu kvar på pelarbordet i salongen; om du slår

sonder den, så blir du nog också instängd här, och då

skola vi roa oss tillsammans.”

Gustaf gjorde som hans äldre broder sagt honom

och fick sin önskan uppfylld, och Carl behövde inte

längre vara ensam.

Under somrarne brukade det unga furstehovet

vistas på de kungliga lustslotten Drottningholm och

Tullgarn. I synnerhet på det senare stället trivdes

barnen utmärkt och idkade ett friskt och otvunget

friluftsliv. De blevo vanda vid enkelhet och

naturlighet, och särskilt deras moder var mån om att de

skulle erhålla en vårdad och omsorgsfull uppfostran.

Något dagdriveri tilläts icke; sträng noggrannhet

ocii ordning iakttogs från barnens tidigaste år. Till

lärare valdes de bästa krafter, som stodo att tillgå,

och studierna bedrevos med allvar. Dessemellan fingo

barnen deltaga i lantliga sysselsättningar, såsom

hö-slåtter o. d. Idrotter försummades icke heller. Ett

synnerligen omtyckt nöje av prinsarna var att leka

soldat, och de bildade då en liten trupp på fyra man.

När de blevo äldre, roade sig de furstliga

ungdomarna på lediga stunder med jakt och fiske.

En sommar under kronprinsparets vistelse på

Tullgarn inträffade en händelse, som lätt kunnat bli

ödesdiger. Prinsarne Carl, Gustaf och Oscar hade en dag,Prinsarna leka soldateråtföljda av en av deras lärare, begivit sig ut på en

segeltur. Vädret var vid avfärden det allra bästa

men slog hastigt om, så att en nästan orkanlik storm

uppstod. De unga furstarna, av vilka ingen var

särdeles kunnig i segelkonsten, ansågo sig så gott som

räddningslöst förlorade. Efter oerhörda

ansträngningar och tack vare prins Oscars rådighet lyckades

det emellertid till slut att få båten i land vid en liten

holme. Ovädret gick så småningom över, och de fyra

seglarna kunde efter några timmar återvända till

slottet, där man med största oro emotsåg deras

återkomst och med bestörtning erfor den stora fara för

vilken de varit utsatta.

För utvecklingen av prinsarnas konstnärliga anlag

var vistelsen på de båda lustslotten med deras

utomordentligt vackra omgivningar helt visst av stor vikt.

Både Carls håg för målning, Gustafs sinne for den

musikaliska konsten och Oscars diktarhåg funno

otvivelaktigt här i den vackra naturen riklig näring.

År 1843 fingo prinsarne Carl och Gustaf göra en

resa till Östergötland och de sydligare delarne av

Sverige, och de kommo då naturligen i beröring med

en hel del personer. De beskrevos såsom

”levnads-friska, med reslig och utmärkt vacker växt, lyckligt

utseende och sköna anletsdrag samt ett vänligt och

öppet väsen, anspråkslöst utan tillgjord stelhet”.

Prins Gustaf hade kompositören Adolf Fredrik

Lindblad till handledare i tonkonsten, och prinsens mu-sikaliska anlag började vid denna tid taga sig uttryck

i egna tonsättningar.

På hösten 1843 undergingo Carl och Gustaf en

prövning motsvarande studentexamen, och det var

Prinsarne Carl och Gustaf på föreläsning.

meningen, att de skulle börja studierna i Uppsala.

Dessa studier blevo dock på grund av farfaderns,

Carl XIV Johans, inträffade dödliga sjukdom

uppskjutna, och först i oktober 1844 togo de sin början.

I Uppsala fingo de sin bostad vid Bäverns gränd,

den s. k. Prinsgränden, i ett ganska anspråkslöst hus,

som deras fader låtit uppföra åt dem.Prins Gustaf grep sig universitetsstudierna an med

största iver. Föreläsningarna i sina ämnen bevistade

han regelbundet, och att han noggrant följde dem

från början till slut framgår av de anteckningar han

fört. I synnerhet voro Geij ers föreläsningar i

Sveriges historia föremål för hans stora intresse.

Av största betydelse för prins Gustafs utveckling

blev det friska ungdomslivet i universitetsstaden, och

de ovanligt rika gåvor han fått funno här sin rätta

jordmån. Uppsala var vid denna tid en medelpunkt

för sång och musik. Prinsen var en ofta sedd gäst i

Geijers musikaliska hem, och från honom liksom från

Wennerberg och Josephson, vilka samtidigt vistades

i Uppsala, mottog han rikliga musikaliska impulser.

Begåvad som han var med en vacker tenorröst,

deltog han med liv och lust i studentsången, den s. k.

”Allmänna sången”, och vid en av dess konserter

uppträdde han som solist.

I sitt hem samlade prinsarne ofta en krets

röst-begåvade, jämnåriga studenter, tillsammans med

vilka de flitigt idkade kvartettsång, och de bästa bland

rösterna utvaldes och bildade prins Gustafs ”mindre

kvartett”, i vilken prinsen själv sjöng första

tenorstämman. I den ”större prinskvartetten” deltog även

prins Carl. Han var ej så musikalisk som brodern

men hade en stark och djup basröst. Det gick glatt

och otvunget till vid de tillfällen, då sångarna voro

inbjudna till prinsarna, och det var knappast annatän tilltalsordet som skilde dessa från de andra

studenterna.

Prinsarna deltogo även i de fester, som den

gästvänlige landshövdingen Robert von Kræmer

anordnade på slottet för sina vänner och till vilka även

många studenter, i synnerhet sångare, voro inbjudna,

och då hördes gärna från det så kallade

”sångar-hörnet” prins Gustafs välljudande tenorröst.

Den vänsälle och rikt begåvade prins Gustaf

förskaffade sig flera hängivna vänner i

universitetsstaden, och hans milda och intagande väsen tillvann sig

allas hjärtan. Mången obemedlad student erhöll av

honom den hjälp han behövde, ofta utan att givaren

gav sig tillkänna.

Men icke blott samtida studentkamrater utan alla

följande studentgenerationer stå i tacksamhetsskuld

till prins Gustaf, ty det är han, som skänkt dem deras

studentsång.

”Sjungom studentens lyckliga dag!

Låtom oss fröjdas i ungdomens vår!

Än klappar hjärtat med friska slag,

Och den ljusnande framtid är vår.”

Detta är inledningsorden till den sång, som

numera är de svenska studenternas sång framför alla

andra. Prinsen hade melodien färdig och vände sig

till skalden Sätherberg med uppmaning att författa

orden, vilket denne också inom kort gjorde. Dessatvå konstnärer skapade så tillsammans denna sång,

som ännu efter 70 år klingar lika friskt och

omedelbart såsom ett uttryck för ungdomsglädjen.

Första gången studentsången blev bekant för den

stora allmänheten var vid en konsert i Uppsala på

våren 1852.

Ävenledes komponerade han den livliga och medryc

kande musiken till Sätherbergs vårsång ”Glad såsom

fågeln i morgonstunden”, som ännu idag är en av

stu-dentsångarnes mest omtyckta sånger.

Musiken tilldrog sig- alltmera hans håg och utfyllde

så gott som alla hans lediga stunder. Han utvecklade

i synnerhet under åren 1844—1850 en riklig

musikalstring, icke blott inom kvartettsången. Åtskilliga

solosånger och marscher förskriva sig även från

denna tid. Bland solosångerna märkas den melodiskt

anslående ”1 rosens doft, i blomsterlundens gömma”,

som blivit synnerligen omtyckt. Den förefaller

kanske numera en smula gammalmodig, men den är

ytterst betecknande för sin tidsålder, den s. k.

romantiska. Svärmeri och känslofullhet, ofta till övermått,

utmärkte både litteraturen och musiken under denna

tid.

Vidare har prins Gustaf tillsammans med

tonsättaren Ivar Hallström komponerat musiken till

Sätherbergs komedi ”Vita frun på Drottningholm”, som

blivit uppförd några gånger på Kungl. teatern.Dc mera allvarliga sysselsättningarna blevo

emellertid icke åsidosatta för musikintresset. Prinsen

hade vid unga år blivit inskriven i armén. För de

militära övningarna visade han stor håg, och dessa

bedrevos jämsides med den bokliga utbildningen. Han

avancerade så långt, att han år 1850 befordrades till

överstelöjtnant.

På hösten 1846 företog prins Gustaf tillsammans

med kronprinsen Carl en resa till Tyskland. Färden

ställdes först till Berlin och sedan till Dresden och

München, i vilka båda städer de rika

konstsamlingarna voro särskilt föremål för hans intresse. Härefter

besökte han Tyrolen och Schweiz, överallt med livlig

uppfattning av vad han iakttog och med vaket sinne

för skönheten i natur och konst.

Under flera olika perioder studerade prins Gustaf

i Uppsala, de sista gångerna tillsammans med sina

yngre bröder, Oscar och August. Även vid Kristiania

universitet idkade han studier, och dessutom deltog

han i arbetet i åtskilliga ämbetsverk i Stockholm, för

att han skulle kunna sätta sig in i

forvaltningsmaskineriet.

För fäderneslandets historia hyste han ett livligt

intresse och var under sin sista vistelse vid

Uppsala universitet sysselsatt med att utarbeta en

skildring av 1655 års riksdag. Detta arbete blev

emellertid aldrig fullbordat. Han gjorde även förberedande

samlingar till trettioåriga krigets historia.Somrarna tillbragtes tidvis på prinsens egendom

Stjernsund med ett utsökt läge vid norra änden av

Vättern i närheten av staden Askersund. De härliga

naturomgivningarna här stämde honom till nya

kompositioner. En bland dessa är sången ”Farväl” (Du

undersköna dal), vilken man ännu ibland hör sjungas.

Till flera av sina sånger författade han själv orden.

Eftersom åren gingo, förmärktes en alltmera

allvarlig stämning hos prins Gustaf, och det föreföll,

som om han haft förkänningar av dödens annalkande.

Denna allvarsstämning kom även till uttryck i hans

tondiktning. De tidigare av hans kompositioner

kännetecknas i allmänhet av ett glatt och livligt

skaplynne, men de som härröra från hans sista levnadsår

bära en omisskännlig allvarsprägel och utgöras till

största delen av sorgmarscher och tonsättningar med

religiöst innehåll.

Den vackraste pärlan bland tondikterna från denna

period är utan tvivel musiken till psalmen 451, ”Mina

levnadstimmar stupa”. Melodien är så helgjuten och

så målande för den stämning, som orden innebära,

att den icke kan undgå att stämma åhöraren till

andakt och lyftning.

På sommaren 1852 åtföljde prins Gustaf tillika

med drottningen och prinsessan Eugenie sin fader till

Kissingen i Tyskland, där denne, vars hälsa länge

varit vacklande, skulle genomgå en brunnskur.

Kuren hade god verkan och åstadkom en avsevärd för-bättring i konungens hälsotillstånd, och familjen

återvände med de ljusaste förhoppningar mot Norden.

Hemresan ställdes över Norge. På sjöresan

mellan Lübeck och Kristiania uppstod en häftig

storm. Prinsen, som redan förut kände sig

illamående, kunde icke förmås att stanna under däck, utan

satt uppe nästan hela resan och ådrog sig på detta

sätt en svår förkylning. Vid ankomsten till

Kristiania kände han sig så nedsatt, att han måste intaga

sängen. I början ingav tillståndet ej några större

farhågor, men snart tog sjukdomen en allvarlig

vändning. Febern tilltog, och efter endast några få dagar

avled han, den 24 september 1852.

Man kan tänka sig, vilken sorg denna händelse

skulle framkalla i konungafamiljen. Prins Gustaf

var ”solen i konungaborgen”, har man sagt. I denna

kom nu musiken och sången att tystna, och sorgen

lade sig tung över prinsens närmaste.

Men ej blott dessa, utan två hela folk, Sveriges och

Norges, stodo sörjande vid hans bår. Stor var

bestörtningen bland den studerande ungdomen i

Uppsala, när dödsbudet blev bekant. Med florbehängda

standar i spetsen tågade studenterna till Odinslund,

där sorgeposten tillkännagavs, varefter några

allvarliga sånger avsjöngos. Aldrig har väl

någonsin en kårmedlem varit mera omtyckt och avhållen

under livstiden och mera begråten vid sin död.

Sällan har en blygsammare och ädlare karaktär tillhörtden studerande ungdomen. Som ett vittnesbörd både

om hans egen anspråkslöshet och om hans stora

sympati för studenterna kan anföras, vad han en

gång-yttrade om sina tonsättningar: ”Jag sätter icke något

stort värde pä mina obetydliga sånger men är glad,

om de vänligt upptagas och sjungas, helst av

studenterna, emedan de göra dem vackra, ty de sjunga icke

med strupen blott utan med hjärtat, och så är

meningen.”

Sedan jordfästningen ägt rum i Kristiania, fördes

prinsens stoft till Stockholm, och under tonerna till

hans egen sorgmarsch fördes han till

liiddarholms-kyrkan, där han gravsattes i Carolinska gravkoret.

År 1853 utgavs en tryckt upplaga av prins Gustafs

samlade tonverk. Denna upptager ett betydande

antal kompositioner, och ändock innehåller den ej pä

långt när alla hans musikverk. Det är i själva verket

förvånande, att han hunnit med så mycket, då man

tar i betraktande, att han vid sin död ej var mer än

25 år gammal och att han samtidigt ägnat sin tid

och sina intressen åt så många andra grenar av den

andliga odlingen.

Musikaliska akademien kallade honom till

hedersledamot 1844.

På årsdagen av hans död 1854 restes på

föranstaltande av Musikaliska akademien och några

musikälskare en minnesvård med hans bronsbyst i

Hagaparken.Nedanför bilden läses följande inskription:

Frans Gustaf Oscar, Sveriges och Norges arvprins,

hertig av Upland. Minnesgärden ägnad

sångarfur-sten, tondiktaren, konstbeskyddaren av Kongl.

Musikaliska akademien och tonkonstens vänner.

Adolf Fredrik Lindblad

Sverige har haft två framstående tonsättare med

namnet Lindblad. De voro nästan jämnåriga och

verkade samtidigt, vilket gör, att de ofta bliva

förväxlade med varandra.

Vi ha förut gjort bekantskap med Otto Lindblad,

han som sjöng och diktade nere på Lundagård och

6 — Svenska tondiktare.

som slutade sina dagar som klockare. Vi skola nu

försöka teckna en bild av hans namne, Adolf Fredrik

Lindblad, och jag är övertygad om att de, som läst

om bägge dessa två svenska stormän, inte skola göra

sig skyldiga till förväxling utan alltid kunna skilja

dem från varandra.

Adolf Fredrik Lindblad, som för övrigt icke var

släkt med Otto Lindblad, föddes den 1 februari 1801

i den minnesrika staden Skänninge pä östgötaslätten.

Men inte hos sina föräldrar skulle han få uppleva

de första barnaåren — fadern hade han aldrig sett,

och från modern skildes han i sin spädaste barndom

— utan det var hos fosterföräldrar som han blev

uppfödd, och från dem erhöll han också namnet Lindblad.

Gossen synes hava rönt föga vänlighet från

fostermoderns sida, men fosterfadern har han bevarat i

tacksam och kärleksfull hågkomst. Denne

intresserade sig för den lille Adolf Fredrik och omfattade

honom med faderlig ömhet.

Lindblad har på sin ålderdom nedskrivit en

skildring av sina barndoms- och ungdomsår. I denna

skildring omtalar han, att ett av hans första minnen

var, att han låg i en klädkorg vid fönstret och med

undran blickade upp till månen på den mörka himlen.

Underligt föreföll nog livet ibland för den lille

gossen, som befann sig ensam utan syskon och utan

att äga, såsom de flesta andra barn, en kärleksfull

moders omvårdnad.Inte hade den lilla lantliga staden heller mycket

förströelser att bjuda på, och det var ju då helt

naturligt, att gossen skulle finna livet ganska enformigt

och dystert. Då och då bereddes likväl omväxling

i enformigheten, och det var vid de stora

marknaderna, som då för tiden spelade en långt större roll

än nu och som voro att betrakta som riktiga

folknöjen.

En av dessa marknader inpräglade sig särskilt

starkt i gossens minne, och det var tack vare en vid

detta tillfälle uppträdande hundcirkus. Yi kunna så

väl föreställa oss, huru jublande glad den lille gossen

skulle känna sig, då han såg, huru hundarna hoppade

genom ringar, dansade på två ben eller utförde andra

konststycken.

Sin första undervisning erhöll Adolf Fredrik av en

fru Rundborg. Iion behandlade honom med

vänlighet, så att han alltid kunde med glädje erinra sig de

första stapplande stegen på vetandets stig.

Vid sju års ålder förflyttades han till skolan i

Vadstena, ”trivialskolan”, som skolorna för smågossarna

på den tiden kallades. Här i den idylliska

medeltidsstaden med det härliga läget vid sjön Vätterns strand

trivdes han väl, och han berättar, huru han, uppfylld

av högtidliga känslor, vandrade omkring i staden,

där slottet, Blåkyrkan och Vättern gåvo honom hans

första poetiska intryck. Kärleken till Sveriges natur

började redan nu slå rot hos honom, denna kärleksom i framtiden skulle slå ut i füll blom och bära så

rikliga frukter i den svenska tonkonsten.

Allt som oftast fick han komma hem till den

avhållne fosterfadern. Denne tog honom då med på

promenader utanför staden, lärde honom namnen på

träden och sädesslagen m. m. Ibland kunde de två

bege sig så långt i väg, att gossen blev trött och inte

orkade gå tillbaka, men då tog fosterfadern och bar

honom på sina starka armar. Med allt större

tillgivenhet slöt han sig till denne sin beskyddare.

Men en dag inträffade en händelse, som kom att

djupt ingripa i lille Adolf Fredriks liv. När han var

åtta år gammal, blev hans mor gift med en

tjänsteman i Stockholm, och då hon nu fått ett hem att

ge sin gosse, var det en naturlig sak, att hon ville

ha honom hos sig, och det beslöts därför, att han

skulle komma till henne.

I en enkel fora och i ruskigt höstväder fick han

färdas den långa och besvärliga vägen från Östergötland

till Stockholm. Här gjorde han sitt inträde i den nya

omgivningen, troligtvis med glatt sinne, då han ju

skulle få vistas hos sin riktiga mor.

Men om lille Adolf med glada förhoppningar gjort

sin entré i det nya hemmet, blevo dessa snart

förvandlade till den djupaste bitterhet. Modern var kall

och hård mot sin gosse, styvfadern hade inte mycket

vänlighet för honom, och de två styvsyskonen betrak-tade honom med avundsamma blickar. Också sörjde

han över att bära ett annat namn än dessa.

I huvudstaden var förstås mycket att se och

förvåna sig över för en liten åttaåring, som inte sett

större städer än Skänninge och Vadstena. Styvfadern

hade en befattning vid de kungliga teatrarna, och

han tog gossen ibland med till föreställningarna. Den

första teaterpjäs han fick se hette ”Vestindiefararen

eller Dygdens belöning”, men den tyckes inte ha

slagit särskilt an på honom, ty enligt hans uppfattning

hade hundspektaklet hemma i Skänninge varit

ofantligt mycket styvare.

I Klara skola, dit han blev satt för att få sin

uppfostran, trivdes han inte särdeles väl. Han hade föga

håg för läsning och blev därför snart av lärarna

betraktad som det svarta fåret i skolan. I synnerhet

hade läraren i latin ett gott öga till den lille

östgöta-pojken, som inte kunde reda sig så bra med de

besvärliga latinska böjningsformerna, och av honom

fick han uppbära både hån och stryk.

Detta tog hårt på gossen, och han kände sig allt

mera olycklig. Hade han nu haft ett gott och vänligt

hem som tillflyktsort efter de bittra erfarenheterna i

skolan, hade det väl gått an. Men hemma kände han

sig om möjligt ännu olyckligare än i skolan.

En gång, när han haft en riktig olycksdag och fått

mera ovett än vanligt av lärarne, fann han det

alltför svårt att återvända till hemmet, där han hade attemotse mera bannor och kanske även stryk, utan

begav sig i stället ut på strövtåg i staden. Han

förirrade sig ner mot Strömmen och kom så till staden

inom broarna. Han kände sig så olycklig, att tårarna

började strömma nedför kinderna. I denna dystra

belägenhet blev han observerad av en handlande, som

skulle stänga för dagen och just höll på att sätta

fönsterluckorna för sin bod. Av honom blev han införd

i bodgossens kammare och fick redogöra för sin

belägenhet. Nu föll det sig så, att det var litet svårt

för honom att tala om att han slarvat med sina

läxor och fått bannor i skolan, och i stället för att

sanningsenligt berätta, hur det förhöll sig, dukade

han upp en rörande historia, som gjorde ett djupt

intryck, och det oförtjänta bifall han härvid fick,

berättar Lindblad om sig själv, var hans hårdaste straff

för den utflykten från sanningens väg.

Han fick sedan följa med till handelsmannens hem,

där han fick vederkvicka sig med kål och frikadeller,

vilket smakade honom så väl, att han ännu på gamla

dagar med förtjusning mindes denna förplägning.

Hos handelsmannen fick han stanna några dagar, och

han kände sig glad och lycklig hos honom. Snart var

det emellertid slut även med denna fröjd. En kväll fick

Adolf Fredrik följa med sin tillfällige välgörare till

teatern för att åse en föreställning. Men döm om

hans häpnad och förskräckelse, när han i en av de

uppträdande igenkände styvfadern. Efter föreställ-ningens slut blev han igenkänd av denne och måste

med eller mot sin vilja följa med till hemmet, vilket

han lämnat som rymmare, och här väntade honom nu

åter aga av den stränga modern.

En god sak hade emellertid denna rymningshistoria

medfört, och det var att styvfadern, som nu troligen

förstod, att gossen kände sig ensam och övergiven

och att han borde omhändertagas en smula,

hädanefter oftare tog honom med sig till teatern. Han

fick ävenledes sluta med latinplugget i Klara skola

och sattes i stället i Tyska skolan, där han fick lära

sig tyska och räkning, och dessa ämnen lågo mera för

hans håg.

Oaktat han sålunda fått en betydligt drägligare

tillvaro, var det säkerligen med glatt hjärta han efter

tre års vistelse i huvudstaden, när styvfadern dog,

vände åter till fosterfadern i Skänninge.

Denne hade under tiden blivit änkling och var nu

omgift med en prästdotter. Hon var en fint bildad

dam, som kom att utöva ett gott inflytande på gossen.

Han fick av henne lära sig skick och seder, och hon

väckte hans intresse för poesi. En av familjens

umgängesvänner, en doktor Wistrand, som spelade piano,

eller klavér, som det hette då för tiden, lät honom för

första gången ana, vilken tjusning det låg i musiken.

Lindblad kan inte nog beskriva, vilken förtrollande

makt doktorns spel övade på honom. Med nyfikenhet

betraktade han de konstiga nottecknen, som dennespelade efter, och gossens stora önskan var nu att

få lära sig dessa tecken. Detta gjorde han också

inom kort, i det han fick taga musiklektioner för en

organist i Skänninge.

Efter någon tid flyttade fosterfadern till

Norrköping och slog sig ner där såsom handlande. Här

sattes Adolf Fredrik åter i skola men gjorde inte

heller nu några framsteg. Då gick det bättre med

lektionerna i flöjt, som han fick av en direktör Alm.

I dessa gjorde han sådana framsteg, att han till och

med fick spela solo på en konsert.

I skolan gick det allt sämre, och Adolf Fredrik

kallades allmänt för ”odågan”. För att han inte skulle

öda bort tiden onödigtvis, tog fosterfadern honom

då resolut ur skolan och ställde honom bakom disken

i sin bod. Det visade sig emellertid snart alldeles

omöjligt att använda honom här, då han genom sitt

buttra sätt skrämde bort den ene efter den andre av

kunderna.

I stället fick han nu sitta inne på kontoret och

skriva i de stora räkenskapsböckerna. Men siffrorna

kunde inte i längden tillfredsställa den

musikhungrige ynglingen, utan han smusslade in mellan bladen

i de stora böckerna notpapper, vilket han fullklottrade

med noter. Han sysslade till och med med att

komponera och skrev i hemlighet en flöjtkomposition,

som så småningom blev färdig och även kom till

utförande.Vid årets slut visade det sig emellertid, att

hopsummeringarna i böckerna ej voro så väl utförda, som de

bort vara. Med andra ord, vår yngling befanns vara

oduglig även för detta arbete.

Då återstod för den bekymrade fosterfadern intet

annat att göra med unge Adolf än att sända honom

utomlands.

Kommer han väl ut och får reda sig på egen hand,

skall han väl bli förståndigare och inse, att det inte

går an att föra ett sådant lättingliv, resonerade denne.

Ombord på ett segelfartyg fick han nu begiva sig

till den stora handelsstaden Hamburg vid Elbe, och

här fick han anställning på ett

skeppsklarerarekon-tor. Hans huvudsakliga sysselsättning bestod i att

springa omkring i staden och inkassera räkningar.

Sina uppdrag utförde han här till belåtenhet, men

han fick ingenting betalt, utan fosterfadern fick

skicka honom pengar till hans uppehälle.

På lediga stunder tillfredsställde han sin längtan

efter musik och hyrde sig efter en tid ett piano. Han

hade även lyckan att förvärva sig ett par goda

vänner, båda betydligt äldre än han, och dessa inverkade

gott på hans utveckling och lärde honom känna den

tyska poesin och musiken. En av dessa vänner gjorde

honom förtrogen med den store tyske kompositören

Beethovens verk, vilka gjorde ett outplånligt intryck

på den svenske ynglingen och kommo att bli

bestämmande för hela hans egen musikdiktning.Under musicerande och tankeväckande samtal

till-bragte Lindblad sina aftnar tillsammans med dessa

vänner, och han fäste sig så varmt vid dem, att det

var med verklig smärta och under bittra tårar han

skildes från dem, när han efter tre års vistelse i det

främmande landet blev hemkallad av fosterfadern.

Denne hade nu inte lust att längre betala för

ynglingen utan tyckte, att det var på tiden, att han själv

tjänade sitt bröd.

Han kom nu åter till Norrköping och sökte

förgäves anställning såsom skrivare eller kontorist både

där och i Stockholm. Det såg onekligen ganska mörkt

ut för nittonåringen, som försökt sig på allt utan att

lyckas med något och som endast hade håg för en sak,

nämligen musiken.

Till slut fick han likväl plats på ett kontor i

Norrköping, och samtidigt kunde han tillfredsställa sitt

musikbehov genom att en god vän till honom lät

honom spela så ofta han ville på sitt piano.

Lindblad fick vid denna tid visa nytt prov på sin

kompositionsförmåga, då han vid en ung väns

från-fälle skrev en begravningskantat, varvid dock, som

han själv säger, ”folk rördes ej så mycket av musiken

som av anledningen till den”. Lindblad hade

emellertid nu klart för sig, att för honom endast fanns en

bana att välja på här i livet. Musiken skulle han

ägna sig åt och ingenting annat, och genom en lyck-lig omständighet kom han snart också att få den

handledning som behövdes.

På egendomen Bleckenstad i södra Östergötland

bodde prostinnnan Kerneil, som var kusin till

Lindblads fostermoder. Hon hade en son, sångaren Per

Ulrik Kerneli, som blev Adolfs intime vän och

förtrogne, samt två döttrar, av vilka den yngsta, Sofia,

längre fram skulle bli hans maka.

Hos dessa nobla och fint bildade människor

umgicks Lindblad, och hos dem fick han även göra

bekantskap med skalden Atterbom, med vilken han knöt

vänskapsband för hela livet. Skalden uppläste sina

dikter för den unge musikälskaren, och denne satte

musik till dem.

Vad detta umgänge betydde för Lindblads hela

livsutveckling och huru stort värde han själv efteråt

satte därpå framgår av följande hans yttrande

härom:

”Där på Bleckenstad”, säger han, ”slog min själ

först upp sina ögon.”

På Atterboms uppmaning begav sig Lindblad nu

till Uppsala, där han fick den första ordnade och

sammanhängande undervisningen i musik under

Hæff-ners ledning. I Uppsala gjorde han även bekantskap

med Erik Gustaf Gei jer, som vid denna tid stod på

höjden av anseende. Han var åtskilliga år äldre än

Lindblad, vilket icke hindrade, att ett varmt vän-skapsförhållande uppstod mellan dem. Snillets eld

hade de båda männen gemensamt, och så möttes de

i sin hängivenhet för tonernas konst.

Lindblad blev under en tid upptagen i det

Geijer-ska hemmet. Han tog här itu med de försummade

studierna från skoltiden, och nu gick det bättre med

dessa, ty han var en begåvad yngling. Det gällde

bara, att han togs på rätta sättet. Med Geijers hjälp

blev han inom kort student.

Samtidigt med de bokliga studierna arbetade han

på sina kompositioner. Några av dessa utgav han

1824 tillsammans med en del sånger och ett

pianostycke av Geijer med titel ”Musik för sång och

pianoforte”. Lindblads bidrag utgjordes av sju sånger.

Det var korta och enkla melodier till Attérboms och

andra diktares ord, och de återspeglade väl textens

stämning och bådade gott om den blivande

kompositörens begåvning.

Han hade nu fäst allmänhetens uppmärksamhet vid

sig och sattes genom inflytelserika vänners

förmedling i tillfälle att företaga en utrikes resa för att

studera sin konst.

Det var först och främst tack vare den för konst

och litteratur varmt intresserade överstinnan Malla

Silfverstolpes förmedling som han fick resa till

Berlin. Här fick han göra grundliga studier i tonkonsten

under ledning av professor Zelter. Till studiekamrat

fick han den senare så berömde tyske kompositörenMendelssohn. Denne var åtta år yngre än Lindblad,

men han var synnerligen tidigt utvecklad och kom

att utöva stort inflytande på Lindblad som

tonsättare. Mellan dem uppstod en varm vänskap, och

denna vänskap vidmakthölls sedan genom en

livlig-brevväxling ända till Mendelssohns död.

Till omväxling i det ivriga studiearbetet ägnade sig

Lindblad åt komposition, varvid han redan nu

åstadkom en så vacker och ursprunglig tonskapelse som

sängen ”Om natten”.

Vidare gjorde han vår vackra och egendomliga

folkmusik känd i Tyskland genom att utgiva en

bearbetning av tolv svenska folkvisor med tysk text.

Efter berlinvistelsen gjorde han ett kortare besök

i Paris och återvände sedan till Stockholm, där han

år 1827 öppnade en musikskola. Denna kom på

förvånande kort tid i ropet och drog till sig elever från

hela landet.

Ända till 1861 förestod han denna skola, och många

av Sveriges största tonsättare, bland dem prins

Gustaf, fingo här sin utbildning.

Då Lindblad år 1828 även erhöll anställning som

lärare vid Nya Elementarskolan, ansåg han sina

framtidsutsikter vara så ljusa, att han kunde bjuda sin

fästmö, den förut omtalade Sofia Kernell, ett hem.

Brölloppet ägde rum i maj 1828.

I det lyckliga Lindbladska hemmet samlades allt

som oftast de gamla uppsala vännerna Gei jer och At-terbom; andra framstående män slöto sig till kretsen,

såsom skalden Love Almquist, Gluntarnes diktare

Gunnar Wennerberg och flera andra. Snillrika samtal

och blixtrande skämt omväxlade med musik och sång.

Och värden själv gjorde genom sin utpräglade

personlighet ett starkt intryck på alla. som kommo i

beröring med honom.

”Den, som haft lyckan”, säger en minnestecknare,

”att känna honom personligen, han skall förvisso icke

förgäta den snillrike mannen med den imponerande

gestalten, det stora huvudet med dess väldiga

hårprydnad, de ömsevis ljungande och drömmande

ögonen och den fint leende munnen med dess på en gång

melankoliska och spefulla uttryck, men framför allt

det blixtrande samtalet, när han kände sig värmd och

tilldragen, och det älskvärt intagande, något fria,

kanske ibland självsvåldiga sättet, som ingen fann

stötande, därför att det var Lindblad.”

Jenny Lind hade under några av dessa år sitt hem

hos Lindblads. Med sin underbart vackra stämma

tolkade hon hans sånger först för den lilla kretsen i

hemmet och sedan inför en allt större publik, tills de

slutligen blevo föredragna ute i den stora världen och

sålunda kända och erkända i hela Europa.

Lindblads tondiktning tog nu fart på allvar, och det

ena sångstycket efter det andra blev komponerat. Av

dessa sånger utgöras en stor del av naturskildringar,

vilka genom sin enkelhet och naturlighet tj usade sam-tiden och inom kort förlänade Lindblad rangen av

Sveriges förnämste viskompositör.

I nära anslutning till våra svenska folkvisor, dock

utan efterhärmning av dem, förstod han att i toner

och ord återspegla det för vår svenska natur

karakteristiska. Han ägde förmågan att avlyssna och

återgiva skogens susning, källans porlande och den

nordiska sommarnattens ljuvliga stillhet. Sådana visor

som ”På berget”, ”En vårdag”, ”En sommarmorgon”

och många andra diktades, tonsattes och kommo ut

i tryck.

Den utomordentligt vackra och ännu allmänt

sjungna sången för manskvartett ”över skogen, över sjön”

är en naturskildring närbesläktad med de nämnda

solosångerna.

Ännu mera uppskattade, åtminstone i våra dagar,

äro Lindblads folklivsskildringar. Ingen som har hört

på rätta sättet sjungas ”Skjutsgossen” (Hopp! Hopp!

Se så! Låt gå!) eller ”Sotargossen” (Hu, hu, hu! Jag

fryser) har kunnat undgå att bliva hänförd av den

friskhet och det sprudlande liv, som ligger i dessa

båda tonskapelser. Den humor och det drag av

skälmsk uppsluppenhet, som i dem är inneboende,

måste verka medryckande på åhöraren. De bli

därför aldrig gammalmodiga utan kunna njutas lika väl

i dag, som då de först blevo utförda.

Många av Lindblads melodier funno vägen till de

avlägsnaste bygder i vårt land, och somliga blevo såallmänt sjungna, att de av folket gällde för folkvisor.

Så var fallet med den täcka visan ”Se konvaljerna

små” och så även med ”Tidigt om morgon jag ilar

till strand”.

Lindblads rykte som kompositör var nu i ständigt

stigande. Utom de många visorna utkommo tvenne

musikverk av större omfång, nämligen ”Om

vinterkväll” och ”Drömmarne”. Dessutom skrev han tvenne

symfonier, av vilka den vackraste och mest berömda

är symfonien i C-dur, flera gånger utförd både i

Sverige och i Tyskland.

Med operan ”Frondörerna”, vilken första gången

utfördes på Kungl. teatern 1835, hade han mindre

framgång, och den mottogs på det hela rätt kyligt både av

kritiken och allmänheten. När den återupptogs efter

25 år, var dock mottagandet vida gynnsammare.

Onekligen var ämnet, hämtat som det är från

Frankrikes historia, icke i stil med Lindblads kynne. En

operamusik till svenskt motiv hade otvivelaktigt varit

mera lämpad för honom, och han hade verkligen

också planer på att skriva en opera ”Blenda”, till vilken

Fredrika Bremer författat texten, men den blev aldrig

fullbordad.

Genom sin vackra, genialiska musik förvärvade

Adolf Lindblad stora sympatier, och mångfaldiga voro

de bevis på beundran och kärlek, som kommo honom

till del från musikälskande landsmäns sida. Men han

fick också röna skarpt mothugg. I mångt och myc-ket var han före sin tid i musikaliskt avseende, och

för en del nyheter i harmonisering och stämföring

stodo somliga av hans bedömare främmande.

Avundsmän höllo sig också framme, som ville

från-känna hans kompositioner nästan all konstnärlig halt.

På 1840-talet togo angreppen i tidningarna mot

Lindblad en synnerligen hätsk form och voro så

nedsättande för hans verksamhet, att han kände sig ytterst

nedstämd. Själv ville han icke taga till orda och tala

i egen sak, och de uttalanden, som i vissa tidningar

gjordes till hans försvar, förklarades värdelösa.

Striden skulle avgöras genom att man vädjade till en

utländsk musiker, och om denne uttalade sig till

förmån för Lindblad, skulle man ge med sig och

erkänna, att man varit orättvis i sin dom, förklarade

man på motståndaresidan.

Den som blev utsedd till domare var den berömde

tyske konstnären Spohr, och i det utslag, som av

honom fälldes, fick Lindblad det allra största

erkän-nande. Han gav vidare uttryck åt sin förvåning över

att det bland Lindblads egna landsmän kunde finnas

personer, som bedömde honom så skevt. De borde i

stället vara stolta över att äga en så högt begåvad

tondiktare, menade han.

Lindblad fick sålunda full upprättelse, men det

var tydligt, att denna strid skulle göra ett pinsamt

intryck på honom, och säkert är, att den kom att verka

7 — Svenska tondiktare.hämmande på hans musikaliska alstringskraft under

en läng tid.

Så småningom inträdde emellertid lugnare

förhållanden, och hans kompositionsförmåga tog ny fart.

Det närmaste resultatet härav var bland annat de

tvenne sängsamlingar, som lian utgav under titel

”Nya sånger” och som visa, att han icke saknade

den forna konstnärliga ingivelsen.

De sista 14 åren av sitt liv tillbragte Lindblad på

egendomen Lövingsborg i närheten av Linköping.

Här levde han ett idylliskt lantliv bland barn och

barnbarn i stilla tillbakadragenhet från världen, men

ända in i det sista var han verksam som kompositör

och skrev bland annat musik till Runebergs

diktcykel ”Fänrik Ståls sägner”. Vidare utgav han under

dessa sina sista levnadsår en samling med titel ”Nio

visor av Elias Sehlstedt” ävensom nio sånger av den

tyske skalden Heine för sång vid piano. En annan

samling sånger från denna sista period av hans liv,

med text av skalderna Bottiger, Topelius m. fl.,

utgav han under titel ”Aftonstunder i hemmet”. Även

om dessa tondikter ej kunna mäta sig med hans

tidigare verk, bära de dock vittne om att han ännu i

ålderns höst ägde mycket av sin ungdoms livaktighet

och skapareförmåga.

Vördad och avhållen av alla hade Lindblad sålunda

en lycklig och arbetsrik ålderdom. Gamla vänner

sökte sig ibland ut till hans lantliga fristad, och allaäro samstämmiga i det uttalandet, att han alltjämt

hade kvar den forna konstnärsglöden och livligheten.

"Efter någon tids sjukdom avsomnade Lindblad den

23 augusti 1878, omgiven av sina närmaste. Hans grav

reddes på Skeda kyrkogård.

Bland hedersbevis, som kommo honom till del, må

nämnas, att han blev kallad till ledamot av

Musikaliska akademien 1831 och att Svenska akademien

tilldelade honom sin stora guldmedalj 1852.

En sällsynt helgjuten personlighet var Adolf

Fredrik Lindblad, och ett konstnärstemperament av rätta

slaget besatt han. Det storverk han uträttat för sitt

land kan icke nog uppskattas och får aldrig- glömmas.

På sångens och den enkla visans område ligger hans

storhet, och även om han skulle överglänsas av senare

kompositörer på detta område, må ihågkommas, att

han dock var banbrytaren och att det är han som

röjt vägen för svenskheten i vår sång. ”Lindblad

kom som den nya dagen med solsken och strålande

klar himmel; med honom var allt det färdigt, som låg

och slumrade i folklynnet och dittills fått sitt renaste

uttryck i våra folkvisor.” Så karakteriserar

professor Carl Rupert Nyblom i sin minnesteckning den

snillrike tondiktarens betydelse och gärning.

Han var en mångsidigt utrustad konstnärsnatur.

Utom den rika musikaliska begåvningen ägde han

även poetisk talang. Han skrev ej sällan själv texten

till sina sånger, varigenom dessa erhöllo en sällsyntkonstnärlig helgjutenhet. Han översatte även flera

operatexter till svenska.

Till Adolf Fredrik Lindblads minne sjöng en av

hans landsmän så träffande:

”Vad vinden susar i den gröna lund,

Vad fågeln kvittrar och vad vågen diktar,

Vad blomman viskar uti vårens stund,

Och vad det oskuldsfulla hjärtat biktar,

Vad uti ungdomsblodet sjunger käckt:

Allt klädde du, o skald, i toners dräkt!”

August Söderman

Svenskarna hava länge haft namn om sig att vara

ett i hög grad musikaliskt folk. Svenska sångare och

sångerskor ha spritt glans över Sveriges namn både

i Paris, London och Berlin och till och med på andra

sidan Atlanten, i Nordamerikas Förenta stater — vi

behöva blott nämna namnen Jenny Lind och Kristina

Nilsson. Men vår tondiktning har ej på samma sätt

blivit uppmärksammad, ehuru den hade kunnat vara

förtjänt därav. Våra vackra folkvisor äro

visserligen högt uppskattade även i utlandet, men bland våra

tondiktare är det endast ett ytterst begränsat fåtal,

som blivit kända utanför Sveriges gränser. En ocli

annan har dock lyckats göra sitt namn berömt, och

bland dessa står August Söderman i främsta ledet.

Son till orkesteranföraren Johan Wilhelm

Söderman, som bland annat skrivit öch arrangerat

musiken till ett flertal skådespel, föddes Johan August

Söderman i Stockholm den 17 juli 1832. Då han icke,

såsom fadern hade hoppats, röjde några anlag för

musik och inte visade lust för något annat heller,

skickades han vid 11 års ålder till sjöss, men han kom

ej längre än till Bremen. Här insjuknade han och

blev därför sänd tillbaka till hemmet.

För att få utrönt huruvida det ändock inte

slumrade några musikanlag hos gossen, sattes han nu i

en privat musikskola, den Grundénska, och fick till

en början lära sig spela piano. Men han var trög

och visade fortfarande intet som helst intresse; då,

med ens, vaknade hågen hos honom, och som en blixt

bröt hans musiksnille fram. Han kastade sig nu med

iver på musikstudierna. Utom piano lärde han sig

spela violin och oboe och visade inom kort sådan

skicklighet, att han vida överträffade alla kamra-terna. Under åren 1847—48 fick han fullfölja sina

musikstudier vid Musikaliska akademien. Snart fick

han också medverka i olika orkestrar, något som utan

tvivel vidgade hans musikaliska blick och som blev

honom till gagn, då han senare började komponera.

Endast 18 år gammal antogs han av direktör

Stjernström såsom sånganförare och

orkesteranförare för dennes teatertrupp. En ren tillfällighet

gjorde, att den 18-årige ynglingen i en hast blev korad till

musikdirektör, och det tillgick på följande sätt.

Edvard Stjernström befann sig en afton på besök

hos en familj, då han från våningen mitt emot fick

höra pianomusik, som på ett särskilt sätt slog an på

honom. Han frågade vem det var, som utförde

musiken, och fick veta, att det var den unge Söderman.

Denne syntes honom just vara rätte mannen att ställa

i spetsen för orkestern, och inom kort var

överenskommelse gjord.

Stjernström stod i begrepp att resa över till

Finland med sitt teatersällskap för att därstädes giva

föreställningar, och Söderman fick följaktligen resa

med och börja sin nya verksamhet i Finland.

Genom flit och energi utbildade sig Söderman till

en duktig musiker, och genom självstudier fördjupade

han sin musikaliska bildning, så att han snart blev

mogen för egen kompositionsverksamhet. För

Stjern-ströms räkning började han skriva musikinlägg i

skådespel. Det första av dessa hade titeln ”Urdur ellerNackens dotter” och uppfördes första gången i

Helsingfors 1852. Vidare skrev han musiken till

”Regina von Emmeritz” av Topelius. Dessa Södermans

första försök slogo väl ut, och de mottogos av

publiken med välvilja.

Från 1854 började Stjernströmska sällskapet spela

i Stockholm på Mindre teatern, och här verkade

Söderman till 1860 utom en tid under åren 1856 och

1857, då han fick tillfälle att göra en studieresa till

Leipzig. Denna stad var samlingsplatsen för allt vad

berömdheter hette på musikens område, och

konservatoriet här hade med rätta anseende att vara det

bästa i sitt slag.

Här i Leipzig mottog Söderman starka intryck från

de stora tyska tonsättarna. I synnerhet var det

Schumanns och Wagners musik, som utövade inflytande

på honom. Han komponerade flitigt, och de båda

berömda balladerna ”Tannhäuser” och ”Kvarnruinen”

skrevos här åren 1856—1857. I denna musikform —

sångstycke i berättande stil — utvecklar Söderman

sina allra bästa egenskaper, och han har i balladen

åstadkommit verk, som äro fullt jämförliga med de

stora mästarnas i kulturländerna. Södermans stora

förmåga att finna den rätta stämningen och att troget

karakterisera den förhandenvarande situationen

framträder på ett glänsande sätt i dessa nämnda

ballader, ävensom i ”Trollsjön”, ”Kung Heimer och

As-lög” m. fl. Särskilt den senare har blivit mycket po-pulär och är alltjämt ett ofta förekommande

nummer på konsertprogrammen.

Vid återkomsten till Stockholm fortsatte

Söderman sin verksamhet som kapellmästare hos

Stjern-ström och frambragte alltjämt nya kompositioner.

Kungliga teatern på 1870-talet,

1860 utnämndes han till kormästare vid Kungl.

teatern, och han blev även anmodad att övertaga

befattningen som hovkapellmästare här, ett erbjudande

som han dock avstod åt en kamrat, Ludvig Norman,

vilken Söderman ansåg vara mera meriterad för

platsen. Detta ädelmodiga avstående av ett så

smickrande anbud är betecknande för Södermans karaktär

och var så mycket vackrare, som han var i stort

behov av de ökade inkomster hovkapellmästaretjänstenskulle hava medfört. Ett par år senare blev han

likväl biträdande kapellmästare vid Kungl. teatern, och

vid denna institution verkade han sedan ända till

sin död.

Någon ökning i inkomsterna fick han genom sin

verksamhet som sånganförare i Par Bricole (ett glatt

ordenssällskap) och i den vid början av 1860-talet

stiftade ”Stockholms skarpskytteförening”.

De närmast följande åren utgöra en rik och

blomstrande alstringsperiod i Södermans tondiktning, och

några av de bästa verk, som den svenska

musiklitteraturen äger, stamma från denna tid. Vi kunna här

endast nämna några bland de mest kända. Först och

främst musiken till Frans Hedbergs omtyckta

skådespel ”Bröllopet på Ulfåsa” med den berömda

”Ulf-åsamarschen”. Denna komposition är ett verk, som

bär genialitetens prägel. Redan vid de första

takterna försättes man i den rätta stämningen av svensk

medeltid, och med otroligt enkla medel har

kompositören uppnått ett storartat resultat.

Till många andra skådespel gjorde Söderman

musikinlägg, såsom ”Kung Märta”, ”Orleanska

jungfrun” och ”Richard III”.

Bland mängden av kompositioner för sång märkas,

utom de redan nämnda, ”Värvningen”, en sångcykel

i 6 avdelningar samt ”Digte og sange” till ord av

den norske diktaren Björnstierne Björnson. Från

folkmusiken utgående och troget återgivande dennasstil skrev Söderman en hel rad fyrstämmiga sånger,

såsom ”Nog minns jag hur det var, när som lilla

vännen for”, ”Och fast du svikit din flickas tro” m. fl.

Det svenska folklivet har han på ett förträffligt

sätt lyckats måla i ”Bondbröllopet”, en komposition

i fyra avdelningar, skriven för 4 mansröster. I

glittrande solskensstämning skildras här i första

avdelningen brudgummens färd till bröllopsgården, där

bruden i sin bröllopsskrud väntar honom,

spelmännens muntra musik och bröllopstågets färd till kyrkan.

Andra satsen börjar med en ljuv idyll från en

svensk lantkyrka, smyckad med blommor och

kransar, och efter några takter höra vi en vacker hymn,

illusoriskt återgivande orgelns mäktiga brus.

Härefter följer en skildring av vigselakten, beledsagad av

gummornas snyftningar. Vid utgången från kyrkan

ljuder åter några takter av orgelbruset.

Tredje avdelningen utgöres av en önskevisa; i

livliga rytmer tillönska bröllopsgästerna brudgum och

brud allt världens goda. Sista satsen skildrar den

muntra dansen och dryckeslaget i bondens stuga.

I ”Bondbröllopet” har Söderman fått fram något av

det mest utmärkande för svenskt allmogeliv i ”den

gamla goda tiden”. De olika stämningsskiftningarna

från den ljusa idyllen till det högtidliga allvaret och

den bullrande festglädjen äro ypperligt tecknade i

denna tonskapelse. ”Bondbröllopet” har också

frånför-sta stund tagit åhörarna med storm, när den blivitutförd, och de äro väl snart räknade, som vid den

sången ej känt sig medryckta och tjusats av forna

tiders enkla seder och uppsluppna livsglädje.

Synnerligen välkända och allmänt sjungna äro

vidare de tre sångerna ”Längtan” (Ser jag stjärnorna

sprida sitt flammande sken), ”Morgonen” (Solen

några purpurdroppar) och ”Sjung! Sjung!”, vilka alla

i särskilt hög grad bära prägeln av Södermans äkta

nordiska skaplynne.

Södermans arrangemang av ”Svenska folkvisor och

folkdanser” har vunnit stor popularitet både inom och

utom Sveriges gränser, och detsamma är förhållandet

med hans arrangemang av Bellmansmelodier. I detta

senare visar sig- Söderman vara i besittning av

verklig humor — denna egendomliga blandning av skämt

och allvar, som är så utmärkande för Bellmans

diktning. Humorn framträder också i åtskilliga av

sångerna, icke minst i ”Bondbröllopet”.

Vidare har Söderman komponerat en del kyrklig

musik: en katolsk mässa av stort konstnärligt värde,

några andliga sånger och ett par psalmer.

Vid flera högtidliga tillfällen fick Söderman i

uppdrag att komponera musiken, såsom vid prinsessan

Lovisas förmälning med kronprins Fredrik av

Danmark, vid Oscar II:s kröning 1873, och vid Lunds

universitets 200-års-j ubileum 1868. Alla dessa

kompositioner blevo högt uppskattade, och Söderman har

i dem fått fram den rätta glansen och feststämnin-gen. Sorgmarscherna vid Carl XV :s och vid drottning

Lovisas frånfälle äro av utomordentligt gripande

verkan.

På Jenny Linds stipendium fick Söderman göra

ännu en utländsk studieresa. Denna anträddes år

1869 och gick över Köpenhamn till Tyskland och

Österrike. Även under denna resa mottog han rika

intryck, och flera nya tondikter blevo frukten av

densamma.

Det har sagts, att Söderman är Sveriges mest

originelle och mest nationelle tonsättare. Ingen har

bättre än han fått fram det svenska kynnet i sin

musikdiktning, och få äro väl de som överträffat

honom i melodisk begåvning. Man behöver blott

tänka pä vilken äkta ”färg” han lyckats sätta på

Ulf-åsamarschen eller ”Bondbröllopet”. Söderman är också

synnerligen mångsidig såsom kompositör, och på

nästan alla områden av musiken har han varit

verksam som nyskapande.

Att Söderman arbetade fort och att han i en hast

kunde åstadkomma tonskapelser av bestående värde,

när ingivelsen föll på honom, visas av följande

episod. En afton, då Söderman och hans vän Ludvig

Norman voro på hemväg från ett samkväm, föreslogs,

att de skulle gå hem till en av dem och på stående

fot skriva en komposition och se, vem som först blev

färdig. Sagt och gjort; de båda kompositörerna

stängde in sig i var sitt rum och började sitt arbete.Efter en stund var Söderman färdig- med sitt verk,

och det var intet mindre än den bekanta sången ”Ser

jag stjärnorna”. Huruvida Norman på samma tid

lyckades åstadkomma något, förmäler icke historien.

Söderman, som aldrig hade varit synnerligen stark

till hälsan, avled efter en längre tids sjuklighet den

10 februari 1876. Han var vid sin död endast 43 år

gammal, men huru mycket har han icke under sin

korta levnad hunnit skapa? Det är äkta, gedigna

konstverk han med riklig hand strött omkring sig,

och mera skulle säkerligen funnits i hans

kvarlåten-skap, om han ieke nödgats arbeta under ett ständigt

tryck av näringsbekymmer. Genom sin befattning

vid teatern kom han visserligen att utöva en

gagnande verksamhet, vilken även kom konsten till godo,

men han skulle helt visst kunnat komponera ännu

mycket mera, om han icke behövt slita ut sig på ett

enformigt arbete för det dagliga brödet.

1865 utmärktes Söderman med hedern att kallas

till medlem av Musikaliska akademien.

På grund av sin nobla och fina karaktär och genom

sin stora älskvärdhet förskaffade sig August

Söderman många vänner. Han var avhållen av alla, med

vilka han kom i beröring, och genom sin tondiktning

banade han sig väg till hela svenska folkets hjärta.

”Hans bästa tonskapelser voro en verklig spegelbild

av hans goda, älskliga och varmhjärtade sinnelag”,

skrevs i en minnesruna. Sorgen var stor i vänkretsenoch hos alla musikälskare i vårt land vid Södermans

bortgång.

Som närmast sörjande vid båren stodo hans maka,

född Bergholm, med vilken han levat förenad i ett

17-årigt lyckligt äktenskap, och minderåriga barn.

Hans vän Frans Hedberg, författaren till

”Bröllopet på Ulfåsa” hade till hans begravning skrivit en

dikt, varur följande må återgivas:

”Vad du diktat och sjungit ur varmhjärtat bröst

Är ett arv, som ditt land håller kärt,

Det skall klinga melodiskt från strängar och röst

Som en del av det bästa vi lärt.

Det har gått över haven, och segrande rikt

över graven det också skall gå,

Ty vår fors och vår skog och vårt fjäll är det likt,

Det är klart som en vårhimmel blå.”

På initiativ av en musikälskare och beundrare

av August Södermans tonkonst har en minnestavla

blivit uppsatt över porten till det hus i Stockholm,

Jungfrugatan 2, där han föddes. Minnestavlan, till

vars uppsättande bland andra Musikaliska

akademien, Kungl. teatern och Konsertföreningen bidragit,

har följande inskription i förgyllda bokstäver: ”1

detta hus, Jungfrugatan 2, föddes tonsättaren August

Söderman den 17 juli 1832.”

Emil Sjögren

En underlig ödets nyck synes det vara, att snillets

väg sällan bär rakt fram till berömmelse och ära.

Oftast är det på slingrande omvägar och under de

största svårigheter och umbäranden som de stora

konstnärsbegåvningarna få arbeta sig fram till er-

kännande. Så var, såsom vi sett, fallet med den i

början och mitten av förra århundradet verksamme

tondiktaren Adolf Fredrik Lindblad, och så var det

också med en tonskald, vars livsverk infaller under

senare delen av samma århundrade och början av det

innevarande. Hans namn var Emil Sjögren, och hans

levnadsförhållanden under barndomen och ungdomen

erbjuda i mångt och mycket stora likheter med A. F.

Lindblads. Liksom denne fick han på grund av vissa

familjeförhållanden icke vara hos sina föräldrar under

de första barnaåren utan måste vistas bland

främmande människor. Dessa förstodo sig icke alltid på

den känslige och egenartade gossen, och han kände

sig kanske lika ensam och övergiven som den lille

Adolf Fredrik en gång hade gjort.

Då Emil, som var född i Stockholm den 16 juni

1853, blev sex eller sju år gammal, inträdde

emellertid en förändring, så att han fick komma hem till

sina föräldrar. Fadern var affärsman och hade

arbetat sig upp till en god ställning. Han var en stor

konstälskare och tyckte om att smycka sitt hem med

antikviteter och vackra föremål. Modern

härstammade från Värmland och var, som värmländingar ofta

äro, utrustad med rik inbillningskraft. Hon älskade

läsning, i synnerhet av skönlitterära verk, och levde

sig ofta in i händelsernas gång med en livlighet som om

det gällt verkliga tilldragelser. Om Emil sålunda fått

konstnärsgryet och fantasiens gåva i arv av sina för-

8 — Svenska tondiktare.äldrar, har han likväl icke dem att tacka för sina

musikaliska anlag-, ty ingendera av dem ägde

musikalisk begåvning, och musik idkades aldrig i det

Sjö-grenska hemmet. Gossen fick dock tidigt

undervisning i pianospel, men hans första lärare voro icke av

bästa slaget. Ofta gåvo de honom uppgifter, som

vida överstego hans krafter. Själv har han berättat,

huru han en gång, då han fått till läxa en av

Beethovens sonater och förgäves försökte spela den,

hastigt och lustigt lät nothäftet försvinna genom det

öppnade fönstret. Vid mognare år fick han ofta

erfara olägenheterna av den bristfälliga undervisningen

under barndomen.

Då Emil var tio år gammal, träffades familjen av

ett hårt slag, i det att fadern hastigt avled. Som han

ej efterlämnade någon förmögenhet, fick modern

förändra det vackra och rymliga hemmet till ett

familj epensionat för att kunna försörja sig och de båda

gossarna, Emil och hans fjortonårige styvbror, Gösta,

och giva dem uppfostran. I mer än 30 år förestod

fru Sjögren detta pensionat, och det gjorde hon på

ett sätt, som tillvann sig alla pensionärernas beundran

och tacksamhet. Båda gossarna voro elever i Nya

Elementarskolan, men som Gösta hade håg för

sjömanslivet, gav han sig snart i väg på en långresa.

För Emil var det svårt, för att inte säga omöjligt,

att bland de många människorna, som vistades i hans

hem, få lugn och ro till sin läxläsning. Han kundenämligen varken nu eller under många år framåt få

ett eget rum till sitt förfogande. Det började gå klent

med studierna, och då han genomgått fjärde klassen,

beslöts det, att han skulle sluta skolan.

Som liten gosse var han ganska sj uklig och såg klen

ut. Det var hans stora sorg, att tanterna på

bjudningar alltid brukade fråga: ”Vem är den där lille

bleka gossen?” En gång tänkte han, att han skulle

förebygga detta och målade bägge sina kinder med

någon röd färg. Man får hoppas, att han åtminstone

den gången blev förskonad från tanternas närgångna

fråga.

Han hade emellertid fått en ny och bättre

musiklärare, nämligen direktör Ludvig Ohlson, och denne

kom ganska snart underfund med att gossen hade

stora musikanlag. På sin lärares inrådan beslöts det,

att han skulle söka sig in vid musikkonservatoriet och

genomgå organistklassen. Han hade emellertid för

kort tid på sig, då han skulle bereda sig till

inträdesprovet i orgelspelning och misslyckades häri. Men

nästa termin gick det bättre, och då blev han antagen

som elev. Han ägnade sig med iver åt

musikstudierna, och både i pianospelning och orgelspelning

gjorde han snabba framsteg. Då hans lärare i detta

sistnämnda ämne, Gustaf Mankell, ibland var förhindrad

om söndagarna att sköta orgeln i Jakobs kyrka, fick

den unge eleven vikariera. För att ordna det riktigt

bra för hans framtid hade det beslutats, att den ungemannen samtidigt skulle utbildas till affärsman, och

han fick anställning som biträde i en pianoaffär, för

vilken direktör Ohlson var ledare. Denna verksamhet

tilltalade honom emellertid föga, och det hände nog

mer än en gäng, att hans överordnade voro missnöjda

med sin medhjälpare, vars håg mera låg åt musiken

än ät köpmansyrket.

Redan vid 18 år började han komponera, och det

första alstret från hans hand är en liten sång, som

heter ”Försakelsen”. Det är en enkel visa till ord av

skalden Topelius, utan någon vidare självständighet

och påminner närmast om August Södermans sånger.

Men snart skulle Sjögrens egenart framträda, och i

en följd av sånger till en röst vid piano tolkar han

sina känslor på ett sätt, som visar, att han ägde den

rätta konstnärsbegåvningen. Bland dessa hans första

sånger befinner sig en så berömd tondikt som ”Det

förste möde” till ord av B. Björnson och skriven av

Sjögren, då han knappast var 20 år gammal. Även

kompositioner för piano utgingo vid dessa unga år från

hans hand, såsom ”Sorgmarsch” i anledning av

änkedrottning Josefinas död 1876. Detta var det första

av hans verk som blev tryckt, och det blev mottaget

med stort bifall. Samma år utkom av trycket hans

första sånghäfte, innehållande ”Fyra dikter av

Henrik Ibsen och Björnstjerne Björnson för en röst och

piano”. ”Året därpå utgavs ”Tre sånger för basröst”med en av Sjögrens bästa och mest gripande sånger,

nämligen ”Bergmanden” till ord av H. Ibsen.

Den unge musikern hade nu väckt uppmärksamhet,

men han insåg själv, att det behövdes grundligare

studier än dem han hittills haft tillfälle att förvärva

sig, om han skulle kunna komma någon vart. En

utrikes studieresa var det mål, som hägrade för

honom, och tack vare sina båda chefers, Isidor

Dann-ströms och Ludvig Ohlssons, frikostighet kunde han

anträda resan år 1879. Denna ställdes till Berlin,

och här fick han göra studier i orgelspelning och

kontrapunkt, d. v. s. det djupgående studium i

musiken, som är nödvändigt för att kunna komponera på

det rätta sättet. Hans lärare i kontrapunkt,

Friedrich Kiel, blev så förtjust i sin svenske elev, att han

gav honom undervisning’ gratis. Även i orgelspelning

gjorde han stora framsteg och fick av sin lärare i

detta ämne det största erkännande. En stor

uppmuntran erhöll han på vintern 1880, då Musikaliska

konstföreningen i Stockholm tilldelade honom ett pris

på 200 kronor för ett verk, som han inlämnat före

utlandsresan, nämligen ”Sju sånger ur Tannhäuser

av Holger Drachmann för en röst vid piano”. De mest

bekanta bland dessa äro ”Hvil over Verden, Du dybe

Fred”, en sång, i vilken ackompangnemanget med

djupa, mäktiga ackord bär upp den vackra melodien

samt ”Og jeg vill drage fra Sydens Blommer”, i

vilken sång konstnären på ett mästerligt sätt målarsöderns sol och glöd. Av dessa sånger, liksom av de

följande året tryckta ”7 spanska sånger”, framgår

otvetydigt, att kompositören vunnit i utveckling och

mognad. Insikten om att han uteslutande borde ägna

sig åt musiken blir alltmera klar för honom, och han

har, visserligen med stor tvekan och efter stora

själsstrider, redan nu i Berlin fattat sitt beslut att överge

af färsbanan. Det kom likväl att dröja ytterligare tre

år, innan han skulle få sätta sitt beslut i

verkställighet.

På sommaren 1880 reste Sjögren hem till

Stockholm för att söka befattningen som organist vid

Adolf Fredriks kyrka eller också en anställning vid

konservatoriet efter sin förre lärare, Mankell, men

han lyckades icke erhålla någondera, utan fick återgå

till sin förra plats i musikhandeln. Dock fick han kort

härefter anställning som organist vid Franska

reformerta kyrkan, en befattning, som han kunde

före-ena med sin andra syssla.

I september 1883 bereddes honom ånyo tillfälle att

företaga en studieresa till utlandet, och nu styrde

han först kosan till Köpenhamn. Därifrån for han

till Wien, åtföljd av sin vän, den danske kompositören

P. E. Lange-Miiller. Efter tre månaders studier i

denna stad fortsattes resan till Meran i Tyrolen,

sedan till München och slutligen till Paris. En rad av

kompositioner blev frukten av denna studiefärd,

såsom det storslagna körverket ”Islandsfärd”, piano-sviten ”På vandring” och en hel mängd sånger. 1885

erhöll han svenska statens stipendium på 2,000 kronor

och kunde ytterligare fortsätta sina studier i Berlin.

Han fick likväl arbeta hårt under denna berlinvistelse

och utstå många försakelser. De närmaste åren efter

hemkomsten till Stockholm 1886 komponerades några

av hans allra vackraste sånger, såsom de allmänt

sjungna ”1 drömmen du är mig nära”, ”Ro, ro,

ögonsten” (ord av Gellerstedt), ”Dröm”, ”Fyra skizzer

för piano” och den vackra violinsonaten i E-moll.

Vid invigningen av Johannes kyrka i Stockholm

1890 uppfördes en av Sjögren komponerad ståtlig

kantat till ord av C. D. af Wirsén. Följande året

erhöll han organistbefattningen vid denna kyrka. I

början av 1890-talet tillkommo några av hans bästa

saker, såsom Julsång (”Julens alla vackra klockor”)

till ord av Daniel Fallström och Molnet till ord av

Hei-denstam. En viss avmattning i hans skapande

verksamhet kan förmärkas under de närmast följande åren,

detta beroende på att han var kroppsligen nedbruten.

Några dagar före jul 1895 träffades hans moder av

en olyckshändelse och dog helt hastigt. Detta var en

hård prövning för Sjögren. Jämte den stora sorg,

som drabbade honom, kom han härigenom att mista

det stöd, som han så väl behövde. Opraktisk och

hjälplös som han var i livets vardagsbestyr, stod han

nu plötsligt ensam, och ett par mycket svåra år hade

han att genomleva. Men snart mötte han på sin vägen person, som för hans återstående liv kom att

betyda så oändligt mycket för honom. Det var hans

blivande hustru, fröken Berta Dahlman, med vilken

han ingick äktenskap i slutet av år 1897.

Nu fick han nytt livsmod och den ro i eget hem,

som han behövde för sin skapande verksamhet, och

mot slutet av 90-talet uppstår en ny blomstring i

hans produktion. Han skrev sånger och

pianostycken, bland dessa den vackra ”Roddarens sång”, samt

den stora kantaten vid Berzeliusfesten i Stockholm

1898 med text av Gustaf Retzius.

Emil Sjögrens namn började bliva alltmer känt och

erkänt även i utlandet. Både i Tyskland och

Frankrike hava hans verk mångfaldiga gånger kommit till

utförande. I Paris hölls den första Sjögrenkonserten

1901, då han själv var närvarande, och så gott som

varje år ända till 1914 reste han till denna stad och

framförde själv, biträdd av framstående konstnärer,

sina verk, och städse skördade han mycket bifall.

Även i London gav han några gånger konserter med

sina egna kompositioner på programmet.

Från år 1904 bosatte han sig på landet ej långt från

Stockholm, och några år senare kunde en av honom

länge närd önskan förverkligas: att slå sig ner i eget

bo. Han inköpte villan Of vansjö, belägen i en

naturskön trakt mellan Stockholm och Uppsala, och här i

den lantliga idyllen kommo en hel rad nya

kompositioner till, mest sånger för en röst. Sina sista sångerSkrev han under 1917. Följande år var hans kraft

bruten, och han avled den 1 mars 1918.

Sjögren var icke såsom Söderman någon

utpräglad svensk tondiktare. Man kan icke i hans musik

upptäcka några särskilt svenska tongångar, och

betecknande är, att texterna till hans sånger oftast äro

valda från utländska, vanligtvis danska och norska

diktare. Det är i synnerhet i sången eller romansen

som Emil Sjögrens stora förtjänster komma fram.

Genom sin rikhaltiga alstring på detta område — över

100 sånger hava utgått från hans hand — har han

gjort sig ett namn och blivit en nydanare. Här

kommer han städse att intaga en plats som en av de

främsta i vår musikhistoria. Ingen svensk

tondiktare har som Emil Sjögren förmått att sammangjuta

ord och toner till en enhet, och ingen annan har som

han i tonernas språk funnit uttryck för de mest

skiftande stämningar, ända från det varmt innerliga, det

djupt vemodiga och smärtfyllda till det manligt

kraftiga. Det låter väl knappast tänka sig en sång med

mera innerlighet än ”Ro, ro, ögonsten”, en mera

ve-modsfylld än ”Dröm” eller en med mera imponerande

kraft än ”Bergmanden”. I dessa sånger såväl som i

sina violinsonater och stycken för piano fick han fram

skönhetsvärden av högsta rang. Med rätta har han

blivit kallad ”Sveriges störste lyriker i toner”.

Sjögren har även skrivit en del kompositioner för

orgel, som blivit livligt uppskattade och ofta utförasvid orgelkonserter. För barnen har han skrivit ett

flertal sång-er. År 1909 samlades en del av dessa och

utgavs från trycket med titel ”Tolv små visor till ord

av Anna M. Roos m. fl. till Sveriges barn”,

innehållande bland annat de kända visorna ”Lasse är liten,

Lasse är rar”, och ”Vad gör Puttens pappa?” Bland

hans sånger för barn kunna vidare nämnas

”Prinsessans visa”, och ”Skolungdomens sång”.

I de större musikformerna, i kompositioner för

orkester, kom Sjögren att frambringa ytterst litet.

Kanske hade hans studier ej varit nog djupgående, för

att han skulle våga sig på dessa större uppgifter, eller

kanske kände han på sig, att hans begåvning ej låg

åt detta håll.

Som enskild person var Sjögren mycket försynt

och tillbakadragen, ja nästan blyg, men sällsynt fin

och nobel. Han hade en humoristisk syn på livet,

och detta i förening med hans älskvärdhet gjorde, att

han i den intima familj e- och vänkretsen var

synnerligen avhållen. Jämte musik var läsning hans

käraste sysselsättning. ”Att läsa, det har hjälpt mig

över mycket”, var ett av hans yttranden. Särskilt

var historien föremål för hans intresse, och i detta

ämne ägde han verkligt grundliga kunskaper.

Sjögren blev 1892 ledamot av Musikaliska

akademien.

Till hans minne sjöng Helena Nyblom en dikt,

varur följande här må återgivas:”För jubel och tårar fann du namn

Med din sällsamma sångarröst.

Du var som en källa i skogens famn,

Kvällande oss till tröst.

Och framför allt var du innerlig.

Man kände det och förstod,

Att allt det varma man fick från dig,

Var blod av ditt hjärteblod.”

LITTERATUR

Allmänt.

Biogr. lexicon öfver namnkunnige svenska män. 1835—57. — Ny

revid. uppl. 1874—76. — Sv. biogr. lexikon. N. f. 1857—1907.

-Dahlgren, L., Ransäter. Sthlm 1905. — Geete, A. Hamilton, I

solnedgången. Sami. 1—4. Sthlm 1910—14. — Hjärne, R., Från det

förflutna och det närvarande. 1. Teckningar från Upsala akademi

på 1830- och 40-talen. Köping 1879. — Kallstenius, G., Blad ur

Uppsalasångens historia. Sthlm 1913. — Lagerbielke, L., Svenska

tonsättare under 19:0 årh. Sthlm 1908. — Norlind, T., Allm.

mu-sigiexikon. 1—2. Sthlm 1912—16. — DENS., Sv. musikhistoria.

2:a uppl. Sthlm 1918. — Norman, L., Musikaliska uppsatser och

kritiker. Sthlm 1888. — Sundblad, ]., Upsalalif. Sthlm 1884. —

Sylwan, O., Fyrtiotalets student. Sthlm 1914. — Teater och musik.

Sthlm 1876. — Ödman, N. P., Josephson, Geijer och Lindblad. I:

Svea. Folk-kalender. 1884. S. 197—219.

OTTO LINDBLAD.

Bååth-Holmberg, C., Från gammal tid och ny. Uppsala 1916. S. 7

—84. (Med litteraturanvisningar å s. 12.). ■— DENS., Otto

Lindblad. I: Nord. tidskr. 1902. S. 1—17. — Crusenstolpe, M. J., Otto

Lindblad. 1: Svea. 1865. S. 148—i50.(Även i: DENS.,

Medaljonger och statyetter. Sthlm 1882. S. 180—182.) — Den första

konserterande studentkvartetten. I: Ny illustr. tidn. 1896. S. 250

—251. — Feuk, G. A., Otto Lindblad och hans sångare 1840—1846.

Lund 1882. — Lundbladh, J. 77;., Lunds studentsångförening. I:

Akademiska föreningen 1830 -1911. Festskrift. Lund 1911. S. 163

179. — Santesson, A., I Sverige. Lund 1887. S. 233—239. —

Säther-berg, H., Lefnadsminnen. Sthlm 1896. — DENS., Otto Lindblad. 1 :

Sv. familj-journalen. 1880. S. 259—262. — I: Sv. musiktidn. 1882:

Nr 8, 21; 1887: Nr 6, 14; 1891 : Nr 15; 1901 : Nr 1 ; 1908: Nr 11.

GUNNAR WENNERBERG.

Almquist, S., Gunnar Wennerberg och svenska skolan. I:

Ver-dandi. 1916—1917. — DENS., Om Gunnar Wennerberg, hans tid

och gärning. Sthlm 1917. — Annerstedt, C., Minne af Gunnar

Wennerberg. I: Sv. aicad:s handlingar ifrån år 1886. D. 17. Sthlm

1903. —Arsenius, J. G., Minnesanteckningar. Sthlm 1924.— [Bagge,

P-i] G. Wennerberg. I: Läsning för sv. folket. 1907. S. 10—31.

— DUNS., Minnen från Skara skola på 1860-lalet. H. [1—[2.

Sthlm 1922. — B[crgstedt,\ C. F., Gluntarne och deras författare.

I: Tidskrift för litteratur 1851. S. 112—120. — Bååth-Uolmberg,

C"., Orter och människor. Uppsala 1918. S. 135—156. — [Dumrath,

O. H.,] Gunnar Wennerberg. I: Varia 1901. S. 559—563. —

Estländer, C. G., Gluntarnes uppkomst. I: Finsk tidskr. Tom

rS (1883)- S. 129—j35. — Galschiöt, M., ”Gluntarne” i

Lokalbelysning. I: Nær og Fjern. Bd 2 (1873): Nr 29, 30. — Hedin,

L. A., Gunnar Wennerberg, Otto Beronius och Eugene v.

Ste-dingk. I: Ord och bild. 1901. S. 641—653. — Hennerberg, C. F.,

Forteckning över Gunnar Wennerbergs tonverk. Sthlm 19:8. —

Kallstenius, G., G. Wennerberg: I: Ord och bild. 1917. S. 657—

660.— Kjellén, R., Gunnar Wennerberg. Minnesord vid Stor-O. D.

d. 13 okt. 1917. Uppsala 1917. — Lindgren, H., Några

diktareporträtt. Sthlm 1907. S. 228—238. (Förut tr. i Svea. 1902. S. 153—

163.) — Nyblom, C. R., Gunnar Wennerberg. Ungdomens

tonsättare och skald. I: Ord och bild. 1900. S. 1—14. (Ånyo tr. i

DENS., En 70-årings minnen. 2. Sthlm 1908. S. 218—235.) —

[Nybom, /.,] Gunnar Wennerberg. I: Norden. 1851. S. 150—

153. — Schiick, IL, Sr Warbur g, K., 111. sv. litteraturhi-

storia. 2:a uppl. 4 :2. Sthlm 1916. S. 159—173. — Siersted, T.,

Oplysninger og Ordforklaringer til Gunnar Wennerberg:

Gluntarne. Khvn 1903. — Svensén, E., De döde, okt. 1900—okt. 1901.

I: Nc-nan. 1902. S. 228—-231. — Taube, S., Gunnar Wennerberg.

Bref och minnen. D. 1—3. Sthlm 1913—16. — Warburg, K.,

Gluntarnes Digter. I: Ude og Hjemme. Årg. 5: Nr 228, 229. —

DENS., Gluntarnes skald. I: Svca. 1883. S. 17—42. — Wennerberg,

G., Gluntarne. Med inledning. 3:e uppl. Sthlm 1908. ■— WieseT

gren, H., Bilder och minnen. Sthlm 1889. S. 169—179, 184. —

Willebrand, R. F. v., Gluntarne och deras skald. (Ur: Finsk

tidskrift, sept. 1917.) Uppsala 1917. — DENS., Gunnar Wennerberg t

I: Finsk tidskrift. Tom 51 (1901). S. 208—211. -— Ödman, N. P.,

Litet till. Sthlm 1910. S. 228—239. (Förut tr. i Idun. 1901 : Nr

20.) — I: Ny illustr. tidn. 1887. S. 326—327; 1897. S. 346—347,

S. 347—350. — I: Sv. musiktidn. 1887: Nr 15; 1901: Nr 10, 10—

12, 13, 14; 1907: Nr 19/20. — I: Svea. 1851. S. 165—169.JAKOB AXEL JOSEPSON.

Dahlgren, L., ”Ecco Roma!” I: Ord och bild. 1916. S. 81—101.

DENS., Grannarna på Kungsängsgatan. Sthlm 19x4. — Kjellén,

R-, J- A. Josephson. Prolog vid O. D :s minnesfest d. 27 mars 1918.

Uppsala 1918. — Krook, A., J. A. Josephson. I: Svea 1881. S.

229—232, — Lindgren, A., J. A. Josephson. I: Nordisk

Musik-Tidende. 1880: Nr 6. —■ Nyblom, K., ”Hör, I Orphei drängar!”

Uppsala o. Sthlm 1913. — DENS., ”Uppsala är bäst.” Sthlm 1908.

S. 164—173. —■ Valentin, K., J. A. Josephson. I: Sv. musiktidn.

1900: Nr 1. —• Ödman, N. P., Ur en svensk tonsättares lif. Sthlm

1885. — I: Ny illustr. tidn. 1868: Nr 15; 1880: Nr 15.

PRINS GUSTAF.

Akrell, C., & Troil, S. G. von, Minnen från Carl XIV :s, Oscar 1 :s

och Carl XV :s dagar. D. 2. Sthlm 1885. S. 91—93. — Almén, /.,

Ätten Bernadotte. 2 :a uppl. I). 1. Sthlm 1896. S. 201—215. (Med

litteraturanvisningar å s. 215.) — Assar, A. 0., Prins Gustaf. Ett

minnesblad. I: Från tonernas värld, Årg. 14 (1912). S. 3—4.

— Bahr, J. F., Minnesord. I: Prins Gustafs minne i

Konstnärsgillet d. 12 okt. 1852. Sthlm 1852. — Burman, C., Minnen. Sthlm

1904. S. 126—127. — [Backström, F. O., \ Ur talet vid

minnesfesten i Stora landl-logen cl. 30 april 1853. Sthlm 1853. — Bottiger,

C. IV., Tal vid akademiska sorgefesten i Upsala d. 26 nov. 1852.

Upsala 1852. — [Carlson, F. F.,] Personalier öfver H. K. H. Frans

Gustaf Oscar, hertig af Upland. Sthlm 1853. — Crusenstolpe, M.

/., Medaljonger och statyetter. Sthlm 1882. S. 243—247. (Avtr. ur

Ställningar och förhållanden. 1852: Okt.) -— Geijer, G., Prins

Gustaf. Sthlm 1912. — Hagberg, J. Th., Minnesord vid

sorgfesten... på Uplands nationssal d. 13 nov. 1852. Upsala 1852. —

H. K. H. prins Gustafs minne. Poetisk samling. Upsala 1852. —

[Hellberg, J. C.,\ Ur minnet och dagboken... af Posthumus

D. 6. Sthlm 1871. S. 119—129. — Lagerberg, AL, Stormän, som

jag mött. r. Sthlm 1915. Kap. 8, 16. •— Lindbæk, S. Aubert,

Landflygtige. Af Aubert’slce Papirer. Kristiania 1910. — Minne af

H. K. H ... Frans Gustaf Oscar, hertig af Upland. Sthlm 1852.

— Nauckhoff, A., Prins Gustaf. Ett 50-årsminne. I: Idun 1902.

S. 629—630. ■—• Schöldström, B., Vid pulpeten nr 14. Sthlm 1908. S.

214—222. — Staaff, A. W., Tal öfver prins Gustaf vid Upsala

studenteorps sorgefest d. 299 nov. 1852. Upsala 1852. — Starbäck,C. G., Berättelser ur svenska historien. Bd n. Sthlm 1903. S. 62

—64. — Storm, B., Vårt kungahus och dess samtida. 3 :e

perioden. Sthlm 1903- S. 51—60. — Sundberg, A. N., Minnesord öfver

H. K. H ... Frans Gustaf Oscar vid Lunds universitets sorgefest

d. 3 dec. 1852. Lund 1852. — IVadström, R., Ur minnet och

dagboken. 1. Sthlm 1897. S. 64—69. — I: K. Mus. akad:s handlingar

1886. S. 54—55. — I: Norden. 1853. S. IX—XII.

ADOLF FREDRIK LINDBLAD.

Blomqvist, J”Odågan”, som blev en av de främste i vår

svenska tonkonst. I: Sagas julbok Nr 16. Sthlm 1917. (Även i;

Barnbiblioteket Saga. 67.) — Bref till Adolf Fredrik Lindblad. Sthlm

1913. — Grönstedt, /., Mina minnen. 2. Sthlm 1918. S. 72—77.

--Josephson, J. A., A. F. Lindblad. I: Svea. 1879. S. 10—24. —

Nyblom, C. R., Adolf Fredrik Lindblad. Minnesteckning. 1880.

Sthlm 1881. (Även i: Sv. akad :s handlingar ifrån 1796. D. 57 och

i : Nyblom, C. R., Estetiska studier. Ny saml. 1. Upsala 1884. S.

1—102.) — Zanders, A., A. F. Lindblad. I: Sv. familj-journalen.

1883: H. 3. — I: Förr och nu. 1878. S. 212—213. —• I: Illustreret

Tidende 1878: i Sept. —- I : Ny illustr. tidn. 1871: Nr 49.

-I: Sv. musiktidn. 1883: Nr 23; 1899: Nr 1; 1901: Nr 3, 5.

AUGUST SÖDERMAN.

Krook, A., Johan August Söderman. I: Svea. 1877. S. 190—

192. — Hedberg, F., Vid skrivbordet och bakom ridån. Sthlm

1908. S. 54—57. ■— Lundqvist, C. F., Minnen och anteckningar. D. 1.

Sthlm 1908. S. 206—220. — Åkerberg, E., Musiklifvet inom Par

Bricole 1779—1890. Sthlm 1910. — I: Ny illustr. tidn. 1876: Nr 9.

•— I: Sv. musiktidn. 1881: Nr 12; 1882: Nr 24; j 888: Nr 13—19;

1889: Nr 4—5, 7—8, 10—12; 1890 : Nr 5—8; 1901; Nr 7; 1910:

Nr 10.

EMIL SJÖGREN.

Brodén, N., Förteckning över Emil Sjögrens tryckta

kompositioner. Sthlm 1919. — Emil Sjögren in memoriam. Sthlm 1918. —

Heimdal [Pseud.], Emil Sjögren. I: Svea. 1905. S. 190—196. —

Nyblom, H., Emil Sjögren som viskompositör. I: Ord och bild. 1894.

S. 368—373. — Peterson-Berger, W., Hos Emil Sjögren. I: Idun.

1899: Nr 77. — Rangström, T., Emil Sjögren in memoriam. I:

Ord och bild. 1918. S. 203—211. — I: Sv. musiktidn. 1884: Nr 1.